Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

3

Förslag

till

Skogsvårdslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser.

1

§•

Skogsmark med därå växande skog bör genom utnyttjande på lämpligt

sätt av markens virkesalstrande förmåga skötas så, att tillfredsställande eko­

nomiskt utbyte vinnes och, såvitt möjligt, i huvudsak jämn avkastning er-

hålles.

2 §.

Med skogsmark förstås för skogsproduktion lämplig mark, som ej i vä­

sentlig utsträckning nyttjas för annat ändamål. Mark, som ligger helt eller i

huvudsak outnyttjad, skall dock ej anses såsom skogsmark, om marken är

mera ägnad att användas annorledes än till skogsbörd eller på grund av sär­

skilda förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduktion.

Ändå att det ej följer av bestämmelserna i första stycket, skall mark anses

såsom skogsmark, såframt skog därå bör finnas till skydd mot sand- eller

jordflykt eller fjällgränsens nedgående eller med hänsyn till annan därmed

jämförlig omständighet.

3 §•

I avseende å rättigheter och skyldigheter, som enligt denna lag äro för­

enade med äganderätt till fast egendom, skall med ägare likställas åbo å hem­

man eller lägenhet under stadgad åborätt, där han äger att förfoga över av­

kastningen av skogen utöver husbehovet.

Råder tvist om äganderätt till mark, skall såsom ägare anses den, som med

äganderättsanspråk innehar marken.

Denna lag medför ej rubbning i den rätt till skog, som enligt vad särskilt

är stadgat tillkommer lapparna.

Om tillsynsmyndigheter.

4 §•

För varje landstingsområde eller, där Konungen så förordnar, för annat

område skall finnas en skogsvårdsstyrelse, vilken skall hava uppsikt över

att skogsmark med därå växande skog skötes i enlighet med vad i denna

lag stadgas.

I fråga om skogsmark, belägen inom området för stad, som icke deltager

i landsting, utövas uppsikten av den skogsvårdsstyrelse, vars verksamhetsom­

råde i övrigt helt eller till större delen omgiver staden.

5 §.

Skogsstyrelsen skall övervaka skogsvårdsstyrelsernas verksamhet enligt

denna lag.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Om avverkning.

6

§•

Utvecklingsbar skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd avverkas

annorledes än genom gallring, som är för skogens utveckling ändamålsenlig.

Skog är att anse såsom utvecklingsbar, så länge det under förutsättning av

lämplig skötsel måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än

att omedelbart avverka den.

7 §•

Avverkning av icke utvecklingsbar skog må ej å någon fastighet utan skogs­

vårdsstyrelsens tillstånd så företagas, att större rubbningar i avkastningens

jämnhet uppkomma.

Ej heller må avverkning av icke utvecklingsbar skog så bedrivas, att sko­

gens återväxt avsevärt försvåras.

8

§.

Skogsvårdsstyrelsen äger på ansökan medgiva, att viss mark, som utgöres

av fastighetsdel eller två eller flera fastigheter eller fastighetsdelar, skall i

fråga om avverkning av icke utvecklingsbar skog betraktas såsom en fastig­

het.

Övergår del av sådan mark, utan att marken samlas å en hand, till någon

som förut ej äger del däri, må skogsvårdsstyrelsen förklara medgivandet för­

fallet.

9 §.

Besväras fastighet av servitut, som innefattar rätt till skogsfång, och kan

med hänsyn till planlagd eller påbörjad avverkning eller eljest fara anses

föreligga, att nämnda rätt ej skall kunna begagnas i avsedd utsträckning, äger

skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan förfång för innehavare av sådan

avverkningsrätt, som åtnjuter bättre rätt än servitutet, meddela de föreskrif­

ter angående avverkning av skog å fastigheten eller del därav, som av för­

hållandena påkallas.

Begagnas skogsfångsservitut på ett sätt, som är till men för skogsvården

å den av servitutet besvärade fastigheten, eller finnes fara föreligga för sådant

begagnande, må ock skogsvårdsstyrelsen, där så kan ske utan att hinder upp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

5

står för utnyttjande i avsedd utsträckning av servitutet eller eljest av annan

tillkommande rätt till avverkning å fastigheten, på ansökan av dennas ägare

meddela de föreskrifter angående avverkningen å fastigheten eller del där­

av, som av förhållandena påkallas.

10

§.

Vill någon, med hänsyn till av honom planlagd eller påbörjad avverkning,

erhålla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida viss skog är att anse så­

som utvecklingsbar eller huru avverkning bör företagas utan att stadgandena

i 6 och 7 §§ överträdas, må han göra skriftlig ansökan därom hos skogsvårds­

styrelsen.

Avverkning, som företages i överensstämmelse med sådant yttrande, är att

anse såsom laglig.

11

§.

1 mom. Finner skogsvårdsstyrelsen undersökning å marken vara behöv­

lig för avgörande av ansökan i ärende, som avses i 6—10 §§, verkställes så­

dan undersökning av länsjägmästaren eller på annat sätt, varom styrelsen

förordnar.

Kostnad för dylik undersökning bestrides av medel, som av skogsvårds­

styrelsen förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning

samt bekosta erforderlig uppskattning av skogstillgångarna å fastigheten

ävensom, därest på hans begäran verkställes utsyning eller utstämpling, ut­

giva ersättning härför efter grunder, som fastställas av skogsvårdsstyrelsen.

2 mom. Skogsvårdstyrelsens beslut i ärende, varom i 6—10 §§ sägs, skall

innehålla de föreskrifter eller, i fråga om yttrande enligt 10 §, de anvis­

ningar, som kunna anses påkallade, samt angiva den tid, högst tio år, för

vilken beslutet skall gälla. Beslutet skall så snart ske kan bevisligen tillstäl­

las sökanden samt, i fall som avses i 9 §, jämväl en var annan, som skogs­

vårdsstyrelsen veterligen äger rätt till skogsfång å fastigheten.

12

§.

Sker avverkning i strid mot bestämmelserna i 6 eller 7 § eller mot före­

skrifter, varom förmäles i 11 § 2 mom., eller finner skogsvårdsstyrelsen på

grund av företagen utstämpling eller eljest skälig anledning antaga, att av­

verkning planlagts, vilken skulle komma i strid mot nämnda bestämmel­

ser eller föreskrifter, skall skogsvårdsstyrelsen, där ej annorlunda i 13 § stad­

gas, söka träffa överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverk­

ningen å fastigheten och, där så anses påkallat, jämväl rörande avverkningen

å med denna sambrukad fastighet. Vad nu sagts om ägaren skall, då avverk­

ning verkställts eller planlagts av annan, gälla även denne.

Överenskommelse skall avfattas skriftligen samt avse viss tid, högst tio år.

13 §.

1 mom. Kan ej överenskommelse träffas eller sker avverkning eller upp­

låtelse av avverkningsrätt i strid mot överenskommelse, äger skogsvårdssty-

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

7

Om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd.

14 §.

Där vid avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffen­

het, att densamma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses

nöjaktig, skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjak­

tig återväxt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det av­

verkade området. Skyldighet att vidtaga dylika åtgärder skall dock ej före­

ligga, sedan den uppkomna skogen nått sådan utveckling, att den icke längre

är att räkna som plantskog.

15 §.

Uppkommer i skog skada genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning

eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom

åverkan, skall vad i 14 § föreskrives om vidtagande av åtgärder för att trygga

nöjaktig återväxt efter avverkning äga motsvarande tillämpning, ändå att

skyldighet därtill ej föreligger enligt sagda paragraf.

Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom att åsidosätta

någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, må åtgärder för

återväxtens tryggande icke fordras till större kostnad än som motsvarar

värdet av de vid skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller

av ägaren tillgodogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka blivit så ska­

dade, att de ej böra bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för tryg­

gandet av nöjaktig återväxt borttagas, jämte den ersättning markägaren i

anledning av skadan uppburit eller kunnat uppbära. Skulle i nu avsedda

fall även denna skyldighet bliva synnerligen betungande, må skogsvårdssty-

relsen på ansökan kunna medgiva skälig begränsning därav.

16 §.

Är å skogsmark skogstillståndet uppenbarligen otillfredsställande, skola,

ändå att skyldighet att sörja för återväxt icke föreligger enligt 14 eller 15 §,

sådana åtgärder vidtagas, som erfordras för att inom skälig tid nöjaktig

skog skall finnas å marken; dock må åtgärder icke fordras till större kostnad

än som motsvarar värdet av de träd, vilka böra fällas i samband med åt­

gärdernas vidtagande.

17 §.

Vad i 15 och 16 §§ sagts om inskränkning i skyldigheten att vidtaga åtgär­

der för att erhålla nöjaktigt skogstillstånd skall icke äga tillämpning, därest

skäligt bidrag till täckande av kostnaderna för åtgärderna kan erhållas av

allmänna medel.

Närmare föreskrifter om sådana bidrag meddelas av Konungen.

18 §.

För vidtagande av de åtgärder, som kunna erfordras för att erhålla nöj­

aktigt skogstillstånd, är skogsmarkens ägare ansvarig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

11

Finner skogsvårdsstyrelsen uppenbart, att genom avverkning, vartill till­

stånd sökes, skogens återväxt eller skyddet mot sand- eller jordflykt icke

äventyras, erfordras ej utsyning eller anvisning.

I tillstånd till avverkning må intagas de föreskrifter i avseende på sättet

för avverkningen, som kunna finnas erforderliga.

28 §.

I fråga om åtgärder för att trygga återväxt skall beträffande svårföryng-

rad skog och skyddsskog, jämte vad i 14—24 §§ är stadgat, gälla

1) att, då tillstånd till avverkning meddelas, skogsvårdsstyrelsen tillika

skall föreskriva de åtgärder, genom vilka den i 14 § stadgade skyldigheten

skall anses fullgjord, ävensom den tid, inom vilken åtgärderna skola vara

verkställda;

2) att beträffande sålunda föreskrivna åtgärder vad i 21—24 §§ är stad­

gat för där avsedda fall skall äga motsvarande tillämpning; samt

3) att, där för främjande av återväxten å skyddsskog prövas erforderligt,

att bete å skogen förbjudes helt eller i viss mån, såsom beträffande vissa slag

av hemdjur eller under viss tid av året, länsstyrelsen äger meddela föreskrift

därom.

29 §.

Kostnad för förrättning enligt 27 § bestrides av medel, som av skogsvårds­

styrelsen förvaltas; dock skall sökanden tillhandahålla nödig hantlangning.

Särskilda bestämmelser angående omläggning av skogsmark.

30 §.

1 mom. Vad i denna lag stadgas skall ej utgöra hinder för att skogsmark

omlägges vare sig till trädgård, åker, byggnadstomt, väg eller annat liknande

ändamål eller, så framt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd

än som kan anses skäligt, till äng eller betesmark för varaktigt betesbruk.

Dock erfordras för omläggning som nu sagts tillstånd av skogsvårdssty­

relsen, därest marken ingår i område, angående vilket förordnande enligt 25 §

meddelats, eller, beträffande annan skogsmark, därest omläggning till äng

eller betesmark ifrågasättes. I förstnämnda fall må omläggning medgivas

allenast om marken prövas icke böra fortfarande användas för skogsbörd

till skydd för närliggande marker.

Till annat ändamål än i första stycket avses må omläggning ske endast

efter tillstånd av skogsvårdsstyrelsen.

2 mom. Då tillstånd jämlikt 1 mom. lämnas, skall skogsvårdsstyrelsen jäm­

väl bestämma tid, inom vilken de åtgärder, som erfordras för omläggningen,

skola vara vidtagna.

3 mom. I fråga om ansökan om tillstånd att omlägga skogsmark skall vad

i 11 § är stadgat för där avsedda fall äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

15

besvären, vid talans förlust, hava inkommit inom en månad efter det kla­

ganden erhöll del av beslutet. Underrättelse härom skall meddelas i beslutet.

2 mom. över skogsstyrelsens beslut i ärende, varom i denna lag förmäles,

så ock över länsstyrelses beslut i ärende, som avses i 28 § 3), må klagan fö­

ras hos Konungen genom besvär, som skola hava inkommit till jordbruks­

departementet inom en månad från den dag klaganden erhöll del av beslutet.

Klagan må jämväl föras av skogsvårdsstyrelse, där skogsstyrelsen ändrat eller

upphävt skogsvårdsstyrelsens beslut.

44 §.

Över åtgärd av överexekutor i anledning av framställning, varom i 23 §

sägs, må klagan ej föras.

Om undantag från lagens tillämplighetsområde.

45 §.

1 mom. Från tillämpningen av denna lag undantages skogsmark med därå

växande skog

1) lydande under lagen om häradsallmänningar eller lagen om allmän-

ningsskogar i Norrland och Dalarna;

2) å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av kyrklig natur;

3) å sådana fastigheter, som avses i § 4 förordningen den 26 januari 1894

angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket; samt

4) å övriga kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehavas med stadgad

åborätt.

2 mom. Ligger skog, som i 1 mom. 2)—4) angives, i samfällighet med skog,

som lyder under denna lag, skall lagen äga tillämpning å det samfällda skogs­

området i dess helhet.

Övergångsbestämmelser.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

Genom lagen upphävas

skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

förordningen den 24 juli 1903 (nr 79, s. 20) angående förvaltningen av

städernas skogar;

kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 272) med vissa föreskrifter om tillämp­

ningen av nyssnämnda förordning; samt

förordningen den 26 januari 1894 (nr 17) angående hushållningen med de

allmänna skogarna i riket, såvitt densamma äger tillämpning beträffande

skogar å kronohemman och kronolägenheter, som innehavas med stadgad

åborätt, samt å allmänna inrättningars hemman och lägenheter, som icke

äro av kyrklig natur.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som

ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Med avseende å införandet av den nya lagen skall iakttagas:

1) Beträffande avverkning, som ägt rum före denna lags ikraftträdande,

ävensom i fråga om skyldighet att vidtaga åtgärder för att trygga återväxt

i anledning av sådan i 15 § avsedd skada, som dessförinnan uppkommit,

skola förut gällande bestämmelser lända till efterrättelse; dock att den nya

lagen skall med det undantag som nedan angives gälla i fråga om den ord­

ning, vari ingripande må ske i anledning av verkställd eller planlagd avverk­

ning eller för att trygga återväxt eller i anledning av omläggning av skogs­

mark.

2) Om före den nya lagens trädande i kraft talan väckts jämlikt 13 eller

24 § förenämnda lag den 15 juni 1923 eller jämlikt 18 eller 22 § lagen den

10 juni 1932 (nr 180) om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norr­

bottens läns lappmarker med flera områden, skall den lag, på grund varav

denna talan väckts, fortfarande tillämpas i avseende å sådaii talan, intill

dess den blivit slutligen avgjord.

3) Överenskommelse enligt 12 § lagen den 15 juni 1923 eller 18 § lagen

den 10 juni 1932, så ock förbindelse enligt 24 § lagen den 15 juni 1923 skola

hava samma verkan som om överenskommelsen ingåtts eller förbindelsen

avlämnats enligt den nya lagen. Detsamma skall gälla jämlikt äldre lag läm­

nat medgivande eller utfärdad föreskrift av beskaffenhet som sägs i 8 §, 9 §

första stycket, 26 § första stycket 1) samt 27 eller 28 § den nya lagen. Likaså

skall av domstol meddelat utslag enligt 13 eller 24 § lagen den 15 juni 1923

eller enligt 18 eller 22 § lagen den 10 juni 1932 hava samma verkan som av

skogsstyrelsen enligt den nya lagen meddelat beslut i motsvarande fråga.

4) Avverkningsförbud, som meddelats enligt äldre lag, skall efter den nya

lagens ikraftträdande fortfarande gälla under högst fem år, med rätt för

skogsvårdsstyrelsen att, om så anses påkallat, vid utgången av denna tid för­

länga förbudet för ytterligare högst fem år.

Om ansvar för överträdelse av dylikt förbud skall gälla vad i den nya lagen

finnes stadgat om ansvar lör överträdelse av avverkningsförbud, som med­

delats enligt samma lag.

5) I fråga om skogarna inom Gotlands län och landskapet Öland, inom

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker samt inom Särna och Idre

socknar av Kopparbergs län, så ock beträffande skogar i övriga delar av ri­

ket, å vilka bestämmelserna i 4 kap. lagen den 15 juni 1923 hittills ägt till-

lämpning, skall så anses som om förordnande meddelats enligt 25 § första

stycket eller, beträffande här avsedda skogar i Hallands län, 25 § andra styc­

ket nya lagen.

6) Genom den nya lagen förringas ej giltigheten av utsyning eller ^stämp­

ling, som före dess ikraftträdande verkställts genom skogsvårdsstyrelses för­

sorg eller godkänts av skogsvårdsstyrelse, eller av annat av skogsvårdssty-

relse jämlikt äldre lag lämnat tillstånd till avverkning eller till omläggning

av skogsmark; dock skall utsyning eller utstämpling ej gälla, sedan fem år

förflutit från utsyningen eller utstämplingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

17

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till

jakt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

26 §.

2 mom. Från skyldighet att erlägga jaktvårdsavgift äro befriade:

Konungen och medlemmar av det kungliga huset;

chefen för Konungens hovjägeristat i avseende å jakt som av honom på

Konungens uppdrag utövas å kronans områden;

personal vid domänverket samt lärare och elever vid skogshögskolan och

skogsläroverken i avseende å jakt som enligt gällande bestämmelser av dem

i deras nämnda egenskap utövas å kronans områden;

svensk eller norsk lapp vid utövning av den rättighet att jaga, som enligt

vad särskilt är stadgat må tillkomma honom i vissa delar av riket;

person, som är bofast i trakterna ovan odlingsgränsen inom Norrbottens

och Västerbottens län eller i den del av Jämtlands län, som Konungen be­

stämmer, vid jakt med snara;

person, tillhörande den bofasta kustbefolkningen, vid den jakt efter säl

eller sjöfågel, som nämnda befolkning jämlikt 13 § må idka utan tillstånd;

samt

person som enligt 27 § är skyldig utlösa jaktpass.

I övrigt — — — omförmälda djur.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

2

Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 34.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

19

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarkollegium,

kommerskollegium, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen,

egnahemsstyrelsen, kanslern för rikets universitet, samtliga länsstyrelser med

undantag av länsstyrelsen i Norrbottens län, samtliga skogsvårdsstyrelser och

hushållningssällskaps förvaltningsutskott, flertalet städer, norrlandskom-

mittén, statens skogsforskningsinstitut, skogshögskolans lärarråd, skogssäll-

kapet, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges skogsägareförbund, Riksförbun­

det landsbygdens folk, Skogsindustriernas samarbetsutskott, Landsorganisa­

tionen i Sverige, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Norrlands

skogsvårdsförbund, länsjägmästareföreningen och Sveriges länsskogvaktare-

förbund.

Vid domänstyrelsens yttrande ha fogats utlåtanden från samtliga överjäg­

mästare. Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat utlåtanden från fler­

talet handelskammare.

Skrivelse i ärendet har vidare inkommit från Föreningen Sveriges stads­

trädgårdsmästare.

I samband härmed får jag även anmäla en av skogsvårdsstyrelsen i Väs­

terbottens län i skrivelse den 21 januari 1947 gjord framställning om ut­

färdande av provisoriska bestämmelser till förebyggande av överavverkning

i Västerbottens och Norrbottens läns kustland, över vilken framställning

yttranden avgivits av skogsstyrelsen, Sveriges skogsägareföreningars riksför­

bund och Riksförbundet landsbygdens folk. Vid skogsstyrelsens yttrande ha

fogats utlåtanden från övriga skogsvårdsstyrelser.

Innan jag ingår på skogsstyrelsens förslag och nyssnämnda framställning

torde jag få lämna eu kortfattad redogörelse för innehållet av nu gällande

skogsvårdslagstiftning.

Gällande bestämmelser.

A. Skogar under 1923 års skogsvårdslag.

Skogsvårdslagen den 15 juni 1923, som för närvarande är gällande, är

landets första egentliga skogsvårdslag.

Från tillämpningen av 1923 års skogsvårdslag äro följande skogar undan­

tagna: 1) skogar, som äro underkastade bestämmelserna i lagen om vård

av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker med

flera områden; 2) skogar lydande under lagen om häradsallmänningar eller

lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 3) städernas skogar;

4) statens till bergshanteringens understöd anslagna skogar; 5) skogar å sta­

tens utarrenderade jordbruksdomäner och å ecklesiastika boställen ävensom

å fastigheter, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad tid (åbo-

rätl) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord; samt 6) övriga

förut ej nämnda skogar, å vilka förordningen den 26 januari 1894 angående

hushållningen med de allmänna skogarna i riket äger tillämpning eller som

Kungl. Maj.ts proposition nr 34-

21

på husbehovsskog efter ortens förhållanden. Om avverkning, som angives i

4 § 3 mom., kan befaras medföra, att skogsfångsservitut ej kan i avsedd ut­

sträckning begagnas eller att servitutets begagnande i avsedd utsträckning

nödvändiggör, att äldre skog tages i anspråk i sådan omfattning, att fastig­

heten därigenom skulle komma att för framtiden lida brist på husbehovs­

skog efter ortens förhållanden, skall vad i sistnämnda moment är stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Till motverkande av osund spekulation meddelas i 5 § 2 mom. föreskrifter

i fråga om fastighet, som genom köp, byte eller gåva övergår till ny ägare,

vilken icke är gift med eller arvsberättigad efter den föregående ägaren.

Jämte bestämmelserna i 1 mom. skall sålunda gälla, att intill dess fem år

förflutit från det lagfart sökts å fånget avverkning av äldre skog ej får ske

utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen i andra fall än där avverkningen avser

husbehovsändamål eller föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en

god skogsvårds fordringar. Nu angivna bestämmelser skola dock ej utgöra

hinder för avverkning på grund av rätt som upplåtits av föregående ägare

och jämlikt 1 kap. 3 och 7 §§ nyttjanderättslagen är gällande emot nye

ägaren.

Enligt 6 § är skogsvårdsstyrelsen skyldig att på ansökan avgiva yttrande,

huruvida viss skog är att anse såsom yngre eller hur avverkning bör före­

tagas utan att stadgandena i 3, 4 eller 5 § varda överträdda. Avverkning,

som företages i överensstämmelse med sådant yttrande, är att anse såsom

laglig.

För prövning av fråga, som avses i 4, 5 eller 6 §, kan skogsvårdsstyrelsen

låta verkställa undersökning å marken genom länsjägmästaren eller på am

nät sätt. Utlåtande från i lanthushållning sakkunnig person kan också in­

hämtas. Skogsvårdsstyrelses slutliga beslut i ärende, varom i 4, 5 eller 6 §

sägs, skall gälla för högst fem år (7 §).

Om avverkning sker eller planeras i strid mot lagens bestämmelser eller

skogsvårdsstyrelsens föreskrifter, äger skogsvårdsstyrelsen enligt 8 § meddela

förbud att å fastigheten utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd verkställa av­

verkning, med rätt för skogsvårdsstyrelsen att på visst sätt inskränka förbu­

det. Är saken brådskande, kan avverkningsförbud meddelas tills vidare. Av-

verkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft. Skogs-

vårdsstyrelsen äger bemyndiga länsjägmästaren eller annan, som fullgjort

vad som erfordras för vinnande av anställning såsom jägmästare, att å sty­

relsens vägnar meddela provisoriskt avverkningsförbud. Sådant provisoriskt

förbud är dock för sin giltighet beroende av om styrelsen fastställer detsam­

ma inom tio dagar.

I fråga om åtgärder för betryggande av återväxt stadgas i 9 §, att då vid

avverkning icke kvarlämnats skog av sådan täthet och beskaffenhet, att den­

samma med hänsyn till rådande naturförhållanden kan anses nöjaktig, samt

en tillfredsställande naturlig återväxt ej heller kan inom skälig tid påräknas,

skola sådana åtgärder vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig åter­

växt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

skog, avverkning medgivas på en gång i så stor utsträckning, som är förenlig

med skogens återväxt, dock med iakttagande att, därest icke avverkningen

föranlåtes av skogens beskaffenhet eller eljest en god skogsvårds fordringar,

fastigheten ej genom avverkningen kommer att för framtiden lida brist på

husbehovsskog enligt ortens förhållanden. I avverkningstillstånd skall angi­

vas den tid, högst fem år, inom vilken avverkningen skall vara verkställd.

Då tillstånd till avverkning meddelas enligt awerkningsplan, skall i all­

mänhet utsyning verkställas av länsjägmästaren, biträdande länsjägmästare

eller annan av skogsvårdsstyrelsen förordnad sakkunnig person. De utsynade

träden skola därvid stämplas genom förrättningsmannens försorg. Medde­

las tillstånd till avverkning annorledes än enligt awerkningsplan, må, där så

hefinnes vara tillräckligt, allenast anvisning äga rum av viss trakt, där av­

verkningen får företagas. Därvid skola gränserna tydligt utmärkas och när­

mare föreskrifter lämnas angående sättet för avverkningen. Anvisning av

avverkningstrakt kan också ske, då tillstånd enligt awerkningsplan med­

delas till avverkning av yngre skog eller av i yngre skog förekommande

spridda grupper eller enstaka träd av äldre skog. Virke av barrskog, som

enligt anvisning avverkats annorledes än genom gallring i bestånd av yngre

skog, får, om awerkningsplan fastställts för fastigheten, icke bortföras från

skogen, innan det stämplats genom förrättningsmannens försorg. Vid för­

rättning för utsyning eller anvisning av avverkningstrakt böra av fastighets­

ägaren gjorda framställningar rörande avverkningstrakt och sättet för utta­

gande av avverkningsbelopp beaktas, i den mån sådant överensstämmer

med god skogsvård. Finner skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd

till avverkning nödigt, att vissa träd överhållas såsom fröträd, äger styrelsen

meddela föreskrift därom. Verkställes avverkning, som ej får ske utan till­

stånd av skogsvårdsstyrelsen, är avverkaren pliktig ställa sig till efterrättel­

se de föreskrifter, som av styrelsen meddelas för utövande av kontroll över

avverkningen.

Om avverkning sker eller planlägges i strid mot visst stadgande i lapp­

markslagen eller mot viss anvisning eller föreskrift, som meddelats av skogs­

vårdsstyrelsen, äger styrelsen meddela avverkningsförbud. Provisoriskt av-

verkningsförbud kan meddelas av länsjägmästare eller annan hos skogs­

vårdsstyrelsen anställd tjänsteman med jägmästareutbildning. Dylikt provi­

soriskt förbud är giltigt under tjugo dagar.

Då genom skogsvårdsstyrelsens försorg awerkningsplan upprättas eller i

anledning av lagens bestämmelser utsyning eller stämpling verkställes eller

anvisning av avverkningstrakt äger rum, skall sökanden utgöra nödig hant-

langning. Övriga kostnader för sådan förrättning skola, om ej på sökandens

begäran förrättningen verkställes av annan än hos skogsvårdsstyrelsen an­

ställd tjänsteman, utgå av medel, som av styrelsen förvaltas.

Bestämmelserna i lappmarkslagen om åtgärder för betryggande av åter­

växt överensstämma i stort sett med motsvarande bestämmelser i 1923 års

skogsvårdslag. I följande avseenden förekomma dock avvikelser i lappmarks­

lagen: 1) Skyldigheten att efter avverkning sörja för återväxten är ej ovill­

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

29

melserna äro alltså byggda på principen om plantvång, där skogens omfatt­

ning gör sådant lämpligt. Hushållningsplan uppgöres av skogstjänsteman

efter domänstyrelsens förordnande och fastställes av domänstyrelsen, vilken

därjämte äger meddela de särskilda föreskrifter, vilka i avseende på sko­

garna kunna finnas nödiga (2 och 3 §§). Revision av hushållningsplan skall

verkställas på det sätt och i den ordning, som för allmänna skogar finnes

eller varder stadgat (4 §). Om förvaltningen av stadsskog ej förut av veder­

börande drätselkammare upp dragits åt en från skogsinstitutet utexaminerad

person eller om skogens skötsel ej varder nöjaktigt utförd, förordnar Kungl.

Maj:t, på framställning av domänstyrelsen, huruvida skogen må ställas un­

der vård och förvaltning av skogsstaten (5 §). I dylikt fall skall revirför­

valtaren redovisa för skogens förvaltning och ett exemplar av redogörelsen

tillhandahållas drätselkammaren.

Om skog ej blivit ställd under skogsstatens omedelbara vård och förvalt­

ning, åligger det dock vederbörande skogstjänsteman att hålla tillsyn och

kontroll över skogsskötseln. Därest överträdelse av hushållningsplan eller

vanvård av skogen förekommer, äger han anmäla detta hos överjägmästaren.

Denne gör efter undersökning den framställning till domänstyrelsen, som

omständigheterna föranleda, varefter domänstyrelsen antingen fäster veder­

börande drätselkammares uppmärksamhet på förhållandet eller ock gör fram­

ställning hos Kungl. Maj:t om skogens ställande under skogsstatens vård och

förvaltning (6 §). Kostnaderna för stadsskogs vård och förvaltning bestridas

med stadens medel. I dessa kostnader inbegripas utgifterna för upprättande

av hushållningsplan och revision därav samt för avlöning av skogvaktare

ävensom, där skog är ställd under skogsstatens vård och förvaltning, staten

tillkommande ersättning enligt gällande resereglemente för skogstjänstemans

förvaltningsåtgärder (7 §).

Vidare ha i förordningen meddelats bestämmelser om skyldighet för ve­

derbörande stads drätselkammare att inom sex månader från det förord­

ningen trätt i kraft till domänstyrelsen ingiva uppgift om stadens skogars yt­

vidd, beskaffenhet och skötsel (2 §). Sedermera ha genom kungörelse den

20 juni 1924 (nr 272) meddelats vissa bestämmelser angående lämnande av

uppgifter till domänstyrelsen beträffande skogar, förvärvade efter ikraft­

trädandet av stadsskogsförordningen.

D, Karesuando skogsallmänning.

Vid den allmänna avvittringen inom Norrbottens län avsattes Karesuando

sockens allmänningsskog. Jämlikt beslut av 1903 års riksdag överlämnades

emellertid denna allmänningsskog till kronan mot det att visst område av

Muonio kronopark upplåts till Karesuando kommun såsom kommunens sam­

fällda egendom. Då det sålunda upplåtna området, vilket numera benämnes

Karesuando skogsallmänning, ej uteslutande äges av vederbörande jordägare

inom kommunen, är skogsallmänningen att betrakta såsom en vanlig kom­

munskog.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 34.

31

Därjämte skola såvitt möjligt av avkastningen bestridas på allmänningen

belöpande utskylder och onera. Vad därefter återstår av årsavkastningen skall

tillgodoföras en skogsmedelsfond, i den mån icke länsstyrelsen, då fonden

överstiger visst minimibelopp, av särskilda skäl medgiver användning för

andra ändamål.

E. Skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas med

stadgad åborätt.

Rörande skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas

med stadgad åborätt, ha bestämmelser meddelats i kap. V förordningen den

26 januari 1894 angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket,

vilket kapitel erhållit sin nuvarande lydelse genom en förordning den 24 juli

1903. I 31 § av 1894 års förordning stadgas, att å skog till kyrko-, akademi-,

hospitals-, krigsmanshus- samt andra allmänna inrättningars hemman och

lägenheter, som icke innehavas med stadgad åborätt, skall införas regelbun­

den hushållning såväl å skogen som å hagmarken och skogsindelning äga

rum, där domänstyrelsen med avseende på skogens omfång och beskaffenhet

prövar sådan tjänlig. Där dylik hushållning ej redan införts, skall den sty­

relse eller myndighet, som över egendomen har inseende, inom sex månader

från förordningens ikraftträdande inlämna uppgift å dessa skogars ytvidd,

beskaffenhet och skötsel till domänstyrelsen, som, där så finnes böra ske,

förordnar skogstjänsteman att mot ersättning enligt taxa, vilken ersättning

utbetalas genom den styrelse eller myndighet, varunder skogen hör, upprätta

hushållningsplan. Denna skall för fastställelse ingivas till domänstyrelsen.

Det ankommer på länsstyrelsen att på anmälan av domänstyrelsen tillhålla

vederbörande styrelser och myndigheter att fullgöra dylik anmälan.

På framställning av domänstyrelsen förordnar Kungl. Maj:t, huruvida

skog å allmän inrättnings hemman må, där förvaltningen av densamma ej

förut av den styrelse eller myndighet, varunder egendomen lyder, uppdra-

gits åt en från skogsinstitutet utexaminerad person eller om skogens skötsel

icke blir nöjaktigt utförd, ställas under vård och förvaltning av skogsstaten.

I dylikt fall skall jägmästaren redovisa för skogens förvaltning samt ett

exemplar av redogörelsen med därtill hörande verifikationer tillhandahållas

vederbörande styrelse eller myndighet.

Där skogen ej blivit ställd under skogsstatens omedelbara vård och förvalt­

ning, åligger det dock vederbörande skogstjänsteman att hålla tillsyn och

kontroll över skogsskötseln. Om överträdelse av hushållningsplan eller van­

vård av skogen förekommer, äger skogstjänstemannen anmäla delta hos

överjägmästaren, vilken efter undersökning gör den framställning till do­

mänstyrelsen, som omständigheterna föranleda, varefter domänstyrelsen an­

tingen fäster vederbörande styrelses eller myndighets uppmärksamhet å för­

hållandet eller ock gör underdånig framställning om skogens ställande under

skogsstatens vård och förvaltning. Har skog av nu ifrågavarande slag ställts

Innan avverkning äger rum, skall utsyning företagas i den ordning domän­

styrelsen bestämmer.

Såsom angives i § 4 förordningen den 26 januari 1894 angående hushåll­

ningen med de allmänna skogarna i riket finnas särskilda bestämmelser med­

delade för Djurgården vid Stockholm samt en del kronan tillhöriga skogar,

som äro upplåtna till vissa ändamål, verk eller inrättningar. Sådana bestäm­

melser ha meddelats bland annat beträffande renbetesfjällens skogar, skogar

som upplåtits till bergshanteringens understöd, till lotsverket, krigsskolan å

Karlberg, Bona uppfostringsanstalt med flera verk och inrättningar.

Kap. IV i 1894 års förordning är tillämpligt å boställsskogar, civila, mili­

tära och ett mindre antal ecklesiastika. Dylika skogar skola i allmänhet skö­

tas enligt hushållningsplan, som fastställes av domänstyrelsen. Om boställets

virkesavkastning i betydligare män överstiger dess behov av skogsfång, kan

Kungl. Maj:t förordna, att boställsskogen helt eller delvis skall ställas under

skogsstatens omedelbara vård och förvaltning. Eljest åligger det boställsha-

varen att sköta skogen med iakttagande av den fastställda hushållnings-

planen.

För en del kronan tillhöriga skogar saknas bestämmelser rörande skogar­

nas skötsel och tillsynen däröver. Så är till exempel förhållandet beträffande

vattenfallsstyrelsens och försvarsverkets skogar samt skogar, som innehavas

av egnahemsnämnderna.

De fastigheter, som innehavas med åborätt enligt lagen den 4 juni 1926 om

upplåtelse under åborätt av viss jord, äro icke jämställda med fastigheter un­

der stadgad åborätt. En åbo enligt 1926 års lag äger ej nyttja fastighetens

skog i annan män än från kronans sida medgivits.

Det övervägande flertalet av de ecklesiastika boställsskogarna lyda under

den ecklesiastika boställsordningen av den 30 augusti 1932. Dessa skogar sko­

la skötas efter hushållningsplan, som upprättas genom stiftsnämndens för­

sorg. Vid uppgörande av sådan plan skall, med beaktande av att såvitt möj­

ligt jämn avkastning erhålles, eftersträvas utvinnande av det med hänsyn till

skogens tillstånd bästa möjliga ekonomiska resultat. Hos stiftsnämnden skola

finnas anställda en eller flera stiftsjägmästare. Avverkning av boställsskog

må ej ske annorledes än efter utsyning, som i enlighet med stiftsjägmäs-

tarens anvisningar verkställes av ett hos vederbörande pastorat anställt

skogsbiträde.

Kangl. Maj:ts proposition nr 34.

33

Skogsstyrelsens förslag.

Skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag innebär i åtskilliga avseenden

viktiga förändringar i förhållande till nu gällande lagstiftning. Till en början

föreslås sålunda tillämpningsområdet för den allmänna skogsvårdslagen bliva

avsevärt utvidgat. Enligt förslaget skola nämligen skogar, som äro underkas­

tade bestämmelserna i lagen om vård av vissa skogar inom Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker med flera områden, i fortsättningen gå in

under den allmänna skogsvårdslagen och den särskilda lappmarkslagen så­

tt

Mlmni/ till riksdagens protokoll 19t8. 1 samt. Nr 34.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

lunda icke förlängas. Vidare föreslås, att skogsvårdslagen i fortsättningen

skall äga tillämpning även å vissa andra skogar, som hittills varit undantagna

från densamma, nämligen städernas skogar, Karesuando skogsallmänning,

skogar å allmänna inrättningars hemman, som icke innehavas med stadgad

åborätt, samt skogar å krono- och allmänna inrättningars hemman, som in­

nehavas med stadgad åborätt.

Under det att i 1923 års lag icke lämnats någon särskild definition å be­

greppet skogsmark, föreslås nu att till skogsmark skall räknas all mark,

som är lämplig för skogsproduktion och ej i väsentlig utsträckning utnyttjas

för annat ändamål. Bestämmelsen innebär en utvidgning i förhållande till

1923 års lag i det att åtskillig mark, som tidigare ej torde ha hänförts till

skogsmark, såsom vissa kalnrarker, enligt förslaget skall bliva underkastad

bestämmelserna i skogsvårdslagen. Förslaget innehåller vidare en allmän be­

stämmelse rörande principerna för skogsvården, till vilken motsvarighet sak­

nas i 1923 års lag. Syftet med denna bestämmelse är att betona, att skogs­

bruket i främsta rummet bör bedrivas efter ekonomiska principer men att

man även med hänsyn till bland andra sociala synpunkter bör eftersträva

en såvitt möjligt jämn avkastning av skogen.

Bestämmelserna om tillsynsmyndigheter överensstämma i sak i stort sett

med motsvarande bestämmelser i 1923 års lag med den ändringen, att enligt

förslaget Kungl. Maj:t skall äga förordna, att skogsvårdsstyrelses verksamhet

skall omfatta annat område än landstingsområde, varjämte i lagförslaget in­

tagits en paragraf angivande skogsstyrelsens allmänna uppgifter i fråga om

tillämpningen av skogsvårdslagen.

De måhända viktigaste nyheterna i förslaget återfinnas i det kapitel, som

reglerar avverkningen. Det särskilda skydd, som i 1923 års lag meddelats

för yngre skog, föreslås nu utvidgat till att gälla all utvecklingsbar skog.

Såsom sådan skall enligt förslaget skogen anses, så länge den med lämplig

skötsel kan väntas lämna sådan avkastning, att det måste antagas bliva mer

lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart avverka den. Vidare före­

slås nya bestämmelser i syfte att skydda skogstillgången å sådana fastigheter,

där skogen är att anse såsom husbehovsskog eller som ett stöd åt jordbruket

(stödskog), ävensom eljest för att tillgodose önskemålet om en såvitt möjligt

jämn avkastning. Bland annat föreslås, att avverkning å husbehovsskog för

annat ändamål än tillgodoseende av husbehovet överhuvud ej skall få ske

utan medgivande av skogsvårdsstyrelsen. Å fastighet med stödskog skall

avverkning, som ej är att hänföra till en för skogens utveckling ändamåls­

enlig gallring, ej utan medgivande av skogsvårdsstyrelsen få ske i sådan om­

fattning, att fastigheten därefter uppenbarligen skulle lida brist på stödskog.

Vad slutligen gäller skog, som ej är att betrakta som vare sig husbehovsskog

eller stödskog, skall enligt förslaget avverkning, som ej är att hänföra till så­

dan gallring som nyss nämnts, ej utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen få så

företagas, att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma.

Beträffande de åtgärder, som böra vidtagas för att förhindra en påbörjad

eller planerad olovlig avverkning, innehåller förslaget bland annat den ny­

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

35

heten, att skogsvårdsstyrelsen i regel innan avverkningsförbud tillgripes skall

söka få till stånd överenskommelse med fastighetens ägare rörande avverk­

ningen å fastigheten. När avverkning verkställts eller planlagts av annan än

ägaren, skall skogsvårdsstyrelsen söka få till stånd överenskommelse även

med denne. Avverkningsförbud skall enligt förslaget vara tidsbegränsat och i

regel gälla för en tid av högst fem år.

Även i fråga om skyldigheten att vidtaga åtgärder för tryggande av åter-

växt efter avverkning eller i anledning av inträffad skada å skogen innehål­

ler förslaget vissa nyheter, innebärande i stort sett en utvidgning av denna

skyldighet i förhållande till 1923 års lag.

Förslaget upptager vidare bestämmelser om skyldighet att vidtaga åtgär­

der mot otillfredsställande skogstillstånd, till vilka motsvarighet saknas i

1923 års lag. Bestämmelserna innebära bland annat, att ägaren av skogs­

mark, där skogstillståndet är uppenbarligen otillfredsställande, skall vara

pliktig vidtaga sådana åtgärder, att inom skälig tid nöjaktig skog kommer

att finnas å marken, även om bristerna i skogstillståndet ej bero på under­

låtenhet att efter avverkning vidtaga åtgärder för tryggande av återväxten

eller på skada genom brand med mera eller genom bete av hemdjur eller

åverkan. Beträffande omfattningen av denna skyldighet göres dock i försla­

get den inskränkningen, att åtgärder icke må påfordras för kostnad utöver

värdet av de träd, som böra fällas i samband med åtgärdernas vidtagande,

såvida ej markägaren har möjlighet att erhålla bidrag eller lån av allmänna

medel.

I bestämmelserna om svårföryngrade skogar och skyddsskogar har bland

annat den ändringen vidtagits, att från skyddsskog till svårföryngrad skog

överförts sådan skog, vars bestånd erfordras till skydd mot fjällgränsens

nedgående.

I ett särskilt kapitel upptagas i förslaget vissa bestämmelser om åtgärder

mot skadegörelse av skogsinsekter, till vilka motsvarighet saknas i 1923 års

lag. Bestämmelserna innebära bland annat, alt skogsstyrelsen skall äga be­

fogenhet att, då insektshärjning av större omfattning uppkommer eller över­

hängande fara för sådan härjning föreligger, föreskriva åtgärder för bekäm­

pande av insekternas skadegörelse och att ägaren av fastighet, som beröres

av de angivna åtgärderna, skall vara skyldig att ställa sig skogsstyrelsens

föreskrifter till efterrättelse.

Beträffande mera betydelsefulla skiljaktigheter mellan förslaget och nu

gällande skogsvårdslag kan vidare nämnas, att enligt förslaget fråga om

skyldighet att vidtaga åtgärder för tryggande av återväxt eller andra åtgär­

der mot otillfredsställande skogstillstånd ävensom vissa frågor angående om­

läggning av skogsmark skola, därest samförstånd mellan skogsvårdsstyrelsen

och markägaren ej kan åvägabringas, prövas av skogsstyrelsen och ej, såsom

fallet är med de frågor av liitliörande art, som kunna uppkomma enligt 1923

års lag, av domstol.

Vad till slut angår ansvarsbestämmelserna kan framhållas, att förslaget

bland annat innehåller den nyheten, att straff i vissa fall skall kunna ådö-

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

mas den som företager eller låter företaga avverkning i uppenbar strid mot

lagens bestämmelser, även om avverkningen ej sker i strid mot avverknings-

förbud eller särskild av skogsvårdsstyrelsen meddelad föreskrift. En annan

nyhet är en bestämmelse, enligt vilken en skogsarbetare under vissa omstän­

digheter skall kunna straffas, därest han i samband med avverkning av träd,

som utstämplats genom skogsvårdsstyrelsens försorg eller vilkas ^stämpling

godkänts av skogsvårdsstyrelsen, fäller andra träd än de utstämplade och det­

ta sker mot den avverkningsberättigades vilja.

I anslutning till den nu lämnade översikten över de viktigaste av de avvi­

kelser i förhållande till gällande rätt, som förslaget innebär, må här lämnas

följande närmare redogörelse för innehållet i förslaget.

Liksom i 1923 års lag föreskrives i 1 § i förslaget, att skogsmark, enligt

vad i lagen stadgas, skall användas till skogsbörd. Paragrafen upptager vi­

dare en definition av begreppet skogsmark. Enligt denna definition förstås

med skogsmark sådan mark, som kan anses lämplig för skogsproduktion och

ej i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål.

I 2 §, som innehåller ett allmänt program för skogsskötseln, stadgas att

skog bör skötas så, att markens virkesalstrande förmåga på lämpligt sätt

utnyttjas, under beaktande av att tillfredsställande ekonomiskt utbyte vin-

nes och såvitt möjligt jämn avkastning erhålles. 3 § innehåller föreskrift om

att åbo å kronohemman eller krononybygge under stadgad åborätt vid lagens

tillämpning skall likställas med ägare av fast egendom.

4 och 5 §§ upptaga regler angående tillsynsmyndigheter. Enligt 4 § skall

i varje landstingsområde finnas en skogsvårdsstyrelse, som skall ha upp­

sikt över att skogen skötes i enlighet med vad i lag och författning finnes

stadgat. Konungen kan förordna, att skogsvårdsstyrelses verksamhet må om­

fatta annat område än landstingsområde. Skogsvårdsstyrelsernas verksam­

het enligt skogsvårdslagen skall enligt 5 § övervakas av skogsstyrelsen, som

också skall äga meddela erforderliga råd och anvisningar.

I de närmast följande paragraferna förekomma regler angående avverk­

ning.

Med hänsyn till skogsvårdens krav gälla följande inskränkningar i rätten

till avverkning. Utvecklingsbar skog får enligt 6 § icke utan tillstånd av

skogsvårdsstyrelsen avverkas annorledes än genom gallring, som är för sko­

gens utveckling ändamålsenlig. Skog är att anse som utvecklingsbar, så länge

den med lämplig skötsel kan förväntas lämna sådan avkastning, att det

måste antagas bliva mera lönande att låta skogen kvarstå än att omedelbart

avverka densamma. Icke utvecklingsbar skog får jämlikt 7 § icke så av­

verkas, att skogens återväxt avsevärt försvåras. Begreppen utvecklingsbar och

icke utvecklingsbar skog skola ersätta den nuvarande indelningen i yngre

och äldre skog. Genom det sätt, på vilket begreppet utvecklingsbar skog be­

stämts, avses att få till stånd en förskjutning uppåt av skyddsgränsen för den

växtkraftigaste och för framtiden värdefullaste skogen.

8—10 §§ innehålla regler om vissa inskränkningar i rätten till avverkning

med hänsyn till kraven på en god skogshushållning. Å fastighet, där skog ej

Kungi. Maj.ts proposition nr 34.

37

förekommer i större myckenhet än som erfordras för tillgodoseende av fas­

tighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov (husbehovsskog), må

avverkning för annat ändamål icke äga rum utan medgivande av skogsvårds-

styrelsen (8 §). Om å en fastighet finnes skog utöver husbehovet men med

hänsyn till ortens förhållanden självständigt jordbruk i allmänhet ej kan

drivas å fastigheten utan varaktigt stöd av skogen (stödskog), må utan skogs-

vårdsstyrelsens tillstånd avverkning icke äga rum i sådan omfattning, att

fastigheten därefter uppenbarligen skulle lida brist på stödskog (9 §). Av­

verkning av skog, som icke är att hänföra till vare sig husbehovsskog eller

stödskog, må ej å någon fastighet utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen så fö­

retagas, att större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma (10 §).

Utan hinder av bestämmelserna i 9 och 10 §§ må dock utvecklingsbar skog

avverkas genom ändamålsenlig gallring (11 §).

Om två eller flera fastigheter ligga i sambruk, äger skogsvårdsstyrelsen

i viss utsträckning förordna, att fastigheterna vid avverknings företagande

må behandlas såsom en enhet (12 §).

I fråga om fastighet, vilken besväras av skogsfångsservitut, äger skogs­

vårdsstyrelsen enligt 13 §, då skäl därtill finnas, efter framställning av fas­

tighetens ägare eller servitutshavaren föreskriva, att avverkning endast får

ske efter anvisning av skogsvårdsstyrelsen. Även utan framställning kan så­

dan föreskrift meddelas, om en påbörjad eller planlagd avverkning kan med­

föra, att servitutet ej kan begagnas i avsedd utsträckning.

14 och 15 §§ i förslaget överensstämma i stort sett med 6 och 7 §§ i 1923

års skogsvårdslag.

Om avverkning företages eller planlägges på ett sätt, som står i strid mot

lagens avverkningsbestämmelser eller mot föreskrifter, som med stöd av

dessa meddelats av skogsvårdsstyrelsen, skall skogsvårdsstyrelsen i första

hand söka träffa skriftlig överenskommelse med fastighetsägaren —- och i

förekommande fall jämväl med avverkningsrättsinnehavaren — om avverk­

ningen å fastigheten för en tid av högst fem år (16 §). Kan ej överens­

kommelse träffas eller sker avverkning i strid mot träffad överenskommelse

äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud å fastigheten. Då det

kan befaras att överenskommelse ej skall kunna träffas eller då skyndsam­

het är av nöden, må avverkningsförbud meddelas utan att försök göres att

få överenskommelse till stånd. Avverkningsförbud skall gälla för en tid av

högst fem år samt äga giltighet mot framtida ägare av skogsmarken (17 §.)

Beträffande åtgärder för betryggande av återväxten stadgas i 18 § att, där

vid avverkning icke kvarlämnats skog av nöjaktig täthet och beskaffenhet,

sådana åtgärder skola vidtagas, som äro erforderliga för att nöjaktig åter-

växt inom skälig tid efter avverkningen kommer att finnas å det avverkade

området. Skyldigheten att vidtaga åtcrväxtåtgärder må ej upphöra, förrän

återväxten hunnit så långt, att den ej längre är att räkna som plantskog.

Om skada uppkommer i skog genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning

eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom

åverkan, föreligger jämlikt 19 § också skyldighet att vidtaga återväxtåtgär-

38

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

der. Där markens ägare ej uppsåtligen förorsakat eller genom åsidosättande

av någon honom åliggande skyldighet vållat skadegörelsen, kunna återväxt-

åtgärder ej fordras till större kostnad än som motsvarar värdet av de vid

skadegörelsen fällda träd, som finnas kvar å området eller av ägaren till­

godogjorts, ävensom av de kvarstående träd, vilka böra fällas, jämte den er­

sättning för skadan, som markägaren uppburit eller kunnat uppbära. Nyss­

nämnda inskränkning i markägarens skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder

äger ej tillämpning, såvida markägaren har möjlighet att av allmänna medel

erhålla bidrag eller lån till återväxtkostnaderna.

För vidtagande av återväxtåtgärder är i första hand markägaren ansvarig.

Har avverkning företagits av tidigare ägare eller av avverkningsrättsinneha-

vare, är jämväl denne gentemot skogsvårdsstyrelsen ansvarig för återväxt-

kostnadema. Han kan dock i regel söka åter av markägaren vad han utgivit

för sådant ändamål (20 §). Om skogsvårdsstyrelsen finner, att återväxtåtgär­

der äro eller kunna förväntas bliva påkallade, har styrelsen jämlikt 21 § att

söka träffa skriftlig överenskommelse med markägaren angående återväxt-

åtgärderna och tiden för dessas fullgörande. Kan överenskommelse ej träffas,

äger skogsvårdsstyrelsen hos skogsstyrelsen påkalla undersökning av avverk­

ningsområdet. Skogsstyrelsen förordnar i anledning därav om syn å stället.

Sedan syn hållits, skall skogsvårdsstyrelsen ånyo söka få till stånd över­

enskommelse.

Om överenskommelse enligt 21 § ej kan träffas, skall jämlikt 22 § saken

hänskjutas till skogsstyrelsen, vilken äger föreskriva erforderliga återväxt­

åtgärder samt bestämma tid för dessas fullgörande. (I det av friherre Beck-

Friis med flera avgivna särskilda yttrandet har i stället framförts den me­

ningen, att saken i dylikt fall borde hänskjutas till domstols avgörande.)

Vad genom överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt

om åtgärder för återväxtens tryggande skall gälla mot framtida ägare av

skogsmarken (23 §). Om tiden för dessa åtgärders vidtagande gått till ända

och det förekommer anledning antaga, att åtgärderna icke fullgjorts, skall

skogsvårdsstyrelsen genom besiktning å marken undersöka förhållandet,

därest icke vederbörande lämnar skriftligt erkännande, att åtgärderna ej

fullgjorts. Det ankommer på skogsvårdsstyrelsen att föranstalta om vidta­

gande av återväxtåtgärd, som befunnits eftersatt (24 §). Kostnaden härför

kan genom överexekutors försorg uttagas av den försumlige (25 §).

Om avverkning företages på sådant sätt, att för erhållande av återväxt

kommer att i mera betydande omfattning krävas sådd, plantering eller andra

jämförelsevis kostsamma kulturåtgärder, eller om avverkning, som skulle

komma att kräva dylika åtgärder, planlagts, äger skogsvårdsstyrelsen fordra,

att säkerhet ställes för återväxtkostnaden. Ställes ej på anfordran sådan sä­

kerhet, äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud (26 §).

Om skogstillståndet å skogsmark är uppenbarligen otillfredsställande, är

markägaren enligt 27 § pliktig vidtaga åtgärder, så att nöjaktig skog inom

skälig tid kommer att finnas på marken, ehuru skyldighet därtill ej förelig­

ger enligt de vanliga återväxtreglerna. Åtgärder som nu sagts kunna dock

Kungl. Alaj.ts proposition nr 34.

39

icke påfordras för kostnad utöver värdet av de träd, som i samband med åt­

gärdernas vidtagande böra fällas, med mindre markägaren har möjlighet att

härtill erhålla bidrag eller lån av allmänna medel. Då skogsvårdsstyrelsen

finner anledning antaga, att åtgärder enligt 27 § äro påkallade, skall skogs­

vårdsstyrelsen låta undersöka förhållandet å stället (28 §). Äro dylika åt­

gärder erforderliga, förfares på samma sätt som vid utkrävande av återväxt-

åtgärder efter avverkning eller skadegörelse (28—30 §§). Vad som genom

överenskommelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt om åtgärder för

marks försättande i nöjaktigt skogligt skick samt om tiden för åtgärdernas

fullgörande skall gälla mot framtida ägare av skogsmarken (29 §).

För svårföryngrade skogar och skyddsskogar gälla särskilda bestämmel­

ser (31—36 §§). Efter syn och undersökning äger Kungl. Maj:t förordna,

att skog skall anses såsom svårföryngrad eller såsom skyddsskog. För att

skog inom en viss trakt skall kunna förklaras såsom svårföryngrad kräves,

att skogsmarken är belägen i havsbandet, på höjder eller eljest i särskilt

exponerat eller i klimatiskt hänseende ogynnsamt läge och att det på grund

härav i allmänhet måste befaras, att genom olämplig avverkning av befintlig

skog återväxten skulle omöjliggöras eller avsevärt försvåras. Till skydds­

skogar äro hänförliga sådana skogar, vilkas bestånd prövas erforderligt till

skydd mot sand- eller jordflykt.

I fråga om avverkning i svårföryngrad skog och skyddsskog skall utöver

de allmänna avverkningsbestämmelserna gälla dels att skogsvårdsstyrelsen

äger föreskriva, att vissa träd skola överhållas såsom fröträd eller att till

skydd för återväxten avverkning till husbehov inom visst område tills vidare

ej må äga rum, dels att avverkning för annat ändamål än husbehov må,

jämväl å fastigheter med skog utöver husbehovet, allenast äga rum med till­

stånd av skogsvårdsstyrelsen (32 och 35 §§). Då tillstånd till avverkning

meddelas, skall i allmänhet ske utsyning (33 §). Kostnad för utsyningsför-

rättning skall gäldas av skogsvårdsstyrelsens medel, men sökanden är plik­

tig utgöra nödig hantlangning (36 §). Beträffande avverkning i skyddsskog

gäller därjämte, att vid meddelande av föreskrift och beviljande av tillstånd

enligt 32 § jämväl skall beaktas, att skyddet för angränsande marker icke

må äventyras (35 §).

I fråga om återväxtåtgärder å svårföryngrad skog och skyddsskog gäl­

ler, jämte de allmänna bestämmelserna, att då tillstånd till avverkning med­

delas, skogsvårdsstyrelsen tillika skall föreskriva de åtgärder för återväxtens

tryggande, med vilka den i 18 § stadgade skyldigheten skall anses fullgjord,

ävensom den tid, inom vilken åtgärderna skola vara verkställda (34 §). Om

det för främjande av återväxten å skog, som avsatts till skydd mot flygsand,

är erforderligt, att rätt till bete å skogen helt eller delvis förbjudes, äger

Kungl. Maj:t därom meddela föreskrift (35 §).

Angående omläggning av skogsmark gälla särskilda regler. Lagen utgör

ej hinder för omläggning av skogsmark till trädgård, åker, betesmark för

varaktigt betesbruk, äng, byggnadstomt, väg eller annat liknande ändamål,

såframt marken är därtill lämplig och icke av större ytvidd än som kan an­

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

ses skäligt. Dock erfordras för omläggning tillstånd av skogsvårdsstyrelsen,

därest marken ingår i område, som förklarats för svårföryngrad skog eller

skyddsskog, och i fråga om annan mark, därest omläggning till betesmark

eller äng ifrågasättes. Då tillstånd till omläggning meddelas, skall skogsvårds­

styrelsen meddela anvisning å de åtgärder, som böra vidtagas, och bestäm­

ma tid för dessas fullgörande (37 §). Om erforderliga åtgärder vidtagits för

skogsmarks omläggning till annat ändamål men underhållet av marken där­

efter försummas, så att den ej längre i väsentlig utsträckning kan utnyttjas

för sitt ändamål, äger skogsvårdsstyrelsen efter besiktning förordna, att åt­

gärder skola vidtagas för betryggande av skogsåterväxt å området (40 §).

Vad genom förbindelse eller skogsstyrelsens beslut blivit bestämt om åtgärder

för skogsmarks omläggning till annat ändamål eller markens återförsättande

i skogbärande skick samt om tiden därför skall gälla mot framtida ägare

av skogsmarken (41 §).

Om skydd mot skadegörelse av skogsinsekter innehåller förslaget bestäm­

melser, som helt sakna motsvarighet i 1923 års skogsvårdslag. Om insekts-

härjning av större omfattning uppkommer i skog eller överhängande fara

därför föreligger på grund av skogseld, stormfällning, snöbrott eller annat,

som kan giva upphov till massförökning av för skogen skadliga insekter,

äger enligt 42 § skogsstyrelsen efter statens skogsforskningsinstituts hörande

föreskriva, att åtgärder för bekämpande av insekternas skadegörelse å sko­

gen skola vidtagas, samt bestämma tid, inom vilken åtgärderna skola vara

fullgjorda. Då skogsvårdsstyrelsen erhåller kännedom om dylik insektshärj­

ning eller händelse som kan medföra fara därför skall skogsvårdsstyrelsen

ofördröjligen underrätta skogsstyrelsen därom. Enligt 43 § är ägare av fastig­

het, som beröres av åtgärd jämlikt 42 §, skyldig ställa sig skogsstyrelsens fö­

reskrifter därutinnan till efterrättelse. Har föreskrift meddelats om vidta­

tagande av dylik åtgärd, skall bidrag till kostnaden för åtgärden utgå av all­

männa medel. Härom äger Konungen förordna (45 §).

Ansvarsbestämmelser förekomma i 46—55 §§. Den, som för egen räkning

företager eller låter företaga avverkning i strid mot föreskrift, som medde­

lats av skogsvårdsstvrelse, eller mot överenskommelse eller avverkningsför-

bud, straffas med dagsböter, lägst tjugo (46 §). Den, som för egen räkning

företager eller låter företaga avverkning i uppenbar strid mot vissa angivna

bestämmelser i lagen, skall, ändå att föreskrift ej meddelats av skogsvårds­

styrelsen, straffas med dagsböter (47 §). Bötesstraff drabbar vidare den, som

uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot meddelat betesförbud (48 §). Om

i fall, då skogsvårdsstyrelsens tillstånd fordras för skogsmarks omläggning

till annat ändamål, avverkning företages men åtgärd, för vars vidtagande

tid blivit bestämd, eftersättes, blir straffet dagsböter (49 §). Skall avverk­

ning ske av träd, som utstämplats genom skogsvårdsstyrelsens försorg eller

vilkas utstämpling godkänts av skogsvårdsstyrelsen, och fäller därvid den,

som av skogsägaren eller annan avverkningsberättigad anlitats att utföra

avverkningen, andra träd än de utstämplade, skall huggaren straffas med

böter, där ej avvikelsen från stämplingen kan antagas ha skett med skogs­

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

41

ägarens eller den avverkningsberättigades vilja eller avvikelsen är av ringa

omfattning (50 §). Bland ansvarsbestämmelserna förekomma vidare regler an­

gående beslag och förverkande av olovligen avverkat virke, om åtalsrätt,

om försäljning av förbrutet virke m. m.

över beslut av skogsvårdsstyrelse må i regel talan fullföljas hos skogs­

styrelsen, och klagan över skogsstyrelsens beslut föres hos Kungl. Maj:t

(56 §).

Den nya lagen föreslås skola erhålla ett avsevärt vidsträcktare tillämp­

ningsområde än 1923 års lag. Undantagna från lagens tillämplighetsområde

skola enligt förslaget vara endast: 1) skogar under lagen om häradsallmän-

ningar eller lagen om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna; 2) skogar

å ecklesiastika boställen och andra fastigheter av ecklesiastik natur; 3) sko­

gar å kronan tillhöriga fastigheter, som icke innehavas med stadgad åborätt

(58 §). Om skog under 2) och 3) ligger i samfällighet med skog, som lyder

under skogsvårdslagen, skall lagen dock äga tillämpning å det samfällda

området i dess helhet.

Skogsstyrelsen har i sitt betänkande även behandlat frågan om storleken

av och villkoren för de lån och bidrag av allmänna medel, som skola kunna

utgå för åtgärder som avses i 19, 27 och 42 §§ i förslaget till skogsvårdslag.

Vad beträffar åtgärder enligt 19 och 27 §§ bör enligt skogsstyrelsen stats­

bidrag till kostnaden för dessa — sedan avdrag gjorts för värdet av den skog

som bör avverkas — generellt utgå med femtio procent. Där särskilda skäl

föreligga, exempelvis då markägaren har svag ekonomi eller då det för mot­

verkande av arbetslöshet är angeläget att åtgärderna komma till stånd, bör

bidraget emellertid kunna höjas till sextio procent. Bidrag bör utgå till såväl

enskilda personer som aktiebolag och andra juridiska personer.

De författningar, enligt vilka under senare år statsbidrag utgått till olika

skogsvårdsåtgärder, böra upphävas och samtliga nu utgående statsanslag

sammanslås till ett gemensamt anslag, förslagsvis benämnt statens skogsför-

bättringsanslag.

Statslån till åtgärder enligt 19 och 27 §§ bör i regel utgöra högst 50 procent

av kostnaden för erhållande av nöjaktigt skogstillstånd på det ifrågavarande

området. Fastighetsägare, som är villig att utan bidrag sätta sin fastighet i

nöjaktigt skogligt skick, bör dock kunna få lån för hela den kostnad, som

överstiger värdet av avverkade träd. För lånet bör lämnas säkerhet. Denna

bör utgöras av inteckning i vederbörande fastighet eller annan säkerhet, som

Kungl. Maj:t bestämmer. För lånet bör stadgas förhållandevis lång löptid,

dock högst 50 år. Därest lånetiden bestämmes till 50 år, bör till exempel

under de första 10 åren för varje år upplupen ränta läggas till kapitalet. Å

upplupen ränta för ett tidigare år beräknas ränta under ett följande år. Ä

sammanlagda beloppet av kapital- och ränteskulden vid utgången av nämnda

10 år gäldas därefter årligen ränta under ytterligare 10 år. Under återstående

30 år av lånetiden förräntas och amorteras nyssnämnda kapital- och rän-

teskuld medelst lika årliga annuiteter. Variationsmöjligheter i fråga om lå-

liens löptid och övriga lånevillkor böra finnas alltefter förhållandena i det

särskilda fallet.

Bidrag och lån böra beviljas av skogsstyrelsen på förslag av vederböran­

de skogsvårdsstyrelse. Om den utredning, som bör föregå beslut om bidrag

och lån, samt de villkor bidrags- eller låntagare skall vara underkastad, böra

bestämmelser meddelas i särskilda kungörelser angående statsbidrag och

statslån till förbättring av fastigheter med otillfredsställande skogstillstånd.

Bidrag och lån böra utbetalas genom vederbörande skogsvårdsstyrelse, och

denna bör ha den närmaste tillsynen över att de åtgärder, till vilkas bekos­

tande bidragen och lånen skola användas, bliva utförda. Inbetalning av amor­

terings- och räntebelopp å lånen bör ske direkt till skogsstyrelsen.

I fråga om de bidrag, som skola utgå för sådana åtgärder, som avses i

42 § i förslaget, bör vad gäller bidragets belopp skillnad göras mellan olika

fall. Under inga förhållanden bör dock bidraget understiga 50 procent av

kostnaderna för åtgärderna. Om skadan huvudsakligen är koncentrerad till

vissa fastigheter och genom åtgärdernas vidtagande stora skogsvärden kunna

räddas å dessa fastigheter, böra fastigheternas ägare svara för hälften av

kostnaderna för åtgärderna. Har däremot skogen å en fastighet redan blivit

så svårt skadad, att åtgärderna å fastigheten närmast ha till syfte att rädda

skogen å andra fastigheter, böra åtgärderna helt eller till största delen be­

kostas av allmänna medel. En markägare bör principiellt icke svara för

högre kostnad än som kan antagas motsvara den fördel han själv kan ha

av åtgärderna. Vid bestämmande av bidragets storlek bör hänsyn också ta­

gas till markägarens ekonomiska förhållanden. Storleken å den av åtgär­

derna berörda fastigheten kan jämväl vara av betydelse för bestämmande av

bidragsprocenten.

Med hänsyn till att de åtgärder, som böra vidtagas till bekämpande av

insektsangreppen, kunna vara av mycket olika beskaffenhet, beroende på

arten av angreppet och av de insekter som vållat eller kunna förväntas

vålla angreppet, bör Kungl. Maj:t vid varje särskilt tillfälle besluta an­

gående det statsbidrag, som skall utgå, och dettas fördelning mellan olika

ägare. Det bör ankomma på skogsstyrelsen att uppgöra förslag härutinnan.

För att statsbidrag vid behov skall finnas tillgängligt böra medel i form av

förslagsanslag anvisas för ändamålet.

I anslutning till sitt förslag till skogsvårdslag har skogsstyrelsen avgivit

förslag dels till vissa ändringar av formell natur i lagen den 6 juni 1930

(nr 202) om begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet

ävensom i lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägofred, dels till vissa änd­

ringar i ecklesiastika boställsordningen den 30 augusti 1932 (nr 400). Sist­

nämnda ändringar innebära, att de särskilda bestämmelser om skyddsskog,

som återfinnas i 45 och 52 §§ boställsordningen, skola utgå samt att vad i

sistnämnda paragraf är föreskrivet om svårföryngrad skog jämväl skall gälla

skyddsskog, dock med den ändringen, att föreskrift om att utsyning skall

företagas av person med högre skoglig utbildning skall kunna meddelas av

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

43

Kungl. Maj:t ej blott, såsom nu är fallet, efter framställning av stiftsnämn-

den utan även eljest. Vidare har skogsstyrelsen framlagt förslag till sådana

ändringar i nu gällande kungörelser angående bidrag till skogsvårdsåtgärder,

som erfordras för att bringa dessa kungörelser i överensstämmelse med för­

slaget till ny skogsvårdslag.

Skogsstyrelsen har även ingått på vissa frågor rörande tillsynen över så­

dan skog, som icke avsetts skola lyda under den allmänna skogsvårdslagen,

samt uttalat, att jämväl all sådan skog borde vara underkastad tillsyn av

viss myndighet. Sålunda har skogsstyrelsen ansett, att all kronan tillhörig

skog utom skogarna å kronohemman och kronolägenheter under stadgad

åborätt borde stå under tillsyn av domänstyrelsen samt att för all skog av

ecklesiastik natur vederbörande stiftsnämnd borde vara tillsynsmyndighet.

Skogsstyrelsen har i samband härmed påpekat, att för vissa kronan till­

höriga skogar, såsom vattenfallsstyrelsens och försvarsverkets skogar samt

skogar som innehades av egnahemsnämnderna, för närvarande saknades be­

stämmelser rörande tillsynen, ävensom framhållit önskvärdheten av att en­

hetliga bestämmelser skulle komma till stånd rörande tillsynen och om möj­

ligt även förvaltningen av dessa skogar samt övriga kronan tillhöriga skogar,

vilkas avkastning icke tillfördes domänfonden.

Vad beträffar de av egnahemsnämnderna innehavda skogarna har skogs­

styrelsen särskilt berört frågan om behovet av bestämmelser till förhind­

rande av olämplig avverkning och till säkrande av återväxten. Styrelsen har

härom uttalat, att särskilda lagbestämmelser rörande avverkning av dylik

skog icke behövdes utan att det i detta hänseende borde vara tillräckligt med

föreskrifter, som meddelats av egnahemsstyrelsen i enlighet med direktiv

från Kungl. Maj:t. Beträffande återväxten har skogsstyrelsen erinrat om att

det beträffande andra av kronan försålda skogar icke förelåge möjlighet att

av köparen utkräva reproduktionsåtgärder med anledning av avverkningar,

som skett för kronans räkning, samt uttalat, att det med hänsyn till nämnda

förhållande icke syntes föreligga anledning att införa särbestämmelser för

egnahemsnämndernas skogar.

De ecklesiastika skogar, som för närvarande stode under tillsyn av domän­

styrelsen, syntes enligt skogsstyrelsens mening i allmänhet icke kunna inord­

nas under den ecklesiastika boställsordningen, och skogsstyrelsen ansåge

därför nödvändigt, att en särskild författning rörande tillsynen över skötseln

av dessa skogar komme till stånd.

Slutligen har skogsstyrelsen upptagit frågan huruvida ett genomförande av

dess förslag krävde ändringar i den skogliga administrationen och dess eko­

nomiska förhållanden. Styrelsen har därom, vad skogsvårdsstyrelserna angår,

uttalat bland annat, att de förändringar beträffande tillsynen över skogs­

vården, som föranleddes av det av skogsstyrelsen utarbetade förslaget till ny

skogsvårdslag, torde komma att framträda mera i kvalitativt än i kvantita­

tivt hänseende, samt att man vid en reform av föreslagen art finge räkna

med alt arbetet med övervakandet av skogslagarnas efterlevnad alltjämt

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

komme att utgöra en ganska liten del av skogsvårdsstyrelsernas arbetsupp­

gifter. Den personalökning, som föreslagits av 1944 års skogsvårdsstyrelse-

utredning, torde kunna antagas bliva tillräcklig för att efterlevnaden av be­

stämmelser enligt lagförslaget skulle kunna övervakas. Dock kunde en till­

fällig förstärkning av skogsvårdsstyrelsernas personal krävas för utförande

av vissa engångsuppgifter. Arbetet på skogsvårdsstyrelsernas kanslier finge

vidare förutsättas undergå en viss ökning, men enär en betydande förstärk­

ning av kanslipersonalen föreslagits av skogsvårdsstyrelseutredningen, syntes

någon ytterligare ökning av kanslipersonalen icke bliva nödig. Skogsstyrel­

sen har härjämte framhållit vikten av att skogsvårdsstyrelserna erhölle en

sådan sammansättning att olika kategorier skogsägare bleve företrädda in­

om styrelserna, därvid styrelsen påpekat, att det i flera landstingsområden,

där en väsentlig del av de enskilda skogarna ägdes av bolag, icke i skogs-

vårdsstyrelsen inginge någon representant för storskogsbruket.

Vad angår skogsstyrelsens eget personalbehov har styrelsen slutligen utta­

lat, att den icke ansåge sig för närvarande kunna bedöma, huruvida ett god­

tagande av styrelsens lagförslag skulle komma att kräva en förstärkning av

styrelsens personal. Emellertid har styrelsen förutsatt, att en icke obetydlig

ökning av antalet överklagade skogsvårdsstyrelsebeslut skulle inträda med

därav föranledd ökning av de fall, då skogsstyrelsen måste företaga syn på

marken, samt att styrelsen, särskilt under de första åren av lagens giltig­

hetstid, skulle få åtskilligt arbete med utfärdande av anvisningar och till-

lämpningsföreskrifter till skogsvårdslagen. De nya uppgifterna skulle kom­

ma att belasta såväl styrelsens skogliga som dess administrativa avdelning.

Framställningen från skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län.

I förenämnda den 21 januari 1947 dagtecknade framställning från skogs­

vårdsstyrelsen i Västerbottens län har skogsvårdsstyrelsen —- efter en hän­

visning till att den i sitt yttrande över förslaget till ny skogsvårdslag förordat,

att gällande skogsvårdslags skydd för yngre skog skulle utökas till att om­

fatta icke blott all utvecklingsbar skog utan även alla äldre bestånd, som

fortfarande kunde genomhuggas — hemställt, att i avbidan på den nya skogs­

vårdslagen skulle för Västerbottens och Norrbottens läns kustland proviso­

riskt stadgas att för avverkning skulle — med vissa undantag — erfordras

tillstånd av skogsvårdsstyrelse genom utsyning eller anvisning. Såsom grund­

läggande princip att tjäna till ledning i frågor om meddelande av sådant till­

stånd borde enligt framställningen gälla, att äldre skog, som lämpligen kun­

de kvarstå, skulle i möjligaste mån överhållas.

Till motivering för förslaget har i framställningen anförts bland annat

följande.

Överavverkningar ha förekommit i Västerbottens läns kustland under de

senaste decennierna och särskilt under åren 1945 och 1946. överavverk­

ningarna ha icke varit lokaliserade enbart till lappmarken, där skogarnas

mogenhetsförhållanden i viss mån rättfärdigat stora uttag av övermoget och

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

45

skadat virke, utan även till kustområdet, där skogsbestånden haft mer nor­

mal ålderssammansättning. Då de två senaste årtiondenas avverkning i de

floddalar, som tillsammans utgöra den västerbottniska träindustriens basom­

råde, omfattat en kvantitet, som motsvarar ca 130 % av tillväxten, så be­

tyder detta, att råvarufångsten varje år krävt en virkesmassa lika stor som

tillväxten plus ca 3A % av själva skogskapitalet. För att eu ur skoglig syn­

punkt tillfredsställande virkesbalans skall kunna uppnås, bör under en 40-

årsperiod enligt en av professorn H. Petterson framlagd prognos avverk-

ningsbeloppen inom den flodområdesgrupp, som i huvudsak omfattar Väs­

terbottens län, nedskäras med 30 °/o i jämförelse med uttagen under perioden

1925—1940. I medvetande om det ohållbara i en avverkningspolitik, som

förbrukar all tillväxt och dessutom tär på själva det producerande kapitalet,

ha vissa bolag sedan ett par år tillbaka för tillskapande av virkesreserver

sänkt avverkningskvantiteterna på de egna skogarna men samtidigt intensi­

fierat råvaruköpen från bondeskogarna för att trygga det aktuella virkes-

behovet. Stimulerade av höga virkespriser och stegrad efterfrågan på råvara

ha ägama till dessa skogar anlitat virkeskapitalet allt hårdare. Denna starka

påfrestning på bondeskogarna kan förväntas bliva ytterligare skärpt i och

med den avverkningsminskning, som enligt uppgift är att förutse på allmänna

skogar inom länet. Skogsvårdsstyrelsen måste i detta sammanhang med be­

klagande konstatera, att den nuvarande allmänna skogsvårdslagens bestäm­

melser icke äro så avfattade, att skogsägarna bibringas tillbörlig respekt för

styrelsens stämpelmärken, och att avverkning av ostämplat virke inom ut-

syningstrakterna ostraffat kan ske i mycket stor omfattning. Denna tendens

till irrationell avverkning på lagens gränslinjer ökas i samma mån skogs­

kapitalet minskar och konkurrensen om det allt knappare virkesförrådet

skärpes. Enligt skogsvårdsstyrelsens statistik visa stämplingssiffrorna för

lappmarken mycket starka uttag under den nya lappmarkslagens fyra första

år för att sedan sjunka och registrera ett förhållandevis jämnt förlopp. Med

kännedom om den överavverkning, som skett mellan de båda riksskogstaxe-

ringarna, kunde man ha väntat, att en ytterligare minskning i uttagen skulle

ske under periodens senaste år. Så har emellertid icke varit fallet. Stämp-

lingarna under åren 1945—46 omfatta sålunda kvantiteter, som i det när­

maste uppgå till vad som i medeltal utsynats per år under hela perioden 1934

—46. Förklaringen härtill torde vara, att skogsägare, som tidigare icke helt

uttagit de kvantiteter gammal skog, som avverkningsplanerna medgivit, nu

utnyttjat de förmånliga priskonjunkturerna och låtit utsyna den sparade

behållningen. Uttryckt i absoluta tal bar utsyningen på de enskilda skogarna

i lappmarken under åren 1945—46 uppgått till 1 250 000 kbm inom bark per

år. Ett uttag av denna omfattning motsvarar ca 3,4 % av det virkesförråd,

som senaste riksskogstaxeringen beräknat på ifrågavarande skogar. Om även

husbehovslörbrukningen medräknas, uppgå uttagen till ca 3,7 % av förrådet.

Med ledning av riksskogstaxeringens tillväxtsiffror och med hänsyn tagen

till s. k. inväxning av klendimensioner i förrådet kan den årliga nettominsk­

ningen av virkeskapitalet uppskattas till drygt 1 %>. De senaste årens stämp-

lingar skulle alltså innebära, att ett avsevärt kapitaluttag alltjämt sker från

de enskilda skogarna i lappmarken. För kustlandet lämnar skogsvårdssty­

relsens statistik endast upplysning om de utsyningar, som skogsvårdsstyrel­

sen handlägger på bondeskogarna. Statistiken gäller barrskogsvirke över It)

cm vid brösthöjd. Fn del utsynat vedvirke av barrskog ingår icke i kalky­

len, vilket medför, att de utrönta virkesmängderna sannolikt äro beräknade

i underkant. Svårigheter föreligga att beräkna omfattningen av de avverk­

ningar, som ske helt utan skogsvårdsstyrelsens stämplingsmedverkan. En

svårbedömd faktor är även den kvantitet oslämplat virke, som uttages inom

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

stämplingstrakterna. Man har anledning antaga, att de sålunda okontroller­

bara kvantiteterna öka under tider med stark efterfrågan på virke. När

skogsvårdsstyrelsen på basis av tidigare erfarenhet beräknat, att avverk­

ningarna i kustlandet till 75 % gälla virke, som skogsvårdsstyrelsen stämplat,

och lägger detta bedömande som grund för en avverkningskalkyl, framgår

härav, att de utrönta siffrorna, apterade på stämplingshaussen 1945 och 1946,

icke giva en överdriven bild utan snarare ett alltför svagt uttryck för den

oroande tendens till ökning i avverkningarna, som föreligger. Denna för­

modan blir än mer styrkt av det faktum, alt åtskillig vedskog icke medtagits

i kalkylen. De senaste årens stämplingar på bondeskogarna inom kustlandet

beräknas motsvara en avverkningsvolym för år 1945 av ca 820 000 kbm och

för år 1946 ca 1 210 000 kbm inom bark. Uttag av denna storleksordning

motsvara resp. 3,1 och 4,5 °/o av det på bondeskogarna enligt riksskogstaxe-

ringen beräknade förrådet. Då förrådsökningen genom tillväxt och inväx-

ning uppgår till högst 3 °/o, innebär särskilt den för år 1946 planerade av­

verkningen ett mycket väsentligt kapitaluttag. Vid en kvarstående stark ef­

terfrågan på virke kan man befara, att utvecklingen fortgår i samma rikt­

ning och att den ökning av virkesförrådet uteblir, som ur olika synpunkter

anses vara absolut nödvändig. Vid övervägandet av de åtgärder av proviso­

risk art, som kunna vara ägnade att giva upptakten till en återhämtning

i skogsmarkernas bestockning i Västerbottens kustland, måste väljas vägar

och medel, som snabbt verka i åsyftad riktning utan alltför tidsödande för­

beredelser. Av denna anledning måste alla planer på upprättande av avverk-

ningsberäkningar för fastigheterna uteslutas; ett genomförande av ett dylikt

projekt skulle taga åtskilliga år, om nu överhuvud tillräcklig personal skulle

kunna anskaffas för dylikt arbete. Enligt styrelsens mening måste proviso­

riska bestämmelser uppbyggas efter linjer, som skogsvårdsstyrelsen angivit

i yttrandet över skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag. Häri föreslog sty­

relsen, att allmänna skogsvårdslagens skydd för yngre skog borde utökas

att omfatta icke blott, som i skogsstyrelsens utkast till skogslag föreslagits,

all utvecklingsbar skog ulan även alla äldre bestånd, som fortfarande kunde

genomhuggas (fjärde huggningsklassen enligt tillämpningsföreskrifterna till

lappmarkslagen den 10 juni 1932). Skogsvårdsstyrelsen kan i detta samman­

hang konstatera, att Norrlands skogsvårdsförbund i sitt utlåtande över skogs­

styrelsens förslag till skogsvårdslag är inne på en liknande linje. Förbundet

föreslår nämligen, att skyddet skall omfatta äldre skog, som kan kvarstå utan

att taga skada. För att effektuera dessa restriktiva avverkningsnormer och

giva myndigheterna möjlighet till erforderlig kontroll anser emellertid skogs-

vårdsstyrelsen — i motsats till förbundet — att tillstånd till avverkning bör

inhämtas från skogsvårdsstyrelse genom utsyning eller anvisning. Genom in­

förande av generellt utsyningsförfarande och (i stället för avverkningsplaner)

stämplingsinstruktion baserad på sådana restriktiva bestämmelser, som

skogsvårdsstyrelsen och Norrlands skogsvårdsförbund rekommenderat, skulle

stämplingarna i kustlandet bibringas samma legala hävd som i lappmarken.

Frånsett bestämmelsen i 7 § 1 mom. lappmarkslagen, att tillstånd till av­

verkning av barrträd skall meddelas enligt avverkningsplan, bör nämnda lags

stadganden i vissa andra avseenden bliva vägledande vid de provisoriska be­

stämmelsernas utformande för kustområdet. I analogi härmed böra i laga

tid sökta utsyningar ske kostnadsfritt, husbehovsvirket undandragas stämp-

lingstvånget o. s. v. En konsekvens av förslagets genomförande blir också,

att särskilda anslag måste ställas till skogsvårdsstyrelsens förfogande för

handläggandet av kostnadsfri utsyning. Nu föreslagna provisoriska bestäm­

melser böra även gälla för Norrbottens läns kustland.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

47

Huvudlinjerna för en ny skogsvårdslagstiftning.

Allmänna synpunkter rörande behovet av en ny skogsvårdslag och

utformningen av denna.

Skogsstyrelsen.

I förevarande avseende torde få hänvisas till den å s. 16—19 lämnade re­

dogörelsen för huvuddragen av skogsstyrelsens förslag samt till s. 66—74

i betänkandet.

Yttrandena.

I princip har skogsstyrelsens förslag tillstyrkts av bland andra egna­

hemsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs, Västernorrlands

och Västerbottens län, skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus och Väs-

ternorrlands län, förvaltningsutskotten hos åtskilliga hushållningssällskap,

skogssållskapet, landsorganisationen, Sveriges skogsägareförbund, Skogsin­

dustriernas samarbet sutskott och Sveriges länsskogvaktareförbund.

Helt eller delvis ha de principiella riktlinjer, som följts i förslaget, av­

styrkts av bland andra kammarkollegium, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna

i Jönköpings, Kronobergs, Älvsborgs och Gävleborgs län, flertalet skogsvårds-

styrelser, förvaltningsutskotten hos åtskilliga hushållningssällskap, norrlands-

kommittén, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk,

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, Norrlands skogsvårdsförbund och

länsjågmästare föreningen.

Av de remissinstanser, som tillstyrkt förslaget i princip, har egnahemssty­

relsen anfört följande.

Förslaget synes ägnat att medverka till åstadkommande av ett mera till­

fredsställande skogstillstånd och ett rationellare skogsbruk. Ur det allmännas

synpunkt är det av största vikt, att skogen utnyttjas lika tillfredsställande

som jorden. Det är angeläget, att tillräckliga arealer skog av god beskaffen­

het finnas att tillgå för komplettering av icke bärkraftiga jordbruk. Först se­

dan man fått en skogsvårdslagstiftning, som förhindrar att produktionsfak­

torn — skogskapitalet — realiseras eller att skogen vanhävdas, blir stödet av

skogen till det gagn, som är avsett. Då kunna ej heller berättigade invänd­

ningar göras mot att skogen är tillagd de enskilda jordbruksfastigheterna.

Såvitt egnahemsstyrelsen kunnat finna, har man vid utarbetandet av det före­

liggande lagförslaget sökt att på bästa möjliga sätt åstadkomma en lämplig

avvägning mellan samhällets intresse av att skogsarealerna utnyttjas på ett

sådant sätt, att en på lång sikt jämn och hög avkastning åstadkommes, och

de enskilda skogsägarnas intresse av att tillfredsställande ekonomiskt utbyte

av skogen i varje särskilt fall skall kunna utvinnas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit såsom angeläget, att frågan

om lagstiftningsåtgärder till tryggande av skogstillgången genom ökat skydd

för den växande skogen och möjliggörande av skogsproduktion å mark, som.

48

Kung], Maj:ts proposition nr 34.

ej nöjaktigt utnyttjades, upptoges till prövning. Förslaget tillgodosåge enligt

länsstyrelsens bedömande på ett tillfredsställande sätt detta syfte. Visserligen

innebure förslagets bestämmelser i åtskilliga fall ganska stora inskränkning­

ar i den enskilde skogsägarens rätt att fritt disponera över sin skog, men

dessa inskränkningar syntes länsstyrelsen icke vara större än hänsynen till

det allmänna bästa krävde. Då det låge i sakens natur, att en lagstiftning

på förevarande område måste röra sig med allmänna begrepp och endast

kunde uppdraga allmänna riktlinjer, måste det i väsentlig mån komma att

bero på rättstillämpningen, huruvida med den föreslagna lagstiftningen skulle

ernås vad därmed åsyftats.

Även skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län och förvaltningsutskottet hos Kris­

tianstads läns hushållningssällskap ha understrukit betydelsen av en riktig

tillämpning av förslagets bestämmelser, därvid skogsvårdsstyrelsen särskilt

framhållit, att tillsynen över skogsvården borde utövas på sådant sätt, att

några onödiga eller olämpliga ingrepp i en sund utövning av skogsbruket

icke skedde.

Skogsvårdsstyrelsen i Våsternorrlands län har betonat behovet av tvångs­

medel mot skogsägare, som icke genom upplysning kunde påverkas till ända­

målsenliga skogsvårdsåtgärder, därvid skogsvårdsstyrelsen anfört.

Även om gällande skogsvårdslag i stort sett kan anses ha väl fyllt sitt

syfte, att bereda skydd för skogsbestånd och skogsmark såsom produktions­

medel i skogsbruket, så har den icke varit tillfyllest för att i nöjaktig om­

fattning utlösa sådana åtgärder, som erfordras för det skogliga återuppbygg­

nadsarbetet. Det har sålunda icke alltid varit möjligt att bereda den växtliga

skogen erforderligt skydd och än mindre att förhindra överdriven exploate­

ring av den äldre skogen. Virkesförrådet är alltjämt för ringa å länets skogar,

icke blott å en mångfald enstaka fastigheter utan i vissa fall inom milsvida

sammanhängande komplex. Till följd av bland annat ohämmad betesgång å

skogsmarkerna är skogens föryngring också otillfredsställande och väldiga

arealer hyggen sakna nöjaktig återväxt. Merendels måste man tillskriva detta

förhållande skogsägarnas svaga ekonomi eller, enkannerligen i fråga om

skogsbolagen, den ringa tillgången på arbetskraft. Bristande ansvarskänsla

eller likgiltighet hos skogsägarna synes dock i alltför många fall bära skuld

till det mindre tillfredsställande skogstillstånd, som alltjämt råder inom

länet. Under sådana förhållanden och då det knappast kan förväntas, att en­

bart en intensifiering av den skogliga undervisningen och propagandan skall

kunna råda bot för bristerna, har behovet av eu reviderad skogsvårdslag,

som kan förebygga ytterligare överavverkning samt säkra en framtida större

och jämnare skogsavkastning, gjort sig alltmer gällande. Det föreliggande

förslaget synes i allt väsentligt motsvara skogsvårdsstyrelsens förväntningar

och anspråk på en ändamålsenlig skogsvårdslag. Den skärpning av gällande

skogsvårdslag, som förslaget innebär, synes vara tillräcklig för att under alla

omständigheter bereda skogen som produktionsfaktor ett väl avvägt skydd

och förhindra osund spekulation i skogsfastigheter ävensom att bevara en

skälig skogstillgång å jordbruksfastigheterna och att säkerställa en ur såväl

enskild som samhällelig synpunkt eftersträvansvärd jämn avkastning av nöj­

aktig storlek. Förslaget innebär även möjlighet att avvärja uppenbar van­

vård av skog och skogsmark och lämnar grundval för återuppbyggnad av

skogskapitalet å fastigheter med raserad skogstillgång. Å andra sidan förut­

sätter förslaget, att skogsägaren bevaras vid största möjliga frihet i förfo­

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

49

gandet över sin skog, så långt nämligen, som detta är förenligt med samhäl­

leliga anspråk på virkesproduktion och jämnhet i skogsavkastningen. Försla­

get synes även så avfattat, att lagtillämpningen kan smidigt avvägas efter

de lokala förhållandena inom olika landsdelar och medgiver skälig anpass­

ning av avverkningarna efter växlande konjunkturer.

Skogsvårdsstyrelsen i Malmöhus län har funnit de skärpningar, som för­

slagets bestämmelser innebära i förhållande till gällande skogsvårdslag, i

regel icke vara sådana, att den lojale skogsägaren skulle beröras av desamma,

men däremot medgiva ingripande mot den motsatta ägarekategorien. Skogs­

vårdsstyrelsen har emellertid påpekat de olikheter i skogligt avseende, som

råda mellan olika landsdelar, samt med hänvisning därtill givit uttryck åt en

viss tveksamhet rörande möjligheten att skapa enhetliga bestämmelser för

hela landet.

Skogsindustriernas samarbetsutskott har uttalat, att en revision av skogs­

vårdslagen borde komma till stånd, varigenom klarare än hittills fastsloges

skogsägarnas skyldighet att väl vårda sina skogstillgångar och att på till­

börligt sätt utnyttja skogsmarkens produktionsmöjligheter. Samtidigt borde

skogsägarna genom lagen tillförsäkras största möjliga frihet vid handhavan-

det av skogsvården. Med hänsyn till dessa önskemål borde lagens avfattning

icke möjliggöra oenhetlig tolkning eller orsaka, att en skogsägare av rädsla

för påföljd såge sig föranlåten att överlåta skogsvårdens detaljer åt skogs-

vårdsstyrelsetjänstemän. Enligt utskottets uppfattning vore den överarbet-

ning av gällande bestämmelser, som innefattades i förslaget, på åtskilliga

punkter ägnad att skapa ökad klarhet i terminologien och skänka ökat skydd

åt den växande skogen. De bestämmelser, som avsåge kontroll över förråds-

hushållning i stort och jämnhet i avkastningen, syntes däremot innebära för

stora krav på såväl skogsägare som övervakare.

Landsorganisationen har åberopat ett yttrande av Svenska skogs- och

flottningsarbetareförbundet, vari förbundet huvudsakligen från de av för­

bundet företrädda intressegruppernas synpunkter anslutit sig till förslaget.

Härjämte har landsorganisationen uttalat, att den skärpning av skogsvårds-

lagstiftningen, som förslaget otvivelaktigt innebure, framstode som naturlig

mot bakgrunden av den stigande råvarubristen och skogens ökade betydelse

för folkhushållet. Även om tillämpningen av den nuvarande lagstiftningen

i flera avseenden redan vore sådan, att den motsvarade förslagets krav på en

rationell skogsvård, syntes det enligt landsorganisationens mening önskvärt,

att den nya lagen skulle innehålla bestämmelser, som kunde vara vägledan­

de för skogsvårdsstyrelsernas arbete.

Sveriges länsskogvaktareförbund har funnit förslaget innebära en betydan­

de förbättring av gällande skogsvårdslag.

"1 iH grund för avstyrkandena bär i allmänhet åberopats, att eu skärpning

av skogsvårdslagstiftningen i enlighet med skogsstyrelsens förslag skulle med­

föra eu skadlig byråkratisering av skogsvårdsverksamheten och äventyra det

goda samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna samt att en

4

Bihang til- riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 34.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

för hela riket gemensam skogsvårdslag av föreslaget innehåll icke skulle

medgiva den anpassning till de lokala förhållandena, som olikheterna i skog-

ligt avseende mellan skilda landsdelar fordrade.

Kammarkollegium har bland annat anfört följande.

Förslaget skulle giva skogsvårdsmyndigheterna rätt att i avsevärt mycket

större utsträckning än vad nu är fallet kontrollera skötseln av och avverk­

ningarna å de skogar, å vilka lagen avses bliva tillämplig. Bestämmelserna

måste samtidigt enligt sakens natur vara så allmänt hållna, att deras till-

lämpning blir beroende av myndigheternas mer eller mindre subjektiva upp­

fattning av vad som är god skogsvård. Följden härav blir, att den skogs­

ägare, som vill vara säker på att icke överträda lagens bud, blir nödsakad

anlita skogsvårdsstyrelsens tjänstemän för alla utstämplingar av någon be­

tydelse samt begära deras råd och anvisningar vid skogsskötseln i övrigt.

Om icke skogsvårdsmyndigheterna visa återhållsamhet och försiktighet vid

lagtillämpningen, komma bestämmelserna att medföra en praktiskt taget

fullständig myndighetskontroll över skogsskötseln. Det kan ifrågasättas, om

en sådan utveckling är enbart lycklig. Under gällande och tidigare skogs-

vårdslagar har drivkraften till en förbättrad skogsvård främst sökts i att få

den enskilde skogsägaren ekonomiskt intresserad av en ökad skogsavkast-

ning, och skogsvårdsstyrelsernas huvudsakliga uppgift har varit — förutom

att hindra flagrant vanvård av skog — att genom propaganda väcka skogs­

ägarnas intresse för god skogsvård och, sedan intresset väl blivit väckt, vid­

makthålla och stärka detta genom att lämna skogsägarna råd och hjälp för

skogens bästa vård och lämpligaste utnyttjande. Ingen tvekan synes råda om

att icke resultatet av denna politik blivit gott. Lagförslaget går längre än vad

hittills varit avsett och synes, om det realiseras, kunna leda till en omvandling

av skogsvårdsstyrelsema från skogsägarnas rådgivare och hjälpare till kon­

trollanter för genomförande av en bestämd, centralt dirigerad skogsvårdspo-

litik — låt vara i och för sig inspirerad av de nyaste rönen och uppfattning­

arna på skogsvårdens område. En sådan kontroll, driven till sin spets, kan

dock få den återverkan på skogsägarens handlingsfrihet i ekonomiskt hän­

seende, att den kan befaras komma att motverka lagstiftningens syfte: en allt

mer förbättrad skogsvård med ökad avkastning från skogen som slutmål.

Kollegiet anser i varje fall, att skogsägarens intresse för skogsvården och

hans egna initiativ icke böra få hämmas genom alltför långt gående kon­

trollföreskrifter. I övrigt anser sig kollegiet mot lagförslaget helt allmänt

böra anmärka, att förslagsställarens strävan att under enhetliga bestämmel­

ser bringa så stora delar av skogsvården som möjligt medfört, att lagens reg­

ler blivit så vaga och allmänt hållna, att de lämna den enskilde skogsägaren

föga ledning och ställa honom helt beroende av den mening, som kommer

att inläggas i lagen genom praxis. Olägenheterna härav ur rättssäkerhets­

synpunkt bliva så mycket större, när lagens kontrollföreskrifter omspänna

praktiskt taget hela skogsvården.

Lantbruksstgrelsen har i sitt yttrande hävdat, att skogsvårdslagstiftningen

borde så långt möjligt vara mer vägledande än återhållande, när det gällde

det enskilda intresset och initiativet, och har därför förordat en uppmjukning

av de tvingande bestämmelserna i lagförslaget. Vidare har styrelsen uttalat,

att skogsvårdsstyrelsernas i princip fria ställning icke borde äventyras och

att en viss lokal anpassning måste äga rum för att ett gott resultat av skogs­

bruket skulle erhållas, varför en sträng central dirigering av skogsvårdsverk-

samheten ej borde ifrågakomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

51

De länsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott, som uttalat

sig i avstyrkande riktning, ha i allmänhet ifrågasatt behovet och lämplig­

heten av en generell skogsvårdslagstiftning av restriktiv karaktär, under fram­

hållande av att goda resultat nåtts på frivillighetens väg, samt betonat faran

av en långt driven centralisering och byråkratisering av skogsvårdsverksam-

heten.

.

V,;#, gg Sfi

De synpunkter, som anförts av de skogsvårdsstgrelser, vilka framställt

principiella invändningar mot förslaget, kunna i huvudsak sammanfattas så­

lunda.

De brister, som finnas på skogsvårdens område, äro icke förorsakade så

mycket av svagheter i gällande skogsvårdslag utan bero mera på otillräcklig

personal för lagens övervakande samt brist på penningmedel och arbetskraft

för erforderliga förbättringsåtgärder. Den omständigheten, att under samma

lag skola hänföras skogar från de kargaste bygderna längst i norr ned till

mellersta och södra Sveriges mera gynnade skogsmarker, innebär en svaghet

i förslaget och medför svårighet att utforma bestämmelserna på ett sätt, som

lämpar sig för skiljaktiga förhållanden i olika landsdelar. I åtskilliga delar

innebär lagförslaget en skärpning, som kanske behöves i vissa delar av Norr­

land men som för övriga delar av landet är onödig och till och med olämp­

lig. Trots önskvärdheten av enhetlig lagstiftning bör övervägas, om icke

särskild skogslagstiftning, åtminstone i vissa punkter, skall gälla för vissa

delar av Norrland. Det alltfort ökade intresset från skogsägarnas sida för

eu förbättrad skogsskötsel har lett till en intensivare skogsvård än tidi­

gare. Det är ingalunda säkert, att en skärpt övervakning och en ytterligare

inskränkning^ i skogsägarnas rörelsefrihet leda säkrare till målet — förbätt­

rat tillstånd å de enskildas skogar — än vad 1923 års lag gjort. De framsteg,

som gjorts på skogsvårdens område under de senaste årtiondena, ha väsent­

ligen berott på direkt produktionsbefrämjande åtgärder såsom upplysning,

propaganda, sakkunnigt biträde och ekonomiskt understöd. Mycket talar för

att lagens utformning haft mindre att betyda. Lagens tvång bör därför in­

skränkas till det nödvändigaste för säkerställande av skogsvårdens krav. I

annat fall uppkommer fara för att den främsta drivkraften till en förbättrad

skogsproduktion, nämligen den enskildes skogsvårdsintresse, avtrubbas.

Framförallt böra byråkratisering och centralisering av skogsvårdsfrågornas

handläggning undvikas. Om skogsvårdsstyrelsernas fiskaliska ställning gent­

emot skogsägarna ytterligare skärpes, kan man befara, att detta skall leda

till mindre önskvärda motsättningar mellan skogsägarna och skogsvårds-

styrelsema. Skogsägarnas självverksamhet och ansvar böra icke motarbetas

genom lagbestämmelser, som hindra skogsägarnas initiativ och i stället över­

föra allt ansvar på skogsvårdsstyrelserna. Intresset för skogsvård har hos

jordbrukarungdomen stegrats i mycket hög grad, vilket framgår av del stora

deltagandet i skogsdagar, gallringstävlingar, studiecirklar m. in. Lagförslaget

innehåller en hel del bestämmelser, som komma att förorsaka skogsvårds-

styrelserna eu myckenhet såväl pappersarbete som annat arbete utan mot­

svarande nytta. Enär skogsvårdsstyrelsernas arbetsuppgifter taga persona­

lens tid helt i anspråk och densamma ej ens förslår för utförande av vad

som är önskvärt och behövligt, är det av stor vikt, att arbetet i första

hand koncentreras på de viktigaste uppgifterna och ej hindras av onödig

pappersexercis. För att ett bättre skogligt tillstånd skall erhållas, behöva

andra åtgärder vidtagas än de i lagförslaget förordade. Sålunda föreligga i

fråga om skogsbetet ännu stora brister, likaså i fråga om viltskador. Arron-

deringsproblemet är också eu viktig fråga, enär alltför splittrade skogs­

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

skiften ofta göra ett ekonomisk skogsbruk omöjligt. Inom södra och mel­

lersta Sverige har under 1923 års lags korta giltighetstid virkesförrådet i all­

mänhet ökat avsevärt, vilket åtminstone delvis måste tillskrivas verkningar­

na av gällande lag. Detta talar för att något behov av en så restriktiv skogs­

vårdslag som skogsstyrelsen föreslagit icke förefinnes för dessa delar av

landet.

Skogsvdrdsstyrelsen i Norrbottens lön har vidare erinrat om den rådande

bristen på arbetskraft samt uttalat, att möjligheterna att tillgodose skogsbru­

kets arbetskraftsbehov borde utredas, innan en ändring av gällande skogs-

vårdslagstiftning, som skulle öka behovet av arbetskraft, komme till stånd.

Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund

ha i gemensamt yttrande anfört följande.

Den nu gällande skogsvårdslagen är i stort sett lämplig och ändamålsen­

lig. Samarbetet mellan skogsägarna och skogsvårdsstyrelserna är numera för­

troendefullt och i hög grad gagneligt för det enskilda skogsbruket. En skärp­

ning av skogsvårdslagen torde sannolikt leda till motsättningar mellan skogs-

vårdsstyrelserna och skogsägarna samt äventyra det goda samarbetet. Efter

tillkomsten av 1923 års lag ha på enskilt initiativ skogsägareföreningarna bil­

dats, vilkas verksamhet även inriktas på att bland medlemmarna uppmuntra

intresset för en god skogsvård och påvisa värdet av en förbättrad och ökad

skogsproduktion. Under de allra senaste åren har intresset för skogen ökat i

mycket hög grad hos jordbrukarungdomen, och sådana ungdomsorganisatio­

ner som J.U.F., S.L.U. med flera redovisa 100 000-tals intresserade deltagare

i av organisationerna anordnade skogsdagar med mera. Denna ungdomens

»skogsanda» är helt frivillig och har ej skapats genom lagstiftning. Under­

visningen i de skogliga ämnena vid de lägre lantbruksundervisningsanstalter-

na har ävenledes förbättrats och fått ökat utrymme på schemat. Vad nu

sagts visar, att skogsägarna i dag själva ha förståelse för vad tiden kräver

av dem. Detta frivilliga arbete, med stöd av förståelse från myndigheternas

sida, kommer att mycket smidigare och fortare leda till målet än om skogs­

ägarnas handlingsfrihet under ansvar skall beskäras och deras egen initiativ­

kraft lamslås genom stela och svårtydbara lagbestämmelser.

Ett liknande uttalande har gjorts av Riksförbundet landsbygdens folk, som

anfört.

Med hänsyn till den påtagliga förbättringen av skogsvården och det ökade

intresset för skogliga problem inom bondeskogsbruket samt det förtroende­

fulla samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna kan det starkt

ifrågasättas, om tiden nu är lämplig för genomförande av en ny skogsvårds­

lag. För skogsägarna ha de statliga åläggandena i form av tvångsavverk-

ningar mångenstädes barskrapat skogstillgångarna mot ägarnas vilja och upp­

väckt misstro mot statliga ingripanden. Riksförbundet ser därför med be­

tänksamhet på införandet av en ny lag, som i mycket stor omfattning skär­

per och understryker den enskilde, lojale skogsägarens beroendeställning i

förhållande till skogsvårdsstyrelserna, och förmenar, att just det värdefulla

samarbetet mellan det enskilda jordbruket och skogsvårdsstyrelserna riske­

ras. Några lagbestämmelser finnas icke gentemot sådana skogsägare, som

genom underlåtenhet att företaga avverkningar motverka skogsvårdslagens

syfte. Under normala tider finnas otaliga exempel på att underlåtenhet att

verkställa huggning i såväl äldre som yngre skog, gallring, röjning m. m.

lett till obotlig skada på skogen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

53

Även läns jägmästare föreningen har ansett en skärpning av skogsvårdslag-

stiftningen icke vara tillrådlig med hänsyn till uppnådda resultat inom

skogsvården och till faran för att en sådan skärpning skall få en oförmånlig

inverkan på den enskildes skogsvårdsintresse. En ökad skogsvårdsupplysning

har av föreningen ansetts vara att anbefalla, därest intensifierat skogsvårds-

arbete vore önskvärt. Föreningen har vidare uttalat, att den ökade centrala

dirigering, som komme att föranledas av förslagets bestämmelser om den

centrala myndighetens i olika sammanhang återkommande ingripanden,

icke vore lycklig.

Departementschefen.

Vikten av en god skogsvård framstår i dagens läge måhända klarare än

någonsin tidigare. Med hänsyn till den stora betydelse, som skogsbruket och

de träförädlande industrierna ha både för näringslivet inom landet och för

möjligheterna till handelsutbyte med andra länder, är det i högsta grad an­

geläget, att skogarnas produktionsförmåga utnyttjas effektivt, så att förut­

sättningar skapas för ett uppehållande och, såvitt möjligt, en utvidgning av

landets skogsbruk och därmed också av de industrier, vilka äro beroende av

skogen för sin råvaruförsörjning.

Under senare tid och särskilt efter ikraftträdandet av 1923 års skogsvårds­

lag ha otvivelaktigt avsevärda framsteg gjorts på skogsvårdens område. In­

sikten hos skogsägarna om betydelsen av skogens rätta skötsel har efterhand

ökat, och bland skogsägarna finnes nu också ett livligt intresse för skogsvår­

den och en utbredd förståelse för vikten av att skogsproduktionen bedrives

planmässigt och på lång sikt.

Det vore emellertid oriktigt att beteckna de nu föreliggande förhållandena

på skogsproduktionens område som fullt tillfredsställande ur skogsvårdssyn-

punkt. Betydande arealer, vilka med fördel skulle kunna användas till skogs­

produktion, ligga helt eller till största delen outnyttjade. Skötseln av den be­

fintliga skogen lämnar även mångenstädes åtskilligt övrigt att önska. Ofta

är bestockningen i de växande skogsbestånden så otillfredsställande såväl

kvantitativt som kvalitativt, att avkastningen blir betydligt nedsatt. Genom

en alltför tidig slutavverkning av den utvecklingsdugliga skogen förhindras

även i många fall ett fullständigt utnyttjande av markens produktionsför­

måga. De åtgärder, som vidtagits för tryggande av återväxten efter avverk­

ning, ha vidare ej sällan visat sig vara otillräckliga. En väsentlig höjning av

virkesavkastningen kan med hänsyn till nu berörda förhållanden säkerligen

uppnås genom en förbättrad skogsskötsel.

Erfarenheten har visat, att bestämmelserna i gällande skogsvårdslag icke

erbjuda tillräckliga garantier för att man i önskvärd utsträckning eller med

erforderlig snabbhet skall kunna komma tillrätta med nu antydda och andra

missförhållanden på skogsvårdens område. Jag finner det därför påkallat,

alt frågan om utformningen av skogsvårdslagstiftningen nu i sin helhet om­

prövas.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Det förslag till ny skogsvårdslag, som skogsstyrelsen framlagt, utgör ett

försök att med ledning av de erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av

1923 års skogsvårdslag, och de prognoser, som kunna ställas rörande den

framtida utvecklingen, utforma lagstiftningen på ifrågavarande område så,

att den kommer att bliva ett mera tjänstdugligt instrument i det skogsvår­

dande arbetet än de nu gällande bestämmelserna. Förslaget har i sina hu­

vuddrag helt eller huvudsakligen tillstyrkts eller lämnats utan erinran i fler­

talet av de avgivna yttrandena. Även jag finner förslaget lämpat att efter

vissa jämkningar läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Såsom skogsstyrelsen själv betonat och ytterligare understrukits i åtskil­

liga yttranden föreligga vid sidan av de frågor, som behandlats i skogssty­

relsens förslag till ny skogsvårdslag, även åtskilliga andra problem, vilkas

lösande är av betydelse för att de skogsvårdande åtgärderna skola giva bästa

möjliga resultat. Framför allt gäller detta frågan om skogsbete. Enligt min

uppfattning bör en revision av gällande ägofredslagstiftning komma till stånd

i syfte bland annat att öka möjligheterna att förhindra skadegörelse å sko­

gen genom betande husdjur. Jag har därför för avsikt att hos Kungl. Maj:t

begära bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för att utreda denna

fråga.

Vad angår de principer, på vilka en ny allmän skogsvårdslag bör bygga,

må först framhållas, att resultatet av skogsvårdsarbetet alltid ytterst måste

bliva beroende på de enskilda skogsägarnas insatser. Man måste därför fram­

för allt söka tillvarataga det stora intresse för hithörande frågor, som redan

nu finnes hos skogsägarna, och i den mån så behövs söka sprida ökade in­

sikter rörande de krav, som böra uppställas ur skogsvårdande synpunkter.

För att det skall bliva möjligt att bevara och öka skogsägarnas intresse

för skogsvården är det emellertid nödvändigt, att deras handlingsfrihet ej

kringskäres, såvida det ej är fråga om en åtgärd eller en underlåtenhet, som

mera påtagligt står i strid med en god skogsvårds krav. Skogsvårdslagen bör

därför ej syfta till någon i detalj gående reglering av det sätt, på vilket varje

särskild skogsägare skall sköta sin skog, utan lagens uppgift bör i främsta

rummet vara att angiva de allmänna grunder, enligt vilka skogsvården bör

bedrivas, samt att giva möjligheter till ingripanden, då dessa grunder åsido­

sättas eller fara föreligger för att så skall ske.

Enligt skogsstyrelsens förslag skulle tillämplighetsområdet för den nya

skogsvårdslagen utvidgas betydligt i förhållande till vad som gäller enligt

1923 års lag. Den viktigaste ändringen är, att den nya lagen föreslås skola

gälla även de skogar, där skogsvården hittills reglerats av den särskilda s. k.

lappmarkslagen. Lämpligheten av en dylik utvidgning blir givetvis i hög grad

beroende av den utformning, som den nya lagen erhåller. Jag har därför för

avsikt att återkomma till denna fråga ävensom till övriga av skogsstyrelsen

föreslagna ändringar i lagens tillämplighetsområde, sedan jag angivit min

uppfattning om vad som i stort sett bör gälla enligt den nya lagen. Emeller­

tid vill jag redan här nämna, att det enligt min åsikt, därest den nya lagen

utformas på sätt i det följande föreslås, ej bör möta något hinder att låta

densamma gälla även lappmarksskogarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

55

De allmänna riktlinjerna för skogsskötseln.

Skogsstyrelsen.

Beträffande skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 80—84 i be­

tänkandet.

Yttrandena.

Flertalet skogsvårdsstyrelser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott

ha tillstyrkt lagfästande av bestämmelser av det innehåll, som skogsstyrelsen

upptagit i 2 § av sitt förslag, eller lämnat förslaget i denna del utan erinran.

Jämväl statens skogsforskningsinstitut har uttalat sig i tillstyrkande rikt­

ning, därvid institutet utvecklat sin mening på följande sätt.

Lagförslaget innehåller vissa stadganden rörande allmänna riktlinjer för

skogsbruket av huvudsaklig innebörd, att det enskilda skogsbruket i regel

bör bedrivas som ett ekonomiskt företag, inriktat på att lämna ekonomisk

vinst. Denna synpunkt får genom sin förekomst under de allmänna bestäm­

melserna karaktären av en för hela skogsvårdslagen gällande huvudprincip.

Enligt institutets mening är denna princip riktig, och dess införande i lagen

torde innebära ett av förslagets viktigaste och följdrikaste ståndpunktstagan-

den. I syfte att tillfredsställa viktiga sociala intressen föreskrives även att så­

vitt möjligt jämn avkastning skall eftersträvas. Varje strävan till jämnhet i

avkastningen torde dock ofta innebära ett avsteg från den ekonomiska hu­

vudprincipen. På grund av att tillväxtens kulmination har ett ganska flackt

förlopp kan emellertid till en viss grad en jämnare avkastning erhållas utan

större ekonomiska uppoffringar. Vidare är en jämn avverkning i regel möj­

lig att uppnå med mindre eftergifter i ekonomiskt avseende för stora skogar

än för små. Av motiveringen till 2 § synes framgå, att avsikten med ifråga­

varande stadgande är att söka uppnå ett i förhållande till den ekonomiska

uppoffringen skäligt hänsynstagande till det sociala kravet på en någorlunda

jämn avkastning. En sådan bestämmelse bör även enligt institutets uppfatt­

ning inrymmas i skogslagstiftningen.

Sveriges skogsägareförbund har icke haft något att erinra mot intagande

i skogsvårdslagen av ett stadgande av ifrågavarande slag men har framhållit

att förslagets bestämmelser härutinnan erhållit en så svävande formulering,

att de knappast kunde få någon praktisk betydelse.

I några yttranden har uttalats tveksamhet i fråga om lämpligheten av en

allmän bestämmelse, som särskilt framhävde vikten av de ekonomiska syn­

punkterna och önskvärdheten av en jämn avkastning. Sålunda har kammar­

kollegium anfört.

Genom en bestämmelse av det slag, som innehålles i 2 § i förslaget, skulle

inskrivas ett skogsvårdsprogram, som i och för sig icke giver anledning till

någon erinran och som skogsägare i allmänhet i eget intresse söka att för­

verkliga. Huruvida ett sådant program, om det bör ingå i lagtexten, lämp­

ligen bör uppställas som en undantagslös regel, kan emellertid ifrågasättas.

Därvid må först erinras, att för vissa skogar såsom flygsandsplanteringar

och andra skyddsskogar av olika slag virkesavkastningen icke är det väsent­

56

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

liga. Intresset av virkesavkastning är också underordnat i fråga om de stä­

dernas skogar, som av befolkningen i stor utsträckning användas för pro­

menader och annat friluftsliv. Detsamma kan gälla enskilda skogar vid bad­

orter och andra turistorter. Slutligen bör det icke vara skogsägaren förme­

nat att vårda vissa skogsområden utan tanke på avkastningen för att bevara

ett stycke orörd natur eller speciella skönhetsvärden. En generell förpliktelse

att använda skogsmark till högsta möjliga skogsproduktion kan därför icke

vara lämplig. Att inrikta skogsbruket på en jämn avkastning kan i vissa fall

komma i konflikt med den enskilde skogsägarens berättigade ekonomiska

intressen. Vissa industrier med skogsprodukter som råvara och med egna

skogar fylla helt och hållet eller så långt som mö jligt sitt årsbehov genom

uppköp av lämpliga sortiment i den fria marknaden. De egna skogarna an­

litas huvudsakligen som reserv för den händelse råvarubehovet av olika an­

ledningar icke skulle kunna täckas genom inköp. För dylika industrier kan

en jämn årsavkastning från de egna skogarna icke utgöra något eftersträ­

vansvärt. För ägare av mindre skogar i förening med jordbruk fyller skogen

ofta en funktion av »sparbössa», som skulle mycket ogynnsamt påverkas av

kravet på jämn avkastning. Ehuru paragrafens efterlevnad icke är sanktio­

nerad genom någon påföljdsbestämmelse, synes innehållet i paragrafen i

själva verket kunna medföra ett tvång till planhushållning med skogen un­

der myndighetsövervakning. Då ett sådant tvång icke synes påkallat vare

sig med hänsyn till skogsvårdens eller näringslivets allmänna intressen och

en programförklaring rörande skogsvårdens allmänna syften icke torde ha

sin plats i en lagtext, anser kollegiet, att de föreslagna bestämmelserna i pa­

ragrafen lämpligen böra utgå.

Tveksamhet i fråga om nyttan av bestämmelser angående allmänna rikt­

linjer för skogsvården i deras formulering enligt förslaget har uttalats jäm­

väl av skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Västmanlands och Jämtlands län samt

av länsjägmästareföreningen.

Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt lämpligheten av att i

en skogsvårdslag intaga anvisningar om hur en skog bär skötas, samt därvid

uttalat, att förslagets 2 § under alla förhållanden bleve betydelselös mot de

illojala skogsägarna. Att sträva efter en jämn avkastning syntes ej böra sät­

tas som en allmängiltig norm. I varje fall funnes enligt skogsvårdsstyrelsens

mening många andra önskemål i fråga om skogsskötseln, som vore minst

lika viktiga som avkastningens jämnhet. Skogsvårdsstyrelsen ansåge, att pa­

ragrafen borde utgå och att i allt fall ordet »ekonomiskt» borde bortfalla.

Även skogsvårdsstyrelserna i Blekinge och Gävleborgs lån liksom ock

skogsvårdsstyrelsen i Värmlands län ha uttalat sig mot ett betonande av

skogsbrukets rent ekonomiska karaktär, och de två förstnämnda skogsvårds­

styrelserna ha i samband härmed hävdat, att de biologiska fordringarna å

skogsvården borde givas ökat utrymme i lagstiftningen.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har ansett, att

något uttalande om att jämnhet i avkastningen skulle eftersträvas icke borde

göras i skogsvårdslagen.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har i sitt yttrande, vilket

åberopats jämväl av landsorganisationen, ifrågasatt en skärpning av försla­

gets 2 § genom införande av ett stadgande om skyldighet för skogsägare att

Kungl. Mcij.ts proposition nr 34.

57

avverka överårig skog. Såsom skäl härför har anförts att enskilda skogsinne-

hav i stor omfattning gradvis förstördes på grund av att avverkning under­

lätes samt att de överåriga bestånden samtidigt hindrade skogstillväxten.

Departementschefen.

Utformningen av skogsvårdslagen måste ju ytterst bliva beroende på vad

man vill uppställa som mål för skogsproduktionen. Bland annat med hän­

syn härtill finner jag, i likhet med skogsstyrelsen, det lämpligt, att i skogs­

vårdslagen skola angivas de allmänna riktlinjer, som det allmänna anser

böra följas inom skogsvården. Även om dessa riktlinjer endast få karaktären

av allmänt hållna uttalanden beträffande principerna för skötseln av skogs­

mark och växande skog, synas de nämligen bland annat kunna bliva av be­

tydelse såsom en principdeklaration från samhällets sida och såsom ett un­

derlag för tolkningen av andra bestämmelser i lagen, vilka äro av tvingande

natur. I stort sett kan jag även ansluta mig till vad skogsstyrelsen anfört

rörande ifrågavarande allmänna riktlinjer. Det synes mig sålunda klart, att

de ekonomiska synpunkterna måste vara grundläggande vid bedömande av

skogsvårdens problem. Strävandena på detta område böra i enlighet härmed

främst gå ut på att avkastningsförmågan hos den mark, som användes eller

bör användas för skogsproduktion, skall utnyttjas på ett ur ekonomisk syn­

punkt ändamålsenligt sätt. Skogsbruket bör med andra ord bedrivas som ett

ekonomiskt företag, inriktat på att uppnå en tillfredsställande lönsamhet.

Detta innebär ej nödvändigtvis detsamma som att skogsbruket skall bedri­

vas efter rent biologiska synpunkter, d. v. s. att såsom mål uppställes största

möjliga tillväxtvolym. Skogens värde är ju ytterst betingat av att de pro­

dukter, som erhållas från densamma, kunna ekonomiskt nyttiggöras, och

det synes då ligga i sakens natur, att skogsskötseln i främsta rummet bör

bedrivas på det sätt, som ur ekonomisk synpunkt ter sig som mest förmån­

ligt. Att skogsskötseln upplägges och bedrives efter ekonomiska linjer måste

ju för övrigt vara en förutsättning för att skogsindustrin även i fortsättningen

skall kunna hävda sig i konkurrensen på världsmarknaden. Det ligger emel­

lertid i sakens natur, att de biologiska och ekonomiska synpunkterna på skogs­

vården i stor utsträckning sammanfalla och alt sålunda det ur ekonomisk syn­

punkt mest tillfredsställande resultatet ofta ernås genom att skogen skötes

på ett sådant sätt, att största möjliga tillväxt erhålles. Det synes under sådana

förhållanden knappast kunna sägas föreligga någon allvarligare intresse­

konflikt mellan de båda synpunkterna.

Ett hävdande av de ekonomiska synpunkternas betydelse giver självfallet

ej i varje särskilt fall utan vidare något entydigt svar på frågan, hur skogs­

bruket bör bedrivas eller huruvida en viss åtgärd står i överensstämmelse

med vad som ur det allmännas synpunkt bör anses såsom eu tillfredsställande

skogsvård. Bedömningen av vad som rent ekonomiskt sett är mest ändamåls­

enligt måste till en början alllid bliva förenad med en viss grad av osäker­

het. Framhållas må emellertid, att man vid en dylik ekonomisk bedömning i

regel bör söka se förhållandena på lång sikt. Hänsyn måste nämligen tagas

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

till skogsbrukets särdrag såsom ekonomiskt företag, framför allt de långa

produktionstiderna. Tillfälliga prisförhållanden böra därför ej tillmätas allt­

för stor betydelse, utan man bör i stället huvudsakligen bygga på de förhål­

landen, som kunna förväntas komma att råda på något längre sikt.

Vid sidan av de ekonomiska synpunkterna måste vidare vid utformningen

av ett program för skogsvården utrymme lämnas för hänsynstagande även

till andra faktorer. I viss utsträckning måste ju alltid beaktas sådana spe­

ciella förhållanden, som kunna föreligga för den enskilde skogsägaren och

göra att ett visst handlingssätt framstår som välmotiverat även om det ej

överensstämmer med vad som enligt ett rent ekonomiskt betraktelsesätt skulle

vara mest förmånligt. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att

skogsägarnas handlingsfrihet ej skall inskränkas alltför mycket bör en ganska

vid marginal lämnas för den enskilde skogsägarens eget bedömande av vad

han finner ändamålsenligt. Detta synes emellertid kunna ske därigenom att

såsom riktlinje för skogsbruket uppställes icke att det ekonomiska resul­

tatet skall bliva det bästa tänkbara utan att ett tillfredsställande ekonomiskt

resultat bör eftersträvas. Den marginal, som härigenom lämnas, synes möjlig­

göra ett skäligt hänsynstagande till sådana med den enskilde skogsägarens

intressen sammanhängande förhållanden som nyss berörts.

Vid uppdragandet av de allmänna riktlinjerna för skogsvården bör slut­

ligen vid sidan av de rent ekonomiska synpunkterna och önskemålet om

handlingsfrihet för de enskilda skogsägarna även uppmärksammas den bety­

delse skogen har ur vissa andra synpunkter. Såsom längre fram skall beröras

måste exempelvis i vissa trakter beaktas skogens värde till förhindrande av

sand- och jordflykt eller av sänkning av odlingsgränsen. Framför allt måste

emellertid i detta sammanhang hänsyn tagas till skogens värde såsom syssel-

sättningsobjekt för befolkningen i skogsbygderna. Det framstår med hänsyn

till sistnämnda förhållande som ett beaktansvärt socialt önskemål, att skogs­

produktionen bedrives så, att arbetstillfällena bliva såvitt möjligt någorlunda

jämnt fördelade över längre perioder. En relativt jämn fördelning av skogs-

uttagen måste för övrigt på längre sikt framstå som angelägen även ur

skogsindustriens synpunkt. I den mån så kan ske utan att de synpunkter, som

böra vara grundläggande vid målsättningen för skogsbruket, trädas för när i

nämnvärd grad, bör man därför enligt min uppfattning vid utformningen av

skogsvårdslagstiftningen även söka tillgodose nu berörda önskemål. Även här

gäller för övrigt att ett rimligt hänsynstagande till sistberörda önskemål

knappast behöver innebära, att någon motsatsställning uppkommer mellan

dessa och de grundläggande ekonomiska synpunkterna.

Därest ett allmänt skogsvårdsprogram uppställes av det innehåll som nu

angivits, bör detta självfallet ej anses innebära, att endast de nu berörda

faktorerna skulle förtjäna beaktande i det enskilda fallet. Det allmänna

skogsvårdsprogrammet är ju ej heller, såsom redan framhållits, avsett att

utgöra någon för skogsägarna bindande regel. I vilken utsträckning de en­

skilda skogsägarna skola vara skyldiga att i sitt handlande söka förverkliga

det mål, som uppställts i det allmänna programmet, är en annan fråga, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

59

kommer att behandlas i det följande. Den i vissa yttranden framställda an­

märkningen, att ett dylikt allmänt skogsvårdsprogram ej skulle giva erfor­

derligt utrymme för beaktande av speciella intressen vid sidan av de däri

särskilt behandlade, synes därför icke förtjäna avseende.

Det har ifrågasatts att i skogsvårdslagen — vid sidan av bestämmelser,

som begränsa skogsägares rätt att avverka skog å sin fastighet — även

skulle intagas en föreskrift om skyldighet för skogsägare att avverka över­

årig skog. En dylik bestämmelse skulle emellertid med all säkerhet i prak­

tiken få mycket ringa betydelse. Vad som hittills visat sig behövligt har ju

■— bortsett från undantagsfall — varit icke bestämmelser om skyldighet att

avverka överårig skog utan bestämmelser, som hindra skogsägarna att av­

verka dylik skog i alltför snabb takt. Det är vidare att märka, att det i all­

mänhet torde vara ganska vanskligt att avgöra, huruvida en skogs kvar­

stående efter den tid, då den normalt bort slutavverkas, kan anses stå i

strid mot de allmänna principer för skogsvården som nyss förordats. Så länge

skogen ej är rötskadad, kan den nämligen ofta genom att inväxa i grövre

dimensioner bliva användbar till högvärdiga specialsortiment, för vilka syn­

nerligen höga priser kunna erhållas. Är skogen åter så överårig att den är

skadad — och det är tydligen främst för dylika fall som en föreskrift av nyss

angivet slag skulle kunna anses påkallad — kommer, i enlighet med vad

jag i det följande kommer att föreslå, en viss avverkningsskyldighet att kun­

na åläggas i de fall då skogens tillstånd är uppenbarligen otillfredsställande

och avverkning bör ske för att ett nöjaktigt skogstillstånd skall kunna åstad­

kommas. Att härutöver stadga skyldighet att avverka överårig skog har jag

av skäl som nu angivits icke funnit lämpligt.

Av det nu sagda torde även framgå, att något fog ej finnes för den

i ett yttrande uttalade uppfattningen, att ett skogsvårdsprogram av det inne­

håll som nu angivits skulle förhindra jordbrukarna att under vissa perioder

underlåta att göra uttag från sin skog och därigenom uppbygga en kapital­

reserv, vilken kan användas vid speciella tillfällen.

Innebörden av begreppet skogsmark.

Skogsstyrelsen.

I fråga om skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 75—80 i be­

tänkandet.

Yttrandena.

Vad skogsstyrelsen föreslagit angående innebörden av begreppet skogsmark

har ansetts ändamålsenligt av hland andra Älvsborgs läns södra hushållnings­

sällskaps förvaltningsutskott och Sveriges skogsägareförbund samt därjämte

lämnats ulan erinran i ett stort antal yttranden.

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

I några yttranden har emellertid uttalats, att i skogsvårdslagen ej borde

intagas någon särskild definition å begreppet skogsmark, medan i andra ytt­

randen hävdats att avfattningen av den av skogsstyrelsen föreslagna defini­

tionen borde ändras.

För uteslutande av bestämmelser av ifrågavarande slag ha bland andra

kammarkollegium samt skogsvårdsstgrelserna i Jönköpings och Älvsborgs

lön ävensom i Kalmar läns norra landstingsområde uttalat sig. Kammarkolle­

gium har därvid anfört.

Stadgandet i 1 § andra stycket lagförslaget skulle innebära lagfästande av

ett erkännansvärt skogspolitiskt program. Oavsett att programförklaringar

icke torde böra ha sin plats i en lagtext, synes det visserligen vara önskvärt,

att programmet i stor omfattning realiseras men knappast att det sker i full

utsträckning. Bestämmelsen medför nämligen en förpliktelse till skogsodling

för ägare icke blott av skogsmark enligt vanligt språkbruk utan även för

ägare av kala hedmarker, alvarsmarker, vissa mossar, kärr och myrar. Utom

det att det i många fall kan vara ett naturskydds-, fornminnes-, jaktvårds-

eller turist- och friluftsintresse, att ett skogfritt landskap bibehålies oför­

ändrat, kan markägaren utan att ekonomiskt utnyttja marken ha ett befogat

önskemål att bibehålla ett område fritt från skog. Detta erbjuder t. ex. en

vacker landskapsbild eller öppnar utsikten mot sjö eller hav. Skogsvårdslagen

skulle sålunda komma att inkräkta på ett område, som bör vara förbehål­

let en blivande lagstiftning om landskapsplanering. Om skogsmarksbegrep-

pet bestämmes på sätt föreslagits, kommer det att medföra en plikt till

skogsodling, vilken varken synes nödvändig eller önskvärd. Skogsodling å

de av ålder kala markerna synes liksom hittills lämpligen böra ske på fri­

villighetens väg. Där den verkligen är på längre sikt ekonomiskt fördelaktig

och icke kommer i strid med andra berättigade intressen, torde det ej heller

möta någon svårighet att få sådan odling till stånd genom lämpligt anpassade

statsbidrag. Kollegiet anser, att andra stycket i paragrafen lämpligen bör

utgå ur lagtexten.

I ett flertal yttranden har betonats vikten av att bestämmelserna rörande

innebörden av begreppet skogsmark skulle få en lydelse, som gåve stöd för

en effektiv gränsdragning mellan skogsmark, å ena sidan, samt betesmark

och impediment, å den andra.

Åtskilliga skogsvårdsstgrelser ha funnit skogsstyrelsens förslag i förevaran­

de del ej fullt tillfredsställande ur skogsvårdssynpunkt, då fråga vore om

användning av mark för betesändamål, samt uttalat, att till skogsmark borde

hänföras all för skogsproduktion lämplig mark, som icke i väsentlig utsträck­

ning utnyttjades på annat ändamålsenligt sätt.

Norrlands skogsvårdsförbund har anfört i huvudsak följande.

Enligt motiveringen till förslagets bestämning av begreppet skogsmark,

jämförd med bestämmelserna i 5 kapitlet, kan en skogsägare tvingas — låt

vara med hjälp av bidrag från staten — att exempelvis genom torrläggnings-

åtgärd överföra impediment till produktiv skogsmark. Ett dylikt tvång synes

innebära alltför vittgående ingripanden i den enskildes fria disposition av sin

egendom. Bedömningen av en torrläggningsåtgärds ekonomiska förutsättning­

ar är ofta en med hänsyn till klimatiska, geologiska och näringsbiologiska

omständigheter vansklig uppgift. Olika meningar kunna råda om en torv-

marks lämplighet för avdikning. I den här åsyftade tillämpningen blir skogs­

ägaren beroende av en förrättningsmans subjektiva uppfattning. Förbundet

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

61

anser sålunda, att definitionen av skogsmark bör ändras så att den icke inne­

fattar impediment, sålunda ej heller sådant, som genom torrläggningsåtgärd

kan överföras till skogsmark.

Ett uttalande av i huvudsak samma innehåll har gjorts av Skogsindustrier­

nas samarbetsutskott.

Departementschefen.

För de praktiska verkningarna av skogsvårdslagen är det tydligen av myc­

ket stor betydelse vilken mark som skall anses såsom skogsmark och följ­

aktligen falla in under lagen. Vad skogsstyrelsen föreslagit i fråga om inne­

börden av begreppet skogsmark, nämligen att såsom skogsmark skall räknas

mark, som kan anses lämplig för skogsproduktion och ej i väsentlig utsträck­

ning utnyttjas för annat ändamål, innebär en avsevärd utvidgning av begrep­

pet skogsmark, sådant detta i allmänhet torde ha tolkats vid tillämpningen

av 1923 års lag. Bland annat skulle enligt skogsstyrelsens förslag all kalmark

bliva att räkna såsom skogsmark, så snart marken är lämplig för skogspro­

duktion. Utvidgningen blir av stor praktisk betydelse, därest man, på sätt

skogsstyrelsen föreslagit och jämväl jag anser påkallat, i viss utsträckning

föreskriver skyldighet för markägare att vidtaga åtgärder för att förbättra

skogstillgången å skogsmark med otillfredsställande skogstillstånd.

Vad angår frågan, vilken mark som bör räknas såsom skogsmark, vill jag

först framhålla, att det principiellt synes mig befogat, att samhället uppstäl­

ler det kravet på de enskilda markägarna, att den produktionsfaktor, som

den av dem ägda marken utgör, användes på ett ur det allmännas synpunkt

rimligt sätt och sålunda bidrager till den allmänna välståndsutvecklingen.

Liksom man i fråga om jordbruksjorden genom en vanhävdslagstiftning sö­

ker skapa garantier för att jorden skall användas på ett tillfredsställande

sätt, bör man enligt min uppfattning även kunna uppställa det principiella

kravet, alt mark, som är lämpad för skogsproduktion och ej användes eller

bör användas på annat ur samhällets synpunkt godtagbart sätt, skall utnytt­

jas för skogsproduktion. Jag anser därför i likhet med skogsstyrelsen en ut­

vidgning av det hittillsvarande skogsmarksbegreppet motiverad. Bland annat

med hänsyn härtill synes det, trots de svårigheter det erbjuder att finna en

fullt tillfredsställande definition å sagda begrepp, nödvändigt att man i

skogsvårdslagen söker angiva den norm, efter vilken gränsdragningen mel­

lan skogsmark och annan mark skall göras. Det förslag, som skogsstyrelsen

framlagt i detta hänseende, är emellertid enligt min uppfattning ej fullt till­

fredsställande, då skogsmarksbegreppet däri givits en ur olika synpunkter

alltför vidsträckt innebörd. Vissa jämkningar torde därför böra vidtagas i

förslaget.

En förutsättning för att mark skall räknas som skogsmark bör tydligen

vara, att marken är lämplig för skogsproduktion. Huruvida så är fallet eller

ej, kan väl stundom vara i någon mån tveksamt. I allmänhet torde bedöm­

ningen därav emellertid ej komma alt erbjuda några större svårigheter.

Mark, varå redan finnes skog av någorlunda tillfredsställande täthet och

beskaffenhet, torde, såsom skogsstyrelsen framhållit, alltid kunna anses tjän­

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

lig för skogsbörd. Förekomsten av ett glest skogsbestånd kan däremot, där­

est marken helt eller i det närmaste saknar produktionsförmåga, i och för

sig tydligen icke föranleda till att marken är att betrakta som skogsmark.

Vid bedömningen av marks lämplighet för skogsproduktion bör, såsom

skogsstyrelsen berört, hänsyn tagas ej blott till markens nuvarande skick

utan även till den höjning av dess produktionsförmåga, som kan ernås ge­

nom förbättringsåtgärder av olika slag, främst dikning av marken. Givetvis

bör emellertid då även beaktas kostnaden för dessa förbättringsåtgärder. Det

bör sålunda övervägas, huruvida de kostnader, som skulle behöva nedläggas

för att få en tillfredsställande skogsproduktion å marken, på lång sikt kunna

tänkas bliva täckta genom avkastningen av skogen. Vid en dylik bedömning

torde man böra bortse från huruvida den enskilde skogsägaren kan få någon

del av kostnaden täckt genom bidrag av statsmedel. Särskilt i fråga om så­

dana kostnader, som äro att betrakta som en engångskostnad för att få igång

produktionen, bör emellertid även beaktas, att det nyss angivna lönsamhets-

kravet ej får anses innebära, att kostnaderna nödvändigtvis skola täckas ge­

nom den avkastning som erhålles av den första generationen skog. Dylika

kostnader böra i stället betraktas som en kapitalplacering, vilken kan bliva

räntabel först på lång sikt.

Vid bedömningen av lämpligheten att uppehålla eller få till stånd skogs­

produktion å viss mark torde i allmänhet hänsyn böra tagas endast till så­

dana synpunkter, som sammanhänga med det ekonomiska utnyttjandet av

just den ifrågavarande marken. På sätt berörts vid behandlingen av frågan

om de allmänna riktlinjerna för skogsskötseln kan det dock under vissa om­

ständigheter vara påkallat att anlägga ett vidare betraktelsesätt. Så kan det

till exempel framstå som önskvärt, att skogsproduktion skall äga rum å viss

mark med hänsyn till behovet av skog till skydd mot sand- eller jordflykt

eller mot fjällgränsens nedträngande. Vid bedömningen av lämpligheten att

använda mark för skogsproduktion bör därför hänsyn tagas även till den

betydelse förekomsten av skog å den ifrågavarande marken har till skydd

för närliggande marker.

Vad nu sagts angående innebörden av en fordran på alt mark skall anses

lämplig för skogsproduktion överensstämmer i huvudsak med den uppfatt­

ning, åt vilken skogsstyrelsen givit uttryck i sitt betänkande.

Vid avgörandet av om viss mark skall anses hänförlig till skogsmark eller

ej måste emellertid uppenbarligen hänsyn tagas ej blott till markens lämp­

lighet i och för sig till skogsproduktion utan även till frågan huruvida mar­

ken faktiskt användes eller bör användas på annat sätt. Beträffande mark,

som helt eller i väsentlig utsträckning utnyttjas för annat ändamål, förhåller

det sig, bortsett från undantagsfall, otvivelaktigt så, att det faktiska använd­

ningssättet även är det, som ur samhällets synpunkt är det lämpligaste, eller

att detsamma i vart fall måste anses godtagbart ur det allmännas synpunkt.

Bedömningen av vad som skall anses som en ur det allmännas synpunkt

lämplig användning av en viss areal kan vidare ej ske enbart efter rent eko­

nomiska synpunkter. På sätt skogsstyrelsen själv framhållit måste härvid

hänsyn tagas även till sociala och ideella intressen, exempelvis behovet av

Kungl. Alaj.ts proposition nr 34.

63

mark för tillgodoseende av vissa fritidsintressen. Utan att därmed ansluta

mig till den av skogsstyrelsen uttalade uppfattningen att en ägare i princip

bör ha rätt att själv bestämma, för vilket ändamål han vill betjäna sig av sin

mark — vilken uppfattning ej heller överensstämmer med den, som ligger

till grund för nu gällande vanhävdslagstiftning — anser jag, att det ur det

allmännas synpunkt ej är av behovet påkallat att beträffande mark, som

faktiskt i väsentlig utsträckning användes för annat ändamål än skogsproduk­

tion, ingå i prövning av, huruvida det skulle vara lämpligare att använda

marken för skogsproduktion, och söka genomdriva ett sådant användnings­

sätt.

Till skogsmark torde därför ej böra hänföras sådan mark, som visserligen

är lämplig för skogsproduktion men faktiskt i väsentlig utsträckning använ­

des för annat ändamål.

Vad slutligen angår sådan mark, som är lämplig till skogsproduktion och

ej i väsentlig utsträckning användes för annat ändamål, skulle enligt skogs­

styrelsens förslag all sådan mark hänföras till skogsmark. En dylik bestäm­

ning synes dock, såsom redan antytts, ägnad att giva begreppet skogsmark

en alltför vidsträckt innebörd. Enligt densamma skulle nämligen bland an­

nat till skogsmark hänföras all för skogsproduktion lämplig mark, som för

närvarande är i huvudsak outnyttjad, även om marken kan med större fördel

rent ekonomiskt sett användas på annat sätt, exempelvis till åker eller betes­

mark. Att på dylikt sätt giva skogsvårdssynpunktema företräde framför andra

synpunkter, även där de senare ekonomiskt sett väga tyngre, är emellertid

enligt min uppfattning icke lämpligt. Förutom till de rent ekonomiska syn­

punkterna torde vidare hänsyn böra tagas även till vissa sociala och ideella

intressen. Ur fomminnes-, hembygdsvårds-, naturskydds- eller turistsynpunkt

kan det sålunda vara motiverat, att mark, som i och för sig är lämpad för

skogsproduktion, får ligga helt eller i huvudsak oanvänd. Å vissa ljungmarker

och andra marker skulle exempelvis en skogsodling kunna otillbörligen in­

kräkta på landskapets skönhet.

Med hänsyn till det anförda bör enligt min uppfattning från begreppet

skogsmark undantagas även sådan mark som, ehuru i och för sig tjänlig

för skogsbörd, dock är mera ägnad att användas för annat ändamål eller

på grund av särskilda förhållanden ej bör tagas i anspråk för skogsproduk­

tion.

Med anledning av vad i några yttranden anförts angående gränsdragningen

mellan skogsmark och betesmark må till slut påpekas, att av vad tidigare

sagts om att såsom skogsmark ej bör räknas mark, som i väsentlig utsträck­

ning utnyttjas för annat ändamål, följer, att mark, som i väsentlig utsträck­

ning utnyttjas för betesändamål, bör falla utanför skogsvårdslagens bestäm­

melser, medan däremot mark, som endast mera oregelbundet eller i mindre

utsträckning användes till bete, bör hänföras till skogsmark, förutsatt givet­

vis att marken i övrigt motsvarar fordringarna på skogsmark. Att i lagen

närmare än nu skett angiva, hur ifrågavarande gränsdragning bör ske, synes

icke möjligt.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Avverkning av skog.

Skogsstyrelsen.

Beträffande skogsstyrelsens förslag i denna del hänvisas till s. 90—158 i

betänkandet.

Yttrandena.

Vad angår inskränkningarna i rätten att avverka skog ha de allmänna be­

stämmelser om avverkning av utvecklingsbar skog, som skogs­

styrelsen föreslagit i 6 § och vilka åsyfta att få till stånd en höjning av skydds-

gränsen för den växtkraftiga skogen, helt eller i huvudsak tillstyrkts i fler­

talet yttranden. I tillstyrkande riktning ha sålunda uttalat sig bland andra

egnahemsstyrelsen, flertalet skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskotten i en

del hushållningssällskap, statens skogsforskningsinstitut, skogshögskolans lä­

rarråd, norrlandskommittén, Sveriges skogsägareförbund, Skogsindustriernas

samarbetsutskott, Norrlands skogsvårdsförbund och länsjägmästareför-

eningen.

Förslaget har i denna del avstyrkts av bland andra kammarkollegium,

länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län, skogsvårdsstyrelserna i Sö­

dermanlands län, Kalmar läns norra landstingsområde, Örebro och Västman­

lands län samt förvaltningsutskotten hos Jönköpings läns, Älvsborgs läns

södra, Örebro, Västmanlands, Gävleborgs och Västerbottens läns hushåll­

ningssällskap. Såsom skäl för avstyrkandet har i allmänhet anförts, att det

föreslagna stadgandet icke mer än nu gällande bestämmelser gåve ledning

vid bedömandet av vilken skog som finge fritt avverkas eller att förslaget

innebure en onödig höjning av skyddsgränsen för växande skog.

Av de remissinstanser, som tillstyrkt förslaget, har egnahemsstyrelsen an­

fört följande.

Det är befogat med en förskjutning uppåt av skyddsgränsen liksom även

att så långt möjligt ekonomiska synpunkter läggas till grund för avverknings-

politiken. Emellertid torde den innebörd man lägger i begreppet utvecklings­

bar skog åtminstone till en början komma att bliva ganska svävande. Till-

lämpningen av lagen måste därför komma att bliva olika från fall till fall, be­

roende på hur de enskilda skogsägarna och även skogssakkunniga bedöma

skogens fortsatta avkastning. Det synes därför nödvändigt, att gränsen mel­

lan utvecklingsbar och icke utvecklingsbar skog utforskas och undersökes,

så att ett så fullständigt material som möjligt kommer att föreligga som stöd

för frågans prövning. Särskilt med tanke på de angivna svårigheterna att rätt

bedöma, vad som är utvecklingsbar skog, men även av andra skäl vill egna­

hemsstyrelsen framhålla önskvärdheten av att skogsvårdsstyrelsens tillstånd

till avverkning enligt 6 § icke tillmätes alltför snävt, när fråga är om utta­

gande av skog för speciella behov samt för ett tillbörligt utnyttjande av kon­

junkturerna på området.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat,

att ändringen i förhållande till gällande skogsvårdslag visserligen medförde

en i högre grad begränsad handlingsfrihet för skogsägarna men att den lik-

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

65

väl vore att hälsa med tillfredsställelse, då den innebure en ökad garanti för

rationell skötsel av den för framtiden värdefullaste skogen.

Skogs högskolans lärarråd har understrukit behovet av ökat skydd för den

ej avverkningsmogna skogen samt vidare yttrat.

Så vitt man kan bedöma med ledning av nu tillgängliga uppgifter angående

genomsnittliga skogsbestånds utveckling, är förlusten vid slutavverkning av

skog vid en ålder av ca av omloppstiden (växttiden) så pass avsevärd

såväl beträffande skogsbrukets företagsekonomiska lönsamhet som ock be­

träffande dess avkastning i massa och värde, att det enligt lärarrådets me­

ning är synnerligen önskvärt, att en böjning av skyddsåldern kommer till

stånd. Enär möjligheter som regel torde finnas att uttaga en ej obetydlig

virkesavkastning genom rationella genomhuggningar inom de åldersklasser,

till vilka skyddet nu föreslås utsträckt, synes olägenheten för de enskilda

skogsägarna under övergångstiden med dess minskade tillfällen till föryng-

ringshuggning av dylik skog ej vara allvarligare än att den må tolereras.

I undantagsfall kan skogsvårdsstyrelsen medgiva dispens. En olägenhet vid

den praktiska tillämpningen är att kunskapen om beståndens utveckling vid

olika behandlingsmetoder alltjämt är ofullständigt känd. Det kan emellertid

förväntas, alt denna brist genom skogsforskningsinstitutets produktionsun-

dersökningar under den närmaste tiden kommer att åtminstone i viss mån

avhjälpas. Successivt kommer på detta område allt bättre kunskap att stå

till buds. Eu av de viktigaste anledningarna till förluster i fråga om såväl

produktion som räntabilitet hos det svenska skogsbruket ligger i benägenhe­

ten att utglesna bestånden ovan yngreskogsgränsen även i sådana fall, då

föryngring ej skäligen kan förväntas genom denna åtgärd. Det lärer i prak­

tiken vara svårt att helt komma till rätta härmed, därest man ej skulle kräva

att all skog skulle avverkas enligt principerna för en god skogsvård, något

som lärarrådet, i likhet med skogsstyrelsen, i varje fall ej för närvarande an­

ser möjligt eller lämpligt att söka genomdriva på lagstiftningsvägen. Under

sådana förhållanden tjänar ett utsträckande av skyddet för den yngre skogen

ej blott ändamålet att uppskjuta tidpunkten för dess slutavverkning utan

även — och detta kan ofta vara viktigare — att hindra ett otillbörligt ned­

sättande av produktionen genom utglesning av sålunda skyddade bestånd.

Statens skogsforskningsinstitut har, samtidigt som institutet funnit bestäm­

melserna i förslagets 6 § lämpliga såsom allmän norm, uttalat önskemål om

temporära särbestämmelser för vissa delar av Norrland. Institutet har så­

lunda anfört.

Genom införande av begreppet utvecklingsbar skog och därvid använd

definition bar erhållits en objektiv skyddsgräns med direkt anknytning till

den ekonomiska grundprincip, varå lagförslaget bygger, nämligen lönsamhets-

kravet. Institutet betraktar denna utformning av skyddsgränsen ändamåls­

enlig och av största betydelse för en rationell beståndsvård och enhetlig lag-

tillämpning. Den vid institutet bedrivna produktionsforskningen torde kunna

lämna vägledning vid gränsdragningen mellan utvecklingsbar och annan

skog. Institutet vill även hoppas, att de efter hand ökade kunskaperna om

skogens utvecklingsbetingelser skola stimulera och berika den skogliga dis­

kussionen och därigenom i samverkan med skogsvårdsslyrclsernas upplys­

ningsarbete och skogsstyrelsens samordnande verksamhet skapa en klar och

allmän uppfattning om skyddsgränsens läge. Ilärtill torde de ideella skog­

liga sammanslutningarna också ha stora möjligheter att bidraga. Institutet

får även understryka betydelsen av det i motiveringen till (i § framlagda

5

Itihang Ull riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 34.

Kungl. J\Iaj:ts proposition nr 34.

67

ning så värdefull, att det ur nationalekonomisk synpunkt icke är till skada,

om tolkningen av gränsbestämmelsen i 6 § skulle hållas något i överkant.

Flertalet skogsoårdsstyrelser ha, samtidigt som de tillstyrkt en höjning av

skyddsgränsen för den växande skogen i enlighet med vad skogsstyrelsen fö­

reslagit, ansett, att någon definition å begreppet utvecklingsbar skog ej bor­

de meddelas i skogsvårdslagen. Därvid har bland annat anförts följande.

Definitionen å utvecklingsbar skog synes vara alltför vagt avfattad. De

biologiska synpunkterna böra beaktas i större utsträckning, så att ej de eko­

nomiska synpunkterna bliva helt avgörande. Frågan om det är lönande att låta

en skog kvarstå är beroende av många svårbestämda eller obestämbara fak­

torer, såsom räntefot, skogens behandling, tillfälliga avsättningsmöjligheter

med mera. Det torde kunna inträffa, att gränsen för den växtliga skogens

skydd genom definitionen i 6 § andra stycket blir nedflyttad i stället för,

som avsett är, uppflyttad. Ett tillfälligt högt pris på ett virkessortiment skall

icke kunna motivera avverkning av ett biologiskt icke moget bestånd i bästa

växtkraft. Definitionen å utvecklingsbar skog synes ha sin rätta plats i kom­

mentarerna.

I huvudsak samma mening har kommit till uttryck i låns jäg mastar ef ör­

eningens yttrande, vari även ifrågasatts, om icke räntabilitetskravet blivit för

starkt betonat i motiven och om icke möjligheten att med hjälp av ekono­

miska kalkyler fastställa vad som vore att hänföra till utvecklingsbar skog

överskattats.

Av dem, som avstyrkt förslaget, har kammarkollegium utvecklat sin upp­

fattning på följande sätt.

En sådan bestämning av den övre åldersgränsen för skogens skydd, som

föreslagits i motiven, måste anses alltför svävande och godtycklig samt allt­

för beroende av bedömarens subjektiva uppfattning för att vara tillfreds­

ställande, när det gäller så omfattande förpliktelser, som det här är fråga

om. Det kan visserligen göras gällande, att begreppet »yngre skog» i gällan­

de skogsvårdslag är minst lika obestämt. Emellertid bör observeras, att den­

na gräns i varje fall ligger vid en så låg ålder hos beståndet, att ingen tvekan

kan råda om att ändamålsenlig gallring är den lämpliga beståndsvården även

om gränsen utav vederbörande myndigheter skulle förläggas relativt högt.

Förhållandet blir ett helt annat, när gränsen lägges så högt upp i åldersklas­

serna, att skogsägaren kan riskera att all skog, som icke är direkt oväxtlig,

av myndigheterna anses såsom skyddad. Eftersom skyddsgränsen icke be­

stämts efter biologiska utan skogsekonomiska grunder, kommer härtill, att

gränsen kan komma att variera efter ränteläge, prisläge och konjunkturer.

Med hänsyn till den på inflationsgrund för närvarande pågående prissteg­

ringen, vilken torde få betraktas som en konjunkturutveckling »på längre

sikt», synas t. ex. alla skogsbestånd, som icke direkt försämras, just nu vara

utvecklingsbara i lagförslagets mening. Konsekvenserna härav äro ej rimliga.

Även om åt begreppet utvecklingsbar skog gives en annan mera biologisk

och mindre ekonomisk bestämning, kan det befaras, att inom skyddsgränsen

komma att ligga så pass gamla bestånd, att skogsägarens rörelsefrihet blir

alltför begränsad utan något större gagn ur skogsvårdssynpunkt. Vidare bör

icke förbises, att virkesproduktionen kan vara inriktad på vissa sortiment

t. ex. massaved eller skidbjörk, allt efter som det kan gälla att säkerställa

ett speciellt råvarubehov. Beståndsutvecklingen bör då få ledas så, att det

68

Kungl. Mcij:ts proposition nr 34.

önskade virkesutbytet erhålles, och skogen bör få avverkas, när den nått för

ändamålet lämpade dimensioner, även om den fortfarande sknlle vara »ut­

vecklingsbar» i lagförslagets mening. Det kan visserligen sägas, att i dylika fall

tillstånd kan inhämtas hos skogsvårdstyrelsen, vilket icke torde komma att

vägras. Det förefaller emellertid, som om det vore bättre att konstruera be­

stämmelserna så, att ansökning och utredning icke bliva erforderliga i fall,

då tillstånd förnuftigtvis icke bör nekas. Möjligen skulle vid sidan av begrep­

pet yngre skog kunna i lagtexten införas begreppet medelålders skog, var­

igenom skyddet skulle komma att omfatta en större del av omloppstiden.

Med tanke på dylikt skogsbestånd kan »gallring» då måhända vara en allt­

för snäv beskrivning på tillåtliga former av genomhuggning. Då skogsägaren

bör ha största möjliga handlingsfrihet skulle fordringarna kunna begrän­

sas till att han icke finge företaga något, som kunde strida mot en god

skogsvård, vilket skulle innebära att åtgärderna måste kunna försvaras och

motiveras ur synpunkten av skogsproduktionens syften i det särskilda fallet.

Enligt dessa riktlinjer synes det kollegiet, som om åt 6 § skulle kunna givas

följande lydelse: »I yngre skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd

avverkning utföras annorledes än genom för skogens utveckling ändamåls­

enlig gallring. I medelålders skog må icke utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd

avverkning verkställas annorledes än genom sådan huggning, som ej uppen­

barligen strider mot god skogsvård». Om 6 § skall bibehållas oförändrad,

synes det kollegiet böra uppställas som minimifordran, att bestämmelser

upptagas i lagen motsvarande 4 § 1 och 2 mom. i gällande skogsvårdslag

och innebärande, att regeln må brytas för tillgodoseende av husbehovet eller

när sådant kan anses påkallat i skogsvårdens, skogshushållningens eller den

enskilde skogsägarens intresse.

Skogsvärdsstyrelsen i Örebro lån har funnit begreppen utvecklingsbar skog

och yngre skog i stort sett identiska samt på grund därav ansett anledning

icke föreligga till utbyte av uttrycket yngre skog, som nu vunnit burskap.

Vidare har skogsvärdsstyrelsen uttalat, att det syntes olämpligt att inlägga

en ekonomisk betydelse i begreppet utvecklingsbar skog, då en sådan be­

greppsbestämning bleve vanskligare i tillämpningen än en som grundats på

biologiska faktorer. En sådan fundamental ändring, som icke syntes vara

erforderlig för ernående av ökning i virkesförrådet, skulle skapa osäkerhet hos

skogsägare och tjänstepersonal och borde undvikas.

Skogsvärdsstyrelsen i Södermanlands län har anfört.

I praktiken blir bestämmelsen synnerligen vansklig att handhava. Dels

lämna skilda sortiment olika nettovärden, dels måste man ha förmåga att

blicka in i framtiden för utrönande av sortimentens kommande värden och

dels måste man bestämma sig för en konstant räntefot, som lätt blir avvi­

kande från affärslivets. Frågan är om man ej bör grunda skyddet av ett

skogsbestånd på vad det nu producerar eller med lämplig behandling kan

-väntas producera. Härigenom kommer skogsmarken att drivas till större

massaavkastning. Huvudsaken är att skogsmarken skänker landets invånare

så mycket råvara som möjligt. Om skogen sedan användes till pappersved

eller fanerstock torde nationalekonomiskt vara mera underordnat.

Även förvaltningsutskotten hos Älvsborgs läns södra och Västerbottens

läns hushållningssällskap ha betonat svårigheten att beräkna räntor och

andra på de ekonomiska kalkylerna inverkande faktorer samt härjämte ut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

69

talat, att den föreslagna formuleringen i alltför hög grad lämnade plats för

subjektivt omdöme. Sistnämnda synpunkt har även understrukits av länssty­

relsen i Jämtlands län.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns södra landstingsområde har funnit den

föreslagna ändringen av nu gällande bestämmelser icke vara erforderlig, då

de sistnämnda finge anses skydda även den utvecklingsbara skogen. Jämväl

förvaltningsutskotten hos Jönköpings och Örebro läns hushållningssällskap

ha ansett förslaget i förevarande del innebära en onödig skärpning.

Mot den i 7 § i skogsstyrelsens förslag upptagna bestämmelsen till skydd

för icke utvecklingsbar skog ha i allmänhet icke några erinringar

framställts.

Förslagets principer om inskränkning i rätten att avverka

skog med hänsyn till skogshushållningen, vilka kommit till

uttryck i 8—10 §§ i förslaget, ha helt eller delvis tillstyrkts av bland andra

landsorganisationen samt Västerbottens och Norrbottens läns hushållnings­

sällskaps förvaltningsutskott.

Landsorganisationen har uttalat, att den funne förslagets bestämmelser i

ifrågavarande del välmotiverade.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har framhål­

lit, att de föreslagna reglerna beträffande avverkning å husbehovsskog och

stödskog förutsatte, att man ägde kännedom om virkesförrådets storlek i

dessa skogar samt om dess sammansättning och tillväxt. Det vore enligt ut­

skottets mening angeläget, att en uppskattning rörande virkesförrådet före-

toges, dock av enklare beskaffenhet än enligt lappmarkslagen, och för skogs­

ägare med svag ekonomi borde ersättning utgå för upprättande av avverk-

ningsplaner. De farhågor, som uttalats för att en reglering av avverkningen

från husbehovs- och stödskogar genom avverkningsplaner skulle få karak­

tär av tvångshushållning, vore enligt utskottets åsikt överdrivna och det syn­

tes tvärtom utgöra en allvarlig brist inom svenskt bondeskogsbruk, att av­

verkningen i dessa skogar hittills icke bedrivits med tillbörlig planmässighet.

Förvaltningsutskottet hos Norrbottens läns hushållningssällskap har funnit

den kraftiga begränsningen av den enskildes frihet att disponera över sin skog

utgöra en avsevärd styrka i lagen men ifrågasatt, huruvida det med hänsyn

till den på alla områden förekommande bristen på arbetskraft vore möjligt

att tillämpa de föreslagna bestämmelserna utan alltför lång väntetid för sö­

kandena.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat en viss tveksamhet

inför den ökade inskränkning i markägarens befogenheter, som innefattades

i förslagets 8—It) §§, men likväl funnit de skäl, som föranlett förslaget i

denna del, vara av sådan betydelse, att länsstyrelsen icke ville avstyrka be­

stämmelsernas upphöjande till lag. Länsstyrelsen har emellertid framhållit

angelägenheten av att bestämmelserna kommc alt tillämpas med varsamhet

och urskillning och med hänsynstagande till markägarens intressen. En för­

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

siktig tillämpning vore nödvändig även med hänsyn till den ökning av

skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda, som bestämmelsernas lagfästande skulle

innebära.

I flertalet yttranden har den skärpning av gällande lagstiftning, som för­

slaget i ifrågavarande del innebär, kritiserats, och de föreslagna bestämmel­

serna helt eller delvis avstyrkts. Som grund för avstyrkande bar i allmänhet

åberopats dels faran av att allt för starkt inskränka den enskildes förfogan­

derätt över sin egendom, dels olägenheterna av den allt för långt drivna

byråkratisering av skogsvården, som bestämmelserna skulle medföra, dels

svårigheterna att verkställa en sådan uppdelning av s k ogsf a s tigh et em a i olika

kategorier, som förslaget förutsatte.

Rörande uppdelningen av skogsfastigheterna i olika kategorier och följ­

derna av en sådan uppdelning ha flertalet skogsvärdsstyrelser i huvudsak

anfört följande.

Uppdelningen av fastigheterna i olika kategorier skulle möta stora svårig­

heter, enär icke blott arealerna utan även virkesförrådens storlek och sam­

mansättning bliva avgörande för till vilken kategori en fastighet skall räk­

nas. Särskilt gränsfallen komma att föranleda många tvistigheter. Bestäm­

melserna komma också att medföra en alltför starkt utökad administrativ

organisation inom skogsvårdsstyrelsema till men för det rent skogliga ar­

betet. Den olikartade dispositionsrätten till den icke utvecklingsbara skogen

å skilda kategorier av fastigheter kommer sannolikt att bland skogsägarna

giva upphov till misstämning och föranleda många lagöverträdelser utan möj­

lighet till beivran. Skogsvårdsstyrelsernas arbete skulle bliva mycket be­

tungande genom de tusentals små utsyningar och otaliga kontrollresor, som

bliva nödvändiga. Ett effektivt tillämpande av bestämmelserna i 8—10 §§

skulle kräva dels att skogsvårdsstyrelsema och deras tjänstemän i detalj

kände till virkesförråden och deras sammansättning på alla fastigheter inom

varje län och dels att hushållningsplaner funnes åtminstone för alla större

skogar. Om detta skall kunna genomföras, kräves en mycket stor ökning av

personalen. Om 8—10 §§ slopas, erfordras emellertid dels bestämmelser till

skydd mot avverkning av icke utvecklingsbar skog i sådan utsträckning att

brist på husbehovsskog uppkommer och dels stadganden för hindrande av

spekulationsköp med skogsfastigheter. I fråga om hushållningen med skog

erfordras i södra och mellersta Sverige icke några andra bestämmelser än de

sålunda föreslagna.

Uttalanden av liknande innebörd ha gjorts av bl. a. länsstyrelserna i Kro­

nobergs, Kalmar och Jämtlands län, flera hushållningssällskaps förvaltnings­

utskott och egnahemsstyrelsen. Sistnämnda myndighet har anfört.

För de enskilda skogsägarna och mången gång även för skogssakkunniga

torde det ställa sig svårt att avgöra, huruvida en viss skogsmark är att hän­

föra till skog av det ena eller andra slaget. Särskilt stödskogsbegreppet torde

ännu icke ha vunnit tillräcklig stadga och fått en entydig innebörd. Fastig-

hetsbildningssakkunniga ha i sitt förslag till lag om ändring i vissa delar av

jorddelningslagen lagt huvudvikten vid skogens betydelse mera allmänt som

inkomstkälla, vars uppgift sålunda skall vara att utfylla bristande inkomst

av jordbruket. I detta lagförslag synes ej heller skillnaden mellan husbehovs­

skog, stödskog och annan skog ha givits så pregnant form som i skogssty­

relsens förslag. 1942 års jordbrukskommitté synes i sitt betänkande ha in­

tagit i stort sett samma ståndpunkt som fastighetsbildningssakkunniga. Mot

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

71

bakgrunden härav ställer sig egnahemsstyrelsen tveksam till förslaget att i

avverkningshänseende uppdela skogen i tre olika slag. Denna tveksamhet är

så mycket större som i lagförslagets 47 § direkt straffpåföljd stadgats för

den som bryter mot lagens avverkningsföreskrifter. Egnahemsstyrelsen vill

därför ifrågasätta, huruvida icke 8—10 §§ kunde utformas så, att man skil­

jer mellan å ena sidan skog, som efter ortens förhållanden erfordras som

husbehov eller stöd till jordbruket i huvudsaklig anslutning till 16 § i fas-

tighetsbildningssakkunnigas ovannämnda förslag, samt å andra sidan skog,

som icke är behövlig för sagda behov (»överloppsskog», »större skogsfastig-

heter» i ren skogsbygd). Avverkningsbestämmelserna synas då kunna utfor­

mas så, att i skog tillhörande förstnämnda kategori skulle avverkning utan

skogsvårdsstyrelsens medgivande icke få ske i sådan omfattning, att på

grund därav vederbörande jordbruksfastighet (brukningsenhet) uppenbar­

ligen skulle komma att lida brist i anförda avseenden. I skog tillhörande den

andra kategorien skulle avverkning utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd icke

få ske i sådan omfattning, att större rubbningar i avkastningens jämnhet

uppkomme.

Skogsvårdsstrjrelsen i Gävleborgs län har ansett, att bestämmelserna i för­

slagets 8—10 §§ borde ersättas med ett stadgande, att skogsvårdsstyrelse, om

förhållandena så krävde, kunde utan särskild framställning utfärda viss före­

skrift angående begränsning av avverkningarnas omfattning för viss tid, till

exempel 10 år, å viss fastighet oberoende av skogens storlek, därvid dock

skogsvårdsstyrelsens beslut skulle kunna överklagas. Härigenom skulle en­

ligt skogsvårdsstyrelsens mening det av skogsstyrelsen i betänkandet an­

givna syftet nås på ett smidigt sätt samtidigt som beskärningen av skogs­

ägarnas frihet och självbestämmanderätt i allmänhet bleve långt mindre än

enligt skogsstyrelsens förslag.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ifrågasatt, om

icke skogsvårdsstyrelsens befogenhet enligt 8 § kunde mildras till befogen­

het att inskrida vid missbruk samt huruvida icke 9 och 10 §§ kunde ute­

slutas och ersättas av en bestämmelse motsvarande 5 § 2 mom. i 1923 års

skogsvårdslag.

Norrlanclskommittén har uttalat, att det även med de bestämmelser om

avverkning i utvecklingsbar skog, som intagits i skogsstyrelsens förslag, kom-

me att finnas skogsbestånd, som icke skyddades mot slutavverkning, ehuru

de lämnade en relativt tillfredsställande massaavkastning och vore av sådan

typ, att de kunde bliva föremål för beståndsvårdande huggning och utan att

minska i produktion kunde överhällas. Med hänsyn till behovet av återhåll­

samhet vid avverkningen inom skogsbruket i Norrland finge det anses i hög

grad önskvärt att bestånd av nämnda slag skyddades mot exploatering, var­

igenom vunnes att den redan nu överväldigande stora föryngringsytan icke

utökades mer än som vore oundgängligen nödvändigt. Efter att ha anfört,

att även en bestämmelse till skydd mot dylik icke önskvärd exploatering

skulle för skogsvårdsstyrelserna medföra ömtåliga avgöranden vid bedöman­

det av vilka bestånd, som skulle överhållas, har kommittén fortsatt.

En vägledning härvid hör emellertid kunna erhållas i de bestämmelser som

i nu gällande skogsvårdslag för lappmarken utformats för skogens uppdel­

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

ning i huggningsklasser. Enligt dessa bestämmelser hänföras till huggnings-

klass IV sådan äldre skog, som ej bör föryngringshuggas utan fortfarande

kan genomhuggas. Kommittén förmenar, att om de föreslagna skyddsbestäm­

melserna för äldre skog utsträckas att omfatta skog, som enligt reglerna i

lappmarkslagen hänföres till nämnda huggningsklass IV, skulle syftet med

kommitténs förslag i huvudsak ha tillgodosetts. De av norrlandskommittén

föreslagna avverkningsföreskrifterna synas i allmänhet ej behöva bliva mera

betungande för den enskilde skogsägaren än de av skogsstyrelsen i 8—It) §§

föreslagna. Kommittén anser dessutom att dess förslag innebär den fördelen

för skogsägaren, att klarare avverkningsdirektiv lämnas än i den tänjbara

bestämmelse angående avverkningen av stödskog, som skogsstyrelsen före­

slagit. Däremot kan det förutsättas att kontrollen kommer att skärpas för

avverkningarna på de större skogsfastigheterna, av vilka i Norrland ett stort

antal ägas av de s. k. skogsbolagen. Någon anledning att av detta skäl icke

genomföra den ifrågasatta skärpningen synes ej föreligga. Den hittillsvaran­

de hushållningen på dessa skogar har nämligen i många fall icke drivits

efter principen för ett uthålligt skogsbruk. I fråga om den administrativa

tillämpningen anser kommittén, att dess förslag otvivelaktigt innebär en lätt­

nad. De svårigheter, som med skogsstyrelsens förslag föreligga att draga

gränsen mellan husbehovsskog och stödskog, bortfalla helt. Skogsvårdssty-

relsen befrias därigenom från en omständlig registrering av samtliga husbe-

hovsfastigheter, vilken torde bliva oundviklig för att till förebyggande av

olagliga avverkningar på dessa hålla ägarna underrättade om skogarnas ka­

raktär. För att vinna en effektiv tillämpning av den tilläggsföreskrift om

avverkning i icke utvecklingsbar skog, som kommittén föreslagit, torde man

få förutsätta att för fastigheter med betydande skogsareal avverkningen måste

regleras efter eu på skogsuppskattning grundad plan. Så torde emellertid

även bliva förhållandet, om skogsstyrelsens förslag i 9 och 10 §§ om regle­

ringen av avverkningarna på stödskogar och överloppsskogar blir gällande.

Vissa skäl skulle kunna anföras för att den av norrlandskommittén föreslag­

na tilläggsbestämmelsen om avverkning i äldre skog skulle givas tillämplig­

het för hela landet. Skillnaderna mellan skogsförhållandena å ena sidan i de

fyra norra länen och å andra i landets övriga delar tala emellertid för att be­

stämmelsen bör kunna begränsas till att gälla det förstnämnda området.

Norrlandskommittén vill för övrigt ifrågasätta, om bestämmelserna i 8—

10 §§ äro erforderliga för södra och mellersta Sverige. Såvitt kommittén kun­

nat finna har med nuvarande skogsvårdslag en stadig föi'bättring i skogstill-

ståndet skett, varför några bärande skäl att där införa nya bestämmelser ej

synas föreligga. Om dessa föreskrifter ej skulle anses behövliga i södra och

mellersta Sverige, synes man lämpligen böra förfara på så sätt att bestäm­

melserna i 8—10 §§ utgå ur förslaget och i stället införes en paragraf av

innehåll att Kungl. Maj:t äger att för område, där så prövas erforderligt

för återuppbyggnad av skogsbeståndet, föreskriva att slutavverkning av icke

utvecklingsbar skog, som ej bör ur skogsvårdssynpunkt omedelbart avverkas,

må äga rum allenast där skogsvårdsstyrelsen finner skäl lämna tillstånd här­

till. För avverkning inom område där denna bestämmelse skall vara gäl­

lande bör Kungl. Maj:t ävenledes äga utfärda föreskrift om befogenhet för

skogsvårdsstyrelse att beträffande fastighet med betydande skogsareal be­

stämma, att avverkning skall ske enligt plan grundad på skogsuppskattning.

Enligt norrlandskommitténs mening skulle detta innebära att de mindre

skogsägarnas handlingsfrihet ej bundes så hårt som enligt skogsstyrelsens

förslag — särskilt kan kommittén icke finna en sådan kontroll över avverk­

ningen på husbehovsskogar, som förordats av skogsstyrelsen, vara behövlig

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

73

eller lämplig — och att en avsevärd lättnad för skogsvårdsstyrelserna vunnes.

Samtidigt skulle man ernå nöjaktig garanti för att skogskapitalet vårdades

på ändamålsenligt sätt.

Vad särskilt beträffar bestämmelserna till tryggande av fastighets

husbehovsskog, intagna i förslagets 8 §, så ha dessa lämnats utan erin­

ran av bland andra kammarkollegium, Sveriges skogsägareförbund och

Skogsindustriernas samarbetsutskott samt — i vissa fall med mindre modi­

fikationer —• tillstyrkts av några skogsvårdsstyrelser, förvaltningsutskottet

lios Uppsala läns hushållningssällskap samt Norrlands skogsvårdsförbund.

Sålunda har Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott utta­

lat, att den föreslagna skärpningen beträffande reglerna om avverkning i

småskogarna måste vara till fördel från skogsvårdens och det uthålliga hus­

behovets synpunkt.

Jämväl Norrlands skogsvårdsförbund har ansett, att förslagets 8 § på ett

bättre sätt än gällande lag vore ägnad alt lämna skydd för husbehovsskogen,

men har samtidigt understrukit behovet av bestämda föreskrifter om vilka

skogar, som skola hänföras till husbehovsskogar.

Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har ansett 8 § böra kompletteras

med bestämmelse, att om skogsvårdsstyrelse finner de skogliga förhållan­

dena å en fastighet vara sådana, att husbehovet kan äventyras, skogsvårds­

styrelsen må meddela föreskrift rörande inskränkning i rätten att avverka

i annat syfte, samt en däremot korresponderande straffbestämmelse.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har, under hänvisning till att över­

vakandet av att de föreslagna föreskrifterna icke överträddes bleve synnerli­

gen svårt i betraktande av personaltillgången, uttalat, att vid överträdelse

straffpåföljd icke borde drabba annan än den som av skogsvårdsstyrelsen

underrättats om att fastighetens skog endast finge utnyttjas för husbehov.

I den mån skogsvårdsstyrelse icke hunnit meddela vederbörande fastighets­

ägare besked i sådant hänseende, borde det åligga fastighetsägaren att in­

förskaffa besked, innan avverkning till avsalu skedde.

Ett liknande uttalande har gjorts av skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län.

Uttalanden i avstyrkande riktning ha gjorts av lantbruksstyrelsen, lant-

mäteristyrelsen, egnahemsstyrelsen, åtskilliga länsstyrelser, skogsvårdsstyrel­

ser och hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt skogshögskolans lärar­

råd, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges

skogsägare föreningars riksförbund och läns jägmästare föreningen.

Egnahemsstyrelsen har anfört.

Avkastningen av en skogsareal, beväxt med normalskog och av sådan stor­

lek, att den årliga tillväxten teoretiskt är lika med husbehovskvantiteten,

motsvarar icke den sortimentsammansättning, som erfordras för husbehovet.

Det årliga uttaget av en sådan skog innehåller, om det skall utnyttjas mest

ekonomiskt, i regel en större kvantitet gagnvirke och eu mindre kvantitet

ved än som svarar mot husbehovet, försåvitt det ej är fråga om att någon

ny- eller ombyggnad skall utföras på fastigheten. Däi*est en skogsägare med

husbehovsskog icke skulle äga att försälja virke annat än efter skogsvårds-

styrelsens medgivande, kan man befara, att sådana medgivanden skulle be­

74

Kungl. Mcij.ts proposition nr 34.

höva lämnas i ett så stort antal, att det skulle verka i hög grad besvärande

både för skogsägare och skogsvårdsstyrelsen.

Samma uppfattning om sortimentssammansättningen å husbehovsskog har

kommit till uttryck i yttranden av ett flertal skogsvårdsstyrelser, länsstyrel­

serna i Jönköpings och Jämtlands län samt lantmäteristyrelsen och skogshög-

skolans lärarråd.

Motsatt ståndpunkt i sistberörda fråga har intagits av Jönköpings läns

hushållningssällskap samt Sveriges lantbruksförbund. Sålunda har i yttran­

dena från dessa håll hävdats att husbehovsskogama huvudsakligen utgjordes

av vedskog. Sådan skog ansåges vara i erforderlig grad skyddad genom be­

stämmelsen i förslagets 6 §, medan stadgandet i förslagets 8 § syntes med­

föra ett orimligt stort personalbehov.

Även de skogsvårdsstyrelser! som avstyrkt förslaget i förevarande del, ha

ansett förslagets 6 § tillfyllest för säkerställande av husbehovsskogen. I ytt­

randena från dessa skogsvårdsstyrelser har anförts i huvudsak följande.

Skogsvårdsstyrelsema ha genom sin upplysningsverksamhet lyckats förmå

flertalet ägare av husbehovsskogar att sälja dyrbarare virke och använda det

sämre virket till husbehov eller eventuellt inköpa billigare virke eller annat

material till bränsle med mera. Därest tillstånd skall erfordras för varje salu­

avverkning, kommer säkerligen gagnvirke att i onödan användas för husbe-

hovsändamål. Kontrollen över 8 § blir mycket svår, måhända omöjlig att

genomföra för skogsvårdsstyrelsema, särskilt inom vissa län, där husbehovs-

skogarnas antal uppgår till tiotusen och däröver. I praktiken skulle 8 § —■

särskilt med hänsyn till straffbestämmelsen i 47 § — komma att innebära

utsyningstvång å de småskogar, varom här är fråga. Med de små virkes-

kvantiteter det rör sig om på varje fastighet skulle utsyningskostnaden per

kubikmeter räknat bliva oskäligt stor. Det måste anses motbjudande, att en

skogsvårdsstyrelse rent formellt skall lämna tillstånd till ur skoglig synpunkt

önskvärda åtgärder. Dessa skogar komma i regel att vara tillräckligt skyd­

dade mot olämplig avverkning genom stadgandet i 6 §. Under alla förhållan­

den skulle det räcka med en bestämmelse, enligt vilken skogsvårdsstyrelsen,

då så är av behovet påkallat, kan föreskriva, att saluavverkning å en dylik

fastighet ej får ske utan tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. I sydligaste Sverige

är begreppet husbehovsskog ofta helt oegentligt. Här sakna icke blott fastig­

heter med ringa skogsareal utan även tusentals större fastigheter husbehovs­

skog i vedertagen mening, enär skogsmarken blott rymmer olika slags löv­

skog eller ren tallskog, som blott har ringa betydelse för fastighetens husbe-

liovsförsörjning.

Förvaltningsutskottet hos Kalmar läns norra hushållningssällskap har an­

sett bes tämmelserna i 6 och 7 §§ i förslaget göra stadgandet i 8 § överflödigt.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anmärkt,

att det i praktiken ofta vore svårt att avgöra om viss skog skulle hänföras

till husbehovsskog, samt uttalat, att syftet med stadgandet i 8 § borde kunna

tillgodoses genom bestämmelsen i 10 §.

Svårigheten att avgöra omfattningen av begreppet husbehovsskog har på­

pekats även av bland andra länsstyrelsen i Kopparbergs lån under hänvis­

ning till att någon allmängiltig och säker definition av begreppet icke före-

komme i lagtextförslaget.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 34.

75

Lantbruksstyrelsen har förordat bibehållande av nu gällande bestämmelser,

därvid styrelsen uttalat, att de relativt fåtaliga fall, då visst missbruk av hus-

behovsskog kunde äga rum inom gränserna för nu gällande lag, icke torde

spela någon betydande roll vare sig för industriens virkesförsörjning eller

för efterföljande fastighetsägare. Därest den föreslagna strängare övervak­

ningen skulle äga rum, torde denna enligt lantbruksstyrelsens uppfattning

komma att medföra en så stark belastning av skogs vårdsstyrelser nas perso­

nal, att bestämmelsen redan från den synpunkten bleve alltför dyrbar och

olämplig.

Riksförbundet landsbygdens folk har anfört följande.

Av såväl skogsägareföreningarna som skogsvårdsstyrelserna bär under

speciellt de senaste 5 å 6 åren drivits en avsevärd propaganda för tillvara­

tagandet och försäljningen av även de minsta kvantiteter gagnvirke, som ut­

falla vid avverkning av husbehovsskog. Den enskilde »liusbehovsavverkaren»

kan icke i förväg veta huruvida något gagnvirke eller vad slags gagnvirke,

som kan falla ut vid avverkningen. Han kommer därför med största sanno­

likhet icke att begära något sådant tillstånd, som 8 § omförmäler, utan an­

tingen bryta mot paragrafen och sälja de små kvantiteter gagnvirke, som

han genom en klok och riktig aptering lyckats utvinna, eller också återgå

till det tidigare rådande systemet att utan hänsyn hugga upp alltsammans

till ved och härigenom elda upp värdefullt gagnvirke till men för sin egen

ekonomi och alldeles särskilt för den gagnvirkesbehövande industrien. En så­

dan utveckling torde vara olycklig och ej i överensstämmelse med lagens

mening. För den händelse han handlar i enlighet med alternativ 1 och för­

säljer virket, torde den straffpåföljd, som kan bliva honom alagd, icke av

honom på något sätt anses moraliskt riktig.

Under uttalande att förslaget i denna del innebure en skärpning, som med­

förde olägenheter även för skötsamma skogsinnehavare, har i ett stort antal

yttranden förordats en uppmjukning av förslagets 8 §. I denna riktning ha

uttalat sig bland andra länsstyrelsen i Östergötlands län och förvaltningsut­

skottet hos samma läns hushållningssällskap — vilka ansett att de skogliga

synpunkterna i alltför hög grad tagits i beaktande på de ekonomiska syn­

punkternas bekostnad — samt länsstyrelserna i Jönköpings, Örebro och

Kronobergs län, därvid sistnämnda länsstyrelse uttalat, att det icke torde vara

rimligt, att gallring av husbehovsskog för annat ändamål än husbehov icke

skulle få ske utan tillstånd. Sistnämnda uppfattning har kommit till uttryck

jämväl i yttrande av förvaltningsutskottet hos Göteborgs och Bohus läns hus­

hållningssällskap. Vidare har Kristianstads läns hushållningssällskaps för­

valtningsutskott uttalat, att strängheten i den föreslagna bestämmelsen kom-

me att gynna smyghandeln.

Mot stadgandena rörande skogshushållningen a fastigheter

med stödskog och överlopps skog — förslagets 9 och 10 §§ —

vilka stadganden i allmänhet behandlats i ett sammanhang, ha anmärkningar

framställts i flertalet yttranden.

I tillstyrkande riktning ha uttalanden gjorts av skogsvårdsstyrelsen i Väs­

terbottens län och landsorganisationen. Sålunda har nämnda skogsvårdssty-

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

77

enligt paragrafens föreskrifter. Inför risken av straff lära de se sig nödsa­

kade att hänskjuta frågan till skogsvårdsstyrelsens avgörande genom ut-

syning eller annorledes. En sådan utväg innebär emellertid icke en utveck­

ling i rätt riktning. Skogsvårdsstyrelsemas kontroll över efterlevnaden av

9 § blir i avsaknad av hushållningsplaner utomordenligt svår för att ej säga

omöjlig att genomföra. Bortsett från under den nuvarande lappmårkslagen

hörande områden torde möjligheten för skogsvårdsstyrelserna att med nu­

varande eller förstärkta resurser förskaffa sig nödig sakkännedom om skogs-

förhållandena på varje hushållsenhet vara ytterst begränsad. Det är visser­

ligen sant, att enligt förslagets 15 § i fall av tvist viss uppskattning kan ut­

föras på skogsägarens bekostnad, men en sådan utväg ter sig mindre till­

talande, även om upprättande av enklare hushållningsplaner för skogsfas-

tigheter över en viss storlek framstår som ett önskemål och skulle komma

skogsägarna själva till nytta. Ur rättssäkerhetssynpunkt måste förslaget be­

tecknas såsom motbjudande. Då av stödskogsfastigheterna — bortsett från

vissa delar av Norrland — förhållandevis få torde ha virkesförråd med icke

utvecklingsbar skog i större utsträckning, och då vidare gallringsuttag icke

regleras genom 9 §, vill det synas, som om här brukats större våld än nöden

kräver, då det gällt reglering av en förhållandevis ringa avverkningskvantitet.

Kammarkollegium har ansett förslagets 9 § böra omformuleras, därvid

ämbetsverket anfört.

Den i 9 § utryckta principen synes vara lämplig under förutsättning, att

fastighetsägaren behöver ett årligt tillskott av skogsavkastningen för sin ut­

komst. Det synes kunna ifrågasättas, om icke bestämmelsens tillämplighet

bör göras beroende av förhållandet på varje särskild fastighet. Av lagtexten

bör framgå, att avverkning till husbehov må ske utan särskilt medgivande.

Under begreppet stödskog torde falla skogsbeståndet å de fastigheter, där

skogsavkastningen icke erfordras för att lämna årligt tillskott till försörj­

ningen utan tili täckande av kostnaderna för byggnadsbeståndets förnyande,

erforderliga anläggningar etc. Här kan det vara riktigt att på en gång taga

ut stödskogen, när dylika utgifter förestå. I dessa fall, som torde vara de

flesta, synas de föreslagna bestämmelserna icke vara så lämpliga. Skogs­

vårdsstyrelsens prövning skulle bliva av föga värde, då skogsvårdsstyrelsen

icke lärer kunna kontrollera på vad sätt de vid avverkningen influtna med­

len komma att användas.

Liknande synpunkter ha anförts av Skogsindustriernas samarbetsutskott,

som yttrat.

Avstämningen av den skäliga avverkningskvantiteten i den icke utveck­

lingsbara skogen på fastigheterna måste ske på helt olika sätt, då bedöm­

ningen gäller, såsom för stödskogen, i vad mån avverkningen är lämpligt

avpassad med hänsyn till skogens förmåga att lämna stöd åt jordbruket eller,

såsom för övriga större skogar, i vad mån avverkningen är överensstäm­

mande med skogspolitiska linjer för större råvaruanskaffningsområden. Den­

na principiella skillnad vid avverkningskvantileternas bestämmande synes

icke berättigad, enär stödskogsfasligheternas sammantagna areal och virkes-

tillgångar måste bliva så betydande, att från dem stammande avverknings-

kvantileter av icke utvecklingsbar skog måste äga betydelse ej blott för de

enskilda ägarna utan även i det större skogspolitiska sammanhanget. För

ägare av fastigheter, vilka komme att anses som stödskogar, ställa bestämmel­

serna alltför höga krav på förmågan att kunna avstämma de avverknings-

kvantiteter, som avses i 9 §. Skogsägarna torde i stället se sig nödsakade att

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

79

skilliga fall torde komma att stöta på stora svårigheter för skogsvårdsstyrel-

serna att tillämpa bestämmelserna på ett sådant sätt, att det nu rådande

goda samarbetet mellan dessa myndigheter och skogsägarna icke äventyra­

des. Då paragraferna vidare förutsattes få en ganska begränsad tillämpning,

ansåge länsstyrelsen lämpligast, att de utginge ur förslaget eller i varje fall

att deras tillämpningsområde begränsades till de skogar, som nu reglerades

av lappmarkslagen.

I huvudsak samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Västman­

lands län, som därjämte uttalat, att — därest bestämmelser av nu ifråga­

varande slag intoges i skogsvårdslagen — denna även borde giva den en­

skilde möjlighet att få en tvist, som grundade sig på tolkning av 9 eller 10 §,

prövad av domstol.

Skogshögskolans lärarråd har avstyi-kt en generell lagstiftning, avsedd att

begränsa avverkningen av ej utvecklingsbar skog å fastigheter med stödskog,

samt har vidare anfört följande.

Man bör principiellt undvika en generell lagstiftning, när man genom en

lagstiftning av begränsad räckvidd kan eliminera de viktigaste missförhål­

landena. Detta gäller alldeles speciellt i ett fall som det förevarande, då

lagens tillämpning blir i hög grad subjektivt betonad och är ägnad att skapa

ett osäkerhetstillstånd även för de lojala skogsägarna, som allvarligt kan på­

verka dessas skogsvårdsintresse. Dessa skulle nämligen vid större uttag eller

överhuvudtaget vid fall av tveksamhet nödgas begära skogsvårdsstyrelsens

tillstånd även för avverkning i de mest legitima syften. En generell lagstift­

ning torde så mycket mindre vara erforderlig, som vedskogsinventeringarna

i vissa län i södra och mellersta Sverige givit vid handen, att en betydande

ökning av virkesförråden ägt rum efter den första riksskogstaxeringen. Ned­

gången i övre Norrland är väsentligen att tillskriva den abnorma åldersklass­

fördelningen därstädes. Den av skogsstyrelsen föreslagna höjningen av yng-

reskogsgränsen är jämväl ägnad att leda till en generell höjning av virkes­

förråden. Lärarrådet vill föreslå att utredning företages angående möjlig­

heten att göra lagstiftningen om begränsning av rätten till avverkning å ny-

förvärvade fastigheter mera effektiv än den för närvarande synes vara. Den

omständigheten, att man har att emotse en jämnare fördelning än den för

närvarande rådande av olika ålders- och mogenhetsklasser, är ett skäl, som

talar mot ett införande av en begränsning av avverkningsrätten enligt 10 §.

Men därutöver har lärarrådet beträffande 10 § samma betänkligheter som

i fråga om 9 § mot införandet av en generell lagstiftning för motverkande

av missförhållanden, som icke ens skogsstyrelsen synes anse ha någon avse­

värd omfattning. Denna betänklighet är dock i detta fall ännu starkare, enär

svårigheten att vid den praktiska tillämpningen angiva, när sådan social

olägenhet uppstår, måste te sig än större än då det gäller bedömning av

stödskogsbehovet å en individuell fastighet.

Länsjägmästareföreningen har uttalat.

Beträffande stödskog skulle i stället för en bestämmelse i skogsvårdslagen

kunna tänkas, att då särskild tilldelning av skog till ofullständigt jordbruk

genom nya jorddelningsbestämmelser tillmätes en fastighet, vissa restriktiva

regler föreskrivas, så att skogen bibehåller sin natur av stödskog. För vissa

delar av Norrland, där en väsentlig del av skogskapitalet utgöres av mogen

skog, som icke skyddas i 6 §, torde bestämmelserna i 10 § vara av viss vikt,

däremot torde de ej få anses ha samma uppgift att fylla för södra och mel-

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

iersta Sverige. Det är länsjägmästareföreningens mening, att både 9 och

10 §§ böra utgå och hänföras till ett avsnitt med särbestämmelser för Norr­

land, om ett sådant kan anses behövligt. De gällande bestämmelserna mot spe­

kulation böra kvarstå.

Gävleborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat bi­

behållande av nu gällande bestämmelser i stället för lagfästande av försla­

gets 9 och 10 §§, vilka skulle förutsätta anställande av en stor stab av befatt­

ningshavare hos skogsvårdsstyrelserna, och liknande synpunkter ha anförts

av bland andra förvaltningsutskottet hos Västmanlands läns hushållnings­

sällskap.

Beträffande förslagets 10 § har kammarkollegium anfört.

I och för sig kan det vara eftersträvansvärt för en skogsägare att erhålla

en jämn värdeavkastning från sin skog, och han bör i allmänhet i eget in­

tresse tillse, att avverkningarna planläggas så, att icke under en längre följd

av år möjlighet saknas att alls uttaga någon avkastning ur skogen. Att lag­

fästa denna princip för en god skogshushållning synes dock vara att gå för

långt. Den kan råka i motsättning till andra, fullt berättigade intressen av

sådan beskaffenhet, att det icke rimligen kan ankomma på skogsvårdssty-

relsen att pröva om hänsyn till dessa intressen får tagas eller icke. Bestäm­

melsen i 10 § har icke motiverats med något skogsvårdens intresse utan med

dels det sociala intresset av en jämn arbetstillgång i orter, som äro beroende

av skogsavverkningen, dels ock det näringspolitiska intresset av en jämn rå­

varutillgång för skogsindustrierna. Kollegiet ifrågasätter, huruvida bestäm­

melser med sådant syfte böra ha sin plats i en skogsvårdslag.

Statens skogsforskningsinstitut har icke haft något att erinra mot 10 § i

förslaget såsom medel att motverka osund spekulation men har i andra hän­

seenden framställt erinringar mot förevarande paragraf. Sålunda har institu­

tet anfört.

När det gäller att för större områden reglera avverkningarna i syfte att

motverka de sociala olägenheterna av en för hastig avveckling av den ej ut­

vecklingsbara skogen, torde rättvisan kräva, att de skogsägare, vilka reali­

serat denna skog och därigenom framkallat regleringsbehovet, efter hand

som deras skog uppnår skyddsgränsen få bidraga till denna reglering. Detta

kan endast ske genom att skyddsgränsen höjes på sätt institutet föreslagit i

tilläggsbestämmelser till 6 §. Enligt institutets mening kräver en tillämpning

av 10 § i syfte att reglera avverkningen för ett större område dels att avverk-

ningsprognoser utarbetas för hela området, dels att tillgång finnes till goda

uppskattningshandlingar för aktuella skogar och dels att regleringsbestäm-

melsernas efterlevnad effektivt kontrolleras. I skogsstyrelsens motivering

uppställas inga mera betydelsefulla krav i nämnda avseenden. Härigenom

torde osäkerhet och risk för godtyckliga avgöranden kunna uppstå. Tillämp­

ningen av stadgandet i 10 § synes därför böra begränsas, så att den endast

kommer att motverka osund spekulation med skogsfastigheter och förhindra

avverkningar av så uppseendeväckande omfattning, att för orten mera vitt­

gående sociala olägenheter uppenbarligen komma att inträda. Lagförslagets

skärpning av återväxtbestämmelserna synes jämväl komma att motverka en

alltför hastig realisation av den icke utvecklingsbara skogen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat, att skogsägarens intresse för god

skogsvård och ekonomisk skogsproduktion måste få gå före kravet på en i

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

81

tiden någorlunda jämnt fördelad avkastning, och liknande uttalanden ha

gjorts av bland andra förvaltningsutskotten hos Södermanlands läns, Älvs­

borgs läns södra samt Gävleborgs och Jämtlands läns hushållningssällskap.

Jämväl Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riks­

förbund ha framhållit, att skogsvården och skogsproduktionen borde vara

det primära, medan den i och för sig viktiga jämnheten i avkastningen borde

komma i andra hand. I de båda sammanslutningarnas gemensamma yttran­

de har vidare anförts.

Balansen mellan den möjliga virkesproduktionen i skogarna samt träin­

dustriens behov av råvara måste åstadkommas på annat sätt — och därvid

synes enda vägen vara den, att avverkningen får anpassas med hänsyn till

kravet på största möjliga uthålliga skogsproduktion. Skogsarbetarnas intres­

se för en fortlöpande jämnhet i arbetstillgången bör, utan alt intrång göres

på själva skogsvårdens och skogsproduktionens kontinuitet, kunna tillgodo­

ses genom jämnhet i åtgärder av skogsvårdande natur. Varje reglering av

skogshushållningen med lagens hjälp måste bliva av mer eller mindre

schablonartad karaktär och kommer att tvinga in skogshushållningen på lin­

jer, som icke överensstämma med den elasticitet och anpassning i fråga om

arbetskraftens utnyttjande med mera, som nu kännetecknar de sedan gam­

malt hopkopplade jordbruken och skogsbruken. För de små skogsbruken

med deras årligen ringa tillväxtkvantum är en viss periodicitet i avsaluav-

verkningen ofrånkomlig.

Skogsbruket, liksom varje annan »industri», måste få anpassas efter för-

handenvarande konjunkturer och gällande priser. En framtvingad jämnhet

i avkastningen skulle komma att gripa in i den enskildes näringsutövande på

ett sätt, som är okänt inom all annan råvaruproduktion. Endast skogsägaren

själv kan avgöra när och hur uttagen ur skogen lämpligen böra ske, och i det­

ta hans ekonomiska handlande skall lagen ej gripa in. Inskränkning i rätten

att avverka icke utvecklingsbar skog kan för skogsägaren och hans ekonomi

få ödesdigra konsekvenser. Skogsvårdsstyrelsens tjänstemän komma att

tvingas till ett ytterst ömtåligt ställningstagande, en klassificering av fastig­

heterna eller fastighetsinnehavarna, som utan tvekan i många fall kommer

att leda till en motsättning mellan skogsägare och lagövervakande myndig­

het. Att skogsvårdsstyrelsemas tjänstemän i fältet, som i övriga avseenden

sköta sina ofta grannlaga uppdrag på ett utomordentligt sätt, skulle vara ka­

pabla att avgöra dessa synnerligen svårbedömbara frågor på ett bättre sätt

än skogsägarna själva är uteslutet. Det nya lagförslaget kommer att på ett

markant sätt gripa in i reglerandet av skogsägarens ekonomi och därmed

följer även ett visst ansvar. Men vem skall bära detta ansvar? Numera är

förståelsen för skogens värde hos skogsägaren väl i allmänhet så stor, att det

endast i alldeles speciella undantagsfall blir fråga om någon slags rovdrift.

Möjligen kan detta tänkas förekomma då ett avstyckat jordbruk tillmätes en

alltför ringa skogsareal, knappast annars. Den nya lagen om inskränkning

i rätten att förvärva jordbruksfastighet giver här ett visst mått av trygghet.

Bestämmelserna i 10 §, att avverkning av äldre skog icke må göras så »att

större rubbningar i avkastningens jämnhet uppkomma» är ytterst oklar och

förslagets kommentarer till paragrafen bidraga icke på något sätt att sprida

klarhet. Förslagets bestämmelser om avverkning komma med nödvändighet

att framtvinga avverkningsplaner och inventeringar, därest objektiva och

rättvisa bedömanden om skogsägarnas rättigheter att avverka skola kunna

erhållas. Det synes uteslutet att så skall kunna ske inom rimlig tid och till

rimliga kostnader.

t>

Bihang

till riksdagens protokoll 1948.

1

samt. Nr ■’>!.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

83

utförd större avverkning väl motiveras av att eu ersättningsfråga måste lösas

i samband med arvskifte. Eu ransonering av den mogna skogen skulle inne­

bära ett medvetet förlängande av den tidsperiod, inom vilken det i 2 § utta­

lade målet för skogsskötseln, d. v. s. fullt utnyttjande av skogsmarkens pro­

duktionsförmåga, skulle kunna nås.

Norrlands skogsvärdsförbund bär yttrat.

Enligt förbundets mening är en reglering enligt 10 § av den icke utveck­

lingsbara skogens tillgodogörande främst ett norrlandsintresse av den anled­

ningen, att större delen av Norrland under den närmaste framtiden i stort

sett kommer att utgöra ett underskottsområde vad beträffar skogstillgångar.

För landet i övrigt kan icke behov föreligga av en dylik reglering. Här ha

virkesförråden ökat, och bestockningen är i anseende till bl. a. förekomsten

av grövre dimensioner vida bättre än i underskottsområdena. Beträffande

de sistnämnda vill förbundet ansluta sig till syftet att ernå en viss åter­

hållsamhet vid den icke utvecklingsbara skogens uttagande. Då det däremot

gäller medlen härför, är förbundet av en mot skogsstyrelsen helt avvikande

mening. Bestämmelserna i 10 g ställa uppenbarligen så utomordentligt stora

krav på såväl skogsägare som de administrativa organen, att det måste

starkt ifrågasättas, huruvida tillämpningen i praktiken överhuvud taget är

möjlig på det sätt förslaget förordar. Här åsyftas skogspolitiska övervägan­

den i stort angående lämpliga avverkningskvantiteter från stora råvarudi-

strikt, vilka överväganden ofrånkomligt måste vara grundade på invecklade

och svårbemästrade avverkningsprognoser. Dessa kunna enligt förbundets

mening endast upprättas av statens skogs f o r s k n i ngs i ris t i t u t och uppställas

på kortare eller längre sikt allt efter den politik, som med hänsyn till rå­

dande utgångsläge hör följas. Dylika prognoser upprättas på grundval av

riksskogs taxeringens material och kunna självfallet gälla endast större om­

råden, såsom län, ådalar och dylikt. Den uppgift som åvilar skogsvårdssty-

relsen synes vara att för den enskilda fastigheten avgöra, vilken avverkning,

som — likt en bricka i spelet — passar in i det stora sammanhanget. Det är

uppenbart att härtill fordras en långt mera ingående kännedom om fastig­

heternas skogsförhållanden ävensom en långt starkare personell utrustning,

än vad som normalt står till .sk ogs vå r ds s tyr el s em a s förfogande. De största

svårigheterna torde yppa sig beträffande storskogsbruket. I Norrland är ofta

samma skogsägande företag markägare inom ett flertal län, varav följer att

här avsedda viktiga avgöranden för eu och samma driftsenhet komma att

träffas av ett flertal skogsvards.styrelser med måhända olika syn på tillämp-

ningem Det torde icke heller vara en lätt uppgift för skogsstyrelsen att i

detalj åvägabringa en enhetlig tillämpning av de föreslagna bestämmelserna.

Sannolikt skulle godtyckliga eller schabloniserade avgöranden efter exempel­

vis en fastighetstaxeringismässig uppfattning om skogstillgångar och skogs-

tillstånd alltför ofta riskeras. Norrlands skogsvärdsförbund får därför be­

stämt avstyrka införandet i en ny skogsvårdslag av sådana bestämmelser,

som innehållas i förslagets 9 och It) Stadgandcn, som för underskottsom-

radena verka aterhallande pa den icke utvecklingsbara skogens avverkning

ävensom bestämmelser i syfte att förhindra osund spekulation, synas dän

emot vara erforderliga. Det förstnämnda syftet torde kunna nås genom lill-

läggsbestämmelser till förslagets 6 § av innebörd att lokalt och temporärt

utsträcka det skydd förslaget bereder utvecklingsbar skog att omfatta även

sådan äldre skog, som kan kvarstå ulan alt taga skada. Förbundet vill sålun­

da förorda ett tillägg till (i § av i huvudsak följande lydelse, avsett all till-

lämpas förslagsvis för de fyra nordligaste länen eller delar av dessa: »Prö­

vas i fråga om visst län eller viss del av län och för viss tid med hänsyn

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

85

träffa överenskommelse i avverkningsfrågan med fas­

tighetsägaren, har tillstyrkts eller lämnats utan anmärkning av bland

andra flertalet skogsvårclsstyreiser, förvaltningsutskotten hos några hushåll­

ningssällskap, länsjägmästareföreningen, Sveriges lantbruksförbund och Sve­

riges skogsägareföreningars riksförbund, dock att i åtskilliga yttranden för­

ordats att överenskommelses giltighetstid skulle utsträckas till högst tio år.

I yttrandena från några skogsvårdsstyrelser har vidare förordats att överens­

kommelse med skogsägare enligt 16 § borde kunna, eventuellt efter särskilt

bemyndigande, träffas av länsjägmästaren eller annan skogsvårdsstyrelsens

tjänsteman med högre skoglig utbildning.

Några skogsvårdsstyrelser ha, jämte det de i princip uttalat sig för en

ändring i den riktning som skogsstyrelsen föreslagit, hävdat att någon ovill­

korlig skyldighet för skogsvårdsstyrelsen att söka träffa överenskommelse

med vederbörande skogsägare ej borde föreskrivas utan att stadgandet borde

ändras såtillvida, att däri endast inrymdes möjlighet för skogsvårdsstyrelse

att ingå sådan överenskommelse, vilken kunde användas vid förefallande

behov.

Skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns norra landstingsområde har anfört föl­

jande.

Införandet av begreppet överenskommelse kan vara förmånligt i många

fall, då smärre avverkningar förekommit i god tro. Det kan emellertid ifrå­

gasättas, om det är lämpligt att införa överenskommelse såsom ett mellanled

till avverkningsförbud, även där avverkning skett i strid mot uttrycklig före­

skrift, som meddelats med stöd av avverkningsbestämmelserna i 3 kapitlet.

Enligt 46 § inträder direkt straffpåföljd vid brott mot sådana föreskrifter.

Det synes mindre tilltalande att, då ett sådant brott skett, först träffa över­

enskommelse med skogsägaren om skogsvården på fastigheten och därefter

instämma denne med yrkande om ansvar enligt 46 §. I ett sådant fall borde

markägaren omedelbart drabbas av avverkningsförbud eller också borde in­

gripandena enligt 16 respektive 46 § vara alternativa, överhuvud taget sy­

nas brott mot föreskrifter enligt lagen och uppenbart olaglig avverkning, som

företagits i ond tro, vilka brott bägge medföra direkt straffansvar, icke böra

föranleda träffande av överenskommelse utan sådant förfarande bör endast

förekomma vid olovlig avverkning i god tro. Lagförslagets bestämmelser om

föreskrifter, överenskommelser och förbud äro alltför nyanserade för att

lämpa sig för praktiskt handhavande.

Liknande synpunkter ha anförts av skogsvårdsstyrelserna i Älvsborgs och

Skaraborgs län samt av Sveriges länsskogvaktareförbund.

Departementschefen.

Samhällets verksamhet för att leda utvecklingen på skogsvårdens område

i den riktning, som enligt det förut anförda är önskvärd ur det allmännas syn­

punkt, torde liksom hittills i främsta rummet böra beslå i upplysnings- och

rådgivningsverksamhet. De insatser, som skogsvårdsstyrelserna här gjort, ha

visat sig vara av det största värde, och ett förtroendefullt samarbete mellan

skogsvårdsstyrelserna och skogsägarna, därvid de senare hland annat erhålla

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

87

innebär tillämpandet av en dylik princip i realiteten ej något åsidosättande

av de biologiska synpunkterna, eftersom ju skogens ekonomiska utveck­

lingsmöjligheter ytterst äro beroende på biologiska faktorer, nämligen sko­

gens tillväxtförmåga. Avgörande för bestämmandet av skyddsgränsen blir

emellertid icke, i vilken mån skogen har möjlighet att växa till, utan i stället

hur den värdeökning, som kan erhållas genom tillväxt, ställer sig i förhållande

till den avkastning, som kan erhållas, därest skogskapitalet realiseras och

placeras på annat sätt.

En gränsdragning enligt den princip, som nu angivits, kan visserligen vän­

tas komma att erbjuda vissa svårigheter. Det synes dock ej finnas anledning

befara, att densamma skall erbjuda större svårigheter än de som förelegat,

då det gällt att enligt gällande lag göra en gränsdragning mellan yngre och

äldre skog. Snarare torde man ha anledning förvänta, att förhållandet skall

visa sig vara det motsatta, eftersom man vid en tillämpning av den nu för­

ordade principen ej behöver företaga en sådan sammanjämkning mellan

ekonomiska synpunkter och ett hänsynstagande enbart till skogens ålder, som

förutsättes i 1923 års lag och som torde vara en av anledningarna till att

begreppet yngre skog i tillämpningen fått en tämligen varierande innebörd.

I fråga om de synpunkter, som böra anläggas på ifrågavarande ekonomiska

bedömning, kan i stort sett hänvisas till vad tidigare anförts angående de

allmänna riktlinjerna för skogsskötseln. Man torde sålunda även vid en be­

dömning av ifrågavarande slag åtminstone i huvudsak böra bortse från till­

fälliga konjunkturförhållanden. Genom utfärdande av allmänna anvisningar

från skogsstyrelsen och genom den tillsyn, som denna skall utöva över skogs-

vårdsstyreisemas verksamhet, bör det vara möjligt att lämna skogsvårds-

styrelserna erforderlig vägledning för bedömningen av här uppkommande

frågor. De produktionsundersökningar, som bedrivas vid statens skogsforsk-

ningsinstitut, torde vidare komma att giva ett värdefullt material för avgö­

randet av dessa frågor. Beträffande den räntefot, med vilken man bör räkna

i nu ifrågavarande fall, och de ekonomiska kalkylerna i övrigt vill jag an­

märka, att det enligt min mening ej bör komma i fråga att Kungl. Maj:t

skulle meddela bestämmelser härom. Däremot bör hinder ej föreligga för

skogsstyrelsen att bland sina anvisningar till skogsvårdsstyrelserna även upp­

taga anvisningar i dessa frågor.

I fråga om avgränsningen av den utvecklingsbara skogen må slutligen

framhållas, att det bland annat med hänsyn till de osäkerhetsmoment, som

ju äro ofrånkomliga vid en mera långsiktig bedömning av ifrågavarande

slag, synes rimligt att det särskilda skyddet och de inskränkningar i den en­

skilde skogsägarens dispositionsrätt, som detta innebär, begränsas till såda­

na fall, där bedömningen mera påtagligt talar för att skogen skall kvarstå.

Det skydd, som bör lämnas den utvecklingsbara skogen, bör, såsom skogs­

styrelsen föreslagit, bestå däri, alt avverkning av sådan skog ej utan skogs-

vårdsstyrelsens tillstånd må ske annorledes än genom gallring, som är ända­

målsenlig för skogens utveckling. Detta bör gälla även vid avverkning för

husbehov. Någon motsvarighet till den i 1923 års lag medgivna rätten att

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

91

tände taxerings- och indelningsarbete beträffande de större fastigheterna,

vartill kompetent arbetskraft skulle saknas. Vidare ha uttalats farhågor för

att skogsvårdsstyrelsema med stöd av en dylik bestämmelse skulle komma

att dirigera hela den på skogen baserade näringspolitiken, ehuru de saknade

förutsättningar därför. Med anledning av dessa invändningar vill jag fram­

hålla följande.

När det gäller att avgöra, vad som skall anses vara en jämn virkesavkast-

ning för en fastighet, möta givetvis större svårigheter å fastigheter med för­

hållandevis stor skogsareal än å fastigheter, där man vid en okulär besikt­

ning kan få en uppfattning om skogstillståndet. De flesta av de stora skogs-

fastigheterna eller fastighetskomplexen ägas av aktiebolag. För bolagssko-

garna torde numera så gott som undantagslöst finnas uppgifter rörande vir­

kesförrådets storlek och beskaffenhet, skogens tillväxt med mera. Med stöd

av dessa uppgifter bör skogsvårdsstyrelsen relativt lätt kunna beräkna, vil­

ken fortlöpande avkastning skogen normalt bör kunna lämna. Skogsvårds-

styrelsemas uppgift blir vidare ingalunda att dirigera den på skogen base­

rade näringspolitiken, utan endast att tillse, att avverkningarna icke ske i så

snabb takt, att virkesavkastningen för längre tid nedgår i alltför hög grad.

Skogsvårdsstyrelsemas arbete torde även komma att underlättas genom de

avverkningsberäkningar och prognoser med mera, som komma att utarbetas

vid statens skogsforskningsinstitut.

Jag vill i detta sammanhang anmärka, att jag ansett mig kunna förut­

sätta, att skogsägarna, i den mån de ha sådana uppgifter angående sin skog

som jag nyss nämnt, frivilligt skola tillhandahålla skogsvårdsstyrelsen dessa

uppgifter, om styrelsen skulle behöva dem för prövning av viss avverknings-

fråga.

En bestämmelse angående begränsning av rätten att avverka icke utveck­

lingsbar skog torde i första hand få anses påkallad beträffande sådana fas­

tigheter, vilka inneha överloppsskog. Det synes emellertid av flera skäl

lämpligast, att bestämmelsen icke skall avse endast dylika fastigheter utan

skall givas generell giltighet. Där husbehovsskog eller stödskog till viss del

består av icke utvecklingsbar skog, torde en dylik bestämmelse ofta vara på­

kallad för att förhindra, att avverkningar bedrivas på ett sätt, som innebär

att fastighetens skogskapital realiseras i alltför hög grad och därmed det

stöd för fastigheten och dess brukare, som skogen är avsedd att utgöra, för

måhända lång tid framåt försvagas eller helt bortfaller. Ett annat skäl är

att man då undviker de förut berörda svårigheterna att uppdela fastigheter

med skogsinnehav i olika kategorier.

De bestämmelser angående begränsningar i avverkningsrätten, som enligt

min mening böra införas i en ny skogsvårdslag, innebära alltså beträffan­

de den utvecklingsbara skogen, att avverkning utan tillstånd av skogs­

vårdsstyrelsen ej må ske annorledes än genom gallring, som är ändamåls­

enlig för skogens utveckling, samt beträffande den icke utvecklingsbara

skogen, att avverkning dels ej må ske på sådant sätt, att skogens återväxt

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

93

års lag angående inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet möj­

ligheterna till osund spekulation med fastigheter med skogstillgång äro rela­

tivt begränsade.

Vad skogsstyrelsen föreslagit angående de åtgärder, som skogsvårdssty-

relse skall företaga för att förhindra avverkning i strid mot gällande be­

stämmelser eller för att få till stånd rättelse, då avverkning skett i strid mot

sagda bestämmelser, innebär bland annat, att skogsvårdsstyrelse i dylika fall

i regel skall i första hand söka få till stånd överenskommelse angående av­

verkningen och först om denna utväg ej visar sig framkomlig tillgripa av-

verkningsförbud. Vad sålunda föreslagits vill jag för min del biträda. Möj­

ligheterna att skapa förståelse för betydelsen av eu god skogsvård och att få

till stånd positiva skogsvårdsåtgärder torde i allmänhet vara betydligt större,

om skogsvårdsstyrelsens ingripande har formen av ett försök att på frivillig­

hetens väg få till stånd en överenskommelse med skogsägaren. Mot ett system,

enligt vilket dylika överenskommelser i första hand skola eftersträvas, kan

sålunda ej göras den invändning som, säkerligen ej utan ett visst fog, rik­

tats mot avverkningsförbuden, nämligen att ingripandet lätt borttager äga­

rens skogsvårdsintresse.

Överenskommelse som här avses bör innehålla de bestämmelser angående

avverkningen å fastigheten och eventuellt även å därmed sambrukad fas­

tighet, vilka skogsvårdsstyrelsen finner nödiga. I överenskommelsen bör så­

lunda kunna regleras den omfattning, i vilken avverkning skall få ske, även­

som kunna stadgas, att avverkning skall få ske endast efter skogsvårdsstyrel­

sens godkännande. Däri bör vidare bland annat även kunna bestämmas, att

avverkningsrätt ej må upplåtas från fastigheten eller att sådan upplåtelse må

ske endast efter medgivande från skogsvårdsstyrelsen.

Ingåendet av överenskommelse är ju, såsom redan framhållits, avsett att

utgöra ett mjukare ingripande än avverkningsförbud. Bland annat med hän­

syn härtill torde överenskommelses rättsverkningar ej böra sträcka sig längre

än till den som ingått densamma. Överenskommelse bör sålunda ej vara

bindande för blivande ägare av fastigheten eller för den, som av markägaren

förvärvat avverkningsrätt å fastigheten. Någon större olägenhet ur skogs-

vårdssynpunkt torde en dylik begränsning av överenskommelsens verkning­

ar knappast medföra. Vad angår det fall, att fastigheten överlåtes till ny

ägare, må påpekas, att det förhållandet att en viss ägare företagit eller plan­

lagt avverkning i strid mot gällande bestämmelser eller föreskrifter, i och

för sig ej synes utgöra tillräckligt skäl för att även en ny ägare skall bliva

underkastad avverkningsresfriktioner utöver dem som gälla för skogsägarna

i allmänhet. Upplåtes avverkningsräft i strid mot överenskommelse, bör vi­

dare detta berättiga skogsvårdsstyrelsen att tillgripa det kraftigare medlet

avverkningsförbud. Skulle, då skogsvårdsstyrelsen ingriper i anledning av

planlagd eller påbörjad avverkning, vederbörande markägare eller avverk-

ningsrättsinnehavare visserligen kunna tänkas vara villig att ingå överens­

kommelse, men skogsvårdsstyrelsen anse sig ha anledning befara, att en så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

97

bliva nödvändigt även av den orsaken att de flesta områden inom lappmar­

ken synas vara av sådan beskaffenhet att sådd och plantering endast i un­

dantagsfall torde kunna beräknas bliva ekonomiskt lönsamma. Befrielse

från skogliga åtgärders omedelbara vidtagande bör kunna erhållas, under

förutsättning att markägaren annars skulle förorsakas uppenbarligt ekono­

miskt förfång och att det ej från det allmännas synpunkt måste anses vara

av särskild vikt att åtgärderna omedelbart verkställas.

Frågan om lättnader i reproduktionsplikten för vissa trakter av Norrland

bär behandlats även av skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens lön och norr-

landskommittén, vilka förordat ekonomiskt stöd från statens sida till vissa

skogsägare. Norrlandskommittén har sålunda anfört.

Aterväxtfrågan har icke funnit en tillfredsställande lösning i Norrland ge­

nom de nu gällande reglerna för återväxtskyldigheten. Den sammanlagda

arealen kalmarker, rest- och skräpskogar uppgår till ej mindre än 800 ⁰⁰⁰

hektar eller cirka ¹⁰ % av totala arealen produktiv skogsmark inom övre

Norrland. Särskilt anmärkningsvärt är, att den procentuella förekomsten av

outnyttjad skogsmark är mycket hög även i de län, där den allmänna skogs­

vårdslagens återväxtbestämmelser varit gällande under mycket lång tid. Man

torde därav kunna draga den slutsatsen att dessa bestämmelser ej varit av­

passade för de inom Norrland rådande förhållandena. Lagen kan sägas hava

krävt mer än skäligt och därför också givit mindre än skäligt. Till det otill­

fredsställande resultatet har med all sannolikhet även medverkat den all­

männa underskattningen av skogsodlingarnas nödvändighet för att erhålla

fullgod åierväxt, som från mitten av 1920-talet gjorde sig gällande inom

svenskt skogsbruk. Uppfattningen att direkta skogsodlingsåtgärder äro nöd­

vändiga för vinnande av fullgoda förvngringar på vissa marker har nu stad­

gats. Samtidigt har kännedomen om bästa sättet för arbetenas utförande vid­

gats. Inom Norrland kommer dock alltid föryngringsarbetet att vara förenat

med stora kostnader och möta stora svårigheter på grund av klimatförhål­

landen, jordens beskaffenhet i fråga om humushalt, fröbristen, betesförhål-

landena m. m. Därtill kommer att återväxtåtgärderna i många fall ej kunna

utföras, förrän marken efter avverkningen fått ligga och mogna ofta upp till

ett liotal år. Med den långa omloppstid man har att räkna med i Norrland,

är det ofta för den private skogsägaren ej ett omedelbart ekonomiskt intresse

att utföra dyrbara återväxtåtgärder, som först i en mycket avlägsen framtid

lämna resultat i form av en ökad skogsavkastning. Dessa förhållanden göra

att det under alla omständigheter inom stora delar av Norrland i praktiken

kommer att bliva omöjligt att pålägga ekonomiskt svaga skogsägare kost­

naderna för genomförandet av full reproduktionsplikt. De i skogsstyrelsens

lagförslag intagna återväxtbestämmelsema innebära en ovillkorlig skyldighet

för skogsägaren att utföra nödvändiga återväxtåtgärder för att en nöjaktig

återväxt inom rimlig tid skall finnas på det avverkade området. De kostna­

der, som för detta ändamål kunna läggas på skogsägaren, begränsas endast

av det ekonomiska utbyte åtgärderna i framtiden kunna beräknas lämna.

Sådana omständigheter som att kostnaderna för återväxtåtgärderna kunna

komma att uppgå till en mycket avsevärd del av del vid avverkningen ut-

vunna rotnettot eller att skogsägaren för sitt livsuppehälle är starkt be­

roende a v inkomsten från skogsbruket få enligt förslaget icke medföra av-

prutning på kravet att nödvändiga åtgärder inom den skogsekonomiska ra­

men skola utföras. Enligt kommitténs uppfattning komma sådana bestäm­

melser att ställa myndigheterna inför situationer, där ett fullt utkrävande av

reproduktionsplikten i praktiken blir omöjligt. A andra sidan bör fordran

7 Pihnntj till riksdagens protokoll 19'iS. 1 sam!. .Yr ol.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 34.

101

i vissa fall — exempelvis för lappmarksskogarna — kunna utsträckas till

75 år. Lagförslagets ordalydelse, »erhålla bidrag eller lån», bör ändras sålun­

da: »erhålla skäliga bidrag eller lån».

Ett liknande uttalande har gjorts av skogsvårdsstyrelsen i Kalmar läns

södra landstingsområde.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört föl­

jande.

Bestämmelsen i 27 § synes vara alltför hård, enär staten eventuellt kan

kräva synnerligen kostsamma åtgärder och för desammas verkställande be­

vilja lån i större omfattning än markägaren anser sig kunna amortera. Så­

dan låneverksamhet kommer då att resultera i att markägaren, som kanske

ej själv varit vållande till uppkomsten av det otillfredsställande skogstill-

ståndet, ådrages onormalt stora skuldbördor. I de fall, där markägaren är

jordbrukare, måste man också räkna med att han genom arbetskrävande åt­

gärder å skogsarealerna måste eftersätta skötseln av sitt jordbruk, enär lejd

arbetskraft ofta svårligen kan anskaffas. Härigenom kan markägaren ådra­

gas ytterligare ekonomiska förluster, varför det torde vara berättigat att åt­

gärder för skogstillståndets förbättring endast krävas motsvarande värdet av

fällda träd plus det bidrag av allmänna medel, som markägaren kan tiller­

kännas. Det bör vara frivilligt för markägaren att genom lån av allmänna

medel därutöver förbättra sina skogsarealer.

Rådande brist på arbetskraft samt den ofördelaktiga psykologiska verkan,

som ett tvång till åtgärder i skogsförbättrande syfte kunde medföra, ha även

i ett flertal yttranden åberopats såsom skäl för en försiktig tillämpning av

27 §. I denna riktning ha bland andra skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län

samt Jönköpings läns, Kalmar läns södra och Älvsborgs läns södra hushåll­

ningssällskaps förvaltningsutskott uttalat sig.

Egnahemsstyrelsen har ifrågasatt, om det icke vid skogsodling å de mar­

ker, särskilt i västra Sverige, som vore bevuxna med ljung och enbuskar,

skulle vara lämpligt att inrätta skogsvårdsområden, varvid delägarna skulle

förbinda sig att genomföra ett visst skogsvårdsprogram samt betesfred.

Förslaget i denna del har avstyrkts av kammarkollegium, skogsvårdssty­

relsen i Norrbottens län och skogshögskolans lärarråd.

Sålunda har kammarkollegium — som på sätt förut berörts funnit lag­

förslagets definition av begreppet skogsmark alltför vid — anfört följande.

Förpliktelserna till skogsodling enligt bestämmelserna i 27 § bliva synner­

ligen omfattande med den definition på begreppet skogsmark, som lämnas i

1 § av lagförslaget. Uppgiften att i tillfredsställande skick försätta vad som

enligt vanligt språkbruk är skogsmark synes för överskådlig tid framåt bliva

tillräcklig för skogsvården. Beträffande de av ålder kala markerna torde det

vara lämpligare att, liksom hittills, gå fram på frivillighetens väg, med hjälp

av propaganda och statsbidrag. Eu allmän förpliktelse till skogsodling å dy­

lika marker lärer ej heller för närvarande kunna göras effektiv. Om be­

greppet skogsmark erhåller den snävare omfattning, som kollegiet föredra­

git, synes en förpliktelse sådan som här föreslagits giva mindre anledning till

erinran.

Härjämte har kammarkollegium uttalat, att 27 g andra stycket borde utgå

samt att det i vart fall icke borde vara tillräckligt, att markägaren hade

102

möjlighet att erhålla bidrag eller lån av allmänna medel, för att hans skyl­

dighet att vidtaga åtgärder av ifrågavarande slag skulle vara oinskränkt, utan

att sådan skyldighet borde vara betingad jämväl av att medlen kommit mark­

ägaren tillhanda samt att hans förpliktelser stode i rimlig proportion till de

medel, som det allmänna ställde till hans förfogande.

Skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens lön har yttrat.

Även om tillgången på arbetskraft är eller blir tillräcklig, ifrågasättes, om

det är lämpligt och nödvändigt att tvångsvis genomföra förbättringsåtgärder

på de vanhävdade skogsmarkerna i enskild ägo. Enligt styrelsens mening är

det hittills tillämpade förfarandet, där åtgärderna åstadkommas på frivillig

väg och med statsbidrag, vida att föredraga. Skogsvårdsstyrelsen måste ställa

sig helt avvisande till tanken att en skogsägare skall kunna mer eller mindre

tvångsvis föranledas till åtgärder i sådan utsträckning att han skulle kunna

bliva nödsakad att sätta sig i skuld, han må sedan ha aldrig så stora möjlig­

heter att erhålla fördelaktigt lån av allmänna medel. Om bestämmelser om

tvångsåtgärder likväl intagas i lagen, bör skogsägaren därför ha möjlighet

att erhålla ersättning för hela kostnaden utöver värdet av de träd, som böra

fällas i samband med de skogsvårdande åtgärdernas vidtagande.

Skogshögslcolans lärarråd har anfört följande.

Det hade varit naturligt att diskutera förutsättningarna för att öka tempot

av åtgärderna mot ett otillfredsställande skogstillstånd genom att ytterligare

intensifiera arbetet enligt den frivilliga linjen. Iståndsättandet av ifrågava­

rande marker är med hänsyn till sin storleksordning en fråga på relativt lång

sikt. Särskilt för Norrland med dess stora aktuella skogsodlingsproblem och

bristen på arbetskraft är det skäligen meningslöst att genom lagstiftning där­

utöver framtvinga åtgärder på över ¹ miljon hektar stavaskogar, tätväxande

ungskogar och försumpade marker. Framtvingande av sådana åtgärder snab­

bare än på frivillighetens väg skulle i många fall få ske på bekostnad av

andra och viktigare åtgärder ej blott inom skogsbruket utan även på andra

områden av näringslivet. Ej heller för övriga Sverige är det samhällsekono­

miskt riktigt att genom en tvångslagstiftning ställa vissa åtgärder inom

skogsbruket i prioritetsklass beträffande dispositionen av arbetskraft. Kost­

naden för iståndsättande av berörda marker, cirka 2,5 miljoner hektar, upp­

går till cirka 375 miljoner kronor, huvudsakligen arbetslöner. Det kan ej

vara riktigt att en investeringsverksamhet av denna storleksordning helt över­

lämnas åt det subjektiva omdömet hos de skogliga myndigheterna. Lärar­

rådet motsätter sig dock ej principiellt en tvångslagstiftning för iståndsättan­

de av ifrågavarande marker. Eu sådan lagstiftning måste emellertid noga

övervägas ej blott med hänsyn till sina ekonomiska konsekvenser utan även

med hänsyn till återverkningarna på det allmänna skogsvårdsintresset. 27 §

avstyrkes därför men i stället föreslås, att frågan förvisas till ny, allsidig ut­

redning.

Departementschefen.

Vad skogsstyrelsen föreslagit angående skyldighet att vidtaga åtgärder för

tryggande av återväxt efter avverkning eller i anledning av inträffad skada

å skogen överensstämmer med ett par undantag väsentligen med vad som gäl­

ler enligt 1923 års lag. Med viss avvikelse i fråga om omfattningen av repro-

duktionsskyldigheten i anledning av skada å skogen kan jag i huvudsak an­

sluta mig till förslaget i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

103

Innan jag ingår på sagda avvikelse torde jag emellertid få något uppehålla

mig vid skyldigheten att vidtaga återväxtåtgärder efter avverkning. Denna

skyldighet torde, som skogsstyrelsen föreslagit och även är fallet enligt 1923

års lag, böra omfatta alla sådana åtgärder, som äro erforderliga för att nöj­

aktig återväxt skall erhållas inom skälig tid, s. k. full reproduktionsskyldighet.

Skyldighetens omfattning kommer alltså i det enskilda fallet att begränsas

endast av vad som kan anses såsom nöjaktig återväxt och skälig tid. Det lig­

ger i sakens natur, att kraven härvidlag icke under alla förhållanden kunna

ställas lika högt, utan att hänsyn måste tagas till förutsättningarna för en

lönsam skogsproduktion å den ifrågavarande marken. Detta bör givetvis gälla

både vid övervägande huruvida den naturliga återväxten kan anses tillfyllest

och, därest så ej är fallet, vid övervägande av omfattningen av de åtgärder,

som böra vidtagas för att främja återväxten, och den tid inom vilken dessa

åtgärder skola vara vidtagna.

I åtskilliga yttranden har pekats på de svårigheter det erbjuder att lösa

återväxtfrågan på ett tillfredsställande sätt, så länge någon effektiv utväg att

skapa betesfred ej finnes. Såsom redan inledningsvis nämnts har jag för av­

sikt att hos Kungl. Maj:t hemställa om bemyndigande att tillkalla sakkun­

niga för utredning av frågan om en revision av ägofredslagen. Intill dess den­

na fråga vunnit en tillfredsställande lösning torde det vara nödvändigt, att

skogsvårdsstyrelserna vid bedömningen av vilka åtgärder, som böra vidta­

gas för fullgörande av reprodulctionsskyldigheten, taga hänsyn till de svårig­

heter, som under nuvarande förhållanden kunna föreligga att freda de av­

verkade ytorna mot betande djur.

I ett yttrande har uttalats, att skogsvårdsstyrelserna icke borde äga befo­

genhet att ålägga markägare skogsodling med lövträd. Rörande denna fråga

vill jag framhålla, att en skogsvårdsstyrelse givetvis i sin upplysnings- och

rådgivningsverksamhet bör äga söka få skogsägarna att välja den art av

skogsproduktion, som enligt dess uppfattning kan väntas komma att giva det

bästa ekonomiska resultatet, och således även söka få till stånd odling av

lövträd å ett visst område, om detta enligt skogsvårdsstyrelsens uppfattning

är lönsammare än odling av barrträd. Uppkommer fråga om att ålägga en

markägare att vidtaga återväxtåtgärder, bör åläggandet däremot i fråga om

valet av trädslag ej gå utöver vad som behövs för att åstadkomma ett nöj­

aktigt skogstiilstånd. Kan till exempel ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte

erhållas genom odling av barrträd, bör sålunda skogsvårdsstyrelsen icke

kunna påfordra, att markägaren i stället skall odla lövträd därför att sist­

nämnda odling på lång sikt kan tänkas giva ett bättre resultat. En särskild

anledning till försiktighet i detta hänseende utgör den förhållandevis långa

omloppstiden för de ädla trädslagen.

I åtskilliga yttranden från norrlandshåll ha uttalats betänkligheter med

anledning av de svårigheter, som uppehållandet av kravet på full reproduk-

tionsplikt efter avverkning skulle kunna medföra för de ekonomiskt svagare

grupperna i Norrland, särskilt med hänsyn till de långa omloppstiderna för

skogsproduktionen. I huvudsak torde dessa svårigheter dock elimineras ge­

Knngl. Maj.ts proposition nr 34.

105

från att det — även om ur rättssäkerhetssynpunkt i och för sig ingen er­

inran synes kunna göras mot att avgörandena i ärenden av ifrågavarande

slag träffas av skogsstyrelsen — ur den enskilde skogsägarens synpunkt kan

framstå som önskvärt, att hans sak skall avgöras av ett organ, som är fri­

stående från det aktiva skogsvårdande arbetet. Å andra sidan torde det vara

av stort värde att den myndighet, som skall avgöra hithörande ärenden, själv

har framstående skoglig kompetens. Vidare torde möjligheterna att få erfor­

derlig enhetlighet i avgörandena bliva betydligt större, därest prövningen an­

förtros skogsstyrelsen. Jag har med hänsyn bland annat till sist anförda för­

hållanden funnit mig böra biträda skogsstyrelsens förslag i denna del.

Vad angår de i förslaget upptagna bestämmelserna om åtgärder mot otill­

fredsställande skogstillstånd — till vilka motsvarighet saknas i gällande skogs­

vårdslag — vill jag först erinra om vad jag inledningsvis anfört därom att det

principiellt synes mig befogat, att samhället uppställer det kravet å de en­

skilda markägarna, att den produktionsfaktor, som den av dem ägda marken

utgör, användes på ett ur det allmännas synpunkt rimligt sätt och sålunda

bidrager till den allmänna välståndsutvecklingen. Såsom skogsstyrelsen beto­

nat i sitt betänkande är arealen av den skogsmark, där skogstillståndet för

närvarande är uppenbart otillfredsställande, synnerligen betydande, uppskatt­

ningsvis ej mindre än omkring 2,5 miljoner hektar. Klart är att det måste

anses synnerligen angeläget att även dessa marker skola försättas i sådant

skick, att deras produktionsförmåga kan utnyttjas på ett tillfredsställande

sätt.

För närvarande saknas möjlighet att framtvinga åtgärder för erhållande

av nöjaktigt skogstillstånd i andra fall än sådana då avverkning eller skade­

görelse förekommit. Genom bidrag av statsmedel har visserligen på senare

tid iståndsättandet av sådana marker, där reproduktionsplikl icke förelegat,

befrämjats. De framsteg som gjorts under denna tid ha emellertid, trots

statsbidragen, varit förhållandevis obetydliga. I viss utsträckning har detta

dock säkerligen berott på bristen på arbetskraft.

Arbetet med att försätta ifrågavarande marker i skogsproduktivt skick

måste under alla förhållanden komma att taga lång tid. Framför allt torde

den knapphet på arbetskraft, som torde komina att töreligga även i fort­

sättningen, komma att lägga hinder i vägen för ett snabbt genomförande av

detta arbete. Det har under hänvisning bland annat till dessa förhållanden i

en del yttranden anförts, att man nu ej hade anledning att införa bestäm­

melser om skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstill­

stånd utan i stället borde söka att, bland annat genom bidrag av allmänna

medel, stimulera till utförande av dylika åtgärder på frivillighetens väg i

den utsträckning förhållandena medgåve. Till denna uppfattning kan jag

dock icke ansluta mig. Att bristen på arbetskraft och andra omständigheter

nödvändiggöra, att arbetet i sin helhet måste beräknas komma att taga lång

tid, synes ej utgöra tillräckligt skäl för att man ej skulle söka skapa garan­

tier för att de möjligheter att vidtaga förbättringsåtgärder, som kunna före­

107

åtgärderna, som ej täckes av bidrag eller av värdet av avverkad skog. För

lånen böra gälla i huvudsak samma regler, som fastställts eller komma att

fastställas för amorteringslån till rationaliseringsåtgärder inom jordbruket.

Även räntefoten bör vara densamma. Såväl den amorteringsfria tiden som

amorteringstiden torde emellertid här ofta böra vara avsevärt längre än som

förutsatts i fråga om de för jordbruket avsedda amorteringslånen, varjämte

uppskov med erläggande av ränta torde erfordras i betydligt större utsträck­

ning än vad fallet är med sistnämnda lån. Mot vad skogsstyrelsen i dessa

hänseenden föreslagit har jag ej funnit anledning till erinran.

Jag har för avsikt att, sedan skogsstyrelsen avgivit det i betänkandet bebå­

dade förslaget om en sammanslagning av flertalet av de olika anslag, som

nu utgå till skogsförbättringsåtgärder, till ett gemensamt anslag, förslagsvis

benämnt statens skogsförbättringsanslag, upptaga ¹ rågan om anvisande av

medel för nu ifrågavarande låne- och bidragsverksamhet samt om den när­

mare utformningen av bestämmelserna rörande densamma.

Efter denna redogörelse för de möjligheter, som enligt min mening böra

finnas att av allmänna medel erhålla lån och bidrag till åtgärder mot otill­

fredsställande skogstillstånd, torde jag få återkomma till frågan, huru dessa

låne- och bidragsmöjligheter böra inverka på skyldigheten att vidtaga dylika

åtgärder. Enligt skogsstyrelsens förslag skulle åtminstone formellt redan det

faktum att lån ställdes till en skogsägares förfogande, medföra skyldighet

att vidtaga dylika åtgärder upp till en kostnad, motsvarande lånesumman.

Med hänsyn till den långa tid. som måste beräknas förflyta innan någon

avkastning kan erhållas från skogsmarken, skulle emellertid en dylik skyl­

dighet i många fall bliva synnerligen betungande för skogsägaren, eftersom

denne då under en följd av år finge bära kostnaden för ränta ocn amor­

tering utan att erhålla någon motsvarande avkastning från skogsmarken. I

överensstämmelse med den uppfattning, som kommit till uttryck i flera ytt­

randen, anser jag därför, att skyldighetens omfattning icke bör anknytas

till möjligheten att erhålla lån. Däremot synas de förut berörda betänklig­

heterna mot att ålägga dylik skyldighet i stort sett försvinna, därest skogs­

ägaren har möjlighet att erhålla bidrag enligt de grunder som nyss angivits.

Med hänsyn till de förmånliga bidragsbestämmelserna torde det i vart fall

bliva ytterligt sällsynt, att en markägare, som erhåller dylikt bidrag, icke

skall bliva i stånd att utföra de åtgärder, som äro behövliga. Att begränsa

skyldigheten till ett belopp, motsvarande bidraget, synes under sådana för­

hållanden icke behövligt. Det synes vidare icke påkallat att i lagen intaga

bestämmelser om de grunder, efter vilka bidrag skall utgå.

Därest bestämmelser om skyldighet att vidtaga åtgärder mot otillfredsstäl­

lande skogstillstånd införas av det innehåll, som jag nu förordat, höra skogs-

vårdsstyrelserna emellertid handla med varsamhet och tillse att skyldighe­

ten ej utkräves i sådana fall, där detta i betraktande av omständigheterna

skulle te sig obilligt eller eljest olämpligt. Hänsyn bör salunda bland annat

tagas till arbetskraftstillgången. över huvud böra också beaktas sådana

Kungi. Maj:ts proposition nr 34.

109

återväxt genom kulturåtgärder eller liknande åtgärder i regel bliva av av­

görande betydelse.

Sådana undersökningar, som böra ligga till grund för denna omprövning,

kunna emellertid ej slutföras före den nya lagens ikraftträdande. Särskilt

arbetskrävande och tidsödande måste undersökningarna väntas bliva beträf­

fande lappmarken och Säma—Idreområdet. Det torde därför vara nödvändigt

att de förordnanden om att viss skog skall anses såsom svårföryngrad skog

eller skyddsskog, vilka meddelats enligt 1923 års lag, tillerkännas giltighet

tills vidare även efter den nya lagens ikraftträdande, därvid dock skydds-

skogen i Kopparbergs och Jämtlands län bör hänföras till svårföryngrad skog.

Detsamma bör gälla skogarna inom Gotlands län och på Öland, vilka skogar

enligt nuvarande bestämmelser utan särskild prövning skola anses såsom

svårföryngrade, ävensom skogarna i de områden, där lappmarkslagen gäller.

Vad sistnämnda skogar angår må framhållas, att dessa otvivelaktigt till över­

vägande del äro att anse såsom svårföryngrade. I den mån undersöknings­

arbetet fortskrider böra emellertid de områden, som finnas icke vara att

anse såsom svårföryngrade, fritagas från de för sådan skog gällande restrik­

tionerna.

Beträffande innehållet i de särskilda bestämmelser, som böra gälla för svår­

föryngrad skog och skyddsskog, överensstämmer förslaget i huvudsak med

1923 års lag. Jag kan även i stort sett godtaga vad skogsstyrelsen härvidlag

föreslagit.

Enligt 26 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt äro från skyl­

dighet att erlägga jaktvårdsavgift vid viss jakt befriade bland andra i trak­

terna ovan skyddsskogsgränseri i Jämtlands län bofasta personer. Denna

gräns är även av betydelse i vissa avseenden i fråga om jakttid och tillåtet

jaktsätt. Om de nuvarande skyddsskogarna i Jämtlands län överföras till

svårföryngrad skog, torde därför vissa ändringar i jaktlagen och därmed

sammanhängande författningar bliva erforderliga. Till dessa frågor torde jag

få återkomma i specialmotiveringen.

Åtgärder mot skadegörelse av skogsinsekter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Skogsstyrelsen,

I denna del hänvisas till s. 224—233 i betänkandet.

Yttrandena.

Principen om rätt i vissa fall för skogsstyrelsen att föreskriva åtgärder mot

insektshärjning har tillstyrkts i ett stort antal yttranden och i övrigt lämnats

utan erinran.

En utvidgning av principens giltighetsområde har förordats av Sveriges

lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, vilka an­

fört.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

111

Frågan om anvisande av medel för nu ifrågavarande ändamål torde få

upptagas i samband med frågan om beviljande av anslag till bidrag till åt­

gärder mot otillfredsställande skogstillstånd.

I ett par yttranden har anmärkts, att skyldigheten att vidtaga åtgärder mot

skadegörelse av skogsinsekter ej borde vara begränsad till de skogsägarkate-

gorier, vilkas skogar avses skola lyda under skogsvårdslagen, utan åvila även

övriga skogsägare, främst då kronan. För min del anser jag det självklart,

att de organ, som förvalta kronan tillhörig skogsmark, om behov därav upp­

kommer, skola vidtaga bekämpningsåtgärder i minst den utsträckning, som

enligt skogsvårdslagen kräves av däri avsedda ägarkategorier. Även av de

övriga skogsägargrupper, som kunna komma att falla utanför skogsvårds­

lagen, kan man enligt min uppfattning förvänta att de, utan att någon for­

mell skyldighet därtill föreligger, skola vidtaga de bekämpningsåtgärder, som

kunna visa sig erforderliga, detta i all synnerhet som även de böra kunna er­

hålla bidrag till dylika åtgärder enligt de grunder som nyss angivits. Jag har

med hänsyn till det anförda icke funnit särskilda bestämmelser i den riktning,

som angivits i yttrandena, erforderliga.

Ansvarsbestämmelser.

Skogsstyrelsen.

I förevarande avseende hänvisas till s. 233—245 i betänkandet.

Yttrandena.

Förslagets viktigaste nyhet i fråga om ansvarsbestämmelserna, nämligen

införandet av direkt straffpåföljd vid avverkning i uppen­

bar strid in o t skogsvårdslagens bestämmelser, har på många

håll hälsats med tillfredsställelse men har å andra sidan skarpt kritiserats

i ett stort antal yttranden.

I huvudsak tillstyrkande yttranden ha avgivits av bland andra länsstyrel­

sen i Malmöhus län, åtskilliga skogsvårdsstyrelser, skogshögskolans lärar­

råd och Sveriges länsskogvaktareförbund.

Skogsvdrdsstyrelsen i Älvsborgs län har sålunda yttrat.

Genom de föreslagna ansvarsbestämmelserna i denna paragraf har den

mest påtagliga bristen i nuvarande skogsvårdslag eliminerats och man kan

därför räkna med att även de typiska skogsjobbama skola få respekt för

efterlevnaden av skogsvårdslagens bestämmelser. Så har däremot icke varit

fallet beträffande nuvarande skogsvårdslag. Bestämmelserna i denna hindra

icke att ägaren kan opåtalt skövla såväl den yngre som den äldre skogen,

därest skogsvårdsstyrelsen ej haft anledning att tidigare belägga skogen med

avverkningsförbud. På grand av denna brist i lagen lämnas ett Öppet fält

för alla mindre lojala skogsägare, att vansköta skogen och alstra nya sönder­

trasade skogar och skräpbestånd i strid mot andemeningen i skogsvårdslagen.

Även om en sådan skogsjobbare blir stoppad genom avverkningsförbud på

en fastighet, medför det ingen straffpåföljd för honom, därest han på en

annan fastighet fortsätter med avverkning på samma mot lagens bestämmel­

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

113

47 §. Föi bundet vill som motiv för detta avstyrkande anföra även en annan

omständighet. Om avverkning, som kan påvisas ha varit illa överensstäm­

mande med någon av lagens föreskrifter, kan föranleda ådömande av straff

inför domstol, så kommer detta ofelbart att få till följd, att alla skogsägare,

som icke ha fackutbildade tjänstemän, finna sig nödsakade att för varje av­

verkning anlita skogsvårdsstyrelsen. Man vågar icke taga risken av att ett

åtal skulle kunna följa, om man tolkat lagen på annat sätt än skogsvårdssty­

relsen. Skogsvårdsstyrelserna skulle få utföra stämpling i praktiskt taget alla

de fall, då skogsägaren icke har egna fackmän. Förbundet finner icke en så­

dan utveckling önskvärd. Utvecklingen har redan gått allt för långt i den rikt­

ningen, att skogsägarna till skogsvårdsstyrelserna skjuta ifrån sig alla om­

sorger om sina skogar och endast taga befattning med själva försäljningen

av virket. Härigenom har skogsvårdsstyrelsernas arbetsbörda ökats i utom­

ordentligt hög grad. Det föreligger sedan länge allvarliga svårigheter att skaffa

kvalificerade stämplingsförrättare. En följd härav har blivit, att arbetspro­

dukten icke alla gånger är av den kvalitet, som man kan ha rätt att begära,

då offentlig myndighet med stöd av lag övertar den ekonomiska förvaltning­

en av enskildas egendom.

Jämväl förslagets andra viktiga nyhet på ansvarsbestämmelsernas område,

nämligen stadgandet av ansvarsskyldighet i vissa fall för ar­

betare, som utan den avverkningsberättigades vilja fällt

andra än utstämplade träd, har väckt delade meningar.

I princip har sådan ansvarsskyldighet tillstyrkts av bland andra länssty­

relsen i Malmöhus län, åtskilliga skogsvårdsstyrelser, Kalmar läns norra hus­

hållningssällskaps förvaltningsutskott och landsorganisationen. I några av de

tillstyrkande yttrandena har härjämte anmärkts, att det föreslagna stadgan­

det borde kompletteras med en bestämmelse, varigenom jämväl den avverk-

nmgsberättigade gjordes ansvarig för dylik avverkning, enär risk eljest före-

låge för att det skulle ingås överenskommelse mellan den avverkningsberätti-

gade och dennes arbetare om att de senare skulle påtaga sig ansvaret för olov­

lig avverkning, ehuru denna i realiteten företagits med den avverkningsberät­

tigades vilja.

Landsorganisationen har förordat försiktighet och urskillning vid tillämp­

ningen av stadgandet med hänsyn till att överträdelser av detsamma i stor

utsträckning komme att vara grundade på bristande upplysning och yrkes­

kunskap.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har med hänsyn till svårigheten att leda i

bevis, huruvida en avverkning skett med eller mot den avverkningsberättiga­

des vilja, och frestelsen att träffa överenskommelse av nyss omförmält slag

ifrågasatt, huruvida icke ansvar av dagsböter borde stadgas för den arbetare,

som verkställde avverkning i strid mot utstämpling av ifrågavarande slagj

oavsett om det skedde med eller mot den avverkningsberättigades vilja.

Åtskilliga skogsvårdsstyrelser ha avstyrkt införande av en ansvarsbestäm­

melse av förevarande slag. Därvid har i allmänhet uttalats att ansvaret för

efterlevnaden av skogsvårdsstyrelsens anvisningar uteslutande borde åvila

skogsägaren och att skogsvårdsstyrelserna icke borde blanda sig i förhållan­

det mellan skogsägare och arbetare. En straffbestämmelse för åverkan i straff-

s

liihting till riksdagens protokoll 19i8. 1 sand. Nr 34.

1L6

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

Skogsvårdslagens tillämplighetsoniråde och behovet av speciella bestäm­

melser för vissa delar av landet.

Skogsstyrelsen.

1 förevarande fråga torde få hänvisas till s. 326—409 i betänkandet.

Yttrandena.

Vad angår frågan om den nya skogsvårdslagens tillämpningsområde har

skogsstyrelsens förslag om överförande av skogarna i lappmarkerna

samt Särna och Idre socknar under allmänna skogsvårdslagen

tillstyrkts av skogshögskolans lärarråd, Skogsindustriernas samarbetsutskott

samt Sveriges lantbruksförbund och Sveriges skogsägareföreningars riksför­

bund ävensom, i fråga om lappmarksskogarna, av skogsvårdsstgrelsen i Norr­

bottens län och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott

samt, vad beträffar skogarna i Särna och Idre socknar, av länsstgrelsen i

Kopparbergs län.

Skogshögskolans lärarråd har anfört.

Lärarrådet anser i likhet med skogsstyrelsen, att motiven för en särlag-

stiftning för lappmarksskogarna avsevärt försvagats genom virkesförrådets

successiva omlagring från övermogen till utvecklingsbar skog samt genom

den förbättrade kunskapen om betingelserna för dessa skogars skötsel och

föryngringsförhållanden. Svårigheten att åtminstone på nuvarande stadium

draga upp en gräns mellan svårföryngrade marker och andra marker i lapp­

markerna kan även motivera att lappmarksskogarna i deras helhet tills vi­

dare hänföras till svårföryngrade skogar. Den möjlighet att även fortsätt­

ningsvis övervaka, att avverkningen av ej utvecklingsbar skog icke bedrives i

alltför snabb takt, som skogsstyrelsens förslag angående bestämmelser för av­

verkningen av sådan skog för riket i dess helhet är avsett att skänka, kan

dock lärarrådet ej åberopa, enär skogsstyrelsens förslag i dessa delar av­

styrkts av lärarrådet. Lärarrådet delar emellertid ej skogsstyrelsens uppfatt­

ning, att den regleringsmöjlighet, som skogsstyrelsen härvid åberopar, skulle

vara nödvändig för att släppa den starkare kontroll, som nuvarande hushåll-

ningsplaner innebära. Det är nämligen att märka, att redan ett strikt efterföl­

jande av dessa hushållningsplaner skulle medföra en mycket betydande ned­

gång i virkesförråd och tillåtna avverkningsbelopp under tjugoårsperioden

1934

—

53

. Enligt lärarrådets uppfattning är det ingalunda givet och knappast

ens sannolikt, att virkeshushållningen i stort skulle försämras genom ett slo­

pande av ransoneringen, även om skogsstyrelsens förslag enligt ⁸, 9 och 10 §§

ej funnes. Det är nämligen att märka, att man även med hjälp av dessa para­

grafer näppeligen lärer kunna framtvinga eu sparsammare avverkningspolitik

än som redan sanktionerats genom gällande hushållningsplaner, i det de föi-e-

nämnda paragraferna ingalunda i princip innesluta en mera restriktiv hushåll­

ning med skogen än den nuvarande lappmarkslagen, som väl även torde kom­

ma att tjäna som rättesnöre vid tillämpningen av dessa paragrafer, därest de

skulle träda i kraft för lappmarksskogarna. Risken finnes emellertid, att en

fullt fri avverkning skulle leda till starkare avverkningar å vissa fastigheter än

om en reglering i den ena eller andra formen funnes. Det är uppenbarligen

denna möjlighet skogsstyrelsen syftar på, i det ej heller skogsstyrelsen sy­

nes vilja göra gällande, att virkeshushållningen i stort skulle försämras vid

Kungl. Majds proposition nr 34.

117

fullt fri avverkning. Det vore för övrigt ej alldeles osannolikt alt till och med

tänka sig eu sparsammare hushållning med skogen vid fri avverkning, i det

blotta tillvaron av eu reglering av ena eller andra slaget synes innesluta en

böjelse att utnyttja möjligheterna så långt regleringen tillåter. En reglering

torde väl även ingiva en känsla av att det är myndigheterna, som i sista hand

få taga ansvaret för att avverkningen är väl avvägd och även taga hand om

konsekvenserna, om den ej är så. När självansvaret träder i stället för reg­

leringen, är det fullt rimligt att tänka sig, att hushållningen med skogen

i många fall blir sparsammare, ehuru givetvis också, som tidigare nämnts,

i andra fall mindre sparsam. Det bör enligt lärarrådets mening te sig som en

viktig uppgift för skogsvårdsstyrelserna i berörda områden just att fostra

detta självansvar genom upplysning och propaganda inriktad på en rätt

hushållning med skogen. Detta är i enlighet med lärarrådets allmänna prin­

cipinställning, att lagstiftningen ej skall tillgripas, när utvägar synas före­

ligga att nå ett mål på frivillighetens väg. Emellertid torde man ej böra räkna

med att en sådan upplysningspropaganda skulle kunna avsevärt ändra det

förhållandet, att avverkningarna å vissa fastigheter likväl torde komma att

bedrivas i snabbare takt vid fri avverkning än när någon form av reglering

finnes. Lärarrådet hyser emellertid den uppfattningen, att det väsentliga i

fråga om lappmarksbefolkningens försörjningsfråga ej är, att hushållningen

med skogstillgångarna regleras å varje enskild fastighet. Även som förhål­

landena tidigare varit, lära fastighetsägare med mindre skogstillgång ha sökt

sin huvudsakliga inkomst av skogsbruket genom arbete på de större skogs­

bruken. Givetvis kommer detta även att bliva fallet i fortsättningen. Huvud­

problemet är därför uppenbarligen huru det allmänna virkesförsörjningsläget

utvecklar sig. Detta torde emellertid ej i högre grad kunna påverkas genom

den regleringsmöjlighet, som ⁸—10 §§ i skogsstyrelsens förslag erbjuda. Till

vad som nu anförts vill emellertid lärarrådet framhålla, att enligt dess upp­

fattning skogsstyrelsens förslag att höja skyddsgränsen för den yngre skogen

bör verka i återhållande riktning. Ett utkrävande av återväxtskyldigheten

med större kraft än tidigare varit fallet bör också verka återhållande. Slut­

ligen kommer skogsvårdsstyrelsernas personal att alltjämt ha god kontakt

med skogsägarna vid avverkningarnas planerande genom att dessa skogar

hänföras till svårföryngrade. Denna kontakt bör utnyttjas för att bland annat

väcka skogsägarna till självansvar i fråga om hushållningen med deras

skogstillgångar.

Sveriges lantbruks förbund och Sveriges skogsägare föreningars riksförbund

ha yttrat.

Sedan eu avsevärd reducering av de gamla virkesförråden nu skett, synes

det som om eu speciallag för lappmarksskogarna ej längre vore behövlig

och att dessa skogar därför på lämpligt sätt borde kunna inrangeras i den

allmänna skogsvårdslagen. Det har dessutom länge varit en stark önskan hos

skogsägarna i de områden, som beröras av nuvarande lappmarkslagen, att

de i fråga om nyttjanderätten till sina skogar skulle bliva i möjligaste mån

likställda med landets övriga skogsägare. Man har uttalat farhågor för att

skogen i lappmarken, åtminstone i vissa fall, skulle komma att rovhuggas

därest den nuvarande lagens bestämmelser om ransoneringstvång plötsligt

upphävdes. Vi bortse icke helt från denna fara, men vid diskussioner med

skogsägare inom lappmarken har framhållits, att skogsägarna under de se­

naste åren mer och mer börjat inse värdet av en frivillig ransonering och

därför själva begränsat omfattningen av de avverkningar, som de enligt lnis-

hållningsplan varit berättigade till. Faran för eu mera allmän och plötslig

utsugning av skogstillgångarna, därest nuvarande ransoneringstvång skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

119

ciala eller ekonomiska skäl. Förordnandet bör kunna meddelas av Kungl.

Maj:t, när det efter undersökning befinnes vara påkallat för befolkningens

försörjning inom en viss ort.

Domunstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke särskilda lagbestämmelser

fortfarande borde gälla för ifrågavarande skogar. I motiveringen till sitt

ståndpunktstagande har styrelsen understrukit vikten av att en viss ranso­

nering skedde i fråga om uttaget å dessa för folkförsörjningen och industrien

betydelsefulla skogar, så att skogsavkastningen icke komme att nedgå starkt

efter en kortare tid, varpå styrelsen fortsatt.

Fn minskning i avverkningen å enskildas skogar kan icke till någon del

motvägas av en ökning i avverkningen å kronoskogarna, å vilka tvärt om

en viss nedsättning i avverkningen under en övergångsperiod måste vidtagas.

Med hänsyn till nämnda förhållande finner styrelsen det tveksamt, huruvida

tidpunkten redan är inne att inordna skogarna under allmänna skogsvårds­

lagen. Visserligen innebär förslaget, att skogarna skulle förklaras för svårför-

yngrade och därigenom bliva underkastade utsyningstvång, varjämte bestäm­

melserna i ⁹ och ¹⁰ §§ äro avsedda att möjliggöra en ransonering av uttaget;

men det torde visa sig omöjligt att tillämpa dessa bestämmelser utan en

noggrann kännedom om fastigheternas skogstillgångar, varigenom i realiteten

ett plantvång måste bibehållas.

Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har på i huvudsak samma grun­

der, som anförts i skogsvårdsstyrelsens förut nämnda framställning av den

21 januari 1947, uttalat, att det inom Västerbottens län vore ofrånkomligt

att för de närmaste tjugu åren avsevärt inskränka avverkningarna. Den av-

verkningsbegränsning som erfordrades kunde enligt skogsvårdsstyrelsens me­

ning knappast effektueras av en lag, utformad enligt skogsstyrelsens förslag.

Starka skäl förelåge för ännu mer restriktiva bestämmelser beträffande åt­

minstone Västerbottens och Norrbottens län, alternativt de fyra nordligaste

länen. För det senare alternativet funne skogsvårdsstyrelsen tala bland annat

den omständigheten, att skogstillgångarna i Jämtlands och Västernorrlands

län kunde befaras inom en nära framtid bliva alltför kraftigt anlitade se­

dan råvarukällorna i Västerbottens och Norrbottens län sinat. I första hand

ville skogsvårdsstyrelsen förorda en ytterligare förskjutning uppåt av skydds-

gränsen för utvecklingsbar skog, så att skyddet komme att omfatta icke en­

dast utvecklingsbar skog enligt lagförslaget utan alla äldre bestånd, som

fortfarande kunde genomhuggas.

Här må vidare erinras om att norrlandskommittén — i enlighet med vad

av det föregående framgår — uttalat, att särbestämmelser i fråga om skogs­

avverkning borde gälla för de fyra nordligaste länen och att dessa bestäm­

melser borde utformas med viss ledning av stadgandena i nu gällande skogs­

vårdslag för lappmarken. Norrlandskommittén har härom ytterligare anfört

bland annat följande.

Enligt kommitténs mening lia i lagförslaget ej i tillräcklig grad beaktats

de väsentliga skiljaktigheter, som under de senaste årtiondena framträtt i

skogsbrukets utveckling inom olika landsändar. Dessa skiljaktigheter ha sär­

skilt tagit sig uttryck i att virkesförrådets sammansättning undergått föränd­

ringar av helt motsatt art inom å ena sidan övre Norrland, varmed här av­

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

123

tagna från skogsvårdslagens tillämpning, för så vitt särskilda föreskrifter

meddelats rörande uppsikten eller förvaltningen av dessa skogar. Det avgö-

x-ande härför torde dock icke böra vara, huruvida särskilda förvaltningsföre­

skrifter funnes meddelade vid lagens ikraftträdande, utan Kungl. Maj:t bör

ha befogenhet att i fråga om dylika skogar meddela nya dylika föreskrifter.

Vidare har i kammarkollegii yttrande anmärkts bland annat, att vissa

smärre fastigheter med skogsmark förvaltades av vitterhets-, historie- och

antikvitetsakademien samt av vetenskapsakademien och att det, då dessa

skogar måste vårdas under beaktande främst av vetenskapliga och kultur­

historiska synpunkter, skulle kunna vara olämpligt att ställa dem under

sk ogs vår ds! agen.

Förslaget att skogar å krono- och allmänna inrättningars

hemman, som innehavas med stadgad åborätt, skola inordnas

under den allmänna skogsvårdslagen har tillstyrkts av domånstyrelsen.

Kammarkollegium har däremot icke funnit sig kunna godtaga förslaget i

oförändrat skick. Ämbetsverket har i frågan anfört följande.

Principiellt sett synes en gräns böra dragas mellan å ena sidan de fall, där

åbon eller innehavaren av besittningsrätten äger fritt förfoga över skogsav-

kastningen å fastigheten även till avsalu, och å andra sidan de fall, där hans

frihet är begränsad till husbehovsavverkning. I de förra fallen synes skogs­

vårdslagen böra vara tillämplig men icke i de senare. Vad beträffar krono-

hemman under enskild disposition finns det åtminstone ett, nämligen förut­

varande hospitalsheinmanet Lalleryd nr 2 i Järstorps socken, vilket icke får

till skatte köpas, där restriktionerna i fråga om skogens användning för andra

ändamål än husbehov synas böra bibehållas. Skogen hör här fortfarande stå

under domänstyrelsens inseende och vård. Vid allmänna inrättningars hem­

man, vilka innehavas under åborätt, skall i vissa fall skatteköpeskillingen

bestämmas under beaktande jämväl av värdet å skogen; detta gäller exem­

pelvis hemman tillhörande Visingsö skolegods, Kungl. Hvitfeldtska stipendie-

inrättningen samt Danviks hospital. Icke heller i dessa fall kan abon lämnas

fritt förfogande över skogen. Av det anförda torde framgå, att det icke är

lämpligt att göra skogsvårdslagen generellt tillämplig å skogarna å hemman

av ifrågavarande slag. I stället synes böra införas en regel innehållande, att

skogsvårdslagen skulle vara tillämplig å de krono- eller allmänna inrättning­

ars fastigheter, vilka innehavas under åborätt eller annan ständig besittnings­

rätt, under förutsättning att åbon eller innehavaren av besittningsrätten äger

fritt förfoga över avkastningen från skogen till såväl husbehov som avsalu.

Vad skogsstyrelsen behandlat under avsnittet om övriga skogar har

i yttrandena berörts endast såvitt gäller skogar under egnahemsnämnds för­

valtning samt vissa ecklesiastika skogar. I fråga om de förstnämnda ha

skogsstyrelsens uttalanden biträtts av egnahemsstyrelsen och Norrlandskom-

mittén. Lantbruksstyrelsen har däremot ansett, att de av egnahemsnämnderna

innehavda skogarna borde inordnas under skogsvårdslagen, därvid styrelsen

anfört.

Nuvarande ordning beträffande handhavandet av de skogar, som för korta­

re eller längre tid förvaltas av egnahemsnämnderna, synes ej vara tillfreds­

ställande. Då därjämte vid genomförande av en mera omfattande rationa­

lisering av fastigheterna inom landet betydande skogsarealer åtminstone tem­

porärt kunna komma att stå under de av 1942 års jordbrukskommitté före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

125

lär omfattningen av det skogskapital, beträffande vilket avverkning i friare

former må företagas, i särskilt hög grad minskas i de delar av övre Norrland,

som ligga utanför lappmarkerna. För att i någon mån belysa detta kan näm­

nas, att inom Västerbottens och Norrbottens läns kustland enligt senaste riks-

skogstaxeringen endast omkring ⁸ °/o av skogsmarksarealen å enskilda skogar

är bevuxen med skog äldre än 120 år. I Västernorrlands och Jämtlands län

representerar sådan skog ⁶ respektive tö °/o av arealen. Den skog, som ej

lämpligen kan genomhuggas utan bör avvecklas (huggningsklass D:3), upp­

tager inom kustlanden i Västerbottens och Norrbottens län respektive 4 och

7 °/o av arealen samt inom Västernorrlands och Jämtlands län omkring 5 %.

Några relativt sett större kvantiteter avverkningsmogen skog stå icke här till

förfogande. Enligt skogsstyrelsens förmenande bör därför det första steget

till sanering av de skogliga förhållandena i denna landsdel vara, att föryng-

ringsarbetet med all kraft igångsättes och att skyddet för den växande sko­

gen utsträckes till övre gränsen för utvecklingsbar skog.

Av gjorda undersökningar framgår att om man vill motverka en fortsatt

minskning av den redan nu knappa virkestillgången i övre Norrland så mås­

te en viss ransonering ske även med det icke utvecklingsbara förrådet, i var­

je fall på längre sikt. Ett sätt att ernå en sådan ransonering är att införa be­

stämmelser om att äldre skog, som icke omfattas av nyssberörda gallrings-

skydd och vilken utan att taga skada lämpligen kan kvarstå, icke må utan

särskilt tillstånd slutavverkas. Även om det ur rent skogsvårdande synpunkt

under normala skogliga förhållanden varit viktigare att genomgå avverk­

ningsmogen skog med rationella föryngringshuggningar, anser skogsstyrelsen,

med hänsyn till eftersläpningen i återväxtarbetet i förevarande delar av lan­

det, att ett dylikt förfarande under en övergångstid kan anlitas. När som i

detta sammanhang fråga är om mera tillfälliga åtgärder för en kortare pe­

riod, kan det dock näppeligen anses nödvändigt att införa någon ytterligare

avverkningsspärr. Behovet därav torde böra beaktas vid den mera definitiva

revision av skogsvårdslagstiftningen, som skogsstyrelsen hoppas skall förelig­

ga inom en nära framtid.

För att i nuvarande situation, med mycket stark efterfrågan på virke,

snabbt minska riskerna för olämpliga avverkningar i växande skog framför

allt i övre Norrland har skogsstyrelsen emellertid förordat, att genom en till­

fällig lag avverkningsbcstämmclser i huvudsaklig överensstämmelse med

⁶ § i styrelsens förslag till skogsvårdslag snarast möjligt skulle meddelas för

Västerbottens och Norrbottens läns kustland. I samband härmed har skogs­

styrelsen uttalat, att dessa provisoriska bestämmelser borde gälla även Väs-

ternorrlands och Jämtlands län, där förhållandena vore likartade med de i

framställningen omnämnda områdena, samt möjligen även landet i övrigt,

enär ökat skydd syntes påkallat mot de starka huggningsuttagen i fråga om

den ädla lövskogen i de sydligare länen.

Riksförbundet landsbygdens folk har under hänvisning till sina i yttrande

över skogsstyrelsens förslag till skogsvårdslag uttalade farhågor för en för­

sämring av det goda samarbetet mellan skogsvårdsstyrelserna och skogsägar­

na, därest skärpningarna enligt nämnda förslag genomfördes, bestämt av­

styrkt skogsvårdsstyrelscns i Västerbottens län framställning såsom innebä­

rande eu ytterligare skärpning i förhållande till nu gällande bestämmelser.

Även Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har bestämt avstyrkt pro­

visoriska bestämmelser av föreslaget innehåll. Förbundet bar därvid uttalat,

127

särskilda bestämmelser i vissa avseenden böra finnas för skogarna i de nord­

ligaste länen.

Såsom skogsstyrelsen framhållit är det i och för sig önskvärt, att skogs­

vårdslagen skall omfatta alla enskilda skogar i landet och att särlagstiftning

i största möjliga utsträckning skall undvikas. Av de skogar, som för närva­

rande äro undantagna från skogsvårdslagens tillämplighetsområde, äro givet­

vis lappmarksskogarna de viktigaste. Rörande de skäl, som föranlett detta

undantag, må erinras om att vid tiden för tillkomsten av 1932 års lappmarks­

lag skogstillståndet inom det område, där lagen gäller, var så onormalt,

att en särlagstiftning då ansågs nödvändig. Även om skogen inom sagda om­

råde alltjämt i förhållandevis större utsträckning än vad fallet är i övriga

delar av riket utgöres av övermogen och äldre skog, har dock en avsevärd

förändring av skogstillståndet ägt rum. Sålunda har under tioårsperioden

1934—1943 inom lappmarkerna realisationsförrådet av barrskog minskat från

25,2 till 13,0 mill. m³ och ransoneringsförrådet från 15,9 till 14,2 mill. m3,

varemot den yngre skogen ökat från 24,7 till 31,4 mill. m3. Under de följande

åren ha så avsevärda avverkningar förekommit inom lappmarkerna, att man

kan räkna med att realisationsförrådet ytterligare minskats ej oväsentligt.

Redan virkesförrådets nuvarande sammansättning gör sålunda, att beho­

vet av en ransonering enligt lappmarkslagens bestämmelser för närvarande

är betydligt mindre än vad fallet var vid sagda lags tillkomst. Detta behov

kommer ytterligare att minskas vid ett lagfästande av de av mig tidigare

förordade awerkningsreglerna i skogsvårdslagen. Genom införandet av be­

greppet utvecklingsbar skog kommer skyddet för den växande skogen att ut­

sträckas och beträffande den icke utvecklingsbara skogen komma de för

denna skog föreslagna avverkningsbestämmelserna att hindra, att alltför

ojämna uttag göras, d. v. s. i realiteten möjliggöra upprätthållandet av en viss

ransonering, ehuru denna ej kommer att bliva så detaljerad som fallet för

närvarande är.

Något egentligt behov av att bibehålla de för lappmarksskogarna gällande

speciella avverkningsbestämmelserna kan därför enligt min uppfattning knap­

past anses föreligga. Som ett ytterligare skäl för slopande av sistnämnda be­

stämmelser kan vidare anföras, att man då kommer ifrån de betydande olä­

genheter, som lappmarkslagens föreskrifter om att avverkning skall ske en­

ligt awerkningsplan visat sig med!öra saväl för den enskilde skogsägaren

som för det allmänna. Beträffande större skogsfastigheter utgår jag emeller­

tid, såsom tidigare antytts, från att vissa uppgifter angående skogen skola

finnas tillgängliga, såsom beträffande virkes!örråd, tillväxt med mera. En

handling, som innehåller dylika uppgifter, kan emellertid vara av betydligt

enklare beskaffenhet än eu awerkningsplan enligt lappmarkslagen.

Frånsett ransoneringsbestämmelsema skiljer sig lappmarkslagen från den

allmänna skogsvårdslagen främst därutinnan, att lappmarkslagen före­

skriver utsyningstvång vid avverkning enligt awerkningsplan. Föreskriften

härom har tillkommit dels på grund av föryngringssvårigheterna inom lapp­

markerna samt Särna och Idre socknar och dels med hänsyn till önske­

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

Kungl. Maj.ts proposition nr 34.

129

förordade nya avverkningsbestämmelserna böra däremot enligt min uppfatt­

ning, därest de tillämpas på riktigt sätt, kunna lämna ett tillräckligt skydd

åt skogen även inom de delar av övre Norrland, där 1923 års skogsvårdslag

visat sig otillräcklig. Jag finner därför några särbestämmelser för övre Norr­

lands kustland, i form av högre skyddsgräns för utvecklingsbar skog, all­

mänt utsyningstvång eller annat, icke påkallade. Ej heller finner jag skäl

förorda utfärdande av provisoriska bestämmelser beträffande avverkningen

i dessa trakter i avbidan på ikraftträdandet av den nya skogsvårdslagen.

I detta sammanhang må emellertid betonas, att föryngringsförhållandena

även inom vissa delar av övre Norrland utom lappmarkerna äro så ogynn­

samma, att det väl kan tänkas, att en del skogsmarker därstädes böra över­

föras till svårföryngrad skog. I den mån så sker, kommer såsom nyss nämnts

utsyningstvång att föreligga å dessa marker.

Även i fråga om övriga av skogsstyrelsen föreslagna utvidgningar av till-

lämpliglietsområdet för den allmänna skogsvårdslagen kan jag i huvudsak

ansluta mig till den ståndpunkt skogsstyrelsen intagit. Vad först angår stä­

dernas skogar synes det ur flera synpunkter innebära fördelar, om den

allmänna skogsvårdslagen göres tillämplig å dessa skogar. Tillsynen över

skötseln av dessa skogar faller för det nuvarande uppsiktsorganet---- domän­

styrelsen — vid sidan av dettas egentliga uppgift, vilken är att handhava

förvaltningen av kronans skogar. Utövandet av en dylik tillsyn ligger där­

emot helt inom ramen för skogsvårdsstyrelsernas verksamhet. Jag kan vidare

ej dela den i vissa yttranden uttalade uppfattningen, att de riktlinjer, efter

vilka städernas skogar böra skötas, i så hög grad avvika från dem, som i all­

mänhet böra tillämpas vid skogsskötseln, att det med hänsyn därtill skulle

vara olämpligt att låta skogsvårdslagens bestämmelser gälla även för städer­

nas skogar. Det är visserligen riktigt, att i fråga om de sistnämnda speciella

synpunkter, såsom fritids- och rekreationssynpunkter, ofta göra sig gällande

i högre grad än vad i allmänhet är fallet. De arealer det här är fråga om

utgöra emellertid endast en del av städernas totala skogsmark. Även där

dylika synpunkter böra beaktas, exempelvis där ett område är avsett till fri-

luftsreservat, torde det vidare i allmänhet ej föreligga hinder för att marken

i huvudsak jämväl utnyttjas på ett ekonomiskt riktigt sätt för skogsproduk­

tion. Därest skogsvårdslagen utformas enligt de riktlinjer, som förordats i

det föregående, synes det ej komma att erbjuda några svårigheter att inom

lagens ram vederbörligen beakta de speciella synpunkter, som sammanhänga

med det ändamål för vilket marken förvärvats eller skall nyttjas. Det torde

sålunda exempelvis få anses självklart att å sådan stad tillhörig skogsmark,

där inom eu nära framtid bebyggelse skall äga rum eller park eller annan

anläggning skall anordnas, åtgärder för erhållande av återväxt eller andra

åtgärder för förbättring av skogens tillstånd icke böra utkrävas.

Jag vid slutligen anmärka, att jag ej finner det erforderligt att, såsom i

vissa yttranden förordats, uppställa krav på hushållningsplan för stadssko-

gama eller föreskriva, att förvaltningen av sådan skog skall omhänderha-

vas av person med högre skoglig utbildning.

9 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 34.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34

133

Specialmotivering.

A. Skogsvårdslag.

Allmänna bestämmelser.

1

§•

I paragrafen, vilken motsvarar ² § i skogsstyrelsens förslag, angivas de all­

männa riktlinjerna för skogsskötseln.

Beträffande innehållet i paragrafen torde jag få hänvisa till den allmänna

Departements-

motiveringen. Därest här föreslagna bestämmelser angående de allmänna rikt-

chefen.

linjerna för skogsskötseln intagas i lagen, synes det icke erforderligt att, så­

som skogsstyrelsen föreslagit, jämväl i denna intaga en bestämmelse motsva­

rande 1 § första stycket i 1923 års lag.

2

§•

I denna paragraf, vilken motsvarar ¹ § andra stycket i skogsstyrelsens för­

slag, angives vilken mark som är att anse såsom skogsmark.

Utöver vad tidigare återgivits av yttrandena över 1 § andra stycket i skogs­

styrelsens förslag kan till en början nämnas, att skogsvårdsstyrelserna i Ös­

tergötlands och Kronobergs län förordat ett förtydligande genom ett tillägg,

vari fastsloges att till skogsmark skulle räknas skogbeväxt hagmark, som ej

genom särskilda åtgärder givits tydlig karaktär av betesmark för varaktigt

behov, samt att länsjägmästareföreningen uttalat att, därest en definition av

begreppet skogsmark ansåges erforderlig, denna definintion borde ha det

innehållet, att mark, som vore lämplig för skogsproduktion, skulle räknas

till skogsmark, om den icke i väsentlig utsträckning utnyttjades för annat

ändamål och detta utnyttjande vore varaktigt.

Sveriges lånsskogvaktareförbund har ansett begreppet skogsmark till sin

innebörd bliva klarare, därest orden »i väsentlig utsträckning» i förslagets

definition ersattes med orden »på ett rationellt sätt».

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat,

att orden »i väsentlig utsträckning» borde utgå, då enligt förvaltningsutskot­

tets mening mark, som användes för annat ändamål än skogsbörd, oavsett

omfattningen därav icke borde räknas som skogsmark. Förslagets formule­

ring ledde enligt utskottets uppfattning till olämpligt resultat i de fall, då

hagmark eller gammal igenvuxen åker vore behövlig som betesreserv under

någon kort tid av året men icke i väsentlig utsträckning användes som betes­

mark.

Kungl. Alajtts proposition nr 34.

137

Vad beträffar yttrandena över denna del av skogsstyrelsens förslag, har

stadgandet i regel avstyrkts i de yttranden, som innehållit avstyrkande av de

i

9

och

10

§§ i skogsstyrelsens förslag upptagna bestämmelserna om avverk­

ning av stödskog och överloppsskog, men i övrigt lämnats utan erinran.

Egnahemsstyrelsen har emellertid ifrågasatt nödvändigheten av att förord­

nande enligt förevarande paragraf meddelas i fråga om jordbruks- och skogs-

fastigheter, som uppenbarligen äro en brukningsenhet, samt framhållit, att

meddelande av dylika förordnanden skulle komma att svårt belasta skogs-

vårdsstyrelserna, eftersom brukningsenheterna på många håll i landet vore

splittrade i flera registerfastigheter. Förordnande borde enligt egnahemssty­

relsens uppfattning meddelas i huvudsak endast beträffande skog, som icke

vore behövlig för att efter ortens förhållanden förse jordbruket med skog till

husbehov och stöd.

Vid tillämpning av det i 7 § första stycket upptagna stadgandet om in-

Departements-

skränkning i rätten att avverka icke utvecklingsbar skog skall i första hand <>heim-

hänsyn tagas till skogsinnehavet å varje särskild fastighet och avkastningen

av detta. Emellertid kan det tydligen ofta föreligga ett legitimt intresse av

att en dylik bedömning skall ske från en något vidare utgångspunkt och att

således skogsinnehavet å flera fastigheter betraktas såsom en enhet. Med

hänsyn härtill har i förevarande paragraf, i huvudsaklig överensstämmelse

med skogsstyrelsens förslag och med 7 § 4 mom. i 1932 års lappmarkslag,

upptagits ett stadgande om sammanförande av flera fastigheter till en enhet

i avverkningshänseende.

Med anledning av vad egnahemsstyrelsen anfört må påpekas, att det, där­

est de allmänna avvei'kningsbestämmelserna få det innehåll som jag tidi­

gare föreslagit, icke kommer att föreligga något behov av att tillämpa här

ifrågavarande stadgande enbart av den anledningen, att den till ett jordbruk

hörande skogen utgör särskild registerenhet, utan att sammanförande kom­

mer att bliva aktuellt endast beträffande flera fastigheter, vilka var och en

innehålla skog.

Sammanförande bör givetvis ej få äga rum på sådant sätt, att risk uppstår

för att åtgärden skall menligt inverka på de intressen man velat tillgodose

genom stadgandet i 7 § första stycket, särskilt önskemålet att trygga en

jämn sysselsättning för arbetskraften i orten. Den övre gränsen i storleks-

hänseende för de enheter, som böra få bildas, torde därför i praktiken täm­

ligen lätt giva sig själv.

Så länge beslut om sammanförande gäller, bör tydligen hela området be­

traktas som en enhet ej blott då detta giver ägaren eller ägarna ökade möj­

ligheter till avverkning utan även eljest. Skulle avverkning på en i gemen­

skapen ingående fastighet ha skett i en omfattning, som överstiger vad som

skulle ha varit tillåtet enbart med hänsyn till förhållandena å sagda fastig­

het men däremot ligger inom ramen för vad som må avverkas å hela enhe­

ten, kan detta uttag alltså medföra hinder för avverkning å annan i denna

ingående fastighet, även om avverkningen, om sistnämnda fastighet ses iso-

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

1^1

nings laglighet. Paragrafen motsvarar 14 § i skogsstyrelsens förslag samt ⁶ §

i 1923 års lag.

Skogsstyrelsens förslag i denna del liar i yttrandena i allmänhet lämnats

utan erinran. I ett yttrande har emellertid uttalats, att sådant utlåtande av

skogsvårdsstyrelsen, som här avses, borde få överklagas av skogsägaren.

Redan enligt 1923 års lag äger den, som planerat eller påbörjat avverkning,

Departements-

påkalla yttrande av skogsvårdsstyrelsen, huruvida avverkningen står i över- c c en-

ensstämmelse med gällande föreskrifter. En dylik bestämmelse synes böra

bibehållas i den nya lagen. Genom densamma kan i vart fall till avsevärd

del elimineras den olägenhet det innebär, att lagens bestämmelser måste

vara relativt allmänt avfattade, och en skogsägare kan alltså, genom att

påkalla yttrande från skogsvårdsstyrelsen och sedan företaga avverkningen

inom de gränser som angivits i yttrandet, undvika all risk för att det senare

skall göras gällande att avverkningen stått i strid mot skogsvårdslagens be­

stämmelser. Under det att skogsvårdsstyrelsen bör vara bunden av yttrandet

så att avverkning, som företages i överensstämmelse med detta, är att anse

som laglig, bör yttrandet däremot ej ha bindande verkan gentemot skogs­

ägaren. Denne bör alltså äga rätt att oberoende av yttrandet företaga avverk­

ningen på sätt han själv anser lämpligt och överensstämmande med lagens

föreskrifter. Emellertid löper han därvid risken av åtal eller annat ingripande,

därest han vid avverkningen åsidosätter dessa föreskrifter.

Enligt gällande lag kan här avsett yttrande av skogsvårdsstyrelsen ej över­

klagas. Någon ändring härvidlag synes, med hänsyn till de synnerligen stora

svårigheter av praktisk art som en klagorätt här skulle framkalla, icke

böra ifrågasättas.

11

§■

Första momentet i denna paragraf, vilken motsvarar 15 § i skogsstyrelsens

förslag samt ⁷ § i 1923 års lag, innehåller bestämmelser om undersökning

å marken i samband med skogsvårdsstyrelses prövning av vissa avverknings-

frågor med mera. Andra momentet behandlar skogsvårdsstyrelses beslut i

dylika frågor.

De av skogsstyrelsen under 15 § föreslagna bestämmelserna ha i allmänhet

tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena. I en del yttran­

den ha dock erinringar framställts beträffande vissa punkter, särskilt i fråga

om fördelningen av kostnaderna för här avsedda undersökningar.

Kammarkollegium bär — med anmärkande av att enligt paragrafen förut­

satts, att skogsvårdsstyrelserna kunde bliva nödsakade att tillkalla särskilda

sakkunniga för vissa frågors bedömande — uttalat, att det lörelölle som om

åt skogsvårdsstyrelserna lämpligen icke borde givas större befogenheter än

att de själva med den sakkunskap, som stode till buds inom deras egentliga

arbetsområde, skulle kunna behärska sitt kompetensområde.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs och Blekinge län, skogsvårds-

styrelserna i Kalmar läns södra landstingsområde och Gävleborgs län, förvalt­

ningsutskotten hos Blekinge läns, Kalmar läns södra och Älvsborgs läns södra

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

143

tagits. Sålunda har det ej synts erforderligt att i 1 mom. första stycket in­

taga särskild föreskrift om att skogsvårdsstyrelsen, då frågans bedömande

kräver särskild fackkunskap, må inhämta utlåtande från sakkunnig. Det

torde nämligen vara självfallet att skogsvårdsstyrelsen även utan särskild

föreskrift därom vid handläggningen av såväl dessa som andra på skogs­

vårdsstyrelsen ankommande ärenden äger införskaffa den utredning från

särskilda sakkunniga utanför skogsvårdsstyrelsens egna led, som i varje sär­

skilt fall kan befinnas erforderlig. Då det, på sätt påpekats i ett yttrande,

synes olämpligt att för de anvisningar, som kunna meddelas i samband med

yttrande enligt ¹⁰ §, använda uttrycket föreskrift, vilket i övrigt i lagen

brukas för stadganden av bindande natur, ha vissa ändringar gjorts i ² mom.

Bestämmelserna om underrättelseskyldighet i sista punkten av sagda moment

ha slutligen kompletterats med ett stadgande om att föreskrifter angående

utnyttjande av servitut skola delgivas, förutom sökanden, jämväl annan som

skogsvårdsstyrelsen veterligen äger rätt till skogsfång å fastigheten.

12 och 13 §§.

Dessa paragrafer, vilka motsvara 16 och 17 §§ i skogsstyrelsens förslag

samt ⁸ § i 1923 års lag, behandla åtgärder med anledning av planerad eller

påbörjad olaga avverkning.

För yttrandena över 16 g i skogsstyrelsens förslag har förut redogjorts.

Stadgandena i 17 § i sagda förslag ha i yttrandena, bortsett från vad ne­

dan angives, i allmänhet lämnats utan erinran, dock att i en del yttranden

förordats, att giltighetstiden för avverkningsförbud skulle utsträckas till högst

tio år.

Kammarkollegium har ifrågasatt, huruvida icke uppgift om meddelat av­

verkningsförbud borde intagas i fastighetsboken och även angivas i grava­

tionsbevis rörande fastigheten till skydd för eventuella köpare av denna, och

i huvudsak samma ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Jämtlands län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har ifrågasatt, huruvida icke det i 2 mom.

stadgade delgivningssättet borde gälla även beträffande avverkningsförbud,

som meddelats enligt

1

mom.

Sveriges länsskogvaktareförbund har yrkat, att befogenhet att meddela pro­

visoriskt avverkningsförbud skulle tillkomma icke blott de högre tjänstemän­

nen hos skogsvårdsstyrelserna utan även länsskogvaktarna, därvid förbundet

framhållit, att de lagstridiga avverkningarna nästan alltid upptäcktes av läns­

skogvaktarna, vilkas skogliga kunskaper och praktiska erfarenhet finge an­

ses garantera erforderlig kompetens i nu ifrågavarande hänseende.

Kalmar läns norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förorda!,

alt giltighetstiden för provisoriskt avverkningsförbud, som meddelats av

tjänsteman hos skogsvårdsstyrelse, skulle inskränkas till tio dagar.

Beträffande ifrågavarande paragrafer kan jag i stort sett hänvisa till den

allmänna motiveringen. Vad angår de frågor, som siirskilt berörts i här åter­

givna yttranden, må först beträffande giltighetstiden för avverkningsförbud

Departements­

chefen.

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 34.

erinras om att jag redan i den allmänna motiveringen förklarat mig anse

den av skogsstyrelsen föreslagna maximitiden, fem år, alltför kort och där­

för förordat, att möjlighet skulle finnas att vid utgången av sagda tid för­

länga förbudet för ytterligare högst fem år. I fråga om giltighetstiden för

sådant provisoriskt förbud, som meddelas av tjänsteman hos skogsvårdssty-

relsen, finner jag däremot skogsstyrelsens förslag väl avvägt och kan alltså

icke ansluta mig till den i ett yttrande framförda uppfattningen, att sagda

tid borde förkortas. Med hänsyn till ingripandets karaktär synes behörig­

heten att meddela dylikt provisoriskt förbud, såsom skogsstyrelsen föresla­

git, böra vara begränsad till sådana tjänstemän med högre skoglig utbild­

ning, som av skogsvårdsstyrelsen erhållit särskilt bemyndigande därtill. Att

tillämpa det för dessa provisoriska avverkningsförbud i vissa fall medgivna

speciella delgivningssättet även beträffande förbud, som meddelats av skogs­

vårdsstyrelsen, synes icke lämpligt.

Vad slutligen angår frågan om eventuella åtgärder för offentliggörande av

meddelat avverkningsförbud må erinras om att enligt 1923 års lag överens­

kommelser och domstolsbeslut rörande återväxtåtgärder utan något särskilt

publiceringsförfarande gälla mot framtida ägare av skogsmarken. En köpare

av en skogsfastighet har därför redan nu anledning att vända sig till skogs­

vårdsstyrelsen för att erhålla uppgifter i detta hänseende. Då nu jämväl av­

verkningsförbud avses skola gälla mot ny ägare, torde det bliva regel vid

köp av skogsfastigheter, att köparen före köpeavtalets ingående inhämtar

upplysningar angående fastigheten hos skogsvårdsstyrelsen. Detta förfaran­

de synes vara att föredraga framför en publicering, vilken skulle kunna

framkalla eller skärpa en motsatsställning mellan skogsvårdsstyrelsen och

markägarna.

Om åtgärder för att erhålla nöjaktigt skogsiillstånd.

14—24 §§.

Dessa paragrafer, vilka ha motsvarighet i 18—30 §§ i skogsstyrelsens för­

slag, innehålla bestämmelser om åtgärder för erhållande av nöjaktigt skogs-

tillstånd. 14 § innehåller de allmänna bestämmelserna om skyldighet att

vidtaga återväxtåtgärder efter avverkning och 15 § motsvarande bestämmel­

ser om skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder i anledning av skadegörelse

å skogen, medan i 16 § meddelas bestämmelser om skyldigheten att i övrigt

vidtaga åtgärder mot otillfredsställande skogstillstånd. I 17 § regleras den

inverkan utbetalande av bidrag av allmänna medel har på omfattningen av

skyldigheten enligt 15 och 16 §§. 18 § angiver vem ansvaret för utförande

av åtgärderna åvilar. I 19—23 §§ regleras förfarandet, då åtgärder av här

avsett slag äro eller kunna förväntas bliva påkallade, och 24 § slutligen

innehåller bestämmelser om befogenhet i vissa fall för skogsvårdsstyrelsen

att i samband med avverkning fordra säkerhet för kostnaden för de åter-