2

lande av ersättning för expropriationsrätten. Med ersättningens bestäm­

mande skall vattendomstolen likväl på framställning av den ersättningsbe-

rättigade låta anstå tills vidare, längst till dess medgivande till strömfallets

utt)yggande lämnas. Frågan om ersättning för icke tillgodogjord vatten­

kraft skall dock, sedan fem år förflutit från expropriationsförordnandet,

upptagas till avgörande, om den ersättningsskyldige begär det. Ersättning

medelst kraftöverföring kan enligt förslaget påkallas blott om ersättnings­

frågan avgöres i samband med utbyggnadsmedgivandet.

Ytterligare föreslås i propositionen, att lagen om kontroll å överlåtelse av

vattenkraft skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1953 eller

den tidigare dag Kungl. Maj :t bestämmer.

Slutligen upptager propositionen förslag om vissa lagändringar, vilka för­

anledas av förslaget om inrättande av en fiskeristyrelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

medgivande upplåtas åt annan. Vid

meddelande av förordnande äger Ko­

nungen föreskriva de villkor med av­

seende å strömfallets utnyttjande,

som från allmän synpunkt finnas er­

forderliga.

Då Konungens förordnande enligt

första stycket blivit sökt, skall tillfälle

lämnas envar, som har del i strömfal­

let, att avgiva yttrande i anledning av

ansökningen inom ett år från det den­

na jämte erforderlig utredning i ären­

det delgivits honom. Om synnerliga

skäl därtill äro, må Konungen be­

stämma kortare tid, dock minst tre

månader. Delgivning skall genom sö­

kandens försorg verkställas på sätt

om stämning är stadgat, dock att, om

ej utan avsevärd omgång kan utrö­

nas, vilka som hava del i fallet, del­

givning må ske genom kungörelse i

allmänna tidningarna och tidning in­

om orten. Äro vid ansökningen foga­

de ritningar eller andra handlingar

av vidlyftig beskaffenhet, äger Ko­

nungen förordna, att de må undanta­

gas från delgivning.

Meddelas förordnande — -------------

Rätt att på grund av förordnande

enligt första stycket taga strömfall i

anspråk må ej från innehavaren över­

gå på annan, utan att Konungen med­

giver det. Har ej den, som innehar

sådan rätt, inom ett år från det Ko­

nungens förordnande meddelades hos

vattendomstolen sökt medgivande en­

ligt 2 kap. till strömfallets bebyggan­

de, eller lämnas ej sådant medgivan­

de, vare förordnandet ej längre gäl­

lande; och må nytt förordnande med

avseende å fallet ej utan synnerliga

skäl meddelas inom tio år därefter.

(Gällande lydelse.)

strömfallets utnyttjande, som från

allmän synpunkt finnas erforderliga.

(Föreslagen lydelse.)

Då Konungens förordnande enligt

första stycket blivit sökt, skall till­

fälle lämnas envar, som har del i

strömfallet, att avgiva yttrande i an­

ledning av ansökningen inom ett år

från det denna jämte erforderlig ut­

redning i ärendet delgivits honom.

Om synnerliga skäl därtill äro, må

Konungen bestämma kortare tid,

dock minst tre månader. Delgivning

skall genom sökandens försorg verk­

ställas på sätt om stämning i tviste­

mål är stadgat, dock att, om ej utan

avsevärd omgång kan utrönas, vilka

som hava del i fallet, delgivning må

ske genom kungörelse i allmänna tid­

ningarna och tidning inom orten. Äro

vid ansökningen fogade ritningar el­

ler andra handlingar av vidlyftig be­

skaffenhet, äger Konungen förordna,

att de må undantagas från delgiv­

ning.

------- genast underrättas.

Rätt att på grund av förordnande

enligt första stycket taga strömfall i

anspråk må ej från innehavaren över­

gå på annan, utan att Konungen med­

giver det. Den, som innehar sådan

rätt, skall inom ett år från det Ko­

nungens förordnande meddelades hos

vattendomstolen söka bestämmande

av ersättning, som ovan sägs; under-

låtes det, vare förordnandet ej längre

gällande; och må nytt förordnande

med avseende å fallet ej utan synner­

liga skäl meddelas inom tio år där­

efter. Samma lag vare, om i penning-

6

Kungi. Maj ds proposition nr 245.

(Gällande lydelse.)

13 §.

Där någon-----------------— --------------

Tages strömfall i anspråk jämlikt

1 kap. 14 §, skall ock under villkor,

som i första stycket sägs, ersättning

utgå medelst kraftöverföring, i den

mån fastighet, till vilken vattenkraf­

ten hört, kan anses hava behov av

kraft. Samma lag vare, om vatten­

kraften varit avsedd för viss anlägg­

ning eller ort, till vilken ersättnings-

tagaren är berättigad att överföra

kraftbelopp, som tillerkännes honom,

och den anläggning eller ort kan an­

ses hava behov av kraften.

Kraft, som

Vad i första stycket sägs skall äga

motsvarande tillämpning på kostnad,

som nedlagts sedan delgivning skett

av ansökan om förordnande jämlikt

1 kap. 14 § första stycket.

13 §.

- av kraft.

Tages strömfall i anspråk jämlikt

1 kap. 14 § och avgöres ersättnings­

frågan i samband med att medgivan­

de enligt 2 kap. till fallets bebyggande

lämnas, skall ock under villkor, som

i första stycket sägs, ersättning utgå

medelst kraftöverföring, i den mån

fastighet, till vilken vattenkraften

hört, kan anses hava behov av kraft.

Samma lag vare, om vattenkraften

varit avsedd för viss anläggning eller

ort, till vilken ersättningstagaren är

berättigad att överföra kraftbelopp,

som tillerkännes honom, och den an­

läggning eller ort kan anses hava be­

hov av kraften,

vsedda anläggning.

(Föreslagen lydelse.)

10 KAP.

10 KAP.

43 §.

Är fråga om sänkning eller uttapp-

ning av sjö eller reglering av vattnets

avrinning ur sådant vattenområde

eller kan företag, som eljest avses i

32 § 1—3 mom., antagas beröra fis­

keintresse av någon betydelse, skall

avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen utan dröjsmål av

förrättningsmannen översändas till

lantbruksstyrelsen. Finner denna up­

penbart, att fiskens upp- och nedgång

eller eljest fiskeintresse icke kan

röna inverkan av företaget, skall

43 §.

År fråga om sänkning eller uttapp-

ning av sjö eller reglering av vattnets

avrinning ur sådant vattenområde

eller kan företag, som eljest avses i

32 § 1—3 mom., antagas beröra fis­

keintresse av någon betydelse, skall

avskrift av ansökningshandlingarna

jämte kungörelsen utan dröjsmål av

förrättningsmannen översändas till

fiskeristyrelsen. Finner denna uppen­

bart, att fiskens upp- och nedgång

eller eljest fiskeintresse icke kan

röna inverkan av företaget, skall

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

meddelande härom skyndsamt läm­

nas förrättningsmannen; i annat fall

förordne styrelsen fiskeritjänsteman

att under syneförrättningen till för­

rättningsmannen avgiva yttrande,

huruvida fiskerinäring av betyden­

het kan genom företaget lida väsent­

ligt förfång, så ock vilka särskilda

åtgärder kunna erfordras till skydd

för fisket.

Kan yttrande, som ovan nämnts,

icke avgivas utan att undersökning

å platsen äger rum, ankomme på

Konungens befallningshavande att

efter inkommen anmälan därom upp­

draga åt den av lantbruksstyrelsen

förordnade eller ock annan av styrel­

sen föreslagen fiskeritjänsteman att,

såvitt angår företagets inverkan å

fisket, såsom sakkunnig biträda vid

förrättningen ävensom i frågan avgi­

va utlåtande.

meddelande härom skyndsamt läm­

nas förrättningsmannen; i annat fall

förordne styrelsen fiskeritjänsteman

att under syneförrättningen till för­

rättningsmannen avgiva yttrande,

huruvida fiskerinäring av betyden­

het kan genom företaget lida väsent­

ligt förfång, så ock vilka särskilda

åtgärder kunna erfordras till skydd

för fisket.

Kan yttrande, som ovan nämnts,

icke avgivas utan att undersökning

å platsen äger rum, ankomme på

Konungens befallningshavande att

efter inkommen anmälan därom upp­

draga åt den av fiskeristyrelsen för­

ordnade eller ock annan av styrel­

sen föreslagen fiskeritjänsteman att,

såvitt angår företagets inverkan å

fisket, såsom sakkunnig biträda vid

förrättningen ävensom i frågan avgi­

va utlåtande.

44 §.

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 mom., skall avskrift av an­

sökningshandlingarna jämte kun­

görelsen utan dröjsmål avsändas till

fisketillsynsmyndigheten.

Avskrift av----------------

44 §.

Beträffande företag, som avses i

32 § 4 mom., skall avskrift av an­

sökningshandlingarna jämte kun­

görelsen utan dröjsmål avsändas till

fiskeristyrelsen.

Konungens befallningshavande.

68 ^§.

68 §.

Har i---------------------------------angående företaget.

Har fiskeritjänsteman------- -------------- av företaget.

I fråga om företag enligt 8 kap. I fråga om företag enligt 8 kap.

skall ock avskrift av förslaget till ut- skall ock avskrift av förslaget till ut­

låtande översändas till fisketillsyns- låtande översändas till fiskeristyrel-

myndigheten.

sen.

74

§.

74

§.

Avskrift av---------------------- —--------- nämnda ställen.

I andra------------------------------ avskrift därav.

8

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Har fiskeritjänsteman ---------------- ---------------av företaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

I fråga om företag enligt 8 kap.

skall avskrift av utlåtandet eller med­

delande jämte underrättelse, som i

första stycket sägs, översändas till

fisketillsynsmyndigheten.

It KAP.

17 §.

1. ansökan om prövning jämlikt

2 kap. 20 §, huruvida och under vil­

ka villkor byggande i vatten må ske;

26 §.

Ansökan, som i 17 § t—21 sägs,

skall göras skriftligen och ingivas till

vattenrättsdomaren i det antal ex­

emplar, som finnes nedan för varje

fall föreskrivet.

27 §. 1

1 mom. Ansökan enligt 17 § 1 skall

vara åtföljd av de ritningar jämte

beskrivning och andra handlingar

samt innehålla de upplysningar, vil­

ka erfordras för bedömande av det

tillämnade företagets beskaffenhet,

omfattning och verkningar. Särskilt

skola så fullständigt som möjligt upp­

givas den eller de fastigheter, varå

kyS8andet skall ske eller vilka före­

taget eljest efter ty i 14 kap. 4 § sägs

angår, vederbörande ägares och nytt-

I fråga om företag enligt 8 kap.

skall avskrift av utlåtandet eller med­

delande jämte underrättelse, som i

första stycket sägs, översändas till

fiskeristyr elsen.

11 KAP.

17 §.

1. ansökan jämlikt 1 kap. 14 § om

bestämmande av ersättning för rätt

att taga strömfall i anspråk;

26 §.

Ansökan, som i 17 § 1—22 sägs,

skall göras skriftligen och ingivas till

vattenrättsdomaren i det antal ex­

emplar, som finnes nedan för varje

fall föreskrivet.

27 §.

1 mom. Ansökan enligt 17 § 1 skall

vara åtföljd av de ritningar jämte

beskrivning rörande strömfallets lä­

ge och beskaffenhet samt innehålla

de upplysningar i övrigt, som erford­

ras för ersättningsfrågans bedöman­

de. Uppgift skall lämnas å de ersätt­

ningsbelopp sökanden förmenar böra

utgå.

2 mom. Ansökan enligt 17 § 2 skall

vara åtföljd av de ritningar jämte

beskrivning och andra handlingar

samt innehålla de upplysningar, vil­

ka erfordras för bedömande av det

tillämnade företagets beskaffenhet,

omfattning och verkningar. Särskilt

skola så fullständigt som möjligt upp­

givas den eller de fastigheter, varå

byggandet skall ske eller vilka före­

taget eljest efter ty i 14 kap. 4 § sägs

angår, vederbörande ägares och nytt-

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

ken saken må angå samt, då ansök­

ningen avser utförande eller godkän­

nande av visst arbete, å vilken fastig­

het arbetet skall utföras eller är ut­

fört, så ock beträffande egendom,

som nu nämnts, ägares och nyttjan-

derättshavares namn och hemvist.

4 mom. Då ansökan göres enligt

17 § 20, skall sökanden förete bevis

därom, huruvida den fastighet, vari­

från rättigheten till överförd kraft

skall överflyttas, är besvärad med in­

teckning, ävensom de överenskom­

melser, som i ärendet må hava träf­

fats med inteckningshavare. Ansök­

ningen skall därjämte innehålla upp­

gift å den plats, dit kraften önskas

för framtiden överförd, samt vara åt­

följd av plan för den erforderliga led­

ningens sträckning.

Vad nu sagts skall äga motsvaran­

de tillämpning beträffande ansökan

enligt 17 § 21 om överflyttning av

rättighet till vatten.

29 §.

I mål, som i 27 § 1, 2 och 3 mom.

avses, skola samtliga ansöknings­

handlingar ingivas i sea: samt i övri­

ga ansökningsmål i tre exemplar. Där

så finnes erforderligt, må vattenrätts-

domaren föreskriva, att ytterligare ett

eller flera exemplar skola ingivas.

Hava ansökningshandlingar-------- I

(Gällande lydelse.)

ken saken må angå samt, då ansök­

ningen avser utförande eller godkän­

nande av visst arbete, å vilken fastig­

het arbetet skall utföras eller är ut­

fört, så ock beträffande egendom,

som nu nämnts, ägares och nyttjan-

derättshavares namn och hemvist.

5 mom. Då ansökan göres enligt

17 § 21, skall sökanden förete bevis

därom, huruvida den fastighet, vari­

från rättigheten till överförd kraft

skall överflyttas, är besvärad med in­

teckning, ävensom de överenskom­

melser, som i ärendet må hava träf­

fats med inteckningshavare. Ansök­

ningen skall därjämte innehålla upp­

gift å den plats, dit kraften önskas

för framtiden överförd, samt vara åt­

följd av plan för den erforderliga

ledningens sträckning.

Vad nu sagts skall äga motsvaran­

de tillämpning beträffande ansökan

enligt 17 § 22 om överflyttning av

rättighet till vatten.

29 §.

I mål, som i 27 § 1 och 5 mom. av­

ses, skola samtliga ansökningshand­

lingar ingivas i tre samt i övriga an­

sökningsmål i sex exemplar. Där så

finnes erforderligt, må vattenrättsdo-

inaren föreskriva, att ytterligare ett

eller flera exemplar skola ingivas.

----------------- förklaras förfallen.

(Föreslagen lydelse.)

32 §.

32 §.

Äro ansökningshandlingarna------------ utfärda kungörelse.

Kungörelsen skall ------------- skola ingivas.

I mål, som avses i 17 § 1—12, 17,

18, 20 och 21, skola i kungörelsen de

fastigheter, om vilka uppgift skall

lämnas i ansökningen, namngivas el­

ler, i den mån det kan ske på oför-

tydbart sätt, utmärkas medelst ge-

I mål, som avses i 17 § 1—13, 18,

19, 21 och 22, skola i kungörelsen de

fastigheter, om vilka uppgift skall

lämnas i ansökningen, namngivas el­

ler, i den mån det kan ske på oför-

tydbart sätt, utmärkas medelst ge-

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

inom tio dagar införas i en eller flera

av ortens tidningar så ock, där fråga

ej allenast är om företag enligt 7 eller

8 kap., i allmänna tidningarna. Ett

exemplar av kungörelsen skall tillika

med ett exemplar av ansökningshand­

lingarna ofördröjligen sändas till det

eller de ställen, som i kungörelsen an­

givits.

Vattenrättsdomaren skall därjäm­

te, såframt i målet är fråga om an­

sökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 6, 7, 8, 9,

10, 13, 74, 15 eller 18, utan dröjsmål

i betalt öppet brev eller brevkort å

posten avlämna underrättelse om

kungörelsens utfärdande, om det el­

ler de ställen, varest handlingarna i

målet hållas för parterna tillgängli­

ga, samt om den för erinringars av­

givande bestämda tiden till envar i

ansökningen uppgiven eller eljest för

honom känd ägare av fastighet, som

i kungörelsen omförmäles, så ock till

de kända nyttjanderättshavare, vil­

kas rätt beröres i saken. Underrättel­

sen skall adresseras till den fastighet,

varom fråga är, såvitt ej säker kun­

skap vinnes om annan adress inom

landet för mottagaren. Varder efter

ty i 37 § sägs kungörelsen delgiven

viss sakägare, erfordras ej underrät­

telse, som nu sagts, till sådan sak­

ägare.

Där sakägare —-------- nu sagts.

Är jord —---------- sätt underrättad.

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

inom tio dagar införas i en eller flera

av ortens tidningar så ock, där fråga

ej allenast är om företag enligt 7 eller

8 kap., i allmänna tidningarna. Ett

exemplar av kungörelsen skall tillika

med ett exemplar av ansökningshand­

lingarna ofördröjligen sändas till det

eller de ställen, som i kungörelsen

angivits.

Vattenrättsdomaren skall därjäm­

te, såframt i målet är fråga om an­

sökan enligt 17 § 1, 2, 3, 4, 5, 7, 8,

9, 10, 11, 74, 15, 16 eller 19, utan

dröjsmål i betalt öppet brev eller

brevkort å posten avlämna underrät­

telse om kungörelsens utfärdande,

om det eller de ställen, varest hand­

lingarna i målet hållas för parterna

tillgängliga, samt om den för erin­

ringars avgivande bestämda tiden till

envar i ansökningen uppgiven eller el­

jest för honom känd ägare av fastig­

het, som i kungörelsen omförmäles,

så ock till de kända nyttjanderätts­

havare, vilkas rätt beröres i saken.

Underrättelsen skall adresseras till

den fastighet, varom fråga är, såvitt

ej säker kunskap vinnes om annan

adress inom landet för mottagaren.

Varder efter ty i 37 § sägs kungörel­

sen delgiven viss sakägare, erfordras

ej underrättelse, som nu sagts, till

sådan sakägare.

Ägare av------------ - fastighetens ägare.

36 §.

I mål, som avses i 27 § 1 mom.,

skall, där fråga ej allenast är om vat­

tentäkt eller om företag enligt 8 kap.,

ett exemplar av ansökningshandling­

arna jämte kungörelsen utan dröjs­

mål av vattenrättsdomaren översän-

36 §.

I mål, som avses i 27 § 2 mom.,

skall, där fråga ej allenast är om vat­

tentäkt eller om företag enligt 8 kap.,

ett exemplar av ansökningshandling­

arna jämte kungörelsen utan dröjs­

mål av vattenrättsdomaren översän­

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 245-

(Gällande lydelse.)

(Föreslagen lydelse.)

Samma lag vare, då målet rör bestäm­

mande av ersättning för strömfall,

som skall avstås jämlikt 1 kap. 14 §

och utgör del av fastighet.

59 §.

Av de----------- ----------------------------- -

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjs­

mål översändas till fisketillsynsmyn­

digheten.

59 §.

angivna ställen.

Är fråga om företag enligt 8 kap.,

skall avskrift av utslaget utan dröjs­

mål översändas till fiskeristyrelsen.

88

§.

Angående offentliggörande av kun­

görelse, som i 87 § sägs, gälle beträf­

fande mål, som avse företag enligt

6 kap., vad i 33 § första stycket fin­

nes stadgat i fråga om mål enligt

17 § 13, 14, 15 och 16 men i andra

fall vad nämnda lagrum föreskriver

beträffande mål, som omförmälas i

17 § 1—12, samt 17, 18, 20 och 21;

dock vare i fråga om företag enligt

7 eller 8 kap. ej erforderligt, att kun­

görelsen införes i allmänna tidning­

arna. Är sådant företag av mindre

omfattning och berör det allenast viss

eller vissa sakägare, må kungörelsen,

i stället för att införas i en eller flera

ortstidningar, delgivas envar sak-

88

§.

Angående offentliggörande av kun­

görelse, som i 87 § sägs, gälle beträf­

fande mål, som avse företag enligt

6 kap., vad i 33 § första stycket fin­

nes stadgat i fråga om mål enligt 17 §

14, 15, 16 och 17 men i andra fall vad

nämnda lagrum föreskriver beträf­

fande mål, som omförmälas i 17 § 1

—13 samt 18, 19, 21 och 22; dock

vare i fråga om företag enligt 7 eller

8 kap. ej erforderligt, att kungörelsen

införes i allmänna tidningarna. Är så­

dant företag av mindre omfattning

och berör det allenast viss eller vissa

sakägare, må kungörelsen, i stället

för att införas i en eller flera orts­

tidningar, delgivas envar sakägare.

agare.

Kungörelsen varde-------- -— mottaga förrättningshandlingarna.

Angå besvär-------- — nämnda intressen.

Där i------------- motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1948.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1941 (nr 615) om

tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Härigenom förordnas, att 2, 7, 8, 11 och 12 §§ lagen den 20 juni 1941 om

tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

2

§.

Tillsyn ur fiske- och naturskydds­

synpunkt skall under lantbrukssty-

relsens inseende utövas av en myn­

dighet, benämnd fisketillsynsmyndig­

heten.

Om tillsyn--------——--------- -— — -—

(Föreslagen lydelse.)

2

§•

Tillsyn ur fiske- och naturskydds­

synpunkt skall utövas av fiskeristy-

relsen.

är stadgat.

7 §•

Tillsyn ur------------- ----------------------

I den mån så lämpligen kan ske

skall ock fisketillsynsmyndigheten

utöva tillsyn ur hälsovårdssynpunkt.

Om tillsynsmyndighetens befogenhe­

ter gälle vad i 3 och 4 §§ är stadgat.

7 §•

särskilt stadgas.

I den mån så lämpligen kan ske

skall ock fiskeristyrelsen utöva till­

syn ur hälsovårdsynpunkt. Om sty­

relsens befogenheter gälle vad i 3 och

4 §§ är stadgat.

8 §•

Länsstyrelsen äger — ------------ ------

Har ej särskild person förordnats,

äger fisketillsynsmyndigheten, utan

särskilt uppdrag, föra sådan talan. 11

11

§•

Fisketillsynsmyndigheten äger, i

den mån för utförande av dess upp­

drag så erfordras, rätt att vinna till­

träde till fabrik eller annan anlägg­

ning, evad den är i bruk eller ej,

ävensom att företaga undersökningar

inom område som hör till anläggning­

en eller å annan plats där undersök­

ning kan vara erforderlig.

8

§.

--------- 5 § sägs.

Har ej särskild person förordnats,

äger fiskeristyrelsen föra sådan talan.

11

§•

Fiskeristyrelsen äger, i den mån

för utförande av dess uppdrag så er­

fordras, rätt att vinna tillträde till

fabrik eller annan anläggning, evad

den är i bruk eller ej, ävensom att

företaga undersökningar inom områ­

de som hör till anläggningen eller å

annan plats där undersökning kan

vara erforderlig.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stock­

holms slott den 20 februari 1958.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel, G^jöres, D^anielson, V^ougt, Z^etter­

^berg, N^ilsson, S^träng, E^ricsson, M^ossberg, W^eijne, K^ock.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finans-,

jordbruks- och handelsdepartementen samt statsrådet Sträng anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, frågor om åtgärder

mot spekulation i vattenkraft m. m.

Föredraganden anför följande.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 11 april 1947 tillkallade jag den

5 maj samma år särskilda sakkunniga att inom justitiedepartementet verk­

ställa utredning rörande åtgärder mot spekulation i vattenkraft och där­

med sammanhängande spörsmål1. De sakkunniga — vilka antagit benäm­

ningen 1947 års kommitté för åtgärder mot spekulation i vattenkraft •—

ha den 20 december 1947 avgivit betänkande innehållande förslag till lag

om ändring i vissa delar av vattenlagen och till lag angående fortsatt gil­

tighet av lagen den 20 december 1946 om kontroll å överlåtelse av vatten­

kraft jämte motivering (SOU 1947:81). Yttranden ha inhämtats över be­

tänkandet jämte därvid fogade lagförslag.

I proposition den 23 januari 1948 (nr 49) har föreslagits inrättande av

en fiskeristyrelse med statens fiskeriförsök. Om detta förslag genomföres

bli vissa ändringar i vattenlagen m. fl. lagar erforderliga.

Jag anhåller nu att till behandling få upptaga dessa frågor.

Åtgärder mot spekulation i vattenkraft m. in.

Gällande rätt.

De grundläggande bestämmelserna rörande rätten till vatten återfinnas i

1 kap. vattenlagen den 28 juni 1918. Där uttalas i 1 §, att envar äger att

—- med de i sagda lag stadgade eller eljest lagligen gällande inskränkningar

1 De sakkunniga voro ledamoten av riksdagens andra kammare landshövdingen O. W. Löv­

gren, häradshövdingen Åke Braunstein, ledamöterna av nämnda kammare hemmansägaren

Edvin Jacobsson i Igelsbo, folkskolläraren Nils A. Larsson i Östersund och lantbrukaren Anders

Pettersson i Dahl, ävensom numera generaldirektören Åke Rusck och ordföranden i statens

bränslekommission civilingenjören Erik Upmark med assessorn i Svea hovrätt Gunnar Fredrik-

son som sekreterare.

20

1 kap. innehåller vidare i 5—13 §§ stadganden om kungsådra. Sådan

skall anses finnas i de uti särskild förteckning upptagna vattendrag, i vilka

vid lågvatten framrinner minst fem kubikmeter i sekunden. Enligt stad-

gandena föreligger i princip skyldighet för bl. a. strömfallsägare att för all­

män farled eller allmän flottled eller för fiskets tillgodoseende eller för

torrläggning eller bevattning av mark utan gottgörelse avstå vattenmängd

eller fallhöjd intill en tredjedel av vattenkraften.

Slutligen har år 1945 i 1 kap. införts bestämmelser om skyldighet att

under vissa omständigheter låta strömfall tagas i anspråk av annan. Dessa

bestämmelser äro upptagna i 14 § och innebära följande. Finnes från allmän

synpunkt för planmässigt utnyttjande av tillgänglig vattenkraft erforder­

ligt, att visst strömfall tillgodogöres, och kan det ej antagas, att den, som

råder över vattenkraften i fallet, själv kommer att utan avsevärt dröjsmål

utnyttja det på ändamålsenligt sätt, äger Kungl. Maj :t på ansökan förordna

att, om hinder enligt 2 kap. eljest ej möter, fallet må mot ersättning i stället

tillgodogöras av kronan, kommun eller annan, som är beredd att utan upp­

skov bebygga fallet. Kronan tillkommande vattenkraft må dock ej utan riks­

dagens samtycke upplåtas åt annan. I samband med förordnande om dylik

expropriationsrätt äger Kungl. Maj :t föreskriva de villkor med avseende å

strömfallets utnyttjande, som från allmän synpunkt finnas erforderliga.

Delägare i strömfallet skall beredas tillfälle att inom viss tid — ett år eller,

om synnerliga skäl därtill äro, kortare tid, dock minst tre månader — yttra

sig över ansökan om sådant förordnande. Expropriationsrätten förverkas,

om icke exproprianten inom ett år från förordnandets meddelande hos vat­

tendomstolen sökt tillstånd till strömfallets utbyggande, eller om ansökan

om sådant tillstånd avslås. Samma verkan inträder, om strömfallet icke

utbygges inom tid, som vattendomstolen bestämmer, eller om i pengar be­

stämd ersättning för vattenkraften ej guldits inom tre månader från det er­

sättningen blivit slutgiltigt fastställd, såvida icke fallet enligt medgivande

av ersättningstagaren tagits i besittning utan att ersättningen guldits. Har

expropriationsrätten förverkats, får nytt förordnande med avseende å fallet

ej utan synnerliga skäl meddelas inom tio år därefter.

I fråga om rätten att utbygga ett strömfall gäller enligt 2 kap. vattenlagen

i princip, att strömfallsägaren har frihet att själv bestämma, om och när

samt i vilken omfattning han skall utbygga sitt fall. Då strömfallsägaren

beslutar sig för att utbygga fallet, äger han emellertid ej verkställa utbygg­

naden efter eget gottfinnande, utan är obligatorisk förprövning i vidsträckt

omfattning föreskriven. Jämlikt 2 kap. 20 § vattenlagen må sålunda ej i

älv, ström, å eller större bäck arbete för uppförande eller förändrande av

damm påbörjas, förrän vattendomstolen efter ansökan meddelat besked,

huru och under vilka villkor arbetet må göras. Om genom annat byggande

i sådant vattendrag märkbar inverkan kan ske på vattenståndet eller vatt­

nets lopp, gäller detsamma, såframt det ej är uppenbart, att varken allmän

eller enskild rätt genom byggnaden förnärmas. Äro i andra fall sannolika

skäl, att genom byggande i vatten allmän eller enskild rätt förnärmas, er­

fordras i regel även vattendomstolens prövning.

Kungi. Maj.ts proposition nr 245.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

begagnande försvåras eller fördyras, ersättning skall lämnas jämväl för

sådan skada, dels ock att om återstoden varder onyttig eller synnerligt

men vid dess begagnande uppkommer, ersättning skall lämnas för återsto­

dens hela värde.

Ersättningen för vattenkraft skall enligt 1, 13 och 14 §§ i regel utgå

antingen medelst kraftöverföring eller i pengar. I båda fallen skall enligt

11 § ersättningen för tillgodogjord vattenkraft anses innefatta gottgörelse

för vattenverksbyggnaderna eller den del därav, som för framtiden varder

för ägaren onyttig. För icke tillgodogjord vattenkraft skall ersättningen be­

stämmas med hänsyn till värdet av vattenkraften i tillgodogjort skick. Vid

vattenkraftens beräknande skall jämlikt 10 § hänsyn tagas till mera bety­

dande växlingar i vattenföringen.

Stadganden rörande ersättning medelst kraftöverföring lämnas i 13—

45 §§. Av dessa må återgivas följande.

Där någon berättigas jämlikt 2 kap. 5 eller 6 § att tillgodogöra sig an­

nan tillhörig vattenkraft eller jämlikt samma kap. 7 § att lösa annan till­

hörig andel i samfällt strömfall, skall enligt 9 kap. 13 § ersättning där­

för utgå medelst tillhandahållande av motsvarande kraftbelopp, såframt

och i den mån ej ersättningens utgörande i kraft prövas medföra olägen­

heter av betydenhet för ena eller andra parten.

Under samma villkor skall vid ianspråktagande av strömfall jämlikt 1

kap. 14 § ersättningen utgå medelst kraftöverföring, i den mån fastighet,

till vilken vattenkraften hört, kan anses ha behov av kraft. Detsamma gäl­

ler, om vattenkraften varit avsedd för viss anläggning eller ort, till vilken

ersättningstagaren är berättigad att överföra kraftbelopp, som tillerkän-

nes honom, och denna anläggning eller ort kan anses ha behov av kraften.

Kraft, som skall överföras såsom ersättning för mistad vattenkraft, skall

jämlikt 9 kap. 26 § tillhandahållas ersättningstagaren å den fastighet, till

vilken vattenkraften hört, på lämplig plats nära det strömfall, varifrån vat­

tenkraften gått förlorad. Nödiga organ för överföring av den tillhandahållna

kraften — ersättningskraften — bekostas av ersättningsgivaren.

I 19 § stadgas att ersättningstagaren är pliktig att för kraftens uttagande

och överföring gälda vederlag — uttagningskostnad — antingen i pengar

eller genom minskning av det kraftbelopp, som eljest skolat utgå. I fråga

om ersättning för vattenkraft, som tages i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §

eller 2 kap. 5 eller 6 §, skall enligt 9 kap. 20 § uttagningskostnaden be­

stämmas så, att den gottgörelse för vattenkraften som beredes ersättnings­

tagaren genom det efter avdrag av uttagningskostnaden återstående vär­

det å ersättningskraften, kan anses skälig med hänsyn jämväl till den nytta

som uppkommer för ersättningsgivaren. Uttagningskostnaden får dock var­

ken sättas lägre än till ersättningsgivarens självkostnad — såvida denna ej

överstiger ersättningstagarens självkostnad för självständigt tillgodogöran­

de av det ianspråktagna strömfallet — eller högre än till sistnämnda själv­

kostnad. Beträffande ersättning för samfällt strömfall, som löses jämlikt

2 kap. 7 §, skall uttagningskostnaden bestämmas till den för ersättnings-

23

givaren beräknade kostnaden för ersättningskraftens tillhandahållande på

den i 9 kap. 26 § angivna platsen.

Vattendomstolens beslut rörande ersättningskraft kan senare ändras un­

der vissa förutsättningar.

Där ersättningen ej bör utgå medelst kraftöverföring, skall den som

nämnts i regel bestämmas i pengar. Sådan ersättning skall jämlikt 9 kap.

48 § beräknas till fulla värdet och hälften därutöver, då fråga är om ersätt­

ning för tillgodogjord vattenkraft eller för icke tillgodogjord, som uppen­

barligen är avsedd för befintlig eller under byggnad varande anläggning.

För annan icke tillgodogjord vattenkraft skall enligt 49 § ersättningen be­

räknas till fulla värdet utan förhöjning.

I detta sammanhang må jämväl erinras om att i lag den 20 december

1946 (nr 781) meddelats bestämmelser om kontroll å överlåtelse av vatten­

kraft. Denna lag, som gäller till och med den 30 juni 1948 eller den tidi­

gare dag Kungl. Maj :t bestämmer, innehåller följande bestämmelser. Den

som mot vederlag förvärvar rätt till vattenkraft i strömfall, varur i dess

helhet vid ändamålsenlig utbyggnad kan uttagas mer än etthundra turbin-

hästkrafter vid normalt oreglerat lågvatten, skall — i den mån Kungl.

Maj :t därom förordnar — för kontroll av vederlagets skälighet ofördröj li­

gen göra anmälan om förvärvet hos Kungl. Maj :t. I denna anmälan skall

lämnas upplysning om vederlaget för vattenkraften eller — där vid förvärv

av fastighet med tillhörande vattenkraft särskilt vederlag för vattenkraften

ej bestämts — om hur stor del av vederlaget i dess helhet som anses be­

löpa på vattenkraften. Vidare skola tillhandahållas de handlingar och

uppgifter, som erfordras för prövning av vederlagets skälighet. Om anmä­

lan icke inkommer, äger Kungl. Maj :t eller den myndighet, som Kungl.

Maj :t bestämmer, införskaffa erforderliga uppgifter. Kungl. Maj :t eller

myndighet, som nyss sagts, äger föreskriva den nedsättning av oskäligt ve­

derlag," vilken påkallas. Utfäst vederlag får ej givas eller mottagas förrän

efter överlåtelsens prövning. Vid nedsättning av vederlaget äger överlåtaren

frånträda överlåtelseavtalet, därest han underrättar förvärvaren därom se­

nast två månader efter erhållen del av nedsättningsbeslutet. Nu angivna

bestämmelser rörande rätt till vattenkraft skola äga motsvarande tillämp­

ning å aktie i bolag eller andel i handelsbolag eller förening, vars huvud­

sakliga tillgång utgöres av rätt till vattenkraft. Underlåtenhet att göra före­

skriven anmälan, avgivande av medvetet oriktig uppgift vid anmälnings­

skyldighetens fullgörande samt erläggande eller mottagande av vederlag,

innan skäligheten därav prövats, eller av högre vederlag än som funnits

skäligt straffas med dagsböter eller fängelse. Lagen äger icke tillämpning

å förvärv från eller för kronan eller från konkursbo eller å exekutiv auk­

tion.

Genom kungörelse den 20 december 1946 (nr 782) har Kungl. Maj :t för­

ordnat, att lagen skall äga tillämpning å förvärv efter den 15 november 1946

i Norrland eller Kopparbergs län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

24

Härutöver kan framhållas, att enligt 2 § lagen den 27 juni 1902 innefat­

tande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar fordras tillstånd —

koncession — för utförande av elektrisk starkströmsledning, samt att en­

ligt samma lagrum vid prövning av koncessionsansökan hänsyn hör tagas

till huruvida behov av anläggningen finnes samt huruvida denna kan

anses förenlig med en planmässig elektrifiering.

Slutligen är att påpeka, hurusom Kungl. Maj :t i brev den 17 maj 1946

till vattenfallsstyrelsen förklarat, att styrelsen borde med de kommunala

och enskilda kraftföretag, som kunde anses ha berättigat behov av att över­

föra kraft på stamlinjenätet, träffa lämpliga avtal om transitering. Vid

prövning av transiteringsansökningar borde styrelsen särskilt beakta ange­

lägenheten av att prisuppdrivande eller med en planmässig kraftförsörjning

icke förenliga köp av outbyggda vattenfall motverkades. Där tvekan kunde

råda, huruvida transitering borde medges, skulle frågan underställas Kungl.

Maj :ts prövning.

Landets vattenkrafttillgångar m. m.

Efter en inledande allmän rättsöversikt samt en redogörelse för gällande

svensk rätt har 1947 års kommitté för åtgärder mot spekulation i vatten­

kraft till en början lämnat vissa uppgifter rörande tillgången på vattenkraft

i vårt land.

Enligt en av Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut verkställd

uppskattning utgör den totala vattenkrafttillgången i landet — beräknad

efter vattendragens sammanlagda fallhöjder, strömfallens medelvattenfö-

ringar och 75 % verkningsgrad i turbiner, generatorer och vattenvägar —

11-7 milj. kW (kilowatt) i undersökta vattendrag och 1-5 milj. kW i andra

vattenfall eller tillhopa 13-2 milj. kW, motsvarande en teoretisk energipro­

duktionsförmåga av 115 000 MkWh/år (MkWh = milj. kilowattimmar).

Kommittén anmärker om den sålunda erhållna siffran:

Denna energimängd kan dock i verkligheten icke ekonomiskt uttagas.

Avsevärda reduktioner måste nämligen företagas beträffande såväl fallhöj­

der som vattenmängder. Sålunda finnas många strömfall, som icke kunna

tänkas bli utbyggda, och i de utbyggbara strömfallen uppstå oundvikliga

fallförluster mellan och i kraftanläggningarna. Vidare är det å ena sidan

omöjligt att genomföra sådana regleringar av framrinningen, att vatten-

föringen kan helt utjämnas, å andra sidan olämpligt att göra kraftanlägg­

ningarna så stora, att i dem kunna tillgodogöras de flöden, vilka ej kunna

intagas i regleringarna.

Kommittén framhåller, att då man ur kraftförsörjningens synpunkt skulle

beräkna tillgången på vattenkraft, naturligen i princip endast kunde be­

aktas den utbyggnadsvärda kraften, d. v. s. den kraft som det ekonomiskt

lönade sig att utbygga. Denna kraft kunde indelas i högvärdig och lågvär­

dig. Såsom högvärdig betecknades sådan kraft, som vid oförändrat penning­

värde medförde en specifik utbyggnadskostnad icke väsentligt överstigande

utbyggnadskostnaden vid de redan utbyggda fallen. Till lågvärdig kraft

hänfördes den övriga utbyggnadsvärda kraften.

Kungi. Maj:ts proposition nr 245.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

I tabellen redovisas även den utbyggda och den återstående vattenkraften

dels vid slutet av år 1947, dels ock efter färdigställande av pågående eller

beslutade utbyggnader. Av den för närvarande utbyggda vattenkraften lig­

ger nära hälften i Göta- och Svealand samt drygt en tredjedel i mellersta

Norrland, medan återstoden fördelar sig lika på nedre och övre Norrland.

Medräknas som utbyggda även de fall, där utbyggnadsarbetet pågår eller

är förberett genom maskinbeställningar eller andra åtgärder av relativt de­

finitiv karaktär, ökas siffran för den utbyggda vattenkraften med 7 200

MkWh/år. Genom dessa utbyggnader förskjutes fördelningen av den ut­

byggda kraften, så att Götalands och Svealands andel blir 34 %, nedre Norr­

lands 9 %, mellersta Norrlands 43 % och övre Norrlands 14 %.

För den outbyggda kraften äro de siffror, som gälla efter färdigställande

av de igångsatta utbyggnaderna, i detta sammanhang främst av intresse. I

detta stadium fördelar sig den outbyggda kraften med 3 % på Göta- och

Svealand, 7 % på nedre Norrland, 50 % på mellersta Norrland och 40 % på

övre Norrland.

En fördelning av den outbyggda kraften på hög- och lågvärdig är, säger

kommittén, svår att åstadkomma, enär gränsen mellan dessa båda katego­

rier är flytande. Med ledning av vattenfallsstyrelsens ovannämnda under­

sökning gör kommittén emellertid en approximativ uppdelning av fallen ur

kvalitetssynpunkt. Resultatet härav framgår av Tabell 2, som även visar

den outbyggda krafttillgångens fördelning på staten och andra.

Tabell 2. Återstående utbyggnadsvärd vattenkraft efter färdigställande av pågående

eller beslutade utbyggnader.

1..............................................

Totalt

MkWh/år

Därav

högvärdig

lågvärdig

staten

Övriga

staten

Övriga

800

2 200

2 700

11900

11500

100

1 100

4 900

5 300

200

800

400

4 800

1200

ICO

300

300

2 700

400

1400

900

1900

2 300

2......................................

3 ..................................

4 ..............................................

5 ......................................

Summa

29100

11400

7 400

3 400

6 900

Av den efter pågående utbyggnader återstående utbyggnadsvärda vatten­

kraften ha sålunda 65 % bedömts vara högvärdig och 35 % lågvärdig. Av

den högvärdiga kraften uppskattas staten äga ca 60 % och andra ca 40 %,

medan andelstalen för den lågvärdiga kraften äro 33 och 67 %.

Enligt Tabell 2 utgör statens totala innehav 51 % av den totala outbyggda

krafttillgången och övriga fallägares innehav sålunda 49 %. Om i statens

andel även inräknas minoriteter i vattenfall, i vilka staten äger majoritet,

28

Under krigsåren har den totala ökningen, bortsett från skogsindustriens

stora ökning, betingats av att kraftförbrukningen väsentligt stegrats bl. a.

inom krigsindustrien och transportväsendet till följd av ökad sysselsättning

samt försvårad och fördyrad tillförsel av råvaror, bränsle och drivmedel. Efter

krigets slut får kraftförbrukningens stora stegring antagas bero i första hand

på den rådande högkonjunkturen men också därpå, att den elektriska

energien blivit alltmer konkurrenskraftig. Elkraftpriserna ha sålunda reellt

sett sjunkit under en lång följd av år, särskilt under kriget, medan pri­

serna på fossila och andra bränslen stigit. Detta har medfört att den elék-

tiiska kraften i betydande omfattning kommit till användning i stället

för bränslen.

Kommittén lämnar härefter i form av en tabell redogörelse för ut­

vecklingen under åren 1912—1946 av landets kraftkonsumtion jämte den­

nas fördelning på olika konsumentgrupper. Av tabellen framgår att av

1946 års totalförbrukning om 12 110 MkWh belöpte 21 % på allmän distri­

bution, 16 % på elektrotermisk och elektrokemisk industri, 46 % på öv­

rig storindustri, 10 % på järnvägar samt 7 % på ånggenerering och el­

verkens behov.

I fråga om kraftproduktionens och kraftkonsumtionens utveckling un­

der kommande år anför kommittén att man hade att räkna med prog­

noser av åtminstone två olika slag. Dels måste man för fastställande av ut-

byggnadsplanerna arbeta med antaganden rörande produktionen och konsum­

tionen under den tidrymd, som behövdes för färdigställande av nya kraft-

anläggningar, f. n. 4—6 år, dels hade man för andra ändamål behov av en

mera långsiktig uppskattning för flera decennier framåt.

Beträffande kortsiktsprognoser uttalas i betänkandet:

För utvecklingen på kort sikt har man efter fredsslutet hållit sig till an­

tagandet om en maximal produktions- och konsumtionsökning av 800

MkWh/år och en mera måttlig ökning av 500 MkWh/år. Den lägre prog­

nossiffran innebär en reduktion, som huvudsakligen motiverats av an­

tagandet om en viss avmattning efter krigsslutet.

Värdet 800 MkWh/år motsvarar den maximiprognos, som ställes i 1947

års statsverksproposition i samband med vattenfallsstyrelsens anslagsäs-

kanden. Detta värde är visserligen lägre än medeltalet för åren 1941__1946

Det kan dock ifrågasättas, huruvida man på kort sikt har att räkna ens

med en så stor belastningsökning som 800 MkWh/år. Man hör ej bortse

från att de senaste arens utveckling till väsentlig del forcerats fram från

ett nedpressat utgångsläge som en följd av exceptionella förhållanden, vilka

knappast kunna förväntas bli bestående. Redan nu kan iakttagas en viss

återgång till mera normala förhallanden. Sålunda äro de under kriget högt

uppskruvade fraktsatserna nu stadda i sjunkande, en omständighet som åt­

minstone så småningom verkar sänkande på priserna för fossila bränslen

och därmed ökar dessa bränslens konkurrenskraft som energi- och värme­

källa, så att elkraften ej blir lika begärlig som de senaste "åren för nyin­

stallationer och omläggningar inom industrien. En annan omständighet kan

också framhållas. Under en längre tid ha fortgått successiva omläggningar

utav industrier och järnvägar m. m. till elektrisk drift. Omläggningarna,

vilka äro av engångsnatur, ha intensifierats under de senaste krisåren och

betingat en betydande del av dessa års belastningsökningar. Numera torde

storre delen av de omläggningar utav denna typ, vilka kunna komma i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Tabell 3. Kostnad för elektrisk kraft vid vissa större vattenkraftstationer.

A.

Vid en uppdelning av stationerna efter tiden för förvärvet av strömfallet.

Strömfallet förvärvat:

Öre per kilowattimme:

totalt därav naturkraft

1916

eller tidigare............................................. 056

0063

(11 »)

1917—36

........................................................... 051

0036 (

7 %)

1937—42 ........................................................ ......... 1

03

0-075 (

7 %)

Samtliga 058

0’055 ( 9 U)

B. Vid en uppdelning av stationerna efter belägenhet.

Strömfallet beläget i:

Öre per kilowattimme:

totalt därav naturkraft

Götaland och Svealand .................................. 075

0-118 (15

%)

Nedre och mellersta Norrland....................... 049

0028 ( 6

%)

övre Norrland ................................................ 0'48

0’007 ( 1

%)

Samtliga 0'58

0'055 ( 9

%)

De sakkunniga anförde i detta sammanhang bl. a. följande. Den natur­

kraft, som förvärvats 1016 eller tidigare, hade i medeltal varit väsentligt

dyrare och givit något dyrare utbyggd vattenkraft än den som förvärvats

1917—1936. Däremot hade den förstnämnda gruppens strömfall varit något

billigare och givit väsentligt billigare kraft än de strömfall, vilka förvärvats

1937—1942. I den sistnämnda gruppen vore emellertid jämförelsematerialet

förhållandevis litet. Byggnadskostnaden för sist ifrågavarande kraftstatio­

ner hade påverkats av den rådande dyrtiden. Dessutom borde framhållas att

dessa kraftstationer utbyggts på ett sätt, som möjliggjorde en särskilt värde­

full produktion. Uppdelningen av stationerna efter belägenheten visade att

kostnaden för naturkraften vore väsentligt högre söderut, och att den

sjönke ju längre mot norr man komme. Samma vore förhållandet med to­

talkostnaden för den färdiga kraften, ehuru skillnaden ej vore lika påfal­

lande.

1947 års kommitté anför om de sakkunnigas undersökning:

De av 1942 års sakkunniga anförda siffrorna avse som nämnts kostna­

den för energien vid kraftstationsväggen. Hänsyn har sålunda ej tagits till

överföringskostnaderna, vilka då det gäller avlägsna kraftstationer kunna

uppgå till en ej obetydlig del av totalkostnaden. Siffrorna särskilt för övre

Norrlands men även för mellersta och nedre Norrlands stationer böra där­

för höjas. Detta gäller på grund av överföringsförlusterna i någon mån kost­

naderna i öre/kWh för naturkraftens andel, men på grund av överförings-

förluster och kostnader för linjer m. m. i avsevärt högre grad totala kost­

naden i öre/kWh. Sådan höjning medför därför, att för dessa stationers

vidkommande procenttalet för naturkraftens andel i totala kraftkostnaden

blir ännu mindre än som angivits i Tabell 3.

Om utvecklingen under den följande tiden yttrar kommittén:

Den i det föregående berörda period, vilken började år 1937, kan sägas

pågå fortfarande. Jämväl i övrigt kunna — i de hänseenden, som närmast

äro av intresse — förhållandena under åren 1937—1942 och 1943—1947

anses vara i stort sett likartade. Visserligen kunna i en del hänseenden olik­

31

heter spåras, men dessa torde i sammanhanget ej vara att beteckna som

väsentliga. Kommittén anser sig därför kunna uttala, att rönen vid den

av 1942 års sakkunniga gjorda undersökningen endast obetydligt påverkas

av de senaste årens utveckling, och att sagda undersökning följaktligen

fortfarande synes utgöra en tillförlitlig grund för det principiella bedöman­

det av förevarande spörsmål.

Sammanfattningsvis anför kommittén:

Som av det anförda framgår, utgör redan nu priset för naturkraften en

förhållandevis liten del av priset för den elektriska kraften. När framdeles

utbyggnaden av vattenkraften kommer att avse mindre utbyggnadsvärd

kraft, blir kostnaden för naturkraften — även med antagande av samma

naturkraftpris per energienhet — procentuellt ännu mindre, allteftersom

utbyggnads- och överföringskostnader stegras. Därest priset för den min­

dervärdiga naturkraften i framtiden liksom hittills blir lägre per energi­

enhet än den högvärdiga, minskas ytterligare procenttalet för naturkraf­

tens del i den elektriska kraftens totalkostnad. Även en ganska betydande

höjning av naturkraftpriset torde knappast bli kännbar för den borgerliga

förbrukningen, där strömpriset hos konsumenten i regel håller sig omkring

10 öre per kWh. Mera kännbar blir höjningen för storindustriens förbruk­

ning, där strömpriset oftast rör sig om 2—3 öre per kWh, i undantagsfall

ändå lägre, men även där blir inverkan förhållandevis obetydlig. Att höj­

ningar av naturkraftpriset i regel blott i ringa mån påverka priset för

den elektriska kraften innebär dock icke, att man kan bortse från sådana

höjningar. Kostnaden för elektrisk kraft består ju av ett stort antal var

för sig jämförelsevis små delkostnader. Om priset för kraften skall kunna

hållas" nere, måste alla delkostnader — sålunda även kostnaden för natur­

kraften — i görligaste mån begränsas.

Kommittén har beträffande förekomsten av spekulationstendenser läm­

nat följande redogörelse.

Uppköpen av vattenkraft i spekulativt syfte torde ha tagit sin början, så

snart vattenkraftens stora framtida betydelse började att framstå klart.

Inköp med tydlig spekulativ tendens kunna skönjas redan i slutet av 1890-

talet. Någon större fart togo dock vattenkraftköpen överhuvud taget i södra

Sverige först under 1900-talets första decennium och i Norrland icke förrän

i slutet av första världskriget och åren närmast därefter. Under sistnämnda

periods högkonjunktur förvärvades betydande fallkomplex i Norrland så­

väl av vattenfallsstyrelsen som av enskilda företag, däribland vissa sär­

skilt för vattenfall sinköp bildade bolag. Till en början voro priserna för

vattenkraften synnerligen låga, men i Götaland stego de snabbt under 1900-

talets början, vilket i viss mån tog sig uttryck i de av riksdagen åsatta vär­

dena för Trollhättan in. fl. vattenfall. Efter hand och under inflytande av

det sjunkande penningvärdet stego priserna även i Norrland, och omkring

år 1920 betalades för vattenfall i mellersta Norrland priser på omkring 100

kronor per 9-månadershästkraft.

Ett stycke in på 1920-talet hade intresset för vattenkraftköp betydligt

minskat. Någon nämnvärd konkurrens på området förekom icke vidare, och

under det följande decenniet överfördes på kraftföretagare, bl. a. vatten­

fallsstyrelsen, det mesta av den vattenkraft, som uppköpts av andra.

Under senare delen av 1930-talet vaknade intresset för outbyggd vatten­

kraft Ull nytt liv. Vattenfallsstyrelsen ökade sin inköpsverksamhet och in­

riktade sig därvid på Indalsälven, Ångermanälven med undantag för Fax-

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

32

älvsgrenen samt Ume älv med Vindelälven, Pite älv och Skellefte älv. Sam­

tidigt började enskilda och kommunala kraftföretagare försäkra sig om vat­

tenkraft för framtida behov. Exemplen följdes av flera större skogsbolag

och industriföretag. Priserna för vattenkraften visade under inflytande

härav benägenhet att skjuta i höjden. Inom Faxälven, där konkurrens före­

kom mellan olika bolag, betalades t. ex. redan under 1930-talets slut höga

priser på upp till 300 kronor per 9-månadershästkraft och därutöver. Vat-

tenfallsstyrelsen, som sökte föra en jämn prispolitik, såg sig under sådana

förhållanden nödsakad att avstå från åtskilliga planerade inköp i mellersta

Norrland och förlägga huvuddelen av sina inköp till områden, där konkur­

rensen gjorde sig mindre gällande.

1943 års utredning om åtgärder mot spekulation i vattenkraft, vilken ut­

redning år 1945 föranledde den ändring av 1 kap. 14 § vattenlagen, som

möjliggjorde expropriationsrätt till vattenkraft i annans ägo, torde visser­

ligen ha medfört att mera omfattande inköp av jordägares vattenkraft i

syfte att denna därefter skulle av köparen försäljas till kraftföretag begrän­

sats men har å andra sidan icke verkat sänkande på de höga naturkraft-

prisen. Konkurrensen om och prisstegringen för vattenkraft har sålunda

fortsatt.

Omfattande vattenfallsförvärv, delvis av tydlig spekulationskaraktär, ha

även under och efter år 1943 avslutats eller förberetts i bl. a. Skellefte älv,

Ume älv, Ångermanälven med Faxälven samt Indalsälven. Genom överbud

ha enskilda bolag i ett par fall sökt skaffa sig företrädesrätt till vattenfalls-

andelar inom statliga intresseområden, bl. a. i ett av vattenfallsstyrelsen

numera utbyggt vattenfall i Ångermanälven. I vattenfall, vilkas utbyggnad

redan påbörjats, ha utomstående företag uppträtt och — i uppenbart syfte

att kräva ersättningskraft och därigenom skaffa sig fördelar — systema­

tiskt inköpt eller försökt inköpa sådan vattenkraft, som utbyggaren icke

lyckats förvärva från vederbörande markägare.

I november 1946, då det blev bekant, att lagen om kontroll å överlåtelse

av vattenkraft förbereddes, forcerades ett flertal försäljningar av vatten­

kraft. Sedan lagen trätt i kraft, har den enskilda inköpsaktiviteten på om­

rådet märkbart avtagit. I de fallsträckor, vari vattenfallsstyrelsen under det

senaste året företagit inköp (Ume älv, Vindelälven, Skellefte älv och Lule

älv), ha sålunda inga konkurrerande köpare varit verksamma. De andra

köp, om vilka styrelsen har kännedom, ha skett till rätt rimliga priser och

ha icke haft spekulativ karaktär. Exempel finnas på förberedda inköp av

spekulationsbetonad karaktär, som fått falla inför den senaste händelse­

utvecklingen, liksom pa fall, där spekulationsförsäljningar för långväga

transiteringar synas komma att ersättas med mera normala försäljningar

för tillgodoseende av lokala behov.

Allmänt har kommittén om betingelserna för spekulation anmärkt föl­

jande.

Utbyggnaderna av ny vattenkraft äro koncentrerade till Norrland, och till­

gången på outbyggd vattenkraft minskas där relativt snabbt. I Svealand

och Götaland befinna sig däremot praktiskt taget samtliga fall — med un­

dantag för vissa fall i de övre delarna av Dalälven — på händer, som kunna

beräknas komma att själva utnyttja desamma. De värdefullare fallkom­

plexen inom dessa landsdelar torde enligt föreliggande utbyggnadsprogram

bli utbyggda inom 15 år. Inga vattenkraftförsäljningar av nämnvärd om­

fattning ha förekommit inom dessa landsdelar, i varje fall — såvitt man

vet — inga av spekulativ karaktär. Risk för spekulation synes sålunda fö-

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

33

religga i fråga om strömfall i Norrland och Kopparbergs län. För sagda

län skulle risken närmast ligga däri, att ett ökat spekulationsintresse i Dal­

älven kan uppstå, om spekulationsmöjligheterna i de nordligare belägna

älvarna beskäras. För övriga delar av landet synes någon nämnvärd risk

för spekulation i vattenkraft ej föreligga.

Kungi. Maj:ts proposition nr 245.

Grunderna för naturkraftens värdering.

Efter att i ett särskilt avsnitt (s. 64—65) ha berört vattenfallsstyrelsens

inköps- och prispolitik anför kommittén:

Såsom allmänt omdöme torde kunna uttalas, att vid förvärv av vatten­

kraft värderingen av naturkraften skett och alltjämt sker med tämligen

grova mått. Anledningen härtill torde främst vara den, att de faktorer, vilka

vid värderingen ha betydelse, äro ganska svårbedömbara, särskilt då det

gäller förvärv av strömfall, som avses skola utbyggas först i en mer eller

mindre avlägsen framtid. Ofta ha — såsom 1942 års sakkunniga ock fram­

hållit (SOU 1943: 14 s. 45) — priserna väsentligen bestämts av utbud och

efterfrågan samt till följd härav fluktuerat alltefter det intresse som under

olika perioder ägnats kraftindustrien. Allteftersom utbyggnaden av våra

vattenkrafttillgångar fortskrider och sålunda reserven av outbyggda fall

minskas, blir naturligen intresset för de återstående fallen ökat samt möj­

ligheten för en monopolistisk prisutveckling större. Spekulationen i vatten­

kraft lärer ofta bygga på spekulantens förhoppning att genom utnyttjan­

de i framtiden av en monopolställning kunna betinga sig priser, som eljest

ej skulle ha kunnat erhållas.

Kommittén företager härefter en undersökning av vilka faktorer som

vore av betydelse, därest man utginge från att monopolställningen borde i

görligaste mån elimineras som prisbildande faktor och att värderingen i

stället borde ske efter skälighetsgrunder. Kommittén nämner därvid —

under hänvisning till framställningen i SOU 1943: 14 s. 45—48 — bland

de faktorer, som efter objektiva normer bestämde ett strömfalls värde,

vattenföringen och fallhöjden, som tillsammans gåve den i fallet uttagbara

effekten. I detta sammanhang påpekas också betydelsen av eventuellt före­

liggande möjlighet till reglering av vattenframrinningen. Vidare framhål­

las utbyggnadskostnaden, underhålls- och driftkostnaderna samt överfö-

ringskostnaden såsom inverkande på naturkraftens värde.

Kommittén anmärker härefter, att hänsyn kunde behöva tagas till skatte-

ocli ränteförlusten, och anför härom:

Från det ett outbyggt strömfall förvärvas och till dess kraftanläggningen

är färdig att tagas i bruk förflyter en längre eller kortare tid. För ett fall,

som börjar utbyggas omedelbart efter förvärvet, utgöres denna tid av själva

byggnadstiden. För ett fall däremot, med vars utbyggnad skall anstå, kom­

mer till byggnadstiden jämväl den tid som förgår, innan utbyggnaden igång-

sättes. På de kostnader, som ägaren nedlägger först på förvärvet av fallet

och sedan på utbyggnaden, erhåller han ingen avkastning, förrän anlägg­

ningen tages i bruk. Däremot har han under mellantiden att gälda på fallet

belöpande skatter ävensom räntor på medel, som upplånats för utbyggna­

den. Den förlust i form av skatter och räntor, vilken ägaren sålunda lider,

kan stiga till avsevärda belopp i fråga om fall, som kräva lång byggnads-

3 Bilxang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 245.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

tid eller som ej förrän efter lång tid utbyggas. För denna förlust vill givet­

vis ägaren hålla sig skadeslös. Regelmässigt sker detta därigenom att till

byggnadskostnaderna föras de skatte- och ränteförluster som beräknas

komma att uppstå.

De nu angivna kostnaderna, skatte- och ränteförlusterna medräknade,

utgöra enligt kommittén tillhopa utbyggarens självkostnad. Med denna

skulle jämföras bruttoavkastningen, vilken utgjorde produkten av den av­

satta kraften och det pris som per kraftenhet kunde betingas. Om sagda

pris uttalar kommittén närmare:

Under förutsättning av fri prisutveckling är detta pris beroende av vad

kraftavnämarna — i första hand storindustrien, på vilken faller omkring

s/4 av den totala energiförbrukningen i landet — kunna vara villiga att be­

tala för vattenkraften. Detta beror i sin tur på hur begärlig vattenkraften är

i förhållande till andra kraftkällor. Härvid kommer — på teknikens nuva­

rande ståndpunkt — främst i betraktande ångkraften. Tillgången och pri­

set på denna äro avhängiga av tillgången och priset på stenkol. Vid lågt

kolpris kan ångkraften — särskilt då den uttages i form av mottryckskraft

— ekonomiskt konkurrera med vattenkraften, och detta förhållande verkar

nedpressande på vattenkraftens pris. Omvänt blir vid knapp koltillgång

eller högt kolpris vattenkraften mer begärlig och kan åsättas högre pris.

Stenkolet kan sålunda genom sin användning för framställning av drivkraft

verka som en regulator på priset för vattenkraften. Motsvarande gäller för­

hållandet mellan vattenkraften och kolet vid användning för värmealstring.

Kommittén framhåller emellertid, att i de priser, som vid fri prisutveck­

ling skulle inställa sig, förskjutningar kunde åstadkommas genom pris poli­

tiska åtgärder, och anför i detta sammanhang:

Så är fallet i vårt land, där — bl. a. till följd av vattenfallsstyrelsens

dominerande inflytande som kraftdistributör — priserna för den elektriska

kraften med tiden utvecklat sig mot en allt större enhetlighet. Vattenfalls­

styrelsen samt de ledande kommunala och privata kraftdistributörerna

tillämpa sålunda standardiserade krafttaxor, och dessa taxor bli naturligen

i väsentlig mån normerande för de kraftpriser, som övriga distributörer

kunna betinga sig. Med hänsyn till de stora reserver av högvärdig natur­

kraft, som vattenfallsstyrelsen har till sitt förfogande för fortsatt utbyggnad,

kan det antagas att styrelsens dominerande ställning skall bibehållas och

ytterligare stärkas samt att den av styrelsen omfattade prispolitiken även

framdeles kommer att verka i stort sett normerande på kraftpriserna i

gemen. Med tanke på nyssnämnda stora naturkraftreserver kan man vidare

med en viss säkerhet utgå från att styrelsens taxenivå under avsevärd tid

framåt ej skall behöva nämnvärt påverkas av en eventuell höjning av natur­

kraftpriserna. Härav kan man — med tillämpning av vad nyss sagts — slu­

ta sig till att ej heller den allmänna kraftprisnivån under samma tid kom­

mer att influeras av en dylik höjning annat än i obetydlig mån. Det förhål­

landet, att möjligheterna för en kraftproducent att avvika från de gängse

kraftpriserna sålunda torde bli ganska snävt begränsade, kommer natur­

ligen att i sin mån göra honom mindre benägen att betala ett oskäligt högt

pris för naturkraften. Beaktas bör dock härvid, att — såsom tidigare i an­

nat sammanhang påpekats — den på naturkraften belöpande delen av pri­

set för den färdiga kraften ofta är jämförelsevis ringa, och att följaktligen

även en avsevärd höjning av priset för naturkraften i många fall endast

obetydligt påverkar den färdiga kraftens pris.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 245.

35

Kommittén framhåller att man — frånsett tider då krisförhållanden

rådde — för ett strömfall, som genast skulle utbyggas, kunde räkna med

tämligen säkra siffror beträffande såväl kostnaderna som avkastningen.

Riskmarginalen för oförutsebara händelser kunde därför göras ganska

liten. Detsamma gällde beträffande ett strömfall, som snart stode i tur att

utbyggas. För strömfall av dessa kategorier läte sig följaktligen nuvärdet

rätt nära bestämmas.

Enligt kommittén blir situationen en annan, när det gäller ett ström­

fall, som avses skola utbyggas först efter längre tids förlopp. Härom yttras

i betänkandet:

Att lång tid i förväg bedöma, i vilken takt energibehovet kommer att öka

och de outbyggda vattenkrafttillgångarna skola tagas i anspråk, vilka kraft-

priser som komma att gälla efter utbyggnadens slutförande, vilka kostnader

material och arbete komma att betinga, och hur penningvärdet kommer att

utvecklas — för att nämna några av de spörsmål som inställa sig — kan

vara förenat med stora svårigheter. De faktorer, som äga betydelse, äro

ofta var för sig svårbedömbara och kunna dessutom sinsemellan kombine­

ras på så skiftande sätt, att avgörandet av tiden för utbyggnadsmognaden

i många fall måste bli ytterst osäkert. Som exempel på hur vanskliga bedö­

manden av detta slag kunna vara må påpekas, hurusom man år 1943 an­

gav sannolika ökningen av kraftbehovet till högst 400 MkWh/år (SOU

1943: 14 s. 42), under det att vattenfallsstyrelsen i sina anslagsäskanden

till 1947 års riksdag räknade med avsevärt snabbare ökning eller 500 å 800

MkWh/år. (Härvid bör dock beaktas, att den första siffran avsåg utveck­

lingen under en lång period, under det att de två senare siffrorna avsågo de

närmast liggande åren.)

Med hänsyn till det sagda finner kommittén det kunna vara motiverat

att vid fastställande av nuvärdet å ett strömfall, som beräknades kom­

ma att tagas i anspråk först efter ett visst antal år, göra avdrag icke blott

för räntor och skatter fram till den tidpunkt, då kraftanläggningen avsåges

skola tagas i bruk, utan även för den risk, som låge i att beräkningarna

rörande fallets bebyggande kunde visa sig ohållbara.

Kommittén anför beträffande den nu angivna värderingsmetoden, som

ju tager sikte på strömfallets räntabilitet:

Metoden innebär att strömfallets nettovärde eller in. a. o. naturkraftens

värde framkommer som skillnaden mellan kapitaliserade värdet av den fär­

diga kraften, å ena, samt kapitaliserade kostnaden för kraften, å andra si­

dan. Dessa båda kapitaliserade värden — vilka som nämnt kunna vara be­

häftade med betydande osäkerhetsmarginaler — äro ofta mycket stora i

förhållande till skillnaden dem emellan. Detta medför att även en i förhål­

lande till sagda båda värden obetydlig ändring i någon eller några av de i

samma värden ingående delsiffrorna kan högst avsevärt påverka siffran för

strömfallets nettovärde och rentav föranleda, att ett icke ringa plusvärde

kan förbytas i noll- eller minusvärde. De för bestämmande av strömfallets

nettovärde nödiga beräkningarna måste därför vara fullt korrekta för att

ej betydande fel i siffran för det sistnämnda värdet skola kunna uppkomma.

Detta krav är dock mycket svårt alt uppfylla, eftersom man ofta i stor ut­

sträckning bar att göra med osäkra faktorer. Det kan hända, att man i en

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

kalkyl enligt grunder, som i och för sig kunna synas befogade, kominer till

att ett visst strömfall är värdelöst, trots att man erfarenhetsmässigt har goda

skäl att utgå från att fallet har ett ej obetydligt positivt värde. Misstanken

ligger då nära till hands, att något fel föreligger i kalkylens siffror beträf­

fande de osäkra faktorerna. Det kan fördenskull vara motiverat att verk­

ställa en jämkning och fördelning, så att osäkerhetsmomenten i görligaste

mån neutraliseras och ett sannolikt medelvärde erhålles. Så bör av för­

siktighetsskäl ske, även då det ej föreligger direkt anledning till misstanke

om fel i kalkylen.

Till åskådliggörande av det sagda anför kommittén exempel, till vilka

här må hänvisas (s. 69—70).

Kommittén säger sig vilja framhålla, att de gjorda anmärkningarna ej

innebure ett underkännande av räntabilitetsmetoden. Tvärtom syntes denna

metod vara den i princip riktiga vid strömfallsvärderingen. Med anmärk­

ningarna hade blott avsetts att visa, hurusom det understundom kunde vara

påkallat att i viss mån justera de resultat, som med sagda metod erhållas.

Det kunde i detta sammanhang förtjäna påpekas, att de båtnadsutredning-

ar, vilka hos vattendomstolarna förebringades i mål om företag enligt vat­

tenlagen, genomgående gjordes enligt räntabilitetsmetodens princip.

Efter att ha betonat, att framställningen i det föregående gällt strömfall,

som utgjorde självständiga utbyggnads enhet er, har kommittén även berört

förvärv av sådana fallsträckor, som ej äro föremål för självständigt bebyg­

gande utan utgöra delar av en utbyggnadsenhet. Härutinnan hänvisar kom­

mittén till de härovan anmärkta stadgandena i 9 kap. 13, 19 och 20 §§ vat­

tenlagen och återgiver följande uttalande i det av särskilda sakkunniga år

1917 avgivna förslaget till vattenlag, i vilket stadgandet i 20 § utformades

(1917 års förslag s. 310 o. 311):

Helt visst utgör den beräknade kostnaden för ett självständigt tillgodo­

görande av varje i den gemensamma utbyggnaden ingående falldel i allmän­

het en god ledning, då det gäller att bedöma falldelarnas inbördes betydelse

för ett gemensamt tillgodogörande av strömfallet i dess helhet. Men denna

betydelse kan också vara beroende av andra omständigheter. Så t. ex. är

förfoganderätten över en fallsträcka, gränsande intill en sjö eller annan

vattensamling, som bereder möjlighet till vattnets magasinering, ofta av

särskild vikt för vattenkraftens ändamålsenliga tillgodogörande. Om ett dy­

likt tillgodogörande underlättas därigenom, att en fallsträcka, som är sär­

skilt lämpad för byggande av damm eller andra anläggningar för vatten­

kraftens uttagande, vid den gemensamma utbyggnaden tages i anspråk för

berörda ändamål, bör onekligen, oavsett den kostnad falldelens självstän­

diga bebyggande skulle kräva, en större betydelse tillerkännas en dylik

falldel. Ätt lämna synpunkter av nu antydd art ur räkningen vid bestäm­

mande av uttagningskostnaden och därmed den ersättning, som bör till­

komma falldelens ägare, synes vara så mycket oriktigare som, därest er-

sättningsgivaren varit hänvisad till att på överenskommelsens väg förskaffa

sig rådighet över den andres falldel, dessa synpunkter helt visst kommit

att göra sig gällande vid fastställandet av köpeskillingen för falldelen. Billig­

het och rättvisa synas emellertid fordra, att falldelens ägare icke genom en

tvångsföreskrift avhändes något av det värde, varå han vid frivillig för­

handling utan oskälighet kunnat göra anspråk. Vid övervägande härav hava

37

de sakkunniga måst avstå från tanken på att göra uttagningskostnadens

storlek beroende av några mera detaljerade föreskrifter utan i stället an­

sett sig böra — jämte "fastställandet av de allmänna gränslinjer, som vid

kostnadsbeloppets bestämmande icke må överskridas — allenast angiva

den huvudsynpunkt, som vid denna frågas avgörande bör göra sig gäl­

lande, eller att uttagningskostnaden bestämmes sålunda, att den kraft, som

tillhandahålles ersättningstagaren, efter avdrag av uttagningskostnaden ut­

gör full gottgörelse för hans avstående av vattenkraften.

I anslutning härtill framhåller kommittén att 9 kap. 13, 19 och 20 §§

visserligen avsåge gottgörelse i form av ersättningskraft men analogivis

hade tillämpning jämväl på penningersättning. Kommittén hänvisar härut-

innan till följande uttalande i 1917 års förslag till vattenlag (s. 337): Stad-

gandena om ersättningens utgörande i pengar vilade i stort sett å samma

grundsatser som vore kännetecknande för reglerna om ersättning medelst

kraftöverföring. Ersättningstagarens ställning i ekonomiskt hänseende bor­

de i huvudsak bli densamma, vare sig ersättningen utginge på ena eller

andra sättet. I överensstämmelse därmed skulle, jämväl då fråga vore om

ersättande i pengar av icke tillgodogjord vattenkraft, från det uppskattade

värdet av nämnda vattenkraft i tillgodogjort skick avdragas kostnaden för

kraftens uttagande. Att vid bestämmande av denna kostnad de för ersätt­

ning i kraft meddelade reglerna om uttagningskostnaden skulle äga mot­

svarande tillämpning, hade visserligen icke uttryckligen uttalats i lagen

men syntes ligga i sakens natur.

Kommitténs förslag.

I fråga om principerna för mj lagstiftning tillkännager kommittén på

följande sätt sin allmänna inställning.

Såvitt nu kan bedömas synes den tidpunkt ej vara alltför avlägsen, då

vårt lands utbyggnadsvärda vattenkrafttillgångar kunna beräknas ha blivit

i stort sett helt ianspråktagna. Konkurrensen kraftproducenterna emellan

om de outbyggda fall, vilka ännu ej kommit på fasta händer, kan förväntas

bli stark och komma att ökas allteftersom antalet sådana fall minskas. Med

hänsyn till risken för en alltmer intensifierad tendens till spekulation i out­

byggd vattenkraft synes det därför vara av största betydelse, att åtgärderna

mot sådan spekulation göras fullt effektiva. Kommittén har eftersträvat

att — utan frångående av de allmänna grundsatserna för vår vattenrätt —

finna en lösning, som tillfredsställer detta krav och tillika tillgodoser be­

hovet av planmässighet vid utnyttjandet av våra vattenkrafttillgångar.

Kommittén underkastar härefter de nuvarande bestämmelserna och de­

ras verkningar en granskning och framhåller beträffande t kap. 14 § vatten­

lagen efter 1945 års ändringar, att detta lagrum gåve rätt till expropria­

tion endast av utbyggnadsmoget fall och för expropriationsrättens bestånd

krävde omedelbart bebyggande av fallet. I betänkandet anföres:

Denna utformning av expropriationsrätten torde göra rättens använd­

ningsområde i avsevärd mån begränsat. Såsom i direktiven för kommittén

påpekats, bruka nämligen åtminstone de större kraftproducenterna icke

dröja med sina strömfallsförvärv till dess utbyggnaden är omedelbart före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

38

stående, utan de söka regelmässigt i förväg säkra sig om lämpliga fall. Stora

kraftproducenter, såsom staten, kommuner och vissa enskilda företag, kun­

na naturligen ej nöja sig med att ha i sin hand blott så mycken vattenkraft,

som svarar mot dagens behov, för att sedermera, allteftersom kraftbehovet

ökas, förvärva ytterligare strömfall för omedelbar utbyggnad. De måste

vara beredda att genast kunna täcka uppkommande kraftbehov, och det

gäller följaktligen för dem att verkställa en förtidsplanering.

Om förtidsplaneringen yttrar kommittén närmare:

Första ledet i förtidsplaneringen är, såsom i det föregående antytts, att

med hjälp av statistik och andra medel söka beräkna den av kommuner­

nas tillväxt, industriens driftutvidgningar etc., föranledda ökningen år från

år i kraftbehovet. Sedan man på detta sätt kommit fram till siffror — be­

räknade så noggrant som möjligt för den närmare liggande tiden och mera

approximativt på längre sikt — för de vid olika kommande tidpunkter

sannolikt föreliggande kraftbehoven, blir uppgiften att planlägga utbyggan­

det så, att dessa behov kunna täckas. Dylik planläggning sker i två olika

syften. Å ena sidan vill man planera, hur utbyggandet i stort sett skall ske.

Denna långsiktsplanering, vilken är av kraftpolitisk art, avser fastställande

av hur kraftledningsnätet i huvudsak skall utformas, till vilka vattensys­

tem kraftstationsutbyggnader och regleringar skola förläggas etc. Å andra

sidan önskar man uppgöra utbyggnadsprogram på kort sikt. I dessa träf­

fas avgörandet, vilka strömfallsutbyggnader och regleringar som inom den

närmaste tiden skola genomföras, samt hur de närmare skola utformas.

Som förut nämnts kan en långsiktsplanering omspänna flera decennier,

medan ett utbyggnadsprogram ofta omfattar blott 4—6 år. Framhållas må

emellertid, att någon sträng åtskillnad på långsiktsplanering och utbygg­

nadsprogram ej kan göras, enär gränsen mellan dessa stundom är flytande.

Kommittén betonar att en kraftproducent — för det trygga genomfö­

randet av sin långsiktsplanering och sina utbyggnadsprogram — måste vara

ute i god tid med sina naturkraftförvärv. För sådant förhandsförvärv kun­

de han emellertid ej tillgripa expropriation utan vore hänvisad till att med

vederbörande fallägare träffa frivillig överenskommelse om förvärvet.

Kommittén anför vidare:

Ur synpunkten av planmässighet i utvecklingen av vår kraftindustri är

det av vikt, att under den fortskridande utbyggnaden av strömfallen vid

varje tillfälle, då utbyggnad skall ske, i princip väljes det strömfall, som

nationalekonomiskt ställer sig förmånligast att tillgodogöra. Naturligen är

det även för de särskilda kraftproducenterna ett intresse att vid uppgöran­

det av sina inköps- och utbyggnadsplaner träffa urvalet efter vad som för

dem blir ekonomiskt fördelaktigast. Ofta är väl det strömfall, som ur natio­

nalekonomisk synpunkt är det vid tillfället förmånligaste, också det lämp­

ligaste för den enskilde utbyggaren, men så behöver icke alltid vara för­

hållandet.

Bedömandet av vilket utav flera strömfall som bör utbyggas kan — un­

der förutsättning att skäliga priser betingas — i regel ske med utgångspunkt

från de faktorer som ur objektiv synpunkt äro bestämmande för ett falls

värde. Betingas däremot, genom utnyttjande av monopolställning, för något

av strömfallen ett förhöjt pris, medför detta en mot prishöjningen svarande

minskning av det ifrågavarande fallets lönsamhet, och följden kan bli, att

reflektanten i stället föredrager ett annat fall, vars objektiva värde är

mindre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

39

Genom kontroll av priserna vid vattenkraftöverlåtelser ernås visserligen,

att överlåtelser till överpriser kunna hindras. Det förhållandet, att expro­

priation av omogna fall icke får ske, kan emellertid medföra följder lik­

nande dem som uppkomma, då överpris betingas. Till belysande härav må

anföras följande exempel: Ett strömfall har visserligen ännu ej nått sin ut-

byggnadsmognad men gör detta inom överskådlig tid. En kraftproducent

anmäler sig som reflektant på fallet, vilket han avser att medtaga i sina

framtida utbyggnader. Ägaren av fallet ämnar ej själv utbygga detta men

vägrar att överlåta det — måhända i spekulationssyfte, eftersom han ju all­

tid kan hoppas på att vid den mer eller mindre avlägsna tidpunkten för ut-

byggnadsmognaden bestämmelserna om priskontroll blivit upphävda. Re-

flektanten torde i en sådan situation knappast kunna åtnöja sig med att

vänta, till dess fallet blir moget för omedelbar utbyggnad och ansökan om

expropriation jämlikt 1 kap. 14 § vattenlagen sålunda kan göras. Han riske­

rar ju nämligen alltid, att under mellantiden fallägaren kan ändra sig och

själv bygga ut fallet eller överlåta detta till annan, som i sin tur är beredd

till utbyggnad. Sker så kan ju 1 kap. 14 § ej längre åberopas. Ref lektan­

ten, som för genomförandet av sina utbyggnadsplaner måste ha tillgång till

den kraftmängd, vilken strömfallet representerar, har med hänsyn till oviss­

heten att någonsin komma i besittning av fallet knappast annat att göra

än att för planernas trygga genomförande söka förvärva ett annat ström­

fall. Kan intet annat fåll än ett ekonomiskt sämre förvärvas, uppkommer

risk för en nationalekonomisk förlust genom att utbyggnaden av ett sämre

fall forceras fram, under det att utbyggnaden av ett bättre får anstå.

Reträffande 1946 års kontrollag göres följande uttalande:

Kontrollagen torde ha haft en god verkan i prisstegringshindrande rikt­

ning. Enligt vad kommittén inhämtat, har man vid anmälningarnas pröv­

ning' fått den uppfattningen, att de avtalade vederlagen visserligen i eu

del fall varit höga men dock ej uppenbart oskäliga. Såsom nämnts ha ock

— på ett undantag när — samtliga hittills prövade anmälningar kunnat

godkännas. Det har också försports att säljare av vattenkraft understundom,

för att ej utsätta sig för risken att köpet icke skulle godkännas, nedsatt

köpeskillingen till lägre belopp än det köparen erbjudit sig att betala. Kon­

trollagen synes sålunda göra nytta redan genom sin blotta tillvaro, i det

att vetskapen om att överlåtelserna prövas åstadkommer att kontrahenterna

iakttaga måtta vid sina uppgörelser. Vad tidigare upplysts om att efter la­

gens tillkomst spekulationsverksamheten i anmärkningsvärd grad avtagit

må ock bringas i erinran.

Kommittén övergår härefter till behandling av frågan, huruvida — såsom

i direktiven antytts — ett fullt effektivt hinder mot spekulationen i vatten­

kraft skulle kunna erhållas genom en utvidgning av expropriationsrätten,

så att möjlighet öppnades till tvångsförvärv redan innan ett strömfall nått

sin utbyggnadsmognad. Härom anföres:

Vad-------------angår spörsmålet om verkningarna av en utvidgning i an­

given riktning torde nog i och för sig förhandenvaron av en expropriations­

rätt, som ej är begränsad till den mer eller mindre avlägsna framtid, då

ett strömfall når utbyggnadsmognad, utan under vissa förutsättningar kan

begagnas när som heist, innebära ett starkt återhållande moment för en

spekulant i vattenkraft. Ur synpunkten att våra vattenkrafttillgångar böra

bli utbyggda i rätt tid och på ett ändamålsenligt sätt skulle det givetvis

också innebära en fördel, att kraftproducenternas utbyggnadsplaner icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

40

behövde rubbas på grund av att ägare till strömfall, som avses skola ingå

i planerad utbyggnad och ur allmän synpunkt böra göra detta, vägra att

ställa sina fall till förfogande.

Vidkommande härefter frågan om förenligheten av en sådan utvidgad ex­

propriationsrätt med allmänna svenska rättsgrundsatser anmärker kommit­

tén att, såsom i det föregående framhållits, vattenlagens princip vore den,

att ett enskilt intresse — i detta fall ägarens rådighet över strömfallet —

finge vika för ett allmänt intresse av tillräcklig styrka. En så vidsträckt

expropriationsrätt som den ifrågasatta innebure givetvis ett betydande in­

grepp i den enskilda äganderätten. Å andra sidan måste det allmänna in­

tresset av att vårt lands återstående vattenkrafttillgångar utbyggdes plan­

mässigt och utan att kraften behövde betalas med oskäligt pris anses vara

av sådan styrka, alt det kunde betraktas såsom jämbördigt med de intres­

sen, för vilkas tillgodoseende rätt till expropriation medgivits i expropria­

tionslagen. I detta sammanhang erinrades åter om att berörda allmänna

intresse bleve starkare, allteftersom landets reserv av outbyggda fall mins­

kades. Med hänsyn till nu angivna förhållanden syntes det knappast före­

ligga tillräcklig anledning att i fråga om rätten att expropriera strömfall,

vilka ur allmän synpunkt bedömdes vara erforderliga vid den planmässiga

utbyggnaden för täckande av landets kraftbehov, göra någon principiell

skillnad mellan redan utbyggnadsmogna strömfall och sådana fall, som ännu

ej nått sin utbyggnadsmognad. En utvidgning av expropriationsrätten till

att omfatta jämväl strömfall av sistnämnda kategori syntes därför vara väl

försvarlig.

Till ytterligare stöd för sin uppfattning åberopar kommittén markut-

redningens betänkande med förslag till ändringar i expropriationslagstift-

ningen (SOU 1948: 4). I detta betänkande föreslås sådan ändring i 1 § 7.

expropriationslagen, att expropriation skall få ske för att i kommuns eller

municipalsamhälles ägo överföra mark, som med hänsyn till kommunens

eller municipalsamhällets utveckling erfordras för bostads- eller industri-

byggelse eller annat därmed sammanhängande ändamål. Kommittén fram­

håller att sålunda jämväl markutredningen ansett ett allmänt intresse, som

ej gällde ett aktuellt ändamål utan vore knutet till den framtida utveckling­

ens behov, väga tyngre än motstående enskilda intresse.

Beträffande slutligen den praktiska genomförbarheten uttalar kommittén,

att det givetvis ställde sig vanskligt att pröva det sakliga underlaget för en

på lång sikt uppgjord utbyggnadsplan. I vad mån en sådan plan komme

att genomföras, vore ju beroende på den framtida utvecklingen, och där

spelade många var för sig svårbedömbara faktorer in. En marginal för fel­

beräkningar och oförutsedda händelser måste göras, och ett strömfall, som

tänkts skola tagas i anspråk vid viss tidpunkt, kunde i verkligheten bli ut­

byggt betydligt senare. Risken för att planen kunde visa sig vara tilltagen i

överkant måste emellertid kraftproducenten taga för att vara säker på att

under alla förhållanden kunna täcka de ökningar i kraftbehovet, vilka un­

der den av planen omfattade tiden uppkomme. Ur allmän kraftförsörjnings-

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

41

synpunkt måste det anses vara av största vikt, att en dylik säkerhetsmargi­

nal kunde hållas. Med hänsyn härtill borde det icke uppställas alltför stränga

krav på styrkandet av att det strömfall, varom lråga vore, behövde tagas i

anspråk, utan syntes man kunna åtnöjas med att behovet med utgångs­

punkt från det aktuella bedömningsläget gjordes sannolikt. En sådan be­

visning borde ej vara omöjlig att åstadkomma.

Efter att ha framhållit att enligt direktiven särskild uppmärksamhet

syntes böra ägnas frågan efter vilka grunder ersättning för exproprierat

strömfall skulle bestämmas, upptager kommittén denna fråga till närmare

behandling. Därvid erinrar kommittén om att markutredningen föreslagit,

att i expropriationslagen såsom huvudregel skulle införas stadgande att

för fastighet, som exproprierades, skulle erläggas löseskilling, motsvarande

ett skäligt värde på fastigheten med hänsyn tagen till ortens pris och fastig­

hetens avkastning. Såsom undantag från denna regel skulle enligt samma

förslag gälla att vid expropriation av fastighet värde ej finge beräknas på

grund av väntad tätbebyggelse i vidare mån än sådan bebyggelse enligt

fastställd stadsplan eller byggnadsplan varit tillåten vid utfärdandet av

stämning om expropriation.

Kommittén anger på följande sätt sin ståndpunkt i frågan.

Expropriation enligt 1 kap. 14 § vattenlagen samt de övriga i annans rätt

ingripande befogenheter, vilka enligt sagda lag kunna tillåtas, äro till sin

grund likartade. De äro nämligen — — — samtliga betingade av att det

allmänna intresse, vilket påkallar upplåtande av expropriationsrätt resp.

medgivande av ett visst företag, anses väga tyngre än motstående enskilda

intressen. Då det gäller att bestämma penningersättning, torde därför ej

böra göras någon skillnad mellan de olika ändamål, för vilka tvångsrätt fin­

nes stadgad. Skall en ändring av vattenlagens stadganden om penninger­

sättning genomföras, lärer denna ändring följaktligen böra erhålla tillämp­

lighet på alla ersättningsfall enligt vattenlagen.

Vid jämförelse mellan vattenlagen och expropriationslagen finner man

vidare, att även här i fråga om betingelserna för tvångsrätts upplåtande en

väsenslikhet föreligger. I och för sig synes det därför lämpligt, att vatten­

lagens och expropriationslagens grundstadganden om ersättning göras i

möjligaste mån lika. Så är ju f. n. fallet, i det att som nämnts båda lagarna

— om man bortser från vattenlagens bestämmelser om förhöjning av er­

sättning i vissa fall — föreskriva att gottgörelsen skall beräknas till fulla

värdet.

Då markutredningen nu i expropriationslagens grundläggande ersätt-

ningsstadgande ifrågasatt en ändring, som rubbar den föreliggande över­

ensstämmelsen mellan de båda lagarna, har man alltså att överväga, huru­

vida en motsvarande ändring bör göras i vattenlagen. Detta övervägande

torde böra inriktas dels på frågan, huruvida man bör rubba på den nuva­

rande grundsatsen, att hela värdet skall ersättas, dels ock på spörsmålet,

huruvida — om än sagda grundsats bibehålies — med hänsyn till intresset

av att förebygga att expropriationsersättning bestämmes onödigt hög ersätt-

ningsstadgandet bör utformas på ett mera försiktigt sätt än nu är förhål­

landet.

Enighet torde nog råda om att expropriatens förmögenhetsförlust i dess

helhet skall gottgöras. Däremot bryta sig åsikterna om vad som i detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 245

42

Kungl. Mcij.ts proposition nr 245.

sammanhang skall betecknas såsom förlust. Numera synes, såsom markut­

redningen närmare utvecklat, den uppfattningen ha blivit rådande, att vid

expropriation av mark för framtida tätbebyggelse till förlust, som skall er­

sättas, icke bör räknas den del av det aktuella värdet, vilken är att betrakta

som oförtjänt värdestegring. Man anser in. a. o., att vid dylik expropriation

markägaren aldrig haft någon del i sagda värdeökning och följaktligen ej

heller kan göra någon förlust av övervärdet, då marken frångår honom.

Vid ianspråktagande enligt expropriationslagen kunna otvivelaktigt före­

komma fall, då det blir fråga om oförtjänt värdestegring. Skall vid bestäm­

mande av expropriationsersättning den principen tillämpas, att gottgörelse

ej skall utgå för dylik värdeökning, torde — såsom markutredningen ock

föreslagit — detta böra uttryckligen angivas i lagen, eftersom den nuvaran­

de formuleringen »fulla värdet» knappast synes kunna tolkas på annat sätt

än såsom inkluderande värdeökningen.

Frågan är då, huruvida man vid bestämmande av ersätlningar enligt vat­

tenlagen kan ställas inför spörsmålet om gottgörelse för oförtjänt värde­

stegring. Givetvis är det teoretiskt tänkbart, att ett företag enligt vatten­

lagen berör mark, som är ägnad för tätbebyggelse, och vars aktuella värde

därför till eu del kan härröra från värdeökning av nyss nämnd art. Detta

torde emellertid sakna praktisk betydelse, eftersom det så gott som aldrig

inträffar, att företag enligt vattenlagen i nämnvärd omfattning berör mark

som nu är ifråga. Någon ändring i antydd riktning lärer sålunda ej vara

påkallad för markersättningarnas vidkommande.

Vad åter angår vattenkraft är att framhålla en omständighet av väsent­

lig betydelse i sammanhanget. I fråga om ett markområde kan man stundom

välja mellan flera olika användningssätt, och områdets saluvärde kan i hög

grad bero på det ändamål, för vilket eu spekulant hoppas kunna använda

området. En jordbruksfastighet får sålunda i regel ett avsevärt högre värde,

om den användes till industriområde, och ytterligare stiger värdet, om fas­

tigheten blir föremål för tätbebyggelse. Med ett vattenfall är förhållandet ett

annat. Praktiskt sett kan fallet ekonomiskt nyttjas för endast ett ändamål,

nämligen för kraftalstring. Dess objektiva värde kan bestämmas blott med

hänsyn till detta ändamål, och följaktligen kan en av annat användnings­

sätt betingad värdestegring av härovan beskrivet eller därmed jämförligt

slag icke ifrågakomma för ett vattenfall. Härav lärer följa att grundsatsen

vid bestämmandet av ersättningen för ett exproprierat vattenfall bör vara,

att fallets hela värde utan avdrag skall ersättas. Härvid förutsättes givetvis

att med »värde» avses det efter objektiva grunder bestämda värdet. Om

ersättande av ett monopolistiskt övervärde kan sålunda ej vara tal.

Ytterligare vill kommittén erinra om att vattenlagens regler rörande er­

sättning för vattenkraft äro enhetliga, i det att stadgandena om gottgörelse

i form av ersättningskraft analogivis ha tillämpning jämväl på penning­

ersättning. Någon anledning till ändring av de allmänna bestämmelserna

om ersättningskraft synes ej föreligga, och sådan ändring torde ej heller

från något håll ha påkallats. Vid detta förhållande torde ej heller reglerna

för penningersättning i princip böra rubbas.

Om man alltså intager den principiella ståndpunkten, att vattenkraftens

värde i dess helhet skall ersättas, återstår spörsmålet, huruvida den nuva­

rande formuleringen, att penningersättning skall motsvara »fulla värdet»,

kan vara ägnad att föranleda sådan ersättnings bestämmande i överkant.

Markutredningens i detta sammanhang framställda anmärkning må ha sitt

berättigande i fråga om ersättningar av det slag, markutredningen avser.

I praxis hos de domstolar, vilka handlägga vattenmål, torde dock en ten­

43

dens sådan som den hos expropriationsnämnderna spårade knappast ha

framträtt. Domstolarna synas tvärtom bemöda sig om att finna — såsom

markutredningen uttrycker det — ett skäligt värde. Att domstolarna i sin

värdering låtit monopolistiska eller eljest tydliga överpriser vid kända fri­

villiga överlåtelser inverka på sitt bedömande synes direkt motsägas av de

upplysningar som föreligga om domar såväl i underrätterna som i högsta

instans. Det torde f. ö. — i betraktande av fastheten i reglerna för vatten­

kraftens värdering — knappast finnas nämnvärt utrymme för sådan inver­

kan. För rättstillämpningen i vattenmål lärer fördenskull vara av föga bety­

delse, om principen, alt vattenkraftens hela värde skall ersättas, uttryckes

såsom nu med att kraften skall ersättas fullt, eller om en försiktigare for­

mulering väljes.

Det kan möjligen diskuteras, huruvida fulla skäl finnas för att bibehålla

vattenlagens från expropriationslagen avvikande regel, att vattenkraft un­

der vissa förutsättningar skall ersättas med 50 % förhöjning. Detta stad­

gande berör emellertid ej blott vattenkraften utan är en genomgående regel

i vattenlagen. Det torde därför ej vara befogat att i förevarande begränsade

sammanhang överväga någon ändring på denna punkt, detta så mycket

mindre som veterligen ej något önskemål uti ifrågakomna hänseende fram­

ställts.

Med åberopande av vad sålunda anförts anser kommittén skäl ej föreligga

till ändring i vad nu gäller beträffande bestämmandet av ersättning för

jämlikt vattenlagen ianspråktagen vattenkraft.

Kungi. Maj:ts proposition nr 245.

Kommittén behandlar vidare frågan huruvida enbart ett utvidgande av

expropriationsmöjligheten i antydd riktning skulle kunna anses vara en

tillfyllestgörande åtgärd mot spekulation i vattenkraft. I betänkandet anfö-

res härom:

Den i det föregående nämnda expropriationsrätten avser ju de fall, där

nödig vattenkraft icke frivilligt kan förvärvas. Expropriation är emellertid

ett ganska omständligt förfarande, vartill kommer att det i varje särskilt

fall "kan vara ovisst, huruvida expropriation över huvud taget blir beviljad.

Det är därför att förvänta, att kraftproducenterna mången gång föredraga

att söka täcka sina kraftbehov genom frivilliga förvärv, även om de där­

vid betingade priserna bli något högre än som vid expropriation skulle ha

bestämts. Det föreligger därför en viss risk för att frivilliga förvärv skola

ske till överpriser av spekulationskaraktär. Ett effektivt medel häremot

skulle en fortsatt priskontroll innebära. I direktiven ha uttalats farhågor

för att en bestående priskontroll skulle vara förenad med vissa olägen­

heter. Efter vad som kunnat utrönas har emellertid under den tid pris­

kontrollen tillämpats det administrativa handhavandet av densamma skett

ganska friktionsfritt. Vad angår bedömandet i och för sig av de betingade

priserna har detta givetvis------------ stundom varit förenat med en del svå­

righeter. Dessa torde dock ej ha varit större än de med värdering vid ex­

propriation förknippade, snarare måhända mindre, eftersom priskontrollen

ej avser att åsätta kraften bestämt pris utan blott att pröva, huruvida be­

tingat pris är oskäligt eller ej. Sammanfattningsvis synes kunna uttalas,

att olägenheterna vid priskontrollen ej äro större, än att de stå i fullt rim­

ligt förhållande till de fördelar, som med kontrollen vinnes.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Kommittén förklarar sig på de anförda skälen anse att, om en vidgad

expropriationsrätt skulle införas, priskontrollen borde — i varje fall t. v.

— bibehållas såsom ett komplement till denna rätt.

Kommittén har till förnyat övervägande upptagit det av 1942 års sak­

kunniga framställda förslaget om vissa skärpningar i kommunalskattelagen

och därom anfört att en skärpning i den av de sakkunniga angivna rikt­

ningen kunde ha en viss betydelse som fullständigande åtgärd. Denna bety­

delse syntes dock minskas, om expropriationsrätten utvidgades på sätt förut

nämnts och därjämte priskontrollen bibehölles. 1944 års allmänna skatte-

kommitté vore sysselsatt med en översyn av bl. a. bestämmelserna om rea­

lisationsvinstbeskattning. Denna kommitté hade uppmärksammat det av

1942 års sakkunniga framlagda förslaget i nu förevarande del. Skattekom-

mitténs förslag i fråga om realisationsvinstbeskattningen vore att förvänta

inom en jämförelsevis snar framtid. Någon nämnvärd olägenhet av att låta

spörsmålet om införande av skärpta bestämmelser rörande realisations­

vinstbeskattning beträffande vattenkraft anstå till dess detsamma upptoges

i samband med nyssnämnda allmänna översyn syntes ej vara att befara.

Kommittén hade därför ansett sig ej böra framlägga något förslag i före­

varande hänseende.

Kommittén har även till behandling upptagit en annan lösning av före­

varande spörsmål, nämligen att på en gång draga de mera betydande out­

byggda strömfallen ur marknaden. Kommittén anmärker, att detta knappast

skulle kunna ske på annat sätt än genom ett överförande i statens hand

av ontbyggda strömfall, till vilken kategori måhända kunde hänföras jämväl

sådana fallsträckor, som ur rationell synpunkt borde bilda en utbyggnadsen­

het och till någon oväsentlig del redan vore bebyggda med mindre anlägg­

ningar. Kommittén yttrar vidare, bl. a.:

Ett överförande av angiven art skulle omfatta-------- — sådana ström­

fall av betydenhet, som efter vad nu kan bedömas böra utbyggas inom en

med någon säkerhet överskådlig framtid och beträffande vilka ej särskilda

skäl tala mot ett förstatligande.------------

Vad först angår de på icke-fast hand varande strömfallen av betydelse,

synes till en början vara klart, att — om man väljer det förevarande alter­

nativet — alla på spekulativ hand varande fall borde bli föremål för för­

statligande. Någon större tvekan om förstatligande jämväl av övriga på

icke-fast hand — dvs. huvudsakligen hos den jordbruksidkande befolk­

ningen — befintliga fall borde ej heller föreligga med hänsyn till risken

för att sådana fall kunde komma i spekulativ hand. Vidkommande åter de

fall, vilka betecknas såsom varande på fast hand, är frågan mera kompli­

cerad. I den mån ägaren av ett outbyggt strömfall avser att framdeles ut-

bygga detta för täckande av de kraftbehovsökningar som rimligen kunna

beräknas uppkomma för honom i egen industri eller distributionsrörelse,

förefaller det obilligt att beröva honom denna kraftreserv. Faran för att han

skall använda sådan krafttillgång i spekulationssyfte synes ock vara jäm­

förelsevis ringa.------------- Det förekommer emellertid ej alltför sällan, att

enskilda företagare, vilka för eget behov eller för distribution producera

45

kraft, och vilkas strömfall därför formellt betecknas såsom på fast hand

varande, förvärvat råkraft långt utöver vad de kunna beräknas någonsin

komma att få behov av själva. Risk för spekulation i sådan överskottskraft

kan onekligen föreligga. Det synes därför kunna ifrågasättas, huruvida icke

vid ett engångsförstatligande jämväl sådan formellt på fast hand varande

outbyggd kraft, som uppenbarligen ej kommer att tagas i anspråk för täc­

kande av ägarens överskådliga behov, borde överföras i statens hand.

Vad angår det praktiska genomförandet av ett förstatligande i angiven

omfattning borde det väl närmast ankomma på vattenfallsstyrelsen att verk­

ställa en inventering av de outbyggda vattenkrafttillgångarna samt upprätta

en förteckning å de fall och fallandelar, som enligt angivna riktlinjer skulle

ifrågakomma till förstatligande. Denna utredning kunde läggas till grund

för framställning av Kungl. Maj :t till riksdagen om rätt för kronan att

expropriera de ifrågavarande strömfallen. Någon lagändring skulle ej behö­

vas, utan skulle riksdagen genom direkt beslut medgiva den begärda expro­

priationsrätten. I beslutet kunde lämpligen åt Kungl. Maj :t överlämnas att

föreskriva de villkor med avseende å respektive strömfalls utnyttjande, som

från allmän synpunkt funnes lämpliga.

Då redan enligt 1 kap. 14 § i dess nuvarande lydelse finnes möjlighet

för kronan att expropriera utbyggnadsmogna strömfall, skulle den nya ex­

propriationsrätt, som med riksdagens medgivande kunde skapas, blott be­

höva omfatta strömfall, vilka ännu ej nått mognad.

Ett på nu antytt sätt anordnat engångsöverförande i statens hand av out­

byggd vattenkraft skulle onekligen verka som ett kraftigt medel mot vatten­

kraftspekulationen. Huvudparten av de strömfall, i vilka spekulation eljest

kan befaras, skulle sålunda helt undandragas spekulanternas verksamhet.

Beträffande frågan, huruvida intresset av planmässighet — ur den allmänna

kraftförsörjningens synpunkt — i utbyggnaden av våra återstående vatten-

krafttillgångar tillgodoses genom en sådan åtgärd eller ej, synas däremot

delade meningar råda. Å ena sidan har den uppfattningen framförts, att en

sund och rationell utveckling av vår kraftproduktion säkrast skulle åstad­

kommas, om kraftkällorna väsentligen lades i statens hand. Å andra sidan

har det gjorts gällande, att konsumenternas intressen bäst främjades, om

kraftindustrien finge utvecklas i fri konkurrens mellan staten, kommuner

och enskilda företag.

Vad angår förhållandet till enskild rätt torde ovedersägligen ett i angiven

omfattning genomfört förstatligande av outbyggda strömfall innebära ett

kraftigt ingrepp i sagda rätt. Den invändningen torde från enskilt håll fram­

ställas, att de allmänna intressen, vilka åberopas som skäl för ett förstat­

ligande, ej kunna anses vara av tillräcklig styrka för att göra ett sådant

ingrepp påkallat, samt att följaktligen ingreppet ej låter sig förena med

allmänna grundsatser i vår vattenrätt.

I och för sig torde redan under nuvarande förhållanden de allmänna

intressen, om vilka här är fråga, väga tyngre än motstående enskilda in­

tressen. Det är dessutom att förvänta, att sagda allmänna intressen i fram­

tiden komma att bli än starkare. Detta förhållande enbart medför dock ej,

att nu ifrågavarande åtgärd bör vidtagas. Den bör ej tillgripas med mindre

det åsyftade målet ej kan nås genom åtgärder, som mindre hårt påverka

den enskildes rätt. Man föranledes därför till cn jämförelse mellan de två

utvägar, som stå till buds, nämligen å ena sidan engångsexpropriationen

och å andra sidan den i det föregående omförmälda utvidgningen av den i

1 kap. 14 $ vattenlagen givna expropriationsrätten i förening med pris­

kontroll å frivilliga överlåtelser.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

46

Vad då först engångsexpropriationen beträffar, kan det ifrågasättas,

huruvida all spekulation skulle uteslutas ens genom denna åtgärd. Det

torde väl till en början kunna förutsättas, att av praktiska skäl en del

strömfall såsom varande av mindre betydelse komma att lämnas utan­

för expropriationen. I sådana strömfall skulle, om andra åtgärder ej

vidtoges, spekulation fortfarande kunna förekomma. Denna spekulations-

risk bör dock kanske betecknas som så obetydlig, att man kan bortse där­

ifrån- och f. ö. torde man knappast kunna tänka sig någon praktiskt möjlig

åtgärd, som ej lämnar åtminstone något utrymme åt "spekulationen. Där­

emot synes hänsyn böra tagas till att det med bestämmandet av expropria-

tionens omfattning förenade bedömandet av den framtida utvecklingen un­

der så lång tid, som ett engångsbeslut förutsätter, torde bli vanskligt på

grund av att åtskilliga faktorer ej låta sig med säkerhet bestämmas. Uteslu­

tas kan därför icke möjligheten av ett felbedömande antingen i den rikt-

ningen, att för många strömfall medtagas i expropriationen, eller i så måtto,

att för få inbegripas under denna. I förra fallet företages onödigtvis ett

kraftigt ingrepp i enskild rätt, och i senare fallet nödgas man kanske kom­

plettera den ursprungliga expropriationen med en ny expropriation.

Det sa att säga kombinerade alternativet med utvidgning av expropria­

tionsrätten jämte priskontroll tager däremot ej från början ställning till

fragan, huruvida allmänna intressen kräva ett strömfalls ianspråktagande,

utan överlämnar detta spörsmål till prövning framdeles i varje särskilt

fall samt ger därvid medel såväl till tvångsförvärv, då de allmänna in­

tressena det kräva, som till kontroll av de frivilliga överlåtelserna. Enligt

detta alternativ erbjudes möjligheten till expropriation i en ständigt till­

lämplig lagbestämmelse. Det föreligger sålunda ej något nödtvång att på

en gång slutgiltigt bestämma, vilka strömfall som böra exproprieras, och

att sålunda fälla ett avgörande jämväl om fall, som kunna tänkas bli ut-

byggnadsmogna först i en ganska avlägsen framtid, om vilken kanske stor

osäkerhet råder. I stället kan expropriationen ske etappvis, så att varje

gang medtagas blott sadana strömfall, som bedömas bli utbyggnndsmogna

inom en meia begränsad tidrymd. Med en sådan uppdelning av expropria-

tionsgången erhållas bättre förutsättningar att på ett tillförlitligt sätt be­

döma strömfallen, eftersom naturligen osäkerhetsmomenten bli mindre

framträdande, om man vid beräkningarna håller sig inom en jämförelsevis

näraliggande och därför överskådlig tid. Hur lång denna tid bör utmätas

kan vara tveksamt och blir väl främst beroende på omständigheterna i varje

särskilt fall, men viss ledning torde även kunna hämtas från de tider, som

bruka omspännas av statliga, och andra långsiktsprognoser. Att expropria-

tionen sker successivt, allteftersom det blir möjligt att med någon säkerhet

bedöma kraftsituationen, torde verka främjande på en organisk och ratio­

nell utveckling av vår kraftindustri. Förfarandet innebär också en viss ga­

ranti för att ingrepp i den enskilda rätten icke sker annat än då de all­

männa intressena verkligen påkalla sådant ingrepp.

De i det kombinerade alternativet förutsatta stadgandena skulle sanno­

likt utova verkan genom sin blotta tillvaro, i det att vetskapen om stad-

gandena skulle minska lockelsen till spekulation och sålunda i viss mån

förmå den enskilde att handla i sagda bestämmelsers anda, utan att dessa

behövde träda i tillämpning. I detta sammanhang må hänvisas till de verk­

ningar, som kontrollagen haft. En lagstiftning enligt detta alternativ skulle

in. a. o. ha en uppfostrande verkan, något som torde böra betecknas som

en ej obetydlig fördel.

Invändas kan, att engångsexpropriationen — ifråga om de av den­

samma omfattade strömfallen — skulle sätta en definitiv spärr för spe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

47

kulationen i vattenkraft och att man, genom att taga kretsen av de utav

sådan expropriation omfattade fallen tillräckligt vid, skulle kunna i stort

sett eliminera all vattenkraftspekulation, under det att det andra alterna­

tivet — på grund av omöjligheten att i varje detalj övervaka kraftmark­

naden — skulle kvarlämna vissa möjligheter för spekulationen. Med hän­

syn till den uppmärksamhet som numera ägnas vattenkraftspekulationen,

och till den kännedom om lagbestämmelserna i ämnet, vilken väl kom­

mer att spridas bland alla, som ha med hithörande förhållanden att göra,

torde det emellertid med fog kunna antagas, att även med det sistnämnda

alternativet fallen av vattenkraftspekulation skulle bli jämförelsevis tunn­

sådda och knappast beröra andra strömfall än smärre sådana utan nämn­

värd betydelse ur allmän synpunkt. Det torde för övrigt vara troligt, att

de flesta sådana strömfall skulle lämnas utanför jämväl den ifrågasatta

engångsexpropriationen.

Kommittén anmärker slutligen, att expropriationsmöjligheten enligt det

kombinerade alternativet skulle begränsas blott såtillvida, att vissa av all­

männa intressen betingade förutsättningar måste föreligga. Därest Kungl.

Maj :t skulle konstatera förhandenvaron av sådana förutsättningar för över­

förande på en gång av ett större antal strömfall i statlig ägo, stode det så­

lunda även enligt detta alternativ staten öppet att söka expropriation av

dessa strömfall. Det vore alltså möjligt att enligt detta alternativ erhålla

en expropriationsrätt av i stort sett samma omfattning som den vid en

engångsexpropriation förutsatta.

På de anförda grunderna avvisar kommittén den nu behandlade alterna­

tiva lösningen.

Härutöver har kommittén — i anslutning till ett av 1942 års sakkunniga

berört alternativ, avseende införande av rätt att övertaga förvärv av vatten­

kraft — undersökt, huruvida i spekulationsförebyggande syfte icke borde

införas en kronans förköpsrätt till vattenkraft. Även detta alternativ har

emellertid av kommittén avvisats. Härutinnan må hänvisas till betänkandet

(s. 93—99).

Vid övervägande av de föreliggande omständigheterna har kommittén

som nämnt stannat vid att föreslå dels vissa ändringar i vattenlagen, in­

nebärande utvidgning av den i nämnda lag f. n. givna expropriationsrätten,

dels ock förlängning av lagen om kontroll å överlåtelse av vattenkraft.

I fråga om det senare förslaget är kommittén enhällig. Vidkommande

förslaget om ändringar i vattenlagen ha däremot särskilda yttranden av­

givits dels av herrar Jacobsson och Upmark gemensamt, dels ock av herr

Pettersson.

Herrar Jacobsson och Upmark förklara sig anse, att den förslagna in­

gripande utökningen av expropriationsrätten icke vore erforderlig med hän­

syn till vare sig konkurrens- eller spekulationsmomentet. En sådan lag­

stiftning skulle dessutom innebära mycket allvarliga olägenheter. Så­

lunda skulle — med hänsyn till den förmånliga ställning i bcvisningshän-

scende som del statliga kraftföretaget hade i förhållande till kommunala

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

och enskilda kraftföretagare — det kunna inträffa, att det stora flertalet

av de ur utbyggnadssynpunkt gynnsammaste strömfallen komme att över­

föras i statens ägo. Härigenom skulle kommunala och enskilda kraftföre­

tag bli hänvisade till att vid en viss tidpunkt, måhända många år efter

expropriationernas fullbordande, behöva utbygga lågvärdiga vattenfall, me­

dan staten samtidigt besutte högvärdiga outbyggda vattenfall. En sådan

situation skulle innebära en motsägelse till kravet på planmässighet.

I samma yttrande tillägges, att en med planmässighetens krav överens­

stämmande utbyggnadsordning strömfallen emellan syntes kunna även

framdeles vidmakthållas med hittills gällande lagstiftning.

Herr Pettersson har beträffande vissa detaljer i förslaget framställt

erinringar varom i det följande närmare förmäles.

I kommitténs förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen har

såsom förutsättning för expropriationsrätt till visst strömfall upptagits, att

det från allmän synpunkt för tillgodoseende av kraftförsörjningens plan­

mässiga utveckling finnes nödigt, att strömfallet tages i anspråk. Beträf­

fande innebörden av denna förutsättning anföres i betänkandet:

Givet är, att ett så kraftigt ingrepp i enskild rätt som expropriation icke

kan medgivas i varje fall, då ett strömfall behöves för visst i och för sig

planmässigt utbyggnadsprogram. Frågan om planmässigheten bör, såsom

i förarbetena till 1945 års lagändringar framhölls, bedömas med hänsyn

till den allmänna kraftförsörjningen i riket. För att en kraftproducent skall

kunna erhålla expropriationsrätt erfordras alltså, att hans kraftalstring

är av sådan omfattning eller tjänar sådana ändamål, att tillgodoseendet av

dess planmässiga utveckling kan anses ha väsentlig betydelse för det all­

männa.

Kommittén berör särskilt det förhållandet att den föreslagna lagtexten

icke innehåller något uttryckligt stadgande svarande mot den nuvarande

bestämmelsen, att expropriation ej må tillåtas, om den, som råder över vat­

tenkraften i fallet, kan förväntas själv komma att utan avsevärt dröjsmål

utnyttja fallet på ändamålsenligt sätt.

Härom heter det:

Enligt kommitténs mening ligger------------ i den föreslagna formuleringen

av expropriationsförutsättningen en viss motsvarighet till den nu gällande

bestämmelsen. Om vid prövning av en expropriationsansökan det kan förut­

sättas, att den som råder över vattenkraften i strömfallet kommer att utan

uppskov själv ändamålsenligt utbygga detta, torde det nämligen i allmän­

het knappast kunna sägas att det ur allmän synpunkt är erforderligt att

expropriera fallet. Den i detta uttagbara kraftmängden kommer ju utan

expropriationssökandens åtgörande kraftförsörjningen till godo. Måhända

kan det någon gång förekomma att allmänna intressen påkalla expropria­

tion, trots att den över vattenkraften rådande är beredd att själv verkställa

utbyggnad. Att för sådan händelse ej ha möjligheten till expropriation stängd

synes vara att betrakta som en fördel.

Kommittén betonar att expropriationsmöjligheten naturligen komme att

utnyttjas främst beträffande outbyggda strömfall. Expropriation av andra

49

fall förefölle i regel icke korama i fråga annat än då en fallsträcka, vilken

ur synpunkten av planmässighet funnes böra tillgodogöras såsom en ut-

byggnadsenhet, delvis vore bebyggd med en eller flera mindre anläggningar.

Helt syntes man dock icke kunna utesluta möjligheten av att även i fråga

om ett helt utbyggt strömfall ur allmän synpunkt kunde föreligga så starka

skäl för expropriation, att sådan borde tillåtas. Då en fallsträcka vore i sin

helhet bebyggd men på ett icke ändamålsenligt sätt, kunde sålunda all­

männa intressen påkalla fallsträckans ianspråktagande för en mera ratio­

nell utbyggnad. På dessa grunder hade i lagförslaget ej gjorts någon åt­

skillnad mellan utbyggda och outbyggda strömfall. Kommittén förutsatte

emellertid, att expropriation av helt utbyggda strömfall komme att beviljas

blott då synnerliga skäl talade därför.

Kommitténs förslag innehåller ej någon bestämmelse om inskränkning

i kretsen av de expropriationsberättigade. Sålunda skall expropriationsrätt

tillkomma såväl statliga som kommunala och enskilda företagare. Kommit­

tén anmärker härom:

Framhållas må i detta sammanhang, att det vid den praktiska tillämp­

ningen av expropriationsbestämmelserna med all sannolikhet kommer att

visa sig, att expropriationsmedgivande i regel kommer att lämnas, förutom

stat eller kommun, endast sådant enskilt företag, vari stat eller kommun

äger ett väsentligt intresse. Detta beror emellertid på att de allmänna in­

tressena främst representeras av stat och kommun och bör ej tagas till in­

täkt för att beröva de enskilda företagen i mera inskränkt bemärkelse möj­

ligheten att erhålla expropriation i sådana — visserligen kanske sällsynta

— fall, då de nämnda intressena påkalla det.

Kommittén har funnit expropriationsrätten böra bestämmas så, att ex­

propriation kan ske antingen av strömfallet med äganderätt eller ock av

enbart rätten att tillgodogöra strömfallet. I överensstämmelse härmed har

i förslaget till lagtext sammanfattande angivits att expropriationsförfaran-

det skall gälla rätt att taga visst strömfall i anspråk. I betänkandet fram-

hålles, att expropriation med äganderätt borde ifrågakomma blott då så

funnes nödigt, och att i förordnande om sådan expropriation inskränkande

föreskrifter i erforderlig omfattning borde givas, så att expropriaten exem­

pelvis bibehölles vid rätten till fiske. Beträffande vad kommittén i övrigt an­

fört i fråga om innebörden av expropriationsmedgivandet må hänvisas till

framställningen i betänkandet s. 102—106.

Vidkommande förfarandet i expropriationsärendet gör kommittén vissa

påpekanden. Jämväl härutinnan hänvisas till betänkandet (s. 107__108).

Enligt kommitténs förslag skall exproprianten inom ett år från expro-

priationsförordnandet hos vattendomstolen söka fastställande av expro-

priationser sättningen.

Allmänt yttras i betänkandet:

I mål om medgivande enligt 2 kap. till strömfalls bebyggande prövas

även frågan om ersättning för ianspråktagen vattenkraft m. m. Med de

nuvarande bestämmelserna, enligt vilka fristen för ingivande till vatten­

domstolen av ansökan om sådant medgivande är ganska kort, innebär det

4 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 245.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

50

för strömf all sägaren ingen nämnvärd olägenhet, att frågan om expropria-

tions er sättning en ej prövas i omedelbar anslutning till expropriationsför-

ordnandet utan först i samband med behandlingen av ansökningen om till­

stånd enligt 2 kap.

Helt annan blir fallägarens situation, om expropriationsmöjligheten

utsträckes jämväl till strömfall, som äro avsedda att tillgodogöras först

framdeles. I fråga om dylika strömfall kan nämligen en avsevärd tid för­

flyta mellan expropriationsförordnandet och behandlingen av frågan om

^byggnadstillstånd.------------

Att en strömfallsägare skall nödgas avstå från att förfoga över sitt ström­

fall och sedan kanske behöva vänta åtskilliga år, innan frågan om ersätt­

ning för avståendet blir avgjord, kan uppenbarligen ej ifrågakomma. Det

synes därför nödigt att, såvitt angår de strömfall, vilkas utbyggnad ej är

aktuell, och beträffande vilka därför ansökan om medgivande enligt 2 kap.

finnes böra anstå, bereda möjlighet till ersättningsfrågans prövning i an­

slutning till expropriationsförordnandet.

På skäl, som i betänkandet närmare angivas (s. 109), föreslår kommit­

tén, att prövningen av ersättningsfrågan skall tillkomma vattendomstolen,

och att handläggningen skall ske i den för ansökningsmål stadgade ord­

ningen. Kommittén anmärker, att fristen för en framställning om enbart

prövning av ersättningsfrågan nog i och för sig utan olägenhet skulle kunna

göras kortare än ett år, men att denna frist kunde vara motiverad av önsk­

värdheten för exproprianten att — när fråga vore om strömfall, vilkas be­

byggande stode nära — kunna få frågorna om ersättning och ^byggnads­

tillstånd prövade i ett sammanhang och sålunda slippa en dubbel domstols-

procedur.

Därest framställning om bestämmande av expropriationsersättning icke

göres inom den stadgade fristen, skall enligt förslaget expropriationsför­

ordnandet vara förfallet, och nytt förordnande med avseende å strömfal­

let må ej utan synnerliga skäl meddelas inom tio år därefter. Denna före­

skrift motsvarar vad nu gäller. Kommittén anmärker, att det icke ansetts

erforderligt att i lagtexten uttryckligen angiva att expropriationsrätten

likaledes upphörde, därest framställningen återkallades eller jämlikt It

kap. 29 § andra stycket förklarades förfallen.

Nuvarande föreskrift om påföljd av uraktlåtenhet att gälda fastställd

expropriationsersättning föreslås av kommittén fortfarande skola gälla. I

motsats till vad nu är stadgat upptager däremot förslaget inga bestäm­

melser om att medgivande enligt 2 kap. skall sökas inom viss tid eller om

att expropriationsförordnandet skall vara förfallet vid försummande av

sådan ansökan, vid uteblivande av medgivande som nyss sagts eller vid

underlåtenhet att inom förelagd tid fullborda medgiven utbyggnad. Kom­

mittén anmärker härom, att, såsom expropriationsförutsättningen i försla­

get utformats, tiden för fallets tillgodogörande ej finge avgörande betydelse

vid prövningen av frågan, huruvida expropriationen skulle medgivas. Vid

detta förhållande syntes icke föreligga tillräckliga skäl att låta den om­

ständigheten, att tillgodogörande av exproprierat strömfall ej skedde så

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

51

tidigt, som från början förutsatts, för exproprianten medföra en så allvarlig

påföljd som expropriationsrättens upphörande.

Kommitténs förslag innehåller även bestämmelse, att ersättningstagaren

skall äga påkalla anstånd med ersättningens fastställande till dess medgi­

vande enligt 2 kap. lämnas, men att utan hinder härav ersättningsfrågan,

sedan fem år förflutit från expropriationsförordnandets meddelande, skall

upptagas till avgörande, om ersättning sgivaren det begär.

Kommittén motiverar sitt förslag härom med att expropriaten — sär­

skilt då han hade sitt strömfall till någon del utbyggt —- stundom kun­

de finna med sin fördel förenligt att låta ersättningsfrågans avgörande

anstå. I betänkandet tillägges att den föreslagna bestämmelsen icke inne-

bure något eftergivande av föreskriften, att ansökan om ersättningens fast­

ställande skulle göras inom ett år från förordnandets meddelande. I prak­

tiken skulle nog förfaringssättet bli, att expropriaten i sitt yttrande över

ansökningen påkallade anstånd, och att vattendomstolen därefter förkla­

rade ansökningen vilande. Målets återupptagande bleve därefter beroende på

anmälan av part eller, om sådan anmälan ej gjordes, på anhängiggörandet

av målet om tillstånd enligt 2 kap.

Herr Pettersson är i fråga om den föreslagna tidsbegränsningen fem år

skiljaktig och föreslår för sin del en tid av tio år.

Kommittén föreslår att i fråga om strömfall, som tages i anspråk jämlikt

1 kap. 14 §, nuvarande bestämmelser om ersättning i kraft bibehållas för

det fall, att ersättningsfrågan avgöres i samband med att medgivande enligt

2 kap. lämnas, samt att i övrigt ersättningen skall utgå i pengar, därest

icke stadgandet i 9 kap. 1 § andra stycket till annat föranleder. Kommit­

téns överväganden i detta sammanhang redovisas i betänkandet på föl­

jande sätt.

De —

synpunkter, vilka 1942 års sakkunniga anlade på spörsmå­

let, i vilken omfattning ersättning för jämlikt 1 kap. 14 § ianspråktagen

vattenkraft borde bestämmas att utgå medelst kraftöverföring, hänförde

sig visserligen till den av nämnda sakkunniga föreslagna mera begränsade

expropriationsrätten. Emellertid synas de av de sakkunniga framförda syn­

punkterna vara ägnade att tjäna till ledning även vid bedömandet, om och

i vilken män ersättning i form av kraft bör ifrågakomma jämväl vid den

av kommittén föreslagna utvidgade expropriationen. Kommittén ansluter

sig i princip till den ståndpunkt, åt vilken 1942 års sakkunniga givit ut­

tryck. Enligt kommitténs mening bör sålunda ersättningen utgå medelst

kraftöverföring under de förutsättningar, vilka upptagas i 9 kap. 13 § andra

stycket i dess gällande lydelse, samt avsteg från denna princip göras allenast

i den mån sådan naturligen påkallas av expropriationsrättens nu föreslagna

utformning.

Vid prövningen av frågan från de nu angivna utgångspunkterna har

kommittén funnit den avgörande omständigheten vara, huruvida ersätt­

ningens fastställande sker i anslutning till medgivande enligt 2 kap till

strömfallets bebyggande eller utan sådant samband.

Prövas ersättningsfrågan samtidigt med all utbyggnadstillstånd lämnas,

föreligger ingen svårighet alt bestämma ersättningen i kraft. Fullständig

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

52

utredning föreligger då om alla de omständigheter, vilka i sammanhanget

äga betydelse, och ett tillförlitligt bedömande kan sålunda ske. Det förhål­

landet, att själva upplåtandet av expropriationsrätten skett kanske åtskil­

liga år tidigare, synes sakna betydelse i det nu förevarande sammanhanget.

Att nämnda rätt upplåtits i förväg har ju, såsom i annat sammanhang

framhållits, betingats uteslutande av expropriantens intresse att försäkra

sig om det ifrågavarande strömfallet och bör i och för sig ej inverka på de

grunder, efter vilka valet mellan olika ersättningsformer skall träffas.

Då frågan om gottgörelse för strömfall, som tages i anspråk jämlikt 1

kap. 14 §, avgöres i samband med att medgivande enligt 2 kap. till fallets

bebyggande lämnas, synes sålunda ersättningen böra utgå i kraft under

samma förutsättningar, som nu gälla.

För den händelse åter, att ersättningsfrågan prövas självständigt, lig­

ger saken annorlunda till. Sådan prövning kan ofta ske lång tid innan be­

byggandet blir aktuellt. Rent praktiskt skulle det kunna vara förenat med

avsevärda olägenheter för exproprianten att utan samband med bebyggan­

de av strömfallet vidtaga särskilda anordningar för kraftleverans. I frå­

ga om outbyggd vattenkraft skulle det även kunna sägas att, då det är

fråga om ett strömfall, vars bebyggande ej är aktuellt, det synes mindre

betänkligt att betaga fallägaren rätten till ersättning i kraft, än om gott-

görelsen skall bestämmas i samband med ^byggnadstillstånd. Dessutom

finnes ju, såsom i det föregående påpekats, enligt förslaget möjlighet för

fallägaren att viss tid hålla ersättningsfrågan svävande och, där fråga är

om utbyggd vattenkraft, under denna tid fortfara att utnyttja kraften. Här­

vid må erinras om-------------möjligheten till överenskommelse med expro­

prianten. Slutligen må anmärkas, att vattenlagens bestämmelser om ersätt-

ningskraft anknyta till bebyggandet av strömfallet och svårligen låta sig

anpassas till en ersättningskraft, vilken saknar sådan anknytning.

Kommittén anser därför alt, då ersättningsfrågan prövas självständigt,

annan ersättning än i pengar icke bör ifrågakomma.

Möjligen skulle man kunna tänka sig den lösningen, att i ersättnings-

målet gottgörelsen bestämdes i pengar, och att fallägaren berättigades att

i blivande mål om medgivande enligt 2 kap. påkalla ersättning i kraft mot

restitution helt eller delvis av den förut utdömda penningersättningen.

Detta synes emellertid vara att göra saken onödigt komplicerad, eftersom

det väl kan antagas, att, sedan fallet utbyggts, ersättningstagaren skall

kunna i vanlig ordning abonnera på kraft hos utbyggaren.

Herr Pettersson ifrågasätter i sitt särskilda yttrande, huruvida de svå­

righeter, vilka skulle yppa sig vid ett förfarande efter den i sista stycket

angivna linjen, verkligen skulle behöva bli så stora. Han anför härom:

Tänkbart är, att svårigheterna ej skulle bli större än att de stå i rimligt

förhållande till den väsentliga fördel, som vinnes, nämligen att strömfalls-

ägaren erhåller samma möjlighet att få sin ersättning utdömd i kraft, som

han skulle ha haft vid samtidig prövning av ersättnings- och tillståndsfrå­

gorna. På grund härav vill jag som min uppfattning framföra att det synes

önskvärt, att vid utformandet av blivande lagstiftning på förevarande om­

råde lämpligheten och framkomligheten av en lösning enligt vad nu sagts

blir föremål för en mera ingående utredning. I

I det av kommittén upprättade förslaget till lag om ändring i vissa delar

av vattenlagen ha de grundläggande bestämmelserna om skyldighet att låta

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

53

strömfall tagas i anspråk av annan liksom hittills upptagits i 1 kap. 14 §. I

enlighet med det anförda stadgas uli paragrafens första stycke att, där det

från allmän synpunkt för tillgodoseende av kraf tförsörj ningens planmässiga

utveckling finnes erforderligt, Konungen på ansökan äger förordna, att visst

strömfall må tagas i anspråk mot ersättning som i 9 kap. skils; dock att ej

på grund av vad nu sagts rätt till vattenkraft, som tillkommer kronan, utan

riksdagens medgivande må upplåtas åt annan. Vid meddelande av förord­

nande äger Konungen föreskriva de villkor med avseende å strömfallets ut­

nyttjande, som från allmän synpunkt finnas erforderliga.

I paragrafens andra och tredje stycken upptagna bestämmelser skola enligt

förslaget fortfarande äga giltighet.

Första meningen i fjärde stycket har också av kommittén lämnats oför­

ändrad. I övrigt skall jämlikt detta stycke gälla att den som innehar rätt

på grund av förordnande enligt första stycket, inom ett år från det för­

ordnandet meddelades skall hos vattendomstolen söka fastställande av er­

sättning, som ovan sägs. Underlåtes detta, förfaller förordnandet, och nytt

förordnande med avseende å fallet må ej utan synnerliga skäl meddelas inom

tio år därefter. Samma lag vare, om i pengar bestämd ersättning ej guldits

inom tre månader från det ersättningen blivit fastställd genom utslag, som

vunnit laga kraft, såvida icke fallet enligt medgivande av ersättningstagaren

tagits i besittning utan att ersättningen guldits.

Som femte stycke har till paragrafen fogats föreskrift att med ersättning­

ens bestämmande må på framställning av den ersättningsberättigade anstå

till dess medgivande enligt 2 kap. till strömfallets bebyggande lämnas. Utan

hinder därav skall dock, sedan fem år förflutit från det förordnande enligt

första stycket meddelades, ersättningsfrågan upptagas till avgörande, om den

ersättningsskyldige det begär.

Bestämmelsen i 9 kap. 5 § har kompletterats, så att vad där stadgas om

rätt att påfordra lösen av mark, som varder onyttig för ägaren eller vid

vars begagnande synnerligt men uppkommer, skall äga tillämpning jämväl

på mark hörande till strömfall, som tagits i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §.

Till 9 kap. 12 § har lagts ett andra stycke, varigenom paragrafens nu­

varande bestämmelser om nedlagd kostnads ersättningsgillhet erhålla mot­

svarande tillämpning på kostnad, som nedlagts sedan delgivning skett av

ansökan om förordnande jämlikt 1 kap. 14 § första stycket.

I andra stycket av 9 kap. 13 § har föreslagits ändring innebärande att

bestämmelserna där om ersättning medelst kraftöverföring, då strömfall

tages i anspråk jämlikt 1 kap. 14 §, skola gälla endast om ersättningsfrågan

avgöres i samband med att medgivande enligt 2 kap. till fallets bebyggande

lämnas.

Ill kap. 17 § har i förslaget såsom första punkt under ansökningsmål

upptagits ansökan om fastställande av ersättning för jämlikt 1 kap. 14 §

upplåten rätt till strömfalls ianspråktagande.

I samma kap. 27 § föreslås stadgande att ansökan som nyss nämnts skall

vara åtföljd av de ritningar jämte beskrivning rörande strömfallets läge och

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

beskaffenhet samt innehålla de upplysningar i övrigt som erfordras för er­

sättningsfrågans bedömande. Uppgift skall lämnas å de ersättningsbelopp

sökanden förmenar böra utgå.

Härjämte ha i 11 kap. 17, 21, 26, 27, 29, 30, 32, 33, 35—37, 46, 75, 83 och

88 §§ föreslagits ändringar av rent redaktionell innebörd.

I betänkandet föreslås att lagen om kontroll å överlåtelse av vattenkraft,

vilken lag gäller t. o. m. den 30 juni 1948, skall äga fortsatt giltighet t. o. in.

den 30 juni 1953 eller den tidigare dag Kungl. Maj :t bestämmer. Kommittén

förordar vidare att lagen därefter skall förlängas på fem år i sänder, så länge

risk för spekulation i mera betydande omfattning finnes föreligga. Kom­

mittén anmärker i detta sammanhang, att någon anledning till erinran mot

lagens nuvarande lydelse enligt kommitténs mening icke förelåge.

Utlåtanden över kommitténs förslag.

Över betänkandet jämte därvid fogade lagförslag ha efter remiss ut­

låtanden avgivits av vattenöverdomstolen, vattenfallsstyrelsen, kammarkol­

legiet, lantmäteristyrelsen, kommerskollegiet, samtliga vattenrättsdomare,

länsstyrelserna i Uppsala, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävle­

borgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Sve­

riges industriförbund, svenska vattenkraftföreningen, svenska elektricitets-

verksföreningen, riksförbundet landsbygdens folk och svenska stadsför­

bundet.

Till kommerskollegiets utlåtande ha fogats särskilda yttranden från

Skånes handelskammare, Västergötlands och norra Hallands handelskam­

mare, handelskamrarna i Karlstad och Gävle, Västernorrlands och Jämt­

lands läns handelskammare samt Norrbottens och Västerbottens läns han­

delskammare. Länsstyrelsen i Västerbottens län har tillika överlämnat ytt­

rande från Västerbottens läns elektriska förening u. p. a.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen har i princip

tillstyrkts eller lämnats utan erinran av vattenfallsstyrelsen1, lantmäteri­

styrelsen, vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendom­

stolar samt länsstyrelserna i Värmlands och Västerbottens län.

Vattenfallsstyrelsen anför närmare:

Enligt vattenfallsstyrelsens uppfattning är det av största vikt, att möjlig­

heterna till spekulation i en sådan naturtillgång som vattenkraften på ett

effektivt sätt förhindras. Den år 1945 införda expropriationsrätten av »ut-

byggnadsmogna» vattenfall har icke visat sig praktiskt tillämpbar och följ­

aktligen icke haft någon prohibitiv verkan på spekulationen. 1946 års kon-

trollag antages visserligen av de sakkunniga ha haft en god verkan ur

prisstegringshindrande synpunkt, men dess fullgoda effektivitet härutinnan

betvivlas och detta säkerligen med rätta icke blott av sakkunnigmajori­

teten utan även av reservanterna herrar Upmark och Jacobsson, som för­

1 Vattenfallsstyrelsens tillstyrkan är ej enhällig. Ledamoten av styrelsen direktören Th. Ericsson

har sålunda förklarat sig biträda den mening som kommit till uttryck i det av herrar Jacobsson

och Upmark avgivna särskilda yttrandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

55

utom till denna lagstiftning satt sin lit till en möjligen kommande realisa­

tionsvinstbeskattning. Huruvida de redovisade goda verkningarna av kon-

trollagen endast äro en följd av denna eller en följdverkan också av att

bestående lagändringar väntats följa i den provisoriska lagstiftningens

spår, kan icke avgöras. Fråga är väl också om tillräcklig garanti finnes för

att en lagstiftning av kontrollagens natur icke kommer att kunna av för­

domsfria köpare och säljare kringgås. Andra tillräckligt effektiva medel

än av de sakkunniga diskuterade expropriationsmöjligheter och förköpsrätt

torde icke finnas, och av dessa synes den föreslagna expropriationsrätten

vara den av principiella och praktiska skäl mest tilltalande.

Genom införande av en sådan expropriationsrätt tillgodoses även den i

de sakkunnigas direktiv framförda synpunkten, att ett rationellt utnytt­

jande av landets återstående vattenkrafttillgångar icke förhindras utan att

vid varje tidpunkt den lämpligaste vattenkraften skall kunna komma till

användning i produktionens tjänst. Den hittillsvarande expropriationsrät­

ten kan härvidlag icke sägas fylla någon mera betydelsefull mission. Det

omfattande och kostnadskrävande undersökningsarbete, som måste före­

gå ett beslut om ett vattenfalls utbyggnad, nödvändiggör, att företagaren

under detta sitt arbete verkligen kan räkna med att vattenfallet får av ho­

nom tillgodogöras, och icke har framför sig ett tidsödande och till utgången

ovisst expropriationsförfarande. Uppenbart är, att en företagare, innan han

inriktar sig på ett sådant vattenfall, ser sig om efter andra utbyggnads­

möjligheter, även om dessa ur synpunkten av ett planmässigt utnyttjande

av landets vattenkraft bort stå långt tillbaka för det förstnämnda ström­

fallet. Annorlunda skulle det förhålla sig, om företagaren i god tid före en

utbyggnad kunde förvärva strömfallet och därmed på allvar inrangera det­

samma i sitt utbyggnadsprogram. Icke blott ur synpunkten av att landets

vattenkrafttillgångar böra bli utbyggda i rätt tid utan jämväl med hänsyn

till planmässig utbyggnad av kraftöverföringssystemen är det nödvändigt,

att tillgängliga utbyggnadsmöjligheter kunna överblickas på tämligen lång

sikt.

Sakkunnigmajoritetens förslag är------------- så utformat, att ingen änd­

ring göres i vattenlagens allmänna grundsats om likställighet för stat, kom­

mun och enskilda. De sakkunniga hava ock erinrat om ett yttrande i stats­

rådsprotokollet av föredragande departementschefen statsrådet Bergqvist

vid behandlingen av 1945 års expropriationslag, vari denne vidkommande

kretsen av expropriationsberättigade uttalade, att det för lagstiftningens

syfte vore utan betydelse, om utbyggnad av det strömfall, varom fråga vore,

ägde rum genom ett statligt, kommunalt eller enskilt företag, samt att det

väsentliga vore, att vattenkraften koinme till nytta. Vattenfallsstyrelsen

delar denna uppfattning. Med hänsyn härtill och då vattenfallsstyrelsen an­

ser, att hittillsvarande verksamhetsformer på kraftförsörjningens område

i stort sett verkat befrämjande på tillgodogörandet av landets vattenkraft­

tillgångar, bör den ifrågasatta nya lagstiftningen icke erhålla en sådan

tillämpning, att genom densamma tillgodoses enbart statens, kommuners

eller av dessa kontrollerade företags intressen. Lagstiftningen bör med

andra ord främst tjäna ändamålet att gagna ett planmässigt utnyttjande

av landets tillgängliga kraftresurser, antingen detta bäst kan ske genom

företag i allmän eller i enskild regi. Vad som bör eftersträvas är alltså, att

den ännu outbyggda vattenkraften kommer till den för landet nyttigaste

användningen. I och med den nya lagstiftningen bör detta mål kunna upp­

nås utan att företagare nödgas att till icke kraftproducerande mellanhän­

der erlägga priser, som tillföra dessa helt oförtjänta vinster.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Länsstyrelsen i Värmlands län säger sig förutsätta, att kronan icke ut­

nyttjade den gynnsamma ställning kronan genom förslaget syntes komma

att få till förfång för kommunala och enskilda kraftföretags berättigade

krav på möjligheter att tid efter annan öka sin krafttillgång.

Länsstyrelsen i Västerbottens län tillägger, att stora svårigheter ofta kunde

möta, när det gällde att avgöra, i vilken utsträckning ett visst kraftverks-

företag borde få taga i anspråk vattenkraft såsom reserv för framtida

behov och vilka krafttillgångar som därvid i första hand borde komma i

fråga. Rättigheten att förordna om expropriation borde därför begagnas

tämligen restriktivt, så att expropriationsmöjligheten tillgrepes endast då

ett klart behov av de till förvärv ifrågasatta krafttillgångarna kunde på­

visas.

Länsstyrelserna i Västmanlands och Västernorrlands län finna det tvek­

samt, huruvida ett så långt gående ingrepp i den enskilda äganderätten vore

nödvändigt för tillgodoseende av det avsedda syftet. Länsstyrelsen i Väster­

norrlands län vitsordar emellertid angelägenheten av att effektiva åtgärder

vidtoges.

Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol uttalar att — även om

man ej borde släppa den av kommitténs majoritet omfattade tankegången

ur sikte — det för närvarande syntes föreligga övervägande skäl att låta

frågan om tvångsrätt med hänsyn till framtida utbyggnadsbehov anstå. Så­

som ersättningsbestämmelserna vore utformade i lagförslaget kunde en sådan

tvångsrätt te sig särskilt stötande, om den utövades till förmån för enskilda

kraftintressen.

Stadsförbundets styrelse menar att det — med hänsyn till de konstatera­

de goda verkningarna av redan vidtagna åtgärder — ur stadskommunal

synpunkt knappast syntes motiverat att enbart för stävjandet av spekula­

tion i vattenkraft yrka på att ett så genomgripande förslag som det nu

framlagda omedelbart genomfördes. Den psykologiskt återhållande effekt

på spekulationen som de sakkunniga räknade med att lagändringarnas ge­

nomförande skulle få syntes för övrigt i nästan lika hög grad inställa sig

för det fall att förslaget tills vidare bleve beroende på Kungl. Maj :ts prov­

ning.

Kommerskollegiet anser att det — även om naturkraftpriset hade en

jämförelsevis ringa inverkan på priset för elektrisk kraft — ändock vore

ett allmänt intresse att spekulationstendenser icke finge inverka hindrande

på den erforderliga utbyggnaden av landets vattenkrafttillgångar. Den lag­

stiftning, som tillskapats under de senaste åren för att avvärja sådana ten­

denser, syntes ha haft en gynnsam verkan i detta hänseende, även i fråga

om prissättningen. Vidare syntes betydande olägenheter vara förknippade

med den av kommittén föreslagna utvidgade expropriationsrätten. Därest

huvudparten av de outbyggda vattenfallen samlades på ett fåtal fasta hän­

der, skulle sålunda den potentiella konkurrens minskas som inrymdes i

möjligheten för nya företagare att förvärva och utbygga vattenfall. Dessutom

skulle, i högre grad än nu vore förhållandet, möjligheten av expropriation

57

för framtida behov kunna föranleda ägare av outbyggda fall att påskynda

utbyggnaden av dessa för att på så sätt minska risken för expropriation.

Därigenom kunde lagstiftningen indirekt giva upphov till oekonomiska in­

vesteringar. Slutligen vore att framhålla, hurusom svårigheterna i fråga om

bevisning rörande behovet av expropriation för tillgodoseende av kraftför­

sörjningens planmässiga utveckling sannolikt komrne att göra det vansk­

ligt för den enskilde att motbevisa ett påstående från det allmänna om att

sådant behov förelåge. Med gällande uppfattning om äganderättens innehåll

måste detta anses betänkligt. Med hänsyn till vad sålunda anförts förefölle

det kollegiet rimligt att ytterligare erfarenheter om den nuvarande lagstift­

ningens verkningar avvaktades, innan vidare åtgärder företoges för att hindra

spekulationstendenserna. Kollegiet hade för sin del funnit, att den föreslagna

utvidgningen av expropriationsrätten skulle i övervägande grad medföra

olägenheter såväl för näringslivet som för den enskilde. Dock syntes i fråga

om s. k. minoritetsandelar de angivna olägenheterna icke komma att göra

sig gällande med samma styrka som beträffande vattenfall i övrigt. Då dessa

andelar icke kunde självständigt utbyggas, förefölle det knappast innebära

någon skadlig begränsning av den fria konkurrensen, om de undandroges

den allmänna rörelsen. Icke heller syntes det för vederbörande andelsägare

innebära alltför stora olägenheter, om andelen på ett tidigare stadium än han

själv tänkt sig inordnades i byggnadsplanerna för det vattenfall andelen

tillhörde.

Riksförbundet landsbygdens folk anser, att kommitténs resonemang knap­

past vore hållbart annat än i dagens läge, då brist på arbetskraft och ma­

terial rådde för utbyggnaderna samt behovet av elkraft vore stort. Förbun­

det hade den principiella inställningen, att man icke skulle göra av krisen

betingade tvångsåtgärder permanenta genom att införa dem i en bestående

lagstiftning. Enligt förbundets mening vore någon utökning av expropria­

tionsrätten för närvarande icke motiverad. Eventuellt kunde emellertid

kommitténs förslag upptagas till prövning i samband med en allmän över­

syn av vattenlagen.

Vattenöverdomstolen, kammarkollegiet, extra vattenråttsdomaren i Norr­

bygdens vattendomstol, vattenråttsdomaren i Västerbygdens vattendomstol,

länsstyrelserna i Uppsala, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands och Norr­

bottens län, industriförbundet, vattenkraftföreningen, elektricitetsverksför­

eningen, handelskamrarna och Västerbottens elektriska förening u. p. a. av­

styrka förslaget om ändringar i vattenlagen.

I de avstyrkande yttrandena göres i allmänhet gällande, att den i betän­

kandet framlagda utredningen icke gåve belägg för att spekulation i fortsätt­

ningen kunde antagas förekomma i sådan omfattning, att åtgärder som så

avsevärt ingrepe i enskild rätt kunde anses ur allmän synpunkt påkallade.

Ej heller syntes det allmänna intresset av strömfallens planmässiga och ända­

målsenliga utbyggande påkalla denna utvidgning av expropriationsrätten;

det vore all förvänta att den inbördes konkurrensen mellan kraftproducen­

terna skulle såsom hittills varit fallet medföra att strömfallen i stort sett

bleve utbyggda och utnyttjade på sätt och inom tid som även ur allmän

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

58

synpunkt vore mest ändamålsenligt. Åtskilliga av utlåtandena ansluta sig

till den uppfattning som kommit till uttryck i herrar Jacobssons och

Upmarks särskilda yttrande.

Kammarkollegiet anmärker, att den av kommittén föreslagna expropria­

tionsrätten i själva verket syntes bli obegränsad, eftersom det behov som

motiverade den, kunde vara förlagt till en oviss framtid. Häri skilde den sig

på ett avgörande sätt från den allmänna expropriationslagen, där expropria-

tionsbehovet skulle vara aktuellt och icke kunna på annat sätt tillgodoses.

Kollegiet tillägger:

Det skall icke bestridas, att vattenkraften utgör en samhällstillgång,

vilken enligt erfarenheten hittills lämpligen bör 'i stor utsträckning om-

händerhavas av stat och kommun för tillgodoseende av de borgerliga be­

hoven. Att låta frågan huruvida och när strömfallen i riket skola över­

föras i statens ägo bli beroende enbart av administrativ och ekonomisk

provning, måste dock ur rättssäkerhetssynpunkt anses otillfredsställande.

Ej heller torde det kunna anses lämpligt, att riksdagen genom ett slags be-

redskapslagstiftning avsäger sig sitt inflytande därå.

För att expropriationsrätt över huvud taget må kunna medgivas för ge­

nomförande av en plan för de återstående outbyggda strömfallens utbygg­

nad, bör planen uppfylla vissa fordringar. Den bör sålunda ha upprättats

med tillfälle för alla berörda intressen att göra sina synpunkter gällande.

Vidare bör den ha en officiell prägel och, synes det kollegiet, fastställas ef­

ter prövning av Kungl. Maj :t och riksdagen. Enligt kollegiets mening bör en

sådan plan först upprättas och därefter undersökas i vad mån och under

vilka förutsättningar en utvidgad expropriationsrätt erfordras för planens

genomförande.

Extra vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol tillägger: Att kon­

kurrensen om de outbyggda fallen — på grund av att reserven av outbyggd

kraft fortgående bleve mindre — ökade och därav en viss prisstegring bleve

följden syntes i och för sig icke vara något skäl att fråntaga de enskilda

deras vattenkraftinnehav och därmed hindra dem från att komma i åtnju­

tande av den värdestegring som deras egendom undergått.

Länsstyrelsen i Uppsala lån anför:

När det gäller strömfall, som icke behöva utbyggas omedelbart utan av­

ses att utgöra reserv för framtida behov, kan ifrågasättas, huruvida det

över huvud taget är möjligt att ur rent objektiva svnpunkter bestämma

fallens värde. De tekniska och ekonomiska förutsättningarna för en fram­

tida kraftutvinning vid fallen kunna växla. De större kraftproducenternas

långsiktsplaneringar måste säkerligen tid efter annan revideras med hän-

syn till utvecklingen. Under sådana förhållanden måste prövningen i ett

expropriationsärende av vad som ur planeringssynpunkt är lämpligast grun­

das på mycket osäkra antaganden. Svårigheten skulle framträda med sär­

skild styrka om expropriationsansökningen riktade sig mot en strömfalls-

ägaie, som själv vore kraftproducent och inordnat fallet i sin egen lång-

siktsplan. Om kronan vore part i ärendet, skulle även föreligga risk att vad

som vore lämpligt ur allmän synpunkt icke kunde hållas klart åtskilt från

kronans affärsintressen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar, att förslaget så gott som helt bort-

såge från att främja önskemålet att animera exproprianten att skyndsamt

nyttiggöra vattenkraften, samt tillägger:

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

59

Snarare förefinnes det risk att den, som genom expropriation erhållit

trvag besittning av vattenkraft, väljer en tid för utbyggnaden, som bast

passar hans egna intressen, vilka icke alltid kunna förutsättas överensstäm­

ma med det allmännas. Man kan förutsätta att fall inträffa, da utbygg­

nad komme att ske vid en tidigare tidpunkt, därest den forre agaren t att

behålla vattenkraften och själv sörja för dess nyttiggörande. Särskilt nar

det gäller mindre vattenfall med betydelse huvudsakligen for elektrifie­

ringen av omkringliggande, begränsade bygder kan det befaras, att expro­

priation av vattenkraft till förmån för något storföretag minskar möjlig­

heterna för bygden att inom nära framtid få sina lokala intressen tillgodo­

sedda.

Länsstyrelsen i Norrbottens lån uttalar, att den ifrågasatta utökningen av

expropriationsrätten förefölle giva anledning till onödiga och kinkiga kon­

flikter vid slitande av konkurrenstvister i expropriationsärendena.

Industriförbundet anmärker — vidkommande det av kommittén påpe­

kade förhållandet, att även efter 1945 års lagändringar naturkraftprisen

fortsatt att stiga — att eftersom priset på allt slags realkapital under de

senaste åren såsom en följd av de alltmer tilltagande inflatoriska tenden­

serna fortsatt att stiga, det icke med fog kunde förväntas att just priset

på vattenkraft skulle förskjutas i motsatt riktning.

Förbundet anmärker, att under det att förekomsten av spekulation i rå­

kraft kunde tänkas i blott obetydlig mån verka höjande på priset for den

färdiga kraften — även för storindustriens vidkommande — realiserandet

av kommitténs förslag skulle kunna medföra avsevärda olägenheter för

industrien. Härutinnan hänvisar förbundet till vad det anfört i yttrande

över det av 1942 års sakkunniga framlagda förslaget. I detta yttrande hade

förbundet bl. a. invänt, att industriföretag, som för sin egen rörelse inne­

hade eller ämnade förvärva outbyggda vattenfall, genom den av sistnämnda

sakkunniga föreslagna lagstiftningen komme att bibringas en besvärande

ovisshet rörande möjligheterna att i en framtid utnyttja dessa vattenfall.

Förbundet uttalar att de allvarliga olägenheter, som redan 1945 års lagstift­

ning i nu berörda avseende kunde åsamka industrien, självfallet komme

att framträda med ökad styrka, om i enlighet med kommitténs förslag ex­

propriationsrätten skulle väsentligt utvidgas. Förslaget borde i själva verket

betraktas såsom uttryck för en strävan att överföra en allt större andel av

kraftproduktionen på staten eller eljest på det allmänna.

Vattenkraftföreningen gör gällande att lagförslaget innebure ett väsentligt

avsteg från de principer i vattenlagen, enligt vilka i stort sett samma möjlig­

heter bereddes för stat, kommuner och enskilda att utnyttja vattenkraften

__något som varit utomordentligt fruktbringande och av stor betydelse for

kraftförsörjningens utveckling. I anslutning härtill uttalas:

Den föreslagna lagändringen skulle-------- — möjliggöra för staten att,

under förevändning' av att kraftförsörjningens planmässiga utveckling

fordrade det, uppträda som storspekulant i vattenkraft och lagga sig till

med kanske all eller i varje fall större delen av återstående outbyggd vat­

tenkraft Därigenom skulle staten komma att helt dirigera det fortsatta

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

60

utbyggandet av landets vattenkraft. Enligt vårt bestämda förmenande skulle

det vara synnerligen olyckligt, om det enskilda initiativet på området på

detta sätt komme att praktiskt taget omintetgöras. Hittills har beträffande

planerandet av utbyggnader — avseende såväl val av tidpunkt som sätt för

utbyggandet — de ledande krafterna inom statliga, kommunala och en­

skilda företag kompletterat varandra. Konsekvenserna av ett missbedöman­

de bil mindre om ledningen sålunda är delad. En obotlig skada skulle kun­

na tillfogas kraftförsörjningen i framtiden, om det i betänkandet fram­

lagda lagförslaget antoges och vunne vidsträckt tillämpning.

Elektricitetsverksföreningen anför:

Även om den föreslagna lagstiftningen i enlighet med kommitténs anta-

gande skulle vara ägnad att stabilisera priset på naturkraft, vilket i och för

sig är önskvärt, så kommer den å andra sidan otvivelaktigt att främja en

utveckling i riktning mot allt större koncentration på ett fåtal eller må-

handa slutligen enbart statens hand av det fortsatta kraftutbyggandet i

landet; Denna senare utvecklingslinje är ur de synpunkter föreningen här

företräder knappast önskvärd, enär den medför ett eliminerande av hit-

tillsvarande fria tävlan mellan olika kraftleverantörer och den möjlighet till

jämförelse, som denna erbjuder. En sådan utveckling innebär enligt för­

eningens uppfattning ett vida större incitament till en höjd kraftprisnivå

an det förhållandet att för närvarande en mycket oväsentlig del av den out­

byggda vattenkraften befinner sig på spekulativa händer, så mycket mer

som fortsatt spekulation tack vare redan vidtagna åtgärder icke kan för­

anleda ett uppdrivande av den nuvarande kraftprisnivån.

Handelskamrarnas uttalanden gå i samma riktning som industriförbundets

och vattenkraftföreningens.

Kunql. Maj:ts proposition nr 245.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget har i yttrandena an­

förts följande.

Vidkommande först själva expropriationsförutsättningen anför sålunda

vattenöverdomstolen att — såvitt av kommitténs motiv framginge — expro­

priation skulle komma i fråga endast i den mån det erfordrades för främ­

jande av ett rationellt och ändamålsenligt tillgodogörande av vattenkraften

i visst strömfall. Förslaget avsåge sålunda icke införande av en allmän ex­

propriationsrätt i fråga om vattenkraft. Denna begränsning av expropria­

tionsrätten kunde emellertid icke anses ha kommit till uttryck i den före­

slagna lagtexten, vars allmänna formulering syntes kunna tolkas på sätt

som gåve ganska vidsträckta möjligheter att taga strömfall i anspråk. Vat-

tenoverdomstolen ville fördenskull förorda att lagtexten måtte omarbetas,

så att därav klart framginge nyssnämnda i kommitténs motiv förutsatta

begränsning av expropriationsmöjligheterna. Denna omarbetning förefölle

kunna ske i nära anslutning till den nuvarande lydelsen av 1 kap. 14 § vat­

tenlagen.

Vattenkraftföreningen framhåller att för närvarande en strömfallsägare

hade möjlighet att hindra expropriation av sitt strömfall, om han själv vore

beredd att bygga ut fallet. Ett bibehållande av denna möjlighet syntes ej

strida mot den föreslagna lagstiftningens syfte att hindra spekulation. Sär­

61

skilt omotiverat förefölle det, att exproprianten skulle kunna taga i anspråk

ett strömfall, som lian ej själv ville utbygga vid tidpunkten i fiåga, men

som ägaren vore beredd att utan oskäligt dröjsmål utnyttja. Visserligen

hade detta icke varit kommitténs avsikt, men den föreslagna lagstiftningen

öppnade möjlighet därför. För att expropriationsrätten ej skulle kunna till-

lämpas mer eller mindre godtyckligt, vore en bestämmelse i lagen i dessa

frågor erforderlig. Lämpligast skedde detta genom bibehållande i denna del

av nuvarande lags stadganden.

Frågan om kretsen av expropriationsberättigade beröres av vattenkraft­

föreningen, som säger sig ej kunna dela den uppfattning som kommittén

givit uttryck åt, nämligen att vid den praktiska tillämpningen expropriations-

medgivande i regel borde lämnas, förutom stat eller kommun, endast sådant

enskilt företag, vari stat eller kommun ägde ett väsentligt intresse.

Med avseende å objektet för expropriationsrätten erinrar vattenfallssty­

relsen om att 1942 års sakkunniga såsom en förutsättning för expropriation

angivit, att sökanden ej förut innehade erforderlig andel i strömfallet för

att han enligt bestämmelserna i 2 kap. skulle ha vitsord att utbygga det.

Styrelsen anför, att kommittén av lagtexten att döma syntes ha avsett, att

expropriation skulie kunna tillgripas, även om exproprianten själv förfogade

över större eller mindre del av det strömfall, varom fråga vore. Styrelsen an­

märker härtill:

Motiven innehålla dock intet, som direkt bekräftar vattenfallsstyrelsens

förmodande. Är detta riktigt, innebär förslaget en avvikelse från 1945 års

expropriationslag — — —. För ett planmässigt ordnande av kraftförsörj-

ningen på längre sikt är det------------ av allra största vikt, att expropriations­

rätt kommer att finnas även beträffande minoritetsandelar. Visserligen kan

sägas, att majoritetsägaren kan medtaga vattenfallet i sina framtidsplane-

ringar, men vid bestämmande av tidpunkten för utbyggnaden kan det natur­

ligtvis vara av avgörande betydelse, om fallägaren har full förfoganderätt

över detsamma eller riskerar att få avstå från kanske inemot hälften av den

kraft, som kan utvinnas. I ett sådant läge föreligger risk för att utbyggnaden

av vattenfallet skjutes på framtiden, ehuru detsamma eljest ur synpunkten

av planmässighet borde omedelbart utbyggas. Den ofta rådande ovissheten,

om ett vattenfall i framtiden kommer att utbyggas separat eller gemensamt

med annat eller andra fall, gör det också angeläget, att någon begränsning

av expropriationsrätten till majoritetsandelar icke sker.

I anslutning till vad sålunda anförts förklarar styrelsen sig finna det önsk­

värt, att ett förtydligande i förevarande hänseende skedde till undvikande

av varje möjlighet till missförstånd.

I kammarkollegiets utlåtande anmärkes att kommittén icke behandlat

frågan, huruvida exproprianten skulle vara skyldig eller berättigad att en­

ligt expropriationsbestämmelserna lillösa sig all vattenrätt, som kunde till­

godogöras vid den tänkta kraftanläggningen i strömfallet. Kollegiet efterlyser

närmare bestämmelser härutinnan och framlägger i sammanhanget följande

synpunkter.

För alt tillgodose det allmänna intresset av att exproprianten erhåller rå­

digheten över utbyggnaden av fallsträckan i fråga, är det tillräckligt, att han

Kungi. Maj:ts proposition nr 245.

62

förvärvar majoriteten i strömfallet. Det kan därför ifrågasättas, om ej ex­

propriationsrätten bör begränsas till förvärv av majoritetsintresset. Expro­

prianten kan dock ha ett starkt ekonomiskt intresse av att förvärva vissa

minoritetsandelar, som äro av den storleksordning, att de enligt 9 kap. 13 §

skulle bliva berättigade till ersättningskraft av ekonomisk betydelse utöver

fastigheternas eget behov. Huruvida expropriation av sådana andelar må

medgivas eller ej, borde få bliva beroende av omständigheterna i det sär­

skilda fallet. Förvärvar exproprianten endast majoriteten i fallsträckan

synes det i^ många fall kunna leda till obillighet mot ägarna av övriga an­

delar av någon betydelse. Detta framträder särskilt då något samlat majo-

ritetsintiesse förut ej funnits i strömfallet och falldelarnas ägare följaktli­

gen kunnat hoppas på ett visst inflytande på fallets utbyggnad. En regel av

innebörd, att exproprianten skall vara skyldig att lösa till sig de ström-

fallsandelar av någon betydelse, vilkas ägare så påfordra i expropriations-

ärendet, synes därför pakallad. Det kunde tänkas, att rätten att påfordra

inlösen begränsades till sådana falldelar, som kunna självständigt tillgodo­

göras, men detta synes medföra en alltför snäv begränsning av kretsen av

berättigade. Självfallet synes också vara att hela den till en fastighet hörande

vattenrätten i strömfallet maste inlösas liksom alla andelarna i en sam­

fälld vattenrätt. Någon anledning att belasta ärendet med utredning om

obetydliga eller osäkra vattenrätter synes däremot ej föreligga.

I flera utlåtanden framföras betänkligheter mot att i den föreslagna lag­

texten ej gjorts åtskillnad mellan bebyggda och obebyggda strömfall.

Vattenöverdomstolen yttrar sålunda:

För expropriation av utbyggt strömfall bör dock uppenbarligen förutsät­

tas ett alldeles påtagligt allmänt intresse. Vattenöverdomstolen anser för

sin del — därest utvidgning av den i 1 kap. 14 § vattenlagen stadgade ex­

propriationsrätten anses böra komma till stånd — att sådant strömfall bör

undantagas därifrån. Expropriation av ett helt eller till väsentlig del redan

uj-byggt strömfall kan icke antagas fylla någon funktion i avseende å för-

hindrande av spekulation

och vad beträffar det allmännas intresse

av rationell utbyggnad av strömfallen finnes------------- anledning förvänta

att detta intresse utan sådan expropriationsrätt skall bliva tillgodosett Om

i något fall skulle inträffa att ett strömfall, som endast till en mindre del

är bebyggt, behöver tagas i anspråk för de allmänna intressenas tillgodo­

seende, kan expropriationen, utan att syftet med densamma äventyras be­

gränsas till att avse den outbyggda delen av fallet, och den bebyggda delen

kan sedermera, i samband med vattendomstolens prövning av frågan om

strömfallets bebyggande, om så erfordras tagas i anspråk enligt bestämmel­

serna i 2 kap. vattenlagen.

På grund av vad såiunda anförts får vattenöverdomstolen________ för­

orda att expropriationsrätten inskränkes till att avse endast outbyggt ström-

För den händelse att expropriation av bebyggt strömfall likväl skulle till­

låtas gör vattenöverdomstolen — i anslutning till vad kommittén anfört

om möjligheten av överenskommelse mellan exproprianten och ägaren av

sådant strömfall (bet. s. 115—116) — följande uttalande.

Med anledning härav vill vattenöverdomstolen understryka att expro­

priationsrätten, såsom kommittén själv i annat sammanhang framhåller,

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

63

givetvis ej bör göras mera omfattande än som är nödvändigt för det av­

sedda ändamålets tillgodoseende. Det synes därför ej riktigt att frågan om

strömfallets tillgodogörande intill dess exproprianten börjar bebygga det­

samma göres beroende av överenskommelse mellan parterna, utan bestäm­

melser härom böra meddelas av Kungl. Maj :t i samband med förordnandet

om expropriation. Något särskilt stadgande härom lär emellertid ej vara

erforderligt, då det torde vara anledning förvänta att Kungl. Maj :t pa satt

nu antytts vid meddelandet av expropriationsförordnandet gör de förbehåll

beträffande strömfallsägarens rätt att utnyttja fallet, som äro påkallade

med hänsyn till dennes intresse och som kunna ske utan att syftet med

expropriationen äventyras.

Vattenrättsdomaren i Norrbijgdens vattendomstol uttalar att av lagtex­

ten borde framgå, att expropriation av till större delen utbyggda strömfall

finge beviljas blott då synnerliga skäl talade därför.

Vattenkraftföreningen anför att lagen finge förutsättas icke vara avsedd

att tillämpas på fullständigt utbyggda strömfall. Det vore önskvärt att

detta komme till uttryck i lagtexten. Om så ej kunde ske, borde ett tydliga­

re uttalande i denna fråga ingå i motiven.

Kommitténs förslag, att jämväl expropriation med äganderätt skulle få

ske, har givit anledning till följande erinringar.

Vattenrättsdomaren i Norrbggdens vattendomstol förordar att — om ex­

propriationsrätten skulle omfatta antingen äganderätten till strömfallet

eller enbart rätten att tillgodogöra fallet — båda dessa alternativ bleve an­

givna i lagtexten. Sammanfattning av båda alternativen i det gemensamma

uttrycket, att »strömfall må tagas i anspråk», skulle medföra risk för att

det senare dubbeltydiga uttrycket komme att användas i Kungl. Maj :ts för­

ordnanden.

Kommittén har i fråga om expropriation med äganderätt förordat expropria­

tion av själva fallsträckan såsom mest lämplig men däremot avvisat tanken

på expropriation av visst utmål med rätt att tillgodogöra sig vattenkraften

i fallet.

Kammarkollegiet finner de betänkligheter kommittén anfört mot det se­

nare alternativet icke vara av avgörande betydelse. Expropriation av vat­

tenrätten borde lämpligen kunna ske i den formen, att visst utmål med

tillagd vattenrätt förvärvades. I enlighet härmed föreslår kollegiet, att in­

nebörden av expropriationsmedgivandet uttryckes sålunda, att »vattenkraf­

ten i visst strömfall jämte nödigt utmål må tagas i anspråk genom expro­

priation».

Lantmäteristgrelsen förklarar, att mot de överväganden som låge till

grund för kommitténs förslag, att expropriation skulle kunna ske såväl av

enbart rätten att tillgodogöra vattenkraften i visst strömfall som av ägande­

rätten till fallet, i stort sett intet syntes vara att invända.

Härutöver an föres:

Styrelsen vill vidare framhålla, att kommittéförslaget i fråga om det tek­

niska förfarandet för vattenrättens upplåtande alternativt anvisar samma

utväg som fastiglietsbildningssakkunniga, nämligen att hela fallet avskiljes

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

64

Kungi. Maj:ts proposition nr 24ö.

För avskiljande av fastighet genom expropriation gälla formellt icke de

vanliga reglerna vid avstyckning om den avstyckade ägolottens och rest-

fastighetens beskaffenhet m. in. Det oaktat måste naturligtvis eftersträvas,

att genom expropriation icke tillkomma fastigheter, som äro olämpliga ur

fastighetsbildningssynpunkt. Vid avgränsningen av vattenområde, som skall

exproprieras enligt kommittéförslaget, bör sålunda tillses att området er­

haller lämplig form och att även kvarstående restfastigheter bli i alla av-

seenden lämpliga. Rätten till fiske bör, såsom i betänkandet antytts, förbe­

hållas de fastigheter från vilka expropriation sker. Styrelsen vill erinra att

V,\d “l08®11 av område’ som utgör del av fastighet, skall enligt 10 kap. 25

eller 66 § eller 11 kap. 44 § vattenlagen i ärendet företes karta över området

jämte beskrivning. Denna skall vara upprättad av vederbörande lantmätare

eller mätningsman under iakttagande i tillämpliga delar av vad som är

stadgat om karta och beskrivning vid avstyckning. I samband med kartans

upprättande torde tillfälle erbjuda sig att åvägabringa sådana ändringar av

det till inlösen ifragasatta områdets gränser, som kunna vara ägnade att

framja en lämplig fastighetsindelning.

Lansstyrelsen i Västerbottens län gör följande uttalande. Av betänkandet

framginge, att expropriationen skulle kunna avse antingen rätten att till­

godogöra sig strömfallet eller äganderätten till detsamma, varvid expro­

priation med äganderätt icke borde göras mera omfattande än nödvändigt.

Denna ståndpunkt syntes böra komma till tydligare uttryck i lagen än vad

som skulle bli fallet enligt den föreslagna lagtexten.

Med anknytning till stadgandet om rätt för Kungl. Maj:t att vid expro-

priationsförordnandets meddelande föreskriva särskilda villkor, som från

allmän synpunkt finnas erforderliga, förklarar länsstyrelsen i Västerbottens

lan sig vilja framhålla, att det vid tillämpningen av den föreslagna expro­

priationsrätten ej sällan förelåge allmänintressen av två olika slag, vilka

stundom ej vore helt förenliga med varandra. Härom uttalas närmare’:

,.. Så.lu.nda kan det visa sig att utbyggnaden av en viss fallsträcka ur kraft­

for sorjningssynpunkt för landet eller viss landsdel, där kraften skall an-

vandas, ej ar pakallad for närvarande, men att det för den kommun eller

kommundel, mom vilken strömfallet ligger, är av vikt att utbyggnad sker

snarast för att orten över huvud taget skall kunna förses med elektrisk

energi. Fall av denna beskaffenhet förekomma här i länet.

\hdare må framhållas såsom angeläget att — vare sig utbyggnaden sker

omedelbart eller vid en senare tidpunkt — den i närheten av fallsträckan

belagna bygden verkligen tillföres erforderlig kraft, när så över huvud taget

ar möjligt.

6

Det ar icke tillräckligt att vid prövning av frågan om expropriation av

elt stromfall hansyn endast tages till att den, som skall avstå från ström-

tallet, erhaller skälig ersättning. Icke mindre viktigt är att bygdens be­

hov av elektrisk kraft uppmärksammas och så vitt möjligt också tillgodo-

Ett tvångsförvärv av vattenkraft utan behörigt hänsynstagande till ovan

anförda synpunkter måste te sig i hög grad stötande för den allmänna

rattskanslan. Den har patalade motsättningen mellan riksintresse och orts-

till en särskild fastighet. Ej heller mot detta förslag torde finnas något att

invända.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

65

intresse nödvändiggör därför enligt länsstyrelsens förmenande en noggrann

avvägning, när frågor om tillstånd till expropriation behandlas, så att

icke riksintresset alltför mycket tillgodoses på ortsintressets bekostnad.

Förslaget synes visserligen giva möjlighet att beakta detta i de villkor, som

Eders Kungl. Maj :t förutsättes skola föreskriva i samband med expropria-

tionsmedgivandet, men länsstyrelsen vill likväl ifrågasätta, huruvida icke

de anförda synpunkterna i en eller annan form borde komma till uttryck i

lagtexten.

1 fråga om förfarandet i expropriationsärendena anmärker kammarkolle­

giet att — då expropriationsförutsättningen angivits så obestämt som i för­

slaget skett — det ur rättssäkerhetssynpunkt vore önskvärt, att en när­

mare bestämning gjordes genom anvisningar om de avseenden, i vilka ex-

propriationssökanden hade att förebringa utredning.

Vattenöverdomstolen, kammarkollegiet, länsstyrelserna i Västernorrlands

och Jämtlands län samt vattenkraftföreningen föreslå strykande av den

föreslagna bestämmelsen, att frågan om ersättning för exproprierat ström­

fall skall på den ersättningsskyldiges begäran upptagas till avgörande, se­

dan fem år förflutit från expropriationsförordnandet.

Vattenöverdomstolen anför härom närmare:

Kommitténs förslag i denna del innebär att den ersättningsskyldige i ett

flertal fall får en alltför gynnad ställning i förhållande till den ersättnings-

berättigade, när det gäller fastställande av ersättningen. Särskilt i sådana

fall, då expropriation sker av strömfall som är bebyggt, kan ersättningsta-

garen ha ett starkt och berättigat intresse av att få ersättningen fastställd

i form av elektrisk kraft, men även i fråga om outbyggt strömfall kan ett

dylikt berättigat intresse föreligga. På sätt de sakkunniga funnit låter det

sig emellertid icke göra att bestämma ersättningen i form av elektrisk

kraft, därest prövningen av ersättningsfrågan icke sker i anslutning till

prövning av ansökan om tillstånd till strömfallets bebyggande. Det torde

ej heller vara lämpligt att ersättningen först bestämmes i pengar och se­

dermera i samband med fallets bebyggande ändras till kraftersättning. Men

det synes icke riktigt att å ena sidan göra möjligheten till erhållande av

kraftersättning beroende av att frågan prövas i samband med frågan om

bebyggande av strömfallet, medan det å andra sidan beredes möjlighet till

undvikande av sådan samtidig prövning genom en ensidig åtgärd från den

ersättningsskyldiges sida. Därest den ersättningsskyldige av någon anled­

ning icke önskar utgiva ersättningen i form av elektrisk kraft, kan han

nämligen, vid godtagande av kommitténs förslag, sedan fem år förflutit

utan vidare driva igenom denna sin önskan genom att vänta med ingivande

av ansökan om tillstånd till fallets bebyggande till dess ersättningsfrågan

på grund av framställning från hans sida blivit prövad. Detta kan icke an­

ses förenligt med skäligt hänsynstagande till den ersättningsberättigades

intressen och måste för övrigt ur rent lagteknisk synpunkt anses som en

oformlighet. Den ersättningsberättigade bör i stället få ovillkorlig rätt att

få frågan om ersättningens fastställande uppskjuten till dess medgivande

till strömfallets bebyggande sökes bos vattendomstolen, något som icke kan

anses medföra olägenhet för den ersättningsskyldige av sådan grad att

syftet med expropriationen på något sätt äventyras.

Kammarkollegiet uttalar att någon möjlighet till spekulation i fallande

penningvärde och växlande konjunkturer icke borde stå öppen för expro-

5 Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 sand. Nr 245.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

prianten. Däremot kunde expropriaten ibland ha anledning att ändra sin

inställning. Han kunde få möjlighet att tillgodose sitt kraflbehov på annat

sätt, t. ex. genom att utbygga ett annat strömfall eller genom alt förvärva

ett redan färdigt kraftverk, för vilket ändamål han behövde det kapital som

låge bundet i det exproprierade strömfallet. Han borde följaktligen beredas

möjlighet att när som helst begära, att ersättningsfrågan skulle slutligen

avgöras och ersättningen utgå i pengar.

För den händelse att exproprianten skulle erhålla befogenhet att mot

bestridande framtvinga ersättningsfrågans prövning i förväg föreslår kol­

legiet i andra hand, att ersättningstagaren måtte berättigas att i målet om

byggnadslov utbyta den honom tillerkända penningersättningen mot er-

sättningskraft; och åberopas härutinnan att möjligheten att erhålla kraft

fritt ej kompenserades av en eventuell möjlighet att i vanlig ordning kunna

abonnera på kraft hos utbyggaren.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarar, att den av kommittén fö­

reslagna bestämmelsen måste anses innebära en grov orättvisa mot den

strömfallsägare som tvingades avstå ett icke utbyggnadsmoget strömfall.

1 fråga om rätten att erhålla ersättning i form av kraft borde denne lik­

ställas med den som finge ersättningen bestämd i samband med tillstånd

till strömfallets bebyggande.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar:

Begränsningen av tiden, under vilken ersättningsfrågan kan hållas svä­

vande, till fem år, medför, att samtliga strömfall, som exproprieras för att

tagas i anspråk allenast såsom reserv, icke komme att omfattas av bestäm­

melsen. Denna kommer i huvudsak att omfatta allenast strömfall, som re­

dan genom nu gällande bestämmelse kunna exproprieras för omedelbar

utbyggnad. Kommittén anser själv, att utbyggnadsprogram, som upprättas

för angivande av de strömfallsutbyggnader och regleringar, som inom den

närmaste tiden skola genomföras, ofta omfattar 4—6 år. Strömfall, som

omfattas allenast av långsiktsplanering, skulle således icke falla under ifrå­

gavarande bestämmelse. Anstånd skulle icke kunna ernås, om icke särskild

överenskommelse mellan exproprianten och expropriaten träffas.

Genom begränsning av tiden till fem år kommer bestämmandet av expro-

priationsersättningen i regel att ske utan samband med medgivande enligt

2 kap. vattenlagen till fallets bebyggande. Exproprianten blir, sedan ersätt­

ning för expropriationen gäldats, berättigad att tillträda sin rätt till ström­

fallet och efter sådant tillträde är den urspunglige strömfallsägaren beta­

gen sin rätt att förfoga över strömfallet och där eventuellt befintliga vatten-

verksbyggnader. Trots att strömfallet således icke kommer att utnyttjas

av den nya strömfallsägaren betages den ursprunglige strömfallsägaren

rätten att fortfarande begagna strömfallet. Detta synes icke stå i god över­

ensstämmelse med nationalekonomiska synpunkter.

Länsstyrelsen förmenar att — om den ifrågavarande bestämmelsen ut-

ginge — spörsmålet om ersättningens bestämmande i pengar eller kraft

syntes vinna en godtagbar lösning. Om fallägaren själv ville avstå från

rätten till ersättning i kraft mot att erhålla ersättning i pengar innan ut-

byggnadstillstånd lämnades, finge hans berättigade intressen anses tillgodo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

67

sedda utan alt expropriantens intressen träddes för nära. Skulle emellertid

förslaget om bestämmelsens strykande ej beaktas, borde expropriaten er­

hålla möjlighet att, även om ersättningsfrågan ej prövades i samband med

tillståndsfrågan jämlikt 2 kap., få kontant ersättning utbytt mot ersätt-

ningskraft, särskilt med hänsyn tagen till penningvärdets förändring.

Vatt enkraft föreningen framhåller att exproprianten genom att expropri­

era ett strömfall i god tid före dess bebyggande kunde förhindra att er-

sättningskraft utdömdes, även om förutsättningarna i lagen härför i öv­

rigt förelåge. Detta vore obilligt mot den ersättningsberättigade, vars in­

tressen i denna fråga måste väga tyngre än expropriantens intresse att få

ersättningen bestämd för ett strömfall, som han ej vore beredd att bygga ut.

Bestämmelsen anses olämplig jämväl av vattenrättsdomaren i Norrby g-

dens vattendomstol. Denne betonar i sitt utlåtande den såväl vid vatten­

lagens tillkomst som senare hävdade grundsatsen, att den som förlorade en

naturtillgång om möjligt och i första hand borde få ersättning i form av ett

realvärde. Denna grundsats borde icke givas till spillo i den omfattning

kommittén föreslagit.

I anslutning till det sagda göres i utlåtandet gällande att om man vid

värdering av fallet ej utginge från att det omedelbart skulle utbyggas, det

under alla förhållanden borde stå sakägaren öppet att — utan någon tids­

begränsning — påkalla ny värdering i samband med fallets utbyggnad. I

detta hänseende anföres till utveckling av det sagda:

En sådan ordning medför inga svårigheter, om ersättningen skall utgå i

pengar. Den första värderingen blir då allenast en förberedande uppskatt­

ning i avräkning å en senare definitiv värdering. (Jämför i fråga om

anläggningskostnad i flottledsmål 6 kap. It § och It kap. 66 § vattenlagen.)

Om ersättningstagaren önskar erhålla ersättningen i kraft och detta i och

för sig är lämpligt, uppstå svårigheter att ordna kraftöverföring förrän i

samband med fallets utbyggnad. Om rätten att expropriera ett fall ej är

förenad med skyldighet att utbygga det har man ingen garanti att fallet

någonsin utbygges. Såväl vid dröjsmål med fallets utbyggnad som då expro-

priationen avser ett strömfall, som skulle utbyggts tidigare om det icke ex­

proprierats, kan det vara obilligt att frågan om ersättning medelst kraft­

överföring ej tillfredsställande kan lösas.------------ I vissa fall torde det dock

vara möjligt att — oaktat att det exproprierade strömfallet ej omedelbart

utbygges — snarast tillhandahålla ersättningskraft från annan kraftanlägg­

ning, eventuellt från mindre anläggning, som uppföres speciellt för detta

ändamål.

Extra vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol förordar en om­

arbetning av kommitténs förslag i riktning mot den av kommittén själv an­

tydda lösningen, alt gottgörelsen bestämdes i pengar och att fallägaren be­

rättigades att i blivande mål om medgivande enligt 2 kap. vattenlagen på­

kalla ersättning i kraft mot restitution helt eller delvis av den förut utdömda

penningersättningen. Härom anföres:

Denna utväg avvisas emellertid av kommittén med motivering alt ett dy­

likt förfarande syntes innebära, alt saken gjordes onödigt komplicerad,

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 215.

eftersom det väl kunde antagas, att sedan fallet utbyggts ersättningstagaren

skulle i vanlig ordning kunna abonnera på kraft hos utbyggaren. Vad av

kommittén sålunda anförts synes icke bärkraftigt. Det är ju just förmånen

att slippa köpa kraft och i stället ha kraftleveransen för all framtid bunden

vid den fastighet, till vilken strömfallet hört, som är det värdefulla. Den

penningersättning, som fastighetsägaren en gång i tiden erhållit vid expro-

priationen, kanske i många fall är borta då fallet bygges ut eller, om den

finnes i behåll, otillräcklig för sitt ändamål. Och det är för övrigt ingalunda

givet, att den som bygger ut fallet ordnar med en lokal kraftdistribution

därest han icke är tvungen därtill.

I fråga om penningersättning göres följande uttalande.

Vid bestämmande av ersättning i pengar för ett strömfall är att märka, att

prövningen av penningersättningens storlek enligt nu gällande regler har

en definitiv karaktär. Det föreligger alltså i detta fall icke de i 9 kap. 29 och

31 §§ vattenlagen angivna möjligheterna att — såsom fallet är då ersätt­

ning utgår i form av kraft — erhålla jämkning i beslutet på grund av se­

nare tillkomna omständigheter in. in. Det gäller därför att vid bestämman­

de av ersättning i pengar för ianspråktagen vattenkraft söka göra prövning­

en så definitiv som möjligt genom att i största möjliga utsträckning söka

förutse och bedöma alla de faktorer, som kunna inträffa i framtiden och

påverka värdet av vattenkraften. Bland dessa faktorer kunna nämnas tid­

punkten för utbyggnaden av det kraftverk, där kraften skall uttagas, san­

nolik utbyggnadsgrad, omfattningen och uppläggningen av vattenregleringar

i vattensystemet o. s. v. Det ligger i sakens natur, att detta bedömande kom­

mer att bli osäkrare ju längre fram i tiden utbyggnaden av fallet ligger. Det

är emellertid att förvänta, att ersättningsgivarna i allmänhet komma att be­

gagna sig av sin rätt att påkalla upptagande av ersättningsfrågan till avgö­

rande sedan fem år förflutit från det förordnande om ianspråktagande av

strömfallet meddelades. I kanske de flesta fall kommer därför tidrymden

mellan ersättningens bestämmande och utbyggnaden av fallet att bli avse­

värd.

Under åberopande av det sagda föreslås i utlåtandet ändring av kommit­

téns förslag såtillvida, att ersättningens storlek kunde omprövas i samband

med utbyggandet, därvid dock givetvis icke borde ifrågakomma, att ersätt­

ningstagaren bleve återbetalningsskyldig i de fall där ersättningens belopp

kommit att bli för högt bestämt vid den första prövningen.

Stadsförbundets styrelse uttalar, att ehuru styrelsen tillfullo insåge att

lämnande av ersättningskraft för kraftproducenter regelmässigt vore förenat

med olägenhet, styrelsen dock ansåge att kommunal strömfallsägare alltid

borde kunna påräkna ersättningskraft med stöd av lag.

Frågan om principerna för naturkraftens värdering beröres av vattenrätts-

domaren i Norrbygdens vattendomstol samt av kammarkollegiet.

Den förre framställer vissa erinringar mot vad kommittén anfört dels

beträffande spörsmålet om oförtjänt värdestegring, dels ock i fråga om kom­

mitténs uttalande, att det kunde vara motiverat att vid fastställandet av

nuvärdet å ett strömfall, som beräknades komma att tagas i anspråk först

Kungi. Maj.ts proposition nr 245.

69

efler ett visst antal år, göra avdrag icke blott för räntor och skatter fram

till den tidpunkt, då kraftanläggningen avsåges skola tagas i bruk, utan

även för den risk, som låge i att beräkningarna rörande fallets bebyggande

kunde visa sig ohållbara.

Vidkommande frågan om oförtjänt värdestegring uttalas sålunda bl. a.

följande.

Kommitténs behandling av spörsmålet om gottgörelse för oförtjänt värde­

stegring är oklar. Till synes förnekar kommittén att detta spörsmål har ak­

tualitet vid bestämmande av ersättning för vattenkraft. Inte desto mindre

möjliggör kommitténs förslag att den värdestegring, som kan förekomma

även i fråga om vattenkraft, utan vidare kan överföras till kraftintressen­

terna. Ehuruväl det får antagas, att den form av värdestegring, varom här

är fråga, har ringa betydelse för kraftprisen, är det måhända möjligt att den

haft viss betydelse för initiativet till den ifrågasatta lagstiftningen. Den fort­

gående tekniska utvecklingen i världen medför onekligen en tendens till

värdestegring å outbyggda fall. Som exempel kan nämnas att förbättrade

grävnings- och borrningsmaskiner, vilka måhända importeras från utlandet,

kunna medföra billigare arbetskostnader vid strömfalls utbyggande och

härigenom påverka fallens värde. Vid en värdesättning efter objektiva grun­

der och med bortseende från eventuellt monopolistiskt övervärde har man

all anledning att utgå från att den nu berörda värdestegringen är måttlig.

Den kan rimligen icke utgöra annat än en mindre del av skillnaden mellan

bruttovärdet å kraften från det utbyggda strömfallet och utbyggnadskost-

naden. Kommittén har med tystnad förbigått denna form av värdestegring.

Det föreligger sålunda ingen motivering för att denna värdestegring utan

vidare får överföras till vattenkraftintressena. Man bör dock icke utsträcka

begreppet spekulation hur långt som helst. Att som osund spekulation be­

teckna den jordägande befolkningens blotta innehav av vattenkraft, vars

utbyggnad å teknikens nuvarande stadium icke är aktuell, går alltför långt.

Den värdestegring som här kan komma i fråga, lärer kunna anses vara lika

oförtjänt i jordägarnas som i vattenkraftintressenas händer. De värden som

sekundärt bli en följd av teknisk forskning, uppfinningar och storindustriell

produktion kunna uppenbarligen med vårt samhällssystem i allmänhet icke

överföras å staten, och ett sådant överförande bör undantagsvis ej ske med

mindre goda skäl härför föreligga.

Beträffande rätten till nyss berörda riskavdrag anföres i utlåtandet:

Kommitténs uttalande bar------------ ingalunda obetingad giltighet. Om en

sökande vill expropriera två utbyggnadsmogna strömfall, som äro fullt jämn­

goda och till följd härav genom efterfrågan på vattenkraft ha samma mark­

nadsvärde, samt sökanden avser att genast utbygga ettdera av fallen men

behålla det andra som reserv för framtida behov, kan vid en värdering efter

objektiva grunder sökandens avsikt att behålla det ena fallet blott såsom

reserv icke föranleda att detta fall värderas under sitt marknadsvärde. Ris­

ken för att vattenkraftintressenlernas egna beräkningar rörande ett falls

bebyggande kunna visa sig ohållbara måste åtminstone till större delen bäras

av vattenkraftintressenterna själva.

Kammarkollegiet upptager till närmare behandling spörsmålet, huruvida

den tidpunkt, vid vilken ett strömfall skulle planmässigt utbyggas, borde

inverka på expropriationsersättningen; och framhålles att denna fråga tidi­

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

gare ej varit aktuell, eftersom vattendomstolarna hittills vid prövning av er­

sättning för vattenkraft kunnat förutsätta, att det fall, varom fråga vore,

skulle utbyggas snarast möjligt.

Kollegiet anför ett praktiskt exempel till belysande av vilka svårigheter

som mötte att sätta ett skäligt pris på råkraft samt vilken betydelse tidpunk-

en för utbyggnaden hade för värdet av ett strömfall. I detta sammanhang

uttalas att — om ett strömfall förvärvades för en ersättning, som beräknades

under förutsättning att utbyggnaden skulle ske först om tio år, men utbygg­

naden ägde rum omedelbart efter förvärvet — förvärvaren komme att göra

en obehörig vinst på motpartens bekostnad. Härefter anföres:

Vid en tillämpning av de föreslagna reglerna om expropriation för till­

godoseende av kraftförsörjningens planmässiga utveckling kan den situatio­

nen inträffa, att vattenfallsstyrelsen genom expropriation förvärvar ett ström­

fall för att ställa det i reserv för framtida kraftbehov och förhindra att äga­

ren omedelbart utbygger det för att tillgodose ett kraftbehov, som enligt

planen bör fyllas på annat sätt. I ett sådant fall skulle det vara uppenbart

obilligt att sänka beloppet av expropriationsersättningen på den grund att

utbyggnaden låge långt fram i tiden. Om planens utbyggnadstider läggas till

grund för expropriationsersättningens utmätande, blir resultatet i själva

verket, att ersättningen inom vida gränser kan bestämmas av den som upp­

rättar planen. Att observera är att ett ulbyggnadsvärde på 100 000 kronor

om tio år, diskonterat efter 4 %, motsvarar ett nuvärde av endast omkring

67 500 kronor.

Kollegiet anser, att de ränteförluster, som kunna uppkomma för expro-

prianten genom att ett strömfall exproprieras före den lämpliga utbygg-

nadstiden, böra stanna på denne och ej övervältras på expropriaten. Någon

uttrycklig bestämmelse härom torde dock ej erfordras, då det kan antagas,

att vattendomstolarna komma att i sin praxis iakttaga, att fallen värderas

under antagande av den för expropriaten förmånligaste utbyggnadstidpunk-

ten. Vattendomstolarna — och icke minst överinstanserna — komma likväl

att ställas inför mycket stora vanskligheter vid fastställandet av värdet

av ett strömfall, när detta skall ske utan samband ined prövning av ut­

byggnad enligt 2 kap. och de följaktligen bliva nödsakade att räkna med

hypotetiska utbyggnadsfall. Vattendomstolarnas redan förut stora arbets­

börda utgör också ett starkt skäl mot att pålägga dem extra arbete med en

fristående prövning av expropriationsersättningen. Om expropriation av icke

utbyggnadsmogna strömfall medges i princip, böra expropriantens ränteför­

luster likväl verka återhållande på användningen av expropriationsinstitutet

lång tid före den lämpliga utbyggnadstiden för strömfallet.

Till det av kommittén föreslagna tilläggsstadgandet i 9 kap. 5 § anmärker

kammarkollegiet, att de svårigheter, som i kommitténs motiv berörts, icke

skulle uppkomma, därest expropriationsrätten begränsades till rätt att nyttja

vattenkraften enligt vattenlagen samt expropriaten erhölle möjlighet att få

ersättningsfrågan uppskjuten till målet om byggnadslov.

Vidkommande formen för ersättningsfrågans handläggande vid vattendom­

stolen gör kammarkollegiet gällande att det för stämningsmål stadgade för­

farandet vore att föredraga, och anföres härom:

I expropriationsärendet måste utredas, vem eller vilka som äro ägare av

de strömfallsandelar, vilka skola förvärvas. I motsats till vid vanlig expro­

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

71

priation föreligger icke något intresse av en fullständig utredning och likvi­

dering av alla tidigare rättsförhållanden i ersättningsärendet, eftersom detta

lämpligen bör ske i samband med prövningen av byggnadslovet. Förrän ut­

byggnaden blir definitivt bestämd, kan ej avgöras vilka rättigheter som kun­

na bestå, och vilka som måste inlösas. Vid sådant förhållande saknas an­

ledning att i målet angående ersättningen för det exproprierade strömfallet

upptaga till prövning ersättningsfrågor rörande andra strömfallsandelar än

dem expropriationsmedgivandet uttryckligen avser. Då någon utvidgning av

målet ej behöver komma i fråga, synes ersättningsmålet böra anhängiggöras

och handläggas i enlighet med vad om stämningsmål är stadgat.

Kommitténs förslag om förlängning av 1956 års kontrollag har i så gott

som samtliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Endast Väster­

bottens läns elektriska förening u. p. a. finner en förlängning obehövlig. Viss

reservation anmäles även av riksförbundet landsbygdens folk, som förklarar

sig anse att lagen kunde förlängas längst till år 1953, under förutsättning att

den kompletterades med bestämmelser rörande skydd även mot oskäliga un­

derbud.

Departementschefen.

Åtgärder mot spekulation i vattenkraft m. m.

Den svenska vattenrätten vilar på den principen, att rätten att tillgodogöra

sig vattnet såsom drivkraft tillkommer ägaren till den grund varå vattnet

finnes. Denne äger också principiellt rätt att själv välja tidpunkten för ut­

byggnaden av strömfall. Med hänsyn till den stora betydelse från allmän

synpunkt som är förenad med vattenkraftens tillgodogörande har å ena si­

dan strömfall sägaren i vattenlagen erhållit betydande befogenheter att för ge­

nomförande av ett kraftföretag göra intrång i annans rätt. Å andra sidan ha

av samma skäl vissa inskränkningar stadgats i hans förfoganderätt över

vattenkraften.

Under senare år har vattenkraftens utbyggnad fortgått i sådan takt och

nått sådan omfattning, att man börjar skönja den tidpunkt då landets ut-

byggnadsvärda vattenkraft kommer att vara i stort sett helt tagen i anspråk.

Detta har aktualiserat problem som tidigare ej varit så framträdande, näm­

ligen den ökade risken för spekulation i de återstående outbyggda krafttill­

gångarna och frågan om det för landet lämpligaste sättet att utnyttja dessa

tillgångar. De överväganden, vilka hittills förekommit från statsmakternas

sida i dessa hänseenden, ha för vattenlagens vidkommande resulterat i att

år 1945 införts bestämmelse att — om den som råder över ett strömfall

vilket från allmän synpunkt finnes böra tillgodogöras icke kan antagas själv

komma att utan oskäligt dröjsmål utnyttja fallet på ändamålsenligt sätt —

fallet må tagas i anspråk av annan som är beredd att utan uppskov bebygga

fallet. Denna bestämmelse innebär sålunda en inskränkning i strömfalls-

ägarens befogenhet alt själv välja tidpunkten för fallets bebyggande. Vidare

har, till skydd mot oskäliga överpriser vid frivilliga överlåtelser av vatten­

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 245-

kraft, år 1946 antagits en provisorisk lag, varigenom vederlaget vid sådana

överlåtelser av större betydenhet underkastats Kungl. Maj :ts prövning. Slut­

ligen må nämnas, att genom 1902 års lag om elektriska anläggningar och

Kungl. Maj :ts brev till vattenfallsstyrelsen den 17 maj 1946 skapats vissa

möjligheter att hindra byggande av kraftledningar, som ej äro förenliga med

en planmässig elektrifiering, och att motverka prisuppdrivande köp av rå­

kraft genom vägran att transitera kraften på statens stamlinjenät.

Den utredning som verkställts av 1947 års kommitté för åtgärder mot

spekulation i vattenkraft, ger vid handen, att av vårt lands totala utbygg-

nadsvärda vattenkraft — approximativt skattad till 50 000 miljoner kilo­

wattimmar per år — i närvarande stund äro utbyggda ca 14 000 miljoner

kilowattimmar per år. Av den outbyggda vattenkrafttillgången, ca 36 000 mil­

joner kilowattimmar per år, kunna två tredjedelar hänföras till högvärdig

kraft, d. v. s. sådan som beräknas medföra en utbyggnadskostnad icke vä­

sentligt överstigande utbyggnadskostnaden vid de redan utbyggda fallen,

medan den återstående tredjedelen utgör lågvärdig kraft. Av den outbyggda

men utbyggnadsvärda vattenkrafttillgången befinna sig inemot 80 % i sta­

tens eller annan fast hand. I detta procenttal inräknas då minoritetsandelar

i strömfall, där majoriteten finnes på fasta händer. Den på spekulativ hand

varande kraften skattas till inemot 5 %. Återstoden finnes i huvudsak kvar

hos den jordbrukande befolkningen. Sedan år 1947 pågående eller beslutade

utbyggnader färdigställts, beräknas återstå en utbyggnadsvärd vattenkraft­

tillgång om ca 29 000 miljoner kilowattimmar per år. Härav äger staten

ca 60 % av den högvärdiga och 33 % av den lågvärdiga kraften.

Med utgångspunkt från en uppskattad årlig kraftproduktionsökning på

lång sikt av 800 miljoner kilowattimmar har kommittén beräknat, att all

högvärdig kraft skulle vara utbyggd omkring år 1980 och den lågvärdiga

bortemot år 2 000. Såsom kommittén betonat äro dessa tidsangivelser högst

osäkra. En viss ledning kan dock hämtas av desamma. Sålunda torde man

böra räkna med möjligheten av att åtminstone den högvärdiga kraften inom

skönjbar tid blivit i stort sett tagen i anspråk.

Medan reserven av outbyggd kraft minskas, synas konsumtionens krav

ökas i en genomsnittligt sett allt raskare takt. Som exempel må pekas på

hurusom man så sent som år 1943 utgick från en årlig ökning av högst 400

miljoner kilowattimmar, under det att man nu räknar med en ökning om

800 miljoner kilowattimmar per år. Det är naturligt, att inför detta perspektiv

kraftproducenterna — var och en för täckande av sina beräknade framtida

behov — intensifiera sitt sökande efter nya strömfall att tillgodogöra. Följden

blir en skärpt konkurrens om de obebyggda strömfallen. Därigenom ökas,

om ej motåtgärder vidtagas, kraftigt risken för spekulation i höjda priser

för vattenkraften. Ägaren av ett strömfall kan sålunda hålla på detta, till

dess en utpräglad brist på disponibel kraft inträtt, och då med utnyttjande

av sin monopolställning uttaga ett oskäligt överpris av en kraftproducent,

som för sin kraftförsörjning är i trängande behov av fallet. Ett sådant för­

farande kan underlättas av att — såsom oftast är förhållandet — kostnaden

73

för naturkraften i ett strömfall utgör en jämförelsevis liten del av den totala

kostnaden för den från fallet utvunna elektriska kraften. Även ett högt upp­

drivet naturkraftpris behöver därför ej verka allttör avskräckande för den

som avser att köpa fallet.

Den tilltagande knappheten på utbyggnadsvärd vattenkraft kan förvän­

tas medföra återverkningar även i ett annat hänseende. Det är antagligt, att

vissa kraftproducenter, för att under alla förhallanden kunna täcka sina

framtida behov, skola försöka i god tid förvärva outbyggd kraft i största

möjliga omfattning. Detta kan resultera i att, medan en kraftproducent

kommer i besittning av mera kraft än han rimligtvis kan tänkas få behov

av, en annan producent kommer att lida brist och därigenom hämmas i sin

utveckling. En sådan fördelning av den tillgängliga outbyggda kraften kan

ej anses förenlig med en sund och rationell utveckling av kraftindustrien.

Detta framstår så mycket tydligare i de fall, då den lidande partens kraft­

produktion tjänar sådana ändamål, att den från allmän synpunkt främst

bort tillgodoses.

Även om, såsom av det sagda framgår, någon direkt kritisk situation i

fråga om betingelserna för kraftförsörjningen ännu ej kan sägas ha in­

trätt i vårt land, visa icke minst de tendenser till spekulation i vatten­

kraft, som förmärkts under en följd av år, att en lägesförsämring snabbt

nog kan komma att inträda. Det är därför av största vikt, att statsmakterna

överväga lämpliga åtgärder på området — utöver eller i stället för de redan

vidtagna — och att detta sker redan nu, medan möjlighet ännu finnes att

länka utvecklingen i önskad riktning.

Åtgärderna böra, i enlighet med vad förut sagts, vara ägnade att effek­

tivt hindra spekulation i överpriser för vattenkraft och att främja en från

allmän synpunkt sund och rationell fördelning av den outbyggda vatten­

kraften.

Kommittén har, efter att ha övervägt olika tänkbara åtgärder i nyss­

nämnda syften, stannat för att föreslå expropriationsrättens utvidgande där­

hän, att strömfall skulle få tagas i anspråk, om det från allmän synpunkt

finnes erforderligt för tillgodoseende av kraftförsörjningens planmässiga ut­

veckling. Detta innebär, att jämväl strömfall, vilka bedömas böra utbyggas

först i en framtid, skulle kunna exproprieras, under det att enligt gällande

bestämmelser möjlighet till expropriation endast föreligger i fråga om ström­

fall, vilka skola utbyggas omedelbart. Såsom fullständigande åtgärd har

tillika föreslagits förlängning av den år 1946 införda kontrollagen.

Under remissbehandlingen har lämpligheten av kontrollagens förlängning

så gott som samstämmigt vitsordats. Även förslaget om vidgad expropria­

tionsrätt har i åtskilliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

I flertalet av yttrandena har emellertid gjorts gällande, alt den föreslagna

utvidgningen av expropriationsrätten icke skulle vara lämplig. Därvid har

framhållits, att förslaget i denna del innebure en avsevärd och till sina verk­

ningar svårbedömbar skärpning av expropriationsrätten. Vidare har invänts

alt den av kommittén framlagda utredningen icke gåve belägg för att spc-

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

74

kulation förekommit eller i fortsättningen kunde antagas förekomma i så­

dan omfattning, att en i enskild rätt så ingripande åtgärd som den före­

slagna utvidgningen kunde anses ur allmän synpunkt behövlig. Ej heller

syntes det allmänna intresset av strömfallens planmässiga och ändamåls­

enliga utbyggande påkalla sådan åtgärd. Fastmera ville det synas, att en

förlängning av kontrollagen i förening med hittillsvarande åtgärder i övrigt

pa ett tillfredsställande sätt skulle hindra spekulationen i överpriser och

främja en rationell utveckling av kraftindustrien.

Jag kan icke dela sistnämnda mening. Vore det här fråga allenast om att

hindra uttagande av oskäliga överpriser för vattenkraft, skulle det visser­

ligen kunna tänkas att syttet kunde nås med mindre långtgående åtgärder

än av kommittén föreslagits. Jag är dock icke viss härom. Ihågkommas mås­

te nämligen, att de åtgärder som nu väljas böra innebära en bestående lös­

ning och sålunda utgöra ett effektivt hinder även sedan vattenkraftens ut­

byggnad nått ett framskridet stadium och reserverna av outbyggd kraft

krympt samman. De spekulationsvinster som då skulle kunna hemtagas

komme att bli avsevärt större än nu och därmed komme också frestelsen

att kringgå kontrollbestämmelser att bli starkare.

Problemet har emellertid, såsom redan antytts, även en annan sida. Det

är ett allmänt intresse av första ordningen, att tillvaratagandet av landets

återstående vattenkraftstillgångar sker på ett med hänsyn till den allmän­

na kraftförsörjningen så ändamålsenligt sätt som möjligt. Vad särskilt be­

träffar de större kraftproducenterna måste dessa — för att kunna fylla

sin uppgift att, var och en inom sitt avsättningsområde, täcka uppkom­

mande kraftbehov — verkställa en förtidsplanering på lång sikt, ofta för

flera decennier framat. Vid långsiktsplaneringen lägges ej huvudvikten vid

de enskilda fallen utan den tager främst sikte på sådana mera allmänna

frågor som koncentreringen av kraftanläggningar och regleringar till olika

vattensystem, huru stamlinjerna för kraftens överförande skola anordnas,

o. d. För att långsiktsplaneringen — vilken i förbigående sagt regelmäs­

sigt är mycket kostsam — skall ha någon mening är det emellertid nödvän­

digt, att producenten kan lita på att han vid de tidpunkter, då utbyggnad

skall ske, verkligen till sitt förfogande har erforderlig vattenkraft i de ifrå­

gavarande vattendragen. Kan han icke detta, måste han se sig om efter

andra möjligheter, som giva säkerhet i fråga om förfoganderätten, även

om dessa alternativ ställa sig mindre förmånliga än det först påtänkta.

Att sålunda ett sämre alternativ forceras fram, medan ett bättre får anstå,

kan vara till betydande nackdel ur allmän synpunkt.

Den år 1945 införda expropriationsrätten kan väl begagnas som tvångs­

medel för att i en kraftproducents hand överföra vattenkraft vilken lämp­

ligen bör få av honom tillgodogöras. Rätten uppkommer dock först då det

särskilda strömfallet blivit utbyggnadsmoget. Producenten äger alltså icke

påkalla expropriation redan i det skede, då han i stort planlägger sitt system

av kraftanläggningar, vattenregleringar och överföringsanordningar. Av skäl

som utvecklats i det föregående synes det emellertid påkallat att en expro-

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

75

priationsmöjlighet öppnas redan på detta stadium. Då de allmänna intres­

sen, som tala för att möjligheten att expropriera strömfall utvidgas i be­

rörda avseende, måste anses betydande, vill jag förorda en sådan utvidg­

ning av expropriationsrätten. Kvar står då frågan om utvidgningen bör ske

på sätt kommittén föreslagit eller om någon annan utväg är att föredraga.

Av kommittén har dryftats ett alternativ, enligt vilket frågan skulle lösas

genom ett engångsöverförande i statens hand av mera betydande obebyggda

strömfall. Vissa skäl kunna anföras för val av ett sådant alternativ. En

sådan åtgärd skulle onekligen, såsom kommittén också framhållit, verka

som ett kraftigt medel mot vattenkraftspekulationen. I detta sammanhang

vill jag även påpeka att, när den tid kommer då våra vattenkrafttillgångar

helt tagits i anspråk, andra utvägar måste tillgripas för landets kraftför­

sörjning. Närmast kommer därvid uppförandet av ångkraftverk och om

utvecklingen går därhän — atomkraftverk i betraktande. Det torde kunna

antagas, att det i betydande omfattning kommer att bli statens uppgift att

sörja härför. Med hänsyn härtill kunde det synas skäligt att låta staten få

ett visst företräde vid disponerandet av de nu återstående vattenkrafttill­

gångarna.

Emellertid synas, som kommittén betonat, vissa olägenheter vara för­

enade med en dylik engångsexpropriation för statens räkning. Den skulle

kraftigt ingripa i enskild rätt och innebära vanskliga överväganden i fråga

om den framtida utvecklingen. Och såsom kommittén framhållit skulle även

dess förslag öppna möjlighet för staten att påkalla överförande av ett större

antal strömfall på en gång i statlig ägo. Dessutom behövde enligt förslaget

överförandet icke ske en gång för alla, utan expropriationen kunde gå

etappvis, allteftersom det bleve möjligt att med någon säkerhet bedöma

kraftsituationens utveckling. Härigenom skulle en viss garanti vinnas för

att expropriation ej skulle ske annat än då de allmänna intressena verk­

ligen påkallade det. Det sagda synes enligt min mening giva vid handen

att den av kommittén föreslagna formen för expropriationsrättens utvidg­

ning är att föredraga framför en engångsexpropriation för statens räkning.

Då icke heller någon annan godtagbar linje för ianspråktagandet synes fö­

religga, vill jag förorda kommitténs expropriationsförslag.

Denna utvidgning av expropriationsrätten bör, på sätt kommittén lika­

ledes föreslagit, fullständigas med en förlängning av kontrollagen, vilken

hittills synes ha haft en ganska god verkan i prisstegringshindrande rikt­

ning.

Allvarligt synes även böra övervägas, huruvida vid sidan av de nu an­

givna åtgärderna borde, såsom 1942 års sakkunniga på området föresta­

git, införas skärpta regler för beskattningen av realisationsvinst. Oskäliga

vinster genom spekulation i vattenkraft behöva ej nödvändigtvis förutsätta

att monopolistiska överpriser uttagas. Sådana vinster kunna hemtagas även

då ett objektivt sett skäligt pris betingas, nämligen då säljaren förvär­

vat fallet till uppenbart underpris. Detta torde ej vara sällsynt i betrak­

tande av att insikten om vattenkraftens verkliga värde först relativt sent

blivit mera allmänt spridd bland vattenkraftens ursprungliga ägare. Spe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

76

kulationsvinster av ifrågavarande slag synas rimligen böra bli föremål för

beskattning även då spekulantens förvärv ligger ganska långt tillbaka i ti­

den. En ej obetydlig verkan i spekulationshindrande riktning skulle sanno­

likt också kunna påräknas, om reglerna för realisationsvinstbeskattningen

skärptes.

Ehuru det sålunda synes finnas goda skäl att i förevarande sammanhang

upptaga jämväl frågan om skärpt realisationsvinstbeskattning till pröv­

ning, har jag funnit därmed böra anstå. 1944 års allmänna skattekommitté

är nämligen för närvarande sysselsatt med en allmän översyn av realisa­

tionsvinstbeskattningen och kan antagas komma att framlägga förslag här­

om inom en ganska snar framtid. Skattekommittén har gjorts uppmärk­

sam på här förevarande spörsmål, och det kan alltså förutsättas, att detta

kommer att bli föremål för närmare behandling av skattekommittén.

Lika med kommittén finner jag införande av en kronans förköpsrätt till

vattenkraft icke böra komma i fråga.

Utvidgningen av expropriationsrätten.

Av samma skäl som åberopats vid tillkomsten av 1945 års expropriations-

regler torde det vara lämpligast att, i enlighet med kommitténs förslag, jäm­

väl de utvidgade expropriationsbestämmelserna intagas i vattenlagen och

alltså icke i expropriationslagen.

Den grundläggande förutsättningen för den utvidgade expropriationsrät­

ten har i ett av kommittén upprättat förslag till lag om ändring i vissa

delar av vattenlagen upptagits i 1 kap. 14 §. Stadgandets huvudsakliga inne­

börd är, såsom förut nämnts, att visst strömfall må tagas i anspråk om

det finnes nödigt från allmän synpunkt för tillgodoseende av kraftförsörj­

ningens planmässiga utveckling. Med denna utformning av expropriations-

förutsättningen tillgodoses tydligen såväl önskemålet, att expropriation skall

vara möjlig redan i det skede, då kraftproducenten i stort planlägger sin

framtida kraftförsörjning, som ock intresset av att en spekulant i vatten­

kraft icke skall kunna hålla på ett fall, som lämpligen bör av annan till­

godogöras, och därigenom tilltvinga sig monopolistiska överpriser.

Erinringar ha framförts om att den föreslagna lagstiftningen skulle giva

rum för godtycke vid tillämpningen, därigenom att expropriationsrätten

vore oberoende av tidpunkten för strömfallets utbyggnad och endast knutits

till ett mer eller mindre ovisst framtida behov. Därvid har jämväl understru-

kits svårigheten att bestämma värdet på ett strömfall, vars utbvggnad ligger

långt fram i tiden.

Övervägandet av frågan, huruvida viss kraftproducent må berättigas att

expropriera ett icke utbyggnadsmoget strömfall, ställer givetvis större krav

på den prövande myndigheten än då fråga är om ett strömfall vars bebyg­

gande är omedelbart förestående. Prövningen innefattar först och främst ett

bedömande av om den ifrågavarande producentens verksamhet är av sådan

omfattning eller tjänar sådana syften, att det med hänsyn till den allmänna

kraftförsörjningen kan anses påkallat att tvångsrätt tillgripes för tillgodo­

Kiingl. Maj.ts proposition nr 245.

77

seende av verksamhetens framtida utveckling. Konstaterandet härav torde

ej vara förenat med alltför stora svårigheter. Kretsen av de företagare, som

kunna anses fylla det angivna kravet, synes nämligen vara ganska begrän­

sad. Det andra ledet i prövningen av frågan om expropriationsrätt till icke

utbyggnadsmogna strömfall blir att undersöka det sakliga underlaget för

den av producenten på längre sikt, kanske för flera decennier framåt, upp­

gjorda kraftförsörjningsplanen. En sådan plan måste på grund av sakens

natur i stor utsträckning utgå från sannolikhetsbedömanden. Den möjlighe­

ten kan därför icke uteslutas, att planen alltefter den verkliga utvecklingens

krav kommer att bli föremål för jämkningar. Sannolikheten av sådana

jämkningar ökas naturligen ju längre tid planen omspänner. Prövningen

av frågan om expropriationsrätt kan sålunda i det nu nämnda hänseendet

innefatta vissa osäkerhetsmoment. Emellertid lärer denna ovisshet närmast

beröra planens detaljer. Däremot torde man regelmässigt kunna förutsätta,

att de stora linjerna i planen komma att hållas. Det allmänna intresset av

att planen i sina huvuddrag genomföres kan ofta vara så betydande, att

man får taga risken av att den ej förverkligas i fråga om något enstaka

strömfall. De erinringar, om vilka nu talats, förefalla därför knappast ut­

göra tillräckliga skäl för ändring i den av kommittén föreslagna formule­

ringen. Emellertid vill jag i detta sammanhang understryka att de ifråga­

varande synpunkterna böra i tillbörlig mån beaktas vid lagens tillämpning.

Det synes sålunda påkallat att vid prövningen av frågor om expropriations­

rätt iakttages en viss försiktighet särskilt beträffande utbyggnadsplaner,

som omspänna en mera avsevärd tidsperiod, och strömfall, vilkas tillgodo­

görande avses skola ske först efter en längre tidrymd.

Värderingen av ett strömfall vars utbyggnadsmognad bedömes ligga långt

fram i tiden kan givetvis ställa sig vansklig. Svårigheterna torde dock ej

vara oöverstigliga, utan man torde med hjälp av kända faktorer och san­

nolikhetsbedömanden kunna komma fram till ett jämförelsevis riktigt re­

sultat.

Vattenöverdomstolen har ifrågasatt, huruvida icke formuleringen av ex-

propriationsförutsättningen lämpligen borde ske i närmare anslutning till

den nuvarande lydelsen av 1 kap. 14 §. Emellertid föreligger i fråga om ex-

propriationsändamålet en betydande skillnad mellan förslaget och gällan­

de rätt, i det att den nuvarande expropriationsmöjligheten direkt anknyter

till ett aktuellt tillgodogörande av vattenkraften, medan förslaget bryter den­

na anknytning och tager sikte enbart på säkerställandet för exproprianten

av förfoganderätten till fallet. Denna skillnad hör fullt klart framgå av lag­

texten. På grund härav bär enligt min mening den av kommittén föreslagna

formuleringen godtagas.

Vattenkraftföreningen har föreslagit bibehållande av nuvarande stadgan­

de, alt expropriation ej må ske, om den som råder över vattenkraften i ett

strömfall kan antagas själv komma att utan avsevärt dröjsmål utnyttja

fallet på ändamålsenligt sätt. I likhet med kommittén finner jag det i all­

mänhet knappast kunna sägas att det ur allmän synpunkt är erforderligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

att expropriera ett strömfall, om strömfallshavaren själv är beredd till ända­

målsenlig utbyggnad utan uppskov. Emellertid kan det, som kommittén ock

framhållit, någon gång förekomma, att de allmänna intressena likväl påkalla

expropriation. Dessutom skulle en ovillkorlig rätt för strömfallsägaren att

genom egen utbyggnad hindra expropriation kunna giva anledning till oeko­

nomiska investeringar genom att strömfall bebyggdes i förtid. På grund här­

av torde förevarande stadgande ej böra bibehållas.

Vidkommande kretsen av de expropriationsberättigade ha i en del ytt­

randen uttalats farhågor för att den föreslagna expropriationsrätten skulle

utnyttjas för ett långt gående förstatligande av de återstående outbyggda

vattenkrafttillgångarna. Härutinnan må erinras om att kommittén icke av­

sett att ställa staten i någon särskild gynnad ställning utan tvärtom betonat

att — i enlighet med vattenlagens allmänna grunder -— staten samt kommu­

ner och enskilda jämställas i fråga om möjligheten att erhålla expropria­

tion. För egen del biträder jag denna kommitténs inställning. Den föreslagna

formuleringen av expropriationsbestämmelserna synes ej heller kunna tol­

kas i annan riktning.

Kommittén uttalar att i praktiken expropriationsmedgivande sannolikt i

regel kommer att lämnas, förutom stat och kommun, endast sådant enskilt

företag vari stat eller kommun äger ett väsentligt intresse. Detta uttalande

innebär givetvis ej någon ändring av kommitténs ståndpunkt i principfrå­

gan utan blott en reflexion om hur den framtida tillämpningen av expro­

priationsbestämmelserna kan komma att gestalta sig. Ihågkommas bör i

detta sammanhang, att man har att räkna med att av staten och kommuner

dominerade företag komma att sörja för den övervägande delen av landets

kraftproduktion, och att det redan av denna anledning är ganska naturligt,

om den utvidgade expropriationsmöjligheten kommer att utnyttjas företrä­

desvis av dessa företag och främst då av vattenfallsstyrelsen. Vad särskilt

styrelsen angår må framhållas att denna intager en central ställning inom

kraftindustrien och framom andra företag fått på sin lott att tillgodose kraft­

försörjningen i allmänhet. Denna omständighet bör naturligen, likaväl som

andra faktorer av betydelse för frågans bedömande, beaktas vid prövningen

av ansökan från staten om expropriationstillstånd.

Konkurrens om rätten att expropriera visst strömfall kan givetvis un­

derstundom komma att uppstå kraftproducenter emellan. Därvid gäller det

att avgöra, vilken av expropriationssökandena som från allmän synpunkt

kan anses mest lämpad att få sin ansökan bifallen. Ibland kan — särskilt

när det är fråga om ett för snar utbyggnad avsett strömfall — den av 1942

års sakkunniga anvisade lösningen vara lämplig, nämligen att sökandena

erhålla gemensamt tillstånd med visst kvottal för delaktigheten i kraften.

Ett samgående av dem i bolagsform blir då ofta den praktiska lösningen.

Med avseende å objektet för expropriationsrätten har ifrågasatts huru­

vida icke ett förtydligande bör ske, så att av lagtexten klart framgår att —

i motsats till vad som gäller för den nuvarande expropriationsrätten -— hä­

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

79

danefter jämväl minoritetsandelar skola kunna exproprieras. Alt dessa

skola kunna bli föremål för expropriation finner jag fullt riktigt. Omstän­

digheterna kunna nämligen vara sådana, att dylik expropriation kan på­

kallas av de allmänna intressena. Emellertid erfordras enligt min mening

intet tillägg härom i lagtexten, eftersom enligt denna rätten att taga ström­

fall i anspråk gäller utan inskränkning i angivet hänseende.

Jämlikt 9 kap. 4 § vattenlagen är strömfallsägare, som tillskyndas förlust

av en del av vattenkraften, berättigad till ersättning för försvårat eller för­

dyrat begagnande av återstoden, och han kan också, om återstoden blir för

honom onyttig eller synnerligt men vid begagnandet därav uppkommer, på­

fordra ersättning för återstodens hela värde. Detta gäller naturligen också

vid expropriation enligt 1 kap. 14 §. Kammarkollegiet ifrågasätter härut­

över införande av en regel, enligt vilken den som söker expropriation alle­

nast av majoriteten i ett strömfall skulle vara pliktig att på anfordran in­

lösa jämväl övriga strömfallsandelar av betydelse. Till en början må härut-

innan framhållas, att den praktiska betydelsen av en sådan regel antagligen

ej skulle bli stor. Med hänsyn till de föreslagna inskränkningarna i skyl­

digheten för exproprianten att utgiva ersättning i kraft torde nämligen bli­

vande expropriationsansökningar vanligen komma att avse strömfallet i

dess helhet och icke blott majoriteten däri. Den antydda regeln skulle

vidare innefatta en skyldighet, som icke förelåge vid frivilligt förvärv av

en strömfallsmajoritet. Regeln skulle dessutom föranleda svårigheter vid

tillämpningen, eftersom det ■— särskilt i fråga om strömfall avsedda för

sen utbyggnad — kan vara svårt nog att bestämma gränserna uppströms

och nedströms för den blivande utbyggnaden. Å andra sidan förefalla

några mera betydande olägenheter icke uppkomma för minoritetsägarna,

om ersättningsfrågans avgörande uppskjutes till målet om medgivande en­

ligt 2 kap. att bebygga strömfallet. Jag anser därför en regel av antytt

innehåll icke böra införas.

Vissa betänkligheter ha uttalats mot att i den föreslagna lagtexten åt­

skillnad ej gjorts på bebyggda och obebyggda strömfall. Lika med kommittén

förutsätter jag att expropriationsmöjligheten kommer att utnyttjas främst

beträffande obebyggda strömfall. Även för sådana strömfall synes en viss

begränsning vara befogad, i det att expropriation i regel icke torde böra ifrå-

galtomma av ett på fast hand varande fall, i den mån ägaren finnes ha behov

av detta för täckande av beräkneliga kraftbehovsökningar i egen industri

eller distributionsrörelse. Vad åter angår strömfall, vars vattenkraft till

större eller mindre del redan tillgodogjorts, bör givetvis vid bedömandet

av frågan, huruvida de allmänna intressena skola föranleda expropriation,

hänsyn lagas till utbyggnadsgraden. Till större delen bebyggda strömfall höra

sålunda kunna tagas i anspråk blott då särskilda skäl därför tala. Detta

synes emellertid ligga i sakens natur och gälla utan att det utsättes i lag­

texten.

Ett undantag torde emellertid höra göras från möjligheten till expropria­

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

tion. Då det är fråga om ett strömfall, som redan är på ändamålsenligt sätt

utnyttjat, synas knappast någonsin kunna föreligga sä stora allmänna in­

tressen, att de motivera expropriation av fallet. Å andra sidan skulle det

vara ägnat att giva vattenkraftägarna en viss trygghetskänsla, om i lagen

klart utsädes att på rationellt sätt utbyggda strömfall ej kunna exproprie­

ras. Detta skulle också ansluta till den begränsning som gäller för den nuva­

rande expropriationsrätten. Jag förordar därför att dylikt strömfall uttryck­

ligen undantages från expropriation. Lagtexten har också jämkats i enlighet

härmed i det lagförslag som i anslutning till kommittéförslaget upprättats

inom justitiedepartementet. Med att ett strömfall är ändamålsenligt utnytt­

jat synes i detta sammanhang böra förstås, att den utbyggnadsenhet, vilken

bedömes såsom tekniskt-ekonomiskt mest lämplig, är såsom helhet ända­

målsenligt tillgodogjord. Att viss eller vissa i en dylik enhet ingående del­

sträckor var för sig bebyggts på lämpligt sätt bör alltså ej innebära något

absolut hinder mot expropriation.

I likhet med kommittén anser jag att expropriationsrätten bör kunna om­

fatta antingen äganderätten till strömfallet eller enbart rätten att tillgodo­

göra fallet. Vid val av det senare alternativet torde servitutsrätt vara det

lämpligaste. Rätten att tillgodogöra vattenkraften synes nämligen böra kny­

tas till viss fastighet såsom bärare av rättigheten. Eljest skulle, såsom kom­

mittén framhållit, olägenheter i skilda hänseenden kunna uppstå. Om icke

kompletterande stadganden införas, skulle sålunda bl. a. sagda rätt icke

kunna utnyttjas som kreditobjekt samt svårigheter vid den kommunala fas­

tighetsbeskattningen uppstå.

Då de båda alternativen lämpligen böra komma till uttryck i lagtexten,

har i denna gjorts ett förtydligande, som ansluter till motsvarande stadgan­

de i allmänna expropriationslagen.

Kammarkollegiet har anfört, att expropriation av vattenrätten lämpligen

kan ske i den formen att förvärvet bestämmes att avse visst utmål med tillagd

vattenrätt. På skäl som framlagts av kommittén finner jag emellertid denna

utformning icke lämplig, utan synes äganderättsexpropriation böra avse den

fallsträcka, varom fråga är. Frågan om utmålet bör alltså avgöras först i

blivande mål om medgivande enligt 2 kap. vattenlagen.

Att expropriation med äganderätt icke bör göras mera omfattande än

nödvändigt lärer vara klart utan att det särskilt angives i lagtexten.

Såsom kommittén föreslagit böra nuvarande bestämmelser om kronan

redan tillhörig vattenkraft samt om rätt för Kungl. Maj :t att i samband med

expropriationsförordnande föreskriva särskilda villkor fortfarande gälla.

Beträffande de fall, då riksintresset och bygdeintressena ej äro helt förenliga,

må erinras om att i expropriationsärendet bl. a. vederbörande länsstyrelse

— såsom den väl närmaste representanten för bygdeintressena i stort —

förutsättes skola få tillfälle att yttra sig. Därigenom kunna bygdens syn­

punkter komma fram, och det kan förutsättas att tillbörlig hänsyn till dem

85

ter kommittén sig till den under förarbetena till vattenlagen uttalade mening­

en, att dessa skola värderas efter sin inbördes betydelse för ett gemensamt

tillgodogörande av strömfallet i dess helhet.

Till kommitténs redogörelse synes böra fogas ett påpekande att — sär­

skilt då fråga är om ett strömfall som beräknas bli bebyggt först efter av­

sevärd tid — viss ledning för bestämmandet av fallvärdet kan hämtas av

sådana vid frivilliga strömfallsöverlåtelser betingade priser som ej ha mo­

nopolkaraktär. Med detta tillägg kan jag biträda vad kommittén anfört i

fråga om de objektiva grunderna för naturkraftens värdering. En uppskatt­

ning enligt angivna grunder torde, med den sakkunskap som vattendomsto­

larna besitta, kunna leda till ett väl avvägt approximativt värde.

Då ersättningen för ett exproprierat strömfall bestämmes först efter läng­

re eller kortare anstånd på sätt i det föregående utvecklats, bör detta givet­

vis ske icke efter fallets värde vid den tid, då i anslutning till expropriations-

förordnandet framställning om prövning av ersättningsfrågan gjordes, utan

efter värdet vid denna frågas avgörande. Detta synes emellertid icke behöva

särskilt utsägas i lagtexten.

I enlighet med det sagda torde kommitténs lagförslag i nu förevarande

hänseenden böra godtagas med allenast den jämkningen, att expropriantens

möjlighet att, ehuru expropriaten begärt uppskov med ersättningens bestäm­

mande till dess frågan om utbyggnad förehades, påkalla ett tidigare avgörande

av ersättningsfrågan blott skall gälla för vattenkraft som vid tiden för expro-

priationsförordnandet icke var tillgodogjord.

Begränsningen av expropriatens rätt att påkalla anstånd bör naturligen

ej gälla, därest ansökan om medgivande enligt 2 kap. och begäran av ex-

proprianten om ersättningsfrågans avgörande samtidigt äro beroende på

prövning. I sådant fall avgöres ersättningsfrågan i samband med tillstånds-

målet och kan alltså — om utbyggnadsmedgivande lämnas — ersättning

bestämmas i kraft jämlikt 9 kap. 13 § andra stycket. Att uttryckligen an­

giva detta i lagtexten förefaller icke erforderligt.

Enligt jiu gällande bestämmelser föreligger viss rätt att påkalla inlösen

av mark förenad med strömfall, vars vattenkraft till följd av företag enligt

vattenlagen går förlorad för ägaren. Liknande stadgande finnes för den hän­

delse vattenkraften i strömfallet är avsedd för drivande av kvarn, såg, fabrik

eller annan anläggning eller eljest med fallet är förenad egendom, för vars

tillgodogörande vattenkraften är avsedd, samt sådan egendom lider minsk­

ning i värde för ägaren. På sätt kommittén föreslagit torde dessa bestäm­

melser böra göras tillämpliga även då strömfall tages i anspråk genom ex­

propriation enligt 1 kap. 14 § vattenlagen.

Skall till följd av företag eller åtgärd enligt vattenlagen egendom lösas

eller ersättning givas för skada eller intrång därå och har kostnad nedlagts

å egendomen efter det företaget eller åtgärden kungjorts eller bragts till äga­

rens kännedom, må sådan kostnad enligt nuvarande bestämmelser vid er­

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

86

sättnings bestämmande tagas i beräkning allenast såvitt den prövas ha varit

nödig eller nyttig samt icke gjorts i uppenbar avsikt att höja ersättningen.

Lika med kommittén anser jag vad sålunda stadgats böra äga motsvarande

tillämpning på kostnad, som nedlagts sedan delgivning skett av ansökan

om expropriation enligt 1 kap. 14 § vattenlagen.

Processuella regler.

Såsom kommittén förordat torde frågan om bestämmande av ersättning

för exproprierat strömfall böra behandlas i den för ansökningsmål stadga­

de ordningen. Mot den av kommittén föreslagna detaljutformningen av reg­

lerna för ersättningsmålets handläggning synes i stort sett ej heller något

vara att erinra. Tilläggas må, att då ersättningsfrågan avgöres först efter an­

stånd, som i det föregående nämnts, sökandens utredning naturligen kan

behöva beriktigas och fullständigas i större omfattning än eljest brukar

förekomma i vattenmål.

I ett hänseende torde förslaget dock böra kompletteras. För närvarande

gäller att, där fråga är om inlösen av område som utgör del av fastighet,

i målet skall finnas tillgänglig karta över området jämte beskrivning. Vad

sålunda stadgas torde böra äga motsvarande tillämpning, då målet rör fast­

ställande av ersättning för strömfall som skall avstås jämlikt 1 kap. 14 §

och utgör del av fastighet. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

I formellt avseende torde förslaget böra genomföras på följande sätt. Så­

som förut nämnts, upptagas de grundläggande bestämmelserna om den ut­

vidgade expropriationsrätten i 1 kap. 14 § vattenlagen. I samma lagrum

—- vilket även innehåller bl. a. bestämmelser om förfarandet i expropria-

tionsärendet — ha av kommittén införts stadganden om skyldighet att hos

vattendomstolen söka fastställande av expropriationsersättningen, om ex­

propriationsrättens förverkande samt om anstånd med ersättningens be­

stämmande. Häremot har jag icke något att erinra.

Såsom kommittén föreslagit synes tillägg böra göras till 9 kap. 5 §, så

att vad där stadgas om rätt att påfordra lösen av mark, som blir onyttig för

ägaren eller vid vars begagnande synnerligt men uppkommer, skall äga till-

lämpning jämväl på mark hörande till strömfall, som tages i anspråk jäm­

likt 1 kap. 14 §. Likaså torde i enlighet med förslaget 9 kap. 12 § böra full­

ständigas, så att lagrummets bestämmelser om nedlagd kostnadsersättnings-

gillhet erhålla motsvarande tillämpning på kostnad, som nedlagts sedan del­

givning skett av ansökan om förordnande jämlikt 1 kap. 14 § första stycket.

I överensstämmelse med vad kommittén förordat synes det påkallat att

till 9 kap. 13 § foga ett tillägg, varigenom bestämmelserna där om ersättning

i kraft vid expropriation enligt 1 kap. 14 § erhålla tillämplighet blott om er­

sättningsfrågan avgöres i samband med att tillstånd enligt 2 kap. till ström­

fallets bebyggande lämnas.

I 11 kap. 17 § torde under ansökningsmål såsom punkt 1. böra upp­

tagas ansökan jämlikt 1 kap. 14 § om bestämmande av ersättning för rätt

87

att taga strömfall i anspråk. Den nytillkommande punkten nödvändiggör

ändringar med avseende å punktordningen i förevarande paragraf samt i

21, 26, 27, 30, 32, 33, 35, 37, 46, 75, 83 och 88 §§.

I samma kap. 27 § torde i enlighet med förslaget böra såsom 1 mom.

införas föreskrifter om den utredning som skall åtfölja en ansökan om

fastställande av ersättning som nyss sagts. Detta medför en förskjutning

av de nuvarande momentnumren i 27 § samt motsvarande ändringar i 29

och 36 §§.

Till 29 § synes därjämte i överensstämmelse med kommittéförslaget böra

fogas en bestämmelse, att i mål, som avses i det nya momentet av 27 §,

samtliga ansökningshandlingar skola ingivas i tre exemplar.

44 § synes böra fullständigas, så att bestämmelserna om tillhandahållan­

de av karta i mål, där fråga är om inlösen av område som utgör del av fas­

tighet, bli tillämpliga jämväl i mål om fastställande av ersättning för ström­

fall, som skall avstås jämlikt 1 kap. 14 § och utgör del av fastighet.

Förslaget till lag om ändring i vattenlagen torde böra träda i kraft den

1 juli 1948.

Förlängningen av 1946 års kontrollag.

Vad kommittén anfört härutinnan föranleder från min sida ingen erinran.

Jag biträder sålunda förslaget att lagen, vilken nu gäller till den 1 juli

1948, med oförändrad lydelse förlänges, i första hand på fem år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Lagändringar i anledning av inrättandet av fiskeristyrelsen.

Kungl. Maj :t har i proposition den 23 januari 1948 (nr 49) föreslagit

inrättande fr. o. m. den 1 juli 1948 av en fislceristyrelse med statens fiskeri-

försök. Förslaget avser bl. a. att till detta ämbetsverk överföra de ärenden

som nu handläggas på lantbruksstyrelsens fiskeribyrå och av fisketillsyns­

myndigheten. Sistnämnda myndighet har hittills utövat sin verksamhet så­

som en särskild myndighet under lantbruksstyrelsens inseende. Enligt för­

slaget skall emellertid fisketillsynsmyndigheten inordnas i fiskeristyrelsen

och där beredas ställning såsom en särskild avdelning, parallell med sty­

relsens byråer. Genomförandet av förslaget förutsätter ändringar i 10 kap.

43, 44, 68 och 74 §§ samt 11 kap. 36 och 59 §§ vattenlagen ävensom i 5 §

lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske samt i 2, 7, 8, 11 och 12 §§

lagen den 20 juni 1941 om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vatten­

områden. Ändringarna, vilka äro av i huvudsak rent formell natur, torde

lämpligen kunna genomföras i förevarande sammanhang.

Jämväl dessa lagändringar torde böra träda i kraft den 1 juli 1948.

88

I enlighet med vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartemen­

tet upprättats förslag till

1) lag om ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 20 december 1946 (nr 781)

om kontroll å överlåtelse av vattenkraft;

3) lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)

om gemensamhetsfiske; samt

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1941 (nr 615)

om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag,

vilkas lydelser bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i § 87 rege­

ringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 245.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

1 Bilagan är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen med undantag av att i

förslaget om ändring i vattenlagen vidtagits de redaktionella jämkningar, varom lagrådet hem­

ställt, ävensom ett par andra jämkningar av formell natur. Bilagan har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

89

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 april

1948.

Närvarande:

justitieråden L^awski,

G^yllenswärd,

N^issen,

regeringsrådet K^uylenstierna.

Enligt lagrådet den 24 mars 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i stats­

rådet den 20 februari 1948, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlå­

tande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag om ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 20 december 1946 (nr 781)

om kontroll å överlåtelse av vattenkraft;

3) lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97) om

gemensamhetsfiske; samt

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1941 (nr 615)

om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn G. Fredrikson.

Förslagen föranledde följande yttranden.

1. Förslaget till lag om ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen.

Justitierådet Lawski:

Då i vattenlagen på initiativ av riksdagen upptogos regler om ersättning

för avstående av vattenkraft genom kraftöverföring, åberopades härför

två skäl. Dels ville man övervinna motståndet mot den ökade skyldigheten

att tvångsvis avstå vattenkraft genom att erbjuda de ersättningsskyldiga

en av penningvärdets fluktuationer oberoende gottgörelse och göra dem

delaktiga i den stegring i värde, som vattenkraften kunde undergå. Dels ville

man motverka de olägenheter som kunde uppstå genom vattenkraftens kon­

centrerande på ett fåtal händer, och man önskade att på detta sätt, till

nytta för ekonomien särskilt å mindre fastigheter, sprida kraften till långt

flera självständiga kraftägare än förut. I det uti förslaget till 1 kap. 14 §

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

vattenlagen fogade sista stycket hava de principer, som ligga till grund

för bestämmelserna om ersättning för tvångsvis avträdd vattenkraft, vä­

sentligen omlagts. Den expropriation av vattenkraft som genom förslaget

möjliggöres avser i stor utsträckning inlösen av outbyggda strömfall, vilka

enligt den långsiktsplanering som föregår ansökningarna om expropriation

skola av exproprianten användas först efter lång tid; i 1947 års kommittés

motiv räknas med att långsiktsplaneringen kan omspänna flera decennier.

När nu enligt berörda stycke exproprianten skall ha en ovillkorlig rätt att i

fråga om dylika strömfall få ersättningen bestämd sedan fem år förflutit

från det förordnandet om expropriationsrätt meddelades, blir det i mycket

stor utsträckning omöjligt att låta ersättningen för vattenkraften utgå

genom kraftöverföring; sådan ersättning kan nämligen ifrågakomma endast

om den kan bestämmas i samband med att medgivande till strömfallets

bebyggande lämnas, vilket vid långsiktsplanering av nyss berörd art ju i

allmänhet ej är möjligt enligt förslaget. Att de ofta ekonomiskt svaga vat­

tenkraftsägarnas och bygdens intressen på detta sätt åsidosättas måste

betraktas såsom en brist i förslaget. Och det skäl som åberopats för ifråga­

varande föreskrift, nämligen att det med hänsyn till exproprianten icke

synes tillrådligt att ersättningsfrågan hålles svävande allt för länge, före­

faller icke för alla fall övertygande.

I detta sammanhang bör också erinras om att, såsom kommittén påpekat,

ersättningen för vattenkraften kan beräknas på ett betydligt tillförlitligare

sätt om det sker i samband med avgörandet av frågan om medgivande till

strömfallets bebyggande än om beräkningen göres i anslutning till det kanske

många år tillbaka i tiden liggande expropriationsförordnandet. Uppenbart är

att utredningens brister lätt nog kunna medföra att de ersättningsberättigade

få för låg ersättning. De äro den ekonomiskt svagare parten och, även om de

äro berättigade att oavsett målets utgång få sina kostnader ersatta, kan

man ej komma ifrån att exproprianten — oftast kanske vattenfallsstyrel­

sen — i allmänhet kommer att ha tillgång till mera kvalificerade ombud än

ersättningstagarna. Och vattendomstolarna, som icke kunna antagas med­

giva större ersättning än som följer av föreliggande utredning, lära under

nämnda förhållanden oftast ej kunna förhindra att utredningens otillför-

lighet går ut över dem, som begära ersättning. Att sålunda dessas rätt kan

lida intrång till förmån ej blott för allmänna intressen utan rent av för

enskild expropriant kan ej anses tillfredsställande.

För att komma till rätta med här berörda olägenheter utan att mer än

nödigt tillbakasätta expropriantens intresse synas två utvägar stå till buds.

Den ena är att öka den tid, efter vars förlopp exproprianten kan kräva att

ersättningen bestämmes, exempelvis till tio år; beträffande åtskilliga av

de strömfall, varom nu är fråga, torde inom nämnda tid ansökan om med­

givande till utbyggnad behöva göras. Den andra utvägen är att tillåta vatten­

domstolen att vägra att upptaga ersättningsfrågan även efter de fem årens

utgång, så länge befogenheten av de ersättningsberättigades yrkanden ej kan

med erforderlig tillförlitlighet bedömas. Härigenom skulle också ersättnings­

91

frågan oftare komma att bliva behandlad i samband med frågan om till­

stånd till strömfallets bebyggande och möjlighet till ersättning genom kraft­

överföring beredas. För min del anser jag den senare utvägen vara att före­

draga och förordar därför, att till stycket fogas orden »och ersättningsfrå­

gan finnes kunna bedömas med erforderlig tillförlitlighet».

Justitierådet Nissen:

Med instämmande i vad justitierådet Lawski med avseende å förslaget

anfört förordar jag, att den tid, efter vars förlopp den ersättningsskyldige

kan påfordra att ersättningsfrågan upptages till avgörande, bestämmes till

tio år.

Regeringsrådet Kuylenstierna:

Enligt gällande vattenlagstiftning är en genomgående princip att den som

tvingas avstå vattenkraft kan tillerkännas rätt till ersättningskraft som

vederlag. Härigenom erhåller expropriaten sitt realvärde i råkraft utbytt

mot andel i det realvärde kraftverket representerar, och ingreppet i hans

rättssfär blir ej så djupgående. Det förslag till utvidgning av expropria-

tionsmöjligheterna beträffande vattenkraft som nu framlägges torde få an­

ses vara principiellt längre gående än hittills gällande lagstiftning om ex­

propriation över huvud, såtillvida att det avser ej redan aktuella ändamal

utan planering för en mer eller mindre avlägsen framtida användning. Det

kunde synas naturligt att vid en sådan uttunning av expropriationsända-

målet större hänsyn toges till expropriaten än eljest eller åtminstone att

han bibehölles vid de förmåner, som vid expropriation för omedelbar ut­

byggnad av strömfall enligt vattenlagen tillkomma expropriat. Den i det

föreliggande förslaget åt exproprianten medgivna rätten att beträffande

outbyggd vattenkraft påkalla ersättningsfrågans definitiva reglering efter

fem år och att därvid få vederlaget bestämt i penningar kan emellertid an­

tagas medföra att förmånen för expropriaten att kunna utfå ersättnings­

kraft väsentligen elimineras. Tidsfristen är nämligen ej längre än att expro­

prianten utan olägenhet eller i varje fall utan avsevärd olägenhet kan så

inrätta sig att skyldigheten att utgiva ersättningskraft undgås. Med den

nyss angivna ståndpunkten att expropriatens ställning åtminstone ej borde

försämras, därest expropriationsändamålets förverkligande är mera avläg­

set, är förslaget i denna del ej förenligt. Såsom i och för sig naturligt skulle

väl framstå att expropriaten alltid finge begära uppskov med ersättnings­

frågans avgörande tills strömfallet bebygges; detta är ju förslagets stånd­

punkt beträffande utbyggd vattenkraft, som tages i anspråk genom förfa­

rande varom nu är fråga. I likhet med kommitténs majoritet har emeller­

tid remissförslaget ställt sig på den ståndpunkten att hänsyn till expropri-

antens — vare sig denne är kronan, en kommun eller en enskild företagare

— intresse genomgående får väga tyngre än hänsynen till de likvisst oftast

ekonomiskt svagare expropriaternas intresse. Även om de för ett avskä­

rande av dessas rätt att begära uppskov anförda skälen stundom kunna

Kungl. Maj:ts proposition, nr 245.

92

Kungi. Maj ds proposition nr 245.

vara betydelsefulla, kan väl detta ej anses alltid vara förhållandet. Och då

det synes angeläget att i den mån det kan ske bevara expropriaternas möjlig­

het att erhålla ersättningskraft, ligger det nära till hands att låta vatten­

domstolen efter omständigheterna bedöma frågan om rätt till uppskov. I

varje fall borde det vara möjligt att utbyta den föreslagna femårsfristen

mot en tioårsfrist. För exproprianter som planera på längre sikt borde en

sådan utsträckning av uppskovstiden ej kunna föranleda någon större olä­

genhet. Vad expropriaterna angår skulle för dem en tioårsgräns otvivelaktigt

medföra betydligt större möjlighet än en femårsgräns att bevaras vid sin

rätt att utfå ersättningskraft. Såsom en synnerligen beaktansvärd fördel av

att ersättningen fastställes vid utbyggnadstillfället och får karaktären av

en realprestation må framhållas att därigenom undgås de mycket stora svå­

righeterna att bestämma den exproprierade kraftens värde, när man saknar

varje utredning om lämpligt sätt för utbyggnaden och om utbyggnadskost-

naden och det är ovisst hur lång tid som återstår till tidpunkten för ut­

byggnaden; bedömandet i sistnämnda hänseende är dock avgörande för

hur det på ersättningsbeloppets storlek starkt inverkande diskonterings-

avdraget skall beräknas. Enbart nu nämnda synpunkt borde i och för sig

vara ett avgörande skäl för uppskov i så stor utsträckning som möjligt och

borde föranleda åtminstone sådan modifikation av förslaget som i första

hand förordats av justitierådet Lawski. Det är ock möjligt att med en ut­

sträckning av uppskovstiden till tio år förena ett stadgande av sådan inne­

börd.

Lagrådet:

Till det i 11 kap. 17 § såsom punkt 1 upptagna nya stadgandet lärer

hänvisning böra ske i 26 §, 32 § tredje stycket, 33 § första och andra styc­

kena samt 88 § första stycket av samma kapitel. Detta ernås emellertid

icke genom de ändringar i avfattningen utav bl. a. sistnämnda fyra para­

grafer som föreskrivas i den tillämnade lagens ingress. Med hänsyn här­

till torde förslaget böra kompletteras genom införande däri av ifrågava­

rande paragrafer med den lydelse de vid iakttagande av såväl vad ovan

anförts som de i förslaget angivna ändringarna erhålla, varjämte ingressen

bör undergå härav påkallad jämkning.

2. Övriga lagförslag.

Lagrådet:

Dessa förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

93

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 30 april 1948.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

W^igforss, S^köld, Q^uensel, G^jöres, D^anielson, V^ougt, Z^etterberg,

S^träng, M^ossberg, W^eijne.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans-, jordbruks- och han­

delsdepartementen, t. f. chefen för kommunikationsdepartementet, statsrå­

det Danielson, samt statsrådet Sträng anmäler chefen för justitiedeparte­

mentet, statsrådet Zetterberg, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över

de till lagrådet den 20 februari 1948 remitterade förslagen till

1) lag om ändring i 1, 9, 10 och 11 kap. vattenlagen;

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 20 december 1946 (nr

781) om kontroll å överlåtelse av vattenkraft;

3) lag angående ändrad Igdelse av 5 § lagen den 30 juni 1913 (nr 97)

om gemensamhetsfiske, samt

4) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1941 (nr 615)

om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådets erinringar beträffande ingressen samt 11 kap. 26, 32, 33 och

88 §§ i förslaget om ändring i vattenlagen torde böra iakttagas.

Förslaget om begränsning av den ersättningsberättigades möjlighet att

påkalla anstånd med bestämmande av ersättning för exproprierat strömfall

har föranlett särskilda yttranden inom lagrådet. I dessa yttranden förordas

utvidgning av möjligheten till sådant anstånd med angivande av två alter­

nativ. Det ena avser, att den tid, efter vars förlopp den ersättningsskyldige

skall äga ovillkorlig rätt att kräva ersättningsfrågans avgörande, såvitt an­

går icke tillgodogjord vattenkraft, skulle utsträckas från fem till tio år

efter expropriationsförordnandet. Enligt det andra alternativet skulle vat­

tendomstolen erhålla befogenhet att medgiva anstånd utöver den nyss be­

rörda femårstiden.

Vid remissen till lagrådet anförde jag, att vid jämförelsen mellan expro-

priantens och expropriatens intressen tidsgränsen fem år syntes vara väl

avvägd. Enligt min mening föreligger ej anledning att frångå denna stånd­

punkt. Ett utsträckande av feinårstiden till tio år synes därför ej böra ske.

94

En regel, som giver vattendomstolen möjlighet att medgiva anstånd ut­

över fem år, torde bli svårbestämbar till sin räckvidd. Osäkerhet och oen­

hetlighet vid tillämpningen kunna därför befaras. Dessa olägenheter synas

kunna försätta exproprianten i ett alltför ogynnsamt läge. Med hänsyn här­

till anser jag en regel av nu antytt innehåll icke böra införas.

I övrigt torde förslaget om ändring i vattenlagen böra undergå ett par

smärre jämkningar av uteslutande redaktionell innebörd.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen — sedan förslaget om ändring

i vattenlagen jämkats i enlighet med det anförda — måtte jämlikt § 87

regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen för antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kron-

prinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposi­

tion av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 245.

Stockholm 1948. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

480753