Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

3

Gällande lydelse

av de mot vidstående förslag sva­

rande bestämmelserna i förordningen

den 18 juni 1927 (ur 234) om er­

sättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militär­

tjänstgöring.1

1

§•

Varder i denna förordning avsedd

värnpliktig, till manskap hörande fast

anställd, icke ständigt tjänstgörande

fast anställd eller frivillig under mili­

tärtjänstgöring å tid, då riket icke be­

finner sig i krig, skadad till följd av

olycksfall eller ådrager sig person,

som nu nämnts, annorledes under dy­

lik tjänstgöring sjukdom, utgives av

allmänna medel ersättning enligt ne­

dan stadgade grunder.

I denna förordning avses

med värnpliktiga: värnpliktiga, som

icke äro fast anställda vid krigsmak­

ten;

med fast anställt manskap: dels in­

nehavare av manskapsbeställningar på

aktiv stat utom högbåtsmän och över-

furirer, dels manskap över stat och på

civilanställningsstat, dels ock musik­

elever;

med icke ständigt tjänstgörande

fast anställd personal: dels personal

i krigsmaktens reserver utom pen­

sionsavgången personal, dels batal­

jonsläkare vid fältläkarkåren, marin­

läkare av 2. graden vid stammen, ma-

Förslag

till

Förordning

om ersättning i anledning av kropps­

skada, ådragen under militärtjänst­

göring (militärersättnings-

förordning).

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

¹

§•

1 mom. Varder i denna förordning

avsedd värnpliktig, till manskap hö­

rande fast anställd, icke ständigt

tjänstgörande fast anställd eller fri­

villig under militärtjänstgöring å tid,

då riket icke befinner sig i krig, ska­

dad till följd av olycksfall eller ådra­

ger sig person, som nu nämnts, an­

norledes under dylik tjänstgöring

sjukdom, utgives av allmänna medel

ersättning enligt nedan stadgade

grunder.

I denna förordning avses

med värnpliktig: den som fullgör

värnplikt;

med fast anställt manskap: dels

innehavare av manskapsbeställningar

på aktiv stat utom högbåtsmän och

överfurirer, dels manskap över stat,

dels ock musikelever;

med icke ständigt tjänstgörande

fast anställd personal: dels personal

i krigsmaktens reserver utom pensions­

avgången personal, dels bataljonslä­

kare vid fältläkarkåren, fältläkarsti-

pendiater, marinläkare av 2. graden

vid stammen, marinläkarstipendiater,

1 Fflrordningen är indelad i fyra kapitel med rubrikerna »Allmänna bestämmelser»

t—5 §§)i »Ersättning för skada till följd av olycksfall» (6—7, 7 a, 8—14 och 16—18 §§},

»Ersättning i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall» (19, 21 och 23 §§)

samt ».Särskilda bestämmelser» (25—26 §§). De paragrafer, som utgöra motsvarigheter till

paragrafer i förslaget, äro här Återgivna i samma ordning som dessa

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

(Gällande lydelse:)

rinläkarstipendiater, flygläkare av 2.

graden på aktiv stat och bataljons-

veterinärer vid fältveterinärkåren, dels

ock indelt manskap; samt

med frivilliga: sådan i militärtjänst­

göring frivilligt deltagande personal,

som enligt Kungl. Maj:ts förordnan­

de hänföres under denna förordning.

Kungl. Maj:t äger, då särskilda för­

hållanden anses böra därtill föran­

leda, besluta om ersättning i huvud­

saklig överensstämmelse med grun­

derna i denna förordning till annan

än här förut avsedd person, som del­

tager i militärtjänstgöring.

2

§-

Militärtjänstgöring anses hava va­

rit för handen icke blott då vederbö­

rande deltagit i sådan tjänstgöring

utan även under tid,

då han eljest på grund av tjänst­

göringen uppehållit sig inom kasern­

område, fartyg eller annan förlägg-

ningsplats eller i omedelbart samband

med tjänstgöringen lovligen uppehål­

lit sig å allmän plats eller för allmän­

heten tillgänglig lokal inom tjänst­

göringsorten eller den omgivning där­

av, där personal tillhörande manska­

pet vanligen vistas under fritid, samt

då han färdats till eller från tjänst-

(F ör e sia g en lydelse:)

flygläkare av 2. graden på aktiv stat

och bataljons veterinär er vid fältvete­

rinärkåren, dels ock indelt manskap;

samt

med frivilliga: hemvärnspersonal

samt sådan i militärtjänstgöring fri­

villigt deltagande personal, som en­

ligt Konungens förordnande hänföres

under denna förordning.

2 mom. Ersättning utgives jämväl

i anledning av skada eller sjukdom,

som någon under tid, då riket icke be­

finner sig i krig, ådrager sig vid in­

skrivning till värnpliktstjänstgöring

eller vid prövning för vinnande av

anställning såsom manskap eller

under omständigheter, som enligt

Konungens förordnande jämställas

därmed.

3 mom. Konungen äger, då sär­

skilda förhållanden anses böra därtill

föranleda, besluta om ersättning i

huvudsaklig överensstämmelse med

grunderna i denna förordning till an­

nan än här förut avsedd person, som.

deltager i militärtjänstgöring.

2 §•

Militärtjänstgöring anses hava va­

rit för handen icke blott då vederbö­

rande deltagit i sådan tjänstgöring

utan även under tid,

då han eljest på grund av tjänst­

göringen uppehållit sig inom kasern­

område, fartyg eller annan förlägg-

ningsplats eller i omedelbart samband

med tjänstgöringen lovligen uppehål­

lit sig å allmän plats inom tjänst­

göringsorten eller den omgivning

därav, där personal tillhörande man­

skapet vanligen vistas under fritid,

samt

då han färdats till eller från tjänst­

5

Kungl. Maj.ts ■proposition nr 96.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

göringen samt färden föranletts av

och stått i omedelbart samband an­

tingen med tjänstgöringen eller med

permission eller annan ledighet.

Lika med militärtjänstgöring skall

anses av militär myndighet kontrolle­

rad frivillig utbildningskurs till gagn

för rikets försvar.

19 §.

1. Sjukdom, som icke förorsakats

av olycksfall, skall anses ådragen un­

der militärtjänstgöring,

därest sjukdomen yppats under

tjänstgöringen samt skälig anledning

ej finnes att antaga, att sjukdomens

framträdande föranletts av annan or­

sak än tjänstgöringen och att denna

icke väsentligen bidragit därtill, samt

därest sjukdomen visserligen icke

yppats under tjänstgöringen, men

denna skäligen kan antagas hava vä­

sentligen bidragit till sjukdomen.

2. Beträffande ersättning i anled­

ning av sjukdom, som i 1 mom. avses,

skola, med nedan i detta kapitel an­

givna undantag och tillägg, bestäm­

melserna i 2 kap. om ersättning för

skada till följd av olycksfall äga mot­

svarande tillämpning.

3 §•

1. Ersättningsärenden, som avses i

denna förordning, avgöras med det

undantag, som i 6 § angives, av riks-

försäkringsanstalten.

Över beslut av riksförsäkringsan-

stalten i sådant ärende må klagan fö­

ras hos försäkringsrådet genom be­

svär, som skola ingivas till rådet eller

i betalt brev med allmänna posten

göringen samt färden föranletts av

och stått i omedelbart samband an­

tingen med tjänstgöringen eller med

permission eller annan ledighet.

Med militärtjänstgöring jämställes

av militär myndighet kontrollerad fri­

villig utbildningskurs till gagn för

rikets försvar ävensom i 1 § 2 mom.

avsedd inskrivning eller prövning.

3§-

Sjukdom, som utan att vara föror­

sakad av olycksfall yppas under mili­

tärtjänstgöring, skall anses vara ådra­

gen under denna, såvida skälig anled­

ning ej finnes att antaga, att sjukdo­

mens framträdande föranletts av an­

nan orsak än tjänstgöringen och att

denna icke väsentligen bidragit där­

till.

Annan sjukdom, som icke förorsa­

kats av olycksfall, skall anses vara

ådragen under tjänstgöringen, därest

denna skäligen kan antagas hava vä­

sentligen bidragit till sjukdomen.

Nedan givna bestämmelser angå­

ende skada till följd av olycksfall

skola tillämpas även beträffande sjuk­

dom, som icke förorsakats av olycks­

fall; och skall därvid skadan anses

hava inträffat den dag sjukdomen

yppades.

4 §.

Ersättningsärenden, som avses i

denna förordning, avgöras med de

undantag, som i 6 och 7 §§ angivas,

av riksförsäkringsanstalten.

Över beslut av riksförsäkringsan­

stalten i sådant ärende må klagan

föras hos försäkringsrådet genom be­

svär, som skola hava inkommit till

försäkringsrådet sist ä trettionde

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

(Gällande lydelse:)

vara till rådet inkomna sist å tret­

tionde dagen efter det klaganden av

beslutet erhållit del, den dagen oräk­

nad, då sådant skedde.

Försäkringsrådet äger, ändå att kla­

gan icke förts, till prövning upptaga

ärende, som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådets beslut må

klagan ej föras.

2. Med avseende å försäkringsrå­

dets behandling av ifrågavarande

ärenden skall gälla vad i 6 § i lagen

om försäkringsrådet stadgas.

3. Försäkringsrådets och riksför-

säkringsanstaltens beslut i omför-

mälda ärenden meddelas kostnadsfritt.

14 §.

Uppkommer under militärtjänstgö­

ring skada till följd av olycksfall, skall

den skadades kompanichef eller mot­

svarande befäl ofördröjligen därom

underrättas. Yppas skadan först se­

dan tjänstgöringen upphört, skall den

skadade därom underrätta riksförsäk-

ringsanstalten, därest han anser sig

berättigad till ersättning enligt denna

förordning.

Den skadade vare ock skyldig att

underkasta sig vård eller föreskrift

av läkare, som vederbörande militära

myndighet eller riksförsäkringsanstal

ten må tillkalla.

6

§-

För skada till följd av olycksfall

utgives i ersättning:

1) om olycksfallet medfört sjuk­

dom, som förorsakat förlust eller ned­

sättning av arbetsförmågan, under

sjukdomstiden:

a) erforderlig läkarvård jämte läke-

(Före slagen lydelse:)

dagen efter den, då klaganden erhöll

del av beslutet.

Försäkringsrådet äger, ändå att kla­

gan icke förts, till prövning upptaga

ärende, som avses i denna paragraf.

Över försäkringsrådets beslut må

klagan ej föras.

Med avseende å försäkringsrådets

behandling av ifrågavarande ärenden

skall gälla vad i 6 § lagen om försäk­

ringsrådet stadgas.

Försäkringsrådets och riksförsäk-

ringsanstaltens beslut i omförmälda

ärenden meddelas kostnadsfritt.

5

§.

Ådrager sig någon under militär­

tjänstgöring skada, som avses i denna

förordning, skall den skadades kom­

panichef eller motsvarande befäl oför­

dröjligen underrättas. Yppas skadan

först sedan tjänstgöringen upphört,

skall den som i anledning av skadan

anser sig berättigad till ersättning en­

ligt denna förordning därom under­

rätta riksförsäkringsanstalten.

Ersättningar.

6

§•

1 mom. Har någon skadats till

följd av olycksfall, som ovan avses,

skall i ersättning tillhandahållas ho­

nom erforderlig läkarvård jämte läke­

medel och andra till arbetsförmågans

höjande eller eljest till lindrande av

menliga följder av olycksfallet nödiga

7

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse:)

medel och andra till arbetsförmågans särskilda hjälpmedel, såsom kryckor,

Kungl. Maj:ts proposition nr 9b.

höjande eller eljest till lindrande av

menliga följder av olycksfallet nödiga

särskilda hjälpmedel, såsom kryckor,

enklare konstgjorda lemmar, glasögon

och dylikt;

b) sjukpenning för varje dag, ut­

görande vid förlust av arbetsförmå­

gan ett belopp, bestämt i förhållande

till den skadades årliga arbetsför­

tjänst på sätt nedan angives (hel sjuk­

penning) och vid nedsättning av ar­

betsförmågan det lägre belopp, som

svarar mot nedsättningen; dock att

sjukpenning utgår endast, för så vitt

sjukdomen varat under mer än tre da­

gar efter dagen för olycksfallet och

arbetsförmågan blivit nedsatt med

minst en fjärdedel; skolande hel sjuk­

penning utgå med belopp, som fram­

går av följande tabell:

Pen årliga arbetsförtjänsten

uppgår

Sjukpenningens

belopp

till (kronor)

men ej till

(kronor)

kronor

öre

675

i

50

675

945

2

—

945

1215

2

50

1215

1485

2

75

1485

1755

3

25

1755

2 025

3

50

2 025

2 295

4

—

2 295

2 565

4

50

2 565

2 835

5

—

2 835

3105

5

50

3105

3 375

6

—

3 375

3 645

tf

50

3 645

3 915

7

—

3 915

4 185

7

50

4 185

4 455

8

—

4 455

4 725

8

50

4 725

—

9

—

2) om olycksfallet, efter upphö­

rande av därav förorsakad sjukdom,

medfört under längre eller kortare tid

konstgjorda lemmar och glasögon,

allt i den mån den skadade icke eljest

äger erhålla sådana förmåner på sta­

tens bekostnad. Den skadade är skyl­

dig underkasta sig vård eller före­

skrift av läkare, som vederbörande

militära myndighet eller riksförsäk-

ringsanstalten må tillkalla. Kan läkar­

vård ej anskaffas utan oskälig omgång

eller kostnad, må i stället annan lämp­

lig vård beredas den skadade.

Tillika gäldas behövlig kostnad för

läkarbetyg, som erfordras för bestäm­

mande av ersättning enligt denna för­

ordning eller för prövning huruvida

ersättning bör utgå.

Erfordras förnyelse av sådana sär­

skilda hjälpmedel, som avses i första

stycket, må, när skäl därtill prövas

föreligga, i stället för nya hjälpmedel

utgivas ersättning med ett årligt be­

lopp, svarande mot den sannolika år­

liga kostnaden för förnyelsen, eller

ett belopp för en gång, motsvarande

sagda ersättnings kapitalvärde enligt

gällande beräkningsgrunder.

2 mom. Har olycksfallet medfört

sjukdom, som varat mer än två dagar

efter dagen för olycksfallet, utgives,

där ej annat följer av 4 mom., från

och med dagen efter sistnämnda dag

sjukpenning så länge sjukdomen för­

orsakar förlust av arbetsförmågan el­

ler nedsättning av denna med minst

en fjärdedel. Vid förlust av arbets­

förmågan utgives för varje dag hel

sjukpenning, bestämd i förhållande

till den skadades årliga arbetsför­

tjänst på sätt nedan angives, och vid

nedsättning av arbetsförmågan sjuk­

penning med det lägre belopp för dag

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

del icke tillkomma den skadade för

tid, under vilken han enligt därom

gällande bestämmelser är berättigad

att i anledning av skadan åtnjuta vård

genom militär eller annan statlig

myndighets försorg.

Kan vid sjukdom läkarvård ej utan

oskälig omgång eller kostnad anskaf­

fas, må i stället annan lämplig vård

beredas den skadade.

Kostnad för läkarintyg eller annat

intyg, som erfordras för bedömande

av förlust eller nedsättning av arbets­

förmågan efter militärtjänstgöringens

upphörande, skall gäldas av riksför-

säkringsanstalten, därest intyget icke

utfärdas på anmodan av vederbörande

militära myndighet.

V §•

Har olycksfallet medfört den ska­

dades död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med 400 kro­

nor;

b) livräntor till efterlevande, näm­

ligen:

till änka, när äktenskapet slutits

före olycksfallet, en livränta från

dödsfallet, så länge livräntetagaren

lever ogift, å ett årligt belopp, mot­

svarande en fjärdedel av den avlid­

nes årliga arbetsförtjänst;

till varje den avlidnes barn, som ej

fyllt sexton år, evad det fötts inom

eller utom äktenskapet, eller adoptiv­

barn under nämnda ålder, som adop­

terats före olycksfallet, en livränta

från dödsfallet, till dess barnet upp­

nått samma ålder, å ett årligt belopp,

motsvarande en sjättedel av arbetsför­

tjänsten; samt till den avlidnes fader

eller moder, adoptivfader eller adop-

tivmoder, eller om båda föräldrarna

vid olycksfallet var höggradigt ned­

satt i följd av lyte, kronisk sjukdom

eller annan varaktig omständighet.

Har livränta utgått enligt 3 mom.,

motsvarande förlust av arbetsförmå­

gan, skall hel sjukpenning under tid

omedelbart därefter, med undantag

för tid då den skadade i anledning av

skadan är intagen å sjukvårdsanstalt,

utgöra lägst en fyrahundradedel av så­

dan livräntas årsbelopp. Föreligger

vårdbehov som i 3 mom. tredje styc­

ket sägs, skall hänsyn därtill tagas

vid nämnda årsbelopps beräkning.

3 mom. Har olycksfallet, efter upp­

hörande av därav förorsakad sjukdom,

medfört under längre eller kortare tid

bestående förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av denna med minst

en tiondel, utgives, där ej annat följer

av 4 mom., livränta under tiden, utgö­

rande för år räknat

a) vid förlust av arbetsförmågan

ett belopp motsvarande två tredjede­

lar av den skadades årliga arbetsför­

tjänst, beräknad på sätt i 9 § sägs,

och

b) vid nedsättning av arbetsförmå­

gan den del av nyssnämnda belopp

som svarar mot graden av nedsätt-

ningen.

Medför olycksfallet förlust av ar­

betsförmågan eller nedsättning av

denna med minst tre tiondelar, för-

höjes livränta för tiden frän och med

månaden näst efter den, varunder den

skadade fyllt aderton år, till och med

den månad, varunder den skadade-

fyller sextiosju år, till ett årligt be­

lopp, motsvarande

a) vid förlust av arbetsförmågan

elva tolftedelar av den skadades år-

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

(Gälla nde lydelse:)

rande del av nyss angivna belopp;

dock att tillägg icke utgår där ej ar­

betsförmågan är nedsatt med minst en

femtedel.

Tillägg till livränta, som i anled­

ning av den skadades död tillkommer

make, barn eller adoptivbarn, utgår

för månad räknat med så stor del av

trettio kronor som svarar mot förhål­

landet mellan livräntan till den efter­

levande och lägsta livränta till den

skadade vid förlust av arbetsför­

mågan.

Beträffande provisoriskt tillägg en­

ligt denna paragraf skall i tillämpliga

delar gälla vad i denna förordning

eller eljest är stadgat rörande sjuk­

penningen eller livräntan.

Yad i denna paragraf stadgas skall

icke äga tillämpning, där ersättnings-

tillägg utgår enligt gällande bestäm­

melser om provisorisk förbättring av

vissa ersättningar i anledning av

kroppsskada, ådragen under militär­

tjänstgöring vid förstärkt försvarsbe­

redskap m. m.

(Föreslagen lydelse:)

ränta från dödsfallet, så länge liv-

räntetagaren lever ogift, å ett årligt

belopp motsvarande eu tredjedel av

den avlidnes årliga arbetsförtjänst;

till varje den avlidnes barn som ej

fyllt sexton år, evad det fötts inom

eller utom äktenskapet, eller adoptiv­

barn under nämnda ålder, som adop­

terats före olycksfallet, en livränta

från dödsfallet till dess barnet upp­

nått samma ålder å ett årligt belopp

motsvarande en sjättedel av arbets­

förtjänsten; samt

till den avlidnes fader eller moder,

adoptivfader eller adoptivmoder eller,

om båda föräldrarna eller adoptivför­

äldrarna leva, till båda gemensamt,

därest de för sitt uppehälle varit av

den avlidnes arbete väsentligen bero­

ende, en livränta å ett årligt belopp

motsvarande värdet av det underhåll

de av den avlidne åtnjutit, dock högst

en fjärdedel av den avlidnes arbetsför­

tjänst.

Där livräntor till efterlevande en­

ligt nu angivna grunder skulle, för år

räknat, tillsammans överstiga fem

sjättedelar av den avlidnes årliga ar­

betsförtjänst, skola de, så länge an­

ledningen härtill fortfar, nedsättas till

sammanlagt detta belopp. Härvid

skall iakttagas, att livräntor till efter­

levande make och barn eller adoptiv­

barn skola utgå före livränta till för­

äldrar eller adoptivföräldrar samt att

förstnämnda livräntor skola i den mån

så erfordras nedsättas i förhållande

till vad på varje livräntetagare be­

löper.

Livränta till änkling skall ej utgå,

med mindre han för sitt uppehälle va­

rit av den avlidnas arbete beroende,

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

13

(Gällande lydelse:)

8 §•

Den årliga arbetsförtjänst, som i (i

och 7 §§ omförmäles, antages utgöra

vid tiden för olycksfallet:

a) 2 700 kronor för värnpliktig,

' som fullgjort i 27 § 1 mom. B värn­

pliktslagen omförmäld fortsatt tjänst­

göring för utbildning till officer;

b) 2 400 kronor för värnpliktig,

som fullgjort i 27 § 1 mom. B värn­

pliktslagen omförmäld fortsatt tjänst­

göring för utbildning till underoffi­

cer eller i 27 § 1 mom. C och D sam­

ma lag omförmäld fortsatt utbildning

eller tjänstgöring, ävensom för annan

värnpliktig, som tjänstgör efter det

kalenderår, varunder han fyllt 28 år;

c) 2160 kronor för annan värn­

pliktig, som tjänstgör efter det kalen­

derår, varunder han fyllt 22 år; samt

d) 1 764 kronor för värnpliktig,

som icke avses under a)—c).

För fast anställt manskap, icke

ständigt tjänstgörande fast anställd

personal och frivilliga beräknas ifrå

gavarande arbetsförtjänst efter de

grunder, som stadgas i 9 § lagen om

försäkring för olycksfall i arbete;

dock må arbetsförtjänsten för fast an­

ställt manskap vid bestämmande av

sjukpenning för tid efter det kalen

derår, då den skadade fyllt 20 år, eller

av livränta icke beräknas till lägre be

lopp än tretusen kronor.

(Föreslagen lydelse:)

utbildningen medför hinder för den

skadade att utföra förvärvsarbete. Vid

bedömande av arbetsförmågans ned­

sättning efter utbildningens upphö­

rande må, om utbildningen kan anta­

gas hava varaktigt minskat skadans

inverkan på arbetsförmågan, skälig

hänsyn tagas därtill.

9

§•

Den skadades i 6 och 7 §§ omför-

mälda årliga arbetsförtjänst beräknas

i överensstämmelse med 9 § lagen om

försäkring för olycksfall i arbete.

Den årliga arbetsförtjänsten för

den, som ådragit sig skadan tmder

värnpliktstjänstgöring, må dock icke

beräknas till lägre belopp än tretusen­

sexhundra kronor. Detsamma gäller

beträffande fast anställt manskap och

liemvärnspersonal, då fråga är om

sjukpenning för tid efter det kalen­

derår, under vilket den skadade fyllt

tjugu år, eller om livränta.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

10

§■

Riksförsäkringsanstalten må när

som helst och under så lång tid, så­

dant finnes lämpligt, bereda den ska­

dade vård å sjukvårdsanstalt. Den

skadade må dock ej utan sitt medgi­

vande intagas å sjukvårdsanstalt, så­

vida ej skadan enligt läkares intyg

kräver vård å sådan anstalt.

Vårdas den skadade efter tjänst­

göringens eller anställningens slut å

militär sjukvårdsanstalt, eller beredes

honom av riksförsäkringsanstalten el­

ler militär myndighet vård å civil så­

dan anstalt, må, med skäligt hänsyns­

tagande till den skadades försörj­

ningsplikt mot maka och andra anhö­

riga, som omförmälas i 7 §, till täc­

kande av kostnaden för vården, å sjuk

penning, som under tiden för vården

tillkommer honom, avdragas högst

hälften.

Riksförsäkringsanstalten äger ock

att under viss tid i stället för livränta

eller del därav bereda livräntetagare,

som är hemfallen åt dryckenskap, er­

sättning i naturaförmåner samt, efter

samtycke av livräntetagaren eller den­

nes målsman, bereda livräntetagare

uppehälle å ålderdomshem, barnhem

eller annan dylik anstalt.

11 §■

Skall vid skada till följd av olycks­

fall av statsmedel utgå avlöning, pen­

sion eller annan ersättning, som icke

avses i denna förordning men som

helt eller delvis utgör understöd på

grund av olycksfallet, eller skall så­

dant understöd utgå från kassa eller

pensionsinrättning, som understödes

av statsmedel, avdrages från ersätt­

ning, som utgives enligt denna för-

(Gällande lydelse:)

10

§•

Har den skadade i anledning av

skadan intagits å sjukvårdsanstalt,

äger riksförsäkringsanstalten att å

sjukpenning för vårdtiden avdraga en

krona 50 öre för dag, doclc högst hälf­

ten av sjukpenningen.

Riksförsäkringsanstalten äger ock

att under viss tid i stället för sjuk­

penning eller livränta eller del därav

bereda den, som är hemfallen åt

dryckenskap eller allvarligt läkeme­

delsmissbruk, ersättning i naturaför­

måner samt, efter samtycke av ersätt- _

ningstagaren eller dennes målsman,

bereda ersättningstagaren uppehälle å

ålderdomshem, barnhem eller annan

dylik anstalt.

(Föreslagen lydelse:)

11

§•

1 mom. Skall av statsmedel utgå

avlöning, pension eller annan ersätt

ning, som icke avses i denna förord

ning men som helt eller delvis utgör

understöd på grund av skadan, eller

skall sådant understöd utgå från kassa

eller pensionsinrättning, som under­

stödes av statsmedel, avdrages från

ersättning, som utgives enligt denna

förordning, vad i anledning av skadan

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

(Gällande lydelse:)

ordning, vad i anledning av olycks­

fallet för motsvarande ändamål från

statens sida, av kassan eller pensions-

inrättningen utgives för tid, under

vilken ersättningen utgår; dock att i

fråga om understöd från kassa eller

pensionsinrättning sådant avdrag en­

dast må ske, om kostnaden för under­

stödet helt och hållet eller till minst

en tredjedel bestritts av staten, och ej

ske med större belopp än som skäli­

gen kan anses svara emot statens bi­

drag.

Såsom understöd, varom i första

stycket sägs, skall ej anses pension,

som tillförsäkrats den skadade på

grund av viss levnadsålder och an­

ställningstid eller eljest av annan an­

ledning än den av olycksfallet föror­

sakade skadan. I fråga om pension,

som utgår vid arbetsoförmåga i följd

av olycksfallet, skall såsom sådant un­

derstöd anses allenast den del av pen­

sionen, som överstiger det belopp,

vartill rätt grundats genom anställ­

ningstiden.

Avdrag må icke göras för tilläggs­

pension enligt lagen om folkpensio­

nering eller för understöd enligt för­

ordningen om invalidunderstöd eller

för annat dylikt, allenast för behövan­

de avsett understöd, och icke heller

för ersättning enligt förordningen om

blindhetsersättning.

Är för den skadade lön bestämd i

författning eller eljest fastställd av

statlig myndighet utan att därvid an­

givits, att å lönen avdrag må göras

för livränta enligt denna förordning,

skall vid tillämpningen av första styc­

ket lönen till den del densamma mot­

svarar den skadade tillerkänd dylik

livränta anses utgöra understöd på

(Föreslagen lydelse:)

för motsvarande ändamål från statens

sida, av kassan eller pensionsinrätt-

ningen utgives för tid, under vilken

ersättningen utgår; dock att i fråga

om understöd från kassa eller pen­

sionsinrättning sådant avdrag endast

må ske, om kostnaden för understö­

det helt och hållet eller till minst en

tredjedel bestritts av staten, och ej

ske med större belopp än som skäli­

gen kan anses svara emot statens bi

drag.

Såsom understöd, varom i första

stycket sägs, skall ej anses pension,

som tillförsäkrats den skadade på

grund av viss levnadsålder och an­

ställningstid eller eljest av annan an­

ledning än skadan. Pension, som ut­

går vid arbetsoförmåga i följd av ska­

dan eller till efterlevande, må ej an­

ses såsom sådant understöd till högre

belopp än som motsvarar tre fjärde­

delar av den livränta, som, vårdbidrag

till den skadade oräknat, tillkommer

den skadade eller efterlevande. Till

■sådan framtida höjning av pensionen,

som tillförsäkrats ersättningstagaren

vid ökning i levnadskostnaderna, skall

hänsyn icke tagas vid avdrags be­

stämmande.

Avdrag må icke göras för folkpen­

sion och ej heller för understöd, som

är avsett allenast för behövande.

Innehar eller erhåller den skadade

anställning med lön, bestämd i för­

fattning eller eljest fastställd av stat

lig myndighet utan att därvid angi

vits, att å lönen avdrag må göras för

livränta enligt denna förordning, skall

vid tillämpningen av första stycket

lönen till den de! densamma motsva­

rar den skadade tillerkänd dylik liv­

ränta anses utgöra understöd på

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

(Gällande lydelse-.)

grund av olycksfallet; dock må livrän­

tan utgå om och i den mån särskilda

förhållanden därtill föranleda.

18

§.

Har olycksfallet föranletts därav,

att den skadade ej ställt sig till efter­

rättelse gällande anordning eller före­

skrift om åtgärder för undvikande av

olycksfall, och äro omständigheterna

sådana, att han därigenom måste an-

(F ör e sia g en lydelse-.)

grund av skadan; dock må livräntan

utgå om och i den mån särskilda för­

hållanden därtill föranleda.

2 mom. Har i anledning av skadan

erkänd sjukkassa till den skadade ut­

givit sjukpenning, som enligt kassans

stadgar ej må utgå samtidigt med er­

sättning enligt denna förordning,

skall vid utgivande till den skadade

av sjukpenning, som enligt denna för­

ordning tillkommer honom för sam­

ma tid, på begäran av kassan göras

avdrag för vad kassan utgivit och

det avdragna beloppet utbetalas till

kassan.

Från ersättning, som belöper å tid

för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension eller bidrag enligt lagen

om bidrag till änkor och änklingar

med barn eller lagen om särskilda

barnbidrag till änkors och invaliders

m. fl. barn, skall på begäran av

pensionsstyrelsen göras avdrag om

och i den mån ersättningen skolat för­

anleda minskning av pensionen eller

bidraget; och skall avdraget belopp

utbetalas till pensionsstyr elsen.

3 mom. Skall, i annat fall än ovan

avses, enligt gällande bestämmelser

understöd, som motsvarar ersättning

enligt denna förordning, utgå på

grund av den skadades anställning i

kommunal eller enskild tjänst, göres

avdrag från ersättningen enligt de

grunder Konungen föreskriver.

12

§.

Har olycksfall föranletts därav, att

den skadade ej ställt sig till efterrät­

telse gällande anordning eller före­

skrift om åtgärder för undvikande av

olycksfall, och äro omständigheterna

sådana, att han därigenom måste an-

Kungl. Maj.ts proposition nr

.

96

'.

17

(Gällande lydelse:)

ses hava gjort sig skyldig till grov

vårdslöshet, eller har olycksfallet för­

anletts därav, att den skadade varit

av starka drycker berusad, må ersätt­

ning enligt 6 § skäligen nedsättas.

Lag samma vare, där den skadade

ej ställt sig till efterrättelse anord­

ning eller föreskrift om sjukhus- eller

läkarvård, som givits på grund av

denna förordning, så ock där genom

försummelse av den skadade under­

rättelse om olycksfallet enligt 14 §

icke lämnats; dock att nedsättning av

ersättningen ej må ske, såvida ej ska­

dan väsentligen förvärrats därigenom,

att den skadade i följd av förseelsen

kommit att sakna lämplig vård.

16 §.

Sedan riksförsäkringsanstalten er­

hållit kännedom om olycksfallet, skall

anstalten, så snart ske kan, ändå att

ansökan om ersättning icke blivit

gjord, besluta om de åtgärder, som

för den skadades vård må vara av nö­

den, samt bestämma den ersättning,

som enligt denna förordning skall ut­

givas.

2—173 4n Bihang till riksdagens protokoll

(Föreslagen lydelse:)

ses hava gjort sig skyldig till grov

vårdslöshet, eller har olycksfallet för­

anletts därav, att den skadade varit

av starka drycker berusad, må ersätt­

ning enligt 6 § skäligen nedsättas.

Skälig nedsättning av ersättning

enligt 6 § må ock äga rum, där den

skadade ej ställt sig till efterrättelse

anordning eller föreskrift om sjuk­

hus- eller läkarvård, som givits på

grund av denna förordning, så ock

där genom försummelse av den ska­

dade underrättelse enligt 5 § icke läm­

nats; dock att nedsättning av ersätt­

ningen ej må ske, såvida ej skadan

väsentligen förvärrats därigenom, att

den skadade i följd av förseelsen kom­

mit att sakna lämplig vård.

13 §•

Sedan riksförsäkringsanstalten er­

hållit kännedom om skadan, skall an­

stalten, så snart ske kan, ändå att an­

sökan om ersättning icke blivit gjord,

besluta om de åtgärder, som för den

skadades vård må vara av nöden, samt

bestämma den ersättning, som enligt

denna förordning skall utgivas.

Kan ej med ledning av inkomna

handlingar eller eljest erhållna upp­

lysningar genast avgöras, huruvida er­

sättning bör utgå, skall, om sannolika

skäl därtill finnas, ersättning ändock

provisoriskt utgivas. Kan ej med led­

ning av erhållna upplysningar belop­

pet av sjukpenning eller livränta ge­

nast bestämmas, utgives provisoriskt

skäligt belopp. Ersättning, som enligt

vad nu är sagt blwit provisoriskt be­

stämd, utgives utan återbetalnings-

skyldighet, därest sedermera ersätt­

ningen bestämmes till lägre belopp

eller ersättning finnes icke böra utgå.

1950.

1 sand. Nr 96.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Inträder, sedan ersättning till den

skadade blivit av riksförsäkringsan-

stalten bestämd, väsentlig förändring

i de förhållanden, vilka voro avgöran­

de för ersättningens bestämmande, må

jämkning i ersättningen äga rum. Så­

dan jämkning må dock, där fråga är

om minskning eller indragning av er­

sättning, ej avse tid före den dag, då

jämkningen beslutas.

Beslut om ersättning skall, så fort

ske kan, meddelas den ersättningsbe-

rättigade och utan hinder av förd kla­

gan tills vidare lända till efterrättelse.

12 §.

Begravningshjälp ävensom kapital

enligt 6 och 7 §§ utbetalas så fort

ske kan samt sjukpenning för varje

kalendervecka å veckans sista dag.

Livränta utbetalas för varje månad,

räknad från den dag, rätten till liv­

ränta inträtt, å månadens första dag

utan återbetalningsskyldighet för må­

nad, under vilken rätten till livränta

upphört eller livränta minskats; dock

skall riksförsäkringsanstalten beträf­

fande tiden för utbetalning av liv-

räntetillägg, varom i 6 § 2a) förmäles,

äga meddela sådana bestämmelser,

som må anses lämpliga för vinnande

av säkerhet, att tillägget användes för

det därmed avsedda ändamålet. Sjuk­

penning och livränta må ock, med er-

sättningstagarens samtycke och utan

återbetalningsskyldighet, utbetalas för

längre betalningsterminer än nu är

sagt. Uppkommer vid bestämmande

av belopp, som skall utbetalas, bråk-

tal av öre, utföres beloppet med när­

mast högre antal ören.

Har ersättningstagaren ej före ut­

gången av året näst efter det, under

(Gällande lydelse:)

Inträder, sedan ersättning till den

skadade blivit av riksförsäkringsan­

stalten bestämd, väsentlig förändring

i de förhållanden, vilka voro avgö­

rande för ersättningens bestämmande,

må jämkning i ersättningen äga rum.

Sådan jämkning må dock, där fråga

är om minskning eller indragning av

ersättning, ej avse tid före den dag,

då jämkningen beslutas.

Beslut om ersättning skall, så fort

ske kan, meddelas den ersättnings-

berättigade och utan hinder av förd

klagan tills vidare lända till efter­

rättelse.

14 §.

Begravningshjälp ävensom kapital

enligt G, 7 och 21 §§ utbetalas så fort

ske kan. Sjukpenning utbetalas för varje

kalendervecka å veckans sista dag och

livränta för varje månad, räknad från

den dag, rätten till livränta inträtt, å

månadens första dag; dock att jämväl

sjukpenning må utbetalas månadsvis

i förskott och att livränta må, med

livräntetagarens samtycke, utbetalas

för längre betalningsterminer än må­

nad. Beträffande tiden för utbetal­

ning av årlig ersättning enligt 6 § 1

mom. tredje stycket äger riksförsäk­

ringsanstalten meddela sådana be­

stämmelser, som må anses lämpliga

för vinnande av säkerhet, att ersätt­

ningen användes för det därmed av­

sedda ändamålet. Förskottsvis utgi­

ven ersättning för tid, under vilken

rätten till ersättning upphör eller er­

sättningen minskas, må icke till nå­

gon del återkrävas. Uppkommer vid

bestämmande av belopp, som skall ut­

betalas, bråktal av öre, utföres belop­

pet med närmast högre antal ören.

Har ersättningstagaren ej före ut-

(Föreslagen lydelse:)

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

19

vilket ersättningsbelopp skolat utbe- gången av året näst efter det, under

talas, vare sig uppburit beloppet eller vilket ersättningsbelopp skolat utbe-

hos riksförsäkringsanstalten påfordrat talas, vare sig uppburit beloppet eller

utbetalning av detsamma, är rätten till bos riksförsäkringsanstalten påfordrat

beloppets utfående förverkad.

utbetalning av detsamma, är rätten till

Angående sättet för utbetalning av beloppets utfående förverkad,

ersättning förordnar Kungl. Maj:t.

Angående sättet för utbetalning av

ersättning förordnar Konungen.

(Gällande lydelse:)

(Föreslagen lydelse:)

17 §.

Har olycksfallet uppsåtligen föror­

sakats av den skadade, utgår ej ersätt­

ning enligt denna förordning. Ej hel­

ler må, där olycksfall, som medfört

den skadades död, uppsåtligen eller

genom grovt vållande förorsakats av

efterlevande, ersättning utgå till

denne.

13 §.

Äger någon rätt till ersättning en­

ligt denna förordning, är han ej där­

av hindrad att göra gällande det an­

språk på skadestånd utöver ersätt­

ningen, som i följd av olycksfallet må

tillkomma honom enligt allmän lag el­

ler särskild författning.

Vad i ersättning enligt denna för­

ordning utgivits må av riksförsäk­

ringsanstalten för statsverkets räk­

ning sökas åter av den, som vållat

skadan eller oberoende av vållande

enligt lag är skyldig att utgiva skade­

stånd, där ej även han drabbats av

olycksfallet och på grund därav är be­

rättigad till ersättning enligt denna

förordning. På grund av vad i detta

stycke sägs skall riksförsäkringsan­

stalten dock äga att återkräva allenast

vad ersättningstagaren varit berätti­

gad att utbekomma av den skade-

ståndspliktige.

15 §.

Har skadan uppsåtligen förorsa­

kats av den skadade, utgår ej ersätt­

ning enligt denna förordning. Ej hel­

ler må, där skada, som medfört den

skadades död, uppsåtligen eller ge­

nom grovt vållande förorsakats av

efterlevande, ersättning utgå till

denne.

16 §.

Äger någon rätt till ersättning en­

ligt denna förordning, är han ej där­

av hindrad att göra gällande det an­

språk på skadestånd utöver ersätt­

ningen, som i följd av skadan må till­

komma honom enligt allmän lag eller

särskild författning.

Vad i ersättning enligt denna för­

ordning utgivits må av riksförsäk­

ringsanstalten för statsverkets räk­

ning sökas åter av den, som vållat

skadan eller oberoende av vållande

enligt lag är skyldig att utgiva skade­

stånd, där ej även han drabbats av

olycksfallet och på grund därav är be­

rättigad till ersättning enligt denna

förordning. På grund av vad i detta

stycke sägs skall riksförsäkringsan­

stalten dock äga att återkräva alle­

nast vad ersättningstagaren varit be­

rättigad att utbekomma av den skade-

ståndspliktige.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr Uti.

(Gällande lydelse:)

Rätt till ersättning enligt denna

förordning kan icke överlåtas och må

förty ej tagas i mät för gäld.

4 §•

Riksförsäkringsanstalten ävensom

försäkringsrådet äga att till vidare ut­

redning rörande tillämpning av någon

i denna förordning given bestämmel­

se låta vid allmän domstol avhöra vitt­

nen eller sakkunniga samt av veder­

börande polismyndighet påfordra un­

dersökning.

21

§.

Den, som på grund av bestämmel­

serna i detta kapitel är berättigad till

ersättning enligt 6 § eller 7 § b), må

ej uppbära ersättningen för tid, var­

under han är bosatt utom riket eller

varunder han undergår frihetsstraff

eller tvångsarbete eller enligt dom­

stols förordnande är intagen i allmän

uppf ostringsans talt.

Särskilda bestämmelser.

17 §.

Rätt till ersättning enligt denna

förordning kan icke överlåtas och må

förty ej tagas i mät för gäld.

18 §.

Riksförsäkringsanstalten ävensom

försäkringsrådet äga att till vidare ut­

redning rörande tillämpning av någon

i denna förordning given bestämmelse

låta vid allmän domstol avhöra vitt­

nen eller sakkunniga samt av veder­

börande polismyndighet påfordra un­

dersökning.

19 §.

Vad som finnes stadgat rörande

skyldighet för arbetsgivare att till

försäkringsrådet eller riksförsäkrings­

anstalten lämna uppgifter, som er­

fordras för bestämmande av ersätt­

ning enligt lagen om försäkring för

olycksfall i arbete, och rörande an­

svar, då någon underlåter att lämna

sådan uppgift eller lämnar veterligen

oriktig uppgift, äger motsvarande till-

lämpning beträffande uppgifter till

ledning för bestämmande av ersätt­

ning enligt denna förordning.

20 §.

Spikpenning eller livränta enligt

denna förordning i anledning av sjuk­

dom, som icke förorsakats av olycks­

fall, utgives ej för tid, varunder er-

sättningstagaren undergår frihets­

straff eller tvångsarbete eller är inta­

gen i säkerhetsanstalt eller i skola

tillhörande barna- och ungdomsvår­

den.

21

§.

Är någon, som har rätt till sjuk­

penning eller livränta enligt denna

(Föreslagen lydelse:)

Kungl. Maj:ts proposition nr 9fi.

21

(Gällande lydelse:)

25 §.

De närmare föreskrifter, som, ut­

över vad denna förordning innehåller,

finnas erforderliga för förordningens

tillämpning, meddelas av Kungl. Maj:t

eller av de civila eller militära myn

digheter, som av Kungl. Maj:t därtill

bemyndigas.

(Föreslagen lydelse:)

förordning, icke svensk medborgare,

och är han ej i riket bosatt, äger

riksförsäkringsanstalten att med hans

samtycke, när som helst, i stället för

sådan ersättning till honom utgiva

ett kapital för en gång till belopp mot­

svarande högst femtio och minst

tjugu procent av ersättningens kapi­

talvärde enligt gällande beräknings­

grunder. Har utbyte av ersättning

mot kapital ägt rum, är rätten till vi­

dare ersättning på grund av skadan

förfallen.

22

§.

Hav i 1 § avsedd person blivit

borta, samt har all underrättelse om

honom upphört, och kan skäligen an­

tagas, att han omkommit till följd

av olycksfall, som avses i denna för­

ordning, äger anhörig, som i 7 § b)

omförmäles, uppbära livränta efter de

i 7 § stadgade grunder.

Riksförsäkringsanstalten är berät­

tigad att av sådan anhörig, sasom vill­

kor för utbetalning av livränta, fordra

förklaring på heder och samvete, att

han saknar varje underrättelse om

den försvunne. I fråga om omyndig

må sådan förklaring infordras från

förmyndaren.

Rätten till livränta upphör, därest

den försvunne finnes vara vid liv eller

hava avlidit av annan orsak än olycks­

fall som avses i denna förordning.

23 §.

De närmare föreskrifter, som finnas

erforderliga för tillämpningen av

denna förordning, meddelas av Ko­

nungen eller av myndighet, som

Konungen bestämmer.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

Denna förordning träder i kraft

den 1 juli 1950 och skall äga tillämp­

ning beträffande skador, som inträffa

efter den 30 juni 1950, och tillika

lända till efterrättelse vid bestäm­

mande av ersättning för tid därefter

i anledning av sådan under tiden den

1 januari 1949—den 30 juni 1950 in­

träffad skada som avses i förord­

ningen den 26 juni 1948 (nr 422) med

särskilda bestämmelser rörande er­

sättning i vissa fall enligt förord­

ningen den 18 juni 1927 (nr 234) om

ersättning i anledning av kroppsska­

da, ådragen under militärtjänstgöring,

(Föreslagen lydelse:)

in. m.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.

23

Förslag’

till

Förordning

angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

1 mom. Ersättning, som jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89)

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

utgives för tid efter den 30 juni 1950, skall bestämmas efter de nedan i denna

förordning stadgade grunder, så ock ersättning, som jämlikt förordningen den

18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring, utgives för tid efter den 30 juni 1950 i anledning

av skada som drabbat till fast anställt eller indelt manskap börande person

före den 1 januari 1949 eller som drabbat värnpliktig före den 1 juli 1950.

Med kroppsskada (skada) avses i denna förordning även sjukdom som icke

förorsakats av olycksfall; och skall sådan skada anses hava inträffat den dag

sjukdomen yppades.

Rörande ersättningarnas utgivande skall, utöver vad denna förordning inne­

håller, i tillämpliga delar gälla vad i förordningarna den 18 juni 1909 och

den 18 juni 1927 är stadgat.

2 mom. Konungen äger, i den mån sådant prövas skäligt, föreskriva att

bestämmelserna i denna förordning, med de undantag eller avvikelser som

finnas påkallade, skola tillämpas jämväl beträffande ersättning, som i annat

fall än i 1 mom. sägs utgår jämlikt förordningen den 18 juni 1927 eller som

utgives med tillämpning av grunderna i förordningen den 18 juni 1909 eller

förordningen den 18 juni 1927 eller jämlikt förordningen den 28 juni 1941

(nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärns-

tjänstgöring.

3 mom. Har jämlikt 6 § andra stycket förordningen den 18 juni 1927 ut­

givits kapital för en gång, skall vad i denna förordning stadgas om sjukpen­

ning och om livränta till den skadade äga tillämpning allenast därest sådan

ersättning eller provisoriskt tillägg därtill skolat utgå vid fortsatt tillämpning

av de före den 1 juli 1950 gällande beräkningsgrunderna; och skall i sådant

fall från ersättningen göras avdrag med det belopp för månad, efter vilket

kapitalet beräknats.

2 §•

Den skadade äger rätt till erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra

till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av

skadan nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och

glasögon. Kan läkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må

i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

24

Tillika gäldas behövlig kostnad lör läkarbetyg, som erfordras för bestäm­

mande av ersättning enligt denna förordning eller för prövning huruvida er­

sättning bör utgå.

Erfordras förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel, som avses i första

stycket, må, när skäl därtill prövas föreligga, i stället för nya hjälpmedel ut­

givas ersättning med ett årligt belopp, svarande mot den sannolika årliga kost­

naden för förnyelsen, eller ett belopp för en gång, motsvarande sagda ersätt­

nings kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

3

§•

1 mom. Sjukhjälp enligt förordningen den 18 juni 1909 eller sjukpenning

enligt förordningen den 18 juni 1927 under tid då kroppsskadan förorsakar

förlust av arbetsförmågan (hel sjukhjälp eller sjukpenning) skall, där ej

annat följer av vad i andra stycket stadgas, utgöra

a) om den skadade sammanlever med hustru eller har hemmavarande barn

eller adoptivbarn under sexton år: åtta kronor 50 öre för dag intill utgången

av den månad, varunder den skadade fyller tjugufem år, och från utgången

av den månad, varunder han fyllt sextiosju år, samt eljest tio kronor 50

öre för dag;

b) i annat fall: sju kronor för dag intill utgången av den månad, varunder

den skadade fyller tjugufem år, och från utgången av den månad, varunder

han fyllt sextiosju år, samt eljest nio kronor för dag.

Har livränta utgått, motsvarande förlust av arbetsförmågan, skall hel

sjukhjälp eller sjukpenning under tid omedelbart därefter, med undantag

för tid då den skadade i anledning av skadan är intagen å sjukvårdsanstalt,

utgöra för dag räknat lägst tre procent av sådan livräntas månadsbelopp enligt

4 §. Föreligger vårdbehov som i 4 § tredje stycket sägs, skall hänsyn

därtill tagas vid nämnda månadsbelopps beräkning.

2 mom. Har den skadade i anledning av skadan intagits å sjukvårdsan­

stalt, äger riksförsäkringsanstalten att å sjukhjälp eller sjukpenning för vård­

tiden avdraga en krona 50 öre för dag.

3 mom. Sjukhjälp eller sjukpenning under tid, då skadan förorsakar ned­

sättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel, skall utgöra en mot

graden av nedsättningen svarande del av hel sjukhjälp eller sjukpenning.

4§-

Livränta till den skadade skall för månad räknat utgöra det belopp, som

enligt följande tabell svarar mot graden av arbetsförmågans nedsättning

(invaliditetsgraden) och den skadades ålder:

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 90.

25

Livräntans månadsbelopp i kronor

Invaliditetsgrad

uttryckt i procent

intill utgången av den

månad, varunder den

skadade fyller 26 år, och

från utgången av den

månad, varunder han

fyllt 67 år

från utgången av den

månad, varunder den

skadade fyllt 25 år, intill

utgången av den månad,

varunder han fyller

67 år

10

20

20

12

24

24

14

28

28

15

30

30

16

32

32

18

36

36

20

40

40

25

50

50

30

65

70

33 Va

75

80

35

80

85

40

95

105

45

no

120

50

125

135

55

140

155

60

155

175

65

170

195

662/3

175

200

70

185

215

75

200

235

80

215

255

85

230

280

90

245

310

100

275

350

Svarar invaliditetsgraden mot procenttal över tio, som icke finnes angivet

i ovanstående tabell, skall livränta utgivas med det belopp för månad som

enligt tabellen utgår vid närmast högre invaliditetsgrad.

Medför kroppsskadan förlust av arbetsförmågan och tillika beho\ av sär­

skild vård som ej avses i 2 §, förhöjes livräntans ovan angivna belopp under

den tid förhållandet varar med vårdbidrag, bestämt med hänsyn till vårdbe­

hovets omfattning, dock högst ettbundrafemtio kronor för månad räknat.

På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsradet, näi skäl

därtill prövas föreligga, besluta att i stället för livränta eller del däia\ skall

till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst

livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

5 §•

Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av

arbetsförmågan, skola bestämmelserna, i 8 § militärersättningsförordningen

den

1950 (nr

) lända till efterrättelse.

0 §•

Är den skadade behäftad med två eller flera i denna förordning avsedda

kroppsskador, vilka samtidigt medföra rätt till ersättning såsom sjukhjälp,

26

sjukpenning eller livränta, skall ersättning för skadorna utgå gemensamt

såsom för en skada.

7 §•

Därest ersättning enligt ovan stadgade grunder skulle understiga det

belopp som vid utgången av juni månad 1950 tillkommer den skadade såsom

ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och den 18 juni 1927 jämte,

i förekommande fall, dyrtidstillägg och provisoriskt ersättningstillägg, skall

ersättning för efterföljande tid i stället utgivas med oförändrat belopp intill

dess arbetsförmågan väsentligen ökas eller ock minskas i sådan mån att er­

sättning enligt ovan stadgade grunder överstiger utgående ersättning jämte

omförmälda tillägg.

Ersättningen må ej i något fall understiga det belopp som, frånsett provi­

soriskt ersättningstillägg, skolat vid oförändrade ersättningsgrunder utgå till

den skadade såsom ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och

den 18 juni 1927.

8 §.

Livränta, som tillkommer den skadades änka, skall utgöra etth undra -

tjugufem kronor för månad räknat och livränta till varje därtill berättigat

barn eller adoptivbarn sextiofem kronor för månad räknat. Livräntornas

sammanlagda belopp för varje månad må dock icke överstiga trehundratjugu

kronor. Erforderliga nedsättningar skola ske i förhållande till vad på varje

livräntetagare belöper.

Livränta enligt förordningen den 18 juni 1927 till efterlevande som i första

stycket sägs skall dock icke i något fall understiga det belopp som vid oför­

ändrade ersättningsgrunder skolat utgå såsom livränta enligt sagda förord-

ning jämte, i förekommande fall, dyrtidstillägg och provisoriskt ersättnings-

tillägg. Livränta enligt förordningen den 18 juni 1909 till barn, som vid ut­

gången av juni månad 1950 ej uppnått femton års ålder, skall utgå evad

barnet fötts inom eller utom äktenskap och utgivas intill dess barnet fyllt

sexton år.

Livränta till annan efterlevande skall utgöra det belopp för månad, var­

med livräntan jämte dyrtidstillägg skolat utgivas enligt de vid utgången

av juni månad 1950 gällande beräkningsgrunder.

Till änka, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår nytt äkten­

skap, utgives ett kapital för en gång av fyratusen kronor. 9 * *

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

9 §•

1 inom. För sjukavlöning, pension eller annat understöd, som utgår i

anledning av kroppsskadan och helt eller delvis bestrides av7 staten, skall

avdrag från ersättningen göras enligt grunderna i 11 § militärersättningsför-

ordningen. Vid bestämmandet av avdrag för pension eller annat årligt under­

stöd skall hänsyn tagas till storleken av de förmåner som voro ersättnings-

tagaren tillförsäkrade vid utgången av juni månad 1950; och skall avdrag ske

27

ändå att ersättnings tagaren ej var vid skadans inträffande tillförsäkrad så­

dant understöd.

Avdrag från ersättningen skall oek göras om och i den mån däremot

svarande skadestånd enligt lag tillkommer ersättningstagaren, så ock i den

mån med sådant skadestånd jämförlig ersättning utgår av statsmedel; i först

nämnt fall må dock ersättningen utgå utan avdrag, därest ersättningstagaren

å statsverket överlåtit mot ersättningen svarande fordran hos den skade-

ståndspliktige.

Avdrag som ovan sägs må icke föranleda till att lägre belopp av ersätt­

ningen utbetalas än som vid oförändrade ersättnings- och avdragsgrunder

skolat tillkomma ersättningstagaren såsom ersättning jämte dyrtidstillägg

och provisoriskt ersättningstillägg. Beloppet av provisoriskt ersättningstill-

lägg enligt 4 § förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk

förbättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. in., beräknas efter den

ortsgrupp, till vilken den skadade var att hänföra vid utgången av juni månad

1950.

2 mom. Har i anledning av skadan erkänd sjukkassa till den skadade ut­

givit sjukpenning, som enligt kassans stadgar ej må utgå samtidigt med er­

sättning enligt denna förordning, skall vid utgivande till den skadade av

sjukhjälp eller sjukpenning, som enligt denna förordning tillkommer honom

för samma tid, på begäran av kassan göras avdrag för vad kassan utgivit

och det avdragna beloppet utbetalas till kassan.

Från ersättning, som belöper å tid för vilken ersättningstagaren åtnjutit

folkpension eller bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med

barn eller lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders in. fl.

barn, skall på begäran av pensionsstyrelsen göras avdrag om och i den mån

ersättningen skolat föranleda minslaiing av pensionen eller bidraget; och

skall avdraget belopp utbetalas till pensionsstyrelsen.

10 §.

Hörande utbetalning av ersättning skall gälla vad i 14 § militärersättnings-

förordningen stadgas.

11

§•

Ovan givna bestämmelser angående storleken av livränta skola icke föran­

leda till höjning av livräntetillägg enligt 2 § 1 mom. eller 3 § 1 mom. första

stycket förordningen den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa

fall för skada till följd av olycksfall vid flygning. 12

12

§.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten rörande ersättning, som avses i

denna förordning, må klagan föras hos försäkringsrådot genom besvär, som

skola hava inkommit till försäkringsrådet sist å trettionde dagen efter den,

då klaganden erhöll del av beslutet.

Kungi. Maj.ts proposition nr 96.

28

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga

ärende, som avses i första stycket.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

Med avseende å försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ärenden

skall gälla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.

13 §.

De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av denna

förordning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av

försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Kungl. Maj:ts proposition nr Hd.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950; och skall vad i äldre be­

stämmelser är stridande mot förordningens innehåll upphöra att gälla.

Förslag

till

Förordning-

om upphävande av vissa bestämmelser angående ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda förordningar skola upphöra att

gälla, nämligen

1) förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

2) förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;

3) förordningen den 29 juni 1946 (nr 344) angående höjning av ersätt­

ningar, som utgå jämlikt förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersätt­

ning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

4) förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbätt­

ring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militär­

tjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. m.;

5) förordningen den 29 juni 1946 (nr 348) om familjebidrag åt värnpliktiga

med flera, vilka drabbats av kroppsskada; samt

6) förordningen den 26 juni 1948 (nr 422) med särskilda bestämmelser

rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234)

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgö-

29

Dock skall iakttagas,

dels att vad sagda förordningar innehålla beträffande ersättning och fa­

miljebidrag till den skadade eller efterlevande alltjämt skall äga tillämpning

i avseende å ersättning och bidrag för tid före denna förordning» ikraftträ­

dande,

dels att förordningarna den 18 juni 1927 och den 28 juni 1941 skola

där ej annat följer av denna dag utfärdad militärersättningsförordning

(nr ) och förordning angående omreglering av vissa ersättningar i an­

ledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (nr ) — lända

till efterrättelse jämväl vid bestämmande av annan ersättning i anledning av

olycksfall som inträffat eller sjukdom som yppats före denna förordnings

ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1950.

30

Knngl. Maj:ts proposition nr 96.

Utdrag av protokollet över Jörsvarsärenden

,

hållet inför

Hans May.t Konungen i statsrådet å Drottning­

holms slott den 3 februari 1930.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

statsråden

M^öller, S^köld, Q^uensel, D^anielson,

V^ougt, Z^etterberg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, M^ossberg, W^eijne,

A^ndersson, L^ingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt, fråga om ändrade bestäm­

melser rörande ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militär­

tjänstgöring, och anför därvid följande.

Efter andra världskrigets utbrott ha vid flera tillfällen åtgärder vidtagits

för att förbättra existensvillkoren för de under militärtjänstgöring skadade

och deras efterlevande. Dessa åtgärder ha emellertid till väsentlig del erhållit

karaktären av provisorier. En allmännare omprövning av ersättningsgrunderna

på ifrågavarande område förutsattes skola ske i samband med socialvårds-

kommitténs översyn av lagstiftningen angående försäkring för olycksfall i

arbete m. m. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 3 mars 1944 uppdrogs åt kom­

mittén att överarbeta en av riksförsäkringsanstalten verkställd utredning och

att snarast möjligt inkomma med förslag till erforderliga nya bestämmelser

rörande ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst­

göring.

I avvaktan på slutförandet av socialvårdskommitténs utredning i ämnet

vidtogos ytterligare provisoriska ändringar i ersättningsbestämmelserna. Så

skedde senast år 1948, då ersättningsgrunderna för fast anställd personal och

frivilliga i enlighet med förslag av kommittén anpassades efter de samtidigt

beslutade, från och med den 1 januari 1949 gällande nya bestämmelserna i

lagen om försäkring för olycksfall i arbete. De provisoriska bestämmelserna

rörande värnpliktiga bibehöllos oförändrade. Det förutsattes därvid, att defi­

nitiva bestämmelser skulle meddelas snarast möjligt.

Socialvårdskommittén avgav i januari 1949 betänkande med förslag till

ändrade bestämmelser om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen

under militärtjänstgöring. Efter remissbehandling har ärendet beretts inom

förs\ arsdepartementet. I arets statsverksproposition har vid beräkningen av

det under fjärde huvudtiteln upptagna förslagsanslaget till Bidrag till ersätt­

ning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, förutsatts

att nya ersättningsbestämmelser skola träda i kraft den 1 juli detta år.

I februari 1949 avgav socialvårdskommittén betänkande med förslag till

31

bestämmelser om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt olycks­

fallsförsäkringslagen m. m. De däri förordade ersättningsförbättringama

komma att bli av betydelse för vissa grupper av skadad personal vid försvars-

väsendet, men förslagen avse främst andra kategorier av ersättningstagare.

Detta ärende har beretts inom socialdepartementet, och förslag till avlåtande

av proposition i ämnet kommer senare denna dag att föreläggas Kungl. Maj:t.

Jag anhåller nu att få till behandling upptaga kommitténs nyssnämnda, i

januari 1949 avgivna betänkande rörande ersättning i anledning av kropps­

skada, ådragen under militärtjänstgöring. Inledningsvis rämnas en översiktlig

redogörelse för de gällande bestämmelserna i ämnet, kommitténs förslag och

de avgivna remissyttrandena. Kommittébetänkandet torde få såsom bilaga

fogas till detta protokoll.

Huvudinnehållet av gällande bestämmelser, social värdskommitténs

förslag och remissyttrandena.

Gällande bestämmelser.

Värnpliktigs rätt till ersättning i anledning av kroppsskada regleras främst

av bestämmelserna i förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Förordningen

äger tillämpning även på fast anställt manskap och vissa grupper av fast

anställd, icke ständigt tjänstgörande personal samt på sådan frivillig personal,

som av Kungl. Maj:t hänföres under förordningen.

Såsom kroppsskada räknas enligt förordningen även sådana under militär­

tjänsten ådragna sjukdomar, som icke förorsakats av olycksfall.

Med avseende på grunderna för ersättningsbeloppens storlek ansluter sig

1927 års förordning i stort sett till lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Således beräknas ersättningarna i princip efter den skadades årliga arbets­

förtjänst. För de värnpliktigas vidkommande är emellertid överensstämmelsen

med olycksfallsförsäkringslagen väsentligen formell, enär den årliga arbets­

förtjänsten för dem skall antagas utgöra vissa i 8 § angivna belopp, som äro

oberoende av den civila inkomsten.

Intill den 1 juli 1944 indelades de värnpliktiga i två ersättningsklasser. För

vissa äldre och mer kvalificerade värnpliktiga beräknades den årliga arbets­

förtjänsten vid ersättnings bestämmande till 2 100 kronor, för övriga till 1 764

kronor.

Numera indelas de värnpliktiga — såvitt angår skador efter den 30 juni

1944 — i fyra ersättningsklasser, i det att arbetsförtjänsten beräknas till

a) 2 700 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnplikts-

lagen omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till officer;

b) 2 400 kronor för värnpliktig, som fullgjort i 27 § 1 mom. B värnplikts­

lagen omförmäld fortsatt tjänstgöring för utbildning till underofficer eller i

27 § 1 mom. C och D samma lag omförmäld fortsatt utbildning eller tjänst­

göring (för läkare, ingenjörer, sjökaptener m. fl.) ävensom för annan värn­

pliktig, som tjänstgör efter det kalenderår, varunder han fyllt 28 år;

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

32

c) 2 160 kronor för annan värnpliktig, som tjänstgör efter det kalenderår,

varunder han fyllt 22 år;

d) 1 764 kronor för värnpliktig, som icke avses under a)—c).

Vissa år 1946 beslutade, provisoriska ersättningstillägg (7 a§) äro lika stora

i de fyra ersättningsklasserna. Vid förlust av arbetsförmågan utgår tillägg till

sjukpenning med en krona för dag och tillägg till livränta med trettio kronor

för månad. Vid nedsättning av arbetsförmågan med minst eu femtedel utgår

motsvarande lägre tillägg. Tillägg utgår också å vissa efterlevandelivräntor.

Enligt förordning den 30 juni 1943 (nr 449), vars giltighetstid utlöper den

30 juni 1950 (SFS 1949:242), utgår dyrtidstillägg med 40% å ersättningar

till värnpliktiga och deras efterlevande.

För fast anställt manskap, icke ständigt tjänstgörande fast anställd perso­

nal och frivilliga bestämmas sjukpenning- och livräntebeloppen i förhållande

till den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad efter de i 9 § olycksfallsför­

säkringslagen stadgade grunderna. För fast anställt manskap gäller dock den

särbestämmelsen — såvitt angår kroppsskador efter den 30 juni 1946 — att

arbetsförtjänsten icke må beräknas till lägre belopp än 3 000 kronor vid be­

stämmande av sjukpenning för tid efter det kalenderår, då den skadade fyllt

20 år, eller av livränta. Å sjukpenning eller livränta i anledning av kropps­

skador före år 1941 utgår i vissa fall dyrtidstillägg med 20 % enligt nyss­

nämnda förordning den 30 juni 1943 (nr 449).

I fråga om olycksfall och sjukdomar, som inträffat respektive yppats före

den 1 januari 1928, då 1927 års förordning trädde i kraft, gäller alltjämt för­

ordningen den 18 juni 1909 (nr 89) i samma ämne. Ersättningsbeloppen ha

emellertid förhöjts. Genom förordning den 29 juni 1946 (nr 344) har således

föreskrivits, att ersättning, som jämlikt 1909 års förordning utges såsom sjuk-

hjälp eller såsom livränta till den skadade eller dennes änka eller barn, skall

utgå med de i 1927 års förordning stadgade beloppen för värnpliktiga i lägsta

ersättningsklassen. Dyrtidstillägg å ersättning enligt 1909 års förordning ut­

går med 40 %.

Bestämmelser om höjning i vissa fall av begravningshjälp enligt 1909 eller

1927 års förordning äro meddelade i förordningar den 29 juni 1946 (nr 345)

och den 26 juni 1948 (nr 423). När dödsfallet inträffat efter 1948 års utgång,

är begravningshjälpen 500 kronor.

För hemvärnspersonal gäller förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring.

Aid bestämmande av ersättning i anledning av kroppsskada efter den 30 juni

1946 skall den skadades årliga arbetsförtjänst beräknas i enlighet med de för

fast anställt manskap föreskrivna grunderna. För äldre fall gäller, att den

årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av livränta ej må beräknas till lägre

belopp än 1 764 kronor.

Ersättning i anledning av kroppsskada, som efter den 31 december 1948

drabbat i 1927 års förordning avsedd fast anställd eller frivillig personal eller

hemvärnspersonal, beräknas enligt förordningen den 26 juni 1948 (nr 422)

33

med särskilda bestämmelser rörande ersättning i vissa fält enligt förord­

ningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, m. m. Bestämmelserna innebära i huvud­

sak, att de från och med år 1949 gällande ersättningsgrunderna i olycksfalls­

försäkringslagen skola lända till efterrättelse. Därav följer bland annat, att

maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning höjts från 4 800

kronor till 7 200 kronor, att sjukpenningens maximibelopp höjts från 9 kronor

per kalenderdag till 14 kronor eller — med familjetillägg — 15 kronor 50 öre,

och att normalbeloppet för livränta vid helinvaliditet mellan 18 och 67 års

ålder höjts från 2/s till n/i2 av den årliga arbetsförtjänsten.

Enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk för­

bättring av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap m. m., utgivas särskilda

tillägg till ersättningar, som i anledning av skador under försvarsberedskapen

1939—1945 och dennas avveckling utgå enligt 1927 års förordning m. fl. för­

fattningar. Förordningen innehåller dels vissa särskilda bestämmelser om de

värnpliktigas inplacering i ersättningsklasser, dels bestämmelser om ersätt-

ningstillägg till såväl värnpliktiga som övrig personal vid nedsättning av

arbetsförmågan med minst en femtedel samt till vissa livränteberättigade

efterlevande.

De särskilda bestämmelserna för värnpliktiga ha främst inneburit, att de

ersättningar som bestämts efter lägsta ersättningsklassen uppräknats till när­

mast högre klass. Yidare har den år 1944 tillkomna bestämmelsen om inplace­

ring av äldre värnpliktiga i näst högsta ersättningsklassen gjorts tillämplig

även på dem, som skadats under tidigare beredskapstjänstgöring.

De generella tilläggen vid 25 % och högre invaliditetsgrader äro ortsgra-

derade efter den ortsgruppsindelning som gällde för folkpensioneringen vid

utgången av år 1947. Detta sammanhänger med att denna ortsgruppering tills

vidare bibehållits för de till tjänstgörande och skadade värnpliktiga m. fl. ut­

gående familjebidragen. Den skadade skall i regel anses tillhöra den orts-

grupp, inom vilken han är mantalsskriven. Ersättningstillägget vid helinvali­

ditet är i respektive ortsgrupper 984, 1 284 och 1 584 kronor för år. Vid ned­

sättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel utgör ersättningstillägget

det lägre belopp, som motsvarar invaliditetsgraden, och vid 20 % invaliditet

utges ett tillägg av 120 kronor för år. Tillägg utgå även till sjukpenning och

vissa efterlevandelivräntor.

Enligt förordningen den 29 juni 1946 (nr 348) om familjebidrag åt värn­

pliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada, kan under vissa förutsätt­

ningar bidrag utgivas till den, som under militärtjänstgöring efter den 2 sep­

tember 1939 ådragit sig ersättningsberättigande kroppsskada, ävensom till

vissa efterlevande till den, som avlidit i följd av sådan kroppsskada.

Beträffande storleken av ersättningar och familjebidrag i olika fall även­

som vidtagna åtgärder för att bereda under militärtjänstgöring skadade ut­

komst genom eget arbete torde få hänvisas till socialvårdskommitténs betän­

kande (bilagan, s. 98 fl'.).

3—na 49 Bihanq till riksdagens protokoll 1960. I sand. Nr 96.

Kunql. Maj:ts proposition nr 96.

34

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 96.

Social vårdskommitténs förslag.

Socialvårdskommittén bär föreslagit, att 1927 års förordning om ersättning

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, skall ersättas

av en ny förordning. Denna förordning (militärersättningsförordningen) avses

skola tillämpas dels å skadefall, som inträffa efter förordningens ikraftträ­

dande, dels å vissa dessförinnan men efter 1949 års ingång inträffade fall.

Vidare har i en särskild förordning, i det följande benämnd omregleringsför-

ordningen, framlagts förslag till bestämmelser angående ersättningar i äldre

fall för tid efter förordningens ikraftträdande. Båda de föreslagna förord­

ningarna syfta främst till en definitiv reglering av ersättningsgrunderna för

värnpliktiga.

I motiveringen till den föreslagna nya militärersättningsförordningen har

kommittén framhållit bland annat följande.

Ersättningarna enligt nämnda förordning liksom ersättningarna enligt

olycksfallsförsäkringslagen avses utgöra kompensation för den av kropps­

skadan förorsakade inkomstminskningen. Det har synts kommittén vara täm­

ligen självfallet, att ersättningar till skadade värnpliktiga böra i princip ut­

mätas så, att de bli minst likvärdiga med de ersättningar, som enligt olycks­

fallsförsäkringslagen tillkomma skadade arbetstagare. Det förhållandet, att

ersättning till värnpliktiga, liksom till vissa andra personalkategorier, utges

icke blott för sådana skador och sjukdomar som omfattas av försäkringen

för olycksfall i arbete och vissa yrkessjukdomar, utan även för andra under

tjänstgöringen ådragna sjukdomar, utgör enligt kommitténs mening icke något

bärande skäl för en nedpressning av ersättningsnivån. Denna utvidgning av

ersättningsrätten får nämligen anses vara betingad av de särskilda sjukdoms-

risker, som kunna vara förenade med tjänstgöringen. Ett förmånligt försäk­

ringsskydd för de värnpliktiga — med avseende på såväl ersättningsrättens

omfattning som ersättningarnas storlek — motiveras också med att deras

övriga förmåner under tjänstgöringen äro blygsamma.

Som ett skäl mot en gradering av de värnpliktigas ersättningar vid kropps­

skador i förhållande till deras civila inkomst åberopades, framhåller kommit­

tén, vid tillkomsten av 1927 års förordning, att deras förmåner i övrigt icke

rönte någon inverkan av de olika förhållandena i det civila livet. Detta argu­

ment har synts kommittén föga bärkraftigt. Att de värnpliktiga icke erhålla

kompensation för det ekonomiska avbräck, som de få vidkännas under tjänst­

göringstiden, kan, anför kommittén, icke i och för sig motivera, att ersättning

i anledning av ådragen kroppsskada skall utges efter mindre förmånliga grun­

der än vid olycksfall i avlönat arbete. Från principiella synpunkter skulle

enligt kommitténs mening intet vara att erinra mot en så anordnad kombina­

tion av en standardskala och olycksfallsförsäkringslagens regler, att standard­

beloppen finge överskridas, om ersättning enligt lagens regler vore förmån­

ligare för den värnpliktige eller den efterlevande. Från praktisk synpunkt

skulle visserligen ett sådant system å ena sidan ha den nackdelen, att en be-

35

läkning av den värnpliktiges årliga arbetsförtjänst kunde vara besvärlig att

verkställa, ^å andra sidan skulle systemets tillämpning dock medföra den för­

delen, att anordningen med behovsprövade familjebidrag kunde avvecklas. Om

skadade värnpliktiga tillförsäkrades ersättningar enligt de grunder, som efter

1948 års ändringar i olycksfallsförsäkringslagen gällde för annan militär per­

sonal och för de i civilt arbete skadade arbetstagarna, bleve förmånerna i van­

liga fall tillräckliga, och en önskvärd enhetlighet i ersättningssystemet komme

till stånd.

På dessa skäl, som närmare utvecklats i betänkandet, har kommittén för­

ordat, att den årliga arbetsförtjänsten för de värnpliktiga i framdeles inträffande

fall skall beräknas enligt grunderna i 9 § olycksfallsförsäkringslagen, dock med

tillämpning av vissa särskilda minimibelopp. Vid minimibeloppens avvägning

bör enligt kommittén beaktas dels att antalet av de fall i vilka skälighetsberäk-

ning enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen måste göras, reduceras om relativt

höga minimibelopp fastställas, dels ock att överkompensation såvitt möjligt

bör undvikas. Det har synts kommittén lämpligt, att ett lägre minimibelopp

tillämpas vid bestämmande av ersättning till den värnpliktige för tid innan

han uppnått viss ålder och ett högre minimibelopp vid bestämmande av ersätt­

ning för tid därefter eller av ersättning till efterlevande. Kommittén har fram­

hållit, att i fråga om arbetsinkomsternas variation med åldern stora skillnader

föreligga mellan olika grupper av arbetstagare, men att skilda regler för olika

yrkesgrupper icke lämpligen kunna uppställas i förevarande sammanhang. Vid

stadgandets utformning bör enligt kommitténs mening hänsyn tagas till att

en minimiregel redan gäller för fast anställt manskap och hemvärnspersonal,

i det att arbetsförtjänsten för dem icke må beräknas till lägre belopp än 3 000

kronor vid bestämmande av sjukpenning efter utgången av det kalenderår, då

den skadade fyllt 20 år, eller av livränta. Kommitténs majoritet1 har stannat

för att förorda ett för värnpliktiga, fast anställt manskap och hemvärnsper­

sonal gemensamt stadgande av innehåll, att arbetsförtjänsten skall beräknas

till minst 3 000 kronor vid bestämmande av ersättning till skadad, som fyllt

20 men högst 25 år, och att ett högre minimibelopp, 3 600 kronor, skall till-

lämpas vid bestämmande av ersättning till skadad över 25 år eller av ersätt­

ning till efterlevande. En minoritet2 har ansett, att den av majoriteten sålunda

föreslagna skillnaden mellan minimibeloppen är alltför försiktigt utmätt, och

förordar att sistnämnda belopp höjes till 3 900 kronor.

I motiveringen till den föreslagna omregleringsförordningen, som bär av­

seende å värnpliktiga m. fl., har kommittén inledningsvis erinrat om att vid­

tagna ändringar i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbestämmelser er­

hållit tillämpning endast beträffande olycksfall, som inträffat efter det att de

nya bestämmelserna trätt i kraft, samt att vid de under senare år företagna

prolongationerna av dyrtidstilläggsbestämmelserna förutsatts, att kommittén

1 Ordföranden, f. d. landshövdingen Eriksson, samt ledamöterna Birke, Hagård, Xord-

gren och Pettersson.

5 Ledamöterna Bexelins, Hnrtmann och Höjer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

36

vid sin översyn av olycksfallsförsäkringslagen skulle undersöka möjligheten

av att åstadkomma skälig kompensation åt livräntetagare, som till följd av

tidigare maximeringsregler eller eljest oförmånligare ersättningsgrunder kom

mit i avsevärt sämre ställning än de vid tillämpning av nyare bestämmelser

skolat intaga.

Utredning i angivna hänseende pågick inom kommittén när dess nu ifråga­

varande förslag rörande ersättning för kroppsskada under militärtjänstgöring

framlades. Sedermera har kommittén, såsom inledningsvis framhållits, avgivit

betänkande med förslag angående tillägg av statsmedel åt vissa ersättnings-

tagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. Därvid före­

slagna ersättningstillägg åt skadade arbetstagare m. fl. äro avvägda så, att

de skola åstadkomma en avsevärd men långtifrån fullständig utjämning av de

nuvarande skillnaderna mellan ersättningar till personer, som skadats under

olika tidsperioder.

Beträffande förslaget till omregleringsförordning har kommittén anfört, att

det förhållandet att ändringar i olycksfallsförsäkringslagens ersättningsbe­

stämmelser icke kommit dem tillgodo, som skadats före lagändringarna, icke

hindrat att sådan återverkande kraft givits åt vissa ändringar i militärersätt­

ningsbestämmelserna. De år 1946 tillkomna provisoriska förbättringarna av

värnpliktigas ersättningar enligt 1927 års förordning tillförsäkrades sålunda

även dem som skadats innan bestämmelserna trätt i kraft. Samtidigt beslöts

att enligt 1909 års förordning utgående ersättningar till såväl värnpliktiga som

annan i förordningen avsedd personal (volontärer och stammanskap) skulle

uppräknas i nivå med ersättningar enligt lägsta ersättningsklassen för värn

pliktiga i 1927 års förordning. Ersättningar enligt de av kommittén nu före­

slagna bestämmelserna för framdeles inträffande skador under värnpliktstjänst­

göring (militärersättningsförordningen) bli, enligt vad kommittén framhållit,

särskilt i de fall, då skadan medfört höggradig invaliditet eller lett till döden,

i allmänhet avsevärt förmånligare än ersättningar enligt 1927 års förordning

jämte därå utgående dyrtidstillägg. Om detta förslag skulle godtagas, kräver

enligt kommitténs mening billigheten, att utgående ersättningar i äldre skade-

fall, som medfört alltjämt bestående höggradig invaliditet eller lett till den

värnpliktiges död, samtidigt förbättras på sådant sätt, att de kunna anses bli

åtminstone i stort sett likvärdiga med de genomsnittliga ersättningarna i nya

fall.

Enär en omreglering av värnpliktigas ersättningar i äldre fall enligt de för

nya fall förordade bestämmelserna (militärersättningsförordningen) skulle

förutsätta beräkningar av de årliga arbetsförtjänsterna i enlighet med grun­

derna för 9 § olycksfallsförsäkringslagen, och då inkomstläget under en för

länge sedan förfluten tid icke borde bli bestämmande för ersättningarnas stor

lek framdeles, har kommittén funnit det vara nödvändigt, att särskilda ersätt­

ningsbestämmelser uppställas för omregleringen. Ersättningarna borde där­

vid uppräknas till en skälig nivå, så att dyrtidstilläggen och de provisoriska

tilläggen kunde avvecklas. De av klassindelningarna föranledda ersättnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

37

skillnaderna borde knappast bevaras vid omregleringen, enär klassindelningen

varit olika under olika tider och främst haft till följd att den värnpliktiges

ålder vid skadetillfället i allmänhet blivit bestämmande för ersättningens

storlek allt framgent. Den för de beredskapsskadade införda dyrortsgrade-

ringen på grundval av ortsgruppsindelningen enligt 1935 års folkpensione­

ringslag kunde givetvis icke bibehållas. Under förutsättning att ersättnings­

nivån höjdes på sätt kommittén förordade borde dyrortsgraderingen kunna

helt slopas. Tillräckliga skäl funnes då icke heller för att bibehålla den i de

provisoriska bestämmelserna gjorda åtskillnaden mellan beredskapsskadade

och andra.

I enlighet med det anförda föreslår kommittén att ersättningar till värnplik­

tiga i de äldre fallen, som för närvarande indelas i tretton ersättningsgrupper,

skola bestämmas enligt en enda skala. En sådan enhetlig skala medför, fram­

håller kommittén, i vissa fall underkompensation och i andra fall överkom­

pensation. Dessa otillfredsställande konsekvenser ha emellertid ansetts ofrån­

komliga.

De nya ersättningsbeloppen vid olika invaliditetsgrader skola enligt för­

slaget icke bestämmas i förhållande till en antagen årlig arbetsförtjänst utan

efter en i förordningen intagen tabell, som utvisar beloppens storlek i de olika

fallen. Denna metod har valts för att beloppen skola kunna avvägas på ett

friare sätt än vid tillämpning av en abstrakt formel och för att göra det lättare

för allmänheten att orientera sig i bestämmelserna.

Vid skalans utformning har kommittén utgått från att en avsevärd höjning

bör komma till stånd i de svåra invaliditetsfallen, men ringa eller ingen höj­

ning i de lindrigare fallen. Enligt de föreslagna bestämmelserna för nya fall

utgör högsta månadsbeloppet av livränta vid helinvaliditet 550 kronor före

67 års ålder och därefter 400 kronor (oräknat eventuellt vårdbidrag vid hjälp-

löshetstillstånd); minimibeloppen skulle bli 229 kronor mellan 20 och 25 års

ålder, 275 kronor mellan 25 och 67 års ålder och 200 kronor från 67 års ålder.

Kommitténs majoritet har — med utgångspunkt från att ersättningarna vid

höggradig invaliditet borde bli i genomsnitt ungefär likvärdiga med ersätt­

ningarna i nya fall — ansett, att månadsbeloppet vid helinvaliditet i äldre fall

skäligen bör bestämmas till 400 kronor för livräntetagare i åldrarna 25—67 år

och 300 kronor för yngre och äldre livräntetagare (oräknat eventuellt vård­

bidrag). Kommittén har framhållit, att det givetvis kunde ifrågasättas, huru­

vida så kraftiga förhöjningar borde medges, men har ansett, att det avgörande

vid beloppens avvägning snarare borde vara, vilka belopp som kunde anses i

och för sig rimliga, än vilken procentuell förhöjning som — frånsett bortfal­

lande familjebidrag och andra former av tilläggsunderstöd — tillfölle dem som

hittills fått åtnöjas med de sämsta, oskäligt låga ersättningsbeloppen. I sam­

band härmed har kommittén anfört, att genom de förordade förhöjningarna

behovet av tilläggsunderstöd komme att väsentligen bortfalla, Onödiga kost­

nadsökningar borde givetvis undvikas, men den härav betingade återhållsam­

heten svntes icke böra medföra-, att helinvalidernas ersättningar bestämdes till

Kungl. Mai:ts proposition nr 96.

38

lägre belopp än de föreslagna. Större anledning till återhållsamhet funnes vid

de lindrigare fallen, som utgjorde det stora flertalet. Under det att de före­

slagna beloppen till invalider i åldrarna 25—67 år vid högre invaliditetsgrader

än 60 % samtliga överstege de nuvarande maximibeloppen för beredskaps-

skadade, hade standardbeloppen vid lägre invaliditetsgrader avvägts så, att

de i stor utsträckning låge lägre än de högsta nu utgående beloppen.

Minoriteten har ansett, att de stora skillnader, som enligt majoritetens för­

slag skulle uppkomma mellan omregleringsbeloppen vid högre invaliditets

grader och motsvarande minimibelopp i nya fall, måste vara ägnade att skapa

ett berättigat och allvarligt missnöje hos nya ersättningstagare. Enligt minori

tetens mening bör den av majoriteten föreslagna omregleringsskalan ändras

så, att månadsbeloppet vid helinvaliditet blir 350 kronor för livräntetagare i

åldrarna 25—67 år och 250 kronor för övriga. Genom denna ändring ävensom

den ändring, som minoriteten enligt vad förut nämnts föreslagit beträffande

minimibeloppen i nya fall, skulle antalet nya fall med lägre ersättningar än de

äldre minskas i avsevärd mån; då dylik differens ändock komme att föreligga,

skulle den bli av långt mindre storlek än enligt majoritetens förslag.

Omregleringsbestämmelserna skola enligt förslaget äga tillämpning, för­

utom å värnpliktiga, även å fast anställt och indelt manskap samt, i den mån

Kungl. Maj:t så förordnar, i vissa andra fall. Ersättningsförbättringar för

annan i 1927 års förordning avsedd personal, hemvämspersonal m. fl. ha före­

slagits i förenämnda betänkande angående tillägg av statsmedel till vissa

ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen in. m.

Kommittén har såsom nämnts förutsatt, att de provisoriska tilläggen och

familjebidragen skola avvecklas vid omregleringen. För de fall, där de nya er­

sättningsbeloppen skulle komma att understiga nu utgående ersättningar jämte

provisoriskt tillägg, föreslås särskilda regler till förhindrande av ersättnings

minskning. Yidare har såsom en övergångsanordning för de fall, där den omreg­

lerade ersättningen skulle understiga nu utgående ersättning jämte familje­

bidrag, föreslagits att riksförsäkringsanstalten skall äga utge ersättningsfyll-

nad. Enär dylik fyllnad ansetts ifrågakomma endast i en ringa del av samtliga

ersättningsfall, bör det enligt kommitténs mening överlämnas åt anstalten att

tills vidare efter fri prövning bestämma de belopp som med hänsyn till om

ständigheterna i de särskilda fallen kunna finnas skäliga. Minoriteten har

anfört, att antalet fall, vari ersättningsfyllnad måste utges, skulle komma att

ökas, därest omregleringsbeloppen bestämdes i enlighet med minoritetens för­

slag, men att det ändock syntes kunna överlämnas åt riksförsäkringsanstalten

att efter fri prövning bestämma fyllnadsbeloppen; för att icke komplicera

prövningen syntes det angeläget att man avstode från att lägga familj ebidrags-

förordningens bestämmelser till grund för en successiv reglering av fyllnads­

beloppen.

Till kommitténs förslag i övrigt beträffande ersättningsgrunder i nya och

äldre fall återkommer jag i den speciella motiveringen till föreliggande författ-

ningsförslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

39

Yttranden.

Över socialvårdskommitténs betänkande ha yttranden avgivits av över­

befälhavaren, försvarets civilförvaltning, försvarets socialbyrå, försvarets upp­

lysnings- och personalvårdsnämnd, hemvärnsrådet, socialstyrelsen, försäkrings-

rådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,

statskontoret, centralstyrelsen för de svenska reservofficersförbunden, cen­

tralförbundet för befälsutbildning, försvars väsendets underbefälsförbund,

stiftelsen Kungafonden Med folket för fosterlandet och, i vad avser frågor

som äga samband med översynen av olycksfallsförsäkringslagen, socialförsäk­

ringsbolagens förening. De i yttrandena gjorda uttalandena angående huvud

punkterna i kommitténs förslag innehålla i huvudsak följande.

överbefälhavaren har tillstyrkt, att kommitténs förslag lägges till grund

för utarbetande av en ny militärersättningsförordning m. m. och att förord­

ningen sättes i kraft snarast möjligt. Överbefälhavaren har framhållit, att det

förhållandet, att ett flertal bestämmelser, av vilka de flesta vore av proviso­

risk karaktär, för närvarande gällde angående ersättning till de under militär­

tjänstgöring skadade, medfört betydande svårigheter både vid handläggning

av ersättningsärenden och vid den enskildes^ bedömande av till honom utgå­

ende ersättning. Åtskilliga skäl talade därför för att mera enhetliga och

enklare bestämmelser snarast möjligt komme att ersätta de nuvarande. Kom­

mitténs förslag innebure i detta avseende väsentliga fördelar. De föreslagna

ersättningsbeloppen kunde, till skillnad från de nu utgående, anses vara skä­

liga i förhållande till rådande prisläge och syntes även väl avvägda med tanke

på en eventuell tendens från de skadades sida att undandraga sig arbetsvärd

eller på annat sätt utan egen arbetsinsats försörja sig enbart genom utgående

ersättningar.

Överbefälhavaren har dock funnit tveksamt, om militär personal, som

ådrager sig skador under i stort sett likartade förhållanden, böra få sina er

sättningar bestämda efter sin verkliga eller beräknade civila arbetsinkomst,

och har härom närmare anfört följande.

Det kunde nämligen, när flera värnpliktiga skadades vid ett och samma

tillfälle, inträffa att en värnpliktig med en relativt lindrig skada erhölle större

ersättning än en annan, vars skada vore svårare men vars civila arbetsinkomst

vore mindre än den förstnämndes. Det kunde förutses, att viss irritation

därigenom komme att uppstå. Tillräcklig anledning syntes dock icke för den

skull föreligga att underlåta att pröva det nya förslaget. Med hänsyn till att

huvuddelen av de värnpliktiga vid tiden för fullgörande av första tjänstgöring

antingen icke avslutat sin utbildning eller icke erhållit en slutlig löneställ-

ning inom sitt yrke, syntes en riktig beräkning av arbetsinkomsten erbjuda

mycket stora svårigheter, överbefälhavaren förutsatte därför, att tillräckligt

utförliga anvisningar utfärdades till verkställande myndigheter för att en

skälig hänsyn vid tillämpningen skulle kunna tagas till en arbetsinkomst, som

troligen skulle ha uppnåtts, om skadan icke inträffat.

I fråga om de äldre fallen har överbefälhavaren ansett någon minskning

av de föreslagna livräntebeloppen böra övervägas, onär, såsom kommitténs

minoritet framhållit, skillnaden eljest bleve ganska stor mellan å ^ena sidan

40

de normala ersättningarna i äldre fall vid hög invaliditet och till efterlevande,

och å andra sidan de i nya fall utgående minimiersättningarna, som troligen

komme att bli mycket vanliga. Ehuru familjebidragen visat sig i flera av­

seenden värdefulla för att på ett smidigt sätt konrplettera ersättningarna, har

överbefälhavaren icke velat motsätta sig att en enhetlig ersättningsform för­

nya fall fastställes enligt förslaget. För de äldre fallen syntes det lämpligt

att familjebidragen åtminstone övergångsvis bibehölles i stället för de av-

kommittén föreslagna fyllnadsbeloppen. Om familjebidragen till skadade av­

skaffades, syntes Kungafonden Med folket för fosterlandet, som varit av be-

tydelse genom att kunna pa ett smidigt sätt och efter fri behovsprövning

lämna erforderliga kompletterande bidrag till ersättningarna, få en ännu

större uppgift att fylla. Det borde därför övervägas, om icke åtgärder för

säkerställande av fondens v erksamhet borde vidtagas i god tid innan dess

tillgångar vore förbrukade.

Även försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd har funnit kommit­

téns förslag innebära en väsentlig förenkling i så måtto, att detsamma möj-

liggör upphävandet av de många gällande ersättningsföl-fattningarna, av vilka

ilera ha karaktären av ett provisorium. Förslaget komme att möjliggöra

tillämpande av relativt enhetliga normer vid fastställande av ersättning. I

några principiella frågor har dock nämnden uttalat en viss tveksamhet.

Det syntes nämnden icke uteslutet, att värnpliktiga m. fl., vilka under

tjänstgöringen levde under i stort sett samma sociala och ekonomiska för­

hållanden, kunde finna de för framdeles inträffande skadefall föreslagna er-

sättningsgrunderna stridande mot deras rättsmedvetande. De flesta av de

värnpliktiga vore på grund av sin ungdom icke slutligt inplacerade i de yrken,

som sedermera skulle giva dem deras bärgning. Särskilt borde beaktas att

detta förhållande accentuerades alltmer i samma mån som den första tjänst­

göringen komme att fullgöras i 19—20 års åldern. De föreslagna minimibe­

loppen för arbetsförtjänstens beräkning vore för flertalet icke tillräckliga för

att kompensera det sannolika framtida inkomstbortfallet. En fullt godtagbar

tillämpning bleve troligen mycket svår att genomföra. Som exempel kunde

anföras att väsentligt olika ersättningar komme att utgå till tvenne personer

med lika invaliditet, av vilka den ene före tjänstgöringen övergått från lant­

arbete till mer avlönat arbete inom industrien, under det att den andre be­

slutat sådan övergång men väntat därmed till tjänstgöringens slut. Det syntes

nämnden tveksamt, om icke ett system med fixerade belopp för beräkning av

den årliga arbetsförtjänsten vore att föredraga. Detta syntes förutsätta, att

eisättningarna i vissa fall kompletterades med familjebidrag. Såvitt nämn­

den hade sig bekant, hade familjebidragen visat sig vara av mycket stor be­

tydelse framförallt som komplettering av ersättningarna under en övergångstid

fram till den tidpunkt, då den skadade, i förekommande fall efter erforderlig

arbetsvärd, kunnat utnyttja sin kvarstående arbetsförmåga. Nämnden ifråga­

satte, om icke familjebidragen till skadade under alla förhållanden borde bibe­

hållas, varvid hänsyn vid behovsprövning borde tagas till en genomsnittlig

arbetsinkomst i den skadades yrke. Eventuellt skulle bidragen utgå endast

under viss tid, i första hand till dess en möjlig arbetsvärd påbörjats.

Nämnden har, liksom kommitténs minoritet, funnit skillnaden mellan de

föreslagna ersättningarna i de äldre fallen -och minimiersättningarna i de

Kungi. Maj:is proposition nr

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

41

nya alltför stor. Det har synts nämnden böra övervägas, om icke den nya

militärersättningsförordningen skulle kunna gälla även för de äldre fallen.

Nämnden har framhållit, att den väl insåge, att inplaceringen av de äldre

fallen i skalan vid inkomstberäkningen skulle komma att för riksförsäkrings-

anstalten medföra väsentligt utökade arbetsuppgifter, vilka dock skulle vara

tidsbegränsade. Samtidigt skulle avsevärda förenklingar vinnas, vilka nämn­

den ansåge böra uppmärksammas vid ett slutligt bedömande.

Försvarets civilförvaltning har anfört bland annat följande. Det vore önsk­

värt, att nuvarande invecklade och svåröverskådliga ersättningsbestämmelser

snarast möjligt avlöstes av enhetliga och förenklade bestämmelser. Härför

talade även den omständigheten, att från och med den 1 januari 1949 vissa

viktiga jämkningar företagits i olycksfallsförsäkringslagen. Det syntes ange­

läget, att ersättningsnormerna för de i militärtjänst skadade bragtes i över­

ensstämmelse med sagda lag. Då de av kommittén föreslagna bestämmelserna

emellertid avsåges bli i åtskilliga hänseenden föremål för nya överväganden

i samband med den fortsatta revisionen av lagen, ville civilförvaltningen

ifrågasätta, om icke i avbidan härpå borde tillsvidare anstå med utfärdande

av ny förordning i ämnet.

Även civilförvaltningen har ställt sig tveksam till förslaget, att de för värn­

pliktiga. gällande fixa ersättningsklasserna. slopas och att ersättningarna i

stället bestämmas i förhållande till den skadades beräknade årliga arbetsför­

tjänst i överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagens grunder. Ämbets­

verket har härom anfört följande.

En sådan anordning hade förut icke tillämpats bland annat av det skäl att

värnpliktens fullgörande vore en medborgerlig plikt lika för alla och att staten

därför uti allt, som rörde värnpliktigas förmåner, borde behandla dem alla

lika. Såvitt civilförvaltningen kunde finna, syntes också den föreslagna prin­

cipen understundom kunna leda till obilliga resultat. Därvid åsyftades skade-

fall rörande värnpliktiga, som i följd av långvariga studier inträdde i för­

värvsarbetet jämförelsevis sent. För att dessa icke skulle komma i ett

sämre läge än andra måste särskilda regler meddelas om arbetsförtjänstens be­

räkning.

Beträffande omregleringen av ersättningar i äldre fall har civilförvaltningen

hållit före, att förslaget i denna del borde jämkas, så att de av reservanterna

påtalade ojämnheterna mellan dessa ersättningar och ersättningarna i nya

fall avlägsnades eller i varje fall minskades.

Försvarets socialbyrå har anfört, att de gällande bestämmelserna medfört

betydande administrativa svårigheter och gjort det vanskligt för den enskilde

att bedöma de meddelade besluten i ersättningsärenden. På det ifrågavarande

området vore största möjliga enkelhet och klarhet beträffande bestämmel­

sernas innebörd och avsedda tillämpning särskilt eftersträvansvärda. Social­

byrån ville därför starkt framhålla angelägenheten av eu mera slutgiltig lös­

ning av ersättningsfrågorna.

Även socialbyrån har pekat på vissa nackdelar, som äro förenade med för­

slaget att ersättningar till värnpliktiga i nya skadefall skola bestämmas efter

42

i stort samma grunder som ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, samt

har härom närmare anfört följande.

Det syntes förtjäna framhållas, att arbetsförtjänstens beräkning för värn­

pliktiga, som fullgjorde fredstjänstgöring, kunde erbjuda svårigheter. I all­

mänhet befunne sig de värnpliktiga vid första tjänstgöringen i en ålder av

20—21 år och komme eventuellt framdeles att fullgöra sådan tjänstgöring vid

en ålder av 19—20 år. I vart fall vid sistnämnda ålder syntes en betydande

del av de värnpliktiga icke ha träffat något slutgiltigt avgörande beträffande

yrkesvalet. Såsom alternativ syntes emellertid icke kunna föreslås annan

lösning än ett bibehållande av anordningen med en schematisk beräkning av

den årliga arbetsförtjänsten. Denna lösning finge anses så otillfredsställande,

att socialbyrån ville förorda kommitténs förslag. Byrån ville dock starkt

understryka angelägenheten av att sådana fall, där tveksamhet kunde råda

om den sannolika arbetsförtjänsten, bedömdes på ett välvilligt sätt.

Socialbyrån har anslutit sig till förslaget angående en särskild omregle-

ringsförordning för äldre fall. Det hade visserligen varit önskvärt, framhåller

socialbyrån, att nya och äldre fall kunnat bedömas enligt samma bestäm­

melser, men det syntes, såsom kommittén hade anfört, vara praktiskt taget

ogenomförbart att reglera frågor om ersättning beträffande de äldre fallen

enligt den föreslagna nya militärersättningsförordningen. Ersättningsbeloppen

enligt omregleringsförordningen syntes i allt väsentligt skäligt avvägda.

Socialbyrån har funnit tveksamt, huruvida bestämmelserna om familje­

bidrag borde upphävas, och härom anfört i huvudsak följande.

Dessa bestämmelser hade tillämpats i snart tio år, varför hos många, fram­

förallt hos dem som åtnjöte bidrag, provisoriekaraktären mer och mer för­

tonat. Familjebidragen hade också på ett helt annat sätt än andra ersätt­

ningsformer gjort det möjligt att bereda den skadade och hans familj skälig

försörjning i de fall, där viss arbetsförmåga beräknats vid bestämmandet av

förmånerna från riksförsäkringsanstalten men i praktiken icke kunnat ut

nJ^tjas för inkomstförvärv. De gällande arbetsvårdsbestämmelsema förut­

satte också, att familjebidrag skulle kunna utgå. Fn betydande del av de

många, som skadats under den gångna försvarsberedskapen, hade ännu icke

kunnat beredas arbetsvärd.

Vid övervägande av samtliga synpunkter på frågan har socialbyrån stannat

för att tillstyrka, att familjebidrag icke skall utgå vid ersättningar enligt

den nya militärersättningsförordningen; därvid förutsättes, att den smidig­

het och anpassning till den faktiska förvärvsmöjligheten, som familjebidrags-

systemet möjliggjort, skall komma att känneteckna den praktiska tillämp­

ningen av den nya ersättningsförordningen. Beträffande de äldre skadefallen

är socialbyrån däremot delvis av annan mening i familjebidragsfrågan än

kommittén.

I dessa fall komme ersättningarna icke att bestämmas på grundval av den

faktiska arbetsförtjänsten. Antalet av de fall, där de av kommittén föreslagna

ersättningsfyllnaderna bleve erforderliga, finge antagas bli betydande under

de närmaste åren. För den frivilliga personalen, som ägde rätt till familje­

bidrag vid sidan av ersättning enligt 1927 års militärersättningsförordning

men som icke direkt omfattades av den föreslagna omregleringsförordningen,

finge ett obestridligt behov av ekonomiska förmåner utöver utgående ersätt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

ning antagas föreligga. Att i ett sammanhang omreglera förmånerna i arbets

vårdsfallen på ett sådant sätt, som säkerställde vederbörandes försörjning

under den fortsatta yrkesutbildningen eller omskolningen, syntes socialbyrån

icke praktiskt möjligt. Enligt socialbyråns mening borde övergångsvis vissa

bestämmelser utfärdas om familjebidrag till komplettering av ersättning en

ligt den av kommittén föreslagna omregleringsförordningen. Övergångsperio­

den syntes icke böra sättas längre än till två år. Denna tidrymd kunde an­

tagas vara tillräcklig för att avveckla större delen av de äldre skadefall, i

vilka arbetsvärd borde ifrågakomma, och beslut om den framtida organisa

tionen av arbetsvärden över huvud hunne troligen meddelas. Riksförsäkrings-

anstaltens arbete med de av kommittén föreslagna ersättningsfyllnaderna

syntes också komma att förskjutas till en lämpligare tidpunkt.

Hemvärnsrådet har icke haft något att erinra mot de av kommittén före­

slagna ersättningsgrunderna.

Statskontoret har anfört, att frågan om ersättning till skadade värnplik­

tiga kommit i ett nytt läge genom de år 1948 beslutade ändringarna i olycka

fallsförsäkringslagen. Med hänsyn därtill funne sig statskontoret icke böra

motsätta sig kommitténs förslag att frångå det hittillsvarande systemet med

indelning av de värnpliktiga i olika ersättningsklasser och i stället i möjli

gaste mån anknyta ersättningarna till storleken av vederbörandes arbetsför­

tjänst. Ämbetsverket hade icke heller något att erinra mot den föreslagna

storleken av minimibeloppen för beräkning av värnpliktigs årliga arbetsför­

tjänst. Däremot kunde statskontoret icke finna annat än att reservanterna i

kommittén anfört goda skäl för sitt förslag att vid omi'eglering av äldre skade­

fall fastställa livräntebelopp vid helinvaliditet, som med oO kronor i månaden

understege de av majoriteten föreslagna beloppen.

Socialstyrelsen har liksom kommittén funnit naturligt, att ersättningsbe­

stämmelserna för värnpliktiga anknytas till olycksfallsförsäkringslagens be­

stämmelser. Lämpligheten att sammanföra värnpliktiga, oavsett olikheterna i

deras civila omständigheter, till en viss ersättningsklass kan enligt styrelsens

mening icke med fog hävdas, därest principen skulle vara att lämna ersättning

för den lidna förlusten i förvärvsförmåga. Styrelsen har anfört följande.

Även för värnpliktiga, vilka fullgjorde första tjänstgöring, kunde icke obe­

tydliga skillnader i de civila förhållandena föreligga. Beträffande övriga tdl

militärtjänstgöring inkallade eller frivilligt tjänstgörande vore dessa förhål­

landen synnerligen skiftande. Att någorlunda rättvist inplacera dessa kate

gorier i nuvarande ersättningsklasser syntes sålunda knappast låta sig göras.

Då bestämmelserna redan vore invecklade och svåröverskådliga, vore icke

heller en ytterligare differentiering av klasserna att föredraga. Det syntes

för övrigt ej vara rimligt att, såsom enligt de gällande bestämmelserna bleve

fallet, värnpliktiga erhölle lägre ersättning än om skadan inträffat i deras

civila arbete. Genom att olycksfallsförsäkringslagens regler i förslaget kom

binerats med en standardskala hade även — åtminstone i viss utsträckning

— indirekt skapats en enhetlig norm för ersättning åt värnpliktiga, vilka

fullgjorde första tjänstgöring.

Socialstyrelsen har därför tillstyrkt förslaget att arbetsförtjänsten för värn

pliktiga skall beräknas enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen, dock lägst till

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

43

44

vissa angivna belopp. Beträffande dessa belopp har styrelsen av i huvudsak

samma skäl, som legat till grund för reservanternas förslag, föreslagit att

desamma bestämdes till 3 000 respektive 3 900 kronor.

Styrelsen har funnit det principiellt föga tilltalande att göra åtskillnad

mellan gamla och nya skadefall samt härom anfört i huvudsak följande.

Särskilda svårigheter uppkomme dock i den föreliggande situationen, då

idigare schablonmässiga ersättningsregler skulle utbytas mot mera differen-

tierade, vilka kunde leda till såväl högre som lägre ersättningar än de gamla

reglerna. Å ena sidan vore därvid angeläget, att de äldre ersättningstagarna

ej ställdes utan den förbättring, som vore befogad med hänsyn till penning­

värdets fall och som i övrigt tillkomme de nva skadefallen. Å andra sidan

borde icke omregleringsersättning utgå med högre belopp än om skada in­

träffat efter de nya reglernas tillkomst. Styrelsen ansåge rimligt, att de nu

utgående ersättningarna finge utgöra grundbelopp vid beräkning av de nya

ersättningsbeloppen. Ersättningen borde vidare i första hand utgå med en

procentuell förhöjning av grundbeloppet med hänsyn till penningvärdets fall.

Dessutom borde efter skälighetsprövning tillägg med hänsyn till försörjnings-

och Övriga familjeförhållanden kunna medges. Något hinder syntes heller

icke möta för att vid omräkningen beakta de nya progressionsreglerna vid

invaliditeter över 30 %. De på dylikt sätt bestämda ersättningarna skulle

dock vid helinvaliditet alltid uppgå till samma belopp som motsvarande

minimiersättningar för nya skadefall. Övriga livräntor och sjukpenningen

borde i motsvarande mån jämkas.

Försäkringsrådet (majoriteten) har anfört följande. Bådet hade tidigare

i yttrande år 1943 över ett förslag till ändring i 1927 års militärersättnings-

forordnmg — förklarat sig i princip ansluta sig till tanken, att den årliga

aibetsföitjänsten för värnpliktig beräknades enligt 9 § olycksfallsförsäkrings­

lagen, ^ arigenom en nära anslutning till den verkliga inkomsten ernåddes. De

administrativa olägenheterna i utredningshänseende hade dock gjort, att rådet

då icke ansett sig kunna tillstyrka ett frångående av fasta belopp. När man

emellertid nu genom den föreslagna militärersättningsförordningen ansåge

sig kunna av veckla det administrativt tunga förfarandet vid utgivandet av

familjebidrag ävensom i viss utsträckning författningarna angående dyrtids-

tillägg och ersättningstillägg, syntes den därigenom uppkommande vinsten

låt vara att den till stor del kanske eliminerades av nackdelarna med det

föreslagna systemet — kunna motivera en övergång till den nya beräknings­

grunden. Genom förslaget undvekes även, att två beräkningsgrunder för den

årliga arbetsförtjänsten förefunnes i författningen. Kådet tillstyrkte därför

lörslaget i denna del. I fråga om minimibeloppen vid beräkning av den årliga

arbetsförtjänsten för värnpliktiga m. fl. syntes skillnaden mellan de båda av

kommittén föreslagna beloppen, 3 000 och 3 600 kronor, icke motsvara den

differens, som erfarenhetsmässigt syntes förefinnas mellan en tjuguårings

och en tjugufemårings arbetsinkomst. En minimisats för de senare av 3 900

kronor, det av reservanterna i kommittén föreslagna beloppet, förefölle bättre

motsvara förhållandet mellan de båda kategorierna. Denna gräns syntes även

utgöra en bättre avvägning gentemot dem, som bleve ersättningsberättigade

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

45

eDligt den föreslagna omregleringsförordningen. Försäkringsrådet tillstyrkte,

att beloppen bestämdes till 3 OCH) och 3 900 kronor. — I motiveringen till den

föreslagna omregleringsförordningen saknades statistiska uppgifter om an

talet och storleken av de ersättningar, vilka vore avsedda att uppregleras.

Även upplysningar om lönenivån för olika kategorier arbetare hade varit

värdefulla för bedömningen av skäligheten av de föreslagna uppskrivnings-

beloppen. Försäkringsrådet, som vid sitt bedömande av förslaget haft att

bygga på sina allmänna erfarenheter om lönenivån, hade efter jämförelse med

ersättningsbeloppen enligt den föreslagna militärersättningsförordningen an­

sett sig böra förorda de av kommittén föreslagna beloppen. Det hade varit

önskvärt, att spörsmålen om ersättningsförbättring åt sådan militär personal,

som icke omfattades av omregleringsförslaget (i 1927 års förordning avsedd

reservpersonal m. fl.), samt hemvärnsmän och tjänstepliktiga hade blivit före­

mål för bedömande samtidigt med det föreliggande förslaget.

Tre reservanter (försäkringsråden Rörmy och Löfmark samt ledamoten

Hultman) ha ej funnit anledning till erinran mot kommitténs förslag beträf­

fande minimibeloppen för den årliga arbetsförtjänstens beräkning enligt den

nya militärersättningsförordningen.

Tre andra reservanter (ordföranden generaldirektören Landelius samt för­

säkringsråden Aae och Haynez), vilka instämt med majoriteten i fråga om

minimibelopp för arbetsförtjänstens beräkning i nya skadefall, ha även be­

träffande ersättning i de fall, som avsåges i den föreslagna omregleringsför­

ordningen, biträtt den av kommitténs minoritet framförda meningen. De för

denna andragna skälen syntes giva fullt belägg för riktigheten av att genom

viss nedsättning av omregleringsbeloppen söka uppnå mindre differens mellan

gamla och nya ersättningsfall.

Fyra reservanter (försäkringsråden Geijer, Blomqvist och Lundberg samt

ledamoten Kuylenstierna) ha framhållit, att svårbemästrade sociala och juri­

diska problem mötte vid revisionen av olycksfallsförsäkringslagen och mili­

tärersättningsförordningen, vilka båda vore i stor utsträckning behäftade med

brister i fråga om såväl innehåll som utformning. Det måste betecknas som

en bestämd olägenhet, att revisionen skedde sporadiskt och på så sätt, att

ändringar i den ena författningen föregrepe revisionen av den andra.

Det vore väl sannolikt, att kommande revision av olycksfallsförsäkrings­

lagen även nödvändiggjorde ändringar i den nu partiellt reviderade militär­

ersättningsförordningen och sedermera kanske även tilläggsbestämmelser för

kompensation åt dem i militärersättningsförordningen, som under mellan­

tiden icke fått åtnjuta de eventuella nya förmånerna. — 9 § olycksfallsförsäk

ringslagen vore så bristfällig, att ett införande av dess regler på ett stort nytt

område utan ett föregående grundligt övervägande av paragrafens innehåll

och redaktionella utformning måste betecknas som föga lämpligt. Därtill

komme, att dessa regler, även efter en genomförd revision, sannolikt komme

att för de värnpliktigas del visa sig mycket svårhanterliga och ej ledande till

avsedd rättvisa och likformighet. Värnpliktiga, som fullgjorde sin första

tjänstgöring, hörde nämligen ofta till de kategorier, beträffande vilka 9 §

icke hade andra regler att bjuda på än en allmän skälighetsprövning. Att ut-

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

46

Kangl. Maj:ts proposition nr

arbeta grunder för denna prövning måste anses vara ett arbete av så vid­

lyftig och tidskrävande art, att det icke lämpligen kunde utföras av Kungl.

Maj:t i administrativ ordning; sådana grunder måste ju också innebära ett

föregripande av den blivande revisionen av olycksfallsförsäkringslagen. Be­

tänkligt vore, att bristande tid tydligen även i flera andra hänseenden fått

inverka på förslagets innehåll. Huruvida en avveckling av familjebidragsför-

ordningen och gällande provisoriska ersättningsbestämmelser vore så ange­

lägen, att ett ingripande måste göras, vågade reservanterna icke göra ett be­

stämt uttalande om, men övertygelse därom hade de icke vunnit. Ansåges

emellertid ett ingripande nödvändigt, syntes för närvarande i fråga om mili­

tärersättningsförordningen icke böra vidtagas andra än härav betingade ofrån­

komliga ändringar. — Något nödvändigt samband förelåge icke mellan stor­

leken av de ersättningar, som borde tillkomma värnpliktiga, och storleken av

de ersättningar, som borde tillkomma övriga kategorier inom militärersätt-

ningsförordningen, eller som utginge enligt olycksfallsförsäkringslagen. Det

gemensamma för alla de unga värnpliktiga vore att de utan motsvarande ut­

byte i form av arbetslön eller yrkesutbildning ställde sina personliga insatser

till rikets förfogande vid en tidpunkt i livet, då deras framtida förvärvsmöjlig-

heter ännu vore omöjliga att förutse. Beträffande äldre ersättningsfall hade

kommittén föreslagit ersättningar efter en enhetlig norm utan uppdelning av

de värnpliktiga i olika kategorier. Det syntes då ligga nära till hands att

genomföra samma eller någon liknande princip även i fråga om de nya skade-

fallen och icke i fråga om dessa införa de ur administrativ synpunkt svår­

hanterliga och ur rättvisesynpunkt i många hänseenden tvivelaktiga bestäm­

melserna i 9 § olycksfallsförsäkringslagen.

Ifrågavarande fyra reservanter ha ansett, att i stället för de av kommittén

föreslagna reglerna för nya fall borde övervägas att bestämma ersättningen

till alla värnpliktiga enhetligt, antingen efter samma grund som enligt om-

regleringsförslaget eller något högre. Dock skulle beträffande värnpliktig,

som skadades vid mera mogen ålder, bestämmelserna i 9 § kunna i viss ut­

sträckning tillämpas, t. ex. för dem, som skadades efter fyllda 28 år och upp­

burit. ersättning minst ett år och därefter hade arbetsförmågan nedsatt med

minst 30 %. Detta borde dock äga rum endast om den ersättningsberättigade

påkallade det; meddelande om möjligheten kunde i så fall av riksförsäkrings-

anstalten lämnas ex officio. •— Beträffande omregleringen syntes lämpligast,

att denna nu genomfördes endast i fråga om värnpliktiga, enär övriga under

militärersättningsförordningen ingående grupper närmast vore att hänföra till

olycksfallsförsäkringslagen. Det vore för enhetligheten av värde att alla

omregleringar skedde samtidigt i fråga om olycksfallsförsäkringslagen och

militärersättningsförordningen och i vart fall samtidigt för samtliga under

militärersättningsförordningen hänförda kategorier med er-sättningar enligt

olycksfallsförsäkringslagens grunder. — Någon ingående granskning av för­

slagets detaljer hade icke medhunnits, men åtskilliga av ändringsförslagen

vore i behov av ytterligare översyn.

I försäkringsrådets sedermera avgivna utlåtande över kommitténs i februari

1949 framlagda förslag angående tillägg åt vissa ersättningstagare enligt

olycksfallsförsäkringslagen in. m. har anförts, att gränsdragningen mellan de

ersättningstagare. som omfattas av sagda förslag, och dem som omfattas av

47

förslaget till omregleringsförordning för värnpliktiga in. fl., bör ytterligare

övervägas. I vissa särskilda yttranden till utlåtandet har hävdats, att även

skillnaderna i ersättningsförbättringarnas storlek för olika kategorier av er-

sättningstagare böra tagas under omprövning.

Riksförsäkringsanstalten har anfört följande. .Ett sammanförande av den

mångfald ersättningsbestämmelser, som på hithörande område tillämpades, i

ett fåtal författningar och införande av ett i möjligaste mån förenklat och en­

hetligt ersättningssystem framstode såsom synnerligen önskvärt. Det hade

dock varit önskvärt om förslag till ny militärersättningsf öro ledning och förslag

till revision av olycksfallsförsäkringslagen fått bedömas samtidigt.

Avsevärda administrativa olägenheter hade uppstått vid tillämpningen av

de gällande, invecklade och svåröverskådliga bestämmelserna. Att ersätt­

ningar utginge med olika belopp för vid skilda tider ådragna skador syntes

också, icke minst ur ersättningstagarnas synpunkt, mindre tilltalande. De av

kommittén framlagda förslagen innebure i nämnda hänseenden flera icke

oväsentliga förbättringar. I förslagen hade emellertid införts flera bestäm­

melser, som, enligt vad kommittén förutskickat, koinme att bli föremål för

ytterligare prövning i samband med fortsatt översyn av olycksfallsförsäkrings­

lagen. Åtskilliga andra spörsmål angående ersättningar in. m., som berörde

såväl militärersättningsförordningen som olycksfallsförsäkringslagen, hade

kommittén vidare ansett vara av sådan beskaffenhet, att ställning till desamma

borde tagas i ett sammanhang. Man syntes därför få förutse, att kommittén

vid sin fortsatta översyn av olycksfallsförsäkringslagen funne erforderligt

föreslå ändring av en del av de i de nu framlagda förslagen intagna nya be­

stämmelserna. Och vidare måste antagas, att i och med slutförandet av nämnda

översyn ytterligare nya bestämmelser tillkomme, som vore av beskaffenhet

att böra införas i militärersättningsförordningen. Man hade med andra ord

att inom sannolikt kort tid vänta förslag från kommittén om ändringar i flera

hänseenden i det nu föreliggande förslaget till militärersättningsförordning.

Detta vore ägnat att skapa besvär och oreda.

Anstalten har, för att bedöma i vad mån de föreslagna minimibeloppen för

beräkning av den årliga arbetsförtjänsten för värnpliktiga m. fl. svara mot

genomsnittliga löneinkomster inom arbetsmarknaden, tagit del av socialsty­

relsens statistik över löneförhållandena inom vissa yrkesgrupper samt har

härom närmare anfört följande.

Enligt vad statistiken utvisade, utgjorde den genomsnittliga löneinkomsten

år 1947 för manliga arbetare över 18 år inom industri och hantverk, handel

och transportväsen, allmän tjänst m. in. inom dyrortsgrupperna 1 5 respek­

tive 4 584, 4 851, 5 207, 5 798 och 0 629 kronor. Genomsnittliga löneinkomsten

år 1947 för manlig arbetare över 18 år inom lantarbete och trädgårdsskötsel,

vilka yrkesgrupper icke vore dyrortsgrupperade, utgjorde 3 603 respektive

4 167 kronor. Medellönerna i samtliga angivna yrken låge sålunda betydligt

över det av kommittén föreslagna lägsta beloppet för årsarbetsförtjänsten,

3 000 kronor, och i det lägst betalda yrket, lantarbetare, vore medellönen 3 603

kronor.

Anstalten har på grund härav föreslagit, att ett enda minimibelopp av 3 600

kronor fastställdes att tillämpas oavsett skadads ålder och oavsett om fråga

vore om ersättning till skadad eller efterlevande. Vad särskilt anginge tiden

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

48

före 20-årsåldern ville anstalten erinra om att inskrivning som värnpliktig och

fullgörande av värnpliktstjänstgöring kunde äga rum även före fyllda 20 år.

Sådant förekomme speciellt i fråga om studenter och likställda, vilka i stor

utsträckning påbörjade sin värnpliktstjänstgöring i anslutning till avslutade

skolstudier. Anstalten funne icke tillräcklig anledning förefinnas för att dessa

skulle uteslutas från tillämpning av bestämmelse om beräknande av eu

minimiårslön.

Beträffande livräntebeloppen enligt den föreslagna omregleringsförord-

ningen har anstalten framhållit, att livräntorna vid invaliditet i vissa fall

skulle komma att överstiga de livräntebelopp, som skulle komma att utgå,

därest ersättningsfrågan skulle bedömas enligt förslaget till militärersättnings-

förordning. Detta gällde bland annat en avsevärd del av den omfattande

grupp, sonr utgjordes av lantarbetarna. Enligt anstaltens mening måste detta

förhållande vara ägnat att väcka betänkligheter mot kommitténs förslag i denna

del. Enär berörda överkompensation emellertid syntes kunna inträda i stort

sett endast vid de högsta invaliditetsgraderna, hade anstalten ansett dessa

betänkligheter dock icke vara av sådan styrka, att de behövde tillmätas av

görande betydelse. På grund därav hade anstalten ansett sig icke böra mot

sätta sig kommitténs förslag i detta hänseende.

Anstalten har slutligen berört frågan om förslagens betydelse för anstalten»

personalorganisation och härom anfört följande.

Därest ny militärersättningsförordning antoges och därmed bestämmel­

serna om dyrtidstillägg, ersättningstillägg och familjebidrag avvecklades,

syntes detta komma att medföra vissa förenklingar av expeditionsarbetet å

vederbörande byrå inom anstalten, vilka i och för sig torde minska behovet

av kvinnlig personal därstädes. Å andra sidan vore att antaga, att av kommit­

tén föreslagna nya bestämmelser om invaliditetsbedömning och skälighets-

prövning vid bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten komma att ställa

krav på viss ökning av mera kvalificerad arbetskraft. En höjning av avlö-

ningskostnaderna torde på grund härav icke vara utesluten.

En reservant i anstalten — byråchefen Källström, vilken deltagit i ären­

dets behandling inom kommittén såsom tillkallad sakkunnig — har under

hänvisning till av honom avgivet, vid kommitténs betänkande fogat särskilt ytt­

rande (bilagan, s. 136 ff.) framhållit, att en beräkning av värnpliktigs ersättning

i förhållande till arbetsförtjänsten i det civila livet tidigare avvisats vid flera

tillfällen, nämligen i betänkande till 1909 års militärersättningsförordning, i

ett av riksförsäkringsanstalten år 1918 avgivet förslag till förordning, i nytt

förslag av anstalten år 1926, i 1927 års proposition (nr 179) med förslag till

nu gällande förordning och slutligen i ett av anstalten år 1943 avgivet förslag

till nya bestämmelser. Beservanten har nu med anledning av socialvårds-

kommitténs förslag anfört följande synpunkter i denna fråga.

Det syntes höra till undantagen, att nyinryckta värnpliktiga innehaft så-

dan arbetsanställning, att deras uppburna årsinkomst utan vidare kunde fast-

ställas som årlig arbetsförtjänst; i följd därav syntes arbetsförtjänsten för

värnpliktiga i många, kanske i de flesta fallen komma att fastställas genom

Kungl. Maj:ts proposition nr

,

96

'.

49

skälighetsprövning. Även om den utredning, som väl finge infordras i varje

särskilt fall, skulle komma att ge något olika resultat för olika värnpliktiga,

kunde någon egentlig individuell prövning knappast äga rum. Arbetsför­

tjänsten för jordbruksarbetare med sysselsättning hos föräldrarna syntes obe­

roende av jordbrukets storlek böra bestämmas lika för alla; detsamma borde

vara förhållandet beträffande jordbruksarbetare hos andra arbetsgivare. Det

stora flertalet övriga kroppsarbetare syntes ej före värnpliktens fullgörande

ha kommit i åtnjutande av den arbetsförtjänst, som borde beräknas för en

arbetare vid fyllda 21 år, eller efter avslutad yrkesutbildning; även om utred­

ningar i varje särskilt fall skulle komma att lämna något olika resultat i fråga

om inkomstmöjligheterna, borde detta icke giva anledning till olika bedöm­

ning. Jämväl i fråga om studerande ungdom vore någon egentlig individuell

prövning knappast möjlig att genomföra. Yad i anstaltens tidigare utlåtan­

den i övrigt anförts i fråga om utrednings- och bedömningssvårigheterna ägde

alltjämt giltighet. Visserligen borde svårigheterna att erhålla tillförlitliga

uppgifter icke hindra, att ingående utredningar infordrades, men själva be­

dömningen måste ändock bli schematisk. Det syntes därför lämpligare, att

skälighetsbeloppen liksom hittills vore på förhand fastställda med indel

ningar av de värnpliktiga i vissa klasser. Att de tillämpade ersättningsnor-

mema hittills fungerat tillfredsställande framginge av det ringa antalet be­

svär rörande arbetsförtjänsten; av 768 under år 1947 diarieförda besvär hade

endast 6 avsett arbetsförtjänsten, under år 1948 7 av 621.

Pensionsstyrelsen har liksom kommittén funnit det vara en riktig princip

att ersättning till skadad värnpliktig utmättes i förhållande till den lidna

ekonomiska skadan och icke i förhållande till vissa på förhand antagna ar­

betsförtjänster. Styrelsen har anfört följande.

Kompensationen syntes böra vara likvärdig med den, som enligt olycks­

fallsförsäkringslagen tillkomme skadad arbetstagare. Värnpliktstjänstgörin­

gens obligatoriska karaktär och de ofta med särskilda olycksfalls- och sjuk-

domsrisker förenade övningarna motiverade, att rimlig gottgörelse lämnades

vid uppkommen skada. Det syntes ur försvarspsykologisk synpunkt ej heller

sakna betydelse, att en till militärtjänst inkallad vore medveten om att skälig

kompensation i händelse av skada komme att utgå till honom och hans an­

höriga. Då beräkningen av de värnpliktigas arbetsförtjänst emellertid i åt­

skilliga fall — framför allt då den värnpliktige icke vore arbetstagare —

syntes komma att bereda stora svårigheter, ville styrelsen ifrågasätta, om

icke mera bestämda regler till ledning för beräkningen borde införas i den

föreslagna militärersättningsförordningen. —• Beträffande förslaget till om-

regleringsförordning hade pensionsstyrelsen i likhet med kommitténs mino­

ritet funnit, att ersättningen vid svårare invaliditet ofta komme att alltför

mycket överstiga ersättningen i vissa nya fall. Styrelsen ville därför ifråga­

sätta, huruvida icke omregleringen av de äldre skadefallen borde ske efter

regler, som för ersättningstagarna vore något mindre gynnsamma än som

föreslagits.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i princip anslutit sig till de av kommittén

framlagda förslagen. Kommitténs strävan att söka åstadkomma ett mindre

komplicerat och enhetligare ersättningssystem är enligt styrelsens mening

beaktansvärd. Styrelsen har emellertid icke kunnat tillstyrka en avveckling

nu av familjebidragen i de äldre skadefallen, där ersättningen alltjämt skall

utgå efter en schematiskt beräknad arbetsinkomst.

4—i7i?

m

Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand.

Nr

90.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 90.

⁵⁰

Kungl. Maj:ts proposition nr Ufj.

Styrelsens ställningstagande i detta hänseende föranleddes av hänsyn till

sådana militärskadade med försörjningsplikt, vilka på grund av skadan måste

beredas någon form av arbetsvärd — arbetsträning, yrkesutbildning, fort­

bildning, omskolning m. m. — och i synnerhet i sådana fall, där utbild­

ningen eller omskolningen vore förlagd utom hemorten. Med hänsyn till ar-

betsvårdsverksamheten för de i militärtjänst skadade vore lämpligast, att

familjebidrag alltfort finge utgå och de direkta arbetsvårdskostnaderna täckas

i enlighet med därom gällande bestämmelser. Styrelsen vore emellertid med­

veten om att familjebidrag icke skäligen kunde förenas med ersättning en­

ligt den föreslagna nya militärersättningsförordningen. Med anledning härav

hade styrelsen för avsikt att hos Kungl. Maj:t hemställa om vissa jämk

ningar av föreskrifterna angående arbetsvärden. Beträffande de äldre skade

fallen syntes de av kommittén föreslagna ersättningsfyllnaderna icke i samt­

liga fall kunna utgöra en tillfredsställande lösning. Därjämte syntes admi­

nistrativa svårigheter uppstå under en tämligen utsträckt övergångsperiod.

Styrelsen ansåge sig böra föreslå, att familjebidragen bibehölles under en

övergångstid, förslagsvis två år. Vissa ändringar i familjebidragsbestäm-

melserna syntes dock bli erforderliga med hänsyn till de omreglerade ersätt­

ningsbeloppen.

Centralstyrelsen för de svenska reservoffieersförbunden har icke funnit

något att erinra mot kommitténs betänkande.

Centralförbundet för befälsutbildning och försvarsväsendets underbefälsför­

bund ha icke framställt några erinringar mot de av kommittén föreslagna

grunderna för ersättningars beräkning.

Stiftelsen Kungafonden Med folket för fosterlandet, som funnit sig icke

ha anledning till en granskning och bedömning i princip av de föreslagna nya

ersättningsbestämmelserna, har anfört vissa allmänna på erfarenheter från

stiftelsens egen verksamhet grundade synpunkter.

Stiftelsen hade under sin drygt femåriga verksamhet beviljat bidrag i unge

fär 3 450 fall till ett sammanlagt belopp av ungefär 2 570 000 kronor. Antalet

i all, där vederbörande varit för sitt och sina anhörigas uppehälle direkt be­

roende av ekonomisk hjälp utöver utgående ersättningar, hade under senare

år varit mindre än tidigare. Detta borde helt tillskrivas det rådande ersätt

ningssystemet med möjlighet att genom utgivande av familjebidrag under

hänsynstagande till det faktiska försörjningsläget i det individuella fallet ut­

fylla de i allmänhet knappt tillmätta ersättningarna enligt militärersättnings­

förordningen. Även om ersättningarna uppräknades i enlighet med kommitténs

förslag, syntes -— också i senare inträffande skadefall -—- behovet av kom­

pletterande hjälp i form av familjebidrag eller liknande bidrag komma att

kvarstå, speciellt beträffande sådana fall i de lägre invaliditetsgraderna, där

för den skadades kvarstående arbetsförmåga lämpligt arbete icke stode till

buds eller där vederbörande genomginge omskolning eller fortbildning. Den

av stiftelsen under fria och smidiga former bedrivna hjälpverksamheten hade

enligt styrelsens uppfattning varit av stor betydelse för täckande av vissa

speciella hjälpbehov. Stiftelsens verksamhet ansåges vara erforderlig även i

fortsättningen, då stadgarna medgåve utgivande av bidrag jämväl till dem

som efter beredskapens avslutande ådragit sig kroppsskada under militär­

tjänstgöring. En bidragsverksamhet av nuvarande omfattning, som innebure

en årlig minskning av kapitaltillgångarna med i runt tal 300 000 kronor, kunde

beräknas fortgå under ytterligare högst tio år. Ett upphävande av bestäm­

melserna om familjebidrag syntes komma att nödvändiggöra en rätt avsevärd

Öl

utökning av stiftelsens bidragsverksamhet. Åtgärder i en eller annan form

för säkerställande på längre sikt av stiftelsens verksamhet syntes under alla

omständigheter bli erforderliga förr eller senare.

Departementschefen.

En revision av bestämmelserna angående ersättning i anledning av kropps­

skada, ådragen under militärtjänstgöring, har sedan länge varit aktuell. Be­

hovet av ändrade bestämmelser är särskilt framträdande med avseende på de

värnpliktiga. Ett flertal provisoriska ersättningsförbättringar ha genomförts,

men ersättningarna äro ändock i stor utsträckning alltför låga för att tillför­

säkra skadade och deras efterlevande en skälig levnadsstandard. Bestämmel­

serna äro i hög grad invecklade och svåröverskådliga.

Att revisionen måst uppskjutas beror därpå, att författningarna i ämnet

ha nära sammanhang med lagen om försäkring för olycksfall i arbete, som

jämväl är föremål för översyn. Denna översyn, som socialvårdskommittén har

att företaga, är icke avslutad. I lagens ersättningsbestämmelser ha emeller­

tid, på grundval av förslag från kommittén, företagits väsentliga ändringar, som

trädde i kraft vid ingången av år 1949. Motsvarande ersättningsförbättringar

tillförsäkrades samtidigt försvarets fast anställda och frivilliga personal, under

det att de provisoriska bestämmelserna för värnpliktiga tills vidare bibehöllos

oförändrade i avvaktan på förslag från kommittén till definitiva bestämmelser

i ämnet.

Socialvårdskommitténs nu ifrågavarande förslag innefattar dels en ny för­

ordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militär­

tjänstgöring (militärersättningsförordning), dels en särskild förordning angå­

ende omreglering av vissa ersättningar i äldre fall. Den nya militärersättnings-

förordningen avses skola för framdeles inträffande skadefall träda i stället för

den nu gällande förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) i samma ämne. Den

föreslagna omregleringsförordningen innehåller föreskrifter angående om­

räkning av utgående ersättningar jämlikt 1927 års förordning till värnpliktiga,

fast anställt manskap m. fl. ävensom ersättningar jämlikt den för vissa äldre

fall alltjämt gällande förordningen den 18 juni 1909 (nr 89).

Genom 1909 års förordning tillförsäkrades värnpliktiga, volontärer vid

hären samt flottans och kustartilleriets stammanskap rätt till ersättning för

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöringen. Förordningen anslöt sig till

den då gällande lagen av år 1901 angående ersättning för skada till följd av

olycksfall i arbete, men ersättningsbeloppen enligt förordningen voro i allmän­

het femtio procent högre än enligt grunderna i lagen. Sedan 1901 års lag från

och med 1918 ersatts av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, genomför­

des vissa höjningar av ersättningsbeloppen enligt 1909 års förordning, och

från och med 1928 avlöstes denna av 1927 års förordning.

Den viktigaste skillnaden mellan 1927 års militärersättningsförordning och

den av kommittén föreslagna förordningen för framdeles inträffande

skadefall är, att ersättningarna till skadade värnpliktiga och deras efterle-

liungl. Maj:ts proposition nr

52

Kungl. Maj-.ts proposition nr

.96'.

vande enligt förslaget icke skola såsom nu utmätas efter vissa antagna åraför­

tjänster, oberoende av de skadades civila sysselsättningar och arbetsinkomster,

utan bestämmas i förhållande till de enligt grunderna i olycksfallsförsäkrings

lagen beräknade årliga arbetsförtjänsterna, i den män ersättningarna däri­

genom komma att överstiga vissa minimibelopp. Särskilt i de fall, då skadan

medför höggradig invaliditet eller leder till döden, bli ersättningarna enligt

förslaget i allmänhet avsevärt förmånligare än ersättningarna enligt 1927 års

förordning jämte därå utgående dyrtidstillägg. Högsta beloppet av livränta

vid helinvaliditet utgör enligt förslaget, liksom enligt de nya bestämmelserna

i olycksfallsförsäkringslagen, i regel 550 kronor i månaden intill 67 års ålder

och därefter 400 kronor i månaden; ersättning av denna storlek skulle till­

komma skadade, vilkas årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt 9 § olycksfalls-

försäkringslagen, uppginge till 7 200 kronor. Till jämförelse kan nämnas, att

livränta enligt 1927 års förordning jämte dyrtidstillägg för flertalet under

första tjänstgöringen skadade värnpliktiga utgör 179 kronor 20 öre i månaden

vid helinvaliditet. Högsta beloppet av sjukpenning utgör enligt förslaget 14

kronor eller i vissa fall — med familjetillägg — 15 kronor 50 öre för dag, under

det att hel sjukpenning till värnpliktig, som skadas under första tjänstgöring,

nu i flertalet fall är 6 kronor SO öre för dag; de nuvarande, av behovsprövning

beroende familjebidragen skola enligt förslaget avvecklas. I motiveringen till

förslaget har kommittén anfört bland annat, att ersättningarna enligt 1927 års

förordning liksom ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen ha till

syfte att utgöra kompensation för den av kroppsskadan förorsakade inkomst­

minskningen. Om skadade värnpliktiga tillförsäkrades ersättningar enligt de

grunder, som efter ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen gälla för annan

militär personal och för de i civilt arbete skadade arbetstagarna, bleve för­

månerna i vanliga fall fullt tillräckliga, och en önskvärd enhetlighet i ersätt

ningssystemet kommc till stånd. För att stadga särskilda minimibelopp för värn­

pliktiga finnas enligt kommitténs mening fullgoda skäl, enär skadade värn­

pliktiga i allmänhet varit fullt arbetsföra före skadan, under det att de genom

olycksfall i arbete skadade personerna icke sällan äro åldringar, minderåriga

eller partiellt arbetsföra.

Principiella erinringar mot de nämnda huvudgrunderna för den föreslagna

nya militärersättningsförordningen ha framställts endast i ett fåtal av de av­

givna yttrandena. Från praktisk synpunkt har i flera yttranden framhållits,

att en beräkning enligt 9 § olycksfallsförsäkringslagen av värnpliktigs årliga

arbetsförtjänst icke sällan kunde vara mycket vansklig. I några yttranden har

anförts, att det, då avsikten vore att vissa föreslagna bestämmelser skulle ägnas

förnyade överväganden vid den fortsatta översynen av olycksfallsförsäkrings­

lagen, hade varit önskvärt att förslag till ny militärersättningsförordning och

förslag till reviderad olycksfallsförsäkringslag hade fått bedömas samtidigt.

För egen del ansluter jag mig till uppfattningen, att det hittillsvarande

systemet med indelning av de värnpliktiga i fixa ersättningsklasser icke kan

bibehållas. Den omständigheten, att de värnpliktigas förmåner under tjänst­

53

göringen icke graderas i förhållande till det av tjänstgöringen föranledda in­

komstbortfallet, torde, såsom kommittén framhållit, icke motivera, att ersätt­

ning till den, som i följd av kroppsskada åsamkas inkomstbortfall även efter

tjänstgöringen, skall ntgå efter mindre förmånliga grunder än vid olycksfall

i avlönat arbete. Att många värnpliktiga vid tiden för den första tjänstgöringen

icke äro slutligt inplacerade i förvärvsarbete talar- för att relativt höga minimi­

belopp böra stadgas för den årliga arbetsförtjänstens beräkning men bör icke

föranleda, att de, som åtnjuta högre arbetsförtjänster, icke skola få sina ersätt­

ningar beräknade efter inkomstbortfallets storlek. Jag delar sålunda kommit­

téns uppfattning i fråga om huvudprinciperna för de nya ersättningsbestäm­

melserna.

Efter de år 1948 företagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen ha

förutsättningar i stort sett erhållits för en i flera hänseenden mycket önsk­

värd reglering av ersättningsgrunderna för de under militärtjänstgöring ska­

dade. Yid sådant förhållande bör denna reglering icke ytterligare uppskjutas

av den anledningen att vissa bestämmelser i det föreliggande förslaget komma

att upptagas till nytt övervägande vid den fortsatta översynen av olycksfalls­

försäkringslagen. Dock bör givetvis iakttagas, att sådana ändringar, som skulle

innebära ett olägligt föregripande av lagrevisionen, böra undvikas.

Beträffande minimibeloppen vid den årliga arbetsförtjänstens beräkning

för värnpliktiga m. fl. har kommitténs majoritet förordat, att arbetsförtjänsten

skall beräknas till lägst 3 000 kronor vid bestämmande av ersättning till den

skadade mellan 20 och 25 års ålder och till lägst 3 600 kronor vid bestämmande

av ersättning till den skadade efter 25 års ålder och ersättning till efterlevande.

Minoriteten har ansett, att sistnämnda belopp borde bestämmas till 3 900

kronor. I flertalet yttranden har majoritetens förslag lämnats utan erinran.

Minoritetens förslag har biträtts av socialstyrelsen och försäkringsrådets

majoritet.Riksförsäkringsanstalten har, under hänvisning till socialstyrelsens

statistik över löneläget år 1947, föreslagit ett enhetligt minimibelopp av 3 600

kronor. Nämnda statistik utvisade bland annat, att genomsnittliga löneinkom­

sten för manliga arbetare i åldrar över 18 år varit 3 603 kronor inom yrkesgrup­

pen lantarbete och4584kronor i lägsta dyrortsgruppen för anställda inom indu­

stri, hantverk, handel, transportväsen, allmän tjänst m. m.

Yid minimiersättningarnas bestämmande bör, såsom kommittén anfört,

beaktas å ena sidan att antalet fall, i vilka skälighetsprövning enligt 9 § olycks­

fallsförsäkringslagen måste äga rum, reduceras om relativt höga minimibe­

lopp för arbetsförtjänsten fastställas, å andra sidan att en överkompensation,

som kan bidraga till att fixera sjuklighetstillstånden, bör såvitt möjligt und­

vikas. Det av kommittén föreslagna lägre minimibeloppet för värnpliktigs

arbetsförtjänst torde kunna höjas utan att avsevärd risk av överkompensation

uppkommer, övervägande skäl synas tala för att i enlighet med riksförsäk-

ringsanstaltens förslag ett enhetligt minimibelopp av 3 600 kronor bör fast

ställas för de värnpliktiga.

Knngl. Maj:ts proposition nr 96.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr Uti.

Kommitténs förslag angående omreglering av ersättningar till värnplik­

tiga m. fl. i äldre skadefall innebär att ersättningarna skola omräknas

efter en enhetlig skala. Eu omräkning av värnpliktigas ersättningar i äldre

fall efter de för nya fall föreslagna reglerna har kommittén funnit vara tämligen

utesluten redan av praktiska skäl. Kommitténs majoritet har ansett, att ersätt­

ningarna vid de högsta invaliditetsgraderna borde uppräknas till en sådan

nivå, att de kunde betraktas som ungefär likvärdiga med de genomsnittliga

ersättningarna i nya fall. Härvid skulle underkompensation fortfarande före­

ligga i vissa fall och överkompensation uppkomma i andra fall, men båda dessa

otillfredställande konsekvenser syntes ofrånkomliga. För skadade med medel

svår invaliditet innebär förslaget avsevärda förbättringar i flertalet fall, under

det att inga eller endast små förbättringar tillfalla de lindrigt skadade. Månads

livräntan vid helinvaliditet har föreslagits till 400 kronor i åldrarna 25—67 år

och 300 kronor i övriga åldrar. Minoriteten har ansett, att beloppen borde be­

stämmas till 350 och 250 kronor; den stora skillnad, som enligt majoritetens

förslag skulle uppkomma mellan omreglerade ersättningar och minimiersätt

ningarna i nya fall, måste enligt minoritetens mening vara ägnad att skapa

berättigat missnöje hos nya ersättningstagare. Det av majoriteten föreslagna

beloppet av 400 kronor svarar enligt olycksfallsförsäkringslagens nya ersätt

ningsgrunder mot en årlig arbetsförtjänst av 5 237 kronor, och beloppet 300

kronor svarar för skadade i åldrarna 18—25 år mot eu arbetsförtjänst av 3 927

kronor samt för skadade över 67 år mot en arbetsförtjänst av 5 400 kronor.

I vissa yttranden ha de av kommitténs majoritet föreslagna grunderna för

omreglering av värnpliktigas ersättningar tillstyrkts eller lämnats utan erin­

ran, i andra har minoritetens förslag förordats. Andra grunder för omregle­

ringen lia ifrågasatts i ett par yttranden.

De vid olika tillfällen beslutade ändringarna i olycksfallsförsäkringslagens

ersättningsgrunder ha erhållit tillämpning endast beträffande olycksfall efter

ändringarnas ikraftträdande. Att dessa ändringar sålunda icke kommit dem

tillgodo, som åtnjuta ersättning på grund av äldre skadefall, har, såsom kom

mittén framhållit, icke hindrat att sådan återverkande kraft givits åt vissa

ändringar i militärersättningsbestämmelserna. De år 1946 beslutade proviso

riska förbättringarna av värnpliktigas ersättningar enligt 1927 års förordning

tillförsäkrades även de dessförinnan skadade, och samtidigt beslöts, att utgå

ende ersättningar enligt 1909 års förordning skulle uppräknas i nivå med de

lägsta ersättningarna till värnpliktiga enligt 1927 års förordning. I överens­

stämmelse därmed bör även i förevarande sammanhang en skälig ersättnings-

förbättring medgivas åt ersättningstagare i äldre fall. Mot den av kommitténs

majoritet hävdade uppfattningen, att äldre livräntor till värnpliktiga böra vid

de högsta invaliditetsgraderna uppräknas till de belopp, som kunna anses

ungefärligen motsvara genomsnittsbeloppen i nya fall, synes i princip icke

något vara att erinra. Det är emellertid ovisst, om genomsnittsbeloppen i nya

fall komma att uppgå till de av majoriteten föreslagna omregleringsbeloppen.

I en del av de äldre fallen torde, såsom jag i det följande kommer att förorda

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

•'*>

i överensstämmelse med förslag av kommittén, vissa förmåner utöver de om­

reglerade ersättningarna böra medgivas. Enligt de av mig förordade bestäm­

melserna för nya fall kommer livränta till värnpliktig vid helinvaliditet att för

månad räknat utgöra lägst 275 och högst 550 kronor före 67 års ålder samt

därefter lägst 200 och högst 400 kronor. Beträffande de äldre fallen förordar

jag, att månadslivräntan vid helinvaliditet bestämmes till 350 kronor i åld­

rarna 25—67 år och till 275 kronor i övriga åldrar.

Frågorna angående sjukpenningarnas och efterlevandelivräntornas storlek

enligt omregleringsförordningen kommer jag att behandla i speciell motive­

ring till författningsförslagen.

De av socialvårdskommittén föreslagna grunderna för omreglering av er­

sättningar i anledning av skador, som drabbat värnpliktiga före den nya

militärersättningsförordningens ikraftträdande, böra enligt kommitténs mening

tillämpas även beträffande ersättningar i anledning av skador, som drabbat

fast anställt och indelt manskap före år 1949. Vidare skall enligt förslaget

Kungl. Maj:t äga föreskriva, att omregleringsbestämmelserna, med de undan­

tag eller avvikelser som finnas påkallade, skola tillämpas jämväl beträffande

ersättningar i andra fall jämlikt 1927 års förordning eller jämlikt grunderna

i 1909 eller 1927 års förordning. Vissa ersättningsförbättringar för sådan i

1927 års förordning avsedd personal, å vilken omregleringsförordningen icke

erhåller tillämpning, samt för hemvärnspersonal, som erhållit ersättning

jämlikt den för sådan personal gällande förordningen den 28 juni 1941 (nr

5)93), ha föreslagits i kommitténs sedermera avgivna betänkande med förslag

om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäk­

ringslagen m. m. Enligt detta förslag, vilket vid beredningen inom social­

departementet ansetts kunna läggas till grund för förslag till riksdagen och

torde komma att anmälas för Kungl. Maj:t senare denna dag, skall en avse­

värd utjämning av de nuvarande skillnaderna mellan ersättningarnas storlek

för personer, som skadats under olika tidsperioder före år 1949, åstadkommas

genom tillägg efter skilda procenttal. Högsta livräntan till helinvalid, som

ådragit sig skadan under något av åren närmast före 1949 och som icke är

i behov av särskild vård, skulle jämte föreslaget tillägg utgöra ungefär 347

kronor i månaden. Sagda maximibelopp sammanfaller sålunda i det närmaste

med det av mig i det föregående förordade enhetliga omreglerade beloppet

för värnpliktiga i åldern 25—67 år vid helinvaliditet, 350 kronor i månaden.

Med avseende på gränsdragningen mellan de kategorier, som skola om­

fattas av omregleringsförordningen, och övriga kategorier av militär personal

torde i förhållande till kommitténs förslag böra göras sådan ändring, att även

ersättningstagare enligt 1941 års förordning för hemvärnspersonal skola, i

den mån Kungl. Maj:t sådant föreskriver, hänföras under omregleringsför­

ordningen. Till hithörande frågor återkommer jag i den speciella motiverin­

gen till författningsförslaget.

Bestämmelserna om familjebidrag till skadade värnpliktiga in. fl.

skola enligt kommitténs förslag upphörn att gälla. De som eu provisorisk

56

förmån införda familjebidragen kunna emellertid i en del fall utgå med

större belopp än vederbörande skulle erhålla i ersättningsförbättring enligt

omregleringsbestämmelserna. Det har dock icke ansetts erforderligt att en­

bart för dessa äldre fall bibehålla den administrativt synnerligen besvärliga

anordningen med familjebidrag. I stället har såsom en övergångsanordning

föreslagits, att riksförsäkringsanstalten skall äga utge skälig ersättningsfyll-

nad i dylika fall.

I flera yttranden har framhållits, att familjebidragen på ett helt annat sätt

än övriga ersättningsformer möjliggjort ett skäligt hänsynstagande till om­

ständigheterna i de särskilda fallen, speciellt när viss arbetsförmåga beräk­

nats vid ersättningens bestämmande men i praktiken icke kunnat utnyttjas

i förvärvsarbete. Försvarets socialbyrå och arbetsmarknadsstyrelsen ha före­

slagit, att familj ebidragsbestämmelserna skola, dock med vissa ändringar,

bibehållas för de äldre fallen under en övergångstid av två år. Därvid har

hänvisats till, bland annat, att ersättningarna i de äldre fallen icke komme

att beräknas efter den förlorade arbetsförtjänsten och att familjebidrag förut­

sättas i de föreskrifter, som reglera arbetsvårdsverksamheten.

Syftet med den ifrågavarande övergångsanordningen bör vara att förhindra

att minskning av förmånerna uppkommer vid ersättningarnas omreglering.

Huruvida detta syfte bäst tillgodoses genom bidrag, som bestämmas av de

kommunala familjebidragsnämnderna och försvarets socialbyrå, eller genom

de av kommittén föreslagna ersättningsfyllnaderna från riksförsäkringsanstal­

ten, torde vara en ren lämplighetsfråga. Kostnaderna torde böra helt belasta

statsverket; den kommunerna åvilande skyldigheten att bestrida en mindre

del av bidragskostnaden bör således bortfalla. Vissa jämkningar i arbetsvårds-

bestämmelserna, varom arbetsmarknadsstyrelsen förklarat sig skola framlägga

förslag, torde kunna vara av betydelse vid bedömandet av vilken form för

övergångsanordningen som är den lämpligaste. Det synes böra ankomma på

Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter angående sättet för fyllnadsbeloppens

bestämmande och utgivande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Speciell motivering.

Förslaget till förordning om ersättning i an­

ledning av kroppsskada, ådragen under

militärt^ änstgöring ( militärersättningsför-

ordning).

I det föregående har lämnats en redogörelse för socialvårdskommitténs

förslag beträffande huvudgrunderna för ersättningar till skadade värnplik-

tiga. Förslaget innefattar emellertid även vissa andra sakliga ändringar i för­

hållande till 1927 års förordning. I redaktionellt hänseende har eftersträvats

överensstämmelse med olycksfallsförsäkringslagen och andra ersättningsför-

fattningar.

Med avseende på tillämplighetsområdet överensstämmer förslaget med

57

1927 års förordning därutinnan, att bestämmelserna avse kroppsskador, som

uppkomma under fredstid och under beredskapsförhållanden. Katten till

ersättning i anledning av kroppsskada, som uppkommer under militärtjänst­

göring å tid då riket befinner sig i krig, liar icke reglerats. Icke heller enligt

olycksfallsförsäkringslagen utgår ersättning för skada, som förorsakas av

krigsåtgärd under krig, vari Sverige är indraget (1 § tredje stycket i lagen).

Socialvårdskommittén och vissa remissmyndigheter ha framhållit angelägen­

heten av att tidigare utredningar- rörande ersättningsrätt för dylika skador

fullföljas. Denna fråga torde framdeles få göras till föremål för fortsatta

överväganden.

1

§■

Bestämmelserna i 1 mom. motsvara i huvudsak 1 § i 1927 års förordning.

Vissa skiljaktigheter föreligga beträffande uppräkningen av de ersättnings-

berättigade personalkategorierna.

I enlighet med socialvårdskommitténs förslag har manskap på civilanställ-

ningsstat icke medtagits, enär sådan stat numera icke förekommer. Bland de

frivilliga har, likaledes i enlighet med kommitténs förslag, medtagits hem-

värnspersonalen, enär denna personals ersättningsrätt icke på sådant sätt

avviker från övriga frivilligas, att särskild förordning är behövlig.

Bland de fast anställda, icke ständigt tjänstgörande personalkategorierna

har på förslag av försvarets civilförvaltning medtagits fältläkarstipendiaterna,

vilka böra i ersättningshänseende jämställas med de i 1927 års förordning

medtagna marinläkarstipendiaterna.

Av det fast anställda manskapet undantogos år 1944 vid ändring i 1 § av

1927 års förordning högbåtsmän och överfurirer från ersättningsrätt enligt

förordningen, enär de hade rätt till tjänste- och familjepension, och av pen­

sionsavgången personal i reserven undantogos även flaggkorpraler. Enligt

övergångsbestämmelse äger förordningen dock fortfarande tillämpning på

sådana beställningshavare, såvida de tillträtt beställningen före ändringens

ikraftträdande eller såsom pensionsavgångna dessförinnan inträtt i reserv.

Socialvårdskommittén har ansett, att övergångsbestämmelsen icke bör med­

tagas i den nya förordningen, och några erinringar däremot ha icke fram­

ställts i yttrandena. Någon bestämmelse av detta slag har icke heller intagits

i departementsförslaget.

Med värnpliktiga avses enligt 1 § andra stycket i 1927 års förordning

sådana värnpliktiga, som icke äro fast anställda vid krigsmakten. Från de

värnpliktiga böra även särskiljas frivilliga, när tjänstgöringen icke är att

hänföra till värnpliktstjänstgöring. På grund härav har i departementsför-

slagct föreskrivits, att med värnpliktig skall avses den som fullgör värnplikt.

I 2 inom. har intagits en av socialvårdskommittén föreslagen bestämmelse

om ersättning i anledning av kroppsskada, som någon ådrager sig vid in­

skrivning till värnpliktstjänstgöring eller vid prövning för vinnande av an­

ställning såsom manskap eller under omständigheter, som enligt Konungens

förordnande jämställas därmed. Med inskrivning torde böra jämställas efter

Kungi. Maj:ts ■proposition nr i) 6.

■°®

Kungl. Maj:ts •proposition nr 96.

besiktning in. in. Med de för antagande av fast anställt manskap föreskrivna

prövningarna torde antagningsprov för frivilliga kunna bliva att jämställa.

o mom. motsvarar ! ij sista stycket i 1927 års förordning.

" §•

Dten i första stycket intagna bestämmelsen, att militärtjänstgöring under

vissa förutsättningar skall anses ha varit för lianden även under fritid och

under färd till eller från tjänstgöringen, överensstämmer i sak med motsva­

rande stadgande i 1927 års förordning. En redaktionell jämkning har ansetts

böra ske med hänsyn till den innebörd, som uttrycket »allmän plats» erhållit

i 11 kap. 10—11 §§ strafflagen.

Enligt andra stycket skall, liksom enligt nu gällande bestämmelser, med

militärtjänstgöring likställas vissa frivilliga utbildningskurser.

Sistnämnda stadgande har på förslag av försäkringsrådet utvidgats till

att omfatta även i 1 § 2 mom. avsedd inskrivning och prövning.

Av andra stycket torde följa, att bestämmelserna i första stycket ävensom

de i 3 § intagna reglerna om bedömandet av orsakssammanhang mellan tjänst­

göring och sjukdom erhålla motsvarande tillämpning beträffande utbildnings­

kurs, inskrivning och prövning.

En av kommittén föreslagen bestämmelse om innebörden av begreppet

militärtjänstgöring för hemvärnspersonal — motsvarande ett nu gällande stad

gande - har, i enlighet med förslag av riksförsäkringsanstalten, ansetts

kunna utgå med hänsyn till paragrafens innehåll i övrigt.

3

§-

Bestämmelserna i första och andra styckena avses ersätta de i 19 § av

1927 års förordning, 2 § i förordningen för hemvärnspersonalen och 2 § i

kungörelsen den 22 juni 1944 (nr 466) för annan frivillig personal stadgade

reglerna angående bedömandet av frågor om orsakssamband mellan tjänst­

göringen och sådan sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall.

Enligt 19 § i 1927 års förordning skall sjukdom, som yppas under tjänst­

göringen, anses vara ådragen under denna, därest skälig anledning icke fin­

nes att antaga, att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak än

tjänstgöringen och att denna icke väsentligen bidragit därtill. Stadgandet

innebär, att orsakssammanhang mellan tjänstgöringen och därunder yppad

sjukdom presumeras föreligga, såvida icke starka skäl tala häremot. Beträf­

fande sjukdom, som icke yppats under tjänstgöringen, kräves för ersättnings-

rätt att tjänstgöringen skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit till

sjukdomen.

Nämnda presumtionsregel i 1927 års förordning har icke gjorts tillämplig

på hemvärnspersonalen. Å annan frivillig personal skall denna regel enligt

2 § i kungörelsen den 22 juni 1944 (nr 466) tillämpas endast såvida den tjänst­

göring, under vilken sjukdomen yppats, omfattat minst sex dagar i en följd

med en genomsnittlig arbetstid av sex timmar för dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr ,96'.

ri-t

Socialvår dskommittén

bär föreslagit, att den för de ersättningssökande

förmånliga presumtionsregeln skall utan inskränkning tillämpas i fråga om

sjukdomar, som yppas under tjänstgöring, inskrivning eller prövning.

Vid förslagets utarbetande hade kommittén övervägt, om regelns tillämp­

lighet borde i någon mån inskränkas, så att den bleve tillämplig på sjukdom

som yppades efter det att tjänstgöring eller prövning varat under längre tid

i en följd än en dag, men en sådan begränsning hade icke ansetts vara av

egentlig praktisk betydelse. I motiveringen har vidare anförts bland annat,

att när en sjukdom, som framträtt redan före tjänstgöringen, inskrivningen

eller prövningen, befunnes ha försämrats under denna, borde presumtions-

regeln tillämpas beträffande försämringen. De medicinska sambandstrågorna

komme att ägnas ytterligare uppmärksamhet när vissa försäkringsmedicinska

spörsmål vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen upptoges till be­

handling. Därvid komme bland annat att övervägas, om ersättning borde i

större utsträckning än hittills medges för komplikationer till operativa in

grepp och andra behandlingsåtgärder.

Kommittén har vidare föreslagit bestämmelse därom, att dagen för yppan­

det av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, skall anses som dagen föi

skadans inträffande. Bestämmelsen är av betydelse vid beräkning av den

sjukes årliga arbetsförtjänst och i vissa fall vid sjukpennings bestämmande

och vid prövning av efterlevande makes rätt till livränta.

Av de över förslaget hörda myndigheterna har endast försvarets civilför­

valtning

ifrågasatt ändring i kommitténs förslag under denna paragraf. Då

presumtionsregeln närmast uppställts med tanke på de fall, där eu fort­

löpande anställning eller tjänstgöring förelåge, förefölle det enligt civilför­

valtningens mening knappast motiverat att presumera att sjukdom, som

yppats vid inskrivningsförrättning, prövning eller hemvärnsövning, föranletts

av förrättningen etc. Det syntes mera följdriktigt att för nämnda fall upp­

ställa kravet på ett direkt kausalsammanhang såsom enligt de gällande be­

stämmelserna för hemvärnspersonalen.

Departementschefen.

Den ifrågavarande presumtionsregeln ökar de in

sjuknades möjligheter att erhålla ersättning i svårbedömda fall och under­

lättar prövningen. En begränsning av regelns tillämplighet på sådant sätt,

att den blir gällande under förutsättning att sjukdom yppats under tjänst

göring eller prövning som varat längre tid än allenast eu dag, kan vara i

och för sig rimlig. Då det emellertid, sasom socialvardskommitten fram­

hållit, ligger i sakens natur, att presumtionen försvagas, om tjänstgöringen

eller prövningen pågått så kort tid som högst en dag, torde en dylik be­

gränsning icke erhålla någon egentlig betydelse. På grund härav ha i departi

montsförslaget intagits bestämmelser av det innehåll kommittén föreslagit.

4

§•

De föreslagna föreskrifterna om besvärsrätt in. in. avvika endast i redak

fionellt hänseende från 3 § i 1927 års förordning.

b*-*

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

5

§•

Hav intagna bestämmelser angående ersättningsanspråks väckande mot­

svara 14 § första stycket i 1927 års förordning. Vissa avvikelser från kom­

mitténs förslag ha vidtagits i enlighet med förslag av försäkringsrådet.

Hemvärnsrådet har framhållit, att utförligare bestämmelser rörande under­

rättelse om inträffad kroppsskada erfordrades för hemvärnets vidkommande.

Dylika bestämmelser samt erforderliga föreskrifter om anmälningar till riks-

försäkringsanstalten synas böra utfärdas i administrativ ordning.

Enligt 23 § i 1927 års förordning är ersättningsrätt i anledning av sjuk­

dom, som icke förorsakats av olycksfall, förverkad om icke underrättelse om

sjukdomen lämnats eller ersättning begärts inom tre år från tjänstgöringens

eller anställningens upphörande eller den senare tidpunkt då sjukdomen

rppades eller dödsfall inträffade. Riksdagen har år 194(3 bemyndigat Kungl.

Maj:t att medgiva undantag från detta stadgande. 1 överensstämmelse med

kommitténs förslag har stadgandet icke medta gits i departementsförslaget.

Jag erinrar om att riksdagen år 1949 jämväl bemyndigat Kungl. Maj:t att,

efter riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsrådets tillstyrkande, besluta

att anspråk på ersättning eller fortsatt ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, må upptagas till prövning utan hinder av

att föreskriven tid för anspråkets framställande försuttits. Därmed har av­

setts att Kungl. Maj:t skall — i avvaktan på förslag från socialvårdskom-

mittén angående ändrade regler om preskription av fordran på ersättning

enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m. — äga medgiva eftergift från tioårs-

preskription enligt de allmänna bestämmelserna i 1862 års preskriptionsför-

ordning och från sådan särskild preskription, som finnes föreskriven i militär­

er sättningsförordningarna.

6 § 1 mom.

De här föreslagna bestämmelserna om den skadades rätt till läkarvård

m. in. motsvara, liksom enligt socialvårdskommitténs förslag, i stort sett

stadgandena i 6 § 1 mom. olycksfallsförsäkringslagen. Stadgandet i första

stycket om skyldighet för den skadade att underkasta sig vård av tillkallad

läkare har hämtats från 14 § andra stycket i 1927 års förordning. Bestämmel­

serna avvika i vissa hänseenden från de av kommittén föreslagna. Jämk­

ningar i första och tredje styckena ha vidtagits i enlighet med förslag av

riksförsäkringsanstalten, och vidare har i första stycket angivits, att ersätt­

ningarna i fråga icke utgå när den skadade eljest är berättigad till sådana

förmåner på statens bekostnad.

Överbefälhavaren har anfört, att vid tillämpningen av en ny militärersätt-

ningsförordning riksförsäkringsanstalten i större utsträckning än för när-

\ arande bör få möjlighet ersätta kostnader för vård av skador, som äga sam­

band med sådan skada, för vilken ersättning medgivits, bland annat i fråga om

tandvårdskostnader i tuberkulosfall.

Styrelsen för stiftelsen Kungafonden har ansett önskvärt och skäligt, att

i förordningen intages bestämmelse om rätt till tandvård där sådan på

Kungl. Maj:ts proposition nr 9(i.

Öl

medicinska grunder anses erforderlig. Vidare bör enligt styrelsens mening

möjlighet beredas till bestridande av uppkommande merkostnader för kon­

valescentvård efter utskrivning från sjukvårdsanstalt eller sjukhem, speciellt

i sådana fall, där utskrivningen på grund av rådande platsbrist skett tidigare

än normalt. Bidrag från stiftelsen till bekostande av tandvård har, fram­

håller styrelsen, under 1948 utgivits i 125 fall med sammanlagt omkring

17 000 kronor. I ungefär 80 % av fallen hade förelegat sjukdomar av sådan

art, att tandvården kunde bedömas erforderlig för sjukdomens lindrande eller

botande. Antalet fall skulle sannolikt ha blivit väsentligt större, om alla haft

kännedom om möjligheten till bidrag. Till konvalescentvård hade bidrag

beviljats i ett flertal fall, där eftervård av vederbörande läkare bedömts som

erforderlig eller önskvärd och där bidraget utgjort förutsättning för vårdens

erhållande.

Departementschefen. Jag vill i anslutning till yttrandena endast framhålla,

att jag förutsätter, att socialvårdskommittén vid sin fortsatta utredning

kommer att överväga i vad mån möjlighet bör öppnas till utgivande av ersätt­

ning för tandvård och konvalescentvård i större utsträckning än de här

föreslagna, från olycksfallsförsäkringslagen hämtade bestämmelserna medgiva.

6 § 2 mom.

De i momentets tre första stycken intagna sjukpenningsbestämmelserna

motsvara 6 § 2 mom. olycksfallsförsäkringslagen.

Enligt fjärde stycket, som icke bär någon motsvarighet i olycksfallsför­

säkringslagen, kan i vissa fall sjukpenning utgå med högre belopp än enligt

huvudreglerna.

Socialvårdskommittén har anfört, att växlingar mellan sjukpenning- och

livränteberättigande tillstånd icke sällan förekomma vid de kroniska sjuk­

domarna och att det även vid olycksfallsskador emellanåt inträffar att ett

invaliditetstillstånd avbrytes av nytt sjukdomstillstånd. Enär beloppet av

hel sjukpenning enligt de allmänna reglerna blir mindre än livräntebeloppet

per dag vid helinvaliditet, kunde det sålunda lätt inträffa — om annat icke

föreskreves — att en försämring i tillståndet gåve anledning till en minskning

av ersättningen. På grund härav borde stadgas, att sjukpenning, som utgåves

efter det att livränta för helinvaliditet utgått, skulle vid arbetsoförmåga mot­

svara beloppet per dag av livränta vid helinvaliditet och vid nedsättning

av arbetsförmågan utgå med motsvarande lägre belopp. Emedan gränsen

mellan sjukdoms- och invaliditetstillstånd ofta vore flytande, särskilt vid

kroniska sjukdomar, hade samma beräkningsgrund för sjukpenningen ansetts

böra tillämpas sedan ersättning i form av sjukpenning eller livränta utgått

under en sammanlagd tid av minst ett år. Vid den fortsatta översynen av

olycksfallsförsäkringslagen ämnade kommittén upptaga frågan om införande

av en dylik bestämmelse även i lagen.

Försäkringsrådet har framhållit, att livränta icke blott vid helinvaliditet

utan även vid vissa andra höga invaliditetsgrader kunde vara högre än hel

62

sjukpenning. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen syntes böra givas

såclan formulering, att vid övergång från livränta till sjukpenning någon

minskning i ersättningen icke ägde rum. Vid spörsmålets behandling hade

rådet icke tagit ställning till den inverkan beskattningen av de skadade kunde

medföra.

Riks för säkring sans tälten har likaledes framhållit, att livräntas dags-

belopp också vid vissa andra invaliditetsgrader än helinvaliditet överstege

beloppet av hel sjukpenning. Det syntes anstalten följdriktigt, att ersätt-

ningsminskning vid utbyte av livränta mot sjukpenning förhindrades också i

dessa fall. Övervägas borde, om tillräckliga skäl kunde föreligga för den för­

höjda sjukpenningen under tid, då vederbörande i anledning av skadan vore

intagen å sjukvårdsinrättning. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen

om sjukpenningförhöjning efter det att ersättning utgått under en samman­

lagd tid av minst ett år skulle i administrativt hänseende medföra avsevärt

ökat arbete. Vidare komme denna bestämmelse att i vissa fall medföra en

förhöjning, för vilken enligt anstaltens mening tillräckliga skäl ofta saknades;

i detta sammanhang borde beaktas att sjukpenningen vore skattefri. An­

stalten ville föreslå, att det slutliga ställningstagandet till spörsmålet om in­

förande av sist avsedda bestämmelse i förordningen måtte anstå i avvaktan

på frågans närmare prövning i samband med översynen av olycksfallsförsäk­

ringslagen.

Socialförsäkringsbolagens förening har med avseende på den föreslagna

sjukpenningförhöjningen i de fall, då ersättning utgått under en sammanlagd

tid av minst ett år, bestämt avstyrkt införandet av en sådan bestämmelse,

så länge någon motsvarande bestämmelse icke vore införd i olycksfallsförsäk­

ringslagen. Frågan vore mycket svårbedömlig, och det föreslagna stadgandet

kunde åtminstone inom olycksfallsförsäkringslagens tillämpningsområde med­

föra rätt till högre sjukpenning vid recidiv i en mängd fall, då sakligt sett-

dylik icke rimligtvis kunde anses motiverad.

Departementschefen. Enligt de i 1—3 styckena intagna, från olycksfalls­

försäkringslagen hämtade bestämmelserna om sjukpenningens storlek är er­

sättning i form av sjukpenning vanligen lägre än livräntebeloppen vid de

högsta invaliditetsgraderna. Social vård skom mi t ten har på grund därav före­

slagit vissa särskilda regler angående sjukpenningens beräkning i det fall,

att den skadade uppburit livränta för helinvaliditet under längre eller kortare

tid eller ock ersättning i form av sjukpenning eller livränta under en sam­

manlagd tid av minst ett år. Vid den fortsatta översynen av olycksfallsför­

säkringslagen ämnar kommittén upptaga frågan om införandet av dylika be­

stämmelser även i lagen. Behovet av sådana regler är otvivelaktigt särskilt

framträdande med avseende på de kroniska sjukdomarna, som utgöra huvud­

parten av de i militärersättningsbestämmelserna avsedda kroppsskadorna.

Slutlig ståndpunkt till reglernas utformning kan dock icke lämpligen tagas

innan föreskrifter av detta slag införas i olycksfallsförsäkringslagen. Vid

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.

sådant förhållande torde i förevarande sammanhang endast böra uppställas

de regler, som kunna anses påkallade till förhindrande av de mest fram­

trädande ojämnheterna mellan sjukpenning- och livräntebeloppen.

På grund av det anförda har den ifrågavarande bestämmelsen i departe-

mentsförslaget givits det innehållet, att om livränta utgått för förlust av

arbetsförmågan, hel sjukpenning för tid omedelbart därefter skall, utom

under tid då skadan föranleder sjukhusvård, motsvara lägst 1/400 av liv­

räntans årsbelopp. Vid hjälplöshetstillstånd skall i enlighet- med kommitténs

förslag gälla, att i 3 mom. omförmält vårdbidrag inräknas i omförmälda liv­

räntebelopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

63

-

6 § 3 mom.

De här intagna bestämmelserna angående invaliditetsersättningar mot­

svara 6 § 3 mom. olycksfallsförsäkringslagen.

6 § 4 mom.

Ersättning enligt 6§ i 1927 års förordning——läkarvård m. m., sjukpenning och

invaliditetsersättning — utgår icke till fast anställt manskap så länge anställ­

ningen varar, icke heller till värnpliktiga, icke ständigt tjänstgörande fast an­

ställd personal eller frivilliga för tid, under vilken tjänstgöringen varar. Samma

stadgande har i kommittéförslaget intagits under 6 § 4 mom. Centralförbun­

det för befälsutbildning har anfört, att tjänstgöringen för frivillig utan rätt

till fri sjukvård — sådan förmån tillkommer icke förbundets medlemmar —

borde anses upphöra i och med olycksfallet. I departementsförslaget har det

ifrågavarande stadgandet gjorts tillämpligt blott på sjukpenning och invalidi­

tetsersättning. Därav följer bland annat, att den som skadas under utbild­

ningskurs skall, om han icke eljest äger rätt till läkarbehandling på statens

bekostnad, erhålla behandling enligt 6 § 1 mom., oavsett om kursen avbrytes

eller icke.

7 §■

Denna paragraf överensstämmer helt med samma paragraf i olycksfallsför­

säkringslagen. Härav följer bland annat, att livränta skall, till skillnad från

vad fallet är enligt 1927 års förordning, kunna utgå till änkling, som för sitt

uppehälle varit av den avlidnas arbete beroende. Enligt socialvårdskom-

mitténs förslag bör en i lagen intagen bestämmelse därom, att änkling, som

försummat sin försörjningsplikt, skall gå förlustig eventuell rätt till liv­

ränta, icke medtagas, enär denna bestämmelse syntes sakna praktisk be­

tydelse. Då riksförsäkringsanstalten emellertid ansett det icke vara uteslutet,

att tillämpning av bestämmelsen kan ifrågakomma, har densamma medtagits

i departementsförslaget.

För makes rätt till livränta förutsattes, att äktenskapet slutits före olycks

64

fallet eller, då fråga är om sjukdom som icke förorsakats av olycksfall, före

sjukdomens yppande. Försvarets socialbyrå och riksförsäkringsanstalten

ha framhållit, att detta villkor kan medföra otillfredsställande konsekvenser.

Enligt vad jag inhämtat, ämnar socialvårdskommittén vid den fortsatta över

synen av olycksfallsförsäkringslagen överväga en uppmjukning av dessa be­

stämmelser.

8

§•

De i första stycket intagna, allmänna grunderna för bedömande av skadas

inverkan på arbetsförmågan äro desamma som i 9 § av 1927 års förordning.

I förhållande till 8 § olycksfallsförsäkringslagen föreligger den skillnaden,

att den skadades kön icke upptagits bland de relevanta omständigheterna;

könet torde, såsom socialvårdskommittén anfört, icke böra tillmätas betydelse

annat än indirekt genom det föreskrivna hänsynstagandet till den skadades

yrke.

I andra stycket ha i enlighet med kommitténs förslag intagits bestäm­

melser om hänsynstagande till yrkesutbildning av beskaffenhet att minska

skadans inverkan på förvärvsförmågan.

Socialvårdskommittén har upplyst, att kommittén vid sin översyn av

olycksfallsförsäkringslagen upptagit frågan om ändrade bestämmelser för

bedömningen, men att frågan icke vore slutbehandlad. De gällande bestäm­

melserna lämnade emellertid vidsträckt utrymme för hänsynstagande till om­

ständigheterna i de särskilda fallen.

Den pågående översynen av bestämmelserna borde enligt kommitténs

mening icke betraktas som hinder för en ökad differentiering av bedömnin­

gen. Särskilt angeläget vore, att större avseende än hittills tillmättes anpass­

ningssvårigheterna under den första tiden av invaliditetstillståndet. Detta

gällde icke minst beträffande de kroniska sjukdomarna. De föreslagna be­

stämmelserna i andra stycket föranleddes därav, att yrkesutbildning enligt

hittillsvarande bedömningsprinciper icke tillmätts den betydelse, som denna

faktor borde äga, då planmässig yrkesomskolning av invalider numera be-

drives i betydande omfattning. Med stadgandena hade åsyftats å ena sidan,

att vid bestämmandet av ersättning under utbildningstiden skulle under

vissa förutsättningar beaktas i vad mån den skadade genom utbildningen

hindrades från att utnyttja sin kvarstående arbetsförmåga i förvärvsarbete,

å andra sidan att, när utbildningen kunde antagas ha varaktigt minskat skadans

inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn därtill skulle tagas vid prövning

av rätten till ersättning efter utbildningens slut.

Överbefälhavaren har funnit det vara av särskild vikt att hänsyn tas icke

blott till den medicinska utan även till den ekonomiska invaliditeten.

Ersättningens storlek borde icke vara beroende endast på den skadades

möjlighet att i allmänhet vinna utkomst genom eget arbete, utan särskild

hänsyn borde även tagas till den inverkan, som skadan haft på hans möjlig­

heter att fortsätta i sitt eget yrke. I yttrandet har framhållits önskvärdheten

av att arbetsvårdsorganen finge möjlighet att omhändertaga de skadade i

större utsträckning och tidigare än förut; härigenom borde på lång sikt vissa

besparingar kunna vinnas, även om skadade med försörjningsskyldighet

måste tillförsäkras större ersättningsbelopp under tiden för omskolningen än

eljest.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

66

försäkringslagen in. m. hade rådet funnit, att vid den slutliga revideringen

av lagen frågor kunde uppstå, för vilkas lösning det hopbragta utrednings­

materialet om tillvänjning kunde bli av betydelse. Då rådet icke ansett sig

böra införa en ny princip i invaliditetsregleringen, vilken måhända på grund

av ny lagstiftning inom kort åter måste omläggas, hade utredningsmaterialet

överlämnats till kommittén för att vara tillgängligt vid dess fortsatta arbete

med olycksfallsförsäkringslagstiftningen.

En reservant (försäkringsrådet Löfmark) har, med instämmande i kommit

téns förslag och motivering, närmare utvecklat skälen för denna ståndpunkt.

Fem reservanter (försäkringsråden Geijer, Blomqvist och Lundberg samt

ledamöterna Hultman och Kuylenstierna) som ansett sig icke kunna biträda

de av kommittén föreslagna stadgandena i 8 § andra stycket, ha anfört bland

annat följande:

De föreslagna stadgandena syntes bygga på ett väsentligt hänsynstagande

vid invaliditetsgradsättningen till yrket efter genomgången utbildning. I

fråga om hänsynstagande till yrket utan genomgången utbildning förutsattes

tydligen möjligheter till sådant hänsynstagande i större omfattning än som

inom ramen för gällande bestämmelser i verkligheten ansetts möjligt. Det

syntes heller icke vara riktigt att bortse från de kostnader, som den skadade

under utbildningstiden själv kunde ha haft utöver vad som täcktes av den

under utbildningstiden utgående merersättningen. Yidare syntes någon väg­

ledning böra lämnas i frågan, under vilken förutsättning och i vilken omfatt

ning reducering av livräntan borde äga rum. Den stora vaghet, som utmärkte

den föreslagna bestämmelsen, torde medföra, att dess räckvidd bleve täm

ligen begränsad. Därjämte förelåge risk för förmenta orättvisor och miss­

nöje. Det borde beaktas att i förordningen inginge personer, å vilka egent­

ligen olycksfallsförsäkringslagen vore tillämplig. Redan denna anknytning

och vetskapen om att lagen vore under omarbetande utgjorde en anledning

att icke i förväg införa en bestämmelse av detta slag i förordningen. Om

revision av de militära ersättningsbestämmelserna i berörda hänseende likväl

skulle ske nu, kunde kommitténs förslag beträffande höjd ersättning under

utbildningstiden godtagas. Beträffande förslaget om sänkt ersättning efter

utbildningstiden borde däremot övervägas, om icke denna, fråga i stället skulle

kunna ordnas genom eu bestämmelse i 11 § av ungefär det innehållet, att om

staten haft kostnader för skadads yrkesutbildning, riksförsäkringsanstalten

skulle äga att å livränta, som efter utbildningens upphörande utginge till

skadad med anställning, där utbildningen tillgodogjordes, under, anställnings

tiden innehålla så stor del av livräntan, som kunde anses skäligt med hän­

syn till statens och den skadades egna kostnader för utbildningen samt den

skadades inkomst av anställningen.

Arbetsmarknads,styrelsen har ansett att kommitténs förslag, att ersättning

åt militärskadad, som åtnjuter arbetsvärd, må utgå med belopp motsvarande

100 % invaliditet, vore i princip riktigt. Då ersättningen tillsammans med

timpenning eller lärlingslön under utbildningen dock kunde uppgå till oskä­

ligt högt belopp, borde styrelsen i det enskilda fallet kunna anmoda riks­

försäkringsanstalten att nedsätta livränta till det belopp, som motsvarade den

medicinskt betingade invaliditeten. Beträffande ersättningen efter slutförd

utbildning ansåge styrelsen, att den skadade under tiden närmast efter ut­

bildningens upphörande borde om möjligt beredas nödig ekonomisk trygg­

Kuiigl. Maj:ts proposition nr i)6.

t>7

het, varför ersättningen syntes böra utgå med ett med hänsyn till den medi

cinskt betingade invaliditeten skäligt belopp.

Socialförsäkringsbolagens förening har i fråga om hänsynstagandet till

nyförvärvad yrkesskicklighet anfört bland annat, att det visserligen syntes

ur principiell synpunkt ligga närmast till hands att godtaga den regeln,

att en varaktig och väsentlig ökning i arbetsförmågan borde föranleda

till en jämkning i livräntan, men att en sådan regel icke vunnit tillämpning

inom olycksfallsförsäkringen. Att göra skillnad mellan det fall, då den ska

dade själv hade möjlighet att bekosta sin yrkesutbildning, och det fall, då

staten på grund av den skadades ekonomiska förhållanden måste träda hjäl

pande emellan, skulle leda till mycket oskäliga konsekvenser. Det vore möj

ligt, att frågan om hänsynstagande till invalids yrkesutbildning låge något

annorlunda till, när det gällde militärersättningsförordningen än då fråga

vore om ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Under förutsättning

att den ifrågavarande ändringen i militärersättningsförordningen icke finge

betraktas såsom prejudicerande beträffande jämkningsföreskrifterna i lagen

hade föreningen icke anledning motsätta sig den föreslagna bestämmelsen.

Departementschefen. Enligt gällande principer för invaliditetsgradsättning

enligt olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års förordning har den skadades

yrke endast i mera pregnanta fall tillmätts avgörande betydelse. Till sådan

yrkesutbildning, som efter skadan kommer till stånd för att minska dennas

inverkan på förvärvsförmågan, har hänsyn i princip icke ansetts böra tagas.

Önskemål om ändringar i bedömningsprinciperna ha framkommit i olika sam­

manhang. Under senare år har frågan fått ökad aktualitet till följd av vidtagna

åtgärder för att bereda de partiellt arbetsföra större möjligheter till själv­

försörjning. Även höjningarna av ersättningsnivån medföra, att spörsmålet,

numera är av större praktisk betydelse än tidigare. Då verksamheten för

vrkesomskolning av invalider fått avsevärd omfattning särskilt för de under

militärtjänstgöring skadade, delar jag socialvårdskommitténs uppfattning,

att bestämmelser om hänsynstagande till invalids yrkesutbildning böra in­

tagas i den nya militärersättningsförordningen utan att revisionen av olycks­

fallsförsäkringslagen avvaktas. Det torde ligga i sakens natur, att dessa be­

stämmelser — liksom övriga bestämmelser om invaliditetsbedömningen —

endast kunna innehålla vissa allmänna riktlinjer, vilkas närmare utformning

får överlämnas åt rättstillämpningen. De av kommittén föreslagna bestäm­

melserna synas vara från olika synpunkter lämpligt avvägda och ha med eu

redaktionell jämkning intagits i departementsförslaget. Enär av första stycket

följer, att betydande hänsyn skall tagas till skadans beskaffenhet i och för

sig, torde någon risk icke finnas för att de skadades intresse för lämplig

yrkesutbildning minskas. Vid ersättnings bestämmande under utbildnings­

tiden bör, såsom kommittén förutsatt, under de angivna förutsättningarna

hänsyn tagas även till avlöningsförmåner för det i utbildningen ingående

arbetet.

I fråga om tillämpningen av de allmänna reglerna i första stycket har

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

68.

kommittén ansett angeläget att större avseende än hittills tillmätes aupassj

ningssvårigheterna, icke minst vid de kroniska sjukdomarna. Med hänsyn

särskilt till de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av familj ebidrags-

bestämmelserna för skadade värnpliktiga m. fl., biträder jag denna uppfatt­

ning. Enär fixerade normalsatser för invaliditetsgraderna icke spela samma

roll vid de kroniska sjukdomarna som vid olycksfallsskador, torde betydande

utrymme finnas för hänsynstagande till de sjukas anpassningssvårigheter vid

återinträdet i förvärvslivet.

9 §•

I första stycket föreskrives, att den skadades årliga arbetsförtjänst skall

beräknas i överensstämmelse med 9 § lagen om försäkring för olycksfall i

arbete. Stadgandet har avfattats i enlighet med ett av försäkringsrådets

majoritet framställt förslag.

Såsom minimibelopp för värnpliktiga har i den allmänna motiveringen

förordats 3 600 kronor. Samma minimibelopp har ansetts böra gälla för fast

anställt manskap och hemvärnspersonal — i stället för det nu gällande be­

loppet av 3 000 kronor — såvitt fråga är om sjukpenning efter det kalenderår,

då den skadade fyllt 20 år, eller om livränta.

Enligt socialvårdskommitténs förslag skall Kungl. Maj:t äga meddela sär­

skilda föreskrifter rörande tillämpning enligt förordningen av de i 9 § olycks­

fallsförsäkringslagen angivna grunderna för skälighetsprövning. Även i vissa

yttranden ha ifrågasatts närmare föreskrifter rörande arbetsförtjänstens be­

räkning. Med hänsyn till erinringar av försäkringsrådets majoritet och riks-

försäkringsanstalten ha några bestämmelser av detta slag likväl icke ansetts

böra medtagas.

Vid beräkningar av värnpliktigas arbetsförtjänster måste skälighetspröv­

ning i stor utsträckning tillgripas. Försvarets socialbyrå har i sitt yttrande

starkt understrukit angelägenheten av att sådana fall, där tveksamhet kan

råda i fråga om den sannolika arbetsförtjänsten, bedömes på ett för den

skadade välvilligt sätt. Härtill må framhållas, att en dylik välvillig bedöm­

ning av tveksamma fall får anses stå i överensstämmelse med de allmänna

arunderna för förordningen.

10 §.

Bestämmelsen i första stycket angående avdrag å sjukpenning, då den

skadade är intagen å sjukvårdsanstalt, motsvarar 10 § andra stycket olycks­

fallsförsäkringslagen. Från kommitténs förslag avviker bestämmelsen därutin-

nan att bestämmelsen gjorts fakultativ i enlighet med förslag av riksförsäk-

ringsanstalten.

Den i andra stycket intagna bestämmelsen avviker i tvenne hänseenden

från motsvarande stadganden i olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års för­

ordning. Ersättning i form av naturaförmåner skall kunna utges dels, liksom

för närvarande, då vederbörande är hemfallen åt dryckenskap, dels även vid

allvarligt läkemedelsmissbruk. Yad nu gäller om ersättning i form av naturaför­

måner eller anstaltsvård i stället för livränta eller del därav skall även äga till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 1)6.

69

liimpning beträffande sjukpenning. Mot dessa utvidgningar, som före­

slagits av socialvårdskommittén, ha inga erinringar framställts i remissyttran­

dena. Kommittén ämnar föreslå motsvarande ändring i olycksfallsförsäkrings­

lagen.

En av kommittén föreslagen, från 1927 års förordning hämtad bestämmelse

om rätt för riksförsäkringsanstalten att bereda den skadade vård på sjult-

vårdsanstalt har icke medtagits i departementsförslaget, enär bestämmelserna

i 6 § 1 mom. om den skadades rätt till erforderlig läkarvård m. m. få, såsom

anstalten uttalat, anses omfatta även vård å sjukvårdsanstalt.

¹¹ §•

De i 1 mom. första stycket intagna reglerna om avdrag från ersättning i

sådana fall, då annat motsvarande understöd utgår, äro av samma innehåll

som 11 § första stycket i 1927 års förordning. Övriga bestämmelser i 1 mom.

ansluta sig till stadganden i 11 § olycksfallsförsäkringslagen.

Enligt 2 inom. första stycket, som motsvarar 11 § 2 mom. olycksfallsför­

säkringslagen, skall erkänd sjukkassa äga viss rätt att göra anspråk på sjuk­

penning, som utgives för tid, varunder sjukpenning redan utgivits av kassan.

I andra stycket har på förslag av pensionsstyrelsen intagits en motsvarande

bestämmelse rörande avdrag från ersättningen i det fall att inkomstprövad

förmån från styrelsen utgivits för tiden i fråga.

3 mom. innehåller en av kommittén föreslagen bestämmelse, som närmast

avser personalen vid driftvärnet, d. v. s. den del av hemvärnet som verkar

för det omedelbara skyddet av allmänna och enskilda företags anläggningar

och arbeten. Enligt bestämmelsen skall, liksom nu enligt 38 § hemvärns-

kungörelsen (SFS 1947:673) gäller för nämnda personal, avdrag i vissa fall

kunna göras även för sådant föreskrivet understöd som icke bestrides av stats­

medel. Häremot har erinran framställts allenast av en reservant i riksför­

säkringsanstalten, vilken anfört att en sådan föreskrift syntes innebära ett

övervältrande på kommunala eller enskilda arbetsgivare av den ersättnings­

skyldighet som staten genom förordningen åtagit sig. I departementsförsla­

get har — då anledning icke finnes att i förevarande sammanhang upptaga

spörsmål om de skadades rätt till löneförmåner m. m. och då dubbelkompensa­

tion bör undvikas — den av kommittén föreslagna bestämmelsen medtagits

i oförändrat skick.

Vid de år 1948 företagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen upp­

ställdes nya regler rörande avdrag å livränta för tjänste- eller familjepension.

Det förutsattes emellertid, att frågan om reglering av förhållandet mellan liv­

räntor och pensioner skulle, såsom socialvårdskommittén hade föreslagit,

upptagas till ny behandling vid den planerade översynen av de statliga pen-

sionsreglementenas allmänna bestämmelser (prop. 1948:235, s. 53). Kom­

mittén har ånyo understrukit angelägenheten av att uppmärksamhet ägnas

denna fråga, som för de militära beställningshavarnas vidkommande är av

särskild betydelse på grund av do låga pensionsåldrarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr

.

96

'.

70

Försvarsväsendets undorbefälsförbund bar i sitt yttrande över kommitténs

betänkande anfört vissa synpunkter rörande furirers pensionsrätt. Även

hithörande spörsmål torde böra upptagas till behandling vid översynen av

pensionsreglementenas allmänna bestämmelser.

12-15 §§.

Dessa paragrafer ha, i överensstämmelse med kommitténs förslag, i stort

sett givits samma innehåll som motsvarande stadganden i 1927 års förord-

ning. I 13 § ha såsom nytt andra stycke intagits mot 13 § andra stycket

olycksfallsförsäkringslagen svarande bestämmelser om utgivande av proviso­

riska ersättningar i vissa fall.

16 §.

Denna paragraf motsvarar 13 § i 1927 års förordning och 12 § olycksfalls-

försäkringslagen.

De gällande bestämmelserna innehålla bland annat, att riksförsäkrings-

anstaltens återkravsrätt mot person, som vållat skadan eller eljest är enligt

lag skyldig att utgiva skadestånd, icke må göras gällande då även denne

drabbats av olycksfallet och på grund därav är berättigad till ersättning en­

ligt förordningen. Social vårdskommittén har föreslagit, att denna föreskrift,

som ansåges ha tillkommit genom ett lagtekniskt missöde och icke böra lända

till efterrättelse, skall utgå. Försäkringsrådet har emellertid ansett, att

ämnet bör bli föremål för närmare behandling vid olycksfallsförsäkringslagens

revision. Socialstyrelsen har under hänvisning till 25 § första stycket försäk-

l ingsavtalslagen föreslagit, att regressrätten skall inskränkas till fall av upp-

såtligt vållande eller grov vårdslöshet.

I departementsförslaget har andra stycket i enlighet med försäkringsrådet®

förslag bibehållits i oförändrat skick.

17—18 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med 5 och 4 §§ i 1927 års förordning. 19

19 §.

Försäkringsrådet har, under hänvisning till vissa bestämmelser i 17 och

84 §§ olycksfallsförsäkringslagen och 46 § lagen om allmän sjukförsäkring,

föreslagit bestämmelser om skyldighet för arbetsgivare att stå rådet och riks-

försäkringsanstalten till tjänst med de upplysningar om den skadades av­

löningsförhållanden, som kunna finnas påkallade.

Enligt 17 § första stycket olycksfallsförsäkringslagen åligger det arbets­

givare bland annat att, på därom framställd begäran, till försäkringsrådet

samt, där försäkring äger rum i riksförsäkringsanstalten, jämväl till anstalten

lämna sådana uppgifter om arbetstider och avlöningsförhållanden, som må

erfordras för bestämmande av ersättningsbelopp. I 34 § första och andra

styckena finnas stadganden om straff för försummelse att lämna föreskriven

uppgift och för lämnande av veterligen oriktigt meddelande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

71

Nämnda stadganden i olycksfallsförsäkringslagen skola enligt departements-

förslaget äga motsvarande tillämpning beträffande uppgifter till ledning för be­

stämmande av ersättning enligt förordningen.

^20-21 §§.

Enligt 21 § i 1927 års förordning må ersättning i anledning av sjukdom,

som icke förorsakats av olycksfall, icke uppbäras för tid, varunder den ersätt-

ningsberättigade är bosatt utom riket eller varunder han undergår frihets­

straff eller tvångsarbete eller enligt domstols förordnande är intagen i all­

män uppfostringsanstalt.

Social vårdskommittén har framhållit, att några inskränkningar i ersätt-

ningsrätten för dem, som undergå frihetsstraff eller tvångsarbete eller intagits

på uppfostringsanstalt, icke äro föreskrivna i olycksfalls- och yrkessjukdoms-

försäkringslagarna. Tillräckliga skäl att låta strängare villkor gälla enligt

militärersättningsförordningen än enligt nämnda lagar har kommittén ansett

icke föreligga. Det vore emellertid stötande, framhåller kommittén, om er­

sättning för mistad arbetsförtjänst skulle kunna utgå även då den skadade

är för lång tid intagen på fångvårdsanstalt eller eljest av annan an­

ledning än skadan är omhändertagen för anstaltsvård på statens bekostnad.

Frågan komme att upptagas till närmare behandling i förslaget till reviderad

olycksfallsförsäkringslag. I förordningen bör enligt kommitténs mening före­

skrivas, att ersättningstagare skall vara underkastad de inskränkningar i

ersättningsrätten, som kunna varda stadgade för bär avsedda fall av frihets-

berövanden och anstaltsvård (20 §). För utomlands bosatta ersättnings­

tagare syntes några undantagsbestämmelser icke böra gälla på annat sätt

än att ersättningen finge utbytas mot engångsbelopp enligt de i 27 § första

stycket första punkten olycksfallsförsäkringslagen stadgade grunderna (21 §).

Mot kommitténs förslag i nämnda hänseenden har erinran gjorts allenast

av riksförsäkringsanstalten, som ansett, att 21 § i 1927 års förordning tills

vidare bör överflyttas till den nya förordningen, dock att, såsom kommittén

förordat, inskränkningen i rätten att uppbära ersättning vid bosättning utom

riket bör bortfalla.

Enligt 20 § departementsförslaget skall gälla, att sjukpenning eller livränta

i anledning av sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, icke utgives under

tid då ersättningstagaren undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller är in­

tagen i säkerhetsanstalt eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården.

Det förutsättes, att hithörande spörsmål komma att övervägas närmare

vid revisionen av olycksfallsförsäkringslagen. I 21 § har intagits den av

kommittén föreslagna bestämmelsen om engångsbelopp till ersättningstagare,

som icke är svensk medborgare och icke är bosatt här i riket.

22

§.

I denna paragraf har intagits en av socialvårdskommittén föreslagen, mot

26 § olycksfallsförsäkringslagen svarande bestämmelse om utgivande av liv­

Kungl. Maj-.ts proposition ni 96.

72

räntor till försvunnen persons anhöriga, då den försvunne kan antagas ha

omkommit till följd av olycksfall, som avses i förordningen.

23 §.

Tillämpningsföreskrifter erfordras beträffande skadeanmälningarna till

riksförsäkringsanstalten samt om sättet för ersättningarnas utbetalande m. m.

I detta sammanhang må nämnas, att det torde böra ankomma på Kungl.

Maj:t att utfärda en mot 26 § 2. i 1927 års förordning svarande föreskrift

om inskränkning av olycksfallsförsäkringslagens tillämplighetsområde. Enligt

nämnda bestämmelse skall lagen icke äga tillämpning beträffande olycksfall,

varom i förordningen stadgas. Därigenom undantages den vid försvaret an

ställda personal, som avses i förordningen, från ersättningsrätt även enligt

lagen. Stadgandet har däremot, enligt utslag av försäkringsrådet, icke an­

setts tillämpligt i vissa andra tänkbara fall av dubbel ersättningsrätt,

exempelvis då ett olycksfall inträffat under sådana omständigheter att rätt

till ersättning kan föreligga såväl enligt förordningen som på grund av fri­

villig försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen för olycksfall utom arbete.

Socialvårdskommittén har ansett, att fall av dylik konkurrens mellan författ­

ningarna lämpligen kan, åtminstone i avvaktan på olycksfallsförsäkringsla­

gens revision, regleras genom att i förordningen (17 §) intages föreskrift,

att ersättning icke skall utgå om ersättningsrätt föreligger enligt olycksfalls-

eller yrkessjukdomsförsäkringslagen, och genom viss ändring i kungörelsen

om olycksfallsförsäkringslagens tillämpning beträffande statens arbetare

(SFS 1942: 678). I en del yttranden har invänts, att det vore riktigare att

ersättning i första hand utgives enligt förordningen, i synnerhet som förord­

ningens bestämmelser äro i vissa avseenden förmånligare än lagens. Med hän­

syn till dessa erinringar torde det vara att förorda, att Kungl. Maj:t med stöd

av 3 § olycksfallsförsäkringslagen utfärdar en mot 26 § 2. i 1927 års förord­

ning svarande föreskrift och att det i övrigt — såsom försäkringsrådets

majoritet föreslagit —- tills vidare överlåtes åt rättstillämpningen att liksom

hittills reglera hithörande spörsmål.

Ikraftträdandebestämmelsen har i enlighet med kommitténs förslag ut­

formats så, att 1948 års provisoriska förordning om nya ersättningsgrunder

för fast anställd och frivillig personal (nr 422) kan upphävas.

Förslaget till förordning angående omregle-

ring av vissa ersättningar i anledning av

kroppsskada, ådragen nnder militärtjänst­

göring.

1 § 1—2 mom.

Den av socialvårdskommittén föreslagna omregleringsförordningen har av­

setts skola äga tillämpning beträffande ersättning, som för tid efter ikraft­

trädandet utgår jämlikt 1909 års militärersättningsförordning eller som för

sådan tid jämlikt 1927 års förordning utgår i anledning av skada som drab­

Kungl. Mai:ts proposition nr 96.

73

bat värnpliktig före ikraftträdandet eller fast anställt eller indelt manskap

före den 1 januari 1949 (1 § 1 mom.). Med skada avses även sådan under

tjänstgöringen ådragen sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall. Vidare

har föreslagits att Iiungl. Maj:t skall äga föreskriva, att förordningens bestäm­

melser skola, med de undantag eller avvikelser som finnas påkallade, till-

lämpas jämväl beträffande ersättningar i andra fall jämlikt 1927 års för­

ordning eller enligt grunderna i 1909 eller 1927 års förordning (1 § 2 mom.).

I motiveringen har kommittén beträffande ersättningarna jämlikt 1909

års förordning framhållit, att dessa icke blott för värnpliktiga utan även för

volontärer och stammanskap provisoriskt uppräknats i nivå med de lägsta

ersättningarna till värnpliktiga enligt 1927 års förordning. I fråga om er­

sättningarna enligt 1927 års förordning till fast anställt manskap, vilka er­

sättningar i åtskilliga fall vore beräknade efter så låga årliga arbetsförtjäns­

ter som 1 800 och 2 100 kronor, har kommittén ansett, att en omreglering en­

ligt samma grunder som för värnpliktiga vore motiverad med hänsyn därtill,

att tjänstgöringsförhållandena vore likartade och att anställningen delvis

trädde i stället för värnpliktstjänstgöring. Det föreslagna bemyndigandet för

Kungl. Maj:t att besluta om utsträckt tillämpning av omreglermgsbestam-

melserna har ansetts lämpligt med hänsyn till att ersättning i vissa fall enligt

Kungl. Maj:ts eller riksdagens beslut utgives till frivilliga m. fl. med till-

lämpning av de för värnpliktiga eller anställd personal gällande grunderna.

Kommittén har avsett, att riksförsäkringsanstalten skall i samband med

omregleringen av de värnpliktigas och manskapets ersättningar undersöka, i

vad mån andra ersättningsfall finnas, som böra omregleras efter samma grun­

der, och avgiva förslag därom till Kungl. Maj:t.

Ersättningsförbättringar för annan i 1927 års förordning avsedd personal,

hemvärnspersonal m. fl. ha, såsom förut nämnts, föreslagits i kommitténs

senare avgivna betänkande om tillägg av statsmedel till vissa ersättningstagare

enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.

Försäkringsrådet (majoriteten) har ansett angeläget att den av kommittén

åsyftade undersökningen om indirekt tillämpning av omregleringsförordnin-

gen (1 § 2 mom.) verkställes inom sådan tid, att de personer, som skola

beredas kompensationsförbättring på detta sätt, erhålla förbättringen sam­

tidigt med dt; kategorier, å vilka förordningen blir direkt tillämplig. I sitt

sedermera avgivna yttrande över kommitténs förslag angående tillägg av

statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen m. in.

liar försäkringsrådets majoritet uttalat tveksamhet beträffande riktigheten

av den föreslagna gränsdragningen mellan de kategorier av ersättningstagare,

som skulle omfattas av dessa bestämmelser, och dem som skulle omfattas av

omregleringsförordningen. Diirutinnan har anförts följande.

Det ifrågavarande förslaget om ersättningstillägg syntes, vid en jämförelse

med förslaget till omregleringsförordning, i allmänhet medgiva väsentligt

lägre ersättningsförhöjningar ävensom i övrigt snävare ersättningsmöjlig-

lieter (så kunde exempelvis protestillägg och hjälplöshetslivräntor i vissa

äldre fall icke utgå). Under förslaget om ersättningstillägg hade kommittén

utan att förebringa utredning om skäligheten härför upptagit personalgrup­

per, exempelvis hemvärnsmän och tjänstepliktiga, vilka måste anses stå

mycket nära dem, som fölle in under förslaget till omregleringsförordning.

Iiungl. Maj:ts proposition nr 96.

74

Rådet vore icke övertygat om det berättigade i att hänföra dessa grupper till

bestämmelserna om ersättningstillägg och icke låta deras tilläggsersättning

regleras av omregleringsförordningen.

im reservant har ansett, att kommittén icke anfört övertygande skäl för

att det fast anställda manskapet, som omfattade anställda till och med furirs

grad, borde på föreslaget sätt jämställas med värnpliktiga. Även andra an­

givna omständigheter syntes motivera, att de framlagda förslagen toges under

törnyad prövning såväl i fråga om hållbarheten av de för tilläggsersättningarna

åberopade skälen och av desamma följande konsekvenser som i fråga om de

skillnader, som förelåge mellan de båda förslagen, samt beträffande frågan till

> ilket av dem som olika persongrupper skulle hänföras. En annan reservant.,

som icke kunde förorda ersättningstillägg till livräntetagare enligt olycksfalls-

• orsäkringslagen m. fl. i den av kommittén föreslagna formen, har anfört

bland annat, att om eu bearbetning av förslaget till militärersättningsbestäm­

melser förbereddes och det föreliggande förslaget om ersättningstillägg trots

allt ansåges vara i huvudsak ägnat att läggas till grund för lagstiftning, det

syntes synnerligen önskvärt, om en gemensam grundlig överarbetning av de

båda förslagen kunde komma till stånd, syftande bland annat till en bättre

motiverad avgränsning mellan förslagen samt till ett ordentligt klarläggande

om och i vad mån bärande skäl funnes för de många och väsentliga olikheterna

mellan dem.

I övriga remissyttranden ha inga erinringar framställts mot kommitténs för­

slag med avseende på omregleringsförordningens tillämplighet å andra kate

gorier än värnpliktiga.

Departementschefen. I 1909 års militärersättningsförordning jämställdes

värnpliktiga, härens volontärer samt flottans och kustartilleriets stammanskap.

Likaså jämställdes år 1946 dessa kategorier, då ersättningarna enligt 1909 års

förordning uppräknades i nivå med de lägsta ersättningarna till värnpliktiga

jämlikt 1927 års förordning. Ersättning till fast och indelt manskap jämlikt

1927 års förordning beräknas enligt grunderna i olycksfallsförsäkringslagen,

liksom ersättning till annan anställd personal jämlikt samma förordning eller

jämlikt sagda lag. Då de nämnda manskapskategorierna emellertid, såsom

socialvårdskommittén framhållit, med avseende på tjänstgöringsförhållanden

in. in. sta de värnpliktiga tämligen nära, ansluter jag mig till kommitténs upp

fattning, att de för omreglering av värnpliktigas ersättningar förordade grun­

derna — som äro avsevärt förmånligare än de föreslagna grunderna för till

lägg till ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen in. in. — böra tilläm

pas även beträffande ersättning jämlikt 1909 års förordning i anledning av

kroppsskador, som drabbat volontärer och stammanskap, samt beträffande

ersättning enligt 1927 års förordning i anledning av kroppsskador, som drab

bat fast anställt och indelt manskap före den 1 januari 1949, då olycksfallsför­

säkringslagens nu gällande ersättningsgrunder gjordes tillämpliga å dem. I

enlighet därmed ha de i 1 § 1 mom. departementsförslaget intagna huvudbe

Kungl. Maj.ts proposition nr i)ti.

75

.»tämmelserna om förordningens tillämplighetsområde givits den av kommittén

föreslagna avfattningen, med de ändringar som betingas av att förordningen

icke träder i kraft vid den av kommittén avsedda tidpunkten.

Ersättning med tillämpning av reglerna i 1927 års förordning utgives i

många fall på grund av speciella föreskrifter eller enligt beslut av statsmak

terna i de enskilda fallen. Till dylika speciella föreskrifter höra de i Kungl.

Maj ds brev till riksförsäkringsanstalten den 29 juni 1946 och den 20 juni

1947 meddelade föreskrifterna angående ersättning i anledning av vissa äldre

skadefall vid permission m. m. med tillämpning av ett i 1927 års förordning

år 1944 intaget stadgande samt angående om- eller nyprövning av vissa

ärenden rörande ersättning för sjukdomar med tillämpning av nyare bedöm

ningsprinciper m. in. Där ersättning enligt bär avsedda speciella föreskrifter

eller på grund av särskilda beslut utgives i anledning av kroppsskador, som

drabbat värnpliktiga eller fast anställt manskap, torde den föreslagna omregle-

ringsförordningen jämväl böra erhålla tillämpning. Vidare synes motiverat,

att hemvärnspersonal och andra frivilliga — eventuellt med vissa undantag

— skola kunna komma i åtnjutande av omreglerad ersättning enligt de för

värnpliktiga föreslagna grunderna, om vederbörande haft god arbetsförmåga

före skadan. Att mera preciserat bestämma, vilka kategorier som med av­

seende på omregleringen böra likställas med värnpliktiga, synes icke kunna

ske utan den undersökning av de löpande fallens beskaffenhet, vilken social-

vårdskommittén ansett böra företagas av riksförsäkringsanstalten. Det synes

lämpligt att Kungl. Maj:t i enlighet med kommitténs förslag skall äga be­

sluta angående omregleringsförordningens tillämplighet i här avsedda fall.

På grund därav har i 1 § 2 mom. departementsförslaget intagits det av kom­

mittén föreslagna stadgandet med sådan ändring, att även ersättningstagare

enligt 1941 års förordning för hemvärnspersonalen skola kunna, i den mån

Kungl. Maj :t dylikt föreskriver, hänföras under omregleringsförordningen.

■ lag ämnar föranstalta om att omförmälda undersökning snarast igångsättes,

så att föreskrifter i ämnet skola kunna föreligga vid omregleringsförordnin­

gens ikraftträdande.

Försäikringsrådet har ifrågasatt, om icke omregleringsförordningen skall

göras tillämplig även å tjänstepliktiga. De åsyftade tjänstepliktiga — år 1923

födda män, som enligt kungörelse den 13 november 1942 (nr 878) ålades viss

skyldighet att åtaga sig arbete i skogsbruk eller torvhantering — tillförsäk­

rades genom särskilda bestämmelser bättre ställning i ersättningsliänseende

än arbetstagare i allmänhet. Särbestämmelserna (SES 1943: 182—183) inne­

buro, att dessa tjänstepliktiga i vissa avseenden fingo en liknande ställning i

ersättningsliänseende som da tillkom värnpliktiga enligt reglerna i 1927 års

militärersättningsförordning. De år 1946 genomförda provisoriska förbätt­

ringarna av värnpliktigas ersättningar föranledde icke någon ändring av er-

sättningsgrunderna för tjänstepliktiga. Redan med hänsyn till att tjänste-

Idiktsarbetet icke utgjorde militärtjänstgöring torde det icke böra ifråga

komma att inordna nämnda tjänstepliktiga under den för värnpliktiga och

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

76

vissa andra kategorier av militär personal avsedda omregleringsförordningen.

Frågan om grunderna för ersättningsförbättringar åt dessa tjänstepliktiga

torde fa upptagas vid behandlingen av socialvårdskommitténs förslag an­

gående tillägg till ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.

1 § 3 mom.

Enligt 6 § andra stycket förordningen den 18 juni 1927 äger försäkrings-

rådet, när synnerliga skäl därtill äro för handen, efter ansökan av den skadade

besluta, att i stället för livränta eller del därav skall utgivas ett kapital för

en gång. Utgår dyrtidstillägg å livräntan — vilket alltid är förhållandet för

värnpliktiga — bortfaller även detta när livräntan utbytes mot kapital. Denna

omständighet har försäkringsrådet beaktat vid prövningen av utbytesansök-

ningar från livräntetagare med rätt till dyrtidstillägg. De år 1946 tillkomna

provisoriska ersättningstilläggen ha i olikhet med dyrtidstilläggen ansetts

skola utgå även om livräntan utbytes mot engångsbelopp. I sitt yttrande

över kommitténs förslag till omregleringsförordning har försäkringsrådet fram­

hållit, att vissa olika tolkningsmöjligheter kunna tänkas beträffande förord­

ningens tillämpning i de fall där utbyte av livränta helt eller delvis mot

kapital för en gång medgivits före förordningens ikraftträdande.

Utbyte av livränta enligt 1927 års förordning mot belopp för en gång har

förekommit tämligen sällan. Har utbytet avsett hela livräntan enligt hittills

gällande regler, och åtnjuter den skadade ej heller ersättning i form av provi­

soriskt tillägg, torde omreglering icke böra ifrågakomma. I de fall åter, då

den skadade äger åtnjuta någon del av den periodiska ersättningen enligt

nu gällande regler, synes den enklaste lösningen vara, att ersättning utgives

enligt omregleringsförordningens grunder med avdrag för beloppet av den

livränta, som kapitaliserats. För denna lösning talar också det förhållandet,

att de enligt omregleringsförordningen uppkommande livränteförhöjningarna

ersätta icke blott dyrtidstilläggen utan även de provisoriska tilläggen, vilka

såsom nämnts icke bortfallit, då livräntan utbytts mot engångsbelopp. Be­

stämmelse av angivet innehåll har intagits i departementsförslaget.

2

§-

Denna paragraf motsvarar 6 § 1 mom. i förslaget till ny militärersättnings-

förordning. Ersättningstagare enligt 1909 års förordning äro nu icke berät

tigade till behandlingsersättning men skola enligt förslaget jämställas med er­

sättningstagare enligt 1927 års förordning i detta hänseende.

3§-

Paragrafen innehåller bestämmelser om storleken av sjukhjälp enligt 1909

års förordning och sjukpenning enligt 1927 års förordning. Ersättningarna

äro upptagna till de belopp, som enligt grunderna för 6 § i förslaget till ny

militärersättningsförordning motsvara de i den allmänna motiveringen för­

ordade beloppen för hel invaliditetslivränta i omregleringsfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr i)6.

77

4

§•

Den av socialvårdskommittén föreslagna skalan för omreglering av invalidi-

tetslivräntor är, såsom förut nämnts, avvägd så, att förhöjningarna i allmän­

het skulle bli mycket betydande vid höggradig invaliditet och relativt stora

även vid medelsvår invaliditet, under det att inga eller endast små förbätt­

ringar skulle tillfalla de lindrigt skadade. Vid invaliditetsgrader från 10 till

25 % skulle livräntorna utgå med lägre belopp före 25 års ålder än därefter.

Vid högre invaliditetsgrader skulle livräntorna för skadade i åldrarna 25—67

år utgå med högre belopp än för yngre och äldre skadade.

Såsom normalbelopp för omregleringen av livräntor vid helinvaliditet ha

i det föregående förordats 350 kronor i månaden för skadade i åldrarna 25—6 <

år och 275 kronor i månaden för yngre och äldre skadade. Såsom minimibe­

lopp för den årliga arbetsförtjänstens beräkning vid bestämmande av ersätt­

ning till värnpliktiga m. fl. i nya skadefall har föreslagits 3 600 kronor. Dessa

avvikelser från kommitténs förslag medföra, att ändrade förutsättningar iipp-

komma för bestämmandet av omregleringsbeloppen vid partiell invaliditet.

Enligt departementsförslaget kommer omregleringsskalan vid invaliditets­

grader från 10 till 25% att upptaga de belopp, som enligt förslaget till ny

militärersättningsförordning komma att utgöra minimibelopp för värnpliktiga

i framdeles inträffande fall. För skadade under 25 år upptager skalan även

vid högre invaliditetsgrader de belopp, som komma att utgöra minimibelopp

enligt den föreslagna militärersättningsförordningen, och samma belopp före­

slås för skadade över 67 år. För skadade i åldrarna 25—67 år med högre in­

validitetsgrader än 25 % föreslås högre belopp än för yngre och äldre skadade.

Förhöjningarna stiga progressivt med invaliditetsgraden. Sålunda utgör för­

höjningen per månad räknat exempelvis 10 kronor vid 50 % invaliditet, 35

kronor vid 75 % invaliditet och 75 kronor vid helinvaliditet.

Den föreslagna omregleringsskalan är i stort sett, och särskilt för skadade

med mera betydande invaliditet, avsevärt förmånligare än de gallande reglerna.

För vissa grupper av ersättningstagare kunna beloppen dock i en del fall

understiga de nuvarande ersättningarna med därå utgående, schematiskt be­

stämda provisoriska tillägg. Bestämmelser till motverkande av ersattmngs-

minskningar i dylika fall ha intagits i I §.

Tabellen upptager alla de brukliga invaliditetsgraderna. I de undantags­

fall, där annan invaliditetsgrad förekommer, avses livräntan skola bestäm­

mas efter närmast högre invaliditetsgrad i tabellen.

Beträffande vårdbidrag till hjälplösa invalider och engångsbelopp i stallet

för livränta föreslås samma regler som i förslaget till ny militärersattmngs-

förordning.

5 §•

Vid invaliditetsbedömning skola bestämmelserna i den föreslagna nya

militärersättningsförordningen lända till efteriättelse.

Någon omprövning av do vid förordningens ikraftträdande bestämda

Kungl. Maj.:ts proposition nr 96.

invalidi t etsgraderna bör, såsom försäkrings rådet förutsatt, icke ske under

oförändrade förhållanden.

6

§.

Äi den skadade behäftad med två eller flera skador, som samtidigt med­

föra rätt till ersättning enligt i) eller 4 §, skall ersättning, såsom kommittén

föreslagit, utgå gemensamt som för en skada.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

7

§•

Här intagna bestämmelser till motverkande av ersättningsminskningar i

vissa fall motsvara de av kommittén föreslagna.

8

§.

Kommittén har föreslagit, att omreglerade livräntor till efterlevande make

och barn skola bestämmas till de belopp, som enligt grunderna för den före­

slagna nya militärersättningsförordningen svara mot omreglerad livränta till

helinvalid i åldern 25—67 år. Med denna beräkningsgrund har månadsbelop-

pet av oavkortad livränta föreslagits till 150 kronor för änka och 75 kronor

för barn, och högsta sammanlagda månadsbeloppet till flera efterlevande har

föreslagits till 375 kronor. Någon uppräkning av utgående livräntor till för­

äldrar har med hänsyn till folkpensioneringens effektivisering in. m. icke

föreslagits. Det till änka vid omgifte före 60 års ålder utgående engångsbe­

loppet har ansetts kunna skäligen bestämmas till 4 000 kronor.

Riksförsäkringsanstalten har ansett, att barns rätt till livränta enligt 1909

ars förordning borde utvidgas. Dylik livränta utgives endast under förut­

sättning att barnet fötts före den tidpunkt, då skadan uppkom, eller fötts där

efter i ett förut slutet äktenskap. Di vräntan utgår intill 15 års ålder. Enligt

1927 års förordning gäller däremot, att livränta utgår till varje den avlidnes

barn, som ej fyllt 16 år, evad det fötts inom eller utom äktenskapet, och

till adoptivbarn under nämnda ålder, som adopterats före olycksfallet. An­

stalten har funnit skäligt, att sistberörda bestämmelser göras tillämpliga

jämväl i fråga om livränta till barn efter avliden ersättningstagare, vars

ersättning bestämts enligt 1909 års förordning.

Enligt de gällande bestämmelserna varierar månadsbeloppet av oavkortad

livränta till änka efter värnpliktig, som skadats under fredstjänstgöring, från

67 kronor 20 öre till 94 kronor 50 öre, och för änka efter beredskapsskadad

värnpliktig varierar beloppet från 93 kronor 75 öre till 109 kronor 50 öre.

Oavkortad livränta till värnpliktigs efterlevande barn varierar i fredstjänst-

fallen från 44 kronor 80 öre till 03 kronor och i beredskapsfallen från 62

kronor 50 öre till 73 kronor.

Enär omreglerad livränta till helinvalid blir något lägre enligt departe-

mentsförslaget än enligt kommitténs förslag, ha också änke- och barnlivrän

torna föreslagits till något lägre belopp. Månadsbeloppet av oavkortad liv­

ränta skall enligt första stycket utgöra 125 kronor för änka och 65 kronor

so

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Förslag till förordning om upphävande av

vissa bestämmelser angående ersättning i

anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, in. in.

Förslaget innehåller bestämmelser angående upphävande av 1927 års mili-

tärersättningsförordning, 1941 års förordning för hemvämspersonalen, 1946 års

förordningar om höjning av sjukhjälp och livränta enligt 1909 års militärer-

sättningsförordning och om provisorisk förbättring av beredskapsskadades er­

sättningar, 1948 års provisoriska förordning om nya ersättningsgrunder för fast

anställd och frivillig personal ävensom 1946 års förordning om familjebidrag

åt skadade värnpliktiga m. fl. Det förutsättes, såsom förut nämnts, att Kungl.

Maj:t skall äga meddela föreskrifter om skälig ersättningsfyllnad i sådana

äldre fall, där ersättningen kommer att understiga sammanlagda beloppet av

ersättning och familjebidrag enligt de förut gällande bestämmelserna. Dylika

föreskrifter erhålla främst betydelse för värnpliktiga och deras efterlevande

men böra äga giltighet även för annan personal, som nu kan komma i åt­

njutande av familjebidrag vid sidan av ersättning.

De i 1946 års förordning angående beredskapsskadade föreskrivna proviso­

riska ersättningsförbättringarna tillkomma även andra kategorier av militär

personal än dem, å vilka den föreslagna omregleringsförordningen är avsedd

att äga tillämpning. Enligt de av socialvårdskommittén föreslagna bestäm­

melserna angående tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt

olycksfallsförsäkringslagen m. m., vilka bestämmelser äro avsedda att gälla

för ersättningstagare som icke omfattas av omregleringsförordningen, skall

dylikt tillägg icke understiga det tillägg som ersättningstagaren i förekom­

mande fall ägt åtnjuta enligt 1946 års förordning. En dylik föreskrift till

förhindrande av ersättningsminskning har enligt vad jag inhämtat intagits

även i det inom socialdepartementet upprättade förslag till bestämmelser i

ämnet, vilket såsom förut nämnts torde komma att anmälas för Kungl. Maj:t

senare denna dag.

Kostnadsberäkningar.

Förslagsanslaget till Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, uppfördes för budgetåret 1948/49 å riks-

staten med 12 miljoner kronor. Nettoutgifterna för samma budgetår uppgingo

till inemot 10,s miljoner kronor. För budgetåret 1949/50 har anslaget upp­

förts med 10 miljoner kronor. Av anslaget beräknades 9 500 000 kronor till

bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst­

göring, och 500 000 kronor till familjebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka drab­

bats av kroppsskada. Kostnaderna för ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, bestridas för närvarande — förutom av

nämnda anslag — till ett mindre belopp, omkring 100 000 kronor, av bevä­

ringsmanskapets invalid- och pensionsfond.

81

Socialvårdskommittén har (bilagan s. 184 ff.) framlagt beräkningar angående

den kostnadsökning som skulle uppkomma därest de av kommitténs majoritet

föreslagna ersättningsförbättringarna bleve genomförda. Kommittén har där­

vid framhållit, att vid oförändrade förutsättningar beträffande tjänstgörings­

tider och ersättningsgrunder en viss kostnadsminskning skulle varit att motse

under de närmaste åren, enär kostnaderna för äldre fall, särskilt det stora an­

talet skadefall under den förstärkta försvarsberedskapen, komme att minska

mer än kostnaderna för nya fall komme att öka. Kostnaderna under budget­

året 1949/50 vid oförändrade förutsättningar har av kommittén uppskattats

till omkring 9,2 miljoner kronor, oräknat kostnader för familjebidrag, om­

kring 600 000 kronor. Medelsbehovet under anslaget för budgetåret 1949/50

vid bifall till majoritetens förslag åter har uppskattats till

13,5

miljoner kronor.

Beräkningarna vore emellertid, har kommittén framhållit, osäkra, enär upp­

gifter om ersättningsbeloppens fördelning på olika kategorier av fall icke

funnes sammanställda.

RilcsförsäJcringsanstalten har i sitt yttrande över kommitténs betänkande

vitsordat, att säkra kostnadsberäkningar icke kunde verkställas, men att kom­

mitténs uppskattning av medelsbehovet icke givit anstalten anledning till

erinran.

Sedermera ha riksförsäkringsanstalten och försvarets socialbyrå i gemen­

sam skrivelse den 20 augusti 1949 föreslagit, att anslaget för budgetåret

1950/51, förutsatt att ersättningsgrunderna icke ändras, skall upptagas med

oförändrat belopp, 10 miljoner kronor. Av beloppet har 9,4 miljoner kronor

beräknats åtgå för ersättningar och 600 000 kronor för familjebidrag. Bidraget

från beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond har beräknats till ungefär

oförändrat belopp.

I årets statsverksproposition (bilaga 6, punkt 180) har Kungl. Maj:t före­

slagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Bidrag till

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

under fjärde huvudtiteln för budgetåret 1950/51 beräkna ett förslagsanslag av

12,5 miljoner kronor.

Departementschefen.

Vid oförändrade förutsättningar torde anslaget för budgetåret 1950/51 ha i

enlighet med de av riksförsäkringsanstalten och försvarets socialbyrå verk­

ställda beräkningarna bort upptagas till oförändrat belopp, 10 000 000 kronor.

Merkostnaden under nästa budgetår för de i det föregående förordade ersätt­

ningsförbättringarna torde med de av socialvardskommittén använda beiäk-

ningsmetoderna kunna uppskattas till inemot 3 000 000 kronor. Kostnaden

för familjebidrag, vid oförändrade ersättningsgrunder omkring 600 000 kronor,

kommer emellertid att till större delen bortfalla. En viss mindre kostnad

bör beräknas för de övergångsvis föreslagna ersättningsfyllnaderna i

sådana fall, där ersättningsförbättringarna icke skulle uppväga nu utgående

familjebidrag.

fi—m ⁴⁹

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr .96'.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

82

Sammanlagda medelsbehovet under anslaget torde för budgetåret 1950/51

uppskattas till 12 500 000 kronor. Totalkostnaderna för de föreslagna förbätt­

ringarna kunna således för budgetåret 1950/51 beräknas till omkring 2 500 000

kronor.

Föredragande departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t

måtte föreslå riksdagen att

dels antaga inom försvarsdepartementet upprättade förslag till

1) förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådra­

gen under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning),

2) förordning angående omreglering av vissa ersättningar i

anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

samt

3) förordning om upphävande av vissa bestämmelser angå­

ende ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under mili­

tärtjänstgöring, m. m.;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter om ut­

givande av skälig ersättningsfyllnad i de fall, där ersättning en­

ligt de från och med den 1 juli 1950 gällande bestämmelserna om

ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militär­

tjänstgöring, utgår med lägre belopp än som kunnat utgå om

äldre bestämmelser rörande ersättning och familjebidrag allt­

jämt skolat tillämpas beträffande olycksfall som inträffat och

sjukdomar som yppats före nämnda dag;

dels ock till Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring, för budgetåret 1950/51 under

fjärde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 12 500 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ejnar Herlitz.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

83

Bilaga

SOCIALVÅRDSKOMMITTÉNS FÖRSLAG.

Förslag

till

Förordning

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst­

göring (militärersättningsförordning).

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §■

1 mom. Varder i denna förordning avsedd värnpliktig, till manskap hörande

fast anställd, icke ständigt tjänstgörande fast anställd eller frivillig under

militärtjänstgöring å tid, då riket icke befinner sig i krig, skadad till följd av

olycksfall eller ådrager sig person, som nu nämnts, annorledes under dylik

tjänstgöring sjukdom, utgives av allmänna medel ersättning enligt nedan

stadgade grunder.

1 denna förordning avses

med värnpliktiga: värnpliktiga, som icke äro fast anställda vid krigsmakten;

med fast anställt manskap: dels innehavare av manskapsbeställningar på

aktiv stat utom högbåtsmän och överfurirer, dels manskap över stat, dels ock

musikelever;

med icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal: dels personal i krigs­

maktens reserver utom pensionsavgången personal, dels bataljonsläkare vid

fältläkarkåren, marinläkare av 2. graden vid stammen, marinläkarstipendiater,

flygläkare av 2. graden på aktiv stat och bataljonsveterinärer vid fältveterinär-

kåren, dels ock indelt manskap; samt

med frivilliga: hemvärnspersonal samt sådan i militärtjänstgöring frivilligt

deltagande personal, som enligt Konungens förordnande hänföres under

denna förordning.

2 mom. Ersättning utgives jämväl i anledning av skada eller sjukdom,

som någon under tid, då riket icke befinner sig i krig, ådrager sig vid inskriv­

ning till värnpliktstjänstgöring eller vid prövning för vinnande av anställning

såsom manskap eller under omständigheter, som enligt Konungens förord­

nande jämställas därmed.

3 mom. Konungen äger, då särskilda förhållanden anses böra därtill för­

anleda, besluta om ersättning i huvudsaklig överensstämmelse med grunderna

i denna förordning till annan än här förut avsedd person, som deltager i mili­

tärtjänstgöring.

2 §•

Militärtjänstgöring anses hava varit för handen icke blott då vederbörande

deltagit i sådan tjänstgöring utan även under tid då han eljest på grund av

tjänstgöringen uppehållit sig inom kasernområde, fartyg eller annan förlägg-

riingsplats eller i omedelbart samband med tjänstgöringen lovligen uppehållit

sig å allmän plats eller för allmänheten tillgänglig lokal inom tjänstgörings­

orten eller den omgivning därav, där personal tillhörande manskapet vanligen

vistas under fritid.

84

. mec^ m^itärtjänstgöring skall anses av militär myndighet kontrollerad

frivillig utbildningskurs till gagn för rikets försvar.

I avseende på hemvärnspersonal skall såsom militärtjänstgöring anses dels

tjänstgöring som personalen enligt gällande bestämmelser är skyldig att full­

göra, dels av vederbörligt befäl anordnad frivillig tjänstgöring.

I tjänstgöringen, inskrivningen eller prövningen inbegripes sådan färd till

eller från tjänstgörings-, inskrivnings- eller prövningsstället, som föranletts av

och stått i omedelbart samband antingen med tjänstgöringen, inskrivningen

eller prövningen eller med permission eller annan ledighet.

Q.

3§.

^ Sjukdom, som, utan att vara förorsakad av olycksfall, yppas under militär-

tjänstgöring, inskrivning eller prövning, skall anses vara ådragen därunder,

såvida skälig anledning ej finnes att antaga, att sjukdomens framträdande

ioranletts av annan orsak än tjänstgöringen, inskrivningen eller prövningen

och att denna icke väsentligen bidragit därtill.

Annan sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, skall anses vara ådra­

gen under tjänstgöringen, inskrivningen eller prövningen, därest denna skä-

ligen kan antagas hava väsentligen bidragit till sjukdomen.

Nedan givna bestämmelser angående skada till följd av olycksfall skola

tillampas även beträffande sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall; och

skall därvid skadan anses hava inträffat den dag sjukdomen yppades.

4

§.

Ersättningsärenden, som avses i denna förordning, avgöras med det undan­

tag, som i 6 § 3 mom. sista stycket angives, av riksförsäkringsanstalten.

Över beslut av riksförsäkringsanstalten i sådant ärende må klagan föras

hos forsakringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt

brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde dagen efter

det klagan den av beslutet erhållit del, den dagen oräknad då sådant skedde.

Forsäkringsradet- äger, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga

ärende, som avses i denna paragraf.

°

Över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

, -^e<4 avsee°cle ;i försäkringsrådets behandling av ifrågavarande ärenden

skall galla vad i 6 § lagen om försäkringsrådet stadgas.

Försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens beslut i omförmälda ären­

den meddelas kostnadsfritt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

x

•

5 §‘

Ådrager sig någon under militärtjänstgöring skada, som avses i denna

förordning, skall den skadades kompanichef eller motsvarande befäl oför-

drojhgen underrättas. Yppas skadan först sedan tjänstgöringen upphört, skall

den skadade därom underrätta riksförsäkringsanstalten, därest han anser si**

berättigad till ersättning enligt denna förordning. Angående underrättelse om

1 denna förordning avsedd skada och om skyldighet att avgiva anmälan

till riksförsäkringsanstalten förordnar Konungen.

Ersättningar.

6§.

1 mom. Den som skadats till följd av olycksfall, som ovan avses, äger rätt

till erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans

hojande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga

85

särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. Den

skadade är skyldig underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som veder­

börande militära myndighet eller riksförsäkringsanstalten må tillkalla. Kan-

läkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må i stället annan

lämplig vård beredas den skadade.

Tillika gäldas behövlig kostnad för läkarintyg, som erfordras för bestäm­

mande av ersättning enligt denna förordning eller för prövning huruvida

ersättning bör utgå.

Erfordras, sedan av olycksfallet förorsakad sjukdom upphört, förnyelse av

sådana särskilda hjälpmedel, som avses i första stycket, må, när skäl därtill

prövas föreligga, i stället för nya hjälpmedel utgivas ersättning med ett årligt

belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen, eller ett

belopp för en gång, motsvarande sagda ersättnings kapitalvärde enligt gäl­

lande beräkningsgrunder.

2 mom. Har olycksfallet medfört sjukdom, som varat mer än två dagar

efter dagen för olycksfallet, utgives från och med dagen efter sistnämnda dag

sjukpenning så länge sjukdomen förorsakar förlust av arbetsförmågan eller

nedsättning av denna med minst en fjärdedel. Vid förlust av arbetsförmågan

utgives för varje dag hel sjukpenning, bestämd i förhållande till den skadades

årliga arbetsförtjänst på sätt nedan angives, och vid nedsättning av arbetsför­

mågan sjukpenning med det lägre belopp för dag som svarar mot graden av

nedsättningen.

Hel sjukpenning skall, där ej annat följer av vad i tredje och fjärde styckena

stadgas, utgå med belopp som framgår av följande tabell, därvid sjukpenning

med familjetillägg utgår, om den skadade sammanlever med hustru eller om

den skadade har hemmavarande barn eller adoptivbarn under sexton år:

Kungl. Maj:ts -proposition nr 96.

Den årliga arbetsförtjänsten

uppgår

Sjukpenningens

bolopp

utan

med

till

men ej till

familjetillägg familjetillägg

(kronor)

(kronor)

kronor

öre

kronor

öre

1 785

3

50

5

1785

2 040

4

—

5

50

3 040

2 295

4

50

0

—

2 295

2 805

5

—

6

50

2 805

3 315

6

—

7

50

3 315

3 825

7

—

8

50

3 825

4 335

8

—

9

50

4 335

4 845

9

—

10

50

4 845

5 355

10

—

11

50

5 355

5 865

11

—

12

50

5 865

6 375

12

—

13

50

6 375

6 885

13

—

14

50

6 885

—

14

—

15

50

Uppgår den skadades årliga arbetsförtjänst ej till ettusensexhundra kro­

nor-, skall beloppet av hel sjukpenning för tiden till och med den månad,

varunder den skadade fyller aderton år, och för tiden från och med månaden

näst efter den, varunder han fyllt sextiosju år, nedsättas till tre kronor, om

den skadades årliga arbetsförtjänst uppgår till minst ettusentvåhundra kro­

nor, och till två kronor, om den årliga arbetsförtjänsten understiger ettusen­

tvåhundra kronor. Lag samma vare beträffande sjukpenning för annan tid

86

än nyss nämnts, såvida den skadades arbetsförmåga vid olycksfallet var hög­

gradigt nedsatt i följd av lyte, kronisk sjukdom eller annan varaktig om­

ständighet.

Har livränta utgått enligt 3 inom., motsvarande förlust av arbetsförmågan,

skall hel sjukpenning för tid därefter utgöra en trehundrasextiondel av så­

dan livräntas årsbelopp, så ock då ersättning såsom sjukpenning eller liv­

ränta utgått under en sammanlagd tid av minst ett år. Föreligger vårdbehov

som i 3 mom. tredje stycket sägs, skall hänsyn därtill tagas vid nämnda års-

belopps beräkning.

3 mom. Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom,

medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan

eller nedsättning av denna med minst en tiondel, utgives livränta under

tiden, utgörande för år räknat

a) vid förlust av arbetsförmågan ett belopp motsvarande två tredjedelar

av den skadades årliga arbetsförtjänst, beräknad på sätt i 9 § sägs, och

b) vid nedsättning av arbetsförmågan den del av nyssnämnda belopp som

svarar mot graden av nedsättningen.

Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av denna

med minst tre tiondelar, förhöjes livränta för tiden från och med månaden

näst efter den, varunder den skadade fyllt aderton år, till och med den må­

nad, varunder den skadade fyller sextiosju år, till ett årligt belopp, mot­

svarande

a) vid förlust av arbetsförmågan elva tolftedelar av den skadades årliga

arbetsförtjänst, beräknad på sätt i 9 § sägs, och

b) vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen

svarande belopp av sagda arbetsförtjänst, minskat med en tolftedel av denna.

Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan och tillika behov av sär­

skild vård som ej avses i 1 mom., förhöjes livränta under den tid förhållandet

varar med ett årligt belopp, bestämt med hänsyn till vårdbehovets omfatt­

ning, högst ettusenåttahundra kronor för år räknat (vårdbidrag); och må

sådan förhöjning utgå jämte förhöjning enligt föregående stycke.

På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när skäl

därtill prövas föreligga, besluta att i stället för livränta eller del därav skall

till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst

livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

4 mom. Ersättning, varom i denna paragraf är stadgat, utgår icke till

fast anställt manskap, så länge anställningen varar, ej heller till värnplik­

tiga, icke ständigt tjänstgörande fast anställd personal eller frivilliga för

tid, under vilken tjänstgöringen varar.

7 §■

Har olycksfallet medfört den skadades död, skall i ersättning utgivas:

a) begravningshjälp med femhundra kronor;

b) livräntor till efterlevande, nämligen:

till änka eller änkling när äktenskapet slutits före olycksfallet, en liv­

ränta från dödsfallet, så länge livräntetagaren lever ogift, å ett årligt belopp

motsvarande en tredjedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst;

till varje den avlidnes barn som ej fyllt sexton år, evad det fötts inom

eller utom äktenskapet, eller adoptivbarn under nämnda ålder, som adop­

terats före olycksfallet, en livränta från dödsfallet till dess barnet uppnått

samma ålder å ett årligt belopp motsvarande en sjättedel av arbetsförtjänsten;

samt

till den avlidnes fader eller moder, adoptivfader eller adoptivmoder eller,

om båda föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva, till båda gemensamt, därest

Kungl. Maj-.ts proposition nr 96.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

10

§•

Riksförsäkringsanstalten må när sådant finnes lämpligt bereda den ska­

dade vård å sjuk vårdsanstalt.

Har den skadade i anledning av skadan intagits å sjuk vårdsanstalt, skall

å sjukpenning för vårdtiden avdragas en krona 50 öre för dag, dock högst,

hälften av sjukpenningen.

Riksförsäkringsanstalten äger ock att under viss tid i stället för sjukpen­

ning eller livränta eller del därav bereda den, som är hemfallen åt drycken­

skap eller allvarligt läkemedelsmissbruk, ersättning i naturaförmåner samt,

efter samtycke av ersättningstagaren eller dennes målsman, bereda ersätt-

ningstagaren uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik anstalt.

11 §-

1 mom. Skall av statsmedel utgå avlöning, pension eller annan ersättning,

som icke avses i denna förordning men som helt eller delvis utgör under­

stöd på grund av skadan, eller skall sådant understöd utgå från kassa eller

pensionsinrättning, som un ders t ödes av statsmedel, avdrages från ersättning,

som utgives enligt denna förordning, vad i anledning av skadan för mot­

svarande ändamål från statens sida, av kassan eller pensionsinrättningen ut­

gives för tid, under vilken ersättningen utgår; dock att i fråga om understöd

från kassa eller pensionsinrättning sådant avdrag endast må ske, om kost­

naden för understödet helt och hållet eller till minst en tredjedel bestritts

av staten, och ej ske med större belopp än som skäligen kan anses svara emot

statens bidrag.

Såsom understöd, varom i första stycket sägs, skall ej anses pension, som

tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid

eller eljest av annan anledning än skadan. Pension, som utgår vid arbets­

oförmåga i följd av skadan eller till efterlevande, må ej anses såsom sådant

understöd till högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar av den livränta,

som, vårdbidrag till den skadade oräknat, tillkommer den skadade eller efter­

levande. Till sådan framtida höjning av pensionen, som tillförsäkrats ersätt-

ningstagare vid ökning i levnadskostnaderna, skall hänsyn icke tagas vid av­

drags bestämmande.

Avdrag må icke göras för folkpension och ej heller för understöd, som

är avsett allenast för behövande.

Innehar eller erhåller den skadade anställning med lön, bestämd i författ­

ning eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits, att

å lönen avdrag må göras för livränta enligt denna förordning, skall vid till-

lämpningen av första stycket lönen till den del densamma motsvarar den

skadade tillerkänd dylik livränta anses utgöra understöd på grund av skadan;

dock må livräntan utgå om och i den män särskilda förhållanden därtill för­

anleda.

2 mom. Har i anledning av skadan erkänd sjukkassa till den skadade ut­

givit sjukpenning, som enligt kassans stadgar ej må utgå samtidigt med er­

sättning enligt denna förordning, skall vid utgivande till den skadade av

sjukpenning, som enligt denna förordning tillkommer honom för samma

tid, på begäran av kassan göras avdrag för vad kassan utgivit och det av­

dragna beloppet utbetalas till kassan. ■■ -*........

.9 mom.. Skall, i annat fall än ovan avses, enligt gällande bestämmelser

understöd, som motsvarar ersättning enligt denna förordning, utgå på grund

av den skadades anställning i kommunal eller enskild tjänst, göres avdrag

från ersättningen enligt de grunder Konungen föreskriver.

90

15

§•

Bär skadan uppsåtligen förorsakats av den skadade, utgår ej ersättning

enligt denna förordning. Ej heller må, där skada, som medfört den skadades

död, uppsåtligen eller genom grovt vållande förorsakats av efterlevande, er­

sättning utgå till denne.

16 §■

Äger någon rätt till ersättning enligt denna förordning, är han ej därav

hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen,

som till följd av skadan må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild

författning.

6

Vad i ersättning enligt denna förordning utgivits må av riksförsäkrings-

anstalten sökas åter av den, som vållat skadan eller oberoende av vållande

enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd; dock att anstalten äger åter­

kräva allenast vad ersättningst/agaren varit berättigad att utbekomma av den

skadeståndspliktige.

Särskilda bestämmelser.

17 §■

Ersättning enligt denna förordning utgår ej där skadan medför rätt till

ersättning enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete eller lagen om

försäkring för vissa yrkessjukdomar.

18 §.

Rätt till ersättning enligt denna förordning kan icke överlåtas och må

förty ej tagas i mät för gäld.

19

§•

Riksförsäkringsanstalten ävensom försäkringsrådet äga att till vidare ut­

redning rörande tillämpning av någon i denna förordning given bestämmelse

låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga samt av vederbörande

polismyndighet påfordra undersökning.

20

§.

Den som äger rätt till ersättning enligt denna förordning, skall vara

underkastad de inskränkningar i ersättningsrätten, som må varda stadgade

för det fall, att ersättningstagare är intagen i fångvårds- eller tvångsarbets-

anstalt eller hålles häktad eller eljest är på statens bekostnad intagen å an­

stalt eller ock tillfälligt vistas utom anstalten.

21

§.

Är någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna förord­

ning, icke svensk medborgare, och är han ej i riket bosatt, äger riksförsäk­

ringsanstalten att med hans samtycke, när som helst, i stället för sådan er­

sättning till honom utgiva ett kapital för en gång till belopp motsvarande

högst femtio och minst tjugu procent av ersättningens kapitalvärde enligt

gällande beräkningsgrunder. Har utbyte av ersättning mot kapital ägt ram.

är rätten till vidare ersättning på grund av skadan förfallen.

22 §.

Har i 1 § avsedd person blivit borta, samt har all underrättelse om honom

upphört, och kan skäligen antagas, att han omkommit till följd av olycksfall,

som avses i denna förordning, äger anhörig, som i 7 § b) omförmäles, upp­

bära livränta efter de i 7 § stadgade grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

92

2 mom. Konungen äger föreskriva, att bestämmelserna i denna förord­

ning, med de undantag eller avvikelser som finnas påkallade, skola tillämpas

jämväl beträffande ersättning, som i annat fall än i 1 mom. sägs utgår jäm­

likt förordningen den 18 juni 1927 eller som utgives med tillämpning av

grunderna i förordningen den 18 juni 1909 eller förordningen den 18 juni 1927.

3 mom. Å ersättning, varom i denna förordning förmäles, skall ej utCTå

dyrtidstillägg enligt förordningen den 30 juni 1943 (nr 449) angående dyr­

tidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycks­

fall i arbete, m. m. och ej heller ersättningstillägg enligt förordningen den

29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar

i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt

försvarsberedskap m. in.

2§-

Den skadade ager rätt till erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra

till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av

skadan nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och

glasögon. Kan läkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad,

må i stället annan lämplig vård beredas den skadade.

Tillika gäldas behövlig kostnad för läkarbetyg, som erfordras för bestäm­

mande av ersättning enligt denna förordning eller för prövning huruvida er­

sättning bör utgå.

Erfordras förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel, som avses i första

stycket, må, när skäl därtill prövas föreligga, i stället för nya hjälpmedel

utgivas ersättning med ett årligt belopp, svarande mot den sannolika årliga

kostnaden för förnyelsen, eller ett belopp för en gång, motsvarande sagda

ersättnings kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

3 §•

1 inom. Sjukhjälp enligt förordningen den 18 juni 1909 under tid då

kroppsskadan förorsakar förlust av arbetsförmågan (hel sjukhjälp) skall in­

till utgången av den månad, varunder den skadade fyller sextiosju år, utgivas

med tretton kronor för dag samt därefter med tio kronor för dag.

2 mom. Hel sjukpenning enligt förordningen den 18 juni 1927 skall, där

ej annat följer av vad i andra stycket sägs, intill utgången av den månad,

varunder den skadade fyller tjugufem år, utgivas med åtta kronor för dag

samt därefter med tio kronor för dag; dock att sagda belopp skola, om den

skadade sammanlever med hustru eller har hemmavarande barn eller adop­

tivbarn under sexton år, förhöjas med en krona 50 öre för dag.

Har livränta utgått, motsvarande förlust av arbetsförmågan, skall hel

sjukpenning för tid därefter utgivas med tretton kronor för dag från ut­

gången av den månad, varunder den skadade fyllt tjugufem år, intill utgången

av den månad, varunder han fyller sextiosju år, och eljest med tio kronor för

dag; så ock då ersättning såsom sjukpenning eller livränta utgått under en

sammanlagd tid av minst ett år.

3 mom. Har den skadade i anledning av skadan intagits å sjukvårdsan-

stalt, skall å sjukhjälpen eller sjukpenningen avdragas en krona 50 öre

för dag.

4 inom. Sjukhjälp eller sjukpenning under tid, då skadan förorsakar ned­

sättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel, skall utgöra en mot

graden av nedsättningen svarande del av hel sjukhjälp eller sjukpenning

5 mom. Föreligger vårdbehov, som i 4 § tredje stycket sägs, skall hel

sjukhjälp eller ovan i 2 mom. andra stycket omförmäld hel sjukpenning för­

höjas med det belopp för dag som motsvarar en trettiondel ^av månatligt vård­

bidrag enligt 4 § tredje stycket.

Kungl. Maj.ts proposition nr 96.

93

4

§•

Livränta till den skadade skall för månad räknat utgöra det belopp, som

enligt följande tabell svarar mot graden av arbetsförmågans nedsättning (in-

validitetsgraden) och den skadades ålder:

Knngl. Maj:ts proposition nr 96.

Invaliditets-

grad uttryckt

i procent

Livräntans mån

^! »

1

b e 1

0

p p

intill utgången

av den månad,

varunder den

skadade fyller

25 åi

från utgången

av den månad,

varunder den

skadade fyllt

25 år, intill ut­

gången av den

månad, varun­

der han fyller

67 år

från utgången

av den månad,

varunder den

skadade fyllt

67 år*

kronor

öre

kronor

öre

kronor

öre

10

16

80

21

21

_

12

20

16

25

20

25

20

14

23

52

29

40

29

40

15

25

20

31

50

31

50

16

26

88

33

60

33

60

18

30

24

37

80

37

80

20

35

84

43

60

43

60

25

44

80

62

50

62

50

30

65

—

85

—

65

—

33V3

75

—

100

—

75

—

35

80

—

105

—

80

—

40

95

—

125

—

95

—

45

no

—

145

—

no

—

50

125

—

165

—

125

—

55

140

—

185

—

140

—

60

155

—

205

—

155

—

65

170

—

225

—

170

—

662/3

175

—

235

—

175

—

70

185

—

250

—

185

—

75

200

—

275

—

200

—

80

220

—

300

—

220

—

85

240

—

325

—

240

—

90

260

—

350

—

260

—

100

300

—

400

—

300

-

Svarar invaliditetsgraden mot procenttal över tio, som icke finnes angivet

i ovanstående tabell, skall livränta utgivas med det belopp för månad, som

enligt tabellen utgår vid närmast högre invaliditetsgrad.

Medför kroppsskadan förlust av arbetsförmågan och tillika behov av sär­

skild vård som ej avses i 2 §, förhöj es livräntans ovan angivna belopp under

den tid förhållandet varar med vårdbidrag, bestämt med hänsyn till vård­

behovets omfattning, dock högst etthundrafemtio kronor för månad räknat.

På därom av den skadade gjord ansökan må försäkringsrådet, när skäl

därtill prövas föreligga, besluta att i stället för livränta eller del därav skall

till den skadade utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst

livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder.

5 §-

Vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av

arbetsförmågan, skola bestämmelserna i 8 § militärersättningsförordningen

den

1949 (nr ) lända till efterrättelse.

94

6 &

Är den skadade behäftad med två eller flera i denna förordning avsedda

kroppsskador, vilka samtidigt medföra rätt till ersättning såsom sjukhjälp,

sjukpenning eller livränta, skall ersättning för skadorna utgå gemensamt så­

som för en skada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

7 §.

Därest ersättning enligt ovan stadgade grunder skulle understiga det be­

lopp som vid utgången av juni månad 1949 tillkommer den skadade såsom

ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och den 18 juni 1927 jämte,

i förekommande fall, dyrtidstillägg och provisoriskt ersättningstillägg, skall

ersättning för efterföljande tid i stället utgivas med oförändrat belopp, in­

till dess arbetsförmågan väsentligen ökas eller ock minskas i sådan mån att

ersättning enligt ovan stadgade grunder överstiger utgående ersättning jämte

omförmälda tillägg.

o o

0 j

Ersättningen må ej i något fall understiga det belopp som, frånsett provi­

soriskt ersättningstillägg, skolat vid oförändrade ersättningsgrunder utgå till

den skadade såsom ersättning enligt förordningarna den 18 juni 1909 och

den 18 juni 1927 jämte, i vad avser ersättning för tid före den 1 januari 1950,

dyrtidstillägg därå.

8§-

Livränta, som tillkommer den skadades änka, skall utgöra etthundrafemtio

kronor för månad räknat och livränta till varje därtill berättigat barn eller

adoptivbarn sjuttiofem kronor för månad räknat. Livräntornas sammanlagda

belopp för varje månad må dock icke överstiga trehundrasjuttiofem kronor.

Erforderliga nedsättningar skola ske i förhållande till vad på varje livräute

tagare belöper.

Livränta till annan efterlevande skall utgöra det belopp för månad, var­

med livräntan jämte dyrtidstillägg skolat utgivas enligt de vid utgången av

juni månad 1949 gällande beräkningsgrunder.

Till änka, som uppbär livränta och före fyllda sextio år ingår nytt äkten­

skap, utgives ett kapital för en gång av fyratusen kronor.

9

§.

För sjukavlöning, pension eller annat understöd, som utgår i anledning

av kroppsskadan och helt eller delvis bestrides av staten, skall avdrag från

ersättningen göras enligt grunderna i 11 § militärersättningsförordningen.

Vid bestämmandet av avdrag för pension eller annat årligt understöd skall

hänsyn tagas till storleken av de förmåner som voro ersättningstagaren till­

försäkrade vid utgången av juni månad 1949; och skall avdrag ske ändå att

ersättningstagaren ej var vid skadans inträffande tillförsäkrad sådant under­

stöd.

Avdrag från ersättningen skall ock göras om och i den mån däremot sva­

rande skadestånd enligt lag tillkommer ersättningstagaren, så ock i den mån

med sådant skadestånd jämförlig ersättning utgår av statsmedel; dock att i

först nämnt fall ersättningen må utgå utan avdrag därest ersättningstagaren

å statsverket överlåtit mot ersättningen svarande fordran hos den skadestånds-

pliktige.

Avdrag som ovan sägs må icke föranleda till att lägre belopp av ersätt­

ningen utbetalas än som vid oförändrade ersättnings- och avdragsgrunder

skolat tillkomma ersättningstagaren såsom ersättning jämte dyrtidstillägg och

provisoriskt ersättningstillägg. Beloppet av provisoriskt ersättningstillägg en­

ligt 4 § förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbätt­

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Förslag:

till

Förordning:

om upphävande av vissa bestämmelser angående ersättning i anledning

av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m.

Härigenom förordnas, att nedan nämnda förordningar skola upphöra att

gälla vid utgången av juni månad 1949, nämligen

1) förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring;

2) förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av

kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;

3) förordningen den 29 juni 1946 (nr 348) om familjebidrag åt värnpliktiga

med flera, vilka drabbats av kroppsskada; samt

4) förordningen den 26 juni 1948 (nr 422) med särskilda bestämmelser

rörande ersättning i vissa fall enligt förordningen den 18 juni 1927 (nr 234)

om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst­

göring, m. m.

Dock skall iakttagas,

dels a,tt sagda förordningar skola även efter utgången av juni månad 1949

äga tillämpning i avseende å ersättning och familjebidrag för tid dessförinnan,

dels att förordningarna den 18 juni 1927 och den 28 juni 1941 skola —

där ej annat följer av denna dag utfärdad militärersättningsförordning

(nr ) och förordning angående omreglering av vissa ersättningar i an­

ledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (nr ) — lända

till efterrättelse jämväl vid bestämmande av ersättning för tid efter utgången

av juni månad 1949 i anledning av olycksfall som inträffat eller sjukdom som

yppats dessförinnan.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1949.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 96.

Allmän motivering.

Efter andra världskrigets utbrott har ett flertal ändringar företagits i be­

stämmelserna om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under mili­

tärtjänstgöring. Dessa ändringar lia emellertid till väsentlig del haft karak­

tären av provisorier. En allmännare omprövning av ersättningsgrundema har

ansetts böra ske i samband med socialvårdskommitténs översyn av lagstift­

ningen om försäkring för olycksfall i arbete in. m. I enlighet därmed uppdrog

Kungl. Maj:t den 3 mars 1944 åt kommittén att överarbeta en av riksförsäk

ringsanstalten verkställd utredning i ämnet jämte däröver avgivna remiss­

yttranden och att snarast möjligt inkomma med utlåtande och förslag till

erforderliga nya bestämmelser rörande ersättning i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring.

Sedan 1945 års riksdag anhållit om skyndsam utredning beträffande frågan,

om och på vad sätt en förbättring av ersättningarna till personer som skadats

under beredskapstjänstgöring lämpligen kunde ske utan samband med en över­

syn av olycksfallsförsäkringslagen, verkställdes separat utredning i detta hän­

seende genom särskilt tillkallade sakkunniga. I februari 1946 framlades dels

förslag av dessa sakkunniga om provisoriska förbättringar av de beredskaps-

skadades ersättningar, dels förslag av socialvårdskommittén om provisoriska

förbättringar av andra ersättningar i anledning av skador under militärtjänst­

göring. På grundval av dessa förslag antogos vid 1946 års riksdag nya provi­

soriska ersättningsbestämmelser, avsedda att gälla i avvaktan på en definitiv

reglering efter det att kommitténs utredning i ämnet blivit slutförd.

Vid 1948 års riksdag fattades beslut om ändringar i olycksfallsförsäkrings­

lagens ersättningsbestämmelser och motsvarande ändringar av ersättnings-

grunderna för den vid försvarsväsendet fast anställda personal, som avses i

1927 års förordning om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under

militärtjänstgöring, och frivillig personal. De för värnpliktiga gällande provi­

soriska bestämmelserna bibehöllos, i enlighet med förslag av socialvårdskom­

mittén, oförändrade i avvaktan på kommitténs förslag till definitiva bestäm­

melser. Kommittén hade utgått ifrån, att nya ersättningsbestämmelser för de

värnpliktiga skulle kunna utfärdas under första halvåret 1949. Föredragande

departementschefen framhöll liksom kommittén och remissmyndigheterna

angelägenheten av att de definitiva bestämmelserna komme till stånd snarast

möjligt (prop. nr 236, s. 10).

Huvuddragen av de gällande bestämmelserna.

1927 års militärersättningsfförordning m. m.

— Värnpliktigs rätt till ersätt­

ning i anledning av kroppsskada regleras främst av bestämmelserna i förord­

ningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning

av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring. Förordningen äger tillämpning även på fast

anställt manskap och vissa grupper av fast anställd, icke ständigt tjänst­

görande personal samt på sådan frivillig personal, som av Kungl. Maj:t hän-

föres under förordningen.

Såsom kroppsskador räknas enligt förordningen även sjukdomar, som icke

förorsakats av olycksfall. Yppas sådan sjukdom under militärtjänstgöringen,

skall enligt en i 19 § intagen bestämmelse orsakssammanhang med tjänst­

göringen presumeras föreligga, såvida icke starka skäl tala däremot. En efter

tjänstgöringens slut yppad sjukdom skall anses vara ådragen under tjänst­

göringen, om denna skäligen kan antagas hava väsentligen bidragit till sjuk­

domen.