Prop. 1948:20

('med förslag till lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad, m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

1

Nr 20.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden av stad, m. m.; given Stockholms slott den-9 januari 1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa om­ råden av stad, samt

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighets­ bildning i stad.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att Kungl. Maj :t skall äga att, om så påkallas av jordpolitiska skäl, förordna att de för landet gällande reglerna om av­ styckning och sammanläggning skola tillämpas för område inom stad eller annat samhälle, där bestämmelserna härom i lagen om fastighetsbildning i stad eljest skolat gälla.

1

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 20.

2

Kungi. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden

av stad.

Härigenom förordnas som följer. Där så påkallas av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket äger Konungen beträffande område av stad, vilket ej ingår i stadsplan eller ef­ ter den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan, förordna att, i stället för de i lagen om fastighetsbildning i stad meddelade bestämmelserna om av­ styckning av område som ej ingår i tomtindelning och om sammanläggning av sladsägor, vad för landet är stadgat om avstyckning och sammanlägg­ ning skall äga tillämpning med nedan angivna undantag. Sådant förordnan­ de må av Konungen återkallas, när förhållandena föranleda därtill, och skall vara förfallet, där stadsplan eller byggnadsplan fastställes. Vad här sagts skall ock gälla beträffande dylikt område inom samhälle å landet, varest enligt lagen om fastighetsbildning i stad samma lags bestämmelser om av­ styckning och sammanläggning skola tillämpas.

Förordnande enligt denna lag medför icke ändring av vad i lagen om fastighetsbildning i stad stadgas därom, att avstyckning må ske jämväl från mark som ej ingår i fastighetsindelning, och ej heller av samma lags bestämmelser angående ansökan om avstyckning, behörighet att verkställa avstyckningsförrättning, förfarandet då förrättningsman finner sig jävig, un­ derrättelse till registerförare och förvaring av konceptakt. Är fråga om av­ styckning av mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk, och är ej den, som enligt sistnämnda lag skolat verkställa förrättningen, behörig därtill enligt lagen om delning av jord å landet, skall dock byggnadsnämnden för för­ rättningens verkställande överlämna ansökningen till distriktslantmätaren.

Avser ifrågasatt sammanläggning mark belägen såväl inom som utom område som omfattas av förordnande enligt denna lag, skall samman­ läggningen ävensom fråga om avstyckning som påkallas för densamma handläggas och bedömas, som om förordnandet gällt all den i sammanlägg­ ningen ingående marken.

Meddelas förordnande enligt denna lag eller upphör sådant förordnande att gälla, skall detta icke inverka å avstyckningsärende, däri förrättning börjats dessförinnan, eller å ärende rörande sammanläggning, som sökts tidigare eller varav avstyckningsärende som nyss nämnts är beroende; dock skall, då förordnande upphört att gälla, vad i 19 kap. 2 och 3 §§ lagen om delning av jord å landet stadgas ej utgöra hinder för avstyckning eller sam­ manläggning.

Om förordnande enligt denna lag och återkallelse därav skall anteckning verkställas i fastighetsregistret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

3

Förslag

till

Lag

angående .ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighets­

bildning i stad.

Härigenom förordnas, att 4 kap. 4 §, 5 kap. 20 § samt 7 kap. 9 och 10 §§

lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad1 skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

4 KAP.

4 KAP.

4 §•

4 §.

Vad i

- meddelade bestämmelser.

Om behörighet för Konungen att

beträffande område av stad eller sam­

hälle som nu sagts förordna om till­

lämplighet av de för landet meddela­

de bestämmelserna är stadgat i lagen

med särskilda bestämmelser om fas­

tighetsbildning inom vissa områden

av stad.

5 KAP.

5 KAP.

20 §.

Bestämmelserna i —• —

20 g.

-— meddelade bestämmelser.

Om behörighet för Konungen att

beträffande område av stad eller sam­

hälle som nu sagts förordna om till­

lämplighet av de för landet meddela­

de bestämmelserna är stadgat i lagen

med särskilda bestämmelser om fas­

tighetsbildning inom vissa områden

av stad.

7 KAP.

9 §.

I samband--------— —

7 KAP.

9 §•

— magistratens prövning.

Vid fastighetsindelningens-------------upptagas såsom en stadsäga.

Där flera --------------------------- annan rättighet.

1 Senaste lydelse, se beträffande 4 kap. 4 § SFS 1921: 199, beträffande 5 kap. 20 § SFS 1931

143 och beträffande 7 kap. 9 § SFS 1930: 100.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Områden hörande---------------------------å marken. Områden, som--------------------------- - utgöra en stadsäga.

Har kronan, staden, allmän inrätt­ ning eller stiftelse, innan fastighets­ indelningen blivit bestämd, gjort framställning att något densamma tillhörigt område uppdelas i flera stadsägor, må delning ske i enlighet med den framställning, där ej områ­ det upplåtits under ständig besitt­ ningsrätt eller hör till järnväg.

Har förordnande meddelats enligt lagen med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områ­ den av stad, skall inom det område förordnandet omfattar sådan indel­ ning i stadsägor, som avses i denna paragraf, verkställas i enlighet med den bestående fastighetsindelningen utom såtillvida att, där fastighet de­ lats genom sämjedelning som kom­ mit till stånd före ingången av år 1928 eller eljest på grund av fång som skett före nämnda tidpunkt till­ hör flera vilka var för sig äga viss å marken bestämd ägovidd, varje sådan fastighetsdel skall upptagas såsom en stadsäga. Vad sålunda stadgats skall i fall, då fastighet är belägen delvis inom och delvis utom det om­ råde förordnandet omfattar, tilläm­ pas beträffande fastigheten i dess hel­ het.

10 §.

10 g.

I fastighetsregistret------------- utbruten andel i samfälld mark.

Där område, som under 5) eller 7) avses, vid tiden för dess införande i fastighetsregistret tillhör flera, som var för sig äga viss å marken be­ stämd lott, skall dock varje lott an­ ses såsom en enhet, och skall vad så­ lunda stadgats äga motsvarande tilllåmpning, där viss ägovidd av områ-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

5

(Gällande lydelse) ' (Föreslagen lydelse)

de, som nu sagts, vid tiden för infö­ randet i fastighetsregistret är särskilt intecknad eller eljest särskilt häftar för fordran eller annan rättighet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 19b8.

6

Kungi. Maj:ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stock­ holms slott den 3 oktober 1947.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

statsråden

Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruks- och inrikesdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, stats­ rådet Zetterberg, fråga om särskilda bestämmelser för att förhindra olämp­ lig fastighetsbildning i vissa områden inom städer och därmed jämförliga samhällen.

Föredraganden anför följande. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 19 mars 1946 (nr 62) hemställde riksda­ gen, att Kungl. Maj :t ville låta föranstalta om skyndsam utredning beträf­ fande frågan i vad mån provisoriska bestämmelser erfordrades för att för­ hindra olämplig avstyckning i städer och vissa samhällen samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Sedan jag ge­ nom skrivelse den 2 april 1946 uppdragit åt de särskilda sakkunniga, vilka med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 9 juni 1939 tillkallats för utredning rörande revision av fastighetsbildningsväsendet å landet m. m. —- fastighetsbildningssakkunniga -— att verkställa den begärda utredningen, ha de sakkunniga till fullgörande av uppdraget till mig överlämnat ett den 27 juni 1946 dagtecknat utlåtande med förslag till lag med vissa bestäm­ melser om fastighetsbildning inom särskilda områden av städer och sam­ hällen, m. m.

Sedan förslagen varit föremål för remissbehandling, anhåller jag att nu få anmäla detta ärende.

Inledning.

Gällande regler om fastighetsbildning återfinnas be­ träffande städer och stadsliknande samhällen i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad och för den egentliga landsbygden i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet och lagen samma dag om samman­ läggning av fastigheter å landet. För de på bekostnad eller med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län finnas särskilda bestäm­ melser rörande delning och sammanläggning av jord i lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa

7

delar av Kopparbergs län, den s. k. Datalagen. Fastighetsbildningslagen

gäller, såsom redan dess rubrik angiver, beträffande all fastighetsbildning

1 stad. Beträffande jorddelning å landet är enligt gällande rätt — bortsett

från tomtindelning och tomtmätning — fastighetsregistreringssättet avgö­

rande för frågan, vilken jorddelningslagstiftning —- fastighetsbildningslagen

eller jorddelningslagen — som skall tillämpas. Om sålunda fastighets­

register enligt de för stad meddelade bestämmelserna skall föras för sam­

hälle på landet, sker jorddelningen inom detta samhälle enligt fastighets­

bildningslagen; i annat fall gälla bestämmelserna i jorddelningslagen.

Fastighetsbildningslagens bestämmelser om tomtbildning, tomtmätning och

sammanläggning av områden vilka utgöra tomt äga även tillämpning inom

s. k. jordregistersamhällen, d. v. s. samhällen för vilka icke föres fastighets­

register såsom för stad utan jordregister med tomtbok, ävensom inom annat

område å landet, för vilket fastställts tomtindelning såsom i stad.

För de jorddelningsformer som jorddelningslagen anvisar, företrädesvis

laga skifte och avstyckning, ha i lagen uppställts åtskilliga villkor, som

avse att förebygga att olämpliga fastigheter tillskapas. Vad särskilt angår

avstyckning — varom stadgas i 19 kap. jorddelningslagen — är detta del-

ningsinstitut underkastat inskränkningar med hänsyn såväl till beskaffen­

heten av de särskilda fastigheter vilka äro avsedda att bildas genom åtgär­

den som ock till den därigenom uppkommande fastighetsindelningens inver­

kan på näringsförhållandena. Alltsedan lagstiftningens tillkomst år 1926

ha vid upprepade tillfällen statsmakternas uppmärksamhet riktats på dessa

stadganden, och reformsträvandena på detta område ha resulterat i att de

jordpolitiska villkoren för avstyckning gjorts till föremål för revision dels

år 1937 och dels nu senast vid 1947 års riksdag. Genom denna sistnämnda

revision, som framför allt avsåg att förhindra att ofullständiga jordbruk

bildas och att skog som är behövlig för jordbruket avstyckas därifrån, ha

de jordpolitiska villkoren för avstyckning i 19 kap. jorddelningslagen i hu­

vudsak fått följande innebörd. Såsom en grundläggande fordran på en ny­

bildad fastighet är stadgat, att varje styckningsdel skall till omfång och

beskaffenhet i övrigt samt med hänsyn till belägenheten vara sådan, att den

för sig eller, om den är avsedd att sammanläggas med annan mark, tillsam­

mans med denna bildar fastighet som är varaktigt lämpad för sitt ändamål

(2 §). Till utveckling av detta allmänna lämplighetskrav ha meddelats vissa

speciella regler, vilka taga sikte på jordbruksfastigheters beskaffenhet (3 §

2 inom.). Enligt dessa regler fordras för att jordbruksfastighet skall anses

lämpad för sitt ändamål, att den varaktigt kan giva brukaren och hans fa­

milj tillfredsställande bärgning. Mindre jordbruk än det s. k. familjejord­

bruket må således i princip icke bildas. Härvid göres dock undantag för

mindre jordbruksfastigheter, vilka endast äro avsedda att lämna brukaren

och hans familj ett mindre bidrag till deras försörjning, s. k. stödjordbruk.

Vid sidan av dessa villkor gälla särskilda bestämmelser, som avse att skydda

jordbruket och skogsbruket mot en för dessa näringar skadlig parcellering

(3 § 1 och 3 inom.). Avstyckning från jordbruksfastighet må sålunda ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

8

äga rum, om ändringen i fastighetsindelningen skulle för jordbruksnäringen medföra men av någon betydelse. Sker avstyckningen för jordbruksändamål, fordras därutöver att ändringen i fastighetsindelningen kan antagas för jordbruksnäringen medföra fördel som överväger med delningen förenade olägenheter. Beträffande skyddet för skogen gäller, att det vid avstyckning från jordbruksfastighet i princip skall anses som menligt att skogsmark skil­ jes från odlad jord. Detta gäller dock endast orter, där det i allmänhet förut- sättes att jordbruksfastighet har skog till husbehov eller eljest såsom stöd åt jordbruket. Som en parallell till förbudet mot skadlig delning av jord­ bruksfastighet har i lagen beträffande mark, avsedd för skogsbruk, stad­ gats, att sådan mark ej må uppdelas på olika fastigheter så, att möjlighe­ ten att ekonomiskt utnyttja skogen undergår försämring av någon betydelse. I viss omfattning medgives dock eftergift från denna regel, om delningsåt- gärden prövas erforderlig för ändring i fastighetsindelningen som främjar jordbruksnäringen. Från de nu nämnda materiella förutsättningarna för avstyckning innefattar lagen i 4 § vissa undantag. Är sålunda fråga om avstyckning inom område, som ingår i stadsplan eller sådan byggnadsplan som fastställts efter den 1 januari 1948 — alltså efter den nya byggnads­ lagens ikraftträdande —, skola de jordpolitiska villkoren för avstyckning i allmänhet icke tillämpas. Och sker avstyckningen för vissa speciella ända­ mål, såsom för att bilda bostadslägenhet eller bereda plats för industriell, kommunikationsteknisk eller kulturell anläggning eller dylikt, får avstyck­ ningen äga rum, även om vissa av dessa villkor därigenom skulle efter­ sättas.

Utöver de nu återgivna bestämmelserna i 19 kap. 2—4 §§ jorddelnings­ lagen finnas i samma kapitel spridda stadganden av jordpolitisk innebörd. I 11 § meddelas föreskrifter om ägornas inbördes läge och form, varvid framhålles vikten av att vid fastighetens utformning hänsyn tages till väg- och vattenavledningssystemen. Enligt stadgande i 12 § första stycket skall tillses, att nybildad fastighet kommer att äga rätt till nödiga vägar. Genom stadgandena i paragrafens andra stycke beredes möjlighet att tillägga om­ råde som avstyckas andel i samfälligheter eller i särskilda rättigheter och förmåner som tillkomma styckningsfastigheten.

Den jordpolitiska kontroll som enligt vad nu sagts skall utövas vid av­ styckning är föreskriven även vid sammanläggning av fastigheter, vare sig denna sker fristående eller i samband med avstyckning. I 7 § lagen om sammanläggning av fastigheter å landet stadgas nämligen, att de i 19 kap. 2, 3, 4 och 11 §§ jorddelningslagen upptagna villkoren för avstyckning skola äga motsvarande tillämpning vid sammanläggning.

De regler för avstyckning och sammanläggning som sålunda uppställts ur jordpolitisk synpunkt sakna motsvarighet i fastighetsbildningslagen. Be­ träffande laga skifte — i den mån nu sådan jorddelning kan äga rum i stad eller därmed jämförligt samhälle — hänvisar fastighetsbildningslagen i allt väsentligt till jorddelningslagens bestämmelser, men dylik hänvisning saknas i fråga om avstyckning och sammanläggning. I materiellt hänse­

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

9

ende är i fastighetsbildningslagen endast föreskrivet, afl gällande planer och andra byggnadsreglerande bestämmelser skola iakttagas vid avstyck­ ning. Härjämte finnas vissa regler, som äro avsedda att förebygga sådan avstyckning som skulle försvåra en framtida planläggning.

I två motioner (1:43 och 11:110) som väcktes vid 1946 års riks­ dag hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Ivungl. Maj :t anhålla om utredning av frågan, i vad mån skärpta regler erfordrades för att för­ hindra olämplig avstyckning i städer och vissa samhällen. Andra lagutskot­ tet, som behandlade motionerna, ansåg starka skäl tala för att samma re­ striktioner i avstyckningshänseende som gällde för den egentliga landsbyg­ den också borde gälla för sådana områden av ren landsbygds natur som medtagits vid bildandet av städer och köpingar samt vid inkorporering med redan bestående städer och köpingar. På hemställan av utskottet beslöt riksdagen härefter att till Kungl. Maj :t avlåta förenämnda skrivelse med begäran om utredning i frågan.

Fastighetsbildningssakkunmgas förslag.

Beträffande behovet av särskild lagstiftning för att för­ hindra olämplig fastighetsbildning inom städer och därmed jämförliga sam­ hällen ha fastighetsbildningssakkunniga inledningsvis erinrat om att de re­ dan tidigare haft sin uppmärksamhet riktad på denna fråga. I det av de sakkunniga i september 1944 avgivna betänkande som lades till grund för den år 1947 företagna revisionen av reglerna om avstyckning och samman­ läggning hade de sakkunniga sålunda antytt behovet av att revidera fastig­ hetsbildningslagen så, att icke endast de omständigheter som bestämde gränsen mellan de båda ifrågavarande lagarnas tillämplighetsområden bleve avgörande för spörsmålet om jordpolitisk kontroll över fastighetsbildningen.

Enligt vad de sakkunniga meddela hade under är 1945 genom lanlmäteri- styrelsens försorg en undersökning igångsatts från överlantmätarnas sida rörande de från och med 1933 tillkomna mera betydande samhällsbild­ ningarna och inkorporeringarna samt angående frågan, huruvida avsakna­ den av jordpolitiska restriktioner inom de områden som sålunda kommit att lyda under den för städerna gällande lagstiftningen medfört vådor eller utnyttjats för olämplig fastighetsbildning. I fråga om resultatet av denna undersökning har av de sakkunniga uppgivits, alt därav framginge att un­ der den avsedda perioden genom bildandet av nya städer, köpingar och större municipalsamhällen med fastighetsregister såsom för stad samt genom mera betydande inkorporeringar områden om sammanlagt cirka 300 000 hektar kommit att lyda under den för städerna gällande lagstiftningen. Hur stor del av dessa arealer som under överskådlig framtid komme att bibehålla karaktär av jordbruk vore naturligtvis vanskligt att säga, men eu sammanställning av det redovisade utredningsmaterialet och vissa under hand inhämtade upplysningar om ortsförhållandena syntes ge anledning att härutinnan räkna med minst 235 000 hektar. I överlanlmätarnas yttran­

Kungi. Maj:ts proposition nr 20.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

den omnämndes ytterligare såsom nära föreslående eller ifrågasatta sex fall av större inkorporeringar, berörande en areal av sammanlagt cirka 40 000 hektar. Beträffande verkningarna å fastighetsbildningen hade överlantmä­ tarna i flertalet län icke kunnat konstatera, att bortfallandet av de jord­ politiska restriktionerna dittills medfört påtagliga skador. Därvid vore emel­ lertid att märka dels att fastighetsbildningen inom städer och köpingar med särskild registerförare väsentligen undandroge sig överlantmätarnas bedömande, dels ock att flertalet av de mera betydande stadsbildningarna och inkorporeringarna skett så nyligen, att deras betydelse i förevarande hänseende icke kunde antagas ännu ha hunnit tydligt träda i dagen. Enligt de sakkunnigas uppfattning förelåge emellertid otvivelaktigt fara för olämp­ lig fastighetsbildning. Denna fara måste antagas komma att visa sig i allt större grad ju mer enskilda intressenter finge klart för sig, att de förut­ varande restriktionerna upphört genom samhällsbildningen respektive in­ korporeringen. Tendenser i den befarade riktningen saknades ej heller, så­ som framginge av de avgivna yttrandena. Om också ytterligare undersök­ ningar eller längre avbidan å utvecklingen skulle kunna ge starkare belys­ ning åt frågan om behovet av lagändring, kunde enligt de sakkunnigas me­ ning redan sakens egen natur och vad som framkommit särskilt rörande omfattningen av de arealer frågan gällde utgöra tillräcklig anledning att omedelbart gå i författning om åtminstone provisoriska åtgärder till farans avvärjande. Ett dröjsmål i detta avseende kunde visa sig äventyrligt.

Beträffande den ifrågasatta lagstiftningens huvudsakliga innebörd ha fastighetsbildningssakkunniga till en början anmärkt, att 5 kap. fastighetsbildningslagen anses kräva att varje genom avstyckning nybildad fastighet utgöres av blott ett enda sammanhängande område, så att, där olika sinsemellan åtskilda områden avstyckas, dessa måste utläg­ gas såsom olika fastigheter, samt att hela det för landsbygden utbildade institutet kombination av avstyckning och sammanläggning saknar motsva­ righet i reglerna om fastighetsbildning i städer och fastighetsregistersam­ hällen. Såsom av vissa överlantmätare berörts kunde jämväl dessa avvikel­ ser från vad som gällde landsbygden leda till icke önskvärd fastighetsbild­ ning inom städer och samhällen. Och om jordpolitiska restriktioner inför­ des även inom området för fastighetsbildningslagens nuvarande giltighet, syntes det nödvändigt för att icke alltför mycket försvåra lämplig fastig­ hetsbildning att även i nu förevarande hänseende inom detta område ge reglerna för landet tillämplighet eller motsvarighet. Även i övrigt syntes vissa för landet gällande regler om avstyckning behövliga beträffande om­ råden, som nu vore i fråga, t. ex. reglerna i 19 kap. 12 § jorddelningslagen om andelar i samfälligheter och om gemensamma undantag.

I fråga om sättet för genomförande av de behövliga ändringarna ha de sakkunniga förklarat sig bortse från möjligheten att företaga exkorporeringar och att i fortsättningen snävare begränsa de områden som inbegripas i städer och samhällen, då ju denna möjlighet vore beroende av omständigheter som icke ägde beröring med de sakkunnigas

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

11

verksamhet. Ej heller möjligheten att låta registreringen av fastigheter ske på sätt förordningen om jordregister anger hade enligt de sakkunnigas me­ ning i detta sammanhang större betydelse, då denna möjlighet ej kunde utnyttjas beträffande städer eller samhällen där fastighetsregister enligt de för stad gällande reglerna redan upplagts samt det för övrigt vore oegent­ ligt att sålunda rätta bestämmelserna om registreringen efter omständig­ heter som icke inverkade på lämpligheten av den ena eller andra formen för densamma.

Fastighetsbildningssakkunniga ha med hänsyn till det sagda ansett frå­ gan kunna lösas efter två linjer. Man kunde i fastighetsbildningslagstift- ningen för stad införa erforderliga jordpolitiska villkor för avstyckning, ut­ bygga sammanläggningsinstitutet så, att det bleve användbart även för en kombination med sådan avstyckning som för sin tillåtlighet berodde av sam­ manläggning, samt jämväl i övrigt ändra fastighetsbildningslagens bestäm­ melser på det sätt att vid behov regler för landsbygden kunde tillämpas även inom denna lags giltighetsområde. En annan utväg vore att förskjuta grän­ sen mellan tillämplighetsområdena för fastighetsbildningslagen å ena samt jorddelningslagen och lagen om sammanläggning av fastigheter å landet, å andra sidan.

De sakkunniga, som förordat en lösning av förevarande lagstiftnings­ fråga i enlighet med det sistnämnda alternativet, ha rörande de båda tänk­ bara metoderna anfört följande.

För metoden att lämna gränsen mellan de olika lagarnas tillämplighets­ område orörd och införa nya bestämmelser i fastighetsbildningslagen kan tyckas tala att man därigenom anknyter till nuvarande systemet att låta denna lag uttömmande reglera spörsmålen för städernas och fastighets­ registersamhällenas vidkommande. Stadgandena om skifte inom städer och dylika samhällen äro ju tillfinnandes i fastighetsbildningslagen, ändå att överensstämmelsen med jorddelningslagens bestämmelser härutinnan är stor bl. a. i avseende å villkoren för skiftes tillåtlighet. Men detta argument synes icke vara av större praktisk betydelse, då fastighetsbildningslagen i icke ringa mån meddelar sina bestämmelser genom hänvisning till jord­ delningslagens innehåll och de nya reglerna om avstyckning och samman­ läggning väl till undvikande av alltför stor vidlyftighet skulle få införas huvudsakligen genom dylika hänvisningar. Viktigare är att man genom nu förevarande metod ej skulle behöva för ändamålet verkställa geografisk uppdelning av städer och samhällen i olika områden utan kunde låta ären­ denas egen växlande natur bli avgörande för frågorna, vilka krav som skola uppställas å fastighetsbildningen och i vilka former handläggningen skall ske, samt såmedelst säkrare med de nya reglerna automatiskt träffa alla de fall, då dessa regler skulle ha en funktion att fylla.

Metoden kunde måhända också förordas, därest nu vore fråga om en mera genomgripande revision av fastighetsbildningslagen. Men för en lagstiftning, icke avsedd för städer och fastighetsregistersamhällen i allmänhet utan företagen blott i syfte att provisoriskt hindra att vissa områden inbegripas under fastighetsbildningslagen av skäl, som väsentligen är främmande för denna lags grunder, synes lämpligare att välja den andra ovanberörda metoden. Lagändringen kan härigenom i överensstämmelse med sitt ända­ mål begränsas till sin räckvidd och utan att förfela sitt syfte lämna en

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

mängd städer och fastighetsregistersamhällen helt oberörda. Väl skulle man, även om ändringar infördes i fastighetsbildningslagens olika kapitel, kunna i administrativ ordning bestämma vissa områden, beträffande vilka de nya reglerna skulle vara tillämpliga, men därmed förfölle det egentliga skälet att välja sistnämnda metod för reformen, under det att behovet av tämligen omfattande ändringar i lagtexterna kvarstode.

Med den andra metoden däremot kan reformen genomföras utan att gäl­ lande regler om avstyckning och sammanläggning behöva omarbetas. Det synes tillräckligt att tillskapa en lag av huvudsakligt innehåll att Konungen äger beträffande område inom stad eller fastighetsregistersamhälle förordna att de för landet (jordregistersamhällen å landet) gällande bestämmelserna om avstyckning och sammanläggning skola -— med ett fåtal angivna undan­ tag — tillämpas i stället för fastighetsbildningslagens regler. Denna nya lag­ stiftning skulle väl kunna få bilda ett kapitel i fastighetsbildningslagen, men med hänsyn bl. a. till lagstiftningens provisoriska natur synes vara att föredraga att bestämmelserna meddelas som en särskild lag.

Beträffande den närmare utformningen av lagen ha fastig- hetsbildningssakkunniga ansett, att den icke borde vara tillämplig annat än på icke stadsplanelagda områden. Skulle stadsplanen utsträckas till att om­ fatta större eller mindre del av ett område, beträffande vilket förordnande av nu nämnt slag meddelats, borde förordnandet direkt på grund av lagen förfalla vad anginge den sålunda planlagda marken. För övrigt borde för­ ordnandet även kunna återkallas av Konungen genom särskilt beslut, när förhållandena det påkallade.

Såsom nyss antytts skulle inom område, för vilket meddelats förordnande enligt den föreslagna lagen, jorddelningslagens regler icke tillämpas utan undantag. Dessa undantag skulle dock endast i mycket ringa mån beröra de materiella rättsreglerna. I sådant avseende ha de sakkunniga funnit till­ räckligt, att det i enlighet med 5 kap. 17 § fastighetsbildningslagen med- gives att avstyckning sker från mark som ej ingår i fastighetsindelning.

Med avseende å de regler som röra förrättningen och fastställelseförfa- randet ha fastighetsbildningssakkunniga emellertid ansett undantag böra göras från jorddelningslagens bestämmelser i skilda hänseenden; i stället skulle då trots meddelat förordnande fastighetsbildningslagens regler allt­ jämt gälla. Enligt förslaget skulle sålunda fastställelseprövningen i regel an­ komma på de i fastighetsbildningslagen angivna myndigheterna, således i städer som ej lyda under landsrätt på magistraten och eljest på länsstyrel­ sen. De sakkunniga ha som skäl härför anfört, att det åtminstone vad an­ ginge städer med magistrat skulle innebära ett av grunderna för reformen icke betingat avsteg från hittills gällande principer, om man från magistraten till länsstyrelsen överflyttade uppgifterna att fungera som fastställelse- myndighet vid avstyckning.

De sakkunniga ha ansett, att sättet för anhängiggörande av avstyck- ningsärende borde vara detsamma inom hela stadens respektive samhällets område. Särskild bestämmelse skulle således erfordras om att i detta avse­ ende fastighetsbildningslagen skall gälla. Ansökan skulle således ingivas till byggnadsnämnden, som hade att överlämna ansökningen till förrättnings-

Kungi. Maj:ts proposition nr 20

13

man. Det bleve då till byggnadsnämnden som förrättningsmannen skulle göra anmälan, därest han funne sig jävig.

Ej heller beträffande behörighet att verkställa avstyckning ha fastighets- bildningssakkunniga ansett tillräckliga skäl föreligga att avvika från fastig­ hetsbildningslagens regler. Man syntes kunna förutsätta, anföra de sakkun­ niga, att vederbörande myndigheter tillsåge, att bland de personer som antoges till mätningsmän eller andra avstyckningsförrättare i städer och samhällen med områden av nu ifrågavarande slag funnes jämväl sådana, åt vilka avstyckningsförrättningar inom dessa områden kunde anförtros, och att effektiv jordpolitisk kontroll åstadkommes särskilt genom överlant­ mätarens granskning.

De sakkunniga ha ansett, att konceptakterna borde förvaras hos bygg­ nadsnämnden även vid avstyckningar inom det område förordnande om landsreglernas tillämplighet avsåge. Fastighetsbildningslagens stadgande härom liksom även denna lags föreskrifter rörande skyldighet att under­ rätta denna nämnd och registerföraren om fastställelse å avstyckning och om sammanläggning ha ansetts böra bibehållas. Härav betingade undantag ha intagits i den föreslagna lagen.

I de sakkunnigas utredning har berörts frågan, huru skall förfaras då ifrågasatt fastighetsbildning skulle angå mark å ömse sidor om gränsen för det i Konungens förordnande angivna området. Det vore enligt de sakkun­ niga fullt klart, att avstyckning icke skulle betraktas såsom fallande inom området, med mindre någon del av den mark som avstyckades tillhörde detta, men däremot alltid i motsatt fall. Särskild bestämmelse härom har icke ansetts behövlig. Däremot erfordrades enligt de sakkunnigas mening en tolkningsbestämmelse för de fall, då fastighetsbildningen innefattade sammanläggning av fastigheter eller fastighetsdelar, av vilka vissa men icke alla vore belägna inom det område förordnandet gällde. Det syntes icke föreligga skäl att förbjuda sammanläggning endast därför att den skulle ske över dylik gräns. Fastighetsbildningsärendet borde i detta fall i sin helhet bedömas och behandlas efter de regler som gällde för nyssnämnda område; med fastighetsbildningsärendet förstode de sakkunniga här även de av­ styckningar som eventuellt skulle ske för sammanläggningen. I detta spe­ ciella fall skulle således de nya reglerna kunna komma att få tillämplighet även inom stadsplanelagt område.

Särskilda bestämmelser ha ansetts böra upptagas i lagen för reglering av frågan hur ett förordnande av förevarande slag eller återgång av sådant förordnande skall inverka på redan anhängiggjorda ärenden, alltså ett slags övergångsbestämmelser till förordnandena. De sakkunniga anföra, att denna reglering kunde i varje särskilt fall, som vore föremål för Konungens pröv­ ning, ske vid förordnandets meddelande eller återkallande och sålunda ut­ göra en del av beslutet; lämpligare syntes dock vara att bestämmelserna meddelades en gång för alla i själva lagen. Endast på detta sätt bleve även det fall reglerat, då förordnandet automatiskt helt eller delvis förfölle genom utsträckning av stadsplan. Tidpunkten för ansökningen om av­

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

styckning syntes icke böra vara avgörande, då en sådan regel lätteligen skulle betaga reformen för mycket av dess effektivitet. Att anknyta till tid­ punkten då tillstånd till avstyckning gåves syntes ej heller lämpligt, enär 5 kap. fastighetsbildningslagen ej omnämnde något under förrättning med­ delat tillståndsbeslut och bestämmelsen sålunda skulle innebära detsamma som att ändringen beträffande de rättsregler, som skulle följas vid avstyck­ ningen, finge verkan jämväl för alla avslutade ehuru ej ännu fastställda förrättningar. Beträffande avstyckning syntes därför frågan böra bero på om förrättning börjats eller ej. Vidkommande sammanläggning åter syntes tidpunkten för ansökningen kunna få bli avgörande, dock att där avstyck­ ning och sammanläggning behövde kombineras, jämväl sammanläggnings- ärendet borde behandlas och bedömas efter det komplex av regler som vore tillämpligt å avstyckningsärendet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts ha de sakkunniga upprättat förslag till lag med vissa bestämmelser om fastighetsbildning inom särskil­ da områden av städer och samhällen. Förslaget torde få fogas såsom Bilaga

A till detta protokoll.

I första stycket av detta förslag stadgas, att beträffande avstyckning av jord och sammanläggning av fastigheter inom icke stadsplanelagt område i stad eller samhälle, där enligt lagen om fastighetsbildning i stad bestäm­ melser i samma lag skola gälla, Konungen äger förordna, att i stället de för landet meddelade stadgandena skola med vissa i det följande angivna un­ dantag äga tillämpning, intill dess förordnandet återkallas eller stadsplan fastställts.

De åsyftade undantagen angivas i andra stycket. Där föreskrives sålunda, att förordnande enligt första stycket icke medför ändring i vad i fastig­ hetsbildningslagen finnes stadgat därom, att avstyckning må ske jämväl från mark, som ej ingår i fastighetsindelning, samt angående ansökan om avstyckning, behörighet och förordnande att verkställa avstyckningsförrätt- ning, förfarandet då förrättningsman finner sig jävig, underrättelse till re­ gisterförare och byggnadsnämnd samt förvaring av konceptakt. I annan under landsrätt icke lydande stad än Stockholm skola, oavsett förordnande som i första stycket sägs, de uppgifter beträffande avstyckning och avstyck- ningsplan, vilka enligt de för landet gällande bestämmelserna ankomma å Konungens befallningshavande, fullgöras av magistraten, över vars beslut må anföras besvär i den ordning, som är bestämd för överklagande av för­ valtningsmyndigheters och ämbetsverks beslut.

Enligt stadgande i tredje stycket skola, då ifrågasatt sammanläggning avser mark såväl inom som utom det område, som inbegripits under för­ ordnandet, frågorna om sammanläggningen och om avstyckning som på­ kallas för densamma handläggas och bedömas, som om förordnandet gällt all den i sammanläggningen ingående marken.

I fjärde stycket regleras frågan, hur ett förordnande av förevarande slag eller återgång av sådant förordnande skall inverka på redan anhängiggjor- da ärenden. Har förordnande enligt lagen meddelats eller har sådant för­

Kungi. Maj.ts proposition nr 20.

15

ordnande sedermera upphört att gälla, skall detta förhållande icke inverka å avstyckningsärende, däri förrättning dessförinnan börjats, eller å ärende rörande sammanläggning, som tidigare sökts eller varav avstyckningsärende som nyss nämnts är beroende.

Slutligen är i förslagets sista stycke föreskrivet, att anteckning om för­ ordnande enligt lagen samt återkallelse av sådant förordnande skall verk­ ställas i fastighetsregistret.

Fastighetsbildningssakkunniga ha framhållit, att om på nu angivet sätt garanti vunnes för att den vanliga officiella fastighetsbildningen ej ägde rum utan jordpolitisk kontroll, där sådan erfordrades, motsvarande emellertid icke gällde den särskilda fastighetsbildning, som av magistraten resp. de i 7 kap. 15 § fastighetsbildningslagen omförmälda myndigheterna skall före­ tagas enligt 9 § i samma kapitel, alltså stadsägoområdets indelning i stads- ägor i samband med det första uppläggandet av fastighetsregister för om­ rådet. De sakkunniga ha därför funnit vissa ändringar behövliga i nämnda lagrum ävensom i kapitlets 10 § rörande fastighetsregistrets uppläggande och förande. Av de sakkunniga har med hänsyn härtill även upprättats förslag till lag om ändrad lydelse av 7 kap. 9 och 10 §§ lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighetsbildning i stad. Innebörden av de här föreslag­ na ändringarna är följande.

17 kap. 9 § fastighetsbildningslagen angives efter vilka nor­ mer stadsägoområdet skall indelas i särskilda stadsägor vid fastighetsre­ gistrets uppläggande. Som regel gäller, att vid fastighetsindelningens be­ stämmande såsom särskild stadsäga skall anses område, som vid mätnings- förrättning utlagts såsom särskild fastighet eller som eljest i ägarens hand må anses såsom särskild fastighet. Men från denna regel göras åtskilliga viktiga undantag. Om område till olika fysiska delar tillhör skilda ägare eller om viss ägovidd av området är särskilt intecknad eller eljest särskilt häftar för fordran eller annan rättighet, skall varje sådan del anses såsom en stadsäga (9 § andra stycket). Även om det förut finns en registrerad fastighetsindelning, såsom t. ex. då för område som redovisats i jordre­ gistret i stället upplägges fastighetsregister enligt fastighetsbildningslagen, tillmätes sålunda, såsom de sakkunniga påpekat, rent privata delningar av jordregisterfastigheterna i nu förevarande hänseende i motsats mot vanliga regler verkan såsom laga delningar. Genom lagändring 1930 har man dock frånkänt sämjedelningar som skett efter 1927 dylik betydelse och föreskri­ vit, att fastigheten utan avseende å sämjedelningen skall upptagas såsom en enda stadsäga (9 § andra stycket). Enligt sjätte stycket i det nu om­ nämnda lagrummet intaga vidare vissa rättssubjekt — kronan, staden, all­ män inrättning och stiftelse — den särställningen, att på framställning av jordägare som hör till denna kategori hans fastighet vanligen må upptagas som flera fastigheter, ändå att så ej skulle vara lovligt enligt övriga regler.

Enligt fastighetsbildningssakkunnigas mening bör en på privat väg före­ tagen jorddelning icke få inom område, för vilket meddelats förordnande

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

enligt den föreslagna lagen, tillmätas den betydelse som den för närvarande tillagts i fastighetsbildningslagen. I de sakkunnigas förslag till ändring i 7 kap. 9 § har därför till delta lagrum fogats ett nytt stycke, däri till en början utsäges att, där Konungen förordnat att beträffande avstyckning och sammanläggning de för landet meddelade bestämmelserna skola äga tillämpning, skall inom det område förordnandet gäller fastighetsindelning som avses i paragrafen verkställas i enlighet med den bestående fastighets­ indelningen. Från denna regel göres dock i förslaget undantag såtillvida att, där fastighet på grund av sämjedelning som kommit till stånd före år 1928 eller fång som skett före nu nämnda år tillhör flera, vilka var för sig äga viss å marken bestämd ägovidd, varje sådan fastighetsdel skall uppta­ gas såsom en stadsäga. Vad sålunda stadgats skall i fall, då fastighet är belägen delvis inom och delvis utom det område förordnandet gäller, till- lämpas beträffande fastigheten i dess helhet.

I sin motivering av förslaget i denna del ha de sakkunniga till en början anmärkt, att den stora betydelse för den officiella fastighetsindelningen som arealöverlåtelser fått genom 7 kap. 9 § i jämförelse med vad som gällde en­ ligt reglerna för landsbygden syntes bero på frånvaron av jordpolitisk kon­ troll vid avstyckning enligt fastighetsbildningslagen. De sakkunniga anföra vidare.

Emellertid kommer frågan tydligen i annat läge, om de sakkunnigas ovan avgivna förslag förverkligas. För att den nya lagstiftningen icke skall till stor del förfela sitt syfte och kanske just de avstyckningar, som vägrats av jordpolitiska skäl, medan vederbörande område lydde under landsrätt, och enligt förslaget fortfarande skulle vara otillåtliga, ehuru området inkorpo­ rerats eller eljest förvandlats till stadsägor, dock i realiteten utan vidare skola äga rum genom arealöverlåtelsers godkännande såsom fastighets­ bildande vid indelning enligt 7 kap. 9 §, måste man antingen införa jord­ politisk kontroll vid själva denna indelning eller ock meddela föreskrift av innebörd att den bestående fastighetsindelningen skall följas utan avseende å arealöverlåtelser, som ej legaliserats. Sistnämnda metod att få till stånd den erforderliga kontrollen är enklast och bäst förenlig med de sakkunnigas förslag i övrigt och med förfaringssättet vid 1930 års förberörda lagänd­ ring beträffande sämjedelningar samt synes vara att rekommendera.

Med den bestående fastighetsindelningen får tydligen i fall, då inkorpo­ reringen eller samhällsbildningen medför tillämpning av lagen om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. in., förstås fastighetsindel­ ningen sådan den gestaltar sig efter den ändring däri, vartill denna lag föranleder.

Om gränsen för det område, Konungens förordnande avser, i visst fall ej kan följa fastighetsgränser utan en fastighet kommer att ligga delvis inom och delvis utom området, skulle kunna uppstå kollision mellan de olika reglerna för vad som skall registreras såsom särskilda fastigheter. För detta fall synas de för ifrågavarande område gällande reglerna böra följas beträffande hela fastigheten.

Som man icke torde böra för städer och fastighetsregistersamhällen in­ föra den på landet fortfarande i vissa fall bestående möjligheten att få verkställda arealöverlåtelser legaliserade genom avsöndring eller ägostyck­ ning och då ej heller ett Konungens förordnande om tillämplighet av de för landsbygden gällande avstyckningsreglerna bör innebära strängare jord­

Kunpl. Maj.ts proposition nr 20.

17

politiska villkor för jorddelning än om området förblivit under landsrätt, synes erforderligt att låta de äldre arealöverlåtelser, beträffande vilka av- söndrings- eller ägostyckningsinstituten kunnat begagnas, intaga en sär­ ställning vid fastighetsindelning enligt 7 kap. 9 § fastighetsbildningslagen. Ehuru jämväl för avsöndring och ägostyckning under vissa omständigheter inträda särskilda jordpolitiska villkor, synes det icke behöva möta för stora betänkligheter att i nu förevarande hänseende likställa alla arealöverlå­ telser, som skett före 1928, och alltså vid nyssnämnda fastighetsindelning utan vidare godtaga dem. Härigenom skulle bestämmelserna komma att korrespondera mot vad som gäller om sämjedelning, för vars vidkommande ju är av avgörande betydelse huruvida den privata jorddelningen skett före eller efter 1928 års ingång. Skulle man endast se till vad verkan privat del­ ning medfört enligt landsreglerna, borde ju reformen inbegripa även sämje- delningar, så att dessa, oavsett när de tillkommit, skulle lämnas utan av­ seende vid fastighetsindelningen för registreringsändamål. Något sådant vilja de sakkunniga icke förorda, så mycket mindre som de sakkunniga mena, att man jämväl för landsbygdens del måste vid en blivande allmän revision av registreringsväsendet tillmäta äldre privata men civilrättsligt giltiga avtal om äganderätt till jord större betydelse än enligt gällande be­ stämmelser om vad som skall registreras såsom fastigheter.

På sätt ovan berörts är det icke blott sämjedelningar och arealöverlåtel­ ser (under vilket uttryck de sakkunniga här inbegripa även andra fång av fysisk del av fastighet) som enligt 7 kap. 9 § fastighetsbildningslagen kunna leda till att fastighet i en bestående officiell fastighetsindelning vid förfarande enligt samma lagrum utlägges såsom flera fastigheter. Även vissa särskilda rättigheter till blott fysisk del av fastighet skola föranleda dylik åtgärd. Men om man nu icke ens låter särskild äganderätt till fastig­ hetsdel medföra att fastigheten upptages såsom olika fastigheter, synas än mindre sekundära rättigheter till fastighetsdel kunna få åstadkomma dylikt resultat. Även härutinnan torde alltså undantag böra stadgas beträf­ fande sådana områden, där avstyckningsvillkoren enligt Konungens för­ ordnande skola vara de för landsbygden gällande.

Vidare märkes att enligt nyssnämnda lagrum vissa rättssubjekt intaga den särställning att på framställning av jordägare, som hör till denna kategori, hans fastighet vanligen må upptagas som flera fastigheter, ändå att så ej skulle vara lovligt enligt övriga regler. Undantagsställningen till­ kommer visserligen endast »kronan, staden, allmän inrättning eller stif­ telse», men som denna begränsning icke innefattar garanti för de jordpo­ litiska intressenas tillbörliga beaktande och ifrågavarande rättssubjekt ej heller enligt jorddelningslagen äga större frihet än andra jordägare att be­ stämma om delning av sina fastigheter, bör enligt de sakkunnigas mening även nu förevarande bestämmelse sättas ur tillämpning, såvitt angår de områden, som förslaget avser.

I 7 kap. 10 § fastighetsbildningslagen meddelas vissa be­ stämmelser om fastighetsregistrets första uppläggande och fortsatta förande. Lagrummet anger ej blott vad som skall såsom enheter redovisas å sär­ skilda upplägg i registret utan reglerar även den i förevarande avseende vida viktigare frågan vad som i registret skall upptagas såsom särskild fastig­ het. Beträffande mark av stadsägonatur är principen i detta hänseende helt naturligt, att registret skall uppläggas i enlighet med den fastighets­ indelning som just för ändamålet skall företagas enligt 9 t; och att seder­ mera för ändringar i denna indelning förutsättes »laga» fastighetsbildning,

2

Hiliani/ till riksilai/nis [iroloLoll 19 IS. I samt-

.Nr

'JO.

18

Kanyl. Maj:ts proposition nr 20.

d. v. s. sådana officiella åtgärder som tillerkänts fastighetsbildande

verkan. Enligt paragrafens sista stycke skall dock, såvida område som

där avses tillhör flera som var för sig äga viss å marken bestämd lott, varje

sådan lott anses såsom en enhet. Vad sålunda är stadgat skall äga motsva­

rande tillämpning, där viss ägovidd av området är särskilt intecknad eller

eljest särskilt häftar för fordran eller annan rättighet.

Såsom de sakkunniga anfört skulle de jordpolitiska intressen man vill

skydda genom nu förevarande lagförslag icke beröras av registreringsbe-

stämmelserna, blott regeln att privata nybildningar ej må legaliseras direkt

genom registrering i allo upprätthölles. Bestämmelserna i 10 § måste emel­

lertid, framhålla de sakkunniga, anses innehålla undantag från denna re­

gel. Paragrafens sista stycke kunde svårligen förstås annorlunda än att vid

registrering av vissa laga fastighetsbildningar, fastighet skall upptagas i

registret såsom olika fastigheter, i den mån den i avseende å rättsförhål­

landena uppdelats på privat väg. Denna bestämmelse utgjorde enligt de

sakkunnigas uppfattning ett onödigt avsteg från principen och stode, vad

anginge sämjedelning som skett efter 1927, tydligen illa i överensstäm­

melse med 1930 års förut omnämnda lagändring i 9 §. Som bestämmelsen

även kunde lända till skada för det jordpolitiska intresset, ha de sakkun­

niga föreslagit, att sista stycket i 10 § upphävdes. De sakkunniga ha icke

ansett lämpligt att i detta fall begränsa reformen till de områden, där

jordpolitiskt skydd vore särskilt behövligt.

Fastighetsbildningssakkunniga ha slutligen ansett böra framhållas, att de

avgivna förslagen förutsatte att Kungl. Maj :t redan i sammanhang med

beslut, som medförde att fastighetsregister enligt de för stad gällande be­

stämmelserna skulle uppläggas, komme att taga under omprövning, hu­

ruvida förordnande jämlikt den föreslagna särskilda lagen behövde med­

delas, så att de båda ärendena kunde sammankopplas och icke onödigtvis

fastighetsbildning, som stode i strid mot de nu ifrågavarande intressena,

komme till stånd, innan hinder däremot hunnit tillskapas. Beträffande re­

dan verkställda inkorporeringar och stads- och samhällsbildningar syntes

kunna antagas, att en gemensam undersökning — utöver den som redo­

visats i de sakkunnigas utredning — komme att äga rum till utrönande av

var behov av förordnande jämlikt den särskilda lagen erfordrades.

Yttrandena.

Över fastighetsbildningssakkunnigas förslag ha efter remiss yttranden

avgivits av rikets hovrätter, kammarkollegiet, byggnadsstyrelsen, lantmä-

teristyrelsen, egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs,

Västernorrlands och Västerbottens län, svenska stadsförbundet, förening­

arna Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare samt svenska

kommunal-tekniska föreningen.

Kungl. Maj ds proposition nr 20.

19

Länsstyrelserna ha envar bifogat utlåtande av överlantmätaren i länet, varjämte av länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs och Västerbottens län överlämnats yttrande av länsarkitekten i länet.

Beträffande behovet av den ifrågasatta lagstiftningen ha nära nog samtliga remissinstanser, vilka uttalat sig härom, vitsordat att lagstiftningsåtgärder vore påkallade i den av de sakkunniga angivna riktningen. Endast koinmunal-tekniska föreningen har icke funnit något sådant behov föreligga.

Egnahemsstyrelsen, som inhämtat yttrande i ämnet av egnahemsnämn­ derna, har uppgivit, att nämnderna i stort sett icke kunnat förmärka att trots frånvaron av jordpolitisk kontroll i avseende å avstyckningar inom här ifrågavarande delar av städer och samhällen ur jordpolitisk synpunkt olämplig fastighetsbildning förekommit. Det oaktat och då otvivelaktigt en allvarlig fara för uppkomsten av sådan olämplig fastighetsbildning förelåge och undan för undan stegrades, framför allt genom städernas alltmera om­ fattande inkorporeringar av områden med landsbygdsstruktur, funne egna­ hemsstyrelsen förtänksamheten böra bjuda, att en lagstiftning av i princip sådant innehåll som de sakkunniga föreslagit genomfördes. Överlantmä­ taren i Örebro län har uttalat, att det syntes av fastighetsbildningssakkun- nigas utredning klart framgå, att en lagändring vore erforderlig; detta kunde för Örebro läns vidkommande vitsordas, då vissa ur jordpolitisk synpunkt uppenbart olämpliga avstyckningar redan förekommit där. Läns­ styrelsen och överlantmätaren i Kopparbergs län ha vitsordat behovet av särskilda bestämmelser till skydd för jordbruken inom städer och samhäl­ len, varvid länsstyrelsen tillagt, att behovet av dylika bestämmelser syntes ytterligare accentueras genom de sammanslagningar av städer och kring­ liggande landskommuner som kunde förväntas komma att äga rum genom den nu pågående revisionen av kommunindelningen i riket. Såsom exempel inom länet kunde länsstyrelsen nämna, att Säters landskommun ifråga­ satts komma att sammanläggas med Säters stad, varvid omfattande rent agrara områden komme att ingå i staden. Även länsstyrelsen och överlant­ mätaren i Västernorrlands län ha funnit lagändringarna i hög grad på­ kallade. Överlantmätaren i Västerbottens län har uttalat, att behovet av regler till förhindrande av olämplig avstyckning allmänt gjort sig gällan­ de, sedan utvecklingen lett därhän att stora områden av ren landsbygds­ struktur ingått i nybildning av samhällen och vid inkorporering. Ur jord­ politisk synpunkt framstode det som oegentligt att de jordpolitiska reg­ lerna skulle sättas ur kraft enbart därför att områdena kommit under an­ nan administration. Svenska stadsförbundet har funnit, att den utveckling som ägt rum krävde ett ingripande från lagstiftningens sida för att före­ bygga olämplig fastighetsbildning inom här ifrågavarande områden.

I några yttranden har berörts frågan, huruvida icke en lagstiftning i äm­ net borde anstå till den tillämnade revisionen av fastighetsbildningslagen.

Lanimäteristyrelsen har velat framhålla, att förevarande lagstiftnings­

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

fråga icke vore ny. Styrelsen hade tidigare uppmärksammat och följt de

företeelser som givit anledning till lagförslaget. Då emellertid någon ten­

dens att utnyttja fastighetsbildningslagens brist på jordbrukspolitiska be­

dömningsgrunder i obehörigt syfte dittills icke visats föreligga, hade sty­

relsen för sin del ansett att åtgärder för reglering av detta problem kunnat

anstå för att ordnas i samband med den allmänna överarbetning av fastig­

hetsbildningslagen som likväl vore förestående. Såvitt framginge av sty­

relsens erfarenhet kunde de fall från Sollefteå som legat till grund för

väckta motioner och för riksdagens framställning om utredning i ämnet

betraktas såsom isolerade företeelser. Att viss risk kunde föreligga för

uppträdande även inom andra samhällen av liknande företeelser vore emel­

lertid oemotsägligt. Styrelsen hade sålunda icke något att erinra mot att

bestämmelser av föreslagen natur bleve gällande. Häradshövdingföreningen

har ansett det principiellt riktigt, att de restriktiva villkor för fastighets­

bildning som jorddelningslagen uppställde gjordes gällande även för de

jordbruksområden som kommit att lyda under den för städerna gällande

lagstiftningen om fastighetsbildning. Visserligen låge det närmast till hands

att uppskjuta genomförandet av därför erforderliga bestämmelser till be­

handling i samband med revisionen av gällande lagstiftning om fastighets­

bildning. Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört om den fara för en

från jordpolitisk synpunkt olämplig delning som ett dylikt uppskov skulle

innebära, ansåge föreningen dock skäl saknas att motsätta sig en provi­

sorisk lagstiftning i ämnet.

Såsom förut omnämnts har kommunal-tekniska föreningen ställt sig

avvisande till den föreslagna lagstiftningen. Föreningen hade icke kunnat

finna, att här förelåge någon fara för olämplig fastighetsbildning. Däremot

vore det, såsom fastighetsbildningssakkunniga påpekat redan i sitt 1944

avgivna betänkande med förslag till ändringar i jorddelningslagen in. in.,

riktigt att 5 kap. fastighetsbildningslagen behövde revideras. Denna revi­

sion syntes också föreningen snarast böra vidtagas, varvid erforderliga be­

stämmelser rörande avstyckning för jordbruksändamål kunde införas. Flera

av de restriktioner, som nu av de fastighetsbildningssakkunniga föresla­

gits, erfordrades emellertid även vid annan fastighetsbildning, t. ex. vid av­

styckning för bostads- och vägändamål, ehuru de då måhända behövde ut­

formas något annorlunda i detaljerna. Samtliga restriktioner och ändringar

syntes därför böra utformas och utarbetas samtidigt. Upprepade lagänd­

ringar vore olämpliga. Föreningen kunde alltså icke tillstyrka, att ifråga­

varande förslag upphöjdes till lag.

Beträffande sättet för reformens genomförande har den

av de sakkunniga föreslagna metoden i allmänhet vunnit gillande i de av­

givna yttrandena. De sakkunnigas lösning har sålunda biträtts eller lämnats

utan erinran i de utlåtanden som avgivits av Göta hovrätt, hovrätten över

Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, kammarkollegiet, bygg­

nadsstyrelsen, egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs och Väster­

bottens län, överlantmätarna i Kopparbergs och Västernorrlands län samt

21

föreningarna Sveriges häradshövdingar och Sveriges stadsdomare. Svea hov­ rätt har ansett, att den av de sakkunniga förordade metoden kunde god­ tagas såsom ett provisorium. Det hade emellertid enligt hovrättens mening i och för sig varit att förorda, att erforderliga jordpolitiska regler infördes i fastighetsbildningslagen och att sammanläggningsinstitutet utbyggdes.

Man skulle därigenom automatiskt träffa de fall, där de nya reglerna hade att fylla sitt syfte, och icke nödgas genomföra geografiska uppdelningar som tid efter annan skulle behöva ändras. En liknande uppfattning har kommit till uttryck i det utlåtande som avgivits av kommunal-tekniska föreningen.

I några yttranden har i detta sammanhang betonats önskvärdheten av att man i fortsättningen snävare begränsade de landsområden som införli­ vades med städer och samhällen. Lantmäteristgrelsen — som icke haft något att erinra mot den föreslagna lösningen av förevarande problem — har dock framhållit, att man om möjligt borde undvika att bilda städer och samhällen med överskott av jordbruksjord. Tydligt vore, att om städer och samhällen icke tillfördes mera jord än som erfordrades för att tillgodose den urbana bebyggelsens intressen och lämplig reserv därutöver, så skulle föreliggande problem överhuvud icke uppstå, och det skulle sålunda ej hel­ ler vara erforderligt att anordna den dualism som förslaget innebure. Un­ der nu rådande förhållanden syntes det ock vara lättare än förr att und­ vika överstora samhällsbildningar. Bebyggelsen vore numera även på lands­ bygden reglerad under sådana former, att inkorporering endast i syfte att förebygga s. k. kåkstadsbildning knappast kunde anses erforderlig. Beslutet i kommunindelningsfrågan av 1946 års riksdag innebure dessutom ett så betydelsefullt avsteg från dittills rådande hänsyn till traditionella indel- ningsförhållanden, att även bedömningen av blivande inkorporeringsären- den borde påverkas av den nya uppfattning åt vilken givits uttryck genom riksdagens beslut. Även svenska stadsförbundet har uttalat betänkligheter mot tendensen att med städer och andra stadssamhällen införliva stora om­ råden av landsbygds natur. Kommunal-tekniska föreningen har funnit det beklagligt, att någon utredning icke förebragts rörande den lösning av före­ liggande spörsmål som kunde erbjuda sig genom en begränsning av de om­ råden som bleve inbegripna i städer och samhällen.

Några remissinstanser ha ansett det av de sakkunniga förordade syste­ met mindre lämpligt och i stället ifrågasatt, om det icke vore riktigare att anknyta till reglerna om fastighetsregistrering och i erforderlig utsträck­ ning begränsa området för tillämpningen av bestämmelserna om fastighets­ register för stad; jorddelningslagen skulle då automatiskt bliva tillämplig inom områden för vilka sådant register icke skulle uppläggas.

Övcrlanlmåtarcn i Örebro län har härom anfört följande.

Den i och för sig enklaste och närmast till hands liggande utvägen, näm­ ligen att låta registreringen av fastigheter ske enligt förordningen om jord- register, har av de sakkunniga avvisats bl. a. på grund av att det skulle vara »oegentligt att sålunda rätta bestämmelserna om registreringen efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

omständigheter, som icke inverka på lämpligheten av den ena eller andra formen för densamma». Det torde emellertid förhälla sig så, att det är i huvudsak samma omständigheter, som äro bestämmande för lämpligheten av det ena eller andra registreringssystemet och för behovet av jordpolitiska restriktioner beträffande fastighetsbildning. Det torde nämligen vara den stadsmässiga bebyggelsen och de därtill hörande särskilda förhållandena med avseende å fastighetsindelning, planering och fastighetsbildning, som utgjort motiv för det omständligare och mera detaljerade registrerings­ systemet enligt 7 kap. fastighetsbildningslagen, och del är samma förhål­ landen — och inga andra — som motivera slopande av de jordpolitiska restriktionerna beträffande avstyckning. Med hänsyn härtill synes det inga­ lunda vara oegentligt att söka lösningen av den nu förevarande frågan ge­ nom begränsning av de områden, för vilka fastighetsregistreringen skall ske enligt 7 kap. fastighetsbildningslagen, till sådana delar av städer och samhällen, inom vilka stadsmässig bebyggelse finnes eller är att förvänta. Om liksom för närvarande jorddelningslagen erhåller tillämpning å områ­ den för vilka jordregister föres, erhålles härigenom en lämplig reglering av fastighetsbildningen även ur jordbruks- och skogsbrukssynpunkt, och sam­ tidigt skulle fastighetsregistreringen smidigt kunna på lämpligt sätt an­ passas efter varierande förhållanden. Det nuvarande systemet, enligt vilket 7 kap. fastighetsbildningslagen gäller för stads hela område och förordnande om förande av fastighetsregister förutsättes kunna meddelas endast för köping eller samhälle i dess helhet, är nämligen i och för sig icke tillfreds­ ställande. —

Visserligen skulle den ovan berörda anordningen icke innebära någon lösning av den förevarande frågan om införande av jordpolitiska restrik­ tioner beträffande städer och samhällen, där fastighetsregister enligt de för stad gällande reglerna redan upplagts. Men då de flesta större stads- och köpingsbildningar samt inkorporeringar, varom det här är fråga, skett under de senaste åren, torde fastighetsregister enligt stadsreglerna ännu icke ha hunnit uppläggas för större delen av de områden frågan gäller.

Länsstyrelsen i Örebro län och länsarkitekten i samma län ha instämt i överlantmätarens yttrande. Även överlantmätaren i Västerbottens län har ansett den lösning som angivits av överlantmätaren i Örebro län vara att föredraga. Styrelsen för svenska stadsförbundet har ansett, att en viss tvek­ samhet kunde göra sig gällande beträffande lämpligheten av den utav fas- tighelsbildningssakkunniga valda metoden. Det kunde enligt styrelsens me­ ning ifrågasättas, om icke eu enklare och mera rationell lösning av spörs­ målet skulle kunna vinnas genom att vid förordnande enligt de sakkunni­ gas förslag låta registreringen av fastigheterna inom de områden varom här vore fråga ske enligt förordningen om jordregisler, varigenom jorddel­ ningslagen — med de undantag varom särskilt förordnades — bleve auto­ matiskt tillämplig å dessa områden. Styrelsen ville dock icke motsätta sig, att förslaget lades till grund för en provisorisk lagstiftning i ämnet.

Beträffande den ifrågasatta metoden att genom olika regislreringssätt för olika delar av städer och samhällen eller för områden som tillföras stad eller samhälle skilja de ur jordpolitisk synpunkt aktuella områdena från övriga delar av staden eller samhället har lantmäteristyrelsen i sitt ytt­ rande uppgivit, att styrelsen ansett sig böra pröva även denna utväg men

23

att styrelsen funnit, att även en sådan anordning skulle karakteriseras av samma gränsdragningsproblem som den av de sakkunniga föreslagna. An­ ordningen skulle dessutom, exempelvis i mån av stadsplanens utvidgning, innebära en betydande omgång i form av överföringar från den ena re­ gistertypen till den andra. Häradshövdingföreningen har gentemot den nu omnämnda metoden anfört, att det överhuvud taget icke kunde anses önsk­ värt att begränsa användningen av det mera avancerade, på kataster grun­ dade system som låge till grund för stadsfastigheternas registrering.

Vad härefter angår utformningen av förslaget till lag med vissa be­ stämmelser om fastighetsbildning inom särskilda o m- råden av städer och samhällen har i vissa yttranden berörts frågan om avgränsningen av ifrågavarande områden. Lantmåteristyrelsen har ansett sig böra framhålla vikten av att de urbana in­ tressena från början tilldelades det utrymme, som med hänsyn till om­ ständigheterna i varje särskilt fall finge anses erforderligt för bedömbar framtid. Enär behovet av sådant utrymme starkt påverkades av lokala förutsättningar och syftemål, syntes det också angeläget, att de kommu­ nala instanserna tilldelades behörigt inflytande å gränsdragningen i fråga. Även svenska stadsförbundet har ansett det vara av väsentlig betydelse, att bestämmelserna icke tillämpades på sådant sätt, att samhällenas egen markpolitik försvårades. Förordnande om jorddelningslagens tillämpning borde icke omfatta andra områden än sådana, som kunde förväntas under beräknelig framtid bibehålla karaktären av jordbruksmark eller enligt för samhällets utveckling uppgjorda planer vore avsedda för jordbruksända­ mål. Samhällena borde få möjlighet att göra sitt inflytande gällande vid bestämmandet av gränserna för områdena.

Å andra sidan har överlantmätaren i Västernorrlands län framhållit vik­ ten av att det område, inom vilket landsreglerna skulle gälla, finge lämp­ lig utformning. Strävan borde därvid vara, att fastighetsbildningslagen skulle gälla för all den mark som nu och inom närmaste årtionden kunde bedömas komma att tjäna urbant ändamål. Förordnande om landsregier- nas tillämpning skulle omfatta all annan mark.

Stadsdomareföreningen har i denna fråga anfört följande.

Såsom lagförslaget utformats är det icke begränsat till stadsområden, till­ komna genom inkorporering, och saknas väl också anledning till att så sker. Däremot torde man avse, att om förordnande utfärdas om jorddel­ ningslagens tillämplighet i hithörande avseenden, förordnandet alltid skall avse ytterområdet intill stadsplanegränsen. Det kan ifrågasättas, om detta alltid är lämpligt. Andra planinstitut — såsom stomplan och framför allt den av stadsplaneutredningen föreslagna generalplanen — kunna giva an­ ledning till att jorddelningslagens tillämpningsområde bestämmes på ett snävare sätt. En jämkning härutinnan skulle måhända i åtskilliga fall kunna förebygga de av de sakkunniga uppmärksammade komplikationer, som eljest uppkomma beträffande fastigheter på gränsen mellan områden, där fastighetsbildningslagen resp. jorddelningslagen äro tillämpliga.

Det torde också i lagen böra uttalas — även om detta får anses ligga i sakens natur — att vederbörande stadssamhälles beslutande och i stads-

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

planeärenden förberedande organ ävensom fastighetsregistermyndighet skola

höras, innan förordnande om jorddelningslagens tillämpning inom utom-

plansområde utfärdas.

Kommunal-tekniska föreningen har funnit oklart, om staden eller sam­

hället skulle få något avgörande inflytande på gränsernas läge. Om staden

eller samhället icke skulle erhålla sådan rätt, kunde detta i hög grad för­

svåra stadens eller samhällets plan- och fastighetspolitik. Förordnande en­

ligt den föreslagna lagen borde enligt föreningens mening endast få avse

område, som i generalplan avsetts för jordbruksändamål eller ansetts ej

böra ingå i sådan plan. Skulle de jordpolitiska restriktionerna anses böra

gälla även för annan del av staden eller samhället, borde de icke begrän­

sas till visst fixerat område utan gälla för alla fastigheter, för vilka behov

därav förelåge. Såsom tidigare omnämnts har föreningen för dylikt fall

ansett, att restriktionerna borde ha sin plats i 5 kap. fastighetsbildnings­

lagen.

I detta sammanhang må anmärkas, att överlantmätaren i Västernorr-

lands län ifrågasatt, om icke jorddelningslagen i sin helhet — sålunda även

beträffande laga skifte, ägoutbyte, servitutsutbrytning och gränsbestäm-

ning — borde gälla inom de landsbygdsområden som åsyftades med lagen.

Någon olägenhet härav vore knappast att befara. Det syntes ur systematisk

och andra synpunkter mindre tilltalande, att jorddelningslagen och fas­

tighetsbildningslagen tillämpades vid sidan av varandra. I samband med

avstyckning företagen gränsbestämning skulle sålunda ske enligt reglerna

i 19 och 7 kapitlen i jorddelningslagen, medan gränsbestämning såsom sär­

skild förrättning skulle handläggas enligt 2 kapitlet i fastighetsbildnings­

lagen. Länsstyrelsen i länet har helt anslutit sig till vad överlantmätaren så­

lunda anfört.

överlantmätaren i Kopparbergs lån liksom även länsstyrelsen i länet har

uttalat, att vid utformningen av den nya lagstiftningen den s. k. Dalala­

gens bestämmelser borde bliva tillämpliga å sådan mark som låge i stor­

skifte.

Såsom tidigare anförts skulle i händelse av förordnande enligt den före­

slagna lagen de för landet gällande stadgandena äga tillämpning i stället

för fastighetsbildningslagens bestämmelser, dock med vissa undantag. I

vad dessa undantag avse behörighet för annan än lantmätare att verkställa

avstyckningsförrättning och för magistrat att fullgöra den eljest på läns­

styrelsen ankommande fastställelseprövningen ha de väckt gensaga i flera

remissutlåtanden. Vad först angår behörigheten att verkställa

avstyckningsförrättning har Svea hovrätt sålunda anfört föl­

jande.

De sakkunniga föreslå, att landsreglerna icke skola helt utan undantag

gälla för de i förordnandet angivna områdena. Bland annat skola stadsreg-

lerna gälla rörande förrättningsmans behörighet. Såsom de sakkunniga

jämväl antytt kunna städernas mätningsmän icke förväntas i allmänhet äga

tillräcklig erfarenhet i jordbruksekonomiska frågor. Detta synes hovrätten

böra leda till att endast lantmätare skall vara behörig att handlägga av-

25

styckningsärenden inom de områden, där landsreglerna ansetts böra gälla. Till jämförelse må framhållas stadgandet i 6 kapitlet 2 § fastighetsbild­ ningslagen, att laga skifte i städer och fastighetsregistersamhällen i prin­ cip skall verkställas av lantmätare. Mången gång beror det av en tillfäl­ lighet, om en viss fastighetsbildning genomföres i laga skiftes eller av­ styckningens form. Framhållas bör, att förrättningsman vid avstyckning icke har allenast den negativa funktionen att tillse, att de jordpolitiska restriktionerna beaktas. Han skall även positivt verka för att fastighetsin­ delningen blir lämplig, och han har att undersöka och lämna redogörelse för en hel del förhållanden, såsom boniteten hos skogsmark och betestill­ gång, på vilka fastställelsemyndigheten har att grunda sitt bedömande.

Liknande synpunkter som de nu anförda ha anlagts även av egnahems­ styrelsen, överlantmätarna i Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och

Västerbottens län samt häradshövdingföreningen. I dessa yttranden har vi­ dare framhållits, att den kontroll som enligt de sakkunnigas förmenande skulle åstadkommas särskilt genom överlantmätarens granskning icke kunde bli effektiv, överlantmätarens granskning måste grundas på sak­ uppgifter, inhämtade å ort och ställe av förrättningsman som hade utbild­ ning och erfarenhet i fråga om fastighetsbildning för jordbruks- och skogs- bruksändamål. Det kunde givetvis icke förutsättas, att överlantmätaren re­ gelmässigt skulle utöva kontroll genom egna undersökningar på platsen.

Även med avseende å fastställelsemyndigheten ha de nyss an­ givna remissinstanserna intagit en från sakkunnigförslaget avvikande ståndpunkt. Svea hovrätt har sålunda ansett starka sakliga skäl tala för att beträffande de områden om vilka vore fråga — uppenbarligen till övervä­ gande delen ren landsbygd — jorddelningslagens bestämmelser om fast- ställelsemyndighet för de fall, som ej omfattades av stadgandet i 21 kapit­ let 68 § jorddelningslagen, gjordes tillämpliga. Motsvarande skäl talade för enahanda ordning i fråga om samhällen med jordregister, vilka innefatta­ de jordbruks- eller skogsbygder. Då emellertid nu vore fråga om allenast provisorisk lagstiftning, ville hovrätten icke framställa något yrkande i förevarande hänseende. Det borde enligt hovrättens mening för övrigt kunna förväntas, att fastställelsemyndigheten i tveksamma fall inhämtade yttran­ de från lantmäteristyrelsen eller från egnahemsnämnd eller jordbrukskom- mission. Egnahemsstyrelsen har uttalat sig på likartat sätt. Även överlant­ mätarna i Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län ha ansett fastställelseprövningen böra ankomma på de reguljära jorddelnings- myndigheterna: överlantmätare, ägodelningsdomare och ägodelningsrätt. Till motivering härav har i det yttrande som avgivits av överlantmätaren i Örebro län anförts följande.

Det må framhållas, att det icke torde kunna anses lämpligt att länssty­ relsen, resp. magistraten kommer att fungera såsom fastställelsemyndighet inom områden, varom här är fråga. Såväl vid underställning av utlåtande angående tillstånd till avstyckning enligt 19 kap. 17 § jorddelningslagen som vid fastställelseprövning är det icke sällan nödvändigt alt verkställa syn på förrättningsstället för att den prövande myndigheten skall kunna bilda sig ett självständigt omdöme i ärendet. Detta förekommer nära nog

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

regelmässigt, när ägodelningsrätten är fastställelsemyndighet. Denna har

härvid att tillgå den ortskännedom och den erfarenhet i jordbruk och skogs­

bruk, som ägodelningsnämndemännen besitta och som i praktiken ofta

visat sig vara av synnerligen stort värde. För länsstyrelsen resp. magistra­

ten torde det i allmänhet vara förenat med betydande svårigheter att på

samma sätt verkställa syn och undersökning på stället och i övrigt full­

göra vad som eljest ankommer på ägodelningsrätten. För enhetlighet i

rättstillämpningen och ur rättssäkerhetens synpunkt synes det i varje fall

vara önskvärt, att prövningen av frågor rörande tillämpningen av de jord­

politiska fastighetsbildningsrestriktionerna handhaves av samma myndig­

heter, vare sig frågan gäller område i stad eller på landet.

Häradshövdingföreningen har ansett den i förslaget intagna föreskriften

att i annan under landsrätt icke lydande stad än Stockholm magistraten

skall vara fastställelsemyndighet böra utgå. Även i denna del syntes jord­

delningslagens föreskrifter rörande fastställelseförfarandet kunna följas,

därest tillfälle bereddes magistraten att avgiva yttrande i ärendet.

Kommunal-tekniska föreningen har funnit olämpligt, att yttrande av över-

lantmätaren alltid skulle inhämtas. Införandet av en ny remissinstans kom-

me att verka som ytterligare ett fördröjande moment i fastighetsbildningen.

De avstyckningar där de jordpolitiska synpunkterna behövde göra sig gäl­

lande vore få och borde enligt föreningens mening icke få medföra, att de

övriga avstyckningarna fördröjdes. Remisserna syntes därför i stor ut­

sträckning vara omotiverade. Å andra sidan har stadsdumareföreningen

ansett det kunna ifrågasättas, om ej en viss översyn från överlantmätarnas

sida över fastighetsbildningen inom stadssamhällenas landsbygdsområden

skulle kunna vara av värde, även om anledning icke funnes till förordnande,

varom talades i förevarande lagförslag.

Det i sakkunnigförslaget upptagna undantaget från landsreglernas till-

lämplighet i vad angår förvaring av konceptakt har kritiserats av

överlantmätaren i Våsternorrlands län. Redan av den anledningen att de

områden, inom vilka landsreglerna skulle gälla, ofta vore av mycket bety­

dande storlek — för Sollefteå stad och den blivande Kramfors stad inom

Våsternorrlands län komme landsbygdsområdet inom vardera staden att

UPPS& till cirka 18 000 hektar (180 kvkm) — borde enligt överlantmätarens

mening konceptakterna till avstyckningar och andra jorddelningsförrätt-

ningar inom områdena, där landsreglerna tillämpades, förvaras i lantinä-

terikontoret. Skulle effektiv jordpolitisk kontroll kunna verkställas av över­

lantmätaren, måste denna bygga på de arkivakter, som konstituerade fas­

tighetsbeståndet inom samhällets landsbygdsområde. Det vore sålunda för

granskningen av mycket stor betydelse att akterna i fråga förvarades i lant-

mäterikontoret. Även överlantmätaren i Örebro län har framhållit, att över­

lantmätarens kontroll över iakttagandet av de jordpolitiska restriktionerna

i förevarande fall bleve försvårad av att erforderligt arkivmaterial för ut­

redning av fastighetsindelningen i trakten icke funnes att tillgå på lantmä-

terikontoret, eftersom förrättningsakterna beträffande avstyckningar inom

ifrågavarande områden förutsattes skola även i fortsättningen förvaras hos

byggnadsnämnden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

27

Det i sakkunnigförslagets tredje stycke meddelade stadgandet om för­

faringssättet, då sammanläggning skulle avse mark å

ömse sidor om gränsen för det i Kungl. Maj :ts förordnande an­

givna området, har föranlett uttalanden i ett par remissyttranden. Svea

hovrätt har ansett intet vara att erinra mot föreskriften, att i dylikt fall

frågorna om sammanläggning och därav påkallad avstyckning skola be­

handlas som om förordnandet gällt all den i sammanläggningen ingående

marken. Hovrätten erinrar emellertid om att de sakkunniga för det fall, att

fristående avstyckning skulle ske från fastighet som fölle å ömse sidor om

förordnandets gränslinje, hävdat den tolkningen, att landsreglerna skulle

gälla endast då det område som skulle avstyckas helt eller delvis fölle inom

området för landsreglerna. Hovrätten hade uppmärksammat, att med denna

tolkning vid avstyckning av mark från fastighetsdelen inom området för

stadsreglerna frågan om restfastiglietens fortsatta lämplighet för sitt ända­

mål (jordbruk eller skogsbruk) icke skulle komma att bedömas enligt lands­

reglerna. Detta syntes i åtskilliga fall kunna komma att te sig oegentligt.

Överlantmätaren i Örebro län har anfört:

Enligt fastighetsbildningssakkunnigas förslag skulle de jordpolitiska re­

striktionerna icke tillämpas med mindre någon del av det till avstyckning

ifrågasatta området fölle inom gränserna för det område, Kungl. Maj :ts för­

ordnande angåve. Om den jordpolitiska kontrollen skall kunna erhålla önsk­

värd effektivitet, förutsätter detta en relativt ingående utredning och pröv­

ning av frågan om lämplig sträckning av de ifrågavarande gränserna. Bl. a.

torde härvid böra tillses, att den till jordbruksfastigheterna hörande bebyg­

gelsen såvitt möjligt icke undantages från restriktionernas tillämpning, då

ju i annat fall jordbruksfastigheter skulle kunna i onödan spolieras genom

avstyckning av tillhörande tomter med byggnader. Med hänsyn till svårig­

heterna att åstadkomma en i dessa och andra hänseenden lämplig avgräns-

ning av de områden, förordnandena skola omfatta, torde kunna ifrågasättas,

huruvida icke restriktionerna i varje fall borde göras tillämpliga så snart

någon del av styckningsfastigheten (alltså icke enbart styckningsområdet)

fölle inom förordnandeområdet.

Med avseende å övergångsbestämmelserna till lagen har över­

lantmätaren i Västernorrlands län ansett, att möjlighet borde beredas en

förrättningssökande att, om han så önskade, få avstyckningsförrättningen

handlagd enligt jorddelningslagen, även om förrättningen börjat innan för­

ordnande enligt lagen givits. Därigenom kunde t. ex. beredas tillfälle för

sakägarna att träffa överenskommelse enligt 19 kap. 12 § jorddelningslagen;

någon möjlighet att vid avstyckning enligt fastighetsbildningslagen tillägga

avstyckningslott andelar i samfälligheter etc. funnes ju icke. På samma sätt

förefölle skäligt att i det motsatta fallet — då ett område, varå lagen ti­

digare varit tillämplig, genom återkallande eller ändring av förordnandet

eller fastställande av stadsplan komme att helt hänföras under fastighets­

bildningslagen — medgiva förrältningssökanden rätt alt påkalla tillämpning

av sist sagda lag, även om förrättningen börjat medan det tidigare förord­

nandet gällde.

28

Vad härefter angår förslaget till lag om ändrad lydelse av 7

kap. 9 och 10 §§ fastighetsbildningslagen har detta föranlett

uttalande allenast av lantmäteristyrelsen, som beträffande den föreslagna

ändringen av 7 kap. 9 § yttrat följande.

En av ändringarna i 7 kap. fastighetsbildningslagen innebär, att den rätt,

som nu tillkommer kronan, staden, allmän inrättning eller stiftelse att vid

uppläggandet av fastighetsregister få fastighet upptagen som flera stads-

ägor, skulle borttagas beträffande det område, inom vilket jorddelningsla­

gen skall vara tillämplig.

Denna rättighet må hava haft ett visst fog, då det gällde att registrera

gammal stadsmark, där det vid registreringen icke fanns någon gällande

fastighetsindelning; numera sedan all sådan mark är registrerad och upp­

läggande av fastighetsregister endast förekommer i fråga om områden, som

hava en i jordregister redovisad fastighetsindelning, saknar möjligheten att

få fastigheter uppdelade i denna ordning allt berättigande. Erfarenheten

har också visat, att de uppdelningar som gjorts — i allmänhet i anslutning

till fastställd men ej genomförd stadsplan — varit allt annat än lyckliga.

Vid stadsplaneändringar har det ofta blivit nödvändigt att företa samman­

läggningar av de bildade fastigheterna eller delar av dem. På senare tid har

man också så gott som upphört att utnyttja ifrågavarande rättighet.

Styrelsen föreslår därför, att när föreskrifterna på området nu skola

ändras, rättigheten upphäves helt och hållet, alltså också för områden där

avstyckning skall ske enligt fastighetsbildningslagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

Departementschefen.

Linder senare tid ha vid bildandet av städer, köpingar och municipalsam-

hällen liksom vid inkorporeringar icke sällan betydande områden av om­

kringliggande landsbygd tillagts samhället. Denna utveckling har lett till

uppkomsten av stadssamhällen med stora områden ren landsbygd liggande

inom samhällsgränserna. Sålunda framgår av den undersökning som genom

lantmäteristyrelsens försorg företagits rörande mera betydande samhälls­

bildningar och inkorporeringar, att under tiden 1933—1945 genom bildan­

det av nya städer, köpingar och större municipalsamhällen med fastighets­

register såsom för stad samt genom mera omfattande inkorporeringar om­

råden om sammanlagt omkring 300 000 hektar överförts från lands- till

stadskommunal förvaltning. Av dessa arealer ha 235 000 hektar beräknats

komma att under överskådlig tid framåt bibehålla sin karaktär av jordbruk

eller skogsbruk. Även under åren 1946 och 1947 ha stora arealer landsbygd

iniörlivats med städer eller därmed jämförliga samhällen. Såsom exempel

på dylika stadssamhällen, vilka inom sina gränser ha större landsbygdsom­

råden, må nämnas Karlskoga stad, vilken mäter 43 049 hektar, samt Vär­

namo och Sollefteå, vilka efter inkorporeringar av respektive landskommu­

ner omfatta vardera omkring 20 000 hektar. Finspångs köping har, efter

ombildning av Risinge kommun, en areal av 31 787 hektar. Jukkasjärvi

kommun, som från och med den 1 januari 1948 ombildas till stad, omfattar

icke mindre än 1 318 110 hektar. Av dessa arealer utgöres största delen av

ren landsbygd. Till jämförelse med de nämnda siffrorna må anmärkas, att

Stockholm har en areal av 13 708 hektar.

29

Sammanslagningen av utpräglade jordbruksbygder med städer eller and­

ra tätorter medför otvivelaktigt vissa nackdelar. En påtaglig olägenhet är,

att avstyckningar från fastigheter inom dessa landsbygdsområden därige­

nom bli undandragna de restriktiva jordpolitiska villkor för fastighetsbild­

ning, vilka förekomma i jorddelningslagen men sakna motsvarighet i den

för städer och fastighetsregistersamhällen gällande lagstiftningen. Ifråga­

varande jordpolitiska villkor ha uppställts till skydd för det betydelsefulla

intresset, att fastigheter som bildas för jordbruk eller skogsbruk må bliva

lämpliga för sitt ändamål och att icke ändringar i fastighetsindelningen må

utan tillräckliga skäl skada bestående jordbruks- eller skogsfastigheter.

Med hänsyn till storleken av de områden varom här är fråga är därför nyss­

nämnda förhållande ägnat att ingiva betänkligheter ur fastighetsbildnings-

synpunkt. Det bör också beaktas, att dessa jordbruksområden med all san­

nolikhet komma att under överskådlig tid framåt bibehålla sin karaktär av-

jordbruksbygd. De faktiska förhållandena i områdena äro i allmänhet icke

avsedda att förändras i samband med revideringen av den kommunala in­

delningen. Det framstår med hänsyn härtill såsom oegentligt, att de för lan­

det gällande jordpolitiska reglerna skola sättas ur kraft enbart av den an­

ledningen att områdena kommit under annan administration. Nära nog

samtliga remissinstanser ha också ansett lagändring påkallad för att förp-

bygga olämplig fastighetsbildning inom nu ifrågavarande landsområden.

I vissa remissyttranden har gjorts gällande, att man för att undvika de

olägenheter som ur fastighetsbildningssynpunkt vore förenade med samman­

slagningar av landskommuner med städer och andra tätorter i främsta

rummet borde intaga en mera restriktiv inställning till sådana samhällsbild­

ningar. önskemål i denna riktning ha även framförts i andra sammanhang,

såsom i yttranden över den s. k. kommunindelningskommitténs betänkande

och i åtskilliga riksdagsmotioner. Härvidlag rör det sig emellertid om ett

problemkomplex av omfattande och djupt ingripande art, där bland annat

möter frågan om förhållandet mellan å ena sidan landsbygdens och dess be­

folknings intressen samt å andra sidan städers och stadsliknande samhäl­

lens behov av ökade utrymmen för sin utveckling. Att i samband med

förevarande lagstiftningsfråga taga upp detta vittutseende spörsmål kan

uppenbarligen icke komma i fråga. Jag vill emellertid erinra om att i pro­

positionen om lcommunindelningslag (236/1946) föredragande statsrådet rö­

rande inkorporeringsfrågorna förklarade, att han delade de betänkligheter

som i vissa yttranden över kommunindelningskommitténs betänkande fram­

förts beträffande lämpligheten av att hela landskommuner lades till an­

gränsande städer och köpingar. Dylika sammanläggningar syntes böra ge­

nomföras endast om alldeles särskilt starka skäl därtill vore för handen.

Detta uttalande lämnades av riksdagen utan erinran. Även om i enlighet

med detta uttalande eu viss försiktighet kan väntas bli ådagalagd vid indel-

ningsändringar, varigenom områden av den egentliga landsbygden läggas

till stadssamhällen, lärer det dock icke bli möjligt att undvika dylika sam­

hällsbildningar. I samband med revisionen av kommunindelningen torde

Kungi. Maj.ts proposition nr 20.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

det för övrigt bli nödvändigt att i viss omfattning till städer och andra

samhällen lägga angränsande landskommuner för att på så sätt skapa

tillräckligt folkrika och bärkraftiga kommuner. Detta förhållande torde så­

ledes ytterligare accentuera behovet av särskilda bestämmelser som möjlig­

göra jordpolitisk kontroll över fastighetsbildningen inom landsbygdsområden

som ingå i städer och andra samhällen med fastighetsregister.

Kontroll av detta slag kan, såsom fastighetsbildningssakkunniga visat,

anordnas på olika sätt. I och för sig skulle väl den lämpligaste metoden

vara att i lagen om fastighetsbildning i stad införa erforderliga jordpo-

iitiska villkor för avstyckning och därjämte möjliggöra den kombination

av avstyckning och sammanläggning som nu finns enligt den för landet gäl­

lande jorddelningslagstiftningen. Man skulle då automatiskt träffa de fall,

där jordpoliliska restriktioner vore behövliga, och icke nödgas genomföra

geografiska uppdelningar av stadssamhällena i skilda områden, där fastig­

hetsbildningslagen resp. jorddelningslagen vore att tillämpa. Metoden för­

utsätter emellertid en grundlig omarbetning av de kapitel i fastighetsbild­

ningslagen vilka handla om avstyckning och sammanläggning. Såsom de

sakkunniga påpekat gäller det nämligen här icke blott att införa jordpo­

litiska restriktioner inom området för fastighetsbildningslagens nuvarande

giltighet utan även att till detta område utsträcka tillämpligheten av vissa

andra för landet gällande regler, vilka avse att mera positivt möjliggöra en

bättre fastighetsindelning. Det synes emellertid knappast görligt eller ens

lämpligt att i detta sammanhang företaga en så genomgripande omarbet­

ning av fastighetsbildningslagen. Vid den fortsatta revisionen av fastig-

hetsbildningslagstiftningen torde emellertid böra övervägas, i vad mån de

för landet gällande jordpolitiska villkoren för avstyckning böra införas i

de för städer och jämförliga samhällen gällande bestämmelserna.

Valet synes på grund härav böra stå mellan två andra alternativ: an­

tingen att anknyta till reglerna om fastighetsregistrering och i erforderlig

utsträckning från tillämpningen av bestämmelserna om fastighetsregister

såsom för stad utesluta sådana områden inom städer och andra tätorter,

där jorddelningslagens regler allt fortfarande böra gälla, eller ock att för­

skjuta gränsen mellan tillämplighetsområdena för fastighetsbildningslagen

å ena sidan samt jorddelnings- och sammanläggningslagarna å andra sidan.

Den förstnämnda metoden har särskilt förordats av vissa överlantmätare

som yttrat sig i ärendet. Med hänsyn till att stadsreglernas tillämplighet

å köpingar och municipalsamhällen är beroende av att fastighetsregister

såsom för stad föres för samhället synes denna lösning också vara den

mest närliggande. Den erbjuder även den fördelen, att det icke blir erfor­

derligt att upplägga och föra fastighetsregister för landsområden där så­

dant mera omständligt registreringssystem icke kan anses påkallat. Emeller­

tid äro även vissa olägenheter förenade med metoden. Man måste nämligen

utgå från att det skulle bli nödvändigt att i icke ringa utsträckning verk­

ställa delning av fastigheter i enlighet med föreskrifterna i lagen den 25

april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

31

(jfr 1 § andra stycket). Det finns vid delning enligt denna lag intet utrymme

för sådan prövning av delningens ändamålsenlighet som eljest är föreskri­

ven vid ändring i den bestående fastighetsindelningen, och det är med hän­

syn härtill tydligt att sådana delningar skulle kunna medföra betydande

skadeverkningar för jordbruket. Härtill kommer det av lantmäteristyrelsen

anmärkta förhållandet, att metoden i fråga skulle innebära en betydande om­

gång i form av överföringar tid efter annan från jordregister till fastighets­

register för stad. Vidare bör märkas att denna anordning icke kan utnyttjas

beträffande städer och andra samhällen, där fastighetsregister enligt de för

stad gällande reglerna redan blivit upplagt. Med hänsyn till de olägen­

heter som sålunda äro förenade med den nu angivna metoden torde det

vara lämpligast att lösa frågan i enlighet med det senare alternativet, vil­

ket också framförts av de sakkunniga. Jag förordar alltså att en särskild

lag tillskapas, enligt vilken Kungl. Maj :t skall äga att beträffande område

i stad eller fastighetsregistersamhälle förordna, att de för landet gällande

bestämmelserna i stort sett skola tillämpas i stället för fastighetsbildnings­

lagens regler. Sådant förordnande synes böra få meddelas, där så påkallas

av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket. Uttryckligt stadgande

härom torde böra intagas i lagen.

Vad angår frågan om avgränsningen av de områden inom vilka för lands­

bygden gällande bestämmelser böra sättas i stället för stadsreglerna torde

såsom princip böra gälla, att de jordpolitiska restriktionerna för delning

av jord endast må göras tillämpliga å sådana områden vilka kunna be­

räknas komma att under överskådlig tid nyttjas för jordbruk eller skogs­

bruk. Har mark redan tagits i anspråk för stadsmässig bebyggelse eller kan

det förväntas att mark kommer att inom en icke alltför avlägsen framtid

användas för sådant ändamål, lärer det icke föreligga skäl att inom så­

dana samhällen varom nu är fråga uppställa några jordpolitiska villkor till

skydd för bestående jordbruks- eller skogsfastigheter. Det har också i 19

kap. 4 § jorddelningslagen, sådant detta lagrum lyder enligt 1947 års lag­

ändring, stadgats att avstyckning inom område, som omfattas av stadsplan

eller av byggnadsplan som fastställts efter den 1 januari 1948, må verk­

ställas utan hinder av de i 19 kap. uppställda jordpolitiska villkoren, där­

est avstyckningen överensstämmer med planen. I dylikt fall skola sålunda

de jordpolitiska restriktionerna ej tillämpas ens på landsbygden. Det är

med hänsyn härtill klart, att förordnande om tillämplighet av de för lan­

det gällande stadgandena icke bör kunna meddelas beträffande område i

stadssamhälle som ingår i sådan plan som nu sagts. Undantag för dylika

områden hör göras i själva lagen. Vad beträffar generalplan och region­

plan enligt den nya byggnadslagen är att märka, att dylika planer icke

sätta de jordpolitiska villkoren i jorddelningslagen ur kraft. Generalplan,

liksom även regionplan, är endast avsedd alt vara en översiktsplan som an­

giver grunddragen för markens användning och som skall tjäna till led­

ning vid framtida detaljplanering. I generalplanen skola visserligen bland

annat angivas de områden som avses skola tätbebyggas eller tagas i an­

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

språk för friluftsliv eller eljest bevaras med landsbygdskaraktär. Planen

är emellertid såsom utgörande en översiktsplan i regel icke tvingande. Det

kan till följd av utvecklingen bli nödvändigt att i ett eller annat hänse­

ende frångå den. Och även om planen genom fastställelse förlänats viss

bindande verkan, är denna verkan av övervägande negativ art; därigenom

hindras att mark som i planen undantagits från bebyggelse eller utlagts

för särskilt ändamål — t. ex. för väg, allmän plats eller friluftsliv — be-

bygges eller eljest tages i anspråk på ett sätt som försvårar planens ge­

nomförande. Med hänsyn till vad sålunda anförts torde icke generalplan,

och än mindre regionplan, böra utgöra hinder för förordnande enligt den

ifrågasatta lagen om tillämplighet inom ett samhälle av de för landet gäl­

lande fastighetsbildningsreglerna. I vad mån den del av samhällets mark

som ej omfattas av stadsplan eller därmed likställd byggnadsplan bör un­

dantagas från förordnandet torde få bliva beroende av prövning av om­

ständigheterna i varje särskilt fall. Uppenbarligen bör härvid all hänsyn

tagas till samhällets behov av utvecklingsmöjligheter, så att icke till skydd

för jordbruk och skogsbruk hinder införas för uppdelning av marken i

tomter o. dyl. inom område som kan antagas komma att inom en icke

alltför avlägsen framtid behövas för urbant ändamål. Det är också själv­

klart, att förordnande om landsreglernas tillämplighet icke bör meddelas

utan att vederbörande samhälle blivit i tillfälle att framlägga sin mening.

Även länsstyrelsen torde med hänsyn till sin befattning med bebyggelse­

planeringen och länets kommunala indelning böra höras i ärendet.

För att förebygga ur jordbruksekonomisk synpunkt olämplig fastighets­

bildning synes det, såsom också framhållits av de sakkunniga, i allmänhet

vara ändamålsenligt att förordnande enligt den föreslagna lagen meddelas

redan vid nybildning av stad eller i samband med beslut om uppläggande

av fastighetsregister för samhälle. Beträffande redan verkställda inkorpo­

reringar samt stads- och samhällsbildningar torde en allmän undersök­

ning böra äga rum för att utröna, var behov av förordnande enligt lagen

erfordras.

Förordnande enligt den ifrågasatta lagen synes, såsom de sakkunniga

föreslagit, böra medföra att, frånsett vissa undantag som kunna betingas

av att området är beläget inom stad eller fastighetsregistersamhälle, samt­

liga de regler som å landet gälla med avseende å avstyckning och sam­

manläggning bli tillämpliga inom det med förordnandet avsedda området.

För tydlighets skull torde dock böra i lagen anmärkas, att det endast är

fråga om att ersätta de stadsregler som angå mark som ej är tomtinde-

lad. Vad i ett par yttranden anförts om önskvärdheten av att jorddel­

ningslagen i sin helhet —- alltså även beträffande laga skifte, ägoutbvte,

servitutsutbrytning och gränsbestämning — bleve gällande inom ifrågava­

rande landsbygdsområden har icke synts mig böra föranleda ändring i de

sakkunnigas förslag. Härvidlag är att märka, att lagen om fastighetsbild­

ning i stad i icke ringa mån meddelar sina regler med avseende å nyss­

nämnda jorddelningsinstitut genom hänvisning till jorddelningslagen. Det

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

33

råder alltså redan i dessa delar ganska stor överensstämmelse mellan fas­

tighetsbildningslagen och jorddelningslagen. Särskilt bör framhållas, att vill­

koren för tillåtligheten av laga skifte äro desamma enligt de båda lagarna.

I remissyttranden av länsstyrelsen i Kopparbergs län och överlantmäta­

ren i samma län har framhållits, att genom förordnande enligt den före­

slagna lagen även den s. k. Dalalagens bestämmelser borde bli tillämpliga

på mark som ligger i storskifte. Med anledning härav vill jag till en början

erinra om att, där undantagsvis omdelning av redan skiftad jord må äga

rum i stad eller fastighetsregistersamhälle, Kungl. Maj :t äger i varje sär­

skilt fall bestämma skifteslagets omfång ävensom meddela de föreskrifter

i övrigt beträffande skiftet, som må befinnas erforderliga; 6 kap. 1 § fas­

tighetsbildningslagen. I detta fall föreligger alltså redan enligt gällande

lagstiftning möjlighet för Kungl. Maj :t att förordna om vilken lagstiftning

som bör följas. Beträffande skifte å skifteslag som ej förut delats skola

enligt första stycket i sagda lagrum gällande bestämmelser om laga skifte

av jord å landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Denna hänvis­

ning lärer få anses taga sikte ej blott på de regler härom som finnas i jord­

delningslagen utan även på de särskilda stadganden med avseende å laga

skifte av jord å landet vilka upptagits i Dalalagen. På liknande sätt skall,

vad angår avstyckning, förordnande enligt den nu föreslagna lagen icke

vara begränsat till de stadganden härom som äro meddelade i jorddelnings­

lagen. Även de särbestämmelser beträffande avstyckning som i den särskil­

da Dalalagstiftningen satts i stället för regler i jorddelningslagen kunna

alltså komma att gälla inom område som omfattas av dylikt förordnande.

Särskilt lagstadgande rörande Dalalagens tillämplighet inom sådana lands-

områden varom nu är fråga lärer därför icke vara behövligt.

Vad härefter angår de avvikelser från de för landsbygden gällande reg­

lerna som betingas av att fråga är om område i stad eller därmed jäm­

förligt samhälle ha de sakkunniga beträffande de materiella rättsreglerna

funnit tillräckligt att, i enlighet med föreskriften i 5 kap. 17 § fastighetsbild­

ningslagen, avstyckning medgives från mark som ej ingår i fastighetsindel­

ning. I detta avseende synes intet vara att erinra mot förslaget.

Enligt sakkunnigförslaget skall, vad beträffar förfarandet i ärenden av

förevarande slag, förordnande enligt lagen icke medföra ändring i vad i fas­

tighetsbildningslagen stadgas angående behörighet att verkställa avstyck-

ningsförrättning. Avstyckningsförrättning skulle alltså få verkställas av

mätningsman som är anställd i stadens eller samhällets tjänst eller, där så­

dan ej finnes, av förrättningsman som förordnats av länsstyrelsen. Det må

erinras om att enligt jorddelningslagen annan än lantmätare icke är behörig

att verkställa avstyckningsförrättning annat än i vissa särskilt angivna un­

dantagsfall. Behörigheten för sådan förrättningsman är nämligen i 19 kap.

5 § jorddelningslagen begränsad så, att han endast må företaga avstyck­

ningsförrättning för bostadsändamål eller för att bereda plats för indu­

striell anläggning eller i liknande syfte inom stadsliknande samhälle samt

inom vissa landsbygdsområden under plan. I likhet med åtskilliga remiss-

3

Bihang till riksdagens protokoll I!)^i8. 1 samt. Nr 20.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

instanser anser jag det icke välbetänkt att på denna punkt avvika från

jorddelningslagens regler. Om det uppsatta målet i avseende å fastighets­

bildningen skall kunna vinnas, torde det nämligen icke vara tillräckligt

att uppställa vissa villkor för delning av jord; det gäller också att tillse

att kontrollen över att villkoren iakttagas lägges i rätta händer. Fastighets-

bildningssakkunniga ha uttalat, att städernas mätningsmän i allmänhet icke

kunde förväntas äga tillräcklig erfarenhet i jordbruksekonomiska frågor,

men förutsatt, att effektiv jordpolitisk kontroll skulle åstadkommas sär­

skilt genom överlantmätarens granskning. För att denna granskning skall

få avsedd verkan lärer emellertid fordras, att utredningen rörande de jord­

bruksekonomiska förhållanden som i varje särskilt fall kunna vara av be­

tydelse för ärendets bedömande är fullständig och tillförlitlig. Det torde

vara ovisst, om andra förrättningsmän än de statsanställda lantmätarna be­

sitta erforderlig erfarenhet och insikt i dessa ämnen. Att i förevarande av­

seende göra skillnad mellan egentlig landsbygd och sådana jordbruksområ­

den som ligga inom ett stadssamhälles gränser synes också oegentligt. Även

förtjänar framhållas, att behörighet att verkställa laga skifte å stadsjord i

princip är förbehållen lantmätare (6 kap. 2 § fastighetsbildningslagen). Det

torde med hänsyn till det anförda vara tillrådligt att endast låta dem som

tillhöra det statliga lantmäteriet företaga avstyckning inom nu förevarande

områden av mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk; då fråga är om av­

styckning av bostadstomter eller för liknande i 19 kap. 5 § jorddelnings­

lagen omförmälda ändamål bör däremot givetvis även annan förrättnings-

man vara behörig. Lagstiftningstekniskt torde frågan böra lösas så att fastig­

hetsbildningslagens regler om behörighet och förordnande att verkställa av-

styckningsförrättning bibehållas även för nu åsyftade områden men med

den begränsningen att, där fråga är om avstyckning av mark, avsedd för

jordbruk eller skogsbruk, avstyckning må företagas endast av statsanställd

lantmätare. Beträffande sättet för anhängiggörandet av avstyckningsärende

och förfarandet, då förrättningsmän finner sig jävig, synes åtskillnad ej

böra göras mellan område som omfattas av förordnande enligt den före­

slagna lagen och stadens eller samhällets övriga del. Ansökan om avstyck­

ning skall alltså även inom område som omfattas av förordnande göras

hos byggnadsnämnden som, om avstyckningen angår mark avsedd för jord­

bruk eller skogsbruk, har att vidarebefordra den till vederbörande distrikts-

lantmätare men eljest överlämna den till i samhällets tjänst anställd mät­

ningsman eller annan därmed likställd förrättningsmän.

Enligt sakkunnigförslaget skall vidare, trots meddelat förordnande, stad-

gandena i fastighetsbildningslagen beträffande underrättelse till registerfö­

rare och byggnadsnämnd samt förvaring av konceptakt alltjämt vinna till-

lämpning. I vad dessa undantagsbestämmelser avse underrättelse till re­

gisterförare och förvaring av konceptakt torde de vara lämpliga. Sålunda

bör tydligen föreskriften i 5 kap. 18 § fastighetsbildningslagen, att faststäl-

lelsemyndigheten ofördröj ligen skall underrätta registerföraren om faststäl-

lelsebeslutet, iakttagas även efter det förordnande meddelats enligt den före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

35

slagna lagen. Man synes ej heller böra frångå den i fastighetsbildningslagen

(5 kap. 19 §) stadgade ordningen för konceptakternas förvaring. En dylik

ordning kan visserligen, på sätt anmärkts i ett par remissyttranden, kom­

ma att medföra vissa svårigheter för överlantmätaren vid granskning av

verkställd avstyckningsförrättning, i det att arkivmaterial som understund­

om kan behövas för utredning rörande fastighetsindelningen icke alltid fin­

nes att tillgå inom lantmäterikontoret. Man torde emellertid av praktiska

skäl böra undvika att på olika händer uppdela det aktmaterial, varpå fas­

tighetsregistret grundar sig. Hinder möter uppenbarligen icke för överlant­

mätaren att i förekommande fall erhålla erforderliga förrättningsakter till

låns från byggnadsnämnden. Vad angår underrättelse till byggnadsnämnd

torde det däremot saknas anledning att upptaga någon särbestämmelse här­

om. I 19 kap. 5 § och 21 kap. 38 och 59 §§ jorddelningslagen är nämligen

skyldighet att meddela sådan underrättelse föreskriven i samma utsträck­

ning som i fastighetsbildningslagen (5 kap. 3 och 22 §§).

Sakkunnigförslaget upptager slutligen ett särskilt stadgande beträffande

fastställelseprövningen. Enligt jorddelningslagen gäller i sådant hänseende

att avstyckningsförrättning, med vilken avses bildande av särskild fastig­

het, skall prövas av överlanl mätaren och avstyckning av område för sam­

manläggning med annan mark av ägodelningsdomaren. Förekommer anled­

ning att förrättningen icke är lagligen beskaffad eller kan förordnande om

sammanläggning icke meddelas, skall frågan om fastställelse å avstyck-

ningsförrättningen hänskjutas till ägodelningsrätten. Fastställelseprövning­

en skall emellertid ankomma på länsstyrelsen i de fall, då avstyckningsför-

rättningen ägt rum inom samhälle, där byggnadslagens bestämmelser för

stad äga tillämpning, eller inom annat område, för vilket stadsplan eller

byggnadsplan fastställts eller avstyckningsplan godkänts. Är avstyckning i

dylikt fall förenad med villkor om sammanläggning, äger länsstyrelsen fast­

ställa förrättningen endast under villkor att förordnande gives om sam­

manläggningen. Enligt fastighetsbildningslagen ankommer fastställelsepröv­

ningen, i Stockholm på överståthållarämbetet, i annan stad som ej lyder

under landsrätt på magistraten, i stad under landsrätt på länsstyrelsen el­

ler den Kungl. Maj :t därtill förordnar samt i samhälle på landet på länssty­

relsen. Enligt de sakkunnigas förslag skulle i detta hänseende landsreglerna

regelmässigt gälla, vilket innebär att länsstyrelsen bleve fastställelsemyndig-

het inom nu ifrågavarande områden. Härifrån göres dock i förslaget undan­

tag för annan under landsrätt icke lydande stad än Stockholm: i sådan stad

skulle de uppgifter som ankomma på länsstyrelsen fullgöras av magistra­

ten. De remissinstanser som ansett behörigheten att verkställa avstyck­

ningsförrättning böra uteslutande tillkomma lantmätare ha under åberopan­

de av i huvudsak enahanda skäl som anförts för denna ståndpunkt gjort

gällande, att fastställelseprövningen i de ifrågavarande jordbruksbygderna

borde ankomma på de reguljära jorddelningsmyndigheterna: överlantmä­

tare, ägodelningsdomare och ägodelningsrätt. För egen del är jag närmast

höjd att biträda denna mening. Det föreligger nämligen enligt min upp­

36

Kungi. Mcij:ts proposition nr 20.

fattning knappast anledning att överflytta prövningen av avstyckningsför-

rättningar inom förevarande områden från de vanliga jorddelningsmyndig-

heterna till länsstyrelse och magistrat endast därför att marken överförts

från en landskommun till ett stadssamhälle. Emellertid är att märka att en

sådan ordning skulle förutsätta, att jorddelningslagen ändrades; enligt den­

na skall ju såsom jag nyss nämnde fastställelseprövningen inom stadsliknan-

de samhälle fullgöras av länsstyrelsen. Jag är icke beredd att nu framlägga

förslag om sådan ändring. I detta sammanhang vill jag emellertid erinra

om att 1947 års riksdag med anledning av den för nämnda riksdag fram­

lagda propositionen med förslag till ändring i jorddelningslagen i skrivelse

hemställt om skyndsam utredning angående upphävande av den befogen­

het med avseende å mål om avstyckning inom samhälle eller annat planlagt

område, som i 21 kap. 68 § jorddelningslagen tillagts länsstyrelsen. Fastig-

hetsbildningssakkunniga ha av mig anmodats att verkställa den begärda

utredningen. Med hänsyn till att frågan om fastställelsemyndighet inom

samhällen med jordregister sålunda är under utredning har det synts mig

lämpligt att icke nu taga slutgiltig ståndpunkt till spörsmålet, åt vilken

myndighet fastställelseprövningen bör anförtros inom städers och fastig­

hetsregistersamhällens landsbygdsområden. Emellertid synes naturligast att

i detta hänseende samma regler bli gällande som för jordregistersamhäl-

lena. Jag har därför stannat för den meningen, att i lagen icke bör upptagas

någon särbestämmelse om fastställelseprövningen; jorddelningslagens be­

stämmelser i 21 kap. 68 § (efter den 1 januari 1948 66 §) skola sålunda tills

vidare bli att tillämpa inom sådana landsbygdsområden som här avses. Ge­

nomföres framdeles den av riksdagen åsyftade reformen, kommer detta att

automatiskt medföra, att fastställelseprövningen även inom nu ifrågavaran­

de områden övergår till de vanliga jorddelningsmyndigheterna.

Fråga om fastställelse å avstyckning inom område, som inbegripes under

förordnande enligt lagen, skall sålunda enligt förslaget prövas av länssty­

relsen. Av förordnande om landsreglernas tillämplighet följer emellertid,

att akt i avstyckningsärende alltid skall insändas till överlantmätaren, som

har att granska förrättningen och därefter med eget yttrande överlämna

akten till fastställelsemyndigheten (21 kap. 41—43 §§ jorddelningslagen).

Ett dylikt remissförfarande kommer, såsom påtalats i yttrande av kom-

munal-tekniska föreningen, att verka fördröjande på avstyckningsärendenas

handläggning. Det lärer emellertid icke vara möjligt att begränsa denna

granskningsprocedur. överlantmätarens granskning är av avgörande vikt

för den jordpolitiska kontrollen, och inom de landsbygdsområden som av­

ses med lagen torde avstyckningar där en dylik kontroll får anses sakna

betydelse icke förekomma i sådan omfattning, att ett särskilt undantags-

stadgande kan vara motiverat för deras del.

Stadgandet i sakkunnigförslagets tredje stycke angående det fallet, att

sammanläggning skulle avse mark belägen å ömse sidor om gränsen mel­

lan stadsreglernas och landsreglernas giltighetsområden, har i remissutlå­

tandena icke föranlett någon anmärkning och torde vara lämpligt. Svea

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

37

hovrätt och överlantmätaren i Örebro län ha emellertid i detta samman­

hang beträffande fristående avstyckning ifrågasatt, om icke landsreglerna

borde gälla så snart någon del av styckningsfastigheten vore belägen inom

det med förordnandet avsedda området. De sakkunniga ha hävdat den

tolkningen, att landsreglerna skulle gälla endast då den mark som skall

avstyckas helt eller delvis faller inom sagda område. Såsom de sakkun­

niga erinrat, har man att på liknande sätt tolka sådana nu gällande stad-

ganden som 19 kap. 5 § och 21 kap. 68 § jorddelningslagen, när där talas

om avstyckning inom vissa områden. Det synes knappast föreligga till­

räckliga skäl att ändra förslaget på denna punkt.

Beträffande de i fjärde stycket av sakkunnigförslaget upptagna stadgan-

dena, vilka ha karaktären av ett slags övergångsbestämmelser till medde­

lade förordnanden, har en överlantmätare hemställt om sådan jämkning

av dessa bestämmelser, att även om förrättning påbörjats innan förord­

nande enligt den föreslagna lagen meddelats resp. upphört att gälla, för-

rättningssökanden skulle äga påkalla tillämpning av den lagstiftning som

därefter skulle gälla. En dylik ordning, enligt vilken i ett och samma ärende

olika lagar bleve att tillämpa vid sidan av varandra, anser jag mig icke

kunna förorda. En viss jämkning i den föreslagna bestämmelsen synes

dock böra vidtagas. Då förordnande enligt lagen upphört att gälla -— vare

sig nu detta sker på grund av att marken lagts under stadsplan eller bygg-

nadsplan eller till följd av att förordnandet återkallats — torde ej heller

för det fall att avstyckningsförrättning påbörjats eller ansökan om sam­

manläggning gjorts dessförinnan finnas anledning att upprätthålla jord­

politiska restriktioner till skydd för jordbruk eller skogsbruk. För dylik

händelse synes därför böra föreskrivas, att vad i 19 kap. 2 och 3 §§ jord­

delningslagen stadgas ej skall utgöra hinder för avstyckning eller samman­

läggning.

Slutligen bör, i enlighet med vad de sakkunniga föreslagit, i den tilltänkta

lagen föreskrivas att anteckning skall göras i fastighetsregistret om för­

ordnande enligt lagen samt om återkallelse av sådant förordnande.

Vad härefter angår förslaget till lag om ändring i lagen den 12 maj 1917

om fastighetsbildning i stad ha de sakkunniga förordat, att 9 och 10 §§ i 7

kap. skola erhålla ändrad lydelse. Härutöver torde även ett par mindre

ändringar böra göras i lagens 4 och 5 kap. Om man nämligen, såsom här

förordats, i särskild lag medgiver att gränsen mellan tillämplighetsområ­

dena för fastighetsbildningslagen å ena samt jorddelnings- och samman-

läggningslagarna å andra sidan må förskjutas genom särskilt av Kungl.

Maj :t meddelat förordnande, synes detta förhållande på ett eller annat sätt

böra komma till uttryck i fastighetsbildningslagen. En erinran härom torde

kunna fogas till de nuvarande stadgandena i 4 kap. 4 § och 5 kap. 20 §.

Beträffande de föreslagna ändringarna i 7 kap. 9 § må erinras om att i

nämnda lagrum regler meddelas om hur stadsägoområdet skall indelas i

stadsägor vid fastighetsregistrets första uppläggande. Tidigare har om­

nämnts att varje område, som vid mätningsförrättning utlagts såsom sär­

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 20.

skild fastighet eller som eljest må anses som särskild fastighet, i princip

skall anses såsom särskild stadsäga men att från denna regel medgivits

vittgående undantag, varigenom rent privata delningar tillmätes verkan så­

som laga delningar. För att icke genom dylik privat fastighetsbildning syf­

tet med nu ifrågavarande lagstiftning skall förfelas ha de sakkunniga an­

sett dessa möjligheter till privat jorddelning böra begränsas. Härvidlag har

det synts de sakkunniga lämpligast att föreskriva, att vid uppläggande av

fastighetsregister den bestående fastighetsindelningen skall följas utan av­

seende å arealöverlåtelser som ej legaliserats. Enligt de sakkunnigas mening

borde undantag dock göras för överlåtelser och sämjedelningar som kom­

mit till stånd före år 1928. Beträffande den närmare motiveringen för de

sakkunnigas förslag i denna del må hänvisas till den tidigare lämnade redo­

görelsen därför. Vad de sakkunniga här föreslagit synes välgrundat, och be­

stämmelser av det innehåll de sakkunniga förordat torde böra upptagas i

ett till 9 § fogat nytt stycke.

I 7 kap. 9 § synes därjämte det nuvarande sjätte stycket böra helt ute­

slutas. Där stadgas, att vissa rättssubjekt — kronan, staden, allmän in­

rättning eller stiftelse — vid uppläggande av fastighetsregister kunna få

mark upptagen såsom flera stadsägor, ehuru marken enligt vanliga regler

skulle ha redovisats i registret såsom en fastighet. Enligt de sakkunnigas

förslag skulle denna rättighet borttagas, dock endast såvitt anginge sådana

områden som avsåges med ifrågavarande lagstiftning. Lantmäteristyrelsen

har emellertid förordat, att bestämmelsen helt upphävdes. Jag är ense med

lantmäteristyrelsen härom. Såsom styrelsen framhållit kunde rättigheten

ha ett visst fog, när det gällde att registrera stadsmark som dessförinnan

icke blivit föremål för någon officiell fastighetsindelning. Det är emeller­

tid numera vid uppläggande av fastighetsregister alltid fråga om mark som

redan är redovisad i jordregister och sålunda indelad i särskilda fastig­

heter. Möjligheten att få fastigheten uppdelad utan att anlita något av de

jorddelningsinstitut som lagen eljest anvisar måste vid sådant förhållande

anses sakna allt berättigande.

I 7 kap. 10 § bör, i enlighet med de sakkunnigas förslag, vidtagas den

ändringen att sista stycket, som ger viss möjlighet till delning av fastighet

på privat väg, uteslutes. Beträffande skälen för denna ändring må hän­

visas till redogörelsen för sakkunnigförslaget.

Den föreslagna lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1948.

Sakkunnigförslagen ha överarbetats redaktionellt, därvid även rubriken

till den särskilda lagen omformulerats. I

I enlighet härmed ha inom justitiedepartementet upprättats förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa om­

råden av stad, samt

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighets­

bildning i stad.

Förslagen torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga.1

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas ge­

nom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 20.

Ur protokollet:

Bertil Crona. 1

1 Det under 2) upptagna lagförslaget, vilket frånsett vissa redaktionella jämkningar är lika-

lydande med motsvarande vid propositionen fogade lagförslag, har här uteslutits.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa områden

av stad.

Härigenom förordnas som följer.

Där så påkallas av hänsyn till jordbruksnäringen eller skogsbruket äger

Konungen beträffande område av stad, vilket ej ingår i stadsplan eller ef­

ter den 1 januari 1948 fastställd byggnadsplan, förordna att, i stället för

de i lagen om fastighetsbildning i stad meddelade bestämmelserna om av­

styckning av område som ej ingår i tomtindelning och om sammanläggning

av stadsägor, vad för landet är stadgat om avstyckning och sammanlägg­

ning skall, med nedan angivna undantag, äga tillämpning intill dess för­

ordnandet återkallas eller stadsplan eller byggnadsplan fastställes. Vad nu

sagts skall ock gälla beträffande dylikt område inom samhälle å landet,

där enligt lagen om fastighetsbildning i stad samma lags bestämmelser om

avstyckning och sammanläggning skola tillämpas.

Förordnande enligt denna lag medför icke ändring av vad i lagen om

fastighetsbildning i stad stadgas därom, att avstyckning må ske jämväl

från mark som ej ingår i fastighetsindelning, och ej heller av lagens be­

stämmelser angående ansökan om avstyckning, behörighet och förordnan­

de att verkställa avstyckningsförrättning, förfarandet då förrättningsman

finner sig jävig, underrättelse till registerförare och förvaring av kon­

ceptakt. Avstyckning av mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk, må

dock ej företagas av annan än den som är därtill behörig enligt lagen om

delning av jord å landet.

Avser ifrågasatt sammanläggning mark belägen såväl inom som utom

område som omfattas av förordnande enligt denna lag, skall samman­

läggningen ävensom fråga om avstyckning som påkallas för densamma

handläggas och bedömas, som om förordnandet gällt all den i sammanlägg­

ningen ingående marken.

Meddelas förordnande enligt denna lag eller upphör sådant förordnande

att gälla, skall detta icke inverka å avstyckningsärende, däri förrättning

börjats dessförinnan, eller å ärende rörande sammanläggning, som sökts

tidigare eller varav avstyckningsärende som nyss nämnts är beroende; dock

skall, då förordnande upphört att gälla, vad i 19 kap. 2 och 3 §§ lagen om

delning av jord å landet stadgas ej utgöra hinder för avstyckning eller sam­

manläggning.

Om förordnande enligt denna lag och återkallelse därav skall anteckning

verkställas i fastighetsregistret.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1948.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20,

41

Bilaga A.

Fastighetsbildningssakkunnigas förslag

till

lag med vissa bestämmelser om fastighetsbildning inom särskilda

områden av städer och samhällen.

Härigenom förordnas som följer:

Beträffande avstyckning av jord och sammanläggning av fastigheter inom

icke stadsplanelagt område i stad eller samhälle, där enligt lagen om fas­

tighetsbildning i stad bestämmelser i samma lag skola gälla, äge Konungen

förordna, att i stället de för landet meddelade stadgandena skola med ne­

dan angivna undantag äga tillämpning, intill dess förordnandet återkallas

eller stadsplan fastställes.

Dylikt förordnande medför icke ändring i vad i nämnda lag finnes stad­

gat därom, att avstyckning må ske jämväl från mark, som ej ingår i fas­

tighetsindelning, samt angående ansökan om avstyckning, behörighet och

förordnande att verkställa avstyckningsförrättning, förfarandet, då förrätt-

ningsman finner sig jävig, underrättelse till registerförare och byggnads­

nämnd samt förvaring av konceptakt. I annan under landsrätt icke lydan­

de stad än Stockholm skola, oavsett förordnande, som i första stycket sägs,

de uppgifter beträffande avstyckning och avstyckningsplan, vilka enligt

de för landet gällande bestämmelserna ankomma å Konungens befallnings-

havande, fullgöras av magistraten, över vars beslut må anföras besvär i

den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltningsmyndighe­

ters och ämbetsverks beslut.

Där ifrågasatt sammanläggning avser mark såväl inom som utom det

område, som inbegripits under förordnandet, skola frågorna om samman­

läggningen och om avstyckning, som påkallas för densamma, handläggas

och bedömas, som om förordnandet gällt all den i sammanläggningen in­

gående marken.

Har förordnande enligt denna lag meddelats eller har sådant förordnan­

de sedermera upphört att gälla, skall detta förhållande icke inverka å av-

styckningsärende, däri förrättning dessförinnan börjats, eller å ärende rö­

rande sammanläggning, som tidigare sökts eller varav avstyckningsärende,

som nyss nämnts, är beroende.

Om förordnande enligt denna lag samt återkallelse av sådant förordnan­

de skall verkställas anteckning i fastighetsregistret.

Denna lag träder i kraft den

4

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 20.

42

Kungi. Maj.ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 31 de­

cember 1947.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 2 december 1947 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 3 oktober 1947, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­

hämtas över upprättade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa om­

råden av stad, samt

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269) om fastighets­

bildning i stad.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av utnämnde borgmästaren hovrättsassessorn F. R. Å. von Schultz.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

1. Förslaget till lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning

inom vissa områden av stad.

Enligt 5 kap. 2 § fastighetsbildningslagen skall avstyckning verkställas av

i stadens tjänst anställd mätningsman eller, där sådan ej finnes, av till så­

dan befattning behörig person, som förordnas av Konungens befallningsha-

vande att tills vidare förrätta avstyckningar i staden; avstyckning företages

efter skriftlig ansökan hos byggnadsnämnden, som överlämnar ansökningen

till förrättningsmannen.

Genom den i det remitterade förslagets andra stycke upptagna föreskrif­

ten att förordnande enligt den föreslagna lagen icke medför ändring av fas­

tighetsbildningslagens bestämmelser angående ansökan om avstyckning samt

behörighet och förordnande att verkställa avstyckningsförrättning skola

förutnämnda stadganden tillämpas vid avstyckning inom område som här

avses, dock att jämlikt andra punkten i samma stycke avstyckning av mark,

avsedd för jordbruk eller skogsbruk, ej må företagas av annan än den som

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

43

är därtill behörig enligt jorddelningslagen. Avsikten med de sålunda före­

slagna reglerna är, på sätt av motiven framgår, att en hos byggnadsnämn­

den gjord ansökan skall, såvitt den mark som skall avstyckas är avsedd för

jordbruk eller skogsbruk, av nämnden vidarebefordras till vederbörande

distriktslantmätare men eljest överlämnas till mätningsmannen eller där­

med likställd förrättningsman. Mot förslagets avfattning i denna del kan

emellertid anmärkas att därav ej framgår, att nämnden i vissa fall har att

överlämna ansökningen till annan förrättningsman än sådan som i 5 kap.

2 § fastighetsbildningslagen sägs. Denna brist synes kunna avhjälpas genom

att åt andra styckets andra punkt gives det innehåll att, om fråga är om

avstyckning av mark, avsedd för jordbruk eller skogsbruk, och den, som

enligt fastighetsbildningslagen skolat verkställa förrättningen, ej är behörig

därtill enligt jorddelningslagen, nämnden skall för förrättningens verkstäl­

lande överlämna ansökningen till vederbörande distriktslantmätare. Ett så­

dant stadgande skulle uppenbarligen ej utgöra hinder för denne att låta

förrättningen företagas av annan lantmätare, exempelvis om en instruk-

tionsvis gjord fördelning av arbetet inom distriktet skulle föranleda därtill.

Vidare kan erinras att redan genom uttrycket »behörighet att verkställa

avstyckningsförrättning» behörighet tillerkännes även den, som på grund

av 5 kap. 2 § fastighetsbildningslagen av Konungens befallningshavande

förordnats att förrätta avstyckningar i stad. I följd härav torde orden »och

förordnande» kunna utgå.

2. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 269)

om fastighetsbildning i stad.

Detta förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 20.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 januari 1948.

Närvarande:

Statsministern

Erlander,

ministern för utrikes ärendena

Undén,

statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Yougt, Zetter­

berg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, jordbruks-

och inrikesdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrå­

det Zetterberg, lagrådets den 31 december 1947 avgivna utlåtande över de till

lagrådet den 3 oktober 1947 remitterade förslagen till

1) lag med särskilda bestämmelser om fastighetsbildning inom vissa om­

råden av stad; samt

2) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1947 (nr 269) om fastighets­

bildning i stad.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden, att bestäm­

melserna i andra stycket av det under 1) upptagna lagförslaget ändrats i

överensstämmelse med vad lagrådet förordat samt att därjämte vissa redak­

tionella jämkningar vidtagits i de remitterade förslagen.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regerings­

formen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

473179