Prop. 1948:81
('med förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) samt fortsatt giltighet av samma lag',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
1
Nr 81.
Kungl. May.ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) samt fortsatt giltighet av samma lag; given Stockholms slott den 20 februari 1948.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att an taga härvid fogat förslag till lag om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 586) samt fortsatt giltighet av samma lag.
GUSTAF.
Eije Mossberg.
Sammanfattning.
Med hänsyn till erfarenheterna från det andra världskriget samt sannolik heten av ökad hemortsbekämpning i ett framtida krig anses i propositionen — i överensstämmelse med vad 1945 års civilförsvarsutredning enhälligt för ordat — att ett under fredstid förberett civilförsvar skall finnas vid sidan av det militära försvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen. Det föreslås att den år 1944 genomförda civilförsvarsorganisationen med vissa jämkningar skall äga bestånd även i fortsättningen samt att den nämnda år antagna civil försvarslagen, som gäller t. o. m. den 30 juni 1949, från nämnda dag gives en icke tidsbegränsad karaktär.
De verksamhetsgrenar, vilka nu ingå i civilförsvaret eller äro samordnade med detta, föreslås även framgent skola tillhöra civilförsvaret eller samordnas därmed. Till civilförsvaret anses ytterligare böra hänföras den bevaknings- verksamhet, som hittills utövats av landstormspolisorganisationen.
Civilförsvarets verksamhet under fredstid föreslås omfatta planläggning, utbildning och övning, anskaffning och underhåll av materiel, förebyggande åtgärder i samband med stadsplanering o. dyl. samt anordnande av skyddsrum.
1—172 48
Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 81.
2
I fråga om utbildningen förordas att den f. n. för 16-åringar inom vissa
orter bedrivna grundläggande civilförsvarsutbildningen under tio timmar er
sättes med en till folkskolans sista klass eller däremot svarande klass i högre
läroanstalter förlagd utbildning i olycksfallsvård och brandskydd, likaledes
omfattande tio timmar. Den hittillsvarande utbildningen i sjukvård av 18-åriga
kvinnor inom tätorter föreslås skola fortgå. All befälspersonal ävensom annan
personal med kvalificerade uppgifter anses skola undergå särskild utbildning.
Rätten till ersättning för den som deltager i utbildning avses skola utvidgas.
Det nya utbildningsprogrammet bör enligt förslaget tillämpas fr. o. m. den
1 juli 1949.
Skyddsrum anses även för framtiden komma att utgöra en av de viktigaste
åtgärderna för civilbefolkningens skydd mot luftkrigets verkningar. Frågan
om i vilken omfattning skyddsrum böra byggas samt hur de med hänsyn till
skyddseffekt och kostnader böra konstrueras och förläggas anses emellertid
böra ytterligare utredas. Av flera skäl föreslås att skyddsrums byggandet i
nybyggnader fortsättes under utredningstiden.
I fråga om kostnaderna för civilförsvarets upprätthållande föreslås att kom
munernas hittillsvarande skyldighet att primärt, med rätt till statsbidrag,
bära de kostnader som ej åvila enskilda skall upphöra samt att i stället staten
skall svara för dessa kostnader. Kommunerna anses emellertid alltjämt i vissa
hänseenden böra medverka såväl vid civilförsvarets förberedande som vid dess
genomförande. De viktigaste av de kommunala uppgifter som enligt förslaget
bibehållas äro att i viss utsträckning tillhandahålla för fredsmässigt bruk av
sedd materiel samt att med statsbidrag anordna allmänna skyddsrum och vid
taga vissa andra byggnadstekniska åtgärder. Ändringarna i fråga om kost
nadsfördelningen mellan staten och kommunerna föreslås skola träda i kraft
den 1 juli 1949.
Beträffande enskildas skyldigheter med avseende å civilförsvaret föreslås
ingen ändring i vad nu gäller.
Frågan om anslag till civilförsvaret för budgetåret 1948/49 kommer att an
mälas i annat sammanhang. Här må emellertid anmärkas, att de gjorda
beräkningarna sluta å ett sammanlagt belopp av 4 175 000 kr. mot 4 961 500
kr. innevarande budgetår.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 81.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
3
Förslag
till
Lag
om ändring i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536)
samt fortsatt giltighet av samma lag.
Härigenom förordnas, dels att 20, 26 och 45 §§, 46 § 1 mom., 47 51 och
76 §§, 81 § 1 mom. samt 82 och 85 §§ civilförsvarslagen den 15 juli 1944,
vilken lag gäller till och med den 30 juni 1949, skola erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives, dels att punkt 6 i övergångsbestämmelserna till lagen
skall upphöra att gälla, dels ock att lagen i sålunda ändrat skick skall äga
fortsatt giltighet efter sistnämnda dag.
(Gällande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
20 §. 20
§.
Där hos — — — nämnda anställning.
Konungen må förordna, att vad så
lunda stadgats beträffande tjänstgö
ring under civilförsvar sb er edskap skall
gälla även vid tjänstgöring för utbild
ning eller övning under tid då civil
försvar sb er edskap ej råder.
26 §. 26
Enskilt skyddsrum------- - — mest ändamålsenligt.
Enskilt skyddsrum, avsett för högst
tio personer, må dock anordnas utan
att det erbjuder skydd mot rök-
och stridsgaser, såvida icke länsstyrel
sen i särskilt fall med hänsyn till be
lägenheten av anläggning eller bygg
nad, för vilken skyddsrummet är av
sett, annorlunda förordnar.
Enskilt skyddsrum, avsett för högst
tjugufem personer, må dock anordnas
utan att det erbjuder skydd mot rök-
och stridsgaser, såvida icke länsstyrel
sen i särskilt fall med hänsyn till be
lägenheten av anläggning eller bygg
nad, för vilken skyddsrummet är av
sett, annorlunda förordnar.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
(Gällande lydelse:)
45 §.
3 mom. Kommun har att i avseende
å civilförsvarsområde, till vilket kom
munen helt eller delvis hör, genom
sina myndigheter lämna civilförsvars-
chefen biträde i sådana frågor rörande
civilförsvaret som hava samband med
de särskilda myndigheternas verksam
hetsområden.
1 mom. (första stycket). Det ålig
ger kommun att, i enlighet med gäl
lande organisationsplan, ekonomiskt
och materiellt svara för upprätthål
lande av det allmänna civilförsvaret,
däri inbegripet anordnande av all
männa skyddsrum och källarmurs-
genombrott för sådana.
2 mom. I fråga om det särskilda
civilförsvaret inom kommunen har
denna att, i den mån skyldighet här-
utinnan icke åvilar ägare eller inne
havare av anläggning eller byggnad,
sörja för att personalen i erforderlig
omfattning utbildas och övas, så ock
att anordna källarmursgenombrott för
enskilda skyddsrum.
(Föreslagen lydelse:)
45 §.
1 mom. Det åligger kommun att
a) genom sina myndigheter lämna
civilförsvarschefen biträde i sådana
frågor rörande civilförsvaret som hava
samband med de särskilda myndighe
ternas verksamhetsområden;
b) i enlighet med gällande organi
sationsplan inrätta och utrusta all
männa skyddsrum samt vidtaga andra
byggnadsanordningar ävensom reserv
anordningar för vatten-, gas- och elek-
tricitetsförsörjningen;
c) utföra källarmurs genombrott för
allmänna och enskilda skyddsrum;
d) vårda och underhålla de under
b) omförmälda anordningarna;
e) förvara och underhålla sådan för
det allmänna civilförsvarets ordnings-
och bevakningstjänst, brandtjänst samt
tekniska tjänst anskaffad materiel,
som icke utgör personlig utrustning
för tjänstegr enarnas personal;
f) tillhandahålla lämpliga lokaler
för Civilförsvarets administration samt,
i den mån skyldighet härutinnan icke
åvilar ägare eller innehavare av an
läggning eller byggnad, för förvaring
av annan materiel och utrustning för
civilförsvaret än som avses under e)
ävensom för utbildningsverksamheten
inom civilförsvaret;
g) svara för avlöning och annan
ersättning till personal, vars tjänst
göring i civilförsvaret enligt 20 § skall
anses fullgjord i kommunal anställ
ning; samt
h)
under civilförsvar sberedskap
samt vid utbildning och övning i den
omfattning organisationsplanen angi
ver till allmänna civilförsvarets för
fogande ställa kommunen tillhörig ma
teriel och annan egendom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
o
1 mom. (andra—fjärde styckena).
Bär två eller flera kommuner helt
eller delvis ingå i samma civilförsvars
område, skola kommunerna gemen
samt svara för civilförsvarets upprätt
hållande, i vad det enligt planen hän
för sig till civilförsvars området i dess
helhet, och i övrigt var för sig. De
gemensamma kostnaderna skola för
skjutas av den kommun, inom vilken
civilförsvarschefen enligt planen un
der högsta civilförsvar sb er edskap skall
hava sin uppehållsort, eller, då uppe
hållsorten är belägen utom civilför
svarsområdet, av den kommun läns
styrelsen bestämmer.
I den mån de gemensamma kostna
derna icke enligt 47 § täckas av stats
medel, skola de årligen fördelas mellan
kommunerna i förhållande till det an
tal skattekronor och skatteören, som
inom varje kommun eller del av kom
mun påförts de skattskyldiga vid näst
föregående års taxering till allmän
kommunalskatt. Påstår kommun, att
särskilda skäl finnas for annan fördel-
ningsgrund, såsom att vidtagen åtgärd
kan antagas bliva till särskilt gagn
för viss kommun, eller uppkommer
eljest tvist mellan kommunerna beträf
fande skyldigheten att bidraga till
kostnaderna, äger länsstyrelsen efter
framställning förordna, hur fördelnin
gen skall ske. Sådan framställning
skall göras sist inom tre månader efter
det kommun anmodats erlägga sin
kostnadsandel eller, där framställnin
gen göres av kommun, som förskjutit
kostnaden, efter utgången av det
kalenderår, under vilket kostnaden för
skjutits.
Till den kommun, som förskjutit de
gemensamma kostnaderna, hava övriga
(Gällande lydelse:)
2 mom. Där åtgärd, som avses i
1 mom. b)—e), enligt gällande organi
sationsplan hänför sig till flera i sam
ma civilförsvars område helt eller del
vis ingående kommuner, skall den
kommun länsstyrelsen bestämmer vid
taga åtgärden och förskjuta kostna
derna därför.
I den mån kostnaderna icke täckas
av statsmedel, skola de årligen fördelas
mellan kommunerna i förhållande till
det antal skattekronor och skatteören,
som inom varje kommun eller del av
kommun påförts de skattskyldiga vid
nästföregående års taxering till allmän
kommunalskatt. Påstår kommun, att
särskilda skäl finnas för annan fördel-
ningsgrund, såsom att vidtagen åtgärd
kan antagas bliva till särskilt gagn
för viss kommun, eller uppkommer
eljest tvist mellan kommunerna beträf
fande skyldigheten att bidraga till
kostnaderna, äger länsstyrelsen efter
framställning förordna, hur fördelnin
gen skall ske. Sådan framställning
skall göras sist inom tre månader efter
det kommun anmodats erlägga sin
kostnadsandel eller, där framställnin
gen göres av kommun, som förskjutit
kostnaderna, efter utgången av det
kalenderår, under vilket desamma för
skjutits. Till den kommun, som för
skjutit kostnaderna, hava övriga kom
muner att i överensstämmelse med för
delning som nu sagts utgiva på dem
belöpande andelar därav.
Vad i andra stycket stadgas skall
äga motsvarande tillämpning beträf
fande sådan i 1 mom. g) avsedd kost
nad som uppkommit under civilförsvars-
beredskap och hänför sig till ändamål,
vilket i organisationsplanen angivits
såsom gemensamt för flera kommuner,
(Föreslagen lydelse:)
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
(Gällande lydelse:)
kommuner att i överensstämmelse med
fördelning enligt tredje stycket utgiva
på dem belöpande andelar av kostna
derna.
(Föreslagen lydelse:)
samt beträffande förlust i anledning
av skada å kommun tillhörig materiel
eller annan egendom, som jämlikt 1
mom. h) under civilförsvarsberedskap
ställts till civilförsvarets förfogande
för ändamål som nu sagts.
46 §.
46 §.
1 mom. I varje —----------- sådan nämnd.
Kommun skall tillsätta särskild ci-
vilförs var snämnd; dock må kommun,
som har ett invånarantal understigande
3 000 eller erhållit länsstyrelsens till
stånd därtill, kunna uppdraga i stad
åt drätselkammaren och på landet åt
kommunalnämnden att vara civilför-
svarsnämnd. Har kommunalförbund
bildats för handhavande av civilför
svaret, må förbundsdirektionen utgöra
civilförsvarsnämnd för de i förbundet
ingående kommunerna.
Är civilförsvarschef ledamot eller
ersättare i kommunalnämnd, drätsel
kammare eller förbundsdirektion, åt
vilken uppdragits att vara civilförsvars
nämnd, äger civilförsvarschefen icke
deltaga i de till civilförsvarsnämnden
hörande ärendenas handläggning i
vidare mån än som stadgas i 4 mom.
Är civilförsvarschefen i enlighet med
nämnda stadgande närvarande vid ci-
vilförsvarsnämndens sammanträde, må
hänsyn härtill ej tagas vid avgörande
av fråga, huruvida beslutfört antal
ledamöter är tillstädes.
47 §.
1 mom. För kostnad, som kommun
fått vidkännas på grund av 45 § 1 och 2
mom., äger kommunen erhålla stats
bidrag med två tredjedelar av kostna
dens belopp, därest icke nedan i detta
kapitel annorlunda stadgas.
Kommun äger tillsätta särskild ci
vilförsvarsnämnd. Under civilförsvars-
beredskap må Konungen förordna, att
särskild civilförsvarsnämnd skall till
sättas.
Där särskild civilförsvarsnämnd ej
finnes, skall i stad drätselkammaren
och på landet kommunalnämnden vara
civilförsvarsnämnd; kommun dock obe
taget att uppdraga åt annat kommunalt
organ att vara civilförsvarsnämnd. Har
kommunalförbund bildats för civilför
svarsändamål, må förbundsdirektionen
utgöra civilförsvarsnämnd för de i för
bundet ingående kommunerna.
Är civilförsvarschef ledamot eller
ersättare i organ, som enligt tredje
stycket är civilförsvarsnämnd, äger
civilförsvarschefen icke deltaga i de
till civilförsvarsnämnden hörande ären
denas handläggning i vidare mån än
som stadgas i 4 mom. Är civilförsvars
chefen i enlighet med nämnda stad
gande närvarande vid civilförsvars-
nämndens sammanträde, må hänsyn
härtill ej tagas vid avgörande av frå
ga, huruvida beslutfört antal ledamö
ter är tillstädes.
47 §.
För kostnad, som kommun fått vid
kännas på grund av 45 § 1 mom. b)
och c), äger kommunen erhålla stats
bidrag med två tredjedelar av kostna
dens belopp. Statsbidraget må dock
ej beräknas å högre belopp än det var
till kostnaden skäligen kan skattas.
7
2 mom. Statsbidrag utgår icke för
kostnad som avser
a) avlöning och annan ersättning
för tjänstgöring, som enligt 20 § skall
anses fullgjord i den kommunala an
ställningen;
b) anskaffande av materiel, utrust
ning och annan egendom, som kom
munen ställt till förfogande, i den
mån densamma anskaffats eller kan
förväntas komma att huvudsakligen
användas för annat ändamål än för
civilförsvaret;
c) administration av andra åtgärder
inom civilförsvaret än sådana som
avse inkvartering och därmed samman
hängande sociala uppgifter;
d) förvaring, underhåll och kontroll
av materiel, utrustning och annan
egendom;
e) rese- och traktamentsersättning,
som under tid, då civilförsvarsbered-
skap icke råder, utgår till annan än
civilförsvarschef eller ställföreträdare
och ej avser deltagande i utbildnings
kurs, som för flera civilförsvarsom
råden anordnas av civilförsvar sstyr el
sen eller länsstyrelsen eller på dessa
myndigheters föranstaltande;
f) lokaler för annan utbildning än
sådan som anordnas av civilförsvars-
styrelsen eller länsstyrelsen.
3 mom. Kommun äger erhålla stats
bidrag med kostnadens hela belopp i
vad avser
a) avlöning och annan ersättning,
enligt vad därom är särskilt föreskrivet,
till civilförsvarschef och ställföreträ
dare ävensom under civil för sv ar sbe
redskap till annan civilförsvarspliktig
personal än sådan vars tjänstgöring
skall enligt 20 § anses fullgjord i den
kommunala anställningen;
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
(Gällande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
(Gällande lydelse:)
b) inkvartering och därmed sam
manhängande uppgifter av social na
tur, i den mån kostnaderna icke äro
av beskaffenhet som i 2 mom. under
a), b), d), e) eller f) sägs, med rätt lik
väl för Konungen att, såframt åtgär
derna avse allenast civilförsvarsom
rådets egna invånare, bestämma stats
bidraget till endast två tredjedelar.
48 §.
Statsbidrag enligt 47 § fastställes
för varje kalenderår av länsstyrelsen,
där ej Konungen annorlunda förord
nar. Statsbidraget må ej i något fall
beräknas å högre belopp än det vartill
kostnaden i varje särskilt fall skäligen
kan skattas.
Ansökan om statsbidrag för visst
kalenderår skall göras före utgången
av nästa kalenderår, med rätt likväl för
Konungen att medgiva prövning av
ansökan ändå att den göres senare.
Länsstyrelsen äger att till kommun
utgiva förskott å statsbidrag i enlighet
med de närmare föreskrifter Konungen
meddelar.
49 §.
Där särskilda omständigheter det
föranleda, äger Konungen medgiva, att
kommun må erhålla statsbidrag för
sina kostnader jämlikt 45 § jämväl i
andra fall eller med högre belopp än
förut stadgats.
(Föreslagen lydelse:)
Statsbidrag fastställes för varje
kalenderår av länsstyrelsen, där ej
Konungen annorlunda förordnar. An
sökan om statsbidrag för visst kalen
derår skall göras före utgången av
nästa kalenderår, med rätt likväl för
Konungen att medgiva prövning av
ansökan ändå att den göres senare.
Länsstyrelsen äger att till kommun
utgiva förskott å statsbidrag i enlighet
med de närmare föreskrifter Konungen
meddelar.
48 §.
Där särskilda omständigheter det
föranleda, äger Konungen medgiva, att
kommun må för kostnad, som kommun
fått vidkännas på grund av 45 § 1 mom.
b) och c), erhålla högre statsbidrag
än förut stadgats.
49 §.
Tillhandahåller kommun lokaler för
civilförsvarets administration, för för
varing av annan materiel eller utrust
ning för civilförsvaret än som avses i
45 § 1 mom. e) eller för utbildning,
som anordnas av civilförsvarsstyrelsen
eller länsstyrelsen, skall skälig ersätt
ning därför utgivas av statsmedel. Er
sättningen skall, då överenskommelse
ej kan träffas, bestämmas av länssty
relsen.
9
(Gällande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
50 §.
50 §.
Har hos — — — för tjänstgöringen.
Där under högsta civilförsvarsbe- Där under högsta civilförsvarsbe-
redskap till allmänt civilförsvar hö- redskap materiel eller annan egendom,
rande materiel eller annan egendom av- som kommun enligt gällande organisa-
sevärt skadats på grund av fientlig tionsplan ställt till allmänna civilför-
verksamhet eller ock under användning svarets förfogande, avsevärt skadats
utom det egna civilförsvarsområdet, på grund av fientlig verksamhet eller
äger den kommun, som anskaffat mate- ock under användning utom det egna
rielen eller egendomen, att av stats- civilförsvarsområdet, äger kommunen
medel erhålla skälig gottgörelse.
erhålla skälig gottgörelse av stats
medel.
Gottgörelse enligt — — — är belägen.
Kungl. Maj:ts ■proposition nr 81.
51 §•
Ingår municipalsamhälle eller del
därav i civilförsvarsområde skola föl
jande särskilda bestämmelser gälla:
1. Yad i 45 § 3 mom. stadgas skall
äga motsvarande tillämpning å muni-
cipalsamhället.
2. Municipalsamhället är skyldigt
att till förfogande för allmänna civil
försvaret inom området ställa materiel,
utrustning och annan egendom, som
är behövlig för civilförsvaret och till
hör eller innehaves av municipalsam
hället.
3. Municipalsamhället äger enahan
da rätt till gottgörelse av statsmedel
som beträffande kommun stadgas i
50 §.
76 §.
I den mån det prövas nödigt för
fullgörande av sådan uppgift i avse
ende å civilförsvaret som åvilar kom
mun, äger vederbörande civilf örsvars-
chef, därest behovet icke med tillräck
lig skyndsamhet kan tillgodoses genom
frivillig överenskommelse, att för kom
munens räkning, i enlighet med vad i
detta kapitel närmare stadgas, under
51
§.
Ingår municipalsamhälle eller del
därav i civilförsvarsområde skola föl
jande särskilda bestämmelser gälla:
1. Yad som stadgas i 45 § 1 mom.
a) samt g) och h) jämte därtill anslu
tande bestämmelser i 45 § 2 mom.
skall äga motsvarande tillämpning å
municipalsamhället.
2. Municipalsamhället äger enahan
da rätt till gottgörelse av statsmedel
som beträffande kommun stadgas i
50 §.
76 §.
I den mån det prövas nödigt för
fullgörande av staten åvilande upp
gift för upprätthållande av civilförsva
ret inom civilförsvarsområde, äger
civilförsvarschefen, därest behovet icke
med tillräcklig skyndsamhet kan till
godoses genom frivillig överenskom
melse, i enlighet med vad i detta kapi
tel närmare stadgas, under civilför-
10
civilförsvarsberedskap taga i anspråk svarsberedskap taga i anspråk mark
markområden, byggnader, utrymmen, områden, byggnader, utrymmen, livs-
1 i''smedel, transportmedel, utrustnings- medel, transportmedel, utrustningsper-
persedlar, materiel och annan egen- sedlar, materiel och annan egendom,
dom, som finnes inom civilförsvars- som finnes inom civilförsvarsområdet
området och innehaves av annan än och innehaves av annan än staten. Mo-
staten.
torfordon, släpfordon och motorred-
Yad nu stadgats skall i fråga om sfcap må efter länsstyrelsens medgi-
anordnande av allmänt skyddsrum vande tagas i anspråk ändå att de
samt källarmursgenombrott i tillämp- finnas inom annat till länet hörande
liga delar gälla jämväl under tid, då civilförsvarsområde.
civilförsvarsberedskap icke råder; dock 1 den män det prövas nödigt för
att vad som sägs om civilförsvars chef fullgörande av kommuns skyldigheter
skall hava avseende å länsstyrelsen, enligt 45 § 1 mom. b) och c) att egen
dom tages i anspråk för kommunens
räkning, skall vad ovan sägs äga mot
svarande tillämpning. Vad sålunda
stadgats skall i fråga om utförande
av byggnadsanordning och källar
mursgenombrott gälla jämväl un
der tid, då civilförsvarsberedskap icke
råder; dock att länsstyrelsen därvid
skall utöva den befogenhet, som enligt
första stycket tillkommer civilförsvars-
chefen.
81 §. 81 §.
1 mom. Har egendom tagits i an- 1 mom. Har egendom tagits i an
språk jämlikt 76 § eller åtgärd vidta- språk jämlikt 76 § eller åtgärd vidta
gits jämlikt 80 §, är egendomens ägare gits jämlikt 80 §, är egendomens ägare
eller innehavare berättigad till ersätt- eller innehavare berättigad till ersätt
ning efter vad nedan sägs. Ersättning ning efter vad nedan sägs. Ersättning
gäldas av den kommun, som har att i gäldas, om egendomen tagits i anspråk
första hand svara för tillgodoseende för kommuns räkning, av kommunen
av det behov för vilket egendomen och eljest av staten,
tages i anspråk.
För egendom — — — egendomens nyttjande.
Då egendom -— — — ersättning härför.
Har åtgärd — — — genom åtgärden.
82 §. 82 §.
Har genom frivillig överenskom- Har genom frivillig överenskom
melse nyttjanderätt till egendom för melse egendom med nyttjanderätt
det allmänna civilförsvarets behov ställts till det allmänna civilförsvarets
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
(Gällande lydelse:)
(Föreslagen lydelse:)
11
Kungl. Maj ds proposition nr 81.
(Gällande lydelse:)
upplåtits till kommun och lider egen
domen skada eller avsevärd försäm
ring, vartill hänsyn ej tagits vid över
enskommelsen, äger upplåtaren på
kalla ersättningsfrågans prövning.
85 §.
I den mån det prövas oundgängligt
för fullgörande av annan uppgift i av
seende å civilförsvaret än i 76 § sägs,
äger civilförsvarsmyndighet, i enlig
het med vad Konungen därom närmare
förordnar, under civilförsvarsbered-
skap taga i anspråk egendom, som
innehaves av annan än staten. Härvid
skola i tillämpliga delar bestämmel
serna i 76—84 §§ lända till efterrät
telse; dock med iakttagande att ersätt
ning för egendom som tagits i anspråk
eller för åtgärd som vidtagits skall
utgå av statsmedel samt att ersättning,
som skall utgå efter taxa, skall till
beloppet fastställas av den civilför
svarsmyndighet, som utövat förfogan
derätten.
(Föreslagen lydelse:)
förfogande och lider egendomen ska
da eller avsevärd försämring, vartill
hänsyn ej tagits vid överenskommel
sen, äger den som upplåtit nyttjande-
rätten påkalla ersättningsfrågans prov
ning-
85 §.
I den mån det prövas oundgängligt
för fullgörande av annan uppgift i av
seende å civilförsvaret än i 76 § sägs,
äger civilförsvarsmyndighet, i enlig
het med vad Konungen därom närmare
förordnar, under civilförsvarsbered-
skap taga i anspråk egendom, som
innehaves av annan än staten. Härvid
skola i tillämpliga delar bestämmel
serna i 76—84 §§ lända till efterrät
telse; dock med iakttagande att ersätt
ning, som skall utgå efter taxa, skall
till beloppet fastställas av den civilför
svarsmyndighet, som utövat förfogan
derätten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli
1949; dock att 26 § i dess nya lydelse
skall lända till efterrättelse från och
med den 1 juli 1948.
Det åligger kommun att, i den mån
så påfordras, till civilförsvarets för
fogande ställa kommunen den 1 juli
1949 tillhörig materiel, utrustning eller
annan egendom, som anskaffats för
civilförsvarets administration och för-
rådsförvaltning samt tjänstegrenarna
inom det allmänna civilförsvaret. För
nyttjande av egendom avsedd för de
12
två först nämnda ändamålen skall av
statsmedel utgå skälig ersättning som,
då överenskommelse ej kan träffas, be
stämmes av länsstyrelsen.
Har kommun före den 1 juli 1949
vidtagit åtgärd för upprätthållande av
civilförsvaret, skola beträffande stats
bidrag för därav föranledd kostnad
samt fördelning av densamma mellan
flera kommuner tillämpas de äldre be
stämmelserna. Har kommun före den 1
december 1944 anskaffat materiel, ut
rustning eller annan egendom för civil
försvarsändamål, skola dock bestäm
melserna i 47 § icke äga tillämpning,
såvitt Konungen ej annorlunda för
ordnar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
(Gällande lydelse:)
(F ör eslag en lydelse:)
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
13
Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 6 februari 1948.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, frågan om civilför
svarets fortsatta verksamhet samt anför.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 oktober 1945 tillkallade
jag åtta sakkunniga för att verkställa översyn av gällande anordningar för
civilförsvaret och framlägga därav föranledda förslag. De sakkunniga, vilka
antogo benämningen 1945 års civilförsvarsutredning, utgjordes av numera
landshövdingen Th. Bergquist, ordförande, ledamoten av riksdagens andra
kammare docenten E. W. Håstad, överstelöjtnanten C. F. K. Lemmel, leda
moten av riksdagens första kammare redaktören S. H. Linderot, civilingen
jören S. Y. Lundquist, ledamoten av riksdagens första kammare fru Gärda
Svenson samt ledamöterna av riksdagens andra kammare verkstadsarbetaren
G. F. Thapper och kassörskan Märta Öberg. De sakkunniga avgåvo den 10
januari 1947 ett betänkande med förslag rörande civilförsvarets organisation
m. m. (SOU 1947: 10).
Över betänkandet ha yttranden avgivits av överbefälhavaren, efter för-
svarsgrenschefernas, militärbefälhavarnas, hemvämschefens, försvarets sjuk
vårdsförvaltnings och arméns fortifikationsförvaltnings hörande, krigsmateriel-
verket, försvarets forskningsanstalt, 1945 års försvarskommitté, samtliga läns
styrelser — i några fall efter hörande av vissa statliga eller kommunala myn
digheter eller av särskilda sammanslutningar inom länet — statskontoret,
medicinalstyrelsen, bevakningsinspektören, statens byggnadslånebyrå, statens
arbetsmarknadskommission, civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören, tele
grafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vattenfalls
styrelsen, byggnadsstyrelsen, allmänna lönenämnden, skolöverstyrelsen, över
styrelsen för yrkesutbildning, statens industrikommission, statens livsmedels
kommission, statens reservförrådsnämnd, statens trafikkommission, riksnämn-
den för ekonomisk försvarsberedskap, ett trettiotal stads- och landskommuner
av olika storlek och betydelse ur civilförsvarssynpunkt, svenska stadsförbun
det, svenska landskommunernas förbund, svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige, Sveriges industriförbund, Sveriges fastighets
ägareförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund
u. p. a., svenska brandskyddsföreningen, svenska brandkårernas riksförbund,
14
svenska brandbefälsförbundet, Sveriges skorstensfejarmästares riksförbund,
svenska skorstensfejeriarbetarförbundet, centralkommittén folk och försvar,
hemvärnsrådet, överstyrelsen för svenska röda korset, riksluftskyddsförbundet,
Sveriges folkskollärarförbund, föreningen Sveriges polismästare, föreningen
Sveriges landsfiskaler, svenska civilförsvarets tjänstemannaförening, högerns
centrala kvinnoråd, folkpartiets kvinnoförbund och svenska landsbygdens
kvinnoförbund.
Jag anhåller att i det följande få närmare behandla frågan om civilförsva
rets fortsatta verksamhet. I detta, sammanhang berör jag dock endast de spörs
mål, som kräva reglering i lag eller som eljest gälla civilförsvarets organisation
och uppgifter i stort. De anslagsfrågor, som äga samband med civilförsvarets
fortsatta verksamhet efter av mig förordade delvis nya linjer, komma att
anmälas särskilt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 81.
I. översikt av nuvarande ordning.
1944 års lagstiftning.
Frågan om civilförsvarets organisation och verksamhet var senast föremål
för statsmakternas prövning år 1944, då riksdagen i huvudsakliga delar antog
ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag till civilförsvarslag jämte vissa därtill
anslutande författningar.
De grundläggande bestämmelserna angående civilförsvaret äro meddelade
i civilförsvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536) och civilförsvarskungörelsen den
14 september 1944 (nr 646). I det av Kungl. Maj:t för 1944 års riksdag fram
lagda förslaget till civilförsvarslag förutsattes icke någon tidsbegränsning av
lagen. Sådan begränsning beslöts emellertid av riksdagen på förslag av andra
särskilda utskottet, som förordade en begränsning av civilförsvarslagens
giltighetstid till fem år. I motiveringen för sitt förslag i detta hänseende
anförde utskottet i sitt utlåtande (nr 5) bl. a., att den tid som stått utskottet
till buds för behandlingen av lagförslaget icke medgivit den ingående gransk
ning, som under mera normala arbetsförhållanden bort komma ett så omfat
tande lagkomplex till del samt att organisationen icke framlagts för riksdagen i
det utformade skick, som plägade vara förutsättningen för ett definitivt riks
dagsbeslut. Efter att ha framhållit angelägenheten av ett beslut redan vid 1944
års riksdag angående civilförsvarets organisation uttalade utskottet, att påpe
kade förhållanden borde giva anledning till ytterligare omprövning inom viss
tid såväl av lagbestämmelsernas innehåll som av organisationens omfattning.
Utskottet hade funnit lämpligt låta angelägenheten av denna omprövning
komma till uttryck på så sätt, att civilförsvarslagen gåves en till fem år be
gränsad giltighet samt att den provisoriska karaktären av civilförsvarssty-
relsen genom chefens förordnande på kort tid ytterligare underströkes.
15
Utskottet fortsatte:
Utskottet avser icke därmed att uttala den uppfattningen, att civilförsvars
lagen och civilförsvarsorganisationen skulle vara obehövliga efter utgången
av nämnda tidsrymd. Utskottet utgår fastmer ifrån — och med hänsyn till
bl. a. kommunernas och enskildas skyldigheter och rättigheter är detta viktigt
att framhålla — att ett civilförsvar av den allmänna karaktär nu är i fråga
måste framgent uppehållas som komplement till militärförsvaret. Innan stats
makterna ge lagstiftningen på området en i analogi med allmänna lagar icke
tidsbegränsad karaktär, bör emellertid den av utskottet såsom angelägen be
traktade omprövningen ha kommit till stånd.
Riksdagen godkände utskottets förslag. Civilförsvarslagen, som trädde i
kraft den 1 december 1944, gäller till och med den 30 juni 1949.
Civilförsvaret bildades vid den nya organisationens genomförande år 1944
till huvudsaklig del genom sammanslagning av den gamla luftskyddsorganisa-
tionen med organisationen för utrymning och socialtjänst. Till civilförsvaret
hänfördes jämväl uppgifter avseende undanförsel och förstöring samt åtgärder
till förhindrande av spioneri och sabotage vid vissa anläggningar och bygg
nader.
Civilförsvarets uppgifter definieras i civilförsvarslagen (1 §) såsom
sådan verksamhet för rikets försvar, som icke åvilar krigsmakten, så ock annan
i samband därmed stående verksamhet. Den allmänna formuleringen av civil-
försvarsuppgifterna har valts med tanke på önskemålet att kunna anpassa
organisationens verksamhet efter krigföringens utveckling.
Civilförsvarsuppgifterna äro närmare angivna i 1 § civilförsvarskungörelsen,
enligt vilken det tillkommer civilförsvaret
a) att planlägga och i enlighet med meddelade föreskrifter verkställa erfor
derliga åtgärder för civilbefolkningens samt anläggningars, byggnaders och
annan egendoms skyddande mot fientliga anfall, särskilt flyganfall, ävensom
mot spioneri och sabotage,
b) att ingripa mot sådan brand eller skada, som förorsakas av fientlig
verksamhet, ävensom i övrigt begränsa eller lindra följderna av dylik verk
samhet,
c) att under krig och, i den mån Kungl. Maj:t därom förordnar, vid krigs
fara ingripa jämväl mot annan brand eller skada än sådan, som förorsakas av
fientlig verksamhet,
d) att planlägga och genomföra undanförsel och förstöring, i den mån sådan
verksamhet icke enligt vad därom är eller kan varda bestämt åvilar annan
myndighet än civilförsvarsmyndighet,
e) att, i den mån Kungl. Maj:t därom särskilt förordnar, vidtaga åtgärder
för omhändertagande av en mera omfattande flyktingström, samt
f) att i övrigt handhava sådan på det allmänna ankommande civil verksam
het för rikets försvar, som icke enligt vad därom är eller kan varda föreskrivet
åvilar annan myndighet än civilförsvarsmyndighet.
Vissa av de sålunda angivna civilförsvarsuppgifterna äro av förebyggande
karaktär. Exempel härå äro skyddsrumsbyggande, alarmeringsanordningar,
utrymning av tätorter, undanförsel av viktiga varuförråd samt evakuering av
industrier. Andra åtgärder återigen kunna betecknas såsom skadeavhjälpande
och förutsätta upprätthållande av en särskild hjälporganisation för bekäm
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
16
pande av uppkomna skador i samband med luftanfall. Inom civilförsvaret
organiseras enligt 3 § civilförsvarskungörelsen särskilda tjänstegrenar, näm
ligen
ordningstjänst för upprätthållande av ordning och för bevakning,
observations- och förbindelsetjänst för observation och alarmering ävensom
befordran av rapporter och order, däri inbegripet erforderlig bemanning av
telefonväxelstationer,
brandtjänst för bekämpande av brand,
teknisk tjänst för röjning av samfärdsleder och byggnader samt räddning av
dem, som blivit innestängda vid byggnadsras, reparation av samfärdsleder, led
ningar och lindrigt skadade byggnader ävensom undanförande och oskadlig
görande av icke exploderade bomber o. d.,
gasskyddstjänst för ordnande av avgasningsplatser och vidtagande av andra
skyddsåtgärder mot stridsgaser,
sjukvårdstjänst för omhändertagande av skadade och sjuka, anordnande av
förbandsplatser ävensom beredande av sjukhusvård,
utrymnings- och socialtjänst för utrymning, inkvartering och utspisning
ävensom meddelande av understöd och annat bistånd åt dem, som blivit i
behov därav på grund av utrymning eller genom att deras bostäder blivit
obeboeliga till följd av krigshandlingar, samt
undanförsel- och förstöringstjänst för undanförsel och förstöring.
Tjänstegrenarna äga i vissa fall fredsmässig motsvarighet. Detta gäller fram
för allt för ordningstjänst och brandtjänst vilka uppbyggas kring befintliga
organisationer inom polis- resp. brandväsendet.
Civilförsvarets organisation är rent civil. Jämlikt föreskrift i civilför
svarslagen kan emellertid militär myndighet under högsta civilförsvarsbered-
skap erhålla direktivrätt gentemot civilförsvarsorganen, där för nödig sam
ordning av civilförsvaret och krigsmakten så prövas nödigt (9 §).
Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Kungl. Maj:t
av ett centralt ämbetsverk, civilförsvarsstyrelsen. Ämbetsverket har hit
tills varit av provisorisk natur och personalen har endast i begränsad
omfattning uppförts på ordinarie eller extra ordinarie stat. Verket står under
ledning av en generaldirektör. Inom länen utövas ledningen av civilförsvaret
av länsstyrelserna, vilka för ändamålet erhållit personalförstärkning i form
av särskilda försvarsavdelningar under ledning av civilförsvarsdirektörer.
Lokalt har en indelning skett i civilförsvarsområden, varvid i princip varje
landsfiskalsdistrikt samt stad, som icke ingår i landsfiskalsdistrikt, bildar
ett civilförsvarsområde. Inom civilförsvarsområdena handhas ledningen av
civilförsvaret av civilförsvarschefer, varvid i flertalet fall vederbörande polis
chef utsetts till civilförsvarschef (3—6 §§).
Inom varje civilförsvarsområde skall finnas allmänt civilförsvar som kan
sägas ha att fullgöra sådana civilförsvarsåtgärder, vilka äga betydelse för hela
området eller i vart fall viktigare delar av detsamma. Till allmänt civilförsvar
hänföres bl. a. organiserandet och utrustandet av de förut omförmälda tjänste
grenarna samt anordnande av s. k. allmänna skyddsrum. Särskilt civilförsvar
— hemskydd och verkskydd — organiseras i den män bebyggelsens täthet eller
andra på anfallsrisken inverkande förhållanden därtill föranleda. Det särskilda
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
civilförsvaret avser i första hand skyddet av den egna fastigheten eller an
läggningen (7 §).
De grundläggande bestämmelserna rörande civilförsvarets omfattning och
beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde skola upptagas i en organisa
tionsplan, som fastställes av länsstyrelsen (10§).
För att civilförsvarets personalbehov skall tillgodoses stadgas i civilför
svarslagen (11 §) en allmän tjänsteplikt, civilförsvarsplikt, för envar i riket
bosatt svensk medborgare fr. o. m. det kalenderår, varunder han fyller 16 år,
t. o. m. det kalenderår, varunder han fyller 65 år. Civilförsvarsplikten inne
fattar skyldighet icke endast att under tid, då beredskapstillstånd gäller inom
civilförsvaret, fullgöra tjänst i den omfattning, som är nödig med hänsyn
till pågående eller befarad fientlig verksamhet samt till behovet av utbildning
och övning i civilförsvarstjänst, utan även att under annan tid — således
även under fredsförhållanden — deltaga i utbildning och övning. Under
sistnämnda förhållanden är dock tjänstgöringsskyldigheten begränsad till som
regel 30 timmar årligen (12 §).
För att säkerställa civilförsvarets personalbehov i konkurrensen med
andra försvarsorganisationer kan inskrivning av civilförsvarspliktiga ske (17 §).
Sådan inskrivning, som äger rum beträffande all personal i allmänna civil
försvaret och vissa befattningshavare i särskilda civilförsvaret, huvudsakligen
befäl, medför skyldighet för de inskrivna att deltaga i utbildning eller övning
under högst 60 timmar årligen.
Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående civilförsvars-
pliktens omfattning vid olika tider och för olika grupper av civilförsvars
pliktiga (12 § 3 mom.). Redogörelse för utfärdade sådana bestämmelser torde
få lämnas i samband med behandlingen i det följande av de inskränkningar
i civilförsvarets verksamhet som förekommit efter krigsslutet.
I nyssnämnda sammanhang torde jämväl böra redovisas föreskrifterna om
anordnande av skyddsrum.
Gällande föreskrifter om fördelningen av kostnaderna för civil
försvaret innebära att kostnaderna fördelas mellan statsverket, kommuner
och enskilda. I huvudsak gäller att staten och kommunerna svara för det
allmänna civilförsvarets kostnader, under det att de enskilda äro skyldiga att
bestrida utgifterna för det särskilda civilförsvaret. Vissa kostnader för det
särskilda civilförsvarets upprätthållande, avseende utbildning av personal och
anordnande av källarmursgenombrott för enskilda skyddsrum, åvila dock det
allmänna.
Förhållandet mellan stat och kommun är reglerat på det sätt, att kom
munerna ålagts primär skyldighet att i enlighet med organisationsplanen för
civilförsvaret ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållandet av det
allmänna civilförsvaret, däri inbegripet anordnande av allmänna skyddsrum
och källarmursgenombrott för sådana (45 § 1 mom.). I gengäld ha kommu
nerna tillförsäkrats en omfattande statsbidragsrätt för dessa sina kostnader.
Samma gäller beträffande de kostnader för det särskilda civilförsvaret, vilka
enligt vad förut nämnts bestridas av det allmänna.
2—172 48 Bihang till riksdagens protokoll 1948. 1 sand. Nr 81.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
17
18
Kommunernas rätt till statsbidrag avser som regel två tredjedelar av
kostnaderna. Från denna huvudregel gälla undantag i två olika riktningar,
så att statsbidrag i vissa uppräknade fall utgår med hela kostnaden, under
det att i vissa andra likaledes angivna fall statsbidrag icke alls utgår (47 §).
Inom civilförsvarsområdena sker uppdelning mellan olika kommuner av
de kostnader av gemensam natur, vilka icke täckas av statsbidrag. Fördel
ningen skall som regel ske efter skatteunderlag (45 § 1 mom.).
De civilförsvarsuppgifter, som åvila kommun, skola handhavas av en civilför-
svarsnämnd (46 §). Även de kommunala beslutande organen kunna öva in
flytande på civilförsvarets utformning genom att rätt tillförsäkrats dem att
avgiva yttrande över förslag till organisationsplan för civilförsvarsområdet
eller ändring i denna.
Såvitt gäller de enskildas skyldigheter med avseende å civilförsvarets
upprätthållande torde här böra framhållas, att ägare av anläggning eller
byggnad, för vilken hemskydd eller verkskydd skall organiseras, är pliktig
att sörja för utrustning och andra åtgärder för hemskyddets eller verkskyddets
verksamhet (52 och 53 §§). Ägare av anläggning eller byggnad är vidare
skyldig att inrätta, utrusta och underhålla enskilt skyddsrum, som skall finnas
för anläggningen eller byggnaden. Till enskildas kostnader för civilförsvaret
utgår regelmässigt icke bidrag av det allmänna.
Inskränkningar i civilförsvarets verksamhet efter krigsslutet.
Vid statsmakternas behandling år 1944 av frågan om civilförsvaret förut
sattes, att civilförsvarsverksamheten skulle begränsas vid inträdande freds-
förhållanden. I det stora hela lämnades emellertid frågan om civilförsvarets
fredsverksamhet öppen. Att så skedde sammanhängde med rådande utrikes
politiska förhållanden, vilka i första hand ansågos kräva att avhjälpa bristerna
i den för krigsfall utformade befintliga organisationen.
De avvecklingsåtgärder, som sedermera vidtagits, måste betraktas som jäm
förelsevis genomgripande och avse huvudsakligen utbildnings- och övnings-
verksamheten, skyddsrumsbyggandet samt dispositionen av den för civilför
svaret anskaffade materielen. En kortfattad redogörelse för vad härutinnan
i huvudsak förekommit skall här lämnas.
Beträffande den i civilförsvarslagen stadgade plikten att deltaga i utbild
ning och övning under fred gäller enligt 12 § att under tid, då civilförsvars-
beredskap icke råder, civilförsvarspliktig icke må för angivna ändamål tagas
i anspråk under längre tid för varje kalenderår än 30 timmar. För inskriven
personal är dock motsvarande tid bestämd till 60 timmar. Enligt samma lag
rum ankommer på Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser angående
civilförsvarspliktens omfattning vid olika tider och för olika grupper av civil-
försvarspliktiga.
Den 2 februari 1945, således medan kriget i Europa ännu pågick, utfärda
des med stöd av nyssnämnda bemyndigande genom särskild kungörelse (nr
24) föreskrifter om civilförsvarsplikt för utbildnings- och övningsändamål
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
19
under år 1945. Av innehållet i denna kungörelse må nämnas att skyldighet
att genomgå s. k. grundläggande civilförsvarsutbildning stadgades för
fyra årsklasser, nämligen män i åldern 16, 17, 18 och 48 år samt kvinnor i
åldrarna 16, 17, 18 och 28 år, allt i den män vederbörande hade stadigvarande
bostad eller sysselsättning inom anläggning eller byggnad, för vilken sär
skilt civilförsvar skulle vara organiserat. Utbildningstiden föreskrevs skola
omfatta högst 10 timmar. För 18-åriga kvinnor omfattade utbildningen dock
högst 20 timmar. Särskild utbildning skulle vidare kunna meddelas den in
skrivna personalen under tider, som för olika kategorier varierade mellan
25 och 50 timmar. Repetitionsutbildning avsågs skola äga rum endast under
vissa förhållanden, varjämte skyldighet stadgades att inom ramen för de i
civilförsvarslagen fastställda maximigränserna deltaga i övningar, som be
slutades av behörig myndighet.
Redan den 8 maj 1945 framhöll civilförsvarsstyrelsen, som jämlikt 1945
års kungörelse ägde meddela tillämpningsföreskrifter till densamma, i en
cirkulärskrivelse till länsstyrelserna att det syntes lämpligt, att tills vidare
under den närmaste tiden civilförsvarsövningar enligt kungörelsen icke an
ordnades. Denna anvisning torde utan undantag ha beaktats. Den 18 sep
tember 1945 föreskrev civilförsvarsstyrelsen, att all repetitionsutbildning
enligt samma kungörelse skulle tills vidare inställas ävensom att övningar som
förut sagts alltjämt tills vidare icke skulle anordnas.
Den 19 oktober 1945 vidtog Kungl. Maj:t sådan ändring av nyssnämnda
kungörelse, att skyldigheten att undergå grundläggande utbildning skulle
under återstoden av året föreligga endast beträffande civilförsvarspliktiga,
som under året fyllt eller fyllde 16, 17 eller 18 år. Män i åldern 48 år och
28-åriga kvinnor befriades sålunda härigenom från motsvarande utbildnings-
skyldighet.
Under år 1946 inskränktes civilförsvarsplikten för utbildnings- och
övningsändamål ytterligare. I huvudsaklig överensstämmelse med ett
av civilförsvarsutredningen i särskild framställning den 14 januari 1946
lämnat förslag utfärdades föreskrifter i detta hänseende genom kungörelse
den 22 mars 1946 (nr 119). Dessa föreskrifter inneburo, att grundläggande
civilförsvarsutbildning under högst 10 timmar skulle meddelas endast civil
försvarspliktiga, som under året uppnådde 16 års ålder och hade stadigva
rande bostad eller sysselsättning inom anläggning eller byggnad, för vilken
särskilt civilförsvar organiserats. Skyldighet att genomgå tilläggsutbildning
i sjukvård under likaledes högst 10 timmar ålåg därjämte civilförsvarspliktig
kvinna, som under året uppnådde 18 års ålder och hade stadigvarande bo
stad eller sysselsättning som nyss sagts. Yissa föreskrifter om utbildning av
den, som under år 1945 varit skyldig genomgå grundläggande civilförsvars
utbildning men på grund av uppskov eller annan anledning icke fullgjort
nämnda skyldighet, meddelades därjämte. Tillika föreskrevs att den, som
inskrivits såsom befäl inom civilförsvaret eller såsom ersättare för dylikt
befäl, skulle, om han icke genomgått sådan utbildning som vore föreskriven
för befälsbefattningen, vara skyldig undergå särskild utbildning, som finge
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
omfatta högst 25 timmar, där fråga vore om befattning inom hemskydd, samt
eljest högst 40 timmar.
För åren 1947 och 1948 ha bestämmelser angående omfattningen av civil-
försvarsplikt för utbildnings- och övningsändamål utfärdats genom kungörelse
den 19 september 1947 (nr 760). Föreskrifterna överensstämma i huvudsak
med vad under år 1946 varit gällande.
Skyldigheten att anordna skyddsrum är i gällande civilförsvarslag
icke begränsad till beredskapsförhållanden utan gäller jämväl under fred.
Omfattningen av skyldigheten att inrätta allmänna skyddsrum, vilka för
ändamål som angivas i 22 § civilförsvarslagen byggas av kommunerna med
rätt till statsbidrag, bestämmes genom de förut omnämnda organisations
planerna för civilförsvarsområdena. Skyldigheten att anordna enskilda skydds
rum är i territoriellt hänseende begränsad till de områden eller platser, där
enligt organisationsplanerna särskilt civilförsvar skall vara organiserat d. v. s.
i huvudsak orter med viss bebyggelsetäthet. Inom sådana områden eller
platser avser skyddsrumsskyldigheten anläggningar eller byggnader av viss
i lagen (24 §) angiven storlek eller betydenhet. Såvitt gäller bostadsfastig
heter skall skyddsrum anordnas inom byggnad med mer än två våningar.
Länsstyrelse har tillagts befogenhet att föreskriva skyddsrum även i andra
anläggningar och byggnader än där skyldighet att anordna sådant följer di
rekt av lagens bestämmelser.
Skyddsrummens beskaffenhet är till sina huvuddrag fastställd i civilför
svarslagen (23 och 26 §§). Konstruktionskraven innebära sammanfattningsvis,
att anläggningarna skola skydda mot splitter, mot rök- och stridsgaser, mot
verkningarna av att ovanförliggande byggnadsdelar instörta samt mot s. k.
detonationsvågor. Endast i den mån civilförsvarsstyrelsen så medgiver, må
skyddsrum nyttjas eller de tekniska anordningarna däri ändras på sätt som
inkräktar å utrymmet eller gör skyddsrummet mindre tjänligt för sitt ända
mål (30 §).
Den avveckling som förekommit i fråga om skyddsrummen efter krigsslutet
har skett i två former, nämligen för det första genom att tillstånd enligt nyss
anförda bestämmelse lämnats till att befintliga anläggningar nyttjas för freds-
ändamål samt att tekniska anordningar i desamma ändras eller borttagas, och
för det andra genom att skyldigheten att anordna nya skyddsrum i admi
nistrativ väg begränsats.
I fråga om rättigheten att utnyttja och ändra befintliga skyddsrumsanlägg-
ningar meddelade civilförsvarsstyrelsen i skrivelse den 26 maj 1945 till över-
ståthållarämbetet och länsstyrelserna anvisningar. Dessa innehöllo i huvudsak
att samtliga skyddsrum utom vissa ledningscentraler för civilförsvaret fingo
helt nyttjas för annat ändamål, varvid inredning och anordningar av provi
sorisk art (bl. a. takförstärkningar av trä) samt dörrar, luckor, luftrenare
m. m. skulle få avlägsnas. All materiel, som i enlighet härmed kom att av
lägsnas men som lämpligen kunde användas vid lokalernas iståndsättande
och utrustande såsom skyddsrum, skulle dock bibehållas och lagras på så
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
21
dant sätt, att skyddsrummen åter kunde sättas i stånd. Efter särskilt tillstånd
kunde borttagande eller ändring medgivas även i fråga om anordningar av
permanent art.
Beträffande skyldigheten att anordna nya skyddsrum meddelade civilför-
svarsstyrelsen i skrivelse till överståthållarämbetet och länsstyrelserna den
9 juni 1945 vissa anvisningar som innehöllo, att skyddsrum i befintliga bygg
nader, därest sådana ej redan kommit till utförande, icke skulle påfordras.
I byggnader under uppförande skulle däremot enskilda skyddsrum alltjämt
anordnas i enlighet med föreskrifterna i civilförsvarslagen.
Den 29 september 1945 lämnade civilförsvarsstyrelsen föreskrifter om in
skränkning av skyddsrumsbyggandet även i nya fastigheter. Härom föreskrevs,
att vid anordnandet av skyddsrum vissa åtgärder finge anstå, nämligen an
skaffning och insättning av dörrar och luckor, uppförande av inre begräns-
ningsväggar för gasfång vid ingångar och reservutgångar samt anskaffning
och insättning av luftrenare jämte viss annan utrustning. Yissa angivna för
beredelseåtgärder för underlättande av senare kompletteringar skulle dock
vidtagas. Frågan om berörda inskränkningar underställdes Kungl. Maj:t, som
den 8 februari 1946 förklarade hinder icke möta mot att i civilförsvarssty-
relsens skrivelse den 29 september 1945 angivna åtgärder av teknisk art finge
vid anordnandet av allmänt och enskilt skyddsrum anstå tills vidare i avvaktan
på resultaten av civilförsvarsutredningens arbete. Samtidigt förklarades
att sådant virke i skyddsrum, som finge avlägsnas jämlikt vederbörligt med
givande, kunde av ägaren fritt disponeras. Vidare har Kungl. Maj:t den 10
maj 1946 förklarat hinder icke möta för länsstyrelserna att förordna, att
skyldigheten att anordna enskilt skyddsrum i byggnader med mindre än tre
våningar tills vidare begränsas till sådana byggnader, som innehålla minst
12 eldstäder fördelade på minst tre bostadslägenheter.
På sätt tidigare berörts skola de grundläggande bestämmelserna rörande
civilförsvarets omfattning och beskaffenhet inom varje civilförsvarsområde
upptagas i en organisationsplan. Föreskrifter angående upprättandet av
dylik plan samt medverkan härvid av kommunala m. fl. myndigheter äro upp
tagna i civilförsvarskungörelsen. Emellertid har ansetts lämpligt att i viss
utsträckning begränsa organisationsplanläggningen. Sedan civilförsvars
styrelsen i oktober 1946 utfärdat anvisningar för upprättandet av organisa
tionsplan, har sålunda Kungl. Maj:t den 18 samma månad meddelat vissa
föreskrifter om förfaringssättet innebärande bl. a. att fastställelse av pla
nerna genom länsstyrelse icke skall ske.
1947 års riksdag.
I samband med anslagsbeviljandet till civilförsvaret för budgetåret 1947/48
(prop. nr 278; riksdagens skr. nr 410) ha i ett par hänseenden jämk
ningar beslutats i civilförsvarets organisation och verksamhet. Jämkningarna
avse anställningsförhållandena för viss personal inom civilförsvarsstyrelsen
samt hur förrådshållning av statlig civilförsvarsmateriel skall ombesörjas
och bekostas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
22
Såvitt gäller de inom civilförsvarsstyrelsen vidtagna åtgärderna, vilka
närmare komma att beröras i samband med behandlingen av frågan om an
slag till civilförsvaret under budgetåret 1948/49, torde här endast böra fram
hållas, att dessa åtgärder i huvudsak avsågo tillämpning inom styrelsen av
grunderna för reglerad befordringsgång för amanuenspersonal samt biträdes-
personal.
I fråga om förrådshållningen av statlig civilförsvarsmateriel må erinras
om att i den kommun jämlikt civilförsvarslagen åliggande uppgiften att
ekonomiskt och materiellt svara för upprätthållandet av det allmänna civil
försvaret i enlighet med organisationsplan inneslutes även skyldighet att om
besörja erforderlig förrådshållning av materiel. Dylik materiel äges till en
betydande del av statsverket. Värdet av den statliga materielen uppgick i
början av år 1947 till omkring 38,i milj. kr. Materielen förvarades till huvud
saklig del på omkring 400 orter, varvid förrådshållningen ombesörjdes av
vederbörande kommuner. I enlighet med ett av Kungl. Maj:t på framställning
av civilförsvarsstyrelsen framlagt förslag beslöt 1947 års riksdag att i ratio-
naliseringssyfte en viss centralisering av materielförvaringen skulle komma
till stånd. Ur såväl rättvisesynpunkter som av andra skäl ansågs en dylik
centralisering icke kunna ske på annat sätt än att staten övertog förvarings-
kostnadema för såväl centraliserad materiel som materiel, vilken komme
att kvarbli på tidigare platser. I samband härmed skedde en uppräkning av
ifrågavarande anslag från 280 000 kr. för budgetåret 1946/47 till 1 000 000 kr.
för budgetåret 1947/48. I anslutning härtill erinrades om att den därigenom
vunna lättnaden för kommunernas del överensstämde med civilförsvarsutred-
ningens förslag om fördelningen av kostnaderna för civilförsvaret.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
II. Sammanfattning av civilförsvarsutredningens förslag.
I fråga om civilförsvarets allmänna ställning i framtiden
säger sig utredningen ha kommit till den uppfattningen, att möjligheterna äro
mycket små att i ett eventuellt kommande krig i högre grad än under det
senaste kunna hålla civilbefolkningen utanför krigshandlingarna. Under alla
förhållanden kommer enligt utredningens uppfattning även i framtida krigs
fall ett lands produktionsapparat —- och härvid troligen ej blott den påtagliga
krigsproduktionen utan även försörjningsproduktionen i vidsträckt bemär
kelse -— att utgöra ett eftertraktat anfallsobjekt. Utredningen anser vidare,
att utvecklingen och framtidsutsikterna icke f. n. ge anledning att göra av
steg från kravet på beredskap inom något av de tre områden — militärför
svaret, civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen — varmed är
att räkna inom det totala försvaret. Snarare understryker enligt utredningens
mening utvecklingen det ofrånkomliga behovet av ett komplement av civil
karaktär till militärförsvaret.
23
Yad angår civilförsvarets verksamhetsgrenar innebär utred
ningens förslag i stort sett ett bibehållande av den koncentration av åtgär
derna på hemortsförsvarets område, som genomfördes genom 1944 års civil-
försvarslagstiftning. Det nuvarande sambandet mellan å ena sidan civilför
svaret samt å andra sidan polis- och brandväsendena förutsattes likaledes
skola bestå. Utredningen förordar, att till civilförsvaret ytterligare hänföres
den bevakningstjänst, som under krigsåren ombesörjts av landstormspolis-
organisationen, samt att ledningen av den allmänna civila trafikledningen i
krig i viss utsträckning anknytes till civilförsvarets ledningsorgan.
Den förberedelseverksamhet, som under fred bör äga rum inom civilför
svaret, bär utredningen funnit böra omfatta en såväl centralt som lokalt be
driven planläggning. I den centrala verksamheten har ansetts böra ingå
bl. a. försöks- och forskningsarbete, avseende såväl inhemska som utländska
erfarenheter. Den lokala planläggningen förutsättes av utredningen skola in
begripa uppgörande och vidmakthållande av organisationsplaner för de sär
skilda civilförsvarsområdena samt upprätthållande i anslutning till dessa pla
ner av uttagningen för civilförsvaret av personal, lokaler och fordon m. m.
Till den fredsmässiga verksamheten inom civilförsvaret anser utredningen
vidare böra höra utbildning och övning av personal. Sådan utbildning
och övning finner utredningen, som härutinnan samrått med företrädare för
det frivilliga arbetet på civilförsvarets område, icke kunna komma till stånd
enbart på frivillig väg. Den grundläggande utbildning, som under de senaste
åren jämlikt särskilda av Kungl. Maj:t med stöd av 12 § civilförsvarslagen
utfärdade kungörelser ägt rum med vissa årsklasser civilförsvarspliktiga, före
slås ersatt med en till folkskolans eller fortsättningsskolans sista klass eller
däremot svarande klass i högre läroanstalt förlagd utbildning i brandskydd
och olycksfallsvård, vilken i likhet med den hittillsvarande grundläggande
utbildningen avses omfatta högst 10 timmar. För 18-åriga kvinnor med sta
digvarande hemvist eller sysselsättning inom ort, där särskilt civilförsvar
organiseras, föreslås vidare, i överensstämmelse med vad tidigare gällt, till-
läggsutbildning i sjukvård under högst 10 timmar. För den manliga delen
av befolkningen förordas viss utbildning i civilförsvar under rekryttjänst
göringen samt under efterutbildningsövningar för värnpliktiga. Särskild ut
bildning samt repetitionsutbildning föreslås härjämte för de mera betydelse
fulla, särskilt inskrivna personalkategorierna inom civilförsvaret. Övningar
anses böra anordnas med vissa års mellanrum, förslagsvis så, att under en
tioårsperiod på samtliga i civilförsvarshänseende mera betydelsefulla orter
en övning äger rum. Ersättning under deltagande i utbildning och övning
bör enligt utredningens förslag i viss utsträckning utgå till inskriven personal.
De förberedande åtgärderna inom civilförsvaret under fred böra enligt ut
redningens förslag inbegripa förebyggande åtgärder i samband med
stadsplanering m. m. Utredningen, som i detta sammanhang understryker
den ökade betydelsen av sådana åtgärder med hänsyn till nuvarande
metoder på krigföringens område, anför härvid vissa synpunkter beträffande
stadsplanering och industrilokalisering samt i fråga om utformningen ur
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
24
byggnadsteknisk synpunkt av särskilda anläggningar och byggnader. Vad
först angår stadsplaneringen, där på grundval av gällande föreskrift om be
aktande vid denna planering av civilförsvarets synpunkter visst samarbete
förekommer mellan bl. a. byggnadsstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen, uttalar
sig utredningen för en översyn av de normer, vilka i civilförsvarshänseende
befunnits önskvärda. Härjämte räknar utredningen med att vid de övervägan
den, som i annat sammanhang äga rum på närliggande områden, bl. a. genom
markutredningen, civilförsvarets intressen i vederbörlig grad beaktas. På lik
nande sätt förutsattes att i fråga om industriens lokalisering civilförsvars
synpunkterna komma att beaktas i samband med annan utredning. Beträf
fande slutligen utformningen i tekniskt hänseende av särskilda anläggningar
och byggnader ifrågasätter utredningen, bl. a., huruvida icke bergverkstäder
borde inrättas i större omfattning än vad hittills varit fallet. Obligatoriska
föreskrifter i detta hänseende förordas emellertid icke.
Vad angår anordnande av skyddsrum framlägger utredningen till en
början vissa rön angående förutsättningarna för att vid användning av nu
kända anfallsmedel erbjuda civilbefolkningen skydd genom byggande av
skyddsrum. Härvid framhålles, bl. a., att de s. k. fullträffsäkra konstruktioner,
vilka hittills i begränsad utsträckning kommit till användning, innebära ett
skydd av mycket hög klass även mot atombomber, att bergskyddsrum anses,
motstå samtliga kända skadeverkningar av dylika bomber, att jämväl skydds
rum av den typ, som jämlikt civilförsvarslagens bestämmelser hittills allmänt
kommit till användning — s. k. normalskyddsrum •—- beräknas erbjuda ett
betydande mått av skydd mot verkningar av atombomber jämfört med vistelse
i det fria, att möjligheterna till förvarning äro otillfredsställande vid nu till-
lämpat luftbevakningssystem men bli gynnsammare, därest övergång sker
till bevakning med anlitande av ekoradio, samt att kostnaderna för skydds
rumsbyggande — för bostäder, industrier och allmänna skyddsrum — vid en
årlig bostadsproduktion av 100 000 eldstäder beräknas uppgå till omkring 9
milj. kr., vilket belopp anses utgöra omkring 0,9 % av byggnadskostnaderna
för den årligen tillkommande bostadsvolymen.
Det byggnadsprogram, som av utredningen mot bakgrunden av nu angivna
förhållanden föreslås, innebär i huvudsak följande. För civilbefolkningen skola
enskilda skyddsrum alltjämt byggas i nybyggnader huvudsakligen enligt gäl
lande lagbestämmelser. Skyddsrumsskyldigheten skall härvid i territo
riellt hänseende såsom hittills vara begränsad till områden, för vilka sär
skilt civilförsvar planeras, d. v. s. i allmänhet orter med större befolknings
täthet. Gränsen för den generella skyldigheten att anordna skyddsrum i
bostadsfastigheter inom dylika områden föreslås lagd vid en sammanlagd
lägenhetsyta av 360 kvm. De sålunda för nybyggnader avsedda skyddsrummen,
vilka såsom hittills förutsättas utförda av fastighetens ägare eller innehavare,
anses av utredningen böra fullt färdigställas, och efter krigsslutet meddelad
generell dispens med anskaffning av skyddsrumsdörrar, luckor och luftrenare
jämte viss annan inredning föreslås upphävd. Skyddsrum i äldre bebyggelse,
vilka utförts enligt numera föråldrade konstruktionsbestämmelser och efter
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
25
krigsslutet fått i betydande utsträckning avvecklas, anses icke böra åter lstånd-
sättas. En ytterligare demontering bör dock undvikas. Källarmursgenombrott
i äldre bebyggelse förordas utförda, sa snart läget på arbetsmarknaden det
medger.
För civilbefolkningen föreslås härutöver att i orter med mer än 30 000
invånare, där behov av ökat skydd anses föreligga på grund av risken för
användning av atombomber, friliggande fullträffsäkra anläggningar utföras
genom det allmännas försorg enligt en plan, innefattande utbyggnad av
skyddsrum för 10—20 % av befolkningen till en kostnad av omkring 150 milj.
kr. varav minst 60 milj. beräknas utgöra det kapitaliserade värdet av anlägg
ningarnas fredsanvändning såsom garage, lagerlokaler m. m.
Allmänna skyddsrum, vilka avses för de i 22 § civilförsvarslagen angivna
ändamålen (civilförsvarscentraler, skyddsrum för aktiv civilförsvarspersonal
och för trafikanter, vissa anstalter m. m.) förutsättas av utredningen utbyggda
i enlighet med det behov, som framkommer jämlikt de för civilförsvarsom
rådena upprättade organisationsplanerna. Det erforderliga byggnadsprogram-
met beräknas draga en kostnad av omkring 100 milj. kr., varav 20 milj. skulle
utgöra det kapitaliserade värdet av anläggningarnas fredsanvändning.
Såväl de friliggande skyddsrummen för civilbefolkningen som de allmänna
skyddsrummen beräknas av utredningen utförda under en tioarspeiiod, \arvid
på grund av materiel- och arbetskraftssvårigheter kvoten för de närmaste åren
förutsättes avsevärt mindre än under periodens senare del.
Den nuvarande organisationen inom civilförsvaret föreslås av utred
ningen skola i princip bibehållas. Organisationen skall sålunda även i fort
sättningen vara av civil karaktär, med erforderligt militärt inflytande undei
högsta grad av civilförsvarsberedskap tillgodosett genom direktivrätt. En
särskild civilförsvarsstyrelse anses alltjämt böra finnas, varvid efter viss be-
skärning av personalorganisationen det nuvarande i stor utsträckning
tillämpade arvodessystemet föreslås ersatt med en reglerad personalstat. I
fråga om den inre organisationen förordas vissa förändringar, innebärande
bl. a. begränsning av antalet byråer och avdelningar samt införande av viss
lekmannarepresentation i styrelsen. Statens brandinspektion förutsättes skola
alltjämt äga viss anknytning till civilförsvarsstyrelsen.
Inom länen anses ledningen av civilförsvaret alltjämt böra avila länssty
relserna. Särskilda försvarsavdelningar vid länsstyrelserna under ledning av
civilförsvarsdirektörer förutsättas härvid även fortsättningsvis erforderliga.
Civilförsvarsdirektörerna, av vilka vissa föreslås överförda till ordinarie stat,
böra enligt utredningen, i den mån civilförsvarsgöromålen så tillåta, anför
tros andra uppgifter inom länsstyrelsernas arbetsområde. Utöver civilför
svarsdirektörerna skola, på sätt nu gäller, militärassistenter tjänstgöra på för-
svarsavdelningarna, varvid deltidstjänstgöring inom krigsmakten föreslås i
viss omfattning.
Den lokala indelningen i civilförsvarsområden anses på sätt nu gäller böra
i princip ansluta till polischefsdistrikten. Nuvarande skyldighet för befatt
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
26
ningshavare vid polis- och brandväsendet att mottaga uppdrag såsom civil-
försvarschef eller ställföreträdare för dylik föreslås utvidgad till annan befatt
ningshavare i statlig eller kommunal tjänst, i den mån hinder för uppdragets
fullgörande icke kan antagas föreligga på grund av värnplikt.
Vittgående förändringar förordas av civilförsvarsutredningen i fråga om
bestridandet av kostnaderna för civilförsvarets upprätthållande.
Den nuvarande skyldigheten för kommun att primärt, med statsbidragsrätt,
svara för kostnaderna för det allmänna civilförsvarets och till viss del även
för det särskilda civilförsvarets (hemskydd och verkskydd) upprätthållande
föreslås sålunda ersatt med principen att statsverket direkt svarar för huvud
parten av ifrågavarande kostnader. Kommuns medverkan anses böra be
gränsas till vissa i civilförsvarslagen uttömmande angivna fall, där dylik med
verkan påkallas av huvudsakligen praktiska eller organisatoriska skäl. Dessa
undantag gälla, bl. a., kostnader för deltagande i civilförsvaret av vissa kom
munala kårer, exempelvis brand- och poliskårer, samt för utförande och
underhåll av allmänna skyddsrum och vissa andra anordningar av byggnads-
teknisk natur. I fråga om kostnader för utförande av nu nämnda skydds
rum och anordningar föreslås gällande statsbidragsandel, två tredjedelar,
höjd till tre fjärdedelar. Bland kostnader, vilka enligt gällande kostnadsbe-
stämmelser i regel helt stannat på kommun men enligt förslaget skola be
stridas av statsmedel, märkas kostnader för administration och förrådsför-
varing inom civilförsvarsområdena.
Yissa kostnadsberäkningar, avseende budgetåret 1947/48, ingå i civilför-
svarsutredningens betänkande. Dessa beräkningar sluta å ett sammanlagt be
lopp av drygt 10,3 milj. kr. Som jämförelse kan nämnas, att för nämnda bud
getår sedermera anvisats omkring 4,9 6 milj. kr., vartill komma vissa medel
för nya ändamål, som disponeras under äldre anslag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
III. Det framtida behovet av civilförsvarsåtgärder.
Erfarenheter från utlandet.
Civilförsvarsutredningen har i sitt betänkande redogjort för de erfaren
heter, som utredningen inhämtat angående luftkrigföringen under det
andra världskriget samt angående civilförsvarets organisation och verksamhet
i vissa europeiska länder. Beträffande det närmare innehållet i denna redo
görelse torde få hänvisas till betänkandet (s. 29—70). Yissa viktigare avsnitt
av densamma böra emellertid här beröras. Utredningens redogörelse har
vidare ansetts böra kompletteras med vissa uppgifter om civilförsvarsfrågans
aktuella läge i en del främmande länder.
Verkningarna av luftkriget mot Europa. Den totala insatsen av
bomber (utom robotbomber) på krigsskådeplatser i Europa utgjorde enligt
27
allierade uppgifter 2,4 5 milj. ton. Av denna bombmängd fälldes i runt tal
hälften eller 1,23 milj. ton mot Tyskland. Detta utgör omkring 18 gånger den
bombvikt som fälldes mot England.
Utredningen har införskaffat uppgifter angående bombinsatsen och bomb
verkningarna beträffande England, Tyskland, Frankrike och Danmark. Upp
gifterna redovisas i följande tabeller:
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Förluster.
Totalinsats
ton
Insats
mot civil
befolk
ningen
ton
Döda
Sårade
Totalt
Per 10
ton
total
insats
Per 10 ton
insats
mot civil
befolk
ningen
Totalt
Per 10
ton
total
insats
Per 10 ton
insats
mot civil
befolk
ningen
England 1 ..............
68 000
50 000
40 000
5*9
8-o
60 000
8-8
12-o
Tyskland ..............
1 230 000
600 000
305 0d0
2*5
5i
780 000
64
13o
Frankrike2 ..........
535 000
180 000
50 000
0'9
2-8
65 000
1-2
3-6
Danmark ..............
900
400
280
3-2
7-1
750
8'4
19 o
Ungefärliga medel-
12
värden ..............
—
—
—
2
5
7
1 Exklusive robotbomber. — 2 Enbart allierade anfall.
Materiella skador.
Total
insats
ton
Insats
mot
städer
ton
Förstörda
byggnader
Förstörda
bostadslägenheter
Utbombade
Totalt
Per
10 ton
total
insats
Per
10 ton
mot
städer
Totalt
Per
10 ton
total
insats
Per
10 ton
mot
städer
Totalt
Per
10 ton
total
insats
Per
10 ton
mot
städer
England 1 . .
68 000
50 000 2 300 000 340
460
4 000 000 590
800
_
_
—
T\ skland . . 1 230
Öl mi 500 000
880000
7-2
17-5 3 600 000
29
72
7 500 000
61
150
Frankrike 2
535 OOO 180 000
100 000
1»
5-5
—
—
—
—
—
—
Danmark ..
900
400
670
7-5
16 8
—
—
—
—
—
Ungefärliga
medelvär-
den ............
—
—
7
15
—
—
1 Exklusive robotbomber. — 2 Enbart allierade anfall.
Utredningen framhåller att i jämförelse med de materiella skadorna för
lusterna av människoliv måste betecknas såsom ringa. Vid en bombinsats av
10 ton mot tättbebyggda samhällen, varvid i medeltal omkring 15 byggnader
förstörts, ha sålunda, enligt utredningens statistiska material, endast 5
dödats och 12 sårats. Utredningen anser, att nämnda förhållande icke minst
torde få tillskrivas civilförsvarsanordningar av olika slag.
I fråga om luftkrigets effekt på den tyska produktionen m. m. anföres i be
tänkandet:
28
Från allierat håll har mycket ingående studerats luftkrigets effekt på den
tyska produktionen. Man har därvid fått fram synnerligen intressanta er
farenheter. Bl. a. konstaterar man att den tyska industrien hade en mot
ståndskraft som vida översteg vad man väntat. Trots intensiva anfall nåddes
endast temporära sänkningar av produktionen. En bidragande orsak härtill
har varit industriomflyttning — såväl maskiner som arbetare — från en bom
bad fabrik till en oskadad. Vidare har man genom improviserade åtgärder av
olika slag överraskande lätt övervunnit svårigheterna. Endast genom en serie
återkommande anfall har en industri definitivt eller för längre tid kunnat
sättas ur spel.
Särskild omsorg har ägnats studierna av anfall direkt mot stadsbebyggel
sen. Man anser sig kunna konstatera, att dessa anfall obestridligen påverkat
produktionen därigenom att arbetarna fått sina bostäder förstörda och sin
arbetskapacitet nedsatt. Man anser dock icke att effekten av dessa anfall
överstiger effekten av anfall direkt mot industrien. Tvärtom framhålles, att
anfall direkt mot nyckelindustrier i längden, relativt sett, medföra större effekt
än anfall mot stadsbebyggelse.
Övervägande delen av den materiella förstörelsen har orsakats av brand.
Detaljerade studier ha bekräftat, att mot genomsnittlig stadsbebyggelse
effekten av en viss bombvikt brandbomber är ungefär 4,8 gånger större än
effekten av motsvarande vikt brisansbomber. Mot industrimål äro förhållan
dena givetvis annorlunda, beroende på målens varierande brandfarlighet.
Robotbomber. Utredningen bär förebragt visst material rörande de
robotbomber av typerna V-l och V-2, som kommo till användning under det
andra världskriget, samt anför härom i huvudsak följande:
V-l hade en totalvikt av 2 300 kg med en sprängladdning av ungefär 950 kg.
Flyghastigheten uppgick till 300—600 km/tim. och flyghöjden var 50—2 500 m.
Den maximala räckvidden av V-l var under kriget 25 mil och uppgives kunna
utökas till omkring 50 mil. Med hänsyn till den låga flyghastigheten och
den horisontala anflygningen hade försvararna goda möjligheter att ned-
kämpa bomberna under anflygningen. Sålunda torde omkring 50 % av de
bomber, som sändes mot London, ha nedkämpats med jaktflyg och luftvärn,
innan de nådde målet. Såvitt gäller de bomber av typ V-l, som fälldes över
Belgien, räknar man med att inemot 70 % nedskjutits av luftvärnet redan
utanför anfallsmålen.
V-2 hade en total vikt av 14 000 kg, varav sprängladdningen utgjorde en
dast 850 kg. Flyghöjden var 12 mil och den maximala räckvidden 50 mil. Upp
gifterna om flyghastigheten variera; 4 800 km i timmen som medelhastighet
anses beteckna storleksordningen, vilket motsvarar en medelhastighet i hori
sontalplanet av omkring 2 000 km i timmen.
Av de av utredningen uppställda tabellerna över verkningar av anfall med
robotbomber torde följande båda, avseende Antwerpen, vara av särskilt
intresse.
Antal bomber.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Mot distrikt
Antwerpen
Mot staden
Antwerpen
I staden
med verkan
V-l .......................................................................
2 448
628
363
V-2 ................................................................
1261
590
359
Totalt ...............................................
3 709
1218
722
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
29
Effekten av bomberna.
Totalt i staden
l’cr bomb fälld
Per bomb
Antwerpen
mot staden
med verkan
Döda..............................................................................
2 957
2-4
4'1
Svårt sårade ...........................................................
5 188
4-3
7-2
Lått sårade................................................................
3 511
29
4-9
Totalt förstörda byggnader..........................
1675
1 4
2-3
Svårt skadade byggnader...............................
19 356
15-9
26 8
Lätt skadade byggnader ...............................
46 946
38-5
65o
Utredningen framhåller att effekten av robotbomberna är beträffande mate
riella skador helt att jämställa med verkan av brisanta bomber med motsva
rande sprängladdning. Även såvitt angår robotbomber är den materiella för
störelsen dominerande. Yerkan av robotbomber mot människor är emeller
tid avsevärt större än av bomber fällda från flygplan. I all synnerhet gäller
detta V-2. Förhållandet förklaras av svårigheterna att prestera en tillräck
ligt lång förvarningstid. Vid bomber av typ V-l kan enligt utredningens
åsikt en viss förvarning påräknas dels genom offentliga alarmeringsanord-
ningar och dels genom individuella iakttagelser av bomberna. I fråga om
V-2 är däremot alarmeringsproblemet veterligen icke tekniskt löst.
Atombomber. Utredningen bär lämnat en på officiella rapporter från
atombombfällningarna över Japan grundad redogörelse för verkningarna av
dessa bomber. Ur densamma återges här följande:
Tillkomsten av atombomben utgör ett markant språng i den eljest täm
ligen kontinuerliga utvecklingskurvan för anfallstekniken inom luftkriget.
Man har här tillskapat en bombtyp som i sig förenar de flesta av de tidigare
kända bombtypernas verkningar och som dessutom uppvisar en verkan — den
kanske farligaste — av helt ny typ, den radioaktiva strålningen. Med en
enda bomb kan man nu åstadkomma lika omfattande skadegörelse som man
förut behövde tusentals ton bomber för att åstadkomma.
Till en början var atombombens konstruktion och effekt i stort sett en
hemlighet. Man kunde emellertid tämligen snart på grundval av fotografier,
olika ögonvittnens skildringar m. m. skapa sig en ungefärlig uppfattning om
verkningarna. Numera är endast bombens konstruktion en hemlighet; i fråga
om verkningarna är man i stort sett väl underrättad. Man har sålunda tillgång
till officiella engelska och amerikanska rapporter från bombfällningarna i
Japan, liksom vissa officiella uttalanden efter Bikiniförsöken.
Med utgångspunkt från nu kända fakta kan atombombens verkan i grova
drag beskrivas på följande sätt.
Lufttrycksverkan är avsevärt större än den som erhålles från en vanlig
bomb av nu förekommande största typ. Verkningsradien är sålunda vid atom
bomben ungefär 10 gånger större än vid en trotylladdning om 5 ton. Krossas
således en mur av viss konstruktion på 30 m avstånd från en brisansbomb
av största typ, krossas samma mur på ett avstånd av cirka 300 m från en
atombomb.
Direkta detonationsskador på människor torde ej behöva befaras längre
från detonationscentrum än 1 km. Däremot torde detonationsvågen kunna
kasta omkull en människa på avsevärt längre avstånd med så stor hastighet,
att livsfarliga skador kunna uppstå. Riskzonen (max.-gräns) torde ur denna
synpunkt kunna uppskattas till 4 km.
30
I Japan har största antalet dödsfall inträffat i samband med husras (i
kombination med direkt eller indirekt orsakade eldsvådor). Svåra skador
på grund av husras eller målsplitter etc. voro i Japan sällsynta på längre
avstånd än cirka 2 km från detonationscentrum men förekommo ända upp
till 3 km.
Mellan detonationscentrum och målet liggande »skärmar» av bebyggelse,
terrängbeklädnad, höjder etc. minska detonationsvågens styrka.
Från detonationscentrum utgår en intensiv men relativt kortvarig värme-
stråtmng av samma slag som strålningen från solen. Värmen orsakar dels
att luften inom cirka 100—200 m från detonationscentrum upphettas så
mycket, att ett intensivt ljus utsändes, dels att föremål, som utsättas för
direkt bestrålning från detonationscentrum eller gasklotet, upphettas och
t. o. m. antändas. Bestrålningen varar en mycket kort tid, varigenom värme
verkan på bestrålade föremål kommer att inskränka sig till föremålens ytskikt.
Med stöd av tillgängliga uppgifter torde man rörande värmeverkan vid
direkt bestrålning kunna antaga,
att begynnande avsmältning i en metallyta sker högst 500 m från detona
tionscentrum,
att värmeverkan mot levande mål bakom pansar eller icke alltför tunn
plåt är ringa eller ingen,
att värmeverkningarna mot betong äro oväsentliga i jämförelse med ver
kan av tryck,
att mycket lättantändliga ämnen antändas inom cirka 2 km från detona
tionscentrum,
att riskzonen för oskyddade människor, utsatta för direkt bestrålning,
ur värmeverkansynpunkt torde kunna sättas till högst 4 km från detonations
centrum. (Människor, som ej utsättas för direkt bestrålning, torde icke skadas
av värmestrålningen ens om de befinna sig nära bomben. Avståndet 4 km är
en maximigräns och många människor närmare bomben komma icke att
skadas allvarligt, även om de utsättas för dess direkta värmestrålar. Inom
1,5 km från detonationscentrum torde dock oskyddade människor i regel
dödas av värmestrålningen),
att värmeverkan mot människor i skyddsrum icke förekommer.
Vid detonationen utsändes även strålning av annat slag och av delvis okänd
sammansättning, här sammanfattad under benämningen gamma- och neutron
strålning, vilken är förenad med s. k. radioaktiva verkningar på levande mål.
Den radioaktiva strålningen medför allvarliga hudskador, som vid stora
doser kunna leda till döden inom kortare eller längre tid, eller påverkan av de
blodbildande organen särskilt benmärgen, vilket verkar dödande så snart
dosen överskrider ett visst kritiskt värde, varvid döden dock kan inträda lång
tid efter bestrålningstillfället. Vid bestrålning av könskörtlarna inträffa för
ändringar av arvsmassan, varjämte sterilitet kan inträda. Utom de sist
nämnda förekomma även andra icke dödliga radioaktiva skador såsom lindriga
hudskador, håravfall och kraftig nedsättning av allmäntillståndet.
Några säkra uppgifter om gamma- och neutronstrålningens styrka på olika
avstånd saknas. Enligt den engelska rapporten skulle en oskyddad människa
ha haft 50 % chans att överleva den radioaktiva strålningen på ett avstånd av
1,5 km från detonationscentrum, medan man på 2 km avstånd endast konsta
terat mindre verkningar såsom håravfall etc. Verkan skulle enligt rapporten
huvudsakligen ha åstadkommits genom gammastrålning, medan neutronstrål
ningen sannolikt varit av underordnad betydelse. Innan ytterligare fakta bli
kända, synes man dock icke vara berättigad att bortse från neutronstrål
ningen, bl. a. med hänsyn till att olika skydd böra användas mot gammastrål-
ningen och mot neutronstrålningen. Gammastrålningen absorberas i samma
Kungl. Ma]:Is •proposition nr 81.
31
grad av lika viktsenheter av valfria ämnen (ett kg bly likvärdigt med ett kg jord), medan neutronstrålningen nedbringas till ofarliga värden effektivast genom passage av ämnen med låg atomvikt t. ex. vatten.
I marken kvarvarande ämnen med radioaktiv verkan behöva ej befaras vid bombdetonationer högt ovan markytan. Vid detonationshöjder under några tiotal meter kvarstanna radioaktiva produkter i markytan, men strålnings- intensiteten från dessa torde ej vara större, än att man kan taga sig ut ur området utan livsfarliga radioaktiva skador. Man kan dock under den när maste månaden efter bombfällningen ej vara bosatt inom ett sådant område. Särskilda åtgärder för att lokalisera sådana områden och hjälpa ut inom dessa befintliga personer kunna bli erforderliga, liksom viss efterbehandling av per soner i avsikt att befria dem från radioaktiva partiklar i kläder eller på huden. Emellertid synas i regel så låga detonationshöjder som nyss angivits ur många synpunkter ej komma i fråga, varför kvarvarande radioaktivitet i marken ej torde höra till atombombens farligaste verkningar. Vid bomb detonationer i vatten (t. ex. Bikinibomben) torde dock radioaktiva produkter i vattnet kunna åstadkomma allvarliga, ehuru lokalt begränsade skador.
Till ytterligare belysning av atombombernas verkningar mot bebyggelse och mot människor har utredningen lämnat följande i tabellform samman ställda uppgifter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Verkan av atombomber mot bebyggelse.
Lutande
Radie på marken vid detonationshöjd av
bomben
250 m 500 m
750 m
Raseras all bebyggelse ...................... 0'3—0’6 km 0*1—0-5 km
0—0*3 km 0 km
Raseras svagare byggnader och ska
das andra byggnader allvarligare 0'6 — 1 km 0‘5 — 1 km
0 3—0*9 km 0—0‘7 km
Antändas lättantändliga byggnader 2 km På grund av att husen skärma varandra blir det område, inom vilket brän der uppstå, mindre vid lägre detonationshöjder.
1*8 km
Verkan av atombomber mot människor.
Avstånd från verkningsområdets
centrum 1
0— 400 m 400— 800 m 800-1200 m 1 200—1 600 m 1 600-2 400 m 2 400-3 200 m
Sannolik döds- procent i vederbörlig
zon i Japan
95 % 85 % 58 % 35 % 13 %
0-5
D:o i en engelsk
stad
95 % 76 % 50 % 27 %
7 %
0'2
%
1 Anm. Verkningsområdet i en stad är större än området för direkta verkningar mot människor av en atombomb. Do här återgivna förlustsiffrorna innefatta samtliga förluster, även de, som uppstå på grund av indirekta vorkningar.
32
Utredningen framhåller, att den japanska bebyggelsen varit ett mycket
lämpligt mål för atombomber, då byggnadssätt och byggnadsmaterial äga
ringa motståndskraft.
Siffrorna i den sist intagna tabellen innebära enligt uppskattning i den
officiella engelska rapporten, att en atombomb, detonerande på samma höjd
som i Japan över engelsk stadsbebyggelse med omkring 11 000 invånare per
kvadratkilometer, skulle döda sammanlagt 50 000 människor (mot i Japan
80 000). Det bör härvid observeras, framhåller utredningen, att siffrorna hän
föra sig till en tidpunkt, då gatulivet är rörligt, samt förutsätta, att allmän
heten icke hinner uppsöka skyddsrum och att utrymning icke har verkställts.
Utredningen anser alla erfarenheter tyda på att skyddsrum av här i landet
gängse typ redan i sin nuvarande utformning äga ett betydande skyddsvärde
även mot verkningarna av en atombomb, varför — om skyddsrummen hinna
uppsökas — förlusterna i människoliv sannolikt kunna hållas inom samma
storleksordning som vid ett massanfall utfört med vanliga bomber. Den mate
riella skadegörelsen av en atombomb är dock väsentligt större än av vanliga
bomber.
I förevarande sammanhang torde vara av intresse en av civilförsvarssty-
relsen gjord beräkning av antalet människor, som skulle omkomma vid fäll
ning av en atombomb över centrala Stockholm (Hötorget) under sådana
ogynnsamma betingelser, som enligt vad nyss angivits förutsatts vid motsva
rande engelska beräkning. Antalet dödade skulle enligt styrelsens uppskatt
ning uppgå till omkring 120 000. Därest flyglarm givits och befolkningen
hunnit uppsöka skyddsrum skulle förlustsiffran sänkas till omkring 10 000.
I fall av tidigare utrymning av viss del av befolkningen skulle antalet om
komna ytterligare nedgå i motsvarande mån.
Civilförsvarets organisation och verksamhet i andra länder.
Den av civilförsvarsutredningen lämnade redogörelsen synes utvisa, att under
kriget vidtagna civilförsvarsåtgärder i andra länder varit av i stort sett samma
karaktär som de i vårt land planerade. Lokala förutsättningar, ockupationsför-
hållanden samt luftangreppens omfattning ha dock självfallet satt en särskild
prägel på civilförsvarets organisation och omfattning i de av kriget direkt
berörda länderna.
Av utredningen framgår tillika, att efter krigsslutet en betydande avveck
ling av civilförsvaret skett, i vad gäller såväl personal och materiel för aktiva
hjälpenheter som skyddsrum och liknande byggnadstekniska anordningar. På
flera håll torde denna avveckling ha drivits längre än i vårt land. Jämsides
med denna beskärning av organisationen och verksamheten har på flera håll,
på samma sätt som hos oss, pågått utredning om civilförsvarets framtida
gestaltning. En gemensam utgångspunkt synes härvid ha varit, att behov av
ett civilförsvar även för framtiden förutsetts, men att luftkrigets snabba ut
veckling ansetts böra föranleda närmare överväganden om förändringar och
kompletteringar av organisationen.
I fråga om civilförsvarsfrågans aktuella läge hade, då civilförsvarsutred-
ningens betänkande avlämnades (januari 1947), planerna för framtiden ingen-
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
33
städes tagit fastare form. Under det härefter förflutna året ha emellertid på
flera håll förslag framlagts och prövats, under det att i andra länder förslag
väntas föreligga inom en nära framtid. Det sistnämnda är fallet i bl. a. Dan
mark, England, Frankrike och Schweiz.
I Norge ha åtgärder vidtagits för en utbyggnad av den administrativa orga
nisationen, varjämte arbete pågår med utformning av planerna för en ny
civilförsvarsorganisation, avsedd att träda i kraft den 1 juli 1949, samtidigt
med militära försvarsordningen. I den norska budgeten för budgetåret 1948/49
begäres ett belopp av 1,2 milj. kr. för civilförsvaret mot 0,5 milj. budgetåret
1947/48. Kostnaderna för detta ändamål uppgivas för Danmarks vidkom
mande till cirka 6 milj. kr. under nästa budgetår, varvid emellertid ytterligare
medelsbehov förutses, därest ett under närmaste tiden väntat kommittéföi-
slag angående civilförsvarets fortsatta verksamhet genomföres under budget
året.
Av särskilt intresse torde vara de åtgärder, som i England vidtagits för
reorganisation av det vid krigsslutet i väsentliga delar avvecklade civilför
svaret. I detta land, som under kriget haft omfattande erfarenheter av luft
krigföringen och civilförsvaret samt tillika beretts tillfälle att genom experter
studera följderna av atombombfällningen mot japanska städer, har i ett i
december 1947 av Home Office utarbetat memorandum uppdragits de prin
cipiella riktlinjerna för en aktiv civilförsvarsorganisation. Det framhålles, att
militära anstalter icke kunna garantera landets fullständiga trygghet mot
följderna av luftkrigföringen och att civilförsvarsåtgärder måste vidtagas,
vilka i väsentlig mån kunna reducera följderna av luftanfall samt därigenom
säkerställa bibehållandet av den nationella krigspotentialen och moralen bland
folket. Civilförsvarsanstalterna anses kunna uppdelas i två huvudslag, före
byggande och avhjälpande. Den uppgjorda planen begränsar sig till den
aktiva organisation, som avses för de avhjälpande åtgärderna, under det att
förslag rörande de förebyggande åtgärderna — inbegripande utspridning av
industri, förråd och befolkning samt tekniska skyddsåtgärder för civilbefolk
ningen, industrier, kommunikationsanstalter, viktiga förråd och samhällsfunk
tioner — förklaras skola framläggas inom kort. Den aktivt avhjälpande orga
nisationen beräknas komma att omfatta större personal än under det senaste
kriget. I densamma skola ingå dels militärt organiserade, slagkraftigt utrustade
rörliga förband, avsedda att insättas var som helst inom landet för förstärk
ning av det lokala civilförsvaret, dels lokala rörliga förband organiserade med
civil personal och byggande på fredsmässiga organisationer, närmast polis-
och brandkårer, samt avsedda för verksamhet inom ett lokalt begränsat om
råde, dels ock stationära förband, avsedda för hemskyddsverksamhet
och omfattande befolkningens stora massa. Utbildning anses böra ske icke
blott av de enligt angivna grunder organiserade förbanden utan även av övriga
medborgare, som frivilligt önska underkasta sig sådan, liksom av all personal
i armén, inbegripet territorialarmén. Organisationen bygger på ökad rörlighet
och fullständigt samordnad ledning i krig av alla i civilförsvaret deltagande
hjälpenheter. Ett ökat ansvar för organisation och ledning skall läggas på den
Kungl. Maj-.ts proposition nr 81.
Bihanrj till riksdagens protokoll 1948.
1 samt. Nr 81.
72
4
»
34
centrala statsledningen, men de kommunala organens medverkan anses nöd
vändig, icke minst på grund av det lokala civilförsvarets anknytning till kom
munalt administrerade kårer.
Civilförsvarsutrcdningen.
I fråga om civilförsvarets allmänna betydelse i ett framtida
krig påpekar utredningen den utveckling som ägt rum på flygvapnets om
råde före och under andra världskriget, varigenom krigstekniken i stor ut
sträckning skiftat karaktär. En konsekvens av de ökade möjligheterna av an
grepp från luften hade blivit, att praktiskt taget alla större tättbebyggda sam
hällen som kunnat nås av flygvapnet även utsatts för anfall samt att även
mindre samhällen och ren landsbygd angripits. Utredningen anför härefter:
Möjligheterna att i ett eventuellt kommande krig i högre grad än under
det senaste kunna hålla civilbefolkningen utanför krigshandlingarna äro, en
ligt utredningens uppfattning, mycket små. Under alla förhållanden torde
även i framtida krigsfall ett lands, produktionsapparat — och härvid troligen
ej blott den påtagliga krigsproduktionen utan även försörjningsproduktionen i
vidsträckt bemärkelse — komma att utgöra ett för den anfallande eftertraktat
anfallsobjekt. Ett lands försvar måste därför, för att kunna med någon utsikt
till framgång möta ett totalt krig, utformas som ett totalt försvar, där hela
samhället anspännes och enas i gemensam försvarsvilja.
Inom totalförsvaret kunna särskiljas tre olika grupper av försvarsåtgärder,
lämpligen benämnda militär] örsvar et, civilförsvaret och det ekonomiska för
svaret. Någon anledning att, med hänsyn till den senaste tidens utveckling
och framtidsutsikterna, för närvarande göra något avsteg från kravet på
beredskap inom dessa tre områden föreligger enligt civilförsvarsutred-
ningens mening icke. Snarare understryker utvecklingen det ofrånkomliga
behovet av ett komplement av civil karaktär till militärförsvaret. Så länge
den utrikespolitiska situationen tvingar oss att hålla ett militärförsvar, måste
vi således också vara beredda att hålla motsvarande beredskapsorganisationer
på den civila sidan, bl. a. ett civilförsvar.
Efter att ha anfört vissa exempel huru ett luftkrig kan komma att föras,
avseende att utvisa de betydande riskerna för luftanfall i händelse av en stor-
maktskonflikt berörande vårt lands territorium, fortsätter utredningen:
En fiende som till sitt förfogande har effektiva vapen för anfall från luften
måste utan tvekan i ett krigsläge väntas tillgripa en omfattande hemortsbe-
kämpning. Ju effektivare vapen desto större effekt, och desto större anled
ning att insätta dessa vapen just mot tättbebyggda orter. Utvecklingen pekar
sålunda otvetydigt mot en ökad hemortsbekämpning i ett framtida krig. En
konsekvens härav är, att civilförsvaret i ett framtida krig får än större bety
delse, än det haft under det nyss avslutade.
Rörande förutsättningarna att i nuläget taga ställning till
frågan om civilförsvarets organisation och verksamhet under
fred har utredningen ansett, att sådana förhållanden ännu icke inträtt, att
möjlighet förelåge att definitivt uppdraga linjerna för en ren fredsorganisation.
Skäl mot ett definitivt ståndpunktstagande utgjorde icke blott det förhål
landet, att civilförsvarsåtgärdernas utformning i tekniska och andra hänseen
den under de närmaste åren kunde komma att undergå avsevärd utveckling
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
35
med ledning av experimentell och annan forskningsverksamhet, utan även
den ovisshet, som alltjämt måste anses föreligga angående den utrikespolitiska
utvecklingen.
Å andra sidan har utredningen ansett det önskvärt att det förnyade ställ
ningstagande av statsmakterna till frågan om civilförsvaret, som avsetts vid
de sakkunnigas tillkallande, icke ytterligare uppskjötes. Härutinnan har ut
redningen anfört:
Det språng i den krigstekniska utvecklingen, som markeras av införandet
i krigets slutskede av nya vapen, har hos såväl allmänheten som funktionärerna
inom civilförsvaret medfört betydande osäkerhet angående ändamålsenlig
heten av hittills tillämpade civilförsvarsåtgärder. Då sådana åtgärder i ett
flertal hänseenden likväl föreskrivas enligt gällande civilförsvarslagstiftning,
råder f. n. ett tillstånd, som icke är tillfredsställande vare sig för kommuner
och enskilda, vilka äro underkastade förpliktelser i samband med förberedelse
verksamheten, eller för civilförsvarsorganen, som äro skyldiga att tillse att
dessa förpliktelser uppfyllas och i övrigt äro pliktiga att fullgöra sina ålig
ganden enligt civilförsvarslagen.
Yad nu anförts borde enligt utredningens mening leda till att en allmän om
prövning av civilförsvarets organisation och verksamhet skedde redan nu med
ledning av det erfarenhetsmaterial som funnes. Det borde vara möjligt att i
så måtto bedöma den allmänna karaktären av de framtida civilförsvarsåtgär
derna, att ståndpunkt kunde tagas beträffande lämpligheten av åtskillig för
beredelseverksamhet av planläggande eller annan natur ävensom den härför
erforderliga organisationen.
Vid överväganden, som nu skedde angående civilförsvarsorganisationens
omfattning och verksamhet under de närmaste åren, syntes enligt utredningens
uppfattning ett större mått av hänsyn böra tagas till önskvärdheten av god
beredskap än som kunde anses nödvändigt, sedan de mellanfolkliga relatio
nerna stabiliserats. Å andra sidan förutsatte utredningen vid sina bedöman
den, att förhållanden som krävde ökad beredskap icke tillkomme.
I fråga om det fortsatta reformarbetet på civilförsvarets område
anför utredningen:
Som en allmän princip har utredningen i nuvarande läge ansett böra gälla,
att nydaningen på civilförsvarets område bör ske successivt i den mån in
hemska och utländska erfarenheter därtill giva anledning. Sannolikheten för
att hittills tillämpade anordningar för den civila befolkningens och egen
domens skyddande mot verkningarna av det totala kriget komma att fortsätt
ningsvis bestå åtminstone i sina huvuddrag, liksom det krav på skälig bered
skap, som alltjämt synes böra upprätthållas, gör det sålunda enligt utred
ningens mening icke tillrådligt att nu rasera det med stora ekonomiska och
andra uppoffringar uppbyggda civilförsvaret i avsikt att vid en senare tid
punkt återuppbygga detsamma från grunden.------------
De hittillsvarande erfarenheterna på hemortsbekämpningens område utvisa
en fortlöpande effektivisering av anfallsmedel och metoder samt en däremot
svarande anpassning av de civila försvarsåtgärderna. Ehuru inträdandet av
fredliga förhållanden — nu liksom tidigare — måhända kommer att medföra
en uppbromsning av utvecklingen, synes likväl sannolikt att densamma kom
mer att i viss utsträckning fortgå. Icke minst torde på civilförsvarets område
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
en betydande utveckling vara att emotse i syfte att i möjligaste mån inhämta
det försprång som anfallsmedlen uppnått.------------
Utredningen räknar med att de riktlinjer densamma föreslår skola äga
aktualitet för de närmaste åren. Denna beräkning innebär emellertid icke, att
utredningen utgår från att en förnyad allmän översyn av civilförsvarsanord-
ningarna under alla förhållanden bör ske efter utgången av en kortare tids
period. Det bör ankomma på civilförsvarets centralmyndighet, vars bibe
hållande efter viss omorganisation utredningen förordar, att följa utveck
lingen och framlägga därav föranledda förslag och anslagsäskanden.
I fråga om civilförsvarets huvudsakliga inriktning och ut
formning framhåller utredningen till en början, att civilförsvaret måste
vara uppbyggt för att möta såväl spridda skadefall av begränsad omfattning
som skadegörelser omfattande stora sammanhängande områden.
Beträffande den relativa vikten av de passivt förebyggande och de aktivt
skadeavhjälpande civilförsvarsåtgärderna yttrar utredningen:
Båda äro i och för sig lika viktiga. Om samhället genom olika förebyg
gande åtgärder skänkes en ökad motståndskraft i krig, komma arbetsuppgif
terna för den aktiva organisationen att nedbringas. Den aktiva organisationen
i sin tur måste genom en elastisk utformning, i stor utsträckning avsedd för
fjärrhjälp, vid krigsfall kunna möta även katastrofala situationer.
Ett effektivt civilförsvar måste ofrånkomligen medföra stora kostnader.
Det är därför av största betydelse att åtgärderna i fredstid begränsas till vad
som ur beredskapssynpunkt är oundgängligen nödvändigt. Alla åtgärder, vilka
utan eftersättande av beredskapen kunna anstå för att vidtagas först vid en
påtaglig krissituation, måste därför inskränkas till att enbart bli föremål för
planläggning.
En bestämmande faktor i detta sammanhang är den förvarningstid, som
kan påräknas före ett krigsutbrott. Det under kriget skapade slagordet »blixt
krig» är emellertid en påtaglig realitet. Även i ett mera markant fredsläge
torde försiktigheten bjuda att icke bedöma tidsfristen alltför optimistiskt.
Utredningen har därför vid sina bedömanden utgått från att förvarningstiden
kan komma att bli kort. I detta sammanhang bör framhållas, att civilförsvarets
beredskap — i djupaste fred såväl som i ett mera hotande läge — ständigt
måste hållas på samma nivå som den militära beredskapen. Det torde böra
ankomma på Kungl. Maj:t att instruktionsvägen fastställa vilka förvarnings-
tider som i olika lägen skola vara normerande för försvarets — det militära
såväl som civilförsvarets — beredskap.
De passiva civilförsvarsåtgärderna äro till sin karaktär knutna till sam-
hällsbebyggelsen. Det gäller här stadsplanefrågor, industriens lokalisering,
anordnande av skyddsrum m. m. Vissa av dessa åtgärder äro av sådan art,
att de oundgängligen måste vidtagas i takt med samhällets utveckling och om
daning. Beslut i stadsplanefrågor och liknande äro bindande för decennier,
och en ombyggnad för krigsändamål kan överhuvudtaget icke ske vid en
senare tidpunkt. Andra åtgärder åter, t. ex. skyddsrumsbyggande, kunna i
viss utsträckning utan tekniska olägenheter utföras vid en senare tidpunkt.
De äro dock i allmänhet av så tidsödande art, att ett anstånd ur beredskaps
synpunkt icke är försvarligt.
I vad gäller de aktiva åtgärderna, civilförsvarets beredskapsorganisation
för avhjälpande av skador, ligger frågan i viss mån annorlunda till. Planlägg-
ningsarbetet måste i allt väsentligt vara helt genomfört i fredstid och under
hållas och överses i takt med utvecklingen, personalförflyttningar och sam
hällets ombyggnad. I vad gäller- matericlanskaffning blir frågan beroende
37
bl. a. av tillgången på råvaror, tillverkningstid, tillverkningskapacitet och
materielens fredsanvändning. Inom detta område synes genom en förnuftig
planläggning en betydande inskränkning i fredsanskaffningen kunna, ske. I
fråga om utbildning och övning torde förhållandena vara olikartade för olika
kategorier personal. För vissa grupper torde oundgängligen utbildning och
övning erfordras, medan t. ex. massutbildning för hemskydd i viss utsträck
ning torde kunna anstå, därest tillgången till instruktörer säkerställes. Frågan
har även ett intimt samband med den frivilliga verksamheten.
Med hänsyn till det ovan anförda torde under fredstid en förskjutning av
verksamhetens tyngdpunkt böra ske till förmån för passiva åtgärder.
Beträffande civilförsvarets aktiva organisation understryker utredningen
behovet av ökad fjärrhjälp och ökad samverkan med övriga beredskapsorga-
nisationer och framhåller i detta sammanhang, bl. a., att ökad sam
verkan med militära förband måste förutsättas.
Utredningen anser, att civilförsvarets slagkraft bör höjas, och anför på
denna punkt:
Då civilförsvaret numera får anses vara en oundgänglig del av totalför
svaret är det också nödvändigt att dess slagkraft står i nivå med försvarets
i övrigt. Så torde f. n. icke vara fallet. Utvecklingen på luftkrigets område har
gått så snabbt, att det icke varit möjligt att följa med. En bidragande orsak
härtill är att civilförsvaret i så hög grad är beroende av just bebyggelsen och
samhällsstrukturen, vilken endast långsamt kan omformas. För att civilför
svaret skall kunna bli jämnstarkt — d. v. s. ha likvärdig motståndskraft och
uthållighet — med försvaret i övrigt torde krävas en höjning av dess effekt.
En exakt uppskattning av civilförsvarets slagkraft i förhållande till andra
försvarsorganisationer är knappast möjlig. Förhållandena äro så pass olik
artade att hållbara utgångspunkter för jämförelse icke kunna åstadkommas.
Det synes dock berättigat att prövningen av kostnaderna för civilförsvarets
omfattning och organisation i högre grad än tidigare sker i relation till
militärförsvarets.
Under hänvisning till möjligheten av nya utvecklingsfaser framhåller ut
redningen slutligen önskvärdheten av att såväl organisation som lagstiftning
på civilförsvarets område göres så elastisk som omständigheterna medgiva.
Utredningen anser, att civilförsvarets aktiva organisation bör ha karaktär av
en beredskapsorganisation, som är beredd att möta varje slags situation i en
framtida hemortsbekämpning.
Yttranden över civilförsvarsutrcdningens förslag.
Civilförsvarsutredningens synpunkter beträffande civilförsvarets all
männa betydelse i framtida krig ha genomgående biträtts eller läm
nats utan erinran.
I fråga om förutsättningarna för att i nuläget taga ställning
till frågan om civilförsvarets organisation och verksamhet
under fred samt det fortsatta reformarbetet ha de av civilförsvars-
utredningen härutinnan anförda synpunkterna likaså i allmänhet vunnit gil
lande.
Överbefälhavaren, som instämmer med utredningen i fråga om lämpligheten
att nu företaga en allmän omprövning, biträder även förslaget om successiv
Kungl. Maj-.ts proposition nr 81.
38
anpassning efter nya förhållanden utan nya omständliga utredningar och för
fattningsändringar. Detta motsvarade helt den princip för försvarsväsendets
fortlöpande modernisering genom partiella reformer, som överbefälhavaren
tidigare inför Kungl. Maj:t förordat.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det ha varit önskvärt, att den mili
tära och den civila försvarsorganisationen kunnat tagas upp till
omprövning
samtidigt. Då emellertid civilförsvarslagen medgåve en hög grad av anpass
ning i fråga om uppgifter och organisation, torde det få ankomma på stats
makterna att i samband med omprövningen av den militära försvarsorganisa
tionen överväga i vad mån denna inverkade på civilförsvaret, och att med
dela därav betingade föreskrifter. Om denna uppfattning vore riktig, torde
hinder icke möta att redan nu taga ställning till civilförsvarsutredningens
riktlinjer och förslag.
Försvarets forskningsanstalt uttalar, att nya tänkbara betvingelsemetoder,
såsom bakteriologisk krigföring, användning av stridsgaser med nya verkningar
och radioaktiva ämnen i krigföringen, radiostyrda projektiler samt atom
bomber, säkerligen komme att ställa civilförsvaret inför delvis nya problem.
Andra skyddsmedel bleve härvid med största sannolikhet nödvändiga. Denna
utveckling kunde i vissa fall antagas komma att gå snabbt. Sålunda syntes det
t. ex. vara möjligt att relativt snabbt förse gasskyddets personal med appa
ratur för undersökning av radioaktivitet m. m., varjämte åtgärder för att
minska verkningarna av atombomber redan nu kunde planeras i grova drag.
Anstalten ville därför framhålla vikten av att organisationen bereddes till
räckliga möjligheter att utvecklas i den riktning som de nya, ännu oprövade
eller endast i mindre skala använda stridsmedlen kunde komma att nödvän
diggöra.
Endast i ett fåtal av yttrandena har tveksamhet uttalats angående lämplig
heten av att i nuläget taga ståndpunkt till frågan om civilförsvarets verksam
het och organisation. Denna mening omfattas av länsstyrelserna i Östergöt
lands och Jönköpings län. Sistnämnda länsstyrelse yttrar, att utformningen
av civilförsvarets organisation och verksamhet vore en fråga av betydande
svårighetsgrad och räckvidd, samt fortsätter:
En sak synes emellertid i detta sammanhang odiskutabel. Därest försvaret
överhuvudtaget skall erhålla någon grad av effektivitet, måste det undan för
undan anpassas efter den fortskridande utvecklingen av anfallsvapnen. Redan
i nuvarande läge lärer det få anses klart, att de framtida stridsmedlen åtmin
stone delvis bli av helt annan art och verkningsgrad än de som senast kommo
till allmännare användning. Det utkast till organisation in. m., som 1945 års
eivilförsvarsutredning nu framlagt, synes emellertid väsentligen bygga på
erfarenheterna från det andra världskriget. Ehuru detta förhållande förvisso
icke i och för sig kan göras till föremål för kritik, måste dock lämpligheten av
att nu, i enlighet med utredningens förslag, konsolidera en organisation, vars
framtida effektivitet ter sig i hög grad tvivelaktig, allvarligen ifrågasättas. Det
nu anförda synes -— i förening med kända folkpsykologiska realiteter — mana
till viss återhållsamhet vid avvägningen och utformningen av fredsorganisa-
tionen samt motivera, att denna i allt fall tills vidare icke bindes i för fasta
former. Enligt länsstyrelsens förmenande har utredningen knappast i tillbörlig
grad beaktat dessa önskemål.
Kungl. Maj ds proposition nr 81.
39
Svenska stadsförbundet anför, att erfarenheterna från slutskedet av det
senaste kriget tydde på att hädanefter i händelse av krig större krav
än någonsin förut komme att ställas på civilförsvaret. F. n. saknade man
emellertid nästan alldeles erforderligt underlag för ett närmare bedömande av
civilförsvarets utformning. Den viktigaste angelägenheten för civilförsvarets
ledning syntes därför just nu vara att med största uppmärksamhet följa ut
vecklingen beträffande sådant som kunde ha betydelse för frågan om civilför
svarets blivande uppgifter och därav betingade åtgärder i fredstid. Däremot
måste starkt ifrågasättas riktigheten av att i nuvarande läge utan vidare vid
makthålla och utöka beredskapsåtgärderna efter samma linjer som hittills.
Läget syntes påkalla anstånd tills vidare med dylika åtgärder i avvaktan på
större klarhet bl. a. om huru man i andra länder komme att ställa sig till mot
svarande spörsmål.
Ej heller drätselkammaren i Göteborg anser tidpunkten vara lämplig för
ett definitivt ställningstagande till frågan om civilförsvarets framtida utform
ning. I första hand borde denna fråga tills vidare ställas på framtiden i av
vaktan på att länder med egna erfarenheter från det senaste världskriget upp
rättade mera definitiva planer för sitt framtida civilförsvar. Därest emeller
tid civilförsvarets principiella utformning och planläggning ansåges böra fast
ställas redan nu, kunde de av utredningen angivna huvudsakliga riktlinjerna
med hänsyn till nuvarande erfarenheter godtagas. Med alla praktiska åtgärder
för försvarets organiserande och förberedande borde likväl tills vidare anstå
i avvaktan på ytterligare erfarenheter från nyssnämnda länder. Skulle man
även anse, att de föreslagna riktlinjerna omedelbart borde fullföljas i praktiken
och således en ny lagstiftning komma till stånd, borde det föreliggande för
slaget tagas under fortsatt övervägande med beaktande av vissa av stadens
myndigheter i ärendet anförda synpunkter.
Svenska sektionen av internationella kvinnoförbundet har yttrat, att frågan
om civilförsvarets omorganisation borde uppskjutas i avvaktan på riktlinjer
från Förenta nationerna angående nedrustningsfrågan. Enligt sektionens me
ning borde civilförsvarsplikten upphävas.
Civilförsvarsutredningens synpunkter i fråga om civilförsvarets hu
vudsakliga inriktning och utformning ha berörts i vissa yttranden.
Civilförsvar sstyr elsen anser principiellt riktigt, att en förskjutning av civil -
försvarsverksamhetens tyngdpunkt sker till förmån för passiva åtgärder, så
som anordnande av skyddsrum, stadsplaneåtgärder samt åtgärder berörande
lokalisering av industri- och förrådsanläggningar. Speciellt under en fredsperiod
borde de passiva åtgärderna tillmätas större betydelse än vad som kanske
skett under kriget. Styrelsen vore emellertid angelägen framhålla, att det
önskvärda genomförandet av passiva åtgärder i olika avseenden icke borde
föranleda till att i nuläget insikten om betydelsen av åtgärder för den aktiva
organisationens stärkande till någon del undanskymdes. Enligt styrelsens
mening borde de aktiva åtgärderna alltjämt tillmätas den allra största bety
delse. Önskvärda passiva civilförsvarsåtgärder kunde endast genomföras i
starkt begränsad omfattning och på förhållandevis lång sikt liksom kata
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
strofverkningarna i ett kommande krig komme att ställa stora krav på det
aktiva civilförsvarets insatser.
Länsstyrelsen i Örebro län understryker behovet av förebyggande åtgärder
till stärkande av samhällets motståndskraft i krig och landsorganisationen
anser i likhet med utredningen att, med hänsyn till de moderna militära anfalls-
medlens beskaffenhet, de förebyggande åtgärderna borde ägnas förhållandevis
större uppmärksamhet än tidigare.
Civilförsvarsutredningens synpunkter angående nödvändigheten av en höj
ning av civilförsvarets effekt och dess bringande i nivå med det militära för
svarets styrka har understrukits i vissa yttranden.
I detta sammanhang torde böra framhållas, att 1945 års försvarskom-
mitté, som i yttrande över civilförsvarsutredningens betänkande biträtt ut
redningens allmänna synpunkter på behovet av ett civilförsvar, jämväl i
sitt betänkande med förslag angående försvarets organisation (SOU 1947:72)
vidrört frågan om civilförsvaret. I samband med redogörelsen för strategiska
synpunkter på frågan om försvarets ordnande framhålles sålunda, att luft
krigföringen genom sin inriktning icke blott mot fasta försvarsanstalter och
rörliga stridskrafter utan även mot civilbefolkning, försörjning och kommu
nikationer givit det nutida kriget dess totala karaktär och därför ställt sär
skilda anspråk på luftförsvar och civilförsvar. Försvarskommittén har emel
lertid icke ingått på några överväganden i fråga om militärförsvarets och civil
försvarets inbördes förhållande vare sig i organisatoriskt eller kostnadshän-
seende.
Departementschefen.
Ett av det andra världskrigets mest framträdande drag utgör den oerhörda
utveckling, som skedde på luftkrigföringens område. I själva verket beteck
nar den kraftiga utbyggnaden av de krigförande ländernas luftflottor och
dessas utnyttjande för en hänsynslös hemortsbekämpning en förändring av
krigföringens natur i stort, såtillvida att den civila befolkningen på ett helt
annat sätt än tidigare kom att direkt beröras av krigshandlingarna. Denna
utveckling har möjliggjorts icke blott genom flygstridskrafternas utbyggnad
och fulländning inom de krigförande länderna utan även genom tillkomsten
av nya vapen med långt mera förstörelsebringande verkan än de tidigare an
vända vapnens.
Det moderna krigets totala karaktär har medfört, att försvarsåtgärderna
måst utsträckas till områden av det samhälleliga livet, vilka tidigare icke alls
eller endast i obetydlig mån berörts av krigshandlingarna. Man talar nu
mera om tre huvudområden av försvarsberedskapen, nämligen det militära
försvaret, civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen. Denna in
delning återspeglas jämväl i våra egna försvarsförberedelser. Vid sidan om de
militära försvarsanstalterna har nämligen uppbyggts ett civilförsvar med
huvudsaklig uppgift att vidtaga förberedande och avhjälpande åtgärder för
den civila befolkningens och egendomens skyddande mot luftanfall och vissa
41
andra fientliga åtgärder, varjämte vidtagits anstalter för en ekonomisk för svarsberedskap i syfte att vid krig eller krigsfara tillgodose försvarets och folkförsörjningens behov av förnödenheter. Beträffande den ekonomiska för- svarsberedskapen torde i detta sammanhang böra framhållas, att till inne varande års riksdag förslag framlägges om denna verksamhets närmare upp gifter och organisation.
Vad civilförsvaret angår må erinras om att de första åtgärderna till skydd mot luftanfall kommo till stånd under senare hälften av 1930-talet, då hemorts- bekämpningens växande betydelse började bli uppenbar. De åtgärder, som vidtogos på grundval av den år 1937 genomförda luftskyddslagstiftningen, voro emellertid av begränsad räckvidd och grundade sig på den uppfatt ning man då gjorde sig om luftkrigets natur och omfattning. Det antogs, att anfallen mot hemorten skulle medföra ett större eller mindre antal från varandra skilda skadeplatser, inom vilka motåtgärder skulle kunna sättas in efter i stort sett samma principer som vid liknande situationer under freds- mässiga förhållanden och genom samhällets härför avsedda, ehuru för ända målet förstärkta och i viss mån samordnade organ.
Redan i början av det andra världskriget visade sig emellertid, att luft anfallen skulle komma att spela en väsentligt viktigare roll i krigföringen än man tidigare antagit. Den växande insatsen av flygplan med allt större och effektivare bomblaster befanns resultera i att stora sammanhängande områ den, stundom hela stadsdelar, utsattes för förstörelse, vilket ställde det civila försvaret inför väsentligt ökade och delvis nya uppgifter.
Den angivna utvecklingen förde även i vårt land med sig krav på en ut- byggnad och omorganisation av de civila försvarsanstalterna. Samtidigt med att det inom den givna organisatoriska ramen skedde en förstärkning av de personella och materiella resurserna, pågick under större delen av det andra världskriget utredning angående hemortsförsvarets ändamålsenligaste organisa tion. Detta arbete resulterade i den av 1944 års riksdag antagna civilförsvars lagen den 15 juli 1944 och den därpå grundade civilförsvarsorganisationen. Den beslutade lagstiftningen och organisationen kan i korthet karakteriseras sålunda, att hemortsförsvarets olika civila grenar, av vilka luftskyddsorganisa- tionen och utrymningsväsendet voro de viktigaste, sammanfördes i en gemen sam organisation, benämnd civilförsvaret. Densamma förlänades civil karak tär, men samarbetet med det militära försvaret säkerställdes genom en åt de militära organen för vissa fall given direktivrätt gentemot civilförsvaret.
Civilförsvarslagen trädde i kraft den 1 december 1944 men dess giltighets tid begränsades enligt beslut av 1944 års riksdag till utgången av juni 1949. Före nämnda tidpunkt ansågs en översyn av civilförsvarsanordningarna böra ske.
Civilförsvarsorganisationens genomförande har icke följts av någon mera betydande utbyggnad av det materiella civilförsvaret inom landet. Till viss del sammanhänger detta med att organisationen började sin verksamhet vid en tidpunkt, då slutet på kriget i Europa redan begynte skönjas. Men här jämte tillkommo i krigets slutskede nya vapen, som pekade hän mot en nv
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
42
utveckling av luftkrigföringen och framkallade tveksamhet angående ända
målsenligheten av hittills tillämpade försvarsåtgärder. Jag åsyftar de fjärr
styrda projektiler av flygplans- eller rakettyp, som under namn av V-l och
\-2 insattes från tysk sida mot bl. a. Belgien och England, samt de atom
bomber, vilka med förödande verkan kommo till användning mot japanska
städer.
De nya perspektiv, som öppnade sig inför möjligheten av fortsatt använd
ning i ett eventuellt kommande krig av de nya vapnen, av vilka särskilt atom
bomben, enligt vad efter hand blev känt om dess verkningar, syntes bli av
väsentlig betydelse beträffande civilförsvarets möjligheter och inriktning,
föranledde behov av en översyn av gällande anordningar för civilförsvaret.
För en dylik översyn talade även stormaktskrigets slut, vilket förde med sig
vissa i samband med 1944 års civilförsvarsbeslut ej prövade frågor rörande
civilförsvarets övergång till fredsorganisation. Genom Kungl. Maj:ts beslut
den 12 oktober 1945 bemyndigades jag att för ändamålet tillkalla sakkunniga.
Till statsrådsprotokollet i ärendet anförde jag inledningsvis, att den vid till
komsten av 1944 års civilförsvarslag uttalade uppfattningen, att försvarsanord-
ningarna på det civila området icke finge stå de militära föranstaltningarna
efter, vunnit stöd av erfarenheterna icke minst under slutskedet av stormakts
kriget. Av samma anledning som vi i fortsättningen icke kunde undvara ett
militärförsvar måste vi därför allt fortfarande räkna med nödvändigheten av
att upprätthålla ett civilförsvar av viss omfattning. Under erinran om att
enligt riksdagens beslut en omprövning av såväl lagbestämmelsernas innehåll
som organisationens omfattning ansetts böra ske efter en femårsperiod,
fann jag emellertid av olika, här förut delvis berörda anledningar angeläget
att en omprövning verkställdes redan tidigare.
De sakkunniga, 1945 års civilförsvarsutredning, representerande bl. a. samt
liga i riksdagen företrädda politiska partier, ha slutfört sitt arbete genom ett
den 10 januari 1947 dagtecknat betänkande med förslag rörande civilförsvarets
organisation in. m. Betänkandet är enhälligt med undantag för vissa detaljer
i fråga om utbildningen inom civilförsvaret under fred. Utredningen hav
funnit, att möjligheterna att i ett eventuellt kommande krig i högre grad än
under det senaste kunna hålla civilbefolkningen utanför krigshandlingarna
måste bedömas såsom mycket små. Någon anledning att med hänsyn till den
skedda utvecklingen och framtidsutsikterna göra avsteg från kravet på be
redskap inom de tre tidigare nämnda huvuddelarna av totalförsvaret — det
militära försvaret, civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen -—
finnes enligt utredningens mening icke. Under hänvisning till de effektivare
vapen för hemortsbekämpning, som framkommit under världskrigets sista
skede, framhåller utredningen att utvecklingen otvetydigt pekar hän mot en
ökad hemortsbekämpning i ett framtida krig. Konsekvensen härav blir enligt
utredningens uppfattning, att civilförsvaret får än större betydelse än det
haft under det senaste kriget.
I fråga om förutsättningarna för att i nuvarande läge taga ställning till
frågan om civilförsvarets fortsatta organisation och verksamhet kan civilför-
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
43
svarsutredningens ståndpunkt sammanfattas sålunda, att även om en ut
veckling kan väntas försiggå i fråga om civilförsvarsåtgärdernas utformning
i tekniska och andra hänseenden under de närmaste åren, en allmän ompröv
ning av förevarande frågor bör ske redan nu med ledning av det erfarenhets-
material som finnes. Det bör sålunda enligt utredningens mening vara möj
ligt att i så måtto bedöma den allmänna karaktären av de framtida civilför
svarsåtgärderna, att ståndpunkt kan tagas beträffande åtskillig förberedelse
verksamhet av planläggande eller annan natur ävensom den härför erforderliga
organisationen. Som en allmän princip förordar utredningen successiv ut
byggnad med ledning av inhemska och utländska erfarenheter.
I de avgivna remissyttrandena ha utredningens grundläggande synpunkter
på frågan om civilförsvarets fortsatta betydelse genomgående biträtts eller
lämnats utan erinran. Förslaget om en omprövning i nuvarande läge av
organisationens utformning och verksamhet i stora drag har jämväl i det
övervägande flertalet yttranden vunnit anslutning.
För egen del har jag såsom förut påpekats redan i samband med tillkal
landet av de sakkunniga haft tillfälle framhålla som min uppfattning, att vi
även i fortsättningen måste räkna med ett civilförsvar som ett viktigt led i
vår allmänna försvarsberedskap. Civilförsvarsutredningens enhälliga stånd-
punktstagande i samma riktning liksom remissbehandlingen i ärendet har
ytterligare styrkt mig i denna uppfattning. Vad som kunnat inhämtas om
civilförsvarsfrågans läge i andra länder, där planerna för framtiden begynt
närmare utformas, ger vid handen, att risken för en ökad hemortsbekämpning
i ett framtida krig överallt inses samt att man synes beredd draga konse
kvenserna härav genom utbyggnad av en motsvarande civilförsvarsorganisa
tion med uppgift att begränsa och avhjälpa de skador, som genom det moderna
kriget åsamkas civil befolkning och egendom. Jag erinrar härutinnan om att en
ligt en nyligen i England framlagd plan för reorganisering av landets civilförsvar,
som refererats i det föregående, räknas med ett personalbehov, som t. o. m.
överstiger personalstyrkan under det senaste kriget. Därvid tillmäter man,
liksom f. ö. även på andra håll, civilförsvaret sådan betydelse, att militära
förband anses böra avdelas och utbildas för att under krig uteslutande ha
till uppgift att förstärka de civilt organiserade formationerna.
Det läge, som inträtt genom det moderna luftkrigets utveckling — en ut
veckling som gått måhända snabbare än på något annat område av krig
föringen — påkallar emellertid enligt en allmän mening en grundlig ompröv
ning av två frågor nämligen om man överhuvud kan väsentligen nedbringa
förlusterna bland civilbefolkningen vid ett luftkrig i dess moderna skepnad
och, om denna fråga besvaras jakande, med vilka resurser detta i så fall skall
ske. Det gäller till en början att bilda sig en uppfattning om huruvida civil
försvarsåtgärder av den allmänna karaktär, som i våld land efter förebild
från de krigsdeltagande länderna genomfördes under kriget, kunna väntas
visa sig ändamålsenliga även i ett kommande krig, eller om några omlägg
ningar av grundläggande betydelse för organisationen eller verksamheten
kunna förutses. Av betydelse är härvid att få utrönt såväl betydelsen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
44
civilförsvaret i de länder, vilka under det senaste kriget utsatts för luft-
krigets härjningar, som verkningarna av och försvarsmöjligheterna mot de
nya vapen, som kunna förutses komma till användning i ett framtida
krig. Det av civilförsvarsutredningen förebragta materialet i förevarande
hänseende jämte den forskningsverksamhet, som bedrivits inom landet under
det senaste året, skapa enligt min mening vissa förutsättningar för ett all
mänt bedömande av dessa huvudfrågor.
Yad först angår värdet under det senaste kriget av sådana civilförsvars
åtgärder, vilka planerats även i vårt land, finner jag ställt utom tvivel, att
desamma varit i hög grad ägnade att mildra verkningarna av luftkrigföringen.
Den materiella förödelsen är visserligen betydande på flera håll, särskilt inom
de stora av anfall drabbade städerna. Däremot synes det ha varit möjligt
att avsevärt begränsa förlusterna i människoliv i förhållande till vad som på
grund av ödeläggelsens omfattning kunde förväntas. Jag hänvisar i detta
sammanhang till de av utredningen lämnade uppgifterna beträffande Tysk
land. Den redovisade siffran för antalet genom luftanfall dödade, 305 000,
är visserligen i och för sig stor. I betraktande av att mot landet fälldes
totalt ej mindre än omkring
1,2
milj. ton bomber, varvid inemot 900 000
byggnader förstördes eller svårt skadades, måste emellertid personförlusterna
anses relativt låga. Jag delar utredningens uppfattning att angivna för
hållande, som äger motsvarighet även inom andra krigshärjade länder, måste
till väsentlig del tillskrivas civilförsvarsåtgärder av olika slag, trots att skydds
rummen ofta synas ha varit av förhållandevis enkel beskaffenhet.
Beträffande de nya vapen — »projektiler» av typerna V-l och V-2 samt
atombomber — vilka tillgrepos för hemortsbekämpning under krigets sista
skede måste konstateras, att det numera tämligen fullständiga materialet
om dessa anfallsmedels effekt bekräftar de farhågor som man på grundval av
de första uppgifterna haft anledning hysa om en ny och för den civila befolk
ningen allvarlig utveckling av luftkrigföringen. Emellertid har det nu blivit
möjligt att med frånskiljande av det som visat sig ovederhäftigt eller i varje
fall obestyrkt erhålla en åtminstone något så när tillförlitlig uppfattning om
effekten av de nya vapnen samt bedöma möjligheterna att genom civilför
svarsåtgärder begränsa verkningarna av desamma.
De Y-bomber, som fälldes över Belgien och England, medförde svårare
påfrestningar för de hemsökta områdena än i allmänhet torde vara känt.
Huvudsakligen sammanhängde detta med att lokalisering och bekämpning
av bomberna i luften samt meddelande av förvarning till befolkningen kunde
ske endast i begränsad utsträckning. Mot bomber av typen V-2 voro sådana
åtgärder helt omöjliggjorda. Ehuru V-bomberna i fråga om sprängverkan
voro att jämföra med flygplansfällda bomber av de största typerna blevo på
grund av den bristande förvarningen förlusterna i människoliv förhållandevis
höga. De avhjälpande civilförsvarsåtgärdernas betydelse visade sig emellertid
oförminskad.
Under det att hotet från V-bomberna i deras under kriget använda form
i första hand hänförde sig till de nyss angivna svårigheterna för deras lokali
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
45
sering m. m., innebar atomenergiens utnyttjande för krigsändamål tillkomsten
av ett anfallsvapen av ny och fruktansvärd natur med en verkan, som mot
svarar tusentals ton bomber av eljest använda slag. Den vidsträckta öde-
läggelsen av de båda japanska städer, som utsattes för anfall med atom
bomber, samt det höga antalet dödade, 120 000, lämna icke rum för tvivel om
vapnets oerhörda effekt. I fråga om de olika slagen av verkningar från atom
bomberna samt den närmare omfattningen av skador och förluster torde jag
här få hänvisa till den av civilförsvarsutredningen lämnade redogörelsen. I
samband med behandlingen i det följande av skyddsrumsfrågorna avser jag
härjämte återkomma till dessa frågor.
Någon tvekan kan ej råda om att, i den mån atombomber komma att till
gripas som anfallsmedel i ett framtida krig, möjligheterna att genom passiva
åtgärder av olika slag skydda befolkning och egendom från krigets verkningar
starkt beskurits. Lika ovedersägligt är dock att möjligheterna att be
gränsa verkningarna av bomberna äro betydande. Utrymning av befolkningen
från tätorterna är alltjämt ett effektivt skyddsmedel, som uppenbarligen får
än större betydelse inför hotet från det nya vapnet som på grund av höga
framställningskostnader och begränsade tillverkningsmöjligheter till över
vägande del torde komma att sättas in mot större befolkningscentra. Även
källarskyddsrum av den konstruktion, som kommit till användning i vårt land,
äga enligt sakkunskapen ett betydande värde mot verkningarna från en atom
bomb. Skyddsrum av föreskriven normalkonstruktion beräknas sålunda neu
tralisera värmeverkan från en atombomb och minska riskzonerna för luft-
trycksverkningarna från 4 km till 400 m. Även de radioaktiva verkningarna,
som för en oskyddad människa beräknas vara av livsfarlig beskaffenhet på
intill 2 km avstånd från detonationspunkten, anses kunna avsevärt begränsas
genom skyddsrummen. Av svensk expertis har beräknats, att förlusterna i
människoliv, vilka vid fällning av en atombomb över Stockholms centrum
under ogynnsammaste betingelser skulle uppgå till 120 000, komme, därest
befolkningen haft möjlighet uppsöka skyddsrum, att hålla sig inom samma
gränser som vid ett massbombanfall av det slag, som övergick tyska städer.
Bergskyddsrummen anses erbjuda fullt skydd mot samtliga verkningar av
atombomber, i vart fall om vissa kompletteringar av desamma till skydd mot
den radioaktiva strålningen vidtagas.
Såväl V-bomberna som atombomberna torde få anses ha befunnit sig på
ett begynnelsestadium i konstruktivt hänseende under det senaste kriget. I
mån av den vapentekniska utvecklingens fortskridande måste räknas med
att effekten av dessa anfallsmedel ytterligare ökas. Risken för att nya vapen
komma att tagas i bruk måste härjämte beaktas. I sistnämnda hänseende
framhålles från sakkunnigt håll särskilt möjligheten av en bakteriologisk
krigföring, vilken anses komma att innebära betydande risker även om vårt
land utan att indragas i krig endast skulle komma att befinna sig i närheten
av området för angrepp av sådant slag. Även på försvarsmedlens område
måste emellertid en kraftig utveckling förutses.
Av den av mig nu lämnade redogörelsen framgår, att jag räknar med att
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
46
civilförsvaret även vid användning i ett framtida krig av de fruktansvärda
anfallsmedel, som numera stå en angripare till buds, kommer att kunna i
väsentlig mån mildra deras verkningar för hemortens och den civila befolk
ningens del. De försvarsåtgärder — utrymning, skyddsrumsbyggande och
liknande förebyggande verksamhet ävensom avhjälpande åtgärder för begräns
ning av bränder, röjning och räddning av innestängda, sjukvårdstjänst m. m.
— vilkas betydelse under det senaste kriget till fullo ådagalagts, komma
enligt min uppfattning att även i ett framtida krigsfall bli oundgängliga.
Jag utgår sålunda från att eftersom skadegörelsen på grund av de
nya angreppsmedlen är av väsentligen samma natur som vid anfallsmetoder
av äldre slag, ehuru av betydligt ökad omfattning, de civila försvarsåtgärderna
måste i stort sett bibehålla sin hittillsvarande allmänna karaktär. Uppgiften
blir sålunda att med nuvarande organisation och verksamhet som grund
eftersträva effekti visering och komplettering av hittillsvarande anordningar,
så att det försprång, som angreppsmedlen f. n. kunna sägas hava uppnått i
förhållande till försvarsmöjligheterna, så långt möjligt inhämtas.
Jag finner sålunda det fortsatta behovet av ett civilförsvar, avsett som
motsvarighet till de militära försvarsanstalterna, till fullo styrkt. Lika litet
som civilförsvaret därest det icke understödes av militära åtgärder till
förhindrande av angrepp från luften, kan förhindra produktionens och det
civila samhällslivets lamslående, kan ett militärförsvar — om än utbyggt till
den yttersta gränsen för våra resurser — utan stöd av ett funktionsdugligt
civilförsvar skapa möjlighet till effektivt motstånd mot ett angrepp med det
moderna krigets medel. I den diskussion angående civilförsvaret som före
kommit efter krigsslutet har någon gång, även från håll där man varit beredd
att acceptera en militär försvarsberedskap av i huvudsak samma omfattning
som vår nuvarande, gjorts gällande, att civilförsvaret borde helt eller i allt
väsentligt avvecklas. Av det tidigare anförda framgår att jag finner en dylik
ståndpunkt ohållbar, vare sig den grundas på underskattning av luftkrigets
påfrestningar på hemorten eller på tvivel om försvarsmöjligheter mot kom
mande angreppsmetoder.
Till de synpunkter civilförsvarsutredningen anfört i fråga om civilför
svarets huvudsakliga inriktning och utformning kan jag i allt väsentligt an
sluta mig. Huruvida tyngdpunkten i civilförsvarsåtgärderna bör läggas vid
den förebyggande eller den avhjälpande verksamheten är ett spörsmål som
nu är svårt att överblicka, och ett bestämt ståndpunktstagande lärer ej heller
vara erforderligt. Uppenbarligen kräves på båda dessa områden en utbygg
nad av åtgärderna så långt de tekniska och ekonomiska möjligheterna det
medgiva.
Omfattningen av de åtgärder för civilförsvarets stärkande, som synas bli
en nödvändig följd av krigföringens ytterligare förskjutning mot hemorten,
samt tidpunkten för deras genomförande måste självfallet bli beroende
av samma faktorer av ekonomiskt och annat slag, vilka äro bestämmande
för den militära försvarsberedskapens utformning. Den vetenskapliga och
tekniska utvecklingen måste vidare förutsättas komma att ge resultat av be
tydelse för det framtida civilförsvarets gestaltning.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 81.
Kungl. Maj:ts •proposition nr 81.
47
Jag ansluter mig sålunda till civilförsvarsutredningens förslag om en
successiv anpassning av civilförsvarsåtgärderna med ledning av nya erfaren
heter av betydelse för organisationens och verksamhetens utveckling. I det
följande framlägger jag förslag om vissa jämkningar i dessa hänseenden,
vilka redan i nuvarande läge synas påkallade. Fortsättningsvis torde få an
komma å den ansvariga civilförsvarsmyndigheten att framlägga de förslag,
som betingas av egna och utländska erfarenheter.
Jag vill slutligen framhålla att vissa skäl kunna anföras för att en avväg
ning mellan det militära försvaret och civilförsvaret kommer till stånd i ett
sammanhang beträffande såväl de materiella som personella resursernas för
delning inom en total försvarsorganisation och en för denna fastställd kost
nadsram. Framläggandet av föreliggande förslag utesluter emellertid icke ett
sådant övervägande vid en senare tidpunkt, enär det förslag jag nu framlägger
under alla förhållanden måste anses vara ett minimiförslag såväl i fråga om
organisation som utrustning och personalkader.
IV. Verksamhetsgrenar som böra ingå i civilförsvaret
eller samordnas med detta.
Civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen.
Gällande bestämmelser m. m.
Enligt statsmakternas beslut har f. o. m. den 1 januari 1947 inrättats ett
särskilt centralorgan för den ekonomiska försvarsberedskapen, riksnämnden
för ekonomisk försvarsberedskap. Enligt sin instruktion (SFS 1946: 897) har
nämnden att leda, övervaka och samordna landets försvarsförberedelser på
det ekonomiska området. Det ankommer vidare på nämnden att allt efter
som krisorganens verksamhet avvecklas, såvida Kungl. Maj:t ej annorlunda
förordnar, övertaga dem åliggande uppgifter av beredskapskaraktär.
En av nämndens första arbetsuppgifter skulle vara att utreda den när
mare omfattningen av dess egna åligganden samt gränsdragningen mot andra
myndigheters kompetensområde. Nämnden har den 20 oktober 1947 avgivit
förslag i sådant hänseende.
Enligt gällande lagstiftning på civilförsvarets område ha civilförsvars-
organen ålagts vissa uppgifter, vilka äga samband med den ekonomiska försvars
beredskapen. Yad nu sagts gäller särskilt civilförsvarets befattning med
den krigs mäss i ga undanf örseln. Enligt 1 § civilförsvarskungörelsen
tillkommer det sålunda civilförsvaret att planlägga och genomföra undan-
försel, i den mån sådan verksamhet icke enligt vad därom är eller kan varda
bestämt åvilar annan myndighet än civilförsvarsmyndighet.
Undanförsel såsom civilförsvarsåtgärd avser enligt 40 § civilförsvarslagen
förhindrande av att varuförråd, maskiner, boskap, fordon, fartyg och annan
48
Kungl. Maj.ts proposition nr 81.
egendom av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen eller eljest för det
allmänna genom fiendens åtgöranden förstöras eller annorledes gå förlorade.
TJndanförsel benämnes utspridning, om densamma avser egendoms förflytt
ning till annan förvaringsplats eller fördelning å flera sådana inom samma
civilförsvarsområde, bortförande, om densamma avser förflyttning av egendo
men till annat civilförsvarsområde med mindre utsatt läge, samt industri
evakuering, om densamma avser förflyttning av industriell verksamhet från
ort till annan. Bortförande och industrievakuering planläggas centralt medan
utspridning planlägges lokalt. Vissa föreskrifter, för vilka här icke torde
böra närmare redogöras, ha i civilförsvarslagen eller civilförsvarskungörelseu
lämnats, bl. a. om skyldighet för ägare eller innehavare av egendom, som skall
undanföras, att efter anfordran av civilförsvarsmyndighet själv ombesörja
eller biträda vid åtgärdens verkställande ävensom att medverka vid förbe
redande åtgärder för undanförsel.
Det har förutsatts, att undanförselåtgärdernas verkställande i stor utsträck
ning måste ske genom civilförsvarsorganens försorg eller under deras med
verkan. Inom det allmänna civilförsvaret ombesörjes verksamheten av en
särskild tjänstegren med uppgift tillika att svara för de förstöringsåtgärder,
vilka skola kunna företagas som alternativ till undanförsel, där sådan icke
medhinnes eller eljest kan äga rum.
Under förarbetena till civilförsvarslagen framhölls att civilförsvaret såsom
ansvarigt för den krigsmässiga undanförseln vore i behov av medverkan
från försörjningskommissionernas sida. Det ansågs sålunda som regel böra
åligga kommissionerna att ange, vilka varuförråd som i första hand borde
ifrågakomma till bortförande samt till vilka orter eller områden förråden ur
försörjningssynpunkt borde föras. I civilförsvarsstyrelsen skulle vid hand
läggning av undanförselärenden ingå en delegation, representerande de myn
digheter som ägde särskild sakkunskap på förevarande område. Jämlikt Kungl.
Maj:ts beslut består nämnda delegation av representanter för försvarsstaben,
krigsmaterielverket och reservförrådsnämnden samt industri-, livsmedels-,
bränsle- och trafikkommissionerna. Beträffande frågan om planläggande och
verkställande av industrievakuering uttalades under förarbetena till lagen, att
det borde tillkomma krigsmaterielverket att i fråga om företag vilka omfat
tades av verkets krigsplanläggning lämna civilförsvarsstyrelsen besked an
gående åtgärdernas omfattning och inriktning samt i övrigt ombesörja de
delar av planläggningsarbetet, som krävde särskild teknisk sakkunskap eller
tillverkningserfarenhet. Beträffande företag med uteslutande civil tillverkning
borde motsvarande befogenheter tillkomma vederbörande försörjningskom-
mission eller, sedan krisförvaltningen avvecklats, det i samband därmed in
rättade särskilda planeringsorganet för ekonomisk försvarsberedskap.
Från undanförselåtgärderna, vilka utmärkas av att desamma vid krig eller
krigsfara föreskrivas av myndighet, särskiljes s. k. skyddsplacering, som
regleras av en särskild kungörelse den 8 januari 1944 om skyddsplacering
av varuförråd m. m. (nr 10; ändr. nr 657/1944). Av bestämmelserna i denna
författning framgår, att skyddsplacering avser uppläggande redan under
49
fredstid — på frivillig väg — av varor på sådan ort eller plats, som erbjuder
önskvärd trygghet mot fiendens åtgöranden i händelse av krig. Sådan skydds-
placering avses skola kunna ske redan i samband med produktion eller import
av viss vara.
Under det att den krigsmässiga undanförseln tillkommer civilförsvaret, i
den män sådan verksamhet icke enligt vad därom är eller kan varda bestämt
åvilar annan myndighet, faller skyddsplacering inom försörjningskommis-
sionernas område. Civilförsvarsstyrelsen utövar emellertid härvid en sam
ordnande funktion.
Civilförsvarsutredningen.
Beträffande frågan om samordning i organisatoriskt hänseende
mellan civilförsvaret och den ekonomiska f örs varsberedska-
pen anmärker utredningen till en början, att tillsättandet av riksnamnden
för ekonomisk försvarsberedskap icke i och för sig innebure hinder mot en
sådan samordning. I fråga om lämpligheten därav hänvisar utredningen till
ett tidigare avgivet yttrande över sakkunnigförslaget angående den ekono
miska försvarsberedskapens framtida organisation. I detta yttrande hade ut
redningen uttalat, att civilförsvarets samt den ekonomiska försvarsberedska
pens inbördes förutsättningar och uppgifter allmänt sett icke kunde sägas
förete sådana gemensamma drag att skäl förelåge för en samordning av den
centrala ledningen av uppgifterna under fred. Förekomsten av vissa gräns
områden mellan civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen inne
fattade icke något avgörande skäl för en samordning. Utredningen hade där
för för det dåvarande ansett sig böra biträda det av ekonomiska försvarsbe-
redskapsutredningen framlagda förslaget, att civilförsvarets ledning tills
vidare skulle hållas skild från den ekonomiska försvarsberedskapens central
organ.
Civilförsvarsutredningen anför härefter:
Nå°ra sådana förändringar beträffande arten av civilförsvarsuppgifterna,
vilka kunna ge anledning till ändring i den allmänna ståndpunkt utredningen
i sitt ovan angivna yttrande intagit beträffande förhållandet mellan civilför
svaret och den ekonomiska försvarsberedskapen, kunna icke förutses. Eu
markerad väsensskillnad mellan de båda formerna av försvarsberedskap synes
alltfort komma att bestå, även om vissa gränsområden finnas.
Förefintligheten av dylika gränsområden samt den omständigheten, att i
båda fallen likväl är fråga om försvarsåtgärder av civil natur, skulle givetvis
kunna anses innefatta skäl att överväga ett gemensamt centralorgan, aven om
på grund av den förutberörda artskillnaden beträffande uppgifterna ett sådant
organ måste utformas med tanke på en i stort sett självständig handlägg
ning av de båda slagen av beredskapsfrågor. Av betydelse för frågans be
dömande synes bl. a. vara den beräknade omfattningen av arbetsuppgifterna.
För civilförsvarets del måste förutses, att uppgifterna under de närmaste
åren till väsentlig del komma att bestå i att följa utvecklingen, särskilt i
tekniskt hänseende, samt att omsätta vunna erfarenheter efter svenska för
hållanden. Dessa uppgifter böra uppenbarligen i betydande utsträckning hand
has centralt, vilket kräver en personalorganisation av i vart fall sådan omfatt
ning, att eu särskild centralmyndighet får anses motiverad.
Bihang Ull riksdagens protokoll 1948. t samt. Nr 81.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 81.
4—
172
48
Såvitt gäller den ekonomiska försvarsberedskapen synes riksnämndens uppgifter under den första tiden bli av jämförelsevis begränsad omfattning. Det kan emellertid förutsättas, att i den mån krisorganen efter hand avveck las och deras beredskapsplanering i samband därmed övertages av riksnämn- den, uppgifterna komma att öka och kräva sådan omfattning av organet, att detsamma lämpligen bör vara självständigt.
Utredningen har sålunda ansett sig böra vidhålla sin tidigare intagna stånd punkt, att civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen böra representeras av skilda centralmyndigheter. Ett nära samarbete i alla frågor av gemensamt intresse måste emellertid självfallet äga rum.
Utredningen behandlar härefter spörsmålet om handha vandet av undanförsel däri inbegripet industrievakuering.
Härvid framhålles, att de vid lagstiftningens tillkomst anförda skälen för undanförselåtgärdernas hänförande till civilförsvaret närmast tagit sikte på förhållandena vid undanförselns verkställande. Härför behövdes en organisa tion av verkställighetskaraktär. Den nuvarande civilförsvarsorganisationen vore uppbyggd i syfte att kunna utöva en verklig ledning av operativ natur. Den planläggning och i övrigt förberedande verksamhet som erfordrades för att undanförselåtgärderna skulle kunna vid behov snabbt genomföras in- neslöte emellertid moment, beträffande vilka en annan sakkunskap än den som innehades av civilförsvarsmyndigheterna måste medverka.
Beträffande de synpunkter, vilka numera böra läggas på frågan om an svaret för undanförsel, anför utredningen följande:
De skäl, vilka legat till grund för den krigsmässiga undanförselns hän förande till civilförsvaret, bestå alltjämt. Den ytterligare utveckling på anfallsmedlens område, som tillkommit efter 1944, synes t. o. m. ge ytter ligare anledning att sammanhålla undanförsel med övriga civilförsvarsåtgär der. Sålunda innebär exempelvis det ökade behovet av utrymning av tätorter större krav än tidigare på samordning med undanförselåtgärder avseende livsmedel eller industriell verksamhet.
Behovet av att organ med sakkunskap beträffande det allmänna försörj- ningsläget i en krissituation samt industri tekniska förhållanden deltaga i undanförselplanläggningen kvarstår emellertid alltjämt, I fråga om varuför råd torde ifrågavarande sakkunskap främst vara tillfinnandes hos riksnämn- den för ekonomisk försvarsberedskap, det särskilda beredskapsorgan, som kan komma att inrättas på jordbrukets område samt det organ, som kommer att bära ansvaret för beredskapen beträffande försörjningen av läkemedel och sjukvårdsmateriel. Samma myndigheter torde i princip även komma att re presentera den speciella fackkunskap, som erfordras för planläggning av industrievakuering på det civila området. I fråga om den krigsindustriella produktionen anser sig utredningen, med reservation för de ändringar, som kunna komma att påkallas av eventuell framtida omorganisation på ifråga varande område, kunna förutsätta, att den särskilda sakkunskap, varom här är fråga, kommer att. i första hand representeras av krigsmaterielverket samt försvarsgrensförvaltningarna, envar inom sitt verksamhetsområde.
Utredningen anser som allmän princip böra gälla, att civilförsvarets be fattning med undanförselfrågorna bör begränsas till vad som är nödvändigt med hänsyn till de verkställande uppgifter, som avses skola åvila civilförsvars- organen. I stort sett innebär detta att på riksnämnden samt de ovan angivna myndigheterna — i det följande benämnda fackmyndigheterna — bör an komma att uppdraga riktlinjerna för vad som skall undanföras och, i viss
Kungl. Maj.ts proposition nr 81.
Öl
utsträckning, varthän undanförsel skall planeras. Planeringsarbetet skall
vidare av nämnden och fackmyndigheterna fullföljas så långt deras speciella
kännedom om försörjningsförhållanden, behov av och tillgång på industriell
kapacitet m. m. erfordras för hithörande frågors bedömande. På civilförsvaret
bör därefter ankomma att på grundval av ett på dylikt sätt erhållet material
deltaga i den detaljplanläggning, som erfordras för ledandet och genomforan-
det av undanförselåtgärderna i ett verkställighetsläge.
Utredningen utvecklar härefter innebörden av den sålunda gjoida gräns
dragningen, såvitt gäller de uppgifter, vilka böra falla på olika oigan. Häi-
utinnan anför utredningen följande:
Urvalet av objekt, vilka böra ifrågakomma för undanförsel, bör ankomma
på riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap eller vederbörande fack
myndighet, Arid bestämmandet av undanförselobjekten inverka självfallet
vissa allmänna militära och civilförsvarssynpunkter, vilka i erforderlig ut
sträckning böra av riksnämnden eller fackmyndighet inhämtas samrådsvägen.
Riksnämndens och fackmyndigheternas beslut i nu förevarande hänseende
torde böra meddelas civilförsvarsstyrelsen i form av förteckningar over ifråga
kommande undanförselobjekt. Civilförsvarsstyrelsen bör emellertid efter
närmare undersökning angående de lokala förhållandena äga möjlighet att
från undanförselplanläggning undantaga visst objekt. Bet kan exempelvis
inträffa, att dylik undersökning, som bör ske genom civilförsvarets lokala
organ, ger vid handen, att objektets belägenhet ur civilförsvarssynpunkt ar
så gynnsam, att undanförselplanläggning icke kan anses motiverad. Den förut
sedda bristen på personal, transportmedel och andra resurser, som erfordras
för verkställighet i en krissituation, kan vidare tänkas föranleda, att man
anser sig böra avstå från en i och för sig önskvärd planläggning. A andra
sidan böra civilförsvarsmyndigheterna äga möjlighet att själva taga initiativ
till utväljande av undanförselobjekt. Härvid bör emellertid förslag ingivas
till riksnämnden eller fackmyndigheterna för bedömande.
Sedan på angivet sätt urval skett av undanförselobjekt, torde som nästa steg
i planläggningen komma utseendet av de lokaler — evakueringslokaler till
vilka undanförsel avses skola ske. Vissa allmänna riktlinjer, avseende de lands
delar vilka böra ifrågakomma, synas böra angivas av riksnämnden eller fack
myndighet. Det närmare utväljandet av evakueringslokaler bör emellertid an
komma på civilförsvarsmyndighet i samråd med vederbörande ägare eller in
nehavare av undanförselobjekt, För angivet ändamål synes — på satt för
söksvis redan skett inom Kronobergs län — en inventering bora ske av de
industrilokaler och större lagerutrymmen, vilka kunna ifrågakomma såsom
evakueringslokaler för undanförsel. Resultatet av dylik inventering bör in
arbetas i det register över fastigheter, som jämlikt kungörelsen den 26 maj
1939 med vissa bestämmelser om företrädesrätt med avseende å planläggning
av rekvisition och förfogande m. m. (nr 414; ändrad 1939: 923; 1940: 426,
931; 1944:56, 662) föres av länsstyrelsen. Då de inventerade utrymmena
endast delvis’ kunna beräknas komma att erfordras som evakueringslokaler
för undanförselobjekt, kommer den föreslagna kompletteringen av läns
styrelsernas register att erbjuda fördelar även för militära och^ andra lokal-
reserverande myndigheter, vilka sålunda kunna från registren erhålla icke blott
_ såsom hittills — negativa besked utan även, i viss utsträckning, positiva
upplysningar. Inventering synes icke böra ske i större tätorter eller strategiskt
ofördelaktigt belägna områden, vilka icke kunna ifragakomma som mai för
undanförsel företag.
.
.
Sedan evakueringslokaler utsetts, torde detaljplaneringen i vad avsci
industrievakuering böra ankomma på vederbörande företag själva efter när
Kungl. Mai-J k proposition nr SI.
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
mare direktiv av riksnämnden eller fackmyndighet. Det formella åläggandet
för företagare att medverka vid förberedelsearbetet bör dock, jämlikt 66 § civil
försvarslagen, meddelas av civilförsvarsmyndighet med hänsyn till bl. a. den
möjlighet till ersättning för dylik medverkan, som jämlikt '67 § samma lag
föreligger och jämväl i fortsättningen bör föreligga. Undanförselplanernas
fastställande bör likaledes ske genom civilförsvarsmyndighet.
Såvitt gäller planläggningen för bortförande av varuförråd m. m. synes
vad nyss anförts angående industrievakuering böra äga motsvarande till-
lämpning. Under det att detaljplaneringen för industrievakuering, om den
samma skall bli av värde, måste bli förhållandevis ingående och exempelvis
avse den tekniska inredningen av evakueringslokalerna, bör emellertid plan
läggningen för bortförande av varuförråd kunna begränsas och i huvudsak
avse utväljande av evakueringslokaler samt beräkningar av behov av per
sonal och transportmedel för åtgärdens verkställande.
I fråga om utspridningsåtgärderna synes, sedan urvalet av objekt skett
centralt, planläggningsarbetet såsom hittills varit förhållandet böra ske genom
de lokala civilförsvarsorganen i samråd med ägaren och begränsas på sätt
som angivits beträffande bortförande.
Beträffande utspridning av varuförråd m. m„ vilken åtgärd enligt vad
tidigare anförts avser decentralisering inom ett och samma civilförsvarsom
råde, torde anfallsmedlens utveckling innefatta en begränsning av åtgärdens
skyddsvärde. Decentraliseringen synes i fortsättningen böra i betydande
omfattning planeras till platser utanför det egna civilförsvarsområdets
gränser. Då emellertid enligt gällande begreppsbestämningar undanförsel-
åtgärderna i dylika fall erhålla karaktär av bortförande, som planlägges
centralt, men å andra sidan synes fördelaktigt att ansvaret för en dylik ut
vidgad decentralisering fortfarande handhas lokalt i enlighet med de för ut
spridning gällande bestämmelserna, synes åtgärd böra vidtagas för möjlig
görande härav.
Det planeringsarbete i fråga om undanförsel, som hittills handhafts av
kommissionerna, synes snarast böra överflyttas till riksnämnden oaktat försörj-
ningskommissionerna tills vidare fortsätta sin verksamhet.
Försörjningskommissionerna ha — som tidigare påpekats — verkat för
åstadkommande av skyddsplacering av viktigare varuslag på frivillig väg en
ligt särskild kungörelse av 8 januari 1944. Sedan riksnämnden trätt i verk
samhet, synes även denna uppgift böra åvila nämnden. Den samordnande
funktion, som civilförsvarsstyrelsen jämlikt kungörelsen haft att fylla, bör i
stället ersättas av samrad mellan riksnämnden och civilförsvarsstyrelsen.
Utredningen föreslår härefter, att den närmare fördelningen av planlägg-
ningsuppgifterna för undanförsel sker genom överenskommelse mellan veder
börande myndigheter samt att ett den 25 maj 1945 av Kungl. Maj:t utfärdat
åläggande för vissa civila och militära myndigheter att medverka vid undan-
förseluppgifternas planläggning och genomförande ersättes med ett nytt
sådant beslut i enlighet med vad utredningen härom föreslagit.
Yttranden över civilförsvarsutredning'ens förslag.
Mot utredningens förslag att civilförsvaret och den ekonomiska
f ö r s va i sb e r e d s kape n böra representeras av skilda centralmyndigheter
har ingen erinran gjorts.
Livsmedelskommissionen anmärker, att ett särskiljande icke borde utesluta
möjligheten, att frågan om eventuellt sammanförande av civilförsvaret och
53
den ekonomiska försvarsberedskapen upptages till förnyad prövning vid den
definitiva omprövning av civilförsvarets verksamhet som kunde bli nöd
vändig.
Vidkommande spörsmålet om handhavandet av undanförsel ha
i vissa hänseenden erinringar framställts mot de av utredningen föreslagna
riktlinjerna.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, i vars yttrande reservför-
rådsnämnden instämt, har visserligen ej funnit anledning till erinran i princip
mot utredningens förslag angående fördelningen av arbetsuppgifterna. För
slaget att handläggning av frågor rörande undanförsel och skyddsplacering
skulle omedelbart överflyttas till riksnämnden från försörjningskommissio-
nerna utan att avvakta avveckling av kommissionernas verksamhet kunde
nämnden dock ej biträda. Den ville erinra om att nämndens organisation
ännu ej slutgiltigt fastställts samt att detta kunde förväntas ske först vid
1948 års riksdag. Dessförinnan syntes det knappast lämpligt att nämnden
från krisorganen övertoge arbetsuppgifter i större omfattning än vad som
motsvarade avvecklingen av krisorganens verksamhet, allt i enlighet med be
stämmelserna i nämndens instruktion.
Livsmedelskommissionen anför liknande synpunkter. Enligt kommissio
nens mening hade utredningen alltför litet beaktat skyddsplaceringens bety
delse i jämförelse med undanförseln.
Industrikommissionen och krigsmaterielverket anse, att civilförsvarssty-
relsen icke borde äga rätt att från planläggningen för undanförsel undantaga
vissa objekt utan medgivande av riksnämnden eller annan fackmyndighet.
överbefälhavaren håller före att det borde ankomma på överbefälhavaren
att — utan ingående på detaljer — uppdraga de allmänna riktlinjerna såväl
rörande urvalet av undanförselobjekt som rörande de områden till vilka undan
försel borde planläggas. Skäl syntes icke föreligga för civilförsvarsstyrelsen
att undantaga undanförselobjekt utan överbefälhavarens medgivande.
Arbetsmarknadskommissionen påtalar behovet av samarbete mellan arbets
marknads- och civilförsvarsorganen såväl beträffande planläggning som verk
ställighet av industrievakuering. Kommissionen borde även vara represen
terad i delegationen för undanförselärenden inom civilförsvarets centrala myn
dighet, enär endast arbetsmarknadsorganen hade befogenhet att under krigs
tid sätta civila personer i arbete i näringslivet. I fredstid borde dessutom
samarbete rörande planeringen äga rum mellan länsarbetsnämnderna, å ena
sidan, samt länsstyrelserna och civilförsvarscheferna, å andra sidan.
Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, med anledning av utredningens för
slag om inventering av lämpliga lokaler att tagas i anspråk vid undanförselns
genomförande samt inarbetande av resultaten av dylik inventering i de vid
länsstyrelserna förda lokalregistren, att enligt erfarenheterna från provinven
tering inom länet stora fördelar skulle vara förenade med att inventeringen
utvidgades att omfatta även andra län. Länsstyrelserna bleve härvid i stånd
att på helt annat sätt än hitintills medverka vid undanförselfrågornas lösning.
Ett vid länsstyrelsen förvarat fullständigt register över lokaliteter av skilda
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
slag kunde dessutom vid behov ställas till sådana myndigheters förfogande,
som i fred önskade få vissa utrymmen reserverade för i krig förutsedda behov.
Härigenom uppstode för statsverket stora besparingar genom att längre resor
för rekognoscering ej behövde förekomma.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohm län anser en angelägenhetsgradering
av undanförselobjekten nödvändig samt framhåller behovet av att en transport
planering för större undanförselföretag kommer till stånd. Transportplane
ringen borde åvila civilförsvarsstyrelsen i samråd med överbefälhavaren och
järnvägsmyndigheterna.
Chefen för marinen framhåller önskvärdheten av att ingen ändring sker be
träffande de i 11 § kungörelsen den 9 februari 1945 (nr 31) med vissa be
stämmelser angående sjötrafiken inom svenskt territorialvatten meddelade
föreskrifterna om vissa befogenheter för chefen för marinen i fråga om undan-
försel av fartyg.
Departementschefen.
I direktiven för civilförsvarsutredningen ingick att särskilt undersöka, huru
vida möjlighet funnes att inrätta gemensamt centralorgan för civilförsvaret
och den ekonomiska försvarsberedskapen samt huruvida sådana planläggnings-
uppgifter som undanförsel av varuförråd och evakuering av industrier eller
andra anläggningar lämpligen borde i fortsättningen handhavas av civilför
svaret eller överflyttas till organ för den ekonomiska försvarsberedskapen.
I det först nämnda avseendet har utredningen kommit till den slutsatsen,
att civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen böra representeras
av skilda centralmyndigheter. Någon erinran häremot har icke gjorts i remiss
yttrandena. Sålunda har utredningens förslag tillstyrkts bl. a. av riksnämn-
den för ekonomisk försvarsberedskap. I sitt nyligen avgivna förslag till ord
nande av den ekonomiska försvarsberedskapen — som ligger till grund för
proposition i ämnet till denna riksdag — har riksnämnden icke funnit anled
ning frångå sin i remissyttrandet uttalade uppfattning.
Enligt min mening äro de arbetsuppgifter som i nuvarande utrikespolitiska
läge ankomma på den centrala ledningen för civilförsvaret resp. den ekonomiska
försvarsberedskapen av sådan omfattning, att det med hänsyn till den väsens
skillnad som föreligger mellan de båda verksamhetsområdena icke bör ifråga
sättas att sammanslå de centrala organen. Huruvida det i en framtid kan
bli lämpligt att åstadkomma en organisatorisk samordning mellan de två
formerna av försvarsberedskap eller att eljest förenkla desamma undandrar
sig f. n. mitt bedömande. Jag biträder därför utredningens förslag, att ett
särskilt centralorgan för civilförsvaret tills vidare bör bibehållas. Såsom ut
redningen anfört bör emellertid självfallet mellan detta organ och riksnämn
den för ekonomisk försvarsberedskap äga rum ett nära samarbete i alla frå
gor av gemensamt intresse. Eormerna för detta samarbete och gränserna för
myndigheternas inbördes kompetensområde torde böra regleras genom över
enskommelse mellan myndigheterna eller, om dessa ej kunna enas, genom be
slut av Kungl. Maj it.
55
Beträffande spörsmålet om hur den krigsmässiga undanförseln bör hand
havas har utredningen uppdragit vissa riktlinjer som i princip överensstämma
med vad nu gäller. Utredningen har alltså icke funnit skäl föreslå, att civilför
svaret skulle befrias från sin befattning med undanförselfrågorna. Denna bör
dock enligt utredningens förslag vara begränsad till att huvudsakligen avse
uppgifter som hänföra sig till verkställigheten av undanförsel, medan riksnämn-
den för ekonomisk försvarsberedskap och andra fackmyndigheter skola om-
händerhava sådana planläggnmgsuppgifter, som förutsätta sakkunskap beträf
fande det allmänna försörjningsläget i en krissituation samt industritekniska
förhållanden.
Jag finner utredningens skäl för den förordade uppläggningen av undan-
förselplanläggningen övertygande. Det torde böra ankomma på Ivungl. Maj:t
att allteftersom ansvarsfördelningen rörande den ekonomiska försvarsbered-
skapen blir klarlagd närmare bestämma vilka fackmyndigheter som skola med
verka vid planläggningen. I anledning av_ vad överbefälhavaren och arbets
marknadskommissionen yttrat bör framhållas, att såväl planläggningen som
verkställandet av undanförsel naturligtvis bör äga rum i nära samarbete med
de militära myndigheterna och arbetsmarknadsorganen.
Enligt förslaget skall det ankomma på fackmyndigheterna bl. a. att
utvälja de objekt vilka böra ifrågakomma för undanförsel. Civilförsvars-
styrelsen skall emellertid efter närmare undersökning angående de lokala
förhållandena äga möjlighet att från undanförsel undantaga visst objekt. I
anledning av de erinringar, som i vissa yttranden framställts mot en sådan
befogenhet för civilförsvarsstyrelsen, anser jag mig böra framhålla, att befogen
heten bör utövas med försiktighet och efter samråd med vederbörande fack
myndighet.
Det synes som om utredningen tänkt sig att den nuvarande undanförsel-
delegationen i civilförsvarsstyrelsen skall bibehållas. Att bibehålla delega
tionen torde emellertid ej vara erforderligt med de av utredningen föreslagna
formerna för samarbete mellan de olika myndigheterna.
Såsom utredningen föreslagit torde en inventering av industrilokaler och
lagerutrymmen böra ske.
I likhet med utredningen anser jag, att de lokala civilförsvarsorganens an
svar för planläggningen av undanförsel bör kunna utvidgas att avse ej endast
utspridning inom civilförsvarsområde utan även i vissa fall bortförande från
ett civilförsvarsområde till ett annat. Då en utspridning med hänsyn till lokala
förhållanden icke kan tillgodose det krav på skydd som påkallas av omständig
heterna eller då förflyttning av egendomen till annat civilförsvarsområde eljest
skulle vara att föredraga, bör det ankomma på länsstyrelsen eller efter dennas
förordnande på underordnad civilförsvarsmyndighet att planlägga egendomens
bortförande till annat civilförsvarsområde inom länet. Liksom civil försvars-
chcf enligt bestämmelse i civilförsvarskungörelsen (61 §) f. n. har befogen
het att under högsta civilförsvarsberedskap besluta om den utspridning som
förutsättes i godkänd specialplan för utspridning, bör länsstyrelse vara be
rättigad att under sådan beredskap förordna om bortförande som planlagts
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
56
av länsstyrelsen. Åt länsstyrelse bör vidare enligt 41 § civilförsvarslagen
delegeras rätt att bestämma om flyttning av egendom som bortförts enligt
vad nu sagts.
Rätten att förordna om att undanförsel skall verkställas tillkommer enligt
40 § civilförsvarslagen Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t
bestämmer. Den må utövas vid krig eller krigsfara. I lagtexten har icke före
skrivits någon begränsning av de myndigheter till vilka rätten skall kunna
delegeras. Utredningens av mig biträdda förslag till ordnande av undan-
förselfrågorna innebär ej att rätten att besluta om undanförselåtgärd under
alla förhållanden skulle förbehållas åt civilförsvarsmyndigheterna. Liksom
hittills bör det stå Kungl. Maj:t fritt att härutinnan laga efter omständig
heterna. Under ett beredskapsläge kan det vara befogat att exempelvis en för-
sörjningskommission bemyndigas att meddela undanförselbeslut.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Civilförsvarets nuvarande verksamhetsgrenar.
Gällande bestämmelser.
Nu gällande civilförsvarsorganisation kännetecknas av en omfattande kon
centration av de civila försvarsåtgärderna. Koncentrationen avser icke blott
verksamhetsgrenar, vilka inrättats speciellt för krigsförhållanden, utan även
sådana verksamhetsgrenar, vilka under fred företrädas av särskilda organi
sationer, exempelvis polisväsendet och brandväsendet.
Civilförsvarets nuvarande tjänstegrenar äro ordningstjänst, observations-
och förbindelsetjänst, brandtjänst, teknisk tjänst, gasskyddstjänst, sjukvårds
tjänst, utrymnings- och socialtjänst samt undanförsel- och förstörings tjänst.
Koncentrationen av civilförsvarsåtgärderna tar huvudsakligen sikte å för
hållandena vid krig och syftar därvid till en gemensam operativ ledning av
samtliga till civilförsvaret hänförda verksamhetsgrenar. Under fred fullgör
civilförsvarsorganisationen huvudsakligen uppgifter som avse förberedelse
verksamhet för krig. Polisväsendet och i huvudsak jämväl brandväsendet under
fred beröras icke av civilförsvaret i annan mån än som betingas av den gemen
samma krigsplanläggningen.
Det nuvarande sambandet mellan civilförsvaret och polisväsendet
avser dels den territoriella indelningen av landet i civilförsvarsområden samt
chefsförhållandena inom dessa områden, i vilka hänseenden anknytning prin
cipiellt skett till polisorganisationen, dels en viss samordning av polisverk
samheten med civilförsvaret under krigsförhållanden.
I fråga om indelningen i civilförsvarsområden samt ledningen inom de
samma innebära de nuvarande föreskrifterna följande. Enligt 5 § civilför
svarslagen utgör varje landsfiskalsdistrikt och stad som ej ingår i lands-
fiskalsdistrikt ett civilförsvarsområde, där ej Kungl. Maj:t för visst fall annor
lunda förordnar. På grund av denna föreskrift gäller f. n. i allmänhet, att
överensstämmelse råder mellan civilförsvarsområden och polischefsdistrikt.
57
Enligt 6 § civilförsvarslagen föreligger skyldighet för befattningshavare vid
polisväsendet att vara civilförsvarschef eller ställföreträdare för sådan. För
närvarande upprätthålles befattningen såsom civilförsvarschef i tre fjärdedelar
av landets civilförsvarsområden av vederbörande polischef.
Yad angår samordningen av polisverksamheten med civilförsvaret under
krigsförhållanden märkes, att den normala polisverksamheten avsetts skola
under krig väsentligt fortgå vid sidan av civilförsvarets ordningstjänst, vilken
senare skall hava till speciell uppgift att ansvara för ordningen i allmänna
skyddsrum och andra civilförsvarets anstalter och att eljest handhava ordnings-
uppgifter som äga omedelbart samband med civilförsvarets verksamhet i
övrigt. Även under krig skall polisen kvarstå såsom principiellt självständig
organisation. Emellertid har ansetts föreligga behov av gemensam ledning i
kritiska situationer. I sådant syfte stadgas i 12 § civilförsvarskungörelsen,
att civilförsvarschef äger att, även om han icke tillika är polischef, under civil-
försvarsberedskap förordna, att polismän inom civilförsvarsområdet skola av
delas för att fullgöra särskilda med civilförsvaret sammanhängande uppgifter.
Under sådan tjänstgöring är polisman underställd tjänstegrenschefen för ord
ningstjänsten eller särskilt utsett befäl inom civilförsvaret. Då högsta civil-
försvarsberedskap råder äger civilförsvarschefen tillika meddela föreskrifter
beträffande den beredskap, som skall upprätthållas inom polisväsendet med
hänsyn till möjligheten av att förordnande av nyss omförmält slag kan
komma att meddelas.
Beträffande förhållandet mellan civilförsvaret och brand väsen de t
står det sistnämnda under fred i princip självständigt i förhållande till civil
försvaret, medan under krig fredsbrandkårerna ingå i civilförsvarsorganisa
tionen.
Fredsbrandväsendet regleras av 1944 års brandlag och brandstadga. Enligt
dessa författningar skall varje kommun hålla ett brandförsvar, som tillfreds
ställer skäliga anspråk på trygghet mot skada av brand. I varje kommun skall
finnas brandstyrka av betryggande storlek och sammansättning. Brandstvr-
kan skall utgöras i stad av yrkesbrandkår eller borgarbrandkår samt i annan
kommun av borgarbrandkår eller frivillig brandkår, vilken gentemot kommu
nen förbundit sig att svara för brandsläckning. Till kommuns brandstyrka
skall därjämte höra reservbrandstyrka, uttagen med tjänsteplikt.
Länsstyrelse äger befria kommun från att hålla egen brandkår, såframt
kommunen träffat avtal om betryggande släckningshjälp från brandkår i annan
kommun, så ock för stad att hålla yrkes- eller borgarbrandkår, såframt i staden
finnes frivillig brandkår.
Efter framställning av brandchef i kommun, där brand tagit eller hotar att
taga större omfattning, är annan kommun skyldig att lämna släckningshjälp
i den utsträckning brandchefen i den kommunen prövar möjlig utan att skälig
hänsyn till dess egen säkerhet åsidosättes Ersättning skall härvid utgå.
Då så erfordras för släckning av brand är envar i åldern 16—65 år, som
vistas i orten, pliktig att i den mån kroppskrafter och hälsotillstånd tillåta
medverka vid släckningen. Bland de sålunda tjänstepliktiga skall den förut
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
58
omnämnda reservbrandstyrkan uttagas, i första liand efter frivillighet. Den
som uttagits är skyldig deltaga i brandövning under högst 15 timmar årligen
samt är för medverkan vid brandsläckning berättigad till ersättning.
Tillsyn över brandförsvaret i riket utövas av en riksbrandinspektör.
Inom länen skola länsstyrelserna tillse, att brandförsvaret är tillfredsstäl
lande ordnat. Kommunala brandordningar, i vilka kommunernas skyldig
heter beträffande brandväsendet närmare angivas, skola fastställas av läns
styrelsen. Länsstyrelsen äger förelägga kommun, som åsidosätter sina skyldig
heter, lämpligt vite. Länsstyrelserna ha genom förordnande av länsbrand-
inspektörer tillförts särskild expertis vid brandärendenas handläggning. Till
länsbrandinspektör har i regel utsetts brandchefen i residensstaden elfer
annan stad inom länet.
Inom de olika länen ha numera upprättats organisationsplaner för brand
försvaret. En indelning i brandkårskretsar har även skett, syftande till sam
arbete i fråga om utbildning, materielvård m. m.
Under krig ingå som nämnts de fredsmässiga brandkårerna i civilförsvarets
brandtjänst. I konsekvens härmed åligger det enligt civilförsvarskungörelsen
civilförsvaret att svara även för släckning av sådan brand, som ej föranledes
av stridshandlingar. I motsats till polisen, som i princip kvarstår som själv
ständig organisation under krig, uppgår sålunda brandväsendet, såvitt avser
elasläckningsuppgifterna, helt i civilförsvaret.
Med hänsyn till de förändrade förutsättningarna och ökade arbetsuppgif
terna under krig avses vissa förändringar av organisationen i krig skola ske
i förhållande till den i fred gällande. Härutinnan kan framhållas, att förstärk
ning av eldsläckningsstyrkorna skall ske genom uttagning av civilför-
svarspliktiga och i vissa fall tilldelning av vapenfria värnpliktiga ävensom i
flera fall anskaffning av ytterligare materiel, att decentralisering av enheterna
planeras, att ledningen av eldsläckningsstyrkorna samordnas med ledningen
av civilförsvaret i övrigt samt att särskilda eldsläckningsenheter organiseras
inom det särskilda civilförsvaret (hemskydd och verkskydd).
De förberedelse!', som under fred erfordras för upprätthållande under krig
av civilförsvarets brandtjänst, ankommer det på civilförsvarsorganen att vid
taga. Yad angår den centrala ledningen må framhållas, att riksbrandinspek-
tören enligt gällande instruktion handlägger frågor rörande brandförsvaret
under krig såsom föredragande i civilförsvarsstyrelsen. I övrigt är riksbrand-
inspektören, i den mån ej annat följer av vad särskilt stadgas, direkt inför
Kungl. Maj:t ansvarig för sin ämbetsförvaltning.
Yad beträffar förhållandet mellan civilförsvaret och sjukvårds-
väsendet märkes att civilförsvarets sjukvårdstjänst huvudsakligen faller
inom den öppna vården. Civilförsvarets uppgift är att taga vård om skadade
på olycksplatsen, att lämna den första hjälpen, att omhändertaga lindrigare
skadade samt transportera svårare skadade till sjukhus. Sjukvårdstjänsten
ledes av en tjänstegrenschef, vartill i regel utsetts läkare, och består i övrigt
av rörliga och fasta enheter.
De rörliga enheterna utgöras av sjuktransportavdelningar, vilka svara för
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Kungl. Maj.ts proposition nr 81.
59
erforderliga transporter mellan skadeplats, förbandsplats och sjukhus. De
fasta enheterna utgöras av förbandsplatser, vilkas huvuduppgift är att tjänst
göra som sorteringsplatser, där enklare vård kan meddelas, varefter svårare
skadefall vidarebefordras till sjukhus. Sluten vård meddelas dock i viss om
fattning vid förbandsplatsens vårdavdelning. I viss omfattning ha organise
rats s. k. läkarambulanser, vilka kunna rycka ut till skadeplats och där etablera
förbandsplats. Civilförsvarets anstalter äro att anse som civila sjukhus
enligt lagen om sjukhusvård vid krig eller krigsfara. Härav följer, att de stå
under medicinalstyrelsens överinseende. Organisationen bestämmes av Kungl.
Maj:t på förslag av medicinalstyrelsen efter hörande av bl. a. civilförsvars-
styrelsen.
Civilförsvarets sjukvårdstjänst omfattar vården av de skadade intill deras
eventuella avlämnande vid sjukhus. Med avseende å själva sjukhusvården har
civilförsvaret för närvarande intet ansvar.
Civilförsvarsutredningen.
Civilförsvarsutredningen har verkställt en allmän översyn av civilförsvarets
nuvarande uppgifter med ledning av de erfarenheter, som vunnits inom och
utom landet under krigsåren. Vid denna översyn har hänsyn tagits till förhål
landena såväl under krig som under fred. Krigsförhållandena ha därvid för ut
redningen framstått som det primära. Vid genomgången av civilförsvarets olika
verksamhetsgrenar har utredningen övervägt, huruvida anledning finnes att i
de fall, där viss verksamhetsgren avser uppgifter som i fred företrädas av
en normalt fungerande organisation, på sådan organisation överflytta ansvaret
för det erforderliga förberedelsearbetet, eventuellt även handhavandet. av upp
gifterna under krig.
Beträffande förhållandet mellan civilförsvaret och polisväsendet
anför utredningen:
Vad angår förhållandena under krig äro självfallet av intresse de upp
gifter, vilka kunnat erhållas från de av kriget berörda länderna Förhållandena
i de ockuperade länderna synas härvid icke böra tjäna till ledning med hän
syn till den politisering av polisväsendet samt obehöriga påverkan på detta i
övrigt från ockupationsmaktens sida, som, enligt vad utredningen vid studie
besök i bl. a. Danmark, Holland och Belgien inhämtat, förekommit. Av större
intresse är otvivelaktigt det förhållandet, att man i England under olika faser
av luftkriget arbetat med ett från det egentliga civilförsvaret skilt polisväsende.
Jämväl brandväsendet har i England fungerat fristående från civilförsvaret,
vilket därmed kommit att i huvudsak bedriva sådan hjälpverksamhet, som
icke företrätts av en särskild, normalt fungerande organisation. Emellertid bör
å andra sidan påpekas, att, ehuru de tre organisationerna formellt varit fri
stående från varandra, ett nära samarbete förekommit under anfall. En direkt
samordning har för övrigt förelegat i den regionala instansen (Storbritannien
var i civilförsvarshänseende indelat i 12 »Regions» under ledning av »Regional
Commissioners»), där en enhetlig operativ ledning möjliggjorts.
För utredningen står det för vårt lands vidkommande klart, att den nu
varande samordningen innebär påtagliga fördelar i fråga om framför allt möj
ligheterna av ett gemensamt order- och rapportväsende samt enhetlig inrikt
60
ning av hela civilförsvarsverksamheten i ett kritiskt läge. Några egentliga
betänkligheter mot den nuvarande samordningen gjorde sig icke heller gäl
lande i samband med civilförsvarsorganisationens genomförande.
Den möjlighet civilförsyarschef enligt gällande bestämmelser äger att —
även om han icke tillika är polischef — inverka på polisverksamhetens be
drivande genom ianspråktagande av polismän för särskilda civilförsvarsupp-
gifter är givetvis icke avsedd att utnyttjas annat än där så ur det gemen
samma civilförsvarsarbetets synpunkt är nödvändigt. Det torde vidare vara
avsett att, även i de fall då civilförsvarsclief, som icke tillika är polischef, an
ser sig böra ingripa i här avsett syfte, detta ingripande skall begränsas till
allmänna direktiv. I här avsedda fall torde regelmässigt såsom tjänstegrens-
chef för ordningstjänsten vara utsedd vederbörande polischef eller annat högre
polisbefäl, under vilkens ledning de civilförsvaret tillkommande uppgifterna
med avseende å ordningstjänsten skola lösas. I detta hänseende gäller för
ordningstjänstens vidkommande samma förhållande som beträffande övriga
tjänstegrenar, exempelvis brandtjänst, där vederbörande tjänstegrenschef —
i det anförda exemplet regelmässigt en brandchef — utövar den direkta led
ningen av tjänstegrenens verksamhet. I de fall civilförsvarschef ingriper
reglerande i polisens verksamhet, måste självfallet ansvaret för vidtagna åt
gärder övergå till denne. Härutinnan gäller sålunda samma förhållande, som
när militär direktivrätt utövas gentemot civilförsvarsorganen.
^Det.kan förutsättas, att civilförsvarets befogenhet att inverka reglerande
på polisverksamheten endast kommer att äga aktualitet under begränsad tid.
Behovet av enhetlig ledning synes sålunda närmast föreligga under luft
anfall och det i anslutning därtill igångsatta hjälparbetet. Så snart förhållan
dena det medgiva, torde den polisiära verksamheten böra ombesörjas av polis
organen själva på eget ansvar. Även i kritiska situationer kommer viss polis
verksamhet — exempelvis kriminalpolistjänst — att utövas utan inblandning
från civilförsvarsorganens sida.
^ i<l bär angivna förhållanden kan utredningen icke finna annat än att de
fördelar, som ligga i samordnad ledning i krig och gemensamt utnyttjande av
rapport- och ordervägar, helt överväga de olägenheter, som alltid måste vara
förenade därmed, att polispersonalens lydnadsförhållanden, i de fall civilför
svarschef är annan person än polischefen, i viss utsträckning måste bli oklara.
Den utveckling, som förekommit på luftkrieets område efter civilförsvarsorga
nisationens genomförande, synes icke föranleda ändring av denna ståndpunkt.
Den väntade ökade omfattningen av skadegörelsen föranleder snarast ett
understrykande av samordningsbehovet.
Vidkommande härefter förhållandet emellan civilförsvar och polisväsendet
under fred, skulle givetvis — oavsett en taktisk samordning i krig — kunna
tänkas att ansvaret för de förberedelseåtgärder, som erfordras för upprätt
hållandet i krig av en civilförsvarets ordningstjänst, lades på polisorganen. I
dylikt fall skulle emellertid erfordras sådana författningsmässiga regleringar,
att polisorganen finge möjlighet att utöva de befogenheter i fråga om ian
språktagande av personal för utbildning och övning in. in., som nu tillkommer
civilförsvaret. Ävenledes skulle ett avskiljande av förberedelseverksamheten
å ifrågavarande område erfordra en central ledning av polisväsendet under
Kungl. Maj:t.
Utredningen har sålunda ansett sig böra intaga den ståndpunkten, att det
bestående sambandet mellan polisväsendet och civilförsvaret icke lämpligen
bör brytas.
I annat sammanhang har civilförsvarsutredningen övervägt ett av polis
ledningen i Stockholm väckt förslag, att den i civilförsvarets ordnings
Kungl. Maj.ts proposition nr SJ.
61
tjänst inskrivna personalen skulle kunna under fredstid inkallas för att
tillfälligt förstärka den ordinarie ordningspolisen. I yttrande över för
slaget har överståthållarämbetet ansett att någon erinran ej kunde göras mot
ett dylikt ianspråktagande av civilförsvarspersonalen, såvitt detsamma skedde
inom ramen för den personalen åvilande skyldigheten att deltaga i utbildning
och övning, men funnit sig icke kunna tillstyrka en anordning, enligt vilken
ordningstjänsten i fråga om tjänstgöringsskyldighet under fred ställdes i
sämre läge än övriga tjänstegrenar. Civilförsvarsutredningen har anslutit sig
till de av överståthållarämbetet framförda synpunkterna och för egen del för
ordat, att personalen i det allmänna, civilförsvarets ordnings- och bevaknings
tjänst skall kunna, ändock att civilförsvarsberedskap ej råder, efter frivilligt
åtagande tagas i anspråk för uppgifter som sammanhänga med den ordinarie
ordningspolisens verksamhet, dock att sådant ianspråktagande icke skall få
ske för ordningens upprätthållande vid arbetskonflikter.
I fråga om förhållandet mellan civilförsvaret och brandväsendet
har utredningen erinrat om att den av luftanfall mot tätorter under det andra
världskriget förorsakade materiella skadegörelsen till väsentlig del skett genom
brand. Av det erhållna erfarenhetsmaterialet angående atombombernas verk
ningar framginge att — i den mån dylika vapen komme till användning i ett
framtida krig — risken för skadegörelse genom eld ytterligare ökat.
Beträffande det framtida förhållandet mellan civilförsvaret och brand-
väsendet har utredningen till en början förklarat av verkställda förfrågningar
framgå, att i stort sett funnits möjligheter att samordna de civila släcknings-
områdena och civilförsvarsområdena, samt hållit före, att det fredsmässiga
brandväsendet efter den nya brandorganisationens genomförande jämväl i
övrigt skulle komma att utgöra en god grund för en krigsmässig, i civilför
svaret ingående brandtjänst.
Härefter anför utredningen:
I fråga om brandförsvaret under krig är det av intresse att i England —
där emellertid brandväsendet sedan år 1941 är förstatligat och enhetligt orga
niserat — ledningen av eldsläckningen lokalt utövas fristående från civilför
svaret i övrigt, ehuru givetvis ett nära samarbete med detta ägt rum. Liknande
förhållanden synas ha förelegat i Tyskland åtminstone under slutskedet. Het
måste också anses uppenbart att brandtjänsten med nutida metoder på luft
krigföringens område ställes inför sådana omfattande uppgifter, att tjänste-
grenen bör arbeta i största utsträckning självständigt utan onödiga hämningar
i form av överflödiga befälslinjer.
Den nuvarande inordningen av brandtjänsten i civilförsvaret har emellertid
icke ansetts behöva lägga någon hämsko på brandtjänstens verksamhet, lika
litet som gäller övriga tjänstegrenar. Samordningen åsyftar beredande
av fördelar, av vilka här kunna nämnas följande. Brandtjänsten behöver
tillgång till civilförsvarets order- och rapportorganisation. Det synes icke
miijligt för brandtjänsten att bygga sitt rapportväsende på de fredsmässiga
anordningarna, såsom brandtelegraf och det allmänna telefonnätet. Brand
tjänsten behöver vidare tillgång till de rapporter om andra skador än elds
vådor, som inkomma till civilförsvarscentralerna, exempelvis angående blocke
rade vägförbindelser. Intressekollisioner kunna uppkomma, såsom om eld
släckningen i ett visst fall bör inriktas på räddning av människoliv eller på
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
62
räddning av ett för försvaret oersättligt förråd. Avgörandet bör i dylika fall
träffas av civilförsvarschefen, som har en vidare överblick av läget än en
tjänstegrenschef kan besitta. Vid interlokala hjälpsändningar är det slutligen
ofta nödvändigt att skaffa upplysningar om framkomlighet på vägar m. m.,
vilket förutsätter samarbete med de militära myndigheterna. Detta samarbete
bör ske genom civilförsvaret över de eljest föreskrivna samrådslinjerna, då de
militära organen icke onödigtvis böra belastas med orienteringsskyldighet gent
emot flera civila organisationer.
De angivna fördelarna synas enligt utredningens mening så betydelsefulla,
att en utbrytning av brandförsvaret från civilförsvaret i övrigt under krig icke
bör ifrågasättas. Självfallet bör emellertid brandtjänsten, liksom för övrigt
andra tjänstegrenar, under krig så långt möjligt ledas självständigt genom
tjänstegrenschefen och övrigt i tjänstegrenen ingående befäl. Annat torde
icke heller ha ifrågasatts. Den gemensamma civilförsvarsledningen bör sålunda
ingripa endast där så med hänsyn till hela hjälparbetets enhetliga riktning
är erforderligt. I första hand bör det härvid tillkomma civilförsvarschefen att
med ledning av den överblick över läget han i civilförsvarscentralen erhåller
genom inkommande rapporter och samråd med samtliga tjänstegrenschef er
ingripa reglerande där så erfordras. Men även på skadeplatser, där enheter
från flera tjänstegrenar insatts i arbete, bör — såsom jämväl hittills avsetts
— en enhetlig ledning kunna säkerställas genom utseende av skadeplatsbefäl
havare. Såsom skadeplatsbefälhavare kan enligt utredningens mening ofta
vara lämpligt att utse brandbefäl, vilka genom sin fredsmässiga verksamhet
måste anses besitta erforderlig rutin för uppgiften i fråga.
I fråga om brandväsendets ställning under fred framhåller utredningen, att
den nu gällande ordningen innebure, att en åtskillnad i princip upprätthölles
mellan ärenden, avseende det fredsmässiga brandväsendets ordnande inom
kommunerna i enlighet med brandlagstiftningen, och ärenden gällande krigs-
brandförsvarets förberedande inom civilförsvarsområdena i enlighet med civil-
försvarsförfattningarna. Denna uppdelning vore icke helt tillfredsställande
på grund av svårigheten att i praktiken särskilja de båda slagen av ärenden.
I den centrala ledningen utövade civilförsvarsstyrelsen med riksbrandinspek-
tören som föredragande beslutanderätten, förutom i rena krigsbrandärenden,
i ett flertal ärenden av mer eller mindre utpräglat fredsmässig karaktär.
Utredningen har övervägt lämpligheten att antingen under fred överföra
krigsplanläggning och övriga krigsbrandärenden till fredsbrandorganen eller
helt inordna det fredsmässiga brandväsendet i civilförsvaret.
Beträffande det förstnämnda av dessa två alternativ framhåller ut
redningen, efter att ha redogjort för vad det i praktiken skulle komma
att innebära, att åtskilliga med krigsbrandförsvarets planläggning sam
manhängande åtgärder, exempelvis anordnande av förläggningsutrymmen
och verkställande av personaluttagning, uppenbarligen vore av natur
att böra vidtagas inom ramen för en gemensam civilförsvarsorganisation.
Ett undantagande från civilförsvarets ansvar av den i fred erforderliga krigs
planläggningen och övriga förberedelseverksamheten på brandförsvarets
område skulle enligt utredningens mening utgöra ett steg bakåt, medförande
avsevärda olägenheter. Det skulle vidare kräva, att brandlagen ändrades dit
hän att även krigsbrandförsvaret komme att regleras därav. Det syntes böra
undvikas att vidtaga ändringar i denna nyligen genomförda lagstiftning. På
Iiungl. Maj:ts proposition nr SL
grund härav kunde utredningen icke förorda en omläggning enligt detta
alternativ.
Vidkommande det andra alternativet anmärker utredningen, att det onek
ligen skulle skapas klarare linjer i fråga om den centrala ledningen, om freds-
brandväsendet inordnades i civilförsvaret. Ä andra sidan vore uppenbart,
att det ur brandväsendets synpunkt icke kunde vara någon fördel att beträf
fande den centrala ledningen allenast representeras av en byrå eller avdelning
inom ett i övrigt icke fackkunnigt ämbetsverk. Snarare måste det för de freds-
mässiga brandärendenas handläggning vara till olägenhet, att riksbrandinspek-
tören jämväl beträffande dessa inplacerades i civilförsvarsstyrelsen. För det
alltjämt pågående arbetet med att uppbygga landsbygdens brandförsvar i
enlighet med nya brandlagen skulle brandväsendets ytterligare anknytning
till civilförsvaret kunna ge anledning till irritation, vilket borde undvikas.
Utredningen har på grund av vad sålunda anförts ansett sig böra stanna
för att bibehålla det nuvarande sambandet under fred mellan civilför
svaret och brandväsendet. Det borde, särskilt om civilförsvars- och brand
ärendena komme att hänföras till ett och samma departement, vara möjligt att
övervinna de svårigheter, som följde med den nuvarande uppdelningen av
brandväsendet i en fredsmässig och krigsmässig del.
Riksbrandinspektören föreslås i enlighet med denna ståndpunkt alltjämt
skola handlägga frågor rörande brandförsvaret under krig såsom föredragande
i civilförsvarsstyrelsen.
Utredningen har vidare övervägt lämpligheten av att, oavsett bibehållandet-
av den nuvarande samordningen mellan civilförsvaret och brandväsendet, över
föra den på civilförsvarsstyrelsens stat upptagna personalen inom riksbrand-
inspektörens avdelning till en fristående statens brandinspektion. Dessa spörs
mål torde lämpligen böra upptagas till behandling i sammanhang med anslags-
äskandena till ifrågavarande ändamål.
Såvitt angår förhållandet mellan civilförsvaret och s j ukvår ds vä-
s end et har utredningen påpekat, att civilförsvarets sjukvårdstjänst till sin
karaktär vore en utrycknings- och förstahjälpsorganisation, till vilken den
fredsmässiga motsvarigheten vore föga utvecklad. Utredningen har övervägt
möjligheten att på medicinalstyrelsen lägga ansvaret för beredskapen i fråga
om den nu till civilförsvaret hörande sjukvårdstjänsten men med hänsyn till den
angivna karaktären hos denna funnit, att medicinalstyrelsen icke vore lämp
ligt organ för verksamhetens ledning. Såväl beredskapen för skadades om
händertagande och transport till sjukvårdsinrättning som upprättandet av för
bandsplatser borde därför som hittills åvila civilförsvarsorganisationen.
Utredningen påpekar, att platsdispositionen på sjukhusen under krig av
ses skola ledas av ett centralt organ med representanter för medicinalsty
relsen, försvarets sjukvårdsförvaltning och försvarsstaben. Vid förbindelse
avbrott skulle ledningen utövas från beläggningscentraler som anordnats mili-
tärområdesvis. Därest även förbindelserna inom militärområde skulle brytas,
avsåges ledningen skola övertagas av länsstyrelsernas försvarsavdelningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
63
64
Emellertid torde länsstyrelserna f. n. sakna befogenheter i sagda hänseende.
Utredningen förordar, att bestämmelser utfärdas i ämnet.
Enligt utredningens mening bör eftersträvas en ytterligare samordning av
civilförsvarets och hemvärnets förbandsplatser. Härom anför utredningen:
För hemvärnets behov har planerats ett betydande antal förbandsplatser,
vartill personal och materiel i stor utsträckning ställts till förfogande genom
röda korset. Å de orter, där samtidigt funnits behov av civilförsvarets för
bandsplatser, har en dubbelorganisation härigenom uppstått, medförande bl. a.
konkurrens om personal. 1943 års civilförsvarsutredning föreslog i förevarande
hänseende, att civilförsvarets sjukvårdstjänst skulle svara även för hem
värnets sjukvård, men framlade icke något detaljerat förslag utan ansåg spörs
målet böra lösas av civilförsvarets centralmyndighet, berörda militära myn
digheter och röda korset. En viss samordning har också kommit till stånd
men alltjämt förekommer enligt vad utredningen inhämtat i ett betydande
antal civilförsvarsområden parallella sjukvårdsorganisationer. Bl. a. med hän
syn till den förutsedda bristen på personal för olika beredskapsuppgifter i ett
krigsläge kan en dylik ordning icke vara ändamålsenlig.
Samordning bör enligt utredningens mening ytterligare ske i första hand
så, att de fasta sjukvårdsenheterna — förbandsplatserna — anordnas i civil
försvarets regi i samtliga orter, där behov av förbandsplatser för civilförsvars
ändamål föreligger och icke kan förutses komma att tjäna ett hemvärnets ute
slutande behov. Personalen å förbandsplatserna bör i enlighet härmed inskrivas
i civilförsvaret och jämte utrustningen upptagas i civilförsvarets organisa
tionsplaner. — I fråga om de för transport av sårade avsedda enheterna torde
möjligheterna för samordning vara mindre, i det den sjukvårdspersonal, som
avses skola åtfölja hemvärnsförbanden och svara för den första hjälpen i
stridslinjen och transporterna därifrån, lämpligen synes böra tillhöra hem
värnet och samövas. med detta. Även på detta område bör emellertid enligt ut
redningens mening visst utrymme finnas för personalbesparande samordnings
åtgärder.
Yad angår civilförsvarets övriga tjänstegrenar har utredningen
icke funnit anledning att föreslå ändring av dess anknytning till civilför
svarsorganisationen, vare sig i fråga om förberedelseverksamheten under fred
eller verksamhetens handhavande i krig. För att kunna bedöma frågorna
om bl. a. omfattningen av verksamheten under fred och den härför erfor
derliga organisationen har utredningen emellertid genomgått tjänstegre-
narnas nuvarande och i fortsättningen väntade uppgifter. Ur den i betän
kandet lämnade redogörelsen härför torde här endast böra återges vad utred
ningen anfört om önskvärda reformer.
Observations- och förbindelsetjänsten. Som en konsekvens av utvecklingen
på luftkrigets område bör enligt utredningen observationstjänsten i högre
grad än hittills grundas på lägesobservation genom å lämpliga utsiktspunkter
utplacerad och med speciell utrustning försedd personal. Det nuvarande syste
met med rapportering över rapportställen från enskilda hemskydd och verk
skydd bör dock icke övergivas. — En ytterligare utbyggnad av radioförbin
delserna bör ske med utnyttjande av kortvågstekniken.
Tekniska tjänsten. Enligt utredningen bör sjukvårdsutbildad personal fin
nas tillgänglig inom röjnings enheter som avses för hjälp åt dem som inne-
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
(15
stängts under rasmassor. En angelägen uppgift är att från krigshärjade länder
inhämta upplysningar om den speciella tekniken vid här avsedd röjning och
att omsätta dessa erfarenheter vid utbildningsverksamheten.
Gasskyddstjänsten. Utredningen anser sig med hänsyn till erfarenheten
från andra länder icke kunna förorda tjänstegrenens slopande. Det synes icke
osannolikt, att den kan tillföras nya uppgifter till mötande av vissa verk
ningar av de nya vapnen — exempelvis indikering och oskadliggörande av
radioaktiv strålning från atombomber.
Utrymnings- och socialtjänsten har av utredningen ägnats förhållandevis
stor uppmärksamhet. Efter redogörelse för de hittills vidtagna åtgärderna
inom tjänstegrenen anför utredningen:
Den nuvarande organisationen för utrymning av tätorter har uppbyggts
med utgångspunkt från de förhållanden, som rådde under ett tidigt skede av
kriget. De vidtagna dispositionerna förutsätta att en relativt lång tid står till
förfogande för utrymningsföretags genomförande. Den administrativa appa
raten med registrering, utskrivning av tågbiljetter och liknande är tidsödande.
Utrymningsplanläggningen avser endast en mindre del av befolkningen i ut
rymningsorterna.
Planläggning för en mer eller mindre total utrymning har förekommit en
dast i undantagsfall, gällande vissa gränsorter med utsatt läge vid militära
operationer. Å andra sidan har genom Kungl. Maj:ts brev till länsstyrelserna
den 5 mars 1943 (nr 335) angående vissa bestämmelser rörande civila myndig
heters. verksamhet under krig framhållits, bl. a., vådan av panikartade eller
eljest okontrollerade befolkningsförflyttningar från områden, som beröras av
fientliga invasionsföretag eller från orter, som utsättas för luftanfall. Läns
styrelserna ha i samband härmed anmodats att i samråd med militära chefer
samt inom länet verksamma utrymnings- och inkvarteringsorgan vidtaga erfor
derliga åtgärder för att förhindra befarade okontrollerade befolkningsförflytt
ningar av berört slag.
Den utveckling, som förekommit på luftkrigets område, bör enligt utred
ningens mening föranleda viss omläggning av utrymningsplanläggningen.
Principiellt bör såsom hittills anses, att den för upprätthållande av produktion
och samhällsfunktioner i övrigt nödvändiga delen av befolkningen i utrym
ningsorter skall så långt möjligt kvarstanna samt att i överensstämmelse här
med bortflyttningsförbud skall kunna utfärdas. En planläggning för utrym
ning av allenast vissa kategorier, som icke äro av nyssnämnd betydelse, torde
därför som hittills böra upprätthållas, ehuru vissa förenklingar av det expeditio-
nella förfaringssättet vid utrymning böra eftersträvas.
En partiell utrymning av nu avsett slag torde närmast ifrågakomma inför
ett överhängande krigshot eller, efter krigsutbrott, från orter, vilka icke ut
satts för luftanfall.
Det synes emellertid utredningen icke försvarligt att i fortsättningen låta
förberedelsearbetet inom utrymningsväsendet avse allenast vissa begränsade
kategorier av befolkningen. Situationer kunna utan tvivel uppkomma — exem
pelvis vid massanfall av den typ som förekommit mot tyska städer — då upp
rätthållande av ett bortflyttningsförbud för icke utrymningsberättigade kate
gorier helt enkelt icke är möjligt. Förödelsen och i samband därmed försörj
ningsproblem av olika slag kunna vidare tänkas bli av sadan omfattning, att
ett kvarhållande av befolkningen, om sådant skulle vara möjligt, icke är
önskvärt. Här angivna synpunkter erhålla uppenbarligen än större aktualitet,
därest atombomber komma att tillgripas som vapen i ett framtida krig.
Bihaini till
riksdagens protokoll
11)48.
1 samt.
År
81.
Kungl. May.ts proposition nr 81.
Ö------ 172 -ts
61)
Massutrymning av här avsett slag kan icke tänkas ske i de former, som
avsetts för hittills planerad utrymning. Transportmedel såsom järnvägar,
fartyg och motorfordon kunna förutsättas tillgängliga för allenast en ringa
del av de utrymmande. I stället måste förutsättas, att dessa själva förflytta
sig åtminstone den första vägen från utrymningsorten.
Erfarenheterna från kriget i Europa ge åtskilliga exempel på improviserade
utrymningar — i samband med luftanfall eller trupprörelser — där de ut
rymmande till en början varit till stor del hänvisade till sina egna möjlig
heter i fråga om förflyttning och uppehälle. Ehuru utrymningsföretag av här
avsett slag självfallet innefatta avsevärda umbäranden för den utrymmande
befolkningen, synes likväl genomförbarheten av desamma vara större än man
skulle kunna förvänta.
Det är ställt utom tvivel, att planläggning och annan förberedelseverk
samhet för en massutrymning av ifrågavarande slag äro ägnade att avsevärt
underlätta genomförandet av densamma. I sådan planläggning synes böra
ingå exempelvis bestämmande i samråd med militära myndigheter av de
vägar, som i olika alternativ kunna användas — eller med hänsyn till mili
tära transporter icke få användas — för landsvägstransporter, förberedande
av upptagningsstationer och uppsamlingsläger på lämpliga avstånd från tät
orter samt organisering av rörliga sjukvårdspatruller.
En omfattande utrymning av här åsyftat slag torde icke kunna undgå att
förorsaka svårigheter beträffande utrönande av utrymmande personers vistelse
ort. Det synes i anledning härav angeläget, att i förberedelsearbetet ingår
planering av samlingsplatser för personalgrupper, vilka snarast böra återgå
till sina uppgifter i produktionen. Så bör exempelvis ske beträffande arbetare
vid företag vilka planlagts för industrievakuering samt befattningshavare vid
stats- och kommunalmyndigheter av vikt för samhällslivet under krig.
Undanförsel- och förstöringstjänsten. Den medverkan som åligger ägare
eller innehavare av egendom, vilken skall undanföras eller förstöras, bör enligt
utredningen i motsats till vad nu torde vara förutsatt lämnas inom ramen
för verkskyddsorganisationen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.
Mot utredningens förslag beträffande förhållandet mellan civilförsvaret
och polisväsendet har erinran framförts från några håll.
Föreningen Sveriges polismästare säger sig icke kunna ge sin anslutning
till den av utredningen förordade lösningen av frågan samt anför:
De alternativa lösningar, som enligt föreningens mening böra ifrågakomma,
äro att antingen polisen och civilförsvaret helt skiljas från varandra — i vilket
fall all bevakningstjänst, sålunda även landstormspolisen, bör organisatoriskt
tillhöra polisen — eller att civilförsvaret inordnas under polisen. Med hänsyn
till meningsskilj aktigheter inom föreningen om vilkendera av dessa båda lös
ningar som är den ändamålsenligaste har föreningen icke ansett sig böra taga
definitiv ställning till frågan. Föreningen håller emellertid före, att civilmyn
digheten i lägsta instans d. v. s. polismyndigheten intar en sådan ställning att
dess medverkan utöver den rena ordningshållningst jänsten är, om icke ound
gängligen nödvändig, så i varje fall av utomordentligt stor betydelse för upp
byggandet av ett effektivt civilförsvar. Framför allt gäller detta orostid. Före
ningen förmenar att erfarenheten från de förflutna beredskapsåren ger be
lägg för riktigheten av denna föreningens åsikt. Föreningen kan i varje fall
67
icke ge sin anslutning åt den princip, som nu gäller och ytterligare utvecklas
i betänkandet, eller att ställa polisen till civilförsvarets förfogande.
Även om polisen inordnas i civilförsvaret kommer det i orostid likväl att
bli så, att polischefen blir den som under alla förhållanden ytterst kommer att
få bära ansvaret för ordningens upprätthållande. En polischefen underordnad
civilförsvarschef eller en ställföreträdande sådan torde för övrigt — därest
sådant av ena eller andra anledningen skulle visa sig erforderligt — av över
ordnad myndighet kunna utrustas med tämligen vittgående och självständiga
befogenheter. Man kan mycket väl tänka sig en lösning motsvarande förhål
landet i större städer mellan polismästare och polisintendent.
Om man likväl vill bibehålla nu gällande ordning med avseende å förhål
landet mellan polisen och civilförsvaret, synes man böra skapa sådana möjlig
heter att polischef — i de fall han ej tillika är civilförsvarschef — kommer
att intaga en självständig ställning i förhållande till den senare.
T. f. polismästaren i Stockholm säger sig vidhålla sin i samband med tidi
gare organisationsförslag angående civilförsvaret uttalade uppfattning, att
polisväsendet som sådant borde lämnas utanför civilförsvaret men att ett nära
samband mellan civilförsvaret och polisväsendet vore nödvändigt för att i
krig föreliggande uppgifter skulle kunna lösas på ett ur alla synpunkter lämp
ligt sätt. Åtminstone för huvudstadens vidkommande kunde det icke vara av
någon större betydelse för civilförsvarets del om polisväsendet vore inordnat
i civilförsvaret eller ej, under det att ett dylikt inordnande för polisväsendets
eget vidkommande endast komme att medföra stora olägenheter. Polismästaren
i Eskilstuna finner det icke lämpligt, att polisens nuvarande inordning under-
civilförsvaret bibehålies. Det kunde knappast undvikas, att vissa konflikter
kunde uppstå mellan civilförsvarschefen och polischefen i avseende å led
ningen av ordningshållningstjänsten, vilket icke vore lyckligt. En anordning
med skild ledning uteslöte icke, att polischef kunde vara civilförsvarschef, där
så ansåges möjligt och lämpligt; givetvis måste man förutsätta en intim
kontakt mellan civilförsvarschefen och polischefen.
Länsstyrelsen i Östergötlands län hävdar, att endast sådana uppgifter, som
kunde betraktas, såsom rena civilförsvarsfrågor, borde hänföras till civilför
svarsorganisationen. Principiellt och ekonomiskt sett kunde det icke anses
stå i överensstämmelse med statens intresse, att sådana arbetsuppgifter, som
sedan lång tid tillbaka handlagts av viss. myndighet eller avdelning inom sådan,
utan objektiva skäl överfördes till annat organ som måhända saknade kom
petent personal för arbetet i fråga. Ur nämnda synpunkt borde polisväsendet
i fredstid vara helt oberoende av civilförsvaret utom i den mån den gemen
samma planläggningen det fordrade.
T fråga om förslaget att utnyttja den inskrivna ordningstjänstper
sonalen för fredsmässiga polisuppgifter efter frivilligt åtagande
har ingen erinran försports. Civilförsvarsstyrelsen förutsätter, att bestäm
melserna i avlöningsreglementet för allmänna civilförsvarets personal
skall gälla jämväl under den åsyftade fredstjänstgöringen. Ifrågasättas
kunde emellertid, om ej personalen under här avsedd tjänstgöring borde
Kungl. Maj.ts proposition nr 81.
68
tilldelas polismans skydd och befogenhet, vilket syntes enklast kunna ske
genom ändring i 87 a § civilförsvarskungörelsen.
Bevalcningsinspelctören anför:
Den föreslagna anordningen kan medföra eu viss förstärkning av polisen.
Enligt min mening kan det, framför allt med hänsyn till utbildningen, i många
fall vara lämpligare att förstärka polisen med personal från civilförsvarets ord
ningstjänst än genom att anlita hemvärnsmän för sådant ändamål.
Även för civilförsvaret, vars ordningshållningspersonal på detta sätt kan
erhålla tillfällen till träning samt personlig kontakt med den egentliga polis
personalen, torde anordningen bli av påtagligt värde.
Frågan om personalens befogenheter och" straffrättsliga skydd under här
avsedd tjänstgöring torde böra göras till föremål för närmare överväganden.
Erfarenhet rörande möjligheterna att till civilförsvarets ordnings- och bevak
ningstjänst knyta samt inom tjänstegrenen utbilda kvalificerad personal torde
därvid böra avvaktas.
Landsorganisationen understryker såsom självklart det förbehållet, att
sådant ianspråktagande som här avses icke får ifrågakomma för att upprätt
hålla ordningen vid arbetskonflikt.
Vad beträffar förhållandet mellan civilförsvaret och brandväsendet
har mot utredningens förslag att brandväsendet under krig skulle ingå i civil
försvaret men att vid handläggningen av brandförsvarsfrågor under fred skulle
bibehållas en principiell åtskillnad mellan freds- och krigsbrandärenden erinran
gjorts endast av överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Norrbottens och
Västerbottens län.
överståthållarämbetet framställer önskemål om närmare utredning beträf
fande frågan om fredsbrandväsendets inordning i civilförsvaret samt anför
härutinnan bl. a. följande:
Utredningen uttalar den förhoppningen att de av utredningen redovisade
svårigheter, som följa av den nuvarande uppdelningen av brandväsendet i en
fredsmässig och en krigsmässig del, skulle kunna övervinnas, om civilförsvars-
och brandärendena framdeles komme att hänföras till ett och samma depar
tement. Ämbetet kan ej dela uppfattningen om sådana verkningar av en ändrad
departementsindelning, främst därför att det i fråga om brandväsendet på ett
helt annat sätt än i fråga om andra civilförsvaret närstående civila verksam
hetsgrenar gäller att dess fredsmässiga och dess krigsmässiga aspekter gripa
in i varandra utan möjlighet till åtskillnad annat än på godtycklig grund.
Det är med dessa utgångspunkter naturligt att ämbetet sökt bedöma bärig
heten av de skäl som av utredningen anförts mot ett inordnande av jämväl
fredsbrandväsendet i civilförsvaret. Härutinnan har anförts, att det ur brand
väsendets synpunkt icke kunde vara någon fördel att beträffande den centrala
ledningen allenast representeras av en byrå eller avdelning inom ett i övrigt
icke fackkunnigt ämbetsverk samt att det för arbetet med uppbyggandet av
landsbygdens brandförsvar i enlighet med nya brandlagen kunde giva anled
ning till irritation, om brandväsendet ytterligare anknötes till civilförsvaret.
Yad det förra av dessa skäl beträffar ägde detsamma berättigande, därest
brandförsvaret inom civilförsvarsstyrelsen komme att utgöra ett främmande
eller i varje fall perifert inslag och därför ej skulle komma till sin rätt. Så
skulle emellertid enligt ämbetets mening icke komma att vara förhållandet.
Det är svårt att verkställa en inbördes gradering av civilförs var suppgifterna,
Kungl. Maj:ts proposition nr SI.
69
men att biandtjänsten intager en central ställning inom civilförsvaret torde
icke behöva råda delade meningar om, och som en följd därav torde för en
civilförsvarsstyrelse med uppgifter jämväl i fråga om det fredsmässiga brand
försvaret dessa sistnämnda uppgifter komma att i betydande grad sätta sin
prägel på arbetet inom verket. Och då varje förstärkning eller effektivisering
av det fredsmässiga brandförsvaret automatiskt höjer beredskapen ur civil
försvarssynpunkt, kan ämbetet icke inse, att reellt sett brandväsendets måls
män skulle ha något att förlora på en närmare sammanknytning av civilför
svaret och brandväsendet såväl inom den centrala ledningen som i lägre in
stanser. Däremot förefaller det sannolikt att det finnes ett psykologiskt mot
stånd att härvidlag övervinna. Med hänsyn härtill och till att en dylik fastare
anknytning nämnda båda verksamhetsområden emellan icke torde kunna ske
utan närmare utredning, som i sin tur måhända skulle fördröja framläggandet
av civilförsvarsutredningens övriga förslag, vill ämbetet med förestående på
pekanden allenast ha sökt motverka att en slutgiltig ordning beträffande civil
försvarets och brandväsendets inbördes ställning skall anses åvägabringad.
En speciell utredning på denna punkt synes ämbetet önskvärd, och det vore
värdefullt, om i den blivande propositionen en dylik utredning efter det ytter
ligare någon tids erfarenhet inhämtats kunde ställas i utsikt.
Ej heller länsstyrelsen i Norrbottens län anser sig övertygad av den av
utredningen anförda motiveringen för att särskilja fredsbrandväsendet och
krigsbrandväsendet samt anser, att fredsbrandärendena borde handläggas i
samma ordning som krigsbrandärendena.
Länsstyrelsen i Västerbottens län finner förslaget att fredsbrandkårerna i
krig skulle ingå i civilförsvaret mindre lämpligt. De skäl som talade för att
polisen skulle, frånsett direktivrätten från civilförsvarets sida, utöva sin
verksamhet utan inblandning från civilförsvaret gällde även brandväsendet.
Riksbrandinspektören säger sig ha, efter ingående prövning av de olika
alternativen rörande brandväsendets ställning under krig och fred, i likhet
med utredningen kommit fram till att brandväsendet under fred borde vara
fristående från civilförsvaret men under krig ingå i detta såsom civilförsva
rets brandtjänst. Genom denna lösning komme civilförsvarets behov av att
under krig ha full dispositionsrätt över brandväsendet att tillgodoses, sam
tidigt som fredsbrandväsendets krav på självständighet under fred bleve upp
fyllt. Riksbrandinspektören tillstyrkte därför civilförsvarsutredningens för
slag i denna del.
Brandskyddsföreningen och brandkårernas riksförbund understryka de skäl
som utredningen anfört mot ett inordnande av fredsbrandväsendet i civil
försvaret. Utan tvivel skulle en sådan anordning innebära en för brand
skyddet i Sverige mycket allvarlig tillbakagång, utan att motsvarande vinst
skulle ernås för civilförsvaret exempelvis i vad rörde de klarare befälslinjer
som möjligen skulle skapas. Brandbefälsförbundet finner icke tänkbart annat
än att fredsbrandväsendet enligt utredningens förslag bibehåller sin i för
hållande till civilförsvaret självständiga ställning. Fredsbrandväsendet vore
av stadigvarande natur, och gällande lagstiftning på området vore icke be
gränsad till tiden. Civilförsvaret däremot vore konjunkturbetonat. Plan
läggningen av krigsbrandväsendet under fred måste bygga på eller an
sluta till fredsbrandväsendet. Huruvida brandinspektionen även i detta
Kungl. Maj.ts proposition nr 81.
70
hänseende borde helt frikopplas från civilförsvarsstyrelsen — sålunda
efter engelskt mönster — eller om riksbrandinspektören, såsom hittills, skulle
med sina biträden ingå som en avdelning i civilförsvarsstyrelsen kunde disku
teras. Frågan hade enligt brandbefälsförbundets uppfattning icke den bety
delse som spörsmålet om fredsbrandväsendets ställning, och förbundet ville
icke motsätta sig ett bibehållande av den nuvarande ordningen. Civilför-
svarsutredningens förslag, att brandväsendet under krig skulle vara inordnat
i civilförsvaret, ville brandbefälsförbundet icke heller motsätta sig. Förbundet
förutsatte dock, att krigsbrandväsendet — såsom civilförsvarsutredningen
också syntes ha funnit lämpligt — gåves eu möjligast självständig ställning-
inom civilförsvaret och att detta i den utsträckning som vore möjlig genom
instruktioner eller anvisningar klargjordes för civilförsvarets representanter
i alla instanser. De tyska och brittiska erfarenheterna under kriget underströke
vad nu sagts.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anför liknande synpunkter som beträf
fande polisväsendets samordning med civilförsvaret och anser förty brand
väsendet i fredstid böra vara helt oberoende av civilförsvaret utom i den mån
den gemensamma planläggningen det påfordrade.
Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller nödvändigheten av att reglera
förhållandena i sådana fall där en landskommun, tillhörande ett civilförsvars
område, träffat släckningsavtal med stad eller annan tätort, som bildar eller
ingår i annat civilförsvarsområde. Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida icke
en uppmjukning av bestämmelserna i 20 § civilförsvarskungörelsen borde ske
så, att civiltörsvarschef utan länsstyrelses hörande finge, i fall som nu nämnts,
disponera civilförsvarsavdelningen utanför sitt eget civilförsvarsområde.
I ett flertal yttranden har berörts frågan om brandinspektionens organisa
toriska ställning i förhållande till civilförsvarsstyrelsen. Yttrandena torde i
denna del böra redovisas i samband med anslagsäskandena till ifrågavarande
ändamål.
I fråga om det allmänna förhållandet mellan civilförsvaret och sjuk-
vårdsväsendet uttalar medicinalstyrelsen, att styrelsen helt anslöte sig
till vad utredningen anfört i detta hänseende och ansåge, att sjukvårds
tjänsten såsom hittills borde åvila civilförsvarsorganisationen, såväl med av
seende på de skadades första omhändertagande och transport till sjukvårds
inrättning som beträffande förbandsplatserna.
Riksnämnclen för ekonomisk försvarsberedskap betonar hur angeläget det är
att beredskapsverksamheten i fråga om civil sjukvård — såväl den öppna som
den slutna — så långt möjligt organiseras under enhetlig ledning samt att
erforderligt samarbete mellan denna ledning och nämnden ordnas i syfte att
säkerställa materielanskaffningen m. m.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller vikten av en bättre samordning
än den förhandenvarande mellan civilförsvarsmyndigheternas planläggning
och den planläggning, som enligt lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård
vid krig eller krigsfara verkställes av sjukhusmyndigheterna. Särskilt framträ-
Kungl Maj:ts proposition nr 81.
71
daiule bleve behovet av dylik samordning vid utrymning. Även den öppna
vården under krig syntes behöva göras till föremål för översyn. Det vore
sålunda icke välbetänkt att, som f. n. avsåges, under en inkvartering, då den
normala befolkningen måhända mångdubblades under otillfredsställande bo
stads- och övriga hygieniska förhållanden, minska det redan under fredsför-
hållanden fåtaliga läkar- och sjuksköterskebeståndet. Ej heller vore det till
rådligt att räkna med bistånd av militära läkare i nämnvärd utsträckning. En
utväg att råda bot mot berörda missförhållande syntes länsstyrelsen vara att
organisera rörliga enheter av läkare och sjuksköterskor, som vid behov kunde
snabbt sändas till utsatta inkvarteringsområden. Länsstyrelsen förordade att
åt medicinalstyrelsen uppdroges att i samråd med civilförsvarets centralmyn
dighet utreda denna angelägna fråga.
Länsstyrelsen i Blekinge län yttrar, att sjukvården komme att ställas in
för betydande problem i samband med hopträngandet inom begränsade om
råden under längre tid av betydande mängder från tätorterna ut- eller bort
flyttad civilbefolkning liksom även vid katastrofskador efter bombanfall mot
sådana orter. Enligt länsstyrelsens mening borde den öppna sjukvården orga
niseras i civilförsvarets regi under medverkan av röda korset. För att civil
försvaret skulle erhålla nödig medicinsk sakkunskap borde förste provinsial
läkaren under fredsförhållanden biträda vid planläggningen av sjukvårds
tjänsten samt under krig ingå i länsstyrelsens försvarsavdelning.
Civi Iförsva rs chef en i Stockholms civilförsvarsområde anser, att utred
ningen borde ha närmare ingått på frågan om mottagningsanordningar vid
sjukhus. Erfarenheter från en mångfald stora luftskydds- och civilförsvars
övningar hade visat, att vid stor anhopning av skadade, som under kort tid
rymd måste omhändertagas på sjukhusens mottagningsavdelningar, biträde
erfordrades av civilförsvarets personal, även om denna ej hade att befatta
sig med själva sjukhusvården. Om skadade aldrig så snabbt avlämnades vid
sjukhus men tidsödande och personalkrävande arbete på mottagningsavdel-
ningen med identifiering, registrering, bårtransporter till operationssalar
m. m. avsevärt fördröjde skadornas behandling, vore ej mycket vunnet. Med
hänsyn till bristen på tillräckligt antal sjuksköterskor och sjukhusbiträden i
krig hade, bl. a. av stadens sjukhusdirektion, begärts att civilförsvarschefen
måtte låta inskriva minst 300 samariter i sjukvårdstjänsten, avsedda för för
stärkning av personalen på sjukhusens mottagningsavdelningar. Formella
hinder syntes emellertid föreligga för en dylik åtgärd. Det vore i hög grad
önskvärt att denna viktiga fråga löstes i samband med ändrade föreskrifter
för civilförsvaret. — Stockholms stads sjukhus direktion anmärker, att det
vid civilförsvarsövningar under krigsåren visat sig att tillräcklig uppmärk
samhet icke ägnats frågan om samordningen mellan civilförsvaret och sjuk
husvården. Er. framkomlig väg att lösa denna fråga syntes vara att in
ordna den slutna vårdens ledning direkt under civilförsvarschefen genom att
sjukhusdirektören förordnades till tjänstegrenschef för den slutna vården.
Utredningens synpunkter i fråga om platsdispositionen å sjukhusen inom
länen i vissa fall av förbindelseavbrott samt beträffande ytterligare samord-
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
ning av civilförsvarets och hemvärnets sjukvårdsorganisationer ha i huvudsak
vunnit gillande.
I det sistnämnda hänseendet förklarar chefen för armén, att som oeftergivligt
villkor dock måste uppställas, dels att de av civilförsvaret uppsatta förbands
platserna finge utnyttjas av hemvärnet med samma rätt som av civilförsvaret,
dels att hemvärnet där så erfordrades — och detta torde bli regel -—- ut
rustades med erforderlig rörlig sjukvårdspersonal och erforderliga sjuktrans
portorgan, vilka tillhörde hemvärnet och följde detta. Redan organiserade
hemvärnsförbandsplatsers överförande till civilförsvaret, i den mån sådant
skulle ske, borde äga rum först sedan civilförsvarsorganisationen på den
platsen vore klar och hemvärnets sjuktransportavdelningar organiserats. Skäl
talade även för att vissa förbandsplatser på den mer renodlade landsbygden
— främst sådana som kunde förutsättas böra flyttas i samband med en av
stridsläget betingad omgruppering av hemvärnet — skulle vara underställda
hemvärnet. Det syntes böra ankomma på vederbörliga regionala myndig
heter att med hänsyn till de lokala förhållandena i samråd närmare reglera
lydnadsförhallandena för sådana förbandsplatser. Liknande synpunkter an
föras av hemvärns chef en och liemvärnsrådet.
Civilförsvar sstyr elsen instämmer med utredningen i fråga om angelägen
heten av ytterligare åtgärder i syfte att komma till rätta med dubbelorganisa
tionen inom civilförsvarets och hemvärnets sjukvård. Ett betydelsefullt steg
i den riktningen ansåge styrelsen komma att tagas i samband med att organi
sationsplaner upprättades för civilförsvarsområdena. I de av civilförsvars-
styrelsen till ledning härför utfärdade allmänna anvisningarna hade meddelats
sådana föreskrifter, att påtalade olägenheter i huvudsak beräknades bli
undanröjda. Skulle så sedermera erfordras, komme civilförsvarsstyrelsen i
samråd med vederbörande myndigheter och organisationer att vidtaga ytter
ligare åtgärder på förevarande område i samordnande syfte.
Länsstyrelsen i Kronobergs län framhåller, att sjukvårdsorganisationen på
en ort måste åsyfta, att all sjukvårdsutbildad personal stode till förfogande
för verksamhet inom ramen av civilförsvarets sjukvårdstjänst. Då organisa
tionen likväl måste medgiva, att vid hemvärnets markstrid dess behov av
sjukvård kunde tillgodoses på bästa sätt, syntes det länsstyrelsen mest ända
målsenligt, att all kvalificerad sjukvårdsutbildad personal inskreves i all
männa civilförsvarets sjukvårdstjänst för att i första hand tjänstgöra inom
ramen av dess olika organ men vid behov kunna utbrytas för att lämna hem
värnet nödig sjukvårdshjälp under markstrid.
Såvitt härefter angår civilförsvarets övriga tjänstegrenar ha de
av utredningen angivna riktlinjerna i allmänhet icke föranlett någon erinran.
1 fråga om observations- och förbindelsetjänsten har från ett flertal håll
understrukits angelägenheten av att civilförsvarets radioförbindelser utbygg
des. Länsstyrelsen i Malmöhus län säger sig förutsätta, att jämväl läns
styrelsernas behov av dylika förbindelsemedel beaktas. Länsstyrelsen i Göte
borgs och Bohus län anser en utökad radioorganisation som en av de ange
73
lägnaste åtgärderna för att modernisera och effektivisera den nuvarande
civilförsvarsorganisationen. Icke minst viktigt vore därvid, att länsstyrelse
försåges med sådan radioutrustning att förbindelse kunde uppnås med dels
militära staber och dels civila centralmyndigheter.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller i fråga om den tekniska tjänsten
önskvärdheten av denna tjänstegrens utbildning i s]5rängningstjänst. Er
farenheten hade visat, att utbildning härutinnan vore av stor betydelse för
utom för tjänstegrenens egen verksamhet jämväl för att kunna biträda brand-
och förstöringstjänstegrenarna. I all synnerhet vore bristen på experter för
sprängning av byggnader påtaglig. Vattenfallsstyrelsen understryker den
av utredningen uttalade synpunkten om behovet av att snarast införskaffa
upplysningar om den speciella tekniken vid röjning och att omsätta dessa er
farenheter vid utbildning i denna tjänstegren. Ur styrelsens synpunkt vore
önskvärt, att kortfattade tryckta allmänna anvisningar för utförande av röj
ning komme till stånd.
I fråga om tjänstegrenen för gasskydd biträder överbefälhavaren utred
ningens åsikt, att tjänstegrenen med hänsyn till erfarenheter från andra län
der icke borde slopas. Det syntes emellertid som om utredningen icke till
fullo beaktat den utveckling som pågått och alltjämt påginge på den kemiska
krigföringens område. Nya utspridningsmetoder och nya stridsgaser, även
radioaktiva sådana, kunde komma att kräva helt nya motmedel. Denna ut
veckling måste noga följas inom civilförsvaret. Försvarets forskningsanstalt
säger sig jämväl dela uppfattningen att gasskyddstjänsten borde bibehållas
som en tjänstegren samt att densamma antagligen komme att tillföras nya
uppgifter. Avgasningstjänsten syntes dock i större utsträckning än utred
ningen förordat böra bygga på rörliga enheter, som kunde insättas vid behov
på provisoriskt upprättade avgasningsplatser i anslutning till skadeområdet;
därigenom torde behovet av fasta avgasningsplatser kunna minskas betydligt.
Frågan om utrymnings- och socialtjänstens fortsatta uppgifter har berörts
i ett flertal remissyttranden. De av utredningen framlagda riktlinjerna ha
härvid genomgående vunnit gillande.
Överbefälhavaren framhåller, att utrymning ur allmän försvarssynpunkt
måste räknas till de viktigaste uppgifter som under krig komme att åvila
civilförsvaret. Överbefälhavaren biträdde de förslag och synpunkter i hit
hörande frågor som utredningen framlagt. Därutöver borde emellertid fram
hållas den avgörande betydelse tidsfaktorn spelade vid bedömandet av vad
som å ena sidan vore önskvärt och å den andra möjligt att genomföra, då det
gällde utrymning. Enär vårt land berörande krigshot sannolikt komme att
bjuda oss en mycket kort tidsfrist före fientligheternas inledande, syntes nu
varande lagbestämmelser beträffande rätten att vidtaga förberedande utryrn-
ningsåtgärder icke säkerställa ett effektivt utnyttjande av tidsfristen. Det
ifrågasattes därför, huruvida icke rätten att uppmana invånare inom riskorter
att flytta till områden, som bedömdes mindre utsatta, borde delegeras till
länsstyrelse. Dessutom borde övervägas, huruvida icke bemyndigande borde
lämnas civilförsvarsstyrelsen, eventuellt länsstyrelse, att under civilförsvars-
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
beredskap ålägga vissa särskilt ömtåliga personalkategorier att verkställa
utrymning.
Civilf'örsvar sstyr elsen framhåller, att utrymningens betydelse komme att
bli än större, därest icke det av utredningen föreslagna utbyggnadsprogram-
met för skyddsrum hunnit genomföras vid ett krigsutbrott. Arbetsmarknads
kommissionen anser' erforderligt, att arbetsmarknadsorganen deltaga i plan
läggningen i fredstid av utrymning, enär de i annat fall icke kunde fullgöra
sina åligganden beträffande arbetsmarknadens reglering under krigstid. Livs
medelskommissionen uttalar, att det syntes kommissionen som om utred
ningen icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt den evakuerade befolkningens
livsmedelsförsörjning. I tidigare planläggning hade en relativt fast organisa
tion härför uppbyggts, till vars förfogande man avsett att ställa bl. a. sär
skilda beredskapslager av socker och mjöl samt lokalt organiserade folkkök.
Vid en massutspisning av det slag det här vore fråga om syntes det bli
nödvändigt med rörliga transportkolonner för utspisningens ordnande bland
de evakuerade.
Länsstyrelsen i Örebro län anser, trots de begränsningar som framför allt
den mycket knappa tillgången på kommunikationsmedel och bostadsbestån
dets fortgående reducering å rena landsbygden härvidlag uppställde, att å
ifrågavarande passiva linje mera vore att vinna för medborgarnas i de större
städerna skydd än genom utrustning av olika enheter för skadebekämpning,
vilkas insatser, ehuru oumbärliga, med hänsyn till förstöringsmedlens ut
veckling alltid måste bli begränsade. Länsstyrelsen i Södermanlands län
finner alla skäl tala för en omläggning av utrymningsplanläggningen enligt
utredningens förslag. Särskilt ville länsstyrelsen understryka vikten av en
planläggning av åtgärder för snabbt utrönande av vissa personalgruppers
vistelseort och dessas återförande till produktionen och arbetet inom stats-
och kommunalförvaltningen.
I fråga om undanförsel- och förstö ringstjänsten anser civilförsvars styr el
sen det oklart vad utredningen avsett med sitt uttalande därom, att den med
verkan, som ålåge ägare eller innehavare av egendom i samband med undan
försel och förstöring, borde lämnas inom ramen för verkskyddsorganisatio-
nen. Styrelsen vore emellertid icke främmande för tanken, att verkskyddsper-
sonal borde i större utsträckning än man hittills tänkt sig kunna medverka vid
undanförsel och förstöring, dock att, vad förberedelsearbetet under fred be
träffade, sådan medverkan måste jämlikt gällande lagstiftning inskränkas till
personal i befälsbefattning.
Departementschefen.
Civilförsvarsutredningen har genomgått civilförsvarets nuvarande verk
samhetsområden i anslutning till den gällande indelningen i tjänstegrenar.
Därvid har undersökts, huruvida omläggningar i något hänseende kunde vara
påkallade med hänsyn till utvecklingen på krigföringens område och eljest
vunna erfarenheter. Särskilt har uppmärksammats huruvida någon av de nu
varande civilförsvarsuppgifterna kunde i fred och eventuellt även under krig
74
Kungl. Maj ds proposition nr 81.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
75
övertagas av normalt fungerande organ utom civilförsvaret. Resultatet av
undersökningarna har blivit, att den nuvarande ordningen enligt utredningens
mening bör i huvudsak bestå. I vissa avseenden har emellertid förordats jämk
ningar beträffande civilförsvarsuppgifternas omfattning m. in.
Beträffande förhållandet mellan civilförsvaret och polisväsendet
gäller f. n., att pölisen även under krigsförhållanden avses skola kvarstå som
principiellt självständig organisation och fungera under i stort sett samma
former som i fredstid, medan civilförsvarets ordningstjänst skall handhava
de ordningsuppgifter som omedelbart sammanhänga med civilförsvarets verk
samhet i övrigt. Polisverksamheten har dock samordnats med civilförsvaret
i så måtto, att civilförsvarschefen skall äga att, även om han icke tillika är
polischef, under civilförsvarsberedskap förordna att polismän skola avdelas
för att fullgöra särskilda med civilförsvaret sammanhängande uppgifter. Han
må ock under högsta civilförsvarsberedskap meddela föreskrifter om den be
redskap som skall upprätthållas inom polisväsendet med hänsyn till möjlig
heten av att nyss nämnt förordnande kan komma att meddelas. I dessa hän
seenden har civilförsvarsutredningen ej föreslagit någon ändring.
Det framstår såsom uppenbart, att polisväsendet och civilförsvaret
i kritiska situationer under krig måste stå under gemensam ledning inom
civilförsvarsområdena. Polisverksamheten måste bl. a. samordnas med de
dispositioner som vidtagas inom civilförsvaret. I vissa lägen kan det bli nöd
vändigt att polispersonal tages i anspråk även för andra ändamål än rena ord-
ningshållningsuppgifter. I de fall då civilförsvarschefen tillika är polischef
torde några komplikationer ej uppstå. Garantier måste emellertid finnas för
att, där annan än polischefen är civilförsvarschef, meningsskiljaktigheter
mellan de två cheferna icke äventyra civilförsvarets effektivitet. Då det är
civilförsvarschefen som skall utöva den operativa ledningen av samtliga civil
försvarsåtgärder, synes det mig också böra vara han som i ett kritiskt skede
skall äga avgöra huru polispersonalen skall insättas. Angående civilförsvars-
chefens befogenheter i detta hänseende torde närmare föreskrifter böra med
delas av civilförsvarsstyrelsen, som därvid bör samråda med länsstyrelserna.
Under krigstid komma ordningshållningsuppgifterna att bli så omfattande
att den i fred befintliga polispersonalen icke kommer att vara tillräcklig. Den
personal som härutöver erfordras bör ur beredskapssynpunkt uttagas och i
erforderlig utsträckning utbildas redan under fred. Det kan ifrågasättas,
huruvida icke denna reservstyrka borde i krig ingå i polisväsendet och huru
vida icke ansvaret för dess uppsättande även i fred borde åvila polisorga
nen. Detta skulle innebära, att civilförsvarets ordningstjänst avskaffades.
Civilförsvarschefen skulle ändå enligt vad förut sagts i beredskapslägen äga
dirigera användningen av personalen. Då såsom jag förutsätter vederbörande
polischef även i fortsättningen oftast kommer att fungera jämväl såsom civil-
försvarsclief och en särskild civilförsvarets ordningstjänst alltid torde komma
att stå under polisbefäl, förefaller det i och för sig tämligen likgiltigt huru
vida den i krig erforderliga reservpersonalen organiseras inom eller utom
civilförsvarets ram. Ett överförande av ordningstjänsten till polisväsendet
76
behövde icke medföra någon ändring beträffande omfattningen av den sär
skilt uttagna reservpersonalens uppgifter. Emellertid talar mot ett dylikt
överförande att polisväsendet saknar central ledning under Kungl. Maj:t. Då
härtill kominer att en sådan åtgärd skulle förutsätta särskild lagstiftning —
motsvarande den som gäller beträffande civilförsvarsplikt -— om skyldighet för
medborgarna att tjänstgöra inom polisväsendet, finner jag ej anledning före
slå någon avvikelse från vad nu gäller.
Mot utredningens förslag att personalen i det allmänna civilförsvarets ord
ningstjänst skulle kunna under fred efter frivilligt åtagande tagas i anspråk
för uppgifter, som sammanhänga med den ordinarie ordningspolisens verk
samhet, har jag ej något att erinra. Jag är ense med utredningen om att ord
ningst jänstpersonalen dock ej bör få användas för att upprätthålla ordningen
vid arbetskonflikter. Under här avsedd tjänstgöring synes personalen
böra åtnjuta polismans skydd och befogenhet.
Till frågorna om civilförsvarets anknytning till polisorganisationen i terri
toriellt avseende och om chefskapet inom civilförsvarsområdena återkommer
jag i samband med behandlingen av civilförsvarets organisation. Jämväl det
särskilda spörsmålet om bevakningstjänsten i krig kommer att upptagas i det
följande.
Ej heller beträffande det principiella förhållandet mellan civilförsvaret
och brandväsendet har utredningen föreslagit någon ändring av vad nu
gäller. I likhet med utredningen anser jag, att brandförsvaret under krig bör
ingå i civilförsvaret och att handläggningen av krigsbrandärenden under fred
bör ankomma på civilförsvarsorganen. Den av utredningen diskuterade frå
gan huruvida icke även fredsbrandväsendet borde inordnas i civilförsvaret
synes närmast ha avseende å organisationen av centralinstansen. Det lärer
knappast kunna komma i fråga, att civilförsvarschef skulle utöva någon led
ning över de fredsmässiga brandkårerna. Länsstyrelserna äga redan nu upp
sikt över såväl freds- som krigsbrandväsendet. Vad angår centralinstansens
organisation kunna utan tvivel vissa skäl anföras för åsikten att riksbrand-
inspektören borde vara underställd civilförsvarsstyrelsen även då det gäller
fredsbrandärenden. Detta föreslogs av 1943 års civilförsvarsutredning, som
ansåg att en uppdelning av brandärendena i två grupper med olika hand-
läggningssätt icke kunde vara till fördel för ärendenas enhetliga behandling.
De överväganden, som föranledde statsmakterna att intaga en annan ståndpunkt,
torde huvudsakligen överensstämma med de skäl 1945 års civilförsvarsutred
ning anfört för bibehållande av den gällande ordningen. Jag finner ej an
ledning att nu föreslå någon ändring i detta hänseende. Till spörsmålen om
den närmare gränsdragningen mellan civilförsvarsstyrelsens och riksbrand-
inspektörens befogenheter ävensom brandinspektionens ställning i förhållande
till civilförsvarsstyrelsen torde jag få återkomma i samband med behandlingen
av anslagsäskandena till ifrågavarande ändamål.
Länsstyrelsen i Västmanlands län har i sitt yttrande över utredningens
förslag berört ett speciellt spörsmål om användande under krig av brandför
svaret i ett civilförsvarsområde till släckning av brand inom annat civilför
Kungl. Maj ds proposition nr 81.
77
svarsområde. Vad länsstyrelsen anfört synes böra närmare övervägas vid
den översyn av civilförsvarskungörelsen och andra administrativa följdför-
fattningar till civilförsvarslagen som jag förutsätter skola, efter förslag av
civilförsvarsstyrelsen, komma till stånd sedan förevarande ärende slutbe
handlats.
Ahid angår förhållandet mellan civilförsvaret och sjuk vårdsväsen
de t har utredningen föreslagit, att det såsom hittills skall ankomma på civil
försvaret att omhändertaga och transportera skadade till sjukvårdsinrätt
ning samt att organisera förbandsplatser där enklare vård kan meddelas.
Även jag är av den uppfattningen att dessa uppgifter fortfarande böra vila å
civilförsvaret. Utredningen har härutöver endast behandlat ett par detalj
spörsmål angående befogenhet för länsstyrelse att i vissa fall leda platsdispo
sitionen vid sjukhus samt angående samordning av civilförsvarets och hem
värnets förbandsplatser. Yad utredningen härutinnan anfört finner jag böra
iakttagas. I det sist nämnda avseendet torde erforderlig samordning kunna
åstadkommas genom överenskommelser mellan civilförsvarets och det mili
tära försvarets organ.
I några yttranden ha berörts vissa andra problem rörande sjukvården i
krig. Sålunda har behov ansetts föreligga av förbättrad samordning av sjuk
vårds- och civilförsvarsmyndigheternas planläggning särskilt i fråga om åt
gärder vid utrymning. Frågan om den öppna sjukvården i krig har ansetts
böra närmare utredas. Önskemål har framställts om klarläggande föreskrifter
rörande ansvaret för mottagningsanordningar vid sjukhus.
Utan tvivel är sjuk vårdsplanläggningen i sagda hänseenden behäftad med
åtskilliga brister, överhuvud torde frågan om samverkan mellan civilförsva
rets organ och de sjukvårdande myndigheterna icke ha förts till en tillfreds
ställande lösning. Då det icke kan vara lämpligt att på dessa viktiga om
råden lita till improvisationer, anser jag att problemen redan under freds
tid böra närmare klarläggas och göras till föremål för planläggning. Arbetet
härmed torde böra handhavas av medicinalstyrelsen i samråd med militära
sjukvårdsmyndigheter och civilförsvarsstyrelsen.
Yad beträffar de förut icke berörda tjänstegrenarna inom civil
försvaret ansluter jag mig i stort sett till utredningens förslag. Det torde
böra ankomma på civilförsvarsstyrelsen att med vederbörligt beaktande av
vad som anförts i yttrandena omsätta förslagen i praktiken. Till frågan om
en utbyggnad av civilförsvarets radioförbindelser återkommer jag i samband
med anslagsäskandena för civilförsvaret.
Särskild uppmärksamhet ådrar sig utrymnings- och socialtjänsten. Civil
försvarets främsta uppgift är att rädda människoliv. Med hänsyn till anfalls-
medlens utveckling måste antagas att förstörelsen i ett framtida krig kom
mer att bli än mera omfattande än under det sista världskriget. Behovet
av utrymning kommer därför att öka. Den nuvarande utrymningsplanlägg-
ningen torde icke i alla avseenden motsvara de krav som mot bakgrunden av
erfarenheterna från kriget i Europa böra uppställas. Med hänsyn till det nu
anförda anser jag det angeläget att erforderlig omläggning av utrymnings-
Kungl. Maj-.ts proposition nr Hl.
planläggningen kommer till stånd i huvudsaklig anslutning till vad utred
ningen anfört.
78
Iiungl. Maj-.ts proposition nr 8J.
Civilförsvaret och bevakningstjänsten.
Gällande bestämmelser.
Det vid krig eller krigsfara stegrade behovet av bevakningspersonal till
godoses enligt nu gällande bestämmelser på ett flertal olika sätt, nämligen
1) genom uppsättande av militära markbevakningsförband,
2) genom inkallande av landstormspolismän,
3) genom ianspråktagande för bevakningsuppgifter av i den ordinarie ord
ningspolisen ingående polispersonal,
4) genom inkallande av i civilförsvarets ordningstjänst inskrivna civilför-
svarspliktiga, som icke äro polismän, samt
5) genom anställning av extra polismän.
Härutöver tillägges personal vid vissa statens affärsdrivande verk polis
mans skydd och befogenheter jämlikt de s. k. skadekungörelserna (1939:
584, 585, 761), enligt vilka författningar det åligger järnvägs-, telegraf- och
vattenfallsstyrelserna att för sina underlydande anläggningar vidtaga åtgärder
till förhindrande av skadegörelse.
Slutligen må nämnas, att länsstyrelse jämlikt 57 § civilförsvarslagen kan
ålägga den, som bedriver industriell eller annan verksamhet av väsentlig be
tydelse för försvaret eller folkförsörjningen, att vidtaga särskilda åtgärder
till förhindrande av spioneri och sabotage eller eljest till säkerställande av
driften och förebyggande av skada, såsom anordnande av bevakning, inhäg
nad, maskinskydd eller reservförråd.
Beträffande de nyssnämnda för bevakningstjänst avsedda personalkatego
riernas lydnadsförhållanden m. m. må följande framhållas.
De militära markbevakningsförbanden, till vilka personalen inkallas jäm
likt värnpliktslagen, stå helt under militärt befäl. Landstormspolisen, som
jämväl inkallas jämlikt värnpliktslagen, uttages, utrustas och avlönas genom
försorg av militär myndighet, som jämväl äger inspektionsrätt i vad rör ut
rustningens vård och personalens allmänna militära uppträdande. I fråga
om fullgörandet av sin bevakningstjänst är landstormspolisen underställd de
allmänna polisorganen. I civilförsvarets ordningstjänst inskriven personal
— polismän eller eljest på grund av civilförsvarsplikt inskrivna — lyder under
vederbörande civilförsvarschef och står under befäl närmast av tjänstegrens-
chefen för ordningstjänsten. Extra polismän anställas av länsstyrelse jäm
likt landshövdingeinstruktionen och lyda i befälshänseende under de allmänna
polisorganen. Kostnader för utrustning, avlöning o. d. gäldas av statsverket.
Den jämlikt skadekungörelserna för bevakning vid vissa av statens affärs
drivande verk avsedda personalen är, i vad rör bevakningstjänsten, under
ställd ortens polischef. De vid enskilda företag och anläggningar anställda
vakterna ha i stor utsträckning tilldelats polismans skydd och befogenhet och
i samband därmed underställts polischefen.
79
Rörande landstormspolisorganisationen, som regleras genom kungörelse
den 25 april 1941 (nr 221), torde böra lämnas en något närmare redogörelse.
För att vid krig eller krigsfara under de civila polischefernas ledning bi
träda polisen vid bevakning av viktigare anläggningar, såsom kommunika-
tionsanläggningar, kraftverk och industrier, skall inom krigsmakten vara av
delad särskild landstormspolis. Kungl. Maj:t bestämmer när och i vilken om
fattning landstormspolisen skall träda i verksamhet.
En för hela riket förordnad bevakningsinspektör leder planläggningen av
och övar tillsyn å landstormspolisens verksamhet. Omfattningen av den be
vakning, som ankommer å landstormspolisen (markbevakningsplan), fastställes
av överbefälhavaren efter förslag av bevakningsinspektören och i vissa fall
i samråd med vederbörande centrala ämbetsverk.
För tjänstgöring vid landstormspolisen uttagas och utbildas värnpliktiga
av de äldre årsklasserna samt frivilliga. Uttagning verkställes av veder
börande militära myndighet, såvitt möjligt inom det polisdistrikt, inom vilket
tjänstgöringen är avsedd att äga rum, samt sker i samråd med landsfogden i
länet eller, beträffande stad som är undantagen från området för landsfogdens
polisverksamhet, polischefen.
Landstormspolismannen står i och för polistjänsten under polisbefäl. Han
åtnjuter polismans skydd och befogenhet. Utrustning, beväpning, avlöning
och sjukvård ombesörjas av den militära myndighet, hos vilken landstorms
polismannen redovisas. Inkvartering och förplägnad ombesörjas av land
stormspolismannen själv mot ersättning. I den mån polischefen så finner
lämpligare, skall han träffa överenskommelse med militär myndighet om till
handahållande av inkvartering och förplägnad in natura eller själv draga för
sorg härom på militär bekostnad.
För bevakningsinspektören har Kungl. Maj:t utfärdat instruktion (1941:
222), enligt vilken bevakningsinspektören under Kungl. Maj:t utövar till
syn å den bevakning av viktigare anläggningar, såsom kommunikations-
anläggningar, kraftverk och industriföretag, som vid krig eller krigsfara an
kommer å civil myndighet. Förutom handhavandet av de spörsmål, som sam
manhänga med landstormspolisens användning för bevakningstjänst, åligger
det bevakningsinspektören bl. a. att utfärda anvisningar för planläggning
och anordnande jämväl av annan bevakning än sådan, som sker genom land
stormspolisen. — Som bevakningsinspektör har förordnats statspolisinten-
denten.
Sedan genom 57 § civilförsvarslagen skyldigheten att i vissa fall vidtaga
åtgärder till skydd mot spioneri och sabotage blivit lagstadgad samt över-
vakningsrätt i berört hänseende enligt 73 § samma lag tillerkänts civilför-
svarsmyndighet, har inom civilförsvarsstyrelsen inrättats en särskild beräk
ningsavdelning. Såsom chef för denna avdelning har förordnats bevaknings
inspektören, varigenom civilförsvarsstyrelsen tillförts polisiär sakkunskap.
I egenskap av avdelningschef ingår sålunda bevakningsinspektören i vad rör
ärenden, som sammanhänga med skyddsåtgärder mot spioneri och sabotage
- bl. a. bevakning — som adjungerad ledamot av civilförsvarsstyrelsen,
Kungl. Maj.ts proposition nr 81.
so
som tillhandahåller biträdespersonal, expeditionslokal och materiel jämväl för
bevakningsinspektörens handläggning av frågor berörande landstormspolis-
organisationen.
Civilförsvarsutredningen.
Utredningen håller före, att förhållandena beträffande bevakningstjänsten
icke äro i önskvärd grad enhetliga. Fullständig enhetlighet vore ogenom
förbar, enär bevakningstjänsten vid krig eller krigsfara under alla förhållan
den måste ombesörjas av såväl militära som civila organ. Den militära bevak
ningstjänsten syntes emellertid i princip böra inskränkas till yttre bevakning
av sådana objekt, där bevakningen lämpligen kunde anförtros åt militärför
band eller hemvärn, som på grund av platsens militära betydelse ändock
vore förlagt dit med försvarsuppgift, eller där platsens belägenhet vore så
dan att bevakning icke lämpligen kunde ombesörjas av andra organ. Vid de
bevakningsobjekt där sådana omständigheter icke vore för handen borde be
vakningstjänsten ombesörjas genom försorg av civil myndighet. I sistnämnda
fallet kunde såväl inre som yttre bevakning ifrågakomma. Det syntes natur
ligt att åtgärder för ordnande av den inre bevakningen hänfördes till civilför
svaret och att den för bevakningen avsedda personalen inskreves i verk
skyddet. Sättet för anordnande av den inre bevakningen vore emellertid be
roende av hur den yttre bevakningen vore ordnad och tvärt om. Planlägg
ningen och ordnandet av inre och yttre bevakning borde därför samordnas
och om möjligt ske genom försorg av samma myndighet. Det syntes lämpligt
att uppgifter i fråga om yttre bevakning, som icke ombesörjdes genom mili
tär myndighet, upptoges i organisationsplanen för civilförsvarsområde. En
ligt utredningens mening borde därför alla vid krig eller krigsfara uppstå
ende bevakningsuppgifter, som icke ombesörjdes genom försorg av militär
myndighet, för uppnående av största möjliga enhetlighet planläggas och om
besörjas av civilförsvarsmyndigheterna i nära samarbete med vederbörande
militära myndigheter.
Enligt nu gällande ordning ombesörjdes —- fortsätter utredningen — så
dana bevakningsuppgifter, som icke lämpligen kunde fullgöras av militära
förband, till väsentlig del genom landstormspolisorganisationen. Dennas till
komst hade otvivelaktigt medfört en avsevärd rationalisering av bevaknings
tjänsten. Emellertid kunde organisationen icke anses ha fungerat fullt till
fredsställande.
Civilförsvarsutredningen anser, att en organisation med dubbel lydnads-
ställning i sig bure fröet till friktioner, som i sin tur måste menligt inverka
på organisationens effektivitet. Landstormspolisorganisationen syntes där
jämte vara alltför komplicerad och brista i smidighet på grund av dess mellan
ställning i förhållande till militär- och polismyndigheterna. Denna mellan
ställning borde därför elimineras. Detta kunde ske på två sätt: att organisa
tionen gjordes i alla avseenden militär eller i alla avseenden civil. De skäl
som från militär sida på sin tid framförts för ett avförande från det militära
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
81
kompetensområdet av bevakningsuppgifter, som väsentligen hade polisiär
innebörd, och vilka skäl föranlett tillskapandet av landstormspolisorganisa-
tionen, syntes alltjämt kvarstå. På grund härav och i enlighet med sin
tidigare angivna principiella ståndpunkt föresloge utredningen, att de
bevakningsuppgifter som enligt nu gällande ordning skulle bestridas med
landstormspolis övertoges av civilförsvaret, varvid de uppgifter och be
fogenheter som nu vore tilldelade bevakningsinspektören överfördes till
civilförsvarsstyrelsen.
Utredningen har härefter närmare behandlat vissa problem beträffande
organisation, rekrytering, utbildning och utrustning av civilförsvarets för
ifrågavarande uppgifter avsedda personal.
Härutinnan torde böra nämnas, att rekryteringen enligt utredningens me
ning i väsentlig utsträckning måste ske med anlitande av värnpliktig perso
nal. Bevakningspersonalen borde uttagas av civilförsvarschef i samråd med
vederbörande militära myndighet. Sedan uppskov utverkats med inställelse
till värnpliktstjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap,
borde personalen inskrivas i det allmänna civilförsvarets ordnings- och be
vakningstjänst. Vid krig eller krigsfara skulle personalen vid behov inkallas
enligt civilförsvarslagen. Sålunda uttagen personal med erforderliga fysiska
kvalifikationer kunde kvarstå i ordnings- och bevakningstjänsten efter utträ
det ur värnpliktsåldern.
Enligt vad utredningen inhämtat torde en sammanhängande utbildnings
tid av omkring 30 dagar vara nödvändig för att bibringa personalen er
forderliga kunskaper och färdigheter i polisiär bevakningstjänst, under förut
sättning att personalen tidigare genomgått militärutbildning. En så lång ut
bildningstid kunde icke nås på grundval av civilförsvarslagen. Enligt utred
ningens mening borde de till bevakningstjänst uttagna bibringas den erfor
derliga specialutbildningen under efterutbildningsövning som värnpliktiga.
Utbildningen syntes lämpligen böra bedrivas i militär regi vid militärom-
rådesvis sammandragna utbildningsenheter och med anlitande i erforderlig
omfattning av polisutbildade instruktörer. Behovet av repetitionsutbildning
borde därefter kunna tillgodoses på grundval av civilförsvarslagen.
Personalen borde enligt utredningen vara iklädd uniform och bära vapen.
Utrustningen borde tillhandahållas av armén.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.
Utredningens förslag har i princip biträtts eller lämnats utan erinran i det
stora flertalet av yttrandena.
överbefälhavaren
uttalar, att bevakningstjänstens överflyttande i största
möjliga grad från militära till civila myndigheter för de förstnämnda skulle
innebära en bestämd fördel. Bevakningstjänsten vore till sin natur mera
polisbetonad än militär. Landstormspolisens nuvarande dubbla lydnadsställ-
ning hade icke visat sig fullt lämplig. En överflyttning borde därför komma
<}—172
48
Bihang till riksdagens protokoll 1948.
1 samt. Nr 81.
82
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
till stånd. Huruvida landstormspolisen härvid borde underställas polismyn
dighet eller civilförsvaret syntes icke fullt utrett. I senare fallet måste dock
en betryggande anknytning ordnas mellan polismyndigheterna och civilför
svaret. — Den förbättrade rekryteringen av bevakningspersonal, som utred
ningen beräknade skola uppstå, finge icke ske genom att värnpliktiga ut
nyttjades i sådan utsträckning att de militära förbandens kvalitet nedsattes.
Alla möjligheter att för ändamålet använda icke värnpliktig personal, fram
för allt f. d. fältpoliser, borde begagnas.
Chefen för armén, som förklarar sig icke ha någon erinran i princip mot
utredningens förslag angående civilförsvarets övertagande av landstorms-
polisens bevakningsuppgifter, ansluter sig jämväl till utredningens förslag
om utbildning i polisiär bevakningstjänst under efterutbildningsövningar av
de äldre värnpliktiga som avsåges skola uttagas till dylik tjänst inom civil
försvaret. På grund av utbildningens utpräglat polisiära karaktär syntes den
samma emellertid icke böra som utredningen förordat ske i militär utan i
civilförsvarets (polismyndighets) regi. Självfallet kunde vid utbildning i
civilförsvarets regi, där så eventuellt erfordrades, militär myndighet biträda
i fråga om förläggning, utspisning, personalredovisning, vissa instruktörer
m. m. — I fråga om bevakningspersonalens förseende med uniformspersedlar
och vapen tillstyrktes utredningens förslag, såväl i vad rörde utrustningens
överförande till civilförsvaret som beträffande dess förvaring, även om vissa
omsättnings- och vårdsynpunkter kunde anses tala för den principen, att ut
rustningen under fredstid borde förvaras och vårdas av vederbörligt försvars
område och först i samband med civilförsvarsberedskap överlämnas till civil
försvaret.
Civilförsvarsstyrelsen biträder i princip utredningens förslag om att land
stormspolisen inlemmas i civilförsvaret. Uttagningen av personal för den
tjänstgöring som tidigare bestritts med landstormspolis borde på sätt hit
tills skett äga rum under landsfogdes medverkan. Det kunde ifrågasättas,
huruvida icke utbildning i bevakningstjänst borde bedrivas centralt efter
mönster av utbildningen vid de s. k. fältpoliskompanierna. Tillgången på
kvalificerade instruktörer torde härigenom lättare kunna säkerställas.
BevaJcningsinspektören biträder likaledes utredningens förslag och uttalar,
att en överföring av landstormspolisorganisationen till civilförsvaret ur effek
tivitetssynpunkt kunde väntas medföra fördelar. Det bleve möjligt att under
ett beredskapsläge utnyttja personalen på ett smidigare sätt än vad hittills
varit fallet. En nackdel med det nuvarande systemet komme emellertid att
kvarstå, nämligen svårigheten att, därest bevakningstjänst komme att full
göras under en längre beredskapsperiod, avlösa personalen i samma regel
bundna ordning som vore möjligt för rent militär personal. — Vid uttag
ningen av personal borde landsfogdarna liksom hittills medverka. Centrali
sering av utbildningen borde övervägas med hänsyn till att goda instruktörer
därigenom lättare kunde erhållas. Särskild uppmärksamhet borde ägnas ut
bildningen av befäl. Sådan utbildning kunde måhända ske under den av ut
83
redningen föreslagna efterutbildningsövningen, därest hänsyn till befälsfrå-
gan toges redan vid personalens uttagning. Påbyggnad av befälsutbildningen
torde emellertid såsom utredningen framhållit böra ske inom civilförsvarets
ram. En tänkbar form för sådan påbyggnad vore anordnande av brevkurser i
bevakningstjänst. — Materiel och utrustning, i varje fall vapenutrustning,
borde i största möjliga utsträckning förvaras i militära förråd.
VattenfatlsstyreLsen uttalar, att man genom att överföra landstorms-
polisen till civilförsvaret måhända kunde få till stånd en bättre förståelse
från landstormspolismännens sida för att de vid svår skadegörelse eller brand
vid den anläggning där de tjänstgjorde måste medverka vid civilförsvarsper-
sonalens skade- eller brandbekämpning, så långt detta vore möjligt utan åsido
sättande av bevakningsuppgiften. Styrelsen förutsatte, att den skulle få till
fälle medverka vid bevakningstjänstens ordnande vid styrelsen i civilförsvars-
hänseende underställda anläggningar. Järnvägsstyrelsen framhåller ange
lägenheten av att driftspersonal vid järnvägarna icke tages i anspråk för yttre
be vakningstj änst.
Såsom förut nämnts har överbefälhavaren funnit icke fullt utrett, huru
vida landstormspolisen borde underställas polismyndighet eller civilförsvaret.
Några andra myndigheter hålla direkt före, att bevakningsuppgifterna borde
övertagas av polisen. Länsstyrelsen i Örebro län förmenar sålunda, att skyd
det mot spioneri och sabotage i princip borde vara en polisens och icke en
civilförsvarets uppgift. Utifrån denna utgångspunkt ställde sig länsstyrel
sen avvisande till tanken att i vidare utsträckning än vad som gällde annan
i civilförsvaret inskriven polispersonal ställa landstormspolisen under civil-
försvarschefens befäl. Under en beredskapsperiod såsom den senast tillända-
gångna borde det sålunda i princip vara polismyndigheterna och icke civil
försvarets sak att — med hjälp av militär, polispersonal (inklusive land-
stormspolis) och, därest så vore nödigt, annan civilförsvarspersonal — sörja
för skydd mot spioneri och sabotage. Länsstyrelsen i Östergötlands län har
likaledes kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande uppgifter måste an
ses huvudsakligen vara av polisiär natur, varför bevakningsinspektören vore
mera lämpad än civilförsvarsstyrelsen att utöva den centrala ledningen och
landsfogden bättre än länsstyrelsens försvarsavdelning ägde förutsättningar
för de lokala uppgifternas handhavande. T. f. polismästaren i Stoclcholm an
ser också att landstormspolisorganisationen borde bibehållas i sin nuvarande
utformning.
Landsfogden i Värmlands län framhåller, att landsfogden såsom länspolis
chef måste vid utökningen av civilförsvarsuppgifterna med avseende å bevak
ningen i större utsträckning än förut inkopplas i länslcdningen av civilför
svaret, vilket ytterligare komme att medföra belastning av den förut redan för
stora arbetsbördan.
Några länsstyrelser uttala betänkligheter angående lämpligheten att ordna
bevakningstjänsten på sätt utredningen föreslagit. Länsstyrelserna i Värm
lands och Kopparbergs län befara, att svårigheter kunna uppkomma att för
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
84
bevakningstjänsten erhålla lämplig personal vid ett uttagningsförfarande en
ligt de av utredningen förordade riktlinjerna. Länsstyrelsen i Norrbottens län
anser icke lämpligt att utbildningen av civilförsvarets bevakningspersonal an
ordnas på sätt utredningen föreslagit. Det förefölle nämligen icke helt ute
slutet, att rekryteringen av personal med hänsyn till arten av detta polis
arbete kunde ske även direkt bland sådana som redan utträtt ur värnplikts-
åldern. I dylikt fall kunde utbildning emellertid bibringas personalen alle
nast med tillämpning av civilförsvarslagen. Det vore att föredraga, att möj
lighet till erforderlig utbildning gåves genom en ändring av civilförsvars
lagen. Yidare syntes det länsstyrelsen lämpligt, att utbildningen av bevak-
ningspersonalen åtminstone delvis bedreves lokalt under polischefs ledning.
Härigenom skulle möjlighet erhållas att bedriva tillämpningsövningar vid
just de bevakningsföremål där bevakningstjänsten vore avsedd att fullgöras,
vilket vore av synnerligen stort värde.
I ett par yttranden ha uttalats speciella synpunkter på förevarande fråga.
Länsstyrelsen i Malmöhus län betonar angelägenheten av att personalen icke
komme i ett sämre ekonomiskt läge än om organisationen kvarstode som
militär. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter om icke lämp
ligen sådana åtgärder kunde vidtagas, att landstormspolisen kunde under rena
fredsförhållanden utgöra en slags polisreserv samt finner utredning angående
förutsättningarna härför lämplig.
Departementschefen.
Det vid krig eller krigsfara stegrade behovet av bevakningspersonal till
godoses på ett flertal olika sätt. Ansvaret för att erforderliga bevaknings-
åtgärder vidtagas åvilar i huvudsak militära myndigheter, polisorgan och
civilförsvarsorgan. De bevakningsuppgifter, för vilka polisorganen ha att
svara, skola till väsentlig del ombesörjas av landstormspolis. Ehuru land
stormspolisen är underställd vederbörande polischef, har den stark militär
anknytning såväl i administrativt hänseende som beträffande lydnadsställ-
ningen.
Landstormspolisen tillkom väsentligen i syfte att befria de militära
myndigheterna från ansvaret för de till sin natur huvudsakligen civilt
betonade bevakningsuppgifterna. Ehuru landstormspolisen endast kunde
övertaga ansvaret för bevakningen vid en del av de civila anläggningar, som
tidigare bevakats av militära förband, samt de militära myndigheterna alltjämt
hade att fullgöra åtskilliga uppgifter i samband med landstormspolisens rekry
tering och verksamhet, torde dock en betydelsefull avlastning från den militära
organisationen av bevakningsuppgifterna ha vunnits. Genom att landstorms
polis i regel uttagits i anslutning till tjänstgöringsorten ha härjämte vissa
sociala fördelar ernåtts.
Det kan emellertid ej förnekas, att landstormspolisorganisationen under
beredskapsåren icke fungerade fullt tillfredsställande. Huvudorsaken härtill
torde ha varit organisationens blandade militära och civila karaktär. Då de
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
85
skäl, som på sin tid anfördes för att från det militära kompetensområdet
avföra hithörande bevakningsuppgifter, enligt utredningens mening allt
jämt kvarstå, har civilförsvarsutredningen föreslagit att uppgifterna helt över
tagas av civil myndighet. Härmed avser utredningen icke bevakningen vid
andra civila anläggningar än dem som lämpligen kunna bevakas genom civil
myndighets försorg. Enär uppgifterna nära sammanhänga med civilförsvarets
verksamhet, böra desamma enligt utredningens mening tilldelas civilförsvaret.
De uppgifter och befogenheter, som nu äro tilldelade bevakningsinspektören,
skola härvid överföras till civilförsvarsstyrelsen.
Även sedan bevakningstjänsten överförts till civilförsvaret skulle enligt för
slaget för ifrågavarande bevakningsändamål i stor utsträckning användas värn
pliktiga, företrädesvis från de äldre årsklasserna. Personalen skulle emellertid
icke såsom hittills fullgöra bevakningstjänsten på grund av värnplikt utan,
sedan uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring beviljats, tagas i an
språk såsom civilförsvarspliktiga och inskrivas i civilförsvaret. Därmed skulle
man vinna att personalen i sin tjänstgöring löstes från sambandet med den
militära organisationen, varigenom den nuvarande dubbla lydnadsställningen
skulle undvikas. Genom att personalen kunde tagas i anspråk även efter det
den lämnat värnpliktsåldern skulle behovet av värnpliktiga för ändamålet
minskas.
Civilförsvarsutredningen anser att, under förutsättning att personalen tidi
gare genomgått militärutbildning, det skulle krävas en sammanhängande ut
bildningstid av omkring 30 dagar för att bibringa personalen erforderliga kun
skaper och färdigheter för den bevakningstjänst som här avses. Enligt vad jag
inhämtat skulle ungefär hälften av tiden behöva användas för repetition av
vissa polistjänsten närliggande militära ämnen och övningar och andra hälften
för mera direkt polisbetonade ämnen och övningar. Då civilförsvarslagen med
giver en längsta årlig utbildningstid av endast 60 timmar samt ändring av be
stämmelserna i denna de! icke ansetts böra ske, föreslår utredningen att den
till bevakningstjänst uttagna personalen erhåller specialutbildning härför
under den efterutbildningsövning om 30 dagar, som enligt nuvarande värn-
pliktslag skall fullgöras före utgången av adertonde året efter inskrivningen.
Behovet av repetitionsutbildning anses därefter kunna tillgodoses på grund
val av civilförsvarslagen.
Vid sina överväganden angående bevakningstjänstens ordnande har utred
ningen således utgått från att den nu föreskrivna efterutbildningsövningen för
äldre värnpliktiga skulle komma att bibehållas. I sitt betänkande med förslag
angående försvarets organisation har emellertid försvarskommittén föreslagit
att nämnda övning slopas. Då svårigheter möta att utanför värnpliktsutbild-
ningens ram meddela ifrågavarande personal erforderlig utbildning, synes för
slaget om efterutbildningsövningens slopande böra föranleda ytterligare över
väganden beträffande frågan om bevakningstjänstens omorganisation. I sam
band med departementsbehandlingen av detta ärende ha överläggningar ägt
rum mellan de av frågan närmast berörda myndigheterna, nämligen chefen för
Kung1. Maj:ts proposition nr 81.
86
armén, civilförsvarsstyrelsen och bevakningsinspektören. Man har härvid enat
sig om att förorda att landstormspolisens uppgifter, trots ovissheten om hur
militärutbildningen kunde komma att anordnas, överfördes till civilförsvaret
redan nu, att den grundläggande utbildningen i bevakningstjänst för de värn
pliktiga, som tages i anspråk, i händelse av efterutbildningsövningens slo
pande, anordnades under andra repetitionsövningen eller under den tjänst
göringsperiod, som eljest kunde komma att avsluta militärutbildningen i freds
tid, att ifrågavarande personal omedelbart efter utbildningen beviljades upp
skov och ställdes till civilförsvarets förfogande, oavsett att härigenom yngre
värnpliktiga än tidigare avsetts bleve överförda, samt att personalen i händelse
av krig eller beredskap regelmässigt, i den mån kroppskrafter och hälsotill
stånd tilläte, användes för dessa bevakningsuppgifter åtminstone t. o. m.
det kalenderår, under vilket vederbörande fyllde 55 år. Vid dessa över
läggningar har framhållits att ett uppskov med ställningstagandet från stats
makternas sida i frågan måste komma att fördröja såväl organisationsarbete
som planläggning till avsevärt förfång för uppgifternas lösande.
De skäl, som av civilförsvarsutredningen anförts för att till civilförsvaret
överföra de landstormspolisen hittills åvilande bevakningsuppgifterna, finner
jag övertygande. Då vidare den föreslagna utbildningen av värnpliktig per
sonal, som avses avdelad för bevakningstjänst, synes kunna äga rum inom
ramen för den militära övningstiden, oavsett de jämkningar däri som kunna
beslutas i samband med pågående överväganden om försvarets organisation,
ansluter jag mig till utredningens förslag.
De närmare formerna för bevakningspersonalens rekrytering, utrustning och
utbildning torde böra regleras efter samråd mellan överbefälhavaren och civil
försvarsstyrelsen. Jag finner därför icke anledning att här närmare gå in på
dessa spörsmål. Emellertid utgår jag liksom civilförsvarsutredningen från
att den utbildning av ifrågavarande personal, som kommer att äga rum inom
ramen för den militära övningstiden, bedrives i militär regi, varvid tjänste
män från civilförsvarsstyrelsen dock böra i viss utsträckning kunna ställas
till förfogande som instruktörer i de polisiärt betonade ämnena. Likaledes
räknar jag med att på sätt utredningen förordat utrustning för personalen till-
handahälles av armén samt i viss omfattning jämväl förvaras genom militär
myndighets försorg.
En följd av att bevakningstjänsten överföres till civilförsvaret blir, att be
fattningen som bevakningsinspektör kan indragas. Till detta spörsmål åter
kommer jag i samband med behandlingen av civilförsvarsstyrelsens anslags
behov.
Civilförsvaret och den allmänna civila transportledningen i krig.
Nuvarande ordning.
De motorfordon, söm återstå sedan krigsmaktens och vissa civila myndig
heters fasta krigsbehov tillgodosetts genom uttagning, avses enligt meddelade
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
87
författningsföreskrifter vid krig eller eljest vid en akut transportkris stå till
förfogande för en allmän civil transportledning. Någon organisation för denna
transportledning har dock ännu icke blivit fastställd. Emellertid har trafik-
kommissionen den 26 april 1945 avgivit förslag i ämnet. Enligt detta skulle
ledningen centralt under Kungl. Maj:t i folkhushållningsdepartementet utövas
av en rikstransportledare. Direkt under denne skulle lyda länstrafikledare,
vilka skulle vara stationerade vid länsstyrelserna men icke ingå i dessa. Under
länstrafikledarna skulle finnas lastbilscentraler och av dem bildade läns-
centraler.
Civilförsvarsutredningen.
Mot trafikkommissionens förslag har utredningen framfört vissa erinringar.
Enligt utredningens mening borde under krig rikstransportledaren ingå i
civilförsvarsstyrelsen samt trafikledningen inom länen handhavas av länssty
relserna, varvid länstrafikledarna borde tillhöra länsstyrelserna.
Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.
I flera remissyttranden har framkommit kritik saväl mot detta som mot
trafikkommissionens förslag.
Departementschefen.
Enligt vad jag inhämtat är frågan om planläggningen av den civila trafiken
i krig föremål för ytterligare överväganden inom riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap. I dessa deltaga bl. a. representanter för försvarsstaben
och civilförsvarsstyrelsen. Med hänsyn härtill finner jag ej anledning att nu
taga ställning till civilförsvarsutredningens förslag. Jag vill emellertid fram
hålla, att det är angeläget att denna för civilförsvarets verksamhet ytterst
betydelsefulla fråga snarast bringas till en lösning.
Civilförsvarskolonner.
Tidigare överväganden.
Frågan om att upprätta rörliga kolonner för att förstärka det lokala
civilförsvaret har vid flera tillfällen tidigare varit under diskussion. Således
hemställde dåvarande luftskyddsinspektionen i framställning den 19 september
1942 till Kungl. Maj:t, att åtgärder måtte vidtagas för upprättande av s. k.
luftskyddskolonner. Sedan framställningen varit remitterad till vissa civila
och militära myndigheter samt sammanslutningar, anmodade Kungl. Maj:t, i
anledning av vissa i yttrandena gjorda erinringar, luftskyddsinspektionen att
inkomma med förnyat förslag i ämnet. Det nya förslaget avgavs den 24 mars
1943 och anmäldes i propositionen nr 2/1944. Därvid ansåg sig föredraganden
icke böra framlägga förslag om incdelsanvisning för nu angivna ändamål.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
88
Enligt luftskyddsinspektionens förslag förutsattes, bl. a. av ekonomiska
skäl, att kolonnerna i fredstid icke skulle vara organiserade och samman
dragna till utryckningsberedda förband. Eörst vid krigsfara eller då det ut
rikespolitiska läget eljest så krävde skulle kolonnerna sammandragas genom
att personalen inkallades till vissa, på förhand bestämda orter, s. k. mobilise-
ringsdepåer, där den för kolonnerna avsedda utrustningen och materielen redan
i fredstid skulle finnas placerad.
Såväl 1941 års hemortsförsvarssakkunniga som 1943 års civilförsvarsutred-
ning berörde frågan om inrättande av rörliga civilförsvarskolonner. Närmare
riktlinjer uppdrogos emellertid ej.
Civilförsvarsutredningen.
Utredningen har framhållit, att man under kriget i England, Belgien och
Danmark i betydande utsträckning använt rörliga kolonner. Dessa hade på
grund av sin kvalificerade utrustning och vältränade personal gjort stora in
satser. Enligt inhämtade upplysningar torde systemet med rörliga kolonner
komma att bibehållas i nämnda länder.
I ett tidigare sammanhang (kap. III) har nämnts, att utredningen under
strukit behovet av fjärrhjälp i katastrofsituationer. Ett sätt att tillgodose
civilförsvarets behov av förstärkning inom särskilt hårt drabbade orter vore
enligt utredningen att organisera rörliga kolonner. Att i vårt land helt basera
civilförsvaret på dylika kolonner vore uteslutet. Härtill vore avstånden orterna
emellan alltför stora. Inom vissa delar av landet vore emellertid avstånden
mellan större tätorter icke längre än att man med fördel torde kunna utnyttja
kolonner såsom en rörlig förstärkning till det lokala civilförsvaret.
Dylika kolonner borde uppsättas, utrustas och övas redan i fredstid. Med
hänsyn till civilförsvarets ökade betydelse kunde ifrågasättas, huruvida icke
värnpliktig personal borde avdelas för ändamålet. Det årliga behovet av per
sonal syntes kunna begränsas så att avgången från den militära sidan icke
behövde bliva i avgörande grad besvärande. Vapenfria värnpliktiga borde
utnyttjas i största möjliga utsträckning.
Utredningen har emellertid ansett sig icke kunna fatta bestämd ståndpunkt
om lämpligheten i vårt land av civilförsvarskolonner utan begränsat sig till att
förorda, att åt civilförsvarets centrala myndighet uppdrages att närmare ut
reda frågan.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.
önskvärdheten av civilförsvarskolonner såsom en rörlig förstärkning till
civilförsvarets lokala styrkor i krig har starkt framhållits i ett flertal yttranden.
överbefälhavaren anser sålunda behovet av civilförsvarskolonner vara så
framträdande, att de borde organiseras och övas redan i fredstid. Denna fråga
vore av så vital betydelse för civilförsvarets funktionsduglighet, att åtgärder
för dess lösning borde vidtagas snarast. Då därtill komme, att civilförsvars-
89
kolonnerna även i fred säkerligen skulle kunna ha ett stort värde vid kata
strofer av olika slag (skogsbrand, översvämningar), kunde ifrågasättas, om
icke en kader med viss beredskap ständigt borde vara organiserad. Nuvarande
system att vid sådana tillfällen använda för ändamålet otillräckligt utbildad
militär trupp vore icke tillfyllest. Militärbefälhavaren i tredje militärområdet
anser, att kolonnerna borde organiseras efter militärt mönster och erhålla en
efter vissa militära grunder organiserad förläggning och utbildning. Deras
ställning — inom eller utom krigsmakten -— vore närmast en lämplighetsfråga.
önskvärdheten att vid behov även kunna använda dessa kolonner som stri
dande förband eller för annan militär verksamhet talade dock bestämt för
deras inordnande i krigsmakten.
Riksluftsky dds förbundet finner det synnerligen betydelsefullt, att föreva
rande fråga föres till en lösning. Behovet av civilförsvarskolonner stode i viss
relation till den grad av beredskap, som allmänna civilförsvarets förband
komme att intaga. Enligt förbundets uppfattning innebure utredningens för
slag angående utbildning och övning av dessa förband, att de komme att inne
ha en alltför låg beredskap. Denna brist kunde i viss mån fyllas genom upp
rättande av civilförsvarskolonner. Dessa måste då under fred icke bara organi
seras utan även utbildas och övas på sådant sätt att man i dem erhölle verkligt
effektiva enheter.
Livsmedelskommissionen förordar en undersökning om behovet av särskilda
kolonner för befolkningens livsmedelsförsörjning vid en massutrymning och
att samråd med livsmedelskommissionen därvid sker.
Länsstyrelsen i Blekinge län håller före, att personal för kolonnerna icke
torde kunna erhållas inom de åldersgrupper, som för närvarande rekryterade
civilförsvaret, utan att för ändamålet syntes böra uttagas sådana värnpliktiga,
vilka av någon anledning icke vore lämpliga för vapentjänst.
Arbetsmarknadskommissionen framhåller önskvärdheten ur arbetsmark-
nadssynpunkt av att personalen vid civilförsvarskolonnerna om möjligt icke
kasernerades utan under tiden mellan kolonnernas verksamhet kunde användas
för arbete inom näringslivet.
Polismästaren i Örebro, tillika civilförsvarschef, säger sig vara av den upp
fattningen, att civilförsvarskolonnerna icke lämpade sig för svenska förhållan
den. Behovet av personalförstärkning torde dock vara uppenbart med hän
syn till nutida krigföring. Förslagsvis kunde en reservorganisation skapas
efter mönster av statspolisorganisationen, d. v. s. så att riket indelades i vissa
distrikt omfattande vanligtvis ett län samt att inom detta ett eller flera civil
försvarsområden förelädes att utbygga sin organisation med visst överskott,
vilket vid behov skulle flyttas till andra delar inom länet. Detta överskott
borde vara välutrustat med materiel och särskilt med transportmedel.
Departementschefen.
Erågan om att inrätta rörliga kolonner för att förstärka det lokala civil
försvaret har tidigare varit föremål för bedömande. Därvid ansågs medel
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 81.
90
icke böra anvisas för ändamålet. Emellertid kan ifrågasättas om icke detta
spörsmål numera i viss mån kommit i ett annat läge genom de än mera ökade
risker för omfattande förödelse som utvecklingen inom krigstekniken medfört.
Erfarenheterna synas närmast tala för ett ökat utnyttjande inom civilförsvaret
av rörliga kolonner, avsedda att sammandragas till hårt drabbade orter. Jag
erinrar härutinnan om det av mig i annat sammanhang berörda förslaget om
utbyggnad av den engelska civilförsvarsorganisationen. Enligt detta förslag
skola rörliga militära kolonner ingå som en viktig del av den aktiva hjälp
organisationen i England.
Även om jag således är positivt inställd till detta spörsmål, anser jag dock
i likhet med civilförsvarsutredningen att frågan bör utredas närmare. Utred
ningen bör göras av civilförsvarsstyrelsen i samråd med militära myndig
heter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
V. Civilförsvarets verksamhet under fred.
Här avses de förberedelser av olika slag, vilka böra vidtagas under fred
för att civilförsvaret skall bli berett att fylla sina uppgifter vid krig.
Planläggning.
Civilförsvarsutredningen.
Central planläggning är enligt utredningen erforderlig i tre hän
seenden, nämligen avseende dels forsknings-, försöks- och anvisningsverksam-
het, dels riksomfattande planläggning, dels ock kontroll av lokal planläggning.
Eorsknings- och försöksverksamheten bör avse såväl inhemska som ut
ländska erfarenheter och ha till syfte att inhämta kunskap på samtliga om
råden av civilförsvaret. De vunna erfarenheterna böra samlas i anvisningar
till de lokala organens och allmänhetens ledning. Den inhemska forsknings-
och försöksverksamheten bör enligt utredningens mening i enlighet med vad
hittills varit fallet bedrivas dels i centralmyndighetens egen regi och dels
genom försvarets forskningsanstalt eller annan institution.
I fråga om den riksomfattande planläggningen framhåller utredningen, att
vissa verksamhetsgrenar inom civilförsvaret äro av den beskaffenhet, att de
icke kunna planläggas lokalt. Detta gäller närmast utrymnings- och inkvar-
teringstjänst samt undanförseltjänst. Utrymningsplanläggningen måste enligt
utredningen ständigt stå i samklang med den militära krigsplanläggningen. I
samråd med militära myndigheter böra fastställas de orter och områden, från
vilka utrymning anses böra ske, ävensom de områden, inom vilka inkvartering
skall planeras. Med hänsyn till de omläggningar av utrymnings- och inkvarte-
ringsplanläggningen som utredningen föreslagit måste förutses, att på detta
område förestår ett förhållandevis omfattande planläggningsarbete. Till be
tydande del synes detta kräva centralmyndighetens ledning och medverkan.
91
Utredningen utgår från att det under fredstid icke skall vara erforderligt
att fortlöpande hålla inventeringen av inkvarteringsutrymmen aktuell. Beträf
fande såväl intematförläggningar som enskilda förläggningar torde vara till
räckligt att genom återkommande inventeringar — förslagsvis vart annat år av
internat och vart femte år av andra inkvarteringsutrymmen — sörja för erfor
derlig aktualitet. Inventeringen bör, såvitt gäller andra inkvarteringsutrym
men än internat, kunna ske uppskattningsvis utan genomgång av enskilda
fastigheter. Undanförseltjänsten innefattar, på sätt framgår av den tidigare
lämnade redogörelsen för civilförsvarets och den ekonomiska försvarsbered-
skapens inbördes förhållanden, moment vilka kräva central ledning.
Beträffande kontrollen av den lokala planläggningen förutsätter utred
ningen, att organisationsplaner för civilförsvarsområdena skola finnas och vid
makthållas. Enligt utfärdade anvisningar skall organisationsplan i vissa hän
seenden underställas civilförsvarsstyrelsens prövning. Utredningen anser att
sådan prövning alltjämt skall äga rum.
Utredningen lämnar härefter en översikt över den på länsstyrelser och
civilförsvarschefer ankommande lokala planläggningen.
I organisationsplanerna skola fastställas de områden och anläggningar, för
vilka särskilt civilförsvar skall finnas. Inom dessa kan förekomma en under
indelning i block, hemskydd och verkskydd. I anslutning till sådana indel
ningsfrågor uppkomma personalfrågor, såsom uttagning och inskrivning av
blockchefer och blockgruppspersonal, hemskydds- och verkskyddsledare samt
viss övrig personal inom verkskydd. Civiiförsvarsmyndigheterna ha även att
kontrollera planläggning, som sker genom enskilda, t. ex. i fråga om verk
skydden.
Yad angår det allmänna civilförsvaret skall organisationen av tjänstegrenar
samt förband och andra enheter inom dessa angivas i organisationsplanerna.
Personal måste uttagas och inskrivas för att fylla de fastställda kadrerna. Ut
redningen anser det uteslutet att med bibehållande av någon grad av bered
skap uppskjuta rekryteringen till en senare tidpunkt. Rekryteringen medför
en betydande men, därest personaluttagningen skall hållas aktuell, oundviklig
skriftväxling med bl. a. länsarbetsnämnderna, vilka till undvikande av dubbel-
uttagning föra beredskapsregister, samt med dem som äro inskrivna eller skola
inskrivas.
De lokala civilförsvarsmyndigheternas medverkan fordras beträffande för
varing och vård av civilförsvarsmateriel, i den mån centralisering av förråds-
hållning icke sker, samt beträffande detalj uttagningen av fordon som avses
skola stå till civilförsvarets förfogande.
Vid länsstyrelserna bör register föras över samtliga för beredskapsändamål
reserverade lokaler samt större förrådslokaler och för industrievakuering
lämpliga utrymmen, vilket register bör revideras årligen.
Inom civilförsvarets samtliga tjänstegrenar uppkomma speciella planlägg-
ningsuppgifter.
Beträffande industrierna erfordras planläggning i fråga om verkskydds-
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
organisationen, undanförsel eller förstöring samt åtgärder till skydd mot
spioneri och sabotage. Denna planläggning förutsättes skola i betydande ut
sträckning ske genom ägares eller innehavares försorg. Utredningen anser
lämpligt, att ansvaret för kontrollen häröver koncentreras till länsstyrelserna
och att civilförsvarscheferna i största möjliga utsträckning befrias från det
samma. Detta bör dock icke gälla de största städerna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.
De av utredningen framlagda riktlinjerna ha i allmänhet tillstyrkts eller
lämnats utan erinran. Vissa anmärkningar ha dock framförts.
Civiltörsvarsstyrelsen har i princip ej annan erinran mot den av utred
ningen lämnade redogörelsen för planläggningsuppgifterna än att utredningen
syntes ha förbisett tvenne synnerligen omfattande sådana. Styrelsen åsyftade
härvid den s. k. krigsplanläggningen och bevakningsplanläggningen. Krigs
planläggningen utgjorde en fortsättning av den omfattande operativa plan
läggning som under åren 1942—1943 utfördes av hemortsförsvarsassisten-
terna och som av såväl militära som civila myndigheter tillmättes den största
betydelse. Ifrågavarande planläggning borde ske både centralt av civilför
svarets centralmyndighet och lokalt i enlighet med anvisningar av sagda
myndighet. Den omfattande planläggning som erfordrades för bevaknings-
ändamål vore jämväl av såväl riksomfattande som lokal natur.
Civilförsvar schef en i Stockholms civilförsvarsområde anför i fråga om
uttagning och inskrivning av blockchefer, blockgruppspersonal, hemskydds-
och verkskyddsledare att denna verksamhet för närvarande hörde till de mest
svårskötta och lämnade mycket otillfredsställande resultat, så att bristen på
sådan personal växte för varje år. Det vore orimligt begära, att blockchefer
eller andra skulle gå omkring i fastigheterna för att få upplysningar om lämp
liga personer för dessa befattningar. Bestämmelserna i civilförsvarslagen
angående skyldighet för civilförsvarspliktiga och fastighetsägare m. fl. att
lämna upplysningar till ledning för uttagningsförfarandet vore otillräckliga.
Det vore skäl att återupptaga till prövning det många gånger tidigare disku
terade förslaget om skyldighet att avgiva ett dubblettexemplar av mantals-
förteckning till civilförsvarsmyndighet, då därigenom utan svårighet erforder
liga upplysningar skulle vinnas. Ställföreträdande civilförsvars chef en i Göte
borgs civilförsvarsområde framhåller, att inskrivningen av personal torde
bli betydligt mer arbetskrävande än vad utredningen beräknat. Särskilt
gällde detta inskrivning av hemskyddsledare. Uttagningen av dylika hade i
Göteborg på ett synnerligen förtjänstfullt sätt omhänderhafts av blockche
ferna. Man torde dock icke för framtiden kunna räkna med att sådan ut
tagning skulle kunna ske utan kostnader för det allmänna. Frågan om er
sättning till blockchefer syntes i anledning härav böra övervägas.
Från ett par håll ha framförts önskemål om begränsningar av den av civil-
försvarsutredningen förutsatta planläggningsverksamheten. Sålunda anser
93
länsstyrelsen i Jönköpings län, att det vid ett förutsättningslöst bedömande
ingalunda vore klart, att den lokala planläggningen i rådande läge skulle
behöva i allo genomföras och regelmässigt även kontinuerligt underhållas.
De med all sannolikhet förefintliga möjligheterna att rätt avsevärt begränsa
detaljplanläggningen syntes böra allvarligt undersökas och tillvaratagas. Yad
speciellt inskrivningen av civilförsvarspliktiga beträffade torde denna verk
samhet för närvarande med fördel kunna i huvudsak inskränkas till personer
med befälsfunktioner. Stadsförbundet erinrar om att detsamma i tidigare
avgivet yttrande över utredningens förslag om civilförsvarets verksamhet
under utredningstiden bestämt avstyrkt, att några som helst åtgärder tills
vidare vidtoges för upprättande av organisationsplaner för civilförsvarsom
rådena. Förbundet hade i detta sammanhang bemött de skäl som utredningen
då åberopat för igångsättande av arbetet med planernas upprättande. Utred
ningen syntes nu ha undvikit att ånyo ingå på sin tidigare anförda motive
ring härför och nöjt sig med att förklara sig förutsätta, att organisationsplaner
skulle finnas och vidmakthållas jämväl i fortsättningen. Förbundet hem
ställde, att frågan om upprättandet av sådana planer måtte tagas under om
prövning. Det torde icke kunna bestridas, att det allmänna läget så för
ändrats efter tillkomsten av civilförsvarslagen att en dylik omprövning kunde
anses befogad. Förbundet betvivlade, att statsmakterna vid antagandet av
civilförsvarslagen kunde ha räknat med att ifrågavarande planer skulle komma
att upprättas i ett så förändrat läge som sedermera inträtt.
Departementschefen.
Till vad utredningen anfört om de planläggningsuppgifter som i fred böra
åvila civilförsvarsorganen kan jag i stort sett ansluta mig.
Det är naturligt att tyngdpunkten i civilförsvarets verksamhet under en
fredsperiod kommer att i viss mån förskjutas från lokala till centrala organ.
En av de viktigaste uppgifterna måste vara att söka anpassa vårt civilförsvar
efter den ständigt pågående utvecklingen av anfallsmedlen. För detta ändamål
måste bedrivas en oavlåtlig försöks- och forskningsverksamhet, och kun
skaper måste inhämtas bl. a. om utländska erfarenheter på området. Det är
uppenbart att nu nämnda uppgifter i väsentlig utsträckning måste skötas
centralt. Därmed är ej sagt, att civilförsvarets centralmyndighet skulle i egen
regi bedriva forskning inom alla de mångskiftande områden, som här komma
i fråga. På centralmyndigheten bör emellertid ankomma att hålla sig all
sidigt underrättad om utvecklingen inom och utom landet, att där så erfordras
taga initiativ till igångsättande av undersökningar, som lämpligen böra ut
föras på annat sätt än genom centralmyndighetens egen försorg, samt att
bearbeta insamlat material. För att resultaten av detta arbete skola kunna
omsättas i praktiken måste centralmyndigheten utfärda anvisningar för verk
samheten ute i landet. Därest erfarenhetsmaterialet skulle påkalla ändringar
av den bestående civilförsvarsorganisationen bör centralmyndigheten fram
lägga förslag därom.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
94
Kungl. Alaj:ts proposition nr 81.
I ett tidigare sammanhang har jag framhållit hur angeläget det är att
utrymningsplanläggningen moderniseras. Arbetet därmed har påbörjats inom
civilförsvarsstyrelsen. Ännu torde dock mycket återstå, innan planerna fått
en mera slutgiltig form. Även sedan detta skett torde central medverkan vara
erforderlig för att planerna skola kunna anpassas efter det aktuella läget.
En fortgående central planläggning fordras vidare i fråga om ett flertal
andra tjänstegrenar. Det må särskilt erinras om vad jag i det föregående an
fört om undanförseltjänsten, sjukvårdstjänsten och bevakningstjänsten. En
annan uppgift som kräver central medverkan är krigsplanläggningen, d. v. s.
planläggningen av civilförsvarets operativa verksamhet i krig för att komma
särskilt utsatta orter till hjälp.
I likhet med utredningen förutsätter jag att den centrala myndigheten skall
i erforderlig omfattning kontrollera den lokala planläggningen
Grundläggande för den lokala planläggningen äro de organisationsplaner
som enligt civilförsvarslagen skola upprättas för varje civilförsvarsområde.
Organisationsplanerna äro avsedda att angiva ramen för de materiella och
personella resurser, vilka under krig anses erforderliga för civilförsvars
områdena. De specialplaner, som skola upprättas för det allmänna civil
försvarets tjänstegrenar och verksamhetsområden, komma i huvudsak att
grundas på organisationsplanens innehåll. Organisationsplanen blir — även
om staten i den utsträckning jag i ett senare sammanhang förordar över
tager ansvaret för kostnaderna för civilförsvaret — i icke obetydlig om
fattning normerande för kommuners och enskildas skyldigheter med avseende
på civilförsvaret. Det innebär enligt mitt förmenande betydande risker att
till ett skärpt läge uppskjuta den planläggning i stora drag av civilförsvarets
lokala omfattning och beskaffenhet, som tager sig uttryck i upprättande av
organisationsplan. Jag finner det därför angeläget, att en dylik planläggning
kommer till stånd och anpassas efter ändrade förhållanden. Planen bör i enlig
het med nu gällande bestämmelse i civilförsvarslagen fastställas av läns
styrelsen. Härigenom vinnes erforderlig stadga åt planläggningen och konsti
tueras de skyldigheter för vilka planen är normerande.
Ett led i den lokala planläggningen utgör inskrivningen av civilförsvars-
pliktiga på de befattningar, som äro upptagna i organisationsplanen. In
skrivningen tjänar bl. a. till att giva en bild ur arbetsmarknadssynpunkt av
den arbetskraft, som kan förväntas bli ianspråktagen helt eller delvis för
civilförsvarets räkning under krig. Jag finner ej anledning till ändrade be
stämmelser härutinnan. Jag vill tillägga, att den omständigheten, att per
sonal inskrives, icke i och för sig medför att densamma skall undergå ut
bildning. Till frågan om den omfattning, vari utbildning av inskriven per
sonal skall äga rum, återkommer jag senare.
Den lokala planläggningen torde i övrigt böra i huvudsak bedrivas i enlig
het med de av utredningen uppdragna riktlinjerna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
95
Utbildning och övning.
Civilförsvarsutredningen.
Utredningen har till en början anfört vissa allmänna synpunkter
på behovet av utbildning och övning under fredstid. Som redan
nämnts är utredningen av den uppfattningen, att civilförsvarets beredskap i
princip måste stå på en nivå, som motsvarar det militära försvarets. Detta
gäller även beredskapen i personellt hänseende.
Vid bedömandet av utbildnings- och övningsbehovet under fredstid kan,
enligt vad utredningen anför, visserligen göras gällande, att utbildningstidens
kortvarighet inom civilförsvaret ställde detta i ett gynnsammare läge än krigs
makten, såvitt gällde möjligheterna att i ett skärpt läge genom forcerad ut
bildningsverksamhet åstadkomma tillräcklig kunskap och rutin hos perso
nalen. Likaledes kunde framhållas, att civilförsvaret i fortsättningen, liksom
nu vore fallet, måste till väsentlig del uppbyggas kring fredsmässiga organisa
tioner — exempelvis polis- och brandkårer — vilkas verksamhet i fred till viss
del tillgodosåge kravet på beredskap inom motsvarande tjänstegrenar av
civilförsvaret.
Å andra sidan framginge av erfarenheter från det andra världskriget, att civil
försvaret med nutida krigföring måhända komme att i än högre grad än det
militära försvaret befinna sig i första linjen. Några garantier för att den för en
forcerad massutbildning inom civilförsvaret erforderliga tiden komme att stå
till förfogande funnes enligt utredningens mening icke. Det kunde vidare icke
bortses från att det omfattande och till sin karaktär alarmerande företag, som
en massutbildning i civilförsvar komme att utgöra, åtminstone i vissa situa
tioner kunde tänkas föranleda statsmakterna att i det längsta dröja med dess
igångsättande.
I sista hand innebure bedömandet en avvägning mellan, å ena sidan, de
risker vilka under alla förhållanden vore förbundna med ett uppskjutande av
utbildningen inom civilförsvaret och, å andra sidan, de kostnader och olägen
heter för den enskilde, som vore förbundna med utbildningens bedrivande.
Det syntes utredningen berättigat att vid övervägande av frågan göra jäm
förelser med de utbildningstider, som gällde inom det militära försvaret. Ut
bildningstiden under fred vore inom civilförsvaret begränsad till högst 30
timmar — för inskriven personal högst 60 timmar — för kalenderår, vilken
maximering utredningen ansåge även i fortsättningen böra gälla. Även nämnda
maximitider, vilkas fulla uttagande i regel icke torde komma att erfordras,
innebure uppenbarligen en förhållandevis obetydlig uppoffring för den en
skilde i jämförelse med de krav, som ställdes i fråga om militär utbildning.
Det syntes icke oskäligt att av de enskilda medborgarna kräva den förhål
landevis ringa uppoffring, som deltagande i civilförsvarsutbildning innebure.
Utredningen säger sig ha eftersträvat att begränsa utbildningsplikten för
de enskilda under fred så långt det kunde bedömas såsom försvarligt. Väg
ledande för utredningen hade varit, huruvida det ur sakliga synpunkter kunde
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
anses möjligt att till ett skärpt läge uppskjuta viss utbildningsverksamhet.
Det kunde enligt utredningens mening förväntas, att upprätthållandet av
civilförsvarsplikt för deltagande i sådan utbildning eller övning, som med
bibehållande av beredskap inom civilförsvaret icke kunde uppskjutas, skulle
vinna de civilförsvarspliktigas förståelse. Risk för att så icke bleve fallet
kunde däremot befaras, därest man under fredstid utsträckte utbildningsskyl-
digheten till sådana lättförvärvade kunskaper och färdigheter, som av den
enskilde med skäl kunde anses möjliga att snabbt inhämta i ett skärpt läge.
Utredningen har undersökt möjligheten att beträffande civilförsvarsutbild-
ning lita till det frivilliga försvarsintresset och i detta hänseende samrått med
riksluftskyddsförbundet. Enligt vad utredningen anfört vore det angeläget
att det frivilliga intresset för utbildning i civilförsvarstjänst på allt sätt upp
muntrades. Det syntes emellertid icke möjligt att bygga civilförsvarsorganisa
tionens personliga beredskap enbart på frivillighet. I denna sin uppfattning
hade utredningen bestyrkts genom det samråd som förekommit med riksluft
skyddsförbundet. Under tider då det utrikespolitiska trycket icke för den
enskilde aktualiserade behovet av utbildning och övning torde ett intresse,
liknande det som kommit till uttryck under krigsåren, icke kunna påräknas.
Ett slopande av all obligatorisk utbildning inom civilförsvaret skulle sannolikt
ge stöd för en uppfattning, att sådan utbildning av statsmakterna icke ansåges
nödvändig, och därmed indirekt försvaga de frivilliga organisationernas ställ
ning. Den frivilliga utbildningen torde därför endast böra påräknas som ett
komplement till den obligatoriska utbildning, vilken måste anses nödvändig
för ernående av åtminstone ett minimum av beredskap inom civilförsvaret.
Beträffande den grundläggande civilförsvarsutbildningen av
personal för hemskyddet har utredningen kommit till den uppfattningen,
att skadeverkningarna av moderna anfallsmedel medförde behov av utbildning
i de enklare grunderna för eldsläckning och sjukvård för alla de civilförsvars-
pliktiga vilka kunde komma att befinna sig i orter drabbade av luftanfall.
Då det icke vore möjligt att under fredstid bortse från behovet av en grund
läggande utbildning i civilförsvarstjänst men å andra sidan av flera skäl vore
önskvärt, att sådan utbildning i obligatorisk form begränsades så långt möj
ligt, borde enligt utredningens mening förberedelseverksamheten på före
varande område ta sikte på att skapa förutsättningar för den forcerade utbild
ning, som kunde komma att befinnas påkallad i ett skärpt läge. De åtgärder
som härvid borde komma i fråga vore 1) att bibringa befälspersonalen inom hem-
skyddsorganisationen — blockchefer och hemskyddsledare — en tillfreds
ställande utbildning, avseende att göra dem skickade icke blott att fullgöra
sina uppgifter som befäl under krigsförhållanden utan även att kunna vid
behov till övriga civilförsvarspliktiga inom eget block eller hemskydd meddela
den utbildning på kort tid, som påkallades i en akut krissituation, samt 2)
att efter hand meddela den uppväxande ungdomen sådan elementär kunskap
om eldsläckning och sjukvård, att åtminstone någon grund funnes att bygga
på, därest en forcerad utbildning skulle behöva tillgripas.
97
I fråga om möjligheten att tillgodose behovet av instruktörer inom civil
försvaret inför ett krigshot anser utredningen det knappast möjligt att bygga
på en från befälsorganisationen inom hemskyddet fristående kader av instruk
törer. Utredningen fortsätter:
Särskilda instruktörer i tillräckligt antal för här avsedda ändamål to^de
i varje fall inom större städer och samhällen icke kunna uppbringas. Ianspråk-
tagandet av blockchefer och hemskyddsledare för uppgiften medför den för
delen, att av dem ledd utbildningsverksamhet kan bedrivas i anslutning till
det egna blocket eller hemskyddet, varvid kännedom om lokala förhållanden
kan komma till nytta. Utredningen bortser icke från att ifrågavarande upp
gifter ställa ej obetydliga krav på befälspersonalen inom hemskyddsorganisa-
tionen. Det måste emellertid förutsättas, att den massutbildning, varom här
kan bliva fråga, huvudsakligen måste inriktas på rent praktisk demonstration
och övning av eldsläckning och olycksfallssjukvård samt lämnande av upplys
ningar i frågor angående exempelvis utrymning och innebörden av larmsig
naler. Man har anledning utgå från att i ett skärpt läge intresset bland befolk
ningen för civilförsvaret kommer att underlätta verksamheten. Det är emeller
tid angeläget, att rekryteringen och inskrivningen av personal å ifrågavarande
befälsbefattningar tar sikte på att för desamma erhålla möjligast lämpliga
personer. Utbildningen av blockchefer och hemskyddsledare torde som redan
nämnts böra läggas med tanke på här avsedda instruktions- och upplysnings
verksamhet.
Rörande fredsutbildningen av ungdom har utredningen till en början fram
hållit vissa olägenheter med hittills tillämpade system. Skyldigheten att
genomgå grundläggande utbildning hade endast avsett civilförsvaispliktiga
inom områden eller anläggningar med särskilt civilförsvar. Detta syntes icke
ha varit helt lämpligt med hänsyn till den stora bosättningsrörlighet, som ut
märkte de yngre årsklasserna. Olikheterna i fråga om utbildningsskyldighet
vore dessutom ofta svårförståeliga för de civilförsvarspliktiga. Vidare hade
utväljandet och kallandet av en eller flera bestämda årsklasser för utbildning
inneburit åtskilligt arbete för de härför ansvariga myndigheterna. Slutligen
hade förekomsten av frånvaro utan laga förfall medfört svårigheter med hän
syn till, å ena sidan, angelägenheten att upprätthålla respekt för gällande
föreskrifter samt, å andra sidan, det mindre tilltalande i att här utnyttja de
möjligheter till åtal som författningarna erbjöde.
För undvikande av nu angivna olägenheter föreslår utredningen, att ut
bildningen förlägges till skolorna. För utbildningen måste det, framhåller
utredningen, uppenbarligen innebära direkta fördelar att anknyta till
skolans arbetsformer. Skolans auktoritet komme sålunda automatiskt även
här avsedda utbildning tillgodo. Utbildningen borde äga rum i folkskolans
eller fortsättningsskolans sista klass eller däremot svarande klass i högre
läroanstalter. I fråga om de senare borde det ankomma på skolöverstyrelsen
och överstyrelsen för yrkesutbildning att i samråd med civilförsvarets central
myndighet närmare bestämma de klasser i vilka utbildningen skulle äga rum.
Utbildningen skulle enligt utredningens förslag avse samtliga elever i
vederbörande klass, oberoende av om dessa vore bosatta eller skolan vore be
lägen på ort där särskilt civilförsvar avsåges skola organiseras. I enlighet med
7—n2 is
Bihang till riksdagens protokoll 1948. I samt. Nr 81.
Kungl. Maj:ls proposition nr 81.
98
hittillsvarande bestämmelser skulle utbildningen omfatta högst 10 timmar
samt inrymmas i skolschemat och sålunda icke förläggas till kvällar eller eljest
från skolarbetet ledig tid. Lämpligt syntes vara att för här avsedda ändamål
utnyttja en eller ett par av skolornas friluftsdagar.
Utredningen har framhållit, att utbildningens förläggande till skolorna
komme att innebära en sänkning av utbildningsåldern, i vissa fall till 13 år.
Folkskoleväsendets pågående utbyggnad skulle emellertid efter hand medföra
en höjning av denna ålder.
I fråga om utbildningens beskaffenhet och värdet av densamma anför ut
redningen:
Det är uppenbart, att den skolungdom i de yngre åldrarna, varom här är
fråga, icke kan förutsättas vara mottaglig för en utbildning i egentlig civil-
försvarstjänst. Utbildningen i skolorna bör därför enligt utredningens mening
begränsas till de enklare grunderna för eldsläckning och olycksfallsvård. De
speciella förhållandena i samband med luftanfall böra överhuvudtaget icke
omfattas av utbildningen och redogörelse för civilförsvarets organisation,
innebörden av olika larmsignaler m. m., som nu ingår i den grundläggande
ciyilförsvarsutbildningen, synes icke böra lämnas. Utbildningen bör i enlighet
härmed icke benämnas grundläggande civilförsvarsutbildning utan förslagsvis
utbildning i brandskydd och olycksfallsvård.
Civilförsvarsplikt och därmed skyldighet att vid behov fullgöra tjänst i
civilförsvaret uppkommer icke förrän under det kalenderår, under vilket
vederbörande uppnår 16 års ålder, varför den ungdom, som på föreslaget sätt
erhåller viss utbildning i eldsläckning och sjukvård, icke alltid utgör någon
omedelbar tillgång för landets civilförsvarsberedskap. Utredningen är emeller
tid å andra sidan övertygad om, att den utbildning som här avses, särskilt efter
förloppet av några år, kommer att vara av betydande värde för den händelse
förhållandena vid en framtida tidpunkt skulle kräva en omfattande utbildning
av befolkningen för civilförsvarsuppgifter. Förutsättningarna för en massut
bildning i civilförsvar vid en krissituation måste vara betydligt större, därest
utbildningen delvis avser färdigheter, som en gång tidigare förvärvats, än om
helt nya kunskaper skola meddelas. I beredskapshänseende synes den ned
gång härutinnan, som under de närmaste åren måste följa av att här avsedda
utbildning förlägges till årsklasser, som ej alltid utgöra någon tillgång för
civilförsvaret, icke behöva ge anledning till betänkligheter vid det förhållandet,
att under kriget en omfattande utbildning ägt rum, vars beredskapsvärde allt
jämt till stor del kvarstår.
Meddelandet av en utbildning av här avsett slag i skolorna innefattar enligt
utredningens mening jämväl ett icke obetydligt samhälleligt värde. De färdig
heter, varom här är fråga, äro till nytta även under fredsförhållanden. En
undervisning i de enklare grunderna för eldsläckning, förebyggande brand
skydd samt förbandsläggning och annan olycksfallsvård skulle således enligt
utredningens mening på samma gång som den tillgodoser ett ur civilförsvars
synpunkt föreliggande behov innefatta ett led i den uppväxande ungdomens
utbildning, som icke bör underskattas.
I fråga om den föreslagna utbildningens bedrivande anser utredningen, att
det borde stadgas skyldighet för folkskollärare och gymnastiklärare att med
verka vid densamma. Lämpligt vore, att utbildningen vid seminarier och gym
nastiska institut kompletterades på sådant sätt att nämnda lärarpersonal
kunde meddela även här avsedda kunskaper. För redan befintlig lärarpersonal
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
99
syntes frivilliga instruktionskurser böra ordnas, förslagsvis genom riksluft-
skyddsförbundets försorg. — Utbildningen syntes emellertid, åtminstone
under de närmaste åren, behöva i viss utsträckning bedrivas med anlitande av
de instruktörer som hittills utnyttjats vid den grundläggande civilförsvars-
utbildningen. Jämväl i fortsättningen borde det, beroende på förhållandena i
varje fall, vara möjligt att utnyttja utanför skolorna stående instruktörer.
Vederbörande skolmyndigheter böra enligt utredningen vara ansvariga för
utbildningens ändamålsenliga ordnande. Dock borde samarbete äga rum med
civilförsvarsmyndigheterna, vilka borde tillerkännas inspektionsrätt.
Utredningen föreslår härutöver, att viss påbyggnad eller repetition av den
förordade skolutbildningen sker, för den manliga delen av befolkningen i sam
band med värnpliktstjänstgöringen samt för kvinnor i form av tilläggsutbild-
ning i sjukvård vid 18 års ålder. Härom anför utredningen:
Enligt gällande utbildningsföreskrifter inom krigsmakten förekommer viss
utbildning i civilförsvar (luftskydd) under de värnpliktigas första tjänst
göring. För huvuddelen av den manliga befolkningen kommer på grund härav
viss repetition i samband med värnpliktstjänstgöringen att erhållas i de ämnen,
som avses med den föreslagna skolutbildningen. Utredningen förordar, att
jämväl vid efterutbildningsövningar med värnpliktiga repetition i civilför-
svarstjänst inlägges, så att alla de, som lämna värnpliktsåhlern, besitta ett
minimum av kunskaper rörande civilförsvaret.
För kvinnor saknas motsvarighet till vad nu anförts. I de bestämmelser
angående utbildningen inom civilförsvaret, som meddelats av Kungl. Maj:t för
åren 1945 och 1946, har emellertid föreskrivits tilläggsutbildning i sjukvård
för kvinnor i åldern 18 år under högst 10 timmar. Utbildningsplikten har varit
begränsad till kvinnor, som haft stadigvarande bostad eller sysselsättning
inom område eller byggnad, för vilken särskilt civilförsvar skall vara organi
serat. Ifrågavarande sjukvårdsutbildning har, såvitt utredningen kunnat in
hämta, visat sig lämplig och av de utbildningspliktiga i stort sett omfattats
med intresse.
Utredningen föreslår, att ifrågavarande tilläggsutbildning i sjukvård för
kvinnor i åldern 18 år bibehålies. En motsvarighet till den ytterligare utbild
ning i civilförsvarstjänst, som enligt ovan förekommer för män i värnplikts-
åldern, erhålles härmed. I motsats till vad som föreslagits angående utbildning
i skolor torde emellertid här avsedda sjukvårdsutbildning böra begränsas —
på sätt hittills varit gällande — till orter med särskilt civilförsvar. Ur civil
försvarssynpunkt får ifrågavarande sjukvårdsutbildning anses såsom synnerli
gen betydelsefull, varjämte ur fredsmässiga synpunkter ett beaktansvärt socialt
värde får anses ligga i utbildningen. Utredningen har övervägt att föreslå viss
utökning av ifrågavarande utbildningsskyklighet utöver nu gällande 10 tim
mar i syfte att bereda rum för någon undervisning i hemsjukvård. Genom en
sådan utökning av utbildningen skulle det samhälleliga värdet av densamma
avsevärt höjas. Emellertid har utredningen, som har att grunda sina förslag
å vad som ur civilförsvarssynpunkt påkallas, icke ansett sig böra förorda
dylik utvidgning av utbildningstiden. I den män eleverna vid utbildningen
frivilligt önska genomgå ytterligare sjukvårdsutbildning — exempel härå
ha förekommit vid den hittillsvarande utbildningen — torde emellertid detta
böra medgivas, därest särskilda omständigheter icke lägga hinder i vägen.
Kostnaderna för dylik extra utbildning torde böra gäldas på sätt eljest gäller för
ifrågavarande utbildning. — Det kan påpekas att den sjukvårdsutbildning,
Iiungl. Maj:ts proposition nr 81.
100
Kungl. Maj ds proposition nr 81.
som här avses, äger visst samband med frågan om den husliga utbildningens
ordnande.
I fråga om sättet för utbildningens bedrivande förutsätter utredningen
ingen ändring i vad nu gäller, dock att — på grund av de ändrade regler i
fråga om kostnaderna för civilförsvaret, som utredningen föreslår — kom
munernas medverkan vid utbildningens anordnande icke vidare skall på
fordras. Det bör ankomma på civilförsvarschef att — där så anses lämpligt
efter överenskommelse med frivillig organisation om kursverksamhetens om
besörjande — svara för att utbildning i vederbörlig omfattning kommer till
stånd.
Förslaget om tilläggsutbildning i sjukvård för kvinnor i åldern 18 år är
icke enhälligt. Två av utredningens ledamöter (herr Thapper och fröken
Öberg) ha avstyrkt förslaget i denna del. Tre andra ledamöter (herrar Håstad,
Lemmel och Lundquist) ha ansett att obligatorisk tilläggsutbildning i sjuk
vård borde meddelas kvinnor ej blott i 18-årsåldern utan även i 35—40-års-
åldern.
Herr Thapper och fröken Öberg ha till stöd för sin mening erinrat
om att utredningen med hänsyn till den stora bosättningsrörligheten
hos de yngre årsklasserna ansett som en olägenhet, att den tidigare
grundläggande ungdomsutbildningen meddelats endast civilförsvarspliktiga
inom områden med särskilt civilförsvar. Denna olägenhet syntes vidlåda även
den av majoriteten föreslagna tilläggsutbildningen för 18-åriga kvinnor. Värdet
av en sådan utbildning syntes därför på intet sätt motsvara de därmed före
nade olägenheterna och kostnaderna. Majoritetens påpekande, att den före
slagna sjukvårdsutbildningen ägde visst samband med frågan om den husliga
utbildningens ordnande, torde icke böra tillmätas större betydelse, då den sist
nämnda utbildningen borde ordnas i annat sammanhang. Majoritetens argu
ment att med den föreslagna extra utbildningen för kvinnor erhölles en mot
svarighet till den ytterligare utbildningen i civilförsvarstjänst för män i värn-
pliktsåldern vore knappast bärande. Erfarenheterna från det andra världs
kriget torde ha visat, att de vuxna kvinnornas insatser — icke minst vid
vårdnaden om hem och barn — ingalunda stått männens efter utan varit om
möjligt en ännu betydelsefullare faktor för samhällets motståndskraft. Reser
vanterna ansåge, att utbildning i sjukvård för kvinnor i åldern 18 år — i den
mån den kunde anses nödvändig ur civilförsvarets synpunkt eller av andra
orsaker — uteslutande borde ske på frivillighetens väg.
Herrar Håstad, Lemmel och Lundquist ha såsom motiv för sin åsikt yttrat
att krigserfarenheterna visade att kvinnornas insatser på hemmafronten vore
väl så betydelsefulla som männens, icke minst då det gällde omhändertagande
och vård av krigsskadade. Då därjämte mera allmänt utbredda kunskaper i
fråga om bl. a. bibringandet av första hjälp vid olycksfall finge anses fylla
en viktig social uppgift i fred, ansåge reservanterna, att tilläggsutbildning i
sjukvård årligen borde meddelas — förutom kvinnor i 18-årsåldern — ytter
ligare en årsklass kvinnor i åldern 35—40 år. Genom att utbildning meddelas
även en äldre årsklass kvinnor komrne jämväl de olägenheter, som samman
101
hängde med en i de yngre åren mera omfattande flyttning mellan olika orter,
att i icke oväsentlig grad motverkas.
Rörande den särskilda utbildningen av personal inom verkskyd
det har utredningen framhållit, att den föreslagna ungdomsutbildningen skulle
komma även verkskyddet tillgodo. Verkskyddets personella beredskap kunde
emellertid enligt utredningens mening icke tillgodoses enbart härigenom. I
första hand borde, i enlighet med vad under år 1946 varit gällande, utbildning
meddelas dem som inskrivits såsom befäl inom verkskydd eller ersättare för
dylikt befäl. Förutom befäl funnos emellertid inom verkskydd befattnings
havare, vilkas uppgifter vore av den kvalificerade natur, att utbildning under
fred syntes nödvändig. Angående den omfattning, A'ari dylik särskild utbild
ning borde äga rum, torde enahanda synpunkter böra gälla som i det följande
anförts beträffande det allmänna civilförsvaret.
Ansvaret för den särskilda utbildningens genomförande borde såsom hittills
åligga ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad, för vilken verksky-dd
skulle vara organiserat. Såvitt gällde verkskyddsledare torde emellertid i
enlighet med vad hittills varit gällande utbildning i viss omfattning böra
anordnas genom de statliga civilförsvarsmyndigheternas försorg. Utbildning
centralt vid statens civilförsvarsskola eller vid av länsstyrelserna anordnade
kurser föresloges sålunda skola i mån av behov anordnas i enlighet med
tidigare tillämpade grunder.
I fråga om särskild utbildning av personal tillhörande all
männa civilt'örsvaret framhåller utredningen, att denna gren av civilför
svaret hittills utgjort och jämväl i fortsättningen kommer att utgöra kärnan
i civilförsvarets aktiva organisation. De i allmänhet kvalificerade uppgifter
som åvilade personalen föranledde i motsvarande mån ett omfattande behov
av utbildning.
Utredningen föreslår, att utbildningssky-ldighet ålägges befäl och ersättare
för befäl samt vissa meniga. För de senare borde skyldigheten bestämmas
så att den icke skulle omfatta personal, som antingen på grund av sin verk
samhet i fred kunde anses besitta erforderliga kunskaper och färdigheter för
motsvarande tjänst inom civilförsvaret eller på grund av civilförsvarstjänst-
göringens mindre kvalificerade beskaffenhet eller densammas regelmässiga
fullgörande under omedelbar ledning av befäl icke vore i behov av särskild
utbildning under fred. Utbildningen inom tjänstegrenen för gasskydd syntes,
i avvaktan på eventuella omläggningar av verksamheten, tills vidare böra avse
endast befäl. — Det borde ankomma på civilförsvarets centralmyndighet att
genom anvisningar närmare angiva de kategorier vilka borde undantagas från
fredsutbildning.
Utredningen förutsätter i fråga om sättet för utbildningens bedrivande att,
i enlighet med vad hittills förekommit, civilförsvarschefer samt vissa andra
befäl och specialister böra utbildas centralt vid statens civilförsvarsskola. I
övrigt anses utbildningen skola anordnas lokalt. På grund av den föreslagna
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
102
begränsningen av den jjersonal som skall utbildas samt den redan befintliga
beredskapen i anledning av tidigare bedriven utbildning vore enligt utred
ningens mening att förvänta, att åtminstone inom ett flertal civilförsvars
områden av landsbygdsbetonad karaktär utbildningsbehovet under de när
maste åren komme att vara för ringa för att motivera anordnande av kurser
inom civilförsvarsområdena. Utredningen förutsatte därför, att det i viss ut
sträckning vore lämpligt att bedriva utbildningen centralt inom länen. Sam
mandragning av personal till centrala orter för utbildning under länsstyrel
sernas ledning borde därför ifrågakomma.
I fråga om behovet av repetitionsutbildning framhåller utredningen
att dylik utbildning icke ägt rum efter krigsslutet. På grund av den omfattande
verksamheten under krigsåren hade förelegat jämförelsevis begränsat behov
därav. Detta skäl att slopa repetitionsutbildning ägde uppenbarligen icke
giltighet i fortsättningen. En viss möjlighet till sådan utbildning syntes
erforderlig för att vidmakthålla de kunskaper som meddelats under tidigare
utbildning. Repetitionskurser torde jämväl vara ägnade att skapa kontakt
mellan befäl och övrig civilförsvarspersonal och därmed stadga åt organisa
tionen. Repetitionsutbildning borde ifrågakomma allenast för den särskilt in
skrivna personalen och därvid endast i den mån behovet inom olika orter och
för särskilda personalkategorier därtill gåve anledning. På grund av de varia
tioner som kunde föreligga härvidlag ansåge sig utredningen icke böra före
slå några generella bestämmelser. För åtskilliga personalkategorier syntes
emellertid årlig repetition icke erforderlig.
I fråga om behovet av civilförsvarsövningar anför utredningen, att
en tillfredsställande beredskap på det personella området knappast syntes
möjlig, därest icke genom anordnande av sådana övningar kontroll av utbild-
ningsläget inom olika orter kunde erhållas samt erfarenheter för det framtida
arbetet inhämtas. För detta ändamål syntes emellertid tillräckligt, att övningar
med inskriven personal anordnades med vissa års mellanrum, förslagsvis så,
att under en tioårsperiod inom samtliga i civilförsvarshänseende mera bety
delsefulla orter en övning ägde rum.
Slutligen har civilförsvarsutredningen föreslagit vissa bestämmelser om
ersättning för deltagande i utbildning och övningar. Härom
heter det följande:
Bestämmelser angående ersättning vid civilförsvarstjänstgöring äro med
delade i Kungl. Maj:ts avlöningsreglemente den 15 juli 1944 (nr 546) för per
sonal i det allmänna civilförsvaret. Såvitt gäller den tjänstgöring, som avser
egen utbildning eller övning, gäller enligt 5 § reglementet bestämmelsen, att
ersättning utgår allenast i den mån sådan tjänstgöring under ett kalenderår
uppgår till mera än sextio timmar eller vederbörande på grund av sådan tjänst
göring går miste om arbetsinkomst till motsvarande belopp. Sagda begräns
ning innebär med de korta utbildningstider, som hittills tillämpats, att ersätt
ning regelmässigt icke kommer i fråga. Reglementet gäller vidare endast per
sonal i allmänna civilförsvaret.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
103
Vid de begränsningar av civilförsvarsplikten för utbildnings- och övnings
ändamål under fred till endast vissa personalkategorier, som utredningen före
slagit, synes enligt utredningens mening skäligt att ersättning i viss utsträck
ning kan utgå. De personalkategorier, som föreslås omfattade av utbildnings-
plikt, kunna med fog göra gällande, att de satts i en särställning.
Ersättning synes böra utgå till all av utbildningsplikt omfattad inskriven
personal. Förutom till personalen inom det allmänna civilförsvaret, inbegripet
blockchefer, bör ersättning sålunda utgå till hemskyddsledare samt inom
verkskydd inskrivna befattningshavare. Ersättning bör däremot icke utgå
under tilläggsutbildning för 18-åriga kvinnor i sjukvård, liksom självfallet ej
under skolutbildningen.
Ersättningen bör utgå i form av timlön för hela tjänstgöringstiden med
antalet timmar beräknat enligt vad i 6 § avlöningsreglementet sägs. Storleken
av ersättningen bör förslagsvis bestämmas till 1: 50 kr. för timme, dock högst
12 kr. för dag. I den mån utbildning äger rum med civilförsvarspliktiga
under 18 års ålder föreslås dock ersättning begränsad till 1 kr. för timme,
dock högst 8 kr. för dag. Ersättning för förlorad arbetsinkomst intill det
för dag medgivna maximibeloppet synes jämväl böra ifrågakomma, ehuru
utredningen förutsätter, att utbildning och övning förläggas till sådan tid, att
behov av dylik ersättning regelmässigt icke uppstår. Därest utbildning eller
övning för personal inom verkskydd förlägges till tid, som avses i 2 § Kungl.
Maj:ts kungörelse den 14 september 1944 (nr 685) om grunder för ersättning
för civilförsvarstjänstgöring i verk sky dd, bör emellertid ersättning utgå efter
vad i nämnda författningsrum sägs.
En av utredningens ledamöter, herr Linderot, har i fråga om ersättnings-
rätten uttalat avvikande mening. Han har ansett, att ersättning bör utgå även
för deltagande i den föreslagna tilläggsutbildningen i sjukvård för kvinnor i
åldern 18 år. De skäl som anförts för rätt till ersättning i andra fall syntes
enligt reservanten äga giltighet jämväl såvitt gällde nu avsedda kategorier.
Ej minst av psykologiska skäl vore det olyckligt, om avsteg från principen om
ersättning skulle göras i förevarande fall.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.
De av utredningen anförda allmänna synpunkterna på behovet av
utbildning och övning under fredstid ha överlag biträtts.
Överbefälhavaren anför:
För den närmaste framtiden föreslår utredningen en viss begränsning av
det nuvarande civilförsvaret genom att utbildningen göres mindre fullständig
och närmast avser att skapa för en eventuell senare utsvällning erforderliga
instruktörer. Med hänsyn till den korta tid, som krävs för att fullständiga ut
bildningen för övrig personal, synes denna väg möjlig att beträda — vilket
däremot beträffande militärförsvaret är fullständigt uteslutet på grund av den
tidskrävande militära utbildningens långt mer komplicerade natur. Ehuru den
föreslagna lösningen kan medföra vissa risker —- bl. a. svårigheter av politisk
natur, då det gäller att i ett spänt läge igångsätta en omfattande komplette
ringsutbildning —• finner jag mig f. n. kunna biträda förslaget i denna del.
Civilförsvar sstyr elsen yttrar:
Ehuru civilförsvarets utbildnings- och övningsverksaiphet under fred själv
fallet icke bör givas större omfattning än som oundgängligen erfordras, måste
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
det å andra sidan vara uppenbart, att alltför långt gående inskränkningar i
den civilförsvarspliktiga befolkningens skyldigheter härutinnan i det långa
loppet innebär en ödesdiger försvagning av den personella beredskapen.
Civilförsvarsstyrelsen ansluter sig till utredningens uppfattning, att en till
fredsställande utbildnings- och övningsverksamhet under fred kan åstadkom
mas endast genom ett visst mått av obligatorisk utbildning, kompletterad med
frivillig sådan.
Arbetsmarknadskommissionen anser att utbildning och övning inom civil
försvaret borde, med hänsyn till den brist på arbetskraft som nu vore rå
dande, om möjligt förläggas utanför den ordinarie arbetstiden inom närings
livet.
Utredningens förslag, att den hittills bedrivna grundläggande civ il
försvar sutbildningen avskaffas, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i flertalet av yttrandena. I några yttranden har dock förslaget avstyrkts, var
jämte i vissa andra givits uttryck för betänkligheter mot detsamma.
Civilförsvarsstyrelsen anför, att möjligheten att enligt av utredningen före
slagna riktlinjer uppnå en tillfredsställande personell beredskap inom civil
försvaret vore beroende av i huvudsak tre förutsättningar, nämligen dels att
tillräckligt antal till instruktörer lämpliga hemskyddsledare stode till för
fogande, dels att dessa hemskyddsledare underhölle sina en gång förvärvade
civilförsvarskunskaper, dels ock att vid ett skärpt läge den grundläggande ut
bildningens igångsättande ej uppskötes alltför länge. Styrelsen fortsätter:
Beträffande den första förutsättningen har utredningen framhållit, att de
ifrågakommande utbildningsuppgifterna komme att ställa ej obetydliga krav
på befälspersonalen inom hemskyddsorganisationen samt att det vore ange
läget, att rekryteringen av sådan personal toge sikte på att erhålla möjligast
lämpliga personer. Civilförsvarsstyrelsen delar utredningens uppfattning men
är av hittillsvarande erfarenheter övertygad om att i varje fall endast på ett
mycket begränsat antal orter tillräckligt antal för instruktörsverksamheten
lämpliga hemskyddsledare kunna erhållas. Därest så överhuvudtaget skulle
kunna ske, torde under alla omständigheter krävas, att en nyrekrytering äger
rum på det ojämförligt största antalet nuvarande hemskyddsledarbefatt-
ningar. Yad angår den andra förutsättningen för ett genomförande av utred
ningens förslag anser civilförsvarsstyrelsen, att för att hemskyddsledarna
skola kunna bevara sina färdigheter som instruktörer för den grundläggande
utbildningen kräves av dem, att de själva under årens lopp underkasta sig
en frivillig utbildning, vilket knappast synes troligt i fråga om det stora
flertalet hemskyddsledare. Vad slutligen beträffar den sista av de ovan om-
förmälda förutsättningarna får civilförsvarsstyrelsen hänvisa till det av ut
redningen framförda antagandet, att statsmakterna av olika skäl kunna finna
det önskvärt att i det längsta dröja med igångsättandet av en massutbildning
i civilförsvar. Styrelsen är fullt ense med utredningen härutinnan.
I betraktande av det nyss anförda anser civilförsvarsstyrelsen för sin del
uppenbart, att någon tillfredsställande beredskap inom hemskydden svårligen
kan uppnås, med anlitande av det av utredningen föreslagna utbildningspro
grammet. Styrelsen anser fastmera, att härför kräves en årligen återkommande
grundläggande civilförsvarsutbildning av åtminstone ett fåtal årsklasser.
Därest så ej sker, kommer hemskyddsorganisationen att sönderbrytas, vilket
för övrigt redan i stor utsträckning skett till följd av inställandet av den tidi
gare föreskrivna årsklassvis ordnade grundläggande utbildningen. Civilför-
105
svarsstyrelsen vill sålunda föreslå, att skyldighet att genomgå grundläggande
utbildning i civilförsvarstjänst om 10 timmar skall gälla för dels kvinnor i
åldern 18 år, dels kvinnor i åldern 38 år, dels ock män i åldern 48 år. Därut
över böra i enlighet med utredningens förslag 18-åriga kvinnor ha att genomgå
10 timmars tilläggsutbildning i sjukvård.
Riksluftsky dds förbundet anser de av utredningen föreslagna åtgärderna
icke kunna ersätta den tidigare utbildningen såsom underlag för en komplet
terande utbildning i ett krigsfall eller vid ett krigshot samt pekar härvid på
den låga ålder i vilken utbildningen på skolstadiet skulle äga rum samt på
svårigheterna att bland framför allt hemskyddsleuarna rekrytera godtagbaia in
struktörer för en massutbildning. Förbundet fortsätter:
Den brist på hemskyddsinstruktörer, som man här sålunda måste räkna
med, torde riksförbundet ha vissa möjligheter att fylla genom på frivillig väg
rekryterade och utbildade instruktörer. Resultatet av eu sådan verksamhet fiån
förbundets sida sammanhänger emellertid intimt med frågan, huruvida den
Grundläggande utbildningen kommer att bestå eller icke. Det kommer näm
ligen att bli mycket svårt att underhålla icke blott kunskaperna och förmågan
utan även intresset hos de en gång utbildade instruktörerna om de icke sättas
i tillfälle att verka som instruktörer under en fredsperiod. Bibehålies icke den
grundläggande utbildningen finnes icke något verksamhetsområde under
fred för hemskyddsinstruktörer.
Vilken eller vilka årsklasser, som lämpligen bora goras till föremal för
grundläggande utbildning, bör enligt förbundets uppfattning falla på civilfor-
svarsstyrelsen att utreda. Förbundet vill dock framhålla, att enligt förbundets
erfarenheter 16-åringarna icke visat den mogenhet som erfordras för att ut
bildningen skall giva önskvärd behållning.
Förbundet finner sålunda, att den inom hemskyddsorganisationen erforder
liga beredskapen kräver dels bibehållande av den grundläggande utbildningen
dels säkerställande av god tillgång på hemskyddsinstruktörer, som under fred
kunna handha den grundläggande utbildningen och i ett kritiskt läge kunna
medverka vid kompletterande utbildning av hemskyddspersonalen. For anda
målet bör ifrågakonnna främst för uppgiften lämpliga hemskyddsledare och
blockchefer. Det antal, som därutöver erfordras, bör riksförbundet på frivillig
väg rekrytera och utbilda.
"Genom nu ifrågasatta åtgärder gör man sig mindre beroende av torliallan-
det i vad mån den för en omfattande massutbildning erforderliga tiden i ett
kritiskt läge disponeras. Genom den grundläggande utbildningen bibringas
allmänheten ett visst underlag för sitt handlande i krig, som kan utnyttjas
utan ytterligare komplettering. En lämpligt utvald och väl övad instruktörs-
kader står till förfogande för den ytterligare utbildning och övning, som tid
och andra förhållanden medgiva.
De fördelar, som den grundläggande utbildningen sålunda i beredskapshan-
seende skulle giva, synas riksförbundet så betydande att den uppoffring, som
utbildningen kräver av allmänheten, måste betecknas såsom rimlig.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län finner det betänkligt att helt avskaffa den
grundläggande utbildningen samt anför:
Även om denna utbildning varit förenad med vissa olägenheter, så har
den dock tillfört civilförsvaret ett icke obetydligt krafttillskott av åis-
klasser i sina bästa år, vilka bibringats åtminstone en viss elementär kunskap
i två av civilförsvarets viktigaste tjänstegrenar, nämligen eldsläckning och
samarittjänst. Inställande av den grundläggande utbildningen torde endast
Kungl. Maj-.ts proposition nr 81.
106
1 ringa mån kompenseras av föreslagen utbildning i skolorna. Man måste också
förutsätta, att tänkt massutbildning i ett verkställighetsläge kommer att bjuda
betydande svårigheter. Ett bibehållande av den grundläggande utbildningen
för 16-åringar enligt för år 1946 gällande normer vore därför från beredskaps-
synpunkt att förorda. Alternativt kunde man tänka sig utbildning av denna
årsklass under en övergångsperiod av tio år, intill dess de värnpliktige, som
genomgått efterutbildning (i regel vid 38 års ålder) och därunder erhållit ut
bildning i civilförsvarstjänst, kunna disponeras inom civilförsvaret.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser den grundläggande utbildningens
ersättande med skolutbildning innebära en avgjord försämring. Utbildningens
förläggande till skolorna syntes på den rena landsbygden icke komma att med
giva samma möjligheter till praktisk utbildning på grund av bristande under
visningsmateriel (s. k. övningshus m. m.). En rätt lång övergångstid måste be
räknas till dess lärarpersonalen erhållit den nödiga förutbildningen. Det syn
tes ovisst, huruvida inom den befälskader som i ett skärpt läge funnes att
tillgå inom hemskydds- och blockorganisationerna komme att finnas lämpliga
instruktörer.
Överståthållarämbetet påpekar, att sådana icke vapenföra, vilka skulle
komma att tagas i anspråk antingen för mindre kvalificerade uppdrag inom
det allmänna civilförsvaret eller inom hemskyddet, icke skulle erhålla någon
civilförsvarsutbildning alls, därest de redan lämnat skolåldern. Ämbetet in-
såge väl de både praktiska och psykologiska svårigheterna för en exempelvis
arsklassvis anordnad obligatorisk utbildning och vore ej berett framlägga
några konkreta förslag till utvidgad utbildning men ville uttala som sin upp
fattning, att utredningens utbildningsprogram, särskilt i fråga om icke vapen
föra män, vore en alltför bräcklig grund att lita till i händelse av ett krigsläge.
Ville man uppställa det kravet, att de enskilda medborgarna i en krissituation
skulle äga några aktuella kunskaper och färdigheter i fråga om civilförsvaret,
torde man icke kunna undgå att, såsom kungörelsen den 2 februari 1945 förut
satte, anordna utbildning även för högre åldersklasser.
Länsstyrelsen i Blekinge län, som tillstyrker förslaget om utbildning i
skolorna, ifrågasätter, huruvida icke grundläggande civilförsvarsutbildning
borde meddelas 47-åriga män.
Övet styrelsen för svenska röda, korset ställer sig i fråga om utbildningen i
sjukvård tveksam till förslaget om forcerad massutbildning i ett kritiskt läge.
Det vore önskvärt, att utbildning i sjukvårdstjänst komme till stånd i största
möjliga utsträckning redan i fredstid.
Civilf örsv ars chef en i Stockholms civilförsvarsområde yttrar:
Erfarenheten från de senaste årens verksamhet har visat att intresset för
och därmed även resultatet av grundläggande utbildning varit bättre inom
aldre årsklasser än i yngre. Detta pekar på att värdet av den föreslagna ung
domsutbildningen sannolikt blir mindre än det som tidigare kunnat påräknas.
De skäl som^utredningen anför äro emellertid mycket starka, särskilt fördelen
att slippa från det nuvarande mycket irriterande och betungande administra
tiva arbete som är förknippat med kallelser, uppskov, befrielser, utredningar
för eventuella bestraffningar, anskaffande av lokaler m. m. Även bör värde
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
107
sättas fördelen av att skolungdom undervisas av sina ordinarie lärare, var
igenom många friktionsmoment bortfalla. Utredningens förslag kan därför för
ordas men med den reservationen att kravet på anordnandet av och delta
gandet i civilförsvarsövningar ökas. Om ungdomsutbildningen skall få ett
något så när bestående värde för civilförsvarets inskrivna personal, torde näm
ligen vara nödvändigt, att den efter några år kompletteras med deltagande i
tillämpningsövningar.
Vad härefter angår förslaget om en till skolorna förlagd utbild
ning i brandskydd och olycksfallsvård i och för sig har detsamma
i allmänhet vunnit gillande.
Överbefälhavaren anser, att utbildning borde meddelas även i gasskydd.
Skolöverstyrelsen, som tillstyrker förslaget, framhåller att utbildning i
olycksfallsvård och brandskydd redan i viss utsträckning inginge i undervis
ningen såväl på folkskolestadiet som inom högre skolväsendet och vore förlagd
till skolornas friluftsdagar. Styrelsen för Sveriyes folkskollärareförbund, som
ävenledes tillstyrker förslaget, anser det önskvärt med en handledning för
lärare angående undervisningen på ifrågavarande område, i vilken handledning
borde uppmärksammas denna undervisnings anknytning till andra undervis
ningsmoment.
Drätselkammaren i Östersund framhåller såsom önskvärt, att utbildning i
brandskydd och olycksfallsvård meddelas icke blott i folkskolans eller fort-
sättningsskolans sista klass eller däremot svarande klass i högre läroanstalt
utan även i högre klasser i realskolor, kommunala mellanskolor och andra
jämförliga skolor samt i gymnasier.
Riksluftskyddsförbundet, som enligt vad förut nämnts anser att den hit
tillsvarande grundläggande utbildningen bör bibehållas, anför:
Ett bibehållande av den grundläggande utbildningen bör icke medföra att
förslaget om utbildning i skolorna i brandskydd och olycksfallsvård faller.
Denna undervisning torde enligt förbundets uppfattning ha ett visst samhälle
ligt värde och kan bidraga till att skapa intresse för deltagande i frivilliga
kurser i brand- och sjukvårdstjänst. Yad gäller sättet för skolutbildningens
meddelande anser förbundet det synnerligen tveksamt om skyldighet bör stad
gas för lärare att medverka vid utbildningen. Undervisning i förevarande
ämnen fordrar både intresse och framför allt ett visst praktiskt handlag, som
man ingalunda kan förutsätta att alla lärare besitta, å andra sidan böra
lärarna intresseras för att frivilligt åtaga sig utbildningen. För att upp
muntra härtill bör undervisningen vara förenad med särskild ersättning. Den
erforderliga utbildningen kan meddelas lärarna antingen vid seminarier, gym
nastiska institut eller frivilliga kurser.
Tveksamhet beträffande lämpligheten att föreskriva skyldighet för lärarna
att medverka vid utbildningen har uttalats även från vissa andra håll.
överståthållarämbetet ifrågasätter sålunda, huruvida icke lärarnas skyldig
het att handhava utbildningen borde inträda endast i fall då lämpliga instruk
törer inom civilförsvaret ej stode till förfogande.
Länsstyrelsen i Södermanlands län anser, att frågan huruvida lärare eller
fackutbildade instruktörer utanför skolan borde anlitas vore beroende av till
gången på lärare, lämpliga för ifrågavarande utbildning. Under alla förhål
108
landen syntes det vara av vikt, att endast för saken intresserade lärare utbil
dades till instruktörer. Eftersom dessas arbete med utbildningen krävde en
viss förberedelsetid som icke upptoges å skolschemat, borde skäligt arvode
tillerkännas dem. Det vore lämpligt, att en och samma lärare, helst en för
vardera övningsgrenen, kontinuerligt omhänderhade utbildningen vid läro
anstalten.
Stockholms stads folkskoledirektion håller före, att den nuvarande lärar-
uppsättningen icke annat än i undantagsfall vore kompetent att undervisa och
öva i brandskydd och olycksfallsvård, därest man fordrade ett verkligt utbyte
av undervisningen. Frivilliga instruktionskurser för lärare kunde endast få
begränsat värde. Under lång tid framåt borde därför särskilda sakkunniga
instruktörer i stor omfattning ställas till skolornas förfogande.
Beträffande möjligheten att tillgodose behovet av instruktörer anför civil
försvars chef en i Stockholms civilförsvarsområde:
Att erhålla tillräckligt antal kunniga lärare och instruktörer är förenat med
svårigheter. Eftersom utbildningen skall bedrivas inom det ordinarie skol
arbetet på dagarna, torde endast ett mycket ringa antal lärare och instruk
törer kunna ställas till förfogande av civilförsvarschefen, och principen bör
vara att härför anlitas skolans egna lärare, vilket även utredningen synes
mena. Den härför erforderliga grundliga utbildningen i brand- och sjukvårds
tjänst skulle enligt utredningen bibringas vid seminarier och gymnastiska
centralinstitutet men resultatet härav torde för åtskilliga år framåt bli otill
räckligt, varför föreslagits, att frivilliga instruktörskurser skulle anordnas.
Eftersom denna lärarverksamhet ej är förknippad med några ekonomiska eller
andra fördelar, torde ej heller vara särskilt lockande att offra tid på frivillig
utbildning, varför även detta sätt att säkerställa lärarbehovet vilar på lös
grund. Därest stadgas skyldighet för folkskollärare och gymnastiklärare att
medverka vid utbildningen, vilket utredningen föreslår, torde väl även kunna
stadgas skyldighet — i viss utsträckning genom civilförsvarsplikt — att
genomgå viss föreskriven lärarutbildning härför.
Länsstyrelsen i Stockholms län, som i likhet med utredningen finner önsk
värt att civilförsvarsutbildningen i skolorna gives plats på skolschemat, räk
nar emellertid med att på sina håll svårigheter skola uppstå att under skol
tid få disponera över instruktörer utanför skolorna.
Tveksamhet angående lämpligheten i och för sig av den föreslagna skol
utbildningen har uttalats av civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelsen i Malmö
hus län.
Civil fö rsvarss tyr elsen anför:
Även om den av utredningen föreslagna ungdomsutbildningen i skolorna
kan vara till viss nytta under fredsförhållanden, anser civilförsvarsstyrelsen
i motsats till utredningen, att det synnerligen ungdomliga klientel, varom här
är fråga, ej torde äga förutsättningar att ägna utbildningen sådan uppmärk
samhet och tillgodogöra sig densamma på sådant sätt, att utbildningen kan
erhålla något större praktiskt värde såsom grund för en eventuell, efterföljande
grundläggande utbildning i ett skärpt läge. Därtill kommer, att den grund
läggande utbildningens huvuduppgift icke är blott att meddela kännedom om
de enklare grunderna för eldsläckning och sjukvård utan även att bibringa
elementär kunskap om annan civilförsvarsverksamhet.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 8L
109
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det icke försvarligt att utöka under
visningen i skolorna, speciellt vad anginge folk- och fortsättningsskolan, med
det ena ämnet efter det andra utan att samtidigt undersöka, vilka inskränk
ningar som horde komma till stånd i andra ämnen. I nuvarande läge, då ut
redning påginge om en allmän översyn av skolundervisningen i vårt land,
syntes man i varje fall böra uppskjuta ställningstagandet till detalj spörsmål
sådana som det föreliggande tills 1946 års skolkommissions förslag förelåge.
Härtill komme, att den korta undervisning som enligt förslaget skulle meddelas
13—15-åringar i brandskydd och olycksfallsvård såväl ur civilförsvarets som
ur andra samhälleliga synpunkter syntes vara tämligen betydelselös. Skulle
man likväl anse sig böra gå fram efter denna linje syntes i varje fall böra upp
ställas som oeftergivligt villkor, att undervisningen meddelades av skolans
egna lärare, vilka ensamma torde äga erforderlig pedagogisk blick och nödig
auktoritet gentemot eleverna, samt att den finge formen av praktiska öv
ningar och demonstrationer. Härav följde, att undervisningen i fråga icke
borde igångsättas förrän lärarna erhållit tillfredsställande utbildning för
denna deras nya uppgift. Länsstyrelsen funne emellertid självklart, att sko
lornas elever i ämnet medborgarkunskap (samhällslära) bringades någon känne
dom om civilförsvaret och dess uppgifter. — Ehuru länsstyrelsen ställde sig
frågande till möjligheten av att i någon större utsträckning kunna utbilda
blockchefer och hemskyddsledare till effektiva instruktörer för en massutbild
ning av hemskyddspersonal, ville länsstyrelsen likväl icke förorda en obliga
torisk hemskyddsutbildning av allmänheten. Avgörande skäl talade häremot.
Det kunde emellertid ifrågasättas, om icke tillräckligt antal kvalificerade hem-
skyddsinstruktörer kunde erhållas på frivillig väg, därest dessa tillerkändes
ett mindre årligt arvode med skyldighet att hålla sina kunskaper aktuella,
t. ex. genom att årligen genomgå kortare, länsvis eller civilförsvarsområdes-
vis, anordnade repetitionskurser.
Stockholms stads folkskolediréktion, som icke i och för sig ställer sig av
visande till förslaget om utbildning i olycksfallsvård och brandskydd i sko
lorna, anser att frågan härom icke borde lösas utan att 1946 års skolkom-
mission tagit ställning till densamma.
Utredningens förslag om civilförsvar sutbildning av den manliga
delen av befolkningen under värnpliktstjänstgöringen har i allmän-
har vunnit gillande.
Överbefälhavaren framhåller, att den civilförsvarsutbildning, som f. n. in-
ginge i de värnpliktigas första tjänstgöring, närmast vore att anse såsom hem
skyddsutbildning och därför av elementär betydelse. I den mån sådan ut
bildning inrymdes i skolundervisningen, syntes förutsättning givas för att
tillmötesgå utredningens önskemål om viss utbildning av förband i civilför
svarstjänst inom ramen för den f. n. till civilförsvarsutbildning under första
tjänstgöringen anslagna tiden (omkring 20 timmar). Någon utökning av denna
syntes emellertid ej kunna äga rum. — Även den föreslagna civilförsvarsut-
bildningen under efterutbildningsövningarna syntes nödvändig såsom repe
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
no
tition och komplettering, eftersom de värnpliktiga därefter placerades i lokal-
försvarsförbanden. Av de militära förbanden vore det främst dessa som —
jämte hemvärnet — torde ifrågakomma för civilförsvarsuppgifter. Under
efterutbildningsövningarna vore emellertid programmet hårt spänt, varför en
dast en mycket begränsad tid torde kunna anslås för ändamålet. Försvarets
fortifikations förvaltning framhåller, att förslaget om civilförsvarsutbildning
inom krigsmakten vore riktigt, helst som dylik utbildning vore erforderlig
även ur militär luftskyddssynpunkt. Hemvärnschefen och hemvärnsrådet an
se, att utredningens förslag kunde medföra, att civilförsvarsutbildningen
slopades från övningsprogrammet inom hemvärnet, varigenom hela den till
buds stående knappa övningstiden kunde användas för ren hemvämsut-
bildning.
Civilf örsvarsstyrelsen biträder utredningens förslag och utgår från att pla
nen för civilförsvarsutbildning inom krigsmakten uppgöres i samråd med sty
relsen. Detta ståndpunktstagande innebure dock icke, att den avsedda utbild
ningen, vilken vore att jämställa med grundläggande civilförsvarsutbildning,
under alla förhållanden skulle vara tillräcklig ur civilförsvarets synpunkt. De
modema anfallsmedlen gåve numera upphov till skador, vilka torde nödvän
diggöra hjälp från militära förband såsom sådana. Denna fråga liksom frågan
om för ändamålet erforderlig ytterligare civilförsvarsutbildning inom krigs
makten borde tagas under närmare övervägande i samband med det av ut
redningen berörda spörsmålet om inrättande av civilförsvarskolonner. Sty
relsen framhåller härjämte lämpligheten av ökad civilförsvarsutbildning under
den militära fritidsundervisningen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalar, att det numera icke kunde anses till
räckligt att begränsa de värnpliktigas civilförsvarsutbildning till hemskyddsut-
bildning. Förbandsutbildning, speciellt beträffande ordnings- och röjnings-
tjänst under sådana förhållanden som kunde tänkas inträffa under luftanfall
mot större städer, syntes sålunda böra komma till stånd. Länsstyrelsen ville
vidare framhålla angelägenheten av att i de militära officers- och underoffi-
cersskoloma lämnades större utrymme för civilförsvarsundervisning än vad
nu vore fallet. En grundlig kännedom om civilförsvarets organisation och
resurser syntes nämligen vara en nödvändig fordran på militära befälhavare i
alla grader i det totala krigets dagar. Liknande synpunkter anföras av läns
styrelserna i Älvsborgs och Norrbottens län.
Förslaget om tilläggsutbildning i sjukvård för kvinnor i åldern
18 år har i allmänhet icke mött invändning. I ett flertal av yttrandena har
emellertid framställts önskemål om utökning i olika hänseenden av den kvinn
liga sjukvårdsutbildningen, under det att i några yttranden lämpligheten av
obligatorisk utbildning av förevarande slag ifrågasatts.
Utredningens förslag tillstyrkes av länsstyrelsen i Stockholms län, som
understryker, att utbildningen torde ha även ur fredsmässiga synpunkter be-
aktansvärt socialt värde. Ehuru det visserligen med hänsyn till civilförsva
rets beredskap hade varit önskvärt att införa obligatorisk tilläggsutbildning i
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
in
sjukvård även för en årsklass kvinnor i åldern 35—40 år, finge en 'begräns
ning till 18-åringarna f. n. anses berättigad. Olägenheten av att utbildningen
begränsades till orter med särskilt civilförsvar skulle motverkas, om den kom
pletterades med utbildning på frivillighetens väg. — Utredningens förslag bi
trädes vidare av, bl. a., länsstyrelserna i Östergötlands och Västerbottens län
ävensom landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen.
Länsstyrelsen i Hallands län anser, att länsstyrelserna borde medgivas be
fogenhet att, där så visade sig lämpligt, sammanföra två eller tre årsklasser
av kvinnor i åldern 18—20 år i en gemensam kurs. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län, som framhåller, att den hittillsvarande sjukvårdsutbildningen
visat sig synnerligen värdefull, anser densamma böra bibehållas, dock att den
enligt länsstyrelsens mening borde ingå som ett led i undervisningen vid
yrkesskolor, folkhögskolor och liknande folkbildningsanstalter med skyldig
het för dessa att anmäla genomgången kurs till vederbörande civilförsvars-
myndighet för anteckning i kortregister.
önskemål om utvidgad sjukvårdsutbildning för kvinnor framställes av
överbefälhavaren, som anser att utredningens majoritet icke tillräckligt be
aktat den mycket stora betydelse som inom ett effektivt civilförsvar måste
tillmätas den kvinnliga personalens insats, framför allt inom sjukvården.
Den av majoriteten föreslagna utbildningen syntes icke motsvara verklig
hetens krav, varför överbefälhavaren anslöte sig till det av tre reservanter
framförda förslaget om sjukvårdsutbildning av en årsklass i åldern 35—40 år.
Försvarets sjukvårdsförvaltning anser att utbildningen icke borde begrän
sas till orter med särskilt civilförsvar. För att utbildningen skulle bli av
värde syntes den böra omfatta minst 10 timmars olycksfalls- och 10 timmars
hemsjukvårdsutbildning.
Civilförsvarsstyrelsen, som biträder förslaget om sjukvårdsutbildning för
kvinnor i åldern 18 år, föreslår såsom tidigare angivits därjämte grundläg
gande utbildning i civilförsvarstjänst under 10 timmar för dels kvinnor i
åldern 18 år, dels kvinnor i åldern 38 år, dels ock män i åldern 48 år.
Civilförsvars chef en i Stockholms civilförsvarsområde framhåller, att stort
behov yppats att uttaga och inskriva samariter i sjukvårdstjänst för förstärk
ning av personalen på sjukhusens mottagningsavdelningar. Vidare förelåge
inom det allmänna civilförsvarets sjukvårdstjänst samt utrymnings- och social
tjänst behov av sjukvårdskunnig personal. Det vore därför beklagligt, att ut
redningen icke ansett sig böra föreslå en utökning av sjukvårdsutbildningen
över 10 timmar. Om en sådan utökning ej ansåges möjlig att genomföra, till
styrktes det förslag om tilläggsutbildning i sjukvård för ytterligare en års
klass kvinnor, som avgivits av tre reservanter inom utredningen. Sjukhus
direktionen i Stockholm ifrågasätter, huruvida icke en ökad sjukvårdsutbild
ning borde anordnas åtminstone i större städer.
Förslaget om sjukvårdsutbildning av en årsklass kvinnor i åldern 35—40
år biträdes jämväl av överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands
och Kristianstads län, drätselkamrarna i Örebro, Västerås och Sundsvall, kom
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
112
munalnämnden i Sollentuna köping ävensom riksluftsky dds förbundet, för
eningen Sveriges polismästare och högerns centrala kvinnoråd. Sistnämnda
organisation förordar tillika en något grundligare sjukvårdsutbildning, för
slagsvis 15 eller 20 timmar, samt ifrågasätter, huruvida icke utbildningen
lämpligen borde ske vid 20 år i stället för vid 18 år.
Länsstyrelsen i Västerbottens län finner motiveringen för utbildning av
en årsklass kvinnor i åldern 35—40 år i huvudsak bärande men avstyrker så
dan utbildning på grund av erfarenheter beträffande svårigheterna för nämnda
årsklass att deltaga i utbildning. Liknande uppfattning uttalas av kommunal
nämnden i Älvkarleby kommun.
Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar, att en utbildning omfattande endast
kvinnor inom orter med särskilt civilförsvar lede av samma svaghet som den
nu gällande grundläggande utbildningen för 16-åringar på samma platser,
nämligen att man icke nådde just den personal som man i framtiden komme
att behöva. Sjukvårdsutbildningen borde därför lämpligen 'bibringas alla
adertonåriga kvinnor. Enahanda synpunkter framföras av länsstyrelserna i
Blekinge samt Malmöhus län.
I några av yttrandena avstyrkes helt tilläggsutbildning i sjukvård för kvin
nor i obligatorisk form. Sålunda uttalar medicinalstyrelsen — som framhåller
betydelsen av utbildning i sjukvård även för rent fredsmässiga förhållanden
— att denna fråga f. n. vore föremål för utredning i annat sammanhang
samt att lösningen måste anpassas till vad som kunde bli bestämt om utbild
ning i olika lägre och högre skolformer samt specialutbildning å husmoders-
skolor, lanthushållsskolor och sjukhus. Svenska stadsförbundet säger sig
icke vara övertygad om att den ifrågavarande sjuk vårdsutbildningen skulle
bli av sådant värde att den borde ifrågakomma. Hittillsvarande erfaren
heter talade för att dylik utbildning icke nu borde anordnas tvångsvis. Mot
frivilliga utbildningskurser med samma syfte och planläggning syntes där
emot intet vara att erinra. Folkpartiets kvinnoförbund anser utbildningen
kunna meddelas i andra sammanhang såsom i redan befintlig och planlagd ut
bildnings- och kursverksamhet vid skolor, universitet, yrkesutbildningsan-
stalter, föreningar, arbetsplatser m. m. Förbundet vore övertygat om att bästa
resultatet nåddes på frivillighetens väg.
Utredningens förslag om särskild utbildning av personal inom
verkskyddet har i allmänhet icke föranlett erinran från de hörda instan
sernas sida.
Civilförsvarsstyrelsen anser dock, att repetitionsutbildning borde kunna
äga rum även med verkskyddspersonal, som uttagits till men ej inskrivits för
tjänstgöring i verkskydd. Jämväl Sveriges industriförbund påtalar frågan om
utbildning av den icke inskrivna men uttagna verkskyddspersonalen.
Vattenfallsstyrelsen förutsätter, att utbildningen inom verkskydd vid sty
relsen underställda anläggningar som hittills finge ske i styrelsens regi.
I fråga om särskild utbildning av personal tillhörande all
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
113
männa civilförsvaret har icke någon invändning framförts mot utred
ningens förslag.
Enligt vad civilförsvarsstyrelsen yttrat behövde dock den obligatoriska ut
bildningen i regel kompletteras genom frivillig sådan. Det borde för de fri
villiga organisationerna — riksluftskyddsförbundet, lottarörelsen och röda
korset — innebära en angelägenhet av största betydelse att medverka till
dylik frivillig utbildning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att den låga beredskap inom det
särskilda civilförsvaret med vilken man måste räkna krävde, att beredskapen
inom det allmänna civilförsvaret höjdes genom en kvalificerad fredsutbildning.
Telegrafstyrelsen framhåller, att enligt 3 § civilförsvarskungörelsen i civil
försvarets observations- och förbindelsetjänst jämväl inbegripes erforderlig
bemanning av telefonväxelstationer, samt påtalar behovet av utbildning ledan
i fred av härför avsedd personal.
Utredningens förslag angående repetitionsutbildning och övnin
gar har upptagits till behandling i några yttranden. I vissa fall har härvid
avvikande ståndpunkt intagits, särskilt beträffande den föreslagna omfatt
ningen av övningsverksamheten.
Civilförsvarsstyrelsen anser, att kravet på personell beredskap knappast
kunde tillgodoses med utredningens övningsprogram och att övningar borde
kunna anordnas avsevärt oftare än utredningen föreslagit. Övningar måste
enligt civilförsvarsstyrelsens mening kunna äga rum med personal som ut-
tagits till tjänstgöring i verkskydd utan att ha inskrivits för sådan tjänstgö
ring. Det syntes styrelsen likaledes angeläget, att vid ifrågavarande övningar
allmänhetens medverkan kunde påkallas beträffande exempelvis mörkläggning
och trafiken.
Civilförsvar schef en i Stockholms civilförsvarsområde yttrar att det med
hänsyn till kontrollen av organisationen inom verkskyddet vore nödvändigt,
att även viss icke inskriven personal vore skyldig deltaga i övningar. Att
anordna sådana endast vart tionde år vore otillräckligt. I stora civilförsvars
områden syntes ogörligt att anordna en civilförsvarsövning gemensamt för
hela organisationen. Det kunde ej förutsättas, att en organisation förbleve
oförändrad under så lång tidsperiod. Därför vore det bättre med ofta åter
kommande mindre övningar, vari viss del för varje gång kunde prövas. Lämp
ligen borde nuvarande kursplaner ändras till att i större omfattning avse
övningar i stället för teoretisk undervisning. Sådana övningar kunde sanno
likt kombineras med repetitionsutbildning. Jämväl möjligheten av och sättet
för inkallelse av vapenfria värnpliktiga för deltagande i övningar måste be
aktas.
Önskemål om tätare övningar än utredningen föreslagit uttalas vidare av
länsstyrelserna i Skaraborgs, Jämtlands, Värmlands och Västerbottens län,
riksluftskyddsförbundet och Sveriges industriförbund.
Länstyrelsen i Södermanlands lön ifrågasätter, om icke övningar principiellt
borde äga rum inom alla omi'åden med särskilt civilförsvar.
8
—172
4
x
Bihang till riksdagens protokoll 1948.
1 sand. Nr 81.
Kungl. Maj ds proposition nr 81.
114
Utredningens förslag om ersättning för deltagande i utbildning
och övning har genomgående mottagits med tillfredsställelse.
Chefen för armén finner dock ur arméns synpunkt oförmånligt, att ersätt
ningen föreslagits bli avsevärt större inom civilförsvaret än den vore inom
hemvärnet och frivilliga befälsutbildningen. Oaktat det kunde göras gällande
att tjänsten vid dessa senare vore frivillig, syntes det önskvärt att de ekono
miska förutsättningarna bleve sa likartade som möjligt. Liknande synpunkter
framföras av 1945 års försvarskommitté.
Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter, om ej vid bestämmande
av ersättningens storlek viss differentiering borde ske mellan befäl och
meniga.
Civilförsvar sstyr elsen anser, att ersättning borde kunna utgå även till block-
giuppspersonal, vilken personal vore inskriven i det allmänna civilförsvaret,
ävensom till uttagen men ej inskriven verkskyddspersonal. Styrelsen upptager
vidare i detta sammanhang frågan om avlöning åt blockpersonalen jämväl
för annan tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret än utbildning samt an
för, efter redogörelse för gällande författningsbestämmelser på området,
följande:
Blockcheferna tagas för närvarande med stöd av 29 § civilförsvarskungörel-
sen i anspråk huvudsakligen för förberedelsearbete med avseende på inskriv
ning av hemskyddsledare och planläggning av utrymning. Blockchefs med
verkan i fråga om inskrivning av hemskyddsledare är en stor tillgång för
civilförsvarschef och utan sådan medverkan kan inskrivningen ofta ej full
göras i önskad omfattning. Erfarenheten har visat, att blockchef — oaktat
skyldighet härutinnan åligger honom — i många fall ej är beredd att ägna sin
trd åt de göromål, varom här är fråga. Någon ändring härutinnan kan ej
påräknas med mindre skälig ersättning utgår för den önskade arbetsprestatio
nen. Jämväl blockchefs medverkan i arbetet med utrymningsplanläggningen
är betydelsefull och tidskrävande. Tidigare har sådan medverkan ej krävts.
Civilförsvarsstyrelsen har funnit, att vid större utrymningsföretag, som måste
genomföras snabbt, den hittills för utrymning avsedda byråorganisationen
kan komma att bli för stel och opraktisk. Blockorganisationen avses därför
komma att i betydande omfattning ersätta byråorganisationen. Oaktat per
sonalen i block och hemskydd kommer att för nämnda ändamål tagas i an
språk i större omfattning först under beredskap, erfordras redan för det rutin
mässiga förberedelsearbetet på detta område medverkan från ett icke rin^a
antal blockchefer. Erforderligt intresse och nit för detta förberedelsearbete
kan ej påraknas utan att skälig ersättning utgives för detsamma. Civilförsvars-
styrelsen finner därför erforderligt, att sådan ersättning beredes blockchef och
i förekommande fall, ersättare för denne.
I fråga om annan till blockorganisationen hörande personal torde den
samma f. m ej i nämnvärd omfattning tagas i anspråk för arbete av likartad
karaktar. Civilförsvarsstyrelsen avser emellertid att, i den män ändrade för-
hållanden mtrada for denna personal, förelägga Kungl. Maj:t förslag om er
sättning jämväl till densamma.
.••^Vilf°rSJarSS^eJSen ™der åberopande av vad sålunda anförts hem-
staUa, att Kungl Maj:t måtte förordna, att avlöningsreglementet skall vara
tillämpligt jämväl på blockchef samt på ersättare för blockchef.
I ett stort antal yttranden förordas ersättning jämväl för deltagande i den
Kungl. Maj ds proposition nr 81.
115
föreslagna tilläggsutbildningen i sjukvård för 18-åriga kvinnor. Förslag i
denna riktning framläggas sålunda av arbetsmarknadskommissionen, länssty
relserna i Uppsala, Södermanlands, Malmöhus, Örebro och Gävleborgs län,
drätselkamrarna i Göteborg, Örebro, Västerås och Gävle, kommunalnämnden
i Jukkasjärvi kommun ävensom riksluftskyddsförbundet och föreningen Sve
riges polismästare.
Länsstyrelsen i Gotlands lön anser att ersättning för eventuella resor, in
kvartering och förplägnad bör utgå. Svenska landsbygdens kvinnoförbund ut
talar att, i den mån vid sjukvårdsutbildningen komme att hopdragas deltagare
från större område, resebidrag borde utgå till sådana som hade att färdas
viss vägsträcka. Detta borde gälla även vid frivillig utbildning. Möjligen
kunde anslag härför beviljas av kommunerna.
Svenska arbetsgivareföreningen finner med hänsyn till kortvarigheten av
sjukvårdsutbildningen för kvinnor, att något bärande skäl ej förelåge för ut
betalande av ersättning härunder. Föreningen ville icke motsätta sig, att
ersättning utginge till inskriven personal. Dock funne föreningen nu gällande
bestämmelser om viss tids tjänstgöring i civilförsvaret utan ersättning vara
fullt, befogade, då fråga vore om personal, som kunde beräknas i händelse av
förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering komma i åtnjutande av upp
skov. Ersättningen borde liksom f. n. vore fallet dyrortsgrupperas, därvid
å dyraste ort borde utgå det av utredningen föreslagna beloppet 1: 50 kr. för
timme.
Riksluftskyddsförbundet finner det önskvärt, att intresset för deltagande
i frivillig utbildning för inskriven personal stimulerades genom att ersätt
ning tillerkändes deltagarna efter samma grunder som gällde vid obligatorisk
utbildning. För att myndigheterna skulle ha möjlighet att reglera omfatt
ningen av sådan utbildning efter det föreliggande behovet borde för utfående
av ersättning fordras, att länsstyrelsen lämnat sitt medgivande till kursens
anordnande.
Departementschefen.
Jag är ense med civilförsvarsutredningen om att man under fredstid
måste upprätthålla erforderlig beredskap hos civilförsvarets personal och att
det icke är möjligt att här uteslutande lita till det frivilliga intresset. Därför
ifrågasätter jag ej någon ändring i de nuvarande bestämmelserna om civil-
försvarsplikt under fred.
Såsom utredningen anfört har det allmänna civilförsvaret hittills
utgjort och kommer jämväl framdeles att utgöra kärnan i civilförsvarets
aktiva organisation. Det är därför av särskild vikt att beredskapen inom det
samma hålles på högsta möjliga nivå. Å andra sidan är det här som de
menliga följderna av inskränkt utbildning bli mest framti-ädande. Under åren
1946 och 1947 har inom det allmänna civilförsvaret utbildningsskyldighet före
legat endast för befäl och ersättare för befäl, vilka icke tidigare undergått
den utbildning som är föreskriven för befälsbefattningen. Den personal som
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
llfi
kvaistått i kadrerna sedan krigsåren kan med hänsyn till den då bedrivna
utbildningsverksamheten antagas alltjämt besitta vissa färdigheter i civilför-
svarstjänst. I den mån personalen avgått och ersatts med nytt manskap, som
icke erhållit utbildning för sin uppgift, har naturligtvis civilförsvarsförban-
dens funktionsduglighet nedsatts. Denna avgång har i vissa orter uppskattats
till cirka 10 % av styrkan per år. Enligt vad civilförsvarsstyrelsen uppgivit
i samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1948/49 finnes det på
grund av inskränkningarna i utbildningen och till följd av bosättningsrörlig-
heten f. n., särskilt på mera betydelsefulla civilförsvarsorter, stora personal-
grupper inom det allmänna civilförsvaret, vilka helt sakna utbildning för sina
krigsuppgifter. Ett sådant förhållande måste med hänsyn till nutida krig
föl i ngsmetoder innebära allvarliga risker. Personalen i det allmänna civil
försvaret skall för sin skadeavhjälpande och skadebegränsande verksamhet i
krig i betydande omfattning va ra utrustad med materiel och apparatur, för
vars handhavande fordras rutin och materielkännedom. För att de aktiva
förbanden skola vara funktionsdugliga måste personalen vara samövad. Ehuru
de för civilförsvarsändamål erforderliga kunskaperna och färdigheterna kunna
inhämtas på en i jämförelse med vad som kräves inom det militära försvaret
relativt kort tid, är det icke försvarligt att uppskjuta utbildningen i hopp att
kunna medhinna densamma i ett skärpt läge. Det allmänna civilförsvaret
måste med hänsyn till de omfattande skadeverkningar, som kunna väntas
redan i inledningsstadiet av ett anfallsföretag, vara berett att omedelbart full
göra sina uppgifter.
Jag anser därför i likhet med utredningen att utbildningen i fred inom
allmänna civilförsvaret icke i fortsättningen kan inskränkas till att avse alle
nast befäl och ersättare för befäl. Därutöver bör utbildningen omfatta alla
dem, vilka måste bibringas särskilda färdigheter för att civilförsvarsförban-
den skola vara funktionsdugliga. Utredningen har föreslagit att från utbild-
ningsskyldighet skulle undantagas de meniga, som antingen på grund av sin
verksamhet i fred kunna anses besitta erforderliga kunskaper och färdigheter
föi motsvaiande tjänst inom civilförsvaret eller jiå grund av civilförsvars-
tjänstgöringens mindre kvalificerade beskaffenhet eller densammas regelmäs
siga fullgörande under omedelbar ledning av befäl icke äro i behov av sär
skild utbildning under fred. Det skulle ankomma på civilförsvarsstyrelsen
att i anvisningsform närmare angiva de personalkategorier vilka sålunda skulle
vara fria från utbildningskyldighet. Jag ansluter mig till detta förslag med
det förbehållet, att den förordade begränsningen icke skall gälla, i den mån
det finnes erforderligt att anordna övningar i förband för att upprätthålla
beredskapen. Vid sådana övningar bör naturligtvis all i förbandet ingående
personal deltaga.
Utbildningen inom allmänna civilförsvaret bör i första hand avse den per
sonal, som icke tidigare erhållit utbildning för sin uppgift.
För underhållande av redan förvärvade färdigheter torde det framdeles bli
nödvändigt att i viss utsträckning anordna repetitionsutbildning. Utred
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
117
ningen har med hänsyn till de variationer, som kunna föreligga beträffande
behovet av dylik utbildning inom olika orter och för olika personalkate
gorier, ansett sig icke böra föreslå någon generell bestämmelse i ämnet. För
åtskilliga personalkategorier syntes dock enligt utredningens mening årlig re
petition icke erforderlig. Jag är icke beredd att framlägga några riktlinjer
rörande bedrivande av repetitionsutbildning. Civilförsvarsstyrelsen har i
samband med sina anslagsäskanden för budgetåret 1948/49 ansett utbild
ningen inom allmänna civilförsvaret tills vidare kunna begränsas att allenast
avse personal vilken icke tidigare utbildats. Jag förutsätter att styrelsen med
uppmärksamhet följer utbildningsläget och när omständigheterna det påkalla
till Kungl. Maj: t inkommer med förslag rörande frågan om repetitionsut
bildning.
I fråga om sättet för bedrivande av utbildningen inom allmänna civilför
svaret har jag intet att erinra mot vad utredningen anfört.
Enligt civilförsvarslagen är utbildnings- och övningstiden för personal som
inskrivits i civilförsvaret, bl. a. all personal tillhörande allmänna civilför
svaret, under fredstid begränsad till 60 timmar per kalenderår. I detta hän
seende bör ändring ej ske. Det kan visserligen anmärkas, att enligt den nu
gällande utbildningskungörelsen befälsutbildningen inom det allmänna civil
försvaret i praktiken begränsats till 40 timmar; tiden för nyutbildning av
menig personal torde ock kunna bli något kortare. Med hänsyn till behovet
att vid övningar kunna taga i anspråk även personal som nyutbildats eller
genomgått repetitionskurs under året bör dock den i lagen föreskrivna
maximitiden icke förkortas. I undantagsfall kan det även bli erforderligt att
för annat ändamål än övning anordna utbildningskurs av längre varaktighet
än den normala nyutbildningstiden.
Det torde böra framhållas att den centrala utbildning, som hittills bedri
vits och även i fortsättningen avses skola bedrivas av civilförsvarsstyrelsen
och länsstyrelserna med vissa kvalificerade befattningshavare inom civilför
svaret, huvudsakligen befäl, ofta icke kan inrymmas i den stadgade maximi
tiden. Såsom hittills bör deltagandet i dylika mera omfattande kurser vara
frivilligt.
Yad jag anfört beträffande omfattningen av utbildningen inom allmänna
civilförsvaret synes i tillämpliga delar böra gälla även i fråga om verk
skyddet. Medan man avser att inskriva all den personal, som skall ingå i
allmänna civilförsvarets förband och avdelningar eller eljest fullgöra viss
tjänst i detsamma, har man tänkt att inskrivning i verkskyddet skulle före
komma endast i förhållandevis ringa utsträckning. Meningen har varit, att
verkskyddet väsentligen skulle fungera på sådant sätt att alla tillgängliga
civilförsvarspliktiga inom ett företag skulle vara skyldiga att vid behov ställa
sig till förfogande. Utbildningen inom verkskyddet bör avse icke blott den
inskrivna personalen utan även den vid ett företag fast knutna personal, som
utan att vara inskriven upptagits i företagets verkskyddsplan och enligt förut
angivna regler finnes vara i behov av särskild utbildning för sin uppgift. För
Kungl. May.ts proposition nr 81.
118
personal som icke är inskriven i civilförsvaret är utbildningstiden i fred en
ligt civilförsvarslagen begränsad till 30 timmar. Detta maximum torde i all
mänhet icke behöva helt uttagas för utbildning av den nu avsedda icke in
skrivna verkskyddspersonalen. Jag utgår vidare från att utbildning inom
denna kategori icke skall behöva bedrivas årligen inom varje verkskydd.
Beträffande frågan om ansvaret för utbildningen inom verkskyddet har
jag ej något att erinra mot vad utredningen anfört.
Jag är av den uppfattningen att, därest utbildningen inom allmänna civil
försvaret och verkskyddet begränsas på sätt som föreslagits, civilförsvars-
plikten kommer att mötas med förståelse av det övervägande flertalet därav
berörda. En förutsättning härför är dock — och detta gäller beträffande all
utbildning inom civilförsvaret — att utbildningen bedrives på ett intresse
väckande sätt. I detta hänseende är det av utomordentlig vikt att tillgång
finnes på goda instruktörer. Jag återkommer till instruktörsfrågan i ett se
nare avsnitt. Civilförsvarsmyndigheterna böra vinnlägga sig om att vid ut
arbetandet av kursplaner i möjligaste mån lägga undervisningen så, att de
däri deltagande få möjlighet till praktisk självverksamhet. För personal, som
icke avses skola få några planläggande uppgifter, böra de enbart teoretiska
momenten i utbildningen inskränkas till ett minimum. I den mån övningar
komma att hållas, böra de planläggas så att flertalet av deltagarna få tillfälle
till aktiv medverkan.
Jag övergår nu till frågan om grundläggande utbildning av civilbefolk
ningens stora flertal. Under kriget bedrevs en omfattande utbildning för
hemskyddet. I början av sista krigsåret avsågs grundläggande utbildning
skola ske av fyra årsklasser, nämligen män i åldern 16, 17, 18 och 48 år samt
kvinnor i åldern 16, 17, 18 och 28 år. Mot slutet av året befriades emeller
tid de 48-åriga männen och de 28-åriga kvinnorna från utbildningsskyldig-
heten. Från 1946 ha endast 16-åringar varit skyldiga undergå grundläggande
utbildning, vilken omfattat högst 10 timmar, varjämte 18-åriga kvinnor haft
att genomgå tilläggsutbildning i sjukvård under högst 10 timmar. Såväl den
grundläggande utbildningen som tilläggsutbildningen ha endast avsett civil-
försvarspliktiga, som haft stadigvarande bostad eller sysselsättning inom om
råde eller anläggning med särskilt civilförsvar.
Enligt en av utredningen verkställd undersökning har efter krigets slut
konstaterats en betydande avmattning av intresset för den grundläggande
utbildningen. Detta kan vara förståeligt. Det är dock uppenbart att ett så
dant förhållande måste vara till men för utbildningsresultatet. Man torde
överhuvud icke under fred i fråga om den grundläggande utbildningen kunna
räkna med samma förståelse för civilförsvarsplikten som när det gäller den
föreslagna utbildningen för allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Med
hänsyn härtill och av ekonomiska skäl anser jag att den obligatoriska utbild
ningen för allmänheten bör i möjligaste mån begränsas.
Enligt utredningens mening böra förberedelserna på detta område taga sikte
på att skapa förutsättningar för en forcerad massutbildning i ett skärpt läge.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
119
Utredningen föreslår i detta syfte att befälspersonalen inom hemskyddsorga-
nisationen — blockchefer och hemskyddsledare — bibringas en utbildning
som tar sikte på att göra dem skickade icke blott att fullgöra sina uppgifter
som befäl under krigsförhållanden utan även att kunna vid behov till övriga
civilförsvarspliktiga inom eget block eller hemskydd meddela den utbild
ning på kort tid, som påkallas i en akut krissituation. Därutöver skall
enligt förslaget den uppväxande ungdomen efter hand meddelas sådan elemen
tär kunskap om eldsläckning och sjukvård att åtminstone någon grund
finnes att bygga på om en forcerad utbildning skulle behöva tillgripas. Ung
domsutbildningen bör enligt utredningens förslag i form av en tio timmars
kurs i brandskydd och olycksfallsvård förläggas till skolorna, varjämte 18-
åriga kvinnor skulle vara skyldiga att genomgå tilläggsutbildning i sjukvård
under högst tio timmar. Två av utredningens ledamöter ha avstyrkt förslaget
om denna tilläggsutbildning, medan tre andra ledamöter förordat att sådan
utbildning skulle meddelas icke blott 18-åringar utan även en årsklass kvin
nor i åldern 35—40 år. Utredningen förutsätter, att viss civilförsvarsutbild-
ning kommer att meddelas under värnpliktstjänstgöring.
Mot den principiella uppläggningen av utredningens utbildningsprogram
kan invändas att, såsom utredningen själv anmärkt, några garantier för att den
för eu forcerad massutbildning erforderliga tiden kommer att stå till buds ej
finnes samt att statsmakterna i ett skärpt läge kunna tänkas komma att i det
längsta dröja med igångsättande av massutbildning. Trots detta anser jag
mig icke f. n. böra förorda en mera omfattande obligatorisk utbildning än ut
redningen föreslagit. Till denna min ståndpunkt bidrar den omständigheten,
att ett betydande beredskapsvärde ännu torde kvarstå av den under krigs
åren meddelade utbildningen.
En väsentlig förutsättning för inskränkning av den grundläggande utbild
ningen är att för befattningarna såsom blockchefer och hemskyddsledare re
kryteras så lämpliga personer som möjligt och att dessa bibringas en tillfreds
ställande utbildning för att tjänstgöra både som befäl och som instruktörer.
Jag är medveten om att det kan bli svårt att erhålla ett tillräckligt antal
för instruktörsverksamhet lämpade hemskyddsledare. Svårigheterna böra
dock icke överdrivas. I en kritisk situation blir det huvudsakligen fråga
om att lära de civilförsvarspliktiga hur eldsläckning skall gå till och
hur skadade skola omhändertagas. Härvid kommer det framför allt an på att
någon inom varje hemskydd har sådana färdigheter att han genom praktisk
demonstration kan visa de övriga hur sådana saker skola utföras. Såsom ut
redningen framhållit har man anledning räkna med att i ett skärpt läge in
tresset. bland befolkningen för civilförsvaret kommer att underlätta utbild
ningsverksamheten. Kännedomen om larmsignaler, utrymningsplanläggning
och annat dylikt torde i en krissituation snabbt vinna allmän spridning.
Utbildningen av blockchefer och hemskyddsledare bör främst avse dem
som icke tidigare erhållit utbildning för sin befattning. Därutöver böra i mån
av behov anordnas repetitionskurser. Jag förutsätter att civilförsvarsstyrelsen
när omständigheterna det påkalla inkommer med förslag härom.
120
Vad utredningen anfört som skäl till att ungdomsutbildningen förlägges
till skolorna finner jag övertygande, varför jag tillstyrker utredningens för
slag därutinnan. Att märka är att undervisning i civilförsvarstjänst i skolorna
icke är någon nyhet. Sådan undervisning förekommer redan nu i viss om också
begränsad omfattning. Utredningens förslag avser att göra undervisningen
obligatorisk och därigenom mera effektiv. I några av yttrandena har uttalats
den meningen, att frågan om skolutbildning i brandskydd och olycksfallsvård
icke borde lösas förrän 1946 års skolkommission tagit ställning till densamma.
Enligt min mening torde det emellertid icke föreligga anledning att uppskjuta
regleringen av ett detalj spörsmål såsom det föreliggande till dess skolfrågan
i dess helhet blivit löst. Chefen för ecklesiastikdepartementet har anslutit sig
till denna uppfattning.
I vissa yttranden har yppats tvekan beträffande lämpligheten av utred
ningens förslag att det skulle föreligga skyldighet för folkskollärare och gym
nastiklärare att medverka vid skolutbildningen i brandskydd och olycksfalls
vård. Enligt min mening vore det ur många synpunkter lämpligast, om sko
lornas ordinarie lärarpersonal kunde svara för undervisningen även i dessa
ämnen. Om denna personal icke besitter erforderlig kompetens för ända
målet, böra emellertid i möjligaste mån tillhandahållas fackutbildade instruk
törer. Att så sker bör dock icke medföra att de ordinarie lärarna erhålla frihet
från att deltaga i undervisningen. De böra medverka om icke för annat så för
egen förkovran. Om fackutbildad instruktör icke kan tillhandahållas, bör
vederbörande lärare på egen hand så gott sig göra låter ombesörja utbild
ningen. Jag förutsätter att liksom nu är fallet handledningar för lärarperso
nalen utfärdas. På grund av det anförda biträder jag utredningens förslag om
skyldighet för folkskollärare och gymnastiklärare att medverka vid ifråga
varande utbildning.
En annan fråga är hur lärarpersonalen bör bibringas sådana kunskaper och
färdigheter att den kan utöva en verkligt effektiv instruktörsverksamhet. Så
som utredningen föreslagit bör för detta ändamål utbildningen vid seminarier
och gymnastiska institut kompletteras. För redan befintlig lärarpersonal
torde böra anordnas frivilliga instruktörskurser. Jag har inhämtat att repre
sentanter för skolöverstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, riksluftskyddsförbun-
det och röda korset enats om efter vilka riktlinjer och under vilka former
denna kursverksamhet bör ordnas. Deltagarna i sådan kurs böra av stats
medel erhålla ersättning för förlorad arbetsinkomst samt dagtraktamente och
reseersättning.
Till dess lärarpersonalen erhållit erforderlig utbildning måste i stor ut
sträckning anlitas speciella instruktörer. För ändamålet torde kunna användas
sådana till riksluftskyddsförbundet anslutna instruktörer, som hittills tagits i
anspråk för den grundläggande civilförsvarsutbildningen. Dessa skulle där
igenom sättas i tillfälle att underhålla sina färdigheter och bli i stånd att
bistå hemskyddsbefälet vid en eventuell massutbildning. Även sedan lärar
personalen utbildats bör det såsom utredningen föreslagit vara möjligt att
utnyttja utanför skolorna stående instruktörer.
Kungl. Maj ds proposition nr 81.
121
Den föreslagna skolutbildningen synes böra planläggas av skolöverstyrelsen
i samråd med civilförsvar sstyrelsen.
Yad beträffar förslaget om tilläggsutbildning för 18-åriga kvinnor har
enligt vad jag erfarit den hittills bedrivna utbildningen i detta hänseende
genomgående omfattats med intresse. Som denna utbildningsform är av
stort värde anser jag att den bör bibehållas. Någon utvidgning av densamma
till att omfatta även en årsklass kvinnor i åldern 35—40 år bör enligt mm
mening icke äga rum. Kvinnor i sagda ålder ha i stor utsträckning mycket
svårt att komma ifrån sina hemsysslor. Liksom utredningen anser jag att till-
läggsutbildningen bör avse endast dem som ha stadigvarande bostad eller
sysselsättning inom område eller byggnad för vilken särskilt civilförsvar
skall vara organiserat. Förutsättningar för anordnande av sådan utbildning
på andra håll torde saknas.
Beträffande frågan om utbildning i civilförsvarstjänst under värnplikts
tjänstgöring anser jag mig icke böra göra annat uttalande än att jag finner det
angeläget att sådan utbildning kommer till stånd.
Jag är icke beredd att taga ställning till utredningens förslag om anord
nande av övningar med civilförsvaret men förutser, att medel framdeles måste
äskas för ändamålet.
De nu gällande utbildningsbestämmelserna gälla till utgången av 1948. Av
flera skäl anser jag lämpligt att det av mig nu föreslagna utbildningspro
grammet börjar tillämpas först fr. o. in. budgetåret 1949/50.
Enligt nu gällande bestämmelser om avlöning under c i v ilförsvar s-
tjänstgöring kan ersättning utgå endast till personal i det allmänna
civilförsvaret (dock icke blockpersonal) samt i verkskydd. Ersättning åt
verkskyddspersonal bekostas av vederbörande arbetsgivare. Yad beträffar
personalen i allmänna civilförsvaret förekommer två huvudformer av ersätt
ning. Daglön utgår till den som under minst tre dagar i följd fullgör tjänst
göring omfattande i genomsnitt minst 8 timmar per söckendag. Daglönen ut-
göres av dels ett fast belopp, som är dyrortsgraderat, dels ett rörligt belopp
beroende på antalet familjemedlemmar, vilket icke är dyrortsgraderat. För
befäl och specialister kan daglönen höjas med viss procent av normalbeloppet.
Vid tjänstgöring, som omfattar kortare tid än tre dagar i följd eller som eljest
icke berättigar till daglön, utgår timlön. Denna utgöres av en tiondel av dag
lönen i motsvarande befattning för icke familjeförsörjare. Även timlönen är
alltså dyrortsgraderad. Beträffande rätten till timlön gälla vissa undantag.
Bl. a. är stadgat, att timlön icke utgår för tjänstgöring som avser egen utbild
ning eller övning med mindre tjänstgöringen under ett kalenderår uppgår till
mera än sextio timmar eller vederbörande på grund av sådan tjänstgöring
går miste om arbetsinkomst till motsvarande belopp. Daglönen för menig,
som icke är familjeförsörjare, är sex, sju eller åtta kr. beroende på
ortsgrupp. Timlönen för menig är alltså RO, 70 eller 80 öre. Verkskyddsper
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
122
sonal är berättigad till ersättning motsvarande den normala arbetsinkomsten,
om civilförsvarstjänstgöring äger rum under arbetstid. Vid annan tjänstgö
ring i civilförsvaret utgar timlön med 60, 70 eller 80 öre beroende på orts-
grupp, dock icke vid tjänstgöring för egen utbildning eller övning om tjänst
göringstiden under ett kalenderår understiger 60 timmar.
De nu återgivna bestämmelserna innebära i praktiken, att ersättning vid
tjänstgöring för egen utbildning eller övning icke kan utgå utom för tjänst
göring vid central utbildningskurs som omfattar minst tre dagar. Då den
lokala utbildningen aldrig torde anordnas så att deltagarna bli berättigade
till daglön samt utbildnings- och övningstiden i fred enligt civilförsvarslagen
icke får överskrida 60 timmar om året, utgår aldrig ersättning vid sådan ut
bildning. Däremot är civilförsvarspliktig i befälsställning, som medverkar
vid förberedelsearbetet inom civilförsvaret, alltid berättigad till antingen dag
lön eller timlön.
Utredningen har föreslagit, att de nuvarande begränsningarna av rätten till
ersättning vid tjänstgöring för utbildning eller övning skulle avskaffas samt
att ersättning för hela tjänstgöringstiden skulle utgå i form av timlön å
1: 50 kr. eller, om den civilförsvarspliktige är under 18 år, 1 kr., dock högst
12 resp. 8 kr. för dag. Liksom f. n. skulle finnas regler om gottgörelse
för förlorad arbetsinkomst. Ersättning skulle utgå till all inskriven
personal, alltså även blockchefer och hemskyddsledare, däremot icke under
tilläggsutbildmng i sjukvård för 18-åriga kvinnor eller under skolutbildningen.
En ledamot av utredningen har yrkat, att ersättning skulle utgå även under
denna tilläggsutbildmng.
Jag är i princip ense med utredningen om att ersättning bör utan den
f. n. stadgade begränsningen utgå för deltagande i utbildning eller övning,
såvitt gäller personal i allmänna civilförsvaret och verkskyddet samt hem
skyddsledare. I den mån utbildning kommer att äga rum av den i allmänna
civilförsvaret inskrivna blockgruppspersonalen, bör även denna vara berät-
tigad till ersättning. "V ad beträffar verkskyddet bör ersättningsrätten omfatta
jämväl dem som utan att vara inskrivna enligt vad förut nämnts skola vara
skyldiga att undergå utbildning för sin uppgift.
Den föreslagna tilläggsutbildningen i sjukvård för 18-åriga kvinnor kommer
att efter hand genomgås av alla uppväxande kvinnor å sådana orter där sär
skilt civilförsvar skall vara organiserat. Det skäl som ligger till grund
för den föreslagna ersättningsrätten, nämligen att vissa utvalda personal
kategorier skulle få bära en särskild utbildningsbörda, kan därför icke
åberopas när det gäller de 18-åriga kvinnorna. Med hänsyn härtill och då ut
bildningstiden är så kort som 10 timmar finner jag icke skäl att utsträcka
ersättningsrätten till att omfatta dem som deltaga i den nämnda tilläggsutbild
ningen.
Vad beträffar ersättningens belopp innebär utredningens förslag att den
särskilda tilläggsersättning för familjeförsörjare som nu utgår å daglön även
som dyrortsgraderingen avskaffas. Som förslaget avser endast ersättning under
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
123
utbildning och övning hav jag intet att erinra häremot. Då jag ej avser att nu
framlägga förslag till författningsbestämmelser anser jag mig icke f. n.
böra ingå på ett bedömande av beloppets storlek.
Utredningen har icke berört frågan om ersättning under tjänstgöring som
avser förberedelsearbetet inom civilförsvaret. Om man slopar daglönsformen
vid tjänstgöring för utbildning och övning, synas skäl tala för att man bör
göra detsamma då det gäller förberedelsearbetet. Ersättning för medverkan
däri synes även i övrigt böra utgå efter samma grunder som avses skola
gälla om ersättning för deltagande i utbildning. Dock torde man böra bibe
hålla den nuvarande möjligheten att i stället för timlön bestämma särskilda
års- eller månadsarvoden för viss personal. I enlighet med vad civilförsvars-
styrelsen föreslagit i sitt remissyttrande bör ersättning för förberedelsearbete
utgå även till blockchefer.
De nuvarande avlöningsbestämmelserna äro avsedda att tillämpas även
under krig. De äro i detta avseende föråldrade. De riktlinjer, som uppdragits
rörande ersättning vid tjänstgöring för utbildning eller övning, kunna icke
utan vidare tillämpas under krigsförhållanden. Här få bl. a. frågorna om
familjebidrag och dyrortsgradering en helt annan betydelse.
Yad jag yttrat beträffande ersättningsspörsmålet torde ge vid handen, att
de nuvarande avlöningsbestämmelserna äro i behov av fullständig omarbet
ning. De för fredsförhållanden avsedda nya reglerna böra vinna tillämpning
fr. o. in. den dag då det av mig föreslagna utbildningsprogrammet skall börja
genomföras, alltså fr. o. m. den 1 juli 1949. Jag har för avsikt att i god tid
dessförinnan framlägga förslag till erforderliga författningsbestämmelser i
ämnet. Beträffande frågan om ersättning för civilförsvarstjänstgöring under
krig eller eljest under civilförsvarsberedskap fordras ytterligare utredning.
Denna synes böra uppdragas åt civilförsvarsstyrelsen.
Den obligatoriska utbildning som jag föreslagit utgör ett minimum, som
i möjligaste mån bör kompletteras genom frivillig utbildning. För höjande
av beredskapen bör det frivilliga intresset pa allt sätt uppmuntras. Främst
böra riksluftskyddsförbundet och dess underavdelningar stödjas i sin verk
samhet. Även andra frivilliga organisationer, såsom röda korset, arbetarnas
samaritförbund och lottarörelsen böra intresseras att i detta hänseende med
verka till att stärka civilförsvaret. Bl. a. synes den av röda korset bedrivna
frivilliga utbildningen i skolor i hemsjukvård och olycksfallsvård vara av
värde.
Anskaffning och underhåll av materiel.
Civilförsvarsutredningen.
Utredningen har behandlat frågorna om sättet för tillgodoseende av civil
försvarets materielbehov, om ansvaret för materielens förvaring och underhåll
samt om materielens utnyttjande i fredstid.
I fråga om materielanskaffningen uttalar utredningen, att det enligt orga
nisationsplanerna för civilförsvarsområdena fastställda materielbehovet skall
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
124
i princip antingen vara tillgodosett redan i fredstid eller kunna inom skälig
tid tillgodoses i ett krisläge genom rekvisition eller tillverkning. Något be
dömande av anskaffningens sannolika omfattning i fred har utredningen icke
företagit, enär förutsättningar härför ansetts föreligga först sedan organisa
tionsplanerna upprättats. Civilförsvarsstyrelsen anses böra i förevarande
frågor samråda med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap.
Beträffande nraterielens förvaring och underhåll uttalar sig civilförsvars-
utredningen för att ansvaret för förradshallningen inom det allmänna civil
försvaret överföres från kommunerna till staten. Sådan materiel, som avses
för ordningstjänst, brandtjänst och teknisk tjänst, vilka tjänstegrenar upp-
byggas kring motsvarande kommunala organisationer, bör dock alltjämt hållas
i förråd genom kommuns försorg.
A ad slutligen angår nraterielens utnyttjande i fredstid förordar utredningen
att sådant utnyttjande bör i största möjliga utsträckning ske, såvitt fråga
icke är om förbrukningsmateriel.
Yttranden över civilförsvarsutredninj»ens förslag.
Utredningens förslag i fråga om civilförsvarets materiel har behandlats
endast i ett fåtal yttranden och därvid i allmänhet icke föranlett erinran.
Departementschefen.
I fråga om sättet att tillgodose civilförsvarets materielbehov har utred
ningen endast gjort vissa principiella uttalanden. Yad utredningen anfört
ger icke anledning till erinran från min sida.
Ansvaret för förvaring och underhåll av det allmänna civilförsvarets
materiel åvilar enligt civilförsvarslagen kommunerna. Till kostnaderna ut
går icke statsbidrag. Utredningen har föreslagit, att detta ansvar skall över
föras pa statsverket utom vad angar materiel som är avsedd för civilförsvarets
ordnings-, brand- och tekniska tjänst. Kommunerna skulle emellertid vara
skyldiga att tillhandahålla erforderliga lagerlokaler.
-Tåg vill erinra om att enligt beslut av 1947 års riksdag i anledning av
propositionen nr 278 kostnaderna för förvaring och underhåll av statlig civil-
försvarsmateriel f. n. helt bestridas av statsmedel. Kommunerna svara
dock fortfarande för vården om sådan för det allmänna civilförsvarets
ordnings-, brand- och tekniska tjänst anskaffad materiel, som icke utgör per
sonlig utrustning för tjänstegrenarnas personal. Enligt min mening tala vissa
skäl för att statsverket med samma undantag bör övertaga ansvaret och kost
naderna jämväl för förvaring av den kommunägda civilförsvarsmaterielen.
Härigenom skulle skapas garantier för en enhetlig förrådshållnmg, vilket ur
det allmännas synpunkter måste vara att föredraga. Nyss nämnda beslut
vid 1947 års riksdag torde i själva verket få anses som ett led i denna rikt
ning. Jag återkommer till detta spörsmål i samband med behandlingen av
frågan om fördelningen av kostnaderna för civilförsvaret.
Utredningen anser, att civilförsvarsmaterielen bör få i största möjliga
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
125
utsträckning användas för fredsändamål Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande
har civilförsvarsstyrelsen den 31 oktober 1947 uppdragit åt överståthållar-
ämbetet och länsstyrelserna att omhänderhava frågan om utlåning av staten
tillhörig civilförsvarsmateriel. I princip har utlåning medgivits beträffande
all annan materiel än förbrukningsmateriel. Med hänsyn till beredskapen kar
föreskrivits viss begränsning av den omfattning vari utlåning skall få ske.
Vid utlåning till annan än kommun skall i regel utgå hyra. Om utlånad
materiel förkommer eller skadas, skall ersättning lämnas. Jag finner icke
anledning att f. n. föreslå några ändrade föreskrifter i förevarande ämne.
Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 81.
Förebyggande åtgärder i samband med stadsplanering in. in.
Gällande bestämmelser.
Enligt den år 1947 antagna nya byggnadslagstiftningen (byggnadslag, nr
385; byggnadsstadga, nr 390) skall marks användning för tätbebyggelse
regleras genom regionplan, generalplan och stadsplan eller byggnadsplan.
Bestämmelserna om regionplan avse att möjliggöra en gemensam planlägg
ning för två eller flera kommuner eller samhällen, vilka på grund av geo
grafiska eller ekonomiska förhållanden utgöra en intressegemenskap. Region-
planen skall tjäna till ledning vid framtida planering inom de olika kommu
nerna eller samhällena. Generalplan skall angiva grunddragen för markens
användning till olika ändamål inom kommun eller samhälle. Detaljplaneringen
regleras genom stadsplan i städer och stadsliknande samhällen samt bygg
nadsplan å landet.
Enligt uttryckliga bestämmelser i byggnadsstadgan skall vid uppgörandet
av generalplan, stadsplan och byggnadsplan civilförsvarets behov vederbör
ligen tillgodoses. Under förarbetena till byggnadsstadgan övervägdes frågan
om lämpligheten av mera ingående författningsbestämmelser angående be
byggelsens anordnande med hänsyn till faran för luftanfall. Hithörande spörs
mål ansågos emellertid icke kunna lösas efter schablonmässiga regler. I stället
borde man söka sig fram till vad som i varje fall kunde vara lämpligt och
möjligt.
Civilförsvarsstyrelsen har i samråd med byggnadsstyrelsen i slutet av 1944
utarbetat ett förslag till anvisningar rörande bebyggelsens planläggning och
utformning med hänsyn till skadeverkningarna vid luftanfall. Detta förslag
har varit utsänt på remiss till ett antal berörda myndigheter och institutioner.
Eftersom därvid från många håll påtalats önskvärdheten av att utländska
erfarenheter avvaktades innan anvisningarna fastställdes, ha slutgiltiga anvis
ningar ännu ej utfärdats. Principerna i förslaget ha emellertid varit väg
ledande vid handläggning av stadsplaneärenden inom civilförsvarsstyrelsen.
Dessa principer avse huvudsakligen frågorna om lokalisering av olika slags
bebyggelse, sektionering av bebyggelsen med brandskyddsbälten samt an
ordnande av skyddsbälten mellan speciella anfallsmål och bostadsbebyggelsen.
126
Beträffande den konstruktiva utformningen av byggnader lämnas i 64 §
byggnadsstadgan vissa, med särskild hänsyn till civilförsvarets behov till
komna bestämmelser till tryggande av brandsäkerheten hos större byggnader.
I fråga om byggnaders stabilitet finnas inga författningsmässiga stadganden
utöver de krav som ur statisk synpunkt resas på byggnadernas bärande
konstruktioner.
Civilförsvarsutredningen.
Utredningen understryker starkt betydelsen av förebyggande åt
gärder till stärkande av samhällets motståndskraft i krig. Effekten av ett
bombanfall mot ett samhälle med hopgyttrad och brandfarlig bebyggelse
bleve naturligen många gånger större än effekten av samma anfall mot ett
samhälle med utbredd och mera motståndskraftig bebyggelse. Den enda
framkomliga vägen att i betryggande omfattning undvika, att civilbefolkning
och samhälle i ett eventuellt kommande krig drabbades av katastrof, syntes
vara radikala åtgärder av förebyggande art, omfattande samhället i dess hel
het. Detta gällde icke blott anordnande av skyddsrum och skydd för vissa sär
skilt betydelsefulla delar av samhället utan även stadsplanernas utformning,
industriens lokalisering och samhällets tekniska uppbyggnad i vidsträcktaste
bemärkelse. Genom förebyggande åtgärder kunde förvisso skadegörelse icke
förhindras, men dess omfattning kunde nedbringas i så betydande utsträck
ning att även avsevärda kostnader syntes motiverade.
Ett gemensamt drag för de förebyggande åtgärderna vore att dessa i allt
väsentligt måste vidtagas i takt med samhällets utveckling och omdaning.
Frågor rörande industriens lokalisering, stadsplaner och byggnaders detalj
utformning måste — om krigssynpunkterna överhuvudtaget skulle beaktas
— redan från början lösas även ur civilförsvarssynpunkt. Att vid en senare
tidpunkt tänka sig en ombyggnad för krigsändamål vore uteslutet.
Beträffande planläggningen av bebyggelsen framhåller utred
ningen, att man hittills sökt tillgodose civilförsvarets behov genom tillämp
ning från fall till fall av centralt på administrativ väg utfärdade riktlinjer.
Härvid hade i största möjliga utsträckning skett en avvägning mellan civil-
försvarskraven och de därav föranledda ekonomiska konsekvenserna. Detta
förhållande syntes många gånger ha bidragit till att åtgärderna icke blivit
fullt tillfredsställande ur civilförsvarssynpunkt. Å andra sidan borde erinras
om att civilförsvarets krav på stadsplaneringen i många avseenden överens
stämde med vad som ur sundhets-, säkerhets- och trevnadssynpunkt borde
iakttagas, vilket stundom underlättat genomförandet av även tämligen kost
nadskrävande åtgärder.
Utredningen understryker vikten av att planeringsfrågor handläggas under
hänsynstagande till civilförsvarssynpunkter. Det borde enligt utredningens
mening ankomma på civilförsvarets centralmyndighet att företaga en över
syn av nu tillämpade principer för planering ur civilförsvarssynpunkt. Om
denna översyn skulle leda till nya principer, medförande ökade kostnader
Iiungl. Maj:ts proposition nr 81.
127
för kommuner och enskilda, syntes det böra ankomma på myndigheten att
påkalla eventuell revision av gällande lagstiftning med skyldighet för staten
att övertaga en del av kostnaderna.
Utredningen berör härefter frågan om riksplanläggning beträf
fande industriens lokalisering. Efter att ha redogjort för vissa prin
ciper som ur civilförsvarets synpunkt böra uppställas härvidlag samt möjlig
heterna att påverka utvecklingen i enlighet med dessa påpekar utredningen,
att hithörande frågor äro under övervägande även i vissa andra sammanhang.
Sålunda erinras om bostadssociala utredningens förslag till sanering av
bostadsbebyggelsen samt pågående utredningar inom den s. k. markutrednin
gen ävensom industriens produktionsråd. Med hänsyn härtill har civilför-
svarsutredningen icke närmare gått in på hur dessa spörsmål lämpligen böra
lösas. Utredningen har endast velat fästa uppmärksamheten på att frågorna
äro av största betydelse för civilförsvaret samt räknar med att vid de över
väganden som äga rum bl. a. i de förutnämnda utredningarna jämväl civil
försvarets intressen beaktas i vederbörlig grad.
Beträffande den konstruktiva utformningen av byggnader har
utredningen icke föreslagit några lagstadganden utöver dem som nu gälla. Ut
redningen understryker emellertid, att det ur civilförsvarssynpunkt vore av den
yttersta vikt att i varje fall i tätbebyggelse och för byggnader av allmän bety
delse utnyttjades möjligast brandsäkra konstruktioner och icke brännbara mate
rial. I fråga om byggnaders stabilitet yttrar utredningen, att en och samma
bombtyp kunde ha avsevärt olika inverkan på olika konstruktioner, vilka vid
statisk belastning vore likvärdiga med hänsyn till brottsäkerhet o. s. v. Det
borde ankomma på civilförsvarets centralmyndighet att på lämpligt sätt verka
för att konstruktörer, arkitekter och byggnadsnämnder i hithörande frågor
beaktade civilförsvarssynpunkterna. I all synnerhet vore det av vikt att för
samhällslivet särskilt betydelsefulla byggnader, t. ex. sjukhus, brand-, polis-,
telegraf- och telefonstationer, posthus etc., utfördes på det ur dessa synpunk
ter lämpligaste sättet. — Utredningen uttalar sig vidare för ett något modera
tare utnyttjande av stora glaspartier i bl. a. industrier än vad numera ofta är
fallet.
Utredningen anser många skäl tala för att s. k. bergverkstäder anordnas
i större utsträckning än hittills. Med hänsyn till att frågan härom ägde nära
samband med den ekonomiska försvarsberedskapen samt till att ovisshet rådde
rörande konsekvenserna för de i verksamheten sysselsatta ville utredningen
dock icke framlägga något förslag. Det borde närmast ankomma på civilför
svarets centralmyndighet att i samråd med riksnämnden för ekonomisk för
svarsberedskap föra frågan vidare.
Utredningen upptager slutligen frågan om anordnande av full träff
säkra kommunala tekniska verk. Vatten- och kraftförsörjningen vore
av den yttersta betydelse i en bombad stad. Enligt utredningens mening
talade alla skäl för att anläggningar för sådant ändamål — eller i varje fall
deras mera betydelsefulla delar — i största möjliga utsträckning anordnades
Kungl. Maj.ts proposition nr 81.
128
fullträffsäkra. Det vore i hög grad angeläget, att pumpstationer vid vatten
verk, transformatorstationer och liknande anläggningar där det vore tekniskt
möjligt insprängdes i berg. I undantagsfall torde fullträffsäkerhet kunna
åstadkommas genom anordnande av skyddstäckning av betong med granit
mantel. Graden av skydd liksom de ur civilförsvarssynpunkt påkallade åt
gärderna borde i varje särskilt fall fastställas av centralmyndigheten. Till
täckande av merkostnaderna borde utgå statsbidrag enligt samma normer
som utredningen föresloge beträffande allmänna skyddsrum.
Utredningen säger sig vara medveten om att nu föreslagna åtgärder komme
att medföra avsevärda kostnader. Åtgärderna vore emellertid av så påtagligt
värde ur civilförsvarssynpunkt att ekonomiska skäl icke borde få stå hindrande
i vägen. Utredningen vore icke beredd att göra någon mera detaljerad be
räkning av det åi-liga anslagsbehovet. Detta bleve i hög grad beroende av
den takt i vilken rikets större samhällen ombildades och utvecklades, med där
av betingade krav på utvidgning och ombyggnad av bl. a. vatten- och elverk.
Utredningen förordade, att anslaget under första året beräknades till 3 milj. kr.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Yttranden över eivilforsvarsutredning-ens förslag.
Byggnadsstyrelsen anser i likhet med utredningen, att nu tillämpade prin
ciper för stadsplanering ur civilförsvarssynpunkt böra överses och att denna
översyn bör företagas av civilförsvarets centralmyndighet. Styrelsen förutstät
ter att härvid samråd äger rum med densamma.
Stadsförbundet erinrar om att förbundet i tidigare uttalanden hävdat, att
ett hänsynstagande inom stadsplaneringen till de nya och ekonomiskt mycket
kännbara krav som aktualiserats ur luftskyddssynpunkt förutsatte principiella
avgöranden och att ett försök att tillgodose dessa krav enbart genom den
administrativa prövningen av stadsplanefrågorna från fall till fall måste be
tyda oefterrättliga förhållanden för stadssamhällena. Det inom civilförsvars
styrelsen uppgjorda förslaget till anvisningar på förevarande område hade av
bl. a. nämnda skäl avstyrkts av förbundet. — De nu tillämpade principerna
för stadsplanering ur civilförsvarssynpunkt vore formulerade på sådant sätt
att endast tillämpningen bestämde deras reella innebörd. Förbundet ansåge
sig på stadssamhällenas vägnar kunna fordra, att de i stadsplanefrågor be
slutande kommunala organen icke skulle vara hänvisade att träffa sina av
göranden utan närmare kännedom om huru de i sig själva intetsägande prin
ciperna komme att tillämpas vid den slutliga prövningen. Enligt förbundets
mening vore vidare uppenbart, att en tillämpning av sagda principer med
iakttagande av sådana krav beträffande deras innebörd, som i olika samman
hang antytts eller t. o. m. preciserats, måste betyda så ökade kostnader
för kommuner och enskilda, att det borde övervägas att införa skyldighet för
staten att deltaga i kostnaderna.
Brandchefen i Göteborg anser att, ehuru i betänkandet i stort sett anlagts
riktiga synpunkter på förevarande frågor, en varning för att låta civilförsvars-
129
intressen i alltför hög grad inverka på en naturlig utveckling av samhällen
och produktion vore på sin plats.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap yttrar, att sådana frågor
som industriens lokalisering, byggande av bergverkstäder samt ordnande av
vissa kommunala inrättningar tillhörde det ekonomiska försvarsberedskaps-
området. Såväl planläggning som verkställighet i fredstid borde därför be
träffande dessa frågor åvila riksnämnden jämte andra till den ekonomiska
försvarsberedskapen anslutna myndigheter, varvid dock givetvis civilförsvarets
intressen borde i möjligaste mån beaktas.
Landsorganisationen förklarar sig intet ha att erinra mot utredningens för
slag om inrättande av bergverkstäder i större omfattning än nu, såvitt därmed
avsåges anordnande av beredskapslokaler att nyttjas under krig eller krigsfara.
Utredningen syntes emellertid i sitt ganska oreserverade förord för bergverk
städer avse dylika under jordsförläggningar även för normala fredstida förhål
landen. På den punkten vore skäl att rekommendera en viss återhållsamhet.
Tillräckligt stöd funnes ej att bedöma de tekniska möjligheterna i fråga om
lokalernas belysning och ventilation och kunde ej heller erhållas förrän efter
en betydligt längre erfarenhet än den vi ännu besutte. Landsorganisationens
kongress hade så sent som hösten 1946 beslutat låta verkställa utredning av
frågan om under jordsarbetets fysiologiska återverkningar. En sådan utred
ning hade för övrigt även planerats av statens institut för folkhälsan.
Livsmedelskommissionen understryker behovet av lagerlokaler insprängda
i berg. Endast härigenom syntes tillräckligt skydd kunna vinnas för vissa
ömtåliga livsmedelslager. Statsbidrag borde utgå till dylika anläggningar.
Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke bestämmelserna i lagen om
särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar borde inarbetas i civil
försvarslagen och deras tillämpningsområde därvid utsträckas till att omfatta
jämväl sådana industrier som ur krigsindustriell och folkförsörjningssynpunkt
vore av särskild vikt.
Kungl. Maj ds proposition nr 81.
Departementschefen.
I likhet med utredningen vill jag understryka hur viktigt det är att civil
försvarssynpunkterna beaktas när ärenden angående samhällsplanering hand
läggas. Den år 1947 antagna nya byggnadsstadgan innehåller allmänna be
stämmelser i sådant syfte. Vad stadsförbundet anfört i anledning av utred
ningens förslag har ingående övervägts i samband med tillkomsten av bygg
nadsstadgan och bör enligt min mening icke nu föranleda ändring i vad som
beslutades förra året. .Tåg anser alltså att man i detta hänseende liksom hit
tills med ledning av centralt utfärdade anvisningar bör söka sig fram till vad
som i varje fall kan vara lämpligt och möjligt. Härvidlag må framhållas att,
som utredningen yttrat, civilförsvarets krav på samhällsplaneringen i många
avseenden överensstämma med vad som bör iakttagas ur sociala och sanitära
synpunkter. För att civilförsvarets behov skall kunna vederbörligen tillgodo-
9—172 48
Ii i han g till riksdagens protokoll 1948. 1 samt. Nr 81.
ses bör ett intimt samarbete äga rum mellan civilförsvars- och byggnads-
myndigheterna.
Jag förutsätter att civilförsvarsstyrelsen ägnar oavlåtlig uppmärksamhet
åt frågan om samhällsplaneringen med hänsyn till civilförsvaret och, därest
nu tillämpade principer på området skulle finnas vara i behov av ändring,
tager erforderliga initiativ i sådant syfte.
Såsom utredningen framhållit bör civilförsvarsstyrelsen även verka för
att civilförsvarssynpunkter bli i möjligaste mån beaktade vid den konstruktiva
utformningen av byggnader.
De av utredningen uppdragna frågorna rörande riksplanläggning beträf
fande industriens lokalisering och anläggande av bergverkstäder sammanhänga
intimt med den ekonomiska försvarsberedskapens ordnande och böra närmare
övervägas inom riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. I detta sam
manhang må även erinras om den utredning angående näringslivets lokali
sering, som f. n. verkställes av särskilt enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 14 februari 1947 tillkallade sakkunniga. Jag anser mig därför icke nu
böra närmare gå in på dessa spörsmål. Vid deras lösning bör naturligen
även civilförsvarets behov vederbörligen beaktas.
Frågan om åtgärder för säkrande av samhällenas vatten- och kraftförsörj
ning i händelse av krig anser jag däremot böra prövas i detta sammanhang.
Utredningen har funnit alla skäl tala för att kommunala tekniska verk —
eller i varje fall deras mera betydelsefulla delar såsom exempelvis pump- och
transformatorstationer — i största möjliga utsträckning anordnades fullträff
säkra. Till täckande av merkostnaderna borde statsbidrag utgå enligt samma
normer som komme att gälla beträffande bidrag till kostnaderna för upp
förande av allmänna skyddsrum. Utredningen har tänkt sig att nu avsedda
åtgärder skulle kunna påfordras tvångsvis samt upptagas och fastställas i
organisationsplanen för civilförsvarsområdet. Därmed skulle kommunen, i
den mån medel anvisats för bestridande av statsbidrag, vara skyldig vidtaga
åtgärderna. Utredningen synes ha avsett, att fullträffsäkra tekniska anlägg
ningar skulle komma till stånd efter hand som behov uppkommer av nya an
läggningar eller av utvidgning eller ombyggnad av äldre.
Merkostnaderna för inrättande av fullträffsäkra kommunala tekniska verk
bli uppenbarligen avsevärda. Med hänsyn härtill torde kommunerna knappast
kunna åläggas att utan bidrag av statsmedel vidtaga sådana anordningar.
Därest statsbidrag, såsom utredningen föreslagit, skulle utgå för en betydande
del av merkostnaden, behöves å andra sidan sannolikt ej i lag föreskrivas
skyldighet för kommunerna att vid utförande av vatten- och kraftanläggningar
låta civilförsvarssynpunkterna komma till sin rätt. Det måste nämligen an
tagas att åtminstone flertalet kommuner i eget intresse skulle efterkomma de
anvisningar angående skydd mot luftanfall vilkas iakttagande statsmakterna
komme att föreskriva såsom villkor för statsbidrag. Alldeles bortsett här
ifrån kan jag icke finna det lämpligt att upptaga anordningar varom nu är
fråga i organisationsplanen för civilförsvarsområde. Beträffande de andra
130
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
131
civilförsvarsanordningar som kommun enligt utredningens förslag skall vara
skyldig vidtaga med rätt till statsbidrag och om vilka uppgifter skola intagas
i organisationsplanen förutsattes, att med utförandet kan anstå till dess medel
anvisats till statsbidrag. Därest statsfinansiella eller andra skäl skulle föran
leda uppskov med medelsanvisningen, uppstår därav inget hinder för kom
munens fredsmässiga verksamhet. Utförandet av sådana anordningar som
allmänna skyddsrum, branddammar, observationsplatser m. m. kan skjutas
på framtiden för att ske när det ekonomiska läget så tillåter. Annorlunda är
förhållandet med fullträffsäkra anordningar vid kommunala tekniska verk.
Det särskilda skyddet mot luftanfall måste utföras samtidigt med ny- eller
ombyggnader för fredsändamål. Behovet av sådana är beroende av sam
hällenas utveckling, nödvändigheten av modernisering och dylika omständig
heter. Om sådana förhållanden påkallade ny- eller ombyggnad av ett tekniskt
verk, skulle det knappast vara försvarligt att uppskjuta utförandet därav av
den anledningen att statsbidrag på grund av det ekonomiska läget till skydds
åtgärder icke kunde beviljas.
Enligt min mening är det alltså här väsentligen fråga om huruvida stats
verket kan åtaga sig att, då behov uppstår av ny- eller ombyggnad av ett
tekniskt verk, utan dröjsmål helt eller delvis svara för merkostnaden för att
utförandet blir fullträffsäkert. Av olika skäl synes denna fråga icke böra lösas
efter generella normer. Spörsmålet torde i stället böra prövas från fall till
fall, när och där ny- eller ombyggnad av ett tekniskt verk blir aktuell.
Anordnande av skyddsrum.
Gällande bestämmelser.
Civilförsvarslagen skiljer mellan allmänna och enskilda skyddsrum. De
förra äro avsedda att bereda skydd åt personalen i allmänna civilförsvaret,
åt personer som omhändertagas vid hjälpplats, härbärge för utbombade eller
annan dylik anstalt samt åt vägfarande och andra som uppehålla sig på all
män plats. De enskilda skyddsrummen äro huvudsakligen avsedda att be
reda skydd åt civilbefolkningen pa arbetsplatserna och i bostadshusen.
Allmänna skyddsrum skola enligt 22 § civilförsvarslagen i mån av behov
finnas i tättbebyggda områden, som icke äro av endast ringa omfattning och
betydelse, samt, där särskilda förhållanden det påkalla, jämväl annorstädes.
Den omfattning vari allmänna skyddsrum skola anordnas bestämmes i orga
nisationsplanen för varje civilförsvarsområde.
Enskilda skyddsrum skola enligt 24 § civilförsvarslagen anordnas inom om
råden eller å platser där särskilt civilförsvar skall vara organiserat. Skyl
digheten att inrätta skyddsrum är emellertid begränsad till anläggningar och
byggnader av viss i lagrummet angiven storlek och betydenhet. Bestämmelser
angående utrymmet i enskilt skyddsrum lämnas i 25 §.
Enligt 23 och 26 §§ civilförsvarslagen skola såväl allmänna som enskilda
skyddsrum vara så beskaffade, att de erbjuda skäligt skydd mot andra verk
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
132
ningar av bomber än omedelbar träffverkan. Sammanfattningsvis innebära
konstruktionskraven, att skyddsrummen skola skydda mot splitter, mot rök-
och stridsgaser, mot belastning av sammanstörtade byggnadsdelar samt mot
s. k. detonationsvågor. Dessa krav motsvara begreppet normalskydds
rum. Från nu nämnda bestämmelser gives det undantaget, att enskilt skydds
rum för högst 10 personer får anordnas utan att det erbjuder skydd mot rök-
och stridsgaser, såvida icke länsstyrelsen i särskilt fall annorlunda förord
nar med hänsyn till belägenheten av anläggning eller byggnad för vilken
skyddsrummet är avsett. Här åsyftas närmast begreppet splittersky dds-
rum.
De byggnadstekniska anordningarna i skyddsrum skola vara av stadigva
rande natur.
Därest anordnande av skyddsrum jämlikt de nu återgivna bestämmelserna
skulle medföra oskälig kostnad, äger länsstyrelsen enligt 28 § civilförsvars
lagen medgiva dispens. Undantag från bestämmelserna må medgivas även i
annat fall, i den mån det kan ske utan eftergivande av skäliga anspråk på
skydd.
Enligt 29 § civilförsvarslagen äger Konungen, då synnerliga skäl därtill
äro, för särskilda fall förordna, att skyddsrum skall fylla större krav bl. a.
på skyddsförmåga än ovan nämnts, fullträff säkert skyddsrum.
I 32 § lämnas stadganden om källarmursgenombrott. Härom gäller
att civilförsvarschefen äger, då skyddsrum anordnats i källare till större
sammanhängande bebyggelse, till säkerställande av nödiga förbindelser utåt
i händelse av byggnadsras förordna, att öppning skall upptagas i källarmur
mellan olika delar av bebyggelsen.
Enligt 30 § samma lag får skyddsrum ej nyttjas och de tekniska anord
ningarna däri ej ändras på sätt som inkräktar på utrymmet eller gör skydds
rummet mindre tjänligt för sitt ändamål. Undantag härifrån må medgivas
av civilförsvarsstyrelsen.
Beträffande den tekniska utformningen av skyddsrum i nybyggnader har
civilförsvarsstyrelsen den 19 juni 1945 utfärdat särskilda anvisningar.
Civilförsvarsutredningen.
I anslutning till nyss nämnda, av civilförsvarsstyrelsen utfärdade anvis
ningar har utredningen till en början lämnat en utförlig redogörelse för
skyddsvärdet av de olika skyddsrumstyper och konstruktioner vilka nu
förekomma.
Skadeverkningarna äro enligt utredningen av såväl direkt som indirekt
slag. De vanligen förekommande källarskyddsrummen av normalkonstruk
tion skyddade mot alla direkta verkningar av brisansbomber utom fullträff.
Konstruktionskraven hade fastställts med utgångspunkt från bombverk-
ningar på vissa avstånd. Sålunda beräknades ett normalskyddsrum mot
stå en 300 kg minbomb på ett avstånd av 15 meter. De indirekta verk
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
133
ningarna vore i hög grad beroende av bebyggelsens karaktär in. in. och därav
följande inspärrningsrisker. Efter inträffad blockering syntes man kunna
räkna med en någorlunda riskfri vistelsetid i skyddsrum om ungefär en timme,
varefter förhållandena bleve beroende av i vad mån fara hotade från exem
pelvis brand, sprängda vatten- eller lysgasledningar m. m. Lufttillförseln
syntes i allmänhet kunna tillgodoses med luftrenare.
I fråga om normalskyddsrummens skyddsvärde mot atombomber torde få
hänvisas till den i det föregående under kap. III lämnade redogörelsen om
verkningarna av detta vapen.
I berg anordnade fullträffsäkra skyddsrum kunna enligt utredningen —
om en tillräcklig bergtäckning kan erhållas —- anses ge ett absolut skydd
mot samtliga nu kända såväl direkta som indirekta skadeverkningar.
Utredningen berör härefter den s. k. förvamingstiden, d. v. s. tiden
mellan flyglarm och bombfällning. Denna tid vore av väsentlig betydelse för
skyddsrumsfrågans lösande i stort. Den måste, för att nuvarande skyddsrums-
system skulle fungera tillfredsställande, vara minst så lång att civilbefolk
ningen hunne uppsöka skyddsrum. Erfarenhetsmässigt syntes den minsta för-
varningstiden för detta ändamål böra sättas till 2—4 minuter, varvid den
längre tiden avsåge flyglarm nattetid. Eörvarningstiden bleve mycket varie
rande under olika betingelser. Därest luftbevakningen baserades på direkta
iakttagelser genom syn och hörsel kunde, redan vid nu aktuella flyghastig-
heter, den önskade minsta förvamingstiden uppnås endast i gynnsamma fall.
Vid övergång till observation med ekoradio bleve förhållandena omedelbart
väsentligt gynnsammare. Den önskade minsta förvamingstiden kunde då även
i kustorter erhållas för flyghastigheter upp mot ljudhastigheten. På grund
härav framstode behovet av en fullständig övergång till ekoradio inom den
militära luftbevakningen som oundgängligt. Förvarning kunde emellertid icke
f. n. åstadkommas för robotvapen av typ V-2. För den närmaste framtiden
måste man därför räkna med att bombnedslag kunde äga ram i betydande om
fattning helt utan förvarning.
Beträffande kostnaderna för byggande av skyddsrum enligt nu
varande bestämmelser har, enligt vad utredningen uppgiver, civilför-
svarsstyrelsen i december 1945 gjort vissa beräkningar, bl. a. rörande den
totala kostnaden per år under den närmaste tiden. Härvid hade styrelsen ut
gått från en årlig bostadsproduktion om ungefär 100 000 eldstäder. Med bl. a.
denna utgångspunkt beräknades nyinrättade skyddsrum — för bostäder och
industribyggnader samt allmänna skyddsrum -— vid full utbyggnad i tekniskt
hänseende draga en kostnad av i runt tal 9 milj. kr. Härav beräknades om
kring 1 milj. kr. falla på de allmänna skyddsrummen. Totalkostnaden beräk
nades motsvara omkring 0,9 % av byggnadskostnaderna för den totala årligen
tillkommande byggnadsvolymen. På grund av de tills vidare gällande inskränk
ningarna i tekniskt hänseende vid anordnande av skyddsrum sänktes de an
givna värdena med knappt hälften. De reella skyddsrumskostnaderna torde
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
134
sålunda f. n. uppgå till ungefär 5 milj. kr. per år, varav cirka 600 000 kr. av-
såge allmänna skyddsrum.
I fråga om det framtida behovet av skyddsrum för civilbefolk
ningen yttrar utredningen att skyddandet av befolkningen, främst genom
tillkomsten av atombomben, fått väsentligt ökad betydelse. Med de fruktans
värda möjligheter som numera stode en anfallande till buds torde — åtmin
stone tills vidare —■ endast begränsade möjligheter föreligga att skydda eller
rädda bebyggelse och produktion. Under dylika förhållanden framstode önske
målet att åtminstone söka rädda människorna såsom primärt.
Skydd för civilbefolkningen kunde i princip åvägabringas på två olika sätt,
antingen genom förflyttning från hotade orter till platser som bedömdes icke
bliva utsatta för bombanfall eller genom anordnande av skyddsrum på den
normala vistelseplatsen. Tack vare vårt lands vidsträckthet och relativt ringa
befolkningstäthet funnes goda möjligheter att sprida befolkningen till mindre
samhällen och enstaka gårdar, där riskerna för bombfällning kunde bedömas
som synnerligen ringa. Behovet av skydd kunde emellertid, med hänsyn till
kravet att den i krig oundgängliga produktionen upprätthölles, endast i be
gränsad utsträckning tillgodoses genom utrymning. Härtill komme, att ett
framtida krigsutbrott kunde komma synnerligen överraskande. Möjligheterna
att i ett dylikt läge snabbt genomföra en omfattande utrymning finge icke
bedömas alltför optimistiskt. Behov av skyddsrum förelåge därför i princip
på alla orter som kunde bedömas bli utsatta för bombanfall. I enlighet här
med borde den i gällande lag stadgade skyldigheten att anordna skyddsrum
inom område eller på plats med särskilt civilförsvar kvarstå oförändrad.
Vad härefter angår den närmare omfattningen av skyddsrumsbyggandet
för civilbefolkningens behov yttrar utredningen, att ideallösningen av skydds-
rumsproblemet vore att varje människa inom en ort, som kunde beräknas bli
utsatt för anfall, i varje läge — på arbetsplats, i bostad eller annorstädes ■—
hade tillgång till skyddsrum på sådant avstånd att detta kunde uppsökas inom
förvarningstiden, att skyddsrummet motstode alla tänkbara skadeverkningar
samt att det medgåve säker vistelse en längre tid efter anfall eller kunde inom
rimlig tid utrymmas, om det hotades av indirekta skadeverkningar. Att denna
ideallösning icke kunde realiseras vore uppenbart. Den slutliga lösningen
måste bli en kompromiss, där avvägningen huvudsakligen komme att ske
mellan skyddsvärdet och kostnaderna.
En generell differentiering efter skyddsbehovet av kraven på skyddsrum
mens konstruktion och motståndskraft syntes enligt utredningens mening
knappast kunna genomföras, bl. a. av administrativa skäl. En viss differentie
ring beträffande skyddsvärdet funnes redan nu. Detta vore sålunda större
för ett skyddsrum under en stor byggnad än under en liten. Härigenom bleve,
åtminstone i stora drag, det genomsnittliga skyddsvärdet högre i våra större
tätorter med deras tyngre bebyggelse än i de mindre.
Enligt utredningens åsikt kan emellertid differentiering av kravet på
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
135
skyddsvärde möjligen vara motiverad i ett hänseende. Man syntes av olika
omständigheter vara berättigad draga den slutsatsen, att atombomber undei
en relativt överskådlig tid endast konnne att användas mot de stöista sam
hällena. Starka skäl talade för en högre skyddsrumsstandard i dessa. Gräns
dragningen vore emellertid svår. Under hänsynstagande till olika synpunkter
syntes gränsen för orter, som under en överskådlig tid framåt kunde bedömas
bli utsatta för anfall med atombomber, böra sättas vid oO 000 invånare. Det
totala invånarantalet i dessa orter med angränsande områden uppginge till
i runt tal 2 miljoner. Utredningen utginge vid sina fortsatta överväganden
från denna gränsdragning. En viss jämkning kunde dock visa sig erforderlig
i så måtto, att enstaka mindre orter av t. ex. utpräglat militär karaktär med
en anhopning av militära anordningar borde bedömas som jämställda med
berörda tätorter.
Beträffande frågan om skyddsrummens läge anför utredningen:
Som tidigare framhållits kan en godtagbar förvarningstid under förut
sättning att luftbevakningen förses med ekoradio ^— presteras vid anfallsföre-
tag med flygplan. Mot robotbomber av typen V-2 kan däremot tills vidare
ingen förvarning ges. Härigenom uppkomma två alternativ, vilka torde leda
till delvis olika krav på skyddsrummens läge.
I det första alternativet är sålunda utgångspunkten att förvarning kan
presteras. Förvarningstiden blir emellertid i många fall kort. Härtill kommer
att den med ökade flyghastigheter ytterligare minskas. På skyddsrummens
placering ställes därför generellt det kravet att de skola vara snabbt tillgäng
liga. Skyddsrumsbehov föreligger i och för sig över hela samhället. Den
naturliga lösningen blir då att skyddsrum i princip anordnas i varje byggnad
där människor vistas, d. v. s. i bostäder, på arbetsplatser etc. Härtill kommer
ett mindre behov av skyddsrum för trafikanter, d. v. s. offentliga skyddsrum.
Med detta system skapas ett nät av skyddsrum över hela samhället med korta
förflyttningsvägar.
Ovan angivna lösning är i allt väsentligt överensstämmande med den prin
cip som hittills tillämpats.
I det andra alternativet kan däremot icke förvarning presteras. I detta fall
föreligger sålunda icke möjlighet att för alla situationer skapa skydd. Den
enda acceptabla lösningen synes här vara att såväl arbetsplatser som bostäder
i största möjliga utsträckning anordnas som skyddsrum. För trafikanter kan
däremot under inga förhållanden — undantagandes tunnelbanor och motsva
rande — skydd erhållas. I detta fall tvingas den kvarvarande befolkningen
obönhörligen att ta vissa risker. En kombination av arbetsplats och bostad
torde även av flera skäl vara olämplig. Helt eliminerar ett dylikt system heller
icke trafikbehovet.
Ett konsekvent genomförande av sistnämnda alternativ är enligt utred
ningens mening av såväl praktiska som ekonomiska skäl icke möjligt. I fråga
om skyddet på arbetsplatserna förelåge möjligheter att anordna bergverk
städer. Dessa möjligheter vore emellertid starkt begränsade. Ått i övrigt ut
forma arbetslokalerna med viss säkerhet mot robotbomber vore otänkbart.
Beträffande bostäderna låge problemet annorlunda till. Källarskyddsrum
kunde i flertalet fall utnyttjas soin bostäder med sovplatser. Sådana kunde
därutöver anordnas i särskilda, friliggande skyddsrumsanläggningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
136
Med hänsyn till att anfall kunna komina att äga rum såväl med flygplan
som med robotvapen, föreligger enligt utredningens uppfattning icke något val
mellan de två alternativen. Dessa borde i stället i görligaste mån förenas. Det
första alternativet tillgodosåge i allt väsentligt båda skyddsbehoven och vore
att föredraga framför det andra. Emellertid förelåge uppenbarligen ett
större krav på skydd för de städer med över 30 000 invånare, där atombom
ber bedömts kunna komma till användning, än i mindre orter. I fråga om
sättet att åstadkomma en förhöjning av skyddet kunde ifrågasättas, huru
vida en ökning av källarskyddsrummens skyddsvärde motsvarade merkostna
den. Det förefölle naturligare att uppföra större friliggande anläggningar.
Dylika anläggningar syntes ej minst med hänsyn till den stora personkon
centrationen böra utföras med högt skyddsvärde. Där lokala förhållanden så
medgåve borde bergskyddsrum inrättas, i annat fall anläggningar under
skyddstäckning. Med hänsyn till dessa anläggningars uppenbarligen stora
värde ansåge utredningen starka skäl tala för inrättande av sådana, i varje
fall i viss utsträckning. Som de icke kunde ersätta skyddsrummen på arbets
platserna, måste dylika dessutom under alla förhållanden anordnas. Likaså
torde erfordras offentliga skyddsrum för trafikanter, där behovet därav icke
täcktes genom de föreslagna anläggningarna. I hur stor utsträckning skydds
rum för bostäder inom ifrågavarande större städer kunde ersättas av frilig
gande anläggningar bleve beroende bl. a. av utbyggnadens omfattning.
För bedömande av de ekonomiska konsekvenserna av förslaget om anord
nande av friliggande skyddsrum har utredningen kostnadsberäknat fyra alter
nativ. Härvid har utredningen utgått från en medelkostnad av 500 kronor per
skyddad person. De fyra alternativen innebära, att utbyggnaden varierar
mellan 10 och 50 % av fredsbefolkningen i tätorter med minst 30 000 invånare.
Kostnaderna framgå av följande sammanställning.
Kungl. May.ts proposition nr 81.
Alt.
Utbyggnads- Antal skydds- Kostnad i
procent
rumsplatser
milj. kr.
I........................ 50
1000 000
500
II........................ 20
400 000
200
III ................. 10—20
300 000
150
IV ........................ 10
200 000
100
I alternativ III har utbyggnadsprocenten för olika orter bestämts sålunda:
Storlek på orterna
Invånarantal
Procent
Antal platser
Över 500 000
750 000
20
150000
100 000—500 000
500 000
15
75 000
50 000—100 000
280 000
10
28 000
40 000— 50 000
250 000
10
25 000
30 000— 40 000
220 000
10
22 000
2 000 000
300 000
Alternativet med 50 % utbyggnad innebär att skyddsrummet bi
rymma hela den efter evakuering kvarvarande befolkningen.
137
I anslutning till kostnadsberäkningen anför utredningen:
Som framgår av sammanställningen bli kostnaderna betydande. Med hän
syn härtill anser sig utredningen icke kunna förorda alternativ I. Skulle detta
alternativ genomföras, skulle visserligen skyddsrumsbyggandet i bostäder helt
kunna slopas. Härigenom skulle vissa kostnader inbesparas. Den årliga skydds-
rumskostnaden i nybyggda bostadshus kan enligt den tidigare omnämnda av
civilförsvarsstyrelsen i december 1945 företagna utredningen beräknas till i
runt tal 7 milj. kr. Härtill kommer kostnaden för att i ett krisläge iståndsätta de
redan inrättade skyddsrum, vilka enligt meddelade bestämmelser i viss utsträck
ning och till vissa delar avlägsnats. Kostnaderna härför äro svårbedömda, men
torde under alla förhållanden ej överstiga 30 milj. kr. Vidare torde en inskränk
ning i anordnandet av källarmursgenombrott kunna ske, varigenom ytterligare
cirka 5 milj. kr. skulle kunna inbesparas. Då, som tidigare sagts, skyddsrum
även i detta alternativ erfordras vid arbetsplatser, och dessa i stor utsträck
ning äro i bebyggelsen sammanblandade med bostäderna, blir dock frågan om
inskränkningar svårbedömd. Under alla förhållanden torde genom dylika in
skränkningar högst 42 milj. kr. kunna inbesparas.
Vid en jämförelse mellan övriga alternativ uppställer sig först frågan i
vilken utsträckning dessa alternativ kunna motivera inskränkningar i skydds
rumsbyggandet i bostadshus. Helt kunna dessa skyddsrum icke slopas, då
de friliggande skyddsrummen i dessa fall endast täcka en del av behovet. Vid
ett dylikt förhållande kan ifrågasättas huruvida någon inskränkning överhuvud
är möjlig. Urvalet blir under alla förhållanden svårbedömt. Härtill komma
riskerna vid överraskande anfall. Vidare blir troligen utnyttjandet av de fri
liggande anläggningarna som bostäder i hög grad beroende av anfallsintensi-
teten. I ett mera utdraget krigsläge kan i vissa fall förutsättas tämligen långa
anfallslösa perioder, varvid enligt krigserfarenheter försiktigheten snabbt
sjunker. Det är då i hög grad troligt att stora delar av befolkningen, trots
riskerna, föredraga att bo i sina normala bostäder.
Med hänsyn till det ovan anförda anser sig utredningen icke kunna förorda
några inskränkningar i skyddsrumsbyggandet i bostäder. Vid ett sådant för
hållande blir valet mellan de tre alternativen närmast en ren kostnadsfråga. Ut
redningen är för sin del böjd att stanna vid alternativ III, d. v. s. en något
differentierad utbyggnad. En differentiering torde vara i viss mån motiverad
med att evakueringen av de största samhällena är betydligt svårare och mer
tidskrävande än i de något mindre. Skyddsrumsbehovet kan härigenom bli
något större, relativt sett, i de största orterna.
Det totala här ifrågavarande skyddsrumsbehovet får i viss utsträckning
anses täckt genom redan inrättade fullträffsäkra skyddsrum. Dessa äro emel
lertid, relativt sett, av ringa omfattning. Sålunda finnes t. ex. i Stockholm
f. n. offentliga bergskyddsrum för ungefär 9 000 personer, samt under skydds-
täckning för ungefär 2 000 personer. Vidare har spårvägen bergskyddsrum av
i viss mån offentlig karaktär för ungefär 2 000 personer, vartill komma pro
jekterade skyddsrum i berg och under skyddstäckning vid den blivande tunnel
banan för ungefär 4 000 personer. I hur stor utsträckning dessa skyddsrum
kunna utnyttjas som bostäder är svårt att bedöma. Härtill kommer att plats
behovet beräknats efter endast 0,5 kvm per person. Sammantaget torde i
Stockholm högst 7 500 platser kunna anses redan tillgängliga. Detta utgör
endast 5 % av det ovan beräknade behovet. Inom övriga orter torde förhållan
dena vara i stort sett motsvarande. Med hänsyn härtill synes i förevarande
sammanhang kunna bortses från redan befintliga skyddsrum.
Vid bedömandet av kostnaderna bör även hänsyn tagas till lokalernas freds
användning. I våra största orter föreligger redan nu en mycket stor efter
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
138
frågan på bland annat garageplatser och lagerlokaler. Här ifrågavarande
skyddsrumsanläggningar kunna självfallet inrättas så att de få full fredstids
användning. Härigenom skulle tillskapas utrymmen med ungefär 300 000 kvm
effektiv golvyta. Med en beräknad hyresinkomst av 10 kr. per kvm — en
säkerligen låg siffra — motsvarar detta ett kapitaliserat värde efter 5 % ränta
av 60 milj. kr., varigenom kostnaderna skulle beräknas nedgå till ungefär 90
milj. kr.
Det byggnadsprogram beträffande skyddsrum för civilbefolkningen som ut
redningen förordar innebär sålunda sammanfattningsvis följande. Byggandet
av skyddsrum fullföljes överallt i princip i hittills gällande omfattning. I orter
med mer än 30 000 invånare anordnas därjämte friliggande fullträffsäkra
skyddsrum enligt utredningens förut nämnda alternativ III. Detta innebär, att
dylika skyddsrum utbyggas till en kapacitet motsvarande 10—20 % av freds-
befolkningen. Kostnaden härför beräknas till 150 milj. kr., varifrån avgå in
täkter genom uthyrning av skyddsrummen till garage och lagerlokaler till ett
kapitaliserat värde av 60 milj. kr. De friliggande anläggningarna betraktas,
ehuru de närmast avses ersätta och komplettera enskilda skyddsrum, som
offentliga skyddsrum. De skola sålunda anordnas av kommunerna, med rätt
till statsbidrag enligt samma normer som gälla vid byggande av allmänna
skyddsrum i övrigt, varvid beräknat värde av fredsanvändning bör avräknas.
Beträffande frågan om att anordna allmänna skyddsrum utöver
tidigare berörda har utredningen till en början upptagit spörsmålet om skydds
rummens läge. Härom anför utredningen:
I fråga om skyddsrum för den aktiva personalen ha vid den hittillsvarande
utbyggnaden de olika anläggningarna fördelats tämligen jämnt över hela
orten. Tanken har varit att härigenom skapa kortast möjliga utryckningsvägar
för de olika enheterna. Yidare har tillgången på lämpliga lokaler i stor ut
sträckning varit bestämmande för placeringen. Redan under krigets senare år
ifrågasattes emellertid lämpligheten av detta system, i varje fall i de större
orterna. Den ökade förödelsen efter varje anfall ledde till att ingripande icke
längre kunde ske mot enstaka skador utan mot stora sammanhängande skade-
områden. Därtill komme att riskerna för att de i städernas centrum förlagda
enheterna skulle sättas ur spel genom brand och byggnadsras påtagligt ökats.
En mera perifer förläggning av de aktiva enheterna borde sålunda eftersträvas.
Dessa synpunkter ha än mera understrukits genom tillkomsten av atom
bomben.
En omläggning av gällande system torde hittills ha skett endast i begränsad
omfattning. Utredningen finner emellertid starka skäl tala för att en dylik
omläggning — i varje fall i viss utsträckning — genomföres redan vid det
förestående upprättandet av organisationsplanerna,
I fråga om övriga allmänna skyddsrum gäller icke i samma grad ovan an
givna synpunkter. Dessa anläggningar måste i stort sett fördelas över sam
hället i anslutning till befolkningsfördelningen, trafikintensiteten m. m.
Vad beträffar kravet på skydd böra enligt utredningens mening i princip
alla allmänna skyddsrum, vilka förläggas till centrala delar i orter med mer
än 30 000 invånare, utföras fullträffsäkra. Undantag från fall till fall borde
dock kunna medgivas, t. ex. för små anläggningar såsom rapportställen. Vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
139
perifer placering borde frågan bedömas efter omständigheterna, varvid emel
lertid normalskyddsrum torde kunna betraktas som regel. Det sistnämnda
borde gälla även för orter med mindre än 30 000 invånare, varvid emellertid
efter omständigheterna, liksom nu vore fallet, fullträffsäkerhet borde kunna
krävas i särskilda fall.
I samband härmed upptager utredningen vidare frågan om skydd för
civilförsvarsmateriel. Det påpekas, att de allmänna skyddsrummen en
ligt civilförsvarslagen endast äro avsedda för personal. Emellertid vore vissa
enheter, t. ex. inom brand- och teknisk tjänst, ofta utrustade med dyrbar och
i viss mån svårersättlig materiel. Utredningen ville understryka behovet av
att icke blott personal utan även materiel skyddades. I den mån den aktiva
personalen förlädes till fullträffsäkra skyddsrum, borde därför bedömas i hur
stor utsträckning utrymme skulle beräknas även för materiel. Utredningen
räknade med att så borde bliva fallet i tämligen betydande omfattning.
Vad angår kostnaderna för den fortsatta utbyggnaden av all
männa skyddsrum erinrar utredningen om att omfattningen av denna ut
byggnad skall bestämmas i organisationsplanerna för civilförsvarsområdena
men att sådana planer ännu icke upprättats. Även om de förutvarande luft-
skyddsplanerna kunde ge någon vägledning, saknades därför möjlighet att
närmare överblicka skyddsrumsbehovet. Vidare kunde f. n. icke med säker
het bedömas, i vilken omfattning hittills inrättade allmänna skyddsrum borde
bibehållas eller ersättas med nya. Med hänsyn härtill vore det icke möjligt
att exakt beräkna kostnaderna. Utredningen har emellertid ansett det vara
av betydelse att söka fastställa storleksordningen och framlägger därför föl
jande överslagsberäkning avseende ett beräknat behov för de närmaste
10 åren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Orter med mer än 30000 invånare:
Milj. kr.
Centraler ................................................................................................ 3,5
Aktiv personal, fullträffsäkra ........................................................... 20,o
»
»
, normalskyddsrum .................................................... 7,5
»
»
, materielskydd ............................................................. 10,o
Förbandsplatser, fullträffsäkra ....................................................... 2,5
»
, normalskyddsrum ............................................... 2,5
Avgasningsplatser ............................................................................... 1>°
Härbärgen .............................................................................................. . 15, o
Offentliga skyddsrum ....................................................................... 4,o 66, o
Övriga orter:
Centraler .................................................................................................. 8,o
Aktiv personal ..................................................................................... 20,o
Förbandsplatser ....................................................................................... 8, o
Avgasningsplatser .................................................................................. 4,o
Härbärgen .................................................................................................. 4,o
Offentliga skyddsrum ....................................................................... 15-° 59,o
Summa milj. kr. 125,o
140
Eungl. May.ts proposition nr 81.
Avgår för hittills anordnade anläggningar vilka avses att
bibehållas ................................................................................................... 25,o
Totalt summa milj. kr. 100,o
Utredningen förutsätter, att de allmänna skyddsrummen skola kunna i
viss utsträckning komma till användning för fredsbruk och beräknar det kapi-
taliserade värdet av hyresintäkterna till 20 milj. kr. Skyddsrumskostnaderna
skulle härigenom nedgå till 80 milj. kr.
Beträffande den tidrymd, inom vilken det föreslagna utbyggnadspro-
grammet skall verkställas, anmärker utredningen, att den vid sina övervägan
den helt bortsett från läget på arbets- och materialmarknaden. Det vore dock
uppenbart att denna sida av saken icke finge förbises. Det borde även i detta
sammanhang framhållas att arbeten av här ifrågavarande slag i många fall
vore synnerligen lämpliga som beredskapsarbeten. Det skisserade utbygg-
nadsprogrammet kunde självfallet icke realiseras på en gång. I stort sett
borde det dock kunna utföras inom en tid av förslagsvis ungefär 10 år, vilket
skulle motsvara en utbyggnad för ungefär 25 milj. kr. årligen. Under de
närmaste åren torde dock kvoten bli väsentligt lägre. Utredningen ansåge
det dock angeläget att principerna redan nu fastställdes, så att bl. a. plan
läggningen och projekteringen snarast kunde igångsättas. Statens del i kost
naden skulle, efter den statsbidragsprocent utredningen i annat samman
hang föresloge, bli ungefär 150 milj. kr. För det närmaste budgetåret an
såge emellertid utredningen att medelsanvisningen på denna punkt kunde in
skränkas till 1 milj. kr.
Som förut nämnts har efter krigsslutet tillstånd lämnats till demontering
i viss utsträckning av skyddsrum i befintliga byggnader samt anstånd med
givits med vissa tekniska åtgärder vid anordnande av skyddsrum i nybygg
nader. Utredningen har beräknat, att det vid årsskiftet 1946/47 skulle ha
tagit en tid av mer än sex månader att sätta i stånd skyddsrummen och utföra
källarmursgenombrott i äldre bebyggelse samt att, om det partiella skydds-
rumsbyggandet fortsatte, denna tid skulle kontinuerligt ökas för att år 1955
uppgå till inemot ett år.
Vid bedömande av frågan huruvida skyddsrummen böra färdig
ställas har utredningen skilt mellan skyddsrum i nybyggnader och demon
terade skyddsrum i befintliga byggnader. Vad de förra angår anser utred
ningen, att en ökning av den redan nu betänkligt långa beredskapstiden för
iordningställande av skyddsrummen vore utesluten ur civilförsvarssynpunkt.
Utredningen förordar därför, att de gällande inskränkningarna snarast möj
ligt hävas. Beträffande demonterade skyddsrum i befintliga byggnader ställer
sig utredningen mera tveksam. Det skulle enligt utredningens mening ur
många synpunkter, ej minst psykologiska, vara av tvivelaktigt värde att åter
iordningställa dessa skyddsrum. Konstruktionerna vore ej i alla avseenden
fullgoda. Om skyddsrummen åter skulle färdigställas, borde detta ske så
141
att de uppfyllde nu gällande krav. De ekonomiska konsekvenserna härav
skulle bli betydande. Dessutom skulle uppstå tekniska svårigheter. Med
hänsyn härtill ansåge sig utredningen icke böra påfordra, att skyddsrum i be
fintliga byggnader åter iståndsattes. En ytterligare demontering borde emel
lertid undvikas.
Som en åtgärd för att minska beredskapstiden föreslår utredningen, att
källarmursgenombrott genomföras så snart läget på arbetsmarknaden
det medgiver. Härigenom skulle beredskapstiden förkortas med två månader.
Beträffande möjligheten att använda skyddsrummen för freds-
ändamål anser utredningen, att några generella medgivanden att omändra
skyddsrum i befintliga byggnader till exempelvis garage icke äro befogade.
Tillstånd till dylik ändring kan efter omständigheterna lämnas från fall till
fall. Skyddsrum i nybyggnader böra däremot enligt utredningens mening
kunna erhålla en vidsträcktare fredsanvändning. Utredningen finner det för
delaktigast, att sådana skyddsrum om möjligt, där så erfordras, förses med
speciella dörr- och portkonstruktioner, vilka medgiva en tillfredsställande
fredsanvändning. Det bör enligt utredningen ankomma på centralmyndig
heten att i tekniskt avseende ytterligare utreda denna fråga.
Enligt nu gällande anvisningar få fönsteröppningar ej anordnas i skydds
rum. Utredningen uppgiver, att från flera håll hävdats att upptagande av
fönster ofta vore ett absolut krav för att källarskyddsrum skulle få en god
fredsanvändning. Utredningen anser, att skyddskravet bör komma i första
hand och att förbudet mot fönster sålunda alltjämt bör äga giltighet.
Utredningen har föreslagit en viss uppmjukning av de tekniska kra
ven på mindre sk}7 dds rum. Enligt 26 § civilförsvarslagen må enskilt
skyddsrum, avsett för högst 10 personer, anordnas utan att det erbjuder skydd
mot rök- och stridsgaser, såvida icke länsstyrelsen i särskilt fall annorlunda
förordnar. Detta innebär att sådana mindre anläggningar anordnas som split
terskyddsrum. Enligt civilförsvarsstyrelsens nuvarande anvisningar skola
normalskyddsrum förses med särskilda detonationsskydd, avsedda att skydda
bl. a. de gastäta konstruktionerna. Eftersom dessa detonationsskydd äro täm
ligen kostsamma, har emellertid kravet på anordnande av sådana inskränkts
till att avse skyddsrum avsedda för 25 personer eller flera. Anläggningar för
11—24 personer ha härigenom kommit att intaga en mellanställning, i det
de skola skydda mot rök- och stridsgaser men ej mot detonationsvågor. I
fråga om lämpligheten av en dylik konstruktion anser utredningen, att vär
det av gasskyddet kunde ifrågasättas, eftersom de gastätande anordningarna
ej vore detonationsskyddade och därför lätt kunde skadas vid bombnedslag
i skyddsrummets närhet. Därför borde antingen detonationsskydd fordras för
alla anläggningar vilka skulle skydda mot gaser eller kravet på gasskydd bort
falla. Utredningen förordar, bl. a. av ekonomiska skäl, ehuru med viss tve
kan att det generella kravet på gasskydd inskränkes till att gälla anlägg
ningar för minst 25 personer. Ett visst mått av gasskydd åtminstone mot
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
142
vissa rökgaser borde för mindre anläggningar i en krissituation kunna till
skapas genom provisoriska anordningar.
Enligt utredningens mening böra nu berörda lättnader ej gälla allmänna
skyddsrum.
Beträffande de tekniska kraven på större skyddsrum föreslår ut
redningen en viss skärpning av nu tillämpade normer. Enligt 29 § civilförsvars
lagen äger Kungl. Maj:t för särskilda fall förordna, att skyddsrum skall fylla
större krav på skyddsförmåga än vad soin i övrigt stadgas. Här åsyftas full-
träffsäkert skyddsrum. Denna möjlighet har hittills begagnats endast i ringa
utsträckning. Utredningen finner lämpligt att med stöd av sagda lagrum ut
färdas generellt förordnande att samtliga skyddsrumsanläggningar för minst
200 personer eller av motsvarande storleksordning — detta senare förslag för
att täcka behovet även vid t. ex. förbandsplatser — skola utföras fullträff
säkra. Enligt vad utredningen anför skulle ett dylikt förordnande självfallet
icke hindra att ett skyddsrumsbehov för mer än 200 personer tillgodosåges
genom anordnande av flera mindre normalskyddsrum på sätt som med hän
syn till omständigheterna kunde godkännas av vederbörande myndighet.
Utredningen har slutligen upptagit vissa frågor om skyldighet att an
lägga enskilda skyddsrum.
Enligt 24 § 1 mom. 4 punkten civilförsvarslagen föreligger skyldighet att
inrätta skyddsrum i varje byggnad med mer än två våningar som till väsentlig
del är avsedd till bostad eller till kontors- eller affärslokal. Enligt punkt 5 i
samma moment skall byggnad med mindre våningsantal inom vilken män
niskor bo eller eljest vanligen vistas, även om den icke tillhör förut i paragrafen
uppräknade anläggningar, förses med skyddsrum, så framt länsstyrelsen fin
ner det erforderligt med hänsyn till byggnadens beskaffenhet och läge.
Tillämpningen av sistnämnda bestämmelse har gjorts enhetlig genom
kungl. brev den 10 maj 1946, enligt vilket hinder icke möter för länsstyrel
serna att förordna, att skyldigheten att anordna enskilda skyddsrum i bygg
nader med mindre än tre våningar tills vidare begränsas till byggnader inne
hållande minst tolv eldstäder fördelade på minst tre bostadslägenheter.
Utredningen, som är av den uppfattningen att differentierade bestämmel
ser böra undvikas, anser att nämnda begränsning av skyddsrumsskyldigheten
i stort sett bör bestå och att den bör införas i lagtexten. Emellertid hade, en
ligt vad utredningen anför, osäkerhet uppstått rörande tolkningen av begrep
pet eldstad samt huru skulle förfaras vid blandad bostads-, kontors- och
affärsbebyggelse. Lämpligen borde föreskrivas skyddsrumsskyldighet för
byggnader med en sammanlagd lägenhetsyta av minst 360 kvm, vilken siffra
ungefär torde motsvara ytan av tolv eldstäder jämte därtill hörande vånings-
utrymmen i övrigt. Med en dylik bestämmelse skulle även byggnader med
nyss angiven blandad karaktär inrymmas i skyldigheten.
Bestämmelsen avses skola införas i lagtexten genom ändring i 24 § 1 mom.
4 punkten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
143
För undanröjande av tveksamhet rörande tillämpningen vid radhusbebyg
gelse föreslås, att sammanhängande sådan skall anses såsom en byggnad.
Stadgandet i 5 punkten bör enligt utredningens mening kvarstå för att
medgiva prövning av särskilda fall där skyddsrumsskyldighet utöver grund
regeln kan befinnas erforderlig.
Enligt 2 punkten skall industriell anläggning vid vilken i regel minst 25
personer samtidigt äro sysselsatta förses med skyddsrum. Utredningen an
märker, att denna bestämmelse icke täckte s. k. småindustriområden, där de
enskilda småindustrierna i allmänhet icke vore av sådan storleksordning att
skyddsrumsskyldighet förelåge. Utredningen funne det angeläget, att sådan
skyldighet infördes för småindustriområden med betydande personkoncen
tration.
I enlighet härmed föreslår utredningen ett tillägg till 2 punkten av inne
håll, att skyldighet att inrätta skyddsrum skall föreligga även vid industriell
anläggning av mindre beskaffenhet, därest densamma genom sitt läge ingår
i grupp av anläggningar inom vilken i regel minst 25 personer äro sysselsatta.
Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.
Beträffande lämpligheten i stort av det av utredningen före
slagna utbyggnadsprogrammet ha uttalanden gjorts i åtskilliga ytt
randen.
överbefälhavaren och arméns fortifikationsförvaltning ansluta sig helt till
utredningens förslag.
överståthållarämbetet finner det vanskligt att uttala något bestämt om
döme om förslaget. Å andra sidan borde rimligen till ledning för samtliga
berörda parter ett principprogram framläggas, och såsom sådant torde utred
ningens förslag böra antagas. Den fortsatta utvecklingens verkningar på
skyddsrumsfrågorna borde emellertid noggrant uppmärksammas, så att ej ett
utbyggnadsprogram fullföljdes enligt ej längre aktuella premisser. Särskilt
gällde detta frågan om byggandet av friliggande skyddsrum i större städer.
Länsstyrelsen i Örebro län instämmer i allt väsentligt i utredningens förslag.
Även om det relativa skydd som de förordade åtgärderna kunde förväntas
medföra finge antagas i avsevärd mån komma att reduceras genom teknikens
ständigt fortsatta utveckling, kunde detta enligt länsstyrelsens mening icke
åberopas såsom skäl för att i nuläget lämna den del av tätortsbefolkningen,
som i händelse av krig under alla förhållanden måste kvarbo på en tätort,
helt utan skydd. Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar, att det föreslagna ut
byggandet av skyddsrum ställde sig ekonomiskt mycket betungande men torde
vara ofrånkomligt.
I ett flertal yttranden uttalas betänkligheter mot att fortsättningsvis an
ordna skyddsrum, varvid huvudsakligen framhålles skyddsrumskonstruktio-
nernas tvivelaktiga värde som skydd mot nutida anfallsvapen ävensom rådande
material- och arbetskraftssvårigheter.
Statens byggnadslånebyrå anför att det, i den mån anfall med robotbomber
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
144
bleve aktuella, på grund av den enorma hastigheten hos dessa bomber syntes
uteslutet att på anfallets förstadium medhinna förvarning. Då endast en
ytterst ringa del av befolkningen mera permanent befunne sig i skyddsrum,
syntes därför värdet av skyddsrum vid insats av detta, vapen vara mycket litet.
I fråga om atombombens inverkan på normalskyddsrummen syntes utred
ningen icke tillräckligt ha beaktat den med bombens oerhörda värmeverkan
förknippade brandfaran. Därest byggnaderna raserats — eller fönster i bygg
naderna splittrats — genom tidigare bombanfall, kunde värmestrålama från
en efterföljande atombomb erhålla god näring. I fråga om den radioaktiva
strålningen syntes ej i erforderlig grad ha beaktats det förhållandet, att knap
past något av de normalskyddsrum som utfördes enligt gällande anvisningar
lämnade tillräckligt skydd mot dessa strålar.
Byggnadslånebyrån har verkställt en särskild undersökning angående kon
sekvenserna ur kostnads- och materialsynpunkt av utredningens förslag. Be
träffande kostnaderna för inrättande av enskilda skyddsrum vid bostäder fin
ner byrån, med utgångspunkt från att skyddsrum skulle erfordras för 35 000
lägenheter av den årliga bostadsproduktionen med en kostnad per lägenhet
av 365 kr., att skyddsrumsbyggandet skulle föranleda en årlig totalutgift av
cirka 12,8 milj. kr. Detta belopp innefattade icke kostnader, som samman
hängde med erforderlig extra grundförstärkning, olägenheterna ur planlös-
ningssynpunkt vid anordnande av skyddsrum i källare m. m. I fråga om mate
rialåtgången anför byggnadslånebyrån:
Den huvudsakliga materialåtgången avser järn och cement. Såvitt bygg
nadslånebyrån kunnat finna skulle den årliga meråtgången till följd av skydds
rumsbyggande i av byrån beräknad, ovan angiven utsträckning utgöra cirka
21 000 ton cement och cirka 3 700 ton armeringsjärn, vilket innebär cirka 7
resp. 10 % av den för bostadsproduktionen i dess helhet under samma tid
erforderliga materialkvantiteten. Härjämte tillkommer den material, som åt
går till dörrar, luckor, ventiler, luftintag och luftrenare ävensom för längre
rördragningar för värme, vatten och gas, och som kan uppskattas till i runt
tal 2 500 ton järnmaterial. Vid denna beräkning av materialbehovet har, väl
att märka, hänsyn endast tagits till skyddsrum i anslutning till bostäder.
Därest i beräkningen medtages material av nämnt slag, som åtgår för skydds
rumsbyggande i industrier och allmänna byggnader, torde man med utgångs
punkt från den av statsmakterna uppgjorda investeringsplanen för byggnads
verksamheten under år 1947 ha att räkna med ytterligare ökning av material
förbrukningen med cirka 40 %.
Arbetsmarknadskommissionen anser en av de viktigaste förutsättningarna
för ett effektivt civilförsvar vara, att tillgång till säkra skyddsrum funnes i er
forderlig omfattning. Huruvida det av utredningen föreslagna utbyggnads-
programmet stode i rätt proportion till behovet av skyddsrum undandroge
sig kommissionens bedömande. Kommissionen ville dock framhålla, att reali
serandet av programmet under de närmaste åren måste, därest nuvarande
brist på arbetskraft och material fortfore, medföra motsvarande minskning av
annan byggnadsverksamhet. Industrikommissionen yttrar, att gällande be
stämmelser för uppförande av skyddsrum i nybyggnader fordrade betydande
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
145
mängder armeringsjärn och cement, som åtminstone i nuvarande försörjnings
läge endast med svårighet kunde åstadkommas.
Länsstyrelserna i Östergötlands och Jönköpings län uttala betänkligheter
mot alltför omfattande åtgärder på ifrågavarande område.
Stockholms stadskollegium anser att det i dagens läge på arbetsmarknaden
och med hänsyn till bristen på byggnadsmaterial borde övervägas, huruvida
icke anstånd med anordnandet av allmänna och enskilda skyddsrum tills vidare
borde medgivas.
Drätselkammaren i Göteborg ifrågasätter starkt, huruvida i stort sett effek
tiviteten av de enskilda skyddsrummen vore sådan att de med skyddsrummens
anordnande förenade kostnaderna rimligen kunde anses motiverade. Det före-
fölle, som om utredningen icke tillmätt atombomben och dess verkningar till
räckligt avseende. Liknande betänkligheter uttalas av drätselkamrarna i Upp
sala och Gävle.
Stadsförbundet säger sig i tidigare sammanhang ha hävdat den meningen,
att situationen särskilt genom atomenergiens utnyttjande såsom stridsmedel
blivit så oklar att ett fortsatt anordnande av skyddsrum enligt hittills tilläm
pade normer kunde starkt ifrågasättas. Yad utredningen anfört syntes föga
öka möjligheterna att bedöma denna fråga. Utredningens förslag vilade där
för på mycket osäker grund. I allt fall syntes det ganska meningslöst att be
träffande anordnande av friliggande fullträffsäkra skyddsrum i det förhanden-
varande läget uppställa ett program, som toge sikte på en tioårig utbyggnads-
period. Ännu större anledning hade man att ställa sig frågande beträffande
värdet av ett sådant program på lång sikt, då utredningen samtidigt av andra
skäl ansåge sig böra förutsätta en så avsevärd förskjutning av dess realise
rande till en senare del av tioårsperioden, att för första året beräknades en
medelsanvisning av blott Viso av totalkostnaden. — Stadsförbundet kunde icke
finna befogat att f. n. fortsätta byggandet av enskilda skyddsrum i enlighet
med utredningens förslag eller att nu bestämma att källarmursgenombrott
skulle utföras så snart läget på arbetsmarknaden det medgåve.
Sveriges fastighetsägareförbund anför att i betänkandet lämnade uppgifter
från europeiska länder vilka deltagit i världskriget icke syntes klart utvisa,
att det funnes någon allmänt vedertagen mening om att det förelåge ett verk
ligt behov av skyddsrum i enskilda fastigheter. Bombkrigets utveckling hade
gått i sådan takt att skyddsåtgärder, som bara för något år sedan kunde anses
effektiva, nu lämnade föga eller intet skydd. Utredningen hade uttalat, att
vissa speciella stadspartier, t. ex. staden mellan broarna i Stockholm, på
grund av sin struktur gåve så dominerande risker för indirekta verkningar att
det allvarligt kunde ifrågasättas, om skyddsrum där borde anordnas i bygg
naderna. Detta uttalande syntes leda till frågan, huruvida man icke beträf
fande äldre stadspartier överhuvud hade anledning befara samma risker för
indirekta verkningar. Då härtill komme att ett genomförande av de föreslagna
bestämmelserna angående inrättande av enskilda skyddsrum skulle komma att
medföra betydande ekonomiska uppoffringar icke endast för fastighetsägare
10—-i
72
4
h
Bihang till riksdagens protokoll 1948. I sand. Nr 81.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
146
Kungl. Maj ds proposition nr Hl.
utan även för hyresgäster, måste man fordra bättre bevis än utredningen fram
lagt för att ifrågasatta skyddsarbeten bleve av bestående värde för framtiden.
Enligt förbundets mening borde frågan om anordnande av skyddsrum i ny
byggda hus och källarmursgenombrott ställas på framtiden.
Hyresgästernas sparkassa- och byggnads föreningars riksförbund it. p. a. av
styrker med hänsyn till rådande arbetskrafts- och materialsvårigheter, kost
naderna och de enskilda skyddsrummens osäkra framtida värde nr. nr. att
utredningens förslag beträffande skyddsrum i bostadshus genomföres, hör-
bundet ifrågasätter, om det ej under nuvarande förhållanden vore riktigare
att koncentrera sig på anläggandet av allmänna, verkligt effektiva skyddsrum
i berg. Det förberedande arbetet på dylika — sprängningen — krävde föga
material. De härpå nedlagda kostnaderna komme omedelbart till verklig nytta,
då skyddsrummen, allt efter som de bleve färdiga, kunde tagas i bruk för
praktiska fredsändamål. Kostnaderna för dylika skyddsrum bleve visserligen
avsevärda, men med stöd av de av byggnadslånebyrån anförda siffrorna
och under hänsynstagande till den massförstöring av annars för nyttiga ända
mål användbara lokaler som det nuvarande skyddsrumsbyggandet utgjorde
kunde man starkt ifrågasätta, om detta sätt att lösa frågan i sin helhet bleve
så mycket dyrare. Byggandet av skyddsrum kunde då ske efter hand och för
läggas till lågkonjunkturperioder.
Yad särskilt angår utredningens förslag om anordnande av friliggande
skydd srumsanläggningar för civilbefolkningen i större städer
ha särskilda synpunkter framkommit i några yttranden.
Militärbefälhavaren i tredje militärområdet anmärker på utredningens kost
nadsberäkningar i samband med vägandet mot varandra av de framförda fyra
alternativen. Vid frånräknandet av de besparingar som kunde ernås vid val av-
alternativ I (utbyggnad till 50 % av fredsbefolkningen) hade till vissa be
sparingar av engångsnatur lagts årliga kostnaden för skyddsrum i nybyggda
bostadshus (7 milj. kr.). Om detta belopp kapitaliserades efter 4% samt av
räkning därjämte skedde av inbesparade utgifter för offentliga skyddsrum och
det kapitaliserade värdet av uthyrning av skyddsutrymmena, betingade alter
nativ I blott Vs av kostnaden för alternativ III. Det förstnämnda beredde
dessutom förläggningsutrymme för mer än tre gånger så många människor.
Någon tvekan om att alternativ I borde väljas kunde knappast råda.
Civilförsvar s-styr elsen finner det av' utredningen gjorda antagandet om
möjligheten att evakuera ungefär 50 % av befolkningen vara ovisst men likväl
kunna godtagas såsom utgångspunkt vid bedömningen av skyddsrumsbehovet.
Det vore eftersträvansvärt att hela den efter evakuering kvarvarande civil
befolkningen kunde beredas säkert skydd. Denna uppfattning sammanfölle
med det av utredningen diskuterade alternativet I. Därest utbyggnad av fri
liggande fullträffsäkra skyddsrum planerades och genomfördes enligt detta
alternativ, torde en icke obetydlig begränsning av det enskilda skyddsrums
byggandet ävensom av anordnande av härbärgen för utbombade kunna ske.
147
De friliggande skyddsrummen kunde dock icke ersätta skyddsrummen på
arbetsplatserna, utan sådana skyddsrum måste under alla förhållanden an
rättas. Styrelsen ansåge sig f. n. ej böra påfordra en principiell anslutning till
alternativ I men ansåge dock, att stadsplanering och andra ifrågakommande
åtgärder borde inriktas så, att förutsättningar skapades för en utvidgning av
det av utredningen föreslagna utbyggnadsprogrammet, därest framdeles om
ständigheterna skulle föranleda därtill. För byggandet av friliggande fullträff-
säkra skyddsrum i avsedd ordning syntes fordras ändringar i 22 och 23 §§
civilförsvarslagen.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser sig icke f. n. kunna tillstyrka in
rättandet av fullträffsäkra skyddsrum, såvida icke dessa samtidigt vore avsedda
att avhjälpa ett fredsmässigt behov av garage, upplag etc.
Länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län
framhålla såsom angeläget att gränsen för de orter, inom vilka friliggande
fnllträffsäkra skyddsrum skulle anordnas, icke fixerades vid ett invånarantal
av 30 000 utan att hänsyn toges till särskilda anfallsrisker inom mindre orter.
Stockholms stads fastighetsnämnd uttalar, att frågan om utnyttjande av
utrymmen i berg jämväl behandlats inom stadsförvaltningen. Det hade exem
pelvis förekommit, att enskild företagare velat inrätta garage i berg. I stads
fullmäktige hade också väckts motion rörande utnyttjande i ökad utsträckning
av Stockholms berg för anordnande av skyddsrum samt lokaler för såväl krigs-
viktiga som fredliga ändamål. Det intresse som från enskilt håll visats för
byggande av bergrum syntes ha sin förklaring däri, att bergrum krävde för
hållandevis obetydligt material och litet antal arbetstimmar. Det syntes med
hänsyn därtill vara lämpligt att söka tillvarataga de möjligheter som nu kunde
yppa sig att få bergrum iordningställda utan kostnader för det allmänna. Då
bergverkstädernas lämplighet ur sanitär synpunkt ännu ej vore utredd, kunde
de enskilda bergrummen såsom ifrågasatts användas till garage eller eljest till
förråd. Enbart existensen av bergrum torde ha en viss betydelse för civil
försvaret. I de fall där upplåtelse av mark till enskilda hittills ifrågasatts hade
emellertid visat sig, att vissa finansieringssvårigheter varit förenade med berg-
rumsbyggandet. Dessa svårigheter hade sin grund däri att bergrum i de ifråga
satta fallen icke kunnat bilda särskild fastighet. Det borde ur civilförsvars
synpunkt vara angeläget, att dylikt hinder för enskilt bergrumsbyggande
undanröjdes. Nämnden föresloge därför, att ett särskilt statligt låneinstitut
inrättades för anläggningar i berg. Då stora delar av den mark som skulle
kunna ifrågakomma vore i enskild ägo, borde det undersökas, om icke anord
nandet av dylika bergrum kunde underlättas genom särskild lagstiftning.
Beträffande frågan huruvida skyddsrummen böra färdigställas
framhåller civilförsvar sstyr elsen som sin uppfattning, att jämväl äldre skydds
rum snarast borde iståndsättas, i den mån de utan att fullständigt färdigställas
byggts enligt de senast utfärdade föreskrifterna i ämnet. Överståthållarämbetet
säger sig ha erhållit det bestämda intrycket, att de inskränkningar i fråga om
Kungl. Maj:ts proposition nr Hl.
14*
anordnande av skyddsrum och de medgivanden till demontering av sådana
som meddelats efter krigsslutet gått för långt och medfört en betänklig för
sämring av vår beredskap. Utredningens slutsats, att iståndsättande av skydds
rum i befintliga byggnader icke borde påfordras, torde med hänsyn till au
varande arbetskrafts- och materialläge få accepteras, dock icke såsom sista
ordet i denna fråga, vilken borde uppmärksamt följas av civilförsvarsstyrelsen.
Statens byggnadslånebyrå anser med hänsyn till kostnaderna och material-
svårigheterna, att hittills medgivna inskränkningar vid anordnande av enskilda
skyddsrum icke f. n. kunde upphävas. Vidare ifrågasatte byrån, huruvida nu
gällande bestämmelse om extra förstärkning i hus om större längd än 40 meter-
av källarbjälklaget utöver det egentliga skyddsrummet borde fortsättningsvis
tillämpas. Frågan huruvida och i vilken utsträckning skyddsrum i dess nu
varande utformning fortfarande skulle anläggas i nybyggnader undandroge
sig byråns bedömande. Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, huruvida
fullt bärande skäl verkligen funnes för kravet, att enskilt skyddsrum i fort
sättningen skulle fullständigt utrustas i tekniskt hänsende. Byggnadsstyrelsen
påpekar de svårigheter i fråga om lagring av materiel hörande till skydds
rummens utrustning, vilka skulle uppkomma om skyddsrummen fullt färdig
ställdes i tekniskt hänseende. Det syntes därför under alla förhållanden vara
lämpligast antingen att anskaffandet av känslig utrustning finge anstå eller
också att den anskaffades men förvarades centralt under civilförsvarsstyrel-
sens uppsikt. Civilförsvar snämnden i Västerås anser med hänsyn till att
färdigställandet av skyddsrum skulle omöjliggöra dess fredsanvändning, att
skyddsrummen borde byggnadstekniskt utföras så att de vore förberedda för
komplettering för sitt ändamål och att fastighetsägarna borde åläggas att
anskaffa den material som fordrades för kompletteringen.
I fråga om skyldigheten att anlägga enskilda skyddsrum
uttalar byggnadsstyrelsen, att förslaget innebure en avsevärd skärpning. Be
tydande svårigheter komme otvivelaktigt att uppstå vid de administrativa
myndigheternas tillämpning av 24 § civilförsvarslagen i dess föreslagna lydelse.
Föreskrifterna om skyddsrumsskyldighet allenast inom område eller å plats,
där enligt organisationsplanen särskilt civilförsvar skulle vara organiserat,
vore i behov av ett klargörande. I fråga om den nya bestämmelsen om skydds
rumsskyldighet inom radhusbebyggelse förelåge vissa tillämpningssvårigheter.
när det gällde radhus sammansatta av enfamiljsbostäder med en eller två
våningar. Det kunde ifrågasättas om ur civilförsvarssynpunkt strängare krav
borde ställas på dylik bebyggelse än på friliggande familjebostäder. I varje
fall syntes radhus av ringa längd böra undantagas från skyldigheten att an
ordna skyddsrum. — Drätselkamrarna i Hälsingborg och Borås anse, att be
stämmelsen om skyddsrumsskyldighet för radhus icke borde avse sådana av
egnahemstyp. — Invändningar mot förslaget om skyddsrum för radhusbebyg
gelse framställas vidare av länsstyrelsen i Norrbottens län samt stadsarki
tekterna i Stockholm och Göteborg. Det framhålles bl. a. att oklarhet skulle
Iiungl. Maj ds proposition nr tit.
149
uppstå beträffande ansvaret och kostnadsfördelningen vid skyddsrumsbyg
gande!, därest en radhuslänga vore uppdelad i flera fastigheter med skilda
ägare, vilka ej kunde komma överens.
Civilförsvars chef en i Stockholms civilförsvarsområde anser, att skydds-
rumsskyldigheten borde bestämmas att avse fastigheter med minst 220 kvm
lägenhetsyta.
Länsstyrelsen i Uppsala län yttrar, att den av utredningen föreslagna fixe
ringen av skyddsrumsskyldigheten till byggnad med en sammanhängande
lägenhetsyta av 360 kvm för länets del innebure en skärpning, samt ifråga
sätter det berättigade häri. Det vore angeläget, att bestämmelserna ej utfor
mades så att de framkallade dispensansökningar i onödigt stor omfattning.
Beträffande förslaget om skyddsrum för småindustriområden framhålles, att
bebyggandet av ett dylikt område vanligen skedde efter hand. Det av utred
ningen föreslagna minimiantalet sysselsatta nåddes kanske först då till ett
par anläggningar komme en tredje. Skyddsrum i sålunda bildad grupp kunde
då ej avkrävas de tidigare tillkomna anläggningarna, om ej retroaktiv verkan
av bestämmelserna förutsattes. Med hänsyn till gjorda erfarenheter ville läns
styrelsen framhålla svårigheterna att behörigen tillämpa den föreslagna änd
ringen av författningsrummet. — Svårigheterna att tillämpa den föreslagna
bestämmelsen om skyddsrumsplikt inom småindustriområden framhålles här
jämte av, bl. a., stadsarkitekten i Göteborg.
Landsorganisationen finner den föreslagna utvidgningen av skyddsrums-
plikten till småindustriområden välgrundad. Då länsstyrelsens befogenhet att
förordna om skyddsrum även i andra fall än de obligatoriska kvarstode, sak
nades anledning att i detta sammanhang uppehålla sig vid den kanske något
väl obestämda karaktären av begreppet »grupp» liksom vid fixeringen av mini
miantalet arbetare till 25. Industriförbundet har likaledes icke något att erinra
mot förslaget i förevarande hänseende.
Stadsförbundet uttalar, i anslutning till sina tidigare redovisade synpunkter
på skyddsrumsproblemet i allmänhet, att det åtminstone icke borde uppställas
så generella regler i fråga om byggande av enskilda skyddsrum som hittills
gällt och enligt utredningens förslag alltjämt skulle komma att gälla. Utöver
de möjligheter till eftergift från dessa regler, som redan nu i civilförsvarslagen
meddelade dispensbestämmelser kunde tänkas erbjuda i praktiken, syntes det
i allt fall angeläget att stadga eu mera allmän dispensrätt för Kungl. Maj:t.
Framställning från industrikominissionen och
därav föranledd utredning.
1 en den 15 oktober 1947 dagtecknad framställning till Kungl. Maj:t har
industrikommissionen efter samråd med byggnadslånebyrån ifrågasatt, huru
vida icke utredning snarast borde företagas beträffande frågan om möjlig
heten att i mat.erialbesparande syfte tillsvidare inställa utförandet av skydds
rum i byggnader.
Kungl. Ma j ds proposition nr 81.
150
Efter att lia återgivit de siffror angående åtgången av cement och arme-
rings järn för skyddsrum, vilka byggnadslånebyrån lämnat i sitt yttrande över
civilförsvarsutredningens förslag, anför industrikommissionen beträffande
försörjningsläget med avseende å dessa materialslag:
Beträffande cement ha leveranserna från svenska fabriker under senare år
successivt ökat, men trots denna ökning föreligger för närvarande en större
brist på cement än vad som varit fallet under föregående år. Stora svårigheter
föreligga att tillfredsställa efterfrågan på cement och inneliggande beställ
ningar avseende redan påbörjade byggen beräknas taga hela leveranskapaci
teten i anspråk detta år. I fråga om elransoneringens inverkan på cementpro
duktionen kan man redan nu räkna med nedgång i tillverkningen åtminstone
fram till våren 1948. Någon import av cement förekommer ej i nämnvärd om
fattning.
Beträffande armeringsjärn föreligger f'. n. brist. För andra halvåret 1947
förutses en minskning av den inhemska produktionen, varemot importen be
räknas bliva i stort sett oförändrad. På grund av valutasituationen torde
under nästkommande år importen av armeringsjärn komma att reduceras.
F. n. står 3 200 ton i månaden till förfogande för bostadsbyggande, varav 1 200
ton utgöres av järn från inhemska järnverk och 2 000 ton av importjärn.
Genom den planerade inskränkningen i investeringsplanen borde ett
minskat behov uppstå 1948, men då en avsevärd eftersläpning från 1947 torde
komma att föreligga, är det att vänta, att brist på ifrågavarande material
kommer att föreligga jämväl under år 1948.
Industrikommissionen fortsätter härefter:
Med hänsyn till knappheten på ifrågavarande material är det av vikt, att
förefintligt material användes på mest ändamålsenliga sätt. Det kan därvid ur
kommissionens synpunkt ifrågasättas, huruvida i nuvarande och väntade brist
läge material överhuvudtaget bör disponeras för byggande av skyddsrum i
stället för att komma annan byggnadsproduktion till godo. Utan att ingå på
frågan om lämpligaste typ av skyddsrum, vill dock kommissionen i detta sam
manhang hänvisa till möjligheten att anordna centrala bergskyddsrum, vilka
för sitt utförande kräva en avsevärt mindre mängd svåranskaffbart byggnads
material än de nuvarande och föreslagna enskilda skyddsrummen och vilka
kunna byggas vid sådan tidpunkt, som ur material- och arbetskraftssynpunkt
vore mest lämplig.
I anledning av industrikommissionens framställning ha sakkunniga från
civilförsvarsstyrelsen och byggnadslånebyrån företagit närmare beräkningar
angående åtgången under 1948 av cement och armeringsjärn för normal
skyddsrum i nybyggnader, därest skyddsrumsbyggande! skulle fortsätta enligt
nu gällande regler.
Vid beräkningarna har byggnadsvolymen antagits komma att utgöra föl
jande procenttal av 1946 års produktion, nämligen för bostadsbyggnader 75 %,
för industribyggnader 65 % och för övriga byggnader 70 %. I dessa siffror
har inräknats den del av eftersläpningen som beräknats medföra byggande av
skyddsrum.
Beräkningarna avse fullt utbyggda skyddsrum. Hänsyn har dock icke tagits
till meråtgången av järn till dörrar, luckor, aggregat ni. m.
Beräkningarna visa följande siffror:
Kungl. Maj ds proposition nr 81.
Kungl. Maj ds proposition nr 81.
151
Byggnadsgmpp
Åtgången av E-cement
Åtgången av armeringsjärn
Totalt
ton
Därav till
skyddsrum
ton
Till skydds
rum i
%
ay total -
åtgången till
byggnads
verksamhet
Totalt
ton
Därav till
skyddsrum
ton
Till skydds
rum i
%
av total
åtgången till
byggnads
verksamhet
Bostadsbyggnader ....
säl ooo
19 300
6'0
31000
2 600
8-3
Industribyggnader ....
279 00U
3 900
1-4
36 600
330
0 9
Övriga byggnader . . . .
116 000
2 200
1-9
12 400
220
1
8
Summa.
716000
25 400
So
80 000
3 150
4-o
De totalt tillgängliga kvantiteterna E-cement och armerings järn år 1948 ha
enligt uppgift från industrikommissionen beräknats till 1 850 000 ton resp.
90 000 ton. Den för skyddsrum erforderliga mängden härav utgör beträffande
cement 1,4 % och beträffande armerings järn 3,r> %.
Departementschefen.
När det gäller att bedöma värdet av skyddsrum mot anfallsmedel av de
typer som användes under det andra världskriget äro förlustsiffrorna för
civilbefolkningen i Tyskland av särskilt intresse. Upplysande äro även de
erfarenheter, som vunnits av atombombfällningarna mot japanska städer.
Såsom framgår av de allierades rapporter för vilka tidigare redogjorts fäll
des mot Tyskland sammanlagt 1,23 milj. ton bomber, därav mot de 61 städer
som hade över 100 000 invånare inemot 0,5 milj. ton. I dessa städer levde 25 milj.
människor. Vid anfallen blevo inemot 900 000 byggnader förstörda eller svårt
skadade medan 3,6 milj. bostadslägenheter förstördes. Jämförd med denna oer
hörda materiella förödelse var förlusten i människoliv relativt i inga, enär endast
305 000 människor dödades. De sårades antal utgjorde 780 000. Enligt en av
eivilförsvarsutredningen gjord beräkning rymde var och en av de förstörda eller
svårt skadade byggnaderna åtminstone i medeltal ungefär 33 personer. Med
denna utgångspunkt finner man att samtidigt som bostad eller arbetsplats för
100 personer förstördes, så dödades endast en person. Det är uppenbart att
förekomsten av skyddsrum i icke ringa grad bidragit till denna låga förlust
siffra, trots att skyddsrummen i allmänhet icke voro av särskilt stark konstruk
tion. (Vid krigets slut funnos fullträffsäkra betongskyddsrum för sammanlagt
endast ungefär 8 milj. personer. Återstoden av befolkningen fick söka skydd
i källarskyddsrum eller friliggande skyddsrum av enklare konstruktion, t. ex.
skyddsvärn i parker eller liknande. Det bör nämnas, att i t yskland källar
mursgenombrott konsekvent genomfördes i all sammanhängande höghusbe
byggelse. Dessa åtgärder voro enligt de krigförandes uppgifter av oskattbart
värde för civilbefolkningen.
Beträffande verkan av atombomber samt deras sannolika betydelse ur för
svarssynpunkt under den närmaste tiden har försvarets forskningsanstalt i
152
samråd med representanter för militärledningen och civilförsvarsstyrelsen i en
den 12 mars 1947 dagteeknad rapport sammanställt vissa på officiella engelska
och amerikanska källor grundade uppgifter. Dessa överensstämma i de delar
varom nu är fråga i stort sett med de uppgifter utredningen lämnat. De direkta
skadeverkningarna av atombomber uppstå genom lufttryck och värmestrål
ning samt radioaktiv strålning av olika slag. Härtill komma liksom vid
användning av brisansbomber indirekta skadeverkningar såsom byggnadsras,
brand och rökgasutveckling. Ehuru verkan av en atombomb är oerhört mycket
större än verkan av en spräng- eller minbomb av största typ, anses dock alla
erfarenheter tyda på att skyddsrum av här i landet gängse typ redan i sin
nuvarande konstruktion äga ett betydande skyddsvärde även mot atombom
ben. Om skyddsrummen äro satta i stånd och hinna uppsökas, anses det sanno
likt att förlusterna i människoliv kunna hållas inom samma storleksordning
som vid ett massanfall utfört med vanliga bomber. Om däremot anfallet
träffar oförberett, kan en enda atombomb som fälles mot en storstad helt för
lama dess liv.
I forskningsanstaltens rapport ha intagits vissa inom civilförsvarsstyrelsen
gjorda beräkningar angående den verkan som en atombomb av Japan- eller
Bikinityp skulle få, om den fälldes mot Stockholms centrum. Beräkningarna
ha utförts enligt samma grunder som använts i en engelsk rapport av liknande
slag. Det förutsättes att bomben fälles mitt på dagen mot Hötorget. Därest
utrymning ej alls skett och skyddsrummen icke uppsökts, skulle enligt beräk
ningarna omkring 120 000 människor dödas. Om skyddsrummen uppsökts,
beräknas förlusterna inskränka sig till cirka 10 000. Därest 50 % av befolk
ningen evakuerats, skulle dessa siffror minska till hälften.
De nyss återgivna uttalandena angående atombombens verkningar förut
sätta, att större antal sådana icke komma till användning mot samma mål.
Ehuru premisserna angående tillverkningskapaciteten äro synnerligen osäkra,
anses att massfabrikation av atombomber ej är något lättlöst problem. Atom
bomber äro som känt f. n. svåra och dyrbara att framställa. Detta anses inne
bära, att de éndast komma att användas mot viktiga och för vapnets speciella
verkningar särskilt väl lämpade mål.
Såväl civilförsvarsutredningen som försvarets forskningsanstalt framhålla,
att utvecklingen på atomfysikens område kan komma att gå snabbt och öppna
nya perspektiv, varför varje bedömande av atomenergins sannolika använd
ning inom krigföringen endast kan omfatta en kort tidsperiod. I den mån
atombomben göres än mera effektiv eller tillgången på atombomber blir större
förlora de premisser, på vilka de förut lämnade uppgifterna grundats, delvis
sin giltighet.
Av väsentlig betydelse för skyddsrumsfrågan är möjligheten att åstad
komma förvarning vid luftanfall. Därest ekoradio utnyttjas inom den militära
luftbevakningen, anses tillräcklig förvarningstid kunna erhållas vid flygburna
luftanfall. Förvarning kan emellertid icke f. n. åstadkommas vid anfall med
robotvapen av typ V-2. Man måste alltså räkna med att ett dylikt anfall kan
komma att träffa oförberett.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
153
För egen del finner jag de nu tillgängliga erfarenheterna i fråga om skydds
rummens värde kunna sammanfattas sålunda, att skyddsrummen redan i sin
hittillsvarande utformning kunna i avsevärd man begränsa verkningarna av
såväl bomber av äldre typ som av de nya vapnen. Den omständigheten att för
ödelsen i ett framtida krig sannolikt kommer att bli oerhört mycket större än
i det senaste kan enligt min mening vid sådant förhållande icke föranleda att
man skulle avstå från att vidtaga skyddsåtgärder. I stället bör man sträva
efter att så långt det går söka anpassa dessa åtgärder efter luigsteknikens
ständigt fortgående utveckling. Jag är därför i princip ense med utredningen
om att även i fortsättningen skyddsrum böra byggas. Frågan är emellertid i
vilken omfattning och på vad sätt detta bör ske.
Enligt utredningens förslag skulle byggandet av skyddsrum i stort sett full
följas enligt nu gällande regler. Därutöver skulle emellertid i orter, vilka be
dömas kunna bli utsatta för anfall med atombomber, förslagsvis orter med mer
än 30 000 invånare, för civilbefolkningen inrättas friliggande fullträffsäkra
skyddsrum med en kapacitet motsvarande 10—20 % av fredsbefolkningen. I
sådana orter borde även centralt förlagda allmänna skyddsrum utföras full
träffsäkra.
Av särskilt intresse är förslaget att inrätta fullträffsäkra skyddsrum för
civilbefolkningen. Genom dessa skulle åstadkommas ett bättre skydcl mot
atombomber. I likhet med utredningen finner jag starka skäl tala för en dylik
förbättring av skyddet i de största städerna, Utredningen har kostnadsbe
räknat fyra alternativ för utbyggnad av sådana skyddsrum. Enligt det företa
av dessa alternativ skulle de fullträffsäkra skyddsrummen kunna rymma hela
den efter evakuering kvarvarande befolkningen i städer med över 30 000 in
vånare. Därvid förutsättes 50 % av befolkningen kunna evakueras. Engångs
kostnaden enligt detta alternativ skulle uppgå till 500 milj. kr. Ehuru — en
ligt vad utredningen yttrat — skyddsrumsbyggandet i bostäder skulle kunna
helt slopas och därutöver vissa andra besparingar uppstå om detta alternativ
genomfördes, har utredningen ändå av kostnadsskäl funnit sig icke kunna för
orda detsamma. Utredningen har beräknat besparingarna till sammanlagt
högst 42 milj. kr. Därvid har emellertid skett den felräkningen, att såsom av
drag för skyddsrum i bostäder upptagits kostnaden under endast ett år i
stället för kapitaliserade värdet därav under ett stort antal år framåt. Därest
den årliga kostnaden — som för övrigt torde ha angivits i underkant —
kapital iseras efter nuvarande räntesatser, komma besparingarna att få en helt
annan storleksordning än det belopp varifrån utredningen utgått. Det kan
antagas att, om det nu diskuterade alternativet genomfördes, en icke oväsent
lig besparing skulle uppkomma genom möjligheten att anordna skyddsrum
för civilförsvarets aktiva personal och andra dylika allmänna skyddsrum i an
slutning till de fullträffsäkra skyddsrummen för civilbefolkningen. Vidare
skulle besparingar uppstå därigenom att härbärgen för utbombade ej behövde
inrättas.
Enligt det av utredningen förordade alternativet III
Kungl. Maj.ts proposition nr 81.
motsvarande plats
154
för 10—20 % av fredsbefolkningen — skulle byggnadsko stnaderna för full
träffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen uppgå till 150 milj. kr. Härtill
skulle komma kostnader för inrättande av skyddsrum i bostäder, för istånd-
sättande av äldre skyddsrum, för anordnande av härbärgen för utbombade och
för källarmursgenombrott. Antagligen skulle de allmänna skyddsrummen bli
mera kostnadskrävande än om alternativ I tillämpades. Med hänsyn till vad
jag förut anfört beträffande felräkningen torde i själva verket skillnaden
mellan de totala kostnaderna enligt alternativ I och III icke att bli tillnärmel
sevis så stor som utredningen angivit.
•lag är icke nu beredd att framlägga mera noggranna beräkningar angående
denna kostnadsskillnad. Om man emellertid antager, att skillnaden icke i och
för sig borde utgöra hinder för genomförande av alternativ I, är därmed icke
avgjort att detta alternativ bör väljas. Åtskilliga andra faktorer spela här
vidlag in.
I första hand uppkommer frågan, om det med hänsyn till markförhållan
dena och bebyggelsen i våra större städer är möjligt att genomföra en ut
byggnad av friliggande skyddsrumsanläggningar för så stor del av befolk
ningen, som avses med utredningens alternativ I. Tillgången till lämpliga berg
för insprängning av skyddsrum torde på flera håll vara starkt begränsad, och
även möjligheterna att i stadsbebyggelsen infoga friliggande betonganlägg
ningar förefalla ovissa. Beaktas måste att därest friliggande anläggningar i
berg eller betong skola kunna ersätta källarskyddsrummen i bostadsfastig
heter — särskilda skyddsrum på arbetsplatser torde i varje fall få anordnas
•—• anläggningarna måste ansluta sig till bebyggelsens gruppering och kunna
uppsökas inom rimlig tid. Yid övervägandet av olika alternativ för ett utvidgat
skyddsrumsbyggande bör vidare beaktas, att i ett framtida krig den i tät
orterna kvarvarande befolkningen sannolikt nödgas använda skyddsrummen
som bostäder och att de sociala olägenheterna därvid bli mindre om skydds-
rumsenheterna äro små, såsom vid utnyttjande av källarskyddsrum, än om eu
koncentration av de skyddssökande sker på ett färre antal stora anläggningar.
Av betydelse är även i vad mån friliggande anläggningar kunna utnyttjas för
produktiva ändamål, exempelvis såsom garage- och lagerlokaler, samt icke
minst åtgången av material och arbetskraft vid olika alternativ.
Enligt min mening måste de av mig i det föregående uppdragna spörsmålen
underkastas ytterligare utredning innan slutlig ståndpunkt kan tagas till
skyddsrumsfrågan. Det är vidare av största vikt att de vetenskapliga rön, som
gjorts sedan civilförsvarsutredningen avslutade sitt arbete, beaktas när man
skall taga ställning till frågan om skyddsrummens konstruktion och lokalise
ring. Särskilt synes detta vara fallet beträffande verkningarna av och skydds
medlen mot den radioaktiva strålningen. Med hänsyn till det anförda äm
nar jag snarast utverka Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla särskilda
sakkunniga för att utreda hithörande spörsmål.
Den omständigheten, att skyddsrumsfrågan icke nu kan slutgiltigt lösas
får enligt min mening icke föranleda att skyddsrumsbyggandet under tiden
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
helt inställes. Bland de civilförsvarsåtgärder, vilka kunna komma i fråga
för att skydda civilbefolkningen mot verkningarna av ett framtida luft
krig, framstår skyddsrumsbyggandet alltjämt som eu av de allra vikti
gaste och ett fullständigt eftergivande av beredskapskravet pa detta om
råde måste ingiva allvarliga betänkligheter. Framhållas bor att aven om den
förestående ytterligare utredningen av skyddsrumsfrågoma skulle leda til
beslut om en utbyggnad i våra större städer av friliggande skyddsrumsanlagg-
ningar, vilka till större eller mindre del kunna ersätta de nu föreskrivna en
skilda' skyddsrummen, en sådan utbyggnad under fredstid icke kan genom
föras annat än på förhållandevis lång sikt och under hänsynstagande till för
hållandena på arbets- och materialmarknaden. Av vad jag tidigare anfört fram
går vidare, att friliggande skyddsrumsanläggningar icke torde komma i fråga
annat än i de största städerna och att man sålunda i övriga tätorter tills vidare
måste räkna med att tillgodose hela skyddsriimsbehovet med hittills tilläm
pade åtgärder. De nu föreskrivna skyddsrummen äga jämväl enligt sakkun
skapen ett betydande skyddsvärde såväl mot bomber av äldre typer som mot
de nya vapnen.
Vid mina överväganden har jag följaktligen kommit till den bestämda
meningen, att skyddsrumsbyggandet tills vidare — i avbidan på resultat av
de sakkunnigas arbete — bör fortgå efter samma riktlinjer, som gällt undei
de senaste åren. Vid anordnandet av nya skyddsrum — vilka sålunda endast
komma i fråga vid uppförande av nya byggnader inom områden eller på plats,
där särskilt civilförsvar skall organiseras — böra tillämpas de nu gällande in
skränkningarna, vilka innebära att endast de delar av skyddsrumsanlägg-
ningarna utföras, som icke av tekniska eller ekonomiska skäl kunna anstå till
en senare tidpunkt.
I fråga om de allmänna skyddsrummen, vilka enligt vad jag vid behand
lingen i det följande av kostnadsfrågorna föreslår alltjämt skola anordnas av
kommun med statsbidrag, förordar jag att i avbidan på resultatet av den
förestående utredningen en avvaktande hållning iakttages. Till omfatt
ningen under budgetåret 1948/49 av skyddsrumsbyggandet på detta område
återkommer jag i samband med behandlingen av anslagsfrågorna. Källarmurs-
genombrott böra tills vidare icke komma till utförande.
Av de ändringar utredningen förordat beträffande skyldigheten att för olika
slag av byggnader eller anläggningar inrätta enskilda skyddsrum synes f. n.
endast böra genomföras förslaget om inskränkning av det generella kia\et på
gasskydd till att giilla skyddsrum avsedda för flera äu do personer (26 §
civilförsvarslagen). Den närmare regleringen av skyddsrumsskyldiglieten i
mindre bostadsfastigheter och liknande byggnader torde såsom hittills kunna
ske genom centralt utfärdade bestämmelser.
156
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
VI. Organisationen.
('mlförsvarsntredningen.
Beträffande civilförsvarets förhållande till övriga försvars
åtgärder ifrågasätter utredningen ingen principiell ändring av vad nu
gäller.
Civilförsvaret bör sålunda enligt utredningens mening alltjämt vara fri
stående i förhållande till den militära organisationen. Ben nödiga samord
ningen förutsättes bli säkerställd genom att militärassistenter såsom hittills
tillföras civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna och genom att man bibe
håller den i 9 § civilförsvarslagen stadgade begränsade militära direktivrätten
gentemot civilförsvarsmyndigheterna.
Såsom tidigare nämnts anser utredningen, att civilförsvarets och den eko
nomiska försvarsberedskapens centrala ledning bör anförtros åt skilda organ.
Samordningen av verksamheten inom dessa synes enligt utredningen lämp
ligast kunna ske genom att representanter för det ena organet ingå såsom
adjungerade ledamöter i det andra.
I 88 § civilförsvarskungörelsen har beträffande vissa anläggningar och bygg
nader undantag gjorts från tillämpningen av de allmänna admini
strativa bestämmelserna rörande civilförsvaret. Undantaget gäller
anläggningar och byggnader tillhörande försvarsväsemlet, telegrafverket, järn
vägarna, statens vattenfallsverk, vissa icke statliga kraft- och elektricitetsverk,
kanaler samt flygplatser. Börande civilförsvaret vid dessa avses Kungl. Maj:t
skola meddela särskilda föreskrifter. Utredningen föreslår icke någon ändring av
sagda bestämmelse i civilförsvarskungörelsen men anför att det fordras ett
nära samarbete mellan de myndigheter, som ha att svara för civilförsvaret vid
berörda anläggningar, samt de allmänna lokala civilförsvarsmyndigheterna.
Därutöver bör civilförsvarsstyrelsen tillerkännas rätt att genom sina organ in
spektera anläggningarna i vad rör civilförsvarsåtgärderna samt åläggas skyldig
het att för Kungl. Maj:t framlägga gjorda iakttagelser jämte förslag till even
tuellt erforderliga åtgärder. Dessa synpunkter böra komma till uttryck i de
föreskrifter som skola utfärdas av Kungl. Maj:t.
Beträffande civilt örsvarsmyndigheternas organisation fram
håller utredningen, att den nuvarande organisationen väsentligen är uppbyggd
för att motsvara kraven under beredskap och krig. Utredningen finner icke
skäl att föreslå någon ändring i fråga om huvuddragen av denna krigsorga
nisation och därmed sammanhängande territoriella indelning
i
fråga om utformningen av fredsorganisationen anför utredningen:
\id den allmänna konstruktionen av civilförsvarets fredsorganisation
måste, förutom till de organisationen i fred åvilande uppgifterna, hänsyn
tagas till utformningen av krigsorganisationen och därmed sammanhängande
beredskapskrav. Någon längre förberedelsetid i samband med ett framtida
krigsutbrott kan ej med säkerhet påräknas. Djupgående och vittomfattande
Kungl. Maj:is proposition nr Hl.
organisatoriska förändringar i samband med en akut krissituation kunna hett
äventyra organisationens möjlighet att fjdla sin uppgift under de för folkets
motståndsvilja och motståndskraft betydelsefulla första hårda slagen vid
själva krigsutbrottet. Härav följer att fredsorganisationen i sina huvuddrag
måste överensstämma med krigsorganisationen och bilda stommen till denna.
Härav följer också att de befattningshavare, som i krig skola handha civil
försvarets ledning, redan i fred måste beredas tillfälle att noggrant sätta sig
in i de uppgifter, som i händelse av krig komma att åvila dem. De personer,
som i krig avses skola leda civilförsvarets verksamhet, böra därför även leda
motsvarande fredstida verksamhet.
Beträffande befattningshavare i statlig, kommunal och enskild tjänst, vilka
ha att lösa dem åvilande uppgifter inom civilförsvaret vid sidan av annan ordi
narie verksamhet, torde ett fasthållande av ovan angivna principer icke med
föra några organisatoriska olägenheter. I dessa fall kunna emellertid svårig
heter uppkomma därigenom, att den ordinarie verksamheten så uppfyller
vederbörandes arbetstid, att uppgifterna inom civilförsvaret komma att med
föra ett betungande merarbete. Då detta merarbete kan bedömas avsevärt
inkräkta på befattningshavarens fritid, bör skälig ersättning i form av särskilt
arvode tillerkännas vederbörande.
Annorlunda ställer sig frågan beträffande befattningshavare i heltidstjänst
inom civilförsvaret. I den mån arbetsuppgifterna för dessa befattningshavare
i fredstid erhålla mindre omfattning än motsvarande arbetsuppgifter under
civilförsvarsberedskap och krig skulle det strida mot sunda ekonomiska och
arbetskraft spolitiska principer att till civilförsvaret fast knyta ett större antal
befattningshavare, än vad de fredsmässiga arbetsuppgifterna oundgängligen
kräva. I detta fall är det ofrånkomligt att göra avsteg från principen om full
överensstämmelse mellan krigs- och fredsorganisation. Detaljerna inom freds-
organisationen böra därvid utformas och befattningshavarna placeras till
tjänstgöring på sådant sätt att övergången till krigsorganisation underlättas.
Å andra sidan böra de befattningshavare, som under överskådlig framtid
kunna bedömas vara erforderliga för att på ett tillfredsställande sätt lösa
på civilförsvaret ankommande fredsuppgifter, beredas en sådan anställnings
form och sådana löneförmåner, att befattningarna te sig lockande för personer
med tillräckligt höga kvalifikationer även under en högkonjunktur på den en
skilda arbetsmarknaden. Detta gäller främst den personal, som avses skola
bekläda ledande befattningar såväl i fred som i krig. Den nu gällande ord
ningen företer i sistnämnda avseende uppenbara brister.
I den mån antalet befattningshavare i fredsorganisationen understiger
motsvarande antal i krigsorganisationen är det nödvändigt att i fredstid vid
taga åtgärder för säkerställande av personaltillgången vid olika grader av
civilförsvarsberedskap. Den fullständiga krigsorganisationen måste sålunda
vara i alla instanser förberedd i fred. Yad beträffar civilförsvarsområdena
torde dessa synpunkter komma att bli tillgodosedda vid upprättandet av
organisationsplanerna. Jämväl för civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna
föreligger emellertid behov av krigsplanläggning. Det torde därför ankomma
på civilförsvarsstyrelsen att själv vidtaga och utfärda erforderliga anvisningar
för ifrågavarande förberedelse i vad avser centralmyndigheten och läns-
instansen.
Civilförsvarets centrala ledning får enligt utredningen så stora
fredsuppgifter, att ett självständigt centralt ämbetsverk under Kungl. Maj:t
erfordras även i fred. Civilförsvarsstyrelsen bör sålunda enligt utredningens
mening bibehållas. Utredningen har avgivit förslag beträffande civilförsvars
läs
Kungl. Maj:ts proposition nr Hl.
styrelsens inre organisation. Då denna torde böra behandlas i samband med
frågorna, om anslag till civilförsvaret, synes icke här behöva lämnas någon
redogörelse för förslaget i denna del.
Utredningen utgår från att ledningen av civilförsvaret inom länen
fortfarande skall handhavas av länsstyrelserna och att eivilförsvarsärenden
såsom hittills där skola beredas inom särskilda försvarsavdelmngar. Utred
ningens förslag beträffande personalorganisationen på dessa avdelningar torde
böra behandlas i samband med frågorna om anslag till civilförsvaret.
Vad angår organisationen av det lokala civilförsvaret finner
utredningen ej skäl att beträffande landets indelning i civilförsvarsområden
frångå nu gällande bestämmelser, enligt vilka denna indelning i princip an
sluter till polischefsdistrikten. Ledningen inom civilförsvarsområde bör enligt
utredningens mening alltjämt utövas av en direkt under länsstyrelsen lydande
civilförsvarschef, som till sitt förfogande bör ha en eller flera ställföreträdare
samt för administration erforderlig biträdespersonal.
Beträffande personvalet vid utseende av civilförsvarschef anför utred
ningen:
Enligt (i § civilförsvarslagen äro befattningshavare vid polis- och brand
väsendet skyldiga mottaga uppdrag att vara civilförsvarschef eller ställföre
trädare. I omkring 75 % av civilförsvarsområdena ha med stöd av detta lag
rum polischefen förordnats att vara civilförsvarschef.
Beträffande lämpligheten av att regelmässigt sammankoppla befattningarna
såsom polischef och civilförsvarschef har tveksamhet uttalats av vissa läns
styrelser och ett relativt stort antal civilförsvarschefer och civilförsvars-
nämnder. I konsekvens härmed har jämväl uttalats önskemål om sådan lag
ändring, att skyldigheten för polischef att mottaga förordnande såsom civilför
svarschef bortfaller. Som skäl härför har framhållits polischefernas i regel
stora arbetsbörda, vilken befaras omöjliggöra en — i varje fall i krig — effek
tiv ledning av civilförsvaret. Från vissa håll har å andra sidan föreslagits att
den ifrågavarande skyldigheten skall utvidgas att gälla även andra befattnings
havare än tjänstemän inom polis- och brandväsendet, detta i syfte att skapa
iikade möjligheter till lämpligt personval. Tämligen enstämmigt från samtliga
tillfrågade instanser har slutligen framhållits att befattningen som civilför
svarschef bör vara förenad med skäligt arvode.
I fråga om skyldigheten för polischefer att mottaga uppdrag som civilföi-
svarschefer vill utredningen till en början framhålla, att utredningen hyser full
förståelse för den tveksamhet, som med hänsyn till polischefernas i regel stora
arbetsbörda kommit till uttryck. Med undantag för de största städerna kunna
emellertid de med befattningen som civilförsvarschef förenade göromålen
icke motivera inrättandet av heltidstjänster. Civilförsvarscheferna måste där
för sökas bland personer, som vid sidan av sin ordinarie verksamhet kunna
fullgöra åligganden inom civilförsvaret. På civilförsvarscheferna måste ställas
fordran på vissa kvalifikationer beträffande befälsföring samt organisations
förmåga och administrativa kunskaper. Det är dessutom oundgängligt, att
ifrågavarande personer genom sin ordinarie verksamhet intaga en auktoritativ
ställning i samhället. Vid sådant förhållande finner utredningen uppenbart,
att polischeferna — särskilt på landsbygden — icke kunna undvaras som civil
försvarschefer. Härav följer också, att skyldigheten för befattningshavare
inom polisväsendet att mottaga förordnande som civilförsvarschef bör kvarstå.
Kungl. Maj.ts 'proposition nr sf.
loJ
Detta ståndpunktstagande innebär emellertid icke, att polischef regelmäs
sigt bör förordnas såsom civilförsvarschef, därest annan lämplig eller lämp
ligare person finnes inom civilförsvarsområdet. Utredningen anser att befatt
ningen som civilförsvarschef bör anförtros åt den person, som med hänsyn till
kvalifikationer och arbetsuppgifter i varje särskilt fall kan anses mest lämpad
för befattningen såväl i fred som i krig. Ofta torde härvid valet med nödvän
dighet komma att falla på polischefen, vilket emellertid icke hindrar att läns
styrelserna vid förordnande av civilförsvarschefer böra ägna frågan om per
sonvalet en ingående prövning och i större utsträckning, än vad hittills synes
ha varit fallet, utnyttja förefintliga möjligheter att välja civilförsvarschef utan
för polisväsendet. För att underlätta ett friare personval föreslår utredningen,
att skyldigheten att mottaga förordnande som civilförsvarschef utvidgas att
gälla samtliga befattningshavare i statlig eller kommunal tjänst, för vilka
militär krigstjänstskyldighet icke lägger hinder i vägen för fullgörandet av
ifrågavarande uppdrag.
I detta sammanhang vill utredningen fasta uppmärksamheten på, att det
i vissa fall kan vara lämpligt att uppdraga befattningen som civilförsvarschef
åt enskild företagare eller person i enskild tjänst. Så kan exempelvis vara för
hållandet inom ett industribetonat civilförsvarsområde, där industriens verk
skydd intar en dominerande ställning i förhållande till övriga anordningar för
områdets civilförsvar. I sådant fall synes naturligt, att industrichefen eller
verkskyddsledaren är civilförsvarschef under det att polischef får ställning
som ställföreträdare.
Utredningen upptager härefter spörsmålet om arvoden till civilförsvars-
cheferna. Då detta torde böra behandlas i samband med frågorna om anslag-
till civilförsvaret, lämnas icke här någon redogörelse för utredningens för
slag.
Enligt 46 § civilförsvarslagen skola kommuns uppgifter med avseende på
civilförsvaret handhavas av en civilförsvarsnämnd. I regel skall särskild sådan
tillsättas. Dock äger kommun med mindre än 3 000 invånare uppdraga i stad
åt drätselkammaren och på landet åt kommunalnämnden att vara civilförsvars
nämnd. Även större kommun kan med länsstyrelsens tillstånd lämna sådant
uppdrag. — Enligt vad som kommer att framgå av en i det följande lämnad
redogörelse föreslår utredningen en omläggning av fördelningen av kostnaderna
för civilförsvaret mellan stat och kommun. Denna omläggning kommer enligt
utredningen att ändra civilförsvarsnämndernas ställning och minska deras
uppgifter. Utredningen anser därför att skyldigheten för kommun att utse
särskild civilförsvarsnämnd bör hävas. Undei- civilförsvarsberedskap bör
dock Kungl. Maj:t äga förordna om utseende av särskild civilförsvarsnämnd.
I samband med organisationsfrågorna har utredningen behandlat spörs
målen om riksluftskyddsförbundets ställning och uppgifter.
Utredningen framhåller, att dess förslag om inskränkningar av den obliga
toriska utbildningen bygger på en frivillig utbildningsverksamhet av icke
oväsentlig omfattning och av delvis mycket hög kvalitet. Enligt utredningens
mening är riksluftskyddsförbundet med dess underavdelningar — länsför
bund och luftskyddsföreningar — ett lämpligt organ för omhänderhavande av
de frivilliga insatserna.
160
Kungl. Maj:ts proposition nr t<l.
Utredningen ifrågasätter ej någon ändring beträffande riksförbundets
ställning i förhållande till Kungl. Maj:t och civilförsvarsstyrelsen. Förbun
dets och dess underavdelningars organisation bör enligt utredningen vara för
bundets egen angelägenhet. Det framhålles emellertid såsom önskvärt, att
luftskyddsföreningarna bibehållas.
Riksförbundets uppgift bör i första hand vara att utbilda och tillhanda
hålla instruktörer. Instruktörsutbildningen bör omfatta följande kategorier:
chefsinstruktörer för varje län,
områdesinstruktörer för viktiga civilförsvarsområden,
instruktörer för utbildning av befälspersonal tillhörande hemskydd och
block,
instruktörer för utbildning i brandskydd och sjukvård i skolorna samt
tilläggsutbildning i sjukvård för 18-åriga kvinnor och
instruktörer utöver de nu nämnda för snabbutbildning i kritiskt läge av
hemskydds- och blockpersonal.
Vad angår utbildningen av befäl inom hemskydd och block samt tilläggs -
utbildningen i sjukvård för kvinnor bör civilförsvarschef medgivas rätt att
med luftskyddsförening eller länsförbund sluta avtal om att utbildningen
helt skall handhavas av föreningen eller länsförbundet. Sådant avtal bör
underställas länsstyrelsens prövning. Det bör åligga civilförsvarschefen att
övervaka, att utbildningen bedrives effektivt och i enlighet med utfärdade
bestämmelser.
Utöver den nu nämnda verksamheten bör riksförbundet enligt utredningens
mening genom anordnande av frivilliga kurser sträva efter att åstadkomma
en efter förhållandena avpassad komplettering av den obligatoriska utbild
ningen. Särskilt bör förbundet söka skapa intresse för sådan utbildning i
brand- och sjukvårdstjänst, som kan fylla den viktiga uppgiften att meddela
allmänheten de kunskaper som var och en även under fredsförhållanden bör
besitta. Vid sidan av utbildningsverksamheten skall riksförbundet enligt sina
av Kungl. Maj:t fastställda stadgar genom upplysning främja civilförsvaret
och stimulera det frivilliga arbetet därför. Denna uppgift vore, enligt vad
utredningen anfört, icke minst under fredsförhållanden synnerligen betydelse
full.
Utredningen framhåller, att dess förslag om riksförbundets uppgifter kräver
en utvidgning av förbundets nuvarande verksamhet. En kvalitativ höjning
och kvantitativ ökning av instruktörskadern äro enligt utredningens mening
nödvändiga för skapande av en erforderlig beredskap.
Utredningens förslag om anslag till riksförbundet torde böra behandlas i
samband med övriga anslagsfrågor.
Vad angår organisationen av civilförsvaret inom industrien
yttrar utredningen, att åtskilliga av de civilförsvarsåtgärder som beröra indu
striföretagen äro av sådan driftteknisk eller för företagen speciell natur att
civilförsvarsmvndigheterna icke kunnat utöva en tillfredsställande ledning
Kungi. Maj.ts proposition nr 81.
161
av och kontroll över åtgärdernas vidtagande. Även då så icke varit fallet ha
civilförsvarscheferna i vissa fall saknat förmåga att hos företagsledningen
vinna gehör för sina synpunkter.
För att kunna tillhandagå företagen med sakkunnigt biträde vid upp
görandet av verkskyddsplaner och vid utbildning och övning av verkskydds-
personalen har ett särskilt organ — industriens luftskyddsinstitut — inrät
tats i anslutning till Sveriges industriförbund. Institutet utgör ett fristående
med avgifter från de betjänade industrierna finansierat företag, i vars styrelse
förutom industriförbundet även äro representerade civilförsvarsstyrelsen,
försvarsstaben, riksluftskyddsförbundet och svenska brandskyddsföreningen.
Enligt utredningen utmärkes industriernas civilförsvar av betydande ojämn
het. Åtskilliga industrier äga ett synnerligen välordnat verkskydd, under det
att andra, ofta lika viktiga företag, i hög grad försummat detsamma.
Av skäl som torde framgå av det anförda har utredningen funnit det i hög
grad angeläget att industriförbundet åtager sig en utvidgad rådgivande och
kontrollerande verksamhet beträffande civilförsvarsåtgärderna vid industrien.
Utredningen säger sig ha inhämtat, att industriförbundet är villigt medverka
till en lösning av industriens civilförsvarsfrågor enligt vissa av utredningen
uppdragna allmänna riktlinjer, och föreslår att åt civilförsvarsstyrelsen upp
drages att i samråd med industriförbundet till Kungl. Maj:t inkomma med
förslag till närmare bestämmelser rörande förbundets medverkan och befogen
heter i detta hänseende.
Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.
Utredningens förslag angående civilförsvarets förhållande till
övriga försvarsåtgärder har i allmänhet biträtts.
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anser angeläget, att ett nära
samarbete kommer till stånd emellan nämnden och civilförsvarsstyrelsen.
Formerna för detta samarbete syntes i första hand böra bestämmas genom
överenskommelse mellan de båda myndigheterna. Nämnden avsåge att bereda
chefen för civilförsvarsstyrelsen tillfälle att själv eller genom företrädare
närvara vid nämndens sammanträden. Huruvida en representant för nämnden
borde deltaga i civilförsvarsstyrelsens sammanträden vore nämnden ej beredd
att uttala sig om.
Utredningens förslag beträffande de i 88 § civilförsvarskungörelsen gjorda
undantagen från tillämpningen av de allmänna administrativa
bestämmelserna rörande civilförsvaret har föranlett erinringar i
vissa yttranden.
Överbefälhavaren anför, att förslag uppgjorts rörande civilförsvaret vid
militära etablissement och anläggningar. Enligt detta förslag vore civilför
svarets tjänstegrenar i erforderlig utsträckning företrädda av militära organ.
Civilförsvaret vid militära etablissement och anläggningar borde regleras
genom bestämmelser, som utfärdades av de militära myndigheterna, och där
för undantagas från bestämmelserna i civilförsvarslagen och civilförsvars-
1 1—172 48
Bihang till riksdagens protokoll 1948.
1 samt. Nr 81.
162
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
kungörelsen. Yikten av att ett intimt samarbete etablerades och upprätthölles
mellan civilförsvaret och krigsmakten borde dock betonas. Förslaget rörande
inspektionsrätt för civilförsvarsorganen kunde icke biträdas. Civilförsvars-
myndighet borde emellertid äga taga del av militära myndigheters planer för
civilförsvaret i den utsträckning militär sekretess det medgåve.
Järnvägsstyrelsen anser, att civilförsvarsstyrelsens rätt att närvara vid
inspektion av civilförsvaret vid järnvägarna borde inskränkas till att avse
endast sådana grenar av detsamma som hade samband med allmänna civil
försvaret, d. v. s. luftskydd och möjligen bevakningstjänst. Vattenfallsstyrel
sen finner riktigt, att civilförsvarsstyrelsen för vinnande av samordning till-
lägges viss inspektionsrätt rörande civilförsvaret vid vattenfallsstyrelsen
underställda anläggningar. Vid sådan inspektion framkomna önskemål om
ändring eller rättelse borde i första hand framställas till vattenfallsstyrelsen.
Först om enighet mellan de båda styrelserna icke kunde nås, syntes hänvän
delse böra ske till Kungl.. Maj:t. Telegrafstyrelsen anför liknande synpunkter.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser att några speciella förhållanden,
som motiverade särskilda föreskrifter angående civilförsvaret vid kanaler,
icke förelåge, varför stadgandet härom numera vore obehövligt.
Yad angår civilförsvarets centrala ledning ifrågasätter länsstyrel
sen i Gotlands län, huruvida icke centralmyndigheten kunde inlemmas i in
rikesdepartementet.
I fråga om civilförsvarets ledning inom länen har icke från
något håll invändning gjorts mot förslaget att alltjämt knyta densamma till
länsstyrelserna. Lämpligheten av att civilförsvarsfrågorna, på sätt nu är
fallet, hänföras till en särskild försvarsavdelning understrykes i flera
yttranden.
Beträffande utredningens förslag i fråga om organisationen av det
lokala civilförsvaret framhåller länsstyrelsen i Stockholms län, att
skälen för att vederbörande polischef förordnades till civilförsvarschef i viss
mån ökade genom landstormspolisorganisationens överförande till civilförsvaret.
Liknande synpunkt framföres av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det önskvärt att civilförsvarsområdena
göras större. Förutom att transportorganisationens och civilförsvarets verk
samhetsområden därigenom kunde samordnas i botteninstansen skulle kunna
vinnas flera andra fördelar. Den viktigaste syntes länsstyrelsen vara, att förut
sättning skapades att förordna heltidsanställda civilförsvarschefer.
Föreningen Sveriges landsfiskaler yttrar att landsfiskalernas arbetsbörda
oavbrutet ökat och komme att göra det i än högre grad sedan processrefor
men genomförts år 1948. Samtidigt hade tillgången på kompetenta vikarier
blivit allt sämre. Föreningen avstyrkte därför bestämt bibehållandet av
skyldigheten för landsfiskalerna att mottaga uppdrag såsom civilförsvars
chefer. I samband med den kommunala indelningsreformen erbjöde sig möjlig
het att låta civilförsvarsområdena ansluta till de relativt stora primärkommuner
som komme att tillskapas.
163
Drätselkammaren i Växjö uttalar, att det med hänsyn till arbetsbördan för
polischef i stad icke vore lämpligt att denne vore civilförsvarschef.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att sådan ändring borde ske av
5 § civilförsvarslagen att länsstyrelsen i krissituationer kunde förordna om
tillfälliga indelningar i anslutning till militära grupperingar.
Telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen hålla före att befatt
ningshavare inom dessa verk icke böra vara skyldiga åtaga sig uppdrag att
vara civilförsvarschef.
Beträffande förslaget om upphävande av den obligatoriska skyldigheten
för vissa kommuner att utse särskild civilförsvarsnämnd framhåller läns
styrelsen i Gävleborgs län, att civilförsvarsnämndernas befattning med civil
försvaret icke vore av enbart ekonomisk natur. Starka skäl talade för ett
bibehållande av särskilt tillsatta civilförsvarsnämnder. Bätt sammansatt och
rätt utnyttjad syntes en sådan nämnd utgöra ett värdefullt stöd för civilför-
svarschefen i hans arbete, vilket också betygats av ett flertal civilförsvars-
chefer i länet. Drätselkamrarna i Eskilstuna och Halmstad samt kommunal
nämnden i Sollentuna kommun uttala sig för bibehållande av särskilda civil
försvarsnämnder. Drätselkammaren i Borås anser, att särskild civilförsvars
nämnd bör finnas i de stora och medelstora städerna. Länsstyrelsen i Värm
lands län anser, att civilförsvarsnämnd bör vara obligatorisk inom kom
muner, där särskilt civilförsvar organiserats. Civilförsvarschef en i Stockholms
civilförsvarsområde ifrågasätter, om alla kommuner borde befrias från skyldig
heten att utse särskild civilförsvarsnämnd. För större civilförsvarsområden
syntes i varje fall olämpligt att i ett allvarligt läge, då högsta civilförsvars-
beredskap anbefalldes överlåta verksamheten till en särskild civilförsvars
nämnd, som intet haft att skaffa med verksamheten under fred. Civilförsvars-
nämnden i Stockholm anser, att i fall då särskild civilförsvarsnämnd ej till
sattes möjlighet borde föreligga att uppdraga även åt annan nämnd eller sty
relse än drätselkammaren att vara civilförsvarsnämnd.
Utredningens förslag angående
riksluftskyddsförbundets ställ
ning och uppgifter har i allmänhet icke föranlett någon invändning.
Civilför svar sstiyr elsen ifrågasätter, huruvida icke förbundets benämning
borde ändras, förslagsvis till Sveriges civilförsvarsförbund.
Riksluftskyddsförbundet förklarar sig berett att söka lösa sina uppgifter en
ligt de av utredningen uppdragna riktlinjerna. Förbundet ville därjämte er
bjuda sig att genom anordnande av frivilliga kurser för inskriven personal verka
för en höjning av beredskapen, särskilt inom allmänna civilförsvarets för
band. Kostnaderna för denna kursverksamhet borde i den mån veder
börande länsstyrelse medgivit anordnandet av kurserna — gäldas med stats
medel.
Statskontoret är av den uppfattningen, att någon utbildning av instruk
törer för utbildningen i skolorna och tilläggsutbildningen i sjukvård icke vore
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
164
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
påkallad. Denna utbildning borde lämpligen anförtros åt personer som med
hänsyn till sin yrkesutövning måste förutsättas vara bäst skickade därtill,
i första hand sjuksköterskor och brandbefäl. Statskontoret ansåge det vidare
önskvärt, att all utbildning av instruktörer, avsedda för utbildning av be-
fälspersonal ingående i block och hemskydd samt personal inom det allmänna
civilförsvaret, förlädes till den statliga civilförsvarsskolan. På samma sätt
borde utbildning av befäl för hemskydd och block samt av personal inom
det allmänna civilförsvarets olika tjänstegrenar — i den mån den grundade
sig på en i författning föreskriven skyldighet för vederbörande att ställa
sig till förfogande — bedrivas i statlig regi. Härigenom syntes den bästa
garantien erhållas för att utbildningen komme att fylla de minimikrav som
statsmakterna funne sig böra uppställa i fråga om fullgod civilförsvarsbe-
redskap under fred. Riksluftskyddsförbundets uppgifter borde enligt stats
kontorets mening inskränkas till att genom anordnande av frivilliga kurser
åstadkomma nödig komplettering av den obligatoriska utbildningsverksam
heten samt att genom upplysning och propaganda främja civilförsvaret och
stimulera intresset för civilförsvarsutbildningen. De frivilliga kurserna borde
omfatta jämväl utbildning av instruktörer för snabbutbildning av hemskydds-
och blockpersonal i en akut situation.
Civilförsvarschefen i Örebro civilförsvarsområde anser, att instruktörer
inom ordnings- och bevakningstjänsten lämpligen borde tillhandahållas av
polismyndighet, instruktörer inom brandtjänsten av lokal brandmyndighet
samt instruktörer inom sjukvårdstjänsten av röda korset. Övriga instruktörer
borde däremot kunna tillhandahållas genom riksluftskyddsförbundets för
sorg. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser grundförutsättningen för såväl
riksförbundets som länsförbundens avsedda verksamhet vara, att de nu verk
samma luftskyddsföreningarna i huvudsak kunna bibehållas. Efter att ha
framhållit uppkomna svårigheter i detta hänseende uttalar länsstyrelsen att
det borde säkerställas, att samtliga de oundgängliga beredskapsåtgärder, vilka
inom en nära framtid avsåges skola ske genom luftskyddsföreningar och
länsförbund, vid behov kunde fullgöras genom civilförsvarsmyndigheternas
försorg.
Utredningens förslag angående medverkan av Sveriges industriförbund vid
organisationen av civilförsvaret inom industrien har behand
lats i ett flertal yttranden.
Bevakningsinspektören anser sådan medverkan önskvärd i fråga om skydds
åtgärder vid industrien.
Länsstyrelsen i Våsternorrlands län finner förslaget ändamålsenligt och
lämpligt, dock endast under förutsättning att industriförbundet gåve det
organ som skulle ha hand om verksamheten en sådan organisation att verk
skyddens kostnader för administration icke bleve oskäliga. Det nuvarande
industriens luftskyddsinstitut kunde enligt länsstyrelsens mening icke anses
ha en ur ekonomisk synpunkt lämplig organisation.
165
Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap anser, att från det före
slagna utredningsuppdraget borde undantagas frågan om industriens lokalise
ring, vilken riksnämnden borde upptaga med ifrågakommande industriorga
nisationer.
Kngsmaterielverket finner det icke rationellt att anförtro det föreslagna
organet undanförseluppgifter.
Livsmedelskommissionen är av den åsikten att industriförbundets med
verkan i civilförsvarsarbetet icke lämpligen borde givas den vittgående omfatt
ning som utredningen tänkt sig.
Länsstyrelsen i Uppsala län uttalar att industriförbundets verksamhet
icke finge medföra, att de statliga civilförsvarsmyndigheterna ställdes vid
sidan av den allmänna ledningen och kontrollen av industriens civilförsvars-
förberedelser i fred. Det måste undvikas att inom industriens civilförsvars
organisation skapades något av en stat i staten. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län betonar, att industriens civilförsvarsplanläggning måste fast
ställas av civilförsvarsmyndighet.
Drätselkammaren i Borås finner de av civilförsvarsutredningen föreslagna
åtgärderna onödigt ingripande och utgår från att en samverkan från indu
striernas sida med industriförbundet icke under några omständigheter finge
göras obligatorisk och avgiftsbelagd.
Industriförbundet anför:
Industriförbundet delar utredningens uppfattning att industriernas civil
försvar utmärkes av en betydande ojämnhet men vill i anslutning härtill
understryka, att detta förhållande icke får betraktas såsom ett uttryck för
bristande förståelse från industriens sida för verkskyddets angelägenheter.
I den mån industrierna icke ägnat det intresse åt dessa angelägenheter som
ur allmän synpunkt varit önskvärt, har denna underlåtenhet i hög grad sam
manhängt därmed, att de närmast ansvariga civilförsvarsmyndigheterna på
det hela taget icke torde ha ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt verkskyddet
med påföljd, att man inom industrien flerstädes kunnat bibringas den uppfatt
ningen, att åtgärder för verkskyddets ordnande på ledande håll betraktades
såsom f. n. mindre angelägna. En sådan inställning från vissa industriers
sida synes särskilt förklarlig under den tid, som förflutit efter världskrigets
upphörande. Sedan krigserfarenheterna på detta område nu börjat kunna
tillgodogöras och de psykologiska förutsättningarna för genomförandet av en
fastare ordning förbättrats, torde den oklarhet, som för närvarande i stor ut
sträckning råder beträffande industriens skyldigheter med avseende å verk
skyddet, böra skingras. Detta är ett naturligt önskemål icke blott ur allmän
synpunkt utan även av det skälet, att man i längden icke torde kunna vid
makthålla intresset hos industrien för verkskyddets uppehållande utan att
klara bestämmelser rörande företagarnas skyldigheter i nu berörda hänseende
utfärdas och erforderlig kontroll över dessa bestämmelsers efterlevnad
skapas.
Utredningen har antagit, att större intresse och förståelse för behovet av
åtgärder på detta område och därigenom bättre resultat skulle kunna uppnås
än som hittills ofta varit fallet, för den händelse industriförbundet åtoge sig
en rådgivande och kontrollerande verksamhet beträffande industriernas civil
försvar. Förbundet vill i anslutning härtill framhålla, att en dylik verksamhet
icke synes böra bedrivas av förbundet såsom sådant, närmast av det skälet
Kungl. Maj.ts proposition nr 81.
166
att förbundet icke anser lämpligt att vid sidan av sin huvuduppgift såsom
näringspolitisk organisation bedriva sådan konsulterande och övervakande
verksamhet som här avses. Utredningen torde emellertid ha åsyftat att nu
ifrågavarande uppgifter skulle anförtros industriens luftskyddsinstitut, och
förbundet har redan inför utredningen förklarat sig tillstyrka, att en verksam
het av detta slag förlägges till ett med industriförbundet samarbetande organ.
Såsom sådant organ torde industriens luftskyddsinstitut i hög grad lämpa sig,
icke minst därför att av verkskyddet närmast intresserade centralmyndigheter
tillförsäkrats direkt inflytande på institutets verksamhet.
Med hänsyn till vad nu anförts får industriförbundet tillstyrka, att åt
civilförsvarsstyrelsen uppdrages att i samråd med industriförbundet utarbeta
förslag till närmare bestämmelser rörande ordnande av industriens verkskydd.
Svenska arbetsgivareföreningen ansluter sig till industriförbundets yttrande
i förevarande hänseende.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Departementschefen.
Beträffande förhållandet mellan civilförsvaret och försvaret i övrigt har
jag icke något att erinra mot vad utredningen anfört.
I detta sammanhang finner jag ej anledning närmare gå in på frågan om
hur civilförsvaret bör ordnas vid de anläggningar som enligt 88 § civilför
svar skungörelsen äro undantagna från civilförsvarsförfattningarnas tillämp
ningsområde. Spörsmålet härom torde få lösas i administrativ ordning.
Jag ansluter mig till de allmänna synpunkter utredningen framlagt angå
ende civilförsvarsmyndigheternas organisation. I likhet med utredningen är
jag av den åsikten, att den centrala ledningen av civilförsvaret fortfarande
under Kungl. Maj:t bör utövas av en särskild civilförsvarsstyrelse samt att
ledningen inom länen bör handhavas av länsstyrelserna. Yid dessa böra för
ändamålet liksom hittills finnas särskilda försvarsavdelningar.
I fråga om landets indelning i civilförsvarsområden finner jag ej skäl att
föreslå ändring i gällande bestämmelser, enligt vilka i princip varje polis-
chefsdistrikt skall utgöra ett civilförsvarsområde. Det är att märka, att Kungl.
Maj:t, där omständigheterna det påkalla, kan förordna om annan indelning.
Av skäl som utredningen anfört anser jag det icke möjligt att avskaffa
skyldigheten för befattningshavare vid polisväsendet att mottaga uppdrag
som civilförsvarschef. Härav följer emellertid icke, att polischef regelmäs
sigt bör förordnas såsom civilförsvarschef, även om annan lämplig eller lämp
ligare person finnes att tillgå. Jag instämmer i vad utredningen i detta sam
manhang anfört beträffande personvalet.
Utredningen har föreslagit att skyldigheten att mottaga uppdrag som civil
försvarschef skall utvidgas att avse samtliga befattningshavare i statlig eller
kommunal tjänst, för vilka militär krigstjänstskyldighet icke lägger hinder
i vägen för uppdragets fullgörande. Jag hyser tvekan om lämpligheten att
167
i detta hänseende generellt ålägga de i allmän tjänst anställda en skyldighet
som icke åvilar andra medborgare. Det synes mig ock kunna ifrågasattas
huruvida det verkligen föreligger behov av en sådan lagändring. På grund
härav och då den föreslagna bestämmelsen med hänsyn till de undantag som
måste göras i praktiken icke torde vara av större värde anser jag mig icke böra
biträda utredningens förslag i denna del.
I nästfoljande avsnitt kommer jag att föreslå, att kommunerna befrias från
en väsentlig del av ansvaret för civilförsvaret. Därest detta förslag genom
föres, anser jag i likhet med utredningen skäl ej föreligga att bibehålla den
nuvarande skyldigheten för kommunerna att tillsätta särskilda civilförsvars-
nämnder. Jag biträder därför utredningens förslag i denna del. Dock synes
i fall, då särskild civilförsvarsnämnd ej utses, i enlighet med vad civilför-
svarsnämnden i Stockholm yttrat möjlighet böra finnas för kommun att upp
draga åt annan befintlig nämnd eller styrelse än drätselkammare eller kom
munalnämnd att vara civilförsvarsnämnd.
Vad beträffar frågan om riksluftskyddsförbundets ställning och uppgifter
kan jag icke dela den uppfattning som uttalats av statskontoret, nämligen att
utbildningen av instruktörer huvudsakligen och den obligatoriska utbild
ningen av civilförsvarets personal helt skulle bedrivas i statlig regi. Det synes
mig vara av oskattbart värde att kunna räkna med frivilliga insatser i dessa
hänseenden. Jag ansluter mig därför i stort till utredningens förslag angå
ende omfattningen av riksluftskyddsförbundets uppgifter. Då förbundets
möjligheter att fylla sin uppgift i civilförsvarets tjänst i hög grad äro beroende
av den utsträckning i vilken staten bidrager med anslag, anser jag mig icke
i förevarande sammanhang böra närmare uppehålla mig vid frågan. Jag åter
kommer därtill i samband med behandlingen av anslagsäskandena för civil
försvaret.
Frågan om organisationen av civilförsvaret inom industrien synes mig böra
ytterligare utredas av civilförsvarsstyrelsen i samråd med Sveriges industri
förbund.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
VII. Kostnadsfördelningen.
Gällande bestämmelser.
Såsom framgått av den förut lämnade översikten innebära nuvarande före
skrifter, att kostnaderna för civilförsvaret uppdelas på staten, kommuner och
enskilda. Bortsett från den statliga administrationen av verksamheten, äger
statens medverkan huvudsakligen rum i form av stadsbidragsgivning till
kommunerna, vilka i sin tur svara för civilförsvarets upprätthållande i enlig
het med organisationsplanerna för civilförsvarsområdena. Ersättning av stats-
168
Kommunernas skyldigheter. Enligt civilförsvarslagen åligger det
kommun att i enlighet med gällande organisationsplan ekonomiskt och mate
riellt svara för upprätthållande av det allmänna civilförsvaret, däri inbe
gripet anordnande av allmänna skyddsrum och källarmursgenombrott för så
dana. Föreskrifter ha även lämnats om den ekonomiska ansvarigheten i det
fall att två eller flera kommuner helt eller delvis ingå i samma civilförsvars
område (45 § 1 mom.).
I fråga om det särskilda civilförsvaret har kommun att, i den mån skyldig
het härutinnan icke åvilar ägare eller innehavare av anläggning eller byggnad,
sörja för att personalen i erforderlig omfattning utbildas och övas, så ock
att anordna källarmursgenombrott för enskilt skyddsrum (45 § 2 mom.).
Slutligen åligger det kommun att i avseende å civilförsvarsområde, till
vilket kommunen helt eller delvis hör, genom sina myndigheter lämna civil-
försvarschefen biträde i sådana frågor rörande civilförsvaret, som ha samband
med de särskilda myndigheternas verksamhetsområden (45 § 3 mom.).
Kommunernas sålunda stadgade skyldigheter motsvaras av en omfattande
statsbidragsrätt. Densamma avser enligt huvudregeln två tredjedelar av kost
nadernas belopp (47 § 1 mom.). Undantag finnas emellertid i två riktningar,
i det statsbidrag icke till någon del utgår för vissa uppräknade slag av kost
nader, under det att fullt statsbidrag utgår för vissa likaledes uppräknade
kostnader.
Statsbidrag utgår icke för kostnad som avser (47 § 2 mom.):
a) avlöning och annan ersättning för tjänstgöring, som jämlikt 20 § civil
försvarslagen skall anses fullgjord i den kommunala anställningen;
b) anskaffande av materiel, utrustning och annan egendom, som kom
munen ställt till förfogande, i den mån densamma anskaffats eller kan för
väntas komma att huvudsakligen användas för annat ändamål än för civil
försvaret;
c) administration av andra åtgärder inom civilförsvaret än sådana som avse
inkvartering och därmed sammanhängande sociala uppgifter;
d) förvaring, underhåll och kontroll av materiel, utrustning och annan
egendom;
e) rese- och traktamentsersättning, som under tid, då civilförsvarsbered-
skap icke råder, utgår till annan än civilförsvarschef eller ställföreträdare
och ej avser deltagande i utbildningskurs, som för flera civilförsvarsområ
den anordnas av civilförsvarsstyrelsen eller länsstyrelsen eller på dessa
myndigheters föranstaltande;
f) lokaler för annan utbildning än sådan, som anordnas av civilförsvars
styrelsen eller länsstyrelsen.
Kommun äger erhålla statsbidrag med kostnadens hela belopp i vad avser
(47 § 3 mom.):
a) avlöning och annan ersättning, enligt vad därom är särskilt föreskrivet,
Eungl. Maj-.ts proposition nr 81.
medel utgår i vissa fall jämväl för kostnader, vilka i första hand skola be
stridas av enskilda.
169
till civilförsvarschef och ställföreträdare, ävensom under civilförsvarsbered-
skap till annan civilförsvarspliktig personal än sådan vars tjänstgöring skall
enligt 20 § anses fullgjord i den kommunala anställningen;
b) inkvartering och därmed sammanhängande uppgifter av social natur,
i den mån kostnaderna icke äro av beskaffenhet som i 47 § 2 mom. under a), b),
d), e) eller f) sägs, med rätt likväl för Kungl. Maj:t att, såframt åtgärderna avse
allenast civilförsvarsområdets egna invånare, bestämma statsbidraget till en
dast två tredjedelar.
Enskildas skyldigheter. Kostnaderna för anordnande av enskilt
skyddsrum åvila fastighetens ägare — i vissa fall dess innehavare — utan rätt
till statsbidrag (59 §). Dock ha på civilförsvarets stat anvisats medel för stats
bidrag till kostnaden för anordnande av skyddsrum för vissa undervisnings
anstalter, för hamnar samt för annat trafikföretag av vikt för den allmänna
samfärdseln än järnväg och flyglinje. Sådant statsbidrag utgår normalt med
två tredjedelar av kostnaden men kan bestämmas att utgå med högre belopp.
Det åligger ägare av byggnad, för vilken hemskydd skall vara orga
niserat, att anskaffa, förvara och underhålla materiel och utrustning, som
erfordras för hemskyddets verksamhet (52 §). I detta hänseende kan ifråga-
komma anskaffning av enklare brand- och sjukvårdsmateriel. Efter krigets
upphörande torde sådan anskaffning endast undantagsvis ha ägt rum.
Ägare av anläggning eller byggnad, för vilken verkskydd skall vara orga
niserat, är pliktig (53 §) att verkställa erforderlig planläggning av verkskyddet
(planerna fastställas av civilförsvarschef, i vissa fall länsstyrelse), att an
skaffa, förvara och underhålla materiel, utrustning och andra förnödenheter,
som erfordras för verkskyddets verksamhet (omfattningen bestämmes i de
godkända planerna), att i mån av behov inrätta, utrusta och underhålla led
ningscentral och andra uppehållsplatser för verkskyddspersonalen, att enligt
bestämmelser som Kungl. Maj:t utfärdar sörja för utbildning av verkskydds
personalen (utfärdade bestämmelser innebära, att staten utbildar vissa verk-
skvddsledare, kommunerna ombesörja och bekosta med statsbidrag grund
läggande utbildning samt företagen själva ombesörja och bekosta övrig ut
bildning) samt att i övrigt vidtaga de särskilda anordningar och åtgärder,
som äro erforderliga för verkskyddets verksamhet.
Vidare må framhållas, att vidtagandet av vissa särskilda åtgärder på
grund av direkt föreskrift i civilförsvarslagen eller av civilförsvarsmyndig-
het med stöd av dylik föreskrift lämnat åläggande kan ankomma på enskild.
Sålunda kan det åligga ägare av anläggning eller byggnad att anordna skydds
rum av särskild, t. ex. fullträffsäker, beskaffenhet (29 §), att vidtaga särskilda
åtgärder för förhindrande av spioneri och sabotage eller eljest till säker
ställande av driften av och förebyggande av skada inom för försvar eller
folkförsörjning betydelsefull anläggning (57 §), att vidtaga särskilda anord
ningar för alarmering under civilförsvarsberedskap av dem, som vistas i eller
vid anläggning eller byggnad, att vidtaga nödiga anordningar för anlägg
nings eller byggnads mörkläggning under civilförsvarsberedskap, att verk
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
ställa maskering av anläggning eller byggnad (62§), eller att vidtaga
annan än i 7 kap. civilförsvarslagen särskilt omförmäld åtgärd, som är ound
gänglig för tillgodoseende av ändamål, som civilförsvaret har att ombe
sörja (69 §).
Rätt till ersättning av statsmedel efter skälighetsprövning genom lokal
värderingsnämnd föreligger beträffande vissa av nu angivna särskilda åt
gärder (70 §).
Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, att i samband med undan-
försel och förstöring medverkan kan påfordras av egendoms ägare, varvid
möjlighet till ersättning av statsmedel likaledes kan ifrågakomma.
Civilförsvarsutredningen.
Mot de gällande kostnadsbestämmelserna i fråga om kommunernas
skyldigheter kunna enligt utredningen flera erinringar göras. På grund
av det totala kriget hade åsikten att civilförsvaret vore en staten åvilande
angelägenhet fått allt större fog för sig. Nuvarande regler vore särskilt ogynn
samma för kommunerna under en fredsperiod. Till de under fred särskilt
framträdande kostnaderna för administration (planläggning) och materielför-
varing kunde exempelvis i regel icke utgå statsbidrag. Även i andra hänse
enden medförde civilförsvarsberedskapens upphörande försämringar för kom
munerna. De i civilförsvarslagen angivna kostnadsreglerna hade i praktiken
ofta modifierats. Sålunda hade förekommit, att staten från kommunerna av
lyft vissa kostnader genom att själv påtaga sig desamma. Statsbidragsreg-
lerna medförde i många fall en onödig omgång genom att huvudparten av
eller samtliga kostnader slutligen i form av statsbidrag komme att falla på
statsverket. Statsbidragssystemet innebure vidare på grund av bidragspröv-
ningens eftersläpning, att statsverkets kostnader för civilförsvaret visst bud
getår icke kunde tillförlitligen bedömas. Slutligen borde framhållas, att stats-
bidragsbestämmelserna vore invecklade och svårtydbara, vilket medförde
svårigheter beträffande tolkningen.
Yad sålunda anförts syntes enligt utredningen innefatta skäl till att kost
nadsreglerna i möjligaste mån förenklades samt att en förskjutning genom
fördes av kostnadsansvaret från kommunerna till staten.
Möjligheterna till förenkling vore begränsade därigenom att civilförsvaret
byggde på vissa kommunalt organiserade organisationer, främst polis- och
brandkårer, vilka det uppenbarligen alltjämt borde ankomma på kommunerna
att jämte befintlig materiel utan kostnad för statsverket ställa till civilför
svarets förfogande. Yissa civilförsvarsåtgärder vore vidare sådana att det ur
såväl praktisk som ekonomisk synpunkt vore fördelaktigast, om de utfördes
av kommunerna med partiellt kostnadsansvar. Bestämmelserna borde emel
lertid enligt utredningens mening utformas på sådant sätt, att det kommunala
ansvaret för civilförsvaret begränsades till att i huvudsak gälla vad som ur
nyssnämnda båda synpunkter vore nödvändigt.
Utredningen har till belysande av innebörden av sin sålunda intagna stånd
170
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Kungl. Maj:ts proposition m 81.
171
punkt genomgått de olika slag av kostnader med vilka man i huvudsak kan
räkna samt anför i detta hänseende:
Administrationen. Utredningen är av den uppfattningen att sär
skilda arvoden jämväl i fortsättningen böra utgå till civilforsvarschefer och
ställföreträdare för civilforsvarschefer. Dylika arvoden till vilka redan nu
fullt statsbidrag utgår, böra i motsats till vad f. n. galler galdas direkt av
statsmedel utan kommun såsom mellanhand.
......... .. .
, .
Utredningen har funnit övervägande skäl tala för att jamval Övriga admi
nistrationskostnader inom civilförsvarsområdena överforas pa statsverket i
enlighet med de förut angivna huvudgrunderna. Som tidigare antytts kan
förutses, att åtskillig planläggningsverksamhet kommer att erfordras under
fredstid inom civilförsvarsområdena, samt att dylik verksamhet lattad
vidsträckt bemärkelse och inbegripande jämväl exempelvis uppratthallande
av uttagningen av personal, lokaler och fordon samt planlaggnmg av u -
bildning — till viss del kommer att bli av löpande natur. Da pa grund harav
måste antagas, att administrationskostnaderna åtminstone inom storre civillor-
svarsområden komma att bli förhållandevis omfattande, synes det icke skä
ligt att i detta hänseende göra undantag från den av utredningen eljest för
ordade principen om överförande så långt möjligt på statsverket av civiltor-
SVaöve°rförandet av administrationskostnaderna inom civilförsvarsområdena
å statsverket föranleder behov av en prövning från statligt organs sida av
den vid olika tider erforderliga organisationen. Densamma synes etter förslag
av civilförsvarscheferna närmast böra ankomma å lansstyrelserna, vilka aven
tidigare torde ha ägnat här avsedda fråga uppmärksamhet. Ramen tor orga
nisationen kommer att i vanlig ordning bestammas av den statliga medels-
anvisningen. Kostnaderna böra gäldas direkt från vederbörligt statligt an
slag utan kommun såsom mellanhand.
I ett par hänseenden synes dock kommunernas medverkan vid administra
tionens ordnande i civilförsvarsområdena alltjämt böra påfordras, balunda
bör den nuvarande skyldigheten för kommun jämlikt 45 § 3 mom. ciyillor-
svarslagen att genom sina myndigheter lämna civilförsvarscheten biträde i
sådana frågor rörande civilförsvaret, som ha samband med de särskilda myn
digheternas verksamhetsområden, böra kvarstå. Densamma torde vid för
statligandet i övrigt av administrationen bora utnyttjas i storre utsträck
ning än hittills varit fallet. Sålunda bör exempelvis byggnadsteknisk expertis
inom städernas byggnadsväsende kunna anlitas för liknande frågor inom
civilförsvaret samt statistiska utredningar anförtros darfor lampade kommu
nala organ. Den speciella planläggningen inom sådana tjanstegrenar, som
uppbyggas kring kommunala kårer, torde likaledes böra ske under medverkan
av motsvarande kommunala förvaltningar. Biträde av här avsett slag torde
liksom hittills böra lämnas utan kostnad för statsverket
Vidare synes då särskilda lokaler erfordras för civilförsvarets administra
tiva verksamhet dylika böra tillhandahållas av kommun, varvid emellertid
enligt den allmänna principen hyresersättning bör utgå av statsmedel.
Utbildning och övning. Redan nu bekostas viss utbildning direkt av
statsmedel. Så är fallet beträffande kurser för viss befäls- eller specialist
personal vid statens civilförsvarsskola eller vid länsstyrelserna. Jamval vissa
ovningskostnader kunna gäldas av statsmedel, utöver vad som följer av den
allmänna statsbidragsrätten.
.
.
......
,
.
I enlighet med av utredningen förordade principer föreslås, med vissa i
det följande angivna undantag, att utbildnings- och övnmgskostnaderna inom
civilförsvaret skola bestridas direkt av statsverket.
172
Såvitt gäller utbildning inom det allmänna civilförsvaret torde, på sätt
hittills redan skett beträffande viss kvalificerad utbildning, länsstyrelserna
böra tilldelas erforderliga utbildningsanslag att användas vid utbildning an
tingen i egen regi eller genom civilförsvarschef. Yad nu sagts bör även gälla
utbildning av befäl inom hemskyddet samt i ifrågakommande fall inom verk
skyddet ävensom civilförsvarsövningar.
Såvitt gäller den utbildning i brandskydd och sjukvård, som utredningen
föreslagit förlagd till skolorna, torde kostnader endast uppkomma för in
struktörer, i den mån dylika icke finnas tillgängliga bland lärarpersonalen.
Uppkommande kostnader böra gäldas från det till länsstyrelsens förfogande
ställda utbildningsanslaget, av vilket — där så befinnes lämpligt — för
skott bör lämnas civilförsvarschef för utbetalnings verkställande.
De tidigare antydda undantagen från nu angivna huvudregler avse i första
hand särskild utbildning och övning inom verkskydd, vars genomförande i
enlighet med vad nu gäller bör — bortsett från centralt anordnad utbildning
— ombesörjas och bekostas av ägare eller innehavare av anläggning, för
vilken verkskydd skall organiseras. — Vidare föreslår utredningen att det
alltjämt bör åligga kommun att tillhandahålla lämpliga lokaler för utbild
ning. För kursverksamhet torde ofta vara lämpligt att utnyttja exempelvis
skollokaler. Det synes icke skäligt att vid ianspråktagande av dylika eller
liknande lokaler ersättning skall utgå till kommun. Den föreslagna skyldig
heten, vilken jämväl bör omfatta bekostande av uppvärmning, belysning o. d.,
föreslås därför skola fullgöras utan rätt till gottgörelse av statsmedel. På
enahanda sätt torde kommun böra vara skyldig att utan kostnad för stats
verket vid civilförsvarsövningar ställa till förfogande sådan av densamma
innehavd materiel, som enligt organisationsplanen avses för användning inom
civilförsvaret.
Avlöning och andra ersättningar till civilt örs varspliktig
P.efs.?na^4 Utredningen har förordat att, vid föreslagen begränsning av
civilförsvarsplikten för utbildning och övning under fredsförhållanden till
allenast vissa personalkategorier, ersättning skall utgå till deltagande per
sonal. Kostnaderna härför liksom för övriga ifrågakommande ersättningar,
exempelvis rese- och traktamentsersättningar vid centralt anordnad utbild-
nmg, böra gäldas av statsmedel på samma sätt som gäller övriga kostnader
för utbildningen.
.. Pkhet med vad tidigare anförts beträffande egentliga utbildnings- och
ovningskostnader förutsättes emellertid att, i enlighet med vad nu gäller, er-
sättningar till verkskyddspersonal skola bestridas av vederbörande ägare
eller innehavare av anläggning, för vilken verkskydd är organiserat. — Vidare
torde ersättning till sådan hos kommun anställd personal, som inskrivits i
det allmänna civilförsvaret för fullgörande av uppgift av samma eller lik
nande slag som i den kommunala anställningen, böra bestridas av kommu
nen utan rätt till statsbidrag.
Skyddsrum m. in. Allmänna skyddsrum torde såsom hittills böra i en
lighet med gällande organisationsplan utföras av kommun med rätt till stats-
bidrag för kostnaderna. Praktiska och ekonomiska skäl tala härför. Det torde
sålunda ofta vara lämpligt att anordna skyddsrum i samband med uppförande
av kommunala byggnader. Vidare innebär det fördelar att utnyttja den sak
kunskap i fråga om byggnadsverksamhet, som finnes inom kommunerna. Ut
redningen har emellertid i enlighet med sin allmänna ståndpunkt i kostnads
frågan ansett statsbidragsandelen böra höjas och föreslår att bidrag såsom
regel utgår med tre fjärdedelar av kostnaden. I särskilda fall synes stats
bidrag bora kunna medgivas intill nio tiondelar av kostnaden Efter upp
nåendet av stabiliserade förhållanden på bvggnadsmarknaden bör enligt ut
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
173
redningens mening övervägas att standardisera statsbidragsgivningen till att
avse visst belopp per skyddad person.
Vad ovan sagts torde jämväl böra gälla anordnande av källarmursgenom-
brott för allmänna och enskilda skyddsrum samt vidtagande eljest av sär
skilda mera betydande anordningar av byggnadsteknisk natur i enlighet med
organisationsplan. Jämväl underhållet av skyddsrum eller anordningar som
nu sagts torde av praktiska skäl böra ombesörjas av kommun, varvid emel
lertid ersättning av statsmedel icke synes böra utgå.
Anskaffning och förvaring av materiel och annan utrustning.
I den mån nyanskaffning av materiel eller utrustning anses påkalkd för det
allmänna civilförsvarets räkning bör densamma enligt de av utredningen för
ordade allmänna grunderna bekostas av statsverket. Kostnader för ianspråk-
tagande med förfoganderätt av materiel under civilförsvarsberedskap bör lika
ledes gäldas av staten.
Av kommunerna ägd materiel, vilken enligt organisationsplanen avses
skola ianspråktagas för civilförsvaret, bör såsom hittills tillhandahållas utan
kostnad för statsverket.
I fråga om förvaring av särskilt för civilförsvaret anskaffad materiel
pågår f. n. inom civilförsvarsstyrelsen utredning angående möjligheterna att
i viss utsträckning centralisera förrådshållningen. I den mån centralisering
kommer till stånd komma kostnaderna för de härvid anordnade förråden att
falla på statsverket. Jämväl beträffande förråd inom civilförsvarsområdena,
vilka bl. a. på grund av bristen på större förrådsutrymmen synas bli nödvän
diga i betydande omfattning, förordar emellertid utredningen kostnadernas
överflyttning på statsverket. I likhet med vad tidigare föreslagits beträf
fande expeditionslokaler synas emellertid kommunerna böra vara skyldiga att
mot ersättning tillhandahålla lämpliga förrådsutrymmen.
Undantag från vad nu sagts torde böra gälla sådan materiel som avses
för ordnings- och bevakningstjänst, brandtjänst och teknisk tjänst. Sådan
materiel föreslås skola utan kostnad för statsverket förvaras och vårdas av
kommunerna gemensamt med motsvarande fredsmateriel.
Utrymningskostnader m. m. Kostnaderna för åtgärder för inkvar
tering och utspisning av samt annat bistånd åt dem, som blivit i behov härav
i anledning av krigsskada eller utrymning eller andra med krig eller krigs
fara sammanhängande förhållanden, vilka åtgärder enligt 36 § civilförsvars
lagen skola vidtagas inom civilförsvarsområde, torde i enlighet med de av ut
redningen förordade huvudgrunderna böra i fortsättningen såsom regel gäldas
direkt "av statsmedel. Såvitt gäller inkvartering och därmed sammanhängande
åtgärder av social natur, bör emellertid, såframt åtgärderna avse allenast
kommuns egna invånare, kommunen stå för kostnaderna med rätt till stats
bidrag med två tredjedelar av desamma.
En sammanfattning av utredningens förslag giver vid handen, att kom
munernas medverkan för civilförsvarets upprätthållande under tid då civil
försvarsberedskap icke råder enligt förslaget skulle avse
att genom sina myndigheter lämna civilförsvarschefen biträde i sådana
frågor rörande civilförsvaret, som ha samband med de särskilda myndig
heternas verksamhetsområden;
att mot ersättning av statsmedel tillhandahålla lämpliga lokaler för admi
nistration och förrådsförvaring inom civilförsvarsområde;
att utan kostnad för statsverket svara för underhåll av allmänna skydds
rum samt andra särskilda mera betydande anordningar av byggnadsteknisk
Kungl. Maj-.ts proposition nr 81.
174
natur enligt organisationsplan, ävensom för förvaring, underhåll och kontroll
av materiel och utrustning för civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst,
brandtjänst och tekniska tjänst;
att utan kostnad för statsverket tillhandahålla lämpliga lokaler för ut
bildningsverksamheten inom civilförsvaret;
att svara för avlöning och annan ersättning åt sådan i civilförsvarsutbild-
ning eller övning deltagande kommunalanställd personal, som avses i 20 §
civilförsvarslagen;
att, i den mån så erfordras vid civilförsvarsövningar, utan kostnad för
statsverket ställa till civilförsvarets förfogande sådan kommun tillhörig mate
riel som enligt organisationsplan avses skola ianspråktagas för civilför
svaret; samt
att med rätt till statsbidrag till minst tre fjärdedelar av kostnaden an
ordna allmänna skyddsrum, källarmursgenombrott samt andra särskilda mera
betydande anordningar av byggnadsteknisk natur i enlighet med gällande
organisationsplan.
Såvitt gäller civilförsvarets genomförande under civilförsvarsberedskap
skulle enligt förslaget ytterligare åligga kommun
att utan kostnad för statsverket till civilförsvarets förfogande ställa dels
i 20 § civilförsvarslagen avsedd kommunalanställd personal, dels ock av
kommun innehavd materiel, som enligt organisationsplan skall utnyttjas för
civilförsvaret; samt
att med rätt till statsbidrag till två tredjedelar av kostnaden bestrida kost
nader för inkvartering och därmed sammanhängande åtgärder av social natur,
såframt nämnda åtgärder avse allenast kommunens egna invånare.
Den sålunda gjorda uppräkningen av de kommunala skyldigheterna avses
vara uttömmande. Kommun skulle icke i denna sin egenskap kunna åläggas
andra förpliktelser än de uppräknade. Självfallet skulle det jämväl i fortsätt
ningen ankomma på kommun att i egenskap av fastighetsägare o. s. v. vid
taga de åtgärder för civilförsvaret som eljest åvilade enskild.
Utredningen framhåller, att den omfattning vari allmänna skyddsrum och
andra byggnadstekniska anordningar skulle utföras bestämdes i organisations
planen. I likhet med vad hittills förutsatts (23 § fjärde stycket civilförsvars-
kungörelsen) borde organisationsplanen icke medföra skyldighet för kommun
att vidtaga sådana anordningar, förrän medel funnes tillgängliga för täckande
av beräknat statsbidrag.
Utredningen har icke ansett påkallat föreslå bestämmelser om uppdelning
mellan flera kommuner inom samma civilförsvarsområde av kostnader som
föranledas av de kommunala skyldigheterna.
Yad angår enskildas skyldigheter med avseende å civilförsvarets
upprätthållande anser utredningen, att några vägande invändningar icke kunna
anföras mot nuvarande föreskrifter. I enlighet härmed föreslås i huvudsak
ingen ändring av desamma.
Utredningen säger sig ha övervägt lämpligheten av att i någon form be
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
175
reda statligt bidrag till kostnaderna för inrättande av enskilt skyddsrum.
Bl. a. hade ifrågasatts att vissa standarddetaljer, t. ex. skyddsrumsdörrar och
-luckor samt luftrenare, skulle tillhandahållas på statsverkets bekostnad. Så
väl av hänsyn till de praktiska svårigheterna i samband med tillhandahållan
det som av statsfinansiella skäl hade emellertid utredningen icke ansett sig
böra förorda en dylik åtgärd. Det finge framhållas, att skyddsrumskostna-
derna även vid fullt utbyggande regelmässigt icke torde uppgå till en procent
av byggnadskostnaderna för en fastighet.
Såsom anförts i redogörelsen för gällande bestämmelser utgår f. n. stats
bidrag till kostnaden för anordnande av skyddsrum för vissa undervisnings
anstalter, för hamnar samt för vissa trafikföretag. Enligt utredningens me
ning borde sådant statsbidrag utgå även i fortsättningen, därvid borde till-
lämpas samma normer som komme att gälla statsbidrag till kostnaden föi
anläggande av allmänt skyddsrum.
I ett hänseende föreslår utredningen viss jämkning av gällande bestäm
melser, nämligen beträffande den i 57 § civilförsvarslagen stadgade skyldig
heten för vissa företagare att vid anläggning av väsentlig betydelse för för
svaret eller folkförsörjningen vidtaga särskilda åtgärder till förhind
rande av spioneri och sabotage m. m. Sådan skyldighet föreligger
först efter åläggande av länsstyrelsen. Om dylikt åläggande meddelats, är
företagaren enligt 70 § berättigad till ersättning för vidtagna åtgärder efter
skälighetsprövning.
Utredningen anmärker, att då rätten till ersättning varit beroende av sär
skilt åläggande, företagarna i regel icke torde ha varit benägna att frivilligt
vidtaga erforderliga åtgärder. Anledningen till den nuvarande avfattningen
av lagrummet hade varit svårigheten för den enskilde att avgöra, om hans
verksamhet vore av sådan väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörj
ningen som avsåges i lagrummet. Utredningen förordade, att urvalet av
ifrågakommande företag gjordes av civilförsvarsstyrelsen, som därvid borde
samråda bl. a. med riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap. Därest
så skedde, ägde nämnda skäl för den nuvarande konstruktionen icke längre
giltighet. Skyldighet att vidtaga här avsedda anordningar borde därför före
ligga utan särskilt åläggande, såvitt gällde företag som av civilförsvarsmyn-
dighet underrättats om att företaget hörde till lagrummets tillämpningsområde.
Även rätten till ersättning av statsmedel skall enligt förslaget vara obe
roende av särskilt åläggande. Utredningen anmärker att det med hänsyn till
möjligheten till ersättning torde vara lämpligt, att åtgärder enligt 57 § upp-
toges i särskild plan som underställdes länsstyrelsen för godkännande.
Yttranden över civilförsvarsutredningens förslag.
Förslaget om begränsning av kommunernas skyldigheter har i
allmänhet mottagits med tillfredsställelse.
Invändning mot detsamma har dock av statskontoret gjorts beträffande kost
nader för administration och skyddsrumsbyggen. Med hänsyn till att administra-
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
176
Kungl Maj:ts proposition nr 81.
tionskostnaderna för civilförsvaret i förhållande till kommunernas kostnader
för administrativa uppgifter i övrigt torde vara av tämligen obetydlig storleks
ordning funnes enligt statskontorets mening ej anledning att vidtaga någon
ändring i nu gällande bestämmelser i denna del. En höjning av statsbidraget
för byggande av allmänna skyddsrum framstode som mindre motiverad i den
mån skyddsrummen kunde av ägarna ekonomiskt utnyttjas för fredliga
ändamål.
Beträffande förslaget om överförande på statsverket av administrationskost
naderna anmärker överståthållarämbetet, att biträdespersonalen inom civilför-
svarsområdena i avvaktan på en kommande slutgiltig reglering av dess anställ
ningsförhållanden hos staten alltjämt borde formellt kvarstå såsom anställd
i kommunernas tjänst. Kommunerna borde tills vidare i första hand svara för
ifrågavarande personalkostnader med rätt till full ersättning av statsmedel.
I åtskilliga yttranden ha framförts yrkanden om längre gående begräns
ningar av kommunernas skyldigheter än utredningen föreslagit.
För ett fullständigt förstatligande av civilförsvaret uttala sig Stockholms
stadskollegium, Stockholms stads civilförsvar snämnd samt drätselkamrarna i
Göteborg, Malmö, Uppsala, Västerås och Kristianstad.
Stockholms stadskollegium anmärker att kommunerna torde vara beredda
att inom rimlig ram medverka vid lösandet av vissa lokala administrativa upp
gifter. Under inga förhållanden borde kommunerna vara skyldiga att bidraga
till utgifterna för anordnande av källarmursgenombrott för enskilda skydds
rum. Stockholms stads civilförsvar snämnd yttrar bl. a., att det förhållandet,
att det av olika skäl vore lämpligast att kommunala organ utförde allmänna
skyddsrum och andra anläggningar, icke vore något hinder mot förstatligande;
kommunerna kunde som entreprenör åtaga sig dessa byggen. Ej heller sam
bandet mellan polisväsendet, brandväsendet och andra kommunala institu
tioner, å ena, samt civilförsvaret, å andra sidan, utgjorde sådant hinder. Några
organisatoriska eller andra olägenheter syntes icke uppstå, om särskilt an
skaffad materiel för de tjänstegrenar som representerades av de kommunala
verken förvarades och underhölles genom statens försorg. Vid ett förstatli
gande borde dock kvarstå skyldighet för kommun att utan ersättning genom
sina myndigheter lämna civilförsvarschefen biträde i frågor rörande civilför
svaret samt att vid civilförsvarsberedskap ställa personal och materiel till civil
försvarets förfogande och påtaga sig en tredjedel av kostnaden för inkvarte
ring o. d., när dessa åtgärder avsåge endast kommunens egna invånare.
Drätselkammaren i Kalmar anser att den rationellaste och ur administrativ
synpunkt bästa lösningen vore, att staten utan undantag svarade för alla kost
nader som medförde kontantutlägg för kommunerna. Dessa skulle med andra
ord utan kostnad för statsverket biträda endast i sådana fall där dem till
höriga organ, lokaler och materiel kunde ställas till civilförsvarets förfogande.
Stadsförbundet anser utredningens förslag innebära ett steg i rätt riktning.
Bärande skäl syntes emellertid icke ha anförts för att stanna vid detta steg.
Att civilförsvaret alltjämt kunde behöva bygga på vissa kommunalt organise-
177
rade hjälporganisationer och utnyttja viss kommunerna tillhörig materiel
kunde berättiga till undantag från regeln att staten skulle bestrida kostna
derna för civilförsvaret likaväl som för det militära försvaret. Men i vidare
mån kunde styrelsen icke finna berättigat, att kommunerna skulle deltaga i
den allmänna kostnaden för civilförsvaret.
Även i andra yttranden än de nu nämnda förordas jämkningar av de före
slagna skyldigheterna för kommuner. Dessa yttranden redovisas i anslutning
till den av utredningen gjorda uppräkningen av kommunernas åligganden enligt
förslaget.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Kommunala myndigheters biträde åt civil
försvarschefen.
Länsstyrelsen i Västerbottens län erinrar om att utredningen föreslagit att
skyldigheten för kommunala myndigheter att biträda civilförsvarschefen borde
utnyttjas i större utsträckning än hittills varit fallet. Enligt vad länsstyrelsen
hade sig bekant hade svårigheter framkommit vid bestämmande av kommuns
skyldighet i förevarande avseende och irritation därigenom vållats i många
fall. Vid en utvidgad tillämpning torde från kommunernas sida kunna be
faras en ännu större obenägenhet än hittills. Till förebyggande av tolknings-
konflikter och irritation borde därför utgå ersättning, förslagsvis motsvarande
styrkt självkostnad.
Drätselkammaren i Växjö anser, att den av utredningen föreslagna utvidg
ningen av kommunernas skyldigheter i förevarande avseende icke borde komma
till stånd. En sådan utvidgning skulle bli till men för kommunernas egen
verksamhet. Civilförsvaret torde kunna erhålla erforderligt tekniskt biträde
genom anlitande av personalen vid länsarkitektkontoren.
Tillhandahållande av lokaler för administration
och förrådsförvaring.
Overståthållarämbetet ifrågasätter, huruvida icke kommuns skyldighet att
tillhandahålla utrymmen till civilförsvarsbyråer och förråd borde utsträckas till
att gälla inventarier och annan lös inredning till dessa lokaler, i den mån
sådan utrustning redan funnes tillgänglig. Den uppoffring en upplåtelse av
detta slag kunde komma att innebära för kommunerna torde vara minimal i
jämförelse med de olägenheter en nyanskaffning skulle komma att medföra
för statsverket.
Civilförsvarschefen i Stockholms civilförsvarsområde framhåller, att utred
ningens förslag skulle kunna leda till att kommun disponerade kontorsinven
tarier i civilförsvarets expeditioner, centraler m. m. för andra behov och staten
finge anskaffa ny uppsättning. Det vore önskvärt, att staten inlöste denna
materiel.
12—n2 48
Bihang till riksdagens protokoll 1948.
1 sand. Nr 81.
178
Underhåll av allmänna skyddsrum samt andra byggnads-
tekniska anordningar enligt organisationsplanen.
Detta borde enligt vad drätselhammaren i Falun uttalat helt bekostas av
statsmedel.
Förvaring, underhåll och kontroll av materiel och utrust
ning för civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst, brand
tjänst samt tekniska tjänst.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att materiel som erfordrades även
för andra tjänstegrenar än de här avsedda och som anskaffats uteslutande för
krigsbruk borde förvaras och underhållas av staten.
Drätselkamrarna i Göteborg och Halmstad hålla före, att staten borde svara
för förvaring och underhåll av här åsyftad materiel som särskilt anskaffats
för civilförsvarets behov.
Drätselkammaren i Kalmar finner det av förrådspraktiska skäl lämpligast,
att staten svarade för förvaring och vård av all staten tillhörig och kommu
nerna för all dem tillhörig materiel, oavsett för vilken tjänstegren materielen
vore avsedd.
Tillhandahållande av lokaler för utbildning.
Drätselkammaren i Karlstad anser, att kommunerna borde erhålla stats
bidrag till täckande av sina kostnader härför, därest utbildningsverksamheten
icke kunde bedrivas i kommunernas egna lokaler.
Avlöning och annan ersättning åt kommunalanställd per
sonal, som avses i 20 § civilförsvar slagen, under utbildning
och övning samt under civiltörsvarsberedskap.
Enligt civilförsvar snämnden i Stockholm borde staten svara för avlöning
och annan ersättning åt kommunalanställd personal under all tjänstgöring i
civilförsvaret.
Drätselkammaren i Kalmar anser rättvist, att de kommunalanställda borde
erhålla ersättning av statsmedel för deltagande i utbildning och övningar
under icke ordinarie arbetstid enligt samma principer som gällde för övrig
civilförsvarspersonal.
Anordnande av allmänna skyddsrum, källarmursgenombrott
för allmänna och enskilda skyddsrum samt andra anord
ningar av byggnadsteknisk natur.
Drätselkammaren i Östersund anser, att statsverket bör svara för hela
kostnaden för alla här avsedda anordningar.
Yrkanden om att statsverket skulle helt övertaga kostnaderna för anläg
gande av allmänna skyddsrum framföras av drätselkamrarna i Eskilstuna,
Kungl. Maj ds proposition nr 81.
179
Falun, Vänersborg och Luleå. Drätselkamrarna i Norrköping och Halmstad
anse, att staten borde helt svara för kostnaderna för sådana allmänna skydds
rum vilka icke vore offentliga, såsom ledningscentraler, förläggningsplatser
och hjälpplatser. Enligt drätselkamrarna i Hälsingborg och Karlstad borde
statsbidrag för anläggande av allmänna skyddsrum generellt utgå med 9/io av
kostnaderna.
Drätselkamrarna i Norrköping, Falun och Lideå yrka, att statsverket måtte
helt övertaga kostnaderna för genomförande av källarmursgenombrott, såväl
för allmänna som för enskilda skyddsrum. Vad särskilt angår källarmurs
genombrott för enskilda skyddsrum anser överståthållarämbetet, att kommu
nerna visserligen borde åläggas utföra sådana men tillerkännes rätt till full
ersättning för kostnaderna inom en på förhand fastställd ram. Jämväl drätsel
kammaren i Vänersborg är av den åsikten, att kommunerna icke borde vara
skyldiga deltaga i kostnaderna för anordnande av källarmursgenombrott för
enskilda skyddsrum. Drätselkamrarna i Hälsingborg och Borås anse, att så
dana källarmursgenombrott borde utföras av fastighetsägarna med rätt till
statsbidrag. Drätselkammaren i Göteborg yttrar, att källarmursgenombrott i
nybyggnad borde ske i samband med byggnadens uppförande och att därför
byggherren borde vara skyldig att med rätt till full ersättning anordna genom
brottet.
Vad beträffar övriga byggnadstekniska anordningar anser drätselkammaren
i Hälsingborg, att statsbidrag borde utgå med minst 9/io av kostnaden. Drät
selkammaren i Borås yttrar, att merkostnader för anordnande av fullträffsäkra
kommunala tekniska verk endast i ringa omfattning borde stanna å veder
börande kommuner.
Kostnader för inkvartering o. d.
Overståthållarämbetet förordar, att staten ensam svarar för dessa kost
nader. Det syntes enligt ämbetet i praktiken många gånger vara svårt att
med tillräcklig grad av säkerhet avgöra, om nu avsedda åtgärder komme alle
nast kommunernas egna invånare till godo. En bestämmelse om begränsad
rätt till statsbidrag för sistnämnda svårbestämbara kostnader innebure enligt
ämbetets mening ett icke önskvärt avsteg från den av utredningen eftersträvade
principen om klara och enkla kostnadsregler. — Liknande synpunkter uttalas av
drätselkammaren i Malmö. Även länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter lämp
ligheten av ifrågavarande kostnadsansvar för kommunerna.
Länsstyrelserna i Kopparbergs och Västerbottens län anse, att statsbidrags-
andelen borde vara lika för kostnader för anläggande av skyddsrum m. m. och
för kostnader för inkvartering o. d.
Stockholms stads kammarkontor har upptagit ett spörsmål som icke be
rörts av utredningen. Kammarkontoret framhåller, att organisationsplanen för
ett civilförsvarsområde även sedan de föreslagna ändringarna beträffande kost
nadsfördelningen genomförts komme att få avgörande betydelse för omfatt
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
180
ningen av kommunernas skyldigheter. Det torde icke få anses osannolikt, att
vid en mer eller mindre plötsligt inträdande civilförsvarsberedskap den ansva
riga civilförsvarsmyndigheten kunde komma att påkalla omedelbara anord
ningar som icke funnes upptagna i organisationsplanen men som vore av
sådan karaktär att deras genomförande enligt de allmänna reglerna i civilför
svarslagen fordrade kommunal praktisk och ekonomisk medverkan. Den före
slagna uppräkningen av kommunernas skyldigheter, som vore avsedd att vara
uttömmande, reglerade icke en omedelbar samverkan mellan stat och kommun
i sådant läge. Det finge anses angeläget, att författningen om civilförsvaret
icke lämnade öppen en sådan lucka, som innebure att civilförsvarets nödiga
utbyggnad i vissa lägen förutsatte en fri medverkan av kommunerna utan
säkerhet i fråga om de. ekonomiska konsekvenserna. Man borde med andra
ord undvika en sådan situation under vilken Stockholms stad i stor utsträck
ning tvingats engagera sig i civilförsvaret under de gångna krigsåren. Kam
markontoret förordade på grund av det anförda, att civilförsvarslagen komplet
terades med föreskrift rörande ansvarsfördelningen, då kommunal medverkan
påkallades vid en omedelbar utbyggnad av civilförsvaret utöver vad som gällde
enligt organisationsplan.
I vissa yttranden beröres ett annat spörsmål som icke behandlats av ut
redningen. Civilförsvar sstyr elsen framhåller, att en följd av den föreslagna
lagstiftningen, enligt vilken ansvaret för allmänna civilförsvarets upprätthål
lande i princip överflyttades på staten, skulle bli att kommunerna bleve
oförhindrade att avyttra materiel som de enligt nu gällande bestämmelser an
skaffat för civilförsvarets behov. I anledning härav anmälde sig uppenbar
ligen frågan om statsinlösen av denna materiel eller del därav. För möjlig
görande av inlösen samt beredande av tid för erforderlig närmare utredning av-
spörsmålet syntes erforderligt, att det i form av övergångsbestämmelse stad
gades förbud tills vidare för kommun att utan medgivande av civilförsvarssty-
relsen avyttra materiel varom här vore fråga. Länsstyrelsen i Malmöhus län ut
talar liknande synpunkter. Civilförsvar snämnden i Stockholm anser, att stats
verket borde vara skyldigt inlösa den kommunägda civilförsvarsmaterielen.
Beträffande utredningens förslag att de nuvarande bestämmelserna om för
delning av kostnaderna mellan flera kommuner inom samma civilförsvarsom
råde skulle utgå anmärker civilförsvarsstyrelsen, att detta i vissa fall kunde
medföra obilliga konsekvenser. Såsom exempel härpå nämnes, att ett all
mänt skyddsrum för invånare eller aktiv civilförsvarspersonal i en stad med
hänsyn till anfallsriskerna kunde komma att förläggas utanför stadsgränsen
inom en angränsande landskommun. Civilförsvarsstyrelsen anser därför, att
de nuvarande bestämmelserna borde bibehållas. Kammarkontoret i Stockholm
framhåller, att även enligt utredningens förslag till kostnadsfördelning mellan
stat och kommun vissa för flera kommuner gemensamma dispositioner av
praktiska skäl kunde komma att vidtagas, såsom att i centralförråd förvara
brandtjänstens eller den tekniska tjänstens materiel. Det syntes därför lämp
ligt att i författningen intoges åtminstone någon allmän bestämmelse till reg
lering av kostnadsfördelningen mellan kommuner.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
181
Beträffande utredningens förslag angående enskildas skyldigheter
med avseende å civilförsvaret har i allmänhet ej uttalats någon erinran. Bö
rande de mot skyddsrumsbyggande i och för sig gjorda invändningarna hän
visas till avsnittet om anordnande av skyddsrum
Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter dock, om icke vissa skyddsrums-
kostnader för enskilda borde delvis gäldas av staten. Drätselkammaren i
Växjö anser, att statsbidrag borde utgå för anordnande av enskilda skydds
rum enligt samma normer som för byggande av allmänna skyddsrum.
Kammarkontoret i Stockholm erinrar om att skyddsrum för undervisnings
anstalter, för hamnar och i anslutning till spårvägsleder enligt civilförsvars
lagen vore att anse som enskilda skyddsrum. Bätt till statsbidrag för anord
nande av sådant skyddsrum förelåge ej enligt lagen, och utredningen hade
icke föreslagit någon ändring i denna del. Emellertid hade på civilförsvarets
stat funnits upptagna anslag avsedda att användas till statsbidrag med två
tredjedelar av kostnaderna för skyddsrum av nu avsedd art. Enligt kammar
kontorets mening funnes ej anledning att i detta avseende införa en ekonomisk
försämring för kommunerna och trafikföretagen. 1 konsekvens med vad ut
redningen eljest föreslagit borde statsbidraget även i dessa fall utgå med
tre fjärdedelar av kostnaderna. Då man nu syftade till en bestämd reglering
av civilförsvarets ekonomiska problem, borde praxis beträffande bidrag till nu
ifrågavarande anläggningar fastställas i civilförsvarslagen genom bestämmel
ser om rätt till statsbidrag. — Kammarkontoret anser vidare, att rätt till stats
bidrag borde föreligga även för kostnader för anordnande av skyddsrum i
sjukhus och andra vårdanläggningar.
Utredningens förslag om jämkning av föreskriften i 57 § civilförsvarslagen
om skyldighet i vissa fäll för företagare att vidtaga särskilda åtgärder till för
hindrande av spioneri och sabotage m. m. har berörts i några yttranden. Civil
försvar s styr elsen och hevakningsinspektören anse, att 57 § i den gällande lagen
erhållit en otillfredsställande formulering. Den omständigheten att rätten till
statsbidrag enligt 70 § vore beroende av länsstyrelses åläggande måste verka i
hög grad dämpande på industriföretagens vilja att taga egna initiativ till
skyddsåtgärder. Nackdelarna härav bleve särskilt påtagliga då det gällde ny
anläggningar och nyanskaffningar, beträffande vilka civilförsvarsmyndighe-
ternas övervakningsmöjligheter vore begränsade. I fråga om reservförråd torde
dessutom i många fall endast företagsledningarna själva besitta nödig sak
kunskap. Utredningens förslag torde innebära en väsentlig förbättring av förut
sättningarna för åstadkommande av tillfredsställande skyddsåtgärder. Beträf
fande den närmare avfattningen av 57 § kunde ifrågasättas, om icke den nu
varande möjligheten att ålägga ägaren i stället för rörelseidkaren att vidtaga i
lagrummet omförmälda åtgärder borde bibehållas. Bevakningsinspektören har
härutöver framhållit, att tillräckliga garantier för att civilförsvarsmyndig-
heterna i tid skulle erhålla kännedom om ny- eller ombyggnader f. n. torde
saknas. Olägenheterna härav torde visserligen minskas, om den av utred
ningen föreslagna ändringen av 57 § komme till stånd, men det syntes ändå
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
182
böra övervägas, huruvida icke någon form av anmälningsskyldighet borde in
föras åtminstone beträffande anläggningar som uppenbarligen måste bli av
större betydelse för försvaret eller folkförsörjningen.
Industriförbundet delar utredningens uppfattning, att de i 57 § avsedda
åtgärderna borde vidtagas utan att åläggande i varje särskilt fall skulle er
fordras.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Departementschefen.
Kommunerna äro f. n. primärt ansvariga för alla kostnader för det
allmänna civilförsvarets upprätthållande, däri inbegripet anordnande av
allmänna skyddsrum och källarmursgenombrott för sådana. Kommunerna
ha dessutom att i första hand svara för kostnaderna för utbildning av
personal inom hemskydden och för anordnande av källarmursgenombrott för
enskilda skyddsrum. Vissa av dessa kostnader skola även slutligen i sin
helhet stanna på kommunerna. Bland dessa märkas särskilt kostnaderna
för civilförsvarets administration och förrådsförvaring. Ansvaret för för
varing av den statliga civilförsvarsmaterielen med vissa undantag har dock
genom beslut av 1947 års riksdag överflyttats på staten. För de kostnader
som icke skola helt bäras av kommunerna utgår statsbidrag, enligt huvud
regeln med två tredjedelar av kostnadens belopp. Kommun är berättigad till
sådant statsbidrag bl. a. för civilförsvarsmateriel som kommunen anskaffat,
för anordnande av allmänna skyddsrum och källarmursgenombrott samt för
kostnader för utbildning och övning. Statsbidrag med kostnadens hela belopp
utgår bl. a. för avlöning och annan ersättning åt civilförsvarschef samt —- dock
ej alltid — för inkvarteringskostnader.
Enligt civilförsvarsutredningens mening bör staten i princip bära ansvaret
och kostnaderna för civilförsvaret. Utredningen har dock funnit påkallat att
ålägga kommunerna vissa skyldigheter. Detta motiveras huvudsakligen med
att civilförsvaret bygger på vissa kommunalt organiserade organisationer,
främst polis- och brandkårer, och att en del civilförsvarsåtgärder ansetts vara
av sådan natur att det ur såväl praktisk som ekonomisk synpunkt vore för
delaktigast om de utfördes av kommunerna med partiellt kostnadsansvar. Kom
munernas skyldigheter böra enligt vad utredningen anfört uttömmande upp
räknas i lagtexten. Beträffande utredningens förslag i detta hänseende får
jag hänvisa till den tidigare lämnade redogörelsen.
Vad utredningen anfört som skäl för en omfördelning av kostnadsansvaret
från kommunerna till staten finner jag mig böra godtaga.
Statskontoret har mot förslaget om statens övertagande av administrations
kostnaderna för civilförsvaret invänt, att dessa i förhållande till kommunernas
kostnader för administrativa uppgifter i övrigt torde vara tämligen obetydliga
och att anledning därför ej funnes att vidtaga någon ändring av nu gällande
bestämmelser i denna del. Invändningen är icke helt utan fog. Även ur andra
synpunkter torde kunna resas vissa invändningar mot att staten övertager
183
nämnda kostnader. Ett sådant övertagande torde bl. a, få som följd att enhet
liga normer måste fastställas angående löneförhållandena för biträdesperso-
nalen, vilket i sin tur kan komma att bereda svårigheter vid rekryteringen.
Emellertid tala åtskilliga omständigheter till förmån för utredningens förslag.
I flertalet civilförsvarsområden utövas befattningen som civilförsvarschef av
landsfiskalen, som oftast för sitt behov av biträde för uppdragets fullgörande
torde kunna utnyttja den på landsfiskalskontoret anställda personalen och
som regelmässigt synes böra använda den av honom i egenskap av landsfiskal
disponerade kontorsmaterielen även för civilförsvarsändamål. Att vid nu
nämnda förhållanden göra skillnad mellan vissa kostnader som skola bäras
av staten och vissa andra som skola bäras av kommun torde böra undvikas.
Om alltså administrationskostnaderna för civilförsvaret i nu avsedda civilför
svarsområden böra gäldas av staten, böra icke lämpligen andra regler gälla
för civilförsvarsområden i vilka annan än landsfiskal är civilförsvarschef.
Ytterligare kan framhållas, att kostnaderna antagligen kunna nedbringas,
därest staten övertager dem. Med hänsyn till det anförda anser jag utred
ningens förslag böra godtagas.
I anledning av överståthållarämbetets yttrande angående ordnandet av
anställningsförhållandena för biträdespersonalen under tiden till dess en
slutgiltig reglering ägt rum vill jag framhålla, att de ändrade reglerna
angående kostnadsfördelningen enligt min mening icke böra träda i kraft förrän
den 1 juli 1949. Jag återkommer härtill i samband med behandlingen av över
gångsbestämmelserna till de föreslagna lagändringarna. De undersökningar
som erfordras för den åsyftade regleringen av anställningsförhållandena böra
kunna medhinnas under tiden till dess de nya kostnadsreglerna träda i kraft.
Vad angår övriga kostnadsgrupper anser jag praktiska skäl tala för att vissa
förpliktelser alltjämt böra åvila kommunerna. Gränsdragningen mellan sta
tens och kommunernas skyldigheter torde med vissa avvikelser böra ske på
sätt utredningen föreslagit. För närmare bedömande av hithörande spörsmål
anser jag mig böra genomgå den av utredningen gjorda uppräkningen av de
åligganden som ansetts böra åvila kommunerna.
Kommunala myndigheters biträde åt civilförsvars chef en. Utredningen har
ansett, att skyldigheten för kommun att genom sina myndigheter biträda civil-
försvarschefen borde utnyttjas i större utsträckning än hittills varit fallet,
samt i vissa avseenden exemplifierat sin ståndpunkt. Då kommunerna i övrigt
befrias från kostnaderna för civilförsvarets administration, finner jag icke
oskäligt att de normalt fungerande kommunala organen åläggas i viss mån
vidgade skyldigheter att medverka vid lösandet av civilförsvarets uppgifter,
•lag ansluter mig därför till vad utredningen föreslagit. De kommunala orga
nen böra emellertid icke vara skyldiga att biträda i andra ärenden än så
dana som enligt organisationsplanen hänföra sig antingen enbart till den
egna kommunen eller till denna jämte annan eller andra kommuner.
Tillhandahållande av lokaler för administration och förråds förvaring.
Den härutinnan föreslagna skyldigheten för kommunerna föranledes i första
Kungl. Maj-.ts proposition nr 81.
184
hand därav att för administration och förrådsförvaring efter förstatligandet
böra kunna utnyttjas samma lokaler som dessförinnan. Därest kommun för
ändamålet använt förhyrda lokaler, bör kommunen vara skyldig att avstå loka
lerna till staten. Det torde knappast kunna antagas, att hyresvärden skall ha
något att erinra mot överlåtelse av hyreskontraktet. Skyldigheten att till
handahålla lokaler bör emellertid icke avse endast lokaler som redan nu dispo
neras för civilförsvarsändamål. Det kan t. ex. befinnas lämpligt, att för civil
försvaret beredas utrymmen i byggnad som kommun uppför för huvudsak
ligen andra ändamål. Däremot bör det icke kunna åläggas kommun att uppföra
nybyggnad som uteslutande är avsedd att tjäna civilförsvarets syften.
I överensstämmelse med vad som anförts i vissa yttranden bör kommun
vara skyldig att vid förstatligandet till civilförsvarets förfogande ställa den
lösa inredning och de kontorsinventarier som dessförinnan anskaffats för civih
försvarets administrations- och förrådslokaler. I den mån avtal om överlåtelse
till statsverket av sådan materiel icke kan träffas, bör för nyttjande av den
samma utgå ersättning. Stadganden i nu nämnda hänseenden synas böra
inflyta bland övergångsbestämmelserna till de föreslagna lagändringarna.
Underhåll av allmänna skyddsrum samt andra byggnadstekniska anord
ningar enligt organisationsplanen. Enligt min mening kan det icke komma
i fråga att staten skulle övertaga ansvaret härför.
Förvaring, underhåll och kontroll av materiel och utrustning för civilför
svarets ordnings- och bevakningstjänst, brandtjänst samt tekniska tjänst.
Jag finner ej skäl till annan avvikelse från utredningens förslag än att ansvaret
för förvaring av materiel, som utgör personlig utrustning för tjänstegrenarnas
personal, bör ligga på staten.
Enligt beslut av 1947 års riksdag har staten redan övertagit ansvaret för
förvaringen av den statliga civilförsvarsmateriel, som icke är avsedd för nyss
nämnda tjänstegrenar. Till förvaringen av den kommunägda materielen
återkommer jag i samband med behandlingen av övergångsbestämmelserna till
de föreslagna lagändringarna.
Tillhandahållande av lokaler för utbildning. Det är även enligt min mening
klart att kommunerna böra vara skyldiga tillhandahålla lokaler för utbildnings
verksamheten. Då lokal tillhandahålles för utbildning, som anordnas av civilför-
svarsstyrelsen eller länsstyrelsen, bör emellertid ersättning utgå härför. Det
föreslagna stadgandet innebär icke, att kommun skulle vara skyldig bekosta
lokalhyra, om för utbildningsändamål tages i anspråk lokal som kommunen
ej äger.
Avlöning och annan ersättning åt kommunalanställd personal,som avses i 20§
civilförsvar sia g en, under utbildning och övning samt under civilförsv arsb er ed
skap. Då kommunalanställd personal blivit inskriven i det allmänna civilför
svaret för fullgörande av uppgift av samma eller liknande slag som i den kom
munala anställningen, skall enligt nämnda lagrum personalens tjänstgöring i
det allmänna civilförsvaret, om den sker under civilförsvarsberedskap, anses
fullgjord i nämnda anställning. Detta innebär, att kommunen är skyldig att
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 81.
185
avlöna och utgiva annan ersättning till personalen även då den tages i anspråk
för civilförsvarsändamål. Ett huvudmotiv till denna regel är att det ansetts
svårt att avgöra, huruvida viss tjänstgöring fullgjordes i den kommunala tjän
sten eller i civilförsvaret. Enligt de sakkunnigförslag som lågo till grund for
civilförsvarslagen skulle regeln gälla även under tid då civilförsvarsberedskap
icke rådde. Detta ändrades emellertid i Kungl. Maj ds förslag.
Enligt min mening bör den gällande regeln alltfort äga tillämpning betiäi-
fande tjänstgöring under civilförsvarsberedskap.
Under tid då civilförsvarsberedskap icke råder är kommun enligt nuvarande
bestämmelser berättigad till statsbidrag med två tredjedelar av kostnaden
för ersättning åt nu avsedd personal, som deltar i utbildning eller övning. Ut
redningens förslag skulle medföra en skärpning av kommunernas skyldighetei
i detta hänseende. Enligt vad jag inhämtat torde den särskilda civilförsvars-
utbildningen av den kommunalanställda personalen i allmänhet komma att
äga rum vid speciellt anordnade kurser, varför någon svårighet att skilja
den kommunala tjänsten från civilförsvarstjänstgöringen oftast icke torde upp
stå. Med hänsyn härtill föreligger ur de synpunkter som varit bestämmande
för regeln i 20 § civilförsvarslagen icke någon anledning att generellt utvidga
regelns tillämplighet till att avse tjänstgöring även under tid då civilförsvars
beredskap icke råder. Emellertid kunna fall förekomma då kommunalanställd
personal tages i anspråk för utbildning eller övning inom civilförsvaret under
sådana omständigheter, att civilförsvarstjänstgöringen bör anses fullgjord
inom ramen för den kommunala anställningen. Om t. ex. poliskåren i en kom
mun för ordningens upprätthållande deltager i en civilförsvarsövning bör
ersättningen till polismännen bekostas av kommunen. Med hänsyn till nu
nämnda och liknande fall synes Kungl. Maj:t böra äga rätt att förordna att
vad som i 20 § civilförsvarslagen stadgas beträffande ersättning för tjänst
göring under civilförsvarsberedskap skall gälla även vid tjänstgöring för ut
bildning eller övning under tid då civilförsvarsberedskap ej råder.
Anordnande av allmänna skyddsrum, källarmursgenombrott för allmänna
och enskilda skyddsrum samt andra anordningar av byggnadsteknisk natur.
Som tidigare nämnts har jag ansett hela skyddsrumsfrågan böra ytterligare
utredas innan slutlig ståndpunkt fattas till densamma. Denna utredning kom
mer att beröra jämväl spörsmålen om byggande av allmänna skyddsrum och
anordnande av källarmursgenombrott. Med hänsyn härtill synes det mig icke
lämpligt att nu taga ställning till civilförsvarsutredningens förslag angående
kostnadsfördelningen i nämnda hänseenden. Under tiden till dess slutlig
ställning kan tagas till skyddsrumsfrågan torde nu gällande regler angående
kommunernas skyldigheter böra kvarstå oförändrade.
Jag biträder utredningens förslag, att kommunerna böra vara skyldiga att
vidtaga även andra byggnadstekniska anordningar än skyddsrum och källar-
mursgenombrott. Här avses exempelvis observationsplatser, branddammar,
härbärgen för utbombade och skyddsanordningar för materiel. Såsom framgår
av vad jag yttrat i annat sammanhang bör förevarande stadgande ej anses
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
186
innefatta skyldighet för kommun att anlägga tekniskt verk i fullträffsäkert ut
förande. Dessutom synas kommunerna böra vara skyldiga att ombesörja
reservanordningar för säkerställande av befolkningens försörjning med vatten,
gas och elektricitet. Statsbidraget för kostnader i nu nämnda hänseenden
synes mig böra provisoriskt fastställas enligt nu gällande regler.
Tillhandahållande av materiel enligt organisationsplan. Mot vad utred
ningen härutinnan föreslagit har jag i sak intet annat att erinra än att kommun
bör vara skyldig att ställa den avsedda materielen till civilförsvarets för
fogande förutom under civilförsvarsberedskap och vid övning även vid utbild
ning som icke är att anse som övning.
Kostnader för inkvartering o. d. Med hänsyn till vad som anförts i vissa
yttranden över utredningens förslag anser jag att förevarande kostnader böra
helt bäras av statsverket.
Stockholms stads kammarkontor har ansett behov föreligga av bestämmelse
som reglerade kommuns skyldigheter, då vid plötsligt inträdande civilförsvars
beredskap omedelbart måste vidtagas anordningar som icke förutsetts i orga
nisationsplanen. Kammarkontoret synes ha visst fog för sin mening. Frågan
synes huvudsakligen avse kommuns skyldighet att bygga skyddsrum och att
vidtaga andra byggnadstekniska anordningar. Den synes böra närmare över
vägas i samband med den fortsatta utredningen av skyddsrumsfrågan.
Utredningen har icke ansett påkallat föreslå bestämmelser om uppdelning
mellan flera kommuner inom samma civilförsvarsområde av kostnader som
föranledas av de kommunala skyldigheterna. Enligt min mening kunna sådana
bestämmelser icke undvaras. Om t. ex. i ett civilförsvarsområde skall upp
föras skyddsrum för en ledningscentral, är detta uppenbarligen en angelägen
het som berör samtliga i civilförsvarsområdet ingående kommuner. Dessa böra
då också dela kostnaderna. I åtskilliga andra fall kunna byggnadsanordningar
vara hänförliga till civilförsvarsområdet i dess helhet. Även beträffande andra
kostnader än byggnadskostnader kan föreligga behov av fördelning mellan
flera kommuner. Det bör enligt min mening såsom hittills i organisations
planen bestämmas, vilka åtgärder som skola anses angå civilförsvarsområdet
i dess helhet och där alltså kostnadsfördelning skall äga rum. Detsamma bör
gälla beträffande åtgärder som visserligen icke hänföra sig till hela civilför
svarsområdet men till ett flertal kommuner inom detta. Bestämmelserna angå
ende kostnadsfördelning mellan kommuner torde kunna utformas i huvud
saklig överensstämmelse med de nu gällande.
Såsom bl. a. civilförsvarsstyrelsen framhållit torde erfordras särskilda
stadganden angående förfarandet med den civilförsvarsmateriel som anskaf
fats av kommunerna. Jag återkommer till detta spörsmål i samband med be
handlingen av övergångsbestämmelserna.
Yad angår de enskildas skyldigheter med avseende på civilförsvaret finner
jag icke anledning föreslå någon ändring i nu gällande regler. Omfattningen
av skyldigheten att inrätta och utrusta enskilda skyddsrum blir beroende av
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
187
den lösning skyddsrumsproblemet i dess helhet kommer att erhålla. Till dess
slutlig ställning kan tagas till detta problem torde gällande bestämmelser
böra bibehållas oförändrade.
Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen har utredningen före
slagit vissa ändringar av stadgandena angående skyldigheten att vid anlägg
ning av väsentlig betydelse för försvaret eller folkförsörjningen vidtaga åt
gärder till förhindrande av spioneri och sabotage m. m. samt angående ersätt
ning av statsmedel för sådana åtgärder. Mot förslaget kan anmärkas, att vid
dess genomförande de ekonomiska konsekvenserna för statsverket skulle
kunna bli mera omfattande än som föranledes av nu gällande bestämmelser. Jag
anser icke tillräckliga skäl föreligga för ändring av den nuvarande ordningen.
Därest verksamheten på förevarande område finnes böra intensifieras, torde
efter direktiv av civilförsvarsstyrelsen länsstyrelserna böra meddela de före
lägganden som påkallas av omständigheterna.
Kungl. Maj ds proposition nr 81.
VIII. Speciell motivering.
I enlighet med de riktlinjer, som angivits i det föregående, har inom in
rikesdepartementet upprättats förslag till lag om fortsatt .giltighet av civil
försvarslagen den 15 juli 1944 (nr 536). I det följande skall detta förslag be
handlas paragrafvis.
10
§.
Utredningen har, såsom framgår av s. 254 i betänkandet, föreslagit att så
som ett första stycke i 10 § skulle intagas bestämmelse om att kostnaderna
för civilförsvarets upprätthållande skola, därest icke i lagen annat föreskrives,
bestridas av statsmedel. En dylik bestämmelse låter sig emellertid icke väl
förena med lagtexten i övrigt. Som det torde kunna underförstås att staten
skall svara för alla kostnader, vilka icke enligt vad som framgår av lagen
skola bäras av kommuner eller enskilda, torde motsvarighet till det föreslagna
stadgandet ej vara erforderlig.
20
§.
Beträffande det föreslagna tillägget till denna paragraf hänvisas till kap.
VII (s. 185).
26 §.
I fråga om denna paragraf hänvisas till kap. \ (s. 155).
45 §.
Beträffande denna paragraf hänvisas till kap. \ 11. Paragrafen har i för
hållande till utredningens förslag helt omarbetats. Bestämmelserna angående
188
rätt till statsbidrag och annan ersättning ha överförts till 47—49 §§. Utöver
vad som anförts i den allmänna motiveringen torde endast följande behöva
anmärkas.
1 mom.
Punkt a). Denna punkt motsvarar med viss ändring 45 § 3 mom. i gällande
lag. Jfr s. 183.
Punkt b). Kommun bör vara skyldig icke blott att inrätta utan även att
utrusta allmänna skyddsrum. Vad nu sagts bör dock ej utgöra hinder för
att staten anskaffar viss utrustning, såsom telefon- och radioanläggningar.
Skyldigheten att vidtaga andra byggnadsanordningar bör avse alla i organisa
tionsplanen angivna dylika anordningar oavsett deras betydenhet. I kom
muns skyldigheter enligt denna punkt inbegripes även att anskaffa erforder
liga markområden eller lokalutrymmen och att gälda de kostnader — även
av löpande natur — som kunna föranledas härav. Jämlikt 76 § kan för
foganderätt utövas för ändamålet. Jämväl vidtagande av åtgärder för att
demontera resp. fullt iordningställa skyddsrum eller andra byggnadstekniska
anordningar enligt vid olika tider gällande beredskapsbestämmelser avses
skola åvila kommun enligt förevarande bestämmelse.
Punkt c). Anledningen till att källarmursgenombrott upptagits i eu sär
skild punkt är att genomförandet av sådana i motsats till vad som gäller be
träffande anordningar enligt punkt b) icke regleras genom organisationspla
nen. Jfr 32 §. Bestämmelsen avser endast genombrytande av redan färdiga
källarmurar. Liksom hittills böra, där så erfordras, motsvarande åtgärder i
byggnader som framdeles uppföras ombesörjas av fastighetsägaren. Jfr pro
positionen nr 268/1944 s. 167.
Punkt g). Ehuru det redan av 20 § framgår, att kommun är skyldig att
svara för avlöning och annan ersättning åt den där avsedda personalen, torde
för undvikande av missförstånd böra i denna paragraf upptagas uttryckligt
stadgande därom.
Punkt h). Den här avsedda skyldigheten bör begränsas till materiel som
är behövlig för allmänna civilförsvaret.
2 mom.
Med hänsyn till de nya reglerna angående statens och kommunernas in
bördes kostnadsansvar måste de nuvarande bestämmelserna om kostnadsför
delning mellan kommuner jämkas.
Förslaget upptager icke regler angående fördelning av kostnader som upp
komma på grund av bestämmelserna i 1 mom. a) och f). Detta överensstäm
mer vad angår punkten a) med vad nu gäller. Alla kostnader på grund av
punkt f) skola enligt 49 § ersättas av statsmedel utom kostnad för tillhanda
hållande av lokaler för utbildning som icke anordnas av civilförsvarsstyrelsen
eller länsstyrelsen. Sistnämnda kostnad torde med hänsyn till sin obetydlig
het icke böra fördelas.
I momentets första stycke har upptagits regler angående vilken av flera
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
189
kommuner som skall vidtaga åtgärd enligt 1 mom. b)—e). Med hänsyn till
åtgärdernas natur bör det ankomma på länsstyrelsen att i varje särskilt fall
efter omständigheterna bestämma därom.
Andra stycket överensstämmer i sak med nu gällande bestämmelser i 45 §
1 mom. tredje och fjärde styckena.
Frågan huruvida fördelning bör äga rum av kostnader som uppkomma på
grund av 1 mom. g) och h) sammanhänger delvis med vilken ställning man
tager till utredningens förslag om ändring av 50 §.
Enligt första stycket i sagda lagrum i dess nuvarande lydelse är kommun,
om kommunalanställd personal i det allmänna civilförsvaret jämlikt 8 §,
d. v. s. under högsta civilförsvarsberedskap, tagits i anspråk för tjänstgöring
utom det egna civilförsvarsområdet, berättigad till skälig gottgörelse av sta
ten för löner och andra ersättningar som kommunen på grund av 20 § ut
givit för tjänstgöringen. Enligt utredningens förslag skulle denna bestäm
melse ändras så att ersättning skulle utgå så snart personalen tagits i an
språk för tjänstgöring utom den egna kommunen och detta icke blott under
högsta civilförsvarsberedskap utan även under beredskap av lägre grad och
under normal fredstid. Om personalen under sådan civilförsvarsberedskap,
som under andra världskriget rådde i landet, deltoge i utbildning eller öv
ning som förlädes till en angränsande kommun, skulle kommunen bli berät
tigad till ersättning av statsmedel. Om man anser, att kommun under civil
försvarsberedskap skall vara skyldig bekosta ersättning åt sin personal för
tjänstgöring vid utbildning eller övning inom den egna kommunen, kan man
knappast finna något skäl till att staten skulle utgiva gottgörelse för kostna
den, därest utbildningen eller övningen händelsevis komme att äga rum i eu
annan kommun inom civilförsvarsområdet. I krig måste kommunerna inom
ett civilförsvarsområde vid behov hjälpa varandra. Det kan mycket väl
tänkas att t. ex. brandförsvaret i en kommun den ena dagen måste biträda i
grannkommunen och nästa dag nödgas begära bistånd av brandförsvaret i
denna. Under sådana förhållanden synes redan med hänsyn till att mång
falden ersättningsanspråk skulle bereda statsmyndigheterna avsevärda svårig
heter icke lämpligen böra föreskrivas skyldighet för staten att ens under krig
utgiva gottgörelse för avlöning åt kommunalanställd personal som använts
utom den egna kommunen.
I 50 § andra stycket stadgas f. n. att kommun, om dess till allmänna civil
försvaret hörande materiel under högsta civilförsvarsberedskap avsevärt ska
dats på grund av fientlig verksamhet eller under användning utom det egna
civilförsvarsområdet, är berättigad till skälig gottgörelse av staten. Enligt ut
redningens förslag skulle denna ersättningsrätt utvidgas att avse även skada
som inträffat under användning av materielen utom den egna kommunen. Ej
heller detta förslag anser jag mig böra biträda.
I stället för de av utredningen föreslagna ändringarna av 50 § böra regler
givas som möjliggöra fördelning mellan kommuner av kostnader på grund
av 1 mom. g) och h). Dylika regler ha upptagits i tredje stycket av före
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
190
varande moment. Att märka är att fördelning ej skall äga rum i annat fall
än då kostnaden hänför sig till ändamål, vilket i organisationsplanen angivits
såsom gemensamt för flera kommuner.
46 § 1 mom.
Beträffande ändringen av detta lagrum hänvisas till vad som anförts under
kap. VI (s. 167).
Iiungl. Maj:ts proposition nr 81.
47 och 48 §§.
Här ha samlats reglerna angående statsbidrag för anordnande av allmänna
skyddsrum, vidtagande av andra byggnadsanordningar ävensom reservanord
ningar för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen samt utförande av källar-
mursgenombrott. Bestämmelserna motsvara 47—49 §§ i gällande lag. Enligt
vad som anförts i kap. VII äro bestämmelserna att anse som provisoriska.
49 §.
Bestämmelserna om rätt till ersättning för tillhandahållande av administra
tions- och lagerlokaler överensstämma med vad utredningen föreslagit. Jfr
45 § b) i utredningens förslag. Kommun har dessutom ansetts böra erhålla
ersättning för tillhandahållande av lokal för utbildning som anordnas av
civilförsvarsstyrelsen eller länsstyrelsen. Jfr s. 184.
Ersättningen bör utgå i form av hyra. Då överenskommelse ej kan träffas
angående dess storlek, bör länsstyrelsen äga bestämma därom.
50 §.
Angående denna paragraf hänvisas till vad som anförts under 45 § 2 mom.
Andra stycket har avfattats med hänsyn till de nya reglerna om ansvaret
för materielanskaffning.
51 §.
I motsats till vad nu gäller skall enligt punkt 1 skyldigheten för municipal-
samhälle att till förfogande för civilförsvaret ställa materiel och annan egen
dom endast avse egendom som angivits i organisationsplanen. Hänvisningen
i punkt 1 till 45 § 2 mom. betyder att vad som där stadgas i tredje stycket
skall gälla även beträffande municipalsamhälle.
76, 81, 82 och 85 §§.
Utredningen har ansett, att kostnaderna för ianspråktagande av nyttig
heter med förfoganderätt borde utan undantag gäldas av staten. Jag kan icke
finna denna åsikt riktig, såvitt angår förfogande för anordnande av allmänna
skyddsrum, vidtagande av andra byggnadsanordningar eller reservanordningar
enligt organisationsplan eller utförande av källarmursgenombrott. Om kom
mun skall bära partiellt kostnadsansvar för sådan åtgärd, bör detta gälla oav
sett det sätt på vilket åtgärden verkställes. Utredningens förslag kan med
föra vissa icke önskvärda konsekvenser. Om man antager att ett allmänt
191
skyddsrum i en stad lämpligen borde förläggas i en fastighet eller på mark
som tillhörde enskild, skulle det bli beroende på om upplåtelse av fastig
heten eller marken för skyddsrumsändamål kunde ordnas frivilligt eller måste
ske genom tvång, huruvida kommunen skulle ta del i upplåtelsekostnaden
eller ej. Det inses lätt att kommunen icke skulle vara angelägen om att få
till stånd en frivillig överenskommelse. Det är icke blott fastigheter och
mark som kunna tänkas bli föremål för förfoganderätt för skyddsrumsända
mål. Även material, såsom cement och järn, måste i en nödsituation tagas i
anspråk. Den kommun som själv hade tillgång härtill finge bära en större
kostnad än den vars skyddsrum måste uppföras med rekvirerat material. Man
kan säga, att de av utredningen föreslagna bestämmelserna skulle vara ägnade
att premiera de mindre förutseende kommunerna.
Jag är alltså av den meningen, att kommuns kostnadsansvar för utförande
av skyddsrum, källarmursgenombrott, andra byggnadsanordningar och reserv
anordningar bör tillämpas även då förfoganderätt måste tillgripas för till
godoseende av behovet. Ändringarna av förevarande lagrum ha skett med be
aktande härav.
Enligt nu gällande bestämmelser är civilförsvarschefs befogenhet att utöva
förfoganderätt begränsad till nyttigheter som finnas inom det egna civilför
svarsområdet. I likhet med utredningen anser jag att motorfordon må efter
länsstyrelsens medgivande tagas i anspråk ändå att det finnes inom annat till
länet hörande civilförsvarsområde (76 § första stycket slutet).
Bestämmelsen i 76 § andra stycket har, såvitt angår tid då civilförsvars-
beredskap icke råder, fått en något vidsträcktare omfattning än vad nu gäller.
Under sådan tid skall nämligen förfoganderätt kunna utövas icke blott för an
ordnande av allmänt skyddsrum och källarmursgenombrott utan även för vid
tagande av annan byggnadsanordning.
Övergångsbestämmelserna.
I ingressen till den nya lagen har föreslagits, att punkt 6 i gällande över
gångsbestämmelse skulle upphöra att gälla. Detta förslag föranledes därav
att motsvarande stadgande av formella skäl bör överflyttas till övergångsbe
stämmelserna till den nya lagen.
De nya reglerna om kostnadsfördelning mellan stat och kommun torde
redan av statsfinansiella skäl icke böra träda i kraft förrän den 1 juli 1949.
Även med hänsyn till att statens och kommunernas budgetår ej sammanfalla
och att anställningsförhållandena för administrationspersonalen inom civil
försvarsområdena behöva regleras synes det lämpligt att uppskjuta ikraft
trädandet.
Ändringen av 26 § synes böra tillämpas fr. o. in. 1 juli 1948.
I vissa yttranden, redovisade i kap. VII, har påpekats behovet av särskilda
bestämmelser angående den materiel som kommunerna anskaffat för civilför
svarsändamål. Enligt min mening bör denna materiel, i den mån den är an
vändbar för det avsedda ändamålet, ställas till civilförsvarets förfogande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
192
Därest statsbidrag för anskaffningskostnad ännn icke utgått, böra beträffande
rätten till sådant bidrag de nu gällande bestämmelserna äga fortsatt giltig
het. Den omständigheten, att staten enligt de nya reglerna övertager hela
kostnadsansvaret för den framtida materielanskaffningen, lär icke skäligeri
kunna åberopas såsom stöd för anspråk på full ersättning för den materiel
kommunerna hittills anskaffat. Om den kommunägda materielen ställes till
civilförsvarets förfogande, innebär detta ingenting annat än att kommunerna
alltjämt under en övergångstid får bära en del av de skyldigheter som nu
åvila dem. Jag finner med hänsyn härtill skäl ej föreligga att ålägga stats
verket att inlösa materielen. Övergångsbestämmelserna ha avfattats med led
ning av vad sålunda anförts. Därest äganderätten till materielen genom fri
villiga överenskommelser kan överföras på statsverket utan andra kostnader
än de som följa av statsbidragsbestämmelserna bör naturligtvis detta ske.
Då det gäller att angiva den materiel som skall ställas till det statliga civil
försvarets förfogande måste undantagas materiel som kommun anskaffat för
hemskydds- och verkskyddsändamål. Yidare bör undantagas materiel som är
avsedd för skyddsrum; för sådan skall ju kommun alltjämt bära eget ansvar.
Utöver den egentliga civilförsvarsmaterielen bör kommun enligt vad som an
förts i kap. YII till civilförsvarets förfogande ställa den lösa inredning och
de kontorsinventarier som anskaffats för civilförsvarets administrations- och
förrådslokaler. För nyttjande av sådan egendom bör emellertid utgå ersätt
ning.
Civilförsvarsmateriel av annan beskaffenhet än som avses i 45 § 1 mom. e)
torde, även om den kommer att kvarstå i kommunernas ägo, böra förvaras och
underhållas genom statsverkets försorg.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 81.
Departementschefens hemställan.
Departementschefen hemställer härefter att lagrådets utlåtande över bi
fogade inom inrikesdepartementet upprättade förslag till lag om fortsatt
giltighet av civilförsvar slagen den 15 juli 1941 (nr 536)' måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bi
faller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Bengt Söderqvist.
1
Detta förslag, som frånsett rubriken och vissa redaktionella jämkningar är lika
lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
193
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
19 februari 1948.
N ärvarande:
justitieråden Lawski,
Dahlman,
Nissen,
regeringsrådet Kuylenstiekna.
Enligt lagrådet den 18 februari 1948 tillhandakommet utdrag av protokoll
över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 6
februari 1948, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag om fortsatt giltighet av civilförsvarslagen den 15 ]uli 1944
(nr 536).
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
e. o. hovrättsassessorn S. O. Svensson.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Bengt Larson.
13
------ 172 48
Bihang
till riksdagens protokoll 1948.
1 samt. Nr 81.
194
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Utdrag av protokollet över inrikesärenden
,
hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 februari 1948.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetter
berg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, lagrådets den 19 februari 1948
avgivna utlåtande över det den 6 februari 1948 till lagrådet remitterade för
slaget till lag om fortsatt giltighet av civilförsvarslagen den 15 juli 1944
(nr 536). Föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte efter ändring av rubriken och vissa redaktionella jämk
ningar jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta proto
koll utvisar.
Ur protokollet:
Nils Hedfors.
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
195
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Propositionen
............................................................................................................... 1
Utdrag av statsrådsprotokollet den
6'
februari 1948
................................................ 13
I. Översikt av nuvarande ordning ............................................................. 14
1944 års lagstiftning sid. 14.
—
Inskränkningar i civilförsvarets verk
samhet efter krigsslutet sid. 18.
—
1947 års riksdag sid. 21.
II. Sammanfattning av civilförsvarsutredningens förslag ..................... 22
III. Det framtida behovet av civilförsvarsåtgärder...................................... 26
Erfarenheter från utlandet sid. 26.
—
Civilförsvarsutredningen sid. 34.
—
Yttranden sid. 37.
—
Departementschefen sid. 40.
IV. Verksamhetsgrenar som böra ingå i civilförsvaret eller samordnas
med detta ..................................................................................................... 47
Civilförsvaret och den ekonomiska försvarsberedskapen ............... 47
Gällande bestämmelser m. m. sid. 47.
—
Civilförsvarsutredningen sid. 49.
—
Yttranden sid. 52.
—
Departementschefen sid. 54.
Civilförsvarets nuvarande verksamhetsgrenar ............................... 56
Gällande bestämmelser sid. 56.
—
Civilförsvarsutredningen sid. 59.
—
Yttranden sid. 66.
—
Departementschefen sid. 74.
Civilförsvaret och bevakningstjänsten................................................ 78
Gällande bestämmelser sid. 78.
—
Civilförsvarsutredningen sid. 80.
—
Yttranden sid. 81.
—
Departementschefen sid. 84.
Civilförsvaret och den civila transportledningen i krig.................. 86
Civilförsvarskolonner .............................................................................. 87
V. Civilförsvarets verksamhet under fred .................................................. 90
Planläggning ........................................................................................... 90
Civilförsvarsutredningen sid. 90.
—
Yttranden sid. 92.
—
Departements
chefen sid. 93.
Utbildning och övning .......................................................................... 95
Civilförsvarsutredningen sid. 95.
—
Yttranden sid. 103.
—
Departements
chefen sid. 115.
Anskaffning och underhåll av materiel
...................................... 123
Förebyggande åtgärder i samband med stadsplanering m. m........... 125
Gällande bestämmelser sid. 125.
—
Civilförsvarsutredningen sid. 126. —
Yttranden sid. 128.
—
Departementschefen sid. 129.
Anordnande av skyddsrum ................................................................ 131
Gällande bestämmelser sid. 131.
—
Civilförsvarsutredningen sid. 132.
—
Yttranden sid. 143.
—
Framställning från industrikommissionen och
därav föranledd utredning sid. 149.
—
Departementschefen sid. 151.
VI. Organisationen.................................................................................................................................... 156
Civilförsvarsutredningen sid. 156.
—
Yttranden sid. 161.
—
Departe
mentschefen sid. 166.
VII. Kostnadsfördelningen .................................................................................................................... 167
Gällande bestämmelser sid. 167
—
Civilförsvarsutredningen std. 170.
—
Yttranden sid. 175.
—
Departementschefen sid. 182.
VIII. Speciell motivering ........................................................................................................................ 187
Departementschefens hemställan ..................................................................................................... 192
Utdrag av lagrådsprotokollet den 19 februari 1948
.................................................................... 193
Utdrag av statsrådsprotokollet den 20 februari 1948
................................................................ 194
196
Kungl. Maj:ts proposition nr 81.
Stockholm 1948. K. L. Beckmans Boktryckeri.