med förslag till skogsvårdslag m. in.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 1

Nr 34.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till skogs­

vårdslag m. in.; given Stockholms slott den 16 januari

1948.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) skogsvårdslag; samt

2) lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Sammanfattning.

Förslaget till ny skogsvårdslag innebär följande viktigare nyheter jämfört med gällande lagstiftning.

Den allmänna skogsvårdslagens tillämpningsområde utvidgas att omfatta även de skogar, som för närvarande lyda under 1932 års lappmarkslag, samt vissa andra skogar, främst städernas skogar.

I fråga om de allmänna grunderna för skogsbruket uttalas, att skogsmark med därå växande skog bör skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles.

Till skogsmark hänlöres i stort sett all mark, som är lämplig för skogsproduktion och ej i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål. Detta innebär en utvidgning jämfört med den nu gällande skogsvårdslagen den 15 juni 1923.

Betydelsefulla nyheter förekomma i det avsnitt av förslaget, som upptager regler angående avverkning. Enligt 1923 års lag får yngre skog i regel ej avverkas annorlunda än genom ändamålsenlig gallring. Detta skydd föreslås nu utvidgat till att omfatta all utvecklingsbar skog. Skog skall anses så- 1 Biliang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 34.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

som utvecklingsbar, så länge det under förutsättning av lämplig skötsel måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka den. Beträffande skog, som icke är utvecklingsbar, föreskrives, att avverkning av sådan skog ej å någon fastighet må så företagas, att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma. Sistnämnda bestämmelse har till syfte att bidraga till att bereda en jämn arbetstillgång för dem, som äro sysselsatta inom skogsbruk och skogsindustri, samt en jämn tillgång å råvaror för skogsindustriernas behov.

Då avverkning skett eller planlagts i strid mot skogsvårdslagens bestämmelser, skall liksom för närvarande avverkningsförbud kunna meddelas. För att minska antalet fall, där detta medel måste tillgripas, föreslås emellertid, att skogsvårdsstyrelsen i regel, innan avverkningsförbud tillgripes, skall söka träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen å fastigheten. Avverkningsförbud skall enligt förslaget i allmänhet gälla för en tid av högst fem år med rätt för skogsvårdsstyrelsen att förlänga förbudet för ytterligare högst fem år.

Förslaget innehåller vidare föreskrifter om skyldighet att vidtaga åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd, vilka delvis sakna motsvarighet i 1923 års lag. Den viktigaste nyheten är, att ägare av skogsmark, varå skogstillståndet är uppenbarligen otillfredsställande, skall kunna åläggas vidtaga åtgärder för att förbättra skogstillståndet, även då bristerna i detta icke bero på underlåtenhet att sörja för återväxt efter avverkning eller inträffad skada. Denna skyldighet skall dock, såvida ej markägaren erhåller bidrag av allmänna medel, vara begränsad till en kostnad, motsvarande värdet av de träd, vilka böra fällas i samband med åtgärdernas vidtagande.

Frågor om åläggande att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd skola enligt förslaget prövas av skogsstyrelsen och ej, såsom enligt 1923 års lag är fallet, av domstol. Detsamma gäller vissa ärenden angående omläggning av skogsmark.

I förslaget ha införts bestämmelser om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter. De innebära, att skogsägare skall vara skyldig att efter åläggande av skogsstyrelsen vidtaga åtgärder för att förebygga eller begränsa sådan skadegörelse. Till täckande av kostnaderna skall utgå bidrag av allmänna medel.

Vad slutligen angår ansvarsbestämmelserna innehåller förslaget bland annat den nyheten, att straff skall kunna ådömas vid avverkning i uppenbar strid mot skogsvårdslagens bestämmelser, även om avverkningen ej skett i strid mot avverkningsförbud eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av skogsvårdslagen. Enligt 1923 års lag har ansvar i dylikt fall kunnat ådömas endast då avverkningen skett å svårföryngrad skog eller skyddsskog.

Den nya skogsvårdslagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1949, då giltighetstiden för 1932 års lappmarkslag utgår.

Förslaget till skogsvårdslag har föranlett en ändring av huvudsakligen formell natur i lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 3

Förslag

till

Skogsvårdslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning erhålles.

2 §.

Med skogsmark förstås för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål. Mark, som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad, skall dock ej anses såsom skogsmark, om marken är mera ägnad att användas annorledes än till skogsbörd eller på grund av särskilda förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduktion.

Ändå att det ej följer av bestämmelserna i första stycket, skall mark anses såsom skogsmark, såframt skog därå bör finnas till skydd mot sand- eller jordflykt eller fjällgränsens nedgående eller med hänsyn till annan därmed jämförlig omständighet.

3 §•

I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro förenade med äganderätt till fast egendom, skall med ägare likställas åbo å hemman eller lägenhet under stadgad åborätt, där han äger att förfoga över avkastningen av skogen utöver husbehovet.

Råder tvist om äganderätt till mark, skall såsom ägare anses den, som med äganderättsanspråk innehar marken.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt är stadgat tillkommer lapparna.

Om tillsynsmyndigheter.

4 §•

För varje landstingsområde eller, där Konungen så förordnar, för annat område skall finnas en skogsvårdsstyrelse, vilken skall hava uppsikt över

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

att skogsmark med därå växande skog skötes i enlighet med vad i denna lag stadgas.

I fråga om skogsmark, belägen inom området för stad, som icke deltager i landsting, utövas uppsikten av den skogsvårdsstyrelse, vars verksamhetsområde i övrigt helt eller till större delen omgiver staden.

5 §.

Skogsstyrelsen skall övervaka skogsvårdsstyrelsernas verksamhet enligt denna lag.

Om avverkning.

6 §•

Utvecklingsbar skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig.

Skog är att anse såsom utvecklingsbar, så länge det under förutsättning av lämplig skötsel måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka den.

7 §•

Avverkning av icke utvecklingsbar skog må ej å någon fastighet utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd så företagas, att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma.

Ej heller må avverkning av icke utvecklingsbar skog så bedrivas, att skogens återväxt avsevärt försvåras.

8 §.

Skogsvårdsstyrelsen äger på ansökan medgiva, att viss mark, som utgöres av fastighetsdel eller två eller flera fastigheter eller fastighetsdelar, skall i fråga om avverkning av icke utvecklingsbar skog betraktas såsom en fastighet.

Övergår del av sådan mark, utan att marken samlas å en hand, till någon som förut ej äger del däri, må skogsvårdsstyrelsen förklara medgivandet förfallet.

9 §.

Besväras fastighet av servitut, som innefattar rätt till skogsfång, och kan med hänsyn till planlagd eller påbörjad avverkning eller eljest fara anses föreligga, att nämnda rätt ej skall kunna begagnas i avsedd utsträckning, äger skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan förfång för innehavare av sådan avverkningsrätt, som åtnjuter bättre rätt än servitutet, meddela de föreskrifter angående avverkning av skog å fastigheten eller del därav, som av förhållandena påkallas.

Begagnas skogsfångsservitut på ett sätt, som är till men för skogsvården å den av servitutet besvärade fastigheten, eller finnes fara föreligga för sådant begagnande, må ock skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan att hinder upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 5

står för utnyttjande i avsedd utsträckning av servitutet eller eljest av annan tillkommande rätt till avverkning å fastigheten, på ansökan av dennas ägare meddela de föreskrifter angående avverkningen å fastigheten eller del därav, som av förhållandena påkallas.

10 §.

Vill någon, med hänsyn till av honom planlagd eller påbörjad avverkning, erhålla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida viss skog är att anse såsom utvecklingsbar eller huru avverkning bör företagas utan att stadgandena i 6 och 7 §§ överträdas, må han göra skriftlig ansökan därom hos skogsvårdsstyrelsen.

Avverkning, som företages i överensstämmelse med sådant yttrande, är att anse såsom laglig.

11 §.

1 mom. Finner skogsvårdsstyrelsen undersökning å marken vara behövlig för avgörande av ansökan i ärende, som avses i 6—10 §§, verkställes sådan undersökning av länsjägmästaren eller på annat sätt, varom styrelsen förordnar.

Kostnad för dylik undersökning bestrides av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning samt bekosta erforderlig uppskattning av skogstillgångarna å fastigheten ävensom, därest på hans begäran verkställes utsyning eller utstämpling, utgiva ersättning härför efter grunder, som fastställas av skogsvårdsstyrelsen.

2 mom. Skogsvårdstyrelsens beslut i ärende, varom i 6—10 §§ sägs, skall innehålla de föreskrifter eller, i fråga om yttrande enligt 10 §, de anvisningar, som kunna anses påkallade, samt angiva den tid, högst tio år, för vilken beslutet skall gälla. Beslutet skall så snart ske kan bevisligen tillställas sökanden samt, i fall som avses i 9 §, jämväl en var annan, som skogsvårdsstyrelsen veterligen äger rätt till skogsfång å fastigheten.

12 §.

Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i 6 eller 7 § eller mot föreskrifter, varom förmäles i 11 § 2 mom., eller finner skogsvårdsstyrelsen på grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmelser eller föreskrifter, skall skogsvårdsstyrelsen, där ej annorlunda i 13 § stadgas, söka träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen å fastigheten och, där så anses påkallat, jämväl rörande avverkningen å med denna sambrukad fastighet. Vad nu sagts om ägaren skall, då avverkning verkställts eller planlagts av annan, gälla även denne.

Överenskommelse skall avfattas skriftligen samt avse viss tid, högst tio år.

13 §.

1 mom. Kan ej överenskommelse träffas eller sker avverkning eller upplåtelse av avverkningsrätt i strid mot överenskommelse, äger skogsvårdssty-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

relsen meddela förbud att å den fastighet, varå avverkningen ägt rum eller planlagts, ävensom, där så anses påkallat, å därmed sambrukad fastighet avverka skog utan skogsvård sstyrelsens tillstånd. Förbudet må av skogsvårdsstyrelsen begränsas att gälla allenast viss del av sådan fastighet som nu nämnts eller eljest inskränkas på visst sätt, såsom genom tillåtelse att avverka vissa träd eller bestånd eller att avverka till husbehov för fastighet som beröres av förbudet eller är i sambruk med sådan fastighet. Därest i fall som avses i 12 § skyndsamhet är av nöden eller skogsvårdsstyrelsen finner skälig anledning antaga, att överenskommelse icke skall kunna träffas eller att, om överenskommelse inginges, densamma icke skulle hållas, må avverkningsförbud meddelas utan att försök gjorts att få överenskommelse till stånd. Innan förbud meddelas, skall tillfälle beredas fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne att yttra sig i ärendet. Finner skogsvårdsstyrelsen saken ej tåla uppskov, må den dock, innan ärendet slutligen avgöres, meddela förbud tills vidare och intill dess annorlunda förordnas.

Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft samt, där fråga icke är om förbud enligt första stycket sista punkten, gälla för viss tid, högst fem år, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att, om så anses påkallat, vid utgången av denna tid förlänga förbudet för ytterligare högst fem år. Om förbudets innehåll skall ofördröjligen genom skogsvårdsstyrelsens försorg fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne bevisligen underrättas.

Avverkningsförbud skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken.

2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan hos styrelsen anställd tjänsteman med högre skoglig utbildning att, där det är av synnerlig vikt att avverkningsförbud kommer till stånd innan styrelsen hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Dylikt förbud skall delgivas den, som verkställt eller planlagt avverkningen. Kan denne ej anträffas, må delgivning ske genom att meddelande om förbudet anslås å avverkningsplatsen och uppläses för avverkningsmanskapet. Om sålunda meddelat förbud skall tjänstemannen utan dröjsmål göra anmälan hos styrelsens ordförande, och skall det därefter ankomma på styrelsen att i ärendet förordna. Fastställes ej förbudet av styrelsen inom tjugu dagar efter delgivningen, skall detsamma vara förfallet.

3 mom. Meddelar skogsvårdsstyrelsen efter ansökan tillstånd, som i 1 mom. sägs, och finner styrelsen därvid erforderligt att verkställa utsyning eller utstämpling, skall skälig ersättning för sådan förrättning gäldas av sökanden. Vid dylik förrättning ävensom vid annan undersökning å marken, som skogsvårdsstyrelsen finner behövlig för prövning av ansökan om tillstånd varom nyss nämnts, skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 7

Om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd.

14 §.

Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade området. Skyldighet att vidtaga dylika åtgärder skall dock ej föreligga, sedan den uppkomna skogen nått sådan utveckling, att den icke längre är att räkna som plantskog.

15 §.

Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom åverkan, skall vad i 14 § föreskrives om vidtagande av åtgärder för att trygga nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet därtill ej föreligger enligt sagda paragraf.

Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom att åsidosätta någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, må åtgärder för återväxtens tryggande icke fordras till större kostnad än som motsvarar värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för tryggandet av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning markägaren i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Skulle i nu avsedda fall även denna skyldighet bliva synnerligen betungande, må skogsvårdsstyrelsen på ansökan kunna medgiva skälig begränsning därav.

16 §.

Är å skogsmark skogstillståndet uppenbarligen otillfredsställande, skola, ändå att skyldighet att sörja för återväxt icke föreligger enligt 14 eller 15 §, sådana åtgärder vidtagas, som erfordras för att inom skälig tid nöjaktig skog skall finnas å marken; dock må åtgärder icke fordras till större kostnad än som motsvarar värdet av de träd, vilka böra fällas i samband med åtgärdernas vidtagande.

17 §.

Vad i 15 och 16 §§ sagts om inskränkning i skyldigheten att vidtaga åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd skall icke äga tillämpning, därest skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för åtgärderna kan erhållas av allmänna medel.

Närmare föreskrifter om sådana bidrag meddelas av Konungen.

18 §.

För vidtagande av de åtgärder, som kunna erfordras för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd, är skogsmarkens ägare ansvarig.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare, är jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna för de återväxtåtgärder, som föranledas av hans avverkning. Vad han för sådant ändamål utgivit må han dock söka åter av markens ägare, därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnehavare, han genom att överskrida den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas.

19 §.

Finner skogsvårdsstyrelsen, att åtgärder för att trygga återväxt jämlikt 14 eller 15 § äro eller kunna förväntas bliva påkallade eller att skogsmark är i sådant skick, att åtgärder enligt 16 § böra vidtagas, äger styrelsen söka träffa överenskommelse med markens ägare om de åtgärder, som böra komma till stånd, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara verkställd. Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen.

Kan ej överenskommelse träffas, må skogsvårdsstyrelsen hos skogsstyrelsen påkalla undersökning av det område varom fråga är. Skogsstyrelsen förordnar i anledning härav sakkunnig person att med biträde av två ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som äro ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar eller ledamöter av nämnd vid häradsrätt, å stället undersöka förhållandet. Om tiden för förrättningen skola genom förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen och fastighetens ägare ävensom annan, som kan vara ansvarig för kostnaderna för åtgärderna, bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder, som må finnas nödiga för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd. Stanna synemännen i olika meningar, skola de särskilda meningarna meddelas skogsvårdsstyrelsen.

Sedan undersökning hållits, skall skogsvårdsstyrelsen, om redogörelsen för undersökningen giver anledning därtill, ånyo söka få till stånd överenskommelse.

20 §.

Kan ej överenskommelse träffas på sätt i 19 § sägs, skall skogsvårdsstyrelsen hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger föreskriva de åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd, som av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort.

21 §.

Vad genom överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd samt om tiden därför skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken.

22 §.

Har den tid, inom vilken åtgärd för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd enligt överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut skulle hava vidtagits, gått

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 9

till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts, skall skogsvårdsstyrelsen låta undersöka förhållandet genom besiktning å marken. Dylik besiktning verkställes efter skogsvårdsstyrelsens förordnande av länsjägmästaren eller annan sakkunnig person jämte två av styrelsen tillkallade sådana gode män som i 19 § andra stycket omförmälas. Till förrättningen skall markägaren samt, där skogsvårdsstyrelsen avser att gent emot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för kostnaderna för åtgärden, jämväl denne genom styrelsens försorg bevisligen kallas. Redogörelse över förrättningen skall avgivas till skogsvårdsstyrelsen.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke vidtagits, erfordras ej besiktning.

Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om åtgärd, som befunnits eftersatt.

23 §.

Har åtgärd blivit enligt 22 § vidtagen genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande, äger på framställning av styrelsen överexekutor låta hos vederbörande omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående besiktningen, där styrelsen visar, att försummelse befunnits föreligga, och kostnadsbeloppet styrkes medelst behöriga räkningar.

Vill den hos vilken utmätning skett för kostnad varom ovan sägs eller vilken, utan föregången utmätning, erlagt betalning med förbehåll om rätt att söka återvinning, anställa klander emot det till betalning fastställda beloppet eller eljest söka återvinning, skall han väcka talan därom hos domstol sist inom en månad från det utmätningen skedde eller betalningen erlades.

24 §.

Företages avverkning på sådant sätt, att för erhållande av återväxt, som i 14 § sägs, kommer att i mera betydande omfattning erfordras sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, eller finner skogsvårdsstyrelsen på grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma att kräva dylika åtgärder, äger skogsvårdstyrelsen, där den ej i den i 10 § angivna ordningen förklarat sådan säkerhet icke erforderlig, av vederbörande fordra, att betryggande säkerhet ställes för kostnad, som dessa åtgärder av styrelsen beräknas medföra.

Ställes ej säkerhet på anlordran, må skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud som i 13 § sägs.

Sålunda meddelat förbud upphör, där yrkad säkerhet ställes eller erforderliga åtgärder för återväxtens tryggande vidtagits av den därtill skyldige eller betalning för åtgärd, som utförts på hans bekostnad, blivit skogsvårdsstyrelsen gottgjord.

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och skyddsskogar.

25 §.

Där det, på grund av skogsmarks belägenhet i havsbandet eller på höjder eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge, måste befaras, att i någon trakt olämplig avverkning av befintlig skog i allmänhet skulle omöjliggöra eller avsevärt försvåra återväxten, må, sedan syn och undersökning ägt rum, Konungen förordna, att skogen inom sådan trakt skall såsom svårföryngrad vara underkastad de i 26—28 §§ meddelade bestämmelserna.

Konungen äger ock efter syn och undersökning förordna, att nyssnämnda bestämmelser skola äga tillämpning å skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt (skyddsskogar).

Finnes förordnande, som meddelats enligt första eller andra stycket, i sin helhet eller till någon del icke vidare vara behövligt, må det av Konungen återkallas.

26 §.

I fråga om avverkning av svårföryngrad skog och skyddsskog skall, jämte vad i 6—13 §§ är stadgat, iakttagas

1) att, där skogsvårdsstyrelsen finner nödigt, att vissa träd överhållas såsom fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom visst område tills vidare ej äger rum, styrelsen må meddela föreskrift därom; och skola i dylikt fall fröträden förses med tydliga märken ävensom sådant område, varom nyss sagts, å marken tydligt utmärkas, varefter avverkning av fröträden eller inom området ej må ske, förrän skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd; samt

2) att avverkning för annat ändamål än husbehov må äga rum allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

Vid prövning av fråga om meddelande av föreskrift eller beviljande av tillstånd enligt 1) eller 2) ovan skall beträffande skyddsskog beaktas, att skyddet mot sand- eller jordflykt icke äventyras.

27 §.

Då tillstånd till avverkning enligt 26 § meddelas, skall i allmänhet ske utsyning, som efter skogsvårdsstyrelsens förordnande verkställes av länsjägmästaren eller annan sakkunnig person. Vid utsyningen skola, där så lämpligen kan ske, de utsynade träden genom förrättningsmannens försorg förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke såväl vid roten som å stammen vid brösthöjd. Vid meddelandet av avverkningstillstånd skall föreskrivas, att vid avverkning av sålunda märkt träd märket vid roten skall kvarlämnas å stubben.

I stället för utsyning må, där sådant finnes vara tillräckligt, viss trakt anvisas, därå avverkningen får företagas. Gränserna för trakten skola därvid tydligt utmärkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 11

Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill tillstånd sökes, skogens återväxt eller skyddet mot sand- eller jordflykt icke äventyras, erfordras ej utsyning eller anvisning.

I tillstånd till avverkning må intagas de föreskrifter i avseende på sättet för avverkningen, som kunna finnas erforderliga.

28 §.

I fråga om åtgärder för att trygga återväxt skall beträffande svårföryngrad skog och skyddsskog, jämte vad i 14—24 §§ är stadgat, gälla

1) att, då tillstånd till avverkning meddelas, skogsvårdsstyrelsen tillika skall föreskriva de åtgärder, genom vilka den i 14 § stadgade skyldigheten skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken åtgärderna skola vara verkställda;

2) att beträffande sålunda föreskrivna åtgärder vad i 21—24 §§ är stadgat för där avsedda fall skall äga motsvarande tillämpning; samt

3) att, där för främjande av återväxten å skyddsskog prövas erforderligt, att bete å skogen förbjudes helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag av hemdjur eller under viss tid av året, länsstyrelsen äger meddela föreskrift därom.

29 §.

Kostnad för förrättning enligt 27 § bestrides av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning.

Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.

30 §.

1 mom. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för att skogsmark omlägges vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål eller, så framt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd än som kan anses skäligt, till äng eller betesmark för varaktigt betesbruk.

Dock erfordras för omläggning som nu sagts tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, därest marken ingår i område, angående vilket förordnande enligt 25 § meddelats, eller, beträffande annan skogsmark, därest omläggning till äng eller betesmark ifrågasättes. I förstnämnda fall må omläggning medgivas allenast om marken prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd till skydd för närliggande marker.

Till annat ändamål än i första stycket avses må omläggning ske endast efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

2 mom. Då tillstånd jämlikt 1 mom. lämnas, skall skogsvårdsstyrelsen jämväl bestämma tid, inom vilken de åtgärder, som erfordras för omläggningen, skola vara vidtagna.

3 mom. I fråga om ansökan om tillstånd att omlägga skogsmark skall vad i 11 § är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

31 §.

Vill markägare verkställa sådan omläggning av skogsmark, som enligt 30 § må ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, äger styrelsen avfordra honom skriftlig förbindelse att inom viss, av styrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen erforderliga åtgärder. Lämnas ej sådan förbindelse, må skogsvårdsstyrelsen bestämma tid, inom vilken åtgärderna skola vara verkställda.

32 §.

Har jämlikt 30 § 2 mom. eller 31 § bestämd tid gått till ända, och förekommer anledning antaga att, ehuru avverkning skett, erforderliga omläggningsåtgärder ej verkställts, skall besiktning ske i den ordning, som angives i 22 § första stycket. Erkänner vederbörande skriftligen, att åtgärderna ej utförts, erfordras dock ej besiktning.

Därest åtgärd för markens omläggning befunnits eftersatt, skall skogsvårdsstyrelsen, så framt den ej finner skäl bevilja anstånd med fullgörande av åtgärden, hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger antingen förelägga ny tid för fullgörande av åtgärder, som erfordras för omläggningen, eller förordna att marken skall återförsättas i skogbärande skick och föreskriva vad därför skall vidtagas.

Har skogsstyrelsen förordnat, att marken skall återförsättas i skogbärande skick, och finnes anledning antaga att de i samband därmed föreskrivna åtgärderna icke fullgjorts inom förelagd tid, skall vad i 22 och 23 §§ för där avsedda fall stadgats äga motsvarande tillämpning.

33 §.

Vad genom förbindelse eller genom beslut av skogsvårdsstyrelse eller skogsstyrelsen blivit bestämt om tid, inom vilken åtgärder för omläggning av skogsmark skola vara verkställda, så ock vad skogsstyrelsen beslutat om marks återförsättande i skogbärande skick samt om tiden därför skall gälla mot framtida ägare av marken.

Om åtgärder mot insekishärjning.

34 §.

Uppkommer i skog insektshärjning av större omfattning eller föreligger överhängande fara därför på grund av skogseld, stormfällning, snöbrott eller annat, som kan giva upphov till massförökning av för skogen skadliga insekter, är skogsmarkens ägare skyldig att inom tid, som skogsstyrelsen bestämmer, vidtaga de åtgärder mot insektshärjningen, som skogsstyrelsen efter hörande av statens skogsforskningsinstitut finner erforderligt föreskriva.

Har den av skogsstyrelsen bestämda tiden gått till ända och förekommer anledning antaga, att föreskriven åtgärd ej vidtagits, skall vad i 22 och 23 §§ för där avsedda fall stadgats äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 13

35 §.

Då åtgärder föreskrivits enligt 34 §, skall skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för åtgärderna utgå av allmänna medel. Angående sådant bidrag förordnar Konungen.

Ansvarsbestämmelser.

36 §.

1 mom. Företager den som äger förfoga över skog avverkning därå i uppenbar strid mot vad i 6 §, 7 §, 26 § första stycket 2) eller 30 § 1 mom. stadgas, istraffes med dagsböter. Kan avverkningen antagas hava skett av oförstånd, må dock ej till straff dömas.

2 mom. Där den som äger förfoga över skog företager avverkning därå i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud, som meddelats enligt denna lag, eller mot sådan av honom med skogsvårdsstyrelsen ingången överenskommelse som i 12 § sägs, straffes med dagsböter.

3 mom. Lika med avverkare som i 1 och 2 mom. sägs skall anses markägare, med vars samtycke annan företagit avverkning å marken.

37 §.

Bryter någon uppsåtligen mot föreskrift, som meddelats enligt 28 § 3), straffes med dagsböter. Begår någon sådan förseelse av oaktsamhet, dömes till böter från och med fem till och med femtio kronor.

38 §.

Företages i fall, där jämlikt 30 g skogsvård sstyrelsens tillstånd erfordras för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning, men eftersättes åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd, vare straffet dagsböter. Hava under den föresatta tiden flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga, vare dock den av dem, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit till att åtgärden icke blivit verkställd, från ansvar fri.

39 §.

Fälles någon till ansvar enligt 36 §, skall domstolen, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förklara det avverkade virket förverkat, såvida det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i den tilltalades besittning, och eljest förplikta den tilltalade att utgiva dess värde. Ej må dock virke, som avverkats i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud enligt denna lag, förklaras förverkat eller ersättning därför utdömas, därest efter avverkningen föreskriften eller avverkningsförbudet återkallats eller upphävts genom laga kraftvunnet beslut, på grund av att föreskriften eller förbudet icke bort meddelas, eller ock avverkningsförbudet förfallit.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

40 §.

Allmän åklagare och skogsvårdsstyrelsen skola äga lika behörighet att åtala förseelser, varom i 36—38 §§ sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan förklaras förverkat. Sistnämnda befogenhet skall jämväl tillkomma länsjägmästare eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning; dock skall i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade.

Väckes ej åtal inom fyrtiofem dagar från det beslag skedde, skall beslaget vara förfallet. Skogsvårdsstyrelsen äger att, innan åtal väckts, häva beslag, som verkställts av någon dess befattningshavare.

41 §.

Virke, som enligt denna lag förklarats förverkat, skall av åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara föreligger för virkets förstörelse eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, skall överexekutor förordna, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i sådant fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket men inom riket har känt ombud, som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga personer styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

42 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom genom försäljning av förverkat virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke tillfalla den av skogsvårdsstyrelsen omhänderhavda skogsvårdskassan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det förklarats förverkat, skall, till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

Om fullföljd av talan.

43 §.

1 mom. År någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats av skogsvårdsstyrelse, må han däröver anföra besvär hos skogsstyrelsen, dock att klagan icke må föras mot beslut enligt 10 §. I fall, som i 13 eller 24 § avses, är rätten till klagan ej inskränkt till viss tid. I andra fall skola

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 15

besvären, vid talans förlust, hava inkommit inom en månad efter det klaganden erhöll del av beslutet. Underrättelse härom skall meddelas i beslutet.

2 mom. över skogsstyrelsens beslut i ärende, varom i denna lag förmäles, så ock över länsstyrelses beslut i ärende, som avses i 28 § 3), må klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet. Klagan må jämväl föras av skogsvårdsstyrelse, där skogsstyrelsen ändrat eller upphävt skogsvårdsstyrelsens beslut.

44 §.

Över åtgärd av överexekutor i anledning av framställning, varom i 23 § sägs, må klagan ej föras.

Om undantag från lagens tillämplighetsområde.

45 §.

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantages skogsmark med därå växande skog

1) lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna;

2) å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig natur;

3) å sådana fastigheter, som avses i § 4 förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket; samt

4) å övriga kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehavas med stadgad åborätt.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 2)—4) angives, i samfällighet med skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949. Genom lagen upphävas skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

förordningen den 24 juli 1903 (nr 79, s. 20) angående förvaltningen av städernas skogar;

kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 272) med vissa föreskrifter om tillämpningen av nyssnämnda förordning; samt

förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, såvitt densamma äger tillämpning beträffande skogar å kronohemman och kronolägenheter, som innehavas med stadgad åborätt, samt å allmänna inrättningars hemman och lägenheter, som icke äro av kyrklig natur.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Med avseende å införandet av den nya lagen skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande, ävensom i fråga om skyldighet att vidtaga åtgärder för att trygga återväxt i anledning av sådan i 15 § avsedd skada, som dessförinnan uppkommit, skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse; dock att den nya lagen skall med det undantag som nedan angives gälla i fråga om den ordning, vari ingripande må ske i anledning av verkställd eller planlagd avverkning eller för att trygga återväxt eller i anledning av omläggning av skogsmark.

2) Om före den nya lagens trädande i kraft talan väckts jämlikt 13 eller 24 § förenämnda lag den 15 juni 1923 eller jämlikt 18 eller 22 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, skall den lag, på grund varav denna talan väckts, fortfarande tillämpas i avseende å sådaii talan, intill dess den blivit slutligen avgjord.

3) Överenskommelse enligt 12 § lagen den 15 juni 1923 eller 18 § lagen den 10 juni 1932, så ock förbindelse enligt 24 § lagen den 15 juni 1923 skola hava samma verkan som om överenskommelsen ingåtts eller förbindelsen avlämnats enligt den nya lagen. Detsamma skall gälla jämlikt äldre lag lämnat medgivande eller utfärdad föreskrift av beskaffenhet som sägs i 8 §, 9 § första stycket, 26 § första stycket 1) samt 27 eller 28 § den nya lagen. Likaså skall av domstol meddelat utslag enligt 13 eller 24 § lagen den 15 juni 1923 eller enligt 18 eller 22 § lagen den 10 juni 1932 hava samma verkan som av skogsstyrelsen enligt den nya lagen meddelat beslut i motsvarande fråga.

4) Avverkningsförbud, som meddelats enligt äldre lag, skall efter den nya lagens ikraftträdande fortfarande gälla under högst fem år, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att, om så anses påkallat, vid utgången av denna tid förlänga förbudet för ytterligare högst fem år.

Om ansvar för överträdelse av dylikt förbud skall gälla vad i den nya lagen finnes stadgat om ansvar lör överträdelse av avverkningsförbud, som meddelats enligt samma lag.

5) I fråga om skogarna inom Gotlands län och landskapet Öland, inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre socknar av Kopparbergs län, så ock beträffande skogar i övriga delar av riket, å vilka bestämmelserna i 4 kap. lagen den 15 juni 1923 hittills ägt tilllämpning, skall så anses som om förordnande meddelats enligt 25 § första stycket eller, beträffande här avsedda skogar i Hallands län, 25 § andra stycket nya lagen.

6) Genom den nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning eller ^stämpling, som före dess ikraftträdande verkställts genom skogsvårdsstyrelses försorg eller godkänts av skogsvårdsstyrelse, eller av annat av skogsvårdsstyrelse jämlikt äldre lag lämnat tillstånd till avverkning eller till omläggning av skogsmark; dock skall utsyning eller utstämpling ej gälla, sedan fem år förflutit från utsyningen eller utstämplingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 17

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

26 §.

2 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:

Konungen och medlemmar av det kungliga huset;

chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av honom på Konungens uppdrag utövas å kronans områden;

personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;

svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga, som enligt vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket;

person, som är bofast i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län eller i den del av Jämtlands län, som Konungen bestämmer, vid jakt med snara;

person, tillhörande den bofasta kustbefolkningen, vid den jakt efter säl eller sjöfågel, som nämnda befolkning jämlikt 13 § må idka utan tillstånd; samt

person som enligt 27 § är skyldig utlösa jaktpass. I övrigt — — — omförmälda djur.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 34.

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

31 oktober 19A 7.

N är varande: Statsministern Erlander, statsråden Wigforss, Sköld, Quensel, Gjöres,

Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,

Weijne, Kock.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet frågan om ny skogsvårdslagstiftning m. m. samt anför därvid.

Genom beslut den 5 juni 1942 uppdrog Kungl. Maj:t åt skogsstyrelsen att verkställa en allsidig utredning rörande skogsvårdslagstiftningen.

Med stöd av ett av Kungl. Maj:t i sagda beslut lämnat bemyndigande förordnade chefen för jordbruksdepartementet genom särskilda beslut den 14 och 15 september 1942 följande personer att såsom särskilda sakkunniga biträda skogsstyrelsen med ifrågavarande utredningsuppgifter, nämligen hovrättsrådet, numera revisionssekreteraren G. H. Bogren, dåvarande statssekreteraren, numera ledamoten av riksdagens första kammare B. Näsgård, ledamöterna av samma kammare lantbrukaren O. L. Tjällgren, friherre C. S. Beck-Friis, hemmansägaren P. J. Näslund och redaktören H. Sten, ledamoten av riksdagens andra kammare greve T. G. A. von Seth, professorn C. H. Petterson, länsjägmästaren C. G. Chöler, skogschefen G. I. Ekman och jägmästaren A. Jansson.

Genom beslut den 25 september 1942 förordnade Kungl. Maj:t byråchefen i skogsstyrelsen, jägmästaren F. Johansson att såsom särskild sakkunnig biträda skogsstyrelsen vid verkställandet av utredningen.

Den 18 oktober 1943 förordnade chefen för jordbruksdepartementet med stöd av förenämnda bemyndigande dåvarande tillförordnade statssekreteraren, numera utnämnde landshövdingen B. A. Fallenius att såsom särskild sakkunnig biträda skogsstyrelsen med ifrågavarande utredningsuppgifter.

Skogsstyrelsen har den 27 maj 1946 avgivit betänkande med förslag till skogsvårdslag m. m. (SOU 1946: 41).

Särskilda yttranden beträffande vissa punkter i förslaget ha avgivits dels av herrar friherre Beck-Friis, Bogren, Chöler, Ekman, Näslund, Petterson och greve von Seth gemensamt och dels av herr Bogren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 19

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarkollegium, kommerskollegium, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, kanslern för rikets universitet, samtliga länsstyrelser med undantag av länsstyrelsen i Norrbottens län, samtliga skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott, flertalet städer, norrlandskommittén, statens skogsforskningsinstitut, skogshögskolans lärarråd, skogssällkapet, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Landsorganisationen i Sverige, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Norrlands skogsvårdsförbund, länsjägmästareföreningen och Sveriges länsskogvaktareförbund.

Vid domänstyrelsens yttrande ha fogats utlåtanden från samtliga överjägmästare. Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från flertalet handelskammare.

Skrivelse i ärendet har vidare inkommit från Föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästare.

I samband härmed får jag även anmäla en av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län i skrivelse den 21 januari 1947 gjord framställning om utfärdande av provisoriska bestämmelser till förebyggande av överavverkning i Västerbottens och Norrbottens läns kustland, över vilken framställning yttranden avgivits av skogsstyrelsen, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk. Vid skogsstyrelsens yttrande ha fogats utlåtanden från övriga skogsvårdsstyrelser.

Innan jag ingår på skogsstyrelsens förslag och nyssnämnda framställning torde jag få lämna eu kortfattad redogörelse för innehållet av nu gällande skogsvårdslagstiftning.

Gällande bestämmelser.

A. Skogar under 1923 års skogsvårdslag.

Skogsvårdslagen den 15 juni 1923, som för närvarande är gällande, är landets första egentliga skogsvårdslag.

Från tillämpningen av 1923 års skogsvårdslag äro följande skogar undantagna: 1) skogar, som äro underkastade bestämmelserna i lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden; 2) skogar lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 3) städernas skogar; 4) statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar; 5) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätl) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord; samt 6) övriga förut ej nämnda skogar, å vilka förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tillämpning eller som

20 Kunql. Maj:ts proposition nr 34.

avses i § 4 av nämnda förordning. Om skog, som angivits under 5) eller 6), ligger i samfällighet med skog, som lyder under skogsvårdslagen, skall lagen äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet. Äges skog av förening eller sällskap, bildat för befordrande av skogsvård i allmänt intresse, eller utövas dess vård och förvaltning under medverkan och tillsyn av sådant skogsvårdssällskap, kan Kungl. Maj:t beträffande sådan skog på ansökan medgiva befrielse tillsvidare från tillämpningen av 1923 års lag. Beträffande rättigheter och skyldigheter, som enligt 1923 års lag äro förenade med äganderätt till fast egendom, är åbo å kronohemman eller krononybygge under stadgad åborätt likställd med ägare.

I 1 § av 1923 års lag föreskrives, att skogsmark enligt vad i lagen stadgas skall användas till skogsbörd. Uppsikt över att detta iakttages skall utövas av vederbörande skogsvårdsstyrelse. över skogar, som ägas eller stå under tillsyn av skogsvårdssällskap och som befriats från tillämpningen av skogsvårdslagen, äger skogsstyrelsen öva tillsyn.

I fråga om avverkning innehåller skogsvårdslagen olika regler beträffande yngre och äldre skog. Yngre skog får enligt 3 § icke avverkas annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. Enligt 4 § 1 mom. må dock avverkning i yngre skog ske, 1) då för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov eller av sådan rätt till husbehovsfång från fastigheten, som tillkommer innehavare av avverkningsrätt, som uppkommit före den 1 januari 1923, icke finnes tillgång till annan skog å fastigheterna eller behovet icke lämpligen kan tillgodoses från sådan; och 2) då avverkningen är avsedd att ingå såsom led i en rationell skogshushållning eller eljest överensstämmer med en god skogsvård. Avverkning enligt 2) får dock endast äga rum efter skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Beträffande såväl i 1) som i 2) avsedd avverkning äger skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall lämna de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas. Virke, som enligt 1) avverkats för husbehov, får enligt 4 § 2 mom. ej användas för annat ändamål utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. I 4 § 3 mom., vilket tillagts genom lag den 26 juni 1936, meddelas vissa regler för det fall att fastighet besväras av skogsfångsservitut samt planlagd eller påbörjad avverkning, som ej avser tillgodoseende av husbehov, kan befaras medföra, att servitutet ej kan i avsedd utsträckning begagnas eller — där fråga är om servitut som uppkommit före den 1 januari 1923 —- att servitutets begagnande i avsedd utsträckning nödvändiggör, att yngre skog tages i anspråk utöver vad som erfordras för ändamålsenlig gallring eller eljest överensstämmer med en god skogsvård. Skogsvårdsstyrelsen äger då, om servitutshavarens rätt finnes klar, beträffande avverkningen meddela de föreskrifter eller göra de inskränkningar, som av förhållandena påkallas.

Avverkning av äldre skog får enligt 5 § 1 mom. ej så bedrivas och ej heller får efter avverkning så förfaras med marken, att skogens återväxt äventyras. Utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd får icke avverkning av äldre skog för annat ändamål än tillgodoseende av husbehov äga rum i sådan omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist

Kungl. Maj.ts proposition nr 34- 21

på husbehovsskog efter ortens förhållanden. Om avverkning, som angives i 4 § 3 mom., kan befaras medföra, att skogsfångsservitut ej kan i avsedd utsträckning begagnas eller att servitutets begagnande i avsedd utsträckning nödvändiggör, att äldre skog tages i anspråk i sådan omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden, skall vad i sistnämnda moment är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Till motverkande av osund spekulation meddelas i 5 § 2 mom. föreskrifter i fråga om fastighet, som genom köp, byte eller gåva övergår till ny ägare, vilken icke är gift med eller arvsberättigad efter den föregående ägaren. Jämte bestämmelserna i 1 mom. skall sålunda gälla, att intill dess fem år förflutit från det lagfart sökts å fånget avverkning av äldre skog ej får ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen i andra fall än där avverkningen avser husbehovsändamål eller föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar. Nu angivna bestämmelser skola dock ej utgöra hinder för avverkning på grund av rätt som upplåtits av föregående ägare och jämlikt 1 kap. 3 och 7 §§ nyttjanderättslagen är gällande emot nye ägaren.

Enligt 6 § är skogsvårdsstyrelsen skyldig att på ansökan avgiva yttrande, huruvida viss skog är att anse såsom yngre eller hur avverkning bör företagas utan att stadgandena i 3, 4 eller 5 § varda överträdda. Avverkning, som företages i överensstämmelse med sådant yttrande, är att anse såsom laglig.

För prövning av fråga, som avses i 4, 5 eller 6 §, kan skogsvårdsstyrelsen låta verkställa undersökning å marken genom länsjägmästaren eller på am nät sätt. Utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person kan också inhämtas. Skogsvårdsstyrelses slutliga beslut i ärende, varom i 4, 5 eller 6 § sägs, skall gälla för högst fem år (7 §).

Om avverkning sker eller planeras i strid mot lagens bestämmelser eller skogsvårdsstyrelsens föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen enligt 8 § meddela förbud att å fastigheten utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa avverkning, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att på visst sätt inskränka förbudet. Är saken brådskande, kan avverkningsförbud meddelas tills vidare. Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan, som fullgjort vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare, att å styrelsens vägnar meddela provisoriskt avverkningsförbud. Sådant provisoriskt förbud är dock för sin giltighet beroende av om styrelsen fastställer detsamma inom tio dagar.

I fråga om åtgärder för betryggande av återväxt stadgas i 9 §, att då vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 34-

området. Å området uppkommen skog skall vidmakthållas, till dess densamma nått den utveckling, att den ej längre är att räkna som plantskog. Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom åverkan, skall enligt 10 § vad som föreskrivits om vidtagande av åtgärder för betryggande av nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning. Då markens ägare ej uppsåtligen eller genom vållande förorsakat skadan, och denna ej heller uppkommit genom betning av hemdjur, kunna återväxtåtgärder icke fordras för större kostnad än som motsvarar värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, som höra fällas, jämte den ersättning för skadegörelsen, som markägaren uppburit eller kunnat uppbära. I sistnämnda fall kan vidare skogsvårdsstyrelsen, då markägarens skyldighet skulle bliva synnerligen betungande, medgiva skälig begränsning därav.

För vidtagande av återväxtåtgärder är i första hand markägaren ansvarig. Har avverkningen företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare, är jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna för de återväxtåtgärder, som av hans avverkning föranledas. Han kan dock i regel av markägaren söka åter vad han utgivit för sådant ändamål (11 §). Finner skogsvårdsstyrelsen återväxtåtgärder vara erforderliga, skall jämlikt 12 § styrelsen söka träffa skriftlig överenskommelse med den eller dem, som äro ansvariga för återväxtens betryggande, om de åtgärder, som böra vidtagas, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara fullgjord. Kan överenskommelse ej träffas, äger skogsvårdsstyrelsen, därest den ej finner saken omedelbart böra stämmas till domstol, hos skogsstyrelsen påkalla undersökning av avverkningsområdet. Skogsstyrelsen förordnar i anledning härav sakkunnig person att med biträde av gode män verkställa undersökning å stället. Sedan undersökning hållits, skall skogsvårdsstyrelsen ånyo söka få överenskommelse till stånd. Om överenskommelse ändå ej kan uppnås, skall skogsvårdsstyrelsen enligt 13 § stämma in saken till domstol. Vad genom överenskommelse eller domstols utslag blivit bestämt angående återväxtåtgärder skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken. Då tiden för återväxtåtgärds vidtagande enligt överenskommelse eller domstols utslag gått till ända, och det förekommer anledning antaga, att åtgärden ej fullgjorts, skall skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken låta undersöka förhållandet. Besiktning erfordras dock ej, om vederbörande lämnar skriftligt erkännande, att åtgärden ej fullgjorts. Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om vidtagande av återväxtåtgärd, som befunnits eftersatt. Kostnaderna härför kunna genom överexekutors försorg uttagas av den försumlige (14—16 §§).

Om avverkning företages på sådant sätt, att för erhållande av återväxt kommer att i mera betydande omfattning erfordras sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, äger skogsvårdsstyrelsen fordra säkerhets ställande för kostnaden för åtgärderna. Ställes ej på anfordran sådan säkerhet, äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud (17 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 23

Särskilda bestämmelser gälla för svårföryngrade skogar och skyddsskogar (18—21 a §§). På framställning av skogsvårdsstyrelsen och efter förutgången syn och undersökning kan Kungl. Maj:t förordna, att skog i viss trakt skall anses såsom svårföryngrad. För att en trakt skall räknas som svårföryngrad fordras, att skogsmarken är belägen i havsbandet eller på höjder eller eljest i särskilt exponerat läge, där det i allmänhet måste befaras, att i händelse av ovarsam avverkning av befintlig skog återväxt skulle omöjliggöras eller återväxt, som kunde förväntas uppkomma, skulle bliva oskäligt sen eller underhaltig. Kungl. Maj:t äger även efter förutgången syn och undersökning förordna, att skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot flygsandsfält eller fjällgränsens nedgående, skola anses såsom skyddsskogar. Skogar inom Gotlands län och på Öland skola utan särskilt förordnande vara underkastade bestämmelserna för svårföryngrade skogar.

I fråga om avverkning av svårföryngrad skog och skyddsskog skall utöver de vanliga avverkningsreglerna gälla: 1) att där skogsvårdsstyrelsen finner nödigt att vissa träd överhållas såsom fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom visst område tills vidare ej må äga rum, styrelsen äger meddela föreskrift därom, samt 2) att avverkning för annat ändamål än husbehov må äga rum allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. I sistberörda fall skall ägaren vara berättigad att erhålla tillstånd till avverkning på en gång i så stor utsträckning, som är med skogens återväxt förenlig. Därvid skall dock iakttagas dels att avverkning i den omfattning, att särskilda åtgärder erfordras för återväxtens betryggande, allenast må medgivas, om sådana åtgärder kunna företagas utan oskälig kostnad, och dels att, därest icke avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar, fastigheten icke genom avverkningen må komma att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden. Då tillstånd till avverkning enligt 1) och 2) meddelas, skall i allmänhet ske utsyning, som verkställes av länsjägmästaren eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad person. I stället för utsyning må, då så finnes vara tillräckligt, allenast anvisning äga rum av viss trakt, varå avverkningen får företagas. Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill tillstånd sökes, skogens återväxt icke äventyras, är utsyning eller anvisning ej erforderlig. I tillstånd till avverkning må jämväl innefattas föreskrifter i avseende på sättet för avverkningen, om sådana finnas erforderliga.

Vad angår åtgärder för betryggande av återväxt gäller, utöver vad eljest är stadgat, beträffande svårföryngrade skogar och skyddsskogar löljande. Då tillstånd till avverkning i dylika skogar meddelas, skall skogsvårdsstyrelsen tillika föreskriva de åtgärder för återväxtens betryggande, med vilkas vidtagande den i 9 § stadgade skyldigheten skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken dessa åtgärder skola vara verkställda.

I fråga om skyddsskog gäller dessutom, alt då för återväxtens främjande å skog, som avsatts till skydd mot flygsandsfält, prövas erforderligt, att rätt till bete å skogen helt eller i viss mån förbjudes, Kungl. Maj:t därom äger meddela föreskrift.

24 Kungi. Mai:ts proposition nr 34.

A försumpad skogsmark, där skogens tillväxt och återväxten uppenbarligen ej kunna utan oskäliga kostnader tryggas genom särskilda åtgärder, äger skogsvårdslagen ej tillämpning (22 §).

Skogsvårdslagen innehåller särskilda bestämmelser jämväl angående omläggning av skogsmark (23 och 24 §§). Vad i skogsvårdslagen stadgas utgör icke hinder för skogsmarks omläggning vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller till annat liknande ändamål och ej heller, såframt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd än som kan anses skäligt, för anordnande medelst röjning eller andra särskilda åtgärder av betesmark för varaktigt betesbruk eller äng. Dock erfordras för omläggning tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, 1) därest marken ingår i område, där skogen enligt Kungl. Maj:ts förordnande skall anses såsom svårföryngrad eller såsom skyddsskog, eller också marken är belägen inom Gotlands län eller på Öland, i vilken händelse avverkning och omläggning få medgivas allenast om marken prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd till skydd mot ödeläggelse av angränsande marker, samt 2) därest omläggning av annan skogsmark än i 1) sägs till betesmark eller äng ifrågasättes och å området finnes yngre skog. Då skogsvårdsstyrelsen meddelar tillstånd till omläggning, skall den bestämma tid för fullgörandet av åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet.

Därest markägare, mot vilken framställes påstående om vidtagande av åtgärder för återväxtens betryggande, vill omlägga skogsmark till annat här angivet ändamål, äger skogsvårdsstyrelsen avfordra honom skriftlig förbindelse att inom viss av styrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen erforderliga åtgärder. Lämnas ej sådan förbindelse, skall skogsvårdsstyrelsen stämma in saken till domstol, och denna äger meddela de föreskrifter, vartill omständigheterna föranleda. Förbindelse och av domstol meddelad föreskrift skola gälla mot ny ägare av fastigheten. Om ej inom bestämd tid fullgöres vad markägaren förbundit sig eller fått sig förelagt vidtaga, kan på talan av skogsvårdsstyrelsen domstolen efter omständigheterna förelägga ny tid för fullgörande av för markens omläggning erforderliga åtgärder eller förordna om markområdets återförsättande i skogbärande skick och föreskriva vad därför skall vidtagas.

Skogsvårdslagen innehåller även ansvarsbestämmelser (25—29 §§). Om någon företager avverkning i uppenbar strid mot de särskilda bestämmelser beträffande avverkning och omläggning av skogsmark, som gälla för svårföryngrade skogar och skyddsskogar, eller i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud, som meddelats enligt skogsvårdslagen, eller om någon mot bestämmelsen i 4 § 2 mom. förfogar över virke, som avverkats till husbehov, blir straffet dagsböter. Därjämte skall det avverkade virket, om det ligger kvar i skogen eller, därest det är bortfört, fortfarande är i avverkarens besittning, tagas i beslag och dömas förbrutet. Undgår virket beslag, är avverkaren skyldig utgiva ersättning med ett belopp, som motsvarar värdet av virket. Straff stadgas vidare för den som i strid mot meddelat förbud låter djur beta å skog, som avsatts till skydd mot flygsandsfält. Därest någon i sådant fall,

Kunyl. Muj:ts proposition nr 34. 25

då skogsvårdsstyrelsens tillstånd erfordras för skogsmarks omläggning till annan användning, företager avverkning men eftersätter åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd, straffas vederbörande med dagsböter. Om i sistnämnda fall flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga, blir dock den, som ej i avsevärd grad bidragit till att åtgärden icke blivit fullgjord, fri från ansvar. Allmänne åklagaren och skogsvårdsstyrelsen äga lika behörighet att åtala förseelser mot skogsvårdslagen samt lägga beslag på virke. Beslagsrätt tillkommer jämväl länsjägmästare eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning, varvid dock anmälan om beslaget skall ske inom 14 dagar. Åtal måste ske inom 45 dagar från beslaget, därest beslaget ej skall anses förfallet. Förbrutet virke skall säljas på offentlig auktion.

Talan mot skogsvårdsstyrelsens slutliga beslut fullföljes enligt 30 § genom besvär hos skogsstyrelsen. Talan mot skogsstyrelsens beslut föres hos Kungl. Maj:t.

B. Skogar, å vilka lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden äger tillämpning.

Skogsmark, som är belägen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt Särna och Idre socknar av Kopparbergs län, är numera underkastad bestämmelserna i lagen den 10 juni 1932 om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden (lappmarkslagen). Denna lag erhöll från början giltighet för tiden den 1 januari 1934—den 31 december 1943. Genom lag den 2 april 1943 har giltighetstiden utsträckts till och med den 31 december 1948.

Från lappmarkslagens tillämpning äro undantagna: 1) skogar lydande under lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 2) städernas skogar; 3) skogar å statens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika boställen ävensom å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord: samt 4) övriga förut ej nämnda skogar, varå förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tilllämpning eller som avses i § 4 av nämnda förordning. Ligger skog, som angives under 3) eller 4), i samfällighet med skog, som lyder under lappmarkslagen, skall lagen äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet.

Uppsikt över lappmarkslagens efterlevnad utövas av skogsvårdsstyrelsen.

I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt lagen äro förenade med äganderätt till fast egendom, är åbo å kronohemman eller krononybygge under stadgad åborätt likställd med ägare. Lagen medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt är stadgat tillkommer lapparna.

Avverkning av barrträd samt av lövträd ovan odlingsgränsen må för annat ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov bedri­

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

vas allenast efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Sådant tillstånd erfordras dock icke för verkställande av gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig, i sådana bestånd av yngre skog, vilka vid avverkningsplans upprättande blivit å karta tydligt utmärkta och särskilt angivits vara under planens giltighetstid i behov av gallring. Yngre skog må ej avverkas annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring, med mindre skogsvårdsstyrelsen i särskilt fall med hänsyn till skogens beskaffenhet finner skäl medgiva en mera omfattande avverkning. Till skydd för återväxten å särskild eller samfälld husbehovsskog äger skogsvårdsstyrelsen, då sådant finnes vara av nöden, meddela förbud mot avverkning till husbehov inom visst område av skogen. Sådant område skall tydligt utmärkas på marken, varefter avverkning inom området ej får ske, förrän skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd.

Tillstånd till avverkning av barrträd skall meddelas enligt avverkningsplan. Där med hänsyn till fastighetens belägenhet eller tillgång av barrskog avkastningen ej lämpligen kan tillgodogöras genom regelbundet återkommande avverkningar, kan dock avverkningstillstånd meddelas utan hinder av att avverkningsplan ej upprättats. Avverkningsplan skall uppgöras särskilt för varje fastighet samt angiva den myckenhet virke, som under viss tid får avverkas. Vid upprättande av avverkningsplan skall tillses dels att skadad eller överårig skog, som kan befaras avtaga i användbarhet, ävensom äldre skog, som i högre grad hindrar den yngre skogens utveckling, skall kunna snarast avverkas och dels att i övrigt, utan åsidosättande av fordran på en såvitt möjligt jämn virkesavkastning, äldre skog uttages i den omfattning, som erfordras för att skogen skall inom skälig tid komma i sådant skick, att skogsmarkens alstringsförmåga blir på ändamålsenligt sätt tillgodogjord. Avverkningsplan upprättas på fastighetsägarens begäran genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Fastighetsägaren äger emellertid själv genom sakkunnig person ombesörja planens upprättande. Avverkningsplan skall för att bliva gällande granskas och fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Skogsvårdsstyrelsen äger efter ansökan förordna, att två eller flera fastigheter, för vilka avverkningsplaner blivit fastställda, under viss tid vid avverknings företagande må behandlas såsom en brukningsenhet. Sålunda tillkommen brukningsgemenskap skall av skogsvårdsstyrelsen på ansökan hävas, då någon av fastigheterna, utan att de samlas på en hand, övergår till ny ägare, som ej förut deltager i gemenskapen.

Tillstånd till avverkning skall sökas hos skogsvårdsstyrelsen före den 1 april och slutligt beslut i anledning av ansökningen skall meddelas före den 1 påföljande oktober eller i särskilt fall den 1 november. Tillstånd, som meddelas enligt avverkningsplan, skall, där ej avverkning i mindre omfattning begäres, avse den avverkning, som belöper på en tid av fem år. När särskilda skäl föreligga, kan dock skogsvårdsstyrelsen medgiva, att tillståndet må avse avverkning för ytterligare högst fem år. Frågan om dylikt tillstånd för längre tid än fem år prövas av Kungl. Maj:t. Om tillstånd till avverkning ej grundas på avverkningsplan, må, då det icke är fråga om yngre

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 27

skog, avverkning medgivas på en gång i så stor utsträckning, som är förenlig med skogens återväxt, dock med iakttagande att, därest icke avverkningen föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar, fastigheten ej genom avverkningen kommer att för framtiden lida brist på husbehovsskog enligt ortens förhållanden. I avverkningstillstånd skall angivas den tid, högst fem år, inom vilken avverkningen skall vara verkställd.

Då tillstånd till avverkning meddelas enligt awerkningsplan, skall i allmänhet utsyning verkställas av länsjägmästaren, biträdande länsjägmästare eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig person. De utsynade träden skola därvid stämplas genom förrättningsmannens försorg. Meddelas tillstånd till avverkning annorledes än enligt awerkningsplan, må, där så hefinnes vara tillräckligt, allenast anvisning äga rum av viss trakt, där avverkningen får företagas. Därvid skola gränserna tydligt utmärkas och närmare föreskrifter lämnas angående sättet för avverkningen. Anvisning av avverkningstrakt kan också ske, då tillstånd enligt awerkningsplan meddelas till avverkning av yngre skog eller av i yngre skog förekommande spridda grupper eller enstaka träd av äldre skog. Virke av barrskog, som enligt anvisning avverkats annorledes än genom gallring i bestånd av yngre skog, får, om awerkningsplan fastställts för fastigheten, icke bortföras från skogen, innan det stämplats genom förrättningsmannens försorg. Vid förrättning för utsyning eller anvisning av avverkningstrakt böra av fastighetsägaren gjorda framställningar rörande avverkningstrakt och sättet för uttagande av avverkningsbelopp beaktas, i den mån sådant överensstämmer med god skogsvård. Finner skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till avverkning nödigt, att vissa träd överhållas såsom fröträd, äger styrelsen meddela föreskrift därom. Verkställes avverkning, som ej får ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, är avverkaren pliktig ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av styrelsen meddelas för utövande av kontroll över avverkningen.

Om avverkning sker eller planlägges i strid mot visst stadgande i lappmarkslagen eller mot viss anvisning eller föreskrift, som meddelats av skogsvårdsstyrelsen, äger styrelsen meddela avverkningsförbud. Provisoriskt avverkningsförbud kan meddelas av länsjägmästare eller annan hos skogsvårdsstyrelsen anställd tjänsteman med jägmästareutbildning. Dylikt provisoriskt förbud är giltigt under tjugo dagar.

Då genom skogsvårdsstyrelsens försorg awerkningsplan upprättas eller i anledning av lagens bestämmelser utsyning eller stämpling verkställes eller anvisning av avverkningstrakt äger rum, skall sökanden utgöra nödig hantlangning. Övriga kostnader för sådan förrättning skola, om ej på sökandens begäran förrättningen verkställes av annan än hos skogsvårdsstyrelsen anställd tjänsteman, utgå av medel, som av styrelsen förvaltas.

Bestämmelserna i lappmarkslagen om åtgärder för betryggande av återväxt överensstämma i stort sett med motsvarande bestämmelser i 1923 års skogsvårdslag. I följande avseenden förekomma dock avvikelser i lappmarkslagen: 1) Skyldigheten att efter avverkning sörja för återväxten är ej ovill­

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

korlig, utan skogsvårdsstyrelsen kan på ansökan medgiva skälig begränsning därav, därest skyldigheten skulle bliva synnerligen betungande. 2) Då skada å skogen uppkommit genom betning av hemdjur, föreligger icke skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder. 3) Vad i lappmarkslagen stadgas skall ej utgöra hinder för skogsvårdsstyrelsen att medgiva den avverkning, som påkallas av skadegörelse å skogen. Om avverkning av barrträd sker på grund av dylikt medgivande, skall hänsyn därtill tagas, då sedermera tillstånd till avverkning meddelas, 4) Något stadgande om skyldighet att ställa säkerhet för kostsamma kulturåtgärder efter avverkning förekommer icke i lappmarkslagen.

Beträffande omläggning av skogsmark gäller att hinder ej föreligger för omläggning till trädgård, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål eller till åker, ej heller för omläggning, som betingas därav, att jämlikt lagen den 22 juni 1921 om ströängars indragande till kronan bestämts, att vederlag för ströäng, som indrages till kronan, skall utgå medelst bekostande av odling av visst område. Om fastighetsägare medelst röjning eller andra särskilda åtgärder vill anordna betesmark för varaktigt betesbruk eller äng, skall han söka skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Därest skogsvårdsstyrelsen meddelar dylikt tillstånd, skall styrelsen också bestämma tid för fullgörandet av de åtgärder, som erfordras för det avsedda ändamålet. Fullgöres ej inom bestämd tid vad sålunda blivit förelagt, må på talan av skogsvårdsstyrelsen domstol efter omständigheterna förelägga ny tid för fullgörande avför omläggningen erforderliga åtgärder eller ock förordna om markens återförsättande i skogbärande skick och föreskriva vad därför skall vidtagas. Därest i samband med omläggning av skogsmark å fastighet, för vilken avverkningsplan finnes upprättad, barrträd avverkats för annat ändamål än fastighetens och därmed sambrukad fastighets husbehov, skola träden, innan de bortföras, stämplas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Då tillstånd till avverkning å fastigheten sedermera meddelas, skall hänsyn tagas till vad sålunda stämplats.

Ansvarsbestämmelserna i lappmarkslagen äro i stort sett av liknande beskaffenhet som motsvarande bestämmelser i den allmänna skogsvårdslagen.

Reglerna om fullföljd av talan i lappmarkslagen avvika allenast såtillvida från skogsvårdslagens bestämmelser därutinnan, som talan får fullföljas mot samtliga beslut av skogsvårdsstyrelse enligt lappmarkslagen.

C. Städernas skogar.

Rörande vården av städernas skogar ha bestämmelser meddelats i förordningen den 24 juli 1903 (nr 79, s. 20) angående förvaltningen av städernas skogar (stadsskogsförordningen).

Enligt 1 § i förordningen skola städernas skogar, under domänstyrelsens överinseende, underkastas ordnad hushållning samt, där så med avseende på skogens omfattning prövas lämpligt, behandlas enligt sådana på vetenskapliga regler grundade, för olika ortsförhållanden lämpade hushållningsplaner, som avse skogens framtida bestånd och högsta avkastning. Bestäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 29

melserna äro alltså byggda på principen om plantvång, där skogens omfattning gör sådant lämpligt. Hushållningsplan uppgöres av skogstjänsteman efter domänstyrelsens förordnande och fastställes av domänstyrelsen, vilken därjämte äger meddela de särskilda föreskrifter, vilka i avseende på skogarna kunna finnas nödiga (2 och 3 §§). Revision av hushållningsplan skall verkställas på det sätt och i den ordning, som för allmänna skogar finnes eller varder stadgat (4 §). Om förvaltningen av stadsskog ej förut av vederbörande drätselkammare upp dragits åt en från skogsinstitutet utexaminerad person eller om skogens skötsel ej varder nöjaktigt utförd, förordnar Kungl. Maj:t, på framställning av domänstyrelsen, huruvida skogen må ställas under vård och förvaltning av skogsstaten (5 §). I dylikt fall skall revirförvaltaren redovisa för skogens förvaltning och ett exemplar av redogörelsen tillhandahållas drätselkammaren.

Om skog ej blivit ställd under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, åligger det dock vederbörande skogstjänsteman att hålla tillsyn och kontroll över skogsskötseln. Därest överträdelse av hushållningsplan eller vanvård av skogen förekommer, äger han anmäla detta hos överjägmästaren. Denne gör efter undersökning den framställning till domänstyrelsen, som omständigheterna föranleda, varefter domänstyrelsen antingen fäster vederbörande drätselkammares uppmärksamhet på förhållandet eller ock gör framställning hos Kungl. Maj:t om skogens ställande under skogsstatens vård och förvaltning (6 §). Kostnaderna för stadsskogs vård och förvaltning bestridas med stadens medel. I dessa kostnader inbegripas utgifterna för upprättande av hushållningsplan och revision därav samt för avlöning av skogvaktare ävensom, där skog är ställd under skogsstatens vård och förvaltning, staten tillkommande ersättning enligt gällande resereglemente för skogstjänstemans förvaltningsåtgärder (7 §).

Vidare ha i förordningen meddelats bestämmelser om skyldighet för vederbörande stads drätselkammare att inom sex månader från det förordningen trätt i kraft till domänstyrelsen ingiva uppgift om stadens skogars ytvidd, beskaffenhet och skötsel (2 §). Sedermera ha genom kungörelse den 20 juni 1924 (nr 272) meddelats vissa bestämmelser angående lämnande av uppgifter till domänstyrelsen beträffande skogar, förvärvade efter ikraftträdandet av stadsskogsförordningen.

D, Karesuando skogsallmänning.

Vid den allmänna avvittringen inom Norrbottens län avsattes Karesuando sockens allmänningsskog. Jämlikt beslut av 1903 års riksdag överlämnades emellertid denna allmänningsskog till kronan mot det att visst område av Muonio kronopark upplåts till Karesuando kommun såsom kommunens samfällda egendom. Då det sålunda upplåtna området, vilket numera benämnes Karesuando skogsallmänning, ej uteslutande äges av vederbörande jordägare inom kommunen, är skogsallmänningen att betrakta såsom en vanlig kommunskog.

30 Kungl. ftlaj.ts proposition nr o4-

Beträffande vården och förvaltningen av Karesuando skogsallmänning har Kungl. Maj:t meddelat närmare bestämmelser i ett reglemente av den 3 mars 1922.

Allmänningen skall enligt detta reglemente behandlas enligt hushållningsplan vilken, där icke särskilda förhållanden annat påkalla, skall upprättas enligt samma grunder som hushållningsplan för kronopark. Förslag till sådan hushållningsplan uppgöres efter förordnande av domänstyrelsen, vilken även, sedan förslaget granskats av vederbörande överjägmästare, bär att fastställa detsamma. Närmare föreskrifter rörande hushållningsplanen och dess tilllämpning meddelas av domänstyrelsen.

Allmänningen står under skogsstatens vård och förvaltning, därvid utsyningsförslag uppgöres i samråd med allmänningsstyrelsen och omhänderhavda medel redovisas till länsstyrelsen. All avverkning å allmänningen skall ske efter utsyning. För utsyning och stämpling skall till statsverket gäldas gottgörelse enligt grunder, som bestämmas av Kungl. Maj:t. Sockenmännen äga med vederbörande skogsstatstjänsteman överenskomma om utövandet av förvaltningsverksamhet beträffande allmänningen utöver den, som åligger honom på grund av hans tjänst. För den befattning, som skogsstatstjänstemannen på grund härav kan komma att taga med allmänningens skötsel, skall av allmänningens medel till statsverket gäldas ersättning med belopp, som fastställes av Kungl. Maj:t på förslag av domänstyrelsen. Bevakare a allmänningen antages av domänstyrelsen efter förslag av vederbörande jägmästare och överjägmästare. Alla kostnader för bevakningen bestridas av allmänningens medel.

Försäljning av i fastställd hushållningsplan bestämd avverkning skall, sedan försäljningsvillkoren blivit efter förslag av allmänningsstyrelsen fastställda av länsstyrelsen, ske på offentlig auktion inför länsstyrelsen, vilken i närvaro av överjägmästaren och ombud för sockenmännen prövar avgivna anbud. I avseende å försäljning från allmänningen av virke m. m. under hand äger dock jägmästaren enahanda befogenhet, som för jägmästare är medgiven beträffande försäljning av virke från kronopark. Uppstår fråga om annan försäljning, skall länsstyrelsen avgöra frågan efter allmänningsstyrelsens och jägmästarens hörande. Inom allmänningen befintligt mulbete och höslåtter, som ej vid avvittringen tilldelats nybyggen och hemman, må utarrenderas, där så prövas kunna ske utan men för skogsvården, på sätt och i den ordning, som finnes föreskrivet för dylika lägenheter å kronopark.

Av allmänningens avkastning skola i första hand gäldas kostnader för skogsindelning och hushållningsplan jämte de årliga utgifterna för förvaltning och bevakning, för underhåll av den för allmänningen särskilt anställda personalens boställen samt för skogsodling och andra skogsvårdsarbeten ävensom för avverkning och övriga av hushållningsplanen eller särskilda föreskrifter föranledda kostnader. Häri inbegripas såväl statsverket tillkommande utsyningsavgifter som av länsstyrelsen bestämt arvode till de tjänstemän därstädes, vilka ha befattning med försäljning av skogsavkastningen.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 34. 31

Därjämte skola såvitt möjligt av avkastningen bestridas på allmänningen belöpande utskylder och onera. Vad därefter återstår av årsavkastningen skall tillgodoföras en skogsmedelsfond, i den mån icke länsstyrelsen, då fonden överstiger visst minimibelopp, av särskilda skäl medgiver användning för andra ändamål.

E. Skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas med stadgad åborätt.

Rörande skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas med stadgad åborätt, ha bestämmelser meddelats i kap. V förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, vilket kapitel erhållit sin nuvarande lydelse genom en förordning den 24 juli 1903. I 31 § av 1894 års förordning stadgas, att å skog till kyrko-, akademi-, hospitals-, krigsmanshus- samt andra allmänna inrättningars hemman och lägenheter, som icke innehavas med stadgad åborätt, skall införas regelbunden hushållning såväl å skogen som å hagmarken och skogsindelning äga rum, där domänstyrelsen med avseende på skogens omfång och beskaffenhet prövar sådan tjänlig. Där dylik hushållning ej redan införts, skall den styrelse eller myndighet, som över egendomen har inseende, inom sex månader från förordningens ikraftträdande inlämna uppgift å dessa skogars ytvidd, beskaffenhet och skötsel till domänstyrelsen, som, där så finnes böra ske, förordnar skogstjänsteman att mot ersättning enligt taxa, vilken ersättning utbetalas genom den styrelse eller myndighet, varunder skogen hör, upprätta hushållningsplan. Denna skall för fastställelse ingivas till domänstyrelsen. Det ankommer på länsstyrelsen att på anmälan av domänstyrelsen tillhålla vederbörande styrelser och myndigheter att fullgöra dylik anmälan.

På framställning av domänstyrelsen förordnar Kungl. Maj:t, huruvida skog å allmän inrättnings hemman må, där förvaltningen av densamma ej förut av den styrelse eller myndighet, varunder egendomen lyder, uppdragits åt en från skogsinstitutet utexaminerad person eller om skogens skötsel icke blir nöjaktigt utförd, ställas under vård och förvaltning av skogsstaten. I dylikt fall skall jägmästaren redovisa för skogens förvaltning samt ett exemplar av redogörelsen med därtill hörande verifikationer tillhandahållas vederbörande styrelse eller myndighet.

Där skogen ej blivit ställd under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, åligger det dock vederbörande skogstjänsteman att hålla tillsyn och kontroll över skogsskötseln. Om överträdelse av hushållningsplan eller vanvård av skogen förekommer, äger skogstjänstemannen anmäla delta hos överjägmästaren, vilken efter undersökning gör den framställning till domänstyrelsen, som omständigheterna föranleda, varefter domänstyrelsen antingen fäster vederbörande styrelses eller myndighets uppmärksamhet å förhållandet eller ock gör underdånig framställning om skogens ställande under skogsstatens vård och förvaltning. Har skog av nu ifrågavarande slag ställts

32 Kungi. Maj:ts proposition nr 34-

under skogsstatens vård och förvaltning, utgår ersättning till statsverket för vederbörande skogstjänstemans förvaltningsåtgärder enligt gällande resereglemente.

F. Skogar å krono- samt allmänna inrättningars hemman, som innehavas med stadgad åborätt.

Rörande skogarna å krono- samt allmänna inrättningars hemman, som innehavas med stadgad åborätt, äro föreskrifter meddelade i kap. VI förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket. Genom lag den 12 maj 1939 har nyssnämnda förordning upphävts, såvitt angår skogar å kronohemman och krononybyggen under stadgad åborätt inom de sex norra länen. Sistnämnda fastigheter ha i stället inordnats under 1923 års skogsvårdslag och 1932 års lappmarkslag.

I 34 § 1894 års förordning stadgas, att skog å krono- samt allmänna inrättningars hemman och lägenheter, som innehavas under stadgad åborätt, i allmänhet endast må användas till husbehov av åbon, därest icke för något fall särskilda medgivanden och föreskrifter annat förmå. Dock äger, när skäl därtill förefinnas, i avseende på kronohemman länsstyrelsen och i avseende på övriga ifrågavarande hemman den myndighet, under vilkens vård hemmanet står, att på ansökning av åbon medgiva honom rätt att under behörigt iakttagande av den hushållningsplan, som kan bliva fastställd för skogen, begagna densamma även till avsalu.

Har sådant särskilt tillstånd vunnits, som i 34 § sägs, skall åbon anmäla sig hos domänstyrelsen för erhållande av hushållningsplan. Domänstyrelsen förordnar då skogs tjänsteman att mot särskild ersättning, som av åbon betalas enligt taxa, verkställa undersökning och uppgöra förslag till hushållningsplan, som därefter ingives till domänstyrelsen för fastställelse. Såväl skogsstatens tjänstemän som kronobetjäningen åligger det att hålla tillsyn över den fastställda hushållningsplanens iakttagande och att, där överträdelse eller försummelse finnes ha ägt rum, göra anmälan därom hos länsstyrelsen eller annan myndighet, som har inseende över hemmanet. Länsstyrelsen äger att, där sådant i avseende på kronohemman förekommer, tillsvidare förbjuda skogens begagnande annorlunda än till husbehov, om så prövas nödigt.

G. Övriga skogar.

Skogar å kronoparker, flygsandsfält, kronans utarrenderade jordbruksdomäner samt kronoöverloppsmarker lyda under förordningen den 10 maj 1935 angående grunder för förvaltningen av vissa kronoskogar. Dessa skogar, som stå under domänstyrelsens förvaltning, skola vårdas efter regler, vilka med tillgodoseende av fordringarna på ett uthålligt skogsbruk och en i möjligaste mån jämn avverkning åsyfta högsta möjliga avkastning i penningar.

Kangl. Maj:ts proposition nr 34. 33

Innan avverkning äger rum, skall utsyning företagas i den ordning domänstyrelsen bestämmer.

Såsom angives i § 4 förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket finnas särskilda bestämmelser meddelade för Djurgården vid Stockholm samt en del kronan tillhöriga skogar, som äro upplåtna till vissa ändamål, verk eller inrättningar. Sådana bestämmelser ha meddelats bland annat beträffande renbetesfjällens skogar, skogar som upplåtits till bergshanteringens understöd, till lotsverket, krigsskolan å Karlberg, Bona uppfostringsanstalt med flera verk och inrättningar.

Kap. IV i 1894 års förordning är tillämpligt å boställsskogar, civila, militära och ett mindre antal ecklesiastika. Dylika skogar skola i allmänhet skötas enligt hushållningsplan, som fastställes av domänstyrelsen. Om boställets virkesavkastning i betydligare män överstiger dess behov av skogsfång, kan Kungl. Maj:t förordna, att boställsskogen helt eller delvis skall ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Eljest åligger det boställshavaren att sköta skogen med iakttagande av den fastställda hushållningsplanen.

För en del kronan tillhöriga skogar saknas bestämmelser rörande skogarnas skötsel och tillsynen däröver. Så är till exempel förhållandet beträffande vattenfallsstyrelsens och försvarsverkets skogar samt skogar, som innehavas av egnahemsnämnderna.

De fastigheter, som innehavas med åborätt enligt lagen den 4 juni 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord, äro icke jämställda med fastigheter under stadgad åborätt. En åbo enligt 1926 års lag äger ej nyttja fastighetens skog i annan män än från kronans sida medgivits.

Det övervägande flertalet av de ecklesiastika boställsskogarna lyda under den ecklesiastika boställsordningen av den 30 augusti 1932. Dessa skogar skola skötas efter hushållningsplan, som upprättas genom stiftsnämndens försorg. Vid uppgörande av sådan plan skall, med beaktande av att såvitt möjligt jämn avkastning erhålles, eftersträvas utvinnande av det med hänsyn till skogens tillstånd bästa möjliga ekonomiska resultat. Hos stiftsnämnden skola finnas anställda en eller flera stiftsjägmästare. Avverkning av boställsskog må ej ske annorledes än efter utsyning, som i enlighet med stiftsjägmästarens anvisningar verkställes av ett hos vederbörande pastorat anställt skogsbiträde.

Skogsstyrelsens förslag.

Skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag innebär i åtskilliga avseenden viktiga förändringar i förhållande till nu gällande lagstiftning. Till en början föreslås sålunda tillämpningsområdet för den allmänna skogsvårdslagen bliva avsevärt utvidgat. Enligt förslaget skola nämligen skogar, som äro underkastade bestämmelserna i lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, i fortsättningen gå in under den allmänna skogsvårdslagen och den särskilda lappmarkslagen sått Mlmni/ till riksdagens protokoll 19t8. 1 samt. Nr 34.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

lunda icke förlängas. Vidare föreslås, att skogsvårdslagen i fortsättningen skall äga tillämpning även å vissa andra skogar, som hittills varit undantagna från densamma, nämligen städernas skogar, Karesuando skogsallmänning, skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas med stadgad åborätt, samt skogar å krono- och allmänna inrättningars hemman, som innehavas med stadgad åborätt.

Under det att i 1923 års lag icke lämnats någon särskild definition å begreppet skogsmark, föreslås nu att till skogsmark skall räknas all mark, som är lämplig för skogsproduktion och ej i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål. Bestämmelsen innebär en utvidgning i förhållande till 1923 års lag i det att åtskillig mark, som tidigare ej torde ha hänförts till skogsmark, såsom vissa kalnrarker, enligt förslaget skall bliva underkastad bestämmelserna i skogsvårdslagen. Förslaget innehåller vidare en allmän bestämmelse rörande principerna för skogsvården, till vilken motsvarighet saknas i 1923 års lag. Syftet med denna bestämmelse är att betona, att skogsbruket i främsta rummet bör bedrivas efter ekonomiska principer men att man även med hänsyn till bland andra sociala synpunkter bör eftersträva en såvitt möjligt jämn avkastning av skogen.

Bestämmelserna om tillsynsmyndigheter överensstämma i sak i stort sett med motsvarande bestämmelser i 1923 års lag med den ändringen, att enligt förslaget Kungl. Maj:t skall äga förordna, att skogsvårdsstyrelses verksamhet skall omfatta annat område än landstingsområde, varjämte i lagförslaget intagits en paragraf angivande skogsstyrelsens allmänna uppgifter i fråga om tillämpningen av skogsvårdslagen.

De måhända viktigaste nyheterna i förslaget återfinnas i det kapitel, som reglerar avverkningen. Det särskilda skydd, som i 1923 års lag meddelats för yngre skog, föreslås nu utvidgat till att gälla all utvecklingsbar skog. Såsom sådan skall enligt förslaget skogen anses, så länge den med lämplig skötsel kan väntas lämna sådan avkastning, att det måste antagas bliva mer lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka den. Vidare föreslås nya bestämmelser i syfte att skydda skogstillgången å sådana fastigheter, där skogen är att anse såsom husbehovsskog eller som ett stöd åt jordbruket (stödskog), ävensom eljest för att tillgodose önskemålet om en såvitt möjligt jämn avkastning. Bland annat föreslås, att avverkning å husbehovsskog för annat ändamål än tillgodoseende av husbehovet överhuvud ej skall få ske utan medgivande av skogsvårdsstyrelsen. Å fastighet med stödskog skall avverkning, som ej är att hänföra till en för skogens utveckling ändamålsenlig gallring, ej utan medgivande av skogsvårdsstyrelsen få ske i sådan omfattning, att fastigheten därefter uppenbarligen skulle lida brist på stödskog. Vad slutligen gäller skog, som ej är att betrakta som vare sig husbehovsskog eller stödskog, skall enligt förslaget avverkning, som ej är att hänföra till sådan gallring som nyss nämnts, ej utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen få så företagas, att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma.

Beträffande de åtgärder, som böra vidtagas för att förhindra en påbörjad eller planerad olovlig avverkning, innehåller förslaget bland annat den ny­

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 35

heten, att skogsvårdsstyrelsen i regel innan avverkningsförbud tillgripes skall söka få till stånd överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen å fastigheten. När avverkning verkställts eller planlagts av annan än ägaren, skall skogsvårdsstyrelsen söka få till stånd överenskommelse även med denne. Avverkningsförbud skall enligt förslaget vara tidsbegränsat och i regel gälla för en tid av högst fem år.

Även i fråga om skyldigheten att vidtaga åtgärder för tryggande av återväxt efter avverkning eller i anledning av inträffad skada å skogen innehåller förslaget vissa nyheter, innebärande i stort sett en utvidgning av denna skyldighet i förhållande till 1923 års lag.

Förslaget upptager vidare bestämmelser om skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd, till vilka motsvarighet saknas i 1923 års lag. Bestämmelserna innebära bland annat, att ägaren av skogsmark, där skogstillståndet är uppenbarligen otillfredsställande, skall vara pliktig vidtaga sådana åtgärder, att inom skälig tid nöjaktig skog kommer att finnas å marken, även om bristerna i skogstillståndet ej bero på underlåtenhet att efter avverkning vidtaga åtgärder för tryggande av återväxten eller på skada genom brand med mera eller genom bete av hemdjur eller åverkan. Beträffande omfattningen av denna skyldighet göres dock i förslaget den inskränkningen, att åtgärder icke må påfordras för kostnad utöver värdet av de träd, som böra fällas i samband med åtgärdernas vidtagande, såvida ej markägaren har möjlighet att erhålla bidrag eller lån av allmänna medel.

I bestämmelserna om svårföryngrade skogar och skyddsskogar har bland annat den ändringen vidtagits, att från skyddsskog till svårföryngrad skog överförts sådan skog, vars bestånd erfordras till skydd mot fjällgränsens nedgående.

I ett särskilt kapitel upptagas i förslaget vissa bestämmelser om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter, till vilka motsvarighet saknas i 1923 års lag. Bestämmelserna innebära bland annat, alt skogsstyrelsen skall äga befogenhet att, då insektshärjning av större omfattning uppkommer eller överhängande fara för sådan härjning föreligger, föreskriva åtgärder för bekämpande av insekternas skadegörelse och att ägaren av fastighet, som beröres av de angivna åtgärderna, skall vara skyldig att ställa sig skogsstyrelsens föreskrifter till efterrättelse.

Beträffande mera betydelsefulla skiljaktigheter mellan förslaget och nu gällande skogsvårdslag kan vidare nämnas, att enligt förslaget fråga om skyldighet att vidtaga åtgärder för tryggande av återväxt eller andra åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd ävensom vissa frågor angående omläggning av skogsmark skola, därest samförstånd mellan skogsvårdsstyrelsen och markägaren ej kan åvägabringas, prövas av skogsstyrelsen och ej, såsom fallet är med de frågor av liitliörande art, som kunna uppkomma enligt 1923 års lag, av domstol.

Vad till slut angår ansvarsbestämmelserna kan framhållas, att förslaget bland annat innehåller den nyheten, att straff i vissa fall skall kunna ådö-

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

mas den som företager eller låter företaga avverkning i uppenbar strid mot lagens bestämmelser, även om avverkningen ej sker i strid mot avverkningsförbud eller särskild av skogsvårdsstyrelsen meddelad föreskrift. En annan nyhet är en bestämmelse, enligt vilken en skogsarbetare under vissa omständigheter skall kunna straffas, därest han i samband med avverkning av träd, som utstämplats genom skogsvårdsstyrelsens försorg eller vilkas ^stämpling godkänts av skogsvårdsstyrelsen, fäller andra träd än de utstämplade och detta sker mot den avverkningsberättigades vilja.

I anslutning till den nu lämnade översikten över de viktigaste av de avvikelser i förhållande till gällande rätt, som förslaget innebär, må här lämnas följande närmare redogörelse för innehållet i förslaget.

Liksom i 1923 års lag föreskrives i 1 § i förslaget, att skogsmark, enligt vad i lagen stadgas, skall användas till skogsbörd. Paragrafen upptager vidare en definition av begreppet skogsmark. Enligt denna definition förstås med skogsmark sådan mark, som kan anses lämplig för skogsproduktion och ej i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål.

I 2 §, som innehåller ett allmänt program för skogsskötseln, stadgas att skog bör skötas så, att markens virkesalstrande förmåga på lämpligt sätt utnyttjas, under beaktande av att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och såvitt möjligt jämn avkastning erhålles. 3 § innehåller föreskrift om att åbo å kronohemman eller krononybygge under stadgad åborätt vid lagens tillämpning skall likställas med ägare av fast egendom.

4 och 5 §§ upptaga regler angående tillsynsmyndigheter. Enligt 4 § skall i varje landstingsområde finnas en skogsvårdsstyrelse, som skall ha uppsikt över att skogen skötes i enlighet med vad i lag och författning finnes stadgat. Konungen kan förordna, att skogsvårdsstyrelses verksamhet må omfatta annat område än landstingsområde. Skogsvårdsstyrelsernas verksamhet enligt skogsvårdslagen skall enligt 5 § övervakas av skogsstyrelsen, som också skall äga meddela erforderliga råd och anvisningar.

I de närmast följande paragraferna förekomma regler angående avverkning.

Med hänsyn till skogsvårdens krav gälla följande inskränkningar i rätten till avverkning. Utvecklingsbar skog får enligt 6 § icke utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen avverkas annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig. Skog är att anse som utvecklingsbar, så länge den med lämplig skötsel kan förväntas lämna sådan avkastning, att det måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka densamma. Icke utvecklingsbar skog får jämlikt 7 § icke så avverkas, att skogens återväxt avsevärt försvåras. Begreppen utvecklingsbar och icke utvecklingsbar skog skola ersätta den nuvarande indelningen i yngre och äldre skog. Genom det sätt, på vilket begreppet utvecklingsbar skog bestämts, avses att få till stånd en förskjutning uppåt av skyddsgränsen för den växtkraftigaste och för framtiden värdefullaste skogen.

8—10 §§ innehålla regler om vissa inskränkningar i rätten till avverkning med hänsyn till kraven på en god skogshushållning. Å fastighet, där skog ej

Kungi. Maj.ts proposition nr 34. 37

förekommer i större myckenhet än som erfordras för tillgodoseende av fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov (husbehovsskog), må avverkning för annat ändamål icke äga rum utan medgivande av skogsvårdsstyrelsen (8 §). Om å en fastighet finnes skog utöver husbehovet men med hänsyn till ortens förhållanden självständigt jordbruk i allmänhet ej kan drivas å fastigheten utan varaktigt stöd av skogen (stödskog), må utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkning icke äga rum i sådan omfattning, att fastigheten därefter uppenbarligen skulle lida brist på stödskog (9 §). Avverkning av skog, som icke är att hänföra till vare sig husbehovsskog eller stödskog, må ej å någon fastighet utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen så företagas, att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma (10 §). Utan hinder av bestämmelserna i 9 och 10 §§ må dock utvecklingsbar skog avverkas genom ändamålsenlig gallring (11 §).

Om två eller flera fastigheter ligga i sambruk, äger skogsvårdsstyrelsen i viss utsträckning förordna, att fastigheterna vid avverknings företagande må behandlas såsom en enhet (12 §).

I fråga om fastighet, vilken besväras av skogsfångsservitut, äger skogsvårdsstyrelsen enligt 13 §, då skäl därtill finnas, efter framställning av fastighetens ägare eller servitutshavaren föreskriva, att avverkning endast får ske efter anvisning av skogsvårdsstyrelsen. Även utan framställning kan sådan föreskrift meddelas, om en påbörjad eller planlagd avverkning kan medföra, att servitutet ej kan begagnas i avsedd utsträckning.

14 och 15 §§ i förslaget överensstämma i stort sett med 6 och 7 §§ i 1923 års skogsvårdslag.

Om avverkning företages eller planlägges på ett sätt, som står i strid mot lagens avverkningsbestämmelser eller mot föreskrifter, som med stöd av dessa meddelats av skogsvårdsstyrelsen, skall skogsvårdsstyrelsen i första hand söka träffa skriftlig överenskommelse med fastighetsägaren —- och i förekommande fall jämväl med avverkningsrättsinnehavaren — om avverkningen å fastigheten för en tid av högst fem år (16 §). Kan ej överenskommelse träffas eller sker avverkning i strid mot träffad överenskommelse äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud å fastigheten. Då det kan befaras att överenskommelse ej skall kunna träffas eller då skyndsamhet är av nöden, må avverkningsförbud meddelas utan att försök göres att få överenskommelse till stånd. Avverkningsförbud skall gälla för en tid av högst fem år samt äga giltighet mot framtida ägare av skogsmarken (17 §.)

Beträffande åtgärder för betryggande av återväxten stadgas i 18 § att, där vid avverkning icke kvarlämnats skog av nöjaktig täthet och beskaffenhet, sådana åtgärder skola vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade området. Skyldigheten att vidtaga åtcrväxtåtgärder må ej upphöra, förrän återväxten hunnit så långt, att den ej längre är att räkna som plantskog. Om skada uppkommer i skog genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom åverkan, föreligger jämlikt 19 § också skyldighet att vidtaga återväxtåtgär-

38 Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

der. Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, kunna återväxtåtgärder ej fordras till större kostnad än som motsvarar värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka böra fällas, jämte den ersättning för skadan, som markägaren uppburit eller kunnat uppbära. Nyssnämnda inskränkning i markägarens skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder äger ej tillämpning, såvida markägaren har möjlighet att av allmänna medel erhålla bidrag eller lån till återväxtkostnaderna.

För vidtagande av återväxtåtgärder är i första hand markägaren ansvarig. Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinnehavare, är jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för återväxtkostnadema. Han kan dock i regel söka åter av markägaren vad han utgivit för sådant ändamål (20 §). Om skogsvårdsstyrelsen finner, att återväxtåtgärder äro eller kunna förväntas bliva påkallade, har styrelsen jämlikt 21 § att söka träffa skriftlig överenskommelse med markägaren angående återväxtåtgärderna och tiden för dessas fullgörande. Kan överenskommelse ej träffas, äger skogsvårdsstyrelsen hos skogsstyrelsen påkalla undersökning av avverkningsområdet. Skogsstyrelsen förordnar i anledning därav om syn å stället. Sedan syn hållits, skall skogsvårdsstyrelsen ånyo söka få till stånd överenskommelse.

Om överenskommelse enligt 21 § ej kan träffas, skall jämlikt 22 § saken hänskjutas till skogsstyrelsen, vilken äger föreskriva erforderliga återväxtåtgärder samt bestämma tid för dessas fullgörande. (I det av friherre Beck- Friis med flera avgivna särskilda yttrandet har i stället framförts den meningen, att saken i dylikt fall borde hänskjutas till domstols avgörande.)

Vad genom överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt om åtgärder för återväxtens tryggande skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken (23 §). Om tiden för dessa åtgärders vidtagande gått till ända och det förekommer anledning antaga, att åtgärderna icke fullgjorts, skall skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken undersöka förhållandet, därest icke vederbörande lämnar skriftligt erkännande, att åtgärderna ej fullgjorts. Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om vidtagande av återväxtåtgärd, som befunnits eftersatt (24 §). Kostnaden härför kan genom överexekutors försorg uttagas av den försumlige (25 §).

Om avverkning företages på sådant sätt, att för erhållande av återväxt kommer att i mera betydande omfattning krävas sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, eller om avverkning, som skulle komma att kräva dylika åtgärder, planlagts, äger skogsvårdsstyrelsen fordra, att säkerhet ställes för återväxtkostnaden. Ställes ej på anfordran sådan säkerhet, äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud (26 §).

Om skogstillståndet å skogsmark är uppenbarligen otillfredsställande, är markägaren enligt 27 § pliktig vidtaga åtgärder, så att nöjaktig skog inom skälig tid kommer att finnas på marken, ehuru skyldighet därtill ej föreligger enligt de vanliga återväxtreglerna. Åtgärder som nu sagts kunna dock

Kungl. Alaj.ts proposition nr 34. 39

icke påfordras för kostnad utöver värdet av de träd, som i samband med åtgärdernas vidtagande böra fällas, med mindre markägaren har möjlighet att härtill erhålla bidrag eller lån av allmänna medel. Då skogsvårdsstyrelsen finner anledning antaga, att åtgärder enligt 27 § äro påkallade, skall skogsvårdsstyrelsen låta undersöka förhållandet å stället (28 §). Äro dylika åtgärder erforderliga, förfares på samma sätt som vid utkrävande av återväxtåtgärder efter avverkning eller skadegörelse (28—30 §§). Vad som genom överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt om åtgärder för marks försättande i nöjaktigt skogligt skick samt om tiden för åtgärdernas fullgörande skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken (29 §).

För svårföryngrade skogar och skyddsskogar gälla särskilda bestämmelser (31—36 §§). Efter syn och undersökning äger Kungl. Maj:t förordna, att skog skall anses såsom svårföryngrad eller såsom skyddsskog. För att skog inom en viss trakt skall kunna förklaras såsom svårföryngrad kräves, att skogsmarken är belägen i havsbandet, på höjder eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge och att det på grund härav i allmänhet måste befaras, att genom olämplig avverkning av befintlig skog återväxten skulle omöjliggöras eller avsevärt försvåras. Till skyddsskogar äro hänförliga sådana skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt.

I fråga om avverkning i svårföryngrad skog och skyddsskog skall utöver de allmänna avverkningsbestämmelserna gälla dels att skogsvårdsstyrelsen äger föreskriva, att vissa träd skola överhållas såsom fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom visst område tills vidare ej må äga rum, dels att avverkning för annat ändamål än husbehov må, jämväl å fastigheter med skog utöver husbehovet, allenast äga rum med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen (32 och 35 §§). Då tillstånd till avverkning meddelas, skall i allmänhet ske utsyning (33 §). Kostnad för utsyningsförrättning skall gäldas av skogsvårdsstyrelsens medel, men sökanden är pliktig utgöra nödig hantlangning (36 §). Beträffande avverkning i skyddsskog gäller därjämte, att vid meddelande av föreskrift och beviljande av tillstånd enligt 32 § jämväl skall beaktas, att skyddet för angränsande marker icke må äventyras (35 §).

I fråga om återväxtåtgärder å svårföryngrad skog och skyddsskog gäller, jämte de allmänna bestämmelserna, att då tillstånd till avverkning meddelas, skogsvårdsstyrelsen tillika skall föreskriva de åtgärder för återväxtens tryggande, med vilka den i 18 § stadgade skyldigheten skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken åtgärderna skola vara verkställda (34 §). Om det för främjande av återväxten å skog, som avsatts till skydd mot flygsand, är erforderligt, att rätt till bete å skogen helt eller delvis förbjudes, äger Kungl. Maj:t därom meddela föreskrift (35 §).

Angående omläggning av skogsmark gälla särskilda regler. Lagen utgör ej hinder för omläggning av skogsmark till trädgård, åker, betesmark för varaktigt betesbruk, äng, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål, såframt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd än som kan an­

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

ses skäligt. Dock erfordras för omläggning tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, därest marken ingår i område, som förklarats för svårföryngrad skog eller skyddsskog, och i fråga om annan mark, därest omläggning till betesmark eller äng ifrågasättes. Då tillstånd till omläggning meddelas, skall skogsvårdsstyrelsen meddela anvisning å de åtgärder, som böra vidtagas, och bestämma tid för dessas fullgörande (37 §). Om erforderliga åtgärder vidtagits för skogsmarks omläggning till annat ändamål men underhållet av marken därefter försummas, så att den ej längre i väsentlig utsträckning kan utnyttjas för sitt ändamål, äger skogsvårdsstyrelsen efter besiktning förordna, att åtgärder skola vidtagas för betryggande av skogsåterväxt å området (40 §). Vad genom förbindelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt om åtgärder för skogsmarks omläggning till annat ändamål eller markens återförsättande i skogbärande skick samt om tiden därför skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken (41 §).

Om skydd mot skadegörelse av skogsinsekter innehåller förslaget bestämmelser, som helt sakna motsvarighet i 1923 års skogsvårdslag. Om insektshärjning av större omfattning uppkommer i skog eller överhängande fara därför föreligger på grund av skogseld, stormfällning, snöbrott eller annat, som kan giva upphov till massförökning av för skogen skadliga insekter, äger enligt 42 § skogsstyrelsen efter statens skogsforskningsinstituts hörande föreskriva, att åtgärder för bekämpande av insekternas skadegörelse å skogen skola vidtagas, samt bestämma tid, inom vilken åtgärderna skola vara fullgjorda. Då skogsvårdsstyrelsen erhåller kännedom om dylik insektshärjning eller händelse som kan medföra fara därför skall skogsvårdsstyrelsen ofördröjligen underrätta skogsstyrelsen därom. Enligt 43 § är ägare av fastighet, som beröres av åtgärd jämlikt 42 §, skyldig ställa sig skogsstyrelsens föreskrifter därutinnan till efterrättelse. Har föreskrift meddelats om vidtatagande av dylik åtgärd, skall bidrag till kostnaden för åtgärden utgå av allmänna medel. Härom äger Konungen förordna (45 §).

Ansvarsbestämmelser förekomma i 46—55 §§. Den, som för egen räkning företager eller låter företaga avverkning i strid mot föreskrift, som meddelats av skogsvårdsstvrelse, eller mot överenskommelse eller avverkningsförbud, straffas med dagsböter, lägst tjugo (46 §). Den, som för egen räkning företager eller låter företaga avverkning i uppenbar strid mot vissa angivna bestämmelser i lagen, skall, ändå att föreskrift ej meddelats av skogsvårdsstyrelsen, straffas med dagsböter (47 §). Bötesstraff drabbar vidare den, som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot meddelat betesförbud (48 §). Om i fall, då skogsvårdsstyrelsens tillstånd fordras för skogsmarks omläggning till annat ändamål, avverkning företages men åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd, eftersättes, blir straffet dagsböter (49 §). Skall avverkning ske av träd, som utstämplats genom skogsvårdsstyrelsens försorg eller vilkas utstämpling godkänts av skogsvårdsstyrelsen, och fäller därvid den, som av skogsägaren eller annan avverkningsberättigad anlitats att utföra avverkningen, andra träd än de utstämplade, skall huggaren straffas med böter, där ej avvikelsen från stämplingen kan antagas ha skett med skogs­

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 41

ägarens eller den avverkningsberättigades vilja eller avvikelsen är av ringa omfattning (50 §). Bland ansvarsbestämmelserna förekomma vidare regler angående beslag och förverkande av olovligen avverkat virke, om åtalsrätt, om försäljning av förbrutet virke m. m.

över beslut av skogsvårdsstyrelse må i regel talan fullföljas hos skogsstyrelsen, och klagan över skogsstyrelsens beslut föres hos Kungl. Maj:t (56 §).

Den nya lagen föreslås skola erhålla ett avsevärt vidsträcktare tillämpningsområde än 1923 års lag. Undantagna från lagens tillämplighetsområde skola enligt förslaget vara endast: 1) skogar under lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 2) skogar å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av ecklesiastik natur; 3) skogar å kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehavas med stadgad åborätt (58 §). Om skog under 2) och 3) ligger i samfällighet med skog, som lyder under skogsvårdslagen, skall lagen dock äga tillämpning å det samfällda området i dess helhet.

Skogsstyrelsen har i sitt betänkande även behandlat frågan om storleken av och villkoren för de lån och bidrag av allmänna medel, som skola kunna utgå för åtgärder som avses i 19, 27 och 42 §§ i förslaget till skogsvårdslag.

Vad beträffar åtgärder enligt 19 och 27 §§ bör enligt skogsstyrelsen statsbidrag till kostnaden för dessa — sedan avdrag gjorts för värdet av den skog som bör avverkas — generellt utgå med femtio procent. Där särskilda skäl föreligga, exempelvis då markägaren har svag ekonomi eller då det för motverkande av arbetslöshet är angeläget att åtgärderna komma till stånd, bör bidraget emellertid kunna höjas till sextio procent. Bidrag bör utgå till såväl enskilda personer som aktiebolag och andra juridiska personer.

De författningar, enligt vilka under senare år statsbidrag utgått till olika skogsvårdsåtgärder, böra upphävas och samtliga nu utgående statsanslag sammanslås till ett gemensamt anslag, förslagsvis benämnt statens skogsförbättringsanslag.

Statslån till åtgärder enligt 19 och 27 §§ bör i regel utgöra högst 50 procent av kostnaden för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd på det ifrågavarande området. Fastighetsägare, som är villig att utan bidrag sätta sin fastighet i nöjaktigt skogligt skick, bör dock kunna få lån för hela den kostnad, som överstiger värdet av avverkade träd. För lånet bör lämnas säkerhet. Denna bör utgöras av inteckning i vederbörande fastighet eller annan säkerhet, som Kungl. Maj:t bestämmer. För lånet bör stadgas förhållandevis lång löptid, dock högst 50 år. Därest lånetiden bestämmes till 50 år, bör till exempel under de första 10 åren för varje år upplupen ränta läggas till kapitalet. Å upplupen ränta för ett tidigare år beräknas ränta under ett följande år. Ä sammanlagda beloppet av kapital- och ränteskulden vid utgången av nämnda 10 år gäldas därefter årligen ränta under ytterligare 10 år. Under återstående 30 år av lånetiden förräntas och amorteras nyssnämnda kapital- och ränteskuld medelst lika årliga annuiteter. Variationsmöjligheter i fråga om lå-

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

liens löptid och övriga lånevillkor böra finnas alltefter förhållandena i det särskilda fallet.

Bidrag och lån böra beviljas av skogsstyrelsen på förslag av vederbörande skogsvårdsstyrelse. Om den utredning, som bör föregå beslut om bidrag och lån, samt de villkor bidrags- eller låntagare skall vara underkastad, böra bestämmelser meddelas i särskilda kungörelser angående statsbidrag och statslån till förbättring av fastigheter med otillfredsställande skogstillstånd. Bidrag och lån böra utbetalas genom vederbörande skogsvårdsstyrelse, och denna bör ha den närmaste tillsynen över att de åtgärder, till vilkas bekostande bidragen och lånen skola användas, bliva utförda. Inbetalning av amorterings- och räntebelopp å lånen bör ske direkt till skogsstyrelsen.

I fråga om de bidrag, som skola utgå för sådana åtgärder, som avses i 42 § i förslaget, bör vad gäller bidragets belopp skillnad göras mellan olika fall. Under inga förhållanden bör dock bidraget understiga 50 procent av kostnaderna för åtgärderna. Om skadan huvudsakligen är koncentrerad till vissa fastigheter och genom åtgärdernas vidtagande stora skogsvärden kunna räddas å dessa fastigheter, böra fastigheternas ägare svara för hälften av kostnaderna för åtgärderna. Har däremot skogen å en fastighet redan blivit så svårt skadad, att åtgärderna å fastigheten närmast ha till syfte att rädda skogen å andra fastigheter, böra åtgärderna helt eller till största delen bekostas av allmänna medel. En markägare bör principiellt icke svara för högre kostnad än som kan antagas motsvara den fördel han själv kan ha av åtgärderna. Vid bestämmande av bidragets storlek bör hänsyn också tagas till markägarens ekonomiska förhållanden. Storleken å den av åtgärderna berörda fastigheten kan jämväl vara av betydelse för bestämmande av bidragsprocenten.

Med hänsyn till att de åtgärder, som böra vidtagas till bekämpande av insektsangreppen, kunna vara av mycket olika beskaffenhet, beroende på arten av angreppet och av de insekter som vållat eller kunna förväntas vålla angreppet, bör Kungl. Maj:t vid varje särskilt tillfälle besluta angående det statsbidrag, som skall utgå, och dettas fördelning mellan olika ägare. Det bör ankomma på skogsstyrelsen att uppgöra förslag härutinnan. För att statsbidrag vid behov skall finnas tillgängligt böra medel i form av förslagsanslag anvisas för ändamålet.

I anslutning till sitt förslag till skogsvårdslag har skogsstyrelsen avgivit förslag dels till vissa ändringar av formell natur i lagen den 6 juni 1930 (nr 202) om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet ävensom i lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred, dels till vissa ändringar i ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932 (nr 400). Sistnämnda ändringar innebära, att de särskilda bestämmelser om skyddsskog, som återfinnas i 45 och 52 §§ boställsordningen, skola utgå samt att vad i sistnämnda paragraf är föreskrivet om svårföryngrad skog jämväl skall gälla skyddsskog, dock med den ändringen, att föreskrift om att utsyning skall företagas av person med högre skoglig utbildning skall kunna meddelas av

Kungi. Maj:ts proposition nr 34. 43

Kungl. Maj:t ej blott, såsom nu är fallet, efter framställning av stiftsnämnden utan även eljest. Vidare har skogsstyrelsen framlagt förslag till sådana ändringar i nu gällande kungörelser angående bidrag till skogsvårdsåtgärder, som erfordras för att bringa dessa kungörelser i överensstämmelse med förslaget till ny skogsvårdslag.

Skogsstyrelsen har även ingått på vissa frågor rörande tillsynen över sådan skog, som icke avsetts skola lyda under den allmänna skogsvårdslagen, samt uttalat, att jämväl all sådan skog borde vara underkastad tillsyn av viss myndighet. Sålunda har skogsstyrelsen ansett, att all kronan tillhörig skog utom skogarna å kronohemman och kronolägenheter under stadgad åborätt borde stå under tillsyn av domänstyrelsen samt att för all skog av ecklesiastik natur vederbörande stiftsnämnd borde vara tillsynsmyndighet. Skogsstyrelsen har i samband härmed påpekat, att för vissa kronan tillhöriga skogar, såsom vattenfallsstyrelsens och försvarsverkets skogar samt skogar som innehades av egnahemsnämnderna, för närvarande saknades bestämmelser rörande tillsynen, ävensom framhållit önskvärdheten av att enhetliga bestämmelser skulle komma till stånd rörande tillsynen och om möjligt även förvaltningen av dessa skogar samt övriga kronan tillhöriga skogar, vilkas avkastning icke tillfördes domänfonden.

Vad beträffar de av egnahemsnämnderna innehavda skogarna har skogsstyrelsen särskilt berört frågan om behovet av bestämmelser till förhindrande av olämplig avverkning och till säkrande av återväxten. Styrelsen har härom uttalat, att särskilda lagbestämmelser rörande avverkning av dylik skog icke behövdes utan att det i detta hänseende borde vara tillräckligt med föreskrifter, som meddelats av egnahemsstyrelsen i enlighet med direktiv från Kungl. Maj:t. Beträffande återväxten har skogsstyrelsen erinrat om att det beträffande andra av kronan försålda skogar icke förelåge möjlighet att av köparen utkräva reproduktionsåtgärder med anledning av avverkningar, som skett för kronans räkning, samt uttalat, att det med hänsyn till nämnda förhållande icke syntes föreligga anledning att införa särbestämmelser för egnahemsnämndernas skogar.

De ecklesiastika skogar, som för närvarande stode under tillsyn av domänstyrelsen, syntes enligt skogsstyrelsens mening i allmänhet icke kunna inordnas under den ecklesiastika boställsordningen, och skogsstyrelsen ansåge därför nödvändigt, att en särskild författning rörande tillsynen över skötseln av dessa skogar komme till stånd.

Slutligen har skogsstyrelsen upptagit frågan huruvida ett genomförande av dess förslag krävde ändringar i den skogliga administrationen och dess ekonomiska förhållanden. Styrelsen har därom, vad skogsvårdsstyrelserna angår, uttalat bland annat, att de förändringar beträffande tillsynen över skogsvården, som föranleddes av det av skogsstyrelsen utarbetade förslaget till ny skogsvårdslag, torde komma att framträda mera i kvalitativt än i kvantitativt hänseende, samt att man vid en reform av föreslagen art finge räkna med alt arbetet med övervakandet av skogslagarnas efterlevnad alltjämt

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

komme att utgöra en ganska liten del av skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter. Den personalökning, som föreslagits av 1944 års skogsvårdsstyrelseutredning, torde kunna antagas bliva tillräcklig för att efterlevnaden av bestämmelser enligt lagförslaget skulle kunna övervakas. Dock kunde en tillfällig förstärkning av skogsvårdsstyrelsernas personal krävas för utförande av vissa engångsuppgifter. Arbetet på skogsvårdsstyrelsernas kanslier finge vidare förutsättas undergå en viss ökning, men enär en betydande förstärkning av kanslipersonalen föreslagits av skogsvårdsstyrelseutredningen, syntes någon ytterligare ökning av kanslipersonalen icke bliva nödig. Skogsstyrelsen har härjämte framhållit vikten av att skogsvårdsstyrelserna erhölle en sådan sammansättning att olika kategorier skogsägare bleve företrädda inom styrelserna, därvid styrelsen påpekat, att det i flera landstingsområden, där en väsentlig del av de enskilda skogarna ägdes av bolag, icke i skogsvårdsstyrelsen inginge någon representant för storskogsbruket.

Vad angår skogsstyrelsens eget personalbehov har styrelsen slutligen uttalat, att den icke ansåge sig för närvarande kunna bedöma, huruvida ett godtagande av styrelsens lagförslag skulle komma att kräva en förstärkning av styrelsens personal. Emellertid har styrelsen förutsatt, att en icke obetydlig ökning av antalet överklagade skogsvårdsstyrelsebeslut skulle inträda med därav föranledd ökning av de fall, då skogsstyrelsen måste företaga syn på marken, samt att styrelsen, särskilt under de första åren av lagens giltighetstid, skulle få åtskilligt arbete med utfärdande av anvisningar och tilllämpningsföreskrifter till skogsvårdslagen. De nya uppgifterna skulle komma att belasta såväl styrelsens skogliga som dess administrativa avdelning.

Framställningen från skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län.

I förenämnda den 21 januari 1947 dagtecknade framställning från skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har skogsvårdsstyrelsen —- efter en hänvisning till att den i sitt yttrande över förslaget till ny skogsvårdslag förordat, att gällande skogsvårdslags skydd för yngre skog skulle utökas till att omfatta icke blott all utvecklingsbar skog utan även alla äldre bestånd, som fortfarande kunde genomhuggas — hemställt, att i avbidan på den nya skogsvårdslagen skulle för Västerbottens och Norrbottens läns kustland provisoriskt stadgas att för avverkning skulle — med vissa undantag — erfordras tillstånd av skogsvårdsstyrelse genom utsyning eller anvisning. Såsom grundläggande princip att tjäna till ledning i frågor om meddelande av sådant tillstånd borde enligt framställningen gälla, att äldre skog, som lämpligen kunde kvarstå, skulle i möjligaste mån överhållas.

Till motivering för förslaget har i framställningen anförts bland annat följande.

Överavverkningar ha förekommit i Västerbottens läns kustland under de senaste decennierna och särskilt under åren 1945 och 1946. överavverkningarna ha icke varit lokaliserade enbart till lappmarken, där skogarnas mogenhetsförhållanden i viss mån rättfärdigat stora uttag av övermoget och

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 45

skadat virke, utan även till kustområdet, där skogsbestånden haft mer normal ålderssammansättning. Då de två senaste årtiondenas avverkning i de floddalar, som tillsammans utgöra den västerbottniska träindustriens basområde, omfattat en kvantitet, som motsvarar ca 130 % av tillväxten, så betyder detta, att råvarufångsten varje år krävt en virkesmassa lika stor som tillväxten plus ca 3A % av själva skogskapitalet. För att eu ur skoglig synpunkt tillfredsställande virkesbalans skall kunna uppnås, bör under en 40årsperiod enligt en av professorn H. Petterson framlagd prognos avverkningsbeloppen inom den flodområdesgrupp, som i huvudsak omfattar Västerbottens län, nedskäras med 30 °/o i jämförelse med uttagen under perioden 1925—1940. I medvetande om det ohållbara i en avverkningspolitik, som förbrukar all tillväxt och dessutom tär på själva det producerande kapitalet, ha vissa bolag sedan ett par år tillbaka för tillskapande av virkesreserver sänkt avverkningskvantiteterna på de egna skogarna men samtidigt intensifierat råvaruköpen från bondeskogarna för att trygga det aktuella virkesbehovet. Stimulerade av höga virkespriser och stegrad efterfrågan på råvara ha ägama till dessa skogar anlitat virkeskapitalet allt hårdare. Denna starka påfrestning på bondeskogarna kan förväntas bliva ytterligare skärpt i och med den avverkningsminskning, som enligt uppgift är att förutse på allmänna skogar inom länet. Skogsvårdsstyrelsen måste i detta sammanhang med beklagande konstatera, att den nuvarande allmänna skogsvårdslagens bestämmelser icke äro så avfattade, att skogsägarna bibringas tillbörlig respekt för styrelsens stämpelmärken, och att avverkning av ostämplat virke inom utsyningstrakterna ostraffat kan ske i mycket stor omfattning. Denna tendens till irrationell avverkning på lagens gränslinjer ökas i samma mån skogskapitalet minskar och konkurrensen om det allt knappare virkesförrådet skärpes. Enligt skogsvårdsstyrelsens statistik visa stämplingssiffrorna för lappmarken mycket starka uttag under den nya lappmarkslagens fyra första år för att sedan sjunka och registrera ett förhållandevis jämnt förlopp. Med kännedom om den överavverkning, som skett mellan de båda riksskogstaxeringarna, kunde man ha väntat, att en ytterligare minskning i uttagen skulle ske under periodens senaste år. Så har emellertid icke varit fallet. Stämplingarna under åren 1945—46 omfatta sålunda kvantiteter, som i det närmaste uppgå till vad som i medeltal utsynats per år under hela perioden 1934 —46. Förklaringen härtill torde vara, att skogsägare, som tidigare icke helt uttagit de kvantiteter gammal skog, som avverkningsplanerna medgivit, nu utnyttjat de förmånliga priskonjunkturerna och låtit utsyna den sparade behållningen. Uttryckt i absoluta tal bar utsyningen på de enskilda skogarna i lappmarken under åren 1945—46 uppgått till 1 250 000 kbm inom bark per år. Ett uttag av denna omfattning motsvarar ca 3,4 % av det virkesförråd, som senaste riksskogstaxeringen beräknat på ifrågavarande skogar. Om även husbehovslörbrukningen medräknas, uppgå uttagen till ca 3,7 % av förrådet. Med ledning av riksskogstaxeringens tillväxtsiffror och med hänsyn tagen till s. k. inväxning av klendimensioner i förrådet kan den årliga nettominskningen av virkeskapitalet uppskattas till drygt 1 %>. De senaste årens stämplingar skulle alltså innebära, att ett avsevärt kapitaluttag alltjämt sker från de enskilda skogarna i lappmarken. För kustlandet lämnar skogsvårdsstyrelsens statistik endast upplysning om de utsyningar, som skogsvårdsstyrelsen handlägger på bondeskogarna. Statistiken gäller barrskogsvirke över It) cm vid brösthöjd. Fn del utsynat vedvirke av barrskog ingår icke i kalkylen, vilket medför, att de utrönta virkesmängderna sannolikt äro beräknade i underkant. Svårigheter föreligga att beräkna omfattningen av de avverkningar, som ske helt utan skogsvårdsstyrelsens stämplingsmedverkan. En svårbedömd faktor är även den kvantitet oslämplat virke, som uttages inom

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

stämplingstrakterna. Man har anledning antaga, att de sålunda okontrollerbara kvantiteterna öka under tider med stark efterfrågan på virke. När skogsvårdsstyrelsen på basis av tidigare erfarenhet beräknat, att avverkningarna i kustlandet till 75 % gälla virke, som skogsvårdsstyrelsen stämplat, och lägger detta bedömande som grund för en avverkningskalkyl, framgår härav, att de utrönta siffrorna, apterade på stämplingshaussen 1945 och 1946, icke giva en överdriven bild utan snarare ett alltför svagt uttryck för den oroande tendens till ökning i avverkningarna, som föreligger. Denna förmodan blir än mer styrkt av det faktum, alt åtskillig vedskog icke medtagits i kalkylen. De senaste årens stämplingar på bondeskogarna inom kustlandet beräknas motsvara en avverkningsvolym för år 1945 av ca 820 000 kbm och för år 1946 ca 1 210 000 kbm inom bark. Uttag av denna storleksordning motsvara resp. 3,1 och 4,5 °/o av det på bondeskogarna enligt riksskogstaxeringen beräknade förrådet. Då förrådsökningen genom tillväxt och inväxning uppgår till högst 3 °/o, innebär särskilt den för år 1946 planerade avverkningen ett mycket väsentligt kapitaluttag. Vid en kvarstående stark efterfrågan på virke kan man befara, att utvecklingen fortgår i samma riktning och att den ökning av virkesförrådet uteblir, som ur olika synpunkter anses vara absolut nödvändig. Vid övervägandet av de åtgärder av provisorisk art, som kunna vara ägnade att giva upptakten till en återhämtning i skogsmarkernas bestockning i Västerbottens kustland, måste väljas vägar och medel, som snabbt verka i åsyftad riktning utan alltför tidsödande förberedelser. Av denna anledning måste alla planer på upprättande av avverkningsberäkningar för fastigheterna uteslutas; ett genomförande av ett dylikt projekt skulle taga åtskilliga år, om nu överhuvud tillräcklig personal skulle kunna anskaffas för dylikt arbete. Enligt styrelsens mening måste provisoriska bestämmelser uppbyggas efter linjer, som skogsvårdsstyrelsen angivit i yttrandet över skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag. Häri föreslog styrelsen, att allmänna skogsvårdslagens skydd för yngre skog borde utökas att omfatta icke blott, som i skogsstyrelsens utkast till skogslag föreslagits, all utvecklingsbar skog ulan även alla äldre bestånd, som fortfarande kunde genomhuggas (fjärde huggningsklassen enligt tillämpningsföreskrifterna till lappmarkslagen den 10 juni 1932). Skogsvårdsstyrelsen kan i detta sammanhang konstatera, att Norrlands skogsvårdsförbund i sitt utlåtande över skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag är inne på en liknande linje. Förbundet föreslår nämligen, att skyddet skall omfatta äldre skog, som kan kvarstå utan att taga skada. För att effektuera dessa restriktiva avverkningsnormer och giva myndigheterna möjlighet till erforderlig kontroll anser emellertid skogsvårdsstyrelsen — i motsats till förbundet — att tillstånd till avverkning bör inhämtas från skogsvårdsstyrelse genom utsyning eller anvisning. Genom införande av generellt utsyningsförfarande och (i stället för avverkningsplaner) stämplingsinstruktion baserad på sådana restriktiva bestämmelser, som skogsvårdsstyrelsen och Norrlands skogsvårdsförbund rekommenderat, skulle stämplingarna i kustlandet bibringas samma legala hävd som i lappmarken. Frånsett bestämmelsen i 7 § 1 mom. lappmarkslagen, att tillstånd till avverkning av barrträd skall meddelas enligt avverkningsplan, bör nämnda lags stadganden i vissa andra avseenden bliva vägledande vid de provisoriska bestämmelsernas utformande för kustområdet. I analogi härmed böra i laga tid sökta utsyningar ske kostnadsfritt, husbehovsvirket undandragas stämplingstvånget o. s. v. En konsekvens av förslagets genomförande blir också, att särskilda anslag måste ställas till skogsvårdsstyrelsens förfogande för handläggandet av kostnadsfri utsyning. Nu föreslagna provisoriska bestämmelser böra även gälla för Norrbottens läns kustland.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 47

Huvudlinjerna för en ny skogsvårdslagstiftning.

Allmänna synpunkter rörande behovet av en ny skogsvårdslag och utformningen av denna.

Skogsstyrelsen.

I förevarande avseende torde få hänvisas till den å s. 16—19 lämnade redogörelsen för huvuddragen av skogsstyrelsens förslag samt till s. 66—74 i betänkandet.

Yttrandena.

I princip har skogsstyrelsens förslag tillstyrkts av bland andra egnahemsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län, skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus och Västernorrlands län, förvaltningsutskotten hos åtskilliga hushållningssällskap, skogssållskapet, landsorganisationen, Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbet sutskott och Sveriges länsskogvaktareförbund.

Helt eller delvis ha de principiella riktlinjer, som följts i förslaget, avstyrkts av bland andra kammarkollegium, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs och Gävleborgs län, flertalet skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskotten hos åtskilliga hushållningssällskap, norrlandskommittén, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Norrlands skogsvårdsförbund och länsjågmästare föreningen.

Av de remissinstanser, som tillstyrkt förslaget i princip, har egnahemsstyrelsen anfört följande.

Förslaget synes ägnat att medverka till åstadkommande av ett mera tillfredsställande skogstillstånd och ett rationellare skogsbruk. Ur det allmännas synpunkt är det av största vikt, att skogen utnyttjas lika tillfredsställande som jorden. Det är angeläget, att tillräckliga arealer skog av god beskaffenhet finnas att tillgå för komplettering av icke bärkraftiga jordbruk. Först sedan man fått en skogsvårdslagstiftning, som förhindrar att produktionsfaktorn — skogskapitalet — realiseras eller att skogen vanhävdas, blir stödet av skogen till det gagn, som är avsett. Då kunna ej heller berättigade invändningar göras mot att skogen är tillagd de enskilda jordbruksfastigheterna. Såvitt egnahemsstyrelsen kunnat finna, har man vid utarbetandet av det föreliggande lagförslaget sökt att på bästa möjliga sätt åstadkomma en lämplig avvägning mellan samhällets intresse av att skogsarealerna utnyttjas på ett sådant sätt, att en på lång sikt jämn och hög avkastning åstadkommes, och de enskilda skogsägarnas intresse av att tillfredsställande ekonomiskt utbyte av skogen i varje särskilt fall skall kunna utvinnas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit såsom angeläget, att frågan om lagstiftningsåtgärder till tryggande av skogstillgången genom ökat skydd för den växande skogen och möjliggörande av skogsproduktion å mark, som.

48 Kung], Maj:ts proposition nr 34.

ej nöjaktigt utnyttjades, upptoges till prövning. Förslaget tillgodosåge enligt länsstyrelsens bedömande på ett tillfredsställande sätt detta syfte. Visserligen innebure förslagets bestämmelser i åtskilliga fall ganska stora inskränkningar i den enskilde skogsägarens rätt att fritt disponera över sin skog, men dessa inskränkningar syntes länsstyrelsen icke vara större än hänsynen till det allmänna bästa krävde. Då det låge i sakens natur, att en lagstiftning på förevarande område måste röra sig med allmänna begrepp och endast kunde uppdraga allmänna riktlinjer, måste det i väsentlig mån komma att bero på rättstillämpningen, huruvida med den föreslagna lagstiftningen skulle ernås vad därmed åsyftats.

Även skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län och förvaltningsutskottet hos Kristianstads läns hushållningssällskap ha understrukit betydelsen av en riktig tillämpning av förslagets bestämmelser, därvid skogsvårdsstyrelsen särskilt framhållit, att tillsynen över skogsvården borde utövas på sådant sätt, att några onödiga eller olämpliga ingrepp i en sund utövning av skogsbruket icke skedde.

Skogsvårdsstyrelsen i Våsternorrlands län har betonat behovet av tvångsmedel mot skogsägare, som icke genom upplysning kunde påverkas till ändamålsenliga skogsvårdsåtgärder, därvid skogsvårdsstyrelsen anfört.

Även om gällande skogsvårdslag i stort sett kan anses ha väl fyllt sitt syfte, att bereda skydd för skogsbestånd och skogsmark såsom produktionsmedel i skogsbruket, så har den icke varit tillfyllest för att i nöjaktig omfattning utlösa sådana åtgärder, som erfordras för det skogliga återuppbyggnadsarbetet. Det har sålunda icke alltid varit möjligt att bereda den växtliga skogen erforderligt skydd och än mindre att förhindra överdriven exploatering av den äldre skogen. Virkesförrådet är alltjämt för ringa å länets skogar, icke blott å en mångfald enstaka fastigheter utan i vissa fall inom milsvida sammanhängande komplex. Till följd av bland annat ohämmad betesgång å skogsmarkerna är skogens föryngring också otillfredsställande och väldiga arealer hyggen sakna nöjaktig återväxt. Merendels måste man tillskriva detta förhållande skogsägarnas svaga ekonomi eller, enkannerligen i fråga om skogsbolagen, den ringa tillgången på arbetskraft. Bristande ansvarskänsla eller likgiltighet hos skogsägarna synes dock i alltför många fall bära skuld till det mindre tillfredsställande skogstillstånd, som alltjämt råder inom länet. Under sådana förhållanden och då det knappast kan förväntas, att enbart en intensifiering av den skogliga undervisningen och propagandan skall kunna råda bot för bristerna, har behovet av eu reviderad skogsvårdslag, som kan förebygga ytterligare överavverkning samt säkra en framtida större och jämnare skogsavkastning, gjort sig alltmer gällande. Det föreliggande förslaget synes i allt väsentligt motsvara skogsvårdsstyrelsens förväntningar och anspråk på en ändamålsenlig skogsvårdslag. Den skärpning av gällande skogsvårdslag, som förslaget innebär, synes vara tillräcklig för att under alla omständigheter bereda skogen som produktionsfaktor ett väl avvägt skydd och förhindra osund spekulation i skogsfastigheter ävensom att bevara en skälig skogstillgång å jordbruksfastigheterna och att säkerställa en ur såväl enskild som samhällelig synpunkt eftersträvansvärd jämn avkastning av nöjaktig storlek. Förslaget innebär även möjlighet att avvärja uppenbar vanvård av skog och skogsmark och lämnar grundval för återuppbyggnad av skogskapitalet å fastigheter med raserad skogstillgång. Å andra sidan förutsätter förslaget, att skogsägaren bevaras vid största möjliga frihet i förfo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 49

gandet över sin skog, så långt nämligen, som detta är förenligt med samhälleliga anspråk på virkesproduktion och jämnhet i skogsavkastningen. Förslaget synes även så avfattat, att lagtillämpningen kan smidigt avvägas efter de lokala förhållandena inom olika landsdelar och medgiver skälig anpassning av avverkningarna efter växlande konjunkturer.

Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län har funnit de skärpningar, som förslagets bestämmelser innebära i förhållande till gällande skogsvårdslag, i regel icke vara sådana, att den lojale skogsägaren skulle beröras av desamma, men däremot medgiva ingripande mot den motsatta ägarekategorien. Skogsvårdsstyrelsen har emellertid påpekat de olikheter i skogligt avseende, som råda mellan olika landsdelar, samt med hänvisning därtill givit uttryck åt en viss tveksamhet rörande möjligheten att skapa enhetliga bestämmelser för hela landet.

Skogsindustriernas samarbetsutskott har uttalat, att en revision av skogsvårdslagen borde komma till stånd, varigenom klarare än hittills fastsloges skogsägarnas skyldighet att väl vårda sina skogstillgångar och att på tillbörligt sätt utnyttja skogsmarkens produktionsmöjligheter. Samtidigt borde skogsägarna genom lagen tillförsäkras största möjliga frihet vid handhavandet av skogsvården. Med hänsyn till dessa önskemål borde lagens avfattning icke möjliggöra oenhetlig tolkning eller orsaka, att en skogsägare av rädsla för påföljd såge sig föranlåten att överlåta skogsvårdens detaljer åt skogsvårdsstyrelsetjänstemän. Enligt utskottets uppfattning vore den överarbetning av gällande bestämmelser, som innefattades i förslaget, på åtskilliga punkter ägnad att skapa ökad klarhet i terminologien och skänka ökat skydd åt den växande skogen. De bestämmelser, som avsåge kontroll över förrådshushållning i stort och jämnhet i avkastningen, syntes däremot innebära för stora krav på såväl skogsägare som övervakare.

Landsorganisationen har åberopat ett yttrande av Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, vari förbundet huvudsakligen från de av förbundet företrädda intressegruppernas synpunkter anslutit sig till förslaget. Härjämte har landsorganisationen uttalat, att den skärpning av skogsvårdslagstiftningen, som förslaget otvivelaktigt innebure, framstode som naturlig mot bakgrunden av den stigande råvarubristen och skogens ökade betydelse för folkhushållet. Även om tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen i flera avseenden redan vore sådan, att den motsvarade förslagets krav på en rationell skogsvård, syntes det enligt landsorganisationens mening önskvärt, att den nya lagen skulle innehålla bestämmelser, som kunde vara vägledande för skogsvårdsstyrelsernas arbete.

Sveriges länsskogvaktareförbund har funnit förslaget innebära en betydande förbättring av gällande skogsvårdslag.

"1 iH grund för avstyrkandena bär i allmänhet åberopats, att eu skärpning av skogsvårdslagstiftningen i enlighet med skogsstyrelsens förslag skulle medföra eu skadlig byråkratisering av skogsvårdsverksamheten och äventyra det goda samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna samt att en 4 Bihang til- riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 34.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

för hela riket gemensam skogsvårdslag av föreslaget innehåll icke skulle medgiva den anpassning till de lokala förhållandena, som olikheterna i skogligt avseende mellan skilda landsdelar fordrade.

Kammarkollegium har bland annat anfört följande.

Förslaget skulle giva skogsvårdsmyndigheterna rätt att i avsevärt mycket större utsträckning än vad nu är fallet kontrollera skötseln av och avverkningarna å de skogar, å vilka lagen avses bliva tillämplig. Bestämmelserna måste samtidigt enligt sakens natur vara så allmänt hållna, att deras tilllämpning blir beroende av myndigheternas mer eller mindre subjektiva uppfattning av vad som är god skogsvård. Följden härav blir, att den skogsägare, som vill vara säker på att icke överträda lagens bud, blir nödsakad anlita skogsvårdsstyrelsens tjänstemän för alla utstämplingar av någon betydelse samt begära deras råd och anvisningar vid skogsskötseln i övrigt. Om icke skogsvårdsmyndigheterna visa återhållsamhet och försiktighet vid lagtillämpningen, komma bestämmelserna att medföra en praktiskt taget fullständig myndighetskontroll över skogsskötseln. Det kan ifrågasättas, om en sådan utveckling är enbart lycklig. Under gällande och tidigare skogsvårdslagar har drivkraften till en förbättrad skogsvård främst sökts i att få den enskilde skogsägaren ekonomiskt intresserad av en ökad skogsavkastning, och skogsvårdsstyrelsernas huvudsakliga uppgift har varit — förutom att hindra flagrant vanvård av skog — att genom propaganda väcka skogsägarnas intresse för god skogsvård och, sedan intresset väl blivit väckt, vidmakthålla och stärka detta genom att lämna skogsägarna råd och hjälp för skogens bästa vård och lämpligaste utnyttjande. Ingen tvekan synes råda om att icke resultatet av denna politik blivit gott. Lagförslaget går längre än vad hittills varit avsett och synes, om det realiseras, kunna leda till en omvandling av skogsvårdsstyrelsema från skogsägarnas rådgivare och hjälpare till kontrollanter för genomförande av en bestämd, centralt dirigerad skogsvårdspolitik — låt vara i och för sig inspirerad av de nyaste rönen och uppfattningarna på skogsvårdens område. En sådan kontroll, driven till sin spets, kan dock få den återverkan på skogsägarens handlingsfrihet i ekonomiskt hänseende, att den kan befaras komma att motverka lagstiftningens syfte: en allt mer förbättrad skogsvård med ökad avkastning från skogen som slutmål. Kollegiet anser i varje fall, att skogsägarens intresse för skogsvården och hans egna initiativ icke böra få hämmas genom alltför långt gående kontrollföreskrifter. I övrigt anser sig kollegiet mot lagförslaget helt allmänt böra anmärka, att förslagsställarens strävan att under enhetliga bestämmelser bringa så stora delar av skogsvården som möjligt medfört, att lagens regler blivit så vaga och allmänt hållna, att de lämna den enskilde skogsägaren föga ledning och ställa honom helt beroende av den mening, som kommer att inläggas i lagen genom praxis. Olägenheterna härav ur rättssäkerhetssynpunkt bliva så mycket större, när lagens kontrollföreskrifter omspänna praktiskt taget hela skogsvården.

Lantbruksstgrelsen har i sitt yttrande hävdat, att skogsvårdslagstiftningen borde så långt möjligt vara mer vägledande än återhållande, när det gällde det enskilda intresset och initiativet, och har därför förordat en uppmjukning av de tvingande bestämmelserna i lagförslaget. Vidare har styrelsen uttalat, att skogsvårdsstyrelsernas i princip fria ställning icke borde äventyras och att en viss lokal anpassning måste äga rum för att ett gott resultat av skogsbruket skulle erhållas, varför en sträng central dirigering av skogsvårdsverksamheten ej borde ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 51

De länsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som uttalat sig i avstyrkande riktning, ha i allmänhet ifrågasatt behovet och lämpligheten av en generell skogsvårdslagstiftning av restriktiv karaktär, under framhållande av att goda resultat nåtts på frivillighetens väg, samt betonat faran av en långt driven centralisering och byråkratisering av skogsvårdsverksamheten. . V,;#, gg Sfi

De synpunkter, som anförts av de skogsvårdsstgrelser, vilka framställt principiella invändningar mot förslaget, kunna i huvudsak sammanfattas sålunda.

De brister, som finnas på skogsvårdens område, äro icke förorsakade så mycket av svagheter i gällande skogsvårdslag utan bero mera på otillräcklig personal för lagens övervakande samt brist på penningmedel och arbetskraft för erforderliga förbättringsåtgärder. Den omständigheten, att under samma lag skola hänföras skogar från de kargaste bygderna längst i norr ned till mellersta och södra Sveriges mera gynnade skogsmarker, innebär en svaghet i förslaget och medför svårighet att utforma bestämmelserna på ett sätt, som lämpar sig för skiljaktiga förhållanden i olika landsdelar. I åtskilliga delar innebär lagförslaget en skärpning, som kanske behöves i vissa delar av Norrland men som för övriga delar av landet är onödig och till och med olämplig. Trots önskvärdheten av enhetlig lagstiftning bör övervägas, om icke särskild skogslagstiftning, åtminstone i vissa punkter, skall gälla för vissa delar av Norrland. Det alltfort ökade intresset från skogsägarnas sida för eu förbättrad skogsskötsel har lett till en intensivare skogsvård än tidigare. Det är ingalunda säkert, att en skärpt övervakning och en ytterligare inskränkning^ i skogsägarnas rörelsefrihet leda säkrare till målet — förbättrat tillstånd å de enskildas skogar — än vad 1923 års lag gjort. De framsteg, som gjorts på skogsvårdens område under de senaste årtiondena, ha väsentligen berott på direkt produktionsbefrämjande åtgärder såsom upplysning, propaganda, sakkunnigt biträde och ekonomiskt understöd. Mycket talar för att lagens utformning haft mindre att betyda. Lagens tvång bör därför inskränkas till det nödvändigaste för säkerställande av skogsvårdens krav. I annat fall uppkommer fara för att den främsta drivkraften till en förbättrad skogsproduktion, nämligen den enskildes skogsvårdsintresse, avtrubbas. Framförallt böra byråkratisering och centralisering av skogsvårdsfrågornas handläggning undvikas. Om skogsvårdsstyrelsernas fiskaliska ställning gentemot skogsägarna ytterligare skärpes, kan man befara, att detta skall leda till mindre önskvärda motsättningar mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelsema. Skogsägarnas självverksamhet och ansvar böra icke motarbetas genom lagbestämmelser, som hindra skogsägarnas initiativ och i stället överföra allt ansvar på skogsvårdsstyrelserna. Intresset för skogsvård har hos jordbrukarungdomen stegrats i mycket hög grad, vilket framgår av del stora deltagandet i skogsdagar, gallringstävlingar, studiecirklar m. in. Lagförslaget innehåller en hel del bestämmelser, som komma att förorsaka skogsvårdsstyrelserna eu myckenhet såväl pappersarbete som annat arbete utan motsvarande nytta. Enär skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter taga personalens tid helt i anspråk och densamma ej ens förslår för utförande av vad som är önskvärt och behövligt, är det av stor vikt, att arbetet i första hand koncentreras på de viktigaste uppgifterna och ej hindras av onödig pappersexercis. För att ett bättre skogligt tillstånd skall erhållas, behöva andra åtgärder vidtagas än de i lagförslaget förordade. Sålunda föreligga i fråga om skogsbetet ännu stora brister, likaså i fråga om viltskador. Arronderingsproblemet är också eu viktig fråga, enär alltför splittrade skogs­

52 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

skiften ofta göra ett ekonomisk skogsbruk omöjligt. Inom södra och mellersta Sverige har under 1923 års lags korta giltighetstid virkesförrådet i allmänhet ökat avsevärt, vilket åtminstone delvis måste tillskrivas verkningarna av gällande lag. Detta talar för att något behov av en så restriktiv skogsvårdslag som skogsstyrelsen föreslagit icke förefinnes för dessa delar av landet.

Skogsvdrdsstyrelsen i Norrbottens lön har vidare erinrat om den rådande bristen på arbetskraft samt uttalat, att möjligheterna att tillgodose skogsbrukets arbetskraftsbehov borde utredas, innan en ändring av gällande skogsvårdslagstiftning, som skulle öka behovet av arbetskraft, komme till stånd.

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ha i gemensamt yttrande anfört följande.

Den nu gällande skogsvårdslagen är i stort sett lämplig och ändamålsenlig. Samarbetet mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna är numera förtroendefullt och i hög grad gagneligt för det enskilda skogsbruket. En skärpning av skogsvårdslagen torde sannolikt leda till motsättningar mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna samt äventyra det goda samarbetet. Efter tillkomsten av 1923 års lag ha på enskilt initiativ skogsägareföreningarna bildats, vilkas verksamhet även inriktas på att bland medlemmarna uppmuntra intresset för en god skogsvård och påvisa värdet av en förbättrad och ökad skogsproduktion. Under de allra senaste åren har intresset för skogen ökat i mycket hög grad hos jordbrukarungdomen, och sådana ungdomsorganisationer som J.U.F., S.L.U. med flera redovisa 100 000-tals intresserade deltagare i av organisationerna anordnade skogsdagar med mera. Denna ungdomens »skogsanda» är helt frivillig och har ej skapats genom lagstiftning. Undervisningen i de skogliga ämnena vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna har ävenledes förbättrats och fått ökat utrymme på schemat. Vad nu sagts visar, att skogsägarna i dag själva ha förståelse för vad tiden kräver av dem. Detta frivilliga arbete, med stöd av förståelse från myndigheternas sida, kommer att mycket smidigare och fortare leda till målet än om skogsägarnas handlingsfrihet under ansvar skall beskäras och deras egen initiativkraft lamslås genom stela och svårtydbara lagbestämmelser.

Ett liknande uttalande har gjorts av Riksförbundet landsbygdens folk, som anfört.

Med hänsyn till den påtagliga förbättringen av skogsvården och det ökade intresset för skogliga problem inom bondeskogsbruket samt det förtroendefulla samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna kan det starkt ifrågasättas, om tiden nu är lämplig för genomförande av en ny skogsvårdslag. För skogsägarna ha de statliga åläggandena i form av tvångsavverkningar mångenstädes barskrapat skogstillgångarna mot ägarnas vilja och uppväckt misstro mot statliga ingripanden. Riksförbundet ser därför med betänksamhet på införandet av en ny lag, som i mycket stor omfattning skärper och understryker den enskilde, lojale skogsägarens beroendeställning i förhållande till skogsvårdsstyrelserna, och förmenar, att just det värdefulla samarbetet mellan det enskilda jordbruket och skogsvårdsstyrelserna riskeras. Några lagbestämmelser finnas icke gentemot sådana skogsägare, som genom underlåtenhet att företaga avverkningar motverka skogsvårdslagens syfte. Under normala tider finnas otaliga exempel på att underlåtenhet att verkställa huggning i såväl äldre som yngre skog, gallring, röjning m. m. lett till obotlig skada på skogen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 34. 53

Även läns jägmästare föreningen har ansett en skärpning av skogsvårdslagstiftningen icke vara tillrådlig med hänsyn till uppnådda resultat inom skogsvården och till faran för att en sådan skärpning skall få en oförmånlig inverkan på den enskildes skogsvårdsintresse. En ökad skogsvårdsupplysning har av föreningen ansetts vara att anbefalla, därest intensifierat skogsvårdsarbete vore önskvärt. Föreningen har vidare uttalat, att den ökade centrala dirigering, som komme att föranledas av förslagets bestämmelser om den centrala myndighetens i olika sammanhang återkommande ingripanden, icke vore lycklig.

Departementschefen.

Vikten av en god skogsvård framstår i dagens läge måhända klarare än någonsin tidigare. Med hänsyn till den stora betydelse, som skogsbruket och de träförädlande industrierna ha både för näringslivet inom landet och för möjligheterna till handelsutbyte med andra länder, är det i högsta grad angeläget, att skogarnas produktionsförmåga utnyttjas effektivt, så att förutsättningar skapas för ett uppehållande och, såvitt möjligt, en utvidgning av landets skogsbruk och därmed också av de industrier, vilka äro beroende av skogen för sin råvaruförsörjning.

Under senare tid och särskilt efter ikraftträdandet av 1923 års skogsvårdslag ha otvivelaktigt avsevärda framsteg gjorts på skogsvårdens område. Insikten hos skogsägarna om betydelsen av skogens rätta skötsel har efterhand ökat, och bland skogsägarna finnes nu också ett livligt intresse för skogsvården och en utbredd förståelse för vikten av att skogsproduktionen bedrives planmässigt och på lång sikt.

Det vore emellertid oriktigt att beteckna de nu föreliggande förhållandena på skogsproduktionens område som fullt tillfredsställande ur skogsvårdssynpunkt. Betydande arealer, vilka med fördel skulle kunna användas till skogsproduktion, ligga helt eller till största delen outnyttjade. Skötseln av den befintliga skogen lämnar även mångenstädes åtskilligt övrigt att önska. Ofta är bestockningen i de växande skogsbestånden så otillfredsställande såväl kvantitativt som kvalitativt, att avkastningen blir betydligt nedsatt. Genom en alltför tidig slutavverkning av den utvecklingsdugliga skogen förhindras även i många fall ett fullständigt utnyttjande av markens produktionsförmåga. De åtgärder, som vidtagits för tryggande av återväxten efter avverkning, ha vidare ej sällan visat sig vara otillräckliga. En väsentlig höjning av virkesavkastningen kan med hänsyn till nu berörda förhållanden säkerligen uppnås genom en förbättrad skogsskötsel.

Erfarenheten har visat, att bestämmelserna i gällande skogsvårdslag icke erbjuda tillräckliga garantier för att man i önskvärd utsträckning eller med erforderlig snabbhet skall kunna komma tillrätta med nu antydda och andra missförhållanden på skogsvårdens område. Jag finner det därför påkallat, alt frågan om utformningen av skogsvårdslagstiftningen nu i sin helhet omprövas.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Det förslag till ny skogsvårdslag, som skogsstyrelsen framlagt, utgör ett försök att med ledning av de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av 1923 års skogsvårdslag, och de prognoser, som kunna ställas rörande den framtida utvecklingen, utforma lagstiftningen på ifrågavarande område så, att den kommer att bliva ett mera tjänstdugligt instrument i det skogsvårdande arbetet än de nu gällande bestämmelserna. Förslaget har i sina huvuddrag helt eller huvudsakligen tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet av de avgivna yttrandena. Även jag finner förslaget lämpat att efter vissa jämkningar läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Såsom skogsstyrelsen själv betonat och ytterligare understrukits i åtskilliga yttranden föreligga vid sidan av de frågor, som behandlats i skogsstyrelsens förslag till ny skogsvårdslag, även åtskilliga andra problem, vilkas lösande är av betydelse för att de skogsvårdande åtgärderna skola giva bästa möjliga resultat. Framför allt gäller detta frågan om skogsbete. Enligt min uppfattning bör en revision av gällande ägofredslagstiftning komma till stånd i syfte bland annat att öka möjligheterna att förhindra skadegörelse å skogen genom betande husdjur. Jag har därför för avsikt att hos Kungl. Maj:t begära bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda denna fråga.

Vad angår de principer, på vilka en ny allmän skogsvårdslag bör bygga, må först framhållas, att resultatet av skogsvårdsarbetet alltid ytterst måste bliva beroende på de enskilda skogsägarnas insatser. Man måste därför framför allt söka tillvarataga det stora intresse för hithörande frågor, som redan nu finnes hos skogsägarna, och i den mån så behövs söka sprida ökade insikter rörande de krav, som böra uppställas ur skogsvårdande synpunkter.

För att det skall bliva möjligt att bevara och öka skogsägarnas intresse för skogsvården är det emellertid nödvändigt, att deras handlingsfrihet ej kringskäres, såvida det ej är fråga om en åtgärd eller en underlåtenhet, som mera påtagligt står i strid med en god skogsvårds krav. Skogsvårdslagen bör därför ej syfta till någon i detalj gående reglering av det sätt, på vilket varje särskild skogsägare skall sköta sin skog, utan lagens uppgift bör i främsta rummet vara att angiva de allmänna grunder, enligt vilka skogsvården bör bedrivas, samt att giva möjligheter till ingripanden, då dessa grunder åsidosättas eller fara föreligger för att så skall ske.

Enligt skogsstyrelsens förslag skulle tillämplighetsområdet för den nya skogsvårdslagen utvidgas betydligt i förhållande till vad som gäller enligt 1923 års lag. Den viktigaste ändringen är, att den nya lagen föreslås skola gälla även de skogar, där skogsvården hittills reglerats av den särskilda s. k. lappmarkslagen. Lämpligheten av en dylik utvidgning blir givetvis i hög grad beroende av den utformning, som den nya lagen erhåller. Jag har därför för avsikt att återkomma till denna fråga ävensom till övriga av skogsstyrelsen föreslagna ändringar i lagens tillämplighetsområde, sedan jag angivit min uppfattning om vad som i stort sett bör gälla enligt den nya lagen. Emellertid vill jag redan här nämna, att det enligt min åsikt, därest den nya lagen utformas på sätt i det följande föreslås, ej bör möta något hinder att låta densamma gälla även lappmarksskogarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 55

De allmänna riktlinjerna för skogsskötseln.

Skogsstyrelsen.

Beträffande skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 80—84 i betänkandet.

Yttrandena.

Flertalet skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha tillstyrkt lagfästande av bestämmelser av det innehåll, som skogsstyrelsen upptagit i 2 § av sitt förslag, eller lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Jämväl statens skogsforskningsinstitut har uttalat sig i tillstyrkande riktning, därvid institutet utvecklat sin mening på följande sätt.

Lagförslaget innehåller vissa stadganden rörande allmänna riktlinjer för skogsbruket av huvudsaklig innebörd, att det enskilda skogsbruket i regel bör bedrivas som ett ekonomiskt företag, inriktat på att lämna ekonomisk vinst. Denna synpunkt får genom sin förekomst under de allmänna bestämmelserna karaktären av en för hela skogsvårdslagen gällande huvudprincip. Enligt institutets mening är denna princip riktig, och dess införande i lagen torde innebära ett av förslagets viktigaste och följdrikaste ståndpunktstaganden. I syfte att tillfredsställa viktiga sociala intressen föreskrives även att såvitt möjligt jämn avkastning skall eftersträvas. Varje strävan till jämnhet i avkastningen torde dock ofta innebära ett avsteg från den ekonomiska huvudprincipen. På grund av att tillväxtens kulmination har ett ganska flackt förlopp kan emellertid till en viss grad en jämnare avkastning erhållas utan större ekonomiska uppoffringar. Vidare är en jämn avverkning i regel möjlig att uppnå med mindre eftergifter i ekonomiskt avseende för stora skogar än för små. Av motiveringen till 2 § synes framgå, att avsikten med ifrågavarande stadgande är att söka uppnå ett i förhållande till den ekonomiska uppoffringen skäligt hänsynstagande till det sociala kravet på en någorlunda jämn avkastning. En sådan bestämmelse bör även enligt institutets uppfattning inrymmas i skogslagstiftningen.

Sveriges skogsägareförbund har icke haft något att erinra mot intagande i skogsvårdslagen av ett stadgande av ifrågavarande slag men har framhållit att förslagets bestämmelser härutinnan erhållit en så svävande formulering, att de knappast kunde få någon praktisk betydelse.

I några yttranden har uttalats tveksamhet i fråga om lämpligheten av en allmän bestämmelse, som särskilt framhävde vikten av de ekonomiska synpunkterna och önskvärdheten av en jämn avkastning. Sålunda har kammarkollegium anfört.

Genom en bestämmelse av det slag, som innehålles i 2 § i förslaget, skulle inskrivas ett skogsvårdsprogram, som i och för sig icke giver anledning till någon erinran och som skogsägare i allmänhet i eget intresse söka att förverkliga. Huruvida ett sådant program, om det bör ingå i lagtexten, lämpligen bör uppställas som en undantagslös regel, kan emellertid ifrågasättas. Därvid må först erinras, att för vissa skogar såsom flygsandsplanteringar och andra skyddsskogar av olika slag virkesavkastningen icke är det väsent­

56 Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

liga. Intresset av virkesavkastning är också underordnat i fråga om de städernas skogar, som av befolkningen i stor utsträckning användas för promenader och annat friluftsliv. Detsamma kan gälla enskilda skogar vid badorter och andra turistorter. Slutligen bör det icke vara skogsägaren förmenat att vårda vissa skogsområden utan tanke på avkastningen för att bevara ett stycke orörd natur eller speciella skönhetsvärden. En generell förpliktelse att använda skogsmark till högsta möjliga skogsproduktion kan därför icke vara lämplig. Att inrikta skogsbruket på en jämn avkastning kan i vissa fall komma i konflikt med den enskilde skogsägarens berättigade ekonomiska intressen. Vissa industrier med skogsprodukter som råvara och med egna skogar fylla helt och hållet eller så långt som mö jligt sitt årsbehov genom uppköp av lämpliga sortiment i den fria marknaden. De egna skogarna anlitas huvudsakligen som reserv för den händelse råvarubehovet av olika anledningar icke skulle kunna täckas genom inköp. För dylika industrier kan en jämn årsavkastning från de egna skogarna icke utgöra något eftersträvansvärt. För ägare av mindre skogar i förening med jordbruk fyller skogen ofta en funktion av »sparbössa», som skulle mycket ogynnsamt påverkas av kravet på jämn avkastning. Ehuru paragrafens efterlevnad icke är sanktionerad genom någon påföljdsbestämmelse, synes innehållet i paragrafen i själva verket kunna medföra ett tvång till planhushållning med skogen under myndighetsövervakning. Då ett sådant tvång icke synes påkallat vare sig med hänsyn till skogsvårdens eller näringslivets allmänna intressen och en programförklaring rörande skogsvårdens allmänna syften icke torde ha sin plats i en lagtext, anser kollegiet, att de föreslagna bestämmelserna i paragrafen lämpligen böra utgå.

Tveksamhet i fråga om nyttan av bestämmelser angående allmänna riktlinjer för skogsvården i deras formulering enligt förslaget har uttalats jämväl av skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Västmanlands och Jämtlands län samt av länsjägmästareföreningen.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt lämpligheten av att i en skogsvårdslag intaga anvisningar om hur en skog bär skötas, samt därvid uttalat, att förslagets 2 § under alla förhållanden bleve betydelselös mot de illojala skogsägarna. Att sträva efter en jämn avkastning syntes ej böra sättas som en allmängiltig norm. I varje fall funnes enligt skogsvårdsstyrelsens mening många andra önskemål i fråga om skogsskötseln, som vore minst lika viktiga som avkastningens jämnhet. Skogsvårdsstyrelsen ansåge, att paragrafen borde utgå och att i allt fall ordet »ekonomiskt» borde bortfalla.

Även skogsvårdsstyrelserna i Blekinge och Gävleborgs lån liksom ock skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län ha uttalat sig mot ett betonande av skogsbrukets rent ekonomiska karaktär, och de två förstnämnda skogsvårdsstyrelserna ha i samband härmed hävdat, att de biologiska fordringarna å skogsvården borde givas ökat utrymme i lagstiftningen.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har ansett, att något uttalande om att jämnhet i avkastningen skulle eftersträvas icke borde göras i skogsvårdslagen.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har i sitt yttrande, vilket åberopats jämväl av landsorganisationen, ifrågasatt en skärpning av förslagets 2 § genom införande av ett stadgande om skyldighet för skogsägare att

Kungl. Mcij.ts proposition nr 34. 57

avverka överårig skog. Såsom skäl härför har anförts att enskilda skogsinnehav i stor omfattning gradvis förstördes på grund av att avverkning underlätes samt att de överåriga bestånden samtidigt hindrade skogstillväxten.

Departementschefen.

Utformningen av skogsvårdslagen måste ju ytterst bliva beroende på vad man vill uppställa som mål för skogsproduktionen. Bland annat med hänsyn härtill finner jag, i likhet med skogsstyrelsen, det lämpligt, att i skogsvårdslagen skola angivas de allmänna riktlinjer, som det allmänna anser böra följas inom skogsvården. Även om dessa riktlinjer endast få karaktären av allmänt hållna uttalanden beträffande principerna för skötseln av skogsmark och växande skog, synas de nämligen bland annat kunna bliva av betydelse såsom en principdeklaration från samhällets sida och såsom ett underlag för tolkningen av andra bestämmelser i lagen, vilka äro av tvingande natur. I stort sett kan jag även ansluta mig till vad skogsstyrelsen anfört rörande ifrågavarande allmänna riktlinjer. Det synes mig sålunda klart, att de ekonomiska synpunkterna måste vara grundläggande vid bedömande av skogsvårdens problem. Strävandena på detta område böra i enlighet härmed främst gå ut på att avkastningsförmågan hos den mark, som användes eller bör användas för skogsproduktion, skall utnyttjas på ett ur ekonomisk synpunkt ändamålsenligt sätt. Skogsbruket bör med andra ord bedrivas som ett ekonomiskt företag, inriktat på att uppnå en tillfredsställande lönsamhet. Detta innebär ej nödvändigtvis detsamma som att skogsbruket skall bedrivas efter rent biologiska synpunkter, d. v. s. att såsom mål uppställes största möjliga tillväxtvolym. Skogens värde är ju ytterst betingat av att de produkter, som erhållas från densamma, kunna ekonomiskt nyttiggöras, och det synes då ligga i sakens natur, att skogsskötseln i främsta rummet bör bedrivas på det sätt, som ur ekonomisk synpunkt ter sig som mest förmånligt. Att skogsskötseln upplägges och bedrives efter ekonomiska linjer måste ju för övrigt vara en förutsättning för att skogsindustrin även i fortsättningen skall kunna hävda sig i konkurrensen på världsmarknaden. Det ligger emellertid i sakens natur, att de biologiska och ekonomiska synpunkterna på skogsvården i stor utsträckning sammanfalla och alt sålunda det ur ekonomisk synpunkt mest tillfredsställande resultatet ofta ernås genom att skogen skötes på ett sådant sätt, att största möjliga tillväxt erhålles. Det synes under sådana förhållanden knappast kunna sägas föreligga någon allvarligare intressekonflikt mellan de båda synpunkterna.

Ett hävdande av de ekonomiska synpunkternas betydelse giver självfallet ej i varje särskilt fall utan vidare något entydigt svar på frågan, hur skogsbruket bör bedrivas eller huruvida en viss åtgärd står i överensstämmelse med vad som ur det allmännas synpunkt bör anses såsom eu tillfredsställande skogsvård. Bedömningen av vad som rent ekonomiskt sett är mest ändamålsenligt måste till en början alllid bliva förenad med en viss grad av osäkerhet. Framhållas må emellertid, att man vid en dylik ekonomisk bedömning i regel bör söka se förhållandena på lång sikt. Hänsyn måste nämligen tagas

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

till skogsbrukets särdrag såsom ekonomiskt företag, framför allt de långa produktionstiderna. Tillfälliga prisförhållanden böra därför ej tillmätas alltför stor betydelse, utan man bör i stället huvudsakligen bygga på de förhållanden, som kunna förväntas komma att råda på något längre sikt.

Vid sidan av de ekonomiska synpunkterna måste vidare vid utformningen av ett program för skogsvården utrymme lämnas för hänsynstagande även till andra faktorer. I viss utsträckning måste ju alltid beaktas sådana speciella förhållanden, som kunna föreligga för den enskilde skogsägaren och göra att ett visst handlingssätt framstår som välmotiverat även om det ej överensstämmer med vad som enligt ett rent ekonomiskt betraktelsesätt skulle vara mest förmånligt. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att skogsägarnas handlingsfrihet ej skall inskränkas alltför mycket bör en ganska vid marginal lämnas för den enskilde skogsägarens eget bedömande av vad han finner ändamålsenligt. Detta synes emellertid kunna ske därigenom att såsom riktlinje för skogsbruket uppställes icke att det ekonomiska resultatet skall bliva det bästa tänkbara utan att ett tillfredsställande ekonomiskt resultat bör eftersträvas. Den marginal, som härigenom lämnas, synes möjliggöra ett skäligt hänsynstagande till sådana med den enskilde skogsägarens intressen sammanhängande förhållanden som nyss berörts.

Vid uppdragandet av de allmänna riktlinjerna för skogsvården bör slutligen vid sidan av de rent ekonomiska synpunkterna och önskemålet om handlingsfrihet för de enskilda skogsägarna även uppmärksammas den betydelse skogen har ur vissa andra synpunkter. Såsom längre fram skall beröras måste exempelvis i vissa trakter beaktas skogens värde till förhindrande av sand- och jordflykt eller av sänkning av odlingsgränsen. Framför allt måste emellertid i detta sammanhang hänsyn tagas till skogens värde såsom sysselsättningsobjekt för befolkningen i skogsbygderna. Det framstår med hänsyn till sistnämnda förhållande som ett beaktansvärt socialt önskemål, att skogsproduktionen bedrives så, att arbetstillfällena bliva såvitt möjligt någorlunda jämnt fördelade över längre perioder. En relativt jämn fördelning av skogsuttagen måste för övrigt på längre sikt framstå som angelägen även ur skogsindustriens synpunkt. I den mån så kan ske utan att de synpunkter, som böra vara grundläggande vid målsättningen för skogsbruket, trädas för när i nämnvärd grad, bör man därför enligt min uppfattning vid utformningen av skogsvårdslagstiftningen även söka tillgodose nu berörda önskemål. Även här gäller för övrigt att ett rimligt hänsynstagande till sistberörda önskemål knappast behöver innebära, att någon motsatsställning uppkommer mellan dessa och de grundläggande ekonomiska synpunkterna.

Därest ett allmänt skogsvårdsprogram uppställes av det innehåll som nu angivits, bör detta självfallet ej anses innebära, att endast de nu berörda faktorerna skulle förtjäna beaktande i det enskilda fallet. Det allmänna skogsvårdsprogrammet är ju ej heller, såsom redan framhållits, avsett att utgöra någon för skogsägarna bindande regel. I vilken utsträckning de enskilda skogsägarna skola vara skyldiga att i sitt handlande söka förverkliga det mål, som uppställts i det allmänna programmet, är en annan fråga, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 59

kommer att behandlas i det följande. Den i vissa yttranden framställda anmärkningen, att ett dylikt allmänt skogsvårdsprogram ej skulle giva erforderligt utrymme för beaktande av speciella intressen vid sidan av de däri särskilt behandlade, synes därför icke förtjäna avseende.

Det har ifrågasatts att i skogsvårdslagen — vid sidan av bestämmelser, som begränsa skogsägares rätt att avverka skog å sin fastighet — även skulle intagas en föreskrift om skyldighet för skogsägare att avverka överårig skog. En dylik bestämmelse skulle emellertid med all säkerhet i praktiken få mycket ringa betydelse. Vad som hittills visat sig behövligt har ju ■— bortsett från undantagsfall — varit icke bestämmelser om skyldighet att avverka överårig skog utan bestämmelser, som hindra skogsägarna att avverka dylik skog i alltför snabb takt. Det är vidare att märka, att det i allmänhet torde vara ganska vanskligt att avgöra, huruvida en skogs kvarstående efter den tid, då den normalt bort slutavverkas, kan anses stå i strid mot de allmänna principer för skogsvården som nyss förordats. Så länge skogen ej är rötskadad, kan den nämligen ofta genom att inväxa i grövre dimensioner bliva användbar till högvärdiga specialsortiment, för vilka synnerligen höga priser kunna erhållas. Är skogen åter så överårig att den är skadad — och det är tydligen främst för dylika fall som en föreskrift av nyss angivet slag skulle kunna anses påkallad — kommer, i enlighet med vad jag i det följande kommer att föreslå, en viss avverkningsskyldighet att kunna åläggas i de fall då skogens tillstånd är uppenbarligen otillfredsställande och avverkning bör ske för att ett nöjaktigt skogstillstånd skall kunna åstadkommas. Att härutöver stadga skyldighet att avverka överårig skog har jag av skäl som nu angivits icke funnit lämpligt.

Av det nu sagda torde även framgå, att något fog ej finnes för den i ett yttrande uttalade uppfattningen, att ett skogsvårdsprogram av det innehåll som nu angivits skulle förhindra jordbrukarna att under vissa perioder underlåta att göra uttag från sin skog och därigenom uppbygga en kapitalreserv, vilken kan användas vid speciella tillfällen.

Innebörden av begreppet skogsmark.

Skogsstyrelsen.

I fråga om skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 75—80 i betänkandet.

Yttrandena.

Vad skogsstyrelsen föreslagit angående innebörden av begreppet skogsmark har ansetts ändamålsenligt av hland andra Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott och Sveriges skogsägareförbund samt därjämte lämnats ulan erinran i ett stort antal yttranden.

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

I några yttranden har emellertid uttalats, att i skogsvårdslagen ej borde intagas någon särskild definition å begreppet skogsmark, medan i andra yttranden hävdats att avfattningen av den av skogsstyrelsen föreslagna definitionen borde ändras.

För uteslutande av bestämmelser av ifrågavarande slag ha bland andra kammarkollegium samt skogsvårdsstgrelserna i Jönköpings och Älvsborgs lön ävensom i Kalmar läns norra landstingsområde uttalat sig. Kammarkollegium har därvid anfört.

Stadgandet i 1 § andra stycket lagförslaget skulle innebära lagfästande av ett erkännansvärt skogspolitiskt program. Oavsett att programförklaringar icke torde böra ha sin plats i en lagtext, synes det visserligen vara önskvärt, att programmet i stor omfattning realiseras men knappast att det sker i full utsträckning. Bestämmelsen medför nämligen en förpliktelse till skogsodling för ägare icke blott av skogsmark enligt vanligt språkbruk utan även för ägare av kala hedmarker, alvarsmarker, vissa mossar, kärr och myrar. Utom det att det i många fall kan vara ett naturskydds-, fornminnes-, jaktvårdseller turist- och friluftsintresse, att ett skogfritt landskap bibehålies oförändrat, kan markägaren utan att ekonomiskt utnyttja marken ha ett befogat önskemål att bibehålla ett område fritt från skog. Detta erbjuder t. ex. en vacker landskapsbild eller öppnar utsikten mot sjö eller hav. Skogsvårdslagen skulle sålunda komma att inkräkta på ett område, som bör vara förbehållet en blivande lagstiftning om landskapsplanering. Om skogsmarksbegreppet bestämmes på sätt föreslagits, kommer det att medföra en plikt till skogsodling, vilken varken synes nödvändig eller önskvärd. Skogsodling å de av ålder kala markerna synes liksom hittills lämpligen böra ske på frivillighetens väg. Där den verkligen är på längre sikt ekonomiskt fördelaktig och icke kommer i strid med andra berättigade intressen, torde det ej heller möta någon svårighet att få sådan odling till stånd genom lämpligt anpassade statsbidrag. Kollegiet anser, att andra stycket i paragrafen lämpligen bör utgå ur lagtexten.

I ett flertal yttranden har betonats vikten av att bestämmelserna rörande innebörden av begreppet skogsmark skulle få en lydelse, som gåve stöd för en effektiv gränsdragning mellan skogsmark, å ena sidan, samt betesmark och impediment, å den andra.

Åtskilliga skogsvårdsstgrelser ha funnit skogsstyrelsens förslag i förevarande del ej fullt tillfredsställande ur skogsvårdssynpunkt, då fråga vore om användning av mark för betesändamål, samt uttalat, att till skogsmark borde hänföras all för skogsproduktion lämplig mark, som icke i väsentlig utsträckning utnyttjades på annat ändamålsenligt sätt.

Norrlands skogsvårdsförbund har anfört i huvudsak följande.

Enligt motiveringen till förslagets bestämning av begreppet skogsmark, jämförd med bestämmelserna i 5 kapitlet, kan en skogsägare tvingas — låt vara med hjälp av bidrag från staten — att exempelvis genom torrläggningsåtgärd överföra impediment till produktiv skogsmark. Ett dylikt tvång synes innebära alltför vittgående ingripanden i den enskildes fria disposition av sin egendom. Bedömningen av en torrläggningsåtgärds ekonomiska förutsättningar är ofta en med hänsyn till klimatiska, geologiska och näringsbiologiska omständigheter vansklig uppgift. Olika meningar kunna råda om en torvmarks lämplighet för avdikning. I den här åsyftade tillämpningen blir skogsägaren beroende av en förrättningsmans subjektiva uppfattning. Förbundet

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 61

anser sålunda, att definitionen av skogsmark bör ändras så att den icke innefattar impediment, sålunda ej heller sådant, som genom torrläggningsåtgärd kan överföras till skogsmark.

Ett uttalande av i huvudsak samma innehåll har gjorts av Skogsindustriernas samarbetsutskott.

Departementschefen.

För de praktiska verkningarna av skogsvårdslagen är det tydligen av mycket stor betydelse vilken mark som skall anses såsom skogsmark och följaktligen falla in under lagen. Vad skogsstyrelsen föreslagit i fråga om innebörden av begreppet skogsmark, nämligen att såsom skogsmark skall räknas mark, som kan anses lämplig för skogsproduktion och ej i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål, innebär en avsevärd utvidgning av begreppet skogsmark, sådant detta i allmänhet torde ha tolkats vid tillämpningen av 1923 års lag. Bland annat skulle enligt skogsstyrelsens förslag all kalmark bliva att räkna såsom skogsmark, så snart marken är lämplig för skogsproduktion. Utvidgningen blir av stor praktisk betydelse, därest man, på sätt skogsstyrelsen föreslagit och jämväl jag anser påkallat, i viss utsträckning föreskriver skyldighet för markägare att vidtaga åtgärder för att förbättra skogstillgången å skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd.

Vad angår frågan, vilken mark som bör räknas såsom skogsmark, vill jag först framhålla, att det principiellt synes mig befogat, att samhället uppställer det kravet på de enskilda markägarna, att den produktionsfaktor, som den av dem ägda marken utgör, användes på ett ur det allmännas synpunkt rimligt sätt och sålunda bidrager till den allmänna välståndsutvecklingen. Liksom man i fråga om jordbruksjorden genom en vanhävdslagstiftning söker skapa garantier för att jorden skall användas på ett tillfredsställande sätt, bör man enligt min uppfattning även kunna uppställa det principiella kravet, alt mark, som är lämpad för skogsproduktion och ej användes eller bör användas på annat ur samhällets synpunkt godtagbart sätt, skall utnyttjas för skogsproduktion. Jag anser därför i likhet med skogsstyrelsen en utvidgning av det hittillsvarande skogsmarksbegreppet motiverad. Bland annat med hänsyn härtill synes det, trots de svårigheter det erbjuder att finna en fullt tillfredsställande definition å sagda begrepp, nödvändigt att man i skogsvårdslagen söker angiva den norm, efter vilken gränsdragningen mellan skogsmark och annan mark skall göras. Det förslag, som skogsstyrelsen framlagt i detta hänseende, är emellertid enligt min uppfattning ej fullt tillfredsställande, då skogsmarksbegreppet däri givits en ur olika synpunkter alltför vidsträckt innebörd. Vissa jämkningar torde därför böra vidtagas i förslaget.

En förutsättning för att mark skall räknas som skogsmark bör tydligen vara, att marken är lämplig för skogsproduktion. Huruvida så är fallet eller ej, kan väl stundom vara i någon mån tveksamt. I allmänhet torde bedömningen därav emellertid ej komma alt erbjuda några större svårigheter. Mark, varå redan finnes skog av någorlunda tillfredsställande täthet och beskaffenhet, torde, såsom skogsstyrelsen framhållit, alltid kunna anses tjän­

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

lig för skogsbörd. Förekomsten av ett glest skogsbestånd kan däremot, därest marken helt eller i det närmaste saknar produktionsförmåga, i och för sig tydligen icke föranleda till att marken är att betrakta som skogsmark.

Vid bedömningen av marks lämplighet för skogsproduktion bör, såsom skogsstyrelsen berört, hänsyn tagas ej blott till markens nuvarande skick utan även till den höjning av dess produktionsförmåga, som kan ernås genom förbättringsåtgärder av olika slag, främst dikning av marken. Givetvis bör emellertid då även beaktas kostnaden för dessa förbättringsåtgärder. Det bör sålunda övervägas, huruvida de kostnader, som skulle behöva nedläggas för att få en tillfredsställande skogsproduktion å marken, på lång sikt kunna tänkas bliva täckta genom avkastningen av skogen. Vid en dylik bedömning torde man böra bortse från huruvida den enskilde skogsägaren kan få någon del av kostnaden täckt genom bidrag av statsmedel. Särskilt i fråga om sådana kostnader, som äro att betrakta som en engångskostnad för att få igång produktionen, bör emellertid även beaktas, att det nyss angivna lönsamhetskravet ej får anses innebära, att kostnaderna nödvändigtvis skola täckas genom den avkastning som erhålles av den första generationen skog. Dylika kostnader böra i stället betraktas som en kapitalplacering, vilken kan bliva räntabel först på lång sikt.

Vid bedömningen av lämpligheten att uppehålla eller få till stånd skogsproduktion å viss mark torde i allmänhet hänsyn böra tagas endast till sådana synpunkter, som sammanhänga med det ekonomiska utnyttjandet av just den ifrågavarande marken. På sätt berörts vid behandlingen av frågan om de allmänna riktlinjerna för skogsskötseln kan det dock under vissa omständigheter vara påkallat att anlägga ett vidare betraktelsesätt. Så kan det till exempel framstå som önskvärt, att skogsproduktion skall äga rum å viss mark med hänsyn till behovet av skog till skydd mot sand- eller jordflykt eller mot fjällgränsens nedträngande. Vid bedömningen av lämpligheten att använda mark för skogsproduktion bör därför hänsyn tagas även till den betydelse förekomsten av skog å den ifrågavarande marken har till skydd för närliggande marker.

Vad nu sagts angående innebörden av en fordran på alt mark skall anses lämplig för skogsproduktion överensstämmer i huvudsak med den uppfattning, åt vilken skogsstyrelsen givit uttryck i sitt betänkande.

Vid avgörandet av om viss mark skall anses hänförlig till skogsmark eller ej måste emellertid uppenbarligen hänsyn tagas ej blott till markens lämplighet i och för sig till skogsproduktion utan även till frågan huruvida marken faktiskt användes eller bör användas på annat sätt. Beträffande mark, som helt eller i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål, förhåller det sig, bortsett från undantagsfall, otvivelaktigt så, att det faktiska användningssättet även är det, som ur samhällets synpunkt är det lämpligaste, eller att detsamma i vart fall måste anses godtagbart ur det allmännas synpunkt. Bedömningen av vad som skall anses som en ur det allmännas synpunkt lämplig användning av en viss areal kan vidare ej ske enbart efter rent ekonomiska synpunkter. På sätt skogsstyrelsen själv framhållit måste härvid hänsyn tagas även till sociala och ideella intressen, exempelvis behovet av

Kungl. Alaj.ts proposition nr 34. 63

mark för tillgodoseende av vissa fritidsintressen. Utan att därmed ansluta mig till den av skogsstyrelsen uttalade uppfattningen att en ägare i princip bör ha rätt att själv bestämma, för vilket ändamål han vill betjäna sig av sin mark — vilken uppfattning ej heller överensstämmer med den, som ligger till grund för nu gällande vanhävdslagstiftning — anser jag, att det ur det allmännas synpunkt ej är av behovet påkallat att beträffande mark, som faktiskt i väsentlig utsträckning användes för annat ändamål än skogsproduktion, ingå i prövning av, huruvida det skulle vara lämpligare att använda marken för skogsproduktion, och söka genomdriva ett sådant användningssätt.

Till skogsmark torde därför ej böra hänföras sådan mark, som visserligen är lämplig för skogsproduktion men faktiskt i väsentlig utsträckning användes för annat ändamål.

Vad slutligen angår sådan mark, som är lämplig till skogsproduktion och ej i väsentlig utsträckning användes för annat ändamål, skulle enligt skogsstyrelsens förslag all sådan mark hänföras till skogsmark. En dylik bestämning synes dock, såsom redan antytts, ägnad att giva begreppet skogsmark en alltför vidsträckt innebörd. Enligt densamma skulle nämligen bland annat till skogsmark hänföras all för skogsproduktion lämplig mark, som för närvarande är i huvudsak outnyttjad, även om marken kan med större fördel rent ekonomiskt sett användas på annat sätt, exempelvis till åker eller betesmark. Att på dylikt sätt giva skogsvårdssynpunktema företräde framför andra synpunkter, även där de senare ekonomiskt sett väga tyngre, är emellertid enligt min uppfattning icke lämpligt. Förutom till de rent ekonomiska synpunkterna torde vidare hänsyn böra tagas även till vissa sociala och ideella intressen. Ur fomminnes-, hembygdsvårds-, naturskydds- eller turistsynpunkt kan det sålunda vara motiverat, att mark, som i och för sig är lämpad för skogsproduktion, får ligga helt eller i huvudsak oanvänd. Å vissa ljungmarker och andra marker skulle exempelvis en skogsodling kunna otillbörligen inkräkta på landskapets skönhet.

Med hänsyn till det anförda bör enligt min uppfattning från begreppet skogsmark undantagas även sådan mark som, ehuru i och för sig tjänlig för skogsbörd, dock är mera ägnad att användas för annat ändamål eller på grund av särskilda förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduktion.

Med anledning av vad i några yttranden anförts angående gränsdragningen mellan skogsmark och betesmark må till slut påpekas, att av vad tidigare sagts om att såsom skogsmark ej bör räknas mark, som i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål, följer, att mark, som i väsentlig utsträckning utnyttjas för betesändamål, bör falla utanför skogsvårdslagens bestämmelser, medan däremot mark, som endast mera oregelbundet eller i mindre utsträckning användes till bete, bör hänföras till skogsmark, förutsatt givetvis att marken i övrigt motsvarar fordringarna på skogsmark. Att i lagen närmare än nu skett angiva, hur ifrågavarande gränsdragning bör ske, synes icke möjligt.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Avverkning av skog. Skogsstyrelsen.

Beträffande skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 90—158 i betänkandet.

Yttrandena.

Vad angår inskränkningarna i rätten att avverka skog ha de allmänna bestämmelser om avverkning av utvecklingsbar skog, som skogsstyrelsen föreslagit i 6 § och vilka åsyfta att få till stånd en höjning av skyddsgränsen för den växtkraftiga skogen, helt eller i huvudsak tillstyrkts i flertalet yttranden. I tillstyrkande riktning ha sålunda uttalat sig bland andra egnahemsstyrelsen, flertalet skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskotten i en del hushållningssällskap, statens skogsforskningsinstitut, skogshögskolans lärarråd, norrlandskommittén, Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Norrlands skogsvårdsförbund och länsjägmästareföreningen.

Förslaget har i denna del avstyrkts av bland andra kammarkollegium, länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län, skogsvårdsstyrelserna i Södermanlands län, Kalmar läns norra landstingsområde, Örebro och Västmanlands län samt förvaltningsutskotten hos Jönköpings läns, Älvsborgs läns södra, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens läns hushållningssällskap. Såsom skäl för avstyrkandet har i allmänhet anförts, att det föreslagna stadgandet icke mer än nu gällande bestämmelser gåve ledning vid bedömandet av vilken skog som finge fritt avverkas eller att förslaget innebure en onödig höjning av skyddsgränsen för växande skog.

Av de remissinstanser, som tillstyrkt förslaget, har egnahemsstyrelsen anfört följande.

Det är befogat med en förskjutning uppåt av skyddsgränsen liksom även att så långt möjligt ekonomiska synpunkter läggas till grund för avverkningspolitiken. Emellertid torde den innebörd man lägger i begreppet utvecklingsbar skog åtminstone till en början komma att bliva ganska svävande. Tilllämpningen av lagen måste därför komma att bliva olika från fall till fall, beroende på hur de enskilda skogsägarna och även skogssakkunniga bedöma skogens fortsatta avkastning. Det synes därför nödvändigt, att gränsen mellan utvecklingsbar och icke utvecklingsbar skog utforskas och undersökes, så att ett så fullständigt material som möjligt kommer att föreligga som stöd för frågans prövning. Särskilt med tanke på de angivna svårigheterna att rätt bedöma, vad som är utvecklingsbar skog, men även av andra skäl vill egnahemsstyrelsen framhålla önskvärdheten av att skogsvårdsstyrelsens tillstånd till avverkning enligt 6 § icke tillmätes alltför snävt, när fråga är om uttagande av skog för speciella behov samt för ett tillbörligt utnyttjande av konjunkturerna på området.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att ändringen i förhållande till gällande skogsvårdslag visserligen medförde en i högre grad begränsad handlingsfrihet för skogsägarna men att den lik-

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 65

väl vore att hälsa med tillfredsställelse, då den innebure en ökad garanti för rationell skötsel av den för framtiden värdefullaste skogen.

Skogs högskolans lärarråd har understrukit behovet av ökat skydd för den ej avverkningsmogna skogen samt vidare yttrat.

Så vitt man kan bedöma med ledning av nu tillgängliga uppgifter angående genomsnittliga skogsbestånds utveckling, är förlusten vid slutavverkning av skog vid en ålder av ca av omloppstiden (växttiden) så pass avsevärd såväl beträffande skogsbrukets företagsekonomiska lönsamhet som ock beträffande dess avkastning i massa och värde, att det enligt lärarrådets mening är synnerligen önskvärt, att en böjning av skyddsåldern kommer till stånd. Enär möjligheter som regel torde finnas att uttaga en ej obetydlig virkesavkastning genom rationella genomhuggningar inom de åldersklasser, till vilka skyddet nu föreslås utsträckt, synes olägenheten för de enskilda skogsägarna under övergångstiden med dess minskade tillfällen till föryngringshuggning av dylik skog ej vara allvarligare än att den må tolereras. I undantagsfall kan skogsvårdsstyrelsen medgiva dispens. En olägenhet vid den praktiska tillämpningen är att kunskapen om beståndens utveckling vid olika behandlingsmetoder alltjämt är ofullständigt känd. Det kan emellertid förväntas, alt denna brist genom skogsforskningsinstitutets produktionsundersökningar under den närmaste tiden kommer att åtminstone i viss mån avhjälpas. Successivt kommer på detta område allt bättre kunskap att stå till buds. Eu av de viktigaste anledningarna till förluster i fråga om såväl produktion som räntabilitet hos det svenska skogsbruket ligger i benägenheten att utglesna bestånden ovan yngreskogsgränsen även i sådana fall, då föryngring ej skäligen kan förväntas genom denna åtgärd. Det lärer i praktiken vara svårt att helt komma till rätta härmed, därest man ej skulle kräva att all skog skulle avverkas enligt principerna för en god skogsvård, något som lärarrådet, i likhet med skogsstyrelsen, i varje fall ej för närvarande anser möjligt eller lämpligt att söka genomdriva på lagstiftningsvägen. Under sådana förhållanden tjänar ett utsträckande av skyddet för den yngre skogen ej blott ändamålet att uppskjuta tidpunkten för dess slutavverkning utan även — och detta kan ofta vara viktigare — att hindra ett otillbörligt nedsättande av produktionen genom utglesning av sålunda skyddade bestånd.

Statens skogsforskningsinstitut har, samtidigt som institutet funnit bestämmelserna i förslagets 6 § lämpliga såsom allmän norm, uttalat önskemål om temporära särbestämmelser för vissa delar av Norrland. Institutet har sålunda anfört.

Genom införande av begreppet utvecklingsbar skog och därvid använd definition bar erhållits en objektiv skyddsgräns med direkt anknytning till den ekonomiska grundprincip, varå lagförslaget bygger, nämligen lönsamhetskravet. Institutet betraktar denna utformning av skyddsgränsen ändamålsenlig och av största betydelse för en rationell beståndsvård och enhetlig lagtillämpning. Den vid institutet bedrivna produktionsforskningen torde kunna lämna vägledning vid gränsdragningen mellan utvecklingsbar och annan skog. Institutet vill även hoppas, att de efter hand ökade kunskaperna om skogens utvecklingsbetingelser skola stimulera och berika den skogliga diskussionen och därigenom i samverkan med skogsvårdsslyrclsernas upplysningsarbete och skogsstyrelsens samordnande verksamhet skapa en klar och allmän uppfattning om skyddsgränsens läge. Ilärtill torde de ideella skogliga sammanslutningarna också ha stora möjligheter att bidraga. Institutet får även understryka betydelsen av det i motiveringen till (i § framlagda 5 Itihang Ull riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 34.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

förslaget, att Kungl. Maj:t för ernående av enhetlig praxis meddelar erforderliga anvisningar rörande grunderna för ifrågakommande skogsekonomiska kalkyler. Dylika anvisningar torde nämligen enligt institutets förmenande vara nödvändiga för att under olika förhållanden garantera åsyftat läge av skyddsgränsen för den växande skogen. Institutet auser således, att bestämmelserna i 6 § äro väl ägnade att tjäna som en allmän norm för skyddet av den växande skogen. Dessa stadganden innebära vid jämförelse med den nuvarande indelningen i yngre och äldre skog eu förskjutning uppåt av skyddsgränsen och medföra härigenom eu ökad garanti för en rationell beståndsvård. Med hänsyn till det framtida råvaru- och arbetsbehovet torde dock för stora delar av Norrland under en övergångstid en kraftigare höjning av skyddsgränsen kunna bliva erforderlig. Vid institutet utlörda avverkningsberäkningar ha nämligen visat, att för ifrågavarande delar av Norrland avverkningarna måste minskas avsevärt under en betydande tid framåt, för att bottenläget i dessa skogars avkastning därmed skall vara nått och virkesskördarna sedan skola kunna ökas. Här ifrågasatt reglering av avverkningarna gäller stora områden och kan enligt institutets förmenande ej ske genom tillämpning av 10 §. Möjlighet till en sådan reglering torde i stället böra hållas öppen genom att till 6 § foga ett tillägg, innebärande fullmakt för Konungen att för visst område och för viss tid förordna att ej utvecklingsbar skog, som utan större olägenheter kan kvarstå, icke må utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas för föryngring. Vid utfärdandet av sådant förordnande synas även vissa tillämpningsföreskrifter böra meddelas av Konungen. I dessa bör bland annat angivas det antal år, med vilket en enligt 6 § objektivt bestämd skyddsgräns bör höjas. Detta synes lämpligen kunna ske i anslutning till av skogsforskningsinstitutet utarbetade typfall. Till grund för fixerandet av skyddsgränsens höjande torde böra läggas särskilda för hela området utförda avverkningsprognoser.

Norrlandskommittén har funnit erfarenheten visa, att svårigheter ofta mött att hindra gallringsuttag utöver vad lagen avsett. Sådana alltför hårda gallringar ledde till en minskad produktion och ojämnhet i avkastningen, som ej vore förenlig med god skogshushållning och som motverkade den för Norrlands vidkommande nödvändiga återuppbyggnaden av virkesförrådet. Kommittén ansåge därför, att bestämmelserna i 6 § i skogsstyrelsens förslag borde kompletteras med vissa skyddsföreskrifter, innehållande anvisningar om de krav på hestockning, som skäligen borde kunna uppställas för bestånd av olika åldrar och av skilda boniteter.

Sveriges skogsägcireförbund har yttrat.

Det har länge ansetts som ett önskemål, att ett effektivt skydd mot olämpliga avverkningsformer skall givas åt skogsbestånden, medan de ännu befinna sig i det skede av sin utveckling, då tillväxt och produktion äro höga. Det tillhör god ekonomi med hänsyn till såväl det allmännas som skogsägarens egna intressen, att skogen under denna period av sitt liv endast får göras till föremål för sådana huggningar som höja dess kvalitet och stimulera tillväxten. Den av skogsstyrelsen föreslagna formuleringen av skyddsgränsen är otvivelaktigt fullt riktig ur teoretisk synpunkt. Mot densamma kan möjligen erinras, att den kan vara svår att fixera ute på marken i det enskilda fallet. Detta lärer emellertid bliva fallet, huru man än beskriver eller definierar gränsen. I det praktiska skogsvårdsarbetet torde man säkerligen utan större svårigheter kunna enas om ett gränsområde, dit skyddsbestämmelsen skall sträcka sig. Nu ifrågavarande skyddsbestämmelse är enligt förbundets me­

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 34. 67

ning så värdefull, att det ur nationalekonomisk synpunkt icke är till skada, om tolkningen av gränsbestämmelsen i 6 § skulle hållas något i överkant.

Flertalet skogsoårdsstyrelser ha, samtidigt som de tillstyrkt en höjning av skyddsgränsen för den växande skogen i enlighet med vad skogsstyrelsen föreslagit, ansett, att någon definition å begreppet utvecklingsbar skog ej borde meddelas i skogsvårdslagen. Därvid har bland annat anförts följande.

Definitionen å utvecklingsbar skog synes vara alltför vagt avfattad. De biologiska synpunkterna böra beaktas i större utsträckning, så att ej de ekonomiska synpunkterna bliva helt avgörande. Frågan om det är lönande att låta en skog kvarstå är beroende av många svårbestämda eller obestämbara faktorer, såsom räntefot, skogens behandling, tillfälliga avsättningsmöjligheter med mera. Det torde kunna inträffa, att gränsen för den växtliga skogens skydd genom definitionen i 6 § andra stycket blir nedflyttad i stället för, som avsett är, uppflyttad. Ett tillfälligt högt pris på ett virkessortiment skall icke kunna motivera avverkning av ett biologiskt icke moget bestånd i bästa växtkraft. Definitionen å utvecklingsbar skog synes ha sin rätta plats i kommentarerna.

I huvudsak samma mening har kommit till uttryck i låns jäg mastar ef öreningens yttrande, vari även ifrågasatts, om icke räntabilitetskravet blivit för starkt betonat i motiven och om icke möjligheten att med hjälp av ekonomiska kalkyler fastställa vad som vore att hänföra till utvecklingsbar skog överskattats.

Av dem, som avstyrkt förslaget, har kammarkollegium utvecklat sin uppfattning på följande sätt.

En sådan bestämning av den övre åldersgränsen för skogens skydd, som föreslagits i motiven, måste anses alltför svävande och godtycklig samt alltför beroende av bedömarens subjektiva uppfattning för att vara tillfredsställande, när det gäller så omfattande förpliktelser, som det här är fråga om. Det kan visserligen göras gällande, att begreppet »yngre skog» i gällande skogsvårdslag är minst lika obestämt. Emellertid bör observeras, att denna gräns i varje fall ligger vid en så låg ålder hos beståndet, att ingen tvekan kan råda om att ändamålsenlig gallring är den lämpliga beståndsvården även om gränsen utav vederbörande myndigheter skulle förläggas relativt högt. Förhållandet blir ett helt annat, när gränsen lägges så högt upp i åldersklasserna, att skogsägaren kan riskera att all skog, som icke är direkt oväxtlig, av myndigheterna anses såsom skyddad. Eftersom skyddsgränsen icke bestämts efter biologiska utan skogsekonomiska grunder, kommer härtill, att gränsen kan komma att variera efter ränteläge, prisläge och konjunkturer. Med hänsyn till den på inflationsgrund för närvarande pågående prisstegringen, vilken torde få betraktas som en konjunkturutveckling »på längre sikt», synas t. ex. alla skogsbestånd, som icke direkt försämras, just nu vara utvecklingsbara i lagförslagets mening. Konsekvenserna härav äro ej rimliga. Även om åt begreppet utvecklingsbar skog gives en annan mera biologisk och mindre ekonomisk bestämning, kan det befaras, att inom skyddsgränsen komma att ligga så pass gamla bestånd, att skogsägarens rörelsefrihet blir alltför begränsad utan något större gagn ur skogsvårdssynpunkt. Vidare bör icke förbises, att virkesproduktionen kan vara inriktad på vissa sortiment t. ex. massaved eller skidbjörk, allt efter som det kan gälla att säkerställa ett speciellt råvarubehov. Beståndsutvecklingen bör då få ledas så, att det

68 Kungl. Mcij:ts proposition nr 34.

önskade virkesutbytet erhålles, och skogen bör få avverkas, när den nått för ändamålet lämpade dimensioner, även om den fortfarande sknlle vara »utvecklingsbar» i lagförslagets mening. Det kan visserligen sägas, att i dylika fall tillstånd kan inhämtas hos skogsvårdstyrelsen, vilket icke torde komma att vägras. Det förefaller emellertid, som om det vore bättre att konstruera bestämmelserna så, att ansökning och utredning icke bliva erforderliga i fall, då tillstånd förnuftigtvis icke bör nekas. Möjligen skulle vid sidan av begreppet yngre skog kunna i lagtexten införas begreppet medelålders skog, varigenom skyddet skulle komma att omfatta en större del av omloppstiden. Med tanke på dylikt skogsbestånd kan »gallring» då måhända vara en alltför snäv beskrivning på tillåtliga former av genomhuggning. Då skogsägaren bör ha största möjliga handlingsfrihet skulle fordringarna kunna begränsas till att han icke finge företaga något, som kunde strida mot en god skogsvård, vilket skulle innebära att åtgärderna måste kunna försvaras och motiveras ur synpunkten av skogsproduktionens syften i det särskilda fallet. Enligt dessa riktlinjer synes det kollegiet, som om åt 6 § skulle kunna givas följande lydelse: »I yngre skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkning utföras annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. I medelålders skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkning verkställas annorledes än genom sådan huggning, som ej uppenbarligen strider mot god skogsvård». Om 6 § skall bibehållas oförändrad, synes det kollegiet böra uppställas som minimifordran, att bestämmelser upptagas i lagen motsvarande 4 § 1 och 2 mom. i gällande skogsvårdslag och innebärande, att regeln må brytas för tillgodoseende av husbehovet eller när sådant kan anses påkallat i skogsvårdens, skogshushållningens eller den enskilde skogsägarens intresse.

Skogsvärdsstyrelsen i Örebro lån har funnit begreppen utvecklingsbar skog och yngre skog i stort sett identiska samt på grund därav ansett anledning icke föreligga till utbyte av uttrycket yngre skog, som nu vunnit burskap. Vidare har skogsvärdsstyrelsen uttalat, att det syntes olämpligt att inlägga en ekonomisk betydelse i begreppet utvecklingsbar skog, då en sådan begreppsbestämning bleve vanskligare i tillämpningen än en som grundats på biologiska faktorer. En sådan fundamental ändring, som icke syntes vara erforderlig för ernående av ökning i virkesförrådet, skulle skapa osäkerhet hos skogsägare och tjänstepersonal och borde undvikas.

Skogsvärdsstyrelsen i Södermanlands län har anfört.

I praktiken blir bestämmelsen synnerligen vansklig att handhava. Dels lämna skilda sortiment olika nettovärden, dels måste man ha förmåga att blicka in i framtiden för utrönande av sortimentens kommande värden och dels måste man bestämma sig för en konstant räntefot, som lätt blir avvikande från affärslivets. Frågan är om man ej bör grunda skyddet av ett skogsbestånd på vad det nu producerar eller med lämplig behandling kan -väntas producera. Härigenom kommer skogsmarken att drivas till större massaavkastning. Huvudsaken är att skogsmarken skänker landets invånare så mycket råvara som möjligt. Om skogen sedan användes till pappersved eller fanerstock torde nationalekonomiskt vara mera underordnat.

Även förvaltningsutskotten hos Älvsborgs läns södra och Västerbottens läns hushållningssällskap ha betonat svårigheten att beräkna räntor och andra på de ekonomiska kalkylerna inverkande faktorer samt härjämte ut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 69

talat, att den föreslagna formuleringen i alltför hög grad lämnade plats för subjektivt omdöme. Sistnämnda synpunkt har även understrukits av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde har funnit den föreslagna ändringen av nu gällande bestämmelser icke vara erforderlig, då de sistnämnda finge anses skydda även den utvecklingsbara skogen. Jämväl förvaltningsutskotten hos Jönköpings och Örebro läns hushållningssällskap ha ansett förslaget i förevarande del innebära en onödig skärpning.

Mot den i 7 § i skogsstyrelsens förslag upptagna bestämmelsen till skydd för icke utvecklingsbar skog ha i allmänhet icke några erinringar framställts.

Förslagets principer om inskränkning i rätten att avverka skog med hänsyn till skogshushållningen, vilka kommit till uttryck i 8—10 §§ i förslaget, ha helt eller delvis tillstyrkts av bland andra landsorganisationen samt Västerbottens och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Landsorganisationen har uttalat, att den funne förslagets bestämmelser i ifrågavarande del välmotiverade.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhållit, att de föreslagna reglerna beträffande avverkning å husbehovsskog och stödskog förutsatte, att man ägde kännedom om virkesförrådets storlek i dessa skogar samt om dess sammansättning och tillväxt. Det vore enligt utskottets mening angeläget, att en uppskattning rörande virkesförrådet företoges, dock av enklare beskaffenhet än enligt lappmarkslagen, och för skogsägare med svag ekonomi borde ersättning utgå för upprättande av avverkningsplaner. De farhågor, som uttalats för att en reglering av avverkningen från husbehovs- och stödskogar genom avverkningsplaner skulle få karaktär av tvångshushållning, vore enligt utskottets åsikt överdrivna och det syntes tvärtom utgöra en allvarlig brist inom svenskt bondeskogsbruk, att avverkningen i dessa skogar hittills icke bedrivits med tillbörlig planmässighet.

Förvaltningsutskottet hos Norrbottens läns hushållningssällskap har funnit den kraftiga begränsningen av den enskildes frihet att disponera över sin skog utgöra en avsevärd styrka i lagen men ifrågasatt, huruvida det med hänsyn till den på alla områden förekommande bristen på arbetskraft vore möjligt att tillämpa de föreslagna bestämmelserna utan alltför lång väntetid för sökandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat en viss tveksamhet inför den ökade inskränkning i markägarens befogenheter, som innefattades i förslagets 8—It) §§, men likväl funnit de skäl, som föranlett förslaget i denna del, vara av sådan betydelse, att länsstyrelsen icke ville avstyrka bestämmelsernas upphöjande till lag. Länsstyrelsen har emellertid framhållit angelägenheten av att bestämmelserna kommc alt tillämpas med varsamhet och urskillning och med hänsynstagande till markägarens intressen. En för­

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

siktig tillämpning vore nödvändig även med hänsyn till den ökning av skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda, som bestämmelsernas lagfästande skulle innebära.

I flertalet yttranden har den skärpning av gällande lagstiftning, som förslaget i ifrågavarande del innebär, kritiserats, och de föreslagna bestämmelserna helt eller delvis avstyrkts. Som grund för avstyrkande bar i allmänhet åberopats dels faran av att allt för starkt inskränka den enskildes förfoganderätt över sin egendom, dels olägenheterna av den allt för långt drivna byråkratisering av skogsvården, som bestämmelserna skulle medföra, dels svårigheterna att verkställa en sådan uppdelning av s k ogsf a s tigh et em a i olika kategorier, som förslaget förutsatte.

Rörande uppdelningen av skogsfastigheterna i olika kategorier och följderna av en sådan uppdelning ha flertalet skogsvärdsstyrelser i huvudsak anfört följande.

Uppdelningen av fastigheterna i olika kategorier skulle möta stora svårigheter, enär icke blott arealerna utan även virkesförrådens storlek och sammansättning bliva avgörande för till vilken kategori en fastighet skall räknas. Särskilt gränsfallen komma att föranleda många tvistigheter. Bestämmelserna komma också att medföra en alltför starkt utökad administrativ organisation inom skogsvårdsstyrelsema till men för det rent skogliga arbetet. Den olikartade dispositionsrätten till den icke utvecklingsbara skogen å skilda kategorier av fastigheter kommer sannolikt att bland skogsägarna giva upphov till misstämning och föranleda många lagöverträdelser utan möjlighet till beivran. Skogsvårdsstyrelsernas arbete skulle bliva mycket betungande genom de tusentals små utsyningar och otaliga kontrollresor, som bliva nödvändiga. Ett effektivt tillämpande av bestämmelserna i 8—10 §§ skulle kräva dels att skogsvårdsstyrelsema och deras tjänstemän i detalj kände till virkesförråden och deras sammansättning på alla fastigheter inom varje län och dels att hushållningsplaner funnes åtminstone för alla större skogar. Om detta skall kunna genomföras, kräves en mycket stor ökning av personalen. Om 8—10 §§ slopas, erfordras emellertid dels bestämmelser till skydd mot avverkning av icke utvecklingsbar skog i sådan utsträckning att brist på husbehovsskog uppkommer och dels stadganden för hindrande av spekulationsköp med skogsfastigheter. I fråga om hushållningen med skog erfordras i södra och mellersta Sverige icke några andra bestämmelser än de sålunda föreslagna.

Uttalanden av liknande innebörd ha gjorts av bl. a. länsstyrelserna i Kronobergs, Kalmar och Jämtlands län, flera hushållningssällskaps förvaltningsutskott och egnahemsstyrelsen. Sistnämnda myndighet har anfört.

För de enskilda skogsägarna och mången gång även för skogssakkunniga torde det ställa sig svårt att avgöra, huruvida en viss skogsmark är att hänföra till skog av det ena eller andra slaget. Särskilt stödskogsbegreppet torde ännu icke ha vunnit tillräcklig stadga och fått en entydig innebörd. Fastighetsbildningssakkunniga ha i sitt förslag till lag om ändring i vissa delar av jorddelningslagen lagt huvudvikten vid skogens betydelse mera allmänt som inkomstkälla, vars uppgift sålunda skall vara att utfylla bristande inkomst av jordbruket. I detta lagförslag synes ej heller skillnaden mellan husbehovsskog, stödskog och annan skog ha givits så pregnant form som i skogsstyrelsens förslag. 1942 års jordbrukskommitté synes i sitt betänkande ha intagit i stort sett samma ståndpunkt som fastighetsbildningssakkunniga. Mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 71

bakgrunden härav ställer sig egnahemsstyrelsen tveksam till förslaget att i avverkningshänseende uppdela skogen i tre olika slag. Denna tveksamhet är så mycket större som i lagförslagets 47 § direkt straffpåföljd stadgats för den som bryter mot lagens avverkningsföreskrifter. Egnahemsstyrelsen vill därför ifrågasätta, huruvida icke 8—10 §§ kunde utformas så, att man skiljer mellan å ena sidan skog, som efter ortens förhållanden erfordras som husbehov eller stöd till jordbruket i huvudsaklig anslutning till 16 § i fastighetsbildningssakkunnigas ovannämnda förslag, samt å andra sidan skog, som icke är behövlig för sagda behov (»överloppsskog», »större skogsfastigheter» i ren skogsbygd). Avverkningsbestämmelserna synas då kunna utformas så, att i skog tillhörande förstnämnda kategori skulle avverkning utan skogsvårdsstyrelsens medgivande icke få ske i sådan omfattning, att på grund därav vederbörande jordbruksfastighet (brukningsenhet) uppenbarligen skulle komma att lida brist i anförda avseenden. I skog tillhörande den andra kategorien skulle avverkning utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd icke få ske i sådan omfattning, att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomme.

Skogsvårdsstrjrelsen i Gävleborgs län har ansett, att bestämmelserna i förslagets 8—10 §§ borde ersättas med ett stadgande, att skogsvårdsstyrelse, om förhållandena så krävde, kunde utan särskild framställning utfärda viss föreskrift angående begränsning av avverkningarnas omfattning för viss tid, till exempel 10 år, å viss fastighet oberoende av skogens storlek, därvid dock skogsvårdsstyrelsens beslut skulle kunna överklagas. Härigenom skulle enligt skogsvårdsstyrelsens mening det av skogsstyrelsen i betänkandet angivna syftet nås på ett smidigt sätt samtidigt som beskärningen av skogsägarnas frihet och självbestämmanderätt i allmänhet bleve långt mindre än enligt skogsstyrelsens förslag.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt, om icke skogsvårdsstyrelsens befogenhet enligt 8 § kunde mildras till befogenhet att inskrida vid missbruk samt huruvida icke 9 och 10 §§ kunde uteslutas och ersättas av en bestämmelse motsvarande 5 § 2 mom. i 1923 års skogsvårdslag.

Norrlanclskommittén har uttalat, att det även med de bestämmelser om avverkning i utvecklingsbar skog, som intagits i skogsstyrelsens förslag, komme att finnas skogsbestånd, som icke skyddades mot slutavverkning, ehuru de lämnade en relativt tillfredsställande massaavkastning och vore av sådan typ, att de kunde bliva föremål för beståndsvårdande huggning och utan att minska i produktion kunde överhällas. Med hänsyn till behovet av återhållsamhet vid avverkningen inom skogsbruket i Norrland finge det anses i hög grad önskvärt att bestånd av nämnda slag skyddades mot exploatering, varigenom vunnes att den redan nu överväldigande stora föryngringsytan icke utökades mer än som vore oundgängligen nödvändigt. Efter att ha anfört, att även en bestämmelse till skydd mot dylik icke önskvärd exploatering skulle för skogsvårdsstyrelserna medföra ömtåliga avgöranden vid bedömandet av vilka bestånd, som skulle överhållas, har kommittén fortsatt.

En vägledning härvid hör emellertid kunna erhållas i de bestämmelser som i nu gällande skogsvårdslag för lappmarken utformats för skogens uppdel­

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

ning i huggningsklasser. Enligt dessa bestämmelser hänföras till huggningsklass IV sådan äldre skog, som ej bör föryngringshuggas utan fortfarande kan genomhuggas. Kommittén förmenar, att om de föreslagna skyddsbestämmelserna för äldre skog utsträckas att omfatta skog, som enligt reglerna i lappmarkslagen hänföres till nämnda huggningsklass IV, skulle syftet med kommitténs förslag i huvudsak ha tillgodosetts. De av norrlandskommittén föreslagna avverkningsföreskrifterna synas i allmänhet ej behöva bliva mera betungande för den enskilde skogsägaren än de av skogsstyrelsen i 8—It) §§ föreslagna. Kommittén anser dessutom att dess förslag innebär den fördelen för skogsägaren, att klarare avverkningsdirektiv lämnas än i den tänjbara bestämmelse angående avverkningen av stödskog, som skogsstyrelsen föreslagit. Däremot kan det förutsättas att kontrollen kommer att skärpas för avverkningarna på de större skogsfastigheterna, av vilka i Norrland ett stort antal ägas av de s. k. skogsbolagen. Någon anledning att av detta skäl icke genomföra den ifrågasatta skärpningen synes ej föreligga. Den hittillsvarande hushållningen på dessa skogar har nämligen i många fall icke drivits efter principen för ett uthålligt skogsbruk. I fråga om den administrativa tillämpningen anser kommittén, att dess förslag otvivelaktigt innebär en lättnad. De svårigheter, som med skogsstyrelsens förslag föreligga att draga gränsen mellan husbehovsskog och stödskog, bortfalla helt. Skogsvårdsstyrelsen befrias därigenom från en omständlig registrering av samtliga husbehovsfastigheter, vilken torde bliva oundviklig för att till förebyggande av olagliga avverkningar på dessa hålla ägarna underrättade om skogarnas karaktär. För att vinna en effektiv tillämpning av den tilläggsföreskrift om avverkning i icke utvecklingsbar skog, som kommittén föreslagit, torde man få förutsätta att för fastigheter med betydande skogsareal avverkningen måste regleras efter eu på skogsuppskattning grundad plan. Så torde emellertid även bliva förhållandet, om skogsstyrelsens förslag i 9 och 10 §§ om regleringen av avverkningarna på stödskogar och överloppsskogar blir gällande. Vissa skäl skulle kunna anföras för att den av norrlandskommittén föreslagna tilläggsbestämmelsen om avverkning i äldre skog skulle givas tillämplighet för hela landet. Skillnaderna mellan skogsförhållandena å ena sidan i de fyra norra länen och å andra i landets övriga delar tala emellertid för att bestämmelsen bör kunna begränsas till att gälla det förstnämnda området. Norrlandskommittén vill för övrigt ifrågasätta, om bestämmelserna i 8— 10 §§ äro erforderliga för södra och mellersta Sverige. Såvitt kommittén kunnat finna har med nuvarande skogsvårdslag en stadig föi'bättring i skogstillståndet skett, varför några bärande skäl att där införa nya bestämmelser ej synas föreligga. Om dessa föreskrifter ej skulle anses behövliga i södra och mellersta Sverige, synes man lämpligen böra förfara på så sätt att bestämmelserna i 8—10 §§ utgå ur förslaget och i stället införes en paragraf av innehåll att Kungl. Maj:t äger att för område, där så prövas erforderligt för återuppbyggnad av skogsbeståndet, föreskriva att slutavverkning av icke utvecklingsbar skog, som ej bör ur skogsvårdssynpunkt omedelbart avverkas, må äga rum allenast där skogsvårdsstyrelsen finner skäl lämna tillstånd härtill. För avverkning inom område där denna bestämmelse skall vara gällande bör Kungl. Maj:t ävenledes äga utfärda föreskrift om befogenhet för skogsvårdsstyrelse att beträffande fastighet med betydande skogsareal bestämma, att avverkning skall ske enligt plan grundad på skogsuppskattning. Enligt norrlandskommitténs mening skulle detta innebära att de mindre skogsägarnas handlingsfrihet ej bundes så hårt som enligt skogsstyrelsens förslag — särskilt kan kommittén icke finna en sådan kontroll över avverkningen på husbehovsskogar, som förordats av skogsstyrelsen, vara behövlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 73

eller lämplig — och att en avsevärd lättnad för skogsvårdsstyrelserna vunnes. Samtidigt skulle man ernå nöjaktig garanti för att skogskapitalet vårdades på ändamålsenligt sätt.

Vad särskilt beträffar bestämmelserna till tryggande av fastighets husbehovsskog, intagna i förslagets 8 §, så ha dessa lämnats utan erinran av bland andra kammarkollegium, Sveriges skogsägareförbund och Skogsindustriernas samarbetsutskott samt — i vissa fall med mindre modifikationer —• tillstyrkts av några skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskottet lios Uppsala läns hushållningssällskap samt Norrlands skogsvårdsförbund. Sålunda har Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat, att den föreslagna skärpningen beträffande reglerna om avverkning i småskogarna måste vara till fördel från skogsvårdens och det uthålliga husbehovets synpunkt. Jämväl Norrlands skogsvårdsförbund har ansett, att förslagets 8 § på ett bättre sätt än gällande lag vore ägnad alt lämna skydd för husbehovsskogen, men har samtidigt understrukit behovet av bestämda föreskrifter om vilka skogar, som skola hänföras till husbehovsskogar. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har ansett 8 § böra kompletteras med bestämmelse, att om skogsvårdsstyrelse finner de skogliga förhållandena å en fastighet vara sådana, att husbehovet kan äventyras, skogsvårdsstyrelsen må meddela föreskrift rörande inskränkning i rätten att avverka i annat syfte, samt en däremot korresponderande straffbestämmelse. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har, under hänvisning till att övervakandet av att de föreslagna föreskrifterna icke överträddes bleve synnerligen svårt i betraktande av personaltillgången, uttalat, att vid överträdelse straffpåföljd icke borde drabba annan än den som av skogsvårdsstyrelsen underrättats om att fastighetens skog endast finge utnyttjas för husbehov. I den mån skogsvårdsstyrelse icke hunnit meddela vederbörande fastighetsägare besked i sådant hänseende, borde det åligga fastighetsägaren att införskaffa besked, innan avverkning till avsalu skedde. Ett liknande uttalande har gjorts av skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län. Uttalanden i avstyrkande riktning ha gjorts av lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, åtskilliga länsstyrelser, skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt skogshögskolans lärarråd, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägare föreningars riksförbund och läns jägmästare föreningen. Egnahemsstyrelsen har anfört. Avkastningen av en skogsareal, beväxt med normalskog och av sådan storlek, att den årliga tillväxten teoretiskt är lika med husbehovskvantiteten, motsvarar icke den sortimentsammansättning, som erfordras för husbehovet. Det årliga uttaget av en sådan skog innehåller, om det skall utnyttjas mest ekonomiskt, i regel en större kvantitet gagnvirke och eu mindre kvantitet ved än som svarar mot husbehovet, försåvitt det ej är fråga om att någon ny- eller ombyggnad skall utföras på fastigheten. Däi*est en skogsägare med husbehovsskog icke skulle äga att försälja virke annat än efter skogsvårdsstyrelsens medgivande, kan man befara, att sådana medgivanden skulle be­

74 Kungl. Mcij.ts proposition nr 34.

höva lämnas i ett så stort antal, att det skulle verka i hög grad besvärande både för skogsägare och skogsvårdsstyrelsen.

Samma uppfattning om sortimentssammansättningen å husbehovsskog har kommit till uttryck i yttranden av ett flertal skogsvårdsstyrelser, länsstyrelserna i Jönköpings och Jämtlands län samt lantmäteristyrelsen och skogshögskolans lärarråd.

Motsatt ståndpunkt i sistberörda fråga har intagits av Jönköpings läns hushållningssällskap samt Sveriges lantbruksförbund. Sålunda har i yttrandena från dessa håll hävdats att husbehovsskogama huvudsakligen utgjordes av vedskog. Sådan skog ansåges vara i erforderlig grad skyddad genom bestämmelsen i förslagets 6 §, medan stadgandet i förslagets 8 § syntes medföra ett orimligt stort personalbehov.

Även de skogsvårdsstyrelser! som avstyrkt förslaget i förevarande del, ha ansett förslagets 6 § tillfyllest för säkerställande av husbehovsskogen. I yttrandena från dessa skogsvårdsstyrelser har anförts i huvudsak följande.

Skogsvårdsstyrelsema ha genom sin upplysningsverksamhet lyckats förmå flertalet ägare av husbehovsskogar att sälja dyrbarare virke och använda det sämre virket till husbehov eller eventuellt inköpa billigare virke eller annat material till bränsle med mera. Därest tillstånd skall erfordras för varje saluavverkning, kommer säkerligen gagnvirke att i onödan användas för husbehovsändamål. Kontrollen över 8 § blir mycket svår, måhända omöjlig att genomföra för skogsvårdsstyrelsema, särskilt inom vissa län, där husbehovsskogarnas antal uppgår till tiotusen och däröver. I praktiken skulle 8 § —■ särskilt med hänsyn till straffbestämmelsen i 47 § — komma att innebära utsyningstvång å de småskogar, varom här är fråga. Med de små virkeskvantiteter det rör sig om på varje fastighet skulle utsyningskostnaden per kubikmeter räknat bliva oskäligt stor. Det måste anses motbjudande, att en skogsvårdsstyrelse rent formellt skall lämna tillstånd till ur skoglig synpunkt önskvärda åtgärder. Dessa skogar komma i regel att vara tillräckligt skyddade mot olämplig avverkning genom stadgandet i 6 §. Under alla förhållanden skulle det räcka med en bestämmelse, enligt vilken skogsvårdsstyrelsen, då så är av behovet påkallat, kan föreskriva, att saluavverkning å en dylik fastighet ej får ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. I sydligaste Sverige är begreppet husbehovsskog ofta helt oegentligt. Här sakna icke blott fastigheter med ringa skogsareal utan även tusentals större fastigheter husbehovsskog i vedertagen mening, enär skogsmarken blott rymmer olika slags lövskog eller ren tallskog, som blott har ringa betydelse för fastighetens husbeliovsförsörjning.

Förvaltningsutskottet hos Kalmar läns norra hushållningssällskap har ansett bes tämmelserna i 6 och 7 §§ i förslaget göra stadgandet i 8 § överflödigt.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anmärkt, att det i praktiken ofta vore svårt att avgöra om viss skog skulle hänföras till husbehovsskog, samt uttalat, att syftet med stadgandet i 8 § borde kunna tillgodoses genom bestämmelsen i 10 §.

Svårigheten att avgöra omfattningen av begreppet husbehovsskog har påpekats även av bland andra länsstyrelsen i Kopparbergs lån under hänvisning till att någon allmängiltig och säker definition av begreppet icke förekomme i lagtextförslaget.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 34. 75

Lantbruksstyrelsen har förordat bibehållande av nu gällande bestämmelser, därvid styrelsen uttalat, att de relativt fåtaliga fall, då visst missbruk av husbehovsskog kunde äga rum inom gränserna för nu gällande lag, icke torde spela någon betydande roll vare sig för industriens virkesförsörjning eller för efterföljande fastighetsägare. Därest den föreslagna strängare övervakningen skulle äga rum, torde denna enligt lantbruksstyrelsens uppfattning komma att medföra en så stark belastning av skogs vårdsstyrelser nas personal, att bestämmelsen redan från den synpunkten bleve alltför dyrbar och olämplig.

Riksförbundet landsbygdens folk har anfört följande.

Av såväl skogsägareföreningarna som skogsvårdsstyrelserna bär under speciellt de senaste 5 å 6 åren drivits en avsevärd propaganda för tillvaratagandet och försäljningen av även de minsta kvantiteter gagnvirke, som utfalla vid avverkning av husbehovsskog. Den enskilde »liusbehovsavverkaren» kan icke i förväg veta huruvida något gagnvirke eller vad slags gagnvirke, som kan falla ut vid avverkningen. Han kommer därför med största sannolikhet icke att begära något sådant tillstånd, som 8 § omförmäler, utan antingen bryta mot paragrafen och sälja de små kvantiteter gagnvirke, som han genom en klok och riktig aptering lyckats utvinna, eller också återgå till det tidigare rådande systemet att utan hänsyn hugga upp alltsammans till ved och härigenom elda upp värdefullt gagnvirke till men för sin egen ekonomi och alldeles särskilt för den gagnvirkesbehövande industrien. En sådan utveckling torde vara olycklig och ej i överensstämmelse med lagens mening. För den händelse han handlar i enlighet med alternativ 1 och försäljer virket, torde den straffpåföljd, som kan bliva honom alagd, icke av honom på något sätt anses moraliskt riktig.

Under uttalande att förslaget i denna del innebure en skärpning, som medförde olägenheter även för skötsamma skogsinnehavare, har i ett stort antal yttranden förordats en uppmjukning av förslagets 8 §. I denna riktning ha uttalat sig bland andra länsstyrelsen i Östergötlands län och förvaltningsutskottet hos samma läns hushållningssällskap — vilka ansett att de skogliga synpunkterna i alltför hög grad tagits i beaktande på de ekonomiska synpunkternas bekostnad — samt länsstyrelserna i Jönköpings, Örebro och Kronobergs län, därvid sistnämnda länsstyrelse uttalat, att det icke torde vara rimligt, att gallring av husbehovsskog för annat ändamål än husbehov icke skulle få ske utan tillstånd. Sistnämnda uppfattning har kommit till uttryck jämväl i yttrande av förvaltningsutskottet hos Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap. Vidare har Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat, att strängheten i den föreslagna bestämmelsen komme att gynna smyghandeln.

Mot stadgandena rörande skogshushållningen a fastigheter med stödskog och överlopps skog — förslagets 9 och 10 §§ — vilka stadganden i allmänhet behandlats i ett sammanhang, ha anmärkningar framställts i flertalet yttranden.

I tillstyrkande riktning ha uttalanden gjorts av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län och landsorganisationen. Sålunda har nämnda skogsvårdssty-

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

relse förklarat sig oreserverat gilla den princip, som låge till grund för 9 och 10 §§ i förslaget. Emellertid komme tillämpningen av bestämmelserna enligt skogsvårdsstyrelsens mening att bliva av ömtålig natur, enär en lämplig reglering av avverkningarna å de ifrågakomna skogarna förutsatte en viss kännedom om virkesförrådets storlek, sammansättning och tillväxt. Skogsvårdsstyrelsen utginge därför från att vissa enkla liushållningsplaner i allmänhet upprättades för dessa fastigheter i sådana fall, där godtagbara dylika icke redan funnes.

Landsorganisationen har anfört.

Förslagets bestämmelser om inskränkningar i avverkningsrätten äro välmotiverade. Ur de synpunkter som landsorganisationen främst företräder är stadgandet i 10 § den viktigaste av de föreslagna avverkningsrestriktionerna. Det torde vara ogörligt att lagstiftningsvägen åstadkomma en jämn skogsavverkning. Samhället saknar ju möjligheter att till exempel i ett depressionsläge framtvinga avverkningar av viss storlek. Som ett komplement till en målmedveten konjunkturutjämnande politik och som en allmän norm för ur samhällssynpunkt önskvärd skogsdrift synes dock stadgandet ha sitt värde, varjämte det kan användas till att motverka osund spekulation. Uppenbarligen ålägger bestämmelsen skogsvårdsstyrelsema ett mycket stort ansvar vid bedömningen av vad som i det konkreta fallet är att anse som »större rubbning i avkastningens jämnhet». Med hänsyn till de betydande olikheter beträffande skogsförhållandena som äro rådande inom skilda landsdelar är det icke heller lämpligt att fastställa för hela landet enhetliga riktlinjer. För de större skogsägarna borde stadgandet innebära, att avverkningsplaner på längre sikt göras upp i samförstånd med skogsvårdsstyrelsema. Enär bestämmelsens syfte är av klart arbetsmarknadspolitisk natur, framstår det som angeläget, att skogsvårdsstyrelsema vid tillämpningen av stadgandet samråda med de lokala arbetsmarknadsorganen.

Beträffande 10 § ha skogsvårdsstyrelsema i Blekinge, Kristianstads och Skaraborgs lön uttalat, att paragrafen borde omarbetas till att omfatta all skog, då en bestämmelse om viss jämnhet i avkastningen vore lämplig av sociala skäl och därjämte ägnad att motverka skadlig spekulation i skogsfastigheter.

Uttalanden av liknande innebörd ha gjorts av länsstyrelsen i Blekinge län, samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, förvaltningsutskottet hos Skaraborgs läns hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län.

Norrlands skogsvårdsförbund har uttalat, att några invändningar mot den principiella innebörden av stadgandet i 9 § icke torde kunna göras, men likväl, med tanke särskilt på förhållandena i Norrland, funnit anledning till allvarliga betänkligheter i fråga om bestämmelsens lämplighet. Härom har förbundet anfört.

I norra Sverige torde huvudparten av bondeskogarna — i allt omfattande ca 3 miljoner hektar skogsmark — kunna hänföras till kategorien stödskogar. De enskilda, fastigheterna äro ofta medelstora till stora och kunna uppgå till en areal av inemot 400 hektar. Med hänsyn till den svåra tolkningen av stödskogsbegreppet, torde det i regel vara för mycket begärt, att skogsägarna själva skola kunna avstämma avverkningen av icke utvecklingsbar skog

Kungi. Maj:ts proposition nr 34. 77

enligt paragrafens föreskrifter. Inför risken av straff lära de se sig nödsakade att hänskjuta frågan till skogsvårdsstyrelsens avgörande genom utsyning eller annorledes. En sådan utväg innebär emellertid icke en utveckling i rätt riktning. Skogsvårdsstyrelsemas kontroll över efterlevnaden av 9 § blir i avsaknad av hushållningsplaner utomordenligt svår för att ej säga omöjlig att genomföra. Bortsett från under den nuvarande lappmårkslagen hörande områden torde möjligheten för skogsvårdsstyrelserna att med nuvarande eller förstärkta resurser förskaffa sig nödig sakkännedom om skogsförhållandena på varje hushållsenhet vara ytterst begränsad. Det är visserligen sant, att enligt förslagets 15 § i fall av tvist viss uppskattning kan utföras på skogsägarens bekostnad, men en sådan utväg ter sig mindre tilltalande, även om upprättande av enklare hushållningsplaner för skogsfastigheter över en viss storlek framstår som ett önskemål och skulle komma skogsägarna själva till nytta. Ur rättssäkerhetssynpunkt måste förslaget betecknas såsom motbjudande. Då av stödskogsfastigheterna — bortsett från vissa delar av Norrland — förhållandevis få torde ha virkesförråd med icke utvecklingsbar skog i större utsträckning, och då vidare gallringsuttag icke regleras genom 9 §, vill det synas, som om här brukats större våld än nöden kräver, då det gällt reglering av en förhållandevis ringa avverkningskvantitet.

Kammarkollegium har ansett förslagets 9 § böra omformuleras, därvid ämbetsverket anfört.

Den i 9 § utryckta principen synes vara lämplig under förutsättning, att fastighetsägaren behöver ett årligt tillskott av skogsavkastningen för sin utkomst. Det synes kunna ifrågasättas, om icke bestämmelsens tillämplighet bör göras beroende av förhållandet på varje särskild fastighet. Av lagtexten bör framgå, att avverkning till husbehov må ske utan särskilt medgivande. Under begreppet stödskog torde falla skogsbeståndet å de fastigheter, där skogsavkastningen icke erfordras för att lämna årligt tillskott till försörjningen utan tili täckande av kostnaderna för byggnadsbeståndets förnyande, erforderliga anläggningar etc. Här kan det vara riktigt att på en gång taga ut stödskogen, när dylika utgifter förestå. I dessa fall, som torde vara de flesta, synas de föreslagna bestämmelserna icke vara så lämpliga. Skogsvårdsstyrelsens prövning skulle bliva av föga värde, då skogsvårdsstyrelsen icke lärer kunna kontrollera på vad sätt de vid avverkningen influtna medlen komma att användas.

Liknande synpunkter ha anförts av Skogsindustriernas samarbetsutskott, som yttrat.

Avstämningen av den skäliga avverkningskvantiteten i den icke utvecklingsbara skogen på fastigheterna måste ske på helt olika sätt, då bedömningen gäller, såsom för stödskogen, i vad mån avverkningen är lämpligt avpassad med hänsyn till skogens förmåga att lämna stöd åt jordbruket eller, såsom för övriga större skogar, i vad mån avverkningen är överensstämmande med skogspolitiska linjer för större råvaruanskaffningsområden. Denna principiella skillnad vid avverkningskvantileternas bestämmande synes icke berättigad, enär stödskogsfasligheternas sammantagna areal och virkestillgångar måste bliva så betydande, att från dem stammande avverkningskvantileter av icke utvecklingsbar skog måste äga betydelse ej blott för de enskilda ägarna utan även i det större skogspolitiska sammanhanget. För ägare av fastigheter, vilka komme att anses som stödskogar, ställa bestämmelserna alltför höga krav på förmågan att kunna avstämma de avverkningskvantiteter, som avses i 9 §. Skogsägarna torde i stället se sig nödsakade att

78 Kungl. Maj ds proposition nr 34.

helt överlämna avgörandet till skogsvårdsstyrelsen, synnerligast inför risken av straffpåföljd enligt 47 §. En sådan utväg skulle emellertid innebära en utveckling i felaktig riktning. För skogsvårdsstyrelserna åter torde kontrollen av paragrafens efterlevnad, i den mån hushållningsplaner saknas, bliva alltför betungande, för att ej säga omöjlig att genomföra. Ovan har anförts att de sammanlagda tillgångarna av icke utvecklingsbar skog på stödskogsfastigheterna kunde anses betydande. Skogsstyrelsen hyser dock en annan uppfattning och säger, att av stödskogsfastigheterna förhållandevis få torde vara försedda med icke utvecklingsbar skog i större utsträckning. Skulle så vara fallet, vilket veterligen icke är utrett, anser utskottet regleringsbestämmelsen i 9 § vara ett slag i luften och följaktligen helt överflödig. Enligt 11 § innefattas nämligen gallringsmässig avverkning av utvecklingsbar skog icke i regleringen, vilken sålunda skulle beröra endast mindre avverkningskvantiteter. Som enda motiv för paragrafen kvarstår då syftet att förhindra osund spekulation. Detta bör emellertid enligt utskottets förmenande uppnås på andra vägar, varför 9 § anses böra utgå ur förslaget.

Länsstyrelsen i Blekinge lön och förvaltningsutskottet hos länets hushållningssällskap ha uttalat, att begreppet stödskog icke erhållit någon tillfredsställande definition samt att det, till dess klar skillnad kunde göras mellan stödskog och annan skog, vore lämpligast att icke införa begreppet stödskog i skogsvårdslagstiftningen. Några särbestämmelser för sådan skog vore icke behövliga, därest förslagets 10 § godtoges.

Länsstyrelsen i Östergötlands län och länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha även för detta läns vidkommande ansett särskilt skydd för stödskog obehövligt.

Under framhållande av att förslagets 9 § medförde betydande inskränkningar i den enskildes rätt att disponera sin skog ha bland andra länsstyrelsen i Gävleborgs län och Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat sig mot införande av ett dylikt stadgande.

Kommerskollegium har avstyrkt förslagets 9 och 10 §§ samt vidare anfört.

I avseende å principerna för hushållningen med skogen må erinras om svårigheterna att avgöra, vilken som är den ekonomiskt och socialt lämpligaste avverkningspolitiken. I betänkandet framhållas visserligen skogsvårdsstyrelsernas möjligheter att, i den mån de ej själva se sig i stånd att bedöma hur på bästa sätt bör hushållas med landets stora skogsinnehav, inhämta utlåtande från kompetenta personer eller institutioner. Denna erinran förtar emellertid ingalunda utan snarare ökar betänksamheten mot tanken på en central dirigering av de enskildas skogsavverkningar. Att avgöra hur avverkningarna böra rationellt bedrivas på de särskilda fastigheterna lärer för en central myndighet bliva om möjligt än mer vanskligt. Här förutsatta djupa ingrepp i den ekonomiska skötseln av de enskilda skogarna komma även att ställa administrativt synnerligen ökade och vittgående krav på skogsvårdsstyrelserna. Den starkt utvidgade övervakningen av virkesuttagen på de enskildas fastigheter torde därför ej kunna undgå att föranleda nyanställning av en stor personal, något som under rådande förhållanden med brist på arbetskraft också måste ingiva betänksamhet.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat, att det funnes anledning förmoda, att 9 och 10 §§ i förslaget snarare komme att minska än öka skogsägarens intresse för sin skog och dess skötsel, samt framhållit, att det i åt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 79

skilliga fall torde komma att stöta på stora svårigheter för skogsvårdsstyrelserna att tillämpa bestämmelserna på ett sådant sätt, att det nu rådande goda samarbetet mellan dessa myndigheter och skogsägarna icke äventyrades. Då paragraferna vidare förutsattes få en ganska begränsad tillämpning, ansåge länsstyrelsen lämpligast, att de utginge ur förslaget eller i varje fall att deras tillämpningsområde begränsades till de skogar, som nu reglerades av lappmarkslagen.

I huvudsak samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Västmanlands län, som därjämte uttalat, att — därest bestämmelser av nu ifrågavarande slag intoges i skogsvårdslagen — denna även borde giva den enskilde möjlighet att få en tvist, som grundade sig på tolkning av 9 eller 10 §, prövad av domstol.

Skogshögskolans lärarråd har avstyi-kt en generell lagstiftning, avsedd att begränsa avverkningen av ej utvecklingsbar skog å fastigheter med stödskog, samt har vidare anfört följande.

Man bör principiellt undvika en generell lagstiftning, när man genom en lagstiftning av begränsad räckvidd kan eliminera de viktigaste missförhållandena. Detta gäller alldeles speciellt i ett fall som det förevarande, då lagens tillämpning blir i hög grad subjektivt betonad och är ägnad att skapa ett osäkerhetstillstånd även för de lojala skogsägarna, som allvarligt kan påverka dessas skogsvårdsintresse. Dessa skulle nämligen vid större uttag eller överhuvudtaget vid fall av tveksamhet nödgas begära skogsvårdsstyrelsens tillstånd även för avverkning i de mest legitima syften. En generell lagstiftning torde så mycket mindre vara erforderlig, som vedskogsinventeringarna i vissa län i södra och mellersta Sverige givit vid handen, att en betydande ökning av virkesförråden ägt rum efter den första riksskogstaxeringen. Nedgången i övre Norrland är väsentligen att tillskriva den abnorma åldersklassfördelningen därstädes. Den av skogsstyrelsen föreslagna höjningen av yngreskogsgränsen är jämväl ägnad att leda till en generell höjning av virkesförråden. Lärarrådet vill föreslå att utredning företages angående möjligheten att göra lagstiftningen om begränsning av rätten till avverkning å nyförvärvade fastigheter mera effektiv än den för närvarande synes vara. Den omständigheten, att man har att emotse en jämnare fördelning än den för närvarande rådande av olika ålders- och mogenhetsklasser, är ett skäl, som talar mot ett införande av en begränsning av avverkningsrätten enligt 10 §. Men därutöver har lärarrådet beträffande 10 § samma betänkligheter som i fråga om 9 § mot införandet av en generell lagstiftning för motverkande av missförhållanden, som icke ens skogsstyrelsen synes anse ha någon avsevärd omfattning. Denna betänklighet är dock i detta fall ännu starkare, enär svårigheten att vid den praktiska tillämpningen angiva, när sådan social olägenhet uppstår, måste te sig än större än då det gäller bedömning av stödskogsbehovet å en individuell fastighet.

Länsjägmästareföreningen har uttalat.

Beträffande stödskog skulle i stället för en bestämmelse i skogsvårdslagen kunna tänkas, att då särskild tilldelning av skog till ofullständigt jordbruk genom nya jorddelningsbestämmelser tillmätes en fastighet, vissa restriktiva regler föreskrivas, så att skogen bibehåller sin natur av stödskog. För vissa delar av Norrland, där en väsentlig del av skogskapitalet utgöres av mogen skog, som icke skyddas i 6 §, torde bestämmelserna i 10 § vara av viss vikt, däremot torde de ej få anses ha samma uppgift att fylla för södra och mel-

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

iersta Sverige. Det är länsjägmästareföreningens mening, att både 9 och 10 §§ böra utgå och hänföras till ett avsnitt med särbestämmelser för Norrland, om ett sådant kan anses behövligt. De gällande bestämmelserna mot spekulation böra kvarstå.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat bibehållande av nu gällande bestämmelser i stället för lagfästande av förslagets 9 och 10 §§, vilka skulle förutsätta anställande av en stor stab av befattningshavare hos skogsvårdsstyrelserna, och liknande synpunkter ha anförts av bland andra förvaltningsutskottet hos Västmanlands läns hushållningssällskap.

Beträffande förslagets 10 § har kammarkollegium anfört.

I och för sig kan det vara eftersträvansvärt för en skogsägare att erhålla en jämn värdeavkastning från sin skog, och han bör i allmänhet i eget intresse tillse, att avverkningarna planläggas så, att icke under en längre följd av år möjlighet saknas att alls uttaga någon avkastning ur skogen. Att lagfästa denna princip för en god skogshushållning synes dock vara att gå för långt. Den kan råka i motsättning till andra, fullt berättigade intressen av sådan beskaffenhet, att det icke rimligen kan ankomma på skogsvårdsstyrelsen att pröva om hänsyn till dessa intressen får tagas eller icke. Bestämmelsen i 10 § har icke motiverats med något skogsvårdens intresse utan med dels det sociala intresset av en jämn arbetstillgång i orter, som äro beroende av skogsavverkningen, dels ock det näringspolitiska intresset av en jämn råvarutillgång för skogsindustrierna. Kollegiet ifrågasätter, huruvida bestämmelser med sådant syfte böra ha sin plats i en skogsvårdslag.

Statens skogsforskningsinstitut har icke haft något att erinra mot 10 § i förslaget såsom medel att motverka osund spekulation men har i andra hänseenden framställt erinringar mot förevarande paragraf. Sålunda har institutet anfört.

När det gäller att för större områden reglera avverkningarna i syfte att motverka de sociala olägenheterna av en för hastig avveckling av den ej utvecklingsbara skogen, torde rättvisan kräva, att de skogsägare, vilka realiserat denna skog och därigenom framkallat regleringsbehovet, efter hand som deras skog uppnår skyddsgränsen få bidraga till denna reglering. Detta kan endast ske genom att skyddsgränsen höjes på sätt institutet föreslagit i tilläggsbestämmelser till 6 §. Enligt institutets mening kräver en tillämpning av 10 § i syfte att reglera avverkningen för ett större område dels att avverkningsprognoser utarbetas för hela området, dels att tillgång finnes till goda uppskattningshandlingar för aktuella skogar och dels att regleringsbestämmelsernas efterlevnad effektivt kontrolleras. I skogsstyrelsens motivering uppställas inga mera betydelsefulla krav i nämnda avseenden. Härigenom torde osäkerhet och risk för godtyckliga avgöranden kunna uppstå. Tillämpningen av stadgandet i 10 § synes därför böra begränsas, så att den endast kommer att motverka osund spekulation med skogsfastigheter och förhindra avverkningar av så uppseendeväckande omfattning, att för orten mera vittgående sociala olägenheter uppenbarligen komma att inträda. Lagförslagets skärpning av återväxtbestämmelserna synes jämväl komma att motverka en alltför hastig realisation av den icke utvecklingsbara skogen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat, att skogsägarens intresse för god skogsvård och ekonomisk skogsproduktion måste få gå före kravet på en i

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 81

tiden någorlunda jämnt fördelad avkastning, och liknande uttalanden ha gjorts av bland andra förvaltningsutskotten hos Södermanlands läns, Älvsborgs läns södra samt Gävleborgs och Jämtlands läns hushållningssällskap.

Jämväl Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ha framhållit, att skogsvården och skogsproduktionen borde vara det primära, medan den i och för sig viktiga jämnheten i avkastningen borde komma i andra hand. I de båda sammanslutningarnas gemensamma yttrande har vidare anförts.

Balansen mellan den möjliga virkesproduktionen i skogarna samt träindustriens behov av råvara måste åstadkommas på annat sätt — och därvid synes enda vägen vara den, att avverkningen får anpassas med hänsyn till kravet på största möjliga uthålliga skogsproduktion. Skogsarbetarnas intresse för en fortlöpande jämnhet i arbetstillgången bör, utan alt intrång göres på själva skogsvårdens och skogsproduktionens kontinuitet, kunna tillgodoses genom jämnhet i åtgärder av skogsvårdande natur. Varje reglering av skogshushållningen med lagens hjälp måste bliva av mer eller mindre schablonartad karaktär och kommer att tvinga in skogshushållningen på linjer, som icke överensstämma med den elasticitet och anpassning i fråga om arbetskraftens utnyttjande med mera, som nu kännetecknar de sedan gammalt hopkopplade jordbruken och skogsbruken. För de små skogsbruken med deras årligen ringa tillväxtkvantum är en viss periodicitet i avsaluavverkningen ofrånkomlig.

Skogsbruket, liksom varje annan »industri», måste få anpassas efter förhandenvarande konjunkturer och gällande priser. En framtvingad jämnhet i avkastningen skulle komma att gripa in i den enskildes näringsutövande på ett sätt, som är okänt inom all annan råvaruproduktion. Endast skogsägaren själv kan avgöra när och hur uttagen ur skogen lämpligen böra ske, och i detta hans ekonomiska handlande skall lagen ej gripa in. Inskränkning i rätten att avverka icke utvecklingsbar skog kan för skogsägaren och hans ekonomi få ödesdigra konsekvenser. Skogsvårdsstyrelsens tjänstemän komma att tvingas till ett ytterst ömtåligt ställningstagande, en klassificering av fastigheterna eller fastighetsinnehavarna, som utan tvekan i många fall kommer att leda till en motsättning mellan skogsägare och lagövervakande myndighet. Att skogsvårdsstyrelsemas tjänstemän i fältet, som i övriga avseenden sköta sina ofta grannlaga uppdrag på ett utomordentligt sätt, skulle vara kapabla att avgöra dessa synnerligen svårbedömbara frågor på ett bättre sätt än skogsägarna själva är uteslutet. Det nya lagförslaget kommer att på ett markant sätt gripa in i reglerandet av skogsägarens ekonomi och därmed följer även ett visst ansvar. Men vem skall bära detta ansvar? Numera är förståelsen för skogens värde hos skogsägaren väl i allmänhet så stor, att det endast i alldeles speciella undantagsfall blir fråga om någon slags rovdrift. Möjligen kan detta tänkas förekomma då ett avstyckat jordbruk tillmätes en alltför ringa skogsareal, knappast annars. Den nya lagen om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet giver här ett visst mått av trygghet. Bestämmelserna i 10 §, att avverkning av äldre skog icke må göras så »att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma» är ytterst oklar och förslagets kommentarer till paragrafen bidraga icke på något sätt att sprida klarhet. Förslagets bestämmelser om avverkning komma med nödvändighet att framtvinga avverkningsplaner och inventeringar, därest objektiva och rättvisa bedömanden om skogsägarnas rättigheter att avverka skola kunna erhållas. Det synes uteslutet att så skall kunna ske inom rimlig tid och till rimliga kostnader. t> Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr ■’>!.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Sveriges skogsägareförbund har anfört bland annat följande.

Förbundet hyser av principiella skäl allvarliga betänkligheter mot att i allmänna skogsvårdslagen införas bestämmelser, som avse att giva det allmänna möjlighet att ingripa i samt reglera det sätt, varpå skogsägaren vill utnyttja sin avverkningsmogna skog. Det allmänna bör icke utan mycket tungt vägande skäl ingripa i skogsägarens rörelsefrihet beträffande de delar av hans virkeskapital. som utan vådor för skogsvården och skogsproduktionen kunna avverkas. Även psykologiska motiv kunna åberopas mot en sådan utvidgning av skogslagstiftningen. Det får befaras, att ingripanden från myndigheterna rörande hushållningen med den avverkningsmogna skogen kunna komma att avtrubba de enskildas skogsvårdsintresse. Man måste även fråga sig, huruvida skogsvårdsstyrelserna verkligen äga kompetens att bedöma, när en avverkning når den omfattning, att kravet på jämnhet i en orts skogsavkastning trädes för nära. Beträffande stödskogarna och andra små skogliga brukningsdelar, som få behandlas var för sig, kan ett riktigt sådant bedömande kanske vara möjligt. Men beträffande de verkliga storskogsbruken, som sträcka sig över en mångfald kommuner och kanske ligga inom flera skilda län, är ett sådant ståndpunktstagande en ytterligt svår och ömtålig fråga. Ett felaktigt eller illa grundat beslut i ett dylikt ärende kan för skogsägaren vålla stort ekonomiskt avbräck. Det skall ankomma på skogsvårdsstyrelsen att bedöma, om å större skogsfastigheter eller komplex av sådana tilltänkta avverkningar kunna erhålla den verkan, att tillgången av arbetstillfällen i resp. orter efter avverkningens genomförande bleve knapp, så att sociala skadeverkningar för ortsbefolkningen eller kommunen kunde framträda. Detta bedömande skall även omfatta, huruvida den framtida i-åvaruförsörjningen för de träindustrier, som helt eller till någon del pläga hämta sin råvara från den berörda orten, kan påverkas. Enligt förbundets mening är ett sådant bedömande en utomordentligt svår och komplicerad fråga, i vilken man näppeligen kan komma till ett rättvisande resultat utan att taga hänsyn till förändringar i befolkningsförhållandena, jordbrukets och samtliga andra näringars tillgång på och behov av arbetskraft med mera.

I åtskilliga yttranden har gjorts gällande, att förslagets It) § icke kunde beräknas äga aktualitet för södra Sverige. Sålunda ha ett flertal skogsvårdsstyrelser anfört i huvudsak följande.

Av senaste riksskogstaxeringen och utförda vedskogsinventeringar framgår, att samtliga omtaxerade län i Götaland och Svealand visa avsevärt högre kubikmassa än tidigare. En skärpning av lagen för erhållande av högre virkesförråd torde därför icke vara erforderlig för dessa landsdelar. Erfordras för Norrland en skärpt kontroll över stöd- och överloppsskog, torde särbestämmelser böra meddelas för denna landsdel. De fastigheter, som ha större tillgång på icke utvecklingsbar skog, äro i södra Sverige mycket få. De sociala skäl, som åberopats, äro därför icke av den styrka, att de motivera införande av särbestämmelser för detta fåtal fastigheter. För de mindre skogsbruken med deras ringa tillväxtkvantitet är en jämn årlig försäljning till avsalu ej möjlig, bland annat med hänsyn till avverkningskostnaderna. En reglering av avkastningens jämnhet skulle komma att ingripa i den enskildes utövande av sin näring på ett sätt, som icke förekommer inom någon annan råvaruproduktion. Inskränkning i rätten att avverka kan för skogsägaren och hans ekonomi få ödesdigra konsekvenser. Om för industriens råvaruförsörjning eu större jämnhet i produktionen befinnes önskvärd, torde avverkningen å skogar i allmän ägo kunna regleras i utjämnande syfte. För en enskild fastighet kan en rubbning i virkesbalansen genom en på en gång

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 83

utförd större avverkning väl motiveras av att eu ersättningsfråga måste lösas i samband med arvskifte. Eu ransonering av den mogna skogen skulle innebära ett medvetet förlängande av den tidsperiod, inom vilken det i 2 § uttalade målet för skogsskötseln, d. v. s. fullt utnyttjande av skogsmarkens produktionsförmåga, skulle kunna nås.

Norrlands skogsvärdsförbund bär yttrat.

Enligt förbundets mening är en reglering enligt 10 § av den icke utvecklingsbara skogens tillgodogörande främst ett norrlandsintresse av den anledningen, att större delen av Norrland under den närmaste framtiden i stort sett kommer att utgöra ett underskottsområde vad beträffar skogstillgångar. För landet i övrigt kan icke behov föreligga av en dylik reglering. Här ha virkesförråden ökat, och bestockningen är i anseende till bl. a. förekomsten av grövre dimensioner vida bättre än i underskottsområdena. Beträffande de sistnämnda vill förbundet ansluta sig till syftet att ernå en viss återhållsamhet vid den icke utvecklingsbara skogens uttagande. Då det däremot gäller medlen härför, är förbundet av en mot skogsstyrelsen helt avvikande mening. Bestämmelserna i 10 g ställa uppenbarligen så utomordentligt stora krav på såväl skogsägare som de administrativa organen, att det måste starkt ifrågasättas, huruvida tillämpningen i praktiken överhuvud taget är möjlig på det sätt förslaget förordar. Här åsyftas skogspolitiska överväganden i stort angående lämpliga avverkningskvantiteter från stora råvarudistrikt, vilka överväganden ofrånkomligt måste vara grundade på invecklade och svårbemästrade avverkningsprognoser. Dessa kunna enligt förbundets mening endast upprättas av statens skogs f o r s k n i ngs i ris t i t u t och uppställas på kortare eller längre sikt allt efter den politik, som med hänsyn till rådande utgångsläge hör följas. Dylika prognoser upprättas på grundval av riksskogs taxeringens material och kunna självfallet gälla endast större områden, såsom län, ådalar och dylikt. Den uppgift som åvilar skogsvårdsstyrelsen synes vara att för den enskilda fastigheten avgöra, vilken avverkning, som — likt en bricka i spelet — passar in i det stora sammanhanget. Det är uppenbart att härtill fordras en långt mera ingående kännedom om fastigheternas skogsförhållanden ävensom en långt starkare personell utrustning, än vad som normalt står till .sk ogs vå r ds s tyr el s em a s förfogande. De största svårigheterna torde yppa sig beträffande storskogsbruket. I Norrland är ofta samma skogsägande företag markägare inom ett flertal län, varav följer att här avsedda viktiga avgöranden för eu och samma driftsenhet komma att träffas av ett flertal skogsvards.styrelser med måhända olika syn på tillämpningem Det torde icke heller vara en lätt uppgift för skogsstyrelsen att i detalj åvägabringa en enhetlig tillämpning av de föreslagna bestämmelserna. Sannolikt skulle godtyckliga eller schabloniserade avgöranden efter exempelvis en fastighetstaxeringismässig uppfattning om skogstillgångar och skogstillstånd alltför ofta riskeras. Norrlands skogsvärdsförbund får därför bestämt avstyrka införandet i en ny skogsvårdslag av sådana bestämmelser, som innehållas i förslagets 9 och It) Stadgandcn, som för underskottsomradena verka aterhallande pa den icke utvecklingsbara skogens avverkning ävensom bestämmelser i syfte att förhindra osund spekulation, synas dän emot vara erforderliga. Det förstnämnda syftet torde kunna nås genom lillläggsbestämmelser till förslagets 6 § av innebörd att lokalt och temporärt utsträcka det skydd förslaget bereder utvecklingsbar skog att omfatta även sådan äldre skog, som kan kvarstå ulan alt taga skada. Förbundet vill sålunda förorda ett tillägg till (i § av i huvudsak följande lydelse, avsett all tilllämpas förslagsvis för de fyra nordligaste länen eller delar av dessa: »Prövas i fråga om visst län eller viss del av län och för viss tid med hänsyn

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

till virkeshushållningen erforderligt föreskriva, att sådan icke utvecklingsbar skog, som utan större olägenhet kan kvarstå, icke må utan skogsvårdsstyrelsen.s tillstånd avverkas för föryngring, ankommer på Konungen att efter hörande av skogsstyrelsen och statens skogsforskningsinstitut därom förordna.»

Skogsindustriernas samarbetsutskott har framhävt svårigheterna för skogsvårdsstyrelserna att åstadkomma kontroll över bestämmelsernas efterlevnad samt fortsatt.

Utskottet anser, att skogsstyrelsen uppenbart underskattat här berörda svårigheter för skogsvårdsstyrelsepersonalen, så mycket mera som en förstärkning av denna icke är satt i fråga. En ytterligare svårighet vad beträffar de större bolagsskogama är, att dessa för ett och samma företag ofta äro spridda över ett flertal län och därmed också sortera under flera skogsvårdsstyrelser. Härigenom äventyras självfallet en enhetlig tillämpning. Några mera fasta direktiv för kontrollverksamhetens ordnande finnas egentligen ej i vare sig lagtext eller motivering. Det kan därför befaras, att osäkerhet och godtycke skulle givas ett alltför stort utrymme vid paragrafens tillämpning. Storskogsbruket, det norrländska ej undantaget, befinner sig icke längre på exploateringsstadiet. Farhågorna för en överavverkning i en omfattning, som kunde medföra sociala vådor eller ytterligare försämra industriens råvarubas, äro enligt utskottets mening betydligt överdrivna och tillhöra en svunnen tid. Där så erfordras, kommer industrien med all sannolikhet att skära ned sin produktion till en nivå, som svarar mot framtidens råvarutillgångar, såvitt de kunna överblickas med hjälp av utarbetade avverkningsprognoser. Det finnes ej heller för närvarande någon som helst anledning antaga, att storskogsbruket ej skulle eftersträva ett vidmakthållande eller ett förbättrande av skogsproduktionen. Tvärtom torde inom områden, där virkeskapitalen nu uppenbarligen äro för låga, pågå ett målmedvetet återuppbyggnadsarbete, vilket syftar till virkeskapitalets höjande. En sänkning av awerkningsuttagen inom underskottsområdena är för framtiden ofrånkomlig och torde för övrigt rent automatiskt komma till stånd redan på grund av den ökande bristen på arbetskraft. En motsatt politik skulle icke vara förenlig med företagsekonomiska principer på längre sikt. Samarbetsutskottet anser sålunda det långt gående förmynderskap, som genom förslagets 9 och 10 §§ skulle tilldelas skogsvårdsstyrelsema, vara uppenbart olämpligt och onödigt. Den återhållsamhet, som med hänsyn till industriens råvarubehov och sociala skäl av olika art bör iakttagas vid tillgodogörande av icke utvecklingsbar skog inom underskottsområden, torde kunna vinnas genom ytterligare bestämmelser i förslagets 6 §. Dessa böra innebära fullmakt för Konungen att för visst område och för viss tid förordna, att icke utvecklingsbar skog, som kan kvarstå utan att taga skada, icke må utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas för föryngring.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat, att 10 § bland annat innebure att högsta ledningen av skötseln av stora skogskomplex, vilkas rätta handhavande krävde djupgående ekonomiska insikter, överlämnades till myndigheter med väsentligen blott skoglig utbildning, vilket vore orimligt.

Den i förslagets 16 § uttryckta principen, att vid verkställd eller planlagd avverkning i strid mot därom gällande bestämmelser skogsvårdsstyrelsen i första handbörsöka

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 85

träffa överenskommelse i avverkningsfrågan med fastighetsägaren, har tillstyrkts eller lämnats utan anmärkning av bland andra flertalet skogsvårclsstyreiser, förvaltningsutskotten hos några hushållningssällskap, länsjägmästareföreningen, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, dock att i åtskilliga yttranden förordats att överenskommelses giltighetstid skulle utsträckas till högst tio år. I yttrandena från några skogsvårdsstyrelser har vidare förordats att överenskommelse med skogsägare enligt 16 § borde kunna, eventuellt efter särskilt bemyndigande, träffas av länsjägmästaren eller annan skogsvårdsstyrelsens tjänsteman med högre skoglig utbildning.

Några skogsvårdsstyrelser ha, jämte det de i princip uttalat sig för en ändring i den riktning som skogsstyrelsen föreslagit, hävdat att någon ovillkorlig skyldighet för skogsvårdsstyrelsen att söka träffa överenskommelse med vederbörande skogsägare ej borde föreskrivas utan att stadgandet borde ändras såtillvida, att däri endast inrymdes möjlighet för skogsvårdsstyrelse att ingå sådan överenskommelse, vilken kunde användas vid förefallande behov.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har anfört följande.

Införandet av begreppet överenskommelse kan vara förmånligt i många fall, då smärre avverkningar förekommit i god tro. Det kan emellertid ifrågasättas, om det är lämpligt att införa överenskommelse såsom ett mellanled till avverkningsförbud, även där avverkning skett i strid mot uttrycklig föreskrift, som meddelats med stöd av avverkningsbestämmelserna i 3 kapitlet. Enligt 46 § inträder direkt straffpåföljd vid brott mot sådana föreskrifter. Det synes mindre tilltalande att, då ett sådant brott skett, först träffa överenskommelse med skogsägaren om skogsvården på fastigheten och därefter instämma denne med yrkande om ansvar enligt 46 §. I ett sådant fall borde markägaren omedelbart drabbas av avverkningsförbud eller också borde ingripandena enligt 16 respektive 46 § vara alternativa, överhuvud taget synas brott mot föreskrifter enligt lagen och uppenbart olaglig avverkning, som företagits i ond tro, vilka brott bägge medföra direkt straffansvar, icke böra föranleda träffande av överenskommelse utan sådant förfarande bör endast förekomma vid olovlig avverkning i god tro. Lagförslagets bestämmelser om föreskrifter, överenskommelser och förbud äro alltför nyanserade för att lämpa sig för praktiskt handhavande.

Liknande synpunkter ha anförts av skogsvårdsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län samt av Sveriges länsskogvaktareförbund.

Departementschefen.

Samhällets verksamhet för att leda utvecklingen på skogsvårdens område i den riktning, som enligt det förut anförda är önskvärd ur det allmännas synpunkt, torde liksom hittills i främsta rummet böra beslå i upplysnings- och rådgivningsverksamhet. De insatser, som skogsvårdsstyrelserna här gjort, ha visat sig vara av det största värde, och ett förtroendefullt samarbete mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna, därvid de senare hland annat erhålla

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

de anvisningar och råd varav de kunna vara i behov, bör även i fortsättningen utgöra det viktigaste medlet för att främja skogsvården.

Ännu har man emellertid ej kommit därhän, att det kan tänkas vara möjligt att i det skogsvårdande arbetet uteslutande bygga på skogsägarnas skogsvårdsintresse och insikter om skogsvårdens krav. I viss utsträckning måste därför, om en utveckling i önskvärd riktning skall kunna tryggas, restriktioner göras i skogsägarnas frihet att genom avverkning disponera över befintliga skogstillgångar ävensom skyldighet stadgas för skogsägarna att vidtaga åtgärder i skogsvårdande syfte.

En av de allvarligaste bristerna i den svenska skogsvården torde, såsom redan berörts, vara den i stor utsträckning förekommande förtidiga avverkningen av skog, som ännu är i full växtkraft. Frågan om ett sådant skydd åt denna skog, att dess tillväxtförmåga kan utnyttjas på ett tillfredsställande sätt, måste därför träda i förgrunden vid utformandet av en ny skogsvårdslag.

I 1923 års lag har skyddet för den växande skogen anknutits till begreppet yngre skog och givits den formen, att avverkning av yngre skog i regel ej må ske annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig gallring. Begreppet yngre skog, vilket språkligt sett hänför sig till skogens ålder men enligt motiven till 1923 års lag jämväl skall giva utrymme åt de ekonomiska synpunkterna, har i praktiken fått en ganska växlande tillämpning, beroende på om huvudvikten lagts vid skogens ekonomiska utvecklingsmöjligheter eller om skogens ålder ansetts avgörande. Det har emellertid visat sig, att yngreskogsbegreppet på många håll — särskilt där skogens ålder tillmätes avgörande betydelse — icke lämnar ett tillräckligt skydd för den växande skogen med påföljd dels att skogen slutavverkas, innan den kunnat lämna en skälig värdeavkastning, och dels att virkesförrådet ej hinner uppnå den storlek, som erfordras för att virkesavkastningen från skogen skall bliva av nöjaktig omfattning.

En höjning av skyddsgränsen för den växande skogen är därför i hög grad påkallad och utgör måhända den viktigaste av de åtgärder, som böra vidtagas för att få till stånd en effektiv skogsvård och trygga ett tillfredsställande utnyttjande av produktionsförmågan å landets skogsmarker.

Vad angår det sätt, på vilket en dylik höjning av skyddsgränsen bör ske, synes det naturligt att anknyta till de allmänna riktlinjer för skogsskötseln, som angivits i det föregående, och att sålunda bestämma gränsen så, att skydd lämnas så länge det ur ekonomiska synpunkter måste anses förmånligare att låta skogen tillväxa och befrämja denna tillväxt genom ändamålsenliga gallringar än att slutavverka densamma. Jag har följaktligen i sak intet att erinra mot vad skogsstyrelsen föreslagit angående höjningen av skyddsgränsen för den växtliga skogen. Såsom beteckning för den skog, vilken faller under den angivna gränsen, synes det av skogsstyrelsen föreslagna uttrycket utvecklingsbar skog lämpligt.

Det nu sagda innebär att gränsdragningen kommer att ske efter ekonomiska grunder. Såsom betonats redan på tal om de allmänna riktlinjerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 87

innebär tillämpandet av en dylik princip i realiteten ej något åsidosättande av de biologiska synpunkterna, eftersom ju skogens ekonomiska utvecklingsmöjligheter ytterst äro beroende på biologiska faktorer, nämligen skogens tillväxtförmåga. Avgörande för bestämmandet av skyddsgränsen blir emellertid icke, i vilken mån skogen har möjlighet att växa till, utan i stället hur den värdeökning, som kan erhållas genom tillväxt, ställer sig i förhållande till den avkastning, som kan erhållas, därest skogskapitalet realiseras och placeras på annat sätt.

En gränsdragning enligt den princip, som nu angivits, kan visserligen väntas komma att erbjuda vissa svårigheter. Det synes dock ej finnas anledning befara, att densamma skall erbjuda större svårigheter än de som förelegat, då det gällt att enligt gällande lag göra en gränsdragning mellan yngre och äldre skog. Snarare torde man ha anledning förvänta, att förhållandet skall visa sig vara det motsatta, eftersom man vid en tillämpning av den nu förordade principen ej behöver företaga en sådan sammanjämkning mellan ekonomiska synpunkter och ett hänsynstagande enbart till skogens ålder, som förutsättes i 1923 års lag och som torde vara en av anledningarna till att begreppet yngre skog i tillämpningen fått en tämligen varierande innebörd.

I fråga om de synpunkter, som böra anläggas på ifrågavarande ekonomiska bedömning, kan i stort sett hänvisas till vad tidigare anförts angående de allmänna riktlinjerna för skogsskötseln. Man torde sålunda även vid en bedömning av ifrågavarande slag åtminstone i huvudsak böra bortse från tillfälliga konjunkturförhållanden. Genom utfärdande av allmänna anvisningar från skogsstyrelsen och genom den tillsyn, som denna skall utöva över skogsvårdsstyreisemas verksamhet, bör det vara möjligt att lämna skogsvårdsstyrelserna erforderlig vägledning för bedömningen av här uppkommande frågor. De produktionsundersökningar, som bedrivas vid statens skogsforskningsinstitut, torde vidare komma att giva ett värdefullt material för avgörandet av dessa frågor. Beträffande den räntefot, med vilken man bör räkna i nu ifrågavarande fall, och de ekonomiska kalkylerna i övrigt vill jag anmärka, att det enligt min mening ej bör komma i fråga att Kungl. Maj:t skulle meddela bestämmelser härom. Däremot bör hinder ej föreligga för skogsstyrelsen att bland sina anvisningar till skogsvårdsstyrelserna även upptaga anvisningar i dessa frågor.

I fråga om avgränsningen av den utvecklingsbara skogen må slutligen framhållas, att det bland annat med hänsyn till de osäkerhetsmoment, som ju äro ofrånkomliga vid en mera långsiktig bedömning av ifrågavarande slag, synes rimligt att det särskilda skyddet och de inskränkningar i den enskilde skogsägarens dispositionsrätt, som detta innebär, begränsas till sådana fall, där bedömningen mera påtagligt talar för att skogen skall kvarstå.

Det skydd, som bör lämnas den utvecklingsbara skogen, bör, såsom skogsstyrelsen föreslagit, bestå däri, alt avverkning av sådan skog ej utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd må ske annorledes än genom gallring, som är ändamålsenlig för skogens utveckling. Detta bör gälla även vid avverkning för husbehov. Någon motsvarighet till den i 1923 års lag medgivna rätten att

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

för husbehov avverka yngre skog även annorledes än genom rationell gallring synes sålunda ej böra finnas. Självklart är emellertid, att vid prövning av eventuellt uppkommande tillståndsfrågor bör beaktas, i vad mån virket är avsett för fastighetens husbehov. Rörande de synpunkter, som böra anläggas på frågor om dylika tillstånd, kan jag även i övrigt ansluta mig till vad skogsstyrelsen anfört. Härjämte må framhållas, att prövningen givetvis bör kunna göras mildare, ju närmare skogen ligger den gräns, där den ej längre är att anse som utvecklingsbar.

Vad angår skyddet för den icke utvecklingsbara skogen, synes det mig uppenbart — och annat har ej heller från något håll ifrågasatts — att här även i fortsättningen böra finnas bestämmelser av i huvudsak samma innehåll som de bestämmelser i 1923 års lag, vilka avse att förhindra sådan avverkning av äldre skog, som skulle försvåra skogens återväxt. Den relativt obetydliga skärpning i förhållande till gällande lag, som förslaget innebär, synes väl motiverad.

Vid sidan av de nu nämnda bestämmelserna, vilka helt eller i främsta rummet taga sikte på skogsvårdens krav, har skogsstyrelsen föreslagit vissa ytterligare inskränkningar i avverkningsrätten med hänsyn till önskemålet om en god hushållning med befintliga skogstillgångar. Bestämmelserna äro olika för olika grupper av fastigheter, beroende på om skogen är att anse såsom husbehovsskog, stödskog eller annan skog. Bestämmelserna rörande husbehovsskogen och stödskogen taga närmast sikte på att i fastighetsägarens och blivande ägares intresse förhindra sådana avverkningar, som skulle medföra att virkesförrådet å fastigheten skulle sjunka under vad som behövs för att täcka fastighetens virkesbehov respektive för att trygga fastighetens bärkraft. Bestämmelserna om begränsning av avverkningsrätten å sådan skog, som ej är att hänföra till vare sig husbehovsskog eller stödskog (överloppsskog), taga däremot främst sikte på det intresse den arbetande befolkningen i orten har av en jämn fördelning av tillgängligt arbete. Mot de av skogsstyrelsen sålunda föreslagna bestämmelserna har i ett flertal yttranden riktats en stark kritik. Ehuru de synpunkter, som legat till grund för förslagen, i och för sig äro beaktansvärda, finner jag denna kritik i vissa delar befogad. Den uppdelning av fastigheterna i olika kategorier, som enligt skogsstyrelsens förslag i ett mycket stort antal fall skulle behöva ske för att man skulle kunna avgöra, om en viss ifrågasatt avverkningsåtgärd vore tillåten eller ej, skulle i praktiken medföra utomordentligt stora besvärligheter. Bestämmelserna skulle vidare, särskilt i vad de avse husbehovsskog och stödskog, skapa en osäkerhetskänsla hos de enskilda skogsägarna, vilken måste befaras komma att menligt inverka på deras intresse för skogsvården. Härtill kommer, att de föreslagna bestämmelserna i vissa avseenden synas gå längre än som i och för sig kan anses erforderligt eller lämpligt.

Enligt vad skogsstyrelsen anfört i sitt betänkande skulle icke utvecklingsbar skog, bortsett från vissa delar av övre Norrland, finnas endast å förhål­

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 89

landevis få av de jordbruksfastigheter vilkas skogsinnehav är att anse som stödskog. Å fastigheter, vilka endast ha skog till husbehov, torde för närvarande icke utvecklingsbar skog förekomma i ännu mindre utsträckning. I fråga om den utvecklingsbara skog, som finnes eller kommer att finnas å nu nämnda fastigheter, synes en tillräcklig begränsning av avverkningsrätten ernås genom den i det föregående förordade huvudregeln, att avverkning av utvecklingsbar skog utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd må ske endast genom gallring, som är ändamålsenlig för skogens utveckling. Att, såsom enligt skogsstyrelsens förslag skulle bliva fallet, i viss utsträckning göra även rätten att företaga dylik gallring beroende av tillstånd från skogsvårdsstyrelsen, synes icke böra komma i fråga. Ett även ur skogshushållningssynpunkt i stort sett tillfredsställande skydd beträffande husbehovsskogen och stödskogen torde sålunda kunna ernås redan genom de begränsningar i avverkningsrätten, vilka böra föreskrivas med hänsyn till skogsvårdens krav. 1 den mån det å nu ifrågavarande fastigheter jämväl finnes eller kommer att finnas icke utvecklingsbar skog, torde för denna böra gälla bestämmelser av samma innehåll, som jag i det följande kommer att förorda närmast med tanke på överloppsskogen.

Vad härefter angår överloppsskogen delar jag skogsstyrelsens uppfattning, att vissa ytterligare bestämmelser här äro erforderliga för att trygga en ändamålsenlig skogshushållning. Såsom tidigare berörts bör vid uppdragandet av de allmänna riktlinjerna för skogsskötseln, vid sidan av de rent ekonomiska synpunkterna, även beaktas önskemålet om en viss jämnhet i avkastningen i syfte att söka säkerställa sysselsättningsmöjligheterna för den till skogsbruket och trävaruindustrien knutna arbetskraften ävensom för att på längre sikt trygga sagda industris råvarubehov. De olägenheter, som ur sistnämnda synpunkter kunna uppkomma, därest avverkningen av den icke utvecklingsbara skogen ej i någon mån regleras, äro uppenbara. De ha ju även för de delar av landet, där dylik skog förekommer i den största utsträckningen, nämligen de, för vilka lappmarkslagen gäller, föranlett särskilda lagbestämmelser, genom vilka det lagts i skogsvårdsmyndigheternas hand att reglera uttagen av dylik skog. Behov av att kunna förhindra ur sistberörda synpunkter olämpliga avverkningar av mogen skog har emellertid framträtt jämväl i skogsbygderna i övriga delar av landet. Även här ha ej sällan avverkningar utförts på ett sätt, som inneburit, att så gott som all avverkningsbar skog i viss trakt uttagits på en gång och att till följd därav sysselsättningsmöjligheterna för befolkningen i trakten under lång tid framåt väsentligt försämrats. Risken för en alltför snabb avverkning av den icke utvecklingsbara skogen i de delar av landet, som ej beröras av lappmarkslagen, torde för övrigt i fortsättningen bliva än större än hittills. Man torde nämligen bland annat böra räkna med att efterfrågan på virke i dessa delar av landet kan komma att öka avsevärt till följd av den reduktion av avverkningarna, som under de närmaste decennierna måste ske i de nordligaste länen till följd av virkesbeståndets nedgång därstädes.

Med hänsyn lill nu berörda förhållanden finner jag de! motiverat, atl i

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

skogsvårdslagen skola intagas för riket i dess helhet gällande bestämmelser, vilka avse att åstadkomma eu viss jämnhet i fråga om uttagen av den icke utvecklingsbara skogen.

Ett stadgande, som innefattar begränsning av rätten till avverkning av den icke utvecklingsbara skogen, kan synas i viss mån stå i strid mot den huvudprincip, som skall gälla för skogsbruket, nämligen lönsamhetsregeln. Denna motsättning är dock till stor del endast skenbar. Att skog kvarhålles något utöver gränsen för utvecklingsbar skog behöver ingalunda nödvändigtvis betyda detsamma som att markägaren tillskyndas en ekonomisk förlust. I många fall kan en fortsatt genomhuggning av icke utvecklingsbar skog medföra gynnsamma resultat i form av en betydande värdetillväxt för kvarstående träd eller en minskning i kostnaden för föryngringen. Mera sällan torde den icke utvecklingsbara skogen vara sådan, att den tager skada av att stå kvar ett eller annat tiotal år. Skulle kvarhållandet av skogen befaras medföra påtagliga olägenheter ur ekonomisk synpunkt, bör skogsvårdsstyrelsen medgiva dispens från lagens inskränkningar i avverkningsrätten.

Skogsägarens rätt att förfoga över den icke utvecklingsbara skogen bör självfallet ej beskäras alltför hårt. En absolut jämnhet i avverkningarna å varje fastighet är icke vare sig genomförbar eller önskvärd. Hänsyn måste ju bland annat tagas till konjunkturväxlingar och till angelägenheten av att avverkningarna företagas på ett för fastigheten ekonomiskt tillfredsställande sätt. Ett sådant stadgande om begränsning i rätten att avverka icke utvecklingsbar skog, soin jag nyss förklarat mig anse motiverat, bör därför endast ha till syfte att förhindra att avverkningar, som skulle medföra en större rubbning i virkesavkastningens jämnhet, få äga rum utan att lämpligheten av avverkningsåtgärden prövats av de skogsvårdande myndigheterna. För att en större rubbning av avkastningens jämnhet skall anses föreligga, bör det vara fråga om en avverkning, vilken — i och för sig eller med hänsyn jämväl till tidigare virkesuttag — mera avsevärt överstiger vad som med hänsyn till storleken av det å fastigheten förefintliga virkesförrådet och dettas sammansättning kan anses som ett normalt uttag från fastigheten. De variationer i virkesuttagens storlek, som — särskilt å fastigheter med relativt begränsad skogsareal — normalt kunna förekomma på så sätt, att uttag sker blott med vissa års mellanrum, böra alltså ej föranleda tillämpning av ifrågavarande regel. En begränsning av rätten att avverka icke utvecklingsbar skog av den innebörd som nu angivits, synes ej med fog kunna anses medföra några egentliga olägenheter för skogsägarna men däremot bliva av värde med hänsyn till de möjligheter den giver att förhindra sådana extraordinära uttag, som ej äro motiverade av de föreliggande förhållandena och som skulle vara till skada ur social synpunkt eller försvåra en lösning av trävaruindustriens råvaruproblem på längre sikt.

Det har i några yttranden gjorts gällande, att en bestämmelse av nu angiven innebörd, vilken överensstämmer med vad skogsstyrelsen föreslagit i 10 § av sitt förslag till skogsvårdslag, skulle bliva helt eller i det närmaste omöjlig att tillämpa i praktiken, eftersom härför skulle krävas ett omfat-

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 91

tände taxerings- och indelningsarbete beträffande de större fastigheterna, vartill kompetent arbetskraft skulle saknas. Vidare ha uttalats farhågor för att skogsvårdsstyrelsema med stöd av en dylik bestämmelse skulle komma att dirigera hela den på skogen baserade näringspolitiken, ehuru de saknade förutsättningar därför. Med anledning av dessa invändningar vill jag framhålla följande.

När det gäller att avgöra, vad som skall anses vara en jämn virkesavkastning för en fastighet, möta givetvis större svårigheter å fastigheter med förhållandevis stor skogsareal än å fastigheter, där man vid en okulär besiktning kan få en uppfattning om skogstillståndet. De flesta av de stora skogsfastigheterna eller fastighetskomplexen ägas av aktiebolag. För bolagsskogarna torde numera så gott som undantagslöst finnas uppgifter rörande virkesförrådets storlek och beskaffenhet, skogens tillväxt med mera. Med stöd av dessa uppgifter bör skogsvårdsstyrelsen relativt lätt kunna beräkna, vilken fortlöpande avkastning skogen normalt bör kunna lämna. Skogsvårdsstyrelsemas uppgift blir vidare ingalunda att dirigera den på skogen baserade näringspolitiken, utan endast att tillse, att avverkningarna icke ske i så snabb takt, att virkesavkastningen för längre tid nedgår i alltför hög grad. Skogsvårdsstyrelsemas arbete torde även komma att underlättas genom de avverkningsberäkningar och prognoser med mera, som komma att utarbetas vid statens skogsforskningsinstitut.

Jag vill i detta sammanhang anmärka, att jag ansett mig kunna förutsätta, att skogsägarna, i den mån de ha sådana uppgifter angående sin skog som jag nyss nämnt, frivilligt skola tillhandahålla skogsvårdsstyrelsen dessa uppgifter, om styrelsen skulle behöva dem för prövning av viss avverkningsfråga.

En bestämmelse angående begränsning av rätten att avverka icke utvecklingsbar skog torde i första hand få anses påkallad beträffande sådana fastigheter, vilka inneha överloppsskog. Det synes emellertid av flera skäl lämpligast, att bestämmelsen icke skall avse endast dylika fastigheter utan skall givas generell giltighet. Där husbehovsskog eller stödskog till viss del består av icke utvecklingsbar skog, torde en dylik bestämmelse ofta vara påkallad för att förhindra, att avverkningar bedrivas på ett sätt, som innebär att fastighetens skogskapital realiseras i alltför hög grad och därmed det stöd för fastigheten och dess brukare, som skogen är avsedd att utgöra, för måhända lång tid framåt försvagas eller helt bortfaller. Ett annat skäl är att man då undviker de förut berörda svårigheterna att uppdela fastigheter med skogsinnehav i olika kategorier.

De bestämmelser angående begränsningar i avverkningsrätten, som enligt min mening böra införas i en ny skogsvårdslag, innebära alltså beträffande den utvecklingsbara skogen, att avverkning utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen ej må ske annorledes än genom gallring, som är ändamålsenlig för skogens utveckling, samt beträffande den icke utvecklingsbara skogen, att avverkning dels ej må ske på sådant sätt, att skogens återväxt

92 Kungi. Mcij:ts proposition nr 34.

avsevärt försvåras, dels ej utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen må så företagas, att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma. Genom bestämmelser av detta innehåll synes det möjligt att, utan de olägenheter av administrativ och psykologisk art, som enligt min uppfattning vidlåda skogsstyrelsens förslag i denna del, lämna ett skydd åt skogen, som i praktiken blir lika effektivt som det av skogsstyrelsen åsyftade.

Till den i några yttranden berörda frågan, huruvida särskilda avverkningsbestämmelser böra uppställas för vissa delar av Norrland, återkommer jag längre fram.

I detta sammanhang torde jag få något beröra frågan om behovet av särskilda bestämmelser till skydd mot osund spekulation med skogsfastigheter. Skogsstyrelsen har i sitt betänkande ej upptagit någon motsvarighet till stadgandet i 5 § 2 mom. i 1923 års lag, enligt vilket, för att förhindra dylik spekulation, vissa speciella restriktioner införts i fråga om rätten att avverka skog å nyförvärvade fastigheter. Som skäl härför har skogsstyrelsen särskilt hänvisat till att de av skogsstyrelsen föreslagna bestämmelserna rörande skydd för stödskog och överloppsskog syntes ägnade att i nödig utsträckning eliminera skadeverkningarna av ett osunt exploateringsintresse.

Statsmakterna ha vid sin behandling innevarande år av frågan om de allmänna riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken bland annat betonat den betydelse skogen i stora delar av landet har såsom stöd åt jordbruket. Enligt dessa allmänna riktlinjer skall även den statliga verksamheten för yttre rationalisering av jordbruket i stor utsträckning inriktas på att, där så kan anses behövligt, komplettera jordbruksfastigheter med skogsmark. Med hänsyn bland annat till nu nämnda förhållanden anser jag det synnerligen angeläget, att man så vitt möjligt skall söka förhindra, att ett osunt spekulationsintres.se framkallar avverkningar, vilka medföra olägenheter ur social synpunkt, särskilt då med hänsyn till deras inverkan på bärkraften hos den fastighet, varå avverkningen skett. Bestämmelsen i 5 § 2 mom. i 1923 års lag kan emellertid, även om den givetvis haft goda verkningar, knappast anses ha varit fullt effektiv härvidlag. På sätt skogsstyrelsen framhållit möter det även stora svårigheter att genom en skärpning av en dylik bestämmelse åstadkomma en tillfredsställande lösning. Bättre effekt bör enligt min uppfattning kunna ernås genom bestämmelser av det innehåll, som jag i det föregående förordat. Särskilt torde härvid införandet av begreppet utvecklingsbar skog och den därav följande begränsningen av avverkningsrätten bliva av betydelse för flertalet jordbruksfastigheter med skog. Vad angår den icke utvecklingsbara skogen vill jag vidare betona, att tillstånd till sådan avverkning, som skulle medföra större rubbning i avkastningens jämnhet, såvida särskilda omständigheter icke föreligga, ej synes böra lämnas, där sökanden förvärvat fastigheten genom köp av spekulativ karaktär. Med hänsyn till det nu anförda finner jag någon särskild bestämmelse, motsvarande 5 § 2 inom. i 1923 års lag, icke erforderlig i den nya lagen. I detta sammanhang må även erinras om att efter tillkomsten av 1945

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 93

års lag angående inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet möjligheterna till osund spekulation med fastigheter med skogstillgång äro relativt begränsade.

Vad skogsstyrelsen föreslagit angående de åtgärder, som skogsvårdsstyrelse skall företaga för att förhindra avverkning i strid mot gällande bestämmelser eller för att få till stånd rättelse, då avverkning skett i strid mot sagda bestämmelser, innebär bland annat, att skogsvårdsstyrelse i dylika fall i regel skall i första hand söka få till stånd överenskommelse angående avverkningen och först om denna utväg ej visar sig framkomlig tillgripa avverkningsförbud. Vad sålunda föreslagits vill jag för min del biträda. Möjligheterna att skapa förståelse för betydelsen av eu god skogsvård och att få till stånd positiva skogsvårdsåtgärder torde i allmänhet vara betydligt större, om skogsvårdsstyrelsens ingripande har formen av ett försök att på frivillighetens väg få till stånd en överenskommelse med skogsägaren. Mot ett system, enligt vilket dylika överenskommelser i första hand skola eftersträvas, kan sålunda ej göras den invändning som, säkerligen ej utan ett visst fog, riktats mot avverkningsförbuden, nämligen att ingripandet lätt borttager ägarens skogsvårdsintresse.

Överenskommelse som här avses bör innehålla de bestämmelser angående avverkningen å fastigheten och eventuellt även å därmed sambrukad fastighet, vilka skogsvårdsstyrelsen finner nödiga. I överenskommelsen bör sålunda kunna regleras den omfattning, i vilken avverkning skall få ske, ävensom kunna stadgas, att avverkning skall få ske endast efter skogsvårdsstyrelsens godkännande. Däri bör vidare bland annat även kunna bestämmas, att avverkningsrätt ej må upplåtas från fastigheten eller att sådan upplåtelse må ske endast efter medgivande från skogsvårdsstyrelsen.

Ingåendet av överenskommelse är ju, såsom redan framhållits, avsett att utgöra ett mjukare ingripande än avverkningsförbud. Bland annat med hänsyn härtill torde överenskommelses rättsverkningar ej böra sträcka sig längre än till den som ingått densamma. Överenskommelse bör sålunda ej vara bindande för blivande ägare av fastigheten eller för den, som av markägaren förvärvat avverkningsrätt å fastigheten. Någon större olägenhet ur skogsvårdssynpunkt torde en dylik begränsning av överenskommelsens verkningar knappast medföra. Vad angår det fall, att fastigheten överlåtes till ny ägare, må påpekas, att det förhållandet att en viss ägare företagit eller planlagt avverkning i strid mot gällande bestämmelser eller föreskrifter, i och för sig ej synes utgöra tillräckligt skäl för att även en ny ägare skall bliva underkastad avverkningsresfriktioner utöver dem som gälla för skogsägarna i allmänhet. Upplåtes avverkningsräft i strid mot överenskommelse, bör vidare detta berättiga skogsvårdsstyrelsen att tillgripa det kraftigare medlet avverkningsförbud. Skulle, då skogsvårdsstyrelsen ingriper i anledning av planlagd eller påbörjad avverkning, vederbörande markägare eller avverkningsrättsinnehavare visserligen kunna tänkas vara villig att ingå överenskommelse, men skogsvårdsstyrelsen anse sig ha anledning befara, att en så­

49 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

dan överenskommelse ej skulle hållas, bör skogsvårdsstyrelsen för övrigt äga rätt att omedelbart meddela avverkningsförbud.

Maximitiden för giltigheten av överenskommelse torde i överensstämmelse med vad i åtskilliga yttranden anförts böra bestämmas till tio år.

Avverkningsförbud bör som förut nämnts i regel ej meddelas med mindre försök gjorts att få till stånd en överenskommelse och detta försök misslyckats. Vissa undantag måste emellertid göras från denna regel. Ett av dessa har redan berörts, nämligen det fallet att skogsvårdsstyrelsen har anledning antaga att ingången överenskommelse ej skulle hållas. Vidare bör undantag kunna göras, då det kan befaras att överenskommelse ej skall kunna träffas eller då skyndsamhet är av nöden. Att avverkning företagits i uppenbar strid mot skogsvårdslagens bestämmelser synes i princip ej böra utesluta, att vägen med överenskommelse i första hand skall beträdas. En sådan avverkning kan emellertid tydligen ofta giva anledning till antagande, att avverkaren ej skulle hålla en ingången överenskommelse.

En skogsvårdsstyrelse har anfört, att bestämmelserna om överenskommelse ej borde gälla då avverkning skett i strid mot meddelade föreskrifter eller i uppenbar strid mot skogsvårdslagens bestämmelser och avverkaren alltså gjort sig förfallen till ansvar, utan att i dylika fall avverkningsförbud alltid borde meddelas. Denna uppfattning kan jag dock icke dela. Vad det här gäller är ju att finna den väg, som kan väntas giva det bästa resultatet ur skogsvårdssynpunkt. Framför allt då förseelserna äro av mindre allvarlig art torde ur denna synpunkt en överenskommelse i regel vara att föredraga framför avverkningsförbud. Vid grövre överträdelser torde däremot ofta sådana förhållanden föreligga, att skogsvårdsstyrelsen i enlighet med vad nyss nämnts bör meddela avverkningsförbud i stället för att försöka få överenskommelse till stånd. Det synes mig alltså lämpligast att, såsom förslaget även förutsätter, skogsvårdsstyrelsen får viss möjlighet att anpassa arten av sitt ingripande efter förhållandena i det särskilda fallet.

I fråga om innebörden av avverkningsförbud överensstämmer förslaget i stort sett med 1923 års lag. På tvenne mera betydelsefulla punkter föreligga dock avvikelser, nämligen dels i fråga om förbudets giltighetstid och dels i fråga om dess verkningar mot ny ägare av fastigheten. Vad giltighetstiden angår finner jag, med hänsyn hland annat till angelägenheten av att man även i de fall, där avverkningsförbud måste tillgripas, skall söka att bevara eller väcka intresset för skogsvården hos den, som drabbas av åtgärden, det lämpligt, att sådant förbud skall meddelas endast för viss tid. Den av skogsstyrelsen föreslagna maximitiden av fem år torde dock i en del fall vara allt för kort. Skogsvårdsstyrelsen torde därför böra äga rätt att, om så anses påkallat, vid utgången av sagda femårsperiod förlänga förbudet för ytterligare högst fem år.

För att straff skall kunna ådömas ny ägare, som företagit avverkning i strid mot ett före hans förvärv av fastigheten meddelat avverkningsförbud, fordras för närvarande, att den nye ägaren ägt kännedom om förbudet. Skogsstyrelsen har emellertid föreslagit, att i skogsvårdslagen skall stadgas,

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 95

att sådant förbud skall vara gällande även mot ny ägare. Den reella innebörden av ett dylikt stadgande blir att den nye ägaren ej kan fria sig från ansvar genom att åberopa, att han ej känt till avverkningsförbudet, och att sålunda den nye ägaren blir skyldig att själv göra sig underrättad om de inskränkningar, som kunna ha gjorts i rätten att avverka skog å fastigheten. En dylik bestämmelse är uppenbarligen ägnad att skapa ökade garantier för att avverkningsförbud skall få avsedd verkan och synes ej heller innebära någon obillighet mot den nye ägaren. Det bör nämligen kunna krävas, att en spekulant å en fastighet före köpet eller i samband med detta hos skogsvårdsstyrelsen — på sätt även för närvarande i regel sker — tager reda på om fastigheten är underkastad några speciella restriktioner i fråga om rätten att avverka skog. Jag kan därför biträda förslaget i denna del. Erinras må att motsvarande verkan redan för närvarande tillkommer bland annat domstolsbeslut om skyldighet att vidtaga åtgärder i anledning av omläggning av skogsmark. Några särskilda föreskrifter om publicering av meddelat avverkningsförbud synas icke erforderliga, då det torde få förutsättas att upplysning härom kommer att sökas hos skogsvårdsstyrelsen.

Åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogstiilstånd.

Skogsstyrelsen.

Beträffande skogsstyrelsens förslag i denna del torde få hänvisas till s. 158—190 i betänkandet.

Yttrandena.

Principen om skyldighet att vidtaga åtgärder för tryggande av åt er växt efter avverkning, uttryckt i förslagets 18 §, har tillstyrkts av bland andra statens skogsforskningsinstitut, skogshögskolans lärarråd, några hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott samt Norrlands skogsvårdsförbund. Skogsvårdsstgrelserna ha i allmänhet icke haft något att erinra mot nämnda princip.

Statens skogsforskningsinstitut har anfört.

Det får icke råda något tvivel om att i 18 § föreskrivna åtgärder verkligen skola utkrävas. Mot lagförslagets formulering finnes i detta avseende ingen anmärkning, men motiven lämna utrymme för misstolkning. Det bör klart utsägas, att eu skogsägare skall, utan hänsyn till beräknad lönsamhet, helt svara för de dyrbarare återväxtåtgärder, som blivit nödvändiga genom avverkning i strid mot 7 §. Häremot torde ingen berättigad invändning kunna göras, då enligt 14 § skogsägaren bär möjlighet att före avverkningen säkerställa sig genom att påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen. Har skogsägaren däremot följt föreskrifterna i 7 § och alltså ej genom avverkningar avsevärt försvårat åtcrväxten, bör givetvis lönsambetskravet beaktas vid avvägning av de återväxtåtgärder, som kunna utkrävas.

96 Kungl. Mcij:ts proposition nr 34.

Skogsindustriernas samarbetsutskott och Norrlands skogsvårdsförbund ha kraftigt understrukit behovet av den i skogsstyrelsens betänkande påyrkade revisionen av ägofredslagen. Samma mening har kommit till uttryck i Sveriges skogsägareförbunds yttrande, vari ifrågasatts möjligheten av att upprätthålla kravet på full reproduktionsplikt inom områden, å vilka gemensamt mulbete enligt 10 § ägofredslagen ägde rum. Härom har förbundet vidare anfört.

Betesskadorna framträda under skogens hela liv. En betydande del av de träd, som måste ingå i bestånden, komma att förete kvalitetsskador, som göra sig gällande ännu vid den slutliga skörden. Trädslagsblandningen blir förskjuten på ett sätt, som ofta är mot skogsvårdarens önskan. Markens biologiska beskaffenhet ändras genom betningen på ett för skogsträdens trivsel ogynnsamt sätt. Förbundet vill därför beteckna det såsom vårt kanske största skogliga problem för närvarande, att betningen i skogen må kunna bringas att upphöra. Vad beträffar de delar av landet, där gemensamt mulbete å ohägnad mark bedrives, kan detta mål säkerligen icke nås utan en revision av ägofredslagen. Förbundet får därför biträda skogsstyrelsens yrkande om sådan revision. Emellertid kan förbundet icke dela skogsstyrelsens optimistiska åsikt, att inom övriga delar av landet betet skall kunna bringas att upphöra genom tillämpande av förslagets 18 och 21 §§. Motsvarande möjligheter ha funnits redan enligt 1923 års lag, men det har visat sig, att de icke haft någon betesfredande effekt. Då rågångshägnaderna ofta av kostnadsskäl vidmakthållas illa, försiggår i verkligheten ofta ett maskerat gemensamhetsbete till skada för skogsvården även å sådana områden, där ägofredslagens 10 § icke äger tillämpning. Hänsyn till grannsämjan hindrar ofta de skogsägare, som icke själva begagna sin skogsmark för bete, att utnyttja sitt stängselvitsord mot grannarna. Förbundet anser därför, att den överarbetning av ägofredslagen, som skogsstyrelsen påyrkat beträffande bestämmelserna om gemensamhetsbete, bör avse lagen i dess helhet.

Jämväl i åtskilliga andra yttranden, bland annat i yttrandena från skogsvårdsstgrelsema i Stockholms och Blekinge län, har starkt betonats vikten av ett effektivare skydd mot skogsbete. Förstnämnda skogsvårdsstyrelse har härjämte påyrkat ändring i gällande jaktlagstiftning samt införande i skogsvårdslagen av bestämmelser angående skyldighet att verkställa avskjutning av vilda djur.

En viss tveksamhet i fråga om lämpligheten av att införa ett generellt förbud mot skogsbete har uttalats av Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som vidare förordat, att bestämmelserna om åtgärder för återväxt skulle lindras i vissa fall. Sålunda har förvaltningsutskottet anfört.

Då åtgärder såsom skogsplantering och sådd åläggas markägaren förutsättes att betesfred skall ordnas. Tillämpningen av den nya skogsvårdslagen även på lappmarksskogarna skulle kunna medföra skyldighet att vidtaga sådana skogliga åtgärder, som nyss berörts. Härigenom skulle även kunna ifrågasättas en nödvändig inskränkning av rätten till skogsbete. Hushållningssällskapet vill för sin del dock betona att ett förbud mot utnyttjande av skogsbete inom lappmarkerna kan komma att medföra synnerligen allvarliga konsekvenser för områdets befolkning. Vid lagens tillämpning inom dessa områden böra därför sådana skogsvårdande åtgärder som skogssådd eller plantering endast i undantagsfall åläggas markägarna. Detta torde för övrigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 97

bliva nödvändigt även av den orsaken att de flesta områden inom lappmarken synas vara av sådan beskaffenhet att sådd och plantering endast i undantagsfall torde kunna beräknas bliva ekonomiskt lönsamma. Befrielse från skogliga åtgärders omedelbara vidtagande bör kunna erhållas, under förutsättning att markägaren annars skulle förorsakas uppenbarligt ekonomiskt förfång och att det ej från det allmännas synpunkt måste anses vara av särskild vikt att åtgärderna omedelbart verkställas.

Frågan om lättnader i reproduktionsplikten för vissa trakter av Norrland bär behandlats även av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens lön och norrlandskommittén, vilka förordat ekonomiskt stöd från statens sida till vissa skogsägare. Norrlandskommittén har sålunda anfört.

Aterväxtfrågan har icke funnit en tillfredsställande lösning i Norrland genom de nu gällande reglerna för återväxtskyldigheten. Den sammanlagda arealen kalmarker, rest- och skräpskogar uppgår till ej mindre än 800 000 hektar eller cirka 10 % av totala arealen produktiv skogsmark inom övre Norrland. Särskilt anmärkningsvärt är, att den procentuella förekomsten av outnyttjad skogsmark är mycket hög även i de län, där den allmänna skogsvårdslagens återväxtbestämmelser varit gällande under mycket lång tid. Man torde därav kunna draga den slutsatsen att dessa bestämmelser ej varit avpassade för de inom Norrland rådande förhållandena. Lagen kan sägas hava krävt mer än skäligt och därför också givit mindre än skäligt. Till det otillfredsställande resultatet har med all sannolikhet även medverkat den allmänna underskattningen av skogsodlingarnas nödvändighet för att erhålla fullgod åierväxt, som från mitten av 1920-talet gjorde sig gällande inom svenskt skogsbruk. Uppfattningen att direkta skogsodlingsåtgärder äro nödvändiga för vinnande av fullgoda förvngringar på vissa marker har nu stadgats. Samtidigt har kännedomen om bästa sättet för arbetenas utförande vidgats. Inom Norrland kommer dock alltid föryngringsarbetet att vara förenat med stora kostnader och möta stora svårigheter på grund av klimatförhållanden, jordens beskaffenhet i fråga om humushalt, fröbristen, betesförhållandena m. m. Därtill kommer att återväxtåtgärderna i många fall ej kunna utföras, förrän marken efter avverkningen fått ligga och mogna ofta upp till ett liotal år. Med den långa omloppstid man har att räkna med i Norrland, är det ofta för den private skogsägaren ej ett omedelbart ekonomiskt intresse att utföra dyrbara återväxtåtgärder, som först i en mycket avlägsen framtid lämna resultat i form av en ökad skogsavkastning. Dessa förhållanden göra att det under alla omständigheter inom stora delar av Norrland i praktiken kommer att bliva omöjligt att pålägga ekonomiskt svaga skogsägare kostnaderna för genomförandet av full reproduktionsplikt. De i skogsstyrelsens lagförslag intagna återväxtbestämmelsema innebära en ovillkorlig skyldighet för skogsägaren att utföra nödvändiga återväxtåtgärder för att en nöjaktig återväxt inom rimlig tid skall finnas på det avverkade området. De kostnader, som för detta ändamål kunna läggas på skogsägaren, begränsas endast av det ekonomiska utbyte åtgärderna i framtiden kunna beräknas lämna. Sådana omständigheter som att kostnaderna för återväxtåtgärderna kunna komma att uppgå till en mycket avsevärd del av del vid avverkningen utvunna rotnettot eller att skogsägaren för sitt livsuppehälle är starkt beroende a v inkomsten från skogsbruket få enligt förslaget icke medföra avprutning på kravet att nödvändiga åtgärder inom den skogsekonomiska ramen skola utföras. Enligt kommitténs uppfattning komma sådana bestämmelser att ställa myndigheterna inför situationer, där ett fullt utkrävande av reproduktionsplikten i praktiken blir omöjligt. A andra sidan bör fordran

7 Pihnntj till riksdagens protokoll 19'iS. 1 sam!. .Yr ol.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

på att ekonomiskt försvarbara återväxtåtgärder skola utföras ej få eftergivas. Av dessa skäl anser norrlandskommittén möjlighet böra öppnas att markägare i sådana fall, där utförandet av återväxtåtgärder icke kan utkrävas med hänsyn till skogsägarens svaga ekonomi, efter särskild prövning av skogsstyrelsen skall kunna av allmänna medel erhålla bidrag till åtgärders utförande, i likhet med vad som hittills gällt inom lappmarkerna.

Kammarkollegium har yttrat, att reservationen i 1923 års skogsvårdslag för naturlig återväxt syntes böra bibehållas för att markera att skogsvårdsstyrelserna icke skulle äga befogenhet att ålägga markägaren skogsodling med lövträd, vilket enligt ämbetsverkets mening finge anses vara markägarens ensak.

I fråga om de i 19 § i förslaget upptagna bestämmelserna om skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder, då skog skadats, har i några yttranden, bland annat i yttrandena från kammarkollegium, Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, uttalats att en bestämmelse, motsvarande 10 § 2 mom. i 1923 års lag, borde intagas i den nya lagen, enär eljest garanti saknades för att återväxtåtgärder ej komme att utkrävas utöver vad som stode i rimlig proportion till skogsbrukets eller skogsägarens ekonomiska möjligheter.

Vidare har i ett flertal yttranden ifrågasatts lämpligheten av att skogsägaren i här avsedda fall skulle kunna åläggas att vidtaga återväxtåtgärder utöver värdet av den skog han kunde tillgodogöra sig, allenast därför att staten tillhandahölle honom lån. I anslutning härtill har i allmänhet i dessa yttranden uttalats alt skyldigheten icke borde sträcka sig längre än att kostnaderna för dess fullgörande kunde täckas av erhållna försäljningsbelopp och ersättningar jämte vad markägaren kunde utfå i statsbidrag.

Vad beträffar förslagets stadganden rörande skog svårds styrelsernas tillsyn över att återväxtåtgärder komma till stånd efter avverkning eller inträffad skada och förfarandet i samband med denna tillsyn, har i yttrandena utförligare behandlats allenast den i 22 § upptagna bestämmelsen, att fråga om skyldighet att vidtaga dylika åtgärder skall avgöras av skogsstyrelsen, därest överenskommelse med markägaren icke kan träffas.

Av dem som behandlat sagda bestämmelse ha endast länsstyrelsen i Blekinge län samt Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott tillstyrkt densamma.

Däremot har den mening, som kommit till uttryck i det vid skogsstyrelsens betänkande fogade särskilda yttrandet av herr Beck-Friis med flera, nämligen att frågor av förevarande slag böra avgöras av domstol i stället för av skogsstyrelsen, biträtts av bland andra kammarkollegium, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, åtskilliga länsstyrelsef, flertalet skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskotten hos flertalet hushållningssällskap, skogshögskolans lärarråd, landsorganisationen, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsulskott, Norrlands skogsvårdsförbund samt länsjägmästareföreningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 99

Kammarkollegium har anfört.

Det synes kunna ifrågasättas, om skogsstyrelsen med sin sammansättning och sina arbetsuppgifter lämpar sig till opartisk domstol i skogsvårdsfrågor. Styrelsen skulle dessutom få sätta sig till doms över åtgärder, som den måhända själv lämnat anvisningar om. Även om skogsstyrelsen skulle visa all önsklig objektivitet och opartiskhet i sina avgöranden, kan det icke uteslutas. att dessa skulle kunna mottagas med misstro av skogsägarna. I en allmän domstol finnes kännedom om förhållandena i orten, sannolikt också personkännedom. Skogsägaren kan därför påräkna att vid domstolen erhålla det rättsskydd, på vilket han skäligen kan göra anspråk. Skulle det visa sig, att de allmänna underrätterna skulle behöva förstärkning med speciell sakkunskap, torde det icke föreligga någon svårighet att tillföra domstolen sakkunnig bisittare i dylika mål. För uppgiften lämpliga personer kunna säkerligen erhållas inom skogsstaten.

Liknande motivering har anförts i ett flertal andra yttranden.

Landsorganisationen har uttalat, att kostnaderna för den enskilde torde bliva lägre om ett ärende av ifrågavarande art skulle avgöras av domstol än om det hänskötes till skogsstyrelsens prövning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ansett, att skogsvårdsstyrelserna borde avgöra ifrågavarande ärenden. Härom har länsstyrelsen anfört följande.

Det förefaller länsstyrelsen som om ett avgörande i hithörande frågor i så hög grad förutsätter ett bedömande av skogliga faktorer och förhållanden, att det synes naturligt, att prövningen ankommer på en i skogsfrågor sakkunnig myndighet. Länsstyrelsen är emellertid för sin del icke övertygad om att avgörandet måste förbehållas den centrala skogsvårdsmyndigheten. Beslut om tvångsåtgärder för betryggande av återväxt, för marks försättande i nöjaktigt skogligt skick eller för omläggning av skogsmark äro, såvitt länsstyrelsen kan finna, icke av väsentligen annan art än de beslut i fråga om avverkning och avverkningsförbud, som enligt 3 kap. i förslaget skola tillhöra skogsvårdsstyrelsernas (kompetensområde. Om prövningen överflyttas till skogsvårdsstyrelserna cn var inom sitt område skulle vinnas större bekvämlighet för vederbörande och mindre omgång vid förebringande av utredning och utvecklande av talan i saken. Den kännedom om ortsförhållandena, som finnes inom skogsvårdsstyrelserna, är jämväl av betydelse vid avgörande av hithörande frågor. Något hinder föreligger ej heller för att vederbörande part muntligen inför skogsvårdsstyrelsen framlägger sina synpunkter.

Vad förslaget innehåller om skyldighet att vidtaga vissa åtgärd er å mark med otillfredsställande skogstillstånd, vilket återfinnes i 27 §, har tillstyrkts utan förbehåll av länsstyrelsen i Södermanlands län, Uppsala och Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt statens s k o gsf o rs knin g s institut.

Vidare ha skogsvårdsstyrelserna i allmänhet tillstyrkt förslaget i förevarande del. I en del yttranden har dock framhållits, att det för tillfället icke vore aktuellt att söka påskynda takten för sådana förbättringsarbeten som avsåges i förevarande stadgande, enär såväl personal som till förfogande stående medel vore otillräckliga. Betänkligheter ha även uttalats mot att en markägare skulle kunna åläggas vidtaga förbättringsåtgärder, om han blott hade möjlighet att erhålla lån av allmänna medel.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

I huvudsakligen tillstyrkande riktning ha vidare förvaltningsutskotten hos en del hushållningssällskap, Sveriges skogsägareförbund, Norrlands skogsvårdsförbund samt läns jäg mastar ef öre ning en uttalat sig, dock med vissa reservationer. Sålunda ha några hushållningssällskap förordat, att en viss skillnad skulle göras mellan mark, som på grund av äldre vanvård vore skoglös, och mark, som till följd av den nuvarande ägarens åtgöranden eller underlåtenhet att företaga åtgärder vore vanvårdad. I fråga om mark av det förra slaget borde ett åläggande att företaga åtgärder mot det otillfredsställande skogstillståndet kombineras med statligt bidrag av högre storleksordning än i fråga om mark av det senare slaget. Beträffande plantering å kalmark har föreslagits höjning av nu utgående statsbidrag. Vidare har bland andra läns jägmästareföreningen förordat uteslutande av orden »eller lån» ur 27 § andra stycket.

Sveriges skogsägareförbund har anfört.

Det har varit en allvarlig brist i svensk skogsvård, att väldiga vidder av marker i årtionden legat för fäfot. Det kan vara lämpligt, att lagstiftningen nu sätter medel i myndigheternas hand att få en ändring till stånd. Den synnerligen välbehövliga höjningen av de svenska skogsmarkernas avkastningsförmåga skulle härigenom kraftigt befrämjas. Emellertid måste förbundet samtidigt uttala, att ifrågavarande lagbestämmelser måste tillämpas med synnerlig varsamhet, detta kanske främst med hänsyn till den knappa tillgången på arbetskraft. Viktiga skogsvårdsarbeten, exempelvis gallringar, få ej eftersättas för att arbetskraft skall kunna lösgöras för torrläggning av sankmarker i skogarna.

Norrlands skogsvårdsförbund har ifrågasatt, huruvida icke försumpade skogsmarker borde undantagas från tillämpningen av 27 §. Torrläggning av dylik mark, vilken dock enligt hävdvunnen praxis räknades till skogsmark, vore ofta särskilt i Norrland tekniskt svårare och mindre lönande än utdikning av vissa goda kärrmarker. Så länge vården av de vanliga skogsmarkerna lämnade åtskilligt övrigt att önska ansåge förbundet ett framtvingande av torrläggningsåtgärder å svaga skogsmarker och impediment icke vara motiverat. Sådana åtgärder syntes lämpligen kunna överlåtas åt det frivilliga intresset.

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ha anfört.

Vad speciellt beträffar gamla betesmarker, torde något resultat av tvingande lagbestämmelser ej vara att vinna, därest icke skogsägaren genom upplysning och intresseväckande propaganda påverkas. Om ej så sker, kommer skogsägaren att hävda dessa markers natur såsom betesmark och markerna komma att förbliva halvdana betesmarker. Även beträffande andra marker med otillfredsställande skogstillstånd bör tvångsförfarande tillgripas med yttersta försiktighet och endast då skäligt bidrag, eventuellt i viss mindre utsträckning lån, härtill kan påräknas. Det bör beaktas, att på grund av otillräcklig erfarenhet om skogsodlingsmetodiken och dess möjligheter skogsägare tidigare ofta ha nedlagt kostnader på skogskulturer, som icke lyckats. I de fall, då skogsvårdsstyrelse anvisat åtgärderna, kan ifrågasättas, om det icke vore berättigat med en högre bidragsprocent än normalt. Lånetiden bör

Kungl. Mcij.ts proposition nr 34. 101

i vissa fall — exempelvis för lappmarksskogarna — kunna utsträckas till 75 år. Lagförslagets ordalydelse, »erhålla bidrag eller lån», bör ändras sålunda: »erhålla skäliga bidrag eller lån». Ett liknande uttalande har gjorts av skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde. Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört följande. Bestämmelsen i 27 § synes vara alltför hård, enär staten eventuellt kan kräva synnerligen kostsamma åtgärder och för desammas verkställande bevilja lån i större omfattning än markägaren anser sig kunna amortera. Sådan låneverksamhet kommer då att resultera i att markägaren, som kanske ej själv varit vållande till uppkomsten av det otillfredsställande skogstillståndet, ådrages onormalt stora skuldbördor. I de fall, där markägaren är jordbrukare, måste man också räkna med att han genom arbetskrävande åtgärder å skogsarealerna måste eftersätta skötseln av sitt jordbruk, enär lejd arbetskraft ofta svårligen kan anskaffas. Härigenom kan markägaren ådragas ytterligare ekonomiska förluster, varför det torde vara berättigat att åtgärder för skogstillståndets förbättring endast krävas motsvarande värdet av fällda träd plus det bidrag av allmänna medel, som markägaren kan tillerkännas. Det bör vara frivilligt för markägaren att genom lån av allmänna medel därutöver förbättra sina skogsarealer. Rådande brist på arbetskraft samt den ofördelaktiga psykologiska verkan, som ett tvång till åtgärder i skogsförbättrande syfte kunde medföra, ha även i ett flertal yttranden åberopats såsom skäl för en försiktig tillämpning av 27 §. I denna riktning ha bland andra skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län samt Jönköpings läns, Kalmar läns södra och Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott uttalat sig. Egnahemsstyrelsen har ifrågasatt, om det icke vid skogsodling å de marker, särskilt i västra Sverige, som vore bevuxna med ljung och enbuskar, skulle vara lämpligt att inrätta skogsvårdsområden, varvid delägarna skulle förbinda sig att genomföra ett visst skogsvårdsprogram samt betesfred. Förslaget i denna del har avstyrkts av kammarkollegium, skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län och skogshögskolans lärarråd. Sålunda har kammarkollegium — som på sätt förut berörts funnit lagförslagets definition av begreppet skogsmark alltför vid — anfört följande. Förpliktelserna till skogsodling enligt bestämmelserna i 27 § bliva synnerligen omfattande med den definition på begreppet skogsmark, som lämnas i 1 § av lagförslaget. Uppgiften att i tillfredsställande skick försätta vad som enligt vanligt språkbruk är skogsmark synes för överskådlig tid framåt bliva tillräcklig för skogsvården. Beträffande de av ålder kala markerna torde det vara lämpligare att, liksom hittills, gå fram på frivillighetens väg, med hjälp av propaganda och statsbidrag. Eu allmän förpliktelse till skogsodling å dylika marker lärer ej heller för närvarande kunna göras effektiv. Om begreppet skogsmark erhåller den snävare omfattning, som kollegiet föredragit, synes en förpliktelse sådan som här föreslagits giva mindre anledning till erinran.

Härjämte har kammarkollegium uttalat, att 27 g andra stycket borde utgå samt att det i vart fall icke borde vara tillräckligt, att markägaren hade

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

möjlighet att erhålla bidrag eller lån av allmänna medel, för att hans skyldighet att vidtaga åtgärder av ifrågavarande slag skulle vara oinskränkt, utan att sådan skyldighet borde vara betingad jämväl av att medlen kommit markägaren tillhanda samt att hans förpliktelser stode i rimlig proportion till de medel, som det allmänna ställde till hans förfogande.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens lön har yttrat.

Även om tillgången på arbetskraft är eller blir tillräcklig, ifrågasättes, om det är lämpligt och nödvändigt att tvångsvis genomföra förbättringsåtgärder på de vanhävdade skogsmarkerna i enskild ägo. Enligt styrelsens mening är det hittills tillämpade förfarandet, där åtgärderna åstadkommas på frivillig väg och med statsbidrag, vida att föredraga. Skogsvårdsstyrelsen måste ställa sig helt avvisande till tanken att en skogsägare skall kunna mer eller mindre tvångsvis föranledas till åtgärder i sådan utsträckning att han skulle kunna bliva nödsakad att sätta sig i skuld, han må sedan ha aldrig så stora möjligheter att erhålla fördelaktigt lån av allmänna medel. Om bestämmelser om tvångsåtgärder likväl intagas i lagen, bör skogsägaren därför ha möjlighet att erhålla ersättning för hela kostnaden utöver värdet av de träd, som böra fällas i samband med de skogsvårdande åtgärdernas vidtagande.

Skogshögslcolans lärarråd har anfört följande.

Det hade varit naturligt att diskutera förutsättningarna för att öka tempot av åtgärderna mot ett otillfredsställande skogstillstånd genom att ytterligare intensifiera arbetet enligt den frivilliga linjen. Iståndsättandet av ifrågavarande marker är med hänsyn till sin storleksordning en fråga på relativt lång sikt. Särskilt för Norrland med dess stora aktuella skogsodlingsproblem och bristen på arbetskraft är det skäligen meningslöst att genom lagstiftning därutöver framtvinga åtgärder på över 1 miljon hektar stavaskogar, tätväxande ungskogar och försumpade marker. Framtvingande av sådana åtgärder snabbare än på frivillighetens väg skulle i många fall få ske på bekostnad av andra och viktigare åtgärder ej blott inom skogsbruket utan även på andra områden av näringslivet. Ej heller för övriga Sverige är det samhällsekonomiskt riktigt att genom en tvångslagstiftning ställa vissa åtgärder inom skogsbruket i prioritetsklass beträffande dispositionen av arbetskraft. Kostnaden för iståndsättande av berörda marker, cirka 2,5 miljoner hektar, uppgår till cirka 375 miljoner kronor, huvudsakligen arbetslöner. Det kan ej vara riktigt att en investeringsverksamhet av denna storleksordning helt överlämnas åt det subjektiva omdömet hos de skogliga myndigheterna. Lärarrådet motsätter sig dock ej principiellt en tvångslagstiftning för iståndsättande av ifrågavarande marker. Eu sådan lagstiftning måste emellertid noga övervägas ej blott med hänsyn till sina ekonomiska konsekvenser utan även med hänsyn till återverkningarna på det allmänna skogsvårdsintresset. 27 § avstyrkes därför men i stället föreslås, att frågan förvisas till ny, allsidig utredning.

Departementschefen.

Vad skogsstyrelsen föreslagit angående skyldighet att vidtaga åtgärder för tryggande av återväxt efter avverkning eller i anledning av inträffad skada å skogen överensstämmer med ett par undantag väsentligen med vad som gäller enligt 1923 års lag. Med viss avvikelse i fråga om omfattningen av reproduktionsskyldigheten i anledning av skada å skogen kan jag i huvudsak ansluta mig till förslaget i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 103

Innan jag ingår på sagda avvikelse torde jag emellertid få något uppehålla mig vid skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter avverkning. Denna skyldighet torde, som skogsstyrelsen föreslagit och även är fallet enligt 1923 års lag, böra omfatta alla sådana åtgärder, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt skall erhållas inom skälig tid, s. k. full reproduktionsskyldighet. Skyldighetens omfattning kommer alltså i det enskilda fallet att begränsas endast av vad som kan anses såsom nöjaktig återväxt och skälig tid. Det ligger i sakens natur, att kraven härvidlag icke under alla förhållanden kunna ställas lika högt, utan att hänsyn måste tagas till förutsättningarna för en lönsam skogsproduktion å den ifrågavarande marken. Detta bör givetvis gälla både vid övervägande huruvida den naturliga återväxten kan anses tillfyllest och, därest så ej är fallet, vid övervägande av omfattningen av de åtgärder, som böra vidtagas för att främja återväxten, och den tid inom vilken dessa åtgärder skola vara vidtagna.

I åtskilliga yttranden har pekats på de svårigheter det erbjuder att lösa återväxtfrågan på ett tillfredsställande sätt, så länge någon effektiv utväg att skapa betesfred ej finnes. Såsom redan inledningsvis nämnts har jag för avsikt att hos Kungl. Maj:t hemställa om bemyndigande att tillkalla sakkunniga för utredning av frågan om en revision av ägofredslagen. Intill dess denna fråga vunnit en tillfredsställande lösning torde det vara nödvändigt, att skogsvårdsstyrelserna vid bedömningen av vilka åtgärder, som böra vidtagas för fullgörande av reprodulctionsskyldigheten, taga hänsyn till de svårigheter, som under nuvarande förhållanden kunna föreligga att freda de avverkade ytorna mot betande djur.

I ett yttrande har uttalats, att skogsvårdsstyrelserna icke borde äga befogenhet att ålägga markägare skogsodling med lövträd. Rörande denna fråga vill jag framhålla, att en skogsvårdsstyrelse givetvis i sin upplysnings- och rådgivningsverksamhet bör äga söka få skogsägarna att välja den art av skogsproduktion, som enligt dess uppfattning kan väntas komma att giva det bästa ekonomiska resultatet, och således även söka få till stånd odling av lövträd å ett visst område, om detta enligt skogsvårdsstyrelsens uppfattning är lönsammare än odling av barrträd. Uppkommer fråga om att ålägga en markägare att vidtaga återväxtåtgärder, bör åläggandet däremot i fråga om valet av trädslag ej gå utöver vad som behövs för att åstadkomma ett nöjaktigt skogstiilstånd. Kan till exempel ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte erhållas genom odling av barrträd, bör sålunda skogsvårdsstyrelsen icke kunna påfordra, att markägaren i stället skall odla lövträd därför att sistnämnda odling på lång sikt kan tänkas giva ett bättre resultat. En särskild anledning till försiktighet i detta hänseende utgör den förhållandevis långa omloppstiden för de ädla trädslagen.

I åtskilliga yttranden från norrlandshåll ha uttalats betänkligheter med anledning av de svårigheter, som uppehållandet av kravet på full reproduktionsplikt efter avverkning skulle kunna medföra för de ekonomiskt svagare grupperna i Norrland, särskilt med hänsyn till de långa omloppstiderna för skogsproduktionen. I huvudsak torde dessa svårigheter dock elimineras ge­

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

nom en riktig tillämpning av kravet på nöjaktig återväxt. Jag förutsätter vidare att i de delar av riket, där så kan anses behövligt, skola kunna utgå särskilda bidrag till återväxtåtgärder i de fall där reproduktionsskyldigheten eljest skulle bliva särskilt betungande. Frågan om de grunder, efter vilka dylika bidrag böra utgå, torde få upptagas i samband med framläggandet av det förslag om att sammanföra olika skogsförbättringsanslag, vilket kommer att beröras i det följande.

Vad angår omfattningen av reproduktionsskyldigheten i anledning av inträffad skada å skogen har skogsstyrelsen i sitt förslag ej upptagit någon motsvarighet till stadgandet i 10 § 2 mom. 1923 års lag, enligt vilket skogsvårdsstyrelsen, om fullgörandet av skyldigheten skulle bliva synnerligen betungande, vid icke självförvållad skada kan medgiva skälig begränsning av densamma. Som skäl härför har skogsstyrelsen anfört, att det vid en tillämpning av grundprincipen, att skogsbruket skall drivas på ett ekonomiskt tillfredsställande sätt, borde vara uteslutet att fordra föryngringsåtgärder, vilka ej stode i rimlig proportion till skogsbrukets ekonomiska möjligheter, och att en bestämmelse av nyss angivet innehåll följaktligen icke vore behövlig. Emellertid är det ej uteslutet, att fall kunna inträffa, då ett fullgörande av reproduktionsskyldigheten visserligen framstår som rimligt ur allmänt ekonomiska synpunkter men likväl skulle medföra en avsevärd belastning för den enskilde skogsägaren, bland annat med hänsyn till att det kapital han får nedlägga å återväxtåtgärderna ej kan väntas lämna någon avkastning förrän efter lång tid. Enligt min uppfattning bör därför en bestämmelse av samma innehåll som nyssnämnda stadgande i 1923 års lag upptagas i den nya lagen. Någon olägenhet härav ur skogsvårdssynpunkt torde ej vara att befara. Den reella effekten blir nämligen främst, att skogsägaren i de fall, då bestämmelsen blir tillämplig, får möjlighet att för utförande av återväxtåtgärderna erhålla sådant bidrag till åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd, som kommer att behandlas i det följande.

Spörsmålet, hur nu ifrågavarande reproduktionsskyldighet bör påverkas av möjligheten att erhålla lån eller bidrag, kommer jag att behandla längre fram på tal om införandet av en allmän skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd.

I fråga om förfarandet, då skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter avverkning eller efter inträffad skada å skogen icke fullgjorts, avviker förslaget på en viktig punkt från 1923 års lag. Under det att enligt denna skyldigheten att vidtaga dylika åtgärder prövas av domstol, skall nämligen enligt förslaget prövningen ankomma på skogsstyrelsen. På denna punkt har i så gott samt samtliga de yttranden där frågan berörts —• i överensstämmelse med ett vid skogsstyrelsens betänkande fogat särskilt yttrande av vissa av de i utredningen deltagande sakkunniga —- föreslagits ett bibehållande av bestämmelserna i 1923 års lag. För sistnämnda ståndpunkt kunna även otvivelaktigt starka skäl anföras. Bland annat torde man sålunda ej böra bortse

Knngl. Maj.ts proposition nr 34. 105

från att det — även om ur rättssäkerhetssynpunkt i och för sig ingen erinran synes kunna göras mot att avgörandena i ärenden av ifrågavarande slag träffas av skogsstyrelsen — ur den enskilde skogsägarens synpunkt kan framstå som önskvärt, att hans sak skall avgöras av ett organ, som är fristående från det aktiva skogsvårdande arbetet. Å andra sidan torde det vara av stort värde att den myndighet, som skall avgöra hithörande ärenden, själv har framstående skoglig kompetens. Vidare torde möjligheterna att få erforderlig enhetlighet i avgörandena bliva betydligt större, därest prövningen anförtros skogsstyrelsen. Jag har med hänsyn bland annat till sist anförda förhållanden funnit mig böra biträda skogsstyrelsens förslag i denna del.

Vad angår de i förslaget upptagna bestämmelserna om åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd — till vilka motsvarighet saknas i gällande skogsvårdslag — vill jag först erinra om vad jag inledningsvis anfört därom att det principiellt synes mig befogat, att samhället uppställer det kravet å de enskilda markägarna, att den produktionsfaktor, som den av dem ägda marken utgör, användes på ett ur det allmännas synpunkt rimligt sätt och sålunda bidrager till den allmänna välståndsutvecklingen. Såsom skogsstyrelsen betonat i sitt betänkande är arealen av den skogsmark, där skogstillståndet för närvarande är uppenbart otillfredsställande, synnerligen betydande, uppskattningsvis ej mindre än omkring 2,5 miljoner hektar. Klart är att det måste anses synnerligen angeläget att även dessa marker skola försättas i sådant skick, att deras produktionsförmåga kan utnyttjas på ett tillfredsställande sätt.

För närvarande saknas möjlighet att framtvinga åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd i andra fall än sådana då avverkning eller skadegörelse förekommit. Genom bidrag av statsmedel har visserligen på senare tid iståndsättandet av sådana marker, där reproduktionsplikl icke förelegat, befrämjats. De framsteg som gjorts under denna tid ha emellertid, trots statsbidragen, varit förhållandevis obetydliga. I viss utsträckning har detta dock säkerligen berott på bristen på arbetskraft.

Arbetet med att försätta ifrågavarande marker i skogsproduktivt skick måste under alla förhållanden komma att taga lång tid. Framför allt torde den knapphet på arbetskraft, som torde komina att töreligga även i fortsättningen, komma att lägga hinder i vägen för ett snabbt genomförande av detta arbete. Det har under hänvisning bland annat till dessa förhållanden i en del yttranden anförts, att man nu ej hade anledning att införa bestämmelser om skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd utan i stället borde söka att, bland annat genom bidrag av allmänna medel, stimulera till utförande av dylika åtgärder på frivillighetens väg i den utsträckning förhållandena medgåve. Till denna uppfattning kan jag dock icke ansluta mig. Att bristen på arbetskraft och andra omständigheter nödvändiggöra, att arbetet i sin helhet måste beräknas komma att taga lång tid, synes ej utgöra tillräckligt skäl för att man ej skulle söka skapa garantier för att de möjligheter att vidtaga förbättringsåtgärder, som kunna före­

106 Kunnl. Maj:ts proposition nr 34.

ligga vid varje särskild tid, verkligen utnyttjas. Erfarenheten har visat att det, om så skall bliva fallet, ej är möjligt att uteslutande bygga på vad som kan ernås på frivillighetens väg. Jag delar därför den av skogsstyrelsen uttalade uppfattningen, vilken jämväl biträtts i flertalet av de avgivna yttrandena, att skyldighet att företaga dylika åtgärder bör föreskrivas åtminstone i viss utsträckning.

Vid bedömandet av den omfattning nu nämnda skyldighet bör äga torde till en början böra beaktas de ekonomiska konsekvenser densamma skulle få för jordägaren. Med hänsyn till de långa omloppstiderna för skogsproduktionen måste det i allmänhet beräknas förflyta så lång tid från iståndsättandet till dess marken lämnar någon avkastning, att den, som utfört förbättringsåtgärderna, endast i undantagsfall själv torde få tillgodogöra sig denna avkastning. Visserligen kan fastighetens värde beräknas stiga genom att skogsmarken försättes i nöjaktigt skick. Det torde emellertid vara mera sällan, som denna värdestegring uppgår till ett belopp, motsvarande kostnaden för förbättringsåtgärderna. Nu berörda förhållanden tala för att ifrågavarande skyldighet bör begränsas, om man vill undvika att den skall verka otillbörligt betungande för skogsägaren. Det förtjänar i detta sammanhang även erinras om att, då det otillfredsställande skogstillståndet förorsakats av misskötsel, denna oftast torde ligga så långt tillbaka i tiden, att det knappast kan anses rimligt att låta den nuvarande markägaren bära det ekonomiska ansvaret för densamma. Att lägga detta ansvar på markägaren ter sig än mindre tilltalande, när markens tillstånd icke är en följd av nuvarande eller föregående ägares åtgöranden utan beror på naturförhållandena, till exempel då det gäller försumpade marker.

Med hänsyn till nu berörda förhållanden finner jag det rimligt att, på sätt skogsstyrelsen föreslagit, skyldigheten att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd i första hand begränsas så att åtgärder icke må påfordras för kostnad utöver värdet av de träd, som böra fällas i samband med åtgärdernas vidtagande.

Skälen för en sådan begränsning bortfalla emellertid helt eller i huvudsak i den mån det allmänna tillhandahåller skogsägaren medel för bestridande av kostnaden för förbättringsåtgärderna. Med hänsyn härtill har skogsstyrelsen även föreslagit, att begränsningen ej skall gälla i den mån markägaren har möjlighet att erhålla bidrag eller lån av allmänna medel.

I likhet med skogsstyrelsen anser jag, att för ifrågavarande ändamål böra utgå såväl bidrag som lån av allmänna medel. Till vad skogsstyrelsen föreslagit angående bidragsbeloppen kan jag även ansluta mig. Bidrag torde sålunda böra lämnas med 50 procent av den del av kostnaden för åtgärderna, som ej täckes av värdet av den skog som bör avverkas, samt utgå till samtliga kategorier av skogsägare. Då särskilda skäl därtill föreligga, exempelvis då markägaren bär svag ekonomi eller det för motverkande av arbetslöshet är angeläget, att åtgärderna skola komma till stånd, bör bidragsprocenten kunna höjas till 60.

Lån bör utgå högst med belopp, motsvarande den del av kostnaden för

Kungi. Maj:ts proposition nr 34. 107

åtgärderna, som ej täckes av bidrag eller av värdet av avverkad skog. För lånen böra gälla i huvudsak samma regler, som fastställts eller komma att fastställas för amorteringslån till rationaliseringsåtgärder inom jordbruket. Även räntefoten bör vara densamma. Såväl den amorteringsfria tiden som amorteringstiden torde emellertid här ofta böra vara avsevärt längre än som förutsatts i fråga om de för jordbruket avsedda amorteringslånen, varjämte uppskov med erläggande av ränta torde erfordras i betydligt större utsträckning än vad fallet är med sistnämnda lån. Mot vad skogsstyrelsen i dessa hänseenden föreslagit har jag ej funnit anledning till erinran.

Jag har för avsikt att, sedan skogsstyrelsen avgivit det i betänkandet bebådade förslaget om en sammanslagning av flertalet av de olika anslag, som nu utgå till skogsförbättringsåtgärder, till ett gemensamt anslag, förslagsvis benämnt statens skogsförbättringsanslag, upptaga 1 rågan om anvisande av medel för nu ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet samt om den närmare utformningen av bestämmelserna rörande densamma.

Efter denna redogörelse för de möjligheter, som enligt min mening böra finnas att av allmänna medel erhålla lån och bidrag till åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd, torde jag få återkomma till frågan, huru dessa låne- och bidragsmöjligheter böra inverka på skyldigheten att vidtaga dylika åtgärder. Enligt skogsstyrelsens förslag skulle åtminstone formellt redan det faktum att lån ställdes till en skogsägares förfogande, medföra skyldighet att vidtaga dylika åtgärder upp till en kostnad, motsvarande lånesumman. Med hänsyn till den långa tid. som måste beräknas förflyta innan någon avkastning kan erhållas från skogsmarken, skulle emellertid en dylik skyldighet i många fall bliva synnerligen betungande för skogsägaren, eftersom denne då under en följd av år finge bära kostnaden för ränta ocn amortering utan att erhålla någon motsvarande avkastning från skogsmarken. I överensstämmelse med den uppfattning, som kommit till uttryck i flera yttranden, anser jag därför, att skyldighetens omfattning icke bör anknytas till möjligheten att erhålla lån. Däremot synas de förut berörda betänkligheterna mot att ålägga dylik skyldighet i stort sett försvinna, därest skogsägaren har möjlighet att erhålla bidrag enligt de grunder som nyss angivits. Med hänsyn till de förmånliga bidragsbestämmelserna torde det i vart fall bliva ytterligt sällsynt, att en markägare, som erhåller dylikt bidrag, icke skall bliva i stånd att utföra de åtgärder, som äro behövliga. Att begränsa skyldigheten till ett belopp, motsvarande bidraget, synes under sådana förhållanden icke behövligt. Det synes vidare icke påkallat att i lagen intaga bestämmelser om de grunder, efter vilka bidrag skall utgå.

Därest bestämmelser om skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd införas av det innehåll, som jag nu förordat, höra skogsvårdsstyrelserna emellertid handla med varsamhet och tillse att skyldigheten ej utkräves i sådana fall, där detta i betraktande av omständigheterna skulle te sig obilligt eller eljest olämpligt. Hänsyn bör salunda bland annat tagas till arbetskraftstillgången. över huvud böra också beaktas sådana

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

speciella förhållanden hos en viss brukare, som kunna göra det svårt för denne att fullgöra skyldigheten. Det synes vidare angeläget, att åtgärderna i främsta rummet inriktas på sådana marker, som äro lättast att omföra i produktivt skick. I enlighet härmed bör bland annat stor återhållsamhet iakttagas, därest fråga uppkommer om att ålägga en markägare att vidtaga dikningsåtgärder beträffande mark, som i sitt nuvarande skick närmast är att hänföra till impediment.

Skulle åläggande att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd bliva erforderligt, torde sådant åläggande böra meddelas av skogsstyrelsen.

Svårföryngrade skogar och skyddsskogar.

Skogsstyrelsen,

I denna del hänvisas till s. 190—204 i betänkandet.

Yttrandena.

Skogsstyrelsens förslag till särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och skyddsskogar har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Departementschefen.

Särskilda bestämmelser torde även i fortsättningen erfordras beträffande sådan skog, som är att anse såsom svårföryngrad eller som skyddsskog.

I enlighet med vad skogsstyrelsen föreslagit torde till svårföryngrad skog böra hänföras skogen i de trakter, där på grund av skogsmarkens belägenhet i havsbandet, på höjder eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge det måste befaras, att i händelse av olämplig avverkning av befintlig skog återväxt i allmänhet skulle omöjliggöras eller avsevärt försvåras, samt till skyddsskog sådana skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt. Avgörandet av huruvida viss skog skall hänföras till någon av nu nämnda båda kategorier torde böra ankomma på Kungl. Maj:t. För att möjliggöra enhetliga avgöranden bör initiativrätten i fråga om att förklara skog för svårföryngrad ej vara förbehållen skogsvårdsstyrelserna utan dylik fråga bör — liksom redan för närvarande är fallet med skyddsskog — kunna upptagas även av skogsstyrelsen eller direkt av Kungl. Maj:t.

I samband med införandet av den nya skogsvårdslagen bör ske en allmän omprövning av fragan, vilka områden som skola anses som svårföryngrade eller som böra hänföras till skyddsskog. En dylik omprövning synes nödvändig både i betraktande av att skogsmarksbegreppet avses bliva i viss mån utvidgat och framför allt med hänsyn till de nu föreslagna allmänna riktlinjerna för skogsskötseln. Då enligt dessa skogsbruket i princip skall bedrivas efter ekonomiska linjer, måste nämligen vid prövning av frågan, huruvida ett område skall anses såsom svårföryngrat eller ej, räntabiliteten av

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 109

återväxt genom kulturåtgärder eller liknande åtgärder i regel bliva av avgörande betydelse.

Sådana undersökningar, som böra ligga till grund för denna omprövning, kunna emellertid ej slutföras före den nya lagens ikraftträdande. Särskilt arbetskrävande och tidsödande måste undersökningarna väntas bliva beträffande lappmarken och Säma—Idreområdet. Det torde därför vara nödvändigt att de förordnanden om att viss skog skall anses såsom svårföryngrad skog eller skyddsskog, vilka meddelats enligt 1923 års lag, tillerkännas giltighet tills vidare även efter den nya lagens ikraftträdande, därvid dock skyddsskogen i Kopparbergs och Jämtlands län bör hänföras till svårföryngrad skog. Detsamma bör gälla skogarna inom Gotlands län och på Öland, vilka skogar enligt nuvarande bestämmelser utan särskild prövning skola anses såsom svårföryngrade, ävensom skogarna i de områden, där lappmarkslagen gäller. Vad sistnämnda skogar angår må framhållas, att dessa otvivelaktigt till övervägande del äro att anse såsom svårföryngrade. I den mån undersökningsarbetet fortskrider böra emellertid de områden, som finnas icke vara att anse såsom svårföryngrade, fritagas från de för sådan skog gällande restriktionerna.

Beträffande innehållet i de särskilda bestämmelser, som böra gälla för svårföryngrad skog och skyddsskog, överensstämmer förslaget i huvudsak med 1923 års lag. Jag kan även i stort sett godtaga vad skogsstyrelsen härvidlag föreslagit.

Enligt 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt äro från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift vid viss jakt befriade bland andra i trakterna ovan skyddsskogsgränseri i Jämtlands län bofasta personer. Denna gräns är även av betydelse i vissa avseenden i fråga om jakttid och tillåtet jaktsätt. Om de nuvarande skyddsskogarna i Jämtlands län överföras till svårföryngrad skog, torde därför vissa ändringar i jaktlagen och därmed sammanhängande författningar bliva erforderliga. Till dessa frågor torde jag få återkomma i specialmotiveringen.

Åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.

Skogsstyrelsen,

I denna del hänvisas till s. 224—233 i betänkandet.

Yttrandena.

Principen om rätt i vissa fall för skogsstyrelsen att föreskriva åtgärder mot insektshärjning har tillstyrkts i ett stort antal yttranden och i övrigt lämnats utan erinran.

En utvidgning av principens giltighetsområde har förordats av Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, vilka anfört.

no Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Även en insektshärjning av mindre omfattning kan vara tillräcklig att i stor omfattning spoliera skogen å ett litet skifte. Det är därför viktigt att en härjning kan stoppas eller förutsättningarna för densamma undanröjas även när en sådan skulle kunna åstadkomma skada på en väsentlig del av en skogsägares skogsmark. Att inskränka åtgärderna till skog, som står under skogsvårdsstyrelses uppsikt, är icke riktigt. En insektshärjning å dessa skogar innebär icke med nödvändighet, att orsaken till härjningen behöver finnas just å dessa skogar. Denna inskränkning bör därför utgå ur lagförslaget och åtgärder kunna föreskrivas även för andra skogar, kronoparker, allmänningar, ecklesiastika skogar etc.

I fråga om kostnaderna för bekämpande av insektshärjningar har i åtskilliga yttranden uttalats, att dessa borde i sin helhet bestridas av allmänna medel. Uttalanden av denna innebörd ha gjorts av bland andra kammarkollegium, skogsvårdsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Hallands och Jämtlands län samt förvaltningsutskotten hos Kronobergs läns och Kalmar läns norra hushållningssällskap.

Sveriges lantbruk sförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ha ansett kostnaderna för bekämpande av insektshärjning helt böra utgå av statsmedel, där markägaren själv uppenbarligen ej förorsakat eller skapat förutsättning för insektshärjningen.

Departementschefen.

En såväl principiellt som praktiskt betydelsefull nyhet utgöra de av skogsstyrelsen föreslagna bestämmelserna om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter. Även jag finner det med hänsyn till den allvarliga risk för vittgående skadegörelse, som underlåtenhet att vidtaga snabba bekämpningsåtgärder här kan medföra, påkallat att skogsstyrelsen tillerkännes befogenhet att föreskriva skyldighet för skogsägarna att vidtaga dylika åtgärder. Då bekämpningsåtgärdema väl i regel bliva till gagn ej blott för den fastighet, å vilken de utföras, utan även för omkringliggande skogsmark, synes det skäligt, att den skogsägare, som ålägges att utföra dylika åtgärder, ej ensam skall behöva svara för kostnaderna för desamma utan skall kunna erhålla bidrag av allmänna medel. Däremot kan jag ej finna det rimligt att, såsom i vissa yttranden hävdats, staten skall bestrida samtliga kostnader för bekämpningsåtgärdema även där dessa uppenbarligen äro till nytta för den skogsägare, som ålagts att utföra dem. Med hänsyn till de vitt skiftande förhållanden, som här kunna föreligga, synes det icke möjligt att i förväg uppställa bestämda regler angående bidragsbeloppen, utan denna fråga torde få prövas från fall till fall. Beslut om bidrag torde böra meddelas av Kungl. Maj:t. Huvudprincipen synes böra vara att bidrag skall utgå till täckande av skillnaden mellan kostnaden för åtgärderna och den fördel dessa medfört för skogsägaren. Med hänsyn bland annat till svårigheten att i det särskilda fallet exakt uppskatta den nytta skogsägaren haft av åtgärderna torde det dock vara lämpligt, att en viss minimiprocent för bidraget uppställes. Såsom skogsstyrelsen föreslagit torde därför bidrag under alla förhållanden böra utgå med lägst 50 procent av kostnaden för åtgärderna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 111

Frågan om anvisande av medel för nu ifrågavarande ändamål torde få upptagas i samband med frågan om beviljande av anslag till bidrag till åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd.

I ett par yttranden har anmärkts, att skyldigheten att vidtaga åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter ej borde vara begränsad till de skogsägarkategorier, vilkas skogar avses skola lyda under skogsvårdslagen, utan åvila även övriga skogsägare, främst då kronan. För min del anser jag det självklart, att de organ, som förvalta kronan tillhörig skogsmark, om behov därav uppkommer, skola vidtaga bekämpningsåtgärder i minst den utsträckning, som enligt skogsvårdslagen kräves av däri avsedda ägarkategorier. Även av de övriga skogsägargrupper, som kunna komma att falla utanför skogsvårdslagen, kan man enligt min uppfattning förvänta att de, utan att någon formell skyldighet därtill föreligger, skola vidtaga de bekämpningsåtgärder, som kunna visa sig erforderliga, detta i all synnerhet som även de böra kunna erhålla bidrag till dylika åtgärder enligt de grunder som nyss angivits. Jag har med hänsyn till det anförda icke funnit särskilda bestämmelser i den riktning, som angivits i yttrandena, erforderliga.

Ansvarsbestämmelser.

Skogsstyrelsen.

I förevarande avseende hänvisas till s. 233—245 i betänkandet.

Yttrandena.

Förslagets viktigaste nyhet i fråga om ansvarsbestämmelserna, nämligen införandet av direkt straffpåföljd vid avverkning i uppenbar strid in o t skogsvårdslagens bestämmelser, har på många håll hälsats med tillfredsställelse men har å andra sidan skarpt kritiserats i ett stort antal yttranden.

I huvudsak tillstyrkande yttranden ha avgivits av bland andra länsstyrelsen i Malmöhus län, åtskilliga skogsvårdsstyrelser, skogshögskolans lärarråd och Sveriges länsskogvaktareförbund.

Skogsvdrdsstyrelsen i Älvsborgs län har sålunda yttrat.

Genom de föreslagna ansvarsbestämmelserna i denna paragraf har den mest påtagliga bristen i nuvarande skogsvårdslag eliminerats och man kan därför räkna med att även de typiska skogsjobbama skola få respekt för efterlevnaden av skogsvårdslagens bestämmelser. Så har däremot icke varit fallet beträffande nuvarande skogsvårdslag. Bestämmelserna i denna hindra icke att ägaren kan opåtalt skövla såväl den yngre som den äldre skogen, därest skogsvårdsstyrelsen ej haft anledning att tidigare belägga skogen med avverkningsförbud. På grand av denna brist i lagen lämnas ett Öppet fält för alla mindre lojala skogsägare, att vansköta skogen och alstra nya söndertrasade skogar och skräpbestånd i strid mot andemeningen i skogsvårdslagen. Även om en sådan skogsjobbare blir stoppad genom avverkningsförbud på en fastighet, medför det ingen straffpåföljd för honom, därest han på en annan fastighet fortsätter med avverkning på samma mot lagens bestämmel­

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

ser stridande^ sätt som förut. Någon annan påföljd för en sådan avverkare kan det icke bliva enligt bestämmelserna i nuvarande lag än att skogsvårdss tyr elsen meddelar avverkningsförbud för den skog, som eventuellt finnes kvar, när den lagstridiga avverkningen blir upptäckt. Detta avverkningsförbud kan förvisso icke betraktas såsom något straff, ty det innebär endast att blivande avverkningar därefter kunna regleras på sådant sätt, som tilllämpas av de lojala skogsägarna. Skogsvårdsstyrelsen anser därför sådana bestämmelser, som nu föreslås i 47 §, nödvändiga, om erforderlig respekt för skogsvårdslagens efterlevnad skall kunna ernås. Samtidigt som skogsvårdsstyrelsen räknar med att blotta tillvaron av bestämmelserna i denna paragraf kommer att eliminera de uppenbara lagöverträdelserna, utgår styrelsen ifrån att det jämlikt bestämmelserna i 53 § i praktiken endast blir skogsvårdsstyrelsen inom respektive län, som kommer att avgöra, huruvida omständigheterna uppenbart äro sådana, att åtal bör anhängiggöras eller påyrkas mot avverkaren i de särskilda fallen.

Förslaget i denna del bär avstyrkts av bland andra kammarkollegium, kommerskollegium, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Jämtlands län, flertalet skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskotten hos åtskilliga hushållningssällskap, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott och Norrlands slcogsvårdsförbund, varjämte egnahemsstyrelsen och länsjägmästareföreningen tillkännagivit tveksamhet i frågan. Till stöd för uttalandena har i allmänhet anförts i huvudsak följande. Avverkningsreglema äro så vagt utformade, att de icke höra läggas till grund för en direkt straffbestämmelse. Det är svårt för en domstol' alt avgöra, huruvida en avverkning företagits i uppenbar strid mot bestämmelserna i lagen och om avverkningen skett av oförstånd. En skogsägare har svårt att bedöma, om en avverkning är laglig eller icke, då till exempel avverkmngssättet kan bliva föremål för olika åsikter till och med bland fackmän. Den omständigheten att ett straffhot föreligger måste verka deprimerande på den lojale skogsägaren och tvinga honom att i alla situationer vända sig till skogsvårdsstyrelsen med begäran om råd. Åtal enligt 47 § torde komma att bliva mycket sällsynta, enär skogsvårdsstyrelsen har bevisbördan såväl beträffande frågan om vederbörande handlat i uppenbar strid mot avverkningsbestämmelsema som rörande frågan om ond tro föreligger. Bestämmelsen i 47 § kommer att motverka det goda förhållandet mellan skogsägare och skogsvårdsstyrelser.

Sveriges skogsägareförbund har anfört. Säkerligen kommer man att da och da möta fall, då avverkaren uppenbarligen handlat i ond avsikt. Men det kommer kanske att inträffa fler fall. då avverkaren kan ha handlat i oförstånd eller av bristande insikt men har skenet emot sig. Det är i skogliga frågor ej sällan så, att även fackmännen kunna ha diametralt motsatta meningar om huru en avverkning bör utföras. Särskilt beträffande tillämpningen av lagens 10 § kunna säkerligen meningarna gå mycket isär och bevisningen vara svår. Det saknas ingalunda exempel på att skogsvårdsstyrelser kunna hysa mycket subjektiva åsikter. „ ®.n om skogsägaren kan fria sig vid ärendets handläggning inför rätten, s«l fl°ck redan åtalet en för honom tämligen besvärande sak. Förbundet far därför avstyrka den föreslagna kriminaliseringen av avverkningar enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 113

47 §. Föi bundet vill som motiv för detta avstyrkande anföra även en annan omständighet. Om avverkning, som kan påvisas ha varit illa överensstämmande med någon av lagens föreskrifter, kan föranleda ådömande av straff inför domstol, så kommer detta ofelbart att få till följd, att alla skogsägare, som icke ha fackutbildade tjänstemän, finna sig nödsakade att för varje avverkning anlita skogsvårdsstyrelsen. Man vågar icke taga risken av att ett åtal skulle kunna följa, om man tolkat lagen på annat sätt än skogsvårdsstyrelsen. Skogsvårdsstyrelserna skulle få utföra stämpling i praktiskt taget alla de fall, då skogsägaren icke har egna fackmän. Förbundet finner icke en sådan utveckling önskvärd. Utvecklingen har redan gått allt för långt i den riktningen, att skogsägarna till skogsvårdsstyrelserna skjuta ifrån sig alla omsorger om sina skogar och endast taga befattning med själva försäljningen av virket. Härigenom har skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda ökats i utomordentligt hög grad. Det föreligger sedan länge allvarliga svårigheter att skaffa kvalificerade stämplingsförrättare. En följd härav har blivit, att arbetsprodukten icke alla gånger är av den kvalitet, som man kan ha rätt att begära, då offentlig myndighet med stöd av lag övertar den ekonomiska förvaltningen av enskildas egendom.

Jämväl förslagets andra viktiga nyhet på ansvarsbestämmelsernas område, nämligen stadgandet av ansvarsskyldighet i vissa fall för arbetare, som utan den avverkningsberättigades vilja fällt andra än utstämplade träd, har väckt delade meningar. I princip har sådan ansvarsskyldighet tillstyrkts av bland andra länsstyrelsen i Malmöhus län, åtskilliga skogsvårdsstyrelser, Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott och landsorganisationen. I några av de tillstyrkande yttrandena har härjämte anmärkts, att det föreslagna stadgandet borde kompletteras med en bestämmelse, varigenom jämväl den avverknmgsberättigade gjordes ansvarig för dylik avverkning, enär risk eljest förelåge för att det skulle ingås överenskommelse mellan den avverkningsberättigade och dennes arbetare om att de senare skulle påtaga sig ansvaret för olovlig avverkning, ehuru denna i realiteten företagits med den avverkningsberättigades vilja. Landsorganisationen har förordat försiktighet och urskillning vid tillämpningen av stadgandet med hänsyn till att överträdelser av detsamma i stor utsträckning komme att vara grundade på bristande upplysning och yrkeskunskap. Länsstyrelsen i Malmöhus län har med hänsyn till svårigheten att leda i bevis, huruvida en avverkning skett med eller mot den avverkningsberättigades vilja, och frestelsen att träffa överenskommelse av nyss omförmält slag ifrågasatt, huruvida icke ansvar av dagsböter borde stadgas för den arbetare, som verkställde avverkning i strid mot utstämpling av ifrågavarande slagj oavsett om det skedde med eller mot den avverkningsberättigades vilja. Åtskilliga skogsvårdsstyrelser ha avstyrkt införande av en ansvarsbestämmelse av förevarande slag. Därvid har i allmänhet uttalats att ansvaret för efterlevnaden av skogsvårdsstyrelsens anvisningar uteslutande borde åvila skogsägaren och att skogsvårdsstyrelserna icke borde blanda sig i förhållandet mellan skogsägare och arbetare. En straffbestämmelse för åverkan i straffs liihting till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 34.

114 Kungl. Majds proposition nr 34.

lagen vore lämpligare för beivran av handlingar av ifrågakomna slag. Vidare har uttalats att det av skogsstyrelsen föreslagna stadgandet komme att leda till att skogsägarna sökte övervältra ansvaret för lagstridiga avverkningar på de anställda och att skogsägarnas tillsyn över avverkningarna slappnade.

Departementschefen.

Vad angår de av skogsstyrelsen föreslagna ansvarsbestämmelserna torde jag här få uppehålla mig vid två frågor, där förslaget företer mera betydelsefulla olikheter mot gällande rätt. Den ena är frågan om ansvar för avverkning i uppenbar strid mot bestämmelserna i skogsvårdslagen och den andra är frågan om anisvar i vissa fall för arbetare, som vid avverkning fäller icke stämplade träd. Vad den första frågan angår synes det mig uppenbart, att nu gällande bestämmelser, enligt vilka ansvar inträder först då överträdelse sker av avverkningsförbud eller av särskilda föreskrifter, som med stöd av skogsvårdslagen meddelats av skogsvårdsstyrelsen, icke kunna anses tillfredsställande. Avsaknaden av bestämmelser om direkt straffpåföljd för avverkning, som står i strid mot lagens avverkningsregler, måste ju — särskilt i betraktande av svårigheten för skogsvårdsstyrelserna att öva en effektiv tillsyn över alla pågående avverkningar — verka lockande för den, som för att snabbt kunna realisera virkeskapitalet å en fastighet är beredd att åsidosätta skogsvårdens krav. Då avverkning skett har ju dessutom avverkaren nått sitt syfte, och risken för ett efterföljande awerkningsförbud torde därför ofta ej verka särdeles avskräckande. Nu nämnda olägenheter, vilka framträtt redan vid tillämpningen av 1923 års lag, måste befaras komma att göra sig ännu starkare gällande, därest i en ny skogsvårdslag upptagas avverkningsbestämmelser av det innehåll, som jag i det föregående angivit. För att man i full utsträckning skall kunna bereda det skydd för skogen, som där åsyftas, är det enligt min uppfattning nödvändigt, att man även genom straffbestämmelser skapar vissa garantier för att avverkningsreglema skola respekteras. I det förslag till skogsvårdslag, som förelädes 1923 års riksdag, hade upptagits ett stadgande om straff för den, som företoge avverkning i uppenbar strid mot bestämmelserna i skogsvårdslagen. Förslaget avslogs emellertid i denna del av riksdagen. De skäl, som härvid anfördes, voro att en dylik bestämmelse skulle leda till att endast ett fåtal och måhända i rent oförstånd begångna överträdelser skulle bliva straffade, medan det stora flertalet förseelser skulle bliva straffria och det ehuru dessa i själva verket begåtts av sådana, som varit mest förtjänta av straff, samt att intrycket härav skulle verka oförmånligt på allmänheten och ingalunda bidraga till att öka respekten för lag och myndigheter. Såsom skogsstyrelsen påpekat, är emellertid läget nu ett annat än det var vid införandet av 1923 års lag. Under den tidrymd av mer än två decennier,

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 115

varunder lagen varit i kraft, har insikten om skogsvårdens krav och skogsvårdslagens fordringar blivit alltmer allmänt spridd. De ändringar i dessa fordringar, som kunna komma att göras i den nya lagen, torde vidare, därest denna utformas enligt de linjer, som jag i det föregående angivit, snabbt komma att ingå i den allmänna uppfattningen hos skogsägarna. Farhågorna för att en straffbestämmelse av nu ifrågavarande slag skulle leda till att de skogsägare, som ej själva ha fackutbildade tjänstemän, skulle se sig nödsakade att låta skogsvårdsstyrelsen ombesörja all utstämpling, måste även enligt min uppfattning med hänsyn bland annat till nyss berörda förhållanden anses vara överdrivna. Jag finner alltså något vägande skäl icke kunna anföras mot att man nu skall jämväl genom ett stadgande om direkt straffpåföljd söka giva lagens bestämmelser full effekt. Begränsas möjligheten att ådöma straff till de fall, där avverkningen står i uppenbar strid mot lagens föreskrifter, komma endast flagranta överträdelser att bestraffas och någon risk torde sålunda knappast föreligga för att den som handlat i överensstämmelse med en visserligen felaktig uppfattning om det sätt, varpå avverkningsbestämmelsema böra tillämpas i det speciella fallet, skall träffas av ansvar. För att man emellertid helt skall undanröja risken för att sådana överträdelser, som begåtts i oförstånd, skola bliva straffade, synes det, såsom skogsstyrelsen anfört, lämpligt att särskilt föreskriva, att straffpåföljd ej skall ifrågakomma, då avverkningen kan antagas ha skett av oförstånd.

Under det att jag salunda beträffande den nyss berörda frågan helt kan ansluta mig till skogsstyrelsens förslag, synes det mig mera tveksamt huruvida man, sasom skogsstyrelsen jämväl föreslagit, bör stadga ansvar i vissa fall för skogshuggare vid avvikelse från utstämpling. Det torde väl vara obestridligt, att det ur skogsvårdssynpunkt är av intresise, att verkställd utstämpling följes vid avverkningen, särskilt då stämplingen skett genom skogsvårdsstyrelsens försorg eller kontrollerats av skogsvårdsstyrelsen och sålunda får antagas giva ett uttryck för vad som ur skogsvårdssynpunkt är lämpligt. Emellertid torde det kunna betvivlas, att en dylik bestämmelse, i vart fall därest den har det innehåll, som föreslagits av skogsstyrelsen, skall få någon verklig effekt. Om sa skall bliva fallet, torde det bland annat bliva nödvändigt att höja den föreslagna straffsatsen. En sådan höjning möter emellertid betänkligheter ur andra synpunkter. Jag vill vidare erinra om att sådant förfarande som avses i skogsstyrelsens förslag i vart fall under vissa omständigheter torde vara straffbart enligt allmänna strafflagen. Med hänsyn tdl det nu anförda har jag funnit övervägande skäl tala för att en dylik straffbestämmelse ej skall upptagas i skogsvårdslagen.

1L6 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Skogsvårdslagens tillämplighetsoniråde och behovet av speciella bestämmelser för vissa delar av landet.

Skogsstyrelsen.

1 förevarande fråga torde få hänvisas till s. 326—409 i betänkandet.

Yttrandena.

Vad angår frågan om den nya skogsvårdslagens tillämpningsområde har skogsstyrelsens förslag om överförande av skogarna i lappmarkerna samt Särna och Idre socknar under allmänna skogsvårdslagen tillstyrkts av skogshögskolans lärarråd, Skogsindustriernas samarbetsutskott samt Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ävensom, i fråga om lappmarksskogarna, av skogsvårdsstgrelsen i Norrbottens län och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt, vad beträffar skogarna i Särna och Idre socknar, av länsstgrelsen i Kopparbergs län.

Skogshögskolans lärarråd har anfört.

Lärarrådet anser i likhet med skogsstyrelsen, att motiven för en särlagstiftning för lappmarksskogarna avsevärt försvagats genom virkesförrådets successiva omlagring från övermogen till utvecklingsbar skog samt genom den förbättrade kunskapen om betingelserna för dessa skogars skötsel och föryngringsförhållanden. Svårigheten att åtminstone på nuvarande stadium draga upp en gräns mellan svårföryngrade marker och andra marker i lappmarkerna kan även motivera att lappmarksskogarna i deras helhet tills vidare hänföras till svårföryngrade skogar. Den möjlighet att även fortsättningsvis övervaka, att avverkningen av ej utvecklingsbar skog icke bedrives i alltför snabb takt, som skogsstyrelsens förslag angående bestämmelser för avverkningen av sådan skog för riket i dess helhet är avsett att skänka, kan dock lärarrådet ej åberopa, enär skogsstyrelsens förslag i dessa delar avstyrkts av lärarrådet. Lärarrådet delar emellertid ej skogsstyrelsens uppfattning, att den regleringsmöjlighet, som skogsstyrelsen härvid åberopar, skulle vara nödvändig för att släppa den starkare kontroll, som nuvarande hushållningsplaner innebära. Det är nämligen att märka, att redan ett strikt efterföljande av dessa hushållningsplaner skulle medföra en mycket betydande nedgång i virkesförråd och tillåtna avverkningsbelopp under tjugoårsperioden 1934—53. Enligt lärarrådets uppfattning är det ingalunda givet och knappast ens sannolikt, att virkeshushållningen i stort skulle försämras genom ett slopande av ransoneringen, även om skogsstyrelsens förslag enligt 8, 9 och 10 §§ ej funnes. Det är nämligen att märka, att man även med hjälp av dessa paragrafer näppeligen lärer kunna framtvinga eu sparsammare avverkningspolitik än som redan sanktionerats genom gällande hushållningsplaner, i det de föi-enämnda paragraferna ingalunda i princip innesluta en mera restriktiv hushållning med skogen än den nuvarande lappmarkslagen, som väl även torde komma att tjäna som rättesnöre vid tillämpningen av dessa paragrafer, därest de skulle träda i kraft för lappmarksskogarna. Risken finnes emellertid, att en fullt fri avverkning skulle leda till starkare avverkningar å vissa fastigheter än om en reglering i den ena eller andra formen funnes. Det är uppenbarligen denna möjlighet skogsstyrelsen syftar på, i det ej heller skogsstyrelsen synes vilja göra gällande, att virkeshushållningen i stort skulle försämras vid

Kungl. Majds proposition nr 34. 117

fullt fri avverkning. Det vore för övrigt ej alldeles osannolikt alt till och med tänka sig eu sparsammare hushållning med skogen vid fri avverkning, i det blotta tillvaron av eu reglering av ena eller andra slaget synes innesluta en böjelse att utnyttja möjligheterna så långt regleringen tillåter. En reglering torde väl även ingiva en känsla av att det är myndigheterna, som i sista hand få taga ansvaret för att avverkningen är väl avvägd och även taga hand om konsekvenserna, om den ej är så. När självansvaret träder i stället för regleringen, är det fullt rimligt att tänka sig, att hushållningen med skogen i många fall blir sparsammare, ehuru givetvis också, som tidigare nämnts, i andra fall mindre sparsam. Det bör enligt lärarrådets mening te sig som en viktig uppgift för skogsvårdsstyrelserna i berörda områden just att fostra detta självansvar genom upplysning och propaganda inriktad på en rätt hushållning med skogen. Detta är i enlighet med lärarrådets allmänna principinställning, att lagstiftningen ej skall tillgripas, när utvägar synas föreligga att nå ett mål på frivillighetens väg. Emellertid torde man ej böra räkna med att en sådan upplysningspropaganda skulle kunna avsevärt ändra det förhållandet, att avverkningarna å vissa fastigheter likväl torde komma att bedrivas i snabbare takt vid fri avverkning än när någon form av reglering finnes. Lärarrådet hyser emellertid den uppfattningen, att det väsentliga i fråga om lappmarksbefolkningens försörjningsfråga ej är, att hushållningen med skogstillgångarna regleras å varje enskild fastighet. Även som förhållandena tidigare varit, lära fastighetsägare med mindre skogstillgång ha sökt sin huvudsakliga inkomst av skogsbruket genom arbete på de större skogsbruken. Givetvis kommer detta även att bliva fallet i fortsättningen. Huvudproblemet är därför uppenbarligen huru det allmänna virkesförsörjningsläget utvecklar sig. Detta torde emellertid ej i högre grad kunna påverkas genom den regleringsmöjlighet, som 8—10 §§ i skogsstyrelsens förslag erbjuda. Till vad som nu anförts vill emellertid lärarrådet framhålla, att enligt dess uppfattning skogsstyrelsens förslag att höja skyddsgränsen för den yngre skogen bör verka i återhållande riktning. Ett utkrävande av återväxtskyldigheten med större kraft än tidigare varit fallet bör också verka återhållande. Slutligen kommer skogsvårdsstyrelsernas personal att alltjämt ha god kontakt med skogsägarna vid avverkningarnas planerande genom att dessa skogar hänföras till svårföryngrade. Denna kontakt bör utnyttjas för att bland annat väcka skogsägarna till självansvar i fråga om hushållningen med deras skogstillgångar.

Sveriges lantbruks förbund och Sveriges skogsägare föreningars riksförbund ha yttrat.

Sedan eu avsevärd reducering av de gamla virkesförråden nu skett, synes det som om eu speciallag för lappmarksskogarna ej längre vore behövlig och att dessa skogar därför på lämpligt sätt borde kunna inrangeras i den allmänna skogsvårdslagen. Det har dessutom länge varit en stark önskan hos skogsägarna i de områden, som beröras av nuvarande lappmarkslagen, att de i fråga om nyttjanderätten till sina skogar skulle bliva i möjligaste mån likställda med landets övriga skogsägare. Man har uttalat farhågor för att skogen i lappmarken, åtminstone i vissa fall, skulle komma att rovhuggas därest den nuvarande lagens bestämmelser om ransoneringstvång plötsligt upphävdes. Vi bortse icke helt från denna fara, men vid diskussioner med skogsägare inom lappmarken har framhållits, att skogsägarna under de senaste åren mer och mer börjat inse värdet av en frivillig ransonering och därför själva begränsat omfattningen av de avverkningar, som de enligt lnishållningsplan varit berättigade till. Faran för eu mera allmän och plötslig utsugning av skogstillgångarna, därest nuvarande ransoneringstvång skulle

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

hävas, synes därför måhända vara något överdriven. Om speciallagstiftningen för lappmarksskogarna slopades och skogsägarna där jämställdes med övriga skogsägare i landet och därmed gåves en större frihet i sin skogshantering, sknlle detta säkerligen även ha till följd ett mera påtagligt intresse för skogsvården och skogsproduktionen än om de, såsom hittills, måste lyda under en särskild lag. Att denna specialbehandling av lappmarksskogsägarna även är en fråga av psykologisk natur har även tydligt kunnat konstateras, liksom att problemets nuvarande uppläggning påtagligt inverkar oförmånligt på deras intresse för skogen. Det torde måhända ej vara lyckligt att på en gång helt slopa det ransoneringssystem som gäller på grund av stadgandena i 1932 års lappmarkslag. Ehuru den största delen av de sedan århundraden hopsparade förråden av gammal skog realiserats under de sista 50 å 60 åren, finnas fortfarande rätt betydande kvantiteter dylik skog kvar. Det är icke otänkbart, att ett radikalt slopande av det nuvarande ransoneringsförfarandet skulle kunna medföra risker för en exploatering av de återstående förråden gammal skog i sådan takt. att de allmänna intressena kunde lida men. För de alldeles speciella förhållanden det här gäller är det icke omotiverat med visst avsteg från den tidigare hävdade linjen, till förmån sålunda för sociala och andra allmänna intressen. Skogsägarna i de berörda områdena skulle rätt väl finna sig i att ransoneringsföreskrifter i fråga om den äldre skogen fortfarande i viss utsträckning bleve kvar, sedan nu gällande lappmarkslag upphävts. När det gäller att avgöra, vilken form en eventuell begränsning av rätten att avverka äldre skog skulle få, kunna bestämmelser av den innebörd som framgår av 8—10 §§ i lagförslaget, förordas.

Kammarkollegium har funnit en avveckling av speciallagstiftningen rörande skogar inom ifrågakomna områden önskvärd från såväl allmän som enskild synpunkt. Emellertid har ämbetsverket beträffande utformningen av bestämmelserna i förevarande hänseende tillkännagivit en från skogsstyrelsens mening avvikande uppfattning, i det ämbetsverket anfört.

Av den förebragta utredningen synes framgå, att utöver vad skogsvårdslagens allmänna bestämmelser innehålla en viss kontroll över avverkningen i lappmarkerna är behövlig icke blott för de svårföryngrade skogarna utan även i övrigt. Denna kontroll erfordras ej så mycket i skogsvårdens intresse utan fastmera av ekonomiska och sociala skäl. Utan tillgång till skog till avverkning å egen skogsmark kan bondebefolkningen i lappmarkerna få sina existensmöjligheter försämrade eller äventyrade. En avverkningskontroll erfordras därför över hushållningen med skogstillgångarna, så att dessa ej förbrukas. Enligt motiven skulle frågan lösas genom att samtliga skogar i lappmarkerna och i de orter i övrigt, där likartade förhållanden föreligga, av Kungl. Maj:t förklarades vara svårföryngrade och härigenom komnie under de strängare reglerna för dessa. Kollegiet får härtill anmärka, att om i lagen lämnas eu definition på de förhållanden, under vilka skogen i en ort må av Kungl. Maj:t förordnas vara svårföryngrad, Kungl. Maj:t därför icke kan av andra, än så behjärtansvärda skäl meddela sådant förordnande. Ej heller synes det utsyningstvång i skogsåterväxtens intresse, som föreslås i 32 §, vara tillräckligt för tillgodoseende av det .sociala intresset av en avverkningshegränsning. En utveckling i den riktningen att skogsvårdslagens vaga bestämmelser utnyttjas för andra syften än som angivas i motiven synes betänklig. Det synes kollegiet, att om en speciallagstiftning för lappmarksskogarna skall undgås, det icke kan undvikas, att i lagen lämnas möjlighet till ett förordnande om avverkningsbegränsning med utsyningstvång av so­

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 119

ciala eller ekonomiska skäl. Förordnandet bör kunna meddelas av Kungl. Maj:t, när det efter undersökning befinnes vara påkallat för befolkningens försörjning inom en viss ort.

Domunstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke särskilda lagbestämmelser fortfarande borde gälla för ifrågavarande skogar. I motiveringen till sitt ståndpunktstagande har styrelsen understrukit vikten av att en viss ransonering skedde i fråga om uttaget å dessa för folkförsörjningen och industrien betydelsefulla skogar, så att skogsavkastningen icke komme att nedgå starkt efter en kortare tid, varpå styrelsen fortsatt.

Fn minskning i avverkningen å enskildas skogar kan icke till någon del motvägas av en ökning i avverkningen å kronoskogarna, å vilka tvärt om en viss nedsättning i avverkningen under en övergångsperiod måste vidtagas. Med hänsyn till nämnda förhållande finner styrelsen det tveksamt, huruvida tidpunkten redan är inne att inordna skogarna under allmänna skogsvårdslagen. Visserligen innebär förslaget, att skogarna skulle förklaras för svårföryngrade och därigenom bliva underkastade utsyningstvång, varjämte bestämmelserna i 9 och 10 §§ äro avsedda att möjliggöra en ransonering av uttaget; men det torde visa sig omöjligt att tillämpa dessa bestämmelser utan en noggrann kännedom om fastigheternas skogstillgångar, varigenom i realiteten ett plantvång måste bibehållas.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har på i huvudsak samma grunder, som anförts i skogsvårdsstyrelsens förut nämnda framställning av den 21 januari 1947, uttalat, att det inom Västerbottens län vore ofrånkomligt att för de närmaste tjugu åren avsevärt inskränka avverkningarna. Den avverkningsbegränsning som erfordrades kunde enligt skogsvårdsstyrelsens mening knappast effektueras av en lag, utformad enligt skogsstyrelsens förslag. Starka skäl förelåge för ännu mer restriktiva bestämmelser beträffande åtminstone Västerbottens och Norrbottens län, alternativt de fyra nordligaste länen. För det senare alternativet funne skogsvårdsstyrelsen tala bland annat den omständigheten, att skogstillgångarna i Jämtlands och Västernorrlands län kunde befaras inom en nära framtid bliva alltför kraftigt anlitade sedan råvarukällorna i Västerbottens och Norrbottens län sinat. I första hand ville skogsvårdsstyrelsen förorda en ytterligare förskjutning uppåt av skyddsgränsen för utvecklingsbar skog, så att skyddet komme att omfatta icke endast utvecklingsbar skog enligt lagförslaget utan alla äldre bestånd, som fortfarande kunde genomhuggas.

Här må vidare erinras om att norrlandskommittén — i enlighet med vad av det föregående framgår — uttalat, att särbestämmelser i fråga om skogsavverkning borde gälla för de fyra nordligaste länen och att dessa bestämmelser borde utformas med viss ledning av stadgandena i nu gällande skogsvårdslag för lappmarken. Norrlandskommittén har härom ytterligare anfört bland annat följande.

Enligt kommitténs mening lia i lagförslaget ej i tillräcklig grad beaktats de väsentliga skiljaktigheter, som under de senaste årtiondena framträtt i skogsbrukets utveckling inom olika landsändar. Dessa skiljaktigheter ha särskilt tagit sig uttryck i att virkesförrådets sammansättning undergått förändringar av helt motsatt art inom å ena sidan övre Norrland, varmed här av­

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

ses de fyra norra länen, och å andra sidan landets övriga delar. Medan virkesförrådet i södra och mellersta Sverige efter första riksskogstaxeringen avsevärt ökats, har under samma tid för de fyra nordligaste länen skett en nedgång i virkesförrådet med i genomsnitt 3 procent. Även inom de delar av övre Norrland, där virkesförrådens sammansättning ej rätteligen motiverat en kapitalförtäring, har en sådan dock ägt rum. Den norrländska trävaruindustriens koncentration till stora företag har medfört svårigheter att smidigt anpassa tillverkningsvolymen med hänsyn till råvarutillgångens växlingar. Kapaciteten hos de norrländska trävaruindustrierna har på grund härav icke kunnat nedskäras i samma takt som tillgången på råvara minskat. Situationen försämras ytterligare av den omständigheten, att det norrländska skogsbruket under de närmaste årtiondena tvnges av kravet på att mycket omfattande föryngringsarbeten måste utföras. Därest ett sådant återuppbyggande icke sker, föreligger risk att det allmänna försörjningsläget i Norrland för en oöverskådlig framtid kommer att allvarligt försämras. För närvarande är läget i övre Norrland, att virkesförrådet är starkt underhalanserat såväl med avseende på den totala kubikmassan som på dess sammansättning i grovleksklasser. En förbättring i dessa avseenden kan icke uppnås utan en radikal omläggning av skogshushållningen sådan den hittills bedrivits på de enskilda skogarna. Situationens allvar framgår av den prognos, som utarbetats inom skogsforskningsinstitutet för virkesbalansen i mellersta Norrland, d. v. s. Ångermanälvens, Ljungans och Indalsälvens flodområden. För att den nödvändiga ökningen i virkesförrådet skall kunna äga rum inom detta område förutsättes enligt den uppställda prognosen att årsavverkningen under den närmaste 40-årsperiden nedskäres till en kvantitet, som motsvarar ungefär 60 %> av det årliga uttaget under tiden mellan de båda riksskogstaxeringama. Endast om en sådan minskning i avverkningarna sker och under förutsättning att samtidigt föryngringsproblemet angripes omedelbart och effektivt, är det sannolikt att bottenläget i skogarnas avkastning är nått. Skall en nöjaktig garanti erhållas för att en ur allmän synpunkt något så när tillfredsställande hushållning med skogskapitalet kommer till stånd torde detta ej kunna ske på annat sätt än genom att skogsvårdslagens avverkningsbestämmelser utformas med hänsyn till ett dylikt krav. En skärpning i de av skogsstyrelsen föreslagna avverkningsreglema anser kommittén därför påkallad med hänsyn till förhållandena i övre Norrland, där det gäller att begränsa avverkningarna för att möjliggöra en återuppbyggnad av skogskapitalet.

Överförande av städernas skogar under den allmänna skogsvårdslagen har i princip tillstyrkts av bl. a. domänstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro län, skogsvårdsstyrelsema i Stockholms och Hallands län, övervägande flertalet städer, skogssällskapet samt Föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästare. I åtskilliga yttranden ha emellertid framställts önskemål om kompletterande bestämmelser. Sålunda har från en del håll yrkats att skötseln av städernas skogar skulle ske enligt hushållningsplaner eller anförtros personer med högre skoglig utbildning.

Bland de städer, som tillstyrkt förslaget i princip, ha Stockholm, Göteborg, Gävle och Skövde påyrkat klarare bestämmelser om att skogsmark, som anskaffats för bebyggande eller användning som fritidsområde eller dylikt utan sikte på virkesproduktion, icke skall vara underkastad sådana bestämmelser i skogsvårdslagen, som försvåra markens utnyttjande för det ändamål, för vilket den förvärvats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 121

Ett liknande uttalande har gjorts av Föreningen Sveriges stadsträdgårdsmästare, vilken föreslagit, att från skogsvårdslagens tillämplighetsområde skulle genom uttrycklig bestämmelse i lagen undantagas mark, som vore så belägen, att den inginge i städernas närmaste omgivningar eller upptoges i regionplanerna och avsåges att utgöra blivande fritidsområden.

Skogsstyrelsens förslag i förevarande hänseende har avstyrkts av länsstyrelsen i Västerbottens län, skogsvdrdsstyrelsen i Östergötlands län samt några städer, varjämte tveksamhet rörande den föreslagna lagstiftningens lämplighet i avseende å städernas skogar uttalats av kammarkollegium, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt skogsvdrdsstyrelsen i Västmanlands län.

I de yttranden, där skogsstyrelsens förslag avstyrkts eller tveksamhet om detta uttalats, har i allmänhet förordats bibehållande av nu gällande bestämmelser, och som grund för ståndpunktstagandet har huvudsakligen åberopats att städernas skogar i stor omfattning vore avsedda för andra ändamål än virkesproduktion samt att, där så ej vore fallet, ett starkt behov av hushållningsplaner förelåge. Som grund för avstyrkande har emellertid även i några yttranden anförts, att behovet av kontroll vore avsevärt mindre i fråga om städernas skogar än beträffande skogar i enskild ägo.

Kammarkollegium har anfört.

Det skall icke bestridas, att det är möjligt att inordna städernas skogar under lagförslaget, men fråga är, om därmed skötseln av dessa skogar skulle bliva ordnad på bästa sätt. Lagförslagets bestämmelser syfta dock till att försätta skogarna i det skick, som kräves för en hög och uthållig virkesproduktion. Åtskilliga stadsskogar förvaltas visserligen uteslutande med tanke på virkesproduktionen, men för huvudparten av dem torde möjligheten att tillgodose behovet av rekreation och friluftsliv vara minst lika viktig. Om skogen skall skötas så, att dylika behov tillgodoses, lär icke den virkesavkastning, som skulle erhållas vid en rationell skogsvård, kunna uttagas ur skogen. Ställas städernas skogar under skogsvårdslagen, måste städerna för att kunna utnyttja skogarna för andra ändamål än virkesproduktion utverka tillstånd därtill från vederbörande skogsvårdsstyrelse. Sådant tillstånd kommer väl i regel att lämnas, men ändå kan det bliva svårt att följa skogsvårdslagens bestämmelser, vilka ej passa för sådana former av skogsskötsel. Enligt uppgift i betänkandet ha aldrig de kontrollmöjligheter, förordningen den 24 juli 1903 erbjuder, kommit till användning. Domänstyrelsens befattning med skogarna bär inskränkts till att tillse, att skogshushållningsplaner blivit upprättade och fastställda. Förmodligen har detta skett i insikt om att några inskridanden ur allmänna synpunkter icke varit påkallade. De äldre städernas skogar synas övervägande vara av kronan donerade, medan de nybildade fögderistäderna själva inköpt sina skogsfastigheter. Dessa senare ha i allmänhet anskaffats i exploateringssyfte eller för att tillgodose behovet av fritidsområden, alltså ej med tanke på virkesproduktion. Skogarna på donationsjordarna torde däremot i rätt stor utsträckning komma att användas för virkesproduktion, dock under beaktande av rekreationssynpunkterna. Då 1903 års förordning i själva verket synes erbjuda större möjligheter till skogsskötselns anpassning efter omständigheterna i det särskilda fallet än iörslaget till skogsvårdslag med dess bestämda inriktning pa hög virkesproduktion, itragasätter kollegiet, om ej den nuvarande ordningen för stadsskogarnas förvaltning hör bibehållas.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 34

Trollhättans stad har ansett, att stadsskogsförordningen utan risk för missbruk kunde upphävas men att det från skogsvårdssynpunkt ej funnes anledning att inordna städernas skogar under den allmänna skogsvårdslagen.

Överförande av Karesuando skogsallmänning under den allmänna skogsvårdslagen har tillstyrkts av domänstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län och samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Därvid har dock domänstyrelsen förutsatt, att överförandet icke skulle utgöra hinder för att allmänningen förvaltas enligt särskilt reglemente med föreskrift om skogshushållningsplan. skogens avkastning med mera. Skogsvårdsstyrelsen och förvaltningsutskottet ha uttalat, att det, med hänsyn till de exceptionella förhållanden, under vilka befolkningen i Karesuando kommun vore hänvisad att leva, borde allvarligen övervägas om icke överförandet kunde ske utan att allmänningen skulle behöva vidkännas några kostnader för skogsvårdsstyrelsens biträde med skogens skötsel och vård samt avverkningsplans upprättande.

Kammarkollegium har ansett bärande skäl för ändring i förvaltningsformerna icke vara anförda och har vidare yttrat, att allmänningens förvaltning genom skogsstatens försorg syntes ha varit en förutsättning för upplåtelsen till kommunen samt att, därest skogsvårdslagen gjordes tillämplig å allmänningen, den välbehövliga kontrollen bleve svagare och särskilt reglemente ändock behövligt.

Överförande av skogarna å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas med stadgad åborätt, under den allmänna skogsvårdslagen har tillstyrkts av domänstyrelsen, länsstyrelsen i Örebro län, skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län och skogssällskapet, dock att domänstyrelsen och nämnda skogsvårdsstyrelse ansett hemman av rent statlig karaktär böra stå under domänstyrelsens tillsyn, varjämte länsstyrelsen i Örebro län och skogssällskapet uttalat att, därest de ifrågakomna skogarna vore av någon betydenhet, förvaltningen av dessa borde ske under medverkan av person med högre skoglig utbildning.

Kanslern för rikets universitet har ansett lämpligast att universitetsskogarna stode utanför såväl 1894 års skogsförordning som den nya skogsvårdslagen, då dessa skogar sköttes av skogsförvaltare enligt hushållningsplaner, som fastställdes av kanslern, och ytterligare garantier beträffande deras skötsel vore onödiga.

Kammarkollegium har anfört bland annat följande.

Det synes ligga i sakens natur, att av förvaltningsskäl uppsikten över skogen å kronofastigheter, som disponeras för allmänna ändamål, icke bör tillkomma de myndigheter, som ha att tillämpa den allmänna skogsvårdslagen. I princip synes domänstyrelsen höra ha uppsikten över skog å fastigheter, som innehavas av allmänna inrättningar med statliga uppgifter, och stiftsnämnderna över skogarna å fastigheter, som användas för kyrkliga eller närstående ändamål. Gränsdragningen mellan det ena eller andra slaget av allmänna inrättningar torde nog bliva rätt godtycklig liksom gränsen mellan allmänna inrättningar och stiftelser, vilkas skogar böra stå under skogsvårdslagen och skogsvårdsstyrelserna. Med hänsyn härtill har kollegiet ansett den bästa lösningen vara om i It kap. kunde föreskrivas, att skogar, som äro anvisade till statliga, kyrkliga eller andra allmänna ändamål, bleve undan­

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 123

tagna från skogsvårdslagens tillämpning, för så vitt särskilda föreskrifter meddelats rörande uppsikten eller förvaltningen av dessa skogar. Det avgöx-ande härför torde dock icke böra vara, huruvida särskilda förvaltningsföreskrifter funnes meddelade vid lagens ikraftträdande, utan Kungl. Maj:t bör ha befogenhet att i fråga om dylika skogar meddela nya dylika föreskrifter.

Vidare har i kammarkollegii yttrande anmärkts bland annat, att vissa smärre fastigheter med skogsmark förvaltades av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien samt av vetenskapsakademien och att det, då dessa skogar måste vårdas under beaktande främst av vetenskapliga och kulturhistoriska synpunkter, skulle kunna vara olämpligt att ställa dem under sk ogs vår ds! agen.

Förslaget att skogar å krono- och allmänna inrättningars hemman, som innehavas med stadgad åborätt, skola inordnas under den allmänna skogsvårdslagen har tillstyrkts av domånstyrelsen.

Kammarkollegium har däremot icke funnit sig kunna godtaga förslaget i oförändrat skick. Ämbetsverket har i frågan anfört följande.

Principiellt sett synes en gräns böra dragas mellan å ena sidan de fall, där åbon eller innehavaren av besittningsrätten äger fritt förfoga över skogsavkastningen å fastigheten även till avsalu, och å andra sidan de fall, där hans frihet är begränsad till husbehovsavverkning. I de förra fallen synes skogsvårdslagen böra vara tillämplig men icke i de senare. Vad beträffar kronohemman under enskild disposition finns det åtminstone ett, nämligen förutvarande hospitalsheinmanet Lalleryd nr 2 i Järstorps socken, vilket icke får till skatte köpas, där restriktionerna i fråga om skogens användning för andra ändamål än husbehov synas böra bibehållas. Skogen hör här fortfarande stå under domänstyrelsens inseende och vård. Vid allmänna inrättningars hemman, vilka innehavas under åborätt, skall i vissa fall skatteköpeskillingen bestämmas under beaktande jämväl av värdet å skogen; detta gäller exempelvis hemman tillhörande Visingsö skolegods, Kungl. Hvitfeldtska stipendieinrättningen samt Danviks hospital. Icke heller i dessa fall kan abon lämnas fritt förfogande över skogen. Av det anförda torde framgå, att det icke är lämpligt att göra skogsvårdslagen generellt tillämplig å skogarna å hemman av ifrågavarande slag. I stället synes böra införas en regel innehållande, att skogsvårdslagen skulle vara tillämplig å de krono- eller allmänna inrättningars fastigheter, vilka innehavas under åborätt eller annan ständig besittningsrätt, under förutsättning att åbon eller innehavaren av besittningsrätten äger fritt förfoga över avkastningen från skogen till såväl husbehov som avsalu.

Vad skogsstyrelsen behandlat under avsnittet om övriga skogar har i yttrandena berörts endast såvitt gäller skogar under egnahemsnämnds förvaltning samt vissa ecklesiastika skogar. I fråga om de förstnämnda ha skogsstyrelsens uttalanden biträtts av egnahemsstyrelsen och Norrlandskommittén. Lantbruksstyrelsen har däremot ansett, att de av egnahemsnämnderna innehavda skogarna borde inordnas under skogsvårdslagen, därvid styrelsen anfört.

Nuvarande ordning beträffande handhavandet av de skogar, som för kortare eller längre tid förvaltas av egnahemsnämnderna, synes ej vara tillfredsställande. Då därjämte vid genomförande av en mera omfattande rationalisering av fastigheterna inom landet betydande skogsarealer åtminstone temporärt kunna komma att stå under de av 1942 års jordbrukskommitté före­

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

slagna lantbruksnämndernas eller häremot svarande organs förvaltning, synes det ur skogsbrukets synpunkt angeläget, att ifrågavarande skogars ställning i förhållande till den nya skogsvårdslagen prövas. Med hänsyn till att ifrågavarande skogsområden äro avsedda att övergå till enskild ägo, varifrån de väl också som oftast förvärvas, synas starka skäl tala för att dessa skogar skola falla inom skogsvårdslagens tillämpningsområde, varigenom en kontinuerlig enhetlig behandling av skogsvården å ifrågavarande skogar kan uppnås.

I fråga om de ecklesiastika skogarna har domänstyrelsen uttalat, att skogar av i egentlig mening ecklesiastik natur borde inordnas under stiftsnämndema men att sådana skogar, som syntes i huvudsak tjäna rent statliga ändamål, borde stå under domänstyrelsens tillsyn.

Ett liknande uttalande har gjorts av kammarkollegium.

Rörande frågan om den inverkan på den skogliga administration e n, som ett godtagande av skogsstyrelsens lagförslag skulle medföra, har av bland andra egnahemsstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs lån samt skogsvårdsstyrelserna i Kalmar läns norra landstingsområde och Norrbottens län uttalats att för handhavande av de ökade arbetsuppgifter, som enligt lagförslaget komme att åvila skogsvårdsstyrelserna, en väsentlig ökning av dessas personal vore ofrånkomlig.

I yttrande över den av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län gjorda framställningen om provisoriska skogsvård sbestämmelser för Västerbottens och Norrbottens läns kustland har skogsstyrelsen vitsordat att en jämförelsevis betydande överavverkning förekommit i övre Norrland, icke endast i lappmarken, där stora förråd av äldre och oväxtlig skog funnits, utan även i övriga trakter, där skogsbeståndet haft mera normal sammansättning och där huvudmassan av virkesförrådet nu utgjordes av ännu icke mogen skog. Skogsstyrelsen har vidare understrukit behovet av ett avverkningsskydd för den växande skogen jämte en ändamålsenlig hushållning med tillgångarna å mogen skog i ifrågavarande områden. I sammanhang härmed har skogsstyrelsen erinrat om att styrelsen i sitt förslag till skogsvårdslag förordat en höjning av skyddsgränsen för växande skog genom ersättande av uttrycket »yngre skog» i 1923 års lag med uttrycket »utvecklingsbar skog», varpå skogsstyrelsen anfört.

Man torde kunna förvänta att i den landsdel, varom här närmast är fråga, tillämpningen av begreppet utvecklingsbar skog kommer att sträcka avverkningsskyddet avsevärt mycket längre än vad man nu når med yngre skogsbestämmelsen. Härvid utgår skogsstyrelsen från att föreskriften om »för skogens utveckling ändamålsenlig gallring» garanterar en måttlig, för virkesförrådets förkovran lämplig gallringsstyrka. I anslutning till skogsvårdsstyrelsens i Västerbottens län framställning vill skogsstyrelsen tillika uttala, att den utvecklingsbara skogen torde komma att väsentligen innesluta även sådana bestånd, vilka (enligt tillämpningsföreskrifterna till lappmarkslagen) äro att hänföra till 4:e huggningsklassen (»äldre bestånd, som ej böra föryngringshuggas utan fortfarande kunna genomhuggas»).

Den utsträckning av skyddet för den växande skogen, som skogsstyrelsen föreslagit, torde sålunda ha förts så långt som kan anses lämpligt. Därigenom

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 125

lär omfattningen av det skogskapital, beträffande vilket avverkning i friare former må företagas, i särskilt hög grad minskas i de delar av övre Norrland, som ligga utanför lappmarkerna. För att i någon mån belysa detta kan nämnas, att inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland enligt senaste riksskogstaxeringen endast omkring 8 °/o av skogsmarksarealen å enskilda skogar är bevuxen med skog äldre än 120 år. I Västernorrlands och Jämtlands län representerar sådan skog 6 respektive tö °/o av arealen. Den skog, som ej lämpligen kan genomhuggas utan bör avvecklas (huggningsklass D:3), upptager inom kustlanden i Västerbottens och Norrbottens län respektive 4 och 7 °/o av arealen samt inom Västernorrlands och Jämtlands län omkring 5 %. Några relativt sett större kvantiteter avverkningsmogen skog stå icke här till förfogande. Enligt skogsstyrelsens förmenande bör därför det första steget till sanering av de skogliga förhållandena i denna landsdel vara, att föryngringsarbetet med all kraft igångsättes och att skyddet för den växande skogen utsträckes till övre gränsen för utvecklingsbar skog.

Av gjorda undersökningar framgår att om man vill motverka en fortsatt minskning av den redan nu knappa virkestillgången i övre Norrland så måste en viss ransonering ske även med det icke utvecklingsbara förrådet, i varje fall på längre sikt. Ett sätt att ernå en sådan ransonering är att införa bestämmelser om att äldre skog, som icke omfattas av nyssberörda gallringsskydd och vilken utan att taga skada lämpligen kan kvarstå, icke må utan särskilt tillstånd slutavverkas. Även om det ur rent skogsvårdande synpunkt under normala skogliga förhållanden varit viktigare att genomgå avverkningsmogen skog med rationella föryngringshuggningar, anser skogsstyrelsen, med hänsyn till eftersläpningen i återväxtarbetet i förevarande delar av landet, att ett dylikt förfarande under en övergångstid kan anlitas. När som i detta sammanhang fråga är om mera tillfälliga åtgärder för en kortare period, kan det dock näppeligen anses nödvändigt att införa någon ytterligare avverkningsspärr. Behovet därav torde böra beaktas vid den mera definitiva revision av skogsvårdslagstiftningen, som skogsstyrelsen hoppas skall föreligga inom en nära framtid.

För att i nuvarande situation, med mycket stark efterfrågan på virke, snabbt minska riskerna för olämpliga avverkningar i växande skog framför allt i övre Norrland har skogsstyrelsen emellertid förordat, att genom en tillfällig lag avverkningsbcstämmclser i huvudsaklig överensstämmelse med 6 § i styrelsens förslag till skogsvårdslag snarast möjligt skulle meddelas för Västerbottens och Norrbottens läns kustland. I samband härmed har skogsstyrelsen uttalat, att dessa provisoriska bestämmelser borde gälla även Västernorrlands och Jämtlands län, där förhållandena vore likartade med de i framställningen omnämnda områdena, samt möjligen även landet i övrigt, enär ökat skydd syntes påkallat mot de starka huggningsuttagen i fråga om den ädla lövskogen i de sydligare länen.

Riksförbundet landsbygdens folk har under hänvisning till sina i yttrande över skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag uttalade farhågor för en försämring av det goda samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna, därest skärpningarna enligt nämnda förslag genomfördes, bestämt avstyrkt skogsvårdsstyrelscns i Västerbottens län framställning såsom innebärande eu ytterligare skärpning i förhållande till nu gällande bestämmelser.

Även Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har bestämt avstyrkt provisoriska bestämmelser av föreslaget innehåll. Förbundet bar därvid uttalat,

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

att överavverkningen — om en betydande sådan förekommit, vilket icke syntes förbundet fullt klarlagt — vore en temporär företeelse som betingades av vissa med kristiden och prispolitiken sammanhängande faktorer. Härom har förbundet yttrat följande.

Under krisåren ha vedgallringar företagits i ganska stor omfattning, delvis på grund av statligt åläggande, och givet är, att ett visst ackumulerat förråd av gagnvirkesskog efter krisen finnes att tillgå, som skogsägarna velat tillgodogöra sig, då prisläget de båda sista åren blivit bättre. Köparnas intensiva kampanj för rotköp har i hög grad drivit fram en ökad avverkning och omläggningen av skatteuppbördssystemet har givetvis även sin andel i de ökade avverkningarna. Därtill kommer, att industrien för ej länge sedan sänkt fordringarna på minimidimensionen, varigenom skapats en möjlighet att avverka sådana restbestånd och dimensioner, som tidigare icke ha varit ekonomiskt avsättningsbara. Dessa avverkningar kunna ju icke anses verka försämrande utan snarare produktionsfrämjande. Beträffande bevarandet av äldre skogsbestånd, så som skogsvårdsstyrelsen enligt sin framställning önskar, synes det förbundet, som om skogsvårdsstyrelsen vid utstämplingama borde ha möjlighet att taga hänsyn till ett sådant önskemål utan att därför behöva hjälp och stöd av ett lagbestämt utsyningstvång.

Förbundet har härpå uttalat, att de nu förekomna ovanligt omfattande avverkningarna med all sannolikhet icke komme att fortfara samt att utjämning och återhållsamhet enligt förbundets uppfattning skulle komma, när prisläget hunnit stabilisera sig, oavsett på vilken nivå detta komme att ske. Beträffande de i framställningen föreslagna åtgärdernas ekonomiska verkningar har förbundet anfört.

När det gäller ett återställande eller eu ökning av skogskapitalet genom minskad avverkning, så är detta en fråga av stor ekonomisk betydelse för den del av befolkningen det här gäller. Om ökning av skogskapitalet skall ske uteslutande genom minskad avverkning, måste ovillkorligen en förskjutning komma att ske till det sämre beträffande skogsägarnas årliga inkomster med i sin tur måhända mycket olyckliga följdverkningar för det allmänna. Det hade varit välbetänkt, om skogsvårdsstyrelsen ägnat denna sida av problemet någon uppmärksamhet, innan krav på restriktivare åtgärder i fråga om skogskapitalets användning rests. Vinsten på den ökning av skogskapitalet man genom dessa åtgärder vill vinna kan bliva mer än tvivelaktig, om folkbeståndet i de av lagen berörda bygderna därigenom hastigt minskas. Man måste sålunda försöka göra klart för sig, huruvida och i vad mån minskade inkomster från skogen, åstadkomna genom en reglering, som i hög grad inverkar på skogsägarnas möjligheter att under en toppkonjunktur ekonomiskt sanera sina affärer, skulle komma att ytterligare medverka till landsbygdens avfolkning. En lagbestämmelse som så ingripande vill dirigera skogsägarnas inkomster och ekonomi som den som nu föreslagits av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län kommer sannerligen icke att ingiva människorna på landsbygden ett större hopp för framtiden eller stimulera dem att leva kvar där.

Departementschefen.

Efter det jag angivit min ståndpunkt till huvudfrågorna i det av skogsstyrelsen framlagda förslaget till ny skogsvårdslag torde jag få återkomma till spörsmålet om lagens tillämpningsområde ävensom till frågan, huruvida

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 127

särskilda bestämmelser i vissa avseenden böra finnas för skogarna i de nordligaste länen. Såsom skogsstyrelsen framhållit är det i och för sig önskvärt, att skogsvårdslagen skall omfatta alla enskilda skogar i landet och att särlagstiftning i största möjliga utsträckning skall undvikas. Av de skogar, som för närvarande äro undantagna från skogsvårdslagens tillämplighetsområde, äro givetvis lappmarksskogarna de viktigaste. Rörande de skäl, som föranlett detta undantag, må erinras om att vid tiden för tillkomsten av 1932 års lappmarkslag skogstillståndet inom det område, där lagen gäller, var så onormalt, att en särlagstiftning då ansågs nödvändig. Även om skogen inom sagda område alltjämt i förhållandevis större utsträckning än vad fallet är i övriga delar av riket utgöres av övermogen och äldre skog, har dock en avsevärd förändring av skogstillståndet ägt rum. Sålunda har under tioårsperioden 1934—1943 inom lappmarkerna realisationsförrådet av barrskog minskat från 25,2 till 13,0 mill. m3 och ransoneringsförrådet från 15,9 till 14,2 mill. m3, varemot den yngre skogen ökat från 24,7 till 31,4 mill. m3. Under de följande åren ha så avsevärda avverkningar förekommit inom lappmarkerna, att man kan räkna med att realisationsförrådet ytterligare minskats ej oväsentligt. Redan virkesförrådets nuvarande sammansättning gör sålunda, att behovet av en ransonering enligt lappmarkslagens bestämmelser för närvarande är betydligt mindre än vad fallet var vid sagda lags tillkomst. Detta behov kommer ytterligare att minskas vid ett lagfästande av de av mig tidigare förordade awerkningsreglerna i skogsvårdslagen. Genom införandet av begreppet utvecklingsbar skog kommer skyddet för den växande skogen att utsträckas och beträffande den icke utvecklingsbara skogen komma de för denna skog föreslagna avverkningsbestämmelserna att hindra, att alltför ojämna uttag göras, d. v. s. i realiteten möjliggöra upprätthållandet av en viss ransonering, ehuru denna ej kommer att bliva så detaljerad som fallet för närvarande är. Något egentligt behov av att bibehålla de för lappmarksskogarna gällande speciella avverkningsbestämmelserna kan därför enligt min uppfattning knappast anses föreligga. Som ett ytterligare skäl för slopande av sistnämnda bestämmelser kan vidare anföras, att man då kommer ifrån de betydande olägenheter, som lappmarkslagens föreskrifter om att avverkning skall ske enligt awerkningsplan visat sig med!öra saväl för den enskilde skogsägaren som för det allmänna. Beträffande större skogsfastigheter utgår jag emellertid, såsom tidigare antytts, från att vissa uppgifter angående skogen skola finnas tillgängliga, såsom beträffande virkes!örråd, tillväxt med mera. En handling, som innehåller dylika uppgifter, kan emellertid vara av betydligt enklare beskaffenhet än eu awerkningsplan enligt lappmarkslagen. Frånsett ransoneringsbestämmelsema skiljer sig lappmarkslagen från den allmänna skogsvårdslagen främst därutinnan, att lappmarkslagen föreskriver utsyningstvång vid avverkning enligt awerkningsplan. Föreskriften härom har tillkommit dels på grund av föryngringssvårigheterna inom lappmarkerna samt Särna och Idre socknar och dels med hänsyn till önske­

128 Kungl. Mai:ts proposition nr 34.

målet att erhålla kontroll över den kvantitativa regleringen av avverkningarna. Den övervägande delen av skogarna inom lappmarkerna och Särna- Idreområdet torde, såsom tidigare nämnts, vara att anse såsom svårföryngrad. Enligt skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag skall i regel utsyningstvång föreligga vid avverkning av svåriöryngrad skog. En dylik bestämmelse bör även enligt min uppfattning upptagas i den nya lagen. Jag har vidare tidigare nämnt, att enligt min uppfattning skogarna i lappmarken och Särna- Idreområdet i sin helhet tills vidare böra hänföras till svårföryngrad skog. Därest så sker, kommer alltså utsyningstvång automatiskt att gälla för dessa skogar, i den mån de ej efter verkställd undersökning finnas icke vara att anse som svårföryngrade.

Därest på dylikt sätt utsyningstvånget bibehålies inom hela eller i vart fall största delen av det område, varå 1932 års lappmarkslag är tillämplig, komma skogsvårdsstyrelserna att få goda möjligheter till kontroll över att bestämmelserna om avverkning följas. Det må i detta sammanhang erinras om att det i lappmarkerna, där en jämn arbetstillgång i skogen är av största betydelse ur ekonomisk och social synpunkt, är särskilt angeläget, att bestämmelsen om jämnhet i uttagen av icke utvecklingsbar skog iakttages, detta i all synnerhet som dylik skog här förekommer i större utsträckning än annorstädes.

Ej heller i fråga om föryngringsbestämmelserna synes det nödvändigt att bibehålla några speciella föreskrifter för lappmarksskogama. Vad föryngringen beträffar bör man väl här i allmänhet söka få denna till stånd genom självsådd. Genom den stegring, som rotvärdena å skogen i dessa områden undergått på senare tid, torde emellertid möjligheterna, att även kulturatgärder skola bliva ekonomiskt lönande, ha ökat. I varje fall böra sådana självföryngringen befrämjande åtgärder som markberedning och bränning kunna utkrävas i långt större utsträckning än hittills varit fallet. Jag förutsätter att, i likhet med vad för närvarande är fallet, statsbidrag skall kunna utgå för främjande av skogsåterväxten.

I enlighet med det nu anförda finner jag för min del något hinder ej föreligga för att en blivande allmän skogsvårdslag göres tillämplig å lappmarksskogama och något behov ej heller föreligga att i en dylik lag upptaga speciella bestämmelser beträffande dessa skogar.

^ a<^ härefter angar fragan om behovet av särskilda lagbestämmelser för skogarna i övre Norrland utom lappmarkerna, har bland andra skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län i sin förenämnda framställning framhållit, att inom länets kustland under senare tid förekommit överavverkningar, vilka medfört en successiv minskning av själva skogskapitalet. En liknande utveckling ehuru måhända ej så markerad — har förekommit även inom andra delar av övre Norrlands kustland.

Dessa överavverkningar torde i främsta rummet ha möjliggjorts därav att skyddsgränsen för den mest växtliga skogen i 1923 års lag är satt förhållandevis lågt ävensom av att sagda lag icke innehåller något hinder i och för sig mot en hastig realisation av befintliga förråd av äldre skog. De av mig

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 129

förordade nya avverkningsbestämmelserna böra däremot enligt min uppfattning, därest de tillämpas på riktigt sätt, kunna lämna ett tillräckligt skydd åt skogen även inom de delar av övre Norrland, där 1923 års skogsvårdslag visat sig otillräcklig. Jag finner därför några särbestämmelser för övre Norrlands kustland, i form av högre skyddsgräns för utvecklingsbar skog, allmänt utsyningstvång eller annat, icke påkallade. Ej heller finner jag skäl förorda utfärdande av provisoriska bestämmelser beträffande avverkningen i dessa trakter i avbidan på ikraftträdandet av den nya skogsvårdslagen.

I detta sammanhang må emellertid betonas, att föryngringsförhållandena även inom vissa delar av övre Norrland utom lappmarkerna äro så ogynnsamma, att det väl kan tänkas, att en del skogsmarker därstädes böra överföras till svårföryngrad skog. I den mån så sker, kommer såsom nyss nämnts utsyningstvång att föreligga å dessa marker.

Även i fråga om övriga av skogsstyrelsen föreslagna utvidgningar av tilllämpliglietsområdet för den allmänna skogsvårdslagen kan jag i huvudsak ansluta mig till den ståndpunkt skogsstyrelsen intagit. Vad först angår städernas skogar synes det ur flera synpunkter innebära fördelar, om den allmänna skogsvårdslagen göres tillämplig å dessa skogar. Tillsynen över skötseln av dessa skogar faller för det nuvarande uppsiktsorganet---- domänstyrelsen — vid sidan av dettas egentliga uppgift, vilken är att handhava förvaltningen av kronans skogar. Utövandet av en dylik tillsyn ligger däremot helt inom ramen för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Jag kan vidare ej dela den i vissa yttranden uttalade uppfattningen, att de riktlinjer, efter vilka städernas skogar böra skötas, i så hög grad avvika från dem, som i allmänhet böra tillämpas vid skogsskötseln, att det med hänsyn därtill skulle vara olämpligt att låta skogsvårdslagens bestämmelser gälla även för städernas skogar. Det är visserligen riktigt, att i fråga om de sistnämnda speciella synpunkter, såsom fritids- och rekreationssynpunkter, ofta göra sig gällande i högre grad än vad i allmänhet är fallet. De arealer det här är fråga om utgöra emellertid endast en del av städernas totala skogsmark. Även där dylika synpunkter böra beaktas, exempelvis där ett område är avsett till friluftsreservat, torde det vidare i allmänhet ej föreligga hinder för att marken i huvudsak jämväl utnyttjas på ett ekonomiskt riktigt sätt för skogsproduktion. Därest skogsvårdslagen utformas enligt de riktlinjer, som förordats i det föregående, synes det ej komma att erbjuda några svårigheter att inom lagens ram vederbörligen beakta de speciella synpunkter, som sammanhänga med det ändamål för vilket marken förvärvats eller skall nyttjas. Det torde sålunda exempelvis få anses självklart att å sådan stad tillhörig skogsmark, där inom eu nära framtid bebyggelse skall äga rum eller park eller annan anläggning skall anordnas, åtgärder för erhållande av återväxt eller andra åtgärder för förbättring av skogens tillstånd icke böra utkrävas.

Jag vid slutligen anmärka, att jag ej finner det erforderligt att, såsom i vissa yttranden förordats, uppställa krav på hushållningsplan för stadsskogama eller föreskriva, att förvaltningen av sådan skog skall omhänderhavas av person med högre skoglig utbildning. 9 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 34.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Vad angår Karesuando skogsallmänning bär denna, enär dess avkastning tillfaller samtliga invånare i kommunen och ej enbart fastighetsägarna därstädes, icke kunnat inordnas under lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Allmänningen är i stället 'att anse såsom en vanlig kommunskog. Enär samtliga övriga skogar, som tillhöra kommuner på landet, lyda under den allmänna skogsvårdslagen, saknas enligt min mening anledning att i skogsvårdshänseende bibehålla en undantagsställning för Karesuando skogsallmänning. Den omständigheten att allmänningen upplåtits till kommunen av kronan, gör ej heller en särlagstiftning för skogsallmänningen i sagda hänseende motiverad.

Överförandet av skogsallmänningen under den allmänna skogsvårdslagen kommer att medföra den fördelen för kommunen, att utsyningen av skog å skogsallmänningen, som är belägen inom en svårföryngrad trakt, kommer att ske utan kostnad för kommunen. Eftersom skogen blir underkastad ulsyningstvång, synes man kunna utgå från att såväl skogsvårdens krav som fordringarna på ett uthålligt skogsbruk komma att bliva tillgodosedda.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att upptaga frågan om de ändringar i det för allmänningen gällande reglementet, som påkallas av att allmänningen föres in under skogsvårdslagen.

I fråga om skogarna å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas med stadgad åborätt, d. v. s. sådana skogar som avses i kap. V förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, delar jag skogsstyrelsens uppfattning, att dessa skogar i regel böra gå in under skogsvårdslagen. En sådan anordning synes ändamålsenlig bland annat med hänsyn till att dessa skogar ofta ligga vitt spridda och tillsynen över desamma därför lättare kan utövas av skogsvårdsstyrelsemas personal än av domänverkets personal, vars verksamhet i regel är förlagd till mera begränsade områden.

Från en dylik överföring torde dock böra undantagas de skogar, som tillhöra allmänna inrättningar av kyrklig natur. De flesta av de ecklesiastika skogarna lyda under ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932 och stå under tillsyn av stiftsnämndema, vilka för detta ändamål ha skogligt utbildad personal till sitt förfogande. Härjämte finnas emellertid vissa skogar, tillhöriga allmänna inrättningar av kyrklig natur, som gå in under kap. V nyssnämnda förordning. Då det synes mest ändamålsenligt, att även sistnämnda skogar skola stå under tillsyn av de organ som ha hand om skötseln av och tillsynen över de ecklesiastika skogarna i övrigt, torde skogar å allmänna inrättningars hemman av kyrklig natur böra undantagas från skogsvårdslagens tillämplighetsområde. Med fastigheter av kyrklig natur avser jag i detta sammanhang sådana fastigheter, vilkas avkastning tillkommer kyrkor, prästerskap, församlingar och dylikt. Däremot böra de allmänna inrättningars skogar, vilkas avkastning utgår till skoländamål, icke räknas hit utan i likhet med vad som nyss förordats som huvudregel beträffande allmänna inrättningars skogar gå in under skogsvårdslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 131

I kanslersämbetets yttrande har uttalats den uppfattningen, att det i fråga om universitetsskogama borde vara tillräckligt med den tillsyn, som ämbetet utövar, och att dessa skogar följaktligen ej borde stå under tillsyn vare sig av domänstyrelsen eller av skogsvårdsstyrelse. Enligt min uppfattning kan emellertid den tillsyn, som kanslersämbetet här må utöva, ej ersätta tillsynen av en skogligt utbildad myndighet. Då domänstyrelsen hittills ej utövat någon kontroll över skötseln av dessa skogar och då en dylik verksamhet dessutom ligger vid sidan av domänstyrelsens egentliga arbetsuppgifter, finner jag det icke böra ifrågasättas, att domänstyrelsen i fortsättningen skulle utöva sådan kontroll. Däremot kunna enligt min uppfattning ifrågavarande skogar utan olägenhet föras in under den allmänna skogsvårdslagen och tillsynen över desamma följaktligen uppdragas åt skogsvårdsstyrelsema. Med anledning av vad kammarkollegium i detta sammanhang anmärkt angående de marker, som förvaltas av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien samt av vetenskapsakademien, må framhållas, att dessa marker, därest begreppet skogsmark gives den innebörd som jag i det föregående förordat, i regel icke torde komma att bliva hänförliga till skogsmark och följaktligen ej heller komma att falla under skogsvårdslagen.

Vad nu sagts om skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas med stadgad åborätt, torde, såsom skogsstyrelsen föreslagit, böra gälla även skogarna å sådana allmänna inrättningar tillhöriga hemman, som innehavas med stadgad åborätt. Den allmänna skogsvårdslagen bör alltså äga tillämpning även å dessa skogar, såvida hemmanen ej äro av kyrklig natur. I fråga om övriga i kap. VI nyssnämnda förordning den 26 januari 1894 avsedda skogar, nämligen skogar å sådana kronohemman som innehavas med stadgad åborätt, ma erinras om att skogarna å kronohemman och krononybyggen inom de sex nordligaste länen redan genom lag den 12 maj 1939 inordnats under 1923 års skogsvårdslag respektive 1932 års lappmarkslag. Något hinder synes ej föreligga för att även åborättsfastigheterna i övriga delar av landet inordnas under den allmänna skogsvårdslagen. Anmärkas må att ett upphävande av förordningen den 26 januari 1894, såvitt den gäller de nu berörda åborättsfastigheterna, givetvis icke bör vara avgörande för frågan om den rätt till avkastningen av skogen, som må tillkomma åbo.

Skogsvårdslagen och lappmarkslagen äro för närvarande icke tillämpliga å sådana skogar, som avses i lagen den 13 maj 1932 om bäradsallmänningar samt lagen den 17 juni 1938 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t bar jag emellertid den 30 juni 1947 tillkallat en utredningsman för att verkställa utredning om ny lagstiftning angående bäradsallmänningar och allmänningsskogar i Norrland och Dalarna. En av utredningens uppgifter är att undersöka möjligheterna att föra även ifrågavarande skogar in under den allmänna skogsvårdslagen. Intill dess denna utredning slutförts, torde någon ändring i dessa skogars ställning

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

icke böra övervägas, utan de böra, sasom skogsstyrelsen föreslagit, undantagas från den allmänna skogsvårdslagens tillämplighetsområde.

Utanför den allmänna skogsvårdslagen böra slutligen liksom hittills falla förutom skogar å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig natur dels de skogar, som avses i § 4 förordningen den 26 januari 1894, dels övriga kronan tillhöriga skogar med undantag för sådana som innehavas med stadgad åborätt. I princip kan jag ansluta mig till vad skogsstyrelsen anfört om önskvärdheten av att all ifrågavarande skogsmark skall stå under tillsyn av viss myndighet ävensom om önskvärdheten av att såvitt möjligt enhetliga bestämmelser meddelas för de kronan tillhöriga skogar, vilkas avkastning ej tillfaller domänfonden. Jag är emellertid ej beredd att utan närmare utredning taga ställning till de frågor angaende ändringar i eller komplettering av gällande bestämmelser om tillsynen över och förvaltningen av här nämnda skogar, vilka berörts i skogsstyrelsens betänkande. Vad angår de skogar som innehavas av egnahemsnämnderna eller komma att innehavas av de blivande lantbruksnämnderna vill jag emellertid redan nu framhålla, att det givetvis är angeläget att avverkning å dessa skogar, vilka ju äro avsedda att användas för stärkande av ofullständiga jordbruk, under den tid nämnden innehar dem ej sker på ett sådant sätt, att skogen vid en blivande sammanläggning med ett dylikt jordbruk ej kan giva det stöd åt detta, som varit avsett.

Tillämpningen av en ny skogsvårdslag enligt de grunder som nu angivits, torde väl för skogsvårdsstyrelserna och skogsstyrelsen bliva åtskilligt mindre arbetskrävande än vad fallet skulle ha blivit, därest avverkningsreglerna utformats i enlighet med skogsstyrelsens förslag. Det oaktat bör man enligt min uppfattning räkna med att ett genomförande av det nu framlagda förslaget kommer att medföra någon ökning av skogsvardsstyrelsernas och skogsstyrelsens arbetsbörda och personalbehov. Hur stor denna ökning kan bliva torde ej vara möjligt att redan nu bedöma.

Den nya skogsvårdslagen torde böra träda i kraft den 1 januari 1949, då den nuvarande lappmarkslagen upphör att gälla.

I anslutning till nu anförda principiella synpunkter bär inom jordbruksdepartementet upprättats förslag till ny skogsvårdslag ävensom till lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt. Jag torde härefter få närmare ingå på vissa bestämmelser i dessa förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34 133

Specialmotivering.

A. Skogsvårdslag.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

I paragrafen, vilken motsvarar 2 § i skogsstyrelsens förslag, angivas de allmänna riktlinjerna för skogsskötseln.

Beträffande innehållet i paragrafen torde jag få hänvisa till den allmänna Departementsmotiveringen. Därest här föreslagna bestämmelser angående de allmänna rikt- chefen. linjerna för skogsskötseln intagas i lagen, synes det icke erforderligt att, såsom skogsstyrelsen föreslagit, jämväl i denna intaga en bestämmelse motsvarande 1 § första stycket i 1923 års lag.

2 §•

I denna paragraf, vilken motsvarar 1 § andra stycket i skogsstyrelsens förslag, angives vilken mark som är att anse såsom skogsmark.

Utöver vad tidigare återgivits av yttrandena över 1 § andra stycket i skogsstyrelsens förslag kan till en början nämnas, att skogsvårdsstyrelserna i Östergötlands och Kronobergs län förordat ett förtydligande genom ett tillägg, vari fastsloges att till skogsmark skulle räknas skogbeväxt hagmark, som ej genom särskilda åtgärder givits tydlig karaktär av betesmark för varaktigt behov, samt att länsjägmästareföreningen uttalat att, därest en definition av begreppet skogsmark ansåges erforderlig, denna definintion borde ha det innehållet, att mark, som vore lämplig för skogsproduktion, skulle räknas till skogsmark, om den icke i väsentlig utsträckning utnyttjades för annat ändamål och detta utnyttjande vore varaktigt.

Sveriges lånsskogvaktareförbund har ansett begreppet skogsmark till sin innebörd bliva klarare, därest orden »i väsentlig utsträckning» i förslagets definition ersattes med orden »på ett rationellt sätt».

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat, att orden »i väsentlig utsträckning» borde utgå, då enligt förvaltningsutskottets mening mark, som användes för annat ändamål än skogsbörd, oavsett omfattningen därav icke borde räknas som skogsmark. Förslagets formulering ledde enligt utskottets uppfattning till olämpligt resultat i de fall, då hagmark eller gammal igenvuxen åker vore behövlig som betesreserv under någon kort tid av året men icke i väsentlig utsträckning användes som betesmark.

134 Kungi. Maj.ts proposition nr 34.

Förvaltningsutskottet hos Kronobergs läns hushållningssällskap har mot formuleringen av 1 § andra stycket i skogsstyrelsens förslag invänt, att denna helt toge sikte på markens nuvarande användning och att de nu rådande förhållandena således för all framtid skulle bliva avgörande för om viss mark skulle anses som skogsmark eller icke, vilket icke kunde vara ändamålsenligt. Härjämte har förvaltningsutskottet anmärkt, att i motiveringen till förslaget gåves viss sanktion åt betesdrift i skogen, trots att denna brukningsform dock länge ansetts förkastlig med hänsyn till såväl skogsbruket som husdjursskötseln.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett bestämmelser böra meddelas av innehåll, att vid tvist mellan skogsvårdsstyrelse och markägare rörande fråga, huruvida viss mark skulle betecknas som skogsmark eller icke, frågan skulle avgöras av skogsvårdsstyrelsen och vederbörande hushållningssällskaps förvaltningsutskott gemensamt.

Departements- Beträffande ifrågavarande paragraf kan jag i huvudsak, jämväl beträfchefen. fande de frågor som berörts i nu återgivna yttranden, hänvisa till den allmänna motiveringen. Med anledning av vad Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anfört vill jag emellertid understryka angelägenheten av att samråd mellan skogsvårdens och jordbrukets lokalorgan skall äga rum i alla de fall, där en konflikt skulle kunna tänkas uppstå mellan skogsbruks- och jordbrukssynpunktema, exempelvis vid prövning av frågor om gränsdragningen mellan skogsmark och betesmark eller då fråga uppkommer huruvida mark, som för närvarande är outnyttjad, är mest ägnad att användas för jordbruksändamål eller för skogsbörd.

3 §.

Förevarande paragrafs första stycke, enligt vilket åbo å hemman eller lägenhet under stadgad åborätt skall i fråga om rättigheter och skyldigheter enligt skogsvårdslagen vara likställd med ägare av fast egendom, motsvarar 3 § i skogsstyrelsens förslag och 2 a § i 1923 års lag. Paragrafens andra stycke, vilket reglerar förhållandet, då tvist råder om äganderätt till mark, har motsvarighet i 20 § första stycket andra punkten i skogsstyrelsens förslag och 11 § första stycket andra punkten i 1923 års lag. Tredje stycket är likalydande med 4 § andra stycket lappmarkslagen.

Om tillsynsmyndigheter.

4 §■

I denna paragraf, vilken motsvarar 4 § i skogsstyrelsens förslag samt 1 § andra och tredje styckena i 1923 års lag, behandlas frågan om de organ, som skola utöva den omedelbara uppsikten över efterlevnaden av skogsvårdslagen.

Erinringar mot de av skogsstyrelsen här föreslagna bestämmelserna ha framställts endast i ett fåtal yttranden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 135

Kammarkollegium har ansett, att en kompetensregel, sådan som den i 4 § första stycket i skogsstyrelsens förslag intagna, lagtekniskt icke hade sin plats i skogsvårdslagen utan att skogsvårdsstyrelses befogenheter i vad anginge andra författningar än skogsvårdslagen borde angivas i dessa författningar.

Skogsvårdsstyrelsen i Hallands län och Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha uttalat, att skogsvårdsstyrelsemas verksamhetsområden utan undantag borde sammanfalla med landstingsområdena, och skogsvårdsstgrelserna i Malmöhus, Västmanlands och Jämtlands län samt länsjägmästareföreningen ha anmärkt, att riksdagens samtycke borde inhämtas, då fråga uppstode om större ändring i skogsvårdsstyrelses verksamhetsområde.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön har uttalat, att bestämmelsen i paragrafens tredje stycke icke vore tillfredsställande avfattad med hänsyn till att Göteborgs stad gränsade till såväl Göteborgs och Bohus läns landstingsområde som Älvsborgs läns landstingsområde utan att omgivas av någotdera. Då det enligt förslaget kunde bliva möjligt att en skogsvårdsstyrelses verksamhet komme att omfatta annat område än landstingsområde, syntes en omredigering av stycket önskvärd.

Paragrafen har avfattats i anslutning till skogsstyrelsens förslag, vilket i Departementssin tur, med undantag för andra stycket, i huvudsak överensstämmer med chefen. motsvarande stadganden i 1923 års lag. Vissa avvikelser i förhållande till skogsstyrelsens förslag föreligga dock. Det har sålunda ej synts påkallat att här beröra uppsikten över efterlevnaden av andra föreskrifter än sådana, som meddelas i skogsvårdslagen. Med anledning av vad länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anfört bär vidare viss ändring gjorts i stadgandet om tillsynsmyndigheten för skogsmark i stad, som ej deltager i landsting.

Vad angår den föreslagna befogenheten för Kungl. Maj:t att besluta om ändring av skogsvårdsstyrelses verksamhetsområde må påpekas, att det av praktiska skäl är önskvärt, att skogsvårdslagen ej skall behöva ändras varje gång en jämkning av skogsvårdsstyrelses verksamhetsområde kan befinnas påkallad. Med hänsyn till innehållet i 1 § förordningen den 30 maj 1941 angående skogsvårdsstyrelser kommer emellertid riksdagen ändock, därest fråga om dylik jämkning skulle uppkomma, att få taga ställning till densamma.

5 §•

Denna paragraf, vilken innehåller en allmän bestämmelse om det centrala skogsvårdsorganets verksamhet, motsvaras av 5 § i skogsstyrelsens förslag.

Rörande yttrandena över ifrågavarande paragraf i skogsstyrelsens förslag kan nämnas, att kammarkollegium, länsstyrelsen i Jönköpings län, ett flertal skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskottet hos Kalmar läns norra hushållningssällskap och länsjägmästareföreningen ansett bestämmelsen i 5 § i skogsstyrelsens förslag icke höra hemma i eu skogsvårdslag samt i allmän-

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

het hänvisat till i ämnet förekommande stadganden i skogsvårdsstyrelseförordningen och instruktionen för skogsstyrelsen. Skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län har härjämte gjort gällande, att paragrafens innehåll icke överensstämde med svensk rättsuppfattning med hänsyn till att skogsstyrelsen enligt förslaget skulle utgöra besvärsinstans i förhållande till skogsvårdsstyrelserna och samtidigt äga att utfärda för skogsvårdsstyrelserna bindande anvisningar.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har påpekat att, samtidigt som det kunde vara en fördel med en enhetlig praxis hos skogsvårdsstyrelserna, svårigheter kunde uppkomma, när det gällde att lämna anvisningar för bemästrandet av de skilda problem, som otvivelaktigt kunde uppställa sig för skogsvården inom olika delar av riket, samt att på denna grund en alltför stark bundenhet av givna direktiv icke skulle bliva till nytta för skogsvårdsstyrelsernas arbete.

En liknande mening har kommit till uttryck i yttrandena från lantbruksstyrelsen, förvaltningsutskotten hos Uppsala, Jönköpings och Västmanlands läns hushållningssällskap samt Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och Sveriges lantbruksförbund.

Departements­ Det måste anses naturligt, att den lag, som innehåller de centrala bestämchefen. melserna rörande vården av de enskilda skogarna i landet, också upptager föreskrifter angående tillsynen över lagens efterlevnad. Då i 4 § förekommer en bestämmelse angående skogsvårdsstyrelsernas uppsikt över skogsskötseln, synes det följdriktigt, att efter skogsstyrelsens inrättande såsom central statlig myndighet för det enskilda skogsbruket jämväl införes ett stadgande i skogsvårdslagen om skogsstyrelsens tillsyn över skogsvårdsstyrelsernas verksamhet enligt samma lag.

Skogsvårdsstyrelsernas ställning i allmänhet i förhållande till skogsstyrelsen har nyligen reglerats genom förordningen den 28 juni 1946 (nr 323) om ändring i 1941 års skogsvårdsstyrelseförordning. Enligt förstnämnda förordning har skogsvårdsstyrelse vid fullgörande av sin uppgift att ställa sig till efterrättelse vad som finnes föreskrivet i bland annat av skogsstyrelsen meddelade bestämmelser. Med hänsyn härtill synes det överflödigt att i skogsvårdslagen intaga någon bestämmelse om att skogsstyrelsen skall meddela skogsvårdsstyrelserna råd och anvisningar, i all synnerhet som en föreskrift därutinnan redan förekommer i instruktionen för skogsstyrelsen.

Om avverkning.

6 och 7 §§.

Beträffande dessa paragrafer, vilka innehålla de allmänna bestämmelserna om inskränkning i rätten att avverka skog, hänvisas till den allmänna motiveringen.

8 §•

Paragrafen, vilken motsvarar 12 § i skogsstyrelsens förslag, innehåller stadgande om sammanförande av flera fastigheter till en enhet i avverkningshänseende.

Kungl. Alajtts proposition nr 34. 137

Vad beträffar yttrandena över denna del av skogsstyrelsens förslag, har stadgandet i regel avstyrkts i de yttranden, som innehållit avstyrkande av de i 9 och 10 §§ i skogsstyrelsens förslag upptagna bestämmelserna om avverkning av stödskog och överloppsskog, men i övrigt lämnats utan erinran. Egnahemsstyrelsen har emellertid ifrågasatt nödvändigheten av att förordnande enligt förevarande paragraf meddelas i fråga om jordbruks- och skogsfastigheter, som uppenbarligen äro en brukningsenhet, samt framhållit, att meddelande av dylika förordnanden skulle komma att svårt belasta skogsvårdsstyrelserna, eftersom brukningsenheterna på många håll i landet vore splittrade i flera registerfastigheter. Förordnande borde enligt egnahemsstyrelsens uppfattning meddelas i huvudsak endast beträffande skog, som icke vore behövlig för att efter ortens förhållanden förse jordbruket med skog till husbehov och stöd.

Vid tillämpning av det i 7 § första stycket upptagna stadgandet om in- Departementsskränkning i rätten att avverka icke utvecklingsbar skog skall i första hand <>heimhänsyn tagas till skogsinnehavet å varje särskild fastighet och avkastningen av detta. Emellertid kan det tydligen ofta föreligga ett legitimt intresse av att en dylik bedömning skall ske från en något vidare utgångspunkt och att således skogsinnehavet å flera fastigheter betraktas såsom en enhet. Med hänsyn härtill har i förevarande paragraf, i huvudsaklig överensstämmelse med skogsstyrelsens förslag och med 7 § 4 mom. i 1932 års lappmarkslag, upptagits ett stadgande om sammanförande av flera fastigheter till en enhet i avverkningshänseende. Med anledning av vad egnahemsstyrelsen anfört må påpekas, att det, därest de allmänna avvei'kningsbestämmelserna få det innehåll som jag tidigare föreslagit, icke kommer att föreligga något behov av att tillämpa här ifrågavarande stadgande enbart av den anledningen, att den till ett jordbruk hörande skogen utgör särskild registerenhet, utan att sammanförande kommer att bliva aktuellt endast beträffande flera fastigheter, vilka var och en innehålla skog. Sammanförande bör givetvis ej få äga rum på sådant sätt, att risk uppstår för att åtgärden skall menligt inverka på de intressen man velat tillgodose genom stadgandet i 7 § första stycket, särskilt önskemålet att trygga en jämn sysselsättning för arbetskraften i orten. Den övre gränsen i storlekshänseende för de enheter, som böra få bildas, torde därför i praktiken tämligen lätt giva sig själv. Så länge beslut om sammanförande gäller, bör tydligen hela området betraktas som en enhet ej blott då detta giver ägaren eller ägarna ökade möjligheter till avverkning utan även eljest. Skulle avverkning på en i gemenskapen ingående fastighet ha skett i en omfattning, som överstiger vad som skulle ha varit tillåtet enbart med hänsyn till förhållandena å sagda fastighet men däremot ligger inom ramen för vad som må avverkas å hela enheten, kan detta uttag alltså medföra hinder för avverkning å annan i denna ingående fastighet, även om avverkningen, om sistnämnda fastighet ses iso-

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 34

lerad, ej är onormalt stor. Skulle sistnämnda fastighet säljas under det gemenskapen består, torde skogsvårdsstyrelsen i regel icke böra medgiva hävande av gemenskapen, om detta kan anses medföra risk för att uttagen å de olika fastigheterna sammanlagt skulle bliva större än som eljest varit möjligt.

Det torde ligga i sakens natur, att ansökan om sammanförande må göras endast av markens ägare.

9 §.

Denna paragraf, vilken motsvarar 13 § i skogsstyrelsens förslag, innehåller regler rörande avverkningen å fastigheter, som besväras av skogsfångsservitut. Bestämmelserna i första stycket ha även motsvarighet i 4 § 3 mom. samt 5 § 1 mom. tredje stycket 1923 års lag.

I yttrandena över skogsstyrelsens förslag har frågan om dylika regler särskilt berörts endast i en mindre del av de avgivna yttrandena. Förslaget har uttryckligen tillstyrkts av landsorganisationen, och åtskilliga skogsvdrdsstyrelser ha förklarat sig ej ha någon erinran att göra mot detsamma. Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ha beträffande förutsättningarna för ingripande yttrat, att de icke hade något att erinra mot att paragrafen inrymde möjlighet att ingripa även vid avverkning till husbehov men att det borde tillses, att vid otillräcklig skogstillgång å en tjänande fastighet de därav berörda finge vidkännas proportionsvis samma minskning.

Departements­ Bestämmelser om reglering av avverkningen med hänsyn till servitutshachefen. vares intressen finnas redan i gällande skogsvårdslag. I likhet med skogsstyrelsen anser jag, att dylika bestämmelser även i fortsättningen böra upptagas i skogsvårdslagen. Vissa jämkningar torde dock böra göras såväl i förhållande till förslaget som i förhållande till gällande lag.

En förutsättning för att skogsvårdsstyrelse skall äga befogenhet att ingripa för att tillvarataga servitutshavares intresse är enligt 1923 års lag i regel att planlagd eller påbörjad avverkning kan befaras medföra, att servitutet icke kan begagnas i avsedd utsträckning. Skogsstyrelsen har däremot föreslagit, att skogsvårdsstyrelse skulle tillerkännas en allmän befogenhet att ingripa, då skäl därtill förelåge. Beträffande innebörden av en dylik bestämmelse har skogsstyrelsen anfört, att det föreslagna uttrycket förutsatte, att en märkbar olägenhet skulle uppstå för servitutshavaren, därest ej ett ingripande skedde från skogsvårdsstyrelsens sida, och att denna olägenhet i allmänhet torde bestå antingen däri att servitutshavaren ej kunde få ut den skog, vartill han vore berättigad, eller däri att utövandet av servitutsrätten stötte på onödiga svårigheter. Som exempel på fall, där dylika onödiga svårigheter borde anses föreligga, har skogsstyrelsen anfört det fallet att en skogsägare fällde all enligt de allmänna avverkningsreglerna uttagbar skog å den del av fastigheten, som låge lämpligast till för servitutshavaren, utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 139

att detta vore påkallat av skogliga skäl eller skogsägaren hade någon särskild fördel därav. Ingripande borde alltså enligt skogsstyrelsens uppfattning i vissa fall kunna ske, även om skogstillgången på den tjänande fastigheten vore fullt tillräcklig för att tillgodose servitutshavarens rätt.

En sådan utvidgning av möjligheterna till ingripande, som skogsstyrelsens förslag innebär, finner jag dock ej erforderlig. Det bör vara tillräckligt om servitutshavaren, såsom även för närvarande är fallet, äger påfordra ingripande enligt skogsvårdslagen för att förhindra åtgärder, som skulle kunna medföra, att hans rätt ej skulle kunna begagnas i avsedd utsträckning. En förutsättning för att skogsvårdsstyrelse skall äga ingripa till förmån för servitutshavare bör alltså till en början vara, att fara föreligger för att servitutet ej skall kunna begagnas i avsedd utsträckning. Vid bedömandet av om så är fallet bör beaktas, att de i det föregående föreslagna avverkningsbestämmelserna — i motsats till vad som för närvarande gäller — utan inskränkning äro tillämpliga även å husbehovsavverkning. Något utrymme kommer alltså i fortsättningen ej att finnas för den specialbestämmelse, som 1923 års lag innehåller i fråga om servitut, uppkomna före den 1 januari 1923.

För att sådan fara som nyss nämnts skall kunna föranleda ingripande av skogsvårdsstyrelsen fordras för närvarande, att faran aktualiserats genom planlagd eller påbörjad avverkning. I regel torde det väl även vara först i en dylik situation, som det verkligen kan anses ådagalagt, att behov av ingripande föreligger. Emellertid kunna otvivelaktigt fall föreligga, då det med hänsyn till den knappa virkestillgången å fastigheten eller andra omständigheter redan dessförinnan är tydligt, att fara föreligger för att servitutshavarens rätt skall trädas för när. Det synes vidare angeläget att ingripande skall kunna ske på ett så tidigt stadium, att det verkligen får någon effekt för tillvaratagande av servitutshavarens rätt. Om åtgärder från sltogsvårdsstyrelsens sida ej få vidtagas förrän avverkning planlagts eller påbörjats torde det emellertid, särskilt å mindre fastigheter, föreligga en viss risk för att beslut av skogsvårdsstyrelsen ej kan fattas, förrän skadan redan är skedd. Ingripande bör därför kunna ske ej blott sedan avverkning planlagts eller påbörjats utan så snart dylik fara över huvud kan anses föreligga. Då de sakliga förutsättningarna för ingripande föreligga, synes skogsvårdsstyrelsen vidare, i motsats till vad skogsstyrelsen föreslagit, alltid böra äga ingripa ex officio. Det skäl, som föranleder att skogsvårdsstyrelse över huvud bör tillerkännas dylik rätt att ingripa på egen hand, nämligen att det ingalunda är säkert att en servitutshavare förstår, när risk uppstår för att lians rätt skall lida intrång, synes nämligen göra sig lika starkt gällande, oberoende av på vad sätt faran konstateras föreligga.

Även då planlagd eller påbörjad avverkning kan befaras medföra, att från fastigheten upplåtet skogsfångsservilut icke kan i avsedd utsträckning begagnas, kan enligt 1923 års lag hinder för ingripande föreligga. De där meddelade bestämmelserna äro nämligen icke tillämpliga, såvida avverkningen avser fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov eller från fastigheten upplåten rätt till busbebovsfång. På sätt skogsstyrelsen frambål-

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

lit synes emellertid, därest de allmänna avverkningsbestämmelserna göras tillämpliga även å avverkning till husbehov, anledning ej föreligga att i fortsättningen bibehålla en dylik undantagsbestämmelse.

I 1923 års lag stadgas vidare att en förutsättning för att ingripande skall få ske är att servitutshavarens rätt finnes klar. En dylik bestämmelse bör emellertid enligt min uppfattning icke upptagas i den nya lagen. Densamma synes nämligen innebära en viss risk för att förevarande paragraf icke skulle kunna giva avsett skydd åt servitutshavama, i det att även ett obefogat bestridande av servitutsrätten skulle kunna medföra, att denna ansåges icke vara klar och skogsvårdsstyrelsen följaktligen vara betagen möjligheten att ingripa. Det torde i stället böra överlämnas åt skogsvårdsstyrelsen att, även med hänsyn till de invändningar som eventuellt framställts mot servitutsrättens existens eller omfattning, pröva huruvida ingripande bör ske. Självfallet bör emellertid ingripande ej få ske på ett sätt, som skulle lända till förfång för innehavaren av en avverkningsrätt, vilken enligt vanliga civilrättsliga regler äger företräde framför den ifrågavarande servitutsrätten. Föreskrift härom torde böra intagas i lagen.

Skyddet för servitutshavaren motsvaras enligt gällande lag ej av något skydd för markägaren. På sätt skogsstyrelsen framhållit kan det emellertid understundom föreligga risk för att effekten av de skogsvårdande åtgärder, som en markägare vidtager, helt eller delvis spolieras genom de avverkningar, som en servitutshavare företager i utövandet av sin rätt. Bestämmelserna i servitutslagen kunna icke anses erbjuda tillräckligt skydd härvidlag. Det är ju för övrigt här ofta fråga om åtgärder, där det kan vara svårt att påvisa någon omedelbar ekonomisk skada för den tjänande fastighetens ägare men där åtgärderna otvivelaktigt kunna vara menliga ur skogsvårdssynpunkt. Jag finner det med hänsyn härtill rimligt att markägarna genom skogsvårdslagen skola beredas ett visst skydd i sådana fall som nu avses. Då fara föreligger för att ett skogsfångsservitut skall utövas på ett sätt, som länder till men för skogsvården å den tjänande fastigheten, bör därför skogsvårdsstyrelsen efter framställning av den tjänande fastighetens ägare kunna meddela sådana föreskrifter angående avverkning å fastigheten eller del därav, som erfordras för att trygga skogsvården å fastigheten. Något hinder bör i och för sig ej föreligga att vid meddelandet av dylika föreskrifter i skogsvårdens intresse gå längre än som följer av de allmänna avverkningsbestämmelserna. Det skydd, som genom dylika föreskrifter beredes markägaren, bör emellertid ej gå så långt, att det medför en minskning av möjligheterna för servitutshavaren eller annan innehavare av rätt till avverkning å fastigheten att utnyttja sin rätt i avsedd utsträckning, utöver de inskränkningar som kunna följa redan av de allmänna avverkningsbestämmelserna.

10 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om avverkares rätt att påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen rörande en planlagd eller påbörjad avverk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 1^1

nings laglighet. Paragrafen motsvarar 14 § i skogsstyrelsens förslag samt 6 § i 1923 års lag. Skogsstyrelsens förslag i denna del liar i yttrandena i allmänhet lämnats utan erinran. I ett yttrande har emellertid uttalats, att sådant utlåtande av skogsvårdsstyrelsen, som här avses, borde få överklagas av skogsägaren.

Redan enligt 1923 års lag äger den, som planerat eller påbörjat avverkning, Departementspåkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida avverkningen står i över- c c enensstämmelse med gällande föreskrifter. En dylik bestämmelse synes böra bibehållas i den nya lagen. Genom densamma kan i vart fall till avsevärd del elimineras den olägenhet det innebär, att lagens bestämmelser måste vara relativt allmänt avfattade, och en skogsägare kan alltså, genom att påkalla yttrande från skogsvårdsstyrelsen och sedan företaga avverkningen inom de gränser som angivits i yttrandet, undvika all risk för att det senare skall göras gällande att avverkningen stått i strid mot skogsvårdslagens bestämmelser. Under det att skogsvårdsstyrelsen bör vara bunden av yttrandet så att avverkning, som företages i överensstämmelse med detta, är att anse som laglig, bör yttrandet däremot ej ha bindande verkan gentemot skogsägaren. Denne bör alltså äga rätt att oberoende av yttrandet företaga avverkningen på sätt han själv anser lämpligt och överensstämmande med lagens föreskrifter. Emellertid löper han därvid risken av åtal eller annat ingripande, därest han vid avverkningen åsidosätter dessa föreskrifter. Enligt gällande lag kan här avsett yttrande av skogsvårdsstyrelsen ej överklagas. Någon ändring härvidlag synes, med hänsyn till de synnerligen stora svårigheter av praktisk art som en klagorätt här skulle framkalla, icke böra ifrågasättas. 11 §■ Första momentet i denna paragraf, vilken motsvarar 15 § i skogsstyrelsens förslag samt 7 § i 1923 års lag, innehåller bestämmelser om undersökning å marken i samband med skogsvårdsstyrelses prövning av vissa avverkningsfrågor med mera. Andra momentet behandlar skogsvårdsstyrelses beslut i dylika frågor. De av skogsstyrelsen under 15 § föreslagna bestämmelserna ha i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. I en del yttranden ha dock erinringar framställts beträffande vissa punkter, särskilt i fråga om fördelningen av kostnaderna för här avsedda undersökningar. Kammarkollegium bär — med anmärkande av att enligt paragrafen förutsatts, att skogsvårdsstyrelserna kunde bliva nödsakade att tillkalla särskilda sakkunniga för vissa frågors bedömande — uttalat, att det lörelölle som om åt skogsvårdsstyrelserna lämpligen icke borde givas större befogenheter än att de själva med den sakkunskap, som stode till buds inom deras egentliga arbetsområde, skulle kunna behärska sitt kompetensområde. Länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs och Blekinge län, skogsvårdsstyrelserna i Kalmar läns södra landstingsområde och Gävleborgs län, förvaltningsutskotten hos Blekinge läns, Kalmar läns södra och Älvsborgs läns södra

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

hushållningssällskap samt Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ha ansett, att kostnaden för uppskattning av skogstillgångarna å en fastighet borde åvila skogsägaren endast då han själv begärt uppskattningen. Östergötlands läns och Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha uttalat, att uppskattning av skogstillgångarna å en fastighet enligt förevarande paragraf alltid borde bekostas av medel, som förvaltades av skogsvårdsstyrelsen. Sveriges skogsägare förbund har yttrat, alt frågan vem som skall bära kostnaderna för en skogsuppskatlning enligt ifrågavarande paragraf vore av mindre betydelse för små skogar, där en någorlunda tillfredsställande uppskattning kunde ske okulärt eller med obetydliga kostnader, men att beträffande stora fastigheter, där kostnaderna för en uppskattning av skogstillgångarna kunde belöpa sig på tiotusentals kronor, det innebure alltför stora krav på skogsägaren att av honom fordra åtgärder av denna storleksordning för att underlätta skogsvårdsstyrelsens lagtillämpning. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har beträffande 15 § 2 mom. i skogsstyrelsens förslag anfört. Det kan ifrågasättas, varför överhuvud taget begreppet föreskrift skall intagas i samband med yttrande enligt 14 §, enär avvikelse från sådan föreskrift icke i och för sig medför någon påföljd. En föreskrift, som icke behöver efterlevas, synes icke vara lämplig. Om en skogsägare med stöd av 14 § begär ^stämpling av all den skog, han må avverka enligt lag, och skogsvårdsstyrelsen i samband därmed meddelar den föreskriften, att avverkning utöver stämplingen är lagstridig, kan skogsägaren i händelse av missnöje icke anföra besvär över beslutet utan hans enda möjlighet att få klarhet i om hans uppfattning är riktig är att avverka så långt han själv anser tillåtet, varvid han utsätter sig för risk att bli straffad enligt 47 §. Det synes med hänsyn till dessa konsekvenser vara önskvärt, att föreskrift enligt 14 § är bindande så att beslut därom kan överklagas men även vid överträdelse medföra samma påföljd som föreskrifter enligt övriga paragrafer i 3 kap.

Departements­

I första momentet avses sådana ärenden, där ansökan göres om dispens från chefen. de allmänna avverkningsbestämmelserna eller om utfärdande av föreskrifter för reglering av avverkningen å fastighet som besväras av skogsfångsservitut eller om sammanförande av flera fastigheter till en enhet i avverkningshänseende eller där yttrande begäres angående lagligheten av planlagd eller påbörjad avverkning. Däremot avser momentet ej sådana fall, där skogsvårdsstyrelsen själv utan samband med en av skogsägare gjord ansökan finner undersökning erforderlig för att pröva, huruvida avverkning skett eller sker i överensstämmelse med gällande bestämmelser. Att sökanden i här avsedda fall själv skall bekosta den uppskattning av skogstillgångarna å hans fastighet, som kan vara erforderlig, synes mig ej mer än rimligt. Jag kan därför ej dela den i vissa yttranden framförda uppfattningen, att kostnaderna för dylik uppskattning skulle bestridas av medel, som förvaltas av skogsvårdsstyrelsen. Paragrafen är avfattad i huvudsaklig överensstämmelse med skogsstyrelsens förslag. Vissa jämkningar av väsentligen formell natur ha dock vid-

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 143

tagits. Sålunda har det ej synts erforderligt att i 1 mom. första stycket intaga särskild föreskrift om att skogsvårdsstyrelsen, då frågans bedömande kräver särskild fackkunskap, må inhämta utlåtande från sakkunnig. Det torde nämligen vara självfallet att skogsvårdsstyrelsen även utan särskild föreskrift därom vid handläggningen av såväl dessa som andra på skogsvårdsstyrelsen ankommande ärenden äger införskaffa den utredning från särskilda sakkunniga utanför skogsvårdsstyrelsens egna led, som i varje särskilt fall kan befinnas erforderlig. Då det, på sätt påpekats i ett yttrande, synes olämpligt att för de anvisningar, som kunna meddelas i samband med yttrande enligt 10 §, använda uttrycket föreskrift, vilket i övrigt i lagen brukas för stadganden av bindande natur, ha vissa ändringar gjorts i 2 mom. Bestämmelserna om underrättelseskyldighet i sista punkten av sagda moment ha slutligen kompletterats med ett stadgande om att föreskrifter angående utnyttjande av servitut skola delgivas, förutom sökanden, jämväl annan som skogsvårdsstyrelsen veterligen äger rätt till skogsfång å fastigheten.

12 och 13 §§.

Dessa paragrafer, vilka motsvara 16 och 17 §§ i skogsstyrelsens förslag samt 8 § i 1923 års lag, behandla åtgärder med anledning av planerad eller påbörjad olaga avverkning.

För yttrandena över 16 g i skogsstyrelsens förslag har förut redogjorts.

Stadgandena i 17 § i sagda förslag ha i yttrandena, bortsett från vad nedan angives, i allmänhet lämnats utan erinran, dock att i en del yttranden förordats, att giltighetstiden för avverkningsförbud skulle utsträckas till högst tio år.

Kammarkollegium har ifrågasatt, huruvida icke uppgift om meddelat avverkningsförbud borde intagas i fastighetsboken och även angivas i gravationsbevis rörande fastigheten till skydd för eventuella köpare av denna, och i huvudsak samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida icke det i 2 mom. stadgade delgivningssättet borde gälla även beträffande avverkningsförbud, som meddelats enligt 1 mom.

Sveriges länsskogvaktareförbund har yrkat, att befogenhet att meddela provisoriskt avverkningsförbud skulle tillkomma icke blott de högre tjänstemännen hos skogsvårdsstyrelserna utan även länsskogvaktarna, därvid förbundet framhållit, att de lagstridiga avverkningarna nästan alltid upptäcktes av länsskogvaktarna, vilkas skogliga kunskaper och praktiska erfarenhet finge anses garantera erforderlig kompetens i nu ifrågavarande hänseende.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förorda!, alt giltighetstiden för provisoriskt avverkningsförbud, som meddelats av tjänsteman hos skogsvårdsstyrelse, skulle inskränkas till tio dagar.

Beträffande ifrågavarande paragrafer kan jag i stort sett hänvisa till den Departements­

chefen. allmänna motiveringen. Vad angår de frågor, som siirskilt berörts i här återgivna yttranden, må först beträffande giltighetstiden för avverkningsförbud

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

erinras om att jag redan i den allmänna motiveringen förklarat mig anse den av skogsstyrelsen föreslagna maximitiden, fem år, alltför kort och därför förordat, att möjlighet skulle finnas att vid utgången av sagda tid förlänga förbudet för ytterligare högst fem år. I fråga om giltighetstiden för sådant provisoriskt förbud, som meddelas av tjänsteman hos skogsvårdsstyrelsen, finner jag däremot skogsstyrelsens förslag väl avvägt och kan alltså icke ansluta mig till den i ett yttrande framförda uppfattningen, att sagda tid borde förkortas. Med hänsyn till ingripandets karaktär synes behörigheten att meddela dylikt provisoriskt förbud, såsom skogsstyrelsen föreslagit, böra vara begränsad till sådana tjänstemän med högre skoglig utbildning, som av skogsvårdsstyrelsen erhållit särskilt bemyndigande därtill. Att tillämpa det för dessa provisoriska avverkningsförbud i vissa fall medgivna speciella delgivningssättet även beträffande förbud, som meddelats av skogsvårdsstyrelsen, synes icke lämpligt.

Vad slutligen angår frågan om eventuella åtgärder för offentliggörande av meddelat avverkningsförbud må erinras om att enligt 1923 års lag överenskommelser och domstolsbeslut rörande återväxtåtgärder utan något särskilt publiceringsförfarande gälla mot framtida ägare av skogsmarken. En köpare av en skogsfastighet har därför redan nu anledning att vända sig till skogsvårdsstyrelsen för att erhålla uppgifter i detta hänseende. Då nu jämväl avverkningsförbud avses skola gälla mot ny ägare, torde det bliva regel vid köp av skogsfastigheter, att köparen före köpeavtalets ingående inhämtar upplysningar angående fastigheten hos skogsvårdsstyrelsen. Detta förfarande synes vara att föredraga framför en publicering, vilken skulle kunna framkalla eller skärpa en motsatsställning mellan skogsvårdsstyrelsen och markägarna.

Om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogsiillstånd.

14—24 §§.

Dessa paragrafer, vilka ha motsvarighet i 18—30 §§ i skogsstyrelsens förslag, innehålla bestämmelser om åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd. 14 § innehåller de allmänna bestämmelserna om skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder efter avverkning och 15 § motsvarande bestämmelser om skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder i anledning av skadegörelse å skogen, medan i 16 § meddelas bestämmelser om skyldigheten att i övrigt vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd. I 17 § regleras den inverkan utbetalande av bidrag av allmänna medel har på omfattningen av skyldigheten enligt 15 och 16 §§. 18 § angiver vem ansvaret för utförande av åtgärderna åvilar. I 19—23 §§ regleras förfarandet, då åtgärder av här avsett slag äro eller kunna förväntas bliva påkallade, och 24 § slutligen innehåller bestämmelser om befogenhet i vissa fall för skogsvårdsstyrelsen att i samband med avverkning fordra säkerhet för kostnaden för de åter-

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 145

växtåtgärder, som kunna föranledas av avverkningen. I 1923 års lag ha bestämmelser om åtgärder för betryggande av återväxt meddelats i 9—17 §§.

Utöver vad som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för yttrandena över huvudlinjerna av skogsstyrelsens förslag ha här ifrågavarande bestämmelser så gott som helt lämnats utan erinran i yttrandena. På enstaka punkter ha dock i vissa yttranden gjorts anmärkningar eller erinringar. Beträffande skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter skadegörelse å skogen (19 § i skogsstyrelsens förslag) ha skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings och Hallands län uttalat, att av vilt förorsakade skador å skog borde upptagas bland de i paragrafens första stycke uppräknade skadorna, varjämte Kronobergs låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anmärkt därpå, att skada genom betesdjur jämställts med skada genom brand, storm eller dylik olyckshändelse, ehuru skada av förstnämnda slag i de flesta fall finge anses självförvållad, och i samband härmed även förordat, att de övervakande organen skulle få rätt att förbjuda skogsbete, där dylikt bete vore till uppenbar skada för skogsväxten.

Beträffade befogenheten för skogsvårdsstyrelse att fordra säkerhet för kostnader för återväxt (26 § i skogsstyrelsens förslag) har skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län förordat, att skogsvårdsstyrelse i sådana fall, då ansökning om omläggning av skogsmark avsåge produktiv skogsmark av större omfattning eller spekulationssyfte kunde befaras föreligga, skulle tillerkännas befogenhet att fordra säkerhet för den kostnad, som kunde uppstå för återplantering, därest omläggningen av någon anledning icke komme till stånd men avverkning det oaktat skett. Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har förordat, att orden »i mera betydande omfattning» skulle utgå ur stadgandet, därvid åberopats, att det icke vore omfattningen i och för sig av kulturåtgärderna, som vore avgörande för behovet av säkerhet, utan fastmera vederbörande markägares ekonomi eller kynne. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län ävensom länsjägmästareföreningen ha förklarat sig förutsätta, att uttrycket »i mera betydande omfattning» skulle ställas i relation till ägarens ekonomiska förhållanden.

I fråga om bestämmelserna angående den undersökning som bör föregå ingripande från skogsvårdsstyrelsens sida för alt få till stånd åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd (28 § första stycket i skogsstyrelsens förslag) har Sveriges länsskogvaktareförbund anfört, att sådan undersökning alltid borde företagas av skogsvårdsstyrelsen.

Slutligen kan nämnas, att kammarkollegium uttalat den uppfattningen, att beslut eller överenskommelse om återväxtåtgärder eller åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd borde beredas publicitet på samma sätt som kollegiet tidigare förordat beträffande avverkningsförbud, d. v. s. genom att överenskommelsen eller beslutet skulle intagas i fastighetsboken. Samma uppfattning har framförts av länsstyrelsen i Jämtlands lån.

Beträffande omfattningen av skyldigheten alt vidtaga åtgärder för erhål- Departemenislande av nöjaktigt skogstillstånd kan i huvudsak hänvisas till den allmänna che,en' 10 Biliang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 34.

146 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

motiveringen. Med anledning av vad skogsvårdsstyrelserna i Jönköpings och Hallands län anfört angående skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder i anledning av viltskador må framhållas, att det ej torde kunna råda någon tvekan om att viltskador äro att hänföra till sådana skador, som äro helt jämförliga med de i paragrafen särskilt angivna, och att nu nämnda skyldighet följaktligen föreligger även vid viltskada. Med hänsyn härtill och da 15 § icke är avsedd att innehålla någon uttömmande uppräkning av alla de naturhändelser, vid vilka dylik skyldighet skall föreligga, har jag ej funnit anledning att på denna punkt göra någon ändring i stadgandets avfattning. Ej heller synes vad Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anfört om betesskador böra föranleda någon ändring i ifrågavarande stadgande.

I fråga om förfarandet, då den i 16 § stadgade skyldigheten att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd åsidosatts, avviker det inom departementet upprättade förslaget i sakligt avseende på en punkt från skogsstyrelsens. Enligt 28 § första stycket i skogsstyrelsens förslag skulle nämligen skogsvårdsstyrelsen, innan den ägde söka få till stånd överenskommelse med markägaren om de åtgärder som borde vidtagas eller hos skogsstyrelsen påkalla undersökning av området, själv eller genom särskilt förordnad tjänsteman hos styrelsen med högre skoglig utbildning företaga en undersökning av detta. Det synes emellertid icke erforderligt att i skogsvårdslagen upptaga särskilda bestämmelser om beskaffenheten av den förberedande undersökning, som bör ha skett innan skogsvårdsstyrelsen vidtager någon av nyssnämnda åtgärder. Även om dylika bestämmelser ej meddelas, behöver det nämligen enligt min uppfattning icke befaras, att skogsvårdsstyrelsen skall företaga dylikt ingripande, med mindre den genom förebragt utredning kommit till den uppfattningen, att detsamma är motiverat. Skulle överenskommelse ej kunna åvägabringas, kommer ju vidare särskild undersökning att hållas genom skogsstyrelsens försorg.

De i ett par yttranden framförda önskemålen om vissa ändringar i bestämmelserna om skyldighet att ställa säkerhet för kostnad för återväxtåtgärder med mera har jag icke kunnat biträda. Det synes mig sålunda icke lämpligt att, såsom skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län föreslagit, göra denna skyldighet helt oberoende av omfattningen av de erforderliga åtgärderna. Ingripande av ifrågavarande slag bör ej ske i mera bagatellartade fall utan endast då detta med hänsyn till de värden som stå på spel framstår som en angelägenhet av någon betydelse ur skogsvårdssynpunkt. I samband härmed må framhållas att, då förutsättningen för att säkerhet skall få krävas angives vara, att vissa kulturåtgärder komma att erfordras i mera betydande omfattning, sistnämnda uttryck hänför sig till åtgärdernas omfång, således närmast till den markyta, varå åtgärderna skola vidtagas.

Beträffande det i ett par yttranden framförda önskemålet om åtgärder för offentliggörande av här avsedda överenskommelser och beslut kan jag hänvisa till vad jag tidigare anfört angående offentliggörande av avverkningsförbud.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 147

Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och skyddsskogar.

25 §.

I denna paragraf, vilken motsvarar 31 § i skogsstyrelsens förslag samt 18 § i 1923 års lag, angives, vilka skogar som skola hänföras till svårföryngrade skogar eller skyddsskogar.

Vad skogsstyrelsen föreslagit härom har föranlett erinringar endast i vissa detaljfrågor.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat tillfredsställelse över det överförande av skyddsskogarna inom länet till kategorien svårföryngrad skog, som förslaget i denna del innebure, och paragrafen har vidare tillstyrkts även av bland andra Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund och länsjägmåstareföreningen.

Jämväl kammarkollegium har tillstyrkt förevarande paragraf i skogsstyrelsens förslag, därvid ämbetsverket dock ifrågasatt, om icke de undersökningar, som skulle föregå förordnanden enligt de två första styckena, borde utföras icke som i betänkandet föreslagits av skogsstyrelsen utan av skogsvårdsstyrelserna, varigenom erfarenheterna hos dessa och deras tjänstemän bäst kunde tillgodogöras och kostnaderna nedbringas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län samt förvaltningsutskottet hos hushållningssällskapet i sagda län ha uttalat tveksamhet, huruvida samma skogsvårdsbestämmelser beträffande svårföryngrad skog borde gälla för Norrland och landet i övrigt, därvid de framhållit att mindre långtgående bestämmelser kunde vara tillräckliga för landets sydligare delar.

Domänstyrelsen och Norrlands skogsvårdsförbund ha, under hänvisning till att fjällskogen i fråga om vård ställde betydligt större krav på sina utövare än övrig skog, ansett utsyningen inom fjällskogarna böra anförtros personal med högre skoglig utbildning.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har förordat bibehållande av regeln : 1923 års lag, att framställning av vederbörande skogsvårdsstyrelse skall föreligga, för att skogen inom ett område skall kunna förklaras för svårföryngrad.

Gävle stad har uttalat, att innehavare av skogsmark, beträffande vilken förordnande enligt 31 § i skogsstyrelsens förslag vore ifrågasatt, såvitt möjligt borde beredas tillfälle att före frågans avgörande inkomma med yttrande till Kungl. Maj:t.

Jag har redan tidigare angivit min uppfattning om förutsättningarna för Departementsatt vissa skogar skola hänföras till svårföryngrade skogar eller skyddssko- chefen. gar och i samband därmed även uttalat, att en allmän omprövning bör företagas av de förordnanden, som tidigare meddelats angående sådan skogsmark.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Bland annat för att garanti skall vinnas för enhetliga bedömanden torde de undersökningar, som erfordras för nyssnämnda omprövning, böra göras genom skogsstyrelsens försorg. Givetvis bör skogsstyrelsen emellertid i största möjliga utsträckning vid undersökningarna söka biträde av skogsvårdsstyrelserna och tillgodogöra sig den erfarenhet och den lokalkännedom, som dessas befattningshavare besitta. Jag förutsätter också, att de, som beröras av undersökningarnas resultat, skola erhålla tillfälle att yttra sig däröver före frågans slutliga avgörande.

Jag torde vidare här få framhålla, att enligt min uppfattning olika bestämmelser angående ifrågavarande skogar ej böra meddelas för olika delar av riket. Genom den relativt stora frihet att anpassa sina åtgärder efter förhållandena i det enskilda fallet, som skogsvårdsstyrelserna avses skola ha även beträffande nu ifrågavarande skogar, komma skogsvårdsstyrelserna emellertid ändock att inom ramen för de i lagen stadgade skyddsbestämmelserna kunna anpassa uppsikten och ingripandena efter vad som finnes erforderligt med hänsyn till förhållandena i varje särskild landsdel. Slutligen torde jag även här få nämna, att jag ej heller finner mig kunna biträda det i vissa yttranden framförda önskemålet, att utsyning och stämpling i fjällskogarna skulle få verkställas endast av personal med högre skoglig utbildning. Med hänsyn till de stora skiljaktigheter i fråga om skötseln, som föreligga mellan fjällskog och annan skog, torde nämligen en långvarig erfarenhet av fjällskogsbruket ofta vara värdefullare än högre skoglig utbildning utan praktisk kännedom om fjällskogens skötsel.

26 §.

Förevarande paragraf innehåller regler för avverkning av svårföryngrad skog. Paragrafen motsvarar de avverkningsbestämmelser, som i skogsstyrelsens förslag upptagits beträffande svårföryngrad skog i 32 § och beträffande skyddsskog i 35 § första och andra styckena. Motsvarande bestämmelser i 1923 års lag återfinnas i 19 och 21 a §§.

Nämnda stadganden i skogsstyrelsens förslag ha berörts endast i ett fåtal yttranden.

Länsstyrelsen i Gotlands län och Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha anmärkt att, enär bestämmelserna i 32 § andra och tredje styckena innebure en skärpning jämfört med stadgandena i 3 kap., paragrafens första stycke borde erhålla följande lydelse: »I fråga om svarföryngrad skog skall, utöver vad i 3 kap. stadgas, iakttagas följande.»

Länsstyrelsen i Malmöhus lån och länsjägmästareföreningen ha gjort gällande, att sista punkten i tredje stycket ej stode i överensstämmelse med 2, 9 och 10 §§ i skogsstyrelsens förslag, och några skogsvårdsstyrelser ha på samma grund hemställt, att nämnda punkt måtte utgå.

Beträffande samma punkt har skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län anfört.

Det torde ligga i sakens natur, att oskäliga kulturkostnader icke skola påfordras någonstädes, vare sig marken är belägen inom svårföryngrad skog, skyddsskog eller annan skog. Vidare bör det vara en skogsägare obetaget att

Kungl. Alaj:ts proposition nr 34. 149

bedriva avverkning i större omfattning, för såvitt den ur biologisk synpunkt är lämplig och han är villig att utöver minimikravet i fråga om återväxtåtgärder vidtaga dyrbarare sådana, som äro ägnade att snabbare trygga återväxten. Avverkningens omfattning bör med andra ord endast prövas ur rent biologiska synpunkter med iakttagande av skogsvårdslagens allmänna bestämmelser rörande återväxten.

De bestämmelser angående avverkning av svårföryngrad skog och skydds- Deparlements-

chefen. skog, som upptagits i förevarande paragraf, överensstämma, bortsett från jämkningar av redaktionell natur och sådana jämkningar, som föranledas av de tidigare angivna avvikelserna i fråga om de allmänna avverkningsbestämmelserna, med skogsstyrelsens förslag, dock med ett undantag. På sätt anmärkts i flera yttranden synes nämligen ett stadgande av det innehåll, som framgår av 32 § tredje stycket sista punkten av skogsstyrelsens förslag, komma att stå i strid mot de allmänna bestämmelserna om jämnhet i uttagen av icke utvecklingsbar skog, i det att enligt förstnämnda stadgande all icke utvecklingsbar skog skulle kunna få uttagas på en gång, blott detta vore förenligt med skogens återväxt. Ifrågavarande stadgande har därför ansetts böra utgå och bestämmelserna angående avverkning utöver husbehovet följaktligen få det innehållet, att dylik avverkning må ske allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Av hänvisningen till de allmänna avverkningsbestämmelserna följer, att skogsvårdsstyrelsen vid behandling av frågor om dylikt tillstånd bör iakttaga sagda bestämmelser, så långt detta kan ske utan åsidosättande av här föreliggande speciella intressen.

27 §.

Paragrafen, vilken motsvarar 33 § i skogsstyrelsens förslag samt 20 § i 1923 års lag, behandlar förfarandet, då skogsvårdsstyrelse meddelar tillstånd till avverkning av svårföryngrad skog eller skyddsskog.

Mot denna del av skogsstyrelsens förslag ha anmärkningar förekommit endast i ett fåtal yttranden.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har ansett att stadgandet om utsyning i första styckets första punkt borde ha det innehållet, att utsyning skulle verkställas genom skogsvårdsstyrelsens försorg. Till motivering härför har skogsvårdsstyrelsen anfört, att det i praktiken icke vore skogsvårdsstyrelserna, som förordnade någon viss person att verkställa utsyning inom ifrågavarande skogar, utan att sådant förordnande meddelades av länsjägmästaren eller vederbörande distriktschef. Vidare bar skogsvårdsstyrelsen förordat utbyte av ordet »utmärkas» i andra styckets andra punkt mot ordet »angivas», under hänvisning till att gränserna för en trakt av i sistnämnda stycke avsett slag sällan utmärktes på marken utan i allmänhet endast angåves å en kartskiss, som bifogades avverkningsplanen.

Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län har anfört.

I praktiken tillgår det så att smärre träd under 4", som behöva borttagas, av praktiska skäl icke förses med rotstämpel och alt vid ungskogsgallringar de stammar, som borttagas, endast märkas med gallringsrits. Styrelsen före-

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

slår därför, att orden »såvitt möjligt» ersättas med »om skäl till annat förfaringssätt ej föreligger». Med denna ändring torde hela andra stycket kunna utgå. För denna förändring talar det formella skälet att ordet »utsyning» givetvis icke är synonymt med ordet stämpling, utan måste givas en vidare tolkning. »Utsyning» kan sålunda ske även genom utmärkning av trakthyggesgränser eller dylikt.

Liknande uttalande har gjorts av Gotlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

Norrlands skogsvårdsförbund har uttalat, att bestämmelserna i 33 § i skogsstyrelsens förslag ej helt tillgodosåge kravet på speciell vård av de nuvarande skyddsskogarna och liknande områden i Norrland samt att förbundet med anledning därav ansåge sig böra föreslå en komplettering av paragrafens stadganden med en bestämmelse om att handhavandet av utsyningen inom sådana områden i Norrland finge verkställas endast av personal med högre skoglig utbildning jämte för ändamålet nödig erfarenhet.

Departements­

Jämväl ifrågavarande paragraf är avfattad i huvudsaklig överensstämmelse chefen. med skogsstyrelsens förslag. Vad skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län anfört angående vem som skall meddela förordnande att verkställa utsyning har jag ej ansett böra föranleda någon avvikelse från förslaget. Det synes mig nämligen bland annat såsom en garanti för att utsyningsuppdrag endast skall lämnas fullt kompetenta personer lämpligt att förordnande skall meddelas av skogsvårdsstyrelsen. Någon praktisk olägenhet härav torde icke behöva befaras uppstå. Såsom framhållits redan i annat sammanhang böra enligt min uppfattning här ifrågavarande uppdrag ej vara förbehållna personal med högre skoglig utbildning utan det avgörande bör vara vederbörandes förtrogenhet med här föreliggande speciella problem. Med anledning av vad sagda skogsvårdsstyrelse i övrigt anfört vill jag vidare framhålla, att det synes önskvärt att ett bestämmande av viss trakt, där avverkning må äga rum, såvitt möjligt skall ske genom utmärkande av områdets gränser å marken.

Vad skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län anfört rörande märkning av utsynade träd har beaktats. Däremot kan jag ej ansluta mig till vad sagda skogsvårdsstyrelse i övrigt anfört. Med utsyning avses, att vid förrättning å marken vissa träd utskiljas till avverkning genom stämpling eller utmärkning i annan ordning. Då anvisning enligt andra stycket äger rum, sker däremot ej något utskiljande av vissa träd, utan skogsägaren får själv bestämma över avverkningen inom den anvisade trakten, varvid dock de allmänna avverkningsreglerna skola iakttagas.

28 §.

Paragrafen behandlar frågan om åtgärder för återväxtens tryggande å svårföryngrad skog och skyddsskog. Bestämmelserna motsvaras av 34 § i skogsstyrelsens förslag och de delar av 35 § i samma förslag, som behandla skyddsskog, ävensom av 21 och 21 a §§ i 1923 års lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 151

Yttrandena innehålla icke några erinringar mot skogsstyrelsens förslag i denna del, med undantag av att kammarkollegium uttalat att frågor om betesförbud å skyddsskog borde kunna avgöras av vederbörande länsstyrelse och således icke behöva dragas under Kungl. Maj:ts prövning.

Paragrafen överensstämmer i sak med skogsstyrelsens förslag. På sätt kam- Dep^Jitee,™nts' markollegium anfört synes det emellertid ej erforderligt, att frågor om betesförbud skola behandlas av Kungl. Maj:t, utan denna befogenhet torde böra tillkomma länsstyrelserna.

29 §.

I denna paragraf, vilken motsvarar 36 § i skogsstyrelsens förslag, regleras ansvaret för kostnaderna för förrättning enligt 27 §.

Mot vad skogsstyrelsen här föreslagit har i yttrandena icke framställts annan anmärkning än att skogsvårdsstyrelsen i Gotlands lön och samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ansett rätten till avgiftsfri förrättning i enlighet med rådande praxis böra begränsas till de ansökningar, som inkommit inom av skogsvårdsstyrelsen kungjord tid. Som skäl härför har anförts, att en rationell organisation av förrättningarna eljest omöjliggjordes, med påföljd att utsyningama icke medhunnes före avverkningstiden.

Paragrafen har avfattats i överensstämmelse med skogsstyrelsens förslag. Dep<^V^nta' Att, på sätt i nyssnämnda yttranden förordats, göra rätten till avgiftsfri förrättning beroende av att ansökningen inkommit inom föreskriven tid, har jag ej ansett påkallat. Givetvis äger emellertid skogsvårdsstyrelse organisera sitt arbete på sätt styrelsen finner lämpligt och sålunda i första hand behandla de ansökningar, som inkommit inom viss av styrelsen angiven tid.

Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.

30 §.

Denna paragraf, vilken motsvarar 37 § i skogsstyrelsens förslag samt 23 § i 1923 års lag, behandlar förutsättningarna och villkoren för omläggning av skogsmark till annat ändamål än skogsbörd.

Vad skogsstyrelsen här föreslagit har i huvudsak tillstyrkts av flertalet skogsvårdsstgrelser, statens skogsforskningsinstitut, skogshögslcolans lärarråd, Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges skogsägareförbund och länsjägmästareföreningen.

Norrköpings stad har ifrågasatt om icke ordet »friluftsanläggningar» borde tilläggas i den uppräkning, som förekomme i paragrafens första stycke.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms lån har ansett, att skogsvårdsstyrelses tillstånd alltid borde fordras för omläggning av skogsmark till annat ändamål än skogsbörd, samt till stöd därför anfört, att det icke vore ovanligt, att en markägare såsom svepskäl i syfte att kunna tillgodogöra sig skogen uppgåve sig ämna omlägga skogsmark till åker eller dylikt.

152 Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har i likhet med skogsvårdsstyrelsen i Östergötlands län uttalat tveksamhet, huruvida icke för omläggning av skogsmark till tomtmark borde erfordras tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Länsstyrelsen har härom anfört följande.

Då skogsstyrelsen beträffande omläggning till tomtmark sätter sin lit till bestämmelserna i det föreliggande förslaget till byggnadslag med mera, enligt vilka bestämmelser byggnadsplan under inga förhållanden får utläggas över större område än som är eller kan väntas inom nära förestående tid bliva bebyggt, synes densamma överskatta konsekvenserna av den ifrågasatta lagstiftningen. Med hänsyn till den strävan, som ofta föreligger hos bebyggelsen att undandraga sig reglerande byggnadsföreskrifter —■ vilka uppfattas såsom onödiga och i varje fall kostsamma — måste för närvarande dylika föreskrifter läggas över rätt stora områden. Häri lär det nya förslaget till byggnadslag, även om villkoren skärpas, icke komma att åstadkomma någon större ändring, om icke ändamålet med lagstiftningen skall förfelas. Länsstyrelsen finner sig därför böra ifrågasätta om icke omläggning till tomtmark jämväl bör underkastas bestämmelserna i 37 § andra stycket i skogsstyrelsens förslag.

Sagda länsstyrelse har även berört frågan om ställande av säkerhet vid omläggning av skogsmark och därom anfört.

Därest det konstateras eller förordnas, att marken skall återförsättas i skogbärande skick, kan säkerheten tilldelas den uppgiften, att vid behov får ur densamma bestridas kostnaderna för de åtgärder, som erfordras för återförsättandet. Markägaren är kanske, sedan avverkning ägt rum, ur stånd att bestrida sagda kostnader eller ock tredskas han att vidtaga erforderliga åtgärder. Då kan det vara till fördel, att säkerheten finnes tillgänglig. Härtill kommer att säkerhetens ställande mången gång sannolikt avhåller markägaren från avverkning i annat fall än då omläggning verkligen skall äga rum. Givetvis bör säkerhet icke krävas i varje fall ulan endast då skogsvårdsstyrelsen finner nödigt förordna härom. Ställes icke säkerhet, synes avverkningsförbud omedelbart höra tillgripas.

Länsstyrelsen i Södermanlands län samt flera hushållningssällskaps förvaltningsutskott ha förordat samarbete mellan skogsvårdsstyrelse och hushållningssällskap vid bedömande av frågor om tillstånd till omläggning av skogsmark till betesmark.

Skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att tillstånd till omläggning av skogsmark till betesmark eller äng icke borde krävas, då marken vore bevuxen med avverkningsmogen skog.

Norrlands skogsvårdsförbund har ansett tillstånd för omläggning av svårföryngrad skogsmark till väg icke böra krävas, i varje fall icke inom lappmarkerna.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län samt förvaltningsutskotten hos Älvsborgs läns norra och Gävleborgs läns hushållningssällskap ha funnit den skärpning av bestämmelsenia angående omläggning av skogsmark, som skogsstyrelsens förslag innebure, ej vara erforderlig. Samma ståndpunkt har intagits av Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, vilka därvid hän-

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 153

visat till den i förslagets 40 § förekommande bestämmelsen om åtgärder för betryggande av skogsåterväxt å skogsmark, som omlagts till annat ändamål men vax-å underhållet sedermera försummats.

Västmanlands län hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett nya lagbestämmelser angående omläggning av skogsmark icke vara erforderliga men förordat komplettering av gällande bestämmelser med ett stadgande av innehåll, att fråga om omläggning till betesmark skall prövas av skogsvårdsstyrelsen.

Kammarkollegium bar anfört.

Med förslagets definition på skogsmark skulle exempelvis anordnande av kulturbete på en av ålder kal hedmark bliva beroende av skogsvårdsstyrelsens tillstånd, vilket icke synes rimligt. Kollegiet ifrågasätter, om icke det skulle vara till fyllest att kräva tillstånd enligt 37 § andra stycket endast vid omläggning av skyddsskog i egentlig mening, icke vid omläggning av svårföryngrad skog. Därest område av skyddsskog intagits i stadsplan eller byggnadsplan, bör i varje fall särskilt tillstånd av skogsvårdsstyrelse ej erfordras som villkor för områdets användning enligt planen. Så bör ej heller vara fallet, om området avstyckats för att användas såsom väg, byggnadstomt eller dylikt. Såsom lagförslaget skrivits synes mark, som vunnits genom ett sjösänknings- eller torrläggningsföretag, icke kunna uppodlas till åker eller äng utan skogsvårdsstyrelsens särskilda tillstånd, eftersom sådan landvinning faller under begreppet skogsmark. Detta kan naturligtvis ej ha avsetts. Med det anförda har kollegiet velat påvisa, att de kollisionsfall, som kunna inträffa med andra lagstiftningsområden, icke tillräckligt beaktats i paragrafen. Denna synes därför böra överarbetas.

Bestämmelser, varigenom omläggningen av skogsmark till annat använd­ Departements­

chefen. ningssätt blir underkastad en viss kontroll, torde även i fortsättningen erfordras till förhindrande av att de skogsvårdande intressena skola obehörigen åsidosättas genom sådan omläggning. Behovet i och för sig av dylika bestämmelser har ej heller från något håll bestritts. Däremot ha i olika avseenden erinringar framställts mot det förslag till dylika bestämmelser, som skogsstyrelsen framlagt, särskilt på de punkter, där detta innebär skärpningar i förhållande till gällande lag.

Innan jag ingår på frågan om de regleringsbestämmelser, som enligt mitt förmenande böra finnas på detta område, må framhållas, att begreppet skogsmark i det inom departementet upprättade lagförslaget givits en annan och i vissa avseenden mera inskränkt innebörd än i skogsstyrelsens förslag. Härigenom begränsas också i viss mån tillämplighetsområdet för ifrågavarande bestämmelser. Sålunda komma dessa exempelvis icke att beröra sådan mark, som för närvarande är i huvudsak outnyttjad men är mera lämpad att användas för annat ändamål än för skogsproduktion.

Jag har tidigare framhållit att såsom skogsmark ej bör räknas sådan mark, som i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål än skogsbörd, och detta oberoende av huruvida det faktiska användningssättet i och för sig kan anses lämpligare än skogsproduktion eller ej.

Då fråga uppkommer att överföra skogsmark till annat användningssätt synes det däremot befogat, att det allmänna åtminstone i viss utsträckning

154 Kunpl. Maj:ts proposition nr 34.

vid sin prövning, huruvida åtgärden bör tillåtas, även beaktar lämpligheten av det ifrågasatta användningssättet. Vid en sådan prövning torde dock ej böra i varje särskilt fall företagas någon detaljerad granskning av de olika användningssättens relativa lämplighet ur det allmännas synpunkt, utan prövningen bör endast gå ut på att förhindra sådana omläggningar, som mera påtagligt skulle skada de skogsvårdande intressena utan att medföra motsvarande vinst av annan art.

Då omläggning till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål ifrågasättes, torde det ytterst sällan ur det allmännas synpunkt finnas någon anledning att söka motverka omläggningen. Dylik omläggning synes därför, i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller, böra få ske utan hinder av bestämmelserna i lagen, såvida skogen ej utgöres av svårföryngrad skog eller skyddsskog. I sistnämnda fall torde det nämligen, med hänsyn till de verkningar även förhållandevis små ingrepp kunna få på skogsbeståndet, vara nödvändigt att uppställa en fordran på tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Denna tillståndsgivning bör emellertid i flertalet fall kunna ske snabbt och utan någon mer ingående prövning.

Enligt skogsstyrelsens förslag skulle såsom förutsättning för att omläggning skulle få ske för något av nu nämnda ändamål gälla, att marken vore lämplig för det avsedda ändamålet och ej av större ytvidd än som kunde anses skäligt. Att i lagen uppställa en dylik förutsättning är dock enligt min uppfattning icke erforderligt eller ens lämpligt. En bestämmelse av nu angivet innehåll kan, eftersom under alla förhållanden eu vid marginal måste lämnas för den enskilde markägarens egen bedömning, knappast antagas få någon egentlig betydelse i vidare mån än att den skulle underlätta för skogsvårdsstyrelsen att ingripa i sådana fall, då omläggningen endast åberopas såsom förevändning för en avverkning i strid mot skogsvårdslagens bestämmelser. Mot en sådan bestämmelse talar vidare, att införande av dylika restriktioner lätt skulle kunna skapa en viss osäkerhetskänsla för dem, som planerade omläggningar av ifrågavarande slag, och även medföra en onödig ökning av arbetsbördan för skogsvårdsstyrelserna därigenom att dessa skulle få mottaga förfrågningar från markägarna angående omläggningarnas laglighet.

Beträffande omläggning till byggnadstomt må i detta sammanhang anmärkas, att det här givetvis måste förutsättas, att den ifrågavarande marken verkligen kan beräknas bliva bebyggd inom en nära framtid. Med anledning av vad i ett yttrande anförts därom, att friluftsanläggningar borde medtagas i uppräkningen av de ändamål, för vilka omläggning må ske, vill jag framhålla, att användning av mark för dylikt ändamål i regel torde få anses likartad med nyss särskilt angivna användningssätt och att omläggning för dylikt ändamål därför i allmänhet kommer att kunna företagas utan tillstånd.

Förutom för något av nu nämnda ändamål torde omläggning vidare i princip böra få ske till äng eller betesmark för varaktigt betesbruk. Under det att förut nämnda användningssätt i regel representera ett avsevärt mera

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 155

intensivt utnyttjande av marken än vad som skulle bliva fallet, om marken även i fortsättningen skulle användas för skogsproduktion, och behovet av kontroll över omläggningens lämplighet därför i allmänhet torde vara mycket ringa, är förhållandet i viss mån ett annat, då fråga uppkommer om att omlägga skogsmark till äng eller betesmark. Här synes det därför befogat att, i likhet med vad för närvarande gäller, som förutsättning för omläggningens tillåtlighet uppställa, att marken är lämplig för det avsedda ändamålet och ej av större ytvidd än som kan anses skäligt. Prövningen av om så är fallet bör ankomma på skogsvårdsstyrelsen, vilken härvid givetvis bör samråda med vederbörande lokalorgan för jordbruket.

Även i andra fall än de nu nämnda kan det tänkas föreligga ett legitimt intresse av att överföra skogsmark till annat användningssätt. I dylika fall torde frågan alltid böra prövas av skogsvårdsstyrelsen.

Då skogsvårdsstyrelsen lämnar tillstånd till omläggning av skogsmark, torde den även böra bestämma den tid, inom vilken de åtgärder, som kunna erfordras för omläggningen, skola vara vidtagna. Att skogsvårdsstyrelsen därjämte, såsom skogsstyrelsen föreslagit, alltid skulle lämna anvisning å vilka åtgärder som skola vidtagas, finner jag däremot icke erforderligt. I det stora flertalet fall lär detta vara självklart eller utan olägenhet kunna överlämnas åt vederbörande markägares bedömande. Hinder bör emellertid icke föreligga för skogsvårdsstyrelsen att, om den så finner påkallat, meddela anvisningar härom av icke bindande natur.

I likhet med skogsstyrelsen finner jag det icke erforderligt att föreskriva skyldighet att ställa säkerhet för vidtagande av erforderliga omläggningsåtgärder.

31 §.

I denna paragraf, vilken mGtsvarar 39 § första stycket i skogsstyrelsens förslag samt 24 § första stycket i 1923 års lag, behandlas tillsynen över genomförandet av sådan omläggning, som må ske utan särskilt tillstånd.

Skogsstyrelsens förslag i denna del har i yttrandena lämnats utan annan erinran än att kammarkollegium anfört följande.

Det förefaller icke rimligt, att skogsvårdsstyrelse skulle vara befogad att påfordra till exempel att stadsplan eller byggnadsplan skulle genomföras inom viss tid. Enligt kollegiets uppfattning äro de här uppställda reglerna för vittgående för att vara lämpliga. Måhända kunde i stället som huvudregel bibehållas bestämmelserna i 24 § gällande skogsvårdslag, innebärande att en skogsägare, som till försvar mot påstående om åtgärders vidtagande för skogsåterväxt, invänder, att han skall omlägga marken till visst ändamål, må kunna avfordras förbindelse att verkställa omläggningen inom viss tid. Detta bör dock ej gälla vid omläggning på grund av att marken ingår i stadsplan eller byggnadsplan. För planlagda områden synes böra gälla, att skogsbestånden skola skötas enligt skogsvårdslagen, intill dess marken lages i anspråk enligt planen eller avverkning erfordras för planens genomförande. Bestämmelserna i paragrafen synas böra omarbetas i här angiven riktning.

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Departements* Jag har intet att erinra mot skogsstyrelsens förslag, att skogsvårdsstyrelsen chefen. i fall som här avses skall äga avfordra markägaren förbindelse att inom viss av skogsvårdsstyrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen erforderliga åtgärder. Likaså synes det mig lämpligt att, därest sådan förbindelse ej avlämnas, skoglig myndighet skall äga fastställa tid, inom vilken dylika åtgärder skola vara vidtagna. Däremot är det enligt min uppfattning ej erforderligt, att frågor av sistnämnda slag skola hänskjutas till skogsstyrelsen, utan beslutanderätten däri synes utan olägenhet kunna anförtros skogsvårdsstyrelserna. Beslutet torde, liksom förbindelse, endast böra avse den tid, inom vilken erforderliga omläggningsåtgärder skola vara utförda, skogsvårdsstyrelsen dock givetvis obetaget att, om den så finner påkallat, i samband med beslutet lämna markägaren för denne icke bindande anvisningar om de åtgärder, som skogsvårdsstyrelsen anser böra vidtagas för omläggningen.

Med anledning av vad kammarkollegium anfört vill jag framhålla, att de omläggningsåtgärder, som här avses, självfallet skola vara rent faktiska åtgärder för utnyttjande av marken på annat sätt än för skogsbörd.

32 §.

Paragrafen, vilken motsvarar 38 § samt 39 § andra och tredje styckena i skogsstyrelsens förslag ävensom 24 § andra och fjärde styckena i 1923 års lag, behandlar förfarandet, då markägare, som företagit avverkning för att omlägga skogsmark till annat ändamål, underlåtit att inom utsatt tid vidtaga erforderliga åtgärder för omläggning av skogsmarken.

På sätt framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för yttrandena över huvuddragen av skogsstyrelsens förslag har i flertalet yttranden uttalats den uppfattningen att frågor som här avses borde avgöras av domstol. Ifrågavarande bestämmelser i skogsstyrelsens förslag ha i övrigt lämnats utan annan erinran än att skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län, med vilken länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i sagda län instämt, anfört följande.

Främst genom den utpräglade bristen på arbetskraft å landsbygden, men även genom brist på konstgödning, genom nederbördsbrist, genom markförsämring på grund av kalavverkningen och icke minst genom fastighetens övergående till annan ägare, som ej hyser intresse för odlingsföretaget, är det mycket vanligt, att odlingsföretag bliva eftersatta och att besiktningar måste företagas. Antalet av de omläggningsföretag i länet, som skulle vara färdiga den 1 juni 1946, understiger sålunda icke 250. I somliga fall har uppskov beviljats i över 10 år. Det gäller då för skogsvårdsstyrelsen att på det mest praktiska sättet ordna frågan. I ett fall beviljas nvtt uppskov, i annat fall överenskonunes om betesvallshyggets upplöjning till åker, i ett tredje fall har naturlig återväxt uppkommit och marken får återgå till skogsmark, i ett fjärde fall sker återplantering etc. Icke i något fall under hela verksamhetstiden har stämning till domstol behövt äga rum. Ett hänskjutande till skogsstyrelsen av alla dessa fall är givetvis otänkbart. Det är fullt tillräckligt, om endast de fall, där överenskommelse ej kan träffas, underställas skogsstyrelsen. Skogsvårdsstyrelsen föreslår sålunda att efter ordet »eftersatt» inskjutes satsen »och överenskommelse i ärendet mellan skogsvårdsstyrelsen och vederbörande ej kan träffas».

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 157

Paragrafen har avfattats i huvudsaklig överensstämmelse med skogssty- Departementsrelsens förslag. På sätt bland andra skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län an- ch4enmärkt synes det emellertid önskvärt, att skogsstyrelsen ej skall behöva taga befattning med alla de ärenden, där erforderliga omläggningsåtgärder ej fullgjorts inom ursprungligen föreskriven tid, utan att även i dessa fall frågan såvitt möjligt skall ordnas utan skogsstyrelsens ingripande. I paragrafen har därför öppnats en möjlighet för skogsvårdsstyrelsen att bevilja markägaren anstånd med fullgörandet av åtgärderna.

I detta sammanhang må nämnas, att skogsstyrelsen under 40 § i sitt förslag upptagit vissa bestämmelser angående vidtagande av återväxtåtgärder å mark, som vederbörligen omlagts till annat ändamål än skogsbörd men å vilken underhållet därefter försummats. Enligt dessa bestämmelser skulle skogsvårdsstyrelsen, därest underhållet efter omläggningen försummades i sådan utsträckning, att marken ej längre i väsentlig utsträckning kunde utnyttjas för sitt ändamål, efter verkställd besiktning äga förordna, att åtgärder för betryggande av skogsåterväxt å området skulle vidtagas i enlighet med bestämmelserna angående återväxt efter avverkning.

Förslaget i denna del har berörts endast i ett fåtal yttranden och därvid i allmänhet tillstyrkts. För min del finner jag emellertid en dylik bestämmelse icke erforderlig, därest skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd införes i enlighet med vad jag tidigare förordat. För mark, som ligger i huvudsak outnyttjad och som är mera lämpad att användas för skogsbörd än för annat ändamål, kommer nämligen då redan enligt de allmänna bestämmelserna att kunna föreskrivas skyldighet att vidtaga åtgärder för ernående av nöjaktigt skogstillstånd. Skulle marken åter vara mera ägnad att användas för annat ändamål, synes det knappast lämpligt att framtvinga skogsodling å densamma. I regel lärer det väl för övrigt i dylika fall vara fråga om mark, som omlagts för jordbruksändamål, och rättelse följaktligen kunna ernås på så sätt att vederbörande i den ordning, som vanhävdslagstiftningen anvisar, förelägges att vidtaga åtgärder för avhjälpande av vanhävden. Jag har därför ansett bestämmelser av det innehåll, som skogsstyrelsen här föreslagit, ej böra upplagas i skogsvårdslagen.

33 §.

Paragrafen motsvarar 41 § i skogsstyrelsens förslag samt 24 § tredje stycket i 1923 års lag.

Om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.

34 och 35 §§.

Dessa paragrafer motsvara 42—45 §§ i skogsstyrelsens förslag.

Utöver den redogörelse, som tidigare lämnats för yttrandena över skogsstyrelsens förslag i denna del, kan här nämnas, att i några yttranden, bland andra yttrandena från kammarkollegium, skogsvårdsstgrclsen i Västmanlands

158 Kungl. Maj.is proposition nr 34.

län, samma läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, uttalats, att beslutanderätten i frågor av förevarande art borde åtminstone i viss utsträckning tillkomma skogsvårdsstyrelsema, enär den tidsutdräkt, som oundvikligen måste följa av en tillämpning av de av skogsstyrelsen föreslagna bestämmelserna, kunde få ödesdigra följder.

Departements■ I den allmänna motiveringen har jag redan uttalat min anslutning till vad chefen. skogsstyrelsen föreslagit om skyldighet att vidtaga åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter. Angående frågan, vem beslutanderätten i dessa ärenden skall tillkomma, må påpekas, att det för avgörandet av vilka bekämpningsåtgärder, som böra vidtagas, i regel torde vara nödvändigt att utnyttja den sakkunskap, som finnes hos statens skogsforskningsinstitut. Någon tidsvinst torde under sådana förhållanden knappast kunna göras genom att beslutanderätten överlämnas till skogsvårdsstyrelsema. Under sådana förhållanden har jag funnit det lämpligast att beslutanderätten i dessa frågor skall ligga hos skogsstyrelsen. Även i övrigt ha ifrågavarande paragrafer, frånsett ändringar av redaktionell art, utformats i anslutning till skogsstyrelsens förslag. Den i 42 § andra stycket i skogsstyrelsens förslag upptagna bestämmelsen att skogsvårdsstyrelse, som erhållit kännedom om sådan skadegörelse som här avses eller om förhållanden som innebära fara för sådan skadegörelse, ofördröjligen skall underrätta skogsstyrelsen härom, har dock synts överflödig och därför utelämnats.

Ansvarsbestämmelser.

36 §. Första momentet i denna paragraf, vilket motsvaras av 47 § i skogsstyrelsens förslag, innehåller stadgande om straff för avverkning i uppenbar strid mot skogsvårdslagens bestämmelser. I andra momentet, vilket motsvarar 46 § i skogsstyrelsens förslag, stadgas straff för avverkning i strid mot avverkningsförbud eller överenskommelse eller mot föreskrift, som meddelats enligt skogsvårdslagen. Paragrafen har i 1923 års lag, i den mån här ifrågavarande förfaranden där äro straffbelagda, sin motsvarighet i 25 § 1 mom. första stycket.

Beträffande yttrandena över 47 § i skogsstyrelsens förslag hänvisas till den’ tidigare lämnade redogörelsen för yttrandena över huvudprinciperna i detta. De i 46 § i sagda förslag intagna bestämmelserna ha i allmänhet lämnats utan erinran. Skogsvdrdsstgrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har emellertid ansett en viss oklarhet råda i fråga om paragrafens innebörd. Skogsvårdsstyrelsen har sålunda anfört. Något uttalande om vem som skall dömas till straff i det fall att olaglig avverkning sker av en rotförsåld skogspost finnes icke. Det hade varit önskvärt att det i motiven förekommit något uttalande härom, då prejudikat i

Kungi. Maj:ts proposition nr 34. 159

detta hänseende icke finnes. Domstolarna synas sålunda ibland — sannolikt beroende på vilken som av skogsvårdsstyrelsen stämmes — döma i ena fallet markägaren, i andra fallet avverkningsrättsinnehavaren. Enligt styrelsens mening bör i de fall då avverkningsrätten, såsom i allmänhet är fallet i södra Sverige, avser rotförsäljning av vissa utstämplade träd, markägaren sta hela ansvaret för så vitt naturligtvis icke avverkningsrättsinnehavaren avverkat ostämplade träd. Det kan inte vara annat än rättvist att ägaren till en skog, där avverkningsförbud finnes, göres ansvarig för upplåtelse av avverkningsrätt i strid mot förbudet.

Beträffande frågan huruvida straff bör kunna ådömas för avverkning i Departementsuppenbar strid mot skogsvårdslagens bestämmelser hänvisas till vad som an- c e *"4 förts i den allmänna motiveringen.

Vad angår frågan, vem som skall fällas till ansvar för dylik avverkning eller för avverkning i strid mot avverkningsförbud eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av skogsvårdslagen, må först erinras om att i 1923 års lag brottssubjektet i motsvarande fall angives vara den, som företager avverkningen. Detta torde, såsom uttalats i förarbetena till sagda lag, böra förstås så, att straff kan ådömas endast skogsägaren själv eller den som med hans goda minne företager avverkning. Skogsstyrelsen har här föreslagit en omformulering, innebärande att såsom brottssubjekt skulle angivas den, som för egen räkning företager eller låter företaga avverkning. Enligt vad i betänkandet angivits har syftet härmed varit att förebygga, att straff enligt förevarande paragraf skulle ådömas den, som företagit avverkning i strid mot skogsägarens vilja, eftersom detta skulle kunna medföra att det avverkade virket förklarades förbrutet och skogsägaren sålunda ginge förlustig det mot hans vilja avverkade virket. Med hänsyn till vad nyss sagts om innebörden av straffbestämmelsen i 1923 års lag synes emellertid en dylik ändring icke erforderlig. Den av skogsstyrelsen föreslagna avfattningen skulle vidare leda till att, då med stöd av upplåten avverkningsrätt företagits avverkning i uppenbar strid mot skogsvårdslagens avverkningsbestämmelser eller i strid mot avverkningsförbud eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av skogsvårdslagen, straff ej skulle kunna ådömas markägaren, vilken upplåtit avverkningsrätten. En dylik begränsning synes emellertid icke sakligt motiverad och skulle allvarligt äventyra effektiviteten av bestämmelserna i skogsvårdslagen. I fall som nu nämnts synes i stället ansvar böra kunna ådömas både markägaren och avverkningsrättsinnehavaren. Som brottssubjekt bar därför i ifrågavarande paragraf angivits den som företager eller låter företaga avverkningen.

Beträffande de avvikelser, som i övrigt — bortsett från sådana som föranledas av tidigare gjorda ändringar av materiell natur eller äro av rent redaktionell art — i departementsförslaget gjorts från skogsstyrelsens förslag, må anmärkas följande. Då i departementsförslaget uttrycket föreskrift använts endast för sådana av skogsvårdsstyrelsen meddelade bestämmelser, som skola vara av bindande natur och vilkas åsidosättande bör medföra straffpåföljd, bar det icke synts nödvändigt att i nu ifrågavarande straffstadgande

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

hänvisa till de paragrafer, som innehålla bestämmelser om dylika föreskrifter. Vidare har något stadgande om straffminimum för vissa förseelser ej ansetts påkallat. I detta sammanhang torde jag även få anmärka, att jag ej ansett det erforderligt, att i den nya lagen upptages ett stadgande, motsvarande 52 § i skogsstyrelsens förslag och 25 § 4 mom. i 1923 års lag.

37 och 38 §§. Dessa två paragrafer, i vilka stadgas ansvar för överträdelse av betesförbud samt för eftersättande av omläggningsåtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd, motsvara 48 och 49 §§ i skogsstyrelsens förslag samt 25 § 2 och 3 mom. i 1923 års lag.

39 §. I denna paragraf behandlas frågan om förverkande av samt utgivande av ersättning för olovligen avverkat virke. Paragrafen motsvarar 51 § i skogsstyrelsens förslag samt 25 § 1 mom. andra stycket i 1923 års lag.

Skogsstyrelsens förslag i denna del har i allmänhet lämnats utan erinran. Vissa skogsvårdsstyrelser ha emellertid uttalat, att här ifrågavarande påföljder av praktiska skäl borde ersättas med en skärpning av bötesstraffen.

Departements­ Bestämmelser om påföljd av i huvudsak samma innehåll som de, vilka chefen. finnas i nu gällande lag, äro enligt min uppfattning nödvändiga för att trygga efterlevnaden av skogsvårdslagens bestämmelser och böra därför intagas även i den nya lagen. Ett ovillkorligt utdömande av här avsedd påföljd skulle emellertid i undantagsfall kunna verka obilligt. Bland annat torde påföljdsbestämmelserna ej böra tillämpas vid avverkning, som servitutshavare företagit i strid mot föreskrift enligt 9 § andra stycket, därest förverkandet i realiteten skulle träffa skogsägaren, till vilkens skydd föreskrifterna meddelats. I paragrafen har därför gjorts den ändringen i förhållande till skogsstyrelsens förslag och nu gällande lag, att domstolen beretts möjlighet att, då särskilda skäl därtill föranleda, underlåta att tillämpa påföljdsbestämmelserna.

40 §. Denna paragraf, vilken motsvarar 53 § i skogsstyrelsens förslag och 26 § i 1923 års lag, innehåller stadganden om behörighet att anhängiggöra åtal för förseelser mot skogsvårdslagen och att lägga beslag å virke, som olovligen avverkats.

Mot de bestämmelser skogsstyrelsen här föreslagit har i yttrandena icke gjorts annan erinran än att skogsvårdsstyrelsen i Värmlands lön uttalat, att allmän åklagare borde få väcka åtal för förseelse mot skogsvårdslagen endast efter anmälan av skogsvårdsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 161

Paragrafen är avfattad i överensstämmelse med skogsstyrelsens förslag. Departementa- Att begränsa allmän åklagares åtalsrätt på sätt skogsvårdsstyrelsen i Värm- chefen. lands län förordat, synes icke lämpligt. Det torde kunna förutsättas att allmän åklagare i sådana fall, där ansvarsfrågan är beroende på en bedömning av skogliga förhållanden, icke kommer att väcka åtal utan att ha samrått med skogsvårdsstyrelsen.

41 och 42 §§.

Paragraferna, vilka innefatta bestämmelser om försäljning av beslagtaget virke samt om skogsvårdskassas rätt till böter och försäljningssumma eller ersättning för förbrutet virke med mera, motsvara 54 och 55 §§ i skogsstyrelsens förslag samt 27 och 28 §§ i 1923 års lag.

Om fullföljd av talan.

43 §.

Förevarande paragraf, vilken motsvarar 56 § i skogsstyrelsens förslag och 30 § i 1923 års lag, avhandlar talan mot skogsvårdsstyrelses, länsstyrelses och skogsstyrelsens beslut.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har i sitt yttrande förordat, att skogsägare skall äga klagorätt även mot sådant yttrande, som avses i 10 § i departementsförslaget. I övrigt ha erinringar förekommit allenast beträffande tiden för fullföljande av talan. Därvidlag ha ett flertal skogsvårdsstgrelser ävensom länsjägmästareföreningen hävdat, att klagotiden i fall, som avses i 13 och 24 §§ i departementsförslaget, borde begränsas till ett år eller kortare tid. Som skäl härför har anförts, att det kunde vara svårt att efter denna tid på marken prestera bevis om ett avverkningsförbuds berättigande ävensom att avverkningsförbudet avsåges skola ha endast begränsad giltighetstid. Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har yttrat, att en enligt skogsvårdslagen lämnad föreskrift ofta komme att få den innebörden, att avverkning under viss tid ej finge ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd, således samma innebörd som ett avverkningsförbud, samt att det därför icke förelåge anledning att i fullföljdshänseende fastställa olika bestämmelser för avverkningsförbud och föreskrift av nämnt slag.

Beträffande frågan om rätt att anföra besvär över sådant yttrande av Departementsskogsvårdsstyrelsen, som avses i 10 §, har jag redan förut framhållit, att chefen. klagorätt här icke bör medgivas. Jag finner vidare ej tillräckliga skäl föreligga för att begränsa klagotiden i fall som avses i 13 och 24 §§. Med anledning av vad skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde i detta sammanhang anfört må framhållas, att en av skogsvårdsstyrelsen med stöd av 3 kap. skogsvårdslagen meddelad föreskrift icke får innehålla, att avverkning ej må ske utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd, utan skall innehålla konkreta anvisningar angående vad som skall iakttagas vid eventuell 11 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 34.

162 Iiungl. Maj:ts proposition nr 34.

avverkning. Ej heller i övrigt har jag beträffande ifrågavarande paragraf funnit anledning avvika från skogsstyrelsens förslag. Eftersom föreskrift om betesförbud enligt vad tidigare nämnts bör få meddelas av länsstyrelse, har emellertid i andra momentet intagits bestämmelse om rätt till klagan över dylikt beslut.

44 §.

Paragrafen, vilken stadgar förbud mot klagan över överexekutors åtgärd i visst fall, motsvarar 57 § i skogsstyrelsens förslag samt 31 § andra stycket i 1923 års lag.

Om undantag från lagens tillämpning.

Ifrågavarande paragraf, vilken motsvarar 58 § i skogsstyrelsens förslag samt 2 § i 1923 års lag, reglerar skogsvårdslagens tillämplighetsområde.

Angående yttrandena över skogsstyrelsens förslag om skogsvårdslagens tillämplighetsområde kan i huvudsak hänvisas till den tidigare lämnade redogörelsen för yttrandena över huvuddragen av betänkandet. Utöver vad där återgivits må emellertid här nämnas, att kammarkollegium i fråga om 58 § i skogsstyrelsens förslag anfört följande.

Meningen är att skogsvårdslagen skall bliva tillämplig på samtliga skogar, som icke direkt undantagits i 58 §. Det vill emellertid synas kollegiet, som om avgränsningen varken blivit lagtekniskt sett fullt klar eller sakligt sett alldeles lämplig. Kollegiet anser sig böra framställa följande allmänna anmärkning. Lagförslaget bygger på den uppfattningen, att all skog skall stå under tillsyn av någon statlig myndighet. De myndigheter, som förutom skogsvårdsstyrelserna kunna utöva sådan tillsyn, äro domänstyrelsen och stiftsnämndema. Då avgränsningen av undantagen från skogsvårdslagen kan vålla svårigheter, ifrågasättes om icke bestämningen i stället borde göras på det sättet, att skogsvårdslagen bleve tillämplig å all skogsmark, som icke skulle stå under förvaltning eller inseende av domänstyrelsen eller stiftsnämnd. Så som lagförslagets bestämmelser utformats synes från lagens tillämpningsområde böra undantagas icke blott »skog» utan också »skogsmark» å de i 1 mom. 1), 2) och 3) angivna grupperna av fastigheter. Den nya skogsvårdslagen skulle nämligen eljest bliva tillämplig å kalmark exempelvis å kronans jordbruksdomäner. I 1 mom. 2) har använts begreppen »ecklesiastika boställen» och »andra fastigheter av ecklesiastik natur». Intetdera uttrycket synes väl överensstämma med nuvarande förhållanden. Den lämpligaste definitionen på de fastigheter, som avses, torde finnas i den kyrkliga försäljningslagens 1 § (SFS 1927 nr 1). Det kan därför ifrågasättas om icke detta lagrums beskrivning på dessa fastigheter borde användas även här. Därmed skulle dock en grupp fastigheter, som måhända ansetts inbegripna under »andra fastigheter av ecklesiastik natur», nämligen skolhemmanen komma att falla under skogsvårdslagen. Dessa hemman, vilkas skogar förvaltas av vederbörande innehavare eller av skogsstaten, böra enligt kollegiets mening undantagas. Till en del äro dessa hemman kronoanslag och falla under 1 mom. 3). I stor omfattning bestå de dock av donationer av enskilda, vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 163

måhända i vissa fall kunna anses inbegripna under kronan tillhöriga fastigheter av stiftelsekaraktär, men i andra otvivelaktigt utgöras av rena stiftelser, till vilka kronan icke har någon äganderätt. Enligt 1 mom 3) skulle skogsvårdslagen icke bliva tillämplig å kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehavas med stadgad åborätt. Det har uppenbarligen avsetts, att alla kronofastigheter, som äro upplåtna till enskilda under åborätt eller annan ständig besittningsrätt, skulle falla under skogsvårdslagen. Det finnes emellertid fortfarande en grupp dylika fastigheter, som icke torde innehavas under stadgad åborätt. Kollegiet åsyftar smäiTe jordlägenheter av krononatur, som skola ständigt åtfölja visst hemman. I samband med skiften av allmänningar ha dessa lägenheter icke sällan erhållit tilldelning av skogsmark. Då lägenheterna icke utgöra självständiga brukningsdelar utan tillhörigheter till andra fastigheter, kunna reglerna x 1808 års kungörelse angående besittningsrätt å kronohemman icke tillämpas å dem. De innehavas följaktligen icke under stadgad åborätt. Avsikten är vidare, att skogsvårdslagen skall tillämpas å städernas skogar. I de äldre privilegierade städerna består fastighetsinnehavet till stor del av kronodonationer, som fortfarande bibehålla sin krononatur, och därjämte av fastigheter, vilka inköpts såsom ersättning för försåld donationsjord och iklätt sig donationsjords natur. Så som 1 mom. 3) formulerats i förslaget bliva skogarna å dessa, kronan alltjämt tillhöriga fastigheter undantagna.

Beträffande ifrågavarande paragraf kan jag i huvudsak hänvisa till vad jag Departementspå tal om huvudgrunderna för skogsvårdslagen anfört rörande dennas till- chefenlämplighetsområde. Att i lagen närmare definiera begreppen ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig natur synes icke erforderligt. De av kammarkollegium berörda skolhemmanen synas, såsom redan tidigare nämnts, böra gå in under skogsvårdslagen, såvida de ej tillhöra kronan. Vad sagda ämbetsverk anfört angående sådana smärre jordlägenheter av krononatur, som ständigt åtfölja visst hemman, torde sakna praktisk betydelse, bland annat med hänsyn till att dessa lägenheter på grund av stadgandet i paragrafens andra moment i regel torde bliva underkastade skogsvårdslagens bestämmelser. Vad slutligen angår de i kammarkollegii yttrande omnämnda donationsjordarna toide ej någon olägenhet uppstå, därest dessa skogar, i den mån de fortfarande må vara att anse såsom kronan tillhöriga, ej falla in under den allmänna skogsvårdslagen.

övergångsbestämmelser.

Den nya lagen bör, såsom redan nämnts, träda i kraft den 1 januari 1949, då lappmarkslagen upphör att gälla.

Av allmänna grundsatser torde följa, att rättsförhållande, som uppkommit i anledning av avverkning före den nya lagens ikraftträdande, bör bedömas enligt de bestämmelser, som gällde vid tiden för avverkningen. I enlighet härmed torde till eu början böra stadgas, alt förut gällande bestämmelser skola lända till efterrättelse beträffande avverkning, som ägt rum före den 1 januari 1949. Förefintligheten och omfattningen av skyldighet att vidtaga reproduktionsåtgärder i anledning av dylik avverkning bör alltså bedömas en-

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

ligt äldre bestämmelser, liksom också före sagda dag begången förseelse bör straffas enligt äldre lag även efter den nya lagens ikraftträdande.

Ej heller de i 15 § av den nya lagen upptagna bestämmelserna om skyldighet att vidtaga åtgärder för tryggande av återväxt i anledning av skada å skogen böra avse skada, som uppkommit före den nya lagens ikraftträdande, utan därvidlag böra tillämpas de bestämmelser, som gällde vid den tidpunkt då skadan inträffade. Den allmänna skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd, som föreslagits i 16 §, bör däremot vara helt oberoende av när eller hur det otillfredsställande skogstillståndet uppkommit.

I fråga om förfarandet, då det gäller att ingripa i anledning av en före den nya lagens ikraftträdande verkställd avverkning eller att framtvinga fullgörande av de skyldigheter, som äro förknippade med sådan avverkning, böra den nya lagens bestämmelser tillämpas. Skogsvårdsstyrelsen bör alltså, då en olovlig avverkning påbörjats före den 1 januari 1949 men avverkningsförbud ej meddelats före sagda dag, i enlighet med den nya lagens bestämmelser i regel i första hand söka få till stånd överenskommelse och tillgripa avverkningsförbud endast om överenskommelse ej kan träffas. Även i fråga om den tid, för vilken ett av dylika förhållanden föranlett avverkningsförbud skall gälla, samt förbudets verkningar i övrigt bör den nya lagen tilllämpas. Det i den nya lagen angivna förfarandet bör vidare användas jämväl då åtgärder måste vidtagas för att få till stånd återväxtåtgärder efter sådan avverkning eller sådan skadegörelse å skogen, som ägt rum före dess ikraftträdande. Dylika frågor böra alltså prövas av skogsstyrelsen. Skulle talan redan enligt äldre lag ha anhängiggjorts vid domstol, bör dock den lag, på grund varav denna talan anhängiggjorts, fortfarande tillämpas i avseende å sådan talan, intill dess densamma blivit slutligen avgjord.

I övergångsbestämmelserna torde vidare böra stadgas, att överenskommelse angående åtgärder för tryggande av återväxt och förbindelse att vidtaga åtgärder för omläggning av skogsmark, som ingåtts eller avlämnats enligt äldre lag, skola ha samma verkan som om överenskommelsen ingåtts eller förbindelsen avlämnats enligt den nya lagen. Detsamma bör gälla jämlikt äldre lag lämnat medgivande eller utfärdad föreskrift av beskaffenhet som sägs i 8 §, 9 § första stycket, 26 § första stycket 1) samt 27 eller 28 § i den nya lagen. Likaså bör av domstol jämlikt äldre lag meddelat utslag i mål angående skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder eller angående omläggning av skogsmark äga samma verkan som ett av skogsstyrelsen enligt den nya lagen meddelat beslut i dylikt ärende.

Avverkningsförbud, som meddelats enligt äldre lag, bör bestå även efter den nya lagens ikraftträdande. Med hänsyn till den begränsning av giltighetstiden för avverkningsförbud, som nu föreslagits, torde dylikt avverkningsförbud emellertid ej böra gälla mer än högst fem år från tiden för der nya lagens ikraftträdande, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att förlänga giltighetstiden med ytterligare högst fem år. överträdelse av dylikt förbud torde böra straffas enligt den nya lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 165

Av praktiska skäl bör utsyning eller utstämpling, som före den nya lagens ikraftträdande verkställts av skogsvårdsstyrelsen eller godkänts av denna, ävensom annat av skogsvårdsstyrelsen dessförinnan lämnat tillstånd till avverkning eller till omläggning av skogsmark gälla även efter sagda tidpunkt. Avverkning med stöd av sådan utsyning eller utstämpling som nu nämnts bör dock ej i något fall få verkställas senare än fem år efter utsyningen eller utstämplingen.

I fråga om de övergångsbestämmelser, som böra meddelas angående svårföryngrade skogar och skyddsskogar torde jag få hänvisa till vad som anförts i den allmänna motiveringen.

I anslutning till sitt förslag till ny skogsvårdslag har skogsstyrelsen även föreslagit vissa ändringar i lagen den 6 juni 1930 (nr 202) om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred samt ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932 (nr 400). Ändringarna i de två förstnämnda lagarna avse uteslutande att ersätta vissa däri förekommande hänvisningar till stadganden i 1923 års lag med hänvisningar till motsvarande bestämmelser i den nya lagen. Då, såsom även skogsstyrelsen föreslagit, bland övergångsbestämmelserna torde böra upptagas stadgande om att, där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, denna i stället skall tillämpas, synes någon ändring av förenämnda båda lagar icke erforderlig. Vad angår frågan om de av skogsstyrelsen föreslagna ändringarna i ecklesiastika boställsordningen finner jag, efter samråd med statsrådet Quensel, det icke erforderligt att denna fråga upptages i detta sammanhang.

B. Lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt. I 2

I Jämtlands län finnas för närvarande betydande arealer av dels skyddsskog och dels svårföryngrad skog. Vid ett genomförande av det i det föregående förordade förslaget till ny skogsvårdslag kommer den nuvarande skyddsskogsgränsen att bortfalla i skogligt hänseende. I de avseenden, som angivas i jaktlagen och jaktstadgan, kommer emellertid alltjämt att föreligga behov av en gränsdragning, vilken ej bör följa den blivande gränsen mellan svårföryngrad skog och annan mark utan i stället åtminstone tills vidare bör sammanfalla med den nuvarande skyddsskogsgränsen. Med hänsyn bland annat till möjligheten av att vissa justeringar av sistnämnda gränsdragning kunna behöva vidtagas, synes det lämpligt, att sagda gräns ej fastslås i jaktlagen utan att fastställandet av densamma uppdrages åt Kungl. Maj:t. Här har därför föreslagits den ändringen i förhållande till den nuvarande avfattningen av 26 § 2 mom. jaktlagen, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa den gräns i Jämtlands län, som i där ifrågavarande avseende bör ersätta den

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

nuvarande skyddsskogsgränsen. Frågan om erforderliga ändringar i jaktstadgan torde böra upptagas av Kungl. Maj:t.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande inom jordbruksdepartementet upprättade lagförslag, av den lydelse bilaga 1 och 21 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Nils Grass.

1 Bilaga 2, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt, har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 167

Bilaga 1.

Förslag

till

Skogsvårdslag.

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes och, såvitt möjligt, jämn avkastning erhålles.

2 §•

Med skogsmark förstås för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål. Mark, som ligger helt eller i huvudsak outnyttjad, skall dock ej anses såsom skogsmark, om marken är mera ägnad att användas annorledes än till skogsbörd eller på grund av särskilda förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduktion.

Vid bedömande av marks lämplighet för skogsproduktion skall hänsyn tagas till den betydelse förekomsten av skog å marken må äga för närliggande marker.

3 §.

I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro förenade med äganderätt till fast egendom, skall åbo å hemman eller lägenhet under stadgad åborätt likställas med ägare.

Råder tvist om äganderätt till mark, skall såsom ägare anses den, som med äganderättsanspråk innehar marken.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt är stadgat tillkommer lapparna.

Om tillsynsmyndigheter.

4 §•

För varje landstingsområde eller, där Konungen så förordnar, för annat område skall finnas en skogsvårdsstyrelse, vilken skall hava uppsikt över att skogsmark med därå växande skog skötes i enlighet med vad i denna lag stadgas.

168 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

I fråga om skogsmark, belägen inom området för stad, som icke deltager i landsting, utövas uppsikten av den skogsvårdsstyrelse, vars verksamhetsområde helt eller till större delen omgiver staden.

5 §•

Skogsstyrelsen skall övervaka skogsvårdsstyrelsernas verksamhet enligt denna lag.

Om avverkning.

6 §•

Utvecklingsbar skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig.

Skog är att anse såsom utvecklingsbar, så länge det under förutsättning av lämplig skötsel måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka densamma.

7 §•

Avverkning av icke utvecklingsbar skog må ej å någon fastighet utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd så företagas, att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma.

Ej heller må avverkning av icke utvecklingsbar skog så bedrivas, att skogens återväxt avsevärt försvåras.

8 §•

Skogsvårdsstyrelsen äger på ansökan medgiva, att två eller flera fastigheter skola i fråga om avverkning av icke utvecklingsbar skog behandlas såsom en enhet. Sålunda tillkommen gemenskap må av skogsvårdsstyrelsen hävas, där någon av fastigheterna, utan att de samlas å en hand, övergår till ny ägare, som ej förut deltager i gemenskapen.

9 §•

Besväras fastighet av servitut, som innefattar rätt till skogsfång, och kan med hänsyn till planlagd eller påbörjad avverkning eller eljest fara anses föreligga, att servitutet ej skall kunna begagnas i avsedd utsträckning, äger skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan förfång för innehavare av sådan avverkningsrätt, som åtnjuter bättre rätt än servitutet, meddela de föreskrifter angående avverkning av skog å fastigheten eller del därav, som av förhållandena påkallas.

Begagnas skogsfångsservitut på ett sätt, som är till men för skogsvården å den av servitutet besvärade fastigheten, eller finnes fara föreligga för sådant begagnande, må ock skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan att hinder uppstår för utnyttjande i avsedd utsträckning av servitutet eller eljest av annan tillkommande rätt till avverkning å fastigheten, på ansökan av dennas ägare meddela de föreskrifter angående avverkningen å fastigheten eller del därav, som av förhållandena påkallas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 169

10 §.

Vill någon, med hänsyn till av honom planlagd eller påbörjad avverkning, erhålla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida viss skog är att anse såsom utvecklingsbar eller huru avverkning bör företagas utan att stadgandena i 6 och 7 §§ överträdas, må han göra skriftlig ansökan därom hos skogsvårdsstyrelsen.

Avverkning, som företages i överensstämmelse med sådant yttrande, är att anse såsom laglig.

11 §•

1 mom. Finner skogsvårdsstyrelsen undersökning å marken vara behövlig för avgörande av ansökan i ärende, som avses i 6—10 §§, verkställes sådan undersökning av läns jägmästaren eller på annat sätt, varom styrelsen förordnar.

Kostnad för dylik undersökning bestrides av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning samt bekosta erforderlig uppskattning av skogstillgångarna å fastigheten ävensom, därest på hans begäran verkställes utsyning eller utstämpling, utgiva ersättning härför efter grunder, som fastställas av skogsvårdsstyrelsen.

2 mom. Skogsvårdsstyrelses beslut i ärende, varom i 6—10 §§ sägs, skall innehålla de föreskrifter eller, i fråga om yttrande enligt 10 §, de anvisningar, som kunna anses påkallade, samt angiva den tid, högst tio år, för vilken beslutet skall gälla. Beslutet skall så snart ske kan bevisligen tillställas sökanden samt, i fall som avses i 9 §, jämväl en var annan, som skogsvårdsstyrelsen veterligen äger rätt till skogsfång å fastigheten.

12 §.

Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i 6 eller 7 § eller mot föreskrifter, varom förmäles i 11 § 2 mom., eller finner skogsvårdsstyrelsen på grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmelser eller föreskrifter, skall skogsvårdsstyrelsen, där ej annorlunda i 13 § stadgas, söka träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverkningen å fastigheten och, där så anses påkallat, jämväl rörande avverkningen å med denna sambrukad fastighet. Vad nu sagts om ägaren skall, då avverkning verkställts eller planlagts av annan, gälla även denne.

överenskommelse skall avfattas skriftligen samt avse viss tid, högst tio år.

13 §.

1 mom. Kan ej överenskommelse träffas eller sker avverkning eller upplåtelse av avverkningsrätt i strid mot överenskommelse, äger skogsvårdsstyrelsen meddela förbud att å den fastighet, varå avverkningen ägt rum eller planlagts, ävensom, där så anses påkallat, å därmed sambrukad fastighet avverka skog utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd. Förbudet må av skogsvårdsstyrelsen begränsas att gälla allenast viss del av sådan fastighet som nu

170 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

nämnts eller eljest inskränkas på visst sätt, såsom genom tillåtelse att avverka vissa träd eller bestånd eller att avverka till husbehov för fastighet som beröres av förbudet eller är i sambruk med sådan fastighet. Därest i fall som avses i 12 § skyndsamhet är av nöden eller skogsvårdsstyrelsen finner skälig anledning antaga, att överenskommelse icke skall kunna träffas eller att, om överenskommelse inginges, densamma icke skulle hållas, må avverkningsförbud meddelas utan att försök gjorts att få överenskommelse till stand. Innan förbud meddelas, skall fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. Finner skogsvårdsstyrelsen saken ej tåla uppskov, må den dock meddela förbud tills vidare och intill dess annorlunda förordnas.

Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft samt, där fråga icke är om förbud enligt första stycket sista punkten, gälla för viss tid, högst fem år, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att, om så anses påkallat, vid utgången av denna tid förlänga förbudet för ytterligare högst fem år. Om förbudets innehåll skall ofördröjligen genom skogsvårdsstyrelsens försorg fastighetens ägare samt, där avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne bevisligen underrättas.

Avverkningsförbud skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken.

2 mom. Skogsvårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan hos styrelsen anställd tjänsteman med högre skoglig utbildning att, där det är av synnerlig vikt, att avverkningsförbud kommer till stånd innan styrelsen hinner sammanträda, meddela sådant förbud å styrelsens vägnar. Dylikt förbud skall delgivas den, som verkställt eller planlagt avverkningen. Kan denne ej anträffas, må delgivning ske genom att meddelande om förbudet anslås å avverkningsplatsen och uppläses för avverkningsmanskapet. Om sålunda meddelat förbud skall tjänstemannen utan dröjsmål göra anmälan hos styrelsens ordförande, och skall det därefter ankomma på styrelsen att i ärendet förordna. Fastställes ej förbudet av styrelsen inom tjugu dagar efter delgivningen, skall detsamma vara förfallet.

3 mom. Meddelar skogsvårdsstyrelsen efter ansökan tillstånd, som i 1 mom. sägs, och finner styrelsen därvid erforderligt att verkställa utsyning eller ^stämpling, skall skälig ersättning för sådan förrättning gäldas av sökanden. Vid dylik förrättning ävensom vid annan undersökning å marken, som skogsvårdsstyrelsen finner behövlig för prövning av ansökan om tillstånd varom nyss nämnts, skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning.

Om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd.

14 §.

Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det av-

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 171

verkade området. Skyldighet att vidtaga dylika åtgärder skall dock ej föreligga, sedan återväxten nått den utveckling, att densamma icke längre är att räkna som plantskog.

15 §. Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom åverkan, skall vad i 14 § föreskrives om vidtagande av åtgärder för att trygga nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att skyldighet därtill ej föreligger enligt sagda paragraf. Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom att åsidosätta någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, må åtgärder för återväxtens tryggande icke fordras till större kostnad än som motsvarar värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så skadade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för tryggandet av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning markägaren i anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Skulle i nu avsedda fall även denna skyldighet bliva synnerligen betungande, må skogsvårdsstyrelsen på ansökan kunna medgiva skälig begränsning därav.

16 §. Är å skogsmark skogstillståndet uppenbarligen otillfredsställande, skola, ändå att skyldighet att sörja för återväxt icke föreligger enligt 14 eller 15 §, sådana åtgärder vidtagas, som erfordras för att inom skälig tid nöjaktig skog skall finnas å marken; dock må åtgärder icke fordras till större kostnad än som motsvarar värdet av de träd, vilka böra fällas i samband med åtgärdernas vidtagande. 17 §. Vad i 15 och 16 §§ sagts om inskränkning i skyldigheten att vidtaga åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd skall icke äga tillämpning, därest skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för åtgärderna kan erhållas av allmänna medel. Närmare föreskrifter om sådana bidrag meddelas av Konungen.

18 §. För vidtagande av de åtgärder, som kunna erfordras för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd, är skogsmarkens ägare ansvarig. Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av awerkningsrättsinnehavare, är jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för kostnaderna för de återväxtåtgärder, som föranledas av hans avverkning. Vad han för sådant ändamål utgivit må han dock söka åter av markens ägare, därest ej annat blivit avtalat eller, vad angår avverkningsrättsinnehavare, han genom att överskrida den upplåtna avverkningsrätten själv varit vållande till att åtgärderna måst vidtagas.

172 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

19 §. Finner skogsvårdsstyrelsen, att åtgärder för att trygga återväxt jämlikt 14 eller 15 § äro eller kunna förväntas bliva påkallade eller att skogsmark är i sådant skick, att åtgärder enligt 16 § böra vidtagas, äger styrelsen söka träffa överenskommelse med markens ägare om de åtgärder, som böra komma till stånd, och om den tid, inom vilken envar av dem skall vara verkställd. Sådan överenskommelse skall avfattas skriftligen. Kan ej överenskommelse träffas, må skogsvårdsstyrelsen hos skogsstyrelsen påkalla undersökning av det område varom fråga är. Skogsstyrelsen förordnar i anledning härav sakkunnig person att med biträde av två ojäviga gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som äro ägodelningsnämndemän eller gode män vid lantmäteriförrättningar eller ledamöter av häradsnämnd, å stället undersöka förhållandet. Om tiden för förrättningen skola genom förrättningsmannens försorg skogsvårdsstyrelsen och fastighetens ägare ävensom annan, som kan vara ansvarig för kostnaderna för åtgärderna, bevisligen underrättas. Synemännen skola till skogsvårdsstyrelsen avgiva redogörelse med förslag till de åtgärder, som må finnas nödiga för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd. Stanna synemännen i olika meningar, skola de särskilda meningarna meddelas skogsvårdsstyrelsen. Sedan undersökning hållits, skall skogsvårdsstyrelsen, om redogörelsen för undersökningen giver anledning därtill, ånyo söka få till stånd överenskommelse.

20 §.

Kan ej överenskommelse träffas på sätt i 19 § sägs, skall skogsvårdsstyrelsen hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger föreskriva de åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd, som av förhållandena påkallas, samt förelägga viss tid, inom vilken vad sålunda föreskrivits skall vara fullgjort. 21 §. Vad genom överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd samt om tiden därför skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken.

22 §.

Har den tid, inom vilken åtgärd för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd enligt överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut skulle hava vidtagits, gått till ända, och förekommer anledning antaga, att åtgärden icke fullgjorts, skall skogsvårdsstyrelsen låta undersöka förhållandet genom besiktning å marken. Dylik besiktning verkställes efter skogsvårdsstyrelsens förordnande av länsjägmästaren eller annan sakkunnig person jämte två av styrelsen tillkallade sådana gode män, som i 19 § andra stycket omförmälas. Till förrättningen skall markägaren samt, där skogsvårdsstyrelsen avser att gent emot annan göra gällande förpliktelse att ansvara för kostnaderna för åt-

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 173

gärden, jämväl denne genom styrelsens försorg bevisligen kallas. Redogörelse över förrättningen skall avgivas till skogsvårdsstyrelsen.

Erhålles vederbörandes skriftliga erkännande, att föreskriven åtgärd icke vidtagits, erfordras ej besiktning.

Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om åtgärd, som befunnits eftersatt.

23 §.

Har åtgärd blivit enligt 22 § vidtagen genom skogsvårdsstyrelsens föranstaltande, äger på framställning av styrelsen överexekutor låta hos vederbörande omedelbart uttaga kostnaderna för såväl själva åtgärden som den föregående besiktningen, där styrelsen visar, att försummelse befunnits föreligga, och kostnadsbeloppet styrkes medelst behöriga räkningar.

Vill den av vilken kostnad sålunda utsökts eller vilken, utan utsökning, erlagt betalning med förbehåll om rätt att söka återvinning, anställa klander emot det till betalning fastställda beloppet eller eljest söka återvinning, skall han väcka talan därom hos domstol sist inom en månad från det beloppet uttogs eller betalningen skedde.

24 §.

Företages avverkning på sådant sätt, att för erhållande av återväxt, som i 14 § sägs, kommer att i mera betydande omfattning erfordras sådd, plantering eller andra jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, eller finner skogsvårdsstyrelsen på grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att avverkning planlagts, vilken skulle komma att kräva dylika åtgärder, äger skogsvårdsstyrelsen, där den ej i den i 10 § angivna ordningen förklarat sådan säkerhet icke erforderlig, av vederbörande fordra, att betryggande säkerhet ställes för kostnad, som dessa åtgärder av styrelsen beräknas medföra.

Ställes ej säkerhet på anfordran, må skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud som i 13 § sägs.

Sålunda meddelat förbud upphör, där yrkad säkerhet ställes eller erforderliga åtgärder för återväxtens tryggande vidtagits av den därtill skyldige eller betalning för åtgärd, som utförts på hans bekostnad, blivit skogsvårdsstyrelsen gottgjord.

Särskilda bestämmelser angående svårföryngrade skogar och skyddsskogar.

25 §.

Där det, på grund av skogsmarks belägenhet i havsbandet eller på höjder eller eljest i särskilt exponerat eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge, måste befaras, att i någon trakt olämplig avverkning av befintlig skog i allmänhet skulle omöjliggöra eller avsevärt försvåra återväxten, må, sedan syn och undersökning hållits, Konungen förordna, att skogen inom sådan trakt

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

skall såsom svårföryngrad vara underkastad de i 26—28 §§ meddelade bestämmelserna.

Konungen äger ock efter syn och undersökning förordna, att nyssnämnda bestämmelser skola äga tillämpning å skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt (skyddsskogar).

Finnes förordnande, som meddelats enligt första eller andra stycket, i sin helhet eller till någon del icke vidare vara behövligt, må detsamma av Konungen återkallas.

26 §.

I fråga om avverkning av svårföryngrad skog och skyddsskog skall, jämte vad i 6—13 §§ är stadgat, iakttagas

1) att där skogsvårdsstyrelsen finner nödigt, att vissa träd överhållas såsom fröträd eller att till skydd för återväxten avverkning till husbehov inom visst område tills vidare ej må äga rum, styrelsen äger meddela föreskrift därom; och skola i dylikt fall fröträden förses med tydliga märken ävensom sådant område, varom nyss sagts, å marken tydligt utmärkas, varefter avverkning av fröträden eller inom området ej må ske, förrän skogsvårdsstyrelsen därtill lämnat tillstånd; samt

2) att avverkning för annat ändamål än husbehov må äga rum allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

Vid prövning av fråga om meddelande av föreskrift eller beviljande av tillstånd enligt 1) eller 2) ovan skall beträffande skyddsskog beaktas, att skyddet för närliggande marker icke äventyras.

27 §.

Då tillstånd till avverkning enligt 26 § meddelas, skall i allmänhet ske utsyning, som efter skogsvårdsstyrelsens förordnande verkställes av länsjägmästaren eller annan sakkunnig person. Vid utsyningen skola, där så lämpligen kan ske, de utsynade träden genom förrättningsmannens försorg förses med skogsvårdsstyrelsens stämpelmärke såväl vid roten som å stammen vid brösthöjd. Vid meddelandet av avverkningstillstånd skall föreskrivas, att vid avverkning av sålunda märkt träd märket vid roten skall kvarlämnas å stubben.

I stället för utsyning må, där sådant finnes vara tillräckligt, viss trakt anvisas, därå avverkningen får företagas. Gränserna för trakten skola därvid tydligt utmärkas.

Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill tillstånd sökes, skogens återväxt eller skyddet för närliggande marker icke äventyras, erfordras ej utsyning eller anvisning.

I tillstånd till avverkning må intagas de föreskrifter i avseende på sättet för avverkningen, som kunna finnas erforderliga.

28 §.

I fråga om åtgärder för att trygga återväxt skall beträffande svårföryngrad skog och skyddsskog, jämte vad i 14—24 §§ är stadgat, gälla

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 175

1) att då tillstånd till avverkning meddelas, skogsvårdsstyrelsen tillika skall föreskriva de åtgärder, genom vilka den i 14 § stadgade skyldigheten skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken åtgärderna skola vara verkställda;

2) att beträffande sålunda föreskrivna åtgärder vad i 21—24 §§ är stadgat för där avsedda fall skall äga motsvarande tillämpning; samt

3) att där för främjande av återväxten å skyddsskog prövas erforderligt, att bete å skogen förbjudes helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag av hemdjur eller under viss tid av året, länsstyrelsen äger meddela föreskrift därom.

29 §.

Kostnad för förrättning enligt 27 § bestrides av medel, som av skogsvårdsstyrelsen förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning.

Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.

30 g.

1 mom. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för att skogsmark omlägges vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål eller, så framt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd än som kan anses skäligt, till äng eller betesmark för varaktigt betesbruk.

Dock erfordras för omläggning som nu sagts tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, därest marken ingår i område, angående vilket förordnande enligt 25 § meddelats, eller, beträffande annan skogsmark, därest omläggning till äng eller betesmark ifrågasättes. I förstnämnda fall må omläggning medgivas allenast om marken prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd till skydd för närliggande marker.

Till annat ändamål än i första stycket avses må omläggning ske endast efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

2 mom. Då tillstånd jämlikt 1 mom. lämnas, skall skogsvårdsstyrelsen jämväl bestämma tid, inom vilken de åtgärder, som erfordras för omläggningen, skola vara vidtagna.

3 mom. I fråga om ansökan om tillstånd att omlägga skogsmark skall vad i 11 § är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.

31 §.

Vill markägare verkställa sådan omläggning av skogsmark, som enligt 30 § må ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen, äger styrelsen avfordra honom skriftlig förbindelse att inom viss, av styrelsen godkänd tid vidtaga för omläggningen erforderliga åtgärder. Lämnas ej sådan förbindelse, må skogsvårdsstyrelsen bestämma tid, inom vilken åtgärderna skola vara verkställda.

32 §.

Har jämlikt 30 § 2 mom. eller 31 § bestämd tid gått till ända, och förekommer anledning antaga att, ehuru avverkning skett, erforderliga omläggnings-

176 Kungi. Maj.ts proposition nr 34.

åtgärder ej verkställts, skall besiktning ske i den ordning, som angives i 22 § första stycket. Erkänner vederbörande skriftligen, att åtgärderna ej utförts, erfordras dock ej besiktning.

Därest åtgärd för markens omläggning befunnits eftersatt, skall skogsvårdsstyrelsen, så framt den ej finner skäl bevilja anstånd med fullgörande av åtgärden, hänskjuta saken till skogsstyrelsen. Denna äger antingen förelägga ny tid för fullgörande av åtgärder, som erfordras för omläggningen, eller förordna att marken skall återförsättas i skogbärande skick och föreskriva vad därför skall vidtagas.

Har skogsstyrelsen förordnat, att marken skall återförsättas i skogbärande skick, och finnes anledning antaga att de i samband därmed föreskrivna åtgärderna icke fullgjorts inom förelagd tid, skall vad i 22 och 23 §§ för där avsedda fall stadgas äga motsvarande tillämpning.

33 §.

Vad genom förbindelse eller genom beslut av skogsvårdsstyrelse eller skogsstyrelsen blivit bestämt om tid, inom vilken åtgärder för omläggning av skogsmark skola vara verkställda, så ock vad skogsstyrelsen beslutat om marks återförsättande i skogbärande skick samt om tiden därför skall gälla mot framtida ägare av marken.

Om åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.

34 §.

Uppkommer i skog insektshärjning av större omfattning eller föreligger överhängande fara därför på grund av skogseld, stormfällning, snöbrott eller annat, som kan giva upphov till massförökning av för skogen skadliga insekter, är skogsmarkens ägare skyldig att inom tid, som skogsstyrelsen bestämmer, vidtaga de åtgärder mot insektshärjningen, som skogsstyrelsen efter hörande av statens skogsforskningsinstitut finner erforderligt föreskriva.

Har den av skogsstyrelsen bestämda tiden gått till ända och förekommer anledning antaga, att föreskriven åtgärd ej vidtagits, skall vad i 22 och 23 §§ för där avsedda fall stadgats äga motsvarande tillämpning.

35 §.

Då åtgärder föreskrivits enligt 34 §, skall skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för åtgärderna utgå av allmänna medel. Härom äger Konungen förordna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 177

Ansvarsbestämmelser.

36 §.

1 mom. Den som företager eller låter företaga avverkning i uppenbar strid mot vad i 6 §, 7 §, 26 § första stycket 2) eller 30 § 1 mom. stadgas, straffes med dagsböter. Kan avverkningen antagas hava skett av oförstånd, må dock ej till straff dömas.

2 mom. Till enahanda straff som i 1 mom. sägs är den förfallen, som företager eller låter företaga avverkning i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud, som meddelats enligt denna lag, eller mot sådan av honom med skogsvårdsstyrelsen ingången överenskommelse som i 12 § sägs.

37 §.

Bryter någon uppsåtligen mot föreskrift, som meddelats enligt 28 § 3), straffes med dagsböter. Begår någon sådan förseelse av oaktsamhet, dömes till böter från och med fem till och med femtio kronor.

38 §.

Företages i fall, där jämlikt 30 § skogsvårdsstyrelsens tillstånd erfordras för skogsmarks omläggning till annan användning, avverkning, men eftersättes åtgärd, för vars vidtagande tid blivit bestämd, vare straffet dagsböter. Hava under den föresatta tiden flera varit för åtgärdens vidtagande ansvariga, vare dock den av dem, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit till att åtgärden icke blivit verkställd, från ansvar fri.

39 §.

Fälles någon till ansvar enligt 36 §, skall domstolen, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förklara det avverkade virket förverkat, såvida det ligger å skogen kvar eller, om det är bortfört, fortfarande är i den tilltalades besittning, och eljest förplikta den tilltalade att utgiva dess värde. Virke, som avverkats i strid mot föreskrift eller avverkningsförbud enligt denna lag, må dock icke förklaras förverkat eller ersättning därför utdömas, därest efter avverkningen föreskriften eller avverkningsförbudet återkallats eller upphävts genom laga kraftvunnet beslut, på grund av att föreskriften eller förbudet icke bort meddelas, eller ock avverkningsförbudet förfallit.

40 §.

Allmän åklagare och skogsvårdsstyrelse skola äga lika behörighet att åtala förseelser, varom i 36—38 §§ sägs, samt att med beslag belägga virke, som kan förklaras förverkat. Sistnämnda befogenhet skall jämväl tillkomma länsjägmästare eller annan skogsvårdsstyrelsens befattningshavare med skoglig utbildning; dock skall i sådan ordning verkställt beslag så snart ske kan och senast inom fjorton dagar anmälas hos någon av de åtalsberättigade. 12 Bi hann till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 34.

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Väckes ej åtal inom fyrtiofem dagar från det beslag skedde, skall beslaget vara förfallet. Skogsvårdsstyrelsen äger att, innan åtal väckts, häva beslag, som verkställts av någon dess befattningshavare.

41 §.

Virke, som enligt denna lag förklarats förverkat, skall av åklagaren försäljas å offentlig auktion, så kungjord som om auktion å utmätt lös egendom är stadgat. Begär, innan frågan om virkes förverkande slutligen prövats, virkets ägare, att försäljning skall äga rum, eller finner, på anmälan av åklagare, överexekutor, att fara föreligger för virkets förstörelse eller att kostnaden för dess förvarande skulle bliva större än skäligt är, skall överexekutor förordna, att virket skall säljas i den ordning nyss sagts; och skall i sådant fall virkets ägare, där han är känd och inom riket boende, eller, där han bor utom riket men inom riket bär känt ombud, som äger att för honom mottaga stämning och avgiva svaromål, ombudet genom åklagarens försorg bevisligen underrättas om auktionen minst åtta dagar innan den hålles. Anmälan av åklagare, varom här ovan sägs, skall vara åtföljd av fullständig, av två trovärdiga personer styrkt förteckning, utvisande virkets mängd och beskaffenhet.

42 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom genom försäljning av förverkat virke uppkommen behållning och utdömd ersättning för virke, som undgått förverkande, tillfalla den av skogsvårdsstyrelsen omhänderhavda skogsvårdskassan.

Försäljes i beslag taget virke, innan det förklarats förverkat, skall, till dess frågan därom blivit slutligen avgjord, försäljningssumman nedsättas i riksbanken på sätt särskilt är stadgat; och skall om sådana medels insättning i bankinrättning vidare gälla vad i 160 § utsökningslagen sägs.

Om fullföljd av talan.

43 §.

1 mom. Är någon missnöjd med beslut, som enligt denna lag meddelats av skogsvårdsstyrelse, må han däröver anföra besvär hos skogsstyrelsen, dock att klagan icke må föras mot beslut enligt 10 §. I fall, som i 13 eller 24 § avses, är rätten till klagan ej inskränkt till viss tid. I andra fall skola besvären, vid talans förlust, hava inkommit inom en månad efter det klaganden erhöll del av beslutet. Underrättelse härom skall meddelas i beslutet.

2 mom. över skogsstyrelsens beslut i ärende, varom i denna lag förmäles, så ock över länsstyrelses beslut i ärende, som avses i 28 § 3), må klagan föras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruks-

Kungi. Maj:ts proposition nr 34. 179

departementet inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet. Klagan må jämväl föras av skogsvårdsstyrelse, där skogsstyrelsen ändrat eller upphävt skogsvårdsstyrelsens beslut.

44 §.

över åtgärd av överexekutor i anledning av framställning, varom i 23 § sägs, må klagan ej föras.

Om undantag från lagens tillämplighetsområde.

45 §.

1 inom. Från tillämpningen av denna lag undantages skogsmark med därå växande skog

1) lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna;

2) å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig natur;

3) å sådana fastigheter, som avses i § 4 förordningen den 26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket; samt

4) å övriga kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehavas med stadgad åborätt.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 2)—4) angives, i samfällighet med skog, som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda skogsområdet i dess helhet.

övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom lagen upphävas

skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

förordningen den 24 juli 1903 (nr 79, s. 20) angående förvaltningen av städernas skogar;

kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 272) med vissa föreskrifter om tillämpningen av nyssnämnda förordning; samt

förordningen den 26 januari 1894 (nr 17, s. 1) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, såvitt densamma äger tillämpning beträffande skogar å kronohemman och kronolägenheter, som innehavas med stadgad åborätt, samt å allmänna inrättningars hemman och lägenheter, som icke äro av kyrklig natur.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

Med avseende å införandet av den nya lagen skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande, ävensom i fråga om skyldighet att vidtaga åtgärder för att trygga återväxt i anledning av sådan i 15 § avsedd skada, som dessförinnan uppkommit,

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse; dock att den nya lagen skall med det undantag som nedan angives gälla i fråga om den ordning, vari ingripande må ske i anledning av verkställd eller planlagd avverkning eller för att trygga återväxt eller i anledning av omläggning av skogsmark.

2) Om före den nya lagens trädande i kraft talan anhängiggjorts jämlikt 13 eller 24 § förenämnda lag den 15 juni 1923 eller jämlikt 18 eller 22 § lagen den 10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, skall den lag, på grund varav denna talan anhängiggjorts, fortfarande tillämpas i avseende å sådan talan, intill dess den blivit slutligen avgjord.

3) Överenskommelse enligt 12 § lagen den 15 juni 1923 eller 18 § lagen den 10 juni 1932, så ock förbindelse enligt 24 § lagen den 15 juni 1923 skola hava samma verkan som om överenskommelsen ingåtts eller förbindelsen avlämnats enligt den nya lagen. Detsamma skall gälla jämlikt äldre lag lämnat medgivande eller utfärdad föreskrift av beskaffenhet som sägs i 8 §, 9 § första stycket, 26 § första stycket 1) samt 27 eller 28 § den nya lagen. Likaså skall av domstol meddelat utslag enligt 13 eller 24 § lagen den 15 juni 1923 eller enligt 18 eller 22 § lagen den 10 juni 1932 hava samma verkan som av skogsstyrelsen enligt den nya lagen meddelat beslut i motsvarande fråga.

4) Avverkningsförbud, som meddelats enligt äldre lag, skall efter den nya lagens ikraftträdande fortfarande gälla under högst fem år, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att förlänga förbudet för ytterligare högst fem år.

Om ansvar för överträdelse av dylikt förbud skall gälla vad i den nya lagen finnes stadgat om ansvar för överträdelse av enligt sagda lag meddelat avverkningsförbud.

5) I fråga om skogarna inom Gotlands län och landskapet Öland, inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre socknar av Kopparbergs län, så ock beträffande skogar i övriga delar av riket, å vilka bestämmelserna i 4 kap. lagen den 15 juni 1923 hittills ägt tillämpning, skall så anses som om förordnande meddelats enligt 25 § första stycket eller, beträffande här avsedda skogar i Hallands län, 25 § andra stycket nya lagen.

6) Genom den nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning eller utstämpling, som före dess ikraftträdande verkställts genom skogsvårdsstyrelses försorg eller godkänts av skogsvårdsstyrelse, eller av annat av skogsvårdsstyrelse jämlikt äldre lag lämnat tillstånd till avverkning eller till omläggning av skogsmark; dock skall utsyning eller ^stämpling ej gälla, sedan fem år förflutit från utsyningen eller utstämplingen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 34. 181

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 7 januari

1948.

Närvarande:

justitieråden Lawski,

Gyllenswärd,

Nissen,

regeringsrådet Kuylenstierna.

Enligt lagrådet den 11 november 1947 tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 31 oktober 1947, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) skogsvårdslag, och 2) lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av hovrättsrådet G. H. Bogren.

Förslagen föranledde följande yttranden:

1. Förslaget till skogsvårdslag.

1 §•

Lagrådet:

Av remissen framgår att de allmänna riktlinjer för skogsskötseln som innehållas i förevarande paragraf skola innefatta allenast en principdeklaration, vilken dock skall tjäna till ledning vid tolkningen av bestämmelser av tvingande natur. Det är då av vikt att riktlinjerna icke erhålla en snävare utformning än som är avsett. Beträffande kravet på jämnhet i avkastningen, vilket upptagits av sociala skäl och som — i den del det icke sammanfaller med vad som följer av skogsskötselns egna ekonomiska intressen, sedda på längre sikt — kan komma i en viss motsättning till kravet på tillfredsställande ekonomiskt utbyte, talas i skogsstyrelsens betänkande om att man bör kunna lindra de svåraste sociala olägenheterna av mycket stora rubbningar i skogsavkastningens jämnhet. Och i remissen angives ifrågavarande sociala krav gå ut på att arbetstillfällena inom skogsproduktionen bliva såvitt möjligt någorlunda jämnt fördelade över längre perioder. Då den relativitet, varmed sålunda bär räknats, bör komma till uttryck i lagtexten, förordas, att framför ordet »jämn» inskjutes »i huvudsak».

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

2 §•

Lagrådet:

Med skogsmark förstås, enligt definitionen i paragrafens första stycke, för skogsproduktion lämplig mark, som ej i väsentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål. I andra stycket tillägges, att vid bedömande av marks lämplighet för skogsproduktion hänsyn skall tagas till den betydelse förekomsten av skog å marken må äga för närliggande marker. Innebörden av detta stadgande torde, såsom av motiven framgår, vara att även vissa trädbevuxna men lågproducerande områden, som i och för sig knappast kunna betecknas som lämpliga för skogsproduktion, likväl kunna räknas som skogsmark, om förekomsten av skog därå har betydelse som skydd för närliggande marker särskilt mot sand- eller jordflykt eller fjällgränsens nedträngande. Andra stycket innefattar alltså snarare en utvidgning av definitionen i första stycket än, som avfattningen närmast ger vid handen, en förtydligande anvisning om vad som må inrymmas under beteckningen lämplighet för skogsproduktion. Den avsedda innebörden av andra stycket torde komma till bättre uttryck om däri stadgas, att, ändå att det ej följer av bestämmelserna i första stycket, mark skall anses som skogsmark, såframt skog bör finnas därå till skydd mot sand- eller jordflykt eller fjällgränsens nedgående eller med hänsyn till annan härmed jämförlig omständighet.

3 §•

Lagrådet:

Den i första stycket upptagna regeln om åbos likställighet med ägare torde åsyfta sådana fall då åbo har i huvudsak samma dispositionsrätt till skogen som ägare. Emellertid lära alltjämt vissa åborättigheter äga bestånd, vilka i avseende å skogen innefatta endast husbehovsrätt. Att med ägare likställa åbo med sådan mera inskränkt rätt till skogen synes icke befogat. Stadgandet bör begränsas att gälla endast fall där åbo äger förfoga över avkastningen av skogen utöver husbehovet.

6 §.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

För att ernå en noggrann bestämning av begreppet utvecklingsbar skog skola såväl biologiska som ekonomiska faktorer beaktas. Därest det värde som erhålles genom att till nuvärde diskontera alla framtida avkastningar är större än värdet å skogen vid omedelbar avverkning, är denna utvecklingsbar, eljest ej. De biologiska faktorerna, sammanfattade i begreppet skogens tillväxtförmåga och reglerade genom den skötsel som tillämpas, äro avgörande för de framtida avkastningarnas storlek. Nuvärdet av dessa avkastningar är beroende av den räntefot efter vilken diskonteringen sker. Med ett förenklat och schematiserat betraktelsesätt kan väl sägas att frågap om skogen skall anses såsom utvecklingsbar beror på huruvida tillväxtprocenten — uppfattad ej blott såsom en kvantitativ utan även såsom en kvali-

Kungl. Maj:ts proposition nr 31. 183

tativ faktor — är större än diskonteringsprocenten. Diskonteringsvärdet på den växande skogen röner emellertid betydande inverkan av huruvida för de närmaste åren förutses höga virkespriser eller om sådana äro att motse först efter ett större antal år. Snart påräkneliga stora årsavkastningar i penningar representera nämligen i nuvärde väsentligt högre belopp än senare påräkneliga sådana avkastningar. Från dylika växlande konjunkturer i fråga om den allmänna prisnivån lärer enligt sakens natur i förevarande sammanhang få bortses, då de skulle medföra ständiga förskjutningar i begreppet utvecklingsbar skog. Såsom skogsstyrelsen framhållit, äro sådana icke avsedda. Att nämnda begrepp däremot kommer att påverkas av ändrade förhållanden mellan priserna å olika virkesslag inbördes lärer vara ofrånkomligt, då sättet för skogens skötsel och takten för virkesuttagen måste bestämmas med hänsyn därtill.

Enligt den föreslagna lagtexten är skog att anse såsom utvecklingsbar så länge det under förutsättning av lämplig skötsel måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka densamma. Denna definition inrymmer i sig moment av mycket obestämd natur. Svårigheter kunna möta exempelvis när det gäller att fastslå vad som bör förstås med en skog. Detta begrepp förekommer redan i gällande lag, och det kan måhända anses självklart att därmed närmast bör förstås ett visst »bestånd» med i huvudsak enhetliga karaktärsdrag. Även med en sådan bestämning av vad som menas med en skog är emellertid fältet öppet för skiftande uppfattningar. Sådana torde också komma att göras gällande om vilken skötsel i det särskilda fallet är lämplig. En viss allmän ledning härutinnan lär bliva att hämta från de skötselprogram som äro att förvänta från statens skogsforskningsinstitut. Men redan valet av skötselprogram bland ett större arital sådana torde förutsätta en bedömning bl. a. av skogens avsättningsläge; av detta kan bero huruvida det med hänsyn till avverknings- och fraktkostnader m. m. överhuvudtaget lönar sig att uttaga virke förrän detta vuxit till grövre dimensioner. Då dylika obestämda faktorer finnas, är det uppenbarligen viktigt att frågan huruvida skog skall anses såsom utvecklingsbar eller ej såvitt möjligt bedömes i samförstånd mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna. Den omständigheten att en mera allmän bedömning måste komma till stånd förringar dock knappast betydelsen av att, i den mån det är möjligt, fasta normer komma att stå till buds. En punkt, rörande vilken det torde vara möjligt att åstadkomma relativ fasthet, gäller den ovan berörda räntefot, enligt vilken framtida avkastningar skola diskonteras till nuvärden. I nu förevarande avseende finnes nämligen icke anledning att — såsom skett vid fastighetstaxeringen — låta denna räntefot variera från tid till annan med hänsyn till dagens allmänna ränteläge och den större eller mindre optimism med vilken framtidsutsikterna må bedömas. Förhållandena böra i stället betraktas på lång sikt och räntefoten ändras endast om grundad anledning uppstår till antagande att en varaktig förskjutning av medelräntenivån är alt förvänta, vilken då också kommer att betyda en allmän förskjutning av begreppet utvecklingsbar skog. Räntefoten bör också

184 Kungl. Maj:ts proposition, ni 34.

så bestämmas att den grad av försiktighet man vilt anlägga vid bedömande om en skog skall anses som utvecklingsbar eller ej tillbörligen iakttages. Med dessa utgångspunkter vore det bäst överensstämmande att låta räntefoten från början bliva enhetligt fastställd så auktoritativt som möjligt. Det synes i och för sig rimligt att låta den bestämmas genom särskild lag, som skulle gälla tills vidare. Eljest bör enligt mitt förmenande, på sätt skogsstyrelsen föreslagit, räntefoten fastställas av Kungl. Maj :t. En sådan ordning avvisades i departementschefens motivering. Denne yttrade härom att han beträffande den räntefot, med vilken man borde räkna i nu ifrågavarande fall, och de ekonomiska kalkylerna i övrigt ville anmärka, att det enligt hans mening ej borde komma i fråga att Kungl. Maj :t skulle meddela bestämmelser härom. Däremot syntes hinder ej föreligga för skogsstyrelsen att bland sina anvisningar till skogsvårdsstyrelserna även upptaga anvisningar i dessa frågor. Innebörden av detta uttalande är knappast klar. Möjligen bör det så förstås att räntefoten skulle fastställas av skogsstyrelsen. Emellertid kan i särskilda fall frågan huruvida viss skog är att anse såsom utvecklingsbar eller ej, och därmed även frågan om räntefoten, besvärsvägen bringas under Kungl. Maj :ts prövning. Det torde vara klart att Kungl. Maj :t i dylikt fall ej är bunden av skogsstyrelsens anvisningar, som utfärdas med stöd blott av den allmänna befogenhet som tillerkännes denna genom 1941 års skogsvårdsstyrelseförordning. Skulle Kungl. Maj :t i ett besvärsärende yttra annan mening än skogsstyrelsen framfört i sina anvisningar, lärer det bli nödvändigt för styrelsen att ändra dessa och hela det på viss räntefot baserade tabellmaterial som -—- på grundval av utredning från statens skogsforskningsinstitut — av styrelsen fastställes att tjäna till ledning för skogsvårdsstyrelserna. En sådan eventualitet skulle otvivelaktigt komma att framstå såsom en bristande konsekvens i den allmänna skogsvårdspolitiken. Risken kan undvikas, om avgörandet beträffande räntefoten redan från början får ankomma på Kungl. Maj :t.

8 §•

Lagrådet:

Praktiska synpunkter, motsvarande dem som föranlett att i denna paragraf upptagits stadgande i syfte att möjliggöra sammanförande av flera fastigheter till en enhet, synas tala för att åt skogsvårdsstyrelsen inrymmes befogenhet att medgiva jämväl uppdelning av fastighet eller sammanförande av särskilda delar av två eller flera fastigheter. Lagrådet tillstyrker därför, att det i förevarande paragraf får heta dels, i ett första stycke, att skogsvårdsstyrelsen äger på ansökan medgiva, att viss mark, som utgöres av fastighetsdel eller två eller flera fastigheter eller fastighetsdelar, skall i fråga om avverkning av icke utvecklingsbar skog betraktas såsom en fastighet, dels, i ett andra stycke, att om del av sådan mark, utan att marken samlas å en hand, övergår till någon som förut ej äger del däri, skogsvårdsstyrelsen må förklara medgivandet förfallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 185

13 §.

Lagrådet:

Varken i gällande lag eller i förslaget är någon tidsbegränsning stadgad för det interimistiska avverkningsförbud som skogsvårdsstyrelsen i brådskande fall kan meddela. I skogsstyrelsens betänkande framhålles att i de fall då dylikt förbud utfärdats saken skall, så snart ägaren eller avverkaren erhållit tillfälle att yttra sig i ärendet, av skogsvårdsstyrelsen upptagas till definitiv prövning. Enligt detta uttalande, som icke lärer innefatta annat än vad som ligger i sakens natur, skall således det interimistiska förbudet relativt snart ersättas av ett tidsbestämt förbud. Nu gällande bestämmelse, som är av samma innehåll som förslagets, har emellertid icke hindrat att interimistiska avverkningsförbud förblivit gällande under många år (jfr NJA I 1943 s. 605). Visserligen har skogsstyrelsen i ett cirkulär till skogsvårdsstyrelserna framhållit det oriktiga i en dylik tillämpning, men det synes dock önskvärt att i lagen lämnas en tydlig anvisning om huru ifrågavarande bestämmelse skall förstås. Det förordas därför, att i 1 mom. första stycket sista punkten före ordet »meddela» inskjutes »innan ärendet slutligen avgöres».

17 §.

Regeringsrådet Kuglenstierna:

Att i lag fastställa en så långt gående skyldighet att vidtaga föryngringsåtgärder å skogsmark, som här föreslagits, utan närmare bestämning av villkoren synes mindre lämpligt. Dessa villkor synas kunna noggrannare preciseras, exempelvis på det sätt att så stort bidrag till täckande av kostnaderna för åtgärderna kan erhållas av allmänna medel, att skogsmarken kommer att. genom åtgärderna ökas i värde med minst lika stort belopp som dess ägare själv får vidkännas för åtgärderna, och att tillika lån kan erhållas under sådana villkor att räntan å detsamma kan täckas av den avkastning från området som i framtiden kan påräknas.

23 §.

Lagrådet:

Det stadgande, 16 § andra stycket, i gällande skogsvårdslag som motsvarar 23 § andra stycket i förslaget medger återvinningstalan beträffande återväxtkostnader, som av överexekutor fastställts till betalning, dels då beloppet uttagits genom utmätning dels ock i händelse frivillig betalning skett i enlighet med överexekutors utslag, i sistnämnda fall dock endast om betalningen ägt rum med förbehåll om rätt att söka återvinning. Enligt förslaget införes nu rätt att hos domstol föra återvinningstalan även för det fall att kostnaderna för de av skogsvårdsstyrelsen vidtagna reproduktionsåtgärderna betalats — under förbehåll som nyss nämnts — utan att överexekutor beslutat om kostnadernas uttagande. Mot ett tillägg av denna innebörd torde intet vara att erinra. Emellertid bar vid dess inarbetande i det äldre stadgandet och dettas överförande till förslaget avfattningen —

186 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

måhända oavsiktligt — jämkats på sådant sätt att rätten till återvinningstalan, då betalning skett efter det kostnadsbeloppet av överexekutor fastställts till betalning men innan utmätning ägt rum, icke längre kommer att vara beroende av att förbehåll gjorts om rätt att söka återvinning. Den bristande överensstämmelse som härigenom skulle uppstå i förhållande till vad som enligt 29 § lagsökningslagen gäller i fråga om det allmänna handräckningsförfarandet synes mindre lämplig.

På grund av det anförda och för vinnande i övrigt av större tydlighet hemställes, att 23 § andra stycket måtte ändras sålunda att dels den vilken rätt till återvinningstalan skall tillkomma angives genom orden »vill den hos vilken utmätning skett för kostnad varom ovan sägs eller vilken, utan föregången utmätning, erlagt betalning med förbehåll om rätt att söka återvinning» dels de sista orden i stycket »beloppet uttogs eller betalningen skedde» utbytas mot »utmätningen skedde eller betalningen erlades».

26 §.

Lagrådet:

Som enligt 25 § med skyddsskogar förstås vissa skogar, vilkas bestånd prövats erforderligt till skydd mot sand- eller jordflykt, samt alltså det i förevarande paragrafs sista stycke omtalade skyddet »för närliggande marker» måste avse enbart sådant skydd som nyss sagts, kunde det citerade uttrycket — vilket, om den av lagrådet ovan föreslagna avfattningen av andra stycket i 2 § godtages, där icke kommer att kvarstå — ersättas med orden »mot sand- eller jordflykt».

27 §.

Lagrådet:

Då i paragrafens tredje stycke talas om skyddet för närliggande marker avses tydligen det skydd mot sand- eller jordflykt, som förekomsten av skyddsskogar innebär. Det förordas därför, att avfattningen jämkas på enahanda sätt som beträffande sista stycket i 26 § föreslagits.

36 §.

Lagrådet:

Enligt 1903 års lag angående vård av enskildes skogar kunde ansvar för där med straff belagd avverkning endast ådömas den som ägde förfoga över skogen. Och i det kommittéförslag som ligger till grund för gällande skogsvårdslag förutsattes att till ansvar för straffbelagd avverkning skulle kunna dömas endast skogsägaren själv eller den som med hans goda minne företoge avverkning (se NJA II 1923 s. 446). Genom de ändringar detta förslag undergick innan det upphöjdes till lag (jfr s. 449) erhöll emellertid lagens 25 § en sådan avfattning att vad sålunda förutsatts ej kom till uttryck däri. Även enligt det remitterade förslaget, som på ifrågavarande punkt bibehåller gällande lags avfattning, är åsyftat att endast skogsägare och den som med hans samtycke företager i förevarande paragraf avsedd avverkning skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 34. 187

kunna dömas till ansvar enligt densamma. Det synes då önskligt att lagrummet utformas så att dess här berörda begränsning blir klart angiven. Ej heller det tillägg till gällande lag som gjorts i det remitterade förslaget 1 syfte att, då avverkning företagits av annan än markägaren, göra straffbudet tillämpligt även å denne, om han medgivit avverkningen, synes hava fått en fullt otvetydig avfattning.

På grund av det anförda hemställes, att de i 1 och 2 mom. upptagna ansvarsbestämmelserna få avse den som äger förfoga över skog, därvid i 2 mom. i tydlighetens intresse upprepas att straffsatsen är dagsböter, samt att i ett nytt 3 mom. upptages föreskrift om att lika med awerkare som i 1 och 2 mom. sägs skall anses markägare, med vars samtycke annan företagit avverkning å marken.

2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Lagrådet:

Detta förslag lämnas utan erinran.

Ur protokollet:

Åke Mossler.

188 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

16 januari 1948.

Närvarande: Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 7 januari 1948 avgivna utlåtande över de den 31 oktober 1947 till lagrådet remitterade förslagen till

1) skogsvårdslag och

2) lag om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

De av lagrådet gjorda erinringarna mot förslaget till ny skogsvårdslag ha beaktats. I sagda förslag ha därjämte vidtagits vissa smärre jämkningar av redaktionell innebörd. Vad en ledamot av lagrådet anmärkt mot 17 § i nämnda förslag har däremot ej synts böra föranleda någon ändring i detsamma. Vad samme ledamot anfört angående fastställandet av den räntefot, med vilken man bör räkna vid gränsdragningen mellan utvecklingsbar och icke utvecklingsbar skog, har ej heller givit mig anledning att frångå den uppfattning i denna fråga, åt vilken jag givit uttryck vid remissen till lagrådet.

Föredraganden hemställer härefter, att ifrågavarande båda lagförslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34. 189

Innehållsförteckning.

Sid.

190 Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Sid.