Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

3

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 2i mars 1950.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern

för

utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^köld, Q^uensel, D^anielson, V^ougt, Z^etterberg, N^ilsson, S^träng,

E^ricsson, M^ossberg, W^eijne, L^ingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler mi­

nistern för utrikes ärendena frågan om

fördelningen av de tyska tillgång­

arna i riket

och anför.

Inledning.

På grund av att ett flertal länder i början av 1930-talet genomfört valuta­

restriktioner, som berett svenska exportörer svårigheter, utfärdades den 17

juni 1932 Sveriges första clearinglag. Syftet med lagen var att ge civilrätts­

ligt stöd åt clearingavtal, som Konungen kunde sluta med främmande land,

och skapa ett påtryckningsmedel mot en stat, som vägrade ingå clearing­

avtal med Sverige. Lagen skulle tillämpas först efter särskilt kungligt förord­

nande, och förordnande skulle blott få givas efter hörande av fullmäktige i

riksbanken. År 1934 ersattes 1932 års clearinglag av den nu gällande lagen

den 16 februari 1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i

förhållande till utlandet m. m. Clearinglagen har sedermera flera gånger

ändrats. Enligt 2 § clearinglagen äger Kungl. Maj :t att, där omständigheter­

na därtill föranleda, anordna tvångsclearing med främmande makt.

På grundval av clearinglagen har slutits ett flertal clearingavtal med

Tyskland. Dessa avtal voro av tre olika typer. Det egentliga clearingavtalet

avsåg betalningar, som härrörde ur det svensk-tyska varuutbytet (s. k. kom­

mersiella fordringar). Rikslåneavtalet reglerade främmande betalningar av

räntebelopp och Dawes-, Young- och Kreugerlånen. I avtalet innefattades

även räntor å två österrikiska statslån och Svenska Tändsticksaktiebolagets

(Stabs) andel i Deutsche Ziindwarenmonopolgesellscbafts vinst enligt ett

mellan tyska staten och bolaget träffat avtal. Transfer- eller privatskuld­

avtalet slutligen avsåg betalning av svenska fordringar på räntor å och av­

kastning av privata krediter och andra kapitalinvesteringar, som folio un­

der det av den tyska riksbanken år 1934 beslutade betalningsuppskovet

(det s. k. transfermoratoriet). Förutsättningen för att fordringar, som åsyf­

4

Kiingl. Maj.ts proposition nr 197.

tades i rikslåne- och privatskuldavtalen, skulle kunna betalas med celaring-

medel var, att överskott av sådana medel funnos till tysk favör, sedan be­

talning skett av de svenska fordringar, som avsågos i clearingavtalet. För

att betalning skulle äga rum enligt de båda avtalen törutsattes alltså, att

exporten från Tyskland till Sverige översteg den svenska exporten dit. Men

innehavare av betalningsanpråk, som avtalen åsyftade att tillfredsställa,

ägde icke att utfå hela det överskott, som uppkommit, sedan de belopp be­

talats, som clearingavtalet avsåg. Hälften av överskottet skulle nämligen

ställas till den tyska clearingmyndighetens förfogande på det sättet, att den­

na ägde överföra medlen till tyska riksbankens konto hos svenska riksban­

ken. Den andra hälften däremot skulle användas till betalning av skulder,

som tyskarna förpliktat sig att betala enligt rikslåne- och privatskuldav­

talen. Härigenom kom de till svensk-tyska clearingkontot avsatta medlen

att inom clearingnämnden bokföringsmässigt fördelas i tre grupper: Egent­

liga clearingmedel, d. v. s. medel, som inbetalats av svenska im­

portörer och användas till gäldande av svenska exportfordringar, som folio

under clearingavtalet, s. k. kommersiella fordringar; optionsmedel

eller den hälft av överskottet på clearingmedlen, som skulle ställas till den

tyska clearingmyndighetens förfogande för överföring till den tyska riks­

bankens konto hos den svenska riksbanken (från slutet av år 1944 skedde

icke någon sådan överföring); och transfermedel, d. v. s. den hälft

av överskottet, som skulle användas till betalning av skulder enligt riks­

låne- och privatskuldavtalen.

Det tyska sammanbrottet föranledde, att det svensk-tyska clearingavta­

let icke längre kunde tillämpas. Med anledning härav förordnade Kungl.

Maj :t i kungörelse den 6 april 1945, att fordringar, som tillkomme någon i

det Tyska riket, skulle inbetalas till clearingnämnden och där vara spär­

rade. De tyska clearingmedlen hava sedan sagda dag varit och är o alltjämt

spärrade med undantag för av Kungl. Maj :t sedermera särskilt beslutade

utbetalningar av vissa räntefordringar. Clearingmedlen hava emellertid ef­

ter den 6 april 1945 ökats på grund av att inbetalningar av tyska skuldbe­

lopp enligt Kungl. Maj :ts förordnande skett till clearingnämnden, som dess­

utom i stor utsträckning låtit indriva dylika tillgodohavanden i Sverige,

men clearingmedlen hava även ökat på annat sätt.

Sedan de under andra världskriget mot Tyskland allierade makterna upp­

manat de neutrala länderna att sätta tysk egendom under kontroll och

eliminera det tyska inflytandet, tillmötesgick Sverige önskemålet genom år

1945 beslutade lagstiftningsåtgärder. Den 29 juni 1945 utfärdades lagen om

kontroll å viss utländsk egendom (kontrollagen), som ändrades den 14 de­

cember samma år. Sistnämnda dag utfärdades även lagen om administra­

tion av vissa bolag m. m. (administrationslagen). På grund av denna lag­

stiftning har tysk egendom både satts under kontroll och i stor utsträck­

ning försålts under överinseende av ett särskilt statligt organ, flyktkapital-

byrån. De belopp, som sålunda influtit, ha jämväl insatts på clearingkonto.

Såväl dessa medel som övriga tyska clearingmedel äro alltjämt tysk egen­

dom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

5

De allierade makterna framställde även anspråk på att utfå värdet av

den tyska egendom, som influtit genom realisationer av de tyska tillgång­

arna.

Genom en i Washington den 18 juli 1946 verkställd och den 17 december

samma år av riksdagen godkänd skriftväxling mellan representanter för

svenska regeringen, å ena sidan, samt Storbritanniens och Norra Irlands,

Frankrikes och Förenta staternas regeringar, å den andra sidan, har emel­

lertid uppgörelse träffats, bl. a. rörande likvidationen av tyska tillgångar

i Sverige, med undantag för egendom tillhörig här bosatta tyska medborgare,

vilka icke skola repatrieras. Enligt nämnda uppgörelse skall behållningen

av likvidationen av de tyska tillgångarna disponeras

dels

för betalning av

svenska fordringar gentemot Tyskland

och dels

— med ett i uppgörelsen

fixerat belopp av 150 miljoner kronor — för finansiering av inköp av för

det tyska folkhushållet viktiga varor, varom överenskommelse må träffas

mellan svenska regeringen och de i uppgörelsen deltagande allierade rege­

ringarna. De tyska ägarna skola erhålla ersättning i tysk valuta för den

egendom, som likvideras eller disponeras i enlighet med överenskommelsen.

De allierade myndigheterna i Tyskland skola enligt uppgörelsen vidtaga er­

forderliga åtgärder för att de tyska ägarnas rätt att erhålla motvärdet av

den likviderade egendomen blir vederbörligen registrerad.

Det belopp, som sålunda står till förfogande för betalning av svenska

fordringar på Tyskland, är icke i uppgörelsen närmare angivet, lika litet

som omfattningen eller arten av de fordringar, som därur kunna åtnjuta

betalning.

I detta sammanhang må erinras om vad jag anfört till statsrådsprotokol­

let den 1 november 1946 vid avlåtande av proposition till riksdagen röran­

de den förut nämnda skriftväxlingens godkännande:

»Den clearing av svenska fordringsanspråk mot tyska tillgångar i Sveri­

ge, som jämväl förutsattes enligt uppgörelsen, bör, såsom nyss antytts, äga

rum med stöd av gällande clearinglagstiftning. Bland de fordringar, som

skola utfå utbetalning genom detta förfarande, böra medräknas statsver­

kets oguldna fordringar på Tyskland, inklusive den fordran, som uppkom­

mer genom utlämnandet av det s. k. rövade guldet, vilket mottagits såsom

fullgod likvid i betalningssammanhang, som eljest skulle reglerats över

clearingen, och mot uttrycklig försäkran, att guldet ej skulle härstamma från

ockuperat land. Därjämte bör övervägas, huruvida och i vilken utsträck­

ning utdelning skall ifrågakomma för kapitalbelopp — bl. a. å de tyska

rikslånen — även i de fall, då dessa enligt kontraktbestämmelserna ännu

icke äro förfallna. Vidare kan ifrågasättas, huruvida viss begränsad del av

de inflytande medlen bör användas till en fond för tillgodoseende av de

särskilda anspråk på ersättning utanför den normala clearingens ram, som

må befinnas skäliga.

Enligt clearinglagstiftningen tillkommer det Kungl. Maj:t att giva när­

mare föreskrifter i samband med clearingen. I den mån den fortsatta ut­

redningen av frågan om fördelningen av influtna medel giver vid handen,

7

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Under

flyktkapitalbyråns

kontroll stående medel:

1) Avbetalningsfordringar.......................................................................

2) Spärrade medel (förvaltade av byråns syssloman)...................

3) Därjämte förväntas blivande realisation av tysk egendom in-

9 900 000: —

10 800 000: —

bringa ett belopp om ca

33 000 000:

För utdelning disponibla medel

S:a kronor 201 349 444: 01

Förutom nu nämnda medel finnes ett belopp om ca 27,2 miljoner kronor,

vilket dock är tvistigt och beroende av utgången av vissa internationella

uppgörelser. Det är ovisst men dock möjligt, att omkring hälften av detta

belopp kan komma att tillerkännas svenska intressenter och därför ställas

till clearingnämndens förfogande. Under denna förutsättning kan ett belopp

av 214,9 miljoner kronor stå till förfogande för utdelning till svenska ford­

ringsägare.

Det må därjämte nämnas, att ett belopp om 150 miljoner kronor utbetalats

till statskontoret för leveranser av livsmedel till det tyska folkhushållet.

B. Anmälda betalningsanspråk.

Genom kungörelse den 16 januari 1948 (nr 26) angående anmälan av vissa

fordringar hos gäldenärer i Tyskland erhöll svensk undersåte eller svensk

juridisk person, som har fordran på någon i Tyskland och vill åtnjuta betal­

ning härför ur de tyska tillgångarna i riket, möjlighet att till clearingnämn-

den göra anmälan om sitt anspråk före den 15 mars 1948. Beträffande ford­

ran, som avsågs i avräkningsöverenskommelsen den 14 december 1940 med

Tyskland, föreskrevs i kungörelsen, att anmälan fick göras av jämväl annan

betalningssökande.

Clearingnämnden, som sammanställt inkomna anmälningar, har indelat

fordringarna i tre grupper: kommersiella, finansiella och övriga fordringar.

I. Kommersiella fordringar.

Kommersiella fordringar äro sådana, som avsågos i den svensk-tyska av­

räkningsöverenskommelsen den 14 december 1940. Fordringarna härröra

från betalningar i samband med det svensk-tyska varuutbytet och omfatta

därjämte

1. omkostnader i samband med detta varuutbyte (tullar, frakter, spedi-

tionskostnader, provisioner och kostnader för affärsresor),

2. entreprenad- och montagekostnader,

3. avgifter för patent, licenser och liknande ideella prestationer,

4. avräkningar i den svensk-tyska post-, telegraf-, järnvägs- och luft­

trafiken,

5. kostnader för förädlingsarbete samt

6. andra kostnader, varom överenskommelse träffals.

Svenska tändsticksaktiebolaget har bevakat ett belopp av 49,2 miljoner

dollars.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

9

d.

S. k. f linding bonds:

svenska kronor . ..

riksmark.................

pund........................

dollars.....................

holländska floriner

anmälda belopp

3 935 879: 90

1 092 153: 28

3 060: —: —

286 552: 31

1 858: 41

e.

Andra skuldförbindelser, utfärdade av tyska riket.

anmälda belopp

svenska kronor...................................................... 142 224: 79

riksmark.................................................................. 2 952 933: 48

2.

Fordringar på grund av innehav av andra obligationer.

Under denna grupp upptagas obligationer, som utfärdats av tyska delsta­

ter eller tyska kommuner eller av tyska banker, kreditanstalter eller in­

dustriföretag.

anmälda belopp

certifierade belopp

svenska kronor............................................... 495:70

300: —

riksmark...................................................... 11 079 799: 15

10

604 217: 26

pund.................................................................. 97 031:13:0

97 540:—: —

dollars............................................................... 11 076 461: 45

11 548 560: —

holländska floriner......................................... 1 524 262: —

1

463 950: —

schweiziska francs ......................................... 368 561:25

303 261:25

Bland anmälningarna märkes en från statens krigsförsäkringsnämnd å

$ 584 200:—.

3.

Fordringar på grund av innehav av aktier.

anmälda belopp

svenska kronor...................................................... —

riksmark.................................................................. 2 046 796: 04

pund......................................................................... 21: —: —

Kommittén har yttrat, att dessa anspråk torde komma att väsentligt redu­

ceras vid den slutliga prövningen.

4.

Fordringar på grund av äganderätt till fastighet.

anmälda belopp

svenska kronor...................................................... 45 805: 79

riksmark.................................................................. 2 225 777: 81

Vissa av de i svenska kronor anmälda beloppen torde komma att avföras

vid den slutliga prövningen.

11

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

2.

Fordringar på grund av rekvisition av egendom.

Anmälda äro anspråk å

svenska kronor............................

riksmark........................................

pesos..............................................

zloty.................................................

2 441 169: 10

4 313 523: 86

500: —

27 849: —

Bland dessa anmälningar märkas en från statens krigsförsäkringsnämnd

å kronor 47 660: 28 samt en från samma institution å kronor 967 795: 71.

3.

Skadeståndsfordringar på grund av neutralitetskränkningar.

svenska kronor . ..

riksmark...............

pund......................

dollars....................

holländska floriner

franska francs

norska kronor

estniska kronor ...

25 269 923: 41

1 179 326: 03

2

000

: —: —

1 300: —

429 096: 79

587 700: —

47 969: —

5 823: —

Bland anspråk, som hänförts till denna grupp märkas statens krigsför-

säkringsnämnds för skadestånd med svenska kronor 18 225 812: — och Ak­

tiebolaget Aer otransports för nedskjutningen av flygplanen Gladan och Gri­

pen med svenska kronor 4 457 669: —. Det må nämnas, att de av krigsför-

säkringsnämnden framställda anspråken täckas av premier, som försäk­

ringstagarna erlagt. I den mån försäkringsfallen vållats av Tyskland eller

tyska medborgare, kan en regressrätt mot Tyskland tänkas föreligga.

Särskilt anmält är dessutom ett krav från Luossavaara-Kiirunavaara ak­

tiebolag på ersättning för skadade eller förstörda anläggningar i Narvik med

norska kronor ^11,2 miljoner.

4.

Övriga fordringar.

svenska kronor...................................................... 7 419 671: 75

riksmark.................................................................. 2 991 684: 96

Bland dessa fordringar märkas anmälningar å kronor 4 233 005: 19 från

försvarets civilförvaltning, 29 753:05 från civilförsvarsstyrelsen och

181 346:73 från medicinalstyrelsen, avseende kostnader för tyska militär­

interner.

Fordringar, som icke hava motsvarighet i clearingnämndens cirkulär nr 85

den 31 januari 1948.

Under denna grupp har clearingnämnden uppfört anspråk å betydande

belopp, svenska kronor 13,8 miljoner, riksmark 39,8 miljoner, jämte ett antal

belopp i olika främmande valutor. En stor del av dessa anspråk avse ersätt­

ning för bombskador samt för avgifter och annat, som lagts å judar enligt

13

Vidare anför kommittén, att borgenär enligt clearinglagen skall avstå så

mycket av sin fordran, som svarar mot uppburet belopp för att erhålla be­

talning av insatta clearingmedel. Detta villkor motsvaras av en i Washington-

uppgörelsen (huvudskrivelsen p. 3) intagen bestämmelse om ersättning till

de tyska ägarna för här i riket likviderad egendom. Vederbörande svenska

myndighet förutsättes för detta ändamål lämna de allierade erforderliga

uppgifter om de belopp, som framkomma vid likvidationen med angivande

av de tyska ägarnas namn och adresser.

Kommittén framhåller slutligen, att en tvångsclearing, genomförd i anslut­

ning till — förutom 2 § clearinglagen — Washingtonuppgörelsen, i princip

bör erhålla en global karaktär. Samtliga fordringsgrupper böra få konkur­

rera i

hela

massan av tyska tillgångar, och man bör undvika att låta en

möjligen förefintlig anknytning mellan vissa fordringar och vissa tyska till­

gångar skänka fordringarna i fråga företräde till betalning av de senare.

Målet bör vara att med en så rättvis fördelning som möjligt låta alla svenska

fordringar på tyska staten eller någon i Tyskland — berörda i de äldre av­

talen eller ej — vilka icke av särskilda skäl anses böra uteslutas, deltaga

i tvångsclearingen. Denna får under angivna förhållanden en så vid omfatt­

ning, att de för en mera begränsad avtalsclearing gällande reglerna endast

i förhållandevis ringa mån kunna tjäna till ledning. Vid fördelningen, ut­

talar kommittén, synes man »mindre ha att utgå från på förhand givna

civilrättsliga grundsatser eller analogier än från skälighetsbedömanden.»

Yttranden:

Fullmäktige i riksbanken

ifrågasätta, om utbetalningarna från clearing-

medlen icke borde uppskjutas

dels

på grund av den omständigheten, att det

vore tvivelaktigt om någon kurs å riksmark för närvarande kan fastställas,

dels ock

enär frågan om ersättning enligt Washingtonavtalet till de tyska

ägarna av härstädes likviderad egendom icke definitivt lösts.

Clearing nämnden, Bankföreningen

och

Skyddskommittén för utlandsf ord­

ringar

hava i sina yttranden betonat vikten av att — särskilt med hänsyn

till Sveriges framtida förbindelser med Tyskland — clearingen sker med

iakttagande av de till grund för den svenska clearinglagstiftningen liggande

principerna och i övrigt tillämpliga rättsregler. Bankföreningen och skydds­

kommittén åberopa ett av f. d. justitieråden A. Bagge, R. Eklund och N. von

Steyern gemensamt avgivet utlåtande. Skyddskommittén har därjämte in­

givit ett utlåtande av juris professorn vid Uppsala universitet Phillips Hult.

I utlåtandena avvisas kommitténs uppfattning, att de svenska borgenä­

rerna skulle sakna juridisk rätt till utdelning. Det bestrides, att Kungl.

Maj :t skulle äga att fritt bestämma, vilka borgenärer som skola erhålla

ersättning och vilken förtursrätt, som skall iakttagas. I stället göres gäl­

lande, att när Kungl. Maj:t enligt 2 § clearinglagen utfärdat förordnande

om tvångsclearing för fördelning av tillgängliga tyska clearingmedel, så ha

de svenska borgenärernas krav på dem tillkommande andel av medlen fått

en rättslig grundval. Om medlen ej förslå till borgenärernas fulla förnöjande,

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

15

»Kungl. Maj :t skulle äga frihet att efter rena, av civilrättsliga grundsatser

eller analogier obundna skälighetsbedömanden träffa de avgöranden, som ur

en eller annan synpunkt kunde synas Kungl. Maj :t mest tilltalande». Kungl.

Maj :t är bunden av lagens ord, i den mån dessa äro klara, och av lagens

syfte.

Clearingnämnden

ifrågasätter ytterligare, huruvida förutsättningarna för

en tvångsclearing mot Tyskland för närvarande föreligga. Nämnden anser, att

särskilt frågan om möjligheterna för de tyska fordringsägarna att erhålla

ersättning bör utredas och framhåller, att det allmänna läget i Tyskland fort­

farande är synnerligen oklart samt möjligheterna till en korresponderande

avräkning i Tyskland till förnöjande av de tyska rättsägarna ovissa. Hur

efter ett utdelningsförfarande härstädes motvärdet i Tyskland skall kunna

presteras och vilka garantier, som föreligga härför, har ej varit föremål för

närmare utredning. Många juridiska och praktiska problem måste vidare

lösas, om man skall komma fram till ett någorlunda tillfredsställande re­

sultat vid prövningen av de ifrågavarande fordringsanspråken. Clearing­

nämnden finner det sannolikt, att ett uppskov med den föreliggande frågan

skulle vara ägnat att skapa säkrare utgångspunkter för dess bedömande.

Departementschefen.

Det förfarande som nu avses är en med stöd av clearinglagens bestämmel­

ser av den svenska staten ensidigt vidtagen betalningsutjämning mellan

svenska och tyska betalningsanspråk. Syftet är att skydda svenska intressen,

och medlet är tvångsclearing. Åtgärden är föranledd av att det med Tysk­

land ingångna clearingavtalet icke kan tillämpas och av det tyska sam­

manbrottet. Om ett clearingavtal, som slutits med en främmande stat, icke

kan tillämpas, äger enligt 2 § clearinglagen Konungen att, där omständighe­

terna därtill föranleda, förordna, att den, som har fordran hos någon i den

främmande staten men på grund av där vidtagna inskränkningar i rätten

att förfoga över betalningsmedel ej kan erhålla betalning, skall äga erhålla

betalning av medel, som enligt 1 § clearinglagen insatts i svensk bank eller

kassa mot det att han för clearing av fordringar, för vilkas gäldande in­

sättningar skett, avstår så mycket av sin fordran, som svarar mot upp­

buret belopp. Det är uppenbart, att de formella förutsättningarna föreligga

för en tvångsclearing med Tyskland. Starka sakliga skäl tala även för en

dylik åtgärd, och i de över kommitténs betänkande avgivna yttrandena ha i

allmänhet erinringar icke framställts mot den planerade tvångsclearingen

i och för sig. Fullmäktige i riksbanken och clearingnämnden ha dock ifråga­

satt lämpligheten av att ett förordnande om tvångsclearing gives nu.

Tveksamheten synes huvudsakligen hava orsakats av att utredning skulle

saknas beträffande utsikterna för tyskar, vilkas egendom blivit likviderad,

att erhålla ersättning enligt Washingtonuppgörelsens bestämmelser. Detta

skäl för ett uppskov med frågans behandling finner jag icke hållbart med

hänsyn till den utformning Washingtonuppgörelsen erhållit. Jag vill sålunda

erinra om att de allierade makterna enligt punkt S i denna uppgörelse för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

17

förslå till borgenärernas förnöjande, skulle civilrättsliga grundsatser tilläm­

pas vid bestämmande av förtursrätt och andra grunder för det konkurs-

liknande förfarandet.

Det är riktigt att, så länge den nuvarande clearinglagen består oföränd­

rad, det finns en ram, utanför vilken statsmakterna icke kunna gå, om

tvångsclearingen, som avsett är, skall genomföras med stöd av den gäl­

lande clearinglagen. De tyska clearingmedlen kunna sålunda icke använ­

das till annat än tillfredsställande av fordringsanspråk, och härvid skola

de i lagen uttryckligen angivna förutsättningarna vara uppfyllda. Men inom

den uppställda ramen äga statsmakterna att avgöra, både vilka fordrings­

anspråk som genom den statliga åtgärden (tvångsclearingen) skola stödjas

och den ordning, i vilken de skola beaktas.

Det förekommer ofta även under normala förhållanden, att enskilda an­

språk mot en främmande stat icke kunna göras gällande med utsikt till

framgång, om de ej understödjas av landets regering och upptagas som

statliga krav. En allmänt vedertagen och erkänd regel är, att det härvid

ankommer på regeringen att avgöra, vilka anspråk som skola stödjas. Då

en främmande stat befinner sig i det läge, som nu föreligger beträffande

Tyskland, har en regering särskild anledning att utöva sin diskretionära

prövningsrätt. Clearinglagens bestämmelser lägga icke hinder i vägen för

ett sådant förfaringssätt. Härtill kommer, att clearinglagens föreskrifter äro

synnerligen kortfattade och i många fall icke ge någon ledning alls. Vad

särskilt frågan om förtursrätt angår, måste framhållas, att folkrätten

icke ger någon anvisning på ett internationellt konkursinstitut för stater,

och den svenska konkursrätten är varken tillämplig eller i detta samman­

hang normerande för statsmakterna. De civilrättsliga regler och grund­

satser, som i de ifrågavarande yttrandena och utlåtandena åsyftas, kunna

icke ha annat intresse för hithörande frågors bedömning än som mer eller

mindre vaga analogier.

Det sagda innebär icke, att statsmakterna böra förfara godtyckligt. Tvärt­

om framgår av det föregående önskvärdheten av att vissa normer följas.

De regler, som härutöver erfordras, komma att i det följande redovisas och

motiveras, varjämte särskilt angives, i vilken utsträckning undantag från

reglerna må medgivas.

Personkretsens omfattning (borgenärer och gäldenärer).

Kommittén:

(Kap. G)

Kommittén framhåller inledningsvis, att man beträffande de krav, som

man vid clearinglagens tillkomst önskade uppställa å en borgenär —

»den som har fordran» — har lika litet ledning av clearinglagens förarbeten

som av lagtexten. Clearinglagens följdförfattningar äro icke heller upply­

sande. Vid utgestaltningen av en tvångsclearing mot Tyskland måste man

2 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 197.

18

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

emellertid enligt kommittén hos borgenären fordra en ganska stark anknyt­

ning till Sverige.

Efter en redogörelse för bestämmelser av intresse för denna fråga i de mel­

lan Sverige och Tyskland slutna clearingavtalen m. m. samt i valutaför­

ordningen erinrar kommittén, att i framställningar av olika flyktingorga­

nisationer hävdats, att man vid avgörandet, vilka fordringsägare som höra

få deltaga i tvångsclearingen, ej skulle kräva svenskt medborgarskap utan

blott fast bosättning i Sverige. I denna fråga åberopar kommittén, vad

kommittén anfört i en framställning till Kungl. Maj :t den 25 november

1947:

»Vid en tvångsclearing av det slag, varom här är fråga, bör det ankom­

ma på varje nation att, såvitt möjligt, tillvarataga sina egna medborgares

rätt och omvänt bör varje fordringsägare få lita till sina egna myndigheter.

Utbetalning från de tyska tillgångarna i Sverige bör därför endast ske till

svenska medborgare. I Kungl. propositionen 1946 nr 367 förutsattes en­

dast att 'svenska’ fordringar skulle erhålla betalning ur de tyska tillgång­

arna (propositionen s. 16, 23). Här i riket vistande förutvarande tyska

statsanhöriga och övriga flyktingar sakna visserligen möjlighet att genom

egna statsmyndigheter få sina anspråk tillgodosedda, men detta förhållan­

de medför icke, att de svenska myndigheterna böra låta dem få del av

förevarande medel i annat fall än då deras anknytning till Sverige fått den

fasthet, att de upptagits till svenska medborgare. Flyktingarna har den

svenska staten bisprungit på annat sätt: genom en hjälpverksamhet, vars

kostnader uppgå till mycket stora belopp och som ännu fortsätter, och ge­

nom ett belopp av 50 miljoner kronor, som den svenska staten genom

Washingtonöverenskommelsen åtog sig att utbetala till den internationella

flyktingkommittén i London att användas för gottgörelse och ny bosätt­

ning åt de offer för nazistregimen, som icke kunna repatrieras.

Från den uppställda regeln, att endast svenska medborgare böra få ut­

delning ur den tyska egendomen för sina fordringar bör dock ett undan­

tag göras. Rätt till betalning för kommersiella fordringar, d. v. s. — såsom

tidigare nämnts — fordringar, som falla under clearingavtal mellan Sve­

rige och Tyskland, bör tillkomma jämväl andra. Clearingavtalen — det

clearingavtal, till vilket här är att taga hänsyn, är dagtecknat den 14 de­

cember 1940 — innehöllo nämligen icke någon begränsning i fråga om

fordringsägarens nationalitet utan voro i det hela uppbyggda på domicil-

principen. För den viktigaste gruppen av de kommersiella fordringarna,

nämligen varufordringarna, saknade till och med domicilet betydelse; vill­

koret var endast, att betalningen avsåg varor, som härrörde från Sverige.»

Kommittén ingår härefter på frågan om man, såsom från några håll

gjorts gällande, för deltagande i tvångsclearingen bör kräva ej blott att bor­

genären är svensk medborgare utan även att han sedan viss tid tillbaka

är bosatt i Sverige. Kommittén yttrar:

»Enligt kommitténs uppfattning böra mycket tungt vägande skäl krävas för

att från delaktighet i tvångsclearingen utesluta vissa grupper svenska borge­

närer. --------- — Såsom skäl mot rätt till ersättning oavsett bosättning kan

givetvis anföras, att clearingen en gång inrättats för att undanröja olä­

genheterna av det tyska förbudet för överföring av medel

till Sverige

och att svenskar, som under kriget varit och fortfarande äro bosatta utan­

för Sverige eller först efter kriget återvänt hit, icke tidigare kunnat räkna

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

19

med att få sina fordringar på någon i Tyskland tillgodosedda genom cle-

ringen. Då emellertid nu i anledning av det extraordinära läget efter Tysk­

lands sammanbrott en tvångsclearing förberedes, som för de allra flesta

svenska fordringsägare å Tyskland representerar sista möjligheten att in­

om en överskådlig framtid erhålla vederlag, synes det enligt kommitténs

mening stötande att utesluta i utlandet bosatta eller nyligen hit återflyttade

medborgare. Sin största praktiska betydelse synes ståndpunktstagandet till

de av clearingnämnden och flyktkapitalbyrån ifrågasatta begränsningarna

erhålla med avseende på de återkomna tysklandssvenskarna.»

Kommittén föreslår vidare, att rätt till utdelning principiellt icke göres

beroende av tidpunkten för förvärvet av svenskt medborgarskap. Däremot

föreslår kommittén från annan utgångspunkt, att fordran bör hava fun­

nits på svensk hand vid tiden för det tyska sammanbrottet för att berät­

tiga till utdelning. Kommittén betraktar den 1 maj 1945 såsom den dag,

då sammanbrottet skedde. En följd därav blir, att flertalet fordringar, som

innehavas av nyblivna svenska medborgare, icke bliva berättigade att er­

hålla betalning vid tvångsclearingen.

Från nämnda grundsatser föreslår kommittén undantag för kommersiella

fordringar för att vinna överensstämmelse med 1940 års clearingavtal. Där­

jämte föreslår kommittén, att möjlighet beredes att i undantagsfall, efter

beslut i varje särskilt fall av Kungl. Maj :t, medgiva utbetalning åt i Sverige

bosatta tyska medborgare, som tidigare under avtalsclearingens lid kun­

nat få medel transfererade för sitt uppehälle, s. k. ömmande fall, samt åt

härstädes bosatta svenskfödda kvinnor, som emellertid genom gifte blivit

tyska medborgare.

Med avseende å gäldenär en föreslår kommittén, att såsom förutsätt­

ning för deltagande i tvångsclearingen uppställes kravet, att gäldenären

under det andra världskriget varit medborgare och haft hemvist i Tyskland.

Med Tyskland avser kommittén Tyska riket i dess utsträckning före den 1

januari 1938.

Yttranden:

Clearingnämnden

förordar, att borgenär för att kunna erhålla utdelning

skall hava varit svensk medborgare sedan den 1 september 1939 eller ock

tidigare haft och sedermera återvunnit svenskt medborgarskap. Dessutom

bör fordras, att borgenären varit bosatt i Sverige sedan tiden för det tyska

sammanbrottet den 1 maj 1945. Undantag från de föreslagna reglerna bör

enligt nämnden göras för kommersiella fordringar och dispensmöjlighet

beredas för ömmande fall (exempelvis svenskfödda, med tyskar gifta kvin­

nor).

Flyktkapitalbyrån

anför:

»Vad beträffar den personkrets, som bör äga rätt att deltaga i utdelning­

en, har kommittén föreslagit att dit skall räknas alla svenska medborgare,

oavsett om och sedan vilken tid de äro bosatta i Sverige, dock att betal­

ning för kommersiella fordringar bör tillkomma jämväl andra. Beträffande

icke kommersiella fordringar har kommittén ansett endast den begräns­

Iiungl. Maj.ts proposition nr 197.

21

slutas från utdelning, även om dessa personer sedan många år varit fast bo­

satta i riket. Liknande fordringar, som överlåtits till svenska medborgare

före den 1 maj 1945, skulle däremot vara utdelningsberättigade. Ett sådant

förhållande vore icke önskvärt. De naturaliserade medborgarnas fordringar

hava enligt sammanslutningarnas uppfattning erforderlig anknytning till

Sverige för att böra erhålla utdelning vid tvångsclearingen.

Departementschefen.

Tvångsclearingen bör äga rum för att skydda svenska intressen. I lik­

het med kommittén anser jag därför att i princip endast svenska rättssub­

jekt böra ha möjlighet att erhålla utdelning ur de tyska tillgångarna. Frå­

ga har emellertid uppkommit, om därutöver ytterligare krav böra uppstäl­

las beträffande borgenärernas anknytning till det svenska samhället. Såväl

clearingnämnden som flyktkapitalbyrån ha föreslagit, att endast personer,

som vid viss tidpunkt varit svenska medborgare och bosatta i Sverige, skulle

kunna deltaga i utdelningen. Kommittén har för sin del icke uppställt några

andra krav på borgenärernas personliga kvalifikationer än att borgenären

skall vara svensk medborgare. Från en annan synpunkt kommer emellertid

kommittén till en begränsning av möjligheten att erhålla utdelning, näm­

ligen genom att uppställa krav på att fordringen skall ha varit på svensk

hand den 1 maj 1945.

Mot kommitténs förslag i denna del ha erinringar framställts av vissa

emigrantsammanslutningar, som framhålla, att regelns följd blir, att så

gott som alla fordringar, vilka anmälts av f. d. tyska medborgare, uteslutas

från tilldelning, ehuru ifrågavarande personer varit sedan lång tid bofasta

i Sverige. Med anledning härav vill jag först erinra om att en fast och all­

mänt erkänd folkrättslig regel är, att en naturalisering i allmänhet icke

har retroaktiva verkningar. De fordringar och anspråk, som en naturalise-

rad svensk medborgare förvärvat före naturaliseringen, bruka enligt veder­

tagen folkrättslig praxis vanligen icke upptagas och stödjas av svenska re­

geringen gentemot främmande makt. Härav följer också, att dylika anspråk

i princip icke böra beaktas vid tvångsclearingen. Då den av kommittén upp­

ställda regeln står i överensstämmelse med gällande folkrättslig praxis och

även torde vara tillräcklig i detta avseende, biträder jag kommitténs förslag.

Frågan huruvida särskilt bosättningsvillkor bör eftergivas, är måhända

mera tveksam. Det kan göras gällande, att avtalsclearingen icke avsåg

utlandssvenskar, och det kan ifrågasättas, om deras anspråk ha den fasta

anknytning till Sverige och det svenska folkhushållet, som rimligen bör

fordras. Å andra sidan skulle det leda till ett föga tillfredsställande resultat,

om utlandssvenskar ställdes utanför deltagande i tvångsclearingen. Det

skulle i hög grad försvåra möjligheten att tillmötesgå de till Sverige åter­

vända och numera här i riket bofasta tysklandssvenskarnas i många fall

och av många skäl beaktansvärda framställningar. Jag kan icke finna, att

resultatet är ofrånkomligt.

Den planerade tvångsclearingen är icke en fortsättning av avtalsclearing-

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

23

fordringar skola omfattas av tvångsclearingen, hänföras tyska staten, tyska

juridiska personer och tyska medborgare, som under andra världskriget

varit bosatta i Tyskland, men icke andra rättssubjekt. Med Tyskland avses

tyska riket i dess utsträckning före den 1 januari 1938.

Frågan om vilka anspråk som böra beaktas vid en tvångs-

clearing med Tyskland.

1. Anspråk, som på grund av clearinglagens bestämmelser icke kunna stödjas

vid en clearing.

Kommittén:

(Kap. 7.)

Kommittén framhåller, att ett anspråk endast kan tillgodoses med stöd

av clearinglagstiftningen, i den mån anspråket har karaktär av en fordran.

Ersättning kan därför icke lämnas för sakrätter, framför allt äganderätt till

fast eller lös egendom. Ej heller kan ersättning utgå för aktier, andelsbevis

i handelsbolag och i andra bolag och föreningar eller för aktieägares, del­

ägares eller föreningsmedlems rätt till andel i bolagets eller föreningens

likvidation.

Förluster, som drabbat svenska medborgare på grund av att fastigheter,

bohag eller värdesaker i Tyskland förstörts genom krigshandlingar från de

staters sida, med vilka Tyskland var i krig, giva icke upphov till skade-

ståndsskyldighet för Tyskland. Dessa förluster kunna därför enligt kom­

mitténs uppfattning icke tillgodoses med stöd av gällande clearinglagstift-

ning, i den mån icke tyskt åtagande att erlägga ersättning kan visas. Kom­

mittén avböjer med utförlig motivering, att ersättningsmöjligheterna utvid­

gas genom lagändring. Med hänsyn till omständigheterna föreslår kommit­

tén, såsom nedan skall närmare utredas, att viss ersättning skall utgå till

tysklandssvenskarna för icke clearinggilla anspråk.

Yttranden:

Clearingnämnden

ansluter sig till kommitténs förslag att från utdelning

utesluta sakrätter, aktier och andra andelsrättigheter, »enär deras inneslu­

tande under tvångsclearingen icke vore förenligt med clearinglagens be­

stämmelser».

Flijktkapitalbyrån, Skijddskommittén för utlandsfordringar

och

Bankför­

eningen

biträda i denna del kommitténs förslag.

Utlandssvenskarnas förening

avstyrker kommitténs förslag, enär såsom

nedan skall närmare utvecklas, därigenom huvuddelen av tysklandssvens-

karnas anspråk icke kunna tillgodoses.

Departementschefen.

Med åberopande av stadgandet i 2 § clearinglagen, att tvångsclearing skall

avse

fordran

hos någon i den främmande stat, tvångsclearingen avser, har

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

25

Kommittén anser alltså att investeringsfordringar icke böra erhålla ersätt­

ning genom tvångsclearingen.

Det kan icke förnekas, att genomförandet av den nu föreslagna skillna­

den i behandlingen av investeringsfordringar och andra fordringar kan bliva

förenad med praktiska svårigheter. BI. a. kan märkas att svenska moderfö­

retag givetvis i stor utsträckning kunna i tyska dotterbolag ha fordringar,

som ej ha karaktären av investeringar och därför böra kunna tillgodoses i

en tvångsclearing. Att återbetalning av investerade kapitalbelopp icke hör

ske via tvångsclearingen ens när investeringen formellt givit upphov till en

fordran, bör icke vara ett hinder mot att löpande fordringar mellan bolagen

regleras över clearingen. I fråga om exempelvis sådana leveranser av varor

från ett moderbolag till ett dotterbolag, som ingått i varuutbytet mellan

Sverige och Tyskland och därför fallit under clearingavtalen, bör betalning

genom tvångsclearingen kunna ske på enahanda villkor och på samma sätt

som för kommersiella fordringar över huvud. Av vad nu sagts är tydligt,

att den myndighet, som skall verkställa clearingen, kommer att få svårig­

heter redan vid tolkningen av begreppet investering. De svårigheter, som

uppstå vid särskiljandet av de fordringar, som böra ingå och de som icke

böra ingå i tvångsclearingen, torde emellertid ej vara större än att den

utdelningsprövande myndigheten efter ett närmare studium av det anmäl-

ningsmaterial, som inkommit i anledning av kungörelsen den 16 januari

1948, skall bliva i stånd uppdraga riktlinjer som giva en någorlunda säker

grund till rättstillämpningen på området.»

Yttranden:

Clearingnämnden

avstyrker, att investeringsfordringar undantagas. Nämn­

den, som utgår från att kommittén med investeringsfordringar åsyftar

svenska moderföretags fordringar å dotterföretag i Tyskland, yttrar härom.

»Vad däremot angår investeringsfordringar vill nämnden påpeka, att det

synes svårt att draga en juridiskt hållbar gräns mellan sådana fordringar

och andra fordringar samt att övervägande skäl torde tala för att investe­

ringsfordringar i förevarande hänseende erbjudas enahanda behandling

som övriga svenska fordringar i Tyskland. Nämnden erinrar om att moder­

företagens fordringar i allmänhet uppkommit i samband med företagens

exportaffärer och att man vid svensk-tyska handelsförhandlingar gjort gäl­

lande, att dylika fordringar voro berättigade till särskilt förmånlig behand­

ling i betalningshänseende.»

Skyddskommittén för utlandsfordringar,

till vars yttrande

Bankförening­

en

ansluter sig, gör gällande, att hållbar grund saknas för kommitténs för­

slag om diskriminering av svenska moderbolags fordringar hos dotterföre­

tag i Tyskland och yttrar härom.

»I fråga om tyskmedclskommitténs förslag, att svenska moderbolags ford­

ringar hos dotterföretag i Tyskland skulle likställas med sakrätter och så­

lunda uteslutas från utdelning, får skyddskommittén framhålla, att någon

hållbar grund för en dylik diskriminering av sådana fordringar icke finnes.

Tyskmedelskommittén synes utgå ifrån att moderbolagens fordringar nor­

malt uppkommit genom investeringar i dotterbolagen och att de fördenskull

borde likställas med exempelvis aktieinnehav. Så är emellertid ingalunda

fallet, utan det vanliga torde snarare vara, att fordringarna uppkommit i

samband med företagens exportaffärer. Då fordringar av sådant slag tidi­

gare ansetts böra behandlas särskilt förmånligt i betalningshänseende, före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

27

medger, att starka skäl tala för att låta åtminstone vissa skadeståndsan­

språk deltaga. Byrån motiverar sin uppfattning på följande sätt.

»Byrån vill då först ifrågasätta om icke större delen av de anmälda ska-

deståndsfordringarna borde helt uteslutas. Det är nämligen uppenbart,

att clearingförfarandet i stort sett ej lämpar sig för tvistiga fordringar

och i synnerhet ej för fordringar av så oviss natur, som i allmänhet kän­

netecknar skadeståndsfordringar. Olämpligheten att medtaga skadestånds-

fordringar blir så mycket starkare understruken, som det skulle bli nöd­

vändigt att med åsidosättande av det naturliga forum låta pröva dessa

fordringar av svensk myndighet och utan kontradiktoriskt förfarande, vil­

ket måste anses betänkligt ur processuell synpunkt. Å andra sidan måste

dock medges, att beträffande vissa skadeståndsfordringar starka skäl tala

för att låta även dem deltaga. I den mån man ej principiellt utesluter dem,

torde dock böra uttalas att skadeståndsfordringarna böra upplagas endast

i fall omständigheterna äro sådana, att en tillfredsställande utredning om

fordringarna synes kunna vinnas. Den prövande myndigheten synes näm­

ligen endast under särskilda omständigheter böra betungas med gransk­

ning av fordringar, beträffande vilka det redan från början föreligger stor

sannolikhet för att de icke kunna bliva tillgodosedda.»

Departementschefen.

Kommittén har icke från principiell synpunkt dryftat, i vad mån skade­

ståndsfordringar böra beaktas vid clearingen. Skadeståndskrav äro vida

svårbedömligare än andra krav, och åtskilliga fall kunna förekomma, där

icke svensk utan tysk domstol är behörig att avgöra, om skadeståndsskyl-

dighet föreligger. Att generellt avvisa skadeståndsanspråk från beaktande

vid clearingen, vore dock att gå för långt, men det är påkallat, att en myc­

ket stor återhållsamhet iakttages vid beslut om utdelning på grund av ska­

deståndsfordringar. Utdelning bör icke medgivas i andra fall än där en

övertygande och fullständig utredning företetts av sökanden. I alla andra

fall böra anspråken avvisas.

4. Statens anspråk med anledning av utlämnad guldmängd.

Kommittén:

(Kap. 7)

Kommittén föreslår, att ersättning skall utgå vid tvångsclearingen med

belopp motsvarande värdet av vissa guldkvantiteter, som jämlikt Washing-

tonöverenskommelsen må komma att utlämnas, och att denna utbetalning

bör äga ruin såsom en kvittning mellan den svenska och tyska staten.

Enligt Washingtonöverenskommelsen (huvudskrivelsen p. 4) åtog sig

svenska regeringen att till de allierade återställa det av Sverige förvärvade

guld, som bevisligen tagits av tyskarna från ockuperade länder (rövat

guld). Fråga är om dels en viss, i överenskommelsen närmare angiven

mängd guld, som motsvarar den kvantitet guld, härrörande från Banque

de Belgique, vilken förvärvats av riksbanken, dels ock en viss kvantitet

guld, varpå holländska staten framställt anspråk. Värdet av dessa guld-

partier beräknades efter då gällande pris på guld till ca 05 miljoner kronor.

(Riksbanken har sedermera till Banque de Belgique utlämnat guld till ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

29

yttrande, vari han gör gällande, att kommittén enligt hans uppfattning icke

bort ingå på ett bedömande av frågan, huruvida anspråket på ersättning för

det rövade guldet är av sådan beskaffenhet, att det lagligen kan tillgodoses

vid en tvångsclearing. Denna fråga borde helt hava lämnats öppen för att

prövas i samma ordning som övriga fordringsanspråk.

Yttranden:

Fullmäktige i riksbanken

ansluta sig till kommitténs förslag om kvittning

och att ersättningen bör utgå med förtur framför samtliga övriga fordrings­

anspråk.

Clearingnämnden

har, »med hänsyn till den oklarhet som ännu råder rö­

rande ifrågavarande anspråk», icke funnit sig böra taga ställning till spörs­

målet.

Flyktkapitalbyrån

anser, att de fordringar, som staten förvärvat för att

åvägabringa Washingtonavtalet och vad som kan komma att utgivas för det

rövade guldet, böra utgå med förmånsrätt, och tillägger, att de svenska ford­

ringsägare, till vilkas förmån åtagandet gjorts, icke synas befogade att be­

strida en sådan förmånsrätt.

Skyddskommittén

och

Svenska bankföreningen

ansluta sig till förenämn-

da utlåtande av f. d. justitieråden A. Bagge, R. Eklund och N. von Steyern.

I utlåtandet göres gällande, att, såvitt tillgängliga uppgifter visa, de ifråga­

varande guldkvantiteterna icke kunna anses vara rövade (looted) och, även

om så skulle varit förhållandet, har riksbanken icke rättslig skyldighet att

utlämna guldpartierna, enär riksbanken ostridigt varit i god tro vid leve­

ransernas mottagande. Sveriges riksbank har alltså enligt denna uppfattning

icke något rättsligt grundat krav på ersättning av den tyska riksbanken,

som uppkommit genom utlämnande av guldpartierna. Till samma resultat

kommer juris professorn Phillips Hult i sitt förutnämnda utlåtande. Hult

avvisar även den av kommittén framförda tanken, att utlämnande av guldet

skulle utgöra ett pris för Washingtonuppgörelsen och att clearingborge-

närerna borde betala detta pris, enär de haft den största fördelen av upp­

görelsen.

I det av f. d. justitierådet Bagge m. fl. avgivna utlåtandet göres gällande,

att leverans av felaktigt gods icke ägt rum, därest guldet, även om det här­

stammade från ockuperat land, icke varit rövat. Den av kommittén hävdade

uppfattningen, att tyskarna genom att låta guld från ockuperat land ingå i

leveransen förfarit inkorrekt och att skadeståndsskyldighet därmed upp­

stått, avvisas i utlåtandet, under motivering, att vanliga rättsregler vore

tillämpliga även å affärsförhållanden mellan statliga institutioner samt att

»inkorrekt» förfarande icke vore en rättsgiltig ersättningsgrund. Vidare

framhålles i utlåtandet, att det icke visats, att tyska riksbanken stillatigan­

de eller uttryckligt betecknat guldet såsom härrörande från bankens s. a. s.

reguljära guldförråd.

1 utlåtandet säges vidare, att tyska riksbanken, därest guldet varit att anse

såsom rövat, gjort sig skyldig till brott mot försäljningsavtalct. Sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

31

ersättning ur tyskmedlen för det rövade guldet samt att även frågan om

ett avstående från ersättningskravet för de 150 miljoner kronor, för vilka

inköp gjorts för det tyska folkhushållet utredas. Föreningen anför:

»Genom Washingtonavtalet bortgav staten ansenliga belopp, bl. a. 150

miljoner kronor till det tyska folkhushållet samt utfäste sig att återbetala

»rövat guld», vars värde nu beräknas till 65 miljoner kronor. Även om dessa

medgivanden gjordes av politiska skäl och därför ansetts skola bäras av det

svenska samhället, är det svårt att förstå, varför samhället skulle tillgodo­

göra sig ersättning just av tyskmedlen i stället för av allmänna medel. Här­

igenom blir det icke Sverige i dess helhet som får bära bördan, utan denna

lägges uteslutande på den relativt ringa gruppen av dem, som inneha ford­

ringar på Tyskland. De statliga kraven reducera väsentligt övriga ford­

ringsägares möjlighet till ersättning.»

Departementschefen.

I Washingtonuppgörelsen (punkt 4) utfäste sig svenska regeringen att

till de allierade återställa allt av Sverige förvärvat guld, som bevisligen tagits

av tyskarna från ockuperade länder. Vidare förklarades i avtalet, att på

grundval av verkställd utredning — vilken skulle göras till föremål för

ytterligare kontroll — den kvantitet guld, som skulle återställas, antogs upp­

gå till viss angiven kvantitet. »Denna kvantitet» — sägs det vidare i uppgö­

relsen — »motsvarar den mängd guld, härrörande från Banque de Belgique,

som förvärvats av Sveriges riksbank och som skall återställas enligt ovan­

stående förklaring.»

Svenska regeringen hade alltså kommit till den slutsatsen, att de allierade

med fog kunde anse, att Tyskland orättmätigt tagit det belgiska guldet. I

överensstämmelse med denna sin uppfattning var svenska regeringen villig

att återställa guldpartiet. Washingtonavtalet har godkänts av svenska riks­

dagen och trätt i kraft. I propositionen om Washingtonuppgörelsen yttras,

att bland de fordringar, som skola utfå betalning genom clearingförfaran-

det, bör medräknas »den fordran, som uppkommer genom utlämnande av

det s. k. rövade guldet, vilket mottagits såsom fullgod likvid i betalnings-

sanunanhang, som eljest skulle reglerats över olearingen och med uttrycklig

försäkran, att guldet ej skall härstamma från ockuperat land.»

Den ifrågavarande guldkvantiteten har sedermera återställts till Banque

de Belgique (Belgiska nationalbanken) och statens fordran med anledning

därav uppgår till omkring 29 miljoner kronor.

Då i några av yttrandena över kommitténs betänkande åberopats juri­

diska utlåtanden, som utmynna i att svenska staten icke skulle hava något

fordringsanspråk mot Tyskland med anledning av den utlämnade guldkvan­

titeten, må här redogörelse lämnas för transaktionerna med ifrågavarande

guldmängd innan den av den tyska riksbanken såsom likvid överlämnades

till Sverige.

Redan i mitten av november 1939 hade Belgiska nationalbanken — som

icke har karaktären av statsbank -— deponerat en del av sin guldkassa hos

Banque de Franco (Franska banken). Före kriget hade vissa guldpartier de­

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

33

karaktären av transaktioner mellan emissionsbanker dels ock till protokollet

den 11 december 1940.

Det må tilläggas, att, enligt vad sedermera blivit känt, tyska regeringen

först övervägde att rekvirera guldet med åberopande av Haagreglerna om

lantkrig, art. 52, men avstod därifrån. Art. 52 handlar om rekvisitioner från

enskilda eller kommuner i ockuperat land »för ockupationsmaktens behov.»

Under svensk-tyska handels- och betalningsförhandlingar i februari 1943

blev man enig om att en utjämning i betalningsbalansen skulle åstadkommas

genom överförande av guld till Sverige. I samband därmed och efter fram­

ställning från svensk sida förklarade vice chefen för Tyska riksbanken till

en av de svenska delegaterna, att intet guld från ockuperade länder skulle

ingå i framtida guldleveranser till Sverige. Han upplyste också vid ett senare

tillfälle, att erforderliga åtgärder vidtagits i syfte att förebygga användandet

av sådant guld.

Det har efteråt visat sig, att nämnda utfästelse från tysk sida icke upp­

fyllts. Tvärtom användes i uppenbar strid mot givna utfästelser belgiskt

guld, varöver Tyska riksbanken eller tyska staten icke ägde förfoganderätt,

för guldlikvider till Sverige. Enligt folkrätten kan detta tyska förfarande

anses grunda skadeståndsrätt för Sverige mot Tyskland. Efter det tyska

sammanbrottet önskar svenska staten helt naturligt göra sig skadeslös

genom att uttaga ersättning ur de tyska tillgångarna i Sverige. Denna åt­

gärd faller helt inom ramen för folkrätten. Liksom tvångsclearingen över­

huvud är uttagandet av ersättning en åtgärd av retorsionskaraktär. Slutligen

må framhållas, att Sverige i enlighet med en från svensk sida erkänd rätts­

princip förpliktat sig i Washingtonuppgörelsen att utlämna guldmängden

till dess rätte ägare. Jag föreslår alltså, att statens krav med anledning av den

till Belgien återställda guldleveransen upptages såsom fordran i tvångsclea­

ringen.

Tyska riksbanken har vid en tidigare tidpunkt även levererat guld av

holländskt ursprung. Holländska staten har framställt anspråk på denna

guldmängd. I detta fall föreligga emellertid helt andra omständigheter och,

såvitt hittills kunnat utrönas, kan förpliktelse icke anses åvila Sverige att

utlämna guldet. Undersökningarna härom äro dock ännu icke avslutade och

något bestämt uttalande kan icke göras. För närvarande framställes icke

något betalningsanspråk mot Tyskland i detta sammanhang. Medel böra

dock reserveras till dess ärendet blivit slutgiltigt utrett.

5. De svenska försäkringsbolagens fordringsanspråk.

Kommittén har i sitt betänkande icke berört frågan om behandlingen av

de fordringar och skulder, som uppkommit i samband med svenska och tyska

återförsäkringsaffärcr.

Svenska försäkringsbolags riksförbund

har i skri­

velse den 25 januari 1950 hemställt, att frågan upptages i samband med pro­

position till riksdagen och har även framställt alternativa förslag till frå­

gans lösning.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 197.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Enligt förbundets uppgifter skulle de tyska försäkringsbolagens fordringar

efter preliminära beräkningar uppgå till omkring 4,2 miljoner kronor och de

svenska bolagens till omkring 1,3 miljoner kronor. Förbundet anhåller i första

hand att möjlighet skulle beredas till en »separatlösning». Betalningar i sam­

band med svensk-tyska återförsäkringsaffärer hava nämligen hittills stått

utanför det för andra kommersiella skulder tillämpade clearingförfarandet.

Den lösning förbundet avser är, att varje tyskt bolags tillgodohavanden här

i landet i första hand skulle få disponeras för reglering av bolagets skulder

till svenska försäkringsbolag. De svenska försäkringsfordringar, som icke

bleve tillgodosedda enligt de av förbundet föreslagna avräkningsreglerna

skulle få göras gällande i den allmänna tvångsclearingen och likställas med

förmånsberättigade kommersiella fordringar. Efter avräkningsförfarandet

återstående tyska fordringar skulle överföras till clearingmedlen. Om en

»separatlösning» icke kunde medgivas, hemställer förbundet, att de svenska

försäkringsfordringarna måtte jämställas med förmånsberättigade kom­

mersiella fordringar.

Departementschefen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund har hemställt att frågan om

clearing av svenska och tyska försäkringsbolags ömsesidiga fordringar på

grund av återförsäkringsavtal upptages till behandling och lösning i sam­

band med proposition om tyskmedlens fördelning.

Det synes icke vara påkallat att här framlägga förslag till en detaljerad

lösning av detta särskilda spörsmål. Jag föreslår därför, att det uppdrages

åt Kungl. Maj :t att sedan de allmänna riktlinjerna för tvångscelaringen med

Tyskland blivit fastställda utfärda erforderliga anvisningar, hur fordringar

på grund av återförsäkringsaffärer skola regleras i den avsedda clearingen.

Särskilda villkor för erhållande av betalning.

1. Tidpunkten för fordringens uppkomst. Ränta och avkastning.

Kommittén:

(Kap. 8 och 12)

Kommittén anser det ligga i sakens natur, att utdelning allenast bör ske

för fordringar, som uppstått före det tyska sammanbrottet den 1 maj 1945.

»Vad sålunda anföres», tillägger kommittén, »får emellertid icke anses in­

nefatta ett krav på att den fordran, varom fråga är, aktualiserats före den

angivna tidpunkten. Hinder bör sålunda ej möta för betalning av en ford­

ran, som grundar sig på avtal, som ingåtts, eller annat förhållande, som till­

kommit, redan före sammanbrottet, även om själva fordringen icke upp­

kommit förrän någon tid efteråt. Sålunda bör exempelvis ett patentombud,

som för sin tyske klients räkning på dennes uppdrag inbetalt årsavgifter

till patentverket, kunna erhålla ersättning härför vid tvångsclearingen, om

inbetalningen skett efter det tyska sammanbrottet, dock icke så långt däref­

ter att han skäligen bort betrakta sitt avtal med den tyske klienten såsom

förfallet. Och i de fall, då svenska importörer på grund av avtal med tyska

exportörer erlagt utfäst förskottsbetalning först strax efter det tyska sam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

35

inanbrottet, bör denna omständighet, sedan ett fullföljande av leveranserna

visat sig omöjligt, icke hindra återbetalning genom tvångsclearingen av det

erlagda beloppet. Det kan anmärkas att i princip frågan om riksbankens

krav på ersättning för att den nödgats återställa det rövade guldet bör be­

dömas på samma sätt. Även om detta återställande skett först efter det

tyska sammanbrottet har det föranletts av tyska riksbankens inkorrekta

förfarande vid guldleveranser till Sverige under krigsåren.

Då det gäller räntor, avkastning eller avgifter för tiden efter det tyska sam­

manbrottet på grund av äldre avtal komma följande synpunkter i betrak­

tande. Det är här fråga om belopp, för vilka fordringsrätt för svenskar upp­

står genom att deras penningmedel, annan deras fasta eller lösa egendom,

deras patenträtt, litterära rätt eller konstnärliga rätt brukas i Tyskland ef­

ter sammanbrottet. Dessa fordringar äro avsedda att täckas genom den av­

kastning, som det tyska näringslivet ger efter ockupationen. Kommittén kan

icke komma till annat resultat, än att det riktiga är, att icke låta nu före­

varande rättigheter komma i betraktande vid utdelningen.»

»Tankegången att ersättning icke bör medgivas för avkastning efter sam­

manbrottet bör uppenbarligen äga giltighet även såvitt angår Stabs ersätt­

ningskrav för utebliven andel i det tyska tändsticksmonopolbolagets fram­

tida vinst. Detta krav avser ju icke något annat än avkastning, låt vara en

speciell form härav.»

Kommittén erinrar slutligen att »förhållandet kompliceras något därav

att, på sätt av 2 kap. framgår, räntor på grund av särskilda Kungl. Maj :ts

medgivanden betalts även efter det tyska sammanbrottet. Sålunda betalades

på rikslånen räntor som förfallit före 1945 års utgång. Även på privat­

skulderna medgavs räntebetalning av enahanda omfattning, dock endast

under förutsättning att gäldenären erlagt räntan i Tyskland. Denna förut­

sättning uppfylldes allenast i undantagsfall, något som sammanhängde med

att privatskuldavtalet icke blev förlängt efter 1944 års utgång samt att de

tyska myndigheterna på grund härav under år 1945 regelmässigt vägrat att

mottaga räntebetalning på dessa skulder.

För att undanröja den skillnad, som på grund av Kungl. Maj :ts berörda

medgivanden kommit att uppstå mellan olika slags fordringar — och den­

na skillnad är tämligen betydande, då det var hela räntebeloppen som utbe­

talades och icke en mindre del därav — synes man vid utdelningen böra

från det belopp, fordringsägaren eljest skulle få, avräkna den ränta, som

utbetalts på grund av de ifrågavarande medgivandena av Kungl. Maj :t.»

Yttranden:

Clearingnämnden

avstyrker kommitténs förslag, att vissa redan utbetala­

de räntcbelopp skulle avräknas vid slutuldelningen, och framhåller, att den

tidigare utbetalningen för fordringsägaren utgjort skattepliktig inkomst,

under det att utbetalningen i den föreslagna tvångsclearingen skulle komma

att utgöra kapitalåterbäring.

Fhjktkapitalbyrån

biträder kommitténs förslag, alt räntor, avkastning

och avgifter efter det tyska sammanbrottet icke skulle beaktas i tvångs­

clearingen, men avstyrker, att redan utbetalade räntor i vissa fall skulle av­

räknas vid slututdelningen. Förfarandet skulle i verkligheten innebära åter­

betalning.

Skyddskommittén,

till vars yttrande

Bankföreningen

ansluter sig, av­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

styrker kommitténs förslag, att uppburna räntor i vissa fall skulle avräk­

nas. Vidare utgår skyddskommittén från att tyskmedelskommittén i övrigt

icke tänkt sig någon avvikelse från den gängse regeln, att borgenären är be­

rättigad att i första hand göra sig betald för sin räntefordran.

D e partem en t s chef en.

Tvångsclearingen avser väsentligen fordringar, som uppkommit före det

tyska sammanbrottet eller hava sin grund i förhållanden före denna tid­

punkt. I några fall böra emellertid även fordringar, som uppkommit såsom

omedelbar följd av sammanbrottet, beaktas. Hit hör statens fordringsan­

språk på grund av underhåll och transport av tysk militär, i den mån an­

språken avse kostnader efter den 1 maj 1945, och dit kan även hänföras

kostnader för vård av vissa tyska patent.

Kommittén upptager i detta sammanhang även frågan om hur räntor,

avkastning eller avgifter på grund av äldre avtal böra behandlas. Härvid

kommer kommittén till det resultatet, att utdelning icke bör äga rum för

tiden efter sammanbrottet, enär »här är fråga om belopp, för vilka ford-

ringsrätt för svenskar uppstår genom att deras penningmedel, annan deras

fasta eller lösa egendom, deras patenträtt, litterära rätt eller konstnärliga

rätt brukas i Tyskland efter sammanbrottet». Sådana fordringar böra en­

ligt kommittén täckas genom den avkastning, det tyska näringslivet ger

efter ockupationen. Till dessa fordringar hänför kommittén även Svenska

tändsticksaktiebolagets ersättningskrav för utebliven andel i det tyska tänd-

sticksmonopolets framtida vinst. Kommittén förordar, att räntor för tiden

efter sammanbrottet, som utbetalats på grund av särskilda Kungl. Maj:ts

medgivanden, avräknas vid den slutliga utdelningen. I ett fall anser kom­

mittén, att ränteanspråk i clearingen icke ens bör beaktas för tiden före

sammanbrottet. Det gäller ränta å obligationer i de fall ränta transfererats.

Jag ansluter mig till kommitténs förslag med den ändringen, att jag icke

anser, att redan utbetalade räntor böra avräknas. Mot kommitténs förslag i

denna del har från flera håll vägande anmärkningar framställts. I anled­

ning av ett uttalande av skyddskommittén vill jag framhålla, att det är en

följd av kommitténs av mig godkända ståndpunkt, att — till skillnad från

vad skyddskommittén menat — innehavarna av t. ex. en obligationsfordran

icke bliva berättigade att avräkna sin fordran å ogulden ränta för tiden

efter sammanbrottet utan får avräkna utdelningen å obligationens kapi­

talbelopp.

2. Tidpunkten för fordrans övergång. Ocertifierade finansiella fordrings­

anspråk. Frågan om icke förmånsberättigade fordringars konkurrens.

Kommittén:

(Kap. 8 och 11)

Kommittén förordar, att en fordran — med undantag för kommersiella

fordringar— bör hava funnits på svensk hand före det tyska sammanbrot­

tet den 1 maj 1945 för att berättiga till utdelningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

37

Kommittén föreslår, att ocertifierade fordringar böra få konkurrera med

certifierade under lika villkor. Härutinnan anför kommittén:

»För tanken att även vid tvångsclearingen uppehålla kravet på certifie-

ring talar möjligen den omständigheten att förvärvet före det tyska sam­

manbrottet av fordringar, vilka icke kunnat certifieras, i många fall varit

förbundet med ett starkt spekulativt moment. Den som förvärvade exem­

pelvis en obligation under sådana förhållanden, att han icke kunde få den

certifierad, torde i regel ha handlat i full insikt om att han i varje fall tills

vidare icke kunde erhålla någon betalning genom clearingen. Rikslåne- och

privatskuldavtalen avsågo icke honom. Beträffande vissa under världskriget

skedda köp av bl. a. tyska riksobligationer föreligger vidare möjligheten att

det var fråga om skenköp från obligationsinnehavare i Tyskland eller i län­

der, som förde krig mot Tyskland; obligationsinnehavarna hoppades då att

bättre bevara chansen att få ut något för obligationerna genom deras över­

förande på neutrala händer.

Häremot bör emellertid erinras att läget vid en tvångsclearing väsent­

ligt skiljer sig från förhållandet under avtalsclearingens tid. Medan avtals-

clearingen grundade sig på de olika sedan 1934 med Tyskland avslutade

clearingavtalen med deras mot ocertifierade fordringar klart avvisande stånd­

punkt, grundas tvångsclearingen på stadganden i 2 § clearinglagen, vilka i

princip icke kunna sägas uppbära någon annan begränsning av borgenärer­

nas krets än kravet på svenskt medborgarskap. Ehuru, som tidigare an­

märkts, det står Kungl Maj :t öppet att genom uppställande av särskilda vill­

kor och krav från betalning utestänga också svenska borgenärsgrupper,

synes för en sådan uteslutning krävas tungt vägande skäl. Den omständig­

heten att förvärvet av ifrågavarande fordringar ej sällan skett i spekula­

tionssyfte synes icke i och för sig utgöra tillräckligt motiv för att vägra be­

talning. Vad åter angår de fall, då skenöverlåtelsc skett, föreligger över

huvud ingen svensk fordran och av sådant skäl skall utdelning vägras.

Ur ren skälighetssynpunkt må vidare framhållas, att genom det tyska

sammanbrottet de ocertifierade fordringarnas utsikter till betalning i avgö­

rande grad försämrats och att dessa fordringars utestängande från del i

tvångsclearingen kan antagas reducera stora grupper av dem till fullständig

värdelöshet. Före det tyska sammanbrottet kunde även en innehavare av en

icke certifierad obligation hysa någon förhoppning om att det tyska riket

en gång skulle bli i stånd att infria sina förbindelser. I och med sammanbrot­

tet har det emellertid blivit uppenbart, att inom överskådlig tid så icke kom­

iner att ske. Det skulle då enligt kommitténs förmenande vara obilligt att

utestänga de svenska obligationsinnehavare vilka ha icke certifierade ford­

ringar mot det tyska riket från all möjlighet att göra sin rätt gällande i de

tyska tillgångarna här.

Samma tankegång kan göras gällande i fråga om obligationer, vilka utfär­

dats av tyska delstater och tyska kommuner. Till sist bör betonas att i fråga

om många fordringar möjlighet till certificring icke funnits. Mot dessa ford-

ringsinnehavare skulle en regel, att endast certifierade fordringar skulle få

deltaga i utdelningen, verka orättvist.»

Vidare anser kommittén, att utdelning bör medgivas för fordran, som

befunnit sig på svensk hand före den 1 maj 1945, men därefter växlat inne­

havare, om fordringen vid tvångsclearingen göres gällande av svensk med­

borgare. Undantag från denna regel bör emellertid enligt kommitténs me­

ning göras för pensioner och livräntor. I den mån pensionsbelopp och liv­

38

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

räntor komma att utgå med förmånsrätt böra belopp blott utgå till den verk­

lige pensionären eller livräntetagaren.

Kommittén föreslår, att icke förmånsberättigade fordringar böra få kon­

kurrera med varandra till sina fulla belopp och avstyrker sålunda, att den

procent, varmed fordringarna skola konkurrera, varierar efter fordringar­

nas art eller kursvärde. Likaledes avstyrker kommittén, att utdelningen för

en fordran ställes i relation till det belopp, för vilket fordran förvärvats.

Yttranden:

Clearingnämnden

avstyrker kommitténs förslag att ocertifierade finan­

siella fordringar som regel erhålla betalning ur de tyska medlen, enär de,

som förvärvat fordringar i Tyskland efter den 15 juni 1934 och alltså ej

kunnat erhålla certifikat, borde ha varit medvetna om att transferering av

ränte- och amorteringsbelopp icke skulle bliva möjlig. Nämnden förutsät­

ter dock, att dispens skall kunna givas. Under rikslåne- och privatlåneavta­

lens giltighetstid kunde nämligen tyska tillgångar, som genom arv tillföllo

i Sverige bosatta personer eller tillhörde från Tyskland till Sverige hemflyt-

tade svenska medborgare, i vissa fall jämställas med certifierade fordringar.

Flgktkapitalbyrån

ifrågasätter om ocertifierade fordringar böra få kon­

kurrera med certifierade annat än i kvalificerade fall.

Fullmäktige i riksbanken

åberopa liknande synpunkter. Vad angår frågan

om rätten att beräkna utdelning utan hänsyn till det belopp, för vilket en

fordran förvärvats, anmäla fullmäktige i riksbanken någon tvekan

»huruvida det kan anses skäligt att en fordringsägare, som efter det tyska

sammanbrottet förvärvat t. ex. obligationer till ett lågt börsvärde, skall äga

tillgodogöra sig en vinst därigenom att utdelning ur clearingmedlen eventu­

ellt överstiger det belopp, för vilket obligationen förvärvats».

Fullmäktige finna emellertid efter utförlig diskussion att »principiella be­

tänkligheter och praktiska svårigheter i förening kunna tala mot en annan

anordning på denna punkt än den, som kommittén förordat. —- — — Med

hänsyn till dessa omständigheter ha fullmäktige på denna punkt icke velat

framlägga något annat förslag än kommittén utan ha velat inskränka sig

till att särskilt peka på de awägningsproblem mellan rättvisesynpunkter

och praktiska synpunkter, som här föreligga.»

Departementschefen.

Den av kommittén föreslagna regeln, att fordring för att beaktas skall

hava varit i svensk hand den 1 maj 1945 — med undantag för kommersiella

fordringar — anser jag lämplig. Jag har förut i samband med frågan om

bestämningen av personkretsens omfattning utvecklat mina synpunkter på

regelns betydelse för naturaliserade svenskars fordringsanspråk.

Kommittén förordar, att ocertifierade finansiella fordringsanspråk skola

likställas med certifierade. Jag kan icke biträda kommitténs förslag här­

om och finner kommitténs argumentering icke vara helt övertygande.

Enligt kungörelsen den 5 oktober 1934 skulle de i rikslåne- och privatskuld­

avtalen avsedda fordringsanspråken endast kunna deltaga i clearingen om

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

39

certifikat å fordringen blivit utfärdat. Det finns icke något vägande skäl

att helt eftergiva detta krav. Mot dem, som enligt förordningens bestämmel­

ser erhållit certifikat, skulle det uppenbart vara obilligt, men härtill kom­

mer som ett väsentligt skäl, att upprätthållande av principen, att endast

certifierade finansiella fordringar beaktas, ger ett tjänligt medel att förhind­

ra spekulationsvinster genom tvångsclearingen. I vissa fall har emellertid

certifiering icke varit möjlig på grund av omständigheter, som icke rimligen

böra förhindra anspråkets tillgodoseende. Jag vill därför föreslå, att ocerti-

fierade finansiella fordringsanspråk icke beaktas i andra fall, än då sär­

skilda omständigheter därtill föranleda. Vad som menas med finansiella

fordringar framgår av kommitténs betänkande 4 kap. II.

I likhet med kommittén föreslår jag, att utdelning medgives för fordran,

som efter att ha varit i svensk hand omedelbart före sammanbrottet där­

efter växlat innehavare. Förutsättning är givetvis, att anspråket framställes

av svensk medborgare (med undantag för kommersiella fordringar).

Jag ansluter mig även till kommitténs förslag, att samtliga oprioriterade

fordringar få konkurrera jämsides med varandra. Utdelningsprocenten bör

alltså icke variera efter fordringens art, dess kursvärde vid viss tidpunkt

eller ställas i relation till det belopp, för vilket fordringen förvärvats. Det

vore visserligen önskvärt, att spekulationsvinster mera effektivt kunde för­

hindras särskilt i de fall, då fordringen förvärvats mot en ringa ersättning,

men starka praktiska skäl tala dock för att detta icke sker genom variationer

i utdelningsprocenten. Om ocertifierade fordringar på sätt jag nu föreslagit

icke utan särskilda skäl beaktas, har möjligheten att göra spekulations­

vinster genom clearingen försvårats. Fall, som kunna tänkas vara skenöver­

låtelser och kapitalflykt, böra givetvis noggrant undersökas, innan beslut

om utdelning sker.

3. Gäldenärens solvens.

Kommittén:

(Kap. 8)

Kommittén gör gällande, att en fordran icke bör berättiga till utdelning,

därest vederbörande tyske gäldenär varit insolvent vid tiden för det tyska

sammanbrottet. Med hänsyn till svårigheten att bedöma gäldenärens sol­

vens i varje särskilt fall föreslår kommittén vissa allmänna presumtioner.

Kommittén yttrar:

»Beträffande kommersiella fordringar föreslås i detta hänseende, att ut­

delning endast skall lämnas för belopp, som icke förfallit till betalning före

den 1 oktober 1944. Detsamma gäller löner och pensioner. Att gäldenären

icke betalt tidigare förfallna fordringar presumeras hava berott på att

han varit insolvent. Denna regel skall dock icke hindra, att fordran, som

innestått sedan tid före sistnämnda dag, tillgodoses, om det visas eller

kan antagas, att den bristande betalningen berott på annan omständighet

än att gäldenären icke varit solvent. Vad angår andra fordringar bör såsom

princip gälla, att man vid tvångsclearingen utgår från att gäldenären va­

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

rit solvent men att i särskilda fall denna huvudregel icke bör utesluta ett

hänsynstagande till de omständigheter, som visa motsatsen.»

Slutligen gör kommittén gällande, att tyska staten, tyska delstater och

kommuner höra anses solventa vid tiden för sammanbrottet.

Yttranden:

Clearingnämnden

anser, att de av kommittén föreslagna presumtionerna

om solvens respektive insolvens hos den tyske gäldenären äro alltför teore­

tiska och knappast ägnade att tjäna som underlag för en tvångsclearing. I

stället vill nämnden förorda, att utredning om gäldenärens solvens skall

krävas för att en fordran skall kunna tillerkännas förmånsrätt. Om tillfreds­

ställande utredning härom icke kan förebringas, må fordringen konkurrera

med andra icke förmånsberättigade fordringar.

Även

Flyktkapitalbyrån

anser, att den utdelande myndigheten bör få lösa

solvensfrågan utan bindande presumtioner och anför i anslutning härtill:

»Ett clearingarrangement förutsätter såsom tidigare antytts, att gälde­

nären är solvent. Att helt släppa detta krav och nöja sig med vissa presum­

tioner att gäldenären vid sammanbrottet varit solvent är otillfredsställande.

Av praktiska skäl torde visserligen den prövande myndigheten i stor ut­

sträckning nödgas arbeta med vissa allmänna presumtioner. Frågan är emel­

lertid, om det ej är lämpligt att låta den prövande myndigheten lösa frågan

utan att binda den vid fastställda presumtioner. I de fall, då det klart kan

visas, att gäldenären är insolvent, bör fordringsägaren givetvis ej erhålla

någon utdelning. Solvensfrågan är framför allt av betydelse för clearingens

avslutande i Tyskland. Det har såsom förut antytts förutsatts att de tyskar,

vilkas egendom i Sverige likviderats, skola erhålla ersättning ur de svenska

fordringarna i Tyskland. För att en sådan anordning skall kunna genom­

föras fordras uppenbarligen solvens hos de tyska gäldenärerna.»

Departementschefen.

Regeln att gäldenären skall ha varit solvent vid den tid, clearingen avser,

framgår, som förut nämnts, av clearinggrunden. Därav följer även, att om

det kan visas, att gäldenären vid ifrågavarande tid (tiden före den 1 maj

1945) var solvent då fordringen förföll till betalning, skall anspråket från nu

förevarande synpunkt godkännas. Är det utrett att gäldenären vid den

ifrågavarande tidpunkten var insolvent, skall fordringsanspråket avvisas. I

flera fall lärer det bliva nödvändigt att utgå från vad som med hänsyn till

omständigheterna kan anses vara antagligt, utan att full bevisning kan

åstadkommas i den ena eller den andra riktningen. Kommittén uppställer

därför vissa allmänna presumtioner, som dock med nödvändighet måste

bliva schematiska. Det synes icke vara påkallat att på förhand och generellt

binda det organ, som har att besluta om utdelningen vid dylika presumtio­

ner. Det bör i stället ankomma på myndigheten att själv bedöma, vad som

i givna fall eller grupper av fall kan vara antagligt. Uppenbart är dock, att

den tyska staten, de tyska delstaterna och de tyska kommunerna skola an­

tagas vid ifrågavarande tidpunkt hava varit solventa.

Kungi. Maj.ts proposition nr 197.

41

4. Kravet att fordringen skall vara förfallen till betalning. Avstående av

fordran.

Kommittén:

(Kap. 8)

Kommittén föreslår, att även fordringar, som icke förfallit till betalning,

böra få deltaga vid utdelningen. Kommittén yttrar härom, att den tyske

gäldenären beträffande de fordringar, varom här är fråga, gjort sig skyl­

dig till dröjsmål. Enligt såväl svensk som tysk rätt medför dröjsmål med

erläggande av ränta eller amortering icke, att i framtiden förfallande belopp

genast bli till betalning förfallna. Däremot har borgenär en möjlighet att

försätta gäldenären i konkurs. I konkursförfarandet gälla alla icke ännu

förfallna fordringar såsom förfallna.

Kommittén åberopar härvid en av f. d. justitierådet Emil Sandström ut­

arbetad promemoria, i vilken bl. a. anföres:

»Även om enligt avtalens och skuldförskrivningarnas ordalydelse vissa

av skulderna —- till beloppet den övervägande delen därav — ej äro för­

fallna, är det likväl möjligt att de äro det enligt allmänna rättsgrundsatser.

Väl är det osäkert om enligt svensk eller tysk rätt — den ena eller den

andra torde i de flesta fall vara tillämplig — det enkla faktum att ränte­

betalningarna och amorteringarna uteblivit konstituerar rätt för borgenären

att fordra betalning i förtid. Detta är enligt ledande danska rättslärda dansk

rätt. Väsentlig brist i uppfyllandet av förpliktelserna medför rätt att fordra

förtidsbetalning. Svenska författare tala ej om en sådan rätt och några

svenska rättsfall som antyda den lära ej heller finnas. Frågan är i viss

mån opraktisk privata emellan, enär utebliven räntebetalning i regel skapat

rätt att begära gäldenären i konkurs, och om gäldenären ej betalar eller

går i konkurs, är fordringen i sin helhet, oavsett avtalet, jämlikt 100 § kon­

kurslagen att anse såsom förfallen till betalning.

Emellertid torde enligt såväl svensk som tysk rätt de uteblivna betalning­

arna i det läge som råder efter det tyska sammanbrottet böra anses ha den

följden att gäldenären ej kan åberopa den i avtalet stadgade förfallotiden.»

Sandström tillägger:

»Det är utan vidare klart att det genom Tysklands sammanbrott inträf­

fade läget, politiskt och ekonomiskt, faller helt utanför vad man vid ingå­

ende av de olika skuldförbindelserna haft anledning att räkna med. Borge­

närerna liksom gäldenärerna ha säkert räknat med en normal utveckling

av förhållandena och snarast med en förbättring i det allmänna och särskilt

Tysklands ekonomiska läge. I stället har utvecklingen fört till en katastrof

för Tyskland och det fullständigaste ekonomiska sammanbrott som världen i

modern tid bevittnat. För borgenärernas del medför detta tillstånd, att rän­

tor och amorteringar utebliva och att de måste avvakta en långt avlägsen

tidpunkt för alt betalningen därav skall återupptagas, om det nu någonsin

blir av. Deras möjlighet att erhålla betalning, låt vara i Tyskland, är under

tiden berövad dem. Det är utom tvivel att en väsentlig förutsättning brustit

och att det skulle strida mot tro och heder att i den nya situationen låta

borgenären vara bunden av avtalet.»

Kommittén erinrar, att borgenär enligt 2 § clearinglagen skall avstå så

mycket av sin fordran, som svarar mot uppburet belopp.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Yttrande:

Flyktkapitalbyrån

biträder kommitténs åsikt att obligationernas kapital­

belopp måste anses förfallna.

Departementschefen.

Den av kommittén förebragta utredningen visar, att hinder icke möter

att anse samtliga fordringar från tiden före den 1 maj 1945 mot Tyskland

vara till betalning förfallna. Ett sådant betraktelsesätt är också naturligt med

hänsyn till det långa dröjsmålet med betalning och de omständigheter, som

föranlett uraktlåtenheten. Avräkning kan därför äga rum å sådana ford­

ringars kapitalbelopp oberoende av den utsatta förfallodagen.

I övrigt är beträffande de särskilda villkoren endast att tillägga, att enligt

clearinglagens föreskrift borgenären skall avstå så mycket av sin fordran,

som han uppburit.

Kvittning och specialexekution.

Kommittén:

(Kap. 9)

Kommittén föreslår, att statens rätt till kvittning endast begagnas med

avseende å statens ersättningskrav för det rövade guldet.

Kommittén gör gällande, att specialexekution i den begränsade omfatt­

ning, som förekom under avtalsclearingens tid, synes vara befogad vid en

tvångsclearing men avstyrker specialexekution i vidare omfattning. Kom­

mittén yttrar härom:

»Gentemot en specialexekution i vidare omfattning än som är möjlig med

stöd av 9 § clearingkungörelsen må emellertid framhållas, att en sådan stri­

der mot grundtanken i tvångsclearingen, nämligen önskemålet att vinna en

någorlunda rättvis fördelning av tillgängliga medel bland borgenärerna. Ett

förfogande över de tyska medlen i specialexekutionens form skulle få verk­

ningar, som knappast skulle kunna godtagas. Det synes sålunda näppeligen

försvarligt att ge innehavare av de tyska statsobligationerna en företrädes-

ställning blott därför att tyska staten och dess institutioner ha stora tillgodo­

havanden här i varje fall ej om detta skulle ske med utnyttjande av andra

medel än som direkt reserverats för sådant ändamål. Tvångsclearingen mås­

te i princip göras så, att alla fordringsägare få lika rätt att konkurrera i de

tyska tillgångarna, och man måste därvid bortse från mer eller mindre till­

fälliga omständigheter med avseende å de tyska gäldenärernas tillskott till

clearingmedlen. En helt annan sak är att den omständigheten att en tysk

gäldenär här i riket har tillgångar, tillräckliga för betalning av hans skulder,

bör undanröja all tvekan om hans solvens.»

Yttranden:

Fullmäktige i riksbanken

anse, att statens anspråk för återställd guld­

leverans bör på sätt kommittén föreslagit kvittas mot clearingmedlen.

Skyddskommittén för utlandsfordringar

och

Bankföreningen

bestrida un­

der åberopande av förut nämnda utlåtanden, att kvittning av statens ford-

43

rån (om en sådan skulle anses föreligga) på grund av guldleveransens åter­

ställande kan äga rum enligt civilrättsliga regler.

Svenska försäkringsbolags riksförbund

hemställer, som förut omnämnts,

att ett kvittningsliknande förfarande skulle äga rum med avseende på de

svenska och tyska försäkringsbolagens ömsesidiga fordringar och skulder

på grund av återförsäkringsaffärer.

Departementschefen.

a. Kvittning.

Kvittning i civilrättslig mening bör vid tvångsclearing vara tillåten efter

samma grunder, som hittills gällt enligt 9 § kungl. kungörelsen den 28 au­

gusti 1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet. Kommittén

uttalar den meningen, att staten bör iakttaga återhållsamhet vid begagnande

av sina möjligheter till kvittning. Jag är av samma uppfattning och föror­

dar, att staten inte ens gör det i det av kommittén föreslagna undantagsfal­

let, det rövade guldet. Som jag strax närmare skall utveckla, bör emellertid

statens fordran på grund av utlämnat guld i stället utgå med förmånsrätt.

Anspråket kommer därför — ehuru på annan grund än den av kommittén

föreslagna — att ändock fullt tillgodoses.

b. Specialexekution.

Panthavare bör ha rätt att för täckande av sin fordran i första hand hålla

sig till panten.

Mot kommitténs förslag, att provisionsfordringar liksom hittills kunna

täckas därigenom, att borgenären tillgodogör sig vederlag ur den betalning,

som hans svenska kunder erlagt, har jag icke något att erinra.

Kommittén avvisar vad kommittén kallar en utvidgad specialexekution,

d. v. s. att den borgenär, vars tyske gäldenär har tillgångar här i landet,

tillåtes att i första hand tillgodose sina anspråk ur dessa tillgångar. Kom­

mitténs ståndpunkt torde i första hand vara betingad därav att en annan

ordning enligt kommitténs uppfattning skulle leda till ytterst ojämna re­

sultat vid utdelningen: de borgenärer, vars gäldenärer av en eller annan

orsak ha tillgångar här i landet, skulle få full eller mycket god utdelning,

medan andra borgenärer skulle bliva i motsvarande mån missgynnade.

Flyktkapitalbyrån har vid sitt avveck lingsarbete — i överensstämmelse med

praxis under tidigare clearingförfarande — följt den av kommittén nu för­

ordade linjen, och det torde redan av tekniska skäl vara svårt att övergå till

en annan ståndpunkt. Emellertid kan mot den hittills tillämpade ordningen,

vilken i det hela lämnats utan erinran i remissvaren, invändas att det i vissa

fall skulle te sig obilligt för den tyske gäldenären att, medan hans till­

gångar här likvideras och likviden inbetalas till clearingen, hans skulder,

åtminstone i viss utsträckning, komma att kvarstå obetalda. I betraktande av

den kvittningspraxis, som flyktkapitalbyrån vid sin likvidation tillämpat,

torde visserligen dessa fall icke vara talrika, inen det är icke desto mindre

lämpligt att det närmare undersökes i vilken mån jämkningar i hittillsva­

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

rande ordning böra ske, varefter det bör ankomma på Kungl. Maj :t att fatta

det beslut som må finnas påkallat.

Förmånsrätter.

Kommittén:

(Kap. 10 och 12)

Kommittén föreslår, att, sedan tillgängliga medel minskats med vad som

åtgår för kvittning, vissa fordringar böra utgå ur återstoden med förmåns­

rätt. Dessa fordringar äro: 1) kommersiella fordringar, 2) löner för tiden

Vio 1944—”/. 1945, 3) vissa pensioner och livräntor på grund av tjänst, 4)

skadeståndskrav på grund av dödsfall eller personskador, orsakade av neu-

tralitetskränkningar, 5) s. k. funding bonds lydande å svenska kronor.

Kommittén yttrar i anslutning härtill: »Beträffande löner, vilka icke böra

beräknas för tid före den 1 oktober 1944 och icke för tiden efter den 1 ok­

tober 1945, föreslår kommittén, att förmånsrätten icke skall få åtnjutas för

högre belopp än 20 000 kr. för år. För pensioner och livräntor, som utgå på

grund av tjänst eller arbetsanställning, skall förmånsrätten avse redan för­

fallna prestationer och det kapitaliserade värdet för framtiden. Vid beräk­

ningen av de förfallna beloppen och det kapitaliserade värdet bör dock, såvitt

gäller förmånsrätten, högst ett belopp av 12 000 kr. för år beaktas. För de

kapitaliserade beloppen böra livräntor inköpas i svenska försäkringsanstal-

ter.»

Därjämte föreslår kommittén att belopp, som icke utgå med förmånsrätt,

upptagas bland de oprioriterade fordringarna. Detsamma föreslår kommit­

tén gälla sådana pensioner och livräntor, som utgå av annan grund än för

innehavd tjänst.

Kommittén förordar, att å svenska kronor lydande funding bonds blott

beräknas till 50 % av sina belopp, samt anför i anslutning härtill:

»Funding bonds utlämnades, såsom tidigare nämnts, under åren 1935—

38 i stället för kontant betalning genom clearingen såsom likvid för avkast­

ning på certifierade fordringar, fallande under privatskuldavtalet. Före det

tyska sammanbrottet inlöstes den största delen av dessa funding bonds,

varigenom vederbörande fordringsägare fingo kontant betalning för ifråga­

varande avkastning. Det förefaller då rimligt och välgrundat, att de kvarva­

rande innehavarna av funding bonds ej skola komina i sämre läge än de

övriga som redan blivit tillgodosedda. Återstående funding bonds torde där-

tör böra inlösas med förtursrätt. En sådan behandling innebär ju blott att

man även beträffande dessa medger utbetalning av avkastning, som för länge

sedan förfallit till betalning. Vid en sådan inlösen bör dock icke högre

kurs tillämpas än den för vilken de tyska vederbörande gjorde sina inköp.

Denna kurs höll sig, enligt vad kommittén erfarit, vid omkring 50 %. Nå­

gon rätt att för återstående 50 % med de icke förmånsberättigade ford­

ringsägarna deltaga i konkurrensen om de tyska medlen böra innehavarna

av funding bonds givetvis icke erhålla.»

Yttranden:

Fullmäktige i riksbanken

framhålla, att frågan, huruvida betalning till

svensk fordringsägare för kommersiell fordran verkligen erhölls över clea-

45

ringen, var beroende av huruvida den tyske gäldenären inbetalat likvid till

den tyska clearingmyndigheten. Av detta skäl föreslå fullmäktige, att kom­

mitténs förslag om undantagslös förmånsrätt borde ytterligare övervägas.

Värt beaktande vore synpunkten, att en exportör, som kort före samman­

brottet sänt en vara till Tyskland utan att kräva förskottslikvid, bort inse,

att han därmed toge en betydande risk med hänsyn till såväl gäldenärens

insolvens som till de osäkra förhållandena i Tyskland i allmänhet.

Clearing nämnden

har icke något att erinra mot att statens fordran å 150

miljoner kronor utgår med förmånsrätt under förutsättning, att man från

svensk sida övertygat sig om att motsvarande belopp i tyskt mynt genom

allierad försorg kommer att stå till förfogande i Tyskland för utbetalning

till vederbörande tyska fordringsägare.

För utdelning med förmånsrätt bör enligt nämnden pricipiellt krävas, att

gäldenären visas vara solvent. Prioritet bör under sådana förutsättningar

givas såväl kommersiella fordringar som fordringar, för vilka inbetalning

skett i Tyskland till tysk transfereringsmyndighet. Är utredningen i sol-

vensfrågan bristfällig, bör hinder ej föreligga att behandla fordringen som

en vanlig oprioriterad fordran.

Nämnden tillstyrker förmånsrätt för vissa löne- och pensionsfordringar;

beträffande löner för tiden 1 oktober 1944—30 september 1945 för belopp

om maximalt 10 000 kronor per år och beträffande pensioner och livräntor

för tiden 1 oktober 1944 till tiden för tvångsclearingens genomförande för

belopp om maximalt 6 000 kronor per år. Utdelning för det kapitaliserade

värdet av pensioner och livräntor borde icke ifrågakomma, ehuru möjlig­

het till dispens i ömmande fall kunde givas i anslutning till det s. k. »Här-

tefällesförf arandet».

Nämnden tillstyrker kommitténs förslag om förmånsrätt för fordringar

på skadeståndsersättning för dödsfall eller skada å person på grund av

neutralitetskränkningar och s. k. funding bonds.

Nämnden förordar därjämte förmånsrätt för förfallen avkastning å certi-

fierad eller likställd fordran i fall, då innehavaren kan styrka, att inbetal­

ning av avkastningen före sammanbrottet verkställts till Verrechnungs-

kasse fur deutsche Auslandsschulden.

Flyktkapitalbyrån

anser, att bland de fordringar, som i första hand böra

utgå med förmånsrätt, böra upptagas de förpliktelser, som staten iklätt sig

genom Washingtonavtalet, d. v. s. dels det belopp, 150 miljoner kronor, som

utbetalats till tyska folkhushållet, dels ock ersättningen för det rövade gul­

det. Därefter borde med förmånsrätt utgå fordringar, som uppkommit för

värd av tysk egendom eller underhåll av tysk militär eller annan personal.

Beträffande kommersiella fordringar anser sig byrån icke vilja föreslå

någon ändring i kommitténs förslag men framhåller i likhet med riks­

banksfullmäktige, att hänsyn bör tagas till de med förhållandena i Tysk­

land under krigets slutskede sammanhängande riskerna att leverera varor

utan att kräva förskottsbetalning. Dessa synpunkter böra enligt byrån be­

aktas i samband med bestämmande av kursen för riksmarken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Löner, pensioner och livräntor böra enligt byrån utgå med förmånsrätt,

men byrån föreslår, att beloppen reduceras med 50 %, så att de utgå maxi­

malt för löner med 10 000 kronor och för pensioner och livräntor med

6 000 kronor. Ehuru byrån ur principiell synpunkt anser det diskutabelt att

utbetala det kapitaliserade värdet av pensioner och livräntor, finner byrån

ur social synpunkt »önskvärt att dessa fordringsägares förhållanden ordnas

på ett varaktigt och betryggande sätt».

Byrån tillstyrker kommitténs förslag om förmånsrätt för vissa fordrings­

anspråk på grund av neutralitetskränkningar.

Den av kommittén förordade förmånsrätten för s. k. funding bonds kan

byrån icke biträda. Den omständigheten, att funding bonds, som härröra

från clearingens första år, avsett avkastning och att en del av dem tidigare

inlösts, kan enligt byrån icke anses utgöra tillräckligt skäl att tillerkänna

dem förmånsrätt.

Skyddskommittén för utlandsfordringar

anser, att det med undantag för

de kommersiella fordringarna saknas rättslig grund för de av kommittén

föreslagna förmånsrätterna. Då emellertid redan under clearingavtalens tid

ömmande fall blivit föremål för en gynnsammare behandling, borde det

icke vara uteslutet, att liknande synpunkter gjorde sig gällande beträffande

löner, pensioner och livräntor samt ersättning för olycksfall och person­

skador orsakade genom neutralitetskränkningar. Dock böra de av kommit­

tén föreslagna beloppen väsentligt reduceras. Förslaget angående kapitali­

serade belopp för livräntor och pensioner borde ytterligare övervägas.

Utlandssvenskarnas förening

ifrågasätter lämpligheten att upprätthålla

skillnaden mellan prioriterade och icke prioriterade fordringar under fram­

hållande av att det ur den enskildes synpunkt är bättre »att

alla

få

något

än att ett fåtal får mycket och de övriga praktiskt taget intet». De enskilda

personerna äro enligt föreningen otvivelaktigt i större behov av ersättning

än staten, banker och storindustrier, som ofta avskrivit sina osäkra ford­

ringar på Tyskland. Emellertid föreslår föreningen, att de enskilda ut­

landssvenskarna tillerkännas visst företräde vid utdelningen. Staten borde

avstå från sin rätt till ersättning för det rövade guldet och utreda möjlig­

heten att avstå jämväl från ersättningen för de 150 miljonerna.

Beträffande livräntor framhåller föreningen likheten i många fall mellan

dessa och vissa försäkringar, för vilka ersättning föreslås höra utgå.

Enär större delen av innehavarna av bankfordringar vore att betrakta

såsom småsparare, anser föreningen, att förmånsrätt bör tillkomma även

dessa fordringar, i allt fall intill visst belopp.

Emigranternas självhjälp, Emigranternas skyddsförening

och

Tyska so­

cialdemokratiska partistyrelsens representant i Sverige

föreslå, att s. k. öm­

mande fall beredas »en viss förmånsrätt» i enlighet med det till clearing-

avtalet gjorda tillägget angående understödsutbetalningar, pensioner, arv

och liknande prestationer, vilka enligt avtalet skulle bliva föremål för väl­

villig prövning.

Svenska försäkringsbolags riksförbund

framhåller, därest det föreslagna

Kung!. Maj.ts proposition nr 197.

47

kvittningsförfarandet icke skulle kunna godkännas, såsom ett önskemål,

att bolagens fordringar å återförsäkringar behandlas såsom prioriterade

kommersiella fordringar.

Departemen tschefen.

Såsom kommittén riktigt framhåller givas icke några juridiska bestäm­

melser, som reglera den ordning, i vilken anspråken böra beaktas. Det fram­

går av kommitténs utredning, att vissa fordringsanspråk böra tilläggas för­

månsrätt. Under sådana förhållanden ankommer det på statsmakterna att

besluta, i vilka fall så bör ske.

1. Vissa statliga fordringsanspråk, som böra utgå med förmånsrätt.

Innan jag går in på de av kommittén dryftade fallen, vill jag föreslå, att

vissa statliga fordringsanspråk erhålla utdelning före andra fordringar.

Statens anspråk på grund av det belopp, 150 miljoner kronor, som Sverige

i överensstämmelse med Washingtonuppgörelsen ställt till det tyska folk­

hushållets förfogande, bör i första hand tillerkännas förmånsrätt. En när­

mare motivering härför lär vara överflödig. I andra hand bör komma sta­

tens fordran på ersättning för den till Belgien utlämnade guldkvantiteten.

Fordringen uppgår till omkring 28,9 miljoner kronor. Det är uppenbart,

att staten icke kan åtnöjas med en partiell täckning av en fordran, som

uppkommit på det sätt förut omtalats. Den tyska riksbanken levererade

under den nazistiska regimen i strid mot given utfästelse en guldmängd,

som den svenska riksbanken omedelbart skulle avvisat som likvid, om ban­

ken känt till det sätt, på vilket Tyskland åtkommit guldet. Guldleveransen

ingick i betalningssammanhang, som eljest skulle reglerats över clearingen.

Sverige har i Washingtonuppgörelsen förpliktat sig att utlämna ifrågava­

rande guldmängd till dess rätte ägare. Sedan utlämnande numera skett, bör

staten för sin fordran på ersättning i clearingen erhålla utdelning såsom

förmånsberättigad fordran, d. v. s. med fullt belopp. Med förmånsrätt böra

vidare utgå statens fordringar mot det tyska riket för kostnader, som åsam­

kats den svenska staten i samband med den tyska evakueringen av Norge

och för internering av tysk militärpersonal. Därest det skulle befinnas, att

den guldmängd av holländskt ursprung, som under kriget av Tyskland le­

vererades till Sverige, måste anses vara »rövat» guld och därför böra ut­

lämnas till Holland, bör det därav följande fordringsanspråket tillgodoses

med förmånsrätt.

2. Övriga förmånsrätter.

Kommittén föreslår, att följande fordringsanspråk utgå med förmånsrätt

1) kommersiella fordringar, 2) löner, vissa pensioner och livräntor, 3) ska­

deståndskrav på grund av dödsfall eller kroppsskador, orsakade av tyska

neutralitetskränkningar, samt 4) å svenska kronor lydande s. k. funding

bonds.

a. Kommersiella fordringar. Kommitténs skäl för att kommersiella ford­

ringar böra utgå med förmånsrätt äro bcaktansvärda. De kommersiella

fordringarna skulle enligt clearingavtalct, som naturligt är, gäldas till sina

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

49

om vissa fordringsanspråk av sådan anledning skola tillerkännas förmåns­

rätt, måste uppenbarligen anspråken maximeras och underkastas uppmärk­

sam granskning.

Kommittén har också föreslagit viss maximering. Det har mot kommitténs

förslag i detta hänseende i några av remissvaren anmärkts, att de av kom­

mittén föreslagna beloppen skulle vara alltför höga. Jag finner, att frågan

om de lämpliga maximibeloppen bör ytterligare övervägas och föreslår där­

för, att det överlämnas till Kungl. Maj :t att fastställa de maximerade be­

loppen.

Lämpligheten av att pensioner och livräntor kapitaliseras har jämväl ifrå­

gasatts. Det är riktigt, att ur strikt clearingsynpunkt invändningar kunna

göras mot ett dylikt förfaringssätt. Såsom flyktkapitalbyrån framhåller, är

det emellertid av sociala skäl önskvärt, att de ifrågavarande fordringsägarna

beredas en tryggad ställning. Kommittén har till stöd för sin ståndpunkt

framhållit önskvärdheten av att clearingförfarandet icke drager ut på tiden.

Även detta skäl är beaktansvärt. Jag ansluter mig alltså till kommitténs

förslag.

Kommittén föreslår såväl beträffande löne- som beträffande livränteford-

ringar på grund av tjänst, att, i den mån fordringarna överstiga de maxi­

merade belopp, som skola utgå med förmånsrätt, återstoden bör ingå bland

oprioriterade fordringar. Detta innebär beträffande pensioner och livrän­

tor på grund av tjänst, att bland oprioriterade fordringar böra upptagas

efter den 1 oktober 1944 förfallna belopp och kapitaliserat värde av icke för­

fallna belopp, allt i den mån beloppen ligga över de fastställda maximibe­

loppen. Jag ansluter mig till kommitténs förslag.

Jag biträder alltså kommitténs förslag om förmånsrätt för lönefordringar

samt för pensions- och livräntefordringar, som utgå på grund av tjänst, och

föreslår, att det överlämnas till Kungl. Maj :t att slutgiltigt fastställa maxi­

mibeloppen.

Mot kommitténs förslag, att även sådana pensions- och livräntefordringar,

som uppkommit på grund av försäkringsavtal, kapitaliseras och utgå i form

av livräntor men behandlas som oprioriterade fordringar, har jag i och för

sig icke något att erinra. Vissa pensioner och livräntor på grund av försäk­

ringsavtal synas dock i fråga om förmånsrätt böra jämställas med pensio­

ner och livräntor på grund av tjänst. I flera fall utgöras de av en kombina­

tion av pension på grund av tjänst och försäkring. I andra fall tala sociala

skäl för ett jämställande. Jag föreslår därför, att det prövande organet skall

i enlighet med givna bestämmelser i organets blivande instruktion hava

möjlighet att likställa vissa pensioner och livräntor på grund av försäk­

ringsavtal med pensioner och livräntor på grund av tjänst.

Jag vill slutligen understryka vikten av att löne- och pensionsanspråken

noga prövas. De anmälda fordringarnas sammanlagda belopp är betydande.

I detta sammanhang vill jag föreslå, att ett undanlag göres från de förut

angivna reglerna. Om lön, pension eller livränta utgår på grund av att ve­

derbörande under kriget bedrivit tysk propaganda, exempelvis i radio eller

4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 197.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

i pressen, eller haft anställning i vissa nazistiska organisationer såsom S.A.,

S.S. och Waffen S.S., eller eljest haft sådan befattning med den tyska krig­

föringen, som måste anses vara av särskilt stötande beskaffenhet, bör an­

språket icke beaktas.

c. Skadeståndskrav på grund av dödsfall eller personskador, som orsa­

kats genom tyska neutralitetskränkningar.

Kommittén förordar, att här omförmälda krav utgå med förmånsrätt

och att, i den mån skadeståndet utgår med periodiska prestationer, kapitali-

sering och utbetalning sker på samma sätt som beträffande pensioner. Jag

har icke något att erinra mot kommitténs förslag. Kommittén dryftar icke

heller i detta sammanhang de bevisningssvårigheter, som äro förbundna med

prövningen av skadeståndskrav. Emellertid kunna dessa bliva särskilt fram­

trädande, när det gäller exempelvis krigsförlisningar eller nedskjutning av

flygplan. Vid prövningen av dylika krav lärer det i några fall bliva nödvän­

digt atl grunda beslutet om utdelning på vad som kan anses vara sannolikt

med hänsyn till omständigheterna.

d. Funding bonds. Under åren 1935—1938 utlämnades s. k. funding bonds

i stället för kontant betalning över clearingen såsom likvid för avkastning å

certifierade fordringar. Större delen av funding bonds blevo inlösta före

sammanbrottet till en kurs av omkring 50 %. Kommittén föreslår, att åter­

stoden erhåller utdelning med förmånsrätt, som dock endast skulle avse

hälften av det nominella beloppet och endast sådana funding bonds, som

lyda å svenska kronor. Överskjutande del av beloppet skulle därefter över

huvud icke beaktas vid clearingen. Jag biträder kommitténs förslag.

Jag föreslår alltså, att följande fordringar tillerkännas förmånsrätt i nu

nämnd ordning vid utdelning av de tyska medlen: 1) vissa av statens ford­

ringar, i enlighet med vad förut föreslagits, 2) kommersiella fordringar, 3)

löne-, pensions- och livräntefordringar enligt vad förut sagts, 4) A-issa ska-

deståndsfordringar på grund av neutralitetskränkningar samt 5) fordringar

på grund av s. k. funding bonds lydande å svenska kronor till 50 % av det

nominella beloppet.

Omräkningskurser.

Kommittén:

(Kap. 13, 14 och 15)

Kommittén föreslår, att fordringar i främmande valutor, vilka icke blivit

föremål för devalvering -— kommittén nämner svenska kronor, amerikans­

ka dollar, engelska pund, holländska floriner och schweiziska francs -— be­

talas fullt efter den å betalningsdagen gällande kursen. Fordringar i valutor,

som fallit i värde (tyska mark, italienska lire, zloty och franska francs) be­

talas efter kursen å den dag, som fastställes såsom tvångsclearingsdag,

jämte ett tillägg, motsvarande 25—50 % av kursfallet mellan förfallodagen

och tvångsclearingsdagen.

Kommittén föreslår, att omräkningskursen för fordringar, som lyda å

riksmark, fastställes till 1: 68 kronor för en riksmark, såvitt gäller kom­

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

51

mersiella och andra med förmånsrätt utgående fordringar och till 30 öre

för en riksmark beträffande andra fordringar. Icke förmånsberättigade

fordringar å lön, pension och livränta böra dock enligt kommitténs mening

omräknas efter samma kurs som förmånsberättigade sådana fordringar.

Kommittén motiverar sin ståndpunkt beträffande de förmånsberättigade

fordringarna med att tyska kommersiella fordringar å svenska rättssubjekt

även efter sammanbrottet indrivits efter denna kurs och framhåller »dess­

utom starka rättviseskäl» — »särskilt att de svenska borgenärerna icke

böra bliva lidande av att den svenska statsmakten inställde clearingen».

Beträffande övriga fordringar, som föreslås utgå med förmånsrätt, erinrar

kommittén, att fråga blott är om vissa löne-, pensions- och livräntebelopp i

riksmark. Enär bland kommersiella fordringar finnas vissa lönefordringar,

och pensioner och livräntor tidigare reglerats över clearingen vid sidan av

clearingsavtalet men till clearingkurs, finner kommittén icke anledning att

beträffande dessa fordringar frångå clearingkursen.

Beträffande kursen å oprioriterade riksmarksfordringar uttalar kommit­

tén, att en ungefärlig dagskurs av riksmark vid en värdering med stöd av

den tyska valutareformen (efter en dollarkurs av kronor 3: 60 för en dol­

lar) kan fastställas till 11 öre för en riksmark. Kommittén föreslår med

hänsyn till att så lång tid förflutit mellan fordringarnas förfallodag och

betalningsdagen, under vilken tid riksmarken starkt fallit i värde, ett till-

lägg till nyssnämnda kurs med 19 öre per riksmark. De oprioriterade ford­

ringarna i riksmark skulle sålunda beräknas efter en kurs av 30 öre för en

riksmark.

Slutligen föreslår kommittén, att vid betalningsförbindelser förekom­

mande guldklausuler endast böra beaktas i fråga om fordringar, som upp­

stått i den internationella post- och telegramtrafiken.

Yttranden:

Fullmäktige i riksbanken

biträda kommitténs uppfattning angående om-

räkningskurserna men uttala sin tvekan om lämpligheten av tillägget till

kursen å devalverade valutor.

Fullmäktige finna tveksamt, huruvida en riksmarkskurs av 1: 68 bör läg­

gas till grund för betalning av andra fordringar än dem, för vilka betalning

erlagts till tyska clearingmyndigheter före sammanbrottet. Därjämte hysa

fullmäktige tvivel om riktigheten av en beräkning av riksmarkskurs på ba­

sis av den tyska myntreformen. Fullmäktige uttala vidare, att det torde

vara tveksamt, huruvida någon kurs å riksmark över huvud för närvarande

bör fastställas. I Schweiz har sådan kurs ännu icke fastställts. Fullmäktige

förorda, att man avvaktar att bestämma någon kurs å riksmark.

Därest ett uppskjutande av utbetalningarna icke anses böra äga rum, fin­

na fullmäktige, att man skulle kunna förfara så, att riksmarksfordringarna

upptagas i kalkylen över fordringarna till en schematisk maximal kurs, för­

slagsvis en krona för en riksmark. Därefter fastställes en utdelningsprocent

på basis av denna kalkyl, jämfört med för utdelning tillgängliga medel.

52

Utdelning sker därefter på fordringar i annat mynt än riksmark efter denna

procentsats, varjämte utdelning eventuellt även kan ske på riksmarksford­

ringarna efter en minimikurs, under vilken man skäligen icke bör gå. Yt­

terligare utdelning får anstå, tills ett riksmarksvärde kunnat fastställas.

Clearingnämnden

avstyrker det föreslagna tillägget till kursen å devalve­

rade valutor och förordar, att betalningsdagens kurs kommer till använd­

ning.

Nämnden föreslår beträffande kursen å riksmark, att samtliga kommer­

siella fordringar erhålla betalning efter en kurs av 1: 68 kronor för en riks­

mark. Däremot avstyrker nämnden, att denna kurs tillämpas även på löne-,

pensions- och livräntefordringar och föreslår, att dessa fordringar beräknas

efter en kurs av 20 öre för en riksmark.

Nämnden gör gällande, att det för närvarande icke är möjligt att bestäm­

ma den kurs, till vilken innehavare av oprioriterade riksmarksfordringar böra

erhålla betalning och förordar, att denna fråga ytterligare undersökes.

Flyktkapitalbyrån

föreslår en kurs av 89 öre för en riksmark såsom högsta

tänkbara kurs å riksmarken. Byrån föreslår, att denna kurs lägges till grund

för utbetalningar till innehavare av kommersiella fordringar och fordringar

å löne-, pensions- och livräntebelopp. Byrån ifrågasätter riktigheten av den

av kommittén föreslagna kursen för icke förmånsberättigade fordringar men

tillstyrker en kurs av 20 öre för en riksmark för dessa fordringar.

Bankföreningen,

till vars yttrande

Skyddskommittén för utlandsf ordringar

ansluter sig, avstyrker, att tillägg utgår för kursfallet å devalverade valutor

liksom till det med stöd av den tyska valutareformen beräknade värdet å

riksmarken, 11 öre för en riksmark. Föreningen förordar, att kursen 168: 01

kronor tör 100 riksmark användes dels beträffande samtliga fordringar, vil­

ka inbetalats till den tyska clearingmyndigheten och aviserats clearingnämn­

den före sammanbrottet dels ock för löne-, pensions- och livräntebelopp,

förfallna före den 13 juli 1946 (dagen för den svenska revalveringen). För

senare förfallna förmånsberättigade pensions- och livräntefordringar före­

slår föreningen skilda kurser med hänsynstagande till den svenska revalve­

ringen och den tyska valutareformen.

Föreningen gör vidare gällande, att det icke för närvarande är möjligt

att fastställa den kurs, efter vilken icke förmånsberättigade riksmarksford­

ringar böra omräknas och föreslår att uppskjuta bestämmandet av denna

kurs. Föreningen förordar, därest ett uppskjutande icke anses böra äga

rum, att fordringarna beräknas efter värdet av de olika typer av tidigare

existerande riksmarkskategorier (register-, handels-, aktiemark), som de

närmast motsvara. Föreningen avvisar slutligen kommitténs uppfattning om

guldklausulerna och yttrar, att anledning saknas att icke vid tvångsclea-

ringen beakta förekommande guldklausuler, i den mån de enligt tillämplig

nationell lagstiftning äro giltiga. Skyddskommittén framhåller särskilt, att

å riksmark lydande obligationer med guldklausul till betydande belopp emit-

terats i Sverige av tyska gäldenärer. Enligt kommitténs framställning äro

dessa guldklausuler giltiga enligt tysk rätt. Klausulerna äro likaledes gil­

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

53

tiga enligt svensk rätt. Skyddskommittén gör därför gällande, att »en till-

lämpning av rättsprinciper leder till att guldklausulen beaktas vid tvångs-

clearingen».

Utlandssvenskarnas förening

förordar, att riksmarkskursen 1:68 kronor

för en riksmark reduceras väsentligt.

Sveriges försäkringsbolags riksförbund

förordar beträffande återförsäk-

ringslikviderna, att de saldon, som voro förfallna till betalning före den 8

maj 1945, omräknas efter då gällande växel- eller clearingkurser. Vidare

föreslår förbundet, att övriga avräkningssaldon omräknas efter dagskurs,

varvid beräkningen bör grundas på kursen på tyska mark efter förhållande

1 tysk mark =10 riksmark.

Departementschefen.

Då en enhetlig kursbestämning är i hög grad önskvärd, föreslår jag, att

fordringar, som äro uttryckta i andra utländska myntslag än tyska riks­

mark, betalas efter den kurs, som gäller å clearingdagen, d. v. s. den dag,

då Kungl. Maj :t utfärdar förordnande om tvångsclearing med Tyskland.

Kommitténs förslag, att förfallna fordringar i myntslag, som fallit i värde,

skulle betalas efter kursen å betalningsdagen jämte ett tillägg motsvarande

25 eller 50 % av kursfallet mellan fordringens förfallodag och betalnings­

dagen, har i några av remissvaren blivit föremål för befogade erinringar.

Jag vill därför föreslå, att dylikt tillägg icke göres.

Fastställande av omräkningskurs å riksmark erbjuder betydande svårig­

heter, något som också framhållits både av kommittén och i samtliga ytt­

randen över kommitténs förslag. Den av kommittén föreslagna kursen å

riksmark, kronor 1: 68, för prioriterade fordringar, synes dock vara alltför

hög i jämförelse med den kurs, som bör fastställas för övriga i riksmark

uttryckta fordringar. Det är över huvud icke övertygande visat, att priorite­

rade fordringar böra betalas efter högre kurs än oprioriterade. Beträffande

en kategori av de prioriterade fordringsanspråken kunna dock bärande skäl

anföras för en förmånligare kursbestämning. Vid den av kommittén om­

nämnda, i juni 1948 företagna reformen av penningväsendet i den ameri­

kanska, engelska och franska zonen i Tyskland ha fastställts olika kurser

för utbyte mellan den gamla myntenheten, riksmarken, och den nya, den

tyska marken. Löner, som skola betalas för tiden efter penningreformen

men på grund av äldre kontrakt, skola enligt den nya ordningen beräknas

efter en kurs av en tysk mark för en riksmark. På grund av sociala skäl och

med anknytning till den nyss nämnda utbytesrelationen finner jag skäligt,

att samtliga löne-, pensions- och livräntefordringar, som äro uttryckta i riks­

mark, omräknas på det sättet, att en riksmark anses motsvara en tysk mark

och att den tyska markens kurs å clearingdagen blir bestämmande för om­

räkningen i svenska kronor. Beträffande övriga prioriterade fordringar synes

icke tillräckliga skäl kunna anföras för att en högre kurs skulle tillämpas

vid omräkningen än den, som fastställes för de oprioriterade fordringarna.

Att fastställa en rimlig kurs vid omräkning av riksmark i svenska kronor

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

54

Kungi. Maj:ts proposition nr 197.

möter, som förut nämnts, mycket stora vanskligheter. Vid frågans bedö­

mande böra följande omständigheter beaktas. De i riksmark uttryckta

fordringsanspråken ha tillkommit under tiden före det tyska sammanbrot­

tet och ha icke kunnat gäldas på grund av de hinder för överföring, som

uppställts på tysk sida. Med anledning av det tyska sammanbrottet spärra­

des clearingmedlen, och utbetalningar till svenska borgenärer upphörde

(med i detta sammanhang betydelselösa undantag). Å ena sidan är det

icke möjligt att helt se bort från den högst betydande värdeförsämring,

som riksmarken undergått efter sammanbrottet. En del av denna värde­

försämring måste ägarna av markfordringar få vidkännas. Å andra sidan

synes det med hänsyn till de föreliggande omständigheterna vara mindre

rimligt, om de skulle få vidkännas hela värdeförsämringen. Med beaktande

av anförda omständigheter har en omräkningskurs av 30 öre för en riks­

mark ansetts utgöra en godtagbar norm. Såsom Bankföreningen framhåller,

finnes emellertid åtskilliga typer av fordringsanspråk, som före samman­

brottet betalades med särskilda kategorier av riksmark (handelsmark etc).

Flera av dessa markkategorier hade redan före sammanbrottet en lägre

kurs än 30 öre för en riksmark. Med avseende på dessa fordringsanspråk

bör omräkningskursen i tvångsclearingen bestämmas till den kurs, som för

dessa kategorier av mark angivits vid sista noteringen före sammanbrottet.

Jag föreslår alltså, att beträffande löne-, pensions- och livräntefordringar

(såväl prioriterade som oprioriterade) omräkningskursen bestämmes till

1 tysk mark för 1 riksmark och att den tyska markens kurs å clearingda-

gen användes vid omräkningen till svenska kronor. I övrigt bör en tysk

riksmark vid omräkningen anses motsvara 30 öre, såvida fråga icke är om

särskilda kategorier av mark, som före sammanbrottet noterades till lägre

värde än 30 öre. I sistnämnda fall bör sista noteringen före sammanbrot­

tet vara bestämmande för omräkningskursen.

Vad slutligen angår omräkningskursen för i guldmark eller viktsenheter

fint guld uttryckta fordringar biträder jag helt kommitténs förslag. Jag fö­

reslår alltså, att dylika klausuler i allmänhet icke beaktas. Däremot bör, så­

som kommittén föreslagit, guldklausulen beaktas i samband med fordringar,

som uppkommit till följd av den internationella post- och telegraftrafiken.

Dylika fordringar äro uttryckta i guldfrancs och guldklausulen utgör i det­

ta sammanhang en grundval för ett avräkningsförfarande.

Frågan om tillgodoseende av tysklandssvenskarnas anspråk,

ömmande fall (svenska och tyska).

Kommittén:

(Kap 6 och 10.)

Kommittén föreslår

dels,

att tysklandssvenskarna erhålla ersättning för

förlorad egendom med högst 2 miljoner kronor ur de medel, som må till­

komma statens krigsförsäkringsnämnd,

dels ock

att möjlighet öppnas att

i undantagsfall medgiva ersättning i ömmande fall. Kommittén förordar, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

55

medel härtill tagas ur det restbelopp, som beräknas återstå, sedan slutut­

delningen skett. Kommittén beräknar detta överskott till omkring 12,i mil­

joner.

De anspråk, varom här är fråga, äro

dels

sådana, som icke kunna till­

godoses över clearingen,

dels ock

ömmande fall, som kunna erhålla utdel­

ning i clearingen, ävensom fordringsanspråk av svenskfödda kvinnor eller

efter sammanbrottet naturaliserade svenska medborgare.

1) Anspråk, vilka icke kunna tillgodoses över clearingen.

Huvudparten av tysklandssvenskarnas krav avser ersättning för förlus­

ter på grund av att fastigheter, bohag eller värdesaker i Tyskland förstörts

genom krigshandlingar från de staters sida, med vilka Tyskland var i krig.

Sådana förluster giva uppenbarligen icke upphov till skadeståndsskyldig-

het för Tyskland och kunna därför icke tillgodoses enligt gällande clearing-

lagstiftning. Kommittén vill icke förorda en utvidgning av clearinglagen.

De ifrågavarande ersättningskraven kunde sålunda icke tillgodoses, såvida

icke tyskt åtagande att erlägga ersättning visas.

För att ändock möjliggöra ett visst beaktande av tysklandssvenskarnas

i många fall behjärtansvärda anspråk i detta sammanhang föreslår kom­

mittén, som förut nämnts, att de medel, som vid den blivande utdelningen

må tillkomma krigsförsäkringsnämnden, avstås till tysklandssvenskarna,

dock högst 2 miljoner kronor.

Kommittén framhåller därvid, att i första hand blott sådana tysklands-

svenskar böra tillgodoses, som lidit förluster i Tyskland men erhålla ringa

eller ingen utdelning i tvångsclearingen samt äro i ömmande omständig­

heter.

2) Ömmande fall, som kunna erhålla utdelning i clearingen, ävensom

fordringsanspråk av svenskfödda kvinnor eller efter sammanbrottet natura­

liserade svenska medborgare.

Kommittén avvisar tanken på att genom clearingmedlen mer allmänt

tillgodose ömmande fall, s. k. »Härtefälle». Detta gäller både svenska och

tyska medborgare. Kommittén avstyrker alltså, att en mera allmän möjlig­

het skulle beredas fordringshavarna »att under åberopande av ömmande

omständigheter utverka full utdelning eller utdelning efter särskilt gynn­

sam procentsats». Emellertid tillägger kommittén:

»Möjligen skulle man emellertid vid bestämmandet av huru efter den

egentliga utdelningen kvarstående restbelopp av tyskmedlen skall användas,

kunna taga hänsyn till fordringar, vilka innehavas av personer i ömmande

omständigheter. Ett restbelopp kommer att finnas på grund av att det icke

är tekniskt möjligt att genomföra utdelningen på grundval av ett visst pro­

centtal för oprioriterade fordringar, som är så beräknat, att samtliga medel

tagas i anspråk. Utdelningsprocenten bör uppenbarligen vara ett någor­

lunda lätthanterligt tal och vid bestämmandet av detta ta! måste man ta

till något i underkant. Restbeloppet torde å andra sidan bli för litet för

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

att medgiva en ny allmän utdelning. Det är från detta restbelopp, som

enligt kommitténs uppfattning även tyska Härtefälle och svenskfödda kvin­

nor, som genom gifte blivit tyska medborgare böra tillgodoses, i den mån

Kungl. Maj :t fattar beslut om sådant tillgodoseende (se ovan 6 kap. un­

der I).»

I 6 kap. under I yttrar kommittén, att möjlighet i princip att få utdel­

ning för fordringar från clearingmedlen icke bör öppnas ens för sådana

tyska medborgare, som mycket länge varit bosatta i Sverige och som tidi­

gare under avtalsclearingens tid kunnat få medel transfererade för sitt

uppehälle, s. k. Härtefälle. Med dessa jämställas härstädes bosatta svensk­

födda kvinnor, som genom gifte blivit tyska medborgare. Emellertid före­

slår kommittén, »att i undantagsfall, efter beslut i varje särskilt fall från

Kungl. Maj :ts sida, möjlighet bör kunna öppnas för personer, tillhörande

de två nämnda kategorierna, att få utdelning. Att stor försiktighet bör

iakttagas i förevarande punkt är emellertid motiverat icke blott av princi­

piella skäl utan även av att det är svårt att ange, valka fordringsbelopp det

här kan röra sig om.»

Till förenämnda kategorier synas även böra hänföras efter det tyska

sammanbrottet naturaliserade svenska medborgare. Dessa personer jäm­

ställas av kommittén med svenskfödda kvinnor, som genom gifte blivit

tyska medborgare.

Yttranden:

Clearingnämnden

förordar, att dispensmöjlighet bör medgivas från de

av nämnden föreslagna villkoren beträffande medborgarskap och bosätt­

ning för ömmande fall, exempelvis för svenskfödd kvinna, som genom gifter­

mål blivit tysk medborgare.

Flyktkapitalbyrån

delar kommitténs uppfattning, att ersättning i Sverige

bör beredas tysklandssvenskarna. Med hänsyn till det behjärtansvärda i

deras läge föreslår byrån, att det belopp, som särskilt ställes till förfogande

för deras tillgodoseende blir i motsvarande grad förhöjt. Byrån föreslår,

att bdloppet uttages antingen ur det överskott, som beräknas kvarstå efter

den egentliga utdelningen, eller utgår ur de medel, som genom avgifter

under avtalsclearingen uttagits av clearingnämnden och kvarstå hos denna

ävensom eventuellt av räntor, som staten anser sig böra erlägga för dispo­

sition av clearingmedlen efter 1945.

Skyddskommittén för utlandsfordringar

kan icke biträda tyskmedelskom-

mitténs förslag angående ersättning i ömmande fall. Enligt skyddskommit­

téns uppfattning böra clearingmedlen komma tvångsclearingsborgenärerna

och inga andra till godo.

Utlandssvenskarnas förening

yttrar, att det av kommittén framförda för­

slaget, att ersättning icke skulle utgå för förlust av fast och lös egendom,

som förstörts eller skadats genom krigshändelserna, icke kan finna för­

ståelse bland utlandssvenskarna. Föreningen framhåller därvid de tjänster,

som tysklandssvenskarna gjort landet under kriget, samt anför, att tysk-

landssvenskar förväntat något slags ersättning för sådana förluster. Viss

prioritet borde givas dessa anspråk så, att ersättningen icke bleve fiktiv.

Föreningen antyder jämväl, att, även om vissa fordringar kunna betalas

med stöd av clearinglagen, kommittén dock föreslår utdelningar för ända­

mål, som äro främmande för lagens syften. Då dylika avsteg kunna anses

berättigade, ifrågasätter föreningen, om skillnad bör upprätthållas mellan

olika slag av fordringar.

Beträffande ömmande fall föreslår föreningen, att ett tillräckligt belopp

avsättes för detta ändamål, vilket skulle medföra, att statliga och kommu­

nala utgifter för socialvård i motsvarande mån kunde minskas. Föreningen

gör gällande, att beloppet möjligen icke skulle behöva direkt belasta clea-

ringmedlen, därest det tages från den vinst, som clearingnämnden måste

hava gjort vid värderingen av markfordringar till en kurs av kronor 1: 68.

Föreningen föreslår, att ett belopp om 20 miljoner kronor avsättes för detta

ändamål.

Emigranternas självhjälp, Emigranternas skyddsförening

samt

Tyska

socialdemokratiska partistyrelsens representant i Sverige

föreslå, att öm­

mande fall beredas »en viss förmånsrätt» i enlighet med det till clearing-

avtalet gjorda tillägget angående under stödsbetalningar, pensioner, arv och

liknande prestationer, vilka enligt avtalet skulle bliva föremål för välvillig

prövning.

Viktoriaförsamlingens i Berlin kyrkoråd

hemställer, att de av kriget

drabbade församlingsmedlemmarna måtte erhålla ersättning för lidna ska­

dor och hjälp till anskaffning av maskiner, husgeråd, verktyg, arbetsloka­

ler m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

57

Departementschefen.

a. Tysklandssvenska anspråk, som icke kunna göras gällande i clearingen.

På grund av clearinglagens föreskrift, att tvångsclearing endast avser

fordringsanspråk, kan i allmänhet utdelning genom clearingen icke ske för

tillgodoseende av anspråk på ersättning för egendom, som i Tyskland för­

störts till följd av direkta krigshändelser (luftanfall, luftvärnseld eller ar-

tilleribeskjutning). Såvida icke tyskt åtagande att utgiva ersättning till dy­

lika skador kan visas, finnes icke någon rättslig grund för ett fordrings­

anspråk i dylika fall. Stora delar av tysklandssvenskarnas anspråk kom­

ma därför att lämnas utanför clearingen. Tysklandssvenskarna ha emeller­

tid lidit betydande förluster genom kriget och flera av dem befinna sig i

ett nödställt läge. Det är av flera skäl angeläget att bispringa dem. Kom­

mittén har för sin del föreslagit, att man nu skulle vidtaga en liknande an­

ordning, som då ersättning gavs åt svenskar för förlorad egendom i Balti-

cum. Under åberopande av den då vidtagna åtgärden föreslår kommittén,

att av de medel, som vid den blivande utdelningen må tillkomma krigsför-

säkringsnämnden, avstås till förmån för tysklandssvenskarna högst 2 mil­

joner kronor. Enligt kommittén skulle i första hand sådana tysklands-

58

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

svenskar tillgodoses, som lidit förluster i Tyskland och erhållit ingen eller

ringa utdelning i clearingen.

Den av kommittén förordade utvägen är beaktansvärd. Emellertid är det

av kommittén föreslagna beloppet knappast tillräckligt. Det är visserligen

icke möjligt att med någon säkerhet avgöra, vilka belopp som kunna erford­

ras för att tillgodose de mest trängande hjälpbehoven, och det rådande fi­

nansiella läget möjliggör tyvärr icke heller en mycket vidsträckt hjälp­

verksamhet, men det av kommittén föreslagna beloppet är dock med säker­

het alltför knappt och bör avsevärt höjas. Jag har funnit det möjligt att

föreslå, att till hjälpåtgärder för de av kriget drabbade tysklandssvenskar-

na avsättes ett belopp av 6 miljoner kronor. Denna summa erhålles genom

att staten till förmån för tysklandssvenskarna avstår dels ett belopp om

2 miljoner kronor av den utdelning, som i clearingen må tillkomma krigs-

försäkringsnämnden, och dels ett belopp av sammanlagt 4 miljoner kro­

nor att utgå av den utdelning, som i clearingen tillkommer försvarets civil­

förvaltning på grund av kostnader för tyska militärinternerade och som en­

ligt det föregående skall utgå med förmånsrätt. Jag vill därför föreslå, att

en summa av 6 miljoner kronor på nämnda sätt ställes till förfogande för

stöd åt de av kriget drabbade tysklandssvenskarna. Medlen böra förvaltas

av en särskilt utsedd nämnd. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att be­

sluta om nämndens sammansättning, utse dess ledamöter och utfärda in­

struktion. Kostnaderna för nämndens verksamhet skola utgå ur de avsatta

medlen. Nämnden bör äga att utdela medlen såväl till här i riket bosatta

förutvarande tysklandssvenskar som till svenskar bosatta i Tyskland och

jämväl till svenska institutioner i Tyskland (exempelvis till den svenska

församlingen i Berlin).

b. ömmande fall (svenska och tyska).

Såsom av det föregående framgått, har kommittén föreslagit, att i un­

dantagsfall dispens må beviljas av Kungl. Maj :t från de av kommittén upp­

ställda reglerna för bestämmande av personkretsens omfattning och inne­

hav av utdelningsberättigad fordran. Kommittén har dessutom föreslagit,

att såväl i dessa fall som beträffande ömmande fall i övrigt ett tillgodose­

ende skulle ske inom clearingens ram på det sättet, att vid utdelningen upp­

kommet restbelopp ställdes till förfogande för sådant ändamål. Kommittén

framhåller, att det icke är tekniskt möjligt att anordna en sådan utdelning

för oprioriterade fordringar, att samtliga medel tagas i anspråk. Utdelnings-

procenten bör nämligen vara ett lätthanterligt tal och tilltagas något i un­

derkant. Härigenom uppkommer ett restbelopp, som kan beräknas vara för

litet för att medge ny allmän utdelning. Restbeloppet har dock av kom­

mittén uppskattats till icke mindre än 12 miljoner kronor.

I likhet med kommittén anser jag, att såväl svenska som tyska ömmande

fall, som kunna tillgodoses inom clearingens ram, böra på särskilt sätt beak­

tas och att härvid möjlighet till undantag från uppställda regler bör givas.

Det bör överlåtas till Kungl. Maj :t att fastställa normerna för dylika falls

behandling och att besluta, hur utdelning i dylikt sammanhang bör ske. En

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

59

allmän utdelningsprocent, som skulle lämna en så stor rest som 12 miljoner

kronor, måste jag dock anse vara mindre lämpligt avvägd.

Kostnaderna för förvaltning: och utdelning av de tyska

tillgångarna.

Kommittén:

Kommittén föreslår, att vid utdelningen en särskild, i procent av utdelat

belopp beräknad avgift uttages. Procentsatsen bör så avvägas, att kostna­

derna för restitutionsnämnden, flyktkapitalbyrån, tyskmedelskommittén

och blivande kostnader för utdelningsförfarandet täckas.

Kommittén har beträffande täckandet av flyktkapitalbyråns och restitu-

tionsnämndens kostnader övervägt två alternativ. Enligt det ena skulle des­

sa myndigheter få bevaka anspråken och erhålla utdelning liksom borgenä­

rer i allmänhet, varvid anspråken med hänsyn till deras art skulle erhålla

förmånsrätt. Detta alternativ avvisas emellertid av kommittén, därför att

det är svårt att betrakta kostnaderna för de statsinstitutioner, som hand­

lagt eller komma att handlägga ärenden rörande den tyska egendomens av­

veckling, såsom fordringar å det tyska riket. Kommittén framhåller, att de

ifrågavarande borgenärerna icke på sätt clearinglagen stadgar kunna för

clearing av fordringar, för vilkas gäldande insättningar skett, avstå så myc­

ket av egen fordran, som svarar mot uppburet belopp. Därför har kommittén

valt det andra alternativet, som innebär, att vid utdelningen en särskild av­

gift uttages. Som skäl för avgiften anföres av kommittén, att borgenärerna

måste anses stå närmare än staten att i sista hand bära kostnaderna för de

tyska tillgångarnas förvaltning.

Yttrande:

Flyktkapitalbyrån

har i sitt yttrande biträtt kommitténs förslag, att kost­

naderna för flyktkapitalbyråns förvaltning uttagas genom avgift å utbetal­

ningarna.

I övrigt har kommitténs förslag icke föranlett uttalanden i remissvaren.

Departementschefen.

Jag biträder kommitténs förslag, att kostnaderna för flyktkapitalbyråns,

restitutionsnämndens och tyskmedelskommitténs verksamhet och kostna­

derna för det kommande utdelningsförfarandet uttagas genom en särskild,

i procent av utdelat belopp räknad avgift. Denna avgift bör fastställas av

Kungl. Maj :t efter förslag av fördelningsorganet.

Utdelningsförfarandet.

Kommittén:

(Kap. 16)

Kommittén gör gällande, alt en ingående prövning av varje särskilt an­

språk måste äga rum, innan utdelning för anmäld fordran kan medgivas.

Kommittén förordar, att om icke ett särskilt statsorgan inrättas, denna prov­

61

jag framlagt, måtte få lända till efterrättelse. De huvudsakliga riktlinjer-’

na kunna sammanfattas på följande sätt:

1) Den planerade tvångsclearingen med Tyskland bör äga ruin utan

uppskov och genomföras med stöd av gällande clearinglagstiftning. Inom

ramen för clearinglagens bestämmelser avgöres, vilka fordringsanspråk

som i clearingen skola beaktas och i vilken ordning anspråken skola till­

godoses.

2) Personkretsen å borgenärssidan bestämmes på det sättet, att den i

princip omfattar svenska rättssubjekt, dock icke sådana, som äro bosatta

i Tyskland. Härutöver uppställes villkoret, att fordringen för att beaktas

skall ha varit på svensk hand den 1 maj 1945, d. v. s. den antagna dagen

för det definitiva tyska sammanbrottet. Allmänt undantag från dessa reg­

ler utgöra de kommersiella fordringar, som avses i clearingavtalet den 14

december 1940. I övrigt uppdrages åt Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga

dispensföreskrifter.

3) Till kategorien gäldenärer, vilkas skulder omfattas av tvångsclearing­

en, hänföras tyska staten, tyska juridiska personer och tyska medborgare,

som under andra världskriget varit bosatta i Tyskland men icke andra rätts­

subjekt. Med Tyskland avses det tyska riket i dess utsträckning före den

1 januari 1938.

4) Tvångsclearingen avser allenast fordringsanspråk. Alla arter av ford­

ringsanspråk skola beaktas med undantag av svenska moderföretags in-

vesteringsfordringar å svenska dotterföretag i Tyskland. Vad de sistnämnda

fordringsanspråken beträffar ankommer det å Kungl. Maj :t att efter hö­

rande av fördelningsorganet besluta, huruvida och i vad mån denna typ av

fordringar skall erhålla utdelning. Statens anspråk på ersättning av det tyska

riket för en till Belgien av Sverige utlämnad guldkvantitet, som den tyska

riksbanken levererat till den svenska riksbanken, skall upptagas såsom ford­

ringsanspråk i clearingen.

5) Tvångsclearingen avser väsentligen fordringar, som uppkommit före

det tyska sammanbrottet eller ha sin grund i förhållanden före denna tid­

punkt. Räntor, avkastning eller avgifter på grund av avtal erhålla icke utdel­

ning i clearingen, i den mån de belöpa sig å tiden efter den 1 maj 1945. Om

ränta å obligationer före nämnda dag transfererats från Tyskland, erhålles

icke utdelning för räntor å samma obligationer.

6) Ocertifierade finansiella fordringsanspråk beaktas icke i andra fall

än då särskilda skäl därtill föreligga.

7) Om det kan visas, att gäldenären före den 1 maj 1945 var solvent, då

fordringen förföll till betalning, skall anspråket från denna synpunkt god­

kännas. Är det utrett, att gäldenären vid ifrågavarande tidpunkt var insol­

vent, skall fordringsanspråket avvisas. Kan full bevisning rörande solvensen

icke förebringas, ankommer det på fördelningsorganet att fatta beslut med

hänsyn till omständigheterna. Det tyska riket, de tyska delstaterna och de

tyska kommunerna skola antagas hava varit solventa intill den 1 maj 1945

8) Samtliga fordringar på Tyskland från tiden före den 1 maj 1945 skola

Kungl. Maj. ts proposition nr 197.

Rättelse å proposition 197.

De tre översta raderna å sid. 48 skola lyda:

kapitalbelopp, medan avtalen beträffande de finansiella fordringarna i hu­

vudsak endast gällde överförande av räntan. Det har i några remissyttranden

ifrågasatts, om alla kommersiella fordringar (före sammanbrottet) borde utgå

63

delning, som i clearingen tillkommer krigsförsäkringsnämnden,

dels ock

sammanlagt fyra miljoner kronor av den utdelning, som tillkommer för­

svarets civilförvaltning på grund av statens kostnader för tyska militär-

internerade. Medlen skola omhänderhavas och utdelas av en särskild

nämnd, vars ledamöter utses av Kungl. Maj :t. Kostnaderna för nämndens

verksamhet skola utgå ur de medel, som sålunda ställts till förfogande.

Utdelning skall ske enligt av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion.

16) Sådana ömmande fall, som kunna tillgodoses inom clearinglagstift-

ningens ram, skola beaktas i enlighet med föreskrifter, som det ankommer

å Kungl. Maj :t att utfärda.

17) Kostnaderna för flyktkapitalbyråns, restitutionsnämndens och tysk-

medelskommitténs verksamhet och kostnaderna för det kommande utdel-

ningsförfarandet uttagas genom en särskild, i procent av utdelat belopp

räknad avgift. Denna avgift fastställes av Kungl. Maj :t efter förslag av för-

delningsorganet.

18) Prövningen av betalningsanspråken och fördelningen skola ombe­

sörjas av en för ändamålet inrättad nämnd, som skall bestå utav tre av

Kungl. Maj :t utsedda ledamöter. En av nämndens ledamöter skall besitta

beprövad och kvalificerad erfarenhet i domarvärv. Nämndens avgöranden

äro slutgiltiga.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kron-

prinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposi­

tion av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Ur protokollet:

A. Lewenhau.pt.

Bilagor.

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

RÖRANDE

DEN SLUTLIGA DISPOSITIONEN AV

TYSKA TILLGODOHAVANDEN

AVGIVET AV

Tyskmedelskommittén

• !. '■ ' -. I

Till Hans Excellens Herr Ministern för Utrikes Ärendena.

Den 10 januari 1947 bemyndigade Kungl. Maj:t Eders Excellens att till­

kalla högst tre sakkunniga att utreda och framlägga förslag1 i frågan om

den slutliga dispositionen av de tyska tillgodohavanden, som finnas spärra­

de hos clearingnämnden eller må uppstå genom likvidation av här befintliga

tyska tillgångar, till den del dessa tillgodohavanden icke skola användas för

finansiering för tysk räkning enligt den i Washington den 18 juli 1946 mel­

lan Sverige och vissa allierade makter träffade uppgörelsen.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Eders Excellens den 14 ja­

nuari 1947 undertecknade ledamoten av riksdagens första kammare profes­

sor Åke Holmbäck, ordförande, samt bankdirektör C. A. R. Lindahl och nu­

mera t. f. statssekreteraren i handelsdepartementet hovrättsrådet H. K. H.

Holmgren att utföra ifrågavarande sakkunnigeuppdrag. Till sekreterare åt

de sakkunniga har Eders Excellens förordnat e. o. hovrättsassessorn Harald

Skogman. Under sista tiden av de sakkunnigas arbete då Skogman av sjuk­

dom varit förhindrad att deltaga har kommittén biträtts av hovrättsasses­

sorn Allan Björklund.

De sakkunniga, som antagit benämningen tyskmedelskommittén, ha till

Eders Excellens avlåtit skrivelser

1) den 10 juli 1947 med yttrande över tre framställningar från Utlands­

svenskarnas förening om åtgärder bl. a. för att åt de tysklandssvenskar, som

återvänt till Sverige, bereda ersättning för den förlust av egendom, som

åsamkats dem genom krigsförhållandena,

2) den 25 november 1947 med förslag om utfärdande av kungörelse om

anmälningar av fordringar på Tyskland och mot någon i Tyskland,

3) den 31 december 1947 med förslag om förtursbetalning åt vissa kate­

gorier fordringsägare på Tyskland eller någon i Tyskland,

4) den 2 juni 1948 med yttrande över två framställningar till Konungen,

den ena avseende kvittning av viss skuld mot fordran på Tyskland och den

andra om ersättning för kostnader för omhändertagande av tyska båtar.

Efter fullgjort uppdrag får kommittén nu till Eders Excellens vördsamt

avgiva betänkande i det oss anförtrodda uppdraget.

Som bakgrund för kommitténs arbete ligger ett yttrande av Eders Excel­

lens till statsrådsprotokollet den 1 november 1946 över utrikesdepartements-

ärendena om avlåtande till riksdagen av proposition angående godkännande

1 Det anförande varigenom tillkallandet av de sakkunniga motiverades är återgivet

å s. 5—6.

4

av den i Washington träffade uppgörelsen. I yttrandet, som icke föranlett

erinran av riksdagen, angav Eders Excellens, att den clearing av svenska

fordringsanspråk mot tyska tillgångar i Sverige, som uppgörelsen förutsät­

ter, bör äga rum med stöd av gällande clearinglagstiftning. Kommittén bör­

jar därför sin framställning med en skildring av den svenska clearinglag-

stiftningens uppkomst och innehåll samt en teckning av våra clearingför-

bindelser med Tyskland. Så övergår kommittén till att angiva de delar av

Washingtonuppgörelsen, som äro av vikt, samt de kategorier fordringar, som

för närvarande finnas på svensk hand på Tyskland eller på tyska rätts­

subjekt. Mot bakgrunden av dessa redogörelser framställer och motiverar

därefter kommittén sitt förslag.

Stockholm i februari 1949.

CURT LINDAHL

ÅKE HOLMBÄCK

KURT HOLMGREN

Harald Skogman.

Kommitténs uppdrag.

I det yttrande till statsrådsprotokollet den 10 januari 1947 varmed mi­

nistern för utrikes ärendena excellensen Undén motiverade tillsättande av

kommittén anfördes följande:

Sedan det svensk-tyska clearingavtalet i samband med det tyska sammanbrottet

upphört att tillämpas, förordnade Kungl. Maj:t i kungörelse den 6 april 1945, att

alla fordringar, som tillkomme någon i Tyska riket, skulle inbetalas till Clearing-

nämnden och där vara spärrade.

Sedermera har genom en i Washington den 18 juli 1946 verkställd och den 17

december samma år av riksdagen godkänd skriftväxling mellan representanter för

svenska regeringen, å ena sidan, samt Storbritanniens och Norra Irlands, Frankri­

kes och Förenta Staternas regeringar, å den andra sidan, uppgörelse träffats, bl. a.

rörande likvidation av tyska tillgångar i Sverige, med undantag för egendom till­

hörig här bosatta tyska medborgare, vilka icke skola repatrieras. Enligt nämnda

uppgörelse skall behållningen av likvidationen av de tyska tillgångarna disponeras

dels

för betalning av svenska fordringar gentemot Tyskland

och dels

— med ett

i uppgörelsen fixerat belopp av 150 milj. kronor — för finansiering av inköp av

för det tyska folkhushållet viktiga varor, varom överenskommelse må träffas mel­

lan svenska regeringen och de i uppgörelsen deltagande allierade regeringarna.

Det belopp, som sålunda står till förfogande för betalning av svenska fordringar

på Tyskland, är icke i uppgörelsen närmare angivet, lika litet som omfattningen

eller arten av de fordringar, som därur kunna åtnjuta betalning.

I detta sammanhang må erinras om vad jag anfört till statsrådsprotokollet den

1 november 1946 vid avlåtande av proposition till riksdagen rörande den förut

nämnda skriftväxlingens godkännande:

»Den clearing av svenska fordringsanspråk mot tyska tillgångar i Sverige, som

jämväl förutsattes enligt uppgörelsen, bör, såsom nyss antytts, äga ruin med stöd

av gällande clearinglagstiftning. Bland de fordringar, som skola utfå betalning

genom detta förfarande, böra medräknas statsverkets oguldna fordringar på Tysk­

land, inklusive den fordran, som uppkommer genom utlämnande av det s. k. röva­

de guldet, vilket mottagits såsom fullgod likvid i betalningssammanhang som eljest

skulle reglerats över clearingen och mot uttrycklig försäkran att guldet ej skulle

härstamma från ockuperat land. Därjämte bör övervägas huruvida och i vilken ut­

sträckning utdelning skall ifrågakomma för kapitalbelopp — bl. a. å de tyska riks­

lånen — även i de fall, då dessa enligt kontraktbestämmelserna ännu icke äro för­

fallna. Vidare kan ifrågasättas, huruvida viss begränsad del av de inflytande med­

len bör användas till en fond för tillgodoseende av de särskilda anspråk på ersätt­

ning utanför den normala clearingens ram, som må befinnas skäliga.

Enligt clearinglagstiftningen tillkommer det Kungl. Maj :t att giva närmare före­

skrifter i samband med clearingen. I den mån den fortsatta utredningen av frågan

om fördelningen av influtna medel giver vid handen, att dessa höra tagas i anspråk

för ändamål som falla utanför den normala clearingens ram, torde fråga härom

böra underställas riksdagen.

Slutligen bör övervägas, huruvida i samband med att föreskrift meddelas om be­

talning av fordringar ur clearingmedel, jämväl bör stadgas, att vissa fordringar

6

böra utgå med förmånsrätt och övriga erhålla utdelning blott i den mån återståen­

de tillgångar förslå.»

Ministern för utrikes ärendena bemyndigades av Kungl. Maj :t att tillkalla

de sakkunniga att utreda och framlägga förslag i frågan om den slutliga

dispositionen av de tyska tillgodohavanden, som finnas spärrade hos clea-

ringnämnden eller må uppstå genom likvidation av här befintliga tyska

tillgångar, till den del dessa tillgodohavanden icke skola användas för

finansiering av inköp för tysk räkning enligt den i Washington träffade

uppgörelsen.

1 KAP.

Den svenska clearinglagstiftningens tillkomst och

utformning.

Sveriges första clearinglag — lag om fullgörande i vissa fall av betal­

ningsskyldighet i förhållande till utlandet — utfärdades den 17 juni 1932.

I ett flertal länder hade då genomförts valutarestriktioner, som varit till

avsevärt hinder för det mellanfolkliga varuutbytet och som för Sveriges del

berett exportörerna svårigheter. Mellan utländska stater hade, i anledning

av valutarestriktionerna, under åren 1931 och 1932 slutits clearingavtal, och

1932 års svenska lag hade till uppgift att giva civilrättsligt stöd åt clearing­

avtal, som Konungen kunde sluta med ett främmande land, och att skapa

ett påtryckningsmedel mot den stat, som vägrade ingå clearingavtal med

Sverige. Den skulle tillämpas först efter särskilt kungligt förordnande, och

detta förordnande skulle blott få givas efter hörande av fullmäktige i riks­

banken. Denna karaktär har den svenska clearinglagstiftningen bibehållit

ända tills nu.

Förutsättning för tillämpligheten av 1932 års lag var att i främmande

stat rätten att förfoga över betalningsmedel inskränkts. Lagen gav regler

för huru den, som på grund av köp eller eljest blivit skyldig erlägga betal­

ning till någon i den främmande staten, skulle fullgöra sin betalningsskyl­

dighet. Om clearingavtal slutits med den främmande staten, skulle betal­

ningen fullgöras genom beloppets inbetalande i riksbanken på villkor, som

stadgades i avtalet. Om clearingavtal icke slutits, kunde Konungen förordna

att betalningen skulle fullgöras genom beloppets insättande i riksbanken

eller i annan av Konungen angiven bank å räkning, varöver borgenären —

alltså den, som var medborgare i eller eljest hade anknytning till den främ­

mande staten — icke finge förfoga i vidare mån än Konungen bestämde.

Bestämmelsen förutsåg alltså införandet av ett spärrförfarande av ett

spärrkonto. Det var denna bestämmelse, som var tänkt som ett påtrycknings­

medel för den händelse en stat, med vilken Sverige önskade sluta clearing­

avtal, vägrade sluta sådant avtal. Exportörer eller andra fordringsägare i

denna stat kunde genom bestämmelsen avstängas från betalning för sina

fordringar på Sverige.

Clearinglagen av 1932, som antogs endast på kort tid men vars giltighet

förlängdes, kom aldrig till praktisk tillämpning. Det torde emellertid böra

anmärkas, att den 19 september 1932 — alltså under lagens giltighetstid —

ett protokoll upprättades angående reglering av fordringar i varuhandeln

mellan Sverige och Tyskland. Enligt 1932 års protokoll öppnades ett kon­

to OSonderkonto») i tyska riksbanken för den svenska riksbanken, och till

detta konto inbetalades sedermera belopp för från Sverige till Tyskland ex­

porterade varor samt utbetalades belopp till tyska exportörer för till Sverige

exporterade varor. Den 16 juni 1934 upprättades ett tilläggsprotokoll till

1932 års protokoll.

År 1934 ersattes 1932 års lag av den nu gällande lagen den 16 februari

1934 om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till

utlandet m. m. Även denna lag hade temporär giltighet men har flera gånger

förlängts, senast genom lag den 23 april 1948 till och med den 30 juni 1949.

I förhållande till den tidigare lagen innefattade 1934 års lag en nyhet av

stor vikt.

Den påtryckning, som kunde aga rum å utländsk stat för den händelse

denna vägrat sluta clearingavtal med Sverige, bestod enligt 1932 års clea-

ringlag blott i att medel, som insatts för gäldande av skulder till borgenä­

rer i en främmande stat, kunde hållas inne på spärrkonto. Någon rätt att

förfoga över medlen gav 1932 års lag varken Kungl. Maj :t eller annan myn­

dighet. En dylik rätt ansågs emellertid kunna utgöra ett verksamt medel

att snabbt uppnå överenskommelse med vederbörande främmande stat, och

i enlighet med lagstiftning i Italien och Nederländerna införde man därför

i 1934 års clearinglag ett stadgande om sådan rätt. Konungen fick befogen­

het att förordna att den, som hade fordran hos någon i den främmande staten

men på grund av där vidtagna inskränkningar i rätten att erhålla betal­

ning ej kunde erhålla betalning, skulle äga erhålla betalning av de insatta

medlen mot att han, för clearing av fordringar, för vilkas gäldande insätt­

ningar skett, avstode så mycket av sin egen fordran, som svarade mot upp­

buret belopp. Man fick sålunda genom 1934 års lag, vid sidan av den clea­

ring, varom regler gåvos redan i 1932 års lag och som vilade på avtal (av-

talsclearing, bilateral eller ev. multilateral clearing), en ny form av clea­

ring, vilken skulle ske uteslutande genom ett svensk maktbud för att skaf­

fa fordringsägare deras rätt (tvångsclearing, unilateral clearing).

Clearinglagen 1934 har undergått förändringar genom lagar den 15 juni

1935, den 7 maj 1937, den 19 april 1940, den 23 mars 1945 samt den 14 de­

cember 1945. Av dessa ändringar torde här behöva beröras blott den, som

ägde rum genom lagen den 23 mars 1945. Såsom framgått av det föregåen­

de, hade enligt clearinglagen av år 1934 Kungl. Maj:t möjlighet att för­

ordna om tvångsclearing endast i fråga om medel, som insatts å spärrkon-

lo, icke däremot i fråga om medel, som stode insatta på clearingkonto för

ett land, med vilket Sverige hade clearingavtal. Man hade icke räknat med

7

8

ett upphörande och en avveckling av ett sådant avtal annat än i avtalsenlig

ordning. I början av 1945 kunde det emellertid förutses, att Tyskland snart

icke skulle kunna fullgöra sitt clearingavtal med Sverige och att över huvud

taget snart en tysk regering icke skulle finnas. Genom den ändring i clea-

ringlagen, som ägde rum genom lag den 23 mars 1945, fick därför Kungl.

Maj :t rätt att förordna att även medel, som stode på clearingkonto i svensk

bank eller kassa till förmån för stat, med vilken Sverige hade clearingavtal,

kunde användas till tvångsclearing. Förutsättning var att förhållanden in­

träffat, som medfört att clearingavtalet icke kunde tillämpas för medlens

disponerande.

I det skick clearinglagen erhållit genom de beslutade ändringarna har

den — med uteslutande av överskrift och promulgationsbestämmelser —

följande lydelse.

1 §. Har i främmande stat rätten att förfoga över betalningsmedel inskränkts,

äge Konungen, i den mån så prövas nödigt för vinnande av betalningsutjämning

(clearing), efter hörande av fullmäktige i riksbanken förordna, att den, som är

betalningsskyldig för vara, härörande från den främmande staten, eller eljest är

pliktig att utgiva betalning för fordran, som tillkommer någon i den staten eller

som från sådan fordringsägare övergått å annan, skall fullgöra betalningsskyldig­

heten

a) om clearingavtal slutits med den främmande staten genom att på villkor,

som stadgas i avtalet, inbetala beloppet i riksbanken eller i annan av Konungen

angiven bank eller ock i särskild för ändamålet inrättad kassa; samt

b) i annat fall genom beloppets insättande i bank eller kassa varom under a)

förmäles å räkning varöver förfogande icke må ske i vidare mån än Konungen

bestämmer.

I förordnande, som nu sagts, äge Konungen föreskriva, i vilket myntslag betal­

ningen skall fullgöras.

1 fall, som under b) avses, äge Konungen, i stället för att förordna om betal­

ningsskyldighetens fullgörande i där stadgad ordning, föreskriva att betalning

må erläggas allenast med användande av visst eller vissa slag av betalningsmedel

eller fordringar.

Har förordnande, som avses i första stycket, meddelats, äge Konungen, där det

finnes erforderligt för vinnande av det med förordnandet avsedda ändamålet, till­

lika förordna, att myndighet, som Konungen bestämmer, må, om skälig anledning

ej föreligger för underlåtenhet att fullgöra betalningsskyldighet, varom i nämnda

stycke sägs, vid vite förelägga den betalningsskyldige att verkställa betalningen

inom viss tid. Har anstånd med betalning medgivits, vare det ej hinder för före­

läggande som nu sagts. Vid prövning av yrkande om utdömande av vite må jäm­

väl fråga, huruvida vite bort föreläggas, komma under bedömande. Utdömt vite

skall tillfalla kronan. Ej må vite förvandlas till frihetsstraff.

2 §. I fall då förordnande meddelas om insättning av medel å räkning, som i

1 § under b) avses, äge Konungen, där omständigheterna därtill föranleda, till-

lika förordna, att den, som har fordran hos någon i den främmande staten men

på grund av där vidtagna (inskränkningar i rätten att förfoga över betalningsmedel

ej kan erhålla betalning, skall äga utbekomma betalning av insatta medel mot det

att han för clearing av fordringar, för vilkas gäldande insättningar skett, avstår

så mycket av sin egen fordran, som svarar mot uppburet belopp.

Lag samma vare i fråga om medel, som finnas insatta i bank eller kassa enligt

vad i 1 § under a) sägs, därest1 förhållanden inträffat, som medföra att för med­

lens användande clearingavtalet icke kan tillämpas.

9

2 KAP.

Clearingavtalen med Tyskland och deras tillämpning.

På grundval av clearinglagen ha slutits ett flertal clearingavtal och givits

vissa förordnanden om fullgörande av betalningsskyldighet genom insät­

tande av belopp å spärrat konto.1 Här skall blott redogöras för utvecklingen

i vad gäller de svensk-tyska förhållandena.

Det första cleringavtalet med Tyskland slöts den 28 augusti 1934. Avta­

let, vars officiella benämning var »betalningsöverenskommelse» (»Zahlungs-

abkommen»), trädde i kraft den 1 september 1934. Avtalet avsåg betalning­

ar, som härrörde ur det svensk-tyska varuutbytet, däribland även betal­

ningar för omkostnader m. m. Betalningar från tyska gäldenärer skulle äga

rum till tyska riksbanken och de svenska betalningarna skulle äga rum till

förmån för clearingnämnden, en svensk clearinginstitution, som man nu

grundade, å ett konto i den svenska riksbanken, benämnt tysk-svenska clea-

ringkontot, Stockholm. Samma dag avtalet slöts gav Kungl. Maj :t med stöd

av clearinglagen en kungörelse om fullgörande i vissa fall av betalningsskyl­

dighet i förhållande till Tyskland. Genom denna kungörelse, som utfärdades

efter hörande av fullmäktige i Sveriges riksbank, föreskrevs bl. a., att svens­

ka gäldenärer skulle fullgöra sina inbetalningar på sätt kungörelsen angav.1

2

Samma dag utfärdades även instruktion för clearingnämnden.

Förfarandet gestaltade sig på följande sätt vad angår inbetalningar från

och utbetalningar till svenskar.

Inbetalningarna skedde till svensk bank. Medlen överfördes därefter till

riksbanken, där de gottskrevos tysk-svenska clearingkontot, Stockholm,

varefter riksbanken aviserade clearingnämnden, som översände en-betal­

ningsorder till die deutsche Verrechnungskasse. Denna i sin tur utbetalade

beloppet. Inbetalades däremot ett belopp i Tyskland, översände die deutsche

Verrechnungskasse en betalningsorder till clearingnämnden, som utbetala­

de beloppet från tysk-svenska clearingkontot, Stockholm.

Clearingavtalet den 28 augusti 1934 ersattes av ett nytt avtal (avräknings-

överenskommelse, Verrechnungsabkommen) av den 22 december samma

är. Avtalet den 22 december 1934, som skulle tillämpas från den 1 januari

1935, skulle upphöra först efter uppsägning. Vid sidan av clearingavtalen

träffades emellertid mellan Sverige och Tyska riket andra avtal av stor

ekonomisk betydelse.

Under åren 1933 och 1934 skred den tyska (nationalsocialistiska) rege­

ringen till mycket restriktiva åtgärder i fråga om betalningen av utländska

skulder. Den 9 juni 1933 utfärdades en lag om betalningsförbindelser till

utlandet (Gesetz uber Zahlungsverbindlichkeiten gegeniiber dom Ausland).

1 En uppräkning av clearingavtalen har skett i kungl. propositionen 1945 nr 36.

2 Kungörelsen ändrades genom kungörelser den 26 oktober och den 23 november 1934.

10

Lagen föreskrev att en särskild kassa, »die Konversionskasse fiir deutsche

Auslandsschulden», skulle upprättas. Till denna kassa skulle inbetalas rän­

tor, vinstandelar, amorteringar av regelmässig natur (regelmässige Til-

gungsbeträge), hyres- och arrendebelopp samt liknande regelbundet åter­

kommande prestationer på grund av utlänningar tillkommande tillgodoha­

vanden, krediter, lån, hypotek, »Grundschulden», andelar (Beteiligungen)

och andra förmögenhetsplaceringar. Genom att till die Konversionskasse

betala det belopp, som han var skyldig, blev gäldenären fri från sin för­

pliktelse. Die Konversionskasse gottskrev den utländske borgenären dennes

tillgodohavande men utbetalning till honom ägde rum endast efter beslut av

tyska riksbanken. Ett år efter utfärdandet av lagen den 9 juni 1933 vidtog

Tyskland än mera ingripande åtgärder.

I mitten av juni 1934 förklarade den tyska riksfinansministern att tills

vidare icke funnes någon valuta för betalningen av Dawes-, Young- och

Kreugerlånen. Samtidigt beslöt den tyska riksbanken, med giltighet från

den 1 juli 1934 för en tid av ett år — vilken tid sedermera förlängdes —

att betalningen av tyska utlandsskulder skulle suspenderas. Det betalnings-

uppskov, som därigenom skapades, brukar kallas det tyska transfermora-

toriet. Under transfermoratoriet folio medel- och långfristiga tyska ut-

landsförpliktelser av varje slag (rånte-, dividend- och andra regelmässiga

prestationer), som enligt lagen den 9 juni 1933 skulle inbetalas till die

Konversionskasse. Varje innehavare av rätt till prestation, som föll under

moratoriet, var emellertid berättigad att erhålla en »Fundierungsschuld-

verschreibung», som garanterades av riket och löpte med 3 % ränta.

De avtal mellan Sverige och Tyskland, varom nu är fråga och som liksom

clearingavtalet slötos den 28 augusti 1934, avsågo att åstadkomma ändringar

i de förhållanden, som uppstått genom de tyska åtgärderna från juni 1934.

Avsikten var att vissa svenska fordringar mot tyska rättssubjekt skulle be­

talas med medel som flöto in till clearingkontot. Avtalen voro två.1 Det ena

rikslåneavtalet, Reichsanleiheabkommen — avsåg betalning av ränte-

belopp å Dawes-, Young- och Kreugerlånen. Det andra avtalet — transfer­

avtalet, I ransferabkommen — avsåg betalning av svenska fordringar på

räntor å och avkastning av privata krediter och andra under transfermora­

toriet fallande kapitalinvesteringar. Till dessa avtal fogades även den 28

augusti 1934 ett särskilt protokoll (Zeichnungsprotokoll) och ett tilläggs­

protokoll därtill. Bland annat reglerades därigenom det »Sonderkonto», var­

om är talat i det föregående.

Förutsättning för att fordringar, som avsågos i de två nu nämnda avta­

len, skulle kunna betalas med clearingmedel, var att överskott av sådana me­

del funnos till tysk favör, sedan betalning skett av de svenska fordringar,

som avsågos i clearingavtalet. Detta förutsatte i sin tur, att exporten från

tyskland till Sverige översteg den svenska exporten dit. Rikslåne- och trans­

feravtalen voro emellertid icke konstruerade så att innehavarna av de be-

1 För den utveckling, som kommer att anges i det följande, se bl. a. Clearingnämn-

dens av trycket utkomna meddelanden.

11

talningsanspråk, som avtalen avsågo att tillfredsställa, ägde utfå överskott

sedan de belopp betalts, som clearingavtalet avsåg. Jämsides med att rän­

torna på Dawes-, Young- och Ivreugerlånen betalades, skulle nämligen av

överskottet vissa belopp ställas till fritt förfogande för den tyska riksban­

ken i den svenska riksbanken. Skulle även efter det räntorna erlagts och

Tyskland fått de angivna beloppen finnas överskott, ägde tyska riksbanken

få ytterligare belopp i fri valuta och först om även därefter överskott före­

låg, skulle betalning erläggas å de fordringar, som avsåges i transferavtalet.

Den relativt ogynnsamma ställning, dessa fordringar alltså erhållit, medför­

de att de icke kunde betalas om icke exportöverskottet var betydande, och

till en början räckte clearingmedlen icke heller till att fullgöra prestationer,

som avsågos i transferavtalet.

Riltslåne- och transferavtalen föranledde en kungörelse den 5 oktober

1934 (nr 489). I denna kungörelse, vars ingress hänför sig blott till clea­

ringavtalet, angavs vilka typer anspråk, som skulle kunna få betalning, och

vilka förutsättningar beträffande ägaren, som skulle gälla; icke blott svens­

ka medborgare, som hade fast bostad i Sverige, eller svensk juridisk person

skulle kunna få betalning utan även utländsk medborgare som haft fast

bostad i Sverige sedan den 1 juli 1933 samt i visst fall och under viss förut­

sättning svensk medborgare, som icke var bosatt i Sverige. Förutsättning för

att betalning skulle medges var vidare att certifikat å fordringen utfärdats.

Dylika certifikat skulle utfärdas av clearingnämnden eller av svensk bank,

som bemyndigades därtill.

Vid sidan av clearingavtalet den 22 december 1934 avslöts samma dag ett

nytt rikslåneavtal och ett nytt transferavtal. Till samtliga de tre avtalen

fogades likaledes samma dag ett strängt förtroligt »Zeichnungsprotokoll»,

som bl. a. angav, i vilken ordning svenska fordringar skulle få betalning ur

överskottet å clearingmedlen. Bland de svenska fordringsägarna nämndes

nu Svenska Tändsticksaktiebolaget (Stab) för den andel, det enligt mellan

Tyska riket och bolaget träffat avtal hade i Deutsche Zundwaren Monopol-

gesellschafts vinst. Denna andel skulle utbetalas efter räntorna på de tre

rikslånen men före de skulder, som avsågos i transferavtalet.

Fördelningen av de bestämmelser, om vilka man kommit överens, i ett

clearingavtal (avräkningsöverenskommelse), ett rikslåneavtal och ett trans­

feravtal blev bestående intill det tyska sammanbrottet.

Den 19 juli 1935 slöts en överenskommelse om ändring av clearingavtalet.

Förändringen innebar att belopp, som insattes i die Konversionskasse, fingo

i viss utsträckning användas inom Tyskland. På hösten samma år började

medel faktiskt bli tillgängliga1 för räntor å rikslånen och för i dollar upp­

tagna tyska obligationslån, för vilka utgivits räntekuponger, s. k. scrips.

Den 31 januari 1936 slötos ett nytt rikslåneavtal och ett privatskuldavtal

(Privatschuldabkommen), som ersatte det gamla transferavtalet. Till de

båda avtalen var fogat ett tilläggsprotokoll (Zusatzprotokoll) av samma dag.

Av bestämmelserna i de nya avtalen kan anmärkas att innehavarna av ford-

1 Jfr SFS 1935:504, 505; jfr även 1930:599.

12

ringar, som skulle få ersättning enligt privatskuldavtalet, fingo, i stället för

reda penningar, vilka fortfarande icke kunnat utbetalas, skuldförbindelser

i svenska kronor, s. k. funding bonds. Dessa förbindelser löpte med 4 %

ränta, utställdes av die Konversionskasse och voro garanterade av tyska ri­

ket. För att vederbörande fordringägare skulle erhålla dylika förbindelser

måste hans fordran vara certifierad. I stället för fordringsbevis kunde emel­

lertid fordringsägarna liksom förut under vissa förutsättningar få ett konto

i en tysk bank och dylika konton, som principiellt voro spärrade, skulle fort­

farande stå öppna för utgifter av vissa typer.

1938 gjordes viktiga ändringar i avtalsläget. Införlivandet av Österrike

samt de sudettyska områdena med Tyska riket hade till följd överenskom­

melser, genom vilka clearingförfarandet utsträcktes även till de med Tyska

riket nyinförlivade områdena.1 Rikslåne- och privatskuldavtalen ersattes

med nya avtal den 28 oktober 1938. Det nya rikslåneavtalet, som •— utom

beträffande Kreugerlånet — icke var tidsbegränsat, gällde även två öster­

rikiska lån, republiken Österrikes internationella förbundslån (internatio-

nale Bundesanleihe) av år 1930 och det garanterade österrikiska konver-

sionslånet 1934. I rikslåneavtalet utsäges direkt, att de båda österrikiska

lånen tagits med i avtalet utan att den tyska regeringen erkände någon rätts­

lig förpliktelse i detta hänseende; i fråga om konversionslånet gjordes dock

ett särskilt medgivande, som skall angivas i det följande.*

2 Det nya privat­

skuldavtalet var totat på helt andra grundsatser än som tidigare gällt. Om

öppnandet av »Sonderkonti» eller om funding bonds talades ej längre. Där­

emot skulle en svensk fordringsägare kunna få utbetalt i svenskt mynt i

princip hälften av den summa, som insattes för hans fordran i die Konver­

sionskasse fur deutsche Auslandsschulden. Till detta medgivande var emel­

lertid den viktiga reservationen knuten att fordringsägaren skulle godtaga

transfererat belopp såsom full likvid för sin fordran. (Mit der Annahme der

Kronenzahlungen sind die jeweiligen Erträgnisforderungen in vollem Um-

fange abgegolten.)

Till de båda avtalen fogades även ett teckningsprotokoll (Zeichnungspro-

tokoll) av den 28 oktober 1938. Två bestämmelser i detta torde här böra

anföras. Överskottet sedan de i clearingavtalet berörda skulderna hade be­

talts skulle bestämmas två gånger varje månad. Hälften av detta överskott

skulle ställas till den tyska clearingmyndighetens förfogande på det sätt,

att denna ägde överföra medlen till tyska riksbankens konto hos svenska

riksbanken; den andra hälften skulle användas till de betalningar som stodo

vid sidan av själva clearingavtalet. Härigenom kommo de på svensk-tyska

clearingkontot insatta medlen att inom clearingnämnden bokföringsmässigt

uppdelas i följande tre grupper.

1) Egentliga clearingmedel, d. v. s. medel, som av svenska importörer in­

_Den 11. november 1938 utfärdades en kungl. kungörelse (nr 644) om certifiering även

av österrikiska skulder. Jfr i fråga om betalningsförhållandena till Österrike SFS 1938:

662 och i förhållande till de sudettyska områdena clearingnäinndens meddelande nr 31.

2 4 kap. under IV.

13

betalts till gäldande av skulder till Tyskland och som användes till gäldande

av svenska exportörers och andras fordringar, som folie under clearingavta-

let. Det var uppkommande överskott på dessa medel, som, på sätt ovan

nämnts, två gånger i månaden uppdelades i de två hälfter, som upptagas

under 2) och 3) här nedan.

2) Optionsmedel, d. v. s. den hälft av överskottet på clearingmedlen, som

skulle ställas till den tyska clearingmyndighetens förfogande för överföring

till tyska riksbankens konto hos svenska riksbanken. Från slutet av år 1944

skedde icke någon sådan överföring. Optionsmedel ha visserligen även seder­

mera avskiljts i clearingnämndens bokföring men icke överförts till tyska

riksbankens konto i riksbanken. De kvarstå alltså i riksbanken för clearing­

nämndens räkning.

3) Transfermedel, d. v. s. den hälft av överskottet på clearingmedel, som

skulle användas till betalning av skulder, som tyskarna förbundit sig att

betala men som icke angåvos i clearingavtalet utan först i rikslåneavtalet,

i bestämmelsen om utbetalningen av Stabs monopolvinst och i (transfer)

privatskuldeavtalet. Dessa medel angåvos i teckningsprotokollet skola in­

sättas på ett nyinrättat konto, transferkontot.

Jämte teckningsprotokollet upprättades även andra handlingar, som här

icke torde behöva beröras, och den 9 december undertecknades även vissa

andra protokoll och handlingar av omfattande natur.

De ändringar, som skedde i avtalsläget under världskriget, torde blott be­

höva i korthet beröras. Den 18 november 1939 slöts en tilläggsöverenskom-

melse (Zusatzabkommen) för ändring av rikslåneavtalet den 28 oktober 1938

och protokollet den 9 december samma år. Privatlåneavtalet förlängdes på ett

år i sänder genom särskilda avtal, första gången den 22 december 1939.

Den sist vidtagna förlängningen avsåg år 1944 och avtalet upphörde alltså

med 1945 års ingång. Den 14 december 1940 ersattes clearingavtalet den 22

december 1934 med ett nytt clearingavtal (avräkningsöverensltommelse,

Verrechnungsabkommen). I övrigt torde förhållandena under det andra

världskriget icke behöva behandlas. I

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 4 april 1945 anmälde clearingnämnden att

den funnit att såsom följd av de inom Tyska riket rådande förhållandena

den mellan svenska och tyska regeringarna den 14 december 1940 träffade

överenskommelsen angående betalningarna i samband med varuutbytet

mellan Sverige och Tyska riket icke tillämpades på sätt som enligt över­

enskommelsen vore förutsatt. Nämndens skrivelse föranledde åtgärder i två

riktningar.

Den 6 april 1945 utfärdades kungörelse (nr 114) angående ändring i 1934

års i det föregående nämnda kungörelse. I 1934 års kungörelse insköts en

ny paragraf, som väsentligen utvidgade kungörelsens tillämpningsområde.

Det stadgades att där någon även i andra fall än som avsågs i kungörelsens

äldre lydelse vore pliktig att utgiva betalning till någon i Tyska riket eller

till någon som erhållit fordran från någon i Tyska riket, betalningsskyldig-

14

heten skulle fullgöras genom inbetalning enligt kungörelsen. Detta betydde

att betalningsskyldighet i samtliga fall för framtiden skulle fullgöras genom

inbetalning av beloppet till bank i och för överförande till clearingkonto.1

Å andra sidan föreskrevs att vid tillämpning av kungörelsen skulle med

Tyska riket förstås Tyska riket i dess utsträckning före införlivandet av

förbundsstaten Österrike.

Samma dag beslöts även ett brev till clearingnämnden. I detta brev före­

skrevs att förfogande över belopp, som enligt 1934 års kungörelse efter in­

betalning hos svensk bank insatts å i kungörelsen omförmält konto i riks­

banken, tills vidare icke finge ske i vidare mån än Kungl. Maj :t bestämde.

Detta betydde att clearingkontot, inklusive de optionsmedel, som ej över­

förts till tyska riksbankens konto, förvandlades till ett spärrkonto, men

även att förhållandet blev detsamma med transferkontot, då även detta ut­

gjordes av medel, som jämlikt 1934 års kungörelse insatts i riksbanken.

Efter kungl. brevet den 6 april 1945 ha de olika clearingmedlen förblivit

spärrade. Vissa upplysningar om dessa medel böra här lämnas. Dessa upp­

lysningar giva även vid handen de undantag, som Kungl. Maj :t ansett böra

äga rum från spärren.

1) De egentliga clearingmedlen uppgingo vid spärrens inträde den 16

april 1945, då Kungl. Maj :ts beslut delgavs clearingnämnden, sedan avskil­

jande av optionsmedel och transfermedel gjorts, vilket sista gången skedde

den 31 mars 1945, till ett belop av 1 041 384 kronor 99 öre, bortsett från

vissa betalningar, vilka i avbidan på närmare utredning förts å särskilda

konton.

Efter åtskilliga utbetalningar med stöd av Kungl. Maj :ts beslut samt se­

dan åtskilliga återbetalningar av tyska utbetalningar från kontot skett fin­

nes per den 31 januari 1949 ett saldo av 1 193 723 kronor 72 öre till svensk

förmån.

2) De å clearingnämndens konto i riksbanken innestående optionsmedlen

uppgå till 72 530 784 kronor 61 öre.

3) Från transferkontot tillät Kungl. Maj :t till en början vissa utbetal­

ningar.

I skrivelse den 4 april 1945 anmälde clearingnämnden att Deutsche Ver-

rechnungskasse efter utgången av 1944 icke lämnat nämnden anvisning om

utbetalning till förmån för svenska fordringsägare av medel från transfer­

kontot, trots att saldot å kontot medgivit sådan utbetalning. Genom brev den

6 april 1945 — alltså samma dag som transferkontot spärrades av Kungl.

Maj :t — bemyndigade därefter Kungl. Maj :t cleringnämnden att tills vidare

i den mån och efter hand som ränta eller avkastning å sådana fordringar

som omfattades av rikslåne- och privatskuldavtalen den 28 oktober 1938 för­

fallit eller förfölle till betalning, överföra för betalningen erforderliga medel

från transferkontot till de svenska banker, som tidigare handhaft sådan

betalning. I fråga om fordringar, som folio under privatskuldavtalet, skulle 1

1 I meddelande den 16 april 1945 (nr 71) kallar nämnden kontot »särskilt konto av­

sett för clearing mot i Tyskland infrusna svenska tillgodohavanden».

15

därvid gälla som villkor, att fordringarna blivit eller bleve inbetalda till

die Konversionskasse fur deutsche Auslandsschulden. För utbetalningar

från de svenska bankernas sida skulle samma grunder tillämpas som an­

vänts 1944.

I nyssnämnda kungl. brev den 6 april 1945 meddelades ännu en bestäm­

melse. Clearingnämnden bemyndigades att under enahanda förutsättningar

från transferkontot till särskilt spärrat konto i riksbanken överföra belopp,

motsvarande till betalning förfallen kapitalskuld i den mån dess betalning

reglerades genom rikslåneavtalet. Om disposition av de sålunda spärrade

medlen ville Kungl. Maj :t sedermera meddela föreskrifter.

Den 4 maj 1945 gåvos bestämmelser om ytterligare en utbetalning. Stab

— som icke kunde bliva delaktig av de förmåner, som gåvos genom kungl.

brevet den 6 april 1945, då dess fordran varken föll under rikslåne- eller

privatskuldeavtalet — hade begärt att få till sig utbetalat ett belopp av

3 900 000 kr., vilka enligt tidigare tillämpad tillämpningsgrund motsvarade

bolagets andel i Deutsche Zundwaren Monopolgesellschafts vinst 1944. På

grund av bristande medverkan från det tyska riksfinansministeriets sida

hade icke inbetalning av detta belopp ägt rum till die Konversionskasse fur

deutsche Auslandsschulden. Kungl. Maj :t medgav nu att beloppet finge ut­

betalas under förutsättning av att borgen lämnades av två svenska banker

att hålla nämnden skadeslös för varje ekonomisk påföljd av utbetalningen.

I början av år 1946 intog emellertid Kungl. Maj :t en annan ståndpunkt.

Genom brev den 12 januari 1946 för ordnades att överföringar och betal­

ningar, som avsåges i kungl. brevet den 6 april 1945, tills vidare icke skulle

äga rum. Någon föreskrift om utbetalning till Stab av ytterligare vinst från

det tyska tändsticksbolaget har icke givits.

Transferkontot utgjorde vid spärren 50 808 175 kronor 76 öre. Från kon­

tot utbetalades under år 1945 och fram till den 12 januari 1946 samman­

lagt 20 262 057 kronor 27 öre, däri inbegripet Stabs vinst från det tyska

tändsticksbolaget. Någon avsättning till det i kungl. brevet den 6 april 1945

avsedda särskilda kontot kom aldrig till stånd. Efter skedda återbetalningar

av till disposition ställda medel, som ej utnyttjats, uppgick transferkontot

den 31 januari 1949 till 30 549 028 kronor.

4) Efter spärren har utom de summor, som nämnts under 1) på clearing-

konto till den 31 jaunari 1949 insatts 165 402 902 kronor 91 öre. Denna sum­

ma har uppstått genom två olika typer åtgärder. Dels har den uppstått ge­

nom att medel inbetalats till clearingkontot enligt kungörelsen den 6 april

1945. I betydande utsträckning har clearingnämnden direkt indrivit medel,

som skulle inbetalas till clearingkontot enligt kungörelsen i fråga. Dels har

summan uppstått genom att flyktkapitalbyrån å clearingkontot insatt de

belopp, som influtit genom byråns likvidation av tyska tillgångar här i

riket enligt de därom särskilt givna bestämmelserna. Redogörelse för dessa

bestämmelser lämnas i nästföljande kapitel.

Det må anmärkas, att i samband med avvecklingen av den utav det tyska

försäkringsbolaget Victoria zu Berlin Allgemeine Versicherungsgesellschaft

16

A.-—G. i riket bedrivna försäkringsrörelsen Kungl. Maj :t den 28 februari

1947 förordnat att ett belopp av 150 000 kronor skulle avskiljas från medel

innestående å det svensk-tyska clearingkontot i riksbanken samt tillsvi­

dare reserveras för utbetalning av förpliktelser åvilande en av det tyska

försäkringsbolaget i riksbanken nedsatt kaution lydande å samma belopp.

Detta belopp ingår i det här ovan nämnda saldot för optionsmedel.

3 KAP.

W ashin gtonuppgörelsen.

Den ståndpunkt i fråga om tysk egendom i neutrala länder, vilken de allie­

rade intogo vid slutet av det andra världskriget, kan sammanfattas i två

satser. De neutrala staterna borde sätta egendomen under kontroll för att där­

igenom eliminera det tyska inflytandet i dessa staters näringsliv. Detta in­

flytande ansågo de allierade makterna vara och för framtiden kunna bliva

skadligt för dem. Egendomen borde vidare utlämnas till de allierade staterna;

liksom den tyska egendom, som funnes i Tyskland, borde nämligen även den

tyska egendom, som funnits i utlandet, kunna användas till krigsskadestånd.

Vid den i Bretton Woods i Förenta Staterna under sommaren 1944 hållna

konferensen för penning- och finansfrågor kommo båda dessa ståndpunkter

till uttryck. Man antog en resolution, nr VI, i vilken man behandlade spörs­

mål rörande fiendeegendom, som funnes i neutrala stater. Det borde för­

hindras att dylik egendom — varmed avsågs egendom, som tillhörde rege­

ring, enskilda eller institutioner inom fiendeländerna eller de fientliga le­

darna och deras medhjälpare — gömdes undan, och den borde utlämnas till

de allierade. De neutrala staterna borde därför uppmanas att vidtaga åt­

gärder i enlighet härmed. Resolutionen bragtes officiellt till den svenska re­

geringens kännedom den 2 oktober 1944 och föranledde vissa förhand­

lingar.

I den mån Bretton Woods-resolutionen avsåg kontroll över den tyska

egendomen i Sverige och en elimination av det tyska inflytandet på Sveriges

näringsliv, tillmötesgingo de svenska statsmyndigheterna resolutionens öns­

kemål genom åtgärder, som började under förra halvåret 1945.

Vid slutet av vårsessionen av 1945 års lagtima riksdag framlades ett lag­

förslag om kontroll å viss utländsk egendom. Förslaget antogs av riksdagen

och utfärdades den 29 juni 1945 såsom lag. Den nya lagen, kontrollagen,

kompletterades samma dag genom administrativa kungörelser om sking-

ringsförbud å tysk egendom i riket och om skyldighet att deklarera dylik

egendom. Från den 1 juli 1945 inrättades en särskild myndighet, flykt-

kapitalbyrån, för handhavande av lagen, och samtidigt inrättades en sär­

skild nämnd, restitutionsnämnden, med väsentligen judiciella funktioner i

ärenden angående den tyska egendomen.

17

Under hösten 1945 visade det sig önskvärt att man skulle kunna företaga

mera ingripande åtgärder än som var möjligt med kontrollagen i dess då­

varande lydelse. Den 14 december 1945 fick kontrollagen därför i vissa hän­

seenden ändrad lydelse och samma dag utfärdades en ny lag, lag om ad­

ministration av vissa bolag m. m. — administrationslagen — vilken möjlig­

gjorde vissa ingripanden, som icke voro tillåtna enligt kontrollagen. Ge­

nom den så angivna lagstiftningen kunde tysk egendom -— vare sig fråga

var om egendom, tillhörig tyska staten, tysk juridisk person, tysk medborgare

eller person som var bosatt i Tyskland — icke blott sättas under kontroll

utan, såsom lagstiftningen utformades genom de bestämmelser, som an-

togos i december 1945, även tvångsvis försäljas. Flyktkapitalbyrån har även

genomfört kontroll över den tyska egendomen och i betydande omfattning

skridit till dess realisation. Såsom redan är angivet insättas de belopp, som

inflyta vid realisationen, på clearingkontot med tillämpningen av den ly­

delse kungörelse den 28 augusti 1934 om fullgörande i vissa fall av betalnings­

skyldighet i förhållande till Tyska riket erhöll genom kungörelse den 6

april 1945.

Vad som skett och sker genom dessa åtgärder är att den svenska staten

förvandlar den tyska egendomen till penningbelopp, ungefär på samma sätt

som när genom expropriation äganderätt till fastighet förvandlas till anspråk

på en penningsumma motsvarande fastighetens värde. Att beloppen insättas

på clearingkontot innebär icke något underkännande av att medlen äro tyska.

Något avhändande av beloppen från de forna ägarna till den egendom, som

realiserats, äger icke rum genom insättande på clearingkontot.

Vid dylikt förhållande är det emellertid klart, att nu nämnda åtgärder icke

tillgodosågo de allierade anspråken på utfående av den tyska egendomen,

d. v. s. av det värde, som influtit genom egendomens realisation. Genom noter

den 3 och 4 augusti 1945 — alltså innan kontrollagen utvidgades och admi­

nistrationslagen tillkom — från de tre västallierade makterna till det svenska

utrikesdepartementet gjorde dessa gällande anspråk på de tyskägda och

tyskkontrollerade tillgångarna i Sverige. De bragte alltså å bane det andra

av de två önskemålen från Bretton Woods. Från svensk sida åberopade man

en rättsståndpunkt. Man svarade, att de allierade visserligen övertagit mak­

len i Tyskland och i följd härav i vissa hänseenden vore att anse som en tysk

regering men att icke ens en nationell tysk regering ägde rätt att disponera

över tysk privatägd egendom i andra länder. Efter förhandlingar, för vilka

icke här behöver redogöras, sammanträdde den 31 maj 1946 i Washington

delegerade för Sverige å ena och för Frankrike, Förenta staterna och Stor­

britannien å andra sidan för att söka nå en överenskommelse i frågan. Re­

sultatet av dessa underhandlingar, vilka omfattade även åtskilliga andra

ämnen, blev den s. k. Washingtonuppgörelsen den 18 juli 1945, genom

vilken frågan om utgivande av den tyska egendomen i Sverige bragtes till

avgörande. Sovjetunionen var icke representerad vid underhandlingarna,

men i ett brev från den svenska underhandlaren till de allierade ländernas

representanter förutsattes att ryska regeringen i Sverige icke hade några

2

—

60021

)

8

.

18

anspråk på att använda tyska tillgångar i Sverige till förmån för den ryska

zonen, och i ett svarsbrev härå bekräftade de allierade staternas represen­

tanter att Sovjetunionen, i enlighet med Potsdam-protokollet, avstått från

varje krav på tyska tillgångar i Sverige, såväl för egen del som för den av

unionen förvaltade zonen i Tyskland. Det uttalande i Potsdamdeklarationen,

å vilket denna bekräftelse går tillbaka, är artikel IV, punkt 8, enligt vilken

Sovjetregeringen avstår från (renounces) alla krav på tysk utomlandsegen-

dom i alla länder med undantag för Bulgarien, Finland, Rumänien, Ungern

och östra Österrike.

I det följande gives en redogörelse för Washingtonuppgörelsen endast i den

mån denna är av intresse för de frågor, som kommittén har att behandla.

Enligt Washingtonuppgörelsen skulle av behållningen av likvidationen av

de tyska tillgångarna i Sverige ett saldo av 150 milj. kronor göras tillgängligt

på ett konto i Sveriges riksbank för att användas till finansiering av sådana

inköp — i Sverige eller annorstädes — av för det tyska folkhushållet viktiga

varor, som må överenskommas mellan svenska regeringen och de allierade.

Syftet härmed var att medverka till förebyggande av sjukdomar och nöd i

Tyskland. Med »behållningen av likvidationen av tyska tillgångar i Sverige»

avsåg man uppenbarligen summan av de medel, som jämlikt den tidigare lag­

stiftningen införts eller infördes på claringkonto i riksbanken och av de

medel, som inflyta på clearingen genom kontroll- och administrationslag-

stiftningen. Saldot på 150 milj. kronor motsvarar sistnämnda medel, alltså

de medel, som beräknades inflyta på clearingen genom kontroll- och admi-

nistrationslagstiftningen. Den kan alltså anses motsvara behållningen av

själva realiseringen av de tyskägda tillgångarna. Att dessa medel skulle

användas för det tyska folkhushållets räkning var såtillvida en fördel för

de allierade, att därigenom, såsom förhållandena utvecklat sig, deras för­

sörjningsbörda gentemot Tyskland lättades i motsvarande mån. Såsom klart

framgår av en av de skrivelser som den svenska underhandlaren avlät till de

allierade underhandlarna vid uppgörelsens undertecknande (skrivelsen

nr 11) hävdade Sverige, i överensstämmelse med den ståndpunkt, som redan

angivits, att »behållningen av likvidationen» — alltså samtliga de medel,

som influtit eller inflyta på clearingen — var tysk egendom. Att Sverige än­

dock ansåg sig kunna ställa ett belopp av 150 milj. kronor av medlen till

disposition berodde uppenbarligen på en tanke, som utgör en fortsättning av

de grundsatser, å vilka clearinglagstiftningen i Sverige liksom utomlands

vilar. Denna tanke var att om Sverige tillhandahölle medel för inköp, som

voro nödvändiga för det tyska folkhushållet, Sverige därigenom förvärvade

sig en —- oavsett att icke inköpen gjordes av någon tysk utan efter beslut av

de allierade och svenska regeringen — fordran mot Tyskland. Denna ford­

ran skulle kunna användas till clearing mot de tyska tillgångar som funnos

innestående å clearingen. I nyss berörda skrivelse säger även den svenske

underhandlaren, att behållningen »må användas som betalning för leveranser

av förnödenheter till Tyskland i enlighet med den svenska clearinglagstift­

ningen». Det bör strykas under, att detta uttalande är det enda, i vilket den

svenska clearinglagstiftningen nämnes i överenskommelsen.

19

De som kunde bliva lidande på nu nämnda anordning voro de gamla

ägarna till den egendom, som realiserats. Om icke andra clearingmedel

skulle användas till bestridande av deras krav -— vilket, som strax skall

framgå, icke var händelsen — kunde de bliva av med sin egendom utan er­

sättning. I den redan två gånger berörda skrivelsen knöt emellertid den

svenske underhandlaren sitt uttalande, att behållningen av likvidationen

kunde användas för leveranser till Tyskland, till det förbehållet, att ersätt­

ning lämnades ägaren. De gamla ägarnas anspråk beaktades i uppgörelsen

genom ett uttalande, att vederbörande tyska ägare skola erhålla ersätt­

ning i tysk valuta för den egendom, som likvideras eller disponeras i Sve­

rige i enlighet med överenskommelsen. Vilken som skall betala denna er­

sättning angives icke; där säges blott att vederbörande svenska myndighet

skall lämna de allierade erforderliga uppgifter beträffande belopp, som

framkomma vid likvidationen, med angivande av de tyska ägarnas namn

och adresser, samt att de allierade myndigheterna i Tyskland komma att

vidtaga erforderliga åtgärder för att de tyska ägarnas rätt att erhålla mot-

värdet av den likviderade egendomen skall bliva vederbörligen registrerad.

Med frånräknande av nu angivna 150 miljoner kronor skulle enligt Wash-

ingtonuppgörelsen det belopp, som kunde inflyta genom likvidationen av

de tyska tillgångarna, få användas till betalning av vissa svenska ford­

ringar (clearing against cerlain swedish claims, efter betalning av »certaines

créances suédoises»), I de beräkningar, som ligga bakom Washingtonupp-

görelsen uppskattas hela behållningen av likvidationen till 378 milj. kronor,

och de belopp, som skulle kunna användas till svenska fordringsägare, skulle

alltså komma att uppgå till 228 miljoner. Denna summa ansågs tydligen

motsvara det belopp, som skulle influtit på clearingen, om icke kontroll-

och administrationslagarna kommit till.1 Några som helst inskränkningar

i fråga om vilka fordringar Sverige skulle äga tillgodose genom de tyska

medlen stadgas icke i Washingtonuppgörelsen. I förhållande till de allierade

bindes icke Sverige i fråga om de stadganden, som skola ligga till grund

för betalningen, och Sverige bindes alltså t. ex. icke till att vid betalningen

använda sin nuvarande clearinglagstiftning. Endast såtillvida kan det sä­

gas att en inskränkning i Sveriges handlingsfrihet föreligger att beloppet an­

ges skola användas till gäldandet av fordringar.

Att de tyska medlen skulle, med frånräknande av ett saldo på 150 mil­

joner kronor, få användas till betalning av svenska fordringar, var uppen­

barligen en fördel för Sverige. Sverige ställde emellertid av statsmedel till

de allierades förfogande ett belopp av 125 miljoner svenska kronor — alltså

mer än hälften av den summa, som beräknades skola användas för gäldan­

det av svenska fordringar — till återuppbyggnad av krigshärjade områden

1 Bagge har i Utredning rörande de för en tvångsclearing med Tyskland tillgängliga

medlen etc., Stencil, Stockholm 1948, (s. 8—9) hävdat att om det skulle visa sig att

mindre än 228 miljoner funnes kvar för de svenska fordringarna, svenska staten skulle

»stå denna risk». Med hänsyn till formuleringen av kommitténs uppdrag torde anledning

saknas att närmare ingå på denna uppfattning, men det bör anmärkas att kommittén

icke delar densamma.

20

och till flyktinghjälp. Även om dessa belopp äro ett fullföljande av tidigare

hjälpverksamhet från svensk sida, får det icke förbises att de utfåstes i

direkt samband med Washingtonuppgörelsen och som ett led i denna. De

äro alltså faktiskt en motprestation till vad Sverige vann genom Washing­

tonuppgörelsen.

Washingtonuppgörelsen innehöll slutligen ett åtagande av Sverige i ett

speciellt hänseende. Svenska regeringen förband sig till fullföljande av sin

avsikt att återlämna s. k. rövad egendom att på villkor som skola angivas

i det följande1 till de allierade återställa allt av Sverige förvärvat guld, som

bevisligen tagits av tyskarna från ockuperade länder.

Vid Washingtonförhandlingarna meddelas (skrivelsen nr 7) att de

allierade regeringarna med hänsyn till det samförstånd som uppnåtts i fråga

om likvidationen av de tyska tillgångarna beslutat avskaffa de s. k. svarta

listorna bl. a. såvitt beträffade Sverige och personer om veterligen voro sven­

ska medborgare. Amerikas Förenta stater förklarade jämväl (skrivelsen

nr 15), att de svenska tillgodohavandena i Förenta Staterna snarast möjligt

skulle frigivas.

4 KAP.

De särskilda grupperna svenska fordringar mot Tyskland

och tyskar.

Den första uppgiften för en undersökning av huru de tyska tillgångarna

böra disponeras, vilka genom Washingtonuppgörelsen angåvos böra använ­

das till betalning av vissa svenska fordringar, är att angiva storleken av

de svenska fordringarna mot Tyskland och tyskar. Efter förslag av kom­

mittén har Kungl. Maj :t den 16 januari 1948 utfärdat kungörelse (nr 26)

angående anmälan av vissa fordringar hos gäldenärer i Tyskland, och på

grundval av denna förordning har clearingnämnden meddelat närmare an­

visningar genom sitt cirkulär nr 85 av den 31 januari 1948. Enligt förord­

ningen skulle svensk medborgare eller svensk juridisk person, som har

fordran på någon i Tyskland och vill åtnjuta betalning för sådan fordran

ur de tyska tillgångarna här i riket, göra anmälan härom före den 15 mars

1948. Var fråga om fordran, som avsåges i svensk-tyska avräkningsöverens-

kommelsen den 14 december 1940, fick anmälan göras jämväl av annan be-

talningssökande. Dessa anmälningar ha sammanställts av clearingnämnden.

För resultatet av clearingnämndens sammanställningar samt för vissa ford­

ringar, vilka ej anmälts till clearingnämnden, redogöres i det följande.

Clearingnämnden har indelat fordringarna i tre olika grupper: kommer­

siella fordringar, finansiella fordringar och övriga fordringar. Dessa grup­

per behandlas även av kommittén var för sig (I—III). Såsom en fjärde

1 4 kap. under IV.

21

grupp (IV) upptagas anspråk, vilka anmälts men icke av clearingnämnden

upptagits i sammanställningarna. En femte grupp (V) bilda de fordringar,

som ej anmälts för clearingnämnden men vilka kommittén ansett böra bli

föremål för redogörelse.

Redan här bör angivas att clearingnämnden icke tagit hänsyn till räntor.

Det bör även betonas att anmälningar av anspråk på utdelning ur de tyska

tillgångarna fortfarande komma in.

I. Kommersiella fordringar.

Med kommersiella fordringar menas enligt nyssnämnda kungörelse de

fordringar, som avsågos i svensk-tyska avräkningsöverenskommelsen den 14

december 1940. Dessa fordringar utgöras enligt överenskommelsen av ford­

ringar, som falla under följande kategorier:

1. Betalningar, härrörande ur införseln av svenska varor till Tyskland och

tyska varor till Sverige;

2. Betalningar för omkostnader, vilka uppstå i samband med det svensk­

tyska varuutbytet, särskilt för tullar, sjö- och järnvägsfrakter samt där­

med jämförliga umgälder, speditionskostnader samt kommersiellt berät­

tigade provisioner och kostnader för affärsresor;

3. Betalningar för entreprenad- och montagekostnader, ävensom i samband

därmed stående löner och utgifter;

4. Betalningar för patentavgifter, liksom — med förbehåll för särskild pröv­

ning i varje enskilt fall — även för licenser och liknande ideella presta­

tioner (t. ex. auktors- och förlagsrätt, författararvoden, filmhyror);

5. Betalning av de behållningar, som uppstå vid utanför denna överenskom­

melse skeende avräkningar mellan de svenska och tyska förvaltningarna

i den svensk-tyska post-, telegraf-, järnvägs- och lufttrafiken;

6. Betalningar för förädlingsarbete (bearbetningskostnader);

7. Efter särskild överenskommelse mellan vederbörande myndigheter å öm­

se sidor betalningar för andra kostnader, som stå i samband med det

svensk-tyska handelsutbytet.

1 clearingnämndens cirkulär återfinnas dessa kategorier. Clearingnämn­

den, som ägt kännedom om det förberedande arbetet i kommittén, har emel­

lertid för att underlätta kommitténs arbete icke i allo följt nyssnämnda sche­

ma utan vidtagit vissa ändringar i detta. Punkten 2 omfattar i clearing­

nämndens cirkulär blott provisionsfordringar under det att såsom punkt 7

upptagits »frakt, tull eller speditionsfordran». Genom införande av denna

punkt 7 kommer clearingnämndens indelning att omfatta åtta punkter. Un­

der det att punkt 7 i avräkningsöverenskommelsen den 14 december 1940 in­

nefattar kostnader i samband med det svensk-tyska varuutbytet, för vilkas

betalning särskild överenskommelse mellan vederbörande myndigheter å

ömse sidor erfordrades, omfattar punkt 8 i clearingnämndens uppräkning

»annan fordran (än som angivits i det föregående) av den art, alt betalning

tidigare kunnat verkställas via den svensk-tyska clearingen».

22

I kungörelsen den 16 januari 1948 bestämdes att den, som anmälde ford­

ran, skulle angiva bl. a. tiden för dess tillkomst. Med ledning av de uppgif­

ter, som lämnats i detta hänseende, har clearingnämnden sorterat de kom­

mersiella fordringarna i två grupper alltefter det fordringarna förfallit till

betalning före eller efter den 1 oktober 1944.

Uppdelade i de punkter clearingnämnden angivit i sitt cirkulär, äro de

kommersiella fordringarna enligt clearingnämndens uppgifter av den 16

februari 1949 följande:

1. Varufordringar.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Svenska kronor ................................................ 685 101:51

riksmark ......................................................... 76 699:98

engelska pund ................................................ 2 366:0:9

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor ................................................ 355 441: 48

riksmark ............................................................. 30 290:05

I sistnämnda belopp i svenska kronor ingår en anmälan från statens

krigsförsäkringsnämnd å kr. 38 269: 33.

2

.

Provisionsfordringar.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Svenska kronor

riksmark ....

danska kronor

norska kronor

engelska pund

dollars..............

64 318: 88

446 848: 14

1 287: 40

3 815:51

98: 19: 2

148:50

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor ................................................ 586 936: 40

riksmark ............................................................ 632 325: 58

3. Fordran på grund av montage och entreprenadavtal.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Riksmark ............................................................ 16 613:86

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor ................................................ 38 781: 32

riksmark ............................................................ 35 914:50 4

4. Fordran för patentavgift, licens eller dylik ideell prestation.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Svenska kronor ........................................... 424 185:93

riksmark ......................................................... 1 882 256: 08

23

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor ........................................... 1 127 807: 39

riksmark ......................................................... 2 042 518:22

danska kronor ........................................... 454:58

norska kronor .............................................. 745:61

finska mark ................................................... 1 600: —

Till stora delar avse de belopp, som äro förfallna efter den 30 september

1944, fordringar, vilka uppstått på grund av beräkning av avgifter för ut­

nyttjande av äldre svenskägda patent och andra immaterialrätter i Tyskland

för tiden efter det tyska sammanbrottet.

5. Fordran enligt avräkning mellan de svenska och tyska förvaltningarna i

den svensk-tyska post-, telegraf-, järnvägs- och lufttrafiken.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor ........................................... 1 847 917: 86

riksmark ......................................................... 2 695: 48

guldfrancs .................................................... 718 542: —

Fordringarna å kronor 1 847 917: 86 fördela sig med 863: 271: 86 å gene­

ralpoststyrelsen och 984 646 å järnvägsstyrelsen. Av sistnämnda belopp hän­

för sig kr. 68 032: 25 till fordringar på grund av medverkan vid krigsfånge-

utväxling. Fordringen å riksmark 2 695: 48 utgör fordran som anmälts av

järnvägsstyrelsen. Fordran å guldfrancs 718 542 utgör fordran som tele­

grafstyrelsen har för utväxlade telegram och telefonsamtal.

6. Fordran för förädlingsarbete (bearbetningskostnad).

Inga fordringar ha anmälts.

7. Frakt, tull och speditionskostnad.

Förfallna före 1 oktober 1944.

Svenska kronor ................................................ 1 677: 27

riksmark ............................................................ 5 062:10

engelska pund ................................................ 3:8:4

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor ................................................ 277 752: 65

riksmark ............................................................ 2 606: 89

Bland anmälningarna märkes en från statens krigsförsäkringsnämnd å kr.

249 680: 09, avseende fordringar förfallna efter 30 sept. 1944.

8. Annan fordran av den art att betalning tidigare kunnat verkställas

över den svensk-tyska clearingen.

24

Förfallna före 1 oktober 1944.

Svenska kronor

riksmark ..............

schweiziska francs

4 104 147: 47

1 642 278: 52

336 616: 83

Förfallna efter 30 september 1944.

Svenska kronor .

riksmark ............

engelska pund

schweiziska francs

3 885 550: 26

1 556 004: 33

214: 16: 11

25 227:35

I dessa belopp ingå statliga anspråk till betydande summor. Krigsförsäk-

ringsnämnden har anmält regressfordringar för försäkringar. Dessa ford­

ringar, vilka skulle gått genom clearingen, uppgå till svenska kronor

614 954:68 förfallna före 1 oktober 1944 och svenska kronor 2 166 438:24

förfallna efter 30 september 1944. Flygförvaltningen har anmält anspråk å

riksmark 100 000 avseende skadestånd för fel på levererade motorer. I an­

mälningshandlingen ifrågasättes emellertid, huruvida beloppet, som förts till

gruppen fordringar förfallna före 1 oktober 1944, motsvaras av en fordran;

felen å motorerna upptäcktes nämligen först efter garantitidens utgång.

Summan hade lika gärna kunnat anmälas i svenska kronor. Statens bränsle­

kommission har anmält anspråk på riksmark 773 323: 22, avseende förskott.

Beloppet förföll till betalning den 31 december 1944. Det ovan angivna före

1 oktober 1944 förfallna beloppet i schweiziska francs har anmälts av Svens­

ka spannmålsaktiebolaget. Det avser skadestånd för fel beträffande spann-

målsleveranser. Beloppet är emellertid av tvistig natur och rättegång har fö­

relegat vid domstol i Hamburg.

II. Finansiella fordringar.

Under begreppet finansiella fordringar inräknar clearingnämnden i sitt

cirkulär och i sina sammanställningar till kommissionen följande grupper:

1) fordringar på grund av innehav av statsobligationer (under begreppet

statsobligationer räknar clearingnämnden då obligationer och andra med

obligationer jämställda handlingar utfärdade av det tyska riket, ej där­

emot obligationer utfärdade av tyska delstater),

2) fordringar på grund av innehav av andra obligationer,

3) fordringar på grund av innehav av aktier,

4) fordringar på grund av äganderätt till fastighet,

5) fordringar till säkerhet varför inteckning i fastighet meddelats,

6) bankfordringar,

7) andra finansiella fordringar.

Kommittén följer här samma indelning, dock att kommittén för tyska ri­

kets lån använder begreppet rikslån.

Kommittén erinrar om att räntebetalning och i viss mån amortering på

vissa svenska finansiella fordringar, nämligen fordringar på grund av vissa

25

rikslån och fordringar, som folio under det tyska transfermoratoriet, reg­

lerades genom särskilda, vid sidan av clearingavtalet ingångna avtal, riks-

låneavtalet och transfer-(privatskuld-) avtalet och att därvid uppställdes

vissa villkor i fråga om fordringens anknytning till Sverige. Kommittén erin­

rar även om att å dessa fordringar certifikat utfärdades enligt kungörelsen

den 5 oktober 1934 om utfärdande av certifikat angående vissa svenska

fordringar hos tyska gäldenärer.1 I det följande givas uppgifter om i vilken

utsträckning de finansiella fordringarna på nu nämnt sätt äro certifierade,

i den mån upplysning härom kan erhållas genom anmälningarna av fordring­

arna hos clearingnämnden.

1. Fordringar på grund av innehav av rikslån.

De viktigaste fordringar, som hava karaktär av rikslån, äro de som base­

ra sig på de tre stora rikslånen, Daweslånet, Younglånet och Kreugerlånet.

Därjämte finnas funding bonds och vissa andra skuldförbindelser utfärdade

av det forna tyska riket.

a.

Daweslånet.

Daweslånet emitterades 1924 i särskilda trancher för USA och ett fler­

tal europeiska länder. Den svenska tranchen utgjordes av 25 200 000 kronor

och övertogs helt av Svenska Obligationskreditaktiebolaget, vilket i sin tur

utfärdade egna obligationer, som försåldes på den svenska marknaden.

Amortering skulle ske med V» varje år under tiden 1925—1949. Räntan ut­

gjorde 7 % och ränteterminerna voro 16/4 och

K/w.

Amorteringen på detta

län i Sverige upphörde år 1934 som en följd av det tyska transfermoratoriet.

Genom rikslåneavtalet 1938 och i anslutning därtill träffade överenskom­

melser nedsattes räntan för dem, som ville få ränteavkastningen transfere-

rad, från 7 till 5 %. Skillnaden mellan den gamla och den nya räntesatsen

skulle användas för amortering, vilken skulle börja den 15 oktober 1939

och verkställas genom utlottning eller uppköp. Amortering verkställdes se­

nast den 15 oktober 1944.

Obligationerna tillhöra nu fyra banker efter förvärv från Svenska Obliga-

tionskreditakliebolaget.

Härjämte äro vissa delar av de amerikanska och brittiska trancherna cer­

tifierade i Sverige. Dessa belopp ligga till största delen på ett fåtal händer.

Av Daweslånet ha anmälts

svenska kronor 19 716 000 (= det certifierade beloppet),

dollars 2 833 466:66 (certifierat belopp 2 818 700),

engelska pund 233 600: — (certifierat belopp 230 600: —),

riksmark 500: — (certifierat belopp saknas).

1 Från de certifikat, som utfärdades på grund av kungi. kungörelse den 11 november

1938 kan bortses, enär blott österrikiska staten svarar för de belopp, som certifierats.

26

b.

Younglånet.

lounglånet emitterades år 1930 i särskilda trancher på samma sätt som

Daweslånet, därvid den svenska tranchen utgjorde 110 miljoner kronor.

Varje krona skulle motsvara ^ ■ kg fint guld.

2480

Younglånet skulle amorteras under tiden 1931—1965. Räntan utgjorde

5 Va % och ränteterminerna voro V6 och yi:. Liksom beträffande Daweslånet

upphörde amorteringen på Younglånet år 1934 och 1938 träffades beträf­

fande svenska borgenärer överenskommelse om nedsättning av räntan, i

detta fall från 5 */, till 4 */, %. Skillnaden, 1

%,

skulle användas för återupp­

tagande av amorteringen den 1 juni 1941 på samma sätt som i fråga om

Daweslånet. Amortering verkställdes i Sverige sista gången den 1 juni 1943.

I Sverige äro belopp certifierade icke blott av den svenska utan även av

den amerikanska, den engelska, den holländska och den franska tranchen.

Följande belopp äro anmälda

svenska kronor 56 447 690: — (det certifierade beloppet 56 845 000:—),

dollars 4 999 000: -— (det certifierade beloppet 4 238 000: —■),

holländska floriner 1 729 400: — (det certifierade beloppet 1 551 400: —),

Iranska francs 22 000:— (== det certifierade beloppet),

engelska pund 272 700: — (= det certifierade beloppet),

belgiska francs 3 500:— (certifierat belopp saknas),

riksmark 120 000:— (certifierat belopp saknas).

Cirka 40 000 000 kronor av den svenska tranchen innehas av banker och

bolag och återstoden av bortåt 6 000 privatpersoner. De anmälda beloppen av

den amerikanska tranchen ha så gott som uteslutande certifierats för banker

och bolag.

c.

Kreugerlånet.

Den 26 oktober 1929 slöts mellan tyska riket, å ena, samt Svenska tänd-

sticksaktiebolaget, Stockholm (Stab), N. V. Finansieele Maatschappij Kreu-

ger & Toll, Amsterdam, å andra sidan ett avtal, enligt vilket tyska riket skul­

le erhålla ett lån om 125 000 000 dollars med guldklausul. Lånet (Kreuger­

lånet) övertogs helt av Stab, som genom avtalet för viss tid förvärvade hälf­

ten av den vinst, som efter vissa avdrag kunde uppstå från ett tyskt tänd-

sticksmonopol, vilket skulle inrättas, samt av AB. Kreuger och Toll och av

International Match Corporation. Det skulle amorteras under tiden den 15

januari 1941—den 15 januari 1980 efter utlottning eller genom fritt inköp

av obligationer. Räntan utgjorde 6

%

och ränteterminerna voro 15/i och

En del av lånet återköptes av tyskarna till underpris. Den övriga delen har

så småningom kommit att så gott som helt tillhöra Stab. Sålunda tillfördes

bolaget 15 600 000 dollars vid bolagets rekonstruktion efter kreugerkraschen

1932, varjämte bolaget under år 1943 förvärvade obligationer för 500 000

dollars i utbyte mot obligationer, tillhörande fria staden Danzigs tändsticks-

monopollån. Sammanlagt har Stab därigenom kommit att inneha obligatio­

ner, avseende Kreugerlånet, å tillhopa 49 200 000 dollars. Härjämte finnas

obligationer för 1 miljon dollars certifierade för ett bolag.

27

Samtliga nyssnämnda obligationer, alltså dollars 50 200 000: — ha an­

mälts.

d. Av s. k.

funding bonds

(ovan 2 kap.) ha anmälts:

svenska kronor................................................ 3 954 631: 99

riksmark ......................................................... 1 065 419: 16

dollars ............... 286 402:31

engelska pund................................................ 3 060

holländska floriner ....................................... 1 858: 41

Dessa fordringar äro icke certifierade.

e. Andra skuldförbindelser, utfärdade av tyska riket.

Vid sidan av de nu nämnda rikslånen ha anmälts fordringar på tyska riket

av den natur att clearingnämnden kallat dem statsobligationer, till ett belopp

av riksmark 2 934 820: 28. Dessa fordringar äro av skiftande typer: en typ

kallas Reichsschatzanweisungen. Beloppen äro icke certifierade.

2. Fordringar på grund av innehav av andra obligationer.

Transfer-(privatskuld)avtalet tillät transferering av obligationsräntor

och betydande belopp blevo därför certifierade. Nu ha anmälts obligatio­

ner för

riksmark 10 860 588: 03 (certifierat belopp 10 604 217: 26),

dollars 11 026 966:45 (certifierat belopp 11 548 560:—),

engelska pund 100 983: 13 (certifierat belopp 97 540: -—■),

schweiziska francs 368 561:25 (certifierat belopp 303 261:25),

svenska kronor 495: 70 (certifierat belopp 300:-—).

De olika myntslag, i vilka obligationerna anmälts, ge ett uttryck för att

man från tysk sida under perioden mellan krigen ofta upptog lån i annan

valuta än tysk. Ett betydande antal av obligationerna äro försedda med

guldklausul. Obligationerna ha utfärdats dels av tyska delstater och tyska

kommuner och dels av tyska banker, andra tyska kreditanstalter, tyska in­

dustriföretag o. s. v.

Bland anmälningarna märkes en från krigsförsäkringsnämnden avseende

obligationer, lydande å 584 200 dollars. Obligationerna torde för närvarande

finnas å Bermudasöarna. Svårigheter att få dem överförda till Sverige synas

föreligga.

3. Fordringar på grund av innehav av aktier.

Transfer-(privatskuld)avtalet medgav att aktieutdelningar transfererades,

och i följd härav certifierades de aktier, svenska aktieägare hade i tyska

bolag. De certifierade beloppen av aktier uppgå till en summa av

122 415 028: 42 riksmark, 6 650: 7: 5 engelska pund samt ett mycket obetyd­

28

ligt belopp i dollars. Nu ha till clearingnämnden anmälts fordringar på grund

av aktieutdelningar för

svenska kronor ........................................... 1 611 358:85,

riksmark ......................................................... 1 087 663: 72,

engelska pund .............................................. 21: .

Fordringarna i svenska kronor avse emellertid tyska riksmark, vilka av

särskilda anledningar omräknats i svenska kronor efter en kurs av 1 krona

68 öre för riksmarken. Hela det i svenska kronor beräknade beloppet bör

därför efter nyssnämnda kurs omskrivas i riksmark. Mot uppgiften om an­

mälning av engelska pund har kommittén icke haft anledning till erinran.

Om nyssnämnda omräkning av svenska kronor till riksmark äger rum, bli

de anmälda beloppen

riksmark ......................................................... 2 046 796: 04

engelska pund.............................................. 21: .

Synnerligen betydande belopp ha bevakats trots att de utgöras av aktie­

utdelningar, av vilka hälften girerats till Sverige efter en kurs av 1 krona

68 öre för riksmarken under villkor att borgenären skulle nöja sig med den­

na hälft såsom full betalning, allt enligt privatskuldavtalet den 28 oktober

1938. I dessa fall är det redan nu uppenbart att någon fordran mot Tysk­

land eller någon i Tyskland icke längre kan förefinnas på grund av dessa

aktieutdelningar och i följd härav kan icke någon utdelning av de tyska

medlen förekomma. I vissa fall har clearingnämnden meddelat detta till ve­

derbörande som anmält anspråk på de tyska tillgångarna. Överhuvud torde

kunna uttalas att de under förevarande rubrik inräknade anspråken kom­

ma att mycket väsentligt reduceras vid den prövning av varje särskilt an­

språk, som måste komma att ske före en eventuell utdelning ur de tyska

tillgångarna i riket.

4.

Fordringar på grund

av

äganderätt till fastighet.

Transfer-(privatskuld)avtalet medger även att avkastning av fastighet

transfererades, och för dylik avkastning har alltså utfärdats certifikat enligt

1934 års kungörelse. Vid certifikatens utfärdande åsattes värde å fastighe­

terna och detta värde angavs till 21 117 813:30 riksmark och 1 149 890

svenska kronor. De fordringar på avkomst från fastigheterna, vilka nu an­

mälts, äro i åtskilliga fall till beloppet icke angivna. De angivna beloppen

uPP§å till 2 187 872: 38 riksmark och 43 675: 79 svenska kronor.1 Av belop­

pet i svenska kronor maste emellertid av åtskilliga anledningar vissa sum­

mor avföras. Riktigast torde vara att anse att de anmälda fordringarna

uppgå till

1 Clearingnämndens siffra är 76 925: 79, men sedan den avgivits har ett belopp av

33 250 kr. avförts från förevarande rubrik.

riksmark ....

svenska kronor

2 203 042:61 och

28 304: 57

29

Beloppen i svenska kronor utgöras av fordringar mot tyskar för arrende

eller hyra av fastigheter i Sverige.

5. Fordringar, till säkerhet för vilka inteckning i fastighet meddelats.

Fordringar, för vilka finnes inteckningssäkerhet, folio under transfer-

(privatskuld)avtalet. De nu anmälda beloppen ligga mycket nära de belopp,

vilka certifierats. Anmälda äro fordringar, för vilka ligger inteckningssäker­

het till

riksmark 11 132 689: 15 (certifierat belopp 9 458 330: 66 riksmark),

svenska kronor 906 945: 89 (certifierat belopp 1 109 773: 02) samt

engelska pund 9 650:— (certifierat belopp saknas).

Av anmälningshandlingarna kan man ej alltid se, om omslagsreverser till

de belopp, som äro angivna i svenska kronor, verkligen äro utfärdade i detta

myntslag eller om fråga är om markfordringar, vilka omräknats i kronor.

En viss förskjutning av gränserna torde emellertid vid en närmare prövning

av fordringarna komma att äga rum: ett anspråk å 68 000 svenska kronor

synes i varje fall avse riksmark. Vissa belopp avse viktsenheter fint guld

eller guldmark. Beloppet i engelska pund synes vid en förberedande gransk­

ning icke ge anledning till anmärkning.

6. Bankfordringar.

Avkastning av bankfordringar fick transfereras enligt transfer-(privat-

skuld)avtalet och certifiering ägde alltså rum av dylika fordringar. Anmälda

äro

riksmark 21 351 338: 56. Det certifierade beloppet utgöres blott av riks­

mark 2 476 877: 82.

dollars 90 493: 85. Här är det certifierade beloppet vida större, nämligen

dollars 2 052 328: 25.

svenska kronor 492 907: 77. Certifierat fordringsbelopp i svenska kronor

saknas.

Dessutom ha vissa smärre belopp, som icke certifierats, nu anmälts, näm­

ligen

schweiziska francs.............................................. 240: —

italienska lire....................................................... 15 090: —

zloty......................................................................... 1 551: 58 och

estniska kronor.................................................. 1 000: —

Ett certifierat belopp av 108 000 engelska pund saknar motsvarighet i de

nu anmälda fordringarna.

Att märka är att vissa av fordringarna i svenska kronor tydligen avse

fordringar i riksmark, vilka av fordringsägarna omskrivits i svenska kro­

30

nor. Andra fordringar avse emellertid uppenbarligen konton i tyska banker å

svenska kronor. De belopp, som på detta sätt klart kunna verifieras, tillhöra

svenska banker och äro betydande.

7. Andra finansiella fordringar.

De fordringar, som av clearingnämnden förts under denna rubrik, äro av

den mest skiftande art. Dit har räknats fordringar på grund av arv, försäk­

ringar, köpeskillingslikvider, som icke slutförts, lån, som icke skett i bank,

mot inteckning eller mot obligation, vissa belopp, som svenska moderbolag

tillfört sina tyska dotterbolag, utlägg, som en svensk halvofficiell institution

haft för verksamhet för tysk räkning i ett utomeuropeiskt land, varuskulder,

som ligga före clearingen eller eljest äro så gamla, att de icke ansetts vara

av kommersiell natur o. s. v. Många av de förevarande fordringarna äro cer-

tifierade. De nu anmälda fordringarna äro mycket skiftande. Beloppen äro

betydande. Anmälda äro fordringar för

riksmark 19 582 052:29 (certifierat belopp 11 252 754:54),

svenska kronor 12 047 605:59 (certifierat belopp 8 527 050:41),

dollars 1 052 730: 03 (certifierat belopp 16 091: 55),

engelska pund 112 227:10:6 (certifierat belopp 12 030:19:6).

Dessutom föreligga vissa belopp i myntslag, för vilka över huvud icke fin­

nas några certifieringar, nämligen

danska kronor .................................................... 42 042:62

schweiziska francs ........................................... 14 266: —

holländska floriner ........................................... 4 397: 20

lats ........................................................................... 68 200: —

Det kan väntas att vid en närmare granskning stora delar av de anspråk»

vilka anmälts, icke komma att visa sig hållbara.

III. Övriga fordringar.

I denna grupp har clearingnämnden i sitt cirkulär nr 85 inordnat fyra

särskilda kategorier, nämligen

1) fordran på grund av lön, pension, livränta, underhållsbidrag o. dyl.,

2) fordran på grund av rekvisition av egendom av tysk myndighet,

3) skadeståndsfordran på grund av neutralitetskränkning eller annat över­

grepp från tysk sida,

4) annan fordran.

Clearingnämnden har emellertid, i sina sammanställningar, upptagit

5) ytterligare en kategori fordringar som anmälts till nämnden. 1

1. Fordringar på lön, pension, livränta o. dyl.

1. Belopp, som förfallit till betalning före den 1 oktober 1944, redovisar

clearingnämnden dels med reduktion, så att intet belopp får överstiga 15 000

31

kr. per år (varvid riksmarken beräknas till 1 kr. 68 öre per mark, så att maxi­

mibeloppet i riksmark blir 8 855 mark) och dels utan denna reduktion. De

av clearingnämnden angivna beloppen äro:

Belopp, vilka framkommit efter reduktionen

riksmark

kronor

löner .................................................................................... 226 548:—

134 899: —

pensioner och livräntor................................................ 654 720: —

—

Överskjutande belopp ........................................... 515 246:—

111 510:-—

Anmärkning. En tantiemfordran å riksmark 413 072 i sin helhet upptagen

här.

2. Belopp, som förfallit till betalning den 1 oktober 1944 eller senare re­

dovisar clearingnämnden i fråga om löner fram till den 1 oktober 1945 och

i fråga om pensioner och livräntor fram till den 1 oktober 1948. Anledningen

till att clearingnämnden i fråga om löner valt förstnämnda tidpunkt beror

på att clearingnämnden ägt kännedom om den åsikt, kommittén kommer

att utveckla i det följande att löner icke böra utgå för tid efter den sista

september 1945. Tidpunkten den 1 oktober 1948 ansluter sig nära till den

tidpunkt, då clearingnämnden avlämnade sin redogörelse till kommittén. De

belopp, nämnden uppger, äro följande.

Om samma reduktion vidtages som under 1:

riksmark

löner ................................................................................ 35 860: —

pensioner och livräntor ........................................... 1 600 000: —

Överskjutande belopp löner, pensioner och

livräntor, redovisade utan inbördes åtskillnad 250 531:—-

3. Kapitaliserade värdet på pensioner och

livräntor efter 1 oktober 1945. (Beräkningen

är gjord av doktor G. Brundin i försäkringsin-

spektionen efter försäkringsmatematiska grun­

der) ............................................................................... 8 500 000: —

kronor

14 676: —

262 000: —

13 482: —

2

000

000

: —

Efter det clearingnämnden avgivit den sammanställning, i vilken nu

nämnda siffror finnas, har den emellertid, efter av kommitténs ordförande

uttalad önskan, lämnat säruppgifter beträffande pensioner och livräntor

på grund av tjänst eller arbetsanställning. Dessa säruppgifter visa emeller­

tid något högre siffror än för alla pensioner, livräntor och understöd. I sär-

uppgifterna uppges

pensioner och livräntor på grund av tjänst eller arbetsanställning:

a) Senaste betalning gjord före 1 oktober 1944 (20 stycken)

Obetalt belopp den 1 oktober 1948 ............. svenska kronor

1 100 000

Kapitaliserat värde från 1 oktober 1948

»

»

1 300 000

b) Senaste betalning gjord efter 30 september 1944 (omkring 200 stycken)

Obetalt belopp den 1 oktober 1948 ............. svenska kronor

2 950 000

Kapitaliserat värde från 1 oktober

1948

»

»

15 500 000

32

Samtidigt har clearingnäinnden lämnat uppgifter om pensioner och liv­

räntor på grund av försäkringsavtal. Uppgifterna visa:

Senaste betalning gjord före 1 oktober 1944 (9 stycken).

Obetalt belopp den 1 oktober 1948 ......................... svenska kronor 30 000

Senaste betalning gjord efter 30 september 1944 (25 stycken).

Obetalt belopp den 1 oktober 1948 ......................... svenska kronor 100 000

Sammanlagt kapitaliserat värde från 1 oktober

1948 ................................................................................... »

»

850 000.

En förberedande granskning av anmälningshandlingarna ger vid handen

att de anmälda pensionsfordringarna äro av mycket skiftande slag: pensio­

ner från tyska riket, tyska företag, tyska pensionskassor o. dyl. Av pensions­

kassorna märkes särskilt Die Reichsversicherungsanstalt fur Angestellte,

som hade officiell ställning; premierna inbetalades av arbetsgivaren men

bekostades till vissa delar av den anställde genom avdrag å lönen. I flera

fall ha emellertid även tyska ålders- och invalidpensioner, pensioner på

grund av krigsskador anmälts. I ett fall har anmälts en pension från ett ad­

ligt kloster. Åtskilliga anmälningar avse änkepensioner. Stundom tycks in­

tet pensioneringsavtal ha förelegat under tjänstetiden utan vederbörande

företag har tillerkänt en anställd pension först nära före eller vid avskeds-

tagandet. Pensionärernas ålder understiger stundom den sedvanliga pen­

sionsåldern, och om i dylika fall avtal om pensionering icke tidigare före­

legat, kan man misstänka kapitalflykt. Fordringarna på livränta avse i stor

omfattning underhållsbidrag till frånskilda kvinnor och till barn inom eller

utom äktenskap.

Ett betydande antal av anmälningarna komma från personer, som först

helt nyligen blivit svenska medborgare.

2—5. Fordringar på grund av rekvisition av egendom från tysk myndighets

sida. Skadeståndsfordringar på grund av neutralitetskränkning eller annat

övergrepp från tysk sida.

Dessa två grupper har clearingnäinnden särskilt i sitt cirkulär den 31

januari 1948 men ej i sina till kommittén överlämnade sammanställningar

av de inkomna anmälningarna. I dessa sammanställningar har clearing-

nämnden i förevarande hänseende blott uppgivit att på grund av rekvisi­

tion av egendom från tysk myndighet, skadeståndskrav på grund av neutra­

litetskränkning eller annat övergrepp från tysk sida anmälts krav å

svenska kronor ........................................... 35 000 000: —

riksmark .................................................... 22 000 000: —

Till dessa siffror, som givetvis äro blott ungefärliga, böra, enligt vad clea-

ringnämnden upplyst, läggas ytterligare 350 000 kr., som sju änkor begärt

för att deras män dödats vid flygplanet Gripens haveri, och 15 000 kr., som

begärts av fadern till en utanför Windau omkommen svensk flygare, vars

plan besköts av tyskarna.

33

På begäran av kommittén har emellertid clearingnäinnden sedermera

lämnat mera specialiserade sammanställningar. Därvid ha icke medtagits

ovan angivna 365 000 kr. De specialiserade sammanräkningarna fördela de

anmälda anspråken på grupperna 2, 3, 4 och 5. Anledningen till att slut­

siffrorna för samtliga grupper i vad avser fordringar i riksmark icke upp­

går till en ungefärlig storlek av 22 000 000 är uppenbarligen att clearing-

nämnden i de specialiserade sammanställningarna icke alls upptagit vissa

anmälningar, vilka clearingnämnden funnit under inga förhållanden kun­

nat leda till beslut om utbetalning. De specialiserade sammanställningarna

visa per den 18 december 1948 de siffror, som anges i det följande.

2. Rekvisition av egendom.

Anmälda äro anspråk å

svenska kronor ........................................... 2 348 528:39

riksmark ......................................................... 4 755 384:77

zloty .................................................................. 27 849: —

pesetas ........... ................................................. 500: —

Under grupp 2 märkes en anmälning från Statens krigsförsäkringsnämnd

å svenska kronor 47 660: 28 och en annan anmälning från samma institu­

tion å svenska kronor 967 795: 71.

3. Skadeståndsfordran på grund av neutralitetskränkningar.

Anmälda äro anspråk å

svenska kronor

riksmark ....

engelska pund

estniska kronor

norska kronor

dollars ...........

23 846 051: 55

887 805: 15

2

000

: —

5 823: —

47 969: —

1 300: —

Särskilt anmälda äro dessutom krav från Luossavaara-Kirunavaara ak­

tiebolag på ersättning för skadade eller förstörda anläggningar i Narvik

norska kronor ........................................... 11 200 000: —

Det mycket stora beloppet av anmälda ersättningsanspråk i svenska kro­

nor på grund av neutralitetskränkning beror till väsentlig del på mycket

stora bevakningar från statliga myndigheters sida.

Här följer en uppställning av belopp, som anmälts i svenska kronor av

statliga myndigheter.

Domänstyrelsen: skadat lager i Narvik ....................................... 211 084: —

Riksförsäkringsanstalten: flyghaveri, Gripen ......................... 111410:39

Statens krigsförsäkringsnämnd: skadestånd ............................. 18 225 812: —

Summa 18 548 306 39.

3

—500208

34

Till denna summa kommer ett belopp av 291 729: 06 riksmark, som flyg­

förvaltningen anmält på grund av neutralitetskränkning från tysk sida.

Detta belopp hade emellertid uppenbarligen lika gärna kunnat anmälas i

svenska kronor.

Ett mycket stort anspråk i svenska kronor göres även gällande från AB

Aerotransport, som för nedskjutning av flygplanen Gladan och Gripen an­

mält ett anspråk å 4 457 669: —.

Till kommentar av vissa av de nu givna uppgifterna må anföras:

I sin verksamhet som försäkringsgivare för krigsrisk har krigsförsäk-

ringsnämnden i anledning av fartygssänkningar och uppbringande av far­

tyg utgivit hundratals miljoner kronor, vilka täckts av premier, som för­

säkringstagarna erlagt. I den mån försäkringsfallen vållats av tyskarna kan

en regressrätt mot Tyskland tänkas föreligga.

4. övriga fordringar.

Clearingnämnden uppger i ovan angivna specaliserade sammanställningar

att nämnden under denna rubrik fört anspråk å

svenska kronor ........................................... 1 334 606:19

riksmark ......................................................... 2 482 682:18

Bland fordringarna, som äro av mycket skiftande art, märkes en anmä­

lan från statens krigsförsäkringsnämnd å 146 693:62 svenska kronor.

Efter det de specialiserade sammanställningarna avlämnats har clearing­

nämnden underrättat kommittén att ytterligare inkommit anmälningar,

som förts under grupp 4, till ett belopp av

svenska kronor................................................ 4 460 341: 86

Dessa anmälningar härröra samtliga från statliga institutioner: kr.

4 226 128:48 från försvarets civilförvaltning, kr. 28 972:20 från civilför-

svarsstyrelsen, kr 175 095:18 från medicinalstyrelsen och kr. 30 146:—

från statens utlänningskommission. De tre förstnämnda myndigheternas

anmälningar avse kostnader för tyska militärinterner och anmälningen från

ullänningskommissionen kostnader för transport av tysk legationspersonal.

De i riksmark anmälda fordringarna ha undergått vissa förändringar in­

nebärande en minskning med 47 680 riksmark.

Sammanlagda beloppet under förevarande nummer upptagna anmälning­

ar bli alltså

svenska kronor ........................................... 5 794 948:05

riksmark ......................................................... 2 435 002:18 5

5.

Under det särskilda nummer, vilket ej har motsvarighet i clearingnämn-

dens cirkulär av den 31 januari 1948, har clearingnämnden upptagit anmäl­

ningar å

svenska kronor

riksmark

ostmark . .. .

5 339 906:54

5 575 790: 17

444 875: —

35

Ett mycket betydande antal av dessa anspråk, som avse bl. a. ersättning

lör skatt, som lagts å judar, för bombskador o. s. v., torde icke kunna god­

kännas vid en närmare prövning för eventuell utdelning.

Anmälningarna i »ostmark» avse anspråk i den valuta, tyskarna upprätt-

höllo i de baltiska staterna under tiden för deras ockupation genom den

tyska krigsmakten.

IV. Fordringar, vilka anmälts till clearingnamnden men

icke upptagits i de sammanställningar, på vilka omstående

sammanställning är byggd.

1. Riksgäldskontorets utlägg för det österrikiska konversionslånet 1934.

österrikiska konversionslånet av år 1934 upplades i slutet av 1934 för

konvertering till lägre räntefot av 1923 års internationella lån för Österrikes

finansiella återuppbyggande. Lånet emitterades i särskilda trancher för nio

länder, nämligen Österrike, Storbritannien, Frankrike, Tjeckoslovakien, Ita­

lien, Belgien, Sverige, Danmark och Holland. För förräntningen och amor­

teringen av lånet iklädde sig de åtta sistnämnda staterna garanti till vissa

bestämda andelar av samtliga trancher. Sveriges garanti, som omfattade 2

procent, tecknades av riksgäldskontoret på svenska statens vägnar.

Enligt rikslåneavtalet den 28 oktober 1938 mellan Sverige och Tyskland

förband sig Tyskland — utan att erkänna någon rättslig förpliktelse i fråga

om betalningen av konversionslånet — att dels ställa erforderliga medel till

förfogande för ränta och amortering å det svenska innehavet av lånet och

dels omedelbart ersätta svenska staten vad denna eventuellt kunde komma

att få utgiva på grund av sin garanti för lånet. Efter andra världskrigets

utbrott gjorde tyska regeringen gällande, att den kunde upprätthålla betal­

ningen av ränta och amortering på det svenska innehavet endast under den

förutsättningen, att svenska staten ej krävde den tyska på vad den even­

tuellt kunde få utgiva för sin garanti, enär en sådan betalning från Tysk­

land skulle betyda, att betalning via Sverige skulle komma medborgare i

fientliga stater till godo.

Clearingnämnden har meddelat kommittén, att för 1934 års österrikiska

konversionslån anmälts svensk statlig fordran å

svenska kronor ....................................... 91 144: 28

engelska pund ........................................... 123 867: 12: 3

franska francs............................................... 1 531 409: 86

belgiska francs ................................................ 199 652:05

schweiziska francs........................................... 119 093:40

floriner ................................................................ 23 328:22

tjeckiska kronor............................................... 255 000: —

36

2. Svenska tändsticksaktiebolagets andel i tyska tändsticksmonopolets vinst.

Enligt kontraktet den 26 oktober 1929 om Kreugerlånet och den i överens­

stämmelse med kontraktet utfärdade tyska tändsticksmonopollagen den 29

januari 1930, skulle Stab erhålla hälften av nettovinsten på tyska tändsticks-

monopolet, intill dess Kreugerlånet blivit inlöst, dock minst under 32 år,

d. v. s. till och med år 1961. Hade Kreugerlånet då icke helt guldits, skulle

Stab fortfarande ha del i nettovinsten, dock endast med

1/t.

Denna vinstandel

skulle utgå till dess lånet fullständigt betalts något som enligt lånekontrak-

tet skulle ske senast den 13A 1980.

Efter transfermoratoriet 1933 blev Stabs monopolvinst icke utbetald med

hela beloppet. Från och med nämnda år avdrogs en s. k. »Verzicht» med

23 % för 1933 och med 25 % för vartdera av följande år. Monopolvinsten

har med dessa avdrag utbetalts genom clearingen till och med 1944, sist­

nämnda år med stöd av Kungl. Maj :ts ovanberörda bemyndigande för clea-

ringnämnden den 4 maj 1945.

I en »preliminär bevakning» till valutakontoret av kapitalvärdet av Stabs

andel i den tyska monopolvinsten innan vinsten för år 1944 utbetalts har

Stab beräknat detta på följande sätt.

Under de 10 åren 1934—43 hade värdet i svenska kronor av Stabs andel,

före avdrag av den s. k. »Verzicht», i medeltal uppgått till 5 195 852: 71 kr.

per år. Om man beräknar att denna summa skulle inflyta även för fram­

tiden skulle nuvärdet (1945) av det Stab tillkommande beloppet för åren

1944 till och med 1961 efter 6 % uppgå till 59 634 150: 86. Om obligations­

lånet icke vore fullt återbetalat år 1961 men skulle bli inlöst vid den kon-

traktsenliga för fallotiden, den “A 1980, tillkomma nuvärdet av en under

19 år d. v. s. från och med år 1962 till och med år 1980, utgående betalning

å kr. 2 597 926: 36 (= 50 % av kr. 5 195 852: 71), vilket efter 6 % gåve ett

nuvärde per 1945 av 10 765 098: 72. Sammanlagda nuvärdet skulle alltså ut­

göra 70 399 249:58 kronor.

Räknades i stället med en räntesats av 4 %, bleve beloppen resp.

68 406 876: 17 kr. samt 17 516 812: 27 kr. eller tillhopa 85 923 688 : 44 kr.

Om obligationslånet icke skulle ha till fullo inlösts år 1980, skulle till

resp. summor komma ytterligare belopp.

Beräknades i stället nuvärdet på basis av att det skulle motsvara exempel­

vis 10 års vinst av den storlek, som redan uppkommit för de år då vinsten

utbetalts, erhölles 52 000 000 kr. och om tiden sättes till elva år 57 000 000

kronor.

I nyssnämnda preliminära anmälan har Stab utan förbindelse anmält vär-

det av sin monopolrättighet i Tyskland till ett till 55 000 000 kronor avrun­

dat belopp.

3.

Till clearingnämnden har till ett belopp av cirka 40 miljoner svenska kro­

nor anmälts krav, som grunda sig på rasdiskriminerande åtgärder eller åt­

gärder av liknande art, vidtagna av tyska myndigheter mot i Tyskland bo­

37

satta personer. På grund av den inställning, kommittén ansett sig böra in­

taga med avseende å dessa krav, har kommittén icke ansett sig böra infordra

närmare uppgifter rörande dem från clearingnämnden. Det må anmärkas att

gränsen mellan dessa krav och de under III punkt 5 upptagna är flytande.

4.

I åtskilliga fall ha utlänningar, vilka tidigare på grund av ömmande om­

ständigheter såsom Härtefälle fått medel från Tyskland över den svensk­

tyska clearingen, anmält sina fordringar. Dessa fordringar ha avvisats av

clearingnämnden. På grund av liknande skäl, som angivits under 3. har kom­

mittén icke ansett sig behöva infordra närmare uppgifter om dessa anmäl­

ningar.

5. Riksbankens krav på ersättning för återlämnat guld.

I Washingtonuppgörelsen åtog sig Sverige, såsom redan angivits under 3

kap., att återställa allt av Sverige förvärvat guld, som bevisligen tagits av

tyskarna från ockuperade länder. Åtagandet skulle dock gälla allenast i den

mån sådant guld ännu den 1 juni 1945 befann sig i svensk besittning och

krav, som icke framställts före den 1 juli 1947, skulle anses såsom preskri­

berade.

Då Washingtonuppgörelsen ingicks var det enda »rövade» guld, om vilket

man hade kännedom, ett belgiskt guldparti, som via Frankrike, där det de­

ponerats av de belgiska vederbörande, förts till Tyskland och sedan i sam­

band med handelsavtalsförhandlingar mellan Sverige och Tyskland av tyska

riksbanken tillförts svenska riksbanken. Vid avlåtandet 1946 av propositio­

nen om Washingtonuppgörelsen beräknades värdet av det guld, som sålunda

skulle avstås, till närmare 30 miljoner kronor. Guldpartiet har ej återställts

men frågan om dess återställande är under dryftande vid nu pågående avtals­

förhandlingar med Frankrike, som gottgjort belgarna deras förlust.

Emellertid har före den 1 juli 1947 rests ytterligare ett, från Holland här­

rörande krav på återställande av guld till ett värde av ungefär 35 miljoner

kronor. Befogenheten av detta krav är för närvarande under prövning inom

utrikesdepartementet och det är sålunda för tidigt att uttala sig om vilka

krav riksbanken kan få anledning göra gällande mot de tyska tillgångarna

i detta hänseende. Endast det kan sålunda sägas om storleken av de svenska

kraven på grund av utfästelsen till de allierade, att dessa högst kunna uppgå

till omkring 65 miljoner kronor.

I propositionen om Washingtonuppgörelsen yttras alt bland de fordringar,

som skola utfå betalning genom clearingförfarandet, bör medräknas »deri

fordran, som uppkommer genom utlämnande av det s. k. rövade guldet, vil­

ket mottagits såsom fullgod likvid i betalningssammanhang, som eljest skulle

reglerats över clearingen och mot uttrycklig försäkran att guldet ej skulle

härstamma från ockuperat land».

38

V. Anspråk som icke anmälts till clearingnämnden.

Kostnader för förvaltning och utdelning av de tyska tillgångarna.

I den mån förvaltningen av de tyska tillgångarna och verkställandet av

utbetalningar därifrån till svenska fordringsägare kan betraktas som ett kon­

kursförfarande, kan svenska staten göra gällande, att kostnaderna härför

böra gäldas ur »konkursmassan». De kostnader det här är fråga om utgöres

av omkostnaderna för restitutionsnämndens, flykfckapitalbyråns och tyskme-

delskommitténs verksamhet samt de kostnader, som kunna uppstå för det

organ, som skall ombesörja prövningen av framställda anspråk samt verk­

ställandet av utbetalningarna.

Ifrågavarande kostnader uppskattas preliminärt till 2 miljoner kronor.

5 KAP.

Allmänna spörsmål.

Det ursprungliga stadgandet om tvångsclearing — i 2 § första stycket

clearinglagen — tillkom, såsom av den tidigare redogörelsen framgår, vä­

sentligen för att skänka möjlighet till påtryckning mot främmande stat,

som visade sig ovillig att ingå clearingavtal med Sverige. Genom det 1945

tillagda andra stycket i paragrafen öppnades emellertid, med tanke på det

genom Tysklands nederlag uppkommande läget, en möjlighet att tillgripa

tvångsclearing också i fall då clearingavtal slutits med en främmande stat och

i överensstämmelse därmed betalning för varor, härrörande från den främ­

mande staten, insatts i bank eller kassa. Till motivering för det föreslagna

tillägget anfördes i första lagutskottets utlåtande (nr 9) rörande den för

1945 års riksdag framlagda proposition om förlängd giltighet för clea­

ringlagen bl. a. följande.

Denna paragraf (2 §) hänför sig i sin nuvarande utformning endast till ett så­

dant avtalslöst tillstånd, som åsyftas i 1 § b). För det i 1 § a) avsedda fall att

clearingavtal träffats har någon motsvarighet till bestämmelserna i 2 § ej ansetts

erforderlig. Man har tydligen förutsatt, att alla de bestämmelser, som hava sam­

manhang med avtalsfrågans lösning, skola upptagas i avtalet. Det har icke ansetts

vara anledning att räkna med ett upphörande och en avveckling av avtalet annor­

ledes än i avtalsenlig ordning. Emellertid kan på grund av nu rådande förhållan­

den den situationen tänkas inträffa, att ett clearingavtal, till följd av oförmåga från

den främmande statens sida att fullgöra detsamma, bringas att upphöra genom

en ensidig svensk åtgärd. För sådan händelse bör Konungen äga samma befogen­

het att i avvecklingssyfte anordna ett tvångsclearingsförfarande som nu föreligger.

Såsom förutsättning för att tvångsclearing jämlikt 2 § andra stycket

clearinglagen skall kunna äga rum gäller att clearingavtalet på grund av

inträffade förhållanden icke kan tillämpas för de innestående medlens an­

vändande. Om att denna förutsättnig är uppfylld kan något tvivel icke råda.

39

Vidare gäller — genom hänvisning från andra stycket till första stycket

2 § clearinglagen såsom förutsättning att det skall vara fråga om borge­

närer, vilka på grund av inskränkningar i rätten att förfoga över betal­

ningsmedel, vidtagna i den främmande staten, ej kunna erhålla betalning.

Jämväl denna förutsättning får, bortsett från att den väsentligaste orsaken

till svårigheten att erhålla betalning givetvis är det tyska sammanbrottet,

anses uppfylld. Ett transferförbud har ju sedan länge bestått och är icke

upphävt.

Rörande kretsen av de rättsägare, till vilkas förmån tvångsclearing kan

äga rum, innehåller clearinglagen icke annat stadgande än att utbetalning­

en skall gälla »fordran hos någon i den främmande staten». Ej heller om

förhållandet mellan olika betalningsberättigade, när tillgängliga medel ej

förslå till täckande av fordringarna i deras helhet, innehåller clearinglagen

föreskrifter. I dessa hänseenden liksom beträffande sättet för utbetalning­

en torde det därför ankomma på Kungl. Maj :t att meddela närmare bestäm­

melser. Det är anledning understryka, att inga svenska fordringsägare, vare

sig de av clearingavtalen berörda eller andra, ha någon juridisk rätt till de

på clearingen innestående medlen. Frågan om en borgenär skall erhålla

betalning genom tvångsclearing eller ej beror helt på de bestämmelser som

Kungl. Maj :t härom utfärdar. Då Kungl. Maj :t äger att bestämma vilka

fordringar skola erhålla ersättning genom tvångsclearing, måste Kungl.

Maj :t även äga att bestämma huru stora belopp av tillgängliga medel, som

skola användas till tvångsclearing, och i vilken ordningsföljd olika ford­

ringar eller grupper av fordringar skola få betalning. Frågor huru stora

belopp av de innestående medlen skola användas till clearingverksamheten

och om man skall anordna förtursrätt för vissa typer fordringar bli därför

även av betydande vikt vid uppgörandet av förslag till en utdelningsplan.

Såsom villkor för att borgenär skall erhålla betalning av insatta medel

gäller enligt 2 § clearinglagen att han för clearing av fordringar, för vilkas

gäldande insättningar skett, avstår så mycket av sin egen fordran som sva­

rar mot uppburet belopp. Detta villkor motsvaras av en i Washingtonupp-

görelsen (huvudskrivelsen p. 3) intagen bestämmelse om ersättning till de

tyska ägarna. Enligt bestämmelsen skola vederbörande erhålla ersättning

i tysk valuta för den egendom, som likvideras eller disponeras i Sverige

i enlighet med uppgörelsen. För detta ändamål förutsättes vederbörande

svenska myndighet lämna de allierade erforderliga uppgifter beträffande

belopp, som framkomma vid likvidationen, med angivande av de tyska ägar­

nas namn och adresser. De allierade myndigheterna i Tyskland skola sedan

i sin tur vidtaga erforderliga åtgärder för att de tyska ägarnas rätt att er­

hålla motvärdet av den likviderade egendomen skall bliva vederbörligen

registrerad.

Rörande genomförandet av den tilltänkta tvångsclearingen må vidare er­

inras att, ehuru tvångsclearingen såsom nyss antytts tillgripes på grund av

clearingavtalets otillräcklighet, det ligger nära till hands att eftersträva att

de i clearingavtalet berörda borgenärerna icke vid tvångsclearingen bliva

40

sämre

ställda än som skulle ha blivit fallet under fortsatt avtalsclearing.

I överensstämmelse med denna tankegång har kommittén redan —- i sin

framställning den 31 december 1947 angående förtursbetalning av kom­

mersiella fordringar m. m. —- föreslagit full utbetalning av de kommersiella

fordringar, som kunna antagas ha blivit betalda om avtalsclearingen funge­

rat ännu någon tid.

Vad åter angår de i rikslåne- och privatskuldavtalen avsedda fordrings­

ägarna kunna dessa icke rimligtvis ha anspråk på att medel skola reserve­

ras så, att de för all framtid skola bli säkerställda med avseende å ränte­

betalning och amortering enligt avtalen. Som av det tidigare anförda fram­

går var ju villkoret för att betalning skulle kunna fullgöras från tysk sida,

att härför erforderligt överskott på clearingmedel till tysk favör förelåg,

något som i sin tur förutsatte ett betydande tyskt exportöverskott. Och i

och med det tyska sammanbrottet bortföll helt underlaget för denna anord­

ning. Däremot kunna ifrågavarande fordringsägare med visst berättigande

göra gällande, att det överskott på clearingmedel, som vid sammanbrottet

faktiskt redan uppkommit till tysk favör, bör komma dem till godo till den

del så skolat ske enligt de under avtalsclearingen tillämpade reglerna. Stor­

leken av de medel, som komma att bli tillgängliga för utdelning, medger, att

så åtminstone i allt väsentligt blir fallet även vid en allmän utdelning till

alla fordringsägare och anledning finnes då ej att särskilt reservera medel

för ifrågavarande ändamål.1

En tvångsclearing, genomförd i anslutning till — utom 2 § clearinglagen

— Washingtonuppgörelsen, bör också i princip så långt som möjligt erhålla

en global karaktär. Samtliga fordringsgrupper böra få konkurrera i

hela

massan av tyska tillgångar, och man bör så långt möjligt undvika att låta

möjligen förefintlig anknytning mellan vissa fordringar och vissa tyska till­

gångar skänka fordringarna i fråga företräde till betalning ur de senare.

Riktpunkten bör vara att med så rättvis fördelning som möjligt låta alla

svenska fordringar på tyska staten eller någon i Tyskland — berörda i de

äldre avtalen eller ej — vilka icke av särskilda skäl anses böra uteslutas,

deltaga i tvångsclearingen. Denna får under angivna förhållanden en så vid

omfattning att de för en mera beränsad avtalsclearing gällande reglerna

endast i förhållandevis ringa mån kunna tjäna till ledning, över huvud synes

man vid upprättandet av ett förslag till fördelning av de tyska tillgångarna

mindre ha att utgå från på förhand givna civilrättsliga grundsatser eller

analogier än från skälighetsbedömanden.

Det må slutligen anmärkas att bestämmelser om tvångsclearing redan

före andra världskriget införts i ett flertal andra europeiska länder och

att över huvud tvångsclearing, ehuru sällan tillämpad, redan då blivit er-

1 Bagge synes i Utredning rörande de för en tvångsclearing med Tyskland tillgäng­

liga medlen etc., Stencil Stockholm 1948, bl. a. s. 4—5, vilja rekommendera en gynn­

sammare behandling av borgenärerna enligt rikslåne- och privatlåneavtalen än kommit­

tén. Såsom Bagge också torde anse, ger emellertid utformningen av 2 § clearinglagen ej

hemul för en sådan särbehandling. Ej heller ur skälighetssynpunkt finnes enligt kom­

mitténs uppfattning tillräckligt fog för en särbehandling.

41

känd såsom vilande på rättslig grund.1 Ehuru kommitténs uppdrag endast

avser att utarbeta förslag till en fördelning mellan vederbörande fordrings­

ägare av tillgängliga tyska tillgångar och en undersökning av den folk­

rättsliga grunden för en sådan clearing alltså ej ingår i dess åligganden, an­

ser sig kommittén ändå böra understryka, att enligt dess uppfattning några

betänkligheter av folkrättslig natur mot en tvångsclearing i detta fall icke

möta. De utomordentligt stora förluster som vållats svenska intressen ge­

nom den stora tyska betalningsinställelsen synas f. ö. också ge fullt ekono­

miskt berättigande åt en clearing till de svenska fordringsägarnas förmån.

Genom den nyss återgivna bestämmelsen i Washingtonuppgörelsen rörande

ersättning i tyskt mynt åt de tyska rättsägarna har man i någon mån sökt

sörja för att tvångsclearingen icke skall innebära, att dessa frånhändas sin

egendom utan vederlag.

6 KAP.

Förutsättningar vid en tvångsclearing mot Tyskland med

hänsyn till borgenärernas och gäldenärernas nationalitet

och domicil.

Den personkrets, till vars förmån en tvångsclearing enligt clearinglagen

kan äga rum (borgenärerna), resp. den personkrets, mot vilken de ford­

ringar måste gälla, som kunna betalas vid en tvångsclearing (gäldenärer-

na), är i clearinglagen mycket ofullständigt bestämd. Man har icke annat

stadgande än regeln i 2 § första stycket att betalning kan erhållas av »den

som har fordran» »å någon i den främmande staten».

I. Borgenärerna.

Beträffande de krav, man vid clearinglagens tillkomst önskade uppställa

å en borgenär — »den som har fordran» — har man lika litet ledning av

clearinglagens förarbeten som av lagtexten. Clearinglagens följdförfatt­

ningar äro icke heller upplysande. Vid utgestaltningen av en tvångsclearing

mot Tyskland måste man emellertid beträffande borgenären fordra en

ganska stark anknytning till Sverige. För att belysa frågan vill kommit­

tén redogöra för förhållandena enligt de mellan Sverige och Tyskland slutna

clearingavtalen och dessa närstående avtal och för vissa bestämmelser i

den på grundval av valutalagen av den 22 juni 1939 utfärdade valutaför­

ordningen den 25 februari 1940.

De mellan Sverige och Tyskland ingångna clearingavtalen grundade sig

i huvudsak på grundsatsen, att borgenärer och gäldenärer skulle vara bo­

satta i Sverige respektive Tyskland (domicilprincipen). I fråga om den mest

1 Sc härom Bagge: Användande av tyska tillgångar i Sverige till gäldande av svenska

fordringar på Tyskland samt skydd för svensk egendom i Tyskland, Stencil 194G, del II

s. 15 ff.

42

betydande gruppen av de under avtalen fallande s. k. kommersiella ford­

ringarna, nämligen varufordringarna, saknade emellertid även domicilet

betydelse; den enda uppställda förutsättningen i fråga om anknytning till

Sverige var här, att betalningen gällde svenska varor, som exporterats till

Tyskland. Betalning av andra kommersiella fordringar, exempelvis provi-

sionsfordringar, skedde under den tid Sverige hade avtalsclearing med Tysk­

land icke blott till svenska medborgare utan även till utlänningar, företrä­

desvis tyskar, som voro bosatta i Sverige.

Enligt det mellan Sverige och Tyskland ingångna rikslåneavtalet den 28

oktober 1938 ansågs som svensk borgenär, såvitt avtalet avsåg Young- och

Daweslånen, svensk medborgare och svensk juridisk person, som var bo­

satt respektive hade sitt säte i Sverige, samt vidare sådan fysisk person,

som, utan att vara svensk medborgare, likväl redan den 1 juli 1933 var

stadigvarande bosatt i Sverige. Emellertid fordrades för rätt till betalning

därutöver, att vederbörande enligt utfärdat certifikat redan den 15 juni

1934 var ägare till Young- eller Dawesobligationer, dock att härmed jäm­

ställdes det fall att han först efter sistnämnda dag förvärvat obligationerna

från svensk borgenär, som ägt desamma redan vid ifrågavarande tidpunkt.

För ett specialfall saknade domicilet betydelse. Det stadgades nämligen i

avtalet att som svensk borgenär skulle anses jämväl sådan svensk med­

borgare, som, ehuru han den 15 juli 1934 icke varit stadigvarande bosatt

vare sig i Sverige eller Tyskland, likväl sedan sistnämnda dag ej blott varit

ägare till obligationen utan även bevisligen haft densamma deponerad i

bank i Sverige.

I huvudsak enahanda bestämmelser gällde enligt samma års privatlåne­

avtal för de därunder inbegripna fordringarna.

Jämväl valutaförordningens bestämmelser bygga på domicilbegreppet.

Skyldighet att lämna uppgift till riksbanken om innehav av utländska be­

talningsmedel m. m. föreskrives i 16 § (enligt lydelse av den 20 oktober

1944). Skyldigheten gäller för dem, som äro här bosatta eller eljest uppe­

hålla sig här. I tillämpningsbestämmelser härtill vid valutadeklarationen

per årsskiftet 1944/45 angavs i ett meddelande från riksbanken, att såsom

botsatt här i riket skulle anses svensk medborgare med fast bostad i Sverige,

så ock utlänning, som haft fast bostad sedan den 25 november 1939. Juri­

disk person skulle anses vara bosatt i Sverige, om styrelsen här hade sitt

säte eller, därest styrelse icke funnes, om huvudkontoret vore beläget här

i riket. Andra fysiska eller juridiska personer skulle anses såsom bosatta

i utlandet, men för dem föreskrevs deklarationsskyldighet, om de vistats i

Sverige åtminstone sedan den 1 november 1944.

Föreningen Emigranternas Självhjälp, Emigranternas Skyddsförening

och Tyska Socialdemokratiska Partistyrelsens Representant i Sverige ha i

en till Konungen riktad framställning den 18 januari 1947 åberopat bl. a.

nu berörda förhållanden som stöd för att man vid tvångsclearingen ute­

slutande borde taga hänsyn till domicilet, så att alla fordringsägare, som

vore fast bosatta i Sverige, också skulle betraktas som svenska.

43

I denna framställning anföres bland annat följande:

Antalet i Sverige bosatta från Tyskland härstammande flyktingar uppgår till om­

kring 3 000. Bland dessa emigranter finnas förhållandevis många gamla personer

med nedsatt arbetsförmåga. Det övervägande flertalet är statslösa, endast ett mindre

antal är fortfarande tyska undersåtar. Nästan alla ha kommit till Sverige imellan

åren 1933 och 1939 och ha sålunda bott här mer än sju år.

Vi tillåta oss härmed att vördsamt uttala vår uppfattning, att vid betalning av

fordringar ur ifrågavarande claringmedel, en viss gottgörelse borde erkännas de

från Tyskland för den politiska åskådningens eller rasens skull fördrivna perso­

nerna (nazismens offer) såsom ersättning för skador, som tillfogats dem på det

most stötande sätt. Några exempel må omnämnas.

1) Det svensk-tyska claringa vtalet åsyftade bl. a. att möjliggöra överförandet av-

vissa prestationer för att förnöja socialt påkallade behov såsom socialräntor, un­

derhållsbidrag, pensioner, de båda sistnämnda inom vissa förvaltningsmåssigt efter

de sociala kraven anpassade gränser.

Vi utgå ifrån att personer, som förut under det löpande clearingavtalet fått så­

dana prestationer överförda, komma att på ett eller annat sätt få sina anspråk rö­

rande tiden efter clearingavtalets upphörande tillgodosedda i tvångsclearingen. Men

under det löpande clearingavtalet hade de ovannämnda prestationerna undanhål­

lits nazismens offer. Dessa ha antingen berövats själva anspråken eller ha i varje fall

ej utfått betalning, eftersom de nazistiska myndigheterna i strid med de av huma­

nitära skäl överenskomna bestämmelserna avböjde att clearingvägen överföra in­

betalningar. Vi vädja om att dessa offer erhålla en skälig gottgörelse såväl för de

förut undanhållna beloppen som även för tiden efter clearingavtalets upphörande.

2) Det finns icke så få unga människor, vilka själva såsom barn räddades till

Sverige, vilkas föräldrar emelertid mördades i de tyska koncentrationslägren. Dessa

barn ha genom dessa brott mot mänsligheten förlorat sina försörjare. Såväl enligt

svensk som tysk lag är Tyska Riket förpliktat att i de mördades ställe uppfylla

deras underhållsskyldighet. Anspråk av detta slag, de må tillkomma barn eller

iinkor eller andra till underhåll berättigade personer, torde behandlas i samma

ordning som de under nr 1) ovan omnämnda underhållsanspråken.

3) De flesta av nazismens offer ha i strid med de allmänt erkända mänskliga

rättigheterna berövats sin förmögenhet genom naziregimens konfiskatoriska åtgär­

der. Det har skett på grund av den drabbades politiska övertygelse eller på grund

av hans ras och har genomförts utan rannsakning och dom. Anspråk på skade­

stånd för dessa åtgärder, som måste betecknas som rov, överensstämma med

svenskt rättsmedvetande och en rättvis tillämpning av tysk lag och kräva enligt

vår uppfattning en skälig gottgörelse vid fördelningen av de tyska tillgångarna.

De, som avgivit skrivelsen den 18 januari 1947, ha anfört kompletterande

synpunkter beträffande dessa anspråk i en till Konungen ställd skrift den

20 april 1947. Däri anföres bland annat följande:

Angående de på naziregimens order mördade personerna är det visserligen i re­

geln omöjligt att utpeka mördaren. Men någon tvekan kan ej råda om att mör­

dandet i koncentrationslägren och gaskamrarna i strid med tyska strafflagen sked­

de på tyska myndigheternas befallning. Enligt art. 131 av den tyska grundlagen

(Reichsverfassung) är staten fönmögenhetsrättsligt ansvarig för tjänstemannabrott

och denna grundlagsbestämmelse har aldrig upphävts, ej heller av naziregimen.

Bedchsgericht uttalade ännu i utslaget av den 6 november 1935 (Entscheidungen

des Reichsgerichts in Zivilsachen band 149 s. 170) följande:

»Die llaftung des Reichs fur Amtspflichtverletzungcn von Reamten bestimmt

sich nach der — als Rechtsnorm des burgerliohen Recihts noch geltendcn —

Bestimmung des Art. 131 Weim. Verf...»

44

Men även de till 3 (i den första skriften) omnämnda anspråken måste erkännas

enligt tysk lag. Den enskildes äganderätt åtnjöt enligt grundlagens art. 153 skydd

mot konfiskation. Visserligen åberopade Reichsgericht i utslaget av den 22 okto­

ber 1934 (RG. 145:373) en rikspresidentens förordning av den 28 februari 1933.

genom vilken »diese Vorschrift der Reichsverfassung...

bis auf weiteres

(tills

vidare) ausser Kraft gesetzt ist». Eftersom förordningen enligt ingressen endast

avser »Die Abwehr kommunistischer staatsgefährdender Gewaltakte» torde dom­

skälen knappast kunna åberopas som stöd för uppfattningen att de mot judarna

riktade konfiskeringsåtgärderna stå i överensstämmelse med tysk rätt, vartill kom­

mer att förordningen gällde endast tills vidare och att sedan dess många år för­

flutit. Även en tysk domstol, som dömer utan nazistisk påtryckning torde därför

väl anse att den omnämnda lagtolkningen är felaktig och att en konfiskering, som

ej grundar sig på straffrättsliga grunder strider mot den tyska grundlagens art.

153. I enlighet med den av tysk rättsskipning städse omhuldade uppfattningen att

rätten är berättigad och förpliktad att åsidosätta lagar och förordningar, som

strida mot den tyska grundlagen (jfr Entscheidungen des Reichsgerichts in Zivil-

sachen 111: 332), torde den stadfästa konfiskationen anses ogiltig. För övrigt strida

konfiskationsbestämmelserna till den grad mot här i riket allmänt erkända rätts­

regler och därmed mot den av svensk rättsskipning erkända ordre public-prin-

cipen, att svensk domstol tvivelsutan skulle bortse från en tillämpning av kon-

fiskationskungörelsen (jfr NJA 1941: 424).

Men dessutom är den tyska förordningen av den 25 november 1941 (11. Ver-

ordnung anm Reichsbiirgergesetz) ogiltig. Tv Reichsbiirgergesetz förordnade att

»die zur Durchfiihrung und Ergänzung des Gesetzes erforderlichen Rechts- und

Verwaltungsvorschriften» skola förordnas av inrikesministern »im Einvernehmen

mit dem Stellvertreter des Fiihrers». »Stellvertreter des Fiihrers» uppehöll sig 1941

i England. Det var således omöjligt att han samtyckte till förordningen av den

25 november 1941, och han har ej heller gjort detta. Inrikesministern ensam var

ej behörig att kungöra förordningen. Slutligen ägde inrikesministen ej att förordna

om konfiskation av judarnas förmögenhet, eftersom lagens fullmakt endast avsåg

föreskrifter, som skulle genomföra och fullständiga lagen men ej skapa rättsliga

förhållanden, som ej hade något att göra med lagens innehåll.

Kommittén har tidigare yttrat sig över de nu refererade skrivelserna,

nämligen i sin framställning den 25 november 1947. Kommittén anförde

därvid följande:

Vid en tvångsclearing av det slag, varom liär är fråga, bör det ankomma på varje

nation att, såvitt möjligt, tillvarataga sina egna medborgares rätt och omvänt bör

varje fordringsägare få lita till sina egna myndigheter. Utbetalning från de tyska

tillgångarna i Sverige bör därför endast ske till svenska medborgare. I Kungl. pro­

positionen 1946 nr 367 förutsattes endast att »svenska» fordringar skulle erhålla

betalning ur de tyska tillgångarna (propositionen s. 16, 23). Här i riket vistande

förutvarande tyska statsanhöriga och övriga flyktingar sakna visserligen möjlig­

het att genom egna statsmyndigheter få sina anspråk tillgodosedda, men detta för­

hållande medför icke att de svenska myndigheterna böra låta dem få del av före­

varande medel i annat fall än då deras anknytning till Sverige fått den fasthet,

att de upptagits till svenska medborgare. Flyktingarna har den svenska staten bi­

sprungit på annat sätt: genom en hjälpverksamhet, vars kostnader uppgå till myc­

ket stora belopp och som ännu fortsätter, och genom ett belopp av 50 miljoner

kronor, som den svenska staten genom Washingtonöverenskommelsen åtog sig att

utbetala till den internationella flyktingkommittén i London att användas för gott-

görelse och ny bosättning åt de offer för nazistregimen, som icke kunna repa-

trieras.

45

Från den uppställda regeln, att endast svenska medborgare böra få utdelning ur

den tyska egendomen för sina fordringar bör dock ett undantag göras. Rätt till

betalning för kommersiella fordringar, d. v. s. — såsom tidigare nämnts — ford­

ringar, som falla under clearingavtal mellan Sverige och Tyskland, bör tillkomma

jämväl andra. Clearingavtalen -— det clearingavtal, till vilket här är att taga hän­

syn, är dagtecknat den

14

december

1940 —

innehöllo nämligen

icke

någon be­

gränsning i fråga om fordringsägarens nationalitet utan voro i det hela uppbyggda

på domicilprincipen. För den viktigaste gruppen av de kommersiella fordringarna,

nämligen varufordringarna, saknade till och med domicilet betydelse; villkoret

var endast att betalningen avsåg varor, som härrörde från Sverige.

Kommittén har under det fortsatta arbetet icke funnit anledning att i

princip ändra sin uppfattning i denna fråga och anser därför, att utbetal­

ning vid tvångsclearingen skall ske endast till svenska rättssubjekt med de

undantag i fråga om kommersiella fordringar, som kommittén berör i sin

skrivelse den 25 november 1947. Den omständigheten, att rikslåne- och

privatlåneavtalen under vissa omständigheter medgåvo betalning jämväl till

utländska rättssubjekt, bör enligt kommitténs uppfattning icke föranleda

till att utlänningar berättigas deltaga också vid den utdelning, som tvångs-

elearingen innebär. Här äro förutsättningarna nämligen helt andra; utdel­

ningen kan i denna del icke betraktas som en fortsättning på avtalsclea-

ringen.

Kommitténs ståndpunkt i förevarande hänseende innebär även att en­

ligt kommitténs uppfattning i princip möjlighet att få utdelning för ford­

ringar från clearingmedlen icke bör öppnas ens för sådana tyska medbor­

gare, som tidigare under avtalsclearingens tid kunnat få medel transfere-

rade för sitt uppehälle. Fråga är här om tyskar, som mycket länge varit

bosatta i Sverige, varför det betraktats som en orimlig hårdhet att de skulle

överflyttas till Tyskland, s. k. Härtefälle. På samma linje stå härstädes bo­

satta svenskfödda kvinnor, som genom gifte blivit tyska medborgare. Till

stor del ha de personer, varom här är fråga, numera fått svenskt medbor­

garskap, och även om detta ej blivit fallet, få de svensk socialhjälp. Clea-

ringnämnden och flyktkapitalbyrån ha emellertid i sina svar på de remisser,

som skett av kommitténs skrivelse den 31 december 1947 till utrikesminis­

tern, ifrågasatt att man skulle i fråga om dessa kategorier intaga en annan

ståndpunkt, och kommittén ansluter sig såtillvida till de två myndigheter­

nas uppfattning, att den vill föreslå att i undantagsfall, efter beslut i varje

särskilt fall från Kungl. Maj :ts sida, möjlighet bör kunna öppnas för per­

soner, tillhörande de två nämnda kategorierna, att få utdelning. Att stor

försiktighet bör iakttagas i förevarande punkt är emellertid motiverat icke

blott av principiella skäl ulan även av att det är svårt att ange vilka ford-

ringsbclopp det här kan röra sig om.

Skola emellertid samtliga svenska borgenärer ha rätt alt deltaga i den

allmänna clearingen eller bör undantag göras för vissa kategorier svenskar?

I detta avseende må till en början påpekas att kommittén i sin framställ­

ning den 31 december 1947 tänkte sig att den då ifrågasatta förhandsutbe-

falningen i princip borde inskränkas att äga rum till här i riket bosatta

svenska medborgare.

46

Clearingnämnden anförde i remissyttrande över framställningen bl. a.

ClearingnäiTtliden vill ifrågasätta, om icke åtminstone beträffande nu ifråga­

satta förutbetalningar ytterligare villkor rörande samhörigheten med det svenska

samhället böra uppställas.-------— Principiellt bör fordringsägaren vara bosatt

i Sverige sedan viss tid tillbaka. En begränsning bör även ske beträffande sådana,

som först på senare tid vunnit svenskt medborgarskap. Har fordringsägare t. ex.

efter den 1 januari 1944 blivit svensk medborgare eller före denna dag icke varit

bosatt i Sverige, bör förutbetalning ej ske. Undantag från denna regel bör dock

kunna äga rum t. ex. i fråga om personer, som tidigare varit svenska medborgare

eller som före clearingavbrottet såsom svenska medborgare genom cleartingen er­

hållit betalning.

Flyktkapitalbyrån har i fråga om utomlands bosatta eller sent hemflyt-

tade svenska borgenärer anfört liknande synpunkter. Byrån föreslår att

för utbetalning å en icke kommersiell fordran föreskrives, att den betal-

ningssökande måste ha vunnit svenskt medborgarskap senast den 31 de­

cember 1943 samt ha varit bosatt här i landet sedan detta datum, men

byrån förutsätter därvid rätt för den utbetalande myndigheten att med­

giva undantag för exempelvis svenskfödda kvinnor.

Enligt kommitténs uppfattning böra mycket tungt vägande skäl krävas

för att från delaktighet i tvångsclearingen utesluta vissa grupper svenska

borgenärer. Kommittén ställer sig därför tveksam mot de av clearingnämn­

den och flyktkapitalbyrån ifrågasatta inskränkningarna och kan med av­

seende å den slutliga utdelningen ej ens finna anledning uppehålla kra­

vet på bosättning i riket.

Såsom skäl mot rätt till ersättning oavsett bosättning kan givetvis an­

föras, att clearingen en gång inrättats för att undanröja olägenheterna av

det tyska förbudet för överföring av medel

till Sverige

och att svenskar,

som under kriget varit och fortfarande äro bosatta utanför Sverige eller

först efter kriget återvänt hit, icke tidigare kunnat räkna med att få sina

fordringar på någon i Tyskland tillgodosedda genom clearingen. Då emel­

lertid nu i anledning av det extraordinära läget efter Tysklands samman­

brott en tvångsclearing förberedes, som för de allra flesta svenska ford­

ringsägare å Tyskland representerar sista möjligheten att inom en över­

skådlig framtid erhålla vederlag, synes det enligt kommitténs mening stö­

tande att utesluta i utlandet bosatta eller nyligen hit återflyttade medbor­

gare.

Sin största praktiska betydelse synes ståndpunktstagandet till de av clea­

ringnämnden och flyktkapitalbyrån ifrågasatta begränsningarna erhålla

med avseende på de återkomna tysklandssvenskarna. Rörande dessas er­

sättningskrav uttalade kommittén i yttrande till ministern för utrikes ären­

dena den 10 juli 1947, samtidigt som kommittén avvisade tanken på ersätt­

ning för andra än verkliga fordringar, att inflytande clearingmedel kunde

användas till att betala sådana verkliga av tysklandssvenskar innehavda

fordringar, som förelågo på grund av att inteckningar och obligationer m. m.

icke betalts. Då tysklandssvenskarna i stor omfattning återvände till Sverige

först vid det tyska sammanbrottet eller senare skulle det i remissvaren resta

47

kravet på bosättning sedan den 1 januari 1944 betyda ett avvisande av hit­

hörande ofta mycket behjärtansvärda ersättningskrav.

Ej heller kan kommittén finna tillräckliga skäl föreligga att svensk med­

borgares rätt till utdelning i princip göres beroende av tidpunkten för för­

värvet av det svenska medborgarskapet. Enligt kommitténs mening böra

alltså borgenärer, som först på senare tid blivit svenska medborgare, vara

principiellt likställda med övriga svenskar. De nyblivna svenska medbor­

garnas rätt kommer emellertid att i väsentlig mån röna inverkan av en re­

gel, som kommittén från en helt annan utgångspunkt i det följande kom­

mer att föreslå (8 kap. under II), nämligen att vederbörande fordran bör

ha funnits på svensk hand den 1 maj 1945. Denna regel kommer uppenbarligen

att medföra att många fordringar som innehavas av nyblivna svenska med­

borgare icke bliva utdelningsberättigade. Givet är nämligen att för att en

fordran skall anses ha legat på svensk hand vid detta datum, dess inne­

havare redan då måste ha varit svensk; det är alltså icke tillräckligt alt

han sedermera förvärvar svenskt medborgarskap. I den mån en person för­

värvat svenskt medborgarskap efter den 1 maj 1945 skulle han alltså icke

få möjlighet till utdelning för de anspråk, som härröra från hans förbin­

delser med Tyskland eller med tyska medborgare. Med tillämpning av vad

som tidigare generellt sagts med avseende på svenskfödda kvinnor, som

genom gifte blivit tyska medborgare, bör emellertid Kungl. Maj :t äga möj­

lighet att i undantagsfall till förmån för personer av denna kategori dis­

pensera från det uppställda kravet.

II. Gäldenärerna.

Vad därefter angår gäldenären — eller, som clearinglagen säger, »någon

i den främmande staten» — kan lagtexten tänkas avse att gäldenären skall

vara medborgare i den främmande staten, att han skall ha sitt hemvist där

eller att han skall både vara medborgare i den främmande staten och ha

sitt hemvist där. Förarbetena lämna icke något stöd för bestämmandet vil­

ken av dessa möjligheter som är den rätta. Med hänsyn till clearinglagstift-

ningens nära anslutning till de faktiska ekonomiska förhållandena har

emellertid kommittén stannat vid att den mest naturliga tolkningen av clea-

ringlagens text är att gäldenären skall ha sitt hemvist i den främmande

staten. Helt oberoende av clearinglagen förefaller det även mest naturligt,

att låta en tvångsclearing mot Tyskland omfatta gäldenärer som av tyska

valutarestriktioner och tyskt transfermoratorium hindrats att betala sina

skulder. Detta innebär att gäldenären bör ha varit bosatt i Tyskland under

andra världskriget. Den omständigheten att en enskild gäldenär vid en tid­

punkt nära det tyska sammanbrottet eller senare lämnat Tyskland synes

däremot icke rimligen böra föranleda till att den svenska fordringsägaren

icke skulle få möjlighet att erhålla betalning genom tvångsclearingen.

Det synes emellertid som om vid en tvångsclearing av den natur, varom

här är fråga, gäldenärskretsen dessutom borde inskränkas til! dem, som

48

under kriget varit medborgare i Tyskland. Kommittén föreslår alltså, att

man uppställer krav på att gäldenären såväl varit medborgare i som haft

bostad i Tyskland. Detta kan ske, utan att clearinglagen behöver ändras,

på grund av det förut antydda förhållandet, att Kungl. Maj :t har full frihet

att begränsa kretsen av de fordringsägare och fordringar som i och för

sig kunna ifrågakomma till utdelning i tvångsclearingen.

Att tyska staten och tyska juridiska personer böra medtagas i den kate­

gori gäldenärer, vilkas skulder omfattas av tvångsclearingen, är självklart.

Med Tyskland bör vid en tvångsclearing avses Tyska riket i dess utsträck­

ning före den 1 januari 1938, alltså före den tyska expansionen. Skulder,

som personer i stater eller områden, som Tyskland därefter ockuperade,

under ockupationstiden ådrogo sig gentemot Sverige, böra icke regleras vid

en svensk-tysk tvångsclearing, även om de temporärt indrogos under den

svensk-tyska avtalsclearingen. Frågan om reglering av sådana skulder får,

i

den mån frivillig betalning ej inflyter, i stället ordnas genom förhand­

lingar med de rättmätiga företrädarna för sådana stater och områden. Vad

som sagts om i vilken territoriell omfattning Tyskland bör tagas vid en

tvångsclearing mot Tyskland överensstämmer med innehållet i kungörel­

sen den 6 april 1945 (nr 114) angående ändring av kungörelsen den 28

augusti 1934 (nr 464) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i

förhållande till Tyska riket samt med kungörelserna den 29 juni 1945 (nr

559) om deklaration av tysk egendom m. m. och den 16 januari 1948 (nr

26) angående anmälan av vissa fordringar hos gäldenärer i Tyskland.

7 KAP.

Vilka typer anspråk böra tillgodoses yid en tvångsclearing

gentemot Tyskland.

Att 2 § clearinglagen bereder möjlighet att vid tvångsclearing giva betal­

ning endast åt den, som har »fordran» hos någon i den främmande staten,

innebär, att endast sådana rättigheter, som äro att anse som fordringsrätter,

kunna realiseras vid en tvångsclearing på grundval av clearinglagen i dess

nuvarande lydelse. Lagtexten lägger däremot icke hinder i vägen för betal­

ning via tvångsclearingen av vilken fordran å penningar som helst, oavsett

dess grund. Det kan alltså vara fråga om fordringar på grund av ingångna

avtal eller skuldebrev (obligationer) eller på grund av familjerättsliga för­

hållanden, fordringar på skadestånd o. s. v. Av 2 § clearinglagen framgår att

fordran skall avse penningar — förutsättning för att tvångsclearing skall

äga ruin är ju, att vederbörande icke kan erhålla betalning för sin fordran

på den grund att inskränkningar i rätten att förfoga över

betalningsmedel

vidtagits. Det sagda hindrar givetvis icke att, när prestationsskyldigheten

visserligen ursprungligen omfattat något annat än penningar, t. ex. en sak,

49

men sedan på grund av den förpliktades försummelse (t. ex. vanvård av

saken) övergått till att avse penningar (skadeersättning), rätten i fråga kan

tillgodoses vid tvångsclearingen.

Då clearinglagen medger att ett anspråk tillgodoses genom clearingen en­

dast i den mån anspråket har karaktär av en fordran, kan för sakrätter,

alltså framför allt för äganderätt i fast eller lös egendom, ersättning icke

givas vid en tvångsclearing enligt clearinglagen. De, som ägt eller äga fast

eller lös egendom i Tyskland kunna alltså, om clearinglagen bildar utgångs­

punkten, icke få någon ersättning, om de gått förlustig sin egendom. De

förluster, som här äro i fråga, ha till den ojämförligt största delen vållats av

allierade flyganfall och andra krigshandlingar från de allierades sida, vilka

uppenbarligen icke kunnat giva upphov till någon skadeståndsskyldighet för

Tyskland. De undantagsfall, när sådan skadeståndsskyldighet kan förelig­

ga, torde företrädesvis avse situationer, då egendom rekvirerats av tyskarna

eller eljest av dem avsiktligt bortförts eller förstörts.

Vad nu sagts om äganderätt gäller även i fråga om aktier (även interims­

bevis), andelsbevis i handelsbolag och i andra bolag och föreningar m. m.

Dylika handlingar ge icke upphov till någon fordran utan äro blott bevis för

en andelsrätt i bolagets eller föreningens förmögenhet. Deras innehavare

kunna alltså icke få ersättning genom en tvångsclearing, som grundar sig på

clearinglagen. Med utdelningskuponger är givetvis förhållandet ett annat.

Sedan den utdelning, vartill en utdelningskupong berättigar, blivit fixerad,

föreligger nämligen en fordran för innehavaren på att utfå ett bestämt be­

lopp från bolaget, och clearinglagen lägger tydligen icke hinder i vägen för

att en sådan realiseras vid tvångsclearingen.

Ett mellanfall mellan sakrätt och fordringsrätt utgör vederbörande aktie­

ägares (delägares i handelsbolag, medlems av förening) rätt att vid bolagets

(föreningens) likvidation utfå sin andel i bolagets behållna tillgångar. Här

föreligger en rätt för aktieägaren att få visst belopp i ersättning för sin aktie­

rätt, något som talar för att det är fråga om fordran. Å andra sidan är det

fortfarande fråga om en andelsrätt i bolagets tillgångar, låt vara att dessa

förvandlats i penningar. Enligt kommitténs mening torde sist nämnda syn­

punkt tillerkännas avgörande betydelse och en fordringsrätt alltså icke anses

föreligga.

bill fordringar räknar kommittén givetvis anspråk, för vilka ställts pant-

säkerliet. Å inteckningslån bör alltså enligt kommitténs mening ersättning

kunna givas vid en tvångsclearing. Kommittén anser att det icke finnes möj­

lighet att skilja mellan olika arter inteckningslån; även s. k. Grundschuld —

som utmärkes av att borgenären icke har personligt fordringsanspråk mot

någon — får därför enligt kommitténs uppfattning betraktas som fordran.

Den nu givna framställningen har avsett endast det fall, att clearinglagen

i dess nuvarande lydelse lägges till grund för den tvångsclearing, som skall

ske med de tyska tillgångarna i Sverige som utgångspunkt. Det kan emeller­

tid tänkas en vidgning av de arter anspråk, som skola tillgodoses vid tvångs-

clearingcn. Washingtonuppgörelscn torde icke innefatta något hinder mot

4

—

500208

.

50

en dylik vidgning. Vill man vidga kretsen av de anspråk, som skola tillgodo­

ses vid en clearing, kan man antingen ändra clearinglagen så att en vidg­

ning sker av de arter anspråk, som kunna tillgodoses, eller ock kan beslut fat­

tas i annan ordning om dylik vidgning. I båda fallen bör, såsom utrikes­

ministern antytt i den proposition, genom vilken Washingtonavtalet under­

ställdes riksdagen, riksdagen höras.

Frågan huruvida den blivande tvångsclearingen mot Tyskland bör ut­

vidgas till att omfatta även anspråk, som icke rymmas inom clearinglagen

i dess nuvarande lydelse, har kommittén redan behandlat i sitt yttrande

den 10 juli 1947 över tysklandssvenskarnas framställningar om ersättning

för lidna förluster. Efter att ha framhållit att huvudparten av tysklands­

svenskarnas krav vore av den art, att de tyska tillgångarna med nuvaran­

de clearing] agstiftning icke kunde tagas i anspråk härför — därvid såsom

exempel nämndes anspråk, avseende förluster på grund av att fastigheter,

bohag eller värdesaker förstörts vid de fientliga luftbombardemangen av

det tyska riksområdet — förklarade kommittén, att den icke kunnat de­

finitivt taga ställning till frågan, huruvida en ändring i clearinglagstiftning-

cn borde komma till stånd.

Kommittén anförde vidare:

Emellertid vill kommittén redan nu fästa uppmärksamheten på att starka be­

tänkligheter ur rättssynpunkt mota mot en ändring i clearinglagstiftningen i syfte

att möjliggöra ett tillgodoseende med clearingmedel av andra anspråk än egent­

liga fordringsanspråk. Ett sådant tillgodoseende skulle nämligen innebära, att

tyska medel toges i anspråk för utgivande av ersättningar utan att någon rättslig

skyldighet att gälda dessa ersättningar förelåge på tysk sida. Tillåtligheten av ett

dylikt förfarande —- som svårligen låter sig inrymmas under begreppet clearing

- - kan med fog ifrågasättas, även om i ett exceptionellt läge visst försvar för åt­

gärden ur andra än rättsliga synpunkter skulle kunna presteras. Det må anmärkas,

att förhållandena i nu ifrågavarande hänseende måhända i en framtid kunna radi­

kalt förändras, nämligen om och i den mån kapabla tyska myndigheter tillkom­

ma, som äro villiga att åtaga sig ersättningsskyldighet jämväl i de nu antydda

fallen. I

I sin skrivelse den 25 november 1947 till utrikesministern angående ett

anmälningsförfarande för fordringar på Tyskland eller mot tysk man var

kommittén ytterligare inne på förevarande spörsmål. De överläggningar,

som ägde rum före avlåtande av denna skrivelse, befäste hos kommittén upp­

fattningen, att den blivande tvångsclearingen icke borde omfatta de an­

språk, varom nu är fråga. Kommittén yttrade därför:

Anspråk på ersättning för egendom, som i Tyskland förstörts eller skadats ge­

nom direkta krigshändelser, såsom luftanfall, luftvärnseld eller artilleribeskjut-

ning, böra undantagas, såvida icke tyskt åtagande att erlägga ersättning kan visas.

Det skulle enligt kommitténs uppfattning föra för långt att utan sådant åtagande

använda tyskägda medel för att gottgöra dylika förluster. Till att anse Tyskland

skadeståndsskyldigt eller eljest utan åtagande ersättningsskyldigt för dessa förlus­

ter finnes nämligen enligt kommitténs uppfattning icke någon rättslig grund.

Tyskland torde icke folkrättsligt kunna göras ansvarigt för de skador, som åstad­

kommits t. ex. genom luftanfall från de allierades sida. Det kan heller icke göras

51

ansvarigt för skador genom Inftvärnseld eller genom annat försvar av egendom

som hotades genom allierades angrepp.

I kungörelsen den 16 januari 1948 (nr 26) angående anmälan av vissa

lordringar hos gäldenärer i Tyskland säges det i överensstämmelse med vad

kommittén anfört (1 § andra stycket):

»Såsom fordran på någon i Tyskland anses icke anspråk på ersättning för

egendom, som där förstörts eller skadats genom direkta krigshändelser, så-

«om luftanfall, luftvärnseld eller annan artilleribeskjutning, med mindre det

kan visas, att tysk myndighet eller annan i Tyskland åtagit sig ersättnings­

skyldighet eller eljest är skyldig att utgiva ersättning.»

Vid den uppfattning, kommittén uttalat och som genom den lydelse kun­

görelsen den 16 januari 1948 erhållit torde vunnit Kungl. Maj:ts sanktion,

står kommittén fortfarande fast. Kommittén anser icke, att en vidgning ut­

över clearinglagens nuvarande bestämmelser bör ske av de typer anspråk,

som böra tillgodoses genom tvångsclearingen. Endast fordringar böra allt­

så tillgodoses.

Enligt detta ställningstagande skulle alltså stora delar av tysklandssvens-

karnas anspråk lämnas utanför den blivande utdelningen. Med hänsyn till

de omständigheter som i och för sig kunna anföras till stöd för att i möj­

ligaste mån tillgodose utlandssvenskarnas anspråk har kommittén emeller­

tid övervägt om icke ett sådant tillgodoseende i någon utsträckning skulle

kunna äga ruin på annat sätt. I detta hänseende har kommittén uppmärk­

sammat en anordning, som vidtogs i samband med godkännandet av den

ryska handelsöverenskommelsen 1946. Då beslöts, att ersättning till svens­

kar för förluster i Balticum i viss omfattning skulle utgå av krigsförsäk-

ringsnämnden tillkommande medel. Kommittén föreslår, att man efterlik­

nar denna anordning på så sätt att de medel, som vid den blivande utdel­

ningen må tillkomma krigsförsäkringsnämnden, avstås till tysklandssvens-

karna, dock högst 2 miljoner kronor. I så fall synas i första hand sådana

tysklandssvenskar böra tillgodoses, som lidit förluster i Tyskland men er­

hålla ringa eller ingen utdelning i tvångsclearingen samt äro i ömmande

omständigheter.

Av den i 3 kap. lämnade redogörelsen framgår, att krigsförsäkringsnämn­

den anmält dels kommersiella fordringar å tillhopa kr. 3 069 342: 34, därav

kr. 2 454 387: 66 förfallet efter den 30 september 1944, dels finansiella ford­

ringar avseende 584 020 dollars dels ock andra fordringar å kr. 19 387 961: 61.

Det förtjänar dock framhållas att det beträffande sistnämnda belopp är

ovisst, i vad mån därmed avsedda fordringar vid den slutliga prövningen

kunna godkännas.

Nästa fråga är om en kommande clearing skall avse att giva ersättning

blott åt vissa arter fordringar eller bör omfatta alla arter. Lösandet av detta

spörsmål ligger inom Kungl. Maj :ts befogenhet.

En uppfattning, som därvid ligger nära, är att clearingen skulle inskrän­

kas till de typer fordringar, som faktiskt genom rikslåne- och privatskuld­

avtalen fingo ersättning. Kommittén kan emellertid icke finna att så bör

52

ske. För den blivande tyska staten torde det vara likgiltigt om de fordring­

ar, som betalas genom den svenska tvångsclearingen, äro av den typ, som

tidigare föranledde clearing, eller av annan art. Den omständigheten att det

under den nazistiska regeringens tid i Tyskland icke lyckades för den svens­

ka staten att faktiskt skydda mer än begränsade svenska fordringar, synes

icke utgöra skäl att numera ställa de grupper, man lyckats skydda tidigare,

framför andra grupper. Man synes böra besinna att den nu planerade ut­

delningen för flertalet svenska fordringsägare på Tyskland representerar

sista möjligheten att få likvid för sina anspråk och att det då bör krävas

starka skäl att göra ramen för utdelningen mer inskränkt än lydelsen av

2

§ clearinglagen ger anledning till.

Av de rättigheter, som falla under begreppet fordran, har kommittén icke

ansett att mer än en kategori bör uteslutas från tvångsclearingen, nämligen

investeringsfordringar. Dessutom kommer kommittén, på sätt närmare ut­

vecklas i 10 kap., att föreslå att lönefordringar skola tillgodoses blott i den

mån de belöpa sig på tiden till den 1 oktober 1945.

Investering från ett svenskt företags sida av medel i Tyskland för bedri­

vande av viss verksamhet har regelmässigt skett genom att i Tyskland ett

dotterföretag bildats med medel, som tillskjutits av det svenska moderföre­

taget. Det svenska företagets intresse har avspeglat sig däri, att moderföre­

taget ägt alla eller de flesta andelarna i dotterföretaget. Om det sistnämnda

haft formen av ett aktiebolag — vilket torde vara det ojämförligt vanligaste

— har i regel moderföretaget innehaft aktiemajoriteten i dotterföretaget. De

investeringar, som skett på detta sätt, äro mycket betydande. Det kan sålun-

das nämnas, att av det till valutakontoret vid valutadeklarationen per års­

skiftet 1943/44 deklarerade innehavet av aktier i tyska bolag, uppgående till

ett sammanlagt värde av 157 miljoner riksmark, icke mindre än 87 % ut­

gjordes av svenska företags aktier i dotterbolag i Tyskland.

Investeringar ha emellertid skett även på andra sätt, varvid åtminstone

formellt en fordran uppstått för den investerande.

En investering torde ofta ha skett i den form att moderföretaget, sedan

aktiekapitalet tillskjutits, lämnat dotterföretaget ytterligare stöd genom lån.

Ett svenskt företag kan vidare ha grundat ett dotterföretag i Tyskland ge­

nom investeringar, som icke lett till svenskt aktieinnehav. Det svenska bo­

laget kan sålunda omedelbart hava tillhandahållit medel åt en tysk bank,

som i sin tur för det svenska företagets räkning tecknat och ställt sig som

innehavare av aktierna i dotterföretaget. Det svenska företaget har i detta

fall en fordran på den tyska banken.

Finansiering av ett dotterföretag torde emellanåt även ha skett icke blott

med likvida medel utan även på det sätt, att dotterföretaget på kredit erhållit

exempelvis varor, material eller utrustning, som erfordrats för dess verk­

samhet; därigenom har alltså formellt en fordran uppkommit för moder­

företaget gentemot dotterföretaget. Denna form av investering blev, enligt

vad kommittén inhämtat, föremål för uppmärksamhet från tysk sida efter

det clearingavtal år 1934 första gången slutits mellan Sverige och Tyskland.

53

De tyska vederbörande förklarade sig då icke vilja tillåta någon betalning

över clearingen av sådana leveranser, varom nu är fråga, på den grund, att

det icke gällt kommersiella leveranser utan just investeringar.1

Kommittén kan icke anse det sakligt grundat att vid tvångsclearingen be­

handla investeringar olika alltefter de former, som investeringarna tagit.

Den omständigheten att investeringen skett i sådan form att en fordran upp­

kommit bör icke ställa den investerande i bättre läge än om han valt den i

allmänhet tillämpade vägen att tillskjuta dotterföretagets aktiekapital. Kom­

mittén anser alltså att investeringsfordringar icke böra erhålla ersättning

genom tvångsclearingen.

Det kan icke förnekas, att genomförandet av den nu föreslagna skillna­

den i behandlingen av investeringsfordringar och andra fordringar kan bliva

förenad med praktiska svårigheter. Bl. a. kan märkas att svenska moderföre­

tag givetvis i stor utsträckning kunna i tyska dotterbolag ha fordringar, som

ej ha karaktären av investeringar och därför böra kunna tillgodoses i en

tvångsclearing. Att återbetalning av investerade kapitalbelopp icke bör ske

via tvångsclearingen ens när investeringen formellt givit upphov till en

fordran, bör icke vara ett hinder mot att löpande fordringar mellan bolagen

regleras över clearingen. I fråga om exempelvis sådana leveranser av varor

från ett moderbolag till ett dotterbolag, som ingått i varuutbytet mellan Sve­

rige och Tyskland och därför fallit under clearingavtalen, bör betalning ge­

nom tvångsclearingen kunna ske på enahanda villkor och på samma sätt

som för kommersiella fordringar över huvud. Av vad nu sagts är tydligt, att

den myndighet, som skall verkställa clearingen, kommer att få svårigheter

redan vid tolkningen av begreppet investering. De svårigheter, som uppstå

vid särskiljandet av de fordringar, som böra ingå och de som icke böra ingå

i tvångsclearingen, torde emellertid ej vara större än att den utdelningsprö-

vande myndigheten efter ett närmare studium av det anmälningsmaterial,

som inkommit i anledning av kungörelsen den 16 januari 1948, skall bliva

i stånd uppdraga riktlinjer som giva en någorlunda säker grund till rätts­

tillämpningen på området.1

2

1 I den mån fordringarna i fråga ansågo.s ha karaktär av investeringar, kunde de

såsom finansiella fordringar falla under privatskuldavtalet, som medgav transferering

icke av själva fordringsbeloppet men väl av avkastningen därå, räntan.

2 Det förtjänar nämnas, att det jämställande av vanliga investeringar och investe­

ringar i skepnad av fordringsanspråk, som kommittén föreslår, äger en viss motsvarig­

het i reglerna i 1944 års aktiebolagslag om innehållet av balansräkning i koncernför­

hållanden och därför kan sägas hava viss grund i den gällande svenska rätten. Enligt

101 § 3 mom. första stycket av 1944 års lag gäller att moderbolagets balansräkning

skall upptagas inom linjen sammanlagda beloppet av moderbolags fordringar eller skul­

der hos dotterbolag, alltefter det att moderbolaget har överskjutande fordringar eller

skulder till dotterbolag. Lagberedningen erinrade i sina motiv (SOU 1941:9 s. 370, jfr

s. 372), att förut gällande lagstiftning såvitt angår redovisningen i aktiebolags balans­

räkning av bolaget tillhöriga aktier i andra bolag innehölle den bestämmelsen, att aktier­

na skulle, särskilt för varje bolag, upptagas till antal och värden, och att, där så ske

kunde, till balansräkningen skulle fogas senaste fastställda balansräkning för de bolag

som aktierna gällde. Redovisning av moderbolaget tillhöriga aktieposter skulle således

äga rum i dess balansräkning. Däremot funnes ej skyldighet för moderbolag att i sin

balansräkning särskilt redovisa fordringar hos eller skulder till dotterbolag. Om ett dot-

54

Gentemot de anspråk, som från det allmännas sida kunna resas om riks­

banken nödgas återställa det belgiska och holländska guldet (sammanlagt

omkring 65 miljoner kronor), har i justitierådet Bagges utredning erinrats

att här icke skulle vara fråga om någon fordran av beskaffenhet att lagli­

gen kunna tillgodoses vid en tvångsclearing.1

I guldfrågan är till en början att märka att den praktiska förutsättningen

för ersättningskraven — nämligen att Sveriges riksbank funnit sig nödsakad

återställa guldpartierna i fråga -— ännu ej är för handen. Utredning rörande

önskemålen i ämnet pågår alltjämt och kan ej beräknas bliva avslutad inom

den närmaste tiden. Kommitténs bedömning av de ersättningskrav, som det

allmänna sedermera kan komma att framställa, måste under sådana förhål­

landen bliva preliminär. Då det emellertid på grund av de uttalanden i sa­

ken, som gjorts i samband med Washingtonuppgörelsen och i propositionen

angående dennas godkännande, framstår som sannolikt, att åtminstone nå­

got av guldpartierna kommer att återställas, har kommittén icke ansett sig

kunna undgå att taga ställning till konsekvenserna härav med avseende å

fördelningen av tyskmedlen.

Bagge har med avseende å såväl det belgiska som det holländska guldet

gjort gällande att detta icke frångått sina ägare under sådana omständig­

heter att detsamma kunde anses som »rövat» (looted) guld. Och oavsett detta

förhållande skulle enligt Bagges mening Sveriges Riksbank, som i god tro

förvärvat guldet, icke vara skyldig utlämna detsamma. Om riksbanken trots

detta återställde guldkvantiteterna i fråga, kunde från angiven utgångspunkt

en sådan åtgärd icke utgöra grund för något ersättningsanspråk i en tvångs­

clearing.

Kommittén finner sig icke ha anledning närmare ingå på det händelseför­

lopp, som föranlett guldkvantiteternas utlämnande till Tyskland och vars

bedömande är av betydelse för frågan huruvida guldet i tyskarnas hand

skall anses som »rövat» eller ej. Det synes dock kunna hävdas att tyskarnas

åtgärder för att få guldet överfört till Tyskland och därigenom underkastat

rekvisitionsförfarande varit stridande mot internationell rätt. Oavsett detta

och därmed sammanhängande spörsmål vill det emellertid förefalla som om

— också för det fall att guldet icke kunde anses »rövat» — tyska regering­

ens åtgärd att, trots guldets ömtåliga ursprung, låta detsamma ingå i affärs­

transaktioner med ett neutralt land och därvid stillatigande eller uttryckligt

beteckna detsamma såsom härrörande från tyska riksbankens s. a. s. regul-

terbolags tillgångar väsentligen bestode av fordringar hos moderbolaget eller annat kon­

cernbolag, kunde emellertid värdet av moderbolagets aktier i dotterbolaget i hög

grad påverkas av moderbolagets egen ställning, och det vore därför tydligt, att mo­

derbolagets fordringar hos ett dotterbolag med hänsyn till dettas beroende ställning

icke borde såsom tillgång bos moderbolaget jämställas med fordringar hos andra

från moderbolaget fristående företag. Redovisningen i moderbolags räkenskaper av ford­

ringar hos dotterbolag tillsammans med fordringar hos utomstående kunde även föran­

leda antagande att förstnämnda fordringar uppkommit genom försäljning till utomstå­

ende. Uppgift i vad mån moderbolagets fordringar och skulder utgjorde fordringar hos

och skulder till dotterbolag erfordrades därför för vinnande av inblick i moderbolagets

förhållande till dotterbolagen och därmed i dess verkliga ställning.

1 Bagge: Utredning 1948 s. 22 ff.

55

jära guldförråd är ägnad att grunda skadeståndsanspråk mot Tyskland, när

de svenska vederbörande senare, efter upptäckten av guldets verkliga ur­

sprung och under hårt förhandlingstryck, eventuellt funnit sig böra återstäl­

la guldet i fråga.

Över huvud synes det väsentliga spörsmålet vara icke huruvida Sverige

med hänsyn till vad som förekommit varit juridiskt förpliktat att återställa

guldet utan huruvida dels tyskarna förfarit inkorrekt genom att låta guldet

ingå i de ifrågavarande transaktionerna med svenska riksbanken, dels

svenska staten har fog för sin åtgärd att i samband med Washingtonupp-

görelsen och därtill sig anslutande förhandlingar återlämna guldet. I sist­

nämnda hänseende är det uppenbart att Sverige för att uppnå de fördelar,

Washingtonuppgörelsen innebar — däribland full frihet att genom en

tvångsclearing utnyttja huvudparten av de tyska tillgångarna till de svenska

fordringsägarnas fromma — måste göra betydande uppoffringar. Utan de

prestationer svenska staten därvid åtog sig, hade Washingtonuppgörelsen

icke kunnat komma till stånd med de fördelar den innebar för svenska ford­

ringsägare och, genom deblockeringen av de svenska tillgodohavande i För

enta staterna och genom borttagande av de svarta listorna, för näringslivet

överhuvud. Avståendet av det »rövade guldet» ingick i dessa prestationer.

Att det enligt nationell svensk lagstiftning liksom enligt nationell tysk lag­

stiftning till äventyrs kunnat göras invändningar mot Sveriges skyldighet

att utlämna guldet måste givetvis stått klart å den svenska sidan under för­

handlingarna, men en principförklaring om guldets återställande avgavs

ändå, utan skiljedom, enär man ville uppnå en överenskommelse. Det är då

naturligt att — som kommittén kommer att föreslå då den behandlar frå­

gan om kvittning (9 kap.) — priset betalas av clearingmedlen innan dylika

användas till utdelning åt personer, som ha direkt fördel av att Washington­

uppgörelsen kommit till stånd.

Det kan göras gällande att de statliga kostnaderna för förvaltning och

utdelning av de tyska tillgångarna, i analogi med vad som är fallet med kon­

kurskostnader, böra täckas i samband med utdelningen.

Flyktkapitalbyrån har i sitt yttrande över kommitténs framställning den

,‘31 december 1947 anfört följande beträffande kostnaderna för byråns verk­

samhet :

Slutligen vill flyktkapitalbyrån i detta sammanhang upptaga till diskussion frå­

gan huruvida icke kostnaderna för byråns likvidering av den tyska egendomen

bör uttagas ur de inflytande clearingmedlen så som hittills skett i fråga om kost­

naderna för clearingnämnden. Utgifterna för byrån uppgingo för budgetåret

1945/46 till 288 685 kronor 17 öre och för budgetåret 1946/47 till 300 057 kronor

84 öre. Kostnaderna för flyktkapitalhyråns hittillsvarande och fortsatta verksam­

het kunna med ledning härav kanske beräknas uppgå till 2 miljoner kronor. Då

de utdelningsbara clearingmedlen kunna beräknas uppgå till ca 200 miljoner kro­

nor, bli flyktkapitalhyråns kostnader ca 1 procent av sistnämnda belopp. Om man

vill låta statsverket uttaga ersättning för ifrågavarande kostnader ur clearingmed­

len. kan man antingen direkt uttaga ett belopp av 2 miljoner kronor eller också

56

förordna att av varje utdelat belopp 1 procent innehålles till täckande av ifråga­

varande kostnader. Genom en sådan avgift skulle kostnaderna för byråns verk­

samhet helt komma att bäras av fordringsägarna. Ur psykologisk synpunkt kan

betänkligheter kanske anföras häremot även om också en direkt reservering av

2 miljoner kronor innebär, att de betalningsberättigades utdelning procentuellt

minskas. Utbetalningsförfarandet förenklas emellertid avsevärt, om statsverket till-

låtes bevaka sina anspråk på ersättning för kostnaderna för byrån ur clearing-

medlen. Inom byråns styrelse ha de flesta ledamöterna anslutit sig till detta för­

slag.

Det ka i icke förnekas att vägande skäl tala för att kostnaderna för flykt-

kapitalbyråns och restitutionsnämndens verksamhet uttagas innan fordrings­

ägarna tillgodoses. Denna tankegång kan sägas i viss mån redan ha vunnit

beaktade i 1945 års lagstiftning om kontroll å utländsk egendom. Enligt 2 §

lagen den 29 juni 1945 om kontroll å viss utländsk egendom m. m. skall

restitutionsnämnden bestämma i vad mån kostnad för kvarstad och försälj­

ning som avser av lagen berörd egendom må uttagas av egendomen eller

köpesumman för densamma. Enligt 8 § lagen den 14 december 1945 om

administration av vissa bolag m. m. bestämmer restitutionsnämnden i vad

mån kostnaden för administrationen jämte revision må uttagas av den ju­

ridiska egendomens värde (i följd varav alltså vad som i anledning av lik­

vidationen skulle inflyta å clearingkontot minskas med motsvarande belopp).

Täckandet av flyktkapitalbyråns och restitutionsnämndens kostnader

skulle, såsom flyktkapitalbyrån anfört, kunna ske på två sätt. Antingen

skulle dessa myndigheter få bevaka anspråken och erhålla utdelning liksom

borgenärer i allmänhet, därvid dock anspråken med hänsyn till deras art

borde erhålla sådan förmånsrätt, som kommittén i det följande (10 kap.)

kommer att föreslå beträffande exempelvis kommersiella fordringar, eller

också skulle såsom en särskild avgift innehållas lämpligt avpassade belopp

av vad som utdelades till borgenärerna. Mot det första alternativet kan rik­

tas den invändningen att, såsom kommittén tidigare framhållit, i princip

endast de som innehava fordran böra erhålla betalning ur clearingmedlen.

Det synes vara svårt att betrakta kostnaderna för de statsinstitutioner, som

handlagt ärendena rörande den tyska egendomens avveckling, såsom ford­

ringar å tyska riket. En tillämpning av det första alternativet torde därför

komma att innebära ett åsidosättande av syftet med den 2 § clearinglagen

stadgade regeln att borgenär, som erhåller betalning av insatta medel, skall

för clearing av fordringar, för vilkas gäldande insättningar skett, avstå så

mycket av egen fordran, som svarar mot uppburet belopp.

Samma invändning kan icke riktas mot det senare alternativet genom vil­

ket endast borgenärernas rätt beröres. Då borgenärerna måste anses stå när­

mare till än staten att i sista hand bära kostnaderna för de tyska tillgångar­

nas förvaltning och utdelning föreslår kommittén att vid utdelningen en sär­

skild, i procent av utdelat belopp beräknad avgift uttages, därvid procentsat­

sen awäges så att nu omförmälda kostnader liksom kostnaderna för tysk-

medelskommittén och de blivande kostnaderna för utdelningsförfarandet

bliva täckta.

57

8 KAP.

Särskilda villkor för erhållande av betalning vid en tvångs-

clearing mot Tyskland.

Clearinglagens stadganden om tvångsclearing medgiva, såsom fram­

går av den förut lämnade redogörelsen, vidsträckt frihet för Kungl. Maj :t

att utfärda reglerande föreskrifter rörande clearingmedlens fördelning bland

fordringsägarna. Under det att man icke, i varje fall ej utan att vidga clea­

ringlagens tillämpningsområde, kan vid utbetalningen tillgodose anspråk

utan karaktär av fordran, står däremot den möjligheten öppen att genom

inskränkande föreskrifter utesluta vissa fordringsgrupper liksom ock att

genom särskilda villkor begränsa rätten att erhålla betalning. I vilken om­

fattning fordringsgrupper böra uteslutas har förut dryftats. De särskilda

villkor för rätten att erhålla betalning, som kommittén funnit anledning

överväga, hänföra sig till tidpunkten för fordringens uppkomst och tid­

punkten för dess lokalisering till Sverige, vidare till den tyske gäldenärens

solvens och slutligen till den för fordringen gällande förfallotiden. I an­

slutning till dryftandet av tidpunkten för fordrans lokalisering till Sverige

kommer kommittén att ägna särskild uppmärksamhet åt de förhållanden

vilka sammanhänga med att ett anspråk övergått från en innehavare till

en annan. Slutligen komma några frågor i samband med stadgandet i 2 §

clearinglagen om fordrans avstående att dryftas.

I. Tidpunkten för fordrans uppkomst.

Det torde ligga i sakens natur, alt den tvångsclearing, som ifrågasättes

gentemot Tyskland, endast bör avse fordringar, som uppstått före det tyska

sammanbrottet. Det kan icke vara riktigt att den, som efter det tyska sam­

manbrottet lämnat en tysk medborgare en kredit, skall äga utfå medel ge­

nom tvångsclearingen. Då han lämnade krediten, ägde han kännedom om

att det tyska riket störtat samman, och han bör då icke, till förfång för per­

soner vilka givit Tyskland eller tysk man krediter vid tidigare tidpunkt,

utfå betalning ur clearingen.

Vad nu anförts får emellertid icke anses innefatta ett krav på att den

fordran, varom fråga är, aktualiserats före den angivna tidpunkten. Hin­

der bör sålunda ej möta för betalning av en fordran, som grundar sig på

avtal, som ingåtls, eller annat förhållande, som tillkommit, redan före sam­

manbrottet, även om själva fordringen icke uppkommit förrän någon tid

efteråt. Sålunda bör exempelvis ett patentombud, som för sin tyske klients

räkning på dennes uppdrag inbetalt årsavgifter till patentverket, kunna er­

hålla ersättning härför vid tvångsclearingen, om inbetalningen skett efter

det tyska sammanbrottet, dock icke så långt därefter att han skäligen bort

betrakta sill avtal med den tyske klienten såsom förfallet. Och i de fall, då

58

svenska importörer på grund av avtal med tyska exportörer erlagt utfäst

förskottsbetalning först strax efter det tyska sammanbrottet, bör denna om­

ständighet, sedan ett fullföljande av leveranserna visat sig omöjligt, icke

hindra återbetalning genom tvångsclearingen av det erlagda beloppet. Det

kan anmärkas att i princip frågan om riksbankens krav på ersättning för

att den nödgats återställa det rövade guldet bör bedömas på samma sätt.

Även om detta återställande skett först efter det tyska sammanbrottet har

det föranletts av tyska riksbankens inkorrekta förfarande vid guldleveranser

till Sverige under krigsåren.

Då det gäller räntor, avkastning eller avgifter för tiden efter det tyska

sammanbrottet på grund av äldre avtal komma följande synpunkter

i

be­

traktande. Det är här fråga om belopp, för vilka fordringsrätt för svenskar

uppstår genom att deras penningmedel, annan deras fasta eller lösa egen­

dom, deras patenträtt, litterära rätt eller konstnärliga rätt brukas i Tysk­

land efter sammanbrottet. Dessa fordringar äro avsedda att täckas genom

den avkastning, som det tyska näringslivet ger efter ockupationen. Kom­

mittén kan icke komma till annat resultat än att det riktiga är att icke

låta nu förevarande rättigheter komma i betraktande vid utdelningen. Då

tvångsclearingen står nära ett konkursförfarande, kan beträffande räntor

hänvisas till en analogi med 138 § konkurslagen, enligt vilket lagrum ränte-

beräkning i allmänhet upphör från dagen för egendomsavträdet. Detta lag­

rum gäller blott oprioriterade fordringar men just i förevarande samman­

hang bör den princip, som ligger bakom lagrummet, gälla även för priorite­

rade fordringar. Vad angår avkastning av fast eller lös egendom, däri inbe­

gripet aktier, torde även böra framhållas, att om, enligt kommitténs för­

slag, någon ersättningsrätt för det fall att egendomen förstörts eller ska­

dats icke medgives i den ifrågavarande utdelningen, någon rätt för avkast­

ning, uppstående efter det tyska sammanbrottet, icke heller synes böra

medgivas. Att efter omvälvningen i Tyskland göra några ens tillnärmelsevis

hållbara beräkningar av den framtida avkastningen är i allmänhet omöjligt.

Icke ens för den tid, som redan nu förflutit efter sammanbrottet, lärer man

i regel kunna utan vidare stödja sig på exempelvis hyres- eller arrende­

kontrakt, som ägt giltighet under tidsperioden i fråga. Därtill kommer, att

egendomen eller företaget kan ha satts under tvångsförvaltning och avkast­

ningen betalts till förvaltaren. Analoga synpunkter göra sig gällande även

för fall att industriell, litterär eller konstnärlig rätt nyttjas i Tyskland. För

den händelse att avgiften för en industriel], litterär eller konstnärlig rätt

utgår i form av en royalty kommer härtill att avgiftens belopp är synner­

ligen svårt att beräkna.

Tankegången att ersättning icke bör medgivas för avkastning efter sam­

manbrottet bör uppenbarligen äga giltighet även såvitt angår Stabs ersätt­

ningskrav för utebliven andel i det tyska tändsticksmonopolbolagets framtida

vinst. Detta krav avser ju icke något annat än avkastning, låt vara en spe­

ciell form härav. Kravet bör sålunda icke för tid efter den 1 maj 1945 till­

godoses vid tvångsclearingen. Då vinstandelen tidigare beräknats per år och

59

anledning ej finnes att frångå ett sådant beräkningssätt, innebär det sagda,

att det senaste år, för vilket betalning kan utgå, blir år 1944. Andelen för

detta år har, såsom framgår av 2 kap., med stöd av särskilt av Kungl. Maj :t

den 4 maj 1945 meddelat beslut redan blivit utbetald.

Förhållandet kompliceras något därav att, på sätt av 2 kap. framgår, rän­

tor på grund av särskilda Kungl. Maj :ts medgivanden betalts även efter det

tyska sammanbrottet. Sålunda betalades på rikslånen räntor som förfallit

före 1945 års utgång. Även på privatskulderna medgavs räntebetalning av

enahanda omfattning, dock endast under förutsättning att gäldenären er­

lagt räntan i Tyskland. Denna förutsättning uppfylldes allenast i undan­

tagsfall, något som sammanhängde med att privatskuldavtalet icke blev

förlängt efter 1944 års utgång samt att de tyska myndigheterna på grund

härav under år 1945 regelmässigt vägrat att mottaga räntebetalning på des­

sa skulder.

För att undanröja den skillnad, som på grund av Kungl. Maj :ts berörda

medgivanden kommit att uppstå mellan olika slags fordringar — och den­

na skillnad är tämligen betydande, då det var hela räntebeloppen som ut­

betalades och icke en mindre del därav — synes man vid utdelningen böra

från det belopp, fordringsägaren eljest skulle få, avräkna den ränta, som

utbetalats på grund av de ifrågavarande medgivandena av Kungl. Maj :t.

Härigenom kommer den redan skedda utdelningen att framstå som en ut­

delning på själva kapitalfordringen och detta synes ur fordringsägarnas syn­

punkt vara det naturligaste och ägnat att åvägabringa största möjliga rätt­

visa dem emellan.

Genomföras de begränsningar som nu angivits, kommer utdelningen att

framstå som en utdelning som bestämts enligt förhållandena vid det tyska

sammanbrottet.

När man skall anse att det tyska sammanbrottet ägt rum kan vara tvek­

samt. Kommittén föreslår att man vid en blivande tvangsclearing mot Tysk­

land bör utgå från att det tyska sammanbrottet ägt rum den 1 maj 1945.

II. Tidpunkten för fordrans övergång på svensk hand. Bö­

ra

ocertifierade fordringar uteslutas från rätt att deltaga

i tvångsclearingen?

Då tvångsclearingen bör gälla till förmån för endast svenska medborgare

— om undantag göres för kommersiella fordringar — synes även den regeln

böra uppställas att fordringen varit i svensk hand redan före det tyska sam­

manbrottet, den 1 maj 1945. Om man skulle giva plats i tvångsclearingen

åt en svensk fordringsägare, som efter det tyska sammanbrottet av en ut­

länning förvärvat en redan tidigare existerande fordran mot en tysk eller

mot Tyskland, skulle man giva honom en fördel, med vilken han icke kun­

na! räkna då han förvärvade fordringen.

Att en viss fordran legat på svensk hand redan före det tyska samman­

60

brottet kan erbjuda stora svårigheter att konstatera. Dessa bevisningssvå-

righeter torde emellertid icke vara så stora att de böra föranleda ett ute­

slutande av ocertifierade fordringar från rätt till utdelning.

För tanken att även vid tvångsclearingen uppehålla kravet på certifiering

talar möjligen den omständigheten att förvärvet före det tyska samman­

brottet av fordringar, vilka icke kunnat certifieras, i många fall varit för­

bundet med ett starkt spekulativt moment. Den som förvärvade exempelvis

en obligation under sådana förhållanden, att han icke kunde få den certi-

fierad, torde i regel ha handlat i full insikt om att han i varje fall tills vi­

dare icke kunde erhålla någon betalning genom clearingen. Rikslåne- och

privatskuldavtalen avsågo icke honom. Beträffande vissa under världskri­

get skedda köp av bl. a. tyska riksobligationer föreligger vidare möjlighe­

ten att det var fråga om skenköp från obligationsinnehavare i Tyskland

eller i länder som förde krig mot Tyskland; obligationsinnehavarna hoppa­

des då att bättre bevara chansen att få ut något för obligationerna genom

deras överförande på neutrala händer.

Häremot bör emellertid erinras att läget vid en tvångsclearing väsentligt

skiljer sig från förhållandet under avtalsclearingens tid. Medan avtalsclearing-

en grundade sig på de olika sedan 1934 med Tyskland avslutade clearingavta-

ien med deras mot ocertifierade fordringar klart avvisande ståndpunkt, grun­

das tvångsclearingen på stadganden i 2 § clearinglagen, vilka i princip icke

kunna sägas uppbära någon annan begränsning av borgenärernas krets än

kravet på svenskt medborgarskap. Ehuru, som tidigare anmärkts, det står

Kungl. Maj :t öppet att genom uppställande av särskilda villkor och krav

irån betalning utestänga också svenska borgenärsgrupper, synes för en så­

dan uteslutning krävas tungt vägande skäl. Den omständigheten att förvär­

vet av ifrågavarande fordringar ej sällan skett i spekulationssyfte synes

icke i och för sig utgöra tillräckliga motiv för att vägra betalning. Vad åter

angår de fall, då skenöverlåtelse skett, föreligger över huvud ingen svensk

fordran och av sådant skäl skall utdelning vägras.

Ur ren skälighetssynpunkt må vidare framhållas att genom det tyska sam­

manbrottet de ocertifierade fordringarnas utsikter till betalning i avgörande

grad försämrats och att dessa fordringars utestängande från del i tvångs­

clearingen kan antagas reducera stora grupper av dem till fullständig vär­

delöshet. Före det tyska sammanbrottet kunde även en innehavare av en icke

certifierad obligation hysa någon förhoppning om att det tyska riket en

gång skulle bli i stånd att infria sina förbindelser. I och med sammanbrot­

tet har det emellertid blivit uppenbart, att inom överskådlig tid så icke kom­

mer att ske. Det skulle då enligt kommitténs förmenande vara obilligt att

utestänga de svenska obligationsinnehavare vilka ha icke certifierade ford­

ringar mot det tyska riket från all möjlighet att göra sin rätt gällande i de

tyska tillgångarna här.

Samma tankegång kan göras gällande i fråga om obligationer, vilka ut­

färdats av tyska delstater och tyska kommuner. Till sist bör betonas att i

fråga om många fordringar möjlighet till certifiering icke funnits. Mot des­

61

sa fordringsinnehavare skulle en regel, att endast certifierade fordringar

skulle få deltaga i utdelningen, verka orättvist.

III. Förhållandena då ett anspråk övergått från en inne­

havare till en annan.

Om en fordran, som varit på svensk hand den 1 maj 1945, vid clearingen

göres gällande av svensk bör enligt kommitténs uppfattning anspråk på er­

hållande av betalning kunna bifallas oavsett att fordringen under mellan­

tiden växlat innehavare. Att uppställa restriktioner, så att den, som nu gör

fordran gällande, måste vara samma person som den 1 maj 1945 innehade

fordringen, är ogörligt beträffande t. ex. obligationer, och skäl synas icke

föreligga att behandla andra fordringar strängare än fordringar, som grun­

das å obligationer. Icke ens den omständigheten att en fordran någon tids­

period efter den 1 maj 1945 varit på utländsk hand synes böra medföra att

fordringen icke skulle kunna göras gällande vid clearingen. En motsatt regel

skulle betyda att den myndighet, som verkställer clearingen, måste i varje

särskilt fall fastställa hela längden av innehavare från den 1 maj 1945 till

det datum, då fordringen göres gällande i clearingen. Vid obligationer kan

en dylik prövning giva anledning till stora svårighter utan att man skulle

nå motsvarande fördel.

Från nu angivna regler bör emellertid ett undantag göras. I den mån

pensionsbelopp och livräntor komma att utgå med förmånsrätt, synes belop­

pen böra utbetalas endast till den verklige pensionären eller livräntetagaren.

Såsom kommer att anges i 10 kap., grundar sig nämligen i detta fall utbetal­

ningen med förmånsrätt å sociala skäl, och anledning finnes ej att låta dyli­

ka skäl gälla även till förmån för den, som förvärvat fordringen av pensio­

nären eller livräntetagaren. Har pensionären eller livräntetagaren överlåtit

sin fordran å annan, bör den nye innehavaren kunna göra fordringen gäl­

lande men utan förmånsrätt.

Lika som att en fordran övergått till annan genom överlåtelse bör man

enligt kommitténs uppfattning bedöma det fall alt en fordran övergått till

en annan genom arv eller annat familjerättsligt fång. Även här bör emel­

lertid givetvis iakttagas, att utdelning med förmånsrätt icke bör äga rum för

pensioner eller livräntor. Har alltså t. ex. en pensionär dött innan han utfått

förfallet pensionsbelopp, bör utdelningen för detta kunna erhållas av ar­

vingarna men blott i konkurrens med alla andra fordringsägare. Avgörande

är även här att de sociala skäl, som tala för att pension och livränta skall

utgå med förmånsrätt, icke gälla även sedan pensionären eller livräntetaga­

ren avlidit.

IV. Gäldenärens solvons.

Som redan framgått kunde under avtalsclearingens lid en borgenär icke

utfå betalning för en kommersiell fordran eller för en fordran, som föll un-

G2

der privatskuldeavtalet, under annan förutsättning än att gäldenären först

inbetalt beloppet till vederbörande tyska myndighet. Först då denna myn­

dighet därefter avsände en betalningsorder till den svenska myndigheten,

skedde betalningen av fordringen genom clearingen. Var den tyske gäldenä­

ren icke i stånd att inbetala beloppet, skedde ingen utbetalning.

I själva naturen av den tvångsclearing, som nu planlägges, ligger att nå­

gon inbetalning icke skett från tysk gäldenär då borgenären får ersättning.

I viss mån kommer därför den borgenär, vars fordran betalas genom tvångs-

clearingen, i ett bättre läge än om avtalsclearing varit rådande. Det spörs­

målet yppar sig emellertid, om det icke i varje fall bör fordras, att fordring­

en förfallit inom den närmaste tiden före avtalsclearingens upphörande.

Om man ger betalning även åt fordringar, som förfallit till betalning långt

före avtalsclearingens upphörande, komma många borgenärer att få betal­

ning genom tvångsclearingen trots att de icke skulle fått det genom avtals-

clearingen ehuru de tillhöra den kategorier fordringsägare, vilka fingo betal­

ning genom avtalsclearingen. Den gäldenär, som låtit en längre tid för­

flyta utan att över clearingen betala sin fordran, kan nämligen presumeras

ha varit insolvent redan under avtalsclearingens tid.

Beträffande de kommersiella fordringarna har kommittén i sin fram­

ställning av den 31 december 1947 varit inne på förevarande fråga. De kom­

mersiella fordringarna skulle enligt kommitténs framställning utgå med för­

månsrätt. Kommittén motiverar på följande sätt att betalning, i fråga om

kommersiella fordringar, endast bör ske beträffande belopp, vilka icke för­

fallit till betalning före den 1 oktober 1944.

Uppenbarligen bör vid den nu ifrågasatta tvångsclearingen betalning ej ifråga­

komma av sådana fordringar, som kunna antagas aldrig ha blivit tillgodosedda ge­

nom clearingen, om clearingavtalet alltjämt ägt bestånd. Detta gäller bl. a. fall,

där gäldenären redan under avtalsclearingens bestånd var insolvent. Om fordring­

en vid tiden för vapenstilleståndet stått ogulden en längre tid efter förfallodagen,

måste detta, i brist på upplysning i annan riktning, anses tyda på betalningsoför-

måga hos gäldenären.

Att generellt bestämma att fordringarna icke få ha stått oguldna mer än viss

tid efter förfallodagen, är givetvis mycket vanskligt då förhållandena kunna växla

från fall till fall. Den myndighet, som verkställer utbetalningarna, synes därför

icke böra bindas alltför snävt. Som allmän regel torde emellertid kunna gälla,

att om en fordran före spärren stått ogulden mer än sex månader från förfalloda­

gen eller med andra ord förfallit tidigare än —- för enkelhetens skull — den 1

oktober 1944, någon betalning med företrädesrätt icke synes höra komma i fråga

annat än i undantagsfall, såsom då till förmån för den tyske gäldenären gjorts

tillräckliga inbetalningar å den svenska clearingen. Beträffande åter fordringar,

som förfallit till betalning den 1 oktober 1944 eller senare, torde man såsom regel

böra medgiva utbetalning med företrädesrätt. Det bör dock betonas, att även i detta

fall fordringen icke bör gäldas ur clearingmedlen, då det av särskilda skäl kan

antagas att betalningsorder skulle ha uteblivit även om sammanbrottet icke kom­

mit — exempelvis om det upplystes, att gäldenären kommit på obestånd redan före

sammanbrottet — och särskild uppmärksamhet måste i detta sammanhang ägnas

de löpande fordringarna med periodvis eller på annat sätt skeende avräkning

mellan parterna.

63

Förändringar i betalningsförmågan, som inträtt efter vapenstilleståndet, synas

däremot icke böra hindra en utbetalning av de tyska medlen. Den utdelning till

svenska fordringsägare, som förutsatts i Washington-avtalet, har tillkommit bl. a. i

anledning av den generella betalningsoförmåga, som på den tyska sidan får anses

ha inträtt genom sammanbrottet och därav följande avbrott i de ekonomiska för­

bindelserna mellan Sverige och Tyskland. Uppenbarligen skulle det möta nästan

oöverstigliga svårigheter att kräva utredning huruvida de individuella tyska gäl-

denärernas ställning efter sammanbrottet är sådan att de fortfarande kunna anses

solventa för skulderna i fråga. Det är för övrigt tydligt att ett villkor om gälde-

närens solvens skulle, i nuvarande läge, utesluta betalningen av fordringar beträf­

fande den gäldenär på den tyska sidan, mot vilken de största fordringarna före­

ligga, nämligen tyska staten.

Spörsmålet om betydelsen av de tyska gäldenärernas solvens liar berörts

i clearingnämndens och flyktkapitalbyråns yttranden över kommitténs nu

återgivna framställning.

Clearingnämnden

förklarade sig i likhet med kommittén finna det nöd­

vändigt att uppställa en presumtionsregel, innebärande att då fordringen

förfallit till betalning före viss dag en utebliven betalning skall utgöra tec­

ken på gäldenärens insolvens, men framhöll, att avsteg från denna regel

borde kunna göras i den mån utredning om solvens eller insolvens bleve

möjlig att anskaffa.

Flyktkapitalbyrån

anförde.

Kommittén har uttalat att den myndighet, som verkställer utbetalningarna, icke

synes böra bindas alltför snävt med bestämmelser om huru lång tid fordringarna

skola ha fått stå oguldna, utan att gäldenären på grund av uppskovet med betal­

ningen skall anses insolvent. Icke desto mindre har kommittén föreslagit ett be­

stämt datum, nämligen den 1 oktober 1944, såsom den tidigaste dag, från vilken

fordringarna få stå öppna. Visserligen kan det i praktiken bliva nödvändigt att

röra sig med mer eller mindre fasta presumtioner men att redan nu fixera ett

datum förefaller dock vanskligt. Man bör ihågkomma, att förhållandena i vissa

delar av Tyskland redan under hösten 1944 på grund av krigshändelserna varit

ganska förvirrade. Dessutom bör sammanbrottet i Tyskland säkerligen icke be­

traktas såsom en enda händelse vid en viss tidpunkt utan som en serie av hän­

delser under en rätt lång tidrymd. Om en gäldenär sålunda genom krigshändelser

varit urståndsatt att betala en längre tid före sammanbrottet, bör det kanske icke

utesluta utdelning ur clearingmedlen. Med hänsyn till det anförda bör man lämna

utrymme för bedömning från fall till fall om dröjsmål med betalning verkligen

bör anses betyda gäldenärens insolvens. Vad nu sagts rörande de kommersiella

fordringarna torde även böra beaktas beträffande de med de kommersiella ford­

ringarna närstående fordringarna på löner m. m., även om i fråga om t. ex. löner

det oftare torde inträffa att ett dröjsmål med betalningen tyder på insolvens.

Kommittén hyser fortfarande den uppfattningen, att med förmånsrätt —

se om förmånsrätt närmare det följande under 10 kap. — i princip endast

sådana kommersiella fordringar böra ha ersättning genom tvångsclearingen,

vilka icke stått oguldna längre tid före avtalsclearingens slut. Kommittén

kan icke heller finna annat än att den 1 oktober 1044 därvid är ett lämp­

ligt datum. I anledning av vad som anförts av clearingnämnden och flyk-

kapitalbyrån får kommittén emellertid understryka, att regeln, alt be­

talning icke skulle förekomma för fordringar, inneståendc sedan tiden före

64

den 1 oktober 1944, är avsedd endast som en principiell bestämmelse. Regeln

bör icke utgöra något hinder att genom tvångsclearingen tillgodose också en

fordran, som innestått sedan tid före den 1 oktober 1944, om det nämligen

visas eller kan antagas, att den bristande betalningen berott på annan om­

ständighet än att gäldenären icke varit solvent. Den förordade presumtionen

synes beträffande kommersiella fordringar böra gälla icke blott för betal­

ning med förmånsrätt utan över huvud taget betalning genom tvångsclea­

ringen.

Beträffande de fordringar, som folio under privatskuldavtalet, har kom­

mittén däremot funnit övervägande skäl tala för att man vid tvångsclea­

ringen i princip skall utgå från att gäldenären varit solvent. Därest man,

exempelvis på grund av att gäldenären under någon tid underlåtit att göra

inbetalningar för klar och förfallen skuld, får anledning misstänka insol­

vens, bör denna huvudregel dock icke utesluta att man tager hänsyn till de

särskilda omständigheter som kunna föreligga i olika fall. Därvid måste man

emellertid beakta att en under privatskuldavtalet hörande förpliktelse i

många fall kan ha blivit fullgjord utan att clearingnämnden fått känne­

dom därom. Räntebetalning kan exempelvis ha erlagts under borgenärens

vistelse i Tyskland.

Även i fråga om sådana privatfordringar, som icke blivit certifierade och

därför icke kunnat betalas genom avtalsclearingen, bör man vid tvångs­

clearingen i princip utgå från att gäldenären varit solvent. Beträffande des­

sa fordringar saknar man helt tillgång till sådana uppgifter om räntebetal­

ning, som avsetts i det föregående. Därest misstanke om insolvens uppkom­

mer blir man därför hänvisad att på andra vägar, främst genom förfråg­

ningar hos den betalningssökande, söka bilda sig ett omdöme i saken.

Beträffande fordringar som falla under rikslåneavtalet och över huvud

fordringar på den tyska staten får, såsom antytts i kommitténs framställ­

ning den 31 december 1947, betalningsoförmåga regelmässigt anses ha in­

trätt först i och med sammanbrottet. Solvenssynpunkten bör följaktligen i

dessa fall icke hindra att fordringarna i fråga betalas vid tvångsclearingen.

Samma förhållande bör anses gälla i fråga om fordringar på tyska delsta­

ter och kommuner.

V. Måste fordringen vara förfallen till betalning?

De svenska fordringar, som omfattades av rikslåne- och transfer-(privat­

skuld), avtalen ingingo i avtalsclearingen huvudsakligen med räntebelopp

och endast till en obetydlig del med amorteringar. I detta läge, vari nu en

tvångsclearing överväges, synes det emellertid naturligt, att fordringarnas

kapitalbelopp skola få deltaga. Detta kan emellertid möta betänkligheter i

den mån fordringarna ej äro förfallna till betalning. Framför allt gäller det

här Young- och Kreugerlånen. Daweslånet däremot skulle i sin helhet hava

amorterats år 1949 och kommittén kan då utgå från att det är i sin helhet

förfallet då utbetalning från de tyska medlen kan ifrågakomma.

65

Justitierådet Bagge har' i frågan, om enligt 2 § clearinglagen jämväl icke

förfallna svenska fordringar kunna ingå i tvångsclearingen, uttalat att det

knappast vore troligt att lagstiftaren vid tillkomsten av lagrummet i dess

ursprungliga lydelse tänkt sig, att andra än

förfallna

svenska fordringar

skulle kunna gäldas på detta sätt; i och för sig förelåge det dock icke något

hinder för att antaga att lagstiftaren avsett att för alla eventualiteter ge

Kungl. Maj :t en större befogenhet än Kungl. Maj :t antagligen komme att be­

gagna sig av. Med hänsyn till frågans ovissa läge hade det enligt Bagges me­

ning varit önskvärt att man vid tillkomsten av lagen den 23 mars 1945 om

ändrad lydelse av 2 § clearinglagen utsagt att även icke förfallna svenska

fordringar å någon i den främmande staten, respektive å den främmande

staten själv, skulle kunna genom tvångsclearing utjämnas. En sådan lag­

ändring hade emellertid icke vidtagits. Sannolikt vore under sådana för­

hållanden att enligt gällande lagstiftning endast förfallna svenska skulder

och fordringar kunna ingå i tvångsclearingen.

Bagge1

2 har emellertid även undersökt huruvida icke på grund av allmän­

na avtalsrättsliga grundsatser de fordringar mot Tyskland eller tysk man,

för vilka enligt förbindelsernas ordalag förfallotiden ännu ej inträtt men för

vilka utlovad ränta ej erlagts eller föreskriven amortering ej skett, kunde

anses förfallna till betalning. Då på grund av internationellt privaträttsliga

regler den tyska rätten torde vara i stor utsträckning tillämplig å ifråga­

varande fordringsförhållanden, har Bagge åberopat ett den 18 mars 1946

dagtecknat utlåtande rörande den tyska rättens ställning av en tysk advo­

kat, Dr Gerhard Cohn, vilken, av anförda skäl, ansett att de svenska borge­

närernas fordringar på grund av låneavtal äro att i tvångsclearing anse som

till betalning förfallna. Bagge har anslutit sig till Cohns slutsats att ford­

ringarna i fråga få anses som förfallna, även om de icke äro det enligt

avtalen.

Samma fråga har behandlats också i en av f. d. justitierådet Emil Sand­

ström utarbetad promemoria angående åtgärder för tillvaratagande av svens­

ka tillgodohavanden i Tyskland. Sandström anför i denna del bl. a. föl­

jande.

Även om enligt avtalens och skuldförskrivningarnas ordalydelse vissa av skul­

derna —■ till beloppet den övervägande delen därav — ej äro förfallna, är det lik­

väl möjligt att de äro det enligt allmänna rättsgrundsatser.

Väl är det osäkert om enligt svensk eller tysk rätt — den ena eller den andra

torde i de flesta fall vara tillämplig — det enkla faktum att räntebetalningarna och

amorteringarna uteblivit konstituerar rätt för borgenären att fordra betalning i

förtid. Detta är enligt ledande danska rättslärda dansk rätt. Väsentlig brist i upp­

fyllandet av förpliktelserna medför rätt att fordra förtidsbetalning. Svenska för­

fattare tala ej om en sådan rätt och några svenska rättsfall som antyda den lära

ej heller finnas. Frågan är i viss mån opraktisk privata emellan, enär utebliven

räntebetalning i regel skapat rätt att begära gäldenären i konkurs, och om gälde-

nären ej betalar eller går i konkurs, är fordringen i sin helhet, oavsett avtalet,

jämlikt 100 § konkurslagen att anse såsom förfallen till betalning.

1 I sin utredning 1946, s. 32.

2 Utredning 1946,

s.

35 — 36.

5

—

500298

.

66

Emellertid torde enligt såväl svensk som tysk rätt de uteblivna betalningarna

i det läge som råder efter det tyska sammanbrottet böra anses ha den följden att

gäldenären ej kan åbropa den i avtalet stadgade förfallotiden.

Svensk rättsdoktrin lär sålunda, att då en privat rättshandling har kommit till

stånd under en i avtalet ej uttryckt förutsättning angående förhållandenas fram­

tida utveckling parterna, under vissa omständigheter och oberoende av en speciell

lagregel, ej äro bundna av avtalet om förutsättningen brister. De omständigheter

som fordras kunna angivas så att 1) förutsättningen skall vara väsentlig, d. v. s.

skall ha verkat bestämmande på en persons handlingssätt så att rättshandlingen ej

skulle ha kommit till stånd om han förutsett den utveckling förhållandena tagit,

2) att medkontrahenten insett eller bort inse att rättshandlingen företogs under

den angivna förutsättningen samt 3) att det skulle strida mot tro och heder att låta

avtalet bestå.

Om bristande av förutsättningen liar till följd att utfästelse ej längre blir bin­

dande kan prestation som redan är fullgjord fordras tillbaka. I vissa fall kan en­

dast en jämkning i avtalet vara erforderlig.

Vår rättspraxis har ofta tillämpat dessa regler och även om rättsfallen ej avse

ensidiga rättshandlingar, saknas anledning att beträffande dem anlägga andra syn­

punkter än på tvåsidiga. Principen tillämpas ju vid tvåsidiga avtal även då den

ena prestationen fullgjorts. Samband med 33 § avtalslagen torde också bestyrka

detta.

Vad angår tysk rätts ståndpunkt refererar Sandström Cohns uttalanden

och finner dem böra godkännas såsom uttryck för tysk rätt. Sandström

fortsätter:

Det är utan vidare klart att det genom Tysklands sammanbrott inträffade läget,

politiskt och ekonomiskt, faller helt utanför vad man vid ingående av de olika

skuldförbindelserna haft anledning att räkna med. Borgenärerna liksom gälde-

närerna ha säkert räknat med en normal utveckling av förhållandena och snarast

med en förbättring i det allmänna och särskilt Tysklands ekonomiska läge. I stäl­

let loar utvecklingen fort till en katastrof för Tyskland och det fullständigaste eko­

nomiska sammanbrott som världen i modern tid bevittnat. För borgenärernas del

medför detta tillstånd, att räntor och amorteringar utebliva och att de måste av­

vakta en långt avlägsen tidpunkt för att betalningen därav skall återupptagas, om

det nu någonsin blir av. Deras möjlighet att erhålla betalning, låt vara i Tyskland,

är under tiden berövad dem. Det är utom tvivel att en väsentlig förutsätttning

brustit och att det skulle strida mot tro och heder att i den nya situationen låta

borgenären vara bunden av avtalet.

Den förändrade situationen är lika säkert ett sådant Wegfall der Geschäftsgrund-

lage som tysk rätt fordrar för användandet av re bus-si c-sta n t i b u s-pri n e ipe n vid

tillämpningen av 242 § BGD.

Med denna uppfattning bör man anse alla fordringar på Tyskland förfallna oav­

sett förfallotid och klausuler. Det i clearingbegreppet ingående och av clearingen

uppställda kravet på att fordringarna skola vara förfallna kan alltså anses upp­

fyllt även i avseende å fordringarnas kapitalbelopp.

Såsom redan angivits representerar den tvångsclearing, som kommittén

har till uppgift att förbereda, för det stora flertalet svenska fordringsägare

på Tyskland eller någon i Tyskland praktiskt taget den enda möjligheten

till betalning inom en ej alltför avlägsen tid. I betraktande härav framstår

det såsom rättvist och naturligt att till deltagande i tvångsclearingen berät­

tigas alla de borgenärer, som å ena sidan icke kunna räkna med att i van­

67

lig ordning erhålla betalning, å andra sidan icke med hänsyn till arten av

sitt fordringsinnehav, sättet för fordrans förvärv eller andra särskilda om­

ständigheter anses böra stå i efterhand. Den fordringsgrupp, som särskilt

beröres av frågan om förfallotiden, omfattar en mycket betydande del av de

svenska kapitalfordringarna på Tyskland, i svenskt mynt över 200 miljoner

kronor. Ett uteslutande av kapitalbelopp av fordringar ur clearingen på den

grund att de ej äro förfallna skulle därför uppenbarligen innebära, att för­

delningen av clearingmedlen bleve mycket orättvis. Den skulle även vara

olämplig. Föreskrivna amorteringar å förevarande fordringar kan man ej

utesluta och måste därför medel reserveras för att successivt utbetalas. Att

reservera medel, motsvarande de berörda kapitalbeloppen, för — — ■—

amortering skulle för mycket avsevärd tid förlänga avvecklingen av den gam­

la tyska clearingen och möter på grund härav allvarliga betänkligheter. Man

bör undvika, att clearingförfarandet drar ut på tiden.

Ur rättvise- och lämplighetssynpunkt framstår det alltså som klart, att

fordringar, som enligt de till grund för fordringarna liggande avtalen ännu

icke förfallit till betalning, i trots av detta även till sina kapitalbelopp böra

ingå i tvångsclearingen. Den frågan inställer sig då, om tillgodoseende av

denna synpunkt skulle strida mot gällande rättsregler. Genom att även icke

förfallna fordringar erhålla betalning, kommer tysk egendom att tagas i

anspråk för ett tidigare betalande av tyska skulder än som enligt förpliktel­

sernas egna ordalydelser behövde bliva fallet. Denna tyska egendom hade i

tvångsclearingen kunnat ställas till förfogande för betalningen av andra

tyska skulder.

Följande synpunkter göra sig emellertid gällande.

Beträffande samtliga de fordringar, som här äro i fråga, har den tyska

gäldenären gjort sig skyldig till dröjsmål, befinner sig i mora. Detta dröjs­

mål är numera synnerligen långvarigt. Den tyska allmänna civilrätten äger

icke — liksom ej heller den svenska rätten — den regeln att ett dröjsmål

innebär att en prestation, som först längre tid i framtiden skall betalas, blir

genast förfallen. Den tyska rätten har alltså icke uppställt den regeln att ge­

nom att gäldenären råkar i mora beträffande ränta eller amortering till en

skuld själva skulden förfallgfr till betalning. Men om en tysk gäldenär icke

ordentligen betalar sin gäld, kan han begäras i konkurs och om fordringen

samt gäldenärens insolvens göras trolig (wenn die Forderung des Gläubi-

gers und die Zahlungsunfähigkeit des Geineinschuldners glaubhaft gemacht

werden) så sättes gäldenären i konkurs (§ 105 av den tyska konkurslagen

av den 17 maj 1898). I konkursförfarandet gälla alla icke ännu förfallna

fordringar såsom förfallna (betagte Forderungen gelten als fällig; § 65).

Genom denna regel bör den tyska rätten anses ha godkänt den regeln att en

borgenär, vars fordran icke i fråga om amortering och (eller) räntor betalas

å utsatt dag, kan få ut hela sin fordran med detsamma.

Den svenska lagstiftningen står på samma ståndpunkt (konkurslagen 2

och 100 §§). Att märka är, att konkurs kan i Sverige öppnas mot utländskt

rättssubjekt, där honom tillhörig egendom finnes i riket (konkurslagen 7 §

jämförd med rättegångsbalken 10 kap. 3 §).