Prop. 1948:206
('angående vissa frågor rörande försvarets organisation',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
1
Nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa
frågor rörande försvarets organisation; given Stock
holms slott den 9 april 1948.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bi falla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departements chefen hemställt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Allan Vougt.
Sammanfattning.
Propositionen innefattar förslag om en avsevärd förstärkning av flygvapnet, riktlinjer för ett fortsatt utredningsarbete beträffande vissa delar av försvars organisationen samt en serie delförslag men innebär ej förslag till en ny för- svarsordning eller försvarsplan i vedertagen bemärkelse. Propositionen innebär i sina huvuddrag följande.
Förslag framlägges om komplettering av försvarets högsta ledning med ett organ — militärledningen -— bestående av överbefälhavaren och försvarsgrens- cheferna.
Yad armén beträffar ha — i avvaktan på militära remissyttranden — inga frågor, som sammanhänga med de värnpliktigas rekrytering och utbildning i förevarande sammanhang kunnat upptagas till prövning. I propositionen räknas med vissa förbättringar av arméns krigsorganisation, som kunna vid tagas i huvudsak inom ramen för nuvarande personal- och materieltillgång. 1 av- bidan på resultat av en ytterligare utredning rörande krigsorganisationens ut formning vid armén samt rörande mobiliseringsorganisationens anpassning
1—404 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 206.
2
efter befolkningstätheten m. in. ha några mera omfattande ändringar av arméns
fredsorganisation icke nu kunnat föreslås. Förslag framläggas emellertid
rörande viss ändring av arméledningens organisation, indragning av ett kaval
leriregemente (Livregementet till häst), sammanslagning av träng-, tyg- och
intendenturtrupperna till ett nytt truppslag — underhållstrupperna — samt
en avsevärd reducering av antalet rid- och ackordhästar. Förslag framlägges
om effektivisering av arméns officersutbildning, i huvudsak enligt arméns offi-
cersutbildningskommittés förslag, innebärande bland annat organiserande av
arméhögskola och arméns truppslagsofficersskolor. I fråga om hemvärnet
föreslås såväl förberedelser för en utökning av krigsorganisationen i enlighet
med försvarskommitténs förslag som utökning av hemvärnsbefälet vid för
svarsområdena.
I fråga om marinens organisation föreslås inga mera genomgripande föränd
ringar. Kustartilleriet avses åtminstone tills vidare kvarstå inom marinen.
För flottan föreslås ersättningsbyggnad av ett antal lätta fartyg samt vissa
förändringar i gällande livslängdsberäkningar för fartygen. Frågan om ut
flyttning av Stockholms örlogsvarv och örlogsstation till Stockholms skär
gård föreslås snarast bli utredd. Flottans baseringsmöjligheter vid krig och
beredskap avses skola förbättras. I avseende på marinens personal förutsättas
inga större förändringar med undantag för en viss ökning av mariningenjör-
kåren. De marina underofficerskårernas arbetsuppgifter, ansvarsområden m. m.
föreslås bli föremål för särskild utredning. Utbildningen för flottans stam
manskap och värnpliktiga föreslås omlagd. I samband härmed skapas en ny
central utbildningsanstalt benämnd flottans värnpliktsskola. Enligt förslaget
skola Hemsö kustartilleriförsvar och Härnösands kustartilleridetachement tills
vidare bibehållas samt luftvärnskanonutbildningen rationaliseras. Sjö va ins
kären avses få fastare organisation.
Beträffande flygvapnet innebär förslaget i huvudsak följande. Nuvarande
flygförband bibehållas med undantag för spaningsflottiljen F 2, som indrages.
Bedan beslutad förskjutning från bomb-(attack-) och spaningsförband till
dagjaktförband fullföljes. Dagjaktflyget utbygges därutöver inom flottilj
organisationens ram, varvid i första hand tre flottiljer förstärkas med 50 %.
Nattjaktflyg tillkommer genom ombildning av en attackflottilj. Luftbevak
ningen överföres till flygvapnet och moderniseras. Vissa inspektionsorgan till
komma. Väsentliga omläggningar av personalorganisationen företagas. Vissa
utbildningsanstalter omorganiseras och en radarskola tillkommer.
I övrigt må här nämnas förslag om provisorisk förstärkning av personal-
vårdsorganisationen och ökning av den på militära syften inriktade forsk
ningsverksamhetens resurser, bland annat genom utbyggnad av den försvars-
medicinska forskningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 206.
3
Utdrag av •protokollet över för sv ar särenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats
rådet å Stockholms slott den 9 april 1948.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander, ministern för utrikes ärendena
U
ndén, statsråden
W
igforss
, S
köld
, Q
cjensel
, G
jöres
, D
anielson
, V
ougt
, Z
etterberg
,
N
ilsson
, S
träng
, E
ricsson
, M
ossberg
, W
eijne
, K
ock
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt, vissa frågor rörande försvarets
organisation och anför därvid följande.
Avd. I. INLEDNING.
Genom beslut vid 1942 års riksdag (propositionen 210, riksdagens skrivelse
374) fastställdes en plan för den fortsatta utbyggnaden och organisationen av
landets försvarskrafter under en femårsperiod, omfattande budgetåren 1942/43
—1946/47.1 sammanhang med beslutet gjordes även uttalanden om kostnaderna
för försvaret för tiden efter femårsprogrammets genomförande, men beslutet
innefattade likväl icke något principavgörande rörande försvarsorganisationens
gestaltning för tiden efter budgetåret 1946/47.
För att erhålla underlag för den utredning angående försvarsorganisationens
utformande efter femårsperiodens slut, som bedömdes erforderlig, uppdrog
min företrädare i ämbetet den 28 juni 1944 åt överbefälhavaren att utarbeta
organisationsförslag på grundval av strategiska bedömanden samt under hän
synstagande till erfarenheterna från det då pågående kriget och till utvecklings
tendenserna.
Den fortsatta utredningen ansågs lämpligen böra utföras inom försvars
departementet av särskilda för ändamålet tillkallade sakkunniga. I samband
med att i propositionen 1945: 45 fråga underställdes riksdagen om utläggande
av vissa beställningar för flygvapnet framlades för riksdagen vissa riktlinjer,
efter vilka försvarsorganisationen kunde tänkas bliva utformad under tiden
närmast efter den löpande femårsperiodens utgång. Sedan riksdagen i skrivelse
den 13 juni 1945, nr 368, i det väsentliga givit sin anslutning till vad i nämnda
sammanhang yttrats, bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 29 juni 1945
chefen för försvarsdepartementet att åt en kommitté — 1945 års försvarskom-
mitté — uppdraga att verkställa utredning rörande försvarets organisation efter
utgången av budgetåret 1946/47 samt framlägga de förslag, som av utred
ningen kunde föranledas.
Med stöd av nämnda bemyndigande utsåg min företrädare i ämbetet samma
dag
4
till ledamöter i kommittén landshövdingen i Stockholms län K. S. Levinson,
ledamoten av riksdagens första kammare, chefredaktören J. E. Andersson,
partisekreteraren i socialdemokratiska partistyrelsen S. Andersson, direk
tören i lantbruksförbundets tidskriftsaktiebolag E. Bjelle, ledamoten av
riksdagens första kammare, direktören K. G. Ewerlöf, förbundssekreteraren i
svenska metallindustriarbetareförbundet A. Geijer, ledamöterna av riksdagens
andra kammare, redaktören K. H. Hagberg och deputeraden i riks
banken D. E. Hall, ledamoten av riksdagens första kammare, godsägaren
K. E. H. von Heland, ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören A.
Å:son Törnkvist samt bankdirektören J. Wallenberg, därvid Levinson tillika
anmodades att i egenskap av ordförande leda kommitténs arbete,
till generalsekreterare i kommittén statssekreteraren i försvarsdepartemen
tet N. R. W. Lundberg samt
till sakkunniga chefen för arméstaben, generalmajoren G. I. Backlund, då
varande chefen för försvarsstaben, generalmajoren greve C. A. Ehrensvärd
(sedermera i anledning av utnämning och ändrad tjänstgöringsort ersatt av
souschefen vid försvarsstaben, översten greve T. C. Bonde), souschefen vid
marinförvaltningen, konteramiralen S. H:son Ericson, professorn vid konjunk
turinstitutet E. F. Lundberg, direktören R. A. Malcolm, souschefen vid flygsta
ben, översten vid flygvapnet K. J. A. öilfverberg och krigsrådet vid försvarets
civilförvaltning E. T. H. Ström.
Yidare ställdes efter hand ett avsevärt antal experter till kommitténs för
fogande.
Med hänvisning till de allmänna riktlinjer för utredningsarbetet, vilka an
givits i nämnda proposition och riksdagsskrivelse, anfördes i de i samband
med kommitténs tillsättande meddelade direktiven bland annat följande:
Erfarenheterna från det andra världskriget, vilket inneburit en delvis genom
gripande utveckling av krigstekniken, måste i skilda hänseenden påverka även
den nu gällande så sent som år 1942 beslutade försvarsorganisationen. En viktig
uppgift för försvarskommittén bleve att söka ytterligare anpassa försvarets orga
nisation och inriktning efter dessa erfarenheter. Ifrågavarande erfarenheter, som
ofta icke vore entydiga, måste granskas och sovras. De måste bedömas med hän
syn tagen till vårt lands speciella förhållanden och ekonomiska möjligheter. Det
material och de slutsatser, som framkomme som resultat av den inom försvarsled
ningen pågående utredningen, måste härvid tillgodogöras. De rön, som särskilt
under beredskapstiden gjorts inom vårt land, måste beaktas och resultatet av den
forskningsverksamhet på det militära området, som under denna tid energiskt be
drivits, tillvaratagas i den mån så borde ske. Målet måste vara en ytterligare
effektivisering och modernisering av försvarsmedlen och försvarsorganisationen
inom ramen för våra ekonomiska möjligheter och med aktgivande på att försvars
organisationen — exempelvis genom långt driven motorisering — icke bleve i så
hög grad beroende av tillförsel från utlandet eller av industriell kapacitet, att
den vid avspärrning icke kunde effektivt under längre tid fungera. Denna del av
utredningen måste ske förutsättningslöst även i den meningen att utredningen
icke finge tveka att slopa eller med andra försvarsanstalter ersätta sådana delar
av försvarsorganisationen, som till äventyrs kunde finnas icke längre ha berät
tigande. Krigserfarenheterna utvisade nödvändigheten för en försvarsorganisation
att äga en effektiv och modern utrustning och den snabba utvecklingen under de
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
5
senare åren hade framkallat behov av en komplettering av försvarets materiel-
utrustning med nya försvarsmedel. Även de taktiska metoderna och därmed de
krav, som ställdes på de särskilda försvarsenheternas organisation och samman
sättning, hade påverkats av den senaste tidens utveckling. De sålunda refererade
synpunkterna borde uppmärksammas av försvarskommittén. Dess uppgift bleve
att noggrant beakta de vunna erfarenheterna vid övervägandena rörande försvars
organisationens utformning men även tillse, att möjligheter skapades för att så
skulle kunna ske även successivt i fortsättningen.
Med avseende å övningstiden för de värnpliktiga hade riksdagen i sin för
berörda skrivelse framhållit, att några delade meningar icke rådde därom att,
såsom krigserfarenheterna också bestyrkt, en god utbildning vore en viktig för
utsättning för att ett försvarsväsende skulle kunna effektivt fylla sina uppgifter.
Frågan om övningstidens längd borde, erinrade riksdagen, givetvis bedömas från
denna utgångspunkt och med hänsyn tagen till den skärpning i olika hänseenden
av de krav, som det moderna kriget ställde på den enskilde soldaten. Riksdagen
hade tillika framhållit, att vid utredningsarbetet hänsyn även borde tagas till att
den minskning i värnpliktskontingenterna, som bleve en följd av nativitetsminsk-
ningen under 1920-talet och någon tid därefter, nödvändiggjorde en utbildning
av alla vapenföra. Dessa synpunkter borde vid utredningsarbetet uppmärksammas.
Vid utredningen borde även övervägas lämpliga åtgärder i syfte att undvika att
värnpliktiga, utbildade i vapentjänst, i så relativt stor utsträckning som för när
varande vore fallet toges i anspråk för andra uppgifter i krigstid. Såsom riks
dagen anfört borde uppmärksamhet jämväl ägnas frågan om de inskrivningsskyl-
digas uttagning till värnpliktstjänstgöring, så att befogade invändningar ur hälso
synpunkt icke kunde framställas.
Vid utredningen måste de ekonomiska synpunkterna noga beaktas. En ingå
ende granskning av organisationen borde ske i avsikt att skära bort alla kost
nader, som icke vore strängt nödvändiga, och för att skapa betingelser för större
stramhet i medelsanvändningen. Resultatet av det genom olika organ pågående
rationaliseringsarbetet borde härvid utnyttjas.
Kommittén syntes vid sin översyn av försvarsorganisationen ur dessa syn
punkter komma att stöta på vissa svårigheter i arbetsorganisatoriskt hänseende.
Då det vore angeläget, att pågående besparingssträvanden inom försvaret icke
försvårades, finge det förutsättas, att kommittén sökte lägga sitt arbete så att det
rationaliseringsarbete, som bedreves av förvaltningsmyndigheterna och av statens
organisationsnämnd, kunde i möjligaste mån ostört fortgå. Lämpligen borde
utredningen använda dessa organ för de rationaliseringsundersökningar, som
funnes påkallade, och borde eftersträva att samordna dessa undersökningar med
de eljest pågående.
Det borde vara möjligt att på denna väg, genom en rationaliserad och för
enklad organisation, ernå åtskilliga besparingar och påtagligt minska försvarets
andel i de totala statsutgifterna. Om så icke prövades möjligt i tillräcklig omfatt
ning och förhållandena syntes möjliggöra fredens bevarande i vår närmaste om
givning, kunde det — med hänsyn till vårt lands ansträngda finansiella läge efter
försvarsberedskapens avveckling -—- bliva erforderligt att åstadkomma kostnads
minskningar genom justeringar i den organisationsram, som genom 1942 års för
svarsbeslut avsetts för försvaret. Härvid borde iakttagas, att den blivande för
svarsorganisationen kundo effektivt fungera och från fred snabbt omställas till att
slagfärdigt möta angreppsföretag mot vårt land. Det bleve utredningens uppgift
att med beaktande härav framlägga förslag till den avvägning som i dessa hän
seenden kunde bliva erforderlig.
Departementschefen erinrade, att beträffande ett par av de frågor, på vilka
kommittén finge anledning ingå, utredningar redan förelåge, verkställda av sär
skilt tillkallade sakkunniga, under det att andra spörsmål, som vid försvarskom-
0
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
mitténs arbete komme att beröras, vore föremål för utredning i annan ordning.
Flertalet av dessa utredningar kunde icke bedömas isolerade från den på försvars-
kommittén ankommande utredningen rörande försvarets organisation. Resultaten
av berörda delutredningar borde antingen överlämnas till försvarskommittén för
övervägande i samband med fullgörandet av dess uppdrag eller också hänskjutas
till kommittén för yttrande, med ledning varav finge bedömas i vad mån olika
förslag kunde realiseras utan avbidan på en omprövning av försvarsorganisa
tionen i stort. Å andra sidan kunde det komma att visa sig lämpligt att till sär
skild utredning hänskjuta vissa frågor, som fölle under eller hade samband med
kommitténs uppdrag. Skulle det vid bedrivandet av kommitténs arbete visa sig
påkallat och lämpligt att till särskild utredning utbryta vissa spörsmål, som till
hörde det kommittén givna uppdraget, borde det vara kommittén obetaget att
göra framställning i sådant hänseende.
Kommittén borde vidare, i den män så prövades erforderligt, före det slutliga
ståndpunkttagandet i uppkommande personalfrågor av större betydelse träda i
kontakt med de civila och militära personalsammanslutningar, som berördes av
dylika frågor.
Det borde åligga kommittén att utarbeta fullständiga och noggranna beräk
ningar rörande kostnaderna för den försvarsorganisation, som av densamma för
ordades, såväl övergångskostnader som slutliga kostnader. Kommittén borde
vidare ha att framlägga förslag rörande sättet för genomförandet av de åtgärder
som funnes böra vidtagas. Huruvida det förslag som av kommittén framlades
borde begränsas till att avse viss tidsperiod — exempelvis ytterligare en fem
årsperiod — eller kunde utformas att omspänna en längre tid, lämnade departe
mentschefen öppet i avbidan på den bedömning av läget och möjligheterna i be
rörda hänseende som i första hand borde verkställas genom kommitténs försorg.
Det förberedande utredningsarbete, som i anledning av förenämnda uppdrag
den 28 juni 1944 till överbefälhavaren bedrevs inom högkvarteret, syftade ur
sprungligen närmast till en femårsplan, avsedd att följa efter den år 1942 be
slutade. I skrivelse till chefen för försvarsdepartementet den 11 oktober
1945 anmälde emellertid överbefälhavaren, att nytillkomna omständigheter
och förnyade överväganden lett honom till en reviderad uppfattning, till
vilken försvarsgrenscheferna anslutit sig, samt att han med anledning därav
givit nya anvisningar för försvarsgrenschefernas utredningsarbete. Anvis
ningarna innebure i huvudsak, att något förslag till ny femårsplan icke skulle
framläggas utan att partiella reformer i stället skulle genomföras successivt.
Till försvarskommittén överlämnades sedermera en inom högkvarteret
utarbetad, den 11 oktober 1945 dagtecknad strategisk studie, som legat till
grund för det därstädes bedrivna arbetet med utarbetandet av en ny försvars
organisation, och under vintern 1945—1946 mottog kommittén efterhand för
slag om försvarets högsta ledning, om försvarsgrenarnas organisation, om
kostnader av för försvaret gemensam natur och om reviderad militärterritoriell
indelning. I skrivelse den 7 april 1946 lämnade överbefälhavaren en av
slutande sammanfattning av dessförinnan framlagda delförslag. I sina redo
görelser för resultatet av de verkställda utredningarna betonade överbefäl
havaren bland annat, att han icke i dåvarande läge ansett sig kunna föreslå
genomgripande organisatoriska förändringar, som först på lång sikt medförde
besparingar men till en början merutgifter. Han förklarade sig emellertid
7
avse, att, alltefter det förhållandena därtill föranledde, avgiva nya förslag
samt därvid sträva efter att genom rationaliseringar och förenklingar av freds-
organisationen tillvarataga alla möjligheter till besparingar.
I skrivelse den 14 juni 1946 till chefen för försvarsdepartementet anmälde
försvarskommittén, att kommittén i anledning av överbefälhavarens förslag för
sin del funnit nödvändigt att med undanskjutande tills vidare av frågan om
den utrikespolitiska utvecklingen söka vinna överblick över de möjligheter,
som kunde föreligga att med utgångspunkt från dittills gjorda rön på militär
teknikens område genom mera genomgripande organisatoriska förändringar
nedbringa kostnaderna för försvarets fredsorganisation. I sådant syfte anhöll
kommittén — med överlämnande av en promemoria angående frågor beträf
fande vilka skilda ledamöter av kommittén önskat utredning att åt över
befälhavaren måtte uppdragas att verkställa utredning rörande de för
ändringar i försvarsorganisationen, som med samtidigt tillgodoseende i
största möjliga utsträckning av effektivitetens krav borde ifrågakomma
för att begränsa de årliga försvarskostnaderna till alternativt 650, 750
och 900 miljoner kronor med iakttagande av att i kostnaderna skulle in
begripas årskvoter för all erforderlig ersättnings- och nyanskaffning av ma
teriel ävensom kostnader för grundavskrivningar å byggnader samt att kost
naderna skulle angivas efter pris- och löneläget den 1 juli 1946.
Genom skrivelse den 21 juni 1946 uppdrog chefen för försvarsdepartemen
tet åt överbefälhavaren att under hänsynstagande till nämnda promemoria
verkställa och till försvarskommittén överlämna den av kommittén begärda
utredningen. Denna överlämnades av överbefälhavaren till kommittén i tre
etapper, nämligen den 2 december 1946 samt den 12 februari och den 15 mars
1947. I anslutning härtill överlämnade överbefälhavaren vidare den 31 mars
1947 till kommittén en sammanfattning benämnd »Överbefälhavarens försvars-
förslag. Mars 1947».
Med skrivelse den 25 november 1947 har 1945 års försvarskommitté till full
görande av sitt uppdrag till chefen för försvarsdepartementet överlämnat betän
kande med förslag angående försvarets organisation, del 1 och 11 (SOU
1947: 72 o. 73), av vilka del I innefattar kommitténs förslag och del 11 vissa
av kommitténs ledamöter och sakkunniga till förslaget fogade särskilda yttran
den. Vidare ha i särskild ordning överlämnats förslag till personalförteck
ningar in. m. samt en till betänkandet hörande hemlig del, innehållande upp
gifter rörande försvarsgrenarnas krigsorganisation m. m: I skrivelsen har an
mälts, att kommittéledamoten Törnkvist sedan slutet av april 1947 på grund
av sjukdom varit förhindrad deltaga i kommitténs överläggningar och beslut.
För huvuddragen av försvarskommitténs förslag kommer en redogörelse att
lämnas i det följande. I den mån ställningstagandet därvid föranleder därtill,
kommer jag att närmare redogöra för innebörden av förslagen vid behand
lingen av de enskilda punkterna i betänkandet.
Över försvarskommitténs förslag ha yttranden infordrats av följande myn
digheter m. fl., nämligen överbefälhavaren, chefen för armén — efter hörande
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
8
Kungl. Majsts proposition nr 206.
av samtliga militärbefälhavare, kemvärnschefen och chefen för väg- och vatten
byggnadskåren —, chefen för marinen — efter hörande av marindistriktsche-
ferna, chefen för kustflottan, inspektören för kustartilleriet och chefen för sjö-
värnskåren —, chefen för flygvapnet, arméförvaltningen, marinförvaltningen,
flygförvaltningen, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning,
krigsmaterielverket, försvarets fabriksstyrelse, arméns fortifikationsförvaltning,
sjökarteverket, krigsarkivet, nämnden för armémuseum, försvarets forsknings
anstalt, försvarsväsendets radioanstalt, försvarets socialbyrå, styrelsen för för
svarets läroverk, försvarsväsendets personalvårdsnämnd, statens arbetsmark
nadskommission (arbetsmarknadsstyrelsen), civilförsvarsstyrelsen, bevaknings-
inspektören, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, Sveriges meteorologiska och
hydrologiska institut i vad avser väderleksorganisationen inom försvaret, luft-
fartsstyrelsen, statskontoret — särskilt i vad avser förekommande frågor om
övergångsstater och reservstater —, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd,
statens organisationsnämnd, kommerskollegium, riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap, statens industrikommission och 1946 års militära förvalt-
ningsutredning.
Vidare har tillfälle att yttra sig över försvarskommitténs betänkande beretts
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Gotlands,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Västmanlands, Gävle
borgs, Västemorrlands och Norrbottens län, skytteförbundens överstyrelse, sty
relsen för svenska pistolskytteförbundet, styrelsen för svenska sportskytteför-
bundet, centralförbundet för befälsutbildning, styrelsen för frivilliga motorcykel
kåren, överstyrelsen för riksförbundet Sveriges lottakårer, överstyrelsen för
svenska röda korset,, centralstyrelsen för föreningen svenska blå stjärnan, sven
ska brevduveförbundet, hemvärnsrådet, maritima ungdomsrådet, svenska aero-
klubben, centralkommittén Folk och Försvar, föreningen Sveriges flotta, riks
förbundet för Sveriges försvar, svenska officersförbundet, svenska underoffi-
cersförbundet, försvarsväsendets underbefälsförbund, centralstyrelsen för de
svenska reservofficersförbunden, svenska reservunderofficersförbundet, värn
pliktiga officerares riksförbund, värnpliktiga underofficerares förening, statsver
kens ingenjörsförbund, försvarsväsendets civilmilitära ingenjörers förbund, för
svarsverkens civila personals förbund, svenska teknologföreningen, försvarets
civila tjänstemannaförbund, civilmilitära tjänstemannaförbundet, civilförvalt
ningens personalförbund, Sveriges arbetsledarförbund, svenska militärläkar-
föreningen, svenska militärveterinärsällskapet, försvarsväsendets radioanstalts
personalförening, landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföre
ningen, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund och tjän
stemännens centralorganisation. I anledning av betänkandet ha flottans reserv-
officersförbund och svenska polisförbundet i ingivna skrifter yttrat sig över
vissa delar av kommitténs förslag. Vidare har lantbruksstyrelsen överlämnat
en skrift av Kalmar läns södra hushållningssällskaps hästavelsnämnd angående
arméns remontering.
I den omfattning ställningstagandet i det följande därtill föranleder kom
9
mer en redogörelse för innehållet i yttrandena att lämnas under de särskilda
avsnitt, som därav beröras. Om därvid annat icke angivits, ha de behandlade
förslagen i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Chefen för marinen och marinförvaltningen ha avgivit gemensamt yttrande
och därvid benämnt sig marinledningen. Vid återgivandet av remissyttrandena
i fortsättningen kommer denna benämning att användas för att beteckna dessa
båda myndigheter.
Vissa delar av förevarande ärende äro av den natur, att närmare redogörelse
för deras innebörd än som av det följande framgår icke bör lämnas till stats
rådsprotokollet. Ytterligare upplysningar torde emellertid få lämnas genom
de handlingar, som komma att överlämnas till riksdagens vederbörande utskott.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Avd. II. ALLMÄNNA SYNPUNKTER.
I.
Strategiska synpunkter på frågan om försvarets ordnande.
A. Krigsteknikens utveckling och det moderna kriget.
I den i det föregående omförmälda sammanfattning, som överbefälhavaren
överlämnat till försvarskommittén, har under rubriken »Det nutida kriget»
lämnats en redogörelse för de moderna stridsmedlen och därmed samman
hängande betvingelsemetoder. Försvarskommittén har i sitt betänkande redo
gjort för överbefälhavarens synpunkter härutinnan.1 Rörande den närmare
innebörden därav torde få hänvisas till betänkandet s. 14—22.
Försvarskommittén.
Försvarskommittén har för sin del i detta ämne anfört följande.
Den redogörelse för det nutida krigets stridsmedel och betvingelsemetoder,
som överbefälhavaren sålunda lämnat, överensstämmer i stort sett med för-
svarskommitténs uppfattning om förhållandena på detta område. Redan
i början av det andra världskriget satte tekniken och de tekniska hjälpmedlen
sin prägel på operationerna och under krigets gång blev detta i ökad grad
fallet. Den militärtekniska utvecklingen försiggick språngvis och under
ianspråktagande av de krigförande makternas alla för ändamålet tillgängliga
resurser. Kulmen nåddes i och med atombombens utexperimenterande och
användande. Även om utvecklingen efter krigsslutet icke fortgått i samma
tempo som dessförinnan, har densamma förvisso icke avstannat. Vid den fort
satta sammanställningen och bearbetningen av forskningsresultat och prak
tiska erfarenheter ha segrarmakterna efter krigsslutet kunnat tillgodogöra
sig även motståndarnas senaste rön.
Må vara, att de resultat, som utvecklingen på militärteknikens område
redan avsatt, måste anses synnerligen betydelsefulla, så är försvarskommittén
i likhet med överbefälhavaren icke benägen att betrakta dem såsom omväl
vande i fråga om formerna för krigföringen. Även om den fortsatta utveck
lingen kan tänkas komma att leda till en dylik omvälvning, råder dock allt
jämt icke blott på atomfysikens utan även på andra teknisk-vetenskapliga
områden av militär betydelse i åtskilliga hänseenden stor ovisshet. I ett fler
tal fall kunna visserligen redan nu de sannolika utvecklingslinjerna skönjas.
Kvar står dock att — såsom överbefälhavaren framhållit — många av andra
världskrigets nya stridsmedel ännu knappast hunnit längre än till eller strax
över försöksstadiet och att man därför under relativt lång tid måste vara
osäker såväl om deras närmare utformning som om deras slutliga använd
ningsområden. För närvarande föreligga sålunda icke förutsättningar att er
1 Därjämte finnes sammanfattningen i sin helhet utgiven i tryck under titeln »Vårt
framtida försvar. Överbefälhavarens förslag.»
11
sätta det förhållandevis goda försvar, som vi nu ha, med stridskrafter av
helt ny struktur och sammansättning. Såsom överbefälhavaren påpekat, har
heller intet av de länder, som deltagit i det senaste världskriget, ansett sig
kunna på teknikens nuvarande ståndpunkt inrikta sig på en så radikal lösning
av försvarsproblemet. Enligt försvarskommitténs mening blir det därför
nödvändigt att tills vidare i huvudsak bygga på nuvarande grundvalar. Detta
bör dock självfallet ej hindra, att teknikens landvinningar i särskilda hän
seenden successivt tillvaratagas för försvaret. Därvid får i det särskilda fallet
övervägas, om och i vad mån ett nyskapat stridsmedel kan och bör träda i
stället för ett nu förefintligt av konventionell typ.
Av det nu anförda följer, att försvarsorganisationen enligt kommitténs
mening icke kan i alla sina enskildheter bindas för längre tid. Vid översynen
av organisationen gäller det därför att tillse, att densamma, i den mån för
hållandena medgiva, göres så elastisk, att utrymme för moderniseringar och
förbättringar kan beredas inom den organisatoriska ramen.
Det ligger även i linje med försvarskommitténs syn på frågan om den
militärtekniska utvecklingen, att vårt land noggrant och i den utsträckning
våra resurser medgiva följer denna utveckling för att om möjligt i god tid
kunna få fram ändamålsenliga stridsmedel samt därigenom i görligaste mån
säkerställa sig mot överraskningar. För sådant ändamål finnes redan nu in
rättad en försvarets forskningsanstalt med uppgift att under Kungl. Maj:t
omhänderha den på militära syften inriktade naturvetenskapliga och teknisk
vetenskapliga forskningen. Det ligger i sakens natur, att ett litet land som
vårt icke kan avse tillnärmelsevis så betydande belopp för forsknings- och
försöksverksamhet som en stormakt. Även den begränsade tillgången på för
sådan verksamhet kvalificerad personal torde här sätta en gräns för våra
möjligheter. Starka skäl tala emellertid för att vi i mån av vår förmåga ställa
erforderliga resurser till förfogande för ifrågavarande ändamål.
Av erfarenheterna från andra världskriget äro de, som ha avseende å luft
krigföringen, särskilt framträdande. Framför allt denna form av krigföring
har genom sin inriktning icke blott mot fasta försvarsanstalter och rörliga
stridskrafter utan även mot civilbefolkning, försörjning och kommunikationer
givit det nutida kriget dess totala karaktär och har därför ställt särskilda an
språk på luftförsvar och civilförsvar. Utvecklingen inom teletekniken har
vidare öppnat möjlighet såväl för en angripare att utföra flyganfall även under
mörker och i dålig sikt som för försvararen att på ett tidigare stadium upp
täcka sådana anfall.
Även i fråga om sjökrigföringen har radar visat sig vara av stor be
tydelse. För sjöstridskrafternas del peka erfarenheterna från luftkriget i
övrigt på behovet av jaktskydd, framför allt för större fartyg och för fartyg
överhuvudtaget, när do befinna sig till sjöss. I den man sådant skydd i till
räcklig omfattning icke kan beredas, inställer sig kravet på övergång till en
lätt flotta, som till sjöss är förhållandevis svår att nedkämpa från luften och
som kan skyddas i bergrum på sina baser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
För arméns vidkommande aktualiserar flyghotet mot kommunikationerna
samt invasionsteknikens utveckling — särskilt luftlandsättningens tillkomst
— kravet på större terrängframkomlighet och snabbhet.
Vid utarbetandet av kommitténs förslag bar det visserligen varit möjligt
att i en del hänseenden tillgodogöra sig nu berörda krigserfarenheter. Att
till fullo draga ut konsekvenserna av dem synes emellertid, med hänsyn till
föreliggande bundenhet vid nuvarande materielutrustning, icke för närvarande
kunna ifrågakomma.
En annan krigserfarenhet är, såsom också överbefälhavaren konstaterat,
att de aktiva motmedlen mot pansartrupp starkt utvecklats, särskilt de som
komma till användning vid bekämpning från luften och på närstridshåll —
i senare fallet projektiler och laddningar med riktad sprängverkan — samt
att stridsvagnar på grund av motmedlens ständigt ökade effekt icke längre
användas för självständiga stridsuppgifter i samma utsträckning som under
krigets första år. Försvarskommittén tilltror sig icke att härav draga några
bestämda slutsatser beträffande stridsvagnsvapnets framtida betydelse. En
ligt kommitténs mening giva emellertid nyssnämnda omständigheter anled
ning till viss tveksamhet beträffande frågan, huruvida det militära värdet
av detta vapen framdeles kan komma att motsvara de betydande kostnader,
som detsamma, särskilt för materielens förnyande, drager. Kommittén håller
före, att man i detta hänseende bör ställa sig avvaktande. Då det befintliga
stridsvagnsbeståndet med nu för sådan materiel gällande livslängdsberäkningar
icke behöver förnyas inom de närmaste tio åren, finnes tydligen rådrum för
ytterligare överväganden av hithörande spörsmål. Yad angår luftvärnet släpar
detta med hänsyn till ökningen av flyghastigheten och flyghöjden för när
varande efter i utvecklingen. Genom relativt lätt genomförbara förbätt
ringar av den nuvarande materielen synas emellertid goda möjligheter till
en avsevärd effektivisering av luftvärnet föreligga. Beträffande såväl luft
värnet som artilleriet gäller, att de kunna röna inflytande av raketvapnens
utveckling.
I denna del ha vissa av kommitténs ledamöter och sakkunniga i de vid för-
svarskommitténs betänkande fogade särskilda yttrandena framhållit
vissa speciella synpunkter.
Sålunda har kommitténs ordförande funnit det böra beaktas, att osäker
het ännu gjorde sig gällande i fråga om den på erfarenheterna från det senaste
världskriget grundade krigstekniska utvecklingen.
Kommittéledamöterna Elon Andersson och Sven Andersson ha i ett
gemensamt yttrande framhållit bl. a. följande.
Den ovisshet, som ännu råder om det internationella lägets utveckling,
måste givetvis påverka bedömandet av Sveriges försvarspolitiska problem.
Såsom försvarskommittén i sitt betänkande hävdar är det med hänsyn därtill
nödvändigt att de förändringar i försvarets organisation, som nu kunna komma i
fråga, ske under beaktande av att försvarets effektivitet under de närmaste åren
icke påtagligt försvagas. Genomgripande förändringar i den organisation, som
13
under världskrigets beredskapstid utbyggdes och prövades, böra därför nu ej
genomföras. Även övriga omständigheter, såsom osäkerhet om de nya strids
medlens utveckling och inverkan på krigföringen, tala för att tiden ännu icke
är inne för en radikal förändring av organisationen, grundad på en militär
teknisk utveckling, om vars slutliga struktur man ännu intet eller ringa vet.
Detta förhållande får emellertid icke tagas till intäkt för ett fastlåsande av
organisationen i de konventionella former, som kännetecknade krigstekniken
under 1930-talet. Tillräckligt många tekniska och taktiska förändringar hade
vid andra världskrigets slut så klart kunnat konstateras att de böra ge anled
ning till en begynnande omprövning. Det torde här räcka med att framhålla
den alltmer ökade användningen av lufttrupper och mekaniserade förband,
flygkrigets utveckling, särskilt i fråga om kommunikationsledernas förstöring
och dess insats mot fartyg, samt tillkomsten av fjärrstyrda vapen och atom
bomben. Det är riktigt, som försvarskommittén framhåller, att ingen stormakt
av dessa anledningar helt ändrat organisationen av sitt försvar. För en liten
stat, där både de materiella och de personliga tillgångarna äro otillräckliga
för den massverkan, som stormakterna kunna åstadkomma, kan det dock bli
nödvändigt att söka ernå effektivitet i försvaret även på andra vägar än genom
att öka de operativa förbandens rörlighet och slagkraft.
De slutsatser, till vilka ifrågavarande kommittéledamöter med nu angivna
utgångspunkter kommit, återgivas i det följande i anslutning till redogörelsen
för huvuddragen av kommitténs förslag.
Kommittéledamoten
Hagberg
har i förevarande avseende anfört följande.
Krigsutvecklingen synes för ett litet land ha passerat det skede, när en väl
dig koncentration av tunga stridsformationer kunde utveckla sin kraft. En på
flygets område övermäktig motståndare kan genom förstörelse av kommunika
tioner, kraftverk och större industrier lamslå stridskrafter av konventionell
uPPbyggnad och omfattning långt snabbare än stridskrafter som har sin ut
rustning, sina stridsuppgifter och formering i själva hemorten. Det fria kriget
har ingått som en viktig del i de reguljära stridskrafternas sammandrabb
ningar och dess utveckling har blivit så mycket nödvändigare som möjlig
heterna för en modem stormakt att luftledes landsätta 10 000, ja 100 000 sol
dater långt inne i landet skapats. Ju fler svenskar som på hemorten står be
redda att stoppa en angripare med handvapen, andra lättare vapen och spräng-
medel desto starkare stöd blir detta för stöttrupperna och desto större seghet
och anpassningsförmåga kommer detta att ge motståndet i dess helhet.
Kommittéledamoten von Heland har påpekat, att enligt kommittéförslaget
arméns materiella standard närmast bleve jämförlig med den, de krigförande
hade i början av andra världskriget. Utvecklingen under dess senare del hade
kännetecknats bl. a. av fullständig automatisering av infanteriets handvapen,
organisation av närpansarväm och grovt fjärrpansarvärn, övergång från lätta
till tunga stridsvagnar, mångdubbling av artilleriet samt alltmer fullständig
motorisering, varvid särskild vikt lagts vid terränggående motorfordon. Denna
utveckling har sålunda icke kunnat följas. I en kritisk situation kunde det
Iiungl. Maj:ts proposition nr 206.
14
vara svårare att fylla det materiella behovet än att med efterutbildning ut
bilda folket, von Heland har vidare anfört bl. a. följande.
Samtliga ledande nationer ha deklarerat sin vilja att med alla medel före
bygga ett nytt krig. Å andra sidan har det klarlagts att en forskning och
militärteknisk försöksverksamhet av enorm omfattning och intensitet pågått
sedan några år tillbaka, icke minst på reaktions-, raket- och atomvapnens
område. Det råder nu intet tvivel om, att reaktions- och raketvapen i vissa
avseenden spelat en stor roll under det andra världskriget. Uppgifter om
massinsatser av artilleri ha sålunda i många fall avsett raketartilleri. I varje
fall är det uppenbart, att vi vid fastställandet av en ny försvarsorganisation
måste taga ställning till frågan, huruvida de nya vapnen kunna medföra en
ändrad uppfattning om den hittillsvarande militära taktiken. Om det kan
påvisas, att vissa stridsmedel utan eftergift på effekten kunna ersättas eller
verksamt kompletteras med andra, som äro billigare och enklare att tillverka
samt personalbesparande, måste detta i tid beaktas. Möjligheterna för en liten
nation att i ett kritiskt läge åstadkomma improvisationer, vilka kunna inne
bära radikala ändringar av försvarets struktur, äro icke stora. Många torde
sålunda förvänta en snabb utveckling av reaktions- och raketdrivna projek
tiler i olika former, så att bombflyget i egenskap av fjärrartilleri ävensom det
nuvarande fältartilleriet skulle bli omodernt. Detta är något som vi, med
hänsyn till att det grova artilleriet snart står inför nyanskaffning, måste
beakta.
För arméns del borde det enligt von Helands uppfattning vara nödvändigt
att tillgodogöra sig alla moderniteter på krigsteknikens område och att så
lunda ständigt hålla en mindre del av armén på höjden av modernitet för att
nyheter på krigsteknikens område skulle kunna praktiskt prövas och erfaren
heter vinnas.
von Heland har vidare i syfte att belysa flygstridskrafternas insatser i sjö
kriget framlagt viss statistik över fartygsförluster under det- senaste kriget
(betänkandet del II s. 31 och 32). De sammanlagda brittiska, tyska, italienska
och japanska krigsfartygsförlusterna ha enligt denna statistik förorsakats av
fartyg i 35,5 % fall, av flygplan i 31, l % fall och av annan eller okänd orsak
i 33,4 % fall. Nedkämpningen av den japanska handelsflottan har förorsakats
av fartyg till 55,7 %, av flygplan till 30,8 % och av annan orsak till 13,5 %.
Av de särskilda sakkunniga har generalmajor Backhmd framhållit, att ingen
allvarlig erinran kunde riktas mot att kommittén ansåge sig böra utgå från
arméns nuvarande organisation och materielbestånd vid utformandet av sitt
förslag till arméorganisation. För detta talade nämligen dels den snabba ut
vecklingen i fråga om vissa viktigare krigsmaterielgrupper, dels praktiska svå
righeter att under de närmaste åren anskaffa önskvärd materiel. På grund
härav vore det emellertid så mycket angelägnare att en omorganisation och
modernisering av arméstridskrafterna komme till stånd så snart förhållandena
det medgåve.
Den under beredskapsåren anskaffade materielen hade — såsom också
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
15
kommittén framhållit — höjt upp armén till en kvalitativ ståndpunkt jämför
lig med den de krigförande hade i början av kriget, d. v. s. år 1939. Därest
icke avsevärda materielanslag komme att ställas till förfogande, komme
arméns nuvarande standard att i huvudsak bibehållas fram till år 1958. Detta
innebure i materiellt avseende ett 20-årigt stillastående, vilket med hänsyn
icke minst, till den snabba tekniska utvecklingen måste betecknas såsom
mycket allvarligt.
Konteramiral Ericson har behandlat här ifrågavarande spörsmål i samband
med en ingående granskning av krigs- och beredskapserfarenheterna från det
senaste kriget (betänkandet del II s. 75—83). Bland därvid anförda synpunk
ter må här framhållas följande.
Yad som särskilt karakteriserade det moderna kriget till lands, till sjöss
och i luften vore rörlighet och slagkraft. Dessa egenskaper vore oundgängliga
hos en försvarsmakt för att åstadkomma kraftkoncentration på rätt plats i
rätt tid och för att tillgodose det betydelsefulla överraskningsmomentet.
Den taktiska offensivens betydelse även under strategisk defensiv hade klart
belysts. Krigsförloppet utvisade, att det för länder med sjögräns och in
tressen till sjöss utgjorde en fara att icke äga de stridsmedel, som erfordrades
för att effektivt bekämpa motståndaren till sjöss. Vid överskeppningsföretag
visade den stora insatsen av sjöstridskrafter på den anfallande sidan, att även
relativt begränsade, operativa sjöstridskrafter på den försvarande sidan be
dömts utgöra en fara, som måste kompenseras med mångdubbel överlägsenhet.
Samtliga erfarenheter pekade på att sjöförsvarets kärna måste utgöras av ett
antal lättrörliga och slagkraftiga operativa enheter, vilka i samverkan med
flygstridskrafter och med stöd av kustartilleri och mineringar förmådde bjuda
ett effektivt motstånd mot invasion samt skydda för krigföring och försörjning
erforderliga sjöförbindelser.
Överste Silfverberg har framhållit bl. a. följande synpunkter.
Kommittén har i sitt organisationsförslag icke funnit anledning framhålla
den avsevärda förändring i militärpolitiskt och strategiskt hänseende som
åstadkommits av luftkrigföringen mot hemorten. Efter andra världskrigets
erfarenheter -— främst vad gäller Japan och Tyskland — synes det uppenbart,
att en stormakt numera mycket väl kan tänkas tvinga en mindre stat med
svagt luftförsvar till underkastelse eller eftergifter med enbart luftkrig eller
hot härom. Särskilt synes detta möjligt, om det gäller eftergifter av begränsad
natur. För småstaternas del synes detta böra betecknas som den största prin
cipiella förändringen av krigets natur sedan 1942 års försvarsbeslut.
Kontinuerliga flyganfall mot omsorgsfullt utvalda mål framkalla avgörande
resultat, om de riktas mot ett lands livscentra. Mest talande är måhända det
japanska väldets kapitulation såsom följd av flyganfall och blockad, långt
innan den planerade invasionen mot moderlandet kom till utförande. Ovan
nämnda resultat uppnåddes i en kraftmätning mellan stormakter. Detta bör
uppmärksammas, då man bedömer en stormakts möjligheter att bekämpa cn
liten stat.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.
16
Erfarenheterna från kriget visa emellertid icke endast, att luftkrigföringen
mot hemorten på längre sikt nöter ut ett lands försvarskraft och försvarsvilja.
De visa även, att hårda slag från luften mot hemorten eller stridskrafterna i
ett krigs begynnelseskede kunna bli avgörande för krigets varaktighet och för
lopp. Erfarenheterna från Polens, Hollands, Belgiens, Erankrikes och Jugo
slaviens nedkämpande under det senaste kriget tala härvidlag sitt tydliga
språk. Det kanske mest talande exemplet på hur ryggraden i ett lands försvar
kan knäckas redan i krigets inledningsskede utgör det tyska angreppet mot
Jugoslavien. Detta inleddes med häftiga flyganfall mot bland annat mobilise
ringsorter, kommunikationer samt huvudstaden som centrum för politisk och
militär ledning, varigenom försvaret förlamades redan vid krigsöppnandet.
Verkningarna av de inledande flyganfallen kommo därför att i hög grad påverka
krigets fortsatta förlopp och varaktighet — omkring 10 dagar. De stridande
parternas markstyrkor voro i utgångsläget numerärt likvärdiga, men försvara
rens voro ej tillräckligt tillgodosedda i materiellt hänseende och kunde endast
erhålla svagt flygskydd.
Silfverberg har ansett, att försvarskommittén med hänvisning till den
moderna luftkrigföringens betydelse bort uttala, att ett effektivt och i för
hållande till försvarsorganisationen i övrigt rätt avpassat luftförsvar -— häri
inräknat civilförsvarets luftskyddsuppgifter — numera utgjorde grundvalen
för en nations möjligheter att föra krig. Silfverberg har vidare funnit det stri
dande mot krigserfarenheter och utvecklingstendenser att — såsom kommittén
föreslagit — beskära jaktflygets komplement inom luftförsvaret, luftvärnet,
och samtidigt ställa dess materielersättning på framtiden. Alla tecken tydde
på att man beträffande fj ärrluftvärnet hade att vänta ett successivt införande
av styrda raketprojektiler, ehuru dessa vapens detaljutformning för närva
rande tedde sig ganska oviss. Det vore icke rimligt att under sådana förhållan
den göra luftvärnets tekniska utveckling beroende av framtida mycket ovissa
engångsanslag. Luftvärnets successiva utveckling och övergång till förbätt
rade eller helt nya vapen borde i stället säkras genom kontinuerliga materiel-
ersättningsanslag. Med hänsyn till krigserfarenheterna och utvecklingsten
denserna hade kommittén icke till fullo beaktat luftförsvarets betydelse för
tryggande av övriga stridskrafters verksamhet och för skyddet av hemorten.
Silfverberg har vidare anslutit sig till kommitténs uttalande angående de
betydelsefulla förändringar, som den moderna invasionstekniken medfört för
försvaret. Invasionen kunde nu ske med större snabbhet än tidigare, vilket
sammanhängde med invasionsfarkosternas och de snabba truppernas utveck
ling samt framför allt med luftlandsättningens tillkomst som en strategiskt
betydelsefull faktor. För försvarets del innebure detta skärpta krav på snabb
het och rörlighet i vad gällde stridskrafternas förflyttning ej blott mot kuster
och gränser utan mot praktiskt taget varje del av landet.
Remissyttranden.
Krigsteknikens utveckling och det nutida kriget ha i remissyttrandena från
olika sidor ingående belysts. Med hänsyn till de förändringar av stor räckvidd,
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
17
som på detta område kunna konstateras eller förutses, och till den grundläg
gande betydelse hithörande spörsmål ha för bedömningen av frågan om vårt
försvars utformning synes det påkallat att lämna en relativt utförlig redo
görelse för yttrandenas innehåll i förevarande avseende.
Överbefälhavaren har i sitt remissyttrande framhållit, att ytterligare forsk
ningsresultat vunnits och nya utländska erfarenheter och uttalanden blivit
kända, sedan överbefälhavaren i mars 1947 avgav sin förutnämnda samman
fattning. Utöver vad då framhållits om nya stridsmedel förtjänade följande
att uppmärksammas (återgives här i sammandrag).
Radar utvecklades ständigt. Behovet av motmedel bleve samtidigt allt
större och därvid hade störningsproblemet trätt i förgrunden.
Utvecklingen av fjärrvapnm tillmättes inom stormakterna den största be
tydelse, och verksamheten på detta område kännetecknades av ett intensivt
vetenskapligt och tekniskt arbete på bred bas, vilket kunde beräknas små
ningom föra fram till långt mera effektiva vapen än de nu allmänt kända.
Tyskarna hade vid andra världskrigets slut haft användbara fjärrvapen, V-l
och V-2, med räckvidder på 300—400 km. Precisionen hade dock till följd av
otillfredsställande styrningsmetoder varit mindre god. Med all sannolikhet
funnes redan nu bättre vapen, robotflygplan av V-typ, som skulle kunna nå
vårt land från kringliggande territorier. Förenta Staterna hade för närvarande
icke några långtgående projektiler, jämförbara med den tyska V-2 eller större,
men en experimentmodell av en typ med V-2:s dubbla räckvidd torde bli färdig
inom två till tre år. Om de första resultaten bleve lyckade, torde det dröja
omkring fem år, innan en sådan projektil kunde byggas i serie. Sovjetunionen
hade dock måhända kommit längre än Förenta Staterna på detta område. Pro
blemet att styra alla slags fjärrvapen med tillräcklig precision mot målet vore
svårt att lösa. Styrningen av framtidens mer utvecklade fjärrvapen torde
komma att ske med hjälp av radiovågor och därmed vore ett av de viktigaste
rnotmedlen, radiostörningen, givet. Fjärrvapen av V-2-typ med transoceana
räckvidder kunde beräknas vara färdiga för massproduktion först om 10—25 år.
Utvecklingen av fhjgmaterielen ginge vidare mot ökade hastigheter, längre
räckvidder, ökad operationshöjd (12 000—15 000 m) och större lastförmåga.
De reaktionsdrivna flygplanens toppfarter låge strax under ljudhastigheten,
vilket gåvc dem möjlighet att ingripa mot fjärrvapen av V-l-typ. En intensiv
forsknings- och försöksverksamhet påginge inom stormakterna för att över
skrida denna gräns. Seriebyggda flygplan med överljudshastighet beräknades
dock icke vara i bruk inom den närmaste 10-årsperioden. De tyngsta bomb
flygplanens räckvidder uppgingo till 0 000 km. Genom reaktionsdrift kunde
bombflygplanens hastighet ökas, men samtidigt nedginge räckvidden. Trans
portflygplanens räckvidder, lastförmåga och hastighet hade ökats. Övergång
till reaktionsdrift för dessa flygplan vore ej sannolik inom närmaste framtid.
De tekniska möjligheterna för luftlandsättning hade i hög grad ökats
genom förbättrade fallskärmar, som kunde användas vid större hastigheter
och som hade större bärkraft, genom glidplan, som kunde medföra större last,
även medeltunga stridsvagnar, samt genom anordningar på transportplan,
som medgåve landning på mindre och sämre fält än tidigare.
Flygplanens allt större hastigheter och ökade stigförmåga minskade allt
mera förvarningstiden och tiden för luftvärnets målföljning, eldledning och
eldgivning. Det nu gängse luftvärnets verkningsförmåga kunde höjas genom
ökad automatisering av pjäserna, förbättring av instrumenten samt införande
av radar och radartändrör. Salvpjäser för krutraketer hade redan under det
avslutade kriget använts för spärrskjutningar. Vätskedrivna, från marken
2—404 48 Bihav g till riksdagens protokoll 1948.
/ samt. Nr 206.
18
styrda och målsökande luftvärnsprojektiler kunde i framtiden få stor be
tydelse. Mot de snabbaste robotprojektilerna kunde luftvärnet för närvarande
ej verka.
Flygplanens högre prestanda ökade även kraven på luftbevakning och jakt
stridsledning. Den optiska luftbevakningen måste redan nu kompletteras med
radar. I den mån anfallsflygets hastigheter närmade sig jaktflygets, bleve det
nödvändigt att skjuta fram radarstationerna längre eller att öka deras räck
vidd. Mot plan och projektiler med överljudshastigheter torde luftbevakningen
och jaktstridsledningen bli helt beroende av radar. Dennas effektivitet vore
i sin tur beroende av fiendens möjligheter att störa. De snabbaste robotpro
jektilerna torde icke kunna nedskjutas från jaktplan, eftersom dessa projektiler
alltid kunde beräknas vara överlägsna i hastighet. Det aktiva försvaret mot
dessa projektiler måste därför syfta till att störa deras styrsystem eller att
med sannolikt komplicerade självstyrda projektiler träffa dem i banan.
Beträffande atombombernas användning och verkan kunde man vänta, att
det omfattande forskningsarbete, som nu påginge på många håll, komme att
leda till konstruktion av bomber med mångdubbelt större verkan än de hittills
använda. Åtgärder, som syftade till att förebygga antändning genom värme-
strålning, bleve då av ännu större betydelse än nu. Även mot dylika bomber
torde det dock vara möjligt att bygga effektiva skyddsrum. Hur långt utveck
lingen av atombomberna komme att gå, kunde i dag icke avgöras, liksom ej
heller i vad män de passiva skyddsmedlen kunde hålla jämna steg därmed. När
flertalet stormakter hunnit lösa problemet att framställa atombomber, kunde
icke förutses med säkerhet. Den av president Truman tillsatta luftförsvars-
kommittén hade uttalat, att man icke kunde lita på att andra stater än Förenta
Staterna icke hade atomvapen i betydande antal i slutet av år 1952. Till denna
uppfattning hade även den svenska forskningsanstalten kommit. Problemet
att utnyttja atomenergien såsom drivkraft syntes ta längre tid att lösa än man
ursprungligen förmodat.
Vid framställning av atombomber eller användning av atomenergi som
kraftkälla uppstode dels radioaktiva biprodukter, dels en strålning, som kunde
göra en del vanliga ämnen radioaktiva. Man syntes därför ha anledning
att räkna med ett helt nytt stridsmedel, radioaktiva ämnen, utspridda på lik
nande sätt som stridsgaser — i fast form, som vätska eller som gas. Den radio
aktiva strålningen kunde leda till döden eller medföra bestående eller lång
variga fysiologiska rubbningar. Medicinska metoder för behandling av skadade
vore ännu icke fullt utvecklade.
Radioaktiva ämnen kunde upptäckas med speciell apparatur. Skyddsrum
kunde konstrueras så, att de utestängde radioaktiv strålning och radioaktiva
ämnen. Någon metod att påverka det radioaktiva sönderfallet torde däremot
icke nu finnas, och det vore därför mycket svårt om ens praktiskt möjligt att
sanera ett med radioaktiva ämnen belagt område. Detta torde bli obeboeligt
för månader och måste därför fullständigt utrymmas.
Vid bakteriologisk krigföring användes organismer, som förorsakade
smittosamma sjukdomar på människor, djur eller växter, eller av dylika orga
nismer alstrade gifter. Enligt utländska åsikter skulle framställning av smitt
ämnen kunna ske i vanliga bakteriologiska och kemiska laboratorier till rela
tivt låga kostnader. Både själva forskningsarbetet och framställningen undan-
droge sig sålunda kontroll av utomstående.
Smittämnen kunde spridas från flygplan eller robotprojektiler eller genom
sabotage. Motåtgärderna kunde bestå i indikering, sanering, vaccinering,
serumbehandling, isolering. Man borde räkna med att stormakterna nu skuUe
kunna föra ett bakteriologiskt krig.
Den tekniska utvecklingen av stridsgaser och underrättelser utifrån tydde
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
19
på att detta stridsmedel kunde bli använt i stor skala i ett kommande krig,
särskilt vid överraskande anfall. Nya stridsgaser med delvis andra verkningar
än de äldre samt nya gasbeläggningsmetoder, möjliggjorda genom flygets och
fjärrvapnens utveckling, kunde komma att ställa stora krav på gasskyddet, icke
minst inom civilförsvaret.
Infraröd strålning kunde icke uppfattas av det mänskliga ögat men kunde
i likhet med radar registreras på en bildskärm. Den kunde utnyttjas för spa
ning och skjutning i mörker utan synlig belysning, för strålkastare på fordon
samt för målsökningsapparatur på robotprojektiler.
De lätta pansar värnsvapnen hade under senaste tid ytterligare utvecklats,
varvid längre skottvidder, ökad precision och bättre verkan uppnåtts. Själva
vapnen vore enkla, lättillverkade och billiga, medan ammunitionen vore för
hållandevis tung och dyrbar. Underkalibrig ammunition kunde medföra ökad
genomslagsförmåga hos fjärrpansarvapen utan att vajrenvikten behövde ökas.
Förbättrade mintyper vore även att vänta. Möjligheterna att bekämpa pansar
fordon hade sålunda ökats. I vad mån dessa kunde få ökat skydd med hjälp
av lättmetall, konstmassor eller dylikt kunde icke nu förutsägas.
Parallellt med utvecklingen av de rekylfria pansarbekämpnings vapnen på
ginge ett framgångsrikt arbete på konstruktion av grovkalibnga infanterivapen
med spränggranater.
Genom automatisering av artilleriet kunde större eldhastigheter uppnås.
Raketartilleri hade redan under kriget nått en betydande utveckling men
på grund av stor spridning, stark flarn- och rökutveckling, som röjde pjäs
platserna, och avsevärda ammunitionsvikter kunde det åtminstone tills vidare
icke tänkas ersätta annat artilleri. Långskjutande artilleri av V-vapentyp
kunde även bli användbart.
Örlogsfartygens konstruktion anpassades dels med hänsyn till skyddet mot
moderna angreppsmedel, främst atombomber och radioaktiva gaser, dels med
hänsyn till nya fartygsburna vapen. Fartygens fart och aktionsradier komme
sannolikt att ökas. Experiment påginge för att på små fartyg — torpedbåtar —
ersätta nuvarande kolvmotorer med gasturbiner eller eventuellt reaktions
motorer. Större farter i undervattensläge torde komma att avsevärt öka
ubåtarnas verkningsmöjligheter.
Det svåra fartygsartilleriet kunde måhända komma att kompletteras med
eller ersättas av V-vapen. I Förenta Staterna utprovades för närvarande över-
vattensfartyg, som vore speciellt byggda för långdistansraketer, och även
ubåtar kunde tänkas få sådana vapen.
Torpedernas fart, räckvidd och sprängverkan hade ökats. Styrbara, mål
sökande torpeder för luft- eller undervattensgång torde i framtiden få stor
betydelse.
Överbefälhavaren har framhållit, att samtliga ovan berörda tekniska hjälp
medel vore föremål för ingående studium inom försvarets forskningsanstalt,
hos de militära förvaltningsmyndigheterna samt inom de organ av olika slag,
som inom och utanför försvaret anlitades för militärtekniskt forsknings- och
utvecklingsarbete. På grund av våra begränsade resurser måste mera djup
gående forskningar och experiment koncentreras till områden, där vi hade
särskilt goda förutsättningar att lyckas eller där behovet framträdde särskilt
starkt. Andra områden undersöktes blott i den mån så ansåges erforderligt
för att icke farliga luckor skulle uppstå i vår kännedom om det nutida kriget.
Några aktuella frågor på detta område ha av överbefälhavaren belysts, såsom
atomenergiens utnyttjande, arbetet med raketvapen, robotvapen och reaktions-
Kungl. Maj. ts proposition nr 206.
20
drivna projektiler eller farkoster, utnyttjandet av radar samt radiostyrning
och förbindelseteknik, motmedlen mot den teletekniska apparaturen, nya spräng
ämnen, utveckling av stridsgaser, rök och dimma, brandmaterielfrågor, skyddet
mot bakteriologisk krigföring, utnyttjandet av infraröd strålning, utveckling
av vapentekniken samt fartygs- och flygmaterielen ävensom metoderna för
konservering av materielen i förråd. Överbefälhavaren har i detta sammanhang
betonat, att militär forsknings- och försöksverksamhet icke vore endast en
teknisk angelägenhet utan i minst lika hög grad en strategisk-taktisk.
Vid det militärtekniska utvecklingsarbetet gällde det enligt överbefäl
havarens mening icke endast att följa med i nyskapandet utan även att med ut
nyttjande av krigserfarenheter, vetenskapliga framsteg och nya uppfinningar
förbättra redan existerande stridsmedel och stridsmetoder. De forsknings
resultat och erfarenheter, som hittills stode till buds, gåve underlag icke för
revolutionerande förändringar men väl för tekniska förbättringar, som i flera
fall skulle avsevärt höja effektiviteten och som efter hand borde genomföras.
Större förändringar droge emellertid stora kostnader. En liten stat, som icke
hade stormaktens resurser, måste i många fall nöja sig med det användbara
och avstå från det exklusiva. Av beredskapsskäl kunde vapen icke slopas utan
ersättning, även om de ej längre vore fullt moderna. Allra minst borde be
prövade stridsmedel och stridsmetoder vrakas för nyheter, vilkas värde icke
bestyrkts eller vilka ännu icke praktiskt utformats. Vi måste därför tills
vidare i stor utsträckning bygga på nuvarande grundval och söka följa med
utvecklingen genom partiella reformer.
Chefen för armén har i förevarande avseende anfört i huvudsak följande
synpunkter.
Även i andra världskrigets sista skede genomfördes lantoperationer på alla
krigsskådeplatser av arméer, som i stort sett i sig innefattade stridsmedel
och organisationsformer av hävdvunnen art. Det vore ej sannolikt, att man
redan inom kort hos oss komme till resultat, på vilka man kunde bygga en
radikal ombeväpning eller omorganisation av lantstridskrafterna. Till följd
härav måste de konventionella stridsmedlen och de organisationer i form av
truppförband o. s. v., som vore bärare av dessa, vidmakthållas tills så skett.
I fråga om luftvärnet hade enligt arméchefens mening utvecklingslinjerna
redan klarnat i vad avsåge möjligheter till verkan mot även hypersnabba flyg
plan. Genom materiella förbättringar — utnyttjande av radar, moderna cen
tralinstrument, maskinriktning och fjärrstyrning av pjäser samt vissa bety
delsefulla förändringar av ammunition — funnes redan nu möjligheter att
åstadkomma mångdubbelt större verkan av luftvärnets eld. Lösningen av
frågan om ett praktiskt utnyttjande av robotprojektiler eller dylikt för luft-
målsbekämpning syntes däremot alltjämt vara avlägsen.
För att luftvärnet skulle kunna lösa sina viktiga uppgifter icke blott för
stridskrafternas operationsfrihet utan jämväl och icke minst för hemortens
skydd måste dess materiel ständigt stå på toppen av modernitet.
Särskild uppmärksamhet syntes böra ägnas stridsmedel av ny typ, närmast
raketvapen och robotprojektiler. Ett förstahandsobjekt för den fortsatta forsk
ningen på luftvärnets område borde vara motmedel mot robotprojektiler med
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Kuugl. Maj-.ts proposition nr 206.
21
överljudshastighet, varvid ett medel kunde tänkas vara målsökande luftvärns-
raketer.
Krigserfarenheterna visade artilleriets starkt ökade betydelse. Ingenting
hade framkommit, som talade mot att »konventionella» artilleripjäser för avse
värd tid framåt komme att utgöra stommen i och huvuddelen av artilleribe-
väpningen. En förskjutning mot mera tungt och långskjutande artilleri —
oftast i självgående lavettage — hade däremot gjort sig märkbar. Vapen av
såväl kortdistansrakettyp som lång- och fjärrskjutande typer (V-typer) syntes
dock inom en nära framtid ha nått en sådan utveckling och betydelse, att frågan
om deras inordnande i vårt artilleri kunde bli aktuell. En reducering av artil
leriets fredsorganisation kunde därför icke anses välbetänkt.
Även om utvecklingen beträffande pansrade stridsfordon vore svår att för
utsäga och utnyttjandet av projektiler med riktad sprängverkan mot pansar
otvivelaktigt medfört, att stridsfordonen blivit mera sårbara än tidigare, hade
detta, av föreliggande underrättelser från utlandet att döma, icke medfört, att
pansarförbandens värde ifrågasatts.
Möjligheterna till lufttransport av stridsvagnsförband hade ökat. En snabb
förstärkning av pansarvärnet vid alla truppslag vore därför oundgängligen
nödvändig. För det direkta närförsvaret syntes härvid en godtagbar lösning
under den närmaste tiden vara att förvänta i granatgeväret.
Utvecklingen beträffande den personliga beväpningen företedde vid alla
truppslag en tydlig strävan mot ökad användning av automatvapen. Med hän
syn till den nutida stridens karaktär och hastigt skiftande lägen löpte alla
delar av arméstridskrafterna nu mera än förr risk att råka in i infanteristrider
av större eller mindre omfattning. En förbättring av den personliga beväp
ningen vid alla truppslag och tilldelning av automatvapen till varje fordon
vore därför nödvändig.
Genom den nutida krigföringens karaktär med operationer på från varandra
långt avlägsna platser, snabba lägesförändringar och spridd gruppering måste
sambandet alltmera upprätthållas med signalmedel. Fn oerhörd utveckling
hade under kriget ägt rum på det teletekniska området. En höjning av signal-
materielens, främst radiomaterielens, kvalitet och kvantitet vore därför nöd
vändig.
Det moderna kriget ställde krav på ökad rörlighet, ökad terrängframkom
lighet och ökad eldkraft hos krigsorganisationen.
Arméns nuvarande krigsorganisation motsvarade i många väsentliga avse
enden icke den senaste utvecklingen på krigskonstens och teknikens områden.
Den byggde snarast på erfarenheter från de första åren av andra världs
kriget. I stort sett erbjöde vår nuvarande krigsorganisation bilden av ett efter
förhållandena inom olika delar av vårt land avpassat lokalförsvar, kompletterat
med rörliga stridskrafter av högre kvalitet. Arméchefen ansåge, att knappast
ens ett ekonomiskt nödläge kunde motivera ett kvarblivande vid nuvarande
materiella standard på sätt, försvarskommitténs förslag innebure.
Militärbefälhavaren för 7. militärområdet har framhållit, att det inför den
krigstekniska utvecklingen, med alltmera ökade möjligheter till flyganfall, luft
landsättning och kustinvasion, vore omotiverat att minska våra stridskrafters
kvantitet. Ett anfall mot Sverige komme säkerligen att inledas med anfall av
förstklassiga flygförband, luftlandsättningstrupp av elitkaraktär med hyper
modern vapenutrustning samt, vid kustinvasion, av likaledes förstklassiga för
band med grundlig utbildning och väl försedda med effektiva vapen. Mot
22
dylika trupper vore ett försvar baserat främst på hemvärn eller på lokalför-
svarsförband av nuvarande art dömt att snabbt bryta samman. Det vore önsk
värt med förbättrad vapenutrustning för lokalförsvarsförband och hemvärn
samt nödvändigt, att dessa trupper under strid samverkade med talrika lätt
rörliga och slagkraftiga fältförband. Dessa senare vore de enda trupper, som
kunde hållas någorlunda kvalitativt likvärdiga med en motståndare. Vidare
erfordrades, att särskilt de för strandförsvar insatta förbanden kunde stödja
sig på starka och tidsenliga befästningar.
Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har beklagat, att försvarskom-
mittén icke dragit ut konsekvenserna av lärdomarna från krigserfarenheterna.
Förslaget vittnade om en stelhet i vapentekniskt och organisatoriskt hän
seende, som kunde bli mycket svår att övervinna. Utvecklingen beträffande
raketvapen och fjärrvapen samt inom luftvärnet kunde ändra grundvalarna
för luftförsvaret. Det vore icke uteslutet, att genom denna utveckling jaktens
dominerande roll konnne att övertagas av luftvärnet. Ett effektivt pansarvärn
och minor erfordrades såsom motmedel mot stridsvagnar. Utvecklingen visade
nödvändigheten av ökning av artilleriet i stället för minskning. Genom under-
kalibrering av artilleriet erhölles medel att bekämpa fientligt artilleri. Plats
inom organisationen för robotflyg och atombomber borde i tid förberedas.
Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har framhållit betydelsen av
forskning beträffande såväl nya stridsmedel och motmedel mot dessa som
modernisering och effektivisering av traditionella vapen. Det syntes ound
gängligen nödvändigt, att främst vårt svaga och delvis omoderna pansarvärn
och luftvärn genom nyanskaffning moderniserades och utökades. Man borde
bland annat undersöka möjligheten att skaffa en artilleristisk enhetspjäs på
bandlavettage, användbar såväl för pansarvärn och luftvärn som för vanlig
artillerield. Försök i sådan riktning påginge i Amerika. Särskilt betydelsefull
för Yl. militärområdet vore utvecklingen av krigföringen inom polarregionen.
Marinledningen har lämnat en omfattande utblick över sjökrigsmaterielens
sannolika framtida utveckling. Framtidsutblicken begränsades till den rent
tekniska sidan. Marinledningen har härom anfört i huvudsak följande.
Atomvapnets användning syntes för lång tid framåt vara bunden vid
någon form av flygburen atombomb eller reaktionsdriven bärare av atom-
sprängladdningen och till sin karaktär komme atomvapnet att i princip förbli
ett huvudsakligen strategiskt vapen, ej lämpat för taktiskt bruk till sjöss.
Tänkbart vore dock, att dess användande mot en landstigningsoperation kunde
anses lönande. Skyddsmedel mot atomvapen vore att söka dels i bergrums-
förläggning, dels i åtgärder av fartygskonstruktiv och taktisk art, de sist
nämnda främst syftande till en lämplig spridning av skyddsföremålen. Genom
sådana åtgärder kunde uppnås i ena fallet fullt skydd, i andra fallet en be
gränsning av totalförluster till endast ett fartyg för varje fälld atombomb.
Även om reaktion svapnens betydelse kunde förväntas bli stor, moti
verade deras karaktär en kritisk inställning till deras möjligheter att övertaga
det konventionella artilleriets roll. Reaktionsvapnen följde i stort sett två ut
vecklingslinjer: de luftburna med för närvarande underljudshastighet och de
icke luftburna med sluthastigheter 2—3 gånger så stora som ljudets. Då hög
hastighet stode i motsatsförhållande till kraven på styrbarhet och precision,
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
23
komme de icke luftbuma reaktionsvapnen med sina stora hastigheter och räck
vidder att tillhöra de strategiska vapnen, medan de med måttliga hastigheter
kunde tänkas utvecklas till sjötaktiskt användbara vapen och i så fall övertaga
det svåra artilleriets plats. Sannolikheten för att reaktionsvapnen skulle ersätta
artilleriet vore störst för det svåra artilleriet, medan det medelsvåra allmåls-
artilleriet tills vidare icke lämpligen kunde ersättas med reaktionsvapen. Där
emot erbjöde för våra förhållanden lufttorpeden en lovande utvecklingslinje
som komplement till det konventionella torpedvapnet.
Artilleriets egenskaper, främst dess goda precision, hade på alla ut
vecklingsstadier givit det en obestridd rangplats bland sjökrigets vapen såväl
för strategiska som taktiska uppgifter. Inför den utveckling, som nu kunde
väntas, vore det sannolikt, att de strategiska uppgifterna i vissa fall kunde
komma att övertagas av reaktionsvapen. För de taktiska uppgifterna däremot
komme artilleriet att bibehålla sin ställning lång tid framåt. Artilleriets huvud
problem vore därför att med bibehållen eller ökad effekt kunna svara upp
mot den ökning av målhastigheterna, som karakteriserade utvecklingen. De
tidsvinster, som uppnåtts med anlitande av radar, fjärrstyrd maskinriktning
och målföljning, automatiserad langning och laddning, fjärravfyring och ökad
utgångshastighet, vore redan nu mycket stora. Av särskild betydelse vore denna
utveckling för htftvärnet.
Torpedvapnets utveckling följde i princip samma linjer som artilleriet.
Med anlitande av effektivare torpedmaskinerier syntes torpedfarter på omkring
60 knop på kortare distanser möjliga inom en nära framtid eller ock en räck
viddsökning med upp till 200 %. Viktigare än farten vore dock frågan om
torpedens styrning, varvid utvecklingen fört fram till den fjärrstyrda och mål-
sökande torpeden, mycket svår att undvika genom undanmanövrer av mål
fartyget. Avståndsinitiering av sprängladdningen vidgade torpedens träff
möjligheter och verkningsområde. Som komplement till vattentorpeden kunde
lufttorpeden erbjuda fördelar med sin omkring 10 gånger högre fart och helt
bestrykande bana. Medan dess verkan riktade sig mot fartygens övervattens-
delar och därför i första hand vore av nedhållande karaktär, komme vatten-
torpeden att bibehålla sin ställning som destruktivt vapen.
An ti ubåts vapen hade under kriget fått ökad betydelse och undergått
stark utveckling i avseende på såväl de spanande och målsökande hjälpmedlen
som sjunkbombmaterielen. Sjunkbombvapnet hade sitt tidsproblem koncen
trerat till sjunkhastigheten, som ökats 3 ä 4 gånger genom raketdrift under
vattnet. Massverkan medelst salvskjutning, avståndständning och förbättrade
eldledningsanordningar hade fört sjunkbombvapnet in på en utvecklings
linje, som kunde föra det fram mot precisionsvapnens klass.
Min vapnet vore det bland sjökrigets vapen, som måhända undergått den
starkaste karaktärsändringen, vilken främst hänförde sig till sättet för minans
tändning. Den tidigare erforderliga kontakten mellan mina och fartyg vore
ej längre nödvändig, sedan olika former av fjärrpåverkad utlösning tillkommit.
Härigenom mångfaldigades minans verkningsområde, verkan mot målet öka
des, varjämte olika typer av utlösningsfördröjning försvårade minsvepnings-
arbetet, gjorde det mera tidsödande och tvingade till ett ständigt utexperi-
menterande av nya svepmetoder, vilka i sin tur ställde ökade krav på svep
fartygens typutformning, antal och kvalitet.
Flygvapnets samverkan med sjöstridskrafterna krävde för sin taktiska
ledning från fartygen en i deras stridsledningsorganisation ingående flygled
ningsorganisation.
Ännu förelåge icke några konkreta underlag för bedömning av fartygs
typernas framtida utformning. Stor ovisshet omgåve exempelvis frågan,
huruvida reaktionsvapnens användbarhet på fartyg i framtiden komme att
Iiungl. Maj:ts proposition nr 206.
24
ligga på det strategiska eller taktiska planet. Denna frågas lösning bleve i
stor utsträckning avgörande för de framtida flottornas typsammansättning,
taktiska uppträdande och uppgiftsområde. Tankegångar av detta slag syntes
ligga bakom vissa amerikanska uttalanden, vari skisserats en förutsedd typ-
differentiering med starkt strategiskt inslag. Strategiska uppgifter för sjö
stridskrafter vore i och för sig intet nytt. Det nya låge i att fartygsburna
vapen, bättre lämpade för detta ändamål än de konventionella, förutsattes
komma att stå till förfogande. Konsekvensen bleve, att vissa fartygstyper
ersattes med eller delvis omvandlades till strategiska typer, medan andra för
utsattes kvarstå som taktiska fartygstyper, nämligen kryssaren med konven
tionellt artilleri eller tunga raketvapen, jagaren och ubåten, den senare även
i strategisk version.
Ehuru avpassad efter amerikanska flottans uppgiftsområde vore denna prog
nos av stort intresse även för en jämförande bedömning av vår flottas framtida
typutveckling. Prognosen överensstämde sålunda nära med marinledningens
uppfattning om utvecklingen av våra operativa sjöstridskrafters sammansätt
ning. Flottans uppgift kunde emellertid för vårt vidkommande principiellt
begränsas till taktisk verksamhet och flottan kunde alltså vara sammansatt av
taktiska fartygstyper. Förutom de operativa sjöstridskrafterna erfordrades
även andra enheter, bland vilka minsveparna vore de viktigaste.
Chefen för flygvapnet har framhållit, att han kunde ansluta sig till vad för-
svarskommittén anfört rörande luftkrigföringens roll i ett nutida krig men
därutöver ville inskärpa, att de enligt krigserfarenheterna mest betydelsefulla
nya dragen i detta hänseende vore följande:
1) Luftkrigföringen mot hemorten kan, såväl med som utan atombomber,
framkalla krigsavgörande resultat, utan att invasion behöver tillgripas. Mot
medlet häremot är ett dag- och nattjaktflyg — tillräckligt talrikt för att täcka
de viktigaste anfallsriktningarna och tillräckligt uthålligt för att icke ned-
kämpas alltför snabbt — stött av luftbevakning och luftvärn ävensom ett väl
organiserat och personalkrävande civilförsvar. (Exempel: Tyskland 1944—45,
Japan 1945).
2) Luftanfall mot huvudstad, kommunikationer och mobiliseringseentra
såsom krigsöppning kunna lamslå motståndskraften även hos en till synes
stark militärmakt, om beredskapen är låg och luftförsvaret svagt. (Exempel:
Jugoslavien 1941).
3) Kustinvasion och gränsinvasion kunna icke igångsättas eller med fram
gång genomföras, förrän den anfallande nedkämpat den försvarandes jaktflyg.
Ett väl organiserat och lett jaktflyg med erforderliga reserver kan icke ned-
kämpas utan betydande kraftinsats av flyg och tidsödande operationer. (Exem
pel: England 1940, Normandie 1944.)
4) Luftinvasion är en sannolik betvingelsemetod. Den kan bli ytterst farlig,
om den icke mötes främst med jaktflyg och därefter — om erforderligt — med
lättrörliga trupper på marken. Den torde icke igångsättas så länge ett aktivt
jaktflyg existerar. (Exempel: Kreta 1941, Västeuropa 1944—45.)
5) Lantstridskrafter ha i regel icke varit i stånd att föra ett segt och ut
hålligt försvar, om de samtidigt anfallas på marken och i luften utan att
fiendens flyg bekämpas i luften. (Exempel: Polen 1939, Västeuropa 1940,
Stilla Havet 1944—45.) Endast då terrängen varit särskilt gynnsam, har
undantag härifrån förekommit. (Exempel: Finland 1939, Italien 1944.)
6) Sjöstridskrafter ha, om de utsatts för ohämmade fientliga flyganfall,
satts ur stridbart skick eller icke kunnat utnyttja sin operationsförmåga, till
och med om de varit överlägsna fiendens sjöstridskrafter. Sjöförbindelserna
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
25
ha för afl vara, skyddade måst tryggas av både sjö- och flygstridskrafter.
(Exempel: Medelhavet 1941—43, Stilla Havet 1941—45.)
7) Åttackflyg är ett verksamt medel i försvaret mot gränsinvasion och kust
invasion, om det skyddas av jaktflyg. (Exempel: Kanalhamnarna 1940, Nord-
Afrika 1942, Stilla Havet 1943.)''Frånvaron av attackflyg på försvarssidan
innebär stora lättnader och stor tidsvinst för den anfallande. (Exempel: Norge
1940, Normandie 1944).
8) Flygspaning är nödvändig för planläggning av alla operationer och
förebyggande av strategisk och taktisk överraskning.
9) Undsättningsexpeditioner till allierade ha tagit tid att besluta, organi
sera och genomföra. Otillräckligt luftförsvarade sådana ha katastrofalt miss
lyckats. (Exempel: Norge, Grekland.) Då det rått brist, på flygstridskrafter
och angriparen varit stark i luften, har hjälpen helt uteblivit. (Fixempel: Frank
rike 1940.)
Till närmare utveckling av sina synpunkter på förevarande spörsmål har
chefen för flygvapnet anfört i huvudsak följande.
Det vore en vanlig misstolkning av krigserfarenheterna, att de polska, hol
ländska, belgiska och franska flygvapnens ringa verkan och uthållighet under
det senaste kriget kunde tjäna som bevis för att^ även ett svenskt flygvapen
snabbt skulle sopas bort, kanske redan från krigsutbrottet. Man förbisåge
härvid, att förstnämnda länders flygvapen — ehuru numeriskt icke oansenliga
— i fråga om sammansättning och ledning icke motsvarat moderna krav. De
hade fått karaktären av bivapen till armén med spaning och samverkan på
slagfältet till huvuduppgifter. De hade därför saknat enhetlig ledning och
varit splittrade på arméns större operativa enheter. Flygvapnen hade också
överraskats under låg beredskap och hade icke vidtagit betryggande anord
ningar för skyddad krigsbasering. De försvarande lantstridskrafternas uthål
lighet inför det kombinerade trycket från luften och marken blev obetydligt
— från 5 till 38 dagar i de anförda exemplen. Ett väl sammansatt och lett
flygvapens uthållighet framginge i stället av slaget om England 1940. Det
engelska jaktflygets linjestyrka var ej större än att en motsvarande skulle
kunna uppnås inom ett svenskt försvar, som — i jämförelse med ett stormakts-
flyg — däremot ej behövde belastas med något dyrbart bombflyg.
Utvecklingen efter kriget visade, att stormakterna byggde vidare på krigs
erfarenheterna. I Förenta Staterna lades tonvikten på en strategisk luftflotta
med långtgående bombplan för atombomber och andra bomber jämte eskort-
jaktförband. Flygvapnet avsåges skola fördubblas från 1947 till 1949. I Stor
britannien bibehölles det strategiska bombflyget som flygvapnets kärna sam
tidigt som man genom teknisk effektivering av jaktflyget och dess ledning be
redde sig på att motstå en offensiv från kontinenten. I det brittiska försvars-
programmet hade bibehållandet av flygvapnets organisation och slagkraft i
fråga om angelägenhetsgrad placerats näst efter den tekniska forskningen,
före flottan och armén. I Sovjetunionen utbyggdes ett strategiskt bombvapen.
Inom alla stormakterna övades speciellt luftinvasioner och byggdes härför av
sedda trupptransportplan med avsevärt högre kapacitet än tidigare.
Slutsatsen härav bleve, att ett kommande krig i ännu högre grad än andra
världskriget komme att kännetecknas av operationer i luften. Förhållandena
vore sfi. förändrade i förhållande till 1941, då vår nuvarande försvarsordning
utformades, att beteckningen »omvälvande» vore väl på sin plats.
Då införandet av reaktionsdrift ginge i snabbare takt vid jaktflyget än vid
bombflyget, hade skillnaden i prestanda mellan dessa båda flygslag ökats.
Därest,'försvararen hade ett tillräckligt, starkt reaktionsjaktflyg, hade därför
hans möjligheter att föra ett framgångsrikt försvar ii v en ökats. Samtidigt hade
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
26
möjligheterna att genom offensivt uppträdande nedkämpa detta jaktflyg mins
kat, såvida angriparen icke ägde mycket närbelägna baser för sina reaktions-
jaktförband. Dessa fördelar på försvarssidan komme att avtaga, då bombtor-
banden bleve reaktionsdrivna, vilket beräknades vara allmänt genomfört först
mot tioårsperiodens slut. Jaktflyget beräknades även framdeles vara det ut
slagsgivande försvarsmedlet i luftkrigföringen.
Då försvarskommittén framhållit ovissheten i fråga om den militärtekniska
utvecklingen, torde den — vad luftkrigföringen beträffar — främst ha avsett
robotvapnens framtida användning och betydelse. Beträffande dessa vapen
påginge utvecklingsarbete inom alla stormakter. Detta hade likväl ej hindrat,
att flygvapnen alltjämt organiserades med flygförband för strategisk offensiv
och för offensivt stöd vid invasioner. Härav följde oavvisliga krav på ett
tillfredsställande jaktflyg hos den försvarande, oavsett vilka försvarsmedel
som kunde komma att befinnas lämpligast mot robotvapen. Robotvapen av
A l-typ med underljudshastighet bekämpades för övrigt på samma sätt som
bombplan. Robotvapen av Y1 typ med överljudshastighet vore ännu mycket
långt från sin tekniska lösning. Robotvapen av V2-typ kunde under överskåd
lig tid icke bekämpas i luften utan måste mötas med anfall mot baserna.
Sådana anfall kunde utföras endast av bomb- eller attackförband.
Ett starkt jaktflyg vore därför första förutsättningen för framgång även i
ett endast uppehållande försvar i ett nutida krig och så syntes komma att vara
fallet inom överskådlig tid. I en modern krigsmakt, vars uppgift vore strate
gisk defensiv, erfordrades därjämte såväl attack- som spaningsflyg.
Chefen för flygvapnet har i fortsättningen skisserat de enligt hans uppfatt
ning sannolika huvuddragen av ett framtida anfallskrig, i vilket första hindret
att övervinna för angriparen vore ett starkt luftförsvar, och därvid betonat
flygvapnets utslagsgivande betydelse för det totala försvaret.
Chefen för flygvapnet framhåller vidare, att de sannolika följderna av att
försumma motmedlen mot eu angripares luftkrigföring kunde bli nedbrytande
icke blott för stridskrafterna utan även för hela samhällsmaskineriet och fol
kets försörjning såväl under kriget som måhända många år efter krigets slut.
Luftanfall i ett krigs inledningsskede mot huvudstaden, administrativa centra
i landsorten, järnvägarna och kraftförsörjningen kunde lamslå den centrala
och lokala ledningen av det civila och militära försvaret, omöjliggöra nöd
vändiga civila och militära transporter och förorsaka kaos i den civila försörj
ningen och den militära mobiliseringen samt i utrymningsarbetet. Samtidigt
som krigsförberedelsernas planenliga genomförande förhindrades, försvårades
övergång till improviserade åtgärder i motsvarande syfte, då ledningscentra
och signalförbindelser förstörts. Härtill komme angrepp mot stridskrafterna
och deras baser. Krigsmaktens möjligheter att motstå en invasion bleve väsent
ligt reducerade redan innan en sådan påbörjats.
Därest angriparen icke eftersträvade en snabb invasion, komme luftanfallen
mot hemorten att fortsätta som huvudsaklig betvingelsemetod. Anfall komme
härvid att riktas mot bland annat storstäder, viktigare järnvägar, som hölles
kontinuerligt avbrutna, samt mot kraftförsörjningen, som sattes ur funktion.
Kraven på reparations- och röjningsarbeten komme att ställa civilförsvaret
inför olösliga uppgifter. Såväl befolkningens som krigsmaktens uthållighet
bleve kort i jämförelse med vad förhållandet skulle vara, om anfallen i regel
kunde mötas i luften. — Om snabb ockupation åsyftades, torde invasion
igångsättas parallellt med fortsatta luftanfall mot kommunikationer och för
sörjning. I brist på aktivt luftförsvar kunde de avsedda invasionsområdena
genom luftanfall isoleras från tillförsel utifrån och försvararens stridskrafter
kunde nedkämpas del efter del, utan att han kunde föra fram rörliga reserver.
Här angivna vådor av ett svagt luftförsvar kunde visserligen reduceras, om
Kungl. Alaj:ts proposition nr 206.
27
den politiska och militära beredskapen mot anfall vore så hög, att krigsmakten
och civilförsvaret mobiliserats och utrymning skett i god tid. Möjligheterna
för såväl hemorten som stridskrafterna att hålla ut måste dock bli relativt
små, om angriparens flyg redan efter kort tid bleve i stand att operera utan
hänsyn till försvarande flyg. Kostnader, som nedlagts på invasionsförsvaret,
kunde visa sig vara till föga nytta, om luftförsvaret försummats sa mycket, att
enbart angriparens luftanfall kunde framtvinga avgörandet.
Flygförvaltningen har belyst, hur man inom stormakterna ser på utveck
lingen i stort genom att hänvisa till en utredning, som i Förenta Staterna
verkställts av en av presidenten tillsatt luftförsvarskommission och vars resul
tat framlagts i en rapport i början av innevarande år. Kommissionen, som
bestått av fem civila ledamöter och haft presidentens direktiv att se proble
met ur vidast möjliga synvinkel, hade utarbetat sin rapport efter hörande av
bland annat representanter för alla tre försvarsgrenarna. Enligt flygförvalt
ningens mening hade man i Förenta Staterna väsentligt bättre möjligheter än
här i landet att förutsäga den sannolika militärtekniska utvecklingen. Den
amerikanska kommissionens rekommendationer ginge bland annat ut på att
anslagen till flygvapnet (utom marinflyget) i förhållande till innevarande
budgetår skulle ökas med cirka 45 % under 1948 och cirka 90 ^ undei 1949.
Den föreslagna anslagsökningen för marinflyget vore av liknande storleks
ordning.
Beträffande den flygtekniska utvecklingen har flygförvaltningen på grund
val av flygteknikens nuvarande ståndpunkt samt de utvecklingstendenser, som
kunna iakttagas, ställt följande prognos för den närmaste tioårsperioden i
vad avser bemannade flygplan.
1. Inom cirka 5 år:
.
Alla jaktflygplan äro reaktionsdrivna med maximihastigheter, som alltmer
närma sig ljudhastigheten och troligen komma att liggå inom omiådet 1 000
1 150 km/tim.
.
,
Bombflygplan av tyngre typer äro fortfarande sannolikt propelierdnvna med
maximihastighet sannolikt inom området 700 750 km/tim. och med opera-
tionshöjd upp till cirka 12 000 m.
2. Inom cirka 10 år:
Av jaktflygplan torde framkomma några olika huvudtyper, av vilka iol-
jande bedömas sannolika.
a) Jaktflygplan av extrem interceptortyp (för ortsförsvar) med maxinii-
hastigheter för vissa typer över ljudhastigheten upp till storleksordningen
1 500 km/tim. Vissa typer jaktflygplan torde ha såväl reaktionsmotor som
raketmotor, den senare för tillsatsdrivkraft bland annat under stigning och då
maximihastighet erfordras. Sannolikt framkomma jämsides även typer med
enbart raketmotor och som följd härav mycket kort flygtid. Operationshojden
torde uppgå till minst 15 000 m eller däröver för båda typerna.
b) Eskort-jaktflygplan av tyngre typ med reaktionsmotorer och relativt
lång flygsträcka för eskort över långa distanser. Maximihastigheten torde för
dessa fortfarande ligga under ljudhastigheten, sannolikt i området 1 000—
1 150 km/tim. Operationshöjden torde uppgå till cirka 15 000 m eller möjligen
däröver.
.
,
,
Bombflygplan torde efter hand komma att utrustas med reaktionsmotorer och
få maximihastigheter av storleksordningen 900—1 000 km/tim. och operations-
höjd av minst 12 000 in, möjligen närmare 15 000 m.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.
28
^ lygiörvaltningen har i anslutning härtill framhållit, att utvecklingen av
n)'a flygplantyper kontinuerligt påginge inom landet för att man skulle kunna
hålla jämna steg med utvecklingen utomlands. En förutsättning för konstruk
tion av högvärdiga, moderna krigsflygplan vore dock tillräckliga forsknings
resurser och en intensivt bedriven flygteknisk forskning.
Flygförvaltningen har därefter gått in på frågan om nya vapen och
framhållit, hurusom vid andra världskrigets slut i Tyskland hade utvecklats
robotvapen till sådan teknisk ståndpunkt och i sådan omfattning, att de
redan då hade betydelse för krigföringen. Inom stormakterna lades för när
varande stor vikt vid arbetet på detta område och betydande anslag avsåges
föi ändamålet. Beträffande utvecklingstendenserna har flygförvaltningen
vidare anfört i huvudsak följande.
I fråga om robotvapen för offensiva ändamål tydde vad som vore känt av
utvecklingen utomlands på att de robotflygplan, som kunde väntas vara i
tjänst under de närmaste 5—10 åren, komme att flyga med hastighet lägre än
ljudets och sannolikt ej över 1 000 km/tim. De komme därför att vara mycket
mera sårbara för snabba jaktflygplan än bemannade bombflygplan, vilket be
rodde på deras begränsade fart och oförmåga att göra undanmanövrer även
som på frånvaron av defensiv beväpning. Detta förhållande, som kraftigt
understrukits av nyssnämnda amerikanska kommission, visade att under de
närmaste 5—10 åren det säkraste motmedlet mot robotflygplan vore moderna,
snabba och väl beväpnade jaktflygplan. Den amerikanska kommissionen hade
även framhållit, att bemannade bombflygplan under överskådlig tid komme
att vara det viktigaste och för den angripne farligaste medlet i en strategisk
luftkrigföring.
Beträffande robotvapen för defensiva ändamål nedlades utomlands
mycket arbete på utveckling av styrda raketdrivna luftvärnsprojektiler,
vilka i jämförelse med nuvarande luftvärnsartilleri avsåges få större träff
sannolikhet, större verkan av det enskilda skottet samt större räckvidd. Ännu
funnes emellertid såvitt känt ingen typ utvecklad till praktisk användbarhet
och det kunde ej heller förutsägas, när så kunde bli fallet, Detta samman
hängde med de många svåra problem, som måste lösas i fråga om dessa luft-
värnsprojektilers styrning. Härtill komme, att deras styrsystem kunde förut
ses bli utsatt för störning av olika slag. Det måste sålunda fastslås, att det
enda effektiva och tillförlitliga motmedlet i luftkriget allt fortfarande ut
gjordes av jaktflyg. När styrda raketprojektiler komme att utvecklas, torde de
i första hand kunna utföras som flygplanburna typer och sålunda utgöra en för
stärkning av jaktflygplanens beväpning. Problemen beträffande styrning
m. m. bedömdes nämligen i detta fall icke vara så svårlösta som för markbase
rade styrda luftvärnsprojektiler.
Det nyssnämnda gällde bekämpning av robotflygplan med hastighet av
sevärt under ljudhastigheten. Mot robotprojektiler av typen V 2 med hastig
het långt över ljudhastigheten funnes allt fortfarande intet annat motmedel
känt än bekämpning av utskjutningsbaserna m. m. För bekämpning av utskjut-
ningsbaser och styrstationer vore för närvarande attackflyg det enda vapen
som kunde insättas.
Beträffande utvecklingen av robotvapen inom landet gällde sålunda som
huvuduppgifter dels att skaffa sådan erfarenhet av robotvapen, att effektiva
motmedel kunde framställas, dels att komplettera i första hand jakt- och
attackflyg samt luftvärn med sådana vapen för att öka försvarets effektivitet.
Eget forsknings- och utvecklingsarbete torde vara av stor betydelse, enär möj-
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Kiingl. Maj.ts proposition nr 206.
29
ligheterna att erhålla kännedom om utländska robotvapens konstruktion själv
fallet vore begränsade.
Problemen vid arbetet på robotvapen vore i hög grad likartade för olika
typer, oavsett användningsändamål, varför man i stor utsträckning måste
anlita samma forskningsanstalter, industrier etc. De aerodynamiska och kon
struktiva problemen vore sålunda i stor utsträckning desamma, varjämte lik
artad styrapparatur kunde bli användbar för flera olika typer. Det vore så
lunda klart, att utvecklingsarbetet i varje fall måste bedrivas i intim sam
verkan mellan berörda försvarsgrenar och andra parter. Många skäl talade för
att utveckling av likartade typer sammanfördes under ledning av en för
svarsgren, som besutte den mesta expertisen och största erfarenheten på om
rådet. Enär aerodynamiska, konstruktions- och styrningsproblem av liknande
art som för flygplan förelåge beträffande de flesta robotvapen, talade starka
skäl för att sammanföra en stor del av nämnda utvecklingsarbete under flyg
vapnet. I detta sammanhang kunde anföras, att i Förenta Staterna all forsk
ning och utveckling i fråga om robotflygplan och robotprojektiler utfördes
under amerikanska flygvapnets ledning och ansvar, oavsett inom vilka för
svarsgrenar nämnda vapen avsåges skola användas. Motsvarande förhållande
gällde i England.
Arméförvaltningen har framhållit att begränsningen i våra ekonomiska
möjligheter och forskningsresurser samt i vår industriella kapacitet på vissa
områden måste för vårt vidkommande leda till en annan målsättning för den
krigstekniska utvecklingen än vad fallet vore inom en stormakt. Med hänsyn
till den intensiva forskningsverksamhet, som nu bedreves inom stormakterna,
måste man vid ett krigsutbrott inom den närmaste tiden räkna med att nya
vapen av olika slag komme att tagas i bruk. De nya stridsmedlen komme av
naturliga skäl att hos stormakterna erhålla en utformning främst i offensivt
syfte. För den stat, vars försvarsmakt vore avsedd för strategisk defensiv,
kunde arbetet på att skapa skydd mot nya anfallsvapen i form av aktiva mot-
medel och passiva åtgärder komma att träda i förgrunden. Ett omfattande
forsknings- och försöksarbete måste pågå för att genom förbättringar och
kompletteringar höja effektiviteten av arméstridskrafternas utrustning. Prin
cipiellt nya stridsmedel, som toges i bruk av stormakterna, borde icke a priori
förutsättas skola ingå även i ett litet lands krigsmakt och därmed möjligen
mer eller mindre radikalt förändra dennas struktur. Det förhållandet, att stor
makterna innehade eller komme att anskaffa ett flertal nya vapen med starkt
ökad förstörelseverkan, vore icke tillräcklig anledning att radikalt omskapa
vårt försvars organisation eller beväpning. Utveckling och förbättring av
stridsmedlen skedde med olika hastighet för skilda slag av stridsmedel.
Ämbetsverket ville poängtera kravet på moderniseringsåtgärder för höjande
av luftvärnets effektivitet.
Försvarets sjukvårdsförvaltning har anmärkt, att försvarskommittén icke
beaktat de konsekvenser, till vilka (ten krigstekniska utvecklingen ledde för
militärsjukvårdens del. Exempelvis atombomber, raketvapen, reaktionsdrivna
projektiler eller farkoster kunde förväntas i ett framtida krig medföra en
ökning av avtalet patienter med helt andra och svårare skador än man hittills
haft att räkna med. Till följd av de moderna förstörelsemedlens stora räck
30
vidd bleve det nödvändigt att samtidigt på en mängd olika för angrepp ut
satta platser omhändertaga sårade och snabbt befordra dem till vårdanstalter.
Med hänsyn till riskerna för bakteriologisk och kemisk krigföring med mass-
insjuknande som följd måste förutses nya, utomordentliga krav på sjukvår
dens kapacitet. En stor del av sjukvården måste förläggas i bergrum, var
jämte erfordrades organiserande av omfattande vetenskaplig forskning. En
ny och allsidig utredning om militärsjukvårdens organisation vore ofrånkomlig
och borde snarast ske med anlitande jämväl av militärmedicinsk expertis.
Försvarets forskningsanstalt har framhållit, att den tekniska utvecklingen
redan före utgången av de närmaste tio åren kunde leda till krav på en genom
gripande omvandling av vårt försvar, ehuru tillräckliga skäl icke syntes före
ligga att nu frångå gällande grundprinciper för dess uppbyggnad. Tekniska
resurser funnes i vårt land för icke obetydliga förbättringar av beväpning och
utrustning inom stora delar av vår krigsmakt. I princip vore det riktigast att
vidtaga erforderliga reformer efter hand som forskning, studier och försök
gåve anledning härtill. Forskningsanstalten har vidare framlagt vissa syn
punkter på utvecklingen beträffande signal- och radarmateriel, radiotekniska
motmedel, infraröd strålning, robotvapen, sprängämnen, stridsgaser, atom
bomber, radioaktivt gaskrig och bakteriologisk krigföring i huvudsaklig över
ensstämmelse med de av överbefälhavaren angivna.
Statens organisationsnämnd har påtalat, att försvarskommittén efter att ha
lämnat redogörelse för den vapentekniska utvecklingen mot bakgrunden av
andra världskrigets erfarenheter likväl föreslagit en försvarsorganisation
grundad på förhållanden, som rådde före det sista världskriget.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har framhållit, att med
krigsteknikens nuvarande utveckling landets totala värnkraft i största möjliga
utsträckning måste tagas i anspråk för att kunna avvärja ett fientligt angrepp.
I detta totala försvar inginge såsom grenar i första hand krigsmakten och
civilförsvaret. Det militära och civila försvaret måste emellertid underbyggas
av den övriga samhällsverksamheten (hälso- och sjukvård, rättsväsen, social
vård, säkerhetstjänst m. in.). Med hänsyn till krigsteknikens utveckling och
nödvändigheten av att vid ett överraskande anfall på mycket kort tid bringa
upp försvaret till största möjliga effektivitet måste förberedelser redan under
fredstid vidtagas på försvarets samtliga områden. Brister i beredskapen på
enstaka väsentliga punkter kunde få ödesdigra följder för försvaret i dess
helhet.
överståthållaräm betet har betonat betydelsen av luftförsvaret, här taget i
dess vidsträcktaste betydelse från jaktflyg och luftvärn till erforderliga åt
gärder för att varna och skydda civilbefolkningen. I den mån någon av de i
luftförsvaret ingående delarna, vilka utgjorde oskiljaktiga komplement till
varandra, försvagades, innebure detta i motsvarande grad en minskad möjlig
het för de övriga delarna att möta fientliga luftanfall eller förminska deras
skadeverkningar. Det vore därför betänkligt att försvaga flygvapnet och
luftvärnet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
31
Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att den krigstekniska utvecklingen
ej tilläte ett försvagande av vår försvarsorganisations effektivitet. Detta om
döme gällde även civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen.
Länsstyrelsen i Gotlands län har efterlyst fasta grunder för gränsdragningen
och samarbetet mellan det militära och civila försvaret.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit det märkligt, att försvarskom-
mittén med hänsyn till det nutida krigets totala karaktär icke berört civilför
svaret. En försvagning av den militära organisationen måste medföra ökade
krav på civilförsvaret.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har understrukit vikten av utökad
forskningsverksamhet på det militära området och inom de forskningsgrenar,
som eljest ägde betydelse för försvaret, atomenergiforskning ej att förglömma.
Länsstyrelsen har vidare påtalat, att civilförsvaret ej berörts av försvars-
kommittén. För bedömande av det totala försvaret borde samordnade utred
ningar rörande det militära försvaret, civilförsvaret och den ekonomiska krigs-
beredskapen ha gjorts.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett, att den krigstekniska utveck
lingen och det allmänna läget icke inbjöde till beskärningar. Förhoppningen
om en uppbyggnadsperiod under ett utbrutet krig vore mer vansklig nu än förr.
B Sveriges militärpolitiska läge.
I överbefälhavarens förut omförmälda, den 31 mars 1947 till försvarskom-
mittén överlämnade sammanfattning ingår ett av utrikesministern granskat
och godkänt avsnitt om Sveriges militärpolitiska läge. Överbefälhavaren har
däri framhållit, att vårt lands läge sett ur militärpolitisk synpunkt främst
finge sin karaktär av den nya maktfördelning och maktgruppering i världen,
som vuxit fram efter andra världskriget, samt av den nya organisation för
fredens bevarande, som skapats i form av de Förenta Nationerna. En utförlig
redogörelse för överbefälhavarens synpunkter härutinnan återfinnes i försvars-
kommitténs betänkande å s. 24—SO.1 Till denna redogörelse torde här få hän
visas.
Försvar skommittén.
För egen del har försvarskommittén begränsat sig till följande uttalande.
Den ovisshet om utvecklingen av det internationella läget, som rådde vid den
tidpunkt, då överbefälhavaren framlade sina nyssnämnda synpunkter på frågan,
har icke sedan dess blivit skingrad. Även om man i förevarande sammanhang
icke kan bortse från de strävanden efter fred och säkerhet, som äro företrädda
inom Förenta Nationerna, äro dock de senaste årens erfarenheter av det inter
nationella samarbetet icke ägnade att inge någon optimism beträffande den
framtida utvecklingen. Situationen karakteriseras framför allt av den ömse
1 Se även den tryckta upplagan av sammanfattningen (»Vårt framtida försvar. Överbefäl
havarens förslag.») 8. 58 tf.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
32
sidiga misstron mellan vissa av stormakterna och av den omständigheten, att
betydande delar av stormakternas stridskrafter alltjämt äro under vapen.
Emellertid anser sig försvarskommittén i likhet med överbefälhavaren icke i
rådande motsättningar mellan stormakterna finna grund för någon tro på eu
omedelbar krigsfara. Vid sidan av de stora svårigheter, med vilka man för när
varande har att kämpa i olika delar av världen, torde de psykologiska fakto
rerna härvidlag verka såsom återhållande moment. Möjligheterna till en av
spänning synas svåra att nu överblicka. Det sätt, varpå Tysklands problem
löses, kommer härvid otvivelaktigt att öva ett betydande inflytande i ena eller
andra riktningen.
Ehuru försvarskommittén icke tilltror sig att förutsäga utvecklingen på
det utrikespolitiska området, har kommittén vid utformandet av förevarande
förslag utgått från den förutsättningen att nu rådande motsättningar icke
skola leda till öppen konflikt och att, trots dagens läge, återuppbyggnads
arbetet i de krigshärjade länderna skall kunna bidraga till att utjämna mot
sättningarna samt att härigenom väg skall banas för en fredsperiod av icke
alltför obetydlig längd. Kommittén har dock icke kunnat bortse från möjlig
heten av en stormaktskonflikt, i vilken även vårt land, trots sin önskan att
upprätthålla en sträng neutralitet, på grund av sitt geografiska läge kan
riskera att bli indraget. Att i en sådan situation stora krav komme att ställas
på vårt försvar ligger i öppen dag.
I de vid betänkandet fogade särskilda yttrandena ha vissa synpunkter
på det militärpolitiska läget anförts. Sålunda har kommittéledamoten Ewerlöf
med hänvisning till kommittémajoritetens uttalande om en fredsperiod av
icke alltför obetydlig längd förklarat sig anse det nuvarande läget i världen
icke berättiga till att en sådan förutsättning lades till grund för en försvars
organisation, avsedd att gälla under 10 år framåt. Även om någon omedelbar
krigsfara icke kunde anses föreligga, syntes inga säkra hållpunkter finnas
för att nu bedöma, huruvida utvecklingen under 10-årsperioden kunde väntas
gå emot krig eller fred. Den nuvarande tidpunkten tedde sig föga ägnad för
beslut om en ny, långsiktig och till inskränkningar syftande försvarsplan.
De begränsningar, som just nu kunde tvinga sig fram, borde givas allenast
tillfällig karaktär.
Generalmajor Backlund har ansett, att den förutsättning rörande utveck
lingen på det utrikespolitiska området, från vilken kommittén utgått vid ut
formandet av sitt förslag, för närvarande icke vore för handen. Enligt hans upp
fattning förelåge allvarliga risker för att den utrikespolitiska spänningen
skulle kunna utlösa en stormaktskonflikt redan inom den närmaste tioårs
perioden, mot vars slut svagheterna i den av kommittén för armén föreslagna
krigsorganisationen komme att göra sig starkt gällande. Det ovissa utrikes-
läget syntes snarare mana till återhållsamhet i fråga om organisatoriska
ingrepp.
Överste Bonde har framhållit, att den arbetshypotes om en fredsperiod av
icke alltför obetydlig längd, som kommittén lagt till grund för sitt vidare
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition nr 2U6.
33
arbete, i stort sett endast uttryckte naturliga önskningar, som hystes av varje
fredsälskande människa. Den faktiska utvecklingen hade allt starkare fram
hävt motsättningarna mellan öst och väst och begränsningen i Förenta Natio
nernas möjligheter. Den allmänna tendensen innebure stegrad risk för att
världen kunde delas i två mot varandra stående block. Ingen hade med sak
ligt underlag kunnat peka på någon utjämning av de faktiska motsättningarna.
Den vitt spridda krigströttheten och inre svårigheter icke minst av ekonomisk
natur angåves i stället allmänt som de huvudsakliga fredsgarantiema. Man
borde då beakta, att krigströttheten kunde få återverkningar, som för vår del
icke vore enbart gynnsamma. Den verkade självfallet fredsbevarande, om en
aggression väntades leda till en lång och kraftförödande strid med oviss ut
gång. Men den gjorde också folken ovilliga att ingripa i konflikter, där de
egna intressena ej syntes vara direkt hotade. Detta förhållande kunde en
stormakt, som ville förbättra sina strategiska positioner, utnyttja för isolerade
aktioner mot svaga småstater.
Bonde har vidare anfört, att försvarskommittén även i viss mån syntes dela
den av honom utvecklade uppfattningen. Kommittén hade sålunda uttalat, att
det internationella läget ännu ej stabiliserats, varför försvarets effektivitet
under de närmaste åren icke borde påtagligt försvagas. Motsättningarna, de på
många håll pyrande oroligheterna, som ofta närmade sig inbördeskrigets karak
tär och som lätt kunde blossa upp till öppen konflikt, samt den alltjämt olösta
frågan om Centraleuropas fred, allt syntes mana till att ännu något se tiden
an, då det gällde större organisatoriska förändringar i syfte att inskränka
vårt försvar. Sveriges läge mellan öst och väst vore i själva verket nu allvar
ligare än vad det varit under den långa tid vi åtnjutit fred. Under inga omstän
digheter hade Bonde kunnat finna en sådan politisk stabilitet, att man därpå
skulle kunna grunda ett nedrustningsprogram, som omfattade de närmaste tio
åren och sträckte sina verkningar ännu längre in i framtiden.
Den utrikespolitiska utvecklingen hade sålunda enligt Bondes mening icke
skapat de förutsättningar för fredens bevarande, som enligt försvarsministerns
av riksdagen gillade direktiv skulle vara för handen, om organisationen skulle
beskäras.
Även försvarskommitténs mera optimistiska förutsättning hade, enligt vad
Bonde vidare framhållit, sin starka begränsning. Det vore rimligt att antaga,
att efter någon tid såväl krigströtthet som ekonomiska svårigheter komme att
övervinnas. Därmed hade även de av kommittén angivna, nu mest betydelse
fulla fredsbevarande krafterna upphört att verka. Uteslutet vore icke, att de
kunde ersättas av andra sådana, måhända verksammare och varaktigare, men
det vore även tänkbart, att nationernas återvunna kraft komme att inriktas på
att med våld lösa tvistefrågorna. Utvecklingen kunde i dag omöjligen förutses
och bristen på överblick borde ej ersättas med önsketänkande. Vad vi än
önskade, så kunde tiden efter den beräknade fredsperioden uppenbarligen
medföra allvarliga risker för länder som Sverige.
Ehuru Bonde icke ansåge, att man av det utrikespolitiska läget kunde draga
3—104 48 Dihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.
34
så optimistiska slutsatser som försvarskommittén, menade han dock, att fred
vore sannolikare än krig under de närmaste åren. Men risken för krig funnes
och den bleve större i samma mån som vi bleve svagare.
Konteramiral Encson har ansett, att försiktigheten bort bjuda kommittén
att vid utformandet av sitt förslag icke utgå från förutsättningen av en kom
mande »fredsperiod av icke alltför obetydlig längd».
Ericson har särskilt framhållit, att östersjöinloppen i händelse av krig mellan
stormakterna kunde komma att bli en strategisk brännpunkt. Detta skärpte
kravet på att svenska sjöstridskrafter måste kunna utgångsgrupperas i både
Östersjön och Västerhavet.
Erfarenheterna från beredskapen visade, att flottan, i första hand de ope
rativa styrkorna, utgjorde en viktig fredsbevarande faktor samt att sjöstrids
krafterna kunde snabbt omställas från freds- till krigsförhållanden.
Av Ericson i yttrandet framförda förslag beträffande marinen avsåge endast
att bibehålla densamma vid den minimistyrka, som erfordrades under förut
sättning, att kommitténs relativt optimistiska syn på det politiska läget och
dess framtida utveckling visade sig riktig. En skärpning av läget måste ovill
korligen medföra åtgärder, som ginge utöver förslaget.
Remissyttranden.
Överbefälhavaren, som ansett det vara en allvarlig brist i kommitténs fram
ställning, att icke även den utrikespolitiska utvecklingen under sommaren och
hösten 1947 värdesatts och att inga slutsatser dragits av densamma, har riktat
uppmärksamheten på några väsentliga drag i den senaste tidens utveckling.
I den del av Europa, som stode under rysk kontroll, hade det ryska infly
tandet stärkts, varvid de olika ländernas kommunistiska grupper vid sidan av
de ryska militära och diplomatiska organen spelat en huvudroll. Den militära
kontrollen hade genom tvångsvis införd likriktning kompletterats med en
politisk kontroll, som måste anses innebära en konsolidering av det sovjet
ryska inflytandet så att detta bleve oberoende av om sovjetryska trupper
stode i länderna eller icke. Hand i hand därmed hade gått dels en mer eller
mindre hastigt genomförd anslutning till det kommunistiska ekonomiska
systemet, dels en allt närmare ekonomisk anknytning till Sovjetunionen. Slut
ligen hade en tydlig strävan framträtt att med varandra närmare förbinda de
sovjetdominerade staterna i en slavisk union. Även utanför den ryska intresse
sfären hade aktiviteten ökats. Så hade fallet varit i Grekland samt i Italien
och Frankrike.
Betydelsefullt vore, att såsom en ersättning för den under andra världs
kriget upplösta kommunistiska internationalen en ny internationell partisam
manslutning bildats under benämningen Kominform, till vilken förutom de
östliga staternas partier även de kommunistiska partierna i Italien och Frank
rike anslutits.
Även om man fortfarande icke kunde tala om ett utpräglat politiskt och
militärt västblock på samma sätt som om ett östblock, så avtecknade sig dock
allt tydligare en sammanslutning av stater under en alltmera målmedveten
amerikansk ledning. Trumandeklarationen den 12 mars 1947 hade följts av
Marshallplanen, vilken redan börjat förverkligas i syfte att understödja
Europas ekonomiska återuppbyggande under samverkan mellan de till planen
anslutna staterna. Genom målmedvetna amerikanska åtgärder hade Grek
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
35
land och Turkiet fått politiskt och direkt militärt stöd, det senare i form av
materiel, ekonomisk hjälp och militära rådgivare. Amerikanska protester
mot vissa politiska händelser inom den ryska intressesfären hade blivit utan
resultat. Den amerikanska statsledningen hade emellertid på olika sätt ener
giskt gjort gällande, att den icke komme att tolerera en rysk expansion utan
för denna sfär, under vilka former den än framträdde. Amerikas Förenta
Stater hade framställt sig som beskyddare för stater utanför östblocket mot
en eventuell aggression. Till den amerikanska maktgruppen hade vid sidan
av det brittiska statsförbundet Frankrike och Beneluxgruppen allt tydligare
anslutit sig. På den amerikanska dubbelkontinenten hade under Förenta
Staternas ledning utformats ett försvarssamarbete, som kunde få växande be
tydelse för framtiden.
Klarläggande för den omvälvning, som ägt rum i amerikansk uppfattning,
vore det enhälliga förslag om allmän värnplikt i fred, som i maj 1947 överläm-
lats till president Truman av en av denne tillsatt kommitté.
De utrikespolitiska motsättningarna hade under det gångna året satt sin
prägel på den rad av konferenser, vid vilka representanter för de motsatta
grupperingarna mötts. Så blev fallet vid utrikesministerkonferenserna i
Moskva och London, vid konferensen om Marshallplanen i Paris —- utan att
dock det fortsatta arbetet på planens utformning därigenom hindrades —
samt vid olika FN-sammankomster. Viktigare än den alltmera hetsiga tonen
i meningsutbytena och de skarpa anklagelserna vore, att länge eftersträvade
överenskommelser icke kunnat träffas. Den för Europas återuppbyggnad vik
tiga uppgörelsen om en tysk fred hade icke kunnat nås. Det enda betydelsefulla
FN-beslutet, vilket gällde Palestina, hade vunnits utan Storbritanniens an
slutning och hade utlöst blodiga oroligheter.
Över huvud taget hade väpnad kamp fortsatts eller utlösts på många håll.
Förutom i Grekland och Palestina fördes öppna strider i främre och bortre
Indien samt i fjärran Östern, där de ökat i omfattning. I Korea, som vore delat
mellan ryssar och amerikaner, hade alltjämt ingen uppgörelse kunnat komma
till stånd om återupprättande av en självständig regering för hela landet.
Denna serie konflikter, vilkas allvarliga utrikespolitiska innebörd ej finge
undanskymmas av att de till formen vore inbördeskrig, hade icke nämnvärt
påverkats av Förenta Nationerna; endast i förspelet till en nyligen träffad upp
görelse i Nederländska Indien hade FN deltagit. I själva verket hade det
senaste årets händelser bekräftat och understrukit analysen i försvarsförslaget
i mars 1947 av FN:s begränsade möjligheter. Icke heller det på utrikesminister
Max-shalls initiativ tillkomna ständiga interimsutskottet för fred och säkerhet,
den s. k. lilla församlingen, i vilken alla medlemsstater kunde vara represen
terade, kunde härutinnan medföra någon ändring, enär de avgörande besluten
dock alltid måste fattas av rådet, där den under detta år så ofta brukade veto
rätten alltjämt kunde oinskränkt nyttjas.
De allt tydligare framträdande utrikespolitiska motsättningarna hade kom
pletterats genom militära beredskapsåtgärder. Det nyligen i Förenta Staterna
tillkännagivna budgetförslaget upptoge också ökade anslag till krigsmakten.
I Sovjetunionen hade de organiserade militära styrkorna minskats något
genom hemförlovning, men icke desto mindre vore lan t- och flygstridskrafterna
vida talrikare än motsidans. På ömse sidor arbetades intensivt på den fortsatta
militärtekniska utvecklingen.
I vår omedelbara närhet rådde alltjämt praktiskt taget militärt vacuum.
Våra grannländers kvarstående militära svaghet och Skandinaviens strategiska
betydelse vid en världskonflikt vore alltjämt en källa till allvarlig oro. Fin
lands politiska och militära situation, med bland annat en framskjuten sovjet
rysk bas vid Porkala, påverkade Sveriges läge.
Kungl. Maj: Is proposition nr 206.
36
Utvecklingen under det gångna året innebure ingen principiell förändring
av läget, sådant det återgivits i överbefälhavarens strategiska studie. De redan
förut existerande motsättningarna hade skärpts och riskerna för krig hade
ökats.
Motsättningarna hade framträtt allt tydligare under den korta tid, som för-
lupit, sedan försvarskommittén avgav sitt betänkande. Till bestyrkande härav
åberopades uttalanden av utrikesminister Bevin och den amerikanska luftför-
svarskommittén. Den sistnämnda hade i januari 1948 bland annat anfört: »Det
kan hända någonting sådant som att man snubblar in i ett krig och vi måste
därför vara beredda på krig även under den närmaste tidsperioden.»
De krafter, som vore ägnade att motverka krigströttheten, hade vuxit i
styrka och utsikterna till politisk, ekonomisk och ideologisk utjämning av mot
sättningarna hade försvagats. Sannolikheten av en fredsbefrämjande insats
genom Förenta Nationerna hade minskats. Ehuru sannolikheten icke kunde
sägas bestämt tala för att freden skulle komma att brytas under den närmaste
tiden, kunde man icke bortse från att riskerna för väpnad konflikt vid en när
mare tidpunkt hade ökats. Den tid, under vilken man kunde räkna med att
fred vore sannolikare än krig, vore icke längre än att sådana begränsningar av
försvaret måste undvikas, som skulle försvåra en upprustning. Allra minst
syntes läget i världen nu vara sådant, att det kunde jämställas med den situa
tion, i vilken enligt statsmakternas direktiv justeringar nedåt i gällande krigs
organisation kunde komma i fråga. En effektiv krigsmakt komme under den
framtid, som vi nu kunde överblicka, att vara en grundförutsättning för att
Sveriges regering skulle kunna åt vårt folk bevara frihet och fred.
Chefen för armén har påpekat, att Sveriges militärpolitiska läge försämrats
genom det sista världskriget och ytterligare försämrats under den tid försvars
kommittén arbetat. Motsättningarna mellan de två världsmakterna, Amerikas
Förenta Stater och Sovjet-Unionen, hade än mera skärpts. De på senhösten
1947 strandade förhandlingarna i London, förhållandena i Tyskland samt det
labila läget i Grekland och Främre Orienten gåve besked härom. Det vore
visserligen oriktigt att med utgångspunkt från dessa hänvisningar a priori
utgå från att ett n}dt världskrig omedelbart stode för dörren, men det vore
enligt arméchefen icke försvarligt att grunda en försvarsorganisation på för
hoppningen om en längre fredsperiod. Det vore därför oriktigt att nu inleda
reducering av våra försvarskrafter. En liten stat kunde genom att vara beredd
på en strid till det yttersta väl hävda sin neutralitet. Det vore därför oriktigt
att nu göra avkall på kravet, att varje vapenför man i värnpliktsåldern skulle
kunna deltaga i rikets försvar.
Marinledningen har ansett tiden nu icke vara mogen att fastlåsa försvars
organisationen vid en tioårsplan, som ginge ut på att på lång sikt minska den
samma, samt därvid särskilt hänvisat till det allmänna politiska läget i världen,
vars utveckling knappast infriat de förhoppningar, som vid andra världskrigets
avslutande ansåges motiverade. Ännu vore ej fred sluten mellan de huvud
krigförande, och förhållandet mellan de under kriget allierade öst- och väst
makterna hade utvecklats därhän, att det karakteriserats såsom »det kalla
kriget». Tidsläget vore sålunda icke ägnat att inbjuda till ens teoretiska beslut
om en nedskrivning av vår militärorganisation i en särdeles oviss framtid.
Chefen för flygvapnet har framhållit, att den flygtekniska utvecklingen,
trots att de kolvmotordrivna bombplanens aktionsradie avsevärt ökats, skärpt
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Kungl. May.ts proposition nr 206.
37
luftkrigföringens krav på framskjutna baser. Detta motiverades främst av att
den som ville framföra bombplan till fientligt område behövde jaktbaser för
eskort, medan den som försvarade sig mot bombplan eller robotar behövde
framskjuten luftbevakning och slutligen den som ville framsända robotar be
hövde framskjutna radiostyrstationer, tills vidare även relativt framskjutna ut-
skjutningsstationer. Skandinaviska halvön komme därför att vara åtråvärd i
ett framtida krig.
Militärbefälhavaren för I. militärområdet har funnit försvarskommitténs
bedömande av det militärpolitiska läget egenartat. Trots att detta utgjorde
grunden för försvarsorganisationens utformande, syntes kommittén dock ha und
vikit ingående diskussioner på detta område. Kommitténs optimistiska hänvis
ning till att återuppbyggnadsarbetet skulle kunna bidraga till att utjämna mot
sättningarna mellan väst och öst ställdes, enligt militärbefälhavarens mening,
i en säregen belysning genom Londonkonferensens strandande, kampen kring
Marshallplanen och de tydliga åtstramningarna i drabantstaterna i öster. Slut
ligen anfördes, att det säkerligen hade varit till fördel, om kommittén närmare
utvecklat innebörden av uttalandet om att vårt land på grund av sitt geogra
fiska läge kunde bli indraget i en stormaktskonflikt och att härvid stora krav
komme att ställas på vårt försvar. Denna tanke borde därefter ha fasthållits
under utarbetandet av betänkandets huvuddel.
Militärbefälhavaren för III. militärområdet har ansett de händelser i ut
rikespolitiskt avseende, som inträffat sedan försvarskommittén avgav sitt
betänkande, ha ryckt bort villkoret »fredens bevarande», som varit en förut
sättning för justering av 1942 års försvarsbeslut. Frågan om Tysklands fram
tid ingåve betänkligheter i sådant avseende.
Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har instämt i överste Bondes
särskilda uttalande i denna del.
Militärbefälhavaren för V. militärområdet har framhållit, att frågan om
Tysklands framtid lösts på ett sätt, som minskat möjligheterna för avspänning.
Eftersom försvaret enligt försvarskommittén avsetts successivt minskas under
de närmaste tio åren, skulle det bli avsevärt försämrat vid en tidpunkt, då det
kanske bäst skulle behövas.
Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har delat den starkt kritiska
inställning, som intagits av kommittéledamoten Ewerlöf och överste Bonde
i fråga om kommitténs bedömande av det militärpolitiska läget. Det världs
politiska läget hade sedan den tidpunkt, då betänkandet avgavs, undergått en
påtaglig försämring. Själva grundvalen för kommitténs förslag förefölle där
för nu än mera ohållbar än förut.
Chefen för Sydkustens marindistrikt har framhållit, att utsikterna för en
fredlig framtid icke ljusnat, sedan försvarskommittén avgav sitt betänkande.
Tvärtom gåve utvecklingen på det utrikespolitiska området anledning till ökad
oro beträffande möjligheten till fredens bevarande, vilket måste beaktas då
det gällde att fatta beslut om försvarets utformning.
Kommerskollegium har i likhet med Sveriges industriförbund och Sveriges
38
redareförening, vilka av kollegiet beretts tillfälle yttra sig i ärendet, under
strukit att förhoppningarna på avspänning i det internationella läget och ut
jämning av intressemotsättningarna mellan stormaktsgrupperna, vilka må
hända varit berättigade vid tiden för andra världskrigets avslutande, alltmera
försvagats. Motsättningarna hade efter det kommittén avgivit sitt betänkande
i själva verket ytterligare skärpts. Det vore därför ej försvarligt att i nu rå
dande farofyllda läge utforma en försvarsorganisation från förutsättningen av
en fredsperiod av icke alltför obetydlig längd. Försvarskommittén hade ju även
själv i sådan grad kringgärdat sina slutsatser med förbehåll, att dess förslag
i själva verket vore starkt villkorliga.
Överståthållarämbetet har ansett den utrikespolitiska situationen vara en
annan och sämre än den, på vilken man ännu vid krigsslutet ansett sig ha an
ledning kunna hoppas. Försvarskommittén hade vid utformandet av sitt förslag
utgått från att en fredsperiod av icke obetydlig längd kunde väntas. Detta ut
talande vore snarare en önskan än ett på objektiva fakta grundat konstate
rande, efter vilket vi kunde inrätta vårt försvar. Enligt ämbetets förmenande
borde vi vid utformandet av försvarets organisation i stället räkna med möjlig
heterna av en väpnad konflikt mellan olika stormaktsintressen. 1 den offent
liga diskussionen hade man ganska allmänt utgått från icke blott att vårt land
vid en väpnad konflikt måste till den grad befinna sig i själva oroscentrum,
att det knappast kunde undgå att bli indraget i krig, utan även att det i hän
delse av angrepp från den ena sidan hade att räkna med snar hjälp från den
icke angripande parten. Intressemotsättningarna i världen hänförde sig
emellertid icke i första hand till Norden utan till andra delar av världen. Till
följd därav vore vårt lands läge knappast så utsatt som man syntes böjd att
antaga. Skulle Sverige komma att indragas i en konflikt, bleve det sannolikt
av rent strategiska orsaker och på det sättet, att den ena av två varandra mot
satta maktgrupper, som antingen skulle anse sig ha möjlighet att med Sverige
som plattform lättare rikta ett angrepp mot den andra parten eller också icke
helt litade på Sveriges förmåga och vilja att tillräckligt kraftigt värna sig mot
kränkningar av dess neutralitet, handlade efter principen att hellre förekomma
än förekommas.
Länsstyrelsen i Gotlands län har med hänsyn till läget ute i världen — så
vitt länsstyrelsen kunde bedöma avsevärt skärpt sedan försvarskommittén
avgav sitt betänkande — framfört de starkaste betänkligheter mot ett genom
förande av det föreliggande förslaget.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ansett kommitténs karakteristik av det
militärpolitiska läget sakna bärkraft. Vissa uttalanden av kommittén gåve an
ledning understryka, hur mycket lättare det vore att framdeles skriva ned för
svarsanstalter, om läget lättade, än att bygga upp dem, om läget skärptes.
Sveriges nu mer utsatta läge och ovissheten rörande den framtida politiska
utvecklingen gjorde förhoppningen om en uppbyggnadsperiod under ett ut
brutet krig mer vansklig än förr.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört, att kommitténs förslag, be
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
39
dömt mot bakgrunden av det rådande utrikespolitiska läget och vårt lands
för närvarande mer än tillförne utsatta militära läge, lämnade utrymme för
undran i åtskilliga avseenden.
Centralstyrelsen för de svenska reservojjicersfärbunden har ansett, att
dagens läge i fråga om den militärpolitiska utvecklingen näppeligen erbjöde
underlag för annat än kortfristiga bedömanden. Den påtalade misstron mellan
vissa stormakter hade avsevärt ökats sedan den tidpunkt, då kommittén gjorde
sitt bedömande.
Försvarets civila tjänstemannaförbund har framhållit, att ett av överbefäl
havaren i betänkandet återgivet uttalande, att ett starkt svenskt försvar
tjänade icke blott det egna landets syften utan hela världens och utgjorde den
kanske verksammaste insats, som vårt folk kunde göra för fredens sak, vore
värt allt beaktande och förtjänt att spridas i vida kretsar.
Tjänstemännens centralorganisation har anfört, att den utveckling av den
utrikespolitiska situationen, som ägt rum på den senaste tiden, syntes mana
till den yttersta försiktighet i fråga om antaganden rörande längden av inne
varande fredsperiod.
Sveriges lantbruks förbund har anfört, att den internationella utvecklingen
under efterkrigstiden präglats av starka motsättningar och intressekonflikter.
Förhoppningarna om att de gemensamma kraftansträngningarna efter den
slutliga segern skulle avlösas av ett samarbete med fredliga mål hade icke in
friats. I stället hade den politiska spänningen och den ömsesidiga misstron
lett till en strävan hos de ledande makterna att politiskt och militärt utvidga
och trygga sina egna intressesfärer. Sveriges geografiska och militärpolitiska
läge syntes i denna situation innebära betydande risker. På grund härav
syntes det förbundet angeläget, att den blivande försvarsorganisationen genom
rationalisering och förbättring av den tekniska utrustningen bleve så upp
byggd, att den inrymde största möjliga effekt.
C Målsättningen för krigsmakten.
Överbefälhavaren har i sin förut berörda sammanfattning anfört vissa syn
punkter beträffande den målsättning, som borde uppställas för krigsmakten.
Härutinnan torde få hänvisas till försvarskommitténs betänkande s. 31—32.1
För sammanhangets skull torde dock här få erinras om några huvudpunkter
i överbefälhavarens framställning.
Vid en brytning mellan stormakterna bleve den närmaste uppgiften för
vår krigsmakt att vara ett stöd för svensk neutralitetspolitik. En förutsättning
för att svensk neutralitet skulle respekteras vore, att krigsmakten vore organi
serad och grupperad för att försvara Sveriges självständighet.
För att få en fast grund för fastställandet av målen för våra försvarsför-
beredelser borde vi räkna med den farligaste situation, som syntes möjlig.
Självfallet måste krigsmakten organiseras så, att en ändamålsenlig gruppe
ring för försvar i samtliga tänkbara fall bleve möjlig.
1 Se även den tryckta upplagan av sammanfattningen s. 126 ff.
Iiungl. Maj:ts proposition nr 2U(i.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Vi måste räkna med att i händelse av krig en angripare kunde insätta
mycket överlägsna stridskrafter mot vårt land. Våra försvarsförberedelser i
fred och vår strategi i krig måste vara sådana, att förutsättningar skapades
för att erhålla militärt understöd. Svensk krigföring måste vid fientligt an-
iall gå ut på att vinna tid, så att understödsaktioner från annan sida hunne
genomföras. Av mycket stor betydelse bleve därför, att huvuddelen av våra
stridskrafter icke utsattes för förintande begynnelsemotgångar samt att för
bindelserna åt andra sidan hölles öppna.
En strategisk defensiv, som syftade till fiendens fördröjande, måste till-
lämpas. Med hänsyn till styrkeförhållandena bleve det nödvändigt att samla
styrkorna till vissa områden, där försvaret gjordes starkare än inom andra.
En strategi av denna art kunde medföra, att delar av vårt land efter kraftigt
motstånd successivt måste uppgivas. Motståndet måste där fortsättas i det
»fria krigets» former.
Vår krigsmakt måste vara utformad för att genom ett segt djupförsvar
vinna tid. En svensk krigsmakt, organiserad för att möta angrepp mot
Sverige, kunde enligt överbefälhavarens mening säkert även ställa upp de
styrkor, som medlemskapet av Förenta Nationerna komme att kräva,
F ör svar skommittén.
Försvarskommittén har i förevarande avseende anfört följande.
Försvarskommittén kan i stort sett ansluta sig till de synpunkter, över
befälhavaren i förevarande hänseende anfört. En förutsättning för att våra
försvarsanstalter skola kunna fylla sin freds- och frihetsbevarande uppgift
är att de, i den mån de icke genom sin blotta tillvaro förmå att verka åter
hållande på angrepp mot vårt lands integritet, kunna bjuda en angripare ett
verksamt motstånd. Med hänsyn härtill måste stridskrafterna organiseras
på sådant sätt, att de kunna möta ett anfall, från vilket håll det än kommer,
och att en omgruppering av dem alltefter det aktuella läget vid en konflikt
risk kan äga rum. Vidare måste försvarsorganisationen vara skickad att mot
stå en överrumpling, som syftar till att förhindra stridskrafternas mobilise
ring och förflyttning, och försvaret mot invasion kunna anpassas efter den
moderna invasionsteknikens möjligheter till överraskning.
Även om våra personella och ekonomiska resurser sätta en gräns för våra
möjligheter att bygga upp ett försvar, som utan bistånd utifrån skulle kunna
på längre sikt hålla stånd mot en angripande stormakt, böra dock försvars
anstalterna utformas så, att angriparen i det längsta förhindras få fast fot
på svensk mark och att ingen del av landet behöver uppgivas utan segt mot
stånd. I sistnämnda syfte måste bland annat lokalförsvarsförband och hem
värn — med utnyttjande av olika landsdelars speciella terräng- och kom
munikationsförhållanden och stödda på befintliga befästningar och hinder
anordningar samt verkställda förbindelseförstöringar — kunna ingripa
omedelbart vid en överraskande invasion. Härigenom ernås den tidsvinst, som
erfordras för att fältförbanden skola hinna ingripa, innan den invaderande
kunnat säkra sin ställning och förbereda sin fortsatta framryckning. Där
en ockupation icke kan förhindras, bör motståndet kunna fortsättas såväl
aktivt av partisanförband som passivt från civilbefolkningens sida i syfte att
41
bjuda segt motstånd. Försvarssystemets utformande efter här angivna rikt
linjer synes så mycket mera betydelsefullt som en angripande stormakt kan
tänkas ha särskilt intresse av att sätta sig i besittning av en viss exempelvis
såsom bas för flygstridskrafter lämplig landsdel men däremot icke finna till
räcklig anledning att ockupera landet i övrigt.
Försvarskommittén räknar med att en för ovan angivna uppgifter organi
serad krigsmakt även bör kunna fylla de krav, som vårt medlemskap i Förenta
Nationerna kan komma att ställa.
I de vid kommitténs betänkande fogade särskilda yttrandena ha,
delvis med syftning på kommitténs förslag om en begränsning av försvarsorga
nisationen, i huvudsak följande synpunkter framlagts.
Generalmajor Backlund, har framhållit, att ur riksförsvarets synpunkt borde
såsom mål vid ett organisationsövervägande uppställas kravet på att skapa
arméstridskrafter av en mot vårt lands ytvidd och dess strategiska läge sva
rande kvantitet med fullt modern utbildning, organisation, beväpning och
övrig utrustning. I sin målsättning för landets krigsmakt, framhålles vidare,
hade kommittén understrukit att våra stridskrafter måste organiseras på ett
sådant sätt, att de kunde möta ett anfall från vilket håll det än komme samt
att försvarsanstalterna borde utformas så, att angriparen i det längsta för
hindrades få fast fot på svensk mark och att ingen del av landet behövde
uppgivas utan segt motstånd. När kommittén i besparingssyfte bland annat
valt vägen att minska arméns krigsorganisation, måste det betecknas som an
märkningsvärt, att detta skett utan att beräkningar gjorts, huruvida de före
slagna arméstridskrafterna vore tillräckliga för att kunna lösa de uppgifter
kommittén i sin målsättning angåve. Strategiska beräkningar rörande ut
nyttjandet av i enlighet med kommitténs förslag reducerade arméstridskrafter
visade klart, att dessa icke försloge till att lösa de uppgifter, som svarade
mot den av försvarskommittén gjorda målsättningen. Då denna målsättning
icke syntes böra begränsas, exempelvis därigenom att delar av landet avsåges
skola uppgivas utan segt motstånd, syntes det nödvändigt, att sådana änd
ringar vidtoges i det av kommittén framlagda härordningsförslaget, att den
nuvarande armékrigsorganisationen till sin omfattning i huvudsak kunde bibe
hållas och landets totala personella värnkraft därigenom bättre utnyttjas.
Med hänsyn till den bristande överensstämmelsen mellan mål och medel i
försvarskommitténs förslag vore det nödvändigt, att av de av kommittén till
indragning föreslagna förbanden fältinfanteriregementena med erforderliga
understödsförband samt huvuddelen av de lokalförsvarsförband, som organi
serades av infanteriet och luftvärnet, kvarstode i arméns krigsorganisation.
Överste Bonde har anfört bland annat, att försvarskommitténs förslag till
begränsningar av försvaret icke byggde på strategiska överväganden. Kom
mittén hade icke framlagt någon utredning om landets behov av stridskrafter
och de krav, som måste ställas på deras kvantitet och kvalitet. De strategiska
konsekvenserna av förslaget hade icke utretts. Målsättningen vore riktig,
men det måsto med skärpa hävdas, att medlen icke anpassats efter målet.
Yi måste redan vid försvarets nuvarande omfattning och styrka räkna med
Kungl. Maj ds proposition nr 206.
42
att vara mycket underlägsna en angripare. Underlägsenheten komme vid ett
genomförande av kommitténs förslag att bli än större, särskilt som ett ener
giskt arbete bedreves utomlands på att förbättra stridskrafternas tekniska
utrustning. Genomfördes kommitténs förslag, försvårades avsevärt den rör
liga krigföring, som vore en förutsättning för en seg strategisk defensiv.
Konteramiral Ericson har ansett, att det första krav, som borde ställas
på vårt försvar, vore att det utgjorde en maktfaktor, som förmådde hävda
landets neutralitet, d. v. s. hålla landet utanför kriget. Därest detta icke
lyckades, måste försvaret vara så sammansatt, att vi kunde hålla största
möjliga del av landet fri från invasion under längsta möjliga tid samtidigt
som förbindelserna med vänskapliga nationer hölles öppna. Detta krävde till
gång på operativa sjöstridskrafter, vilka visat sig vara en betydelsefull freds
bevarande faktor och i händelse av krig vore ägnade att förhindra en över
rumpling över sjön i krigets inledande skede, att fördröja och försvåra en
kustinvasion i ett senare skede samt att skydda sjöförbindelserna. Sjöstrids
krafterna måste jämväl kunna bekämpa fientliga underhållstransporter till
havs. Med hänsyn till landets ringa territoriella djup i ost-västlig riktning
vore det för försvarets seghet nödvändigt att utnyttja även havet för försvaret.
Detta medförde krav på att de stridskrafter, som främst hade att svara för
djupförsvaret utanför kusten, icke försummades. Ej heller kunde man avstå
från den fördröjning vid kusten, som kustartilleriförsvar kunde åstadkomma.
Då försvarskommittén understrukit flottans betydelse icke blott för inva-
sionsförsvaret utan även för neutralitetens bevarande och sjöfartens skyd
dande hade den i fråga om marinen kommit fram till en målsättning, som i
stort sett legat till grund även för 1942 års försvarsbeslut och till vilken
Ericson i princip kunde ansluta sig. Kommittén hade emellertid icke dragit
konsekvenserna härav då den låtit anslagsminskningen i särskilt hög grad
drabba marinen. Ett genomförande av kommitténs förslag skulle innebära,
att marinen successivt försvagades under tioårsperioden och vid dennas slut
försattes i ett läge, som kunde förbättras endast genom stora engångsanslag.
Dessa frågor ha ingående behandlats i yttrandet, till vilket torde få hänvisas.
Ericson har vidare erinrat, att det vore en grundläggande princip för vårt
försvar att hålla möjligheterna öppna för erhållande av militär och annan
hjälp utifrån. Denna princip kunde icke genomföras, om icke sjöförbindelserna
hölles öppna, enär huvuddelen av hjälpen måste framföras över havet. Skyd
det av dessa förbindelser måste åtminstone i närheten av vår egen kust bestri
das av svenska sjöstridskrafter. Det måste även understrykas, att i ett läge,
där en mot oss fientlig stormakt kontrollerade östersjöinloppen, sjöstridskraf
ter från allierad makt icke kunde förstärka de svenska sjöstridskrafterna på
andra sidan spärren.
Överste Silfverberg har framhållit den grundläggande betydelse, som för
svaret gentemot kommunikationsbekämpning från luften ägde vid invasions-
försvaret.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
43
Remissyttranden.
Överbefälhavaren liar framhållit i huvudsak följande synpunkter. Den
begränsade men realistiska målsättning, han i sitt till kommittén ingivna för -
slag angivit, vore avvägd med hänsyn till de av överbefälhavaren föreslagna
försvarskrafterna. Därest denna målsättning bibehölles, men de för målets
vinnande föreslagna styrkorna minskades och försämrades enligt kommitténs
förslag, komme mål och medel icke att stå i proportion till varandra. Kom
mitténs betänkande förespeglade sålunda möjligheterna till ett motstånd, som
icke i verkligheten kunde komma att bjudas. Det vore av utomordentlig vikt
för vårt lands motstånds vilja och motståndskraft i krig, att det redan i fred
upplystes icke blott om det nutida krigets karaktär utan även om de sannolika
följderna av ett angrepp mot vårt land. Det vore därför nödvändigt fram
hålla, att de reducerade och sämre stridskrafter, som skulle bli en följd av
kommittéförslagets genomförande, icke förmådde lösa de genom målsätt
ningen givna uppgifterna.
Villkoret för att krigsmakten skulle kunna fylla sin fredsbevarande upp
gift — att genom sin blotta tillvaro avhålla från angrepp — vore, att den
kunde bjuda en angripare så verksamt motstånd, att han tvingades insätta
starka krafter under förlustbringande långvariga operationer. Begreppet
neutralitetsförsvar som en form av ett särskilt slags försvar hade ofta medfört
en skadlig begreppsförvirring. Krigsmaktens verksamhet under krig mellan
främmande stater, då Sverige vore neutralt, bleve självfallet av annan art än
om vårt land vore indraget i konflikt, men neutralitetens bevarande ställde
samma potentiella krav som försvaret mot fientligt angrepp. Ingendera parten
av två krigförande skulle kunna räkna med att utan avsevärd kraftinsats vinna
fördelar på svenskt territorium. I händelse av krig skulle vår krigsmakt stäl
las inför försvar mot flyg- och fjärrvapenanfall, eventuellt i förening med av
spärrning samt försvar mot olika former av invasion. Vore icke landet väl
berett för båda uppgifterna, skulle ett angrepp mot landet underlättas.
En kombination av luftangrepp och invasion framstode som det farligaste
hotet. För att möta detta vore det nödvändigt med ett effektivt luftförsvar,
innefattande jaktflyg, luftvärn och luftbevakning samt icke minst ett välordnat
och funktionsdugligt civilförsvar. De moderna förstörelsemedlens styrka och
omöjligheten att säkert avvärja angrepp genom luften underströke civilfor
svarets utomordentliga betydelse för det militära försvaret och för motstånds-
förmågan över huvud taget. Vi måste räkna med att en angripare vid inva
sion komme att sätta in överlägsna, välutbildade styrkor med förstklassig
materiel, som fördes mot vårt land genom luften, över havet och över land
gränsen och att han samtidigt anfölle med starka luftstridskrafter och fjärr
vapen. Vi skulle då tvingas att strida inom eget territorium. Organisationen
borde med utgångspunkt härifrån formas så, att den möjliggjorde ett segt
djupförsvar.
Chefen för armén har anslutit sig till den av försvarskommittén angivna
målsättningen för krigsmakten men erinrat, att enligt kommitténs förslag
tillkomme — utöver den av överbefälhavaren angivna målsättningen — kraven
att krigsmakten måste kunna möta överrumplingsförsök och i det längsta
förhindra en angripare att få fast fot på svensk mark samt att ingen del av
landet skulle behöva uppgivas utan segt motstånd. Kommittén hade enligt
arméchefens mening skärpt kraven på krigsmakten men samtidigt föreslagit,
att såväl kvantitet som kvalitet efter hand skulle väsentligt sänkas. Detta för
hållande vore anmärkningsvärt, enär kommittén icke undersökt, om den före
44
slagna krigsmakten vore tillräcklig för att lösa sina uppgifter. Varje försök
att lösa vår försvarsfråga utan sådana undersökningar vore ohållbart.
Marinledningen har kunnat ansluta sig till den av kommittén angivna mål
sättningen men ansett, att kommittén vid utformningen av försvarsorgani
sationen icke dragit konsekvenserna härav. Det syntes snarare, som om de
begränsningar av organisationen, som kommittén föreslagit, vore grundade
främst på ekonomiska skäl.
Chefen för flygvapnet har i förevarande hänseende anfört i huvudsak
följande.
Försvarskommittén hade räknat med att det svenska försvaret skulle
vara i stånd att möta ett anfall från vilket håll det än komme. Härvid
torde ha avsetts anfall såväl över vattnet och över landgränsen som genom
luften. Med denna målsättning uppstode högst betydande krav på jaktflyg
på grund av vårt lands stora ytor och det stora antal områden, som behövde
kontinuerligt jaktförsvaras. Det erfordrades också tillgång till centralt base
rade attackförband, som kunde snabbt ingripa i olika invasionsriktningar. T
detta sammanhang borde kommittén ha med större skärpa framhållit nöd
vändigheten av att skydda försörjning, kommunikationer och befolkning mot
förödande luftanfall. Om luftförsvar och civilförsvar icke vore tillfredsstäl
lande, undanrycktes även grunden för invasionsförsvaret. Dessa krav skärptes
ytterligare, då kommittén påyrkade, att försvaret skulle kunna möta en över
rumpling, som kunde förhindra stridskrafternas mobilisering. Flygförband
vore de stridskrafter, som lättast kunde sättas i hög beredskap för ett dylikt
kuppförsvar och förutom luftvärnet de enda, som kunde möta flyganfall rik
tade mot mobiliseringscentra och kommunikationer.
Då kommittén vidare uppsatte målet, att angriparen i det längsta skulle
förhindras få fast fot på svensk mark och att ingen del av landet skulle upp
givas utan segt motstånd, framträdde med ännu större klarhet behovet av
flygstridskrafter såväl för att skydda våra stridskrafter i övrigt som för
direkt medverkan i invasionsförsvaret.
Det kunde ifrågasättas, om det över huvud taget vore möjligt att med en
bart svenska stridskrafter tillgodose kommitténs målsättning, i varje fall inom
den angivna kostnadsramen. Det syntes med hänsyn till våra resurser bli nöd
vändigt att sänka kraven i målsättningen. Även om så skedde, bleve behovet
av flygstridskrafter grundläggande för försvaret i dess helhet.
Yad därefter beträffar frågan om att efter ett angrepp erhålla hjälp till
vårt land av stormaktsstridskrafter kunde sådan hjälp, som kunde omfatta land-,
sjö- och flygstridskrafter, tillföras landet huvudsakligen luft- och sjöledes.
Även om huvuddelen av hjälpen skulle komma luftledes, erfordrades be
tydande sjötransporter. En grundläggande förutsättning för såväl sjö- som
lufttransporter vore, att flygningen över svenskt område samt därpå följande
landning och »uppladdning» av flygbaser kunde givas ett betryggande luft
försvar. Det torde vara uteslutet, att man inom en stormakt i ett krigs in
ledande skede —- särskilt som den angripande då måste förmodas överlägsen
i luften inom krigsskådeplatsen i fråga — skulle vilja riskera sina dyrbara
flygstridskrafter och deras markutrustning, om de kunde nedkämpas efter
hand i samband med överföringen till vårt land. Detsamma gällde säkerligen
om luft- eller sjötransporterade lantstridskrafter och annan undsättning.
Endast därest vårt luftförsvar vore tillräckligt starkt och vid tidpunkten för
undsättningsoperationen alltjämt effektivt, kunde en sådan hjälp påräknas.
Även efter det att hjälpen börjat komma in i landet, skulle det taga avsevärd
tid, innan de främmande förbanden blivit operationsdugliga på svenskt om
råde och inarbetade med den svenska luftbevakningen och i stridslednings-
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
45
systemet. Krigserfarenheterna visade slutligen, att det kunde draga bety
dande tid, innan beslut inom en stormakt fattades att lämna hjälp, och ytter
ligare tid, innan hjälpoperationen kunde igångsättas.
.
Ur synpunkten »hjälp utifrån» syntes det nödvändigt att antingen helt
uppgiva tanken på hävdvunnen neutralitetspolitik eller också att giva vårt
jaktflyg ökad styrka och uthållighet för ett segt försvar.
Om vårt land'i en stormaktskonflikt till en början kunde hålla sig utanför,
bleve neutralitetsvakten av framträdande betydelse. Yår vilja och förmåga
att hävda neutraliteten komme ej att respekteras, om icke flygvapnet vore i
stånd att över hela riket med kraft ingripa mot neutralitetskränkningar.
Militärbefälhavaren för I. militärområdet har påtalat, att försvarskom-
mittén i jämförelse med överbefälhavarens målsättning skärpt kraven men än
dock sänkt krigsmaktens kvalitet och kvantitet. Kommittén hade ej alls disku
terat våra stridskrafters kvalitet i förhållande till eventuella motståndare utan
syntes utgå från att stora uppgifter skulle kunna lösas av stridskrafter, som
visste, att de hade sämre materiel än motståndaren, att de utbildats väsentligt
kortare tid och att försvaret icke underlättats genom moderna befästningar.
Militärbefälhavaren för II. militärområdet har framhållit, att försvars-
kommitténs uttalande, att ingen del av landet finge uppgivas utan segt mot
stånd, borde satts som ledmotiv för försvarsorganisationens utformande.
Genom de föreslagna reduceringarna av förband, förlagda till mellersta
Norrland kunde detta bälte av landet genom sina försvarsanordningars svag
het bli lockande för en stormakt för att där vidtaga vissa åtgärder mot en
eventuell fiendes möjliga dispositioner. Just detta bälte av landet utgjorde
kortaste vägen mellan vår östra kust och Atlanten.
Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har anfört, att försvarskommit-
téns skärpning av målsättningen helt säkert omfattades av hela nationen men
att den förpliktade och komme att öka kraven på utformningen av krigsmakten
i förhållande till det organisationsförslag, som överbefälhavaren framlagt som
sitt och vilket han ansett utgöra ett minimum för att förverkliga den av
honom framlagda målsättningen. Hade vi icke råd att bibehålla och moderni
sera vår krigsmakt, borde man uppriktigt taga konsekvenserna härav och icke
skärpa målsättningen i likhet med vad försvarskommittén gjort. Mål och
medel borde stå i riktiga proportioner till varandra.
Militärbefälhavaren för V. militärområdet hade intet att erinra mot den
allmänna målsättning för krigsmakten, som försvarskommittén uppställt. Det
vore givetvis riktigt, att vissa personella och ekonomiska resurser satte en
gräns för våra möjligheter att bygga upp ett försvar. Så mycket angelägnare
vore det då, att dessa möjligheter väl utnyttjades och icke genom en fri
villig gränsdragning försämrades.
Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har anfört, att den krigsmakt,
som förslaget skapade, icke stode i överensstämmelse med direktivens mål
sättning och i väsentliga avseenden icke motsvarade de uppgifter, som måste
ställas på en effektiv försvarsorganisation. Det måste anses som anmärk
ningsvärt, att man ansett sig kunna företaga betydande minskningar i krigs
Kungl. May.ts proposition nr 206.
46
organisationen utan en undersökning av huruvida den föreslagna krigsmakten
vore tillräcklig för att kunna lösa sina uppgifter. För Gotland gällde vad
här sagts i ännu högre grad, särskilt i jämförelse med kommitténs uttalande,
att försvarsanstalterna borde utformas så, att angriparen i det längsta för
hindrades att få fast fot på svensk mark och att ingen del av landet finge
uppgivas utan segt motstånd.
Chefen för kustflottan har ansett, att den av försvarskommittén angivna
målsättningen ställde höga krav på operativa sjöstridskrafter och med dessa
samverkande flygstridskrafter. Det vore därför icke logiskt, att såsom kom
mittén föreslagit särskilt starkt beskära dessa stridskrafter. En sådan ned
värdering av flottan, som kommitténs förslag innebär, vore enligt chefens för
kustflottan mening icke försvarlig, vilket framginge av erfarenheter, som gjorts
vid kustflottan under försvarsberedskapen och av de krav, som därunder ställ
des på sjöstridskrafterna från såväl statsledningen som överbefälhavaren.
Chefen för Ostkustens marindistrikt har framhållit den betydelse, som lätt
rörliga och slagkraftiga sjöstridskrafter hade som politisk maktfaktor samt
örlogsflottans och med den samverkande flygstridskrafters uppgift att till
sjöss försvara rikets där befintliga och yttersit betydelsefulla intressen. Upp
giften att försvara transportvägarna till sjöss för tillförsel utifrån av krigs-
viktiga förnödenheter vore lika viktig som försvaret av landterritoriet.
Chefen för Sydkustens marindistrikt har erinrat om, att försvarskommittén
i sitt uttalande rörande målsättningen tagit bestämt avstånd från den s. k.
centralförsvarstanken. För att i det längsta hindra en angripare från att få
fast fot på svensk mark, vilket kommittén uppsatt såsom ett mål för försvaret,
krävdes enligt marindistriktschefens mening sjöstridskrafter, som ägde snabb
het och slagkraft.
Arméförvaltningen har gjort gällande, att grunden för försvarskommitténs
förslag icke varit den av kommittén angivna målsättningen utan en viss
ekonomisk ram.
Föreningen Sveriges flotta har anmärkt, att försvarskommittén icke be
aktat de riksstrategiska faktorerna. För landets försörjning vore det enligt
föreningens mening nödvändigt, att handelsförbindelserna med utlandet er-
hölle skydd av sjö- och luftstridskrafter till sjöss. Då det gällde försvars
grenarnas uppgifter, vore det tydligt, att man icke borde utgå från vad en
försvarsgren rent fysiskt kunde uträtta, utan vad den inom riksförsvarets
ram nödvändigtvis måste utföra.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
II.
Försvarsorganisationens utformande.
Det av 1942 års riksdag fattade beslutet rörande försvarsorganisationen
innebar en plan för försvarets uppbyggnad för budgetåren 1942/43—1946/47
men icke något principavgörande rörande organisationens gestaltning för tiden
efter budgetåret 1946/47.
47
Av de inledningsvis återgivna direktiven för försvarskommittén framgår, att
kommittén skulle å ena sidan söka ytterligare anpassa försvarets organisation
och inriktning efter erfarenheterna från det andra världskriget och därjämte
uppmärksamma behovet av en god utbildning av alla vapenföra samt å
andra sidan eftersträva att skära bort alla kostnader, som icke äro
strängt nödvändiga, och skapa betingelser för större stramhet i medels-
användningen. I sistnämnda hänseende har i direktiven pekats på möj
ligheten att genom en rationalisering och förenkling av försvarsorga
nisationen ernå åtskilliga besparingar och påtagligt minska försvarets andel
i de totala statsutgifterna. Om detta icke kunde ske i tillräcklig omfattning
och förhållandena syntes möjliggöra fredens bevarande i vår närmaste om
givning, kunde det enligt direktiven — med hänsyn till vårt lands ansträngda
finansiella läge efter försvarsberedskapens avveckling — bli erforderligt
att åstadkomma kostnadsminskningar genom justering i den organisations-
ram, som genom 1942 års försvarsbeslut avsetts för försvaret. Härvid borde
iakttagas, att den blivande försvarsorganisationen kunde effektivt fungera
och från fred snabbt omställas till att slagfärdigt möta angreppsföretag mot
vårt land.
Vidare må erinras om det i direktiven för försvarskommittén gjorda utta
landet, att frågan, huruvida det förslag, som av kommittén komme att fram
läggas, borde begränsas till att avse viss tidsperiod — exempelvis ytterligare
en femårsperiod — eller kunde utformas att omspänna en längre tid, läm
nades öppen i avbidan på den bedömning, som i första hand borde verkställas
genom kommitténs försorg.
I sistnämnda uttalande har överbefälhavaren, såsom framgår av hans i det
föregående omförmälda sammanfattning, velat inlägga den meningen, att frå
gan, huruvida utredningsarbetet borde inriktas på att åstadkomma en ny fast
försvarsordning på längre sikt eller en kontinuerlig utveckling med partiella
reformer på den gällande försvarsordningens grund, lämnats öppen, överbe
fälhavaren har emellertid samtidigt framhållit, att det skulle vara en förenk
ling, om man generellt uppställde problemet som ett val mellan å ena sidan
genomgripande förändringar med långa tidsmellanrum och å andra sidan
kontinuerlig utveckling genom partiella reformer. Även om det befunnes
önskvärt, att den militära verksamheten — liksom varje varaktig verksamhet
— finge utvecklas utan störande ryck, så kunde plötsligt omständigheter in
träffa, vid vilka ett dröjsmål med genomgripande åtgärder icke vore försvar
ligt. Det förhållandet, att försvarsfrågorna vore beroende av politiska och
militärtekniska faktorer, över vilka vi ej rådde, kunde emellertid enligt över
befälhavarens mening aldrig anföras som ett skäl mot att eftersträva en jämn
utveckling under tider, då inga tvära omkastningar skedde i de förhållan
den, som måste vara bestämmande för försvarets utformning. Även en ut
veckling genom partiella reformer krävde självfallet — enligt vad överbefäl
havaren vidare anfört — en förutseende planläggning, som toge hänsyn till
alla delar av försvaret.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
48
I den förut angivna sammanfattningen har överbefälhavaren närmare ut
vecklat de allmängiltiga skäl, som enligt hans mening kunde anföras för eu
kontinuerlig utveckling av krigsmakten utan långa utredningsperioder. Rö
rande de omständigheter, som härvidlag främst påkallade beaktande, samt det
förslag till försvarets organisation, som överbefälhavaren under nu rådande
förhållanden ansåge sig kunna förorda, hänvisas till kommitténs betänkande
s. 34—37.
I stort sett innebar överbefälhavarens förslag, att de minskningar av för
svaret, som kunde bli påkallade i ett lugnt läge, i första hand måste gå ut
över materielen. Det nuvarande läget ställde så höga krav på beredskap, att
genomgripande förändringar icke borde företagas utan synnerligen vägande
skäl. I en brytningstid som den nuvarande, då nya genomgripande tekniska
förändringar när som helst kunde inträffa, vore det av särskild betydelse att
följa den tekniska utvecklingen, att lära känna de moderna stridsmedlen och
att om möjligt finna motmedel mot dem. Samtidigt gällde det att bevara den
nuvarande krigsmakten i slagkraftigt, skick men att för närvarande begränsa
anskaffningen till sådan materiel som sannolikt förbleve användbar, även se
dan vi kunnat tillgodogöra oss de senaste årens tekniska utveckling. För
forskning och försök borde betydande medel anvisas. För att emellertid
krigsmaktens effektivitet icke skulle lida allvarliga följder måste medel efter
hand anvisas för materielanskaffning, därvid nya tekniska rön borde beaktas.
Överbefälhavaren hänvisade i detta sammanhang till ett av chefen för försvars
departementet i 1947 års statsverksproposition gjort uttalande, att materiel-
anskaffningen icke utan våda kunde inskränkas under en följd av år, varför
en avsevärd ökning av kostnaderna för anskaffning av materiel vore att
emotse inom de närmaste åren, därest riksförsvaret skulle motsvara de krav,
som kunde ställas på detsamma.. Någon fast och allmän plan på längre sikt
borde icke nu uppgöras för organisationsarbetet inom krigsmakten. I stället
boide successiva och partiella beslut meddelas rörande ändringar i organisa
tionen i syfte att åstadkomma ett varaktigare och fastare sammanhang i orga
nisationens huvuddrag. Beslut om större rustningsreduktioner borde fattas
först när garanti verkligen skapats för att freden varaktigt kunde upprätthållas
icke blott i vår närhet utan även i världen i övrigt, ty en lokal konflikt kunde
lätt växa till en världsbrand.
överbefälhavaren föreslog med sin principiella inställning, att organisatio
nen skulle i allt väsentligt bevaras, dock anpassad efter vunna erfarenheter,
att flygvapnet skulle utökas med en nattjaktflottilj, som skulle uppsättas
under aren 1948 1951, att materielanskaffningen skulle inskränkas under de
närmaste åren utom vid flygvapnet, där den liksom hittills skulle bli kontinu
erlig, och beträffande viss ersättningsbyggnad av lätta fartyg vid flottan,
samt att den fortsatta anpassningen efter det militärpolitiska lägets krav och
krigsteknikens utveckling skulle regleras efter hand.
Iiungl. Maj:ts proposition nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
49
F ör sv ars k o m mit t én.
De årliga kostnaderna för den av överbefälhavaren förordade försvarsorga
nisationen, inberäknat utgifter för uppförande av befästningar samt grund-
avskrivningar å byggnader och med utgångspunkt från pris- och löneläget den
1 juli 1947, ha av försvarskommittén för budgetåret 1948/49 beräknats till
965 miljoner kronor samt för tiden efter det den föreslagna nattjaktflottiljen
uppsatts, värnpliktsutbildningen vid armén återupptagits i full utsträckning och
nuvarande vakanser fyllts till 1 005 miljoner kronor. Om i årskostnaderna
inräknas utgifter för förnyelse av all den materiel, som erfordrades för den
föreslagna organisationen, skulle kostnaderna stiga till 1 120 miljoner kronor.
Kommittén har i anslutning till det nyss sagda anfört i huvudsak följande
(se närmare betänkandet s. 37 ff.).
De överväganden, försvarskommittén ägnat frågan om utformandet av för
svarsorganisationen, ha lett till att kommittén icke kunnat ansluta sig till
överbefälhavarens uppfattning om att någon fast och allmän plan på längre
sikt icke nu borde uppgöras för organisationsarbetet inom krigsmakten utan
att man beträffande organisation, utrustning och utbildning borde inrikta sig
på successiva och partiella reformer. Kommittén håller nämligen före, att
den sålunda av överbefälhavaren förordade metoden icke är användbar, om
man vill på längre sikt vidtaga mera genomgripande ändringar i organisatio
nen och därigenom nedbringa försvarskostnaderna. Försvarskommittén har
för sin del funnit erforderligt att söka för något längre tid än de allra när
maste åren övefblicka de personella och materiella resurser, med vilka vi
ha att räkna, samt därav draga vissa slutsatser med avseende å planlägg
ningen av försvarsorganisationen.
En ytterligare anledning att noggrant pröva möjligheterna att begränsa
vårt lands insatser för försvarsväsendet —• såväl personella som materiella
— ligger däri, att det rådande läget ställer skärpta krav på återhållsamhet i
vad avser det allmännas ianspråktagande av arbetskraft och varutillgångar.
Även om nu framträdande svårigheter i angivna hänseenden i stor utsträck
ning kunna förväntas vara till tiden någorlunda begränsade, torde det ej
kunna anses uteslutet, att åtminstone brist på arbetskraft kommer att göra
sig gällande under ett antal år framåt. Det måste hållas i minnet, att sam
manlagda antalet personer i vad som hittills betraktats såsom arbetsför ålder
under en följd av år kommer att nedgå och att vändpunkten härvidlag, såvitt
nu kan bedömas, infaller först under senare delen av 1950-talet.
Ur nu angivna synpunkter har försvarskommittén undersökt möjligheterna
att genom rationalisering och förenkling av försvarsorganisationen vinna på
tagliga besparingar. Kommittén har emellertid funnit, att det icke låter sig
göra att på sådant sätt nå fram till utgiftsminskningar av någon betydenhet.
I följd härav har kommittén gått vidare på den i direktiven anvisade vägen
och till undersökning upptagit frågan, i vad mån kostnadsminskningar böra
åvägabringas genom justeringar i den organisationsram, som genom 1942 års
försvarsbeslut avsetts för försvaret. Vid denna undersökning har försvars-
4—404 18
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.
50
kommittén till en början granskat det av överbefälhavaren såsom eget för
slag framlagda organisationsalternativet. Ett förslag av sådan ekonomisk
innebörd synes icke fylla de i direktiven för kommittén uppställda besparings
kraven.
Kommittén har ansett sig böra med utgångspunkt från den nuvarande för
svarsorganisationen och den befintliga, i avsevärd utsträckning från tiden
för det senaste kriget härrörande materielutrustningen samt den kostnads
ram, som i innevarande års budget tillmätts försvaret, undersöka möjlig
heterna dels att begränsa och konsolidera organisationen med aktgivande på
det av överbefälhavaren omfattade önskemålet att åstadkomma ett varaktigare
och fastare sammanhang i organisationens huvuddrag, dels ock att nedbringa
övningstiden. Undersökningarna ha bibragt kommittén den uppfattningen, att
det bör vara möjligt att inrikta sig på vissa begränsningar av försvarsorga
nisationen i vad avser samtliga tre försvarsgrenar.
Då det internationella läget ännu ej stabiliserats, måste emellertid genom
förandet av sådana begränsningar som nyss antytts ske under beaktande av
att försvarets effektivitet under de närmaste åren icke påtagligt försvagas.
Brådstörtade förändringar i den nuvarande, under det andra världskrigets be-
redskapstid utbyggda och prövade försvarsorganisationen böra med hänsyn
till kravet på upprätthållande av en god beredskap undvikas. Försvarskom-
mittén utgår därför från att, därest läget skulle komma att skärpas, över
gången till en ny försvarsorganisation skall ske på sådant sätt, att skärp
ningen må kunna föranleda en smidig anpassning av organisationen efter
lägets krav genom förskjutning av övergångsplanen i vissa hänseenden, ökad
medelstilldelning för anskaffning av modern materiel eller andra åtgärder,
ägnade att förstärka försvaret.
Ur beredskapssynpunkt och för att en någorlunda jämn årskostnad skall
kunna hållas har kommittén räknat med ifrågasatta ändringars vidtagande
under loppet av en tioårsperiod. Därmed har kommittén dock icke velat före
slå, att denna tidrymd fixeras såsom en under alla förhållanden gällande
organisationsperiod. Kommittén förbiser icke, att sådana omständigheter —
av militärpolitisk, militärteknisk eller annan natur — kunna inträffa som
redan före utgången av en så lång period aktualisera en mer eller mindre
fullständig omprövning av försvarsorganisationen. Det ligger i sakens natur,
att ovissheten härvidlag gör sig särskilt gällande i fråga om den senare
delen av perioden. Kommittén håller ej för uteslutet, att redan vid mitten
av perioden fastare hållpunkter kunna föreligga för en längre driven anpass
ning av organisationen efter krigserfarenheterna samt utvecklingslinjerna på
militärteknikens område.
Ett ytterligare skäl att icke alltför hårt binda sig för den nu föreslagna
organisationen under periodens senare del är, att för ett vidmakthållande
av densamma krävas särskilda anslag för anskaffning av vissa slag av mate
riel mot slutet av perioden.
Med det nu sagda har kommittén givetvis icke velat uttala sig mot att i
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
51
mån av tillgängliga medel successiva och partiella reformer redan under
periodens förra del vidtagas i moderniseringssyfte. Självfallet anser kom
mittén att så bör ske liksom också, att uppmärksamhet oavlåtligen bör ägnas
åt att förefintliga besparingsmöjligheter noggrant tillvaratagas.
Kommittén vill i detta sammanhang understryka, att kommitténs förslag
och kostnadsberäkningar närmast äro avsedda att angiva en ram för försvars
organisationen. Vad särskilt angår frågor om inrättande av nya beställningar
eller befattningar samt om överförande till ordinarie stat av sådana icke
ordinarie tjänster, som befinnas erforderliga för arbetsuppgifter av bestående
art, har kommittén sålunda utgått från att — även om dess kalkyler rörande
personalbehovet kunna i huvudsak läggas till grund vid beräkningen av för-
svarskostnaderna — dylika frågor likväl skola i vanlig ordning prövas för varje
särskilt budgetår. Det må vidare framhållas att, såsom i det följande på vissa
punkter påpekas, resultatet av inom försvaret pågående organisationsunder-
sökningar och andra utredningar kan komma att i mångt och mycket påverka
försvarsorganisationens utformning samt att kommittén funnit anledning
föreslå, att vissa frågor skola hänskjutas till särskild utredning.
I ett flertal av de vid kommitténs betänkande fogade särskilda yttran
dena har frågan om försvarsorganisationens utformande behandlats.
Kommitténs ordförande har anfört, att det enligt hans mening varit önsk
värt, att man genom sammanpressning av fredsorganisationen kunnat i större
utsträckning än förslaget innebure inom den antagna kostnadsramen avse
medel för materielanskaffning. Emellertid hade detta i nuvarande labila ut
rikespolitiska läge icke befunnits möjligt. De samlade kraven på statskassan
i förening med knappheten på arbetskraft och råvaror samt den av valutaskäl
framtvungna importbegränsningen för de närmaste åren syntes emellertid
komma att resa hinder mot mera omfattande materielanskaffningar. Beaktas
borde vidare, att osäkerhet ännu gjorde sig gällande i fråga om den på er
farenheterna från det senaste världskriget grundade krigstekniska utveck
lingen. I likhet med flertalet av kommitténs övriga ledamöter förutsatte ord
föranden att, därest icke en önskvärd stabilisering av det internationella läget
komme till stånd, frågan om materielanslagen ägnades förnyad prövning, när
det ekonomiska trycket lättat.
Kommittéledamöterna Elon Andersson och Sven Andersson ha i gemen
samt yttrande framhållit, att tiden ännu icke syntes ^ara inne för en radikal
förändring av försvarsorganisationen men att anledning förelåge till en be
gynnande omprövning. Ifrågavarande ledamöter ha härvid pekat på luftkri
gets utveckling samt bland annat framhållit, att militära sakkunniga syntes
vara eniga om att mobiliseringar och truppförflyttningar på järnväg och lands
väg i luftkrigets tidevarv vore svåra, ofta omöjliga att utföra. Det vore med
hänsyn härtill värt att pröva, om icke effektiviteten i vårt försvar bäst skulle
främjas av ett decentraliserat, lokalt bundet försvar, kombinerat med ope
rativa, efter vår förmåga rörliga och slagkraftiga reserver.
Slutligen ha dessa ledamöter betonat, att frågan om materielanslagen borde
Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.
52
ägnas förnyad prövning vid ett förbättrat ekonomiskt och materiellt läge och
sedan ökad erfarenhet vunnits om de moderna vapnens utveckling, därest den
internationella situationen fortfarande vore präglad av nu rådande ovisshet.
En närmare redogörelse för nu berörda yttrande i dess särskilda delar läm
nas under avsnitten Krigsteknikens utveckling och det moderna kriget och
Huvuddragen av försvarskommitténs förslag.
Ledamöterna Bjelle och Wallenberg ha i ett gemensamt yttrande fram
hållit, att de medel, som av kommittén avsetts för materiel till armén och
marinen, icke vore tillräckliga för att medge erforderlig omsättning och mo
dernisering samt för täckande av föreliggande brister. Balans mellan mate-
rielanslagen och anslagen till organisation m. m. komme därför icke att upp
nås under tioårsperioden. I stället skapades ett läge, som under senare delen
av perioden komme att nödvändiggöra stora engångsanslag för materiel eller
en avsevärd nedskärning av de nämnda försvarsgrenarnas organisation. En
ligt dessa ledamöters mening vore det möjligt att genom en måttlig höjning
av anslagen till materiel åstadkomma en avsevärd förbättring i berörda avse
ende. Härigenom skulle även en ur såväl försvarets som produktionens syn
punkt önskvärd jämnare fördelning av materielanskaffningen kunna ernås.
Under det eller de närmaste åren vore det dock nödvändigt att iakttaga sär
skild återhållsamhet med hänsyn till rådande brist på materiel och arbets
kraft, varigenom en viss förskjutning av materielanskaffningen mot periodens
senare del kunde bli nödvändig.
Ifrågavarande ledamöter ha jämväl understrukit betydelsen av att fortsatta
undersökningar för nedbringande av organisationskostnaderna inom försvaret
i dess helhet snarast komme till stånd.
Ledamoten Ewerlöf har icke kunnat ansluta sig till kommitténs förslag att
nu framlägga en organisationsplan för en tioårsperiod. Enligt Ewerlöfs me
ning vore nuvarande tidpunkt ej lämpad för beslut om en ny och till in
skränkningar syftande långsiktig försvarsplan utan kommittén borde i stället
— i likhet med överbefälhavaren — ha inriktat sitt arbete på successiva och
partiella reformer. Den av kommittén angivna kostnadsramen innebure en
väsentlig nedsättning av kostnaderna för uppehållande av nu gällande orga
nisation i full omfattning. I nuvarande ansträngda ekonomiska läge med brist
jämväl på arbetskraft och materiel vore återhållsamhet av nöden, men enligt
Ewerlöfs mening borde dagens läge ej läggas till grund för bedömande av
landets möjligheter att tillgodose försvaret för tio år framåt. De begräns
ningar, som just nu kunde tvinga sig fram, borde därför givas en tillfällig
karaktär. De ekonomiska uppoffringar, som kunde krävas för att avhjälpa de
mest framträdande bristerna i kommittéförslaget, vore väl värda sitt pris, sär
skilt sådana brister, som det kunde bli för sent att bota i ett skärpt läge. En
ligt Ewerlöfs mening vilade försvarets effektivitet just på de medel, som kunde
ställas till förfogande utöver de ofrånkomliga bottenkostnaderna.
Ledamoten Hagberg har framhållit, att han kunnat ansluta sig till den av
kommittén fixerade kostnadsramen under den förutsättningen, att den finge
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
53
betraktas som en maximal ram — inom vilken åtskilliga besparingar vore möj
liga — för de närmaste fem åren. För bedömande av försvarets organisation
för tiden därefter borde förnyad utredning komma till stånd. Härför talade
även den omständigheten, att tillräckligt underlag för bedömande av erfaren
heterna från det senaste kriget ännu icke förelåge.
Hagberg har påtalat stelheten i den militära organisationen. De flesta ut
gifterna inom den av kommittén förordade kostnadsramen vore bundna för
åtskilliga år framåt. Stora kostnadsminskningar i försvarsorganisationen vore
icke möjliga inom överskådlig tid utan att man begränsade försvarsorganisa
tionens materielanslag.
Hagberg har varit inne på tanken att uppdela armén i en »elitarmé», en
milisarmé och lokalförsvarsförband.1
Hagberg har vidare påtalat tendensen i kommittéförslaget att utöka antalet
högre tjänster inom försvaret.
Ledamoten von Heland har ansett, att man alltför traditionsbundet byggt
upp arméns krigsorganisation.1
I fråga om avvägningen mellan de olika försvarsgrenarna har von Heland
påpekat, att överbefälhavaren ansett armé- och flygstridskrafterna utgöra kär
nan i vårt försvar mot invasion. Försvarskommittén hade emellertid i avse
värd grad bundits genom befintligheten av de två nya kryssarna. Enligt von
Helands mening kunde dock ifrågasättas, huruvida icke kommittén i högre
grad än som skett bort minska flottans kostnadsram för att öka arméns och
flygvapnets andel, von Heland har även framhållit, att land- och sjöstrids
krafternas omfång måste bedömas med hänsyn till möjligheterna att hålla till
räckligt jaktflyg för deras skydd. Mot denna bakgrund ställde sig von Heland
frågande till våra möjligheter att utnyttja de för flyganfall sårbara kryssarna
utan samtidig utbyggnad av flygstridskrafterna, Vid avvägningen mellan fält-
och lokalförsvarsförband syntes försvarskommittén ej heller ha tagit hänsyn
till de nödvändiga proportionerna mellan operativa enheter och för deras
skydd erforderligt jaktflyg. Utan detta jaktskydd vore dessa enheter ej opera
tivt användbara.
Beträffande avvägningen mellan organisations- och materielkostnader har
von Heland funnit de rena organisationskostnaderna för höga. Dessa kostna
der skulle enligt hans mening kunna nedbringas genom delegering av beslu
tanderätten i olika frågor till lägre instanser. Undersökning härom borde
göras. Jämväl rationaliseringar skulle medverka till nedpressning av orga
nisationskostnaderna. Han förutsatte, att statens organisationsnämnd och
1946 års förvaltningsutredning skulle komma att framlägga förslag i detta
hänseende.
De särskilda synpunkter von Heland i olika hänseenden hävdat borde kunna
beaktas vid försvarsfrågans avgörande eller, i den mån detta icke läte sig
göra, under den föreslagna tioårsperioden.
1 Hiirför redogöres närmare under avsnittet Huvuddragen av försvarskommitténs för
slag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
54
Generalmajor Backlund har påpekat den bristande överensstämmelsen
mellan mål och medel vid försvarsorganisationens utformande enligt kommit
téns förslag. Hans uppfattning i detta hänseende är redovisad under avsnittet
Målsättningen för krigsmakten.
Beträffande begränsningarna i materielanskaffningen för armén har Back
lund anfört vissa synpunkter, för vilka redogöres under avsnittet Armén. 11.
Krigsmaterielen.
Överste Bonde har anfört, att försvarsorganisationen måste utformas så,
att statsmakterna på relativt kort tid och utan att behöva ställa oproportio
nerligt ökade krav på landets vapenföra män eller dess ekonomi åter kunde
stärka försvaret så att det motsvarade ett försämrat läges krav. Den begräns
ning av försvaret, som befunnes möjlig under en antagen fredsperiod, finge
sålunda icke sträcka sina verkningar så långt in i framtiden, att försvarets
återuppbyggande allvarligt försvårades eller fördröjdes. De av försvarskom-
mittén föreslagna åtgärderna skulle leda till en successiv minskning av krigs
organisationen i både omfattning och kvalitet så att försvaret vore svagast
vid tioårsperiodens utgång. Inskränkningarna i främst utbildningen av värn
pliktiga men även i materielen vore så stora, att de icke medgåve en snahb
förstärkning av försvaret vid slutet av tioårsperioden. Någon tioårsplan borde
icke uppgöras nu.
I fråga om materielanskaffningen hade kommitténs ställningstagande helt
naturligt skett även med hänsyn till nu rådande bristläge och ekonomiska
situation. Enligt Bondes mening syntes kommittén ha handlat under den
förutsättningen, att svårigheterna vore permanenta. Väl vore statsutgifterna
för närvarande höga och manade till en allmän återhållsamhet, från vilken
försvaret ej kunde vara undantaget, men den av försvarskommittén föreslagna
kostnadsramen hade icke tillmätts efter någon undersökning rörande våra
ekonomiska möjligheter. Den vore ej heller grundad på någon undersökning
om tillräckligheten och ändamålsenligheten av det försvar, som inom den
samma kunde uppställas. Kommittéförslaget innebure därför ett i förhållande
till kostnaderna föga effektivt, d. v. s. relativt sett mycket dyrt försvar.
Med hänsyn till att under de närmaste åren fred vore sannolikare än krig
samt nödvändigheten att i varje fall för den omedelbara framtiden begränsa
statsutgifterna kunde och borde enligt Bondes mening vissa beskärningar
göras, vilka på det personella området icke finge ges större omfattning i prin
cip än att en krigsorganisation av ungefär nuvarande storlek kunde uppställas
såväl före som efter den närmaste tioårsperioden utan vittgående åtgärder i
form av kompletterande utbildning o. s. v. De större besparingarna borde
göras på materielen. Icke heller här finge man emellertid ställa allt för mycket
på framtiden för att anskaffas i ett skärpt läge, då inköp bleve dyrare och
kanske delvis helt omöjliga. Materielanslagen borde — även om en avvaktande
hållning tills vidare intoges — avsevärt höjas.
Såsom vid behandlingen av målsättningen för krigsmakten omnämnts
har Bonde vidare anfört, att försvarskommitténs förslag icke byggde på
strategiska överväganden. Den organisation, kommittén förordat, skulle icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
55
kunna uppfylla den målsättning kommittén angivit. Medlen hade icke anpas
sats efter målet. Redan nu måste vi räkna med att vara underlägsna en mot
ståndare. Därest kommitténs förslag skulle genomföras, bleve underlägsen
heten ännu större, varjämte den rörliga krigföring, som vore en förutsättning
för en seg strategisk defensiv, skulle försvåras. Organisationen borde tills
vidare bevaras i allt väsentligt och anpassas efter erfarenheterna under iakt
tagande av all den sparsamhet, som vore möjlig utan att effektiviteten ned-
sattes.
Konteramiral Ericson har framhållit, att man inför nödvändigheten att göra
besparingar, finansiella såväl som materiella och personella, borde — med sär
skild hänsyn till det osäkra politiska läget — inskränka sig till sådana bespa
ringsåtgärder, som icke på längre sikt undergrävde försvarets effektivitet. Me
delstilldelningen finge ej heller så beskäras, att utvecklingen i enlighet med det
nutida krigets krav väsentligen försvårades. I avvaktan på en stabilisering
av det politiska läget och en förbättring av de ekonomiska förutsättningarna
borde vi bibehålla försvarets organisatoriska ram — inom vilken möjliga
rationaliserings- och besparingsåtgärder borde vidtagas — och koncentrera
den materielanskaffning, som kunde äga rum, till de viktigaste områdena. En
allmän och genomgripande modernisering av försvaret i dess helhet, som
otvivelaktigt vore av krigserfarenheterna påkallad, måste ske så snart ekono
miska och andra förutsättningar härför förelåge.
Med stöd av en ingående granskning av erfarenheterna från det senaste kri
get har Ericson särskilt understrukit vikten av att det svenska försvaret vore all
sidigt uppbyggt. En försvarsgren, som i förhållande till de andra vore otill
räckligt tillgodosedd, skulle utgöra en uppenbar svaghet, som fienden kunde
utnyttja för att snabbt bryta våld motstånd. Krigserfarenheterna påvisade,
att flottan måste disponera fartyg och förband, som hade möjlighet att upp
träda offensivt, vartill fordras rörlighet och slagkraft. Betydelsen av sam-
och växelverkan mellan försvarsgrenarna hade klart belysts. Erfarenheterna
från neutralitetsvakten klarlade, att redan uppgiften att skydda neutraliteten
krävde tillgång till eu flotta, som omfattade operativa förband, att sjöfarts-
skyddet pekade på behovet av ett stort antal lätta fartyg av sådan storleks
ordning, att de vore i stånd att operera även vintertid, samt att den försvårade
och alltmera tidsödande minsvepningstjänsten förde med sig ett ökat behov
av för minsvepning lämpade fartyg.
överste Silfverberg har ställt sig oförstående till den konservativa in
ställning, som enligt hans mening kommit att prägla kommittémajoritetens
förslag beträffande stora delar av försvaret. Svårigheter förelåge visserligen
i vissa hänseenden — t. ex. i fråga om fjärrvapnen — att nu draga bestämda
slutsatser av utvecklingen, men detta finge ej leda till att reformerna ställdes
på framtiden. Då den föreslagna kostnadsramen medförde en begränsning av
den nuvarande krigsmakten, vore det angeläget, att man erhölle en efter mo
dernaste principer uppbyggd försvarsorganisation, som gåve mesta möjliga ut
byte inom den fixerade ramen. Detta hade enligt Silfverbergs mening ej
beaktats.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20H.
56
Kommittémajoritetens konservativa inställning hade bland annat lett till
att luftförsvaret ej erhållit en styrka, som stode i lämplig proportion till övriga
stridskrafters och som erfordrades för att trygga dessas verksamhet samt
skydda hemorten. Silfverberg har även framhållit, att nutida invasionsteknik
på ett helt annat sätt än förut ställde krav på snabbhet och rörlighet hos
försvararens krigsmakt.
Remissyttranden.
Överbefälhavaren har framhållit, att det totala kriget ställde nya personal
krävande uppgifter icke endast på försvaret — det militära och det civila —
utan även på alla andra för samhällets bestånd nödvändiga verksamhetsom
råden. I vårt land måste detta krav tillgodoses genom en vidgad personal-
uttagning, en omsorgsfull avvägning mellan behoven på skilda områden i
samhället och en strävan att sätta varje medborgare på den plats, där han
bäst behövdes. Varje svensk måste därför fostras till motståndsvilja samt alla
därför lämpade utbildas och utrustas så, att denna vilja kunde omsättas i
handling. En god utbildning vore nödvändig för alla, nu mer än tidigare,
med hänsyn till att ett verksamt utnyttjande av de allt mer komplicerade men
även mer effektiva tekniska hjälpmedlen krävde kunskaper och rutin.
Huvuddelen av de svenska fältförbanden hade en relativt enkel utrustning,
som, ehuru moderniseringar vore synnerligen önskvärda, dock vore i huvud
sak fullt användbar. Genom att, på sätt ifrågasatts i vissa av de vid kommitté
betänkandet fogade särskilda yttrandena, nedklassa dessa förband till lokal-
försvarsförband skulle man därför inom de närmaste åren göra endast obe
tydliga besparingar, särskilt som den kvantitativa minskningen då måste kom
penseras genom en förbättrad utrustning vid »elit»-delen. Även om man räk
nade med de genomsnittliga kostnaderna under en längre följd av år, skulle
utgifterna för underhåll av elitförbandens materiel långt ifrån täckas av be
sparingarna. Så vore t. ex. materielersättningskostnaderna för en pansarbri
gad med fullt moderna stridsvagnar, vapen och fordon 12—14 gånger så stora
som motsvarande kostnader för en infanteribrigad. Det ringa antal förband,
som på detta sätt kunde förbättras, stode sålunda icke i rimligt förhållande
till det stora antal, som måste nedklassas. Metoden kunde därför icke för
ordas. Däremot vore det ingalunda uteslutet, att den modernare materiel,
som framdeles kunde komma att anskaffas, delvis borde sammanhållas till
vissa fältförband, som gjordes effektivare utan att kvaliteten vid de övriga
försämrades.
Med hänsyn till risken för »blixtanfall» främst från luften borde mobili-
seringsorganisationen i möjligaste mån vara decentraliserad. Detta gällde icke
minst för de värdefulla operativa förbanden. Materiel och förnödenheter i
fred borde förvaras spridda på många platser, avpassade efter befolkningsför-
delningen, och rekryteringen borde vara regional, önskvärt vore, att förband,
som organiserades inom en trakt, vore av sådan art, att de vid överraskande
anfall tillsammans kunde bilda en styrka, lämpad för självständig stridsverk-
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
57
samhet. Kostnaderna bleve emellertid vida högre vid en sådan organisation
än vid en mera centraliserad, särskilt beträffande komplicerad materiel såsom
stridsvagnar, flygplan, luftvärnsmateriel och fartyg. Av dessa skäl hade syste
met kunnat genomföras endast i ringa utsträckning. En ökad decentralisering
av förråd och mobiliseringsorganisation inom alla försvarsgrenar vore därför
ett starkt framträdande önskemål. Detta kunde i allmänhet icke tillgodoses
utan nybyggnader, men målet måste hållas i sikte, när en mera omfattande
byggnadsverksamhet inom försvaret åter bleve möjlig.
Den dominerande faktorn vid utformandet av kommitténs förslag syntes ha
varit önskemålet att minska försvarskostnaderna. Med hänsyn härtill vore
det en brist, att kommittén icke närmare granskat det ekonomiska underlaget
för dessa kostnader liksom icke heller närmare övervägt frågan om avväg
ningen mellan dessa kostnader och andra behov. Man maste bemöta varje
tendens att ‘betrakta försvaret framför andra samhällsuppgifter som en bud
get-, en valuta- och en arbetsmarknadsregulator.
Direktiven för kommittén hade blott givit allmänna riktlinjer i ekonomiskt
hänseende och därvid gjort kostnadsminskningar genom justeringar i oiga-
nisationsramen beroende av det utrikespolitiska läget. Direktiven hade icke
bundit kommittén vid någon bestämd årskostnad. Ej heller hade det av
finansministern våren 1946 gjorda uttalandet om en minskning av försvars-
utgifterna till högst 700 miljoner kronor uppställts såsom direktiv för kom
mittén.
De för vårt försvarsproblem väsentliga ekonomiska faktorer, som försvars-
kommittén erinrat om —- det sedan 1945 minskade statsfinansiella utrymmet
samt näringslivets nuvarande och sannolikt under viss tid bestående brist
situation — vore uppenbarligen blott i relativ mening begränsande för vårt
lands förmåga att uppbygga ett starkt försvar. Ett lands produktiva resurser
— dess arbetskraft, råvaror och produktionsanläggningar — kunde över en
viss gräns användas för alternativa ändamål, bland vilka försvaret vanligen
vore ett. Under denna gräns låge de behov av livsmedel, bostäder, bekläd-
nadsvaror o. s. v., som oundgängligen måste fyllas för att folket skulle kunna
leva vidare; över denna gräns låge de ej oumbärliga behov, som kunde anges
med de graderade uttrycken välstånd, komfort, lyx. Frågan vilket försvar vi
hade »råd till» vore en fråga om avvägning mellan medborgerliga behov av
olika angelägenhetsgrad. Denna avvägning måste göras med hänsyn dels till
de krav på försvarskrafter, som en realistisk syn på det utrikespolitiska läget
uppställde, dels till den sociala angelägenhetsgraden av de civila behoven.
Försvarets uppgift och de för dess genomförande erforderliga kostnaderna
måste, har överbefälhavaren vidare anfört, vägas mot andra väsentliga sam
hällsuppgifter och kostnaderna för dessa. Försvaret finge icke sättas i efter
hand. Även i nuvarande svåra läge borde det vara möjligt att tillgodose de
tills vidare starkt begränsade anslag till försvaret, som överbefälhavaren an-
såge oundgängliga, utan att kraven på full försörjning äventyrades.
Även i andra hänseenden kunde invändningar göras mot kommitténs syn
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
58
på vårt lands ekonomiska möjligheter. Beträffande vårt arbe tsk raf tsp ro b 1 e m
vore det visserligen riktigt, att man räknat med en absolut nedgång av de ar
betsföra i åldrarna 20 till 65 år. Men på sistone tillgänglig statistik syntes
ge vid handen, att denna nedgång bleve mindre än som förut beräknats, där
för att man använt för höga dödlighetstal. I själva verket behövde man icke
alls räkna med någon absolut nedgång. Mer än full kompensation gåves näm
ligen av de i landet varaktigt bosatta utlänningarna, vilka tydligen icke med-
tagits i kommitténs kalkyler. Därest varje utlänning skulle lämna landet, så
bleve det ändå icke någon nedgång, om man till den arbetsföra befolkningen
räknade personer mellan 15 och 65 år. Den relativa nedgång, som likväl in
trädde i förhållande till antalet åldringar och barn, borde med normal utveck
ling kunna uppvägas genom produktivitetsökning. Ur arbetsmarknadssyn-
punkt vore det vidare ogynnsamt att skjuta både utbildning och materiel
produktion på framtiden i sådan omfattning som kommittén tänkt sig.
Överbefälhavaren har även berört försvarets materielanskaffningsfråga i ett
förändrat konjunkturläge och därvid framhållit, att en särskild utredning
borde göras om försvarets investeringsbehov.
Sammanfattningsvis har överbefälhavaren framhållit, att försvarskommit
téns slutsatser icke svarade mot premisserna och medlen icke mot målet. En
försvagning av våra styrkor, samtidigt som stormakterna energiskt arbetade
på att utveckla sin tekniska utrustning, skulle leda till att vår redan nu stora
underlägsenhet i förhållande till en angripare bleve än större.
Kommitténs förhoppning, att den föreslagna organisationen skulle medge
en smidig anpassning till de krav, som ett s. k. skärpt läge ställde, vittnade
om önsketänkande. I blixtkrigets tidevarv och i det försämrade strategiska
läge, vari Sverige råkat efter andra världskrigets slut, bjöde klokheten att
icke räkna med någon lång upprustningsperiod.
Väl vore statsutgifterna höga och manade till allmän återhållsamhet, men
kommittén hade i sin önskan att genomföra besparingar gått för långt. Vad
som vunnes i pengar vore litet i förhållande till vad som förlorades i tförsvars-
kraft. I själva verket berodde effektiviteten i hög grad just på det som skötes
till de ofrånkomliga bottenkostnaderna. Den av kommittén föreslagna krigs
makten bleve i förhållande till kostnaderna föga slagkraftig.
Kommittéförslaget visade enligt överbefälhavarens mening på ett över
tygande sätt, att någon ny, fast och allmän plan på försvarets utformning på
lång sikt icke borde uppgöras i nuvarande läge.
Med hänsyn till nödvändigheten att nu och för den närmaste framtiden be
gränsa statsutgifterna och under förutsättning, att läget i världen icke ytter
ligare försämrades, ansåge överbefälhavaren, att vissa tillfälliga inskränk
ningar kunde göras. Av kommittén härom framlagda förslag, som icke mins
kade effektiviteten, vore givetvis att hälsa med tillfredsställelse. Bespa
ringarna borde göras på materielen, men de kunde icke utan alltför stora
risker drivas så långt som försvarskommittén förutsatt.
Överbefälhavaren föreslog i huvudsaklig överensstämmelse med sitt tidi
Kungl. Maj.ts 'proposition nr 206.
59
gare förslag, att flygvapnet snarast möjligt skulle utökas med eu nattjakt
flottilj, att krigsmakten i övrigt i allt väsentligt skulle bevaras vid nuvarande
styrka, att materielanskaffningen skulle inskränkas under de allra närmaste
åren, att komplettering med nya försvarsmedel skulle ske samt att den fort
satta anpassningen skulle regleras successivt efter krigsteknikens utveckling
och med hänsyn till förändringar i vårt läge. Härvid vore det av vikt, att vi
med öppen och fördomsfri 'blick för framtida krigstekniska omvälvningar
stode beredda att vidtaga även genomgripande förändringar i organisation
och utrustning.
Chefen för armén har anmärkt, att kommittéförslaget på flera punkter av
veke från de för kommittén utfärdade direktiven. Kommittén borde i första
hand ha undersökt, hur ett försvar skulle tett sig, som motsvarade direktiven
i fråga om en god utbildning åt alla vapenföra, modernisering av utrustning
och beväpning efter krigserfarenheterna samt med möjlighet att inlemma nya
vapen och skyddsmedel efter hand som utvecklingslinjerna klarnade. Även
om en därefter fullföljd utredning om rikets ekonomiska bärkraft skulle visat,
att en sådan organisation överstege våra möjligheter, skulle undersökningen
ha klarlagt villkoren för vissa önskvärda radikalare förändringar. Det av för-
svarskommittén framlagda förslaget hade då fått en vederhäftigare prägel
än det lappverk inom en mer eller mindre godtyckligt vald kostnadsram,
som nu presterats.
Krigserfarenheterna från andra världskriget hade enligt arméchefens för
menande endast i ringa grad beaktats. Behovet av nattjaktförband hade
skjutits på framtiden. Artilleriets ökade betydelse, nödvändigheten av effek
tivare luftvärn och ökat antal terränggående fordon hade ej tillräckligt be
aktats. Betydelsen av det fria kriget syntes vara av den art, att vissa organi
satoriska förändringar inom de reguljära stridskrafterna kunde bli nödvändiga
för att tillgodose kravet på effektiv utbildning i denna stridsform.
Med hänsyn till det utrikespolitiska läget och den militärtekniska utveck
lingen ifrågasatte arméchefen lämpligheten av att lägga fram en tioårsplan.
De kontinuerliga och partiella reformernas väg borde följas.
Beträffande materielanskaffningen har arméchefen framhållit, att förstärk
ning i ett skärpt läge toge år i anspråk och ej månader, som kommittén synts
räkna med. Härtill komme, att en hastig upprustning medförde dryga mer
kostnader samtidigt som man löpte risken att icke få det bästa.
Genom den snabbhet, varmed krigshändelserna komme att utvecklas vid
ett krigsutbrott, hade ökade krav ställts på en decentralisering av mobilise
ringen. Denna ordning hade i viss mån redan tillämpats, men arméchefen har
förordat en utredning härom snarast i syfte att fastställa de organisatoriska
och ekonomiska konsekvenserna.
I fråga om tanken på en elitarmé har arméchefen påpekat, att denna måste
bestå av mycket välutbildad personal och vara försedd med förstklassig mate
riel. Antingen borde den bestå av fast anställd personal eller av värnpliktiga
med lång tids utbildning. Därest värnpliktiga skulle ingå i den, skulle dessa
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
60
kunna tillhöra den endast ett fåtal år eller med hänsyn till nytillkommen
materiel ofta omskolas. Materielen för en sådan armé måste medge stor eld-
kraft, snabbhet och terrängframkomlighet. En sådan armé skulle bli mycket
dyrbar. Därtill komme svårigheten att ur strategisk synpunkt avväga, var
elitarmén borde grupperas. Tanken på en elitarmé borde antingen göras till
föremål för särskild utredning eller ock avfärdas såsom ett ogenomförbart
projekt.
Med hänsyn till kravet på djupförsvar borde den nuvarande sammansätt
ningen av arméstridskrafterna göras till föremål för omprövning, därvid frå
gan om fria jägarförband borde beaktas.
Flera av de av försvarskommittén framlagda delförslagen vore av den art,
att de borde genomföras snarast, medan andra förslag borde ytterligare ut
redas.
I fråga om materielanskaffningen har arméehefen framhållit, att begräns
ningen av materielanslagen skulle medföra en successiv sänkning av krigs
organisationens materiella standard. Även om nuvarande läge nödvändig
gjorde viss begränsning, borde för materiel, särskilt luftvärnsmateriel, avses
medel utöver dem, som försvarskommittén beräknat.
Marinledningen bär med hänsyn till den krigstekniska och militärpolitiska
utvecklingen ansett olämpligt att nu fastlåsa försvarsorganisationen till en
tioårsplan. Även om det nuvarande statsfinansiella läget och läget på arbets
marknaden krävde återhållsamhet vid beviljandet av anslag för krigsmakten
och även om ovissheten om krigsteknikens närmaste utveckling kunde moti
vera en viss återhållsamhet i fråga om materielanskaffning, finge dessa fak
torer dock icke tagas till intäkt för en sådan nedskrivning av försvaret som
försvarskommitténs förslag innebure åtminstone beträffande marinen. Marin
ledningen ville därför föreslå, att frågan om ett definitivt fastställande av
en ny försvarsordning uppskötes och tills vidare endast sådana partiella re
former vidtoges, som vore ägnade att effektivisera försvaret eller som inom
nuvarande organisation genom rationaliseringar kunde innebära minskade
omkostnader. Givetvis måste dock, framför allt då det gällde materielanskaff
ning och materielersättning, en plan uppgöras för fördelning av kostnaderna
under en så lång period, som rimligen kunde överblickas. Därvid borde dock
detaljerna bli föremål för en fortgående anpassning efter den krigstekniska
utvecklingen.
Marinledningen har vidare framhållit, att förhållandet mellan effektivitet
och kostnader icke vore konstant. Försvarsorganisationen droge sålunda vissa
mer eller mindre fasta grundkostnader, vilka endast obetydligt ökade, då den
i egentlig mening operativa delen av försvaret utökades. Sedan grundkost
naden passerats, medförde en mindre ökning av medelstilldelningen en rela
tivt sett avsevärd ökning av effektiviteten.
Chefen för flygvapnet har framhållit, att det icke ankomme på honom att
bedöma, vilken total kostnadsram, som kunde anses godtagbar under beak
tande av rikets övriga viktiga behov. Ohefen för flygvapnet syntes däremot
K (it tgl. Maj.ts proposition nr 206.
61
böra bedöma, huruvida det av kommittén föreslagna flygvapnet vore av den
beskaffenhet, att försvarsorganisationen i sin helhet bleve effektiv. Skulle så
icke vara fallet utan att ytterligare kostnader måste nedläggas på flygvapnet,
uppkomme frågan, om den totala kostnadsramen kunde ökas eller en ny av
vägning måste göras inom den angivna ramen. Chefen för flygvapnet hade
— med stöd av de strategiska grunder, som anförts i det föregående kom
mit till den uppfattningen, att kommittén inom den valda kostnadsramen icke
föreslagit det mest effektiva försvaret. Flygvapnet hade icke tillgodosetts i
den utsträckning, som motsvarade dess grundläggande betydelse.
Militärbefälhavaren för 1. militärområdet har framhållit, att talet om vad
som skall göras »i ett skärpt läge» inför våra tydliga erfarenheter från bered-
skapstiden reducerades till ett talesätt utan reell täckning. Svensk statsled
ning kunde icke räkna med andra stridskrafter än dem, som redan i fred
vore väl utbildade och försedda med erforderlig befälskader, materiel och
ammunition. Den enda utvägen vore att efter hand vidtaga reformer, varvid
i många fall försvarskommitténs uppslag borde genomföras, allt under iakt
tagande av största möjliga sparsamhet.
Militärbefälhavaren för 11. militärområdet har framhållit, att försvarskom-
mittén knappast i första hand eftersträvat att åstadkomma en så effektiv för
svarsorganisation som möjligt. Snarare hade dess utgångspunkter den
nuvarande organisationen och materielutrustningen — fått tjäna som tack
mantel för vissa på förutfattade meningar grundade men militärt icke moti
verade beslut att begränsa organisationen och nedbringa övningstiden. Kom
mittén hade icke gjort några försök att låta strategiska synpunkter ligga till
grund för de föreslagna, synnerligen allvarliga reduceringarna. Eventuellt
nödvändiga beskärningar borde ha föreslagits ske på sådana platser, där de
skulle medfört den minsta faran. Detta hade emellertid ingalunda beaktats.
Militärbefälhavaren för III. militärområdet har ansett att med hänsyn till
det utrikespolitiska läget ett vidmakthållande av 1942 års försvarsorganisa
tion vore nödvändigt. Successiva och partiella reformer borde genomföras
i avsikt att förbättra organisationen. För försvarskommittén hade de ekono
miska synpunkterna fått en alltför dominerande roll. I vissa detaljfrågor
hade värdefulla uppslag framkommit.
Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har ansett en tioårsplan utgöra
hinder för möjligheterna att utveckla och effektivisera försvarsmakten. Kommit
téns tanke, att man i ett skärpt läge borde förstärka försvaret, borde ses mot
bakgrunden av erfarenheterna från 30- och 40-talens händelser. Den föreslagna
organisationen skulle icke kunna lösa de av kommittén angivna uppgifterna.
Militärbefälhavaren för V. militärområdet har anfört, att kravet på åtei-
hållsamhet i dagens läge icke finge tillmätas avgörande betydelse för eu längre
period. Det vore beklagligt, att kommittén valt en rent godtycklig utgångs
punkt för bestämmande av kostnadsramen.
Därest den av kommittén antagna tron på en fredsperiod av icke alltför
obetydlig längd vore riktig, borde en beskärning av försvarsorganisationen
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
62
kunna göras under de närmaste åren under förutsättning att försvarets effek
tivitet därefter icke försämrades. I stället hade kommittén ansett, att begräns
ningarna kunde vidtagas under beaktande av att försvarets effektivitet under
de närmaste åren icke påtagligt försvagades. Detta uttalande vittnade enligt
militärbefälhavarens mening om osäkerhet, planlöshet och oreda i tanke
gången.
Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har ansett, att i huvudsak ett
uppehåll i materielanskaffningen borde ske under de närmaste åren för att
avbida resultat av försök med nya vapen. För sådan anskaffning erforderliga
medel borde emellertid anvisas under hela perioden och fonderas i den man
de under de första åren av perioden toges i anspråk endast till en mindre del.
För materielanskaffning avsedda anslag vore alltför knappt tilltagna, varför
någon modernisering under tioårsperioden praktiskt taget vore utesluten.
Tioårsplan avstyrktes och successiva reformer förordades.
Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har ansett, att växlingarna i
iäget gjorde det omöjligt att fastställa en försvarsplan för längre tid. I stället
borde successiva och partiella reformer genomföras.
Det vore anmärkningsvärt, att försvarskommittén icke verkställt undersök
ning, huruvida den föreslagna krigsmakten vore tillräcklig för att kunna lösa
sina uppgifter. Konsekvenserna ur beredskapssynpunkt hade icke tillbörligt
beaktats. Med hänsyn till Gotlands utsatta läge ställdes för dess del sär
skilda krav på hög beredskap. Förkortningen av utbildningstiden innebure
en minskning av Gotlands beredskap, medförande allvarliga konsekvenser.
Chefen för Ostkustens marmdistrikt har ansett, att nedskärningen av an
slagen till sjöförsvaret och avskaffandet av de marinsamverkande flygförban
den icke vore ägnade att effektivisera och modernisera försvarsorganisationen.
Betydelsen av lättrörliga och slagkraftiga sjöstridskrafter som politisk makt
faktor hade icke tillräckligt beaktats. Hur en modern försvarsordning för
vårt land skall se ut, borde grundas på riksstrategiska överväganden i an
slutning till ett allsidigt försvar och göras till föremål för utredning, avseende
endast försvarets sammansättning och avvägning i princip. I avvaktan därpå
borde den nuvarande försvarsorganisationen bibehållas, varvid av svårig
heterna på produktionsområdet föranledda besparingar borde genomföras,
utan att dock krigsorganisationens effektivitet avsevärt nedginge.
Chefen för Sydkustens marindistrikt har uttalat, att man med hänsyn till
det osäkra utrikespolitiska läget för närvarande måste undvika sådana mera
djupgående omorganisationer, vilka medföra en svaghetsperiod, som kan
komma att infalla under en ur utrikespolitisk synpunkt kritisk period. Ma-
terielens förnyelse finge icke skjutas för långt på framtiden i tron på en kom
mande stabilisering av den tekniska utvecklingen.
Flygförvaltningen har ansett, att försvarskommittén lagt huvudvikten vid
kravet på besparingar, under det att kraven på effektivisering och modernise-
ling icke tillräckligt beaktats. Beträffande möjligheten att förstärka materiel-
utrustmngen i ett skärpt läge har flygförvaltningen fäst uppmärksamheten på
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
63
de långa och omsorgsfulla förberedelser en ökning av flygindustriens pro
duktionskapacitet fordrade samt den i en dylik situation uppkommande
konkurrensen om kapaciteten. Erfarenheterna från beredskapstiden hade visat,
att det varit synnerligen svårt att få de materielkrävande vapenslagen för
stärkta inom rimlig tid. Leveranser från utlandet torde ej kunna påräknas.
Det vore självbedrägeri att tro försvarets beredskap vara hög, om avsevärda
materielbrister förelåge.
Krigsmaterielverket har beträffande upprustningsproblemet på materiel-
sidan framfört starka betänkligheter mot kommitténs allmänna upplägg
ning av försvarets materielfråga. Kommittén hade i full insikt om mate-
rielfrågans betydelse skjutit denna i bakgrunden. Försvarsberedskapen
komme för avsevärd tid framåt att baseras på den nu befintliga materielstoc-
ken, som motsvarade krigsteknikens utveckling vid andra världskrigets bör
jan. Kommittén räknade med forcerad materielanskaffning vid ett skärpt läge
men syntes härutinnan utgå från en överdriven och tyvärr allmän uppfattning
om industriens stora resurser och om möjligheterna till en snabb materiell
upprustning, en optimism som saknade underlag i verkligheten och de gångna
beredskapsårens erfarenheter. Dessa visade, att år förlöpte, innan ens de blyg
samma materielkvantiteter, som låge inom ramen för industriens möjligheter
kunde påräknas. Särskilt beaktansvärt ur industriell synpunkt vore önske
målet om en med hänsyn till produktionen jämnare fördelning av materiel-
tillförseln till försvaret.
Jämväl i fråga om materielförsörjningen under krig måste invänd
ningar göras mot förslaget. Verket räknade med att under krig endast
en begränsad tillverkning och reparation av krigsmateriel i bergrum kunde
ske. I varje produktionskedja inginge någon tung industri — järnverk, metall
verk eller kemisk industri — med stor sårbarhet för krigshandlingar. Rå
varor, halvfabrikat och delfabrikat måste transporteras fram och åter över
landets svaga och sårbara kommunikationsnät. Kraftproduktionen kunde vid
krig snart nog beräknas råka i ett nödläge genom krigsskador. Få produk
tionskedjor vore helt oberoende av import. Därför måste krigsmaktens behov
av materiel för mobilisering och krig till väsentlig del tillgodoses genom lager
hållning. Betydande medelsanvisningar för detta ändamål bleve nödvändiga.
Försvarets fabriksstyrelse har framhållit, att verksamheten vid fabriks
verket komme att påverkas av de föreslagna minskningarna i materielanskaff-
ningen. Detta minskade beredskapen inom verket. För att den yrkesskickliga
personalen skulle kunna beredas fortsatt anställning och bibehållas vid sin
yrkesskicklighet vore det nödvändigt, att den sysselsattes med sådana till
verkningar, för vilka fabrikerna vore avsedda. Ytterligare driftminskningar
utöver nuläget borde icke komma till stånd.
Försvarets forskningsanstalt har ansett, att den snabba utvecklingen gjorde
en tioårsplan olämplig. Det vore i princip riktigast att vidtaga erforderliga
reformer efter hand som forskningen, studier och försök gåve underlag där
till. 1 vårt land funnes tekniska förutsättningar för icke obetydliga förbätt
ringar av beväpning och utrustning.
Kungl. May.ts 'proposition nr 206.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 20K.
Bevakningsinspektören har framhållit, att särskilt stora anspråk måste
ställas på luftförsvaret. Det vore olyckligt, om flygvapnet icke finge starkare
ställning än kommittén föreslagit. Med ett svagt utvecklat flygvapen bleve
påfrestningarna för det civila försvaret särskilt stora. Främst måste natt
jakt tillkomma. Besparingarna genom efterutbildningsövningens slopande
uppvägde icke skadeverkningarna därav.
Statens organisationsnämnd har anfört, att det av försvarskommittén fram
lagda förslaget, baserat på begränsningar av kostnadsskäl och inskränkning i
fråga om materielanskaffningen, icke vore ägnat att tillfredsställa folket.
Behov förelåge av att klargöra riktlinjerna för en omgestaltning av vår för
svarsorganisation med utgångspunkt från det senaste krigets erfarenheter. I
detta avseende hade kommittén föredragit ett status quo. Ur rationaliserings-
synpunkt påkallade ändringar, som ej föregrepe en sådan utredning, borde själv
fallet genomföras. Frågor av grundläggande betydelse för åstadkommandet
av en rationalisering hade icke närmare utretts av kommittén. Därest kom
mittén ingående prövat sådana frågor som den inbördes värdesättningen av
olika trupp- och vapenslag, den centrala såväl som den regionala ledningens
organisation, kustartilleriets ställning inom försvaret, befälsorganisationen
och värnpliktsutbildningen, krigsorganisationens utformning och därmed sam
manhängande materielproblem med hänsyn till luftkrigets verkningar samt
motoriseringsfrågan och på grundvalen härav framlagt riktlinjer för en omgestalt
ning av krigsorganisationen, vore det enligt organisationsnämndens uppfatt
ning sannolikt, att en organisation med väsentligt större försvarseffekt än den
nuvarande hade kunnat utformas inom den angivna kostnadsramen. Ett stilla
stående i utvecklingen finge icke ske, när det gällde en så vital fråga som
ordnandet av vårt försvarsväsende. Nämnden har vidare framhållit, att vär
det av rationaliserade stater inom vissa verksamhetsgrenar vore tvivelaktigt,
därest icke fullständiga organisationsundersökningar slutförts. Kommittén
hade bort klargöra, vilka besparingar hittills vid förbanden gjorda undersök
ningar medfört och med ledning härav verkställt approximativa beräkningar
angående sannolika besparingar som följd av fortsatta organisationsunder
sökningar.
Enligt nämndens uppfattning kunde det icke vara riktigt att, när det
gällde att inom en kostnadsram av 810 miljoner kronor få fram ett effektivt
försvar, utgå ifrån ett bibehållande av en krigsorganisation, som fordrade en
årskostnad av omkring 1100 miljoner kronor och söka utvinna de ekonomiska
besparingarna genom att föreslå vissa beskärningar än här än där eller med
vetet räkna med betydande brister eller hänvisa deras tillgodoseende till
framtida åtgärder. Det syntes icke vara tillrådligt att, såsom kommittén
syntes förutsätta, räkna med att en långvarig beredskapstid stode till för
fogande för att lijälpligt täcka materielbrister. Den nutida krigföringen be
rättigade ej heller att tro på några stora möjligheter till industriell försörj
ning i ett krigsläge. Enligt nämndens mening vore det icke möjligt att med
det av kommittén tillämpade förfaringssättet skapa ett effektivt försvar. En
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
65
grundförutsättning för ett sådant inom den begränsade kostnadsramen vore
en inbördes avvägning av de olika truppslagens och vapengrenarnas värde
ur försvars- och kostnadssynpunkt. Utgångspunkten kunde härvid endast
vara, att det främst gällde att sätta in folkets hela värnkraft.
Statskontoret har ifrågasatt lämpligheten av att med försvarskommitténs
oklara utgångspunkter binda sig för en tioårsplan av så kostnadskrävande
natur. Organisationen borde icke göras större än att den med avseende å
vapen, utrustning och annan materiel vid varje tillfälle kunde hållas på toppen.
Varje miljon, som nedlades på försvarsanstalter av tvivelaktigt värde,
minskade våra ekonomiska och tekniska möjligheter att med ledning av nya
resultat rationalisera och stärka försvaret. De nya kryssarnas återverkningar
på flottans blivande sammansättning vore ett belysande exempel härå.
Nyckeln till militär framgång låge ofta i förmågan att frigöra sig från konven
tionella betraktelsesätt vid valet av stridsmedel och strategi. Vår försvars
organisation borde icke vara en kopia i förminskad skala på förebilder av
stormaktstyp.
Riksräkenskapsverket har framhållit, att försvarskommittén icke åstadkom
mit någon framtidslösning av arméns materielfråga, enär kommittén förutsatt,
att för täckande av materielbrister särskilda engångsanslag under tioårsperio
den skulle anvisas.
Kommerskollegium har funnit det äventyrligt, att materielanskaffningen
åsidosatts i sådan utsträckning som skett i försvarskommitténs betänkande.
Tillräckliga anslag för sådan anskaffning borde ingått i försvarsplanen. Kom
mittén hade icke räknat med krigsmaktens behov av vissa andra nödvändiga
förnödenheter såsom driv- och smörjmedel, vilket vore en brist. Med hänsyn
till kraven på industriens prestationsförmåga i ett skärpt läge och då rå
dande importbegränsningar borde planering för anskaffande av särskilda
militärförråd av dylika varor komma till stånd. -— Kollegium understryker i
likhet med Sveriges redareförening den mycket betydelsefulla roll som flottan,
vid sidan av dess egentliga försvarsgrensuppgifter, spelar för upprätthållande i
krigstider av handelssjöfarten såväl i utrikes fart som i kustfart. Kommitténs
förslag beträffande flygvapnet ingåve allvarliga betänkligheter med hänsyn
till skyddet för handelssjöfärten.
Sveriges industriförbund har icke funnit det välbetänkt med en tioårsplan. I
betänkandet skötes akuta ekonomiska svårigheter helt i förgrunden trots att
det vore fråga om en långtidsplanering. Man utginge från som ett ofrån
komligt faktum att organisationen måste avsevärt beskäras, därför att landet
för närvarande icke ansåges ha råd att upprätthålla ett försvar av den
storlek, som av allmänpolitiska och militärpolitiska skäl kunde anses erfor
derlig. Den erforderliga effektiviteten kunde icke ernås utan att materiel
anskaffningen skedde kontinuerligt och med beaktande av teknikens fort
gående utveckling. Följden av kommitténs underlåtenhet beträffande materie-
len kunde bli, att vi råkade i samma läge som i början av senaste världs
kriget, då krav på produktion för att reparera brister inom den befintliga 5
5 — 404 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 206.
66
organisationens ram ställdes samtidigt med krav på produktion för organisa
tionens utbyggnad. Förbundet förordade att anslag för tillräckliga, kontinuer
liga anskaffningar och moderniseringar redan nu intoges i försvarsplanen.
Förbundet vore angeläget att betona, att den ökning av tillgång på arbets
kraft som en nedskärning av utbildningstiden skulle möjliggöra, under nor
mala förhållanden vore så pass ringa, att den icke rimligtvis kunde tillmätas
avgörande betydelse, därest utbildningsstandarden skulle nämnvärt för
sämras. En forcerad utbildning i ett skärpt läge medförde en ökad avtappning
av arbetskraft från industrien samtidigt som kraven på dess produktionsför
måga ökades.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har framhållit att landets
totala värnkraft måste tagas i anspråk för att kunna avvärja ett fientligt an
grepp. Förberedelser måste redan i fredstid vidtagas för försvarets samtliga
områden. Brister i beredskapen kunde få ödesdigra följder för försvaret i
dess helhet. Under den gångna krigstiden hade Sverige fått avsevärd tid
till förfogande för upprustning. Man finge icke utgå från att lika gynnsamma
förhållanden skulle föreligga vid en eventuell ny krissituation. Detta gällde
i hög grad även den materiella beredskapen. Det syntes mycket ovisst, om
det skulle vara möjligt att under en kortare tidsperiod i industriproduktio
nen inrymma en upprustning av den omfattning, som skulle erfordras för
att 1958 års krigsorganisation skulle kunna upprätthållas i verkligheten. I
stället för en engångsupprustning vore en kontinuerlig ersättningsproduk-
tion att föredraga. De medel, som erfordrades för en fortlöpande materielan-
skaffning, borde därför inräknas i den årliga kostnadsramen.
Statens industrikommission har framhållit, att den givetvis saknade
möjlighet att avge en prognos för försörjningsläget under en så lång period
som tio år och därför utgått från dagens läge och vad som kunde anses
sannolikt för de närmaste två åren. För att militära beställningar inom lan
det skulle kunna fullgöras inom godtagbar tid utan att särskilda prioriterings-
åtgärder tillgrepes vore det för närvarande nödvändigt, att beställningarna
planerades så tidigt som möjligt. Den förhållandevis ringa materielåtgången,
såväl enligt kommitténs betänkande som enligt de särskilda yttrandena, med
förde, att några svårigheter att om så ansåges oundgängligen nödvändigt er
hålla leverans av sådan materiel, som skulle tillverkas inom landet, icke syntes
komma att föreligga. Ur industriens synpunkt kunde de stora återanskaff-
ningar, som mot slutet av tioårsperioden ansåges böra ske med engångsanslag,
medföra svårigheter. En jämn fördelning av återanskaffningar under hela
perioden syntes därför vara att föredraga.
överståthållarämbetet har framhållit, att det föreliggande förslagets eko
nomiska förutsättningar och konsekvenser icke fått den allsidiga belysning,
som varit önskvärd. Vid bedömandet av olika kostnadsramar hade även bort
beaktas den återverkan på landets nationalinkomst, som övningstidens längd
utövade. Om så skett, syntes icke uteslutet att den slutliga avvägningen
mellan övningstid och materielanskaffning kunnat påverkas därav. Ämbetet
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
67
ifrågasatte, om icke avvägningen mellan fältarmén å ena sidan och det mera
materielkrävande flyget och marinen å andra sidan blivit en annan, om i för-
svarsbudgeten såsom omkostnad inräknats den genom vapenövningarna för
lorade arbetskraften. Med beklagande konstaterades föreslagen försvagning
av såväl flygvapnet som luftvärnet.
Ämbetet har slutligen betonat nödvändigheten att i tid planlägga civil
försvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen, innefattande bland annat
lagerhållning av olika råvaror och annan materiel. Yidare borde redan under
fredstid planeras en aktiv motståndsrörelse i händelse delar av landet bleve
ockuperade.
Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att det politiska läget och den
krigstekniska utvecklingen ej tilläte ett försvagande av vår försvarsorganisa
tions effektivitet. Detta gällde ej blott det militära försvaret utan även civil
försvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen. Kommittén hade enligt
länsstyrelsens uppfattning i allt för ringa omfattning ställt det militära för
svarets problem i relation till den civila beredskapens. Det syntes länssty
relsen, som om ett bredare grepp på uppgiften varit tillrådligt med hänsyn
till den avvägning av resurserna, som nödvändiggjordes av det totala krigets
krav.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har funnit det betänkligt att nu
binda det militära försvaret genom fastställande av en för så lång tid som
tio år gällande plan, särskilt som samordning med det totala försvaret icke
närmare berörts i betänkandet. Hemvärnet borde stärkas samt flottans ut
byggnad i största möjliga omfattning med lättrörliga smärre enheter fort
sättas. Härjämte borde närmare utredning göras om möjligheten att genom
besparingar på andra områden undgå den minskning av flygförbandens antal
i förhållande till vad tidigare av riksdagen beslutats, som kommittén före
sloge.
Länsstyrelsen i Gotlands län har hyst de starkaste betänkligheter mot ett
genomförande av kommittéförslaget, som skulle medföra en betydande både
kvantitativ och kvalitativ försvagning av Sveriges försvarskrafter. Särskilt
för Gotland innebure förslaget en stark beskärning. Med hänsyn till öns läge
borde dess krigsorganisation vara avpassad för uppgiften att hindra en fient
lig ockupation av ön, som under ett krig icke syntes kunna påräkna avsevärt
understöd av trupper från fastlandet. Det förefölle länsstyrelsen, som om
kommittén icke tillbörligt beaktat Gotlands isolerade läge och behov av hög
krigsberedskap. Det vore vidare beklagligt, att icke fasta grunder för gräns
dragning och samarbete mellan det militära och det civila försvaret fram
kommit.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ansett, att det i nuvarande läge syntes
vara en samhällsangelägenhet av utomordentlig betydelse, att Sveriges för-
svarsanordningar hölies väl uppe.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har funnit det vara en brist i kommitté
förslaget, att totalförsvaret icke i betänkandet gjorts till föremål för en full
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
68
ständig översyn. Kommitténs enigt positiva inställning till försvarsfrågan
har erkännsamt noterats, men länsstyrelsen har ifrågasatt, om tiden vore
lämplig för fastställande av en tioårsplan. Med hänsyn till den krigstekniska
utvecklingen skulle tioårsplanen innebära ett förhastande, som vore svårt att
gottgöra, om det mörknade över världen. Det vore mycket lättare att fram
deles skriva ned försvarsanstalter om läget lättade än att bygga upp dem om
läget skärptes. De av kommittéledamöterna Elon Andersson och Sven Anders
son i deras särskilda yttrande utvecklade idéerna vore värda att bli föremål för
närmare undersökning.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat betänkligheter mot att nu
genomföra en sänkning av landets militära standard. Slopande eller beskär-
ning av förband och försvarsinrättningar skulle icke vinna förståelse hos
befolkningen i de delar av landet, som berördes av reduceringarna.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett dagens läge sådant, att en ned
skärning av försvaret icke nu kunde förordas. Snarare syntes en förstärk
ning på vissa punkter mera motsvara ett realistiskt bedömande. Andra be-
skärningar av försvaret än som betingades av de minskade årsklasserna av
krigstjänstskyldiga samt av möjliga rationaliseringsåtgärder syntes icke moti
verade.
Hemvärnsrådet har med tillfredsställelse konstaterat försvarskommitténs
positiva inställning till hemvärnet, men funnit angeläget, att hemvärnet gåves
en effektiv kraft genom tilldelning av automat- och pansarvämsvapen.
Föreningen Sveriges flotta har anfört, att försvarskommittén icke utfor
mat sitt förslag med hänsyn till de riksstrategiska faktorerna och därmed
ej tillvaratagit möjligheterna att få en rimlig effekt för de på försvarsorgani
sationen nedlagda kostnaderna. Ärendet i dess helhet borde därför förvisas
till förnyad allsidig utredning, varvid särskilt borde beaktas de riksstrategiska
faktorernas inverkan på försvaret. I avvaktan på denna utredning borde den
nuvarande försvarsorganisationen tills vidare provisoriskt bibehållas med de
tillfälliga ändringar, som kunde befinnas påkallade.
Svenska officer sförbundet har sagt sig icke kunna dela den uppfattning
om försvarets framtida utformning, för vilken betänkandet ger uttryck men
har icke ansett sig böra ingå på någon närmare granskning av den föreslagna
organisationens omfattning och struktur.
Centralstyrelsen för de svenska reservofficer sförbunden har ansett dagens
läge näppeligen erbjuda underlag för annat än kortfristiga bedömanden. Kom
mittén borde icke ha bundit sig för en tioårsperiod. Vid en på lång sikt upp-
lagd plan förelåge risk, att de verkliga, aktuella behoven undanskymdes.
Rådande läge motiverade icke en beskärning av försvarsmakten. Av nuläget
erforderliga nedprutningar av försvarsutgifterna borde betraktas som till
fälliga och ej givas en sådan omfattning, att ett återställande av försvarets
effektivitet komme att framdeles medföra exceptionella krav på budgeten. Till
de materielutgifter, som av kommittén ställts på framtiden, borde stor hän
syn tagas vid en ökning av nationalproduktionen. Erforderliga reformer,
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
69
baserade på erfarenheterna från det senaste kriget, hade av kommittén ställts
på framtiden. Någon avvägning av truppslagens och vapengrenarnas inbör
des betydelse och plats inom en begränsad ekonomisk ram samt den i sam
band därmed stående materielutrustningen vore icke gjord. Enligt central
styrelsens mening gagnade det föga att lägga kommittéförslaget till grund föl
en ny försvarsordning. Klara riktlinjer för en omgestaltning av försvarsmak
ten — grundade på andra världskrigets erfarenheter — borde snarast möjligt
framläggas.
Försvarets civila tjänstemannaförbund har funnit, att försvarskommittén
vid avvägningen mellan vårt lands insatser i försvarsväsendet, å ena sidan,
och det allmännas ianspråktagande av arbetskraft och varutillgångar, å andra
sidan, i alltför hög grad räknat med att nuvarande exceptionella förhållan
den skulle fortsätta under tioårsperioden. Under senaste tiden hade en om
svängning skett på arbetsmarknaden, vilket kunde medföra att en ompröv
ning av det framlagda förslaget i flera avseenden bleve nödvändig.
Tjänstemännens centralorganisation har anfört, att största vikt måste till
mätas försvarskommitténs uttalande, att de föreslagna begränsningarna i
försvarsorganisationens omfattning genomfördes på sådant sätt, att någon på
taglig försvagning av försvarets effektivitet icke uppstode under de närmaste
åren. Det syntes tveksamt, huruvida man härvidlag — såsom kommittén förut
satt -— borde räkna med att vid en skärpning av läget kunna medhinna en
anpassning av organisationen efter det nya lägets krav.
Svenska arbetsgivareföreningen har framhållit, att ehuru det i dagens an
strängda ekonomiska läge vore en angelägenhet av stor betydelse att inskränka
statsutgifterna, en beskärning av försvaret icke finge drivas så långt, att man
i händelse av mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap endast hade brist
fällig och otillräcklig materiel att tillgå.
Även om arbetsmarknadspolitiska synpunkter talade för en möjligast
tänkbar förkortning av värnpliktsutbildningen, vore det av betydelse att ut
bildningen bleve så gedigen, att i händelse av mobilisering eller förstärkt
försvarsberedskap inkallelser enbart för utbildning icke behövde äga rum.
Sådan extraordinär inkallelse skulle för näringslivet, sett ur arbetsmarknads
politisk synpunkt, kunna medföra större skada än något längre utbildnings
tid i samband med den normala värnpliktstjänstgöringen.
Riksförbundet landsbygdens folk har framhållit, att landet alltid komme
att ha begränsade resurser i fråga om materiel och personal. Av vikt vore
därför, att vi ägde en liten men fullt modernt rustad försvarsmakt. Kiksför-
bundet har funnit åtskilligt tala för att den av kommittéledamöterna Elon
Andersson, Sven Andersson och von Heland i särskilda yttranden förordade
organisationstypen med ett decentraliserat, lokalt bundet försvar gjordes till
föremål för ingående undersökning.
Sveriges lantbruks förbund har uttalat, att den blivande försvarsorganisa
tionen, med hänsyn till landets geografiska och militärpolitiska läge genom
rationalisering och förbättring av den tekniska utrustningen borde bli så
Iiungl. Maj:ts proposition nr 206.
70
uppbyggd, att den inrymde största möjliga effekt. De skäl, som i några av
de till betänkandet fogade särskilda yttrandena anförts för ett decentraliserat,
lokalt bundet försvar, syntes tala för att denna organisationsform borde
göras till föremål för särskild undersökning.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.
III.
Huvuddragen av försvarskommitténs förslag.
A. Värnplikten.
I fråga om värnplikten har försvarskommittén förordat dels begränsning av
övningstiden till 11 månader, innebärande förkortning av första tjänstgöring
(motsvarande tjänstgöring) och slopande av efterutbildningsövningen, dels
förändring i gällande besiktningsföreskrifter, varigenom ett större antal värn
pliktiga än nu skulle befrias från tjänstgöring i fred, dels ock för flertalet
värnpliktiga påbörjande av första tjänstgöring ett år tidigare än vad nu är
fallet.
Såväl i de vid kommittébetänkandet fogade särskilda yttrandena som i
remissyttrandena ha allvarliga erinringar gjorts mot kommitténs förslag
rörande begränsning av utbildningstiden och skärpningen av besiktningsföre-
skriftema. Mot kommitténs förslag rörande åldern vid första tjänstgöringens
påbörjande har däremot i stort sett ingen erinran riktats.
Med hänsyn till att försvarskommitténs betänkande förelåg först i december
1947 samt till de vittgående konsekvenser ett bifall till försvarskommitténs
förslag rörande de värnpliktigas utbildning och tjänstgöringsskyldighet i fred
skulle medföra har remisstiden i vad avser denna del av betänkandet för de
militära myndigheterna utsträckts till den 1 juni innevarande år. Oavsett
detta ha en del militärmyndigheter i samband med avgivande av yttrande
över försvarskommitténs betänkande framlagt vissa synpunkter på frågan.
Då fullständig utredning i berörda hänseenden icke föreligger, är jag
icke nu beredd att taga slutlig ställning till försvarskommitténs förslag
rörande värnpliktsfrågoma och därmed sammanhängande organisatoriska spörs
mål. Förslag till provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden för värn
pliktiga m. m. kommer att av mig anmälas senare denna dag.
B. Armén.
F örsvar skommittén.
Kommittén har beräknat, att armén årligen för utbildning skulle erhålla om
kring 27 200 värnpliktiga och för handräckningstjänst omkring 2 000 värn
pliktiga. För fortsatt utbildning till officerare och underofficerare ha omkring
1 850 värnpliktiga, av vilka 900 skulle utbildas till officerare, beräknats skola
uttagas.
Vid utformandet av förslaget till arméns krigsorganisation säger sig kom
mittén ha haft att beakta å ena sidan, att antalet i värnpliktsåldern inträdande
ynglingar under tiden fram till mitten av 1950-talet komme att nedgå främst
71
på grund av den låga nativiteten under slutet av 1920-talet och under 1930-
talet samt å andra sidan, att en utjämning av denna personalminskning till
väsentlig del skulle åvägabringas genom den föreslagna övergången till på
börjande av första tjänstgöring redan vid 20 års ålder. Emellertid hade kom
mittén med hänsyn till de jämkningar i nu gällande besiktningsbestämmelser,
som den förordade, och till slopandet av efterutbildningsövningen räknat med
en successiv nedgång av arméns personalstyrka med sammanlagt 14, i % under
tioårsperioden.
Kommittén hade gjort en undersökning rörande spörsmålet i vilken om
fattning och ordning nu förefintlig tygmateriel fölle för åldersstrecket.
Den tygmateriel, som under femårsperioden 1948/49—1952/53 på grund
av åldersskäl fölle ut, vore av den art, att densamma — bortsett från
viss artillerimateriel in. m. — icke påverkade krigsorganisationens ram.
En avgång av viss materiel — utan att densamma ersattes - skulle dock
innebära, att organisationens krigsvärde skulle äventyras. Under den därpå
följande femårsperioden, 1953/54—1957/58, fölle däremot viktiga stridsmedel
(bland annat 40 mm luftvärn) samt betydande mängder sambands- och eld-
ledningsmateriel för åldersstrecket. För flera av materielgrupperna måste en
förnyelse förberedas 3—4 år före materielens bortfall ur organisationen, sa-
vida icke på grund av krigsteknikens utveckling eller av annan anledning av
görande träffades därom, att ifrågavarande materiel icke vidare skulle ingå i
organisationen. Under femårsperioden 1958/59—1962/63 vore materielav-
gången av sådan art, att den måste medföra en genomgripande strukturändring
av armén, om den utrangerade materielen ej förnyades. Sålunda skulle alla
nuvarande stridsvagnar och tunga pansarvärnspjäser samt en stor del av luft
värnet bortfalla, sedermera även artilleriets pjäsmateriel. Varje dylik even
tuell avgång utan förnyelse måste förberedas genom ändringar av fredsutbild-
ningsorganisationen minst 4 år i förväg.
I anslutning härtill har kommittén anfört följande.
Vid en successiv nedgång av arméns numerär under den närmaste tio
årsperioden bör enligt kommitténs mening materielanskaffning och matenel-
omsättning praktiskt taget ske endast för en krigsorganisation, svarande mot
den personalstyrka, som vid periodens slut står till förfogande. För att den
under övergångstiden överskjutande styrkan skall kunna utnyttjas kan det
dock bli aktuellt att för dess behov förnya ett eller annat materielslag, som
är nödvändigt för att bevara dess användbarhet. Kompletterade genom de
mycket begränsade anskaffningar, som erfordras för tillgodoseende av sist
nämnda behov, skulle enligt försvarskommitténs mening förefintliga mate
riella resurser under de närmaste åren väl tillvaratagas och utnyttjas.
Försvarskommittén räknar sålunda med att, utöver fasta matericlposter för
vissa i det föregående angivna ändamål, medel böra avses för omsättning av
befintlig tygmateriel i den utsträckning som nyss angivits. Härförutom resa
sig också krav på standardförbättring av tygmaterielen och täckande av vissa
av de för närvarande förefintliga materielbristerna till den del dessa även vid
cn beskärning av organisationen kvarstå.
Eungl. Maj:ts proposition nr 206.
72
Betydande materielanskaffningar ha gjorts under och efter andra världs
kriget. Försvarskommittén är dock medveten om att arméstridskraftemas
materiel — förutom med nyssnämnda brister — är behäftad med svagheter
även med avseende å moderniteten. Detta gäller främst infanteriets och
artilleriets rörlighet och terrängframkomlighet, närstridspansarvärnsvapen
samt viss ingenjörteknisk materiel och signalmateriel. Såväl av kostnadsskäl
som med hänsyn till knappheten på råvaror och arbetskraft samt svårigheterna
att ännu kunna tillgodogöra sig krigserfarenheterna anser försvarskommittén
emellertid, att medelsanvisningen för materielanskaffning under de närmaste
åren bör hållas inom relativt snäva gränser för att sedan successivt ökas. Ut
rymme för en sådan ökning synes böra beredas genom att under tioårsperioden
stegvis något öka arméns andel i de årliga försvarskostnaderna och parallellt
härmed sammanpressa dess organisation. De medel, som härigenom kunna
disponeras för anskaffning av materiel, bli emellertid relativt begränsade.
Även om en viss standardförbättring jämväl ernås därigenom, att uttjänt mate
riel under perioden undan för undan ersättes med modernare och bättre,
komma de här påvisade svagheterna alltjämt att till betydande del kvarstå.
För att kunna förse den av kommittén föreslagna fältarmén med modern ut
rustning i skälig omfattning, torde det bli nödvändigt att — i den mån det icke
visar sig möjligt att tillgodose behovet av medel för ändamålet genom fort
gående strävanden att nedbringa kostnaderna för själva organisationen — redan
före tioårsperiodens utgång anvisa tilläggsanslag, uppgående till relativt avse
värda belopp.
Inom kommittén hade, anför kommittén vidare, diskuterats möjligheterna
att radikalt ändra den nuvarande arméorganisationen till att omfatta dels en
liten armé av elitförband med bästa tänkbara utrustning, dels en milisorga
nisation, ungefär motsvarande de nuvarande lokalförsvarsförbanden. Ivrigs-
teknikens utveckling hade emellertid i hög grad försämrat möjligheterna att
förhindra eller fördröja en invasion över rikets gränser och kuster eller genom
luften mot landets inre delar. Landets stora utsträckning, de många vägarna
över gränserna, de långa kuststräckorna, som vore tillgängliga med modern
landstigningsmateriel, och de vidsträckta, för luftlandsättning lämpade slätt
områdena krävde för försvaret armétruppförband av god kvalitet nära nog
överallt. Kommunikationsnätets bristande kapacitet i delar av landet i för
ening med dess känslighet för ett fientligt flygvapens förbindelsebekämpning
försvårade eller måhända omöjliggjorde omgruppering av arméstridskrafter
till invaderad landsdel för att genom anfall slå fienden tillbaka. Anfallsdug-
liga arméförband måste därför från början finnas disponibla inom de sanno
lika invasionsområdena. Behovet av talrika förband av fältförbandskaraktär
vore sålunda stort. Det skulle vidare uppenbarligen stöta på mycket stora
svårigheter att avgöra var en enligt ovan skisserad elitarmé borde utgångs-
grupperas för visst krigsfall. Om den verkligen skulle bli av elitkaraktär,
krävdes dessutom så stora omedelbara materielanskaffningar, att dess orga
nisation låge utanför de nuvarande industriella och ekonomiska möjligheter
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
73
nas gränser. Kommittén hade därför kommit till den uppfattningen, att ar
méns fältförband nu borde tillmätas så stor numerär som den ekonomiska
ramen och rimliga modernitetskrav medgåve. Åtminstone så länge bunden
heten vid nuvarande materielbestånd och ekonomiska skäl omöjliggjorde en
mera radikal ombeväpning av armén borde densamma i stort sett ha samma
organisation och utrustning som nu.
Med de av kommittén angivna utgångspunkterna skulle arméns krigsorga
nisation vid utgången av den närmaste tioårsperioden i stora drag ha följande
utseende.
I krigsorganisationen komma att ingå fältförband, lokalförsvarsförband,
depåer samt hemvärnsförband.
Fältförbanden, vilka utgöra de operativt rörliga förbanden, sammanföras
i följande grupper, nämligen operativa enheter (fördelningar, pansarbrigader,
infanteribrigader), kårförband och etappförband. För att skapa ett större
antal operativa enheter än i nuläget ha inom befintliga personal- och materiel-
tillgångar dels vissa fördelningar uppdelats i flera infanteribrigader, dels och
nuvarande pansar-, cykel- och motorbrigader med stöd av krigserfarenheterna
omorganiserats till pansarbrigader med hälften så stor stridsvagnsstyrka men
ökad infanteristyrka i varje brigad.
Lohalförsv arsförbanden utgöras av mera territoriellt bundna styrkor med
begränsad rörlighet och eldkraft, avsedda främst för försvar av betydelsefulla
hamnar, kust- och gränssträckor, flygfält m. m. samt för bevakning av viktiga
skyddsföremål (kommunikationer, industrier m. m.).
Depåerna utgöras av fredstruppförband, vilka vid mobilisering omorgani
seras till mobiliseringsdepåer för ersättning av personalförluster och utbild
ning av ersättningsmanskap.
Hemvärnsförbanden uppsättas dels av frivilliga, dels ock av värnpliktiga
med uppskov och civilplaceringskort och avses för mer begränsade rent lokala
uppgifter.
Beträffande de olika truppslagen behålla de enskilda fältinfanteriförbanden
enligt kommitténs förslag ungefär nuvarande sammansättning. Den totala
styrkan av fältinfanteriförbanden minskas med 10,7 %. Yissa fältinfanteri
regementen nedklassas till lokalförsvarsinfanteri. Dettas sammanlagda minsk
ning uppgår det oaktat till 17,9 %.
Vid pansartrupperna minskas stridsvagnsbeståndet med 19,5 %. Det medel
tunga pansarvärnet beliålles vid nuvarande styrka, medan det tunga något
ökas.
Fältartilleriets divisioner minskas med 17 %. En fjärdedel av fältartilleriet
förblir hästanspänt.
Luftvärnets fältförband behålla praktiskt taget nuvarande krigsorganisa
tion. Vid lokalförsvarsförbanden utgå alla 20 mm luftvärnsautomatkanonför-
band samt luftvärnskulsprute-, strålkastar- och spärrballongförband. Personal
minskningen utgör 25 %.
Ändringarna i övriga truppslags krigsorganisation bli beroende av för
ändringarna i de operativa enheternas antal och sammansättning.
Kungl. May.ts proposition nr 206.
74
För det fall, att arméns krigsorganisation efter tioårsperiodens skut skulle
behållas vid här föreslagen omfattning, komme — enligt vad kommittén fram
hållit — avsevärda engångsanslag för materielanskaffning att erfordras under
periodens senare del.
Frågan om avvägningen mellan kvalitet och kvantitet (fältförband och lokal-
förs varsförband) har berörts i särskilda yttranden av flera av kommit
téns ledamöter. Sålunda ha ledamöterna Elon Andersson och Sven Andersson
med utgångspunkt från krigsteknikens och krigföringens utveckling (redo
görelse för det särskilda yttrandet i denna del har lämnats i det föregående
under avsnittet Krigsteknikens utveckling och det moderna kriget) anfört
följande.
För en liten stat, där både de materiella och personliga tillgångarna äro
otillräckliga för den massverkan, som stormakterna kunna åstadkomma, kan
det dock bli nödvändigt att söka ernå effektivitet i försvaret även på andra
vägar än genom att öka de operativa förbandens rörlighet och slagkraft.
Militära sakkunniga synas vara eniga om att mobiliseringar och truppför
flyttningar på järnväg och landsväg i luftkrigets tidevarv äro svåra, ofta omöj
liga att utföra. Gentemot en motståndare, som förenar stor överlägsenhet i
luften med rörliga slagkraftiga pansarstyrkor till lands, torde rörliga opera
tioner i vedertagen mening bli ytterst svåra att genomföra för den i styrka
och utrustning underlägsne. Det synes därför vara värt att ingående pröva,
om icke effektiviteten i vårt försvar bäst främjas genom ett decentraliserat,
lokalt bundet försvar, kombinerat med operativa, efter vår förmåga rörliga och
slagkraftiga reserver.
En sådan decentralisering skulle minska sårbarheten mot luftangrepp och
mobiliseringsvägama skulle förkortas. Ett till bestämda områden bundet lokalt
försvar, organiserat i lämpligt utrustade smärre förband, som vid behov kunna
sammandragas till större styrkor, skulle öka beredskapen mot luftanfall och
möjligheterna till handlingsfrihet för de operativa styrkorna. De lokala för
banden böra givetvis erhålla en med hänsyn till sina uppgifter lämplig beväp
ning, vari kulsprutekarbinen kan tänkas ingå som enhets vapen jämte ett effek
tivt men relativt billigt pansarvärnsvapen (pansarskott). Uteslutet är icke
att en sådan organisation, som åtminstone i vissa avseenden och för vissa
grupper av värnpliktiga skulle innebära en ändrad målsättning, även skulle
påverka värnpliktsutbildningen i riktning mot en kortare utbildningstid, var
vid de frivilliga försvarsorganisationernas möjligheter att förbereda och vid
makthålla de militära färdigheterna kunde tillmätas ännu större betydelse än
för närvarande kan ske.
De förutsättningar, på vilka försvarskommittén grundat sitt nu framlagda
betänkande, ha icke möjliggjort att en organisation av här antytt slag kunnat
bli föremål för ingående prövning. Frågan synes dock vara värd att under
kastas en närmare granskning, eventuellt i samband med den omprövning av
försvarsorganisationen, som kommittén förutsätter kan komma att ske redan
före tioårsperiodens utgång. I den mån en omläggning kan ske redan inom den
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
75
nuvarande organisationens ram genom successiva reformer, som i ökad ut
sträckning förlägga tyngdpunkten till det lokala försvaret, böra sådana för
ändringar övervägas.
Kommittéledamoten Ewerlöf har påyrkat bibehållande av arméns krigsorga
nisation vid nuvarande omfattning i samband med en personell och materiell
förstärkning i förhållande till kommittéförslaget.
Kommittéledamoten Hagberg har anfört bland annat.
En annan form av kategoriklyvning vore, att av en arméårsklass på 30 000
man en tredjedel utbildades endast 5'/2 månader plus två repetitionsmånader,
medan de båda andra tredjedelarna av armén skulle utbildas i nio manader. Ar
mén skulle i så fall på lång sikt uppdelas i en »elitarmé», en milisarmé och
lokalförsvarsförband. Fullt genomfört och under förutsättning, att de värnplik
tiga vid 35 års ålder överfördes till lokalförsvaret, innebure detta att »elit
armén» bestode av 167 000 man, milisarmén av 280 000 man och lokalförsvars-
förbanden av 112 000 man eller tillsammans 559 000 man. Ett sådant arrange
mang skulle enligt Hagbergs uppfattning möjliggöra, att fältarmén utan väl
diga engångsanslag skulle få en bättre utrustning.
Krigsutvecklingen synes vidare för ett litet land ha passerat det skede,
när en väldig koncentration av tunga stridsformationer kunde utveckla sin
kraft. En på flygets område övermäktig motståndare kan genom förstörelse
av kommunikationer m. m. lamslå stridskrafter av konventionell uppbyggnad
och omfattning långt snabbare än stridskrafter som ha sin utrustning, sina
stridsuppgifter och formering i själva hemorten. Det fria kriget har ingått
som en viktig del i de reguljära stridskrafternas sammandrabbningar och dess
utveckling har blivit så mycket nödvändigare som möjligheterna för en mo
dern stormakt att luftledes landsätta 10 000, ja 100 000 soldater långt inne i
landet skapats. Ju fler svenskar som på hemorten stå beredda att stoppa en
angripare med handvapen, andra lättare vapen och sprängmedel desto star
kare stöd blir detta för stöttrupperna och desto större seghet och anpassnings
förmåga kommer detta att ge motståndet i dess helhet.
Redan finnes i hemvärnet kärnan till detta hemortsförsvar. Men hem
värnet bör utvecklas och dess organisation förstoras. Detta syfte kan för
närvarande befordras endast i fråga om statligt stöd till vapen och utrust
ning. Om man inte föredrar att redan under fred införa hemvärnsplikt torde
dock genom propaganda och andra åtgärder rekryteringen till hemvärnet
underlättas. Det viktiga som för dagen bör fastslås är att vapen och utrust
ning stå till förfogande i den mån hemvärnet på frivillighetens grund växer.
Detta är också fullt möjligt utan att försvarsbudgeten inom de närmaste åren
tynges av nya särskilda utgifter.
Kommittéledamoten von Heland har anfört.
Man har alltför traditionsbundet byggt upp arméns krigsorganisation.
Inom en begränsad kostnadsram borde tillses, att fältförbanden ej göras större
och talrikare än att beväpning och övrig materiel blir minst av samma mo
derna kvalitet och antal som inom vilken annan nation som helst samt att
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
76
varje svensk man, som kan utbildas med eldhandvapen för lokal- och partisan-
försvar, erhåller denna utbildning och dylika vapen, varvid fältförbandens
vapen och materiel, ständigt förnyade för att hålla fältförbanden vid högsta
modernitet, borde efter hand överföras till lokalförsvarsförbanden och där
ifrån till hemvärnet. Yår militärorganisation måste väl bedömas även med
hänsyn till vår militärgeografi. Man har påvisat så litet den föreslagna krigs
organisationen räcker till för att täcka uppgifterna i vårt vidsträckta land.
Samtidigt har man konstaterat, att rörelsefriheten är mycket begränsad med
hänsyn till flyget. Gruppering är alltså svår att ändra. Med hänsyn härtill
borde det vara nödvändigt med ett spritt och starkt folkförsvar. Detta lokala
folkförsvar torde sedermera under en beredskap eller under ett krig i stor om
fattning kunna modernare beväpnas och utbildas till elitförband.
Den demokratiska statens styrka bör även ligga däri, att alla medborgare
vid fientligt angrepp kunna frivilligt skynda till för att i lokalförsvarsför-
band och i hemvärnet göra sitt yttersta. Även med hänsyn till flygvap
nets och robotvapnens utveckling borde en decentralisering av försvars
organisationen med dess förråd vara lämplig. Enligt herr von Heland borde
sålunda arméns krigsorganisation mer än vad som tänkts omformas så, att
lokalförsvarsförbanden öka i antal och fältförbanden minska.
För arméns 'utveckling borde det enligt von Heland vara nödvändigt att
kunna tillgodogöra sig alla moderniteter på krigsteknikens område och att
sålunda en mindre del av armén ständigt hålles på höjden av modernitet för
att nyheter på krigsteknikens område skola kunna praktiskt prövas och er
farenheter vinnas. Av nu befintlig materiel bör sådan som representerar eld
kraft och rörlighet i erforderlig grad sammanföras till en liten elitarmé i
stället för att som nu vara tämligen jämnt fördelad över huvuddelen av fält
förbanden.
Materielomsättning sker sedan endast beträffande elitarmén, varvid om
sättningen ständigt inriktas på att hålla elitarmén på höjden av modernitet.
Inom elitarmén gives materielen kort livslängd och de värnpliktiga skola i
analogi härmed tillhöra elitarmén under ett fåtal år. Materiel, som utrangeras
ur elitarmén, tillföres arméns återstod — lokalförsvarsarmén -—- vars materiel
härigenom successivt, ehuru i långsam takt, undergår förnyelse.
Beträffande generalmajor Backlunds och överste Bondes synpunkter på en
minskning av arméns krigsorganisation hänvisas till föregående avsnitt.
Bemissyttranden.
överbefälhavaren har framhållit, att kommittéförslaget innebure icke en
dast, att stridskrafternas kvalitet sjönke i personellt och materiellt hänseende
utan också att omfattningen minskades. På grund av bristfällig utbildning
måste förlusterna särskilt i början av ett krig bli stora. Vid armén och kust
artilleriet bleve den omedelbara beredskapen låg under huvuddelen av året.
Det behövde ej närmare utvecklas, att en sådan utformning av organisationen
direkt strede mot krigserfarenheterna. Dessa pekade på hög beredskap, ökat
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
77
behov av eldkraft och rörlighet samt — icke minst genom luftinvasionens till
komst — på ökat behov av flyg- och markstridskrafter.
Den princip kommittén följt syntes ha varit att i första hand beskära de
förband, som vore utrustade med dyr men därför också särskilt effektiv mate
riel. På annat sätt kunde man inte förklara sådana direkt mot krigserfaren
heterna stridande förslag som att minska vårt redan nu svaga artilleri och att
utan ersättning dra in en stor del av lokalförsvarets luftvärn.
Överbefälhavaren har berört de särskilda yttranden, i vilka framhävts det
lokala försvarets betydelse och framförts uppslag syftande till en ökning av de
lokala försvarsstyrkoma på de operativa förbandens bekostnad, samt ingått
på frågan om en decentralisering av mobiliseringsorganisationen. Yad över
befälhavaren härutinnan anfört har återgivits under avsnittet Försvarsorgani
sationens utformande (s. 56).
Chefen för armén har framhållit, att arméns nuvarande krigsorganisation
— såsom även försvarskommittén konstaterat — i många väsentliga avseen
den icke motsvarade den senaste utvecklingen på krigskonstens och teknikens
områden. Organisationen byggde på de första krigsårens erfarenheter i de
krigförande länderna samt från vår egen beredskapstid. På krigserfarenheter
grundade krav på eldkraft och framkomlighet hos de krigsorganiserade förban
den vore icke tillnärmelsevis tillgodosedda.
I stort sett efbjöde den svenska arméns nuvarande krigsorganisation bilden
av ett efter förhållandena inom olika delar av vårt land avpassat lokalförsvar,
kompletterat med rörliga stridskrafter av högre kvalitet, avsedda att insättas
för att möta angrepp över gräns, kust eller genom luftlandsättning. Envar,
som haft sig ålagt att studera, hur dessa arméstridskrafter under olika för
hållanden skulle komma att grupperas och uppträda vid försvar av vårt land,
måste ha kommit till samma slutsats, nämligen att de stridskrafter, som för
närvarande ingå i vår armés krigsorganisation, varken i kvantitativt eller kvali
tativt hänseende svarade mot behoven. Allra minst torde kunna göras gäl
lande, att vi i händelse av krig skulle ha något överskott på trupper. Detta
vore för övrigt självklart, om man tänkte på vårt lands stora utsträckning
och dess fåtaliga befolkning.
Ett sakligt bedömande måste leda till den slutsatsen, att knappast ens ett
ekonomiskt nödläge kunde motivera ett kvarblivande vid nuvarande materiella
standard på så sätt som kommitténs förslag innebure. Det skulle vidare vara
ett stort fel att nu vidtaga åtgärder, som reducerade omfattningen av arméns
krigsorganisation, samtidigt som man genom övningstidens avsevärda nedskär
ning och andra föreslagna åtgärder minskade dess kvalitet. En sådan in
skränkning måste emellertid bli följden främst av den av kommittén före
slagna minskningen i arméns krigsplaceringsbara värnpliktskontingent samt
av de helt otillräckliga materielanslagen. Den föreslagna utökningen av hem
värnet kunde på intet sätt kompensera minskningen av krigsorganisationen i
övrigt.
Kommitténs förslag innebure bland annat, att erfarenheterna från andra
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
78
världskriget endast i ringa grad beaktats och i fråga om armén knappast alls.
Arméstridskraftema hade icke erhållit ett med hänsyn till faran från luften
tillräckligt effektivt luftvärn eller ökat antal terrängframkomliga motorfordon.
Artilleriets starkt stegrade betydelse hade icke heller beaktats av kommittén.
Arméchefen har funnit uteslutet, att sådana av kommittén framlagda orga
nisationsförändringar komme till stånd, vilka innebure en försvagning av våra
nuvarande stridskrafter, såväl i kvalitativt som kvantitativt hänseende.
Den snabbhet, varmed händelserna kunde utvecklas redan i början av ett
krig, och särskilt de utökade möjligheterna till fientlig luftlandsättning med
större förband hade ställt allt starkare krav på en snabb mobilisering. Det för
hållandet, att fientlig luftkrigföring kunde komma att i hög grad försvåra så
väl truppförflyttningar som transporter, gjorde det vidare nödvändigt, att
mobiliseringen planlades på sådant sätt, att förflyttningarna nedbringades till
ett minimum. För att åstadkomma en snabb och säker mobilisering måste
man eftersträva, att förbanden i största möjliga utsträckning rekryterades och
mobiliserades inom de områden, där de i första hand vore avsedda att an
vändas. Detta krävde, att mobiliseringsmaterielen förvarades i lämpligt be
lägna förråd.
I fråga om lokalförsvarsförbanden hade denna princip legat till grund för
nuvarande planläggning.
Beträffande fältförbanden vore organiseringen i nuläget i huvudsak knuten
till förbandens fredsförläggningsorter, varvid nämnda förbands dislokation på
många håll icke överensstämde med den nuvarande befolkningsfördelningen.
Genom förändring av de värnpliktigas uttagning och fördelning på truppslag
skulle mobiliseringen kunna ske snabbare. Inryckningsresorna vore nämligen
i många fall för långa. Det måste av flera skäl vara lämpligare, att erforder
liga förflyttningar i samband med en mobilisering skedde med utrustade
stridsdugliga förband än av outrustade värnpliktiga. Detta krävde en decen
tralisering av den för närvarande till fredsförbanden samlade mobiliserings
materielen. En sådan förändring av förrådsuppläggningen komme emeller
tid att bli mycket dyrbar genom att nya förråd måste byggas.
För att lösa frågan om en lokal rekrytering och mobilisering erfordrades
en omläggning av nuvarande system för de värnpliktigas uttagning och till
delning. En sådan omläggning, vars inverkan på krigsorganisationen gjorde
sig gällande först efter åtskilliga år, måste grundas på dels behovet av sådana
förband inom olika områden som i första hand erfordrades för områdets för
svar, dels befolkningens fördelning inom landet. Ur kostnadssynpunkt måste
även behörig hänsyn tagas till nuvarande byggnadsbestånd. En utredning
borde emellertid snarast verkställas av bär berörda frågor för att fastställa
de organisatoriska och ekonomiska konsekvenserna. Större förändringar av
vår nuvarande organisation i enlighet med kommitténs förslag skulle kunna
föregripa och försvåra en här skisserad omläggning.
Arméchefen bär även berört frågan om en liten elitarmé, kompletterad med
milisartade lokalstyrkor, och framhållit, att detta närmast syntes avse en
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
79
skärpning av skillnaden mellan nuvarande fält- och lokalförsvarsförband och
samtidigt en minskning av de förras numerär. För att verkligen göra skäl
för namnet måste elitarmén dels stå på höjden av modernitet i utrustnings-
hänseende, dels disponera personal med förstklassig utbildning (befäl i regel
på aktiv stat). Kostnaderna för elitarmén bleve därför synnerligen höga, så
vida icke storleken starkt begränsades. De strategiska problemen vid grup
pering av en liten elitarmé vore betydande, bland annat på grund av landets
utsträckning och en motståndares möjligheter att samtidigt igångsätta in
vasion från flera håll på land, över havet och genom luften. Tanken på den
lilla elitarmén borde antingen utredas beträffande alla möjligheter och kon
sekvenser — eller också med en gång anvisas sin plats på de orealiserbara
projektens område och avföras från dagordningen.
Däremot borde en annan fråga beaktas. Lokalförsvarsförband erfordrades
icke endast för skydd av kuster och gränser utan borde även organiseras för
försvar på djupet. Eljest måste, om kusk eller gränsförsvaret genombrötes på
flera punkter, delar av de operativa enheterna —- fältförbanden — insättas
för att i fördröjande syfte lösa rent lokala försvarsuppgifter i sådan utsträck
ning, att deras slagkraft nedginge. Arméstridskrafternas sammansättning
syntes därför behöva omprövas i vad avsåge förbandens art, antal och orga
niseringsorter i syfte att ernå en arméorganisation, som bättre än den nu
varande svarade mot den strategiska målsättningen för lantstridskrafterna. I
samband härmed borde bland annat behovet av »fria jägarförband» utredas.
Här antydd undersökning borde anknytas till den föreslagna utredningen
om en mera konsekvent genomförd lokal rekrytering och mobilisering.
Militärbefälhavarna ha i huvudsak anfört -samma allmänna synpunkter som
överbefälhavaren och arméchefen. Ur synpunkten av de olika militärområ
denas speciella försvar må följande anföras.
Militärbefälhavaren för I. militärområdet har framhållit, att studier, er
farenheter från övningar och grupperingar under beredskapstiden samt krigs
erfarenheter bestämt gåve vid handen, att för I. militärområdets, särskilt
Skånes, försvar krävdes såväl lättrörliga och slagkraftiga fälttrupper som tal
rika lokalförsvarsförband och hemvärn. Den styrka av dessa, som dispone
rades för militärområdets försvar, hade — som försvarskommittén väl vetat
men icke antytt — ingalunda kunnat tillmätas i överkant. Bristen på till
räckligt artilleri odh pansarförband vid kustförsvaret eller under rörliga opera
tioner i Skåne samt bristen på tillräckliga lättrörliga och slagkraftiga fält
förband särskilt mot luftlandsättningar hade påtagligt framkommit. _ En
minskning av antalet fältförband samt dessas kvalitativa försvagande, vilket
föreslagits av försvarskommittén, måste äventyra I. militärområdets, enkan
nerligen Skånes, försvar.
I försvarskommitténs betänkande liksom i vissa särskilda yttranden hade
framkommit en viss sympati för att tillgodose lokalförsvarsförband och hem
värn på bekostnad av fältförbanden. »Tillgodoseendet» vore dock huvudsak
ligen av rent teoretisk art. Hemvärnet vore visserligen av stor betydelse,
men varje tal om hemvärnet såsom något som kunde »taga första stöten» eller
»avvärja luftlandsättningar» vore verklighetsfrämmande. Ett angrepp mot
Sverige kommo säkerligen att inledas med anfall av förstklassiga flygförband,
luftlandsättningstrupp av elitkaraktär med hypermodern vapenutrustning
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
80
samt, vid kustinvasion, av likaledes förstklassiga förband med grundlig ut
bildning och väl försedda med effektiva vapen. Mot dylika trupper vore ett
försvar baserat främst på hemvärn eller på lokalförsvarsförband av nuvarande
art dömt att snabbt bryta samman. För att säkerställa försvaret vore det
önskvärt med förbättrad vapenutrustning för lokalförsvarsförband och hem
värn samt nödvändigt, att dessa trupper under strid samverkade med talrika
lättrörliga och slagkraftiga fältförband. Det förefölle, som om man inom för-
svarskommittén icke insett lokalförsvarsförbandens begränsade användbarhet
och möjligheter. Det vore svårt att förstå, hur dessa förband skulle kunna
lösa större uppgifter än för närvarande utan att de klassades upp till samma
kvalitet som fältförbanden. Men detta påyrkades ingalunda av försvarskom-
mittén, som däremot föresloge, att lokalförsvarsförbandens kvalitet skulle för
sämras genom inställda efterutbildningsövningar. — Bristernas botande »i ett
skärpt läge» vore ett talesätt utan reell täckning. Sanningen vore, att svensk
statsledning icke kunde räkna med andra stridskrafter än dem, som vore möj
liga att organisera vid ett plötsligt krigsutbrott. Efter hand vidtagna reformer
vore den enda försvarliga vägen.
Militärbefälhavaren för II. militärområdet har påpekat, att mellersta Norr
land erbjöde den kortaste vägen mellan vår östra kust och Atlanten. Denna
landsdel kunde locka en stormakt att där vidtaga åtgärder till skydd mot en
eventuell fiendes möjliga dispositioner. Då kommunikationerna numera
kunde hastigt lamslås, kunde man icke beräkna att i tid kunna dit föra för
stärkningar. Inom detta område vore det därför av synnerlig vikt att i varje
fall icke minska våra försvarsmöjligheter.
Militärbefälhavaren för Yl. militärområdet bär framhållit, att försvarskom-
mittén icke i erforderlig grad beaktat de särskilda förhållandena inom detta
militärområde. Med hänsyn till sin storlek, sina långa landgränser och kust
sträcka samt särskilt genom sitt avskilda läge och därav följande långa och
känsliga förbindelser syntes det oundgängligen nödvändigt, att Yl. militär
området enligt fredsorganisationen så långt möjligt i försvarshänseende gjor
des »självförsörjande», d. v. s. att samtliga förband och helst även vapen
grenar, vilka vore nödvändiga för att kunna genomföra ett försvar under icke
alltför kort tidrymd —- även vid ett mera blixtartat krigsutbrott — vore re
presenterade inom militärområdet. Såsom en möjlighet att nedbringa försvars-
kostnadema har militärbefälhavaren 'framkastat tanken på en förenkling av
underhållsorganisationen. Denna skulle för våra förhållanden kunna tänkas
i större utsträckning än för närvarande basera sig på fasta förråd, betjänade
av äldre yrkeskunniga värnpliktiga.
Beträffande vissa av militärbefälhavarna för IV. och Yl. militärområdena
anförda synpunkter på frågan om en förenkling av viss materiel hänvisas till
avsnittet Armén: Krigsmaterielen.
C. Marinen.
F ör svar skommittén.
Flottan.
Försvarskommittén har vid övervägande av frågan om flottans framtida
omfattning och uppgifter icke kunnat undgå att fästa avseende vid att över
befälhavaren vid upprättandet av de båda lägre av de av kommittén begärda
organisationsalternativen — med hänsyn till att armé- och flygstridskrafterna
enligt hans mening vore mera mångsidigt användbara än marinstridskrafterna
samt på grund av arméstridskrafternas större uthållighet och flygstridskraf
ternas betydelse för luftförsvaret — lagt tyngdpunkten på armén och flyg
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
81
vapnet och följaktligen ansett sig böra i dessa båda alternativ föreslå en sär
skilt stark begränsning av flottan. För egen del liade försvarskommittén med
hänsyn till flottans betydelse icke blott för invasionsförsvaret utan jämväl
för neutralitetens bevarande och sjöfartens skyddande ansett sig böra föreslå
cn flottorganisation, som visserligen innebure cn väsentlig begränsning i för
hållande till vad som avsågs i 1942 års försvarsbeslut men som likväl i avse
värt högre grad än något av de ovannämnda lägre alternativen vore ägnat att
tillgodose de marina synpunkterna.
Med avseende å flottans sammansättning innebure överbefälhavarens för
slag vidare en inriktning mot lättare fartyg. Även försvarskommittén vore av
den uppfattningen, att man borde övergå till en flotta sammansatt av sådana
fartyg. I motsats till vad överbefälhavaren i de »tidlösa» alternativen haft
anledning göra hade kommittén emellertid haft att räkna med att vårt nuva
rande fartygsbestånd och särskilt de förefintliga större fartygsenhetema
under avsevärd tid framåt komme att sätta sin prägel på flottan.
Med nyss angiven riktpunkt räknade försvarskommittén för den närmaste
tioårsperioden med en ersättningsbyggnad av 2 jagare (jämte påbörjande av
ytterligare 2 jagare), 12 större torpedbåtar, 4 mindre torpedbåtar, 6 ubåtar samt
6 mindre minsvepare ävensom med en viss modernisering av lätta fartyg.
Ifrågasatt modernisering av Sverige-skeppen (jfr betänkandet s. 54) hade
kommittén däremot funnit sig icke kunna förorda.
Vid en ersättningsbyggnad av nämnda omfattning skulle linjeflottan år
1958 komma att omfatta 3 kryssare, 1 minfartyg, 10 jagare (2 under byggnad
varande jagare ej inräknade), 4 kustjagare (vilka dock just vid nämnda tid
punkt överskrida åldersstrecket), 12 större och 10 mindre torpedbåtar, 24
ubåtar samt 14 större och 6 mindre minsvepare. I reservflottan komme vid
nämnda tidpunkt att ingå 1 pansarskepp, 4 jagare, 2 kustjagare, 6 större min
svepare och vissa specialfartyg. Fartygsbeståndet medgåve vid berörda tid
uppsättande av operativa sjöstridskrafter omfattande 3 eskadrar och 2 ubåts-
flottiljer. Härtill komme mindre lokalstyrkor inom de strategiskt mest bety
delsefulla kustavsnitten. Till dessa lokalstyrkor borde nu befintliga pansar
skepp hänföras, så länge de kvarstode i flottan.
Kommittén har framhållit, att en stark nedgång i antalet lätta enheter
komme att inträffa under åren närmast efter år 1958. Skulle en flotta av den
ungefärliga storleksordning, som nyss angivits, bibehållas efter nämnda tid
punkt, komme med hänsyn till denna nedgång avsevärt ökade anslag för ny
byggnad av lätta fartyg att redan dessförinnan bli erforderliga.
Flottans nuvarande landorganisation avsågs i princip skola bibehållas,
dock med de inskränkningar, som möjliggjordes genom det successivt mins
kande fartygsbeståndet.
Kustartilleriet.
Försvarskommittén har såsom i annat sammanhang framhålles i avbidan
på slutförandet av vissa pågående utredningar räknat med att kustartilleriet
Ilihang till'riksdagens protokoll 191S. 1 snmt. Si 206.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 2(H>.
H---- 404 4S
82
alltjämt skall såsom ett särskilt vapenslag ingå i marinen. Kommittén har
doek föreslagit vissa förändringar i fråga om vapnets struktur och omfattning.
I fråga om kustartilleriets krigsorganisation har kommittén räknat med
vissa begränsningar, för vilka närmare redogjorts i hemlig del av betänkandet;
bland annat har det territoriella luftvärnet avsetts skola överföras till armén.
Konsekvenserna av nyss berörda förändringar bleve i fråga om fredsorga-
nisationen bland annat, dels att Hemsö kustartilleriförsvar skulle nedläggas
och Härnösands kustartilleridetachement indragas, dels ock att den luftvärns-
bataljon, som hittills funnits vid vart och ett av Vaxholms, Karlskrona och
Älvsborgs kustartilleriregementen, icke längre skulle vara organiserad. I sam
band härmed skulle behovet av fast anställd personal ej oväsentligt nedgå.
Därest ett kustartilleri av föreslagen omfattning skulle bibehållas efter tio
årsperiodens utgång, komme en avsevärd ökning av medelstilldelningen för
materielomsättning att efter denna tidpunkt bli erforderlig.
Vad angår innehållet i de vid kommittébetänkandet fogade särskilda
yttrandena må följande här anföras.
Ledamöterna Bjelle och Wallenberg ha framhållit, att erfarenheterna från
det senaste kriget klart påvisade flottans betydelse vid neutralitetsvakt och
såsom fredsbevarande faktor. I händelse av krig kunde en invasion över havet
direkt träffa särskilt känsliga delar av vårt land, varav framginge vikten av ett
effektivt djupförsvar med sjö- och flygstridskrafter. Med hänsyn till det an
förda och till vårt lands beroende av kusttrafik och sjöförbindelser i övrigt
vore den nedvärdering av flottan, som kommitténs förslag innebure, icke för
svarlig.
Konteramiral Ericson har framhållit, att försvarskommittén vid över
vägande av frågan, hur flottan lämpligen borde vara sammansatt, hade tagit
intryck av att överbefälhavaren vid utarbetande av de båda lägre av kommit
tén begärda kostnadsalternativen ansett sig böra föreslå en särskilt stärk
begränsning av flottan. Med hänsyn härtill har Ericson i sitt yttrande ingå
ende granskat de motiv, som anförts för flottans nedskärning i de lägre alter
nativen (betänkandet del II s. 75—85) och kommit till slutsatsen, att motiven
icke vore bärande. Varken krigs- och beredskapserfarenheterna eller våra mili
tärgeografiska förhållanden gåve sålunda något underlag för en nedvärdering
av marinens betydelse i det svenska försvaret.
Den grundläggande principen för ett svenskt försvar hade av överbefäl
havaren angivits vara att genom segt motstånd vinna den tid, som erfordrades
för att hjälp utifrån skulle hinna anlända. Genomförandet av denna princip
krävde enligt Ericson ett allsidigt sammansatt riksförsvar, präglat av rörlighet
och i stånd att upptaga motståndet i ett tidigt skede. Sjö- och flygstridskraf
terna kunde fördröja överförandet av lantkriget till svensk mark, vilket skulle
medföra tidsförlust för motståndaren samt den första och viktigaste tids
vinsten för oss. Om fienden lyckades upprätta ett brohuvud, försvårade sjö-
och flygstridskrafterna underhållet och förstärkningars överförande, vilket
gåve våra lantstridskrafter ökade möjligheter att lösa sina uppgifter. Här
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
83
igenom kunde det samlade försvaret- tå större uthållighet. Slutligen skyddade
sjö- och flygstridskrafterna överförandet av den hjälp utifrån, som utgjorde
en av förutsättningarna för fullföljandet av den grundläggande försvars-
principen.
För att lösa sin del av uppgifterna måste marinen medelst sjöstridskrafter
i samverkan med flygstridskrafter, kustartilleri och mineringar bygga upp ett
segt djupförsvar gentemot kustinvasion. Detta försvar måste vara så beskaffat,
att det alltefter lägets växlingar snabbt kunde omgrupperas i väntade anfalls-
riktningar.
Upprätthållandet av sjöförbindelserna till utlandet krävde tillgång på
eskortstyrkor i stånd att skydda sjöfarten åtminstone inom våra egna kust
farvatten och närmast utanför dessa belägna havsområden. I dessa styrkor
ingående fartyg borde bestyckas samt i övrigt utrustas så, att de kunde effek
tivt bekämpa främst flygstridskrafter och ubåtar samt utföra minsvepning.
För skyddet av den betydelsefulla kustsjöfarten fordrades sjöstridskrafter,
vilka till väsentlig del kunde vara av lokal karaktär, jämte kustartilleri, mine
ringar samt flygstridskrafter. För att lösa sistnämnda uppgift jämte minsvep
ning, ubåtsjakt, bevakning, sjöfartskontroll m. m. fordrades ett betydande
antal lätta fartyg med lämplig utrustning, främst jagare och minsvepare.
Sjöstridskrafterna måste vidare vara i stånd att utföra vissa offensiva ope
rationer såsom motanfall mot fientliga raidstyrkor, anfall mot fiendens under-
hållstransporter och sjöfart samt utläggning av mineringar.
De operativa sjöstridskrafterna måste vid lösandet av dessa uppgifter till
mätas den ojämförligt största betydelsen. Anledningen härtill vore deras i
förhållande till lokalstyrkorna mera mångsidiga användbarhet, större rörlighet
och slagkraft samt större uthållighet. Detta bestyrktes av såväl krigs- som
beredskapserfarenheter, tillämpningsövningar och krigsspel, vilka samfällt
visade, att ett effektivt försvar till sjöss över huvud taget ej kunde organiseras
utan operativa krafter. Till sjöstridskrafternas förfogande måste stå ett
system av väl belägna och starkt försvarade basområden.
Med hänsyn till här sammanfattade synpunkter vore det enligt Ericsons
åsikt oriktigt att på sätt som kommittén föreslagit reducera flottans anslag
till ersättningsbyggnader. Läget kunde enklast klargöras av följande jäm
förelser. För att vidmakthålla 1942 års flotta skulle på längre sikt ha erfordrats
ett årligt ersättningsbyggnadsanslag av omkring 60 miljoner kronor. För
svarsbeslutet samma år innebar ett anslag på 36 miljoner kronor, vilket belopp
omräknat till 1947 års priser motsvarade cirka 44 miljoner kronor. Om vår
nuvarande flotta — men utan pansarskepp och kryssare — skulle kunna hållas
vid makt, fordrades cirka 40 miljoner kronor. Om vi efter 1958 skulle kunna
hålla den lätta flotta — pansarskepp och kryssare fortfarande oberäk
nade — som av kommittén redovisats för 1958, fordrades från och med nu
cirka 35 miljoner kronor per år. Kommittén hade beräknat i medeltal 18,9
miljoner kronor.
För de konsekvenser, vartill ett genomförande av kommitténs förslag skulle
Kungl. May.ts proposition nr 206.
84
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
leda beträffande flottans fartygsmateriel, ävensom Ericsons härav betingade
förslag redogöres under avsnittet om flottans ersättningsbyggnad.
Remissyttranden.
Överbefälhavaren har framhållit, att de inom kostnadsramen för marinen
upptagna anslagen för materielanskaffning vore otillräckliga och icke kunde
hindra ett fortskridande förfall, om icke särskilda anslag beviljades efter
hand. Omkring tidpunkten för tioårsperiodens slut uppkomme mycket stora
medelsbehov genom att bland annat många lätta fartyg fölle för ålders-
strecket.
Marinledningen har helt anslutit sig till förutnämnda särskilda yttranden.
Marinledningen ville särskilt understryka kommitténs uttalande att sjöför
svarets effekt främst vore beroende av flottans fartygsbestånd. Då försvaret
till sjöss ej läte sig improvisera, vore det av särskild vikt att flottans styrka
upprätthölles genom en lugn, jämn och målmedveten — samt därigenom ock
så ekonomisk —• ersättningsbyggnad.
Enär viss oklarhet syntes råda om vad som menades med en lätt flotta,
ville marinledningen framhålla, att därmed icke avsåges en flotta av enbart
små fartyg utan en flotta, bestående av lätta kryssare, jagare, torpedbåtar,
ubåtar, minsvepare m. fl. fartyg för speciella ändamål. Sjökrigstaktikens och
teknikens nuvarande ståndpunkt innebure, att kärnan i en lätt flottas opera-
tionsgrupper måste utgöras av kryssare, om övriga lätta fartyg inom gruppen
skulle kunna förväntas bli i stånd att effektivt utnyttja sina vapen. Den fram
tida utvecklingen kunde måhända leda till att fartyg av annan typ borde efter
följa kryssarna som kärna i operationsgrupperna.
Chefen för kustflottan har framhållit, att ett genomförande av kommitténs
förslag skulle medföra en mycket avsevärd nedgång i linjeflottans stridsvärde
i förhållande till vad som avsetts i 1942 års försvarsplan. Bland annat bortfölle
hela den då avsedda stödstyrkan utan att ersättas med andra stridsmedel.
Det hade varit naturligt, att såsom ersättning för stödstyrkans skepp och kust
jagare åtminstone en lätt eskader eller två jagardivisioner och två divisioner
torpedbåtar tillkommit.
Särskilt allvarligt bleve förhållandet omkring tidpunkten för tioårsperio
dens utgång. De operativa stridskrafter, som skulle kunna uppsättas vid tiden
närmast efter periodens utgång, vore icke på långt när tillräckliga för att mot
svara ens de krav, som under beredskapsåren ställdes på kustflottan.
Chefen för kustflottan ville sålunda ansluta sig till och understryka de av
konteramiral Ericson framförda kraven på ökad ersättningsbyggnad.
Militärbefälhavaren för 1. militärområdet har granskat sjöstridskraftemas
möjligheter att medverka vid försvaret av militärområdet och mot bakgrund
härav funnit det synnerligen beklagligt, att försvarskommittén icke kunnat
förorda ett bättre tillgodoseende av behovet av lätta sjöstridskrafter.
Militärbefälhavaren för VII. militärområdet, tillika chef för Gotlands
marindistrikt, har ansett, att kommittéförslaget uppenbarligen innebure, att
ersättningsbyggnad av flottans lätta fartyg försummades. Detta kunde, ur de
85
synpunkter militärbefälhavaren liade att företräda, icke godtagas med hänsyn
till sjöförbindelsernas utomordentliga betydelse för Gotlands försvar samt
behovet av lätta sjöstridskrafter för uppgifter i samband med öns försvar.
Kommerskollegium, som berett bland andra Sveriges redareförening till
fälle inkomma med yttrande, har till allvarligt beaktande anbefallt vad för
eningen anfört i fråga om flottan ävensom vad kommittéledamöterna Bjelle
och Wallenberg i sitt särskilda yttrande föreslagit i syfte att ernå ett bättre
tillgodoseende av marinens behov bland annat av ersättningsbyggnader, så
att dess styrka och standard kunde vidmakthållas på en betryggande nivå
även på längre sikt. Sveriges redareförening har framhållit, att förekomsten av
en relativt slagkraftig svensk flotta i stor utsträckning bidragit till att hålla
vårt land utanför det nu avslutade kriget, ett förhållande som hade vitsordats
av ansvariga myndigheter. Flottans neutralitetsvakt hade lyckats vinna re
spekt för svensk neutralitetsvilja och hade genom eskortering, minsvepning
m. m. berett handelssjöfarten ett betydelsefullt skydd. Under beredskapen
hade brist på fartj^g och personal medfört, att framställningar om ökat sjöfarts-
skydd måst avvisas. Man finge icke riskera att ånyo bli ställd i samma läge.
Skulle fredliga förhållanden icke kunna vidmakthållas, krävde landets väl,
att sjöfärtsvägarna i görligaste mån hölles öppna, vilket kunde ske endast
genom en tillräckligt stark flotta. Det syntes även väsentligt, att invasions-
företag över havet om möjligt stoppades eller i vart fall försvårades på ett
så tidigt stadium som möjligt, därvid endast insättande av sjö- och flyg-
stridskrafter kunde ifrågakomma. Det vore sålunda ett oavvisligt krav, att
örlogsflottan icke beskures på sådant sätt som skulle bli fallet, om kommit
téns förslag genomfördes.
För att kunna föra en neutralitetspolitik fordrades enligt föreningens me
ning icke endast, att flottan vidmakthölles på en tillfredsställande nivå utan
även att viktiga kustavsnitt skyddades av fasta och rörliga kustartilleribat
terier. Det syntes härvid av betydande vikt, att icke norrlandskusten med dess
för landet viktiga sjöfart och de därstädes belägna vitala industrierna blott
lädes på försvarsanstalter.
Länsstyrelsen i Gotlands län bär med stöd av erfarenheterna från bered-
skapstiden understrukit vikten av att flottans slagkraft så långt möjligt är
bibehölles. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit bety
delsen av det skydd både för neutraliteten och för handelssjöfarten, som en
av talrika lättare sjöstridskrafter bestående flotta under beredskapsåren visat
sig utgöra.
Föreningen Sveriges Flotta har i fråga om marinens ställning inom riksför-
svaret hänvisat till konteramiral Ericsons särskilda yttrande, vars grund
tankar föreningen helt delade.
De krav, som måste ställas på marinen inom riksförsvaret, vore att skydda
sjöförbindelserna samt att utgöra det primära hindret för invasion sjöledes.
Föreningen ville särskilt understryka den svenska sjöhandelns alltmer
stegrade omfattning och betydelse, som medförde, att förbindelserna över
havet blivit livsbetingelser för nationen. Även kusttrafikens betydelse i krig
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
86
hade ökat, vilket framginge av krigs- och beredskapserfarenheter från senaste
krig. Försvarskommittén hade vid sitt tillgodoseende av flottans behov icke
alls tagit hänsyn vare sig till kraven på skydd för kusttrafiken eller förbin
delserna med vänskapligt sinnade makter.
Det vore av största vikt, att hänsyn toges till den ringa utbyggnadsmöjlig
heten av flottan efter ett krigsutbrott, som medförde att flottans fredsstyrka i
praktiken också bleve dess krigsstyrka.
Svenska flottans reservofficersförbund har understrukit flottans betydelse
såsom fredsbevarande faktor och för neutralitetsskydd, samt särskilt fram
hållit vikten av att sjövägarna längs våra kuster hållas öppna såväl vid krig
som under neutralitet. Lika viktigt vore att förhindra en fiende att fritt dispo
nera sjövägarna mot vårt land, vare sig det gällde invasionsföretag eller under-
hållstransporter. Som stöd för sin uppfattning har förbundet åberopat krigs -
och beredskapserfarenheter från det senaste kriget. Enligt förbundets mening
hade försvarskommittén icke tillgodosett de behov av sjöstridskrafter, som
betingades av vårt lands maritima läge.
I ett flertal särskilda yttranden och remissyttranden ha erinringar gjorts
mot den föreslagna indragningen av Hemsö kustartilleriförsvar och Härnösands
kustartilleridetachement samt överföringen av visst luftvärn till armén. Dessa
frågor behandlas närmare under avsnittet om marinens krigs- och fredsorga-
nisation.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
D. Flygvapnet.
Enligt 1942 och 1944 års riksdagsbeslut skulle flygvapnet bestå av bland
annat 17 flygflottiljer, varav 7 dagjakt-och 6 bombflottiljer, 1 torpedflottilj (till
lika bombflottilj) samt 3 spaningsflottiljer. Då erfarenheterna från det senaste
kriget och utvecklingstendenserna på luftkrigföringens område efter krigets
avslutande visat angelägenheten av att förstärka jaktflyget, har 1947 års riks
dag beslutat omvandla 2 bombflottiljer (F 4 och F 12) samt fjärrspaningsflot-
tiljen (F 11) till dagjaktflottiljer. Beslutet har redan genomförts beträffande
bombflottiljerna, under det att fjärrspaningsflottiljens omvandling beräknas
komma till stånd under de närmaste åren. Minskningen av bomb- och spa-
ningsflygets styrka innebar icke, att de uppgifter, som åvilade dessa flygslag,
skulle ha blivit mindre omfattande utan var en följd av nödvändigheten att för
stärka jaktflyget inom den befintliga organisationsramen.
Försvarskommittén.
Försvarskommittén har räknat med att den redan beslutade förskjutningen
från bomb- (i fortsättningen benämnda attack-) och spaningsförband till jakt
förband skall fullföljas. Med hänsyn till de ökade verkningsmöjligheter för
bombflyget även under mörker, som blivit en följd av den tekniska utveck
lingen, vore det även angeläget att tillföra krigsmakten nattjaktförband.
Då försvarskommittén funnit sig nödsakad föreslå lägre årskostnader för
flygvapnet än vad man räknat med i 1942 års reviderade försvarsbeslut, bleve
det nödvändigt att draga in två flygflottiljer, varjämte förstärkningen av jakt
87
flyget med nattjaktförband kunde ske endast genom att att omvandla en för
andra uppgifter avsedd flottilj. Då en försvagning av dagjaktflyget ej borde
komma i fråga, bleve det nödvändigt att vidtaga dessa organisationsförändringar
på bekostnad av attack och spaningsflyget. Med hänsyn till vad som anförts
borde en attaekflottilj (Fl) omvandlas till nattjaktflottilj samt en attack-
flottilj (F 6, Karlsborg) och en spaningsflottilj (F 2, Hägernäs) indragas. Flyg
baskåren (F 21) borde samtidigt tillföras en spaningsdivision. Efter dessa för
ändringar konnne flygvapnet att innesluta 15 flygflottiljer, varav 10 dagjakt
flottiljer, 1 nattjaktflottilj, 3 attackflottiljer och 1 spaningsflottilj, vartill skulle
komma nyssnämnda spaningsdivision.
F 2 borde indragas från och med budgetåret 1949/50 och F 6 från och med
1955/56, d. v. s. vid den tidpunkt, då denna flottiljs flygmateriel nästa gång
behövde förnyas. Orsakerna till valet av F 2 och F 6 vid indragning av en
spanings- och en attackflottilj framgå av redogörelsen å s. 57 och 58 i betän
kandet.
Beträffande flygvapnets krigsorganisation innebure försvarskommitténs för
slag i förhållande till den genom 1947 års riksdagsbeslut modifierade organi
sationen, att attackflygets styrka skulle skäras ned med 42 %, vilket i jäm
förelse med den tidigare gällande organisationen innebure en total minskning
med 59 %, att spaningsflygets styrka skulle skäras ned med 15 %, vilket i jäm
förelse med förutvarande organisation innebure en total minskning med 43 %,
samt att jaktflyget genom tillkomsten av en nattjaktflottilj ökades med 10 %.
I jämförelse med förut gällande organisation skulle jaktflyget ökas med 59 %.
I särskilda yttranden till försvarskommitténs betänkande ha vissa av
kommitténs ledamöter och sakkunniga gjort uttalanden beträffande behovet
av flygförband.
X vad rör behovet av flygstridskrafter i allmänhet har kommitté
ledamoten Hagberg framhållit, att- ett folk i vapen, som ville försvara sig,
vore en viktigare garant för den nationella oavhängigheten än ett tusental
flygande yrkesmän. En ytterligare omprövning av flygvapnets organisation
och principerna för dess verksamhet borde därför ske. En utredning hade
visat, att man vid uppsättning av en ny flottilj kunde ernå väsentliga bespa
ringar genom att fördela denna på äldre flottiljer och därvid förstärka befint
liga divisioner. En sådan förstärkning av äldre flottiljer i krig borde kunna
begränsa fredskostnaderna.
I fråga om behovet av jaktflyg har anförts följande.
Kommittéledamoten von Heland har framhållit, att man med den utveck
ling bombflyget undergått under och efter det senaste kriget hade anledning
räkna med att luftkrigföringen mot mobiliseringsorter, kommunikationer och
bostadscentra m. m. komme att bli ännu verksammare vid ett nytt krig. Vi
måste därför med jaktflyg kunna bjuda sådant motstånd i luften, att svenska
stridskrafter kunde mobilisera och uppmarschera samt att andrum erhölles
för att evakuera våra mest sårbara städer och för att omställa vårt samhälls
liv från freds till krigsfot. Kunde vi ej bjuda detta motstånd i luften vid ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
överraskande anfall kunde man ifrågasätta värdet av ett svenskt försvar, upp
byggt för annan verksamhet än partisankrigföring. Även om vi fått tid på oss
att mobilisera och gruppera våra stridskrafter, bleve deras möjligheter att
verka oerhört reducerade, om svenskt jaktflyg ej kunde bjuda tillräckligt mot
stånd i luften.
Överste Bonde har framhållit, att enligt försvarskommitténs förslag om
vandlingen av attackflottiljen F 1 till nattjaktflottilj ej skulle ske förrän i
samband med ordinarie materielförnyelse vid detta förband under budgetåret
1953/54. Vårt land komme på detta sätt att sakna nattjaktförsvar under ytter
ligare drygt sju år, vilket vore en så allvarlig brist, att en snabbare omorgani
sation av F 1 borde övervägas.
Konteramiral Ericson har framhållit, hurusom krigserfarenheterna under
strukit jaktflygets betydelse. För att kunna utnyttja övriga försvarsgrenar vore
det nödvändigt att begränsa motståndarens flyginsatser mot dessa.
Överste Silfverberg har uttalat, att ett effektivt och i förhållande till för
svarsorganisationen i övrigt rätt avpassat luftförsvar numera utgjorde grund
valen för en nations möjligheter att föra krig. Vid avvägningen mellan luft
försvaret och övriga stridskrafter borde försvarskommittén ha dragit ut kon
sekvenserna av denna hos de f. d. krigförande allmänt erkända uppfattning.
Det föreslagna dagjaktflyget vore ej tillräckligt för att skydda hela landet —
stora delar måste lämnas helt oskyddade — och den föreslagna enda nattjakt
flottiljen kunde blott skydda ett mycket begränsat område. Med vetskap om
detta och om de påfrestningar för hemorten och den begränsning av övriga
stridskrafters verkningsmöjligheter, som detta måste medföra i krig, borde
en mera radikal förstärkning av jaktflyget ha eftersträvats. Vårt land skulle
därjämte enligt förslaget under ytterligare sju år helt sakna jaktskydd under
dygnets mörka del. Bland de förändringar, som i första hand borde vidtagas
i det av försvarskommitténs majoritet framlagda förslaget, vore att uppsätta
nattjaktflottiljen såsom en ny flottilj utanför den nuvarande flygvapenorgani
sationens ram.
Beträffande behovet av attackflyg har framhållits följande.
Försvarskommitténs ordförande har funnit det med hänsyn till luftkrig
föringens alltmera ökade betydelse betänkligt att för närvarande besluta om
indragning av en attackflottilj. Definitiv ställning till denna fråga syntes icke
böra tagas förrän framemot den tidpunkt, då spörsmålet om förnyelse av
flottiljens flygmateriel aktualiserades.
Kommittéledamoten Bjelle har med hänsyn till krigserfarenheterna och det
osäkra utrikespolitiska läget icke funnit tillrådligt att beskära attackflyget på
sätt försvarskommittén föreslagit och har därför anslutit sig till de synpunkter
på bibehållande av F 6, som överste Silfverberg framlagt i sitt särskilda
yttrande.
Ledamoten Ewerlöf har motsatt sig den föreslagna indragningen av attack-
flottiljen F G.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
89
Ledamoten von Heland bar framhållit attackflygets stora rörlighet, slag
kraft och mångsidighet. Det kunde inom loppet av några timmar och oberoende
av de sårbara kommunikationerna slagkraftigt ingripa mot en anfallande, oav
sett om han komme sjövägen eller över landgränserna eller om han landsattes
från luften inuti landet. Denna förmåga hos attackflyget måste tillmätas spe
ciell betydelse med hänsyn till de svårigheter, som på grund av förstörda
kommunikationer kunde uppställa sig, då det gällde att i vårt vidsträckta land
koncentrera andra stridskrafter än flyg till hotade punkter. Man finge vid be
dömande av värdet av ett svenskt attackflyg ej glömma bort, att en angripares
lant- och sjöstridskrafter, som ej hotades av ett tillräckligt slagkraftigt attack-
flyg, kunde uppträda praktiskt taget utan hänsyn till faran från luften. Ris
kerna för att våra stridskrafter, som ständigt måste anpassa sitt uppträdande
efter lufthotet, under sådana förhållanden skulle snabbt utmanövreras, vore
betydande. Hänsyn borde vidare tagas till att Gotland vid sidan av sitt
lokala försvar bäst vore hjälpt av ett starkt attackflyg. Med hänsyn till det
sagda borde attackflottiljen F 6 bibehållas.
Överste Bonde har framhållit, att försvarskommitténs förslag innebure, att
attackflyget skulle reduceras med 42 % i jämförelse med nuvarande organisa
tion. Den till indragning föreslagna attackflottiljen (F 6) borde bibehållas.
Önskvärt vore även att bibehålla attackflottiljen F 1, som föreslagits bli om
vandlad till nattjaktflottilj. För nattjaktflottiljen skulle i så fall erfordras
nytt etablissement med flygfält o. s. v. Med hänsyn till dagens ekonomiska
läge ställdes ej något yrkande härpå.
Överste Silfverberg har anfört, att försvarskommittén visserligen fastslagit
snabbhetens och rörlighetens betydelse i det moderna invasionsförsvaret men
att den hade underlåtit att draga ut konsekvenserna härav i fråga om attack-
flyget. Man hade trots krigserfarenheternas tydliga språk icke insett detta
stridsmedels stora möjligheter att snabbt och med kraft ingripa mot fientliga
invasionsföretag över havet samt mot brohuvuden, som en angripare sökte
skapa efter luft- eller kustinvasion. Attackflyget vore vårt enda operativa
stridsmedel, som hade tillräcklig räckvidd för att i huvudsak oberoende av
utgångsgruppering snabbt ingripa mot varje del av vårt land. Om det hot,
som svenskt attackflyg kunde utöva mot en angripares stridskrafter till lands
och sjöss, ej vore tillräckligt starkt, kunde dessa uppträda på samma sätt som
före flygets tillkomst. Om våra stridskrafters rörelsefrihet samtidigt begrän
sades av det fientliga attackflyget, bleve riskerna för att dessa skulle ut
manövreras större än vad styrkeförhållandena i övrigt behövde ge anledning
till. Attackflyget utgjorde vidare det enda vapen, som kunde insättas mot
styr- och utskjutningsstationer för fjärrvapen. Kommittémajoritetens förslag
att beskära attackflyget med två flottiljer — varav en skulle omvandlas till
natt jaktflottilj — vore en för försvaret i dess helhet olycklig lösning. Natt-
jaktflottiljen borde därför ej tillkomma på bekostnad av attackflottiljen F 1
utan såsom en ny flottilj och den föreslagna indragningen av F G borde ej
ifrågakomma.
Kungl. May.ts proposition nr 206.
90
Beträffande behovet av spaningsflyg har framhållits följande.
Ledamöterna Bjelle och Wallenberg ha framhållit, att betydelsen av en
effektiv flygspaning icke syntes ha tillfullo beaktats. För ett vidsträckt land
med begränsade militära resurser vore det av särskild vikt att kunna bedriva
flygspaning i sådan utsträckning, att stridskrafterna kunde insättas vid rätt
tid på rätt plats. Den föreslagna indragningen av spaningsflottiljen F 2 borde
åtminstone i någon mån kompenseras genom att en fjärde spaningsdivision
uppsattes vid Fil.
Ledamoten Ewerlöf har funnit minskningen av det redan förut svaga spa-
ningsflyget ytterst betänklig med hänsyn till det angelägna behovet av en
effektiv underrättelsetjänst. En spaningsdivision borde därför tillkomma
vid F 11.
Ledamoten von Heland har anfört, att utvecklingen av stridsmedlen under
och efter det senaste kriget i hög grad ökat möjligheterna till överraskning i
kx-igföringen. Man måste därför räkna med att ett överfall —- främst för en
liten stat — kunde komma mycket övei’raskande. För att minska dessa risker
och på så sätt ge våra stridski-after andrum för motåtgärder vore det nödvän
digt med ett tillfredsställande spaningsflyg. Detta flyg hade betydelsefulla
uppgifter även under de fortsatta operationerna, då det borde kunna lämna
stridskrafterna erfoi’derligt underlag för deras dispositionei*. Med hänsyn till
det sagda syntes det olyckligt, att försvarskommittén sett sig nödsakad föreslå
indi’agning av spaningsflottiljen F 2.
Överste Bonde har framhållit, att den till indragning föreslagna marinspa-
ningsflottiljen (F 2) boi'de ersättas med en spaningsdivision utöver vad för
svarskommittén föreslagit.
Konteramiral Ericson har uttalat, att de allvarligaste betänkligheter måste
resas mot den reduktion av spaningsflyget, som redan beslutats och som av
föi-svarskommittén föreslagits skola di’ivas än längre. Krigserfarenheterna, be
styrkta av tillgängliga uppgifter från utlandet om flygstridskrafternas organisa
tion efter kriget, belyste spaningsflygets betydelse för de övriga försvarsgre
narna. För den underlägsne vore det av särskild vikt att ha tillgång till effektiv
spaning, som medgåve, att de fåtaliga stridskrafterna kunde utnyttjas på mest
ändamålsenliga sätt. Ett eftersättande av spanings tjänsten tedde sig särskilt
allvarligt med hänsyn till att en av de första och mest angelägna beredskaps-
åtgärdema i ett skärpt läge vore att igångsätta flygspaningen. Det syntes ur
angivna synpunkter mindre välbetänkt att starkt reducera vårt redan nu otill
räckliga spaningsflyg.
Överste Silfverberg har framhållit, att den kraftiga beskärningen av spa
ningsflyget medföi’de betydande risker för att överbefälhavaren icke skulle
eidiålla det spaningsunderlag, som vore nödvändigt för att våra i förhållande
till landets ytinnehåll fåtaliga stridskrafter skulle kunna disponeras med förut
seende. Härtill komme, att lant- och sjöstridskrafternas behov av flygspaning
syntes kunna tillgodoses endast i mycket ringa omfattning. För att motverka
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
91
den föreslagna indragningen av marinspaningsflottiljen (1 2) borde därför till
komma en fjärde division vid den kvarvarande spaningsflottiljen, avsedd bland
annat för samverkan med de operationsgrupper, som enligt försvarskommitténs
förslag skulle ingå i sjöstridskrafterna. Av kostnads- och utrymmesskäl borde
härvid spaningsflottiljen F 11, som genom beslut av 1947 års riksdag avsåges
skola omvandlas till jaktflottilj, behållas som spaningsflottilj och spanings
flottiljen F 3 i stället omvandlas till jaktflottilj.
Remissyttranden.
Beträffande behovet av flygstridskrafter i allmänhet ha remissm}n-
digheterna anfört i huvudsak följande.
Chefen för flygvapnet har — med stöd av vad han anfört angående krigs
erfarenheter och utvecklingstendenser — framhållit, att flygvapnet inom den
valda kostnadsramen icke tillgodosetts i den utsträckning, som motsvarade
dess grundläggande betydelse. Det borde uppmärksammas, att 1942 års orga
nisation vore grundad på utredningar gjorda 1941 och på erfarenheter från
de två första krigsåren. Därpå följande fyra krigsår jämte utvecklingsten
denserna efter krigets slut hade givit en klarare bild av flygvapnets betydelse
inom försvarsorganisationen. Av försvarskommittén föreslagen reducering av
flygvapenorganisationen innebure en utveckling i motsatt riktning mot den
mest sannolika och skulle på lång sikt försvåra en förbättring av flygvapnet.
Förslaget stode även i bjärt kontrast mot målsättningen för krigsmakten. Det
vore nödvändigt att ingående undersöka, på vad sätt ett bättre flygvapen och
därmed en högre effekt ur försvaret i dess helhet kunde erhållas. I anslutning
härtill har chefen för flygvapnet föreslagit en utökning av flygvapnet. Vid en
sådan undersökning som nyss sagts borde även prövas de riktlinjer, som an
tytts av kommittéledamöterna Elon Andersson och Sven Andersson i deras
särskilda yttrande; dessa hade i högre grad än kommittémajoriteten beaktat
luftkrigföringens inflytande på operationerna.
Flygförvaltningen har uttalat, att den konservativa uppfattning kommitté
förslaget vittnade om måste lämna plats för en bättre förståelse för erfaren
heterna från det senaste kriget och därmed också för luftförsvarets betydelse.
Fn omprövning komine enligt flygförvaltningens mening att medföra krav
på förstärkning av motmedlen mot luftkrigföringen. Försvarskommitténs för
slag att besluta indragning av två flygflottiljer vore anmärkningsvärt.
Överbefälhavaren har anfört, att försvarskommitténs förslag att minska
flygvapnets omfattning icke stode i överensstämmelse med vare sig det mili
tärpolitiska lägets eller den tekniska utvecklingens krav. Chefen för flyg
vapnet hade i sitt yttrande över försvarskommitténs betänkande framlagt ett
helt nytt förslag till utbyggnad av flygvapnet. Med hänsyn till att konse
kvenserna av detta förslag för försvaret i dess helhet givetvis ej kurmat fram
läggas av chefen för flygvapnet och då tid ej stått till överbefälhavarens för
fogande för att ingående granska dess innebörd, kunde ställning därtill icke
tagas redan nu. Under tidigare överväganden hade betydelsen av ett starkt
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
92
flygväpcn aldrig satts i fråga. När det gällt att ordna ett svenskt försvar
inom snävt begränsade kostnadsramar, hade också, sedan behoven av strids
krafter ur olika försvarsgrenar noggrant vägts mot varandra, flygvapnet an
setts böra tillgodoses i relativt högre utsträckning än i gällande försvars-
ordning. Mot själva bakgrunden till förslaget — att utvecklingen på det mili
tärtekniska området ginge mot allt mer ökad användning av luftstridsmedel
och att allt svårare problem uppställde sig beträffande skyddet av befolkning,
kommunikationer o. s. v. — vore intet att erinra. Chefens för flygvapnet
förslag till utbyggnad av flygvapnet avsåges bli prövat vid en särskild under
sökning inom högkvarteret.
Chefen för armén har framhållit, att flygvapnets krigsorganisation i vissa
avseenden begränsats mot krigserfarenheter och utvecklingstendenser.
Mar inledningen har i huvudsak kunnat biträda de i konteramiral Ericsons
och överste Silfverbergs särskilda yttranden framlagda synpunkterna på be
hovet av flygförband.
Militärbefälhavaren för 1. militärområdet har framhållit, att man städse
måste hålla för ögonen, att ett angrepp mot Sverige säkerligen konrme att
inledas med anfall av förstklassiga flygförband samt luftlandsättningstrupp
av elitkaraktär. Erfarenheterna från övningar liksom utförda studier gåve
vid handen, att starka flygstridskrafter vore nödvändiga för försvaret av
I. militärområdet. Att begränsa flygvapnets krigsorganisation så som försvars-
kommittén föreslagit vittnade ej om riktig blick för de närmaste krigstekniska
utvecklingstendenserna.
Kommerskollegium har anfört, att det för att tillgodose behovet av till
räckligt fl}-g för att jämte flottan skydda handelssjöfarten vore av största
vikt att hålla flygvapnet vid tillfredsställande styrka. Försvarskommitténs
förslag i fråga om flygvapnet måste därför inge allvarliga betänkligheter.
Länsstyrelsen i Uppsala län har funnit de föreslagna reduceringarna av
flygvapnet betänkliga. Riskerna för civila skyddsföremål och påfrestningen
på civilförsvaret skulle härigenom komma att öka.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län liar framhållit, att flygvapnets
betydelse syntes alltför stor för att icke närmare utredning borde göras an
gående möjligheten att genom besparingar på andra områden undgå den av
försvarskommittén föreslagna minskningen av flygförbandens antal i för
hållande till nuvarande organisation.
Beträffande behovet av jaktflyg ha remissmyndigheterna anfört föl
jande.
Chefen för flygvapnet har framhållit, att antalet jaktförband vore otill
räckligt för att i alla viktiga delar av landet möta luftinvasion eller luftanfall
mot hemort, försörjning, kommunikationer och baser. Vissa delar, som vore
' ärdefulla för produktionen och transportväsendet samt såsom basområden
för stridskrafterna, måste lämnas oförsvarade. Detta måste ovillkorligen åter
verka ogynnsamt både på motståndskraften i allmänhet och på stridskrafternas
operationer.
Kung!. Maj-.ts proposition nr 206.
93
Enligt målsättningen för krigsmakten skulle stridskrafterna föra ett segt
försvar. En förutsättning härför vore emellertid, att det jaktflyg, som tryg
gade övriga flygstridskrafter ävensom lant- och sjöstridskrafterna, ägde till
räcklig uthållighet. Då en angripare sannolikt komme att använda avsevärd
kraft för att sätta vårt jaktflyg ur spel, komme förluster att inträffa inom
kort. Det vore av yttersta vikt för det samlade försvaret, att flygvapnet vore
i stånd att bära dessa förluster under ansenlig tid. Endast om jaktflygets
uthållighet bleve bättre tillgodosedd än vad som vore fallet i försvarskommit-
téns förslag, vore detta möjligt. Uthålligheten kunde förbättras antingen
genom att öka antalet förband eller också genom att förstärka de olika flottil
jerna. En undersökning hade nämligen visat, att det vore organisatoriskt
möjligt att öka antalet operativa grupper i flygflottiljernas divisioner från
två till tre, vilket — om reservflygplanen ökades i proportion härtill — skulle
innebära en ökning av flygplanbeståndet med 50 %. Flottiljernas fast an
ställda personal skulle dock ökas endast med 14 %. Förutom härmed förenade
materiel- och personalkostnader krävde en sådan åtgärd vissa engångskost
nader för att utöka hangarutrymmen och vidtaga vissa skyddsåtgärder vid
krigsbaserna. Angiven förstärkning av flottiljerna syntes — frånsett relativt
större utbyte av flottiljernas nuvarande organisationskostnader — komma
att medföra omkring 50 % större uthållighet hos flygvapnet och därmed san
nolikt även hos försvaret i dess helhet.
Med utgångspunkt från det anförda beräknades minimibehovet av jaktflyg
för att nödtorftigt täcka landets viktigaste delar under dager till 13 förstärkta
dagjaktflottiljer — motsvarande cirka 20 flottiljer av nuvarande storlek —
samt för att täcka de mest betydelsefulla delarna under mörker och dåligt
väder till 3 nattjaktflottiljer. Kostnaderna för denna förstärkning av jakt
flyget framgå av nästföljande avsnitt angående kostnaderna. Ett förslag av
denna ekonomiska innebörd skulle antingen bringa upp försvarskostnaderna
till vad som bedömdes överskrida det under de närmaste åren möjliga eller
också framtvinga genomgripande ändringar inom försvarsorganisationen i
dess helhet. Sådana förändringar kunde icke komma till stånd utan nya
djupgående utredningar. Då förstärkningarna dessutom vore så omfattande,
att de icke kunde genomföras under en femårsperiod, ville chefen för flyg
vapnet nu icke framlägga ett förslag av denna räckvidd utan begränsade det
till vad som bedömdes genomförbart under den närmaste femårsperioden.
Målsättningen för flygvapnet måste därför minskas i motsvarande grad och
vissa delar av landet måste fortfarande lämnas utan jaktförsvar. Följande
förstärkning av jaktflyget borde genomföras.
1. Dagj aktflyget borde utökas med 50% genom att i motsvarande
grad förstärka befintliga tio dagjaktflottiljer. Under förutsättning att om
kring hälften av härför erforderliga flygplan köptes i utlandet kunde för
stärkningen börja 1949 och genomföras vid i medeltal två flottiljer per år.
2. Ett nattjaktfliyg omfattande två flottiljer borde tillkomma. Av
dessa borde
en
flottilj nyuppsättas under budgetåren 1951/52—1953/54 och
Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
en i överensstämmelse med försvarskommitténs förslag tillkomma genom om
vandling av den tvåmotoriga attackflottiljen Fl — under förutsättning att
attackflottiljen F 6 bibehölles såsom tvåmotorig attackflottilj.
Samtidigt med de överväganden rörande försvaret i dess helhet, vartill
ovanstående förslag kunde leda, borde utvecklingen på längre sikt uppmärk
sammas. Frågor, som därvid måste beaktas och kunde få inflytande på flyg
vapnets vidare utveckling, vore behovet av ytterligare flygstridskrafter samt
forskningens resultat och utvecklingstendenserna beträffande offensiva atom-
och robotvapen.
Kostnaderna för den föreslagna förstärkningen av jaktflyget framgå av
avsnittet Kostnaderna.
Överbefälhavaren har anfört, att en kombination av luftangrepp och in
vasion framstode som det farligaste hotet. En förutsättning för att försvars
systemet härvid skulle fungera vore ett effektivt luftförsvar innefattande jakt
flyg, luftvärn och luftbevakning samt ett välordnat och funktionsdugligt
civilförsvar. Det sjuåriga uppskovet med nattjaktflottiljen syntes anmärk
ningsvärt, eftersom vi under denna tid skulle sakna varje möjlighet att med
jakt hota nattligt bombflyg, vars möjligheter successivt ökades genom radar
och andra hjälpmedel. Det vore därför av särskild betydelse, att en natt-
jaktflottilj snarast tillfördes flygvapnet, om möjligt genom beslut vid inne
varande års riksdag. Om denna flottilj kunde tillkomma genom att en redan
befintlig flottilj omorganiserades och dess nuvarande materiel överfördes till
andra flottiljer för att öka dessas flygplanbestånd eller genom nyuppsättning
borde snabbt utredas.
Chefen för armén har framhållit, att det påtagliga behovet av nattjaktför
band skjutits på framtiden. Behovet av jaktflyg för områdesförsvar vore klart
omvittnat och försvarskommitténs strävan att stärka detta flygslag syntes
naturlig, ehuru förstärkningen dock i kanske alltför hög grad kommit att ske
på bekostnad av attack- och spaningsförbanden.
Marinledningen har framhållit nödvändigheten av flygförband för jakt
skydd av flottan.
Militärbefälhavaren för 1. militärområdet har anfört, att förslaget att öka an
talet jaktförband tedde sig mycket välbetänkt med hänsyn till behovet av jakt
flyg för försvaret av I. militärområdet. Det vore däremot ej framsynt att
skjuta uppsättandet av den enda nattjaktflottiljen långt in i framtiden.
Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har framhållit, att man inom
svenska armén i dag överblickade möjligheterna att förbättra det nuvarande
luftvärnets verkan 1 000 gånger. En dylik revolutionerande utveckling kunde
helt eller delvis förändra grundvalarna för luftskyddet. Det vore icke uteslutet,
att jaktflygets dominerande roll genom denna utveckling komme att övertagas
av luftvärnet. För ett litet land, som icke hade råd att hålla sig med stora
styrkor dyrbar jakt, öppnades nya möjligheter, främst för skyddet av bety
delsefulla orter och industrier.
Civilförsvarsstyrelsen har anfört, att frågan om skyddandet av hemorten
95
i krig måste bedömas bland annat från den utgångspunkten, att civilförsvarets
verksamhet vore av förebyggande, skadeavhjälpande eller liknande art men
däremot ej innefattade åtgärder till försvar gentemot angrepp i någon form.
För skyddet av hemorten vore det därför ofrånkomligt med ett starkt jakt
flyg och ett starkt luftvärn. Frånvaron härav ökade i hög grad riskerna
för skadegörelse av sådan omfattning, att den medförde en helt förlamande
inverkan på det civila livet och ett nedbrytande av befolkningens moraliska
motståndskraft. Ur dessa synpunkter vore det uppenbart, att den av för-
svarskommittén föreslagna omfattningen av jaktflyget vore klart otillräck
lig. Ur hemortsförsvarssynpunkt vore det ett oeftergivligt krav, att jaktflyget
avsevärt utökades i förhållande till försvarskommitténs förslag. Detta vore
en av förutsättningarna för att civilförsvarets uppgift i krig ej skulle bli
övermäktig. Den nuvarande avsaknaden av nattjaktflyg, som enligt försvars
kommitténs förslag skulle kvarstå till 1954, innebure ett mycket allvarligt
riskmoment för hemorten. Åtgärder borde skyndsamt vidtagas för att organi
sera nattjaktflyg.
Överståthållarämbetet har framhållit, att luftförsvaret — i dess vid
sträcktaste bemärkelse — vore av utomordentlig betydelse. Försvagningen
av såväl flygvapnet som luftvärnet vore beklaglig. Flygvapnet avsåges visser
ligen skola tillföras en nattjaktflottilj, men denna förbättring saknade för
närvarande aktualitet, eftersom ifrågavarande flottilj beräknades bli uppsatt
tidigast om 7 år.
Bevakningsinspektören har framhållit, att erfarenheterna från andra världs
kriget ställde särskilt stora anspråk på luftförsvaret. Det måste under dessa
förhållanden vara olyckligt, om flygvapnet icke skulle erhålla starkare ställ
ning än försvarskommittén föreslagit. Särskilt otillfredsställande måste det
anses vara, om landet ännu ett flertal år skulle sakna nattjaktflyg. I ett land
med svagt utvecklat flygvapen bleve påfrestningarna på det civila försvaret
i dess olika former särskilt stora. Likaså bleve de rent psykiska påfrest
ningarna för civilbefolkningen högst avsevärda.
Beträffande behovet av attackflyg ha remissmyndigheterna anfört
följande.
Chefen för flygvapnet har anfört, att kravet på att en angripare i det längsta
skulle förhindras få fast fot på svensk mark och att ingen del av landet skulle
uppgivas utan segt motstånd nödvändiggjorde tillgång på ett tillräckligt
antal attackförband, som kunde medverka i invasionsförsvaret, allt efter be
hovet växelvis i olika delar av landet med kort tidsmellanrum. Attackflyget,
vars styrka uppginge till 7 flottiljer i 1942 års organisation och 5 flottiljer i
den genom 1947 års riksdagsbeslut modifierade organisationen, hade av
försvarskommittén begränsats till 3 flottiljer. A^ärdefullt vore likväl, att kom
mittén endast räknat med tvåmotorigt attackflyg, som hade tillfredsställande
slagkraft och förmåga att operera i dåligt väder eller mörker. Uthålligheten
vid endast 3 flottiljer av hittills tillämpad styrka vore emellertid alltför
ringa. Antalet attackflottiljer borde ej vara mindre än 4, samtliga tvåmotoriga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
96
Den till indragning föreslagna attackflottiljen F 6 borde därför bibehållas
och i samband med nästa flygmaterielförnyelse — omkring 1955 -—• omvandlas
till tvåmotorig flottilj. Kostnaderna härför framgå av avsnittet Kostnaderna.
Överbefälhavaren har framhållit, att det strede mot krigserfarenheterna att
reducera attackflyget utöver den starka minskning, som redan blivit en följd
av den genom beslut av 1947 års riksdag genomförda ombildningen av två
attackflottiljer till jaktförband. Attackflyget borde bibehållas vid nuvarande
styrka — 5 flottiljer.
Chefen för armén har anfört, att attackflygets försvagning minskade möj
ligheterna för lant- och sjöstridskrafterna att få direkt och verksamt under
stöd från luften.
Militärbefälhavaren för 1. militärområdet har uttalat, att den föreslagna
minskningen av attackförbanden skulle väsentligt försvåra särskilt Skånes
försvar.
Militärbefälhavaren för V. militärområdet har funnit den föreslagna bc-
skärningen av attackflyget synnerligen allvarlig, eftersom krigsmakten här
igenom berövades anfallsvapen, som kunde bidraga till att underlätta armé
stridskrafternas svårlösta uppgifter vid avvärjande av såväl landstigning som
luftlandsättning av större omfattning. Särskilt allvarlig syntes minskningen
av attackförbanden mot bakgrunden av den samtidigt föreslagna minskningen
av artilleriet. Förslaget att draga in attackflottiljen F 6 kunde ej biträdas.
Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har framhållit, att då attack
flyget vore mycket väl lämpat för bekämpning av på kusten landstigna inva-
sionsstyrkor samt av luftlandsatt trupp och stridsvagnar, vore det av särskild
vikt, att den föreslagna indragningen av attackflottiljen F 6 icke komme till
stånd.
Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har ansett, att förstärkningen
av jaktflyget i allt för hög grad fått ske på bekostnad av attackflyget. F 1
borde alltjämt bibehållas som attackflottilj.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län har kraftigt avstyrkt indragningen av F 6
(Karlsborg) under hänvisning till de betydande svårigheter och sociala skade
verkningar av olika slag samt den starka tillbakagång för kommunen i dess
helhet, som en sådan åtgärd skulle föra med sig. Länsstyrelsen har erinrat
om, att de kommunala anläggningar, förbättringar och utvidgningar av olika
slag, som vidtagits under årens lopp för att tillgodose den växande befolk
ningens krav, ävensom kommunens åtgärder för bostadsförsörjningen nära
nog helt betingats av militärförläggningarna i Karlsborg. Dessa anläggningar
m. m. skulle genom föreslagna indragningar i Karlsborg bli obehövliga och
oräntabla, varigenom kommunen skulle åsamkas förluster.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län har ifrågasatt, om det kunde vara rimligt
att i dagens läge besluta indragning av en attackflottilj om sex, sju år.
Beträffande behovet av spanings flyg ha remissmyndigheterna anfört
följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
97
Chefen för flygvapnet har framhållit, att spaningsflyget, vars styrka upp
ginge till 3 flottiljer (= 9 divisioner) i 1942 års organisation och 2 flottiljer
(= 6 divisioner) i den genom beslut av 1947 års riksdag modifierade organi
sationen, enligt försvarskommitténs förslag skulle minskas till 1 flottilj och
1 division (= sammanlagt 4 divisioner). Den föreslagna styrkan vore otillräck
lig för att medge uppsättning av de krigsförband, som erfordrades för att
bedriva en så omfattande flygspaningsverksamhet under neutralitetsvakt och
krig, att betryggande säkerhet mot överrumplande angrepp erhölles. Sjöstrids
krafterna komme härjämte sannolikt att begränsas i sin operationsfrihet av
brist på flygspaningsrapporter. Antalet spaningsdivisioner i fred borde ej
understiga 5. Den föreslagna indragningen av spaningsflottiljen F 2 borde
därför delvis kompenseras genom att den kvarvarande spaningsflottiljen till
fördes en fjärde division i fred. I samband härmed borde av kostnads- och
utrymmesskäl spaningsflottiljen F 11, som enligt 1947 års riksdagsbeslut och
försvarskommitténs förslag avsåges omvandlas till dag jaktflottilj, bibehållas
såsom spaningsflottilj, varvid i stället spaningsflottiljen F 3 borde ombildas
till dagjaktflottilj. Kostnaderna för att på detta sätt bibehålla en av F2:s
spaningsdivisioner framgå av avsnittet Kostnaderna.
Överbefälhavaren har anfört, att det vore i strid mot krigserfarenheterna
att reducera spaningsflyget ytterligare utöver den starka minskning, som bleve
en följd av den av 1947 års riksdag beslutade och av försvarskommittén
föreslagna ombildningen av en spaningsflottilj till jaktflottilj. Spanings-
flygets styrka — två flottiljer — sedan denna ombildning av en flottilj genom
förts, borde bibehållas.
Chefen för armén har framhållit, att det försvagade spaningsflyget endast
i undantagsfall kunde samverka med övriga försvarsgrenar.
Marinledningen har uttalat, att för ett litet land, som måste föra kriget
strategiskt defensivt, vore en effektiv flygspaningsverksamhet av framträdande
betydelse för ledningens och stridskrafternas möjligheter att parera de slag,
som motståndaren utdelade. Att sammanlagt en spaningsflottilj och en spa-
ningsdivision skulle räcka till för såväl krigsledningens som stridskrafternas
behov vore otänkbart med tanke på bland annat de vidsträckta vattenområden,
som måste avspanas, och det behov av samverkande flyg, som erfordrades
för att armé- och sjöstridskrafterna skulle kunna effektivt utnyttjas.
Militärbefälhavaren för V. militärområdet har funnit den föreslagna beskär-
n ingen av spaningsflyget synnerligen allvarlig, eftersom såväl överbefäl
havaren som armékårcheferna härigenom erhölle minskade möjligheter till
önskvärd kraftig flygspaning. Ytterligare en spaningsdivision borde därför
bibehållas i enlighet med överste Silfverbergs särskilda yttrande.
Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har med tillfredsställelse konsta
terat, att en spaningsdivision enligt försvarskommitténs förslag skulle för
läggas till flygbaskåren i Luleå.
Svenska flottans reservofficers förbund har framhållit, att den minskning
av spaningsflyget, som kommittén föreslagit, icke syntes tillrådlig.
Bihang till riksdagens protokoll 19414. 1 samt. Nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
I---- 401 in
98
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 206.
E. Kostnaderna.
F ör svar skommittén.
Med hänsyn till ovissheten rörande den framtida prisutvecklingen har för-
svarskommittén vid sina beräkningar i fråga om försvarskostnaderna för den
närmaste tioårsperioden utgått från pris- och löneläget den 1 juli 1947. Med
utgångspunkt härifrån har kommittén grundat sina kostnadsberäkningar pa
den principen, att medel borde beräknas icke blott för löpande årskostnader
■ * däri inberäknat kostnader för omsättning och förnyelse av den materiel,
som med tillämpning av antagna livslängdsberäkningar avsåges skola om
sättas och förnyas under tioårsperioden — utan även för den anskaffning
av ny materiel, som föreslagits skola tillföras organisationen. Undantag har
dock gjorts i fråga om förnyelse av luftvärnspjäser och viss annan luftvärns-
materiel för armén. Sistnämnda slag av materiel har kommittén förutsatt
skola förnyas under de tre sista budgetåren av tioårsperioden med anlitande
av engångsanslag. Ej heller har kommittén räknat med medel — annat än
i begränsad omfattning — för täckande av de brister i fråga om materielut-
rustningen, som förelåge inom armén och marinen. Vidare har kommittén
räknat med att engångsanslag kunde bli erforderliga för modernisering av
materielen och för vidmakthållande av organisationen efter tioårsperiodens
slut. I totalkostnaderna för tioårsperioden ha inräknats avskrivningskostna-
der för en viss om ock begränsad byggnadsverksamhet.
Försvarskommittén har jämväl berört frågan om användning av medel, som
kunde inflyta vid försäljning av överflödiga anläggningar. Enligt kommitténs
mening skulle det i och för sig kunna anses befogat, om dessa medel finge
tagas i anspråk för avskrivning av kostnader för erforderliga nybyggnader.
Kommittén har likväl ej i sina kostnadsberäkningar tagit hänsyn härtill.
Därest Stockholms örlogsbas komme att flyttas, borde dock inflytande medel
få användas för bestridande av förflyttningskostnaderna.
Vid beräkningen av kostnaderna för avlöning till under avlöningsanslag
upptagna befattningshavare har försvarskommittén utgått från statens löne
plansförordning (SFS 1947:376), varvid rörligt tillägg beräknats efter 12%,
samt i övrigt i huvudsak tillämpat följande grunder.
För personal med lön enligt lönegrader, betecknade Ca, Ce och Ma har
läknats med lön i näst högsta löneklassen inom respektive lönegrader utom
för beställningshavare i lönegraderna Ma 7 eller Ma 9, för vilka räknats med
lön i 20 respektive 26 löneklassen. Lön till fänrik har beräknats enligt 14
löneklassen. Då beställning (befattning) upptagits i alternativa lönegrader,
har räknats med ett belopp, utgörande medeltalet av lönerna i näst högsta
löneklasserna i respektive lönegrader. För furirer har räknats med lön en
ligt löneklasserna 9 (Mel) och 11 (Me 2), därvid för arméns vidkommande
förutsatts, att halva antalet furirer kommer att tillhöra den lägre och halva
antalet den högre lönegraden. För marinens och flygvapnets del har förut
satts, att 75 respektive 90 % av furirerna skola tillhöra lönegrad Me 1 och 25
99
respektive 10 % lönegrad Me 2. För volontärer, vicekorpraler och korpraler
har räknats med lön enligt löneklasserna 1, 2 och 4 inom löneplan 5. I fråga
om ekonomipersonal, som tidigare åtnjutit lön enligt en särskild löneplan MY
men numera inplacerats i lönegrader betecknade Ce, har räknats med den
löneklass, vederbörande uppnått efter en löneklassuppflyttning inom löne
graden.
Med avseende å ortsgrupperingen har arméns avlöningsanslag beräknats
med utgångspunkt från att -It av personalen tillhör ortsgrupp 4 och Vs orts-
grupp 3. Marinens avlöningsanslag har, i vad avser flottan tillhörig personal
beräknats såsom om all personal vore placerad i ortsgrupp 4 under det att
kustartilleriets personal i förevarande sammanhang förutsatts fördelad med
60 % å ortsgrupp 4 och 40 % å ortsgrupp 3. Flygvapnets personal har i detta
hänseende beräknats fördelad med 60 % å ortsgrupp 3 och 40 % å ortsgrupp 4.
Med hänsyn till sannolikt föreliggande vakanser vid fullt utbyggd perso
nalorganisation ha försvarsgrenarnas på nu angivet sätt beräknade avlönings-
kostnader av försvarskommittén bedömts kunna minskas med 3 %. För flyg
vapnets del ha avlöningsanslagen för budgetåren 1948/49—1952/53 minskats
med 2 § med hänsyn till att för denna försvarsgrens vidkommande de förbt
angivna löneklassplaceringarna bedömts något för höga.
I fråga om beräkningen av lönekostnader under andra anslag än försvars
grenarnas ^ylöningsanslag ha i fråga om löneklassplaceringar och hänförande
till ortsgrupp tillämpats de grunder, som i allmänhet gälla för statliga myn
digheters avlöningsberäkningar, innebärande att kostnaderna i princip be
räknats efter befattningshavarnas individuella placering i löneklass och orts-
grupp.
Vid beräknandet av lönekostnaderna har försvarskommittén som regel ut
gått från nu gällande lönegradsplaceringar av befattningshavarna. Endast i
undantagsfall bär kommittén ansett sig böra taga ställning till frågan om be
redande av förbättrade löneställningar åt personalen vid försvaret. Kommit
tén bär ej heller velat föregripa den slutliga prövningen av de av försvarets
tjänsteförteckningssakkunniga i betänkande den 31 december 1946 framlagda
förslagen rörande revision av tjänsteförteckningarna (SOU 1946:94).
För de försvarets myndigheter och institutioner, som icke hänföras till
försvarsgrenarna, har kommittén utgått från att de för innevarande budgetår
fastställda personalorganisationerna, i vissa fall med mindre jämkningar, fort
farande skulle gälla. I fråga om de centrala förvaltningsmyndigheterna har
kommittén — oaktat 1946 års militära förvaltningsutredning ännu ej slutfört
sitt uppdrag — räknat med minskade personalkostnader. Vad angår försvars-
väsendets radioanstalt har kommittén räknat med möjligheten av kostnads
begränsningar. För försvarets forskningsanstalt har kommittén däremot för
utsatt en viss utbyggnad av verksamheten.
I enlighet med vad i det föregående anförts rörande försvarsorganisatio
nen under den kommande tioårsperioden har försvarskommittén uppskattat
kostnaderna härför till belopp, som framgå av efterföljande sammanställning.
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Sammanställning av försvarskostnaderna under budgetåren 1948/49—1957/58 (miljoner kronor).
Medel-
kostnad
48/49 49,50 50/51 51/52 52/53 53/54 54/55 55/56 56 57 57/58
per
bud-
getår
Armén.
Omsättning och förnyelse
av materiel ....................
20-3
21-6
23-8
23-2
27-6
30-o
32 3
34'5
37-2
39-6
29-0
Övriga kostnader ...........
287-7 288-6 288-2 290-8 288-4 288-0 287-7 287-5 286-8 286-4 288-0
Summa
308 0 3100 3120 3140 3160 318 o 320-u 322 0 324-u 326 o 317-0
Marinen.
Omsättning och förnyelse
av materiel ....................
43 7
42-9
40'0
36i
32i
31-8
30-5
25i
22o
181
32-2
Övriga kostnader ...........
96-4
94'9
96 y
,
99-9 102-7
99-4
97-5
99-5
99-6
98o
98-5
Summa
140-1 137-8 136-6 1360 134 8 131-2 128o 124-6 121-6 1161 130 7
Flygvapnet.
ömsättning och förnyelse
av materiel ....................
128-0 128-6 128-5 128-5 128-5 128-5 128-5 128-5 128-5 128-5 128-5
Övriga kostnader ...........
107-2 llOo 113-9 116i 118-4 118-6 119-5 119-0 119-2 119-5 116-1
Summa
235-2 238-5 242 4 244'6 246-9 247 1 248 o 247 5 247 7 248-0 244 6
Tillkommer för nytt
ändamål
Luftbevakningens ekora-
dioorganisation (oberäk-
nät avlöningskostnader)
4*9
5-1
5-8
5-5
5-7
5-9
6-2
6’2
6-2
6-2
5-7
Säger
240 i 243'S 247-7 250 1 252 6 253 0 254-2 253 7 253-9 254-2 250-3
Gemensamma kostnader.
Kostnader för nu före-
kommande utgiftsända-
mål......................................
56o
55-4
55-4
54'i
53-8
53-6
53-3
53i
52-9
52-8
54o
Försvarets fastighetsfond
41-8
43-2
43-2
44-2
45-5
47-2
48-5
49-7
50-7
51-7
46-6
Nya ändamål ....................
2-5
2-5
2-5
2-2
2-2
2-2
0-8
0-8
0-8
0-8
1-7
Summa
100-3 1011 1011 100 5 1015 103-0 102-6 1036 1044 105 3 102 3
Grundavskrivnings-
kostnader
......................
10- o
10 o
lOo
10-o
lOo
lOo
10-0
10o
10o
10o
10-0
Summa summarum
7986 802-5 807-4
8106
814-9 815-2 814-8 813.9 813 9 811-0 810 3
I anslutning till kostnadsberäkningarna har försvarskommittén framhållit,
att rådande konjunkturläge kunde komma att påkalla förskjutningar till tiden
av utgifter för ändamål, vilkas tillgodoseende ställde stora anspråk på arbets
kraft och materiel, såsom husbyggnader och större fartygsbyggen.
Försvarskommittén har vidare framhållit, att i berörda sammanställning
inginge utgifter, vilka — ehuru de ägde visst samband med försvaret — lik
väl icke vore att hänföra till försvarsutgifter i egentlig mening. Vidare be-
101
lastades fjärde huvudtiteln med en del kostnader, såsom för sjökarteverket
och garnisonssjukvården, mot vilka kostnader svarade inkomster redovisade
å riksstatens inkomstsida. I sina till kommittén överlämnade förslag hade
överbefälhavaren framhållit, att dessa kostnader borde få avräknas från för-
svarskostnaderna, så att dessa ej komme att framstå såsom högre än de i
själva verket vore. De utgiftsändamål, som i detta sammanhang åsyftades,
vore försvarets radioanstalt, i vad dess verksamhet icke direkt berörde för
svaret, statens isbrytarverksamhet, understöd åt privatflyget, sjökarteverkets
verksamhet, garnisonssjukvården i vad denna avsåge beredande av sjukvård
åt civila patienter, försvarets tandvård, skärmbildsundersökningar av värn
pliktiga m. fl., fritidsundervisning, ersättning för skada till följd av olycks
fall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig,
bidrag till ersättning i anledning av skada, ådragen under militärtjänstgöring
samt omskolning av i militärtjänst skadade. Här uppräknade utgiftsändamål,
representerande i genomsnitt 17 miljoner kronor per år, borde enligt försvars-
kommitténs mening rätteligen avdragas från de i sammanställningen angivna
totalkostnaderna.
I detta sammanhang har försvarskommittén jämväl berört frågan om
kostnaderna för nu gällande organisation. I försvarspropositionen
1942: 210 angåvos försvarets årskostnader efter uppsättningsperiodens ut
gång skola uppgå till omkring 650 miljoner kronor enligt pris- och löneläget
den 1 juli 1941. Omräknade till pris- och löneläget den 1 juli 1947 skulle
dessa kostnader ha uppgått till inemot 930 miljoner kronor för år. Därest kost
nader för omsättning och förnyelse av all materiel medräknades, skulle nämnda
kostnader kunna uppskattas till omkring 1 100 miljoner kronor. Som jäm
förelse har kommittén vidare erinrat, att för budgetåret 1947/48 anvisats —
inberäknat anslag för avskrivningsändamål men icke för materielanskaffning
disponibla överskotts- och rabattmedel från krigsindustrien m. m. om 22,
g
miljoner kronor — tillhopa 819 miljoner kronor för försvaret. Därest hänsyn
toges till höjningen av det rörliga tillägget från 6 till 12 %, skulle sistnämnda
summa ha ökats till 831 miljoner kronor.
Försvarskommittén har jämväl erinrat om att chefen för finansdeparte
mentet i propositionen 1946: 222 utgått från ett preliminärt antagande, att
försvarsutgifterna från och med budgetåret 1949/50 skulle uppgå till omkring
700 miljoner kronor. Med hänsyn till löne- och prisstegringar efter avlämnan
det av berörda proposition samt den av försvarskommittén förordade höj
ningen av penningbidragen till de värnpliktiga syntes det sålunda angivna
beloppet numera böra motsvaras av ett belopp om ungefär 780 miljoner
kronor.
I de till kommitténs betänkande fogade särskilda yttrandena ha fram
lagts åtskilliga förslag om uppräkning av den av flertalet ledamöter förordade
kostnadsramen eller om en i vissa avseenden ändrad disposition av densamma.
Kommittéledamöterna Bjelle och Wallenberg ha i gemensamt yttrande
föreslagit en höjning av totalkostnaderna med i genomsnitt omkring 40 mil
Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.
102
joner kronor per år, fördelade med 20 miljoner kronor på upprustning av
arméns materiel, omkring 11 miljoner kronor på ytterligare ersättningsbygg-
nad av fartyg för flottan, 3,5 miljoner kronor på förbättrad omsättning av
marinens materiel i övrigt, 1,4 miljoner kronor på bibehållande av Hemsö
kustartilleriförsvar samt 4,5 miljoner kronor på förstärkning av spanings-
flyget genom uppsättning av en fjärde spaningsdivision vid Södermanlands
flygflottilj (Fil).
Herr Bjelle bär därutöver föreslagit, att Västgöta flygflottilj (F 6) skulle
bibehållas, för vilket ändamål skulle erfordras omkring 5,5 miljoner kronor
för år, samt att efterutbildningsövningarna skulle bibehållas. Årskostnaderna
härför ha beräknats till cirka 14 miljoner kronor.
Kommittéledamoten Ewerlöf har — under framhållande av att i nuva
rande läge viss återhållsamhet vore påkallad — likväl ansett, att de ekono
miska uppoffringar, som krävdes för att avhjälpa de mest framträdande
bristerna i kommittéförslaget, vore väl värda sitt pris. Ewerlöf har för den
skull föreslagit, att den totala kostnadsramen för medelkostnaderna under tio
årsperioden skulle ökas med ungefär 89 miljoner kronor.
Av detta belopp belöpte 55 miljoner kronor för år på armén, varav cirka
30 miljoner kronor för ökat antal värnpliktiga och längre utbildningstid samt
25 miljoner kronor för täckande av brister i materiel och ammunition samt
anskaffning och omsättning av materiel. Marinens kostnadsram borde ökas
med 24 miljoner kronor för år, varav för flottan 13 miljoner kronor för er-
sättningsbyggnad, 4,7 miljoner kronor för anskaffning av artillerimateriel
m. m. och 2,3 miljoner kronor för ökade organisationskostnader samt för kust
artilleriet 0,4 miljoner kronor för ombestyckning av Hemsö kustartilleriför
svar, 1,9 miljoner kronor för omsättning av radarmateriel, minor m. in. och
1,7 miljoner kronor för ökade organisationskostnader. Flygvapnets kostnads
ram slutligen borde ökas med 9,6 miljoner kronor för bibehållande av Väst
göta flygflottilj och för utökning av Södermanlands flygflottilj med en spa
ningsdivision.
Kommittéledamoten von Heland har framställt önskemål om bland annat
bibehållande av Västgöta flygflottilj, ytterligare anskaffning av viss materiel
— delvis i stället för av kommittén föreslagen — samt utbildning av ytter
ligare 700 värnpliktiga per år. Härav föranledda merkostnader, cirka 15 mil
joner kronor för år, borde enligt von Helands mening kompenseras genom
vissa rationaliseringsåtgärder, såsom minskning av arméns organisation i sam
band med överförande av ytterligare värnpliktiga till flygvapnet, minskat an
slag till radioanstalten, mindre kostnader för den territoriella ledningen, sam
manslagning av kustartilleriet med armén eller flottan, centralisering av
flottans varv och örlogsstationer, förenklad administration inom flottan samt
decentralisering av beslutanderätten i mindre betydelsefulla frågor.
Generalmajor Backlund har ansett, att arméns kostnadsram årligen borde
ökas med 25,4 miljoner kronor, varav 11 miljoner kronor erfordrades, därest
kategoriklyvningen icke genomfördes, 14 miljoner kronor för bibehållande av
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
103
efterutbildningsövningen och 0,4 miljoner kronor för omsättning av krigs
materiel för de fält- och lokalförsvarsförband, vilka föresloges skola bibe
hållas. Härtill komme särskilda tilläggsanslag å tillhopa 243 miljoner kronor
under tioårsperioden för förbättring av eldkraft och rörlighet, täckande av
brister i materiel och ammunition samt för bibehållande av vissa till indrag
ning föreslagna förband.
överste Bonde har icke kunnat biträda förslagen om förkortning av ut
bildningstiden och om befrielse av vissa värnpliktiga från värnpliktens full
görande i fredstid samt har ansett anslagen till materielanskaffning böra av
sevärt höjas. Huvuddelen av de till indragning föreslagna förbanden inom
arméns krigsorganisation, Hemsö kustartilleriförsvar och Västgöta flygflottilj
borde bibehållas, varjämte en spaningsdivision borde tillkomma. Ytterligare
ersättningsbyggnad av fartyg vore påkallad.
De genom Bondes ändringsförslag föranledda merkostnaderna för värn-
pliktsutbildningen fölle framför allt på armén, där de — inräknat utgifterna
för ökad befälskader — kunde uppskattas sålunda:
Kungl. Maj. ts proposition nr 206.
Första tjänstgöringen 2 månader.............................................................. 15,0 milj. kr.
Efterutbildningsövningen ............................................................................ 14 o »
»
Större antal värnpliktiga genom att kategoriklyvning ej infördes .. 11,0 »
»
40,0 milj. kr.
I medeltal per år skulle kostnaderna för de av Bonde
ringarna uppgå till ungefär 110 miljoner kronor enligt
ställning:
Omsättning och
förnyelse av
materiel
milj. kr.
Armén ....................................................................... 24,7
Marinen............................................................................ 29,0
Flygvapnet..................................................................... 3,0
Summa 57,3
påyrkade förbätt-
följande samman-
Övriga
kostnader
Summa
milj. kr.
milj. kr.
40,0
64,7
7,0
36,0
6,o
9,6
53,o
110,3
Konteramiral iEricson bär påyrkat en ökning av marinens anslag framför
allt för materiel. Sålunda borde det genomsnittliga årsanslaget för ersätt
ningsbyggnad av flottans fartygsmateriel höjas från av kommittén föreslagna
18,9 miljoner kronor till 39,3 miljoner kronor. Anslagen för omsättning och
anskaffning av materiel i övrigt borde ökas med i genomsnitt 8,4 miljoner
kronor för år, varav 5,5 miljoner kronor för flottan och återstoden för kust
artilleriet. Övriga anslag borde ökas med i genomsnitt 5,4 miljoner kronor för
år. Marinens kostnadsram borde sålunda höjas från av kommittén föreslagna
130,7 miljoner kronor till 164,9 miljoner kronor i genomsnitt per budgetår
under tioårsperioden.
Överste Silfverbercj har — utan att framlägga några kostnadsberäkningar
— föreslagit, att Västgöta flygflottilj skulle bibehållas, att en fjärde spanings
division skulle uppsättas vid Södermanlands flygflottilj, varvid i stället Öst
göta flygflottilj borde ombildas till jaktflottilj, samt att den föreslagna natt
104
jaktflottiljen skulle tillkomma såsom en ny flottilj utanför den nuvarande
organisationen. Härav föranledda årliga merkostnader torde kunna upp
skattas till cirka 36 miljoner kronor, med vilket belopp flygvapnets kostnads
ram borde ökas.
Remissyttranden.
Beträffande överbefälhavarens syn på försvarskostnaderna och deras under
lag hänvisas till yttrande under avsnittet Försvarsorganisationens utformande.
Därutöver har överbefälhavaren anfört följande:
Försvarskommittén hade beträffande flygvapnet följt den sunda prin
cipen, att all dess materiel skulle förnyas successivt och därvid räknat med
samma genomsnittliga livslängd för flygplan som nu, d. v. s. sju år. Mate-
rielen moderniserades sålunda fortlöpande och den föreslagna organisatio
nen kunde hållas vid makt.
Vid de båda andra försvarsgrenarna vore de inom ramen upptagna anslagen
för materielanskaffning otillräckliga och kunde icke hindra ett fortskridande
förfall. Vid marinen skedde visserligen någon modernisering genom ersätt-
ningsbyggnad och anskaffning av artillerimateriel, men — som kommittén
själv framhölle — avsevärda tilläggsanslag erfordrades redan under tioårs
perioden, om den av kommittén föreslagna minskade flottan och det minskade
kustartilleriet skulle kunna upprätthållas i fortsättningen. För båda vapen
slagen gällde, att anslagen varken medgåve fyllande av föreliggande brister
eller tillfredsställande materielomsättning. Vid armén medgåve ej kostnads
ramen vare sig täckande av kvarstående brister i den föreslagna organisatio
nen eller förnyelse av all materiel, som överskrede åldersstrecket under perio
den, eller någon modernisering. Självfallet bleve det då icke heller möjligt
att upprätthålla arméns krigsorganisation efter tioårsperiodens utgång. Skulle
organisationen kunna bevaras och den tekniska utvecklingen följas, erfordra
des stora tilläggsanslag redan under den aktuella perioden. Kommittén er
kände också nödvändigheten av sådana kostnadsökningar men hade icke tagit
upp beloppen i sina beräkningar.
Det kunde visserligen hävdas — som kommittén också hade gjort — att
en fullständig omprövning av försvarsorganisationen kunde bli nödvändig
redan i tioårsperiodens mitt och att anskaffningarna måste begränsas i dagens
knapphetsläge. Men dessa omständigheter borde ej leda till att kostnaderna
för nödvändig materielanskaffning, enligt dagens premisser, icke redovisades
i beräkningarna. Tioårsplanen, som fått en vag form redan med hänsyn till
ovissheten på de militärpolitiska och militärtekniska områdena, bleve under
sådana omständigheter i mycket en fiktion, och planens ofullständighet med
förde risk för att krigsorganisationen icke kunde stabiliseras. Behoven acku
mulerades på relativt kort tid i sådan grad, att ett snabbt återhämtande av
det försummade äventyrades. Vid och strax efter tioårsperiodens slut till
komme mycket stora behov genom att den dyrbara materielgruppen strids
vagnar samt många lätta fartyg fölle för åldersstrecket. Kostnaderna för en
oundgänglig förstärkning av försvaret efter en förfallsperiod måste bli mycket
betungande och, vad värre vore, det försummade hunne sannolikt icke tagas
igen.
Försvarsministern hade i ett uttalande i 1947 års statsverksproposition,
upprepat i propositionen innevarande år, framhållit, att materielanskaffningen
icke kunde inskränkas under en följd av år utan våda för effektiviteten och
att en avsevärd höjning av anslagen främst för armén och marinen vore ofrån
komlig inom en nära framtid. I överbefälhavarens försvarsförslag ifrågasattes
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
105
visserligen, att materielanskaffningen tills vidare skulle hållas under vad som
erfordrades på längre sikt — utom beträffande flygplan och lätta fartyg —
men förslaget avsåge endast den allra närmaste tiden och upptoge over lag
betydligt högre siffror än dem försvarskommittén räknat med. Den av kom
mittén tillämpade metoden, som innebure, att inskränkningarna föilangdes
på obestämd tid, vore icke användbar, om man ville uppfylla de krav pa för
svaret, som även kommittén ställde.
Såsom förut antytts har överbefälhavaren beträffande kostnaderna under
tioårsperioden framhållit, att riksdagens direktiv till försvarskommittén blott
givit allmänna riktlinjer i ekonomiskt hänseende och därvid gjort kostnads
minskningar genom justeringar i organisationsramen beroende av det utrikes
politiska läget. Direktiven hade icke bundit kommittén vid någon bestämd kost
nadsram. Beträffande finansministerns uttalande våren 1946 i ett utkast till
finansieringsplan på längre sikt, att man framdeles borde kunna räkna med eu
minskning av försvarsutgifterna till högst 700 miljoner kronor, hade försvars
ministern betonat, att något direktiv därmed icke givits försvarskommittén.
Denna hade dock utmätt sin kostnadsram i anslutning dels till försvarsbud-
geten för innevarande finansår, dels till den av finansministern 1946 ifråga
satta minskningen av försvarshuvudtiteln, som denne själv betecknat som
»godtyckliga antaganden».
Redan i förevarande sammanhang må nämnas, att överbefälhavaren i säi-
skild skrivelse den 19 februari 1948 föreslagit, att en fast fredsorganisation
för luftbevakningen skall inrättas och att i samband härmed all luftbevak
ning skall koncentreras till flygvapnet. En närmare redogörelse för innebör
den i detta förslag kommer att lämnas i det följande under rubriken Luft
försvaret. Genomförandet av detta förslag skulle, enligt vad överbefälhavaren
framhållit, medföra vissa merkostnader i förhållande till försvarskommitténs
förslag. Dessa voro dock i stort sett oberoende av vilken försvarsgren luft
bevakningen tillhörde. Det bleve även nödvändigt att till flygvapnets kost
nadsram överföra vissa medel för luftbevakningen, vilka dels nu vore upp
tagna under armén och marinen, dels av försvarskommittén redovisats undei
för försvaret gemensamma ändamål. Beräknade merkostnader ävensom er
forderlig överföring av medel till flygvapnet från övriga försvarsgrenar m. in.
framgå av tabellen å nästföljande sida. Kostnaderna för radarluftbevak-
ningen beröras ej, eftersom dessa redan av försvarskommittén upptagits i
flygvapnets kostnadsram.
Beträffande ett av försvarskommittén beräknat medelsbehov av 7 700 000
kronor för anordnande av centraler — delvis i bergrum — för den optiska luft
bevakningen, av kommittén avsett att inrymmas i den för försvaret i dess hel
het beräknade byggnadskvoten, har överbefälhavaren föreslagit, att härför
skulle för budgetåret 1948/49 upptagas ett anslag av 2 200 000 kronor.
Chefen för armén har anfört, att i kostnadsramen för armén måste inräknas
medel dels för att i materiellt hänseende vidmakthålla den nuvarande orga
nisationen med nödvändiga moderniseringar samt för täckande av de mest
överhängande bristerna, dels ock för förbättring av luftvärnsmaterielen. Här
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Ända in å 1
Årskostnader rid genomlord
organisation (kr.) 1
För budgetåret
1948/49
erforderliga medel (kr.' 1
nya medel
överföring
av medel
nya medel
överföring
av medel
1. Nya utgiftsändamål .......................
739 000
499 000
'i.
Under armén och marinen nu re-
dovisade medel ....
835 000
285 000
3. Av försvarskommittén för gemen-
samma ändamål redovisade medel
600 000
1 800 000
Summa
739 000
1435 000
499 000
2 085 000
Att tillföra flygvapnets kostnadsram
2174 000
2 584 000
Härtill komma vissa medel till frivilliga försvarsorganisationer.
avsedd materielanskaffning — med undantag för luftvärnsmaterielen — borde
icke medföra några ökade anslagskrav utöver dem, som angivits i general
major Backlunds och överste Bondes särskilda yttranden. Kostnaderna för
luftvärnets modernisering beräknades till 300 miljoner kronor att fördelas
över lämpligt antal år. Slutligen borde enligt arméchefen inräknas jämväl
kostnader för anskaffning av nya stridsmedel (raketvapen, robotprojektiler
etc.). Storleken härav kunde dock för närvarande icke beräknas.
Mai inledningen har ansett, att av försvarskommittén för marinen beräk
nade medel icke medgåve täckande av de nödvändigaste behoven för att mari
nen skall kunna lösa de uppgifter, som kommittén förutsätter. Särskilt i fråga
om ersättningsbyggnad av fartyg samt anskaffning av artilleri- och annan tek
nisk materiel ävensom beträffande fartygens och materielens underhåll före-
låge behov av ökade anslag. Det vore även synnerligen angeläget att fylla
vissa brister i marinens lagerhållning av drivmedel. Enligt marinledningens
förslag borde anslagen till fartygsbyggnader, artillerimateriel m. m. för mari
nen höjas med i genomsnitt omkring 42 miljoner kronor per år och underhålls-
anslagen med omkring 2 miljoner kronor per år. För anskaffning av driv
medel borde under tioårsperioden avses tillhopa 10 miljoner kronor. De sam
manlagda genomsnittliga årskostnaderna för marinen skulle enligt marinled
ningens förslag uppgå till omkring 183 miljoner kronor eller ungefär 53 mil
joner kronor mer än enligt försvarskommitténs förslag.
Beträffande de av kommittén beräknade grundavskrivningskostnaderna
ville marinledningen framhålla, att dessa syntes vara för låga för att det ange
lägna utbyggandet av flottans basorganisation skulle kunna ske inom
rimlig tid.
Chefen för flygvapnet har framhållit, att försvarskommittén räknat med att
den föreslagna kostnadsramen kunde behöva ökas för engångsanskaffningar
av materiel till armén och marinen. Kommitténs kostnadstablåer gå ve en fel
aktig föreställning om flygvapnets andel i de totala försvarskostnaderna, efter
som betydande materielanskaffningar för armén och marinen måste komma
till stånd efter några år, därest icke organisationen och personalkostnaderna
107
skulle nedskäras. Enligt chefens för flygvapnet uppfattning måste man i varje
på lång sikt framlagd plan för försvarets ordnande för var och en av för
svarsgrenarna räkna med regelbundna årskvoter för förnyelse och moderni
sering av all materiel. Endast om så skedde, kunde försvarskostnaderna i sin
helhet överblickas och organisationen givas en efter våra förhållanden god
tagbar omfattning. Detta system syntes än mera nödvändigt i framtiden, då
av allt att döma samtliga försvarsgrenar bleve allt mera beroende av teknrskt
fullgod, modern materiel. Utvecklingen utomlands tydde också på att man
ej tillgodosåge personal och organisation på bekostnad av materielen. Föi-
svarskommitténs förslag beträffande kostnaderna för arméns och marinens
materielersättning kunde möjligen vara godtagbart, om det gällt ett koit provi
sorium, under vilket den befintliga materielen vore relativt tillfredsställande.
Såsom*i annat sammanhang nämnts har chefen för flygvapnet framlagt eu
plan för en betydande förstärkning av flygvapnet, på längre sikt syftande till
att tillgodose det av chefen för flygvapnet beräknade minimibehovet av jakt-,
attack- och spaningsförband. Närmare redogörelse för förslagets innebörd hai
lämnats i det föregående. De årliga merkostnaderna i jämförelse med föi-
svarskommitténs förslag — beräknades på lång sikt uppgå till omkring 135
miljoner kronor. Härtill skulle övergångsvis komma vissa engångskostnadei.
Chefen för flygvapnet har emellertid — såsom i annat sammanhang närmare
utvecklats — begränsat sitt förslag angående utbyggnad av flygvapnet till
vad som bedömdes genomförbart under den närmaste femårsperioden. Mer
kostnaderna — i förhållande till försvarskommitténs kostnadsram — for detta
mindre omfattande förslag fördelade sig på dels engångskostnader för upp
sättning av de nya delarna av organisationen, dels årskostnader för att på
längre sikt vidmakthålla dessa delar ävensom de förband, som a\ försvais-
kommittén förutsatts bli indragna men av chefen för flygvapnet föreslagits
skola bibehållas. Engångskostnaderna beräknades uppgå till cirka 275 mil
joner kronor, fördelade på de närmaste fem budgetåren. Årskostnaderna be
räknades stiga från cirka 13 miljoner kronor under budgetår et 1949/50 till
cirka 53 miljoner kronor vid femårsperiodens slut och till omkring 77 miljoner
kronor vid fullt genomförd organisation. För de av chefen föi flygvapnet
framlagda kostnadsberäkningarna kommer närmare redogörelse att lämnas
under avsnittet Kostnadsberäkningar för flygvapnet.
Flygförvaltningen har framhållit, att den metod försvarskommittén till-
lämpat beträffande flygvapnet, nämligen att i årskostnadsramen inrymma
samtliga kostnader, syntes riktig. Detta hade emellertid haft till följd, att
den nedskärning av flygvapnets kostnadsram i förhållande till den nu gäl
lande, som kommittén företagit, medfört en beskärning av flygvapnets freds-
organisation i motsvarande grad (indragning av två flottiljer). Det vore an
märkningsvärt, att försvarskommittén vid avvägningen mellan organisations-
och materielkostnader tillämpat olika metoder för de olika försvarsgrenarna.
Under det att, såsom redan framhållits, för flygvapnets vidkommande full
balans bibehållits mellan organisation och materiel, vilket innebure, att kval i-
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
108
teten tillgodosetts på bekostnad av organisationens storlek, innebure kom
mitténs förslag exempelvis beträffande armén ett bibehållande i stort sett av
landsorganisationen, vilket medfört, att inom den för armén tillmätta kost
nadsramen mycket litet utrymme återstått för tillgodoseende av materiel-
behovet. Medelsbehoven för kontinuerlig omsättning av arméns materiel upp-
ginge sålunda enligt de beräkningar, som gjorts av överste Bonde, till 115
miljoner kronor årligen, under det att kommittéförslaget upptoge endast 29
miljoner kronor. Kommittén hade framhållit, att det för tillgodoseende av
arméns materielbehov kunde bli nödvändigt att redan under tioårsperioden
anvisa tilläggsanslag uppgående till relativt avsevärda belopp. Detta skulle
innebära en relativ minskning av flygvapnets andel i försvarskostnaderna,
vilket enligt flygförvaltningens mening måste föregås av en omprövning av
hela avvägningsfrågan.
Militärbefälhavaren för I. militärområdet har anfört, att ett bedömande
av försvarskommitténs ståndpunkt beträffande kostnaderna omöjliggjordes
genom att någon motivering icke lämnats för »kostnadsramen». Som motive
ring kunde knappast räknas, att kommittén återgivit finansministerns utta
lande om 700 miljoner kronor. Den hade däremot icke erinrat om att finans
ministern uttryckligen angivit att siffran endast varit uppskattad. Tydligt
vore dock. att denna siffra kommit att bli av stor betydelse, då det gällt att
skapa största möjliga enighet om en kostnadsram. Värdet av denna enighet
skulle ingalunda förnekas, men det förminskades något genom vad som sades
i herr Hagbergs särskilda yttrande.
Militärbefälhavaren för II. militärområdet har anfört, att försvarskommit
tén såsom en av sina utgångspunkter uppsatt den kostnadsram, som i inne
varande års budget tillmätts försvaret. Detta rimmade illa med departements
chefens asikt om nödvändiga materielanskaffningsanslag inom de närmaste
åren, om riksförsvaret skulle motsvara de krav, som kunde ställas på det
samma. Även när det gällde försvaret, måste utgifterna visserligen hållas
nere, men innan kostnadsramen bestämdes, borde en avvägning ha skett
mellan de olika huvudgrupperna av statsutgifter. Det syntes orimligt, att en
nation, som verkligen ville försvara sig, icke skulle för detta ändamål kunna av
stå tillnärmelsevis så stora medel, som åtginge för folkpensioner och barnbidrag.
Militärbefälhavaren för 111. militärområdet har funnit det angeläget, att de
av försvarskommittén till 17 miljoner kronor beräknade kostnader, vilka icke
vore att anse såsom egentliga försvarsutgifter, överfördes till annan huvud
titel. Likaså borde det föreslagna förhöjda penningbidraget, vilket tillkom
mit av sociala skäl, samt kostnaderna för de värnpliktigas fria resor belasta
annan huvudtitel än försvarets.
Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har anfört, att försvarskom
mittén skjutit materielanslagsfrågorna på framtiden trots att storleken av
dessa kostnader i allt väsentligt redan nu kunde förutses. Detta undvikande
att taga ställning till kostnaderna för behov, som kommittén kommit fram till
och bedömt såsom oundgängliga, gjorde ett mycket egenartat intryck. Det
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
109
syntes vara alltför sangviniskt att räkna med att förnyelsen av viktiga mate-
rielgrupper skulle bygga på ett i framtiden eventuellt beviljat tilläggsanslag.
Det hade varit bättre, om ett visst årsanslag hade beräknats ingå i de olika
årskvoterna.
Militärbefälhavaren för V. militärområdet har funnit anmärkningsvärt, att
de engångsanslag, som av försvarskommittén själv uppgivits erforderliga, icke
medtagits i kostnadsberäkningarna utan ställts på framtiden. Detta vore
ologiskt och förhållandet bidroge till den oklarhet, som präglade betänkandet.
Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har anfört, att det tydligt hä\
dats av chefen för försvarsdepartementet, att siffran 700 miljoner kionoi en
dast utgjorde en arbetshypotes men icke något direktiv till försvarskommit
tén. Trots detta uttalande hade kommittén utgått från denna hypotes, var
vid den dock angivit, att den förutsatt en lugn utveckling av den utrikespoli
tiska situationen. Den verkliga utvecklingen hade tyvärr jävat detta och däi-
med hade också grunden för kostnadsramen remnat. Den organisation, som
militärbefälhavaren ansåge nödvändig, hade därför icke kunnat inrymmas
inom kommitténs kostnadsram.
Arméförvaltningen har rörande de av kommittén beräknade årskostnaderna
för omsättning av materiel och ammunition framhållit, att beräkningai giun-
dade på uppskattade livslängder måste vara behäftade med viss osäkerhet. En
förutsättning för att materielens livslängd icke onödigtvis förkortades och
omsättningskostnaderna därigenom ökades vore, att tillräckliga medel föi
underhåll anvisades. Arméförvaltningen instämde i kommitténs uttalande, att
effekten av den inom kostnadsramen möjliga moderniseringen av materiel
måste bli ringa. Det vore beklagligt, att brister i fråga om materielen ej kun
nat täckas. I kritiska lägen vore det svårt att anskaffa sådan materiel. Den
materiel, med vilken armén skulle gå i fält, måste finnas redan i fred. Föl
en rationell materielanskaffning vore det nödvändigt, att årskvoter anvisades.
Försvarets civilförvaltning har anfört, att avsaknad av en plan för mate-
rielanskaffningen i dess helhet komme att för förvaltningsmyndigheterna med
föra ett betungande ansvar. Dessa hade att, med utgångspunkt från rådande
förhållanden och med samtidigt tillgodoseende av att den beräknade kost
nadsramen ej sprängdes, i behörig tid framlägga förslag till erforderliga mate
rielanskaffningar. Av kommittén föreslagna grunder för beräkning av perso
nalkostnaderna syntes ge ett godtagbart genomsnittsvärde för tioårsperioden.
Ämbetsverket delade överbefälhavarens uppfattning om avräkning från för
svarskostnaderna av inkomsterna för sjökarteverket och garnisonssjukhusen
samt en del kostnader, som ej vore att hänföra till egentliga försvarskostna-
der. Särskild undersökning härom syntes påkallad. Redan i årets statsverks-
proposition hade detta genomförts beträffande garnisonssjukhusen.
Civilförvaltningen har vidare beklagat, att kommittén ej företagit en mera
ingående granskning av personalbehov samt personalens anställningsform och
lönegradsplacering.
Krigsmaterielverket har ifrågasatt, om det vore försvarligt att hålla en
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
no
militär fredsorganisation för en årlig kostnad av 810 miljoner kronor, vilken i
händelse av ett skärpt läge ej kunde på grund av bristerna i materielavse-
ende övergå till en slagkraftig krigsorganisation. Betydande materielanskaff-
ningar sattes på framtiden, innebärande forcerad materielanskaffning i ett
skärpt läge. En sådan utveckling vore ej önskvärd.
Styreisen för sjökarteverket har motsatt sig förslaget om utbrytande av
sjökarteverket ur fjärde huvudtiteln. En dylik åtgärd skulle nämligen inne
bära svårigheter för verket vid rekrytering av personal för sjömätningsexpedi-
tionerna.
Statskontoret har framhållit, att de besparingar, som åstadkommas genom
att ej beräkna medel för erforderlig förnyelse av materielutrustningen, måste
anses fiktiva. Ämbetsverket ifrågasatte lämpligheten av att binda sig för en
tioårsplan av så kostnadskrävande natur.
Riksräkenskapsverket har framhållit, att försvarskommittén vid sina beräk
ningar av materielbehovet räknat med de materieltillgångar, som skulle fin
nas efter det att samtliga till och med den 30 juni 1948 anvisade medel — även
till den del de ännu icke vore disponerade — omsatts i materiel. Från denna
utgångspunkt har kommittén räknat med brister å sammanlagt 208 miljoner
kronor, för vilkas täckande skulle erfordras engångsanslag om 112 miljoner
kronor utöver den av kommittén föreslagna kostnadsramen. Jämväl för an
skaffning av viss luftvämsmateriel och nya vapen skulle erfordras engångs
anslag, vadan kommittén icke kunnat åstadkomma någon framtidslösning av
arméns materielfråga.
Ämbetsverket har vidare framhållit, att å de hittills anvisade anslag, vilka
av försvarskommittén inräknats i materieltillgångarna såsom omsatta i mate
riel, den 30 juni 1947 kvarstått icke utnyttjade behållningar å tillhopa 895
miljoner kronor, vilket belopp under innevarande budgetår kunde beräknas
stiga till över 900 miljoner kronor. Om dessa utbetalades under den kom
mande tioårsperioden, vilket syntes vara en förutsättning för att kommitténs
beräkningar skulle anses hållbara och om förenämnda brister skulle täckas,
ökades årskostnaderna under samma period med i genomsnitt 100 å 120 mil
joner kronor till 910 å 930 miljoner kronor.
Vid en jämförelse mellan dessa siffror och den faktiska respektive beräk
nade belastningen under budgetåren 1945/46—1948/49 framginge, att den re
duktion av försvaret, som av kommittén förordats, icke ledde fram till lägre
kostnader för försvaret än som — frånsett beredskapskostnader — faktiskt
tidigare utgått, varvid dock borde beaktas den stegring av försvarskostnaderna,
som voro att återföra på höjda löner och målerielpriser.
Genom de långa leveranstiderna för krigsmateriel hade å reservationsan
slagen för materielanskaffning uppstått oproportionerlig reservationsökning
under fjärde huvudtiteln. För utnyttjande av dessa reservationer erforder
liga likvida medel funnes icke disponibla. Överskott i driftbudgeten och
kassamässiga behållningar hade bundits för täckande av andra utgifter och
genom likvidering av vissa statslån, varför nya medel måste anskaffas för ut
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
in
nyttjande av nyss angivna reservationer. I verkligheten betydde detta, att
summan av de brister, som enligt kommittén nu skulle föreligga i materiel-
tillgångar, borde ökas med summan av de under fjärde huvudtiteln redo
visade reservationerna. Vid genomförande av kommitténs förslag erfordrades
därför under den kommande tioårsperioden för finansiering av fjärde huvud
titeln minst 1 000 miljoner kronor utöver den i betänkandet angivna kostnads
ramen.
Vid bedömandet av frågan om användningen av behållningar å gamla re
servationsanslag borde hänsyn tagas även till den konkurrens, som uppkomme
mellan å ena sidan kraven på fullföljande av gamla anskaffningsprogram och
å andra sidan kraven på anskaffning av modernare materiel. En omprövning
av programmet för materielanskaffning syntes därför motiverad.
Enligt riksräkenskapsverkets mening saknades förutsättningar för ett
genomförande av kommittéförslaget, om ej i budgeten beräknades tillräckliga
inkomster antingen för reservationsanslagens utgifter eller ock, därest dessa
anslag indroges och ersattes med nya anslag, för täckning av den ökade kost
nadsramen.
Ämbetsverket bär i princip anslutit sig till kommitténs uppfattning, att
genom försäljning av örlogsbasens nuvarande områden i Stockholm inflytande
medel skulle få utnyttjas för bestridande av de med örlogsbasens förflyttning
förenade kostnaderna.
Verket har även förordat, att särskild anslagsserie upplades för kustartille
riet. I redovisningshänseende skulle detta innebära påtagliga fördelar.
Verket har slutligen påtalat de redovisningsmässiga olägenheter, som vore
förbundna med uppdelning av vissa för försvaret gemensamma kostnader å
de olika försvarsgrenarna. Hit hörde t. ex. kostnaderna för sjukvård, familje
bidrag m. in. Om i stället dessa anslag redovisades i grupper för de försvars
grenar eller förvaltningar, som ansvarade för anslagen, och samtidigt en håll
bar statistisk sammanställning kunde åstadkommas över de faktiska kostna
derna för armén, flottan, kustartilleriet och flygvapnet, skulle en bättre bild
av de verkliga försvarskostnaderna erhållas. Verket förutsatte, att med lös
ningen av dessa frågor skulle anstå, till dess 1946 års militära förvaltnings-
utrednings betänkande förelåge.
Statens lönenämnd har ansett, att vid beräkning av personalkostnaderna
för beställningshavare i Ma 9 bort räknas med 28 löneklassen i stället för
26 löneklassen.
Kommerskollegium har erinrat, att kommittén icke räknat med anslag för
så betydelsefulla varor för krigsmaktens försörjning som t. ex. driv- och smörj
medel. Det förefölle kollegium nödvändigt att planera för anskaffning av sär
skilda militärförråd av dylika varor; om valutabristen eller andra importsvå
righeter för närvarande reste hinder för anskaffning, syntes det angeläget, att
extra ordinära åtgärder toges under övervägande för tillgodoseende av detta
viktiga behov.
Riksnänmden för ekonomisk försvarsberedskap har ansett, att de medel,
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
112
som erfordrades för en fortlöpande materielanskaffning men som av kommit
tén icke inrymts i kostnadsramen, bort inräknas i densamma. Möjligheterna
att vid ett skärpt läge stärka beredskapen genom forcerad materielanskaffning
finge ej överskattas. I nuvarande läge vore det önskvärt att ej belasta indu
strien med krigsmaterielproduktion. Ingen säkerhet funnes för att läget skulle
förbättras under flera år. Importutsikterna vore svårbedömbara. Därför
syntes det ovisst, om det skulle vara möjligt att under en kortare period i
industriproduktionen inrymma en upprustning av den omfattning, som skulle
erfordras för att 1958 års krigsorganisation skulle kunna uppehållas i verk
ligheten. Omfattande engångsanskaffningar toge lång tid, varför det vore
bättre med en kontinuerlig ersättningsproduktion och import av råvaror.
Detta uteslöte ej, att man kunde tvingas till förskjutningar i programmet pa
grund av den tekniska utvecklingen. Organisationen måste nödvändigtvis bli
funktionsduglig i krig. Eljest vore det ej motiverat att nedlägga de avsevärda
belopp, som i kommittéförslaget avsåges.
Överståthällarämbetet har framhållit, att kommittén vid angivande av olika
kostnadsramar bort beakta den återverkan på landets nationalinkomst, som
den större eller längre övningstiden utövade. Den slutliga avvägningen mellan
övningstid och materielanskaffning kunde ha påverkats härav. Det syntes
även kunna sättas i fråga, om icke avvägningen mellan fältarmén, å ena sidan,
och det mera materielkrävande flyget och marinen, å andra sidan, blivit en
annan, om i försvarsbudgeten såsom omkostnad inräknats den genom vapen
övningarna förlorade arbetskraften.
Försvarets civila tjänstemannaförbund har funnit angeläget att kraftigt
framhålla, att tjänsteförteckningsrevisionen borde planenligt fortsättas utan
hänsynstagande till att den av kommittén framlagda kostnadskalkylen här
igenom skulle komma att överskridas. Förbundet har även påyrkat, att frågan
om ordinariesättningen för den civila personalen inom försvaret snarast skulle
bringas till en lösning.
Civilförvaltningens personalförbund har ansett det vara en brist i förslaget,
att kommittén ej tagit upp frågor om förbättrade löneställningar åt personal
vid försvaret.
Tjänstemännens centralorganisation har uttalat, att fullföljandet av tjänste-
förteckningsrevisionen vore ett oeftergivligt krav från personalens sida,
vars tillgodoseende icke finge bli beroende av den av kommittén förordade
kostnadsramen. Jämkningar i löneställningarna borde alltfort ske efter för
handlingar med organisationerna. Avvägning mellan ordinarie och icke-ordi-
narie tjänster för den civila personalen borde snarast äga rum.
IV.
Departementschefen.
Den nu gällande försvarsorganisationen grundar sig i stort sett på 1942
års plan för den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter under en
femårsperiod omfattande budgetåren 1942/43—1946/47. Planen innebar väsent
liga utökningar och ändringar i försvarets organisation, en omläggning i prin
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
cipiellt viktiga hänseenden av försvarets ledning samt materielanskaffning i
betydande omfattning.
Det ligger i sakens natur, att 1942 års plan måste utgå från en kvalitativ
standard i stort sett jämförlig med den de stridande styrkorna hade i början
av kriget. Upprustningen inom ramen för denna plan — som innebar icke
blott att den dittills befintliga krigsmakten försågs med erforderlig utrustning
utan även att utrustning skulle anskaffas för en omfattande utbyggnad av
densamma — medgav, såvitt armén och marinen angår, i stort sett icke att
samtidigt och successivt anpassa produktionen efter krigsårens tekniska ut
veckling. För flygvapnets del förelågo härvidlag gynnsammare förutsättningar.
Även om vårt försvar således i materiellt hänseende icke kunnat hålla jämna
steg med utvecklingen i de krigförande länderna, kan det dock ej vara tal om
något stillastående. I korthet må här erinras om några drag i det modernise-
ringsarbete, som nedlagts på vårt försvar i syfte att höja detta över den stan
dard, från vilken 1942 års försvarsplan utgick.
Såväl under andra världskriget som efter dess slut har en omfattande forsk
nings- och försöksverksamhet pågått inom försvaret. I anslutning härtill har
med sådan verksamhet sysselsatt personal i viss utsträckning kunnat bedriva
studier utomlands. I syfte att samordna den tidigare på många händer
splittrade naturvetenskapligt-tekniska forskningsverksamheten för militära
ändamål beslöt 1944 års riksdag att inrätta en försvarets forskningsanstalt.
Då en allmän mening rått, att man ej borde föregripa blivande resultat av
den på krigserfarenheterna grundade forskningen, har den hittills bedrivna
forsknings- och försöksverksamheten endast i begränsad utsträckning kunnat
omsättas i praktiskt användbara stridsmedel. I viss omfattning har dock
så kunnat ske.
För arméns vidkommande har den kvalitativa standarden kunnat något för
bättras genom uppsättande av medeltunga pansarvärnskompanier och ett an
tal stormartilleribatterier. Även i vissa andra avseenden har anskaffning
kunnat ske för att följa krigsteknikens utveckling. Sålunda har påbörjats an
skaffning av radar, modern radiomateriel, närpansarvärn med riktad spräng-
verkan och rekylfria infanterikanoner. Inköp av terrängmotorfordon har
vidare ägt rum efter krigsslutet. Dessutom är upphandling av lätt och tung
bromateriel beslutad och delvis påbörjad. Betydande behov föreligga emeller
tid att modernisera arméstridskrafterna i fråga om eldkraft, terrängframkom
lighet, sambandsmedel och rörlighet. Luftvärnet behöver kvalitativt förbätt
ras. Materielanskaffningen efter kriget har delvis kunnat avse en begyn
nande modernisering i dessa avseenden, ehuru anskaffningen av besparings
skäl och på grund av industriella svårigheter måst ske i starkt begränsad om
fattning.
För flottans del har tillkomsten av de nya kryssarna medfört en förstärk
ning av utomordentligt stor betydelse. En modernisering av ett flertal av flot
tans fartyg i enlighet med erfarenheter från kriget har påbörjats. Modernise-
ringsarbetena avse främst vapen och hjälpmedel, bland vilka särskilt må näm-
8—404 4»
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Kr 206.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
113
114
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
nas radar. Genom tillkomsten av radar m. in. kan stridslednings- och eldled-
ningstjänsten på ett betydelsefullt sätt effektiviseras. Även modern telemate-
riel av andra typer har anskaffats. En förhållandevis omfattande försöksverk
samhet i syfte att få fram nya eller förbättrade fartygskonstruktioner, maski
ner, vapen, ammunition och hjälpmedel pågår och har i vissa fall fortskridit
så långt att anskaffning kunnat påbörjas. Flottans basorganisation har med
stöd av bland annat beredskapserfarenheter undergått en viss utbyggnad ut
över vad som 1942 avsågs.
Även för kustartilleriets del pågå försök med och i vissa fall, t. ex. i fråga
om radar, anskaffning av ny materiel. Genom inköp av specialmotorfordon
ha de rörliga sjöfrontsbatteriernas rörlighet och terrängframkomlighet kunnat
ökas.
I fråga om flygstridskrafterna innebar redan 1942 års försvarsbeslut en be
tydande förstärkning och modernisering, och efter denna tidpunkt har en
intensiv verksamhet pågått i syfte att genomföra den beslutade utbyggnaden.
Erfarenheter och teknisk utveckling efter 1942 ha härutöver föranlett såväl
ytterligare förstärkning av flygvapnet som successiva åtgärder för att an
passa organisation och materiel efter den -snabba utvecklingen. Genom 1943
års riksdagsbeslut tillkom sålunda en ny väderleksorganisation vid flygvap
net. 1944 års riksdag beslöt uppsättande av en jaktflottilj utöver försvarsbe
slutet. För att anpassa personalorganisationen efter flygmaterielens utveck
ling beslöto 1946 och 1947 års riksdagar betydande omläggningar i fråga om
den flygande och den tekniska personalen. 1947 års riksdag har även be
slutat en förskjutning från attack- och spaningsförband till jaktförband. En
successiv övergång från kolvmotordrivna till reaktionsdrivna flygplan in
leddes redan våren 1946 och förbättrad vapen- och övrig utrustning — bland
annat raketer och radar — har börjat införas. Modernisering av flygfälten
pågår.
Det uppdrag, som lämnades 1945 års försvarskommitté, avsåg att kommit
tén skulle verkställa utredning rörande försvarets organisation efter utgången
av budgetåret 1946/47 samt framlägga de förslag, som kunde föranledas av
utredningen. Innebörden av det förslag, som kommittén utarbetat, är i kort
het, att man med utgångspunkt från nuvarande försvarsorganisation och med
utnyttjande av nu förefintlig materiel skall under loppet av en tioårsperiod
successivt övergå till en annan avvägning mellan försvarsgrenarna. Denna
ändrade avvägning karakteriseras främst av att marinens kostnadsram under
den närmaste tioårsperioden skulle avsevärt nedgå, medan såväl arméns som
flygvapnets kostnadsramar skulle ökas i förhållande till motsvarande medels-
anvisningar för innevarande budgetår. Härvid är att märka, att flygvapnets
organisation ännu ej är fullt utbyggd. Medelkostnaden för hela försvaret
skulle per budgetår under tioårsperioden uppgå till cirka 810 miljoner kronor,
inberäknat 10 miljoner kronor i grundavskrivningskostnader. I nyssnämnda
summabelopp har dock ej inräknats medelsbehovet för att förnya luftvärns-
pjäser och viss annan luftvämsmateriel för armén samt för att täcka vissa.
115
brister i fråga om materielutrustningen särskilt vid armén och marinen. För
sådana ändamål liksom för modernisering av materielen och för vidmakthål
lande av organisationen efter periodens slut skulle särskilda medelsanvis
ningar bli erforderliga redan under perioden. Kommitténs förslag innebär
bland annat, förutom en begränsning av marinen, jämväl förbandsindragningar
vid såväl armén som flygvapnet.
Även om försvarskommitténs ledamöter samlats i en principiellt positiv
inställning till försvarsfrågan och flertalet av dess ledamöter förenat sig om
kostnadsramen, företer kommitténs betänkande dock såtillvida en bild av
splittring som åtta av de i beslutet deltagande tio ledamöterna och alla kom
mitténs militära sakkunniga avgivit särskilda yttranden beträffande olika i
betänkandet behandlade frågor.
Den kritik, som riktats mot försvarskommitténs förslag, torde kunna i kort
het sammanfattas sålunda.
Det har framhållits, att varje försvagning av vår krigsmakt i nuvarande
läge måste anses betänklig och att kommitténs förhoppning, att en smidig
anpassning av organisationen skulle kunna ske efter de krav ett skärpt läge
kunde ställa, vittnade om önsketänkande. Å andra sidan har möjligheten att
göra vissa tillfälliga inskränkningar i försvarets resurser icke genomgående
avvisats. En annan synpunkt, som anlagts på förslaget, är att — med hänsyn
till såväl utrikesläget som den pågående utvecklingen på krigsteknikens om
råde — en tioårsplan eller över huvud taget en fast och allmän plan för för
svarets utformning på längre sikt icke nu borde uppgöras. Genomgripande
organisationsändringar borde således icke nu beslutas utan arbetet tills vidare
inriktas på successiva och partiella reformer på grundval av vårt nuvarande
försvar. En ytterligare erinran mot förslaget är, att kommittén på längre sikt
icke i tillräcklig utsträckning tillgodosett materielbehoven, vilket småningom
skulle leda till en »urholkning» av försvarsorganisationen. I fråga om sättet
att återvinna balansen mellan materielkostnader och organisationskostnader
ha olika vägar anvisats. Å ena sidan har påyrkats en höjning av materielan-
slagen, å andra sidan har det ansetts önskvärt att genom sammanpressning av
organisationen frigöra medel för att tillgodose materielbehoven. Det har där
jämte gjorts gällande, att utvecklingen på krigsteknikens område och krigs
erfarenheterna icke tillräckligt beaktats. Mot förslaget har vidare anmärkts,
att det uppvisade väsentliga avvikelser från de i direktiven för kommittén
uppställda kraven på effektiv och modern utrustning, god utbildning av alla
vapenföra samt hög krigsberedskap. Kommittén förmenas sålunda ha gått för
långt i sina besparingssträvanden och förbisett, att vad som vunnes i pengar
vore ringa i förhållande till vad som förlorades i försvarskraft, eller, med andra
ord, att försvarets effektivitet i hög grad berodde just på det som tillskötes
till de ofrånkomliga bottenkostnaderna. Från flera håll har det betecknats
som en brist, att kommittén icke närmare granskat det ekonomiska underlaget
för försvarskostnaderna och icke heller gjort en avvägning mellan militära
kostnader och andra behov. I särskilda delar har kommitténs förslag i stor
Kungl. May.ts proposition nr 20ti
116
utsträckning vunnit anslutning från hörda myndigheter och sammanslutningar.
Av en del myndigheter har uttalats, att vissa av kommittén föreslagna föränd
ringar vore att hälsa med tillfredsställelse eller till och med av den art, att de
kunde och borde vidtagas snarast möjligt.
För egen del finner jag det ligga i öppen dag, att frågan om den svenska
krigsmaktens omfattning, organisation och utrustning i främsta rummet måste
bedömas med utgångspunkt från utvecklingen på militärpolitikens och krigs-
teknikens områden. Lika uppenbart är, att man icke kan bortse från de eko
nomiska synpunkterna och att dessa i tider av fredlig utveckling påkalla ökat
beaktande. Innan jag framlägger förslag beträffande försvarsorganisationen,
vill jag något ingå på den strategiska bakgrunden.
Vad till en början angår det militär politiska läget har försvarskommittén
i sitt betänkande i huvudsak återgivit eu av överbefälhavaren till kommittén
lämnad redogörelse, till vilken kommittén knutit vissa reflexioner. Den bild
av utrikesläget, som betänkandet sålunda ger, har i vissa av remissyttrandena
ytterligare kompletterats och förts fram till en senare tidpunkt.
Erinras må, att försvarskommittén — ehuru den icke tilltrott sig att förut
säga utvecklingen på det utrikespolitiska området —- vid utformandet av sitt
förslag utgått från den förutsättningen, att rådande motsättningar icke skulle
leda till öppen konflikt och att, trots dagens läge, återuppbyggnadsarbetet i
de krigshärjade länderna skulle kunna bidraga till att utjämna motsätt
ningarna samt att härigenom väg skulle banas för en fredsperiod av icke allt
för obetydlig längd. Å andra sidan har kommittén förklarat sig icke kunna
bortse från möjligheten av en stormaktskonflikt, i vilken även vårt land på
grund av sitt geografiska läge kunde riskera att bli indraget. Vidare har kom
mittén förutsatt, att en skärpning av läget skulle kunna föranleda en anpass
ning av organisationen efter de ändrade förhållandena.
Efter kommittéarbetets slut har en ytterligare skärpning av motsätt
ningarna mellan de ledande stormakterna inträtt. Den senaste tidens hän
delser utgöra led i en sedan länge pågående utveckling med alltmera utpräg
lade tendenser till blockbildning. Denna utveckling har — såsom utrikes
ministern redan den 4 februari 1948 i en till riksdagen lämnad redogörelse
konstaterat — betytt en väsentlig försämring av den politiska atmosfären i
världen och försvårat samarbetet inom Förenta Nationerna.
Det rådande utrikespolitiska läget har i olika länder utlöst åtgärder för att
stärka försvarsanstalterna. Samtidigt bedrives arbetet på militärteknikens
fortsatta utveckling med stor intensitet och betydande ekonomiska insatser.
Det är sålunda mot en mörkare bakgrund vår försvarsfråga nu avtecknar sig.
Förhoppningarna om en snabb och avgörande vändning mot trygga och stabila
förhållanden ha icke infriats och på många håll bedömas framtidsutsikterna
med pessimism. Den tilltagande osäkerheten bör dock icke uppfattas som om en
allmän konflikt vore förestående. Starka faktorer av såväl positiv som negativ
art verka alltjämt i fredsfrämjande riktning. Uppenbart är dock, att redan
försämringen i det internationella läget gör det nödvändigt att i tid sörja för
en sådan förstärkning av försvaret, att vårt land med tillförsikt kan möta de
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
117
påfrestningar en allmän konflikt skulle medföra. Därutöver är det av allra
största betydelse att under ett kritiskt läge vår utrikespolitik kan stödja sig
på ett militärt försvar av sådan styrka att det ger respekt för Sveriges vilja att
hävda sin självständighet och sin frihet.
I utrikesministerns förenämnda deklaration i riksdagen angavs som rege
ringens övertygelse, att en överväldigande majoritet av det svenska folket
icke önskar ansluta sig till något stormaktsblock vare sig genom ett uttryck
ligt alliansfördrag eller genom ett tyst samförstånd om ett gemensamt upp
trädande i händelse av en konflikt. En sådan ståndpunkt påverkar givetvis
försvarets utformning. Den innebär sålunda ett avståndstagande från tanken,
att det militära försvarets utbyggande till den styrka som annars vore möjlig
till någon del borde underlåtas utifrån förutsättningen att i händelse av ett
krig vårt land skulle räkna med att erhålla en eller flera bundsförvanter, som
vore villiga att komplettera stridskrafterna i de delar, där »luckor» avsikt
ligt lämnats öppna. Ett sådant försvarssystem är icke förenligt med en natio
nell självständighetspolitik utan skulle leda till ett starkt beroende av andra
länder och nödvändigheten av ett ställningstagande på tidigt stadium i form
av en allians i mer eller mindre förtäckt form.
Stora svårigheter erbjuda sig vid bedömandet av frågan, under vilka strate
giska betingelser en omfattande krigisk konflikt skulle komma att utspelas.
Det finnes dock grund för antagandet, att mindre länder, vilka icke ha ett för
någon av de möjliga motståndarna i en konflikt synnerligen vitalt strategiskt
läge och vilka äro beslutna att föra en av ett respektingivande militärt försvar
understödd självständighetspolitik, icke sakna utsikter att hålla sig utanför
kriget. Som grundförutsättningar måste då uppställas, att denna självständig
hetspolitik uppbäres av en stark och beslutsam folkmening och att de militära
försvarsmedlen äro allsidigt utbyggda och av tillbörlig styrka.
Sedd i denna belysning ter sig svensk försvarspolitik mer än någonsin som
ett odelbart helt, varvid den inre stabiliteten och fastheten i folkviljan äro
element av lika stor betydelse som ett militärt försvar, vilket i sin tur måste
utbyggas genom ett väl planerat civilt försvar. Vid utformningen av försvars
anstalterna måste ständigt beaktas, att en överdimensionering kan medföra
sociala och ekonomiska verkningar, som kunna rubba den inre samlingen och
försvaga den nationella grund, varpå försvaret i dess helhet vilar. Med hän
syn härtill är det av utomordentligt värde, att enighet inom försvarskommit-
tén i stort sett uppnåtts beträffande försvarets kostnadsram mellan represen
tanter för flertalet av de parlamentariska partierna i vårt land. Även om en
planering för en lång följd av år nu icke synes möjlig och den internationella
utvecklingen torde föranleda vissa kostnadskrävande åtgärder i syfte att
stärka vår beredskap exempelvis i fråga om materielanskaffning, är det ange
läget, att denna enighet om möjligt bevaras.
Med angivna utgångspunkter är målsättningen för försvaret redan utstakad.
Ett svenskt försvar måste vara i stånd att ge uttryck åt folkets levande för
svarsvilja. Varje vapenför svensk, som icke bindes av andra för riksförsvaret
viktiga uppgifter, bör sättas i stånd att i ena eller andra formen militärt del
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
118
taga i kampen för landets självständighet. Krigsmakten i dess helhet bör vara
så utbyggd att den förmår ge största möjliga eftertryck åt vårt folks vilja att
bevara landets handlingsfrihet och avvisa varje kränkning av dess integritet.
Försvarskrafterna böra, som försvarskommittén framhållit, utformas så att
en angripare i det längsta hindras få fast fot på svensk mark och att ingen del
av landet behöver uppgivas utan segt motstånd i olika former. Yidare bör
krigsmakten vara skickad att möta överrumplingsförsök, utförda med den
moderna invasionsteknikens resurser. Med den här skisserade målsättningen
måste försvaret vara allsidigt sammansatt. I stort sett torde därför det nu
förestående arbetet böra syfta till att på grundvalen av nuvarande organisa
tion och med utnyttjande av alla möjligheter till förenklingar och kostnads
begränsningar med ledning av världskrigets erfarenheter och forskningens
senaste rön göra en översyn av försvarsanstalternas ändamålsenlighet och
hållfasthet mot ett modernt krigs påfrestningar.
I fråga om krigsteJcnikens utveckling och det nutida kriget synas mig er
farenheterna från andra världskriget ägnade att särskilt framhäva luftkrig
föringens betydelse. Såsom försvarskommittén framhållit har i synnerhet
denna form av krigföring genom sin inriktning icke blott mot fasta försvars
anstalter och rörliga stridskrafter utan även mot civilbefolkning, försörjning
och kommunikationer givit kriget dess totala karaktär och därför ställt sär
skilda anspråk på luftförsvar och civilförsvar. Nya perspektiv ha härvid
öppnats genom tillkomsten av atombomben och robotvapnen samt genom möj
ligheten att överraskande luftlandsätta stora styrkor. Även på en mångfald
andra områden har den tekniska utvecklingen — såsom framgår av den i det
föregående lämnade redogörelsen —■ avsatt betydelsefulla resultat. I åtskil
liga hänseenden råder dock alltjämt stor ovisshet, och vissa av andra världs
krigets nya stridsmedel torde ännu knappast ha kommit långt över försöks
stadiet. Även om, såsom jag redan i det föregående har antytt, förutsättningar
sålunda alltjämt icke äro för handen för att ersätta vårt försvar med strids
krafter av helt ny struktur och sammansättning, håller jag dock före, att det
är nödvändigt att redan nu draga vissa konsekvenser av utvecklingen på luft
krigföringens område. I första hand bör härvid övervägas en förstärkning av
luftförsvaret, främst jaktflyget. I förgrunden träder vidare frågan, huruvida
arméns organisation är anpassad efter det nutida krigets och särskilt luft-
krigföringens skärpta krav. För flottans del är spörsmålet om skydd för far
tygen mot luftanfall ett problem av stor vikt.
Det är med nu angivna utgångspunkter jag går att fatta ståndpunkt till
försvarskommitténs förslag. Då detta förslag förelåg först i december 1947,
har det redan med hänsyn till den knappa tiden icke varit mig möjligt att
till 1948 års riksdag utarbeta ett förslag om en fullständig försvarsplan för
en följd av år. Särskilt frågan om värnpliktskontingentens storlek och där
med sammanhängande spörsmål om krigsorganisationens omfattning äro för
övrigt av den art, att ytterligare överväganden äro påkallade. Härtill bidrager
även, att den uppfattningen — företrädd bland annat av ett flertal kommitté-
ledamöter — alltmera stadgats, att vår arméorganisation behöver omläggas i
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
119
flera väsentliga avseenden. Den skärpning av läget, som inträtt, manar vidare
till försiktighet i fråga om organisationsändringar, som skulle innebära en
försvagning av vårt nuvarande försvar.
De förslag jag nu går att framlägga äro sålunda icke att fatta så
som förslag till en ny försvarsordning eller försvarsplan i vedertagen be
märkelse. Jag har emellertid funnit mig böra angiva min syn på de huvud
frågor, som nu äro särskilt aktuella för vårt försvar, och framlägga de för
slag som därav föranledas eller, i sådana fall då tillräckligt fasta hållpunkter
för ett slutligt bedömande saknas, vissa riktlinjer för det fortsatta utrednings
arbetet. Härtill ansluter sig en serie förslag — till stor del grundade på
försvarskommitténs — rörande särskilda delar av försvarsorganisationen, vilka
förslag vid remissbehandlingen i huvudsak tillstyrkts eller eljest föreligga i
så utrett skick, att ett ställningstagande nu varit möjligt och lämpligt. De
huvudfrågor, som här böra närmare granskas, äro i korthet följande.
1942 års organisation av flygvapnet byggde på erfarenheter från de båda
första krigsåren. Erfarenheterna från de senare krigsåren och utvecklings
tendenserna efter kriget ha ytterligare framhävt flygstridskrafternas betydelse
för vårt försvar. Flertalet ledamöter och sakkunniga inom försvarskommittén
och ett stort antal såväl militära som civila remissmyndigheter ha i olika av
seenden anfört betänkligheter mot av kommittén föreslagna inskränkningar i
nuvarande flygvapenorganisation och i åtskilliga fall ha förslag till förstärk
ning av denna organisation framlagts. Även jag är av den uppfattningen,
att det i vårt försvar måste ingå ett slagkraftigt och efter försvarsorganisatio
nen i övrigt väl avpassat flygvapen. Jag kan därför ej biträda försvarskom
mitténs förslag att reducera flygstridskrafterna utan finner i stället nödvän
digt att föreslå en förstärkning av dem. Härtill återkommer jag i det följande
i samband med behandlingen av de olika flygslagen.
Krigserfarenheterna visa, att ohämmade luftangrepp mot befolkning, för
sörjning, kommunikationer, civila och militära ledningscentra samt mot strids
krafterna undergräva folkets motstånds vil ja och avsevärt begränsa krigsmak
tens verkningsmöjligheter. Överraskande luftangrepp i stor skala i ett krigs
inledningsskede kunna dessutom — om de ej mötas av ett betryggande luft
försvar — försvåra eller hindra civilbefolkningens evakuering och stridskraf
ternas mobilisering och koncentrering samt därmed undanrycka försvararen
förutsättningar för organiserat motstånd. Krigserfarenheterna visa även, att
överraskande luftlandsättning av stora styrkor på mycket kort tid kunna
genomföras inom områden, som äro dåligt luftförsvarade. De risker för en
svagt luftförsvarad nation, som dessa förhållanden medföra, ha fått ökad
aktualitet genom utvecklingen efter kriget. Inom stormakterna gör man så
lunda stora ansträngningar för att bygga ut det strategiska bombflyget. Sär
skild vikt lägges dessutom vid att öva luftinvasion, och härför avsedda trans
portflygplan med avsevärt större kapacitet än tidigare framställas. Denna ut
veckling tyder på att ett kommande krig i ännu högre grad än det senaste
kommer att präglas av operationer i och genom luften. Av det sagda framgår,
att ett starkt luftförsvar och ett effektivt försvar mot luftlandsatt trupp nu
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
120
mera äro grundförutsättningar för ett effektivt militärt och civilt försvar och
i vissa lägen även för att organiserat motstånd över huvud taget skall kunna
bjudas.
Jaktflyget är för närvarande och torde under den tid som nu kan över
blickas även förbli det effektivaste luftförsvarsmedlet. Det är sant, att jakt
flyg — liksom luftvärn — med nuvarande utformning ej kan verka mot
robotvapen av V2-typ. Enda kända motmedlet är för närvarande bomb- och
attackflyg, som insättes mot utskjutningsbaser och styrstationer. Med hän
syn till utvecklingstakten för dessa robotvapen och till nyssnämnda fort
gående utökning av stormakternas strategiska bombflyg synes det befogat att
räkna med att bemannade bombflygplan under överskådlig tid fortfarande
komma att vara det viktigaste och för den angripne farligaste medlet i en
strategisk luftkrigföring. Även mot robotflygplan av Vl-typ är jaktflyget
verksamt.
Försvar skommittén har föreslagit, att jaktflyget skall utökas med en natt-
jaktflottilj genom ombildning av en attackflottilj. Vissa militära och civila
myndigheter ha uttalat sig för en förstärkning av jaktflyget. Överbefälhavaren
har sålunda föreslagit, att en nattjakt flottilj snarast skall tillföras flygvapnet,
om möjligt genom beslut av årets riksdag. Chefen för flygvapnet har fram
lagt ett program för jaktflygets utveckling på längre sikt men begränsat sitt
förslag till vad som bedömts genomförbart under den närmaste femårsperio
den. Detta förslag innebär — såsom förut nämnts — att samtliga tio dagjakt
flottiljer skulle utökas med 50 % samt att två nattjaktflottiljer skulle orga
niseras, varav en skulle nyuppsättas och en tillkomma genom omvandling av
en attackflottilj. Med hänsyn till vad nyss anförts angående utvecklingen på
luftkrigföringens område finner även jag en förstärkning av jaktflyget nöd
vändig. Den föreslagna åtgärden att inom flottiljorganisationens ram så snart
ske kan förstärka de tio dagjaktflottiljerna med 50 %, varigenom ett godtag
bart dagjaktskydd skulle beredas landets ur försvarssynpunkt mest vitala
delar, finner jag så angelägen för försvaret i dess helhet, att förslaget i prin
cip bör läggas till grund för en successiv förstärkning av dagjaktflyget. Det
synes dock ej nödvändigt att vid årets riksdag besluta genomförandet av
större del av detta program än som erfordras för att trygga den närmast
förestående materielleveransen och personalrekryteringen. Jag föreslår så
lunda, att i första hand tre dagjaktflottilj er förstärkas enligt angivna grun
der. En förutsättning för att denna utbyggnad skall kunna fortsättas inom
överskådlig tid är emellertid, att förslag härom förelägges nästa års riksdag.
Detta sammanhänger såväl med personalrekryteringen som — och framför
allt — med nödvändigheten att vidtaga åtgärder för att trygga materielleveran-
serna. Vid denna tidpunkt torde man även bättre kunna överblicka, i vilken
takt en fortsatt förstärkning av dagjaktflyget kan genomföras. Jag förutsätter
därför, att en på ytterligare utredning grundad plan för denna fortsatta ut-
l)Jggnacl förelägges nästa års riksdag. Vad därefter beträffar nattjaktflyget,
finner även jag angeläget, att vårt försvar snarast tillföres nattjaktförband.
Då detta snabbast kan åstadkommas genom att omvandla en redan befintlig
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
121
flottilj, bör attackflottiljen F 1 ombildas till nattjaktflottilj, så snart lämpliga
nattjaktflygplan kunna levereras. Redan vidtagna åtgärder för att anskaffa
fem nattjaktflygplan för försök torde vara ägnade att underlätta denna om
bildning. Till den av chefen för flygvapnet föreslagna åtgärden att uppsätta
en helt ny nattjaktflottilj med början budgetåret 1951/52, vilket skulle kräva
beslut av årets riksdag, kan jag ej taga ställning nu.
Redan verkställd omvandling av två attackflottiljer till dagj aktflottilj er
och av mig — liksom av försvarskommittén — föreslagen ombildning av en
attackflottilj till nattjaktflottilj medföra, att attackflyget minskas från
sju flottiljer enligt 1942 års försvarsbeslut till fyra flottiljer. Försvarskom
mittén har härutöver föreslagit indragning av attackflottiljen F 6. Ett stort
antal av försvarskommitténs ledamöter och sakkunniga samt åtskilliga mili
tära och civila remissmyndigheter ha uttalat sig mot den av kommittén före
slagna försvagningen av attackflyget. Med hänsyn till attackflygets betydelse
fulla uppgifter — framför allt vid invasionsförsvar — kan jag ej biträda för
slaget om försvagning av detta flygslag utöver den starka reducering, som
enligt vad nyss sagts blivit nödvändig för att tillgodose det oundgängliga
behovet av jaktflyg. F 6 bör således bibehållas. De av försvarskommittén
föreslagna tre flottiljerna avsågos vara utrustade med tvåmotoriga flygplan,
d. v. s. flygplan med god förmåga att uppträda under mörker och dåligt väder
och med större räckvidd och lastförmåga än enmotoriga flygplan. Hänsyn till
att attackflyget bör vara enhetligt sammansatt och till de tvåmotoriga för
bandens avsevärt större verkningsförmåga tala med styrka för att även F 6
bör vara tvåmotorig flottilj, varvid man liksom i 1942 års organisation skulle
erhålla fyra tvåmotoriga attackflottiljer. Då materielförnyelse vid F6 —
som för närvarande har enmotoriga flygplan -— ej beräknas skola ske förrän
omkring 1955, synes det kunna anstå med ett slutligt ståndpunkttagande till
frågan om materielens art. I händelse av övergång till tvåmotoriga flygplan
skulle ett engångsanslag motsvarande kostnadsskillnaden mellan en- och
tvåmotoriga flygplan bli erforderligt i samband med nyssnämnda materiel
förnyelse.
Yad beträffar spaningsflyget innebär redan av 1947 års riksdag fattat
beslut att omvandla spaningsflottiljen F11 till dagj aktflottilj, att antalet
spaningsdivisioner i fred minskas från nio enligt 1942 års försvarsbeslut till
sex. Härutöver har försvarskommittén föreslagit, att spaningsflottiljen F 2
skall indragas. Då en spaningsdivision enligt kommitténs förslag samtidigt
skulle uppsättas vid flygbaskåren, komme antalet spaningsdivisioner att utgöra
sammanlagt fyra. Mot en så långt gående reducering av spaningsflyget ha
betänkligheter anförts såväl av ett stort antal av försvarskommitténs leda
möter och sakkunniga som av åtskilliga remissmyndigheter. Härvid har när
mast föreslagits, att ytterligare en spaningsdivision skall uppsättas vid den
kvarvarande spaningsflottiljen. Jag delar försvarskommitténs uppfattning,
att den sjöbaserade spaningsflottiljen F 2 bör indragas. Härför tala såväl
önskvärdheten av att övergå till landbaserade flygplan vid denna flottilj, som
saknar landflygfält, som behovet av att utnyttja etablissementet för
Kungl. May.ts proposition nr 206.
122
flygvapnets radarskola. Två av flottiljens tre divisioner böra dock bibe
hållas och landbaseras genom att man dels — i enlighet med kommitténs
förslag - överför en division till flygbaskåren, dels härutöver överför en
division till den kvarvarande spaningsflottiljen. Av bland annat utrymmes-
skäl bör härvid F 11 bibehållas som spaningsflottilj och spaningsflottiljen
F3 i stället omvandlas till dagjaktflottilj. För denna, i förhållande till för-
svarskommitténs förslag, något starkare spaningsorganisation -— samman
lagt fem divisioner — talar bland annat invasionsteknikens utveckling, som
medför ökade risker för överraskning.
En förutsättning för att jaktflyget skall kunna få full verkningsförmåga
är, att luftbevakningen fungerar effektivt. Att så är fallet är givetvis av ut-
slagsgivande betydelse även för civilförsvaret. Jag ämnar i det följande före
slå, att luftbevakningen överföres till flygvapnet samt att den i samband där
med omorganiseras och förstärkes.
Det råder intet tvivel om att krigsteknikens utveckling, främst flyganfal
lens ökade verkan och de stora luftlandsättningsmöjligheterna, måste påverka
arméns organisation, mobilisering och uppträdande. Åtskilliga synpunkter ha
i detta avseende framförts såväl i försvarskommitténs betänkande med där
till fogade särskilda yttranden som av de militära remissmyndigheterna. Här
vid är det enligt mitt förmenande av vikt att hålla isär två olika begrepp, näm
ligen å ena sidan lokal (regional) rekrytering och decentraliserad mobilise
ring, å andra sidan lokalförsvarsförband, d. v. s. förband, åt vilka med hän-
syn till lokalt bunden verksamhet och begränsade stridsuppgifter ges mindre
tillgång på transportmedel, kvalificerat befäl och eldkraftiga vapen.
Med hänsyn till risken för blixtanfall är det ett önskemål, att mobilise-
ringsorganisationen är decentraliserad för alla slag av förband. Detta till
godosågs under andra världskriget i viss mån genom de s. k. fältdepåerna,
som lågo spridda över landet och där arméns utrustning till stor del för
varades. När den förstärkta försvarsberedskapen upphörde, flyttades av eko
nomiska skäl materielen in i de centraliserade fredsförråden. Detta innebär
naturligtvis en allvarlig olägenhet ur beredskapssynpunkt.
Den nuvarande mobiliseringsorganisationen bygger vidare på att ett mycket
stort antal värnpliktiga skola resa avsevärda sträckor för att inställa sig på
organisationsplatserna, vilket innebär stor tidsutdräkt, ökad belastning på det
svaga kommunikationsnätet och risker för att de värnpliktiga icke komma fram.
Mobilisering sker dessutom i allmänhet truppslagsvis, så att i anslutning till
infanteriets fredsförläggningsorter organiseras endast infanteriförband o. s. v.
Icke heller en sådan anordning är numera lämplig.
Jag avser därför att låta utreda möjligheterna att ordna eu säkrare och
snabbare mobilisering av arméförbanden. Det bör övervägas, om man kan
skapa en organisation, som medger, att de värnpliktiga — vilket truppslag
de än tillhöra — kunna ingå i ett förband, vilket utrustas nära de värn
pliktigas bostadsort. Detta förband borde då ha sådan sammansättning, att
det i händelse av överraskande anfall (i första hand luftlandsättning) omedel
Kungl. Maj:ts proposition nr 20V.
123
bart och självständigt kan upptaga strid direkt från organiseringsplatsen.
Det alltidigt sammansatta brigadförbandet med det nuvarande infanteri-
eller pansarregementet som stomme, förstärkt med pansarvärns-, artilleri-,
luftvärns-, ingenjör-, signal- och underhållsförband, kan härvid tänkas utgöra
en lämplig enhet. Det synes böra övervägas, om icke antalet förband, som
organiseras i olika delar av landet, bör göras beroende av befolkningstät
heten och om icke organiseringsplatserna (med utspridda fältdepåer) böra väljas
med hänsyn till en motståndares möjlighet att göra luftlandsättning, ty en
sådan kommer sannolikt mera överraskande än en invasion över hav eller
gräns. Då befolkningstätheten är störst i södra hälften av landet, där luft-
iandsättningar av mera betydande omfattning synas mest sannolika, borde
dessa krav i huvudsak kunna kombineras. I en mobiliseringsorganisation av här
skisserad art borde fredstruppförband av visst truppslag vara organiserande
myndighet icke endast för förband av eget truppslag (exempelvis ett infanteri
regemente för infanteristommen i en brigad) utan även för andra truppslag
(t. ex. i brigader ingående artilleri m. m.).
Lokal rekrytering och mobilisering förutsätter en omläggning av de värn
pliktigas uttagning och tilldelning. Möjlighet torde emellertid föreligga att
påskynda systemets genomförande genom omflyttningar inom nuvarande
organisation.
Med här skisserade system för lokal rekrytering och decentraliserad mobili
sering skulle vid överraskande krigsöppning efter kort varsel ett antal briga
der stå grupperade över hela landet — dock med särskild hänsyn till möjliga
luftlandsättningsområden — och beredda för omedelbar, aktiv strid. Fienden
torde emellertid näppeligen vara i stånd att samtidigt anfalla landet i hela
dess bredd och djup. Det blir därför nödvändigt att samla brigader — i före
kommande fall efterhand sammanförda under högre chefer — från ej angripna
delar av landet mot de områden, som fienden söker sätta sig i besittning av,
för att i förening med redan på platsen varande förband insättas mot angri
paren. Om denna samling — såsom hittills beräknats — i stor utsträckning
skall ske på järnväg, kan den genom flyganfall m. m. försvåras eller helt
omöjliggöras. Det är självfallet av stor betydelse, att dylika förband kunna
förses med sådan transportutrustning, att beroendet av sårbara järnvägar och
större landsvägar i möjligaste mån minskas. Försvarskommitténs förslag att
organisera s. k. cykeltransportkompanier är ett steg i denna riktning och bör
därför genomföras. Åtgärder av angivet slag i förening med det förbättrade
kommunikationsskydd, som blir en följd av den av mig föreslagna förstärk
ningen av jaktflyget, torde öka möjligheterna att förflytta och samla förband.
Transportproblemet för att säkra underhållstjänsten kvarstår dock. Här-
utinnan kan måhända ett av militärbefälhavaren för VI. militärområdet skis
serat förslag att uppbygga underhållstjänsten på andra och enklare principer
än för närvarande förtjäna undersökas. Det innebär, att underhållstjänsten i
större utsträckning skulle basera sig på djupgrupperade, redan i fredstid upp
lagda, fasta förråd, vilket även är motiverat ur beredskapssynpunkt. Militär
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
124
befälhavarna för IV. och VI. militärområdena ha även framkastat tanken, att
en ingående granskning av materiellbeståndet borde göras för att i kostnads-
besparande syfte åstadkomma en kraftsamling till förmån för den oundgäng
ligen nödvändiga materielen, främst vapen och ammunition. Härvid måste i
nödfall för stridsverksamheten mindre nödvändig materiel och olika slag av
tillbehör eftersättas. Enligt mitt 'förmenande borde därmed också möjligheter
åstadkommas att ytterligare nedbringa antalet fordon med minskad sårbarhet
som följd. Uppslagen synas böra tagas under närmare övervägande.
Jag övergår härefter till frågan om det lokala försvarets organisation och
avvägningen mellan lokalförsvars- och fältförband.
Genom tillkomsten av lufttrupper har lantkrigföringen definitivt övergått
från att vara en kamp mellan linjer till att bli en kamp inom ytor. Snart sagt
vaije plats kan när som helst utsättas för anfall av större eller mindre omfatt-
ning. Detta har givit upphov till det svenska hemvärnet. Men dessutom fin
nes ytförsvaret redan nu representerat av lokalförsvarsförband (kompanier
främst vid flygplatser och viktiga kommunikationscentra). Genom sådana åt
gärder erhålles en viss kuppberedskap vid betydelsefulla knutpunkter. Denna
kuppberedskap skall begränsa luft-landsatta förbands rörelse- och handlings
frihet samt bereda tid och skydd för fält-förbandens samling till motanfall.
De nuvarande lokalförsvarsförbanden och hemvärnet räcka dock icke till och
sakna dessutom den tunga eldkraft, som erfordras för att bekämpa modernt
utrustad luft-landsatt trupp. Det är önskvärt, att så stor del av befolkningen
som möjligt deltager i knutpunktsförsvaret. Vapenutbildade män i trakten (i
första hand värnpliktiga med uppskov) böra därför förses med vapen genom
hemvärnet och när knutpunkten utsättes för direkt anfall deltaga i försvaret.
Jag förordai därför försvarskommitténs förslag om skyldighet för värnplik
tiga med uppskov och civilplaceringskort att i krig ingå i av hemvärnet orga
niserade förband. Härigenom kommer knutpunktsförsvaret att vinna i effek
tivitet. Försvaret av orter och framför allt flygfält i landets inre torde få
samma betydelse som hamnförsvaret vid kustanfall. Om motståndskraften hos
knutpunktsförsvaret skall ökas, böra befästningar förberedas (det inre be-
fästmngssystemet). Sådana befästningar måste i princip anses lika nödvän
diga som befästningarna i gräns- och kustförsvaret (det yttre befästnings-
systemet).
Icke ens en stormakts samlade resurser torde medge att ansätta lufttrupp-
anfall samtidigt överallt mot ett sådant land som vårt. Avser en motstån
dare att göra en stor luftlandsättningsoperation, synes det troligt, att denna
begränsas till något av de stora slättområdena, där de väsentliga medlen för
vår krigföring och folkförsörjning finnas. I den utsträckning jaktflyget- ej
kan avslå ett sådant anfall redan under lufttransportskedet, ankommer det
på knutpunktsförsvaret — lokalförsvarsförband och hemvärn — inom ifråga
varande område att i samverkan med flygstridskrafter försvåra och fördröja
lufttruppernas vidare utbredning. Består armén i alltför stor utsträckning
av lokalförsvarsförband och hemvärn, bundna i knutpunktsförsvar över hela
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
125
landet, löper man dock risken, att huvuddelen kommer att stå overksam, medan
de angripna förbanden efterhand nedkämpas. Tillräckliga delar av armén be
sitta nämligen under sådana förhållanden icke rörlighet för att med erfor
derlig snabbhet kunna samlas till det invaderade området, ej heller eldkraft
för att verksamt ingripa mot lufttrupperna. Slutsatsen är, att försvaret mot
luftlandsättning liksom andra typer av invasion för arméns vidkommande kräver
två komponenter, å ena sidan lokalförsvarsförband och hemvärn för knutpunkts-
försvaret, å andra sidan rörliga och eldkraftiga fältförband för att slå fienden.
Stommen för de senare skulle kunna tänkas bestå av de förut skisserade
brigaderna, av vilka de som icke invecklats i de inledande striderna snarast
samlas mot de anfallna områdena. Frågan om den lämpligaste avvägningen
mellan fältförbanden och de lokala förbanden bör emellertid ingående under
sökas. I samband därmed böra de ekonomiska konsekvenserna av en omorga
nisation klarläggas.
Såsom Chefen för armén framhållit kräves försvar på djupet icke endast
mot luftlandsättning utan även för att fördröja en motståndare som på flera
punkter söker genombryta kust- eller gränsförsvaret. Det är av vikt, att för
band avsedda för dessa speciella uppgifter ej betungas av en allt för stor och
sårbar transport- och rörlig underhållsorganisation samt att de kunna stödjas
av för sina uppgifter lämpligt organiserade lokalförsvarsförband. Jag avser att
låta ompröva förbandens sammansättning för att nå en organisation, som bättre
än den nuvarande svarar mot målsättningen.
I samband därmed komma även projekten beträffande en elitarmé att
granskas. Det är sålunda icke otänkbart att — såsom överbefälhavaren fram
hållit — den moderna materiel, som framdeles kommer att anskaffas, delvis
bör sammanhållas till vissa fältförband, vilka därigenom i materiellt hänse
ende få elitkaraktär.
Sammanfattningsvis vill jag framhålla, att en omarbetning av organisations
formerna givetvis icke kan få gå ut över kravet på att vår armé i ett tillräckligt
tidigt skede skall kunna med operativa stridskrafter möta och bekämpa varje
form av invasion.
För att icke föregripa här skisserade utredningar och undersökningar böra
enligt min mening större förändringar av arméns fredsorganisation tills vidare
icke ske.
Försvarskommittén har vid behandlingen av marinen framhållit flottans be
tydelse icke blott för invasionsförsvaret utan även för neutralitetens bevarande
och sjöfartens skyddande. Till detta uttalande kan jag helt ansluta mig. Med
hänsyn till landets läge och det förhållandet, att en invasion över havet snabbt
och direkt kan träffa särskilt betydelsefulla delar av landet, är det av vikt att
vi besitta stridskrafter, som om möjligt kunna avhålla en fiende från att utnyttja
denna väg eller, om detta icke lyckas, kunna redan under det känsliga över-
skeppningsskedet möta anfallet med operativa sjö- och flygförband. Genom
anfall mot en motståndares underhållstransporter över sjön kan — därest
denne trots motåtgärder fått fast fot i landet — en fördröjning av hans vidare
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
126
framträngande vinnas. Den omständigheten att sjötransporter även för vår
del torde komma att spela en viktig roll i ett krig, som berör vårt land, ställer
betydande krav på de svenska sjöstridskrafterna.
Yad åter beträffar de krav, som vid neutralitet måste ställas på sjöstrids
krafterna, äga vi färska erfarenheter. Att flottan under det senaste kriget
spelade och även inom en överskådlig framtid kan komma att spela en be
tydelsefull roll såsom politisk maktfaktor synes mig otvivelaktigt. Nödvän
digheten av att på ett effektivt sätt kunna hävda vårt territorialvattens inte
gritet synes icke närmare behöva utvecklas. Mycket stora krav ställdes under
kriget på flottans beredskap, och behovet av ett betydande antal lätta fartyg,
främst jagare och minsvepare, stödda på operationsberedda förband, fram
gick klart.
I detta sammanhang bör erinras, att vårt militärpolitiska läge och icke minst
Östersjöinloppens betydelse medför, att sjöstridskrafter måste kunna baseras
till såväl ost- som västkusten.
Överväganden rörande flottans sammansättning och storlek böra göras mot
bakgrunden av de synpunkter, som sålunda anförts. Flottan har under det
senaste decenniet undergått en strukturförändring i riktning mot snabbare
och lättrörligare stridskrafter, för vilka torpeden blivit alltmer betydelsefull.
Denna förändring blir än mera markerad genom att pansarskeppen, såsom
också försvarskommittén föreslagit, icke böra moderniseras. Jag vill i detta
sammanhang erinra, att den utökning av jaktflyget, som jag nyss föreslagit,
kommer att skapa ökade förutsättningar för att bereda flottan jaktskydd.
De motiv, som 1942 lågo till grund för beslutet att skapa de snabba opera-
tionsgruppema, synas mig alltjämt ibärande. Erfarenheterna från kriget tyda
också på att stridsgrupper av i princip motsvarande sammansättning visat sig
väl lämpade för det moderna sjökriget. Liksom försvarskommittén räknar jag
sålunda med att flottan i huvudsak skall vara sammansatt av sådana opera-
tionsgrupper jämte ubåts- och minsvepningsförband.
Försvarskommittén har föreslagit, att ersättningsbyggnad skall äga rum av
jagare, ubåtar, torpedbåtar och minsvepare. Jag delar kommitténs uppfatt
ning i detta avseende. Fartyg av dessa typer kunna bedömas under alla om
ständigheter böra ingå i flottan. De anslag till ersättningsbyggnad, med vilka
kommittén räknat, framför allt under tioårsperiodens senare del, äro så låga,
att flottan ur materielsynpunkt skulle komma att vid periodens slut bli för
satt i ett mycket ogynnsamt läge, såvida icke av kommittén nämnda ökade
anslag för byggande av lätta fartyg bli beviljade. Skulle så ej bli fallet, kom
mer flottans sammansättning därjämte att bli ur operativ synpunkt ogynn
sam, bl. a. kommer en markerad brist på minsvepare att uppstå. Då jag så
som tidigare nämnts nu icke är beredd att framlägga förslag annat än för de
närmaste åren finner jag icke anledning att här vidare ingå på frågan om de
åtgärder, som bli erforderliga för att en sådan utveckling på längre sikt skall
kunna undvikas. Den ersättningsbyggnad, som nu bör komma i fråga och till
vilken jag i annat sammanhang återkommer, bör sålunda i anslutning till
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
127
försvarskommitténs förslag avse två jagare av modifierad landskapstyp, en
division ubåtar samt torpedbåtar. Liksom försvarskommittén räknar jag med
viss modernisering av lätta fartyg.
En grundläggande förutsättning för att sjöstridskrafterna skola besitta så
dan operationsfribet, att de vid rätt tid kunna insättas på rätt plats, är till
gång på strategiskt välbelägna baser, utgörande de fasta punkter, från vilka
de operativa styrkorna verka. För basernas försvar erfordras kustartilleri-
stridskrafter, vilka därjämte ha att fylla en viktig roll i invasionsförsvaret
genom att skydda för invasion särskilt känsliga områden. Försvarskommitténs
förslag att nedlägga Hemsö kustartilleriförsvar skulle medföra, att sjöstrids-
kraftema komme att sakna försvarad bas på den långa Norrlandskusten och
att ett för invasion känsligt område berövades fasta kustartillerianläggningar.
Jag kan icke nu biträda detta förslag, till vilket jag för övrigt återkommer i
det följande liksom till den betydelsefulla frågan om beredande av skydd för
fartyg och anläggningar i baserna mot anfall från luften.
Självfallet har en stormakt helt andra resurser för forsknings- och för
söksverksamhet på militärteknikens område än en mindre stat som Sverige.
Även om vi icke kunna hålla jämna steg med stormakterna, böra vi dock, så långt
det står i vår förmåga, följa den militärtekniska utvecklingen och även göra
självständiga insatser i denna. De begränsningar i fråga om försvarskrafter-
nas omfattning och utrustning, som vi av ekonomiska och statsfinansiella skäl
måste ålägga oss, synas mig snarast ägnade att ytterligare markera forsknings-
och försöksverksamhetens betydelse. I nuvarande läge, då möjligheterna att
få kännedom om resultaten av motsvarande verksamhet i utlandet allt
mera begränsas, stegras betydelsen av vårt eget forsknings- och utvecklings
arbete ytterligare. Jag finner det därför utgöra ett befogat önskemål, att
verksamheten tillgodoses genom en förhållandevis riklig medelstilldelning.
Redan nu finnes en särskild försvarets forskningsanstalt. Jag föreslår i annat
sammanhang en ökning av medelsanvisningen till anstalten och en i viss män
fastare uppbyggnad av dess personalorganisation. Erinras må vidare, att den av
flygförvaltningen i dess remissyttrande framförda tanken på en samordning
av det sedan lång tid bedrivna utvecklingsarbetet beträffande robotvapnen
numera är genomförd i och med att en särskild byrå för ändamålet proviso
riskt inrättats i flygförvaltningen. Jag föreslår i det följande jämväl en
utbyggnad och intensifiering av den försvarsmedicinska forskningen, på
kallad icke minst med tanke på atombombens radioaktiva verkningar och
brännskadeverkningar samt möjligheten av bakteriologisk krigföring.
Såsom kommer att framgå av det följande föreslår jag fortsatt utredning
rörande ett flertal detaljproblem. Utan att i förevarande sammanhang när
mare ingå härpå vill jag dock redan här framhålla behovet av en utredning
rörande befälsrekryteringen.
I remissyttrandena ha framkommit åtskilliga uppslag, som även om de icke
nu kunna föranleda förslag till riksdagen likväl äro av den art, att uppmärk
samhet bör ägnas dem i vederbörliga sammanhang.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.
128
Jag ämnar i det följande närmare redogöra för de merkostnader i för
hållande till nuvarande organisationskostnader, som skulle uppkomma vid
bifall till de förslag till ändringar i den nuvarande organisationen, som här
framläggas. Redan nu vill jag emellertid framhålla, att merkostnaderna i
huvudsak hänföra sig till förstärkningen av flygvapnet. Det må understrykas,
att varje beräkning av merkostnaderna på längre sikt, oavsett ändringar i
prisläget, måste vara förenad med stora svårigheter, främst beroende på att
slutlig ställning till värnpliktsfrågorna ännu ej kunnat tagas.
Förstärkningen av tre dagjaktflottiljer skulle i och för sig medföra en ökning
av årskostnaderna, vilken skulle växa från 0,5 miljoner kronor budgetåret
1949/50 till cirka 12 miljoner kronor vid genomförd organisation. Årskostna
derna skulle vidare ökas med cirka 7 miljoner kronor för radar- och optisk luft
bevakning samt med cirka 5 miljoner kronor för omsättning av flygvapnets mo-
biliseringsammunition. Mot denna årliga kostnadsökning av cirka 24 miljoner
kronor svara avsevärda besparingar i förhållande till nuvarande organisation,
varigenom ökningen av årskostnaderna vid fullt genomförd organisation för
samtliga ovannämnda ändamål kunnat begränsas till cirka 10 miljoner kronor.
Härtill komma engångskostnader för materielanskaffning m. m. — samman
lagt cirka 55 miljoner kronor -— vilka avses skola fördelas på fem år. Av en
gångskostnaderna belöpa omkring 6 miljoner kronor på nästkommande
budgetår.
De ökningar av försvarskostnaderna, vilka i övrigt uppkomma vid bifall
till mina förslag i det följande, uppgå till omkring 2 miljoner kronor.
Om kostnaderna för de värnpliktiga preliminärt uppskattas med utgångs
punkt från den provisoriskt förkortade övningstid, som jag i annat samman
hang föreslår, kunna avsevärda besparingar beräknas uppkomma. Om dessa och
andra icke obetydliga besparingar — sammanlagt cirka 8 miljoner kronor —
tagas i betraktande, kan den sammanlagda nettoökning av kostnaderna på
något längre sikt, som föranledes av de förslag jag nu framlagt och i det följande
framlägger, uppskattas till (24—-14 + 2 — 8=) 4 å 5 miljoner kronor per
år, i den mån den för närvarande kan siffermässigt angivas. I vilken utsträck
ning detta är möjligt sammanhänger med förhållanden, för vilka jag närmare
redogör i samband med kostnadsberäkningarna för de särskilda försvarsgre
narna. Till nyssnämnda belopp skulle, för den händelse försvarskommitténs
förslag om höjning av penningbidraget till de värnpliktiga bleve genomfört,
komma ett belopp, som på grund av värnpliktskontingentens varierande stor
lek växlar mellan 14 och 18 miljoner kronor per år. Till frågan om penning
bidragets storlek återkommer jag vid anmälan av spörsmålet om avlönings-
m. fl. anslag för budgetåret 1948/49. Jag förutsätter, att alla ytterligare möj
ligheter till besparingar skola noggrant övervägas såväl vid de fortsatta ut
redningar, vilka enligt min mening böra komma till stånd, som i den löpande
verksamheten inom försvaret.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
129
Avd. III. SÄRSKILDA FRÅGOR
A. Försvarets högsta ledning.
På frågan om försvarsdepartementets organisation finner jag ej anledning
att i förevarande sammanhang ingå. I övrigt må beträffande försvarets högsta
ledning anföras följande.
7
.
Överbefälhavaren, försvarsstabschefen och
förs varsgrenscheterna.
F ör svar sk ommitt én.
Kommittén har lämnat en redogörelse för tillkomsten av överbefälhavar-
institutionen i fred och de arbetsuppgifter, som åligga överbefälhavaren och
högsta ledningen inom försvaret och därvid särskilt uppehållit sig vid de
överväganden, som föregingo ställningstagandet i 1942 års försvarsbeslut till
frågan om handhavandet av det operativa krigsförberedelsearbetet för armén.
Försvarskommittén har anfört, att frågan, hur försvarets högsta ledning
lämpligen borde vara organiserad, under och efter det andra världskriget sär
skilt i de krigförande länderna tilldragit sig stor uppmärksamhet. I vårt land
hade den kritik, som framkommit, främst syftat till förändringar beträffande
arbetsfördelningen inom högsta ledningen och i fråga om dennas sammansätt
ning samt till ökad samverkan icke blott mellan de högsta militära myndig
heterna inbördes utan även mellan militärledningen och företrädarna för
det civila samhällslivet.
Yad angår överbefälhavarinstitutionen har försvarskommittén ansett, att
de synpunkter, som gjorde sig gällande, då fredsorganisationen utbyggdes
med denna institution, i allt väsentligt alltjämt ägde giltighet, varför institu
tionen i fråga borde bibehållas.
I överbefälhavarens uppgifter har kommittén icke ifrågasatt annan ändring
än beträffande samarbetet med försvarsgrenscheferna samt arbetsfördel
ningen mellan överbefälhavaren och försvarsstabschefen. I förstnämnda hän
seende har kommittén anfört i huvudsak följande.
Med hänsyn till att utvecklingen ginge mot en allt mera ökad samverkan
mellan stridskrafter ur de olika försvarsgrenarna skulle det ur det samlade
riksförsvarets synpunkt vara till fördel, om överbefälhavaren och försvars
grenscheferna organisatoriskt fördes närmare varandra. Härigenom skulle
den sakkunskap, som försvarsgrenscheferna var för sig besutte, i vidgad ut
sträckning kunna tillvaratagas vid försvarsledningens utövande och ökad
säkerhet vinnas för det erforderliga samarbetet såväl mellan överbefälhavaren
och försvarsgrenscheferna som mellan de sistnämnda inbördes. Försvarsgrens
cheferna skulle få bära sin del i det ansvar, som vore förenat med ledningens
handhavande, och föranledas att betrakta försvarsfrågorna ej blott från den
egna försvarsgrenens utan även från det samlade riksförsvarets synpunkt.
9—404 48
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.
130
I det sålunda angivna syftet har försvarskommittén föreslagit, att — utan
att därmed någon inskränkning göres i överbefälhavarens befälsställning —
för försvarets högsta ledning i fred tillskapas ett organ, benämnt försvarsled
ningen och sammansatt av överbefälhavaren och de tre försvarsgrenscheferna.
I försvarsledningen borde, enligt vad kommittén vidare anfört, handläggas
ärenden, som omförmälas i 3 § b), c), e), h) och i) uti gällande instruktion för
överbefälhavaren samt i 5 § e) och f) uti instruktionen för försvarsstaben
ävensom andra försvaret berörande frågor av stor räckvidd eller principiell
betydelse. I försvarsledningen, som borde på kallelse av överbefälhavaren
sammanträda minst en gång i månaden och därutöver, då överbefälhavaren
så bedömde erforderligt eller försvarsgrenschef därom gjorde framställning,
borde överbefälhavaren vara ordförande och ensam beslutande. Skyldighet
borde föreligga för försvarsgrenschef att låta till protokollet anteckna skilj
aktig mening. Reservationer mot fattade beslut borde, då behandlat ärende
föranledde skrivelse till Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement, framgå
av skrivelsen eller i någon form bifogas denna. Till försvarsledningens sam
manträden borde, där så funnes erforderligt, kallas chefen för försvarsstaben,
chef för försvarsgrensstab, chef (souschef) för central förvaltningsmyndighet,
chefen för försvarets forskningsanstalt eller representant för annan myndig
het, vars verksamhet berördes av förekommande ärende.
I samband med försvarsledningens inrättande syntes å överbefälhavaren
lämpligen böra överflyttas de åligganden, som enligt 5 § h), j), k) och 1) i
instruktionen för försvarsstaben nu åvilade chefen för denna stab.
Beträffande försvarsstabschefen har försvarskommittén — med hänsyn till
att vissa av denne nu åliggande göromål föreslagits överflyttade på försvars
ledningen och överbefälhavaren — ansett att kvarvarande arbetsuppgifter
icke motiverade bibehållandet av dennes särställning i jämförelse med che
ferna för armé-, marin- och flygstaberna. Försvarsstabschefen borde därför
i fråga om ansvarighet, befogenheter och åligganden i tillämpliga delar lik
ställas med nyssnämnda stabschefer.
I sin i det föregående omnämnda redogörelse för bland annat den högsta
försvarsledningens arbetsuppgifter bär försvarskommittén erinrat, hurusom
riksdagen genom 1942 års försvarsbeslut godtagit Kungl. Maj ds förslag be
träffande handhavandet av det operativa krigsförberedelsearbetet. Detta inne
bar, att det allmänna operativa krigsförberedelsearbetet och planläggningen
av de militära operationerna i stort skulle, under överbefälhavaren, ankomma
på chefen för försvarsstaben, samt att det närmare operativa krigsförberedelse
arbetet och planläggningen i detalj skulle i vad rörde armén utföras av chefen
för försvarsstaben och militärbefälhavarna samt i vad rörde marinen och flyg
vapnet av respektive försvarsgrenschef. Riksdagen hade dock icke varit helt
övertygad om att denna lösning av problemet vore den under alla förhållanden
lämpligaste och hade därför framhållit, att den valda lösningen icke borde
anses såsom slutgiltig utan att frågan borde, när mera normala förhållanden
inträtt, ytterligare övervägas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
131
Eörsvarskommittén har vidare erinrat, att en förnyad granskning av före
varande spörsmål verkställts av en av överbefälhavaren tillsatt kommitté, den
s. k. högkvarterskommittén. I nära anslutning till synpunkter, som sistnämnda
kommitté lagt på frågan, har försvarskommittén anfört, att de skäl, som före
dragande departementschefen vid anmälan av 1942 års försvarsproposition
anfört mot att till arméstaben överflytta de med detaljplanläggningen av de
lantmilitära operationerna förenade arbetsuppgifterna, fortfarande syntes
vara bärande. Erfarenheterna bestyrkte även, att chefen för armén jämväl efter
beredskapens upphörande vore så arbetsbelastad, att en utökning av hans
arbetsbörda redan av den anledningen knappast kunde ifrågakomma. Kom
mittén hade därför icke blivit övertygad om lämpligheten av att rubba grun
derna för den nuvarande ordningen i detta avseende. Däremot har kommittén
föreslagit, att den nu instruktionsmässigt fastställda skiljaktiga handlägg
ningen i försvarsstaben av operationsärenden mellan å ena sidan armén och
å andra sidan marinen och flygvapnet skulle upphöra. De order och anvis
ningar, som på grundval av de av överbefälhavaren meddelade bestämmelserna
utarbetades i försvarsstaben, borde både till form och innehåll vara ensartade,
vare sig de vore ställda till militärbefälhavare (armékårchef) eller till endera
av cheferna för marinen och flygvapnet. De uppgjorda detaljplanerna borde
föredragas för överbefälhavaren av vederbörande chef.
I detta sammanhang har försvarskommittén även anfört, att kommittén
funnit det ur riksförsvarets synpunkt betydelsefullt, att befattningarna såsom
överbefälhavare, försvarsstabschef och chef för försvarsstabens operativa sek
tion, å vilka, ehuru personvalet vore fritt, hittills endast arméofficerare pla
cerats, bestredes av beställningshavare ur olika försvarsgrenar. Kommittén
har därför föreslagit att, i den mån så med hänsyn till förefintliga personliga
kvalifikationer vore möjligt, befattningarna för framtiden fördelades på an
givna sätt.
Försvarskommittén har vidare behandlat en av överbefälhavaren väckt
fråga att ersätta de regelbundet återkommande försvarskommittéerna med en
permanent för svar snämnd, vilken vid isidan av representanter för försvars-
och utrikesdepartementen, riksdagsledamöter och representanter för för
svarets ledning även kunde rymma företrädare för det ekonomiska livets olika
sidor och vetenskapen och vilken borde vara en rådgivande kommitté främst
avsedd för ömsesidig information och förtroligt dryftande av väsentliga för-
svarsproblem men också beredd att framträda inför offentligheten med sina
råd, när så ansåges påkallat. Inrättandet av en sådan nämnd skulle enligt för-
svarskommitténs mening likväl icke utesluta behovet av särskilda kommittéer
för utredningar av den art och omfattning, som hittills tid efter annan föran
lett tillsättande av dylika kommittéer. Ej heller ur andra synpunkter har för
svarskommittén för sin del funnit tillräckliga skäl föreligga för tillskapande
av en nämnd med angivna sammansättning och uppgifter.
Inom kommittén hade, anför kommittén vidare, jämväl framförts förslag
om inrättande av ett försvarsråd med uppgift att säkra samarbetet mellan den
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
132
politiska och den militära ledningen. I rådet skulle ingå dels de statsråd, som
i sin verksamhet handlägga frågor av särskild betydelse för landets försvar,
dels försvarsledningen, dels ock representanter för civilförsvaret och den eko
nomiska försvarsberedskapen. Genom försvarsrådet skulle man förbereda det
krigskabinett, som syntes ofrånkomligt i ett modernt krig för att koordinera
alla ansträngningar i riksförsvarets intresse. Beträffande detta förslag har
kommittén anfört att, även om kommittén funnit det vara i princip riktigt att
stärka samarbetet mellan den politiska och den militära ledningen, kommittén
dock icke kände sig övertygad om behovet av en permanent institution för
detta ändamål. Erforderlig kontakt borde utan större olägenheter kunna
etableras från fall till fall och i friare former.
I vissa vid kommittébetänkandet fogade särskilda yttranden ha hit
hörande frågor berörts.
Kommittéledamoten Hagberg har funnit starkare skäl tala mot än för bibe
hållande av överbefälhavarinstitutionen i fred. Den maktkoncentration, som
institutionen kunde innebära, kunde utöva ett starkt inflytande på försvars
maktens utformning och skärpa motsättningarna mellan vapenslagen. Det
operativa och organisatoriska förberedelsearbetet i fred kunde skötas av che
fen för försvarsstaben, varför överbefälhavarinstitutionen endast vore en för
dyrande överorganisation. Enligt Hagbergs mening bekräftade erfarenheterna,
att det snarast vore en fördel, att statsmakterna hade fria händer att i en
kris tillsätta den just då lämpligaste för uppgiften som överbefälhavare. Riks-
försvarstanken kunde säkert betjänas bättre av ett kollegium än av en enda
man. Enligt Hagbergs mening borde för handläggning av för försvaret gemen
samma frågor i fred tillsättas en högsta försvarsberedning bestående av che
ferna för försvarsstaben, armén, marinen och flygvapnet och med försvars
ministern som ordförande.
Beträffande frågan om fördelning av befattningarna för överbefälhavare,
försvarsstabschef och chef för försvarsstabens operativa sektion har Hagberg
pekat på att armén dominerade antalet ärenden inom försvarsstaben samt
anfört, att kravet på jämlikhet i representationen icke borde få drivas alltför
långt.
Överste Bonde har framhållit, att de av försvarskommittén föreslagna änd
ringarna i överbefälhavarens åligganden syntes innebära risk, att överbefäl
havaren betungades av detaljarbete till men för de stora frågornas behandling.
Bonde har vidare anfört, att möjligheterna till en mera positiv lösning av
frågan om ett försvarsråd borde närmare undersökas.
Konteramiral Ericson har föreslagit, att i fred skulle skapas ett försvars
råd med i huvudsak den sammansättning, som angivits i det inom kommittén
framförda förslaget. Rådet borde vid krig övergå i någon form av krigs
kabinett. Att såsom kommittén förutsatt ordna kontakten mellan den poli
tiska och militära ledningen från fall till fall och i friare former skulle en
ligt Ericsons mening icke giva den stadga och kontinuitet, som vore er
forderlig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
133
I fråga om ö verbef älhavarinstitutionen har anförts följande.
Chefen för Ostkustens marindistrikt har ansett det vara en oformlighet, att
överbefälhavaren vore direkt anknuten till arméns operativa ledning, under
det att arméchefen icke hade något att göra med arméns operativa utnyttjande,
fastän han vore ansvarig för dess krigsduglighet. Detta missförhållande borde
rättas till, i samband varmed överbefälhavaren borde utgå ur fredsorganisa-
tionen.
Bevakningsinspektören har understrukit värdet för civila myndigheter av
att i viktigare försvarsfrågor kunna överlägga eller förhandla med en militär
fackmyndighet i stället för med flera.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har framhållit, att en cen
tral instans för det militära försvaret vore av stor betydelse även för plan
läggningen av den ekonomiska försvarsberedskapen.
Föreningen Sveriges flotta har anfört, att uppenbara olägenheter visat sig
åtfölja systemet med överbefälhavare i fredstid. Föreningen föresloge en för
nyad inträngande utredning av detta särskilda problem med speciell hänsyn
till krigserfarenheterna.
Beträffande försvarsledningen har överbefälhavaren anfört, att han
väsentligen kunde ansluta sig till försvarskommitténs förslag. Därigenom
skulle i realiteten ingen annan förändring inträda än att de redan förekom
mande rådplägningarna mellan överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna
för framtiden närmare reglerades. I likhet med kommittén funne överbefäl
havaren värdefullt, att försvarsgrenscheferna finge bära sin del i det
ansvar, som vore förenat med ledningens handhavande, och föranleddes
betrakta frågorna ej blott från den egna försvarsgrenens utan även
från det samlade riksförsvarets synpunkt. Med hänsyn till de centrala
uppgifter, som alltid borde åligga försvarsstabschefen och den ställning
han borde intaga såsom överbefälhavarens närmaste man, funne överbefäl
havaren naturligt, att försvarsstabschefen föreskriftsmässigt skulle utan sär
skild kallelse närvara vid och deltaga i försvarsledningens överläggningar.
Med hänsyn till vikten av att de krigsförberedelser, som vidtoges på den eko
nomiska försvarsberedskapens, civilförsvarets och det militära försvarets
områden, stode i samklang med varandra syntes cheferna för såväl riksnämn
den för ekonomisk försvarsberedskap som civilförsvarsstyrelsen böra beredas
tillfälle att, när så erfordrades med hänsyn till ärendenas art, närvara vid för
svarsledningens sammanträden.
Chefen för armén har funnit förslaget om inrättande av en försvarsledning
lämpligt men förutsatt, att de spörsmål, som där skulle upptagas till behand
ling, enbart komme att utgöras av för riksförsvaret gemensamma frågor och
att någon inskränkning i försvarsgrenschefernas befälsställning eller befogen
heter icke komme att ske.
Marvnledningen har understrukit vikten av att försvarskommitténs förslag
i förevarande hänseende genomföres.
Remissyttranden.
134
Chefen för flygvapnet har ansett nödvändigt, att den sakkunskap som för-
svarsgrenscheferna representerade bleve regelmässigt utnyttjad, då för krigs
makten i stort och för respektive försvarsgrenar betydelsefulla frågor skulle
behandlas. Den föreslagna försvarsledningen borde därför snarast komma till
stånd.
Militärbefälhavaren för III. militärområdet har funnit skälen för tillska
pande av en försvarsledning bärande. De ökade möjligheter, som härigenom
skulle vinnas för säkerställandet av samarbetet såväl mellan försvarsstaben
och försvarsgrenscheferna som mellan de sistnämnda inbördes, ansåge militär
befälhavaren särskilt betydelsefulla.
Chefen för Ostkustens marindistrikt har ansett förslaget om en försvars
ledning vara ett steg i rätt riktning mot att låta sakkunskapen komma till sin
rätt.
Försvarets forskningsanstalt har anfört, att den föreslagna försvarsled
ningen vid vissa tillfällen borde kompletteras med representanter för forsk
ning, teknik och industri för prövning även ur ekonomisk-industriell synpunkt
av huvudfrågor rörande försvarets nybeväpning m. m.
Länsstyrelsen i Uppsala län har med tillfredsställelse hälsat förslaget om
inrättande av ett organ, inom vilket civila och militära högre chefer kunde
studera och utreda aktuella frågor inom det totala försvarets sfär.
Yad angår försvarsstabschefen har överbefälhavaren framhållit, att
det kunde vara riktigt, att dennes ställning som stabschef hos överbefäl
havaren markerades klarare än hittills varit fallet. Överbefälhavaren borde
dock ej onödigtvis betungas med löpande ärenden. Vissa ärenden syntes där
för böra genom Kungl. Maj ds instruktion läggas på försvarsstabschefen.
Detta vore lämpligt även av rent praktiska skäl.
Marinledwingen och chefen för flygvapnet ha förordat en ändring av för
svarsstabschefens ställning i enlighet med kommitténs förslag.
Körande den av försvarskommittén lämnade redogörelsen för det opera
tiva förberedelsearbetet har överbefälhavaren framhållit, att nuva
rande ordning, enligt vilken den operativa planläggningen i vad rörde armén
ålåge försvarsstaben, erfarenhetsmässigt visat sig lämplig.
Chefen för flygvapnet har anfört, att det hittills tillämpade systemet i stort
sett vore tillfredsställande. Försvarskommittén syntes ha förbisett, att militär
befälhavarna vistades å annan ort, varför försvarsstabschefen och chefen för
försvarsstabens operativa sektion i regel komme att inför överbefälhavaren
föredraga ärenden rörande armén. Motsvarande ärenden rörande marinen och
flygvapnet föredroges av respektive försvarsgrenschefer.
Militärbefälhavaren för III. militärområdet har ansett, att — intill dess eu
översyn av den högsta ledningen kommit till stånd — den olikhet, som nu
förefunnes vid handläggningen av operationsärenden i försvarsstaben mel
lan å ena sidan armén samt å andra sidan marinen och flygvapnet, in-
struktionsmässigt borde ändras i enlighet med kommitténs förslag.
I fråga om fördelningen av befattningarna såsom överbefälhavare, för
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
185
svarsstabschef och chef för försvarsstabens operativa sek
tion har överbefälhavaren ansett vissa skäl tala för kommitténs åsikt. Även
om en dylik uppdelning läte sig genomföras, borde hänsyn tagas till att den
operativa planläggningen i vad rörde armén ålåge försvarsstaben och icke
arméstaben under det att marin- och flygstaberna hade egna operativa organ.
Iledan av dessa skäl borde antalet ur lantstridskrafterna rekryterade office
rare genomsnittligt bli större än de ur andra stridskrafter. Det borde jämväl
beaktas, att den operativa ledningen under överbefälhavaren utövades gemen
samt genom försvars-, marin- och flygstaberna, varigenom marinens och flyg
vapnets intressen vore tillräckligt företrädda. Hänsyn måste även tagas till
vederbörandes lämplighet för här avsedda tjänster. För att den i och för sig
önskvärda rekryteringen inom den gemensamma försvarsledningen utan bun
denhet till den ena eller andra försvarsgrenen skulle kunna genomföras i större
utsträckning, vore det emellertid nödvändigt, att ökad hänsyn till behovet av
personal för gemensamma uppgifter toges vid utbildningen av stabsofficerare
inom samtliga försvarsgrenar. Av särskild betydelse bleve härvid den gemen
samma högre stabsutbildning, som måste komma till stånd och till vilken en
under vintern 1947—1948 anordnad strategisk kurs utgjorde ett första steg.
I avvaktan på ändring i högskoleorganisationen syntes redan nu den reformen
böra genomföras, att stabsaspiranter ur samtliga försvarsgrenar bereddes
tillfälle till tjänstgöring för sin utbildning vid försvarsstaben och att sådana
stabsaspiranter även bereddes tillfälle till växeltjänst i andra försvarsled
ningar än den egna.
Chefen för armén har anfört, att med hänsyn till arméstridskrafternas stor
lek de operativa ärenden, som handlades inom försvarsstaben, komme att i
stor utsträckning beröra armén. Starka skäl talade sålunda för att som regel
arméofficer borde placeras som chef för försvarsstabens operativa sektion.
Detta skulle, därest kommitténs förslag följdes, innebära, att befattningarna
såsom överbefälhavare och försvarsstabschef regelmässigt måste bestridas av
officer ur marinen och flygvapnet. Med hänsyn till det begränsade urval, som
härigenom skulle stå till buds, kunde kommitténs lösning icke vara riktig.
Även om det vore önskvärt, att mer än en försvarsgren vore representerad
bland här avsedda befattningar, hävdade arméchefen, att befattningarna även
framdeles borde besättas med de för befattningarna lämpligaste.
Marinledningen har anslutit sig till kommitténs förslag i förevarande av
seende samt funnit de anförda synpunkterna rörande möjligheter till för
bättrad kontakt och ökad förståelse mellan de olika försvarsgrenarna samt
bredare rekryteringsbas för befattningarna såsom överbefälhavare och för
svarsstabschef vara av stor betydelse.
Chefen för flygvapnet liar funnit förslaget om fördelning av befattningarna
som överbefälhavare, försvarsstabschef och chef för försvarsstabens operativa
sektion på alla försvarsgrenar välgrundat. Erfarenheterna hittills hade visat,
att armén dominerat i försvarsstaben mer än som gagnade riksförsvaret i dess
helhet. Den föreslagna anordningen borde instruktionsmässigt föreskrivas
och genomföras så snart det läte sig göra med hänsyn till personvalet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
136
Militärbefälhavaren för V. militärområdet har anfört, att den av försvars-
kommittén förordade representationen i befattningarna som överbefälhavare,
försvarsstabschef och chef för försvarsstabens operativa sektion vore teore
tiskt riktig. Så länge ledningen av krigsplanläggningen för armén handhades
av dessa befattningshavare vore det emellertid icke ändamålsenligt att i de
båda sistnämnda befattningarna placera officerare ur marinen och flygvapnet,
vilka ej kunde antagas vara sakkunniga i fråga om arméns användning.
Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har anfört, att den av försvars-
kommittén förordade representationen endast i sällsynta undantagsfall vore
möjlig och lämplig. Planläggningen och den operativa ledningen av lant-
stridskrafternas operationer och den territoriella försvarsverksamheten vore
en verksamhet av vida större storleksordning än motsvarande planläggning
och ledning av marin- och flygstridskrafterna. De tre här avsedda befattnings
havarna måste för den skull samtliga först och främst väl behärska lantkrig-
föringens operativa problem.
Statens organisationsnämnd har framhållit, att kravet på lika representa
tion för de olika försvarsgrenarna inom försvarsstaben — hur viktigt detta
än vore — ej finge drivas för långt. Med hänsyn till det operativa förberedelse
arbetet vore antalet arméärenden inom försvarsstaben mångdubbelt större än
sammanlagda antalet marin- och flygvapenärenden. Av försvarskommittén
angivna grunder för jämlikhet i representationen utgjorde ett starkt skäl för
inrättande av gemensam försvarshögskola och gemensam försvarsstabskår.
Beträffande de väckta förslagen om försvarsnämnd och försvars-
råd har överbefälhavaren anfört, att erfarenheterna från det senaste kriget
allt tydligare pekade på att en fast samordning av den högsta ledningen av
försvaret i vidsträckt bemärkelse, d. v. s. av det militära, civila och ekonomiska
försvaret, vore nödvändig. Icke minst krävdes en samordning av planlägg
nings- och förberedelsearbetet i fred. Försvarsärendena hade vidare ett nära
sammanhang med vissa andra frågor, främst av utrikespolitisk, finansiell och
socialpolitisk natur. Fn form för kontinuerligt samråd i frågor, som rörde
försvaret, borde komma till stånd mellan därav berörda representanter för
regeringen och de högsta instanserna för försvarets olika element: civilför
svaret, det militära och det ekonomiska försvaret. Sådana av statsministern
eller vederbörligt statsråd anordnade sammanträden skulle uteslutande vara
av orienterande karaktär. Benämningen försvarsråd vore måhända ej lämplig.
Nuvarande läge syntes bestämt tala för tillkomsten av ett så skisserat organ.
De snabba växlingar, som skett och kunde ske inom det ekonomiska livet, det
labila utrikespolitiska läget, som kunde leda till hastiga förändringar, och
den snabba vidareutvecklingen på det tekniska området motiverade ett perma
nent organ, försvarsnämnd, för allsidig prövning av det svenska försvarsproble-
met. Det vore beklagligt, att försvarskommittén avvisat tanken på en sådan
nämnd. Frågan härom borde likväl upptagas till prövning.
Chefen för armén har framhållit, att därest hans förslag till partiella och
successiva reformer i försvarsorganisationen komme till stånd, det syntes
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
137
lämpligt med en permanent försvarsnämnd i enlighet med det av överbefäl
havaren väckta förslaget, Vid bifall härtill kunde ett försvarsråd i fred icke
förordas, enär det skulle innebära risker för överorganisation.
Marinledningen har ansett ett försvarsråd med uppgift att säkra samarbetet
mellan den politiska och militära ledningen böra upprättas. Med hänsyn till
det labila utrikespolitiska läget syntes det otillfredsställande, att nämnda
samarbete icke skulle vara reglerat. Under friare former etablerade kontakter,
då det rörde samordnandet av för bevarande av landets självständighet och
frihet utomordentligt viktiga frågor, måste leda till förbiseenden och kanske
ensidig behandling med de mest ödesdigra följder. Inrättande av ett för
svarsråd skulle ej medföra några större kostnader.
Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har framhållit, att den verk
samhet, som skulle samordnas i det totala kriget, av skilda skäl icke borde
uppskjutas just till den tidpunkt, då de yttre betingelserna vore som mest
ogynnsamma. Möjligheterna till ömsesidiga orienteringar, tankeutbyte och
initiativ skulle befrämjas högst avsevärt, därest ett försvarsråd komme till
stånd.
Militärbefälhavarem för V. militärområdet har ansett, att en permanent för
svarsnämnd i någon form och med de uppgifter, som överbefälhavaren före
slagit, vore lämplig.
Militärbefälhavaren för VII. militärområdet har funnit, att det vore en
allvarlig brist, att det organiserade samband mellan politisk och militär led
ning, som i alla tider utgjort och alltjämt utgjorde en grundbetingelse för
framgångsrik krigföring, icke gjorts till föremal för förslag från kommittén.
Genom att avstå från försvarsråd-krigskabinett skulle vi avsäga oss en
mycket betydelsefull och praktiskt taget kostnadsfri faktor i krigföringen.
Av överbefälhavaren ifrågasatt försvarsnämnd syntes innebära en tidsenlig
lösning av det permanenta behovet av ett allsidigt sakkunnigt rådgivande
organ för de stora försvafsproblemens lösning.
Chefen för Ostkustens marindistrikt har anfört, att ett försvarsråd med
den sammansättning, konteramiral Ericson föreslagit i sitt särskilda yttrande,
säkerligen skulle bli till stort gagn för både statsmakterna och försvaret. För
svaret skulle mera än hittills bli lyft över partierna och försvarets anpassning
efter utrikespolitiska och andra förhållanden kunna ske på ett smidigt sätt.
Krigsmaterielverket har förordat en försvarsledning i principiell överens
stämmelse med vad konteramiral Ericson föreslagit i sitt särskilda yttrande.
Den syntes dock böra begränsas till att omfatta chefen för försvarsdeparte
mentet såsom ordförande, överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna samt re
presentant för ett organ, som skulle verka för samordning av förvaltningsverk -
samheten. En dylik försvarsledning finge därvid närmast karaktären av en
försvarsberedning. Detta arrangemang borde göras provisoriskt i avvaktan
på 194fi års militära förvaltningsutrednings slutförande.
Civilförsvar sstyr elsen har framhållit, att styrelsen under den tid, den
varit i verksamhet, blivit alltmera övertygad om behovet av att, redan i fred
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
138
funnes ett organ, bestående av representanter för regeringen samt för cen
tralorganen för krigsmakten, civilförsvaret, det ekonomiska försvaret ävensom
arbetsmarknaden och den civila sjukvården. Av erfarenheten hade styrelsen
lart, att ett dylikt organ krävdes för att, särskilt under tider av internationell
spänning, beredskapsåtgärderna på de olika områdena skulle bli rationell!
avvägda och samordnade. De friare former från fall till fall, som försvars-
kommittén föreslagit, ansåge styrelsen icke tillräckliga för uppnående av
erforderlig stadga och kontinuitet. Styrelsen föresloge, att denna viktiga
fråga snarast, efter erforderlig närmare utredning, bragtes till positiv lös-
ning.
Bevakningsinspektören har ansett frågan om ett permanent försvarsråd
väl värd att tagas under närmare övervägande. Erfarenheten torde ha visat,
att ki av et på ökat samarbete vore starkt, när det gällde en anspänning av alla
de krafter, som måste insättas för åstadkommande av totalt försvar. Hade
i edan nu ett försvarsråd av den utav kommittén skisserade typen funnits,
skulle det förmodligen ha kunnat göra en betydelsefull insats för åstadkom
mande av erforderlig avvägning mellan de militära och civila »försvarsgrenar
nas» behov.
Statens organisationsnämnd har anfört, att behovet av en nära kontakt
mellan den ansvariga statsledningen och den militära ledningen samt i all-
deies särskilt hög grad mellan de tre ledande organen för de verksamhets-
områden, som representerades av överbefälhavaren, civilförsvarsstyrelsen och
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, framstode med ökad skärpa
i såväl fred som krig. Ytterligare överväganden rörande ett försvarsråd
borde ske.
Sveriges industriförbund har ansett, att den av överbefälhavaren föreslagna
föi svarsnämnden borde rätt organiserad — kunna bli ett utmärkt instru
ment för en kontinuerlig kontakt mellan försvarsmakt och näringsliv.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har understrukit vikten av
att ett samarbete mellan regeringen och företrädarna för det totala försvarets
olika grenar verkligen komme till stånd i en eller annan form.
Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett frågan om ett försvarsråd av sådan
vikt, att den borde upptagas till förnyad prövning.
Länsstyrelsen i Gotlands län har ansett, att det fortlöpande samarbetet
mellan det militära försvaret, civilförsvaret och det ekonomiska försvaret
skulle kunna ske genom den av överbefälhavaren föreslagna försvarsnämndcn.
\ari representanter för civilförsvaret borde ingå. En sådan nämnd borde på
ett bättre sätt kunna följa den försvarstekniska och militärpolitiska utvcck-
lingen än mera tillfälligt sammankallade kommittéer. Länsstyrelsen ansåge
ä'en! att samarbetet mellan den politiska ledningen och försvarets ledning
skulle stärkas genom inrättande av det försvarsråd, som dryftats inom kom
mittén.
Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförb unden har förklarat sig
icke vara övertygad om behovet av ett försvarsråd. Viktigare än den organisa
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
139
toriska formen för ett samarbete mellan statsledningen och den militära led
ningen vore förståelsen för betydelsen av detta samarbete. I dagens läge an-
såge centralstyrelsen det ligga större vikt uppå att stärka sambandet mellan
de tre ledande organen på försvarets område, nämligen överbefälhavaren,
civilförsvarsstyrelsen och riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Departementschefen.
De omständigheter, som från vissa håll åberopats såsom skäl för att slopa
överbefälhavarinstitutionen i fred, ha icke övertygat mig om att en sådan
åtgärd skulle vara till båtnad för försvaret. I likhet med försvarskommittén
anser jag nämligen, att de synpunkter, som år 1942 gjorde sig gällande vid
institutionens infogande i fred sorganisationen, i allt väsentligt alltjämt äga
giltighet. Institutionen bör därför enligt min mening bibehållas även under
f redsförhållanden.
Någon principiell erinran mot försvarskommitténs förslag att tillskapa ett
särskilt organ, benämnt »försvarsledningen» och sammansatt av överbefäl
havaren och försvarsgrenscheferna — med reservations- men icke beslutande
rätt för de sistnämnda — har icke gjorts i remissyttrandena över kommitté
förslaget. För egen del finner jag de skäl, som anförts till stöd för kommitté
förslaget, bärande. Jag kan därför i huvudsak ansluta mig till kommitténs
förslag i förevarande hänseende. Fn lämpligare benämning på ifragavarande
organ synes mig vara »militärledningen». Jag förutsätter, att chefen för för
svarsstaben utan att ingå i militärledningen skall äga närvara vid dess över
läggningar. Av vikt är enligt min mening vidare, att cheferna för riksnämn
den för ekonomisk försvarsberedskap, civilförsvarsstyrelsen och försvarets
forskningsanstalt liksom också företrädare för andra myndigheter, vilkas verk
samhet är av betydelse för det totala försvaret, beredes tillfälle att, när så
erfordras med hänsyn till ärendenas art, närvara vid militärledningens sam
manträden.
Lämpligheten av att upphäva den särställning, som försvarsstabschefen
för närvarande intager i jämförelse med cheferna för armé-, marin- och flyg
staberna, synes mig kunna ifrågasättas. Denna särställning innebär bland
annat, att försvarsstabschefen står i direkt lydnadsförhållande icke blott till
överbefälhavaren utan även till Kungl. Maj:t. Ett borttagande av denna sär
ställning skulle innebära, att överbefälhavaren komme att betungas med
löpande ärenden, som nu självständigt handläggas av försvarsstabschefen.
Jag vill erinra, att det vid tillkomsten av 1942 års försvarsbeslut utgjorde
eu grundsynpunkt, att överbefälhavarens tid och förmåga borde bevaras åt de
krigsförberedande åtgärderna och åt avgöranden i de stora frågorna samt att
det följaktligen i instruktionsväg borde sörjas för en effektiv avlastning av
överbefälhavaren från allt detaljarbete. Oavsett om en delegering av vissa
ärendens avgörande till försvarsstabschefen kunde äga rum, skulle en sådan an
ordning innebära en omgång och därför te sig föga rationell. Enligt min me
ning bör därför den nuvarande arbetsfördelningen mellan överbefälhavaren
och försvarsstabschefen i stort sett bibehållas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
140
Försvarskommitténs förslag beträffande handläggningen av de operativa
ärendena föranleder icke erinran från min sida. Don omständigheten, att mili
tärbefälhavarna ha sin tjänstgöringsort utom huvudstaden, synes icke — så
som chefen för flygvapnet ansett — behöva utgöra hinder mot att de själva
i fredstid för överbefälhavaren föredraga huvuddragen av sina operativa detalj
planer.
I likhet med försvarskommittén finner jag ur det samlade riksförsvarets
synpunkt beaktansvärda skäl tala för att befattningarna såsom överbefäl
havare, försvarsstabschef och chef för försvarsstabens operativa sektion be
stridas av beställningshavare ur olika försvarsgrenar. Såsom försvarskommit
tén framhållit blir emellertid möjligheten att så fördela nämnda befattningar
beroende av i vad mån tillgång finnes på personal med erforderliga kvali
fikationer för ifrågakommande arbetsuppgifter. Vid behandlingen av försvars
stabens personalorganisation återkommer jag till frågan om vissa åtgärder,
vilka kunna förväntas bidraga till att skapa en bredare rekryteringsbas till
berörda befattningar. Jag vill i förevarande sammanhang även understryka
betydelsen av att ökad hänsyn till behovet av personal för gemensamma upp
gifter tages vid utbildningen av stabsofficerare inom samtliga försvarsgre
nar. En reform i sådan anda är att bereda stabsaspiranter ur alla försvars
grenar tillfälle till tjänstgöring för sin utbildning vid försvarsstaben och till
växeltjänst i ledningen för andra försvarsgrenar än den egna. Jag förordar
en sådan anordning.
Bättre förutsättningar för att åstadkomma en fastare samordning av den
högsta ledningen för det totala försvaret synas mig komma att skapas genom
inrättandet av den i det föregående föreslagna militärledningen, inom vilken
frågor av större räckvidd och betydelse kunna upptagas till dryftande med
företrädare för det civila och det ekonomiska försvaret. I vad mån behov
härutöver föreligger av en försvarsnämnd eller ett försvarsråd synes mig
tveksamt. Från faran för överorganisation torde härvidlag ej kunna bortses.
Såsom försvarskommittén uttalat lärer behovet att framdeles tillsätta sär
skilda kommittéer för mera omfattande utredningar rörande försvarsorganisa
tionen icke på denna väg kunna uteslutas. Att en nära kontakt mellan den
politiska och den militära ledningen är av största betydelse kan icke bestridas.
I likhet med försvarskommittén har jag dock icke blivit övertygad om att en
sadan kontakt med nödvändighet måste bindas i en permanent institutions
fastlagda former. Jag vill erinra om de vidsträckta möjligheter till en efter
det särskilda fallets art avpassad samverkan, som erbjuda sig inom statsråds
beredningens ram. Med hänsyn härtill finner jag ej tillräckliga skäl att nu
föreslå inrättande av ett organ av ifrågasatt art. 2
2.
Försvarsstaben m. m.
Försvarskommittén.
Kommittén har framhållit, att den nu tillämpade organisationen för för
svarsstaben vore av provisorisk natur. Från vissa håll hade ifrågasatts, huru
vida icke en väsentlig minskning av försvarsstaben borde ske i syfte att kon-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.
141
centrera de ledande personernas arbetskraft på de stora uppgifterna. Med
hänsyn härtill har kommittén föreslagit, att stabens organisation skulle göras
till föremål för särskild undersökning med utgångspunkt från att stabens
huvuduppgifter icke borde få undanskymmas av mindre väsentliga ting. 1
avvaktan härå har kommittén föreslagit endast sådana ändringar i den nu
tillämpade provisoriska organisationen av försvarsstaben, som betingas av
kommitténs förslag rörande ordnandet av den högsta militära ledningen ellei
som taga sikte på rationaliseringsåtgärder i huvudsakligt syfte att begränsa
stabens personalbehov.
Befattningar, vilka ej nödvändigtvis behöva besättas med personal ur viss
försvarsgren, böra enligt försvarskommitténs mening göras lika tillgängliga
för alla tre försvarsgrenarna. Härigenom minskas riskerna för ensidighet
och bristande sakkunskap vid behandlingen av för krigsmakten gemen
samma spörsmål. En tillämpning av nämnda princip torde även kunna för
väntas bidraga till att förbättra kontakten och befrämja förståelsen mellan
de olika försvarsgrenarna samt skapa en bredare rekryteringsbas till befatt
ningarna som överbefälhavare, försvarsstabschef och chef för försvarsstabens
operativa sektion. Försvarskommittén har därför beräkningsmässigt utgått
från att försvarsgrenarna bli ungefär lika representerade vid tillsättandet av
befattningar av angivet slag.
För att möjliggöra en av försvarsgrenarna helt obunden rekrytering av
den kategori officerare, som för närvarande placeras till tjänstgöring vid för
svarsstaben och avlönas från vederbörande försvarsgrens avlöningsanslag och
som icke med nödvändighet måste tillhöra viss bestämd personalkår, syntes
å försvarsstabens personalförteckning böra uppföras erforderligt antal be
ställningar, avsedda att tillsättas medelst förordnande tills vidare och hän
förda till löneplan Md. De sålunda förordnades pensionsberättigande be
ställningar vid egen försvarsgren (personalkår, truppförband) borde därvid
föras över stat. Genom att ett större antal beställningar upptoges på för
svarsstabens stat komme avlöningskostnaderna för staben att stiga. Detta
innebure emellertid ej någon merkostnad — med undantag för kostnader för
lön åt eventuella beställningshavare över stat — ty motsvarande besparingar
gjordes på försvarsgrenarnas avlöningsanslag.
Överbefälhavarens personliga stab föreslås uppgå i försvarsstaben. Den
för närvarande i förstnämnda stab ingående forskningsofficeren borde därvid
som biträde erhålla eu kompaniofficer.
Utrikesavdelningen borde indelas i en attachébyrå för handhavande av
alla med försvarsattachéernas placering och tjänstgöring sammanhängande
frågor samt en underrättelsebyrå, var och en med en regementsofficer
som chef. Chefen för sektion II borde tillika vara chef för utrikesavdelningen.
Beträffande antalet försvarsattachéer ifrågasättes icke någon ändring.
Chefsexpeditionen bör liksom kassaförvaltningen erfarenhetsmässigt in
ordnas i adjutanturen. Förvaltaren vid kassaförvaltningen bör uppföras på
intendenturkårens stat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
142
I övrigt föreslås ingen annan ändring än vissa personalreduktioner, vilka
delvis möjliggöras genom att viss specialpersonal göres gemensam för två av
delningar.
Det av kommittén beräknade behovet av militär personal vid försvarsstaben
har beräknats enligt en på s. 80 i betänkandet intagen tablå.
I fråga om militärassistenterna har försvarskommittén erinrat, att 1945
års civilförsvarsutredning ansett, att militärassistenterna vid länsstyrelserna
i princip borde vara officerare på aktiv stat. Kommittén, som icke velat re-
servationslöst ansluta sig till denna uppfattning, har likväl förordat, att för
flertalet av nämnda befattningar tills vidare skulle avses personal på aktiv
stat. I fyra län borde dock alltjämt befattningarna uppehållas av pensionsav-
gångna officerare.
Av kaptener i järn vägs tjänst syntes 4 under viss förutsättning kunna utgå,
varjämte de vid telegrafverkets distrikt tjänstgörande pensionerade officerarna
kunde utgå och deras uppgifter övertagas av signalofficerarna i militärbefäls-
staberna.
I särskilt yttrande till kommitténs betänkande har överste Bonde be
träffande förslaget om särskild undersökning av försvarsstabens organisa
tion erinrat, att den s. k. högkvarterskommittén, som bestod av represen
tanter för staben och försvarsgrenarna, ansett stabens organisation vara
lämplig och endast föreslagit vissa detaljändringar. Några omständigheter,
som motiverade ett ändrat ställningstagande, hade därefter icke tillkommit.
Dessutom kunde en undersökning icke inskränkas till försvarsstaben utan
måste avse även försvarsgrensstaberna, eftersom alla vore delar av ett gemen
samt högkvarter och det här skulle gälla att flytta över verksamhetsområden
fian en stab till en annan. De resultat, till vilka 1946 års militära förvalt-
iiingsutredning kunde leda, komme också säkerligen att kräva en översyn av'
högkvarteret i dess helhet. Under sådana omständigheter syntes det varken
påkallat eller lämpligt att nu påbörja en undersökning rörande delar av detta,
k rågan om en förnyad undersökning av försvarsstabens och försvarsgrens-
stabernas organisation borde därför ställas på framtiden i avvaktan på att för-
valtningsutredningen slutförde sitt uppdrag.
Remissyttranden.
överbefälhavaren har anfört i huvudsak följande.
Försvarsstabens verksamhetsområde och organisation hade översetts av en
särskild kommitté, som hösten 1945 framlade sitt förslag. Dessutom hade på
överbefälhavarens initiativ antalet officerare och underofficerare efter kriget
nedbringats från 194 till 162. Något behov av en särskild utredning om för
svarsstaben, som ifrågasatts av försvarskommittén, syntes därför icke före-
i synnerhet som en allmän översyn av hela högkvarterets organisation
kunde bli erforderlig i samband med att 1946 års förvaltningsutredning slut
förde sin verksamhet.
Enär personalvården av praktiska och principiella skäl borde bedrivas efter
llungl. Maj:ts proposition nr 206.
143
samma linjer inom hela krigsmakten vore ett gemensamt ledande organ er
forderligt. Genom en dylik samlad ledning kunde även överorganisation und
vikas och kostnaderna hållas nere. Ett nära samband rådde dessutom mellan
personalvården samt press- och upplysningsverksamheten, vars lednings
organ under alla förhållanden borde ingå i försvarsstaben. Att lägga led
ningen av personalvården på en försvarsgrenschef skulle medföra oklara an
svarsförhållanden. Vid krig och förstärkt försvarsberedskap vore en sådan
organisation otänkbar.
Enligt vad under hand inhämtats, hade försvarskommittén räknat med att
den ingenjörofficer, som ingår i arméavdelningen, skulle kunna utgå ur orga
nisationen, varvid hälftenbruk med den i kommunikationsavdelningen ingå
ende ingenjörofficeren skulle kunna ske. Dessa båda officerare tjänstgjorde
emellertid även som lärare vid militära skolor och kurser och hade stora upp
gifter i samband med krigsplanläggningsarbetet. En indragning av endera be
fattningen borde därför icke ske. Vid hälftenbruk skulle dessutom en bety
dande olägenhet uppstå, i det att vid krigsorganisering av försvarsstaben en
av befattningarna måste beklädas med en officer, som skulle komma att ställas
inför omfattande, för honom nya arbetsuppgifter.
En reducering av personalen vid inrikesavdelningen måste bestämt av
styrkas, enär arbetsbördan vid avdelningen på senare tid åter hade stigit.
Den på försök inrättade upplysningsavdelningen hade upphört och dess
verksamhet överflyttats till försvarsstabens j>ress- och filmavdelning. Den
dittills i upplysningsavdelningen tjänstgörande kompaniofficeren hade där
vid placerats i press- och filmavdelningen och stäbsredaktören direkt under
försvarsstabschefen för att lösa särskilda uppgifter. Denna ordning hade
visat sig lämplig och borde bibehållas.
Enligt kommitténs förslag skulle en forskningsofficer med en kompani
officer som biträde ingå i försvarsstaben. På grund av de växande arbetsupp
gifterna hade denne forskningsofficer redan erhållit som biträden såväl en
kompaniofficer som en generalstabsaspirant och ett kontorsbiträde. På grund
härav och för att bättre överensstämmelse skulle vinnas med benämningarna
inom staben i övrigt, borde namnet forskningsofficer utbytas mot forsknings-
avdelning.
En förutsättning för att de vid telegrafverket tjänstgörande pensionerade
officerarna skulle utgå, vore att en planerad omorganisation av den militära
representationen vid distrikten komme till stånd. Utredning härom påginge.
I avvaktan på denna omorganisation borde arvodesbefattningarna tills vidare
kvarstå.
Ett överförande av vissa befattningar från försvarsgrenarnas avlöningsan-
slag till försvarsstabens skulle skapa ett formellt underlag för den önskade
jämnare rekryteringen ur samtliga tre försvarsgrenar. Av värde vore även för
slagen, att aspiranter skulle utgå också ur marinen och flygvapnet samt att
antalet aspiranter skulle ökas.
Chefen för armén har funnit en särskild utredning av frågan om försvars
Knngl. Maj-.ts proposition nr 206.
144
stabens organisation icke vara särskilt påkallad, då den s. k. högkvarterskom-
mittén helt nyligen verkställt en sådan. Ett överförande av personalvården
till civil myndighet kunde icke vara lämpligt, enär hela detta område på det
intimaste sammanhängde med utbildningsverksamheten och en sådan åtgärd
dessutom troligen skulle leda till ytterligare icke önskvärd byråkratisering
och ökade kostnader.
Vid tillsättande av vissa befattningar på försvarsstabens stat hade kom
mittén beräkningsmässigt utgått från att dessa skulle göras lika tillgängliga
för alla tre försvarsgrenarna. Även om detta vore principiellt önskvärt, torde
det i praktiken visa sig, att behovet av arméofficerare komme att vara störst,
enär antalet arméärenden vore övervägande. Fördenskull borde kommittén a
förslag i denna fråga icke fastställas såsom norm, som under alla förhållan
den borde följas.
Marinledningen har i huvudsak anslutit sig till kommitténs förslag men
förordat viss jämkning i personalorganisationen.
Chefen för flygvapnet har förklarat sig i princip biträda kommitténs för
slag, att försvarsgrenarna skola vara ungefär lika representerade i de på för
svarsstabens stat upptagna befattningarna. Det torde emellertid dröja några
år, innan flygvapnet kunde tillgodose detta önskemål.
Statens organisationsnämnd har förklarat sig dela kommitténs uppfattning,
att försvarsstabens organisation borde särskilt undersökas. Fn sådan utred
ning måste emellertid omfatta även försvarsgrensstaberna. Enligt nämndens
mening talade starka skäl för den nuvarande försvarsgrensindelningens ersät
tande med en för försvaret i dess helhet uppbyggd ledningsorganisation.
Järnvägsstyrelsen har anfört, att verket planerade en ökning av antalet
distrikt från 6 till sannolikt 8. Det vore dock möjligt att i fredstid lösa de
förelagda uppgifterna utan ökning av antalet kaptener i järnvägstjänst. Grund-
läggande borde dock vara behovet i krigstid och organisationsformen borde
ses mot denna bakgrund. Fn minskning av fredsorganisationen skulle medföra
konsekvenser särskilt i beredskapshänseende av så allvarlig art, att styrelsen
ansåge, att nuvarande antal kaptener i järnvägstjänst samt därtill ansluten
krigsorganisation tills vidare borde bibehållas. Den av kommittén föreslagna
reduceringen av antalet järnvägsofficerare borde därför icke komma till stånd.
Telegrafstyrelsen har avstyrkt förslaget att militärassistenternas arbets
uppgifter skulle övertagas av signalofficerarna i militärbefälsstaberna. Sist
nämnda befattningshavare syntes redan nu ha omfattande arbetsuppgifter,
och dessutom sammanfölle icke telegrafverkets distrikt och militärområdena
geografiskt. Ett sådant system skulle därför i praktiken säkert visa sig ohåll
bart och i varje fall medföra oklarhet i fråga om befogenhetsgränser med
därav följande dubbelarbete och irritation. Två av de nuvarande arvodes-
befattningarna borde vidare utbytas mot två beställningar för aktiva kompani
officerare, avsedda för militärassistenterna i de av telegrafverkets distrikt,
som vore mest aktuella ur krigsplanläggningssynpunkt.
Länsstyrelsen i Gotlands län har intet haft att erinra mot kommitténs för
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
slag, att militärassistentbefattningen i länet även i fortsättningen besattes
med pensionsavgången officer.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län bär med hänvisning till vunnen erfarenhet
understrukit angelägenheten av att som militärassistenter i länsstyrelserna
få förfoga över officerare på aktiv stat.
Försvarets civilförvaltning har ansett, att förslaget att å försvarsstabens
stat uppföra erforderligt antal beställningar för personal, som icke nödvän
digtvis behövde tillhöra viss personalkår, borde genomföras. Kassaförval
taren vid staben borde icke överflyttas på intendenturkårens stat, såsom kom
mittén föreslagit.
Civilförsvarsstyrelsen har anfört, att militärassistenterna i länsstyrelserna
som förbindelsemän mellan krigsmakten och civilförsvaret ständigt måste ha
blicken öppen för och vederbörligen beakta den fortgående, från tid till annan
ändrade planläggning, som äger rum vid krigsmakten. I detta hänseende vore
de aktiva officerarnas förutsättningar och möjligheter avgjort större än de
pensionsavgångnas. Med hänsyn härtill borde samtliga befattningar för mili
tärassistenter avses för aktiva officerare.
Militärbefälhavaren för 1. militärområdet har intet haft att erinra mot att
militärassistentbefattningama i bland annat Blekinge, Jönköpings och Krono
bergs län aven i fortsättningen besättas med pensionsavgångna officerare. I
regel borde dock officerare på aktiv stat med om möjligt högskoleutbildning
stå till länsstyrelsernas förfogande.
Militärbefälhavaren för III. militärområdet bär ansett det i och för sig
önskvärt att militärassistentbefattningama i länsstyrelserna bekläddes med
aktiva officerare, men ifrågasatt, om man icke — åtminstone för de mindre
viktiga av dessa befattningar — borde taga i anspråk kvalificerade pensions
avgångna officerare. För mera kvalificerat arbete skulle personal ur militär-
befälsstaben under kortare tid kunna ställas till förfogande. Vid telegrafver
kets distrikt såsom militärassistenter tjänstgörande pensionsavgångna office
rare borde av i yttrandet närmare angivna skäl bibehållas.
Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har ansett, att forskningsverk
samheten borde inordnas i en särskild sektion för taktisk och teknisk ut
veckling i försvarsstaben.
Inspektören för kustartilleriet har uttalat, att de befattningar vid försvars
staben, som avsåges för marinen, borde vara lika tillgängliga för kustartilleri-
officerare och sjöofficerare. Det borde föreskrivas, att en av de fyra beställ
ningarna för försvarsattachéer ur marinen normalt skulle avses för officer ur
kustartilleriet. Därjämte borde en av officerarna på utrikesavdelningen lik
som en av aspiranterna kommenderas från kustartilleriet. Slutligen borde
föreskrivas, att på marinavdelningen tjänstgörande kustartilleriofficer borde
vara regementsofficer.
Till innehållet i luftfartsstyrelsens yttrande i vad avser inrättande av en
militärbyrå inom styrelsen återkommer jag vid behandlingen av flygvapnets
ledande organ.
10 —404
48
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
145
146
Statens lönenämnd har ansett, att det knappast förelåge anledning att i ett
så ringa antal län som kommittén avsett behålla militärassistentbefattningar
för pensionsavgångna officerare.
Enligt statsverkens ingenjörförbunds mening borde man med hänsyn till
de goda erfarenheter, som vunnits genom placering av mariningenjörer vid
beskickningen i Washington, i de inom krigsmaterielutvecklingen ledande
staterna placera armé-, marin- och flygingenjörer såsom tekniska försvars-
attachéer. Dessutom borde, för sammanställning och behandling av rappor
ter från nämnda attachéer samt från försvarets forskningsanstalt och från
civila forskningsinstanser inkomna forskningsresultat, kvalificerade tekniker
placeras även inom försvarsstaben.
önskvärdheten av tillgång till tekniska försvarsattachéer har framhållits
även av svenska teknologföreningen och försvarsväsendets civilmilitära ingen
jörers förbund.
Departementschefen.
Såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen har försvars-
kommittén föreslagit en särskild undersökning rörande frågan om försvars
stabens organisation. Organisationen icke blott av försvarsstaben utan även
av högkvarteret i övrigt sammanhänger emellertid i viss mån med den centrala
försvarsförvaltningens organisation. Med hänsyn härtill och då en allmän över
syn av högkvarterets organisation kan visa sig erforderlig i samband med att
1946 års militära förvaltningsutredning slutför sin verksamhet, synes mig an
ledning föreligga att nu låta med den av försvarskommittén ifrågasatta sär
skilda undersökningen anstå.
I avbidan på en sådan översyn som nyss antytts torde den nu tillämpade
organisationen alltjämt i stort sett böra gälla, dock med de ändringar, som
kunna betingas av den i det föregående föreslagna organisationen av den högsta
militära ledningen, och av sådana rationaliseringsåtgärder som lämpligen
kunna vidtagas.
De förslag till jämkningar i försvarsstabens organisation, som försvars
kommittén framlagt, kan jag i huvudsak biträda. I följande hänseenden ha
förslagen dock givit mig anledning till särskilda uttalanden.
I likhet med försvarskommittén anser jag, att forskningsofficeren bör ingå
i försvarsstaben men kan icke biträda överbefälhavarens förslag om inrät
tände av en särskild forskningsavdelning.
I anledning av vad överbefälhavaren anfört räknar jag icke med någon sär
skild upplysningsavdelning. Dess uppgifter böra omhänderhavas av press- och
filmavdelningen.
Mot personalens rekrytering till och anställning vid försvarsstaben enligt
försvarskommitténs förslag har jag intet att erinra. Av naturliga skäl kan det
emellertid icke fastslås, att beställningarna på försvarsstabens stat under alla
omständigheter skola besättas med lika antal officerare ur de tre försvarsgre
narna. Den föreslagna anordningen skapar dock möjligheter till en önskvärd
jämnare rekrytering ur försvarsgrenarna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
147
På skäl, som av överbefälhavaren anförts, biträder jag av honom framlagt
förslag om bibehållande av det nuvarande antalet officerare vid armé- och
inrikesavdelningarna. Vidare synes det nuvarande antalet militärassistenter
vid telegrafverket och kaptener i järnvägstjänst tills vidare böra bibehållas.
Då en utredning rörande försvarsväsendets radioanstalts omfattning och
organisation för närvarande pågår, är jag icke beredd att nu föreslå någon
väsentlig ändring härutinnan. Av samma skäl finner jag ej anledning nu till
styrka av kommittén framlagt förslag, att särskilda anslag för anstalten skola
uppföras i riksstaten.
Frågan huruvida militärassistenterna vid länsstyrelserna böra vara aktiva
officerare eller ej torde komma att ytterligare behandlas i samband med den
översyn av länsstyrelsernas organisation, om vilken chefen för inrikesdeparte
mentet nyligen föranstaltat. Med hänsyn härtill synes någon ändring i den
nuvarande militärassistentorganisationen icke för närvarande böra vidtagas.
Jag föreslår därför, att liksom hittills 14 kaptener upptagas på försvarsstabens
stat såsom militärassistenter vid länsstyrelserna.
I överensstämmelse med civilförvaltningens förslag torde förvaltaren i
kassatjänst vid försvarsstaben åtminstone tills vidare böra kvarstå på dennas
stat.
Till frågan om ändrad löneställning för viss militär och civil personal
återkommer jag vid anmälan av frågan om avlönings- in. fl. anslag för budget
året 1948/49.
3.
De centrala förvaltningsmyndigheterna.
För sv ar skommittén.
Kommittén har anfört, att även om det i nuvarande läge, innan 1946 års
militära förvaltningsutredning fullgjort sitt uppdrag att verkställa översyn
av försvarets centrala förvaltningsmyndigheters organisation, icke vore möj
ligt att överblicka i vad mån en begränsning av försvarskrafterna i enlighet
med försvarskommitténs förslag kunde komma att möjliggöra inskränkningar
i den nuvarande centrala förvaltningsorganisationen, kommittén likväl an
sett en sådan utveckling icke vara utesluten. Kommittén har därför räk
nat med att de sammanlagda kostnaderna för försvarets centrala förvalt
ningsmyndigheter småningom skulle komma att nedgå. De härutinnan i kost
nadsberäkningarna upptagna beloppen vore dock att betrakta såsom enbart
uppskattade.
I särskilt yttrande har kommittéledamoten von Heland framhållit,
att de rena organisationskostnaderna skulle kunna nedbringas, om beslutande
rätten i olika frågor delegerades till lägre instanser. Jämväl olika rationalise
ringar skulle kunna bidraga till nedbringande av organisationskostnaderna.
Remissyttranden.
Arméförvaltningen och marinledningen ha ansett det osäkert, om kostna
derna för de centrala förvaltningsmyndigheterna kunde så avsevärt begränsas
som försvarskommittén föreslagit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
148
Å andra sidan har 1946 års militära förvaltningsutredning i likhet med för-
svarskommittén ansett möjligt att räkna med en minskning av de samman
lagda avlönings- och omkostnaderna för de centrala förvaltningsmyndig
heterna, Det vore anledning antaga, att väsentliga besparingar skulle stå att
vinna såväl inom den centrala förvaltningen som på andra håll inom de mili
tära ledningsorganen, därest det militära försvaret närmare sammanfördes
till en enhet.
Krig smat erielmrkel har påpekat, att på flera viktiga förvaltningsområden,
framför allt materielanskaffningens, kontrollens och förrådshållningens, ska
pats en blandorganisation med dubbel, i vissa fall flerdubbel personaluppsätt
ning för samma arbetsuppgifter med därav följande höga personalkostnader.
Med hänsyn till att förvaltningsutredningens resultat av nu pågående översyn
av de centrala förvaltningsmyndigheterna icke torde komma att framläggas
förrän till 1950 års riksdag, komrne nuvarande förvaltningsorganisation att bli
bestående under minst två år efter det den nya försvarsordningen börjat
genomföras. Verket ansåge dock att — utan några större organisatoriska
ingripanden — kostnaderna för de centrala förvaltningsmyndigheternas orga
nisation skulle kunna nedbringas under de närmaste åren. De besparingar,
som därmed gjordes, borde användas till förbättring och utökning av för
svarets materiel eller till skapande av ökade förutsättningar för materielför-
sörjningen under ett eventuellt krig. Därtill komme att, då en betydande del
av förvaltningspersonalen inginge i de militära befälskadrerna, förvaltnings
apparatens omfattning ej vore utan inflytande på omfattningen av erforder
liga befälskadrer inom försvaret. Enligt verkets mening komme försvaret,
därest försvarskommitténs förslag genomfördes, att bestå av, å ena sidan,
staber och förband, dimensionerade från vissa 1947 aktuella utgångspunkter,
och, å andra sidan, för de närmaste åren en förvaltningsapparat, dimensionerad
både ur de för 1942 års försvarsordning och för 1936 års försvarsordning
gällande utgångspunkterna.
Verket har på grund härav ifrågasatt, om icke försvarsreformen och för-
valtningsrelormen borde genomföras i ett sammanhang. För att inom nuva
rande förvaltningsorganisations ram åstadkomma besparingar genom att
undanröja dubbelorganisation och dubbelarbete borde ett särskilt organ in
rättas för samordning av förvaltningsåtgärderna försvarsgrensförvaltningarna
emellan liksom mellan dessa och de för försvaret gemensamma förvaltnings
organen.
Departementschefen.
Ehuru den pågående förvaltningsutredningen icke kan beräknas bli slutförd
inom den närmaste tiden, kan jag icke biträda krigsmaterielverkets förslag,
att ett särskilt organ redan nu skall inrättas för samordning av förvaltnings
åtgärderna de olika centrala myndigheterna emellan. Under hand inhämtade
upplysningar synas mig nämligen giva anledning förvänta, att vissa förenk
lingar i förvaltningsorganisationen skola bli möjliga att vidtaga allteftersom
utredningsarbetet fortskrider.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
149
B. Den militärterritoriella indelningen.
Enligt den genom 1942 års försvarsbeslut fastställda och i stort sett allt
jämt gällande ordningen indelas riket i lantmilitärt hänseende i sju militär
områden och dessa i sin tur i ett antal, ursprungligen 31 (i fred 28), lantmili-
tära och 4 marina försvarsområden, de senare i sig innefattande kustartilleri
försvaren på fastlandet. Territorialvattnet vid rikets kuster indelas i sjömili-
tärt hänseende i 6 marindistrikt. I dessa ingå även de marina försvarsom
rådena jämväl till den del de icke utgöras av territorialvatten. I flygmilitärt
hänseende slutligen indelas landet i 5 flygbasområden.
Det territoriella befälet utövas, över militärområde av militärbefälhavare,
över marindistrikt av marindistriktschef, över flygbasområde av flygbasom
rådeschef och över försvarsområde av försvarsområdesbefälhavare. Nämnda
befälhavare och chefer biträdas envar av en stab.I fred sammanföras dock vissa
försvarsområden två och två under en gemensam försvarsområdesbefälhavare och
stab. Ett undantag från nämnda befälsindelning utgör VII. militärområdet, där
militärbefälhavaren tillika är chef för Gotlands marindistrikt med en gemensam
stab till sitt förfogande. Chefer för de marina försvarsområdena äro cheferna
för kustartilleriförsvaren med för kustartilleriförsvaret och försvarsområdet
gemensam stab. För att säkerställa enhetligt befäl vid försvar mot invasion
kan marindistriktschef, i den mån överbefälhavaren så förordnar, underställas
militärbefälhavare i vad rör marint försvarsområdes försvar. I nu gällande
planläggning är så även fallet beträffande samtliga marina försvarsområden
i vad avser deras försvar med stridskrafter ur armén och kustartilleriet.
I skrivelse den 11 januari 1946 framlade överbefälhavaren ett på grund av
det ändrade militärpolitiska läget och erfarenheterna från beredskapstiden
utarbetat förslag till reviderad militärterritoriell indelning. Förslaget byggde
på att den militärterritoriella indelningen i krig och fred borde i möjligaste
mån överensstämma dels sinsemellan, dels med den civiladministrativa indel
ningen, varjämte de olika militära indelningarna av riket borde bringas till
största möjliga överensstämmelse. De marina försvarsområdenas nuvarande
särställning borde upphöra. Antalet territoriella staber såväl i fred som i
krig borde i möjligaste mån nedbringas, varigenom personal och kostnader
kunde sparas.
Förslaget innebar, att den gällande indelningen i militärområden skulle
bibehållas men att vissa förskjutningar skulle göras i gränsdragningen mellan
vissa av dem. Även gränserna för marindistrikten skulle regleras så att de
sammanfölle med militärområdesgränser. Detta föranledde, bland annat, för
slag om sammanslagning av Öresunds marindistrikt med Sydkustens marin
distrikt. Flygbasområdenas gränser borde ändras så att största möjliga
överensstämmelse erhölles med militärområdena.
I fråga om försvarsområdena föreslogs en sammanslagning av områden, så
att antalet områden skulle minska i krig från 35 till 29 och i fred från 28
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
till 21, samt att de marina försvarsområdena skulle utgå ur marindistrikten
och tillföras militärområdena, där de i territoriellt hänseende skulle inordnas
i försvarsområdesindelningen. Vidare föreslogs, att vissa »krigshamnar»
skulle inrättas för att ur marinoperativ synpunkt säkerställa, att marina chefer
finge erforderligt inflytande på verksamheten inom vissa för flottans opera
tioner betydelsefulla områden.
1945 års försvarskommitté, som yttrade sig över överbefälhavarens förslag,
\ille då icke taga ställning till detsamma i vidare mån än som rörde en sam
manslagning av lantmilitära försvarsområden eller en ändrad gränsdragning
mellan försvarsområden, allt inom ramen för gällande militärområdesindel
ning.
Överbefälhavarens förslag förelädes riksdagen i propositionen 1946:120,
där en närmare redogörelse lämnades för förslaget. I propositionen förordades
en ändring av försvarsområdesindelningen i enlighet med vad försvarskom-
mittén tillstyrkt. Med bifall till propositionens hemställan i förevarande del
bemyndigade riksdagen (skr. nr 365) Kungl. Maj:t att genomföra omorganisa
tionen av den lantmilitära indelningen i försvarsområden.
I anslutning till vad sålunda angivits i förenämnda proposition har genom
kungörelse den 28 juni 1946 (SFS nr 555) antalet försvarsområden fastställts
till 28 lantmilitära, av vilka 8 i fred skola ha befälhavare och stab gemen
samma med annat försvarsområde, och 4 marina.
I den promemoria, som fanns fogad vid försvarskommitténs förenämnda skri
velse den 14 juni 1946 med hemställan om utredning genom överbefälhavarens
försorg av tre kostnadsalternativ, berördes bland annat frågan om möjlig
heterna att förenkla den militärterritoriella indelningen samt att i större ut
sträckning anordna centrala och territoriella staber samt verkstäder, förråd
m. m. såsom för försvaret gemensamma organ. Med anledning härav uppdrog
överbefälhavaren åt en särskild kommitté att verkställa utredning beträffande
dessa möjligheter i fråga om territoriella staber samt verkstäder, förråd m. m.
Den sålunda tillsatta kommittén har i vad rör de territoriella staberna kom
mit till det resultatet, att en ökad samverkan mellan de chefer jämte staber,
6om regionalt företräda armén, marinen och flygvapnet, skulle vara till be
stämd fördel för försvarsverksamhetens effektivitet. En sådan ökad samverkan
kunde bäst vinnas genom ett lokalt samordnande av ifrågavarande chefer och
staber. I princip borde ett sådant samordnande avse sidoordnade regionala
myndigheter ur olika försvarsgrenar och omfatta militärbefälhavare, marin-
distriktschefer och flygbasområdeschefer jämte staber. En förutsättning för
att den lantmilitära och sjömilitära verksamheten samt flygbasområdesverk
samheten inom militärområden, marindistrikt och flygbasområden skulle kunna
på ett tillfredsställande sätt samordnas vore bland annat, att största möjliga
överensstämmelse i fråga om gränserna för ifrågavarande områden vore för
handen. I syfte att skapa en sådan gränsöverensstämmelse ansåg sig nyss
nämnda kommitté böra föreslå vissa ändringar i den av överbefälhavaren tidi
gare föreslagna militärterritoriella indelningen. Ett genomförande av de före
151
slagna ändringarna skulle medföra fullt sammanfallande gränser för militär
områden, marindistrikt och flygbasområden, dock att Ostkustens marindistrikt
skulle komma att omfatta två militärområden (IY. och V.) och Norra flygbas
området likaledes två militärområden (II. och V.).
Med utgångspunkt från en sålunda reviderad militärterritoriell indelning
har den av överbefälhavaren tillsatta kommittén förordat, att militärbefäls-,
marindistrikts- och flygbasområdesstaber skulle samordnas i krig och fred
inom områden, där möjligheter förelåge att till samma ort sammanföra led
ningen av de olika försvarsgrenarnas verksamhet.
De samordnade staberna borde organiseras såsom kombinerade staber, be
stående dels av en militärbefälsstab, en marindistriktsstab och en flygbas-
områdesstab, vardera under ledning av en stabschef, dels av ett antal gemen
samma avdelningar, som administrativt sorterade under stabschefen vid mili-
tärbefälsstaben, såvida icke de lokala förhållandena till annat föranledde. I
fråga om den inbördes lydnadsställningen för militärbefälhavare, marin-
distriktschefer och flygbasområdeschefer skulle ingen ändring ske, såvida
icke för visst fall annorlunda bestämdes. Under förutsättning, att en sam
ordning kunde ske i avseende å plats och lokaler, bedömdes gemensam hand
läggning vara möjlig av ärenden rörande luftförsvar, underrättelsetjänst,
signaltjänst, viss underhållstjänst, personalvård, själavård, rättsväsende och
säkerhets (polis) tjänst, samarbete med civila myndigheter, expeditionstjänst
samt vakt och ordonnanstjänst m. m.
Formen med helt sammanslagna staber har övervägts inom kommittén
och i princip förordats av representanter för armén och kustartilleriet men
avstyrkts av ledamöter, tillhörande flottan, marinintendenturkåren och flyg
vapnet.
I fråga om gemensam förrådshållning och anordnande av för försvaret
gemensamma verkstäder har nämnda kommitté funnit, att möjligheter här
till funnes i jämförelsevis stor utsträckning, varigenom stora besparingar stode
att vinna. Kommittén har ansett, att en permanent samarbetskommitté
borde tillsättas för att i samverkan med statens organisationsnämnd närmare
undersöka härmed sammanhängande frågor.
F ör svar skommittén.
Försvarskommittén har anfört, att det enligt kommitténs mening vore synner
ligen betydelsefullt, att största möjliga överensstämmelse åvägabragtes mellan
rikets olika militära indelningar. De förslag, som överbefälhavaren därutin-
nan tidigare framlagt, vore ett steg i denna riktning. Den samordning av led
ningen för de olika försvarsgrenarnas verksamhet inom respektive territoriella
områden, som visat sig möjlig, vore enligt försvarskommitténs mening ägnad
att främja samarbetet mellan försvarsgrenarna och skulle jämväl medföra be
sparingar. Mest rationellt vore ur dessa synpunkter, om en fullständig sam
manslagning av de territoriella staberna kunde komma till stånd. Man borde
inrikta sig på en sådan lösning av frågan, även om den föreslagna samord
ningen i lokalt avseende härvid genomfördes såsom en första åtgärd. Då före
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
152
varande spörsmål alltjämt vore under utredning inom den högsta militära
ledningen, hade kommittén ansett sig nödsakad att inskränka sig till att an
giva sin allmänna syn på detsamma och funnit sig hänvisad till att vid sina
beräkningar utgå från att den nuvarande organisationen med vissa förordade
ändringar bibehölles såsom ett provisorium.
Vad anginge frågan om möjligheten att åstadkomma gemensam förråds-
hållning m. m. i ökad omfattning ansåge kommittén, att de möjligheter här
till, som enligt de verkställda utredningarna borde förefinnas, också borde
tillvaratagas. Därest den pågående översynen av försvarets centrala förvalt
ningsmyndigheters organisation skulle resultera i ett ytterligare samordnande
av försvarets förvaltning, komme uppenbarligen anordnandet av gemensamma
förråd och verkstäder att i motsvarande mån underlättas.
I de särskilda yttrandena har förevarande fråga berörts av kom
mittéledamoten von Heland och konteramiral Ericson.
von Heland har ansett en fullständig sammanslagning av de territoriella
staberna mest rationell ur såväl besparings- som effektivitetssynpunkt.
Ericson har ansett en samordning av de territoriella staberna ägnad
att främja samarbetet mellan försvarsgrenarna. En sådan samordning
borde, där förutsättningar härför förelåge, ske i någon form av kombinerade
staber. En sammanslagning av staberna vore däremot enligt Ericsons mening
felaktig, enär verksamheten vid de olika försvarsgrenarna måste ledas av var
för sig sakkunniga och ansvariga chefer.
Remissyttranden.
Överbefälhavaren har i princip anslutit sig till försvarskommitténs förslag
rörande den militärterritoriella indelningen. Med hänsyn till pågående utred
ningar inom högkvarteret rörande kustartilleriets och luftbevakningens ställ
ning samt sammanslagning av territoriella staber syntes slutlig ställning till
frågan böra fattas först, sedan dessa utredningar slutförts. Dock borde sam
manslagning av Öresunds och Sydkustens marindistrikt genomföras obero
ende härav.
Chefen för armén har ansett det betydelsefullt, om största möjliga över
ensstämmelse kunde åvägabringas mellan rikets olika militära områdesindel
ningar. Starka skäl talade för en enhetlig territoriell ledning av försvaret
med sammanslagna staber under en chef. övergångsvis borde kombinerade
staber organiseras. I avvaktan på mera fullständig utredning härom liksom
slutförande av undersökningarna rörande kustartilleriets och luftbevakningens
ställning i försvarsorganisationen vore arméchefen icke beredd att nu för
orda ett genomförande härav.
Marinledningen har ansett den föreslagna militärterritoriella indelningen
i åtskilliga avseenden icke vara ändamålsenlig. Hela denna fråga borde upp
tagas till prövning efter slutförande av nu pågående utredningar i hithörande
ämnen. Intill dess borde nu gällande indelning och befälsförhållanden bibe
hållas, dock att Öresunds marindistrikt oberoende av nämnda utredningar
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
153
kunde sammanslås med Sydkustens marindistrikt. För underlättande av sam
arbetet mellan de regionala militära myndigheterna vore det betydelsefullt,
om de territoriella staberna, där så vore möjligt och lämpligt, kunde lokalt
sammanföras. Stabernas sammanslagning motsatte sig marinledningen be
stämt såsom en teoretisk konstruktion utan verklighetsunderlag och ägnad att
fördröja och försvåra ledningen inom respektive ansvarsområden. Vid krig
måste varje stab var för sig vara fullt funktionsduglig.
Jämväl chefen för flygvapnet har funnit, att största möjliga överensstäm
melse borde åvägabringas mellan rikets olika militärterritoriella indelningar.
Det vore emellertid anmärkningsvärt, att försvarskommittén kunnat göra
ett så starkt uttalande för sammanslagna staber utan att ha tagit del av
någon fullständig utredning av denna fråga. En sådan utredning skulle med
säkerhet leda till den slutsatsen, att ingenting stode att vinna med samman
slagna men väl med — där förhållandena det medgåve — till samma plats
förlagda och samverkande s. k. kombinerade staber. En fullständig utred
ning borde göras i samband med att frågan om luftförsvarets enhetliga orga
nisation toges upp till prövning. I avvaktan härpå borde någon ändring av
den flygterritoriella indelningen ej komma till stånd.
I detta sammanhang borde uppmärksammas, att försvarets enhetliga led
ning icke i första rummet vore en geografisk fråga. För att kunna utnyttja
flygstridskrafternas rörlighet och förmåga till snabb kraftkoncentration i
vilken riktning som helst vore det nödvändigt att sammanhalla dessa i opera
tiva enheter, som icke vore geografiskt bundna utan sammanhållna under en
hetlig ledning, nämligen chefen för flygvapnet i högkvarteret. Alla krigs
erfarenheter talade för en sådan organisation.
Övriga remissmyndigheter, som yttrat sig i denna fråga, ha haft delade
meningar om möjligheterna att helt samordna de territoriella staberna, var
för ytterligare 'utredning härom borde verkställas. Civilförsvarsstyrelsen och
vissa länsstyrelser ha understrukit vikten av att län och försvarsområde i
möjligaste mån borde sammanfalla. En sådan åtgärd vore ägnad att under
lätta samarbetet mellan länsstyrelserna och de militära myndigheterna. Från
vissa håll ha detaljerinringar framförts mot föreliggande förslag beträffande
den militärterritoriella indelningen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
Departementschefen.
Med hänsyn till att fullständig utredning rörande den militärterritoriella
indelningen, kustartilleriets och luftförsvarets ställning inom försvarsorga
nisationen samt frågan om samordning av de territoriella staberna ännu icke
förebragts är jag icke nu beredd att taga definitiv ställning till här ifrågavaran
de spörsmål. Jag utgår därför från att nuvarande militärterritoriella indelning
tills vidare i stort sett bibehålies i oförändrat skick. Till frågan om viss jämk
ning i nuvarande marindistriktsindelning återkommer jag i det följande.
154
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
C. Kustartilleriets ställning inom försvarsorganisationen.
Överbefälhavaren har genom en särskild kommitté, bestående av före
trädare för försvarsstaben, armén, arméförvaltningen, flottan, kustartilleriet,
marinförvaltningen, flygvapnet och flygförvaltningen låtit utreda frågan om
kustartilleriets ställning inom försvaret. Denna kommitté har enhälligt för
ordat, att kustartilleriets territoriella luftvärn skulle överföras till armén.
Kommitténs flertal har dessutom föreslagit, att även kustartilleriet i övrigt
skulle överföras till armén och där med bibehållen särart bilda ett särskilt
truppslag. Företrädarna för flottan och marinförvaltningen ha däremot ansett,
att kustartilleriet med undantag av dess territoriella luftvärn borde bibehållas
inom marinen. De av nämnda kommittés ledamöter slutligen, som företrädde
flygvapnet och flygförvaltningen, ha såsom sin mening uttalat, att frågan om
kustartilleriets ställning måste göras beroende av försvarets kommande ut
formning i stort. Sedan överbefälhavaren inhämtat yttranden över den så
lunda verkställda utredningen, har han låtit närmare undersöka de organisa
toriska, ekonomiska och förvaltningsmässiga konsekvenserna av att kust
artilleriet överfördes till armén.
F ör svar skommittén.
I avvaktan på överbefälhavarens slutliga ställningstagande i frågan har
försvarskommittén funnit sig böra räkna med att kustartilleriet tills vidare
skulle kvarsta i marinen utom vad angår det territoriella luftvärnet, som
ansetts böra överföras till armén.
Frågan har berörts i vissa till försvarskommitténs betänkande fogade sär
skilda yttranden.
Kommittéledamoten Hagberg har ansett, att kustartilleriets överförande
till armén skulle innebära betydande ekonomiska fördelar.
Kommittéledamoten von Heland har anfört, att frågan om sammanslag
ning av kustartilleriet och flottan icke gjorts till föremål för särskild utred
ning, men att en sådan lösning måhända skulle vara mera rationell än ett över
förande av kustartilleriet till armén.
Remissyttranden.
Överbefälhavaren har ansett, att kustartilleriet, inbegripet dess nuvarande
luftvärn, borde kvarstå som ett vapenslag inom marinen i avvaktan på slut
förandet av pågående utredning inom högkvarteret rörande vapnets ställning
inom försvarsorganisationen.
Marinledningen har såsom sin bestämda mening uttalat, att kustartilleriet
med sitt nuvarande luftvärn alltjämt borde kvarstå i marinen.
Inspektören för kustartilleriet har ansett, att det för personalens arbetsro
vore till fördel, om frågan om kustartilleriets ställning definitivt kunde av
göras. Med hänsyn till rådande utrikespolitiska läge borde frågan om en över
flyttning för närvarande icke upptagas till behandling.
155
Chefen för armén har ansett kustartilleriets överföring till armén vara nöd
vändig, därest icke frågan om en ändamålsenlig krigsplanläggning och ratio
nell ledning i krig av det territoriella försvaret kunde lösas på andra vägar.
Militärbefälhavarna för 1., IV. och VII. militärområdena ha ansett, att
kommittén bort föreslå vapnets överförande till armén.
Statens organisationsnämnd har anfört, att kustartilleriet snarast borde
överföras till armén. Hittills gjorda undersökningar hade bestyrkt riktigheten
härav.
Departementschefen.
Med hänsyn till det läge, vari utredningen rörande kustartilleriets ställning
inom försvarsorganisationen för närvarande befinner sig, är jag icke nu beredd
att taga slutlig ställning till denna fråga. Jag förutsätter således, att kustartil
leriet i sin helhet alltjämt tills vidare skall kvarsta sasom ett särskilt "vapen
slag inom marinen.
D. Luftförsvaret.
Det militära luftförsvaret består av jaktflyg, luftvärn och luftbevakning.
Medan jaktflyget organisatoriskt ingår i flygvapnet, äro luftvärnet och luft
bevakningen uppdelade på alla tre försvarsgrenarna.
Överbefälhavaren har genom en av honom tillsatt luftförsvarskommitté
låtit utreda, hur en enhetlig ledning av luftförsvarets skilda grenar skulle
kunna åstadkommas och vilka organisatoriska konsekvenser en omläggning
av nuvarande system skulle få. Luftförsvarskommittén har kommit till den
uppfattningen, att ett sammanförande av allt luftförsvar — jaktflyg, luftvärn
och luftbevakning — under chefen för flygvapnet ur många synpunkter vore
fördelaktigt. Konsekvenserna av att överföra luftvärnet till flygvapnet skulle
emellertid i flera hänseenden bli mycket vittgående, varför luftförsvarskom
mittén förordat ytterligare utredning härom genom försvarsgrenschefernas
försorg. Däremot har luftförsvarskommittén föreslagit, att luftbevakningen
snarast skall överföras till flygvapnet. Hithörande spörsmål ha varit föremål
för närmare bearbetning inom högkvarteret och överbefälhavaren har i skri
velse till Kungl. Maj:t den 19 februari 1948 föreslagit, att all luftbevakning
skall sammanföras till flygvapnet. Frågan om ett enhetligt luftförsvar bear
betas för närvarande inom högkvarteret. 1
1. Luftförsvarets organisation.
Försvarskommittén.
Kommittén har framhållit, att erfarenheterna från kriget visat, att starka
skäl talade för en enhetlig ledning av luftförsvarets skilda grenar i såväl fred
som krig. Då hithörande spörsmål vore föremål för bearbetning inom hög
kvarteret och några av utredningen betingade förslag ännu ej framlagts, funne
kommittén ej anledning närmare ingå på denna fråga. Försvarskommittén för-
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
156
utsatte, att de förslag' till effektivisering av nuvarande luftförsvarsorganisa
tion, vartill behandlingen inom högkvarteret kunde komma att leda, succes
sivt skulle föreläggas Kungl. Maj:t.
Remissyttranden.
överbefälhavaren har erinrat om den pågående utredningen av frågan om
ett enhetligt luftförsvar.
Chefen för flygvapnet har anfört, att hela landets försvar gentemot luft
anfall vore ett av huvuddragen i försvarsordningen. Detta försvar utgjordes
av jaktflyg, luftvärn och luftbevakning, vartill komme attackflyg för motanfall.
Det syntes ur luftförsvarets synpunkt avgjort fördelaktigast att sammanföra
dess tre militära beståndsdelar till en försvarsgren, benämnd »luftförsvaret».
Frågan om luftvärnets ställning vore emellertid så komplicerad, att den
krävde ytterligare ingående utredning.
Chefen för flygvapnet har i detta sammanhang även erinrat om och med
exempel från kriget belyst civilförsvarets betydelse som komplement till det
militära luftförsvaret. Beredskapen mot en förödande luftkrigföring mot hem
ortens försörjning och kommunikationer krävde, att landets totala levande
värnkraft uppdelades mellan krigsmakten och civilförsvaret efter ingående
behovsprövning.
Statens organisationsnämnd har framhållit, att frågan om ett enhetligt
luftförsvar nära sammanhängde med en ur många synpunkter erforderlig revi
dering av försvarsgrensbegreppet i och för sig. Då den av överbefälhavaren
tillsatta luftförsvarskommittén undvikit att beröra detta påtagliga förhållande,
vore enligt nämndens mening den av ifrågavarande kommitté gjorda utred
ningen motsatsen till förutsättningslös. Utredningen gåve enligt nämndens
mening uppenbart vid handen, att försvarsgrensindelningen i sin nuvarande
utformning principiellt utgjorde ett bestämt hinder för en i alla avseenden
tillfredsställande lösning av denna liksom av ett flertal andra för vårt försvar
betydelsefulla frågor. Luftförsvarskommittén hade utgått från att enheten i
luftförsvaret endast kunde tillgodoses genom en omflyttning av verksam
heten försvarsgrenarna emellan. Man hade härvid icke tagit hänsyn till där
med förenade konsekvenser för det regionala försvaret. I den regionala in
stansen skulle salunda erhallas en tvåhövdad ledning, en för markförsvaret
och en för luftförsvaret. Det hade sedan lång tid tillbaka varit en strävan
inom armén att stärka den regionala chefens — militärbefälhavarens __befo
genheter i syfte att kunna tillerkänna denne ett verkligt ansvar för försvaret
av vederbörande riksdel. Krigserfarenheterna hade enligt nämndens mening
skärpt betydelsen av att det i spetsen för varje militärområde stode en chef
med ansvar och därmed följande befogenheter för verksamheten vid samtliga
försvarets förband inom vederbörligt område i såväl fred som krig. Föreslaget
överförande av kustartilleriet från marinen till armén vore ett steg i denna
riktning. Ett överförande av luftvärnet från armén till flygvapnet skulle där
emot verka i motsatt riktning. Luftvärnet vore dessutom enligt nämndens
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
157
mening ett till hela sitt väsen armébetonat truppslag. Enheten i det regionala
försvaret, i vilket luftförsvaret inginge som en oskiljaktig del, skulle sönder
brytas i syfte att få fram enhet i den enligt nämndens mening begränsade verk
samhet, som av luftförsvarskommittén givits beteckningen luftförsvar. Vid sitt
ställningstagande syntes luftförsvarskommittén även i hög grad ha påverkats av
benägenheten att i fredstid överskatta flygstridskrafterna, vilket otvivelaktigt
lett till bristande förståelse för den lantmilitära verksamhetens dominerande
betydelse.
2.
Luftbevakningens ställning inom försvarsorganisationen.
För sv ar sk o mmitt én.
Såsom framgår av den föregående redogörelsen har kommittén i avbidan på
slutförandet av högkvarterets utredning icke närmare ingått på frågan om
luftbevakningens ställning inom försvarsorganisationen. Försvarskommittén
har emellertid tagit upp frågan om luftbevakningens modernisering. Härför
redogöres närmare vid behandlingen av flygvapnets organisation.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Remissyttranden.
Överbefälhavaren har anfört, att en effektiv luftbevakning vore en ound
gänglig förutsättning för såväl det militära som det civila försvarets verk
samhet och därmed även för det civila livets fortgång under krig. Hen fort
gående tekniska utvecklingen av luftstridsmedlen krävde en motsvarande an
passning av luftbevakningen och jaktstridsledningen med sannolikt ökade krav
på teknisk utrustning.
Överbefälhavaren har i sin sedermera överlämnade skrivelse med förslag
angående luftbevakningens ställning inom försvarsorganisationen anfört i
huvudsak följande.
Luftbevakningen uppsattes för närvarande av samtliga försvarsgrenar,
nämligen huvuddelen av den optiska luftbevakningen av armén, ett antal
observationsorgan m. m. av marinen samt radarluftbevakningen ävensom rörliga
jaktluftbevakningsstationer av flygvapnet. Inom armén vore försvarsområdes-
staberna organiserande myndigheter för luftbevakningsförbanden. Personalen
vore truppregistrerad vid infanteriregementena. Yiss utbildning, även frivillig
sådan, ägde rum vid luftvärnet. För handläggning av utbildningsfrågor inom
arméledningen funnes vid luftvärnsinspektionen endast en tillfälligt anställd
värnpliktig officer. Krigsplanläggningen inom högkvarteret åvilade försvars
staben, som även — i brist på sakkunnig personal inom försvarsgrensstaberna
— ledde den påbörjade moderniseringen och effektiveringen av luftbevak
ningen. Det regionala krigsplanläggningsarbetet ombesörjdes av militärbefäls-
staberna, där närmast luftvärnsofficeren handlade luftbevakningsfrågor.
Av det sagda framginge nackdelarna med den nuvarande ordningen. Luft
bevakningen saknade egentlig fredsorganisation. Då dess olika delar upp
sattes av olika försvarsgrenar, kunde enhetlig ledning icke åstadkommas, vare
sig i krig eller i fred. I och med att radar tillkommit i luftbevakningsorganisa-
tioncn, måste den organisatoriskt sammankopplas med den optiska luftbevak
ningen. Radarorganisationen hade vuxit fram vid flygvapnet och dess förband
158
uppsattes av denna försvarsgren. Yad slutligen jaktförsvaret beträffade liade
chefen för flygvapnet, som numera med jaktflygets dominerande ställning
fått dettas ledning till huvuduppgift, nu intet inflytande på huvuddelen av luft
bevakningen, varav jaktverksamheten vore beroende. Även attackflyget komme
för sitt operativa uppträdande att bli alltmera beroende av luftbevakningen.
Med hänsyn till det nära sammanhanget mellan luftbevakningen och jaktstrids-
ledningen borde en gemensam ledning skapas för dessa verksamhetsgrenar.
Luftbevakningen borde därför underställas jaktförsvarets opera tive ledare,
chefen för flygvapnet, och erhålla en fast fredsorganisation.
Även om luftbevakningens freds- och krigsorganisation samt dess ställning
i förhållande till försvarsgrenscheferna nu utretts, återstode likväl vissa
frågor beträffande befälsförhållandena m. m. att reglera i samband med den
militärterritoriella organisationen i övrigt. Utan att föregripa beslut i dessa
delar, varom förslag framdeles avsåges skola avgivas, syntes det emellertid
nödvändigt att utan vidare dröjsmål skapa en fast fredsorganisation för luft
bevakningen samt igångsätta en effektiv och modern luftbevakningsutbildning
för värnpliktiga och frivilliga. Endast härigenom kunde arbetet med luftbe
vakningens modernisering och dess fortlöpande funktionsduglighet i krig
säkerställas.
Skrivelsen utmynnade i förslag till luftbevakningens ordnande i huvudsak
innebärande att luftbevakningens ledning i krig och fred ävensom krigsförbere
delsearbetet skulle åvila chefen för flygvapnet och under honom flygbasområ
descheferna i samråd med respektive militärbefälhavare (motsvarande), åt t inom
flygledningen skulle inrättas en luftbevakningsinspektion, varjämte flygförvalt
ningen och flygbasområdesstaberna skulle förstärkas med viss personal, att för-
svarsområdesstaberna skulle kvarstå som organiserande och utrustande myndig
heter för huvuddelen av luftbevakningsförbanden, medan en mindre del (vissa
luftförsvarscentraler) skulle organiseras och utrustas av flygflottiljerna samt
att utbildningen skulle handhavas dels av flygflottiljerna, dels av försvars-
områdesstaberna (huvuddelen av den frivilliga utbildningen).
Kostnaderna för den föreslagna organisationen bleve i stort sett oberoende
av vilken försvarsgren luftbevakningen tillhörde. En sammanställning av kost
naderna har införts i det föregående under avsnittet Kostnaderna. För den
närmare fördelningen av kostnaderna ävensom för organisationens och ut
bildningens detaljer redogöres i det följande vid behandlingen av flygvapnets
organisation.
Chefen för flygvapnet har framhållit, att all luftbevakning snarast borde
sammanföras till flygvapnet. Av chefen för flygvapnet anmält personalbehov
för luftbevakningsorganisationens ledning m. m. framgår av redogörelsen för
flygvapnets fredsorganisation.
C ivilför svar sstyrelsen har framhållit, att en tillräckligt lång förvarningstid
vid luftangrepp vore av största betydelse för att ge befolkningen möjligheter
att uppsöka skyddsrum och för att därmed minska hemortens förluster i män
niskoliv. Nuvarande luftbevakningsorganisation fyllde icke de krav, som
måste ställas i detta hänseende. Den av försvarskommittén föreslagna luftbe-
vakningsorganisationen vore av vital betydelse för landets möjligheter att
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
tåla ett modernt krigs stora påfrestningar och borde för den sknll genomföras
i snabbast möjliga takt.
Statens organisationsnamnet har i avvaktan på överbefälhavarens seder
mera avgivna förslag till organisation av luftbevakningen anfört i huvudsak föl
jande.
Luftbevakningsorganisationen vore till hela sitt väsen en rent lantmilitär
organisation. Det av luftförsvarskommittén framlagda förslaget att sammanföra
all luftbevakning till flygvapnet innebure ett sönderbrytande av enhetligheten
i den militärterritoriella organisationen samt luftförsvarsorganisationens avskil
jande från föi-svaret i övrigt. Ett dylikt organisationsförslag borde icke ens
ifrågasättas, försåvitt icke alldeles särskilda skäl kunde anföras härför. Gent
emot vad luftförsvarskommittén anfört till stöd för sitt förslag ville nämnden
framhålla, att den orientering, som luftbevakningen vore avsedd att lämna jakt
flyget, vore endast en av dess uppgifter och långt ifrån den främsta. Ett bibe
hållande av luftbevakningen i militärbefälhavarens hand skulle dessutom enligt
nämndens mening på ett lika tillfredsställande sätt säkerställa en intim sam
verkan mellan luftbevakning och jakt. En förutsättning härför vore givetvis,
att militärbefälhavaren förfogade över kvalificerade organ för att bevaka såväl
jaktflygets som luftvärnets intressen. Luftförsvarskommitténs uppfattning, att
luftbevakningens verksamhet vore en nödvändig förutsättning för jaktflygets
stridsledning och att krigserfarenheterna klart visat betydelsen av nära sam
verkan mellan jaktflyg och luftbevakning, kunde därför av nämnden ej god
tagas som motiv för att koncentrera all luftbevakning till flygvapnet.
Den omständigheten, att flygvapenövningarna vore i hög grad beroende av
att luftbevakningen kunde träda i funktion, vore förvisso ett starkt skäl —•
jämte vissa i annat sammanhang anförda — för att avskaffa försvarsgrens-
indelningen och ersätta denna med centrala utbildningsorgan i överbefäl
havarens hand, varigenom samövningar mellan de olika truppslagen i vid
sträcktaste bemärkelse kunde komma till stånd utan hindrande försvarsgrens-
gränser, men saknade värde som motiv för att lägga luftbevakningsorganisa
tionen under flygvapnet.
Att radarluftbevakningen nu tillhörde flygvapnet kunde enligt nämndens
mening ej heller tagas till intäkt för en omläggning av luftbevakningsorga
nisationen som sådan. Radar — ehuru av annat slag och för andra ändamål
— funnes nämligen även vid luftvärnet.
Yad som anförts av luftförsvarskommittén om att luftbevakningspersona-
lens verksamhet nära sammanhängde med flygförbandens vore enligt nämndens
mening av begränsat värde, eftersom radarluftbevakningen icke baserades på
ögoniakttagelser och då vid övrig luftbevakningsverksamhet endast iden-
tifieringsförmågan vore av värde. Däremot kunde fredsutbildningen under
lättas genom att förläggas till platser med ständig lufttrafik.
Luftbevakningsutbildningen under de värnpliktigas första tjänstgöring
borde även vid ett bibehållande av nuvarande luftbevakningsorganisation äga
rum vid flygflottiljerna. Instruktörsbehovet för denna utbildning kunde i viss
omfattning tillgodoses av luftvärnet, om man förstärkte luftvärnets personal
kadrer och därefter kommenderade sådan befälspersonal till tjänstgöring vid
flygförbanden.
Länsstyrelsen i Uppsala län har — med hänsyn till den livsviktiga bety
delsen av största möjliga förvarningstid för civilförsvaret — kraftigt under
strukit de synpunkter på luftbevakningens organisation och materielbehov,
som anförts i kommittébetänkandet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
159
160
Kungl. May.ts proposition nr 206.
Departementschefen.
Utvecklingen på luftkrigföringens område tyder på att hotet från luften vid
ett nytt krig kommer att bli ännu allvarligare än vad fallet var under det
senaste. Det måste därför vara av särskild vikt, att luftangreppsmedlens
snabba utveckling följes av motsvarande utveckling i fråga om luftförsvars
medlen. Härvid är det dock ej till fyllest, att de olika försvarsmedlen var för
sig förbättras, utan en fortlöpande anpassning av hela luftförsvarsorganisa
tionen efter utvecklingens krav måste äga rum. Såsom framhållits av försvars-
kommittén och luftförsvarskommittén tala krigserfarenheterna för en enhetlig
ledning av luftförsvarets skilda grenar i såväl krig som fred. Härför talar även
den snabba tekniska utvecklingen efter kriget, som leder till ständigt högre
flyghastigheter, varigenom stridsmomenten i luftkriget bli allt kortare och
kraven på luftförsvarsmedlens samordnade insättande i rätt tid skärpas. Luft
försvarskommittén har även funnit, att ett sammanförande av allt luftförsvar
till en försvarsgren under chefen för flygvapnet ur många synpunkter skulle
vara fördelaktigt. Chefen för flygvapnet, som framlagt liknande synpunkter,
har förordat en omprövning av möjligheterna att på längre sikt genomföra en
sådan omorganisation. Även jag inser betydelsen av ett enhetligt lett luftför
svar, som jämväl skulle underlätta samverkan med civilförsvaret. Då vissa
frågor i detta sammanhang tarva ytterligare bearbetning och då sådan pågår
inom högkvarteret, kan jag icke nu taga ställning till detta spörsmål i annat
avseende än vad gäller luftbevakningens ställning inom försvarsorganisationen.
Jag förutsätter emellertid, att överbefälhavaren kommer att förelägga Kungl.
Maj:t de ytterligare förslag till effektivisering av luftförsvarsorganisationen,
till vilka pågående utredning kan föranleda.
En effektiv luftbevakning är — såsom överbefälhavaren framhållit — en
oundgänglig förutsättning för såväl det militära som civila försvarets verk
samhet och därmed även för det civila livets fortgång under krig. Nuvarande
luftbevakningsorganisation motsvarar dock icke de krav, som med hänsyn till
luftstridsmedlens utveckling måste ställas på densamma. Detta beror dels
på att luftbevakningen är uppdelad på de olika försvarsgrenarna, varigenom
enhetlig ledning i såväl krig som fred omöjliggöres, dels på att egentlig freds-
organisation saknas, dels ock på att de olika delarna av luftbevakningen behöva
moderniseras, främst i vad avser teknisk utrustning. Det anförda talar för att
all luftbevakning snarast sammanföres i en fast fredsorganisation under en
hetlig ledning samt att erforderlig modernisering vidtages. Då jaktflyget bör
kunna taga upp strid i tidigt skede — om möjligt redan vid eller utanför våra
kuster och gränser — är detta luftförsvarsmedel för sin förvarning i särskilt
hög grad beroende av nära samverkan med luftbevakningen. Med hänsyn här
till och till jaktflygets betydelse för luftförsvaret i dess helhet synes det
lämpligt att sammanföra jaktstridsledning och luftbevakning under chefens för
flygvapnet enhetliga ledning. Jag biträder därför förslaget att överföra luftbe
vakningen till flygvapnet sådant detta av överbefälhavaren närmare utformats
samt att i samband härmed inrätta den av överbefälhavaren likaledes föreslagna
161
fredsorganisationen för luftbevakningen. Omorganisationen bör påbörjas den
1 juli 1948 och genomföras så snabbt utbildnings-, förvaltningstekniska och
övriga förhållanden medgiva. Till den närmare utformningen av organisation
och utbildning ävensom till luftbevakningens modernisering återkommer jag i
det följande vid behandlingen av flygvapnets organisation.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
E. Militärmusiken.
Enligt nu gällande ordning finnas vid försvaret tre olika typer av musik
kårer, benämnda typ I, IT och III, med följande sammansättning.
Boställning
Lönegrad
Antal beställningar
Typ I
Typ II
Typ in
Musikdirektör.................................................................
Ma 9/7
1
1
1
Musikfanjunkare ......................... (motsvarande)
Ma 5
3
2
2
Musiksergeanter.............................
»
Ma 4
7
4
3
Musikfurirer ..................................
»
Me 1/2
4
4
3
Musikkorpraler .............................
»
Mha 2
4
2
I
Musikvicekorpraler och meniga
»
Mha 1
14
8
5
Musikelever....................................
360 kr./år
7
5
5
Summa
40
26
20
Musikkårer vid flottan av typ I ha en något annan sammansättning och
bestå av 45 man.
De olika typerna av musikkårer fördela sig på försvarsgrenarna enligt
nedan:
Försvarsgren
Antal musikkårer
Typ I
Typ II
Typ III
Summa
Armén........................................................
2
20
8
30
Marinen ....................................................
2
1
3
6
Flygvapnet................................................
—
—
8
8
Summa
4
21
19
44
F ör sv ar slcommittén.
Med anledning av åtskilliga till försvarskommittén överlämnade framställ
ningar samt vissa framlagda förslag i övrigt rörande organisationen av mili
tärmusiken och förbättrade avlöningsvillkor för musikeleverna m. m. har för
svarskommittén anlitat särskild expert, musikdirektören vid Svea livgarde
I. A. S. Gustafsson, med uppdrag att verkställa en preliminär utredning
rörande militärmusiken. Utredningsmannen hade i en till kommittén ingiven
promemoria föreslagit, att allenast två typer av musikkårer borde finnas och
att antalet kårer borde minskas. Utredningsmannen hade därvid för att er-
11—40448
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 206.
162
hålla ett bättre befordringssystem för musikpersonalen föreslagit ändrad per
sonaluppsättning, så att typ I skulle innehålla 40 man och typ II 30 man.
Utredningsmannen hade därjämte avgivit ett alternativt förslag, som jämväl
syftade till ändrad stämbesättning. Enligt detta förslag skulle musikkår av
typ I bestå av 45 man och av typ II av 35 man. Enligt båda alternativen
skulle finnas 3 kårer av typ I och 26 kårer av typ II. De större kårerna vore
avsedda för Svea livgarde, Norrbottens regemente och Stockholms örlogssta
tion. Slutligen hade utredningsmannen föreslagit, att en för försvaret gemen
sam musikinspektion skulle inrättas för samordnande av militärmusikaliska
frågor. Körande den närmare innebörden av utredningsmannens förslag hän
visas till betänkandet s. 93—99.
Försvarskommittén har vid sina överväganden ifrågasatt, huruvida icke de
uppgifter, som nu tillkomme militärmusiken inom försvaret, skulle kunna
fyllas genom anordningar av mindre kostnadskrävande beskaffenhet än musik-
kårsorganisationen. Frågan härom har synts kommittén vara förtjänt att när
mare undersökas. En annan fråga vore, om militärmusiken ur allmänkulturell
synpunkt borde tillmätas sådan betydelse, att organisationen redan ur denna
synpunkt borde vidmakthållas. I så fall borde kostnaderna icke belasta fjärde
huvudtiteln. Sistnämnda fråga syntes kommittén vara av beskaffenhet att lämp
ligen komma under behandling av den inom ecklesiastikdepartementet tillsatta
1947 års musikutredning.
Vid nu angivna förhållanden har kommittén ansett sig icke kunna föreslå
förändrad musikkårsorganisation i vidare mån än den minskning av antalet
kårer, som betingades av kommitténs förslag om indragning av Livregementet
till häst, Skånska kavalleriregementet och Göta artilleriregemente. Kommittén
har förklarat sig icke heller beredd att nu förorda att en särskild musikinspek
tion inrättas.
För att bereda musikeleverna bättre kontanta förmåner — för närvarande
360 kronor för år — har kommittén föreslagit, att det kontanta bidraget i lik
het med vad som föreslagits för värnpliktiga i allmänhet borde höjas med en
krona för dag.
I särskild skrivelse till försvarskommittén har chefen för flygvapnet anfört,
att det under vissa förutsättningar vore ändamålsenligt att begränsa flyg
vapnets musikorganisation till två större musikkårer eller eventuellt en sådan.
Remissyttranden.
Av de myndigheter och organisationer, som yttrat sig i denna del, ha
chefen
för armén, marinledningen, försvarets civilförvaltning, svenska underofficers-
förbundet
och
tjänstemännens centralorganisation
tillstyrkt, att den av kom
mittén förordade utredningen rörande militärmusikens uppgifter och allmän
kulturella betydelse snarast komme till stånd.
Försvarskommitténs förslag om förbättring av musikelevernas kontanta er
sättning har biträtts av
chefen för armén
och
försvarets civilförvaltning. Sta
tens lönenämnd
har ansett skäligt, att ersättningen till musikeleverna beräknas
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
1(33
helt efter samma grunder som de värnpliktigas penningbidrag.
Försvarsväsen-
dets underbefälsförbund
och
tjänstemännens centralorganisation
åter ha yrkat,
att musikeleverna skola anställas såsom volontärer över stat.
Chefen för armén
har därjämte anfört att, oavsett den föreslagna utred
ningen, redan från nästa budgetår borde vidtagas åtgärder för att motverka
rekryteringssvårigheterna och öka musikkårernas spelbarhet. Arméchefen har
föreslagit en ökning av antalet beställningar för musikfanjunkare och musik-
furirer och en samtidig minskning av antalet lägre beställningar. En lämplig
sammansättning av musikkårerna skulle enligt arméchefens mening vara 37
beställningar i typ I (ökning med 2 fanjunkare och 1 furir samt minskning
med 5 lägre beställningar), 23 i typ II (ökning med 1 fanjunkare och 1 furir
samt minskning med 4 lägre beställningar) och 19 i typ III (ökning med 1
furir och minskning med 2 lägre beställningar).
Arméchefen har vidare föreslagit, att musikkåren vid Skånska trängkåren
skulle ombildas till musikkår av typ II och musikkåren vid Skånska kavalleri
regementet reduceras till musikkår av typ III.
Marinledningen
har framhållit, att musikkåren vid Göteborgs örlogsstation
— enligt 1942 års försvarsbeslut tillika avsedd för Älvsborgs kustartillerirege
mente samt för expeditionstjänst såväl i land som ombord — icke erhållit
en mot uppgifterna svarande sammansättning. De skäl, som föranlett den nöd
vändiga särställningen i avseende på numerär och sammansättning för musik
kårerna vid örlogsstationerna i Stockholm och Karlskrona, nämligen behov av
personal för spel ombord och dessutom för viss militär tjänst såväl ombord
som i land gällde jämväl för musikkåren vid Göteborgs örlogsstation. För att
kunna fylla sina uppgifter borde denna kår utbyggas till numerär motsvarande
musikkår av typ II med följande sammansättning: 1 musikdirektör, 3 flagg
underofficerare, 5 underofficerare av 2. graden, 9 underbefäl, 5 2. klass sjömän
och 3 musikelever. I övrigt kunde flottans musikorganisation i avvaktan på
1947 års musikutredning bibehållas oförändrad.
Försvarsväsendets underbefälsförbund
har ansett, att med hänsyn till be-
fordringsförhållandena en omdisponering av musikkårernas personalstater vore
nödvändig, även om militärmusiken skulle avvecklas. Befordringsutsikterna för
musikpersonalen borde ej vara sämre än för övrig militär personal. Därest det
icke vore möjligt att redan nu framlägga förslag om ändrad sammansättning
av musikkårerna ledande till en påtaglig förbättring av personalens beford-
rings- och lönevillkor, borde all nyrekrytering till musikkårerna omedelbart
inställas.
Som en under alla förhållanden ofrånkomlig provisorisk åtgärd har under
befälsförbundet föreslagit eu ökning av antalet musikfurirsbeställningar med
6 vid musikkår av typ 1, 4 vid kårer av typ II och 3 vid kårer av typ III, varvid
en motsvarande minskning borde göras i antalet lägre beställningar.
Jämväl
svenska under officer sförbundet
och
tjänstemännens centralorganisa
tion
ha ansett åtgärder böra vidtagas för att provisoriskt avhjälpa musikper-
sonalons oförmånliga befordringsförhållanden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Statskontoret, som ansett, att nedskärningar inom försvaret i första hand
borde gå ut över de minst betydelsefulla militära objekten, har ifrågasatt, om
militärmusiken borde bibehållas.
Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har föreslagit, att Livregemen
tets till häst musikkår, om regementet indroges, tills vidare skulle överföras
till annat förband inom garnisonen, i första hand Svea artilleriregemente.
Militärbefälhavaren har vidare ansett det beklagligt, om militärmusikkårerna
försvunne, enär de hade sin betydelse för sammanhållningen och trevnaden
inom förbanden samt för främjandet av kontakten mellan förbanden och all
mänheten.
Chefen för Sydkustens marindistrikt har funnit en nedskärning av militär
musiken vara både möjlig och önskvärd. Ombord fyllde musikkårerna numera
knappast något egentligt ändamål utom å långresefartygen. Erforderlig under
hållning kunde i övrigt där ombesörjas medelst radio och grammofonförstärk
ning. I varje fall vore det i Karlskrona till fyllest med en musikkår.
Departementschefen.
Det torde vara ofrånkomligt, att det i ett läge, då sparsamhetskraven göra
sig starkt gällande, måste komma under diskussion, huruvida värdet för för
svaret av en institution sådan som militärmusiken motiverar dess bibehållande
i försvarsorganisationen. Utan att nu taga ställning till detta spörsmål vill
jag tillstyrka, att frågan, huruvida för försvarets eget behov den nuvarande
musikorganisationen kan ersättas av mindre kostnadskrävande anordningar,
närmare utredes. I syfte att få underlag för vidare överväganden har jag
genom försvarsgrenscheferna infordrat vissa uppgifter rörande nu tillämpade
principer för musikkårernas utnyttjande för olika militära och civila ändamål,
musikutövningens omfattning och art m. m.
Spörsmålet, huruvida en militärmusikorganisation bör vidmakthållas med
hänsyn till det värde den kan ha ur allmänkulturell synpunkt, bör såsom
kommittén förutsatt lämpligen uppdragas åt 1947 års musikutredning att klar
lägga. Enligt vad jag inhämtat, har chefen för ecklesiastikdepartementet för
avsikt att vidtaga åtgärder härför.
I avvaktan på resultat av de utredningar, som sålunda avses skola komma
till stånd, räknar jag med att nuvarande organisation av militärmusiken tills
vidare bibehålies. Av det följande framgår, att jag icke har för avsikt att nu
förorda annan indragning av befintliga förband med egna musikkårer än Liv
regementet till häst. Jag räknar därför med att musikkårer bibehållas vid Göta
artilleriregemente och Skånska kavalleriregementet. Vad sistnämnda rege
mente beträffar kan jag tillstyrka arméchefens förslag, att dess musikkår redu
ceras till typ III och att i samband därmed musikkåren vid Skånska trängkåren1
utbygges till typ II. Musikorganisationen vid förläggningsorterna Hälsingborg
och Hässleholm kommer härigenom att bli ordnad i enlighet med statsmak
ternas tidigare beslut (jfr propositionen 1947: 130 s. 119) med den ändringen
dock, att inom Hässleholm musikkåren anslutes till trängkåren1 i stället för
164
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
1 I det följande föreslås, att kåren skall ombildas till underhållsregemente.
165
till Skånska pansarregementet. Emellertid synes det mig lämpligt, att även
musikkåren vid Livregementet till häst bibehålies tills vidare, främst för garni
sonstjänsten i Stockholm. Den bör därvid tilldelas Svea artilleriregemente,
som sedan länge disponerat denna musikkår tillsammans med Livregementet
till häst.
Enligt vad den av försvarskommittén anlitade utredningsmannen anfört ha
de nuvarande befordringsförhållandena för musikpersonalen — förutom att
de för personalen själv innebära stora olägenheter i lönehänseende — med
fört svårigheter att uppehålla den musikaliska standarden hos kårerna på
grund av att de tvingat till täta personalbyten. I remissutlåtandena över kom
mittébetänkandet ha krav också rests på förbättringar i dessa befordringsför-
hållanden. Ehuru goda skäl tala till förmån för dessa krav, kan jag i det läge,
vari frågan om militärmusikorganisationen för närvarande befinner sig, icke
förorda, att de i någon större utsträckning tillgodoses. I anslutning till i
remissyttrandena avgivna förslag vill jag emellertid såsom ett provisorium
förorda en viss omfördelning av de lägre beställningarna inom musikkårerna.
Jag föreslår sålunda en ökning av antalet beställningar för musikfurirer med
2 vid kårer av typ I och med 1 vid vardera av typ II och III samt en minsk
ning med 2 musikvicekorpraler och meniga (motsvarande) och 1 musikelev vid
kårer av typ I ävensom med 1 musikvicekopral och menig (motsvarande) och
1 musikelev vid kårer av typerna II och III.
Försvarskommitténs förslag, att löneförmånerna för musikelever förbättras,
kan jag biträda. I enlighet med vad lönenämnden föreslagit anser jag,
att den kontanta ersättningen till musikeleverna bör utformas helt i enlighet
med penningbidraget till värnpliktig så att en förhöjning av ersättningen med
50 öre för dag inträder efter en anställningstid, som motsvarar första tjänst
göringen för flertalet värnpliktiga och en repetitionsövning.
Merkostnaden å avlöningsanslagen för den av mig föreslagna organisationen
i förhållande till den nuvarande kan beräknas till omkring 170 000 kronor.
Därest värdet av naturaförmånerna till musikvicekorpraler och meniga (mot
svarande) samt musikelever tages med i beräkningen, kommer merkostnaden
att stanna vid omkring 60 000 kronor.
F. De värnpliktigas ekonomiska förmåner.
Till frågan om penningbidraget åt de värnpliktiga återkommer jag vid an
mälan av spörsmålet om avlönings- m. fl. anslag för budgetåret 1948/49.
Premier.
Gällande bestämmelser om premier åt vissa värnpliktiga, vilka åläggas
fortsatt tjänstgöring, återfinnas i 29 § kungörelsen den 21 december 1945
(nr 881) om värnpliktsavlöning, sådant författningsrummet lyder enligt kun
görelsen den 17 januari 1947 (nr 12), varjämte jämlikt Kungl. Maj:ts brev
den 26 september 1947 föreskrifter meddelats om premier till förutvarande
stamflygförare för fullgjorda repetitionsövningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
166
Kungl. Maj ds proposition nr 206.
F ö r svar s kommittén.
Med anledning av ett flertal till försvarskommittén överlämnade eller in
komna framställningar angående premier åt värnpliktiga har kommittén till
behandling upptagit dels frågan om utvidgning av rätten till premier att avse
nya kategorier värnpliktiga, dels ock frågan om höjning av premiebeloppen
för vissa kategorier värnpliktiga.
Yad först beträffar spörsmålet om utvidgning av rätten till pre
mier att avse nya kategorier värnpliktiga ha de till försvarskom
mittén inkomna framställningarna i sådant syfte avsett dels värnpliktiga i
specialtjänst i allmänhet, dels ock särskilt värnpliktiga krigskassörer och
värnpliktiga ingenjörer vid flottan. Försvarskommittén har beträffande frå
gan om premier åt de s. k. specialisterna erinrat om uttalanden, som gjorts
vid behandlingen i tidigare sammanhang av denna fråga, av innebörd att den
fortsatta tjänstgöring, som — med stöd av 27 § 1 mom. D värnpliktslagen
ålades specialisterna, för flertalet av dem ägde rum inom vederbörandes
eget fackområde, vilket finge betraktas såsom både fördel och merit. Då
vidare premierna speciellt vore avsedda att utgöra stöd åt de värnpliktiga för
underlättande av övergången till civilt arbete samt specialisternas tjänst
göring i viss mån måste betraktas som utbildning för det civila yrket, hade
övervägande skäl ansetts tala för att de värnpliktiga i specialtjänst icke borde
tillerkännas premier. De för dessa värnpliktiga uppkommande olägenheterna
av den förlängda tjänstgöringen hade också synts komma att förminskas
genom rätt till värnpliktslån och utvidgad rätt till familjebidrag.
Försvarskommittén har sökt bedöma frågan om premier åt specialisterna
utifrån synpunkten av huruvida värnpliktstjänstgöringen kunde anses vara av
värde för vederbörandes civila verksamhet. Även om det vore mycket vansk
ligt att taga ställning härvidlag har kommittén dock ansett sig kunna kon
statera en viss skillnad i förevarande hänseende mellan olika kategorier värn
pliktiga. Till den grupp, som sålunda kunde anses för sin civila verksamhet
ha nytta av värnpliktstjänstgöring, kunde enligt kommitténs mening hänföras
läkare, tandläkare, apotekare och veterinärer samt skeppsbyggnadsingenjörer,
maskiningenjörer, elektroingenjörer, teleingenjörer och oljekemister vid flot
tan. Å andra sidan har den fortsatta tjänstgöringen för tygtekniker, skydds-
tekniker och krigskassörer vid armén, artilleriingenjörer, torpedingenjörer,
miningenjörer, gasskyddstekniker, sprängämneskemister och intendenter vid
flottan samt gasskyddstekniker, tygtekniker och krigskassörer vid kustartille
riet synts kommittén i huvudsak avse arbetsuppgifter av betydelse för för
svaret, även om den värnpliktige bereddes tillfälle förvärva viss praktik, så
som expeditions- och laboratorievana m. m. Till belysning av svårigheterna
att allt efter värnpliktstjänstgöringens nytta för civil verksamhet avgränsa
olika kategorier värnpliktiga har kommittén framhållit, att även vissa värn
pliktiga tillhörande den förra gruppen kunde under militärtjänstgöringen
komma att erhålla arbetsuppgifter av enbart militär betydelse, under det att
militärtjänstgöringen för de värnpliktiga, som hänfördes till den senare här
167
angivna gruppen, kunde få betydelse för deras civila gärning, om de, såsom
understundom vore fallet, erhölle anställning vid försvaret eller inom stats
förvaltningen i övrigt. För att kunna fullt tillfredsställande avgöra, om
vederbörande borde tilldelas premie skulle säkerligen erfordras en indivi
duell prövning. Redan av denna anledning kunde enligt kommittén ifråga
sättas lämpligheten av att specialisterna tillerkändes premier. Med hänsyn
till den särställning, som krigskassörerna kunde anses intaga, har kommittén
dock ansett det kunna ifrågasättas, om dessa ej borde erhålla rätt till premie.
I avvaktan på resultatet av pågående utredning rörande värnpliktsutbild-
ningens närmare utformning har emellertid försvarskommittén ansett defini
tiv ställning icke nu kunna tagas till spörsmålet, om premie borde tiller
kännas flera kategorier värnpliktiga än nu är fallet eller om de s. k. specia
listerna borde i annan form beredas några ytterligare förmåner.
Enär värnpliktiga i fortsättningen icke avsåges skola utbildas till flyg
förare, bombfällare och navigatörer eller flygskyttar, borde, anför kommittén
vidare, nu gällande bestämmelser om premier till dessa utgå. Då vidare sär
skild fänrikskurs för sjövärnskåren föreslagits icke vidare skola anordnas
samt värnpliktiga sjövärnsmän i stället föreslagits skola utbildas till värn
pliktiga officerare vid flottan på särskild utbildningslinje, kategori B, borde
rätten till premier åt sjövärnskåren tillhörande värnpliktig, som godkänts i
fänrikskurs för kåren, i stället tillkomma nyssnämnda kategori.
Beträffande premiebeloppens storlek har försvarskommittén erinrat,
att jämlikt beslut vid 1946 års riksdag (propositionen nr 346, riksdagens skri
velse 526) premierna fördubblats för samtliga premieberättigade värnplikts-
kategorier utom för vissa värnpliktiga vid marinen, vilka avlagt examen vid
navigationsskola, samt sjövärnskåren tillhörande värnpliktiga, som godkänts
i fänrikskurs för kåren.
Försvarskommittén, som förutsatt, att en översyn av gällande bestämmel
ser angående premier möjligen kunde bli erforderlig i samband med pågå
ende utredning rörande värnpliktsutbildningens närmare utformning, bär en
dast behandlat vissa, delvis av framställningar av chefen för marinen aktuali
serade frågor om höjning av premier för vissa värnpliktiga vid marinen. För
slag om ytterligare förhöjning av premier till reservkadetter vid flottan, till
hörande utbildningslinje A, nu 600 kronor, har kommittén därvid ej funnit
skäl tillstyrka, även på den grund att beloppets storlek prövats så sent som
vid 1946 års riksdag. Däremot har kommittén, med hänsyn till angelägen
heten av att sjövärnskårens rekrytering icke äventyrades, tillstyrkt förslag om
fördubbling, till 1 000 kronor, av den nu till värnpliktig, tillhörande sjövärns
kåren, som godkänts i fänrikskurs, utgående premien, vilken enligt kommitténs
förslag skulle utgå till värnpliktig sjövärnsmän, som utbildas till värnpliktig
officer, kategori B, vid flottan.
Därjämte har kommittén föreslagit, att de premier om tillhopa 300 kronor,
som nu utgå för fullgjorda repetitionsövningar jämlikt 27 § 1 mom. C värn-
pliktslagen till sådana värnpliktiga vid marinen med examen vid navigations
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
168
skola, som godkänts vid utbildning till värnpliktig officer vid flottan, kate
gori A, fördubblas för att därigenom återställa den jämställdhet i premiehän-
seende som före 1946 års beslut om premiehöjningar rådde mellan denna
kategori och sjökaptener eller likställda, vilka efter egen ansökan utbildas
till reservofficerare. Till övriga värnpliktiga av här berörd kategori har pre
miebeloppet i avvaktan på resultatet av pågående utredning rörande värn
plikts utbildningens närmare utformning förutsatts skola bibehållas vid nu
varande nivå.
Remissyttranden.
En utvidgning av rätten till premier att avse nya kategorier värnpliktiga
har föreslagits av länsstyrelsen i Uppsala län, som ansett, att åtgärder i detta
hänseende borde genomföras så snart förhållandena möjliggjorde det, av
Svenska teknologjöreningen, som föreslagit utredning i syfte att erhålla ett
bättre, för alla kategorier värnpliktiga med förlängd tjänstgöring tillämpbart
system för ersättning, exempelvis någon form av avlöning, samt av chefen
för Sydkustens marindistrikt och inspektören för kustartilleriet, vilka ansett
premier böra utgå till krigskassörer för utbildning och facktjänstgöring i en
följd. Marinledningen har i förevarande avseende anslutit sig till vad kom
mittén föreslagit.
I ett flertal remissyttranden har berörts frågan om premiebeloppens
storlek.
Chefen för armén har i stort icke haft någon erinran mot kommitténs för
slag. Av arméohefen tidigare väckt fråga om differentiering av premier borde
övervägas. Sålunda borde de som blivit godkända såsom plutonchefs ställ
företrädare (motsvarande) erhålla 1 000 kronor, medan de som endast blivit
godkända såsom gruppchefer (motsvarande) borde erhålla 500 kronor. Armé
chefen har vidare erinrat, att han i tidigare sammanhang uttalat, att det främst
ur psykologisk synpunkt skulle vara önskvärt, att premierna gjordes skattefria.
Landsorganisationen i Sverige har avstyrkt arméohefens förslag om eu
differentiering av premierna till gruppchefsutbildade och plutonchefsutbil-
dade, därest utbildningstiden bleve densamma. Däremot biträddes förslaget
om skattefrihet för premier.
Mannledningen har föreslagit, att sjökapten eller likställd, som efter an
sökan utbildades till reservofficer, måtte med hänsyn till den långa utbild
ningstiden erhålla en från 600 kronor till 1 250 kronor förhöjd premie. Pre
mien borde i detta fall utgå icke blott som uppmuntran till reservofficersut
bildningen utan även som ökad kompensation för förlorad civil arbetstid. Pre
mien borde vidare med ändring av nuvarande bestämmelser utbetalas omedel
bart efter fullgjord utbildning och icke först efter första fänriksårets slut.
Marinledningen har vidare, likaledes främst med hänsyn till tjänstgöringens
längd (15 månader), yrkat, att det för fullgjorda repetitionsövningar jämlikt
27 § 1 mom. C värnpliktslagen utgående premiebeloppet skulle höjas från nu
varande 300 kronor till 1 000 kronor och utgå med detta belopp till samtliga
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
169
här ifrågavarande värnpliktiga, enär utbildningstiden vore densamma föi dem
alla. Till sjövärnsman föreslagen premie om 1 000 kronor borde enligt marin
ledningens mening lämpligen uppdelas i 400 och 600 kronor efter fullgjoid
underofficers- respektive officersutbildning.
Chefen för sjökrigsskolan, som i likhet med marinledningen föreslagit höj
ning av premiebeloppet för reservkadetter vid flottan, linje A (sjökaptenei
och likställda), har liksom centralstyrelsen för de svenska reservofficersför-
bunden särskilt framhållit, att en sådan åtgärd skulle underlätta rekiyteiingen
till nämnda linje.
Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att nu utgående premier föi
dem, som tvångskommenderades till plutonschefs- och kadettkurser, av de värn
pliktiga ansåges icke utgöra full kompensation, varför en förhöjning av dessa
premier vore motiverad, eventuellt på bekostnad av någon del av den föie-
slagna höjningen av penningbidraget.
Departementschefen.
I avvaktan på slutförande av pågående utredning rörande värnpliktsut-
bildningens närmare utformning är jag ej beredd att nu förorda utvidgning
av rätten till premier att avse nya kategorier värnpliktiga. Jag förutsätter
emellertid — i anslutning till mitt förslag angående luftbevakningens ord
nande — att premie må utgå även till värnpliktiga officerare och underoffice
rare vid flygvapnet i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för
motsvarande kategorier vid armén. Då jag i det följande föreslår, att värn
pliktiga i fortsättningen icke skola utbildas till flygförare, bombfällare
och navigatörer eller flygskyttar, kunna nuvarande bestämmelser om premier
åt dessa vämpliktskategorier utgå. Arid bifall till det förslag till omorganisa
tion av sjövärnskåren, som jag i det följande framlägger, böra nu gällande be
stämmelser om premie till sjövärnskåren tillhörande värnpliktig, som godkänts
i fänrikskurs för kåren, i stället avse värnpliktig sjövärnsman, som genomgått
godkänd utbildning till värnpliktig officer, kategori B.
Vad angår frågan om premiebeloppens storlek synas bärande skäl anförts
av försvarskommittén för fördubbling, till 1 000 kronor, av premien till värn
pliktig sjövärnsman som nyss nämnts, varför jag förordar en sådan förbätt
ring. I enlighet med förslag av marinledningen synes detta belopp böra upp
delas så, att den som allenast godkänts i underofficersutbildning och ej be
ordrats till officersutbildning erhåller 400 kronor, under det att den som full
gör jämväl officersutbildningen erhåller hela premien, 1 000 kronor, efter
officersutbildningens avslutande.
Av försvarskommittén anförda skäl för fördubbling av nu utgående premie
om tillhopa 300 kronor för fullgjorda repetitionsövningar jämlikt 27 § 1
mom. C värnpliktslagen till sådana värnpliktiga vid marinen med examen vid
navigationsskola, som godkänts vid utbildning till värnpliktig officer vid
flottan, kategori A, har jag likaledes funnit bärande, varför jag tillstyrker en
ändring i sådant hänseende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
170
Av marinledningen föreslagen höjning av premiebeloppet till sjökapten
eller likställd, som efter ansökan utbildas till reservofficer, anser jag mig icke
nu kunna biträda, enär detta spörsmål varit föremål för prövning så sent som
vid 1946 års riksdag, då nu utgående belopp fastställdes. Ej heller anser jag
mig kunna förorda arméchefens förslag om en differentiering av premie
beloppen för dem, som blivit godkända såsom plutonchefs ställföreträdare
(motsvarande) respektive gruppchefer (motsvarande), därest utbildningstiden
för dessa båda befälskategorier göres lika lång.
Till förslaget om skattefrihet för premier anser jag mig ej kunna taga
ställning.
Familjebidrag.
F ör sv ar skommittén.
Försvarskommittén har med erinran, att chefen för försvarsdepartementet
den 28 mars 1947 uppdragit åt försvarets socialbyrå att efter samråd med
socialstyrelsen inkomma med förslag rörande de förändringar i familj ebidrags-
förordningen, som betingades av ett eventuellt slopande av den nuvarande
dyrortsgrupperingen i avseende på familj epenningens belopp, icke föreslagit
ändring i gällande bestämmelser om familjebidrag åt värnpliktiga (SFS
1946:99).
I avgivna remissyttranden ha
överbefälhavaren, militärbefälhavarna
för 1. och IV. militärområdena
samt / ö
r svars väsende t s personalvårdsnämnd
ansett utredning påkallad om höjning av familjebidragen, särskilt familje-
penningen.
Överbefälhavaren
har därjämte ansett, att frågan om en förenklad
tillämpning av familjebidragsbestämmelserna borde utredas.
Försvarets social
byrå
har jämväl berört frågan om utvidgning av rätten till förlängt familje
bidrag.
Departementschefen.
De synpunkter, som framkommit i remissyttrandena i förevarande del, torde
böra närmare övervägas av socialbyrån i samband med fullgörandet av före-
nämnda uppdrag.
Fria resor.
Enligt 21 § kungörelsen 1945:881 om värnpliktsavlöning åtnjuter värn
pliktig vid övningsuppehåll fri resa till hemorten och åter eller ersättning för
resa enligt vissa grunder. Understiger antalet övningsuppehåll tre per år,
utgår reseersättning även vid tjänstledighet, dock att sammanlagda antalet
fria resor skall utgöra högst tre för år räknat.
Försvarskommittén.
Försvarskommittén har erinrat om 1945 års militärutrednings förslag att
utvidga rätten till fria resor till minst en fri resa varannan månad samt här
över avgivna remissutlåtanden. Härutinnan torde få hänvisas till den redo-
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Kungl. Maj ds proposition nr 206.
1
<
1
görelse för förslaget och remissyttrandena, som lämnats i kommitténs be
tänkande å s. 132 och 133.
Med hänsyn till avkortningen av tjänstgöringstiden för de värnpliktiga har
försvarskommittén ansett anledning icke föreligga att föreslå någon utökning
av de fria resornas antal. Även kostnadsskäl och trafiktekniska synpunkter
ha synts kommittén böra föranleda återhållsamhet i förevarande hänseende.
Kommittén har därför förordat, att de fria resornas antal även i fortsätt
ningen, efter samma grunder som hittills, bestämmes till tre per år.
Remissyttr anden.
överbefälhavaren
har föreslagit, att antalet fria hemresor skulle bestäm
mas till tre under första tjänstgöring samt två under vardera underofficersut
bildning (motsvarande) och kadettskola (motsvarande). Den förbättring i för
månerna, som härigenom skulle tillkomma dem, som uttagits till befälsutbild-
ning, motiverades av den förlängda tjänstgöringen och centraliseringen av
nämnda utbildning. Motsvarande förmån borde tillerkännas värnpliktiga, som
ålagts specialutbildning med längre tjänstgöring i en följd.
Chefen för armén
har i stort sett icke haft någon erinran mot kommitténs
förslag.
Militärbefälhavaren för III. militärområdet
har ansett en utsträckning av
antalet fria resor till en resa per månad vara ur rättvisesynpunkt tilltalande,
särskilt för dem, som hade långt till hemorten. Penningbidraget borde i stäl
let höjas allenast med 50 öre för dag. Frågan härom borde tagas under för
nyad prövning.
Militärbefälhavaren för IV. militärområdet
och
för svar sväsendets personal-
vårdsnämnd
ha ansett, att antalet fria resor borde bestämmas till en resa var
annan månad.
Försvarets civilförvaltning
och
statens lönenämnd
ha, liksom
överbefäl
havaren,
fäst uppmärksamheten på behovet av klarare utformade bestämmel
ser på förevarande område.
Departementschefen.
Innan slutlig ställning tagits till spörsmålet om värnpliktsutbildningens
närmare utformning, är jag icke beredd att i detalj angiva min ståndpunkt
till frågan om antalet fria hemresor för värnpliktiga. I princip anser jag emel
lertid, att antalet sådana resor liksom nu skall vara knutet till antalet övnings-
uppehåll. Därest utbildningstiden för de värnpliktiga kommer att bestämmas
i enlighet med försvarskommitténs förslag eller till kortare tid än ett år,
torde kommitténs förslag beträffande antalet fria resor böra läggas till grund
för blivande bestämmelser i ämnet, varvid ett motsvarande högre antal resor
bör kunna medges för dem, som fullgöra tjänstgöring i en följd utöver tid för
första tjänstgöringen (motsvarande tjänstgöring) eller fortsatt tjänstgöring.
Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att framdeles närmare utforma erfor
derliga bestämmelser.
172
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Förbättring av löneförmånerna för värnpliktiga under
utbildning till officer på aktiv stat.
Genom 1942 ars försvarsbeslut skapades möjligheter för värnpliktiga, som
ej avlagt studentexamen, att bli officerare på aktiv stat vid armén. Efter
första värnpliktstjänstgöring om 360 dagar erfordras fortsatt utbildning i
plutonchefsskola och kadettskola om sammanlagt 360 dagar, begränsad stu
dentexamen vid försvarets läroverk efter en studietid av 1—3 år samt officers
utbildning vid krigsskolan under omkring 1 år. Under hela utbildningstiden
åtnjuter vederbörande värnpliktigs avlöningsförmåner. Genom särskilda be
slut den 17 maj 1946 och den 18 april 1947 har Kungl. Maj:t medgivit, att
värnpliktig, som hösten 1945 respektive hösten 1946 påbörjat sin utbildning
vid försvarets läroverk, finge under elevtiden, inberäknat därunder infallande
tjänstgöringsperioder, ävensom vid trupp tjänstgöring före inträdet vid krigs
skolan enligt egen önskan beredas anställning såsom furir över stat. Gifta
elever med familjebidrag ägde dock bibehållas vid värnpliktigs förmåner.
F ör sv ar skommittén.
Försvarskommittén har på grund av till kommittén överlämnade fram
ställningar från Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och en värn
pliktig kadett vid krigsskolan rörande förbättring av här avsedda värnplik
tigas förmåner under utbildningstiden till prövning upptagit denna fråga.
Därvid bär kommittén jämväl erinrat, att 1945 års militärutredning i sitt be
tänkande (SOU 1946: 75) uttalat, att det vore ett viktigt önskemål, att de
värnpliktiga officerseleverna, i likhet med vad som gällde för fast anställt
manskap under motsvarande tjänstgöring, regelmässigt erhölle furirs löneför
måner. Liknande önskemål hade uttalats av socialdemokratiska ungdomsför
bundet. De myndigheter, som yttrat sig över ungdomsförbundets framställ
ning, hade i stort sett tillstyrkt yrkandet samt därjämte som regel även yrkat,
att förbättringen i löneförmånerna skulle tillkomma även de värnpliktiga
elever vid krigsskolan samt marinens och flygvapnets motsvarande skolor,
vilka avlagt studentexamen i vanlig ordning.
Försvarskommittén har ur rekryteringssynpunkt funnit det vara en ange
lägenhet av vikt, att de blivande officerarna även under utbildningstiden
erhölle en tillfredsställande ekonomisk standard. En förbättring av löneför
månerna syntes även påkallad av nu rådande förhållanden på arbetsmark
nåden. Jämförelsevis goda löneförmåner utginge numera till aspiranter i så
väl statlig som enskild tjänst. En motsvarande förbättring borde även komma
meteorologaspiranterna till del.
I fråga om avvägningen av de löneförmåner, som borde tillkomma värn
pliktiga elever vid försvarets läroverk och under kadettutbildningen ävensom
meteorologaspiranter, har försvarskommittén ansett vissa skäl tala för att
föimånerna till dem avpassades så, att de i det närmaste motsvarade de löne-
förmanei, som tillkomme det fast anställda underbefälet. Av kostnadsskäl
173
och med hänsyn till den jämförelsevis korta tjänstgöringstiden inom försvaret
för flertalet av de elever, som ej tillhörde det fast anställda underbefälet, har
kommittén funnit skäligt, att värnpliktiga elever vid försvarets läroverk även
som sådana elever vid krigsskolan, vilka ej vore fast anställt underbefäl (mot
svarande kategorier vid marinen och flygvapnet), utöver de naturaförmåner,
vilka tillkomme dem såsom värnpliktiga, i stället för penningbidrag tillerkän
des kontant ersättning med ett belopp svarande mot det enligt löneklass 5 av
löneplan 5 utgående beloppet. I den män förmånerna för värnpliktig, som ägde
uppbära familjebidrag, bleve högre, därest han bibehölle värnpliktigs avlö
ningsförmåner, förutsatte kommittén, att han skulle bibehållas vid de högre
löneförmånerna. Enligt kommittén borde de förbättrade förmånerna i vad av-
såge värnpliktiga, som varit kommenderade till försvarets läroverk, utgå även
under tiden mellan läsårets slut vid läroverket och påbörjandet av utbild
ningen vid övriga här ifrågavarande utbildningsanstalter.
I detta sammanhang har kommittén erinrat, att Kungl. Maj:t genom beslut
den 3 oktober 1947 medgivit, att värnpliktig, som hösten 1947 påbörjat utbild
ning vid försvarets läroverk, under elevtiden finge, därest han så önskade —
utöver honom tillkommande naturaförmåner — tills vidare beredas kontant
gottgörelse enligt de av kommittén ovan angivna grunderna.
Remissyttranden.
Statskontoret har ej velat rikta erinran mot att löneförmånerna förbättrades
för de värnpliktiga under utbildning till officer på aktiv stat.
Statens lönenämnd har ifrågasatt, om de föreslagna löneförmånerna skulle
visa sig tillräckliga för att stimulera till officersutbildning.
Försvarets socialbyrå har ansett, att värnpliktiga, som uttagits till utbild
ning till officerare på aktiv stat, borde erhålla löneförmåner motsvarande
7 löneklassen av löneplan 1, utan rätt att bibehålla värnpliktigs förmåner.
F ör svar sväsendets personal år dsnämnd har ansett lämpligare, att såväl
fast anställda som värnpliktiga under tiden för officersutbildningen erhölle
furirs avlöning.
Militärbefälhavar,en för IV. militärområdet och chefen för sjökrigsskolan
ha ansett, att samtliga, som beordrades till officerskursen vid krigsskolan,
borde tillerkännas samma ekonomiska förmåner. Sjökrigsskolechefen har i
sådant hänseende föreslagit ett penningbidrag av 4 kronor för dag såsom
tillräckligt samt i förekommande fall familjebidrag jämväl till de fast an
ställda.
Förs var sväsiendets underbefäls för band har föreslagit förmåner i likhet med
vad som utgår till fast anställd furir.
Departementschefen.
De av försvarskommittén anförda skälen för beredande av en tillfredsstäl
lande ekonomisk standard åt blivande officerare under elevtiden vid för
svarets läroverk och krigsskolan (motsvarande skolor och kurser vid marinen
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
174
och flygvapnet) ävensom till meteorologaspiranter anser jag bärande. I fråga
om avvägningen av förmånerna åt här avsedd personal under berörda tid
anser jag mig — i avvaktan på närmare erfarenheter — kunna förorda av för-
svarskommittén angivna grunder eller förutom naturaförmåner såsom värn
pliktiga kontant ersättning med ett belopp motsvarande lön enligt löneklass 5
av löneplan 5 i statens löneplansförordning (SFS 1947:376). Sådan ersätt
ning utgår enligt Kungl. Maj ds beslut den 3 oktober 1947 till värnpliktig,
som hösten 1947 påbörjat utbildning vid försvarets läroverk, under elevtiden
vid läroverket. Jag kan således ej biträda i vissa av remissyttrandena fram
lagda förslag om högre ersättning än kommittén föreslagit.
Försvarskommitténs förslag innebär, att av kommittén föreslagen ersätt
ning skulle tillkomma värnpliktiga även under kommendering till krigsskolan
(motsvarande skolor och kurser vid marinen och flygvapnet) samt meteorolog
aspiranter under motsvarande utbildning. Jag kan ansluta mig till kom
mitténs förslag i denna del. Jag vill alltså föreslå, att värnpliktig elev vid för
svarets läroverk ävensom vid armén sådan elev vid krigsskolan, vid marinen
sådana elever vid sjökrigsskolans högre kurs jämte andra befälskurs samt vid
flygvapnet officersaspirant vid flygkadettskolan, vilken ej tillhör kategorien
fast anställt underbefäl, ävensom meteorologaspirant under motsvarande utbild
ning må under elevtiden, därest han så önskar —- utöver honom tillkommande
naturaförmåner — beredas kontant gottgörelse med ett belopp, som motsvarar
det enligt löneklass 5 av löneplan 5 i statens löneplansförordning utgående
beloppet. I den mån löneförmånerna till värnpliktig, som äger uppbära familje
bidrag, bli högre, därest han bibehåller värnpliktigs avlöningsförmåner än om
han erhåller sålunda föreslagen kontant ersättning, äger han bibehållas vid
de högre löneförmånerna. Billighetsskäl tala för att de förbättrade löneför
månerna i vad avser värnpliktiga, som varit kommenderade till försvarets
läroverk, utgå jämväl under tiden mellan läsårets slut vid läroverket och på
börjandet av utbildningen vid övriga här ifrågavarande utbildningsanstalter.
Härav föranledda merkostnader i jämförelse med lönekostnaderna, om
i stället penningbidrag såsom till värnpliktiga enligt nu gällande bestäm
melser skulle utgå, torde kunna uppskattas till omkring 257 000 kronor för år,
varav 155 000 kronor belöpa å armén, 60 000 kronor å marinen och 42 000 kro
nor å flygvapnet. Avlöningen åt här avsedda elever bör bestridas från veder
börande försvarsgrenars anslag till avlöningar m. m. åt värnpliktiga.
Kungl. May.ts proposition nr 206.
G. Personalvården.
Vid truppförbanden tillämpas för närvarande en provisorisk personalvårds-
organisation med civila personalvårdsassistenter. Assistent, vars verksamhet
omfattar flera å samma ort förlagda förband, må heltidsanställas — under
budgetåret 1947/48 såsom extra tjänsteman i Cg 22 — övriga assistenter del-
tidsanställas mot arvode, vid större förband högst 1 200 kronor och vid
mindre förband högst 900 kronor för år. Arvodena fastställas av försvarets
175
civilförvaltning enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. Samman
lagda kostnaderna för ersättning åt assistenter för innevarande budgetår
kunna uppskattas till omkring 124 000 kronor.
1945 års militärutredning
har i sitt betänkande (SOU 1940: 75) med ledning
av dittills vunna erfarenheter föreslagit, att den lokala personalvårdsorganisa-
tionen skulle utbyggas till 37 heltidstjänster med ersättning motsvarande då
varande lönegraden Eo 18 och 24 deltidstjänster med arvode om 2 400 kronor
för år. Utredningen har även föreslagit, att assistenterna skulle samman
föras i en personalkår med chefen för försvarsstabens personalvårdsavdelning
såsom chef.
F ör sv ar skommittén.
Försvarskommittén har i denna fråga anfört, att kommittén för egen del
till fullo beaktade personalvårdens värde för den militära tjänsten. I
fred syntes personalvården kunna bidraga till utbildningens effektivitet.
På längre sikt kunde en rätt skött personalvård även förväntas fa be
tydelse för försvarstankens förankring hos folket. Kommittén har där
för funnit det önskvärt, att den nuvarande provisoriska assistentorga
nisationen förstärkes. Kommittén har emellertid ansett, att, innan en
slutgiltig organisation fastställdes, närmare erfarenheter borde avvaktas
rörande omfattningen av assistenternas arbetsuppgifter i den nya försvars
organisationen. I nuvarande läge har kommittén därför inskränkt sig att så
som en provisorisk lösning föreslå, att ytterligare två heltidsanställda befatt
ningshavare tillfördes marinen, att de heltidsanställda assistenterna erhölle
arvode och förmåner i övrigt svarande mot dem, som tillkomme befattnings
havare i löneklass Ce 22, samt att deltidsassistenternas arvoden beräknades
efter ett belopp av 5 kronor för timme. Efter en uppskattad tjänstgöringstid
av 500, 450 och 400 timmar per år för de tre olika grupper, i vilka de
deltidsanställda assistenterna borde indelas med hänsyn till beräknad tjänst
göringstid, skulle dessas löneförmåner beräknas till högst 2 500, 2 250 och
2 000 kronor för befattningshavare i respektive grupper. Hinder borde icke
föreligga att efter vederbörande truppförbandschefs bestämmande uppdela
sådana arvoden på flera befattningshavare. I händelse av provisoriets bibe
hållande beräknades efter genomförd organisation en befattning för heltids
anställd assistent vid armén kunna indragas och antalet deltidstjänstgörande
assistenter uppgå till 41 vid armén, 4 vid marinen och 18 vid flygvapnet.
Under övergångstiden skulle härutöver erfordras 5 deltidsanställda vid armén
och en vid marinen. Kostnaderna för ersättningar till assistenter har kom
mittén beräknat till 202 600 kronor vid genomförd organisation och 222 000
kronor under övergångstiden.
Remissyttranden.
Överbefälhavaren
har ej kunnat ansluta sig till förslaget att den nuvarande
provisoriska personalvårdsorganisationen bibehålies. Enligt överbefälhava
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
176
rens mening rådde numera ingen tvekan om behovet och nyttan av att för-
bandscheferna förfogade över särskilda biträden för personalvården. En
fastare organisation vore nödvändig för att få kvalificerad personal. Heltids
anställda assistenter vid samtliga förband vore att föredraga men för att hålla
ned kostnaderna kunde i regel heltidsbefattningarna inskränkas till garnisons-
orter med flera förband. A issa assistenter borde vid sidan om förbandsverk-
samhet knytas till militärbefälsstaberna och därför placeras i högre lönegrader
än av kommittén föreslagen. Överbefälhavaren har föreslagit 5 befattningar
för heltidsanställda assistenter i Ce 26, 3 i Ce 24 och 11 i Ce 22 och samman
lagt 45 arvoden till deltidsanställda enligt av kommittén föreslagna grunder.
Kostnaderna härför ha beräknats till i runt tal 300 000 kronor för år.
Marinledningen har ansett det angeläget, att personalvårdsorganisationen
gjordes fastare, men biträtt kommitténs förslag till provisorisk lösning av
frågan med det tillägget, att ytterligare en heltidsanställd assistent borde av
ses för marinen.
Militärbefälhavaren för III. militärområdet har anfört, att hittills vunna
erfarenheter pekade på ett otvivelaktigt behov av fast organisation för per
sonalvården. Ett samlande organ för personalvårdsuppgifter borde finnas vid
varje militärbefälsstab. I Skövde hade garnisonsassistenten varit i viss mån
knuten till militärbefälsstaben, vilket varit till båtnad för verksamheten inom
hela militärområdet. Det vore av vikt, att heltidsanställda assistenter snarast
placerades vid truppförbanden.
Försvarsväsendets personalvårdsnämnd har i likhet med överbefälhavaren ej
kunnat dela kommitténs förslag om bibehållande av nuvarande provisorium på
förevarande område och därför förordat, att en mera slutlig personalvårds-
organisation redan nu fastställdes. Systemet med heltidsanställda assistenter
hade slagit väl ut och dylika assistenter borde finnas på varje förläggnings
ort, där militärbefälsstab finnes, samt på sådana garnisonsorter, dit flera för
band vore förlagda. Totalt erfordrades enligt personalvårdsnämnden vid
armén 14 heltidsanställda och 22 deltidsanställda, vid marinen 4 heltidsan-
anställda och 3 deltidsanställda samt vid flygvapnet 16 deltidsanställda per
sonalvårdsassistenter, allt vid en försvarsorganisation av den omfattning
försvarskommittén föreslagit. Av de heltidsanställda borde 5 placeras i Ce 26,
3 i Ce 24 och 10 i Ce 22. Till deltidsanställda assistenter borde utgå arvoden
enligt kommitténs förslag.
Försvarsväsendets underbefälsförbund har ansett, att antalet heltidsan
ställda assistenter borde ökas utöver vad kommittén föreslagit.
Departementschefen.
Till försvarskommitténs uppfattning om personalvårdens värde för den
militära tjänsten kan jag helt ansluta mig. 1 likhet med kommittén anser
jag emellertid, att en slutgiltig organisation av truppförbandens assistentverk
samhet icke nu kan bestämmas. Assistenternas tjänstgöringsförhållanden måste
enligt min mening bli i viss mån beroende av hur värnpliktsutbildningen mera
Kung!. Maj:ts proposition nr 206.
177
definitivt utformas. Organisationen bör därför i avvaktan på beslut härut-
innan fortfarande givas provisorisk karaktär. Förslagen om fastare anställ
ningsform och högre löneställningar för heltidsanställda assistenter kan jag
därför icke biträda.
Såsom förut antytts har Kungl. Maj:t med giltighet under innevarande
budgetår medgivit, att heltidsanställda assistenter anställas såsom extra
tjänstemän i Cg 22. Jag förutsätter, att denna anställningsform bibehålies
tills vidare även för tid efter budgetårets utgång. Jag tillstyrker kommitténs
förslag, att ytterligare 2 heltidsanställda assistenter beräknas för marinen,
samt räknar med att ytterligare 2 sådana assistenter skola tillkomma för
armén. Kommitténs förslag beträffande arvoden till deltidsanställda assistenter
innebär en betydande förbättring av dessas löneförhållanden. Då en dylik för
bättring av förmånerna torde vara nödvändig för att tillräckligt kvalificerad
personal skall kunna erhållas, vill jag tillstyrka förslaget i denna del. Hinder
bör icke föreligga att i enlighet med försvarskommitténs förslag efter veder
börande truppförbandschefs bestämmande uppdela sådant arvode på flera
befattningshavare. Möjlighet bör också fortfarande finnas att med utnyttjande
av medel, som beräknats för löner åt heltidsanställda assistenter, i stället an
ställa assistenter på deltid.
Jag föreslår fördenskull, att den civila organisationen för personalvården
vid truppförbanden i här förevarande del fortfarande erhåller provisorisk
karaktär samt med avseende å antalet heltidsanställda assistenter och arvoden
till deltidsanställda assistenter förstärkes i enlighet med försvarskommitténs
förslag.
H. Befälsrekryteringen.
Spörsmålet om den lämpligaste formen för befälsrekryteringen inom för
svaret har de senaste åren i olika sammanhang aktualiserats. Sålunda har
statens organisationsnämnd i yttrande över de förslag, som på sin tid avgåvos
av 1944 års manskapsutredning, berört frågan, huruvida rekryteringen av
underbefälet över huvud borde byggas på samma allmänna grund som
hittills, d. v. s. volontärsystemet, och om man icke borde övergå till ett på
den allmänna värnpliktens grund utarbetat system. Det syntes icke uteslutet
att därvid förenhetliga den enligt nämndens mening ur flera synpunkter allt
annat än tillfredsställande indelningen i skilda befälskårer. Därtill komme,
att ett på värnpliktens grund utarbetat system skulle, även om väsentliga
höjningar av penningbidrag och premier för det värnpliktiga underbefälet
vidtoges, bli ojämförligt mycket billigare än det nuvarande systemet för
manskapsrekryteringen. Ifrågavarande spörsmål vore enligt nämndens upp
fattning av sådan vikt, att utredning därav borde uppdragas åt särskilda
sakkunniga.
Arméns officersutbildningskommitté har i sitt betänkande rörande officersut
bildningen inom armén in. m. (SOU 1946:38) framhållit, att en utveckling av en
ur hela folket rekryterad officerskår blivit alltmera påtaglig under de senaste två
12—
404
48
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
178
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
decennierna ocli att denna utveckling som en följd av försvarsbeslutet 1942
fortsatt i ett något påskyndat tempo. Förskjutningen av rekryteringsunderlaget
från och med år 1943 hade dock hittills knappast haft varken väntad omfatt
ning eller väntad karaktär. Särskilt gällde detta i fråga om arbetarklassens
delaktighet i rekryteringen. Det vore anmärkningsvärt, att även den rekryte
ring, som ägde rum via försvarets läroverk till icke mer än en dryg fjärdedel
skedde ur den lägsta socialgruppen (III). Av den årliga officersrekryteringen
svarande socialgruppen III endast för drygt en tiondel.
Officersutbildningskommittén har funnit, att det principiella kravet på
kunskaper motsvarande studentexamen för den blivande officeren borde bibe
hållas. Detta hindrade dock icke, att möjlighet bereddes envar för officersutbild
ning lämplig värnpliktig med normal folkskolekompetens att i försvarets skolor
inhämta de kunskaper, som vore nödvändiga för officerstjänst. 1942 års försvars
beslut möjliggjorde för envar värnpliktig vid armén att oberoende av börd,
ekonomisk ställning och skolunderbyggnad kvalificera sig för utbildning till
officer på aktiv stat, därest han visade den härför erforderliga lämpligheten
och militära dugligheten. Att dessa möjligheter kunde utnyttjas, visades av
den icke obetydliga rekrytering, som skett och alltjämt skedde via försvarets
läroverk (tidigare arméns underofficersskola). Av de kadetter, som åren 1929—
1945 avlagt officersexamen, hade nära tio procent gått denna väg. Att de an
givna möjligheterna det oaktat icke utnyttjades av rekryter ur arbetarklas
sens led i större utsträckning än som skedde, vore ett förhållande som enligt
officersutbildningskommitténs förmenande vore värt den största uppmärk
samhet. Orsakerna härtill vore främst att söka i känslomässiga och traditio
nella skäl, vilka kunde härledas från arbetarklassens tidigare inställning till
försvaret.
Den nuvarande utbildningen i försvarets egna skolor möjliggjorde en
konsekvent koncentration i undervisningen till det, som vore omedelbart er
forderligt för vidareutbildningen till officer på aktiv stat. Samtidigt inne-
bure detta en risk för väsentliga brister i allmänbildningen och i fråga om
kontakten med samhällslivet i övrigt. En officer, som ginge vägen över för
svarets läroverk, löpte risk att bli mera ensidig än den, som avlagt student
examen på vanligt sätt. Officersutbildningskommittén har därför pekat på
vikten av en sådan demokratisering av studiemöjligheterna, att tillgången till
högre skolunderbyggnad öppnades för envar, som hade förmåga att tillägna
sig den, oavsett ekonomiska resurser och bostadsort. Kommittén ansåge i
princip önskvärt, att de blivande officerarnas grundläggande utbildning i all
männa ämnen icke skedde i försvarets egen regi utan att de utbildades gemen
samt med övriga ungdomar, vilka skulle rekrytera andra kvalificerade yrken.
För att främja rekryteringen till officersbanan krävdes enligt officersut
bildningskommitténs mening en vidgad upplysningsverksamhet rörande möjlig
heterna för alla ynglingar att bli officerare. I samband med inskrivningen
borde icke blott som hittills studenter och likställda utan även övriga värn
pliktiga lämnas orientering i detta avseende.
179
Vidare har chefen för armén i skrivelse den 29 november 1947 angående
värnpliktsutbildningens närmare utformning framhållit bland annat, att han
för det dåvarande icke medhunnit verkställa en noggrann undersökning rörande
lämpligheten av och möjligheterna för ett ändrat system av uttagning av
värnpliktigt befäl. Vid bedömande av denna fråga måste hänsyn tagas även
till det ogynnsamma rekryteringsläget inom armén. Det kunde bli nödvän
digt att ersätta den rekrytering, som skedde stamanställningsvägen, med en
rekrytering av allt befäl ur de värnpliktigas led. Frågan om sättet för ut
tagning av värnpliktigt befäl borde därför enligt arméchefens mening upp
tagas i ett vidare sammanhang.
Svenska underofficersförbundet och försvarsväsendets underbefäls för band
ha i ett gemensamt yttrande den 29 november 1947 till chefen för armén
rörande placering på lämpliga utbildningsuppgifter av äldre underofficers-
och underbefälspersonal samt inrättande av ytterligare beställningar för över-
furirer, avsedda såsom trupputbildare, framhållit, att frågan härom vore
en detalj av ett större problemkomplex, nämligen frågan om befälskårernas
ställning och utnyttjande över huvud taget, vilket vittomfattande problem
syntes böra göras till föremål för utredning i syfte att lösas i ett samman
hang. Förbunden erinrade, att en sådan utredning nödvändigtvis syntes be
höva ingå såsom ett mycket väsentligt led i den utredning av vårt nuvarande
befälssystem i allmänhet och rekryteringsgrunderna i synnerhet, som chefen
för försvarsdepartementet ifrågasatt i ett offentligt uttalande under hösten
1947.
1945 års försvar skommitté har framhållit, att 1942 års försvarsbeslut
beträffande arméns officersrekrytering innebar en breddning av rekryte
ringsunderlaget i syfte att såväl skapa ökat förtroende mellan folk och
.försvar som höja officerskårens kvalitet. De vidgade rekryteringsmöjlig-
heterna skapades närmast genom att öppna en rekryteringsväg över försvarets
läroverk för värnpliktiga utan studentexamen. Försvarskommittén har icke
i detta hänseende föreslagit några ändrade bestämmelser. Av den årliga ny
rekryteringen vid armén, omkring 130 fänrikar, ha 50 beräknats skola rekry
teras genom försvarets läroverk.
I sitt till försvarskommitténs betänkande fogade särskilda yttrande
har kommittéledamoten Hagberg framhållit, att rekryteringsbasen genom
1942 års försvarsbeslut vidgats så att värnpliktiga utan studentexamen under
vissa betingelser kunde studera till statofficer, varjämte ökade möjligheter
för de fast anställda att bli statofficerare skapats. Värnpliktig med folkskole-
kompetens skulle i så fall via försvarets läroverk kunna efter 77 månader vinna
befordran till fänrik. Denna grad kunde av den stamanställde uppnås efter
95 månader. Enligt förslag av officersutbildningskommittén skulle utbildnings
tiden till officer för de värnpliktiga förlängas med 1 månad och för de staman-
ställda minskas med 11 månader. Enligt Hagbergs mening ökades säkerligen
icke härigenom möjligheten att rekrytera officerskåren ur arbetarklassens led.
Hagberg har vidare anfört, att officersutbildningskommittén gjort gällande,
Kungl. Maj ds proposition nr 206.
180
att 1942 års beslut möjliggjort för varje värnpliktig att oberoende av börd,
ekonomisk ställning och skolunderbyggnad kvalificera sig för utbildning till
officer, därest han visade den härför erforderliga lämpligheten och militära
dugligheten. Nämnda kommitté hade hävdat, att denna väg visat sig fram
komlig och påstått, att av de kadetter, som åren 1929—1945 avlagt officers
examen, nära 10 % av socialgrupp III gått denna väg. Även om ett bristande
intresse från de värnpliktigas sida försvårade en sådan rekrytering av stat
officerare, vore det för att få de riktiga begreppen om saken tillräckligt att
erinra om att officersutbildningskommittén endast räknat med 4 eller 6 elever
per år med normal folkskolekompetens, som skulle genomgå försvarets läro
verk. Detta innebure, att i fortsättningen som hittills folkets stora flertal,
lönearbetarna, endast med ett fåtal procent komme att vara företrätt inom
statofficerskåren med sina söner. Försvarskommittén hade i annat samman
hang understrukit önskemålet om en breddning av basen för officersrekryte-
ringen men likväl i sitt betänkande föreslagit minskade medel till försvarets
läroverk. Det syfte, som kommittén velat främja, hade motverkats. Hagberg
ville rikta uppmärksamheten på sakförhållandet, då administrativa åtgärder
kunde neutralisera icke önskvärda följdverkningar.
Hagberg har vidare erinrat om det av chefen för försvarsdepartementet
hösten 1947 gjorda uttalandet om behovet av en grundlig utredning av hela
befälssystemet och om att ersätta rekryteringen stamanställningsvägen med en
rekrytering ur de värnpliktigas led. Möjlighet skulle beredas alla därför be
gåvade och energiska ungdomar att erhålla nödig utbildning för att vinna be
fordran inom alla grader. Genom en ordentlig lön, genom möjligheten att full
göra värnplikten tidigare och genom en snabbare och mindre isolerad under
visning än vid försvarets läroverk och andra försvarsskolor skulle man skapa
grundvalen för att rekrytera allt befäl ur de värnpliktigas led. Hagberg hop
pades, att en sådan utvecklingslinje skulle visa sig bärkraftigare än den hittills
följda.
Militärbefälhavaren för I. militärområdet har i sitt remissyttrande över för-
svarskommitténs betänkande ställt sig tveksam till kommitténs beräkning av
antalet fänrikar, som skulle rekryteras genom försvarets läroverk. Redan be
fintliga och framtida ökade möjligheter till skolutbildning vid de allmänna
läroverken övertygade icke militärbefälhavaren om att den ur försvars-
budgetens synpunkt ganska dyrbara vägen över försvarets läroverk borde ut
nyttjas i sådan utsträckning. Detta syntes i realiteten knappast medföra en
breddning av rekryteringsunderlaget eller medföra ett nytt medel att skapa
ökat förtroende mellan folk och försvar. Visserligen hade dugliga officerare
tillförts försvaret denna väg och det hade säkerligen icke skadat, att de offi
cerare, som gått »långa vägen» vore hårdare än de övriga Men den förra
kategorien officerare syntes genom sin mera ensidiga utbildning och ganska
långvariga kasernering ha mindre möjligheter att skapa och upprätthålla civila
kontakter och därmed öka förtroendet mellan folk och försvar än de officerare,
som tagit sin studentexamen vid de allmänna läroverken. Den av kommittén
Kungl. Maj.ts proposition nr 206
Ilungl. Maj:ts proposition nr 206.
181
förordade stora officersrekryteringen genom försvarets läroverk syntes där
för icke kunna motiveras.
Möjligheterna till rekrytering av lämpliga befälsämnen denna väg borde
dock hållas öppen, men militärbefälhavaren vore icke övertygad om att denna
kategori borde göras så talrik som nära 40 % av en årskull. Tecken tydde på
att de koncentrerade och påfrestande studierna vid försvarets läroverk tröttade
många, så att de icke i framtiden kunde beräknas ge så mycket och föra fram
försvaret på ett sådant sätt som krävdes av aktiva officerare. Därtill komme
olägenheterna av denna officerskategoris relativt höga ålder. Ur effektivitets
synpunkt vore det ej önskvärt med ett stort antal ganska gamla fänrikar.
Militärbefälhavaren för 111. militärområdet
har i anslutning till försvars-
kommitténs förslag om sänkning av åldern för påbörjande av första värn
pliktstjänstgöringen föreslagit, att det fast anställda underbefälet skulle
rekryteras via värnpliktstjänstgöringen i stället för genom volontärinstitu-
tionen. Tidpunkten för den fasta anställningen borde uppskjutas till dess
första värnpliktstjänstgöringen fullgjorts. Härigenom skulle ernås bättre
möjligheter än nu att utvälja de lämpligaste för fortsatt utbildning till under
befäl på aktiv stat. Frågan vore av sådan betydelse, att den borde göras till
föremål för grundlig undersökning.
Centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden
har förordat, att
frågan om sättet för rekrytering av befälet skulle upptagas i ett vidare sam
manhang.
Inom försvarsdepartementet har verkställts en
preliminär utredning
beträf
fande spörsmålet om befälsrekryteringen. Denna har utmynnat i ett skisserat
förslag till befälsorganisation vid ett infanteriregemente, uppgjort under för
utsättning att å ena sidan den nuvarande volontärinstitutionen skulle ersättas
med en värnpliktsorganisation, å andra sidan officers- och underofficers
kårerna skulle sammanföras till en enda befälskår. Innebörden av det till
tänkta systemet kan sammanfattas på följande sätt.
Befälsorganisationen skulle omfatta endast en fast anställd befälskår, en
hetligt rekryterad direkt ur de värnpliktigas led. Envar för befälsutbildning
över huvud taget kvalificerad värnpliktig skulle äga samma möjlighet att
vinna fast befälsanställning.
Utbildningen till fast befälsanställning skulle vara gemensam för alla och
omfatta inalles omkring 3 år. Under endast ett år skulle utbildningen äga rum
vid central skola — krigsskolan; i övrigt skulle all utbildning fullgöras vid
vederbörligt förband inom de värnpliktigas krets. Allt förvärv av allmänbild
ning skulle förläggas till de allmänna undervisningsanstalterna. Envar, som
icke vid anställningens början avlagt studentexamen, skulle ha möjlighet att
utan egna kostnader förvärva sådan kompetens. Kraven på allmänbildning ha
differentierats med hänsyn till de uppgifter och det ansvar, som följer med de
särskilda befälsbefattningarna. Stort avseende har fästs vid trupptjänsten
såsom värnpliktig och såsom befäl över värnpliktig i syfte att hos veder
börande skapa förtrogenhet med värnpliktig trupp. Förutom värnpliktigs av
löningsförmåner i allmänhet borde särskild avlöning utgå under hela utbild
ningen till fast befälsanställning. Ekonomiska hinder skulle sålunda icke före
ligga för någon att välja befälsbanan. Efter avslutad utbildning borde utnäm
182
ning till aktivt befäl ske vid samma levnadsålder för alla —• i medeltal 23 års
ålder. Envar fast anställd skulle äga en militärutbildning, som motsvarade den
nuvarande officersutbildningen.
Tjänstgöring i plutonchefsbefattning — i vissa fall vid yngre år även i
gruppchefsbefattning — skulle äga rum från anställningens början till högst en
levnadsålder av 35 år. Därigenom skulle en grundlig erfarenhet och känne
dom om trupp säkerställas. Vid nämnda levnadsålder skulle befordran vara
garanterad antingen till kapten eller kaptenlöjtnant, till kapten och kompani
chef med fortsatta befordringsmöjligheter efter urval och eljest till kapten
löjtnant. För envar fast anställd skulle sålunda försvaret självt giva framtids
möjlighet.
Den fast anställda befälskadern har i den uppgjorda skissen givits sådan
omfattning, att krigsorganisationens behov av kompani- och högre chefer
skulle kunna täckas med kvalificerat fast anställt befäl. I den skisserade orga
nisationen har sålunda per infanteriregemente räknats med omkring 125 fast
anställda befäl med officers kvalifikationer, under det att den nuvarande orga
nisationen icke upptager mer än omkring 65 med samma kvalifikationer. Be-
fälstillgången har vidare ansetts täcka behovet i fredsorganisationen av befäl
för samtliga befattningar fr. o. m. plutonchef och i vissa fall även för ett antal
gruppchefsbefattningar. Den så beräknade befälskåren skulle ersätta de nu
varande tre befälskårerna, nämligen officerskåren, underofficerskåren och
underbefälskåren.
Volontärinstitutionen skulle i anslutning härtill helt utgå ur försvarets
organisation, vilket kunde beräknas medföra åtskilliga besparingar. Värn
pliktig borde beredas möjlighet att påbörja första tjänstgöringen, som gene
rellt beräknats äga rum vid 20 års ålder, redan före denna ålder. Officers- och
underofficerskårerna skulle sammansmälta till en i den föreslagna befäls
kåren. Detta har ansetts innebära en förstärkning av befälsorganisationen i
såväl krigsorganisatoriskt som fredsorganisatoriskt avseende. Uppgifter och
ansvar för de särskilda befattningshavarna ha förmenats bli enhetligt och
konsekvent fördelade. Anordningen skulle betyda åtskilligt i enkelhet och
reda, i befälets ställning inåt och utåt samt i besparingar och effekt. I befäls
organisationen skulle i övrigt räknas endast med värnpliktigt underbefäl, bort
sett från de 8 överfurirer, vilka bestrida vissa särskilda befattningar och re
kryteras direkt ur de värnpliktigas led.
Det värnpliktiga befälet skulle enligt förslaget täcka dels behovet av plu
tonchefer (befälsvärnpliktiga) och gruppchefer (underbefälsvärnpliktiga) i
krigsorganisationen, dels behovet av gruppchefer vid utbildning av värnplik
tiga i allmänhet. Befälet i fråga skulle rekryteras bland de värnpliktiga och
ur det kvalitativt bästa material, som kunde uppbringas. Envar skulle äga
realskole- eller däremot svarande kompetens.
Utbildningstidens längd för underbefälsvärnpliktiga skulle enligt förslaget
icke överskrida den nu tillämpade. Här berörda värnpliktiga borde åtnjuta en
avlöningsförstärkning av 1 800 kronor för den tid, varmed utbildningstiden
komme att överstiga den för värnpliktiga i allmänhet föreslagna.
Utbildningstiden för befälsvärnpliktiga skulle begränsas med 6 månader
i förhållande till vad som nu gäller för officersutbildning av värnpliktiga. För
dessa har i förslaget räknats med en särskild ekonomisk gottgörelse av ej
mindre än 5 000 kronor.
Den föreslagna befälsorganisationen har vid den preliminära utredningen
beräknats medföra avsevärda kostnadsbesparingar.
Departementschefen.
Den preliminära utredning, vars resultat jag i det föregående i korthet
redovisat, rullar upp organisationsproblem av betydande räckvidd. Förslaget
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
183
berör frågor av sådan svårighetsgrad och är till sina konsekvenser av sådan
omfattning, att det endast 'bör betraktas såsom underlag för fortsatta diskus
sioner. Syftet med den av mig föranstaltade förberedande utredningen har
icke heller varit att åstadkomma ett genomarbetat förslag till frågans lösning
utan endast att framlägga material för att få frågan närmare belyst och att
därvid även söka vinna klarhet, om möjlighet föreligger att på andra vägar
än de nu tillämpade skapa en effektiv befälsorganisation. Enligt av mig givna
direktiv har utredningen härvid begränsats till armén och närmast då infan
teriet.
I frågans nuvarande läge har jag icke anledning fatta ståndpunkt till det för
slag, i vilket utredningen utmynnat. Utredningen synes mig emellertid ge
vid handen, att befälsorganisationen mot bakgrunden av den gjorda utred
ningen bör göras till föremål för en allsidig undersökning.
Även arméchefen synes hysa den uppfattningen, att befälsfrågan bör
underkastas särskild utredning. Även enligt hans uppfattning kunde det
bli nödvändigt att ersätta den rekrytering, som skedde stamanställningsvägen,
med en rekrytering av allt befäl ur de värnpliktigas led. Behovet av en utred
ning av vårt nuvarande befälssystem i allmänhet och rekryteringsgrunden i
synnerhet har bestyrkts jämväl av svenska underofficersförbundet och försvars-
väsendets underbefälsförbund.
Den utredning, som jag sålunda anser böra komma till stånd och anförtros
åt särskilda utredningsmän, bör närmast ha till syfte att framlägga ett full
ständigt förslag till befälsfrågans lösning vid armén och i första hand beträf
fande infanteriet. Först därefter böra förslag i fråga om försvaret i övrigt
successivt utarbetas.
Vid förslagets utarbetande bör tjäna som utgångspunkt, att det värnplik
tiga befälet bör uttagas i samband med inskrivning och till det antal, som er
fordras för att täcka dels det erforderliga behovet i såväl fred som krig av
gruppchefer, dels befälsbehovet i plutonchefs- eller motsvarande befattningar
i krigsorganisationen. Sättet för utbildningens anordnande bör utredas och
detaljerade utbildningsplaner utarbetas. Befälstjänstgöring i vederbörliga be
fattningar bör fullgöras under den tid, som erfordras för befälsbehovets till
godoseende vid utbildning av värnpliktiga i allmänhet. Frågan i vad mån
särskild ekonomisk gottgörelse bör utgå för tid, varmed befälsutbildningen
överskrider den för flertalet värnpliktiga fastställda, bör övervägas. Under om
prövning bör vidare tagas frågan, vilka åtgärder i övrigt — befälsutbildningens
tillgodoräknande i merithänseende m. m. — som lämpligen böra vidtagas för
att motverka de olägenheter, vilka äro förenade med den förlängda tjänstgö
ringen, samt för att över huvud taget bereda här avsedda värnpliktiga trivsel
under deras tjänstgöring.
Det fast anställda befälet bör enhetligt rekryteras ur de värnpliktigas led.
Även gången av utbildningen till fast anställt befäl, frågan om och med vilket
belopp särskild avlöning bör utgå under sådan utbildning och den fortsatta
befälsutbildningens anordnande äro spörsmål, som böra utredas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
184
En omläggning av befälsorganisationen i här avsedd riktning medför givet
vis konsekvenser på ett flertal områden. Det bör ankomma på utrednings
männen att klargöra dessa följdverkningar och avgiva därpå grundade förslag
till ändringar i organisationen. Slutligen böra övergångsplaner utarbetas.
I. Försvarsmedicinsk forsknings- och försöksverksamhet.
1.
Inledning.
Genom beslut den 23 augusti 1946 uppdrog Kungl. Maj:t åt statens medi
cinska forskningsråd att verkställa utredning i fråga om organisationen av den
militärmedicinska forskningen i vad anginge armén och marinen samt till
Kungl. Maj:t inkomma med det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Med anledning härav tillsattes av rådet en kommitté, bestående av general
läkaren D. M. Lindsjö, tillika ordförande, medicinalrådet R. K. Bergman, pro
fessorn E. Essen-Möller, professorn R. S. Fåhraeus och professorn E. T. A.
Teorell, för att verkställa utredning och till rådet inkomma med förslag i
ärendet. Kommittén — som antagit benämningen försvarsmedicinska utred-
ningskommittén — överlämnade den 11 december 1947 till statens medicinska
forskningsråd utredning och förslag rörande ordnandet av försvarsmedicinsk
forsknings- och försöksverksamhet i Sverige.
Statens medicinska forskningsråd överlämnade därefter med skrivelse den
9 januari 1948 såsom eget yttrande försvarsmedicinska utredningskommitténs
förenämnda utredning.
över ifrågavarande utredning ha utlåtanden avgivits av överbefälhavaren,
chefen för armén, chefen för marinen, chefen för flygvapnet, försvarets civil
förvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning, försvarets forskningsanstalt, medi
cinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, statskontoret, föreståndaren för statens
bakteriologiska laboratorium, kanslern för rikets universitet efter hörande av
vederbörande vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutet,
gymnastiska centralinstitutet, flygmedicinska nämnden, statens naturveten
skapliga forskningsråd, Sveriges läkarförbund, svenska militärläkarföreningen
och svenska läkarsällskapet. 2
2.
Den försvarsmedicinska forskningens allmänna
uppgifter m. m.
F ör svar smedicinska ut r ednin g skommittén.
Kommittén har lämnat en utförlig redogörelse för krigföringens utveck
ling och den försvarsmedicinska forskningens betydelse i samband därmed,
den försvarsmedicinska forskningens betydelse för den fredliga utvecklingen,
den försvarsmedicinska forskningsverksamhetens utveckling och nuvarande
läge i Sverige samt aktuella forskningsuppgifter för svensk försvars-
medicin. Då det torde föra för långt att i detta sammanhang upptaga dessa
frågor till behandling i den utsträckning som i utredningen skett, torde jag
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
185
beträffande redogörelsens detaljer få hänvisa till utredningen och här endast
begränsa mig till att beröra vissa grundläggande faktorer och synpunkter.
Krigföringens utveckling och den försvarsmedicinska forskningens
betydelse i samband härmed.
Kännetecknande för det andra världskriget var, att man långt mer än förr
lärde sig att exploatera vetenskapen för krigsändamål. Genom att anvanda
vetenskapliga metoder i krigföringen lyckades man åstadkomma effekter, som
man tidigare aldrig kunnat föreställa sig. Nya stridsmedel^av olika slag in
sattes. Utvecklingen gick efter hand och mycket snabbt i sådan riktning, att
praktiskt taget alla vetenskapsgrenar i större eller mindre utsträckning koppla
des in. Universitetsinstitutioner, laboratorier, enskilda forskare etc. togos i
anspråk för en intensiv och omfattande forskning i krigets tjänst.
Det ligger i sakens natur, att den med vetenskapens hjälp åstadkomna ut
vecklingen och differentieringen av stridsmedlen fört med sig oerhörda på
frestningar för den mänskliga organismen. I det totala kriget gäller detta
utan någon större skillnad såväl den militära personalen som ock civilbe
folkningen. Den medicinska vetenskapen har härigenom städlts inför en mång
fald problem, ofta av invecklad art. Jämsides med utvecklingen pa det kngs-
tekniska området ha sålunda kraven på den försvarsmedicinska forskningen
Den försvarsmedicinska forskningen maste i huvudsak inriktas dels pa
höjandet av de stridande styrkornas prestationsförmåga, i vad denna sam
manhänger med medicinska faktorer, dels på möjligheterna att begränsa det
egna landets förluster i människoliv och i arbetsförmåga hos individerna.
I vårt land saknas enhetlig organisation och tillräckligt ekonomiskt stöd
för försvarsmedicinsk forsknings- och försöksverksamhet. Detta innebär en
allvarlig brist, eftersom förmågan att på det medicinskt vetenskapliga om
rådet bemästra en krigssituation i modern tid får anses utgöra ett synner
ligen viktigt led i försvarsberedskapen.
Den för militära ändamål verksamma forskningen har visat sig bil av
mycket stor betydelse även för fredliga förhållanden.
Den försvarsmedicinska forskningsverksamhetens utveckling
och nuvarande läge i Sverige.
Före det andra världskrigets utbrott fanns i vårt land icke något särskilt
organ för försvarsmedicinsk forskning. Den forskning, soin förekom på om
rådet, bedrevs inom olika utanför försvarsväsendet stående^ institutioner.
En av de första frågor, där vetenskap behövdes för militärt ändamål, val
frågan om lösandet av stridsgas- och gasskyddsproblemen. År 1926 inleddes
vid medicinsk-kemiska institutionen vid universitetet i Lund en självständig
forskning i avseende å den kemiska krigföringens problem.
Vid försvarsväsendets kemiska anstalt, som stod färdig år 19o9, upptogs
till prövning bland annat vissa medicinska problem av begränsad räckvidd
och nära sammanhängande med anstaltens verksamhet i övrigt. Utöver pro
blem rörande gasskydd och avgasningsmetoder upptogos^ sålunda vid kemiska
anstaltens medicinska sektion bland annat frågor angående behandling av
fosforbrännskador, behandling av fosgenförgiftningar och cyanväteförgift-
ningar samt frågor rörande detonationsvågornas _ fysiologiska verkningar. Då
det medicinska forskningsarbete, som bedrevs inom kemiska anstalten, var
begränsat till frågor, vilka nära sammanhängde med anstaltens verksamhet i
övrigt, förblev huvudparten av de försvarsmedicinska problemen hänvisad till
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
186
bearbetning i annan ordning, i den mån resurser funnos härför. Detta inne
bar, att många försvarsmedicinska problem av framträdande angelägenhets-
grad endast nödtorftigt eller knappast alls kunde bli föremål för vetenskaplig
behandling.
1 °
Någon större ändring härutinnan skedde ej då genom beslut av 1944 års
riksdag en försvarets forskningsanstalt inrättades, vari försvarsväsndets ke
miska anstalt uppgick såsom en kemisk avdelning. Vid försvarets forsknings
anstalt har behandlingen av vid kemiska anstalten ej avslutade forsknings-
uppgifter utvidgats och intensifierats, exempelvis forskning angående detona-
tionsskador samt undersökningar av giftigheten hos diverse i olika samman
hang aktuella ämnen, såsom klorerade kolväten, sprängämnen, rök- och dim-
bildare m. m. En stor mängd nya problem ha efterhand tillkommit. Ett be
tydande arbete bär i.forskningsanstaltens regi nedlagts på frågor rörande in-
ledning av skyddsrum. På senare tiden ha även inletts vissa undersökningar
rörande skydd mot atombomber. Forskningsanstalten samarbetar med utom-
stående institutioner ävensom med försvarets sjukvårdsförvaltning.
Den sedan den 1 oktober 1946 verksamma flygmedicinska nämnden, som
skall taga initiativ till flygmedicinsk forskning och utarbeta arbetsprogram
för densamma, består av sammanlagt sex ledamöter, av vilka tre vetenskaps
män (fysiologer), två av chefen för flygvapnet utsedda representanter och
en repiesentant för luftfartsstyrelsen. Försvarets specialintressen beträffande
flygmedicin torde få anses härigenom vara väl tillgodosedda. Den flygmedi-
cmska forsknings- och försöksverksamheten, som är anknuten till vissa redan
befintliga vetenskapliga institutioner, avser att trygga ett lämpligt val av män
niskomaterial till flygförare, att finna medel till förhindrande av de rubb
ningar i flygarens hälsotillstånd, som flygningen kan medföra, samt till steg
rande i möjligaste mån av flygarens prestationsförmåga.
Organisationen av den medicinska forskningen i vad angår marinen har
hittills varit improviserad allt efter behov och resurser. För medel, som i
varje särskilt fall ställts till förfogande av chefen för marinen eller marin
förvaltningen från till deras disposition ställda anslag, ha undersökningarna
nästan helt utförts av marinläkarkarens läkare. I vissa fall ha medel för
undersökningar av bland annat marint intresse beviljats från civila veten
skapliga fonder. _ Många undersökningar och prov ha utförts ombord på
ubåtar och bärgningsfartyg samt vid vissa marinen tillhöriga dyktankanlägg-
mngar. Vid karolinska institutets respektive gymnastiska centralinstitutets
fysiologiska institution ha flera viktiga arbeten utförts. Huvudintresset för
forskningen är inriktat på ubåts- och dykerihygienen samt därmed samman
hängande fysiologiska problem.
Även vid vissa andra forskningsorgan m. fl. ha — särskilt under bered-
skapstiden •— behandlats en del problem av visst försvarsmedicinskt intresse.
Bland de institutioner, som sålunda bedrivit försvarsmedicinska undersök
ningar och utredningar, kunna — förutom de fysiologiska institutioner, där
flygmedicinsk forskning bedrivits — nämnas radiofysiska institutionen vid
karolinska institutet, statens bakteriologiska laboratorium samt personalpröv-
ningsdetaljen vid centrala värnpliktsbyrån.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Aktuella försvarsmedicinska forskningsuppgifter.
Atombomben. Vid sidan av tekniska hjälpmedel till avvärjande av atom-
bombangrepp står ett utomordentligt viktigt komplex av därmed samman
hängande försvarsmedicinska problem. Dessa problem gälla framför allt de
radioaktiva verkningarna på längre avstånd från explosionen. Bland de många
och svårlösta medicinska problem, som stå i samband med atomvapnets an
187
vändning, må nämnas förebyggandet av riskerna vid framställning av atom
energi, profylax och terapi i avseende å skadeverkningarna på människan vid
atombombexplosion samt skydd och säkerhetsåtgärder vid röjning efter atom
bombexplosion.
Gaslcriget.
Gasvapnet har undergått en stark utveckling. Av senapsgasen
har sålunda frambragts en ny variant, kvävesenapsgasen, som bland annat
icke förstöres av avgasningsmedel. Även genom kombination av olika stnds-
gaser eller andra kemiska stridsmedel ha möjligheter till ökad effekt åstad
kommits. En ny typ av stridsgaser med mycket allvarliga verkningar har
tillkommit. En helt ny fara utgöra radioaktiva gaser och radioaktivt stoft.
Skyddet däremot är förenat med stora svårigheter. Emot den radioaktiva
strålning, som träffar hela kroppen, erbjuder skyddsrum ett visst skydd för
civilbefolkningen. Större svårigheter möta, när det gäller att skydda truppen
i fält. Gasvapnets utveckling är säkerligen icke avslutad. ..
Bakteriologisk krigföring.
Till denna krigföring kan räknas användningen
av bakterier och virus men även av toxiner, d. v. s. giftiga ämnen, som produ
ceras av vissa bakterier. Bland de olika sjukdomar, som nämnts i detta sam
manhang, äro botulism (en mycket farlig form av matförgiftning med 60
70% dödlighet), undulantfeber, papegojsjuka, tularemi (harpest), kolera, ty
fus, pest, mjältbrand, epidemisk hjärnhinneinflammation och influensa. Det
bakteriologiska kriget fordrar liten insats av materiel och folk och kan bland
annat bli ett fruktansvärt sabotagevapen. Det bygges till huvudsaklig del på
insatser av vetenskapliga specialister. För försvaret gäller det att finna me
toder, genom vilka epidemier kunna snabbt upptäckas, isoleras och hejdas.
Det är en viktig försvarsangelägenhet att upptaga det bakteriologiska krigets
konsekvenser till allvarlig behandling. Utredning bör företagas rörande vilka
bakterier eller virusarter och produkter därav, som. kunna antagas ifråga-
komma som bakteriologiskt anfallsvapen, vilka distribueringssätt en fiende
kan tänkas använda för svenska förhållanden samt vilka skyddsåtgärder som
måste krävas.
.
_
..
Brännskadebehandling.
Olika behandlingsmetoder påkalla största upp
märksamhet och ingående prövning. Brännskadornas .grad och omfattning
vid atombombexplosion öka ytterligare detta krav. Någon verkligt effektiv
brännskadeberedskap finnes icke för närvarande i vårt land.
Särbehandling.
Förband av olika slag, operativ särbehandling och chemo-
terapi befinna sig i ständig utveckling. Mycket ingående undersökningar krävas
rörande sårbakteriologi o. s. v. De nya viktiga rön, som i det senaste kiiget
gjorts på området, måste tillvaratagas genom nära kontakt nied ledande fack
män inom tidigare krigförande länder och genom ytterligare vetenskaplig
bearbetning av vunna resultat.
T det ovan anförda har tagits sikte på några försvarsmedicmska problem,
vilka äga direkt samband med verkningarna av olika, stridsmedel. Den medi
cinska forskningen har i dessa fall huvudsakligen till uppgift att finna me
del att hindra eller begränsa ifrågavarande verkningar. Andra problem, er
bjuda sig i samband med kravet att höja de väpnade styrkornas stridsvärde
i vad detta beror av människomaterialet. En del av dessa senare problem
ha. intresse redan för fredsförhållanden. Följande mera betydande spörsmål
må härvid beröras.
Vid bekämpandet av sådana sjukdomar som
tuberkulos, veneriska sjuk
domar
och
svårare epidemiska sjukdomar
uppställa sig för den militära sjuk
vården i många avseenden speciella problem, särskilt sammanhängande med
anhopningen av unga människor i truppförband. Jämväl
påssjulcan
utgör ett
betydelsefullt problem för den militära sjukvården. Inom truppförband en
får en utbruten påssjukeepidemi på grund av den stora anhopningen av icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
188
immuna individer ofta så stor utbredning, att den allvarligt nedsätter förban
dets tjänstduglighet och avsevärt försvårar sjukvårdsarbetet. Forskning
rörande sjukdomens smittämne och möjligheterna till effektiv skyddsymp-
ning skulle därför vara av största värde i första hand för militär sjukvård,
men därutöver även för civil sjukvård.
Med det moderna kriget och utbildningen därför följer en mängd
psykolo
giska
och
psykiatriska problem.
Den ofantliga utvecklingen av de tekniska
hjälpmedel, varmed stridande styrkor i våra dagar äro utrustade, har med
fört alldeles speciella krav på befäl och manskap i såväl kroppsligt som psy
kiskt hänseende. Inom vår krigsmakt infördes under andra världskriget ur
valsprov av psykologisk art, s. k. testning. I anslutning därtill företogs
psykiatriska undersökningar i syfte att gallra ut eller omplacera de psykiskt
undermåliga eller abnorma. De erfarenheter, som vunnits vid nyssnämnda
verksamhet, och det undersökningsmaterial, som därvid samlats, visa tydligt
behovet av fortsatta vetenskapliga studier på området. De målbetonade under
sökningar, varom bär är fråga, måste emellertid bedrivas i samarbete med och
bygga på den psykiatriska och psykologiska forskning, som pågår vid uni
versitet och högskolor.
Den medicinska forskningen på de områden, som ovan berörts, har bety
delse för försvaret i dess helhet. En särställning inom den försvarsmedi-
cinska forskningen intaga med hänsyn till problemens art den
flygmedicinska
forskningen
samt den medicinska forskning inom marinens verksamhets
område, som har avseende å ubåts- och dykerihygienen,
dykmedicinsk forsk
ning.
Förutom att dessa båda forskningsgrenar innefatta i mångt och mycket
sins emellan likartade problem ha de den egenskapen gemensamt, att forsk
ningsresultaten redan i fredstid äro av största betydelse även för civil verk
samhet.
Beträffande de aktuella problemställningarna och uppgifterna för den flyg-
medicinska forskningen torde få hänvisas till flygmedicinska utredningens be
tänkande, som i sina huvuddrag redovisats i propositionen 1946:273 (s. 191).
Vad angår den dykmédicinska forskningen äro följande mera betydande
undersökningar planerade för den närmaste framtiden, nämligen fysiologisk
vetenskaplig bearbetning av den i Sverige utexperimenterade vätgasdyknings-
metoden,. fortsatta undersökningar rörande tryckfallssjukans pato-fysiologi,
bearbetning av de s. k. Haldaneska uppstigningstabellema för dykare samt
en sammanställning av resultaten av vissa försöksvis tillämpade uppstignings-
tabeller med och utan ytdekompression, fortsatta undersökningar beträffande
inverkan av kyla och olika kolsyrekoncentrationer på basalomsättningen, för
sök beträffande avfuktning och uppvärmning samt avkylning av luften i
ubåtar. 3
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
3.
Det försvarsmedicinska forskningsarbetets framtida
organisation och ledning.
A. Forskningsarbetets organisation.
F ör svar smedicinska utredning skommittén.
Kommittén har till en början framhållit, att en del problem visserligen
redan vore under behandling vid olika institutioner, anstalter m. m. Bristen
på enhetlig ledning av forsknings- och försöksverksamheten i dess helhet samt
den begränsade tillgången på medel ävensom personal och lokalutrymmen
för den speciella forskning, som här avsåges, utgjorde emellertid svåra hin-
189
der för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande. Något gemensamt program
för utredningsarbetet funnes icke. Mellan institutioner, vilka i större eller
mindre omfattning bedreve utredningar av betydelse ur försvarsmedicinsk
synpunkt, upprätthölles ej alltid erforderlig kontakt i avseende å dessa ut
redningar. Som följd härav förekomme i vissa fall onödigt dubbelarbete. I
fråga om forskningsarbetets organisation avsåge kommittén att var för sig
behandla dels det medicinska forskningsarbete, som hade avseende å försvaret
i dess helhet, försvarsmedicinsk forskning i allmänhet, dels den speciella
medicinska forskning, som krävdes för marinens och flygvapnets del.
Beträffande den försvarsmedicinska forskningen i allmänhet har kommittén
erinrat att sådan för närvarande bedreves huvudsakligen vid försvarets forsk
ningsanstalt samt därutöver vid vissa institutioner. Behovet av försvarsmedi
cinsk forskning kunde emellertid icke tillnärmelsevis tillgodoses med de re
surser, som för närvarande stode till buds. Ben nuvarande organisationen
vid försvarets forskningsanstalt vore alldeles för bristfällig för att kunna
tåla någon ytterligare belastning. Även om målsätt forskning lades ut på
olika håll, funnes likväl en mängd problem, som akademiska institutioner
eller kliniker icke vore villiga att behandla. En oundgänglig förutsättning
för att den försvarsmedicinska forskningsverksamheten skulle kunna hålla
jämna steg med den militärtekniska utvecklingen vore, att verksamheten om
organiserades och förstärktes. I princip borde enligt kommitténs mening
även i framtiden forskningsarbetet bedrivas dels i form av självständig för
svarsmedicinsk forskning, dels genom utläggning av vissa problem till utom
stående forskningsorgan. Den specialiserade forskningen finge emellertid icke
givas för liten omfattning och den måste vara den ledande parten. Intim
kontakt krävdes även med militära organisationer och forskningsorgan.
Utgående från dessa grundsatser hade kommittén funnit lösningen av före
varande organisationsproblem enligt följande riktlinjer.
1. Genom utbyggnad av den nuvarande medicinska sektionen inom för
svarets forskningsanstalt borde möjlighet beredas att dit förlägga större delen
av den försvarsmedicinska forskningsverksamheten. Ur flera synpunkter
innebure det betydande fördelar, att denna verksamhet kunde ske i intim kon
takt med verksamheten i övrigt inom forskningsanstalten. Den medicinska
sektionen finge sålunda rika möjligheter att utnyttja instrumentella och per
sonella resurser inom anstaltens tekniska avdelningar, vilka omedelbart kunde
anlitas för problemens lösande. Sektionen kunde vidare tjäna som service
organ för forskningsanstaltens olika avdelningar. Därjämte vore även den in
tima kontakten rent lokalt sett givetvis till fördel för frågornas rationella och
snabba behandling.
2. De problem, som stode i samband med bakteriologisk krigföring, syntes
kräva ett ganska omfattande bakteriologiskt forskningsarbete. Detta borde
av flera skäl ej förläggas till forskningsanstalten utan i stället till något bak
teriologiskt laboratorium, i första hand statens bakteriologiska laboratorium.
Men även för andra ändamål vore det givetvis önskvärt och nödvändigt, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
190
försvarsmakten kunde lita till ett större bakteriologiskt laboratoriums veten
skapliga och praktiska resurser.
3. Ett intimt samarbete borde alltjämt ske med andra medicinska institu
tioner och dylikt. Vissa problem, som krävde särskild sakkunskap, borde få
utläggas på dylika institutioner och även på kliniker.
Kommittén har i anslutning härtill framhållit, att en lösning av forsknings
arbetets organisation enligt nu angivna riktlinjer givetvis krävde en icke
obetydlig ökning av personal och utrymmen. Däremot syntes nyanskaffning
av dyrbarare apparatur av mera speciell art i stort sett kunna undvikas tack
vare möjligheterna att utnyttja de avsevärda tekniska resurser, som redan
funnes inom vederbörliga institutioner och anstalter. Oberoende härav kräv
des naturligen vissa årliga anslag för anskaffning och underhåll av apparater,
maskiner och dylikt.
Beträffande personalbehovet har kommittén erinrat, att för närvarande
för den medicinska forskningen vid försvarets forskningsanstalt vore anställda
två medicinska assistenter, av vilka den ene vore deltidstjänstgörande, samt
två laboratoriebiträden. Assistenterna åtnjöte den ene arvode motsvarande
lön i lönegrad Ce 27 och den andre arvode motsvarande lön i lönegrad Ce 25.
Laboratoriebiträdena innehade anställning i lönegrad Ce 13 respektive Ce 8.
För den föreslagna utvidgade forskningsverksamheten vid försvarets forsk
ningsanstalt har kommittén föreslagit följande personal.
1 laborator......................................... lönegrad högst Cp 9
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
3 forskningsassistenter .................. »
Ce 27
1 laborant ......................................... »
Ce 15
2 laboratoriebiträden ..................... »
Ce 13
1 skrivbiträde ................................... »
Ce 8
1 djurskötare...................................... årsarvode 1800
Assistenterna borde äga utbildning företrädesvis i respektive fysiologi,
medicinsk kemi och farmakologi eller annan för verksamheten aktuell disciplin.
Personalbehovet vid statens bakteriologiska laboratorium för den forsk-
ning, som avsåges skola bedrivas därstädes, har kommittén beräknat enligt
följande.
1 laborator...................................................... lönegrad Ce 31
1 forskningsassistent ................................... »
Ce 27
1 laboratoriebiträde...................................... »
Ce 10 I
I fråga om de föreslagna lönerna till laboratorerna har kommittén fram
hållit, att det för erhållande av väl kvalificerade forskare syntes vara nöd
vändigt att kunna erbjuda en relativt hög löneställning. Ur denna synpunkt
finge den löneställning, som avsåges för laboratorn vid forskningsanstalten
lönegrad högst Cp9 -— anses väl avvägd. Det borde härvid jämväl be
aktas, att med dessa befattningar avsåges bliva förenad heltidstjänstgöring.
191
När kommittén det oaktat icke för närvarande föresloge samma lönegrad utan
i stället lönegrad Ce 31 för laboratorn vid bakteriologiska laboratoriet, bade
detta sin grund däri, att de högst placerade laboratorerna därstädes åtnjöte
lön enligt sistnämnda lönegrad.
Yad härefter anginge lokalbehovet har kommittén anfört, att den medi
cinska sektionen vid försvarets forskningsanstalt för närvarande disponerade
ett utrymme av 110 kvadratmeter. För den föreslagna utbyggnaden måste
ytterligare utrymme om cirka 140 kvadratmeter ställas till förfogande. Lokal
frågan syntes emellertid kunna ordnas i samband med vissa omändringar, som
vore planerade vid forskningsanstaltens kemiska avdelning och vilka kunde
förväntas medföra, att ytterligare utrymmen bleve disponibla för den medi
cinska forskningsverksamheten. Vid statens bakteriologiska laboratorium vore
däremot lokalfrågan svårare att ordna, enär laboratoriets lokaler för närva
rande vore hårt belastade. Byggnadsstyrelsen hade emellertid hos Kungl.
Maj:t anhållit om medel för en väsentlig utvidgning av lokalerna. Därest
denna framställning bifölles, syntes möjligheter uppstå att bereda utrymme
även för nu ifrågavarande verksamhet. Intill dess så skett, finge provisoriska
åtgärder vidtagas. Såsom en tänkbar lösning hade härvid ifrågasatts upp
förande av en mindre barackbyggnad (cirka 50 kvadratmeters golvyta) i an
knytning till laboratoriets huvudbyggnad.
Yad angår den flyg- och dykmedicinska forskningen har kommittén er
inrat, att enligt gällande reglemente för flygmedicinska nämnden den flyg-
medicinska forskningsverksamheten tills vidare i huvudsak bedreves vid de
fysiologiska institutionerna vid universiteten i Uppsala och Lund, karolinska
mediko-kirurgiska institutet samt gymnastiska centralinstitutet ävensom i viss
utsträckning vid klinikerna för otiatri och oftalmiatrik vid universiteten i
Uppsala och Lund samt karolinska institutet. Hos nämnden funnes anställda
tre laboratorer i flygmedicin, vilka hade sin tjänstgöring förlagd till fysiolo
giska institutionen vid respektive universitetet i Lund, karolinska institutet och
gymnastiska centralinstitutet. För varje laborator funnes ett laboratorie-
biträde.
Beträffande de forskningsuppgifter, som falla inom dykmedicinen, har kom
mittén framhållit såsom uppenbart, att en väsentlig del av forskningsverk
samheten härvidlag med fördel kunde förläggas till de fysiologiska institutio
ner, där för närvarande flygmedicinsk forskning bedreves. Så skedde redan
i ej ringa utsträckning och det hade därvid visat sig vara av stort värde, att
två av de flygmedicinska laboratorerna vore marinläkare och synnerligen in
tresserade av dykmedicinska frågor. I flera avseenden syntes dessutom re
sultat av den flygmedicinska forskningen omedelbart komma även dykmedi
cinen till godo. Åtskilliga undersökningsbehov kunde givetvis tillgodoses
även vid försvarets forskningsanstalt efter den föreslagna omorganisationen
därstädes. I övrigt kunde undersökningar och prov ske ombord på ubåtar
och bärgningsfartyg samt vid vissa marinen tillhöriga anläggningar. För sist-
berörda undersökningar syntes personalbehovet kunna tillgodoses genom
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
kommendering av marinläkare eller genom avtal med andra läkare och veten-
skapsidkare.
Remissyttranden.
Kommitténs förslag beträffande forskningsarbetets organisation har i
huvudsak biträtts eller lämnats utan erinran av de hörda myndigheterna.
Försvarets civilförvaltning har framhållit, att kommitténs utredning icke
gåve tillräckligt underlag för bedömning av de föreslagna löneställningarna.
Vid löneavvägningen för laboratorerna vore det icke tillfredsställande att taga
hänsyn endast till den löneställning, som gällde för redan befintliga befatt
ningar vid respektive forskningsorgan. Därest forskningsassistent ansåges
böra placeras i 27 lönegraden, borde beteckningen förste forskningsassistent
användas, enär för forskningsassistent (enligt propositionen 1946: 246) avsåges
befattning i 24 lönegraden. Laboranten i 15 lönegraden borde benämnas tek
niker, enär tjänsteförteckningssakkunniga i serien forskningspersonal icke
upptagit tjänster lägre än i nuvarande 19 lönegraden. Tjänsteförteckningssak
kunniga hade i serien för teknisk biträdespersonal upptagit 8, 11, 13, 15 och
17 lönegraderna, av vilka de två förstnämnda avsetts för tekniskt biträde och
övriga för tekniker. Denna lönegradsserie borde tillämpas vid inplacering i
lönegrad och bestämmande av tjänstebenämning för de av kommittén upptagna
laboratoriebiträdena i lönegraderna Ce 13 och Ce 10. Förvaltningen kunde
icke uttala sig om till vilka i serien förekommande lönegrader, som befatt
ningarna borde hänföras. Det i Ce 8 placerade skrivbiträdet borde placeras
i lönegrad enligt bestämmelserna om reglerad befordringsgång för viss icke
ordinarie personal.
Statskontoret har anfört, att laboratorerna icke borde placeras i högre löne
grad än Ce 31. Befattningarna borde i första hand avses såsom passage
tjänster för yngre välmeriterade forskare. Starka skäl talade för en differentie
ring av löneställningen för befattningarna för forskningsassistenterna. Två
av de för försvarets forskningsanstalt avsedda assistentbefattningama borde
placeras i lönegrad Ce 25 och de två återstående i lönegrad Ce 27. Tjänste
ställning och lönegradsplacering för laborant och laboratoriebiträdena borde
upptagas till prövning i samband med pågående utredning angående löne
ställningen för laboratoriebiträden och därmed jämförlig personal.
Svenska läkarsällskapet har ansett, att laboratorn vid försvarets forsk
ningsanstalt borde erhålla professors ställning och bli självständig chef för
forskningsanstaltens medicinska avdelning. En av de tre forskningsassistent-
befattningarna vid anstalten borde vidare ombildas till en laboratorsbefatt-
ning med placering i lönegrad Ce 31. Vid statens bakteriologiska laboratorium
borde ytterligare en laborator anställas.
Försvarets forskningsanstalt har framhållit, att anstaltens styrelse i sam
band med utvidgningen av den försvarsmedicinska forskningen borde utökas
med en företrädare för de försvarsmedicinska intressena. Framdeles borde
övervägas, huruvida icke den medicinska sektionen inom anstalten borde
192
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
193
organiseras såsom en självständig avdelning. Lokalbehovet för den utvid
gade försvarsmedicinska sektionen syntes kunna tillgodoses, därest vissa av
anstalten föreslagna provisoriska åtgärder vid anstaltens kemiska avdelning
komme till utförande.
Föreståndaren för statens bakteriologiska Laboratorium har framhållit, att
lokalfrågan för den föreslagna avdelningen vid laboratoriet måste upptagas
till förnyad prövning, enär de utrymmen, som av försvarsmedicinska utred-
ningskommittén förutsatts kunna tagas i anspråk vid laboratoriet, från och
med den 1 juli 1948 i huvudsak komme att tagas i anspråk för en nyinrättad
professur i virusforskning. Möjligen skulle lokalfrågan kunna tillfälligt lösas
genom uppförande av en större barackbyggnad med en golvyta av cirka 200
kvadratmeter. En dylik barack skulle emellertid ställa sig mycket oekono
misk på grund av att inredningen komme att draga alltför stora kostnader i
förhållande Till byggnadens korta livslängd, varjämte en sådan lokal komme
att möjliggöra endast en mycket begränsad försöksverksamhet. Den mest
rationella lösningen vore därför, att den av kommittén omnämnda utbyggna
den av laboratoriet snarast möjligt komme till stånd. Med hänsyn till be
tydelsen av att en orientering rörande det bakteriologiska krigets problem
så snart som möjligt kunde sättas igång, vore det dock önskvärt, att en
laborator och ett laboratoriebiträde anställdes redan under den tid, som åt-
ginge för iordningställande av behövliga lokaler. Arbetsuppgifterna för denna
personal måste dock till en början begränsas till litteraturstudier och förbe
redande försök av mycket begränsad omfattning. I fråga om den personal,
som komme att erfordras, när arbetslokaler ordnats, syntes dock en viss för
stärkning av den av kommittén föreslagna personalen bli nödvändig med
hänsyn till de ändrade förutsättningar, som numera förelåge såväl i fråga om
arbetsuppgifternas omfattning som genom att laboratoriets egen personal icke
kunde beräknas biträda i beräknad omfattning. Ytterligare syntes erfordras
ett laboratoriebiträde, en djurskötare och ett biträde för steriliseringsarbeten
och disk. Laboratorn borde i likhet med vad som föreslagits beträffande
forskningsanstalten placeras i lönegrad Cp 9.
B. Forskningsarbetets ledning.
Försvarsmedicinska ut r ed nin g skommittén.
En nödvändig förutsättning för ett rationellt och i möjligaste mån frakt
bärande forskningsarbete vore enligt kommitténs mening, att ett samord
nande organ skapades för den försvarsmedicinska forskningen i dess helhet.
Frågan om den organisatoriska formen härför hade inom kommittén varit
föremål för ingående överväganden, varvid två olika alternativ dryftats.
Kommittén har därefter övergått till behandling av det ena alternativet,
nedan benämnt alternativ T. Enligt detta alternativ skulle all försvars-
medicinsk forskning — alltså även den flygmedicinska — sammanhållas
under ett gemensamt ledningsorgan. Begreppet försvarsmedicinsk forskning
förutsattes härvid ha den mera vidsträckta innebörd, som betingades av civil
13—404 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. Isand. År 206.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
194
befolkningens roll i det moderna kriget. De främsta uppgifterna för ifråga
varande organ skulle bestå i att samordna de på olika håll bedrivna forsk
ningsarbetena av betydelse ur försvarsmedicinsk synpunkt, att taga initiativ
till försvarsmedicinsk forskning samt att utarbeta arbetsprogram för den
samma.
För ett organ med dydika uppgifter skulle det givetvis i och för sig vara
av största betydelse att erhålla en sammansättning, genom vilken den för-
svarsmedicinska forskningen bleve i möjligaste mån allsidigt företrädd. Vid
betraktande av spörsmålet från denna utgångspunkt framträdde följande sju
discipliner, vilka var för sig borde representeras i ledningsorganet, nämligen
bakteriologi, fysiologi, kirurgi, medicin (invärtes), medicinsk kemi, psykiatri
(jämte psykologi) och strålningsfysik. Då sammansättningen av lednings
organet byggde på förutsättningen, att jämväl den flygmedicinska forskningen
skulle underställas organet, borde fysiologien därinom erhålla två represen
tanter. Sammanlagda antalet här avsedda ledamöter skulle sålunda uppgå
till 8. Samtliga nu nämnda ledamöter borde vara aktiva vetenskapsidkare
och för ändamålet utväljas av statens medicinska forskningsråd. Såsom själv
skrivna ledamöter i ledningsorganet borde generalläkaren och civilförsvars-
överläkaren inträda. Vidare borde chefen för försvarets forskningsanstalts
kemiska avdelning inträda såsom självskriven ledamot av ledningsorganet.
Det totala antalet ledamöter av ledningsorganet skulle alltså uppgå till 11.
För envar av ledamöterna borde finnas en suppleant. Sekreterare i lednings
organet borde vara en aktiv forskare. De medel, som av statsmakterna komme
att beviljas för försvarsmedicinsk forskning, borde ställas till ledningsorga
nets förfogande för att av detta disponeras för avsedda ändamål.
Ett för den försvarsmedicinska forskningen gemensamt ledningsorgan med
ovan angivna uppgifter och sammansättning vore inom sitt område närmast
att jämföra med statens medicinska forskningsråd. Det borde därför vara
direkt underställt Kungl. Maj:t och sidoordnat nämnda råd. I konsekvens
härmed borde åt ledningsorganet i fråga kunna givas benämningen försvars-
medicinska forskningsrådet eller försvarsmedicinska beredskapsrådet. Mellan
detta råd och statens medicinska forskningsråd borde givetvis upprätthållas
intim kontakt, vilket framför allt borde ske genom att generalläkaren skulle
vara ledamot i båda råden. Rådets ordförande och ledamöter borde uppbära
viss ersättning, den förre i form av årligt arvode och de senare i form av,
förutom i förekommande fall rese- och traktamentsersättning, ersättning för
särskilda utredningar, som av dem utfördes.
Beträffande frågan om flygmedicinska nämndens ställning till det av kom
mittén föreslagna försvarsmedicinska forskningsrådet har kommittén anfört,
att det kunde övervägas antingen att rådet helt skulle övertaga de uppgifter,
som nu åvilade nämnden, i vilket fall nämnden skulle slopas, eller ook att
nämnden i huvudsak skulle bibehållas i sin nuvarande sammansättning och
funktion men underordnas rådet, vilket sålunda skulle bli en mellaninstans
mellan nämnden och Kungl. Maj:t. I det sistnämnda fallet skulle flygmedi
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
195
cinska nämnden utvidgas att omfatta jämväl frågor, som hade avseende å
dykeri- och ubåtst jänst, och därvid erhålla benämningen flyg- och dykmedi
cinska nämnden. En dylik nämnd skulle lämpligen genom en av de däri in
gående fysiologerna representeras i rådet. Vid sidan av flyg- och dykmedi
cinska nämnden skulle under rådet fungera — förutom särskilda arbetsorgan
för försvarsmedicinsk forsknings- och försöksverksamhet — jämväl vissa sub-
kommittéer med speciella utredningsuppdrag.
I anslutning till det sålunda anförda har kommittén framhållit, att det
kunde befaras, att en organisation med så pass stort antal ledamöter som den
nu föreslagna skulle bli alltför tungrodd. Dessutom ökades givetvis kostna
derna ju större organet bleve. Dessa förhållanden i förening med det faktum,
att en fullständigt allsidig representation av olika medicinska vetenskaps
grenar icke kunde ernås ens med ett så stort råd som det nu ifrågasatta,
gjorde det tveksamt, huruvida denna organisationsform borde väljas. En
annan omständighet av betydelse för frågan vore den ställning, som flyg
medicinska nämnden skulle erhålla i den gemensamma organisationen. Att
helt slopa nämnden syntes ej böra komma i fråga. Å andra sidan syntes det
föga rationellt att vid inrättande av ett råd av ovan angiven storlek bibe
hålla en flygmedicinsk nämnd av obeskuren omfattning. Skapandet av ett för-
svarsmedicinskt råd skulle alltså i och för sig kunna utgöra skäl för en re
ducering av flygmedicinska nämnden. Men en reducering syntes åtminstone
för närvarande icke böra övergå nämnden, vilken tvärtom borde bibehållas vid
sin nuvarande organisation för att ytterligare erfarenhet därav skulle vinnas.
Kommittén har därefter övergått till behandlingen av det andra alterna
tivet, nedan benämnt alternativ II. Enligt detta alternativ skulle under
medicinska forskningsrådet tillsättas en permanent subkommitté eller -— med
hänsyn till att benämningen subkommitté syntes inadekvat i detta samman
hang — en nämnd för omhänderhavande av försvarsmedicinska forsknings
frågor, förslagsvis kallad försvarsmedicinska nämnden. Nämndens främsta
uppgifter skulle vara att samordna den försvarsmedicinska forskningen, taga
initiativ till sådan forskning och även i viss mån utarbeta program för den
samma. Med dessa uppgifter borde förenas uppgiften att fördela vissa till
försvarsmedicinsk forskning anslagna medel. I nämnden borde ingå dels vissa
särskilt utsedda representanter för försvarsmedicinsk forskning, dels ock
vissa självskrivna ledamöter. Det syntes tillfyllest, att de tre i förevarande
hänseende mest aktuella disciplinerna representerades i nämnden, eller
fysiologi, invärtes medicin och psykiatri (jämte psykologi). De självskrivna
ledamöterna borde utgöras av generalläkaren, civilförsvarsöverläkaren, chefen
för försvarets forskningsanstalts kemiska avdelning samt en representant för
en flyg- och dykmedicinsk nämnd. För envar av ledamöterna i försvarsmedi
cinska nämnden borde finnas en suppleant. De i nämnden ingående represen
tanterna för vetenskaplig forskning borde utses av medicinska forskningsrådet
för en tid av tre år. Nämnden borde själv inom sig utse ordförande och vice
ordförande. Till sekreterare i nämnden borde utses en aktiv forskare. Till
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
196
ledamöterna, inklusive ordföranden, borde utgå skälig ersättning för särskilt
tidskrävande arbete ävensom, i förekommande fall, resekostnads- och trakta-
mentsersättning. Sekreteraren borde åtnjuta årsarvode.
I avseende å den flygmedicinska och den navalmedicinska forskningen har
kommittén föreslagit, att denna skulle omhänderhavas av ett gemensamt
organ. Då de dykmedicinska frågorna vore närbesläktade med framför allt
vissa av de viktigare flygmedicinska problemen, syntes det ändamålsenligt att
genom en utökning av den nuvarande flygmedicinska nämnden ändra den
samma till en flyg- och dykmedicinsk nämnd. I denna nämnd borde —- ut
över de för närvarande i nämnden ingående ledamöterna — ingå jämväl två
av chefen för marinen för en tid av tre år i sänder utsedda ledamöter, varav
en skulle vara marinläkare och en speciellt sakkunnig beträffande materiel-
frågor.
Yad härefter angår frågan om försvarsmedicinska nämndens befogenheter
i egenskap av samordnande och initiativtagande organ har kommittén an
fört bland annat, att det för en smidig handläggning av de försvarsmedi
cinska frågorna vore av vikt, att nämnden tillförsäkrades en i möjligaste män
självständig ställning i förhållande till medicinska forskningsrådet. Yad an-
ginge förhållandet till försvarets forskningsanstalts styrelse borde det till
komma nämnden att ensam bestämma i fråga om den försvarsmedicinska forsk
ningsverksamhetens bedrivande. Forskningsanstaltens styrelse, som saknade
medicinsk expertis, borde endast ha befattning med de rent administrativa
frågor, vilka sammanhängde med verksamheten vid anstalten. Samarbetet
mellan försvarsmedicinska nämnden samt flyg- och dykmedicinska nämnden
borde ordnas på så sätt, att ordföranden i vardera organet inginge såsom leda
mot i det andra. Därjämte borde i respektive reglementen föreskrivas, att de
olika organen skulle låta sig angeläget vara att i största utsträckning sam
arbeta med varandra,
I anslutning härtill har kommittén framhållit, att utarbetandet redan i freds
tid av en mobiliseringsplan för hela den försvarsmedicinska forskningen borde
bli en av de första uppgifter, som försvarsmedicinska nämnden hade att lösa.
Slutligen har kommittén i detta sammanhang framhållit, att den militär
psykologiska verksamhet, som för närvarande bedreves i nära anslutning till
centrala värnpliktsbyrån, borde nära anknytas till försvarets sjukvårdsför
valtning.
Remissyttranden.
Kommitténs förslag om tillsättande av en försvarsmedicinsk nämnd har
biträtts av flertalet remissmyndigheter. Åtskilliga av dessa ha emellertid an
sett, att nämnden borde lyda direkt under Kungl. Maj:t. Överbefälhavaren
har funnit förslaget komplicerat och knappast ägnat att skapa en fullt otve
tydig ansvars- och uppgiftsfördelning men har dock i huvudsak tillstyrkt
detsamma, Chefen för marinen, som jämväl förordat, att nämnden skulle
ställas direkt under Kungl. Maj:t, har ansett att det borde övervägas, huru-
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
Kungl. May.ts proposition nr 206.
197
vida icke nämnden i administrativt och ekonomiskt hänseende borde under
ställas sjukvårdsförvaltningen. Försvarets sjukvårdsförvaltning har förklarat
sig icke ha något att erinra mot kommitténs förslag, därest frågan om led
ningsorganet upptoges till förnyad prövning sedan närmare praktiska er
farenheter vunnits rörande dess närmare utformning. Försvarets forsknings
anstalt har framhållit, att det jämlikt instruktionen för anstalten tillkomme
dess styrelse att besluta om de forskningsuppgifter, som skola bearbetas. Den
föreslagna nämnden borde dock kunna inlämna förslag om sådana uppgifter
och även överlämna forskningsuppdrag till anstalten. Statskontoret och
kanslern för rikets universitet ha ansett vägande skäl tala för att all försvars-
medicinsk forskning, således även den flyg- och dykmedicinska, skulle över
tagas av försvarsmedicinska nämnden. Civilförsvar sstyr elsen och svenska
militärläkarföreningen ha förordat inrättandet av ett försvarsmedicinskt forsk
ningsråd. Beträffande den av kommittén föreslagna flyg- och dykmedicinska
nämnden ha chefen för marinen, chefen för flygvapnet och flygmedicinska
nämnden förordat, att densamma skulle utvidgas till att omfatta navalmedi-
cin överhuvudtaget och i överensstämmelse därmed benämnas flyg- och naval-
medicinska nämnden.
Beträffande kommitténs förslag om försvarsmedicinska nämndens samman
sättning ha ett flertal remissmyndigheter ansett, att ytterligare ledamöter
borde ingå i nämnden. Åtskilliga myndigheter ha sålunda ansett, att före
ståndaren för statens bakteriologiska laboratorium eller annan bakteriolog
ävensom försvarsgrensöverläkarna borde ingå i nämnden såsom ständiga eller
adjungerade ledamöter. Chefen för marinen har ansett, att endast en aktiv me
dicinsk vetenskapsidkare, utsedd av medicinska forskningsrådet, borde ingå i
nämnden, medan chefen för flygvapnet ansett det böra övervägas, huruvida icke
de aktiva vetenskapsidkarna helt kunde utgå ur nämnden. Erforderlig sak
kunskap borde i så fall tillgodoses genom särskilt tillkallade experter. För
svarets forskningsanstalt har ansett, att anstaltens representant i nämnden
borde utses av dess styrelse. Beträffande de av kommittén föreslagna nya
ledamöterna i den flyg- och dykmedicinska nämnden ha chefen för marinen,
chefen för flygvapnet samt flygmedicinska nämnden ansett det icke vara nöd
vändigt, att ordföranden i flyg- och dykmedicinska nämnden vore självskriven
ledamot i den andra nämnden utan att det borde räcka, om sekreteraren in-
ginge i den andra nämnden. I nämnden borde vidare tillkomma endast en av
chefen för marinen utsedd marinläkare, medan en av kommittén föreslagen
sakkunnig i marina materielfrågor borde eventuellt adjungeras vid behov. 4
4.
Kostnadsberäkningar.
Försvarsmedicinska utr edn in g s kommittén.
Kommittén har erinrat, att kostnaderna för flygmedicinsk forskning för
närvarande bestredes från anslag under åttonde huvudtiteln, vilket anslag
disponerades av flygmedicinska nämnden. Kommittén förutsatte, att mot
svarande anordning komme att tillämpas även efter nämndens utvidgning till
198
en flyg- och dykmedicinsk nämnd. För dykmedicinsk forskning borde jämväl
kunna disponeras vissa medel, som stode till marinförvaltningens förfogande
för dylik forskning.
Kommittén har föreslagit, att de anslagsmedel, som erfordrades för övrig
försvarsmedicinsk forskning, skulle anvisas under fjärde huvudtiteln. Dessa
medel borde fördelas dels på försvarets forskningsanstalt respektive statens
bakteriologiska laboratorium för bestridande av kostnaderna för den del av
försvarsmedicinsk forskningsverksamhet, som skulle bedrivas därstädes, dels
på medicinska forskningsrådet för bestridande av kostnaderna för återstående
del av verksamheten.
Anslagen till försvarsmedicinsk forskningsverksamhet vid försvarets forsk
ningsanstalt och statens bakteriologiska laboratorium syntes böra äskas av
respektive inrättningar och uppföras å deras stater. Innan dessa inrättningars
statförslag avgåves, borde dessa emellertid till den del de belöpte på för
svarsmedicinsk forskning granskas och godkännas av försvarsmedicinska
nämnden.
Övriga för den allmänna försvarsmedicinska forskningen avsedda medel
borde på förslag av försvarsmedicinska nämnden äskas av medicinska forsk
ningsrådet och ställas till rådets förfogande men hållas avskilda från rådets
övriga anslag. Dispositionen av medlen borde emellertid delegeras till nämn
den, som hade de bästa förutsättningarna att bedöma deras ändamålsenliga
användning. Härvid borde det emellertid åligga nämnden att i fråga om medel,
som anvisats för expertis och forskning vid institutioner samt för försvars
medicinska studier utomlands, före medelsanvändningen underställa medi
cinska forskningsrådet förslag därom.
Kommittén har beräknat kostnaderna för försvarsmedicinsk forskning vid
försvarets forskningsanstalt till i runt tal 192 000 kronor. För försvarsmedi
cinsk forskning vid statens bakteriologiska laboratorium har kommittén be
räknat kostnaderna till i runt tal 55 500 kronor. Kostnaderna för försvars
medicinsk forskning i övrigt samt för försvarsmedicinska nämndens verk
samhet ha av kommittén beräknats till i runt tal 168 000 kronor. De av
kommittén beräknade kostnaderna för ifrågavarande forskningsverksamhet
uppginge sålunda till (192 000 -f 55 500 + 168 000=) i runt tal 415 000 kro
nor. Kommittén har såsom jämförelse framhållit, att de nuvarande kostna
derna för försvarsmedicinsk forskning vid försvarets forskningsanstalt upp
ginge till i runt tal 62 000 kronor, varav 38 000 kronor för löner och arvoden
och 24 000 kronor för övriga kostnader.
I detta sammanhang har kommittén erinrat om att för budgetåret 1947/48
till flygmedicinsk forskning anslagits ett belopp av tillhopa cirka 181600
kronor.
Remissyttranden.
Försvarets civilförvaltning har framhållit, att kostnaderna för försvars
medicinsk forskning vid försvarets forskningsanstalt och statens bakteriolo
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
199
giska laboratorium borde bestridas från de avlönings- och omkostnadsanslag,
»om anvisades för nämnda myndigheters verksamhet under fjärde respektive
femte huvudtitlarna. Det vore tveksamt, om det anslag, som avsetts skola
disponeras av försvarsmedicinska nämnden, borde uppföras under fjärde
huvudtiteln. Anslaget syntes snarare böra upptagas under femte eller åttonde
huvudtitlarna i anslutning till de anslag, som under dessa huvudtitlar ställdes
till civilförsvarets respektive medicinska forskningsrådets förfogande. Forsk
ningen tjänade nämligen icke enbart militära intressen utan i synnerligen hög
grad civilförsvarets och civilbefolkningens. Skulle det emellertid anses lämp
ligt att anvisa medlen under fjärde huvudtiteln, borde dessa uppföras under
rubriken Försvarets forskningsanstalt med beteckningen Försvarsmedicinsk
forskning. Anslaget borde i så fall redovisas hos forskningsanstalten men
disponeras av försvarsmedicinska nämnden för avsedda ändamål.
Försvarets forskningsanstalt har anfört, att endast medel för avlöning av
personal vid försvarets forskningsanstalt och statens bakteriologiska labora
torium borde upptagas under respektive inrättningars anslag, medan övriga
erforderliga medel — utom för flyg- och dykmedicinsk forskning — borde
äskas av försvarets sjukvårdsförvaltning. Medlen borde förvaltas av sjuk
vårdsförvaltningen men disponeras enligt försvarsmedicinska nämndens be
stämmande.
Statskontoret har ansett det uteslutet att genomföra en så kostnadskrä
vande utbyggnad av den försvarsmedicinska forskningen som föreslagits, helst
som kostnaderna för den administrativa och utredande verksamheten syntes
kunna icke oväsentligt begränsas. Enligt ämbetsverkets mening talade prak
tiska skäl för att samtliga kostnader för försvarsmedicinsk forskning skulle
bestridas från fjärde huvudtiteln. Anslaget borde stå till civilförvaltningens
förfogande samt disponeras av försvarsmedicinska nämnden mot redovisnings
skyldighet inför riksräkenskapsverket. Vid sådant förhållande syntes medel
för verksamheten i dess helhet böra äskas av försvarsmedicinska nämnden
samt den för forskningsarbeten vid försvarets forskningsanstalt och statens
bakteriologiska laboratorium avsedda personalen uppföras å stat under an
slaget.
Svenska militärläkarföreningen har ansett, att medel för försvarsmedicinsk
forskning borde anvisas under åttonde huvudtiteln, då det kunde förväntas,
att den försvarsmedicinska forskningen komme att få stor allmänmedicinsk
betydelse.
Departement schefen.
Försvarsmedicinsk forskning bär, såsom framgår av den lämnade redo
görelsen, hittills i vårt land bedrivits i relativt begränsad omfattning vid
vissa institutioner och anstalter. Bristen på enhetlig ledning ävensom be
gränsade tillgångar på medel samt på personal och lokalutrymmen ha emel
lertid, såsom försvarsmedicinska utredningskommittén framhållit, utgjort
svåra hinder för verksamhetens ändamålsenliga bedrivande. Något gemen
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
200
samt program för utredningsarbetet har icke heller funnits, varigenom i vissa
fall onödigt dubbelarbete förekommit. Med hänsyn till den stora betydelse,
som måste tillmätas förefintligheten inom landet av en effektiv försvarsmedi-
cinsk forskningsverksamhet, finner jag mig böra tillstyrka, att åtgärder sna
rast vidtagas för att bereda denna forskningsgren bättre arbetsbetingelser.
I ärendet föreligger ett av försvarsmedicinska utredningskommittén av
givet, av statens medicinska forskningsråd tillstyrkt förslag till ordnandet
av försvarsmedicinsk forsknings- och försöksverksamhet i Sverige. Kommit
tén har framlagt förslag dels rörande det medicinska forskningsarbete, som
har avseende å försvaret i dess helhet, dels ock rörande den speciella medi
cinska forskning, som kräves för marinens och flygvapnets del (flyg- och
dykmedicinsk forskning).
Beträffande organisationen av den försvarsmedicinska forskningen i
allmänhet har kommittén föreslagit en utbyggnad dels genom utökning av den
nuvarande medicinska sektionen inom försvarets forskningsanstalt, dit större
delen av den försvarsmedicinska forskningen avsetts skola förläggas, dels
genom förläggning av bakteriologisk forskning till statens bakteriologiska
laboratorium, dels ock genom utläggning av vissa problem, som kräva sär
skild sakkunskap, på andra medicinska institutioner m. m. Mot det sålunda
framlagda programmet för utbyggnad av organisationen av försvarsmedi
cinsk forskning i allmänhet har jag i huvudsak intet att erinra. Jag har emel
lertid icke blivit övertygad om lämpligheten av att, såsom försvarsmedi
cinska utredningskommittén ifrågasatt, till försvarets sjukvårdsförvaltning
nära anknyta den militärpsykologiska verksamhet, som för närvarande be-
drives vid centrala värnpliktsbyrån. Över huvud taget synes mig frågan om
inom försvaret förekommande dylik verksamhets arbetsuppgifter och organisa
tionsproblem samt dess samordning med den försvarsmedicinska forskningen
tarva en närmare undersökning. Denna omständighet bör emellertid icke ut
göra hinder för att de i första hand aktuella forskningsuppgifterna inom den
försvarsmedicinska psykiatrien och psykologien i samförstånd mellan berörda
instanser tagas under bearbetning.
Vid försvarets forskningsanstalt finnas för försvarsmedicinsk forskning för
närvarande anställda 2 medicinska assistenter och 2 laboratoriebiträden.
Kommittén bär angivit personalbehovet vid anstalten för ifrågavarande forsk
ning till 1 laborator i högst lönegrad Cp9, 3 forskningsassistenter i Ce 27,
1 laborant i Ce 15, 2 laboratoriebiträden i Ce 13, 1 skrivbiträde i Ce 8 samt
1 djurskötare med ett årsarvode av 1 800 kronor. Mot utökningen av perso
nalen har jag i huvudsak intet att erinra. Dock torde med inrättandet av en
befattning såsom forskningsassistent böra anstå till ett kommande budgetår.
Till frågan om löneställningen för de nytillkommande befattningshavarna torde
jag få återkomma vid anmälan av frågan om anslag för forskningsanstalten för
nästa budgetår. Medelsbehovet för avlöning av ifrågavarande personal vid
forskningsanstalten kan med utgångspunkt från de av kommittén föreslagna
löneställningarna beräknas till i runt tal 74 000 kronor. Mot det beräknade
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
201
medelsbehovet för omkostnader vid anstalten i samband med den försvars-
medicinska forskningen, 105 000 kronor, har jag intet att erima.
Kommittén har vidare föreslagit, att vid statens bakteriologiska labora
torium skola inrättas befattningar för 1 laborator, 1 forskningsassistent och
1 laboratoriebiträde. Under budgetåret 1948/49 torde av medel, som riks
dagen kan komma att anvisa för försvarsmedicinsk forskning, böra bestlidas
kostnaderna för att vid laboratoriet anställa en laborator och ett laboratone-
biträde mot arvoden motsvarande lön enligt 31 respektive 10 lönegraden.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår bedrives flygmedicinsk forsk
ning för närvarande i huvudsak vid de fysiologiska institutionerna vid univei-
siteten i Uppsala och Lund, karolinska mediko-kirurgiska institutet samt gym
nastiska centralinstitutet. Hos flygmedicinska nämnden finnas anställda 3
laboratorer och 3 laboratoriebiträden. Kommittén har ansett, att en väsentlig
del av de forskningsuppgifter, som falla inom dykmedicinens område, med
fördel kan förläggas till de fysiologiska institutioner, där flygmedicinsk forsk
ning nu bedrives. Åtskilliga forskningsbehov torde dessutom kunna tillgodo
ses vid försvarets forskningsanstalts medicinska sektion. I övrigt torde under
sökningar och prov kunna ske ombord på ubåtar och bärgningsfartyg samt
vid vissa marinen tillhöriga anläggningar. Personalbehovet härför bör kunna
tillgodoses genom kommendering av marinläkare eller genom avtal med andra
läkare eller vetenskapsidkare. I likhet med kommittén anser jag, att den dyk
medicinska forskningen bör kunna tillgodoses på föreslaget sätt.
Beträffande ledningen av den försvarsmedicinska forskningen har kom
mittén framlagt två alternativa förslag.
Enligt det ena förslaget, alternativ I, skulle inrättas ett försvarsmedicinskt
forskningsråd, direkt underställt Kungl. Maj:t, för samordnande av all för
svarsmedicinsk forskning. Såsom ledamöter i rådet skulle ingå general
läkaren, civilförsvarsöverläkaren, chefen för försvarets forskningsanstalts ke
miska avdelning samt åtta aktiva vetenskapsidkare, representerande sju olika
medicinska discipliner. Flygmedicinska nämnden skulle antingen slopas och
dess uppgifter övertagas av rådet eller ock skulle nämnden bibehållas ocn
underordnas rådet, i vilket fall nämnden skulle utvidgas till att omfatta jäm
väl dykmedicinska frågor.
Enligt det andra förslaget, alternativ IT, vilket förordats av kommittén,
skulle under det medicinska forskningsrådet tillsättas en permanent subkom-
mitté, förslagsvis benämnd försvarsmedicinska nämnden, med uppgift att sam
ordna den försvarsmedicinska forskningen, taga initiativ til] dylik forskning
samt utarbeta program för densamma. Såsom ledamöter i nämnden skulle
ingå generalläkaren, civilförsvarsöverläkaren, chefen för försvarets forsk
ningsanstalts kemiska avdelning, en representant för flyg- och dykmedicmsk
forskning samt tre representanter för vetenskaplig forskning. Den flyg- och
dykmedicinska forskningen borde i sa fall omhänderhavas av en utvidgad flyg
medicinsk nämnd, flyg- och dykmedicinska nämnden, i vilken borde ingå,
utöver de för närvarande i nämnden ingående ledamöterna, två av chefen för
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
202
marinen utsedda ledamöter, varav en marinläkare och en sakkunnig beträf
fande materielfrågor. Samarbetet mellan försvarsmedicinska nämnden och
flyg- och dykmedicinska nämnden borde ordnas på så sätt, att ordföranden i
vartdera organet inginge såsom ledamot i det andra.
Såsom av redogörelsen över remissyttrandena beträffande frågan om orga
nisationen av ledningsorganet framgår, ha delade meningar rått såväl rörande
ledningsorganets organisation som beträffande sammansättningen av organet.
Jag anser mig med hänsyn härtill icke nu böra framlägga något förslag
rörande organisation av ett särskilt ledningsorgan för den försvarsmedi
cinska forskningen i allmänhet. Den ledningsverksamhet, som avsetts skola
tillkomma den föreslagna försvarsmedicinska nämnden, bör tills vidare kunna
omhändertagas av statens medicinska forskningsråd. Jag håller för sanno
likt, att rådet kan finna lämpligt tillsätta en subkommitté eller ett liknande
organ för att förbereda de försvarsmedicinska frågorna. I ett sådant organ
bör då finnas representation för försvarets sjukvårdsförvaltning, försvarets
forskningsanstalt, bakteriologiska laboratoriet och civilförsvarsstyrelsen. Rådet
bör även äga disponera de medel, som riksdagen kan komma att anvisa för all
män försvarsmedicinsk forskning. Jag anser mig emellertid i detta samman
hang böra föreslå att, på sätt föreslagits av försvarets forskningsanstalt, en
företrädare för de försvarsmedicinska intressena, lämpligen generalläkaren, in-
sättes i anstaltens styrelse. Jag har intet att erinra mot att, på sätt cheferna för
marinen och flygvapnet samt flygmedicinska nämnden föreslagit, sistberörda
nämnd utvidgas till att omfatta jämväl navalmedicinen över huvud taget samt
att nämnden i överensstämmelse därmed benämnes flyg- och navalmedicinska
nämnden. I enlighet med samma myndigheters förslag bör nämnden utökas med
endast en av chefen för marinen utsedd marinläkare.
För bestridande av kostnaderna för försvarsmedicinsk forskning i övrigt
samt för försvarsmedicinska nämndens verksamhet har kommittén beräknat
ett belopp av tillhopa 168 000 kronor. Med hänsyn till den förenkling av
ledningsorganisationen, som jag i det föregående förordat, och då sannolik
heten talar för att forskningsarbetet icke redan under nästa budgetår kan
upptagas i hela den utsträckning, som av kommittén förutsatts vid genom
förd organisation, bör medelsanvisningen för här avsedda ändamål nu kunna
något begränsas. Jag räknar med att i runt tal 154 000 kronor skola visa sig
tillräckliga. Till detaljerna i beräkningarna återkommer jag vid anmälan av
forskningsanstaltens anslag för nästa budgetår.
De av mig i det föregående förordade anslagsmedlen, utom de för försva
rets forskningsanstalt avsedda medlen för avlöningar och omkostnader, torde
för budgetåret 1948/49 lämpligen böra anvisas under anslaget till Viss forsk
ningsverksamhet. För försvarsmedicinsk forskning beräknade medel ur an
slaget torde böra redovisas hos försvarets forskningsanstalt men efter rekvisi
tion utbetalas till statens medicinska forskningsråd. Frågan i vad mån medel
för motsvarande ändamål för senare budgetår böra anvisas under åttonde och
elfte huvudtitlarna bör emellertid göras till föremål för närmare överväganden
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
203
i samband med prövningen av anslagsäskandena för budgetåret 1949/50. Hän
syn bör härvid tagas till att den försvarsmedicinska forskningen i hög grad
tjänar även civilförsvarets och civilbefolkningens intressen.
De för avlöningar och omkostnader för försvarsmedicinsk forskning vid
försvarets forskningsanstalt av mig i det föregående förordade anslagsmedlen
(74 000 + 105 000 =) 179 000 kronor böra beräknas under forskningsanstaltens
anslag till avlöningar och omkostnader.
Merkostnaden för den här föreslagna förstärkningen av den försvarsmedi
cinska forskningsverksamheten kan beräknas till omkring 270 000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
204
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
Avd. IV. ARMÉN.
I. Krigsorganisationen
Den krigsorganisation, som antogs såsom beräkningsgrund i 1942 års för
svarsbeslut — benämnd 1943 års krigsorganisation — åsyftade i flera avse
enden längre gående organisatoriska förändringar i förhållande till den tidi
gare gällande (1941 års organisation) än de hittills genomförda. Nödvändig
heten av att under under beredskapstiden undvika organisatoriska ingrepp,
som temporärt måste komma att medföra en försämring av krigsberedskapen,
utgjorde under tiden fram till 1945 främsta anledningen till att mera genom
gripande organisationsförändringar icke då företogos. Efter den förstärkta
försvarsberedskapens upphörande har anledning icke funnits att forcera fram
ett fullständigt genomförande av 1943 års krigsorganisation, sedan hela frå
gan om arméns framtida organisation hänskjutits till försvarskommitténs
provning. Bidragande orsaker till att vissa planlagda organisationsföränd
ringar icke vidtagits äro även dels att de ursprungliga planerna för 1943 års
krigsorganisation i vissa delar måst revideras på grund av senare krigserfaren
heter, dels att vissa materielleveranser försenats och möjligheterna att inom
landet uttaga bilar minskats. 1943 års modifierade krigsorganisation benäm
nes krigsorganisation 1943 M.
F örsvar skommittén.
Beträffande erfarenhetsunderlag och utvecklingstendenser har kommittén
framhållit, att gällande krigsorganisation för armén i huvudsak grundade sig
på arbetet inom 1941 års försvarsutredning. Då hade det andra världskriget
ännu befunnit sig i sitt första skede och krigserfarenheterna hade varit be
gränsade. Under de sista krigsåren och tiden därefter hade emellertid ytter
ligare erfarenheter vunnits. Utvecklingen karakteriserades sålunda av att
eldkraften, rörligheten och terrängframkomligheten oavbrutet ökats. Min-
materielen hade förbättrats. Radarmateriel hade tillkommit och signalmate-
rielen utvecklats.
I övrigt har kommittén uttalat, att det i viss utsträckning varit möjligt att
närmare klarlägga i vad mån erfarenheterna lämpligen kunde och borde om
sättas på svenska förhållanden. Den försöksverksamhet, som ägt rum och
alltjämt påginge i vårt land, hade redan givit värdefulla erfarenheter på hit
hörande områden. Det stode emellertid klart för kommittén, att de närmaste
åren komme att öppna i flera avseenden nya vägar för krigstekniken och att
det vore nödvändigt att genom ett intensivt forskningsarbete söka lära känna
de förutsättningar, på vilka ett framtida försvar borde uppbyggas.
Kommittén hade undersökt de väsentligaste bristerna i fråga om
modernitet och effektivitet i nuvarande krigsorganisation och möjligheterna
att avhjälpa desamma. Infanteriet vore sålunda i trängande behov av ökad
205
rörlighet och eldkraft, vilket kunde ske genom tillförande av cykeltransport-
förband och traktorer, närpansarvärnsvapen, tunga granatkastare och infanteri-
kanoner. Pansarbrigadorganisationen borde revideras i syfte att minska an
talet fordon i brigaderna och skapa en annan relation mellan i dessa ingående
stridsvagns- och pansarinfanteribataljoner. Det vore nödvändigt att i möjli
gaste mån öka antalet skjutande pjäser inom artilleridivisionerna, vilket kunde
ske utan att befälsibehovet och övrigt materielbehov (med undantag av ammu
nition) behövde ökas i tillnärmelsevis samma grad. Vidare borde övergång
till dragning med lialvbandtraktorer ske. Vid luftvärnet vore det mest ange
lägna önskemålet, att samtliga luiftvärnsbatterier utrustades med modern
radarutrustning. En förbättring av ingenjörtruppernas färj- och brobyggnads-
kapacitet vore vidare nödvändig liksom av trupp- och stabssignalförbandens
radio- och trådmateriel.
De utvägar, som förelåge att inom arméns kostnadsram ernå ovanstående
kvalitativa förbättringar, vore organisatoriska förändringar inom den nuva
rande materieltillgångens ram, överflyttning av materiel mellan olika förband,
minskning av ersättningsmaterielens omfång, en starkt begränsad nyanskaff
ning av vissa mäterielslag samt en minskning av krigsorganisationen. Kom
mittén hade funnit att den sista utvägen — trots därmed förenade olägenheter
—- måste utnyttjas.
Vid framläggandet av förslag till arméns krigsorganisation har försvars-
kommittén givetvis beaktat önskvärdheten av att de förenämnda erfaren
heterna och önskemålen i fråga om modern organisation och utrustning m. m.
kunna bli tillgodosedda. Uppenbarligen skulle möjligheterna att snabbt fram
föra erforderliga markstridskrafter för att möta luftlandsättning eller mot
kust- och landgränser invaderande fientliga styrkor liksom omgrupperingar
över huvud taget väsentligen underlättas, därest stora delar av armén vore
mekaniserade eller motoriserade. Likaså skulle det självfallet öka möjlig
heterna att bekämpa en modernt utrustad fiende, om våra egna stridskrafter
förfogade över fullt modern utrustning. Även tillgång till lufttrupper skulle
vara av stort värde. Kommittén bär emellertid icke ansett sig kunna räkna
med en så betydande medelstilldelning, som skulle erfordras för en mera
genomgripande modernisering av arméstridskrafterna. Kommittén har där
för utgått från att krigsorganisationen 1943 M i huvudsak skall bibehållas så
som grund och att den materiel som redan finnes skall utnyttjas inom orga
nisationen.
Med ledning av vunna erfarenheter på det organisatoriska området har
kommittén dock föreslagit vissa förändringar av krigsorganisationen inom
ramen för förefintlig personal- och materieltillgång. Antalet operativa en
heter medgåve icke för högsta krigsledningen att skapa tillräckliga kombina
tionsmöjligheter i olika krigsfall och lägen. Förslaget innebure därför, att
antalet enheter ökades dels genom att vissa nu befintliga fördelningar upp
delades i infanteribrigader, dels genom en omorganisation av nuvarande pan
sar-, cykel- och motorbrigader till ett ökat antal pansarbrigader med mindre
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
206
stridsvagns- men ökad infanteristyrka i varje brigad. Kraven på ökad eld
kraft hade av ekonomiska skäl endast i begränsad utsträckning kunnat be
aktas. Genom en överflyttning av viss materiel — bland annat tunga granat
kastare, artilleripjäser och stridsvagnar — från ersättningsreserven till trupp-
förbanden hade emellertid önskemålen i viss utsträckning kunnat förverkligas,
dock på bekostnad av krigsorganisationens djup och uthållighet. Möjligheterna
att anskaffa terränggående motorfordon för tillgodoseende av rörlighet och
framkomlighet vore av kostnadsskäl starkt begränsade. Kommittén räknade
dock med att behovet av traktorer för civilt bruk efter hand skulle ökas så, att
uttagning av dylika fordon vid krig skulle åtminstone i viss utsträckning bli
möjlig. Särskilda cykeltransportförband föresloges skola uppsättas för att
öka de i operativa enheter ingående infanteriförbandens rörlighet. Några sär
skilda cykelinfanteriregementen avsåges därefter icke vidare förekomma.
Beträffande omfattningen av arméns krigsorganisation ville kommittén an
föra följande.
Kommitténs förslag innebure, såsom förut nämnts, att den nuvarande krigs
organisationens numerär successivt minskades med totalt 14, i %>. Minskningen
avsåges emellertid skola påbörjas först när bristande tillgång på krigsplace-
ringsbar personal nödvändiggjorde en reducering. Detta beräknades, med
den av kommittén föreslagna fredsorganisationen och utbildningen av värn
pliktiga, inträffa först vid mitten av den närmast aktuella tioårsperioden.
Dock komme föreslagen reducering av luftvärnets krigsorganisation att er
fordras redan i början av nämnda period.
Beträffande organisationens minskning i övrigt hänvisas till vad som an
förts redan i det föregående under avsnittet Huvuddragen av försvarskom-
mitténs förslag samt till betänkandets hemliga del.
För att i viss mån kompensera den planerade reduktionen av arméns krigs
organisation har kommittén föreslagit en utökning av hemvärnets krigsorga
nisation med ianspråktagande av vapenutbildad personal, för vilken gällde
uppskov eller civilplaceringskort och vilken därför icke avsåges skola ingå
i arméns krigsorganisation, och med utnyttjande av främst handvapen, som
skulle frigöras vid arméorganisationens minskning.
Beträffande innehållet i de särskilda yttrandena beträffande armé
organisationen i allmänhet torde få hänvisas till nyssnämnda avsnitt i det
föregående.
Remissyttranden.
Överbefälhavaren har — utöver vad som framgår av redogörelsen
under avsnittet Huvuddragen av försvarskommitténs förslag — anfört, att
någon ingående granskning av de förslag, som framlagts med försvarsgrens-
chefernas samtidigt avgivna yttranden, icke kunnat verkställas. Då det därför
icke vore möjligt att nu taga ställning till organisatoriska enskildheter, be
handlade överbefälhavaren nu endast frågor av större principiell betydelse.
Överbefälhavaren förutsatte emellertid, att han skulle erhålla tillfälle att
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
framdeles yttra sig, innan väsentliga ändringar vidt-oges i försvarsgrenarnas
organisation.
Beträffande arméns krigsorganisation föresloge arméchefen främst åtgär
der till genomförande nu eller framdeles, vilka syftade till att höja förbandens
eldkraft, rörlighet och framkomlighet. Dessa reformer vore önskvärda bland
annat för att lantstridskrafternas sårbarhet vid luftangrepp skulle minskas.
Överbefälhavaren anslöte sig därför i princip till dessa förslag. Förslagen till
omorganisation av pansarbrigadema, införande av särskilda cykeltransport-
förband samt ombyggnad av lätta stridsvagnar till stormartillerivagnar borde
utan dröjsmål realiseras. Det vore vidare av vikt, att armén snarast erhölle
effektiva minor i tillräcklig omfattning.
Sammanfattningsvis har överbefälhavaren uttalat, att arméns organisation
borde i huvudsak bibehållas.
Chefen för armén har framhållit, att kommittén tagit upp vissa från mili
tärt håll väckta förslag, vilka innebure förbättringar och kunde åstadkommas
i stort sett inom ramen av nuvarande organisation och materieltillgångar.
Flera av dessa förändringar vore av den art, att de kunde och borde vidtagas
snarast möjligt, under det att andra fordrade ytterligare utredningar för ett
slutgiltigt ställningstagande. Tidpunkten för ett genomförande av mera kost
nadskrävande förändringar, syftande till en modernisering av arméstridskraf
terna, kunde göras beroende av det statsfinansiella läget, varjämte utveck
lingen på det militärtekniska området i vissa fall borde avvaktas.
I fråga om luftvärnet hade dock utvecklingslinjerna redan klarnat i vad
avsåge möjligheter till verkan mot även hypersnabba flygplan. Genom mate
riella förbättringar, för vilka redogjordes i annat sammanhang, kunde luft
värnet i tekniskt hänseende föras upp till en nivå, som svarade mot det aktu
ella behovet. Under avsevärd tid borde man nämligen räkna med, att flyg-
stridskrafter av nuvarande typ med bemannade plan komme att vara det för
härskande luftstridsmedlet mot ett land av Sveriges utsträckning och befolk
ningstäthet. Yissa förslag till fölbättring av luftvärnets materiel framlades
därför. Ett förstahandsobjekt för den fortsatta forskningen borde därefter
vara motmedel mot robotprojektiler med överljudhastighet, varvid ett medel
kunde tänkas vara målsökande luftvämsraketer.
Till närmare utveckling av sina synpunkter på förevarande spörsmål har
arméchefen anfört bland annat följande.
Kommitténs förslag att öka antalet operativa enheter genom att uppdela
vissa av de nuvarande fördelningarna i infanteribrigader biträddes.
En förbättring av den personliga beväpningen vid alla truppslag och till
delning av en kulsprutepistol till varje fordon vore nödvändiga liksom en
snabb förstärkning av pansarvärnet genom granatgevär. Rörlighet och ter
rängframkomlighet i kombination krävde oavvisligen specialbyggda motor
fordon. Det antal terrängspecialfordou, som under fredsutbildningen kunde
utnyttjas inom armén, vore dock i jämförelse med krigsbehovet begränsat.
Möjligheterna att införa ett ackordsystem för sådana fordon, motsvarande för
ackordhästar nu gällande, borde snarast utredas och prövas. Av f örs varsko in-
mittén antydd traktor av enhetstyp för armén och jordbruket vore i detta sam
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
207
208
manhang av största intresse och pågående utredning borde med alla medel
påskyndas. Sambandstjänsten måste effektiviseras och frågan angående sam
bands- och artilleriflyg upptagas till förnyad utredning. Minutrustningen
måste väsentligen utökas framför allt därest den uppehållande striden skulle
kunna föras med framgång.
Beträffande infanteriet hade försvarskommittén föreslagit ökning av rörlig
heten genom cykel från sp o rtf ö rb a nd och av den tunga eldkraften genom till
förandet av ökat antal tunga granatkastare samt organisering av infanteri-
kanonkompanier varjämte de nuvarande motor- och cykelbrigaderna skulle in-
organiseras i pansarbrigaderna. Dessa förslag innebure samtliga en förbätt
ring och stode i full överensstämmelse med föreliggande önskemål. Terräng
framkomligheten vid trossförbanden hade kommittén dock icke ansett sig
kunna tillgodose inom kostnadsramen. Detta vore en allvarlig brist. Den
totala minskningen av infanteriförbanden kunde under inga förhållanden god
tagas.
I fråga om kavalleriet kunde något yttrande för närvarande icke avgivas,
då pågående utredning angående truppslagets framtida krigs- och fredsorga-
nisation ännu ej vore slutförd.
Beträffande pansartrupperna vore det oundgängligen nödvändigt, att armén
alltfort ägde tillgång till lättrörliga och snabba enheter med stark och pan-
sarskyddad eldkraft, främst för bekämpande av luftlandsatta trupper samt
som strategiska reserver. Det nuvarande stridsvagnsbeståndet vore den enda
materiel inom organisationen, som representerade en sådan pansarskyddad eld
kraft, och måste därför tills vidare utnyttjas. Bärande skäl syntes icke före
ligga att — såsom försvarskommittén föreslagit — redan under den närmaste
framtiden utrangera delar av detsamma, särskilt som renoveringar för bety
dande kostnader genomförts under de senaste åren. Den föreslagna omorga
nisationen av pansarbrigaderna tillstyrktes liksom utökningen av det tunga
pansarvärnet. Beparationstjänsten måste bättre tillgodoses.
Kommitténs förslag angående ett fortsatt utbyggande av 18-pjäsorganisa-
tion inom divisionerna vid artilleriet måste anses som en följdriktig åtgärd
med hänsyn till artilleriets starkt ökade betydelse liksom även ombyggnad
av lätta stridsvagnar till stormartilleri. Då viss artillerimateriel av ålders-
skäl utginge ur organisationen, måste den — till skillnad mot vad försvars
kommittén föreslagit — ersättas. Arméchefen föresloge en utökning av an
talet pjäser med 12 % inom nuvarande divisionsantal genom ökat ianspråk-
tagande av ersättningspjäser. Någon förbättring med avseende på pjäsmate-
rielens modernitet samt förbandens rörlighet och framkomlighet innebure
emellertid icke denna omorganisation. En omsättning av äldre pjäser samt
successivt ökad motorisering och övergång till traktordragning måste fort
löpande genomföras för att artilleriet icke skulle lämnas helt efter i utveck
lingen.
En snabb effektivisering och modernisering av luftvärnet utgjorde ett oav
visligt krav, vilket komme att draga betydande kostnader, av arméchefen be
räknade till omkring 300 miljoner kronor. Den till indragning föreslagna
20 mm-materielen hade alltjämt sin betydelse — främst vid försvar av punkt-
mål — och borde tills vidare bibehållas.
Även om säi’skilda byggnadsbataljoner kunde tillföras organisationen, måste
den nuvarande bristen på ingenjörtrupp kompenseras genom en utökad och
förbättrad maskinell utrustning samt tillförande av terrängfordon vid ingenjör
förbanden.
Nödvändigheten av en förbättring av signalmaterielen vid signaltrupperna
framhölles.
Det av försvarskommittén framlagda förslaget att omorganisera nuvarande
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
209
fördelningsunderhållsbataljoner vid underhållstrupperna till mindre s. k.
underhållsgrupper innebure en väsentlig förbättring och borde snarast ut
föras. I och med att infanteriets terrängframkomlighet genom tillförande av
traktorförband skulle ökas, framstode som nödvändigt, att ammunitions- och
sjukvårdstjänsten vid underhållstrupperna kunde genomföras med terränggå
ende fordon.
De organisatoriska förändringar inom de olika truppslagen, som närmast
borde komma i fråga, framgå av hemligt yttrande av chefen för armén.
I huvudsak samma synpunkter, som ovan relaterats, ha anförts av militär
befälhavarna och truppslagsinspektörerna, vilka samtliga motsatt sig den re
ducering av krigsorganisationen, som försvarskommittén föreslagit. Från flera
håll har framhållits, att ingen utredning gjorts om hur mycket stridskrafter som
verkligen behövs. Samtliga ha föreslagit efter hand vidtagna förbättringar i
avvaktan på utvecklingen. Småningom kunde måhända en radikal omorga
nisation ske av armén. Särskilt har vådan av den föreslagna minskningen av
artilleriet, absolut och i förhållande till infanteriet, framhållits. De föreslagna
infanteribrigaderna vore inga operativa enheter, då de saknade artilleri. Trak
torfrågan måste lösas. Krigsplaceringsbehovet av kvalificerat befäl hade ej
blivit tillfredsställande tillgodosett, framför allt vid artilleriet. Icke ens det
av försvarskommittén själv angivna minimibehovet hade fyllts.
Departementschefen.
Av försvarskommittén föreslagna förändringar i arméns krigsorganisation
i avsikt att omedelbart effektivisera densamma synas icke behöva innebära ett
föregripande av resultaten av i annat sammanhang anbefallda utredningar. 1
likhet med remissmyndigheterna biträder jag därför kommitténs förslag i dessa
hänseenden.
För att öka antalet operativa enheter och göra desamma mera lättrörliga
och mindre sårbara för flyganfall förordar jag sålunda, dels att vissa av nu
befintliga fördelningar uppdelas i infanteribrigader, dels att nuvarande pan
sar-, cykel och motorbrigader omorganiseras till ett ökat antal pansarbrigader
med mindre stridsvagnsstyrka men ökad infanteristyrka i varje brigad.
Kraven på ökad eldkraft har försvarskommittén delvis sökt tillmötesgå
genom överflyttning av viss materiel — bland annat tunga granatkastare,
artilleripjäser och stridsvagnar — från ersättningsreserven till truppförban
den. I vilken utsträckning denna utväg bör tillgripas är emellertid beroende
av vilket förhållande mellan bredd och djup i krigsorganisationen som vid
givet omfång för armén bedömes lämna den största effekten. På denna av
vägningsfråga synas böra läggas följande synpunkter.
Om landet utsättes för angrepp, är det sannolikt, att motståndaren redan
från början sätter in starka krafter i avsikt att snabbt framtvinga ett av
görande Under sådana förhållanden är det nödvändigt, att de svenska
stridskrafterna redan i det inledande skedet av ett krig utveckla maximal kraft.
Materiel, som — inordnad i de stridande förbanden — skulle kunna bidraga till
att förhindra, att arméstridskrafterna under detta kritiska skede utsättas för all
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
1 4
---- 404 18
210
varliga motgångar och förluster, bör då icke ligga outnyttjad i förråden som er
sättningsmateriel. Med den utveckling bomb- och robotvapnen redan erhållit
torde för övrigt ersättningsmaterielen icke med säkerhet vara mera skyddad för
förstörelse i depåer och förråd än vid truppförbanden. Därtill kommer, att kom
munikationerna kunna slås sönder med påföljd att ersättningsmaterialen aldrig
kommer fram till förbanden. En omdisponering av ersättningsmaterielen inne
bär icke heller, att organisationen berövas djup och uthållighet, enär från
början materielstarkare förband i och för sig besitta större motståndskraft
mot nötning än materielsvagare. I materiellt hänseende bidraga också de
strategiska reserverna till att skapa ett visst djup. Avsikten är för övrigt icke
att helt taga ersättningsmaterielen i anspråk utan endast att något reducera
den.
Av här anförda skäl har jag därför intet att erinra mot att infanteriets,
pansartruppernas och artilleriets eldkraft förstärkes genom ökat ianspråk-
tagande av ersättningspjäser, dock inom nuvarande personalram.
Anledning synes icke föreligga att nu utrangera artilleripjäser och strids
vagnar, som — ehuru omoderna — enligt de militära myndigheternas utsago
äro fullt användbara för krigsbruk.
Infanterikanonkompanierna böra organiseras så snart ske kan.
Jag biträder försvarskommitténs förslag att öka rörligheten hos samtliga
infanteriregementen genom att inrätta cykeltransportförband med tillbehör.
Speciella cykelregementen behövas därefter icke vidare i organisationen.
I avvaktan på att praktiska resultat skola kunna utvinnas av pågående ut
redning i syfte att konstruera ett terrängframkomligt drag- och lastfordon, ut
görande såväl standardmotorfordon inom försvaret som hästersättande for
don inom jordbruket, torde det mest oundgängliga behovet av traktorer vid
infanteriets trossförband kunna tillgodoses genom uttagning vid mobilisering,
medan övriga transportanordningar måste anskaffas. Den av chefen för armén
framkastade tanken på ett ackordsystem för terrängspecialfordon är det min
avsikt att göra till föremål för närmare utredning.
Beträffande hemvärnets utökade krigsorganisation återkommer jag under
avsnittet Hemvärnet.
Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om de effektiviseringar av
arméns krigsorganisation, som sålunda och i övrigt kunna visa sig lämpliga
och möjliga att vidtaga i huvudsak inom den nuvarande personal- och materiel-
tillgångens ram.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
II.
Krigsmaterielen.
F örsv ars kommittén.
Kommittén har anfört, att utmärkande för det nuvarande materielläget
vore, att vissa till sin omfattning relativt betydande materielgrupper vore
föråldrade och delvis förslitna — främst viss artillerimateriel — men att
materielbeståndet i övrigt till avsevärd del tillkommit under beredskapsåren
och sålunda vore tämligen nytt. Denna materielanskaffning hade höjt upp
211
armén till en kvalitativ ståndpunkt jämförlig med den de krigförande hade i
början av kriget. Den hade dock icke kunnat följa utvecklingen under krigets
senare del, kännetecknad bland annat av fullständig automatisering av infan
teriets handvapen, organisation av närpansarvärn och grovt fjärrpansarvärn,
övergång från lätta till tunga stridsvagnar, mångdubbling av artilleriet samt
alltmer fullständig motorisering.
Beträffande tygmaterielen torde i övrigt få hänvisas till den redogörelse,
som lämnats i det föregående under avsnittet Huvuddragen av försvarskom-
mitténs förslag.
I krigsorganisation 1943 M funnes emellertid stora brister beträffande
materiel m. m. Även om sådana beviljade medel, för vilka beställningar ej ut
lagts — per den 1 juli 1947 beräknade till omkring 84 miljoner kronor — om
räknades i materieltillgångar, saknade den nuvarande organisationen erfor
derlig materiel m. m. till ett ungefärligt värde av 270 miljoner kronor.
Av den materiel, som inginge i den föreslagna krigsorganisationen, kunde
endast de mindre dyrbara materielgrupperna omsättas inom arméns ekono
miska ram, enär sedan fredskostnaderna m. m. avdragits blott 18,5 miljoner
kronor i medeltal återstode per år för omsättning och nyanskaffning (täckande
av brister). För övriga materielgrupper, exempelvis luftvärnspjäser och strids
vagnar, måste särskilda anslag utgå, om dylik materiel även i framtiden skulle
finnas i krigsorganisationen. Sålunda föresloges för luftvärnsmateriel ett till-
läggsanslag om 128 miljoner kronor.
Jämväl i den föreslagna, reducerade krigsorganisationen komme det i ut
gångsläget 1948 att finnas brister på materiel in. in. till ett belopp av 208
miljoner kronor även sedan nyssnämnda vid ingången av nu löpande budgetår
ännu ej disponerade reservationsanslag m. m. om sammanlagt 84 miljoner
kronor omräknats i materieltillgångar. Dessa brister kunde endast till en del
(96 miljoner kronor) täckas under tioårsperioden. Ej heller önskvärda för
bättringar av infanteriets, artilleriets och ingenjörtruppernas rörlighet och
eldkraft, för vilka beräknades erfordras ett belopp av sammanlagt 80 miljoner
kronor, hade kunnat inrymmas inom den föreslagna kostnadsramen. I vad
mån förenämnda belopp om 96 miljoner kronor i sin helhet borde avses för
täckande av omförmälda brister eller delvis användas för arméns utrustande
med modernare materiel vore en fråga, som kommittén ansett böra hållas
öppen. Om beloppet användes för sistnämnda ändamål, skulle givetvis den åter
stående bristsumman (112,5 miljoner kronor) komma att i motsvarande mån
ökas.
Arméns materielfråga har berörts i särskilda yttranden av huvud
delen av kommitténs ledamöter och sakkunniga. Härvid har särskilt fram
hållits, att de medel, som enligt kommitténs beräkningar skulle stå till för
fogande för att förse den med kommittéförslaget avsedda krigsorganisationen
med materiel, icke kunna anses tillräckliga för att i olika hänseenden täcka
behovet.
Kommitténs ordförande har anfört, att det enligt hans mening hade varit
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
212
önskvärt, att man genom sammanpressning av fredsorganisationen kunnat i
större utsträckning bereda möjlighet till materielanskaffning. Emellertid hade
detta i nuvarande läge icke befunnits möjligt. I likhet med flertalet av kom
mitténs övriga ledamöter förutsatte ordföranden emellertid, såsom redan i det
föregående omnämnts, att därest icke en önskvärd stabilisering av det inter
nationella läget komme till stånd, frågan om materielanslagen ägnades för
nyad prövning, när det ekonomiska trycket lättat.
Kommittéledamöterna Elon Andersson och Sven Andersson ha ansett skäl
föreligga att vid ett förbättrat ekonomiskt och materiellt läge och sedan ökad
erfarenhet vunnits om de moderna vapnens utveckling ägna frågan om mate
rielanslagen förnyad prövning, därest det internationella läget även då präg
lades av den ovisshet, som nu rådde.
Ledamöterna Bjelle och Wallenberg ha anfört, att kommittén endast upp
tagit 96 miljoner kronor för täckande av brister på materiel motsvarande ett
belopp av 208 miljoner kronor och för modernisering av materiel för en kost
nad av omkring 80 miljoner kronor. Då denna materiel vore av stor vikt för
arméns funktionsduglighet, eldkraft och rörlighet, ansåge dessa ledamöter
i rådande läge nödvändigt, att armén under tioårsperioden successivt till
fördes densamma. De föresloge sålunda, att arméns kostnadsram höjdes med
i genomsnitt omkring 20 miljoner kronor per år.
Ledamoten Ewerlöf har uttalat att om icke kostnadsramen höjdes så kunde
förnyelsen av materielen medföra svårigheter. För att de mot tioårsperiodens
slut ackumulerade anslagsbehoven icke skulle bli alltför stora och för att
organisationen, om också i begränsad omfattning, skulle kunna förses med
effektiv och modern utrustning borde enligt hans mening armén tilldelas
ökade medel för omsättning och förnyelse av materiel, i medeltal 25 miljoner
kronor per år.
Ledamoten Hagberg har anfört, att stora kostnadsminskningar i försvars
organisationen icke vore möjliga inom överskådlig tid utan att man begrän
sade dess materielanslag. I fråga om armén hade detta kunnat ske. Det hade
skett i en utsträckning, som efter ett årtionde urholkat arméorganisationen
och där förutsättningen för dess fortbestånd vore beslut innan tioårsperiodens
utgång om väldiga engångsanslag. Den allvarligaste begränsningen på mate-
rielanslaget gällde luftvärnsmaterielen. Å andra sidan kunde det vara befogat
att avvakta de nya revolutionerande förbättringar av luftvärnet, som befunne
sig under utformning, innan större materielanskaffningar beslutades på detta
område. Hagbergs förut berörda förslag om en längre gående kategoriklyv
ning inom armén skulle möjliggöra, att fältarmén utan väldiga engångsanslag
skulle få en bättre utrustning.
Ledamoten von Heland har anfört, att enligt kommittéförslaget arméns
materiella standard närmast bleve jämförlig med den de krigförande hade i
början av andra världskriget. I en kritisk situation kunde det vara svårare att
fylla det materiella behovet än att med efterutbildning utbilda folket. Genom
att låta lokalförsvarsförbanden öka i antal och fältförbanden minska borde
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
213
inom arméns kostnadsram bli möjligt att bättre än vad kommitténs förslag
avsåge hålla den förminskade fältförbandsorganisationen med tillräcklig och
fullt modern vapen- och materielutrustning. Att fältförbanden vore utrustade
med tillräcklig och modern materiel, borde nämligen vara en förutsättning
för att de skulle kunna lösa operativa uppgifter.
Med hänsyn till försvarets effektivitet och modernitet måste enligt kommit
téns förslag arméns materielanslag inom ej alltför många år tagas under för
nyad prövning. Kommitténs förslag vore sålunda olyckligt ur den synpunk
ten, att försvarets effektivitet bleve beroende av engångsanslag. Enligt von
Helands uppfattning borde även alla för organisationen nödvändiga materiel
anslag uppdelas på årskvoter och anskaffningar ske efter hand. Av nu be
fintlig materiel borde i erforderlig grad sådan som representerar eldkraft och
rörlighet sammanföras till en liten elitarmé i stället för att som nu vara täm
ligen jämnt fördelad över huvuddelen av fältförbanden. Materielomsättningen
skulle sedan ske endast beträffande elitarmén. Med en ökning av arméns mate
rielanslag med 9 miljoner kronor beräknade von Heland, att bland annat skulle
erhållas en förstklassig elitarmé, till kvantiteten */< mindre än den relativt
dåligt utrustade fältarmé kommitténs förslag innebure.
Generalmajor Backlund har anfört, att för täckande av krigsmaterielkost-
naderna för den av kommittén föreslagna krigsorganisationen totalt erfordrades
611 miljoner kronor, av vilka kommittén ställde 193 på framtiden. Detta syn
tes så mycket mer anmärkningsvärt som chefen för försvarsdepartementet vid
framläggande av 1947 års statsverksproposition, vilken av kommittén tagits
till utgångspunkt vid fastställandet av kostnadsramen, särskilt hade fram
hållit, att materielanskaffningen icke utan våda för försvarets effektivitet
kunde inskränkas under en följd av år samt att en avsevärd ökning av kost
naderna för anskaffning av materiel vore att emotse under de närmaste åren,
därest riksförsvaret skulle motsvara de krav, som kunde ställas på detsamma.
Bristande modernitet samt otillräcklig tillgång till viss materiel — svagheter
som kommittén själv konstaterat — skulle allvarligt äventyra arméstridskraf
ternas användbarhet. Erforderliga materielanslag för dessa bristers täckande
kunde icke få, på sätt kommittén utgått från, i stor utsträckning ställas på en
oviss framtid och sammankopplas med en skärpning i det utrikespolitiska
läget. Erfarenheterna från det sista kriget och åren närmast före dettas ut
brott visade klart de svårigheter, som förelåge, när man med utgångspunkt
från skiftningarna i det utrikespolitiska läget skulle planlägga krigsindu
striens verksamhet. Vår krigsindustri hade kommit i gång först under år 1940,
sedan dock åtskilliga händelser — markerade av årtalen 1933, 1935, 1938 och
1939 — varslat om en annalkande kris. På grund av denna försenade materiel-
anskaffning vore arméns upprustning, som pågått under hela beredskapstiden,
ännu icke avslutad. Nu rådande konjunkturförhållanden hade i alltför hög
grad fått påverka kommitténs ställningstagande. Backlund påfordrade därför
särskilda materielanslag på 243 miljoner kronor, fördelade på ett med hänsyn
till möjligheterna att anskaffa materielen lämpligt antal år.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
214
Överste Bonde liar framhållit, att kommittén tillämpat helt olika principer
beträffande anskaffningen av materiel till de olika försvarsgrenarna. Vid flyg
vapnet hade den sunda principen följts, att all flygmateriel skulle förnyas
successivt. Arméns kostnadsram medgåve ej vare sig täckande av kvarstående
brister i den föreslagna organisationen eller förnyelse av all materiel eller
modernisering. Självfallet bleve det då icke heller möjligt att behålla arméns
krigsorganisation efter tioårsperiodens utgång. Skulle organisationen be
hållas och förbättras, erfordades mycket stora tilläggsanslag. Kommittén
erkände också nödvändigheten av sådana kostnadsökningar. Storleksordningen
framginge av att materielförnyelsen för den organisation, som enligt kommit
téns förslag skulle finnas 1958, på lång sikt skulle kosta ungefär 115 miljoner
kronor per år mot upptagna 29.
Yissa brister i den av kommittén föreslagna organisationen föresloges skola
täckas, främst i fråga om ammunition, samt de oundgängligaste kraven på
modernisering tillgodoses. Kostnaderna härför uppginge i medeltal till 24,7
miljoner kronor per år, varvid de fältinfanteriregementen med erforderliga
artilleri- och ingenjörförband m. in. samt de lokalförsvarsförband, som av
kommittén föreslagits utgå ur organisationen, inräknats.
Överste Silfverberg har anfört, att det i huvudsak bleve det otillräckliga
jaktflygets uppgift att skydda kommunikationerna. De krav, som härvid ställ
des på flygvapnet, komme att variera med de operativa lantstridskrafternas
beroende av kommunikationerna. Kraven bleve mindre, om motoriseringen vore
tillräcklig för att erbjuda goda möjligheter till förflyttning landsvägsledes
i stället för med järnväg, vilket sammanhängde med de senares sårbarhet.
Samma vore förhållandet, om utrustningen med terränggående fordon gåve
goda möjligheter för förbanden att lämna landsvägarna vid flyganfall och att
kringgå sådana vägar, som förstörts eller spärrats av flyg. Trots att terräng
framkomlighetens och snabbhetens betydelse framhållits i betänkandet till-
godosåge den föreslagna arméorganisationen endast i ringa utsträckning
kraven på de operativa lantstridskrafternas rörlighet, vilket i motsvarande
grad ökade behovet av jaktskydd.
Den för flygvapnet tillämpade metoden att inrymma samtliga kostnader
i årskostnadsramarna vore riktig. Det syntes nämligen vanskligt att såsom
vid armén och marinen göra den för krigsmaktens användbarhet i krig nöd
vändiga materielförnyelsen beroende av framtida, mycket ovissa engångs-
anslag. Även om sådana anslag helt eller delvis skulle komma att beviljas,
hade man anledning befara, att dessa komme först i ett skärpt läge och då
sannolikt för sent för att möjliggöra såväl anskaffning av materielen som
utbildning av personal för densamma.
Remissyttranden.
Beträffande remissmyndigheternas allmänna synpunkter på materielfrågau
hänvisas till avsnittet Försvarsorganisationens utformande, där särskilt
vådorna av att uppskjuta materielanskaffningen tills »ett skärpt läge» inträtt
berörts.
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
215
Därutöver liar överbefälhavaren för arméns vidkommande anfört, att armé-
ehefens förslag att stärka luftvärnet stode i överensstämmelse med hans egen
och försvarsgrenschefernas uppfattning om betydelsen av ett starkt luftvärn.
Beträffande formerna för en önskvärd förbättring och den omfattning, i vilken
det kunde vara lämpligt att under de närmaste åren modernisera vår nuva
rande luftvärnsmateriel, ansåge han sig kunna avge yttrande först efter ett
fortsatt studium av dessa problem.
Chefen för armén har understrukit, att den föreslagna begränsningen av
materielanslagen medförde en successiv sänkning av krigsorganisationens
materiella standard. De risker, som härigenom uppstode för att arméstrids
krafterna icke skulle kunna lösa dem i krig åvilande uppgifter, måste starkt
framhållas. Även om ekonomiska och andra svårigheter liksom även osäker
heten om den tekniska utvecklingen nödvändiggjorde, att materielanskaff-
ningen under de närmaste åren begränsades, måste emellertid även under
denna tid materiel anskaffas i betydligt större utsträckning än vad försvars-
kommittén förutsatt. Sålunda måste medel dels avses för att i materiellt
hänseende vidmakthålla den nuvarande organisationen med vissa modernise
ringar samt för att täcka de mest överhängande bristerna, dels för att snarast
förbättra luftvärnsmaterielen.
Till närmare utveckling av sina synpunkter på förevarande spörsmål har
arméchefen anfört bland annat följande.
Beträffande luftvärnsmaterielen hade den materiella standarden hos svenskt
luftvärn vid krigets början i stort sett varit mycket god. Under kriget hade
läget på »rund av flygmaterielens utveckling snabbt förändrats till det sämre,
så att vid dess slut luftvärnet i stort sett stode verkningslöst mot mål med
moderna firter och flyghöjder. Utvecklingen av luftvärnsmaterielen i utlandet
hade emellertid under och efter kriget kännetecknats av ett synnerligen for
cerat tempj. Genom teknikens framsteg förelåge redan nu möjligheter att
genom utnyttjande av radar, moderna centralinstrument, maskinriktning och
fjärrstyrning av pjäser samt vissa betydelsefulla förändringar av ammunition
efter helt ny» principer åstadkomma mångdubbelt större verkan av luftvärnets
eld. Lösningm av frågan om ett praktiskt utnyttjande av robotprojektiler
eller dylikt för luftvärnsbekämpning syntes däremot alltjämt vara avlägsen.
Luftvärnets stora betydelse icke blott för stridskrafternas operationsfrihet
utan jämväl och icke minst för hemorten vore allmänt och även av försvars-
kommittén omvittnad. För att lösa sina viktiga uppgifter måste luftvärnet
omedelbart kuma komma till verkan även vid ett överraskande krigsöppnande.
Förutsättningen för att så skulle kunna ske med utsikt till framgång vore att
materielen ständigt stode på toppen av modernitet. Den tid det under nuva
rande förhållanden toge att genomföra en sådan modernisering gjorde att an
skaffningen snarast måste igångsättas. Kostnaderna för luftvärnets moderni
sering hade beräknats till omkring 300 miljoner kronor, varav för radarmate-
riel 80, för centralmstrument 00, för modernisering av luftvärns- och luftvärns-
automatkanoner 80 samt för modernisering av luftvärnsammunition 80 mil
joner kronor. Kommittén hade icke avsett några medel för modernisering
utan endast för omsättning av luftvärnsmateriel och hade beräknat, att härför
skulle erfordras ett tilläggsanslag om 128 miljoner kronor. Då, som tidigare
framhållits, det vore av största betydelse att föreslagen modernisering skedde
så snart som möjligt, borde anslag utgå redan nästa budgetår. Det syntes böra
Kungl. Maj ds proposition nr 206.
216
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
ankomma på Kungl. Maj:t att av tillverknings- och anskaffningsskäl fördela
anslaget på lämpligt antal år.
En materielanskaffning enligt anförda grundprinciper syntes, med undantag
för angivet tilläggsanslag för luftvärnet, icke medföra några utökade anslags-
krav utöver dem, som angivits i generalmajor Backlunds och överste Bondes
reservationer.
Särskild uppmärksamhet syntes dock slutligen böra ägnas stridsmedlen av
ny typ. Vid den tidpunkt då dessa övervunnit försöksstadiet och nått en sådan
användbarhet, att de kunde inrymmas i arméns organisation, borde de tillföras
densamma antingen såsom komplement eller såsom ersättning för nu befintliga
vapen. Arméchefen syftade härvid närmast på raketvapen och robotprojek
tiler. Det vore av synnerlig betydelse, att i fredsorganisationen utrymme
skapades för såväl militär som civil teknisk personal, som kunde omhänder
taga och utveckla materielen, då den lämnat försöksstadiet. En anskaffning
av dylik materiel komme att draga ytterligare kostnader, vilkas storlek för
närvarande icke kunde beräknas.
Arméförvaltningen ansåge sig kunna med tillfredsställelse konstatera, att
försvarskommitténs principiella behandling av de frågor, som rörde arméns
krigsmateriel, präglades av verklighetssinne och förståelse för materielens
utomordentliga betydelse för organisationens effektivitet och slagkraft. Be-
klagligtvis hade emellertid icke konsekvensen av kommitténs principiella in
ställning kunnat komma till uttryck i form av tillräckliga materielanslag inom
den begränsade kostnadsramen. Nackdelarna härav framhölles dock av kom
mittén och komme även till uttryck i de flesta av de avgivna särskilda ytt
randena.
Man måste räkna med, att redan vid ett krigsutbrott inom den närmaste
tiden nya vapen av olika slag kunde komma att tagas i bruk. Vissa av dessa
torde komma att utgöras av förbättrade typer av äldre stridsmedel med redan
kända användningsprinciper, men man kunde även förutsätta, att principiellt
nya vapen kunde insättas på ett tidigt stadium.
Begränsningen i våra ekonomiska möjligheter och forskningsresurser samt
i vår industriella kapacitet måste i vårt land på vissa områden leda till en
annan målsättning för den krigstekniska utvecklingen än i en stormakt. Dennas
konsekvenser vore vidare icke på alla områden desamma för små och stora
stater. De nya stridsmedlen komme att hos stormakterna erhflla en utform
ning främst i offensivt syfte. För den stat, vars försvarsmakt vore avsedd
för strategisk defensiv, kunde arbetet på att skapa skydd not nya anfalls
vapen i form av aktiva motmedel och passiva åtgärder komma att träda i för
grunden. Principiellt nya stridsmedel, som toges i bruk av stormakterna,
torde därför icke alltid a priori förutsättas skola ingå även i ett litet lands
krigsmakt och därmed möjligen mer eller mindre radilalt förändra dess
struktur. Försvarskommitténs uppfattning i detta avseende finge därför anses
riktig. Därtill komme, att viss beväpning och annan utrustning, t. ex. artilleri-
pjäser och det bensin- eller oljedrivna fordonet, tekniskt sett nått ett stadium,
utöver vilket sannolikt inga principiella större förändringar vore att förvänta.
Kommitténs omdöme, att den nuvarande såväl som den föreslagna orga
nisationen, kvalitativt sett, stode på samma nivå som stormakternas vid världs
217
krigets utbrott, torde tyvärr få anses vara riktig. Arméförvaltningen kunde
helt instämma i kommitténs uttalande, att effekten av den inom kostnads
ramen möjliga moderniseringen i samband med omsättning av försliten mate
riel måste för de stridande förbanden bli ganska ringa. Även andra starkt
framträdande krav på moderniseringsåtgärder förelåge utöver de av kom
mittén angivna, icke minst för höjande av luftvärnets effektivitet. I sist be
rörda fråga kunde arméförvaltningen icke dela kommitténs uppfattning, att
önskemålet skulle kunna tillgodoses genom relativt lätt genomförbara förbätt
ringar — varmed väl torde få underförstås även relativt obetydliga kostnader
— av den nuvarande materielen. Kommittén ansåge, att fyllande av materiel-
brister till ett värde av 112,5 miljoner kronor borde ställas på framtiden. Det
torde i detta sammanhang kunna erinras om, att någon nytillverkning av be
tydelse av krigsmateriel under ett relativt kort krig för vårt lands vidkom
mande måste anses utesluten. Det måste även mot bakgrunden av erfaren
heterna från vår upprustning under världskriget framstå som verklighetsfräm
mande att lita till väsentliga materielkompletteringar genom tillverkning
under ett beredskapsläge. Kommitténs egna verklighetsbetonade uttalanden
om de avsevärda tider, som måste beräknas för materielanskaffning, stode
helt i överensstämmelse härmed. Den materiel, med vilken den svenska armén
skulle gå i fält, måste finnas redan i fred.
Stommen av relativt modern materiel borde tills vidare bibehållas och för
täckande av de väsentligaste såväl kvantitativa som kvalitativa materiel-
bristerna borde erforderliga anslag utgå. Storleken av dessa syntes böra be
räknas med ledning av de av Backlund och Bonde gjorda särskilda uttalan
dena. För en tekniskt och ekonomiskt rationell och planmässig materielanskaff
ning syntes det därvid erforderligt, att till storleken i huvudsak fixerade års
kvoter vore påräkneliga under en viss tidsperiod, t. ex. 3 5 år.
Militärbefälhavaren för II. militärområdet har framhållit, att en uppskjuten
omorganisation endast innebure, att fyllande av nuvarande materielbrister,
tillförsel av ny materiel samt ersättning av försliten materiel ställdes på fram
tiden men icke att behovet av en omorganisation upphörde. En upprepning
av de gångna krigsårens både ur ekonomiska och andra synpunkter ofta
olyckliga materielanskaffning måste undvikas. Kommitténs tankegång för att
ställa materielanskaffningen på framtiden vore med hänsyn till världsläget
skev. De partiella reformernas väg torde tills vidare vara den enda fram
komliga.
Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har påpekat, att försvarskom-
mitténs deklaration om det nuvarande materielläget med önskvärd tydlighet
gjorde klart, att det icke vore så lätt för en liten nation att hålla takten med
en stormaktsarmé, när man valt linjen att skaffa allt, oavsett vad det kostade
och vad landets industri förmådde prestera. Enär vår ekonomiska och indu
striella kapacitet vore starkt begränsad, borde vi göra allt för att förenkla
och förbilliga vapen och utrustning. T detta hänseende framlade militärbefäl
havaren vissa förslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
218
Militärbefälhavaren för V. militärområdet bär anfört, att vid beräkningen
rörande materielen kommittén medvetet avstått från såväl att avhjälpa de
brister, som redan nu funnes och som tydligt redovisats av kommittén, som
att söka följa med i den modernisering av armén, som bleve oundgänglig
under 10-årsperioden. Den armé, som skulle stå till förfogande under senare
delen av denna period skulle — om kommitténs förslag genomfördes — bli så
kvantitativt och kvalitativt försvagad, att den sannolikt icke skulle kunna
fylla sin uppgift. Efter 10-årsperiodens slut skulle den bli helt värdelös, så
vida icke stora engångsanslag beviljades. Det vore anmärkningsvärt, att dessa
engångsanslag, som av kommittén själv uppgivits erforderliga, icke medtagits
i kostnadsberäkningarna utan skjutits på framtiden. Detta vore ologiskt och
förhållandet bidroge till den oklarhet, som präglade betänkandet. I fråga om
materielkostnaderna anslöte sig militärbefälhavaren i övrigt till generalmajor
Backlunds särskilda yttrande.
Militärbefälhavaren för VI. militärområdet ansåge, att parallellt med forsk
ning och den fortlöpande nödvändigaste moderniseringen en långt mer ingå
ende granskning av materielbeståndet måste göras för att i kostnadsbespa-
rande syfte åstadkomma en kraftsamling till förmån för den oundgängligen
nödvändiga materielen, främst vapen och ammunition, varvid i nödfall för
stndsverksamheten mindre nödvändig materiel och särskilt dyrbar sådan,
måste eftersättas. Även behovet av befästningar, särskilt i form av artilleri-
fort, anmäldes.
Inspektören för artilleriet m. fl. ha framhållit, att de artilleripjäser, som av
åldersskal föreslagits utgå ur organisationen, alltjämt vore fullt användbara
ett relativt ringa antal skott vore skjutna med nuvarande eldrör __ och
genom sin unga vikt synnerligen framkomliga i norrländsk terräng särskilt
under vinterförhållanden. Dessa pjäser borde därför tills vidare bibehållas i
fältartilleriet. Enär komplett ammunitionsutrustning funnes, skulle den
årliga kostnaden för omsättning av huvuddelen av pjäserna efter hand under
en 10-årsperiod icke överstiga s/4 miljon kronor. Det vore oekonomiskt att icke
i krig utnyttja den stora och dyrbara ammunitionsutrustningen genom att ut
rangera och därefter icke ersätta de pjäser, som kunde skjuta ut den.
Enligt statens organisationsnämnd vore det icke riktigt, att när det gällde
att inom 810 miljoner få ett effektivt försvar utgå från en krigsorganisation,
som kostade 1 100 miljoner kronor, och söka vinna besparingar genom att före
slå beskärningar än här och än där eller medvetet räkna med betydande brister
eller hänvisa dessas täckande till framtida åtgärder. Resultatet bleve ett för
svagande av krigsorganisationen på vitala punkter (t. ex. infanteriet) samt vid
de mer kostnadskrävande truppslagen, att dessa av brist på medel måste föra
eu tynande tillvaro och i verkligheten bleve relativt kraftlösa. Det ginge icke
att med försvarskommitténs materiel skapa ett effektivt försvar. 6m°ramen
vore begränsad, måste en avvägning göras mellan truppslag och vapengrenar
ur försvars- och kostnadssynpunkt. Enda utgångspunkten vore härvid, att det
gällde att sätta in folkets hela värnkraft och tillgodose det grundläggande
elementet i ett litet folks försvarsorganisation, d. v. s. infanteriet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 20(i.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
2
Departementschefen.
Beträffande arméns materialfråga är jag i likhet med försvarskommittén
medveten om att — jämte det brister i materieltillgången föreligga — materie-
len är behäftad med svagheter med avseende på moderniteten. Jag framhöll
också vid anmälan av 1947 års statsverksproposition, att en avsevärd begräns
ning av materielanskaffningen, med beaktande av den omfattande materielan-
skaffningen under de senaste åren, ansetts kunna vidtagas utan att försvarets
beredskap därigenom äventyrades men att materielanskaffningen icke utan
våda för försvarets effektivitet kunde inskränkas under en följd av år samt
att en avsevärd ökning av kostnaderna för anskaffning av materiel vore att
emotse under de närmaste åren, därest riksförsvaret skulle motsvara de krav,
som kunde ställas på detsamma. Även i 1948 års statsverksproposition har
jag understrukit detta förhållande.
Materielanskaffningen under och efter andra världskriget avsåg i stor ut
sträckning att förse den vid krigsutbrottet befintliga armén med erforderlig
vapen- och ammunitionsutrustning samt att möjliggöra såväl den högst be
tydande kvantitativa utökning som den kvalitativa förbättring av arméstrids
krafterna, som påbörjades år 1940 och som i huvudsak ägde rum inom ramen
för 1942 års försvarsplan. Under nämnda tid utbyggdes den nuvarande pan
sarorganisationen, tillfördes armén ett ökat antal artilleripjäser och terräng
gående fordon, utbyggdes luftvärnet samt tilldelades infanteriet ett väsent
ligt ökat antal lätta och tunga vapen. Vidare förbättrades beklädnads- och
förläggningsutrustningen. Av skäl, som väsentligen sammanhänga med
industriens kapacitet och den tid, som erfordras för industriens omställning
till krigsmaterielproduktion, kom huvuddelen av materielanskaffningen att
äga rum under de sista krigsåren, och den är i väsentliga stycken ännu icke
avslutad. För att snarast möjligt tillgodose de nödvändigaste materielbehoven
måste tillverkningen huvudsakligen inriktas på produktion av redan befintliga
och fullt utexperimenterade vapen- och materieltyper. Den inhemska tillverk
ningen kompletterades med inköp från utlandet av sådan materiel som där
kunde avstås.
Den här angivna materielanskaffningen medgav i huvudsak icke att samti
digt och successivt anpassa produktionen efter krigsårens tekniska utveckling.
Avsevärd tid åtgår nämligen, innan nya vapentyper in. in. föreligga så ut
arbetade, att de kunna läggas till grund för industriell tillverkning. I viss ut
sträckning kunde dock den kvalitativa standarden förbättras. Jag har redan
vid angivandet av mina allmänna synpunkter på försvarsfrågan exemplifierat
detta förhållande. Materielanskaffningen efter det senaste kriget har i viss ut
sträckning kunnat förenas med en modernisering i fråga om eldkraft, terräng
framkomlighet, sambandsmedel och rörlighet, ehuru anskaffningen med hän
syn till konjunkturläget måst ske i begränsad omfattning. Viss anskaffning av
radar för luftvärnet har påbörjats, men ytterligare åtgärder erfordras för att
höja verkan av luftvärnets eld. Även i övrigt framstår en successiv förstärk
ning och modernisering av arméns materielutrustning såsom önskvärd. Till
frågan om vissa åtgärder i sådan riktning torde jag få återkomma i annat sam
manhang.
220
Kungl. Majits proposition nr 206.
III.
Fredsorganisationen.
A. Arméns ledande organ.
Enligt 1942 års försvarsbeslut organiserades arméledningen på arméstab och
arméinspektion. Till arméledningen hänfördes även centrala värnpliktsbyrån,
vilken försvarskommittén behandlat i samband med vissa för försvaret gemen
samma ändamål. Försvarskommittén har å s. 147—148 i betänkandet lämnat
en redogörelse för arméstabens och arméinspektionens organisation och per
sonalbehovet för nämnda stabsorgan enligt 1942 års försvarsbeslut, till vilken
här torde få hänvisas.
Försvarskommittén har framlagt förslag till viss omorganisation av armé-
ledningen. För att innebörden av förslaget skall kunna bedömas torde det
vara erforderligt att något ingå på motiven för den nuvarande organisatio
nens utformning samt de praktiska erfarenheterna av denna organisation.
1941 års för svar sutredning framhöll, att av de ärenden chefen för armén
hade att handlägga utbildningsärendena bildade en grupp och organisations-
och utrustningsärendena en annan grupp samt att denna naturliga uppdelning
borde beaktas vid stabsorganisationens utformning. Att koncentrera hand-
läggningen av samtliga på chefen för armén ankommande ärenden till ett
enda gemensamt stabsorgan läte sig ur praktiska synpunkter icke lämpligen
göra. Detta organ bleve i så fall alltför omfattande. Dess verksamhet skulle
icke kunna kontrolleras och ledas av en chef. Med hänsyn härtill förordades
en uppdelning på två sidoordnade, direkt under chefen för armén lydande
organ, nämligen arméstaben och arméinspektionen. Försvarsutredningen
framhöll vidare, att det visat sig olämpligt, att chefen för armén vid hand
läggningen av utbildningsärendena biträddes av ett flertal sidoordnade stabs
organ, nämligen arméstaben och inspektionsmyndigheterna. Alla utbildnings
frågor borde därför handläggas inom ett organ, lydande direkt under chefen
för armén, en arméinspektion. I fråga om personalärenden kunde skäl före-
ligga för att handläggningen skulle ske vid en särskild, direkt under chefen
för armén stående avdelning. Av olika skäl hade försvarsutredningen funnit,
att personalavdelningen alltjämt borde ingå i arméstaben. Arméinspektionen
borde indelas i truppslagsavdelningar. Dessa föreslogos bli infanteri- och
kavalleriavdelning samt pansar-, artilleri-, luftvärns-, ingenjör-, signal-, träng-,
tyg-, intendentur-, sjukvårds- och veterinäravdelningar. Vidare föreslogs en
avdelning för det frivilliga försvaret under en särskild inspektör för det fri
villiga försvaret. Då antalet direkt underlydande inom arméinspektionen här
igenom bleve betydande, föreslog försvarsutredningen två souschefsbefatt-
ningar inom arméinspektionen. Den ene souschefen borde samordna verksam
heten vid arméinspektionens centralavdelning och avdelningarna för de stri
dande truppslagen. Han skulle leda den högre befälsutbildningen och vara
inspektör för vissa utbildningsanstalter. Den andre souschefen borde fungera
som inspektör för underh&llstrupperna.
221
1942 urs försvarsbeslut, varigenom nu gällande organisation fastställdes,
överensstämde i stort med försvarsutredningens förslag. De väsentligaste av
vikelserna voro att de två souschefsbefattningarna samt befattningen såsom
inspektör för det frivilliga försvaret icke tillskapades. I stället för den ena
souschefsbefattningen organiserades eu underhållssektion omfattande tiäng-,
tyg-, intendentur-, sjukvårds- och veterinäravdelningarna och underställd in
spektören för underhållstrupperna. I denna sektion har sedermera tillkommit
en arméingenjöravdelning.
Den av överbefälhavaren tillsatta s. k. högkvarter skommittén, med framlidne
generalmajoren friherre A. Rappe såsom ordförande, har anfört, att den nuva
rande organisationen visat sig i stort sett tillfredsställande men att vissa
olägenheter emellertid gjort sig märkbara under den tid densamma tillämpats.
Bland annat funnes utom chefen för armén personligen icke någon samman
hållande kraft, som hade överblick över hela arméledningens verksamhet och
som främst hade till uppgift att samordna verksamheten vid arméstaben och
arméinspektionen. Vidare vore arméinspektionens centralavdelning föi om
fattande och hade ett för mångskiftande arbetsfält för att lämpligen samman
hållas som en avdelning. Avsikten hade från början varit, att arméinspektionen
skulle syssla uteslutande med utbildningsärenden samt arméstaben med orga
nisations-, utrustnings- och personalärenden. Så hade i praktiken icke blivit
fallet. Truppslagsinspektionerna hade i betydande utsträckning kommit att
syssla med organisations- och utrustningsärenden, vilket vore lämpligt, då just
i samband med inspektioner av utbildningen behov av ändringar i fråga om
organisation och utrustning komme till synes. Truppslagsinspektörerna borde
därför instruktionsmässigt tillförsäkras det inflytande i organisations- och ut-
rustningsfrågor, som de i praktiken redan hade. Å andra sidan kunde \erksam-
heten vid arméstaben icke bedrivas fristående från arméinspektionens verk
samhet. Arméstabschefen såsom målsman för organisations- och utrustnings-
ärendena samt såsom chef för generalstabskåren måste utöva visst inflytande
på den taktiska utvecklingen och utbildningen — främst befälsutbildningen
inom armén. Taktik, utbildning, organisation och utrustning hörde så intimt
ihop. att de borde samordnas under enhetlig ledning. Med hänsyn härtill för
ordade högkvarterskommittén en sammanslagning av arméstaben och armé-
inspektionen till ett stabsorgan — arméstaben. Arméstabschefens främsta upp
gift bleve att leda och samordna arbetet inom staben. Detta arbete vore så
omfattande, att arméstabschefen icke kunde hinna syssla med alla ärenden.
En avlastning måste ordnas genom att beslutanderätten i vissa ärenden dele
gerades till andra befattningshavare inom staben. Med hänsyn härtill före
sloges en indelning i två sektioner.
T fråga om truppslagsinspektörerna föreslog högkvarterskommittén, att de,
utom att det ökade inflytandet i organisations- och utrustningsärenden skulle
instruktionsmässigt föreskrivas, skulle få ökat inflytande i fråga om trupp-
slagets tekniska utveckling och deltaga i beredningen av ärenden, som rörde
vederbörligt truppslags utrustning. Deras uppgift borde vidare vara att enligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
222
chefens för armén bestämmande inspektera utbildningen inom eget truppslag,
särskilt i vad avsåge truppslagets tekniska specialtjänst, samt utbildning i
vederbörlig specialtjänst jämväl inom andra truppslag.
^ ad beträffar arméinspektionen har högkvarterskommittén undersökt möj
ligheterna att minska antalet direkt underlydande genom att sammanslå vissa
truppslagsavdelningar (inspektioner) men funnit, att en dylik sammanslag
ning icke kunde förordas, enär den icke skulle komma att reellt leda till åsyftat
resultat.
F ör svar sko m m ittén.
h örsvarskommittén har biträtt de av högkvarterskommittén anförda syn
punkterna och i anslutning därtill föreslagit, att arméstaben och arméinspek
tionen skulle sammanslås till ett stabsorgan, benämnt arméstaben och med en
arméstabschef såsom chef. Arméstaben borde indelas i två sektioner samt ett
antal truppslagsinspektioner med något självständigare ställning än de nuva
rande truppslagsavdelningarna i arméinspektionen. Sektion 1 skulle i stort
sett motsvara den nuvarande arméstaben och sektion II jämte truppslags-
inspektionerna den nuvarande arméinspektionen. Truppslagsinspektionerna ha
föreslagits skola, i huvudsaklig anslutning till den nuvarande arméinspek
tionens indelning i avdelningar (sektion), bestå av infanteri- och kavalleri
inspektion samt pansar-, artilleri-, luftvärns-, ingenjör-, signal- och underhålis-
inspektioner. Förslaget om en underhållsinspektion betingades av att, såsom
kommittén i annat sammanhang föreslagit, träng-, tyg- och intendenturtrup-
perna skulle bilda ett gemensamt truppslag — underhållstrupperna. Chef för
inspektionen borde vara inspektören för underhållstrupperna, som även borde
vara chef för underhållstruppernas personalkårer. I samband därmed skulle
behovet av de särskilda träng-, tyg- och intendenturavdelningar, som nu in-
ginge i underhållssektionen, bortfalla. Som särskilda avdelningar i inspek
tionen borde bibehållas de nuvarande sjukvårds-, veterinär- och arméingenjör-
avdelningarna.
Sitt förslag till organisation av arméstaben har försvarskommittén närmare
åskådliggjort i ett diagram å s. 153 i betänkandet samt i en sammanställning
av personalbehovet å s. 154—160. Enligt förslaget skulle sektion I indelas i
organisations-, utrustnings- och personalavdelningar och sektion II omfatta
taktik- och utbildningsavdelningar samt bibliotek. Utom sektioner och trupp-
slagsinspektioner skulle finnas de för staben gemensamma organen förvalt-
ningsdetalj, administrativ detalj och expedition.
Det av kommittén beräknade personalbehovet för arméstaben framgår av
nyss nämnda redogörelse samt tablåer ås. 161 och 164 i betänkandet. De mera
väsentliga personella förändringar, som förslaget innebär, äro följande.
Arméinspektören i lönegrad Mo 17, arméstabschefen i lönegrad Mo 14 och
souschefen vid arméstaben i lönegrad Ma 12 utgå ur organisationen. I stället
tillkomma en armestabschef i lönegrad Mo 17 eller Mo 14, en chef för sek
tion I i lönegrad Mo 12 eller Ma 12 samt en chef för sektion IT i lönegrad
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
223
Mo 14. Den sistnämnde avses tillika vara inspektör för vissa utbildnings-
anstalter samt för frivilligt försvar. 1 regementsofficer — regementsofficer till
förfogande — samt 2 kaptener, samtliga vid generalstabskåren, utgå ur organi
sationen.
Av personal på arméstabens stat — motsvarande den på arméstabens och
arméinspektionens stater nu uppförda personalen — har antalet regements-
officerare minskats med 4, huvudsakligen genom en ändrad redovisning, i det
att för infanteriets kadettskola samt artilleriskjutskolan avsedda officerare
avsetts skola överföras till staten för vederbörlig skola. Antalet majorer eller
kaptener har ökats med 2, nämligen cheferna för taktikavdelningens film- och
xrivilligdetaljer. Antalet kaptensbeställningar har minskats delvis genom ut
byte mot beställningar endera för major eller kapten eller för kapten eller
löjtnant. Jämväl i fråga om personal ur andra personalkårer, pensionerad per
sonal i arvodesbefattning samt civil personal innebär förslaget vissa smärre
förändringar i förhållande till nuvarande personalorganisation.
Försvarskommittén har framhållit, att en omfattande försöksverksamhet för
att åstadkomma förenklad och mera rationell utbildning för närvarande på
ginge under arméinspektionens ledning samt att den förkortade utbildningen
och denna försöksverksamhet under de närmaste åren syntes komma att med
föra ett omfattande arbete för utarbetande av utbildningsföreskrifter och
reglementen. Då detta arbete måste samordnas de olika truppslagen emellan
och bedrivas så skyndsamt som möjligt, syntes det icke lämpligt att rubba
den nuvarande organisationen, förrän detta arbete slutförts. Kommittén har
därför ansett, att arméledningens omorganisation borde anstå ett eller ett
par år och äga rum tidigast under budgetåret 1949/50. Indragning av beställ
ning avsedd för arméinspektören kunde beräknas ske först nämnda budgetår.
Detta hindrade icke, att beställningen såsom chef för arméstaben redan dess
förinnan uppfördes i alternativt lönegraderna Mo IT eller Mo 14 i enlighet
med förslaget. Vissa organisationsändringar såsom t. ex. uppdelning av armé
inspektionens centralavdelning på en taktik- och en utbildningsavdelning samt
indragning av regementsofficeren till förfogande syntes kunna vidtagas redan
budgetåret 1948/49.
liemiss yttranden.
Av de myndigheter, som yttrat sig över betänkandet i denna del, har
chefen för armén avstyrkt sammanslagningen av arméstaben med arméinspek
tionen och därmed sammanhängande personella förändringar. Däremot har
chefen för armén tillstyrkt bland annat centralavdelningens uppdelning.
Militärbefälhavare\n för III. militärområdet har icke haft något att erinra
mot föreslagen organisation. Militärbefälhavaren för IV . militärområdet har
tillstyrkt förslaget.
Statens organisationsnämnd har ansett, att frågan om arméledningens
organisation bör lösas samtidigt med att utredning sker rörande försvars
ledningens organisation i dess helhet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
224
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Departementschefen.
Det förslag till omorganisation av arméledningen, som försvarskommittén
framlagt, innebär i personellt avseende relativt obetydliga förändringar av
den personalorganisation, som nu finnes. Förslaget innebär dock den väsent
liga principiella förändringen, att arméstaben och arméinspektionen samman
slås till ett stabsorgan samt vidare en viss förändring av truppslagsinspek-
törernas ställning.
Jag finner de i det föregående återgivna motiven för föreslagna organisa
toriska förändringar inom arméledningen övertygande i vad gäller samman
slagning av arméstaben och arméinspektionen till ett stabsorgan, arméstaben.
och dennas indelning på två sektioner samt beträffande centralavdelningens
uppdelning på en taktikavdelning och en utbildningsavdelning. Jag kan vidare
biträda förslaget, att chefen för sektion II tillika bör vara inspektör för vissa
utbildningsanstalter och därmed närmast ansvarig för den högre befälsutbild-
ningen inom armén. Genom att frågor rörande det frivilliga försvaret avses
skola handläggas inom sektionen kommer han enligt förslaget samtidigt att
vara ledare för det frivilliga försvaret och har av försvarskommittén föresla
gits vara inspektör för frivilligt försvar. Det vill synas, som om uppgiften
att vara sektionschef och tillika inspektör för såväl vissa utbildningsanstalter
som för frivilligt försvar kan bli alltför omfattande. Jag anser, att slutligt
ställningstagande till frågan om det frivilliga försvarets ledning nu bör anstå
men räknar tills vidare försöksvis med den föreslagna kombinationen av
tjänster.
Jag föreslår sålunda, att arméledningen omorganiseras i huvudsak enligt
försvarskommitténs förslag, men anser, att de ytterligare rationaliseringar och
förenklingar, som befinnas lämpliga, sedermera böra genomföras.
Tidpunkten för omorganisationens genomförande torde böra bestämmas
av Kungl. Maj:t efter förslag från chefen för armén. Den principiella omlägg
ningen av arméledningens verksamhet innebär, som i det föregående angivits,
endast obetydliga personella förändringar, nämligen att beställningarna för
arméinspektör i lönegrad Mo 17, arméstabschef i lönegrad Mo 14 samt sous
chefen vid arméstaben i lönegrad Ma 12 utbytas mot beställningar för armé
stabschef i lönegrad Mo 17 eller Mo 14, chef för sektion I i lönegrad Mo 12
eller Ma 12 samt chef för sektion II i lönegrad Mo 14.
För att möjliggöra en övergång till den avsedda organisationen under det
närmaste budgetåret bör i personalförteckningen upptagas en beställning i
lönegrad Mo 17 eller Mo 14 avsedd för arméstabschef och en beställning i
lönegrad Mo 14 avsedd för chef för sektion II, vilka beställningar dock må
besättas endast vid under budgetåret inträffande avgång från beställningarna
för arméinspektör och arméstabschef i den nuvarande organisationen. Därest
omorganisation anses böra påbörjas, innan dylik avgång inträffar, bör Kungl.
Maj:t äga möjlighet att med utnyttjande av nu befintliga beställningar för
arméinspektör och arméstabschef uppdraga åt vederbörande befattningshavare
att fullgöra arbetsuppgifter inom den ändrade organisationen.
225
Vidkommande den föreslagna beställningen för chef för sektion I samt de
personella förändringar i övrigt som föreslagits synas dessa icke erforderliga
under budgetåret 1948/49 utan förslag därom torde få upptagas till prövning
i samband med behandlingen av de ordinarie anslagsäskandena.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
B. Militärområden och högre truppförband.
1.
Territoriell indelning m. m.
Såsom framgår av vad jag anfört i det föregående vid behandlingen av
frågan om den militärterritoriella indelningen, anser jag, att något förslag om
ändringar däri icke nu bör framläggas såvitt angår den lantmilitära territoriella
indelningen. Detta innebär, att militärområdena tills vidare förbli oförändrade,
att Örebro försvarsområde i fred bibehålies som ett självständigt försvars
område samt att de marina försvarsområdena Göteborgs skärgårds och Hemsö
försvarsområden icke såsom föreslagits sammanslås med Göteborgs respektive
Härnösands försvarsområden.
2. MiHtärbefäisstaber.
F ör sv ar skommittén.
Vad försvarskommittén föreslagit beträffande organisationen av I.—VI.
militärbefälsstaberna innebär i personalhänseende, att befattningarna såsom
ställföreträdande militärbefälhavare för II. militärområdet och såsom kom
mendant i Bodens fästning (tillika ställföreträdande militärbefälhavare för
VI. militärområdet) indragas, att antalet kaptener ur generalstabskåren utökas
till två vid varje militärbefälsstab utom i II. militärområdet, att vid var och
en av staberna tillkomma en ingenjörofficer, kapten, en personalofficer, pen
sionerad officer med arvode i löneklass 1: 29, samt en överfurir såsom bil
förare, att var och en av staberna minskas med en adjutant, kapten eller löjt
nant, och en expeditionsunderofficer samt att antalet expeditionsintendenter
minskas till en vid varje militärbefälsstab.
Redan beslutad indragning vid inträffande avgång av befattningarna såsom
inspektör för lokalförsvaret bör enligt kommitténs mening fullföljas.
Beträffande VII. militärbefälsstaben innebär förslaget, att minskning sker
med en kapten ur generalstabskåren, en fältläkare, en motoringenjör, en expe
ditionsunderofficer samt en skogvaktare av 2. klass och att en personalofficer,
tillika expeditionsofficer, pensionerad officer med arvode i löneklass 1: 29, till
kommer.
Av de av försvarskommittén föreslagna personella förändringarna i militär-
befälsstabernas organisation sammanhänga de som avse ställföreträdande mili
tärbefälhavare och fältläkaren vid VII. militärbefälsstaben direkt med den före
slagna ändrade militärterritoriella indelningen på fastlandet och den reduce
rade krigs- och fredsorganisationen på Gotland, under det att övriga före
slagna personalförändringar icke äro beroende av dessa organisationsförslag.
15 —401
48
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.
226
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Remissyttranden.
Av remissyttranden, som behandla sådana militärbefälsstaberna berörande
frågor, som icke direkt sammanhänga med förslagen om ändrad militärterri-
toriell indelning och reducerad krigs- och fredsorganisation på Gotland, må
här återgivas följande.
Chefen för armén har framhållit behovet av två generalstabskaptener vid
var och en av militärbefälsstaberna på fastlandet samt har ansett, att en gene
ralstabskapten alltjämt erfordras vid VII. militärbefälsstaben.
MiLitärbefälhavaren för 111. militärområdet samt länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län ha förordat, att III. militärbefälsstaben förflyttas till Göteborg.
Statens organisationsnämnd har, med hänvisning till pågående organisa-
tionsundersökningar vid de högre territoriella staberna, avstyrkt att förslag
till ändringar nu avgåves i fråga om militärbefälsstaberna,
Försvarets civilförvaltning, som förutsatt, att personalbehovet vid militär-
befälsstabema i sinom tid skulle prövas i samband med organisationsunder-
sökningar, bär gjort vissa erinringar mot personalförslagen.
Departementschefen.
Med hänsyn till den ståndpunkt jag i det föregående intagit beträffande
förslaget om ändring av den militärterritoriella indelningen samt beträffande
krigs- och fredsorganisationen inom VII. militärområdet saknar jag anledning
att nu ingå på därmed sammanhängande personella förändringar inom militär-
b e f äls stab erna.
Det av militärbefälhavaren för III. militärområdet och länsstyrelsen i Göte
borgs och Bohus län väckta förslaget att förflytta III. militärbefälsstaben till
Göteborg måste göras till föremål för närmare utredningar och överväganden,
innan ståndpunkt kan tagas till denna fråga.
Antalet vid militärbefälsstaberna placerade generalstabskaptener har under
de senaste åren på förslag av chefen för armén reducerats för att åstadkomma
personal- och kostnadsbesparingar. Försvarskommittén och vissa militära
remissmyndigheter ha anfört, att erfarenheterna från den tid, under vilken
systemet med en generalstabskapten per militärbefälsstab tillämpats, givit
vid handen, att tillgången på personal med högre stabsutbildning blivit för
hårt beskuren. Då spörsmålet om de centrala stabernas organisation ännu icke
är slutgiltigt löst, torde emellertid behovet av generalstabskaptener vid dessa
staber icke nu böra definitivt fastställas. Jag är därför icke beredd att föreslå
den utökning av antalet generalstabskaptener, som skulle erfordras för att
vid för närvarande tillämpad fördelning av dem fylla ett ökat behov vid militär
befälsstaberna, Jag har emellertid intet att erinra mot att de framkomna önske
målen tillgodoses i den mån detta kan ske inom ramen för den nuvarande
personalkadem.
Jag är icke heller beredd att nu föreslå den utökning av ingenjörtruppemas
officersstater, som tillkomsten av särskilda ingenjörofficerare vid militärbe-
fälsstaberna skulle medföra, utan anser, att detta behov alltjämt tills vidare
får tillgodoses kommenderingsvägen.
De personella förändringar i övrigt vid militärbefälsstaberna, som försvare-
kommitténs förslag innebär, äro icke av den omfattningen, att några nämn
värda ekonomiska besparingar därmed stå att vinna och synas ej heller vara
av den betydelse, att förelag därom omedelbart behöver framläggas. Yad
statens organisationsnämnd uttalat angående pågående organisationsunder-
sökningar styrker mig i denna min uppfattning. Frågan om ett genomförande
av sådana förändringar torde därför lämpligen böra upptagas till prövning i
vanlig ordning i samband med de årliga anslagsäskandena.
3. Försvarsområdesstaber.
De förslag försvarskommittén framlagt rörande försvarsområdesstabernas
personalorganisation sammanhänga till en del med kommitténs förslag till änd
ringar i den militärterritoriella indelningen samt beträffande de marina för
svarsområdenas ställning. Dessa förändringar äro indragning av Örebro för-
svarsområdesstab, indragning av infanteribefälhavarstaberna i Karlskrona
och Vaxholms försvarsområden och dessas ersättande med viss armépersonal
ingående i vederbörlig kustartilleriförsvarsstab (tillika försvarsområdesstab),
försvarsområdesbefälhavarens och försvarsområdesstabens i Bodens försvars
område övertagande av de uppgifter, som nu åvila kommendanten och kom
mendantsstaben i Bodens fästning, samt inrättande av en beställning för
överste på aktiv stat såsom försvarsområdesbefälhavare för Bodens försvars
område. Då, som i det föregående anförts, anledning icke nu finnes att fram
lägga förslag om de territoriella ändringar, vilka motiverat här angivna per
sonella förändringar, synes skäl icke föreligga att närmare ingå på dessa för
slag och vad remissmyndigheterna därom anfört. I det följande upptagas där
för till behandling endast de av försvarskommitténs förslag, som icke äga
samband med ändringarna i den territoriella organisationen.
Försvarskommittén.
Kommittén har föreslagit, att försvarsområdesbefälhavaren i Göteborgs—
Halmstads försvarsområden skulle med hänsyn till områdets betydelse vara
överste på aktiv stat i lönegrad Mo 12. Med hänsyn till svårigheterna att
rekrytera befattningen som försvarsområdesbefälhavare i Kalix försvarsom
råde med pensionsavgången befattningshavare har föreslagits, att för denna
befattning skulle avses en överstelöjtnant på aktiv stat.
Ett av chefen för armén väckt och av överbefälhavaren tillstyrkt förslag,
att löneställningen för försvarsområdesbefälhavarna inom vissa andra för
svarsområden borde ändras, så att till sådana befattningar kunde utses även
officerare i regementschefs löneställning, har försvarskommittén •—- även om
vissa skäl ansåges tala för önskvärdheten att på denna väg bereda möjlighet
till omplacering av äldre regementschefer till försvarsområdesbefälhavare —
funnit böra ställas på framtiden.
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
227
228
Yad personalbehovet i övrigt för försvarsområdesstaberna beträffar torde
få hänvisas till betänkandet s. 183—190.
I fråga om vad försvarskommittén anfört beträffande personalbehovsberäk-
ningarna torde följande särskilt böra omnämnas.
För ledning av mobiliseringsförberedelsearbetet inom försvarsområdena
måste personalen enligt kommitténs mening förstärkas, varför en aktiv officer,
kapten eller löjtnant, i regel ur infanteriet, borde tillkomma vid varje för-
svarsområdesstab.
I fråga om antalet kemvärnsofficerare och hemvärnsunderofficerare har
försvarskommittén i princip godtagit hemvärnskommitténs beräkningsgrun
der men har dock beträffande vissa försvarsområden, med hänsyn till antalet
hemvärnsområden och förband, ansett det av hemvärnskommittén beräknade an
talet hemvärnsofficerare och -underofficerare kunna något reduceras.
För lottaärenden hade hittills räknats med arvode för en fomoblotta vid
varje försvarsområdesstab. I praktiken hade emellertid försvarsområdesbe-
fälhavarna biträtts av en representant för varje i försvarsområdet ingående
lottaförbund. Med hänsyn till den kontakt med lottakårerna och den personal
kännedom, som krävdes för lottaarbetet vid försvarsområdesstaberna, syntes det
i princip riktigare att beräkna en representant — »fomoblotta» •— för varje
lottaförbund och att i de fall, då enligt denna princip mera än en fomoblotta
komme att samarbeta med viss försvarsområdesstab, reglera arvodets storlek
med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning.
I fråga om försvarsområdesstabernas personalbehov för förvaltningstjäns
ten har kommittén redogjort för av försvarets centrala organisationskommitté
verkställda undersökningar och framlagda förslag (jfr proposition 1947: 130,
s. 33 o. ff.). Försvarskommittén har konstaterat, att organisationsnämndens
förslag vore genomfört i vad avsåge förrådsvaktmästare, förrådsmän, tyghant
verkare samt kontors- och skrivbiträdespersonal. Däremot funnes i avvaktan
på ytterligare utredning alltjämt särskilda tygofficerare och intendenter, pen
sionerade officerare i arvodesbefattning. Förrådsunderofficerarna liksom
ammunitionsförvaltarna funnes kvar. Detsamma vore förhållandet med expe
dition sund erofficerarna. Därjämte beräknades alltjämt särskild uppbördsman
för byggnader och befästningar. Personalberäkningarna för försvarsområdes
staberna vore sålunda beroende av resultatet av pågående utredningar samt
av det förhållandet, att försvarsområdenas förrådsfrågor ännu icke vore slut
giltigt lösta. Med hänsyn härtill hade försvarskommittén ansett sig kunna
följa de beräkningsgrunder, som kommit till uttryck i gällande personalför
teckning.
Remissyttranden.
Chefen för armén har ansett, att en utökning borde ske av antalet instruk
törer för frivillig befälsutbildning. I fråga om antalet hemvärnsofficerare och
hemvärnsunderofficerare har arméchefen tillstyrkt en utökning enligt hem-
värnschefens i det följande återgivna förslag. På grund av hittillsvarande
Kungl. May.ts proposition nr 206.
229
erfarenheter har arméchefen funnit, att försvarskommitténs förslag i
fråga om personalen för förråds- och förvaltningstjänsten icke vore tillfreds
ställande.
Militärbefälhavaren för 1. militärområdet har påtalat föreslagen minskning
i fråga om antalet instruktörer för frivillig befälsutbildning och har vidare
föreslagit, att försvarsområdesbefälhavaren för Malmö försvarsområde —
såsom ansvarig för organisation, utrustning och gruppering av lokalförsvars-
förband med en sammanlagd personalstyrka motsvarande en fördelning —
skulle vara överste på aktiv stat.
Militärbefälhavaren för 11. militärområdet har understrukit betydelsen av
att särskild mobiliseringsofficer tillkommer. Befälhavaren för Härnösands—
Sundsvalls försvarsområden borde vara överste på aktiv stat.
Militärbefälhavaren för III. militärområdet har föreslagit, att Boråsdelen
av Göteborgs försvarsområde skall sammanföras med Halmstads försvars
område, medan Göteborgs försvarsområde avsevärt reduceras.
Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har med tillfredsställelse kon
staterat, att försvarets centrala organisationskommittés beräkningsgrunder
ersatts med sådana, som äro rimliga och grundade på praktisk erfarenhet.
Vissa jämkningar vore dock nödvändiga. Sålunda borde vid Stockholms för
svarsområde tillkomma en ingenjörofficer.
Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har ifrågasatt en höjning av
löneställningen för försvarsområdesbefälhavaren för Kiruna—Jokkmokks för
svarsområden på grund av bland annat dennes dubbla uppgift såsom försvars-
områdesbefälhavare och chef för arméns jägarskola. Behovet av särskild
mobiliseringsofficer vitsordades. Med hänsyn till min- och sprängtjänstens
betydelse i krigsförberedelsearbetet borde inom Kalix och Kiruna—Jokkmokks
försvarsområden mobiliseringsofficeren utgå ur ingenjörtrupperna. En dubble
ring av antalet hemvärnsofficerare och hemvärnsunderofficerare erfordrades
inom Umeå—Storumans och Kiruna—Jokkmokks försvarsområden. Särskild
ammunitionsförvaltare erfordrades vid Kiruna—Jokkmokks försvarsområden
liksom alltjämt vid övriga försvarsområden. Vissa ökningar erfordrades i
fråga om förråds- och expeditionspersonal. Två fomoblottor borde alltjämt
finnas inom Kiruna—Jokkmokks försvarsområden.
Hemvärnschefen har ansett, att försvarskommittén beträffande de nord
ligaste, geografiskt sett största försvarsområdena utgått från felaktig beräk
ningsgrund i fråga om behovet av hemvärnsofficerare och hemvärnsunder
officerare samt har vidhållit hemvärnskommitténs förslag om 2 hemvärns
officerare och 2 -underofficerare i Falu—Mora, Umeå—Storumans och
Kiruna—Jokkmokks försvarsområden. Samma krav förelåge beträffande Norr
köpings—Linköpings försvarsområden på grund av det stora antalet hem-
värnsom råden och hem värnsmän.
Benämningen biträdande hemvärnsofficer borde utgå och ersättas med be
nämningen hemvärnsofficer. Försvarskommitténs förslag att inordna jämväl
hemvärnsverksamheten vid försvarsområdesstaberna i en särskild »avdelning
för frivilligt försvar» avstyrktes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
230
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Hemvärnsrådet har framfört samma förslag som hemvärnschefen och
därutöver yrkat, att ytterligare en hemvärnsunderofficer skulle tillkomma vid
Kalmar—Växjö och Göteborgs—Halmstads försvarsområden. Hemvärnsrådet
har därjämte föreslagit, att heinvärnsofficerarna successivt skulle ersättas
med kaptener på aktiv stat, kommenderade under förslagsvis 3 år.
Försvarets civilförvaltning har framhållit, att personalberäkningarna för
försvarsområdesstaberna vore beroende av resultatet av pågående utredningar,
ämbetsverket har erinrat, att det i skrivelse den 10 oktober 1947 föreslagit
inrättande vid kommendantsstaben i Boden av fyra befattningar såsom drift
ingenjörer, därav två i lönegrad Ce 27 och två i lönegrad Ce 24.
Försvarets sjukvårdsförvaltning har med hänsyn till krigssjukhusorga-
nisationen förordat viss utjämning av antalet förrådsmän de olika försvars
områdena emellan.
Arméns fortifikationsförvaltning har anmält, att chefen för armén uppdra
git åt en särskild delegation att utreda personalbehovet för uppbörd av bygg
nader och rustningsmateriel vid försvarsområden. Innan resultatet av denna
utredning förelåge, vore det icke möjligt att angiva personalbehovet för nämnda
ändamål.
Statens organisationsnämnd har med hänsyn till kustartilleriförsvarets
betydelse inom Göteborgs—Halmstads försvarsområden föreslagit, att befälet
över försvarsområdet skulle föras av en officer ur kustartilleriet — i detta fall
chefen för Göteborgs kustartilleriförsvar. — Nämnden vore icke övertygad
om behovet av särskild mobiliseringsofficer vid försvarsområdesstaberna och
erinrade, att delar av krigsförberedelsearbetet överförts till andra myndig
heter. — Nämnden har ingående behandlat frågan om förvaltningstjänstens
ledning vid försvarsområdesstab och har vidhållit tidigare framlagt förslag
om att ersätta tygofficer och intendent med en förvaltningsofficer samt har
vidare ansett, att kurser för förvaltningsofficerare borde anordnas så snart
ske kunde. Ammunitionsförvaltarna borde indragas och arbetsuppgifterna
övertagas av förvaltarna för tygmateriel. Förrådsunderofficerarna borde jäm
väl kunna övertaga de uppgifter, som åvilade uppbördsmännen för byggnader.
Svenska under officersförbundet har yrkat på att förrådsunderofficeren i
intendenturtjänst, f. n. pensionerad underofficer i arvodesbefattning i 21. löne-
klassen, borde upptagas såsom förvaltare på aktiv stat vid intendenturkåren
i lönegrad Ma 6, vilket motiverades av uppbördens storlek samt behovet att
för ändamålet beordra särskilt skolad personal.
Centralförbundet för befälsutbildning har påpekat, att erforderlig tillgång
på heltidstjänstgörande instruktörer vore en väsentlig förutsättning för den
frivilliga befälsutbildningens stadga och utveckling. Det av försvarskom-
mittén beräknade antalet instruktörer vore lägre än det antal, som nu funnes.
En ökning med 7 officerare och 5 underofficerare i förhållande till kommitténs
förslag förordades.
231
Dep ar tements chefen.
Försvarsområdesstabernas behov av personal för förvaltnings-, expedi
tions- och förrådstjänst har, såsom försvarskommittén erinrat, varit föremål
för prövning vid 1947 års riksdag i anledning av förslag i propositionen
1947: 130. De frågor, som därvid lämnades olösta i avvaktan på vidare utred
ning, voro frågorna om antalet befattningshavare för förvaltningstjänstens led
ning samt antalet uppbördsmän. I mitt anförande till statsrådsprotokollet
vid ärendets behandling framhöll jag, att starka skäl talade för organisations-
nämndens förslag att till en befattning sammanslå befattningarna för tyg
officer och intendent. Utredning borde dock företagas rörande dels arten och
omfattningen av den utbildning, som borde krävas av en förvaltningsofficer,
avsedd för både tyg- och intendenturtjänst, dels möjligheterna att rekrytera
dylika befattningar. Likaså ansåg jag, att antalet uppbördsmän skulle kunna
begränsas i anslutning till organisationsnämndens förslag. Även denna fråga
borde närmare prövas vid den fortsatta utredningen. Till vad sålunda anförts
anslöt sig riksdagen (skrivelse 1947:327).
Efter uppdrag har arméchefen verkställt fortsatt utredning av nämnda
frågor. Arméchefen har därvid angivit, att underlag saknades för bedömande
av här ifrågavarande personalfrågor, innan avvecklingsarbetena slutförts,
mobiliseringsplanläggningen vunnit erforderlig stadga och reviderad militär-
territoriell indelning genomförts. Intill dess borde icke heller några minsk
ningar i gällande organisation vidtagas. Sedan normala fredsförhållanden
inträtt och om mobiliseringsofficer tillkomme vid staberna, vore det emeller
tid enligt arméchefens mening icke uteslutet, att nuvarande tygofficer och
intendent kunde ersättas med förvaltningsofficer vid vissa försvarsområdes-
etaber. En sådan anordning borde dock försöksvis prövas och förutsatte
erforderlig utbildning. En sammanslagen befattning borde också förenas med
bättre ekonomiska villkor än som nu tillkomme arvodesofficerarna. Armé
chefen har också närmare angivit behovet av utbildning för en förvaltnings
officer. Möjligheterna att rekrytera de nuvarande arvodesbefattningarna hade
undersökts och befunnits vara sådana att ur rekryteringssynpunkt såväl tyg
officer som intendent kunde bibehållas. Armécliefen har vidhållit, att nuva
rande antal uppbördsmän borde bibehållas. Fortsatt utredning avsåges dock
skola företagas beträffande behovet av särskild uppbördsmän för byggnader
och rustningsmateriel m. m. Därest utredningen skulle visa, att dylikt behov
i några fall icke förelåge, syntes ifrågavarande arbetsuppgifter kunna över
tagas av ammunitionsförrådsförvaltaren.
Organisationsnämnden har ansett de skäl arméchefen anfört för att nuva
rande personalorganisation skall bibehållas eller frågan om en omorganisation
uppskjutas icke bärande och — såsom framgår av det föregående — vidhållit
sitt tidigare avgivna förslag.
För egen del anser jag mig, med hänsyn till vad i förevar ande fråga före
kommit, i likhet med försvarskommittén böra räkna med, att den nuvarande
personalorganisationen vid försvarsområdesstaberna för här ifrågavarande
Kungl. May.ts proposition nr 206.
232
förvaltningsområden bibehålies tills vidare. Det bör dock ankomma på armé
chefen att ägna hithörande spörsmål fortsatt uppmärksamhet och verka för
att de åtgärder för personalbesparingar på detta område vidtagas, som kunna
genomföras.
De förslag i övrigt till personella förändringar inom försvarsområdessta-
berna, som försvarskommittén framlagt, äro i regel icke av den art, att de
kräva omedelbara åtgärder och förslag. Flertalet förändringar synas lämpligen
kunna upptagas till prövning i samband med behandlingen av de årliga an-
slagsäskandena. Yissa av förslagen torde emellertid redan i förevarande sam
manhang böra upptagas till bedömande.
För Göteborgs—Halmstads försvarsområden har försvarskommittén före
slagit en överste på aktiv stat i lönegrad Mo 12 såsom försvarsområdesbefäl-
havare. Detta har motiverats med områdets omfattning och betydelse. Härvid
har kommittén räknat med att även Göteborgs skärgårds försvarsområde
skulle ingå i förstnämnda område. Även om en sådan sammanslagning — med
hänsyn till det läge, i vilket frågan om den militärterritoriella indelningen
över huvud taget för närvarande befinner sig — icke nu kommer till stånd,
är Göteborgs—Halmstads försvarsområden mycket omfattande, vilket i för
ening med Göteborgsområdets betydelse ur försvarssynpunkt ställer stora
krav på försvarsområdesbefälhavarens kvalifikationer. Med hänsyn härtill
förordar jag kommitténs förslag. Vid bifall härtill vinnes möjlighet att i be
fattningen ytterligare några år behålla den nuvarande innehavaren, vilket
synes önskvärt. Därest en framtida omreglering av försvarsområdesindel-
ningen eller andra skäl skulle föranleda en förändring av ifrågavarande befatt
ning, erbjuder sig tillfälle därtill vid nuvarande försvarsområdesbefälhavarens
avgång, som beräknas ske senast år 1952.
Befattningen såsom försvarsområdesbefälhavare för Kalix försvarsområde
är enligt gällande personalförteckning beräknad för en pensionerad officer
med arvode enligt löneklass 1: 34. Då det i praktiken icke visat sig möjligt
att besätta befattningen med lämplig pensionerad officer, måste densamma
för närvarande bestridas av en aktiv officer. Även om goda skäl sålunda tala
för att för nämnda befattning framdeles avses en regementsofficer på aktiv
stat, kan jag dock i nuvarande läge — innan frågan om behovet av såsom stabs-
chefer vid arméns truppförband tjänstgörande regementsofficerare slutligt prö
vats — icke tillstyrka en kaderökning för nyssnämnda ändamål.
I remissyttranden ha förslag framlagts, att såsom försvarsområdesbefäl
havare i vart och ett av Malmö, Härnösands—Sundsvalls och Kiruna—Jokk
mokks försvarsområden skulle upptagas en överste på aktiv stat. Dessa för
slag kan jag icke biträda. Däremot anser jag i likhet med försvarskommittén,
att vissa skäl tala för att regementschefs löneställning skall kunna ifråga-
komma för försvarsområdesbefälhavarna inom vissa viktigare försvarsom
råden, varigenom möjlighet skulle finnas att för befattningar såsom försvars-
områdesbefälhavare avse även äldre regementschefer. Det synes naturligt, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
233
effekten i den militära organisationen vinner på om för trupptjänsten kan
avses relativt unga och. fysiskt spänstiga regementschefer och att det måste
vara till fördel, att äldre regementschefer, vilka förvärvat stor lokal- och per
sonalkännedom inom sitt område, senare kunna utnyttjas för ansvarsfulla men
fysiskt mindre krävande befattningar såsom försvarsområdesbefälhavare. Så
länge inspektörer för lokalförsvaret funnits inom de sex militärområdena på
fastlandet har denna möjlighet till en ur effektivitetssynpunkt lämplig om
placering av äldre regementschefer varit tillgodosedd. Såsom tidigare anförts
äro befattningarna såsom inspektörer för lokalförsvaret under avveckling,
varför denna möjlighet icke längre kommer att föreligga. I arméchefens av
överbefälhavaren tillstyrkta förslag har regementschefs löneställning för
ordats i fråga om tio försvarsområden. För egen del anser jag behov föreligga
av en sådan anordning inom Malmö, Kristianstads, Kalmar—Växjö, Norrkö
pings—Linköpings, Uppsala—Västerås och Härnösands—Sundsvalls försvars
områden. Jag föreslår sålunda, att för angivna sex fredsförsvarsområden
skola upptagas befattningar för pensionerade officerare med arvode enligt
löneklass 2: 12 för försvarsområdesbefälhavare. Ändringen bör genomföras
successivt vid inträffande avgångar och icke genom att nuvarande försvars
områdesbefälhavare uppflyttas. Det bör emellertid stå Kungl. Maj:t fritt att,
då så av särskilda skäl finnes påkallat, med beaktande av vederbörandes sär
skilda kvalifikationer för bestridande av befattning inom visst försvarsområde
utbytesvis disponera sådant högre arvode för detta område i stället för något
av de angivna.
Försvarskommittén har föreslagit, att vid varje försvarsområdesstab skall
tillkomma en aktiv officer, kapten eller löjtnant, såsom mobiliseringsofficer.
Ett flertal remissmyndigheter ha vidare påyrkat en utökning av antalet aktiva
officerare och underofficerare, avsedda såsom instruktörer för frivillig befäls-
utbildning. Jag är icke beredd att föreslå den utökning av de aktiva kadrerna,
som skulle erfordras för att tillgodose dessa behov, utan anser, att de få fyllas
kommenderingsvägen inom ramen för nuvarande personalstater.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Försvarsområde (motsv.)
Nuläge
Försvars
kommittén
Hcmvärnsmynd.
Hv.-off.
Hv.-uoff.
Hv.-off.
Hv.-uoff.
Hy.-ofl.
Hv.-uoff.
Vit. militärbefälsstaben.........................
i
_
i
_
1
i
Kristianstads fo ......................................
2
2
i
i
1
i
Karlskrona fo ...........................................
i
—
i
i
1
1
Kalmar-Växjö fo:n..................................
3
2
3
2
3
3
Härnösands Sundsvalls fo:n................
1
1
2
2
2
2
Göteborgs-Halmstads fo:n ................
3
2
3
2
3
3
Norrköpings-Linköpings fo:n ...........
1
1
1
1
2
2
Falu-Mora fo:n...........................................
1
l
1
1
2
2
Uppsala-Västerås fo:n .........................
1
1
2
2
2
Umeå-Storuin an
8
fo:n.............................
1
1
1
1
2
2
Kiruna-Jokkmokks fo:n.........................
1
1
1
1
2
2
Summa
lfi
12
17
14
21
21
234
En sammanfattande jämförelse mellan nuläget, försvarskommitténs förslag
och hemvärnsmyndigheternas önskemål beträffande hemvärnsbefälet i de nu
aktuella hemvärnsområdena har gjorts i föregående tablå, i vilken, för vin
nande av samlad överblick över önskemålen, jämväl upptagits VII. militär-
befälsstaben.
I förhållande till nuläget innebär sålunda försvarskommitténs förslag
ökning med en hemvärnsofficer och två hemvärnsunderofficerare, medan hem
värnsmyndigheternas önskemål motsvarar en ökning med fem hemvärns -
officerare och nio hemvärnsunderofficerare.
För egen del vill jag i fråga om hemvärnsbefälet vid försvarsområdena
anföra följande.
Fastheten i hem värnsorganisationen, effektiviteten i hemvärnsförbandens
utbildning samt kontrollen av hemvärnets materielutrustning äro i vä
sentlig grad beroende av hemvärnets ledningsorganisation inom försvars
områdena. Det är därför av vikt, att denna ledningsorganisations perso
nalbehov blir i erforderlig grad tillgodosett och att kontinuiteten i den regio
nala ledningsorganisationen säkerställes. Av sistnämnda anledning anser jag,
att för dessa uppgifter alltjämt bör avses pensionerad personal i arvodesbe-
fattning och kan sålunda icke biträda hemvärnsrådets förslag, att liemvärns-
officerarna successivt skola utbytas mot kaptener på aktiv stat. Följden av en
sådan förändring torde bli icke önskvärda ofta återkommande personalbyten.
I fråga om hemvärnsofficerare biträder jag försvarskommitténs förslag om
en minskning till en hemvärnsofficer vid Kristianstads försvarsområde och
en utökning till två hemvärnsofficerare vid Härnösands—Sundsvalls och Upp-
siala—Västerås försvarsområden. Därutöver ha hemvämsmyndigheterna för
ordat en utökning av antalet hemvärnsofficerare vid fyra försvarsområdes-
staber, samtliga vid staber, som i fred äro gemensamma för två försvarsom
råden. Jämväl antalet hemvärnsunderofficerare vid dessa ha på motsvarande
sätt föreslagits utökat. För egen del finner jag icke självfallet, att samma
princip bör följas i fråga om hemvämsofficerarna och hemvämsunderoffice-
rarna. De förra erfordras framför allt för hemvärnets utbildning och för att
leda övningar samt för den personliga kontakten med hemvärnsområden och
hemvärnsförband. De senare ha främst att svara för hemvärnets niateriel-
utrustning. Även om behov kan föreligga att med hänsyn till hemvärnets
effektiva utbildning dubblera antalet hemvärnsofficerare, är det icke givet, att
materielens företrädare samtidigt måste dubbleras. Så finnas nu inom exem
pelvis Stockholms försvarsområde två hemvärnsofficerare men endast en liem-
värnsunderofficer.
Vidkommande den utökning av antalet hemvärnsofficerare för ytterligare
fyra försvarsområdesstaber, som i det föregående nämnts, ha olika skäl åbe
ropats härför. Inom Norrköpings—Linköpings försvarsområden är motivet föl
en utökning det stora antalet hemvärnsområden och hemvärnsmän. De två
hemvämsofficerarna skulle svara vardera för ett av de försvarsområden, som
organiseras i krig, och vara stationerade i Norrköping respektive Linköping.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
235
I fråga om Falu—Mora, Umeå—Storumans och Kiruna—Jokkmokks försvars
områden är motivet för en utökning framför allt de stora avstånden mellan
hemvärnsområdena samt svårigheterna att leda utbildningen inom så vid
sträckta områden och på så vitt skilda platser som det här är fråga om. Hem-
värnsövningarna måste av naturliga skäl koncentreras till söndagar och helger.
Med endast en hemvärnsofficer inom dessa stona områden blir ledningen av
utbildningsarbetet icke tillräckligt effektiv.
Jag finner de skäl, som anförts för en förstärkning av antalet hemvärns-
officerare vid berörda fyra försvarsområden, övertygande och föreslår sålunda
utökning till två hemvärnsofficerare även vid Norrköpings—Linköpings, Falu
—Mora, Umeå—Storumans och Kiruna—Jokkmokks försvarsområden.
Det synes mig befogat att minska antalet hemvärnsunderofficerare vid
Kristianstads försvarsområde till en och jag biträder förslaget, att hemvärns-
underofficer skall tillkomma vid Karlskrona försvarsområde. Behovet av hem
värnsunderofficerare i övrigt synes i väsentlig grad beroende av hur liem-
vämsofficerarna äro stationerade och hur försvarsområdena ur liemvärnssyn-
punkt äro indelade. Då en hemvärnsofficer är stationerad på annan ort än
försvarsområdesstaben och relativt självständigt svarar för hemvärnet inom
viss del av försvarsområdet, synes det motiverat, att han såsom biträde kan
förfoga över en hemvämsunderofficer. Av denna anledning finner jag befogat
med tre hemvärnsunderofficerare inom Kalmar—Yäxjö och Göteborgs—Halm
stads försvarsområden samt med två hemvärnsunderofficerare inom Härnö
sands—Sundsvalls, Norrköpings—Linköpings samt Uppsala—Västerås för
svarsområden. I övrigt föreslagen utökning av antalet hemvärnsunderofficerare
kan jag icke för närvarande förorda.
Jag föreslår sålunda i fråga om hemvärnsofficerare minskning med en och
ökning med sex samt beträffande hemvärnsunderofficerare minskning med
en och ökning med sex.
Jag kan ansluta mig till ett i vissa remissyttranden framfört förslag, att
benämningen biträdande hemvärnsofficer skall ersättas med benämningen
hemvärnsofficer.
Vad beträffar fomoblottor kan jag biträda den av försvarskommittén för
ordade principen, att i regel en fomoblotta bör beräknas för varje i försvarsom
råde ingående lottaförbund och att arvodets storlek får regleras med hänsyn
till arbetsuppgifternas omfattning. Jag har icke funnit skäl nu föreligga att be
räkna särskilt arvode av statsmedel jämväl för de rödakorsassistenter, vilka
biträda försvarsområdesstaberna.
C. Truppslag och truppförband m. m.
/.
Allmänna grunder.
Försvarskommittén.
Kommittén har framhållit, att nu gällande truppslagsindelning i huvudsak
borde bibehållas. I rationaliseringssyfte har dock föreslagits, att trängtrup-
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
236
perna, tygtrupperna och intendenturtruppema skola sammanföras till ett
truppslag, benämnt underhållstrupperna.
Kommittén har vidare anfört, att vid bestämmande av antalet fredstrupp-
förband inom varje truppslag hänsyn tagits till värnpliktskontingenternas
storlek och påräkneliga förläggningsutrymmen. Med beaktande av nu rå
dande byggnadsläge hade eftersträvats att i största möjliga utsträckning be
gränsa omfattningen av byggnadsarbeten. Av denna anledning ansåges också
frågan om anordnande av särskilda större utbildningscentraler böra ställas
på framtiden.
De förändringar, som försvarskommittén föreslagit i fråga om antalet freds-
truppförband och motiven för dessa förändringar, voro i korthet följande.
Antalet värnpliktiga, som årligen utbildades, borde av kostnadsskäl icke
vara större än som erfordrades för den reducerade krigsorganisation, som för
svarskommittén räknat med. En minskning av arméns årliga värnpliktskon-
tingent skapade förutsättningar för reduceringar i fredsorganisationen.
Antalet infanteriregementen borde av mobiliseringsskäl m. m. icke minskas.
Fyra regementen kunde dock reduceras med vartdera omkring en bataljon.
Härigenom ledigblivna förläggningsutrymmen kunde delvis utnyttjas för
andra ändamål; delvis medförde reduceringen också, att eljest erforderliga ny-
byggnadsarbeten kunde undvikas. Enligt kommittéförslaget skulle 17, nu
förlagt till Ystad och Revinge, reduceras så att dess samförläggning till Re-
vinge — efter verkställd utredning föreslagen även av statens organisations-
nämnd — möjliggjordes utan alltför omfattande nybyggnadsarbeten, varigenom
Ystadförläggningen kunde utgå ur organisationen. I 8, Uppsala, borde redu
ceras så att plats där bereddes för infanteriets och kavalleriets kadettskolor.
118, Yisby, skulle reduceras på grund av minskad värnpliktskontingent och
121, Sollefteå, skulle minskas så att erforderligt förläggningsutrymme kunde
ställas till U 3:s (nuvarande T 3:s) förfogande.
I fråga om kavalleriet innebar förslaget indragning av K 1, Stockholm,
och K 2, Hälsingborg, vilka skulle ersättas med mobiliseringscentraler. K l:s
kasern föreslogs skola utnyttjas för tygförvaltningsskolan och arméledningens
stamhästgrupp m. m.
Vid pansartrupperna skulle enligt förslaget ingen annan förändring ske än
att P 1 G ersattes med en mobiliseringscentral på Gotland.
Det minskade utbildningsbehovet av värnpliktiga vid artilleriet skulle en
ligt förslaget föranleda indragning av A 2, Göteborg, sammanslagning av A 5
och A 8, Boden, och viss reducering av A 7, Visby. A 2 föresloges ersättas
med en mobiliseringscentral.
Vid luftvärnet beräknades indragning av en luftvämskår kunna ske mot
slutet av tioårsperioden. Som arbetshypotes har kommittén räknat med Lv 7,
Luleå.
Antalet ingenjörförband skulle bibehållas oförändrat. Ingl skulle dock
reduceras så att utrymme där erhölles för arméns signalskola, vilken nu är
provisoriskt förlagd till fälttelegrafkårens f. d. kasern vid Marieberg, Stock
Kungl. May.ts proposition nr 206.
holm. Vidare skulle reduceringen av Ing 1 kompenseras genom utbyggnad av
Ing 2 till regemente.
Vid signaltrupperna skulle utbildningen koncentreras till två förband, b 1,
Stockholm, och S 2, Boden. Signalregementets kompanier i Skövde och
Kristianstad — det senares uppsättande endast påbörjat — skulle indragas.
De indragna kompanierna skulle ersättas med mobiliseringscentraler. Där
jämte borde det militära brevduveväsendet avskaffas.
Träng-, tyg- och intendenturtrupperna skulle som förut anförts samman
föras till ett nytt truppslag — underhållstrupperna — bestående av fyra under-
hållsregementen och en underhållskår. De fyra underhållsregementena skulle
bildas genom att med var och en av de nuvarande trängkårerna sammanföra
ett tygkompani. Till underhållskåren skulle all intendenturutbildning cen
traliseras. Underhållskåren föresloges bildas genom utbyggnad av Int 1,
Solna. I samband härmed skulle Int 2, Karlsborg, och Int 3, Boden, indragas
och ersättas med vartdera en mobiliseringscentral. Jämväl T 2 N skulle in
dragas och ersättas med en mobiliseringscentral.
Av försvarskommittén sålunda föreslagna förändringar ha sammanställts i
efterföljande tablå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
237
Före 1942
Nu
Försvarskommittén
Truppslag
Reg el.
kår
Komp
(motsv)
Reg el.
kår
Komp
(motsv)
Reg el.
kår
Komp
(motsv)
21
19
1
19
_
4
_
4
—
2
—
_
4
i
4
—
8
_
9
—
2
7
—
3
3
3,4
4
7
i
6
—
3
_
3
—
3
—
1
1
1
2
3
2
—
4
_
4
5
1
—
—
_
—
6
3
—
—
_
3
_
3
—
—
_
_
—
5
—
44
8
51
12
48
—
52
é3
18
1
Härav 4 förband med reducerad organisation (I 7, I 8,1 18 ocli I 21). —
2
Därav en (ett) med
reducerad organisation. —
3
Hänfördes till artilleriet. —
4
Beredskapsdivisioner. —
°
Ett sjuk-
vårdskompani i Nora. — c Förlädes under 1947 provisoriskt i anslutning till T
1
, T 2 och T 4.
För att möjliggöra en mera decentraliserad organisation av krigsförbanden
har försvarskommittén förordat ett bibehållande av det nuvarande systemet
med särskilda mobiliseringscentraler, belägna på andra orter än fredstrupp-
förbanden.
Departementschefen.
Storleken av den värnpliktskontingent, som skall utbildas i fred, och den
nas fördelning på försvarsgrenar och truppförband äro av grundläggande be
tydelse för fredsorganisationens utformning — antalet truppförband m. m.
238
— samt på längre sikt jämväl för krigsorganisationens numerär. De
delar av försvarskommitténs betänkande som behandla vämpliktsutbild-
ningens organisation och värnpliktskontingentens omfattning och fördelning
ha ännu icke blivit föremål för slutligt yttrande från de militära myndig
heterna. Redan av denna anledning är det icke möjligt att nu framlägga defini
tivt förslag till de av försvarskommittén förordade fredsorganisatoriska för
ändringar, vilka skulle bli en direkt följd av en minskning av värnpliktskon-
tingenten.
En ytterligare anledning att icke nu vidtaga några mera betydande för-
bandsindragningar är den i det föregående berörda utredningen om mobilise
rings- och utbildningsorganisationens närmare anpassning efter befolknings
tätheten, vars resultat därigenom kunde föregripas i icke önskvärd riktning.
I fråga om kavalleriet och underhållstrupperna kommer jag av skäl, som
äro oberoende av det nyss sagda, att föreslå åtgärder av större räckvidd, var
för dessa truppslag behandlas senare i särskilda avsnitt.
Ehuru förutsättningar för de förändringar, som försvarskommittén före
slagit inom övriga truppslag, med hänsyn till värnpliktsfrågomas läge icke nu
äro för handen, vill jag dock i några hänseenden ytterligare belysa kommit
téns förslag.
Yad infanteriet angår har den föreslagna reduktionen av I 7 till två
bataljoner motiverats främst med strävan att kunna samförlägga regementet
till Revingehed utan alltför omfattande byggnadsarbeten. Det bör härvid be
aktas, att detta infanteriregemente är beläget inom ett av landets folkrikaste
inskrivningsområden. Såväl krigsberedskapssynpunkten som önskemålet, att
de värnpliktiga i största möjliga utsträckning skola kunna fullgöra sin värn
pliktstjänstgöring i hemortens närhet tala därför avgjort mot en reduktion
av I 7. En minskning av regementet komme även att medföra ökade kostnader
för de värnpliktigas in- och utryckning samt för ledighetsresor. Av dessa
skäl finner jag icke lämpligt att reducera detta regemente.
I fråga om regementets förläggningsort ha samtliga de militära myndig
heter och personalorganisationer, som yttrat sig i denna del, uttalat sig mot
Revingeförslaget och åberopat åtskilliga olägenheter, som i olika avseenden
uppkomma vid ett stort truppförbands förläggning på landsbygden. Jag an
ser mig icke ha anledning att här närmare ingå på vad remissmyndigheterna i
detta avseende anfört utan vill endast peka på sådana spörsmål som rekryte-
ringssvårigheter samt bostads-, fritids- och skolproblem. Såsom en brist i för
svarskommitténs förslag har påtalats, att ingen undersökning skett rörande
den lösning av samförläggningsfrågan, som synts ligga närmast till hands,
nämligen samförläggning till Ystad, där regementets huvuddel nu är förlagd.
Försvarskommittén har avvisat denna lösning med att framhålla den nuva
rande bristande tillgången på för infanteriutbildning lämplig övningsterräng
vid Ystad samt de av lokala förhållanden orsakade hindren mot en förbätt
ring av övningsförhållandena genom förvärv av ytterligare mark. Dessa kom
mitténs uttalanden synas emellertid efter vad som nu framkommit ha varit
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
239
alltför negativa. Med anledning av försvarskommitténs förslag har nämligen
Ystads stad i samråd med de militära myndigheterna nu utarbetat förslag till
vissa utvidgningar av regementets övningsmark och i skrivelse den ol januaii
1948 erbjudit sig att ställa erforderlig mark till förfogande, därest regementet
i sin helhet förlädes till Ystad. Med hänsyn till behovet av att utnyttja de
ifrågasatta markområdena för andra ändamål, därest detta erbjudande icke
skulle antagas, har staden hemställt, att frågan skulle föreläggas innevarande
års riksdag för avgörande. Ohefen för armén har personligen och med experter
på olika grenar av utbildningsverksamheten närmare undersökt det föreslagna
utökade markområdets användbarhet ur övningssynpunkt för avsett ändamål
och har funnit det tillfredsställande.
Regementets samförläggning till Ystad förutsätter tillbyggnad av förlägg-
ningsutrymmen för en styrka motsvarande den, som nu förlägges till Revinge-
hed. Chefen för armén har låtit närmare undersöka kostnaderna för det re
ducerade regementets förläggande till Revingehed jämförda med kostnaderna
för tillbyggnad i Ystad för det icke reducerade regementet ävensom vissa
andra på frågan inverkande faktorer och har för sin del föreslagit regementets
samförläggning till Ystad. För den därvid ledigblivna Revingeförläggningens
utnyttjande har arméchefen skisserat vissa tänkbara, icke närmare undersökta
lösningar, exempelvis att provisoriskt dit förlägga infanteriets kadettskola.
Yad förläggningsfrågan beträffar vill jag för egen del framhålla, att jag
anser regementets nuvarande dubbelförläggning till Ystad och Revinge med
föra så stora olägenheter ur utbildnings- och effektivitetssynpunkt och dess
utom draga så betydande extra kostnader för resor, transporter och trakta
menten m. m. att densamma icke bör bibehållas. Nu föreliggande utredningar
och kostnadsberäkningar synas mig avgjort tala för regementets samlande till
Ystad. På grund av att så kort tid stått till förfogande kunna rimligtvis de
nu föreliggande utredningarna och förslagen icke vara genomarbetade. Bland
annat anser jag, att såväl frågan om kostnaderna för erforderlig tillbyggnad
i Ystad som frågan om Revingeförläggningens lämpliga användning böra när
mare undersökas, innan slutligt förslag framlägges i denna fråga. Jag anser
mig sålunda icke kunna tillmötesgå Ystads stads önskan att få frågan av
gjord redan innevarande år. Då jag emellertid finner de skäl, som staden
anfört för en snabb behandling av frågan, beaktansvärda torde det få an
komma på Kungl. Maj :t att, därest den fortsatta utredningen skulle bestyrka
riktigheten av den hittills gjorda undersökningens resultat, vidtaga de för
beredande åtgärder, som kunna erfordras i fråga om markavtal m. in., innan
förslag i ärendet förelägges 1949 års riksdag.
Don föreslagna begränsningen av 18 torde närmast vara föranledd av
önskemålet att snabbt åstadkomma en lösning av infanteriets och kavalle
riets kadettskolors förläggning, då den redan beslutade förläggningen av
dessa skolor till Rådan på Järvafältet i rådande byggnadsläge icke kunnat
förverkligas och då det ur utbildningssynpunkt vore önskvärt, att den nu
varande samförläggningen på Karlberg av krigsskolekursen och infanteriets
Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.
240
kadettskola upphörde. Båda dessa skäl finner jag beaktansvärda. Även I 8
är emellertid liksom I 7 beläget inom ett mycket folkrikt inskrivningsområde.
Oberoende härav ha remissyttrandena givit vid handen, att tillgången på
övningsmark är otillräcklig och att kostnaderna för att iordningställa kadett
skolornas förläggning torde bli avsevärt högre än kommittén räknat med.
Behovet och lämpligheten av att i enlighet med försvarskommitténs förslag
reducera I 21 synas bli beroende på —- förutom ståndpunkttagandet i värn-
pliktsfrågorna — resultaten dels av den i det föregående omnämnda utred
ningen om organisationens anpassning efter befolkningstätheten, dels en utred
ning rörande den centraliserade sjuk vårdsutbildningen och underhållsrege-
mentenas lokalbehov, vilken sistnämnda utredning närmare beröres under av
snittet Underhållstrupperna.
På grund av föreslagen omorganisation av krigsorganisationens pansarbri
gader förordar jag, att 11 och I 7 organiseras såsom pansarinfanteriregementen
och att vissa regementens karaktär av cykelregementen upphör i samband med
att cykeltransportförband tillföras armén.
Bet vid 11 provisoriskt förlagda garnisonskompaniet bör i fortsättningen
inordnas i detta regemente, även om arten av viss utbildning nödvändiggör för
läggning till annan ort under minst tre månader om året.
Pörsvarskommitténs förslag om ändring av namnet på 112, Jönköpings-
Kalmar regemente, till Norra Smålands regemente kan jag biträda.
Vad angår pansartrupperna torde visserligen en överflyttning av ut
bildningsverksamheten från P 1 G till P 1, Enköping, vara ägnad att effektivi
sera fredsutbildningen. De av överbefälhavaren och övriga militära myndig
heter samt länsstyrelsen i Gotlands län anförda krigsberedskapsskälen ha dock
synts mig mera vägande. På grund härav samt med hänsyn till att av försvars-
kommittén förutsatt utrangering av stridsvagnsmateriel enligt vad därom an
förts under avsnittet Arméns krigsorganisation icke nu bör äga rum, kan jag ej
förorda en indragning av P 1 G.
I fråga om de av försvarskommittén föreslagna truppförbandsindrag-
ningarna vid artilleriet må framhållas, att en indragning av A2 skulle med
föra vissa konsekvenser, som försvarskommittén icke närmare berört men som
jag finner betydelsefulla vid bedömandet av denna ifrågasatta truppförbands-
indragning. Utvecklingen inom artilleriet går förklarligt nog mot ökad motori-
sering. Den begränsade tillgången på bilar och svårigheterna att anskaffa
erforderliga specialbilar medföra, att genomförandet av artilleriets motorise-
ring måste ske med viss försiktighet. Motorisering avses successivt skola
genomföras vid de av de tidigare hästanspända A 1 och A 3 uppsatta förban
den. Att samtidigt genomföra ytterligare motorisering vid artilleriet synes
icke praktiskt genomförbart. Vid sådant förhållande måste A 2 eller den
mobilisenngscentral som enligt förslaget skulle ersätta A 2 alltjämt organisera
anspända förband och de värnpliktiga utbildas i anspänd artilleritjänst. De
värnpliktiga, som skola ingå i av A 2 organiserade förband, måste med hänsyn
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
241
till mobiliseringsberedskapen vara från Göteborgstrakten. En indragning av
A 2 skulle medföra, att dessa värnpliktiga måste utbildas vid artilleriförband,
där möjligheter föreligga för utbildning i anspänd tjänst. Därvid kunna endast
A 4, Östersund, och A 5, Boden, ifrågakommä. Dessa förband kunna icke utan
tillbyggnad mottaga större värnpliktsstyrka. Det vore vidare olämpligt och
dyrbart, att värnpliktiga från Göteborgstrakten skulle behöva resa till Öster
sund eller Boden för utbildning. Härtill kommer, att A 2:s kaserner och övnings-
möjligheter äro fullt godtagbara, Sålunda ha tre batterikaserner färdigställts
så sent som 1945. Jag är därför icke beredd att förorda indragning av A 2.
Jag har redan tidigare låtit undersöka möjligheterna för den sammanslag
ning av A 5 och A 8, Boden, vilken försvarskommittén nu förordat. 1 och för
sig synes det naturligt att söka minska antalet artilleriförband i Boden till
ett. Den utredning som skett i detta ärende visar, att — på grund av den om
fattning som den hästanspända artilleritjänsten alltjämt måste ha — A 5:s
etablissement fortfarande måste utnyttjas, vilket även försvarskommittén
räknat med. På grund härav bli besparingarna icke så stora, att ifrågavarande
sammanslagning, vilken komme att medföra en hel del genom utredningen
konstaterade olägenheter ur utbildnings- och förvaltningssynpunkt, nu bör
föreslås. Det synes icke osannolikt, att den avsedda utredningen rörande orga
nisationens anpassning efter befolkningstätheten kommer att peka på lämp
ligheten av en ytterligare minskning av artilleriförband i Boden än den som
åstadkommes genom sammanslagning av A 5 och A 8. Även ur denna syn
punkt finner jag det icke lämpligt att föreslå en åtgärd, som kunde föregripa
resultatet av den avsedda utredningen.
Beträffande ingenj örtrupperna kan jag icke förorda försvarskommitténs
förslag om utbyggnad av Ing 2 till ingenjörregemente samtidigt som Ing 1
reduceras. Eörslagets förverkligande skulle nämligen medföra behov av avse
värda nybyggnader vid Ing 2, vars förläggningsutrymmen redan med nuva
rande värnpliktskontingent icke äro tillräckliga, varjämte kostnaderna för
transporter till övningar i strömmande vatten komme att stiga, Det skäl för
svarskommittén anfört för reduktionen av Ing 1, nämligen att bereda förlägg-
ningsutrymme för arméns signalskola inom Ing 1 :s etablissement, har ej synts
mig bärande, bl. a. enär ytterligare nybyggnader erfordras utöver vad kom
mittén beräknat. Till frågan om arméns signalskolas förläggning återkommer
jag i det följande.
Frågan om sign al truppernas fredsorganisation sammanhänger intimt
med frågan om signalskolans förläggning. Vid behandlingen av underhålls-
trupperna kommer jag att närmare beröra denna fråga, då viss av mig ifrågasatt
omorganisation inom nämnda trupper synes kunna ge möjligheter till en snab
bare lösning av signalskolans förläggningsfråga. Då jag emellertid icke — i av
vaktan j)å resultatet av en närmare utredning — är beredd att taga ståndpunkt
till dessa förläggningsfrågor, vill jag icke nu föreslå någon annan förändring
av signaltruppernas nuvarande fredsorganisation än att det militära brevduve-
väsendet avvecklas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
16—404
48
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 mntl. Nr 206.
242
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
2. Vissa frågor rörande truppförbandens inre organisation.
F ör svar skommittén.
I fråga om truppförbandens stabs- och förvaltningstjänst har kom
mittén förklarat sig icke ha funnit anledning att förutsätta annan organisa
tionsform än den av Kungl. Maj:t för infanteritruppförbanden nyligen fast
ställda, vilken bedömts i huvudsak kunna tillämpas jämväl vid arméns övriga
truppförband. Beträffande den för stabs- och förvaltningstjänsten erforder
liga personalen hade — med nedan berörda undantag i fråga om stabschefs
och kompani-(skvadrons-, batteri-) adjutantsbefattningarna — kommittén i hu
vudsak räknat med det antal och den fördelning, som funnes återgiven i pro
positionen 1947: 130, bilaga 2. Härvidlag syntes det emellertid sannolikt,
att fortsatta organisationsundersökningar av den art, som hittills endast
vissa av infanteriets truppförband undergått, komme att påkalla smärre änd
ringar beroende på truppslagstekniska och lokala förhållanden, vilka kom
mittén icke kunnat överblicka.
Vad angår behovet av en stabschef vid fredstruppförbanden har försvars-
kommittén funnit skälen för dennes bibehållande så vägande, att den —
utan att förbise, att försök vid vissa truppförband påginge rörande en annan
organisation i förevarande hänseende — räknat med dylik befattningshavare
vid flertalet fredstruppförband. Kommittén hade därvid icke blott tagit hänsyn
till frågans organisatoriska sida utan jämväl beaktat nödvändigheten av att
regementsofficersgraden erhölle sådan omfattning, att den krigsorganiserade
arméns funktionsduglighet icke äventyrades genom bristande tillgång på väl
kvalificerade regementsstabschefer och bataljonschefer (motsvarande). Stabs-
chefen vid fredstruppförbandet borde jämväl i regel utöva chefskapet över-
personalavdelningen. Härigenom kunde minskning ske med en kompaniofficer
per förband i stabs- och förvaltningstjänst, närmast regementsadjutanten,
varför antalet befattningshavare numerärt komme att överensstämma med vad
som föregående år fastställts för infanteriets truppförband.
Beträffande kompaniexpeditionernas (motsvarande) organisation hade från
militärt håll hävdats, att såväl en underofficer som en överfurir vore erfor
derliga. Försvarskommittén hade emellertid funnit sig böra biträda den me
ningen, att allenast en befattningshavare i befälsställning borde svara för ar
betet på expeditionen. Underofficerare borde avses för sådana kompanien
heter, som med hänsyn till sin särart fordrade mera kvalificerad personal
eller vid vilka psykologiska skäl syntes motivera en adjutant med underoffi
cerens auktoritet. Vid övriga kompanienheter — till antalet representerande
ungefär hälften — syntes en överfurir vara tillfyllest.
För tygofficersbefattningar avsedd personal borde enligt kommitténs me
ning överföras från vederbörliga truppförbands (personalkårers) stater till
fälttygkåren. Hittillsvarande beställningsmän på mekanikerlinjerna borde
243
likaledes i fortsättningen hänföras till tygstaten och där beredas framtids-
platser enligt 1944 års manskapsutrednings förslag. Totalt skulle den före
slagna organisationen för stabs och förvaltningstjänsten medföra besparingar
i fråga om officers- och underofficerspersonal, medan antalet överfurirer skulle
ökas.
Principen för truppförbandens nuvarande indelning på underavdel
ningar har försvarskommittén icke funnit anledning frångå. Grundläggande
för ifrågavarande indelning borde vara dels storleken av den för truppför
bandet avsedda utbildningskontingenten av värnpliktiga och stamanställd per
sonal, dels antalet utbildningslinjer och dessas truppslagstekniska karaktär.
Beträffande utbildningsenheternas storlek hade 30—45 man bedömts böra
sammanföras till plutonsförband (motsvarande) samt två å tre plutoner till
kompani-(skvadrons-, batteri-) förband. Vid truppförband med allenast 4—5
kompanier (motsvarande) bedömdes dessa kunna ställas direkt under trupp-
förbandschefen, under det att vid truppförband med större antal kompanier
dessa borde sammanföras till bataljoner (divisioner), var och en bestående
av högst 5 kompanienheter. Med utgångspunkt enbart från utbildningskon-
tingentens storlek innebure detta i förhållande till nuvarande organisation,
att en reducering av bataljons-(divisions-)antalet med åtföljande personalbe
sparing bleve möjlig att genomföra vid vissa av de mera tekniskt betonade
truppslagen. Sålunda förordade kommittén en minskning av antalet batal
joner (divisioner) från tre till två vid de större pansarregementena och vid
samtliga artilleri- och luftvärnsregementen, medan å andra sidan en indel
ning på två bataljoner bleve nödvändig vid vissa andra förband, bland annat
vid de till underhållsregementen ombildade trängkårema.
Behovet av befälspersonal för utbildningsverksamheten vid truppförban
den hade kommittén sökt tillgodose i huvudsak enligt de beräkningar rörande
befälsbehovet, som framlagts av lantförsvarets utbildningskommission. Emel
lertid hade kommittén av ekonomiska skäl ansett sig böra begränsa antalet äldre
instruktörer vid varje utbildningsenhet om 30—45 man från önskvärda 6 till
i genomsnitt 4—5. Av dessa utgjordes i regel 3 av överfurirer och furirer
och de övriga 2 av 1 subalternofficer och 1 underofficer. Kommittén ville
dock framhålla, att de försök med effektivisering av utbildningen, som med
hänsyn främst till förkortad utbildningstid för närvarande påginge inom de
olika truppslagen, kunde komma att medföra andra beräkningsgrunder för be
hovet av utbildningsbefäl.
Vid beräknandet av truppförbandens sammanlagda personalbehov hade
hänsyn tagits, förutom till stabs- och förvaltningstjänstens krav och utbild
ningsarbetets omfattning, även till det konstanta behovet av tämligen om
fattande kommenderingar av befälspersonal till olika skolor och utbildnings-
kurser m. m. utom truppförbanden samt viss reserv upptagits för sjukdom,
semester och oförutsedda kommenderingar och uppdrag. Vid beräknandet av
denna reserv hade kommittén ansett sig böra följa de utgångspunkter, som
angivits redan av 1919 års försvarsrevision och därefter oförändrat tilläm
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
244
pats. Sålunda upptoges som reserv 5 % 'beträffande kompaniofficers- och
underofficerspersonal samt omkring 2,5 % beträffande överfurirer och furirer.
Kommittén ville slutligen framhålla, att befälstillgången vid truppförban-
den reellt hade minskats mer än vad som framginge av en direkt jämförelse
mellan föreslagna och nu gällande stater. Den personal i truppförbandens
reserver, som man i nuvarande försvarsorganisation räknade med såsom stän
digt tjänstgörande vid varje truppförband, hade nämligen kommittén icke an
sett sig annat än övergångsvis böra räkna med i fortsättningen.
Sammanställningar över arméns personal samt uppgifter om de olika be
fälskategoriernas befordringsförhållanden m. m. återfinnas i betänkandet
under F. Gemensamma personalfrågor för truppslag och personalkårer
(s. 295 ff.).
Remissyttranden.
Chefen för armén har i fråga om förbandens organisation för stabs- och
förvaltningstjänsten med tillfredsställelse konstaterat, att försvar skommittén
kommit till den uppfattningen, att stabscheferna borde bibehållas. I fråga
om kompaniexpeditionernas (motsvarande) organisation har arméchefen an
fört en i förhållande till försvarskommittén avvikande mening. Verkställd ut
redning hade nämligen givit vid handen, att för närvarande inga möjligheter
förelåge att placera överfurirer som kompaniadjutanter, varför frågan för de
närmaste åren icke vore aktuell. Vid ett infanteriregemente kunde inrättas
9 befattningar för överfurirer såsom äldre instruktörer. Härigenom kunde det
av försvarskommittén beräknade sammanlagda antalet överfurirer vid detta
truppslags förband beredas sysselsättning efter inträdet i 43-årsåldern utan
att överfurirer användes såsom kompaniadjutanter. Det syntes sannolikt, att
motsvarande utnyttjande av äldre överfurirer bleve möjligt även vid övriga
truppslag.
Beträffande förbandens organisation för stabs- och förvaltningstjänsten i
övrigt förutsattes, att den koinme att genomföras på samma sätt som hittills
skett vid infanteriet. Vissa ändringar i organisationen borde vidare kunna
vidtagas på grund av erfarenheter från de försök, vilka utfördes vid vissa in
fanteriregementen enligt därom givna föreskrifter och beträffande vilka utlå
tande senare komme att avgivas.
För att hos befälet skapa full förståelse för de olika truppslagens möjlig
heter och för att förbandens utbildning skulle kunna ske i överensstämmelse
med de taktiska kraven borde det nuvarande systemet med mobiliserings-
centraler — eventuellt utökat — bibehållas och utnyttjas i fred vid krigs-
mässig organisering av repetitionsövningsförband. Genom att behövlig utrust
ning funnes på platsen, och de värnpliktiga kunde rycka in direkt till och utrustas
vid dessa centraler, syntes kostnaderna bli relativt obetydliga, i vissa fall
kanske mindre än vid annat förfaringssätt, eftersom inställelseresorna ofta
bleve kortare.
Militärbefälhavaren för I. militärområdet har stött kommitténs uppfattning
i fråga om stabscheferna, vilkas bibehållande han ansåge nödvändigt. För
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
245
slaget att överfurirer — med vissa undantag — skulle placeras såsom kom
paniadjutanter i stället för underofficerare, kunde däremot icke biträdas, enär
de militära skälen för bibehållandet av underofficerare i dessa befattningar
icke blivit vederlagda. Likaledes syntes försvarskommitténs motiv för att
skapa inretjänstbefattningar för överfurirer icke övertygande.
Beträffande truppförbandens sammanlagda personalbehov framhöll militär
befälhavaren det principiellt oriktiga i att härvid utgå från ett uppskattat
fredsbehov. Krigsbehovet vore det primära och i konsekvens härmed borde
krigsorganisationens behov av aktivt befäl — såsom riktigt nog skett vid
flottan och flygvapnet — utgöra grunden för dessa beräkningar.
Militärbefälhavaren för II. militärområdet har — sedan försvarskommittén
funnit bibehållandet av regementsstabschef nödvändigt — ansett, att pågå
ende försök i denna fråga borde avbrytas. Enär kompanicheferna, därest
överfurirer placerades som kompaniadjutanter, i än högre grad än nu är
fallet skulle bindas vid expeditionstjänsten till förfång för utbildningen, syntes
detta system icke vara lämpligt. — För att möjliggöra en mera rationell an
vändning av instruktörerna syntes ett smidigare system beträffande indel
ningen i utbildningsenheter önskvärd. Den relativa tillgången på befäl skif
tade i så hög grad, att en regementschef borde beredas frihet att placera t. ex.
en regementsofficer som kompanichef vid ett befälskompani, en kapten som
biträdande kompanichef eller plutonchef vid särskilt viktig utbildning.
Militärbefälhavaren för III. militärområdet bär beträffande stabschefer och
kompaniadjutanter anfört i stort sett samma synpunkter som militärbefälha
varen för IT. militärområdet. Därjämte har han ansett befälsbehovet för ut
bildningsverksamheten för snävt beräknat, i all synnerhet som kommitténs
förslag om förkortad utbildningstid förutsatte en effektivisering av utbild
ningsverksamheten. Detta accentuerades ytterligare därav, att utom truppför
banden kommenderad personal vore för lågt tilltagen.
Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har liksom militärbefälhavaren
för TIT. militärområdet framhållit, att kompaniadjutantsbefattningarna borde
upprätthållas av underofficerare samt att 6 äldre instruktörer borde avses per
utbildningsenhet. Befälsvakanser under de närmaste åren finge icke hindra
en positiv lösning i detta sistnämnda avseende.
Militärbefälhavaren för V. militärområdet har anfört, att underofficerare
alltjämt borde avses för kompaniadjutantsbefattningar samt att befälsbehovet
för utbildningsverksamheten vore alltför knappt tillmätt.
Svenska underofficersförbundet har i likhet med chefen för armén ansett,
att underofficerare borde avses för kompaniadjutantsbefattningarna. I fråga
om utbildningsbefälet bär föbbundet vänt sig mot att kommittén i regel före
slagit officerare såsom plutonchefer. Enär detta innebure, att ett betydande
antal underofficerare tilldelades lägre och osjälvständigare tjänsteuppgifter än
de tidigare innehaft, syntes antalet officers- och underofficersbefattningar i
utbildningsarbetet alltjämt böra beräknas enligt nu gällande grunder, d. v. s.
att en tredjedel av antalet plutonchefsbefattningar borde utgöras av underoffi
cerare, medan resten upprätthölles av subalternofficerare.
Kungl. Mciy.ts proposition nr 206.
246
För svar sväsendets underbefäls förbund har funnit sig icke kunna biträda
försvarskommitténs förslag, att adjutantsbefattningarna vid vissa kompanier
skulle upprätthållas av fanjunkare och vid andra av överfurirer. Olikheterna
i arbetets omfattning och art vid de olika kompanienheterna kunde under
inga förhållanden motivera den skillnad på fem löneklasser, som för när
varande förelåge mellan fanjunkares och överfurirs slutlön. Förbundet ville
i stället — i likhet med chefen för armén — föreslå, att fanjunkare genom
gående avsåges som kompaniadjutant samt att 10 instruktörsbefattningar in
rättades, avsedda för 1 fanjunkare och 9 äldre överfurirer. I fråga om ut-
bildningsbefälet ifrågasatte underbefälsförbundet, huruvida icke ett ökat ut
nyttjande av underofficerare på kvalificerade befattningar i trupptjänst med
en däremot svarande minskning av antalet subalternofficerare vore att före
draga. Yidare förutsattes en utredning beträffande befälskårernas ställning
och utnyttjande överhuvudtaget.
Statens organisationsnämnd har icke kunnat dela försvarskommitténs upp
fattning om att regementsstabschef borde finnas vid fredstruppförbanden. Ur
de synpunkter organisationsnämnden hade att företräda måste den motsätta
sig varje utökning för att tillgodose kaderintressen. Yore det emellertid ur
krigsorganisatorisk synpunkt nödvändigt att bibehålla denne regementsoffi
cer, funnes häremot intet att erinra, om denne bereddes sysselsättning inom
utbildningsorganisationen.
Organisationsnämnden har biträtt kommitténs förslag rörande kompani-
adjutantsbefattningarnas upprätthållande men ifrågasatt, huruvida en över-
furir med fördel kunde användas såsom gruppchef intill fyllda 43 år. Under
alla förhållanden borde befälsfrågan snarast tagas under grundlig omprövning.
Vad beträffar fredsorganisationens detaljer har organisationsnämnden
framhållit, att de av kommittén föreslagna fredsstaterna för icke organisa-
tionsundersökta truppförband vore av ringa värde och därför icke kunde
läggas till grund för en proposition. I fråga om bataljonsindelningen har orga
nisationsnämnden funnit det driftsekonomiskt ofördelaktigt att minska de tre
stora pansarregementenas organisation med en bataljon vardera.
Försvarets civilförvaltning har understrukit, att personalbehovet för stabs-
och förvaltningstjänsten vid truppförbanden syntes kunna fastställas först
sedan resultatet av fortsatta organisationsundersökningar förelåge.
Departementschefen.
Frågan om fredstruppförbandens organisation för stabs- och förvaltnings
tjänst är i huvudsak löst för infanteriet. Den för normalinfanteriregemente
fastställda organisationen genomföres nu successivt vid samtliga infanteriets
truppförband. För närvarande föreligger ett förslag från organisationsnämn
den om rationalisering av Göta trängkår. Vissa verksamhetsgrenar ha redan
rationaliserats för försvaret i dess helhet, såsom kassatjänsten och matin-
rättningarna. Slutlig ställning till frågan om stabs- och förvaltningstjänsten
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
247
i övrigt vid återstående truppförband inom armén kan, såsom också för-
svarskonnnittén förutsatt, tagas först sedan vederbörliga organisationsunder-
sökningar verkställts.
Vad beträffar behovet av en stabschef i fredstruppförbanden får jag erinra,
att dylik befattningshavare icke ingår i den av Kungl. Maj:t fastställda normal
organisationen. I denna organisation är en regementsofficer chef för utbild
ningsavdelningen, eu kapten chef för personalavdelningen och en kompanioffi
cer heltidstjänstgörande regementsadjutant. Försöksvis prövas för närvarande
en organisation med minskat antal självständiga avdelningar inom regements-
stabens militära ledningssida; utbildnings- och personalavdelningarna ha sam-
manslagits till en truppavdelning med en regementsofficer som chef. I denna
försöksorganisation prövas behovet av en särskild stabschef. Arméchefen
har i uppdrag att inkomma med utlåtande angående lämpligheten av denna
organisation och, därest särskild stabschef finnes böra ingå i organisationen,
angiva vilka självständiga arbetsuppgifter som böra ankomma på denne be
fattningshavare. I avvaktan härpå finner jag ingen anledning att nu taga ställ
ning till stabschefsfrågan.
Med utgångspunkt från ställningstagandet att för arbetet på en kompani
expedition borde svara allenast en befattningshavare i befälsställning har
frågan, om denne befattningshavare borde vara fanjunkare eller överfurir fått
lämnas olöst i avvaktan på närmare överväganden av problemet om syssel
sättning för underofficerare och överfurirer, som ansetts icke längre kunna
användas i trupptjänst. I detta avseende torde jag få hänvisa till vad jag
anfört i ämnet till propositionen 1947: 130 (s. 28 o. f.). Försvarskommittén
har ansett frågan kunna lösas så att ytterligare sex inretjänstbefattningar till
skapas för överfurirer genom att detta antal överfurirer avses såsom kompani
adjutanter. Genom att räkna med en icke oväsentlig höjning av den ålders
gräns, över vilken överfurir icke anses böra tagas i anspråk för trupptjänst,
från 40 till 43 år, har kommittén ansett sig kunna räkna med ett samman
lagt antal av 36 överfurirer i inre tjänst och trupptjänst vid ett normalinfanteri
regemente. Kommittén har även räknat med oförändrat antal fanjunkare, vilket
förutsätter, att, även fanjunkare en del av sin anställningstid helt utnyttjas i
trupptjänst.
Arméchefen har av given anledning närmare utrett frågan om den äldre
instruktörspersonalens sysselsättning. Utredningen har givit till resultat, att
vid varje förband inom infanteriet sammanlagt 10 befattningshavare skulle
kunna beredas full sysselsättning i instruktörsuppgifter, som lämpligen kunna
handhavas av fanjunkare eller äldre överfurirer. Arméchefen har räknat med
att av dessa skulle 9 vara överfurirer och 1 fanjunkare samt på så sätt kom
mit till samma antal beställningar för fanjunkare och överfurirer som för
svarskommittén. Arméchefen har framhållit, att placeringen av överfurirer
i kompaniadjutantsbefattning icke vore aktuell för de närmaste åren, samt
tillika anfört, att i vad mån äldre överfurir kunde placeras som kompani
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
248
adjutant och fanjunkare i stället tjänstgöra såsom äldre instruktör borde få
bero på vem som i varje särskilt fall funnes vara den för respektive befatt
ningar lämpligaste. Organisationsnämnden bär gentemot arméchefens beräk-
ningssätt anfört, att fanjunkare vore lämpligare som instruktör än överfurir,
samt framhållit behovet av att särskilda kurser anordnades för överfurirer i
kompaniadjutantstjänst.
För egen del får jag anföra, att här återgivna förslag och utredningar
synas giva vid handen, att frågan om den äldre underofficers- och överfurirs-
personalens sysselsättning kan lösas på ett sätt, som medger såväl att den nu
varande underofficerskadern bibehålies som att överfurirskadern utbygges i
önskvärd omfattning. Vilket beräkningssätt man än använder finnas tydligen
möjligheter att i inretjänstbefattningar eller i instruktörstjänst utnyttja den
för regelbunden placering i trupptjänst överåriga personalen. Hur kompani-
adjutantsbefattningama skola fördelas mellan de olika kategorierna får, såsom
även arméchefen framhållit, bli en lämplighetsfråga. I likhet med organisations
nämnden anser jag, att överfurirerna böra i erforderlig omfattning utbildas i
kompaniadjutantstjänst.
Av olika skäl vill jag dock förorda, att utbyggnaden av överfurirskadern
sker med en viss försiktighet. Endast erfarenhetsmässigt torde kunna av
göras, om en så hög åldersgräns för överfurirernas övergång till inre tjänst
eller instruktörstjänst som 43 år kan tillämpas. Tidigare ha allvarliga er
inringar gjorts mot en höjning av den då beräknade gränsen, 40 år. Dessutom
bör den utredning rörande försvarsmaktens befälsfråga, som jag berört i
i det föregående, föranleda återhållsamhet med inrättande av nya beställningar.
Av skäl, som framgå av avsnittet Fälttygkåren, anser jag mig icke nu
kunna biträda försvarskommitténs förslag, att truppförbandens tygofficerare
skola överföras till fälttygkåren.
Såsom närmare beröres under avsnittet Tygstaten anser jag mig i princip
böra tillstyrka den av försvarskommittén föreslagna utbyggnaden av tygstaten.
Principen för truppförbandens indelning på underavdelningar och behovet
av befälspersonal för utbildningsverksamheten äro beroende av de vidare över
väganden rörande utbildningens framtida anordnande, vilka kunna ske först
sedan remissyttranden från de militära myndigheterna i sistnämnda hänse
ende inkommit. 3
.Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
3 Kavalleriet.
Kavalleriet består för närvarande av följande truppförband:
K1 Livregementet till häst ................... Stockholm.
K 2 Skånska kavalleriregementet ........... Hälsingborg.
K 3 Livregementets husarer ................... Skövde.
K 4 Norrlands dragonregemente ........... Umeå.
249
Kavalleriets fredsorganisation enligt 1942 års försvarsbeslut innefattade
endast 3 kavalleriregementen (K 2 ombildades till pansarregeinente). Senare
har riksdagen beslutat att åter sätta upp K 2. Detta är nu genomfört, ehuru
del av P 2 — på grund av försening i byggnadsprogrammets genomförande i
Hässleholm — alltjämt är förlagd till K 2:s etablissement i Hälsingborg.
Kavalleriregementena äro i fred normalt organiserade på regementsstab
och i regel fem skvadroner, vid vilka utbildning i ryttar- och cykeltjänst be-
drives.
F ör sv ar skommittén.
Beträffande kavalleriets krigsorganisation har försvarskommittén föreslagit
en begränsning. Kommittén har härom vidare anfört i huvudsak följande.
För utbildning av den värnpliktskontingent, som erfordras för den beräknade
krigsorganisationen, kräves ett förläggningsutrymme, motsvarande omfattningen
av två fredstruppförband. Kommittén har härvidlag övervägt möjligheten att
begränsa fredsorganisationen till allenast ett kavalleritruppförband samt att
skifta ut den del av värnpliktskontingenten, som med hänsyn till disponibla
förläggningsmöjligheter icke kan inrymmas inom ifrågavarande truppförband,
till ett visst antal andra fredstruppförband, närmast till sådana infanteri
regementen, som vid genomförandet av kommitténs förslag komma att för
foga över stall- och ridhusutrymmen utöver det egna behovet. En dylik lös
ning skulle emellertid medföra, att kavalleriförbanden icke kunde bibringas
enhetlig utbildning. Därjämte synes denna föga rationella organisation knap
past innebära någon ekonomisk besparing, emedan det vid flera förband
ökade behovet av bland annat veterinärer och stallpersonal skulle draga med
sig oproportionerligt höga administrativa kostnader. Försvarskommittén före
slår därför, att kavalleriet i fred organiseras på två truppförband, under det
att två av de nuvarande kavalleriregementena indragas. När det därvid gällt
att fatta ståndpunkt till frågan, vilka truppförband, som alltjämt skola kvar
stå i organisationen, har kommittén främst tagit hänsyn till mobiliserings-
förhållanden, utbildningsmöjligheter och byggnadsfrågor. Fördelningen inom
landet av för ridbruk lämpade hästar talar närmast för ett utnyttjande av
Tv 1, K 2 och Iv 4. Goda hästuttagningsmöjligheter föreligga nämligen inom
Mälarområdet och i Skåne samt, beträffande hästar av nordsvensk ras, i Norr
land. Ur utbildningssynpunkt äro emellertid ovedersägligen möjligheterna
vid K 1 och K 2 betydligt sämre än vid de bägge övriga regementena, vilka
äga tillgång till mycket god övningsterräng. Sålunda har för Kl:s vidkom
mande exploateringen av norra Djurgårdsområdet väsentligt minskat övnings-
möjligheterna, varjämte utbildningsavdelningarnas förflyttningar till och från
det egentliga övningsområdet på Järvafältet — vilket samtidigt skall utnyttjas
av bland annat Krigsskolan, 11, Al, Ing 1, SI, U5 och F8 — vålla för
lust av utbildningstid. Vad K 2 beträffar ha övningsmöjligheterna i kasem-
etablissementets närhet på grund av Hälsingborgs stadsbebyggelse sedan
länge varit starkt begränsade. Den ökade byggnadsverksamheten i stadens
Kungl. May.ts proposition nr 206.
250
norra och östra delar har nu gjort detta förhållande än mer märkbart. Regej
mentet har dock tillgång till förhållandevis god övningsterräng i Ljungby-
hedstrakten. Förflyttningarna till och från Ljungbyhed inkräkta emellertid
på den effektiva utbildningstiden, även om vissa övningar kunna ske under
vägen. För Kl och K 2 medför vidare varje förläggning till Järvafältet res
pektive Ljungbyhed extra kostnader till följd av tjänstgöringstraktamenten
m. m. Härtill kommer, att K 2:s kasernetablissement i Hälsingborg för när
varande befinner sig i sådant skick, att stora kostnader krävas för att bringa
detsamma i godtagbart tillstånd. Motsvarande moderniserings- och under
hållsarbeten erfordras icke för kavalleriets övriga kasernetablissement. I
samband härmed synes böra beaktas önskvärdheten av att i Stockholm eller
dess närhet erhålla förläggningsmöjligheter för tygförvaltningsskolan, vilken
för närvarande är provisoriskt inrymd i förhyrda lokaler, vilket dels ställer
sig dyrbart, dels icke medger en rationell utbildningsorganisation. Därest
K 1 indroges, skulle tillfredsställande lokaler komma att stå till tygförvalt-
ningsskolans förfogande. De mindre ändringsarbeten, som härvid bleve er
forderliga, skulle draga avsevärt lägre kostnader än en eljest för skolan er
forderlig nybyggnad.
Vid valet av de kavalleriförband, som böra bibehållas, synas de i det före
gående angivna utbildningsförhållandena böra tillmätas avgörande betydelse.
Kommittén vill sålunda föreslå, att kavalleriet i fortsättningen kommer att
bestå av K 3 och K 4, vilka bägge böra göras lika till sin organisation
och i huvudsak bibehållas vid nuvarande storlek. Ehuru antalet truppförband
således endast kommer att- utgöra två, synas praktiska skäl tala för att de
bägge förbanden alltjämt betecknas med hittillsvarande regementsnummer.
Med hänsyn till vad förut anförts beträffande hästfördelningen inom landet
samt för att vid krigsutbrott säkerställa en tillräckligt snabb och decentrali
serad organisering av kavalleriförband, böra 2 mobiliseringscentraler ingå i
kavalleriet och anordnas i östra och södra Sverige.
Beträffande kavalleriets nuvarande utbildning i såväl ryttar- som cykel-
tjänst föreslår kommittén icke någon ändring. Den utbildning i hästsjukvårds
tjänst, som för närvarande är avsedd att äga rum i samband med fullgörande
av efterutbildningsövning — i regel under 17:e året efter inskrivningen —
måste med hänsyn till den av försvarskommittén i annat sammanhang före
slagna ändrade ordningen för värnpliktens fullgörande flyttas till annan tid
punkt. Till frågan, huruvida hästsjukvårdsutbildningen, som av krigsorga-
nisatoriska skäl måste omfatta all kavalleriets personal, framdeles skall bi
bringas vederbörande redan under första tjänstgöringen eller först i samband
med repetitionsövning, har kommittén icke fattat ståndpunkt utan förutsatt,
att det må ankomma på chefen för armén att därom utfärda bestämmelser.
I enlighet med de grunder, som angivits av 1944 års manskapsutredning och
som redan godtagits av riksdagen, förutsätter försvarskommittén, att all den
beställningsmannapersonal, som erfordras för hovslagartjänsten inom armén,
rekryteras inom respektive truppslag samt därefter — från och med
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
251
furirsbefordran — liänföres till kavalleriet. Kavalleriets personalstater komma
sålunda att inrymma furirer, överfurirer och underofficerare, vilka äro pla
cerade till tjänstgöring, förutom vid kavalleriet, även vid de av arméns övriga
truppförband m. m., som erfordra dylik personal.
Remissyttranden.
Överbefälhavaren har tillstyrkt kommitténs förslag rörande kavalleriets
fredsorganisation.
Chefen för armén har ansett sig kunna taga ståndpunkt till kommitténs för
slag först sedan eu inom arméstaben pågående utredning rörande kavalleriets
framtida organisation slutförts.
Militärbefälhavaren för 7. militärområdet har intet haft att erinra mot in
dragningen av K 2, enär beridet kavalleri ej vore användbart inom militärom
rådet annat än i dess norra delar och utbildningsförhållandena vid Hälsing
borg vore ogynnsamma.
Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har ansett sig icke kunna biträda
den av kommittén föreslagna krigsorganisationen för kavalleriförbanden utan
föreslagit viss utökning, vilken komme att påverka jämväl fredsorganisationen.
Sekundchefen för Livregementet till häst har förklarat sig icke kunna dela
kommitténs uppfattning rörande de dåliga utbildningsmöjligheterna vid K 1
och K 2. Stort avstånd till lämplig övningsterräng innebure visserligen viss
tidsförlust men medförde samtidigt en för truppslaget utomordentligt värde
full marschvana och marschträning.
Chefen för Skånska kavalleriregementet har framhållit Öresunds strategiska
betydelse, från vilken utgångspunkt han funnit kommitténs förslag om indrag
ning av det enda armétruppförbandet i nordvästra Skåne inkonsekvent. Med
hänsyn till att Skåne syntes vara vår i nuläget mest utsatta landsända vore
kuppberedskapen vid Öresunds smalaste del av största betydelse. För att
undvika olägenheterna med en nedläggning av K 2 — långa resor för de värn
pliktiga och uppbyggandet av en mobiliseringscentral vid Ljungbyhed —
syntes K 2 böra utökas med för avvärjande av kuppföretag lämpligt samman
satta förband, motor-, cykel- och pansarvärnsförband m. m.
I fråga om utbildningsförhållandena för K 2 har regementschefen funnit ut
bildningsresultaten visa, att förhållandena äro godtagbara. Likaså vore kaser
nerna enligt 1942 års försvarsberednings utlåtande i mycket gott skick, vilket
alltjämt vore förhållandet.
Statens organisationsnämnd har funnit kostnaderna för stabs- och förvalt
ningstjänsten vid ett kavalleriregemente oproportionerligt stora. Ur rationali-
seringssynpunkt syntes det därför principiellt riktigt att låta eventuella in
dragningar av fredstruppförband i första hand drabba kavalleriet.
Departementschefen.
Som förut erinrats innefattade kavalleriets fredsorganisation enligt 1942
års försvarsbeslut endast tre regementen. Efter beslut av riksdagen — som
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
252
därutiunan tog ståndpunkt första gången 1943 — har emellertid K 2 åter
uppsatts. Detta har dook icke föranlett någon utökning av krigsorganisatio
nen. Därav följer sålunda, att en återgång till de tre fredstruppförband, med
vilka 1942 års försvarsbeslut räknade, synes möjlig att genomföra. Försvars
kommittén har för sin del föreslagit, att såväl K 1 som K 2 nu skola indragas.
Häremot har bland annat av chefen för armén invänts, att frågan om kavalle
riets ställning icke borde avgöras, innan en utredning — som nu av chefen
för armén påbörjats — klarlagt de slutsatser, som beträffande kavalleriets
användbarhet kunna dragas av erfarenheterna under andra världskriget.
Ehuru jag icke förbiser betydelsen av denna utredning, som bör på lämp
ligt sätt infogas i den utredning rörande arméns organisation och problem,
som sammanhänga med dess rörlighet in. m., vilken jag i det föregående för
ordat, delar jag försvarskommitténs mening att kavalleriets omfattning i fred
utan olägenhet bör kunna beskäras. Den reduktion, som av mig i det följande
föreslås, torde kunna ske utan att en särskild övergångsstat inrättas.
Efter granskning av de krigs- och fredsorganisatoriska faktorer, som på
verka kavalleriorganisationen, finner jag de skäl, som av försvarskommittén
anförts för att bibehålla i första hand Iv 3, Skövde, och K 4, Umeå, såsom
kavalleriförband, vara bärande. På grunder, som främst sammanhänga med
de båda övriga förbandens placering, kasern- och övningsförhållanden, anser
jag, att K 1, Stockholm, närmast bör ifrågakomma till indragning. Jag för
ordar därför, att Iv 1 indrages och ersättes med en mobiliseringseentral samt
att i anslutning till översynen av arméns organisation en utredning verk
ställes om i vilken mån — på sätt även chefen för K 2 föreslagit — sist
nämnda förband bör på lämpligt sätt helt eller delvis omorganiseras. För
en sådan lösning talar det påfallande behovet av eu viss kuppberedskap vid
den smalaste delen av Öresund samt folktätheten i Skåne, som gör det önsk
värt, att ett förband är förlagt i nordvästra delen av landskapet.
Vad K 1 beträffar ha övningsmöjligheterna i kasernens närhet alltmer för
sämrats genom exploatering av Norra Djurgården. En ytterligare beskärning
av regementets övningsmark torde i längden icke kunna förhindras. Det torde
i detta sammanhang få erinras, att 1945 års markkommission ansett nödvän
digt att för olika statliga och kommunala byggnadsändamål få disponera ytter
ligare delar av Ladugårdsgärde och K l:s nuvarande kasernområde. En ut
flyttning av K 1 till Järvafältet har för övrigt tidigare varit planerad, då
övningsmöjligheterna vid kasernen i staden ansetts otillfredsställande.
Av skäl som närmare angivas under avsnittet Arméns hästar anser jag, att
K l:s indragning bör genomföras under de närmaste två budgetåren. För
svarskommittén har föreslagit, att den mobiliseringseentral, som borde er
sätta regementet, skulle anslutas till ridskolan på Strömsholm. Förslag har
även framkommit om att endera bibehålla en skvadron vid K 1 eller utöka
ridskolans övningstrupp till en reducerad skvadron. Dessa frågor böra när
mare utredas i samband med planläggningen av K l:s avveckling.
Försvarskommittén har föreslagit, att K l:s ledigblivna etablissement skall
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
• Kungl. Alaj.ts proposition nr 206.
253
utnyttjas av tygförvaltningsskolan. Därutöver ha — på grund av lokalbrist —
försvarets forskningsanstalt och de frivilliga försvarsorganisationerna fram
hållit önskvärdheten av att i viss utsträckning komma i åtanke vid ett ned
läggande av K 1. För egen del anser jag dessutom, att vissa besparingar
kunna ernås genom att arméstabens stamhästgrupp förlägges dit. båsom när-
mare beröres vid behandlingen av arméns utbildningsanstalter synes därjämte
böra övervägas, huruvida icke även intendenturförvaltningsskolan kan förläggas
till detta etablissement. Härigenom skulle ernås ett intimare samband mellan
tyg- och intendenturförvaltningsskolorna, vilket är helt i överensstämmelse
med den sammanslagning av tyg-, intendentur- och trängtrupperna till ett ge
mensamt truppslag, varom jag i nästföljande avsnitt framlägger förslag. Dess
utom frigöras lokaler i intendenturförvaltningsskolans nuvarande etablisse
ment, Fredrikshov, vilka i avvaktan på den militära högskolebyggnadens fär
digställande böra kunna utnyttjas av exempelvis FV. militärbefälsstaben och
kommendantsstaben i Stockholm eller endera av dessa staber, vilka för närva
rande äro inrymda i förhyrda lägenheter. Jag förordar, att frågan om utnytt
jandet i detalj av Kl:s kasern och i samband därmed erforderliga ändrings
arbeten göres till föremål för särskild utredning.
I enlighet med de grunder, som angivits av 1944 års manskapsutredning och
som sedan godtagits av riksdagen, anser jag, att all den beställningsmanna-
personal, som erfordras för hovslagartjänsten inom armén, bör rekryteras
inom respektive truppslag samt därefter — från och med furirsbefordran —
hänföras till kavalleriet.
4 Underhål Istrupperna.
Huvuddelen av de underhållsförband, som ingå i krigsorganisationen, upp
sättas och utbildas för närvarande av tre från varandra fristående truppslag,
trängtrupperna, tygtrupperna och intendenturtrupperna. Dessa bestå för när
varande av:
Av T 2 är ett kompani, T 2 N, förlagt i Nora; därjämte har ett kompani
ur T 4 från och med innevarande år provisoriskt förlagts till Kristianstad.
Sju mobiliseringscentraler finnas.
Trängtrupperna.
T 1 Svea trängkår..........
T 2 Göta trängkår ......
T 3 Norrlands trängkår.
T 4 Skånska trängkåren
Linköping.
Skövde.
Sollefteå.
Hässleholm.
Tygtrupperna.
Tyg 1 Första tygkompaniet............... Linköping (T 1).
Tyg 2 Andra tygkompaniet............... Skövde (T 2).1
Tyg 3 Tredje tygkompaniet ........... Hässleholm (T 4).
1
Därjämte utnyttjas viss del av P 4:s etablissement (verkstäder m. m.).
254
Jämlikt 1942 års försvarsbeslut avsågos tygkompanierna skola förläggas
till respektive Stockholm, Skövde och Boden. Intill 1947 ha emellertid endast
Tyg 1 och Tyg 2 uppsatts, bägge provisoriskt förlagda till Stockholm. Den för
Tyg 3 avsedda värnpliktskontingenten har utbildats vid Tyg 1. Tygkompa
nierna ha jämlikt Kungl. Maj:ts beslut 1947 provisoriskt förlagts i anslutning
till T 1, T 2 och T 4.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Intendentur trupperna.
Int 1 Första intendenturkompaniet ........... Solna.
Int 2 Andra intendenturkompaniet ........... Karlsborg.
Int 3 Tredje intendenturkompaniet ........... Boden.
I utbildningshänseende äro de tre underhållstruppslagen underställda in
spektören för underhållstrupperna, vilken jämväl utövar chefskapet över
trängens personalkårer. Utbildningen bedrives vid trängtrupperna i an-
spanns-, bil-, sjukvårds- och trafiktjänst (den senare innefattande viss re-
parationstjänst), vid tygtrupperna i ammunitions-, reparations-, materiel-
och förrådstjänst samt vid intendenturtrupperna i magasins-, förråds-,
drivmedels-, bageri- och slakteritjänst.
F ör svar skommittén.
Försvarskommittén har funnit den nuvarande fredsorganisationen på tre
skilda underhållstruppslag icke vara i alla avseenden lämplig. I krigsorgani
sationen funnes icke någon uppdelning av underhållsformationer uppsatta av
det ena eller det andra av dessa truppslag. Denna omständighet jämte det för
hållandet, att de ifrågavarande truppslagen redan nu i utbildningsavseende
vore samordnade under underhållsinspektören, syntes tala för att ett intimare
fredsorganisatoriskt samband mellan dessa truppslag borde åvägabringas. Fn
enhetlig ledning av utbildningsverksamheten redan i regementschefsinstansen
borde bidraga till att den samverkan, som i krig erfordrades mellan träng-, tyg-
och intendenturförband, bleve på bästa sätt förberedd under utbildningen i
fred. Försvarskommittén hade på grund härav närmare undersökt ändamåls
enligheten av och förutsättningarna för att sammanslå de nuvarande träng-,
tyg- och intendenturtrupperna till ett enda truppslag, underhållstrupperna.
Undersökningen hade givit vid handen, att truppslagets fredsomfattning
kunde göras endast obetydligt mindre än den, som de tre underhållstruppslagen
nu tillsammans representerade. Detta sammanhängde med att enligt kommit
téns förslag omskolning av från andra truppslag (försvarsgrenar) överförda
värnpliktiga icke skulle äga rum i för närvarande avsedd omfattning, varför
underhåll struppernas krigsbehov av värnpliktiga till en del måste täckas genom
en större årlig tilldelning av värnpliktiga för första tjänstgöring än den som
eljest skulle erfordrats. Ett sammanförande av träng- och tygtjänsten hade
redan förberetts genom att tygkompanierna provisoriskt överflyttats till respek
tive T 1. T 2 och T 4. Något hinder att uppdela den för tygtjänsten erforderliga
255
vämpliktskontingenten på fyra enheter och därmed möjliggöra, att ett tyg
kompani anslötes även till T 3, syntes icke föreligga. Erforderligt förläggnings-
utrymme kunde disponeras härför genom den reducering av I 21 med omkring
en bataljon, som kommittén föreslagit. De nuvarande trängkårerna med till
varje kår anslutet tygkompani föresloges därför utgöra stommen i underhålls
truppernas fredsorganisation.
För att fullfölja den av kommittén i det föregående framförda tanken att
i fred sammanföra all utbildning av för underhållstrupperna avsedda värn
pliktiga borde även intendenturutbildningen anknytas till dessa trängkårer.
En sådan sammanslagning skulle medföra vissa fördelar. Underhållsförban-
dens utbildning för samverkan i krig kunde bedrivas mera effektivt och det
befäl, som i krig skulle föra befälet över sammansatta underhållsförband, kunde
redan i fred få mesta möjliga praktiska övning i att leda dylika förband. Sam
manslagningen skulle emellertid även komma att medföra vissa olägenheter.
Redan genom sammanslagning av trängkårerna och tygkompanierna hade an
talet olika utbildningslinjer vid dessa förband blivit mycket stort. Att ytter
ligare öka detta antal genom att dessutom inordna intendenturtjänstens olika
utbildningsgrenar under trängkårcheferna syntes ur utbildningssynpunkt icke
lämpligt. En uppdelning av intendenturtruppernas värnpliktskontingent på de
fyra trängkårerna skulle dessutom stöta på praktiska svårigheter och medföra
vissa andra olägenheter. Intendenturtruppernas värnpliktskontingent vore så
liten, att redan den nuvarande uppdelningen på tre enheter visat sig oläglig,
då det gällt att under fredsutbildningen organisera och öva intendenturförband
med krigssammansättning. En uppdelning av den enligt kommitténs förslag
något reducerade fredskontingenten på ytterligare en enhet skulle öka svårig
heterna i detta avseende. Trots att intendenturenheterna bleve små, medgåve
likväl icke nu disponibelt förläggningsutrymme — med de värnpliktskontingen-
ter, som kommittén räknat med — att även dessa enheter förlädes vid träng
kårerna. Relativt omfattande tillbyggnader bleve härför erforderliga. En
annan möjlighet att åstadkomma det ifrågasatta intima samordnandet vore,
att intendenturförbanden med bibehållen förläggning underställdes cheferna
för trängkårerna efter samma princip som nu tillämpades beträffande T2:s
kompani i Nora, vilket vore underställt chefen för T 2. Kommittén hade emel
lertid funnit, att en dylik åtgärd icke komrne att medföra de fördelar, som
avsetts. Kommittén hade sålunda kommit till den uppfattningen, att intenden
turutbildningen icke borde sammanslås med utbildningen vid trängkårerna
med underställt tygkompani.
För att undvika den nuvarande splittringen av intendenturtruppernas värn
pliktiga, vilken medfört svårigheter för en effektivt ordnad förbandsutbildning,
hade kommittén undersökt möjligheterna att koncentrera utbildningen av dessa
värnpliktiga. Intendenturförbandens nuvarande förläggningsorter hade fast
ställts bl. a. med tanke på att åstadkomma ett ur utbildningssynpunkt önskvärt
samband mellan kompanierna och arméns centrala intendenturförråd. Då denna
synpunkt, ehuru numera icke lika betydelsefull som tidigare, borde beaktas
Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.
256
vid avgörandet av intendenturtruppernas förläggningsfråga, erbjöde sig ingen
annan möjlighet att åvägabringa den önskvärda koncentreringen än att utvidga
ett av de nuvarande intendenturtruppförbanden. Härför torde såväl av utbild
ningsskäl som med hänsyn till de nuvarande förläggningarnas storlek och be
skaffenhet endast Int 1 vid Ulriksdal lämpa sig. För ett samlande av inten
denturtruppernas värnpliktiga till Int 1 erfordrades dock tillbyggnad av för-
läggningsutrymmen m. in. De erforderliga byggnadsarbetena bleve emellertid
av tämligen ringa omfattning. Vissa besparingar kunde dessutom ernås pa
längre sikt, dels genom totalt minskade administrationskostnader, dels genom
att eljest om några år erforderliga nybyggnadsarbeten för intendenturkompa-
nierna i Boden och Karlsborg kunde undvikas. Dessa kompaniers förläggningai
vore icke på längre sikt godtagbara såsom ordinarie fredsförläggning.
Kommittén ville på grund av det anförda föreslå, att intendenturtrupperna
sammanfördes och bildade ett förband, förlagt till Int 1. De indragna inten-
denturkompanierna borde fortsättningsvis i erforderlig utsträckning utnyttjas
såsom mobiliseringscentraler.
Även om sålunda sammanslagning i förläggningshänseende befunnits lämp
lig endast beträffande trängkårerna och tygkompanierna, syntes det vara
förenat med vissa fördelar att med dem sammanföra intendenturtrupperna till
ett gemensamt truppslag — underhållstrupperna. En dylik åtgärd skulle bi
draga till att öka samhörigheten mellan de förband, som i krig skola samverka,
och syntes lämplig även av det skälet, att dessa tre truppslag i utbildnings
avseende redan vore underställda inspektören för underhållstrupperna. Kom
mittén har därför föreslagit, att ett nytt truppslag — underhållstrupperna —
skall organiseras av de nuvarande träng-, tyg- och intendenturtrupperna, vilka
därvid skulle utgå ur arméns organisation. Underhållstruppernas fredsorgani
sation föresloges omfatta fyra underhållsregementen och en underhåilskår.
För att öka samhörigheten mellan underhållstruppernas förband och på
längre sikt ernå besparingar föresloges värnpliktskontingenten vid T 2:s i Kora
förlagda kompani, T 2 N, överföras till T 2, varigenom T 2 N kunde indragas.
Erforderlig del av detta etablissement borde dock i fortsättningen utnyttjas
som mobiliseringscentral. En koncentrering i förläggningshänseende till
Skövde av den för T 2 enligt kommitténs förslag beräknade värnpliktskontin
genten förutsatte emellertid — enär disponibla kasernförläggningsutrymmen
för närvarande icke vore tillräckliga — att viss tillbyggnad skedde vid nuva
rande T 2. Till dess denna bleve färdigställd förutsattes förläggningen vid
T 2 N vid behov alltjämt skola tagas i anspråk.
Vid underhållsregementena avsågs utbildning skola bedrivas i träng- och
tygtjänst. Underhållskåren borde avses uteslutande för utbildning i intenden-
turtjänst.
Underhållstrupperna föreslogos sålunda omfatta följande fredstruppförband:
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
U 1 Svea underhållsregemente
U 2 Göta underhållsregemente
Linköping.
Skövde.
257
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
U3 Norrlands underhållsregemente ...
U 4 Skånska underhållsregementet .......
U 5 Stockholms underhållskår ...............
Sollefteå.
Hässleholm.
Solna.
Härtill skulle komma 10 mobiliseringscentraler.
Befälet vid trängtrupperna redovisas för närvarande i personalförteckning
för trängen (trängkårerna). Befälet vid tygtrupperna är upptaget på fälttyg-
kårens stat och befälet vid intendenturtrupperna på intendenturkårens.
Vid bildandet av ett gemensamt truppslag, underhållstrupperna, syntes be-
fälspersonalen i största möjliga utsträckning böra upptagas på för nämnda
truppslag gemensam stat, även om densamma företrädde olika utbildnings
linjer inom underhållstjänsten. Från överförande till underhållstruppernas
stat syntes böra undantagas för tyg- och intendenturutbildningen erforderliga
officerare, vilka alltjämt borde tillhöra fälttygkåren respektive intendentur-
kåren. På fälttygkåren och intendenturkåren nu redovisade underofficerare —
utom förvaltare — samt underbefäl, vilka vore avsedda såsom truppbefäl vid
tygtruppema och intendenturtrupperna, borde däremot överföras till under
hållstruppernas stat.
I enlighet med de grunder, som angivits av 1944 års manskapsutredning,
förutsatte försvarskommittén, att all den stampersonal, som erfordrades för
sjukvårdstjänsten inom armén, borde rekryteras inom respektive truppslag samt
därefter — från och med furirsbefordran — hänföras till underhållstrupperna.
Remissyttranden.
Chefen för armén har ansett, att den av försvarskommittén upptagna och
provisoriskt redan genomförda sammanslagningen av träng- och tygtrupper till
underhållsregementen slutgiltigt borde äga rum.
För att åstadkomma godtagbara förläggningsförhållanden vid underhålls-
regementena i samband med tygtruppernas överförande dit och centralise
ringen av arméns sjukvårdsutbildning syntes det i en nära framtid vara nöd
vändigt att uppföra de återstående, uppskjutna kasernbyggnaderna,
I fråga om sammanslagningen av nuvarande intendenturkompanier till en
underhållskår har arméchefen ställt sig tveksam. De skäl mot en centralisering,
som hade anförts av vissa militärbefälhavare, hade i många avseenden be
funnits bärande. Icke minst inom det avskilda VI. militärområdet fyllde ett
intendenturkompani i fred stora uppgifter. Enär organiserandet av en under
hållskår skulle fordra nybyggnader, vilka ur angelägenhetssynpunkt måste
vägas mot andra byggnadsbehov, kunde ett sammanförande sannolikt icke ske
inom de närmaste åren.
En preliminär undersökning hade visat, att försvarskommitténs förslag dei-
vis skulle kunna genomföras såtillvida, att två kompanier inrymdes i Intl:s
nuvarande kaserner. Utan en mera ingående prövning vore arméchefen emel
lertid icke beredd att taga ställning i frågan.
Arméchefen hade icke något att erinra mot att — om så befunnes lämpligare
17—404 48
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.
258
— »underhållsregementena» benämndes »trängregementen». Därest U 5 orga
niserades, borde detta förband benämnas »Stockholms intendenturbataljon».
Det av kommittén förordade sättet att rekrytera stampersonalen för sjuk
vårdstjänsten inom armén vore, enligt chefens för armén åsikt, lämpligt och
borde tillämpas redan från och med innevarande år.
Ett av generalfälttygmästaren väckt förslag om att av tygkompaniernas ut-
bildningsbefäl även kaptener och löjtnanter, på sätt kommittén föreslagit be
träffande underofficerare och underbefäl, borde upptagas på underhållstrup-
pernas stat tillstyrktes av arméchefen.
Militärbefälhavaren för I. militärområdet har ansett, att även intendentur-
kompanierna borde inordnas i underhållsregementena. De härigenom erhållna
möjligheterna till samövningar vore, enligt militärbefälhavarens mening, av
betydligt större betydelse än de av kommittén åberopade övningarna med in-
tendenturtrupp i större förband, vilka skulle kunna åstadkommas genom den
på svaga grunder föreslagna underhållskåren i Solna.
Militärbefälhavaren för II. militärområdet har ställt sig tveksam i fråga om
lämpligheten av att sammanföra värnpliktiga i sjukvårdstjänst till centraliserad
utbildning vid underhållsregementena. Erforderlig nybyggnad borde uppföras
vid T 3, enär förläggning med del av U 3 till I 21 icke kunde tillstyrkas annat
än som ett rent provisorium.
Militärbefälhavaren för III. militärområdet har framhållit, att en indrag
ning av T 2 N icke kunde tillstyrkas, främst av ekonomiska skäl. Ett genom
förande av denna indragning skulle vid T 2 medföra behov av såväl markför
värv som nybyggnader. Förläggningen vid nuvarande T 2 bleve där jämte så
trång, att frågan om en helt ändrad förläggning av U 2 i så fall utan tidsutdräkt
borde upptagas till prövning.
Militärbefälhavaren för V. militärområdet har anfört, att frågan om under-
hållsförbandens förläggningsorter främst borde göras beroende av övnings-
möjligheterna och krigsförberedelsearbetet. Av dessa skäl motsatte sig militär
befälhavaren ett nedläggande av T 2 N. T 2:s i många avseenden dåliga för-
läggningsförhållanden i Skövde talade i stället för att IJ 2 borde koncentreras
till Nora. En indragning av T 2 N borde i alla händelser icke ske.
Enär något samband praktiskt taget icke funnes mellan tjänsten vid ett
underhållsförband och en central intendenturanstalt, syntes en anslutning av
U 5 till arméns intendenturförråd i Stockholm inkonsekvent. Enligt militär
befälhavarens åsikt borde, därest intendenturkompanierna ansåges böra sam
manföras, en mindre utsatt och helst i landet centralt belägen plats väljas. Om
en förläggning av U 2 till Nora icke komme till stånd, förefölle i Nora be
fintliga lokaler kunna utnyttjas av U 5. De härför erforderliga nybyggnaderna
syntes icke bli av nämnvärt större omfattning än de, som skulle erfordras vid
Int l:s etablissement i Solna. Dessutom syntes ledigblivna utrymmen lättare
kunna utnyttjas effektivt i Stockholmstrakten än i Nora.
Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har icke funnit de av kommittén
anförda skälen — främst övningar i större intenden tur förband — för sam-
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
259
manförandet av intendenturkompanierna till en underhållskår bärande. Be
tydelsen av övningar i anslutning till krigsuppgifterna och med förband ur
andra truppslag talade i stället för att Int 3 borde vara kvar i Boden. Med
hänsyn till militärområdets avskilda läge förelåge ett önskemål om till
förande av tyg- och sjukvårdsförband, vilka tillsammans med Int 3 och in-
tendenturförrådet skulle kunna sammanföras till en underhållskår.
Generalintendenten har med tillfredsställelse hälsat kommitténs förslag
om sammanförandet av intendenturkompanierna till en underhållskår, U 5,
samt ansett det ur många synpunkter önskvärt, att sammanslagningen åt
minstone delvis kunde ske omedelbart. Särskilt ville generalintendenten fram
hålla sammanslagningens gynnsamma inflytande på intendenturkårens rekry
tering och den underlättade cirkulationen mellan trupp- och förvaltningstjänst.
Inspektören för underhållstrupperna har anslutit sig till kommitténs för
slag att organisera ett fjärde tygkompani och inordna detta i U 3. Detta syntes
dock icke kunna ske, förrän den blivande bergverkstaden vid T 3 färdig
byggts. — T 2 N borde enligt inspektörens mening icke indragas, enär till
byggnads- och övningsmöjligheterna vid T 2 i Skövde vore mycket begrän
sade. De anförda olägenheterna av bristande samhörighet uppvägdes mer än
väl av god trivsel och gynnsamma övningsbetingelser vid T 2 N. — Samman
slagningen av intendenturkompanierna till en underhållskår hälsades med
största tillfredsställelse.
Chefen för Svea trängkår har framhållit, att all utbildning i underhålls-
tjanst borde koncentreras till underhållsregementena. Endast härigenom bleve
sammanförandet av de nuvarande tre underhållstruppslagen en reform icke
blott till namnet utan även till gagnet. Om intendenturtruppernas värnplikts-
kontingent ansåges för liten för att delas upp på samtliga underhållsrege-
menten, syntes den i stället böra förläggas till två eller tre av dessa. Om
de för U 5:s färdigställande beräknade medlen fördelades på två trängkårer,
syntes kostnaderna för anordnande av godtagbara förläggningar av intenden-
turkompanier vid dessa sannolikt bli täckta.
Statens organisationsnämnd har anfört, att det ur såväl utbildningssyn-
punkt som med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna innebure allvarliga
olägenheter att fredsorganisatoriskt isolera intendenturförbanden, vilka dock
i krigsorganisationen måste intimt samarbeta med övriga underhållsförband.
Lämpligt vore enligt nämndens mening att ansluta intendenturkompanierna
till två eller tre underhållsregementen, en åtgärd som mycket väl syntes låta
sig infoga i det av kommittén avgivna förslaget.
Genom angivna åtgärder bleve Int 1 :s nuvarande etablissement i Solna
frigjort. Härvid syntes böra tagas under övervägande, huruvida icke detta
skulle väl lämpa sig för infanteriets och kavalleriets kadettskola samt för
krigsskolans övningskompani.
Arméns fortifikations] örvaltning har beträffande trängkårernas förlägg-
ningsförhållanden anfört, att etablissementen vore jämförelsevis bristfälliga
och i behov av omfattande moderniseringsåtgärder. Detta gällde framför allt
260
T 2, som dessutom hade synnerligen otillfredsställande övningsmöjligheter.
Ett överförande av T 2 N:s värnpliktskontingent till Skövde vore därför icke
lämpligt. Då det dessutom bleve svårt att inom T 2:s nuvarande kasernområde
finna någon tomtplats för den härför erforderliga nybyggnaden, ville förvalt
ningen föreslå, att frågan ytterligare utreddes.
Departementschefen.
feom jag redan i det föregående antytt anser jag en sammanslagning av
träng-, tyg- och intendenturtruppema till ett nytt truppslag, underhållstrup-
perna, vara att förorda. De nuvarande trängkårerna böra ombildas till under-
hållsregementen. I första hand böra därvid trängkårerna utökas med vardera
ett tygkompani. Detta synes, som försvarskommittén föreslagit, böra ske
genom att de till T 1, T 2 och T 4 provisoriskt förlagda tygkompanierna in
förlivas med vederbörlig trängkår. T 3 bör tillföras ett tygkompani. Detta
torde dock icke lämpligen kunna ske, förrän den avsedda bergverkstaden
färdigställts.
I dessa avseenden kan jag sålunda biträda försvarskommitténs förslag. Där
emot har jag icke blivit övertygad om lämpligheten av att, som försvarskom-
mittén även föreslagit, sammanföra all intendenturutbildning till ett förband
och att ombilda första intendenturkompaniet till en underhållskår. Försvars
kommittén bär varit inne på tanken, att även intendenturutbildningen borde
anknytas till underhållsregementena och har framhållit, att underhållsför-
bandens utbildning för samverkan i krig därigenom skulle kunna bedrivas
mera effektivt och att det befäl, som i krig skall föra befälet över samman
satta underhållsförband, redan i fred skulle få mesta möjliga praktiska öv
ning i att leda dylika förband. Försvarskommittén har emellertid funnit eu
sådan sammanslagning medföra ett alltför stort antal olika utbildningslinjer
vid underhållsregementena samt bland annat ur förläggningssynpunkt stöta
på praktiska svårigheter. Genom ett flertal remissmyndigheters yttranden har
jag styrkts i min uppfattning, att fördelarna med det nya truppslaget under-
hållstrupperna icke bli fullt utnyttjade, om intendenturutbildningen isoleras
från övrig utbildning i underhållstjänst. Jag är emellertid icke beredd att
utan ytterligare undersökning föreslå, att intendenturutbildningen förlägges
till underhållsregementena, utan vill här endast i korthet angiva grunderna
för en dylik undersökning.
Möjligheterna att till underhållsregementena förlägga intendenturutbild
ningen äro i väsentlig grad beroende av förläggningsutrymmet. Behovet av
förläggningsutrymme vid underhållsregementena är beroende dels av under-
hållstruppernas egen årskontingent av värnpliktiga, dels av den till dessa
regementen centraliserade utbildningen i sjukvårdstjänst av andra trupp
slags värnpliktiga. Årskontingentens storlek är i sin tur beroende av om
omskolning av äldre värnpliktiga kan äga rum i samband med efterutbild-
ningsövning. Årskontingenten och därmed behovet av förläggningsutrymme
ökas, därest efterutbildningsövning icke äger rum. Den centraliserade sjuk-
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
261
vårdsutbildningen innebär ett ineffektivt utnyttjande av disponibla kasern-
utrymmen. Under den tid denna utbildning pågår bli vissa utrymmen vid andra
truppslags kaserner outnyttjade, medan temporärt ett mycket stort förlägg-
ningsbehov uppstår vid underhållsregementena. Undersökningen måste där
för i första hand taiga sikte på möjligheterna att på ett ur förläggningssyn-
punkt lämpligare sätt ordna sjukvårdsutbildningen utan att effektiviteten i
denna utbildning nedgår. I detta sammanhang förtjänar påpekas, att vissa av
militärbefälhavama icke ansett den centraliserade sjukvårdsutbildningen i alla
avseenden lämplig.
Om andra möjligheter för denna sjukvårdsutbildning visa sig föreligga,
torde intendenturutbildningen kunna inordnas i underhållsregementena. En
följd härav skulle bli bl. a., att första intendenturkompaniets kasern vid Ulriks
dal kunde utnyttjas för annat ändamål. Statens organisationsnämnd, som för
ordat en lösning enligt vad bär angivits, har för sin del ifrågasatt Intl:s
kaserns utnyttjande för infanteriets kadettskola och krigsskolans övnings-
kompani. En annan möjlighet, som närmare bör undersökas, är att dit för
lägga arméns signalskola. Denna skolas iförläggningsfråga är brännande. Jag
har i annat sammanhang förklarat mig icke kunna biträda försvarskommitténs
förslag om reducering av Ing 1 för att där bereda utrymme för skolan. Jag
avser därför att låta närmare undersöka de förhållanden, som här i korthet
angivits.
I likhet med försvarskommittén och för att ej föregripa resultatet av såväl
nyss angiven utredning som utredningen om organisationens anpassning över
huvud efter befolkningstätheten förutsätter jag, att lokalutrymmena vid T 2 N
i Nora alltjämt tagas i anspråk.
I fråga om redovisningen av utbildningsbefälet vid tyg- och intendentur-
trupperna har jag intet att erinra mot att på fälttygkåren och intendentur-
kåren nu redovisade underofficerare — utom förvaltare — samt underbefäl,
vilka tjänstgöra som truppbefäl vid tyg- och intendenturtrupperna, överföras
till underhållstruppernas stat.
I enlighet med de grunder, som angivits av 1944 års manskapsutredning,
förordar jag, att all den stampersonal, som erfordras för sjukvårdstjänsten
inom armén, rekryteras inom respektive truppslag samt därefter — från och
med furirsbefordran -— hänföres till underhållstrupperna.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.
D. Vissa personalkårer.
Då frågan om inrättandet av en arméingenjörkår är ett ärende av större
räckvidd och principiell innebörd upptages kåren till behandling separat i ett
efterföljande avsnitt. Frågan om armémusiken har belysts under Avd. III.
Särskilda frågor. Jag saknar därför anledning att bär ånyo ingå på denna fråga.
I övrigt följes bär den av försvarskommittén tillämpade dispositionen.
262
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
1.
Generalitetet.
F örsvar skommittén.
Kommittén har icke föreslagit några andra förändringar i fråga om genera
litetet än att — i enlighet med kommitténs förslag beträffande arméstaben -—
beställningen för arméinspektör i Mo 17 skulle utgå samt att den nye armé-
stabschefen, om han hänfördes till den högre av de för denne befattnings
havare föreslagna alternativa lönegraderna, Mo 17, skulle tillhöra generalitetet.
Remissyttrande.
Chefen för armén har anfört, att då han icke kunde godtaga kommitténs
förslag om sammanslagning av arméstaben och arméinspektionen borde be
ställningen för arméinspektör i lönegrad Mo 17 bibehållas.
2.
Generalstabskåren.
I avsikt att begränsa antalet högt kvalificerade officerare i stabstjänst har
antalet generalstabskaptener minskats från 47 år 1945 till 41 för närvarande.
F örsvar skommittén.
Enligt försvarskommitténs uppfattning borde generalstabskåren kunna
minskas ytterligare med 1 regementsofficer och 2 kaptener. Enär såväl den
redan genomförda som den föreslagna minskningen av antalet generalstabs
kaptener tedde sig som en olägenhet med hänsyn till krigsorganisationens
behov av personal med högre stabsutbildning, borde antalet generalstabs-
aspiranter bibehållas i huvudsak oförändrat. Härigenom vunnes också den
fördelen, att urvalsmöjligheterna för intransport bleve större än för närva
rande, vilket vore till båtnad för kårens kvalitativa standard.
Remissyttrande.
Chefen för armén har framhållit att det, enär förslaget till militärområdes
indelning liksom beträffande minskning av freds- och krigsorganisationen
inom VII. militärområdet ej kunnat biträdas, icke vore möjligt att reducera
antalet generalstabskaptener. Likaledes borde den av kommittén till indrag
ning föreslagna regementsofficersbeställningen bibehållas.
I fråga om antalet generalstabskaptener vid militärbefälsstabema hänvisas
till vad som anförts under B: 2. Militärbefälsstaber. 3
3.
Fälttygkåren.
Fälttygkåren omfattar för närvarande officerare och underofficerare avsedda
för tygförvaltningstjänst vid arméförvaltningens tygavdelning med under
lydande anstalter samt vid vissa staber och truppförband. Kåren inrymmer
vidare befälspersonal för tygtrupperna. Slutligen är på fälttygkårens stat
viss civilmilitär personal — tygingenjörer — upptagen.
263
Av 1941 års försvarsutredning föreslagen utvidgning av fälttygkåren togs
icke upp till slutligt avgörande av 1942 års riksdag med hänsyn till den då
pågående förvaltningsutredningen. Icke heller senare har fälttygkårens per
sonalorganisation slutligt reglerats.
V ör svar skommittén.
Ehuru det synts försvarskommittén önskvärt att nu kunna ge fälttygkåren
en mera definitiv utformning hade, anför kommittén, detta icke varit möjligt
på grund av den 1946 påbörjade förnyade förvaltningsutredningen. I avvaktan
på resultatet av denna utredning hade kommittén ansett sig böra för kårens
vidkommande räkna med oförändrat personalbehov för den centrala tygför
valtningen, medan beräkningar kunnat utföras beträffande övrig för tyg
tjänsten avsedd personal.
Kommittén har föreslagit, att den vid truppförbanden för tygförvaltnings
tjänsten beräknade personalen, 1 kapten och 1 förvaltare, skulle överföras
från truppförbandens (personalkårernas) stater till beställningar vid fälttyg
kåren i den mån så icke redan skett, vilket vore fallet med de rationaliserade
infanteriregementenas tygförvaltare. I samband härmed har förutsatts, att nu
varande civilmilitära beställningar för ingenjör- och signalförrådsförvaltare
skulle utbytas mot förvaltarbeställningar vid fälttygkåren. Tygofficerarna vid
militärbefälsstaberna syntes likaledes böra uppföras på personalförteckning
för fälttygkåren.
Den utökning av fälttygkårens kaptenskader, som kommitténs förslag med
förde, innebure att befordringsmöjligheterna till regementsofficersgraderna
försämrades i förhållande till nuläget. Detta syntes emellertid uppvägas därav,
att fälttygkårens kaptener i viss utsträckning förutsattes kunna vinna rege-
mentsofficersbefordran vid underhållstrupperna.
I samband med tygtruppernas inordnande i underhållstrupperna borde fält
tygkårens nuvarande fanjunkare, sergeanter, överfurirer och furirer överföras
till underhållstruppernas (underhållsregementenas) stater.
Med hänsyn till att kommittén hade föreslagit, att en särskild arméingen-
jörkår borde inrättas, hade kommittén icke räknat med några beställningar
för tygingenjörer på fälttygkårens stat.
Remissyttranden.
Militärbefälhavaren för 11. militärområdet har ifrågasatt lämpligheten av
att till fälttygkåren överföra truppförbandens tygofficerare. För truppförban
den vore det till fördel att ha tillgång till flera tygutbildade officerare. För
utom med hänsyn till krigsplaceringsbehovet vore det önskvärt att tid efter
annan kunna omsätta tygofficerarna, varigenom tillgången på tygutbildat
befäl i trupptjänst ökades.
Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har ansett sig böra tillstyrka
överförandet av truppförbandens (personalkårernas) tygofficerare till fälttyg-
. Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
264
kårens stat trots avstyrkande från cheferna för Lv 2 och T 1. Likaledes till
styrktes underofficerspersonalens överförande.
Generaljätttygmästaren har anfört allvarliga betänkligheter mot den tid
efter annan uppskjutna frågan om tillskapandet av erforderligt antal beställ
ningar vid fälttygkåren. Överförandet av truppförbandens tygofficerare till
fälttygkåren vore, enligt generalfälttygmästarens mening, lämpligt. Enär tyg
kompanierna avsetts sammanföras med trängtrupperna till ett gemensamt
truppslag, borde emellertid de för tygkompanierna avsedda officerarna upp
tagas på underhållstruppernas stat.
Enligt försvarets civilförvaltnings mening borde även den officerspersonal,
som tjänstgjorde som utbildningsbefäl vid tyg- och intendenturtrupperna, över
föras till underhållstruppernas stat.
Svenska officersförbundet har framhållit betydelsen av att befordringsmöj-
lighetema vid fälttygkåren förbättrades.
Förvaltningsutredningen har tillstyrkt kommitténs förslag.
4.
Tygstaten.
Enligt beslut av 1947 års riksdag (propositionen nr ISO, riksdagens skrivelse
nr 327) har efter förslag av 1944 års manskapsutredning påbörjats en utbyggnad
av tygstaten i syfte att skapa framtidsplatser åt beställningsmän på mekaniker-
linjerna. Från och med budgetåret 1947/48 ha sålunda vid tygstaten tillkommit
178 beställningar för armétekniker, utgörande omkring hälften av det av
1944 års manskapsutredning föreslagna antalet. Vid ärendets behandling ha
statsmakterna anslutit sig till ett principuttalande från manskapsutredningen,
innebärande att möjligheter borde skapas för därtill kvalificerad personal på
beställningsmannalinjema att vinna befordran till högre beställningar inom
tygstaten. För detta ändamål borde en viss utökning ske av antalet beställ
ningar för tyghantverkare och tygverkmästare.
F ör svar skommittén.
Kommittén har förklarat sig vilja ansluta sig till det system för den tekniska
personalens utnyttjande och anställning, som förordats av manskapsutred
ningen. Delvis har detta system redan börjat tillämpas. I fråga om personalens
rekrytering räknade kommittén sålunda med att volontärrekryteringen skulle
äga rum vid respektive truppförband, varefter beställningsmännen i furirs-
graden under bibehållande av militär anställningsform skulle sammanföras
till en gemensam personalkår. Denna borde enligt försvarskommitténs mening
inordnas i tygstaten. I avsikt att skapa flera framtidsplatser inom tygstaten
föresloge kommittén en utökning av antalet beställningar för armétekniker
och i viss utsträckning även av antalet beställningar för tyghantverkare och
tygverkmästare. Sistnämnda högre beställningar förutsattes härvid böra, under
de betingelser, varom det borde ankomma på arméchefen att avgiva närmare
förslag, stå öppna även för arméteknikema.
Kungl. May.ts proposition nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
265
Chefen för armén har intet haft att erinra mot kommitténs förslag. Fördel
ningen på yrkesgrenar syntes dock böra ske efter förslag från arméchefen.
Militärbefälhavaren för 11. militärområdet har med hänsyn till önskvärd
heten av att ha tygutbildat befäl i trupptjänst ifrågasatt lämpligheten av att
överföra mekanikerfurirerna till tygstaten.
Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har avstyrkt kommitténs förslag
om överförandet av beställningsmannapersonal på mekanikerlinjen till tyg
staten. Denna åtgärd skulle ytterligare kringskära truppförbandschefens redan
nu genom alltför långt driven centralisering begränsade bestämmanderätt.
Militärbefälhavaren för V. militärområdet bär tillstyrkt kommitténs förslag
men samtidigt påpekat befordringsförhållandenas stora betydelse.
Fälttygmästaren har gjort vissa erinringar mot kommitténs behovsberäk-
ningar samt därutöver ifrågasatt, om icke tygstaten borde lyda direkt under
chefen för armén.
Försvar sväsendets underbefälsförbund har i princip tillstyrkt kommitténs
förslag rörande tygstaten.
Civilmilitära tjänstemannaförbundet har gjort vissa erinringar mot kommit
téns behovsberäkningar.
Försvarets civila personals förbund har ansett, att tygstaten i största möj
liga utsträckning borde rekryteras med yrkesskickliga tygarbetare.
5.
Intendenturkåren.
Intendenturkåren omfattar för närvarande officerare och underofficerare
avsedda för intendenturförvaltningstjänst och kassatjänst vid arméförvalt
ningens intendenturavdelning med underlydande förråd och anstalter samt
vissa staber och truppförband. Kåren inrymmer vidare befälspersonal för in-
tendenturtrupperna. Slutligen är på intendenturkårens stat upptagen viss
civilmilitär personal, departementsskrivare.
F ör sv ar skommittén.
Med hänsyn till den pågående förvaltningsutredningen har försvarskom-
mittén vid beräknandet av personalbehovet utgått från ett tills vidare oför
ändrat behov för den centrala intendenturförvaltningen och därmed samman
hängande förråd och anstalter, under det att närmare beräkningar utförts i
fråga om de övriga verksamhetsfält, för vilka personal ur intendenturkåren
erfordrades.
I samband med intendenturtruppernas inordnande i underhållstrupperna
borde, enligt kommitténs mening, intendenturkårens nuvarande fanjunkare,
sergeanter, överfurirer och furirer överföras till underhållstruppemas (under
hållskårens) stat.
Remissyttranden.
266
Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 206.
Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har med hänsyn till svårigheten
att erhålla kompetenta intendenter i arvodesbefattning ifrågasatt, huruvida
icke samtliga försvarsområdesintendenter borde vara på aktiv stat.
Generalintendenten har gjort en del detaljerinringar mot försvarskom
mitténs behovsberäkningar.
Svenska underofficersförbundet har ansett, att förrådsunderofficerarna vid
försvarsområdesstäbema borde vara förvaltare på aktiv stat vid intendentur-
kåren.
Försvarets civilförvaltning bär ifrågasatt, huruvida icke för intendenturut-
bildningen avsedda officerare borde uppföras på underhållstruppernas stat.
6.
Fältläkarkåren.
1944 års militärsjukvårdskommitté har bland annat föreslagit, att försvarets
sjukvårdsförvaltning och försvarsgrenarnas sjuk vårdsinspektioner skulle sam
manföras till ett för försvaret gemensamt organ samt att fältläkarkårens,
marinläkarkårens och flygvapnets läkare skulle sammanföras till en för för
svaret gemensam kår — försvarsläkarkåren.
Remissyttranden.
F örsvar skommittén.
I avvaktan på ställningstagande till militärsjukvårdskommitténs betän
kande har försvarskommittén förutsatt, att sjukvårdsavdelningen i arméstabens
underhållsinspektion alltjämt skulle kvarstå samt att frågan om försvars
läkarkåren tills vidare borde hållas öppen. Vid uppgörandet av personalstat
för fältläkarkåren hade kommittén emellertid följt de grunder för beräkningar
rörande det ständiga behovet av läkare vid förbanden och skolorna, som an
givits av mili tärs jukvårdskommittén.
Den vid kommendantsstaben i Boden placerade läkaren, avsedd för garni
sonssjukhuset, borde enligt kommitténs mening överföras till personalförteck
ningen för garnisonssjukhusen.
Remissyttranden.
Militärbefälhavarna för IV., VI. och VII. militärområdena ha gjort vissa
erinringar mot försvarskommitténs behovsberäkningar.
Arméöverläkaren har ansett av kommittén föreslagen minskning av armé
inspektionens sjukvårdsavdelning icke vara möjlig. Därutöver har arméöver
läkaren gjort vissa erinringar mot försvarskommitténs behovsberäkningar.
Försvarets sjukvårdsförvaltning har framhållit, att kommittén vid utforman
det av sitt förslag icke i erforderlig grad tagit hänsyn till den moderna krigs-
teknikens inverkan på militärsjukvårdens organisation. Förvaltningen hade
därutöver åtskilliga erinringar mot kommitténs behovsberäkningar rörande
läkarpersonalen.
Svenska militärläkarföreningen har gjort erinringar mot kommitténs behovs-
beräkningar.
7
.
Fältveterinärkåren.
F ör svar skommittén.
På grund av ökad motorisering, föreslagna truppförbandsindragningar in. in.
bär försvarskommittén föreslagit en avsevärd reducering av antalet hästar
inom armén. Härav skulle följa en väsentlig minskning av behovet av militära
veterinärer. Yeterinärvården vid truppförband med ett mindre antal hästar
borde, enligt kommitténs mening, kunna ombesörjas genom anlitande av civil
veterinär. I vissa fall torde frågan om indragning av bataljons veterinärer
emellertid böra upptagas till omprövning, sedan hästantalet reducerats och
praktisk erfarenhet vunnits rörande veterinärtjänstens framtida omfattning.
Remissyttranden.
Chefen för armén har anfört, att antalet veterinärer kunde behöva om
prövas med hänsyn till den av honom förordade i stort sett oförändrade krigs-
och fredsorganisationen. Härjämte bleve antalet beroende av kavalleriets
framtida organisation, vilken fråga för närvarande vore under utredning.
Överfältveterinären har framhållit, att veterinärtjänsten vid truppförbanden
blivit lidande på att de civila veterinärer, vilka stått att erhålla, icke alltid
varit fullt lämpliga härför. En framkomlig väg att lösa denna fråga vore att
vid dessa truppförband placera en bataljons veterinär vid fältveterinärkåren
med fyllnadsarvode till motsvarande lön för bataljons veterinär. Härutöver
hade överfältveterinären vissa erinringar mot kommitténs behovsberäkningar.
Svenska militärveterinärsällskapet har påpekat, att den aktiva veterinärper
sonalen med hänsyn till krigsorganisationens krav icke utan tvingande skäl
kunde reduceras. På grund av hästens alltmer minskade användning för civilt
bruk och inom fredsorganisationen komme såväl de värnpliktiga som övrig
personal att i krig besitta ringa eller ingen hästvana. Härav följde ökade krav
på veterinärerna, varför det vore nödvändigt, att tillgången på väl utbildad
veterinärpersonal inom krigsorganisationen bleve väl tillgodosedd. Därutöver
har militärveterinärsällskapet riktat vissa anmärkningar mot kommitténs
behovsberäkningar. 8
8.
Arméns sjukvårdspersonal.
Efter genomförandet av 1942 års försvarsbeslut har antalet sjuksköterskor
och sjukvårdsbiträden successivt ökats till att enligt personalförteckningar för
budgetåret 1947/48 uppgå till 96 översköterskor i Ce 12 och 173 sjukvårds
biträden i Ce 3. Av översköterskorna ha enligt medgivande av Kungl. Maj:t
den 12 september 1947 fem utbytts mot instruktionssköterskor i Ce 15.
Försvarskommittén har i princip funnit sig böra tillämpa de beräk
ningsgrunder, som använts av 1944 års militärsjukvårdskommitté.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
267
268
Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.
Militärbefälhavarna för IV. och VI. militärområdena liksom arméöverläkaren
ha anfört vissa erinringar mot kommitténs behovsberäkningar.
Försvarets sjukvårdsförvaltning har ifrågasatt upprättandet av en reserv
sjuksköterskekår samt därutöver anfört vissa erinringar mot kommitténs
behovsberäkningar.
Försvarets civilförvaltning har velat erinra om sitt i anslagsäskandena för
nästa budgetår framlagda förslag om införande av desinfektionspersonal.
Departementschefen.
Vid behandlingen av arméns ledande organ har jag föreslagit organisa
toriska förändringar i huvudsak enligt försvarskommitténs förslag. För det
närmaste budgetåret har jag därvid i personellt avseende endast räknat med
möjligheten att utbyta nuvarande beställningar för arméinspektör i lönegrad
Mo 17 och arméstabschef i lönegrad Mo 14 mot beställningar för arméstabs-
chef i lönegrad Mo 17 eller Mo 14 och chef för sektion II i lönegrad Mo 14.
Övriga av försvarskommittén föreslagna ändringar i personalorganisationen
inom arméledningen har jag ansett böra upptagas till prövning i vanlig ord
ning i samband med anslagsäskanden. Vad jag sålunda föreslagit medför,
att vid omorganisationen de av försvarskommittén föreslagna förändringarna
i generalitetets sammansättning även bli genomförda. Frågan om en minsk
ning av generalstabskåren med en regementsofficersbeställning i enlighet med
försvarskommitténs förslag bör upptagas till prövning i samband med full
följandet av omorganisationen. A id behandlingen av militärbefälsstaberna
har jag i princip tillstyrkt, att två generalstabskaptener skola beräknas för
varje militärbefälsstab på fastlandet. Jag har dock ansett, att detta personal
behov finge tillgodoses genom lämplig placering av nu befintligt antal gene
ralstabskaptener. Ehuru jag sålunda anser, att någon utökning av antalet
generalstabskaptener icke av denna anledning nu bör ifrågakomma, kan jag
å andra sidan icke nu föreslå den minskning av antalet, varmed försvarskom
mittén räknat.
Jag biträder försvarskommitténs förslag, att militärbefälsstabernas stabs-
tygofficerare överföras till fälttygkårens stat, att fälttygkårens fanjunkare,
sergeanter, överfurirer och furirer överföras till underhållstrupperna (under-
hållsregementena) i samband med att tygtrupperna inordnas i det nya trupp
slaget underhållstrupperna, att tygingenjörerna övergångsvis inordnas i
arméingenjörkåren samt att förvaltarbeställningar för truppförbandens tyg
underofficerare tillkomma på fälttygkårens stat efterhand som den rationa
liserade organisationen kan genomföras. Sistnämnda ändring har redan be
slutats i vad avser infanteriregemente, varom i gällande personalförteckning
(s. 11, not 3) anvisningar lämnats för genomförandet, Jag anser, att i detta
hänseende den fortsatta utbyggnaden bör ske enligt samma grunder som där
angivits.
Övriga av försvarskommittén eller i remissyttranden avgivna förslag be
träffande fälttygkåren är jag icke beredd att biträda. Ehuru vissa skäl kunna an
Remissyttranden.
269
föras för att samma princip borde följas vid intendenturkåren och fälttyg-
kåren i fråga om de vid truppförbanden tjänstgörande officerarnas inord
nande i personalkår, finner även jag de betänkligheter, som vissa remissmyn
digheter anfört mot överförandet av truppförbandens tygofficerare till fält-
tygkårens stat, befogade. Det främsta skälet för att överföra truppförbandens
tygofficerare synes vara, att de officerare, som erhållit tygofficersutbildning
med säkerhet bleve utnyttjade på ett sådant sätt, att deras särskilda kvalifika
tioner komme tygtjänsten till godo. Detta önskemål synes kunna lösas genom
reglerande bestämmelser för personalens utnyttjande efter genomgången tyg
officersutbildning. För de personalkårer som syssla med stabs- och förvalt
ningstjänst torde otvivelaktigt en växling mellan stabstjänst och praktisk
trupptjänst vara betydelsefull. Det är givet, att möjligheterna till praktisk
trupptjänst bleve väsentligt försämrade för de av truppförbandens tygutbil-
dade officerare, som enligt förslaget komme att överföras till fälttygkåren.
För intendenturofficerarna föreligga med deras nuvarande anslutning till
intendenturkåren större möjligheter till trupptjänst än om de överfördes
till underhållstrupperna. Av i huvudsak samma skäl kan jag därför ej heller
biträda arméförvaltningens av chefen för armén tillstyrkta förslag, att de för
tygtjänsten vid underhållsregementena avsedda officerarna skola överföras
till underhållstruppernas stat.
Försvarskommitténs förslag beträffande tygstatens organisation ansluter
sig i princip till vad 1947 års riksdag härutinnan beslutat. Förs va rs korn mi ttén
har dock föreslagit, att beställningsmannafurirerna skola upptagas på tyg
statens stat. Enligt vad som anförts under fälttygkåren biträder jag förslaget
att bland annat fälttygkårens furirer i trupp tjänst överföras till underhållstrup
perna. Av till fälttygkåren nu hänförd personal utom officerare och förvaltare
skulle därvid kvarstå endast furirer i beställningsmannatjänst, som efter
befordran avses övergå till ordinarie anställning inom tygstaten. Praktiska
skäl synas tala för att dessa överföras till tygstaten. Därigenom vinnes, att
beställningsmannafurirerna och tygstatens personal komma att ha samma
personalkårchef, fälttygmästaren. På grund härav tillstyrker jag nu förslaget,
att furirerna i beställningsmannatjänst med oförändrad anställningsform sam
manföras till en gemensam personalkår under tygstaten.
Jag tillstyrker förslaget om överförande i samband med intendenturtrup-
pernas inordnande i underhållstrupperna av intendenturkårens nuvarande
fanjunkare, sergeanter, överfurirer och furirer till underhållstruppernas (trupp
förbandens) stater. Med hänsyn till önskvärdheten att underlätta växlingarna
mellan trupp- och förvaltningstjänst anser jag i likhet med försvarskom-
mittén, att intendenturkompaniernas officerspersonal alltjämt bör tillhöra
intendenturkåren.
Enär jag ännu icke är beredd att taga ståndpunkt till de organisations-
förslag, som framlagts av 1944 års militärsjukvårdskommitté, förutsätter jag
i princip inga förändringar i fråga om fältläkarkårens sammansättning.
Fältveterinärkårens sammansättning är beroende av ett flertal faktorer —
ökad motorisering, ifrågasatta truppförbandsindragningar m. m. — vilka för
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
270
närvarande icke kunna överblickas. Jag anser därför, att denna kår tills
vidare i princip bör kvarstå oförändrad.
Beträffande arméns sjukvårdspersonal förutsätter jag i princip ingen för
ändring.
E. Arméingenjörkåren.
1941 års försvarsutredning föreslog i sitt betänkande, att en civilmilitär
arméingenjörkår skulle inrättas. I 1942 års försvarsproposition anslöt sig
föredragande departementschefen obetingat till uppfattningen, att utökningen
av försvarsmaktens tekniska materiel följdriktigt borde leda till att teknikens
män bereddes ökat utrymme och inflytande inom försvarsorganisationen. För
slag härom framlades emellertid icke då, enär frågorna rörande utnyttjandet
av ingenjörpersonalen inom försvarsväsendet ansågos böra göras till föremål
för ytterligare utredning. Särskilda sakkunniga tillsattes också — försvars-
väsendets ingenjörutredning — som den 6 oktober 1944 framlade betänkande
med förslag i ämnet (SOU 1944: 44). Med anledning av utredningens förslag
och däröver avgivna utlåtanden och på grundval av en inom försvarsdeparte
mentet utarbetad promemoria med förslag till provisoriska åtgärder för en
fastare organisation för den materieltekniskt inriktade personalen inom armén
och arméförvaltningen förelädes riksdagen proposition (1946: 80) angående
arméns ingenjörpersonal. Propositionen bifölls av riksdagen (skrivelse nr
258). Ingenjörutredningens betänkande överlämnades i samband därmed till
försvarskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörandet av kom
mitténs uppdrag.
De provisoriska bestämmelser rörande arméns ingenjörpersonal, som nu
gälla, innebära i huvudsak följande.
Personalen delas på två kategorier, nämligen arméingenjörer med civil
militär ställning och civila ingenjörer. De förra tjänstgöra vid arméns sta
ber och förband samt i mindre antal vid arméförvaltningens tygavdelning, de
senare vid tygavdelningen och tygverkstäderna. Arméingenjörerna äro i per
sonalhänseende underställda en arméöveringenjör, vilken är förordnad å be
fattningen tills vidare och uppbär från sakanslag arvode motsvarande lön i
Co 14.
Arméingenjörerna, vilka indelas i kategorierna vapen- (luftvärns-), signal-
och motoringenjörer samt övriga ingenjörer, inneha extra ordinarie anställ
ning. Befattningar för arméingenjörer finnas för närvarande uppförda för
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
4 förste arméingenjörer (majors tjänsteklass)......................................... Ce 31
29 arméingenjörer av 1. graden (kaptens tjänsteklass) ......................... Ce 29
18
»
» 2.
»
(löjtnants
»
) Ce 27
5
1
»3.
»
(
»
»
) Ce 25
6
»
»3.
»
(
»
»
) Ce 23.
Sedan vissa övergångsanordningar genomförts, avses en befattning för
förste arméingenjör och en för arméingenjör av 1. graden skola indragas.
271
På fälttygkårens stat äro för närvarande bland ordinarie tjänstemän upp
tagna sju tygingenjörer av 1. klassen i lönegrad Ca 30 och en tygingenjör av
2. klassen i lönegrad Ca 27. I proposition 1946: 80 (s. 59) har vid beräk
nandet av behovet av arméingenjörer hänsyn tagits till att fyra tygingenjörer
av 1. klassen och en tygingenjör av 2. klassen skulle tjänstgöra i befattningar
för arméingenjörer. För närvarande tjänstgör en tygingenjör av 1. klassen
i dylik befattning. Därjämte disponeras två för tygingenjörer avsedda löner,
en Ca 30 och en Ca 27, för avlönande av arméingenjörer. I samband med av
gångar bland fem återstående tygingenjörer av 1. klassen i lönegrad Ca 30
avsågos ytterligare 2 löner skola utnyttjas i befattningar för arméingenjörer.
Övriga 3 tygingenjörsbeställningar äro avsedda för krigsmaterielverket och
försvarets fabriksstyrelse. I fråga om tygingenjörsbeställningarna är föreskrivet
att vid inträffande ledighet frågan om återbesättande skall underställas Kungl.
Maj:ts prövning.
Härutöver finnas 6 extra motoringenjörer anställda vid vissa truppförband
och tygförvaltningsskolan.
I sitt den 31 december 1946 avgivna betänkande (SOU 1946: 94) ha för
svarets tjänsteförteckningssakkunniga föreslagit tjänstebenämningar samt mot
dessa svarande lönegrader för de tre försvarsgrenarnas civilmilitära ingenjör
personal enligt följande uppställning (i vilken lönegraderna upptagits med nu
varande beteckningar).
Lönegrad I
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Förste armédirektör; förste marindirektör; förste flyg
direktör ............................................................................................................... 33
Armédirektör; marin direktör; flygdirektör................................................. 31
Förste arméingenjör; förste mariningenjör; förste flyg
ingenjör ............................................................................................................ 29
Arméingenjör; mariningenjör; flygingenjör ................................................ 27
Motoringenjör ..................................................................................................... 24
Motoringenjör ..................................................................................................... 22.
I propositionen 1947: 246 angående viss tjänsteförteckningsrevision för för-
svarsväsendet m. m. har chefen för finansdepartementet förklarat sig anse
den sålunda föreslagna lönegradsserien kunna i huvudsak godtagas såsom
provisorisk reglering. Slutligt ställningstagande i ämnet gjordes därvid be
roende av en allmän översyn av frågan om löneställningen för ingenjörper
sonalen inom statsförvaltningen i dess helhet samt av resultatet av försvars-
kommitténs och 1946 års militära förvaltningsutrednings undersökningar
rörande försvarets organisation. Den föreslagna lönegradsserien borde emel
lertid enligt departementschefen även omfatta 30 lönegraden. Viss tvekan
kunde råda, huruvida särskilda befattningar borde upptagas för motoringen
jörer, liksom det kunde ifrågasättas om tillräckliga skäl funnes att under
provisorietiden ändra löneställningarna för denna personal. Det förutsattes,
att de berörda frågorna borde närmare övervägas och därefter föreläggas 1948
års riksdag. Tjänstebenämningsfrågorna för ifrågavarande personal lämnades
av departementschefen öppna.
272
Till vad sålunda i denna fråga anförts anslöt sig riksdagen (skrivelse
nr 411).
F ör svar slcommittén.
Kommittén har ansett, att behovet av ingenjörpersonal för olika tekniska
uppgifter inom armén numera vore i erforderlig grad prövat och bestyrkt
samt att den arméingenjörorganisation, som skapats genom det nuvarande
provisoriet, kunde i huvudsak läggas till grund för en permanent organisa
tion. Kommittén har därför föreslagit, att arméingenjörpersonalen skulle
sammanföras i en civilmilitär personalkår, benämnd annéingenjörkåren. Med
beaktande av krigsorganisationens behov av kvalificerad ingenjörpersonal har
kommittén därjämte förordat, att denna kår skulle kompletteras med en re
servorganisation.
I likhet med försvarets tjänsteförteckningssakkunniga har kommittén an
sett genomgång av teknisk högskola i princip böra uppställas såsom kompe
tenskrav för alla befattningar för vapen- och signalingenjörer samt vissa motor
ingenjörer i ledande befattningar, under det att lägre kompetenskrav kunde
uppställas för vissa motoringenjörer. Sistnämnda motoringenjörer ha före
slagits skola bibehållas i anställning såsom icke-ordinarie tjänstemän (armé
ingenjörer) i lönegraderna Ce 25 och Ce 23, med möjlighet att på grund av
visad praktisk duglighet vinna ordinarie anställning inom arméingenjör-
kåren.
I avvaktan pa ett slutligt ståndpunkttagande till frågan om löneställningen
för ingenjörpersonal inom statsförvaltningen över huvud taget har kommit
tén för att ernå största möjliga likhet med ingenjörpersonalorganisationen
inom marinen och flygvapnet föreslagit, att arméingenjörer skola finnas
med tjänstebenämningar och lönegradsplacering enligt följande uppställning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Arméöverdirektör ....................................................... Co 14
Armédirektör av 1. graden ................................... Ca 33
Armédirektör av 2. graden ................................... Ca 31
Arméingenjör av 1. graden ................................... Ca 30
Arméingenjör av 2. graden ................................... Ca 29
Arméingenjör av 3. graden ................................... Ca 27
Extra ordinarie arméingenjör ............................... Ce 25
Extra ordinarie arméingenjör ............................... Ce 23.
Beträffande frågan om arméingenjörkårens sammansättning i vad rör aktiv
personal har kommittén — i avvaktan på resultatet av den pågående förvalt-
ningsutredningen — icke funnit sig böra föreslå någon ändring beträffande
annan personal än den, som avses för staber, truppförband och skolor.
För arméstabens truppslagsinspektioner har kommittén räknat med oför
ändrat antal arméingenjörer eller 6 armédirektörer och arméingenjörer av
273
1. graden. Yapeningenjören vid luftvärnsinspektionen borde jämväl vara
tjänstgöringsskyldig vid luftvärnsskjutskolan.
Vad beträffar militärbefälsstaber och truppförband bar kommittén räknat
med att genom utnyttjande i större utsträckning av mindre kvalificerad per
sonal vid besiktningsarbete antalet arméingenjörer borde kunna begränsas till
i stort sett nuvarande antal, 44. Vissa förändringar hade dock befunnits er
forderliga med hänsyn till de förändringar i fredsorganisationen som kom
mittén föreslagit och till hittills vunna erfarenheter. Motoringenjören vid
VII. militärbefälsstaben hade i annat sammanhang föreslagits skola placeras
vid 118. De extra motoringenjörerna vid II, 17, Al och S 1 erfordrades
alltjämt och borde ersättas med extra ordinarie arméingenjörer. Vid A 8
borde tillkomma en extra ordinarie arméingenjör, under det att motoringen
jören vid Ing 1, som enligt förslaget skulle reduceras, kunde utgå.
I fråga om utbildningsanstalterna har kommittén i anslutning till förslag
av försvarets civilförvaltning i medelsäskandena för budgetåret 1948/49 före
slagit utökning av organisationen med 1 vapeningenjör och 1 motoringenjör
vid tygförvaltningsskolan och 1 signalingenjör vid signalskolan.
Med reservation för förvaltningsutredningens resultat skulle arméingenjör-
kåren sålunda enligt försvarskommitténs förslag erhålla följande samman
sättning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Beställning
Lönegrad
Antal
Arméöverdirektör ............................
Co 14
i
Armédirektörer av 1. graden............
Ca 33
4
Armédirektörer av 2. graden............
Ca 31
12
Arméingenjörer av 1. graden...........
Ca 30
16
Arméingenjörer av 2. graden...........
Ca 29
15
Arméingenjörer av 3. graden...........
Ca 27
9
Extra ordinarie arméingenjörer........
Ce 25
6
Extra ordinarie arméingenjörer........
Ce 23
9
Arméingenjörkårens personal beräknades fördelad på befattningar vid sta
ber och truppförband och skolor i huvudsak enligt tablå å s. 280 i betänkan
det. Därjämte har försvarskommittén i samband med behandlingen av marin-
ingenjörkåren (s. 547 i betänkandet) anmält, att enligt en av marinchefen
verkställd utredning 4 beställningar ansetts böra upptagas på arméingenjör-
kårens stat för kustartilleri tjänst (en i lönegrad Ca 27 och tre i lönegrad
Ca 25) med tjänstgöring 1 i marinförvaltningens vapenavdelning och 3 vid
kustartilleriförsvaren.
Beträffande övergången till ordinarie anställningsform syntes denna böra
ske successivt och antalet ordinarie beställningar inom kåren ökas i den ut
sträckning, som tillgången på kvalificerad personal medgåve. I vad rörde re
servpersonal, för vilken kommittén förutsatte motsvarande kompetenskrav,
hade behovet uppskattats till 100 arméingenjörer i reserven.
I fråga om ingenjörpersonalens rekrytering och utbildning hade försvare
ts—40448
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.
274
väsendets ingenjörutredning föreslagit en total utbildningstid av omkring 10
år för de antagna ingen jörofficersaspiranterna. Försvarskommittén hade i
princip intet att erinra mot denna rekryteringsprineip, men då det vore en
fråga på mycket lång sikt, syntes det under alla förhållanden nödvändigt att
tills vidare räkna med anställning av färdigutbildade ingenjörer.
Remissyttranden.
Chefen för armén har anfört, att behovet av arméingenjörer vid arméin
spektionen icke nu kunde preciseras, då organisationen ännu vore ny. Frågan
borde därför tills vidare lämnas öppen. Intet vore att erinra mot förslaget
att på arméingenjörkårens stat uppföra fyra motoringenjörer avsedda för kust
artilleriet.
Inspektören för underhållstrupperna har förordat en utökning med tre
arméingenjörer — en vapen-, en signal- och en motoringenjör — vilka skulle
göra halvtidstjänst dels vid respektive pansar-, luftvärns- och signalinspek
tionerna, dels ock vid arméingenjöravdelningen. En inventering av arbetsupp
gifternas omfattning hade visat behovet av denna arbetskraftsförstärkning.
Genom denna anordning skulle samtidigt vinnas, att intim kontakt kunde upp
rätthållas mellan underhållsinspektionen och de mest materielbetonade trupp
slagen i fråga om den tekniska fältreparationstjänsten. För inspektion av
motortjänsten borde därjämte tillkomma en armédirektör vid arméingenjör
avdelningen.
Arméöveringenjören har anfört i huvudsak samma synpunkter som inspek
tören för underhållstrupperna men har därjämte ansett, att en reserv om 5 %
måste beräknas för tjänstledighet, särskilda uppdrag m. m. Arméöveringen
jörens förslag innebär i förhållande till försvarskommitténs att
antalet armédirektörer av 2. graden skulle ökas
från 12 till 14,
»
arméingenjörer av 1.
»
»
»
»
16 till 19,
»
d
av 2.
»
»
»
»
15 till 17,
»
»
av 3.
»
»
»
»
9 till 10.
Den föreslagna ökningen inklusive reserv omfattade sålunda 8 beställ
ningar. Därutöver vore en arméingenjör av 2. graden, avsedd för Lv 7, och
en extra ordinarie arméingenjör i lönegrad Ce 23, avsedd för Ingl, över
gångsvis erforderliga.
Arméöveringenjören har vidare föreslagit, att nu befintliga 6 tygingen
jörer, av vilka en redan inräknades i arméingenjörkåren, skulle överföras till
denna. Härför erfordrades en utökning med 5 beställningar, vilka succes
sivt 'borde indragas vid inträffande avgång. Ifrågavarande tygingenjörer hade
nu fullmakt i 30 lönegraden. Med hänsyn till bland annat de tjänsteklasser,
som tilldelats vederbörande, syntes det rimligt att nu upptaga två i 31 och
tre i 30 lönegraden.
Arméöveringenjören har slutligen ansett, att de av nu befintliga extra ordi
narie arméingenjörer, som befinnas lämpliga för överförande till ordinarie
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Iiungl. Maj:ts proposition nr 206.
275
anställning, böra erhålla sådan anställning i samband med arméingenjörkårens
inrättande.
Försvarets civilförvaltning bär intet halt att erinra mot att — i avvaktan
på ett slutligt ståndpunkttagande till frågan om löneställningen för ingen
jörpersonal i allmänhet inom statsförvaltningen — vid arméingenjörkåren må
finnas inrättade beställningar med tjänstebenämningar och placering i
lönegrader i enlighet med kommitténs förslag.
Statsverkens ingenjörsförbund har föreslagit utökning av arméingenjör-
kåren med en signalingenjör samt en armédirektör av 2. graden, avsedd för
planläggning och ledning av teknisk utbildning, båda avsedda att placeras vid
arméingenjöravdelningen. Dessutom ifrågasattes utökning med en signal-
ingenjör placerad vid S 2, Boden. De nuvarande tygingenjörerna med lång
erfarenhet borde beredas en emot deras tjänsteålder svarande löneställning på
ordinarie stat.
För svar sväsendets civilmilitära ingenjörers förbund bär understrukit lämp
ligheten och önskvärdheten av likartade civilmilitära ingenjörorganisationer
inom alla försvarsgrenarna.
Arméns civilmilitära ingenjörers förening har ansett, att den föreslagna
arméingenjörorganisationen med vissa ökningar kunde anses i huvudsak mot
svara det aktuella behovet. Föreningen har vidare förutsatt, att alla nuva
rande extra ordinarie arméingenjörer, som vore lämpliga härför, redan från
början skulle överföras till ordinarie anställning. Samtliga nuvarande tyg
ingenjörer borde överföras till arméingenjörkåren, vilken intill tiden för dessa
tygingenjörers avgång borde utökas med motsvarande antal ordinarie beställ
ningar. En reserv om 5 % borde beräknas.
Statens organisationsnämnd har anfört, att enligt erfarenheterna från försök
vid Stockholms kustartilleriförsvar förelåge vid en rationellt uppbyggd för
valtningsorganisation icke något behov av bland annat motoringenjör vid ett
kustartilleriförsvar. Behov av biträde härutinnan kunde och borde även inom
nuvarande organisation utan olägenhet tillgodoses genom den centrala förvalt
ningsmyndighetens försorg.
Svenska teknologförenmgen har funnit det vara av största betydelse, att
armén så snart som möjligt erhölle en fast kår av ordinarie ingenjörer samt
att det vore angeläget, att endast ingenjörer med erforderliga kvalifikationer
finge inträde i kåren. Den nuvarande extra ordinarie arméingenjörpersonalen
borde från 1 juli 1948 antagas till ordinarie arméingenjörer i den mån kvali
fikationer härför förelåge. Kårens slutliga organisation syntes icke kunna
fastlåsas för längre tid.
I skrivelse den 24 februari 1948 till statsrådet och chefen för försvarsde
partementet har försvarets tjänsteförteckningsutredning framlagt vissa syn
punkter och förslag med anledning av vad försvarskommittén föreslagit be
träffande försvarsgrenarnas ingenjörorganisationer. I denna skrivelse har
med särskild motivering avstyrkts, att nya beställningar skulle inrättas i 30
lönegraden. Utredningen har vidare funnit skäl icke föreligga för ett bibe-
276
hållande för motoringenjörernas del av 23 och 25 lönegraderna och därför
föreslagit, att de föreslagna extra ordinarie arméingen jörema skulle hänföras
till 22 och 24 lönegraderna, varvid dock förutsatts, att någon lönegradsned-
flyttning av nuvarande innehavare av beställning för arméingenjör av 3. gra
den icke skulle ifrågakomma.
I fråga om försvarskommitténs förslag att möjlighet borde föreligga för
motoringenjörer med icke-ordinarie anställning och lägre kompetens att på
grund av visad praktisk duglighet vinna ordinarie anställning inom armé
ingen jörkåren, har utredningen framhållit att — då för motoringenjörer i
högre lönegrad än 25 i princip ansetts böra uppställas krav på genomgång
av teknisk högskola — visad praktisk duglighet i en lägre ingenjörbefattning
icke enbart syntes kunna medföra kompetens att bestrida en befattning, på
vilken ställdes krav på angivna högre teoretiska kunskapsmått. Sättet för
den teoretiska kompetensens förvärvande vore givetvis av underordnad be
tydelse, men dispensen borde icke avse det uppställda kunskapsmåttet såsom
sådant.
I anslutning till vad utredningen sålunda anfört har framlagts förslag till
löneställningar och tjänstebenämningar för civilmilitär ingenjörpersonal inom
försvaret i högst lönegrad Ca 33. Yad arméingenjörpersonalen beträffar fram
går förslaget av efterföljande tablå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Lönegrad
Tjänstebenämning
Ca 33
Ca 31
Ca 29
Ca 27
Ce 24
Ce 22
Förste armédirektör
Armédirektör
Förste arméingenjör
Arméingenjör
Motoringenjör
Motoringenjör
Departementschefen.
I likhet med försvarskommittén finner jag behovet av ingenjörpersonal
för olika tekniska uppgifter inom armén numera vara i erforderlig mån klar
lagt och anser, att det nuvarande provisoriet i huvudsak kan läggas till grund
för en permanent organisation — arméingenjörkåren. Krigsorganisationens
behov av ingenjörpersonal i befälsställning motiverar jämväl, att en reserv
organisation skapas inom arméingenjörkåren. I fråga om kompetenskraven
för arméingenjörkårens personal kan jag biträda den uppfattning, som för
svarskommittén och ett flertal remissmyndigheter givit uttryck åt, nämligen
att i princip examen från teknisk högskola bör fordras för alla befattningar
såsom vapen- och signalingenjörer samt för motoringenjörer i ledande befatt
ningar, under det att lägre kompetenskrav kunna uppställas för vissa motor
ingenjörer. Sistnämnda ingenjörer böra erhålla icke-ordinarie anställning och
benämnas extra ordinarie arméingenjörer men böra på grund av avsedd tjänst
277
göring tillhöra arméingenjörkåren. Ifrågavarande ingenjörer synas i enlighet
med tjämsteförteckningsutredningens förslag böra hänföras till 24 och 22 löne
graderna. Någon nedflyttning i lönegrad av nuvarande innehavare av beställ
ning för arméingenjör av 3. graden bör dock icke ifrågakomma. I likhet med
försvarskommittén och vissa remissmyndigheter anser jag, att för ifrågava
rande ingenjörer med lägre kompetens möjlighet bör föreligga att på grund av
visad, praktisk duglighet vinna ordinarie anställning inom arméingenjörkåren.
Hur arméingenjörkårens rekrytering på längre sikt bör ordnas — genom
antagning av färdigutbildade ingenjörer eller genom utbildning av ingenjörs-
aspiranter — synes vara en fråga, som icke nu behöver avgöras. Det aktuella
är, i vilken takt en ordinarie arméingenjörkår kan uppsättas och hur det nu
varande provisoriet i samband därmed bör avvecklas. I detta avseende kan
jag biträda försvarskommitténs uppfattning, att de nu befintliga extra ordi
narie arméingenjörer, som besitta för avsedd verksamhet erforderliga kvali
fikationer, böra överföras till ordinarie anställning.
Jag biträder försvarets tjänsteförteckningsutrednings förslag, att 30 löne
graden icke införes i lönegradsserien för arméingenjörpersonalen.
I avvaktan på en blivande översyn av frågan om löneställningen för ingen
jörpersonalen inom statsförvaltningen i dess helhet synas mig av försvars
kommittén föreslagna tjänstebenämningar för arméingenjörpersonalen kunna
godtagas.
Med beaktande av att arméöverdirektören — liksom fallet är med marin-
och flygöverdirektörema -— bör förordnas för viss tid och således tillhöra
lönegrad Cp 14 föreslår jag därför lönegradsplaceringar och tjänstebenäm
ningar vid arméingenjörkåren enligt efterföljande tablå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Lönegrad
Tjänsteben amning
Cp 14
Ca 33
Ca 31
Ca 29
Ca 27
Ce 24
Ce 22
Arméöverdirektör
Armedirektör av 1. graden
Armédirektör av 2. graden
Arméingenjör av 1. graden
Arméingenjör av 2. graden
E. o. arméingenjör
E. o. arméingenjör
Arméingenjörkårens omfattning är beroende bland annat av resultatet av
pågående förvaltningsutredning. Förändringar i krigsmaktens tekniska ut
rustning —- t. ex. tillkomsten av radar —- kunna även föranleda ändringar i
behovet av ingenjörpersonal. På grund härav är det icke möjligt att nu fram
lägga något slutgiltigt förslag beträffande arméingenjörkårens omfattning. Då
i förevarande sammanhang förslag icke framlagts till indragning av truppför
band och reducering av fredsorganisationen i den utsträckning, varmed för
svarskommittén räknat, påverkar detta jämväl personalbehovsberäkningarna
för arméingenjörkåren.
278
För Svea ingenjörkår, Ing 1, bör liksom för övriga ingenjörkårer beräknas
en extra ordinarie arméingenjör — motoringenjör. För Luleå luftvämskår,
Lv 7, bör beräknas en vapeningenjör, arméingenjör av 2. graden.
Försvarskommittén hade räknat med att en vid VII. militärbefälsstaben
placerad motoringenjör skulle överföras till 118, när fredsorganisationen på
Gotland reducerades. Vid såväl 118 med P 1 G som A 7 med Lv 3 G före
ligger behov av ingenjörpersonal både i fråga om vapen- (luftvärns-) och
motormateriel. Behovet synes bäst kunna tillgodoses genom att för militär
befälsstaben beräkna en vapeningenjör och en motoringenjör, båda armé
ingenjörer av 1. graden i lönegrad Ca 29. Dessa skulle svara för den tekniska
tjänsten såväl vid militärbefälsstaben som vid militärområdets truppförband.
Till frågan om att på arméingenjörkårens stat upptaga fyra motoringen
jörer, avsedda för kustartilleritjänst, en avsedd för tjänstgöring i marinför
valtningens vapenavdelning och tre avsedda för kustartilleriförsvaren, är jag
icke beredd att nu taga ställning.
Såsom i det föregående anförts är det icke möjligt att nu binda sig för
ett slutläge i fråga om arméingenjörkårens omfattning. Då erfarenheterna
visa, att personaltillgången för närvarande är otillräcklig och att vissa ingen
jörer blivit engagerade i pågående tekniska utredningar m. m. till förfång för
vederbörandes normala arbetsuppgifter, finner jag befogat att preliminärt
räkna med någon utökning av kommitténs förslag men anser, att denna nu
bör begränsas till fyra beställningar — en för armédirektör av 2. graden och
tre för arméingenjörer av 2. graden — avsedda för arméledningen och såsom
reserv för olika ändamål.
De skäl, som anförts för nu förefintliga ty gingen jörsbeställningars över
förande till arméingenjörkåren, finner jag beaktansvärda. Jag räknar därför
med att de 5 beställningar, vilka icke nu utnyttjas för arméingenjörer, skola
överföras till arméingenjörkåren med bibehållen löneställning och oföränd
rade anställningsvillkor. Med hänsyn till den tjänsteklass ifrågavarande be-
ställningshavare nu inneha böra de benämnas armédirektörer. En avveckling
av dessa beställningar avses successivt skola äga rum genom befordran till
högre beställning inom kåren eller genom avgång i annan ordning. Beställ
ningarna böra således icke få utnyttjas för befordran inom arméingenjör
kåren.
Med hänsyn till vad sålunda anförts räknar jag tills vidare med en slutlig
sammansättning av arméingenjörkåren och en fördelning på tjänstegrenar och
befattningar, som framgår av efterföljande tablå. Detta är endast att anse
såsom ett preliminärt slutläge. Den angivna fördelningen på befattningar är
vidare endast att anse såsom en beräkningsgrund och kan tjäna endast till
huvudsaklig efterrättelse, när det gäller befattningarnas tillsättande.
Kun tgl. Maj:ts 'proposition nr 206.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.
279
P. d. tygingenjörer (KAPT, KKV,
FFY)..
Arméförvaltningens tygavdelning............
Arméstaben
Underhåll sinspektionens arméingenjör-
avdelning.........................................
Pansarinspektionen...............................
Luftvärnsinspektionen .........................
Signalinspektionen...............................
Militärt efälsstaber.
I. —VI. milo .........................................
VII. milo .............................................
Truppförband.
II, 17 .........................................................
P 1—P 4................................................
A 6, A 9................................................
Al, A 3, A 8 ....................................................
Lv 1—Lv 3.............................................
Lv 4—Lv 7.............................................
Ing 1—Ing
3........................................................
SI .......................................................
U1-U4................................................
Utbildningsanstalter.
Arméns motorskola ............................
Arméns signalskola ............................
Tygförvaltningsskolan .........................
Summa
Cp
14
Vapen
ingenjörer
Signal
ingenjörer
Ca
33 3l|29|27[33|3l|29 27
24
4 6 2
13
Motor
ingenjörer
Ca
33 31 29 27
1
11
25“
Ce
24|22|
16
Ca
30
Ca Ce
Arméingenjörkåren skulle sålunda få följande sammansättning.
Beställning
Lönegrad
Antal
Arméöverdirektör......................................
Cp 14
i
Armédirektörer av 1. graden ...........
Ca 33
4
Armédirektörer av 2. graden ...........
Ca 31
17
Armédirektörer...........................................
Ca 30
5l
Arméingenjörer av 1. graden ...........
Ca 29
28
Arméingenjörer av 2. graden ...........
Ca 27
13
Extra ordinarie arméingenjörer ....
Ce 24
7
Extra ordinarie arméingenjörer ....
Ce 22
9
1
F. d. tygingenjörer. Beställningarna må icke åter
besättas vid inträffande avgång.
M
H
T
jl
280
Till frågan vilka beställningar för arméingenjörer som för budgetåret
1948/49 böra upptagas återkommer jag vid behandlingen av avlönings- m. fl.
anslag under riksstatens fjärde huvudtitel för nämnda budgetår.
Kungl. Maj:ts proposition nr 20fi.
F. Utbildningsanstalter.
Allmänna grunder.
Beträffande arméns utbildningsanstalter enligt nuvarande organisation torde
få hänvisas till den redogörelse härför som försvarskommittén lämnat på s. 325
och 326 i betänkandet.
Frågan om utbildningen av officerare på aktiv stat inom armén har varit
föremål för särskild utredning av arméns officersutbildningskommitté. I ett
den 13 juni 1946 avgivet betänkande (SOU 1946:38) har denna kommitté
framlagt förslag till effektivisering av ifrågavarande utbildning.
Efter att ha angivit vissa allmänna synpunkter på officersutbildningens
mål och medel har officersutbildningskommittén kommit fram till förslag
rörande skolutbildningens ordnande. Kommittén har därvid särskilt fram
hållit den stora betydelsen av att tillräckligt långa trupptjänstgöringsperioder
vore inskjutna mellan den teoretiska utbildningens olika stadier, enär en
dast på så sätt trupptjänstens krav kunde tillgodoses samtidigt som office
rens på erfarenheter grundade utveckling främjades. Efter utbildningen till
officer och officersutnämningen borde sålunda enligt officersutbildningskom-
mitténs förslag den ordinarie utbildningen som officer ske under fjärde offi
cersåret vid arméns truppslagsofficersskolor (ÅTOS) — de nu befintliga sju
truppslagsofficersskolorna jämte den erforderliga signalofficersskolan sam
manförda till en utbildningsanstalt — under nionde, sextonde och tjugotredje
officersåren vid skjutskolor (motsvarande skolor) och arméns stridsskola
samt för regementschefer och blivande regementschefer under tjugotredje
och eventuellt tjugoåttonde officersåret vid en högre stridsskola för regements
chefer.
Beträffande den högre utbildningen borde stabsutbildningen ske vid en
för armén gemensam högskola, benämnd arméhögskolan, vilken skulle ersätta
de båda nuvarande (krigshögskolan samt artilleri- och ingenjörhögskolan).
Det vore önskvärt att fackutbildningen till tyg- och intendenturofficerare för
lädes till en gemensam skola — arméns förvaltningsskola. Lokalsvårigheter
omöjliggjorde dock detta.
Kommittén har icke ansett sig kunna framlägga förslag om en fullständig
sammanslagning av de olika försvarsgrenarnas högskolor. Den har dock före
slagit gemensam förläggning för och ett ökat samarbete mellan dessa skolor.
Åtgärder borde enligt kommitténs mening vidtagas för att skapa ett särskilt
forum för studium och utredning av aktuella frågor rörande det totala för
svaret, förslagsvis kallat »institutet för högre försvarsstudier».
Även beträffande övriga utbildningsanstalter har kommittén framlagt pre
ciserade förslag, syftande till en mera rationell utbildning.
Kungl. May.ts proposition nr 206.
281
Kommittén har särskilt beaktat behovet av undervisning i psykologi och
pedagogik samt stats- och samhällslära.
Samtliga remissmyndigheter ha uttalat sig för de av kommittén föreslagna
riktlinjerna för officersutbildning. Yissa detalj erinringar mot förslagen ha
dock gjorts.
F ör svar skommittén.
Försvarskommittén har räknat med i princip oförändrat behov av sär
skilda utbildningsanstalter vid armén. Väsentliga rationaliseringar borde dock
enligt kommitténs uppfattning kunna genomföras på grundval av vunna er
farenheter och särskilda utredningar. De av officersutbildningskommittén
framlagda förslagen har försvarskommittén funnit i huvudsak ändamåls
enliga.
De av försvarskommittén föreslagna utbildningsanstalterna vid armén
framgå av en sammanställning på s. 327 i betänkandet.
Vad beträffar kadettskolorna har försvarskommittén ansett, att de
borde givas en något fastare organisation genom att skolchefer och heltids
tjänstgörande lärare ävensom kompanicheferna och adjutanten vid infanteri
kadettskolan kommenderades till tjänstgöring för längre tid än vad nu vore
fallet. Kommittén har föreslagit, att infanteriets och kavalleriets kadettskola
förlägges vid Upplands regemente (I 8) i Uppsala.
Remissyttranden.
Chefen för armén har anfört att, om arméns fredsorganisation bibehölles
i stort sett oförändrad, verksamheten vid utbildningsanstalterna borde be
drivas i huvudsak i nuvarande omfattning med de kompletteringar som be
tingades av arméns officersutbildningskommittés förslag. Verksamheten vid
utbildningsanstalterna hade också i ett flertal fall omlagts i överensstämmelse
med nämnda förslag. I brist på nybyggnader hade emellertid vissa av offi
cersutbildningskommittén föreslagna åtgärder ännu icke kunnat genomföras.
Arméchefen har påpekat att, sedan officersutbildningskommitténs betän
kande avgivits i början av år 1946, ytterligare utbildning blivit aktuell, bland
annat av armétekniker och beställningsmän till tyghantverkare och tygverk
mästare samt av radarpersonal.
Över vissa i yttranden från chefer för utbildningsanstalter framförda krav
på ändringar av staterna har arméchefen i detta sammanhang icke kunnat ut
tala sig. Arméchefen avsåge att inkomma med yttrande över kommitténs för
slag i fråga om utbildningsanstalternas organisation och kursverksamhet sam
tidigt med sitt yttrande över värnpliktsutbildningen.
Arméchefen har intet haft att erinra mot att vissa chefer och lärare vid
kadettskolorna kommenderades på förslagsvis två år med möjlighet till ytter
ligare ett års förlängning, dock endast under förutsättning att de av dessa
officerare, som för närvarande icke uppbure arvoden, tillförsäkrades dylika.
282
Endast härigenom kunde nämligen dessa befattningar beräknas bli så be
gärliga, att tillräckligt högt kvalificerad personal sökte dem.
Arméchefen har anfört, att det beslut, som redan fattats att förlägga in
fanteriets och kavalleriets kadettskolor till Kådan, borde bringas i verkstäl
lighet med hänsyn till förläggningsförhållandena vid Karlberg och önskvärd
heten av att dit kunna förlägga krigsskolans övningskompani. Om, efter sär
skild utredning, Södra skånska infanteriregementet (I 7) helt sammandroges
till Ystad kunde Kevingehed, i avvaktan på föidäggning av berörda kadett
skolor till Kådan, provisoriskt utnyttjas för infanteriets kadettskola, medan
kavalleriets kadettskola under provisorietiden kunde kvarligga vid Livrege
mentets husarer (K 3) i Skövde.
Militärbefälhavaren för IV. militärområdet har avstyrkt, att infanteriets
och kavalleriets kadettskolor förläggas till I 8 på grund av behovet av om
fattande reparationer och nybyggnader och bristen på övningsterräng där
städes. I stället har föreslagits, att Svea flygflottilj (F 8) flyttas till Skå-
Edeby och dess nuvarande etablissement övertages av kadettskolan.
Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har ansett, att även avdelnings
cheferna vid kadettskolorna böra kommenderas för två år.
Chefen för infanteriets kadettskola har ansett, att en förläggning av kadett
skolan till I 8 skulle medföra en bestämd försämring av utbildningsresultatet.
Skolan borde därför flyttas till en plats, där såväl övnings- som förlägg
ningsförhållandena motsvarade den betydelse försvarskommittén ville till
mäta den. Följande etablissement syntes därvid tänkbara, nämligen Göta
artilleriregemente (A 2) i Göteborg, Göta trängkårs kompani (T 2 N) i Nora,
I 7 på Kevingehed eller Livregementet till häst (K 1) i Stockholm.
Skolchefen har vidare föreslagit viss kvalitativ och kvantitativ förbättring
av personalstaterna. Kompanichefers och lärares kommendering för längre
tid än en kurs i sänder har avstyrkts av skolchefen.
Chefen för arméns under of ficersskola har bestämt avstyrkt, att infanteriets
och kavalleriets kadettskola förlägges till Uppsala med hänsyn till redan nu
rådande trängsel i övningsterrängen därstädes.
Statens organisationsnämnd har framhållit, att stor återhållsamhet borde
iakttagas vid inrättande av nya fristående centrala skolor. I stället borde
dessa skolor för att undvika alltför stora administrationskostnader anslutas
till redan befintliga förband och dessas stabs- och förvaltningsorganisation.
I annat sammanhang har organisationsnämnden i samband med sitt för
slag att ansluta intendenturkompaniema till underhållsregementena ansett
det böra övervägas att förlägga såväl infanteriets och kavalleriets kadettskola
som krigsskolans övningskompani till Första intendenturkompaniets nuva
rande förläggning i Solna.
Departementschefen.
Mot de av försvarskommittén angivna, på officersutbildningskommitténs
förslag vilande grunderna för utbildningsanstalternas organisation finner jag
icke skäl till erinran.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
283
Kursomfång samt lärar- och elevantal m. m. vid de olika skolorna bli be
roende av, hur försvarsorganisationen kommer att på längre sikt utformas.
Jag är därför icke beredd att nu taga ställning till dessa spörsmål i detalj.
Till frågan om kommendering av viss chefs- och lärarpersonal vid kadett
skolorna på längre tid bör det ankomma på Kungl. Maj:t att taga ställning.
För närvarande är jag icke beredd att föreslå några ändringar i de grunder,
efter vilka utbildningsarvoden utgå.
Frågan om förläggningen av infanteriets och kavalleriets kadettskola är,
såsom framgår av det föregående, i viss mån beroende av andra förläggnings-
frågor. Jag ifrågasätter därför icke nu någon ändring i det redan fattade be
slutet, att denna skola skall förläggas till Kådan.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 206.
Grundläggande befälsskolor.
F ör sv ar skommittén.
I fråga om arméns un der officer sskola har försvarskommittén före
slagit vissa mindre organisationsförändringar med hänsyn till beräknad ned
gång av elevantalet. De föreslagna förändringarna framgå av tabeller å s. 329
och 330 i betänkandet. Å s. 331 och 332 har angivits det beräknade personal
behovet för skolan. I förhållande till nu gällande personalstater innebär
detta främst en minskning med 2 kaptener eller löjtnanter och 2 fanjunkare
eller sergeanter samt ändrad redovisning av viss personal.
Kommittén har föreslagit, att till krigsskolan på Karlberg skola för
läggas officerskurserna för blivande statofficerare, gymnastik- och idrotts-
skolan samt krigsskolans övningskompani.
Officerskursens längd borde i enlighet med officersufebildningskommitténs
förslag ökas från It till IIV2 månader. Antalet kadetter beräknades komma
att begränsas från hittills beräknade 140—150 till omkring 130.
Elevantalet vid gymnastik- och idrottsskolan borde på grund av den min
skade fredsorganisationen begränsas.
Krigsskolans övningskompani borde, när förhållandena så medgåve, om-
förläggas till Karlberg och kompanichefen och en löjtnant, plutonchef, upp
föras på krigsskolans stat.
Kommittén har å s. 334—337 i betänkandet angivit det beräknade perso
nalbehovet för skolan. I iförhållande till gällande personalstater innebära
dessa beräkningar, bland annat, ätt en kadettofficer och lärare ur infanteriet
utgått.
Kommittén har biträtt officersutbildningskommitténs förslag om en sam
ordning av truppslagsofficersskolorna under gemensam ledning med i möjli
gaste män gemensamma lärare och gemensam undervisning ävensom dess
förslag beträffande organisationen av och verksamheten vid de sålunda sam
ordnade skolorna, arméns truppslagsofficersskolor (ATOS). För
slagen utgjorde enligt försvarskommitténs mening den såväl i utbildnings-
hänseende som ur ekonomisk synpunkt mest rationella lösningen. Med hän
284
syn till den minskade fredsorganisation inom armén, som försvarskommittén
föreslagit, kunde dock elevantalet och därmed personalorganisationen beräk
nas bli något mindre än officersutbildningskommittén förutsatt.
Kommittén har å s. 340 i betänkandet framlagt tidsplan för skolorna. Det
beräknade personalbehovet vid skolorna, av kommittén närmare angivet på s.
341—343 i betänkandet, bär ansetts kunna i sin helhet fyllas genom över
flyttning av personal från nuvarande högskolor och truppslagsskolor.
Lokaler ha förutsatts skola inrymmas i den redan av 1939 års och seder
mera även av 1946 års riksdag beslutade byggnaden för de militära högskolorna
på Svea livgardes förutvarande kasernområde i Stockholm.
Remissyttranden.
Chefen för arméns underofficersskola har ansett, att de anförda skälen för
indragning av befäl spersonal vid skolan icke vore bärande. Avgörande för
beräkningen av befälsbehovet vid en skola med så heterogen sammansättning
som underofficersskolan vore antalet utbildningsenheter, icke antalet elever.
Chefen för krigsskolan har av angivna, delvis även av officersutbildnings
kommittén anförda skäl föreslagit bland annat, att utbildningen till aktiv
officer efter plutonchefsskolan skildes från utbildningen till reservofficer och
värnpliktig officer. Vidare borde viss personalökning i förhållande till för-
svarskommitténs förslag ske.
Vad beträffar truppslagsofficersskolorna har chefen för armén anfört, att
sammanslagningen av skolorna till en gemensam truppslagsofficersskola borde
komma till stånd så snart ske kunde. Med hänsyn härtill vore det angeläget,
att föreslagna nybyggnader uppfördes inom en nära framtid. Inspektören för
pansartrupperna har anfört, att behovet vid pansarofficersskolan av lärare ur
pansartrupperna borde bättre tillgodoses. Inspektören för underhållstrup-
perna och chefen för arméns underhålls skola ha anfört, att trängofficers-
skolans inordnande i arméns truppslagsofficersskolor medförde en försäm
ring av officersutbildningen vid trängen. Därest ändock av likformighets-
skäl försvarskommitténs förslag skulle genomföras, erfordrades emellertid, att
personalbehovet för arméns truppslagsofficersskolor tillgodosåges utan ian-
språktagande av personal vid arméns underhållsskola.
Departementschefen.
Jag förordar i princip förslaget om en samordning av de olika truppslagens
officersskolor till arméns truppslagsofficersskolor (ATOS). Intill dess er
forderliga lokaler för en samförläggning av skolorna kunnat ordnas, måste det
nuvarande systemet för truppslagsofficersskolornas verksamhet bibehållas.
Utöver vad jag i det föregående anfört under Allmänna grunder föranleder
vad kommittén föreslagit beträffande grundläggande befälsskolor intet sär
skilt uttalande från min sida.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.
285
Skjutskolor och motsvarande skolor.
F ör svar skommittén.
Försvarskommittén har, i huvudsaklig överensstämmelse med officersut-
bildningskommitténs förslag, föreslagit, att under chefen för infanteri
sk jutskol an på RoserSberg skulle lyda
infanteri- och kavalleriofficersskolorna under dessa skolors övervägande
praktiska period,
pansar- och trängofficersskolorna under första delen av dessa skolors över
vägande praktiska period,
stridsskola för (blivande) kompanichefer (subalternofficerare under i regel
9:e officersåret) ur infanteriet, kavalleriet och pansartrupperna,
stridsskola I för (blivande) bataljonschefer (kaptener och ryttmästare under
i regel 16 :e officersåret) ur infanteriet, kavalleriet och pansartrupperna,
stridsskola II för bataljons-(divisions-)chefer (regementsofficerare under
i regel 23 :e officersåret) ur infanteriet, kavalleriet, pansartrupperna och
artilleriet,
stridsskola för regementschefer (motsvarande) och blivande regements
chefer under denna skolas praktiska del; sistnämnda tre stridsskolor gemen
samt benämnda arméns stridsskola,
kompanichefskurser för reservofficerare och värnpliktiga officerare ur in
fanteriet och kavalleriet,
underofficerskurs för underofficerare (överfurirer) ur infanteriet, kavalle
riet och pansartrupperna,
vissa specialkurser, såsom i tung granatkastartjänst, pansarvärnstjänst,
infanterikanontjänst och mintjänst,
kurser i skyddstjänst (gasskydds-, rök-, maskerings-, brandsläcknings- och
röjningstjänst),
infanteriskjutskolans övningstrupp samt
viss försöksverksamhet av såväl taktisk som infanteriteknisk natur.
Detta förslag innebär en utvidgning av verksamheten vid skolan, som när
mare framgår av jämförelse mellan två på s. 344 och 349 i betänkandet intagna
tidsplaner för skolans nuvarande och föreslagna kursverksamhet.
Kommittén har å s. 348—353 i betänkandet angivit det beräknade personal
behovet vid skolan. Dessa beräkningar innebära i förhållande till nu gällande
personalstater en ökning med, förutom viss civil personal, 1 kapten, 1 pen
sionerad officer, 1 tyghantvenkare och 1 armétekniker samt en minskning med
1 överstelöjtnant eller major, 2 kaptener, ryttmästare eller löjtnanter och 1
pensionerad underofficer.
Försvarskommittén har föreslagit endast mindre, även av officersutbild-
ningskommittén förordade, ändringar beträffande de olika kurserna vid rid
skolan på Strömsholm. Tidsplan för samt personalbehovet vid skolan
framgå av betänkandet s. -354—356. Den beräknade personalorganisationen
286
avviker från den nuvarande endast såtillvida, att vissa befattningar för
militär personal — tidigare upptagna på skolans stat — avses i fortsättningen
skola besättas med kommenderad personal ur kavalleriet.
Beträffande personalberäkningarna bär kommittén velat frambålla, att en
stor del av personalen vid ridskolan är avsedd jämväl för kavallerimobilise-
ringscentral samt Utnäslöts remontdepå. Även med beaktande härav borde
enligt kommitténs mening skolans ringa elevantal föranleda, att personalorga
nisationen gjordes till föremål för organisationsundersökningar.
I avsikt att samordna den till Skaraborgs pansarregemente i Skövde an
slutna pan sart ruppsk olans verksamhet såväl med övrig utbildning av
pansartruppernas befälskadrer som med befalsutbildningen inom armén i
övrigt har försvarskommittén föreslagit vissa förändringar och utökningar i
kursverksamheten — i huvudsaklig överensstämmelse med vad officersutbild-
ningskommittén förordat. Till skolan borde sålunda förläggas den verksam
het, som framgår av den ungefärliga tidsplanen å s. 358 i betänkandet. Be
träffande den närmare innebörden av förslaget torde få hänvisas till betän
kandet.
Försvarskommittén har å s. 357—359 i betänkandet angivit det beräknade
personalbehovet vid skolan. Den fasta personalen vid skolan har ansetts
böra förstärkas. Från den nuvarande personalorganisationen avviker den före
slagna i så måtto, att för chefsbefattningen, nu major, avsetts en överstelöjt
nant eller major, samt att 1 kapten och 1 fanjunkare eller sergeant tillkommit.
Ökningen motväges av att behov av tillfälligt kommenderad personal i mot
svarande grad minskas.
Försvarskommittén har — i huvudsaklig överensstämmelse med vad offi-
cersutbildningskommittén förordat — föreslagit att kursverksamheten vid
artilleriskjutskolan gives viss ändrad omfattning, innebärande bland
annat att skjutkurser för artilleriavdelningen vid arméns underofficersskola
och för värnpliktiga som genomgå frivillig befälsutbildning förläggas till ar-
tilleriskjutskolan. Den föreslagna kursverksamheten framgår av den ungefär
liga tidsplanen å s. 360 i betänkandet, där även å s. 361 och 362 det av kom
mittén beräknade personalbehovet angivits. Personalorganisationen avviker
från den nuvarande bland annat genom att 1 lärare, kapten eller löjtnant,
med undervisningsskyldighet jämväl vid truppslagsofficersskolorna, tillkom
mit, 1 adjutant, kapten, ersatts med 1 adjutant och lärare, kapten eller löjt
nant, samt viss civil personal tillkommit. Förste lärarna, en överstelöjtnant
eller major och en major, föreslås överflyttade från staten för arméinspek
tionen.
Beträffande luftvärns sk j utskolan har försvarskommittén föreslagit,
att kursverksamheten därstädes skulle bedrivas i huvudsak enligt nuvarande
grunder. Yissa mindre förändringar borde dock vidtagas — i huvudsaklig
överensstämmelse med vad officersutbildningskommittén förordat. Särskild
övningstrupp borde tilldelas skolan. Verksamheten skulle sålunda bedrivas
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
287
enligt den ungefärliga tidsplan, som framgår av s. 364 i betänkandet, där även
å s. 365 och 366 den för skolan erforderliga personalorganisationen angivits.
I fråga om kursverksamheten innebär förslaget att — utöver den verksam
het som redan nu bedrives vid skolan — jämväl skjutkurser för sommarlinjen
av luftvärnets kadettskola, för luftvärnsavdelningarna vid arméns underoffi-
cersskola och krigsskolan samt för värnpliktiga som genomgå frivillig befäls-
utbildning tillkomma. Den föreslagna personalorganisationen avviker från den
nuvarande bland annat därutinnan att, i stället för hittills tillfälligt kommen
derad lärare, 1 övex-stelöjtnant eller major, placerad vid luftvärnsskjutskolan,
tillkommit på luftvärnets stat, På Stockholms luftvärnsregementes stat ha
uppförts 3 furirer och 3 armétekniker, främst avsedda för skjutskolan.
Kommittén har föreslagit, att ingenjörtruppskolan, som enligt 1942
års försvarsbeslut skulle vara förlagd till Svea ingenjörkår (Ing 1) i Solna,
definitivt förlägges till Göta ingenjörkår (Ing 2) i Eksjö, dit den provisoriskt
varit omförlagd.
Vid skolan borde enligt försvarskommitténs mening och i enlighet med offi-
cersutbildningskommitténs förslag — förutom ingenjörofficerarnas vidareut
bildning — även bedrivas specialutbildning i pionjärtjänst av officerare och
underofficerare ur övriga truppslag ävensom viss vidareutbildning av väg- och
vattenbyggnadskårens officerare. Övningstrupp borde finnas vid skolan.
Den ungefärliga tidsplanen för skolan enligt försvarskommitténs förslag
framgår av s. 368 i betänkandet, där även å s. 368 och 369 det av kommittén
beräknade personalbehovet angivits. Förslaget innebär i fråga om personal
organisationen utökning, då enligt 1942 års försvarsbeslut utöver chefen,
major på ingenjörtruppernas stat, ingen särskild personal beräknades för sko
lan. Sålunda tillkomma enligt försvarskommitténs förslag 1 adjutant, kapten
eller löjtnant, 2 lärare, kaptener, 1 materielöverfurir, 1 expeditionsunderofficer
samt viss civil personal. Dessutom föreslås chefen vara överstelöjtnant eller
major.
Försvarskommittén bär funnit att kursverksamheten vid arméns signal
skola i stort sett borde fortsätta efter nu gällande grunder. I huvudsaklig
överensstämmelse med av officersutbildningskommittén framlagt förslag har
kommittén dock räknat med vissa förändringar innebärande bland annat en av
signalteknikens snabba utveckling nödvändiggjord utökning av antalet kurser
samt förlängning av vissa kurser. Erforderliga lokaler för skolan borde åstad
kommas vid Ing 1 (Solna) genom en reducering av ingenjörkåren.
Verksamheten vid signalskolan framgår av en ungefärlig tidsplan, intagen
på s. 374 i betänkandet, där även å s. 373—376 den för signalskolan erforder
liga personalorganisationen angivits. Dennas omfattning överensstämmer i
huvudsak med den personalorganisation som redan finnes och i praktiken
visat sig erforderlig, ehuru viss nu kommenderad eller extra anställd personal
ersatts med personal med lön på skolans stat.
Arméns underhållsskola, som tillkom genom 1942 års försvarsbeslut,
har hittills endast varit försöksvis anordnad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
288
Försvarskommittén bär — i överensstämmelse med vad officersubbildnings-
kommittén förordat — föreslagit att till underhållsskolan, som förutsattes
fortfarande skola vara förlagd till Göta trängkår (underhållsregemente) i
Skövde, skulle förläggas de kurser, som framgå av en på s. 378 i betänkandet
angiven ungefärlig tidsplan. Den föreslagna kursverksamheten innebär i
huvudsak ett fastställande av den ordning, som redan försöksvis tillämpats.
Trängofficersskolan, som tidigare förutsatts skola ingå i underhållsskolan,
har, såsom framgår av det föregående, föreslagits skola ingå i arméns trupp-
slagsofficersskolor. Kommitténs förslag till personal vid skolan, angivet på
s. 378 i betänkande, avviker från den nuvarande personalorganisationen främst
därutinnan att 1 chef, major, och en lärare, kapten, överförts på arméns trupp-
slagsofficersskolors stat.
Enligt Kungl. Maj:ts beslut är arméns motorskola sedan den 1 april
1948 förlagd till Södermanlands pansarregemente i Strängnäs, där erforder
liga lokaler disponeras och där gynnsamma möjligheter för samövningar mot
motoriserade trupper finnas.
Försvarskommittén har föreslagit, att kursverksamheten vid skolan något
reduceras i förhållande till vad som förutsatts i skolans nuvarande organisa
tion. Bland annat ha regementsofficerskurs och motorkurs för reservofficerare
ansetts kunna utgå. Kommitténs förslag framgår av en ungefärlig tidsplan å
s. 380 i betänkandet, där också den föreslagna personalorganisationen är an
given. Personalorganisationen avviker från vad nu gäller huvudsakligen där
utinnan, att skolchefen, nu major, föreslagits skola vara överstelöjtnant eller
major, samt att nämnda beställning ävensom två lärare, kaptener eller löjt
nanter, uppförts på en för skolan nyinrättad stat.
Tygf örvaltningsskolan och första tygkompaniet skulle enligt 1942
års försvarsbeslut samförläggas i anslutning till Svea artilleriregementes (A 1)
kasernetablissement i Spånga på Järvafältet. De erforderliga byggnadsar
betena ha dock tills vidare fått anstå. Skolan är därför för närvarande provi
soriskt förlagd till förhyrda lokaler. 1942 års försvarsbeslut innefattade prin
cipbeslut, att skolan skulle inrättas. I avvaktan på utredning rörande den
ingenjörtekniska organisationen inom försvaret lämnades emellertid frågan
om skolans lärarpersonal och organisation i övrigt öppen.
Försvarskommittén har föreslagit, att skolan skulle förläggas till de vid
Livregementets till häst (K 1) indragning ledigblivna kasernerna i Stock
holm. Skolan borde nämligen med hänsyn till behovet av ett stort antal spe
ciallärare med särskilda kvalifikationer och av ett centralt läge för att under
lätta materielsändningar till och från skolans verkstäder alltjämt vara för
lagd till Stockholm. Yissa ändrings- och ombyggnadsarbeten av Kl:s kasern
etablissement bleve erforderliga.
Med hänsyn till vikten och omfattningen av den utbildning, som bedrives
vid skolan, har försvarskommittén funnit det angeläget, att skolan nu gåves
den fasta organisation, som 1941 års försvarsutredning avsåg. Verksamheten
Kungl. Maj.ts proposition nr 206.
289
vid skolan borde — med beaktande av hittills vunna erfarenheter — även i
fortsättningen bedrivas enligt i 1942 års försvarsbeslut fastställda grunder.
Ungefärlig tidsplan för verksamheten har angivits på s. 384 i betänkandet.
På s. 383—385 har angivits den av kommittén föreslagna personalorganisa
tionen för skolan. Denna avviker från den av 1941 års försvarsutredning av
sedda såtillvida, att 1 chef, Ma 10, och en adjutant, Md 9, utgått ävensom att
1 chef, Ma 11 eller Ma 10, 1 adjutant odh lärare, Ma 9 eller Ma 7, samt en
lärare, Ma 9 eller Ma 7, samtliga ur fälttygkåren, tillkommit. I övrigt inne
bär personalförslaget, att huvuddelen av den personal, som tidigare beordrats
tjänstgöra vid skolan, uppförts antingen på skolans stat eller som kommen
derade ur vederbörlig personalkår samt att vissa avlöningskostnader överförts
från sakanslag till avlöningsanslag.
Yad beträffar intendenturförvaltningsskolan har försvarskommit-
tén i enlighet med officersutbildningskommitténs förslag förordat en viss be
gränsning av kursverksamheten innebärande bland annat, att elevantalet vid
intendentskursen minskas och att denna anordnas endast vartannat år samt
att kurserna i förvaltningstjänst för blivande kompanichefer utgå. Den
föreslagna kursverksamheten framgår av den ungefärliga tidsplanen på s. 388
i betänkandet, där även den oförändrade personalorganisationen angivits.
I fråga om arméhundskolans organisation och verksamhet har kom
mittén icke föreslagit några principiella ändringar.
Remissyttranden.
Pörsvarskommitténs förslag beträffande skjutskolor och motsvarande sko
lor ha i stort sett icke föranlett några erinringar från remissmyndigheterna.
Yad beträffar kursverksamheten vid de olika skolorna och de av kommittén
angivna ungefärliga tidsplanerna ha i en del fall ändringsförslag framlagts av
vederbörande tjänstegrenschefer och skolchefer. I detta hänseende kan nämnas,
att inspektören för nnderhållstrupperna och chefen för armens underhålls-
skola yrkat, att —- utöver av försvarskommittén föreslagna kurser — bland
annat även kaptenskurs för reservofficerare ur trängen, adjutantskurs för 2.
bataljonsadjutanter ur infanteriet och artilleriet, kurs för militärläkare och
-veterinärer samt försöksverksamhet borde förläggas till underhållsskolan. En
dylik utökning krävde vissa personalförändringar. Generalintendenten och
chefen för intendenturf örvaltningsskolan ha anfört, att de väntade besparin
garna av att anordna intendentskurs endast vartannat år vore illusoriska samt
att på grund av stora avgångar antalet intendentsaspiranter icke kunde
minskas. Kurserna för blivande kompanichefer borde bibehållas vid inten-
denturförvaltningsskolan.
Chefen för armén har anmärkt på att någon personal icke beräknats för led
ningen av den av försvarskommittén föreslagna försöksverksamheten vid artil-
leriskjutskolan. För nämnda verksamhet borde till skolan anslutas en särskild
försöks- och studieavdelning med en regementsofficer, Ma 11 eller Ma 10, och
två kaptener, alla på skolans stat.
19—404 18Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 206.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
290
Chefen för mfanteriskjutskolan har föreslagit en omorganisation av utbild
ning och förvaltning vid skolan, syftande till modernisering och rationali
sering av arbetet, vilket krävde personalökning utöver försvarskommitténs
förslag.
Vederbörande skolchefer ha i regel anmärkt mot personalberäkningarna,
vilka ansetts vara för snävt begränsade. Såvitt rör ordinarie personal må här
anmärkas följande. Chefen för ar till eri.skfut skolan: liksom även inspektören för
artilleriet, har föreslagit, att för båda förste lärarna vid skolan skulle upptagas
beställningar för alternativt överstelöjtnant eller major, samt avstyrkt för
slaget, att en ordinarie lärare vid skolan skulle tjänstgöra jämväl som lärare
vid truppslagsofficersskolorna. Chefen för luftvärnsskjutskolan bär, med in
stämmande av inspektören för luftvärnet, ansett ytterligare en regementsof
ficer som heltidstjänstgörande lärare nödvändig. Chefen för ridskolan bär an
märkt, att lärarbefattningarna vid skolan borde kunna besättas av personal
även ur andra truppslag än kavalleriet.
Även vissa förläggningsfrågor ha behandlats i yttrandena.
Chefen för armén har efter en omprövning av ärendet funnit, att en förlägg
ning av ingenjörtruppskolan till Ing 1 skulle medföra betydande fördelar,
bland annat därför att lärare lättare och mindre kostsamt kunde erhållas i
Stockholm samt att den av skolan i samarbete med forskningsanstalten och
arméförvaltningen bedrivna försöksverksamheten avsevärt skulle underlättas
vid en dylik förläggning. Arméns signalskola borde förläggas till Signalrege
mentet (S 1), där erforderliga nybyggnader borde uppföras. Vissa lokaler vid
S 1 kunde även utnyttjas för skolan. Den teoretiska undervisningen vid skolan
kunde härigenom anknytas till den praktiska utbildningen vid S 1. Armé
chefen har vidare förklarat sig, med hänsyn till pågående utredning rörande
kavalleriets organisation, icke nu beredd att taga ställning till förslaget om
tygförvaltningsskolans överflyttning till K 1. Under alla förhållanden vore det
nödvändigt att lokalfrågan för skolan löstes.
Statens organisationsnämnd har ifrågasatt, om icke vid en förläggning av
tygförvaltningsskolan till K Ds etablissement även intendenturförvaltnings-
skolan borde överflyttas dit. Härigenom vunnes en ur många synpunkter önsk
värd koncentrering av den högre förvaltningsutbildningen inom armén. Bland
annat skapades möjligheter icke blott till viss gemensam administration utan
jämväl i många fall sannolikt goda möjligheter till samundervisning. Frågan
syntes nämnden under alla förhållanden vara av den vikt, att den snarast
borde utredas.
Departementschefen.
Jag tillstyrker i princip det system för den ordinarie vidareutbildningen vid
armén, som innefattas i försvarskommitténs förslag. Skolornas verksamhet blir,
som jag i det föregående framhållit, beroende av försvarsorganisationens ut
formning på längre sikt, varför ställning nu icke kan tagas till försvarskom
mitténs förslag i detalj vare sig beträffande kursverksamhet eller personal
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
291
behov. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att närmare reglera de föränd
ringar i skolverksamheten, som redan nu kunna genomföras på grundval av
försvarskommitténs förslag eller ytterligare överväganden. Jag förutsätter där
vid, att verksamheten vid de särskilda skolorna skall kunna bedrivas inom
ramen för arméns nuvarande personalorganisation. Här väckta eller eljest
uppkommande personalfrågor torde i övrigt få i vanlig ordning bedömas i
samband med de årliga anslagsäskandena.
Förslagen att i större omfattning överföra personal från allmänna personal
stater till redan befintliga eller nya stater för de särskilda skolorna vill jag
icke i vidare mån biträda än att jag tillstyrker, att beställningar för två förste
lärare överflyttas från arméinspektionen till artilleriskjutskolans stat.
I övrigt finner jag icke anledning att i annan mån än som framgår av det
följande närmare behandla här ifrågavarande skolors organisation och därmed
sammanhängande frågor.
Tygofficers- och intendentsutbildningen ha i stort sett samma mål, näm
ligen främst att tillgodose behovet av målsmän — ehuru i olika tjänste-
grenar — för förvaltningen vid förbanden. Det ligger därför nära till hands
att söka åstadkomma ett samordnande av de båda utbildningsgrenarna. Den
av mig förordade sammanslagningen av träng-, tyg- och intendenturtrupperna
till ett truppslag, underhållstrupperna, talar även härför.
Officersutbildningskommittén framhöll i sitt betänkande de stora fördelar,
som skulle vinnas genom en samorganisation av tyg- och intendenturutbild-
mngen till en »arméns förvaltningsskola». Härigenom skulle enligt kommitténs
uppfattning intim kontakt och ändamålsenligt samarbete skapas mellan repre
sentanter för tyg- och intendenturförvaltningen. Viss samundervisning i stabs-
tjänst, förvaltningsorganisation och expeditionstjänst skulle kunna äga rum
for de skilda kurserna i tyg- och intendenturtjänst. Omöjligheten att vid då
varande tidpunkt utan nybyggnader skapa lokaler för en gemensam skola för
anledde dock kommittén att förorda bibehållandet av skilda skolor. Överbefäl
havaren anförde i yttrande över officersutbildningskommitténs betänkande, att
de av kommittén förebragta skälen talade starkast för en sammanslagning.
Frågan borde enligt överbefälhavaren upptagas till förnyad prövning.
Om den av mig förordade indragningen av K 1 kommer till stånd, synes en
möjlighet yppas att förlägga såväl tyg- som intendenturförvaltningsskolan till
det ledigblivna etablissementet. Detta har även förordats av statens organisa-
tionsnämnd. Sedan den av mig vid behandlingen av kavalleriets organisation i
det föregående förordade utredningen angående utnyttjandet av K l:s etablisse-
ment fullgjorts, kan detta uppslag till samförläggning av skolorna närmare be
dömas. Under alla förhållanden böra undersökningar göras om de lokala för
utsättningarna för att anordna en gemensam arméns förvaltningsskola.
Försvarskommittén har vid behandlingen av signalskolan berört frågan i
vad man garantier böra skapas för att den dyrbara utbildning, som kommer
försvarets personal till del, även kommer försvaret självt till nytta. Erfaren
heterna hade visat, att personal, som genomgått radiocertifikatkurser vid sig
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
292
nalskolan, i stor utsträckning mycket snart lämnar den militära tjänsten. För
närvarande ha eleverna fått förbinda sig att kvarstå i aktiv tjänst minst två år
efter avslutad kurs. För att i statsnyttans intresse begränsa elevantalet i radio-
certifikatkurserna till det för arméns behov oundgängligen erforderliga har det
synts kommittén nödvändigt att överväga, huruvida icke en sådan förbindelse
för längre tid än två år borde uppställas såsom villkor för kommendering till
dylik kurs. Jag anser denna fråga väl värd att övervägas och förordar kom
mitténs i samma syfte framförda förslag, att i regel främst yngre underoffi
cerare och överfurirer beordras som elever. En motsvarande anordning med
förbindelse om kvarstannande i tjänst gäller för elever vid försvarets läroverk
och underofficersskolor samt flygvapnets tekniska skola. Det torde böra över
vägas, om icke bestämmelser i ifrågavarande syfte böra meddelas också för
andra utbildningsområden inom försvaret, där skäl kunna åberopas för anord
ning av ifrågavarande art. För arméns del synes frågan vara av betydelse med
avseende på den utbildning, som erhålles vid förvaltningsskolorna.
Yad de här uppkomna förläggningsfrågorna beträffar har jag redan i annat
sammanhang avstyrkt, att arméns signalskola förlägges till Ing 1, samt ansett
det böra undersökas, om skolan under vissa betingelser kan förläggas till Int
l:s nuvarande etablissement vid Ulriksdal. I det beslut, som redan fattats,
att ingenjörtruppskolan skall vara förlagd till Ing 1, avser jag nu ingen ändring.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Arméhögskolan (AHS).
För sv ar skommittén.
Försvarskommittén har biträtt officersutbildningskommitténs av alla remiss
myndigheter tillstyrkta förslag om en sammanslagning av krigshögskolan och
artilleri- och ingenjörhögskolan till en för armén gemensam högskola, benämnd
arméhögs kolan (AHS).
I fråga om utbildningstiden vid skolan hade officersutbildningskommitténs
majoritet och ett flertal militära myndigheter funnit en tid av 2 år godtagbar
medan två reservanter inom officersutbildningskommittén samt vissa militära
myndigheter förordat 2 V2 år. Försvarskommittén har icke funnit sig nu böra
förorda längre utbildningstid än 2 år men har ansett, att frågan om utbildnings
tidens längd i fall av behov borde upptagas till omprövning, då tillräckliga er
farenheter förelåge från den 24riga arméhögskolans verksamhet. Officers
utbildningskommittén hade föreslagit, att första årets kurs utformades som
ett avslutat helt och att till andra årskursen beordrades endast två tredjedelar
av det ursprungliga elevantalet. Genomgången av första årskursen skulle där
vid öppna vägen till vissa angivna befattningar. Försvarskommittén har av an
givna skäl icke kunnat biträda en sådan uppläggning av skolans verksamhet
utan förordat, att elever, som påbörja utbildningen, i princip borde kunna på
räkna att få genomgå den i dess helhet. Med hänsyn till den begränsning av
arméorganisationen, som kommitténs förslag innebure, borde elevantalet i
varje årskurs kunna begränsas till 40.
293
I fråga om principerna för urvalet av elever till högskoleutbildning har för-
svarskommittén i princip kunnat ansluta sig till officersutbildningskommitténs
förslag härutinnan, som innebure, att urvalet grundades på de betyg, som för
värvats vid de obligatoriska truppslagsofficersskolorna. Möjlighet borde dock
i större utsträckning än officersutbildningskommittén avsett hållas öppen för
dem, vilkas betyg från truppslagsofficersskolan icke berättigade till inträde
vid arméhögskolan, att genom särskilda prov kvalificera sig därtill.
För verksamheten vid högskolan bär försvarskommittén angivit en ungefär
lig tidsplan, vilken intagits på s. 393 i betänkandet. Som chef för skolan har
försvarskommittén föreslagit överste i Mo 12 eller Ma 12. Personalbehovet för
skolan och för till densamma anslutna truppslagsofficersskolor har beräknats
till antal i stort sett motsvarande det som avses för de nuvarande högskolorna.
Försvarskommittén har även berört frågan om ett sammanförande av hög
skoleutbildningen inom samtliga tre försvarsgrenar till en gemensam hög
skola för försvaret och därvid återgivit vad officersutbildningskommittén
anfört i denna fråga. Officersutbildningskommittén hade funnit, att en fullstän
dig sammanslagning av högskoleutbildningen vore synnerligen önskvärd men
ansett frågan härom böra särskilt utredas i samband med bebådade utredningar
angående marinens och flygvapnets officersutbildning. Vissa åtgärder för sam
verkan såväl i fråga om utbildning som administration kunde dock vidtagas
under förutsättning att planerad gemensam förläggning av högskolorna komme
till stånd. I avgivna utlåtanden hade cheferna för marinen och flygvapnet
ställt sig avvisande mot tanken på en gemensam försvarshögskola, chefen för
flygvapnet jämväl mot åtgärder för samordning av skolornas verksamhet, över
befälhavaren hade ansett frågan om en gemensam skola vara av den betydelse
för krigsmaktens effektivitet, att den borde upptagas på nytt. En samordning
av verksamheten hade överbefälhavaren ansett synnerligen önskvärd. Försvars
kommittén bär anslutit sig till överbefälhavarens uttalande om betydelsen av
att frågan om en gemensam högskola snarast upptoges på nytt. I avvaktan här
på vore det angeläget, att alla möjligheter till samverkan mellan de olika för
svarsgrenarnas högskolor tillvaratoges.
Remissyttranden.
överbefälhavaren har i anslutning till yttrande över försvarets högsta led
ning framhållit nödvändigheten av att ökad hänsyn toges till behovet av per
sonal för gemensamma uppgifter vid utbildningen av stabsofficerare inom
samtliga försvarsgrenar för att den i och för sig önskvärda rekryteringen inom
den gemensamma försvarsledningen skulle kunna genomföras i större utsträck
ning utan bundenhet till den ena eller andra försvarsgrenen. Av särskild be
tydelse bleve härvid den gemensamma högre stabsutbildning, som måste
komma till stånd och till vilken den under vintern 1947—1948 under försvars
stabschefens ledning genomförda stategiska kursen utgjorde ett första steg.
I avvaktan på erforderliga förändringar i högskoleorganisationen syntes dock
redan nu den reformen böra genomföras att stabsaspiranter ur samtliga för-
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
294
svajsgrenar -bereddes tillfälle till tjänstgöring för sin utbildning vid försvars
staben och att sådana stabsaspiranter även bereddes tillfälle till växeltjänst i
andra försvarsgrensledningar än den egna.
Chefen för armén har anfört, att sammanslagningen av krigshögskolan och
artilleri- och ingenjörhögskolans högre kurser till en arméhögskola borde
komma till stånd så snart ske kunde. Med hänsyn härtill vore det angeläget att
föreslagna nybyggnader uppfördes inom en nära framtid. Armédhefen har an
slutit sig till försvarskommitténs förslag, att kurserna vid arméhögskolan tills
vidare borde vara tvååriga och att frågan om utbildningstidens längd vid hög
skolan upptoges till omprövning, när tillräcklig erfarenhet vunnits. Ehuru
vissa stora fördelar vore förenade med att en tredjedel av eleverna avslutade
utbildningen efter genomgången av första årets kurs, ville arméchefen icke
motsätta sig, att samtliga elever i enlighet med kommitténs förslag bereddes
möjlighet att genomgå båda årens kurser. Arméchefen kunde även biträda
kommittén förslag i fråga om ökade möjligheter för tillträde till arméhög
skolan genom inträdesprov.
Chefen för krigshögskolan har i fråga om utbildningstiden bestämt förordat
21/2-årsalternativet. Yissa erinringar ha framförts mot personalstatsberäk-
ningarna.
Chefen för artilleri- och ingenjörhögskolan har ansett, att elevantalet vid
arméhögskolan borde utökas till 45. Utbildningstidens längd borde utsträckas
till 21/* år för de tekniska linjerna. Yissa erinringar mot personalorganisa
tionen ha framförts.
Statens organisationsnämnd har i likhet med försvarskommittén ansett, att
en gemensam försvarshögskola snarast borde skapas. En försvarshögskolas
betydelse för försvarsmaktens effektivitet vore uppenbar. Därjämte bidroge
ett inrättande av densamma till att skapa förståelse för de olika försvarsgre
narnas betydelse i riksförsvaret.
Departementschefen.
Förslaget att 'sammanföra krigshögskolan samt artilleri- och ingenjörhög
skolan till en gemensam arméhögskola tillstyrker jag. Yad försvarskommittén
föreslagit beträffande utbildningstid och utbildningens utformning samt ur
val av elever kan jag i princip förorda. Kommittén har ansett, att skolan av
praktiska skäl icke kan organiseras, innan för densamma avsedd nybyggnad
vid Svea livgardes förutvarande kasern färdigställts. Tidpunkten för detta ny
bygge är med hänsyn till förhållandena å byggnadsmarknaden svår att nu ange.
Man torde emellertid kunna förutse, att byggnadsföretaget icke kan igång
sättas under de närmaste åren. Då det icke torde vara omöjligt att med ut
nyttjande av de av de nuvarande högskolorna disponerade lokalerna vidtaga
åtgärder för sammanförande av skolverksamheten, vill jag förorda, att över
gången till den nya organisationen såvitt möjligt förberedes utan avvaktan
på den lösning av lokalfrågan som försvarskommittén förutsatt. Tills vidare
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 206.
räknar jag dock icke med några av sammanslagningen föranledda ändringar
i de nuvarande personalstaterna för ihögskolorna.
I anledning av ett av försvarskommittén återgivet uttalande av officersut-
bildningskommittén beträffande högskoleutbildningen av fortifikationskårens
officerare, att denna utbildning, såsom fortifikations- och byggnadsförvalt-
ningsutredningen föreslagit, skulle förläggas till teknisk högskola, får jag
erinra, att enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 april 1947 en tvåårig högre for
tifikationskurs må anordnas vid artilleri- och ingenjörhögskolan under åren
1947—1949.
Frågan om en sammanslagning av försvarsgrenarnas högskolor till en för
försvaret gemensam högskola synes mig vara av den betydelse att den bör
vidare undersökas. En förutsättning för att den samordning av högskolornas
verksamhet som här ifrågasatts skall komma till stånd är givetvis, att lokal
frågan ordnas.
Såsom jag redan vid behandlingen av försvarets högsta ledning framhållit,
anser jag den av överbefälhavaren föreslagna växeltjänstgöringen inom för-
svarsgrensledningarna av stabsaspiranter ur samtliga försvarsgrenar värd att
pröva som ett led i utvecklingen till en eventuell gemensam högre stabsutbild-
ning. Även det av officersutbildningskommittén väckta förslaget om ett in
stitut för högre försvarsstudier synes böra närmare övervägas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
295
Arméns jägarskola (JS).
Beträffande arméns jägarskola i Kiruna har försvarskommittén endast
föreslagit mindre ändringar, betingade av manskapsutredningens förslag. Det
beräknade personalbehovet framgår av s. 399 i betänkandet.
Militärbefälhavaren för VI. militärområdet har ansett en utökning av ut-
bildningsbefälet vid jägarskolan påkallad.
D epartementschefen.
Yad beträffande denna skola förekommit föranleder intet uttalande från
min sida.
G. De frivilliga försvarsorganisationerna (utom hemvärnet).
1. Allmänna synpunkter.
Frivillig försvarsverksamhet, som mera direkt helt eller delvis tjänar arméns
intressen, bedrives för närvarande — förutom inom hemvärnet och vissa sam
manslutningar av reserv- och värnpliktig personal — främst inom följande
organisationer:
Centralförbundet för befälsutbildning (Cfb) med därtill anslutna frivilliga
automobilkåren (FAK), Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR),
frivilliga radioorganisationen (FRO), Svenska brukshundklubben (SBK; se
296
nedan avsnittet Frivilliga tjänstehundväsendet) och Svenska reservunderoffi-
cersförbundet (SRU) samt frivilliga motorcykelkåren (FMCK), riksförbundet
Sveriges lottakårer (SLK), svenska röda korset (SRK), svenska blå stjärnan
(SBS), frivilliga skytteväsendet och frivilliga tjänstehundväsendet.
Den verksamhet, som ifrågavarande organisationer utöva, syftar i främsta
rummet till att på frivillighetens väg komplettera tillgången på befäl och viss
specialutbildad personal inom försvarsväsendet. Den avser emellertid även
att lämna en uppmuntran och ett stöd åt medlemmarna i deras strävan att
förvärva, vidmakthålla och utveckla sina militära kunskaper och färdigheter.
Verksamheten finansieras dels med medel, som statsmakterna ställa till de
olika organisationernas förfogande, dels — och i betydande omfattning —
med av dessa organisationer själva insamlade eller på annat sätt anskaffade
medel.
F ör svar skommittén.
Försvarskommittén har den uppfattningen, att de uppgifter, som för när
varande påvila ovan angivna frivilliga försvarsrörelser, i princip böra kvar
stå oförändrade. Med hänsyn till den minskade krigsorganisation för armén
och den förkortade utbildningstid för dess värnpliktiga, som kommittén före
sloge, syntes dock det frivilliga försvarsarbetet böra tillmätas ökad bety
delse. Kommittén ville därför, icke minst ur synpunkten att vidmakthålla
och stärka den allmänna försvarsviljan inom landet, föreslå vissa anslags
höjningar och andra åtgärder i syfte att förbättra arbetsbetingelserna för
dessa försvarsrörelser och därigenom möjliggöra en effektivisering av deras
verksamhet. Kommittén ville särskilt framhålla önskvärdheten av att de fri
villiga försvarsorganisationernas behov av lokaler beaktades i den mån ut
rymme frigjordes i samband med genomförandet av ändringar i fredsorganisa
tionen samt att sådana ytterligare bestämmelser vid behov utfärdades, som
skulle underlätta de frivilliga försvarsorganisationernas lån av vapen och
annan kronans materiel till befrämjande av en effektiv utbildning. 2
2. Centralförbundet för befälsutbildning (Cfb) med
därtill anslutna organisationer.
Sveriges landstormsföreningars centralförbund ombildades under verksam
hetsåret 1943/44 till centralförbundet för befälsutbildning (Cfb) samt dess
underavdelningar till befälsutbildningsförbund och befälsutbildningsförenin-
gar. Till centralförbundet äro dessutom anslutna frivilliga automobilkåren
(FAK), Sveriges kvinnliga bilkårers riksförbund (SKBR) och frivilliga radio-
organisationen (FRO).
Under försvarsberedskapen fullgjord tjänstgöring och erhållna förordnan
den komma att öva inflytande på det värnpliktiga befälets förordnandeförhål
landen ända fram till år 1952. Vid framtida full omfattning av den frivilliga
befälsutbildningsrörelsen har av försvarskommittén räknats med ungefär
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
297
7 000 deltagare i repetitionsutbildning och ungefär 3 000 deltagare i beford-
ringsutbildning per år. Såsom framgår av tabell å s. 402 i betänkandet är
rörelsen för närvarande stadd i stark utveckling.
Den utbildningsverksamhet, som Cfb bedriver i enlighet med av Kungl.
Maj:t och chefen för armén utfärdade bestämmelser, är i stort uppdelad i
repetitionskurser (utbildning för att vidmakthålla värnpliktigs befälsförmåga
i befattning, som svarar mot innehavd befälsgrad), befordringskurser och
specialkurser. Utbildningen sker i form av fritidsutbildning, lägerutbildning
(lägerkurs), frivillig utbildning vid förband och korrespondensundervisning.
Ungdomsverksamheten har på grund av beslut av 1947 års riksdag (skri
velse nr 4) i huvudsak överförts till hemvärnet. Inom centralförbundet av
ses dock alltjämt äga rum utbildning i luftvärnstjänst, luftbevakningstjänst,
signaltjänst m. m., befälsutbildning av hemvärnsmän i åldern 18—20 år samt
— inom FAK — utbildning i militär bilförartjänst, motorteknik och motor-
reparationst jänst.
För sv ar skommittén.
Med hänsyn till att intresset för repetitionskurserna knappast varit det av
sedda, har kommittén undersökt, om det icke vore lämpligare att låta ett
under värnpliktstjänstgöringen erhållet förordnande bibehållas intill dess
innehavaren under obligatorisk tjänstgöring vid trupp (motsvarande) ådaga-
lade inkompetens eller olämplighet. I denna fråga ville emellertid kommittén
erinra, att den sista obligatoriska tjänstgöringen enligt dess förslag vore av
sedd att fullgöras under senast tionde året efter inskrivningsåret, varför an
ledning för närvarande icke funnes föreligga för avsteg från principen om att
repetitionsutbildning borde krävas för bibehållande av innehavt befälsförord-
nande. Enligt kommitténs mening borde denna utbildning alltjämt vara den
frivilliga utbildningsverksamhetens huvuduppgift. Med hänsyn till den snabba
utvecklingen på såväl det taktiska som det militärtekniska området syntes
fortsatt befälsutbildning vara nödvändig. Möjligheterna att i ökad utsträck
ning stimulera till repetitionsutbildning syntes därför snarast böra under
sökas. Härvid vore upplysningsverksamhet och propaganda liksom de ekono
miska förmånerna under den frivilliga utbildningen av betydelse.
Förordnande till värnpliktig officer är för närvarande förbehållet den, som
under sin värnpliktstjänstgöring genomgått kadettskola. I avsikt att stimu
lera till deltagande i frivillig befälsutbildning borde enligt kommitténs
mening efter särskilda överväganden bestämmelser utfärdas, som gjorde
det möjligt för därtill särskilt lämpliga värnpliktiga att genom frivillig ut
bildning nå officersgrad. Fordringarna i utbildningshänseende måste dock
sättas höga.
Frågan om den frivilliga befälsutbildningens eventuella tillgodoräknande i
merithänseende borde närmare utredas.
Om den frivilliga befälsutbildningen skulle kunna bli tillgänglig för värn
pliktigt befäl oberoende av socialgrupp, måste enligt kommitténs mening er-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 206.
298
sättning utgå under frivillig tjänstgöring och frivillig utbildning. Det syntes
kunna övervägas, om icke värnpliktigs löneförmåner borde utgå åtminstone
vid frivillig tjänstgöring av sammanhängande natur om minst 12 dagar. Huru
vida för sammanhängande utbildning (tjänstgöring) av kortare varaktighet
(3 12 dagar) daglön alltjämt borde bibehållas eller om värnpliktigs löneför
måner även då borde utgå eller om dessa båda ersättningssystem härvidlag
borde kombineras syntes likaledes böra göras till föremål för särskilda över
väganden.
Behovet av ifrågasatta premier för deltagande i befordringskurser kunde
enligt kommitténs mening ifrågasättas, men även frågan härom borde när
mare prövas i sammanhang med övriga avlöningsspörsmål.
Instruktörer vid kurser av längre varaktighet och vid utbildning, som tar
var särskilt kvalificerat befäl, syntes alltjämt böra uppföras å ordinarie stat
och i huvudsak utgå ur infanteriet. Ett begränsat antal instruktörer ur luft
värnet, förslagsvis 4 kompaniofficerare, syntes dessutom erfordras.
Försvarskommittén har funnit det betydelsefullt, att i händelse av för
stärkt försvarsberedskap eller krig tillgång funnes till utbildade kvinnliga
bilförare och ledare av biltransportförband, vilka kunde ersätta manlig perso
nal, samt hade icke någon erinran mot att utbildningen för detta ändamål
uppdroges åt SKBR. Beträffande det totala behovet av kvinnliga bilförare,
utbildningens omfattning m. m., syntes dock en närmare utredning, under
hänsynstagande till inom FAK, FMCK, Cfb:s bilkompanier och lottaorga
nisationen bedriven verksamhet, böra komma till stånd. I avvaktan på denna
utredning syntes en årlig utbildningskvot om 200 bilförare vara till fyllest,
vilkas grundläggande utbildning borde kunna begränsas till ungefär 50 tim
mar, kompletterat med repetitionskurser om 15—18 timmar. Dessa senare
borde i möjligaste mån bedrivas som praktisk transporttjänst i samband med
militära övningar. Utbildningsverksamheten borde handhavas av förbundets
egna instruktörer, för vilka en central instruktörskurs om en månads längd
årligen erfordrades.
Den frivilliga utbildningen av värnpliktigt befäl vore enligt kommitténs
mening ovedersägligt en uppgift av sådan vikt och storleksordning, att avse
värt mera statsmedel än hittills borde avses för densamma. Den starka ut
vecklingen av den frivilliga befälsutbildningsrörelsen hade starkt hämmats
av brist på medel och Cfb:s egen medelsanskaffning mötte numera allt större
svårigheter beroende på den ekonomiska utvecklingen inom landet och den
allmänna uppfattningen, att staten helt borde bära kostnaderna för den fri
villiga befälsutbildningen. Enär de förutsättningar för medelsanskaffning,
varmed 1941 års försvarsutredning kalkylerade, icke längre föreligga, hade
kommittén beräknat anslaget sålunda.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
Administration ................................................................................. kronor
100 000
Utbildning ........................................................................................... »
750 000
Ersättning under utbildning och tjänstgöring (i avvaktan på
närmare utredning) ............................................................. » 450 000
Förnödenheter och materiel ...................................... » 1034 000
Ungdomsutbildning ........................................................................... »
25 000
FAK:s verksamhet ........................................................................... »
67 000
SKBR:s verksamhet (2/s av anslagsbehovet har ansetts böra
tillgodoses från andra av verksamheten berörda huvud
titlar) ............................................................................................... »
27 000
FRO:s verksamhet ............................................................. 8_10 OOP
Summa totalt kronor 2 463 000
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
299
Avgår av Cfb anskaffade medel kronor 150 000
Återstår kronor 2 313 000
Enär en utbildningsverksamhet av full omfattning beräknades komma till
stånd först från och med budgetåret 1951/52, syntes dessförinnan ett lägre
statsanslag vara till fyllest. Med anledning härav förordade försvarskom-
mittén ett årligt bidrag av statsmedel till och med budgetåret 1950/51 med i
medeltal 1760 000 kronor och därefter 2 313 000 kronor. Till jämförelse må
nämnas, att i innevarande års statsverksproposition för motsvarande ända
mål äskats sammanlagt 1 175 000 kronor, innebärande en höjning av medels
anvisningen i förhållande till nu löpande budgetår med 250 000 kronor.
3. Frivilliga motorcykelkåren (FMCK).
Frivilliga motorcykelkåren har till uppgift att utbilda och öva för militär
tjänstgöring dugliga motorcykelförare samt att vid förefallande behov, i den
mån kårens medlemmar förklarat sig därtill villiga, ställa dessa till Kungl.
Maj:ts förfogande i försvarets tjänst.
För sv ar skommittén.
Försvarskommittén har ansett, att de principiella synpunkter, som lågo till
grund för 1942 års försvarsbeslut beträffande FMCK, alltjämt ägde giltighet.
Med hänsyn till beräknad motorisering inom arméorganisationen, borde där
för FMCK:s utbildningsverksamhet fortsätta enligt nuvarande grunder. Det
syntes önskvärt, att 300—350 elever årligen genomginge av kåren anordnad
grundläggande utbildning.
Erfarenheten hade visat, att nuvarande kurslängd borde ökas till omkring
125 timmar. Det vore vidare önskvärt, att instruktörsarvodena kunde utgå
enligt samma grunder, som av Kungl. Maj:t vore fastställda för hemvärnet
och Cfb. På grund härav krävdes en mindre höjning av medelsanvisningen.
Då medlemmar ur FMCK frivilligt deltoge i fälttjänstövningar eller lik
nande övningar under minst 3 dagar, borde enligt kommitténs mening dag
300
lön enligt samma grunder som nu tillämpas för medlemmar av Cfb och SLK
utgå ur anslag till militära myndigheters förfogande.
Kommittén har föreslagit ett årligt bidrag av statsmedel om 88 000 kro
nor, innebärande en höjning av medelsanvisningen för nu löpande budgetår
med 3 000 kronor.
Kungl. Maj:ts proposition nr 206.
4.
Svenska röda korset (SRK) och svenska b/å stjärnan (SBS).
Försvarskommittén har räknat med oförändrad medelstilldelning, årligen
48 000 respektive 11000 kronor.
5
.
Frivilliga skytteväsendet.
Genom 1942 års försvarsbeslut uppdrogos såtillvida nya riktlinjer för verk
samheten som det fastslogs, att det frivilliga skytteväsendet på sitt program
borde upptaga — förutom vanligt gevärsskytte — jämväl pistol-, kulsprute
pistol- och automatgevärsskytte.
Antalet statsunderstödda riksorganisationer är tre. De föreningar, som
bedriva gevärs- och automatvapenskytte, äro sammanförda under ledning av
skytteförbundens överstyrelse, och de, som bedriva pistolskytte, äro samlade
inom svenska pistolskytteförbundet. De mera speciella sportskytteorganisa-
tionerna äro sammanslutna inom svenska sportskytteförbundet.
Försvarskommittén.
Försvarskommittén har ansett, att de uppgifter, som för närvarande åvila
det frivilliga skytteväsendet, borde kvarstå oförändrade. De riktlinjer för
verksamheten, som uppdrogos genom 1942 års försvarsbeslut, borde likaledes
alltjämt gälla. För att till gagn för rikets försvar vidmakthålla skytterörel-
sen i nuvarande omfattning och möjliggöra önskvärd ytterligare utveckling av
densamma syntes det ofrånkomligt, att statsmedel i större utsträckning än
hittills ställdes till förfogande.
Med hänsyn till de av den allmänna prisstegringen föranledda ökningarna
av kostnaderna har kommittén föreslagit en höjning av understödet till skytte
föreningarna per anslagsberättigande skytt från 4 till 5 kronor i de civila
och från 3 till 4 kronor i de militära föreningarna.
Behovet av instruktörer hade särskilt aktualiserats i och med att det fri
villiga skytteväsendet anbefallts att på sitt program taga upp skjutning med
automatvapen. Enär det syntes skäligt, att arvode till instruktörerna be
kostades av statsmedel, ville kommittén förorda ett dagarvode till dessa om
i medeltal 5 kronor per dag. Därjämte borde tillkomma vissa belopp för en
central instruktörskurs vid infanteriskjutskolan och kurser inom skytteför-
bunden.
Med hänsyn till frivilliga skytteväsendets omfattning har kommittén fun
nit det motiverat med en biträdande sekreterare vid överstyrelsen. Vidare