SOU 1968:57

Jordbruksarrende : Arrendelagsutredningens slutbetänkande

N 4-0 ('?

oå (- — CUL"

&( 4, IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Stzatens offfentliga utrredningar

1968: 57

Jonrdbruks- deppartementet

Jordbruks- arrende

Arrendelagsutredningens slutbetänkande Stockholm 1968

Statens offentliga utredningar 1968

Kronologisk förteckning

d.. aom p 4 m mbwu4

. Ekonomisystem för försvaret. Esselte. Fö. . Ekonomisystem för försvaret. Bihang. Esselte. Fö. . Kreditmarknadens struktur och funktionssätt. Esselte. Fi. . Handläggningen av säkerhetsfrågor. Isaac Marcus. Ju. . Industrins struktur och konkurrensförhållanden. Esselte.

Fr. . Strukturutveckling och konkurrens inom handeln.

Esselte. Fl. . Ägande och inflytande inom det privata näringslivet.

Esselte. Fl. Skogsbrukets planläggningsfrågor. Svenska Reproduk- tions AB. Jo. . Virkesbalanser 1967. Esselte. Jo. . Säkerhetspolitik och försvarsutgifter. Esselte. Fö. . 1958 års utredning kyrka-stat. XI. Svenska kyrkan och

staten. Esselte. U. . Förvaltningen av kyrklig jord m.m. Berlingske Boktryck-

eriet. Lu nd. U. . Fritidsfisket. Esselte. Jo. . Skolboksleverenser. Svenska Reproduktions AB. U. . Musikutbildning i Sverige. Esselte. U. . Rennäringen i Sverige. Esselte. Jo. . Allmänna väger. Svenske Reproduktions AB. K. . Parkering. Esselte. K. . Trafikmålsutredningar. Beckman. Ju. . Upphandling av byggnader. Del I. Formerna. Esselte. Fi. . Pensionstillskott m.m. Esselte. S. . Jordhävdslag. Esselte. Jo. . Bilregistrering. Berlingske Boktryckeriet. Lund. K. . Avstämning av 1965 års Iångtidsutredning. Esselte. Fi. . Studieprognos och studieframgång. Svenska Reproduk-

tions AB. U. . Ändrade avskrivningsregler för rörelse- och hyresfastig-

heter. Beckman. Fl. . Förvaltningslag. Esselte. Ju. . Intersexuellas könstillhörighet. Esselte. Ju. . Statistikbehov och statistrkproduktion för regionala ut-

redningar. AB Kopia. l. . Bostadsbyggandeta planering och kreditförsörjning.

Esselte. l. . 1965 års allmänna fastighetstaxering. AB Kopia. Fi. . Fastighetstaxeringens reglerochorganisation. Esselte. Fi. . Lokal trafikservice. Svenska Reproduktions AB. K. . Trensportforskningens organisation. Beckman. K. . ägarländstingets författning. Svenska Reproduktions . Läromedel för specialundervisning. Svenska Reproduk-

tions AB. U.

. Konfliktdirektiv. Esselte. |. . Boendeservice 1. Esselte. I. . Eldistributionens rationalisering. Beckman. Fi. . Verkställighet av utländska domar. Esselte. Ju. . Utsökningsrätt Vll. Beckman. Ju. . Förslag till predikotexter ur Gamla Testamentet förkyr- koårets sön- och helgdagar. Esselte. U. . Upphandling av stora bostadsprojekt. Esselte. !. . Företagshälsovård. Esselte. S. . Affärsverken: Ekonomi, konkurrens och effektivitet. Del

1. Esselte. Fi. . Affärsverken: Ekonomi, konkurrens och effektivitet. Del

2. Bilagor. Esselte. Fi.

. Förvaltning och folkstyre. Esselte. K. . Dagspressens situation. Esselte. Ju. . Musikutbildning i Sverige. Del II. Esselte U. . Trektorbeskattning. Berlingske Boktryckeriet. Lund. Fi. . Vattenlagens torrläggningsbestämmelser. Esselte. Ju. . Statligt förarskydd. Esselte. Fi. . Arkiv inom hälso— och siukvård. Esselte. K. . Frivilligförsvaret 1. Esselte. Fö. . Bot eller böter. Del 1. Victor Petterson. Ju. . Bot eller böter. Del 2. Bilagor. Victor Pettersson. Ju. . Jordbrukserrande. Esselte. Jo.

Statens offentliga utredningar 1968 : 57

Jordbruksdepartementet

J ordbruksarrende

Arrendelagsutredningens slutbetänkande Stockholm 1968

Till Statsrådet och Chefen för Kungl. Jordbruksdepartementet

slag av lägenhetsarrenden, kallade bostads- arrende och anläggningsarrende. På grund- val av betänkandet har den 28 maj 1968 (nr 342) utfärdats lag om ändring i nytt- janderättslagen m. m.

Utredningen får härmed vördsamt över- lämna sitt betänkande »Jordbruksarrende». Det åt de sakkunniga lämnade uppdraget är därmed avslutat.

Betänkandet innehåller förslag och mo- tiv till ändringar i lagstiftningen om jord— bruksarrende och därmed sammanhängande författningar. De nya lagreglerna om jord- bruksarrende är utformade med tanke på att kunna infogas i det förslag till ny jorda- balk, över vilket Kungl. Maj:t den 11 feb- ruari 1966 och den 20 januari 1967 hem- ställt om lagrådets utlåtande.

I frågan om Optionsrätt vid andra ar- renden än gårdsarrende är vid betänkandet fogad en reservation av herrar Larsson och Öhrström. Betänkandet är i övrigt enhäl- ligt.

Ledamoten Hamilton deltog i utrednings- arbetet till i december månad 1967. Hu- vuddelen av betänkandet förelåg dessförin- nan i justerat skick. I samtliga då avgjorda frågor hade Hamilton anslutit sig till ut- redningsmajoriteten. Frågor av principiell betydelse som behandlats efter det Hamil- ton lämnade utredningsarbetet har varit flyttningsersättning till gårdsarrendatorer och övergångsbestämmelserna.

Stockholm den 10 december 1968.

Björn Widegren

Gustav V. Jönsson

Gunnar Pettersson

Thorsten Larsson Eric Mossberger Arne Öhrström

/ Mauritz Bäärnhielm

g h S .r _..m S g .m n t t om I Ö F

ha följande lydelse.

(Nu varande I ydelse )1

2 KAP. Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende

l 5.

Avtal, varigenom jord upplåtes till bru- kande mot lega, skall upprättas skriftligen; och varde i avhandlingen upptagna samtli- ga villkor, som betingas. Ändring eller till- lägg, som ej avfattas skriftligen, vare utan verkan.

Har fastigheten övertagits till brukande mot lega, utan att skriftligt avtal blivit upp- rättat, njute brukaren, där det ej berott på honom, att giltigt arrendeavtal sedermera icke kommit till stånd, ersättning för den skada, som därigenom tillskyndas honom. Förbehåll, som strider mot vad sålunda stadgats, vare utan verkan.

1 Gällande lagrum återges i den lydelse de hade den 1 juli 1968. Den nuvarande lydelsen avser när annat ej sägs lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom; senaste ly- delse SFS 1968: 342 0. 346.

Förslag till Jordabalk

Härigenom förordnas att jordabalken i Sveriges rikes lag i nedanstående delar skall

(Föreslagen lydelse )2

Första avdelningen Rättthållanden rörande fast egendom 8 KAP.

Allmänna bestämmelser om jordbruksarrende Avtalets form

1 5.

Avtal varigenom jord mot vederlag upp- låtes till brukande skall upprättas skriftli- gen. I handlingen skall alla avtalsvillkor in- tagas.

Har jorden tillträtts utan att skriftligt avtal blivit upprättat och har det ej berott på brukaren att giltigt arrendeavtal se- dermera icke kommit till stånd, har han rätt till ersättning för skada. Talan därom skall vid påföljd av rättens förlust väckas inom ett år från det jorden avträddes.

? Redaktionellt ansluter sig den föreslagna lydelsen till Kungl. Maj:ts den 11 februari 1966 och den 20 januari 1967 till lagrådet hänskjut- na förslag till delar av ny jordabalk.

Den, som vill framställa anspråk på ska- destånd enligt andra stycket, skall anhäng- iggöra sin talan inom ett år från det fas- tigheten avträddes, eller vare sin rätt för- lustig.

2 5.

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller ock för arrendatorns livstid; dock att, där upplåtelsen angår huvudgård till fideikommiss, boställe eller annan fastighet, varöver upplåtaren icke äger förfoga utöver sin egen besittningstid, upplåtelsen jämväl må kunna ske för sådan tid. Är icke arren- detiden så bestämd, som nu sagts, skall avtalet anses ingånget för en tid av fem år.

Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn fortfarit med brukningen efter arrendetidens utgång, och har ej inom två månader därefter jordägaren anmanat ho— nom att avflytta, skall avtalet anses för- längt på fem år.

3 5.

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån än som över- ensstämmer med vad här nedan 1 9, 27, 33—37 och 39 55 stadgas förbehålla sig eller annan ägare av fastigheten rätt att från— träda avtalet före arrendetidens slut; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

4 5.

Är arrendetiden så bestämd, att den i 1 kap. 1 5 stadgade längsta tid för nyttjan- derätts bestånd överskrides, och vill jord— ägaren eller arrendatorn förty frånträda av-

Förbehåll som strider mot denna para— graf är utan verkan.

Arrendetiden 2 5.

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid eller för arrendatorns livstid. Avser upp- låtelsen boställe eller annan fast egendom, varöver upplåtaren icke äger förfoga ut- över sin egen besittningstid, får upplåtelse ske även för sådan tid. Är icke arrendetiden så bestämd som nu sagts, skall avtalet an- ses ingånget för en tid av fem år.

Arrende för viss tid förlänges med sam- ma tid, dock högst fem år i sänder, och i övrigt på oförändrade villkor, om upp- sägning ej sker senast åtta månader före arrendetidens slut. Bestämmelsen gäller ic- ke, om arrendetiden är kortare än ett år.

Förbehåll som strider mot första stycket är utan verkan. Förbehåll som strider mot andra stycket är ej gällande mot arrenda— torn; dock kan den i 43 5 omnämnda ar- rendenämnden medgiva undantag om sär- skilda skäl föreligger.

3 å.

Den som till annan upplåter jord på arrende får ej i vidare mån än som överens- stämmer med vad i 2, 9, 28, 33—37 och 39 55 stadgas förbehålla sig eller annan ägare av fastigheten rätt att återtaga jorden före arrendetidens slut. Sådant förbehåll är dock giltigt om det godkänts av arrendenämn- den. Godkännande får lämnas endast om särskilda omständigheter föranleder därtill.

4 5.

Är arrendetiden så bestämd att den i 7 kap. 5 5 stadgade längsta tiden för nyttjan- derätts bestånd överskrides och vill jord- ägaren eller arrendatorn av sådan anled-

(Nuvarande lydelse) talet när sagda tid är ute, skall uppsägning

ske i den ordning 38 5 bestämmer.

5 5.

Fardag för tillträde och avträde av ar— renderad fastighet är den fjortonde dagen i mars månad. Infaller fardag å söndag, skall tillträde eller avträde ske följande dag.

Fjorton dagar före tillträdesdagen äge tillträdaren få åt sig upplåten hälften i fas- ti ghetens hus.

65.

Legan må ej utsättas annorledes än & penningar. Sker det ändock, skall legan, oavsett vad i avtalet föreskrivits, beräknas i penningar till belopp, som med hänsyn till förhålllandena vid tiden för avtalets slutande får anses utgöra skäligt arrende. Om förbehåll att arrendatorn skall utgöra arbete stadgas i 45—48 55.

Är ej tid utsatt för erläggande av arren— de, skall det erläggas sist tre månader före varje arrendeårs utgång.

58 5.1

Arrendeavgift skall vara till sin storlek bestämd.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendatorn skälig nedsättning i arren- deavgiften; och skall i ty fall vad i 36 5 stadgas angående påföljd av dröjsmål med erläggande av arrende icke äga tillämpning, där arrendatorn före förfallodagen påyrkat nedsättning i arrendeavgiften och inom en månad efter det denna blivit slutligen be- stämd erlägger densamma.

(Föreslagen lydelse) ning frånträda avtalet, när sagda tid är ute, skall uppsägning ske i den ordning 38 5 bestämmer.

55.

Fardag för tillträde och avträde av ar- rende är den 14 mars. Är det en söndag är i stället nästa dag fardag.

Fjorton dagar före tillträdesdagen skall hälften i arrendeställets hus upplåtas åt till- trädaren.

Betalning av arrende 6 5.

Arrendet skall utsättas och erläggas i pengar. Skall arrendet utgå enligt index, skall avtalet innehålla uppgift om ett efter förhållandena avpassat högsta belopp som ej får överskridas. Eljest skall arrendet vara till sin storlek bestämt. Har vad sålunda stadgats icke beaktats i avtalet, skall ar- rendet bestämmas till belopp, som med hänsyn främst till parternas avsikter och övriga förhållanden vid tiden för avtalets slutande får anses vara skäligt. Om förbe- håll att arrendatorn skall utföra arbete el- ler leverera varor stadgas i 9 kap.

Arrendet skall betalas senast tre månader före varje arrendeårs utgång, om annat ej avtalats.

1 58 5 st. 1 gäller endast vid sociala arrenden; 58 5 st. 2 gäller endast vid vissa sociala arren- den; 49 5 st. 1 o. 3.

7 5

Utan jordägarens medgivande må ej ar- rendatorn åt annan upplåta nyttjanderätt till fastigheten eller del därav; dock må arrendatorn, där det kan ske utan men för jordägaren, uthyra rum till bostad eller upp- låta område av ouppodlad mark till upp- lagsplats eller för liknande ändamål.

Arrendatorns rätt att upplåta nyttjanderätt

7 5.

Utan jordägarens medgivande får ej ar- rendatorn åt annan upplåta nyttjanderätt till arrendestället eller del därav; dock får han, om det kan ske utan olägenhet för jordägaren, hyra ut lediga utrymmen i byggnad eller upplåta område av ouppod- lad mark till upplagsplats eller för liknan- de ändamål.

Arrendatorn får uthyra egen byggnad, om det kan ske utan påtaglig olägenhet för jord-

ägaren.

8 5.

Ej må arrendatorn, i vidare mån än av andra stycket framgår, utan jordägarens samtycke till annan överlåta arrenderätten.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande tio år, och vill arrendatorn lämna från sig arrendet, bjude då jord- ägaren att återtaga fastigheten mot skyldig- het att gälda arrendatorn skälig ersättning för arrenderättens värde. Är jordägaren där- till villig, men kan ej överenskommelse träffas om ersättningens belopp, varde ar- renderättens värde fastställt vid avträdes- syn, som i 105 avses. Vill jordägaren ej återtaga fastigheten, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes för- klarat sig därtill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta annan, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

9 &.

Dör arrendatorn före arrendetidens ut- gång, skall, där ej för sådant fall arrende— avtalet innefattar annat förbehåll, avtalet fortfarande vara gällande, men delägarna i boet äge i ty fall, ändå att avtalet icke är slutet för viss tid ej understigande tio år, enahanda rätt, som vid arrende för så-

Arrendatorns rätt att sätta annan i sitt ställe

85.

Arrendatorn får ej utan jordägarens sam- tycke sätta annan i sitt ställe.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande tio år får dock arrendatorn överlåta arrendet till annan, om denne skä- ligen kan godtagas av jordägaren. Innan överlåtelsen sker skall arrenderätten hem- bjudas jordägaren till inlösen. Antages hem- budet, vilket i så fall skall ske inom en må- nad, men kan överenskommelse ej träffas om ersättningen, skall den bestämmas vid avträdessyn enligt 10 5.

Arrendatorns död

9 5.

Dör arrendatorn före arrendetidens slut skall avtalet likväl gälla. Dödsboet får dock frånträda avtalet, om det uppsäges inom sex månader efter dödsfallet. Dödsboet äger även, oavsett för vilken tid avtalet är in— gånget, samma rätt som enligt 85 andra stycket tillkommer arrendator för där av-

(Nu varande lydelse) dan tid enligt 85 tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja göra bruk av denna rätt, att inom sex månader efter dödsfallet hembjuda jordägaren att åter— taga fastigheten.

Vid livstidsarrende njute arrendatorns hustru, där äktenskapet var ingånget innan avtalet slöts, efter mannens död arrendet till godo så länge hon förbliver änka; går hon i nytt gifte, må jordägaren uppsäga av- talet.

10 5.

Arrendatorn åligge att väl hävda jorden samt vårda och underhålla byggnader och övriga fastighetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden försämras. Efter- sätter han vad sålunda åligger honom, vare han pliktig att utgiva ersättning till jord— ägaren när fastigheten avträdes; finnes då arrendatorn hava avhjälpt brist, som be— fanns vid tillträdet, njute han därför gott- görelse av jordägaren.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall, där ej i följd av över- enskommelse bevisning angående fastig- hetens skick är obehövlig, hållas syn, när fastigheten tillträdes och när den avträdes. Ej må i avtalet intagas förbehåll, som med avseende å sätt och tid för synens förrättan— de eller beträffande fullföljd av talan mot synen strider mot vad nedan i 11—13 55 är stadgat. Har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

sett fall; dock skall hembud göras inom sex månader efter dödsfallet.

Vid livstidsarrende äger arrendatorns ma- ke, om äktenskapet var ingånget innan av- talet slöts, tillgodonjuta arrendet för sin egen livstid. Går den efterlevande maken i nytt gifte, får jordägaren uppsäga avtalet.

Förbehåll i avtalet att vad i andra styc- ket stadgats icke skall gälla mot arrenda- torn är utan verkan, om arrendatorn har sin bostad på arrendestället.

Arrendeställets skick. Syn 10 5.

Arrendatorn skall vårda och underhålla arrendestället. Försämras det genom att ar- rendatorn eftersätter vad sålunda åligger honom, skall han vid avräkning med jord- ägaren utgiva ersättning till denne. Avhjäl- per arrendatorn brist som fanns vid tillträ- det, är han vid avräkningen berättigad att erhålla gottgörelse av jordägaren.

Avräkning skall ske när arrendeavtalet upphör att gälla. Avräkning skall också ske när arrendetiden förlänges, om villkoren därvid ändras.

Avräkningen skall grundas på syn, om icke överenskommelse träffas att bevisning om arrendeställets skick skall ske på annat sätt. Överenskommelse att framtida avräk- ning skall grundas på en redan hållen syn är dock utan verkan, om mer än nio år förflu- tit sedan synen påbörjades.

Syn skall hållas när arrendatorn tillträ- der och när han avträder samt vid de av- räkningar som däremellan skall ske. Över- enskommelse att synen skall förrättas eller klandras på annan tid eller annat sätt än vad nedan i 11—13 55 stadgas är utan ver- kan. Förbehåll att första styckets tredje punkt ej skall gälla är giltigt endast om arrendatorn är befriad från skyldighet att återställa arrendestället i visst skick.

(Nuvarande lydelse) 61 5.1

Arrendatorn åligge att väl hävda jorden, avhjälpa sådana brister å nödiga byggna- der, som föranleda blott mindre reparation, samt vårda och underhålla övriga fastighe- tens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden försämras; äge dock till botan- de av brandskada, som utan arrendatorns vållande timat å byggnad, av jordägaren undfå skälig gottgörelse för kostnaden. Ef- tersätter arrendatorn vad sålunda åligger honom, ersätte han jordägaren, när fastig- heten avträdes. Finnes arrendatorn då ha- va på egen bekostnad avhjälpt brist, som befanns vid tillträdet, njute han därför gott- görelse av jordägaren.

11 5.

Syn, som i 105 avses, skall förrättas av minst två med ortens förhållanden förtrog- na män, vilka uttagas bland nämndemän, ägodelningsnämndemän eller de för lantmä- teriförrättningar utsedda gode män eller ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill valbara. Kunna jordägaren och arrendatorn ej enas om va- let, nämne, på begäran av endera, domaren i orten eller, om fastigheten hör till stad, där rådhusrätt finnes, rådhusrättens ord- förande synemän som nyss sagts. Mot syne- man gälle de jäv, som enligt rättegångs- balken gälla mot domare.

Yppas hos synemännen olika meningar och äro på vardera sidan lika många, skola synemännen välja ytterligare en syneman; och gälle vad de flesta säga eller, där var har sin mening och jämkning ej kan ske, den särskilt tillkallade synemannens mening. Kunna synemännen ej enas om valet, vare lag som i första stycket för där avsett fall är stadgat.

Tillträdessyn må ej hållas tidigare än sex månader före eller senare än tre måna- der efter tillträdesdagen, ej heller avträ- dessyn tidigare än sex månader före eller senare än tre månader efter avträdesdagen.

11 5.

Syn, som i 10 5 avses, skall förrättas av minst två ojäviga och med ortens jord- bruksförhållanden förtrogna synemän. De skall av jordägaren och arrendatorn utses bland dem som av länsstyrelsen förordnats att vara synemän. Enas ej parterna om va- let skall rätten utse synemän.

Syneman skall ha avlagt domared eller försäkran enligt 4 kap. 11 5 rättegångsbal- ken.

Har synemännen olika meningar skall flertalets mening gälla. Kan beslut ej åstad- kommas på sådant sätt men har parterna eller rätten utsett en av synemännen att vara ordförande, skall hans mening gälla som synemännens beslut. Kan ej heller på detta sätt beslut åstadkommas, skall sy- nemännen välja ytterligare en synemän, som då blir ordförande. Enas ej synemännen om valet skall rätten utse.

Tillträdessyn och avräkningssyn får ej påbörjas tidigare än sex månader före eller avslutas senare än tre månader efter den dag till vilken synen hänför sig. Föreligger särskilda skäl kan dock arrendenämnden på

1 Gäller vid sociala arrenden istället för 105 st. 1.

i i l 1 I | i i ;

12 5.

När syn, som i 105 sägs, skall hållas, utsätte synemännen dag för förrättningen å tid, då marken därför är tjänlig, och un- derrätte jordägaren och arrendatorn om da- gen. Utebliver någondera, må synen icke hållas, där icke den uteblivne bevisligen un- derrättats om tiden för förrättningen.

Menar part, att syneman är jävig, anmä- le det vid synen, och give synemännen däröver beslut. Ej må av part, som varit vid synen tillstädes, fråga om jäv senare väckas, där ej jävet blivit veterligt först efter synen, ej heller må i något fall jäv göras gällande annorledes än i sammanhang med klander av förrättningen; skolande be- träffande rättighet för part att i rättegång- en göra gällande jäv mot syneman vad i fråga om domarejäv är i allmänhet stadgat i rättegångsbalken äga motsvarande till- lämpning. Vad nu stadgats skall ock gälla, där part menar, att syneman, som förut suttit i nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god man vid lantmäteriförrättningar, icke vidare är valbar till den befattning, eller att syneman icke är förtrogen med ortens förhållanden.

Vid synen skall undersökas allt vad till fastigheten hör, såsom åbyggnad, trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar och vattenledningar, samt i penningar uppskattas vad till botande av därvid befunna brister erfordras. Från synen må dock undantagas viss del av fas- tigheten, så framt mellan jordägaren och arrendatorn överenskommes, i vad mån brister därå skola tagas i beräkning, samt anteckning om sådan överenskommelse gö- res i synehandlingen. Vid avträdessyn skall verkställas den uppskattning, som erford- ras för bestämmande av ersättning enligt 17 5. (12 5 st. 4)

Över allt vad vid synen förekommer skall upprättas skriftlig handling, som av syne- männen undertecknas. (12 5 st. 3)

Om vad missnöjd part har att iakttaga

(Föreslagen lydelse)

begäran av part medgiva att synen får av- slutas senare.

12 5.

Synemännen skall utsätta synen till tid då marken är tjänlig samt underrätta par- terna om dagen. Uteblir part får synen hål- las endast om han bevisligen underrättats.

Menar part att syneman är jävig eller icke förtrogen med ortens jordbruksförhål- landen, skall han anmäla det innan syne- gången börjar. Synemännen skall omedel- bart och senast samma dag giva beslut över anmärkningen. Senare får sådan anmälan framställas endast i samband med klander av synen och då endast under förutsättning att parten icke varit närvarande vid synen eller först senare fått vetskap om det för— hållande varpå anmärkningen grundas. I fråga om parts rätt att därvid åberopa så- dant förhållande skall vad om jäv mot do- mare är i allmänhet stadgat äga motsvaran- de tillämpning.

Vid synen skall undersökas allt som hör till arrendestället, såsom byggnader, träd- gård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar, brunnar och ledningar. Från synen får dock undantagas viss del av arrendestället, om mellan jordägaren och arrendatorn överenskommes i vad mån brister därå skall tagas i beräkning, samt anteckning om överenskommelsen göres av synemännen. Vid avräkningssyn skall även verkställas sådan uppskattning som erford- ras för bestämmande av ersättning enligt 17 5. Synemännen får anlita sakkunnig och det biträde som de eljest behöver.

Över allt vad vid synen förekommer skall upprättas skriftlig handling, som av syne- männen undertecknas. När brist föreligger skall anteckning göras om bristens beskaf-

(Nuvarande lydelse)

för fullföljd av talan mot synen skall i sy- nehandlingen lämnas tydlig hänvisning. (13 5 st. 2)

Kostnaden för synen skola jordägaren och arrendatorn gemensamt vidkännas. (12 5 st. 5)

13 5 första stycket

Är jordägaren eller arrendatorn miss- nöjd med syn, som hållits på sätt och in- om den tid 11 5 bestämmer, äge efter stäm- ning klandra densamma vid domstol. In- stämmer han ej talan inom tre månader från det synehandlingen delgavs honom, gälle synen såsom fullt bevis för fastig- hetens skick vid tillträdet eller avträdet; och vare motbevisning emot synen ej vidare tillåten.

]4 5.

Har i arrendeavtalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter han det, äge arrendatorn, sedan

(Föreslagen lydelse) fenhet, de åtgärder som erfordras för dess avhjälpande samt kostnaden härför. Tydlig hänvisning skall lämnas om vad den har att iakttaga som vill klandra synen. Syne- handlingen skall inom två månader efter sy- nens avslutande delgivas envar av parterna. Vad om delgivning av uppsägning är stadgat skall därvid äga motsvarande tillämpning. Kostnaden för synen skall parterna be- tala gemensamt. Sinsemellan skall de för- dela kostnaden lika. Förbehåll som strider häremot är utan verkan.

13 5.

Är part missnöjd med syn, som hållits på sätt och inom tid som 11 5 bestämmer, får han genom stämning å motparten kland- ra synen vid domstol. Instämmer han ej sin talan inom tre månader från det syne- handlingen delgavs honom, vinner synen laga kraft och gäller såsom fullt bevis för arrendeställets skick den dag till vilken sy- nen hänför sig. Motbevisning emot synen är därefter ej tillåten. För återställande av försutten klandertid skall gälla vad i rätte- gångsbalken stadgas om återställande av för- sutten laga tid för fullföljd av talan mot dom.

Har ena parten i rätt tid klandrat synen, får även den andra parten göra det, om det sker inom två veckor från den dag då den första partens klandertid utgick. Återkal- las eller förfaller eljest den första klander- talan förfaller också den senare.

I mål om klander är synemännen efter beslut av rätten skyldiga att avgiva yttran— de eller att efter återförvisning fortsätta synen. Rätten har att bestämma tid inom vilken fortsatt syn skall avslutas.

Har parterna avtalat att klander skall prövas av skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen, skall i stället skiljeavtalets tillämpning påkallas inom nu angivna tider.

14 5.

Ingår i arrendet bostad för arrendatorn eller hans anställda åligger det jordägaren att vid tillträdet avlämna bostaden i det skick som hälsovårdsstadgan kräver.

i ; l

vid syn beräknats kostnaden för bristens avhjälpande, verkställa arbetet i jordäga- rens ställe och i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fast— ställda belopp; vill arrendatorn hellre upp- säga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av allenast ringa betydelse. För den tid fastigheten på grund av jord- ägarens underlåtenhet är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i ar- rendeavgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Har frågan om kostnadens beräkning ej upptagits vid tillträdessynen, må hållas sär- skild syn. Beträffande sådan särskild syn gälle i tillämpliga delar vad i 11—13 55 stad- gas om syn vid tillträde eller avträde; dock att kostnaden för synen skall gäldas enligt de för kostnad i rättegång stadgade grun- der.

Ingår arbetarbostad i arrendet, åligge jordägaren, ändå att i avtalet annorlunda blivit bestämt, att verkställa nybyggnad el- ler ombyggnad, som erfordras för bosta- dens hållande i det skick som motsvarar vad enligt gällande hälsovårdsstadga kräves. Försummar jordägaren det, vare lag som i första och andra styckena sägs.

59 5.1

Jordägaren åligge att vid tillträdet avläm- na ej mindre bostadshus i det skick, som motsvarar vad enligt gällande hälsovårds- stadga kräves, än även för jordbruket nö— diga ekonomibyggnader så beskaffade, att ej därå oundgängligen påkallas ombyggnad eller annan än mindre reparation. Med mindre reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, vägg— och takbekläd- nad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, mu— rar och fast inredning ävensom andra åt- gärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Finnes vid tillträdessynen brist, som jord— ägaren enligt första stycket skall undan- röja, skall vid synen bestämmas arbetets omfattning och beskaffenhet samt den tid och kostnad det anses betinga. Synemännen skall även förelägga jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Under- låter han det, får arrendatorn utföra det i jordägarens ställe. Vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, får han göra det, om icke bristen är av endast ringa beskaffenhet. För den tid som arrendeställets bostäder enligt vad här sagts är i bristfälligt skick är ar- rendatorn berättigad till skälig nedsättning av arrendeavgiften. Han har även rätt till skadestånd.

Botar arrendatorn brist i jordägarens ställe, har han i mån av arbetets utförande rätt till ersättning med vid synen fastställt belopp.

Förbehåll som strider mot denna para- graf är utan verkan, dock kan arrendenämn- den medgiva undantag om särskilda skäl föreligger.

1 59 och 60 55 gäller endast vid sociala ar- renden, se 49 5.

Befinnes vid tillträdessynen i fråga om fastighetens åbyggnader föreligga brist, för vilkens undanröjande det enligt första styc- ket ankommer på jordägaren att ansvara, skall vid synen bestämmas arbetets om- fattning och beskaffenhet samt den tid och den kostnad det anses betinga ävensom föreläggas jordägaren att inom den utsatta tiden verkställa arbetet. Verkställer ej jord- ägaren arbetet inom den utsatta tiden, äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe; vill arrendatorn hellre uppsäga avtalet, vare det honom öppet, där ej bristen är av alle- nast ringa betydelse. För den tid fastighe- ten är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning i arrendeavgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Botar arrendatorn i fall som nu sagts brist i jordägarens ställe, äge han i mån av arbetets utförande undfå gottgörelse med det vid synen fastställda belopp.

Äskar jordägaren eller arrendatorn be- vis, huruvida jordägaren behörigen utfört arbete, som vid syn ålagts honom, vare berättigad att påkalla särskild syn, som i 14 5 andra stycket sägs.

60 5 första stycket

Vid tillträdessynen skall bestämmas vilka å fastigheten befintliga byggnader äro nö- diga för jordbruket.

15 5 första punkten

Varder genom vådeld eller annorledes, utan arrendatorns vållande, byggnad för- störd eller så skadad, att ny byggnad eller ombyggnad erfordras, åligge jordägaren, där icke byggnaden utan olägenhet kan und- varas, att utan oskäligt dröjsmål verkställa byggnaden; underlåter han det, vare lag som i 14 5 sägs.

Byggnadsskyldighet

15 5.

Har byggnad, anläggning för täckdikning eller annan sådan del av arrendestället, vars fullständiga iståndsättande vanligen icke om— fattas av fastighetsunderhållet, utan arren- datorns vållande förstörts eller så skadats att byggnaden eller anläggningen för att tjäna sitt ändamål måste byggas om eller ersättas med en ny, åligger det jordägaren, om icke byggnaden eller anläggningen utan olägenhet kan undvaras, att utan oskäligt dröjsmål verkställa arbetet. Underlåter han det, får arrendatorn själv utföra arbetet. Se- dan det fullbordats har arrendatorn rätt till gottgörelse av jordägaren, dock ej med högre

60 5 andra stycket

Erfordras under arrendetiden, utan att vållande ligger arrendatorn till last, att till uppfyllande av vad i 59 5 första stycket kräves, nybyggnad eller ombyggnad sker av hus, som enligt vad vid tillträdessyn be- stämts är att hänföra till nödig byggnad, eller att å sådant hus verkställes annan än mindre reparation, vare jordägaren skyldig att utan oskäligt dröjsmål därom besörja. Underlåter han det, vare lag som i 59 5 sägs, dock att vad där stadgas om tillträdes— syn i stället skall gälla särskild syn, som i 14 5 andra stycket sägs.

15 5 andra punkten

Var skadan ringare än nyss sagts, ligge å arrendatorn att ombesörja dess botande; njute dock vid brandskada skälig gottgö— relse av jordägaren för kostnaden.

16 5. Vill arrendatorn i annat fall än 14 eller 15 5 avser i stället för byggnad, som han

belopp än vad som föranledes av andra stycket. Vill arrendatorn hellre uppsäga av- talet, får han göra det om icke bristen är ringa.

I fall som i första stycket första och andra punkterna avses får vardera parten påkalla lantbruksnämndens prövning, huru- vida ett ifrågasatt byggnads— eller anlägg- ningsarbete är erforderligt eller kan und- varas. Önskar arrendatorn utföra arbetet är lantbruksnämndens godkännande en för- utsättning för att han skall vara berättigad att få gottgörelse av jordägaren. Nämnden skall vid sin prövning beakta icke blott om arrendatorn har behov av den nya byggna- den eller anläggningen utan även om kostna- den är försvarlig med hänsyn till den beräk- nade nyttan och en ändamålsenlig planlägg- ning av jordbruket i orten. I nämndens be— slut skall i förekommande fall angivas den kostnad och tid som beräknas åtgå. I ären- den av detta slag skall båda parterna höras. Nämnden kan besluta att arbetet får utföras även om beslutet ej vunnit laga kraft.

För den tid arrendestället är i bristfälligt skick på grund av händelse som i första stycket sägs, är arrendatorn berättigad till skälig nedsättning i arrendet. Han har även rätt till ersättning för skada.

Denna paragraf gäller ej om arrendatorn är befriad från skyldighet att återställa arrendestället i visst skick. Förbehåll att vad i paragrafen stadgas icke gäller mot jordäga— ren är eljest utan verkan.

16 5.

Drabbas arrendestället av brandskada, som är mindre än vad i 15 5 sägs, åligger det arrendatorn att bota den. Jordägaren skall betala skälig ersättning för arrenda- torns kostnader, såvida ej denne själv är vållande till skadan.

Vill arrendatorn i annat fall än 14 eller 15 5 avser i stället för byggnad som han

(Nuvarande lydelse) mottagit, uppföra ny byggnad, ligge kost- naden därför å honom, där ej överenskom- melse med jordägaren kan träffas;äge dock, där byggnaden Uppföres efter plan, som av jordägaren godkänts, eller den eljest prövas vara för sitt ändamål lämplig, vid avträdet, ändå att arrendeavtalet annorlunda bestäm- mer, räkna sig till godo husrötebelopp, som vid tillträdet åsatts den mottagna byggna- den, med avdrag, där den nya byggnaden finnes behäftad med brist, av kostnaden för bristens avhjälpande.

17 5.

Låter arrendatorn efter plan, vilken an- tingen blivit av jordägaren godkänd eller ock uppgjorts av statens lantbruksingenjör eller konsulent hos lantbruksnämnd eller hos hushållningssällskap anställd jordbruks- konsulent, å fastigheten verkställa täckdik- ning med användande av tegelrör eller andra rör av lika varaktig beskaffenhet eller an- lägga cementerad gödselstad, vare jordäga- ren pliktig att till arrendatorn utgiva er- sättning, beträffande täckdikning, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kostnaden, som motsvarar värdet av rören, ävensom när fastigheten avträdes, för vad arrendatorn i övrigt kostat å täckdik- ningen i den mån det varit nödigt, samt beträffande gödselstad, så snart arbetet blivit behörigen utfört, för så stor del av kost- naden för gödselstadens anläggande, som motsvarar värdet av därvid använt material. Från det belopp, som beräknats för utfö- rande av täckdikning utöver kostnaden för rören, skall dock avdrag ske ej mindre med en tjugufemtedel för varje helt år, var- under arrendatorn utan förhöjning av ar- rendet dragit nytta av täckdikningen, än även, därest å denna finnes brist, med kost- naden för bristens avhjälpande.

Har arrendatorn anlagt markväg, inrättat silo för konservering av foder eller utfört

(Föreslagen lydelse) mottagit uppföra ny byggnad, får han själv svara för kostnaden, om ej överenskom- melse kan träffas med jordägaren. Uppföres byggnaden efter plan, som godkänts av jordägaren, eller är den eljest lämplig för sitt ändamål, har arrendatorn rätt, även om annat är avtalat, att vid avräkningen räkna sig tillgodo husrötebelopp, som vid tillträ- det åsatts den mottagna byggnaden, med avdrag av kostnaden för avhjälpande av brist som kan finnas på den nya byggnaden. Vad här sagts om byggnad skall också gälla om ledningar och andra anläggningar som ingår i arrendet.

Fristående förbättringar verkställda av arrendatorn

17 5.

Låter arrendatorn verkställa täckdikning efter plan, som godkänts av jordägaren eller lantbruksnämnden, skall jordägaren vid nästkommande avräkning ersätta arrenda- torn för kostnaden. Från denna skall dock avdragas dels en tjugofemtedel för varje helt år som arrendatorn dragit nytta av täckdikningen, dels ock, därest å denna fin- nes brist, kostnaden för dess avhjälpande. Vid lantbruksnämndens prövning av täck- dikningsplan skall vad i 15 5 andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Har arrendatorn anlagt markväg, förbätt- rat ägoanordningen eller vidtagit annan var-

| i i 1

(Nuvarande lydelse) annan varaktig, för jordbruket nyttig anlägg- ning, som ej är att hänföra till åbyggnad eller elektrisk anläggning, och har sådant skett med jordägarens samtycke eller efter godkännande av lantbruksingenjör eller kon- sulent, som i första stycket sägs, och av två andra personer, vilka äro behöriga att vara synemän, njute arrendatorn, när fastigheten avträdes, ersättning av jordägaren motsva- rande det ökade värde, fastigheten i följd av anläggningen då kan anses äga, dock ej med högre belopp än som svarar mot den nödiga kostnaden för anläggningen.

Finnes när fastigheten avträdes, att dess värde av arrendatorn genom nyodling, sär- skilda åtgärder för anordnande av betesbruk eller annan jordförbättring än sådan, som avser bättrande av brister efter ty i 10 5 för- sta stycket sägs, blivit på ett varaktigt sätt förökat, njute arrendatorn av jordägaren er- sättning enligt vad i andra stycket är sagt. Har ej jordägaren, där fråga är om nyodling eller betesförbättring, lämnat sitt samtycke till åtgärden, må ej utgå högre ersättning än som, efter medeltal räknat, belöper å två hektar, ändå att den mark, som förbättrats, är av större omfattning.

18 5.

Har arrendatorn å fastigheten uppfört annan byggnad än i 14, 15 eller 16 5 avses, eller har han utöver vad honom ålegat verk- ställt plantering av fruktträd, bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten ned- lagt kostnad, hembjude det jordägaren till inlösen när han frånträder arrendet.

Nu hembjudes elektrisk anläggning för fastighetens förseende med belysning eller drivkraft; har den utförts efter plan, som blivit av jordägaren godkänd, eller prövas anläggningen, där den avser annat ändamål än alstrande, omformande eller ackumule— ring av elektrisk kraft, lämplig med hänsyn till fastighetens storlek och belägenhet samt förhållandena i övrigt, vare jordägaren skyl- dig lösa anläggningen med undantag av vad som icke är fast förlagt eller är att anse så- som tillbehör till sådan i första stycket av- sedd byggnad, som icke är nödig för an-

aktig och för jordbruket nyttig anläggning eller åtgärd och därigenom ökat arrende- ställets värde, är han också därför berät- tigad att vid avräkningen erhålla ersättning av jordägaren, dock ej med högre belopp än som motsvarar den nödiga kostnaden. Bestämmelsen i detta stycke avser ej bygg- nader och täckdikning, ej heller avhjälpande av brister varom i 10 5 första stycket stadgas.

18 5.

Har arrendatorn på arrendestället uppfört annan byggnad än i 14, 15 eller 16 5 avses, eller har han utöver vad honom ålegat verk- ställt plantering av fruktträd, bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest nedlagt kost- nad på arrendestället, skall det vid avträdet hembjudas jordägaren till inlösen.

läggningen. Lösen skall utgå efter det ökade värde, fastigheten i följd av anläggningen kan anses äga när den avträdes, men må ej överstiga den nödiga kostnad, arrendatorn nedlagt å anläggningen. Äro till anlägg- ningen ämnen hämtade från fastigheten, skall skäligt avdrag därför göras.

Sker hembud i annat fall än då lösnings- skyldighet enligt andra stycket föreligger, men vill ej jordägaren lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjor- des förklarat sig därtill villig, äge arren- datorn bortföra vad han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han mottog den. Är ej vad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja bortfört inom tre månader från det arrendet upp— hörde eller anspråk på inlösen därav slut— ligen ogillades, tillfalle det jordägaren utan lösen. Äro till byggnad eller annan anlägg- ning ämnen hämtade från fastigheten, må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet av vad från fastigheten tagits blivit jordägaren gottgjort.

Förmenar jordägaren att lösningsskyldig- het enligt andra stycket ej föreligger, eller kan överenskommelse ej träffas om vad han enligt denna paragraf bör utgiva i lösen eller erhålla i gottgörelse, skall frågan där- om avgöras av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tred- skas någondera parten att utse skiljemän, eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje, äge domaren eller ut- mätningsmannen i orten att förordna om valet. Den som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens prövning, så framt han in- stämmer sin talan inom tre månader från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning.

19 5. Utan jordägarens samtycke äge arrenda- torn ej bortföra gödsel från fastigheten, ej

Sker hembud men vill jordägaren ej lösa eller har han ej inom en månad efter hem- budet förklarat sig villig därtill, får arren— datorn föra bort vad han utfört. Jord eller byggnad skall arrendatorn dock återställa i det skick vari han mottog den.

Är ej vad arrendatorn sålunda får skilja från fastigheten bortfört inom tre månader från det arrendet upphörde eller anspråk på lösen slutligen ogillades, tillfaller det jordägaren utan lösen. Detsamma gäller om arrendatorn försummar att inom nämnda tid bortföra annan honom tillhörig egen- dom.

Har till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtats från jordägarens fastighet, får anläggningen ej borttagas, innan värdet av vad som tagits från fastigheten blivit jordägaren gottgjort.

Gödsel 19 5.

Utan jordägarens samtycke får arrenda- torn ej bortföra gödsel från arrendestället.

?

(Nu varande lydelse) heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har arrendatorn, när han skall avflytta, stråfoder kvar, vare han pliktig att till pris motsvarande hälften av det i orten för dylikt foder gångbara överlåta det till jordägaren. Kan ej överenskommelse träffas om den ersättning, vilken sålunda bör utgå, skall denna bestämmas i den ordning, som i 18 5 stadgas.

20 5.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa nyodling eller åtgärd för anordnande av varaktigt betes- bruk, dock ej utan jordägarens medgivande å mark, varå finnes ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd eller varå jordägaren vid- tagit eller är skyldig vidtaga åtgärder för återväxtens betryggande. Ej heller må utan sådant medgivande nyodling ske å mark, därå särskilda åtgärder vidtagits för var— aktigt betesbruk. Utan jordägarens tillstånd må arrendatorn ej å fastighetens ägor svedja eller verkställa bränning av jord.

Arrendatorn äge ej i annan mån än arrendeavtalet bestämmer nyttja fastighe- tens skog eller taga torv från torvmosse, som hör till fastigheten; äge ej heller av- hända fastigheten annat, som icke är att hänföra till dess årliga avkastning.

21 5. Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske å fastigheten är särskilt stadgat.

22 5.

Vill jordägaren under arrendetiden an- ställa besiktning å fastigheten, vare arren— datorn pliktig att lämna tillträde till fastig- heten. Om tiden för besiktningen bör jord- ägaren i god tid förut underrätta arrenda- torn.

Omfattar en brukningsenhet jord i skilda ägares händer är arrendatorn dock oför- hindrad att inom brukningsenheten förfoga över gödsel på sätt som svarar mot de ingående delarnas omfång och beskaffenhet.

Rätten till skog m. m. 20 5.

Arrendatorn får ej i annan mån än ar- rendeavtalet bestämmer nyttja skog eller taga torv från torvmosse som finnes på arrendestället. Han får ej heller avhända detta annat, som ej är att hänföra till den årliga avkastningen.

Jakt och fiske 21 5.

Angående arrendatorns rätt till jakt och fiske är särskilt stadgat.

Besiktning 22 5.

Vill jordägaren under arrendetiden an- ställa besiktning på arrendestället, är arren- datorn skyldig att lämna tillträde till egen- domen. Om tiden för besiktningen bör jord- ägaren i god tid förut underrätta arrenda- torn.

23 5.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för sådan för fastigheten utgående skatt eller allmän tunga, som enligt lag eller för- fattning åligger jordägaren. Förbehåll som strider häremot vare utan verkan.

24 5.

Har jordägaren lämnat arrendatorn krea- tur eller redskap till fastighetens bruk, och är visst värde satt å vad sålunda lämnats, vare arrendatorn pliktig att under arrende- tiden städse å fastigheten hålla sådana lös— ören, motsvarande för vartdera slaget i värde vad han mottagit. De lösören skola utan särskilt förbehåll tillhöra jordägaren, ändå att andra sättas i stället för dem, som blivit lämnade.

25 5.

Har i arrendeavtalet jordägaren uppgivit fastighetens ägovidd vara större än den är eller lämnat annan dylik uppgift, som be— finnes oriktig, njute arrendatorn skälig ned- sättning i arrendeavgiften ävensom ersätt- ning för skada; äge ock rätt att uppsäga avtalet. Ej må dock uppsägning ske, där det som brister är av ringa betydelse eller efter det ett år förflutit från det arrendatorn till- trädde fastigheten, utan så är att jordägaren svikligen förfarit.

26 5.

Varda genom vattenflöde, jordras eller annan sådan händelse, utan arrendatorns vållande, fastighetens ägor minskade eller försämrade, njute arrendatorn skälig ned- sättning i arrendeavgiften; äge ock rätt att uppsäga avtalet, där ej förändringen är av allenast ringa betydelse. Ej må dock upp- sägning ske efter det ett år förflutit från

(Föreslagen lydelse) Fastighetsskatt

23 5. Överenskommelse att arrendatorn skall ansvara för sådan för arrendestället utgåen- de skatt, som enligt lag eller författning åligger jordägaren, är utan verkan.

Lega av inventarier

24 5.

Har jordägaren lämnat arrendatorn krea- tur eller redskap till arrendeställets bruk och är visst värde satt på det som lämnats, är arrendatorn skyldig att under arrende— tiden städse hålla sådana lösören på arren- destället. De skall för vartdera slaget i värde motsvara vad han mottagit.

Lösörena tillhör jordägaren utan särskilt förbehåll. Detta gäller även om andra sättes i stället för dem som lämnats.

Oriktiga uppgifter 25 5.

Har i arrendeavtalet jordägaren uppgivit arrendeställets ägovidd vara större än den är eller lämnat annan oriktig uppgift, har arrendatorn rätt till skälig nedsättning i ar- rendeavgiften ävensom ersättning för skada. Han får även uppsäga avtalet. Är bristen av ringa betydelse eller har mer än ett år gått från tillträdet, får uppsägning ske en- dast om jordägaren förfarit svikligt.

Förändringar av arrendestället 26 5.

Minskas eller försämras arrendeställets ägor genom vattenflöde, jordras eller annan sådan händelse och är ej arrendatorn vål- lande till skadan, skall arrendet nedsättas med skäligt belopp. Vill arrendatorn hellre säga upp avtalet, får han göra det om för— ändringen ej är av endast ringa betydelse. Uppsägning får dock ej ske sedan ett år

1 | |

(Nuvarande lydelse) det förändringen inträffade eller, där denna timade innan arrendatorn tillträtt fastighe- ten, från det tillträde skett.

Kommer av anledning, söm i 1 kap. 3, 5 eller 6 5 avses, någon del av fastigheten att frångå arrendatorn, njute han skälig nedsättning i arrendeavgiften, ävensom ska- destånd efter ty i 1 kap. sägs; äge ock, där han var i god tro när avtalet slöts rätt, som nyss sagts, att uppsäga avtalet.

27 5.

Hava till följd av lantmäteriförrättning eller genom dom i ägotvist fastighetens ägor till omfång eller läge så ändrats, att av- komsten och nyttan därav för arrenda- torn förringas, skall angående nedsättning i arrendeavgiften och rätt för arrendatorn att uppsäga avtalet tillämpas vad i 26 5 första stycket stadgas.

Har för de vid lantmäteriförrättning fas- tigheten tillagda ägor jordägaren fått utgiva ersättning för odling eller bättre hävd, men vill ej arrendatorn för den ökade avkomst och nytta, som för honom uppkommer, vidkännas skälig förhöjning i arrendeav- giften, vare jordägaren öppet att frånträda avtalet; uppsäge dock avtalet inom ett år

gått efter förändringen eller,, om' denna inträffade innan arrendatorn tillträtt, efter tillträdet.

Frångår någon del av arrendestället ar- rendatorn till följd av företräde för annat rättsförvärv eller till följd av bestämmelsen i 7 kap. 24 5, skall arrendet nedsättas med skäligt belopp. Var arrendatorn i god tro när avtalet slöts, får han också säga upp avtalet enligt vad i första stycket sägs. Om rätt till skadestånd för arrendatorn finnes bestämmelser i 7 kap.

27 5.

Om verkan av delning av fastighet, som besväras av arrenderätt, är bestämmelser meddelade i 7 kap. 26 5. Undergår fastig- heten annan fastighetsbildning, skall arren- derätten därefter gälla i fastigheten sådan den är efter förrättningen. Närmare bestäm— melser härom finnes i lagen om fastighets— bildning.

28 5.

Har vid fastighetsreglering på fastighet, som besväras av arrenderätt, något område för arrenderättens utövande ej kunnat ut- läggas eller har fastigheten därvid så änd- rats till omfång eller läge att avkomsten och nyttan för arrendatorn förringas, skall gälla vad i 26 5 är föreskrivet om rätt till ned- sättning av arrendet och uppsägning av av- talet. Om rätt till skadestånd för arrenda- torn finnes bestämmelser i lagen om fastig- hetsbildning.

Kommer till följd av fastighets delning arrenderätt enligt 7 kap. 26 5 första punk- ten att besvära flera fastigheter tillhörande skilda ägare, skall parternas rättigheter och skyldigheter enligt arrendeavtalet fördelas mellan dem enligt vad som är skäligt.

Har avkomsten och nyttan av arrende- stället ökat till följd av fastighetsbildning och har jordägaren därvid ålagts att utgiva ersättning för odling eller bättre hävd, får jordägaren säga upp avtalet, om arrenda- torn icke medgiver en skälig höjning av arrendet. Uppsägning skall ske inom ett år från det tillträde av ägolottema skett. Vad

efter det tillträde av ägolotterna skett, eller vare sin rätt därtill förlustig. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där jordägaren fått vidkännas kostnad för torrläggning av mark enligt vattenlagen eller för byggande av enskild väg; skolande den tid, inom vilken uppsägning skall ske, räk- nas från det företaget fullbordades.

28 5.

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma, gälle utan särskilt förbehåll arrendeavtalet mot nye ägaren.

133 5 första stycket utsökningslagen

Köparen äger att tillträda egendomen, då han sin betalningsskyldighet fullgjort; och give, där så fordras, utmätningsmannen där- till handräckning. Har ej gäldenär annat hemvist att tillgå, anvise utmätningsmannen honom nödiga rum; och må han efter för— säljningen sitta i dem kvar till näst infal- lande fardag för avträdande av förhyrd lä- genhet. Finnes å egendomen arrendator eller hyresgäst, vars rätt ej är vid försäljningen bibehållen, åligge köparen, där han ej ändock vill låta legotagaren kvarsitta, att inom en månad efter tillträdesdagen uppsäga lego- avtalet vid äventyr att det eljest varder mot köparen gällande; sker uppsägning, gälle om tid för avträde vad i lag stadgas angå— ende tid för avträde, när på grund av fri— villig överlåtelse av fastighet arrendator eller hyresgäst uppsäges.

29 5.

Nu har i arrendeavtal skett ändring eller tillägg, utan att sådant anmärkts å jord- ägarens exemplar av handlingen; var ej vad sålunda ändrats eller tillagts nye äga- ren kunnigt när överlåtelsen skedde, och vill han det ej godkänna, give det arren- datorn till känna inom en månad efter det

(Föreslagen lydelse) sålunda stadgats skall äga motsvarande till- lämpning, om jordägaren fått utgiva er- sättning för torrläggning av mark enligt vattenlagen eller för byggande av enskild väg; därvid skall dock uppsägningstiden räknas från det företaget fullbordats.

Verkan i vissa fall av jordens överlåtelse samt av konkurs m. m. 29 5.

Säljes fastighet på exekutiv auktion och finnes på fastigheten arrendator, vars rätt ej blivit vid försäljningen förbehållen, ålig- ger det köparen, om han ej ändock vill låta arrendatorn kvarsitta, att inom en månad efter tillträdesdagen uppsäga arrendeavtalet vid påföljd att detta eljest blir gällande mot honom.

Är vid frivillig överlåtelse av den arren- derade jorden eller dennas försäljning på exekutiv auktion överenskommelse om änd- ring eller tillägg till arrendeavtalet icke en- ligt 7 kap. gällande mot ny ägare, och vill denne ej godkänna överenskommelsen, skall han giva arrendatorn meddelande därom

l 1 |

denne underrättade honom om ändringen eller tillägget, eller gälle det mot honom såsom hade han det godkänt. Sker sådant tillkännagivande, äge arrendatorn därefter tid av en månad att uppsäga avtalet.

133 5 fjärde stycket utsökningslagen

Angående verkan därav att i arrende- eller hyresavtal eller avtal om rätt till elek- trisk kraft, som skall gälla mot köparen, skett ändring eller tillägg, varom icke vid försäljningen gjorts förbehåll, samt om rätt för legotagare eller innehavare av rättighet till elektrisk kraft att, där köparen skulle brista i avtalets fullgörande, hålla sig till förre ägaren, skall vad i fråga om frivillig överlåtelse av fastighet är stadgat äga mot- svarande tillämpning.

30 5.

När överlåtelse av fastigheten skett, äge, där ej annan tid för fastighetens övertagande avtalats, nye ägaren uppbära arrende, som förfaller till betalning efter överlåtelsen, och i övrigt utöva de rättigheter, som på grund av arrendeavtalet tillkomma jordägaren. Ej må å arrendebelopp, som förfaller till betal- ning mer än ett år efter det arrendatorn fick kunskap om överlåtelsen, arrendatorn av- räkna vad han må hava att fordra av förre ägaren, ej heller gälle i fråga om sådant arrendebelopp betalning, som av arrenda- torn erlagts till förre ägaren, eller annan uppgörelse, som med denne träffats, utan så är att nye ägaren därom hade kunskap när överlåtelsen skedde.

31 5.

Skall arrendeavtal gälla mot den, som efter överlåtelse blivit ägare av fastigheten, svare denne i förre ägarens ställe till de jordägaren åliggande förpliktelser, vilka sko- la fullgöras efter det han övertog fastig- heten.

inom en månad efter det arrendatorn under- rättat honom om överenskommelsen; eljest gäller överenskommelsen mot den nye äga- ren såsom hade han godkänt den. Sedan arrendatorn erhållit sådant meddelande, får han inom en månad uppsäga avtalet.

Förbehåll, varigenom begränsning sker i arrendatorns rätt enligt denna paragraf är utan verkan.

30 5.

Om ny ägares rättigheter och skyldigheter mot arrendatorn finnes bestämmelser i 7 kap. 19 5.

Vill arrendatorn förbehålla sig rätt att, där nye ägaren skulle brista i avtalets full- görande, söka ersättning av förre ägaren, give det denne till känna inom sex månader efter det nye ägaren fick lagfart å sitt fång; underlåter han det, äge ej mot förre ägaren annan rätt än till skadestånd efter ty i 1 kap. sags.

32 5.

Varder, innan tid för tillträde är inne, fastigheten utmätt eller intecknad fordran fastställd till betalning ur fastigheten, äge arrendatorn frånträda avtalet och bekomma ersättning för skada; uppsäge dock avtalet inom en månad efter det han erhöll kun— skap om utmätningen eller fastställandet till betalning, eller vare sin rätt därtill förlustig. Varder utmätningen upphävd, eller kommer eljest frågan om fastighetens försäljning att förfalla, må ej därefter uppsägning ske.

Vad sålunda stadgats skall äga motsva- rande tillämpning, där före tillträdesdagen jordägaren försättes i konkurs.

Föres, innan tid för tillträde är inne, talan om återköp av fastigheten enligt lagen om återköpsrätt till fast egendom, äge ock arrendatorn, där hans rätt i händelse av återköp icke skall bestå, frånträda avtalet; uppsäge dock detsamma inom en månad efter det han erhöll kunskap om stämningen i återköpsmålet, eller vare sin rätt därtill förlustig. Kommer återköp till stånd, äge vad i 1 kap. 6 5 sägs om skadestånd mot- svarande tillämpning. Förfaller stämningen eller varder talan om återköp genom laga kraft ägande beslut ogillad, må ej därefter uppsägning ske.

33 5 första och tredje styckena

Försättes arrendatorn i konkurs, äge kon- kursboet uppsäga avtalet; sker ej uppsäg- ning inom en månad från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid, svare konkursboet för arrendeavtalets full- görande till arrendetidens utgång eller, där uppsägning sker efter utgången av först sagda tid, intill dess på grund därav avtalet upphör att gälla.

31 5.

Sker utmätning av den arrenderade fas- tigheten före den utsatta tillträdesdagen, får arrendatorn uppsäga avtalet. Han har även rätt till ersättning för skada. Uppsägning skall dock ske inom en månad efter det arrendatorn fick kännedom om utmätning- en. Om den upphäves eller frågan om fas- tighetens försäljning eljest förfaller, får ej därefter uppsägning ske.

Första stycket skall äga motsvarande till- lämpning, om före tillträdesdagen jordäga- ren försättes i konkurs eller i pantbrev för- skriven fordran fastställes till betalning ur fastigheten.

32 5.

Försättes arrendatorn i konkurs, får kon- kursboet uppsäga avtalet. Sker ej uppsägning inom en månad från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tiden, skall konkursboet svara för avtalets fullgörande under återstoden av arrendetiden.

» 1 I

Uppsäges avtalet av anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad till skade- stånd, utan så är att avtalet var ingånget för viss tid ej understigande tio år och han själv uppsade avtalet.

33 5 andra stycket

Vill jordägaren själv uppsäga avtalet och återtaga fastigheten, äge därtill rätt, dock vid arrende för viss tid ej understigande tio är endast mot skyldighet att gälda ersätt— ning för arrenderättens värde såsom i 8 5 sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, må jord— ägaren ej uppsäga avtalet, där konkursboet inom tre månader från utgången av den för bevakning av fordringar utsatta tid gitter visa, att överlåtelse skett i enlighet med avtalet; sker överlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk av sin rätt, vare han samma rätt förlustig.

34 5.

Är för avtalets fullgörande ställd pant eller borgen, och försämras sedan säker- heten, vare arrendatorn pliktig att på an- fordran ställa ny säkerhet, med vilken jord- ägaren skäligen kan nöjas. Gör han det ej inom tre månader, vare jordägaren berätti- gad att uppsäga avtalet och bekomma er- sättning för skada.

35 5.

Övergiver arrendatorn fastigheten och lämnar den obrukad eller utan vård, må jordägaren genast återtaga den; äge ock rätt till skadestånd.

36 5.

Arrenderätten vare förverkad och jord- ägaren förty berättigad att uppsäga avtalet:

(Föreslagen lydelse) Uppsäges avtalet i anledning av arrenda-

torns konkurs, har jordägaren rätt till er- sättning för skada.

33 5.

Försättes arrendatorn i konkurs får även jordägaren uppsäga avtalet.

Är arrendeavtalet slutet för viss tid ej understigande tio år, får jordägaren upp- säga avtalet endast om han lämnar ersätt- ning för arrenderättens värde såsom i 8 5 sägs. Var avtalet slutet med förbehåll om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar konkursen efter det arrendatorn tillträtt arrendet, får jordägaren ej uppsäga avtalet, om konkursboet inom tre månader från bevakningstidens utgång visar att överlåtelse skett i enlighet med avtalet. Sker överlåtelse senare men innan jordägaren uppsagt avtalet, får han ej upp- säga.

Uppsäger jordägaren avtalet i anledning av arrendatorns konkurs, har jordägaren rätt till ersättning för skada, dock icke om avtalet var ingånget för viss tid ej under— stigande tio år.

34 5.

Har för avtalets fullgörande ställts pant eller borgen, och försämras sedan säker- heten, är arrendatorn skyldig att på anford- ran ställa ny säkerhet, med vilken jord- ägaren skäligen kan nöjas. Gör arrendatorn ej det inom tre månader, får jordägaren uppsäga avtalet. Jordägaren har också rätt till ersättning för skada.

35 &.

Överger arrendatorn arrendestället och lämnar det obrukat eller utan vård, får jordägaren genast återtaga egendomen. J ord- ägaren har även rätt till ersättning för skada.

Arrenderättens förverkande 36 &.

Arrenderätten är förverkad och jord— ägaren därmed berättigad att uppsäga av-

(Nuvarande lydelse)

1. om arrendatorn dröjer med erläggande av arrende utöver en månad efter förfallo— dagen eller undandrager sig att utgöra ho- nom enligt avtalet åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets utföran- de visar tredska;

2. om han gör sig skyldig till vanvård av fastigheten, eller om han, där jordägaren efter ty i 24 5 sägs lämnat honom kreatur eller redskap till fastighetens bruk, efter— sätter vad enligt sagda 5 åligger honom och icke på tillsägelse vidtager rättelse;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen förutsattes eller, där avtalet fastställer viss odlingsplan eller eljest innefattar bestämmelse angående fas- tighetens hävd, avviker från vad sålunda bestämts och icke' på tillsägelse vidtager rättelse;

4. om han i strid med bestämmelserna i detta kapitel åt annan upplåter nyttjande- rätt till fastigheten eller del därav eller överlåter arrenderätten;

5. om han mot stadgandet i 19 5 från fastigheten bortför stråfoder eller gödsel;

6. om han å fastigheten eller annan jord- ägaren tillhörig mark förövar åverkan eller olovligen jagar eller fiskar;

7. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som under 6 är sagt, underlåter att, efter tillsägelse av jordägaren, så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten;

8. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett sådant leverne, som väcker allmän förargelse eller verkar störande på omgivningen; eller

9. om han, där avtalet eljest innehåller bestämmelse, vars iakttagande måste anses vara för jordägaren av synnerlig vikt, åsido- sätter sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som denna paragraf avser, vad arrendatorn låtit komma sig till last vara av ringa betydenhet, må ej arrenda- torn skiljas från arrendet.

Uppsäges avtalet, vare jordägaren berät- tigad till skadestånd.

(Föreslagen lydelse) talet,

1. om arrendatorn dröjer med betalning av arrende mer än en månad efter förfallo- dagen eller undandrar sig att utföra arbete eller annan tjänstbarhet som åligger honom enligt avtalet;

2. om arrendatorn vanvårdar arrende- stället eller, då jordägaren i enlighet med 24 5 lämnat honom kreatur eller redskap till arrendeställets bruk, eftersätter vad en— ligt sagda paragraf åligger honom och icke på tillsägelse vidtar rättelse;

3. om arrendatorn nyttjar arrendestället till annat ändamål än vid upplåtelsen för- utsattes eller, då viss odlingsplan är fast- ställd i avtalet eller detta eljest innehåller bestämmelse om hävden, arrendatorn av- viker från vad sålunda bestämts och icke på tillsägelse vidtar rättelse;

4. om arrendatorn i strid med bestämmel— serna i detta kapitel sätter annan i sitt ställe eller upplåter nyttjanderätt till annan;

5 . om arrendatorn mot stadgandet i 20 5 bortför gödsel;

6. om arrendatorn på arrendestället eller annan fastighet som tillhör jordägaren olov— ligen jagar eller fiskar eller eljest utsätter egendomen för brott eller skadegörelse; eller

7. om arrendatorn åsidosätter i avtalet intagen bestämmelse, vars iakttagande måste anses vara av synnerlig vikt för jordägaren.

Är vad arrendatorn låtit komma sig till last av ringa betydelse, får han ej skiljas från arrendet.

Uppsäges avtalet i anledning av arrende- rättens förverkande, har jordägaren rätt till ersättning för skada.

(Nuvarande lydelse) 37 5.

Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande, som i 36 5 1, 2, 3, 7 eller 8 sägs, men sker rättelse innan jord- ägaren gjort bruk av sin rätt att uppsäga avtalet, eller har i fall, som i 36 5 4, 5, 6 eller 9 avses, jordägaren icke uppsagt av- talet inom sex månader från det han fick kunskap om förhållande som där avses, äge ej sedan jordägaren åberopa förhållandet såsom grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

38 5.

Uppsägning av arrendeavtal skall ske skriftligen eller med vittnen, där ej skrift— ligt erkännande om uppsägningen lämnas.

Vad i [11 kap. 11—19 55 rättegångsbal- ken] stadgas angående stämning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om uppsäg- ning. Är någon satt att å jordägarens vägnar uppbära arrende, vare uppsägning, som hos honom sker, lika gill, som hade den skett hos jordägaren själv.

Träffas ej den, vilken för uppsägning sökes, i sitt hemvist, varde uppsägningen i rekommenderat brev under hans vanliga adress avlämnad å posten samt skriftlig underrättelse om uppsägningen meddelad hans husfolk, om sådant finnes; skolande uppsägningen anses hava skett, när vad så- lunda föreskrivits blivit fullgjort.

Har jordägare eller arrendator, hos vilken uppsägning skall ske, ej känt hemvist här i riket, och finnes ej heller känt ombud,

(Föreslagen lydelse) 37 5.

Är arrenderätten förverkad på grund av förhållande som avses i 36 5 första stycket 1—3 men sker rättelse innan jordägaren gjort bruk av sin rätt att uppsäga avtalet, kan arrendatorn icke därefter skiljas från arrendet på den grunden. Detsamma gäller om jordägaren icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kännedom om förhållande som avses i 36 5 första stycket 4—7.

Är arrenderätten enligt 36 5 första stycket 1 förverkad på grund av dröjsmål med be- talning av arrendeavgift, får arrendatorn på grund av dröjsmålet skiljas från arrendet, endast om jordägaren efter förfallodagen anmanat arrendatorn att betala och dröjs- målet det oaktat fortfarit två veckor där- efter.

Uppsägning 38 5.

Uppsägning av arrendeavtal skall ske skriftligen eller med vittnen, om ej skriftligt erkännande av uppsägningen lämnas.

Bestämmelserna i 33 kap. 6 5 första stycket andra punkten, 14 5 och 16—19 55 rättegångsbalken om delgivning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om upp- sägning. Uppsägning får ske hos den som är behörig att på jordägarens vägnar mot- taga arrendeavgift.

Träffas ej den som sökes för uppsägning i sitt hem, får uppsägningen sändas med posten i rekommenderat brev under hans vanliga adress. Ett exemplar av uppsäg- ningen skall dessutom lämnas antingen i den söktes bostad till vuxen medlem i det hushåll som han tillhör eller, om han driver rörelse med fast kontor, på kontoret till någon som är anställd där. Påträffas icke någon som nu angivits, skall uppsägningen i stället läggas i den söktes postlåda, om sådan finnes. Uppsägning har skett när vad nu angivits blivit fullgjort.

Har jordägare eller arrendator, hos vilken uppsägning skall ske, ej känt hemvist här i riket och finnes ej heller känt ombud som

(Nuvarande lydelse)

som äger för honom mottaga uppsägning, må uppsägningen ske genom kungörande i allmänna tidningarna.

Stämning, däri talan föres om arrendes upphörande, så ock ansökan om arrenda- tors vräkande gälle, där delgivning skett i behörig ordning, såsom uppsägning, ändå att vad här ovan är stadgat icke iakttagits.

39 5.

Sker uppsägning i fall, som 36 5 omför- mäler, äge arrendatorn kvarsitta till nästa fardag, där ej rätten eller överexekutor prö- var skäligt ålägga honom att avflytta tidi- gare. Skall eljest arrende upphöra efter upp- sägning, skall avträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader från det uppsägningen skedde. Hade arrenda- torn ej tillträtt fastigheten när uppsägningen skedde, skall avtalet genast upphöra att gälla.

Vid livstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd av arrendatorns eller hans änkas död, avträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader från döds- fallet.

40 5.

Prövas i tvist angående skyldighet för arrendator att avträda fastigheten arrenda- torn vara pliktig att avflytta, äge rätten tillika, när skäl därtill äro, förordna, att ut— slaget må på sätt utsökningslagen bestämmer verkställas utan hinder därav att det icke äger laga kraft.

Är sådant förordnande meddelat, och full- följes mot utslaget talan i högre rätt, äge, när skäl därtill äro, den rätt, innan ändrings- sökandet slutligen prövas, förordna, att vi- dare åtgärd för verkställighet icke må äga rum.

41 5.

Jordägare eller arrendator, som vill fram- ställa fordringsanspråk på grund av arren- deavtal, skall anhängiggöra sin talan inom två år från det avtalet upphörde att gälla;

(Föreslagen lydelse) äger mottaga uppsägning för honom, får uppsägning ske genom kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar.

Stämningsansökan med yrkande att ar- rendet skall upphöra och ansökan om vräk- ning av arrendator gäller som uppsägning när delgivning skett i behörig ordning.

39 %.

Sker uppsägning med anledning av arren— derättens förverkande får arrendatorn kvar- sitta till nästa fardag, om ej rätten eller överexekutor anser det skäligt att han flyt- tar tidigare.

Skall i annat fall arrende upphöra efter uppsägning, skall avträde ske på den fardag som inträffar näst efter sex månader från uppsägningen. Sker uppsägning innan till- träde skett, skall dock avtalet genast upp— höra att gälla.

Vid livstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd av arrendatorns eller hans makes död, avträde ske på den fardag som inträffar näst efter sex månader från döds— fallet.

Bevarande av rätt till talan m. m.

40 5.

Jordägare eller arrendator, som vill fram- ställa fordringsanspråk på grund av arrende- avtal, skall väcka talan därom inom två år från den i 10 5 andra stycket angivna av-

___—___ _. _...

(Nu varande lydelse) dock att, där inom sagda tid syn, som vid avträdet hållits, klandras, talan må anhäng- iggöras inom två år från det klandret blivit avgjort genom utslag, som äger laga kraft. Försittes den tid, vare rätt till talan förlorad. Är i rätt tid av endera talan anhängiggjord, äge den andre dock rätt till kvittning för fordran, som ej blivit sålunda bevakad.

42 5.

Häftar arrendatorn, när han skall avträda fastigheten, i skuld för arrende eller för ersättning, som vid avträdessyn eller genom skriftlig överenskommelse blivit bestämd, eller är utskyld eller avgift, för vilken arren— datorn skolat ansvara, icke av honom gul- den; då vare jordägaren berättigad att av arrendatorn tillhöriga lösören och byggna- der, som finnas å fastigheten, kvarhålla så mycket, som svarar mot hans fordran, till dess arrendatorn gör rätt för sig eller ställer jordägaren säkerhet. Ej må dock sålunda kvarhållas egendom, som jämlikt 65 5 ut- sökningslagen skall undantagas från utmät- ning.

Hade jordägaren enligt skriftlig handling lämnat arrendatorn kreatur, redskap eller annat till fastighetens bruk, och är därför betingad lega ogulden, eller gitter arrenda- torn icke avlämna vad jordägaren tillkom- mer, have jordägaren enahanda rätt, som nyss sagts.

43 5.1

Avtal mellan jordägare och arrendator, enligt vilket framtida tvist med anledning av arrendeförhållandet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän, utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen, må ej göras gällande i fråga om arrenda— torns rätt eller skyldighet att tillträda eller kvarsitta å fastigheten.

Skiljeavtal, som i första stycket sagts, vare ej heller gällande såvitt därigenom skiljemän utsetts i avtalet eller bestämmelser meddelats om skiljemännens antal eller om sättet för deras utseende eller beträffande förfarandet vid skiljenämnden; och skall för-

(Föreslagen lydelse) räkningsdagen. Klandras avräkningssyn in- om sagda tid, får talan dock väckas inom två år från det lagakraftägande dom eller beslut i saken föreligger. Försittes tiden, är rätten till talan förlorad, om ej annat överenskommits. Har den ena parten väckt talan i rätt tid, har den andra parten rätt till kvittning, även om han förlorat rätten till talan.

41 5.

Står arrendatorn när han skall avträda arrendestället i skuld för arrende eller er- sättning för brister, får jordägaren, till dess arrendatorn gör rätt för sig eller ställer säkerhet, kvarhålla arrendatorns lösören och byggnader, som finnes på arrendestället, i den utsträckning som svarar mot fordringen. Egendom som enligt 65 5 utsökningslagen skall undantagas från utmätning får dock ej kvarhållas.

Har jordägaren enligt skriftlig handling lämnat arrendatorn kreatur, redskap eller annat till arrendeställets bruk och är därför betingad avgift ogulden eller underlåter ar- rendatorn att avlämna vad som tillkommer jordägaren, skall första stycket äga mot— svarande tillämpning.

42 5.

Avtal mellan jordägare och arrendator att framtida tvist med anledning av arrende- förhållandet skall hänskjutas till avgörande av skiljemän utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen är utan verkan i fråga om arrendatorns rätt eller skyldighet att tillträda eller kvarsitta på arrendestället.

Sådant Skiljeavtal är ej heller gällande i den mån därigenom skiljemän utsetts i av- talet eller bestämmelse meddelats om skilje- männens antal eller om sättet för deras ut- seende eller beträffande förfarandet vid

1 445 AL har upphävts genom SFS 1968:208

(Nuvarande lydelse)

ty i berörda hänseenden lagen om skiljemän tillämpas. Vad nu sagts utgöre dock ej hinder för att bestämma den tid, inom vilken skiljemannaåtgärden skall vara avslutad. kortare än den i nämnda lag angivna tiden av sex månader.

493 5.

För fullgörande av vissa i denna lag an- givna uppgifter skall för varje hushållnings- sällskaps område finnas en arrendenämnd. bestående av tre ledamöter. En ledamot, vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen och de båda andra av läns- styrelsen. Av de sistnämnda skall den ene vara ägare av jordbruksfastighet och den andre arrendator av sådan fastighet. Samt- liga ledamöter utses för en tid av tre år. För en var av dem utses för samma tid en suppleant. Avgår ledamot eller suppleant före utgången av den tid för vilken han utsetts, skall ny ledamot eller suppleant utses för den tid, som återstått för den av- gångne. Har inom nämnden var röstande sin mening och kunna ej två meningar sam- manjämkas, gälle ordförandens. Beträffande jäv mot ledamot skall i tillämpliga delar gälla vad om domarjäv är stadgat.

(Föreslagen lydelse) skiljenämnden. I berörda hänseenden skall lagen om skiljemän tillämpas. Vad nu sagts utgör dock ej hinder att bestämma den tid. inom vilken skiljemannaåtgärden skall vara avslutad. kortare än den tid om sex månader som anges i nämnda lag.

Arrendenämnd 43 5.

I varje län skall finnas en arrendenämnd. Den skall bestå av tre ledamöter. En leda- mot, som tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De övriga utses av länsstyrel— sen.

Ordföranden skall vara eller ha varit ordinarie domare. Av de övriga skall den ene såsom ägare av jordbruksfastighet eller på annat sätt ha förvärvat erfarenhet av arrendeförhållanden. Den tredje ledamoten skall vara jordbruksarrendator. Samtliga ledamöter skall utses för en tid av tre år. För envar av dem skall för samma tid utses minst en ersättare. Avgår ledamot eller er- sättare före utgången av den tid för vilken han utsetts, skall ny ledamot eller ersättare utses för den tid, som återstått för den av- gångne.

] fråga om jäv mot ledamot skall i till- lämpliga delar gälla vad om jäv mot domare är stadgat. Har vid omröstning inom nämn- den varje ledamot sin mening och kan ej jämkning ske, skall ordförandens mening gälla.

Närmare bestämmelser om arrendenämndens verksamhet meddelas i reglemente, som utfärdas av Konungen.

68 5 tredje stycket

Över arrendenämndens beslut i ärende som nu sagts må besvär anföras hos läns- styrelsen inom en månad, räknat från det klaganden erhöll del av beslutet. Den, som ej nöjes åt länsstyrelsens beslut, äge föra klagan däröver i den ordning som är be- stämd för överklagande av förvaltande myn- digheters och ämbetsverks beslut.

44 5.

Besvär över arrendenämndens beslut får av part anföras hos länsstyrelsen inom en månad från den dag parten delgavs beslu- tet. Över länsstyrelsens beslut får besvär anföras hos Konungen i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande myndighets beslut.

Beslut varigenom arrendenämnd jämlikt 10 kap. 10 5 fastställt villkoren för förlängt arrende får överklagas endast i den ordning som gäller för klander av skiljedom.

Om arbetsavtal i samband med jordbruksarrende

45 5.

Förbehåll i arrendeavtal, att arrendatorn skall till jordägaren eller annan utgöra ar- bete, må ej innefatta skyldighet för arren- datorn att på tillsägelse utgöra tjänstbarhet utöver fastställt antal dagsverken eller annat bestämt arbete. Sker annorledes, vare för- behållet utan verkan.

Skall arrendatorn enligt arrendeavtalet utgöra dagsverken och är ej däri bestämt, huru dessa skola fördelas å särskilda tider av året, skall hela antalet dagsverken jämnt fördelas på årets veckor i den mån det kan ske. För varje arrendeår eller, där avtalet innehåller föreskrift om utgörande av visst antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid skall jordägaren i god tid förut lämna arrendatorn uppgift å de dagar, då han har att utgöra dagsverken. Ej vare, ändå att avtalet annorlunda bestäm- mer, arrendatorn pliktig att för arbetets ut— förande inställa sig förr än å andra dagen efter det dylik uppgift meddelats honom. Arbetet må ej, ändå att annorlunda är av- talat, så utkrävas, att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk; dock ut- göre vad nu sagts ej hinder för utkrävande av jordbruksdagsverken enligt den fördel- ning, som genom avtalet blivit bestämd.

I arrendeavtalet må ej intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan än jordägaren. Har sådant förbud stadgats, vare det utan verkan.

46 5.

Är arrendatorn enligt arrendeavtalet eller annat avtal mellan jordägaren och arrenda— torn skyldig att utgöra arbete, skall, ändå att i avtalet annorlunda blivit bestämt, ersätt- ning utgå för arbetet efter gängse pris i orten vid tiden för arbetets utförande.

47 5.

Där jordägaren ej tillhandahåller arren- datorn arbete, som denne enligt arrendeav-

(Föreslagen lydelse) 9 KAP.

Arbets- och leveransavtal i samband med jordbruksarrende

1 5.

Föreskriver arrendeavtal att arrendatorn skall utföra arbete, är han likväl ej skyldig att utföra fler dagsverken eller annat arbete än vad i avtalet bestämts.

Skall arrendatorn enligt arrendeavtalet ut- föra dagsverken men är ej bestämt, hur de skall fördelas på särskilda tider av året, skall hela antalet dagsverken jämnt fördelas på årets veckor i den mån det kan ske. För varje arrendeår eller, då avtalet före- skriver visst antal dagsverken under viss tid av året, för varje sådan tid skall jord— ägaren i god tid förut lämna arrendatorn uppgift på de dagar, då arbetet skall utfö- ras. Arrendatorn är ej skyldig att inställa sig till arbete tidigare än på andra dagen efter det uppgiften lämnats honom. Arbetet får ej så utkrävas, att arrendatorn hindras att behörigen sköta sitt jordbruk. Jord- bruksdagsverken får dock utan hinder därav utkrävas enligt den fördelning som avtalet föreskriver.

I arrendeavtalet får ej intagas förbud för arrendatorn att utföra arbete åt annan än jordägaren.

2 5.

Är arrendatorn enligt arrendeavtalet eller annat avtal mellan honom och jordägaren skyldig att utföra arbete eller leverera jord- bruksprodukter, skall ersättning till arren— datorn utgå efter gängse pris i orten vid tiden för arbetet eller leveransen.

3 5. Tillhandahåller jordägaren ej arbete, som arrendatorn enligt arrendeavtalet eller an-

talet eller annat avtal mellan jordägaren och arrendatorn är skyldig utgöra, eller annat för arrendatorn lika förmånligt arbete, äge arrendatorn uppsäga arrendeavtalet. Ej må dock uppsägning ske, där arrendatorns för- lust av arbetsinkomst är av ringa betydelse eller efter det arbete varom nu är sagt till- handahållits arrendatorn. Har ej jordäga- ren inom en månad efter det han mottagit uppsägningen tillkännagivit för arrendatorn, att han ej vill därmed åtnöjas, skall så an- ses, som om jordägaren godkänt uppsäg- ningen.

I fall varom i första stycket är sagt vare arrendatorn, evad uppsägning sker eller icke, berättigad att av jordägaren bekomma skä- ligt skadestånd, såvida ej jordägarens under- låtenhet att tillhandahålla arbete nödvändig- gjorts av förändrade ekonomiska eller tek- niska förhållanden.

Ej må arrendatorns rätt enligt denna pa— ragraf inskränkas genom förbehåll. Har så- dant förbehåll skett, vare det utan verkan.

48 5.

Vad i 45—47 55 stadgats skall ej äga till- lämpning å skjutsning, vedhuggning eller därmed jämförlig tjänstbarhet, där den är av ringa betydenhet.

Särskilda bestämmelser för vissa jordbruksarrenden

49 5.

Bestämmelserna i 50—69 55 skola med de undantag nedan angivas äga tillämpning å upplåtelse på arrende av brukningsdel, som omfattar högst femtio hektar odlad jord, såvida densamma

tillhör bolag, förening eller stiftelse; eller utgöres av gård, torp eller annan jord- brukslägenhet, som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikom- miss; eller

ingår i häradsallmänning eller i sådan till socken hörande allmänning, som avses i

nat avtal mellan jordägaren och arrendatorn är skyldig att utföra, eller annat för arren- datorn lika förmånligt arbete, får arrenda— torn uppsäga arrendeavtalet. Uppsägning får dock ej ske om arrendatorns förlust av arbetsinkomst är av ringa betydelse, och ej heller sedan arbete tillhandahållits arren- datorn. Har ej jordägaren inom en månad efter det han mottog uppsägningen medde- lat arrendatorn att den ej godtages, skall jordägaren anses ha godkänt uppsägningen.

I fall som avses i första stycket har arren- datorn, vare sig uppsägning sker eller ej, rätt till ersättning för skada, om icke underlåten- heten att tillhandahålla arbete nödvändig- i gjorts av förändrade ekonomiska eller tek- niska förhållanden. j

4 5.

Förbehåll som strider mot innehållet i det— ta kapitel är giltigt mot arrendatorn endast om hans åliggande är av ringa betydenhet.

10 KAP. Gårdsarrende

Tillämpningsområde l 5.

Gårdsarrende föreligger när jordbruksar- rende avses omfatta arrendatorns bostad.

Å sådan upplåtelse skall förutom vad i allmänhet är föreskrivet om arrende gälla vad i detta kapitel är stadgat.

Frågan om ett arrende är att beteckna som gårdsarrende bestämmes av förhållan- dena vid avtalets tillkomst. Göres i sådant hänseende ändring eller tillägg till avtalet, skall det anses vara tillkommet när änd- ringen eller tillägget skett.

[63 5 lagen den 13 maj 1932 om häradsall- männingar], eller i allmänningsskog, som omförmäles i [lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna], eller utgöres av mark, som förvärvats av delägarna i allmänning som nyss sagts men ej blivit med allmänningen införlivad; eller äges av enskild person, vilken icke är man- talsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, och up— penbarligen besitter fastigheten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket; skolande vid bedö- mande av frågan, av vilken anledning fastig- het besittes, i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning, jordavsöndring eller avstyckning skilda områden av samma hem- man eller lägenhet betraktas såsom en fastig- het.

Stadgandena i 50—57 och 67 55 skola dock ej äga tillämpning, om med upplåtel- sen väsentligen åsyftas att tillförsäkra jord- ägaren stadigvarande arbetskraft för jord— bruk, skogsbruk eller industriell rörelse samt upplåtelsen avser sådan mindre bruknings— del (huggaretorp eller annat därmed jäm- förligt arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärgning.

Vad i 58 5 andra stycket stadgas äge ej tillämpning med avseende å brukningsdel, som lyder under huvudgård och tillhör en- skild person eller fideikommiss.

Om arrende av viss kommunal jord är särskilt stadgat.

2 5.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej, om

1. upplåtelsen skett för arrendatorns livs- tid;

2. arrendatorn är annan än fysisk person eller dödsbo; eller

3. upplåtelsen gjorts av landskommun, stad eller köping och jorden till större delen ligger inom fastställd stadsplan eller bygg- nadsplan.

50 &.

Upplåtelse för viss tid skall ske för minst fem år. Är kortare arrendetid avtalad, gälle upplåtelsen likväl för tid som nyss är sagd.

65 & första stycket

Ej må i arrendeavtalet intagas förbehåll, att avtalet i händelse av arrendatorns död skall upphöra att gälla. Har sådant förbed håll skett, vare det utan verkan.

51 &.

Vid utgången av arrende som gäller för viss tid äge arrendatorn, där ej annat följer av vad i 53 & stadgas, rätt till nytt arrende för en tid av fem år; och tillkomme sådan rätt ånyo arrendatorn vid utgången av vart femte år (Optionsrätt).

(Föreslagen lydelse) 3 5.

Har upplåtelse av gårdsarrende gjorts av annan än ägaren och har denne ej inom tre månader, efter det han fick vetskap om upp- låtelsen men innan upplåtarens rätt upphört, meddelat arrendatorn att han ej vill vara bunden av upplåtelsen, skall, när upplåta- rens rätt mot jordägaren upphör, denne i förhållande till arrendatorn anses som ny ägare av arrendestället.

Arrendetid 4 %. Upplåtelse skall ske för viss tid, minst fem

år. Är arrendetiden icke så bestämd, gäller upplåtelsen för fem år.

Förbehåll att arrendeavtal skall upphöra att gälla om arrendatorn dör är utan verkan.

Optionsrätt 5 5

Vid gårdsarrende har arrendatorn rätt till förlängning av arrendet enligt 8 kap. 2 å andra stycket, utom när

1. arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet; eller

2. jordägaren gör sannolikt att han själv, hans make eller avkomling eller hans adop- tivbarn eller dess avkomling skall bruka arrendestället; eller

3. jordägaren gör sannolikt att arrende- stället erfordras för att åstadkomma en me- ra ändamålsenlig indelning av brukningsen- heter; eller

4. jordägaren i annat fall gör sannolikt att ändrad markanvändning eller andra sär- skilda förhållanden gör att arrendatorns kvarsittande för jordägaren medför påtag— ligt men.

(Nuvarande lydelse) 53 5.

Har arrendatorn påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet, eller avser jordägaren, att han själv, hans make eller av- komling eller ock hans adoptivbarn eller dess avkomling skall bruka fastigheten, eller mås- te det på grund av särskilda förhållanden anses för jordägaren medföra påtagligt men, att arrendatorn kvarsitter å fastigheten, skall rätten till nytt arrende förfalla, så framt jordägaren senast ett år före arrendetidens utgång på sätt om uppsägning är stadgat lämnar meddelande därom med uppgift tillika att arrendatorn, därest han icke åt- nöjes med att avflytta, har att inom en må- nad instämma talan om bibehållande av rätten till nytt arrende. Där arrendatorn ej inom nämnda tid instämt sådan talan, skall så anses, som om han medgivit skyldighet att avflytta.

52 &.

Vill ej arrendatorn tillgodonjuta nytt ar- rende, give han det jordägaren till känna se- nast ett år före arrendetidens utgång på sätt om uppsägning är stadgat. Sker ej sådant tillkännagivande inom föreskriven tid, skall arrendatorn anses hava åtagit sig nytt ar- rende för en tid av fem år.

6 &

Vill jordägaren eller arrendatorn att gårds- arrende vid arrendetidens utgång icke skall förlängas eller förlängas endast mot ändrade villkor skall uppsägning ske.

Uppsägning från jordägarens sida skall ske tidigast två år och senast ett år före arren- detidens slut, även om annan tid avtalats. Arrendatorn är alltid berättigad att göra sin uppsägning senast ett år före arrende- tidens slut eller inom den kortare tid dess- förinnan som kan ha överenskommits.

7 &.

Uppsägning som avses i 6 5 skall angiva huruvida den avser avflyttning eller enbart ändring av villkoren. Meddelande i uppsäg— ningen, att gränserna för arrendestället, utan att beröra arrendatorns bostad, skall ändras, skall anses som uppsägning för ändring av villkoren. Uppsäger jordägaren avtalet för arrendatorns avflyttning skall skälet an- givas.

Uppsägning för ändring av villkoren lik- som jordägarens uppsägning för arrenda- torns avflyttning kan ändras efter klander.

54 å andra stycket

Sker ej tillkännagivande, såsom i första stycket är sagt, eller varder ej frågan senast sju månader före arrendetidens utgång hän- skjuten till skiljemän, skola arrendevillko— ren förbliva oförändrade, där ej annorledes överenskommes.

54 5 första stycket Där jordägaren eller arrendatorn, med avseende å nytt arrende varom i 51 & är sagt, vill påkalla ändring av arrendevillko- ren, give det den andre till känna på sätt om uppsägning är stadgat senast åtta må- nader före arrendetidens utgång med upp- gift tillika å de ändringar som äskas. Har sådant tillkännagivande skett men kan ej överenskommelse ernås, skall frågan avgö- ras av skiljemän; och skall beträffande så- dan tvist lagen om skiljemän i tillämpliga delar gälla, dock med iakttagande av vad i 55 & finnes särskilt föreskrivet.

55 &.

Vid skiljedomsförfarande enligt 54 & skall, där ej mellan parterna träffats Skiljeavtal, den arrendenämnd, inom vars verksamhets- område fastigheten är belägen, vara skilje- nämnd; och skall i sådant fall part anses hava hänskjutit tvisten till avgörande, när han hos nämndens ordförande skriftligen framställt begäran om skiljedom.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den part som skiljemännen pröva därtill

(Föreslagen lydelse) Sådan uppsägning skall, förutom vad i första stycket föreskrives, innehålla meddelande om dels att mottagaren, om han ej godtager uppsägningen, har att väcka klander inom två månader efter mottagandet, dels var klandret skall väckas.

8 &.

Underlåter den som mottagit uppsägning enligt 6 & att inom föreskriven tid väcka klander blir uppsägningen gällande. Sker uppsägning från ömse sidor skall jordäga- rens uppsägning gälla.

9 &.

Avser klander ändring av villkoren och har arrendatorn rätt till fortsatt arrende, skall villkoren om de är skäliga bestämmas enligt uppsägningen men eljest jämkas till vad som är skäligt.

10 %.

Klander, som enbart avser ändring av vill— koren, skall avgöras av arrendenämnden. El- jest skall klander efter stämning prövas av rätten.

Vid arrendenämnds prövning av klander skall lagen om skiljemän i tillämpliga delar gälla. Part får dock ej åläggas att utge er- sättning till nämnden eller dess ledamöter.

.W,

(Nuvarande lydelse) skyldig; ej må dock sådan skyldighet i vi- dare mån än beträffande halva ersättningen till skiljemännen kunna åläggas arrendatorn. utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

56 &.

Är vid arrendetidens utgång tvist om rätt till nytt arrende eller om ändring av arren- devillkoren ännu icke avgjord, skola, intill dess så skett eller, i följd därav att rätt till nytt arrende funnits ej tillkomma arrenda- torn, för honom inträtt skyldighet att av- flytta, de förut gällande arrendevillkoren till- lämpas, så framt ej annat är avtalat.

Prövar rätten att arrendatorn ej äger åt- njuta nytt arrende, vare arrendatorn pliktig att avträda fastigheten å den fardag, som infaller näst efter det domen meddelades; och njute i sådant fall jordägaren, där han ej åtnöjes med den arrendeavgift, vartill han enligt första stycket är berättigad, den ytterligare ersättning som finnes skälig.

57 &.

Sker försäljning av fastigheten eller del därav, äge arrendatorn, så framt han är förvarad vid sin rätt till nytt arrende, åt- njuta förköpsrätt enligt vad därom är sär— skilt stadgat.

Motsvarande rätt tillkomme arrendatorn i fall där fastigheten går i byte.

Arrendatorn äger icke förköpsrätt om kommunen förvärvar fastigheten genom för- köp enligt förköpslagen den 8 december 1967 (nr 868).

11 5.

Är fråga om förlängning av arrende ej avgjord när arrendetiden går ut, får ar- rendatorn kvarsitta till dess frågan slutligen avgjorts. För tid som arrendatorn sålunda kvarsitter skall de förut gällande arrende— villkoren tillämpas i avbidan på att de slut— liga arrendevillkoren för samma tid blir bestämda.

Bifalles ej arrendatorns talan om för— längning av arrendet, skall arrendatorn avträda arrendestället på den fardag som infaller näst efter det domen meddelades. För tid som förflyter mellan den avtalade arrendetidens utgång och avträdesdagen skall avtalets villkor gälla, om annat yrkan- de ej framställs. Om det sker skall villkoren bestämmas efter vad som är skäligt.

Flyttningsersättning 12 &.

Upphör avtal om gårdsarrende av anled- ning som nämns i 5 & fjärde punkten, skall jordägaren till arrendatorn utgiva ett be- lopp som motsvarar den genomsnittliga ar- rendeavgiften för ett år för den senaste arrendeperioden. Kan arrendatorn visa att hans förlust på grund av avtalets upphöran— de är större, är han berättigad till ersättning härför intill belopp motsvarande ytterligare två års arrendeavgifter, beräknade på sätt som nyss angivits.

För rätt till ersättning gäller vidare dels att omständigheterna vid arrendeförhållan- dets tillkomst var sådana att det fanns an- ledning antaga att jorden även efter den då påbörjade arrendeperiodens slut skulle komma att upplåtas på arrende för jord- bruk, dels att marken efter avtalets upphö- rande skall användas till ändamål som kan antagas lämna väsentligt högre avkastning eller kan tillgodoses genom expropriation.

(Nuvarande lydelse) 62 &.

Finnes å fastigheten hus, som enligt vad vid tillträdessynen bestämts icke är att hänföra till nödig byggnad, skall det anses undantaget från arrendet. Ingår byggnaden i arrendet, gälle angående nybyggnads— och underhållsskyldigheten vad om nödig bygg- nad är stadgat.

63 5.

Ej må arrendatorn förbjudas att för hus— behov nyttja det fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än så vitt angår visst fiskevatten, där särskilda åtgär- der av jordägaren vidtagits till fiskets för- bättrande, eller kräftfångst.

64 &.

Avser upplåtelsen jord belägen inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands, Väs- ternorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs eller Värmlands län eller inom den del av Örebro län, som omfattar Karlskoga stad samt De- gerfors, Bjurtjärns, Grythyttans, Hällefors, Hjulsjö, Järnboås, Nora, Vikers och Ljus- narsbergs socknar, vare arrendatorn berät- tigad att på lämpligt ställe å den arrenderade jorden eller om denna utgör allenast visst område av en jordägaren tillhörig särskild fastighet, å annan mark, som hör till fas— tigheten, efter anvisning taga erforderligt virke till vedbrand och till mindre repara— tioner ävensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt nödiga redskap. Har genom jordägarens åtgöranden skogstill- gången å fastigheten under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej därav kan er- hålla sitt fulla virkesbehov, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn lägligt sätt tillhandahålla denne det felande.

Fiske

13 5.

Är arrendestället beläget inom Norrbot- tens, Västerbottens, Jämtlands, Västernorr- lands, Gävleborgs, Kopparbergs eller Värm— lands län eller inom den del av Örebro län, som omfattar städerna Karlskoga och Nora samt Degerfors, Hällefors och Ljusnarsbergs köpingar, är arrendatorn berättigad att för husbehov nyttja det fiske som hör till den arrenderade jorden. Undantag får dock gö- ras för visst fiskevatten, där särskilda åtgär- der vidtagits för fiskets förbättrande, även— som kräftfångst.

Saknas å arrenderad jord, belägen inom del av riket som i första stycket sägs, erfor- derligt bete för de hästar och nötkreatur som kunna vinterfödas därå, vare arrenda— torn efter ortens sed berättigad till nödigt bete jämväl å övrig skog eller utmark som hör till samma fastighet; dock att därvid må av jordägaren undantagas mark, varå i skogsvårdssyfte vidtagits anordningar som av betesrätten skulle lida märkligt intrång.

65 å andra stycket

Mot arrendatorn vare ock förbehåll utan verkan, om det strider mot vad som stad- gas i 8 & andra stycket, 9 &, 12 % sista styc- ket, 17 5, 18 & tredje och fjärde styckena utom vad angår elektrisk anläggning, 20 5 första stycket, 50—61 && eller 63 eller 64 &.

66 5.

När arrendeavtal slutits, må jordägaren eller arrendatorn påkalla arrendenämndens granskning av avtalet; skolande vid ansökan härom fogas bestyrkt avskrift av avtalet ävensom uppgift om arealen av den odlade jord arrendet omfattar.

Finner arrendenämnden att avtalet inne- håller bestämmelse, som enligt denna lag är utan verkan, skall nämnden så snart ske kan i rekommenderat brev lämna jordäga- ren och arrendatorn besked därom.

68 5 första och andra styckena

Visas särskilda omständigheter böra för- anleda därtill, att arrendeavtal undantages från tillämpning av något av stadgandena i 50—61 åå eller 63—65 55 och innehåller av— talet förbehåll, att medgivande därtill må sökas, ankomme på arrendenämnden att medgiva sådant undantag. Såsom sådan om— ständighet skall särskilt anses, att jordäga-

Beslämmelsernas allmänna karaktär. Dispens 14 &.

Förbehåll som strider mot de särskilda i detta kapitel meddelade bestämmelserna om gårdsarrende är utan verkan mot arren- datorn, om ej annat anges i lagen. Arrende- nämnden kan dock medge undantag, om särskilda omständigheter därtill föranleder och avtalet innehåller förbehåll att sådant medgivande får sökas.

Innehåller avtalet sådant förbehåll men avslås ansökningen, förfaller avtalet om ej annat överenskommits.

(Nuvarande lydelse) ren, för att kunna planmässigt ombesörja åbyggnadernas iståndsättande å ett flertal utarrenderade brukningsdelar, är i behov av anstånd med byggnadsskyldighetens full- görande i det föreliggande fallet, eller att det för jordägaren, med hänsyn till dennes eget jordbruk eller skogsbruk, är av synner- lig vikt att över det arrenderade området äga friare bestämmanderätt än som följer av nämnda stadganden.

Föreligger ej dispensskäl och avslås på den grund ansökningen, skall arrendeavta- let, därest detta ej annorlunda stadgar, anses förfallet.

67 5.

Har rätt till nytt arrende jämlikt 53 & för— fallit på den grund att jordägaren avsett att själv bruka fastigheten, vare jordägaren skyldig att inhämta arrendenämndens till- stånd, därest han, innan två år förflutit från arrendets upphörande, vill sälja fastig- heten, eller om han, inom fem år från samma tidpunkt, vill ånyo upplåta fastig— heten på arrende. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning, när annan än jordägaren efter vad i 53 & sägs skall bruka fastigheten.

15 &.

På ansökan av landskommun, stad eller köping skall undantag som i 14 & avses med- delas beträffande jord, som kommunen upp- låtit eller avser att upplåta som gårdsar- rende, under förutsättning att jorden med hänsyn till den framtida utvecklingen krä- ves för tätbebyggelse eller därmed samman- hängande anordning.

Avser ansökningen tillämnat avtal skall den blivande arrendatorn höras i ärendet. Är han ännu ej utsedd men finnes i orten organisation för tillvaratagande av jord- bruksarrendatorers intressen skall den i stål- let höras.

Har undantag medgivits beträffande till- ämnat avtal, är undantaget gällande endast om erinran därom göres i avtalet.

Kontrollbestämmelser

16 5.

Har rätten till förlängning av arrende för- fallit därför att jordägaren avsett att själv bruka arrendestället, får han ej utan arren- denämndens tillstånd inom två år från arrendets upphörande sälja fastigheten och ej heller inom fem år från samma tidpunkt ånyo upplåta den på arrende. Bestämmel- sen gäller även när annan än jordägaren enligt vad i 5 5 andra punkten sägs skall bruka jorden.

Bryter jordägaren mot vad nu föreskri- vits, vare straffet dagsböter.

69 &.

Förseelse, varom stadgas i 67 &, åtalas efter angivelse av arrendenämnden av all- män åklagare vid allmän underrätt i den ort, där fastigheten är belägen.

Böter, som ådömas enligt denna lag, till— falla kronan och må i händelse av bristande tillgång till deras gäldande ej förvandlas till frihetsstraff.

Lägenhetsarrende

70 & första och andra styckena

Lägenhetsarrende föreligger när jord upp- låtes på arrende för annat ändamål än jord- bruk och arrendet icke är att anse som bo- stadsarrende eller anläggningsarrende. Av- tal om lägenhetsarrende skall upprättas skriftligen, där ej upplåtaren och arrenda- torn annorlunda åsämjas.

Å sådan upplåtelse skola stadgandena i 4 5, 5 & första stycket, 6—9 55, 18 å utom vad angår elektrisk anläggning, 22, 25 och 26 åå, 27 5 första stycket, 29—34, 36—41 55, 42 5 första stycket samt 45—48 åå äga mot- svarande tillämpning. Härvid gälle dock, att sådant fastställande av arrenderättens värde, som avses i 8, 9 och 33 åå, skall ske genom skiljemän i den ordning 18 å före- skriver, att stadgandena i 29 å och 42 5 första stycket skola äga tillämpning allenast, om avtalet var skriftligen upprättat, samt att vad 33 å stadgar angående rätt för jord- ägaren att uppsäga avtalet ej skall tillämpas efter det arrendatorn tillträtt fastigheten, ej heller innan tillträde skett, där arrendatorn på anfordran inom utgången av nästa dag för avtalets fullgörande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

Jordägare som bryter häremot straffas med böter. De får ej förvandlas till fängelse. Förseelsen åtalas efter angivelse av arren- denämnden av allmän åklagare vid rätten i den ort där fastigheten är belägen.

1 1 KAP.

Arrende för annat ändamål än jordbruk Lägenhetsarrende

1 5.

Lägenhetsarrende föreligger när jord upp- låtes på arrende för annat ändamål än jord- bruk och arrendet icke är att anse som bo- stadsarrende eller anläggningsarrende. Avtal om lägenhetsarrende skall upprättas skrift- ligen, om ej parterna kommer överens om annat.

På lägenhetsarrende skall bestämmelserna i 8 kap. 4 5, 5 5 första stycket, 6 5 andra stycket, 7 och 8 55, 9 5 första stycket första och tredje punkterna samt andra stycket, 18, 22, 25—27 åå, 28 5, första och andra styc— kena, 30—34, 36—40 55 och 41 & första stycket äga motsvarande tillämpning. Där— vid skall dock följande avvikelser gälla.

Sådant fastställande av arrenderättens värde som avses i 8, 9 och 33 åå skall, om överenskommelse ej kan träffas, på talan av part göras av rätten.

Bestämmelsen i 41 & första stycket skall gälla endast om avtalet upprättats skriftli- gen.

Vad i 33 å sägs om jordägarens rätt att uppsäga avtalet skall ej gälla, sedan ar- rendatorn tillträtt arrendestället, och ej heller, innan tillträde skett, om arrendatorn, efter anfordran, samma eller nästa dag för ' avtalets fullgörande ställer säkerhet, med vilken jordägaren skäligen kan nöjas.

(Nuvarande lydelse)

70 & tredje stycket

Är ej arrendetiden bestämd, skall avtalet upphöra att gälla efter det uppsägning å någondera sidan skett.

70 & fjärde stycket

Sker överlåtelse av fastigheten efter det arrendatorn tillträtt densamma, gälle utan särskilt förbehåll arrendeavtalet mot nye ägaren, där avtalet var skriftligen upprättat; var ej avtalat så upprättat, och vill ej nye ägaren låta arrendatorn kvarsitta, uppsäge han avtalet inom tre månader efter det överlåtelsen skedde, eller vare avtalet mot honom gällande.

70 & femte stycket

Ej må genom förbehåll i avtalet stadgas inskränkning i arrendatorns rätt att vid överlåtelse av fastigheten kvarsitta, ej heller för arrenderättens förverkande stadgas an- nan grund än 36 och 37 åå bestämma; har sådant förbehåll skett, vare det utan verkan.

Bostadsarrende

Anläggningsarrende

För lägenhetsarrende skall vidare bestäm- melserna i 9 kap. gälla.

2 5.

Är ej arrendetiden bestämd, skall avtalet på dag som av 8 kap. 5 5 första stycket och 39 % närmare framgår upphöra att gälla efter det uppsägning å någondera sidan skett.

3 &.

Sker överlåtelse av arrendestället sedan arrendatorn tillträtt arrendet och är ej enligt vad i 7 kap. stadgats arrendeavtalet gällande mot den nye ägaren, åligger det dock denne, om han icke vill låta arrendatorn kvarsitta, att uppsäga avtalet inom tre månader efter det överlåtelsen skedde; eljest gäller avtalet mot den nye ägaren. Säljes egendomen på exekutiv auktion, skall dock uppsägnings- tiden vara en månad räknat från förvärva— rens tillträdesdag.

Förbehåll om inskränkning i den rätt att kvarsitta, som enligt första stycket tillkom- mer arrendator, är utan verkan.

4 &.

Sker ändring eller tillägg till skriftligt arrendeavtal gäller därom vad i 8 kap. 29 å andra och tredje styckena är stadgat.

5 &.

För arrenderättens förverkande får icke i avtalet stadgas annan grund än vad i 8 kap. 36 och 37 55 sägs. Förbehåll som strider häremot är utan verkan.

Bostadsarrende

Anläggningsarrende

(Nuvarande lydelse) 3 KAP.

Om hyra Inledande bestämmelser 1 &.

Detta kapitel _______

Med bostadslägenhet _ — — — Förbehåll som _______ Om upplåtelse _______

(Föreslagen lydelse) 12 KAP.

Hyra Inledande bestämmelser 1 5.

—————————————— än jordbruk.

Förenas ett tjänsteavtal, som ej är av endast ringa betydenhet, med upplåtelse av såväl bostad som jord för brukande, skall bestämmelserna i detta kapitel till- lämpas i de fall där bostadsupplåtelsen framstår som mera betydelsefull än mark— upplåtelsen.

————————————— såsom bostad. ————————————— annat anges. ———————— om bostadsrättsföreningar.

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 4 & lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1) om samäganderätt

Härigenom förordnas att 4 & lagen den 30 september 1904 om samäganderätt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an- ges. ( l 4 5. Den, som enligt 3 & blivit utsedd till god man, åligger att godset till delägar- nas samfällda bästa förvalta. Vill han god- ; set bortlega, äge makt därtill, dock ej för 1 längre tid än förordnandet avser eller, där j fråga är om fast egendom, till den fardag, som infaller näst efter det sagda tid gått till ända. Är i lag för upplåtelse av nytt- janderätt till fast egendom bestämd viss minsta tid, skall dock den i stället gälla.

Denna lag träder i kraft den . . .

3. Förslag till Lag om ändrad lydelse av lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter

__v—vnzl— r.

Härigenom förordnas att 10 5 lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysam- fälligheter och därmed jämförliga samfäll- da ägor och rättigheter1 skall erhålla änd- rad lydelse på sätt nedan anges.

10 &.

Ansökan om — — ägans förvaltning.

Förordnande, som nu sagts, meddelas för viss tid eller tills vidare och innebär uppdrag att förvalta äga till delägarnas samfällda bästa. God man må ej om bort- legande av samfällighet träffa avtal, som avser längre tid än till den fardag, som infaller näst efter det förordnandet upp- hört. Är i lag för upplåtelse av nyttjande- rätt till fast egendom bestämd viss minsta tid, skall dock den i stället gälla.

Där någon — — skogsvård därå. Sådana föreskrifter ——— vederböran— de skogstjänsteman.

Har ansökan ——— ansökningen med- delas.

Denna lag träder i kraft den . . .

1 Senaste lydelse av 10 & SFS 1946: 838.

Förslag till Lag om ändring i lagen den 27 juni 1957 (nr 390)

om fiskearrenden1

Härigenom förordnas att lagen den 27 ju- ni 1957 om fiskearrenden i nedanstående delar skall ha följande lydelse.

l %.

I fråga om avtal, varigenom någon mot vederlag upplåter fiskerätt åt annan, skall utöver vad som följer av 7 kap. jordabal- ken, gälla vad nedan i denna lag sägs, därest upplåtelsens ändamål är yrkesfiske eller ock annat fiske av väsentlig betydel- se för arrendatorns försörjning.

Har rätt — - ej tillämpning.

2 &. Avtalet skall upprättas skriftligen. I av- handlingen skola samtliga villkor upptagas.

Har fiske — — — tillskyndas honom. Talan om — fisket avträddes. 4 5.

Vid utgången av arrende som gäller för viss tid äger arrendatorn, om ej annat föl- jer av andra stycket eller 5 5, rätt till för- längning av arrendet för en tid av fem år. Sådan Optionsrätt tillkommer ånyo ar- rendatorn vid utgången av vart femte år.

Vill arrendatorn ej begagna sig av op- tionsrätt enligt första stycket eller vill jord- ägaren bryta optionsrätten skall arrendet uppsägas enligt vad i 10 kap. 6 & jorda- balken sägs. Sker ej uppsägning förlänges arrendet för en tid av ytterligare fem år.

5 %.

Bestämmelserna i 10 kap. 5—11, 14 Och 16 åå jordabalken om förfarandet vid bry- tande av Optionsrätt och vad därmed äger samband. om ändring av arrendevillkoren, klander av uppsägning och fortsatt till- lämpning av äldre villkor skola äga mot- svarande tillämpning med avseende å fiske- arrende.

8 %.

Vad i 8 kap. 6 &. 25—27 åå, 28 5 första och andra styckena och 9 kap. jordabal— ken är stadgat om arrendeavgiftens be- stämmande, nedsättning av arrendeavgif- ten, skadestånd, rätt till uppsägning, arren- datorns rätt efter fastighetsbildningsåtgärd och om arbetsavtal skall äga motsvarande tillämpning i fråga om fiskearrende. Ar- rendatorn äger ock rätt till skälig ned- sättning av arrendeavgiften, om fisket, utan hans vållande, på grund av fiskpest, vat— tenförorening eller annan sådan händelse i hög grad försämrats.

Har arrendatorn som brister. 10 %. Dör arrendatorn uppsäga avtalet.

Vid livstidsarrende äger arrendatorns ma- ke, om äktenskapet var ingånget innan av- talet slöts, tillgodonjuta arrendet för sin egen livstid. Går den efterlevande maken i nytt gifte, får fastighetens ägare uppsäga avtalet.

1 Senaste lydelse SFS 1960:132.

Sker överlåtelse nye ägaren.

De bestämmelser som för övrigt i 7 kap. 19 å och 8 kap. 29, 31 och 32 åå jorda- balken meddelats med avseende å över- låtelse av arrenderad fastighet, utmätning och konkurs skola äga motsvarande till- lämpning vid fiskearrende.

12 &.

Arrenderätten skall vara förverkad och fastighetens ägare förty berättigad att upp- säga avtalet:

]. om arrendatorn dröjer med erläggan— de av arrendeavgift utöver en månad från förfallodagen;

2. om han gör sig skyldig till vanvård av fisket;

3. om han olovligen överlåter eller upp- låter fisket eller del därav;

4. om han eljest i väsentlig omfattning åsidosätter vad som åligger honom enligt avtalet.

Finnes vad — — från arrendet. Uppsäges avtalet — — till skadestånd. 13 &.

Har arrendatorn låtit komma sig till last sådant förhållande som i 12 & 1 eller 2 sägs men sker rättelse innan fastighetens ägare gjort bruk av sin rätt att uppsäga av- talet, eller har i fall varom i 12 5 3 eller 4 sägs ägaren icke uppsagt avtalet inom sex månader från det han fick kunskap om förhållande som där avses, må ägaren ej senare åberopa förhållandet såsom grund för arrendatorns skiljande från arrendet.

Är arrenderätten enligt 12 5 första styc— ket 1 förverkad på grund av dröjsmål med betalning av arrendeavgift, får arrendatorn på grund av dröjsmålet skiljas från ar— rendet, endast om fastighetens ägare efter förfallodagen anmanat arrendatorn att be— tala och dröjsmålet det oaktat fortfarit två veckor därefter.

14 &.

Fastighetsägare eller arrendator, som vill framställa fordringsanspråk på grund av arrendeavtal, skall anhängiggöra sin talan

inom två år från det avtalet upphörde att gälla. Försittes tiden är rätten till talan förlorad, om ej annat överenskommits. Har ena parten väckt talan i rätt tid, har den andra parten rätt till kvittning, även om han förlorat rätten till talan.

Vad om sättet för uppsägning, tiden för avträde, rätt att kvarhålla arrendatorn till- hörig egendom och skiljedom är stadgat i 8 kap. 38, 39, 41 och 42 åå jordabalken skall äga motsvarande tillämpning vid fis- kearrende.

16 å.

Om arrendenämndens sammansättning och besvär över nämndens beslut skall gäl- la vad i 8 kap. 43 och 44 55 jordabal- ken är stadgat.

Denna lag träder i kraft den . . .

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 25 & lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas att 25 5 lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an- ges. ! 25 &. Upplåtes jord —-—— annorlunda avtalas. ', Omfattar upplåtelsen icke hel fastighet * och har avtal ej träffats angående omfatt- ningen av brukarens fiskerätt, skall 24 å ; första stycket äga motsvarande tillämpning. ' Markarealen skall därvid utgöra delnings— grund. 1

Denna lag träder i kraft den . . .

Förslag till

Kungörelse om förordnande av synemän för

Härigenom förordnas som följer.

1 %.

Länsstyrelsen skall i enlighet med 8 kap. 11 & jordabalken utse lämpligt antal per- soner att vara synemän vid arrendesyner.

2 %.

Syneman skall vid tiden för länsstyrel- sens förordnande vara valbar till nämnde- man. Han skall vara allmänt betrodd samt förtrogen med arrende— och jordbruksför- hållanden i länet.

3 &.

Innan förordnande meddelas skall ytt— rande inhämtas från myndigheter och in- stitutioner som kan antagas äga kännedom om den blivande synemannens lämplighet för uppdraget.

4 &.

Förordnande skall avse bestämd tid. Sy- neman är dock behörig att avsluta en syn som påbörjats innan förordnandet upphört. Längsta tid för förordnande skall vara sex ar.

5 &.

Befinnes syneman icke vara lämplig för uppdraget, skall länsstyrelsen återkalla för- ordnandet. Beslutet skall angiva de skäl varpå det grundats. Beslutet kan givas ome- delbar verkan. Innan förordnande återkal-

arrendesyner (synemannakungörelse)

las, skall synemannen beredas tillfälle till yttrande.

6 5.

I länskungörelserna skall årligen i no- vember månad införas en förteckning över de synemän som under nästa kalenderår är behöriga att vara synemän. Förteckning— en skall även upptaga den tid som förord- nandet avser.

Beslut om återkallelse av förordnande skall omedelbart intagas i länskungörelser- na samt må i enlighet med länsstyrelsens bedömande även på annat sätt kungöras.

Denna kungörelse träder i kraft den .. .

Förslag till Kungörelse om ändring i reglementet den 21 maj 1948 (nr 266) för arrendenämnderna1

Härigenom förordnas att i reglementet den 21 maj 1948 för arrendenämnderna skall införas en ny paragraf, betecknad 3 a, av

nedan angiven lydelse. % l

3 a &.

Kommer till arrendenämndens kännedom att fråga som är föremål för nämndens ] prövning samtidigt är föremål för rätte- 1 gång vid domstol, skall ärendet av nämn- | den överlämnas till domstolen för fort— satt handläggning.

Denna kungörelse träder i kraft den . . .

1 Senaste lydelse SFS 1967: 891.

8. Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av kungörelsen den 18 maj 1934 (nr 150) om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostnader för biträde i

frågor rörande arrendeförhållanden1

Härigenom förordnas att 1 och 2 åå kungö- relsen den 18 maj 1934 om bestridande i vissa fall med allmänna medel av kostna- der för biträde i frågor rörande arrende- förhållanden skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

1 &.

Av allmänna medel må på de villkor och i den omfattning varom i denna kungö- relse sägs, bestridas kostnader för biträde i frågor rörande arrendeförhållanden åt den. som ingått eller avser att ingå avtal om jordbruksarrende eller fiskearrende.

Biträde, som — — inför skiljemän.

2 &.

För varje län skall av länsstyrelsen för- ordnas lämpligt antal i arrendeförhållan- den insatta personer, vilka skola hava till åliggande att lämna sökande, som må va- ra i behov därav, sådant biträde, som omförmälesil &.

Till erhållande ——— inom länsstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den . ..

1 Senaste lydelse SFS 1957: 525.

Förslag till

Förordning om ändrad lydelse av förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) angående grunder för förvalt-

Härigenom förordnas att dels i förordning- en den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom orden »kronan», »kronans» och »kronoskogar» skall utbytas mot orden »staten», »statens», och »statens skogar», dels 4 % 2 mom., 9 5, 13 ä 1 mom., 15 &, 18 52 mom., 19, 21 och 22 55, 25 & 2 mom., 26 5 1 mom., 28 & första stycket, 34 & tredje stycket, 38 & första stycket samt 41 och 45 åå i för- ordningen skall upphöra att gälla dels ock förordningen i övrigt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

1 &.

Denna förordning avser all statens fas- ta egendom, som förvaltas av domänsty- relsen.

2 5.

Den fasta — — — denna förordning.

Vid sådan upplåtelse skall domänstyrel- sen följa, förutom denna förordning, vad i allmän lag är stadgat om arrende i den mån förbehåll däremot ej må äga rum.

Vad i förordningen sägs om domänsty- relsen gäller även den som företräder sty- relsen.

17 &.

Arrendatorn skall tillförbindas att städ- se i fullgott stånd underhålla vid egendo- men befintliga byggnader och dess övriga

ningen av viss kronoegendom1

tillhörigheter ävensom att enligt de när- mare föreskrifter, som genom arrendekon— traktet må vara meddelade, väl hävda och i god Växtkraft hålla egendomens åker och äng.

Avhjälper arrendatorn brist, som fanns vid tillträdet, är han berättigad att av do- mänstyrelsen erhålla ersättning därför när bristen avhjälpts. Har egendomen i andra avseenden försämrats äge dock styrelsen räkna sig värdet därav tillgodo.

29 &.

Domänstyrelsen äger uppdraga åt domän- intendenten att pröva ansökan av arrenda- tor om tillstånd att bortföra gödsel från egendomen.

31 &.

Skall jordbruksegendom utarrenderas på kortare tid än fem år, må utarrendering- en utan hinder av vad i denna förordning stadgas ske i den ordning, domänstyrelsen i varje fall bestämmer.

32 5.

Vid utarrendering av sådana å krono- parker eller andra statens skogar belägna, av domänstyrelsen förvaltade jordbruks- egendomar, som prövas erforderliga för skötseln av skogarna (skogsjordbruk), skola

1 Senaste lydelse SFS 1966: 194.

bestämmelserna i 33—45 %% lända till ef— terrättelse. Beträffande skogsjordbruk skall denna förordning även i övrigt gälla i den mån den ej strider mot innehållet i nämnda paragrafer.

33 5.

De åligganden ——— av domänstyrel- sen.

Domänstyrelsen må uppdraga åt jägmäs- taren att pröva ansökning av arrendatorn om tillstånd att bortföra gödsel från egen- domen.

40 &.

Arrendatorn skall åläggas att om skada, som timat å byggnad och vars avhjälpan- de ej åligger honom, lämna meddelande på sätt som angives i xarrendekontraktet. För— summar arrendatorn att lämna sådant med- delande, vare han ansvarig för skada som därav kommer.

Rätt att — —— icke arrendatorn.

43 &. Besiktning, som i 8 kap. 22 & jordabal- ken sägs, skall hållas av jägmästaren.

44 &. Jägmästaren tillkommer att i fråga om utseende av synemän iakttaga statens rätt.

46 &.

Utarrendering av lägenhet för annat än- damål än jordbruk må med iakttagande av vad därom stadgas i 11 kap. jorda- balken ske i den ordning och under de villkor, som för varje fall prövas lämpliga. Å vissa upplåtelser av fiskerätt gälla dock bestämmelserna i lagen om fiskearrenden.

Denna förordning träder i kraft den

Förslag till Stadga angående ändring i Kungl. Maj:ts stadga den 15 november 1945 (nr 751) angående utarren- dering av universitetsjord1

Härigenom förordnas att 3 & tredje styc- ket, 7 å, 10 5 första och fjärde styckena, 11 5 första och andra styckena, 13 & första stycket andra punkten samt 18, 19 och 22 %% Kungl. Maj:ts stadga den 15 novem- ber 1945 angående utarrendering av uni- versitetsjord skall upphöra att gälla samt _ att följande delar av stadgan skall erhålla j ändrad lydelse på sätt nedan anges.

) 14 5. l Arrendatorn skall, därest icke med till- " trädaren annat överenskommes, året före

egendomens avträdande därå verkställa höstplöjning samt frö- och höstsädessådd i enlighet med tillämpad växtföljd eller särskilda i arrendekontraktet härutinnan meddelade bestämmelser.

17 å. i Arrendatorn skall vara pliktig att över * det arrenderade området lämna tillträde till sådana delar av egendomen, som icke om- fattas av arrendet, så ock för innehavare av rätt till jakt och fiske. För skada, som 1

härigenom uppstår, är arrendatorn berätti- l gad till ersättning.

Denna stadga träder i kraft den

1 Senaste lydelse SFS 1966: 196.

11. Förslag till

Lag om införande av nya jordabalken

Härigenom förordnas som följer.

A 5.

Den nu antagna nya jordabalken skall jämte vad här nedan stadgas träda i kraft den ...; dock må dessförinnan bestäm- melser meddelas av Konungen enligt vad i nya balken och denna lag är för vissa fall stadgat.

B 5.

Genom nya balken upphäves med den begränsning som följer av vad här nedan stadgas.

lagen den 14 juni 1907 om nyttjande- rätt till fast egendom;

lagen den 22 december 1943 om arren- dators förköpsrätt;

lagen den 12 april 1946 med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommu— nal jord;

tillika med, om ej annat föreskrives, alla de särskilda ännu gällande stadganden, vil- ka innefattar ändring eller förklaring av eller tillägg till vad sålunda upphävda lag— rum innehåller;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller för- fattning stridande mot nya balkens bestäm- melser.

C &. Med avseende å arrende- (eller hyres)av- tal beträffande sådan fideikommissfastig—

het, som ej är att anse såsom huvudgård till fideikommiss, skola stadgandena i 1 kap. 9 5 lagen den 14 juni 1907 om nytt- janderätt till fast egendom ävensom 15 5 lagen om avveckling av fideikommiss allt- jämt gälla.

D 5.

Är upplåtelse av jordbruksarrende av så- dan beskaffenhet att den vid tillämpning av äldre rätt varit underkastad bestämmel- sen i 2 kap. 64 5 lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom, skall nämnda lagrum alltjämt tillämpas på upp- låtelser som sker intill den . .. (: tio år efter dagen för nya balkens ikraftträdande).

E 5.

Är arrende- (eller hyres)avtal, vilket slu- tits före nya balkens ikraftträdande, in- gånget för obestämd tid eller med förbe- håll om rätt för såväl upplåtaren som nytt- janderättshavaren att uppsäga avtalet, och sker ej, efter det nya balken trätt i kraft, uppsägning till den tid då på grund av så- dan uppsägning avtalet tidigast kunnat från- trädas, skall från nämnda tid nya balken tillämpas å avtalet.

F 5.

Stadgandet i 8 kap. 2 5 nya balken att upplåtelse kan ske för upplåtarens besitt— ningstid skall tillämpas jämväl i fråga om arrende av huvudgård till fideikommiss.

Har före nya balkens ikraftträdande av- tal slutits om gårdsarrende skall 10 kap. 5—12 åå av balken tillämpas på avtalet, om vid arrendetidens utgång arrendatorn eller arrendatorn och före honom hans ma- ke eller någon av hans föräldrar brukat arrendestället under sammanlagt minst tio år.

Därest i fall, varom i första stycket är nämnt, arrendetiden utgår under första året efter balkens ikraftträdande, är arrenda- torn berättigad till fortsatt arrende för en tid av ett år. Sådant arrende skall anses ha kommit till stånd, om arrendatorn ej inom en månad efter det balken trätt i kraft på sätt om uppsägning är stadgat tillkänna- givit sin önskan att flytta. Vill endera par- ten beträffande sådant arrende påkalla änd- ring av villkoren, skall det ske inom sam- ma tid.

Motiv

KAPITEL 1

& | !

I. Direktiven Direktiven för utredningen innefattas i ytt- rande till statsrådsprotokollet den 11 decem— ber 1959 av dåvarande chefen för jordbruks- departementet, statsrådet Nelzén. som därvid anförde bl. a. följande.1

Den nu gällande arrendelagstiftningen in- rymmes huvudsakligen i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom. I fråga om arrende av kommunal jord, eck- lesiastik jord och kronojord gäller vid sidan av nyttjanderättslagens regler vissa särskilda författningsbestämmelser.

I huvudsakligt syfte att bereda arrenda- torer större trygghet vidtogs genom lag den 27 juni 1927 en del ganska ingripande änd- ringar i 1907 års lag. I anledning av beslut vid 1936 års riksdag tillsattes samma år en utredning med huvudsaklig uppgift att under- söka möjligheterna av att genom lagändringar ytterligare förbättra arrendatorernas ställning. Utredningen avgav år 1938 ett betänkande (SOU 1938: 38), vilket senare föranledde att vid 1943 års riksdag vittgående ändringar vid- togs i 1907 års lag. Den sociala arrendelag- stiftningen erhöll därvid en utformning, som i allt väsentligt fortfarande gäller.

Under tiden från år 1943 har utvecklingen i olika avseenden påverkat arrendefrågans läge. De ändrade förhållandena på produktionsin- riktningens, mekaniseringens och arbetskraf- tens område har sålunda medverkat till en minskning i brukningsenhetemas antal. Minsk- ningen har i avsevärd omfattning träffat ar- rendejordbruken. I sistnämnda avseende synes även arrendelagstiftningens utformning, sär- skilt beträffande byggnadskostnadernas fördel- ning, ha haft en bidragande betydelse. Å andra sidan torde den inträffade penningvärde- försämringen och den därmed sammanhängan- de tendensen att ej avyttra realvärden ha med- fört en ökning av arrenden av sådana jord- bruk, där tidigare en försäljning av fastighe- terna i samband med dödsfall var vanlig. Utvecklingen har föranlett ett flertal fram-

Utredningsuppdraget

ställningar om översyn av arrendelagstiftningen och då främst de sociala arrendebestämmel- sema. Särskilt har därvid nämnts frågorna om Optionsrätt samt byggnads- och underhålls- skyldighetens fördelning mellan jordägare och arrendator. I samband därmed har bl.a. uttryckts önskemål om en samordning av de arrendebestämmelser, som gäller för ecklesia- stik jord, kommunal jord och sådan staten tillhörig jord, vilken ej förvaltas av domän- verket, med de allmänna arrendebestämmel- serna. Vidare har riksdagen hemställt, att nyttjanderättslagens regler om lägenhetsarrende i lämpligt sammanhang skall göras till föremål för översyn i syfte att öka arrendatorernas skydd mot uppsägning.

Efter dessa inledande ord övergår jag till att i kronologisk ordning antyda vad de här avsedda framställningarna går ut på.

1. I skrivelse den 13 juni 1945 har Riks- förbundet Landsbygdens folk (RLF) anhållit om en utredning, syftande till enhetliga och efter den nya arrendelagen anpassade regler för utarrendering av den staten tillhöriga jord, som ej sorterar under domänverket m. fl.

2. I skrivelse den 16 juni 1952 har RLF vidare anhållit om en allmän översyn av arrendelagstiftningen.

3. I skrivelse den 15 september 1953 har Svenska stadsförbundets styrelse hemställt, att Kungl. Maj:t ville föranstalta om framläg- gande av sådant förslag till ändring i lagen den 12 april 1946 med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord, att ar- renden av obebyggd jord uttryckligen ute- slöts från lagens tillämpningsområde.

4. Vid olika tillfällen har i motioner till riksdagen hemställts om åtgärder mot att bär- kraftiga arrendejordbruk indrogs till sambruk med huvudgård eller sammanslogs till större

1 Här har uteslutits de delar av direktiven som enbart berör frågor om lägenhetsarrende. Dessa har tidigare återgivits i SOU 1966: 26 s. 29. Direk- tiven har i sin helhet tryckts i Post- och Inrikes Tidningar den 14 december 1959.

brukningsenheter. I två motioner till 1953 års riksdag (1:11 och 11:20) hemställdes sålunda, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning och förslag dels i syfte att underlätta arrendato- rernas friköp av arrendegårdar under större gods och dels i syfte att utvidga den sociala arrendelagen på ett sådant sätt att samman- slagning av arrendegårdar under gods an- tingen med varandra eller med huvudgården kunde förhindras, då något behov ur rationa- liseringssynpunkt ej kunde synas förefinnas för sådana sammanslagningar.

I motion till 1953 års riksdag (11:76) ifrågasattes, om icke lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk borde ges en översyn och kompletteras med en bestämmelse om att en brukningsenhet icke fick utarrenderas i av- sikt att från jordägaren avlasta skyldighet att hålla hus och jord i önskvärt skick, därest lantbruksnämnden fann jordbruket bärigt och ansåg att det skulle ha en på detsamma boende brukare.

På hemställan av utskottet föranledde de tre motionerna ingen åtgärd från riksdagens sida.

5.1 skrivelse den 25 november 1953 har lantbruksstyrelsen avgivit förslag till ändring ifråga om arrendatorers Optionsrätt.

6. I skrivelse den 7 januari 1955 har lant- bruksstyrelsen, under hänvisning till sin skri- velse den 25 november 1953 och vissa uttalan- den i remissyttranden över denna hemställt om en grundlig och förutsättningslös utredning i syfte att åvägabringa en efter nuvarande för— hållanden lämplig avvägning mellan arrenda- torernas och jordägarnas berättigade intressen såvitt gäller de sociala arrendena. ———

9. I skrivelse den 10 april 1956 (nr 154) har riksdagen under hänvisning till tredje lag- utskottets utlåtande nr 8 i anledning av motio- nerna 11460 och 11: 594, anhållit, att gällande arrendelagstiftning i lämpligt sammanhang gö- res till föremål för översyn i syfte att klar- lägga vilka åtgärder som kan vidtagas för att åstadkomma ur sociala och jordpolitiska synpunkter tillfredsställande förhållanden be- träffande utarrendering av egendom för jord- bruk. 10.1 detta sammanhang torde jag få er- inra om en av 1951 års jordbruksrationalise- ringsutredning den 5 juli 1955 upprättad P.M. angående godkännande i vissa fall av arrende- upplåtelse m. m. 11. Lantbruksstyrelsen har den 11 decem- ber 1956 avgivit betänkande med förslag till ändringar i lagstiftningen angående uppsikt å jordbruk m. m. 12. I framstä'lning till chefen för jord- bruksdepartementet den 13 december 1956 har Svenska landsbygdens ungdomsförbund hem-

ställt, att riksdagen snarast måtte föreläggas förslag om ändring och komplettering av gäl- lande lagstiftning i syfte att skapa bättre skydd mot sammanläggning av bärkraftiga gårdar genom arrende samt mot indragning av bär- kraftig arrendegård till huvudgård.

13. I skrivelse den 18 mars 1959 (nr 128) har riksdagen under hänvisning till tredje lag- utskottets utlåtande nr 7 i anledning av motio- nerna 1:41 och 11:50, anhållit om en allmän och skyndsam översyn av arrendelagstift- ningen. Vad som anförts i här nämnda framställ- ningar och utredningar ger enligt min mening vid handen, att en allmän översyn nu bör göras av arrendelagstiftningen. Översynen bör i stort sett vara förutsättningslös men synes i huvudsak kunna begränsas till de sociala arrendebestämmelserna och därmed samman- hängande författningsföreskrifter. Vissa all- männa riktlinjer för utredningsarbetet torde emellertid böra uppdragas. I de förut nämnda framställningarna och motionerna beröres såväl det privaträttsliga förhållandet mellan jordägare och arrendator som det mer offentligrättsliga spörsmålet om brukningsenhetemas storlek, arrondering och dylikt. Regler för avgörande av sistnämnda spörsmål synes emellertid icke lämpligen böra inordnas i arrendelagstiftningen. Frågor som har direkt samband med den yttre rationa- liseringen bör i stället övervägas i samband med jordförvärvslagstiftningen och formerna för statligt stöd till sådan rationalisering. Ifrå- gavarande problem bör därför icke upptagas till behandling i detta sammanhang. Den av ekonomiska orsaker betingade och genom statsmakternas åtgärder stödda stor— leksrationaliseringen på jordbrukets område le- der till en fortlöpande minskning av antalet brukningsenheter. Vid en oförändrad fördel- ning mellan antalet arrenden och av ägaren drivna jordbruk kommer sålunda tillgången på båda slagen av brukningsenheter att minska. Emellertid synes vissa av utvecklingen betinga- de förändringar i ifrågavarande fördelning ha uppkommit. Utredningen torde inledningsvis söka att närmare bedöma i vad mån de nu- varande lagbestämmelserna medverkat till denna förändring. Det synes därjämte ange- läget, att utredningen för sitt senare ställ- ningstagande till avvägningen av rättigheter och skyldigheter mellan jordägare och arrendator bildar sig en uppfattning i frågan om vad som ur sociala, samhällsekonomiska och jordbruks- ekonomiska synpunkter är eftersträvansvärt be- träffande fördelningen av tillgängliga bruk- ningsenheter emellan arrendejordbruk och jord- bruk drivna av ägaren. Ekonomiskt sett mest närliggande av de frågor som berör avvägningen mellan jordäga-

rens och arrendatorns intressen är spörsmålet om fördelningen av kostnaderna för uppfö- rande och underhåll av byggnader. Den so- ciala arrendelagstiftningen har till syfte att be- reda arrendator, främst sådan vid s.k. per- manenta arrendegårdar, en varaktig och tryg- gad besittning samt att främja förbättring av byggnadsbeståndet på gårdarna. I förstnämnda avseende gives regler om minsta arrendetid, Optionsrätt och förköpsrätt. Beträffande bygg- nadsskyldigheten har jordägaren ålagts att till- handahålla arrendatorn bostadshus, som sva- rar mot hälsovårdsstadgans krav, och nödiga ekonomibyggnader i gott skick. Arrendatorn åligger att själv utföra nödiga mindre repara- tioner på byggnader. Erfordras större repara- tioner eller ombyggnad ankommer detta på jordägaren. Vid vanligt arrende finnes där- emot inga tvingande bestämmelser om att jord- ägaren skall hålla nödiga byggnader. Där- emot kan jordägaren i vissa fall bli skyldig verkställa ny- eller ombyggnad av sådana bygg- nader, som enligt arrendeavtalet ingår i ar- rendet. Om arbetarbostad ingår är han så- lunda skyldig att hålla den i det skick som hälsovårdsstadgan kräver. Vidare är han i re- gel skyldig återställa byggnad, som genom vådeld eller annorledes, utan arrendatorns vål- lande, förstörts eller skadats.

1 de tidigare omnämnda skrivelserna fram- håller lantbruksstyrelsen och RLF att skäl finnes för att nu på nytt pröva grunderna för denna fördelning. Även jag anser att sådan prövning bör ske. Översynen bör i denna del i princip göras förutsättningslös och omfatta jämväl de allmänna bestämmelserna i nytt- janderättslagen och de speciella stadgandena rörande jord i allmän ägo. Utredningen bör dock hålla i sikte att nybyggnader och om- byggnader i allmänhet har den varaktighet, att investeringar i regel bör åvila jordägaren under det att reparationer av byggnader of- tast har ett sådant samband med den löpande vården att deras utförande huvudsakligen med fördel kan åvila arrendatorn.

I fråga om arrendators Optionsrätt må fram- hållas, att sedan år 1943, då de nuvarande sociala arrendebestämmelsema i stort sett ut- formades, en rätt genomgripande utveckling skett i jordbrukets struktur. Mekaniseringen har medfört en strävan efter större och bättre arronderade brukningsenheter. De förbättrade transportmöjligheterna har möjliggjort, att un— der huvudgård kan brukas även rätt avsides belägna undergårdar. Sådana undergårdar, som tidigare regelmässigt varit utarrenderade, har därför i viss utsträckning indragits till sambruk med huvudgård. Även andra om- ständigheter har medverkat till att en del jord- bruk återtagits av ägaren, ehuru de under generationer varit upplåtna till arrenden. I de

fall, då de sociala arrendebestämmelserna va- rit tillämpliga, har detta kunnat ske bl. a. med stöd av bestämmelsen i 2 kap. 53 5 nytt- janderättslagen, att rätten till nytt arrende efter uppsägning förfaller om jordägaren av- ser, att han själv eller vissa honom närstående skall bruka fastigheten. Ett upphävande i prin- cip av denna rätt för jordägaren att själv åter- taga brukandet av utarranderad fastighet har ej satts i fråga, men vissa förändringar i den- samma har övervägts. Sålunda har lantbruks- styrelsen föreslagit, att undantag från principen skulle kunna ske i de fall, då arrendatorns skil- jande från arrendet skulle leda till en uppenbart olämplig ändring i indelningen i brukningsen- heter eller då, på grund av att fastigheten under lång tid innehafts av arrendatorn och hans släkt, synnerliga skäl måste anses före- ligga att arrendatorn skall bibehållas vid ar- rendet. Såsom tidigare nämnts bör den jord- politiska prövningen av lämplig brukningsstor- lek och dylikt icke i förevarande sammanhang upptagas till bedömande. Däremot bör utred- ningen undersöka möjligheterna av att på ett mer tillfredsställande sätt än nu lösa spörsmå- let om tryggandet av arrendatorns besittnings- rätt i de fall där han eller hans släkt under lång tid innehaft fastigheten. Även enligt min mening torde en inskränkning av jordägarens ifrågavarande rätt i princip icke böra företagas. Emellertid synes denna rätt i vissa fall ha an- vänts på ett sätt som kan framstå som obilligt för arrendatorn. Jag tänker då främst på de av riksdagen uppmärksammade fallen, då en gård under mycket lång tid brukats på arrende inom en släkt, och jordägaren uppsäger arren- datorn under motivering att han själv eller nå- gon honom närstående skall bruka fastighe- ten. Vid dylika konflikter mellan arrendatorns besittningsrätt, som erhållit stadga under en lång tid, och ägarens äganderätt, som många gånger endast inneburit en förräntning av i egendomen placerat kapital, kan lösningar sö- kas efter olika vägar allt efter som det ena eller andra intresset får anses böra överväga. Frågan om att i dessa fall inskränka jordäga- rens möjligheter att bryta arrendatorns op- tionsrätt i enlighet med det förslag, som lant- bruksstyrelsen föreslagit, torde ytterligare böra utredas. Emellertid synes enligt min mening i första hand böra övervägas mindre långt- gående åtgärder, som icke hindrar en jord- ägare att återtaga brukandet av sin fastighet i sådana fall, då garantier finnes för att hans uppgivna avsikt verkligen fullföljes. Som för- utsättning för att rätten till nytt arrende skall förfalla skulle t. ex. kunna uppställas icke blott att jordägaren (hans anförvant) avser att bruka fastigheten utan även att jordägaren gör sannolikt, att han (hans anförvant) kommer att ägna sig åt dess skötsel.

En tänkbar åtgärd är vidare införande av rätt för arrendator att i vissa fall inlösa av honom brukad fastighet. Denna fråga har vid flera tillfällen varit föremål för utredning och prövning av riksdagen, men har städse av- visats, senast vid 1956 års riksdag, varvid tredje lagutskottet uttalade, att en utvidgning av arrendatorernas möjligheter till friköpsrätt innebure ett mycket långt gående ingrepp i den enskilda äganderätten och sannolikt komme att medföra, att jordägarna bleve obenägna att upplåta jord på arrende. Enligt min mening bör dock hinder icke föreligga för utredningen, att vid översynen av arrende- bestämmelserna även överväga frågan om vid- gad inlösningsrätt för arrendatorer.

Det bör stå utredningen fritt att söka även andra än här antydda lösningar för att i ömmande fall skydda arrendatorerna mot upp- sägningar, som kan anses obilliga.

Beträffande tillämpningsområdet för de so- ciala arrendebestämmelserna torde utred- ningen böra undersöka möjligheten till kla- rare formulering i denna del. Ävenså bör övervägas huruvida den nu gällande areal- gränsen, 50 hektar odlad jord, är lämplig. Vidare bör upptagas frågan, huruvida upp- låtelse av jord som ej är bebyggd och ej heller är avsedd för bebyggelse bör undan- tagas från tillämpningsområdet. I denna del torde jag få hänvisa till vad svenska stads- förbundet anfört. Utredningen bör i dessa delar vara förutsättningslös.

Såsom RLF framhållit bör översynen om- fatta jämväl de särskilda arrendebestämmel- ser som gäller vid upplåtelse av jord i allmän ägo. Därvid bör eftersträvas att i största möj- liga utsträckning anpassa bestämmelserna till dem som gäller för sociala arrenden i allmän- het.———

Vid utredningen bör beaktas det material, som förebragts vid tidigare utredningar i de ämnen som här avses. Till utredningen bör vidare överlämnas de av mig omnämnda fram- ställningarna och, i förekommande fall, re- missyttrandena över dessa med undantag av det under 11 nämnda betänkandet. I utred- ningsuppdraget bör givetvis ingå att överväga och avgiva förslag till ändringar, som av ut- redningen må finnas påkallade, jämväl i andra hänseenden än de som här särskilt nämnts, i den mån de äger samband med eller eljest anknyter till de frågor som utredningen när- mast skall avse.

Därest utredningen anser att någon fråga bör lösas innan utredningen i övrigt är färdig, bör delbetänkande avgivas. Jag tänker därvid särskilt på spörsmålet om bättre skydd för arrendatorer av lägenheter.

Innan utredningen framlägger författnings- förslag bör samråd ske med lagberedningen.

[I. Övriga till utredningen överlämna- de framställningar

För framställningar, som överlämnats till utredningen och haft samband med lag- stiftningen om lägenhetsarrende, hänvisas till utredningens första betänkande, SOU 1966: 26 s. 7. Utöver vad där och i direk- tiven anges har Kungl. Maj:t till utred- ningen nedannämnda dagar överlämnat föl- jande framställningar att tagas i beaktan— de.

1. Den 11 december 1959 domänstyrel- sens skrivelse den 14 november 1952 an- gående indexreglering av arrendeavgiften vid upplåtelse av kronoegendom.

2. Den 11 december 1959 RLFzs skri— velse den 30 september 1957 angående ned- sättning av arrendeavgiften för kronoegen- domar m. rn.

3. Den 12 februari 1960 arrendenämn- dens i Kristianstads län protokoll den 8 januari 1960 rörande tolkningen av 49 & första stycket arrendelagen.

4. Den 2 mars 1961 Lunds stiftsnämnds skrivelse den 21 februari 1957 angående ersättning till arrendatorer av kyrklig jord för mistad Optionsrätt.

5. Den 28 oktober 1963 domänstyrelsens skrivelse den 16 september 1963 med ut- låtande över det ekonomiska utfallet av förvaltningen av statens jordbruksdomäner m.m.

III. Remisser m. m.

För sådana remissvar av utredningen som har samband med lagstiftningen om lägen- hetsarrende hänvisas till det första be- tänkandet, s. 8. Eljest har utredningen efter remiss nedannämnda dagar avgivit följan- de utlåtanden.

1. Den 17 december 1961 till Kungl. Maj:t över domänstyrelsens skrivelse den 4 december 1961 angående försäljning av kronoegendom i vissa fall.

2. Den 26 februari 1962 till jordbruks- ministern över jordlagsutredningens betän- kande Förslag till jordförvärvslag m.m. (SOU 1961: 49).

3. Den 17 januari 1963 till jordbruks- ministern över förslag till ändringar i la- gen om sambruksföreningar m. m.

4. Den 10 maj 1963 till sammansatta be- villnings- och första lagutskottet över mo— tioner, väckta i anledning av lagförslag an- gående avveckling av fideikommiss.

5. Den 2 oktober 1963 till Kungl. Maj:t över domänstyrelsens skrivelse den 12 sep- tember 1963 angående ändring i 1934 års kronoarrendesförordning.

6. Den 15 februari 1964 till finansmi- nistern över skatteflyktskommitténs betän- kande (SOU 1963: 52).

7. Den 30 oktober 1964 till Kungl. Maj:t över lagberedningens och jordabalksutred- ningens förslag till ny jordabalk (SOU 1960: 24—26. 1963: 55).

8. Den 30 november 1964 till jordbruks— ministern över en den 26 oktober 1964 utsänd departementspromemoria angående ny jordförvärvslag.

9. Den 2 april 1965 till Kungl. Maj:t över familjerättskommitténs betänkande Äk- tenskapsrätt (SOU 1964: 34, 35). 10. Den 30 september 1965 till Kungl. Maj:t över 1954 års fastighetsbildningskom- mittés betänkande Ändringar i ensittarla- gen m.m. (SOU 1965: 26). 11. Den 22 februari 1966 till riksdagens jordbruksutskott över motion om förbätt- rade möjligheter för arrendatorer att er- hålla rationaliseringsbidrag. 12. Den 30 september 1966 till Kungl. Maj:t över hyreslagstiftningssakkunnigas be— tänkande Ny hyreslagstiftning (SOU 1966: 14, 15). 13. Den 30 september 1966 till Kungl. Maj:t över 1963 års markvärdekommittés betänkande Markfrågan (SOU 1966: 23, 24). 14. Den 30 september 1966 till jord- bruksministern över 1960 års jordbruksut- rednings betänkande Den framtida jord- brukspolitiken (SOU 1966: 30, 31). 15. Den 6 mars 1967 till riksdagens jordbruksutskott över motion angående bil- dande av rationella brukningsenheter ge— nom tillskottsarrende. 16. Den 15 maj 1968 till jordbruksmi- nistern över fritidsfiskeutredningens betän-

kande Fritidsfisket (SOU 1968: 13).

17. Den 2 oktober 1968 till jordbruks- ministern över 1958 års jordlagsutrednings betänkande Jordhävdslag (SOU 1968: 22). 18. Denna dag till utbildningsministern över 1960 års ecklesiastika boställsutred- nings betänkande Förvaltningen av kyrk- lig jord m.m. (SOU 1968: 12).

Sedan genom lagändring den 1 juli 1963 maximiålder införts för nämndemän, före— slog utredningen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 januari 1964 under åberopande av den rådande bristen på lämpliga synemän såsom en provisorisk åtgärd sådan ändring av 11 & första stycket arrendelagen 'att be— stämmelsen om maximiålder ej skulle gälla för synemän. Genom beslut den 4 juni 1964 lämnades skrivelsen utan åtgärd.

1. V. Utredningsarbetet i övrigt

Utredningen har under arbetets gång sam— rått med flertalet utredningar och centrala myndigheter på jordbrukets, jordbrukspoliti- kens och fastighetsväsendets område. Ett betydande material har insamlats genom frågor enligt utsända formulär och genom intervjuer med centrala och regionala myn— digheter, organisationer, godsförvaltningar, synemän, advokater m. fl.

Utredningen har efter erhållet bemyndi— gande företagit åtta studieresor om sam- manlagt 19 dagar. Besök har därvid gjorts på arrendegårdar och godsförvaltningar i Uppland, Södermanland, Östergötland, Småland, Skåne, Halland, Närke, Gästrik- land, Hälsingland och Härjedalen. Den 8— 10 juni 1964 gjorde utredningen en resa på Själland för att studera danska arrende— förhållanden. Resan företogs i samråd med det danska lantbruksministeriet, med vilket utredningen också hade tillfälle att över- lägga. Utredningens ordförande och sekre— terare har dessutom närvarit vid arrende- syner och synemannakonferenser i skilda delar av landet.

KAPITEL 2

Inledning

I. Arrendets ställning i rättssystemet

Arrende är en form av nyttjanderätt (sak- lega) till fast egendom. Även upplåtelse av rätten att under viss tid nyttja en rörelse eller ett företag benämnes stundom arrende. I lagens mening är dock de sistnämnda upp- låtelserna ej arrende, vilket också överens- stämmer med språkbruket i detta betän- kande. I likhet med hyra, tomträtt och vat- tenfallsrätt hör arrendet till de nyttjande- rätter som utmärks av att brukaren i denna sin egenskap under upplåtelsetiden ensam har besittningsrätten till den upplåtna egen- domen. Förhållandet brukar också uttryckas så att arrendet liksom övriga nyss nämnda rättighetstyper hör till de totala nyttjande— rätterna.

Partiell nyttjanderätt kan t. ex. gälla rätt till bete i annans skog, rätt att taga väg över annans mark, rätt att där taga grus eller torv eller att jaga eller fiska. Däremot före- ligger (jordbruks-)arrende, om upplåtelsen avser rätt för brukaren att ensam nyttja en äng (t. ex. för bete). Språkbruket är även här vacklande. Upplåtelse av ensamrätten till jakt på en viss fastighet benämnes vanligen jaktarrende, ehuru jaktarrendatorn normalt inte har marken i sin >>besittning» under upplåtelsetiden. Här föreligger likväl ej ar- rende i ordets hävdvunna betydelse.l En viss sanktion av den mera omfattande an- vändningen av termen arrende har skett ge- nom 1957 års lag om fiskearrende. Upp- låtelser enligt nämnda lag kan omfatta inte blott ensamrätt att nyttja särskild fiskefas- tighet (vanligen identisk med >>i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grun- den ej är förenad»), utan även >>vanliga>>

fastigheters enskilda fiske, oavsett om bru- karen har ensamrätt eller ej till fisket och oavsett om han får taga all slags fisk eller endast vissa fiskslagfl Däremot reserverar lagen begreppet fiskearrende för sådana upp- låtelser vars >>ändamål är yrkesfiske eller ock annat fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning».3

Flertalet av de ändamål som enligt den nyss lämnade beskrivningen kan upplåtas såsom nyttjanderätt kan också upplåtas så- som servitut. Detta gäller framför allt så- dana ändamål som avses med partiell nytt- janderätt. Upplåtelse för jordbruk torde inte kunna ske i servitutets form, om brukandet kräver att brukaren ensam har dispositions- rätten till marken, vilket får anses vara det normala.4 Vad som i yttre mening skiljer servitutet från nyttjanderätten är att upp- låtelse av nyttjanderätt sker till förmån för viss person men servitut till förmån för viss fastighet.

För att man skall kunna tala om arrende i lagens (närmast NJLzs) mening krävs vida- re att upplåtelsen sker mot vederlag. För gratisupplåtelse av ensamrätt till fast egen- dom gäller de allmänna bestämmelserna i 1 kap. nyttjanderättslagen däremot inte i varje fall ej omedelbart bestämmel- serna om arrende i 2 kap. nyttjanderätts—

1 von Seth, Svensk jakträtt, 1940, s. 46. 2 Jfr 5 5 lagen den 24 maj 1895 ang. vad till fast egendom är att hänföra och fjärde stycket över- gångsbestämmelserna till lagen den 29 juli 1966 om vad som är fast egendom.

3 Jfr i fråga om arrende av fiskerätt 17—20 55 i den numera upphävda lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetstiske, SOU 1947: 47 s. 295, SOU 1956: 17, s. 54, NJA II 1957 s. 214, 264. 4 Jfr SOU 1960: 25 s. 383 ff; Undén, Svensk sakrätt II: 5 29: 1.

lagen. Detsamma får anses gälla om sådana på sina håll förekommande upplåtelser, där jordägaren betalar brukaren för att han bru— kar jorden.5

I samband med arvsfall har ofta inträffat att dödsboet eller dess fasta egendom förblir oskiftat under längre eller kortare tid och att sådan fastighet av dödsboet upp- låts till någon av delägarna. Om en sådan upplåtelse sker mot vederlag och erhåller skriftlig form, råder inte någon tvekan om att den är att beteckna som arrende. Även arrendelagens sociala bestämmelser kan bli tillämpliga på ett sådant arrende; jfr s. 156. — Det förekommer också att dödsbo- avvecklingen sker på det sättet att arvingar- na genom arvskifte tilldelas var sin ideella andel i boets fasta egendom, varefter en av arvingarna efter upplåtelse från de övriga brukar hela egendomen. Finns skog är det dock vanligare att den undantages från upp- låtelsen. Likartade situationer föreligger då en för flera fastigheter samfälld äga upp- låts till ägaren av en av fastigheterna eller då en fastighet, som ägs av flera med sam— äganderätt, upplåts till en delägare. Utan att vilja föregripa praxis har utredningen för sin del utgått ifrån att sådana upplåtelser i likhet med det gamla hälftenbruketti knap- past omedelbart och alltid kan rubriceras som arrende. I vilken utsträckning arrende- reglerna analogivis kan tillämpas lär väl ofta bero av förhållandena i det särskilda fallet. Särskild försiktighet torde dock alltid vara påkallad när det gäller att genom analogi utvidga tillämpningsområdet för tvingande bestämmelser. Utanför det vedertagna ar- rendebegreppet faller också förekommande former av familjerättslig (vederlagsfri) och expropriationsrättslig nyttjanderätt, även om dessa i det särskilda fallet avser helnyttjan- derätt till fast egendom (se exv. 12 kap. 2—9 åå ärvdabalken).

Den beskrivning som här lämnats på ar- rende är i sina huvuddrag tillämplig också på vissa andra upplåtelseformer, t. ex. tomt- rätt, vattenfallsrätt, åborätt (enligt 1926 års — numera upphävda — lag i ämnet) eller gravrätt. Då emellertid nämnda former av

nyttjanderätt erhållit sin särskilda reglering, får de anses falla utanför begreppet arrende. Från systematisk synpunkt skulle man kun- na säga att det är fråga om speciella former av arrende, men då den särskilda reglering- en vanligen är avsedd att vara fullständig, synes riktigast att i förhållande till arrendet sidoordna och inte underordna de nämnda speciella slagen av nyttjanderätt.

Annorlunda förhåller det sig med de publika arrenden för vilka gäller särskilda författningar. Den omständigheten att jor- den ägs av kronan. kyrkan, kommun, uni— versitet eller annat offentligrättsligt organ medför i och för sig inte att arrendelagen ej skulle gälla för upplåtelse av dylik jord. För denna användes i fortsättningen beteck- ningen publik jord.7 I fråga om vissa delar av den publika jorden gäller arrendelagens allmänna (icke-sociala) bestämmelser utan någon begränsning. Detta gäller exv. om kommuners upplåtelser av annat än >>bruk- ningsdel» eller av brukningsdelar överstigan- de 50 hektar odlad jord liksom för sådana upplåtelser som görs av statlig myndighet, för vilken några särskilda bestämmelser inte meddelats för dess utarrenderingar. En när- mare redogörelse för omfattningen och in- nebörden av den publika arrendelagstift- ningen kommer att lämnas i tredje och femte kapitlen, varjämte de olika detaljerna i detta komplex kommer att belysas i de olika av- snitt vari motiven för de föreslagna nyhe- terna särskilt redovisas. Den publika arren- delagstiftningen upptages i författningar av skiftande slag. Vissa av dessa får anses åt- minstone till en del äga civillags karaktär, flertalet har dock utfärdats av Kungl. Maj:t i administrativ ordning.

Bland de många olika författningar som reglerar de publika organens markupplåtel- ser påträffas emellertid även sådana som inte är av den beskaffenheten att de kan sägas komplettera arrendelagen. Utred- ningen har sålunda redan i samband med

5 Jfr Undén a.a. 5 24: 111. 6 NJA II 1908 nr 5 s. 21. 7 Den sociala arrendelagstiftningen enligt 49— 69 Gå AL är dock ej i varje fall inte omedel- bart tillämplig» på upplåtelse av publik jord.

betänkandet Bostadsarrende m.m. ansett sig kunna konstatera att kommuns upplåtelse av nyttjanderätt till viss allmänplatsmark (torgplatser och gatumark), som eljest skulle vara att anse som (lägenhets-)arrende, faller utanför arrendelagens tillämpningsområde.B Även inom området för markupplåtelse för jordbruk påträffas författningar som på grund av den relativt utförliga regleringen och det starka offentligrättsliga inslaget kan sägas mera ha karaktären av myndighetsut- övning än ingående av avtal i civilrättslig mening. Exempel härpå är upplåtelse av stadgad åborätt, allmänt boställe och en del nybyggesupplåtelser och dylikt på kronans jord. Eftersom dessa upplåtelser får anses falla utanför det vedertagna arrendebegrep- pet och i allmänhet representerar föråldrade upplåtelseformer, har någon fullständig in- ventering av ännu gällande dylika författ- ningar ej eftersträvats. Utredningens för- slag till nya arrenderegler har ävenledes gjorts utan särskild hänsyn till denna grupp.

När det gäller upplåtelse av publik mark synes de gällande författningarna även i fråga om upplåtelser av mera speciell art numera i regel utgå ifrån den allmänna nyttjanderättslagens arrendebestämmelser. En typisk formulering är följande: »Därest ej annat följer av de i denna kungörelse meddelade bestämmelserna, skall i avseende å upplåtelserna gälla vad i allmän lag finnes stadgat till reglerande av jordägares och nyttjanderättshavares rättigheter och skyl- digheter» (1 & st. 2 KK 17/6 1943). Detta och andra liknande uttryckssätt torde böra förstås så att meningen är att arrendelagen skall gälla i den män inte särskilda bestäm- melser meddelas i specialförfattningen. I en del fall — det gäller särskilt äldre författ- ningar, som ej längre tillämpas vid nya upp- låtelser men som i enstaka fall kan tänkas ligga till grund för alltjämt bestående upp- låtelser är det dock tveksamt om man kan anse att det verkligen är fråga om arrende. Vad utredningen därvid syftar på är en del nybyggesbefrämjande kungörelser från tiden omkring sekelskiftet, enligt vilka nybyggare på kronojord mot skyldighet att företaga viss nyodling och bygga vissa hus

berättigas att nyttja jorden gratis under vissa frihetsår samt därefter erlägga lega som skall utgå efter en i författningen föreskriven taxa.9

Arrende är systematiskt närmast besläktat med hyra av fast egendom. Båda avser så— dan helnyttjanderätt till fast egendom som är förenad med besittning. Likheterna mel- lan arrende- och hyreslagstiftningen var sto- ra i den ursprungliga lydelsen av nyttjande- rättslagen. Efter 1907 har antalet »sociala» eller eljest tvingande bestämmelser ökat i både arrendelagen och hyreslagen. Detta in- slag i lagarna har beträffande hyra varit av mera generell art, medan det i fråga om arrende har varit begränsat till vissa avgrän- sade grupper som sociala jordbruksarren- den, fiskearrenden, bostadsarrenden och an- läggningsarrenden. Då något närmare sam— band knappast funnits mellan reformerna av arrende- och hyreslagstiftningen, har re- sultatet blivit att olikheterna mellan de båda lagkomplexen blivit allt större.10 Likhe- terna i dag visar sig framför allt i den syste— matiska uppbyggnaden. Olikheterna har bli- vit särskilt framträdande genom att man valt skilda vägar vid utformningen av nytt— janderättshavarens besittningsskydd och den i visst samband därmed stående regleringen av legan. I fråga om brukarens ansvar för den upplåtna egendomen gäller för hyres- gäst att hans ansvar är begränsat till att >>väl vårda» lägenheten. Nybyggnad, om- byggnad eller reparation som erfordras för att bota uppkomna brister behöver hyres— gäst utföra endast om bristen uppkommit genom hans vållande. En jordbruksarren- dators ansvar är större. Han har samma ansvar som hyresgästen men skall därjämte i princip oavsett vållande från hans sida inte blott väl hävda jorden utan också >>underhålla byggnader och övriga fastig- hetens tillhörigheter, så att icke något under arrendetiden försämras» (10 & AL, jfr 24 5

8 SOU 1966: 26 s. 224. " Exempel på dylika författningar återges i Svensk lagsamling, Kronans jord, s. 87. 10 1968 års lagstiftning om bostads- och an- läggningsarrende företer dock betydande likheter med 1968 års version av hyreslagen.

HL). Reglerna rymmer flera undantag, som närmare behandlas nedan (se särskilt moti- veringen till 8 kap. 10 & NyaJB). Schema- tiskt uttryckt kan man säga, att jordbruks- arrendatorn i motsats till hyresgästen har reparationsskyldighet. Det är i första hand denna olikhet mellan arrendelagen och hy- reslagen som gör att i hyreslagen inte finns någon motsvarighet till arrendelagens regler om syn. I fråga om brukarens rätt till er- sättningar för av honom gjorda förbätt- ringar på fastigheten är denna rätt för hy— resgäst inskränkt till rena undantagssitua- tioner. En jordbruksarrendator har visser- ligen inte en generell rätt till ersättning för förbättringar, men rätten är betydligt mera omfattande än hyresgästens (10, 17, 18, 65 55 AL. jfr 86—88 åå AL 0. 56—60 åå HL).

Nu nämnda och andra olikheter gör att det är viktigt att gränsen mellan arrende och hyra inte skall behöva föranleda tvekan. Lagen bygger på principen att upplåtelse av hus eller del av hus är hyra och upplåtelse av jord arrende. Ingår i upplåtelsen både hus och jord hänförs upplåtelsen endera till arrende eller hyra, aldrig bådadera. Sche- mat är därvid följande. Föreligger en kom- binerad upplåtelse av jord — för annat ända- mål än jordbruk eller trädgårdsodling — och hus blir upplåtelsen i sin helhet att rubri- cera som hyra (1 5 st. 1 p. 3 HL). Dock har det ansetts (se nästa not) att om parterna själva betecknat en sådan upplåtelse som lägenhetsarrende, denna rubricering i regel bör tillerkännas giltighet. Efter tillkomsten av 1968 års lagstiftning om bostads— och anläggningsarrende, får dock sistnämnda ut- talande anses vara begränsat till de egentliga lägenhetsarrendena. Består kombinationen av hus och jord för brukande, varmed av- ses jordbruk eller trädgårdsodling, blir upp- låtelsen alltid och i sin helhet att anse som jordbruksarrende, och detta oavsett vad par— terna själva använt för rubricering. Är fråga om trädgårdsodling i mindre omfattning i kombination med hus, skall dock reglerna om hyra gälla. Vid kombination av hus och jord till brukande (dvs. jordbruk eller sådan trädgårdsodling som ej är av endast mindre omfattning) har det ansetts att lagens be-

stämmelser om avtalets rätta rubricering är tvingande.11 Utredningen återkommer till dessa gränsdragningsfrågor i sjunde kapitlet vid behandlingen av de s.k. arbetararren- dena.

Arrende hänförs systematiskt under det mera omfattande begreppet nyttjanderätt till fast egendom. Så har även skett i de senast framlagda förslagen till ny jordabalk. Den gällande och föreslagna arrendelagen be- handlar emellertid också i viss utsträckning andra rättsområden. Ett karakteristiskt drag är därvid att arrendelagens regler gäller ock- så i situationer där anknytningen till själva arrendebegreppet ekonomiskt sett är av un- derordnad betydelse. Ett exempel är den re- dan berörda kombintaionen av upplåtelse av hus och jord »för brukande» i vissa fall. Ett annat är kombinationen upplåtelse av jord för brukande och arbetsavtal. Även i de talrika fall där arbetsavtalet är den för båda parterna betydelsefullaste komponenten, regleras rättsförhållandet i första hand av lagens bestämmelser om jordbruksarrende (45—48 55 AL, jfr 24 %).?2

Bortses från fiskearrende, vilket tidigare berörts, är arrende — i lagens mening — att hänföra till jordbruksarrende, lägenhets— arrende, bostadsarrende eller anläggnings- arrende. Endera av sistnämnda tre katego- rier föreligger, om ändamålet med upplå— telsen är annat än jordbruk. Till jordbruk räknas i sammanhanget också trädgårds- odling, även om denna skulle vara av mind- re omfattning. Det är endast om byggnad ingår i upplåtelsen som trädgårdsodling (av mindre omfattning) inte anses som arrende utan som hyra. För att trädgårdsodling av mindre omfattning men utan hus skall rubri- ceras som jordbruksarrende torde dock böra krävas att fråga är om en yrkesmässigt eller i varje fall i vinstsyfte bedriven rö- relse. Upplåtelser av kolonilotter i städernas utkanter har i konsekvens härmed rubrice- rats som lägenhetsarrende.18

" NJA II 1944 s. 299 ff; jfr SOU 1966: 26 s. 17. 12 Jfr not 11 och NJA II 1957 s. 219. "* SvJT 1941 rf s. 19; Skarstedt m. fl., 1946, s. 14; SOU 1966: 26 s. 205.

Då det gäller att ange arrendets ställning i rättssystemet bör någon uppmärksamhet också ägnas åt spörsmålet om gränsen mel- lan jordbruksarrende och dess motsats »eget bruk» och om mellanformer här finns. Den använda terminologin kräver ett klarläggan- de, eftersom den i sig själv inte ger mycken ledning och lätt kan leda till missförstånd. Lagen uttalar sig inte i frågan vad som me- nas med eget bruk i motsats till arrende. Utredningen har för sin del utgått från, både då det gäller den gällande rätten och här framlagda förslag, att uttryck som »brukare» eller »eget bruk» inte ger någon grund för att kräva att jordägaren respek- tive arrendatorn personligen skall deltaga i arbetet på åker och äng eller att just han skall vara den som leder arbetet på gården. Vem som är att anse som brukare torde böra avgöras enbart efter ekonomiska kri— terier och då närmast med tanke på vem som bär det ekonomiska ansvaret för jord- bruksdriften på brukningsenheten. Förelig- ger de av lagen uppställda formella förut- sättningarna för arrende, får arrende anses föreligga, när jordägaren överlåtit det eko- nomiska ansvaret för driften på annan — fysisk eller juridisk person. Motsättnings- vis följer därav att »eget bruk» (eller som saken uttrycks i 53 & AL: ». ..avser jord- ägaren, att han själv . .. skall bruka fastig— heten . . .») föreligger när ägaren står samma ansvar. Det sistnämnda kan synas självklart men kan ändå förtjäna påpekas, eftersom likartade uttryckssätt i andra sammanhang har en annan innebörd. Sålunda stadgas i 4 & jordförvärvslagen att tillstånd till för- värv av jordbruksfastighet kan vägras, om »anledning finnes till antagande att förvär- varens huvudsakliga syfte med fånget icke är att själv. . . yrkesmässigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk på egendomen . . .». Den exakta innebörden av jordförvärvsla- gens uttryckssätt saknar utredningen anled- ning att söka utröna. Så mycket är dock klart att jordförvärvslagens: »själv . . . yrkesmäs- sigt och varaktigt ägna sig åt jordbruk» är snävare än arrendelagens: »att han själv . . . skall bruka fastigheten». Likaväl som arren- datorn av en jordbruksfastighet kan vara ett

barn, ett aktiebolag eller en person som stän- digt vistas utrikes, kan samma rättssubjekt som ägare av jordbruksfastighet driva jord- bruket som >>eget» i den mening ordet har i arrendesammanhang. Däremot torde nog vara klart att man i jordförvärvslagens me- ning inte kan anse, att de ägare varpå här givits exempel själva normalt ägnar sig åt jordbruk. Detta antagande bekräftas av ut- talanden gjorda under förarbetena. Den 25 februari 1955 uttalade t.ex. jordbruksmi- nistern Norup: »I själva verket vill (jord- förvärvs-) lagen alls icke försvåra en sund cirkulation mellan olika befolkningsgrupper. Vad som i princip åsyftas är emellertid, att den som förvärvar ett jordbruk — vare sig han kommer från land eller stad också själv skall ägna sig åt jordbruket.» Under förarbetena till den nyss berörda 4 & jord- förvärvslagen uttalades bl.a.: »Bestämmel- serna avser såväl juridiska som fysiska per- soners förvärv. Det ligger emellertid i sa- kens natur att endast fysisk person kan själv ägna sig åt jordbruk.>>14 — Med det sagda torde ha visats att arrendelagen inte känner några mellanformer mellan arrende och eget bruk och i nuvarande lydelse -— inte heller olika »grader» av eget bruk. Frågor sam- manhängande med begreppen »eget bruk» och >>brukningsenhet» (>>brukningsdel») åter- kommer i motiveringen till 10 kap. 5 & NyaJB.15 Innan redogörelse lämnas för principerna för arrendelagstiftningens nuva- rande uppbyggnad, skall den historiska bak— grunden tecknas i sina huvuddrag.

II. Historik

1. Före 1907

Bakgrunden Jordbruksarrendet som ekonomisk och social företeelse i Sverige väntar ännu på sin histo-

14 NJA II 1956 s. 5, 1965 s. 304. 15 Spörsmålet om arrendereglerna är tillämp- liga i det fall en brukare härleder sin rätt från annan än ägaren, exv. en arrendator, behandlas i motiveringen till 10 kap. 3 & NyaJB.

rieskrivare. Arrendelagstiftningens historia är däremot i sina huvuddrag tämligen väl kartlagd och tidigare publicerad, varför här endast sådana avsnitt som i förevarande sammanhang är av särskilt intresse skall beröras.1 Uppenbart är att arrendets historia ej alltid är detsamma som arrendelagstift- ningens. Å andra sidan är det också tydligt att arrendelagstiftningen, så länge den fun- nits, har påverkat det faktiska skeendet, lik— som ny lagstiftning på området städse skett mot bakgrunden av den föreliggande verk- ligheten sådan den av lagstiftaren uppfattats.

Studiet och skildrandet av äldre tiders för— hållanden i fråga om rätten att bruka jord eller på annat sätt tillgodogöra sig dess värde möter särskilda svårigheter dels därigenom att innebörden av begrepp sådana som ägan— derätt, nyttjanderätt eller arrenderätt under tidernas lopp undergått väsentliga föränd— ringar, dels därigenom att rättsinstitut som i dag uppfattas som relativt enhetliga, exv. arrenderätt, i äldre tider motsvarades av ett flertal olika rättsbildningar.

Vad vi i dag menar med äganderätt till fast egendom erhöll i Sverige sin nuvarande utformning genom ett antal reformer om- kring sekelskiftet 1800. I den mån man dess- förinnan kan tala om en individuell ägande- rätt till fast egendom var den starkt påverkad av dels den gamla nordiska uppfattningen om ättens företrädesrätt till den jord som dess medlemmar brukade, dels kontinentala feodalrättsliga föreställningar. Enligt de se- nare hade man att räkna med flera olika slag av rätt till jord. Dessa rättigheter låg s.a.s. lagrade över varandra. Kejsaren eller konungen hade, ansåg man, av Gud fått icke blott makten utan också hela riket med allt vad det innehöll.2 Denna innehållsrika rätt kunde regenten delegera (förläna) till sina vasaller. Under en övervasall fanns understundom undervasaller i flera led. Lägst på denna skala befann sig de skatt- skyldiga bönderna. Även länsinnehavarens befogenheter ansågs vara såväl offentlig- rättsliga som privaträttsliga. Han fick exv. självständigt uppbära skatt från bönderna. Ofta hade länsinnehavaren även dömande befogenheter. Var jorden inte bortförlänad

hade bonden att erlägga skatten (räntan, avraden) direkt till kronan. Under större delen av den tid det här är fråga om var den svenska kronans ekonomi till övervä- gande delen baserad på de ränteinkomster som den skattepliktiga jorden lämnade. Den normala formen för upplåtelse av »jord till brukande» var i äldre tid landbo- lega. Det rent civilrättsliga vederlaget därför var enligt 1734 års lag städjan. Denna torde ha erlagts i samband med avtalet och ut- gjort ett engångsbelopp för hela den tid som upplåtelsen omfattade (»giftostemnan»). Landbon hade därutöver att årligen utgiva avrad, en skyldighet som emellertid också åvilade den skattebonde som själv brukade sin jord. Avraden, som motsvarade vad som senare kallades grundskatt, utgick till >>ränte- ägaren», som på skattejord i regel var kro- nan men på frälsejorden i regel en adels- man. Avradens ursprung och rätta natur är omstridd. Så mycket synes dock klart att den vid tiden för tillkomsten av 1734 års lag var av annan natur än städjan och an- sågs vara en fast förpliktelse som vilade på själva jorden. Sannolikt var avraden (i de skånska landskapen land gille) från början av privaträttslig natur, medan »skatten» var av offentligrättslig. Som gemensam beteckning användes »ränta». Med hänsyn till att de oli- ka prestationerna var ungefärligen likvärdi— ga skedde mot slutet av 1500-talet en sam- manblandning av begreppen. Härtill torde även de makthavandes politiska syften ha bi- dragit.3 Bruket att erlägga städja har nu- mera nästan helt försvunnit. Avrad har, i den mån uttrycket används, i stället kom- mit att bli liktydigt med privaträttsligt veder- lag för jordlega. I samma mening användes

1 Wahlberg, Om lega av jord å landet, 1870, s. 34; Lagberedningens förslag år 1905 s. 331; Bergström, Om stadgad åborätt; SOU 1938: 38 s. 28; 1957: 43 s. 37. 2 Detta föreställningssätt utgjorde en realitet exv. i Ryssland intill 1917 års revolution och utgör alltjämt den systematiska bakgrunden till den engelska jordrätten. Det har dock vad England beträffar inte utgjort något hinder mot införandet av en tidsenlig arrendelagstiftning. 3 Jfr Kuylenstierna, Om rekognitionsskogar etc. 1916, s. 8.

arrende, arrendeavgift, arrendeavgäld och lega.

Det förhållandet att man inte ordentligt skilde mellan den offentligrättsliga och den privaträttsliga delen av bondens prestation kom att få särskilt stor betydelse i rättsför- hållandet mellan länsinnehavaren och »hans» bönder. Frälsets införande, uppkomsten av ärftligt adelskap och högadelns ökade infly- tande medförde att länsinnehavaren-adels- mannens rätt till jorden med tiden kom att betraktas som tämligen snarlik den moderna äganderätten. De bönder som betalade skatt eller ränta till en adelsman kom därför att anses som innehavare av en rätt av lägre valör än vad som gällde för dem som erlade sin skatt direkt till kronan. I vissa hänseenden bestod dock som strax skall visas länge en viss likhet i rättsligt hänseende mellan dessa olika slag av bönder.

Landskapslagarnas tid

En central ställning när det gällde regler om en brukares rätt till jord intog länge bestäm- melserna om landbolega.

Regler därom påträffas i medeltidens land- skapslagar. Bestämmelserna ger vid handen dels att upplåtelse av nyttjanderätt till fast egendom var en relativt ovanlig företeelse, dels att någon motsvarighet till senare tiders stora klasskillnad mellan kontrahenterna då som regel ej fanns. Parterna ägde betydande avtalsfrihet. Det anses emellertid att upp- låtelsen ägde bestånd även mot ny ägare. Regeln »köp bryter legostämma» synes såle- des vara en produkt av ett senare tidsskede mera präglat av feodalrättsligt och romersk- rättsligt inflytande.4 Landskapslagarna ålade i allmänhet inte landbon någon byggnads- skyldighet (undantag: östgötalagen). Skälet var att landbon själv vanligen ägde både hus och hägnader. När han flyttade tog han dem med sig. Detta var en förhållandevis enkel sak med den tidens timmerbyggnader, hop- fogade som de var i stort sett utan spikar eller skruvar. Byggnader räknades då över- huvudtaget inte till den fasta egendomen.5 Lät landbon hus eller hägnad kvarstå, till-

föll de efter viss tid jordägaren. Men om upp- låtelsen verkligen omfattade även husen, ålåg det landbon att underhålla dem.

Åborätr och annan ärftlig besittningsrätt till jord är former av nyttjanderätt som en- ligt det inledande avsnittet ej är att hänföra till arrende. De båda instituten har emellertid flera beröringspunkter. Åborätten har i dag ringa praktisk betydelse, såvida man inte dit vill hänföra den år 1907 införda tomträtten. Av den historiska utvecklingen framgår dock att en del av innehållet i åborätten kommit att upptagas i arrenderätten.

Redan i den yngre Västgötalagen — där- emot icke i övriga landskapslagar påträffas sålunda bestämmelser om ärftlig besittnings- rätt till jord. Upplåtelse av sådan rätt före- kom på härads- och landsallmänningar och sannolikt även på kyrklig jord. Det är bely- sande att ärftlig besittningsrätt förekom vä- sentligen på jord tillhörande menigheter eller kronan. Jordägare av denna kategori har ju sällan drivit jordbruk i egen regi och har därför varit angelägna om långvariga upp- låtelseförhållanden. Upplåtelserna avsåg icke sällan ouppodlad mark. Husen ägdes av åbon. Att dessa »allmänningsbönder» ansågs vara innehavare av en rätt som var artskild från landbons framgår uttryckligen av att »de heta bönder och ej landbor». Ärftlig be- sittningsrätt till jord eller emphyteusis anses ha upptagits i svensk rätt efter grekiska och romerskrättsliga förebilder.6 Karakteristiskt är att regler härom först påträffas i Väster- götland såsom det först kristnade landskapet. Bestämmelser i ämnet återfinns även i de båda landslagarna. Åbon hade att erlägga en årlig avgäld till upplåtaren. Rätten, som betnaktades som lös egendom, kunde inte blott övergå till ny innehavare genom arv utan kunde också avyttras. Enligt Magnus Erikssons landslag förverkades besittnings- rätten. om åbon under tre år försummade

' Jfr Tiberg, SvJT 1964 s. 497. 5 Jfr Nya lagberedningens förslag till lag angå— ende vad till fast egendom är att hänföra, 1892, s. 12; NJA 1958 s. 665.

5 J. E. Almquist, Om ärftlig besittningsrätt till jord etc., 5. 77.

Ärftlig besittningsrätt på kronojord synes under de följande århundradena inte ha före- kommit i någon större utsträckning. I stället kom brukarna av sådan jord att i realiteten jämställas med vanliga landbor. De kunde således inte åberopa någon laglig eller kon- traktsenlig rätt till vare sig ärftlig besittning eller till överlåtelse.7 Det var först genom de nedan berörda händelserna år 1789 som en avgörande förbättring härvidlag inträdde för kronojordens brukare.

Landslagarnas tid

Under medeltidens senare del blev det van- ligt med de stora, koncentrerade gods som är välkända från senare tiders historia. Jord- bruksteknikens dåvarande tillstånd tillät dock i allmänhet inte godsägarna att driva mer än själva huvudgården under »eget bruk». De många undergårdarna utlegdes till land- bor. Denna utveckling medförde att legogi- varen och legotagaren kom att tillhöra skilda samhällsklasser. De på 1300- och 1400-talen tillkomna allmänna landslagarna bär också vittnesbörd om godsägarnas ekonomiska och sociala överlägsenhet. Enligt Kristofers landslag, som överhuvudtaget är mera feo- dalrättsligt inspirerad än sina föregångare, hade sålunda landbon ett mycket långtgåen- de ansvar för gårdens byggnader. Jordägaren hade rätt att mot återställande av motta- gen städja när som helst säga upp landbon. Denne hade ej heller vid ägarebyte något skydd i sin besittning.

Renässansens från medeltiden övertagna statsrättsliga uppfattning om konungamak- ten såsom i sig innefattande ett slags över- äganderätt till all rikets jord, kom att med- föra en försämring i det rättsliga läget för inte blott godsens landbor utan även övriga bönder (jfr s. 77). Eftersom kronans finans- makt främst grundade sig på inkomsterna från jorden, och skattskyldigheten ansågs vila direkt på denna, blev omsorgen om de från jorden utgående skatteinkomsterna, särskilt under vasatiden och stormaktstiden, ett allt- mer framträdande inslag i jordpolitiken. Det

är sålunda uppenbart att bakom bestäm- melserna om allmogens byggnadsskyldighet — tidigast belagd i Växjö stadga 1414 — låg ett starkt fiskaliskt intresse.B Bestämmelser- na kompletterades med de tid efter annan utfärdade reglerna om husesyn och förbud mot hemmansklyvning och hemmanssam- manslagning. Redan år 1437 hade stadgats begränsningar i skattebondens rätt att ut- lega. Gustav Vasa förvandlade år 1551 be- gränsningen till förbud, »efter Sveriges Lag icke medgiver, att bonde bör skatta bonde». Förbudet kvarstod formellt till år 1719.9 Ett utflöde av de feodalrättsliga föreställ- ningssätten var för Sveriges del den här un- der 1600- och 1700-talen dominerande läran om de tre jordnaturerna. När systemet mot slutet av Carl XI:s regering praktiskt och teoretiskt framstod som fullt utbildat var — inom området för det nuvarande Sverige — hemmanen av skattenatur, krononatur och frälsenatur till antalet vardera ungefär lika många.10 Åbon eller brukaren benämndes vid samtliga jordnaturer ofta bonde. På krono- och frälsejord betecknades han emel- lertid även som landbo eller landbonde. Äganderätt i vår tids mening fanns knappast till någotdera slaget av jord. Kronans eller konungens rätt till kronojorden, som till ej ringa del utgjordes av under Gustav Vasas regering reducerat kyrkogods,11 var dock mycket omfattande. Kronans landbor var inte tillerkända någon egentlig besittnings- rätt. Så länge de fullgjorde sina skyldigheter var det dock vanligt att de rent faktiskt fick sitta >>odrivna». Besittningsrätten gick vanligen i arv »man efter man».12 På skat— tejorden var bondens ställning starkare. Un- der lång tid fanns dock mellan skattebon- dens och kronobondens ställning ej annan skillnad än den som bestod däri att skatte-

" Bergström a.a. I 5. 74, 173 ff. 3 Jfr J. E. Almquisti Minnesskrift ägnad 1734 års lag, del 2, s. 112.

9 Jfr Linde, Sveriges ekonomirätt, 1888, s. 110. 1” Historisk statistik för Sverige, 11, l959,s. 25”. Linde, Sveriges finansrätt, s. 80; Bergström, a.a. s. 18. Ingers, Bonden i svensk historia, 11, s. 206; Jutikkala, Bonden i Finland genom tiderna, 1963, s. 157.

bonden men ej kronobonden hade bördsrätt till jorden, vilket innebar att jorden, om den överläts »utom börd», kunde lösas tillbaka av överlåtarens släktingar. Skattebonden var - ända till år 1789 underkastad kronans lösningsrätt vid försäljning utom börd. När det gällde skyldigheten att hävda jorden samt bygga och underhålla »åbyggnaden», hägnader m.m., var skattebonden under- kastad samma bestämmelser som kronans och frälsets landbor. Försummelse härvid- lag liksom försummelse (under tre år) att betala räntan kunde för alla tre slagen av bönder leda till besittningsrättens förlust (»skattevrak»). Vad som här sagts om bon- dens rättsliga ställning på skattejord gällde även, om ränterätten av kronan överlåtits exv. till en adelsman (skattefrälse). Ett av de rent praktiska behoven för att tillgripa teorin om den delade äganderätten var att man därigenom kunde tillgodose de syften som i modern rätt tillvaratas inom servitu- tets ram. Servitutet var i Sverige ännu under 1600-talet en i stort sett främmande rätts— bildning, och det intog i 1734 års lag en mycket underordnad roll.

Kronans upplåtelse av jord eller annan räntebärande egendom till en adelsman in— nebar rätt för denne att själv uppbära och behålla räntan men förutsatte ursprungligen att adelsmannen genom rusttjänst eller på annat sätt skulle göra motprestationer till kronan. I och med adelns växande makt minskades värdet av dessa motprestationer och bortföll så småningom i praktiken ofta helt. Det hände emellertid också att kronan till en adelsman eller annan upplät rätten att från ett visst område uppbära räntan men med skyldighet att redovisa visst belopp till statskassan, under unionstiden och vasatiden benämnda räkenskapslän eller fataburslän. Det var för vissa skatteförpaktare av detta slag som man i svensk rätt först — omkring år 1620 använde beteckningen arrendato- rer. Det var då ofta fråga om inkomster från hamnar eller provinser på andra sidan Östersjön. Vid tiden för tillkomsten av 1734 års lag användes arrende dock inte i själva lagtexten om privaträttslig upplåtelse av större egendomar, varå då oftast fanns land-

bor och torpare. Enligt praxis hade arrenda— torn viss underhållsskyldighet men behövde inte verkställa nybyggnad. Det husbonde— förhållande som både före och efter 1734 fanns mellan jordägaren och landbon hade inte någon motsvarighet i förhållandet mel- lan jordägare och arrendator.

Ett bottenläge i fråga om landbornas rättsläge synes ha inträffat omkring mitten av 1600—talet. Vad som framför allt bidrog till landbornas beroende och svaga ställning var det alltmer utbredda systemet med dags- verksskyldighet. En stabilisering av förhål- landena och samtidigt en svag vändning till det bättre för landborna inträdde med Carl XI:s husesynsordning 1681. Den innebar i väsentliga delar ett återupplivande av en äldre husesynsordning av år 1590.13 1681 års förordning synes äga ett direkt samband med den året förut beslutade reduktionen. Husesynsordningen gällde för gårdar av alla slag, ehuru vissa bestämmelser hade avseende enbart på landbor. Förutom »arrendelag» kan denna författning sägas vara en främst av fiskaliska skäl betingad vanhävdslag. Flera av dess bestämmelser återfinns utan större ändringar i jorda- och byggningabal- karna i 1734 års lag. Husesynsordningen av- skaffade jordägarens tidigare rätt att säga upp landbon under löpande legotid. Även efter 1681 saknade dock landbon besittnings- skydd vid ägarebyte. — Lejt hemman skulle mottagas efter syn. Den skulle företagas av två nämndemän >>eller andra trovärdiga dan- nemän». Författningen nämner alla de olika fastighetsdetaljer som synemännen skulle >>rannsaka». Skriftlig synehandling skulle upprättas. Landbon hade efter mottagandet skyldighet att hålla hemmanets jord och hus »vid makt». Detta var föreskrivet lika mycket i det allmännas som i jordägarens intresse. För alla slag av jordbrukare gällde nämligen

” Båda författningarna avtryckta hos Berg- ström, a.a. del II. Redan i Kalmar recess 1483 hade föreskrivits att husesyn vart tredje år skulle hållas »såväl med kronans skattskyldiga bönder som landboar».

För tiden närmast före 1681 hänvisas till Kurt Ågren, Adelns bönder och kronans, 1964, som synes visa att böndernas villkor ej var så hårda som tidigare antagits.

att de »skola väl bruka sin åker, rensa och rödja sin äng, om hon vill skogslöpa, dika, hägna och stänga, bygga gården med laga hus, lägga humlegårdar och dem vid makt hålla». För att säkerställa bestämmelsens efterlevnad skulle vart tredje år hållas huse- syn med skattebönder och »kronans egna bönder». Där »oflitige» åbor funnes, kunde husesyn hållas årligen. För adelns landbor gällde ej detta som en absolut föreskrift, men — och detta var en nyhet — om jordägaren så ville kunde även för enskildas landbor huse- syn hållas på samma sätt. Man utgick tyd— ligen ifrån att alla hemman alltid var eller skulle vara i fullgott skick och i möjligaste mån också förbättras. Ansvaret låg på bru- karen. För landborna innebar detta att de hade att inte blott underhålla det mottagna hemmanet. I mån av förekommande behov skulle landbon företaga nybyggnad enligt viss i författningen närmare angiven årsbe- räkning. Landbon såväl som andra bönder ålåg vidare att årligen lägga vissa alnar nytt tak och, om möjlighet därtill fanns, verk- ställa viss nyodling.14 Särskilt för landbon gällde dessutom att han skulle årligen upp- rätta vissa famnar ny gärdesgård och gräva vissa famnar nya diken. För försummelse stadgades i allmänhet bl. a. böter. Försum- mades under tre år byggnadsskyldigheten eller skattskyldigheten kunde landbon, lik- som annan bonde, vräkas.13

I 734 års lag

I den för land och stad gemensamma lag som antogs vid 1734 års riksdag talades ej ut- tryckligen om arrende. För arrende i ordets dåvarande betydelse gällde endast 16 kap. 6 & jordbalken: »Leger man ut eller till lega tager, gods och gårdar med villkor; rätte sig å båda sidor efter det, som avtalt är.» I den mån som avtalsbestämmelser saknades torde reglerna om landbolega inte ha gällt utan enbart den särskilda sedvänja, som fanns på området och som alltså genom den nya lagen ej kom att ändras.

I fråga om den typiska jordupplåtelsen, landbolegan, gjorde den nya lagen endast

få ändringar i vad som tidigare stadgats i husesynsordningen. Ett steg tillbaka gjordes i så måtto att jordägaren berättigades att före upplåtelsetidens slut återtaga den upp- låtna fastigheten, om han blev husvill och därigenom själv kom i behov av sin jord. Dock skulle därvid mottagen städja i mot- svarande mån återbetalas. Landbon ägde också rätt till ersättning för »bevislig skada». Livstidsupplåtelser fick dock ej brytas vare sig av denna anlednig eller därför att fastig- heten bytte ägare. Landbon fick rätt att säga upp avtalet om han skaffade ny landbo, som jordägaren skäligen kunde vara nöjd med. Upplåtelse på viss tid förlängdes auto- matiskt om ej på någondera sidan uppsäg- ning skedde. Bestämmelsen utgjorde en be- kräftelse på tidigare praxis.16 En saklig nyhet var livstidsstädjan; den gällde även för land- bons änka. Upplåtelse tills vidare torde ha varit det vanligaste. — Alltjämt bestod jord- ägarens husbondevälde. Om landbon rymde under upplåtelsetiden, straffades han med böter för olaga avflyttning. Jordägaren ägde påkalla länsstyrelsens medverkan för land- bons återförande. Själv fick jordägaren utöva dylik handräckning mot landbon endast om han fann honom »på vägen». I fråga om skyldigheten att finna sig i husesyner inne- bär 1734 års lag när det gäller krono- och frälsebönder inte någon ändring i förhållan- de till husesynsordningen. Bönder på skatte- jord behövde nu däremot inte finna sig i denna granskning annat än »när vanhävd och missbyggnad därå märkes». Lindringen kan synas obetydlig men är dock ett utslag av en begynnande liberalisering av näring- arna.

Både husesynsordningen och 1734 års lag tar syfte på upplåtelse av hela hemman, dvs. i mantal (eller annat skattetal) satta bruk- ningsenheter. Vid sidan härav fanns sedan långt tillbaka torp och andra sådana mindre jordlotter, vars innehavare räknades till vad som då kallades de obesuttna. En del av

14 Om innebörden av årsberäkningen, se Nor- disk Familjebok, 2:a uppl. art.Byggnadsskyldig- het; jfr art. Husesyn. "' Almquist, a.art. s. 106. " Lagberedningen, 1905, s. 342.

torpen innehades med vad som närmast mot- svarar äganderätt, men det stora flertalet in- nehades med nyttjanderätt, torplega. Av samma skäl som skattebonden under tiden 1437—1719 förbjudits att upplåta sitt hem- man — dVS. omsorgen om kronans skattein- komster rådde från 1673 för såväl skatte- hemman som kronohemman förbud mot torpupplåtelser. Förbudet gällde upplåtelser på såväl begränsad som obegränsad tid. Det uppmjukades betydligt omkring sekelskiftet 1800. — Eftersom det var osäkert om den allmänna lagens bestämmelser om landbo- lega gällde också vid torplega, förklarades genom kungl. brevet den 17 oktober 1781 att lagens regler om uppsägning och avflyttning gällde också vid torplega. Medan landborna liksom skattebönderna räknades som besutt- na, var torparna i ekonomiskt och socialt hänseende betydligt sämre ställda. För sin utkomst var de i större utsträckning än land- borna hänvisade att göra dagsverken på jord- ägarens sätesgård. Torpen ökade denna tid kraftigt i antal, samtidigt som antalet landbo- bruk minskade. Befolkningsstatistiken redo- visar för år 1751 inom nuvarande Sverige 36 615 torpare (varav 27 891 med och 8 724 »utan utsäde»). Antalet hade år 1800 stigit till 78 082. För år 1855 redovisas 113920 torpare (varav 95 214 >>jordtorpare» och 18706 »stattorpare»). Landborna redovisas före år 1805 tillsammans med övriga bönder. 1805 fanns 53 008 »bönder på andras hem- man», varmed i första hand landborna tor- de avses. Deras antal minskade sedan så gott som oavbrutet och de utgjorde år 1855 37 866. Även om antalet »bönder på egna hemman» ökade något under samma tid (från 150136 till 171 231) kan man dock mot bakgrunden av den samtidigt pågående stora befolkningsökningen (från 2,4 miljoner år 1805 till 3,6 miljoner år 1855) uttala att siff- rorna tyder på en tilltagande proletarisering av landsbygdsbefolkningen.17

Samtidigt skedde emellertid en förbättring av i varje fall de rättsliga villkoren för den besuttna delen av den egentliga bondebe- folkningen (»bönder på egna och andras hemman»). Frågan om den verkliga inne— börden av skatteböndernas rätt till sin jord

hade inte fått någon definitiv lösning vid 1734 års riksdag. Frågan aktualiserades i stället av Gustav III. Under intryck av svå- righeterna under det pågående kriget mot Ryssland erhöll skattebönderna genom för- ordningen den 21 februari 1789 garanterad i den samma dag tillkomna »förenings- och säkerhetsakten» en rätt till sina hemman som i stort sett motsvarar våra dagars ägan- derätt.18 1789 års förordning befriade skatte- bönderna från bestämmelserna om skatte- vrak och hembud till kronan. Den har för skattehemmanens del vidare ansetts innebära upphävande av bestämmelserna om >>huru å tomt skall byggas» och om husesyn (2 och 27 kap. BB).19

Från 1789 till 1909 fanns i svensk rätt icke någon av allmänna synpunkter på- kallad vanhävdslagstiftning. 1789 års för— ordning blev, som strax skall visas, också av särskild betydelse för kronans dittillsvarande landbor. Ett nytt led i den fortgående pri- vilegieutjämningen utgjorde kungörelsen den 6 april 1810, varigenom varje svensk man »till vilken klass av medborgare han räknas må» berättigades att förvärva och besitta fast egendom av alla slag. Dessa och andra vid denna tid genomförda reformer på fas- tighetsrättens område aktualiserade behovet av en ny jordabalk (jfr nästa avsnitt).

De tidigare omnämnda sedan 1400-talet respektive 1600-talet bestående förbuden mot hemmansklyvningar och jordaVSöndringar temporära såväl som permanenta avveck- lades successivt under 1800-talet. Början gjordes med de olika författningarna om en- skiftet, som tillkom under århundradets förs- ta år. Den slutgiltiga frigörelsen på detta om- råde kom med 1896 års lag om hemmans- klyvning, ägostyckning och jordavsöndring. Denna här antydda privilegieutjämning med- förde att det mot slutet av 1800-talet fanns allt mindre anledning att upprätthålla den tidigare åtskillnaden mellan landbolega, ar- rende och temporära avsöndringar. Detta

" Statistiska meddelanden ser. A band VI: 4, 1949.

13 Almquist a.art. s. 134, Westman SvJT 1934 s. 537, Prawitz, Jordfrågan, 1951 s. 9. " Jfr Almquist a.art. s. 136.

!

var en av förutsåttningarna för 1907 års re- form av nyttjanderättslagstiftningen. Denna hade emellertid också i andra avseenden förberetts genom smärre reformer under 1800-talet. År 1800 infördes möjlighet för nyttjanderättshavare att genom arrendeav- talets inteckning skydda sin besittning vid ägarebyte. Detta skydd utbyggdes ytterligare åren 1845 och 1875 genom bestämmelser om företrädet å ena sidan mellan nyttjanderätt och äganderätt och å andra sidan mellan flera nyttjanderätter. För andra nyttjande- rättsupplåtelser än sådana som skedde på brukarens livstid föreskrevs 50 års maximi— tid. Regeln gällde först från år 1800 — endast för den s. k. avlingejorden men ut- sträcktes 1863 även till arvejorden. År 1867 ersattes den automatiska förlängningen i 1734 års lag med den ännu gällande tysta förlängningen.

Någon allmän frilösning av arrendegår- dar, dvs. en med statsmaktens bistånd ge— nomförd förvandling av brukarens rättsställ- ning från nyttjanderätt till äganderätt, har aldrig förekommit i Sverige såsom skett i en del andra länder exv. Danmark. Förbätt- ringen i de enskilda brukarnas rättsställning har i stället skett kategorivis och genom partiella reformer.

Den tredjedel av bondeklassen som vid se- kelskiftet 1700 satt som åbor eller landbor på kronojord fick sin i varje fall rättsligt osäkra ställning väsentligt förbättrad ge- nom att de år 1789 tillerkändes ärftlig be- sittningsrätt till hemmanen. Längre fram er- höll de också rätt att under vissa förutsätt- ningar överlåta åborätten.20 Den viktigaste förändringen i dessa bönders förhållanden skedde emellertid genom de s. k. skattekö- pen. På grund av avsaknaden av ett modernt kreditväsen och en ändamålsenlig metod för pantsättning av jord tillgrep kronan år 1701 i samband med utbrottet av det stora nordiska kriget åtgärden att låta försälja bördsrätten till kronans hemman. Försäljningen av kro- nohemman till skatte fortfor, med ett korta- re uppehåll, under hela 1700-talet och hade i mitten av 1800-talet resulterat i att det allra mesta av kronojorden övergått till skatte. I regel skedde försäljningen till hemmansinne-

havarna.21 Priset växlade men utgjorde länge sex års räntor, efter 1793 tio års räntor. Un- der åren 1701—1878 överfördes 18 000 man- tal kronojord till skatte. Antalet bruknings- enheter som ryms i detta tal var dock avse- värt högre.22 I den mån kronojord av detta slag ännu finns och ej är utarrenderad, reg- leras dess upplåtande av de i föregående av- snitt omnämnda författningarna om stad— gad åborätt.

För skattebönderna innebar 1789 års hän- delser och vissa under åren därefter genom- förda reformer att innehavarnra av skatte- jord erhöll inte blott en verklig äganderätt till sina hemman utan också en omfattande frihet när det gällde sättet för jordens och byggnadernas användning. En grund lades för ett modernt hypoteksväsen. Förbätt- ringarna kom också de nyssnämnda inneha- varna av de skatteköpta hemmanen till- godo. Bland de olika under 1800-talet genom- förda reformer som i väsentlig grad förbätt- rade enskilda skattehemmans ställning må här endast erinras om avvittringen i Norr- land (jfr s. 86 not 1).

I fråga om frälsejorden hade utvecklingen tidigt gått därhän att det i stället blev ränte- tagaren-adelsmannen som kom att betraktas som jordens ägare. I samband med grund- skatternas successiva avveckling under 1800- talet blev det då det civilrättsliga vederlaget från landbon till jordägaren som alltmer trädde i förgrunden. Ofta bestod detta till ' väsentlig del av dagsverksskyldighet på jord— ägarens huvudgård. Jordbruksarrende i be- tydelsen arrende av hela brukningsenheter har, om man bortser från det sista århund- radet, dominerat på den förutvarande frälse- jorden.23 Jordlegorättens historia fram till 1800-talets slut blir därför i väsentlig mån en redogörelse för läget för brukarna av den förutvarande frälsejorden. De speciella »norrlandsarrendena» som sammanhängde med sågverks- och skogsbolagens stora mark-

2" 4 mom. kungl. brev 5/2 och kammarkolle- giets kungörelse 29/2 1808, införd i lageditionen under 16 kap. JB .

'" E. F. Heckscher art. i Ekonomisk tidskrift 1944, s. 121.

2” Ingers a.a. II, s. 35, 509. 2” Wahlberg a.a. s. 173.

förvärv omkring sista sekelskiftet ägde dock i regel inte rum på frälsejord.

Medan sålunda de förutvarande skatte- bönderna och kronobönderna mot slutet av 1800-talet erhållit en med hänsyn till tids- förhållandena tämligen ändamålsenlig dispo- sitionsrätt till den jord de brukade, blev det först under 1900-talet som den stora grup- pen återstående jordbrukare, dvs. nyttjan- derättshavarna, erhöll en häremot svarande förbättring i sin ställning. I sistnämnda del kan reformarbetet sägas ännu ej ha nått sin slutpunkt.

2. 1907 års reform och arbetet med en ny jordabalk

Den 14 juni 1907 utfärdades de alltjämt till sina väsentliga delar — gällande lagarna om nyttjanderätt till fast egendom samt om servitut. Lagarna utgjorde vid sidan av köplagen år 1905 — den första större etappen i ett arbete, som började förberedas år 1811 och ännu ej är avslutat och vars mål är att ersätta de privaträttsliga balkarna i 1734 års lag med en tidsenlig civillagstiftning.

Den år 1811 tillsatta s. k. lagkommittén avlämnade år 1826 ett förslag till en ny all- män civillag. Förnyade förslag av den s. k. äldre lagberedningen följde åren 1844—1850. Även under senare hälften av 1800-talet fort- satte förberedelsearbetena. De många olika förslagen ledde emellertid inte till någon mera genomgripande lagstiftning på privat- rättens område. Arbetet med förnyelse av jordabalken togs på allvar upp igen först sedan en ny lagberedning tillsatts år 1902 (ordf. justitierådet Ivar Afzelius). Denna fullgjorde sitt arbete i etapper. År 1905 av- gavs sålunda förslag till nya bestämmelser om nyttjanderätt till fast egendom samt om servitut. Övriga avsnitt följde år 1907 och 1909. Medan lagberedningens förslag av år 1905 lades till grund för de inledningsvis nämnda lagarna den 14 juni 1907, ledde öv- riga förslag inte till omedelbara lagändring- ar i annan mån än en är 1912 genomförd partiell reform av lagstiftningen om inteck- ning och exekution i fast egendom. Åter-

stående delar av förslaget till ny jordabalk kom sedan att vila i avvaktan på inrättandet av fastighetsregister och den tekniska revisio— nen av inskrivningsväsendet. Förordning om jordregister utfärdades den 13 juni 1908. Den kompletterades för städernas del med be- stämmelser om fastighetsregister genom la— gen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad.

Av hänsyn till de särskilda förhållanden, som rådde i norra Sverige blev arrendebe- stämmelserna i 1907 års lag år 1909 kom- pletterade med lagen om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna. Lagen var dikterad av sociala hänsyn. Det- samma gällde i allt väsentligt om de änd- ringar i arrendelagstiftningen som gjordes år 1927 och 1943. År 1932 fattades beslut om en genomgripande teknisk reformering av inskrivningsväsendet. Under tiden efter avlämnandet av 1909 års förslag till ny jor- dabalk var lagberedningen främst sysselsatt med revision av familjerätten. Först 1941 bestämdes att lagberedningen skulle åter- upptaga arbetet med jordabalken. Ett del- betänkande avlämnades år 1947 (SOU 1947: 38; ordf. universitetskanslern Östen Undén). Detta innehöll i 5 kap. bl. a. regler om för- köpsrätt grundad i arrendeavtal, i stort överensstämmande med 1943 års lag i äm- net. Eljest berördes arrendereglerna ej ome- delbart. För lagberedningen avslutades jor- dabalksrevisionen med ett år 1960 avgivet betänkande i tre delar (SOU 1960: 24—26; ordf. f.d. justitierådet N. Gärde). Till följd av den remisskritik som riktades mot vissa delar av förslaget gjordes detta under åren 1961—63 inom den s.k. jordabalksutred- ningen (justitierådet Peter Westerlind) till föremål för en partiell överarbetning (SOU 1963: 55). De nämnda betänkandena av år 1960 och 1963 innehöll fullständiga förslag till ny jordabalk med därtill anslutande för- fattningar jämte motiv. Det föreslogs att nyttjanderättslagen, inklusive arrendelagen och 1943 års lag om arrendators förköps- rätt, skulle överflyttas till den nya jorda- balken. De ändringar i arrendelagen som samtidigt föreslogs var i regel betingade av den nya och mera genomtänkta systema-

tiken och berörde endast på ett fåtal punkter arrenderättens materiella innehåll. Arrende— lagsutredningen har den 30 oktober 1964 av- givit yttrande över 1947, 1960 och 1963 års betänkanden och därvid i stort sett lämnat de föreslagna ändringarna utan erinran. Det framhölls dock som angeläget att den plane- rade jordabalksreformen kunde genomföras samtidigt med den av arrendelagsutredningen förberedda reformen av arrendelagen. Såsom inledningsvis (s. 9) berörts har Kungl. Maj:t den 11 februari 1966 och den 20 januari 1967 till lagrådet remitterat ett på grund- val av gjorda utredningar upprättat förslag till ny jordabalk. Förslaget är ej fullständigt såtillvida som det bl. a. saknar bestämmelser om jordbruksarrende (8—10 kap.), lägenhets- arrende (11 kap.) och hyra (12 kap.). Av— sikten är att den nya balken före ikraftträ- dandet skall kompletteras med bestämmelser om arrende och hyra.

1907 års arrendereform var i så måtto lik 1734 års att man i första hand kartlade och legaliserade den praxis som utbildat sig. Un- der den långa tid som följt sedan ikraftträ- dandet av 1734 års lag hade en del lagregler fallit ur bruk medan i andra fall nya regler börjat tillämpas vid sidan av lagen. 1907 års lag bygger på avtalsfrihetens princip, dvs. vid konflikt mellan avtal och lag gäller av- talet; när avtalet ingenting säger gäller la- gen. Man utformade därför lagen ungefär som ett normalkontrakt mellan två förtänk- samma och någorlunda jämställda parter. I vissa delar gjorde sig emellertid också andra synpunkter gällande. En sådan var omsorgen om jordbrukets förkovran.1 Missväxt och svagår var ännu vid det senaste sekelskiftet katastrofartade realiteter för såväl enskilda som hela bygder. Lagen fullföljde här tradi- tionen från de gamla husesynsordningarna och 1734 års lag att vara på en gång arren- delag och vanhävdslag. Medan i de äldre för- fattningarna vanhävdsreglernas syfte i vä- sentlig mån förestavades av kronans skatte- intresse, siktade man 1907 främst till att kvantitativt och kvalitativt höja jordbruket som näring. Att det inte var ett fiskaliskt eller annat offentligt intresse man därigenom full- följde ses därav att de ifrågavarande bestäm-

melserna (exv. om jordens hävd, husens skick, ersättning till arrendatorn för täckdikning) ej gjordes tvingande. De kunde således upp- hävas genom avtal mellan parterna. Tvingan- de blev i stället några andra bestämmelser. Skälen kan sammanfattas i uttrycket sociala. Man var medveten om att en fullständig av— talsfrihet lätt kunde missbrukas av den som går att förhandla med en socialt och ekono- miskt underlägsen motpart. Att jordägaren vid avtalsuppgörelsen oftast var den över- lägsne stod klart, och det råder inget tvivel om att de tvingande reglernas syfte var att skydda arrendatorerna. Även om 1907 års arrendelag inte kan kallas social, innefattar den dock, i första hand på grund av före- komsten av tvingande bestämmelser, en bör- jan och en grundval till den följande mera utpräglat sociala arrendelagstiftningen.

De skilda former av jordlega som tidigare funnits, landbolega, arrende och temporär jordavsöndring, sammanfördes 1907 till ett enhetligt rättsinstitut, som erhöll beteckning— en arrende, oavsett om fråga var om upp- låtelse för jordbruk eller annat ändamål, s. k. lägenhetsarrende. För jordbruksarrendets del var de viktigaste nyheterna i 1907 års lag följande.

Av omsorg om arrendatorerna och jord- bruksnäringen gjordes arrendeavtal ingång— na tills vidare eller eljest på obestämd tid ogiltiga. Regeln var tvingande. Avtal på ar- rendatorns livstid fick dock alltjämt göras. Genom en annan tvingande regel förklarade man såsom ogiltiga alla sådana avtalsvillkor. som innebar att jordägaren förbehöll sig eller annan ägare av jorden att uppsäga avtalet före arrendetidens slut. Endast i lagen angiv- na uppsägnings- och förverkandeskäl ägde giltighet. -— Arrendatorns besittningsskydd vid ägareskifte stärktes. Om avtalet var skriftligt och arrendet tillträtts, gällde avtalet även mot ny ägare. Det var således ej längre nöd- vändigt med inteckning för att uppnå detta resultat. Även denna bestämmelse var tving- ande. För de talrika arrenden som var kom- binerade med arbetsskyldighet för arrenda-

1 »en väsentligt ökad jordbruksproduktion», LB I 1905 s. 84; NJA II 1908 nr 5 s. 21.

torn föreskrevs ävenledes med tvingande verkan att jordägaren ej fick beordra ar- rendatorn att utföra arbete utöver vad arren- deavtalet innehöll. Om arrendatorns dags- verksskyldighet väl var angiven i avtalet men ingenting sades om vilka dagar arbetet skulle fullgöras, fick jordägaren inte beordra arrendatorn att fullgöra alla dagsverkena under t. ex. sommaren, utan de skulle i möj- ligaste mån jämnt fördelas på årets veckor. Jordägaren ålades vidare att i god tid un- derrätta arrendatorn om de dagar då dags- verkena skulle fullgöras. Arrendatorn var ej skyldig att infinna sig till beordrat arbete, förrän på andra dagen efter mottaget med— delande.

Av de bestämmelser som direkt syftade till jordbrukets förkovran märkes i första hand arrendatorns rätt till ersättning för förbättringar. Om arrendatorn under arren- detiden avhjälpte brister, som funnits vid tillträdet, ägde han rätt att vid avträdet få ersättning därför av jordägaren. Regeln var ej tvingande, vilket också gällde om rätten till täckdikningsersättning. Om arrendatorn efter en på visst sätt godkänd plan täck- dikade på arrendestället, blev jordägaren skyldig att ersätta honom. Ersättningen var maximerad till värdet av de använda tegel- rören, men förföll å andra sidan till betal- ning så snart arbetet var färdigt. Arrenda- torn behövde alltså inte vänta till arrende- tidens slut.

Vid regleringen av parternas skyldigheter i fråga om arrendeställets skick hämtade man förebilder både från den gamla landbo- legan och det genom praxis framvuxna arrendeinstitutet. Lagen befattade sig inte direkt med arrendeställets skick vid utarren— deringen. I och för sig mötte inget hinder att utarrendera en fastighet med vanhävdad jord och bristfälliga hus. Den ledande prin- cipen för arrendatorns skyldigheter under arrendetiden var olika för jorden och hu- sen. Jorden var han skyldig att hävda väl, även om den vid tillträdet var vanhävdad. Försummelse medförde arrenderättens för- verkande. Å andra sidan blev arrendatorn — vid arrendetidens slut berättigad till er- sättning för avhjälpta brister. I fråga om

andra delar av arrendestället än jorden, dvs. i första hand husen, hade arrendatorn ej andra skyldigheter än att utan försämring återlämna vad han mottagit. Han skulle, som det också uttryckts, hålla husen »vid like». Även här blev arrendatorn vid arren- detidens slut berättigad till ersättning för avhjälpta brister. Nybyggnadsskyldighet åvi— lade egentligen inte någondera parten. Lag- stiftaren hade ingalunda förbisett behovet av nybyggnad men ansåg att frågan bäst skulle lösas utan lagens inblandning. Endast i händelse av att byggnad förstördes eller svårt skadades >>genom vådeld eller annor- ledes» gavs regler om nybyggnadsskyldig— het. En analys av innebörden av dessa regler skall göras i motiveringen till 8 kap. 10 & NyaJB. Tanken var att arrendeställets skick vid avträdet skulle jämföras med tillträdes- skicket. Om skicket sett i sin helhet försäm- rats, blev arrendatorn ersättningsskyldig gentemot jordägaren. Om arrendatorn där- emot förbättrat arrendestället genom att av- hjälpa tillträdesbrister, blev jordägaren er- sättningsskyldig gentemot arrendatorn. Be- visning om arrendeställets skick vid tillträ- det och avträdet kunde föras endast genom i laga ordning hållen syn.

Bland viktigare nyheter i 1907 års arren- delag må slutligen nämnas effektivare möj- ligheter för jordägaren att befria sig från en försumlig arrendator. Tidigare hade en ar- rendator, vars arrenderätt förverkats, kun- nat under åratal hindra en vräkningsdoms verkställighet enbart genom att fullfölja en rättegång, ehuru utgången varit från början given.

3. Norrländska arrendelagen 1909

I Norrland skedde under 1800-talets senare del en ekonomisk och social omvälvning av stora mått. Bakgrunden var skogsprodukter- nas ökade värde. Utvecklingen fick mycket påtagliga konsekvenser för den norrländska bondebefolkningen. Genom den sedan 1600- talet pågående avvittringsverksamheten, vars mest intensiva skede inföll under tiden 1820— 18701 hade rättsläget klarlagts beträffande

1 Norrlandskommitténs betänkande, del 1, s. 2; jfr TLU nr 13/1958.

huvudparten av den norrländska skogsmar- ken. Enorma vidder, bevuxna med skog, för- klarades utgöra delar av bondhemmanen. Skogen efterfrågades främst av skogsbolag, sågbruksägare och skogsspekulanter av skil- da slag. Till en början såldes inte marken, utan nyttjanderätt till skogen uppläts genom vanligtvis 50-åriga avverkningskontrakt. Ge— nom en lag den 25 april 1889 förklarades att avtal om upplåtelse av skogsavverknings- rätt annat än till husbehov inte var giltigt mer än 20 år.2 Härefter minskade antalet upplåtelser av skogsavverkningsrätt. I stället ökade antalet försäljningar av bondhemman mycket kraftigt. Med antagandet av 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring trodde man sig ha fun- nit ett enkelt sätt att hindra den stora över— gången av bondejord till bolagsjord. Man tänkte sig att bolagen skulle nöja sig med att förvärva hemmanens skogslott, medan jordbrukslotten med åbyggnad och husbe— hovsskog skulle undantagas. Så skedde emel- lertid endast undantagsvis. 1896 års lag blev därför en missräkning.3 Bolagens och skogs- spekulanternas hemmansförvärv fortsatte. Eftersom deras intresse var inriktat på sko- gen blev åker och äng ofta vanhävdade och byggnaderna lämnades att förfalla. I andra fall utarrenderades dessa delar av hem- manen, ofta nog till den förutvarande äga— ren. Inom en jämförelsevis kort tidrymd kom en stor del av befolkningen, särskilt i södra och mellersta Norrland, att övergå från självägande bönder till arrendatorer under skogs- och industriägarna, vanligen stora aktiebolag.

Nu antydda problem föranledde tillsät- tandet år 1901 av den s.k. norrlandskom- mittén (ordf. landshövdingen L. Douglas), som fick i uppdrag att »verkställa utred- ning, huruledes genom lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den självägande, jordbrukande befolkningens ställning i Norr- land och Dalarna kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas». Norrlandskommittén avlämnade sitt betänkande den 27 oktober 1904. I detta föreslogs i 16 avsnitt olika åt- gärder till förbättrande av landsbefolk-

ningens och näringslivets villkor i Norrland. Bl.a. föreslogs »förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet att förvärva fast egendom» i de norra delarna av riket; ett förslag som resulterade i lag i ämnet den 4 maj 1906. Vidare föreslogs för Norrland och Dalarna en särskild arrende- lag samt en vanhävdslag.

Den 25 juni 1909 utfärdades dels lag om arrende av viss jord å landet inom Norrland och Dalarna, dels lag om uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarna. Syftet med dessa båda lagar har delvis redan an- tytts och framgår i övrigt till stor del av den följande redogörelsen för lagens huvud- punkter. Lagarna hade emellertid också ett syfte, som i någon mån föll utanför ramen för en ren arrendelagstiftning. Man antog och hoppades nämligen att lagarna, särskilt genom arrendelagens regler om rätt för ar- rendatorn att av jordägaren uppbära ersätt- ning för av arrendatorn utförda förbätt— ringar, skulle få den effekten att jordägarna skulle efter ägostyckning avyttra arrende- ställena till arrendatorerna. Norrlandskom- mittén yttrade (del 1 s. 141).

En dylik arrendelag kan även få en stor indirekt betydelse såsom ett medel att något inverka på jordägarens benägenhet att ägo- stycka. Så skall t.ex. en bestämmelse, som gör ägaren i någon mån ersättningsskyldig för den höjning i fastighetsvärdet arrendatorn åstadkommer genom jordbrukets förbättrande, helt säkert i en mängd fall ha till följd, att en företrädesvis av skogsbruk intresserad jord- ägare avyttrar sin jordbruksjord för att undgå de ökade förpliktelser den nya lagen pålägger honom. Nu kan visserligen invändas, att en arrendelagstiftning överskrider sin uppgift, om den i syfte att vinna något utanför arrende— väsendet liggande ändamål, stadgar strängare bestämmelser än som betingas av behovet att ge kontrahenterna vid ett arrendeavtal ömse- sidigt rättsskydd gentemot varandra. Härpå kan emellertid genmälas, att det med avseen- de på förhållandena i norra Sverige synes vara så ställt, att även en arrendelag, som icke går utanför sin naturliga begränsning, utan innehåller allenast de föreskrifter, som äro

2 Genom lag den 24 juli 1903 nedsattes tiden till fem år. Den har därefter ej ändrats. Jfr TLU nr 3/1961. Norrlandskommitténs betänkande, del 1, s. 113, 114.

nödvändiga från synpunkten av ett sunt ar- rendesystem, säkerligen kommer att bli ganska effektiv även i den antydda riktningen.

Den norrländska arrendelagen bildar ut- gångspunkten för den sociala arrendelag- stiftningen i Sverige. Den norrländska van- hävdslagen utgjorde en direkt komplettering av den norrländska arrendelagen. Denna var avsedd att vara fullständig och uttömmande i fråga om de arrenden för vilka lagen gäll- de. Lagen hänvisade delvis till allmänna arrendelagen. I dessa såväl som åtskilliga andra delar förelåg överensstämmelse mel- lan de båda lagarna. Den norrländska ar- rendelagen var till övervägande delen av tvingande natur. Därest jordägaren tog på sig mera omfattande skyldigheter än vad lagen ålade honom, var detta dock giltigt.4 Möjlighet fanns att vid särskilda omständig- heter erhålla dispens. Exempel på dispens- skäl angavs i lagen (31 å). Dispensmyndig- het var länsstyrelsen. Tillämpningsområdet begränsades förutom geografiskt - även såtillvida att lagen endast gällde för upp- låtelser från jord som ägdes av »bolag eller förening för ekonomisk verksamhet eller av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sam- bruk med densamma». För tillämplighet krävdes vidare att arrendet omfattade in- rösningsjord till en vidd av minst fyra hektar. Någon maximiareal fanns från början inte.

De punkter där den norrländska arrende- lagen avvek från den allmänna arrendelagen var eljest i huvudsak följande. Arrendeav- talet skulle vara skriftligt. Vägrade jord- ägaren att utgiva kontrakt kunde detta på arrendatorns begäran ersättas av beslut av domstol. — För att garantera arrendatorns besittning stadgade lagen bl.a. en minimi- tid av 15 år. Om arrendatorn i avtalet för- behållit sig att få säga upp avtalet tidigare var detta dock giltigt. Optionsrätt eller rätt till automatisk förlängning fanns ej. Om arrendatorn innehaft arrendet en femton- årsperiod var det giltigt att förlänga avtalet för en godtyckligt vald kortare tid. Det var ej förbjudet att utsätta arrendet i ar- bete eller naturalster. Det skulle dock alltid vara bestämt till beloppet. Var arrendet ut-

satt i pengar eller persedlar, och inträffade i orten allmän svårare missväxt, hade arren- datorn rätt till skälig nedsättning. - En prin— cipiell rätt för arrendatorn att överlåta ar- rendet — av samma slag som enligt 8 5 andra stycket i nu gällande arrendelag fanns, om upplåtelsetiden var längre än 20 år eller om arrendatorn innehaft arrendet minst fem år. I fråga om byggnads- och underhållsskyl- digheten infördes också betydande nyheter. Jordägaren skulle: ]. vid tillträdet tillhanda- hålla arrendatorn nödiga byggnader i brist— fritt skick; 2. vid tillträdet överlämna arren- deställets övriga tillhörigheter i ett efter or- tens sed behörigt skick; 3. under arrende— tiden verkställa erforderliga ombyggnader och större reparationer på de nödiga bygg- naderna. Arrendatorn skulle: 1. väl hävda jorden; 2. utföra mindre reparationer å de nödiga husen; 3. i övrigt så vårda och under- hålla arrendestället att detta ej försämrades; 4. svara för skador som han vållat. Lagen upptog en definition på mindre reparation som i sak helt överensstämmer med 59 å i gällande arrendelag. — Norrlandslagen till- erkände arrendatorn ersättning för förbätt- ringar i betydligt större utsträckning än all- männa arrendelagen. Ersättning för förbätt- ringar på byggnader erhöll han visserligen endast för avhjälpta tillträdesbrister, men eljest hade han en generell rätt till ersätt- ning för nyodling och annan jordförbätt- ring. Ersättningen utbetalades vid avträdet och var maximerad till »nödig kostnad». Om förbättringen bestod i nyodling, var rät- ten till ersättning förknippad med vissa i lagen angivna formaliteter.

Ansvaret för bestämmelsernas efterlevnad lades till betydande del på synemännen. Utom de uppgifter som dessa hade enligt arrendelagen ålåg det dem att bestämma vad som skulle anses som nödiga hus och avgöra huruvida nybyggnad eller större re- paration erfordrades. Om nybyggnad eller större reparation befanns erforderlig, ålåg det synemännen att dels uppgöra plan och kostnadsberäkning för arbetet, dels förelägga jordägaren viss tid för arbetets utförande.

* Skarstedt, m. H., 1941, s. 295.

%

Övriga brister antecknades vid tillträdessy- nen på vanligt sätt och räknades arrendatorn tillgodo vid avträdet. Även vid avträdes- synen hade synemännen vissa dömande funk- tioner. Sedan avträdesbristen bestämts och jämförts med tillträdesbristen, ålåg det syne- männen att förplikta den crsättningsskyldiga parten att till motparten betala den upp- komna skillnaden. Synemännen skulle då också bestämma omfattningen av arrenda- torns ersättning för jordförbättring, över- loppshus och kvarvarande stråfoder. Även dessa belopp skulle synemännen utdöma. Synemännens beslut i dessa delar ägde, om det ej gjordes till föremål för klander, sam- ma verkan som en lagakraftägande dom. Synemännen skulle alltid vara tre.

Jordägaren fick ej med giltig verkan för- bjuda arrendatorn att nyodla på arrende- stället eller att där taga erforderlig torv, sand och dylikt. Arrendatorn ägde rätt att efter anvisning taga sitt husbehov av virke i jordägarens skog, i första hand på arrende- stället eller på fastighet varav detta utgjorde del. Hade jordägaren så skövlat skogen att tillgång ej fanns till husbehovsvirke, var jordägaren skyldig att på annat sätt till— handahålla detta. Om bete ej fanns på ar- rendestället, ägde arrendatorn rätt till bete annorstädes på den fastighet, vari arrende- stället ingick (22 å). Arrendatorn ägde ock- så rätt att till husbehov nyttja fiske, som hörde till arrendestället. Arrendatorn fick ej åläggas att betala fastighetsskatten.

Alltsedan 1789 års tidigare nämnda om- fattande reformer hade i Sverige ej funnits någon vanhävdslag. Man förbisåg vid till- komsten av den norrländska arrendelagen ingalunda att det fanns en risk att jord- ägarna skulle anse lagen så litet förmånlig att de i stället för att arrendera ut skulle föredraga att låta åker och äng växa igen och husen förfalla. Att hindra detta blev den norrländska vanhävdslagens viktigaste upp- gift. Lagen blev gällande för samma delar av landet som den norrländska arrendelagen. De fastigheter och de jordägarekategorier som vanhävdslagen riktade sig emot, var också i allt väsentligt desamma som i den

norrländska arrendelagen. För uppsiktens omhänderhavande inrättades i varje län en jordbrukskommission.

4. Tiden mellan 1909 och 1943

År 1912 utvidgades det territoriella tillämp- ningsområdet för de norrländska arrende- och vanhävdslagarna att omfatta Gävleborgs län i dess helhet. Därmed gällde lagen för hela Norrland samt följande delar av Kop— parbergs län: Nedansiljans, Ovansiljans och Västerdals fögderier samt Envikens och Svärdsjö socknar.

Ganska snart efter 1909 års reformer bör— jade man diskutera, huruvida ej en social arrendelagstiftning behövdes också för riket i övrigt. Förslag i sådan riktning framlades av jordundersökningen (borgmästaren Carl Lindhagen m.fl.) i betänkande den 30 de- cember 1915. Förslaget medförde inte an— nan omedelbar åtgärd än att den norrländs— ka vanhävdslagen — men ej 1909 års arren- delag — år 1917 utsträcktes att omfatta även Värmlands län.

År 1915 påbörjades en undersökning »an- gående verkningarna av lagstiftningen till förekommande av vanhävd å viss jord i Norrland och Dalarna» (häradshövdingen Nils Wihlborg och överlantmätaren Olof Nilsson). Undersökningen avsåg såväl den norrländska arrendelagen som den norr- ländska vanhävdslagen. Utredningsmännen avlämnade betänkande med lagförslag den 10 november 1921. De konstaterade att 1909 års lagstiftning haft övervägande gynnsam- ma verkningar och i stort sett motsvarat för- väntningarna. Utredningsmännen föreslog bl.a. följande ändringar i den norrländska arrendelagen: Minimiarealen borde slopas och lagen utsträckas till alla upplåtelser för jordbruk. Minimitiden för jordägarens bun- denhet borde ökas från 15 till 30 år. Vid s.k. särskild syn borde föreläggande att av- hjälpa brister kunna riktas även mot arren- datorn, om han ej fullgjort vad honom åle- gat. Arrendators rätt till husbehovsfiske bor- de utvidgas i analogi med vad som gällde om betesrätt i 22 å. — Förslaget ledde ej till lagstiftning.

En betydelsefull förbättring i rättsläget för en stor kategori nyttjanderättshavare och bland dem företrädesvis arrendatorer skedde genom den år 1918 genomförda ensittarlagstiftningen. Genom den erhöll många, som med nyttjanderätt innehade mindre områden för jordbruk eller bostads- ändamål, äganderätt till marken. Det förut- sattes dock att brukaren hade eget hus på området. Ensittarreformen hade förberetts av torpkommittén 1911 och egnahemssak- kunniga 1913. Den ägde också samband med den år 1917 tillkomna expropriations- lagen. Sedan tillämpningsområdet för den första ensittarlagen befunnits vara för snävt, ersattes den av nya lagar 1920 och 1925. Efter ändringar 1929, 1939 och 1967 innebär ensittarlagen väsentligen följande.

Den som för jordbruk eller bostadsända- mål innehar annans mark samt därå äger boningshus, som lämnar nöjaktig bostad, kan mot erläggande av lösen till markägaren tvångsvis bli ägare till marken under förut- sättning bl.a.: 1. att den upplåtits för bru- karens livstid eller eljest varit ur ägarens besittning i minst tio år eller så länge, att tiden tillsammans med återstående upplå- telsetid uppgår till mer än tio år; 2. att på den upplåtna marken den 1 januari 1928 fanns boningshus, som tillhörde brukaren och sedan dess utgjort stadigvarande bostad åt honom och hans familj; 3. att minst en fjärdedel av hela lägenhetens värde belöper på brukaren hus. Statligt lån kan utgå till löseskillingen. Ensittarlagen äger ej tillämp- ning på mark som ägs av kronan, stad, kö— ping eller municipalsamhälle. Enligt 1967 års lagändring skall ensittarlagen upphöra att gälla med utgången av år 1976 (SFS 1967: 756).

Till bilden av 1900-talets jordlegolagstift- ning på jordbrukets område hör även den förnyelse av institutet ärftlig besittningsrätt som skedde genom tillkomsten av lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord. Sådan åborätt kan upplåtas endast på kronojord. Syftet med lagen var »att en upplåtelseform bör skapas, som på samma gång den öppnar möjlighet för mindre be- medlade personer att driva jordbruk under

betryggande villkor, tillika bereder erforder- lig garanti för att det med upplåtelsen av- sedda ändamålet icke äventyras och att kronan vid behov kan återtaga den upp- låtna jorden».1 Åborätten är ärftlig och kan överlåtas. Ny åbo skall dock godkännas av länsstyrelsen. Dess prövningsrätt är där— vid friare när det gäller en oskyld än en anhörig till den förutvarande åbon. Åbo- rätten kan ej intecknas och rätten kan därför ej användas som underlag för kredit. Om annat ej avtalats äger åbon rätt att vid den första avgäldsperiodens utgång få lösa till sig marken med äganderätt. Avgäldsperio- derna bestäms genom avtal men skall som regel vara 20 år. Lagen utgår från att de för jordbruket erforderliga byggnaderna är åbons egendom. Upplåtelse av åborätt en- ligt 1926 års lag har skett i ytterst begrän- sad utsträckning.?

Den av jordundersökningen väckta tan- ken på en för hela riket gällande social arrendelagstiftning återkom och behandla- des utförligt av jordkommissionen (ordf. från 1922: Lindhagen). Denna tillsattes den 29 november 1918 och avlämnade sitt sista betänkande den 28 februari 1923 (SOU 1923: 40). Detta innehåller ett omfattande och för tiden tämligen radikalt förslag att i ett sammanhang lösa hela den s.k. jord- frågan. Den bärande tankegången hos kom— missionen och särskilt dess slutlige ordföran- de var: >>Jord åt allal>>3 Den jordbrukande befolkningen borde så långt som möjligt ut- göras av självägande bönder. För att för- verkliga detta program ville kommissionen införa möjlighet för arrendatorer att bli äga- re till sina arrendeställen samt avveckla fastighetsfideikommissen. Vidare föreslogs en för hela riket generellt verkande van- hävdslag. en skärpt jorddelningslagstiftning samt i ett förslag år 1921 — en lag som gjorde förvärv och besittning av jordbruks-

1 NJA II 1926 s. 38.

2 Enligt kammarkollegiets skrivelse den 16 juni 1964 till lagberedningen fanns då i hela riket totalt tre upplåtelser av detta slag, alla å en fastighet. Ge- nom lag 1715 1968 (nr 205) har 1926 års lagstift- ning om åborätt, med undantag för redan bestå- ende upplåtelser, upphört att gälla den 30/6 1968. 3 Prawitz, Jordfrågan, 1951, s. 42.

l l

En väsentlig roll i jordkommissionens pro- gram utgjordes av en fristående och för hela riket gällande social arrendelag. Denna var i huvudsak uppbyggd med den norrländska arrendelagen som förebild, men innehöll också flera nyheter. Lagen borde gälla en- dast vid utarrendering från vissa angivna kategorier av jordägare. Bland dessa märkes förutom de tidigare avsedda bolagen och skogsspekulanterna även godsägare i all- mänhet (inklusive innehavare av fastighets- fideikommiss). Lagen skulle dock ej gälla för godsens huvudgårdar. För lagens till- lämplighet föreslogs en nedre arealgräns av 4 hektar inrösningsjord eller 2 hektar odlad jord samt en övre arealgräns av 25 hektar odlad jord. Lagen skulle ej gälla vid ut- arrendering av vanliga bondgårdar; ej hel- ler vid upplåtelse mellan nära anförvanter. — Lega i form av arbete skulle enligt för- slaget inte längre vara giltigt. Som minimi- tid (för jordägarens bundenhet) föreslogs 15 år. Arrendatorn borde äga Optionsrätt till förnyat arrende på samma tid. Om arren— datorn avled under en arrendeperiod inver- kade detta inte på arrendeförhållandet, och vid arrendeperiodens slut skulle vissa i lagen närmare angivna anhöriga ha rätt att utöva Optionsrätten, under förutsättning att en så- lunda ifrågasatt arrendator ägde sådana egenskaper att jordägaren skäligen borde kunna åtnöjas med honom. Regeln skulle inte vara tvingande; detsamma gällde om rätten för arrendatorn att vid arrende på viss tid sätta make, barn eller barns make i sitt ställe. Vid dylik substitution krävdes att ny arrendator skäligen kunde godtagas av jordägaren. —— Optionsrätten skulle kunna brytas av jordägaren, om arrendatorn varit försumlig eller om fortsatt arrende skulle ha inneburit avsevärt men för jordägaren. Någon absolut rätt till självinträde för jord— ägaren fanns däremot inte. — Om parterna ej kunde enas om villkoren för arrende som förlängts genom Optionsrätt, skulle villkoren bestämmas av skiljenämnd. I samband där- med innehöll förslaget en regel av innehåll att arrendatorns förbättringar ej fick leda till höjning av arrendet.

Av förslag som år 1920 framlagts av jord- kommissionen föranleddes de båda lagarna den 18 juni 1925 dels angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom, dels om bulvan- förhållande i fråga om fast egendom. Den förstnämnda lagen har ersatts av 1965 års jordförvärvslag. Bulvanlagen gäller alltjämt. Genom 1925 års bolagsförbudslag utvidga- des definitivt tillämpningsområdet för den sedan år 1906 gällande förbudslagstiftningen till hela riket. Provisoriska lagar i ämnet hade dock gällt sedan år 1921.4 Ett annat förslag år 1921 av jordkommissionen ledde till lagen den 13 maj 1921 (nr 207) med vissa bestämmelser rörande arrende av fi— deikommissjord. Lagen infogades med viss ändring i arrendelagen (som 56 å) och motsvaras nu med ytterligare ändring — av 1 kap. 9 & nyttjanderättslagen. 1921 års lag avsåg att åt arrendatorer av fideikom- missjord — med undantag av arrendatorer av fideikommiss” huvudgård — vid inneha- vareskifte skänka en liknande trygghet i be- sittningen som arrendatorer i allmänhet åt- njöt vid ägarebyte. Jordkommissionens öv- riga talrika förslag ledde eljest inte till några omedelbara lagstiftningsåtgärder, men många av förslagen återkom under de följande åren i mer eller mindre bearbetad form. Detta gäller t. ex. om en år 1924 (SFS 360) genom- förd skärpning av 1909 års uppsiktslag samt om de ändringar i arrendelagstiftningen som genomfördes år 1927 och 1943.

Lagändringarna den 27 juni 1927 byggde närmast på ett av Jordsakkunniga (ordf. riksdagsmannen Olof Nilsson i Tånga) av- givet betänkande med förslag till en för hela riket gällande social arrendelagstiftning (SOU 1926: 8). De sakkunniga föreslog att den norrländska arrendelagen upphävdes och ersattes med generella sociala arrendebe- stämmelser för vissa upplåtelser. Bestämmel— serna borde införas i den allmänna arrende- lagen. Jordsakkunniga avgav därefter den 3 september 1926 betänkande med förslag

' NJA II 1925 s. 248.

om en för hela riket gällande vanhävdslag- stiftning.

1927 års arrendereform förverkligade emellertid inte vare sig jordkommissionens eller jordsakkunnigas program. Huvudpunk- terna i 1927 års reform var följande. 1909 års norrländska arrendelag bibehölls med en del ändringar, bl.a. utvidgades det terri- toriella tillämpningsområdet att omfatta även återstående delar av Kopparbergs län samt hela Värmlands län och bergslagsdelen av Örebro län. Lagens rubrik ändrades till lag om arrende av viss jord å landet i Norr- land och vissa delar av Svealand. Lagen skulle nu avse upplåtelse av jord som vid avtalets ingående ägdes av »bolag eller eko— nomisk förening eller ock av enskild person, vilken icke är mantalsskriven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med den- samma, och uppenbarligen besitter fastig- heten huvudsakligen i ändamål att därmed bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruket». Den tidigare minimiarealen av fyra hektar inrösningsjord bibehölls. Där- emot infördes nu en maximiareal, vilket tidi- gare inte funnits. Den sattes till 25 hektar odlad jord. I fråga om arrenden som föll utanför den norrländska arrendelagens gil- tighetsområde gjordes i den allmänna ar- rendelagen ändringar, som i stora drag an- slöt sig till norrlandslagen. De jordägare mot vilka de nyinförda sociala bestämmelserna i den allmänna arrendelagen riktade sig de- lade man därvid in i två grupper. Den ena var i stort sett identisk med norrlandslagens jordägarekategorier; den andra var inne- havarna av fastighetsfideikommiss. Fidei- kommissens huvudgårdar var emellertid un- dantagna från den sociala lagstiftningen i arrendelagen. Maximiarealen var liksom i norrlandslagen 25 hektar odlad jord medan minimiarealen var fyra hektar odlad jord. Minimitiden (för jordägarens bundenhet) sattes vid arrenden under fideikommiss till tio år, men utgjorde för alla övriga former av sociala arrenden femton år. Undantag för s. k. arbetarearrenden fanns således ej i an- nan mån än genom möjligheten att erhålla länsstyrelsens dispens från lagens tvingande sociala bestämmelser. Optionsrätt infördes

inte. I fråga om det materiella innehållet i övrigt anslöt sig den allmänna arrendelagens sociala bestämmelser, som gällde för bolag, föreningar och skogsspekulanter, i stora drag till motsvarande regler i norrlandslagen. Skiljaktigheterna var främst betingade av de särskilda norrlandsförhållandena. I fråga om fideikommissjorden inskränkte sig den sociala regleringen praktiskt taget enbart till den nyss omnämnda tioåriga minimitiden.

Den norrländska vanhävdslagen av 1909 ersattes också år 1927 med en ny lag an- gående uppsikt å vissa jordbruk. Den gällde för hela riket men endast för sådana jord- ägare som, om jorden varit utarrenderad, skulle ha drabbats av de sociala arrendebe- stämmelserna. Fideikommissjorden var dock undantagen. De jordägare som drabbades var således juridiska personer och vad som i förarbetena kallades skogsspekulanter. Att den nya vanhävdslagen liksom sin före- gångare var att anse som ett komplement till den sociala arrendelagstiftningen framgår inte minst därav att, om en vanhävdad fas- tighet var utarrenderad, lagen ägde tillämp- ning enbart å de nödiga byggnaderna. Åt- gärd enligt lagen med anledning av inträf- fad vanhävd kunde riktas mot ägaren men ej mot arrendatorn.

Effekten av 1927 års arrendereform blev inte vad man hade hoppats. För att under- söka hur de sociala arrendebestämmelserna tillämpats, särskilt i de delar av riket till vilka den norrländska arrendelagen år 1927 hade utsträckts, tillsattes år 1930 sociala jordutredningen (ordf. professorn K. G. Westman). Inledningen till utredningens mo- tivering är av intresse för att den visar dels hur man vid den tiden betraktade det kom- binerade arbets- och arrendeavtalet, dels hur en inte genomtänkt social lagstiftning kan komma att motverka sina egna syften. Utredningen ansåg sig ha grund för att dela den då allmänt gällande uppfattningen att en kombination av arrendeavtal med arbets- avtal i vissa fall erbjöd bestämda fördelar såväl för arrendatorn som för jordägaren (SOU 1932: 1 s. 68).

Särskilt vid torp och mindre arrendeställen,

där arrendatorn för sin utkomst är hänvisad att söka arbete vid sidan av sitt jordbruk, är det ofta förmånligt för honom att det i själva arrendeavtalet ingår ett arbetsavtal. Äger ej arrendatorn säker utsikt till den arbetsförtjänst, som han nödvändigtvis behöver för att kun- na betala sitt arrende och täcka de levnads- behov, vilka ej kunna fyllas genom det egna jordbruket, är det för honom förenat med risk att åtaga sig arrendet. Jordägarens hu- vudsakliga intresse vid dylika smärre jordupp- låtelser är utan tvivel att därigenom tillför- säkra sig stadigvarande arbetskraft för sitt jord- bruk eller skogsbruk. Särskilt har det fram- hållits, att detta vore av betydelse för det intensiva och kontinuerliga skogsbruket. Före- komsten av en kombinering av arrende- och arbetsavtal synes också i regel vara begränsad till de delar av Sverige, som ligga nedanom Norrlandslagens ursprungliga giltighetsområde. Inom detta sistnämnda område torde en dy- lik kombinering i allmänhet ha upphört att tillämpas innan 1927 års lagändring trädde i kraft.

Ur sociala synpunkter är det tydligen önsk- värt, att skogsarbete, särskilt hos bolag, i avsevärd utsträckning utföres av en fast ar- betarstam och icke av tillfälligt anställda ar- betare.

Det synes med hänsyn till ovan angivna förhållande vara lämpligt att lagen erbjuder en praktiskt användbar form för en kombina- tion av arrende- och arbetsavtal.

I praktiken har emellertid visat sig, att på många håll betänkligheter uppstått med an- ledning därav att lagen vid bolagsarrenden och därmed jämställda medger att endast arrende- avtal om 15-årig arrendetid förenas med ett i arrendeavtalet ingående arbetsavtal.

De bestämmelser, som givits i gällande lag, ha medfört, att bolagen inom det geografiska område, vartill bolagslagstiftningen utsträck- tes år 1927, i rätt stor omfattning upphört att kombinera arrendeavtal med arbetsavtal el- ler inskränkt användningen av dylika kombi- nerade avtal. Bolagen äro givetvis berättiga- de att förfara på sådant sätt, då lagstiftaren ej föreskrivit och ej heller kan tänkas komma att föreskriva, att arbetsavtal och arrendeav- tal enligt tvingande regler skola vara kombi- nerade.

Samtidigt har emellertid från bolagens sida framträtt en tendens att möjliggöra en kombi— nering av dylika avtal genom att antingen trots lagens tvingande bestämmelser om 15-årig ar- rendetid få till stånd kortare arrendetid eller nå detta mål genom dispens.

Sålunda hava bolag i vissa fall sökt ernå kortare arrendetid genom att sluta arrende- kontrakt på 15 år men förmå arrendatorn att samtidigt med kontraktets ingående genom

påskrift därå använda sin i lagen medgivna rätt att uppsäga detsamma att upphöra med utgången av femte året. På detta sätt har man sökt åstadkomma 5-åriga arrendekontrakt.

I andra fall hava visserligen arrendekon- trakten slutits på 15 år, men arrendeavgälden har satts med förhöjt belopp för varje fem- årsperiod eller i varje fall från andra fem- årsperiodens början och därvid blivit bestämd så hög från och med sjätte arrendeåret, att arrendatorn tvingas att begagna sig av sin rätt att uppsäga avtalet till upphörande med utgången av femte arrendeåret. Även på det- ta sätt har man alltså sökt få 5-åriga kon- trakt till stånd.

I ett stort antal fall ha vissa bolag sökt ernå befrielse från den 15-åriga arrendetiden genom dispens. Härvid hava bolaget och ar- rendatorn slutit avtal på kortare tid än 15 år — oftast på allenast 1 år varvid överens- kommits, att parterna med stöd av 545 all- männa arrendelagen (315 norrländska ar- rendelagen) skola begära dispens från arrende- lagens tvingande bestämmelser om arrendetid. Dylika ansökningar ha i regel bifallits av ve- derbörande länsstyrelse.

Vad som hos bolagen i främsta rummet torde väckt obenägenhet mot att använda den kombination av arbetsavtal och 15-årigt arren- deavtal, som möjliggöres genom 7 5, synes ha varit den bestämmelse, som där meddelas, att om jordägaren undandrager sig att tillhanda- hålla arrendatorn arbete, som denne enligt avtalet är skyldig utgöra, eller annat för ar- rendatorn lika förmånligt arbete, arrendatorn skall åtnjuta skadestånd.

Särskilt ha bolagen inom Värmlands län och Örebro läns bergslag befarat, att under så lång arrendeperiod som 15 år sådana omstän- digheter kunde inträffa att bolagen icke bleve i stånd att lämna arrendatorerna beräknat ar- bete.

Att arrendatorerna icke önska avstå från rätten till 15-årig arrendetid är uppenbart. Un- der nuvarande ekonomiska förhållanden hava arrendatorerna emellertid ansett sig nödsakade att biträda dispensansökningarna, då dessa i de flesta fall utgjort en förutsättning för er- hållande av arrende på förmånligare villkor.

Den skärpta arrendelagstiftningen, icke minst skadeståndsbestämmelsema i 7 5, ha vidare i sin mån föranlett, att skogsbolagen, som ti- digare ogärna velat avhända sig sina arrende- ställen, numera i stor utsträckning söka av- veckla arrendesystemet och försälja arrende- gårdarna.

Under det att det tidigare från arrendators- håll med styrka framträtt en strävan att få friköpa arrendejordbruken har med nuvaran- de ekonomiska förhållanden hos arrendatorer- na ett motsatt intresse gjort sig märkbart. De

flesta arrendatorer, varom här är fråga, äro för sitt uppehälle till stor del beroende av det arbete med kolning, skogsköming, huggning o.dyl., vartill bolaget kan bereda tillgång. I egenskap av arrendator känner skogsarbeta- ren sig tryggare för den nödvändiga arbetstill- gången än om han med äganderätt förvärva- de sitt ställe. Ett annat skäl, som under nu- varande ekonomiska förhållanden ur arrenda- torns synpunkt talar mot frilösning, är, att räntorna på köpeskillingen och övriga med äganderätten förenade årliga utgifter ofta be- tydligt överstiga den arrendeavgäld, som för närvarande utgår. Arrendatorema se därför i många fall numera med bekymmer på bola- gens stora utbud av arrendeställen.

Till avhjälpande av dessa olägenheter fö- reslog sociala jordutredningen vissa mindre ändringar i arrendelagarna. Ändring av den 15-åriga minimitiden föreslogs dock inte. Förslagen ledde ej till lagstiftning.

1943 års arrendereform var närmast för- anledd av en skrivelse (nr 180) från 1936 års riksdag. Under tiden mellan 1927 och 1936 väcktes i riksdagen ett stort antal motioner med mer eller mindre långtgående krav på reformer inom arrendeområdet. Det rörde i allmänhet sådana spörsmål som i ett sam- manhang erhöll sin lösning genom 1943 års reform. En sammanfattande redogörelse för dessa motionsyrkanden lämnas i SOU 1938: 38 s. 54—59.

Vad som på arrendeområdet inträffade under tiden från 1936 års riksdag till 1943 års arrendereform var huvudsakligen sådant som sammanhängde med den under denna period infallande kristiden. Sålunda tillkom den 16 maj 1941 en lag som — med upp- hävande i viss del av 19 & arrendelagen medgav arrendator rätt att efter anvisning av kristidsmyndighet bortföra stråfoder. La- gen var provisorisk och upphörde att gälla med utgången av år 1946.5

Den 6 mars 1942 utfärdades en proviso- risk lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall!5 Lagstiftningen förlängdes, men upp- hörde att gälla med utgången av år 1945. Den medgav bl.a. rätt för arrendatorer, som erlade minst hälften av arrendet i form av persedlar eller enligt markegång, att er- hålla jämkning i den sålunda bestämda

prestationen, om arrendevillkoren på grund av rådande förhållanden blev oskäligt tyngande. Fråga om jämkning skulle prö- vas av särskilda nämnder, mot vilkas beslut talan ej fick föras.

Den tidigare omnämnda uppsiktslagen av år 1927 kompletterades med lagen den 30 juni 1942 (nr 515) om åtgärder mot van- hävd av jordbruk. Denna ägde tillämplighet på alla jordägarekategorier utom kronan och på alla brukningsenheter med mer än ett hektar odlad jord. Vanhävdslagstiftningen upphörde därigenom att vara enbart ett komplement till den sociala arrendelagstift- ningen.

5. 1943 års arrendereform

De sedan år 1907 hittills mest genomgri- pande ändringarna i arrendelagstiftningen åstadkoms genom de den 22 december 1943 utfärdade lagarna: ]) om ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om nytt- janderätt till fast egendom (SFS 883) och 2) om förköpsrätt (SFS 884).1 1943 års re- form hade förberetts av 1936 års arrende- utredning (SOU 1938: 38; ordf. häradshöv- dingen Einar Anderberg). Den slutliga lag- stiftningsprodukten avviker dock ej oväsent- ligt från utredningens förslag. Betydande av- vikelser gjordes såväl i den proposition var- igenom ärendet bragtes under riksdagens prövning som under utskottsbehandlingen.2 Av utredningen och Kungl. Maj:t ifråga- satta ändringar i vanhävdslagstiftningen ge— nomfördes sålunda inte.3 En närmare redo- görelse för olikheterna i de skilda instanser- nas ställningstaganden kommer i vissa fall

5 Rätten återupplivades genom lagen den 20 februari 1948 i samma ämne. Den upphörde att gälla den 30 juni 1949. ** SFS 72, jfr nr 73—75 samt SFS 1918:480 och 481. 1 Rubriken till den sistnämnda lyder efter lag- ändring den 30 juni 1947 (SFS 325) Lag om arrendators förköpsrätt. 2 Prop. 1943: 346 , tredje särskilda utskottet (»arrendeutskottet») 2/1943; första och andra kammarens protokoll den 16 december 1943; riksdagens skrivelse nr 533/1943; jfr NJA II 1944 s. 147 samt art. i SvJT av Anderberg 1944 s. 28 och Holmbäck 1946 s. 675. 3 Jfr utskottsutlåtandet s. 66.

att ske i den följande framställningen i an- slutning till den närmare redogörelsen för arrendelagsutredningens förslag.

De huvudsakligaste nyheterna i 1943 års reform, som med några undantag trädde i kraft den 1 januari 1944, var följande. Den norrländska arrendelagen upphävdes. I gen- gäld utvidgades den sociala arrendelagstift- ning som år 1927 införts i arrendelagen. Därvid följdes i vissa fall norrlandslagens principer, i andra fall den förutvarande ar- rendelagens. I vissa väsentliga avseenden följdes för svensk rätt helt nya linjer. Den sociala arrendelagstiftningen gjordes betyd- ligt mera enhetlig. Tillämpningsområdet vid— gades. De nedre arealgränserna bortföll och den övre arealgränsen höjdes till 50 hektar odlad jord. De kategorier av jordägare mot vilka de sociala bestämmelserna riktade sig utvidgades ävenledes. Nytillkommande jord- ägarekategorier var stiftelser, härads- och norrlandsallmänningar, andra föreningar än ekonomiska, enskild person såsom ägare (eller fideikommissinnehavare)4 till bruk- ningsenhet lydande under huvudgård samt i övrigt alla som, kort uttryckt, inte tillhörde den egentliga bondebefolkningen (49 & AL). För vissa av de minsta arrendeställena, de s.k. arbetarboställena, skulle endast en del av de sociala bestämmelserna gälla (i fort- sättningen kallade halvsociala arrenden).

Den från principiell synpunkt intressan- taste nyheten var och är — att man i stället för det tidigare systemet med förhållandevis långa minimitider införde en minimitid av fem år i förening med automatisk förläng- ning och optionsrätt för arrendatorn till nytt arrende för nya femårsperioder utan någon begränsning i tiden (50, 51 åå). Options- rätten kan brytas inte blott, som i jord- kommissionens förslag, vid försummelse av arrendatorn eller påtagligt men för jord- ägaren utan också om jordägaren (eller vissa närmare anhöriga till honom) själv avser att övertaga arrendeställets brukande (53 5). Full avtalsfrihet gäller i princip i fråga om arrendeavgiftens storlek och övriga arrende- villkor för det avtal som ingås i samband med arrendatorns tillträde. Om ett arrende förnyas på grund av arrendatorns options-

rätt, bestäms villkoren för det nya arrendet i händelse av tvist av skiljemän, om sådana utsetts, men eljest av arrendenämnden (före år 1948 jordbrukskommissionen; 54, 55 åå). Om ett socialt arrendeställe säljs, har arrendatorn förköpsrätt framför den förste köparen, om arrendatorn erlägger det pris som säljaren och den förste köparen över- enskommit. — Arrendeavgiften skall vara ut- satt i pengar och vara till storleken bestämd för hela arrendetiden; de s.k. mjölkarren- dena har därigenom blivit ogiltiga. — Skyl- digheten att bygga och underhålla arrende- ställets hus ordnades i stort sett på samma sätt som förut gällt för sociala bolagsarren- den (59—61 åå). En kvarleva från den gamla norrlandslagen består i att arrenda- torerna i norra delarna av riket har fått be- hålla den särskilda rätten till skogsfång och bete (64 å). Arrendatorns död inverkar ej längre på arrenderättens bestånd (65 5 st. 1).

Även i arrendelagens allmänna del genom- fördes flera ändringar av betydelse för så— väl sociala som icke-sociala arrenden. Som ett absolut formkrav uppställdes att avtalet erhöll skriftlig form (1 5). Även för de icke- sociala arrendena gjordes mjölkarrendena ogiltiga (6 5). Sublokationsförbudet har bibe- hållits men förtydligats i enlighet med gäng- se lagtolkning (7 å). Undantaget från för- budet mot substitution har utvidgats till att avse avtal slutna för tio år eller mer (tidi- gare 15 år eller mer; 8 5). Syneinstitutets ställning som bevismedel undergick den änd- ringen att synen inte längre blev det enda tillåtna bevismedlet för konstaterande av ar- rendeställets skick. Om syn hållits och för- blivit oklandrad, får den, liksom tidigare, visserligen inte motbevisas (10, 13 55), men om en laga syn av en eller annan orsak inte hållits, har öppnats möjlighet till fri bevisning om arrendeställets skick. De dö- mande funktioner som enligt norrlandslagen tillkommit synemännen flyttades ej över till arrendelagen. Medan synemans befogenhet

* De sociala arrendebestämmelserna vid upplå- telser under fideikommiss som tidigare gällt var av begränsad räckvidd, se 55 och 56 55 arrende- lagen i 1927 års lydelse samt 5. 92 ovan.

tidigare var begränsad till det egna tings- laget, krävs i den nya lagen blott att han är förtrogen med >>ortens förhållanden» (11 5). Den tidigare regeln att syneman ej fick jä- vas, om parterna varit ense om att utse honom, har upphävts. Tidsfristen för syns hållande har förkortats från sex till tre må- nader efter tillträdes- respektive avträdes- dagen (11 & st. 3). -— Arrendelagen står kvar på sin tidigare ståndpunkt att i princip ej ålägga någondera parten någon byggnads- skyldighet utanför den sociala arrendesek- torn. Dock infördes den nyheten att jord- ägaren genom en tvingande regel ålagts bygg- nadsskyldighet beträffande arrendeställets lantarbetarbostäder. Den tidigare gällande regeln att arrendatorn skall få räkna sig till godo husrötebelopp på en byggnad som ar- rendatorn ersatt med en ny har gjorts tvingande (16 å). Arrendatorns möjlighet att av jordägaren erhålla ersättning för av arrendatorn på arrendestället utförda för- bättringar har utvidgats väsentligt för alla slag av jordbruksarrenden (17 och 18 55). Bestämmelserna härom har för flertalet för- bättringsarbeten gjorts tvingande vid sociala arrenden (65 5 st. 2). Alltjämt gäller dock att förbättringar av arrendeställets hus utöver avhjälpta tillträdesbrister — inte med- för någon ersättningsrätt. En mera utförlig redogörelse för rätten till ersättning för fri- stående förbättringar och dess förhistoria lämnas i motiveringen till 8 kap. 17 & NyaJB. Den tidigare regeln att jordägaren skulle svara för fastighetsskatt och annan »allmän tunga» har gjorts tvingande (23 å). För- verkandegrunderna jämkades såtillvida att olovlig försäljning av brännvin, vin eller öl ej längre utgör förverkandeskäl. Detsamma gäller om arrendatorn överträder i avtalet intaget förbud att på arrendestället inhysa främmande personer. I stället har stadgats att arrenderätten förverkas, om arrendatorn på arrendestället för eller tillåter andra att föra ett sådant leverne som väcker förargelse eller verkar störande på omgivningen (36 å). En begränsning av kompetensen för skilje- män, tillkallade i anledning av tvist mellan arrendeparter, infördes. Skiljemännen får nu inte med slutlig verkan avgöra frågan om

rätt eller skyldighet för arrendatorn att till- träda eller kvarsitta på arrendestället (43 å). Regeln har gjorts tvingande. De ävenledes tvingande reglerna om arbetsavtal i kombi- nation med arrendeavtal utbyggdes ytter- ligare. Arrendatorn skall således under alla förhållanden erhålla betalning för sitt arbete efter gängse pris i orten vid tiden för arbetets utförande (46 5). Om jordägaren underlåter att tillhandahålla arbete är arrendatorn be- rättigad inte blott som tidigare till ska- destånd utan även att säga upp arrendet (47 5). Å andra sidan stadgas i samma lag- rum att skadeståndsskyldighet för jordägaren ej föreligger, om underlåtenheten att tillhan- dahålla arbete nödvändiggjorts av ändrade ekonomiska eller tekniska förhållanden. Angående syftet med 1943 års reform förekom bl. a. följande uttalanden under förarbetena. 1936 års arrendeutredning.5 Den omfattning vari jordbruksjord i vårt land upplåtes på arrende giver åt arrende- institutionen en framstående betydelse i vårt ekonomiska liv. Det är därför ett viktigt öns- kemål, att rättsreglerna rörande arrende in- nefatta den avvägning av skilda intressen. som kan antagas medföra största möjliga gagn ur synpunkten av det allmänna bästa. Vad med arrendelagstiftningen avses sträcker sig vida längre än till det med privaträttsordningen i allmänhet förbundna syftet, att åstadkomma ordning och klarhet i rättsförhållandena så att tvister undvikas och gången i affärslivet un- derlättas. Uppenbart är att till arrendeinstitu- tionen äro knutna intressen, som mera di- rekt sammanhänga med produktionen inom skilda grenar av vårt näringsliv liksom ock med de sociala betingelserna för en talrik grupp av medborgare i vårt land. Arrendelagstift- ningen får vid sådant förhållande, vid sidan av sin karaktär av civilrätt i trängre mening, en särskild prägel av närings- och socialpo- litisk reglering. Denna omständighet medför, att rättsreglerna på förevarande område jäm- förelsevis ofta måste bliva föremål för stats- makternas uppmärksamhet och överväganden. Härvidlag lärer det visserligen icke böra ifrå- gakomma, att ett visst ekonomiskt konjunk- turläge får utöva något egentligt inflytande vid rättsreglernas utformning, varav såsom kon- sekvens skulle följa, att lagen finge undergå ändring alltefter de ständiga skiftningarna i det ekonomiska livet. Däremot torde kunna

5 SOU 1938: 38 s. 61.

fastslås, att de på något längre sikt fortskri- dande förändringarna inom jordbrukstekniken eller beträffande andra faktorer inom produk- tionen liksom ock den allmänna sociala ut— vecklingen, med därav betingade förskjutning- ar i rättsuppfattning och i särskilda befolk- ningsgruppers livsföring och krav på viss lev- nadsstandard, utan alltför lång tidsutdräkt böra skänkas nödigt beaktande. De talrika framställningar om arrendelagens ändring i skilda avseenden, som under senare år fram- kommit såväl inom som utom riksdagen, ut- göra ett tecken därpå, att ifrågavarande lag- stiftning icke genom 1927 års reform ingått i något mera varaktigt viloläge.

Såsom i motiven till nuvarande lag fram- hålles, bör vid lagstiftning om arrende tagas till syfte att såvitt ske kan jordbrukets utveck- ling därigenom befordras. Emellertid kunna olika uppfattningar göra sig gällande om bästa sättet att fullfölja detta syfte. De allmänna intressen vilka här äro i fråga äro ägnade att beröra den grundsats om avtalsfrihet, som allt- jämt bildar utgångSpunkten för stora delar av vår privaträttsordning. Då redan den nuva- rande allmänna arrendelagen i icke ringa ut- sträckning innefattar begränsningar i avtalsfri- heten, innebär valet mellan fritt avtal och tvingande lagbud visserligen icke någon ny problemställning på detta område. De skilda yrkanden som framställts angående ändringar i arrendelagstiftningen kunna dock uppfattas såsom uttryck för en växande tilltro till de tvingande lagbudens ändamålsenlighet vid till- godoseendet av allmänna intressen. Vid en omprövning, huruvida särskilda bestämmelser i lagen böra bliva tvingande eller om desamma såsom dispositiva böra få sättas ur tillämp- ning genom kontrahenternas avtal, bör natur- ligtvis synpunkten av allmänt gagn vara av- görande. Någon i sak tillfredsställande pröv- ning kan icke vinnas, om man med stöd av någon förutfattad teori anser den ena eller andra metoden böra erhålla ett allmängiltigt försteg. Av den erfarenhet som föreligger på detta område kan på förhand dragas den slut- satsen, att valet av metod i nämnda hän- seende måste utfalla olika, alltefter skilda ty- per av arrendeavtal och alltefter beskaffenhe- ten av den fråga som den särskilda lagregeln avser att lösa. Arrendeutredningen förbiser emellertid icke att den nackdel, som kan ligga i själva tvånget såsom sådant, bör tagas i be- traktande, när det gäller att välja mellan en tvingande och en dispositiv anordning. Att en viss återhållsamhet med införande av tvingan- de lagregler torde böra iakttagas även med hänsyn därtill, att det ofta kan vara vanskligt att på förhand bedöma verkningarna av en dylik regel, torde ligga i öppen dag. I detta hänseende må särskilt framhållas, att då jor-

dens utarrendering förutsätter jordägarens fri- villiga medverkan, en tvingande normering av rättsförhållandet kan tänkas ogynnsamt åter- verka på just den frivillighet, som utgör för- utsättningen för att arrende överhuvudtaget skall komma till stånd. Effekten av en viss lagregel kan härigenom lätt nog bliva en annan än den som därmed egentligen varit avsedd. Antydda förhållande ådagalägger ock, att lag- stiftarens möjlighet att med tvingande regler realisera syften av ena eller andra slaget på förevarande område långt ifrån kan betraktas såsom obegränsad.

Tyngdpunkten i de reformsträvanden som under senare år gjort sig gällande ligger till synes på det socialt-humanitära planet. Givet är, att i den mån lagen icke finnes uppfylla skäliga och realiserbara krav på social rätt- visa för den befolkningsgrupp — arrendato- rerna — som med avseende å sina utkomst- möjligheter och personliga förhållanden i öv- rigt är i särskild grad beroende av arrende- institutionen, det är en viktig uppgift att tillse, att brister härutinnan avhjälpas, särskilt när så kan ske utan eftersättande av de utveck- lingsmöjligheter i produktivt hänseende, som det likaledes bör åligga lagstiftaren att söka befrämja. Det har ofta framhållits att arren- datorn av ekonomiska såväl som av psy- kologiska orsaker — merendels befinner sig i en ställning av underlägsenhet i förhållande till jordägaren, en ställning som är ägnad att försvåra arrendatorns möjlighet att på egen hand hävda sina befogade önskemål vid av- talsslutet. Tvivelsutan har man härmed angivit en synpunkt, som icke kan frånkännas en av- sevärd betydelse inom det rättsområde varom här är fråga. Visserligen förhåller det sig ingalunda så, att en dylik underlägsenhet å arrendatorns sida kan betraktas såsom en re- gelmässig företeelse vid arrendeavtal överhu- vudtaget. Jämte en erinran om de individuella fallens växlande karaktär måste i detta sam- manhang betonas, att omfattande kategorier av arrendeavtal till sin natur äro sådana, att de kunna och böra uppfattas såsom resultat av förhandling mellan likställda kontrahenter. Emellertid låter det sig icke förneka att be- rörda synpunkt har en vidsträckt giltighet, och arrendeutredningen håller för sin del före, att densamma bör beaktas jämväl utanför det om- råde — den nuvarande s.k. sociala arren— delagstiftningen — där den hittills utövat vä— sentlig inverkan på lagreglernas uppbyggnad.

Det medel varöver lagstiftaren förfogar, när det gäller att bereda ett särskilt skydd för den svagare parten i ett rättsförhållande, är det redan i annat sammanhang omnämnda, att begränsa avtalsfriheten genom tvingande lag- bud. Även ett fullföljande av de socialpoli- tiska strävanden som föranlett ifrågavarande

utredning leder sålunda till en omprövning av frågan, i vad mån tvingande lagregler i större omfattning böra ifrågakomma på detta om- råde. Härvid framställer sig omedelbart till eftertanke att de arrenden, vilka för närva- rande inrymmas under den i väsentliga delar alltjämt av avtalsfrihetens grundsats behärska- de allmänna arrendelagen, sinsemellan förete avsevärda olikheter med avseende å sin eko- nomiska funktion och allmänna karaktär. Un- der den allmänna arrendelagen falla sådana till sin natur olikartade avtal som exempelvis å ena sidan ett affärsföretags arrende av huvud- gården till ett större gods, å andra sidan en skogs- eller lantarbetares arrende av ett obe- tydligt torpställe om några få tunnland åker. Detta förhållande giver från början anledning förmoda, att åtskilligt står att vinna med en på detta område företagen kategoriklyvning, som möjliggör insättandet av ett starkare so- cialt skydd med avseende å de rättsförhållan- den, där ett oavvisligt behov därav kan sägas föreligga. ———

I detta sammanhang torde även kunna fram- föras den reflexionen, att de arrendeavtal vil- ka måhända delvis såsom följd av en all- mänt tillämpad, nedärvd rättssystematik inom civilrätten kommit att framstå såsom mera typiska och vilka därför kunna antagas ha i särskild grad uppmärksammats vid de nuva- rande lagreglernas utformning, enligt stati- stikens vittnesbörd icke synas vara till antalet särskilt dominerande. Det förhåller sig till och med så, att en relativt synnerligen tal- rik klass av nyttjanderättshavare grunda sitt innehav av jord på avtal av i viss mening blandad karaktär, avtal beträffande vilka det knappast är fullt klart, huruvida de juridiskt böra hänföras till arrende-, hyres- eller ar- betsavtal. Vid en reform av arrendelagstift- ningen föreligger anledning att uppmärksamma dessa gränsfall. Behovet av socialt skydd kan nämligen icke anses vara mindre för denna kategori av smärre nyttjanderättshavare än för dem, vilka såsom arrendatorer av fastigheter av viss storleksordning och under vissa jord- ägare ansetts böra skyddas genom lagbestäm- melser av social betoning. Svårigheten att ju- ridiskt klassificera nämnda avtal synes ej böra avhålla från försöket att reglera dem på det sätt, som kan antagas bäst överensstämma med deras naturliga betingelser..

Jordbruksministern Pehrsson-Bramstorp.6

Vid lagstiftning om arrende är jordbruksnä- ringens befrämjande det främsta huvudsyftet. Det gäller att vidmakthålla och utveckla bär- kraftiga jordbruk. Lagstiftningen bör med ut- gångspunkt härifrån givas en sådan utformning,

att dugande jordbrukare även såsom arrendato- rer må se sig i stånd att arbeta för jordbrukets utveckling. Därest man vill nå det med lag- stiftningen avsedda syftet torde det vara nöd- vändigt att tillse att en arrendator, som genom omtanke och ekonomiska insatser bidragit till den arrenderade egendomens förbättring, vare sig det gäller byggnaderna eller jordens pro- duktionsförmåga, tillförsäkras en viss trygg- het, att han själv eller hans efterkommande få skörda frukterna av detta förbättringsarbete. Sådan trygghet är i hög grad beroende av de omständigheter under vilka arrendeavgiften be- stämmes. Även om arrendatorerna äro sam- manslutna i föreningar, lärer likväl deras möj- ligheter att utan lagens bistånd vid en arrende- periods slut kunna påverka arrendeavgiften för kommande arrendeperiod vara förhållandevis små. Under gångna tider har i många fall arrendatorn fått betala ett förhöjt arrende för den värdestegring, som han genom eget arbete och kapitaltillskott åstadkommit. Man må ej här invända att, därest arrendeavgiften be- stämts till för högt belopp, arrendatorn icke borde godtaga de nya villkoren. Envar torde lätt inse, att en arrendator, som med in- tresse och omtanke brukat en fastighet under en lång följd av år, finner det svårt att be- höva lämna den egendom som blivit hans och hans familjs hem.

I likhet med vad som skett på vissa andra områden av samhällslivet synes förhållandet mellan de avtalsslutande parterna även på arrenderättens område böra underkastas en fastare reglering än den som gäller. Enligt den allmänna jordbruksräkning, vilken ägde rum under år 1932, voro omkring 20 procent av de brukningsdelar, vilka omfattade minst två hektar åker, utarrenderade. Och av den åker- areal om tillhopa 3 575 389 hektar, som hörde till brukningsdelar av sagda storlek, brukades icke mindre än 954 885 hektar eller sålunda nära 27 procent av arrendator. Det samhälls- ekonomiska intresset av att produktionen be- främjas å arrendejordbruken och detta även genom produktionsbefrämjande åtgärder på längre sikt har sålunda en styrka och bety- denhet, som gör att detta intresse måste beak- tas, även där detsamma icke låter sig förena med principen om avtalsfrihet i förhållandet mellan enskilda. Sedan länge har ju också ar- rendelagstiftningen inrymt lagbud av tvingande karaktär.

I de reformsträvanden, som under senare år gjort sig gällande på förevarande område, torde emellertid de socialpolitiska synpunkterna ha trätt starkare i förgrunden än den rent nationalekonomiska sidan av lagstiftningens

. Prop. 1943: 346 s. 41.

uppgifter. De många yrkanden om lagänd- ring, vilka motionsvis framförts inom riks- dagen eller på annat sätt erhållit offentlighet, ha i allmänhet tagit sikte på en förbättring av arrendatorernas ställning i socialt hänseende, en tendens som med hänsyn till det rådande ut- gångsläget synes fullt naturlig. Detta betonan- de av de sociala önskemålen behöver givetvis ej innebära någon motsättning till vad som nyss framhållits såsom arrendelagstiftningens ögon- märke. En förbättring av arrendatorernas ställ- ning i de olika hänseenden som här kunna ifrågakomma — exempelvis större trygghet i besittningen, förbättrad byggnadsstandard, ökad möjlighet till gottgörelse för kapitalin— vesteringar, en mera rättvis värdering av åta- gen arbetsskyldighet o.s.v. — torde i stort sett vara ägnad att skapa gynnsammare be- tingelser för jordens brukande och att så- lunda medverka till en förkovran av jord- bruksnäringen.

Den nuvarande arrendelagstiftningen inne- fattar dels bestämmelser av allmän räckvidd och dels av sociala hänsyn betingade särbe- stämmelser för vissa slag av jordbruk. Be- träffande dessa särbestämmelser — den socia— la arrendelagstiftningen har såsom ett hu- vudmotiv ofta åberopats den omständigheten, att arrendatorn skulle befinna sig i en ställ- ning av underlägsenhet i förhållande till jord- ägaren, en ställning som vore ägnad att för- svåra arrendatorns möjlighet att på egen hand hävda sina befogade önskemål vid avtalsslu- tet. Även arrendeutredningen har i olika sam- manhang framfört denna synpunkt, som en- ligt dess mening hade en vidsträckt giltighet och borde beaktas jämväl utanför området av den nuvarande sociala arrendelagstift- ningen. Tydligt är att en dylik underlägsenhet kan tänkas förekomma jämväl inom andra grupper av arrenden än den, som omfattar bolagsarrenden och därmed likställda. Emel- lertid är jag i viss mån benägen att instämma med dem, som ansett att berörda synpunkt är mindre väl ägnad att tjäna såsom ledning vid arrendelagstiftningens uppbyggnad. Och det har ej utan fog erinrats, att arrendato- rerna numera, såsom följd av organisations- väsendets utveckling och tidsomständighetema i övrigt, måste antagas besitta större möjlig- het att hävda sina befogade intressen gentemot jordägarna.

Ur flera synpunkter torde det emellertid vara ändamålsenligt att arrendelagstiftningen liksom hittills uppdelas i en allmän och en speciell avdelning. Det behov, som kan tänkas på- fordra en begränsning av avtalsfriheten genom tvingande lagbud, är tydligen av olika styrka vid olika typer av arrenden. Lika tydligt är, att om en viss tvingande reglering, motiverad av samhällsekonomiska eller sociala intressen,

kan tänkas lämplig beträffande vissa grupper av arrenden, dess genomförande likväl vid andra slag av arrenden skulle kunna möta avgörande praktiska svårigheter. Härvidlag framträder en skillnad särskilt mellan sådana brukningsdelar, vilka allenast av tillfälliga or- saker bliva föremål för utarrendering, och de fastigheter, där jordens brukande genom ar- rendator är det normala. Att behovet av av- talsfrihet gör sig starkare gällande vid de till- fälliga än vid de permanenta arrendena torde ligga i öppen dag.

Såsom arrendeutredningen inledningsvis framhållit måste vid valet mellan dispositiva och tvingande regler tagas särskild hänsyn till den omständigheten, att själva arrendeförhål- landet för sin tillkomst förutsätter ett frivilligt avtal mellan jordägare och arrendator. Ett tvångsingripande, som avser vissa sidor av arrendeförhållandet, kan nämligen tänkas åter- verka icke blott på utformningen av avtalet i sådana delar för vilka dispositionsfrihet är rådande utan även på villigheten att över- huvudtaget sluta arrendeavtal. Att på grund av detta sammanhang effekten av en viss re- gel skulle kunna bliva en annan än den som egentligen varit avsedd, är givetvis en om- ständighet, som manar till varsamhet vid in- förandet av tvingande lagbud på förevarande område. Lagändringar till ena partens förmån kunna, även om desamma var för sig synas nyttiga och önskvärda, likväl sammanlagt ut- göra en sådan belastning för den andra parten, att mindre gynnsamma verkningar därav kunna uppkomma. Vad angår den sociala arrende- lagstiftningen har från många håll gjorts gäl- lande, att arrendeutredningens förslag genom sina tvångsbestämmelser till arrendatorernas förmån lade en alltför stor börda på jord- ägarna. Det har befarats att många jordägare, hellre än att finna sig i en dylik ordning, komme att avstå från att upplåta jord på ar- rende, ett resultat som syntes innebära en nackdel jämväl för arrendatorsklassen.

Den sålunda framförda kritiken förtjänar naturligen att uppmärksammas. Även om inne- hav under äganderätt icke minst från sam- hällets synpunkt utgör den bästa besittnings- formen, är det likväl av icke ringa betydelse att vid sidan av de självägda jordbruken även arrendeställen finnas att tillgå. För den som vill ägna sig åt jordbruk, oaktat egna kapi- talresurser saknas, är övertagandet av jord på arrende ofta den bästa att icke säga den enda lösningen. Genom arrendeinstitutionen underlättas en viss cirkulation inom jordbru— karklassen. Den obemedlade jordbruksarbeta- rens väg uppåt till ställningen av självägande går merendels över arrendet. Även ungdomen från jordbrukarhem går ofta denna väg fram till ställning av självägande. I betraktande av

dessa och andra omständigheter kan det näppe- ligen anses såsom en uppgift för en reform att påskynda en fortgående avveckling av ar- rendesystemet.

Farhågor av det slag som nu berörts må väl giva anledning till en viss försiktighet i fråga om upptagandet av tvingande bestäm- melser i arrendelagstiftningen. De böra där- emot ej föranleda en negativ hållning inför varje strävan att med lagstiftningens hjälp söka befrämja jordbruket å arrendeställena och förbättra arrendatorernas ställning i eko- nomiskt och socialt hänseende. I vad mån in- förandet av tvingande bestämmelser utlöser en tendens till avveckling av arrendesystemet är en fråga, som knappast kan på förhand med säkerhet bedömas. Bleve en sådan tendens av jämförelsevis måttlig styrka, kunde den givet- vis icke vålla några märkbara olägenheter i de avseenden som här förts på tal, därest nedgången i fråga om arrendejordbruken mot- svarades av en uppgång beträffande de själv- ägda jordbruken. Och en dylik förskjutning i proportionen mellan de båda kategorierna av jordbruk kan icke anses medföra enbart ogynnsamma verkningar. Här må hänvisas där- till, att denna proportion för närvarande är synnerligen växlande inom skilda delar av riket. Såsom exempel må nämnas, att medan i Östergötlands län arrendejordbruken enligt 1932 års allmänna jordbruksräkning utgjorde 49,8 procent av samtliga brukningsdelar om- fattande minst två hektar åker, motsvarande procentsiffra för Västerbottens län allenast var 4,6. Hurudan proportionen bör vara för att kunna betraktas såsom den mest önskvärda är en fråga, som det torde vara fruktlöst att söka besvara. I den mån en tendens skulle framkomma att sammanföra för självständigt jordbruk lämpade arrendegårdar med andra bärkraftiga brukningsdelar är detta emellertid en icke önskvärd utveckling.

De olägenheter, som kunna tänkas vara för- bundna med en nedgång i förekomsten av arrendeställen, torde huvudsakligen vara av övergående natur. De synas icke utgöra verk- ligt avgörande hinder mot en reform av arren- delagstiftningen i avsedd riktning. Å andra sidan måste givetvis undersökas, i vad mån åtgärder kunna vidtagas i syfte att mildra dylika olägenheter. Vad arrendeutredningen härutinnan föreslagit och här avses särskilt förköpsrätten samt den retroaktiva tillämp- ningen av Optionsrätten har mött tämligen stark kritik i de avgivna yttrandena. Såsom jag längre fram får tillfälle att närmare ut- veckla torde vissa jämkningar i arrendeutred- ningens förslag i dessa stycken vara av beho- vet påkallade. I princip delar jag emellertid arrendeutredningens åsikt att en skärpt arrende- lagstiftning påkallar ingripanden av föreslagen

art, åsyftande att motverka den befarade ten- densen till arrendesystemets avveckling.

6. Efter 1943

Vid beskrivningen av vad som efter 1943 års reform hänt på arrenderättens område ter det sig naturligt att skilja mellan å ena sidan det fullföljande av 1943 års reform som skedde genom att reformens principer i större eller mindre omfattning upptogs i den publika arrendelagstiftningen och å andra sidan kritiken av reformen och kra- ven på en ny översyn av hela lagstiftnings- komplexet.

Den för de publika arrendena (jfr s. 73 0. 106) sedan gammalt bestående särskilda regleringen omfattades inte direkt av de här berörda olika arrendereformerna under l900-talet. I regel hade dock genom sär- skilda författningar de publika arrendena i huvudsak anpassats till arrendelagen och de olika ändringarna däri. En dylik anpassning skedde även efter 1943 års reform av den allmänna arrendelagen. För de närmare de— taljerna i detta arbete kommer närmare att redogöras i femte kapitlet (avsnitt III).

1943 års reform karakteriseras i likhet med flertalet andra reformer och förslag inom arrendeområdet under tiden 1909-1943 i första hand av önskemålet att förbättra arrendatorernas villkor. Det råder heller ingen tvekan om att en förbättring verkligen inträdde. I vilken utsträckning denna varit en följd av ändringarna i lagstiftningen eller skulle ha inträtt denna förutan lär knappast slutgiltigt kunna avgöras. Att lagstiftningen varit av stor betydelse är uppenbart, liksom det också är uppenbart att den inträffade förbättringen ej enbart är ett resultat av lagstiftningen. AV de nyss återgivna uttalan- dena av 1936 års arrendeutredning och jord- bruksministern framgår att man under förarbetena till 1943 års reform mycket väl insåg att det fanns risk för att en utvidg- ning av jordägarnas skyldigheter mot arren- datorerna skulle kunna leda till att en del jordägare helt eller delvis skulle upphöra att arrendera ut. Trots denna insikt under- lät 1943 års lagstiftare att vidtaga åtgärder

l i ! u ! l

som med tillräcklig effekt skulle ha kunnat hindra en dylik utveckling. Detta förhål- lande har mer än något annat dominerat efterkrigstidens arrendediskussion. Här må vidare endast i förbigående erinras om de omfattande och djupgående förändringar så- väl inom jordbruket som inom arbetsmark- naden i övrigt som inträffat under samma tid. Utredningen återkommer härtill i det följande.

Det för den sociala arrendelagstiftningen utmärkande sambandet med vanhävdslag- stiftningen har redan upprepade gånger be- lysts. I den proposition som föregick 1943 års ändringar i arrendelagen hade föreslagits ändring i vissa delar av 1927 års uppsikts- lag. Enligt propositionen skulle dessa änd- ringar träda i kraft först den 1 juli 1947, då giltighetstiden för 1942 års provisoriska vanhävdslag utgick. Propositionen blev i denna del ej antagen. Motivet för avslaget var att rättsläget för tiden till den 1 juli 1947 inte skulle beröras och att det fanns anledning att räkna med att en ny och definitiv vanhävdslagstiftning skulle komma till stånd dessförinnan.1 Frågan togs emel- lertid snart upp på nytt. I samband med tillsättandet den 12 maj 1944 av 1944 års vanhävdsutredning uttalade sålunda jord- bruksministern Pehrsson-Bramstorp.2

Sedan den nya arrendelagstiftningen trätt i kraft, synes en stark tendens ha kunnat spå- ras att jordägarna mer och mer sökt taga under eget bruk tidigare såsom självständiga jordbruk utarrenderade torp och lägenheter. Vidare har det kunnat förmärkas, att i och för sig bärkraftiga bondejordbruk i ökad om- fattning förvärvats av ägare till intilliggande fastigheter och sammanslagits med dessa. Det torde kunna befaras, att efter sarnmanförandet under en hand av dylika jordbruk åbyggna- dema å det ena bortföras eller lämnas utan underhåll. En icke obetydlig minskning av de självständiga jordbrukens antal torde till följd av berörda förfarande komma att ske. En dylik utveckling synes icke okontrollerad böra få äga rum.

Sedan vanhävdsutredningen den 14 april 1945 avlämnat en promemoria med förslag till provisorisk lagstiftning till förhindrande av sammanslagning av vissa jordbruk ut-

färdades den 8 mars 1946 lag angående änd- rad lydelse av 2 och 13 åå lagen den 30 juni 1942 om åtgärder mot vanhävd av jordbruk (SFS 1946: 62). Lagen innefattade en skärp- ning av vanhävdslagstiftningen föranledd av utvecklingen på arrendeområdet. Enligt den dessförinnan gällande lydelsen av 1942 års vanhävdslag förelåg ej vanhävd, om man bortförde eller låt bli att underhålla en bygg— nad, som på grund av >>sådan sammanslag- ning av brukningsdelar, som medför väsent- liga fördelar för jordbruksdriften, eller ock av annan dylik anledning blivit obehövlig». 1946 års lagändring lämnade det sist angivna undantaget orubbat men innebar i övrigt att en sammanslagning godtogs endast om nå- gon av de i sammanslagningen ingående brukningsdelarna var av sådan beskaffenhet eller omfattning, att brukaren därav inte kunde erhålla sin huvudsakliga bärgning och det ej kunde anses förmånligare för jord- brukets bedrivande, att denna brukningsdel togs i anspråk för annan sammanslagning av brukningsdelar i orten. Ytterligare en be- gränsning i rätten att slå samman bruknings- delar gällde, nu såväl som förut, för sådana brukningsdelar som var underkastade den då ännu ej upphävda 1927 års uppsiktslag, dvs. brukningsdel inom de före 1944 gällande arealgränserna som ägdes av bolag, ekono— misk förening eller >>skogsspekulant». I dessa fall krävdes för sammanslagning att därige- nom uppkom ett jordbruk som kunde ge brukaren hans huvudsakliga bärgning. Att märka är att vanhävdslagstiftningen inte di- rekt förbjöd (eller förbjuder) sammanslag- ning av bärkraftiga brukningsenheter. Lagens omedelbara syfte är endast att tillse att bruk- ningsenhetens nödiga byggnader inte bort- föres eller lämnas utan underhåll. Genom tvånget till byggnadshävd har lagstiftaren räknat med att indirekt uppnå att den bruk- ningsdel som byggnaderna varit avsedda att betjäna skall bestå i denna egenskap.3 Det må här erinras om att bestämmelserna i 1942

1 Tredje särskilda utskottet ut]. 211943 3. 66. ” SOU 1946: 64 s. 20. 3 Jfr NJA 111910 nr 3 s. 35 och SOU 1956: 62 s. 70.

års vanhävdslag inte var begränsade till så- dana brukningsenheter varå de sociala ar- rendebestämmelserna gällde.

Skälet för 1946 års skärpning av van- hävdslagstiftningen var att 1943 års arrende- reform visat sig medföra en benägenhet hos utarrenderande jordägare att mer än förut minska antalet brukningsenheter genom att taga arrendegårdar under eget bruk eller genom sammanslagning av utarrenderade brukningsenheter. Minskningen hade varit större än vad man haft anledning att räkna med och hade visat tendenser att taga en från allmän synpunkt inte önskvärd om- fattning.4

1946 års ändringar i vanhävdslagstift- ningen riktade sig i första hand mot av lagstiftaren ej önskade företeelser på arren- deområdet. Detta betydde dock ej att man fann missförhållanden endast där. Det fram- går av förarbetena att de nya reglerna i vanhävdslagen tänktes bli kompletterade av den ungefär samtidigt tillkomna — även- ledes tidsbegränsade lagen den 21 decem- ber 1945 om inskränkning i rätten att för— värva jordbruksfastighet (SFS 805).5 Den jordförvärvslag som f.n. gäller utfärdades den 14 maj 1965 (SFS 290). Den är i motsats till sina föregångare inte tidsbegränsad.

Vid 1947 års riksdag träffades beslut om riktlinjerna för den framtida jordbrukspo- litiken. Med beslutet följde ett betydande antal nya lagar eller ändringar i gamla. 1927 och 1942 års vanhävdslagar upphävdes och ersattes med den ännu gällande lagen den 30 juni 1947 om uppsikt å jordbruk (SFS 288). 1945 års jordförvärvslag komplettera- des med en lag om kronans förköpsrätt och ändringar i expropriationslagen. Betydelse- fulla ändringar gjordes även i fastighets- bildningslagstiftningen. Från arrendesyn- punkt hade tillkomsten av 1947 års upp- siktslag bl.a. den betydelsen att man fick en för hela riket enhetlig vanhävdslagstift- ning. I lagtexten skiljde man sålunda ej läng- re på olika kategorier av jordägare. I fråga om den kategori jordägare som utgöres av bolag, ekonomisk förening eller >>skogsspe- kulant» får 1947 års lag sägas ha medfört en viss lättnad i hindren att sammanslå

brukningsenheter i så måtto att dessa jord- ägare nu jämställdes med övriga. Även för andra jordägare än bolag, föreningar och skogsspekulanter har lagen inneburit någon lättnad i fråga om möjligheterna att sam- manslå. Medan förut >>jordens avkastnings- förmåga» inte fick äventyras, gäller nu att >>jordbrukets vidmakthållande» ej får även— tyras. I fråga om byggnaderna krävde den äldre lagen »underhåll», vilket i nya lagen ändrats till »nödigt underhåll». De skäl som med utgångspunkt från utvecklingen på ar- rendeområdet åberopades vid 1946 års änd- ringar ansågs dock alltjämt giltiga. Jord- bruksministern Sköld uttalade sålunda.6

En viss uppsikt från det allmännas sida över det sätt, på vilket jordbruksjorden bru- kas och för jordbruket avsedda byggnader underhållas, har alltsedan början av detta se- kel ansetts erforderlig. Under tiden före det senaste världskriget var uppsikten begränsad till sådana brukningsdelar, som berördes av den sociala arrendelagstiftningen, och hade karaktären av ett komplement till denna. Syf- tet med lagstiftningen var då icke främst att förebygga vanhävd i och för sig utan att för- hindra att ägare av sådana jordbruk, som voro underkastade sagda lagstiftning, skulle undan- draga sig bestämmelserna i denna genom ned- läggande av jordbruk, varigenom en av det allmänna då såsom skadlig ansedd minskning av antalet dylika brukningsdelar ägde rum. Under avspärrningstiden i samband med det senaste kriget kommo däremot helt naturligt försörjningssynpunktema att träda i förgrunden och dessa ansågos motivera en utvidgning av uppsiktslagstiftningen till praktiskt taget all od- lad jord. Under denna tid har sålunda lag- stiftningen främst syftat till att skapa garan- tier för att jordbrukets produktionsresurser skulle utnyttjas i största möjliga utsträckning.

Att en uppsiktslag måste finnas även efter det giltighetstiden för 1942 års provisoriska vanhävdslag utgått, synes mig uppenbart. De omständigheter, som föranlett att en uppsikt från det allmännas sida tidigare ansetts såsom ett nödvändigt komplement till den sociala arrendelagstiftningen, föreligga alltjämt, och det torde vara befogat att påstå, att behovet därav ur dessa synpunkter nu är minst lika stort som tidigare. De år 1943 vidtagna änd- ringarna i sistnämnda lagstiftning ha nämligen,

* Jordbruksministern Sköld i prop. 1946: 7 s. 25.

** Prop. 1946: 7 s. 26. ** Prop. 1947:78 s. 62. Kursiveringarna gjorda av arrendelagsutredningen.

l l l l

såsom jag framhöll i propositionen nr 7 till 1946 års riksdag med förslag till ändring i 1942 års lag, visat sig framkalla en tendens till sammanslagning av utarrenderade bruk- ningsdelar, vilken gått betydligt över vad som kan anses ha varit påkallat av rationalise- ringsskäl och medfört risk för bland annat ur sociala synpunkter och rationaliseringssyn- punkter olämpliga sammanslagningar av dylika brukningsdelar.

Av 1947 års talrika och för jordbruket betydelsefulla beslut må här till slut endast nämnas ändringar i arrendelagen (49 a & m.fl. SFS 1947: 291) innebärande bl.a. att de uppgifter som inom den sociala arrende- lagstiftningens område tidigare åvilat jord- brukskommissionerna överflyttades på de nyinrättade arrendenämnderna. Samtidigt in- rättades lantbruksnämnderna, som bl.a. fick övertaga kommissionernas återstående upp- gifter. Lantbruksnämnderna trädde också i stället för egnahemsnämnderna.

Det har efter 1943 års beslut förekommit åtskillig kritik av arrende- och vanhävdslag- stiftningen. De förslag som framförts har hittills i regel inte föranlett någon ny lag- stiftning förutom den nyss behandlade.

Den fråga som oftast återkommit har varit införandet av en rätt för arrendatorer att genom inlösningsförfarande bli ägare till av dem brukade gårdar. Motioner härom förekom vid riksdagarna 1945 (II: 110), 1948 ([I: 210), 1950 (I: 168 : II: 212), 1953 (I: 11 : II: 20) och 1956 (I: 460). Yrkandena be- möttes mer eller mindre välvilligt under ut- skottsbehandlingen men resulterade dock inte någon gång i yrkande från utskott eller riksdag om utredning eller lagändring.

En annan återkommnade fråga har varit utvidgningen av tillämpningsområdet för ar— rendelagens sociala bestämmelser. Motioner härom förekom vid riksdagarna 1945 (I: 75 = II: 105) och 1950 (I: 244 : II: 299). 1945 avvisades yrkandet under hänvisning bl.a. till den då pågående utredningen om skärp- ning av vanhävdslagstiftningen. Yrkandet ledde ej heller 1950 till någon omedelbar åtgärd, men vederbörande utskott (I LU nr 15) fann yrkandet förtjänt av största beak- tande. Visserligen kunde det ej anses att

arrendatorer av gårdar över 50 hektar gene- rellt kunde betecknas som en >>svagare part», men om utvecklingen skulle visa att den gäl- lande lagen inte var tillräcklig för att skyd- da arrendatorerna, borde lämpliga åtgärder vidtagas.

Såväl före som efter de tidigare nämnda ändringarna år 1946 och 1947 i vanhävds- lagstiftningen har det i skilda sammanhang framhållits att en ej önskvärd nedgång i antalet brukningsenheter inträtt på sina håll. Orsaken hade varit att en del jordägare i påfallande hög grad sammanslagit arrende- gårdar med huvudgård eller kvarvarande ar- rendegårdar. Motioner i denna fråga före- kom vid riksdagarna 1945 (I: 75 : II: 105; jfr ALU nr 65) och 1953. I de i samband med frilösningsfrågan redan berörda motio— nerna I: 11 :II: 20 vid 1953 års riksdag begärdes sålunda en skyndsam utredning med förslag i syfte bl.a. att utvidga den sociala arrendelagstiftningen på ett sådant sätt att dylika sammanslagningar kunde för— hindras i de fall då rationaliseringssynpunk- ter ej kunde åberopas för sammanslagningen. I den vid samma riksdag väckta motionen II: 76 ifrågasattes om inte uppsiktslagen borde överses och kompletteras med en be— stämmelse som hindrade en jordägare att kringgå uppsiktslagens syften genom att ut- arrendera endast åkerjord men undantaga byggnader. Förfarandet praktiserades ofta i syfte att befria jordägaren från skyldigheten att hålla hus och jord i önskvärt skick. Det borde förbjudas, om lantbruksnämnden fann jordbruket bärigt och ansåg att det skulle ha en på detsamma boende brukare. — Ut- skottet (TLU nr 13/1953) ansåg, att de tre motionerna var förtjänta av viss upp- märksamhet. Eventuella ingripanden — med anledning av det förstnämnda motionsparet — borde emellertid ej sträcka sig längre än till att förhindra särskilt stötande uppsäg— ningar. Under hänvisning bl.a. till en av lantbruksstyrelsen planerad översyn av ar- rendelagen och uppsiktslagen föreslog ut— skottet att motionerna skulle lämnas utan åtgärd, vilket också blev riksdagens beslut.

I detta sammanhang erinras också om att 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning

den 5 juli 1955 till jordbruksministern av- lämnade en »promemoria angående godkän- nande i vissa fall av arrendeupplåtelse m. m.» (jfr s. 68), Utan att förorda åtgärder i ämnet hade utredningen låtit utarbeta ett utkast till >>lag om godkännande i vissa fall av arrendeupplåtelse», som skulle kunna tjäna syftet att hindra en ej önskvärd sam- manslagning av brukningsenheter. Promemo- rian har remissbehandlats och överlämnats till arrendelagsutredningen. Lantbruksstyrelsen avlämnade den 11 de- cember 1956 till jordbruksministern ett be- tänkande med förslag till ändringar i 1947 års uppsiktslag (SOU 1956: 62; jfr s. 68). Svenska landsbygdens ungdomsförbund gjorde den 13 december 1956 en framställ- ning till jordbruksministern om lagstiftning i syfte att skapa bättre skydd mot samman- slagning av bärkraftiga arrendegårdar samt mot indragning av bärkraftiga arrendegårdar till huvudgård (jfr s. 68). Skrivelsen, som varit föremål för begränsad remissbehand- ling, har överlämnats till utredningen. Frågor berörande sammanslagning och in- dragning av arrendegårdar har också varit föremål för interpellationer och frågor i riksdagen.7 Åtskilliga enstaka bestämmelser i arren- delagen och särskilt de sociala bestämmel- serna har tagits upp under de år som gått sedan 1943. I motioner till 1945 års riksdag (I: 188 :II: 421) påpekades att lagen om arrendators förköpsrätt gav arrendatorn en- dast ett illusoriskt skydd. Motionärerna öns- kade ge 1 och 4 åå en annan utformning. Utskottet (ALU nr 68) uttalade att åtgärder borde vidtas om tendenser skulle visa sig att försöka kringgå lagen. I enlighet med ut- skottets förslag lämnades dock motionerna utan åtgärd. Vid 1945 års riksdag förelåg också motionsyrkande (II: 324) om ändring till arrendatorns fördel av 10, 45, 59 och 61 55 arrendelagen. Efter avstyrkande av ut- skottet (ALU nr 66) lämnades även denna motion utan åtgärd. Vid 1947 års riksdag föreslogs med utgångspunkt från rättsfallet SvJT 1946 rf s. 88 i motion (II: 172) en viss utvidgning av vad som enligt 54 & arrende- lagen vore att anse som ändring av villkor.

Ändringar föreslogs också i 52 och 53 55. Motionen rönte en förstående behandling i utskottet (ALU nr 18), som dock ansåg att ytterligare erfarenheter borde göras innan lagen ändrades. Riksdagen instämde. Ett av högsta domstolen meddelat avgörande (NJA 1951 C 402) föranledde vid 1952 års riksdag motionerna I: 68 : II: 97, vari yr- kades att uttrycket »mindre reparation» i 59 & arrendelagen måtte givas en exaktare innebörd. Motionerna tog också upp den s.k. slitningsprincipen till kritik. Utskottet (TLU nr 18) ansåg att man borde avvakta utvecklingen i praxis. Motionerna föran- ledde inte någon riksdagens åtgärd.

RLF upptog i sin tidigare omnämnda framställning den 16 juni 1952 åtskilliga punkter i arrendelagen till kritisk gransk- ning. Det gällde reglerna om syn, arrenda- torns rätt till ersättning för förbättringar, tillämpningsområdet för arrendelagens so- ciala bestämmelser och förfarandet vid bry- tande av Optionsrätt enligt 53 & arrende- lagen.

Lantbruksstyrelsen har i skrivelser den 25 november 1953 till Kungl. Maj:t och den 7 januari 1955 till jordbruksministern före- slagit ändringar i arrendelagen. Den första skrivelsen, som remissbehandlats, avsåg en förstärkning av arrendators optionsrätt. I den andra förordade styrelsen en liberali— sering av reglerna om jordägarens byggnads- och underhållsskyldighet vid sociala arren- den och föreslog en grundlig och förutsätt- ningslös utredning i fråga om arrendepar- ternas rättigheter vid sociala arrenden. Båda framställningarna (jfr s. 68) har överlämnats till utredningen.

Minskningen i antalet brukningsenheter och önskemålet om en friköpsrätt för arren- datorer var utgångspunkten för motioner (I: 460=II: 594) vid 1956 års riksdag. Ut- skottet (TLU nr 8) fann motionärernas mo- tiv beaktansvärda men rekommenderade en mindre genomgripande modernisering av ar- rendelagens sociala bestämmelser. På utskot- tets förslag begärde riksdagen (skr. 154) där-

7 1944 1: 32:50, 1:33: 16; 1951 I: 10: 128, I: 15: 9; 1954 II: 3: 5.

för att den gällande arrendelagstiftningen i lämpligt sammanhang gjordes till föremål för översyn. Frågor sammanhängande med synen, slitningsbristernas behandling och rätten till nedsättning i arrendet vid miss- växt behandlades också i motioner till 1959 års riksdag (I: 41 = II: 50). I detta riksdags- ärende, som närmare behandlas i femte ka- pitlet (avsnitt IV), uttalade utskottet (TLU nr 7) och riksdagen att även dessa spörsmål borde närmare undersökas i samband med den ifrågasatta allmänna översynen av ar- rendelagstiftningen (skr. 128). Också nu nämnda framställningar från 1956 och 1959 års riksdagar har överlämnats till utred— ningen (jfr s. 68).

Under den tid som gått sedan arrende- lagsutredningen tillsattes har en tydlig om- svängning ägt rum i den allmänna opinio— nens inställning till arrende som underlag för jordbrukarens markdisposition. Denna förändrade inställning har tydligast kommit till synes i 1960 års jordbruksutrednings be- tänkande Den framtida jordbrukspolitiken och de remissyttranden och den allmänna diskussion kring hithörande frågor som i samband därmed förekommit.8 En samman- fattning av jordbruksutredningens syn på arrendefrågorna återfinns i arrendelagsut- redningens remissyttrande över betänkandet. Yttrandet jämte bilaga fogas såsom bilaga 1 till detta betänkande.

III. Huvuddragen av den gällande arrenderätten

1. Arrendelagstiftningens systematik

Av historiken torde ha framgått dels att en strävan hos statsmakten sedan lång tid varit att på arrenderättens område ha en relativt fullständig reglering i lag av arrendeparter- nas rättsförhållande, dels att arrenderätten sådan den är i dag inte är någon enhetlig )ch konsekvent genomtänkt lagstiftningspro— dukt. De gällande reglerna har tillkommit vid skilda tidpunkter och under ganska olika yttre förutsättningar. Den svaghet från syste— matisk synpunkt som ligger häri uppvägs av att arrenderättens utveckling präglats av

en påfallande kontinuitet, vilket bidragit till att i varje fall huvuddragen av lagstiftningen erhållit en stark förankring i rättsmedvetan- det hos de därav berörda. Arrendelagen överensstämmer med vedertagen svensk lag- stiftningstradition även däri att lagtexten ej innehåller några programförklaringar eller andra upplysningar om lagstiftarens avsikter. I fråga om bestämmelser som tillkommit under det sista århundradet kan upplysning därom i regel erhållas från förarbetena, men beträffande sådana delar av lagen som står kvar sedan äldre tider är det mången gång svårt att med full tydlighet ange vilket prak- tiskt syfte som i dag skall anses bära upp ett dylikt lagrum. Svårigheterna ökar därför att några av de äldsta och betydelsefullaste bestämmelserna övertagits från fiskaliskt be— tingade författningar härrörande från år- hundradena före 1734 års lag. Mot bak- grunden av det hittills sagda och som en inledning till den följande redogörelsen för utredningens överväganden och förslag skall en kort redogörelse här lämnas för huvud- dragen i den gällande rätten.

Författningsmässigt präglas arrenderätten — och då närmast jordbruksarrendet — av dels en förhållandevis omfattande legal reglering, dels en långt driven kategoriklyv- ning med skilda regler för olika typer av arrende. Den grundläggande författningen är nyttjanderättslagen (1 och 2 kap.). Dess bestämmelser gäller — i större eller mindre utsträckning —— för alla arrenden. Redan inom nyttjanderättslagen påträffas en bety- dande kategoriklyvning. Denna blir emel- lertid än mera påtaglig genom förekomsten av den omfattande publika arrendelagstift- ningen, som inom sig rymmer inte blott administrativa utan även rent civilrättsliga regler för denna mycket betydelsefulla sek- tor av arrendemarknaden.

Inom arrendelagen, som är den veder- tagna beteckningen för 2 kap. nyttjande- rättslagen, påträffas huvudkategorierna jord- bruksarrende (1—69 55), lägenhetsarrende

SOU 1966: 30, 31, 1967:7. Jfr prop. 1967: 95 o. jordbruksutskottet 1967 nr 25.

(70 å), bostadsarrende (71—82 åå) och an- läggningsarrende (83—89 åå). Jordbruksar- rende i sin tur är antingen socialt (»sär— skilda bestämmelser för vissa jordbruksar— renden»; 49—69 åå) eller icke-socialt (»van- ligt arrende» 1—48 (%%).1 Bland de sociala arrendena finns flera underavdelningar. En sådan är den som tidigare erhållit beteck- ningen halvsaciala arrenden (49 5 st. 2 AL), dvs. »huggaretorp eller annat därmed jäm- förligt arbetarboställe», vilka av lagen ut- rustats med vissa men ej alla de rättigheter som medföljer de »helsociala» arrendena. Inom den »sociala» delen av lagen intar jordägare som är enskild person eller fidei- kommissinnehavare i visst avseende en i för- hållande till övriga jordägare gynnad ställ- ning. Det gäller arrendators rätt till ar- rendenedsättning vid missväxt (49 5 st. 3 AL).

I fråga om det sakliga innehållet hos de bestämmelser som gäller för de olika kate- gorierna inom arrendelagen utmärks lägen- hetsarrendet av en i förhållande till övriga arrendekategorier knapphändig reglering. Endast ett fåtal paragrafer är tvingande (exv. 6 & st. 1, 36—38, 45—47 55 och 70 & st. 5).2

Beträffande de vanliga jordbruksarren- dena utmärks lagen av en målmedveten strävan till koncentration på de väsentli- gaste punkterna i rättsförhållandet. Lagen gör ej anspråk på att lösa alla uppkomman- de problem.3 Några tvingande lagbud fin- nes, men i det stora hela bygger lagen på avtalsfrihetens princip. Lagens bestämmelser för de sociala jordbruksarrendena utmärks ej heller av någon strävan efter fullständig reglering. Lagen behandlar emellertid här ingående åtskilliga ämnen som endast ofull- ständigt behandlas i lagens allmänna del, t. ex. byggnadsskyldigheten. Den sociala ar- rendelagstiftningen innehåller dels (i 49-69 åå) bestämmelser som ej äger motsvarighet i den allmänna delen av arrendelagen, dels ett betydande antal regler, som vid vanliga jordbruksarrenden är dispositiva men vid sociala jordbruksarrenden (genom hänvis- ning i 65 5 st. 2) gjorts tvingande. I själva verket är det just den genomgående (undan-

tag: 62 &) förekomsten av tvingande regler som skapar den principiella olikheten mellan reglerna för sociala och vanliga jordbruks- arrenden.

Inom den publika arrendelagstiftningen möter en mera komplicerad systematik. Vis- sa huvuddrag i denna har berörts i histori- ken. Utmärkande för alla de författningar som gemensamt bildar den publika arrende- lagstiftningen är att inte någon av dessa författningar kan sägas vara fullständig i den meningen att den inom sitt område helt ersätter arrendelagen. Denna äger således en betydande supplerande giltighet inom det publika området. Såvitt utredningen kunnat finna står det publika författningsmaterialet ej i något fall i direkt strid mot någon av de tvingande bestämmelserna i arrendelagens allmänna del. Därest så skulle vara fallet torde frågan vara att bedöma så, att om den publika författningen tillkommit i den för »allmän civil- och kriminallag» föreskrivna ordningen vilket i viss utsträckning skett med exv. ecklesiastika boställsordningen specialförfattningen får anses äga vitsord framför arrendelagen. Skulle däremot en från arrendelagens tvingande bestämmelser avvikande regel påträffas i annan publik författning, torde arrendelagen anses böra äga företräde i allt fall gentemot jordägaren. En mellanställning mellan rent administra- tiva författningar som KS 29/6 1945 eller KS 15/11 1945 och exv. boställsordningen intager KF 22/6 1934, som tillkommit (och ändrats) genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt utan att fördenskull ordningen för antagande av civillag följts. Skulle i sistnämnda författning påträffas nå- gon mot arrendelagens tvingande bestäm- melser stridande regel, synes ej heller råda någon tvekan om att förordningen på sätt

1 Den sistnämnda gruppen brukar ibland också kallas allmänna arrenden. På grund av risken att uttrycket förväxlas med publika arrenden an- vänds det inte i denna framställning. ' I de år 1968 antagna bestämmelserna för bo- stads- och anläggningsarrende finns ett betydande antal tvingande bestämmelser. ” Jfr NJA 111928 5. 8.

» l

nyss angivits viker för arrendelagen.4 Den publika arrendelagstiftningen gäller ej för alla utarrenderingar från offentligrättsliga subjekt. Inom såväl kronans, kyrkans som kommunernas förvaltningsområden finns egendomar, för vilka inga särskilda författ- ningar eller bestämmelser givits angående upplåtelsen. I dylika fall gäller enbart de allmänna bestämmelserna i arrendelagen om jordbruksarrende och lägenhetsarrende. De eljest gällande reglerna om maximitid för nyttjanderätt gäller dock ej, när upplåtelsen görs av kronan (1 kap. 8 & NJL). Eftersom arrendelagens sociala bestämmelser endast gäller för de i 49 & uppräknade enskilda jordägarna, gäller de sociala bestämmelserna i princip inte på det publika området. 1946 års kommunala arrendelag har emellertid — med några undantagsbestämmelser — utvid- gat de sociala bestämmelserna till en stor del av kommunernas arrenden. En i princip likartad metod har tillämpats inom boställs- ordningens giltighetsområde. Där gäller dels vissa regler, som påkallats av den eckle- siastika boställsförvaltningens särskilda ka- raktär, dels på grund av hänvisning till arrendelagen vissa av reglerna i arrende- lagen (inklusive dess sociala del) mer eller mindre oförändrade. Emellertid stadgar bo- ställsordningen dessutom att »i övrigt vad i allmän lag stadgas till reglerande av jord- ägares och nyttjanderättshavares rättigheter och skyldigheter», dvs. i första hand arren- delagen, skall gälla med tvingande verkan (26 5 st. 1). Detsamma har ansetts böra gälla inom området för KF 22/ 6 1934. I flertalet av de författningar som tillsam- mans bildar den publika arrendelagstift- ningen påträffas en mängd bestämmelser, som inte direkt rör det civilrättsliga förhål- landet mellan jordägare och arrendator utan är av instruktionstyp. I en del fall har dessa instruktioner mycket stor betydelse för ar- rendatorn, t.ex. reglerna om optionsrätt. Jordägarens skyldighet att till arrendatorn >>hembjuda» rätten till nytt arrende säkras utanför 1946 års kommunala arrendelag genom instruktioner om att hembud i vissa situationer skall ske.

Även om sålunda de sociala bestämmel-

serna i arrendelagen, med nyss nämnda un- dantag för en del kommunala arrenden, inte gäller inom den publika sektorn, har dock som framgår av historiken i detta kapitel och i femte kapitlet åtskilligt av den sociala lag- stiftningens principer upptagits i de publika arrendeförfattningarna. Detta har emeller- tid skett tämligen planlöst i det att en för- fattning upptagit vissa av de sociala bestäm- melserna, en annan upptagit delvis andra bestämmelser, medan återigen några av des- sa bestämmelser ej i något fall påträffas inom den publika sektorn.

Tagen som en totalitet präglas den publika arrendelagstiftningen av bristande systema- tik både inom sitt eget område och i rela- tion till arrendelagen. Mot den sålunda tecknade bakgrunden skall huvudinnehållet i arrendelagens regler om jordbruksarrende refereras. För detaljerna hänvisas till lag- texterna och övriga gängse rättskällor, även- som till den följande redogörelsen framför allt i sjätte kapitlet.

2. Vanliga jordbruksarrenden

Avtal om arrende liksom ändring däri krä- ver skriftlig form (1 5). Försummas det blir avtalet ej att bedöma vare sig som arrende eller som »nyttjanderätt» enligt 1 kap. nytt- janderättslagen utan det blir ogiltigt, med den begränsningen att brukaren har rätt till skadestånd, om han tillträtt och det ej berott på honom att kontrakt ej skrivits.1

Tiden för den genom ett visst avtal till- komna upplåtelsen får ej vara längre än 50 år på landet och 25 år i stad (1 kap. 1 (j NJL). Regeln är tvingande, eljest föreligger avtalsfrihet beträffande arrendetiden förut— satt att denna är fixerad till bestämd tid eller arrendatorns livstid. Arrende »tills vi- dare» eller »på uppsägning» är ej giltigt utan skall anses vara ingånget på fem år (2 9 st. 1 och 3 & AL). När en avtalsperiod är slut, åligger det arrendatorn att flytta utan uppsägning eller särskild anmaning.

4 Malmgren, Sveriges grundlagar, RF & 77 not. 5, jfr & 59 not I slutet. 1 Almén och Eklund, Lagen om avtal, 1963, s. ' 102.

Det är då förutsatt att kontraktet saknar bestämmelser om förlängning eller att avtal därom eljest ej träffats. Sitter arrendatorn kvar och fortsätter han med brukandet trots skyldigheten att flytta, inträder emel- lertid rätt för honom till »tyst förlängning» för en period av fem år, om jordägaren un- der en tvåmånadersperiod underlåter att protestera (2 5 st. 2).

För att arrendatorn alltid skall kunna överblicka avtalets innebörd och för att jord- ägaren inte skall otillbörligt utnyttja arren- datorn, skall vederlaget för arrenderätten — legan eller arrendet alltid vara utsatt i pengar (6 5 st. 1; tvingande). Det är således inte giltigt att bestämma arrendet i arbete eller persedlar. Däremot möter ej hinder att låta det i pengar bestämda arrendet variera efter en index eller efter annan grund som parterna överenskommit. Arrendet skall betalas årligen om ej annat avtalats (6 5 st. 2). Det är ej förbjudet för parterna att överenskomma att arrendatorn skall utföra arbete åt jordägaren. Bortsett från tjänster av ringa betydenhet är dock avtalsfriheten härvid i betydande stycken begränsad ge— nom tvingande bestämmelser (48 å). Sålunda skall arbetsåtagandet vara till sin storlek be- stämt. Föreskriver ej kontraktet, när arbetet skall fullgöras, skall det i möjligaste mån fördelas jämnt på årets veckor. Arrendatorn skall alltid i god tid underrättas om när arbete skall fullgöras. Skall det fullgöras efter tillsägelse åtnjuter han två dagars var- sel; ej heller får arrendatorn därigenom hindras i sitt eget jordbruk. Arrendatorn får ej förbjudas att arbeta åt annan än jord- ägaren (45 å). Ersättning för arbete skall alltid utgå efter ortens pris (46 å). Tillhanda— håller jordägaren ej arbete enligt kontrak- tet, kan arrendatorn säga upp avtalet och även kräva skadestånd (47 5).

Eftersom avtal om jordbruksarrende, i varje fall från jordägarens synpunkt, är ett i hög grad personligt avtal, får arrendatorn inte sätta en annan arrendator i sitt ställe (8 5 st. 1; ej tvingande). Undantag från detta förbud mot substitution medges — under iakttagande av vissa formaliteter dels i det fall att kontraktet är slutet på tio år eller

mer, dels oavsett kontraktstiden —— då ar— rendatorn dör (8 & st. 2, 9 5 st. 1; ej tvingan- de). Arrendatorns död påverkar eljest ej ett på viss tid slutet arrendeavtal. Ingendera parten äger rätt att under åberopande av denna händelse säga upp kontraktet (9 & st. 1; ej tvingande). Inte heller jordägarens död påverkar rättsförhållandet. Denna regel får emellertid anses vara tvingande (3 &; undantag: 1 kap. 9 & NJL).2 Detsamma gäl— ler om den betydelsefulla regeln att över— låtelse av äganderätten efter arrendatorns tillträde ej inverkar på arrenderätten (28 &; jfr 3 5). Liksom arrendatorn ej får överlåta arrendet, får han ej heller själv utarrendera arrendestället (underarrende, sublokation). Dock är det honom medgivet att göra så- dana smärre nyttjanderättsupplåtelser som kan ske utan men för jordägaren, t. ex. att hyra ut rum till bostad (7 5; ej tvingande).

De delar av arrendelagen som föranleder de flesta tvisterna och den livligaste diskus- sionen torde vara bestämmelserna om arren- deställets skick. Utredningen kommer att utförligt uppehålla sig vid dessa bestäm- melser främst i motiveringen till 8 kap. 10 och 15 55 NyaJB, varför de här endast summariskt redovisas. Arrendelagen befattar sig inte med arrendeställets skick, när arren- datorn tillträder (undantag: arbetarbostad; 14 & st. 3). Ingen påföljd enligt arrendelagen drabbar en jordägare som utarrenderar en förfallen gård. Lagens icke uttalade — huvudregel lyder: Vad arrendatorn på till- trädesdagen mottagit skall han på avträdes- dagen återställa i värdemässigt samma skick, varken bättre eller sämre. Jorden skall dock alltid väl hävdas. För den finns således en skyldighet att förbättra, om den vid till- trädet är vanhävdad. I övrigt skall arrende- stället hållas »vid like». — Är arrendestället vid avträdet i sämre skick än vid tillträdet blir arrendatorn ersättningsskyldig för för- sämringen. Är arrendestället däremot i bätt- re skick vid avträdet, blir jordägaren ersätt- ningsskyldig dels högst intill beloppet av till— trädesbristernas summa, dels för vissa i lagen särskilt angivna ersättningsgrundande för-

Skarstedt m. B., 1946, s. 91.

bättringsarbeten, varibland främst bör näm— nas täckdikning och annan jordförbättring (10 & st. 1, 17, 18 55; ej tvingande). I vissa fall kan rätt till ersättning för förbättringar inträda redan före avträdet. I fråga om andra arrendeställets »tillhörigheter» än jor- den ålägger lagen arrendatorn att vårda och underhålla. Om trots detta behov upp— kommer av nybyggnad, regleras detta ej av lagen annat än för viss undantagsfall, näm- ligen vid skada genom >>vådeld eller annorle- des» och beträffande lantarbetarbostäder. Skyldigheten att i dessa fall uppföra ny byggnad har i princip lagts på jordägaren (14 5 st. 3, tvingande; 15 5 st. 1, ej tvingan- de). Om arrendatorn ersätter ett gammalt hus med ett nytt, är han berättigad att av- räkna tillträdesbristen på det gamla huset mot avträdesbristen på det nya (16 å, tving- ande).

De ersättningar som kan utgå till följd av att arrendestället under tiden mellan till- trädet och avträdet förbättrats eller försäm- rats förutsätter att skicket vid de båda till- fällena kan jämföras. Den metod för skic- kets fastställande som lagen i första hand anvisar är syn av opartiska personer, ofta kallad >>laga syn». Parterna har dock frihet att avtala om skicket eller att bestämma detta på annat sätt än genom laga syn (10 5 st. 2). Det är också medgivet att genom »fri bevisning» styrka skicket vid tillträde eller avträde, dock med det undantaget att, om laga syn hållits och förblivit oklandrad, be- visning på annat sätt ej medgives (13 5). Trots att synen ej är obligatorisk intar den sedan gammalt en central ställning i arren- derätten. Synens betydelse har också ökat på grund av de särskilda befogenheter som vid sociala arrenden tillagts synemännen. De talrika rättsfrågor som sammanhänger med synen kommer att behandlas i motive- ringen till 8 kap. 10—14 55 NyaJB.

Har arrendatorn uppfört egna hus på ar- rendestället (»överloppshus») eller har han där gjort andra jämförbara investeringar, och finns de kvar vid avträdet, får han ej bortföra dem utan att först hembjuda dem till jordägaren (18 å; ej tvingande). Gödsel och stråfoder får arrendatorn ej föra bort

från arrendestället (19 &; ej tvingande). Med arrenderätten följer rätt att nyodla samt att fiska och jaga (20 5 st. 1 o. 2, 21 & AL, 25 & fiskerättslagen, 7 5 st. 2 jaktlagen, samtliga inte tvingande). Arrendatorn får däremot inte taga torv, nyttja skogen, bränna jord eller svedja och inte heller avhända arrende- stället något annat som ej ingår i den årliga avkastningen, t. ex. grus (20 &; ej tvingande). — Skyldighet att betala skatt eller fullgöra »allmän tunga», som enligt lag skall utgöras av jordägaren, får denne ej överflytta på arrendatorn (23 &; tvingande).

I arrendelagens obligationsrättsliga del regleras närmare rättsverkningarna av att avtalsförutsättningarna ändras. 25 å behand- lar fallet att arrendeställets areal visar sig vara mindre än som uppgivits. 26 & avser det fallet att arealen minskas genom natur- händelse eller att arrendatorn förlorar sin rätt på grund av företräde för annat rätts- förvärv. 27 å behandlar situationen, då ar- renderätten genom lantmäteriförrättning eller dylikt minskar eller ökar i värde. Ingen av dessa paragrafer är tvingande. I denna del av lagen behandlas vidare ny fastighets- ägares rättigheter (30 å) och skyldigheter (31 å) i förhållande till arrendatorn även- som verkningarna av att fastigheten utmätes (32 & st. 1), att jordägaren eller arrendatorn försättes i konkurs (32 5 st. 2, 33 &) eller att ställd pant eller borgen försämras (34 å). Bestämmelserna är ej tvingande.

Av lagens förbud mot arrende »på upp- sägning» följer att jordägaren ej kan åter- taga arrendestället i andra fall än lagen sär- skilt anger. Fallen är följande: 1. Arrende- stället överlåtes utan förbehåll om arrende- rättens bestånd och arrendatorn har ej till- trätt och avtalet har ej intecknats (1 kap». 3 & NJL; 28 & AL). 2. Änkan efter en livs- tidsarrendator, vars äktenskap med henne ingåtts före arrendeavtalet, gifter om sig (9 5 st. 2). 3. Jordägaren har vid förrättning för lantmäteri, torrläggning eller byggande av enskild väg ålagts utgiva ersättning för åtgärder, som medfört att arrendestället för- bättrats, och arrendatorn vägrar att betala högre arrende (27 % st. 2). 4. Arrendatorn försättes i konkurs (33 5 st. 2). 5. Av tar—

rendatorn lämnad säkerhet försämras och ny sådan ställes ej inom viss tid (34 ä). 6. Arrendatorn överger arrendestället och lämnar det obrukat eller utan värd (35 ä). 7. Maximitiden överskrides (4 E). 8. Arren- derätten förverkas på grund av något av de skäl som anges i 36 &. Lagen nämner i 36 å i nio punkter olika fall av förSummelse från arrendatorns sida som medför att ar- renderätten förverkas. Denna katalog får parterna själva ej fritt utvidga i kontraktet eller annorledes. För förverkande krävs att arrendatorns försummelse ej är av endast ringa betydenhet.

Arrendeställets återtagande skall föregås av uppsägning (undantag: fallen 1 och 6 ovan samt övriga fall, där arrendatorn ej har arrendestället i sin besittning). Huru vid uppsägning skall tillgå är ingående reglerat (38 &; tvingande). Sker uppsägning av annan orsak än arrenderättens förverkande äger arrendatorn alltid rätt till sex månaders uppsägningstid (39 5; tvingande). Han är sedan skyldig att avflytta på den fardag (den 14 mars; 5 &; ej tvingande) som följer närmast efter sexmånadersfristens utgång. Detsamma gäller, då ett livstidsarrende upp- hör; uppsägning erfordras då ej. — Är ar- renderätten förverkad är arrendatorn skyl- dig att avflytta senast på nästa fardag. Dock äger domstol och överexekutor befogenhet att bestämma tidigare avflyttningsdag (39 å).

Krav som grundar sig på arrendeavtal preskriberas inom två år >>från det avtalet upphörde att gälla». För preskriptionsav- brott krävs här talans anhängiggörande, dvs. stämning till domstol. Klander av av- trädessyn kan förlänga preskriptionstidens begynnelsetermin till den dag då lagakraft— ägande dom i klanderrättegången föreligger (41 &; ej tvingande). — Flyttar arrendatorn utan att göra rätt för sig, äger jordägaren retentionsrätt såväl i arrendatorns egen egendom i den mån den finns på arrende— stället, som i sådana lösören som arren- datorn —- enligt kontrakt — fått hyra av jord- ägaren (42 5; ej tvingande). Tvister mel- lan jordägare och arrendator kan liksom andra tvister, som kan avgöras genom för- likning, hänskjutas till avgörande i enlig-

het med lagen om skiljemän. Den begräns- ningen i skiljemännens kompetens gäller dock, att de ej äger befogenhet att avgöra fråga om arrendators rätt eller skyldighet att tillträda eller kvarsitta på arrendestället (43 å; tvingande).

3. Sociala jordbruksarrenden

I avsnittet Arrendelagstiftningens systematik har pekats på vissa principer som är utmär- kande för den gällande sociala arrendelag- stiftningen. Eftersom denna dels nästan ge- nomgående består av tvingande regler, dels i betydande utsträckning lägger ett större ansvar på jordägaren än arrendelagen i öv- rigt, har man funnit det angeläget att göra gränsen så tydlig som möjligt. Lagen räk- nar upp de kategorier arrenden som är so- ciala (49 5). De som ej medtagits i uppräk- ningen är vanliga eller publika arrenden. Den metod för gränsdragningen som an- vänts hänför sig dels till storleken på arren- destället, dels till jordägarens person. Ar- rendatorns person är däremot utan bety- delse för kategoribestämningen. Intet hind- rar sålunda att ett aktiebolag eller en kom- mun är social arrendator.1

De sociala bestämmelserna kan ej i något fall gälla för arrenden av brukningsenheter med mer än 50 hektar odlad jord. Ser man endast till arealen kan eljest alla andra jord- bruksarrenden vara sociala, oavsett hur små de är. En del av de sociala arrendena är dock utrustade med endast vissa av de so- ciala förmånerna. Dessa s. k. halvsociala arrenden påträffas huvudsakligen bland de minsta arrendebruken. De skiljs från öv- riga sålunda, att »med upplåtelsen väsent- ligen åsyftas att tillförsäkra jordägaren sta- digvarande arbetskraft för jordbruk, skogs- bruk eller industriell rörelse samt upplåtel- sen avser sådan mindre brukningsdel (hug- garetorp eller annat därmed jämförligt arbetarboställe), där arrendatorn icke av jordbruket kan erhålla sin huvudsakliga bärg- ning» (49 5 st. 2). Vid de halvsociala arren- dena föreligger ej rätt till minimitid, options-

] NJA II 1957 s. 236.

rätt, förköpsrätt eller legoreglering genom opartiskt organ.

Arrendelagens sociala bestämmelser gäl- ler vidare endast för vissa jordägarekatego- rier. Dessa kan indelas i två huvudgrupper: å ena sidan jordägare, vilkas samtliga arren- deställen (»brukningsdelar») inom arealgrän— sen är att anse som sociala arrenden (jord- ägarekategori A), å andra sidan jordägare, för vilka de sociala bestämmelserna gäller endast i fråga om undergårdar (»gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder un- der huvudgård») men icke för huvudgård ( jordägarekategori B). Kategori A utgöres av: 1. bolag, förening, stiftelse, häradsallmän- ning och allmänningsskog, 2. >>enski1d per- son, vilken icke är mantalsskriven å fastighe- ten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen besitter fastig- heten av annan anledning än att bereda sig sin huvudsakliga utkomst av jordbruket; sko— lande vid bedömande av frågan, av vilken anledning fastighet besittes, i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning, jord- avsöndring eller avstyckning skilda områden av samma hemman eller lägenhet betraktas som en fastighet». Kategori B utgöres av: en- skild person och innehavare avtfastighetsfidei- kommiss i den mån de inte kan inrangeras i den tidigare omnämnda kategorin A: 2.—Den materiella rätten är densamma för katego- rierna A och B med det enda undantaget att arrendatorer under kategori A (men ej un- der B) har rätt till arrendenedsättning vid missväxt (49 5 st. 3, 58 5 st. 2). Åtskilliga problem är knutna just till gränsdragningen mellan sociala och vanliga arrenden.

Vad som i materiellt hänseende skiljer ett socialt arrende från ett vanligt är huvud- sakligen följande.

Vid upplåtelse som ej sker på arrendatorns livstid gäller en minsta upplåtelsetid av fem år. Det är ej giltigt att avtala att arrendet skall upphöra vid arrendatorns död (65 & st. 1). Den rätt till substitution som i vissa fall föreligger enligt arrendelagens allmänna del, gäller vid sociala arrenden med tving- ande verkan (8 S st. 2, 9 5, 65 & st. 2). — En social arrendator har Optionsrätt, dvs. rätt till nytt arrende för en period av fem år med

rätt att efter utgången av nämnda arrende- period ånyo erhålla ett nytt arrende för fem år osv. utan begränsning i tiden (51 5). Båda parterna kan bryta Optionsrätten i samband med en arrendeperiods utgång. Arrendatorn behöver därvid ej angiva skäl (52 å). Jord- ägaren kan bryta Optionsrätten endast på nå- got av följande skäl: 1. arrendatorn har på- tagligen eftersatt sina förpliktelser; 2. jord- ägaren eller vissa närmare angivna anhöriga till honom önskar taga arrendestället under eget bruk eller 3. arrendatorns kvarsittande måste på grund av särskilda förhållanden anses medföra påtagligt men för jordägaren. Tvist i anledning av jordägarens brytande av optionsrätten handlägges av allmän domstol efter anhängiggörande av arrendatorn. — La- gen kräver att arrendeavgiften vid socialt ar- rende skall vara till sin storlek bestämd 58 5 st. 1). Eljest befattar sig lagen inte vare sig med arrendeavgiftens storlek eller med övriga därmed sammanhängande villkor, när det gäller den första upplåtelsen; annorlunda däremot vid fortsatt (egentligen >>nytt>>) ar- rende på grund av optionsrätt. Skälet är att Optionsrätten lätt skulle kunna göras verk- ningslös, om full avtalsfrihet här skulle råda. Vid tvist om Villkoren för nytt arrende, be- stämmes dessa, om Skiljeavtal ej föreligger, av arrendenämnden (49 a, 54—56 åå). Lagen innehåller ingen närmare anvisning för arren- denämndens avgörande vid beslut om arren- det och övriga villkor. Arrendenämnden fun- gerar i ett dylikt ärende som en skiljenämnd, vilket bl. a. innebär att avgörandet i prin- cip inte kan överklagas och att parterna måste betala skiljedomskostnader. Arren- datorn kan dock ej annat än i undantags- fall förpliktas att betala mer än hälften av dessa kostnader. Den sociale arrendatorn har förköpsrätt till den eller de registerfastig- heter, som bildar arrendestället, om försälj- ning sker av fastighet, som »sammanfaller med det arrenderade området eller vars od- lade jord till större delen ingår i arrendet» (57 & AL och lagen om arrendators förköps- rätt).

Ansvaret för arrendeställets skick har vid socialt arrende ordnats så att man lagt lagens allmänna bestämmelser om underhålls- och

byggnadsskyldighet samt rätt till nyodling och ersättning för förbättringar i botten och samtidigt gjort dessa bestämmelser tvingande (undantag 18 & st. 3 o. 4 i vad de avser elek- trisk anläggning). Därutöver har emellertid skett en viss påbyggnad till arrendatorns för- mån. I fråga om arrendatorns underhållsskyl- dighet har den i fråga om arrendeställets nödiga hus begränsats till mindre reparatio- ner. Medan jordägaren vid de vanliga arren- dena ej ålagts någon reparationsskyldighet och — bortsett från några undantagsfall - ej heller någon byggnadsskyldighet, skall jord- ägaren vid socialt arrende inte blott vid till- trädet utan även under arrendetiden svara både för större reparationer och för erfor— derliga ny- och ombyggnader. I fråga om bostadshus gäller därjämte att det åligger jordägaren att vid tillträdet tillhandahålla dem i sådant skick som överensstämmer med hälsovårdsstadgan. En betydande del av ansvaret för bestämmelsernas efterlevnad har lagen lagt på synemännen. De har i överensstämmelse härmed erhållit befogen- het att föreskriva vad som skall vara nödiga hus samt förelägga jordägaren att inom viss tid avhjälpa brist, för vilken han har att svara. — Arrendatorn kan ej med giltig ver- kan åläggas att ensam svara för synekostna- den (12 5 st. 5, 65 & st. 2).

En social arrendator har rätt att bedriva husbehovsfiske i den mån fiskerätt tillkom- mer »den arrenderade jorden» (63 5). För sociala arrendatorer i de norra delarna av landet gäller en ovillkorlig rätt till skogsfång för husbehov och mulbete icke blott på själva arrendestället utan i vissa fall också på an- nan mark som tillhör jordägaren. Jordäga- rens skyldighet att tillhandahålla mulbete är dock begränsad till den fastighet, varå arren- destället är beläget (64 5).

Vissa dömande och administrativa funk- tioner i fråga om sociala arrenden åvilar arrendenämnderna. I regel sammanfaller en nämnds verksamhetsområde med ett län. Till ordförande har hittills utsetts domare. AV nämndens två övriga ledamöter skall en vara ägare av jordbruksfastighet och en arrenda- tor av sådan fastighet. Nämndens uppgift att avgöra tvister om villkoren vid arrende,

som förnyas genom Optionsrätt, är redan omnämnd (55 5). Nämnden är också be- hörig att meddela dispens från enstaka eller samtliga tvingande sociala bestämmelser. Beslut om dispens kräver dels att arrende- parterna är ense om att begära dispens, dels att särskilda omständigheter motiverar beslutet (68 å). Nämndens beslut i dispens- ärende kan överklagas. Besvärsinstans är länsstyrelsen. — Nämnden är vidare behörig att på begäran av part granska arrendekon- trakt och i förekommande fall uttala sig om en kontraktsklausul är ogiltig (66 å). Nämn- den är också behörig att medge jordägare undantag från eljest gällande förbud att säl- ja eller utarrendera arrendestället. Dylikt förbud föreligger, om jordägaren brutit ar- rendatorns Optionsrätt under åberopande av att vilja taga arrendestället under eget bruk. Förbudet mot försäljning består under två år från arrendets upphörande. Förbudet mot ny utarrendering upphör efter fem år från det tidigare arrendets upphörande (67 5). För sistnämnda båda typer av beslut (66 och 67 55) saknas i lagen uttryckliga bestäm- melser om överprövning.

KAPITEL 3

Enligt direktiven bör utredningen för sitt ställningstagande till avvägningen av jord- ägares och arrendators ömsesidiga rättighe- ter och skyldigheter bilda sig en uppfattning i frågan om vad som från sociala, samhälls- ekonomiska och jordbruksekonomiska syn- punkter är eftersträvansvärt beträffande för- delningen av tillgängliga brukningsenheter mellan arrendejordbruk och jordbruk drivna av ägaren. I detta avsnitt av betänkandet framläggs därför uppgifter avsedda att be- lysa förekomsten av jordbruksarrende.

]. Nuläget

lordbruksutredningen räknade med att an- talet brukningsenheter med minst två hektar åker i det svenska jordbruket enligt då (hös- ten 1965) senast tillgängliga uppgifter var ca 200 000.1 1966 års jordbruksräkning (s. 138) anger antalet sådana brukningsenheter till 186267. Av dessa brukades 121938 (65,4 %) av ägaren och 22122 (11,9 %) av arrendator. Återstoden 42 207 (22,7 %) utgjordes av »blandbruk», dvs. bruknings- enheter som brukaren disponerar till en del med äganderätt och till återstoden med arrenderätt. Inom de flesta blandbruk do— minerar den av brukaren ägda jorden. Av de 41 722 blandbruken (enligt 1961 års jordbruksräkning) utgjordes cirka 32 500 (78 %) av sådana brukningsenheter där hälften eller mer av åkerarealen innehades av brukaren med äganderätt. Jfr bilaga 4.

Om man som egentliga arrendegårdar be- tecknar dels alla helt arrenderade bruk-

Förekomsten av jordbruksarrende

ningsenheter (22 122), dels de blandbruk (ca 9 300) där den arrenderade arealen är större än den som brukaren själv äger, ut- gjorde de egentliga arrendegårdarna år 1966 ca 31400 (16,9 %) av alla brukningsenhe- ter med mer än två hektar åker.

Om man bortser från indelningen i bruk- ningsenheter och enbart ser till den arren- derade arealen visar 1966 års jordbruksräk— ning att av landets hela åkerareal, som ut- gjorde 3 058 411 hektar, 30,6 procent bru- kades av arrendatorer. Av den arrenderade jorden belöpte 615 157 hektar på de helt arrenderade brukningsenheterna. Det är så- ledes endast två tredjedelar (65,7 %) av den arrenderade arealen som belöper på de helt arrenderade brukningsenheterna. Den åter- stående tredjedelen ingår i blandbruk.

Genomsnittsarealen åker för alla här nämnda typer av brukningsenheter var 16,4 hektar. För skilda brukningsformer var ge— nomsnittsarealen per brukningsenhet: för helt ägda 12,8 hektar, för helt arrenderade 27,8 hektar och för blandbruken 21,0 hek- tar. De helt arrenderade brukningsenheterna hade således en genomsnittsareal som var mer än dubbelt så stor som de rena ägare- bruken. Den typiska »blandbruksgården» består av 7,6 hektar arrenderad jord och 13,4 hektar som brukaren själv äger. Se vidare tabellerna ] och 2.

Arrendefrekvensen växlar betydligt inom landets olika delar. Tabell 3 visar variatio— nerna mellan länen i absoluta tal. Det fram-

1 SOU 1966: 30 s. 76.

Tabell ] . Procentuell fördelning 1961 och 1966 av antalet brukningsenheter (över 2 hektar) med hänsyn till storleksgrupper inom följande kategorier: a) alla brukningsenheter, b) helt ägda brukningsenheter, e) helt arrenderade brukningsenheter, d) blandbruk. Antalet brukningsenheter inom varje grupp antages vara 100. Källa: Jordbruksräkningarna

% 55

o | In

In I N

Storleksgrupper i hektar Helt ägda Helt arrenderade Blandbruk

l l l . l l l » »

av markdisposition Tabell 2. Brukningsenheternas procentuella fördelning på storleksklasser inom skilda grupper Antalet brukningsenheter inom varje grupp antages vara 100. Jfr tabell 1. Källa: Jordbruksräkningen 1966

%, 55

_ Allo brukningsenheter ——— Helt ägda brukningsenheter —-—-— Helt arrenderade brukningsenheter x Inn-__. "Blandbruk"

—— __

[ l l [ 2—5 5—I0 10—15 15—20

I | l 1 20—30 30— 50 50—100 över 100

Hekfor åker

går därav att de flesta helt arrenderade brukningsenheterna fanns i Östergötlands (2475 st.) och Malmöhus län (2267 st.). Den största arealen arrenderad åkerjord fanns också i Malmöhus län (107 296 hek- tar) och Östergötlands län (98 133 hektar). De flesta blandbruken fanns i Älvsborgs län (3 173 st.) och Västerbottens län (2 679 st.). Den största blandbruksarealen fanns i Mal— möhus län (71 364 hektar) och Skaraborgs län (70 167 hektar).

Variationen mellan rena ägarebruk, rena arrendebruk och blandbruk, mätt i procent för de skilda länen, framgår av tabell 4. Den högsta frekvensen arrenderad jord fanns i Södermanlands (48,4 %), Stockholms (45,3 %) och Östergötlands (45,3 %) län. Den lägsta i Västerbottens (12,9 %) och Norrbottens län (13,7 %). De — relativt — flesta helt arrenderade brukningsenheterna

fanns i Östergötlands (35,1 %), Söderman- lands (34,7 %) och Stockholms (26,4 %) län, medan den lägsta frekvensen i detta fall fanns i Västerbottens (2,5 %) och Väs- ternorrlands (2,8 %) län. Som syns av siff- rorna i tabell 4 kol. 5 och 11 följer plats- siffrorna i de båda kolumnerna i stort sett i samma ordning. Blandbruken visar där- emot en helt annan men också mera jämn utbredning än de rena arrendebruken. Den — relativt — högsta frekvensen blandbruk räknat i areal fanns i Kopparbergs (47,0 %), Gävleborgs (43,7 %) och Gotlands (41,9 %) län. De — relativt flesta blandbruken fanns i Kopparbergs län (38,7 %), på Gotland (36,0 %) och i Gävleborgs län (30,8 %). Statistikens siffror över den arrenderade arealen ger endast ofullständiga uppgifter om brukningsenhetemas allmänna struktur. Av landets hela åkerareal var 30,6 procent

Tabell 3. Frekvensen av arrendebruk i absoluta tal i de olika länen Källa: Jordbruksräkningen 1966

Antal brukningsenheter Åkerareal i hektar

helt helt arrenderade alla helt ägda arrenderade blandbruk total ägd arrenderad brukn.-enheter blandbruk

plats- plats- plats- plats- plats- plats- plats- plats- plats- antal siffra antal siffra antal siffra antal siffra hektar siffra hektar siffra hektar siffra hektar siffra hektar siffra

2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 18 '19

Stockholms 3 607 23 1 699 952 11 956 21 116 571 13 63 716 17 52 855 39 225 34 701 13 Uppsala 3 793 21 1 794 971 1 028 20 134 088 9 78 438 12 55 650 41 275 40 282 8 Södermanlands 3 963 20 1 677 1 374 912 23 151 599 6 78 268 13 73 331 61 039 37 511 11 Östergötlands 7 059 14 3 154 2 475 1 430 15 216 521 3 118 388 5 98 133 79 949 50 141 4 Jönköpings 10169 7 6 338 1 313 2 518 4 105 236 14 69 567 14 35 669 23 016 32 611 16 Kronobergs 8 219 9 5 667 652 1 900 11 69 890 20 53 370 20 16 520 8 651 22 058 19 Kalmar 7 911 11 4 558 1 397 1 956 10 149 586 7 97 707 8 51 879 36 014 42 911 7 Gotlands 3 632 22 2131 192 1 309 18 80134 17 65 434 16 14 700 19 5 210 33 558 14 Blekinge 3 329 24 2 453 168 708 24 43 527 24 35 517 24 8 010 23 3 089 14 301 24 Kristianstads 10 779 5 7 361 1 162 2 256 7 193 732 4 145 244 3 48 488 9 29 103 54 517 3 Malmöhus 11 054 4 6 680 2 267 2 107 9 299 295 1 191 999 2 107 296 1 81 965 71 364 1 Hallands 7 948 10 5 732 674 1 542 13 127 291 11 100 918 7 26 373 14 16 308 31 868 18 Göteborgs och

_ Bohus 6 533 16 4 664 499 1 370 17 73 677 18 57 357 19 16 320 18 8 439 16 21 422 Älvsborgs 14 408 1 9 956 1 279 3 173 1 171 344 5 132 149 4 39 195 10 21 365 12 48 864 Skaraborgs 13 101 2 8 302 2151 2 648 3 282 004 2 194 333 1 87 671 3 62 536 3 70167 Värmlands 10 767 6 7 735 815 2 217 8 133 643 10 104 565 6 29 078 13 15 612 14 36 511 Örebro 5 231 18 3 028 831 1 372 16 123 583 12 84 445 11 39138 11 22 932 11 44 450 Västmanlands 4 296 19 2 380 973 943 22 147 867 8 95 112 9 52 755 7 39 068 7 39 864 Kopparbergs 5 909 17 3 224 395 2 290 6 69 117 21 48 628 22 20 489 15 6 986 17 32 478 Gävleborgs 7 484 12 4 737 439 2 308 5 86 601 16 66 379 15 20 222 16 5 420 18 37 850 Västernorrlands 9 810 8 7 698 272 1 840 12 71 069 19 59 757 18 11 312 21 2 235 22 22 023 Jämtlands 6 904 15 5 130 329 1 445 14 51 659 23 42 261 23 9 398 22 2 628 21 16 521 Västerbottens 12 948 3 9 945 324 2 679 2 103 879 15 90 449 10 13 430 20 1 854 23 32 705 Norrbottens 7 413 13 5 895 218 1 300 19 56 498 22 48 767 21 7 731 24 1 238 24 17 222

Riket 186 267 121 938 22 122 42 207 3 058 411 2122 768 935 643 615 157 885 900 Anmärkning: Summan av kol. 12 och 14 = kol. 10. Skillnaden mellan kol. 10 och summan av kol. 16

och 18 = åkerarealen för helt ägda brukningsenheter. Endast brukningsenheter med mer än 2 hektar åker medräknade.

Tabell 4. Frekvensen av arrendebruk — mätt i procent — i de olika länen Källa: Jordbruksräkningen 1966

Antal brukningsenheter. Procentuell fördelning Åkerareal. Procentuell fördelning

helt arrenderade helt ägda helt arrenderade blandbruk ägd arrenderad brukn.-enheter blandbruk

plats- plats- plats- plats- plats- plats— % siffra % siffra % siffra % % siffra % siffra % siffra

2 3 4 5 6 7 8 10 11 13 14 15

Stockholms 22 26,5 5 54,7 45,3 2;3 29,8 13 Uppsala 21 27,1 4 58,5 41 ,5 4 30,0 12 Södermanlands 24 23,0 10 51,6 48,4 1 24,7 22 Östergötlands 23 20,2 19;20 54,7 45,3 2;3 23,2 24 Jönköpings 14 24,8 7 66,1 33,9 8 31,0 9;10 Kronobergs 10 23,1 9 76,4 23,6 13 31,6 7 Kalmar 18 24,7 8 65,3 34,7 7 28,7 15 Gotlands 16 36,0 2 81,7 18,3 20 41,9 3 Blekinge 5 21,3 13 81,6 18,4 19 32,9 5 Kristianstads 1 1 20,9 75,0 25,0 12 28,1 17 Malmöhus 15 19,1 22 64,2 35,8 5 23,8 23 Hallands 19,4 21 79,3 20,7 18 25 ,0 20 Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

Riket

. v—n

hhmmew h

HN

ohmqwmm

21,0 14 77,8 22,2 16 22,0 77,1 22,9 15 20,2 68,9 31,1 10 20,6 18 78,2 21,8 17 26,2 6 68,3 31,7 9 22,0 64,3 35,7 6 38,7 70,4 29,6 11 30,8 76,6 23,4 14 18,7 84,1 15,9 22 20,9 81,8 18,2 21 20,7 87,1 12,9 24 17,5 86,3 13,7 23

22,7 69,4 30,6

29,1 14 28,5 10 24,9 21 27,3 18 36,0 27,0 19 47,0 43,7 31,0 32,0 31,5 30,5

29,0

”0.01

..

'n'/”LN _ v—c

meme v—lN

v—n—wN—qv—qu—q

.. .—

QNDONXDFOOOwQO &

_NN—cooxoo'xom-nv—N o uan-"Nm _.

N '—

Anmärkning: För varje län är summan av kol. 2,4 och 6 = 100 och summan av kol. 8 och 10 = 100. För varje län är skillnaden mellan 100 och summan av kol. 12 och 14 = procenttalet för de helt ägda brukningsenhetemas åkerareal. Endast brukningsenheter med mer än 2 hektar åker med- räknade.

utarrenderad, I närheten av denna siffra var exempelvis både Kopparbergs (29,6 %) och Skaraborgs (31,1 %) län. De helt arrende- rade brukningsenheterna utgjorde i Kop- parbergs län endast 6,7 procent av alla men var i Skaraborgs län relativt sett mer än dubbelt så många (16,4 %). Riksmedeltalet är här 11,9 procent. Ett område som Gävle- borgs län har en hög frekvens av blandbruk (43,7 % av åkerarealen; platssiffra 2) men har en låg frekvens av helt arrenderade brukningsenheter (6,3 % av åkerarealen; platssiffra 20).

Det har tidigare påpekats att den av bru- karen ägda jorden överväger i ca 78 procent av blandbruken. Detta förhållande samt de här påtalade lokala Skiljaktigheterna i före- komsten av blandbruk och rena arrende- bruk ger redan i sig en antydan om att den ekonomiska och sociala bakgrunden ej är densamma för dessa båda former av jord- bruksarrende. Den statistiska sannolikheten säger att den övervägande delen av »bland- brukarna» har sina hem och huvudparten av sina ekonomibyggnader på egen grund. De arrenden det här gäller är således i regel av typen sidoarrende, dvs. arrende av ett stycke - i regel obebyggd jord som bruka— ren tagit som en mer eller mindre tillfällig förstärkning av den ägda gårdens areella re- surser. Sidoarrendatom är inte alltid en självägande jordbrukare; det är mycket van- ligt att även brukare av helt arrenderade gårdar arrenderar jordstycken från andra jordbrukare än ägaren till den egentliga arrendegården. Utredningen har påträffat många fall av sådana Sidoarrenden. Efter- som de ej är att anse som blandbruk, kom- mer frekvensen av dem ej till synes i statisti- ken.

Siffermässigt sett är sidoarrendena talri- kare än de egentliga arrendena. Det är dock tydligt att de problem som sammanhänger med sidoarrendena i allmänhet är mindre än vid de egentliga jordbruksarrendena. Vid en undersökning av förekomsten av jord— bruksarrenden är det därför lämpligt att så långt det är möjligt särskilja de båda ty— perna av arrende.

Antalet egentliga arrendegårdar (mer än

halva åkerarealen arrenderad) år 1966 har ovan (5. 113) angivits till ca 31 400. Hur de egentliga arrendegårdarna fördelar sig på olika ägarekategorier och på sociala och vanliga arrenden framgår ej direkt av den officiella statistiken. Eftersom gällande ar- rendebestämmelser växlar i fråga om skilda kategorier av jordägare är det av intresse att veta hur de egentliga jordbruksarrendena fördelar sig på skilda jordägarekategorier. På grundval av 1966 års jordbruksräkning och övrig för utredningen tillgänglig stati— stik har en sådan fördelning gjorts i tabell 5. En närmare kommentar till tabellen lämnas i bilaga 2 (jfr även bilaga 3).

II . U tvecklingslinjer

1. Arrendejorden ökar—arrendatorerna blir färre

Det låter sig inte göra att utan vidare jäm- föra arrendefrekvensen under äldre tider med dagens förhållanden. Statistikens defi- nitioner och indelningsgrunder har ändrats tid efter annan, vartill kommer att begrepp som äganderätt, nyttjanderätt och arrende växlat i betydelse under tidernas lopp. Det sagda innebär å andra sidan ej att äldre tiders förhållanden i dessa ting överhuvud- taget inte skulle kunna utnyttjas för att be- lysa utvecklingen, närmast arrendegårdarnas antal och storlek under de senaste 200 åren. På grund av materialets ofullständighet måste dock alla slutsatser bedömas med försiktighet.

Under befolkningsstatistikens första år- hundrade, dvs. åren 1751—1850, synes den totala åkerarealen ha i det närmaste tre- dubblats, medan antalet brukningsenheter inte alls ökade i samma takt (ca 20 %). Un- der samma tid blev rikets folkmängd i det närmaste fördubblad (95 %). Befolknings- statistiken redovisar »bönder på andras hemman» först från och med år 1805. Denna kategori minskade sin andel i bru- karekåren (»bönder på egna och andras hemman») från 25,3 procent år 1810 till 19,7 procent år 1850. Först från och med 1865 är det möjligt att i statistiken bortse

Tabell 5. De egentliga arrendegårdarnas antal och fördelning på areal och jordägarekatego- rier omkring år 1966. Jfr bilaga 3

Antal gårdar Antal gårdar Antal Genomsnitt- högst 50 mer än 50 gårdar lig areal od- hektar hektar summa lad jord (i Jordägare odlad jord odlad jord hektar)

2

3 4 5 6

statens jordbruksdomäner, förvaltade av domänstyrelsen enl. KF 22/6 1934 400 300 700 60,0 1 b d:o skogsjordbruk 831 0 831 7,8 1 c d:o, förvaltade av militära myndig- heter; särskilda arrendebestämmelser saknas 59 11 70 18,8 i 1 d universitetens arrendegårdar, : förvaltade enl. KS 15/11 1945 280 63 343 42,2 1 e d:o »huggareställen» 10 0 10 11 ! 2 ecklesiastika arrenden, för vilka sär- ! skilda arrendebestämmelser gäller 2 580 250 2 830 27,3 3 kommuners arrenden (ej ingående i r 2; jfr lagen 12/4 1946) 1 350 150 1 500 18 4 Danviks hospital 10 1 11 29 , 5 Riddarhuset 18 13 31 44,3 i 6 hushållningssällskapen 5 3 8 58,5 I 7 Summa 1—6 5 543 791 6 334 27,0 i 8 a bolag, föreningar, stiftelser l (sociala; jfr 49 (5 AL) 3 510 0 3 935 l 8 b d:o; icke sociala 0 408 i 9 a övriga enskilda jordägare (sociala i kol. 3) 9 458 9 b övriga enskilda jordägare % 2 231j 21 131 (icke-sociala) 9 459 10 Summa 8—9 22 427 2 639 25 066 25,5 11 Summa 1—10 27 970 3 430 31 400 25,8

från brukningsenheter under två hektar åker. En viss ej obetydlig ökning av de egentliga arrendegårdarnas antal synes ha inträffat efter 1800-talets mitt. Mot århund- radets slut synes däremot arrendefrekvensen ha avtagit. År 1890 utgjorde de egentliga arrendegårdarna ca 38000 eller ca 15,5 procent av alla, vilket är den lägsta siffra (såväl absolut som relativt) som påträffats för den tid för vilken fullständig statistik finns. Efter år 1961 har dock, som nämnts i föregående avsnitt, den absoluta (men ej den relativa) siffran från 1890 (38 000) un- derskridits. Hur arrendefrekvensen utveck- lats under perioden 1890—1966 framgår av tabellerna 6 och 7. För år 1919 redovisas den största arealen odlad jord men också det största antalet arrendatorer (23,8 % av alla

jordbrukare). Antalet egentliga arrendegår- dar har därefter oavbrutet sjunkit och ut- gör nu, som nämnts i föregående avsnitt, omkring 17 procent av alla jordbruk.

Den arrenderade arealen redovisas i sta- tistiken först från och med år 1919. Under perioden 1919—1966 har landets åkerareal minskat med 19,3 procent, medan den ar- renderade arealen i absoluta tal räknat varit nästan konstant. De tre senaste jord- bruksräkningama 1956, 1961 och 1966 har varit mera detaljerade än de tidigare i det att brukningsenheterna nu uppdelats ej endast i ägda och arrenderade utan i »helt ägda», »helt arrenderade» och »delvis arrenderade» (»blandbruk»). Oaktat bland- bruken finns statistiskt redovisade endast

Avser endast brukningsenheter med mer än två hektar åker. Källor: se bilaga 4

antal brukningsenheter åkerareal i hektar

väsentligen självägda alla

egentliga arrendegårdar

brukad av

arrenderad ägaren total

År antal % antal % areal % areal %

1890 38 264 15,5 208 519 84,5 246 783 1900 40 994 15,9 216 370 84,1 257 364 1910 42 158 15,9 222 937 84,1 265 095 1913/19/20 73 165 23,8 234 805 76,2 307 970 931 583 25,5 2 715 706 74,5 3 647 289 1927 62 265 20,8 245 130 79,7 307 935 907 891 25,5 2 655 533 74,5 3 563 424 1932 60 192 19,6 247 187 80,4 307 379 954 885 26,7 2 620 504 73,3 3 575 389 1937 59 134 19,2 248 185 80,8 307 319 953 102 26,5 2 636 870 73,5 3 589 972 1944 55 892 18,9 240 335 81,1 296 227 952 773 26,7 2 613 790 73,3 3 566 563 1951 49 778 17,6 232 400 82,4 282 200 912 700 25,9 2 613 800 74,1 3 526 500 1956 43 445 16,2 224 656 83,8 268 100 933 320 26,8 2 554 680 74,1 3 488 000 1961 39 980 17,2 192 940 82,8 232 920 957 436 29,0 2 338 982 71,0 3 296 418 1966 31400 16,9 154867 83,1

sedan år 1956, tyder flera omständigheter på att det här är fråga om en företeelse som ej är av endast tillfällig natur. Blandbrukens relation till andra brukningsformer framgår av tabell 8. Blandbruken har från 1956 till 1966 års jordbruksräkning ökat i antal från 25 378 till 42207 eller 66,3 procent. De »helt arrenderade» brukningsenheterna var 1966 22 122. Blandbrukens areal ökade un- der de tio åren från 439253 till 885 900 hektar eller med 101,7 procent. De »helt» och »delvis» arrenderade brukningsenheter- nas sammanlagda andel av den totala åker- arealen har ökat från 35,3 procent år 1956 till 49,1 procent år 1961.

Ser man till antalet brukningsenheter in- om de sammantagna grupperna helt arren- derade och delvis arrenderade bruknings- enheter har själva ökningen här gått ännu snabbare; procentsiffrorna är dock lägre än i fråga om arealen. Summan av alla bland- bruk och rena arrendebruk motsvarade år 1956 23,6 procent av det totala antalet brukningsenheter. År 1966 hade procent- siffran stigit till 34,5.

Som jämförelse till den svenska statistiken över frekvensen av blandbruk intages här en tablå utvisande bl. a. blandbruksfrek- vensen i USA (tabell 9). Även om förhål- landena i flera hänseenden är olika, är dock av intresse att se att blandbruken (»Part

186 267 935 643 30,6 2122 768 69,4 3 058 411

Owners») såväl till antal som areal ökat avsevärt sedan sekelskiftet. De amerikanska blandbrukens areal har stigit utan avbrott, medan de rena arrendebruken (»Tenants») har minskat mycket kraftigt i såväl antal som areal sedan slutet av 1930-talet. Ten- denser i samma riktning kan konstateras också på andra håll.1 Genomsnittsarealen för brukningsenheter av alla slag i USA var 1959 302,8 acres (123 hektar) och 1964 351,5 acres (142 hektar).

2. Storleksrationaliseringen går snabbast på arrendegårdarna

Läget i stort kan sammanfattas sålunda. Det svenska jordbruket utmärkes f.n. av att såväl den odlade arealen som antalet brukningsenheter minskar. Minskningen av den odlade arealen har dock hittills varit tämligen obetydlig och procentuellt sett mindre än minskningen av antalet bruk- ningsenheter. Man kan räkna med att den totala åkerarealen f.n. minskar med ca

1 Danmark: Betaenkning afgivet af Landbo- kommissionen af 1960 I, 1962, s. 102 och iakt- tagelser av utredningen under dess studieresa till Danmark 1964. Norge: Jordleiekomitéens in- stilling till landbrugsdepartementet den 30 mars 1962 s. 19, Odeltingsproposition nr 44/1963—64, s. 23. England: Agricultural statistics 1962/63, England a'nd Wales, s. 166.

i s i i

Jfr tabell 6

Antal bruk— ningsenheter

Äkemreai i

l000 hektar

500000—1 _ Allo över 2 hektar I 250 000 _/ Väsen+ligen självägda _/// 200 000— —9000 150 000— _3000 _ Brukud av ägaren : IUUDDD— lzuou , Egentliga arrendegårdar : ,— ,! _ 50 000— / _ | 000 ___—___; GrreHderud X: 0 | | | | | | | 1 7 | _ " IMO IQDO |9|0 |913/l9/20 |927 |932 |337 1944 1951 |956 1961 1965 An+al brukningsenheter Äkeroreal i 1000 hektar SOU 1968: 57 121

Källa: Jordbruksräkningarna

Antal bruk— ni nqsen hei'er

50 000 hektar om året eller ca två procent. Antalet brukningsenheter torde f.n. årligen minska med ca 10000 eller ca fem pro- cent.1

Av en inom lantbruksstyrelsen gjord ut- redning framgår att det finns anledning att räkna med att åkerarealen (och annan jord- bruksareal) under den närmaste framtiden kommer att minska snabbare än hittills.2 Den nämnda utredningen beräknar att unge- fär en tredjedel av den nuvarande åker-

122 Tabell 8. Förekomsten av olika slag av brukningsenheter i Sverige 1956—1966.

Åker-areal i 1000 hektar

250 000— ls uno — >— 200 000— __I, 000 i _ : i __ *Alla bruknings— : l enheter-_ _ % _ _ l * ; 5 150 000— — 3 000 i _ X Hel'l' öqdu x : lou uou— _— zoon _ : ? anonu— ! | mm i __ Helt arren-/x _ l _ derade &: x Blandbrukx _ _ C 0 | , _ o l956 1951 l966 1956 I96l I966

arealen år 1980 ej längre kommer att an— vändas i jordbruksproduktionen. Prognosen gestaltar sig ganska olika för skilda delar av landet. För södra och mellersta Sveriges slättbygder beräknas minskningen till 24 procent, för södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder till 62 procent och för

1 Jordbruksräkningarna; SOU 1966: 30 s. 77,

& Åkerjordens framtida omfattning och loka- lisering, Lantbruksstyrelsens meddelanden ser. A nr 6, 1967, s. 69.

Tabell 9. Arrendefrekvensen i USA. Källa: Land, the yearbook of agriculture, 1958, utg. av US department of agriculture, s. 300, kom- pletterad med uppgifter lämnade av USA:s ambassad i Sverige

Antal bruknings— Areoli enheter i tusental milj acres 7000 I400 6000— "" 5000— -—l000 4000— Alla brukninqs-/ / enheter ... 3000— — Helt ögdo — / (inklusive ägda V 500 med anställd _ 200"? förvaltare) / Helt arren— M NK derade/ Blandbruk/fl _ ||'|'|'|'| ll'l'l'l'l " l900 10 20 50 40 50 60 |900 I0 20 30 100 50 60

Norrland till 46 procent.

Om prognosen slår in och om arrendet (närmast gårdsarrendet) behåller den geo- grafiska utbredning som det hittills sedan länge haft, kommer arrendet som bruk- ningsform inom jordbruket att i framtiden få ökad relativ betydelse.

Den hittillsvarande utvecklingen har med- fört att brukningsenhetemas genomsnitts- areal har stigit något. År 1937 var den ge— nomsnittliga åkerarealen bland bruknings- enheter med två hektar åker och däröver 11,7 hektar. År 1951 var samma siffra 12,5, år 1961 14,2 och 1966 16,4.

Ökningen av genomsnittsarealen har skett betydligt snabbare för arrendegårdar- na än för de självägda. För självägda går- dar (de »egentliga ägarebruken») var ge- nomsnittsarealen i hektar år 1937 ca 10,6, år 1951 ca 11,3, år 1961 ca 12,5 och år

1966 ca 14,5. För de egentliga arrende- gårdarna var genomsnittsarealen i hektar år 1937 ca 16,1, år 1951 ca 18,3, år 1961 ca 22,3 och år 1966 ca 25,8. Arrendegårdarnas åkerareal är alltså för närvarande i genom— snitt ca 78 procent större än åkerarealen hos de gårdar som helt eller till större delen brukas av ägaren. Avståndet mel- lan genomsnittsarealen för de båda katego- rierna har tidigare vidgats tämligen snabbt men har varit oförändrat mellan 1961 och 1966 års jordbruksräkningar. Förhållandet framgår tydligare, om man närmare grans- kar de olika brukningsenhetemas fördelning på storleksgrupper, se tabell 10. År 1937 har valts som utgångspunkt för jämförelsen av det skälet att 1937 års jordbruksräkning var den sista som företogs före 1943 års arrendereform. Under tiden mellan 1937 och 1944 års räkningar var dessutom för- hållandena i just dessa avseenden tämligen

Tabell 10. Arrendefrekvensen inom olika storleksgrupper 1937—19611

Storleksklass (hektar åker)

Kol. ]

1 2— 5 2 5— 10 3 10— 20 4 20— 30 5.30— 50 6 50—100 7 över 100

Ägarebruk (mer än hälften av bruk- ningsenhetens åkerareal innehas av brukaren med äganderätt eller fidei- Alla brukningsenheter kommissrätt) Egentliga arrendegårdar

1937 1951 1961 1966 1937 1951 1961 1937 1951 1961

% antal % antal % antal % antal % antal antal % antal % antal % antal %

2 3 4 5 6 8 9 10 12 14 16 20 21

113 722 3 95 945 34,0 66 635 47 301 97 298 3 89 755 31,8 75 017 55 025 60 441 1 59 790 21,2 53 446 43 754

,0 95 612 83 505 60 882 18 110 5 753 ,7 ,7 17 518 ,7 17 719 ,6 ,7 ,7

,4

,5 81 838 76 664 65 272 15 460 9 745 24,4

,5 47228 47 578 42 635 13213 10811

,3 18 266 18 433 ,9 12 329 12 678 12 784 5 189 5 482

10 969 11234 ,0 11960 13 231 ,1 6714 7189 7109 4255 4851 12,1

5 077 ,9 ,4 ,8 ,2

5 419 5 410 6 280 2 930 3 170 2 854 2147 2 556 6,4 2 294 2 325 2 186 2 243 1 534 1 625 1 404 760 782 2,0

Summa

2—— 50 över 50

307319 100 282187 100 232920 100 186267 100 248185 232409 100 192940 59134 39980 100

299 948 274 443 225 324 177 744 243 721 227 614 188 682 56 227 46 829 36 642 7 371 2,7 7 744 2,4 7 596 3,3 8 523 4,6 4 464 1,8 4 795 2,1 4 258 2 907 4,9 2 949 3 338 8,4

1 Materialet från 1966 års jordbruksräkning, se kol. 8 och 9, har ej medgivit en uppdelning av ägarebruk och egentliga arrendegårdar på storleksgrupper. Jfr bil. 4.

l l | ! l i |

stabila.3 Antalet egentliga arrendegårdar (mer än halva arealen arrenderad) med mer än två hektar åker har från 1937 till 1961 minskat från 59 134 till 39 980 (minskning- en utgör 32,4 %). Inom storlekskategorin 2—50 hektar åker har minskningen varit 34,8 procent. För självägda gårdar i denna storlekskategori har minskningen utgjort 24,9 procent, se tabell 1] . Minskningen av antalet arrendeställen har varit störst i storlekskategorin 25 hektar (68,2 %). Minskningen i antal har emellertid varit lägre i de storleksklasser där den genom— snittliga åkerarealen är större och förbyts i en ökning i alla storleksklasser över 20 hektar. I kategorin 20—30 hektar har ök- ningen utgjort 5,6 procent, i kategorin 30—50 hektar 14,0 och i kategorin över 50 hektar 14,8 procent. Inom kategorin ägarebruk har som synes av tabell 11 kol. 5 tendensen ej varit lika enhetlig. För ägarebruken före— ligger en minskning inom alla storlekskate- gorier utom kategorierna 20—50 hektar. Den största stabiliteten i statistiskt hänseende finns inom storlekskategorin 20—30 hektar och detta gäller både för ägarebruk (3,7 % ökning) och arrendebruk (5,6 % ökning). Den största ökningen har förekommit inom gruppen arrendebruk över 50 hektar (14,8 %). Det är emellertid anmärknings- värt att ökningen inom kategorin arrende- bruk i storleken 30—50 hektar varit nästan lika stor (14,0 %).

3. De sociala arrendena minskar snabbast i antal

' Den officiella statistiken lämnar inget svar

på frågan hur många arrenden som är so- ciala eller vilka förändringar som sker inom denna grupp. Utredningen har därför för- sökt att på andra vägar få en bild av dels i vilken omfattning de sociala arrendena växlat i antal sedan 1943 års arrendereform, dels vad som sker med den jord som ingått i nedlagda sociala arrendeställen. Utred- ningen har sålunda låtit företaga två stick- provsundersökningar, för vilka närmare re- dogöres i bilagorna 5 och 6. Den ena under— sökningen bygger på siffror som lämnats av 58 godtyckligt valda godsförvaltningar i skil- da delar av landet. Förhållandena vid års- skiftet 1943/ 44, då den gällande arrende- lagen i nuvarande utformning trädde i kraft, har jämförts med förhållandena vid årsskif- tet 1963/ 64. Resultatet av undersökningen har sammanfattats i tabellerna 12—14.

På 57 av de 58 godsen fanns 1943/44 sociala arrendatorer. Antalet uppgick då till 5 495. Tjugo år senare fanns sociala arren- datorer på 52 aV de 58 godsen. Antalet so- ciala arrenden hade då minskat till 2 189, vilket innebär en minskning med 60,2 pro- cent. Minskningen är betydligt starkare än den minskning av arrenderade bruknings- enheter om högst 50 hektar åker som redo-

” Jordbruksräkningen 1944, s. 23.

Tabell 1] . Förändringar inom olika storleksklasser åren 1937—1961

Storleksklass Alla brukningsenheter Ägarebruk Arrendebruk

(hektar åker) antal % antal % antal %

kol. 1 2 3 4 5 6 7 1 2— 5 47 087 41,4 34 730 —— 36,3 12 357 — 68,2 2 5—10 22 281 — 22,9 — 16 566 20,2 5 715 37,0 3 10—20 —— 6 995 — 11,6 —— 4 593 — 9,7 2 402 —18,2 4 20—30 + 748 + 4,3 + 455 + 3,7 + 293 + 5,6 5 30—50 + 991 + 9,0 + 395 + 5,9 + 596 + 14,0 6 över 50 + 225 + 3,1 206 4,6 + 431 + 14,8 7 alla 74 399 —— 24,2 55 245 22,3 _ 19 154 32,4 8 2—50 — 74 624 24,9 — 54 039 24,9 19 585 34,8

Tabell 12. Förändringar på 58 arrendegods sedan 1943 års arrendelagstiftning trädde i kraft. Jfr bilaga 5

Sociala arrendeställen Icke-sociala arrendeställen Alla arrendeställen Areal i hektar under eget bruk

Antal Ändring Antal Ändring Antal Antal Ändring 1943/44 1963/64 1% 1943/44 1963/64 1% 1943/44 1963/64 ' 1943/44 1963/64 i%

2 3 4 5 6 7 8 9 10 12 13 14

16 gods i Blekinge, 751 6 047 10 107 Skåne och Halland

31 gods i Mellansverige 541 10 469 12 829 11 gods i norra Sverige 1 079 8 563 6 825 (jfr 64 & AL)

Alla de 58 godsen 2 371 25 079 29 761

Tabell 13. Förändringar på de i tabell 12 omnämnda godsen, fördelade i genomsnitt per gods

Sociala arrendeställen

Icke-sociala Alla arrendeställen

Areal under

arrendeställen eget bruk

Antal

Antal Antal Hektar

1943/44 1963/64 1 2 3 4 5

16 gods i Blekinge,

1943/44 1963/64 1943/44 1963/64 1943/44 1963/64

6 7 8 9 10

Skåne och Halland 72,0 39,4 7,4 7,5 79,4 46,9 377,9 631,7 2 31 gods i Mellan-

sverige 45,6 15,9 1,9 1,5 47,5 17,5 337,7 413,8 3 11 gods i norra

Sverige (jfr 64 5 AL) 266,1 96,8 0,7 1,3 266,9 98,1 778,4 620,4 4 Alla de 58 godsen 94,7 37,7 3,2 3,1 98,0 40,9 432,4 513,1

visas i jordbruksräkningarna. Dessa visar för närmast jämförbara period (1937—1961) en minskning inom kategorin 2—50 hektar av 34,8 % (tabell 11 kol. 7 rad 8). Minsk- ningen i antalet sociala arrendeställen har varit starkare i norra och mellersta Sverige än i de fyra sydligaste länen (tabell 12 kol. 5).

Godsförvaltningarna har också tillfrågats om omfattningen av jord under eget bruk. Tendensen är här ännu mindre enhetlig. 1943/ 44 fanns under eget bruk 25 079 hek— tar, fördelade på 50 gods. Tjugo år senare fanns under eget bruk 29 761 hektar, även- ledes fördelade på 50 gods. Ökningen mot- svarar för hela landet 18,7 procent. Ökning— en har varit starkast på de 16 godsen i Skåne, Blekinge och Halland (67,1 %). På de mellansvenska godsen har ökningen varit betydligt mindre (22,5 procent), medan i de norra landskapen arealen under eget bruk i stället minskat i ej ringa mån (20,3 %).

4. Den lediga jorden delas mellan huvudgård och kvarvarande arrendegårdar

En fråga som här anmäler sig till besvarande är: Har de försvunna arrendeställenas areal i första hand använts till förstärkning av jordägarens eget jordbruk eller till förstärk- ning av kvarvarande arrendeställen? När det gäller bedömningen av arealförstärkning tillåter materialet inte att man skiljer på sociala och icke-sociala arrenden. Emellertid

spelar bland de utfrågade godsförvaltningar- na de icke-sociala arrendena en relativt un- derordnad roll.

Vid bedömningen av de framkomna siff- rorna måste beaktas att förhållandena ge- staltat sig mycket olika på olika gods och i skilda delar av landet. Detta gäller t. ex. om omfattningen av skogsplantering på åker. Det är också ofrånkomligt att undersök- ningen är behäftad med vissa felkällor. Vad de undersökta godsen beträffar, kan dock med tämligen stor säkerhet sägas att den övervägande delen av den ledigblivna åker- arealen kommit de kvarvarande arrendegår- darna till godo. Deras areal har till följd härav ökat med omkring 75 procent. (För arrendegårdar i allmänhet i landet ökade arealen åren 1937—1961 med ca 39 procent.) Medan genomsnittsarealen för egentliga ar- rendegårdar vid den ifrågavarande tidpunk- ten torde ha utgjort ca 24 hektar, har den vid de undersökta godsen (1963/ 64) varit inte obetydligt större (ca 29 hektar). Det vill alltså synas som om de möjligheter till bildande av större brukningsenheter som finns inom ett gods blivit tillvaratagna inte blott i fråga om huvudgårdar under eget bruk utan också i fråga om kvarvarande utarrenderade undergårdar. Tendensen att förstärka de kvarvarande arrendegårdarna med ökade åkerarealer har dock i de fyra sydligaste länen varit mindre påtaglig än i landet i övrigt. Visserligen är arrendegår— darnas (på de undersökta godsen) genom-

Antal arrendegårdar

Arrendegårdarnas genomsnittsareal (hektar åker)

Utarrenderad areal (hektar åker)

1943/44 1963/64 1943/44 1963/64 1943/44 1963/64

2 3 4 5 6 7 8

16 gods i Blekinge, Skåne och Halland 10 gods i övriga Sverige Alla de 26 godsen

751 397 1 148

1 270 932 2 202

snittsareal i de fyra länen (ca 35 hektar) be- tydligt högre än på andra håll, men areal- ökningen har dock relativt sett varit mindre än på andra håll (ca 43 % mot ca 75 %). Detta sammanhänger med att arealen under eget bruk ökat mer i de fyra länen än i lan- det i övrigt.

5. Specialundersökning för Östergötland. De sociala arrendena visar måttlig minskning

Det är uppenbart att alltför omfattande slutsatser ej får dragas av siffrorna från de 58 godsen. Undersökningen omfattar endast 10 å 15 procent av de sociala arrendena i landet 1963/ 64. Jordägarna representeras till större delen av för svenska förhållanden mycket stora eller medelstora godsförvalt- ningar. De mindre godstypema och »en- gårdsgodsägarna» är praktiskt taget ej alls företrädda. Undersökningen av de 58 god— sen har därför kompletterats med en annan, som också är en stickprovsundersökning men som bedrivits efter något andra linjer. Undersökningen har omfattat alla sociala arrenden inom 40 slumpvis utvalda socknar i Östergötlands län. Länet har valts därför att det framstår som ett utpräglat »arrende- län» och därför att för länet funnits ett sta- tistiskt material utan motstycke på andra håll. En närmare redogörelse för östgöta- undersökningen lämnas i bilaga 6. Inom det undersökta området inventerades alla arrendeställen, som kunde anses som be- byggda brukningsenheter, dels vid tidpunk- ten för tillkomsten av 1943 års lagstiftning, dels vid årsskiftet 1963/ 64. Undersökning- en visade att antalet sociala arrenden mins-

26 161 ' 7528 33 689

30 963 11 032 41 995

24,38 11,84 19,07

34,83 18,96 29,35

kat från 475 till 304. Minskningen _utgör 36 procent.

Östgötaundersökningen visar således en betydligt lägre nedläggningsfrekvens än un- dersökningen av de 58 godsen, där minsk- ningen var 60 procent. Den visar däremot god överensstämmelse med jordbruksräk- ningarnas uppgifter om antalet nedlagda ar- renden i storleksklassen 2—50 hektar (för hela riket 1937—1961: 34,8 %). Antalet egentliga arrendegårdar under 50 hektar i Östergötlands län minskade under åren 1937 —1961 med ca 44%.

Uppenbart är att några allmängiltiga slut— satser inte heller kan dragas av östgötaun- dersökningen. Utredningen tror dock att den tämligen väl avspeglar utvecklingen inom Östergötlands län och angränsande trakter med snarlik arrendestruktur.

6. Arrendet är av väsentlig betydelse vid strukturomvandlingen inom jordbruket

Undersökningen av de 58 godsen ger vid handen att de sociala arrendegårdarna mins- kat betydligt snabbare än andra egentliga arrendegårdar under 50 hektar. Östgötaun- dersökningen talar däremot snarast i mot— satt riktning dock ej lika markant. Redan de motsägelsefyllda resultaten visar att någ- ra allmängiltiga slutsatser inte kan dragas av vare sig den ena eller den andra under- sökningen. Ser man dem i belysning av den officiella statistiken och de erfarenheter ut— redningen eljest förvärvat, finns det anled- ning att räkna med att de sociala arrende- gårdarna minskat något mera än andra egentliga arrendegårdar i samma storleks-

Källa: Jordbruksräkningarna Tabell 15. Helt arrenderade brukningsenheter 1961—1968

Alla slag av Åkerareal i Antal Antal Förändring brukningsenheter hektar 1961 1966 i % Förändring i %

] 2—10 11 535 6 790 — 41,1 — 27,8 2 10—20 8 149 5 362 — 34,2 18,1 3 20—30 4 396 3 648 —— 17,0 + 0,9 4 över 30 6 647 6 322 — 4,9 + 11,2 5 alla 30 727 22 122 — 28,0 — 20,0

grupp. Under tjugoårsperioden 1943/44— 1963/ 64 torde ungefär hälften av de sociala arrendegårdarna ha upphört som självstän- diga brukningsenheter. Antalet arrendegår- dar har även därefter minskat. Minskning- en har med all säkerhet även gällt de sociala arrendegårdarna. Tabell 15 visar föränd- ringarna bland de helt arrenderade bruk- ningsenheterna 1961—1966. Anmärkningsvärt är bl. a. att antalet helt arrenderade brukningsenheter över 30 hek- tar minskat med ca 5 procent, medan det totala antalet brukningsenheter i denna stor- leksgrupp ökat med ca 11 procent. Detta kan synas tyda på en minskad betydelse för arrende bland de större brukningsenhe- terna. Så är dock inte fallet. Även de helt ägda enheterna över 30 hektar har minskat i antal under femårsperioden (1,9 %). Ök- ningen faller helt inom kategorin blandbruk. Ökningen har där (inom kategorien över 30 hektar) varit 58,9 procent. Av erfarenhet vet man att en förhållandevis stor del av de största blandbruken, ca en tredjedel, utgöres av egentliga arrendegårdar. Jfr bil. 4, slutet. Små arrendegårdar minskar i antal snab— bare än större. Detta torde ej minst gälla för sociala arrendegårdar. Minskningen har gått olika snabbt i olika landsändar och hos olika kategorier av jordägare. Mindre snabbt har minskningen skett i de sydligaste land— skapen, vilket är naturligt med tanke på att medelarealen där sedan gammalt är större. När det gäller de grupper som ligger över genomsnittet (ca 26 hektar) synes läget ha stabiliserat sig och här synes en viss ökning äga rum. (Obs. att tabell 15 endast avser helt arrenderade brukningsenheter.) Minskningen i antal och ökningen i de

kvarvarandes genomsnittsareal har varit mest påtagliga på arrendegårdar under stör- re sammanhängande gods. Detta är naturligt med tanke på att där ofta förelegat bättre möjligheter till strukturförändringar än hos andra jordägarekategorier.

De försvunna arrendegårdarna har till ej ringa del planterats med skog. Detta gäller särskilt om i arrendet ingående betesmarker men också i fråga om åkerjord. En bety— dande del av åkerjorden har av jordägarna tagits under eget bruk. Denna företeelse sy- nes ha varit särskilt påtaglig i de sydligaste landskapen. Den övervägande delen av de försvunna arrendegårdarnas åkerareal har dock såväl där som annorstädes använts till förstärkning av de kvarvarande arrendegår- darnas areal.

Arrendets betydelse för storleksrationali- seringen ( i betydelsen ökning av bruknings— enheternas åkerareal) belyses också av föl- jande siffror. Mellan 1961 och 1966 års jordbruksräkningar minskade både den ar— renderade och den »ägda» arealen. Den arrenderade arealen ökade dock sin relativa andel av den totala åkerarealen från 29,0 till 30,6 procent (+ 1,6 %). Av alla bruknings- enheter med mer än 15 hektar åker utgjorde den arrenderade arealen år 1961 22,8 pro— cent av dessa enheters totalareal. Fem år senare utgjorde samma siffra 25,8 procent (+ 3,0 %). Enheterna med högst 15 hektar minskade under samma tid sin andel i den totala arrenderade åkerarealen från 6,2 till 4,8 procent (— 1,4 %). Den konstaterade relativa ökningen av den arrenderade area- len har således nästan helt tagits i anspråk av gårdar som är större än genomsnittet.

KAPITEL 4

I. Jordbrukets—särskilt arrendejordbru- kets—förändrade situation

1. J ordbruksbetolkningens minskning

Jordbruksbefolkningens minskade andel av landets hela befolkning framgår av följande tabell.1

År Procent 1870 72,4 1900 55,1 1930 39,4 1940 34,1 1950 24,6 1960 16,0

Av den förvärvsarbetande delen av lan- dets befolkning var år 1960 446952 eller 13,8 procent sysselsatta inom lantbruket, dvs. jordbruk med binäringar.

Det har beräknats att av den yrkesverk- samma arbetskraften år 1960 8,8 procent och 1965 6,5 procent var sysselsatt i »rent jordbruk», dvs. åkerbruk och boskapsskötsel (utom binäringar såsom fiske eller skogs- bruk).2 Den alltjämt fortskridande industria- liseringen och urbaniseringen samt särskilt för jordbrukets del — rationaliseringen gör

1 Uppgifterna gäller den totala befolkningen. Icke förvärvsarbetande hänförs till »huvudman— nens» yrke. Övriga kategorier i denna räkning är b) industri och hantverk, c) handel och samfärd- sel, d) offentliga tjänster m.m. Till jordbruks- befolkningen hänförs även den som har sin utkomst av binäring till jordbruk såsom skogs- bruk och fiske. Källor: Historisk statistik för Sverige, del 1, s. 29; Folkräkningen 1960 del VI, tab. 1 och 4; Svenskt lantbruk i siffror och dia- gram, 1964, s. 10, 56.

Allmänna synpunkter på jordbruksarrende

att de nämnda procenttalen kan beräknas komma att fortsätta att sjunka.3

2. Arrendets förändrade ställning

Statistiken visar vidare att inom jordbrukar- kåren antalet arrendatorer (av egentliga ar- rendegårdar) minskar snabbare än antalet självägande brukare (se tabeH 10 och 11). Enligt 1937 års jordbruksräkning utgjorde de jordbrukare som disponerade endast eller huvudsakligen arrenderad jord ca 59000, motsvarande 19,2 % av jordbrukarkårcn. År 1966 hade antalet sådana arrendatorer sjun- kit till ca 31 400 eller ca 17 procent av jordbrukarkåren.1 Medan antalet självägan- de brukare under åren 1937—1966 minskade med 37,6 procent, minskade antalet arren- datorer med 46,9 procent. Rent numerärt har arrende som företagsform såtillvida minskat i betydelse både inom jordbruket och inom näringslivet i stort att en minsk- ning skett inte blott av antalet jordbrukare utan även av arrendatorernas (av egentliga arrendegårdars) andel av jordbrukarkåren. De återstående brukningsenheter där bruka- ren disponerar endast eller huvudsakligen arrenderad jord, dvs. arrendegårdar i veder- tagen mening, har också i viss mån ändrat

” Uppgiften lämnad i januari 1967 av jord- brukets utredningsinstitut. Jfr MJ U 1963: 2 s. 13.

3 SOU 1966: 30 s. 75. 1 Antalet arrendatorer har satts lika med an- talet väsentligen arrenderade brukningsenheter; jfr tab. 6. Endast brukningsenheter med mer än två hektar åker medräknade.

karaktär. De sedan gammalt bestående god- sen är visserligen alltjämt på det hela taget oförändrade till antal och storlek. Den be- rörda minskningen av antalet arrendatorer gäller emellertid alldeles särskilt för godsens arrendatorer. 58 slumpvis utvalda gods i skilda delar av riket hade vid årsskiftet 1963/ 64 2 371 sådana arrendegårdar. Tjugo år tidigare fanns på samma godsarealer 5 679 arrendegårdar. Minskningen utgör 58 procent. De traditionella godsens arrende— gårdar har blivit väsentligt färre men också betydligt större. Arealen under eget bruk har emellertid också ökat.

Jordförvärvslagen har lagt hinder i vägen för icke—jordbrukare att förvärva jordbruks— fastigheter. Det kan antagas att därigenom tillkomsten av ett antal nya arrendegårdar hindrats. Å andra sidan har jordförvärvs- lagen — jämte annat —— medfört att många gårdar som eljest skulle ha sålts förblivit osålda. När ägaren avlidit har gården i många fall ej skiftats utan behållits av den avlidnes dödsbo. Sådana gårdar brukas i dag ofta av arrendator, ibland som självständig brukningsenhet men oftare såsom sidoar- rende. Även om förhållandet ej kan beläggas med siffror, är det sannolikt att dödsbona utgör den största jordägaregruppen när det gäller upplåtelse av Sidoarrende.

Jordbruksstatistiken visar att sidoarrende- na f.n. ökar mer än vad gårdsarrendena minskar. Summeras båda arrendatorskatego- rierna visar det sig att mer än var tredje jordbrukare f.n. är arrendator till hela el— ler en del av sitt markinnehav.

3. Ändrade ägareförhållanden

Även om inte alla bortrationaliserade ar— rendegårdar har sammanslagits med kvarstå- ende arrendegårdar, är det dock tydligt att arrendegårdarnas genomsnittsareal ökat. Ök- ningen har varit betydligt större än ökning- en inom kategorin självägda eller huvudsak- ligen självägda brukningsenheter. Ett mycket stort antal av de minsta arrendeställena, t. ex. torpen och de s.k. huggareställena, har försvunnit framför allt genom inneha- varens (eller hans barns) övergång till hel-

tidsarbete i industri eller skogsarbete. Den allmänna välfärdsutvecklingen har om än i växlande mån _ kommit också arrendato- rerna till del. Till bilden hör också att jord— brukarnas ekonomiska och fackliga före- ningsrörelse fått en omfattning och bety- delse som den ej hade vid de tidigare ar- rendereformerna.

Denna här endast skisserade utveckling har bl. a. medfört att den stora skillnad som förr fanns mellan jordägarna och arrenda- torerna såsom i ekonomiskt hänseende skil- da klasser i ej ringa mån utjämnats. Andra omständigheter har verkat i samma riktning. Det inträffar nu oftare än förr att det ut- arrenderade arrendestället utgör den enda odlade jord som jordägaren äger. Förhållan- det sammanhänger med att det är mycket vanligt att en fastighet efter ägarens död ej vare sig avyttras eller ingår i arvskifte eller bodelning utan behålles av dödsboet och utarrenderas, en företeelse som ibland betecknats »dödsbosjukan».1 I samband med den omfattande avfolkningen på lands- bygden inträffar det allt mindre ofta att dödsboet (efter en självägande jordbru- kare) som sådant fortsätter brukningen. I stället utarrenderas ofta den odlade jorden. Ibland är arrendatorn delägare i boet eller gift med en delägare, ibland är han helt utomstående. Den rådande flykten till real- värden och det principiella förbudet att ge- nom fastighetsbildning skilja åker från skog har medfört att också många andra »en- gårdsjordägare», som ej själva vill eller kan bruka sin jord, i stället för att sälja sin fas- tighet, föredrar att utarrendera den odlade jorden, ibland tillsammans med byggnader- na, ibland utan. Inom denna kategori av arrendegårdar har av naturliga skäl ej före- kommit någon motsvarighet till den omfat- tande storleksrationalisering som på de stör- re godsen kunnat iakttagas i fråga om såväl kvarvarande arrendegårdar som gårdar un— der eget bruk.2 Även om upplåtelser från »engårdsjordägare» förekommit i alla tider,

1 Jfr SOU 1963: 52 s. 238 och TLU 1965 nr 12 med där lämnade hänvisningar. * Jfr den i bilaga 6 omtalade undersökningen av 40 socknar i Östergötland.

är det dock tydligt att den påtagliga ökning- en aV denna upplåtelsetyp bidrar till att ut- plåna den typiska klasskillnad som förr fanns mellan jordägare och arrendatorer. Intressant är att man här — utan alla jäm- förelser i övrigt — kan spåra en återgång till det tillstånd som återspeglas i landskapsla- garnas bestämmelser om upplåtelse av jord. Under den äldre medeltiden existerade nämligen inte de koncentrerade gods som vi känner från senare tider. Bestämmelserna tyder på att jordägaren och arrendatorer ej i den utsträckning som senare blev vanligt tillhörde olika samhällsklasser.

En ytterligare företeelse i dagens jordbruk bör i detta sammanhang beröras. På sina håll har man spårat intresse hos livsmedels- industrier och liknande rättssubjekt att vid sidan om s.k. kontraktsodlingar arrendera stora sammanhängande arealer av flera »en- gårdsjordägare» för gemensamt bruk. Det finns anledning att räkna med att sådana upplåtelser i framtiden kan bli vanligare. I sådana fall kan det med viss rätt sägas att den forna överlägsenheten i ekonomiskt hän- seende hos jordägaren förbytts i sin motsats.

4. Mekanisering och rationalisering

De stora förändringar som under den se- naste mansåldern skett inom landets nä— ringsliv har till en del haft sin motsvarighet också på jordbrukets område. Nya maskiner, redskap och material har medfört stora be— sparingar i tid och pengar. Utvecklandet av växtsorter och husdjursraser med bättre egenskaper och större avkastningsförrnåga har inneburit förutsättningar för ökat väl- stånd för såväl producenter som konsumen- ter. Alla de tekniska nyheterna har emeller- tid inte överallt kunnat nyttjas i full ut- sträckning. Detta har i regel berott på att de hittillsvarande brukningsenheterna varit all- deles för små för att kunna förränta det kapital som krävs för att fullt ut kunna ut- nyttja den nya tekniken. Den utveckling som faktiskt skett har emellertid varit impone- rande nog och skall med några siffror en- dast antydas. Till en början erinras om den tillväxt av brukningsenhetemas (särskilt de

arrenderades) genomsnittsareal varom tidi- gare talats (s. 123). Den ökade maskinan- vändningen illustreras av tabell 16.

Tabell 16. Antal traktorer och skördetrös- kor i svenskt jordbruk 1930—1966. Källa: Svenskt lantbruk i siffror och diagram MJU 1967: 2 s. 22. Tabellen anger endast ungefärliga tal År traktorer skördetröskor 1930 5 000 0 1940 22 000 500 1950 58 000 7 000 1960 150 000 27 000 1966 170 000 39 000 Genomsnittsskörden av höstvete var åren 1948—1951 30,3 och åren 1964—1967 40,5 deciton per år och hektar. För vårvete var motsvarande tal 23,0 och 32,0. För andra växtslag har utvecklingen varit likartad. —— Mjölkproduktionen per ko och år ökade under tiden 1938—1965 från 2450 kg till 3 650 kg.1

Under århundraden betraktades arrende- systemet som det enda tänkbara för driften av de delar av de större och medelstora godsen, som ej tillhörde den traditionella sä- tes- eller huvudgården. Den företagsekono- miska riktigheten av detta system hade väl vid tiden för den sista arrendereformen ännu knappast satts i fråga i praktiken. Det är sannolikt att man då resonerade så att, även om den nya lagen skulle bli impopulär bland jordägarna, så hade dessa i allmänhet inget annat val än att fortsätta med att lik- som hittills ha »utgårdarna» utarrenderade. Den ökade maskinanvändningen, den för- bättrade tekniken och det ökade kapitalbe- hovet har emellertid fört med sig att arren- desystemet numera ingalunda framstår som det enda eller det bästa sättet att sköta så- dana gods.

Från företagsekonomisk synpunkt kan det numera vara motiverat att driva betydligt större arealer än förut under eget bruk. Förekomsten av bilar och traktorer har där- för medfört att utgårdar, som tidigare legat

1 MJU 1963: 2 s. 28, 1967: 2 5. 28,32.

för avlägset för att skötas från huvudgården, numera ofta tagits under eget bruk.

Det är allmänt känt att jordbruket i dag både i Sverige och utomlands står inför stora ekonomiska och tekniska problem. Dessa har ingående belysts av 1960 års jordbruks- utredning, vars betänkanden legat till grund för de vid 1967 års riksdag antagna rikt- linjerna för den framtida jordbrukspoliti- ken.2 Framtidens svenska jordbruk kommer att ha behov av större genomsnittsareal per brukningsenhet men också mera kapital och större frihet att förfoga över jord och bygg— nader efter växlande tekniska och ekono- miska förutsättningar. Framtidens jordbru— kare måste räkna med att på ett helt annat sätt än hittills till det yttersta utnyttja till- gängliga produktionsfaktorer. En arrendelag som ej är anpassad till den förändrade situa— tionen blir snart föråldrad och kan då kom- ma att bli en broms på utvecklingen.

5. Sidoarrende—innebär rationalisering och ökning av arrendefrekvensen

Det är ofrånkomligt att även i en översikt- lig redogörelse för jordbruksarrendets be— tydelse beröra den företeelse som vanligen kallas sidoarrende. Andra beteckningar på samma sak är ägoarrende, tillarrende eller tillskottsarrende. Därmed menas jordbruks- arrende, vari ej ingår några byggnader eller i varje fall ej ett för jordbruket fullständigt byggnadsbestånd. Den sålunda arrenderade jorden ingår vanligen i sambruk med jord och hus som (sido-)arrendatorn redan tidi- gare äger eller arrenderar. Sidoarrendet är känt sedan lång tid tillbaka.

Vid den skiftande verksamhet som bru- kar sammanfattas i uttrycket jordbrukets rationalisering har den vanligaste och vikti— gaste åtgärden utgjort arealförstärkning. Denna tillgår ibland så att en lantbrukare köper en granngård eller att en »ledig» gård styckas och efter lantmäteriförrättning sam- manläggs med en eller flera granngårdar. Den dominerande formen av arealförstärk- ning har emellertid under senare år varit Sidoarrendet. Det är en form av rationalise- ring, som de enskilda parterna lätt kan ge-

nomföra utan medverkan av någon myndig- het. På jordbruksarrendets område är sido- arrendet i dag i fråga om antalet upplåtel- ser den dominerande arrendeformen. Enligt 1966 års jordbruksräkning fanns 22 122 helt arrenderade brukningsenheter, men 42207 »delvis arrenderade» enheter. Antalet så- dana blandbruk hade då ökat med 66,3 pro- cent sedan 1956 års jordbruksräkning. Från 1956 till 1966 års jordbruksräkning har an- talet blandbruk ökat från 9,5 till 22,7 pro- cent av det totala antalet brukningsenheter. Under samma tid har blandbrukens totala areal ökat från 439 253 till 886 246 hektar åker eller med 102 procent. År 1956 ut- gjorde blandbrukens totala åkerareal 12,6 procent av landets hela åkerareal. År 1966 var motsvarande procentsiffra 29,0. I dessa siffror ingår ej sådana Sidoarrenden där en »vanlig» arrendator (med enbart arrenderad jord) förstärker gården med Sidoarrende; en så beskaffad brukningsenhet räknas i sta- tistiken nämligen som »helt arrenderad». Bakom uttrycket Sidoarrende döljer sig en ytterst heterogen verklighet. De såsom sido- arrende upplåtna områdena är av mycket växlande omfattning och kvalitet. I fråga om sidoarrendenas parter kan man inte alls urskilja någon regel om ekonomisk över— lägsenhet för jordägaren så som man trots allt ännu kan göra i fråga om de egentliga arrendegårdarna. De jordägare som upplå- ter Sidoarrenden är vanligen inte sådana på vilka 49 & arrendelagen är tillämplig (» sociala jordägare»). Ägaren till den sidoar- renderade jorden är i stället vanligen en »engårdsjordägare», ofta t.ex. ett dödsbo eller en lantbrukare som på grund av ålder upphört med jordbruket. Även kommuner- na och de olika kyrkliga jordägarna äger åtskilliga »jordar», som upplåts som sido- arrende.

De båda arrendetypema har också skilda geografiska spridningsområden. De egentliga arrendegårdarna, särskilt arrenden under gods, har sedan långt tillbaka haft sin hu- vudsakligaste förekomst i Mälarlandskapen, östra Götalands fastland samt Skåne och

” SOU 1966: 30, 31; prop. 1967: 95 ; jord- bruksutskottet nr 25. , . .

Halland. Sidoarrendena är däremot vanliga i hela landet. Av de 3 632 (år 1966) bruk- ningsenheterna på Gotland var endast 5,3 procent helt arrenderade. Lägre procenttal fanns utanför Norrland endast för Blekinge. Riksmedeltalet är 11,9 procent. Å andra sidan var på Gotland 36,0 procent av bruk- ningsenheterna delvis arrenderade, vilket är den efter Norrbottens län högsta siffran för något län i riket. År 1961 var motsva- rande siffra för Gotland 31,6 procent, vil- ket då var den högsta siffran i landet. Riks— medeltalet utgör här 22,7 procent (1961: 17,9 %). Likartade förhållanden gäller för Kopparbergs län; jfr tabell 3 och 4.

I några landsändar har ökningen av blandbruken varit speciellt påtaglig. Det kanske mest slående exemplet är Väster- bottens län, vars jordbruksstruktur sedan gammalt utmärkt sig för små enheter, bru- kade av ägaren. Enbart under femårsperio- den 1961—1966 har i detta län såväl den arrenderade arealen som blandbruksarealen ungefärligen fördubblats. Samtidigt har de helt arrenderade brukningsenhetemas antal och areal varit tämligen konstant. Den ar- renderade arealen i länet var 1966 12,9 procent av den totala. Detta var samtidigt den lägsta siffran i hela riket. Liknande om än inte lika stora förändringar påträffas även i övriga delar av Norrland. En ”stark ökning av blandbrukens antal och areal har skett också i Dalarna och Värmland. I Kop- parbergs län har sålunda antalet blandbruk under femårsperioden ökat från 16,4 till 38,7 procent av länets samtliga bruknings— enheter. Samtidigt har emellertid den arren- derade arealens procentuella andel minskat. Detta förklaras av att de helt arrenderade brukningsenheterna gått tillbaka mycket kraftigt i antal. Sidoarrendena har så- lunda haft mycket stor betydelse när det gällt att åstadkomma större brukningsenhe- ter. Särskilt har detta varit fallet i de ut- präglade småbrukarbygderna.

Ökningen av sidoarrendena påverkar jord- bruksstatistiken på det sättet att, medan an- talet »vanliga» arrendatorer minskar, den utarrenderade arealen ökar. Enligt 1966 års

jordbruksräkning disponerades 30,6 procent av landets totala åkerareal med arrenderätt. De »rena» arrendegårdarna och blandbru- ken förfogade enligt 1966 års jordbruks- räkning tillsammans över 49,1 procent av landets totala åkerareal.

II. Svar på utsända frågor 1. Frågorna och de svarande

Enligt direktiven bör utredningen söka att närmare bedöma i vad mån gällande lag- regler förändrat förhållandet mellan antalet arrendejordbruk och jordbruk som drivs av ägaren. Utredningen bör också bilda sig en uppfattning om vad som från sociala, sam- hällsekonomiska och jordbruksekonomiska synpunkter är eftersträvansvärt när det gäl— ler att fördela tillgängliga brukningsenheter mellan de båda kategorierna.

Resultatet av en sådan bedömning är en- ligt direktiven av betydelse vid avvägningen i lagen av arrendeparternas inbördes rättig— heter och skyldigheter. För att få en bild av uppfattningen i dessa och andra frågor inom utredningens arbetsområde har utred- ningen vid skilda tillfällen sänt ut frågefor- mulär. Det mest omfattande, betecknat nr 1, utsändes i maj 1960 och innehöll 20 frågor. Det återfinns som bilaga 7 till betänkandet. Frågeformuläret tillställdes domänstyrelsen, länsstyrelserna som skulle höra hushåll- ningssällskap och lantbruksnämnder, arren- denämnderna, stiftsnämndema i Uppsala ärkestift samt Lunds och Strängnäs stift, Uppsala universitet, Sveriges advokatsam- fund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska pas- toratens riksförbund, Sveriges lantbruksför- bund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges jordägareförbund, Fideikommissariernas in- tresseorganisation, Svenska lantarbetareför- bundet, Skogs- och flottningsarbetareförbun- det, RLF:s läns- och provinsförbund, Sve- riges arbetares centralorganisation, Svenska Lantarbetsgivareföreningen, Uppsala univer- sitets arrendatorsförening, Västmanlands läns Krono- och Ecklesiastika arrendators— förening, Norrköpings stads arrendatorsföre— ning, Östergötlands Ecklesiastika arren—

datorsförening, Arrendatorsföreningen för Ecklestiastika hemman i Skåne, Arrenda- torsföreningen för Akademihemman i Skå- ne, Lunds domkyrkas arrendatorsförening och Kronoarrendatorsföreningen inom väst— ra domänområdet.

Svar har kommit från dels domänstyrel- sen, dels 15 befattningshavare vid domän- verket, nämligen byråchefen i domänstyrel- sen Hans Olsson, samtliga domänintenden- ter och nio av verkets elva överjägrnästare, dels samtliga länsstyrelser, lantbruksnämn- der, hushållningssällskap och arrendenämn— der, dels stiftsnämnderna i Uppsala, Lund och Strängnäs, dels Uppsala universitet, dels 21 av RLF:s 28 läns— och provinsförbund, dels sju av de tolv tillfrågade riksorganisa- tionerna nämligen Sveriges advokatsamfund, Svenska stadsförbundet, Svenska landskom- munernas förbund, Svenska pastoratens riks- förbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Sveriges jordägareför- bund, dels de sex först nämnda av de åtta tillfrågade lokala arrendatorsföreningarna, dels städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Västerås.

Domänstyrelsen, Sveriges lantbruksför- bund och Svenska stadsförbundet har ej in- gått på realbehandling av någon av de fram- ställda frågorna. Deras svar medräknas där- för inte i statistiken över avgivna svar. I en del fall har två tillfrågade förenat sig om ett gemensamt yttrande, vilket då räknats som ett svar. En del av de svarande har svarat på en eller några frågor och lämnat de övriga obesvarade. Så har i flera fall länsstyrelserna gjort; i en del fall har då till- lagts att länsstyrelsen i övrigt åberopar vad lantbruksnämnden eller hushållningssällska- pet sagt. Totalt har på frågeformulär nr 1 avlämnats 139 svar där minst en av de fram- ställda frågorna upptagits till realbehand- ling.

2. Tillgång och efterfrågan på arrenderad jord Frågeformulärets (nr 1) fyra första frågor var av mera allmän karaktär och svaren refereras här i ett sammanhang. Övriga frå- gor och svar refereras i samband med de speciella avsnitt av betänkandet vartill de

sakligt sett hänför sig. Först frågades: Hur förhåller sig efterfrågan och tillgången till varandra beträffande arrendejord som a) självständig brukningsenhet och b) tillskott till befintliga brukningsenheter?

Ingen av de tillfrågade har som svar på frågan 1 a sagt att tillgången var större än efterfrågan. Det alldeles övervägande an- talet (ca 70) svarade att efterfrågan på själv- ständiga brukningsenheter var större än till- gången. Ett mindre antal (9) ansåg att det rådde balans på denna arrendemarknad. Be- lysande för den allmänna tendensen i sva- ren är följande yttrande som är gemensamt för de fyra arrendenämnderna i Skaraborgs, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län.

Efterfrågan på bärkraftiga och välbyggda arrendejordbruk är för närvarande större än till- gången på sådana. Efterfrågan på arrenden har ökat, vilket får ses mot bakgrunden av ökade svårigheter att få kredit för dem, vilka vilja starta som jordbrukare och följaktligen ha svå- righeter att utan eget kapital förvärva egen gård.

Belysande för situationen är också vad hushållningssällskapet i Örebro län yttrade.

Efterfrågan är större än tillgången i verklig jordbruksbygd. Både efterfrågan och tillgång har ökat. Det finns flera personer, som önska arrendera gårdar än vad som kunna få arren- den. Arrendatorema synas inte reflektera över kostnaderna för arrendet utan betala höga av- trädesbelopp och arrendeavgifter. Det är svårt att finna brukare till smågårdar alldeles spe- ciellt i skogsbygden. På dessa ställen blir jorden ofta obrukad.

Uppsala universitet, som har en mycket omfattande godsförvaltning (se 5. 178) gjor- de en analys av orsakerna till den rådande situationen.

Efterfrågan på arrenden av jord tillhörande universitetet är större än tillgången. Efterfrågan har under senare år stigit och orsakerna härtill äro flera: Stigande priser för förvärv av jord- bruksegendomar. Successivt förbättrad standard å byggnader m. m. å universitetets egendomar. Den säkerhet för fortsatt arrende efter arrende— periodens slut som en optionsberättigad arren- dator äger.

Läget tycks vara detsamma också när det gäller övriga publika arrenden. Lunds stifts- nämnd svarade.

Efterfrågan å kyrklig arrendejord är mycket stor. Vid de få tillfällen sådan jord skall ut- arrenderas utan att optionsberättigad arrendator finnes och utarrendering sker genom auktion till högstbjudande samlas regelmässigt ett stort antal spekulanter. Arrendeavgälden blir då i allmänhet högre än den i författningsenlig ord- ning fastställda, därvid förhöjningen torde ut- göra en ersättning för optionsrättens förvär- vande.

Liknande synpunkter uttalades av stifts- nämnderna i Uppsala och Strängnäs, liksom i svaren från domänintendenterna. Beträf- fande domänverkets jordbruksarrenden av annat än domäner uttalade byråchefen Ols- son.

Efterfrågan på välbelägna kronotorp och andra kronolägenheter med goda byggnader är alltjämt stor. Sämre belägna lägenheter locka däremot i regel endast spekulanter, som sakna bostad och därför söka att bli antagna som torpare utan avsikt att sköta jordbruket eller kvarstanna vid lägenheten för någon längre tid. Att få lämpliga innehavare till mindre väl be- lägna lägenheter har under 1950-talet visat sig allt svårare. Många lägenheter ha därför måst läggas ner.

Följande tre svar kan, trots att de ej över- ensstämmer, sägas vara representativa för hur man på enskilt håll ser på utvecklingen och dess orsaker. Södermanlands Iänsför- bund av RLF uttalade.

Trots en för jordbruket försämrad lönsamhet och trots en intensiv expansion från industrins sida synes efterfrågan på arrendebruk icke visa tendens att minska. Söker man en förklaring till detta finner man att orsakerna kunna vara flera. Främst kommer rationaliseringen. Genom byggnadskostnadernas oupphörliga stegring har utsikterna för jordägarna att förnya byggnads- beståndet minskats därhän att ett brytande av Optionsrätten och sammanläggande av arrende- bruket med den egna brukningsenheten varit nödvändig. Genom detta har arrendatorerna varit nödsakade, att antingen söka erhålla ett nytt arrende eller söka sin utkomst inom annat yrke. För de arrendatorer, vilka uppnått en viss ålder, har en omskolningsprocess icke varit möj- lig att genomföra och man har därför sökt hålla sig kvar inom jordbrukareyrket och ökat speku- lanternas skara när det gäller lediga arrenden. På sådana blir tillgången, under hänvisning till vad ovan har sagts, ytterligt begränsad. Ävenså kan det skönjas hurusom bland ungdomen, trots

allt, föreligger ett visst intresse för jordbruket som näring. Att begynna en jordbrukarebana med ett arrende ligger nära till hands då in- vesteringarna å ett dylikt, i motsats till ett för- värv av en jordbruksfastighet, äro av mindre art. Förekomsten av maskinella hjälpmedel i jordbruksdriften kan även bidraga till att det tyngre och monotona arbetet i jordbruket av- lastas och detta är icke oväsentligt i samman- hanget. För länets del kan ännu en orsak i be- rörda avseende skönjas, nämligen den roll länets utbildningsanstalter på jordbrukets område spe- lat. Frekvensen till dessa läroanstalter uppvisar en ganska stor siffra.

Södra Älvsborgs länsförbund av RLF svarade.

Efterfrågan på arrendejord som självständig brukningsenhet är något större än tillgången. Detta avspeglar sig främst i den med hänsyn till jordbrukets lönsamhet omotiverade uppjuste- ring av arrendebeloppen, som förekommit un- der senare år. Den ökade efterfrågan kan klart sättas i samband med de ökade kreditsvårig- heterna och ränteläget. Många av dem som nu önska arrendera jord, skulle hellre ha köpt en jordbruksfastighet, om lånevillkoren varit gynn— sammare. Den ökade efterfrågan får alltså sät- tas i samband med förhållandena på penning- marknaden och bedömas härefter.

Sveriges jordägareförbund svarade att ef- terfrågan och tillgång föreföll att väga jämnt utom i fråga om de bärkraftiga familjejord- bruken, på vilka efterfrågan i synnerhet in- om Skånelänen föreföll att överstiga till- gången.

Eljest rapporterades balans när det gällde självständiga brukningsenheter endast från enstaka landsdelar, i regel sådana som ej brukar betecknas som typiska arrendebyg- der. Dylika rapporter har sålunda inkommit från länsstyrelsen, lantbruksnämnden och hushållningssällskapet på Gotland, lant- bruksnämnden för norra delen av Kalmar län, hushållningssällskapet och RLF-förbun— det för Värmlands län, lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i Gävleborgs län, Gävletraktens provinsförbund av RLF samt arrendenämnderna i Kopparbergs och Gäv- leborgs län.

När det gällde efterfrågan på arrende som tillskott till befintliga brukningsenheter

(sidoarrende) var den samlade bilden mera komplicerad. Flertalet (ca 40) svarade vis- serligen även här att efterfrågan var större än tillgången. Ett femtontal ansåg att det rådde balans och tolv att tillgången var stör- re än efterfrågan. Efterfrågan på sidoarren- den som förstärkning till befintliga bruk- ningsenheter rapporterades vara stor i de egentliga jordbruksbygderna, särskilt i de mera typiska arrendelänen. Belysande för läget i dessa trakter var svaret från arrende- nämnden i Östergötlands län.

I de bättre jordbruksbygderna ställer det sig ganska svårt att få arrendera tillskottsjord. På grund härav äro arrendeavgälderna för så- dan jord högre än annan jord. I skogsbygderna däremot råder god jämvikt mellan tillgång och efterfrågan beträffande tillskottsjord.

När det däremot gäller riket i övrigt rap- porteras »överskott» på sidoarrenden från större delen av Norrland samt Dalarna och Dalsland. Det svar som avgivits gemensamt av de fyra arrendenämnderna i Skaraborgs, Älvsborgs samt Göteborgs och Bohus län är karakteristiskt.

Tillgången på arrendejord som tillskott till befintliga brukningsenheter har ökat beroende på att många äldre jordbrukare icke orka att fortsätta driften av sina jordbruk utan önska bo kvar på gården och utarrendera åkerjorden. I Dalsland har denna utveckling gått så långt, att svårigheter uppkommit att få jorden brukad.

Balans på marknaden för sidoarrenden rådde enligt alla eller flertalet rapportörer i Västernorrlands, Värmlands, Östergöt— lands, Gotlands och Kronobergs län. I hu- vudsak samma bedömning gjordes av hus- hållningssällskapet :" norra länsdelen av Kal- mar Iän samt Uppsala Iänsförbund av RLF .

Sveriges jordägareförbund ansåg att det var svårt att kartlägga marknaden.

Efterfrågan på tillskottsjord är svår att upp- skatta, därför att den är så lokalt bunden och strängt taget visar sig först då det finns tillgång. Den som spekulerar på sådan jord vet alltid om det finns någon ledig eller väntas bli någon ledig i trakten. Finns det icke någon och väntas icke heller någon komma att bli tillgänglig, kan vederbörande självklart inte vända sig till annan trakt med sin efterfrågan. Denna kommer då icke till synes såsom uttalad efterfrågan. Efter- som det märks en efterfrågan på familjejord- bruk, kan man anta att det finns en stor dold

efterfrågan på tillskottsjord hos dem som icke har fullständiga familjejordbruk. Tillgången varierar lokalt efter om bygden är utsatt för avfolkning eller ej. -— Arealen redan utarren- derad tillskottsjord är förmodligen relativt stor.

Lantbruksnämnden och hushållningssäll- skapet i Jämtlands län ansåg att efterfrågan på sidoarrenden dominerade i jordbruksbyg- derna, medan läget var det motsatta i av- folkningsbygderna.

Företeelsen sidoarrende har ytterligare be— lysts i flera av svaren. Hushållningssällska- pet i Örebro län yttrade sålunda.

Efterfrågan på arrenden som tillskott till be— fintliga jordbruk inom områden med god jord- bruksjord är om möjligt än större än efterfrå- gan på arrenden som självständiga jordbruk. Lantbrukarna anse, att de kunna utnyttja be- fintliga maskiner till skötsel av större jord- bruksarealer än vad de själva äga. Har den utarrenderade gården dåliga ekonomibyggna— der eller har ägaren hög ålder, passar arran- gemanget med sidojordbruk mycket väl jord- ägare och arrendator. Denna arrendeform med sidojordbruk kommer sannolikt i framtiden att få större omfattning än hittills. Avstånd på 1/2 till 1 mil mellan de båda jordbruken ser inte ut att verka hämmande på denna företagsform.

Liknande synpunkter framhölls av Kal- mar norra länsförbund av RLF . Södra Älvs- borgs länsförbund av RLF pekade på andra orsaker till utvecklingen.

Tillgången på arrendejord som tillskott till befintliga brukningsenheter har under senare år ökat. Främst beror detta på att äldre jordbru- kare inte vill fortsätta med jordbruksdriften, men vill inte avhända sig fastigheten och dess tillgångar i form av bostad och skog. På senare tid har förmärkts en tendens till att sterbhus- delägare behåller genom arv bekommen jord- bruksfastighet för skogstillgångens skull, men utarrenderar jordbruket till någon granne. Även förekommer att ägare till ofullständiga jordbruk bor kvar i fastighetens byggnader och har ar- bete på annan ort inom industrin och utarren- derar jordbruket till närboende grannar.

3. Förändringar på arrendemarknaden efter 1943 års reform

Frågeformulärets andra fråga lydde: Kan förskjutningar i dessa hänseenden (dvs. ef- terfrågan på arrendegårdar och sidoarren—

den) konstateras under den tid som gått se- dan år 1943?

Flertalet svarande (ca 25) svarade att ef- terfrågan överhuvudtaget hade ökat. Åtta svarande bedömde läget på motsatt sätt, me- dan sex ansåg läget vara i stort sett oför- ändrat. Svaren är emellertid ofta alltför ny- anserade för att kunna pressas in i en stati- stik. Av den allmänna jordbruksstatistiken vet man att antalet arrenden av självständiga brukningsenheter minskat. En läsning av svaren på utredningens fråga nr 2 ger vid handen att efterfrågan på sådana enheter ökat i samma mån som arrendegårdarnas antal minskat. Efterfrågan har ökat särskilt mycket beträffande större gårdar med bra läge. Däremot har efterfrågan varit mindre än tillgången på sämre arrendegårdar, dvs. i första hand sådana med dåliga förbindel— ser, omoderna hus eller svaga jordar. I frå- ga om sidoarrenden svarades ofta att både tillgången och efterfrågan ökat. Sidoarren- dena efterfrågades lika mycket av självägan- de brukare som av arrendatorer. I de egent- liga jordbruksbygderna synes efterfrågan på sidoarrende ha ökat, medan förhållandet var det motsatta i skogsbygder och sådana trakter som haft stor avfolkning. Den ut- veckling som här antyds är ju i sina huvud- drag välkänd. Utvecklingen och dess orsa- ker företer dock vissa variationer, av vilka några här noteras.

Sveriges jordägareförbund yttrade.

Efterfrågan på små ställen är stadigt i avta- gande i trakter där sidoinkomster icke kan an- ses säkra. Efterfrågan på tillskottsjord har ökat därför att en brukare nu kan bruka större areal än 1943. Mekaniseringen och de snabbare trans- portmedlen har ökat intresset för jord som tidi- gare kunde anses ligga för långt från bruknings- centrum. Likaså har de kreaturslösa och krea- turssvaga driftsformemas lägre personalbehov medfört att man vid sådan drift kan bruka stör- re areal med samma personal. Det behövs nu- mera ett avsevärt kapital för att starta jordbruk på egen gård. Detta torde i viss mån ha ökat efterfrågan på arrendelediga, självständiga bruk— ningsenheter.

Östergötlands länsförbund av RLF belyste utvecklingen med siffror.

Svårigheten att finna arrendator till ett dåligt,

avlägset liggande jordbruk, är betydligt större nu än 1943. På grund av den pågående struk- turrationaliseringen har tillgången på arrenden överhuvudtaget minskat sedan 1943. Antalet brukningsenheter inom detta län minskar med 150 å 175 per år. Då nära hälften av länets jordbrukare äro arrendatorer följer härav att antalet arrenden också minskar.

Vad lantbruksnämnden i Hallands län anförde var representativt för läget i stora delar av landet.

Tillgången på arrendejord som självständig brukningsenhet synes ha minskat sedan 1943 medan tillgången på arrendejord som tillskott har ökat sedan samma tid. Anledningen till så- dant förhållande är flera. Försäljning av tidi- gare självständiga arrendeenheter har skett i ett flertal fall, medan arrendeenheterna i andra fall lagts under huvudgård. För att lösa sin bostads- fråga föredrar många äldre jordbrukare att bortarrendera åkerjorden å sin jordbruksfastig- het till någon jordbrukare i orten framför att sälja gården eller att bortarrendera den som självständig brukningsenhet. Penningvärdets fall medför sannolikt också att sterbhus behåller jordbruksfastigheter, framför allt sådana med relativt stor skogstillgång, och bortarrenderar åkerjorden, medan byggnaderna disponeras för fritids- eller annat lämpligt ändamål.

Skogsbygdemas speciella problem belys— tes av lantbruksnämnden i Norrbottens län.

Antalet självständiga arrendejordbruk har minskat kraftigt genom nedläggning av de sämst belägna krono- och bolagstorpen. Samtidigt har efterfrågan minskat genom att skogsarbetarna bosätta sig i byar och tätorter. Tillgången på arrendejord som tillskott till befintliga bruk- ningsenheter har ökat, jordbruken säljes ej i den takt som jordbruksdriften upphör på fastig- heterna.

4. Är det önskvärt med fler eller färre arrenden?

Frågeformulärets tredje fråga lydde: År rådande proportioner mellan arrenderad och annan jord lämplig sett från a) social syn- punkt b) samhällsekonomisk och jordbruks- ekonomisk synpunkt? Frågan, som anknöt direkt till ett uttalande i direktiven, åtföljdes av siffror från den då senast publicerade jordbruksräkningen.

Av de 139 inkomna svaren har 40 läm-

nat denna fråga obesvarad. 97 svarande gick däremot in på sakfrågan. I svaren återspeg- las flera olika synpunkter för och emot ar- rendebruk.

Oavsett om man ser saken från social eller samhällsekonomisk synpunkt ansåg en övervägande majoritet av de 97 som ingått på frågan att rådande proportioner i det stora hela var lämpliga. Ett tjugotal ansåg att antalet arrendejordbruk borde vara färre. De som härvid anlade ekonomiska synpunk- ter var något fler än de som anlade sociala. Omkring 15 ansåg att det borde finnas fler arrendejordbruk. Nu angivna proportioner fördelade sig tämligen jämnt på olika kate- gorier av svarande och olika delar av lan- det. Svar inkom från alla lantbruksnämnder och hushållningssällskap. Från en del län lämnades gemensamt svar. Antalet svar från lantbruksnämnder och hushållningssällskap är 40. Av dessa ingår 37 i svaromål på frå- gan 3. Sju ansåg att det borde finnas fler arrendebruk och lika många att det borde finnas färre arrendebruk. I 23 svar sades att rådande proportioner var lämpliga. I 20 av de 21 svaren från RLF:s läns- eller pro- vinsförbund behandlades denna fråga. Sju av förbunden ansåg att arrendebruken borde vara färre och ägarebruken flera. Rådande proportioner var lämpliga enligt 13 förbund (12 om enbart sociala synpunkter anlades). Ett av förbunden önskade att det fanns fler arrendebruk, dock med tillägget att man då sett saken endast från synpunkten att det i dagens läge var lättare att etablera sig som arrendator än som självägande brukare.

En del av dem som sagt sig önska färre arrendejordbruk tog frågan till utgångspunkt för mer eller mindre långtgående reform- krav i fråga om äganderätten till den sven- ska jorden. I allmänhet gav dock dessa sva- rande uttryck för den meningen att det i dagens läge knappast var praktisk politik att genomföra ett system där endast den som själv ägnade sig åt jordens skötsel skall tillåtas äga jord och skog. Östergötlands länsförbund av RLF yttrade.

Rent allmänt och principiellt skulle man önska att all jord och skog brukades av själv- ägande bönder. Emellertid får man ej bortse

ifrån att ett jordbruksföretag i dag är så kapital- krävande att det icke är ekonomiskt möjligt för en mycket stor del av jordbrukarungdomarna att etablera sig som ägare och brukare av jord- bruksfastigheter. Det är därför nödvändigt att tillgång till arrenden finns. Ungdomar med små ekonomiska resurser ha därmed möjlighet att starta som egna företagare. De, som lyckas väl som arrendatorer, ha sedan chansen att skaffa sig ett eget jordbruk. Ur social synpunkt vore det alltså önskvärt att en betydligt större del av jordbruksjorden brukades av självägande bön- der. Ur andra synpunkter är det nödvändigt att tillgång till arrendejordbruk finns.

En mera radikal linje företräddes av exempelvis Västmanlands länsförbund av RLF .

Proportionerna mellan arrenderad jord och ägd jord är icke tillfredsställande ur vare sig social, samhällsekonomisk eller jordbrukseko- nomisk synpunkt. Vi tror, att det vore värde- fullt, om ett större antal brukare ägde sina gårdar.

Andra nöjde sig med att föreslå sådana reformer som inom ramen för det nuvaran- de rättssystemet skulle kunna — i ena eller andra riktningen — påverka den rådande re- lationen mellan arrenderad och annan jord. Utgångspunkten var vanligen dels svårighe- ten att anskaffa och förränta det kapital som krävs för köp av en lantgård, dels det för- hållandet att några år som arrendator för mången är och varit ett steg på vägen till självägande bonde. I ett yttrande, som var gemensamt för dåvarande lantbruksnämnden och hushållningssällskapet i södra länsdelen av Kalmar län hävdades att de samhällseko- nomiska och jordbruksekonomiska synpunk- terna var av underordnad betydelse när det gällde en- eller tvåfamiljsjordbruk. Enligt detta yttrande kom man på matematisk väg fram till att en viss andel av jordbruken i denna kategori bör reserveras för arrenda- torer.

En jordbrukare kan väntas genomgå följande utveckling, nämligen a) bottenskola, b) jord- bmkspraktik, c) lantbruks- eller lantmannaskola, d) anställning som lantbruksbefäl och liknande, e) arrende under i medeltal två 5-år5perioder och f) självständig jordbrukare under i medeltal 30 år.

Med denna utveckling skulle i medeltal en jordbrukare vara arrendator under 10 år, under

vilken period han skaffar driftskapital, och självägande jordbrukare under 30 år, under vilken period han med nuvarande utgående stat- ligt stöd, lånegaranti, kan anskaffa och amor- tera ett familjejordbruk. Proportionen mellan arrenderade och självägda brukningsenheter blir därmed 1 till 3 eller 25 % arrendatorer av samtliga brukare. Ur samhällsekonomisk och jordbruksekonomisk synpunkt kan givetvis —— med ett längre framtidsperspektiv helt andra meningar framföras. För de stora företagens del synes svårigheter för en enskild föreligga att anskaffa tillräckligt kapital för både deras dri- vande och ägande. Stödjordbruken synes regel- mässigt böra ägas av brukaren.

Ser man saken från kapitalanskaffnings- synpunkt hade arrendebruket bestämda för- delar och borde uppmuntras enligt Uppsala universitet.

Det synes icke vare sig ur social, samhälls— ekonomisk eller jordbruksekonomisk synpunkt lämpligt att proportionen mellan arrenderad jord och annan jord förskjutes så att arrende- rade jordarealen och antalet arrendeenheter minskar. Det borde ur nämnda synpunkter sna- rare vara önskvärt att tillgången i varje fall vad beträffar stora och rationella arrendeenheter kunde öka.

Även om man ur social synpunkt kan fram- hålla fördelen med den principen, att brukaren av ett jordbruk även skall vara ägare av det- samma, må likväl framhållas att en arrendator med Optionsrätt kan sitta lika säker och trygg på den av honom brukade gården, som en själv- ägande, kanske skuldsatt jordbrukare på sin egendom. De ekonomiska förutsättningarna för en arrendator att bedriva sitt jordbruk äro ofta bättre än för en jordbrukare med egen gård, som har att betala höga räntor på fastighets- kapitalet och själv skall svara för erforderliga nybyggnader.

Av särskilt intresse i de hänseenden som här diskuteras är de svar som kom från Östergötlands län, ty dels är detta län det arrenderikaste i riket, dels finns här alla de vanligaste arrendeformerna företrädda i rikt mått. Lantbruksnämnden i länet uppgav med instämmande av länsstyrelsen och hus- hållningssällskapet. (Länets RLF-förbunds yttrande har återgivits ovan.)

I Östergötland är 47,3 procent av åkerarealen

arrenderad (södra skogsbygden 59,3 procent, slättbygden 42,7 procent). Av antalet bruknings- enheter är ungefär lika många arrenderade som ägda. Inget annat län har så höga siffror i detta hänseende. I skogsbygderna samman- hänger detta delvis med att ett relativt stort an- tal fastigheter innehaves av juridiska personer. På slättbygden kan den höga siffran för arren- dejordbruk ej förklaras av sådana förhållanden. Till stor del torde förklaringen här vara den, att äldre lantbrukare och oskiftade dödsbon i stor utsträckning behålla äganderätten till fastighe- terna och arrendera ut dem till någon av ar- vingarna eller dödsbodelägarna.

Fråga'om den lämpligaste fördelningen av brukningsenheterna på ägda och arrenderade enheter är alltför komplicerad för att kunna givas ett generellt svar. En självägande bonde- stam är en ur samhällets synpunkt mycket vär- defull tillgång. Och det kan knappast göras några invändningar häremot. Men det är sam- tidigt nödvändigt, att det finns tillräckligt med arrendejordbruk för att särskilt ungdomar, som vilja kunna bruka jorden men endast ha små ekonomiska resurser, skola få möjligheter att bliva egna företagare. Att i vår tid köpa eget jordbruk på i huvudsak lånat kapital är minst sagt ett vanskligt företag, i synnerhet om man icke har egna erfarenheter som företagare i jordbruk. Så länge tillgången på goda arrenden icke motsvarar efterfrågan, synes man ifråga om slättbygden icke generellt kunna göra gäl- lande att en för stor del av brukningsenheterna är utarrenderad,

I skogsbygderna behövs skogskörare och skogsarbetare och åtminstone tills vidare finns det behov av små arrendeställen för dessa kate- gorier. I den mån detta behov försvinner ned- lägges jordbruken eller sammanläggas de med andra brukningsenheter. Så har skett och sker fortfarande. Eftersom relativt få sådana bruk- ningsenheter ha möjligheter att bestå som själv- ständiga jordbruk, synes det i allmänhet icke lämpligt att de överföras från arrendeställen till egnahem. Däremot finns det en annan kategori av arrendeställen, som utgöra ett problem och det är de sämre enfamiljsjordbruken, särskilt om de ägas av juridiska personer. Ur jordbruks- ekonomisk synpunkt torde det ej vara någon förlust om de nedläggas. Men ur befolknings- politisk och kommunalekonomisk synpunkt är det betänkligt, emedan det leder till en fortgå- ende uttunning av befolkningen i vissa lands- bygdskommuner och en försvagning av dessa kommuners skatteunderlag. En hel del sådana

jordbruk skulle, om de vore i enskild ägo och kompletterades med skog, kunna bestå som självständiga lantbruksföretag.

En skärpning av det sociala inslaget i arrendelagen kunde indirekt få negativa verkningar, t. ex. alltför stark avflyttning, hävdades av domänintendenten i Västra do- mänområdet.

För att marknadsförhållandena inom jordbru- ket skall fungera på ett riktigt sätt så har erfa- renheten under åren lärt mig att det måste vara en viss proportion i marknaden mellan före— komsten av självständiga jordbruk och arrende- jordbruk bl.a. för att möjliggöra fritt yrkesval för unga jordbrukare att starta egen jordbruks- rörelse. Blir proportionen arrendejordbruk i marknaden för liten tvingar det intresserade ungdomar att bl. a. i brist på kapital avstå från det önskade yrkesvalet, vilken situation förefal- ler mera markerad under senare år. Eller med andra ord den s.k. flykten från landsbygden ökar utöver vad som skulle vara fallet om möj- ligheterna till fritt yrkesval enligt ovan skulle föreligga.

Att en ökning av antalet arrendebruk skulle medföra Vissa fördelar har framhållits i flera yttranden från provinser, där arren- debruket sedan gammalt varit mindre än riksmedeltalet, nämligen Gotland, Dalarna, Jämtland och Västerbotten. Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrade.

I likhet med hushållningssällskapet anser läns- styrelsen, att det ur skilda synpunkter skulle vara önskvärt, att antalet arrendejordbruk inom länet ökades. Antalet sådana jordbruk är för- hållandevis ringa. Sålunda var enligt jordbruks- räkningen 1956 arrendejordbruken i länet 796, de såväl ägda som arrenderade brukningsenhe— terna 2 642, medan antalet enbart ägda bruk- ningsenheter var 6846. Detta innebär att en- dast 7,7 procent av brukningsenheterna var arrenderade, medan motsvarande siffra för hela riket utgjorde 14,1.1 Det är givet att en större tillgång på arrenderad jord skulle underlätta rekryteringen till jordbruket av för näringen in- tresserade ungdomar, som ej har ekonomiska möjligheter att förvärva eget jordbruk och där- för erforderliga maskiner.

Liknande synpunkter har uttalats av läns- styrelserna, lantbruksnämnderna och hus- hållningssällskapen i Gotlands och Jämt— lands län samt lantbruksnämnden och hus- hållningssällskapet i Västerbottens län.

Andra har häremot hävdat att arrende- bruket är mera konjunkturkänsligt än det av ägaren drivna jordbruket. Arrendatorn kan ju inte som ägaren ställa den brukade fas— tigheten som säkerhet för lån och inte heller har arrendatorn den reservfond som den självägande brukaren på många håll har i den egna skogen. Detta framhölls exempel- vis i ett gemensamt yttrande av lantbruks— nämnden och hushållningssällskapet i Kro- nobergs län, till vilket även länsstyrelsen i samma län hänvisade. Det upplystes i yttran- det att ca 10 procent av antalet jordbruks— fastigheter i länet var utarrenderade, vilket motsvarade ca 15 procent av länets åker- areal.

Förekomsten av arrendefastigheter varierar inom olika delar av länet och det vill synas, som om antalet arrendatorer på mindre bruk- ningsenheter inom vissa delar är för stort i för- hållande till antalet självägande brukare. Så- lunda förekommer enstaka kommuner i östra delen av länet, där 50—60 procent av åker- arealen är utarrenderad och i samma del ligger genomsnittsvärdena på cirka 30 procent, vilken siffra även i mellersta delarna av länet är täm- ligen genomgående. Undantag utgör emellertid de utpräglade jordbrukskommunerna, där en- dast cirka 10 procent av åkerjorden är utarren- derad. Samma siffror 9—12 procent — kan redovisas från kommunerna i västra delen av länet. —- Särskilt under år med svagt Skördeut- fall kommer arrendatorerna i ett besvärligt läge, då de saknar möjligheter att kompensera skörde- bortfallet med skogsförsäljningar. I regel är arrendatorerna också beroende av inkomster från skogsarbete, som vissa år kan vara begrän- sat. Det sagda gäller i första hand sådana arren- datorer, som brukar av enskilda ägda fastig- heter, medan t.ex. bolagsarrendatorerna som regel är tillförsäkrade mera stadigvarande ar— bete i skogen. En alltför kraftig utglesning av arrendebefolkningen torde emellertid försvåra att upprätthålla en kommunal standard.

Arrendatorema utgör en arbetskraftsreserv, som torde vara svår att avvara såväl i skogs- bruket som jordbruket och industrin. Förhållan- dena, sådana de nu är, torde kunna accepteras. En minskning av antalet arrendatorer torde få till följd en snabbare avveckling av jordbruken till men för bygd och näringsliv.

Lantbruksnämnden i Södermanlands län

1 Jfr tabellerna 3 och 4.

erinrade om att vid 1956 års jordbruksräk- ning 43 procent av länets åkerareal bruka- des av arrendatorer. (År 1966 var procent- talet 48.) Ägandets många fördelar inte minst vissheten att förbättringar alltid kom- mer brukaren till godo talade för en minsk- ning av arrendefrekvensen. Konjunktur- känsligheten hos arrendatorerna, varav nämnden hade rik erfarenhet, föranledde samma uttalande. Till förmån för arrende- formen talade å andra sidan kapitalanskaff- ningssvårighetema. För länets del stannade därför nämnden vid att anse att rådande proportioner i stort sett var lämpliga.

Även lantbruksnämnden i Värmlands län erinrade om arrendebrukets stora konjunk- turkänslighet. På grund av kapitalanskaff- ningssvårighetema för den som vill köpa ett lantbruk tenderade dock proportionen mel- lan arrenderad jord och annan att öka till arrendebrukets favör.

5. Effekten av 1943 års reform

Den fjärde och sista av de mer allmänt hållna frågorna löd: I vad mån har enligt Er uppfattning gällande arrendelag resp. an- nan lagstiftning påverkat eller hindrat en lämplig sådan fördelning?

Av de sammanlagt 139 svaren har 91 upptagit frågan nr 4 till behandling. I 65 av svaren uttalades mer eller mindre ka- tegoriskt — den meningen att arrendelagen i sin nuvarande lydelse haft den effekten att antalet arrendegårdar minskat. I 26 av svaren sägs att lagens betydelse för minsk- ningen varit ingen eller obetydlig. De flesta av dem som uttalat sig har som nämnts varit ense om att arrendelagen i den utformning den erhöll 1943 medfört en minskning av antalet egentliga arrendegårdar. Det fram- hölls emellertid att det blivit allt vanligare både bland självägande brukare och bland arrendatorer med sidoarrenden. Att arren- delagen varit endast en av flera verksamma faktorer var också tydligt.

Förutom den allmänna ekonomiska ut- vecklingen på jordbrukets område framhölls i svaren att utvecklingen påverkats av jord- förvärvslagen och uppsiktslagen. Särskilt

jordförvärvslagen framhölls som orsak till den ökade förekomsten av sidoarrenden.

Från länsstyrelser, lantbruksnämnder, hushållningssällskap och arrendenämnder in- kom 81 svar. I 25 av dessa svarades ej på just denna fråga eller svarades att man ej kunde uttala någon bestämd mening. Av återstående 56 svarande uttalade 42 — i mer eller mindre bestämda ordalag — att arrende- lagen i dess sedan år 1943 gällande utform- ning bidragit till att antalet arrendeställen minskat. 14 svarande ansåg att arrendelagen inte haft en sådan effekt. I tio av den nyss nämnda gruppen av 42 svar uttalades me— ningen att det varit de mot jordägaren stränga reglerna om byggande och underhåll av hus på sociala arrendeställen som varit den avgörande faktorn. Fem utpekade där- vidlag i stället Optionsrätten. Lantbruks- nämndens i Örebro län yttrande är karakte- ristiskt för utvecklingen på många håll i lan- det.

Arrendelagens sociala bestämmelser kan för- modas i viss utsträckning ha stimulerat till in- dragning av även ändamålsenliga familjejord- bruk men troligen i högre grad beträffande så- dana enheter, som icke lämpligen bort bestå som självständiga enheter. Jordförvärvslagens bestämmelser synes ha motverkat ett normalt utbud till försäljning av fastigheter, som genom arv och dylikt övergått i icke jordbrukares ägo. Därigenom har tillgången på sådana sidoarren- den ökat, som annars normalt bort och kunnat förvärvas som tillskottsmark.

Belysande är också vad hushållningssäll- skapet i Uppsala län sade i sitt yttrande, till vilket även länsstyrelsen i länet i sak an- slöt sig.

Det synes som om lagstiftningen, särskilt i fråga om underhåll, något ensidigt avser att skydda arrendatorerna. Detta har till följd att de större jordägarna i ökad omfattning drar in sina arrendegårdar och lägger dem under egen drift. Under vissa givna förhållanden kan en därav följande ökning av huvudgårdens åker- areal medföra en förbättrad möjlighet att ge- nomföra investeringar för maskininköp och om- byggnader, vilket därmed står i överensstäm- melse med de allmänna riktlinjerna för jord- brukets strukturrationalisering. Å andra sidan kan det ur såväl det allmännas som den enskil— des synpunkt vara oriktigt att låta tillräckligt

stora arrendegårdar upphöra som självständiga brukningsenheter. Den allmänna ekonomiska utvecklingen, arbetstidslagen m. m. torde emel- lertid mera än arrendelagstiftningen ha påver- kat tendensen i fördelningen mellan arrende- rade och ägda gårdar. Säkerligen har även många jordägare hyst viss oro för att arrenda- tor med kontrakt sedan lång tid tillbaka skulle genom lagstiftning medges rätt att köpa gården.

Lantbruksnämnden och hushållningssäll- skapet för södra delen av Kalmar län utta- lade i ett gemensamt svar att det var lämp- ligt att cirka en fjärdedel av antalet bruk- ningsenheter är arrendegårdar. En sådan fördelning hade dock icke uppnåtts inom ramen för arrendelagen.

Gällande arrendelag kan ha försvårat en an- passning av de utbjudna arrendena till de pro- portioner som här skisserats. Ledamöter i lant- bruksnämnden, som fungerat som synemän och varit ledamöter i arrendenämnden, har vits- ordat, att bestämmelserna om byggnadsskyl- dighet och underhållsskyldighet verkat hind- rande såväl på utbudet som efterfrågan av arrenden. Arrendesystemet synes ha en myc- ket viktig funktion att fylla vid sidan av ägandesystemet. Det förefaller ej angeläget att genom lagstiftning göra jordbruksarrendena så nära lika de självägda företagen som möjligt. Utan tvekan försvårar gällande lag en rationell anpassning av de fasta investeringarna, särskilt dessa i ekonomibyggnader, efter den tekniska och ekonomiska utvecklingens krav. Det kan långsiktigt ej vara av intresse vare sig för arren- dator eller brukare eller samhället att på grund av lagstiftningen investeringar göres i jordbruks- fastighet, som ej är ekonomiskt motiverade. Ur social synpunkt kan sådana investeringar, sär- skilt i bostadshus, vara motiverade. Bostadsfrå- gan torde dock kunna följas upp vid sidan av företagsfrågorna. Med denna grundsyn torde flertalet av arrendelagens bestämmelser om in- vesteringar och även produktionsstyrande be— stämmelser såsom om bortförande av stråfoder och gödsel kunna borttagas och ersättas med frivilliga överenskommelser från fall till fall mellan jordägare och arrendator. De sociala riskerna härav torde numera vara obetydliga — en arrendator kan ej anses ha en underordnad eller tillbakasatt ställning eller vara utan skydd av intressesammanslutningar. Denna anordning ger också största möjlighet till anpassning efter de tekniska och ekonomiska kraven.

Även lantbruksnämnderna och hushåll-

ningssällskapen i Skåne och Halland var ense om att arrendelagens sociala bestäm- melser medfört att antalet arrendegårdar minskat. En likartad iakttagelse hade gjorts också av arrendenämnderna för nämnda provinser och Blekinge, vilka i ett på denna punkt likalydande yttrande anförde.

Gällande arrendelagstiftning har förmodligen i någon mån verkat till minskning av arrende- jordbrukens antal. Jordbrukets mekanisering och s.k. yttre rationalisering synes dock vara en vida starkare orsaksfaktor i detta hänseende. Arrendeförhållandena torde på sista tiden ha påverkats genom ovissheten om vad en tilltänkt ny lagstiftning kan komma att innebära.

Bland de 42 myndigheter som svarat att de ansåg att arrendelagen medfört att ar- rendegårdarna minskat i antal påpekades emellertid i några svar att lagen — framför allt genom Optionsrätten också samtidigt haft den effekten att den bidragit till att bevara en del brukningsenheter, som på grund av sin ringa storlek eljest skulle ha försvunnit. Lagen hade, påpekades det, sam- tidigt lett till investeringar som på längre sikt ej varit företagsekonomiskt försvarliga.

Som nämnts, var det inom kategorin länsstyrelser, lantbruksnämnder, hushåll— ningssällskap och arrendenämnder 14 som ansåg att arrendelagen ej i nämnvärd mån påverkat den lämpliga fördelningen mellan arrendebruk och ägarebruk. Dessa svarande representerar i allmänhet landsdelar där ar- rendesystemet sedan gammalt inte varit sär- skilt utbrett, nämligen Gotlands, Koppar- bergs, Gävleborgs, Västerbottens och Norr- bottens län. Några av svaren kom emeller- tid också från de egentliga arrendebygder- na. Det gällde sålunda om svaren från lant- bruksnämnden i norra delen av Kalmar län samt arrendenämnderna i Östergötlands och Kalmar län.

I de 21 svaren från RLF:s läns- eller pro- vinsförbund var tendensen mindre enhetlig. [ fyra av skrivelsema svarades ej på just denna fråga. Tio förbund svarade att ar- rendelagen ej i nämnvärd grad påverkat för- delningen eller att arrendelagen verkat på det sättet att den hindrat en ökning av au-

talet arrendegårdar. En ofta återkommande synpunkt i dessa tio svar var att antalet ar- rendegårdar skulle ha varit betydligt större, om jordförvärvslagen ej funnits. Av denna anledning var det angeläget att även i fram- tiden ha kvar en förvärvslagstiftning med syfte att bevara äganderätten till jorden hos den jordbrukande befolkningen. Sju av för- bunden svarade att arrendelagen varit av betydelse för minskningen av antalet arren- degårdar. I fyra fall tillades att orsaken va- rit underhålls- och byggnadsbestämmelserna vid sociala arrenden. I två av svaren utpe— kades också Optionsrätten som verksam fak- tor; i det ena av dessa svar sades emellertid att effekten uppstått på grund av okunnighet om optionsrättens innebörd.

Uppsala länsförbund av RLF hörde till dem som ansåg att arrendelagens under- hållsbestämmelser vid sociala arrenden för- anledde ägare av större gods att lägga ner arrendegårdar och taga deras jord under eget bruk. Trots att en sådan utveckling betecknades som icke önskvärd, ansåg dock förbundet att någon ändring i hithörande delar av den sociala delen av arrendelagen ej borde göras.

Södermanlands länsförbund av RLF, som har sitt verksamhetsområde inom ett av landets mest utpräglade arrendelän, hade gjort liknande iakttagelser men drog något andra slutsatser. Förbundet ansåg uppen- barligen att effekten av lagen ej blivit den avsedda. Från social synpunkt kunde det vara vanskligt med en uppmjukning, men en översyn av lagen betecknades som syn— nerligen angelägen. En större smidighet bor- de vara möjlig att åstadkomma.

Skånes provinsförbund av RLF ansåg att det mindre var gällande lagar än den eko- nomiska utvecklingen som lett till ej önsk- värda proportioner beträffande arrendebruk och ägarebruk. En självägande brukare som upphörde med jordbruket drog sig i regel för att sälja sin gård. Han ville i regel inte avhända sig det realvärde som gården re- presenterade. Han stannade därför hellre kvar på gården och arrenderade ut den. Svårigheterna att på annat håll anskaffa

Södra Älvsborgs länsförbund av RLF sa- de sig inte tro att en liberalisering av ar- rendelagens sociala bestämmelser på längre sikt skulle föra med sig att det blev större tillgång på lämpliga arrendegårdar. Erfaren- heten visade, att jordbruksenheter, som för- värvades av icke jordbrukare, nedlades så fort det visade sig att större upprustnings- arbeten på fastighetens byggnadsbestånd var erforderliga. Västmanlands länsförbund av RLF framhöll att sammanslagningen av ar- rendegårdar med huvudgården till ett gods ofta ledde till att man fick en brukningsen- het med olämplig arrondering.

Jämtlands länsförbund av RLF meddelade att det förekom att bra jordbruk fick ligga obrukade av den anledningen att många jordbrukare, som upphört med jordbruket, på grund av gällande arrenderegler drog sig för att arrendera ut. Förbundet tillade att vanhävdslagen f. n. ej tillämpades med så— dan effekt att händelser av detta slag kunde hindras.

Beträffande utredningens fråga nr 4 åter- står att redovisa 37 svar. Avsändarna har varit: 15 befattningshavare vid domänverket, tre stiftsnämnder, ett universitet, fem städer, sju riksorganisationer och sex lokala arren- datorsorganisationer. Av dessa har 18 läm- nat ett konkret svar på frågan. Två befatt- ningshavare i domänverket ansåg att arren- delagen ej varit av direkt betydelse för den rådande fördelningen av arrendebruk och ägarebruk. 16 svarande ansåg däremot att lagen medfört att arrendebruken minskat. I fyra fall pekade man därvid på byggnads— och underhållsbestämmelserna för sociala arrenden, medan i ett svar dessa jämte reg- lerna om Optionsrätt särskilt utpekades.

Sveriges jordägareförbund påpekade att de sociala reglerna verkat i två olika rikt- ningar, vilka var och en på sitt sätt haft olyckliga konsekvenser.

Arrendelagens specialreglering får antas ha bibehållit brukningsdelar som skulle ha försvun- nit utan denna reglering. Specialregleringen och upprepade framställningar om utbyggnad därav har emellertid också verkat i motsatt riktning.

m-

Om jordägare t. ex. genom sammanslagning av två eller flera enheter kunnat skapa en enhet ovanför SO-hargränsen, har han undgått den för honom betungande fördelningen av byggnads- skyldigheten. Optionsrätten dämpar utbudet av jordbruksegendomar därför att en sådan med optionsberättigad arrendator betingar ett avse- värt lägre pris än en fri egendom. Förvärvslagen minskar utbudet därför att kretsen spekulanter begränsas med ty åtföljande inverkan på priset. Det ökade dödsboinnehavet av jordbruk torde vara en följd bl. &. härav. — Visserligen får det antas att jordförvärvslagen, förbuds- och förköpslagarna påverkar fördel- ningen mellan grupperna ägare och arrendato- rer på ett irrationellt sätt, men jordägareförbun- det önskar icke uttala sig i frågan om denna påverkan är ur allmän synvinkel faktiskt olämp- lig. Förbundet hyser dock principiellt uppfatt- ningen att en påverkan, som icke har drifts- ekonomiska orsaker, måste vara konstlad och icke kan vara önskvärd vare sig för det all- männa eller den enskilde, som beröres därav.

III Nordiska jämförelser

1." Allmänt

Jordbruksarrende som företagsform spelar i de nordiska grannländerna en väsentligt mindre roll än i Sverige. Arrendets betydel- se synes dock överallt utom i Finland vara i tilltagande, det gäller särskilt om sido- arrende.

Det nordiska samarbetet på lagstiftning- ens område har hittills inte i nämnvärd mån gällt fastighetsrätten och därmed inte heller arrenderätten.1 Under den tid som utred- ningen arbetat har en betydande aktivitet på arrendelagsområdet förekommit i de nor- diska grannländerna. Nya arrendelagar har sålunda tillkommit både i Norge och Fin- land. Frågan har varit på tal även i Dan- mark. Genom utbyte av material och infor- mationer har utredningen följt verksamhe- ten, som dock inte varit direkt inriktad på en gemensam nordisk lagstiftning. Av stor betydelse för utredningen var den inled- ningsvis omnämnda studieresan till Dan— mark i juni 1964. Utredningen avser att sär- skilt för varje avsnitt belysa de framlagda förslagen med järnförelsematerial — i den

mån sådant finns och är av intresse från de nordiska grannländerna.

I detta sammanhang kan även omnämnas att utredningen som rapportör för svensk rätt deltagit i det arbete för åstadkomman- de av en komparativ översikt av skilda län- ders arrendelagstiftning, som fortlöpande ut— föres av Food and Agriculture Organization of the United Nations (FAO).2

2. Danmark

Utarrendering (forpagtning) var förr en mycket vanlig och betydelsefull bruknings— form i Danmark. Allt sedan slutet av 1700- talet har man emellertid i Danmark på ett mera radikalt och målmedvetet sätt än i Sverige genom lagstiftning lyckats överföra en mycket stor del av de tidigare arrende— gårdarna (faestegodsen) under äganderätt till de tidigare brukarna. Detta är den främsta anledningen till att arrendebruket i Dan- mark nu är av mindre betydelse än i Sve— rige. År 1960 var 5,1 procent av samtliga ca 190 000 brukningsenheter utarrenderade. I areal motsvarade de utarrenderade bruk- ningsenheterna 7,0 procent av hela »land— brugsarealen». Antalet arrenden ökar emel- lertid. År 1946 utgjorde de 3,5 procent. Tendensen gör sig gällande inom alla stor- leksgrupper utom de allra minsta.3

Den sociala arrendelagstiftning som fun- nits och alltjämt finns (»bundna bruksför- hållanden») får ses mot bakgrunden av dessa förhållanden. Ett väsentligt syfte med den har varit att påverka sådana bruknings- och besittningsformer, som ansetts ej ändamåls—

1 K. G. Westman, TfR 1938 s. 375: »Ehuru det kanske icke vore alldeles otänkbart att finna åtskilliga likhetsdrag i fråga om t. ex. hyresrät- ten, har man ansett, att de stora skillnaderna mellan naturförhållandena i de nordiska län- derna och de därav framkallade olikheterna i brukningsenheterna skulle lägga hinder i vägen för t. ex. överensstämmande lagar om arrende och jorddelning.»—Jfr SvJT 1946 s. 81; 1947 s. 56 och Fl. Tolstrup, Nordisk kommentar till jordabalksreglerna, Svensk lantmäteritidskrift 1967 s. 134. 2 Principles of Land Tenancy Legislation, FAO Legislative Series no 6, Rom 1966. !=; ** Betaenkning nr 306/1962 avgivet av Landbo- kommissionen af 1960, s. 103.

enliga.4 De gårdar för vilka denna lagstift— ning i dag gäller är ej särskilt talrika och i regel ganska små. Den danska sociala arren- delagstiftningen är från svensk synpunkt av mindre intresse och kommer i fortsättning- en ej närmare att beröras.

Av större intresse är däremot den gällan- de danska rätten beträffande s. k. fria bruks— förhållanden. Inom denna sektor påträffas också både de flesta och de största arrende- gårdarna. För dem liksom för andra lant- bruk gäller vissa allmänna regler i lagen den 31 mars 1949 om lantbruksegendomar, vars innehåll för svenskt vidkommande del- vis motsvarar jordförvärvslagen, uppsikts- lagen och arrendelagen. Någon fristående arrendelag finns inte. De arrenderättsliga reglerna i lagen om lantbruksegendomar är i vissa fall straffsanktionerade. Trots detta är de inte att anse som civilrättsligt tving- ande, och ett arrendeavtal kan vara giltigt mellan parterna trots att det ej står i över— ensstämmelse med den nämnda lagen. Rätts- förhållandet mellan jordägare och arrenda- torer i Danmark regleras därför till alldeles övervägande del av sedvänja, praxis och all- männa rättsprinciper om saklega. Rätte- gångar om arrende uppges vara sällsynta.

Till ledning för arrendeparterna har en av De samvirkende danske landboforening— er tillsatt kommitté år 195 8 låtit utarbeta en vägledning jämte formulär till normalkon- trakt för jordbruksarrende.5 Normalkontrak- tet, till vilket utredningen i det följande återkommer, torde vara representativt för dansk sedvänja på området.

3. Norge

År 1959 fanns i Norge ca 198000 bruk- ningsenheter (över 0,5 hektar). Den genom- snittliga åkerarealen utgjorde mellan 4 och 5 hektar. De helt ägda enheterna var ca 171000. Ca 27000 enheter var upplåtna under olika former av arrende. Genom- snittsarealen hos dessa gårdar var ca 4,5 hektar. Det fanns ca 14000 »helt leide bruk» och ca 13000 »delvis leide bruk». Inom den sistnämnda gruppen fanns det ca 2 600 där den lejda arealen var större än

Ehuru arrendebruket i Norge aldrig haft sådan omfattning som exv. i Danmark, har man även i Norge, särskilt under 1800-talet, målmedvetet och i största möjliga utsträck- ning sökt förvandla den lejda egendomen till självägd. Arrendena visar dock f.n. en tendens att öka. Det gäller särskilt om ar- rende av obebyggd jord.

Den 25 juni 1965 utfärdades i Norge Lov om forpakting. Rättsläget var dessför- innan i många hänseenden likartat med vad som gäller i Danmark. De allmänna arren- deavtalen var sålunda i huvudsak oreglerade av lagstiftningen.” Vid lagens utformning har man beaktat att arrendatorn ofta befin- ner sig i en »svagare ställning» än jordäga- ren. Bådas intressen bör dock beaktas så att lagen inte ensidigt gynnar endera par- ten. Den nya norska arrendelagen erinrar i väsentliga delar om den gällande svenska arrendelagen. I vissa delar har den svenska sociala arrendelagstiftningen tjänat som fö— rebild. Den norska lagens regler är tving- ande i den mån annat ej särskilt framgår av varje särskild paragraf. Arrendekontrakt skall ovillkorligen uppvisas hos myndighet (jordstyret). Jordägare som försummar det straffas med böter.

Lagen har en mera begränsad räckvidd än den svenska motsvarigheten. Den norska lagen gäller således ej för annat än jord- bruksarrende. För tillämplighet gäller en mi- nimiareal av ett halvt hektar. Lagen gäller vidare ej vid upplåtelse av jord som har samband med anställningsförhållande, när den anställde innehar jorden i denna egen- skap och inkomsten av jorden är mindre än lönen i övrigt.

Forpaktingsloven gäller inte heller vid upplåtelse av jord utan hus (rein jordleige). Även sådana upplåtelser måste dock anmä- las till jordstyret, om den utarrenderade

* Tolstrup, Laarebog i landboret, Köpen- hamn, 1962, s. 161; jfr s. 129.

5 Forpagtningsforhold, Köpenhamn, 1958. ** Utkast til Lov om forpakting, Innstilling fra Jordleiekommittéen den 30 mars 1962. Prop. till odelstinget nr 44/1963—64. Jfr SOU 1938: 38 s. 345.

arealen överstiger ett halvt hektar. Lagen gäller eljest även publika upplåtelser dock inte om jorden disponeras av militär för- valtning.

Jordstyret beaktar ex officio att ingångna avtal överensstämmer med lagen. Beslut som jordstyret fattar enligt lagen kan över- klagas först till fylkeslandbrugsstyret och därefter till lantbruksdepartementet.

Liksom i Danmark har också i Norge efter överläggningar mellan intresscorgani- sationerna publicerats en vägledning med normalkontrakt för jordbruksarrende.7 Nor- malkontraktet torde vara representativt för norsk sedvänja på området för tiden före ikraftträdandet av 1965 års lag.

4. Finland

Den finländska arrendelagstiftningen utgör i likhet med den svenska en vidareutveck— ling av den gemensamma grunden i 1734 års lag — närmast då 16 kap. jordabalken. Detta betyder att Finland i likhet med Sve- rige sedan länge haft en relativt fullständig arrendelagstiftning, innefattande även be- stämmelser av social natur.8

Genom jordlegolagen den 29 april 1966 (nr 258) har hela den omfattande jordlega— lagstiftningen sammanförts till en lag och samtidigt gjorts mera enhetlig än tidigare. I förarbetena konstateras att arrendets be- tydelse som jorddispositionsform är i avta- gande. Den vanligaste förekommande jord- ägarekategorin är kommuner. Lagstiftaren syns beträffande jordbruksarrende intaga en mera negativ ståndpunkt än vad fallet är i övriga nordiska länder. Medan man eljest anser det vara värdefullt att arrendatorn kan garanteras en så lång besittningstid som möj— ligt, är man i Finland i stället angelägen om att arrendatorn ej skall vara bunden alltför länge. Bakom lagens bestämmelser ligger delvis speciellt finländska erfarenhe— ter. Härom uttalas i propositionen.

En av de ledande principerna har varit, att arrendelagstiftningen icke får främja uppkoms- ten av sådana sociala missförhållanden, för vil- kas korrigerande en lagstiftning om inlösen av arrendeområden skulle behöva tillgripas. Dylika

missförhållanden har man t. 0. m. helt nyligen blivit tvungen att avlägsna bl. a. genom lagen den 16 augusti 1958 om inlösen av vissa lego— områden i landskommunerna. — —— Arren- desystemet borde därför icke få en alltför vid- sträckt användning, åtminstone icke såvitt gäller arrende av odlingsjord.

Upplåtelse av jord för bedrivande av lant- bruk, vilket alldeles särskilt är ägnat att binda arrendetagaren vid arrendeområdet, borde vara tillåtet endast i former, som kan anses godtag- bara ur jorddispositionssynpunkt. Fördenskull borde arrendetiden icke få vara lång för arren— detagare, som är en enskild person, och det borde i allmänhet ankomma på arrendegivaren att draga försorg om de kapitalinvesteringar nyttjandet av arrendeområdet förutsätter.

Tvingande lagregler finns men mindre talrikt än i Sverige och Norge. Uttryckligen förklaras att, eftersom arrendelagen är av- sedd att vara en allmän lag, lagen inte bör försätta vare sig jordägare eller arrendatorer som grupp i en särställning. Tvister hand- lägges i regel av allmän domstol.

Den finländska arrendelagen innehåller dels allmänna stadganden, dels särskilda be— stämmelser för olika typer av arrende, så- som a) tomtlega (motsvarande den svenska tomträtten), b) »annan lega av bostadsom- råde» (motsvarande den svenska rättens bo- stadsarrende), c) »lega av bebyggd bruk— ningsdel», d) »lega av [obebyggd] jord för lantbruksändamål» samt e) »annan jordle— ga». Den sistnämnda motsvarar det svenska lägenhetsarrendet.

IV. Utgångspunkter för en arrendereform

1. Behövs alltjämt en arrendelag?

Det svenska lagstiftningsmaskineriet arbetar ingalunda efter principen att detaljreglera alla medborgarnas inbördes relationer. Nytt—

" Standardkontrakt for forpaktingsavtaler, ut- arbetat av Norges Bondelag och Norges For- pakterforbund, Oslo, 1960.

9 SOU 1938: 38 s. 349. Den politiska bakgrun— den till den under ryska tiden tillkomna lag- stiftningen lämnas i Eino Jutikkala, Bonden i Finland genom tiderna, sv. övers. 1963, s. 405. Verkets redogörelse för tiden före 1809 är av intresse också med hänsyn till rikssvenska för- hållanden. Förarbetena till 1966 års lag återfinns i Kommittébetånkande nr 1/1957 (ej i sv. övers.).

janderätt till lös egendom, skadeståndsrätten roch arbetsrätten är exempel på betydelse- fulla områden, där den gällande rätten en- dast mycket ofullständigt kodifierats i lag. Det är därför inte självklart att en sådan specialitet som arrende måste ges en så in- gående legal reglering som i dag är fallet. Till förmån för det danska systemet, vilket för Sveriges del skulle innebära en avveck- ling av hela arrendelagskomplexet, talar framför allt att jordbrukets nationalekono- miska betydelse har minskat och att de egentliga arrendegårdarna bland kvarvaran- de brukningsenheter oavbrutet minskar i an- tal. Vidare kan åberopas osäkerheten i fråga om jordbrukets framtid och det därmed sammanhängande behovet av ökad ekono- misk handlingsfrihet för parterna. Den re- ducerade klasskillnaden mellan jordägare och arrendator minskar också behovet av en arrendelag.

Även om man bortser från traditionens makt finns det emellertid starka sakliga skäl att även i framtiden ha kvar en arrendelag.

Trots att antalet egentliga arrendegårdar kraftigt minskar, kan man med visst fog hävda att arrendet inom den krympande sektor av näringslivet som jordbruket i dag representerar spelar en relativt sett -— ökande roll. Den arrenderade arealen och antalet arrendatorer (om sidoarrendatorema medräknas) ökar både i absoluta och rela- tiva tal. F.n. är något mer än var tredje svensk jordbrukare arrendator i den mening— en att åtminstone någon del av bruknings- enheten innehas med arrenderätt. Den fort- löpande och angelägna — storleksrationa— liseringen sker snabbare och lättare på ar- rendegårdarna än på gårdar som brukas av ägaren. Alldeles oavsett om man önskar främja jordbruksarrendet eller ej, innebär den pågående faktiska utvecklingen att krav ställs på att det finns en ändamålsenlig arrendelag. Än större blir givetvis dessa krav, om man i likhet med jordbruksutred- ningen och i viss mån även arrendelagsut— redningen också vill direkt stimulera till ökad användning av arrendeinstitutet (jfr bilaga 1). Utarrendering av hela bruknings— enheter (gårdar) konstituerar i regel mycket

långfristiga rättsförhållanden. Det är vanligt med personväxling både på jordägaresidan och arrendatorsidan under avtalstidens be- stånd. Långfristigheten hos Upplåtelserna i förening med instabiliteten hos penningvär- det utgör skäl att ej lämna området helt utanför lagens stöd och kontroll. Därför talar också det för arrende av hela gårdar karakteristiska förhållandet att avtalet i ovanligt hög grad sätter sin prägel på bru- karens hela ekonomiska existens. Av arren- delagens förekomst och utformning beror ej blott arrendatorns möjlighet att bruka den upplåtna jorden utan även rätten till hem och bostad och i de talrika fall där fastig- hetsupplåtelsen kombinerats med arbetsav- tal — ofta nog hela hans utkomstrnöjlighet.

Den i arrendelagstiftningens historia ofta omtalade klasskillnaden mellan jordägare och arrendatorer har visserligen till en del utplånats men är dock alltjämt en realitet att taga hänsyn till. Jordägarens överlägsen- het och arrendatorns beroendeställning har dock ändrat karaktär. Det husbondevälde som jordägaren — delvis ända fram till år 1908 - ägde gentemot sina landbor har, även om det därefter saknat rättsligt under- lag, säkerligen lång tid därefter levat kvar som en känsla av skyldighet och beroende.1 Idag ligger jordägarens överlägsenhet mera ensidigt på det ekonomiska planet. Under hela den tid som utredningen arbetat har i de mest utpräglade jordbruksområdena ef- terfrågan på lediga, goda arrenden varit be- tydligt större än utbudet. Detta gör att jord- ägarna, om inga lagregler funnes, skulle kunna frestas att stipulera för arrendato- rerna orimligt stränga villkor. Det gäller särskilt i samband med avtalsförnyelser. Vid den tidigare redogörelsen för klassutjäm- ningen i arrendesammanhang har framhållits betydelsen av den fackliga och ekonomiska föreningsrörelsen inom jordbruket. Samtidigt bör det erinras om att någon riksomfattande organisation med syfte att tillvarataga en- bart arrendatorernas intressen inte finns i Sverige, ett förhållande som givetvis också

1 Lagberedningens förslag till JB I 1905, s. 342.

talar till förmån för fortsatt reglering genom lag.

Ehuru många och beaktansvärda skäl kan åberopas för en avveckling av arrende- lagstiftningen, anser dock utredningen att skälen för den principiella lösning som hit- tills varit vedertagen i svensk rätt överväger. Inom ramen för en ny lag är det dock möj- ligt och lämpligt att beakta åtskilliga av de synpunkter som här framhållits till förmån för en friare och mera tidsenlig ordning för arrendeparternas förhållanden.

Utredningens förslag innebär en betydan- de förenkling av den legala regleringen. Den erforderliga detaljregleringen bör ske i ar- rendekontraktet, vilket så mycket lättare kan ske som avtal om jordbruksarrende re- dan enligt gällande lag undantagslöst skall erhålla skriftlig form.

Lika viktigt som det är att man får en tidsenlig och ändamålsenlig arrendelag, är det att arrendekontrakten utarbetas med omsorg och insikt i lagens bestämmelser. Det existerar en ganska rikhaltig flora av formulär till arrendekontrakt. De bär i allmänhet prägeln av att vara tillkomna på initiativ av jordägare. En lämpligare ord- ning är den som använts både i Danmark och Norge och som innebär att jordägarnas och arrendatorernas organisationer efter för— handlingar publicerar normalkontrakt för arrende.

Utredningen vill allvarligt vädja till mot- svarande svenska organisationer att upptaga förhandlingar i saken och, om uppgörelse kan träffas, publicera normalkontrakt att tjäna till ledning för olika typer av jord— bruksarrenden. Därigenom kan uppnås en ökad normalisering av förhållandena. Detta skulle bidraga till att öka rättssäkerheten och även i övrigt säkerligen vara till fördel för båda parter i rättsförhållandet.

2. Lärdomar av tidigare arrendereformer

Vid fyra tillfällen under detta århundrade har mera genomgripande ändringar företa- gits i det lagkomplex som berör jordbruks- arrende, nämligen 1907, 1909, 1927 och 1943. Härtill kommer ensittarreformen. Ar-

rendatorernas rättsskydd har successivt byggts ut och deras ställning är nu så pass väl skyddad att behovet av en arrendere- form ej är lika påtagligt som tidigare. Då koncentrerade man sig i regel på speciella avsnitt. Inte ens 1907 års reform, som dock var den mest omfattande, var helt generell i det att man då — liksom senare lät de publika arrendena till en del regleras av speciella bestämmelser. De grundläggande principerna i arrendeparternas inbördes rättsförhållande bygger alltjämt på de grund- satser som lagfästes år 1907. Det mesta av vad som då bestämdes kan fortfarande godtagas och bör därför bestå. Å andra si- dan säger det sig självt att mycket av det som var bra år 1907 inte passar för dagens förhållanden. Detsamma kan sägas om 1943 års reform och det som ännu återstår av 1909 och 1927 års mera partiella arrende- reformer. De framstår alla fortfarande som väl underbyggda sedda från sin tids utgångs- punkt, men utvecklingen har medfört behov av en mera enhetlig och efter nutida jord- bruksförhållanden avpassad reglering.

År 1907 ansågs det alltjämt angeläget att öka landets åkerareal och att höja den sam— lade jordbruksproduktionen. Den då till— komna lagen utgår uppenbarligen från ett fast penningvärde. Även om arrendets fullgörande i dagsverken sedermera (1943) förbjudits, kvarstår alltjämt i lagen många inslag av naturahushållning. Lagstiftaren har utgått ifrån att arrendatorn och hans husfolk själva gräver täckdiken och repa- rerar hus, arbeten som i dag ofta utföres av entreprenörer med egen specialutrustning.

Vad som mer än annat kommit 1943 års reform att framstå som otidsenlig är att man i enlighet med då gällande jordbruks- politik utgick ifrån ett tämligen statiskt jord- bruk och inte i tillräcklig grad beaktade ar- rendeparternas behov av att kunna göra för- ändringar. 1943 års lagstiftning har fram— tvingat investeringar som i många fall ej kunnat göras räntabla. Vetskapen härom har i sin tur framkallat förändringar _ i första hand nedläggning av arrendegårdar som blivit större än om reformen ej gjorts. Det går inte att i siffror framställa effekten

av 1943 års reform, eftersom det funnits många andra motiv för de förändringar som skett och det i praktiken är omöjligt att iso- lera verkningarna av 1943 års sociala lag- stiftning. Vad här sagts innebär å andra si- dan inget underbetyg åt 1943 års lagstift- ning. Den har haft en mycket stor betydelse främst genom att skänka en väsentlig del av arrendatorskåren ett starkare besittnings- skydd och genom att framdriva upprustning av bostäder och ekonomibyggnader.

De förändringar som det svenska jordbru- ket undergått under 1900—talet har inte skett plötsligt och överraskande. Jämför man da- gens förhållanden med sekelskiftets eller det andra världskrigets finner man dock att för- ändringarna varit mycket omfattande. Åt- skilligt tyder på att förvandlingstakten inte kommer att bli mindre i framtiden. Det är därför viktigt att man inte konstruerar lagen så att den i ett förändrat läge kommer att motverka sina egna syften. Faran därför är givetvis särskilt stor om regleringen görs detaljerad och tvingande.

Vad arrendelagsutredningen nu föreslår är i fråga om det sakliga innehållet inte någon ny arrendelag eller någon mycket ge- nomgripande reform. Förslaget kan i stället betraktas som en på den hittillsvarande la- gens grund gjord anpassning till dagens för- ändrade — och föränderliga — läge i fråga om de förhållanden som arrendelagen skall reglera. Utredningen har undvikit radikala lösningar och i stället i största möjliga ut- sträckning utformat lagen i enlighet med vad som vanligen iakttages vid sådana väl- skötta privata och publika godsförvalt— ningar där det råder stabila och förtroende- fulla relationer mellan parterna. Utredning— en har i övrigt eftersträvat en enklare, tyd- ligare och mera enhetlig ordning än vad som hittills gällt.

. Arrendelagen får inte motverka sina egna syften

Direktiven framhåller vissa avsnitt åt vilka

utredningen i första hand bör ägna sin upp- märksamhet. Det gäller framför allt den

sociala arrendelagstiftningen. Utredningen

har dock varit oförhindrad att arbeta också

utanför denna sektor vilket även skett. Hu— vudparten av utredningens arbete har dock ägnats åt de sociala arrendebestämmelserna. I samband därmed har emellertid utred- ningen i en omfattning som ej direkt förut- satts i direktiven ansett det erforderligt med ändringar i en del bestämmelser vars till— lämplighet ej är begränsad enbart till de so- ciala reglerna i arrendelagen. Det gäller framför allt frågan om besittningsskydd utanför den hittillsvarande sociala och pub- lika arrendelagstiftningen samt reglerna om syn och arrendatorns rätt till ersättning för förbättringar. Särskilda skäl att företa den- na utvidgning har också legat i den snab— ba och omfattande utveckling som ägt rum sedan utredningen tillsattes.

Enligt direktiven bör en utgångspunkt för en arrendereform vara den absoluta och re- lativa minskning av antalet arrendegårdar som inträffat sedan år 1943. Orsaken här- till bör undersökas och lämpliga åtgärder föreslås. Direktiven antyder att vad som uppfattats som en olämplig minskning av antalet arrendegårdar kan hänga samman med att lagen i fråga om ansvaret för ar- rendeställets hus lägger en alltför stor del på jordägaren. Tanken har uppenbarligen varit den att om parterna här hade haft friare händer, ett större antal bärkraftiga arrendegårdar skulle ha funnits kvar. — Di- rektiven framhåller emellertid också att la— gen visat sig ej utgöra ett tillräckligt skydd för arrendatorerna mot obilliga uppsägning- ar. Med tanke på sådana situationer borde arrendatorns besittningsskydd stärkas.

Den särskilda, publika arrendelagstift- ningen bör enligt direktiven göras om så att den så mycket som möjligt anpassas till de sociala arrendebestämmelserna. En annan huvudfråga beträffande jordbruksar- rende som direktiven tar upp är sidoarren- det, dvs. arrende av jord utan hus. Jord- bruksministern pekar här på möjligheten av ökad avtalsfrihet.

4. Arrendelagen kan ej isoleras från jord- brukspolitiken

Vad direktiven sålunda framhållit som hu- vudfrågor har varit huvudfrågor även för

utredningen. Denna har följt direktiven även däri att den undvikit att taga ställning i frå- gor om brukningsenhetemas storlek och arrondering. I alla avseenden har detta dock ej varit möjligt. Bl. a. genom samråd med andra utredningar, främst 1958 års jord— lagsutredning och 1960 års jordbruksutred- ning, har även arrendelagsutredningen be- aktat att framtidens jordbruk kräver större och bättre arronderade enheter.

Den nuvarande arrendelagen, som är till- kommen under ett mindre dynamiskt skede av jordbrukets historia, ej blott underlåter att taga tillräcklig hänsyn till behovet av förändringar utan är i praktiken mången gång ett direkt hinder för en övergång till en av tidsförhållandena påkallad mera ända- målsenlig driftsform. Vid sidan av den rent privaträttsliga funktionen har arrendelag- stiftningen alltid varit ett uttryck för den jordpolitiska uppfattningen hos den tid som skapat den. Flera av de uppgifter som an- förtros utredningen i direktiven är också ut- präglat jordpolitiska, t.ex. vad som inom det svenska jordbruket är en lämplig pro- portion mellan ägarebruk och arrendebruk liksom frågan om rätt för en arrendator att genom inlösningsförfarande bli ägare till arrendegården. Utredningen finner det ange- läget att redan här och i ett sammanhang redovisa sin inställning till dessa princip- frågor.

Äganderätt rymmer inom sig flera och mer omfattande befogenheter än nyttjande- rätt. Ser man frågan enbart från teoretisk synpunkt kan det därför förefalla självklart att det är bättre att brukaren kan disponera jorden med äganderätt än med arrenderätt. Utredningen anser det emellertid inte i da- gens samhälle vara praktisk politik att göra en arrendereform från denna utgångspunkt. Att man skulle tvinga eller försöka förmå alla eller vissa av de nu ej jordbrukande jordägarna att själva ägna sig åt jordbruket på fastigheterna, är ett från praktisk syn- punkt otänkbart alternativ. Men även den omvända, mindre onaturliga lösningen, näm- ligen att ge arrendatorerna möjlighet att genom tvångslösen bli ägare till de av dem

brukade gårdarna, väcker starka betänklig- heter av såväl principiell som praktisk art. Utredningen anser därför att inte heller detta är ett tänkbart alternativ för arrende- frågans lösning. Ett stöd för denna upp- fattning har utredningen senast fått genom det sätt varpå frågan om fideikommissens avveckling löstes år 1963.

En helt annan sak är att man inom ra- men för en traditionell förvärvs—, arrende- och vanhävdslagstiftning kan påverka rela- tionen mellan arrendebruk och ägarebruk. En lagstiftning, som i likhet med den nu gäl- lande sociala arrendelagstiftningen mycket starkt slår vakt om arrendatorns rättsställ- ning men samtidigt ej föreskriver skyldig- het att utarrendera, måste bidraga till att ägarebruken ökar på arrendebrukens bekost- nad. Om man åter ur lagen avlägsnar en del av dess många tvingande regler och så- ledes ökar avtalsfriheten, finns det anledning att räkna med att arrendebruket kommer att öka. Eftersom äganderätt är att föredraga framför arrenderätt, kan valet av väg här synas lätt, i synnerhet som man därvid »på köpet» gör en annan vinst, nämligen större brukningsenheter.

Utredningen kan emellertid inte heller godtaga denna linje och anledningen är dels omsorgen om de sittande arrendatorerna och de ideella och ekonomiska värden som lig- ger i att dessa arrendatorer får tillfälle att fortsätta sin näring, dels att erfarenheten visar att jordbruket är betjänt av att ett visst någotsånär konstant antal bruknings- enheter står till förfogande med arrende- rätt.

Skattelagstiftning, förvärvs- och vanhävds- lagstiftning, inflation och ökningen av anta— let dödsboägda jordbruk är exempel på fak- torer som gör att utbudet av jordbruksfas- tigheter till försäljning minskar. Då köpar- nas efterfrågan samtidigt Ökar, har priset på jordbruksfastigheter stigit kraftigt, vilket gör att det blir allt svårare att genom köp förvärva ett jordbruk med lämpligt läge och storlek. Men alltjämt vill många bli jordbru- kare och för dem är ofta arrendet en lämp- lig övergångsform mellan tiden som elev eller lantarbetare och självägande bonde. —

Många unga jordbrukare vill pröva sina krafter som arrendatorer, innan de etablerar sig som självägare.

Till dessa sedan gammalt åberopade argu- ment för en viss reserv av arrendegårdar har under senare tid kommit ett annat. Pri- set på en salubjuden jordbruksfastighet be- stäms allt oftare av andra faktorer än vad fastigheten kan beräknas avkasta såsom un- derlag för framtida jordbruk. Köpeskilling- en för en bärkraftig jordbruksegendom är i dag ofta så hög att det framstår som omöjligt att enbart med gårdens avkastning finansiera kostnaden för förvärvet. Före— teelsen är i dag särskilt påtaglig i Malmö— hus län.

Därtill kommer att ett ändamålsenligt be- drivet jordbruk — bortsett från inflationen utöver markkostnaden i dag kräver ett vä- sentligt större kapital än för en mansålder sedan. I detta läge har det sagts att det är en fördel för en »ny» jordbrukare att slippa från den stora del av kapitalkostnaden som belöper på markförvärvet. Detta skulle åstadkommas genom att brukaren förfogar över marken med arrenderätt i stället för äganderätt.2 Från teoretisk synpunkt verkar det anförda resonemanget knappast överty- gande. Vad den blivande jordbrukaren spa- rar i fråga om köpeskilling kan han i stället tvingas att ge ut i form av arrende. Därtill kommer att, även om arrendatorn genom lag eller avtal vore garanterad en lika säker besittning som en ägare, arrendeavgiften i samband med avtalsförnyelser kan komma att höjas på ett sätt som ställer hans ur- sprungliga kalkyler på huvudet.

Ser man saken praktiskt skall det dock inte förnekas att arrendeformen underlättar en etablering. Det kan vara svårt att låna de pengar som behövs till ett fastighetsköp. I de flesta fall kan en jordbruksfastighet inte förvärvas utan att förvärvet samtidigt om- fattar skog, vilket tidvis ansetts vara fördel— aktigt från kapitalplaceringssynpunkt men kan vålla bekymmer för den som nödgas etablera sig huvudsakligen på grundval av lån. De flesta vill och måste i den situatio- nen snarast förvandla sina insatser till kon- tanter, vilket kan vara svårt, t. ex. om av-

verkningsbar skog saknas eller priserna på skogsprodukter är låga. Om möjligheten att arrendera inte funnes, skulle mången duglig men kapitalsvag jordbrukare på grund av svårigheten att på en gång anskaffa pengar till såväl köpeskilling för marken som all övrig etablering aldrig kunna komma in på banan. Utredningen vill således inte bestrida att det anförda resonemanget om arrendet som en billig etableringsform har visst fog för sig. Det förutsätter dock en utbyggd ar- rendelagstiftning med ej så få sociala inslag, exempelvis Optionsrätt och avgäldsreglering.

Jordbruksutredningen har nyligen fram— hållit att det i många fall är möjligt och lämpligt att vid den fortsatta strukturratio— naliseringen i ökad utsträckning använda sig av arrende sidoarrende såväl som annat. Överhuvudtaget anser jordbruksutredningen det angeläget att få ett ökat utbud av arren- derad mark. Den nuvarande arrendelagen anses i viss mån ha betagit jordägarna lus- ten att upplåta på arrende. Lagen bör därför enligt jordbruksutredningen ändras så att jordägarnas benägenhet att utarrendera ökar. Detta skulle enligt jordbruksutredningen kunna åstadkommas genom en ökad avtals— frihet. Särskilt framhålls möjligheten att li- beralisera de regler som gäller för options- rätt, byggnadsskyldighet och »lösningsrätt». Samtidigt pekar emellertid jordbruksutred- ningen på angelägenheten av att arrendatorn ges tillräcklig trygghet i sin markdisposition.

De vid 1967 års riksdag antagna riktlin- jerna för den framtida jordbrukspolitiken präglas av att man övergett den tidigare statiska synen på jordbruket.3 Detta betrak- tas numera som en näring bland andra och det ekonomiska livets villkor får i betydligt ökad utsträckning göra sig gällande också inom denna gren av näringslivet. Bered- skapssynpunkter och frånvaron av en nor- malt verkande världsmarknad har dock medfört att jordbruket alltjämt under över- skådlig tid framåt kommer att stå i ekono— miskt beroende av staten. Någon fri pris- bildning på jordbrukets produkter finns så-

2 Det svenska lantbrukets eifektiviseringsvä- gar, SOU 1963: 66 s. 184 ff. 3 Prop. 1967: 95, jordbruksutskottet nr 25.

Arrendelagsutredningen kan i stort sett ansluta sig till den nya synen på jordbruks— politiken. Närmare har arrendelagsutred- ningen utvecklat sina synpunkter härpå i sitt i anledning av jordbruksutredningen av- givna remissyttrande (Bilaga 1).

Det är naturligtvis inte möjligt att från anförda utgångspunkter fixera en viss pro- cent för arrendejordbrukens andel av det totala antalet brukningsenheter. Arrende- gårdarnas antal har sedan ganska lång tid utgjort omkring en femtedel av samtliga. Andelen är emellertid i sjunkande och utgör nu en sjättedel. Som framgått av föregående avsnitt har arrendegårdarnas genomsnitts- areal samtidigt ökat betydligt. Om den nu- varande stelheten på marknaden för jord- bruksfastigheter kommer att bestå och mycket talar för att så trots åtgärder i mot— satt riktning kommer att vara fallet — anser utredningen att det vore olyckligt om arren- degårdarnas andel av fastighetsbeståndet skulle fortsätta att minska och om jordäga- re, som eljest avsett att utarrendera sin jord, av hänsyn till innehållet i arrendelagen mera allmänt skulle avhålla sig därifrån. Utred— ningens förslag är bl. a. förestavat av önske- målet att hejda denna tendens. Utredningen vill utan att eftersätta någondera partens behöriga intressen — göra arrendet till ett för både jordägare och arrendatorer mera an- vändbart och praktiskt alternativ till andra brukningsformer än vad fallet är i dag. Om en jordägare anser att hans jord inte kan användas på bättre sätt än genom upplå- telse på arrende, bör lagen inte vara sådan att den avhåller honom från att förverkliga sin avsikt. Behovet av ökad rörlighet och större avtalsfrihet innebär emellertid också att en gård som en gång blivit arrendegård inte nödvändigtvis måste så förbli. Sett på längre sikt är det till fördel för alla parter att lagen inte onödigtvis lägger band på den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Ut- redningen har i denna fråga samrått med jordbruksutredningen och några menings- motsättningar av väsentlig art har därvid ej förekommit.

V. Principdiskussion. Förslagets huvud- punkter

]. Varför liberalisering?

Den lämnade redogörelsen har illustrerat all arrendelagstiftningens dilemma: jordägarnas intresse för utarrendering avtar, om man i alltför hög grad stärker arrendatorns ställ- ning i rättsförhållandet. Här finns inga all- mängiltiga lösningar. Varje tid får anpas- sa avvägningen från de värderingar och önskemål som då föreligger. 1943 års lag- stiftning slog mycket kraftigt vakt om ar- rendatorns skydd och intresse. I och för sig var det värdefullt. Det är också lätt att framhålla punkter där skyddet fortfa- rande är bristfälligt och behöver förbättras. Det starka betonandet i lagen av arrenda- torns intresse har emellertid säkerligen bi- dragit till att göra jordägare obenägna att förlänga arrendena och kanske oftare — inriktade på att lägga ner arrendestället när arrendatorn slutat. Antalet nytillkomna arrendeställen har av denna anledning ock— så varit litet. Många orsaker kan ha med- verkat till jordägarnas inställning men det är obestridligt att önskemålet att »slippa ifrån» arrendelagen och särskilt dess sociala bestämmelser i många fall utgjort ett av- görande motiv.

Vill man i likhet med utredningen slå vakt om arrendet som ett användbart alter- nativ, måste man beklaga nedläggandet av bärkraftiga arrendegårdar. Sådana fall har förekommit. Om man här skall lyckas vän- da strömmen och återge arrendet dess ställ- ning som en efter det praktiska behovet an— passad brukningsform och ej bara en med misstro betraktad nödlösning, är det enligt utredningens mening ofrånkomligt med en arrendereform som ger parterna större möj— ligheter att fritt och på egen hand bestäm- ma om avtalets olika delar. Mycket talar för att detta är möjligt utan att man förden- skull försämrar läget för den enskilde arren- datorn. En reform i denna riktning antyds redan i direktiven. Alternativet till en libe— ralisering — om man vill ha fler arrenden — är att införa skyldighet för jordägare att ut- arrendera och att göra långtgående in—

skränkningar i jordägarnas rätt att vägra förlängning av bestående arrendeavtal. Den vägen vill dock utredningen av flera skäl inte gå.

2. Trygghet och avtalsfrihet

De huvudlinjer som utredningen arbetat ef- ter, då den sökt förverkliga sitt tidigare nämnda syfte att göra arrendet till ett för båda parter mera användbart och praktiskt alternativ kan sammanfattas i följande punk— ter.

Utredningen vill slå vakt om den skötsam- me arrendatorns trygghet i besittningen av arrendestället. Utredningen föreslår att den i betydelsefulla hänseenden ytterligare stärks. Utredningen anser att en reform på denna punkt bör kunna godtagas, eftersom vad som här föreslås i stort sett endast innebär att man i lagen inskriver den trygghet i be- sittningen som de flesta arrendatorer utan stöd av lag eller kontrakt rent faktiskt redan har.

Den andra huvudpunkten i utredningens handlingsprogram är en vidgad avtalsfri— het för parterna i fråga om den rent eko- nomiska delen av uppgörelsen, t. ex. i fråga om arrendesättningen vid förlängt arrende, ansvaret för underhåll av byggnader eller ersättning för av arrendatorn gjorda fri— stående förbättringar.

Direktiven uttalar att nybyggnader och ombyggnader i allmänhet har den varaktig- het, att dessa investeringar i regel bör åvila jordägaren, medan byggnadsreparationerna oftast har ett sådant samband med den lö- pande vården att deras utförande huvud- sakligen med fördel kan åvila arrendatorn. Utredningen har funnit detta uttalande vara väl ägnat att tjäna till utgångspunkt vid en reglering av denna centrala punkt i avtals— förhållandet. Konkret innebär det att inte blott vården utan även underhållsskyldig- heten utan någon begränsning till exv. »mindre reparationer» — läggs på arrenda— torn, medan jordägaren åläggs att svara för erforderliga ekonomiskt försvarliga ny- och ombyggnader. En sådan ordning för

byggnads- och underhållsfrågans lösning skulle ganska väl överensstämma med vad som vanligen gäller vid de publika arren- dena. Det skulle i fråga om de sociala ar- rendena innebära att lagen blev mindre sträng mot jordägarna, medan den vid de vanliga privatarrendena skulle innebära en viss skärpning mot jordägarna i förhållande till vad som nu gäller. En sålunda skisserad ordning skulle också få till följd att slutav- räkningen mellan jordägaren och arrenda- torn skulle bli mera rättvis och inte i så stor utsträckning som nu är fallet präglas av oberäkneliga faktorer.

Erfarenheten har visat att en fullständig avtalsfrihet på detta område lätt kan med- föra oberäkneliga och för arrendatorn inte sällan förödande konsekvenser. Risken här- för ökar i takt med den ökade användning- en av modern teknisk utrustning, som van- ligen förslits på ett annat sätt än gamla tiders hantverksgjorda byggnader och andra fastighetstillbehör. Att båda parter bereds möjlighet att överblicka sina genom avtalet gjorda ekonomiska åtaganden måste vara en av arrendelagstiftningens viktigaste uppgif- ter. Vid konflikt om fullgörande av jord— ägarens byggnadsskyldighet bör å andra si- dan avgörande hänsyn tagas till om arrende- stället på längre sikt kan beräknas bestå eller ej. Jordägaren skall med andra ord inte tvingas till klart oekonomiska investe- ringar.

3. Besittningsskydd vid gårdsarrende

Utredningens strävan till mera enhetliga och tidsenliga regler för att trygga arrenda- torns besittning kommer tydligast till ut- tryck i utredningens behandling av rätten till förlängning av upplåtelsetiden.

För närvarande har ca hälften av lan— dets arrendatorer under enskilda jordäga- re optionsrätt. En förutsättning är att arren- deställets odlade areal utgör högst 50 hektar. För enskilda jordägares arrendatorer med större arealer saknas helt sådan rätt. Det övervägande flertalet av de publika arren- datorerna har Optionsrätt oavsett areal. Är

jordägaren kommun gäller dock även här 50-hektarsgränsen.

De publika arrendatorernas Optionsrätt är annorlunda utformad och i varje fall formellt sett svagare än den Optionsrätt som gäller vid socialt arrende enligt arrende- lagen. De publika arrendatorernas options— rätt är i betydande utsträckning beroende av beslut av administrativa organ.

Anledningen till den nuvarande kategori- klyvningen i fråga om besittningsskyddet för arrendatorer på enskild jord är att be— hovet av ett förstärkt skydd bedömdes vara större vid permanenta arrenden än vid and- ra. Som permanenta betecknades exv. skogs- bolagens utarrenderingar och de traditionel- la godsens upplåtelser av undergårdar. En- skildas upplåtelser i andra fall hänfördes inte till denna kategori, om ägaren var man- talsskriven på gården eller om han hade sin huvudsakliga utkomst av dess jordbruk (49 & AL). Om arrendestället innehöll mer än 50 hektar odlad jord ansågs emellertid att arrendatorns verksamhet hade en sådan omfattning att han hade möjlighet att själv och utan lagens hjälp tillvarataga sina in— tressen i fråga om besittningsskyddet ( affärs- arrenden).

50-hektarsgränsen framstod redan vid tillkomsten som mindre rationell.1 I dag framstår 50-hektarsgränsen som ännu mind— re ändamålsenlig. Skälen är flera. Både staten och enskilda samverkar f. n. för att åstadkomma större brukningsenheter. Den— na verksamhet har varit särskilt framgångs- rik på arrendeområdet. Behovet av tryggad besittning framstår både från enskild och allmän synpunkt som lika stort för en gård som ligger över 50-hektarsgränsen som för den som ligger under gränsen. Inte heller framstår vad som 1943 kallades affärsar- renden längre som någon speciell grupp.

Genomsnittsarealen åker för helt arrende- rade brukningsenheter i Malmöhus län är i dag 36 hektar. Ju mer genomsnittsarealen sålunda närmar sig 50—hektarsgränsen desto mer framstår den senare som onaturlig. Det är under sådana förhållanden knappast rim- ligt att de rättsliga följderna skall gestalta sig väsentligt olika, beroende på om arren—

destället råkar ligga på ena eller andra sidan om en schablonmässigt fastställd arealgräns. Med undantag för kommunarrendena, har de flesta publika arrendatorer sedan länge haft Optionsrätt oberoende av någon arealgräns. Utredningen förordar att de publika arrendena förs in under arrendela- gens optionsrättssystem. Utredningen har därvid ansett det självklart att den nya ord- ningen skall gälla även för de publika arren- den som ligger över 50 hektar. Att under sådana förhållanden undantaga vissa privat- arrenden (t.ex. över 50 hektar) från op— tionsrätten blir då ännu mindre påkallat.

När det gäller gränsen mellan sociala och icke-sociala arrenden under 50 hektar har nuvarande lagregler utformats med tan- ke på vad som kunde anses som permanenta arrenden. Arrenden som var att hänföra till denna kategori gjordes till sociala. Det finns även i dag arrenden som oberoende av av- talsperiodens längd med visst fog kan kallas permanenta, men egenskapen i fråga kan ej längre läggas till grund för en indelning i skilda rättsliga kategorier, i varje fall går det knappast att anknyta en sådan uppdel- ning av arrendena till bestämda kategorier av jordägare.

Den tidigare redogörelsen för utveckling— en på 58 gods visar att jorden på de tradi— tionella arrendegodsen alltjämt i stor ut— sträckning brukas på arrende men att stor- leksrationaliseringen på godsen fört med sig att många arrendeställen upphört som själv- ständiga brukningsenheter. Denna utveck- ling har varit särskilt påtaglig på de s.k. skogsbolagens ägor. Nedläggningen har dock för deras del mindre ägt samband med storleksrationalisering inom jordbruket utan mera med det förhållandet att skogsägarna i ökad utsträckning övergått till helårsan- ställda skogsarbetare. Arbetstillfällena för arrendatorer av typen huggare och skogs— körare har minskat betydligt. Detta har fört med sig att dessa arrendeställen kraftigt minskat i antal och den odlade jorden i be-

1 Se exv. yttranden av jordbruksministern Pehrsson-Bramstorp i prop. 1943: 346 s. 116 och AK prot. 16/12 1943 s. 93.

Medan antalet helt arrenderade bruk- ningsenheter mellan 1956 och 1966 mins- kade i antal med 42 procent, var minskning- en betydligt större i sådana trakter där skogsjordbruk och liknande arrendeformer tidigare dominerade. Under den angivna tiden var sålunda minskningen i Värmlands län 57 procent, i Örebro och Kopparbergs län 50 procent och i Gävleborgs län 55 procent. Inom storlekskategorien 2—10 hek- tar åker, som alltjämt är den dominerande storleksklassen i jordbruksstatistiken (jfr ta— bell 1 och 2), minskade i hela landet antalet arrenden under perioden 1956—1966 med 56 procent.

Samtidigt som stora förändringar skett med de arrenden som 1943 betecknades som permanenta, finns det — även under SO—hektarsgränsen — många icke-sociala ar- renden som utmärker sig för en relativt hög grad av permanens. Den sistnämnda egen- skapen är därför knappast längre ägnad att ligga till grund för en kategoriindelning av jordbruksarrenden.

Härtill kommer vissa praktiska synpunk- ter som talar för de »särskilda bestämmel— sernas», närmast optionsrättens, utvidgning till andra arrendekategorier.

Förutom av 50—hektarsgränsen avgränsas de optionsberättigade arrendena f.n. av be- stämmelser om vem som äger jorden. Grän- sen mellan »sociala jordägare» och andra framstår numera knappast som naturlig. Det är ofta helt tillfälliga förhållanden som av- gör om ett arrende blir socialt (och därmed blir förenat med Optionsrätt) eller ej.2 Ägs jorden av ett dödsbo, vilket är en allt van- ligare situation, råder också ovisshet om den rättsliga rubriceringen. Enligt en bokstavs- tolkning är dödsbo ej att anse som »social jordägare». Ett sådant resultat rimmar å andra sidan illa med lagens syfte, och ute- slutet synes ej vara att även dödsbos arren- den under speciella omständigheter kan komma att rubriceras som sociala.3

Berörda förhållanden gör att det i många fall är svårt att utan rättegång avgöra om ett visst arrende är socialt (och därmed för-

enat med Optionsrätt) eller ej. Under de år som utredningen arbetat har den mot- tagit otaliga förfrågningar både från enskil- da och myndigheter angående rubriceringen av olika arrendeavtal. Det kan utan över- drift sägas att rättsosäkerheten här är be- tydande.

Om en jordägare, som har sin huvudsak- liga utkomst av annat än jordbruket på fas- tigheten, flyttar från denna och därigenom får annan mantalsskrivningsort, medför det- ta att han, från att ha varit »icke—social» jordägare, överförs till att bli »social» så- dan. Eftersom det är förhållandena vid av- talets ingående, som är bestämmande för rubriceringen, medför emellertid det nu gäl- lande systemet att ett arrende som här alla tecken till att vara ett socialt arrende vid en närmare undersökning visar sig vara ett vanligt arrende. Orsaken kan t. ex. vara den att jordägaren, när avtalet kom till, var man- talsskriven på fastigheten men kort tid där- efter flyttat därifrån. Analoga förhållanden kan inträda efter det fastigheten bytt ägare. Även detta talar för att man bör söka få till stånd en enhetligare ordning eller åt- minstone en gränsdragning som framstår som mera naturlig.

Utredningen föreslår att underhålls- och byggnadsskyldigheten ordnas lika på alla olika slag av jordbruksarrenden (jfr motive- ringen till 8 kap. 10 & NyaJB nedan). Den föreslagna ordningen är från jordägarens synpunkt mera liberal än vad som gäller en- ligt den sociala arrendelagstiftningen men något strängare än den som gäller vid van- liga arrenden. Detta är ett skäl för att även frågan om besittningsskyddet ordnas mera enhetligt.

Utredningen föreslår att arrendatorns be- sittningsskydd liksom hittills i första hand beaktas genom bestämmelser om options- rätt, dvs. företrädesrätt till förnyat arrende. Optionsrätten bör i första hand utgöra ett

? Påståendet illustreras av rättsfallet NJA 1959 s. 419, vars utgång kritiserats av arrende- nämnden i Kristianstads län i skrivelse till jord- bruksministern den 26/1 1960 (s. 70).

** Skarstedt m.fl, 1946, s. 307.

skydd för arrendatorn till hem och näring. Rätten bör därför reserveras för sådana arrendeställen där arrendatorn tillika har — eller avses skola ha — sin bostad (gårds- arrenden). Rätten bör å andra sidan gälla för alla sådana arrenden. Optionsrätten skall kunna brytas av jordägaren. Därför skall dock krävas att jordägaren kan åberopa nå- gon av de i lagen angivna uppsägningsan- ledningarna, vilken i det särskilda fallet dessutom bör vara objektivt godtagbar.

En Optionsrätt utan någon form av reg- lering av arrendet i samband med förläng- ning är av ringa eller intet värde för arren- datorn. Arrendatorn bör dock vara skyldig att finna sig i en arrendehöjning som med hänsyn till prisutvecklingen och andra om- ständigheter framstår som skälig.

Till frågan om besittningsskyddet vid sidoarrenden återkommer utredningen i näs- ta avsnitt (4).

Genom att knyta Optionsrätten till gårds- arrendena anknyter man reglerna till en naturligt avgränsad kategori, där behovet av ett legalt besittningsskydd är särskilt på- tagligt. Utredningen föreslår att Optionsrätt skall tillkomma gårdsarrendena oberoende av areal och jordägare. Förändringar i ägan- derätten till jorden blir därmed utan bety- delse för den rättsliga rubriceringen.

Liksom hittills skall om särskilda skäl föreligger dispens från optionsrättsbestäm- melserna kunna lämnas. Bland kategorier som kan ifrågakomma för dispens är bl. a. sådana där jordägaren tillhör någon av de kategorier som hittills stått utanför den so- ciala arrendelagstiftningen. Detta innebär givetvis inte att utredningen anser att dis- pens i regel skall lämnas i dessa fall.

Optionsrätten bör göras »elastisk» så att den skall gälla även om arrendestället exv. i samband med en avtalsförlängning får en något ändrad areal eller utsträckning. Till frågan om optionsrättens närmare utform- ning i övrigt återkommer utredningen i den speciella motiveringen till 10 kap. NyaJB. Där behandlas också frågan om betydelsen av att ett arrende som varit gårdsarrende förlorar denna egenskap och vice versa.

En arrendator, som vid utgången av en

arrendeperiod tvingas flytta, har nu ingen rätt att av jordägaren erhålla flyttningser- sättning eller annat avgångsvederlag. Detta gäller oavsett om arrendatorn har options- rätt eller ej och oavsett för vilket ändamål marken i fortsättningen skall användas.

Om parterna vid avtalets tillkomst haft anledning att räkna med fortsatt jordbruk på marken men flyttningen föranleds av att jorden skall utnyttjas avsevärt intensivare än förut, t. ex. för bostadsbebyggelse, är det en- ligt utredningens mening rimligt att arrenda- torn av jordägaren skall kunna erhålla en Viss ersättning för sina förluster i samband med avflyttningen. Det förutsätts då att ar- rendatorn inte på annat sätt fått dessa för— luster täckta. Utredningen föreslår att er- sättningsfallen begränsas till optionsutrustade arrenden och att beloppet bestäms enligt en schablonmetod (ett eller högst tre års ar— rendeavgifter).

4. Besittningsskydd vid sidoarrende

Gårdsarrenden och andra jordbruks- arrenden

Jordbruksarrende har tidigare ansetts vara en förhållandevis enhetlig avtalstyp. Emel- lertid påträffas inom densamma åtskil- liga var för sig karakteristiska undergrupper. Gårdsarrendena, som behandlats under före- gående avsnitt, utmärks av att upplåtelsen omfattar även brukarens bostad.

Det finns också arrenden av fullständiga brukningsenheter där arrendatorn inte bor på arrendegården. Sådana upplåtelser är dock knappast särskilt vanliga. I regel torde det vara fråga om utpräglat affärsmässiga förhållanden.

En stor och ökande grupp är de upplåtel- ser som den norska lagen kallar för »ren jordlega», dvs. jord utan några byggnader.

En mellanform mellan de sist nämnda grupperna är upplåtelser som omfattar en el- ler flera byggnader men där det av arrende- avtalet omfattade byggnadsbeståndet likväl ej kan anses fullständigt för driften på går- den och man således inte kan tala om en brukningsenhet.

Uttrycket sidoarrende används i denna framställning om alla upplåtelser som inte avser hela brukningsenheter. Från utred- ningens synpunkt är det av underordnad betydelse hur gränsen drages mellan sido- arrenden och andra jordbruksarrenden som ej är gårdsarrenden. De bör alla enligt utredningens mening vara underkastade samma regler, dvs. lagens »allmänna be- stämmelser om jordbruksarrende». Vid reg- lernas utformning har dock beaktats att gruppen »icke gårdsarrenden» numerärt sett domineras av sidoarrendena.

Förekomsten av sidoarrende har belysts i betänkandets tredje kapitel och i avsnittet I: 5 av detta kapitel. Brukningsformen blir både i Sverige och utomlands allt vanligare. Den spelar en dominerande roll i den ratio- naliseringsprocess som f. n. pågår inom jordbruket. Mycket talar för att sidoarren- det ännu ej funnit sin slutliga form och om- fattning.

Gällande rätt

Kan ett sidoarrende vara socialt arrende? Frågan har diskuterats mycket sedan 1943 års reform. Om exv. arrende helt utan bygg- nader anses som socialt arrende, följer därav bl. a. att arrendatorn har optionsrätt. (Un- dantaget i 49 å andra stycket från options- rätten för arbetarboställen torde nämligen inte kunna göras tillämpligt på sidoarrende, i varje fall inte om upplåtelsen avser en— bart jord.) I Skarstedts m.fl. kommentar Arrendelagstiftningen av år 1943, andra uppl., 1946, besvaras den inledande frågan när det gällde »ren jordlega» med ett klart nej (s. 296 f). Spörsmålet bedömdes emel- lertid på motsatt sätt av högsta domstolen i rättsfallet NJA 1953 s. 212.

I rättsfallet gällde frågan om lagen den 14 april 1946 och därmed också den sociala arrendelagstiftningen i övrigt skulle anses tillämplig på ett arrende som omfattade ett område om 4,22 hektar, som inte var be- byggt och inte heller var avsett att bebyggas, utan skulle brukas tillsammans med annan jord, som arrendatorn disponerade. Upplå- tare var Hälsingborgs stad.

Högsta domstolen uttalade att det inte kunde antagas att den sociala arrendelag— stiftningen saknade tillämpning på arrende av obebyggd jord eller jord som ej förut- sattes skola bebyggas. I fråga om det i båda lagarna förekommande uttrycket bruknings- del uttalade högsta domstolen att det »kan i och för sig icke anses angiva någon be- gränsning till områden som äro eller vid upplåtelsen förutsättes bliva bebyggda». Så— vitt angick obebyggda områden fick uttryc- ket brukningsdel »anses angiva en nedre gräns för specialregleringens tillämplighet, nämligen att arrendena skola avse jord av den omfattning och beskaffenhet att jord— bruk skulle kunna drivas därå som en eko- nomisk enhet». Eftersom båda de angivna förutsättningarna befanns föreligga i det ifrågavarande fallet, ansågs 1946 års lag vara tillämplig på upplåtelsen. Arrendet var således att anse som ett socialt arrende.1

Framställning av Svenska stadsförbundet

Med anledning av det nyss angivna rättsfal- let och domen i det samtidigt avgjorda fal- let NJA 1953 s. 224 föreslog Svenska stads- förbundet i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 september 1953 att 1946 års lag måtte ändras så att upplåtelse av obebyggd jord uteslöts från lagens tillämpningsområde (jfr s. 67), Förbundet ansåg att något behov av särskilt skydd genom tvingande bestäm- melser ej kunde anses föreligga vid kommu- ners utarrendering av obebyggd jord. Frå- gan om ett visst arrende omfattade jord av den omfattning och beskaffenhet att jord- bruk därå kunde bedrivas som en ekono- misk enhet kunde bli föremål för skilda tolkningar, något som innebar rättsosäker- het och risk för rättsförluster. Stadsförbundets skrivelse gjordes år 1953 föremål för remissbehandling. Lantbruks- styrelsen framhöll att det kunde ifrågasättas om de skäl som föranlett införandet av de sociala arrendebestämmelserna verkligen

1 Betr. 1953 års rättsfall, se Förhandlingar förda inom Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution, 1954, s. 22 och Lejman i SvJT 1958 s. 15.

förelåg beträffande alla sådana områden som angivits i domarna: »Då det gäller mindre områden, som ej äro bebyggda och ej heller äro avsedda att bebyggas, torde nämligen skälen för en specialreglering i allmänhet vara betydligt svagare än då det är fråga om fastigheter, på vilka arrenda- torerna avses skola bo och eventuellt även erhålla sin hela eller huvudsakliga utkomst.» Lantbruksstyrelsen ville däremot inte till— styrka att en dylik reform skedde enbart beträffande de kommunala arrendena. Lant- bruksstyrelsen föreslog därför att frågan lös- tes i ett större sammanhang. Stadsförbundets förslag avstyrktes av lantmäteristyrelsen, fastighetsbildningssak— kunniga och RLF. Landskommunernas för- bund och Sveriges lantbruksförbund till— styrkte en utredning. Lantbruksförbundet framhöll att högsta domstolens ståndpunkt stod i strid mot den tidigare gängse tolk- - ningen av begreppet brukningsdel och att den förde med sig en betydande rättsosäker— het på området.

Svar på utsända frågor

I utredningens frågeformulär nr 1 (bilaga 7 fråga nr 9) upptogs spörsmålet huruvida de sociala bestämmelserna även borde gälla obebyggd jord. Flertalet av dem som tog upp frågan till behandling ansåg att sido- arrendena borde lämnas utanför den sär- skilda regleringen. Denna mening uttalades i ett sjuttiotal svar. I tolv svar uttalades att de sociala arrendebestämmelserna borde gäl- la även upplåtelse av obebyggd jord.

Framför allt lantbruksnämnder och hus- hållningssällskap befarade att tillämpning av de sociala arrendebestämmelserna för obe- byggd jord skulle verka hindrande för jord- brukets yttre rationalisering. Motiv av sådan innebörd lämnades av bl. a. domänintenden— ten i Västra domänområdet, Uppsala uni— versitet, Sveriges jordägareförbund, Uppsala läns hushållningssällskap, Hallands läns hus- hållningssällskap och lantbruksnämnderna i Skaraborgs och Västmanlands län. Beträf— fande rationaliseringsmotivet yttrade Sveri- ges iordägareförbund.

Tillämpningen skulle emellertid även vara olämplig därför att den skulle motverka den övergångsrationalisering som tillskottsarrendena får antas utgöra. Sidotillskottsarrenden upplåtes i stort sett av tre skäl: för att stärka ofullstän- diga brukningsdelar då någon annan arrendator avträder; i avvaktan på arvskifte eller överlåtel- ser; därför att brukningsdelen rimligtvis inte bär kostnaden för en bebyggelse. Faller arren- den av detta slag under de sociala reglerna, omöjliggöres alla dessa upplåtelser utom möj- ligen de som sker i avvaktan på omarrondering. Även i omarronderingsfallen har jordägaren, om arrendet är socialt, emellertid att göra med en tolkningsovisshet: skall det anses vara påtag- ligt men för honom att arrendatorn sitter kvar?

Lantbruksnämnden och hushållningssäll- skapet i Stockholms län och stad underströk att utarrendering av obebyggd jord som till- skottsmark ofta ledde till samma resultat som den storleksrationalisering genom ägan- derätt, som lantbruksnämnderna hade att främja. I många fall innebar emellertid till- skottsarrendena en från rationaliseringssyn- punkt olämplig disposition av ifrågavarande jord. Det var därför från allmän synpunkt ej lämpligt att dessa arrenden, som borde betraktas som tillfälliga upplåtelser, föll un- der arrendelagens sociala bestämmelser.

Inte heller länsstyrelsen i Kopparbergs län ansåg det lämpligt att de sociala arren- debestämmelserna omfattade också obe— byggd jord. Länsstyrelsen var dock medve- ten om att det kunde tänkas fall, då ett starkare skydd för arrendatorn var önskvärt också i fråga om obebyggd jord, t. ex. för att stimulera till investeringar och långsik- tiga planeringar. Å andra sidan kunde be- faras att skärpta bestämmelser på området skulle medföra att jordägare, som av en eller annan anledning ej själv brukade jor- den, ej arrenderade ut den utan hellre lät den ligga oanvänd.

Det negativa svar som avgavs av Sveriges advokatsamfund motiverades med att den av högsta domstolen i rättsfallet NJA 1953 s. 212 gjorda tolkningen av begreppet bruk- ningsdel i 49 & föreföll att ej överensstämma med vad lagstiftaren avsett. Liknande syn- punkter framfördes av bl.a. arrendenämn- derna i Blekinge, Kristianstads och Malmö—

hus län, stiftsnämnden i Uppsala ärkestift, Sveriges skogsägareförbund och Sveriges jordägareförbund. Enligt sistnämnda organi- sation var syftet med 1943 års ändringar i arrendelagstiftningen att av sociala skäl till— försäkra vissa arrendatorer en tryggad be- sittningsrätt. Jordägareförbundet fortsatte.

Om en arrendator redan har sådan rätt till annan ägd eller arrenderad brukningsdel, finns beträffande sidoarrenden därutöver inte längre det behov, som 1943 års regler vill tillmötesgå. Särskilt gäller detta om tryggheten finns på brukningsdel som äges. Egendomligt nog med- för emellertid 1953 års dom, att en arrendator med ett allmänt arrende, vilken sidoarrenderar obebyggd jord, får tryggad besittningsrätt till sidoarrendet enligt de sociala reglerna men kan sägas upp från sitt huvudarrende.

Även för arrendenämnderna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län framstod det såsom särskilt omotiverat att sidoarrendator som ägde gård med areal över 50 hektar skulle kunna åberopa sig på de sociala arrendebestämmelserna.

Arrendenämnderna i Jämtlands och Väs- ternorrlands län uttalade i sitt gemensamma yttrande att genom 1953 års rättsfall fick anses fastslaget, att de sociala arrendebe- stämmelserna var tillämpliga även på obe- byggd jord, dock under förutsättning att jorden kunde anses utgöra en brukningsdel. Beträffande tillskottsjordens inverkan på arrendatorns investeringsåtgärder yttrade ar- rendenämnderna.

Det är ju ingen ovanlig företeelse att en jord- ägare, ett skogsbolag eller en enskild person, ut- arrenderar den till fastigheten hörande inägo- jorden eller större delen därav till en granne samt att denne anpassar sitt byggnadsbestånd och sina jordbruksmaskiner efter den tillskotts- jord, han sålunda arrenderat.

Arrendenämnderna var dock medvetna om att man i sammanhanget ej fick bortse från synpunkter som gjorde sig gällande i samband med jordbrukets yttre rationalise- ring. Södermanlands Iänsförbund av RLF syntes vilja göra gällande att det skulle vara till fördel från arronderingssynpunkt om de sociala arrendebestämmelserna gjordes till- lämpliga även på obebyggd jord. Sitt i prin- cip jakande svar kompletterade Kronobergs

länsförbund av RLF med önskemålet att det närmare borde klarläggas hur man skulle bedöma vad som i sammanhanget var en ekonomisk enhet.

I ett femtontal fall innehöll det jakande svaret vissa reservationer. Sålunda ansåg länsstyrelsen i Södermanlands län att de so— ciala arrendebestämmelserna borde gälla även beträffande obebyggd jord, dock icke de bestämmelser som rörde byggnader.

Skånes provinsförbund av RLF hävdade den uppfattningen att avgörande för huruvi- da de sociala arrendebestämmelserna skulle vara tillämpliga på en brukningsenhet eller ej, borde vara om det kunde anses vara för- svarbart att driva denna som en självständig enhet eller ej. Liknande synpunkter anfördes av några andra länsförbund av RLF, bl.a. Kalmar södra länsförbund och Örebro läns- förbund. Enligt dessa två förbund var det mycket svårt att ange riktlinjer för vad som skulle anses utgöra en ekonomisk enhet. Vid bedömningen måste stor hänsyn tas till bru— karen, produktionsinriktningen och övriga föreliggande omständigheter. Att ange nå- gon viss arealgräns syntes omöjligt. Även i sådana fall då ägare av ett obebyggt ar- rendeställe erhöll dispens från de sociala arrendebestämmelserna borde enligt de två förbunden arrendatorn tillförsäkras options- rätt och förköpsrätt beträffande tillskotts- jorden. Jönköpings läns hushållningssällskap ville bedöma arrendatorns jordbruksföretag som en enhet och ansåg därför att den so- ciala arrendelagens bestämmelser borde till- lämpas i den mån den obebyggda jorden utgjordes av tillskottsjord till en bruknings- del och vid en bedömning på längre sikt befanns vara av väsentlig betydelse för den- nas bärkraft. Liknande synpunkter fram- fördes av Jönköpings länsförbund av RLF.

Som skäl för att stärka arrendatorns ställ- ning i fråga om tillskottsjorden anförde lant— bruksnämnden i Värmlands län att arren- datorn kunde ha anpassat sin jordbruksdrift, gjort investeringar i djur och redskap och utvidgat eller omändrat sina byggnader med tanke på att sidoarrendet skulle vara be- stående längre tid. Om arrendatorn i sådana fall miste brukningsrätten kunde avsevärt

w_..._—,.—.>.—..-4. 1-4

ekonomiskt avbräck vållas och konsekven— serna därav te sig synnerligen obilliga för honom. Liknande skäl anfördes av lant— bruksnämnden i Jönköpings län och Kop- parbergs läns hushållningssällskap.

Att de sociala arrendebestämmelserna ej borde göras tillämpliga på obebyggd jord som ägdes av kommun framhölls av Malmö stads fastighetskontor och i det gemensam- ma yttrande som avgivits av lantbruks- nämnden och hushållningssällskapet i Mal- möhus län. Vad beträffar obebyggd kyrklig jord borde enligt Lunds stiftsnämnd arren- dator även i fortsättningen bibehållas vid sin optionsrätt.

A rrendelagsutredningen

I frågan huruvida optionsrätt och övriga sociala bestämmelser skall gälla också upp— låtelse av jord, som ej är bebyggd och inte heller är avsedd att bebyggas, hänvisar jord— bruksministern i direktiven till vad Svenska stadsförbundet anfört. Han tillägger att ut- redningen i denna del liksom när det gäller 50-hektarsgränsen bör vara förutsättnings— lös.

Såvitt utredningen kunnat finna diskute- rade man vid 1943 års arrendereform inte särskilt frågan, om de sociala bestämmel- serna skulle gälla också upplåtelse av obe- byggd jord. En genomgång av reformens förarbeten visar att uppmärksamheten var inriktad på de bebyggda arrendeställena. Detta är f. ö. naturligt med tanke på att de då ännu var den vanligaste arrendetypen.

Det förefaller antagligt att om frågan un- der lagstiftningsärendet ställts på sin spets på sätt som skedde i 1953 års rättsfall, de sociala bestämmelserna skulle ha begränsats till brukningsenheter som var bebyggda eller var avsedda att bebyggas. Högsta domsto— len har tydligen menat att eftersom sido- arrendena inte uttryckligen var undantagna, de sociala bestämmelserna skulle tillämpas.

Det är mycket svårt att generellt ange när ett arrendeställe har »den omfattning och beskaffenhet att jordbruk skulle kunna (kurs. här) drivas därå som en ekonomisk enhet». Det har också efter högsta domsto-

lens dom förelegat en betydande Osäkerhet om vilka sidoarrenden som är sociala eller inte. Det är därför viktigt att man för fram- tiden får klarhet i sidoarrendenas rättsliga ställning.

Eftersom med utredningens förslag hela underhålls- och byggnadskomplexet erhåller en för alla jordbruksarrenden enhetlig be- handling, kommer spörsmålet om sidoarren- dena väsentligen att begränsa sig till frågan om de liksom gårdsarrendena bör vara ut- rustade med optionsrätt och rätt till mini- mitid eller ej.

I det förra fallet återstår att bestämma om alla eller endast vissa sidoarrenden skall ha sådan rätt. Skall inte alla sidoarrenden ha optionsrätt återstår frågan hur besitt- ningsbeskyddet för de ej optionsutrustades del i så fall skall utformas.

Optionsrätt för nyttjanderättshavare på grund av bestämmelser i lag innebär med den utformning detta rättsinstitut fått i svensk rätt att en i avtalet bestämd upplå— telsetid kan förlängas mot ägarens vilja. Ägaren berättigas att bryta Optionsrätten och återtaga dispositionsrätten till sin egen- dom endast i vissa i lagen särskilt angivna undantagssituationer.

Spörsmålet huruvida optionsrätt för fram- tiden bör gälla vid sidoarrende är kompli— cerad. Till förmån för optionsrätt talar att utvecklingen i viss mån går i riktning mot vidgad tillämpning av denna rätt. Vissa grupper av publika jordbruksarrendatorer fick sådan rätt redan i början av 1800-talet och i en del fall ännu tidigare. Rätten har sedermera utsträckts och för flertalet publi- ka arrendatorer föreligger i dag någon form av optionsrätt. De sociala jordbruksarren— datorema erhöll sin lagfästa optionsrätt år 1943. Tomträttsinnehavare fick optionsrätt 1953, fiskearrendatorer 1957 och bostads- arrendatorer 1968. Sistnämnda år överför- des den provisoriska lagstiftningen om op- tionsrätt för bostadshyresgäster till den all- männa hyreslagen. Inom området för nytt- janderätt till fast egendom har sålunda op— tionsrätten befunnit sig på stark fram- marsch. Denna har å andra sidan inte varit

helt oavbruten. Sålunda har den optionsrätt som enligt den tidigare provisoriska lagstift- ningen gällde för vissa lokalhyresgäster år 1968 ersatts av bestämmelser om rätt till ersättning i anledning av hyresförhållandets upphörande (indirekt besittningsskydd). Inte heller finns i den nya hyreslagen någon mot- svarighet till hyresregleringslagens options- rätt för den som hyr en »del av upplåtarens egen bostad» (65 & HL).

De tidigare lämnade statistiska uppgifter- na visar inte blott att sidoarrendena i dag är den vanligaste upplåtelseformen inom jordbruket utan också att sidoarrendena ökar kraftigt både i fråga om antal och ge- nomsnittsareal. I själva verket är sidoarren- det ett av de allra viktigaste sätt på vilket storleksrationaliseringen inom det svenska jordbruket genomförs, i praktiken det kan- ske allra viktigaste. Detta talar för att denna upplåtelseform inte skall förknippas med ett sämre besittningsskydd än andra. Å andra sidan undergår en bygds indelning i sidoar- renden ständiga förändringar. Sidoarrendet är många gånger endast en övergångsform till en annan och mera permanent indelning (i äganderätts- eller gårdsarrendeenheter). Denna omständighet talar mot optionsrätt vid sidoarrende, eftersom den ofrånkomli- gen måste medföra en viss fastlåsning av den rådande indelningen i brukningsenheter.

Hur sidoarrendena påverkar indelningen i brukningsenheter illustreras av bilaga 8 och de därtill anslutande kartbilagorna. Liknan- de förhållanden påträffas i alla delar av landet. Den indelning som blir följden av sidoarrenden kommer till utan någon plan och avgörandet bestäms av tillfälliga för- hållanden.

Om innehavaren av brukningsenheten A får arrendera åkerjorden till den nedlagda brukningsenheten C, får A visserligen en kanske välbehövlig arealförstärkning. Men på längre sikt kan det vara bättre att B, som också är en nedlagd brukningsenhet och ligger mellan A och C, ingår i den bruk- ningsenhet som har A till kärna och att C i stället läggs till den angränsande enheten D. Dylika arronderingsförbättringar kan komma att hindras eller fördröjas om A:s

Det har ofta påpekats att modernt jord- bruk kräver betydligt större kapitalinveste- ringar än som förr var vanligt. För att en jordbrukare skall kunna kalkylera sina in- vesteringar på ett riktigt sätt, är det givetvis angeläget att han har vetskap om för vilken tid han kan disponera jorden. Den som disponerar en väsentlig del av sin jord så— som sidoarrende kan otvivelaktigt planera driften och investeringarna på ett bättre sätt, om han vet att han äger ett verkligt be- sittningsskydd också till den sidoarrenderade arealen.

Förhållandena är emellertid som redan framhållits synnerligen växlande och åtskil- liga sidoarrenden gäller endast för en mer eller mindre kortvarig övergångstid. Det kan även framhållas att lagen inte lägger något hinder i vägen för parterna att, i sådana fall då utarrenderingen avses bli långvarig, re- dan i avtalet utsträcka arrendetiden så att den innefattar skälig avskrivningstid för ar- rendatorns investeringar. Arrendatorn får då en besittning som är betydligt säkrare än om han har marken på kortare arrende- tid i förening med optionsrätt.

Vid en diskussion om sidoarrende bör vara förenat med optionsrätt kan man inte gärna underlåta att också beröra frågan vilka följderna av en lagändring kan antagas bli. Denna sida av problemet har tagits upp redan av jordbruksutredningen som uttalade att det är önskvärt med ett ökat utbud av arrenderad mark och att detta kan åstad- kommas bl. a. genom ändringar i arrende- lagen i riktning mot ökad avtalsfrihet och lättnader i fråga om optionsrättsreglerna, »särskilt i samband med tillskottsarrende». Samtidigt betonade dock jordbruksutred- ningen betydelsen av att arrendatorn erhöll tillräcng trygghet i sin besittning. I denna del förekom inga skiljaktiga meningar inom jordbruksutredningen (SOU 1966: 31 s. 82).

Arrendelagsutredningen anser att arrenda- torernas i och för sig beaktansvärda krav på en tryggad besittning även vid sidoar— rende måste vägas mot riskerna för att jord- ägarei fortsättningen vägrar att upplåta

mark för sådana arrenden. Att en sådan risk verkligen finns visas av att de »sociala» jordägarna (enligt 49 & AL) särskilt efter 1953 års rättsfall endast i undantagsfall bru- kar utarrendera mark som sidoarrende.

Det ekonomiska utbytet för jordägaren av upplåtelse av sidoarrende är i regel inte så stort att han är benägen att för dess skull bortse från sådana påföljder som t. ex. op- tionsrätten. Många jordupplåtelser (utan byggnader) sker helt gratis eller mot veder— lag rill brukaren. Motivet är då en önskan hos jordägaren att se marken hävdad. Inför den liberalisering av vanhävdslagstiftningen som redan skett i praktiken och som ytter- ligare är att emotse efter den pågående över- synen av uppsiktslagen, bortfaller ytterligare ett motiv för jordägarna att upplåta sido- arrende.

Även om, som utredningen föreslår, upp- hörandet av ett jordbruksarrende i princip skall föregås av uppsägning, är det ofrån- komligt att kraven på en giltig uppsägning måste bli strängare och mera specificerade vid brytande av optionsrätt än vid brytande av exv. en automatisk förlängning. Det finns anledning att antaga att de formaliteter och den bundenhet som alltid måste följa med ett optionsrättssystem kommer att verka starkt avhållande på jordägarnas intresse för att använda sig av denna upplåtel- seform i lägen där osäkerhet råder om framtiden. De kommer kanske att själva ägna sig åt ett mycket extensivt jord- bruk eller helt enkelt låta jorden växa igen. Andra kommer kanske att upplåta jorden under sådana former att de rättsligt sett inte kommer att kunna rubriceras som arrende. Detta innebär i regel ej önskvärda bruk— ningsformer, som på längre sikt inte gagnar vare sig parterna eller samhället.

För de fall där optionsrätt i lag hittills införts har varit utmärkande att parterna redan vid besittningsförhållandets början i allmänhet varit inställda på en besittning utöver den från början avtalade tiden, se härom utredningens första betänkande s. 114. Givetvis förekommer detta också vid sidoarrende. Situationen är dock ej så vanlig

som vid de olika slag av. upplåtelse där op- tionsrätt redan införts. Många sidoarrenden är av utpräglat tillfällig karaktär. Detta talar emot att man permanentar förhållandet ge- nom att tillämpa ett system med legal op- tionsrätt.

Enligt förslaget skall för optionsutrustade arrenden gälla en minsta tid av fem år. För en stor del av sidoarrendena är detta otvivel- aktigt en för lång minimitid. Förbehåll i av— talet att arrendet skall upphöra vid arren— datorns död blir enligt förslaget ogiltigt vid gårdsarrende, medan det eljest är giltigt. Detta är exempel på spörsmål som kräver särskilda överväganden för det fall lagen skulle tillerkänna sidoarrendatorer samma besittningsskydd som gårdsarrendatorer.

De här redovisade skälen för och emot optionsrätt vid sidoarrende talar för att, om sådan rätt införes, den i varje fall inte bör gälla alla eller flertalet dylika arrenden. En tänkbar möjlighet är givetvis att man be- gränsar Optionsrätten till sådana typer av sidoarrenden där arrendatorn är i behov av särskilt skydd och där Optionsrätten kan antagas inte komma i strid med kraven på en ändamålsenlig indelning i brukningsen- heter.

Det må här erinras om statistikens vitt- nesbörd om att sidoarrendena är vanligast i sådana bygder (Gotland, Hälsingland, Da— larna) där inslaget av självägande bönder är stort. Många av de jordägare som upplåter sidoarrenden är dödsbon efter lantbrukare. Här kan man således än mindre än vid gårdsarrenden generellt tala om en ekono- misk eller social skillnad mellan jordägare och arrendator. En eventuell åtskillnad mel— lan olika typer av sidoarrende kan således inte göras med utgångspunkt från den upp- delning av olika slag av jordägare som lig- ger till grund för 49 & arrendelagen. En sådan linje skulle f. ö. strida alltför mycket mot förslaget i övrigt, som inte längre grup- perar arrendena med hänsyn till vem som äger jorden.

Om sidoarrende för framtiden skall ut— rustas med optionsrätt, måste i varje fall

förutsättas att rätten begränsas till upplåtel- ser som är försvarliga med tanke på en mera långsiktig indelning av bygden i bruk- ningsenheter. Arrenden som på sikt fram- står som rationella skulle då komma att förlängas, andra inte. De faktiska svårig— heterna att genomföra en sådan ordning skulle emellertid komma att bli mycket stora. Framför allt skulle gränsdragnings- problemen bli betydande. Ofta skulle man inte utan utredningar, t. ex. genom lant- bruksnämnden, kunna avgöra vad som i det konkreta fallet är rationellt eller inte. Spörs— målet huruvida ett visst arrende är förenat med optionsrätt bör helst kunna avgöras redan när avtalet ingås (jfr nedan under 10 kap. 1 & NyaJB). Vid sidoarrende kan i ett stort antal fall denna förutsättning inte uppfyllas. Även om ett sidoarrende vid tillkomsten framstår som rationellt, kan den- na bedömning snabbt nog förändras till följd av de många och oförutsebara föränd- ringar som kan inträffa i bygden.

Svårigheter kommer också att möta när det gäller att bestämma gränserna för de optionsutrustade arrendena på ett sådant sätt att de inte frestar till kringgående av bestämmelserna.

Som förut nämnts innebär optionsrätt på grund av lag att man med lagens hjälp fram- tvingar avtalsförlängningar. Sådant kan för- svaras om mycket starka sociala skäl kräver det eller om de önskade avtalsförlängning- arna mycket nära överensstämmer med den normala avtalssituationen. Vid de typiska sidoarrendena föreligger emellertid ingen- dera av dessa fall. En optionsrätt här skulle med sannolikhet föra med sig att upplåtelse- formen ifråga till men för jordbrukets fort- satta rationalisering skulle komma att mins— ka. Även om det är tekniskt möjligt att kon- struera en optionsrätt för sidoarrende, anser likväl utredningen att olägenheterna av en bestämmelse härom är större än fördelarna. Besittningsskyddet vid sidoarrende bör där— för ej utformas som en optionsrätt.

Sidoarrendenas stora förekomst är ett tyd- ligt vittnesbörd om behovet av större bruk- ningsenheter. Genom att inte ge optionsrätt åt sidoarrende, begränsar man inte dess au-

vändning. Därigenom underlättas den på- gående storleksrationaliseringen.

Åtskilliga sidoarrenden tillkommer för att lösa brukningsförhållandena under ett över— gångsskede, ibland av kort varaktighet. Nå- gon prövning av den därigenom erhållna arronderingens lämplighet på längre sikt förekommer dock inte. Detta är ett viktigt skäl för att inte genom optionsrätt i viss mån permanenta den vid en viss tidpunkt genom sidoarrende uppkomna indelningen i brukningsenheter. Här må också erinras om att arrendet inte kan utnyttjas av brukaren som underlag för kredit.

Här föreligger likväl ett betydelsefullt problem som kräver en lösning. Utredning- en har i andra sammanhang förordat en viss liberalisering av rådande samband när det gäller förvärv av äganderätt till jordbruks- mark och skogsmark.2 Utredningen har den uppfattningen att de med storleksrationali- seringen sammanhängande problemen, på vilka sidoarrendena endast är ett symptom, på längre sikt bäst löses genom att förvärvs- och fastighetsbildningslagstiftningen i högre grad anpassas till det praktiska behovet.

F.n. gäller att arrende för viss tid efter besittningstidens utgång kan komma att för- längas (egentligen förnyas) på grund av reg- lerna om tyst förlängning (2 5 st. 2 AL).

Detta är emellertid en otidsenlig och opraktisk form av besittningsskydd. Utred- ningen föreslår, såsom tidigare skett med anläggningsarrende och sådana bostadsar- renden som ej är förenade med optionsrätt, att besittningsförhållandet förlängs viss tid, om inte uppsägning sker viss tid före av- talsperiodens slut. Med en dylik lagändring erhåller bl.a. innehavarna av sidoarrende ett besittningsskydd som Visserligen inte är jämförbart med optionsrätt men som kan anses ändamålsenligt med hänsyn till de syn- nerligen växlande omständigheterna i de här avsedda fallen. Bestämmelsen om automa- tisk förlängning har placerats i 8 kap. 2 & NyaJB.

2 Se bilaga 1 och utredningens yttrande till jordbruksutskottet i anledning av motionen II: 305 till 1967 års riksdag.

._- __ .— M.,—. (mW-N_f—

5. Förköpsrätten Lagen om arrendators förköpsrätt tillkom i samband med 1943 års arrendereform. Syf- tet med lagen var att den tillsammans med bestämmelserna om minimitid och options- rätt skulle ge ett effektivt besittningsskydd för de sociala arrendatorerna (undantag: 49 % st. 2 AL). Vid 1943 års reform utgick man från att arrendatorns besittning (vid ut— gången av den avtalade upplåtelsetiden) måste vika, om jordägaren själv skulle ägna sig åt jordbruket på arrendestället. Om ett enstaka arrendeställe såldes ansåg man emel- lertid att arrendatorn borde få möjlighet att tillvarata sitt intresse av fortsatt besittning genom att förvärva äganderätten till egen— domen. Genom att arrendatorn då hade att betala full lösen kunde förköpsrätten utövas utan nämnvärt intrång i annans rätt. I två avseenden har betydelsefulla be- gränsningar i arrendatorns förköpsrätt skett under senare år. Före tillkomsten av 1965 års (nu gällande) jordförvärvslag var en för- köpsberättigad arrendators förvärv av arren- destället ej underkastat någon förvärvskon— troll.1 Denna företrädesrätt för sociala jord- bruksarrendatorer, som gällde även vid fri- villig försäljning direkt till arrendatorn, av— lägsnades genom tillkomsten av 1965 års lag. Den andra begränsningen i förköpsrätten skedde med tillkomsten av 1967 års lag om förköpsrätt för kommuner. Enligt tillägg till 57 & arrendelagen har arrendator ej längre förköpsrätt när kommun förvärvar egendomen genom förköp enligt 1967 års lag. Detta betyder å andra sidan att arren- dators förköpsrätt alltjämt gäller dels i det fall kommunen förvärvar egendomen genom vanligt köp (eller byte), dels om kommunen (exv. för bostadsbebyggelse) säljer egendom varå finns en förköpsberättigad arrendator. Det har i samband med tillkomsten av 1967 års lag både av arrendelagsutredningen (se bilaga 1, slutet) och i propositionen (1967: 90 s. 126) framhållits att förköpslagen i samband med den fortsatta översynen av arrendelagstiftningen bör anpassas till det nya läget. Lagen om arrendators förköpsrätt har

kommit till omedelbar tillämpning i ett myc- ket begränsat antal fall. Indirekt har lagen genom sin blotta existens i någon utsträck- ning medfört att arrendeställen försålts di- rekt till arrendatorn. Inte heller dessa fall har dock varit särskilt talrika. Det egentliga syftet med lagen, nämligen tillgodoseendet av arrendators intresse av fortsatt besittning, har visat sig kunna fyllas av bestämmelserna om minimitid och optionsrätt. Snarare är det så att lagen om arrendators förköpsrätt haft övervägande negativa verkningar. Så- lunda är det sannolikt att förköpsrätten i större utsträckning än Optionsrätten gjort jordägarna ohågade att upplåta sin jord på arrende och medverkat till nedläggningen av bärkraftiga arrendegårdar. Det är sannolikt härpå som jordbruksutredningen syftar när den för att öka utbudet av arrendejord re- kommenderar lättnader i fråga om nuvaran- de >>lösningsrätt» (SOU 1966: 31 s. 82).

Verkningarna av 1943 års förköpslag är emellertid inte begränsade till jordbruksför- hållanden. Sedan åtskilliga år tillbaka pågår en omfattande omarrondering inom skogs- bruket. Särskilt vanligt är att skogsbolag och andra skogsägare med splittrat ägoinnehav byter mark med varandra för att få ägorna samlade i större enheter. En stor del av lan- dets jordbruksfastigheter omfattar både skog och odlad jord. Om det på en sådan fastig- het sitter en förköpsberättigad arrendator, omfattar förköpsrätten fastigheten i dess helhet, således även skogen (utan någon arealbegränsning). Om nu skogsägaren A vill byta sin fastighet X mot den av B ägda fastigheten Y, kan ett sådant byte hindras om på någon av fastigheterna sitter en för- köpsberättigad arrendator (förköpsrätten gäller även vid byte). Vetskapen härom ver- kar så att skogsägande jordägare dels i den utsträckning som låter sig göra avvecklar bestående arrenden, dels underlåter att göra nya upplåtelser, dels avstår från arronde- ringsbyten.2

1 1955 års jordförvärvslag, 25 1947 års lag om kronans förköpsrätt. Arrendatorns ställning när arronderingen sker genom ägautbyte eller annan fastighetsreg- lering behandlas i motiveringen till 8 kap. 27 och 28 55 NyaJB.

Frågan om arrendators förköpsrätt har berörts i ca 65 av svaren på utredningens frågeformulär nr 1 (bilaga 7 frågorna 12 och 13). I något mer än hälften av svaren, som avgavs före 1965 och 1967 års lagänd- ringar, sades att förköpsrätten var lämpligt utformad. Från flera håll betonades emel— lertid att bestämmelserna var oklara och svåra att tillämpa. Allmänt omvittnades att lagen mycket sällan kom till tillämpning. Från kommunalt håll påyrkades att lagen borde ändras så, att den ej hindrade kom- munerna i deras markpolitiska verksamhet. Malmö stads fastighets/kontor redogjorde för ett fall där lagen vållat staden betydande svårigheter.

Jordbruksegendomen _— omfattade —— — —— 22 hektar åker, en areal som var vida mindre än den som funnits i äldre tid. Egen- domen gränsade omedelbart till ett område, som blivit bebyggt med en- eller tvåfamiljshus och för vilket fanns fastställd stadsplan. Den hade upplåtits på arrende genom ett avtal, som an- sågs hemfalla under de sociala arrendelagsbe- stämmelserna. Malmö stad, som avsåg att an- vända marken till bostadsbebyggelse efter upp- låtelser med tomträtt, lyckades i januari 1951 inköpa egendomen — — — mot en köpeskilling av 210 000 kronor. Den å egendomen sittande arrendatorn förde emellertid vid domstol talan om förköp och kunde härigenom —— —— övertaga egendomen såsom ägare, varvid han endast hade att betala köpeskillingen å 210 000 kronor jämte stadens lagfartskostnad å 2134 kronor. Såsom en extra fördel med förvärvet tillkom, att de gamla och för jordbruket över- flödiga ekonomiutrymmena kunde, om ock till- fälligt, mot en betydande årshyra upplåtas så- som lagerlokaler till ett industriföretag. Emel- lertid anhöll staden den 29 oktober 1951 om tillstånd att expropriera egendomen. Genom resolution den 3 juli 1953 beviljade Kungl. Maj:t staden rätt att, för säkerställande av att mark på skäliga villkor vore tillgänglig för tät- bebyggelse och därmed sammanhängande an- ordningar, genomföra expropriationen. Ägaren — — — fick av staden erbjudande om en er- sättning å 277 500 kronor. Ägaren begärde emellertid 815 373 kronor. Sedan parterna här- efter upptagit förhandlingar, träffades slutligen en överenskommelse, enligt vilken staden skulle i expropriationsersättning erlägga 550 000 kro- nor — — _— samt betala rättegångskostnadema

Från olika synpunkter måste det i all- mänhet anses bättre att jordbrukaren för- fogar över jorden med äganderätt än med arrenderätt. Av skäl som angivits tidigare i detta kapitel avvisar emellertid utredningen tanken att tvångsvis överföra äganderätten till arrendatorerna. Sedd från denna syn— punkt har därför lagen om arrendators för- köpsrätt ingen uppgift att fylla.

Lagens funktion att bidraga till arrenda- torns besittningsskydd har visat sig vara tve- eggad. Genom att göra besittningsskyddet starkare än som motsvarar det praktiska be- hovet har lagstiftningen gått för långt och nackdelarna har blivit större än fördelarna.

Utredningens förslag innebär att betydan- de arrendegrupper, som nu helt saknar be- sittningsskydd eller har ett ofullständigt så- dant skydd, erhåller optionsrätt. Samtidigt blir besittningskyddet som sådant effekti- vare och tidsenligare. Även i övrigt utmärks förslaget av en sammansmältning av sociala och icke-sociala bestämmelser. Den hittills- varande långtgående kategoriindelningen be- gränsas och får följa naturligare gränser (gårdsarrenden—sidoarrenden). I detta läge har utredningen ansett arrendators förköps— rätt höra till de delar av den gällande ar- rendelagstiftningen som inte bör upptagas i den nya lagen.

6. Inflation och arrende

En översikt av läget på arrendemarknaden kräver att uppmärksamhet ägnas också åt inflationens betydelse för arrendeparterna. Förr var det vid jordbruksarrende van- ligt att den avtalade upplåtelsetiden var tio år eller längre. Arrendetider på tjugo och trettio år förekom ej sällan. I dag är den vanligaste arrendetiden fem år. Tioåriga arrendetider förekommer men är ovanliga utanför den publika sektorn. Längre perio— der än tio år är överhuvudtaget mycket ovanliga. Det föreligger således en allmän tendens mot kortare perioder. Därmed är inte sagt att arrendatorerna i dag sitter på arrendegårdarna kortare tid än förr.

Nu såväl som förr är säkerligen avsikten hos såväl jordägare som arrendator att ar- rendeförhållandet skall förlängas. I de flesta fall sker också detta. Det är sålunda van— ligt även sedan de femåriga avtalsperioderna blev dominerande att mellan arrendatorns tillträde och avträde förflyter 20, 30 kanske 40 år. Mången arrendator ingår ej mer än ett sådant avtal i sin livstid. Ett förbiseende eller ett misstag vid avtalets ingående kan då få mycket allvarliga följder. Det före- kommer på sina håll att man med mer eller mindre regelbundna mellanrum under en så- dan lång arrendetid företar syn och därmed förenad avräkning av parternas mellanha- vanden. Lagens ståndpunkt i dessa spörsmål är oklar.

Arrende måste således räknas till de i hög grad långfristiga avtalen. Därmed kommer också dessa avtal att drabbas av rådande brist på stabilitet i penningvärdet. Bristbe- lopp, som bestämts i 1930-talets eller 1940- talets penningvärde och prisnivå kan kom- ma att avräknas mot bristbelopp som be— stämts i 1960-talets priser. En i pengar be- stämd och till beloppet fixerad arrendeav— gift får ett annat värde vid avtalsperiodens slut än vid dess början. De problem som arrendeparterna ställs inför med anledning av inflationen har lagstiftningen hittills inte i erforderlig utsträckning beaktat.

Från de enskilda parternas synpunkt ver- kar inflationen på ett sätt som gör att verk- ningarna delvis uppväger varandra. Om, vil- ket är det vanliga, varken (tillträdets) brist- belopp eller arrendeavgiften är indexregle— rade, vinner arrendatorn på att realvärdet av den årliga arrendeavgiften sjunker, men han förlorar på att tillträdets bristbelopp genom inflationen smälter ihop. Fall kan tänkas där de motsatta effekterna väger upp varandra och således ingen av parterna i arrendeförhållandet förlorar på inflationen. Men det är i så fall en ren tillfällighet.

Utredningen anser att det är nödvändigt att man försöker dämpa verkningarna av sådana ändringar i penningvärdet som par- terna inte kunnat eller haft anledning att säkra sig mot.

Ett sätt att vid långvariga avtalsförhållan- den skydda sig mot penningvärdesföränd- ringar är indexreglering. Det har hittills inte varit vanligt att tillträdets bristbelopp gjorts till föremål för indexreglering och utred- ningen vill av flera skäl inte föreslå någon lagregel härom. Det enklaste och bästa sät- tet att komma tillrätta med denna sida av inflationsproblemet anser utredningen i stål- let vara att man med lagen införlivat en ordning, som redan i stor utsträckning till- lämpas till synes till ömsesidig belåtenhet. Metoden innebär att parterna vid långva- riga arrendeförhållanden företar syn och av- räkning inte bara i samband med arrenda- torns slutliga avflyttning utan dessutom vid vissa återkommande tider, t. ex. vid arrende- avtalets förnyande. Vid permanenta arren- den kan det därför vara lämpligt att mer än tio år i allmänhet inte förflyter mellan varje avräkning. Utredningen föreslår bestämmel— ser härom.

Indexreglering av arrendeavgiften är f.n. inte tillåten vid sociala och en del grupper publika arrenden. Detta har medfört att jordägarna varit obenägna att upplåta jor- den på långa arrendetider. Det är sannolikt att det överhuvudtaget medverkat till att dämpa deras intresse för denna upplåtelse- form. För att få till stånd längre arrende- tider och därmed också stabilare besittnings- förhållanden förordar utredningen att man begränsar rådande hinder mot att indexreg— lera arrendet.

I enlighet med den praxis som utvecklats inom en del arrendenämnder bör dock i syfte att hindra missbruk vissa restriktioner finnas kvar i detta avseende. Om arrendet skall följa en index bör avtalet sålunda före- skriva ett »tak» som avgiften inte under några förhållanden får överskrida.

7. Behövs alltjämt en särskild lagstiftning för sociala och publika arrenden? Svar på utsända frågor

I ett 50-tal svar på utredningens frågefor- mulär nr 1 har framförts vissa allmänna synpunkter på översynen av arrendelagstift- ningen. Den dominerande synpunkten var

att arrendebestämmelserna borde göras så enhetliga som möjligt beträffande samtliga arrendekategorier. Uttalanden av sådan in- nebörd gjordes i ett 35-tal svar, avgivna av RLF-förbund, arrendatorsföreningar, hus- hållningssällskap och lantbruksnämnder. Kalmar södra länsförbund av RLF uttalade härom bl. a. följande.

Det fullständiga virrvarr som nu råder beträffande minimiarrendetid, uppsägningstid, optionsrätt, byggnadsskyldighet och underhåll m.m. är endast ägnat att skapa missförstånd och bidraga till onödiga konflikter mellan olika kategorier av arrendatorer och deras jordägare- parter. Behovet av likartade bestämmelser vid upplåtelse av nyttjanderätt av jord och därtill hörande byggnader för jordbruksändamål är uppenbart.

En av arrendelagsutredningens väsentligaste uppgifter, enligt vår mening, måste vara att i så stor utsträckning som möjligt åstadkomma för- slag till författningar som i så liten grad som möjligt särställer en arrendekategori framför de andra. Det synes oss därför lämpligt om man i stort kring den nuvarande sociala arrendelag— stiftningen kunde bygga upp en mera enhetlig lagstiftning gällande samtliga kategorier av ar- renden.

Södra Älvsborgs länsförbund av RLF och Skaraborgs länsförbund av RLF underströk också angelägenheten av större enhetlighet, men ansåg att parterna vid de allmänna ar- rendena borde få behålla sin avtalsfrihet. —- Att bristen på enhetliga bestämmelser för olika arrendekategorier kan medföra bety- dande ekonomiska verkningar för parterna påtalades av Västmanlands läns krono- och ecklesiastika arrendatorsförening u.p.a., som yttrade.

Vid syner förekommer ej sällan, att en syneman ej har klart för sig, vilka under— hållsbestämmelser, som äro gällande och vad de innebära. Vid arrendeuppskattningar ta- ges säkert ofta ej skälig hänsyn till om det endast är fråga om mindre underhåll eller att städse underhålla allt i fullgott skick.

Att bristen på enhetliga bestämmelser i fråga om publika arrenden är mycket otill— fredsställande påtalades på ett utförligt sätt av Föreningen Arrendatorer av ecklesiastika hemman i Skåne u.p.a., som yttrade härom.

Även för jurister och andra sakkunniga tycks det vara svårt att särskilja och hålla klart för

sig vad som gäller för det ena och andra slaget av hemman. Redan för ecklesiastika boställen — den stora kategorin är svårigheterna bety- dande. Ännu värre blir det när man har att göra med domkyrkohemman, andra enskilda kyrkors hemman, allmänna kyrkohemman, bis- kopshemman, klockarehemman, sodalitiehem— man, akademihemman etc. Den ene arrendatorn kan ofta inte rådgöra med den andre om för dem gällande bestämmelser, nämligen när det är olika kategorier hemman de arrendera. Kate- goriskillnaden ha de emellertid svårt för att klart uppfatta. Alla som arrendera ecklesiastik jord tycka sig vara jämställda.

Lantbruksnämnder och hushållningssäll- skap har i allmänhet vitsordat behovet av att arrendebestämmelserna vad gäller pub- lika arrenden görs enhetliga. Lantbruks- nämnden i Jämtlands län anser emellertid att i de fall där domänstyrelsen, lantbruks- nämnden eller annan myndighet upplåter arrendejordbruk för att tillgodose vissa all- männa intressen, exv. fjällägenheter, bör alltfort särbestämmelser vara »erforderliga, naturliga och försvarbara». Vidare uttalar samma lantbruksnämnd att det är önskvärt att det i arrendelagen klart anges i vilken utsträckning publika arrenden i ett eller annat avseende ej kommer in under den all- männa eller sociala arrendelagstiftningen. Lantbruksnämnden i Hallands län ansåg att av lantbruksnämnder förvärvade fastigheter, vilka var avsedda att snarast avyttras för rationaliseringsändamål, närmast borde jäm- ställas med kommunala arrenden.

A rrend elagsutredni n gen

Utredningen har redan i sitt remissyttrande över jordbruksutredningens betänkande va- rit inne på tanken att närma de sociala och »vanliga» arrendebestämmelserna till varandra (se bilaga 1). Upprepade gånger under senare år har krav rests på större en- hetlighet i arrendelagstiftningen. I allmänhet har det då varit fråga om att försöka sam— ordna den publika arrendelagstiftningen med arrendelagens sociala bestämmelser, så exv. i utredningens direktiv. Inom den gans-

ka stora publika arrendesektom finns emel- lertid inte med undantag för 1946 års kommunala arrendelag — någon motsvarig— het till den 50-hektarsgräns, som gäller för de sociala arrendena enligt arrendelagen.

Om man nu, som utredningen föreslår, i princip ger alla arrendatorer av egentliga gårdar (gårdsarrenden) en optionsrätt, som utformas enhetligt och lika oavsett vem som äger jorden, och samtidigt är beredd att genomgående för alla jordbruksarrenden låta jordägaren svara för den egentliga bygg— nadsskyldigheten och arrendatorn för det löpande underhållet åstadkoms en utjäm- ning av skillnaden mellan sociala och van- liga arrenden. Eftersom de hittillsvarande publika arrendena i mycket, t. ex. när det gäller frekvensen av bestämmelser som är tvingande enbart mot jordägaren, kan sägas representera en mellanform mellan de so- ciala och vanliga arrendena och det ålig- ger utredningen att i möjligaste mån inar- beta den publika arrendelagstiftningen i den allmänna lagen, har utredningen funnit det vara en naturlig uppgift att försöka sam- ordna hela det komplex som utgöres av van— liga, sociala och publika arrendebestämmel— ser. Man skulle då slippa de många och svåra gränsdragningsproblem som förekom- mit både i fråga om sociala och publika arrenden.

Sannolikt kommer det att dröja många år innan arrendegårdarnas genomsnittsareal uppnår 50-hektarsstrecket. Å andra sidan är det just gårdar av denna storleksordning som man i dagens jordbrukspolitik allmänt vill få till stånd. Denna linje måste vinna på att samma rättsregler gäller för hela den betydelsefulla kategori som arrende— gårdarna omkring 50 hektar utgör. Man riskerar eljest att arbetet med storleksratio- naliseringen i vad det gäller arrendejorden kan komma att snedvridas.

Av det sagda har framgått att utredningen vid fullföljande av strävandet till större en- hetlighet inom arrendelagstiftningen inte fin- ner det önskvärt att låta något av de hit- tillsvarande tre regelkomplexen (sociala, publika, vanliga) ensamt dominera. Ett slut-

ligt ståndpunktstagande i samordningsfrå- gan kräver då att man för varje särskilt lagrum tar ställning till dess funktion vid olika alternativ.

Utredningens överväganden därom redo— visas i det följande. Redan här kan dock sägas att utredningen funnit det möjligt och lämpligt att föra ihop de sociala och van- liga arrendereglema till en enhetlig grupp. Med denna har även införlivats de civilrätts- liga delarna av den publika arrendelagstift- ningen. Endast i fråga om vissa kommunala jordbruksarrenden har utredningen funnit det erforderligt med en något utvidgad dis— pensrätt.

Det sagda innebär ej att den sociala ar- rendelagstiftningen avskaffas och inte heller att den hittillsvarande »vanliga» arrendelag- stiftningen med sin avsevärt större avtals- frihet blir normgivande. Resultatet av ut— redningens arbete innebär i stället att man hämtar förebilder och inslag från hela det föreliggande lagstiftningskomplexet — även det publika och därvid för framtida an— vändning för varje särskilt fall väljer den lösning som befunnits mest ändamålsenlig. I några fall föreslås också rena nykonstruk- tioner.

När det gäller den publika arrendelagstift— ningens framtid har man att beakta att syf- tet med denna lagstiftning inte är alldeles detsamma som med den sociala. De publika bestämmelserna bygger ofta på liknande bestämmelser i äldre, numera upphävda för- fattningar. Från början torde syftet i första hand ha Varit att komplettera den allmänna lagens bestämmelser. Dessa var särskilt före år 1908 både kortfattade och otidsenliga. Genom att den allmänna lagens arrendebe— stämmelser sedan dess (inberäknat förelig- gande förslag) successivt moderniserats och byggts ut, minskar behovet av särskild re- glering genom publika författningar. I stället verkar denna numera så att den försvårar överblicken och gör rättsosäkerheten bety- dande.

Av det som tidigare sagts i detta kapitel har i huvudsak framgått att, såvitt angår den egentliga civillagstiftningen, något ut-

rymme för en särskild publik arrendelagstift- ning knappast finns. Alltjämt kvarstående tvingande bestämmelser i arrendelagen bör sålunda i princip erhålla generell giltighet oavsett vem som äger jorden. De talrika administrativa bestämmelserna som finns för den publika jorden fyller i viss utsträck- ning samma funktion som blanketter till normalkontrakt. I den mån deras innehåll begränsar sig härtill och står i överensstäm— melse med den blivande arrendelagen anser utredningen att författningarna har en upp- gift att fylla. Jfr vad som sagts i avsnittet IV:1 (slutet) av detta kapitel om behovet av normalkontrakt. I övrigt bör författning- arna överses och otidsenliga bestämmelser utrensas. Antalet dylika författningar bör reduceras. De bör i samband därmed få mera generella tillämpningsområden.

8. Borgen och annan säkerhet

A vtalspraxis Vid många arrenden föreskriver avtalet att arrendatorn skall ställa borgen eller annan säkerhet. Vid de publika arrendena är i re- gel föreskrivet i författning att arrendatorn skall ställa säkerhetl. Vid krono- och uni- versitetsarrende gäller sålunda att borgen motsvarande minst fem och högst åtta års arrendeprestationer skall ställas, om arren- det skall vara minst fem år och om den år- liga arrendeavgiften är minst 3 000 kronor. Arrendatorn befrias från att ställa borgen, om han i stället lämnar fullgod säkerhet för ett belopp motsvarande tre års arrendeav- gifter. Vid de olika slagen av kyrkliga ar- renden är det regel att arrendatorn måste ställa borgen. En genomgång av 41 arren— dekontrakt och kontraktsblanketter, avseen- de såväl publilea som enskilda arrenden och bland de senare både sociala och van- liga arrenden, visar att endast sex kon— trakt (eller blanketter) saknade borgens- klausul. Det gällde i regel upplåtelse av kö- rare- och huggaretorp. Borgensansvaret var genomgående obegränsat. I intet av de fall där borgen krävdes var sålunda borgens- åtagandet maximerat beträffande beloppet. En del jordägare, företrädesvis inom den

enskilda sektorn, har övergått till att kräva arrendebetalning i förskott (eller halvårs vis i förskott). Därigenom har de ansett sig i en del fall kunna avstå från borgen eller nöja sig med borgen för ett lägre belopp. Krav på borgen är dock alltjämt ofta före- kommande även inom den privata sektorn. Det är inte troligt att behovet av säkerhet (för arrendatorns fullgörande av sina skyl- digheter) i framtiden kommer att minska. En av anledningarna därtill är den i an- nat sammanhang (s. 315) omnämnda re- formen av förmånsrättsreglerna.

Bestämmelser Arrendelagen befattar sig inte med frågan om den säkerhet en arrendator har att läm- na till jordägaren i annan mån än att för- sämring av säkerheten utgör grund för jord- ägaren att uppsäga avtalet (34 5).

Genom ändring år 1951 i kungörelsen den 11 juni 1948 (nr 366) angående den statliga jordbruksegnahemsverksamheten (SFS 1951: 299) infördes möjligheten att erhålla statlig arrendegaranti?

I motioner till 1964 års riksdag (I: 552 = II: 659) föreslogs åtgärder för att ge statliga kreditgarantier till arrendatorer bl. a. för att möjliggöra att staten i ökad ut— sträckning kunde ikläda sig borgen för ar- rendeavgifter. Efter förslag av jordbruksut- skottet (utl. nr 1 s. 33 f) avslogs dock mo- tionerna.

F.n. regleras möjligheten att få statlig arrendegaranti av 2 och 15 åå kungörelsen den 9 juni 1967 om statligt stöd till jord- brukets rationalisering m.m. Berättigad till sådan garanti är endast arrendator som samtidigt beviljats garanti för driftslån. För erhållande av arrendegaranti krävs särskil- da skäl. Garantin får som regel inte avse högre belopp än ett års arrende. Husröte— belopp faller således vanligen utanför ga- rantibeloppet. Enligt lantbruksstyrelsens an—

1 KF 22/6 1934, 115, senaste lydelse 1966: 194; KS 29/6 1945, 12 å; KS 15/11 1945, 9 5, senaste lydelse 1966: 196. ” Prop. 1951:1, bil. 11 (nionde huvudtiteln) s. 214. Jfr 17 & kungörelsen den 5 juni 1963 (nr 305) om statligt kreditstöd till förvärv och drift av jordbruk m.m.

visningar till 1967 års kungörelse får arren— degarantin i allmänhet lämnas utan säker- het.

Enligt uppgift av lantbruksstyrelsen har den statliga arrendegarantin hittills utnytt- jats i mycket liten utsträckning. Vid en rundfråga i september 1968 till lantbruks- nämnderna i fyra typiska »arrendelän» (Sö- dermanlands, Östergötlands, Kristianstads, Malmöhus) meddelades att den statliga ar- rendegarantin inte i något aktuellt fall ta— gits i anspråk.

Fördelar och nackdelar med rådande sy- stem Den dominerande formen för ställande av säkerhet i arrendeförhållanden är borgen. Från jordägarens synpunkt är borgen en en- kel och effektiv form för säkerhet. Domän- styrelsen har meddelat att de belopp som inbetalats till domänverket av kronoarren- datorernas borgensmän under den senaste femårsperioden utgjorde endast ca 17000 kronor för år för samtliga de ca 700 statli- ga domänerna. Beloppet motsvarade 0,23 procent av erlagda arrendeavgälder. För

Uppsala universitets jordbruksförvaltnin-g utgjorde motsvarande belopp för universi- tets omkring 300 arrendegårdar ca 10000 kronor för år. Från Lunds domkyrkas jord- bruksförvaltning har meddelats att inga be- lopp under senare år inbetalats av borgens— männen.

Förfrågningar som utredningen gjort hos privata godsförvaltningar ger vid handen att förhållandena där inte är nämnvärt av- vikande. Det är dock sannolikt att kon- kurser och obestånd i övrigt bland arren- datorer där är något vanligare.

Vad här sagts utesluter inte att borgens- männens resurser i en del fall tagits i an- språk utan att det kommit till synes i jord- ägarens räkenskaper.

Borgensmännen är vanligen släktingar, vänner eller grannar till arrendatorn. Det förekommer inte sällan att arrendatorskol- leger inom en godsförvaltning går i borgen för varandra. Fall torde också förekom- ma, då privatdiskontörer lämnar borgen mot betalning. Att säkerhet lämnas i form

av garanti av bank eller försäkringsanstalt är ovanligt.

För utredningen är det känt att kravet i kontrakten på säkerhet ofta vållar arren- datorerna stora svårigheter. Det är sanno- likt att åtskilliga i och för sig väl kvalifi- cerade arrendespekulanter måste avstå från att arrendera därför att de inte kan pres- tera erforderlig borgen. Spörsmålet om jordbruksarrendatorers och andra arrenda- torers kreditproblem har utredningen be- handlat i sitt första betänkande (s. 159). Det må här erinras om att införandet av 1966 års lag om företagsinteckning i någon mån har ökat möjligheterna för jordbruka- re, även arrendatorer, att få kredit. Van— ligtvis torde dock denna möjlighet vara ut- nyttjad i så stor utsträckning att den inte lämnar något utrymme över för att också räcka till säkerhet för arrendekontraktets fullgörande.

I äldre tider florerade borgenssystemet i betydligt större utsträckning bland jord- brukarna. En viktig faktor vid utformning- en av efterkrigstidens jordbrukspolitik har varit önskemålet att göra lantbrukarna mindre beroende av privat borgen. Detta har framför allt skett genom att ramarna för den statliga lånegarantin undan för un- dan vidgats, en förmån som i ökad utsträck- ning kommit även arrendatorerna till del. När det gäller den för arrendeparterna be- tydelsefulla säkerheten för själva arrende- avtalets fullgörande har arrendatorerna i den mån de inte lämnat förskott till jord- brukaren —- hittills så gott som helt va— rit hänvisade till privat borgen.

Olika möjligheter för framtiden Hur Säkerhetsfrågan i avtal om jordbruks— arrende bäst skall lösas är inte i första hand en lagfråga, och utredningen (anser det där- för ligga utanför dess arbetsområde att före— slå en konkret lösning av problemet. Å andra sidan föreligger här ett akut pro- blem som från flera håll bragts till ut— redningens kännedom. Denna har därför redovisat materialet och även angett några riktlinjer för hur frågan för framtiden bör kunna angripas.

Utredningen anser att av samma skäl, som man tidigare i betydande utsträckning avvecklat borgenssystemet inom jordbruket i övrigt, är det angeläget att så sker på ar- rendeområdet. Olika möjligheter står där- vid till buds.

Ett sätt att klara problemet är det som f.n. i samråd med utredningen förbereds inom Uppsala universitets jordbruksförvalt- ning. Planen är att universitetets arrenda- torer i framtiden skall befrias från skyldig- heten att lämna borgen. (Detta förutsätter en ändring i KF 15/11 1945.) I stället kommer arrendeavgiften att höjas så myc- ket att jordägaren genom höjningen skall få täckning för de belopp som annars skulle ha influtit från borgensmännen. Ar- rendehöjningen har beräknats till en krona för år och hektar. Till denna plan har även Uppsala universitets arrendatorsföre- ning anslutit sig.

Om uppsalasystemet kommer att fungera tillfredsställande är det otvivelaktigt ett bil- ligt och praktiskt sätt att ordna säkerhets- frågan. Det förutsätter dock att jordäga- ren håller arrendegårdarna under uppsikt i högre grad än vad som f.n. i allmänhet torde vara fallet. Kunde det användas ock- så på andra håll finns det anledning att tro att både jordägare och arrendatorer ganska allmänt skulle gå över till detta system. För att kunna fungera förutsätter emel- lertid systemet att riskerna kan fördelas mellan ett ganska stort antal arrendegår- dar. Mindre antal än ett par hundra synes knappast komma i fråga. Vid sidan av Uppsala universitet är det emellertid endast domänstyrelsen, som har en så stor för— valtning. Systemets användbarhet är där- för tyvärr begränsad.

För andra arrendatorer och godsförvalt- ningar måste man därför tänka sig en an- nan ordning. De system som därvid i för- sta hand synes komma ifråga är en risk- fördelning genom samverkan mellan jord- ägare, utvidgning av den statliga arrende- garantin och privatborgens ersättande av bankgaranti eller motsvarande.

Utredningen har inte närmare undersökt förutsättningarna för en samverkan mellan jordägare för åstadkommande av en risk- fördelning. Om en sådan kan komma till stånd synes uppsalasystemet väl lämpa sig för efterföljd eller utvidgning. Ju mer om- fattande en sådan samverkan kan bli, desto mindre bör den enskilde arrendatorns kost— nader kunna bli.

Domänstyrelsen har i skrivelse till ut- redningen den 24 april 1968 uttalat att styrelsen biträder (den av utredningen fram— förda) tanken att staten exv. genom lant- bruksnämnderna mot avgift ikläder sig den garanti som hittills åvilat borgensmännen. Om en statlig arrendegaranti skall kunna ersätta privat borgen, måste förutsättning- arna för den hittillsvarande statliga arren- degarantin radikalt förändras. Varje inne- havare av ett jordbruksarrende, som ej framstår som direkt orationellt, bör ha möjlighet att erhålla garanti, förutsatt att arrendatorn synes ha möjligheter att göra rätt för sig. Garantin bör även utvidgas att omfatta mer än blott ett års arrende. Å andra sidan synes ofrånkomligt att nå- gon gräns sätts för garantins omfattning. Efter samråd med domänstyrelsen, Lunds stiftsnämnd, Uppsala universitets jordbruks- förvaltning, Sveriges jordägareförbund och andra intressenter på området har utred- ningen kommit till uppfattningen att ett lämpligt »tak» för en arrendegaranti ut- gör ett belopp motsvarande tre gånger den årliga arrendeavgiften. Summan bör i all- mänhet kunna täcka även uppkommande husrötebelopp. På grund av systemet med regelbundet återkommande avräkningar och de nya reglerna för underhålls- och bygg- nadsskyldigheten, är det anledning att räk- na med att de hittillsvarande husrötebe- loppen genomsnittligt sett kommer att sjun- ka.

I den mån arrendatorerna själva uppfyl- ler avtalen, kommer garantibeloppen inte att behöva tagas i anspråk. Som framgått av det förut sagda finns det anledning att räkna med att så kommer att ske i en utsträckning, som kommer mycket nära

100 procent. Ett utvidgat system med ar- rendegarantier behöver därför normalt inte konkurrera om de på kreditmarknaden till- gängliga medlen. Särskilda ramar bör i så fall anslås för arrendegarantier. Om staten enligt här skisserade principer skulle lämna garanti för alla kontrakt för jord- bruksarrende (av egentliga arrendegårdar) som f.n. löper, torde ramen komma att bli av storleksordningen en halv miljard kro- nor.

Kostnaderna för statens utbetalningar på grund av åtagna arrendegarantier ävensom administrationskostnader bör enligt utred- ningens mening täckas av årliga avgifter eller premier från de försäkrade arrendato- rerna. Det har inte funnits vare sig möj- lighet eller anledning för utredningen att göra en närmare beräkning av dessa kost- nader. Dessa blir som tidigare framhållits till stor del beroende av anslutningen. Det är dock utredningens uppfattning att det skall vara möjligt att tillhandahålla en till- fredsställande säkerhet på sådana villkor att både jordägarna och arrendatorerna i allmänhet skulle komma att föredraga den- na form av säkerhet framför det hittills- varande borgenssystemet. Utredningen för- utsätter då att anslutningen redan från bör- jan blir relativt stor.

Ett system med statlig arrendegaranti går givetvis inte fri från kritik. Det blir med nödvändighet mera tungrott och formbun- det än en lösning i privat regi. Systemet förutsätter vidare för att fungera en viss uppsikt, exv. från lantbruksnämndens sida. Det är sannolikt att parterna lättare kom- mer att finna sig i en sådan uppsikt, om den utövas av representanter för exv. den lokala jordbrukskassan eller sparbanken än från en statlig myndighet som lantbruks- nämnden.

Utredningen anser därför att en utvidg- ning av den statliga arrendegarantin på sätt här skisserats inte bör komma till stånd, förrän det visat sig att resultat ej kan åstad- kommas i enskild regi. Vad som därvid ligger närmast till hands är att ersätta systemet med privat borgen med garanti

av bank eller försäkringsanstalt. Utredning- en har i denna fråga haft överläggningar med lantbruksstyrelsen, bank- och försäk- ringsinspektionerna samt representanter för Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska sparbanksföreningen och Svenska kredit- försäkringsaktiebolaget. Vid dessa överlägg- ningar har framkommit bl. a. följande.

En arrendator som inte vill eller kan ställa borgen, har redan nu möjlighet att erhålla garanti av bank eller försäkrings- anstalt. I vissa fall krävs dock därvid att säkerhet ställs. Kostnaden varierar vanli- gen mellan en och två procent på det be- lopp inrättningen garanterar. Arrendelags- utredningen har inte undersökt vad den genomsnittliga arrendeavgiften utgör, men det finns anledning att räkna med att den, utslagen på hela landet, är av storleksord- ningen 200 kronor per hektar och år. Den genomsnittliga arealen för en (egentlig) ar- rendegård utgör ca 26 hektar. Den årliga avgälden för en sådan gård utgör alltså ca 5 000 kronor. Om garantin skulle om- fatta ett belopp av högst 15000 kronor skulle den årliga kostnaden härför bli mel- lan 150 och 300 kronor. Detta bör jäm- föras med uppsalasystemet, där kostnaden beräknats till 26 kronor och dessutom täc- ker arrendatorns samtliga arrendeskulder 'till jordägaren (utan något tak vid exv. tre års arrendeavgifter). En första förutsätt- ning för att systemet med bank— eller för- säkringsgaranti skall bli allmänt torde vara att kostnaden kan hållas lägre än en pro- cent av garantibeloppet. Möjligheter härtill torde föreligga om ett ej alltför litet antal arrendatorer ansluter sig. Dessa bör då om möjligt representera ett genomsnitt av arrendatorskåren. Om bank- eller försäk- ringsgaranti söks endast av sådana arren- datorer som misslyckats med att på andra vägar ordna sin säkerhetsfråga, är sanno- likheten större för att denna lösning blir alltför dyr.

De kredit- och försäkringsinstitutioner med vilka utredningen samrått har på frå- gans nuvarande ståndpunkt sagt sig inte kunna lämna någon utfästelse om arrende- garanti till ett pris understigande en pro-

cent av garantibeloppet, men utredningen har fått den bestämda uppfattningen att intresse och förmåga finns för en positiv och praktisk lösning av uppgiften. Det har framhållits att bland faktorer som man därvid fäster särskilt avseende vid är ut- redningens förslag om regelbundet åter- kommande syner och avräkningar samt ett av Kungl. Maj:t den 15 augusti 1968 till lagrådet hänskjutet förslag till ändringar i banklagstiftningen, varigenom bankernas möjlighet att lämna s.k. blankokrediter och bankgarantier i avsevärd mån underlät- tas och utvidgas (s. 138, 158). Enligt nu gällande banklagstiftning finns t. ex. inom jordbrukskasse- och sparbanksväsendet inte möjlighet att lämna bankgaranti utan sä- kerhet.

Utredningen anser sig ha anledning att räkna med att systemet med garanti av bank eller försäkringsanstalt skall kunna utveckla sig till ett praktiskt alternativ till den hittillsvarande ordningen med privat borgen. Eftersom systemet med garanti av bank eller försäkringsanstalt av utredning- en bedöms som bättre än ett system med ut- vidgad statlig arrendegaranti, föreslår utred- ningen att utvecklingen inom det enskilda försäkrings- och bankväsendet avvaktas och att några statliga åtgärder i frågan tills vi- dare inte vidtas.

KAPITEL 5

Principer för den publika arrendelagstiftningens inordnande under den allmänna lagen

I . Den publika jorden och dess brukare Allmänt

Kronan, kyrkan, kommunerna och andra of- fentligrättsliga subjekt äger en avsevärd del av landets jordbruksfastigheter. Jordbruket på dessa egendomar är i regel utarrenderat. Antalet egentliga arrendegårdar på publik jord utgör ca 6 300 (se tabell 5). Genom- snittsarealen på de publika arrendegårdarna är något högre än på de privata (ca 27,0 hektar mot ca 25,5). De publika gårdarna utgörs till övervägande delen av vad man vid 1943 års reform kallade permanenta arrenden. Det finns emellertid också i publik ägo ett ganska stort antal »jordar» av väx- lande areal utan hus eller med ett ofull- ständigt byggnadsbestånd. Dessa upplåts vanligen som sidoarrende.

Som allmänt omdöme om de publika ar- rendegårdarna gäller att bebyggelsen är jämförelsevis tidsenlig och ofta väl under- hållen. Detta gäller i synnerhet för den kyrkliga sektorn. Ett annat utmärkande drag för den publika jorden är att bruk- ningsenheterna i regel ej bildar samman- hängande komplex utan är spridda — of- tast en och en - över hela landet. Detta gör att det inte går lika lätt som på större privatgods att genomföra storleksrationa- lisering genom sammanslagning av arren- degårdar. Härtill bidrager också det för- hållandet att äganderätten till den publika jorden ofta är oklar. De publika godsen har i regel tillkommit innan det moderna äganderättsbegreppet tagit fast form. Be- träffande åtskillig jord som används för kyrkliga ändamål kan man inte utan rät-

tegång eller ingående arkivforskningar ut- tala sig om vem äganderätten i dag skall anses tillkomma. Motsvarande problem fö- religger också beträffande de äldre uni- versitetens egendomar. 1

Rent faktiskt utmärks huvuddelen av det publika arrendebeståndet av stor stabilitet både i fråga om ägande- och nyttjanderätts- förhållanden. Medan avkastningen av den publika jorden i äldre tider hade den största betydelse för den avkastningsberättigade, är förhållandet i dag det att avkastningen (i form av arrenden) från den till jordbruk upplåtna jorden spelar en underordnad roll i jordägarens budget. I regel motsvarar ar- rendet inte normal förräntning på taxe- ringsvärdet. Inom vissa grupper av publika arrenden går verksamheten med förlust för jordägaren. Arrendenivån på den publika jorden är i regel lägre än inom den en- skilda sektorn. Ansvarsreglerna är som ne- dan skall närmare redovisas emellertid ock- så i flera avseenden avvikande från vad som eljest gäller. Den som en gång antagits som arrendator har vanligen brukat stanna kvar hela sitt yrkesverksamma liv. När en publik arrendator slutar, är det vanligt att han efterträds av en son eller annan anför- vant. Innehavet av ett publikt arrende har, särskilt i de bättre jordbruksområdena, varit mycket eftersökt och det är känt att nytill- trädande arrendatorer till avträdande ofta erlagt betydande summor enbart för rätten att övertaga avträdarens rätt enligt kon- traktet. Detta har då inte sällan blivit en svår belastning på den nye arrendatorns eko- nomi. Eftersom detta kunnat bli till nackdel

1 Jfr SOU 1966: 64 s. 32, 27.

även för jordägarna har dessa under senare tid i många fall vägrat att medverka till ar— rendeöverlåtelse under sådana omständig- heter.2

Kronan

Den kronojord som i princip är avsedd att ge ekonomisk avkastning genom upplå- telse på arrende är i första hand de s.k. jordbruksdomänema. Dessa var den 1 ja- nuari 1966 till antalet ca 700. De omfat- tade en total areal av ca 42 000 hektar odlad jord.3

Den genomsnittliga arealen för dessa enheter” är alltså ca 60 hektar. Under år 1965 uppgick inkomsterna (i första hand arrendeavgifter och husröteersättningar) från jordbruksdomänerna till 9 661 127 kro- nor. Utgifterna utgjorde 5 990961 kronor. Behållningen utgjorde således 3 670 166 kro- nor, vilket motsvarade en nettoförräntning av 1,69 procent av taxeringsvärdet. Arren- det per hektar var i genomsnitt 168 kro- nor.4

Förhållandena växlar givetvis med hän— syn till belägenhet och annat. Den högsta hektarlegan erhölls från Malmöhus län (240 kronor) och den lägsta från Jämtlands län (64 kronor). Jordbruksdomänemas be- lägenhet är påtagligt spridd. De påträffas inom alla län i Götaland och Svealand. I Norrland finns däremot endast en.

Jordbruksdomänerna står under domän- styrelsens förvaltning. Detta gäller också om de s.k. skogsjordbruken (»å krono- parker och andra kronoskogar belägna — — — jordbruksegendomar, som prövas erforderliga för skötseln av skogarna»). In- nehavarna är i allmänhet samtidigt an— ställda i domänverkets tjänst som ej hel- tidsanställda skogsarbetare. Den 1 januari 1966 utgjorde antalet sådana arrendestäl- len 831. De omfattade en total areal av 6 444 hektar (tomt och åker). Den genom- snittliga arealen utgör 7,8 hektar. Kronans utgifter för underhåll, nybyggnad o.dyl. har sedan länge varit större än vad som influtit i arrendeavgifter. Jordägarens för- lust per arrendeställe utgjorde under år

1965 165 kronor. Domänstyrelsen uppger att upprustning och underhåll av skogs- jordbrukens byggnadsbestånd under året varit av väsentligt mindre omfattning än tidigare. Den 1 januari 1956 fanns 1806 skogsjordbruk. De har alltså under tio år minskat i antal med 54 procent. Minsk- ningen beräknas fortsätta (a. a. s. 57). Av domänstyrelsens skrivelse till jordbruksmi- nistern den 1 mars 1966 framgår att sty- relsen räknar med att behovet av upplå- telseformerna skogsjordbruk och kronotorp vid mitten av 1970-talet praktiskt taget skall ha upphört.

Med anledning av 1947 års riksdags- beslut om riktlinjer för jordbrukspolitiken inrättades lantbruksnämnderna. Som ett led i deras arbete för åstadkommande av större och rationellare brukningsenheter ingår köp och försäljning av jord och går— dar. Under den tid som marken befinner sig i denna »jordbank» bör jordbruksjord om möjligt utarrenderas.5

Vid årsskiftet 1966/67 var kronan genom lantbruksnämnderna ägare till 3 623 bruk- ningsenheter eller delar därav. De var sprid- da i alla län i riket. Genomsnittsarealen åker var ej större än 4,8 hektar, varför det är uppenbart att det i flertalet fall är fråga om enheter utan hus eller med ett ofullständigt byggnadsbestånd. Lantbruksstyrelsen har

” Jfr jordbruksutskottet 1944 nr 12 s. 9.

3 Sveriges officiella statistik, Domänverket 1965, s. 63. 4 Vid bedömandet av arrendet för hektar har arealen ängs- och betesmark reducerats till en tredjedel av den verkliga. Det bör vidare beaktas att upplåtelserna i regel görs för tio år och att indexreglering av legan ej sker. I de angivna siff- rorna ingår även inkomster från ett antal bostads- och anläggningsarrenden. Dessa påverkar dock ej i nämnvärd mån slutresultatet. _ Jämförelser av avkastningsresultatet mellan olika publika jord— ägare bör ske med försiktighet. Bokföringsmeto- den är ej överallt densamma. Sålunda tillämpas inom domänverket den metoden att byggnads- kostnader bokförs som utgift samma år som de görs. "Någon fördelning på flera år sker alltså inte. An mindre finns bärande motiv för att lägga uppgivna avkastningsresultat från publika jord- ägare till grund för jämförelser med arrendemark- naden som helhet. " 5 Lantbruksstyrelsens anvisningar den 7 juli 1967 rörande lantbruksnämndernas köp, försälj- ning och förvaltning av egendom.

meddelat att antalet verkliga brukningsenhe- ter (gårdsarrenden) ej utgjorde mer än om- kring 10. Det ligger i själva syftet med det- ta fastighetsinnehav att det i jämförelse med annan publik jord är föremål för snabb omsättning och att arrendeförhållandena därmed blir mindre stabila. Under treårSpe— rioden 1964—1966 avyttrades sålunda i ge- nomsnitt 1 927 enheter om året. Medelarea- len för dessa var 4,6 hektar.

Kronan äger utöver vad här nämnts ett sjuttiotal jordbruksdomäner som dispone- ras av andra myndigheter än domänsty- relsen. Denna deltager dock i förvaltning- en i vissa avseenden. En del av dessa do- mäner är utarrenderade. Under domänsty- relsens förvaltning står vidare 16 utarren— derade läroverkshemman (jfr nedan 5. 179). Kronan äger utöver vad nu nämnts ett inte ringa antal andra fastigheter som helt eller delvis utnyttjas genom upplåtelse på arrende. Under domänstyrelsens förvalt- ning fanns sålunda år 1965 812 krono- torp, kronolägenheter, kolonat, skogstorp och odlingslägenheter, så gott som samt- liga belägna i Norrland. Till sin typ besläktade med dessa är de s.k. norr- ländska fjällägenheterna. Antalet sådana kan antagas utgöra ca 100.6

Under försvarsväsendet fanns år 1964 enligt uppgifter från fortifikationsförvalt- ningen 70 bebyggda arrendelotter med en genomsnittsareal av ca 43 hektar. Beträf- fande 56 procent av denna jord ägde dock arrendatorn med hänsyn till den militära verksamheten endast begränsad dispositions- rätt. Denna mark måste alltid ligga i vall och fick endast nyttjas till slåtter och bete. Under försvarsväsendet fanns vidare 285 arrendeställen för sidoarrende. Även för dem var arrendatorns dispositionsrätt mestadels starkt begränsad.

Även andra statliga myndigheter än här nämnda disponerar mark som utarrende- ras. I en del fall är som tidigare angivits förvaltningsbefogenheten delad med domän- styrelsen. Det totala antalet torde icke vara särskilt stort. I regel torde det vara fråga om sidoarrenden.

För samtliga publika arrendeupplåtelser, kronans såväl som andra, gäller arrende- lagen. Lagens tvingande bestämmelser gäl- ler med full verkan även på det publika området. Därest det i något fall skulle be- finnas att en speciell författning eller be- stämmelse (som ej tillkommit i den ord- ning som gäller för allmän civillag) står i strid mot en tvingande bestämmelse i lag, råder inte något tvivel om att specialför- fattningen måste vika för den tvingande lagregeln.7

Utredningen vill dock tillägga att den för sin del inte påträffat någon dylik be- stämmelse. För en stor del av kronans utarrenderingar gäller ej andra författ- ningsbestämmelser än arrendelagen. Så är t. ex. fallet med lantbruksnämndernas upp- låtelser av jord i den nyssnämnda jord- banken. För flertalet av kronans perma- nenta arrenden har dock lagen komplette- rats eller partiellt upphävts genom sär- skilda författningar.

Den betydelsefullaste av dessa är Kungl. förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen av viss krono— egendom (nr 320), som innehåller bestäm— melser bl.a. om utarrenderingen av kro- nans jordbruksegendomar. Dessa uppdelas av författningen i skogsjordbruk och andra jordbruksegendomar, de s.k. domänerna. Författningen är endast tillämplig på jord som står under domänstyrelsens förvalt— ning.8

I anslutning till KF 22/6 1934 har sam— ma dag utfärdats kungörelse med tillämp— ningsföreskrifter till förordningen (nr 321). Utfärdandet av KF 22/6 1934 liksom sena- re ändringar däri har skett efter riksdagens godkännande. Förfarandet bör ses mot

' I en av lantbruksstyrelsen verkställd utred- ning avseende läget den 1 juli 1955 fanns i de tre nordligaste länen 62 fjällägenheter och 73 lågen- heter som beräknades bli fjällägenheter. Prop. 1958: 141 s. 30.

" NJA II 1908 nr 5 5.19. ” Huruvida KF 22/6 1934 gäller för sådan jord där förvaltningsbefogenheterna är delade mellan domänstyrelsen och annat statligt organ är oklart. Jfr 1 & KS 29/6 1945 : »Denna stadga avser —— jord—— vars förvaltning, helt eller i avse- ende å särskilt därmed förbundet bestyr, omhän- derhaves av stiftsnämnd.»

bakgrunden av att riksdagen har att be- stämma grunderna för förvaltningen av kronans fasta egendom (% 77 regerings- formen). KF 22/6 1934 är emellertid icke att jämställa med »allmän civillag». Lag- rådet har således inte hörts. Däremot har under senare år ändringarna inom riks- dagen förberetts i lagutskott.

För de huvudsakligen till Norrland kon— centrerade kategorierna kronotorp, fjällä- genheter, upplåtelser till samer etc. gäller speciella administrativa författningar.9 Des- sa är emellertid starkt präglade av de sär- skilda förhållanden som utgjort bakgrun- den för upplåtelserna. De kan därför knap- past jämställas med jordbruksarrende i van- lig mening och upptas därför inte till när- mare behandling i denna redogörelse.

Universiteten

Uppsala och Lunds universitet disponerar ca 350 arrendegårdar. Genomsnittsarealen odlad jord är ca 42 hektar. Något mer än 300 av dessa gårdar disponeras av Upp- sala universitet. Gårdarna är spridda hu- vudsakligen i Mälarlandskapen. Inte sällan har i en och samma by funnits flera »akademihemman». Det har i flera fall varit möjligt att slå ihop sådana gårdar och därav bilda färre och större bruk- ningsenheter. Det är här fråga om ett vär- defullt och välskött fastighetsbestånd, präg— lat av stabila arrendeförhållanden. Utar- renderingen lämnade år 1965 ett överskott av ca 3,7 procent av (det då fastställda) taxeringsvärdet. Kärnan i fastighetsinneha- vet (ca 90 %) utgöres av Gustav II Adolfs donation år 1624 av 306 hemman m.m. till Uppsala akademi. Huruvida dessa går- dar av universitetet innehas med ägande- rätt eller endast dispositionsrätt är en om- diskuterad fråga, till vilken man inte tog någon ståndpunkt vid utfärdandet av Kungl. stadgan den 15 november 1945 angående utarrendering av universitetsjord (nr 751).10 Stadgan är tillämplig på »universitetsjord, som upplåtes på arrende för jordbruk». Den erinrar i sin allmänna uppbyggnad ganska mycket om KF 22/6 1934.

Bland de publika jordägarna intar svens- ka kyrkan den dominerande ställningen. Den kyrkliga jord som vanligen utarrende— ras utgör i rättsligt hänseende ingen en- hetlig materia. Äganderätten till den jord som disponeras av de kyrkliga myndig- heterna är inte sällan oklar och omdiskute- rad.11

I inte så få fall torde äganderätten till- komma kronan. Så torde exv. ofta vara fallet med de förutvarande komministerbo- ställena. Inte heller förvaltningsmässigt framträder kyrkans jord som en enhet. För de betydelsefullaste delarna av denna jord är dessutom förvaltningsbefogenheterna delade mellan skilda organ. På grundval av upplysningar erhållna från ecklesiastika boställsutredningen och egna uppskatt- ningar har arrendelagsutredningen beräk- nat att det på den kyrkliga jorden finns ca 2 850 egentliga arrendegårdar med en genomsnittsareal av ca 27,3 hektar. Ca 250 av gårdarna har en areal som över- stiger 50 hektar (jfr tabell 5).

1958 års utredning kyrka—stat har läm- nat arrendelagsutredningen vissa uppgif- ter ägnade att belysa utarrenderingens be- tydelse för finansieringen av den kyrkliga verksamheten. Härav framgår bl. a. följan- de. Det är svårt att med ett bestämt be- lopp ange hela den årliga kostnaden för svenska kyrkan och dess verksamhet. För år 1964 var den av storleksordningen 600— 700 miljoner kronor. Den alldeles övervä- gande delen av kostnaden täcks av skatte- inkomster. Den kyrkliga egendom, vars jordbruksdel vanligen utarrenderas, kan ef- ter 1965 års fastighetstaxering beräknas äga ett totalt taxeringsvärde av ca 660 mil- joner kronor. Häri ingår prästlönebostäl- len (ca 578 mkr.), »kyrkojord» (ca 25 mkr.), domkyrkohemman (ca 29 mkr.) och

' Se Svensk lagsamling, delen Kronans jord. 1” SOU 1966: 64 s. 27. " SOU 1966: 64 s. 32. En ofta använd defini- tion av begreppet kyrklig jord finns i 1 5 1927 års lag om försäljning av kyrklig jord. Termen an- vänds dock här i en något vidare betydelse. Så- lunda har även församlingarnas och pastoratens jord betraktats som kyrklig.

ecklesiastika arrendegårdar (ca 28 mkr.). Inkomsterna från denna egendom utgörs huvudsakligen av likvider för försålda skogsprodukter och arrendeavgifter. Den årliga nettoavkastningen av det kyrkliga fastighetsbeståndet har utredningen kyr- ka—stat beräknat till ca 13,4 miljoner kro- nor. Siffrorna grundar sig till större delen (prästlöneboställena) på förhållandena år 1963. Av uppskattad nettoavkastning be- löper vanligen allt på skogsinkomster, me- dan utarrenderingen synes gå med för- lust. Någorlunda säkra siffror härvidlag finns dock endast beträffande prästlöne- boställena. Från dem utgjorde arrendein- komsterna år 1964 13,0 miljoner kronor medan utgifterna (exklusive skatter) var 12,0 miljoner kronor. AV ett totalt skatte- belopp av 8,4 miljoner kronor har en tred- jedel eller 2,8 miljoner kronor ansetts be- löpa på arrendedelen. »Arrendeverksam- heten» på prästlöneboställena (med ett taxeringsvärde år 1965 av ca 578 mkr.) utvisade enligt dessa beräkningar för år 1964 en förlust av 1,8 miljoner kronor.12

Den ojämförligt största och betydelseful- laste gruppen inom den kyrkliga jorden ut- gör prästlöneboställena. Minst ett sådant finns vanligen i varje pastorat. Denna del av kyrkogodset är således mycket utspridd. Fastigheterna utgörs med få undantag av de gårdar som församlingsprästerna under äldre avlöningssystem innehade »på lön». I arrenderättsligt hänseende regleras upp- låtelse av löneboställe av — förutom arren- delagen — ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932 (nr 400). I 1910 års boställsordning var föreskrivet att lönebo- ställe skulle utarrenderas. Denna bestämmel- se är numera upphävd. Det torde dock knap- past förekomma att löneboställe med för- utsättningar för jordbruk ej utarrenderas. Av de olika publika arrendeförfattningarna är boställsordningen såtillvida den betydel- sefullaste som den reglerar betydligt fler upplåtelser än någon av de övriga. Även för boställsordningen har — den 15 februari 1935 — utfärdats kungörelse med tillämp- ningsföreskrifter (nr 19).

Den kyrkliga jorden i övrigt, i den mån den har intresse från arrendesynpunkt, är i regel att hänföra till någon av följande grupper a) allmänna kyrkohemman, b) klockarhemman, c) biskopshemman, d) stifts prästlönefondshemman, e) fastigheter anslagna domkyrkor, f) fastigheter anslag- na lokalkyrkor i Skåne, Halland och Ble- kinge, g) fastigheter anslagna lokalkyrkor i övriga delar av landet, 11) fastigheter an- slagna vissa allmänna läroverk (»skolhem— man»; jfr ovan 5. 177), och i) fastigheter som — utan att vara löneboställen till— hör församlingar eller pastorat. Även inom dessa grupper växlar äganderättsförhållan- dena. Domkyrkornas och lokalkyrkornas jor- dar ägs i allmänhet av själva kyrkan som stiftelseegendom. I övrigt påträffas omväx— lande kronan, lokalkyrkan och församlingen som ägare. En stor del, sannolikt huvud- delen, av dessa olika fastigheter är obe- byggda och upplåtes som sidoarrende. Men det finns också bland dessa kategorier ett par hundra egentliga arrendegårdar. För kategorierna a—d ovan gäller att arrende- förhållandena regleras utan inskränkning av förutom arrendelagen Kungl. stadgan den 29 juni 1945 angående stiftsnämnds förvaltning av ecklesiastik jord (ecklesiastik arrende-stadga) (nr 588). Antalet egentliga arrendegårdar på vilka stadgan f.n. (utan inskränkning) är tillämplig är ca 165.13

Författningstexten är uppdelad på sex ka- pitel och 27 paragrafer jämte anvisningar (av författnings karaktär). Författningen in- nehåller detaljerade regler för arrendepar- ternas mellanhavanden, exv. i fråga om ar- rendeställets byggnader.

" Utredningen kyrka—stat har framhållit att dess —— av arrendelagutredningen här återgivna uppgifter om nettointäkterna från prästlönebo- ställena hänför sig till den s.k. normaluppskatt- ningen och att den verkliga inkomsten torde vara väsentligt högre. Sistnämnda förhållande torde emellertid inte påverka vad i texten sagts om arrenderesultatet, eftersom något överskott ut- över normaluppskattningen i regel inte torde upp- komma på »arrendeinkomsterna». Detta kan däremot inträffa med skogsinkomsterna.

1” Enligt upplysning från 1960 års ecklesiastika boställsutredning, som vidare meddelat: Av ar- rendegårdarna ligger 60 inom Lunds stift och 25 inom Skara stift. Genomsnittsarealen odlad jord för dessa 85 gårdar utgör ca 31 hektar.

För större delen av kategorin e (nämligen Lunds domkyrkas 118 hemman med en ge- nomsnittlig areal av ca 26 hektar) samt hela kategorin f gäller ecklesiastika arrende- stadgans byggnads- och underhållsbestäm- melser (14 &) enligt Kungl. cirkuläret den 6 maj 1949 angående provisoriska bestäm- melser för utarrendering av vissa kyrkofas- tigheter i Skåne, Blekinge och Halland (nr 206). För denna undergrupp gäller dessutom ytterligare ett flertal äldre för- fattningar, delvis härrörande från förra hälften av 1800-talet.14

För återstoden av kategorin e samt hela kategorierna g och i torde inte finnas några särskilda ecklesiastika arrendebestämmelser. I den mån upplåtaren kan rubriceras som »kommunal förvaltningsenhet» kommer dy- lika arrenden från systematisk synpunkt att falla inom gruppen kommunala arrenden (jfr 1 & st. 3 lagen 12/4 1946). Eljest gäller endast arrendelagens allmänna delar. Antalet egentliga arrendegårdar inom dessa undergrupper torde vara begränsat.

Kommunerna

Kommunernas och då närmast de borgerliga kommunernas arrenden intar både rättsligt och ekonomiskt en mellanställning mellan privata och övriga publika arrenden. I ta- bell 5 har antalet egentliga arrendegårdar i kommunal ägo beräknats till 1 500. I kom- munernas ägo finns dessutom ett mycket stort antal jordar utan hus, som utarren- deras som sidoarrende. Landskommunernas upplåtelser av förutvarande ålderdomshem och städernas utarrendering av perifert be- lägna jordegendomar kan inte sällan be- tecknas som permanenta arrenden. I när- heten av växande tätorter förvandlas där— emot åker ofta till bebyggelsemark o. d. Det är givet att besittningsförhållandena för ar- rendatorn i sådana fall ofta är osäkra, vil- ket i sin tur påverkar avtalsvillkoren. Trots detta är sådan jord eftersökt av arrenda- torer. Inte sällan är den av god kvalitet, och närheten till befolkningscentra gör att mar- ken i många fall utnyttjas för intensiv jord- bruksdrift, exv. handelsträdgårdar. En be-

tydande utökning av antalet kommunala jordbruksarrenden har skett under slutet av utredningens verksamhetstid. Detta har va- rit särskilt påtagligt i närheten av de större städerna. Där har särskilt den beslutade kommunblocksreformen och den år 1967 införda markvärdeskatten medfört att ett stort antal jordbruksfastigheter övergått i städernas ägo. Jfr s. 413.

För vissa av kommunernas utarrendering- ar, nämligen »brukningsdel, som omfattar högst femtio hektar odlad jord» gäller förutom arrendelagen — lagen den 12 april 1946 med särskilda bestämmelser om ar- rende av viss kommunal jord (nr 147). Jfr även föregående avsnitt.

Andra publika jordägare

Bland ägare av utarrenderad jord påträf- fas slutligen åtskilliga stiftelser, inrättningar och institutioner som har en mer eller mindre stark offentligrättslig anknytning. Som exempel kan nämnas Stiftelsen Dan- viks hospital, stiftelser under riddarhusets förvaltning och hushållningssällskapen.15 Några särskilda författningar reglerande ut- arrenderingen har utredningen ej påträffat, till följd varav den legala regleringen av rättsförhållandet helt bestäms av arrende- lagen. Däremot kan det i en del fall möta svårigheter :att avgöra om arrendelagens so- ciala bestämmelser skall vara tillämpliga på jordägare av denna kategori.18 Mot bak- grunden av utredningens planer att åstad- komma en såvitt möjligt enhetlig arrende- lagstiftning utan hänsyn till vem som äger jorden har det emellertid inte funnits anled- ning att närmare inventera detta arrende- bestånd (jfr dock tabell 5).

II. Den historiska bakgrunden

Carl XI:s husesynsordning (jfr s. 80) var utom annat både arrendelag och vanhävds- lag. Författningen ägde med vissa smär-

re olikheter —- tillämpning på alla slag av bönder. Detta var naturligt för den tidens " Jfr Ahrent, Kyrkans egendom, 1967 s. 200. " Jfr Skarstedt m.fl., 1946, s. 300 f. 1"Jfr NJA 1949 s. 1 (Sodalitium Majus Lunden- se), 1967 s. 79 (Visingsö skolegodsfond).

juridiska tänkesätt. Den stora skillnad i rättsligt hänseende som i dag föreligger mellan en självägande och en arrenderande jordbrukare fanns inte på 1600-talet. Den bärande tanken bakom husesynsordningen var omsorgen om folkförsörjningen och kro- nans skatteinkomster. Husesynsordningen kom att i väsentliga delar överflyttas till jorda- och byggningsbalkarna i 1734 års lag, för vilken den ideologiska och jordpo- litiska bakgrunden i stort sett var den- samma.

En stor förändring inträffade i stället år 1789 (jfr s. 82). Då erhöll begreppet ägan- derätt till fast egendom sina alltjämt be- stående huvudkonturer. Någon motsvaran- de reformering av arrenderätten skedde ej. Däremot utnyttjade många brukare av kro— nojord möjligheten att genom skatteköp bli självägande. De inslag av vanhävdslagstift- ning som fanns i 1734 års lag togs bort 1789. Intill år 1909 fanns därefter i Sve- rige inte någon vanhävdslag. För de kvar- varande privata arrendatorema (landbor en- ligt gamla lagens terminologi) kvarstod vis- serligen även efter 1789 skyldigheten att inte blott hålla jorden i hävd och husen i bristfritt skick utan också att bygga och nyodla. Denna ordning upprätthölls emel- lertid inte i praktiken. I stället ansågs att arrendatorn, om annat ej avtalats, inte hade annan skyldighet än att hålla arrendestället »vid like». Vad han mottagit skulle åter- lämnas i samma skick som han tagit emot det, varken bättre eller sämre.1

Det är naturligt att denna ordning ej ted- de sig ändamålsenlig för kronan och andra ägare av publik jord. För dem hade inkoms- terna från arrendegårdama ännu långt in på 1800-talet en relativt stor ekonomisk bety- delse. Uppsala universitet fick sitt första statsbidrag vid 1828/30 års riksdag. Dess- förinnan hade universitetets ekonomi helt grundats på inkomsterna från dess godsin- nehav. Liknande förhållanden rådde på kyr— kans område. Ännu under 1800-talet inne— hades och brukades många egendomar, som i dag är arrendegårdar, av statliga och kyrkliga befattningshavare såsom lönebostäl- len. För att i möjligaste mån tillförsäkra

de publika jordägarna en hög och jämn avkastning av egendomen tillkom under 1700- och 1800-talen åtskilliga författningar som till skillnad från den då gällande rät- ten ålade arrendatorn att städse hålla hu- sen i fullgott stånd och jorden i god hävd. Nybyggnadsskyldigheten ålåg enligt — det fortfarande formellt gällande 27 kap. byggningabalken i regel arrendatorn. I öv- rigt utmärktes dessa författningar av en långt gående detaljreglering angående en mängd frågor som ej var närmare omnämn- dailagen.

Man finner sålunda att medan jordbruks- politiken för såväl självägande bönder som enskildas arrendatorer efter husesynsord- ningen och tillkomsten av 1734 års lag gått olika vägar, kronans egen jord i de av— seenden som här är av intresse länge för- valtades enligt samma grunder som på stor- maktstiden. Tydliga spår av dessa tanke- gångar återfinns ännu i den för den publika jorden gällande särskilda arrendelagstift- ningen. Sålunda föreskrives i 17 & KF 22/6 1934: »Arrendatorn skall tillförbin- das att städse (kurs. här) i fullgott stånd un- derhålla» arrendeställets byggnader m.m.

Till denna alltjämt bestående ursprung— liga kärna har tid efter annan lagts nya de- lar, varvid vitt skilda inflytanden gjortsig gällande. Under 1700- och 1800-talen in- fördes i flera av de publika arrendeförfatt- ningarna både inom området för kronans och kyrkans utarrenderingar bestämmelser om optionsrätt, som syftade till att ge den sittande arrendatorn en starkare besittnings- rätt än vad han var tillerkänd enligt all- männa lagen. Den principiella utformning som denna särskilda publika optionsrätt då erhöll har den därefter bibehållit. Medan arrendelagens (år 1943 tillkomna) options— rätt är konstruerad som en rätt för arren- datorn att få sitta kvar efter den avtalade arrendetidens slut, utmärks den publika op- tionsrätten av att det åligger jordägarens förvaltningsorgan att tillse att arrendatorn om möjligt får tillfälle att sitta kvar. Det »publika systemet» framträder därför ock- så på detta område numera som föråldrat.

1 NJA 11 1908 nr 5 s. 46.

III. Författningsarbete efter tillkomsten av 1907 års nyttjanderättslag

Under förarbetena till nyttjanderättslagen hade uttalats å ena sidan att lagen inte hade avseende på nyttjanderätt, som grun- dades på förhållanden av offentligrättslig natur, & andra sidan att kronan, när den med enskilda ingick rättsförhållanden av privaträttslig natur, också var underkastad för sådana förhållanden gällande normer. Gränsen mellan dessa båda typer av upp— låtelser är inte alltid lätt att bestämma. Det ansågs emellertid ligga i sakens natur och ej stridande mot & 77 regeringsformen att kronan vid upplåtelse av nyttjanderätt till kronojord ej var fritagen från lagens tving- ande bestämmelser.1

Med anledning av 1907 års för arrende- lagstiftningen alltjämt grundläggande re- form gjordes ändringar också i grunderna för förvaltningen av kronans utarrenderade jordbruksdomäner i syfte att erhålla bättre överensstämmelse med arrendelagen.2 Un- der förarbetena uttalade jordbruksministern Alfred Pettersson att, eftersom statsmakter- na enats om att den nya nyttjanderättsla- gens bestämmelser, även i de delar de icke var tvingande, var ändamålsenliga och lämpliga, även staten borde, såvitt ej sär- skilda förhållanden föranledde till undan- tag, giva dem tillämpning på statens ut- arrenderingar. I anledning därav gick man vid tillkomsten av 1908 års författning så tillväga att äldre bestämmelser, som ej stod i överensstämmelse med lagens tvingande regler, ändrades till överensstämmelse med lagen. Vidare uteslöt man vid kungörelsens tillkomst sådana partier i äldre författnings— text som ägde direkt motsvarighet i lagen. Andra delar omarbetades för att komplet— tera lagen i syfte »att fortsätta där lagen slutade». Av det sistnämnda uttryckssättet kan synas som om tanken var att författ- ningen åtminstone delvis skulle erhålla även civilrättslig verkan. Det är emellertid fullt tydligt att detta vid tiden för tillkomsten av 1908 års KF ej var avsikten. Det ut- talades nämligen särskilt, att avsikten var att nyttjanderättslagen och kontrakten en-

samma skulle reglera rättsförhållandet mel- lan jordägaren och arrendatorn. och att den föreslagna författningen blott var att be- trakta som en instruktion för förvaltnings- myndigheten. Författningens ordalydelse hade också anpassats till detta förhållande. — Endast i några få särskilda fall hade förhållandena med kronans egendomar an- setts böra föranleda till avvikelse från la- gens principer.

Den sociala arrendelagstiftning som in- leddes med 1909 års norrländska arrende- lag (jfr s. 86) och som senare utbyggdes åren 1927 och 1943 gällde inte för något slag av publik jord. 1927 års reform om- fattade även en utbyggnad till arrendatorns skydd av arrendelagens regler om dagsverks- skyldighet för arrendatorn. Även om refor- men också i denna del kunde betecknas som »social», insattes den bland arrende- lagens allmänna bestämmelser (7 5) och gjordes generellt tillämplig på alla slag av jordbruksarrenden.3

Jordsakkunniga hade föreslagit att den särskilda arbetsrättsliga regleringen inte skulle gälla i de fall där jorden tillhörde »kronan, kommun eller municipalsamhälle eller eljest är i allmän ägo». Motiveringen var att något behov av regler sådana som de föreslagna ej förelåg i fråga om jord i allmän ägo. Bestämmelserna ansågs vidare vara mindre väl lämpade för publika upp- låtelser. Beträffande de ecklesiastika löne- boställena skulle de föreslagna bestämmel- serna dessutom i VISS mån komma att strida mot tidigare antagna regler för dessas ut- arrendering.4 Den ifrågasatta undantagsbe- stämmelsen uteslöts (betr. annat än eckle- siastika löneboställen) på förslag av lagrå- det som yttrade.5

Finge uttalandet om obehövligheten av ifrå- gavarande stadganden, såvitt publik jord an-

1 NJA II 1908 nr 5 5.3,19. 2 Kungl. kungörelse den 4 juni 1908, nr 52; jfr prop. 1908: 107 s. 14. ” Lagrummet motsvaras nu efter ändringar är 1943 av 45, 47 och 48 åå AL. Under tiden den 1 augusti 1927 — den 1 maj 1933 var upplåtelser från ecklesiastika boställen undantagna från de nämnda bestämmelserna. ' SOU 192618 5. 6,118. 5 NJA II 1928 s. 28; jfr 1933 s. 60.

går, anses vara uttryck för trygg förväntan, att desamma oberoende av lagbud skola iakt- tagas vid upplåtelser av dylik jord, kan erin- ras, att i så fall är det undantagsbestämmelsen som är överflödig. Men därtill kommer att det yttrande, domänstyrelsen avgivit, icke synes tala för att en sådan förväntan utan nödtvång skall uppfyllas. Någon utredning till stöd för åsikten, att paragrafen icke skulle lämpa sig för upplåtelser av publik jord har — frånsett de ecklesiastika boställena —— icke blivit före- bragt. Att sagda regler kunna å kronan och kommuner likasom å enskilda jordägare — lägga ett band, som i vissa fall kan vara be- svärande, är tydligen intet giltigt skäl mot likställighet, så länge icke särskilda förhål- landen visats föreligga, som för de publika rättssubjekten skulle medföra helt andra och svårare verkningar av reglernas tillämpning än för enskilda jordupplåtare. Frågan är av prin- cipiell betydelse. Om stat och kommun anses kunna utan fullgoda grunder frikallas från att i privaträttsliga förhållanden iakttaga vad eljest är till allmän efterlevnad påbjudet, helst på ett område, där de borde föregå med gott exempel, så frestas lagstiftaren att icke med tillbörlig omsorg överväga vad ur allmänna välfärdssynpunkter kan billigtvis fordras av de enskilda, och respekten för hans påbud un- dergräves.

Efter 1927 års arrendereform gjordes både utom och inom riksdagen förslag att de för- delar som sålunda kommit arrendatorerna i allmänhet till godo skulle utsträckas också till kronoarrendatorerna. Motioner i ämnet väcktes vid 1928 års riksdag. På förslag av jordbruksutskottet (nr 67) hemställde riks- dagen i skrivelse (nr 264) till Kungl. Maj:t om åtgärder i syfte att reglerna för upplåtel— ser under nyttjanderätt från kronans mark måtte i möjligaste mån anpassas efter den allmänna arrendelagens bestämmelser och syftemål. — I anledning av bl.a. nämnda hemställan tillkom 1932 års kronojordsut- redning (ordf. häradshövdingen N. Wihl- borg). I direktiven för den framhöll jord— bruksministern att utredningen vid utarbe- tande av förslag till arrendegrunder för så- väl jordbruksdomänerna som skogsjordbru- ken noga borde beakta gällande arrendelag— stiftnings grundläggande bestämmelser.

1932 års kronojordsutrednings betänkande (SOU 1933: 32) kom att ligga till grund

för den till sina huvudgrunder alltjämt

gällande Kungl. förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltningen av viss kronoegendom (nr 320) med därtill hörande tillämpningsföreskrifter (KK 22/6 1934, nr 321). KF 22/6 1934 är tillämplig ej blott på kronans jordbruksdomäner utan också på de s.k. skogsjordbruken (jfr ovan 3. 176). För de senare hade särskilda arren- debestämmelser tidigare saknats. Däremot är förordningens tillämplighet begränsad till sådan kronojord som står under domänsty- relsens förvaltning (jfr ovan s. 177 not 8). Kronojordsutredningens betänkande kom att få betydelse även för övriga författnings- ändringar som efter 1934 gjordes beträffan- de den publika arrendelagstiftningen. Det finns därför anledning att här återge vad utredningen uttalade om speciallagstiftning- ens förhållande till arrendelagen (s. 49, 65).

Under utredningen har det framstått såsom naturligt, att vid utarrendering av statens jord- bruksdomäner böra i görligaste mån följas de stadganden angående arrende, som genom lagstiftningen fastställts till reglerandet av rättsförhållandet mellan arrendatorer och en- skilda jordägare, och att således i de särskilda bestämmelser, som kunna befinnas erforder- liga i avseende å det statliga arrendet, icke, utan då fullt giltiga skäl sådant föranleda, intages något som strider mot de lagfästa arrendestadgandena.

I den mån berörda stadganden äro av tvingande natur, äro de utan vidare bindande för staten vid utarrendering av dess jord- bruksdomäner. Men även de stadganden, som hava dispositiv karaktär, d.v.s. de, som genom avtal mellan parterna kunna försättas ur kraft, böra, i överensstämmelse med vad som utta- lades redan vid tillkomsten av 1908 års kun- görelse, i så stor utsträckning som möjligt vinna tillämpning å kronoarrendena. Har sta- ten genom lag fastställt, att vissa regler äro lämpliga och bära vara normgivande för den enskildes handlande, bör staten själv i första hand tillämpa dessa regler (kurs. här); ett mot- satt förhållande skulle lätteligen undergräva reglernas auktoritet.

I det av utredningsmännen framlagda för- slaget till förvaltningsgrunder såvitt det gäller jordbruksarrende i allmänhet har det endast i ett fåtal hänseenden, som i den speciella motiveringen skola beröras, ansetts betingat att avvika från allmänna nyttjanderättslagens stadganden. I övrigt har man vid uppgöran- det av förslaget utgått ifrån att, i den mån rättsförhållandet mellan jordägare och arren-

dator är reglerat genom nämnda eller annan allmän lag, dessa lagars stadganden skola vara gällande i avseende å kronoarrendena. Att bland förvaltningsgrunderna upptaga någ- ra bestämmelser återgivande nämnda stad- ganden har icke ansetts erforderligt eller ens lämpligt. Däremot har (i 2 5 andra stycket) upptagits ett generellt stadgande av innebörd, att i avseende å arrendeupplåtelse skall, där— est ej annat följer av den föreslagna författ- ningens bestämmelser, allmän lag gälla.

De nämnda bestämmelserna, såvitt de äro avsedda att reglera statens och arrendato- rernas ömsesidiga rättigheter och skyldighe- ter, beröra således huvudsakligen sådana för- hållanden, som icke äro genom lag regle- rade. — —-

I den föreslagna förordningen hava — icke upptagits bestämmelser till reglerande av andra med en arrendeupplåtelse samman- hängande förhållanden än dels sådana, som icke blivit reglerade genom allmän lag, och dels sådana, som med hänsyn till att kronan är fastighetsägare ansetts böra ordnas på annat sätt än enligt allmänna lagens mot- svarande stadganden. Beträffande förhållan— den, som icke blivit genom förordningen sär- skilt reglerade, skall tillämpas vad i allmän lag finnes stadgat till reglerande av jordäga— res och arrendators rättigheter och skyldig- heter. Föreskrift härom har intagits i andra stycket av 2 5. Innebörden av sagda före- skrift är dels den, att avtalsfrihet icke i nå- got ,fall förekommer (kurs. här) beträffande sistnämnda förhållanden, och dels den att, om genom en äldre författning, som icke har ka- raktären av allmän lag, avsteg gjorts från vad i ifrågavarande hänseende enligt lag gäller, en sådan författning ej skall vara tillämplig å arrendeförhållande, som uppkommer genom av— tal, avslutat enligt de i förevarande författ- ningsförslag intagna förvaltningsgrunderna.

Vad kronojordsutredningen sålunda utta- lat lämnades utan erinran under ärendets fortsatta behandling.6

Parallellt med det författningsarbete som hänförde sig till kronans jord skedde också vissa ändringar beträffande reglerna för den kyrkliga jordens förvaltning och utarrende- ring. Tillkomsten av 1910 års boställsordning jämte följdförfattningar innebar att den del av prästlöneboställena som ej disponerades för den egentliga prästgården undandrogs prästernas omedelbara disposition. Jord- bruksdelen skulle utarrenderas, medan skogs- marken ställdes »under skogsstatens omedel- bara vård och förvaltning». För utarrende-

ringen gällde dels de särskilda bestämmelser som boställsordningen innehöll, dels admini- strativa författningar i ämnet. I de delar där särskilda bestämmelser ej meddelats skulle allmän lag gälla. Det uttalades under lagens förberedelse att man vid de särskilda be- stämmelsernas avfattande haft motsvarande stadganden för kronodomänernas förvaltning till förebild.7 I fråga om den arrenderättsliga regleringen kan noteras att boställsordningen ålade arrendatorn att ensam nybygga och underhålla alla laga hus på lönebostället (23 å).

1910 års ecklesiastika boställsordning er- sattes den 30 augusti 1932 av en ny. 1932 års boställsordning innebar omfattande för- ändringar i fråga om grunderna för boställs- jordens förvaltning. Den betydelsefullaste nyheten var att det primära ansvaret för förvaltningen lades hos den kommunala en- heten, pastoratet. Detta skulle i sin boställs- förvaltning stå under tillsyn av de år 1925 respektive 1932 tillskapade boställs- och stiftsnämnderna. Både vid antagandet av 1910 och 1932 års boställsordningar hade såväl lagrådet som kyrkomötets yttrande in- hämtats. Författningarna kan därför såvitt angår de delar som berör enskildas rätt jäm- ställas med civillag. I 1932 års boställsord- ning (i fortsättningen endast benämnd bo- ställsordningen) skedde anknytningen till arrendelagen på det sättet att allmän lag skulle gälla i den mån annat ej följde av boställsordningen. Den tidigare hänvisningen till administrativa bestämmelser togs alltså bort. I det förslag som underställdes lagrådet hade den erforderliga kontrollen av pastora- tet anordnats på det sättet att boställsnämn- den kunde ålägga pastoratet att vidtaga er- forderliga åtgärder för avhjälpande av bris-

” Prop. 1934: 174 s. 28, 37. Den sista meningens andra »dels-sats» i kronojordsutredningens åter— givna uttalande torde vara att se mot bakgrunden av att KF 22/6 1934 (enligt såväl förslaget som den slutliga lydelsen) ej lägger hinder i vägen för att i särskilda fall utarrendera kronoegendom enligt äldre författningar (2 mom. övergångsbe— stämmelserna). Till den citerade meningens första »dels-sats» återkommer arrendelagsutredningen nedan 5. 204.

" NJA H 1911 s. 132, 143.

ter. Om pastoratet ej rättade sig efter åläg- gandet kunde det verkställas genom över- exekutors försorg på pastoratets bekostnad. Om nu bristerna hänförde sig till ett utarren- derat löneboställe kunde det enligt lagrådets mening tänkas medföra komplikationer i förhållandet pastoratet—arrendatorn. Detta kunde ej lösas på annat sätt än att arrenda- torn gjordes till part ej blott iförhållande till pastoratet utan även till boställsnämnden. Lagrådet yttrade.8

. om man —— på sätt med förslaget lärer vara avsett — skulle anse bestämmelserna i 31 5 (35 &) medföra, att pastoratet, i strid mot vad som i allmänhet gäller, skulle äga under löpande arrendetid självt vidtaga så— dana av boställsnämnden föreskrivna åtgär- der, som enligt arrendekontraktet ankomma på arrendatorn, uppstår ersättningsanspråk, som ej kunna finna sin lösning enligt all- männa nyttjanderättslagens grundsats om ar- rendators skyldighet att vid försummelse i av- seende å den arrenderade fastighetens hävd ersätta skillnaden i brister, som fastställts vid tillträdes- och vid avträdessyn. En olägenhet är även, att ehuru vid den ekonomiska be- siktningen prövningen i själva verket i stor utsträckning avser att utröna, i vad mån skyl- digheter, som arrendatorn tillförbundits full- göra, blivit eftersatta, denne vid besiktningen kan föra talan endast såsom mellankomman- de part (biintervenient).

Vill man behålla förslagets utgångspunkt -— arrendeförhållandets bedömande enligt allmän lagstiftning synes det krav skäligen böra uppställas, att de särskilda spörsmål, som uppkomma till följd av boställsordningens egna bestämmelser, besvaras i boställsord- ningen. Ett överlämnande av sådana frågor till en för den allmänna arrendelagstiftningen främmande avtalsmässig reglering torde ej medföra tillfredsställande resultat. Främst lä- rer detta gälla i fråga om de spörsmål, vartill bestämmelserna om boställsnämndens tillsyn över löneboställe giva anledning. Beställs- nämndens uppsikt synes icke erhålla tillbör- lig betydelse, med mindre dess beslut — då löneboställe är utarrenderat — blir bindande ej blott för pastoratet utan även för arrenda- torn. Detta enligt lagrådets uppfattning viktiga önskemål lärer lämpligen kunna vinnas så- lunda, att då påsynade brister äro beroende av försummelse från arrendatorns sida, åläg- gande att utföra erforderlig åtgärd för brister- nas avhjälpande meddelas arrendatorn.

Den av lagrådet förordade lösningen ge- nomfördes och kvarstår alltjämt i boställs-

Vid tillkomsten av KF 22/6 1934 hade uttalats (men ej stadgats) att arrendelagens dispositiva regler generellt skulle vara tving— ande i den mån annat ej var särskilt stad- gat (se 5. 184). Någon motsvarighet till detta uttalande gjordes ej vid tillkomsten av 1932 års boställsordning. En regel av detta innehåll intogs däremot i boställsordningen år 1950, varom mera nedan. I 1932 års bo- ställsordning förvandlades arrendatorns tidi- gare omfattande ansvar för byggnaderna till att gälla endast mindre reparationer. Bestäm- melsen var emellertid ej tvingande, och det uttalades också direkt i själva lagtexten att avtal mellan pastorat och arrendator att arrendatorn skulle svara för alla reparationer och nybyggnad eller ombyggnad av de laga husen var giltigt. Ansvaret för arrendeställets skick (inklusive byggnadsskyldighet) i för- hållande till uppsiktsorganen lades på pasto- ratet (23 5). Lagrummet ger ej alldeles klart vid handen huruvida detta ansvar (i den mån fråga är om annat än sådant som åvilar arrendatorn) gäller också i förhållan- de till arrendatorn. Flera tolkningar är här möjliga. Veterligen har dock aldrig pastora- tets principiella skyldighet att också i för— hållande till arrendatorn svara för ny- eller ombyggnad satts i fråga. Jfr nedan 3. 203.

1943 års allmänna arrendereform bragte inte frågan om en enhetlig arrendelagstift- ning till någon definitiv lösning. 1936 års arrendeutrednings förslag att avskaffa den norrländska arrendelagen och inarbeta dess innehåll i den allmänna lagen genomfördes visserligen. Däremot berördes de speciella publika arrendeförfattningarna inte direkt av arrendelagsreformen. 1936 års utredning yttrade.9

De med förslaget avsedda ändringarna i allmänna arrendelagen kollidera icke med nämnda specialbestämmelser och bliva så- lunda alltigenom tillämpliga på de ecklesiasti- ka arrendena. En särskild fråga är, huruvida specialbestämmelserna vilka bland annat tillförsäkra arrendatorn en på visst sätt kon- struerad optionsrätt böra ändras i anslut-

” NJA II 1933 s. 58. ” SOU 1938: 38 s. 68.

ning till den ordning som föreslagits i fråga om sociala arrenden. Härvidlag synes dock uppenbart, .att likformighetssynpunkten icke får tillmätas utslagsgivande betydelse. Då regler- na för ecklesiastika arrenden givetvis måste vara avpassade efter dessa arrendens sär- skilda beskaffenhet samt anledning ej före- ligger, att de nu gällande år 1932 tillkomna reglerna skulle vara mindre tjänliga för sitt ändamål, har arrendeutredningen icke funnit skäl att nu revidera desamma.

I fråga om kronoarrenden gäller vid sidan av allmänna arrendelagens stadganden en om— fattande specialreglering, som meddelats i förordningen den 22 juni 1934 angående grun- der för förvaltningen av viss kronoegendom. Genomföres arrendeutredningens förslag, lärer denna administrativa författning i ett par punkter böra jämkas i rent formellt hänseen- de. Härutöver inställer sig spörsmålet, i vad mån de inom sociala arrendelagstiftningen fö- reslagna nyheterna lämpligen borde vinna ef- terföljd även med avseende å kronoarrenden. Ehuru ändringar i sådant syfte icke synts arrendeutredningen ovillkorligen erforderliga, är det dock tänkbart, att önskemål om större likformighet kunna framkomma och att de- samma anses förtjäna avseende. Ett ställ- ningstagande till dylika eventuella önskemål förutsätter emellertid en närmare undersök- ning av de särskilda förhållanden som måste beaktas i fråga om kronoarrenden, en under- sökning som arrendeutredningen i sakens nu- varande läge icke ansett sig lämpligen kunna företaga. Det har förefallit arrendeutredningen mera ändamålsenligt, att frågan om revision av omförmälda förordning får anstå, intill dess det visat sig, om och i vilken mån arrende- utredningens lagförslag bliva genomförda.

Jordbruksministern uttalade att revisionen av arrendelagstiftningen syntes böra medföra att de särskilda författningar som reglerade förhållandena vid kronoarrenden och eckle- siastika arrenden, underkastades översyn i syfte att bringa dem i närmare överensstäm- melse med ändringarna i arrendelagen.10

Lagrådet påpekade att RLF i skrivelse till justitieministern den 28 augusti 1938 för- ordat att även vissa publika jordägare (kom- muner, universitet, akademier, högskolor och vetenskapliga samfund) upptogs bland de jordägarekategorier för vilka den speciella (»sociala») regleringen var avsedd att gäl- la. l anledning därav hade Uppsala universi- tet i skrivelse till lagrådet framhållit att uni- versitetsarrendena i realiteten var jämställda med kronoarrendena och hemställt att frågan

om ändrade regler för universitetsarrendena måtte behandlas i samband med den avsed- da översynen av förhållandena vid kronans och kyrkans arrenden. Lagrådet yttrade.11

Med hänsyn till den permanenta karaktären hos de arrenden som avses med de båda framställningarna synes det lagrådet överens- stämma med grunderna för specialreglering- en, att dessa arrenden bliva underkastade spe- ciella bestämmelser. Emellertid torde det i frå- gans läge, då krono- och ecklesiastika arren- den ej falla under den särskilda lagstiftningen, vara lämpligast att frågan om arrende av även annan jord i allmän ägo eller eljest jord av i viss mening publik natur regleras i särskild ordning; lagens bestämda avgränsning med- för ökad klarhet och de särskilda förhållan- den, som på sätt Uppsala universitet fram- hållit må föreligga, kunna vinna nödigt be- aktande. På grund härav och då hithörande spörsmål torde tarva ytterligare övervägande synas framställningarna i detta sammanhang icke böra föranleda vidare åtgärd.

Jordbruksministern anslöt sig till vad lag- rådet yttrat. Han förklarade sig förutsätta att berörda arrenden skulle bli föremål för särskild reglering. Denna borde i huvudsak ansluta sig till den nya sociala arrendelag- stiftningen. Även utskottet anslöt sig till önskemålen om att de publika arrendena fick en reglering som i huvudsak anslöt sig till denna lagstiftning.12

Det sålunda skisserade begränsade — programmet för arrendelagstiftningens för- enhetligande förverkligades successivt under de närmaste åren. Början gjordes år 1944 med kronoarrendena. Genom ändringar den 10 mars 1944 (nr 69) i förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för förvaltning- en av viss kronoegendom gjordes vissa av de sociala bestämmelserna i arrendelagen till- lämpliga vid utarrendering av kronans jord- bruksdomäner och skogsjordbruk. Skyldig— heten att verkställa nybyggnad på domäner- na överflyttades från arrendatorn till jord- ägaren. Jfr 13 ä 1 mom. och 17 & första stycket KF 22/6 1934 före och efter 1944 års ändringar. 13 å 1 mom. lyder efter änd- ringen: >>Kronan åligger (kurs. här) att till— handahålla arrendatorn för jordbruket nödi-

1" Prop. 1943: 346 s. 45; NJA II 1944 s. 153. 11 NJA II 1944 s. 247. Tredje särskilda utskottet 1943 nr 2 s. 58.

_ga byggnader.» Själva formuleringen är an- märkningsvärd. Medan KF 22/6 l934isin ursprungliga lydelse—ilikhet med sin före- gångare av år 1908 — var skriven enbart som en instruktion för förvaltningsmyndigheten, har det citerade författningsrummet formule- rats som en civilrättslig regel. Till innebör— den härav återkommer utredningen (s. 196). Vid domänerna skulle dock alltjämt arren- datorn svara för såväl större som mindre re- parationer (»stora underhållet»). För kro- nans skogsjordbruk gjordes ingen ändring i den redan förut gällande ordningen att arrendatorns underhållsskyldighet endas omfattade mindre reparationer (»lilla un- derhållet»). Även bestämmelserna om op— tionsrätt ändrades. se härom nedan under V: 2.

Beträffande två begränsade grupper av publik jord utfärdades nya bestämmelser år 1945. Detta skedde genom tillkomsten av ecklesiastika arrendestadgan den 29 juni 1945 (nr 588) och stadgan den 15 novem- ber 1945 angående utarrendering av uni— versitetsjord (nr 751), båda alltjämt gällan- de. KS 29/6 1945 gäller för viss annan kyrklig jord än den varå boställsordningen är tillämplig (>>sådan ecklesiastik boställs- jord och annan till kyrkliga behov och ända- mål anslagen fastighet, vars förvaltning, helt eller i avseende å särskilt därmed förbundet bestyr, omhänderhaves av stiftsnämnd»). Även beträffande dessa båda år 1945 regle- rade arrendekategorier skedde en viss anslut- ning till 1943 års lagstiftning och därvid även till dess sociala bestämmelser. Bygg- nadsskyldighet stadgades sålunda för jord— ägaren medan ansvaret för det normala (»stora») underhållet lades på arrendatorn. Denne tillerkändes optionsrätt efter samma principer som gällde enligt KF 22/ 6 1934. KS 15/11 1945 men icke KS 29/6 1945 in- nehåller bestämmelser motsvarande den sär- skilda regleringen för skogsjordbruk enligt KF 22/ 6 1934. Däremot innehåller ingende— ra författningen — och ej heller KF 22/ 6 1934 någon motsvarighet till 50-hektars- gränsen i 49 & arrendelagen.

När det gäller den principiella anknyt-

ningen till arrendelagen föreligger en intres- sant skillnad mellan 1945 års båda författ- ningar. I KS 29/6 1945 sägs sålunda att författningen »skall i allt, varutinnan icke i arrendestadgan annat uttryckligen föreskri— ves, gälla vad allmän lag innehållertill regle— rande av jordägares och nyttjanderätts- havares rättigheter och skyldigheter, även om dessa lagens bestämmelser eljest skulle kunnat genom avtal sättas ur tillämpning» (4 & mom. 3). KS 15/11 1945 saknar mot- svarighet till denna bestämmelse. I författ- ningen föreskrives endast att vad i allmän lag finns stadgat om jordbruksarrende skall gälla, om ej annat följer av stadgan (2 €). Det framgår av förarbetena till KS 29/6 1945 att förebilden till den återgivna regeln i 4 5 3 mom. hämtats från KF 22/6 1934 och dess förarbeten. »Stadgandet har sam- ma innebörd som motsvarande föreskrift i förvaltningsgrunderna för kronoegendomar- na. Jämkningen i stadgandets avfattning har företagits enbart i förtydligande syfte.»13 I universitetsarrendeutredningens (ordf. pro- fessorn T. Engströmer) förslag av den 19 januari 1945, som låg till grund för KS 15/11 1945 fanns, förutom den nyss redovi- sade 2 å jämväl en bestänunelse av följan- de innehåll: »Då särskilda förhållanden be- träffande viss upplåtelse påkalla det, må dock, i den mån allmän lag så medgiver, överenskommelse träffas som innebär avvi- kelse från dess regler.» Till motivering här- för anförde utredningen (s. 35).

Den reglering av jordägares och arrendators rättigheter och skyldigheter som skett genom allmän lag bör i huvudsak vara normerande även för universiteten och deras arrendato- rer. På vissa punkter ha särskilda förhållanden föranlett upptagandet i denna förordning av regler som avvika från den allmänna lagens föreskrifter. I viss utsträckning medger denna förordning vidare att de förvaltande myndig- heterna genom avtal slutligen fixera rättsför- hållandet mellan parterna. Därutöver förelig- ger givetvis avtalsfrihet beträffande sådana detaljer som icke reglerats vare sig i allmän lag eller i denna förordning. En särskild fråga är huruvida man därutöver skall medgiva par- terna den friheten, att de vid fastställandet av arrendevillkoren skola vara obundna av stad-

” Kammarrådet Tom Wohlins utredning den 15/8 1938 s. 58.

gandena i allmän lag, i den mån avvikelser från dem må göras. Denna fråga synes i prin- cip böra besvaras nekande (kurs. här). För normalfallen bör det förbliva vid de villkor som fastställts genom allmän lag och denna förordning. En viss frihet för de förvaltande myndigheterna torde emellertid vara nödvändig för att förvaltningen skall leda till ett gott re- sultat. Även ur arrendatorernas synpunkt synes en sådan rörelsefrihet, varigenom ett alltför stelt förvaltningssystem kan undvikas, vara en förmån. Det bör därför tillåtas att den befo- genhet att avvika från allmän lags bestämmel- ser, som allmän lag medger, tages i anspråk när särskilda förhållanden beträffande viss upp- låtelse påkalla det. Härigenom vinner man jämväl den fördelen, att man icke behöver i denna förordning intaga detaljföreskrifter för alla specialfall.

I den slutliga versionen av KS 15/11 1945 har som nämnts regeln om den allmän- na lagens generellt tvingande verkan ej in- tagits. Frågan synes inte ha berörts under ärendets remissbehandling. Eftersom envar av de utredningar som förberedde 1945 års författningar ansåg att bl.a. arrendelagen, i den mån den skulle gälla, generellt också borde vara av tvingande verkan men be- stämmelse härom endast intagits i den ena av de båda författningarna, har man anled- ning förmoda att författningsskrivaren (för- fattningarna ha förberetts i samma departe- ment) menat inte blott att olika regler i det- ta avseende skulle gälla utan också under- känt universitetsarrendeutredningens här återgivna uttalande att parterna i ett publikt arrendeförhållande i allmänhet inte äger fri- het att avvika från en dispositiv lagregel.

KS 29/6 1945 gäller ej i allo likartat inom sitt tillämpningsområde. Beträffande vissa typer av kyrklig jord (allmänna kyrko— hemman, biskopshemman, klockarhemman, stifts prästlönefondshemman och annan ecklesiastik fastighet, som helt står under stiftnämndens förvaltning) gäller stadgan utan inskränkning. Beträffande sådan eckle- siastik fastighet, som endast i visst hänseende förvaltas av stiftsnämnden gäller däremot stadgan endast i den utsträckning som i ad- ministrativ ordning blivit särskilt bestämt (2 €).14 Med stöd av nämnda författnings— rum har utfärdats Kungl. cirkuläret den 6 maj 1949 angående provisoriska bestämmel-

ser för utarrendering av vissa kyrkofastig- heter i Skåne, Halland och Blekinge (nr 206). KC 6/5 1949 föreskriver — såvitt är av direkt arrenderättsligt intresse att vad i 14 & KS 29/6 1945 sägs i fråga om bygg- nads- och underhållsskyldighet skall gälla »kyrkors hemman och lägenheter» i de tre landskapen.15

En arrendereform på det publika områ- det efter annat mönster skedde i och med antagandet av lagen den 12 april 1946 med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord (nr 147). Denna lag, som gäller för huvudparten av kommunernas upplåtelser (av »brukningsdelar») för jord- bruksändamål, är så uppbyggd att den även i rent lagtekniskt avseende ansluter sig till arrendelagens sociala bestämmelser och i öv- rigt endast reglerar de undantag därifrån som ansetts påkallade av hänsyn till kom- munernas speciella behov. Den kommunala arrendelagen gäller sålunda endast för arren— den omfattande högst 50 hektar odlad jord; detta i motsats till den publika arrendelag- stiftningen i övrigt, som ej känner någon motsvarande arealgräns. De kommunala ar- rendatorer som lyder under 1946 års lag har en optionsrätt som är konstruerad på samma sätt som Optionsrätten enligt arrendelagen. Den väsentligaste skillnaden mellan den kommunala arrendelagen och de sociala be- stämmelserna i den allmänna arrendelagen är att minimitiden för kommunarrendena satts till endast ett år (mot eljest fem). Sam- ma tider gäller också för de genom options- rätt förnyade upplåtelserna. I fråga om :an- svaret för underhåll och byggande av arren- deställets hus gäller samma regler för båda kategorierna. — Lagen 12/4 1946 intar en särställning inom den publika arrendelag-

" Förvaltningen av de ecklesiastika lönebostäl- lena står under uppsikt av bl.a. stiftsnämnden. KS 29/6 1945 blir emellertid inte därigenom ens i någon del tillämplig å förvaltningen av lönebostäl- lena. Boställsordningen och KS 29/6 1945 torde överhuvudtaget ej äga något gemensamt tillämp- ningsområde. Lydelsen av 1 & KS 29/6 1945 är emellertid här ej fullt tydlig (»Denna stadga av- ser————fastighet, vars förvaltning, helt eller i avseende å särskilt därmed förbundet bestyr, om- händerhaves av stiftsnämnd.») " Jfr Andra kammarens prot. 17/3 1948 s. 120.

stiftningen såtillvida att den är ensam om att helt ansluta sig till arrendelagens terminologi och systematik.

I fråga om den största gruppen av publika arrenden, nämligen de ecklesiastika lönebo- ställena, skedde motsvarande, begränsade anpassning till arrendelagen genom lagen den 15 december 1950 (nr 655) med vissa ändringar [ ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932. Den betydelsefulla frågan om byggnads- och underhållsskyldigheten lösta på det sättet att parterna gavs frihet att välja mellan arrendelagens »sociala» system (arrendatorn ansvarar endast för mindre reparationer) och det eljest vanliga systemet, som innebär att arrendatorn ansva- rar för alla reparationer (28 5). Vidare av— lägsnade man den möjlighet som dittills funnits att med giltig verkan avtala att ar- rendatorn skulle svara också för nybygg- nadsskyldighet och brandförsäkringsplikt (28 å). I övrigt skulle bestämmelserna i 59 och 60 55 arrendelagen (om jordägarens an- svar för byggnadernas skick vid socialt ar- rende) gälla också för boställsarrendena. Även 58 & arrendelagen gjordes tillämplig på nämnda arrenden. Det innebar dels att lega ej vidare kunde bestämmas enligt index, dels att arrendatorn berättigades till nedsätt- ning i legan vid missväxt (jfr vid 8 kap. 6 & NyaJB nedan). Av arrenderättsligt intresse är slutligen att man nu också i boställsord- . ningen införde den bestämmelse som redan

förut fanns i KS 29/6 1945 och som före- skriver att bl. a. arrendelagens dispositiva bestämmelser inom boställsordningens om- råde skall gälla med tvingande verkan (26 5 1 mom.). Någon motsvarighet till arrendela- gens dispenssystem vid sociala arrenden in- fördes ej i boställsordningen.

Medan lagrådet hörts över såväl 1910 som 1932 års boställsordningar, skedde så vid 1950 års ändringar endast i begränsad utsträckning och ej i de delar som här refe- rerats och är av arrenderättslig betydelse. Ej heller hördes kyrkomötet.16 — Om inne- börden av 1950 års ändringar i boställsord- ningen återkommer utredningen nedan 8. 201.

Med 1950 års ändringar i boställsordning- en kan det hittillsvarande författningsarbetet med den publika arrendelagstiftningen — bortsett från några smärre ändringar utan egentligt principiellt intresse sägas vara avslutat. Vid en historisk översikt som denna är det emellertid anledning att också redogö- ra för behandlingen av nyttjanderättshava- res rätt till publik jord i några andra, be- släktade sammanhang.

Enligt den ursprungliga lydelsen av en- sittarlagen (jfr ovan s. 90) undantogs från inlösningsrätten jord som tillhörde kronan. Undantaget utvidgades år 1925 och sedan dess gäller att jord som tillhör kronan, stad, köping, eller municipalsamhälle är undan- tagen från lagens tillämpningsområde. Man finner således att inlösen kan ske av mark som tillhör exv. landskommun liksom av kyrklig jord i den mån jorden ej tillhör kro- nan.17

Frågan diskuterades också vid tillkomsten av lagen den 27 juni 1957 om fiskearrende. Lagen behandlar visserligen inte jordbruks- arrende men den är uppbyggd i nära an- slutning till arrendelagen och särskilt dess bestämmelser om sociala arrenden. Fiske- arrendelagen hänvisar dessutom i väsentliga delar direkt till arrendelagen. Vad som här särskilt intresserar är konstruktionen av till- lämpningsområdet såvitt gäller fastighets- ägaren. Medan man såväl år 1943 som vid tidigare beslut om social lagstiftning beträf- fande jordbruksarrende låtit den sociala regleringen gälla endast vissa i lagen upp— räknade kategorier av enskilda jordägare, saknar inom fiskearrendelagens tillämpnings- område frågan vem som är fastighetsägare all betydelse. Lagens tillkomsthistoria är på denna punkt av intresse.

" NJA II 1950 s. 448. Från lagrådet inhämtades yttrande »i vad förslaget innebär ändrade bestäm- melser angående synemän». Denna fråga var ej direkt berörd i förslaget. Lagrådet antecknade därför att det låtit sin granskning omfatta försla- get till ändring av 5 och 39 åå boställsordningen med därtill hörande slutbestärnmelser. Nämnda bestämmelser har avseende på boställsnämnden och dess sammansättning men berör ej omedelbart arrendeparternas förhållanden. Prop. 1950: 209 s. 64 f. " Jfr Skarstedt m. fl., 1941, s. 455, 530.

Under förberedelsen till fiskearrendelagen diskuterades, om lagen skulle gälla också för kronans och kyrkans fastigheter. Fiskerätts- kommittén hade med utgångspunkt från 1943 års sociala arrendelagstiftning föresla- git lagstiftning i ämnet men därvid inte gjort någon begränsning med hänsyn till kretsen av upplåtare.18

Fiskeristyrelsen hade i ett den 1 december 1953 avgivet förslag till lag i ämnet (stenci- lerat) förordat att lagen inte skulle vara tillämplig på upplåtelse från »fastighet, som tillhör kronan eller är av ecklesiastik art». Till motivering härför anförde fiskeristyrel— sen (5. 23; noter ej medtagna).

Den ifrågasatta lagstiftningens tillämpnings- område synes ej böra begränsas till fiskear- renden, vilka upplåtits av de kategorier jord- ägare som den sociala arrendelagstiftningen avser. De fiskearrenden som äro i särskilt behov av skydd torde nämligen i stor ut- sträckning ha upplåtits av andra än nämnda jordägare.

Upplåtelser från kronans fastigheter torde dock icke böra falla under den föreslagna lag- stiftningen. Förvaltningen av kronans fiskevat- ten regleras genom kungörelsen den 8 juni 1951 (nr 395) angående förvaltningen av kro- nans fisken och cirkulär samma dag (nr 396) till domänstyrelsen och de övriga myndighe- ter som ha kronan tillhöriga fisken under sin förvaltning rörande tillämpningen av nämnda kungörelse. Fiskeristyrelsen anser sig kunna förutsätta, att kronans fiskearrendatorer i nu aktuella hänseenden icke erhålla en sämre ställning än de skulle ha haft om upplåtelser från kronans fastigheter ej undantagits från den föreslagna lagstiftningen. Med dylika upplåtelser synas böra likställas upplåtelser från ecklesiastik jord, även i fall då denna icke är att anse såsom kronans tillhörighet. Utarrendering och annan upplåtelse av eckle- siastik jord regleras genom särskilda författ- ningar och det är angeläget att den föreslag- na lagstiftningen icke kolliderar med dessa.

Av remissyttrandena över fiskeristyrelsens förslag är utlåtandet av arrendenämnden i Blekinge län av särskilt intresse. Den anför- de.

Till stöd för detta undantagande kan givet- vis åberopas, att ej heller nyttjanderättslagens specialreglering gjorts direkt tillämplig på kro- nans eller ecklesiastik myndighets upplåtel- ser. Emellertid torde denna ägarekategoris fri- tagande från 1943 års sociala arrendelag-

stiftning väsentligen hava berott på vissa med' byggnadsskyldigheten sammanhängande svå- righeter och jämväl på andra omständighe- ter, som icke eller endast i mindre mån kunna antagas hava motsvarighet vid fiskerättsupp- låtelser. Då berörda inskränkning av den so- ciala arrendelagstiftningen ej sällan bedömts. såsom opåkallad och mindre rättvis, och det måste medgivas att den från principiell syn- punkt ter sig föga tilltalande, vill arrende- nämnden ifrågasätta lämpligheten av att den tages till förebild i den nu tillämnade regle- ringen av fiskerättsupplåtelserna. Denna sy- nes med fördel kunna inbegripa alla jordäga— rekategorier.

I en inom jordbruksdepartementet år 1956 upprättad promemoria i ämnet föreslogs att den nya lagen i sitt förhållande till fiskerät— tens ägare skulle erhålla generell giltighet. Efter hänvisning till åtskilliga av de uttalan— den och författningsbeslut som här tidigare redovisats hävdades att det från principiell synpunkt var angeläget att upplåtelser från kronans och kyrkans fastigheter reglerades av samma lag som fiskerättsupplåtelser i öv- rigt. I promemorian uttalades vidare.")

Härtill kommer, att de av kronan upplåtna. fiskearrendena är förhållandevis talrika. Det- ta gäller särskilt i Norrland, där i vissa län. antalet av kronan utarrenderade fisken torde överstiga antalet av enskilda utarrenderade.. Det synes också ur synpunkten av förtroendet för statens verksamhet över huvud taget fram- stå såsom betydelsefullt att misstanke icke kan uppstå att staten skulle gentemot sina. arrendatorer vilja förbehålla sig större rättig- heter än de som får förekomma vid arrenden från enskilda. Ett mycket stort antal remiss— instanser har även uttalat sig för att nu ifråga- varande upplåtelser inbegripes under lagen,. medan endast ett par uttryckligen förordat att upplåtelserna i fråga undantages. För ett inbegripande under lagen talar också dessa. upplåtelsers permanenta karaktär. Det kan vis- serligen häremot invändas att 1943 års so- ciala arrendelagstiftning icke gjordes tillämp- lig på upplåtelser från kronan och från eckle- siastika myndigheter. Förhållandena är emel- lertid, såsom ock arrendenämnden i Blekinge. län framhållit, annorlunda vid nu ifrågavaran- de slag av upplåtelser. Några väsentliga prak- tiska problem torde knappast uppstå, om upp- låtelserna föres in under lagen, enär det stat- liga s.k. »kortfisket» torde bli oberört av bestämmelserna och de statliga upplåtelser-

" SOU 1947: 47 s. 23, 308; jfr prop. 1957: 151 s. 35. ” NJA II 1957 s. 231.

na till yrkes- eller husbehovsfiske regelmäs- sigt torde ske genom kontrakt.

Föredraganden, statsrådet Eliasson, anslöt sig till departementspromemorians uttalande att principiella skäl talade för att när det gällde kretsen av jordägare ge lagen gene- rell tillämpning. Han yttrade vidare.20

De flesta remissinstanserna, däribland fis- keristyrelsen som tidigare föreslagit undantag för dylika upplåtelser, synes nu vara ense om att lagen bör omfatta dessa. Kammarkollegiets och domänstyrelsens betänkligheter (se prop. s. 44) med hänsyn till de befarade svårighe- terna att, om något undantag ej göres, till- godose det sociala intresset av att allmänhe- ten får möjligheter till fritidsfiske synes mig ej avgörande. Något hinder mot att vid ny arrendeupplåtelse, varå denna lag blir tillämp- lig, stadga den inskränkningen att fiskearren- datorn får finna sig i att rätt till sportfiske i begränsad omfattning upplåtes å det ut- arrenderade fiskevattnet föreligger ej. I fråga om äldre upplåtelser kan vid behov möjlighe- terna till ändring av arrendevillkoren vid för- nyat arrende användas.

I riksdagen var meningarna delade beträf- fande lagens tillämplighet i förhållande till publika jordägare. Tredje lagutskottet var enhälligt såtillvida att utskottet ansåg att något undantag ej borde ske för den kyrkliga jorden. Däremot ville utskottets majoritet (nio röster mot sju) göra undantag för kro- nans fisken. Enligt denna uppfattning bor- de — i analogi med KF 22/6 1934 — i stället i administrativ ordning utfärdas be- stämmelser, som tryggade ställningen för kronans fiskearrendatorer i huvudsaklig överensstämmelse med den föreslagna lagen. I själva principfrågan uttalade utskottsmajo- riteten.21

Mot propositionens förslag att låta lagen omfatta jämväl upplåtelse från fastigheter, som tillhör kronan eller är av ecklesiastik natur, har under remissbehandlingen vägande in- vändningar framställts bl.a. av flera centrala verk. Övervägande antalet remissinstanser har dock tillstyrkt den lösning av föreliggande spörsmål, som valts i propositionen. I motio- nerna I: 513 och 11:648 samt II: 647 har före- slagits, att från lagens tillämpningsområde un- dantages fastigheter som tillhör kronan. I mo— tionerna I:514 och II: 646 föreligger samma yrkande med tillägg, att med kronans fastig- heter bör jämställas fastigheter av ecklesiastik natur. Med bortseende från den i samman-

hanget mindre betydelsefulla frågan, om den kyrkliga jorden i de fall den icke äges av kronan bör jämställas med den enskilda eller den statliga, kan vägande skäl anföras både för och emot propositionens stånd- punkt. Med denna vinner man att man slipper göra en gränsdragning, som såväl för de lag- stiftande och rättstillämpande organen som för den av saken berörda allmänheten kom- mer att medföra vissa svårigheter. Den s.k. sociala jordbruksarrendelagstiftningen, vilken som ovan angivits i väsentliga delar tagits till förebild för förslaget till lag om fiskearren- den, gäller emellertid icke för upplåtelser från kronan. Även i åtskilliga andra huvudsakligen socialt betingade lagar har gjorts motsvaran- de undantag. Utskottet kan i sammanhanget hänvisa till 1930 års lag om arbetstidens be- gränsning samt flertalet övriga arbetstidslagar. Då även den föreslagna fiskearrendelagen torde få anses som i stor utsträckning socialt betingad, synes det utskottet stå i god över- ensstämmelse med den sålunda konstaterade principen att från lagens tillämpning undan- taga upplåtelser från kronan.

Utskottsminoriteten anförde i själva prin- cipfrågan bl. 21.22

Det kan å ena sidan möjligen hävdas att en arrendator av ett kronofiske bör kunna känna sig lika trygg i sin rätt som en annan fiskearrendator, även om kronans fisken un- dantas från lagens tillämpningsområde, men det bör å andra sidan finnas några alldeles särskilt viktiga skäl för att man icke skall låta lagen gälla utan undantag. Det är dock en allmän och inom lagstiftningen erkänd princip att kronan icke i civilrättsliga sammanhang genom att ställa sig själv utanför lagen till- försäkrar sig särskilda förmåner. — — — Ut- skottet synes vilja göra gällande att det skulle vara en allmänt vedertagen princip, att lagar, som är huvudsakligen socialt betingade, ge- nomgående skulle göra undantag för staten eller kronan. Även om den av utskottet så- lunda hävdade principen faktiskt existerar, vil- ket dock starkt ifrågasättes — lagen den 3 januari 1949 om arbetarskydd exempelvis gäl- ler ju även för staten som arbetsgivare an- ser vi likväl att såväl socialt betingade lagar som andra i princip icke bör ställa kronan eller staten i särställning.

Första kammaren biföllmajoritetsförslaget medan andra kammaren anslöt sig till mino— ritetens mening. Utskottet företog i anled- ning därav frågan till sammanjämkning.

2” NJA II 1957 s. 232. 21 NJA II 1957 s. 240. ” TLU 1957 nr 21 s. 72.

Utskottets förslag (tio röster mot sex) inne- bar en kompromiss. Utskottet anförde.23

Med hänsyn till de ståndpunkter, som kam- rarna sålunda intagit, finner utskottet sam- manjämkning av kamrarnas skiljaktiga me- ningar lämpligen böra ske på så sätt, att riksdagen beslutar att från den nya lagstift- ningens tillämpningsområde undantaga kro- nans fisken men att detta undantag i avvak— tan på vunna erfarenheter begränsas i tiden till fem år. Före utgången av denna tid bör frågan om fortsatt undantagande från lag- stiftningen av kronans fisken ånyo prövas. Ut- skottet räknar med att det under denna tid- rymd med tillräcklig grad av säkerhet skall visa sig, huruvida behov föreligger att där- efter bibehålla en särlagstiftning för kronan.

Utskottsminoriteten vidhöll sin tidigare in- tagna ståndpunkt. Riksdagen biföll samman- jämkningsförslaget. I enlighet därmed ut- färdades den 20 september 1957 en Kungl. kungörelse med särskilda bestämmelser om fiskearrenden, som upplåtas av kronan (nr 526). Kungörelsen var tidsbegränsad och upphörde att gälla den 30 september 1962. Fiskearrendelagen äger därefter generell gil- tighet i fråga om kretsen av jordägare.

IV. Reformkrav

Trots att mycket gjorts för att göra den all- männa arrendelagens principer tillämpliga också för upplåtelse av publik jord, har åt- skilligt missnöje yppats just på detta områ- de. De som här tagit till orda har i allmän- het framställt kravet att man helt eller till större delen borde slopa all åtskillnad i för- fattningarna mellan publika och andra upp- låtelser och därvid i största möjliga utsträck- ning låta arrendelagens sociala bestämmelser bli normgivande.

I skrivelse från RLF till jordbruksmi— nistern den 13 juni 1945 erinrades om de då genomförda eller planerade åtgärderna för att bringa de publika arrendebestämmel- serna i överensstämmelse med principerna i 1943 års lagstiftning (jfr s. 67). RLF på- pekade att sådana utarrenderingar som gjor- des av andra statliga myndigheter än domän- verket syntes komma att ej bli berörda av be- slutade eller ifrågasatta reformer. RLF hem- ställde därför om enhetliga och efter den

nya arrendelagstiftningen anpassade regler för all statlig utarrendering. -— RLF:s fram- ställning har remissbehandlats 1945 och 1946 och ös erlämnats till utredningen.

Remissvaren gav vid handen att det störs- ta antalet upplåtelser för jordbruksarrende (inklusive trädgårdsmästerier) förekom inom de militära förvaltningarna (jfr ovan 3. 177). Övriga upplåtelser syntes såväl i fråga om antal som areal ha varit av förhållandevis begränsad omfattning. RLF:s framställning tillstyrktes eller lämnades utan erinran av domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen och Sveri- ges lantbruksförbund.Avstyrkande yttranden avgavs av riksmarskalksämbetet, fortifika- tionsförvaltningen, flygförvaltningen, marin- förvaltningen, vattenfallsstyrelsen och luft- fartsstyrelsen. Skolöverstyrelsen förklarade att det icke vid någon av de läroanstalter som stod under styrelsens överinseende fanns någon utarrenderad jord. De avstyr- kande myndigheterna framhöll i allmänhet att de omständigheter som gjort att myndig- heten (eller underlydande organ) disponera- de fastigheten också medförde att myndig- heten för sin verksamhet var i behov av en friare ställning i förhållande till arrendato- rerna än vad exv. den sociala arrendelagstift- ningen i allmänhet medgav. Belysande här- för är luftfartsstyrelsens yttrande.

Vid utbyggnad av flygplatser plågar utan- för de för flygplatserna erforderliga område- na inköpas mark för att säkerställa eventuell ytterligare utbyggnad. Mark, som icke för till- fället är erforderlig för luftfartsändamål dy- lik mark kan även finnas inom flygplatsom- rådet, men ej innanför flygfältsgränsen ut- arrenderas i allmänhet till närboende jord- brukare som tillskott till deras mark. Därest luftfartens utveckling så kräver, måste emel- lertid sådan mark kunna användas för sitt ändamål utan större uppskov. Dröjsmål skulle kunna medföra allvarliga olägenheter för luft- farten samt onödiga kostnader för kronan. Införande av bestämmelser om minimitid för arrende och om optionsrätt för arrendator måste därför av luftfartsstyrelsen på det be- stämdaste avstyrkas. En eventuell skyldighet för kronan att tillhandahålla arrendatorn för jordbruket nödiga byggnader, såsom är före- skrivet beträffande domänstyrelsens mark, är beträffande av luftfartsstyrelsen förvaltad mark

TLU 1957 nr 24.

otänkbar. Överhuvud måste styrelsen avstyrka alla inskränkningar till förmån för arrenda- tor, då styrelsens markområden ju anskaffats för luftfartsändamål och endast tillfälligt ut— arrenderas, varvid arrendena dessutom på grund av de speciella förhållandena sättas lå t. gl vissa fall har styrelsen upplåtit själva flyg- fältet till nyttjande, nämligen till fårbete. Där- est dylik upplåtelse är att betrakta som ar- rende, varom tvekan torde kunna råda med hänsyn till att upplåtelsen endast är partiell, gör sig vad ovan anförts i än högre grad gällande för dylika upplåtelser. Därest av so- ciala skäl inskränkningar skulle göras i sty- relsens befogenheter avseende själva flygfäl- tet, måste styrelsen upphöra med dessa upp- låtelser.

Den 16 juni 1952 riktade RLF en ny framställning till jordbruksministern. Denna hade en betydligt vidare syftning än den tidi- gare nämnda. Förbundet hemställde nu att en allmän översyn av hela arrendelagstift— ningen snarast kom till stånd (jfr s. 67). Det framhölls att även om vissa brister och ofullkomligheter vidlådde 1943 års lagstift- ning, denna dock på det stora hela taget innebar en lämplig ordning. Däremot med— förde den bristande enhetligheten på det publika arrendeområdet stora olägenheter. De sociala bestämmelserna i arrendelagen borde därför generellt utsträckas till statens, kyrkans, universitetens och kommunernas samtliga utarrenderingar. Som en allvarlig brist i arrendelagen betecknades det förhål- landet att ansvaret för arrendeställenas bygg- nader vid vanliga arrenden var anordnat på ett otidsenligt sätt. Skrivelsen som ej varit föremål för särskild remissbehandling har överlämnats till utredningen. En ny fram- ställning i ämnet gjordes av RLF den 30 september 1957 (jfr s. 70). Däri påpe- kades bl.a. att möjlighet till nedsättning av arrendet vid missväxt fanns beträffande vissa sociala och publika arrenden men ej vid kronoarrenden, vilket var en brist som borde avhjälpas. Efter remissbehandling har skrivelsen i denna del överlämnats till ut— redningen. Samma fråga var föremål för en interpellationsdebatt i andra kammaren den 18 december 1957 (prot. 11:30:24 och 134).

Svenska stadsförbundet gjorde den 15

september 1953, närmast med anledning av avgörandet i de båda rättsfallen NJA 1953 s. 212 och 224, en framställning vari före- slogs att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om en sådan ändring av 1946 års kommunala arrendelag, att denna inte blev tillämplig på arrende av obebyggd jord (jfr s. 67 0. 158).

Frågan om enhetliga och efter de sociala bestämmelserna i arrendelagen avpassade regler för de publika upplåtelsema utgjorde en huvudpunkt i motioner vid 1959 års riks- dag (I:41 :II: 50). I utlåtande över mo- tionerna yttrade tredje lagutskottet (nr 7) att de särskilda bestämmelserna för de arren- den där jorden ägs av offentligrättsliga sub- jekt borde kunna göras enklare och enhet- ligare. Frågan syntes dock knappast vara av den vikt att den borde göras till en huvud— fråga vid en arrendereform, men med hän- syn till de många redan förut gjorda fram- ställningarna om en mera allmän översyn tillstyrkte utskottet en allmän och skyndsam översyn av arrendelagstiftningen. Riksdagens beslut fattades i enlighet härmed (jfr s. 105). Skrivelsens (nr 128) anmälan i statsrådet re- sulterade i det inledningsvis omnämnda be- slutet den 11 december 1959 om arrende— lagsutredningens tillsättande.

Åtskilliga specialfrågor i den publika arrendelagstiftningen har under årens lopp behandlats av riksdagen, t. ex. fjällägenhets- arrende (1950 motion I: 100, TLU nr 20), jämtländska arrendelägenheter (1951 skr. 317), kronoarrendatorernas jakträtt (1952 motioner I: 56:11:74; TLU nr 17; 1954 motioner I: 245 : II: 294; TLU nr 12; skr. 146) och kronodomänernas avkastning (1952 skr. 293). Sistnämnda riksdagsskrivelse äger samband med domänstyrelsens inledningsvis omnämnda skrivelse den 14 november 1952, som överlämnats till utredningen (jfr s. 70).

I direktiven för arrendelagsutreningen har jordbruksministern anknutit till RLF:s fram- ställningar i ämnet och särskilt framhållit dels att översynen nu bör omfatta också de särskilda bestämmelserna för upplåtelse av jord i allmän ägo, dels att det bör eftersträ— vas att i största möjliga utsträckning anpassa bestämmelserna efter de regler som givits i

I arrendelagsutredningens frågeformulär nr 1 (bilaga 7) tillfrågades mottagarna om de ansåg det angeläget med större enhetlig— het inom området för de publika arrende- författningarnas tillämpningsområde (fråga 16). Vidare frågades, om bristen på enhet- liga bestämmelser gjort sig särskilt märkbar i något speciellt avseende (fråga 17).

Bland de svarande påträffas en mycket stark och utbredd opinion för en enhetligare ordning. Överhuvudtaget är det inte något genom frågeformuläret aktualiserat spörs- mål där man påträffar en så påtaglig en- hällighet som här. Bland de 139 svaren på- träffas endast ett där det sägs att en föränd- ring av det publika systemet inte skulle vara av något egentligt värde. Lantbruksnämnden i Älvsborgs läns södra område uttalade så- lunda (som svar på fråga 16) att i och för sig intet torde stå att vinna på en ändring.

I några av de svar som inkommit från domänverkets lokala chefstjänstemän har an- förts liknande synpunkter. Överjägmästaren i östra distriktet ansåg det visserligen önsk- värt att arrendeförfattningarna i största möj- liga utsträckning gjordes likformiga men på- pekade att hänsyn därvid måste tas till de olika upplåtelsernas speciella natur. — Bort- ses vidare från några svarande som inte alls berört dessa frågor råder en nästan fullstän- dig enighet i kravet på en enhetligare arren- delagstiftning. Särskilt kraftigt har detta önskemål betonats i de yttranden som avgi- vits av lantbruksnämnder, hushållningssäll- skap, RLF-förbund och arrendatorsförening- ar.

V. Arrendelagsutredningens förslag till principlösning

1. Utgångspunkter

Utredningen har tidigare i detta kapitel lämnat en översiktlig redogörelse för de fak- tiska och rättsliga förhållanden som bildar bakgrunden till kronans och andra offentlig- rättsliga subjekts upplåtelser av mark för

jordbruksarrende. Några av dessa subjekt har landets i särklass största jordbruksför- valtningar. Även om avkastningen från de publika jordarna i dag spelar en underord- nad roll i jordägarnas budget, kan det icke förnekas att de utgör ett utomordentligt värdefullt och på det hela taget välskött fastighetsbestånd. Gårdarna är i regel väl bebyggda och jorden i god hävd. Arrende- förhållandena präglas av stabilitet. Härtill bidrager givetvis i hög grad att de publika jordägarna endast i sällsynta undantagsfall brukar ta sina jordbruksegendomar under eget bruk. I de flesta fallen finns inte något alternativ till arrendeformen; i vissa författ- ningar är den f.ö. direkt föreskriven (KF 22/6 1934 2 5 st. 1; KS 29/6 1945 4 5 1 mom.). Förhållandet mellan förvaltnings- personalen och arrendatorerna synes, såvitt utredningen kunnat finna, i allmänhet vara gott. Arrendatorema besväras inte i onödan med syner och besiktningar utan de lämnas i betydande utsträckning att sköta sina ar- rendegårdar helt självständigt, och parternas olika mellanhavanden görs i allmänhet upp i samband med avräkning efter syn. Full- ständiga syner åtföljda av avräkning (i en eller annan form) sker i regel vart tionde år -— genomgående på kronans arrenden samt på en del av de kyrkliga arrendena (jfr nedan s. 314). Inom Uppsala universi- tets jordbruksförvaltning företas syn vart tionde år. Däremot sker vanligen avräkning först i samband med arrendatorns avflytt- ning.

Den allmänna meningen är nog att arren- datorerna i varje fall på de större publika gårdarna »har det bra». Sannolikt förhåller det sig också på det sättet. För arrendatorer- na kan det å andra sidan i en del fall vara olägligt att jordägaren alltid är anonym. Om arrendatorn vill ha en ändring till stånd eller om han och förvaltaren ej kommer överens, är det naturligt att arrendatorn tycker sig stå inför en svårforcerad snårskog av bestäm- melser och paragrafer. Redan mångfalden av organ på jordägaresidan, särskilt påtag- lig på det kyrkliga området, är ägnad att verka förvirrande för arrendatorn. Samtidigt bör det dock betonas att möjligheten till ad-

ministrativa besvär över ett underordnat för- valtningsorgans beslut i många lägen inne- fattar en praktisk och billig rättssäkerhets- garanti för arrendatorn. De publika arrenda- torernas besittningsskydd framstår numera som föråldrat och främst från principiell synpunkt som mindre tillfredsställande.

De egentliga publika arrendegårdar, för vilka särskilda arrendebestämmelser gäller utgör ca 5000.1 Det säger sig självt att godsförvaltningar av den storlek det här i många fall gäller inte kan drivas utan att det då och då kommer till meningsmotsätt- ningar och tvister mellan jordägare och ar- rendator. Det är ett självklart önskemål för båda sidor — liksom för dem som skall lösa tvisterna — att rättsläget kan klarläggas utan alltför omfattande utredningar. Att helt kunna undvika tvister är naturligtvis inte möjligt, men det är ett rimligt krav att deras biläggande på ett riktigt sätt inte skall framstå som svårare än vid arrenden i all- mänhet. För närvarande är rättsläget vid de publika arrenden, som regleras av särskilda författningar, sådant att det ej motsvarar rimliga krav på säkerhet och klarhet. Det är i första hand ett arrendatorsintresse men i andra hand också ett allmänt intresse att missförhållanden av denna art undanröjes.

2. Försök till karakteristik av det publika arrendeförhållandet

Arrendeförhållandets uppbyggnad. Bety- delsen av att kontraktet hänvisar till specialförfattningen

Frågan om en publik arrendators rättsställ- ning är komplicerad och på många punk- ter oklar. Vägledande praxis förekommer endast sparsamt.

Alla avtal om jordbruksarrende som in- gåtts efter den 31 december 1946 kräver för sin giltighet skriftlig form. Bortses från ännu bestående muntliga avtal, som dock nu måste vara få, kan man i rättsförhållandet mellan jordägare och jordbruksarrendator urskilja tre väsentligt artskilda avsnitt. För det första

1 På grund av de kommunala arrendenas nära anknytning till arrendelagen har de ej medräknats.

bestäms rättsförhållandet av de tvingande lagreglerna i arrendelagen och andra författ- ningar av civillags karaktär (exv. avtalsla- gen). En dylik »indispositiv sektor» finns i alla avtal om jordbruksarrende. Den har dock betydligt större omfattning vid sociala arrenden (inklusive arrenden under lagen 12/4 1946 om vissa kommunala arrenden) än vid andra. För det andra bestäms rätts- förhållandet av arrendekontraktet. Skulle det i någon del avvika från de tvingande lagreglerna gäller dessa framför motsvaran- de delar av kontraktet. Från de tvingande regler som innefattas i den sociala lagstift— ningen (och lagen 12/4 1946) kan dispens lämnas av arrendenämnden. Har så skett gäller kontraktet i berörda delar framför lagen. Först i tredje hand gäller arrendela- gens ej tvingande, dispositiva, bestämmelser. Dessa får därför betydelse endast i sådana delar där kontraktet ingenting säger. Denna principiella uppbyggnad av arrendeparternas förhållande har funnits sedan år 1907. Dis- pensmöjligheten härrör från 1909 års norr- ländska arrendelag. Den infördes i allmänna lagen år 1943.

Om arrendet är publikt i den meningen att någon av de särskilda publika arrende- författningarna (med undantag för lagen 12/4 1946) är tillämplig på upplåtelsen, inträder emellertid vissa komplikationer i det uppställda schemat.1 Vid bedömningen härav har man att skilja mellan de fall där kontrakten hänvisar till författningen och där så inte är fallet. Hänvisar kontraktet till specialförfattningen blir denna att anse som en del av kontraktet. Författningens rättsliga betydelse blir då jämförbar med den som tillkommer ett vanligt standard— formulär.2 Om parterna alltid gör en sådan

1 I det följande av detta avsnitt bortses från arrenden som regleras av lagen 12/4 1946, även om rättsfallet NJA 1953 s. 212 visar att svårbe- dömbara gränsdragningsfrågor kan uppkomma även inom området för nämnda lag. Det i rätts- fallet diskuterade spörsmålet hänför sig emeller- tid mera till tillämpningsområdet för den sociala arrendelagstiftningen överhuvudtaget. Det är där- för missvisande när lageditionen redovisar rätts- fallet under 1 & lagen 12/4 1946 men icke under 49 & AL. ” Jfr Förhandlingarna å det 21:e nordiska ju- ristmötet, 1957, s. 152.

hänvisning kan innehållet i de publika för- fattningarna från renodlad lagstiftningssyn- punkt sägas vara av mindre intresse, efter- som lagstiftaren utanför sektorn för de tvingande lagreglerna inte kan hindra parterna från att avtala vad de behagar och därmed även hänvisa till vilka författ- ningar som helst.

De av domänverket och Uppsala univer- sitet vanligen använda formulären till arren- dekontrakt hänvisar till specialförfattningen. På det kyrkliga området tycks detta bruk inte vara lika vanligt.3 Hänvisar kontraktet inte till specialförfattningen kommer denna ej att utgöra del av avtalet. Vilken bety- delse har författningen då?

Administrativ författnings betydelse för det arrenderättsliga förhållandet

Till en början kan fastslås att vad som står i en administrativ författning (exv. KF 22/6 1934, KS 29/6 1945, KS 15/11 1945, KC 6/5 1949) ej i och för sig är bindande för arrendatorn. Som exempel kan nämnas det fallet att husen på en arrendegård för- störs genom en eldsvåda, till vilken arren- datorn inte är vållande. Enligt arrendela- gen, som på denna punkt ej är tvingande vid vanliga arrenden, åligger det jordägaren att uppföra nya hus (15 å). Från denna skyldighet befrias jordägaren endast i det fallet att byggnaden utan olägenhet kan undvaras. KS 29/6 1945 —- och därmed indirekt även KC 6/5 1949 lägger emel- lertid i jordägarens hand att avgöra om nybyggnad skall göras eller ej (14 & 1 mom. st. 2 punkten b, jfr st. 3 och 15 % KF 22/6 1934). Detta utgör emellertid inget hinder för arrendatorn att förverkliga den rätt ar- rendelagen ger honom att få nya hus.

Kan då en administrativ författning, trots att den inte binder arrendatorn. vara bin— dande för jordägaren? Svaret blir till en del beroende av på vilket sätt arrendatorn söker förverkliga sin rätt. Specialförfatt- ningarna innehåller ibland bestämmelser om fullföljd av de förvaltande myndigheternas beslut, se exv. 57 och 58 %% boställsord-

ningen och 26 % KS 29/6 1945, jfr 10 ä 4 mom. KF 22/6 1934, 23 % KS 15/11 1945. I den mån särskilda regler saknas följer dock av allmänna rättsgrundsatser att besluten kan överklagas, jfr 165 % uni- versitetsstadgan (1964: 461), l & instruktio- nen för universitetskanslersämbetet (1965: 740), 18 % allmänna verksstadgan (1965: 600). Har behöriga förvaltningsmyndigheter i första instans handlat i uppenbar strid mot författningen, kan arrendatorn påräkna att få rättelse, om han på riktigt sätt och i rätt tid hos överordnat organ anför besvär över beslutet. Rättelse kan komma att göras även i det fallet att besvärsmyndigheten anser att det överklagade beslutets innehåll utan att vara författningsstridigt, enbart är mindre ändamålsenligt. Det ligger i sakens natur att utgången av sådana fall inte så lätt låter sig bedömas i förväg. Väljer arrendatorn i stället att stämma jordägaren till domstol, är det svårare att ge ett generellt svar på frå- gan, om jordägaren är bunden av innehållet i en administrativ författning. Utan vidare torde dock vara klart att, om jordägaren är ett icke statligt subjekt, t. ex. en kommun, arrendatorn i en rättegång mot jordägaren inte med utsikt till framgång kan åberopa att kontraktet står i strid mot författningen eller att rättsförhållandet i kontraktet ord- nats på annat sätt än i författningen.

Äger kronan jorden får identitet anses föreligga mellan ägaren och författningens utfärdare. Uteslutet är ej att detta i vissa situationer förändrar rättsläget till arren- datorns förmån. Säger kontraktet uttryck- ligen att enbart arrendelagen (och inte exv. KF 22/6 1934) skall gälla beträf- fande jordägarens ansvar för arrendestäl- lets hus, är det visserligen inte sannolikt att arrendatorn med utsikt till framgång kan åberopa att specialförfattningens för honom

” Dylik hänvisning finns inte i ett av Svenska pastoratens riksförbund upprättat normalkon- trakt, avtryckt hos Prawitz, Kortfattad handbok för boställsvärdar etc., 1960, s. 84. Utredningen har från Lunds stiftsnämnd fått fem olika kon- traktsformulär för jordbruksarrende. I dessa hänvisas till specialförfattning beträffande löne- boställe och ecklesiastik arrendegård men ej beträffande tre olika formulär för viss »kyrka tillhörig» jord.

förmånligare bestämmelser skall gälla i stäl- let för kontraktet. Skulle läget i stället vara det att avtalet inte alls vare sig direkt eller indirekt berör denna ansvarsfråga, skul— le den enskilda parter emellan ha regle- rats uteslutande genom arrendelagen. Är arrendestället exv. en kronodomän synes det inte uteslutet att arrendatorn i motsvarande situation med utsikt till framgång skulle kunna göra gällande att specialförfattningens ordning skall gälla, trots att avtalet tiger på denna punkt. Jfr 135 1 mom. KF 22/6 1934: »Kronan åligger att tillhanda- hålla arrendatorn för jordbruket nödiga byggnader.» Bestämmelsen insattes i KF 22/6 1934 år 1944 och ansluter sig i fråga om uttryckssättet nära till den året innan tillkomna 59 & arrendelagen.

Spörsmålet upptogs från en begränsad synpunkt till behandling av den tidigare (s. 187) omnämnda universitetsarrendeut- redningen. Denna hade bl. a. gjort förslag till 7 5 första stycket KS 15/11 1945, som ger akademiarrendatorer optionsrätt under förutsättning bl.a. att arrendatorn ej på— tagligen eftersatt sina förpliktelser. I moti- ven uttalades härom (s. 41).

Har den förvaltande myndigheten beslutat, att optionsrätt ej föreligger eller skall anses ha förfallit, kan detta beslut givetvis i vanlig ord- ning överklagas. Frågan om optionsrätt kan också av parterna dragas under allmän dom- stols prövning. Skyldigheten att visa att op- tionsrätten förfallit, vilar på jordägaren.

Samma fråga (arrendatorns rätt att draga Optionsrätten under domstols prövning) var under bedömande i rättsfallet NJA 1958 C 842. En arrendator av ett kronans skogs— jordbruk, vars kontrakt innehöll hänvisning till KF 22/6 1934, vägrade att flytta vid den avtalade arrendetidens slut (14/3 1957). Dessförinnan (19/ 9 1956) hade domänsty- relsen beslutat att arrenderätten efter arren- detidens slut ej skulle hembjudas arrenda- torn (jfr 9 ä 1 mom. KF 22/6 1934). Do- mänstyrelsens beslut, som delgavs arrenda- torn den 1 oktober 1956, vann laga kraft. Under åberopande av 192 & UL påkallade kronan handräckning för arrendatorns av- hysande. Arrendatorn gjorde gällande att

han hade optionsrätt till fortsatt arrende och bestred på den grund att målet avgjor- des handräckningsvägen.

Kronan åberopade att frågan om options- rätten genom domänstyrelsens beslut den 19 september 1956 blivit slutgiltigt avgjord.

I målet inhämtades yttrande av justitie- kanslersämbetet, som efter hörande av domänstyrelsen, universiteten i Uppsala och Lund samt stiftsnämnderna som sin upp- fattning uttalade att tvisten om arrendatorns optionsrätt ej var undandragen allmän dom- stols prövning. Ämbetet yttrade bl. a.

Såvitt av yttrandena kan bedömas torde den föreliggande rättsfrågan ha jämförelsevis ringa praktisk betydelse såtillvida, att beslut att arren- dator ej skall åtnjuta optionsrätt mera sällan förekommer. Självfallet kan spörsmålet likväl vara av stor vikt för de arrendatorer, vilkas rätt beröres därav.

Det kunde såsom i ett par av yttrandena antytts på sitt sätt ligga nära till hands att anse utrymme saknas för allmän domstols prövning av frågan om optionsrätt, när denna fråga i administrativ ordning kan prövas i sista hand av regeringsrätten, något som är förhål- landet beträffande samtliga i det föregående omförmälda arrenden utom de i ecklesiastika arrendestadgan avsedda. Även andra skäl — exempelvis avsaknaden i de ovannämnda för- fattningarna av en sådan regel rörande instäm- mande av talan, som meddelats i 2 kap. 53 & nyttjanderättslagen kunde anses tyda på att tvist om optionsrätt vid ifrågavarande publika arrenden skulle vara utesluten från allmän dom— stols prövning. Emellertid har svensk rätt sedan länge intagit den ståndpunkten, att allmän dom- stol är behörig att pröva anspråk, vilket såsom här är fallet grundas å ett avtalsrättslig! (kurs här) förhållande, och detta även om regerings- rätten i anledning av administrativa besvär äger taga ställning till samma spörsmål; se exempel- vis Herlitz i Svensk Juristtidning 1941 s. 176 f, Jägerskiöld Tre utlåtanden s. 89 och Petrén i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1951 s. 47 jämte där anmärkta rättsfall.

I anledning av IK:s yttrande framhöll domänstyrelsen att en följd av detsamma skulle kunna bli att arrendatorer enbart ge— nom obestyrkta påståenden om bevarad optionsrätt skulle kunna lägga hinder i vä— gen för kronan att utnyttja rätten till ett snabbt handräckningsförfarande enligt

192 & UL. Högsta domstolens ledamöter var ense om följande uttalande: »Oavsett att detta beslut [av den 19/ 9 1956] vunnit laga kraft har icke därigenom blivit med bindande verkan gentemot [arrendatorn] av- gjort att han saknar optionsrätt.»

Trots detta förpliktades arrendatorn att avflytta. Anledningen var att det redan i handräckningsmålet framstod som »uppen- bart att [arrendatorn] påtagligen eftersatt sina förpliktelser enligt arrendeavtalet». Den sistnämnda delen av utslaget omfattades dock endast av tre av domstolens ledamö- ter. Den bestämmelse som var aktuell i 1958 års fall (9 5 1 mom. KF 22/6 1934) hör i likhet med den ovan (s. 186) om- nämnda 13 & 1 mom. isamma KF till dem som ändrades år 1946. Före författnings- ändringen hade arrendatorn optionsrätt endast, om han »väl brukat egendomen». Efter författningsändringen framstår där- emot Optionsrätten som huvudregel, och för att arrendatorn skall berövas den krävs att han »påtagligen eftersatt sina förpliktel- ser enligt arrendeavtalet» (jfr 53 % AL och universitetsarrendeutredningens ovan åter-

givna yttrande).

Av rättsfallet synes den slutsatsen kunna dras att även ett lagakraftägande beslut av en administrativ statlig myndighet, av inne- håll att en arrendator med »publik» options- rätt för en kommande arrendeperiod inte skall få komma i åtnjutande av fortsatt ar- rende, fritt kan prövas i rättegång från de förutsättningar författningen uppställt för förlängning eller förnyelse. Utan betydelse för denna slutsats torde det vara, om avta- let, som skedde i 195 8 års rättsfall, hänvisar. till specialförfattningen eller inte.

Samma rätt till fri prövning torde också gälla, om arrendatorn av förvaltnings- myndigheten förvägrats annan rätt som en- ligt författningen tillkommer honom, exv. rätt till nybyggnad enligt 13 ä 1 mom. KF 22/ 6 1934 eller 11 5 första stycket KS 15/11 1945. Även om universitetsjorden in- te skulle vara kronojord i egentlig mening, torde dock ej kunna hävdas att jordägaren, vem det nu må vara, intar en i förhållande till statsmakten så självständig ställning att

jordägaren —- i likhet med exv. en kommun — inte skulle vara underkastad Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftningsmakt.

Utgångsläget är tillsynes detsamma i det fallet att kontraktet med tystnad förbigår andra förmåner som åtminstone i princip tillkommer arrendatorn enligt författningen, exv. rätt till avkastning från häradsallmän- ning och andra allmänningar och samfäl- ligheter. Det finns emellertid omständighe- ter som tyder på att den princip som kom till uttryck i 1958 års rättsfall ej utan vidare kan tillämpas inom hela det publika författ- ningsområdet.

Enligt 21 & KF 22/6 1934 skall avkastningen tillkomma arrendatorn, om ej »för visst fall undantag finnes böra göras». Man kan bedöma det sista fallet på skilda sätt. Å ena sidan kan man säga att, eftersom författningen ger arrendatorn en principiell rätt och denna ej undantagits i kontraktet, bör arrendatorn även i en rättegång mot jordägaren kunna få den honom i författ- ningen tillerkända rätten förverkligad. Enär ett uttryckligt undantagande ej skett, har arrendatorn då sin rätt till avkastning kvar. Å andra sidan kan man säga: finns avkast- ningsrätten ej omnämnd så innebär det auto— matiskt att den också är undantagen. Det vore att begära för mycket att kontraktet skulle behöva omnämna inte blott vad som skall gälla utan också vad som inte skall gälla. Följer man den senare linjen inne- bär det att man anser att specialförfatt- ningarna i fall som detta inte alls äger någon självständig civilrättslig betydelse utan en- dast har karaktären av instruktion till för- valtningsmyndigheterna. Vilken tolkning som skall anses vara den rätta kan ej med säkerhet sägas. Det råder ingen tvekan om att föreskriften om kronoarrendators rätt till avkastning från allmänning från början var tänkt som en ren instruktionsbestäm— melse.Den är närmast hämtad från 12 mom. KF 4/6 1908, som både i fråga om för- fattningstext och motiv klart framträder som enbart en instruktion. Efter 1944 års änd- ringar i KF 22/6 1934, exv. de nyss be- rörda 9 % 1 mom. och 13 ä 1 mom. samt

1958 års nyss berörda rättsfall, är denna karaktär hos författningen ej längre lika uppenbar. Utan att ta någon ståndpunkt till frågan om vad som är gällande rätt, syns det utredningen mest konsekvent att i fall som det senast berörda — inte tillerkänna admi— nistrativa bestämmelser någon fristående ci- vilrättslig verkan gentemot kronan, när bestämmelserna helt eller delvis framstår som instruktioner för förvaltningsmyndighe- ten. Detta överensstämmer med den termi- nologi som författningarna vanligen använ- der: »Arrendatorn skall tillförbindas att städse i fullgott skick underhålla vid egen- domen befintliga byggnader etc.» (175 KF 22/ 6 1934). Eftersom det många gånger är svårt att med bestämdhet säga, om en viss bestämmelse tillkommit i syfte att ge arrendatorn en förmån eller att tjäna som instruktion för myndigheterna, föreligger dock här en påtaglig rättsosäkerhet.

Vad har det för betydelse att upplåtaren inte är ägare?

Det inträffar inte sällan att den som upp- låter jorden till arrendatorn inte är samma (juridiska eller fysiska) person som den som äger jorden. Hur dessa situationer skall bedömas i rent privaträttsliga situationer skall närmare beröras vid 10 kap. 3 5 Nya JB. Likartade situationer förekommer täm- ligen ofta inom den publika arrendesek- torn.

Frågan har inte enbart teoretiskt in- tresse, eftersom den rättsliga rubriceringen av ett visst arrende ibland bestäms av vem som äger jorden och ibland av vem som gjort upplåtelsen. Förhållandet kompliceras dessutom av att arrendatorns motpart i ett publikt rättsförhållande inte alltid är en enda myndighet (eller annat organ). Här- med sammanhörande problem har inte all- tid erhållit tillräcklig belysning vid de olika specialförfattningarnas tillkomst. För en ar- rendator är det givetvis angeläget att veta med vem han i sista hand har att göra. Blir det tvist måste han veta vem han

skall stämma till domstol i en rättegång. Ett första krav är att arrendatorn skall veta vem som är hans motpart. Ett andra och inte mindre viktigt krav synes vara att han inte skall behöva söka sin motpart på mer än ett håll. I dessa avseenden går de pub- lika upplåtelsema inte fria från kritik.

När domänstyrelsen eller dess tjänstemän inom ramen för givna författningar upplåter kronans jordbruksdomäner eller skogsjord- bruk, råder i allmänhet ingen tvekan om att kronan är arrendatorns motpart. Avser arrendet ett akademihemman anger KS 15/11 1945 »universitetet» som arrenda- torns motpart. För arrendatorns rättsställ- ning är det dock i allmänhet likgiltigt, om det är kronan eller universitetet som äger hemmanet (jfr dock ovan 5. 189 vid not 17). Äger universitet jorden måste det också anses äga rättssubjektivitet och är då rätt motpart i en rättegång mot arrendatorn. Äger i stället kronan jorden får universi- tetet såsom statlig myndighet anses som kronans ställföreträdare i förhållande till arrendatorn.4 Det senast förda resonemanget är i allmänhet användbart också på det kyrkliga området. I en del fall är läget dock osäkert och det är då angeläget att det för framtiden blir klarlagt.

I det föregående har påpekats att åt- skilliga av de ecklesiastika löneboställena i själva verket ägs av kronan. Detta gör emel- lertid inte kronan till arrendatorns mot- part. Vid utarrendering av löneboställe be- stäms villkoren av det statliga organet bo— ställsnämnden. Själva upplåtelsen görs emellertid av det kommunala organet pas- toratet, som därvid företräds av kyrkoråd eller boställsstyrelse. För dessa fall är dock särskilt föreskrivet att pastoratet har att fullgöra ägarens skyldigheter (25 1 mom. st. 2 boställsordningen). Pastoratet blir i enlighet därmed i allmänhet att anse som arrendatorns motpart. I vissa fall kan som tidigare nämnts boställsnämnden utöva sin uppsikt över boställsförvaltningen på det sättet att den omedelbart vänder sig mot arrendatorn med förelägganden. Att också

' SOU 1964: 27 s. 238.

bOStällsnämnden här blir att anse som arren- datorns motpart i en rättegång förefaller tydligt. Arrendatorn synes i dessa fall inte kunna vända sin talan mot pastoratet (jfr 35 ä 2 mom. sista punkten boställsord- ningen).

För den som arrenderar exv. ett klockar- hemman blir i analogi med det sagda det statliga organet stiftsnämnden att anse som upplåtare och därmed som arrendatorns motpart i rättsförhållandet.5 Detta får an- ses gälla även om hemmanet tillhör en lokalkyrka eller en församling. Det förhål- landet att denna inte är bunden av den i administrativ ordning utfärdade ecklesiastika arrendestadgan torde för rättsförhållandet mellan upplåtaren-stiftsnämnden och arren- datorn vara utan betydelse.

Även utanför de tidigare danska land- skapen förekommer det i viss utsträckning att lokalkyrkorna äger annan jord än bo- ställsjord. Vanligen är det fråga om obe- byggda jordar. Antalet verkliga bruknings- enheter torde vara litet. Jorden skall enligt 43% församlingsstyrelselagen i princip för- valtas av församlingens kyrkoråd. Utarren- dering av sådan jord ankommer dock på stiftsnämnden (SFS 1965: 739 övergångsbe- stämmelserna). Trots att stiftsnämnden där- vid har att pröva bl. a. frågan om options- rätt till sådant arrende (SFS 1932: 425 25 3 mom. h), synes för dylik upplåtelse inte finnas andra författningsbestämmelser än arrendelagens allmänna del, som ej till- erkänner arrendatorn någon optionsrätt. Uppkommer mellan arrendatorn och jord— ägaren frågor om exv. nybyggnadsskyldig- het torde dock kyrkorådet och inte stifts- nämnden vara rätt motpart. Enligt uppgift från såväl ecklesiastika boställsutredningen som utredningen kyrka—stat är det vanligt att jord varom här är tal upplåtes direkt av församlingarnas kyrkoråd.6 Ovisshet råder i sådant fall om upplåtelsens rätta rubri- cering. Till förmån för avtalets hänförande under lagen 12/ 4 1946 talar att kyrko— rådet är organ för en sådan kyrklig kommu- nal förvaltningsenhet varom talas i 1 & nämnda lag. Å andra sidan råder ingen tve-

kan om att jorden såsom lokalkyrkans egen- dom inte tillhör den ifrågavarande förvalt- ningsenheten, vilket talar för att 1946 års lag inte är tillämplig. Komplicerat är läget också, om upplåtelsen avser Lunds dom— kyrkas hemman eller annan jord för vilken KC 6/5 1949 gäller. Här är nämligen också förvaltningsbefogenheterna delade mellan den statliga stiftsnämnden och det ej statliga organet domkyrkorådet respek- tive församlingen. Brinner husen på arrende- stället bestämmer stiftsnämnden om de skall återuppföras eller ej (14% 1 mom. st. 2 punkten b KS 29/6 1945 jämförd med KC 6/5 1949). Erfordras eljest nybygg- nad och har arrendatorn ej varit försumlig, åligger det domkyrkorådet respektive för- samlingen att bygga. Även i andra avse- enden är jordägareskyldigheten delad mel- lan de båda organen. Som i annat samman- hang påpekats är KS 29/6 1945 och KC 6/5 1949 inte bindande för någon annan än staten och statliga organ. Läget kan emellertid vara det att kontraktet hänvisar till de nämnda författningarna. Vilketdera fallet som i den konkreta situationen än föreligger, är den särskilt från arrendatorns synpunkt klart otillfredsställande. För att vara på den säkra sidan kan han bli tvungen att i en rättegång instämma båda jordägare- organen. I de standardformulär som används vid utarrendering av Lunds domkyrkas hem- man anges stiftsnämnden i Lunds stift som upplåtare. Det är emellertid tveksamt om denna formulering gör att arrendatorn i allo kan hålla sig till stiftsnämnden. Kon- traktet innehåller nämligen även följande: »Med jordägaren avses i detta kontrakt Lunds domkyrka. Beslutande organ för dom- kyrkan är domkyrkorådet i Lund. Verk- ställande och kontrollerande organ är dom- kyrkorådet.» Kontraktet hänvisar som tidi- gare nämnts ej till KS 29/6 1945 eller KC 6/5 1949. Utformningen av kontrak-

5 Se 2 & a KS 29/6 1945. Även om stiftsnämnden i rent administrativrättslig mening inte är ett i alla avseenden helt statligt organ, råder inget tvivel om att nämnden i sitt handlande är bunden även av administrativa författningar. * SOU 1967: 46 s. 100 not 3.

tet går i huvudsak tillbaka på författ- ningarna.7

Boställsordningens arrenderättsliga betydelse

En ecklesiastik boställsarrendators rättsställ- ning skiljer sig från exv. en krono- eller universitetsarrendators däri att, medan specialförfattningen för de senare inte har någon civilrättslig verkan i förhållande till arrendatorn, läget vid boställsarrende är ett annat. De delar av boställsordningen som alltjämt kvarstår från 1932 års ursprung- liga lydelse är otvivelaktigt att jämställa med civillag och binder därför såväl jord- ägare som arrendator. Annorlunda förhåller det sig med de i arrendesammanhang ak- tuella delar av författningen som år 1950 erhöll ändrad lydelse (21 5, 23 & st. 1, 25 5, 26 &, 28 's” st. 1, 30 & mom. 1 st. 1, 2 mom., 3 mom. st. 1 och 31 å). Här frågar man sig, om författningen är av endast administrativ karaktär eller om den möjligen kan jämställas med en kommunal- lag. Är den endast administrativ binder den ej vare sig arrendatorn eller jordägaren i den mån den senare företräds av pastoratet (jfr 2 & 1 mom. st. 2). Är 1950 års författningsändring att anse som kommunal- lag binder den otvivelaktigt jordägaren- pastoratet, som är att anse som en kommun; däremot binder den inte heller vid detta alternativ arrendatorn. Eftersom 1950 års ändringar skedde i samma ordning som gäller för antagande och ändring av kom- munallag och då boställsordningen ej i något fall synes vara tillämplig på andra jord- ägare än kommuner, anser utredningen för sin del att boställsordningen i sin helhet är både i administrativ och civilrättslig mening bindande för jordägaren — upplåtaren.8 På grund av boställsordningens säregna för- fattningsmässiga konstruktion skall boställs- arrendatorns rättsställning medelst exempel ytterligare belysas.

För den publike arrendatorn är jord- ägaren städse anonym. Detta för inte sällan med sig att det för arrendatorn kan vara

svårt att komma till tals med jordägaren. Förhållandet, som också har sin motsvarighet vid bolagsarrenden, föranleder i och för sig inte några särskilda överväganden eller för- slag. Svårigheterna är i allmänhet överkom- liga, om, vilket är regeln, jordägarens befogenheter utåt sett fullgöres av en be— stämd myndighet eller annan ställföreträ- dare. (Att en förvaltningsmyndighets beslut exv. efter besvär av arrendatorn kan komma att ändras av en överordnad myndighet kan i och för sig inte betraktas som något av- steg från principen om ett enhetligt ställ- företrädarskap.) Däremot uppstår egenar- tade och svårbedömbara situationer, om ställföreträdarskapet redan på det egentliga förvaltningsplanet är delat, särskilt om de olika organens befogenheter ej är klart åt- skilda. Detta är förhållandet vid boställsar- rende, där inte blott det kommunala organet pastoratet utan också det statliga kontroll- organet boställsnämnden samtidigt kan komma att i förhållande till arrendatorn fullgöra vad som ankommer på jordägaren. (Att liknande situationer kan inträffa också när det gäller exv. olika lokalkyrkors jord har berörts i närmast föregående avsnitt.)

Vid upplåtelse enligt boställsordningen skall pastoratet i allmänhet vara att anse som jordägare (2 & 1 mom. st. 2). Om ett av löneboställets »laga hus» under arrende— tiden befinns vara behäftat med reparations— brister, kan arrendatorn under löpande arrendetid — åläggas att inom viss tid bota bristen (35 å). I och för sig är detta ej anmärkningsvärt, eftersom ett förbehåll i kontraktet av motsvarande innehåll är giltigt. Anmärkningsvärt är däremot att dy— likt åläggande kan göras av tillsynsmyndig- heten boställsnämnden. Huruvida åläggande

" Jämlikt KS 17/11 1859 (nr 70 s. 1) och K 16/9 1932 (nr 432) görs själva upplåtelsen av stiftsnämnden, som också bestämmer arrende- villkoren. Sammansättningen av domkyrkorådet (som ej är identiskt med kyrkorådet i Lunds dom- kyrkoförsamling) regleras av nämnda KS 17/11 1859 och ett Kungl. brev 19/1 1923.

8 Att kyrkomötet ej hörts torde för denna frå— gas bedömande sakna betydelse. Prawitz synes ej vilja tillerkänna 1950 års här berörda ändringari annan betydelse än som administrativ författning. Tidskrift för pastoratsförvaltning 1955 nr 5 s. 4. Jfr ovan 5. 189.

dessutom kan göras av pastoratet saknar i förevarande sammanhang betydelse. Bak- grunden till införandet av en ordning med s.a.s. flera jordägare samtidigt verksamma har tidigare skildrats (s. 184). Från arren- datorsynpunkt är denna ordning inte till- fredsställande. Det skulle kunna tänkas att arrendatorn och pastoratet, med vilket ar- rendeavtalet ingåtts, är överens om att en byggnad, som arrendatorn ej har behov av, ej längre skall omfattas av arrendatorns underhållsansvar, varefter byggnaden läm- nas att förfalla. Boställsnämnden anser emel- lertid att huset även i fortsättningen skall underhållas och ålägger arrendatorn att under arrendetiden reparera huset. Boställs- nämndens åläggande äger civilrättslig verkan mot arrendatorn, men detta torde också gälla om tilläggsavtalet med pastoratet.9 Trots att fallet är konstruerat torde det tillräckligt tydligt ha visat det otillfreds- ställande i att på jordägaresidan olika organ äger samtidig kompetens. Rimligtvis bör de svårigheter, som man under tidernas lopp har haft att finna en effektiv ordning för den kyrkliga jordens förvaltning inte på sätt som här antytts gå ut över tredje man, i detta fallet arrendatorn.

Arrendelagens bestämmelser om syn gäller i regel utan nämnvärda begränsningar också vid de publika arrendena (jfr avsnitt 3 vid not 1 nedan). Synen, vars hållande enligt arrendelagen ej är obligatoriskt, har till syfte att genom ett opartiskt förfarande åstadkom- ma bevisning om arrendeställets skick exv. vid arrendatorns tillträde och avträde. För parternas avräkning vid arrendets upphöran- de är denna bevisning av avgörande betydel- se. Synemännen tillsätts i första hand ge- nom enhälligt beslut av jordägaren och ar- rendatorn. Är parterna ej ense utses syne- männen av domaren. Lagen uppställer vissa kvalifikationskrav på synemännen i syfte att garantera ett opartiskt förfarande (11 & AL). Bl. a. skall de vara ojäviga.

Boställsordningen innehåller i fråga om synemännens tillsättande. en avvikande be- stämmelse, som äger ömsesidig civilrättslig verkan. Därom föreskrives: »Till- och av-

trädessyn så ock annan syn, varom förmäles i 2 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom, skall å löneboställe verkställas av boställsnämndens tre ledamöter» (29 & p. 1). Av dessa utser länsstyrelsen två. En av dem skall vara jordbruksarrendator. För tjänstgöring som tredje ledamot utser varje pastorat inom nämndens tjänstgörings- område en person. Denne är dock ej be- hörig inom det pastorat, som utsett honom (5 & boställsordningen).

Ingen av parterna har möjlighet att på- kalla syn med synemän utsedda enligt ar- rendelagens principer. Någon motsvarighet till det indirekta inflytande på boställs- nämndens och därmed synemännens — sammansättning som finns på jordägaresi- dan finns ej för arrendatorn. Boställsnämn- den har betydelsefulla funktioner i fråga om arrendeställets förvaltning. Den skall bl. a. bestämma villkoren för upplåtelsen (25 5 1 mom. boställsordningen). Nämnden skall därvid även beakta arrendatorns intressen. Trots att man uppenbart sökt ge nämnden en sammanstättning som skall garantera en objektiv behandling, kan dock syftet ej sä- gas ha blivit helt förverkligat. Obestridligt är att sammansättningen som den framträ- der i författningen är till arrendatorns nackdel.10

' Enligt ordalydelsen i 25 5 mom. Zboställs- ordningen ligger pastoratets och arrendatorns tilläggsavtal utanför pastoratets kompetensom- råde. Dårmed är dock inte sagt att avtalet civil- rättsligt sett är ogiltigt, ty dels kan 25 & mom. 2 tolkas som enbart en instruktion förpastoratet, dels tillhör bestämmelsen i fråga de år 1950 till- komna delarna av boställsordningen som inte äger civillags karaktär.

Mot ledamot i boställsnämnd gäller — lik— som för andra synemän domarejäv; 39 & bo- ställsordningen. Uppenbart är dock att författ- ningen inte betraktar det förhållandet som jäv att boställsnämnden i sammanhanget är ett organ med vissa jordägarebefogenheter. Enligt 1734 års lag skulle syn hållas av kronofogde eller läns- man och två nämndemän. 1910 års boställsord- ning föreskrev att synen skulle göras av domare med nämnd, s.k. synerätt. 29 5 i 1932 års boställsordning tillkom på initiativ av samman- satta andra lag- och jordbruksutskottet. Någon sär- skild motivering anfördes inte, utl. 8 s. 12, 46; jfr NJA II 1933 s. 39. Vid 1950 års ändringar i bo- ställsordningen föreslog RLF att 29 & boställs- ordningen skulle upphävas. Förslaget tillbakavi-

sades under åberopande av förvaltningens enhet- lighet ( prop. 1950: 209 s. 40 , 56 ).

Vid vanliga arrenden är det giltigt att avtala att syn ej skall hållas eller att den skall ersättas av en värdering antingen av parterna själva eller av tillkallade privata värderingsmän. Det är också giltigt att vid en »vanlig» arrendesyn träffa avtal om att undanta hus eller andra delar av arrende- stället från synen och därmed också från arrendatorns underhållsansvar (105 st. 2, 125 st. 4 AL). Detta är praktiska och mycket använda möjligheter. Det är sanno- likt att de brukas också vid boställsarren- den. Inte heller finns det någon anledning till antagande att sådana överenskommel- ser inom boställsordningens område inte skulle kunna vara giltiga. Jfr dock nedan vid motiveringen till 8 kap. 10 & tredje styc- ket första punkten NyaJB. Om det skulle bli tvist om giltigheten av sådana överens— kommelser, finns det dock en Viss risk att de efter rättegång eller besvärsprocess kom- mer att visa sig vara inte gällande. Görs överenskommelsen mellan pastoratet som jordägare och arrendatorn kan det hävdas att avtalet är behäftat med brist av den an- ledningen att det utgör en del av arrende- villkoren och därmed ligger utanför pasto- ratets behörighet (jfr not 9). En sådan risk kan förebyggas genom att även boställs- nämnden godkänner avtalet. Bortsett från det från principiell synpunkt anmärknings- värda i att arrendatorn därvid (vid överens- kommelse under syn) i realiteten träffar av- tal med synemännen, måste observeras att synemännen vid synetillfället inte utgör bo- ställsnämnd; de är endast boställsnämn- dens ledamöter. Att under dessa för- hållanden träffa ett i alla avseenden oan- tastligt avtal är måhända ej omöjligt, men det är givet att ett misstag lätt kan ske.11

Oavsett om man uppfattar boställsnämn- den som ett organ med vissa jordägare- befogenheter eller som ett statligt kontroll— organ för jordägaren-pastoratet, är det från principiell synpunkt givetvis inte till- fredställande att synen förrättas av boställs- nämndens ledamöter. Att det är ledamöter— na och inte nämnden som synar har för principfrågans bedömande ingen betydelse. En boställsarrendator bör i samma utsträck-

ning som andra ha rätt att dels få deltaga i valet av synemän, deLr kräva att synen utförs av ojäviga synemän. Boställsordning- ens speciella syneförfarande bör därför inte tillåtas kvarstå i en reformerad arrende- lagstiftning.

Rättvisligen skall tilläggas att några kon- kreta missförhållanden som följd av det hittillsvarande systemet inte kommit till ut- redningens kännedom. Tvärtom har det från flera håll omvittnats att »boställssy- nerna» ofta är välgjorda och att boställs- nämndsledamötema på grund av erfarenhet och kunnighet ofta lyckas bättre än andra att klara de svåra avgöranden som många gånger ifrågakommer vid en syn (jfr s. 320). Uttalandet innebär dock inte att utredning- en avstår från kravet på ändring av den gällande ordningen.

Utredningen vill i detta sammanhang framhålla en annan punkt där boställsord- ningen företer en anmärkningsvärd brist på överensstämmelse med arrendelagen. Ge- nom 1950 års ändring av boställsordningen gjordes 58—60 åå arrendelagen tillämp- liga på upplåtelse av ecklesiastikt lönebo- ställe. Det har i det föregående framhållits att det är tveksamt vilken rent rättslig gil- tighet som skall tillerkännas den ifråga- varande författningsändringen. Bortsett där- ifrån visar det sig emellertid att författning- ens krav på bebyggelsens skick och omfatt— ning — redan vid en läsning av själva lag- texten - inte är enhetligt utformade. Enligt 23 % boställsordningen åligger det pasto- ratet att utrusta arrendestället med laga hus. Vad därmed förstås framgår av 215 bo- ställsordningen och 2 kap. byggningabal- ken. Denna del av allmänna lagen är i stort sett oförändrad sedan tillkomsten år 1734 och i hög grad otidsenlig. Enligt 2 5

” Prawitz (Ecklesiastik boställsordning, 1944, s. 90) hävdar att parterna vid boställsarrende på samma sätt som andra arrendeparter kan över- enskomma att ej hålla syn och att parterna i detta avtal är arrendatorn och pastoratet. I fråga om det senare ledet av detta uttalande bör observeras den förändring i pastoratets befogenheter som skedde år 1950. Avtal att ej hålla syn kan med hänsyn till sina följder vara att anse som arrendevillkor. Enligt 25å boställsordningen bestäms de numera av boställsnämnden.

1 mom. st. 2 och hänvisning i 265 1 mom. boställsordningen till 59 och 60 55 arrendelagen har pastoratet skyldighet att bygga för jordbruket nödiga hus.12 Även om skyldigheten att bygga laga hus i all- mänhet torde avse förhållandet pastoratet— tillsynsmyndigheten och skyldigheten att bygga nödiga hus förhållandet pastoratet— arrendatorn, är boställsordningen här inte alldeles tydlig. Då sålunda i 225 före- skrivs att i händelse av nyförvärv vissa byggnader skall »insynas såsom laga hus», är det inte uteslutet att bestämmelsen i fråga kan åberopas även av arrendatorn. Ett stöd härför finner man i den omständigheten att författningen såsom tidigare framgått ej låter pastoratet ensamt vara arrendatorns motpart (s. 201). Enligt 35 % äger också kontrollorganet boställsnämnden befogenhet att utan förmedling av pastoratet ålägga ar- rendatorn att reparera boställets laga hus.

Även om både begreppen laga hus och nödiga hus är i viss mån obestämda, är de dock ej identiska. De laga husen skall »städse anpassas efter löneboställets stor- lek och avkastningsförmåga». Något dylikt lönsamhetskriterium finns ej i fråga om nö- diga hus. Om arrendatorn kräver att jord- ägaren—pastoratet enligt 26% 1 mom. bo- ställsordningen skall förse arrendestället med ett hus som enligt arrendelagen är nödigt men alltför dyrbart för att rymmas inom beskrivningen för laga hus, kan pastoratet tänkas invända att det enligt 23% bo- ställsordningen inte är skyldigt att bygga mer än laga hus. Denna bristande över- ensstämmelse mellan boställsordningen och arrendelagen innebär risk för rättsosäker- het och rättsförluster.18

Är arrendelagens dispositiva bestämmelser tvingade inom det publika arrendeområdet?

Vad som hittills i detta avsnitt sagts om boställsarrendatorns rättsställning har. bort- sett från den sista anmärkningen, hän- fört sig till de delar av författningen som äger ömsesidig civilrättslig verkan. När det gäller de delar av boställsordningen som tillkommit år 1950, utgår utredningen som

ovan framhållits från att de, om de ej in- tagits i kontraktet, väl binder jordägaren men ej arrendatorn (jfr vid not 8). Häri- genom uppstår emellertid egendomliga si- tuationer. Vid 1950 års reform av boställs- ordningen manifesterades för första gången i lagtext (kommunallag) en tankegång som tidigast påträffas hos 1932 års kronojords- utredning, nämligen att allt, vad »i öv- rigt» (dvs. utanför specialförfattningen) i allmänna lagen sägs om arrendators och jordägares förhållanden, inom det publika området skall gälla med tvingande verkan (jfr s. 185). Denna föreställning återfinns som motivuttalanden till KF 22/6 1934. En del spår därav påträffas även i själva för- fattningen, exv. 31 å, jfr 2 och 45 åå?” Innehållet framträder dock här inte så tyd— ligt som i KS 29/6 1945, där den ifråga- varande principen införts i själva författ- ningstexten (4 & 3 mom.). I KS 15/11 1945 finns den däremot inte, ehuru förslag därom förelåg vid förfa