Prop. 1948:236

('med förslag till förord\xad ning med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådra\xad gen under militärtjänstgöring, in. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr

236

'.

1

Nr 236.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förord­

ning med särskilda bestämmelser rörande ersättning

i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådra­

gen under militärtjänstgöring, in. m.; given Stockholms

slott den 8 maj 1948.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till

1) förordning med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. in.;

2) förordning angående höjning i vissa fall av begravningshjälp jämlikt förordningarna den 18 juni 1909 (nr 89) och den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

3) förordning angående upphävande av 20 § förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; samt

4) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

pen 1939—1945 eller dennas avveckling utgå enligt olycksfalls- och yrkes- sjukdomsförsäkringslagarna, 1927 års militärersättningsförordning, 1941 års hemvärnsersättningsförordning in. in. Som exempel på de förhöjda ersättningarnas storlek må nämnas, att sammanlagda ersättningen vid hel­ invaliditet för värnpliktiga i allmänhet utgör i de olika ortsgrupperna 250, 275 och 300 kronor i månaden.

Socialvårdskommittén har framhållit, att de provisoriska ersättningsför- bättringar som genomförts på här förevarande område lett till att bestäm­ melserna blivit invecklade och svåröverskådliga. Vad angår ersättningarna till värnpliktiga har kommittén uttalat, att de nuvarande proviso­ riska bestämmelserna snarast möjligt borde avlösas av definitiva bestäm­ melser. Kommittén räknade med att kunna framlägga förslag i ämnet un­ der senare hälften av detta år. Nya ersättningsbestämmelser för värnplik­ tiga torde sålunda kunna utfärdas under första halvåret 1949, tämligen kort tid efter ikraftträdandet av de föreslagna ändringarna i olycksfallsför­ säkringslagen m. in. Till dess syntes de provisoriska bestämmelserna böra gälla i oförändrat skick. Detsamma föresloges beträffande dyrtidstilläggs- bestämmelserna.

I fråga om ersättningar till den vid försvarsväsendet fast anställda personalen har kommittén föreslagit en anpass­ ning av de enligt 1927 års förordning gällande ersättningsgrunderna efter de föreslagna nya ersättningsgrunderna i olycksfallsförsäkringslagen. Be­ stämmelserna härom borde, om kommitténs förslag till ändringar i olycks­ fallsförsäkringslagen godtoges, träda i kraft den 1 januari 1949 och äga tillämpning beträffande skador som inträffade därefter. I motiveringen har kommittén erinrat, att den i 1927 års förordning avsedda, fast anställda personalen vore undantagen från ersättningsrätt enligt olycksfallsförsäk­ ringslagen och att detta undantagande grundats därpå att denna personal vore genom förordningens bestämmelser tillförsäkrad ersättningar som väsentligen motsvarade ersättningar enligt lagen. Vad sålunda föreslagits i fråga om den fast anställda personalen har kommittén ansett böra avse jämväl de av 1927 års förordning omfattade frivilliga samt hem- värnsper sonalen. Enligt ett vid kommitténs skrivelse fogat utkast till förordning med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall enligt militärersättningsförordningen m. m. skulle de föreslagna bestäm­ melserna innebära, att beträffande skada, som inträffar efter 1948 ars ut­ gång skola, i vad avser grunderna för ersättnings storlek och avdrag för annan motsvarande förmån, tillämpas bestämmelserna i 6, 7, 9, 10 och 11 §§ olycksfallsförsäkringslagen i stället för motsvarande bestämmelser i mili- tärersättningsförordningen.

Beträffande den årliga arbetsförtjänstens beräkning bär kommittén an­ fört, att den för fast anställt manskap gällande särbestämmelsen i militär-

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

7

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ersättningsförordningen — enligt vilken arbetsförtjänsten i vissa fall icke må beräknas till lägre belopp än 3 000 kronor — icke vidare vore behövlig om bestämmelserna i 9 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen på sätt kommittén föreslagit ändrades så att den årliga arbetsförtjänsten för den, som vid olycksfallet eller sjukdomens yppande ej fyllt 21 år, vid bestäm­ mande av livränta ej finge beräknas till lägre belopp än som motsvarade den arbetsförtjänst som han skäligen kunde antagas ha kommit att åtnjuta vid nämnda ålder om han icke drabbats av kroppsskada.

Beloppet av begravningshjälp — som enligt 1927 års militär- ersättningsförordning utgör 400 kronor — har kommittén ansett böra från den 1 januari 1949 höjas till 500 kronor. Enär den tidigare gällande mili- tärersättningsförordningen (SFS 1909: 89) fortfarande kunde komma i till- lämpning beträffande vissa äldre fall hade i förordning den 29 juni 1946 (nr 345) föreskrivits att begravningshjälp även i dylika fall skulle utgå med 400 kronor. Också detta belopp borde höjas till 500 kronor.

I de avgivna yttrandena har vad kommittén föreslagit tillstyrkts eller lämnats utan erinran utom beträffande vissa detalj spörsmål. Försäkringsrådet har i fråga om beräkningen av den skadades årliga arbetsförtjänst anfört, att det, särskilt i fråga om hemvärnsmän och musikelever, stundom kunde komma att inträffa att den beräknade årliga arbetsförtjänsten un­ derstege det för närvarande för vissa fast anställda stadgade minimibelop­ pet 3 000 kronor. Rådet har vidare erinrat att kommittén icke framlagt för­ slag om ändring av det i 6 § militärersättningsförordningen upptagna, med olycksfallsförsäkringslagens motsvarande regel överensstämmande stadgan­ det angående utbyte av livränta mot engångsbelopp. Om kommitténs förslag till ändring av olycksfallsförsäkringslagen på denna punkt genomfördes, skulle strängare villkor komma att gälla för utbyte av livränta, som ut- ginge på grund av militärersättningsförordningen. Ändrades utbytesbestäm- melserna i olycksfallsförsäkringslagen borde motsvarande ändring göras i militärersättningsförordningen. Försäkringsrådet komme dock även vid likalydande utbytesbestämmelser att beakta de olikheter i fråga om verk­ ningarna av ett utbyte som sammanhängde med att i vissa fall — särskilt i fråga om värnpliktiga — en betydande förlust uppstode för livräntetagare med rätt till dyrtidstillägg. Rådet hade tidigare uttalat sig för att åtgärder borde vidtagas i anledning därav att dyrtidstillägget ginge förlorat, om liv­ räntan utbyttes mot kapital, och hemställde om förnyat övervägande av dylika åtgärder. I detta sammanhang ville rådet även framhålla, att liv- räntetillägg enligt de år 1946 tillkomna bestämmelserna i 7 a § militär­ ersättningsförordningen och enligt 1946 års förordning angående proviso­ risk förbättring av vissa ersättningar enligt nämnda förordning på grund av sin provisoriska beskaffenhet enligt i praxis hävdad uppfattning ansåges icke kunna utbytas mot engångsbelopp. Tilläggsbeloppen syntes skola utgå även vid utbyte av den livränta, till vilken de utgjorde tillägg.

9

Riksförsäkringsanstalten har i fråga om kommitténs förslag att It § olycksfallsförsäkringslagen skulle tillämpas i stället för motsvarande be­ stämmelse i militärersättningsförordningen anfört följande.

I 11 § fjärde stycket militärersättningsförordningen behandlas det fall, att för den skadade lön är bestämd i författning eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits, att å lönen avdrag må göras för livränta enligt förordningen. I detta fall skall vid tillämpningen av första stycket lönen till den del densamma motsvarar den skadade tillerkänd dylik livränta anses utgöra understöd på grund av olycksfallet; dock att livrän­ tan må utgå om och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda. Motsvarande stadgande återfanns i olycksfallsförsäkringslagen i dess ly­ delse före 1945 års lagändring.

Nyssberörda stadgande har ansetts tillämpligt endast om befattnings­ havaren vid olyckstillfället redan innehaft befattningen i fråga. Därest an­ ställningen erhållits efter olyckstillfället, har sålunda livräntan utgått jäm­ sides med lönen.

På grund av den härigenom uppkommande överkompensationen och där­ av föranledda konsekvenser framlade riksförsäkringsanstalten i skrivelse till Konungen den 2 januari 1943 förslag om vissa ändringar i 11 § olycks­ fallsförsäkringslagen, syftande till att stadgandet i fjärde stycket skulle vinna tillämpning även för det fall, att den skadade först efter olycksfallet vunnit sådan anställning, som i lagrummet avsågs. Riksförsäkringsanstal­ ten framhöll vidare att, därest ändring i angiven riktning gjordes i 11 § fjärde stycket olycksfallsförsäkringslagen motsvarande ändring borde vid­ tagas jämväl i 1927 års militärersättningsförordning. Vid 1945 års riksdag framlades proposition med förslag till sådan ändring i 11 § fjärde stycket olycksfallsförsäkringslagen, att stadgandet skulle gälla även där befatt­ ningen tillträdes efter olycksfallet. Propositionen bifölls av riksdagen. Nå­ got förslag om motsvarande ändring i 11 § militärersättningsförordningen framlades icke. Beträffande skadad, som uppbär livränta enligt militär­ ersättningsförordningen, gäller därför fortfarande, att avdrag å livränta göres endast i det fall, att livräntetagaren redan före kroppsskadans upp­ komst innehaft sådan befattning, som avses i stadgandet. En viss modi­ fiering av den till följd härav uppkommande överkompensationen torde emellertid kunna föranledas av bestämmelserna i 5 § kungörelsen den 29 juni 1945 angående beredande av anställning åt i militärtjänst skadade m. in. (nr 556). Detta stadgande avser det fall, att icke-ordinarie tjänste­ man med avlöning enligt av Kungl. Maj :t fastställda grunder är berättigad till livränta enligt, bland annat, 1927 års militärersättningsförordning, men avdrag å livräntan för utgående avlöning icke är stadgat. I dylikt fall skall frågan om och i vad mån avdrag å avlöningen skall ske underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Under hänvisning till det anförda har anstalten tillstyrkt, att jämväl be­ stämmelserna i 11 § olycksfallsförsäkringslagen bleve tillämpliga i fråga om i det remitterade förslaget avsedd personal. Anstalten förutsatte, att vid en kommande översyn av militärersättningsförordningen bestämmelserna i It §, jämväl i vad avser värnpliktiga, bringades i överensstämmelse med gällande bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

12

ten till ersättning enligt 20 § andra stycket upphört. Rådet hade samtidigt förordat ett upphävande av de ifrågavarande begränsningarna, och då även förbudet i tredje stycket för kapitalutbyte borde kunna utgå, hade rådet ansett hela paragrafen kunna slopas. Den av försäkringsrådet sålunda före­ slagna utvidgningen av de kroniskt sjukas rätt till erforderlig behandling funne socialvårdskommittén böra genomföras snarast möjligt. De kroniskt sjuka skulle därigenom bli berättigade till behandling enligt bestämmel­ serna i 6 §, vilka ansetts ha den innebörd att erforderlig behandling städse borde utgivas.

Kommittén har vidare anfört, att vid den fortsatta översynen av 1927 års förordning torde få övervägas en gränsdragning av annat slag mellan sjuk- och invaliditetsersättningar vid kroniska sjukdomar. Enligt kommitténs förslag till ändrade ersättningsgrunder för olycksfallsförsäkringen bleve er­ sättningen vid höggradig invaliditet förmånligare än sjukpenning. Med hän­ syn därtill kunde måhända ifrågasättas uppställandet av en regel till led­ ning för bestämmandet av den tidpunkt, från vilken ersättning vid kro­ nisk sjukdom borde utgå i form av invaliditetsersättning.

Slutligen har kommittén anfört följande.

Ett upphävande av 20 § har, såsom berörts, bland annat den verkan att det nuvarande förbudet mot utgivande av engångsbelopp vid kroniska sjuk­ domar bortfaller. Häremot kan erinras att förloppet av dylika sjukdomar oftast icke kan förutses, varför några allmänna grunder för beräkning av livräntornas kapitalvärden icke kunna uppställas. Om utbyte emellertid medgåves — vilket enligt försäkringsrådets praxis vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen icke torde ha förekommit annat än vid livsvarig invaliditet — skulle en framdeles inträffande försämring kunna helt spo­ liera förutsättningarna för utbytet. Å andra sidan kan anföras, att följdtill­ ståndet av sjukdom någon gång är lika beständigt som följdtillståndet av olycksfallsskada, att förbud icke stadgats mot utbyte av livränta enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen samt att försäkringsrådet vid prövning av utbyte san sökan givetvis har att taga hänsyn till sjukdomens art och till­ ståndets varaktighet. Har livränta utbytts mot engångsbelopp, och inträffar därefter väsentlig försämring, äger den skadade erhålla den ytterligare liv­ ränta som svarar mot försämringen. Det förhållandet, att tillräckliga skäl för utgivande av engångsbelopp mycket sällan torde finnas i här avsedda fall, behöver enligt kommitténs mening icke föranleda några avgörande be­ tänkligheter mot att det nuvarande generella förbudet får bortfalla.

Kommittén föreslår i enlighet härmed att 20 g helt upphäves.

Riksförsäkringsanstalten har i sitt yttrande beträffande kommitténs för­ slag att upphäva jämväl det i 20 § upptagna förbudet att utbyta livränta mot ett kapital för en gång anfört följande.

Denna bestämmelse motiveras bland annat med att den sjukes tillstånd i flertalet av dessa fall knappast någonsin blir fullt stabilt, utan graden av invaliditet undergår förändringar, så att livräntan måste höjas eller sänkas och icke sällan måste den, understundom ganska lång tid efter det den beviljats, utbytas mot sjukersättning. Riksförsäkringsanstaltens erfarenhet

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

13

på detta område bestyrker riktigheten av det anförda. Särskilt beträffande sådana sjukdomar som till exempel lungtuberkulos, hjärt- och njursjukdo­ mar har det visat sig, att hälsotillståndet ofta är så växlande, att det svår­ ligen låter sig göra att fastställa en definitiv invaliditetsgrad som grund för beräknandet av ett engångsbelopp. Utbyte av livränta mot engångs­ belopp i fall, som nu berörts, torde enligt riksförsäkringsanstaltens för­ menande icke komma i fråga. Å andra sidan kunna, såsom kommittén ock­ så framhållit, förekomma fall, där följdtillståndet av sjukdomen är lika beständigt som följdtillståndet av olycksfallsskada och där sålunda ett ut­ byte av livräntan bör kunna medgivas.

Riksförsäkringsanstalten har följaktligen icke velat motsätta sig försla­ get att upphäva det generella förbudet mot utbyte av livränta vid sjukdom och har i anslutning härtill tillstyrkt att 20 § i sin helhet upphäves.

Departementschefen.

De begränsningar av rätten till sjukpenning och läkarvård, som 20 § militärersättningsförordningen innehåller, synas av skäl som socialvårds- kommittén i anslutning till tidigare uttalanden av försäkringsrådet anfört böra utgå. Såvitt angår rätten till sjukpenning i dylika fall erfordras emel­ lertid uppenbarligen förnyade överväganden angående sjukpenningens ut­ bytande mot invaliditetsersättning. Det torde få ankomma på socialvårds- kommittén att upptaga denna fråga till behandling vid det fortsatta arbe­ tet å en revision av militärersättningsförordningen i dess helhet.

Här föreslagna ändring torde böra träda i kraft dagen efter den då för­ fattningsändringen utkommit från trycket i svensk författningssamling.

Ersättning vid olycksfall vid flygning.

Enligt förordningen den 17 maj WiO (nr 333) om särskild ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning utgå särskilda till- läggsersättningar, då sådant olycksfall medfört oförmåga till flygtjänstgö­ ring samt vid dödsfall. I förstnämnda fall utgår i tillägg till livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen eller 1927 års förordning ett årligt belopp, mot­ svarande för tjänstepensionsberättigad personal en fjärdedel av livräntan och för annan personal hälften av livräntan, dock lägst 300 kronor om året. Medför skadan icke nedsättning av arbetsförmågan i sådan grad, att liv­ ränta enligt lagen eller 1927 års förordning skall utgå (10 procents inva­ liditet) men ändock oförmåga till flygtjänstgöring, utgives i särskild liv­ ränta 300 kronor om året. Livräntetillägg till änka utgör, då familjepen- sionsrätt finnes, en fjärdedel av livräntan och eljest hälften av livräntan. Efterlämnar den avlidne barn med rätt till livränta enligt olycksfallsför­ säkringslagen eller 1927 års förordning, skall efter denna livräntas upphö­ rande (vid 10 års ålder) särskild livränta med enahanda belopp utgivas till dess barnet fyller 19 år. Livräntetillägg till föräldrar må utgå med liv­

Iiungl. Maj.ts proposition nr 236.

14

räntans halva belopp, dock att sammanlagda beloppet av de båda förmå­ nerna ej må överstiga värdet av det åtnjutna underhållet.

Socialvårdskommittén har i fråga om dylika tilläggsersättningar anfört följ ande.

Genom att livräntetilläggen enligt flygolycksfallsförordningen äro satta i relation till livräntorna enligt olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års för­ ordning, kommer varje ökning av livräntornas storlek att medföra en höj­ ning av tilläggen i samma proportion (bortsett från särbestämmelsen angå­ ende föräldrar). Då livräntornas maximibelopp höjdes åren 1941 och 1946, medförde detta sålunda motsvarande höjning av tilläggens maximibelopp, vilket var motiverat eftersom höjningarna då inneburo en anpassning efter det ändrade pris- och löneläget. De förbättringar av olycksfallsersättning- arna, som kommittén nu föreslagit, gå vida längre, och det är därför inga­ lunda självfallet att dessa förbättringar böra medföra en automatisk höj­ ning av tilläggsersättningarna. Frågan hur med dessa tilläggsersättningar framdeles skall förfaras bör behandlas i samband med den fortsatta över­ synen av olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års förordning. I avvaktan härpå torde nuvarande bestämmelser få gälla, men kommittén vill under­ stryka, att de höjningar av tilläggsersättningarna, som följa av de före­ slagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen, icke böra utgöra hinder för en allsidig omprövning av bestämmelserna om tilläggsbeloppen in. in.

I yttrandena har vad kommittén sålunda anfört icke föranlett något ut­ talande.

Departementschefen.

Till vad socialvårdskommittén här yttrat kan jag ansluta mig. Frågan huruvida särskilda tilläggsersättningar i förevarande fall skola bibehållas och i så fall med vilket belopp de skola utgå sammanhänger med spörsmål, som beröra invaliditetsbedömningen och den årliga arbetsförtjänstens be­ räkning. I likhet med kommittén finner jag angeläget, att den omständig­ heten, att tilläggsersättningarna nu lämnas orubbade, icke får utgöra hin­ der för en allsidig omprövning av bestämmelserna därom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Fiskarförsäkringsförordningen.

Enligt förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall äger envar svensk medborgare, som har sitt hemvist i Sverige och idkar fiske såsom yrke eller eljest för sin utkomst, att genom försäkring i riksförsäkrings- anstalten bereda sig ersättning för skada till följd av olycksfall, som här­ flyter från utövningen av fiskeyrket m. m. För försäkringen finnas sju klasser med sjukpenningbelopp varierande från 1 krona 10 öre till 4 kro­

nor 40 öre. Övriga ersättningar bestämmas i huvudsak enligt olycksfalls­

15

försäkringslagens grunder, varvid den skadades årliga arbetsförtjänst an- tages utgöra visst belopp, som i förordningen angives för klassen i fråga, i lägsta klassen 600 kronor och i högsta klassen 2 400 kronor. För rätt till sjukpenning förutsättes, liksom enligt olycksfallsförsäkringslagen, att sjuk­ domen varat mer än tre dagar efter olycksfall sdagen. Försäkrad tillhör den klass, som han själv väljer, dock att försäkring i någon av de båda högsta klasserna må äga rum endast om försäkringstagarens årliga arbetsförtjänst vid tiden för försäkringens meddelande kan beräknas uppgå till minst det belopp, som gäller för klassen (2 100 eller 2 400 kronor). Den årliga för­ säkringsavgiften varierar från 6 kronor i lägsta klassen till 22 kronor i den högsta. I den mån avgifterna icke förslå för ersättningarnas bestridande, fylles bristen av statsmedel; även förvaltningskostnaderna bestridas av statsverket. Avgifterna i de olika klasserna beräknades från början komma att täcka ungefär hälften av kostnaden för ersättningarna. Då sjukpenning­ skalan år 1942 utbyggdes med fyra nya klasser, bestämdes avgifterna i de båda högsta klasserna proportionsvis högre än för övriga klasser. Till er­ sättningar i anledning av olycksfall till följd av krigsåtgärd utges enligt kungörelse den 30 april 1942 (nr 218) tillägg av statsmedel motsvarande 50 procent av ersättningen. Försäkringen kan förenas med tillåggsförsäk- ring, utan statsbidrag, för olycksfall utom arbetet.

Enligt förordning den 19 maj 1944 (nr 237) utgår i vissa fall dyrtids- tillägg med 20 procent å livränta enligt fiskarförsäkringsförordningen eller äldre bestämmelser i samma ämne samt å livräntetillägg enligt förenämnda kungörelse den 30 april 1942.

Socialvårdskommittén har i sin förenämnda skrivelse den 6 februari 1948 behandlat spörsmålet i vad mån de av kommittén föreslagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen borde föranleda följdändringar i fiskarförsäk­ ringsförordningen. Kommittén har därvid — under förutsättning att sådan ändring vidtoges i 6 § olycksfallsförsäkringslagen, att sjukpenning enligt lagen kunde utgå om sjukdomen varade mer än två dagar efter olycksfalls- dagen — föreslagit att den i 1 § fiskarförsäkringsförordningen intagna karensregeln skulle utgå. Härav skulle, på grund av stadgande i 11 § första stycket fiskarförsäkringsförordningen, följa att olycksfallsförsäkringslagens karensregel komme alt äga tillämpning. Andra ändringar i förordningen har kommittén icke funnit anledning föreslå i förevarande sammanhang.

Härom har kommittén anfört följande.

De i 4 § intagna bestämmelserna om ersättningsklasserna och sjukpen­ ningbeloppens storlek torde tills vidare böra lämnas oförändrade. Kommit­ tén ämnar taga denna fråga under förnyat övervägande i samband med ut­ redning angående utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen till andra kategorier av självständiga yrkesutövare. Invaliditets- och dödsfalls- ersättningarnas storlek i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst torde böra höjas på samma sätt som föreslagits beträffande ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen. Eu sådan förbättring kommer, såvida

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

16

annat icke föreskrives, automatiskt till stånd på grund av den i 11 § in­ tagna hänvisningen till bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen.

Kommittén har vidare anfört, att de föreslagna ändringarna i fiskarför- säkringsförordningens ersättningsgrunder kunde antagas öka försäkringens kostnader med ungefär 10 procent. En summarisk kalkyl, som kommittén låtit verkställa rörande utfallet av försäkringen under åren 1932—1946 såvitt avser andra olycksfall under utövning av fiskaryrket än olycksfall till följd av krigsåtgärd, syntes utvisa att någon ökning av försäkringsför­ månerna kunde äga rum utan att de uppställda förutsättningarna angå­ ende relationen mellan avgifter och kostnader rubbades. Skäl för en höj­ ning av de i 4 § föreskrivna avgifterna torde sålunda icke föreligga. Be­ träffande försäkringen för olycksfall utom arbetet ankomme det på riks- försäkringsanstalten att bestämma de erforderliga avgifterna.

Mot vad kommittén sålunda anfört har i yttrandena ej gjorts någon sak­ lig erinran.

Departementschefen.

I enlighet med socialvårdskommitténs förslag torde i fiskarförsäkrings- förordningen böra för närvarande vidtagas allenast den ändringen, att den i 1 § intagna karensregeln får utgå, varav följer att olycksfallsförsäkrings­ lagens motsvarande bestämmelse skall lända till efterrättelse. Ändringen bör träda i kraft den 1 januari 1949 men icke äga tillämpning i fråga om olycksfall, som inträffat före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Olycksfallsersättning m. m. åt tvångsarbetare och fångar m. fl.

Förordningarna den 2t mars 1938 (nr 102 och 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare in. fl. och fångar m. fl. an­ sluta sig till olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna. Särskilda regler äro föreskrivna beträffande den årliga arbetsförtjänstens beräkning m. m. Bland annat gäller, att arbetsförtjänsten icke må beräknas till högre belopp än 1 764 kronor. Kungl. Maj:t har emellertid, i enlighet med riks­ dagens bemyndigande, föreskrivit att åt personer, vilka enligt nämnda för­ ordningar äro berättigade till sjukpenning eller livränta i anledning av olycksfall eller sjukdom som inträffat efter 1941 års ingång, må t. o. m. den 31 december 1948 utgivas sådan dyrtidskompensation, att ersättnings­ beloppen uppgå till vad som skulle ha utgått, därest maximigränsen för ar­ betsinkomstens beräkning höjts med 40 procent (brev till statskontoret den 28 mars 1947). Rätten till dyrtidstillägg å ersättningar i äldre fall regleras av förordningen den 30 juni 1943 angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. (20 procents dyrtidstillägg å vissa livräntor).

Socialvårdskommittén har anfört att de av kommittén föreslagna änd­ ringarna i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser bleve, boit- sett från arbetsförtjänstens beräkning, tillämpliga även beträffande ersätt­ ningar enligt de nämnda förordningarna den 24 mars 1938. Den begräns­ ning av ersättningarnas maximibelopp, som följde av bestämmelserna om arbetsförtjänstens beräkning, finge nu anses vara alltför snäv. En änd­ ring av dessa bestämmelser borde enligt kommitténs mening övervägas i samband med revisionen av de för värnpliktiga gällande bestämmelserna.

Tills vidare föresloge kommittén endast att de nuvarande föreskrifterna om dyrtidskompensation gåves förlängd giltighet intill utgången av år 1949.

Departementschefen.

I likhet med socialvårdskommittén finner jag frågan om ändring i här ifrågavarande ersättningsbestämmelser kunna tills vidare anstå. Frågan om dyrtidskompensationen kommer att anmälas i annat sammanhang.

I enlighet med det anförda ha inom socialdepartementet upprättats för­ slag till

1) förordning med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 23b) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.;

2) förordning angående höjning i vissa fall av begravningshjälp jämlikt förordningarna den 18 juni 1909 (nr 89) och den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst­ göring;

3) förordning angående upphävande av 20 § förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; samt

4) förordning om ändrad lydelse av 1 § förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.

Föredraganden hemställer, att ifrågavarande författningsförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte genom proposition föreläg­ gas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kron- prinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23

tf.

1'

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 230.