Prop. 1950:77

('med förslag till lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

1

Nr 77.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats; given Drottningholms slott den 10 februari 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats.

GUSTAF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

För närvarande gäller att hantverkare, som på beställning utfört arbete på en lös sak, har rätt att hålla kvar godset till dess han får betalt för sitt arbete. Däremot äger hantverkaren icke sälja godset och uttaga sin fordran ur köpeskillingen. För att avveckla rättsförhållandet med en betalningsför- suinlig kund måste hantverkaren ansöka om betalningsföreläggande eller eventuellt stämma kunden. Med hänsyn till de obetydliga värden det här vanligtvis rör sig om äro dessa utvägar emellertid ofta alltför kostnadskrä­ vande och besvärliga. Från hantverkarhåll har man därför begärt en sär­ skild lagstiftning i syfte att råda bot på de betydande olägenheter av olika slag som drabba hantverkare och mindre industriidkare genom att bestäl­ lare av arbeten icke inom rimlig tid hämta och betala de beställda arbetena. I förevarande proposition föreslås nu en dylik lagstiftning.

Förslaget innebär att hantverkaren, sedan sex månader förflutit från det arbetet slutfördes och fordringen förföll till betalning, skall äga sälja god­ set och uttaga sin fordran ur köpeskillingen eller, om godset uppenbarligen saknar saluvärde, bortskaffa detsamma. För att godset skall få säljas eller

1

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 77.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

bortskaffas kräves emellertid enligt förslaget ytterligare, att hantverkaren

minst två månader i förväg anmanat beställaren att lösa godset. Försälj­

ning skall i princip ske på offentlig auktion, men det föreslås att försälj­

ning i vissa särskilt angivna fall i stället skall få äga rum under hand. Even­

tuellt överskott skall utan dröjsmål tillställas beställaren.

Lagen avses skola träda i kraft den 1 januari 1951 och äga tillämpning

även om arbetet utförts dessförinnan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

3

F örsla g-

till

Lag

om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har hantverkare fordran för arbete på annans sak, som han äger att till

säkerhet för sin fordran kvarhålla, och hava sex månader förflutit efter det

arbetet slutfördes och fordringen förföll till betalning, äger hantverkaren

i enlighet med vad nedan stadgas sälja godset och uttaga sin fordran ur

köpeskillingen eller, om godset uppenbarligen saknar saluvärde, bortskaffa

detsamma.

2 §•

Godset må ej säljas eller bortskaffas, utan att hantverkaren minst två

månader i förväg men efter det arbetet slutfördes och fordringen förföll

till betalning anmanat beställaren att lösa godset vid äventyr att detsamma

eljest efter viss angiven tid kominer att säljas eller, om så är hantverkarens

avsikt, bortskaffas.

Är anmaningen i rekommenderat brev avlämnad å postanstalt inom ri­

ket för befordran till den adress beställaren uppgivit eller, om adressen vid

tiden för anmaningen hantverkaren veterligt var en annan, till denna adress,

skall hantverkaren anses hava fullgjort vad på honom ankommer.

3 §•

Är fråga varav rätten att sälja eller bortskaffa godset beror föremål för

rättegång eller eljest för prövning i laga ordning, må, innan tvisten avgjorts,

vad i denna lag stadgas icke föranleda godsets försäljning eller bortskaffande.

i §•

Försäljning skall ske på offentlig auktion. Är det uppenbart, att hantver­

karens fordran jämte de med auktionen förenade kostnaderna ej skulle

kunna utgå ur köpeskillingen, må försäljning i stället äga rum på annat

lämpligt sätt.

Om tid och plats för auktion skall hantverkaren, såvitt ske kan, i god

tid förut underrätta beställaren.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

ö §•

Där annan än beställaren, hantverkaren veterligt, är ägare till godset,

skall hantverkaren, såvitt ske kan, i god tid tillställa ägaren underrättelse

dels om den tid efter vilken godset kan komma att säljas eller bortskaffas

dels ock om tid och plats för auktion.

6 §•

Överstiger köpeskillingen, efter avdrag av kostnaderna för försäljningen,

hantverkarens fordran, skall hantverkaren utan dröjsmål tillställa bestäl­

laren överskottet, såframt ej överskottet betalas till annan, som äger bättre

rätt därtill, eller beloppet nedsättes i allmänt förvar i enlighet med vad där­

om är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951 och skall äga tillämpning

även om arbetet beställts dessförinnan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

5

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Drottning­ holms slott den 28 oktober 1949.

Närvarande:

Statsministern

Erlander , ministern för utrikes ärendena Undén , statsråden

Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­ mensam beredning med chefen för handelsdepartementet fråga angående lag­ stiftning om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats samt anför följande.

I skrivelse den 5 februari 1943 har Sveriges hantverks- och småindustriorganisation hemställt om lagstiftning till undanröjande av de olägenheter och förluster, som drabbade hantverkare och mindre industriidkare genom att beställare av arbeten icke inom rimlig tid hämtade och betalade de be­ ställda arbetena. I skrivelsen framhåller organisationen, att jämlikt köpla­ gen tillverkare av beställda nya ting i viss mån skyddades, därest tillverka­ ren bestått materialet, men att en hantverkare, som lagat en gammal sak, icke hade någon vägledande bestämmelse för de oerhört talrika fall, då äga­ ren till den bearbetade varan underläte att lösa ut denna.

I anledning härav har häradshövding E. Thomasson inom justitiedeparte­ mentet utarbetat en den 15 november 1945 dagtecknad promemoria angående lagstiftning om rått för hantverkare att sälja gods, som är kvar hos honom, med utkast till lag i ämnet. Sedan yttranden inhämtats över promemorian samt ärendet blivit föremål för ytterligare överväganden inom departemen­ tet, anhåller jag att nu få upptaga det till behandling.

Behovet av lagstiftning.

För att belysa behovet av lagstiftning har hantverksorganisationen åbero­ pat framställningar från olika till organisationen anslutna förbund. I dessa framhålles, att stora förluster åsamkades förbundens medlemmar genom att kunder icke betalade reparationsarbeten samt att medlemmarna även på an­ nat sätt hade olägenheter av att gods, varå reparationsarbeten utförts, icke hämtades. Sålunda anför Sveriges skomakarmåstarförbund, att dess 3 200 medlemmar uppskattningsvis torde ha icke hämtade arbeten för minst 100 kronor per medlem stående i verkstadslokalerna; till stor del bestode de icke hämtade skodonen av pjäxor, vilka under eftervintern eller förvåren lämnats

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

in till reparation och sedan finge stå kvar till hösten eller senare, om de nå­

gonsin hämtades. Skomakarmästarförbundet framhåller vidare, att dess med­

lemmar i anledning av dessa kundernas försummelser torde förlora 10 000-

tals kronor årligen, att medlemmarna icke tillhörde befolkningens mest bär­

kraftiga skikt samt att värdet av skodonen, innan dessa lämnades in för re­

paration, i många, kanske de flesta fallen understege värdet av reparationen.

Sveriges bokbinderiidkareförening påpekar bland annat, att bokbindaren

mången gång måste hyra dyrbara lokaler för bl. a. förvaring av icke häm­

tade böcker. Föreningen anför vidare, att det kunde inträffa, att en beställare

för att uppnå ett billigt pris beordrade bindning av en större upplaga av en

bok och uttoge endast en del, medan resten finge ligga kvar. Att kunna be­

fria sig från dessa upplagor, t. ex. genom försäljning eller t. o. m. genom

makulering, skulle säkert i längden ställa sig billigare för bokbindaren än

att dessa partier i det oändliga upptoge ett dyrbart utrymme. Föreningen på­

pekar även, att bokbindaren hade att bekosta försäkringar. Sveriges skrädde-

riidkares samarbetskommitté påpekar, att klädesplagg, lämnade till renove­

ring, ofta finge hänga i åratal utan att ägaren läte höra av sig. Skräddaren

finge stå risken av att plaggen bleve omoderna och fölle i värde, varigenom

den säkerhet, som kunde ligga i att skräddaren finge behålla plaggen tills

dessa betalats, bleve mindre värd. Sveriges glasmästeri- & förgylleriidkares

riksförbund, Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, svenska optiker-

föreningen och Sveriges sadelmakeri- och tapetserarmästares riksförbund

framhålla, att de lojala kunderna bleve lidande i följd av nu anmärkta miss­

förhållanden. Vidare påtalas att under tider, då det vore svårt att skaffa

reparationsmaterial, detta material kunde bli använt på reparation av gods,

som finge stå kvar hos hantverkaren. — Kostnaderna för godsets vård påpe­

kas från flera håll. I några framställningar framhålles risken för hantverka­

ren att, om han till sist gör sig av med gods, som enligt hans mening är värde­

löst eller som han antager kunden ha avstått ifrån, kunden till sist ändock

kommer och gör anspråk på godset. Flera sammanslutningar — t. ex. Sveri­

ges urmakareförbund och bokbinderiidkareföreningen — åberopa, att hant­

verkaren lede stora ränteförluster; han måste betala arbetsmaterial samt vecka

för vecka arbetslöner till sina anställda men kunde sedan i åratal få ligga ute

med dessa pengar. Svenska fotografernas förbund anför, att många beställda

och utförda fotografier aldrig hämtades, men att, då dessa fotografier hade

värde endast för beställaren, det icke funnes någon möjlighet för förbundets

medlemmar att genom lagstiftning bli skyddade mot förluster. Förbundet

Sveriges skönfårgerier & kemiska tvättanstalter framhåller, att vid de kemis­

ka tvättanstaltema liksom vid varje tvättinrättning kunder ofta underläte att

hämta och utlösa till behandling inlämnat gods, varjämte gods, som anstal­

ten mottagit till förvaring, icke alltid hämtades på avtalad tid; fabrikerna och

verkstäderna hade därför kostnader för förvaring och tillsyn av godset, i re­

gel utgörande textilier och pälsvaror, som lätt toge skada av exempelvis mal

eller värme. Föreningen meddelar, att en praxis nu hölle på att utbilda sig

i det att fabrikanterna vid mottagandet av gods uppställde som villkor, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

7

om mottaget gods ej avhämtades tre månader efter inlämnandet eller, om viss förvaringstid avtalats, tre månader efter dess utgång, fabriken ej längre an­ svarade för godset och förbehölle sig rätt att utan att därom underrätta kun­ den förfoga över godset, liksom att ur godset utan redovisningsplikt efter gottfinnande bereda sig betalning för sitt arbete och kostnader. Föreningen anför, att vissa svårigheter yppade sig när det gällde att delgiva kunderna detta villkor och att man förutsatte, att beställaren hade sig själv att skylla, om han icke toge reda på villkoren.

Promemorian.

Vad angår innehållet i gällande rätt erinras i promemorian till en början om stadgandet i 2 § köplagen, enligt vilket de för köp av lös egendom gällande reglerna skola vara tillämpliga på vissa arbetsbeting. Det heter i promemorian härom:

I 2 § köplagen stadgas, att därest man betingar sig av annan, att han skall mot vederlag i penningar något förfärdiga och ämnet därtill bestå, beställ­ ningen skall anses såsom köp av lös egendom; dock ej där fråga är om upp­ förande av hus, vattenverk eller annan byggnad. Beträffande dylika, såsom köp av lös egendom ansedda beställningar äro köplagens regler alltså till­ lämpliga. Enligt 28 § gäller, att om köpeskillingen ej varder i rätt tid erlagd eller åtgärd, varav dess utbekommande må bero, av köparen (beställaren) vidtagen, det ankommer på säljaren (tillverkaren), huruvida han vill häva köpet eller kräva dess fullgörande, dock att, där dröjsmålet är av ringa be­ tydelse, köpet ej må hävas, med mindre det är att hänföra till handelsköp. I 33 § stadgas vidare, att om köparen (beställaren) underlåter att i rätt tid avhämta eller mottaga godset eller om godset i följd av annat dröjsmål från hans sida ej varder till honom utgivet, säljaren (tillverkaren) i regel är pliktig att taga vård om godset intill dess dröjsmålet upphör eller han utövar den rätt att häva köpet, som enligt 28 § må tillkomma honom. Kan i fall som avses i 33 § säljaren (tillverkaren) ej utan väsentlig kostnad eller olägenhet fortfara med godsets vårdande eller förfogar ej köparen (beställaren) över godset inom skälig tid efter det han blivit därom tillsagd, äger säljaren (till­ verkaren), enligt stadgande i 34 §, låta det för köparens (beställarens) räk­ ning säljas å offentlig auktion; säljaren (tillverkaren) skall dock, såvitt ske kan, i god tid giva köparen (beställaren) underrättelse om tid och plats för auktionen. Kan ej försäljning sålunda ske -— heter det vidare i 34 § — eller är uppenbart, att de med försäljningen förenade kostnader ej skulle kunna ur köpeskillingen utgå, äger säljaren (tillverkaren) bortskaffa godset.

I promemorian anföres härefter att tillverkaren alltså, i de fall då köp­ lagen vore tillämplig, hade möjlighet att låta å offentlig auktion sälja godset för beställarens räkning. Vore köplagen däremot icke tillämplig, hade till­ verkaren icke möjlighet att uttaga sin fordran genom att sälja godset. Han vore visserligen icke skyldig att lämna ut godset förrän han fått sin betal­ ning, och vid konkurs eller utmätning ägde han jämlikt 17 kap. 3 § tredje stycket handelsbalken förmånsrätt i godset. Underläte emellertid beställaren att hämta godset, funnes icke någon lagregel om att hantverkaren hade rätt att realisera detsamma. Ej ens det ålderdomliga, för det praktiska livet föga användbara förfarande, som enligt 10 kap. 2 § handelsbalken stode pant-

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

havare till buds, ansåges stå Öppet för hantverkaren. Ville denne utkräva sin rätt, hade han att tillgripa handräckning för fordran1 eller att gå till rättegång.

Beträffande behovet av lagstiftning åberopas i promemorian hantverksorganisationernas förut återgivna uttalanden. Vidare anföres, att det syntes vara obestridligt, att avsevärda förluster och andra olägenheter vållades hantverkarna genom att kunder i betydande omfattning underläte att betala och hämta godset inom skälig tid från det att hantverkarens arbete utföris. Säljare av varor och med dem jämlikt 2 § köplagen likställda tillverkare hade i enlighet med köplagens bestämmelser i viss utsträckning beretts rättsskydd i förevarande hänseende, medan detta ej vore fallet beträffande övriga hant­ verkare. Hantverkarna i gemen hade icke genom lagstiftning beretts skydd mot en försumlig kund, som av brist på medel, av likgiltighet eller därför att han funne det för sig förmånligt att dröja med betalningen icke hämtade och betalade godset inom skälig tid. Ofta hade hantverkaren i förhållande till kunden den svagare ställningen. Det kunde visserligen sägas, att hantverkaren kunde begära handräckning för sin fordran enligt 1937 års lag om lagsök­ ning och om handräckning för fordran1 eller ock stämma beställaren till dom­ stol. I allmänhet vore dock var och en av de fordringar, om vilka här vore fråga, så liten, att redan ett handräckningsförfarande, som dessutom kunde av gäldenären avvärjas genom ett naket bestridande, syntes vara en alltför kostsam och besvärlig åtgärd. Vad särskilt anginge rättegång vid domstol vore att märka, att de kunder, som försummade att betala och hämta godset, ofta befunne sig i sådana ekonomiska omständigheter, att det icke funnes någon möjlighet att av dem utfå ersättning för hantverkarens kostnader å målet, vilka i de flesta fall skulle vida överstiga hantverkarens fordran. I någon mån skulle hantverkarna kunna tänkas skydda sig genom att taga betalt i förskott. Inom flertalet områden strede detta dock mot gammal sedvänja, och en ford­ ran på förskottsbetalning skulle ofta upptagas mindre väl av kunden. Ej sällan kunde för övrigt så ej ske, enär priset ej kunde på förhand exakt be­ stämmas. När fråga vore om en slarvig hantverkare, skulle vidare beställa­ rens intresse kunna betänkligt skadas av att hantverkaren fått betalt på för­ hand.

Hantverkare inom vissa yrkesgrenar hade, framhålles det vidare i prome­ morian, sökt lösa frågan genom att med sina kunder avtala, att därest icke beställaren inom viss tid hämtade och betalade godset, hantverkaren skulle äga rätt att realisera godset. Ehuru det i och för sig kunde synas önskvärt att de enskilda parterna skulle själva få reglera avtalsförhållandena efter om­ ständigheterna inom olika områden, syntes dock en lagstiftning här vara påkallad. Skulle varje grupp av yrkesutövare för sig söka införa sina villkor, komme det antagligen att bliva ganska vitt skiftande regler även inom områ­ den, som åtminstone ur kundernas synpunkt vore mycket närstående, och härav kunde lätt missförstånd med åtföljande rättsförluster uppkomma. Det kunde även väntas att villkor komme att uppställas, vilka ginge långt över vad som kunde anses nödvändigt, stundom nog även längre än vad som i

1 Motsvaras numera av betalningsföreläggande enligt 1946 års lagsökningslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

9

rättspraxis skulle godtagas. Villkoret komme måhända att införas bland åt­

skilliga andra villkor på baksidan av ett tryckt formulär, varigenom kunden

lätt skulle komma att förbise detsamma. Det syntes därför bättre att söka lösa

frågan genom lagstiftning. Även om avtalsfrihet fortfarande finge råda, kun­

de det förväntas, att lagen i de allra flesta fallen komme att reglera frå­

gan.

I promemorian diskuteras härefter lämpligheten av att tillskapa en special­

lagstiftning för detta ändamål. Det framhålles, att väl vissa betänkligheter

kunde anföras mot att sålunda lagstifta endast beträffande en detalj rörande

arbetsbetinget. Någon allmän lagstiftning rörande arbetsbeting vore dock

icke aktuell. Den här berörda frågans lösning syntes från hantverkarnas syn­

punkt vara så pass angelägen, att den icke borde anstå den obestämda, tro­

ligen långa tid, som förflöte innan en allmän lag om arbetsbeting kunde tän­

kas föreligga. Det skulle kunna tänkas, att man sökte lösa frågan genom att

utsträcka köplagen till att omfatta reparationer och andra hantverksarbeten

även när det ej vore fråga om att förfärdiga något, vartill tillverkaren bestode

ämnet. Att sålunda utvidga tillämpningsområdet för köplagen, som tillkom­

mit efter skandinaviskt samarbete, syntes dock vara' en alltför långt gående

åtgärd. Därigenom skulle vissa regler komma att gälla beträffande reparatio­

ner o. d., ehuru de icke passade därför, och för dessa avtal om reparationer

skulle åtskilliga lagrum ehuru obehövliga bli att beakta av parterna i dessa

mestadels enkla avtal.

Angående förslagets allmänna utformning anföres i promemorian,

att en lagstiftning i ämnet borde inriktas på att införa enkla och lätthanter­

liga regler. Avtal om reparation av skodon, kläder och klockor, bindning av

böcker o. s. v. inginges praktiskt taget alltid helt formlöst och i regel endast

i närvaro av parterna. Ofta hade varken beställaren eller hantverkaren nå­

gon nämnvärd kännedom om gällande rättsregler. En invecklad lagstift­

ning skulle å ena sidan för många hantverkare bliva en död bokstav och å

andra sidan, i den mån den komme att tillämpas av hantverkarna, kunna

för kunderna, på grund av deras okunnighet om lagen, medföra obilliga

förluster.

Vid denna lagstiftning måste man, framhålles det vidare i promemorian,

av hänsyn till kunderna gå fram försiktigt. Många av kunderna tillhörde

de mindre bemedlade i samhället och kunde alltså behöva skydd gentemot

oskäliga åtgärder från en hantverkares sida; skydd för kunderna vore ofta

särskilt påkallat, när det vore fråga om kläder, skodon och andra till livets

nödtorft hörande ting.

De av hantverksorganisationen framförda önskemålen avsåge att giva

hantverkaren rätt att, efter det skälig tid förflutit, under så enkla former

som möjligt avyttra godset, varefter hantverkaren knnde ur köpeskillingen

få betalt för sin fordran. Att medgiva en sådan försäljningsrätt syntes i och

för sig icke böra möta några större betänkligheter, allenast tillräckligt restrik­

tiva villkor uppställdes för åtgärden och beställaren gjordes underkunnig

om denna hantverkarens rättighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

I fråga om den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde anföres i promemorian, att det icke ansetts påkallat att i denna begränsade lag bestämma begreppet hantverkare. Lagen omfattade icke blott sådana mindre yrkesutövare, vilka man i dagligt tal främst avsåge med ordet hant­ verkare, utan även yrkesutövare vilka dreve rörelse i större skala. Uttryc­ ket hade i förslaget samma innebörd som i 17 kap. 3 § handelsbalken.

Enligt vad i promemorian uttalas vore det självfallet, att försäljningsrätten endast borde omfatta sådant gods, som vore kvar hos hantverkaren. Lämna­ de en hantverkare ut gods innan han fått betalt, måste han, i likhet med den som sålde på kredit, finna sig i att han endast kunde rikta ett betalnings- krav mot beställaren. Någon särskild förmånsrätt i gods, som utlämnats på kredit, eller i annan gäldenärens egendom kunde icke ifrågakomma. Ej heller kunde lagstiftningen ge hantverkaren något skydd, om godset sak­ nade försäljningsvärde. Eftersom t. ex. fotografier i allmänhet hade värde endast för beställaren, finge en fotograf, som ej toge betalt i förskott, stå risken av att beställaren ej kunde betala de framställda fotografierna. En hantverkare, som reparerade för högre kostnad än värdet av det reparerade godset, finge för sin fordran i vad den överstege godsets värde endast ett vanligt betalningsanspråk mot beställaren. Där godset saknade försäljnings­ värde, borde hantverkaren, i likhet med vad som enligt 34 § köplagen vore tillåtet för en säljare, äga att, i stället för att sälja godset, bortskaffa det­ samma.

I promemorian påpekas, att någon särskild påföljd ej syntes böra stadgas för en beställare som, ehuru han betalt hantverkaren, underläte att hämta godset. Av hantverksorganisationemais tidigare uttalanden framginge visser­ ligen, att kostnad och annan olägenhet kunde vållas en hantverkare genom att godset, ehuru betalt, dock finge ligga kvar hos honom. Orsaken till att gods låge kvar hos en hantverkare finge dock i de flesta fall anses vara, att beställaren icke kunde eller icke ville betala. Om än detta icke alltid vore fallet, syntes olägenheterna av att visst gods finge ligga kvar, ehuru det vore betalt, icke vara så stora att ett särskilt lagstadgande behövdes. Inom vissa områden — t. ex. bokbinderiet — borde det åtminstone för större beställ­ ningar vara möjligt att ordna saken genom en särskild regel i avtalet.

Enligt promemorian borde, för att hantverkarens försäljningsrätt skulle inträda, krävas att viss längre tid förflutit sedan fordringen förfal­ lit till betalning. Till stöd därför anföres:

Såsom villkor för att hantverkaren skall äga göra sig av med gods som är kvar hos honom bör först och främst krävas, att beställaren försummat att lösa godset. Det bör dock ingalunda vara tillräckligt med att beställaren un­ derlåtit att betala på den dag då han betingat sig att få hämta godset. Ett avtal om att t. ex. ett par skodon skulle repareras till viss dag innebär icke, att kunden är skyldig att betala just den dagen. Han kan dröja något och han behöver icke visa något skäl för dröjsmålet; det räcker med att han själv finner det icke passa honom att komma till hantverkaren den bestäm­ da dagen. Och skulle kunden t. ex. resa bort, kan han vänta med betal­ ningen någon kortare tid utan att skomakaren rimligen kan framställa erm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

11

rån däremot. Ofta bestämmes icke någon viss dag, då arbetet skall vara färdigt. Icke sällan förskjutes eu först angiven dag genom att hantverka­ ren icke blir färdig. Innan kunden skall ådraga sig den påföl jden, att skoma­ karen iiger sälja skodonen, måste en ganska lång tid ha förflutit. Vad som bör anses vara skälig tid kan vara mycket olika i olika fall. Det torde emel­ lertid vara en olöslig uppgift att söka stadga olika tider för olika hantverk. Härav skulle dessutom lätt vållas oreda. Beträffande samtliga hantverk bör därför lämpligen stadgas eu och samma tid. Parterna böra dock bibehållas vid rätt att överenskomma om en annan tidrymd. Av hänsyn främst till de kunder, som äro i små omständigheter, lärer tiden böra sättas så lång som sex månader. 1 så fall komma endast de klart försumliga att drabbas av på­ följden. Tiden bör räknas från det hantverkarens arbete blivit färdigt. Har hantverkaren medgivit senare förfallodag än den då arbetet är färdigt, torde dock tiden böra räknas från förfallodagen. Det kan tydligen för hantverka­ ren vara svårt att visa när arbetet blivit färdigt. Därest annat icke framgår av omständigheterna, torde emellertid i regel kunna antagas att arbetet blivit färdigt å den i avtalet bestämda dagen.

I promemorian förordas, att viss a n m a n i n g skall tillställas beställaren, innan försäljningsrätt inträder. Härom uttalas följande.

I många fall torde påföljden av en betalningsförsummelse icke stå klar för beställaren. Kunden skulle därför kunna av ren okunnighet utsätta sig för risken att förlora sin egendom. För att hindra detta bör krävas, att rätt för hantverkaren att avyttra godset skall finnas endast därest hantverkaren till­ ställt beställaren ett meddelande, innehållande en anmodan att betala godset jämte uppgift om påföljden av att godset icke betalas i tid. Härvid bör det huvudsakliga innehållet i lagrummen tydligt angivas.

Detta meddelande bör komma beställaren tillhanda ej för kort tid innan godset må säljas. Han bör nämligen efter anmaningen ha skälig tid på sig för att skaffa pengar till betalningen, ordna med godsets hämtning etc. Två månader synes vara en tillräckligt lång frist för detta ändamål.

Å andra sidan torde meddelandet böra givas först efter det arbetet avsluta­ des och fordringen förföll till betalning. Innan betalningsförsummelse före­ ligger saknar nämligen hantverkarens försäljningsrätt aktualitet. Därest med­ delande om hantverkarens möjlighet att sälja godset finge lämnas tidigare, skulle detta kunna tänkas ske redan i samband med avtalets ingående, ehuru det då vore ovisst om försäljningsrätten i framtiden skulle behöva göras gäl­ lande. Det är tydligt, att en vid denna tidpunkt lämnad underrättelse om den risk som beställaren löper vid eventuell betalningsförsummelse icke kan an­ ses tillfyllest. En skriftlig underrättelse om försäljningsrätten, som lämnas beställaren vid godsets överlämnande för reparation, kan lätt undgå att upp­ märksammas av beställaren. Härtill kommer att beställaren lätt skulle kunna göra en obillig förlust i sådana fall, då han av ren glömska försummat att lösa godset men skulle ha gjort detta, om han blivit påmint.------------

Känner hantverkaren ej beställarens adress, kan han ej sända anmaning­ en, och han kan då alltså icke utnyttja lagstiftningens fördelar. En hantver­ kare bör därför anteckna beställarens namn och adress. Lämpligt är att detta göres på särskilda tudelade blanketter, av vilka beställaren vid godsets av­ lämnande för reparation får eu del och hantverkaren sätter den andra delen på godset. En dylik anordning tillämpas redan inom flera yrkesfack^ och den är i allmänhet ägnad att befordra ordning och reda. För att utgångs­ punkten för sexmånadersfristen skall kunna lättare bestämmas, är det även önskvärt att hantverkaren å blanketten angiver när arbetet skall vara iärdigt.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

För att en hantverkare skall kunna utnyttja fördelarna av den föreslagna

lagstiftningen måste han således underkasta sig visst besvär. Lagstiftningen

är emellertid tillkommen till hans egen förmån. Vill han icke underkasta sig

besväret, är han icke tvungen därtill. Att han i troligen många fall icke kom­

mer att anse det vara mödan värt att sända anmaning torde bli ofrånkomligt,

men detta bör icke hindra en lagstiftning för de fall, där det är fråga om gods

som är värt besväret.------------

Man kan räkna med att hantverkarnas olika organisationer komma att

verka för att de föreslagna bestämmelserna bli kända och rätt tillämpade av

hantverkarna. Formulär för anmaning torde komma att tillhandahållas av

organisationerna. Det är viktigt, att dessa anmaningar icke bli vidlyftigare

än nödvändigt, enär eljest uppmärksamheten skulle kunna dragas från det

i detta sammanhang väsentliga.

I promemorian anföres vidare, att det vid arbetsbeting kunde uppkomma

varjehanda tvistefrågor, t. ex. om priset, om fordringarna på arbetets

utförande, om bevisskyldigheten för avtalets innehåll etc. Det kunde icke bli

fråga om att i promemorian gå in på dessa frågor, vilka icke vore direkt lösta

i lag, ehuru i många hänseenden köplagens bestämmelser syntes vara analogt

tillämpliga. Orsaken till att en beställare ej betalade och hämtade en sak

kunde emellertid vara, att han icke ansåge sig vara skyldig att betala vad

hantverkaren begärde; beställaren ansåge t. ex. att avtal träffats om lägre

pris än det begärda, att arbetet icke vore rätt utfört etc. Dessa frågor ha dock

icke ansetts påkalla särskilda bestämmelser i nu förevarande sammanhang.

I promemorian föreslås icke några uttryckliga regler rörande påföljden

av att hantverkaren överskrede sin försäljningsrätt. Ett sådant överskridande

kunde enligt vad i promemorian uttalas vara för handen t. ex. om hantverka­

ren, då tvist rådde om arvodets storlek, läte sälja godset, ehuru beställaren

redan erlagt vad som rätteligen tillkomme hantverkaren. Ett annat fall av

överskridande av försäljningsrätten vore, att hantverkaren sålt eller bortskaf­

fat godset utan att i rätt tid dessförinnan ha anmodat beställaren att gälda

arvodet. I de fall, då hantverkaren sålunda överskrede sin befogenhet, kunde

skadeslåndsskyldighet uppkomma gentemot beställaren.

Beträffande sättet för försäljningen anföres i promemorian, att

som huvudregel syntes böra upptagas att godset skulle säljas på offentlig

auktion. I alla de fall då godsets värde vore ringa — värdet vore ofta endast

något eller några 10-tal kronor eller kanske ännu lägre — innebure emeller­

tid ett sådant försäljningssätt alltför stor omgång. Hantverkaren syntes alltså

böra tillerkännas rätt att i dessa fall sälja godset på annat lämpligt sätt. Vad

som skulle anses vara ett ringa värde på godset kunde icke lämpligen an­

givas i lagen. Då grunden för den särskilda regeln om försäljning på annat

sätt än på auktion vore den, att försäljning på auktion ofta vore för omständ­

lig och kostbar i förhållande till vad godset kunde inbringa, kunde härur

hämtas ledning för bedömandet. I regel syntes t. ex. sådant gods som skodon

och kläder kunna säljas under hand. Hantverkaren borde i tveksamma fall i

sitt eget intresse iakttaga försiktighet innan han utan beställarens medgivande

sålde godset annorledes än på offentlig auktion, enär hantverkaren eljest kun­

de ådraga sig skadeståndsskyldighet gentemot beställaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

13

När försäljningen skall ske på auktion, skall beställaren — ehuru han

redan fått anmaning att betala — enligt promemorian underrättas om tid

och plats för auktionen, så att han vid denna kan bevaka sina intressen. I

promemorian anmärkes, att det även för hantverkaren kunde vara förmån­

ligt, att beställaren ropade på auktionen, enär godset oftast hade högre värde

för honom än för någon annan.

Försäljningen skall enligt promemorian äga rum för beställarens räkning.

Det belopp som influtit vid försäljningen skall alltså slutligen komma denne

till godo. I promemorian framhålles emellertid, att hantverkaren icke vore

skyldig att utbetala detsamma i dess helhet till beställaren utan ägde att av

köpeskillingen behålla vad som motsvarade hans fordran hos beställaren

jämte kostnader i anledning av försäljningen, medan överskottet skulle ut­

betalas till beställaren. Det syntes böra åläggas hantverkaren att, när över­

skott uppkomme, utan anmaning från beställarens sida tillställa denne be­

loppet. Detta syntes i flertalet fall lämpligen kunna ske genom att beloppet

översändes per postanvisning eller postgiro, varvid hantverkaren ägde av­

draga postportot. Främst av praktiska skäl vore det icke möjligt att stadga

skyldighet för hantverkaren attt hålla medlen åtskilda från hans egna till­

gångar, men olägenheten av att så ej kunde ske syntes ej bli stor, om man

ålade hantverkaren att utan dröjsmål sända överskottet till beställaren. Åven

om skyldighet att hålla pengarna avskilda ej stadgades, kunde hantverkaren

enligt 22 kap. 1 § strafflagen bliva förfallen till straff, om han ej kunde redo­

visa beloppet.

Enligt promemorian skall hantverkaren i fråga om föreskriven anmaning

till beställaren att gälda arvodet och underrättelse om tid och plats för auk­

tionen anses hava fullgjort vad på honom ankommer, om anmaningen avsänts

i rekommenderat brev. Härom anföres i promemorian, att anmaningen till

beställaren måste göras bevisligen, men att det borde vara till fyllest, om

den sänts i rekommenderat brev. Som beställare borde hantverkaren, om

han vore i god tro, få betrakta den person som, utan att angiva annan som

beställare, lämnat godset till honom. I

I enlighet med vad sålunda anförts i promemorian har utarbetats ett ut­

kast till lag angående hantverkares rätt att sälja gods, som är kvar hos

honom, vilket fogats som bilaga till promemorian.

Enligt utkastets 1 § skulle hantverkare, där han hade att fordra arvode

för arbete å annans sak och beställaren försummade att lösa godset, äga sälja

godset för beställarens räkning sedan minst sex månader förflutit från det

arbetet avslutades och fordringen förföll till betalning. För att försäljning

skulle få äga rum skulle dock hantverkaren hava minst två månader därför­

innan anmanat beställaren att gälda arvodet vid påföljd att godset eljest

såldes eller bortskaffades. I utkastets 2 § upptagas bestämmelser om godsets

försäljning. I första hand skulle gälla, alt godset skulle säljas på offentlig

auktion, varvid det ålåge hantverkaren att i god tid underrätta beställaren

om tid och plats för auktionen. Vore godsets värde ringa, finge försäljning

Kungl. Maj:ts proposition nr 77-

ske på annat lämpligt sätt. överstege försäljningssumman hantverkarens fordran jämte kostnaderna för försäljningen, skulle hantverkaren vara skyl­ dig att utan dröjsmål tillställa beställaren överskottet. I utkastets 3 § föreslås, att om godset uppenbarligen saknade försäljningsvärde, hantverkaren skulle, i stället för att sälja godset, äga bortskaffa detsamma. Slutligen föreslås i 4 § ett stadgande av innehåll, att anmaning att gälda arvodet liksom underrät­ telse om auktionen skulle anses fullgjord om den avsänts i rekommenderat brev.

I promemorian föreslås, att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1947. För att bestämmelserna skulle hinna bliva kända borde en icke alltför kort tid förflyta från lagens utfärdande till dess ikraftträdande. Även utan sär­ skilt stadgande syntes vara klart, att lagen skulle äga tillämpning, även om avtalet om reparation eller ändring av saken i fråga träffats före ikraftträ­ dandet.

Yttranden.

över promemorian ha yttranden inhämtats från Svea hovrätt, Göta hov­ rätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland, kom­ merskollegium, överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Stockholms,

Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands lån. Vidare ha ytt­ randen efter remiss avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar, för­ eningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Sveriges köpmanna­ förbund, Sveriges industriförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation. Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat särskilda ytt­ randen från småföretagsutredningen samt hand el sk amr ar na i Stockholm, Skåne, Göteborg och Gävle. Hantverksorganisationen har vid sitt yttrande fogat särskilda yttranden från följande till densamma anslutna yrkesförbund: bil­ verkstädernas riksförbund, Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, Sveri­ ges kopparslagaremästare förening, Sveriges körsnårsmästare förening, Sveriges skomakarmåstarförbund, Sveriges skrädderiidkares samarb et skommitté, före­ ningen Sveriges skönfärgerier & kem. tvättanstalter, Sveriges smides- & meka­ niska verkstadsidkares riksförbund och Sveriges urmakareförbund.

I så gott som alla de över promemorian avgivna yttrandena har lagstift­ ning i huvudsaklig överensstämmelse med lagutkastet tillstyrkts eller läm­ nats utan erinran. Behovet av lagstiftning i ämnet har vitsordats av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus lån, häradshövding­ föreningen, köpmannaförbundet, hantverksorganisationen, småföretag sutred­ ningen och samtliga i ärendet hörda handelskamrar.

Köpmannaförbundet framhåller, att inom vissa av de branscher, som för­ bundet företräder, såsom möbel-, manufaktur- och järnbranscherna m. fl., funnes företagare, som mera allmänt från kundkretsen mottogo gods för t. ex. reparation, renovering eller justering och som i likhet med den egentliga yrkesgruppen hantverkare vållats och vållades såväl ekonomiska som andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

15

olägenheter genom att kunder underläte att avhämta inlämnat gods och er­

sätta utfört arbete. Förbundet anknyter vidare till Sveriges skomakarmäs-

tarförbunds uttalande, att dess medlemmar uppskattningsvis torde ha lig­

gande icke utlösta arbeten för minst 100 kronor var, och framhåller, dels att

därtill komme ytterligare kostnader, såsom lagerhyra, vårdkostnader, ränte­

förluster m. m., dels att i flera branscher och för åtskilliga företag beloppet

kunde vara betydligt större.

Vissa betänkligheter mot förslaget ha dock anförts ur synpunkten om det

är lämpligt att genomföra en speciallagstiftning i förevarande hän­

seende. Sålunda anför Svea hovrätt:

De skäl som i promemorian framförts för att påvisa behovet av nu för­

ordade lagstiftning finner hovrätten icke fullt övertygande. I allt fall torde

det vara tvivelaktigt om behovet är så starkt att det motiverar en särskild

lagstiftning beträffande en detalj rörande arbetsbetinget. Vidare torde be­

tänkligheter kunna anföras mot att lagstifta om hantverkares rätt att sälja

gods, som är i hans besittning, utan att samtidigt upptaga till behandling frå­

gan om samma rätt för exempelvis låntagare, depositarie eller annan, som

fått annans egendom i sin besittning och förvärvat ett ersättningsanspråk

på grund av egendomens vård, förvaring, reparation, transport eller dylikt.

Med all sannolikhet skulle det vid en sådan allsidig prövning visa sig, att ett

genomförande av de tankar, som ligga till grund för de nu förordade be­

stämmelserna, följdriktigt borde medföra bestämmelser av liknande inne­

håll även inom andra delar av civilrättens område. Slutligen kan mot lag­

stiftningens genomförande åberopas att utformningen av institutet arbets-

beting hör till de ämnen, vilka torde lämpa sig för det gemensamma skan­

dinaviska lagstiftningsarbetet inom obligationsrätten; förhoppningar torde

finnas att detta arbete inom en snar framtid kommer att återupptagas. Med

hänsyn till vad nu framhållits skulle det sålunda kunna dragas i tvivelsmål,

huruvida tillräckliga skäl finnas att utbryta ifrågavarande del ur dess sam­

manhang och göra den till föremål för särskild lagstiftning. Då emellertid

en sådan lagstiftning i och för sig icke torde innebära några olägenheter

men väl vissa praktiska fördelar, finner sig hovrätten likväl icke böra fram­

ställa någon erinran mot genomförandet av den begränsade lagstiftning, som

avses med förslaget.

Stockholms handelskammare ifrågasätter till en början, om det icke kan

anses tillåtet att analogiskt tillämpa de flesta av köplagens regler, bl. a. 33

och 34 §§, på det materiella arbetsbetinget. Även om så vore fallet, anser

emellertid handelskammaren det i och för sig icke vara onödigt med en reg­

lerande dispositiv lagstiftning på förevarande område. Fn sådan reglering

skulle vara ägnad att undanröja den osäkerhet i många avseenden, som för

närvarande kännetecknade förhållandet mellan hantverkaren och hans kun­

der, och att häva den berättigade tvekan, som förelåge då man i ett visst

fall ställdes inför frågan att tillämpa köplagens grundsatser utanför dess

egentliga giltighetsområde. Det oaktat avstyrker handelskammaren, att eu

särskild lagstiftning genomföres av nu föreslaget innehåll, och anför:

Ehuru lagstiftningsåtgärder under alla förhållanden äro önskvärda, böra

de enligt handelskammarens uppfattning likväl icke avse allenast här be­

rörda detalj av arbetsbetinget utan lämpligen syfta till en allmän lagstift­

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

ning härom. Av utredningsmannen anförda skäl till stöd för förslaget om eu separatlagstiftning, nämligen att en generell reglering för närvarande icke vore aktuell och att frågan om hantverkarnas försäljningsrätt vore så ange­ lägen, att den icke borde anstå den långa tid, som förväntades förflyta i avvaktan på en allmän arbetsbetingslag, kan handelskammaren icke finna bärande. Även om den väckta frågan är angelägen och i behov av lösning — något som i särskilt hög grad är fallet, om en analog tillämpning av köp­ lagen är utesluten — kan den icke fördenskull anses så brådskande, att den skulle kunna motivera, att allenast detta spörsmål bland de många andra med arbetsbetinget förknippade utbrytes och upptages till särskild behandling. En särlagstiftning av förevarande art är ur principiella syn­ punkter betänklig. Den är ägnad att giva anledning till nya liknande detalj­ regleringar, den bryter sönder lagstiftningens enhetlighet och medför med nödvändighet bristande överskådlighet. Svårigheter kunna förväntas upp­ komma vid bedömande av relationen mellan de av lagen reglerade förhål­ landena och de utanför denna liggande, alltjämt oreglerade. En dylik detalj­ lagstiftning på ett område av civilrätten kan vidare tänkas få icke förutsedda återverkningar på andra närstående oreglerade rättsområden.

A andra sidan anföres av kommerskollegium, att en utredning om allmän lagstiftning angående arbetsbetinget sannolikt skulle bli mycket tidskrävan­ de, och att enligt vad den föreliggande utredningen syntes giva vid han­ den ett starkt intresse förelåge att den nu avhandlade frågan icke bleve uppskjuten. Sveriges hantverks- och småindustriorganisation betecknar det som ytterst olyckligt ur hantverkets synpunkt med ett uppskov av frågan till dess en mera fullständig lagstiftning om arbetsbetinget framdeles eventuellt bleve genomförd. I en den 24 oktober 1947 dagtecknad skrivelse till Konung­ en har organisationen på nytt understrukit vikten av att den föreslagna lag­ stiftningen snarast möjligt komme till stånd och därvid särskilt framhållit, att behovet av en lagstiftning ytterligare aktualiserats genom rådande lokalsvå­ righeter för hantverkarna.

Frågan om den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde be- röres av Svea hovrätt, som uttalar, att det visserligen vore teoretiskt väl­ grundat att, som i förslaget syntes ha skett, anknyta till den säkerhetsrätt, som enligt 17 kap. 3 § handelsbalken tillkommer hantverkare, och i be­ greppet »hantverkare» inlägga samma betydelse som där, men att med hän­ syn till den föreslagna lagstiftningens praktiska innebörd det dock syntes önskvärt, att stadgandets tillämpningsområde bleve bättre klarlagt, åtminsto­ ne i motiveringen. Samma synpunkt anföres av kommerskollegium, köpman­ naförbundet och Skånes handelskammare.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge anser det böra tydligare angivas, huruvida för rätt att sälja eller bortskaffa godset kräves, att hantverkaren har retentionsrätt för sin fordran, och anför:

Denna distinktion kan få betydelse i fall då beställaren icke äger saken (han har t. ex. lånat den) eller då beställarens äganderätt är villkorlig (han har t. ex. köpt godset på avbetalning med ägareförbehåll för säljaren och har ännu icke till fullo erlagt köpeskillingen). Om hantverkaren i dylikt fall icke är i god tro beträffande beställarens (ovillkorliga) äganderätt till saken, torde han enligt gällande rätt i allmänhet icke äga att gentemot ägaren

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

17

respektive avbetalningssäljaren kvarhålla godset till säkerhet för sin fordran

å ersättning för arbetet (jfr rättsfall i N. J. A. 1936: 650). Även om det icke

är uteslutet att en hantverkare, som saknar retentionsrätt, i vissa fall skulle

kunna berättigas att sälja eller bortskaffa godset, torde detta dock icke såsom

i lagutkastet skett kunna uppställas såsom en allmän regel.

Skdnes handelskammare ifrågasätter, om icke lagen borde erhålla tillämp­

ning även då detaljaffärer mottaga gods för reparation men icke utföra

arbetet själva utan anförtro detta åt hantverkare. Enligt kammarens mening

borde i dylikt fall affärsidkaren få den befogenhet, som enligt förslaget skall

tillkomma hantverkaren.

I ett yttrande beröres den praktiskt viktiga begränsning av lagens tillämp­

ningsområde som ligger i kravet på att hantverkaren viss tid innan godset

säljes eller bortskaffas skall hava anmodat beställaren att gälda hans ford­

ran. Härigenom uteslutes från lagens tillämpning de fall, då beställa­

rens adress ej är känd. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifråga­

sätter, om icke lagstiftningen borde kunna göras tillämplig även i vissa så­

dana fall.

A andra sidan ifrågasätter Skdnes handelskammare en begränsning av la­

gens tillämpningsområde med hänsyn till godsets värde på så sätt att

lagen icke skulle gälla, om hantverkarens fordran vore ringa i förhållande till

godsets värde och ej heller om detta värde överstege 200 kronor. Även handels­

kammaren i Göteborg säger sig ha övervägt möjligheten att föreslå införandet

av en kompletterande bestämmelse, enligt vilken försäljning icke skulle kunna

ske därest godsets värde överstege ett visst i lagen fastställt belopp. Särskilt

med hänsyn till svårigheten även för fackmannen-hantverkaren att i vissa

fall, t. ex. i fråga om antikviteter, bedöma en till reparation inlämnad varas

verkliga värde med därav följande ovisshet beträffande frågan, huruvida för­

säljning vore lagenligt medgiven eller ej, har handelskammaren dock ej an­

sett sig böra förorda införandet i lagen av en dylik bestämmelse.

Den allmänna konstruktionen av hantverkarens rätt i för­

slaget, enligt vilket det förutsättes dels att viss tid förflutit från det ar­

betet avslutades och fordringen förföll till betalning, dels att viss kortare tid

förflutit från det hantverkaren särskilt anmanat beställaren att betala, kri­

tiseras av hovrätten över Skåne och Blekinge, som föreslår, att det först­

nämnda kravet utgår. Hovrätten anför härom:

När en person beställer reparation eller dylikt å en sak, torde i allmänhet

viss tid för avhämtning bestämmas. Om detta icke sker, lärer det dock en­

dast i undantagsfall inträffa, att kunden icke på ett ungefär kan beräkna,

när reparationen blir färdig. Kunden har alltså möjlighet att på förhand be­

räkna, när betalningen skall äga rum, och göra en kalkyl beträffande sina

betalningsmöjligheter vid den tidpunkten. På grund härav och då hantver­

karen ej sällan är för sin utkomst beroende av att betalning för verkställt

arbete inflyter efter hand som arbetet blir färdigt synes den föreslagna frist­

beräkningen väl sträng mot hantverkaren. Det väsentliga momentet i frist­

beräkningen torde vara anmaningen. Enligt hovrättens mening bör det så­

som villkor för rätt att sälja eller bortskaffa godset räcka att beställaren

2

Pihang till riksdagens protokoll V.1)50. 1 samt. Nr 77.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

fått viss, ej alltför lång tid på sig att betala sedan anmaning skett. Att där­ utöver fordra att viss tid skall hava förflutit från arbetets avslutande eller förfallodagen synes onödigt.

De föreslagna respitti derna, sex månader från förfallodagen och två månader från anmodan, anser länsstyrelsen i Malmöhus lån vara alltför långa och kunna minskas till tre respektive en månad. Länsstyrelsen fram­ håller, att förfarandet eljest komme att taga betydligt längre tid än rättegång och utmätning. Samma förslag framställes av handelskammaren i Gävle. I anledning av sistnämnda förslag har kommerskollegium invänt, att de i pro­ memorian föreslagna tiderna valts med hänsyn till kunder, som vore i små omständigheter, och med tanke på att påföljden i möjligaste mån skulle drab­ ba endast de klart försumliga kunderna. Kommerskollegium har därför anslutit sig till det i promemorian framlagda förslaget.

I fråga om den anmaning, som hantverkaren enligt lagutkastet skall tillställa beställaren, ha i yttrandena framkommit flera ändringsförslag.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det böra tydligare angivas i lagtex­ ten, att anmaning kräves ej endast för rätt att sälja godset utan även för rätt att på annat sätt bortskaffa detsamma.

Samma hovrätt framhåller, att anmaning enligt 1 § och underrättelse en- iigt 2 § i vissa fall syntes böra tillställas även annan än beställaren. Om hantverkaren då han mottog godset och utförde arbetet var i god tro be­ träffande beställarens (ovillkorliga) äganderätt men sedermera får kännedom om att godset tillhör annan än beställaren eller av denne köpts med ägareför­ behåll för säljaren, borde sålunda ägaren respektive säljaren erhålla under­ rättelse för att kunna skydda sina intressen. Frågan härom beröres även av bilverkstädernas riksförbund.

I flera yttranden uttalas, att det av lagtexten, ej endast av motiveringen, bör framgå, att anmaning skall göras först sedan arbetet avslutats och hant­ verkarens fordran förfallit till betalning. Denna mening uttalas av Svea hov­ rätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för övre Norrland och överståthållarämbetet.

I några yttranden diskuteras vad anmaningen bör innehålla. Enligt Göta hovrätt bör anmaningen, utöver vad i förslaget sägs, innehålla uppgifter om när arbetet avslutats, till vilket belopp hantverkarens fordran uppgår och när den förfallit till betalning samt huruvida hantverkaren i händelse av ur­ aktlåten betalning ämnar försälja godset annorledes än på offentlig auktion eller bortskaffa detsamma.

Häradshövding!öreningen yttrar härom:

Även om räkning tillsänts beställaren, är det ej säkert, att den kommit ho­ nom tillhanda. Han kan vidare ha förlagt densamma. Från beställarens synpunkt kan följaktligen den anmaning, som avses i 1 §, framstå som den första upplysning han får om att arbetet är färdigt och skulden förfallen. Av samma skäl är det icke heller säkert, att han vid mottagandet av anmaningen har klart för sig fordringens belopp och vilken dag den förfallit till betalning. Anmaningen, som skall ske minst två månader innan hantverkaren äger

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

19

försälja godset, visar följaktligen ej, när denna hantverkarens rätt inträder.

Beställaren synes dock skäligen kunna begära att få kännedom om hantver­

karens ståndpunkt i dessa hänseenden och vad dennes handelsböcker utvisa

därom.

Det torde vidare ej sällan inträffa, att gods som beställaren anser vara av

relativt högt värde eller som för honom har särskilt affektionsvärde, av hant­

verkaren anses ha ringa eller intet försäljningsvärde. Möjligheten av eu så­

dan olikhet i uppfattningen kan för beställaren vara så avlägsen att han ej

reflekterar därpå. Beställaren, som i dylikt fall saknar anledning antaga, att

försäljning kan komma att äga rum under band eller att godset bortskaffas,

avvaktar följaktligen underrättelse enligt 2 § om tid och plats för auktionen.

Först sedermera erfar han att godset sålts under hand eller undanskaffats.

Även i detta hänseende synes beställaren skäligen kunna fordra, att hantver­

karen, om han anser sig ha rätt att förfoga över godset i annan ordning än

genom försäljning å auktion, meddelar beställaren detta. Även om det objek­

tiva värdesättande, som enligt stadgandena i 2 § och 3 § kräves av hantver­

karen, i allmänhet bör kunna fordras även av beställaren, kan dock icke förbi­

ses att den sistnämnde ofta saknar hantverkarens sakkunskap i detta hän­

seende.

På nu anförda skäl och då lämnandet av upplysningar i berörda hänse­

enden ej kan anses betungande för hantverkaren, om det sker i samband

med fullgörandet av anmaningsskyldigheten, hemställer föreningen att i la­

gen stadgas, att den i 1 § föreskrivna anmaningen skall vara åtföljd av räk­

ning, utvisande vad arbete som utförts, tiden då det slutförts och fordringens

belopp samt av meddelande om det sätt, varpå hantverkaren ämnar förfoga

över varan.

Att hantverkaren skall vara skyldig att i anmaningen angiva, om han i hän­

delse godset icke avhämtas ämnar sälja det på auktion eller under hand eller

bortskaffa det, förordas även av kommerskollegium och Skånes handelskam­

mare.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser däremot, att anmaningen bör

kunna ytterligare förenklas, och anför:

Enligt hovrättens mening är den föreslagna proceduren alltför omständ­

lig. Det kan med skäl befaras att de hantverkare, som överhuvud taget kom­

ma att begagna sig av de möjligheter lagen erbjuder, så småningom komma

att för vinnande av lättnad i skrivarbetet slå ihop beställningssedeln med

anmaningsformuläret och tillställa kunderna det hela omedelbart vid beställ­

ningen. Anmaningen kommer sålunda med någon omformulering att inflyta

bland beställningsvillkoren och torde bliva gällande såsom ett sådant. Går

utvecklingen i den nu antydda riktningen, torde den föreslagna lagen få yt­

terst ringa praktisk betydelse. Lämpligt vore emellertid, att även hantver­

kare, som sköta expedieringen av kunderna formlöst, genom lag bereddes

möjlighet att utan avsevärd förändring av sina affärsmetoder sälja eller bort­

skaffa icke avhämtat gods. Detta syfte kan åtminstone delvis uppnås, därest

anmaningen enligt 1 g begränsas till eu helt formlös anmodan om betalning.

Det måste antagas, att det ganska kort tid efter lagens ikraftträdande skall

stå klart för det allmänna medvetandet, att underlåtenhet att betala viss tid

efter anmaning kan medföra risk att godset säljes eller kastas bort.

Handelskammaren i Gävle framhåller, att anledningen till att gods icke ut­

löses kan vara tvist om arbetets utförande eller ersättningens belopp, och

Kungl. Maj ds proposition nr 77.

föreslår, att beställaren skall kunna hindra försäljning genom att ställa sä­ kerhet för hantverkarens fordran. Kommerskollegium finner detta förslag värt beaktande. Jämväl Stockholms handelskammare efterlyser bestämmel­ ser för det fall att tvist råder.

I frågan, huruvida och under vilka förutsättningar försäljning må kunna ske annorledes än på offentlig auktion, göras i ytt­ randena följande uttalanden.

Köpmannaförbundet föreslår, att försäljning under hand ej alls skall till­ låtas. Förbundet framhåller, att någon motsvarande möjlighet icke finnes i köplagen och att den föreslagna lagstiftningen borde i största möjliga ut­ sträckning och mera än som skett i det remitterade förslaget ansluta sig till köplagen.

Svea hovrätt finner den föreslagna regeln om försäljning under hand allt­ för obestämd till sin räckvidd och ifrågasätter, om det till ledning för till- lämpningen borde föreskrivas, att försäljning på annat sätt finge ske, då de med auktionen förenade kostnaderna vore allt för höga i förhållande till vad godset väntades komma att inbringa vid auktionen. Enligt stadsdomareföreningens mening vore det önskvärt, om hantverkaren då försäljningen skett under hand vore beredd att med intyg av trovärdiga personer eller annorledes styrka, att godsets värde var ringa. Hovrätten för Övre Norrland anför i detta ämne:

Den förutsättning för försäljning under hand, som angivits med det obe­ stämda uttrycket att godsets värde är »ringa», synes skola föranleda mycken villrådighet bland hantverkarna och lätt kunna medföra skadeståndsskyl- dighet för dem. Visserligen lärer väl snabbt nog utbilda sig en praxis om vad som skall menas med att godsets värde är ringa, men denna praxis kan knappast antagas tränga igenom till alla de småhantverkare som kunna komma att beröras av bestämmelserna; och det kan förmodas att vid ut­ bildandet av praxis hantverksorganisationema skola göra sig gällande i en utsträckning som kanske icke är fullt förenlig med skäligt tillgodoseende av beställarnas intressen.

Måhända blir det, till förekommande av villrådighet och för åstadkom­ mande av erforderlig stadga, nödvändigt att i lagen angiva en bestämd värde­ gräns beträffande godset, under vilken gräns försäljning under hand må ske. Betänkligheter mot fixerandet av en sådan gräns kunna dock anföras.

Svea hovrätt framhåller vidare, att motsvarande stadgande i köplagen även reglerar det fall, då försäljning på offentlig auktion ej kan ske exempelvis därför att förbud utfärdats mot fri försäljning av sådant gods, varom är fråga, och förordar att en liknande bestämmelse upptages i lagutkastet.

Angående den underrättelse om tid och plats för auk­ tion, som hantverkaren skall sända, framhåller överståthållaråmbetet, att enligt den föreslagna lydelsen hantverkaren kan i den anmaning, som stadgas i 1 §, intaga även underrättelse om auktionen, vilket vore olämpligt, då denna underrättelse hörde till ett senare skede i händelseförloppet och borde avlåtas för sig. Vidare uttalar ämbetet, att det skulle underlätta tillämpningen samt

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

21

bidraga till trygghet och säkerhet, om bestämningen »i god tid» ersattes av

en mera exakt, möjligen en vecka.

I några yttranden efterlyses en närmare bestämning av vilket belopp

hantverkaren äger tillgodogöra sig ur försälj ningssum-

man. Svea hovrätt anför, att uttrycket »fordran» i 2 § kunde uppfattas

såsom åsyftande endast den fordran, som omtalas i 1 §, nämligen fordran

på arvode, men att förslagets mening syntes vara att inbegripa även fordran

på vårdkostnad, ränta och dylikt. Samma synpunkt anföres av hovrätten

för Övre Norrland och kommerskollegium.

Göta hovrätt anför härom:

I praxis anses hantverkare enligt 17 kapitlet 3 § handelsbalken äga för­

måns- och retentionsrätt beträffande mottaget gods icke blott för arvode i

egentlig mening utan för varje ersättningsanspråk på grund av godsets re­

paration (inkl. tillsläppt material), vårdande, förvaring, transport e. d. Den

rätt att sälja godset för erhållande av betalning därur, som enligt förslaget

skall tillkomma hantverkaren, bör därför enligt hovrättens uppfattning gälla

varje fordringsanspråk av nu angivet slag. Hovrätten föreslår fördenskull,

att 1 § i lagförslaget omredigeras.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt föreningen Sveriges skön-

färgerier & kem. tvättanstalter ha ifrågasatt, att bestämmelser borde med­

delas för det fall, då beställaren icke kan anträffas för att

mottaga överskottet.

Om sättet för anmaning och för underrättelse om auktionen ut­

talar föreningen Sveriges skönfärgerier & kem. tvättanstalter det allmänna

omdömet, att det föreslagna förfarandet syntes för tungt och borde kunna för­

enklas, samt tillägger:

Alternativt borde hantverkaren ha rätt att kungöra försäljningen i härför

godkänt tidningsorgan. Han kunde då genom att samtidigt kungöra och för­

sälja kvarlämnat gods för t. ex. ett helt eller ett halvt år nedbringa kostnader

och besvär. Vi anse också att det borde vara tillfyllest om i kungörelsen med­

delades att eventuellt överskott kunde avhämtas hos hantverkaren.

Köpmannaförbundet ifrågasätter, huruvida bestämmelsen om rekommende­

rat brev vore behövlig, då numera i svensk rätt denna försändelseform allmänt

tillerkänts bevisvärde och någon motsvarande bestämmelse icke funnes i lik­

nande lagar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter ur andra synpunkter, om

kravet på rekommendation bör uppställas:

Innebörden i det föreslagna stadgandet är icke klar och förtydligas icke ge­

nom motiveringen. Det kan tolkas antingen så att en hantverkare, som sänt

meddelandet i rekommenderat brev under den av kunden uppgivna adressen

är berättigad att sälja eller bortskaffa godset, även om meddelandet återkom­

mer till avsändaren såsom obeställbart, eller så att en rekommenderad för­

sändelse med riktig adressbeteckning går på kundens risk, så att denne står

faran för att försändelsen under postbefordringen kommer bort eller försenas,

eller så alt det innefattar båda dessa alternativ. I intetdera fallet föreligger

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

något bärande skäl att uppställa kravet, att försändelsen skall vara rekom­ menderad. Kan hantverkaren på ett eller annat sätt bevisa, att meddelandet avsänts, torde detta vara tillfyllest.

Frågan om betydelsen av att brevet återkommer som obeställbart beröres av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt av fyra till denna anslutna yrkesförbund. Organisationen framhåller, att i de fall, där godset icke avhämtas, beställaren ofta torde ha flyttat från orten eller eljest vara svår- anträffbar, och att hantverkarens försäljningsrätt i stor utsträckning skulle bli illusorisk, om den icke finge tillämpas i dylika fall.

Enligt köpmannaförbundets mening borde stadgandet liksom 61 § köplagen innehålla att meddelandet ginge på mottagarens risk. Svea hovrätt föreslår i överensstämmelse med 3 kap. 42 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom1 ett stadgande av innehåll, att hantverkaren skall hava avlämnat försändelsen i rekommenderat brev under beställarens vanliga adress, överståthållarämbetet föreslår, att försändelsen skall sändas under den adress beställaren upp­ givit eller, om hantverkaren vet att han flyttat, under den nya adressen. Han­

delskammaren i Gävle önskar få fastslaget, att hantverkaren skall kunna använda den uppgivna adressen utan att forska efter om den är riktig.

Kommerskollegium och handelskammaren i Göteborg ifrågasätta, om icke beträffande underrättelsen om auktion borde uppställas det strängare kravet, att densamma tillställts beställaren i rekommenderat brev med mottagnings­ bevis. Handelskammaren anför härom:

Erfarenheten visar, att å offentlig auktion erhållet pris ofta icke ens till­ närmelsevis motsvarar det försålda godsets verkliga värde. Enligt kammarens åsikt måste det därför anses önskvärt, att största möjliga säkerhet skapas för att underrättelsen om auktionen kommer kunden tillhanda, samtidigt som hantverkaren erhåller ett mera godtagbart bevis än postverkets inlämnings- kvitto att så verkligen skett. Denna modifikation av de föreslagna bestäm­ melserna synes kammaren så mycket mera angelägen som värdet av till re­ paration inlämnat gods ofta kan vara synnerligen betydande. — ■—• — Det av kammaren ifrågasatta aviseringssättet, rekommenderat brev med mottag­ ningsbevis, komme att i viss mån fylla samma uppgift som en värdemässig försäljningsgräns, nämligen att i största möjliga utsträckning nedbringa ris­ ken för allmänheten att utsättas för mera avsevärda ekonomiska förluster i samband med försäljning av till reparation inlämnat gods å offentlig auk­ tion.

Det i promemorian gjorda uttalandet, att lagen utan särskilt stadgande ägde tillämpning, även om avtalet om reparation eller ändring av saken träf­ fats före ikraftträdandet, finner hovrätten över Skåne och Ble­ kinge stå i strid mot den erkända grundsatsen, att bestämmelser av civilrätts­ lig natur ej erhölle tillämpning på rättsförhållanden som uppkommit före lagens ikraftträdande, såvitt ej annat uttryckligen bestämdes. Om lagen skulle få tillbakaverkande kraft, måste detta enligt hovrättens mening stadgas i en övergångsbestämmelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

23

Departementschefen.

Det rättsförhållande, som uppstår då en hantverkare på beställning ut­

för arbete på en sak, är mycket knapphändigt reglerat i vår lagstiftning.

En allmän reglering av arbetsbetinget finnes sålunda endast för det fall att

hantverkaren åtagit sig att förfärdiga ett helt nytt föremål samt att därvid

även bestå materialet. Då gäller enligt 2 § köplagen, att lagstiftningen om

köp av lös egendom i sin helhet blir tillämplig på rättsförhållandet. Beträf­

fande andra slag av arbetsbeting, d. v. s. dels sådan nytillverkning vid vilken

beställaren tillhandahåller materialet och dels arbete på färdiga saker, såsom

reparation, ändring, rengöring o. s. v., saknas helt lagbestämmelser, om man

bortser från en speciell regel i 17 kap. 3 § tredje stycket handelsbalken. En­

ligt detta stadgande äger hantverkare, som på beställning utfört arbete på

en lös sak och som alltjämt har kvar godset i sin besittning, förmånsrätt

för »arvode å godset», därest detta blir utmätt eller beställaren råkar i kon­

kurs. Det föreligger emellertid här enligt allmänt vedertagen uppfattning

icke endast en förmånsrätt utan jämväl en sakrätt, nämligen en rätt för hant­

verkaren att innehålla godset till dess han får betalt för sitt arvode.

Det har sedan länge diskuterats, huruvida denna säkerhetsrätt är att be­

trakta som panträtt eller allenast retentionsrätt. Spörsmålet är av betydelse

ur den synpunkt, varom i detta ärende är fråga. Såsom panträtt brukar näm­

ligen betecknas en sådan säkerhetsrätt, där rättsinnehavaren kan förskaffa sig

betalning för sin fordran genom att realisera godset. Om ej andra regler

finnas för en pantrealisation, kan denna äga rum enligt det — låt vara

ålderdomliga och för det praktiska livets behov föga användbara — för­

farande, som står panthavare till buds enligt 10 kap. 2 § handelsbalken.

För en retentionsrätt är däremot utmärkande, att rättsinnehavaren (retinenten)

endast har befogenhet att kvarhålla godset till dess han får sin betalning;

han har sålunda icke ens den realisationsbefogenhet, som tillkommer pant­

havare enligt sistnämnda lagrum. Härvid bortses dock från det fall att bestäl­

laren råkar i konkurs, i vilket läge självständig realisationsbefogenhet i princip

tillkommer ej endast panthavare utan även retinent (195 § jämförd med 73 §

konkurslagen). Numera torde rättsuppfattningen, åtminstone vad angår befo­

genheten att realisera, ha stadgat sig i enlighet med det alternativ, som innebär

att hantverkares säkerhetsrätt betraktas enbart som en retentionsrätt. Emel­

lertid skulle hantverkaren på en annan grund kunna tänkas äga realisations­

befogenhet även enligt nu rådande rättsuppfattning, nämligen om — såsom

Stockholms handelskammare ifrågasatt — stadgandet i 34 § köplagen angåen­

de säljares realisationsrätt vore analogiskt tillämpligt vid andra arbetsbeting än

de i 2 § köplagen berörda. Denna mening saknar icke anhängare i äldre svensk

doktrin, men de rättsvetenskapsmän som under de senaste två, tre decennierna

sysslat med frågan om hantverkares säkerhetsrätt ha så bestämt givit ut­

tryck åt den uppfattningen, att hantverkare — bortsett från konkursfallet

— icke har någon självständig realisationsbefogenhet, att de därmed även få

anses ha avvisat tanken på att i detta sammanhang analogiskt tillämpa ifrå­

gavarande stadgande i köplagen. Av den skrivelse från Sveriges hantverks-

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

och småindustriorganisation, som aktualiserat förevarande lagstiftningsfrå­ ga, måste för övrigt anses framgå, att vad nu anförts motsvarar rättsuppfatt­ ningen bland dem för vilka spörsmålet om säkerhetsrättens natur har mest praktisk betydelse. I vilket fält som helst kan det, såsom också Stockholms handelskammare trots sitt nyss åberopade yttrande själv ansett, icke vara tillrådligt att låta förevarande lagstiftningsfråga falla allenast på den grund, att man skulle våga antaga att köplagens regler vore analogiskt tillämpliga på sådana fall av arbetsbeling varom nu är fråga.

Om man alltså utgår från att hantverkare och med dem jämställda sakna realisationsbefogenhet enligt gällande rätt, uppkommer härnäst spörsmålet huruvida de olägenheter, som enligt hantverks- och småindustriorganisationens nyssnämnda framställning drabba hantverkare och mindre industriidkare ge­ nom att beställare av arbeten icke inom rimlig tid hämta och betala de be­ ställda arbetena, kunna anses vara av så stor praktisk betydelse, att det är motiverat att beträda lagstiftningsvägen för att råda bot på dessa olägenheter. I detta avseende må framhållas, att hantverksorganisationens begäran grundar sig på framställningar från olika till organisationen anslutna yrkesförbund. Enligt vad dessa gjort gällande åsamkas förbundens medlemmar avsevärda förluster genom att kunder icke betala reparationsarbeten, varjämte med­ lemmarna även på annat sätt sägas ha olägenheter av att gods, varå repara­ tionsarbeten utförts, icke hämtas. Sveriges skomakarmästarförbund upp­ skattar exempelvis för sina medlemmar dessa förluster till tiotusentals kro­ nor årligen. I uttalanden från andra yrkesförbund påpekas, att hantverkarna icke endast ha ränteförluster och andra olägenheter av att icke få betalt i rätt tid utan kunna få vidkännas jämväl direkta utgifter för lokalhyra, vård och försäkring. Stundom försämras även hantverkarens säkerhet genom att ar­ betsprodukten blir föråldrad eller eljest sjunker i värde. Härtill kommer, så­ som i en senare framställning från hantverksorganisationen understrukits, att det på grund av rådande lokalsvårigheter blir allt besvärligare för hantver­ karna att lagra gods som icke avhämtats. Även i de över promemorian av­ givna yttrandena har vitsordats att behov föreligger av en lagstiftning i äm­ net, och i så gott som samtliga yttranden har det vid promemorian fogade lagutkastet i ämnet i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Av det sagda måste anses framgå, att det verkligen föreligger ett praktiskt behov av att reglera rättsförhållandet mellan hantverkare och betalnings- försumliga kunder på ett mera rationellt sätt än vad som för närvarande är fallet. Visserligen äger hantverkaren, såsom förut framhållits, enligt gällande rätt befogenhet att innehålla godset till dess han får betalt. Men då det påtryckningsmedel på kunden att betala sin skuld, som denna säkerhetsrätt innebär, icke är förenad med någon realisationsbefogenhet, räcker säkerhets- rätten såsom sådan icke till, därest kunden på grund av betalningssvårighe- ter, av liknöjdhet eller annat skäl underlåter att lösa ut godset. Vill hantver­ karen likväl få betalt för sitt arbete, nödgas han därför ansöka om betal­ ningsföreläggande eller eventuellt stämma beställaren, varefter han kan be­ gära utmätning i det gods som är kvar hos honom. Det är emellertid inga­ lunda säkert, att ett för hantverkaren positivt resultat nås på denna väg. De

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

25

föremål som kunderna underlåta att utlösa ha nämligen i många fall, säker­

ligen de flesta, ett mycket obetydligt värde på den öppna marknaden. Hant­

verkaren riskerar därför, att köpeskillingen vid godsets försäljning i den

ordning utsökningslagen föreskriver icke kommer att täcka hans arvode och

utgifter i ärendet. Därtill kommer, att han i regel icke torde våga räkna med

att den betalningsförsumlige kunden har andra utmätningsbara tillgångar än

just det gods som icke avhämtats —- vilket gods för övrigt kan tänkas bli

undantaget från utmätning på grund av stadgandet i 65 § utsökningslagen.

I betraktande av nu anförda omständigheter är det icke ägnat förvåna, att

hantverkarna oftast dra sig för de utlägg och besvär, som äro förbundna med

eu rättslig procedur.

Vad hantverkarna behöva är därför att få tillgång till ett enkelt och billigt

förfarande, som skapar största möjliga trygghet för dem att få betalt för sina

fordringar. Behovet av ett sådant förfarande ter sig desto mera angeläget,

som det här i stor utsträckning är fråga om småföretagare, för vilka det

kan vara mycket kännbart att ej få betalt för utestående fordringar och att

dessutom kanske få göra utgifter för vården av gods som icke avhämtats. I

vissa fall kan det dessutom vara ett verkligt problem för hantverkarna att

lagra sådant gods. En laglig reglering av den väckta frågan synes för övrigt

i vissa fall vara jämväl i beställarnas intresse. Avsaknaden av lagbestämmel­

ser i ämnet bär nämligen medfört, att man inom några branscher börjat prak­

tisera ett system med tryckta avtalsvillkor av innehåll att hantverkaren, i

händelse av utebliven betalning, efter viss kortare tid skall äga förfoga över

godset utan redovisningsskyldighet till beställaren. Såsom i promemorian

framhållits kan väl den rättsliga giltigheten av ett dylikt villkor ifrågasättas,

men givet är likväl att kunden kan komma att lida en kännbar förlust, om

villkoret faktiskt tillämpas. Även om en eventuell lagstiftning allenast finge

dispositiv karaktär, bör man -— såsom i promemorian jämväl anförts —

kunna räkna med att hantverkarna i fortsättningen regelmässigt komma att

ställa sig lagen till efterrättelse och alltså icke vidare uppställa sådana vill­

kor. En lagstiftning skulle överhuvud taget undanröja den rättsosäkerhet,

som nu är mycket framträdande på hela detta område.

Även om sålunda starka praktiska skäl tala för genomförandet av en lag­

lig reglering av frågan om hantverkares försäljningsrätt, bör icke bortses

från att vissa invändningar kunna riktas mot en dylik speciallagstiftning.

Såsom framhållits under remissbehandlingen skulle ju denna avse allenast

en del av arbetsbetinget medan institutet i övrigt lämnades åt sidan. Och

vidare kan tvekan råda om lämpligheten att lagstifta om hantverkares för­

säljningsrätt utan att samtidigt upptaga till behandling frågan om samma rätt

för exempelvis låntagare eller depositarie, som fått annans egendom i sin be­

sittning och förvärvat ett ersättningsanspråk på grund av egendomens vård,

förvaring, reparation, transport eller dylikt. Emellertid finner jag de förut åbe­

ropade praktiska skälen för den ifrågasatta lagstiftningen vara så starka,

att de principiella betänkligheterna böra vika. Om och när eu fullständig

laglig reglering av arbetsbetinget kan komma till stånd, ligger i vida fältet.

Något förslag i denna riktning föreligger icke. Då ett framträdande missför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

hållande nu konstaterats i det avseende som behandlats i promemorian, före­ faller det obilligt att hantverkarna skulle behöva åtnöja sig med en förhopp­ ning att framdeles en fullständig lagstiftning om arbetsbetinget måhända kommer att genomföras. Och vad angår frågan om en motsvarande försälj­ ningsrätt vid lån och deposition torde denna vara av mindre betydelse, eftersom något mera framträdande praktiskt behov av att införa en försälj­ ningsrätt i dessa fall icke veterligen gjort sig gällande. Jag har med hänsyn till det anförda kommit till det resultatet, att förslag till en speciallagstiftning i ämnet bör framläggas. En sådan lagstiftning bör icke utgöra något hinder mot att senare vid lämpligt tillfälle upptaga frågan om mera generella rätts­ regler till behandling.

I fråga om lagstiftningens utformning vill jag framhålla följande. Såsom förut nämnts har hantverkare enligt nu gällande rätt i princip befo­ genhet att till säkerhet för sin fordran hos beställaren innehålla godset till dess han får betalt. Denna retentionsrätt bör, på sätt i promemorian föreslagits, kompletteras med en försäljningsrätt eller, i de fall då godset uppenbarligen saknar försäljningsvärde, en befogenhet att bortskaffa godset. Dessa rättig­ heter böra dock tillkomma en hantverkare endast under förutsättning att han verkligen äger rätt att innehålla godset till säkerhet för sin fordran. Så är enligt svensk rätt otvivelaktigt fallet, om hantverkaren vid arbetets ut­ förande var i god tro rörande beställarens (ovillkorliga) äganderätt till god­ set (jfr rättsfall i NJA 1936:650 och 1948: 10). Men även om hantverkaren då kände till att beställaren icke ägde godset utan exempelvis innehade det till låns, torde hantverkaren vara berättigad göra gällande retentionsrätt un­ der samma förutsättningar som beställaren-låntagaren själv gentemot ägaren, ifall låntagaren hade betalat hantverkaren och krävt ägaren på utgiften. Därest emellertid omständigheterna äro sådana, att hantverkaren saknar re­ tentionsrätt i godset, bör icke heller realisationsrätt föreligga. Den nu aktuella lagstiftningen bör med andra ord anknytas till retentionsrätten.

Liksom i 17 kap. 3 § handelsbalken, vilket stadgande i händelse av ut­ mätning eller konkurs ger »hantverkare i det gods, som hos honom kvar är» förmånsrätt för arvode å godset, torde även i den nu föreslagna lagstift­ ningen termen hantverkare kunna användas för att beteckna ford­ ringsägaren. Detta innebär icke, att lagen skulle gälla endast dem som med hänsyn till arten och omfattningen av sin verksamhet enligt nutida språk­ bruk pläga räknas som hantverkare. Det torde icke råda något tvivel om att termen hantverkare i 17 kap. 3 § handelsbalken omfattar envar, som efter beställning utfört arbete på annans sak, således även industri- eller handels- idkare. Termen avses skola äga samma innebörd i den nu föreslagna lagen. Jag vill även framhålla, att det i förevarande hänseende icke kan göra någon skillnad, om den företagare, som i sin rörelse mottager beställningar på ar­ beten, själv utför dessa arbeten eller om han härför anlitar en hos honom anställd person eller en självständig företagare.

Jag har övervägt, om en begränsning av lagens giltighetsområde borde ge­

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

27

nomföras med hänsyn till egendomens värde på så sätt att lagen

icke skulle gälla, om detta värde överstege ett visst belopp. Väl må man, så­

som förut antytts, kunna räkna med att lagen i praktiken framför allt blir

av betydelse i de talrika fall då egendomens värde icke är så stort, att hant­

verkaren vill riskera utgifter för en rättegång eller därmed jämförlig proce­

dur. Emellertid är det icke endast sådana fall då egendomens värde är abso­

lut sett ringa, som äro av betydelse, utan man måste även beakta relationen

mellan värdet och hantverkarens fordran. Om exempelvis en bil repareras

för så stor kostnad, att beställaren finner det ekonomiskt ofördelaktigt att

lösa ut den, kan marginalen mellan bilens saluvärde och reparatörens ford­

ran vara så liten, att den icke med säkerhet täcker kostnaden för en rättegång

och för bilens förvaring under tiden. Även i sådana fall är det angeläget

för hantverkaren att ha tillgång till en realisationsrätt. Med hänsyn härtill

samt i beaktande av de värderingssvårigheter, som skulle uppstå om lagens

giltighetsområde begränsades på angivet sätt, har jag ej ansett mig böra före­

slå en dylik värdegräns.

I fråga om förutsättningarna för hantverkarens rätt

att sälja eller bortskaffa godset bör, såsom framhållits i den

remitterade promemorian, till beställarens skydd uppställas ganska stränga

krav. Till en början bör, såsom även skett i promemorian, krävas att viss

längre tid förflutit från det arbetet slutfördes och fordringen för­

föll till betalning. Om denna tid liksom i promemorian bestämmes till sex

månader, torde skälig hänsyn ha tagits till beställarens intresse av att godset

icke skall avhändas honom till följd av tillfälliga betalningssvårigheter eller

annat övergående hinder att lösa detsamma.

Som en andra förutsättning för att hantverkaren skall äga sälja eller bort­

skaffa godset bör uppställas, att han riktat en särskild a n m a n i n g till

beställaren att lösa detsamma, med angivande av att godset kommer att för­

säljas eller bortskaffas om icke anmaningen efterkommes. I yttrandena över

promemorian har i detta sammanhang förekommit åtskillig diskussion dels

om den tidpunkt, då anmaningen borde göras, dels om sättet för amnaning-

ens överbringande till adressaten.

I promemorian föreslogs, att anmaningen skulle göras minst två månader

före försäljningen, dock ej innan arbetet slutförts och fordringen förfallit

till betalning. Vad sålunda föreslagits synes mig i huvudsak lämpligt. Det

bör emellertid vara tillräckligt, att anmaningen göres efter det arbetet slut­

förts. Att anmaningen icke skall få göras tidigare bör uttryckligen framgå

av lagtexten.

Beträffande innehållet i anmaningen har i några yttranden uttalats, att i

lagen borde stadgas att anmaningen skulle innehålla uppgift om fordringens

belopp, tiden då arbetet utförts, sättet för eventuell försäljning m. in. Att

meddela bestämmelser härom synes dock icke erforderligt. Det torde vara

tillräckligt, om lagen stadgar att anmaningen skall innehålla uppgift dels

huruvida hantverkaren i händelse av utebliven betalning ämnar sälja eller

Kuivjl. Alaj.ts proposition nr 77.

bortskaffa godset och dels rörande den tidpunkt då försäljning eller bort­ skaffande i så fall tidigast kommer att ske.

Hur hantverkaren styrker att denna anmaningsskyldighet fullgjorts, är givetvis hans ensak. I promemorian föreslogs emellertid en särskild hjälp- regel om sättet för anmaningens överbringande. Regeln innebar, att hant­ verkaren skulle anses ha fullgjort sin anmaningsskyldighet, om han avsänt anmaningen i rekommenderat brev. Detta förslag, som föranlett livlig dis­ kussion i remissyttrandena, synes närmast ha sin förebild i 3 kap. 42 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Enligt min mening tala starka skäl för att låta en sådan regel inflyta i den tilltänkta lagen. Jag vill då till en början erinra om att — såsom i promemorian också understrukits — hantverkaren icke kan utnyttja lagstiftningens fördelar, om han saknar uppgift om be­ ställarens namn och adress. I så fall vet han ju nämligen icke, till vem an­ maningen skall riktas. Det ligger därför i hantverkarens eget intresse att redan vid arbetets mottagande noggrant anteckna uppgift i berörda hän­ seenden samt helst även anteckna beställarens telefonnummer där sådant finnes. Men om hantverkaren med ledning av beställarens egna uppgifter fullgjort vad hans eget intresse och god ordning sålunda bjuder, synes det icke rimligt att tillika ålägga honom en skyldighet att kontrollera riktigheten av dessa uppgifter och dessutom hålla sig underrättad om eventuella för­ ändringar rörande beställarens adress. Sådana förändringar bör det vara be­ ställarens sak att meddela hantverkaren. Lagstiftningen skulle i praktiken knappast kunna fungera på ett tillfredsställande sätt, om försäljning icke skulle få äga rum i andra fall än då anmaningen bevisligen kommit bestäl­ laren tillhanda. På grund av vad sålunda anförts torde böra stadgas, att hantverkaren skall anses ha fullgjort sin anmaningsskyldighet om han av­ sänt anmaningen i rekommenderat brev till den adress beställaren själv uppgivit eller, om hantverkaren vet att beställaren flyttat och känner den nya adressen, till denna. Den föreslagna regeln innebär, att anmaningsskyl- digheten skall anses fullgjord i och med att brevet avlämnats å posten samt att risken för att brevet icke kommer fram eller försenas ligger på bestäl­ laren.

Om anledningen till beställarens dröjsmål alt lösa godset är, att tvist råder mellan parterna om arbetets utförande, ersättningens belopp eller an­ nat, torde försäljning i regel ej böra få äga rum. Hantverkarens försälj­ ningsrätt bör sålunda suspenderas, därest anspråk på ersättning för det ut­ förda arbetet eller på utbekommande av godset framställts i laga ordning. Undantag från den nu ifrågasatta bestämmelsen torde dock böra göras för det fall att hantverkaren ej utan väsentlig kostnad eller olägenhet kan fortfara med godsets vårdande (jfr 34 § köplagen). Med hänsyn till den tidsutdräkt, som tvisten kan medföra, torde i dylikt fall försäljning böra få ske, även om talan anhängiggjorts.

Vad angår sättet för egendomens försäljning föreslogs i promemorian som förut nämnts en differentiering i förfarandet mellan fall

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

29

då egendomens värde vore ringa, å ena, samt övriga fall, å andra sidan. I

fråga om de senare skulle försäljning på offentlig auktion vara obligatorisk,

i fråga om de förra skulle även försäljning på annat lämpligt sätt vara

tillåten. Mot den sålunda föreslagna huvudregeln, d. v. s. att försäljning i

princip skall ske på offentlig auktion, har icke någon erinran framställts un­

der remissbehandlingen. Däremot har köpmannaförbundet gjort gällande, att

försäljning under hand ej alls borde tillåtas. Denna uppfattning synes emel­

lertid vara alltför sträng. Förhållandena kunna otvivelaktigt vara sådana, att

en försäljning på offentlig auktion skulle medföra oskäligt stora kostnader

eller besvär. Särskilt gäller detta på landsbygden, där måhända redan trans­

porten av godset till auktionsplatsen skulle draga avsevärda kostnader. Här­

till kommer, att en försäljning under hand i vissa fall kan tänkas ge bättre

resultat än en försäljning på offentlig auktion. Jag anser därför, att en viss

valrätt här bör föreligga. Men i likhet med vissa remissinstanser kan

jag icke finna det fullt tillfredsställande att låta valrätten bli beroende äv­

en så obestämd faktor som att godsets värde är »ringa». Det synes i stället

lämpligare att medgiva underhandsförsäljning allenast i sådana fall då det

ur beställarens synpunkt måste vara likgiltigt, om det ena eller det andra

försäljningssättet väljes. Detta är uppenbarligen förhållandet, om det i det

särskilda fallet står klart att försäljningssumman icke kommer att täcka

hantverkarens fordi-an och de med auktionen förenade kostnaderna. Härvid

utgår jag ifrån att hantverkarens intressen såtillvida städse sammanfalla med

beställarens, att hantverkaren även vid en underhandsförsäljning söker få ut

så mycket som möjligt av sin fordran. Men jag vill understryka, att försälj­

ningen skall ske på offentlig auktion så snart det icke är uppenbart att be­

ställaren saknar praktiskt intresse av att utöva den kontroll som detta försälj-

ningssätt är ägnat att skänka. Såsom i promemorian framhållits bör hant­

verkaren i tveksamma fall i sitt eget intresse iakttaga försiktighet innan han

utan beställarens medgivande säljer godset annorledes än på offentlig auk­

tion, enär hantverkaren eljest kan ådraga sig skadeståndsskyldighet gentemot

beställaren.

I Svea hovrätts yttrande har ifrågasatts, huruvida icke eu bestämmelse

borde meddelas för det fall att offentlig försäljning icke kan ske, exempelvis

därför att försäljning av viss vara är underkastad restriktioner. Det synes

dock knappast erforderligt att i lagen särskilt reglera denna eventualitet.

Jag biträder promemorians förslag om att hantverkaren skall i god tid

underrätta beställaren om tid och plats för auktionen.

I likhet med vad fallet är i 34 § köplagen torde böra stadgas, att underrät­

telsen skall givas »såvitt ske kan». Underlåter hantverkaren, trots möjlighet

därtill, att fullgöra denna underrättelseskyldighet, kan han bli skadestånds-

skyldig mot beställaren. Däremot är det icke meningen, att underrättelse­

skyldighetens fullgörande skall vara eu förutsättning för att försäljning över

huvud skall få ske. I detta hänseende föreligger alltså en betydelsefull skill­

nad mellan anmaningsskyldigheten, å ena sidan, och förevarande skyldighet.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

å den andra. Med hänsyn härtill synes det onödigt att i lagen införa någon

särskild regel om sättet för sistnämnda skyldighets fullgörande. I motsats till

vad som i ett yttrande anförts anser jag det icke principiellt möta något hin­

der att anmaningen och meddelandet om auktionen göras i samma försän­

delse. Detta torde dock endast sällan vara praktiskt. Anmaningen skall ju gö­

ras avsevärd tid före försäljningen, och då torde i allmänhet tid och plats

för eventuell auktion ännu icke ha bestämts.

Särskild uppmärksamhet påkalla de fall då beställaren icke äger godset

eller har endast en villkorlig äganderätt till detsamma. Såsom förut anmärkts

kan retentionsrätt för hantverkaren föreligga även i sådana fall. Det synes

rimligt, att hantverkaren därvid ålägges skyldighet att, såvitt ske kan, under­

rätta ägaren om att beställaren anmanats att lösa godset vid äventyr av dess

försäljande eller bortskaffande samt lämna ägaren uppgift om tid och plats

för eventuell auktion. Underlåter hantverkaren att fullgöra vad sålunda ålig­

ger honom, kan han bli skadeståndsskyldig mot ägaren.

Det torde vara självklart, att kostnaderna för försäljningen böra få utta­

gas ur försäljningssumman. Ur behållningen skall vidare hantverkaren en­

ligt förslaget äga göra sig betald för sin fordran hos beställaren. Enighet

torde i rättsvetenskapen råda om att hantverkarens retentionsrätt omfattar

icke endast arbetslön utan även kostnad för material samt för egendomens

förvaring, vård, transport och dylikt. Hantverkarens rätt att uttaga betalning

ur behållna försäljningssumman lär utan särskilt stadgande komma att få

samma omfattning. Eventuellt överskott skall hantverkaren vara skyl­

dig att självmant översända till beställaren. Ifall det är ovisst, om beställaren

eller någon annan har rätt till överskottet, liksom när hantverkaren icke kan

nå beställaren, står det hantverkaren fritt att, om han så önskar, nedsätta be­

loppet hos överexekutor enligt 1927 års lag om gälds betalning genom pen­

ningars nedsättande i allmänt förvar.

Det ligger i sakens natur, att även om överskott icke uppstår, hantverkaren

skall vara beredd att på anfordran redovisa försäljningens resultat och för­

säljningssummans användning.

En terminologisk fråga som icke saknar praktiskt intresse är, huruvida den

retentionsrätt, som hantverkare nu anses ha, genom införandet av realisa-

tionsrätt för honom övergått till en panträtt. Jag är icke beredd att söka

fastställa, huruvida hantverkarens rätt skall i allo anses som en panträtt.

Man synes dock kunna utgå från att hantverkarens rätt, i de hänseenden

där särskilda skäl till avvikelse ej föreligga, bör betraktas som en panträtt.

I anslutning till det anförda har inom justitiedepartementet utarbetats för­

slag till lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. Lagen

torde böra träda i kraft den 1 januari 1951 och genom en uttrycklig bestäm­

melse erhålla tillämpning även på dessförinnan ingångna arbetsavtal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

31

Föredraganden hemställer, alt lagrådets utlåtande över lagförslaget, av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen

angivna ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Stig Salomonson.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

Förslag

till

Lag

om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Har hantverkare fordran för arbete på annans sak, som han äger att till

säkerhet för sin fordran kvarhålla, och har godset ej blivit avhämtat inom

sex månader efter det arbetet slutfördes och fordringen förföll till betalning,

äger hantverkaren sälja godset och uttaga sin fordran ur köpeskillingen. Sak­

nar godset uppenbarligen saluvärde, må det i stället bortskaffas. Ej må dock

godset säljas eller bortskaffas, utan att hantverkaren minst två månader i

förväg men efter det arbetet slutfördes anmanat beställaren att lösa godset.

Har anspråk på ersättning för det utförda arbetet eller på utbekommande

av godset framställts i laga ordning, må godset icke säljas eller bortskaffas

innan tvisten avgjorts, med mindre det skulle vara förenat med avsevärd kost­

nad eller olägenhet för hantverkaren att längre vårda godset.

2

§.

I anmaning till beställaren att lösa godset skall angivas, att godset eljest

efter viss angiven tid kommer att säljas eller, om så är hantverkarens avsikt,

bortskaffas.

Är anmaningen i rekommenderat brev avlämnad å postanstalt inom riket

för befordran till den adress beställaren uppgivit eller, om ny adress är känd

för hantverkaren, till denna adress, skall hantverkaren anses hava fullgjort

vad på honom ankommer.

3 §•

Försäljning skall ske på offentlig auktion. Är det uppenbart, att hant­

verkarens fordran jämte de med auktionen förenade kostnaderna ej skulle

kunna utgå ur köpeskillingen, må försäljning i stället äga rum på annat

lämpligt sätt.

Om tid och plats för auktion skall hantverkaren, såvitt ske kan, i god tid

förut underrätta beställaren.

Kungl. Maj ds proposition nr 77.

33

4 §•

Där annan än beställaren, hantverkaren veterligt, är ägare till godset, skall

ägaren, såvitt ske kan, underrättas om att beställaren anmanats att lösa god­

set vid äventyr av dess försäljande eller bortskaffande samt erhålla uppgift

om tid och plats för auktion.

5 §■

överstiger köpeskillingen, efter avdrag av kostnaderna för försäljningen,

hantverkarens fordran, skall hantverkaren utan dröjsmål tillställa beställaren

överskottet, där ej annan, honom veterligt, har anspråk på detsamma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951 och skall äga tillämpning

även om arbetet beställts dessförinnan.

3

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 77

34

Kungl. Mai:ts proposition nr 77.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 31 ja­

nuari 1950.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 15 november 1949 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i

statsrådet den 28 oktober 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­

hämtas över upprättat förslag till lag om rätt för hantverkare att sälja gods

som ej avhämtats.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av e. o. hovrättsassessorn S. Dennemark.

Förslaget föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.

Lagens rubrik.

Justitierådet Lech, regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:

Lagens rubrik är ägnad att framkalla föreställningen att det är dröjsmål

med avhämtning av godset som främst ger upphov åt sådan rätt som i lagen

avses. Med förslagets ståndpunkt torde det dock vara dröjsmål med betal­

ningen som är huvudsaken. Förhållandet framträder tydligt i det i prome­

morian berörda fallet att full betalning erlagts för hantverkarens fordran för

arbete å godset men beställaren dock av en eller annan anledning underlåtit

att såsom vederbort avhämta godset. Hantverkaren skulle då ej för att be­

fria sig från skyldighet att vårda godset äga försälja detsamma.

Det må vara sant att försäljningsrätten är betingad ej blott av att dröjs­

mål med betalningen föreligger utan lika ovillkorligt av att godset är kvar

hos hantverkaren, men detta sistnämnda villkor — som för övrigt är täm­

ligen självklart — synes icke böra anges med uttrycket »gods som ej avhäm­

tats», vilket antyder, att kvarblivandet beror på underlåtenhet att fullgöra

en hämtningsskyldighet, och därför icke passar för fall, då anledningen är

att hantverkaren, låt vara på grund av dröjsmål med betalningen, vägrat

att till beställaren utlämna godset.

Lydelsen av lagens rubrik enligt förslaget skulle ock kunna föranleda till

det missförstånd att det vid arbetsbeting av ifrågavarande slag alltid är be­

ställaren som skall besörja godsets transport från hantverkaren eller att

lagen icke har avseende å andra fall än då så enligt avtalet är förhållandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

35

Rubriken synes lämpligen kunna liksom lagens innehåll anknyta till hant­

verkarens retentionsrätt och ange att fråga är om dennas komplettering med

försäljningsrätt. Detta skulle kunna uttryckas t. ex. så: Om rätt för hant­

verkare att sälja gods, som han äger kvarhålla för fordran. Föredrages att

mera direkt hänvisa till den försummelse å beställarens sida, som utgör

grunden till försäljningsrätten, erbjuder sig exempelvis lokutionen »gods

som ej utlösts».

Justiiierådet Gei jer:

Av den föreslagna lagens rubrik torde knappast böra krävas mera än att

den kortfattat och utan anspråk på fullständighet antyder de yttre kontu­

rerna av den faktiska situation som skall kunna medföra försäljningsrätt

för hantverkaren. Ett angivande tillika av situationens rättsliga innebörd

lärer svårligen kunna ske utan antingen alltför stor vidlyftighet eller också

en ofullständighet, som kan leda till missförstånd, och torde därför böra

undvikas. Ur dessa synpunkter kan det enligt min mening ifrågasättas om

det ej vore att föredraga att — i överensstämmelse med promemorians utkast

och i anslutning till ordalagen i 17 kap. 3 § handelsbalken — orden »som ej

avhämtats» utbyttes mot »som är kvar hos honom».

1

§.

Lagrådet:

Den föreslagna lagen avser att tillerkänna hantverkare befogenhet att för

uttagande av sin fordran realisera gods, som är kvar hos honom. Enligt stad­

gad uppfattning inom doktrin och praxis tillkommer realisationsbefogenhet

för närvarande icke hantverkare och övriga i handelsbalken 17 kap. 3 § tredje

och fjärde styckena avsedda retentionsrättshavare. Införande av en sådan

realisationsbefogenhet för hantverkare måste anses påkallat av hantverkar­

nas intresse av att dels kunna utan alltför stor omgång utfå sin fordran,

dels ock slippa fortfara med en kostsam eller besvärlig vård av godset. Sam­

ma skäl kunna visserligen åberopas för införande av motsvarande realisa­

tionsbefogenhet även i åtskilliga andra fall, men då lösande lagstiftnings­

vägen av alla hithörande frågor i ett sammanhang uppenbarligen skulle

medföra betydande tidsutdräkt, synes intet vara att invända mot att lag­

stiftningen nu begränsas till en grupp, där behovet är särskilt påtagligt. Här­

vid förutsättes att det icke anses tillåtet att analogivis utvidga tillämpnings­

området för realisationsbefogenheten; och i de fall, då villkoren för sådan

befogenhet icke äro uppfyllda, skall ägaren naturligtvis åtnjuta samma

straffskydd som eljest mot att godset obehörigen avhändes honom. En hant­

verkare, som realiserar godset utan att iakttaga i lagen angivna tidsfrister

eller med åsidosättande av där stadgad anmaningsskyldighet, skulle göra sig

skyldig till olovligt förfogande; och detsamma gäller därest en depositarie

eller annan, som icke genom lagen erhållit realisationsbefogenhet, egenmäk­

tigt tager sig sådan. Med hänsyn härtill måste det anses vara av stor bety­

delse att förutsättningarna för realisationsbefogenheten bliva klart angivna

i lagen.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

Förslaget avser endast hantverkares fordran för arbete på annans sak, som

han äger att till säkerhet för sin fordran kvarhålla. Till förklaring av vad

härmed avses har departementschefen anfört, att, om hantverkare saknade

retentionsrätt i godset, icke heller realisationsrätt borde föreligga; den nu

aktuella lagstiftningen borde med andra ord anknytas till retentionsrätten.

Såsom departementschefen framhållit i annat sammanhang — nämligen i

fråga om rätt att bereda sig betalning ur köpeskillingen, när realisations-

rätten begagnats — torde inom rättsvetenskapen råda enighet om att hantver­

karens retentionsrätt omfattar icke endast arbetslön utan även kostnad för

material samt för egendomens förvaring, vård, transport och dylikt. Detta kan

emellertid näppeligen få vara avgörande för försäljningsrättens omfattning,

eftersom retentionsrätten kan vara att hänföra till fjärde stycket i 17 kap.

3 § handelsbalken och då vara helt jämställd med den retentionsrätt som

tillkommer exempelvis en depositarie. För upprätthållande av en klar gräns

synes det därför nödvändigt att fasthålla, att realisationsbefogenhet skall fö­

religga endast för hantverkares fordran för arbete. I den mån kostnad för

godsets avhämtande hos beställaren och förvaring i samband med reparatio­

nen jämte material därtill och dylikt normalt anses ingå i arbetslönen, före­

ligger då försälj ningsbefogenhet därför men annars icke. Fordran å ersätt­

ning för förvaring, som har karaktär av skadestånd på grund av beställarens

dröjsmål, medför sålunda icke försäljningsbefogenhet. Och vid blandade av­

tal, t. ex. om reparation och vinterförvaring av en cykel, hänför sig försälj-

ningsbefogenheten endast till ersättningen för arbetet. En annan sak är att,

så snart försäljningsbefogenhet föreligger för något belopp, hantverkaren

äger att enligt allmänna rättsregler å köpeskillingen kvittningsvis avräkna

hela sin fordran, även till de delar den icke är förenad med försäljningsbe­

fogenhet eller ens med förmånsrätt. Att uttrycket fordran för arbete gives

en så snäv innebörd som nu angivits erhåller därför huvudsakligen betydelse

i sådana fall, då beställaren betalat hela arbetslönen men hantverkaren ford­

rar ersättning i annat hänseende. Det synes icke orimligt att i sådana fall

hantverkaren är hänvisad till att utföra sin talan i vanlig ordning. Den här

förordade uppfattningen ansluter sig till den remitterade lagtextens orda­

lag, vilka alltså enligt lagrådets mening kunna i det nu behandlade hän­

seendet bibehållas oförändrade.

Justitieråden Gei jer och Beckman:

För att hantverkaren skall få utöva sin realisationsbefogenhet för ford­

ran å arbetslön förutsättes enligt förslaget väsentligen, dels att godset ej

blivit avhämtat inom sex månader efter det arbetet slutfördes och ford­

ringen förföll till betalning, dels ock att hantverkaren minst två månader

i förväg men efter det arbetet slutfördes anmanat beställaren att lösa god­

set. Uppställandet av två skilda tidsfrister, båda så långa, kan möjligen

synas väl strängt mot hantverkarna, men då stor varsamhet naturligtvis

bör iakttagas med hänsyn till beställarna och kritik härutinnan från hant-

verkarhåll icke framkommit, torde skäl knappast föreligga att nu överväga

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

37

någon ändring av förslaget i detta avseende. Däremot torde detaljutform­

ningen av de båda förutsättningarna lämpligen böra i vissa hänseenden

jämkas. Villkoret att fordringen skall hava förfallit till betalning — en förut­

sättning i vilken i förevarande sammanhang icke synes böra inläggas mera

än att rätt skall hava inträtt för hantverkaren att genast utkräva fordring­

en — synes naturligast kunna hänföras till anmaningen. Det förefaller

nämligen icke lämpligt att hantverkaren skall äga med laga verkan an-

mana beställaren att lösa godset, innan dennes skyldighet att utlösa det

blivit aktuell. Anmaningen att lösa godset torde därför icke böra få ske

förrän rättsförhållandet är färdigt för avveckling, d. v. s. då arbetet slut­

förts och rätt att kräva betalning för detsamma inträtt. Uppställes detta

villkor beträffande tvåmånadersfristen, torde å andra sidan fordringens för­

fallande till betalning icke behöva bibehållas som utgångspunkt för sexmå-

nadersfristen. Då det ofta är tveksamt huruvida skyldighet att utlösa god­

set inträtt redan vid arbetets slutförande eller först någon tid därefter eller

sedan beställaren underrättats och det synes skäligt att en respittid av sist­

nämnda slag inräknas i sexmånadersfristen, vore det enligt vår mening att

föredraga att i förevarande hänseende icke fordra mera än att sex månader

förflutit efter det arbetet slutfördes.

Justitierådet Lech och regeringsrådet Quensel:

Enligt förslaget skulle försäljningsrätten (resp. bortskaffningsrätten)

vara villkorad av bl. a. att sex månader förflutit efter det arbetet slutfördes

och fordringen förföll till betalning samt att två månader förflutit från det

hantverkaren efter arbetets slutförande anmanat beställaren att lösa godset.

Dessa bestämmelser förklaras i motiven avsedda att skapa skydd för be­

ställaren och äro tydligen av största vikt för hela den ifrågavarande

lagstiftningens innebörd.

Förslaget utgår från att försäljning ej må tillgripas, innan beställaren

gjort sig skyldig till försummelse med avseende å betalning av fordringen.

Häri ligger uppenbarligen att det förutsättes åtminstone betalningsdröjs-

mål i denna terms vedertagna mening. Uppgiften att lösa spörsmålet om vill­

koren för betalningsskyldighetens inträde kan naturligtvis icke tillhöra före­

varande lagstiftning, som ej avser att reglera rättsförhållandet mellan kon­

trahenterna i vidare mån än att för vissa fall skulle införas en ny påföljd

av beställarens dröjsmål. Betalningsskyldigheten beror i första hand på

vad som avtalats eller av kontrahenterna förutsatts vid avtalet, och i övrigt

kunna olika skick och bruk inom skilda branscher komma att inverka. Det­

ta gäller t. ex. frågorna huruvida, när arbetet är färdigt, hantverkaren skall

transportera godset till beställaren eller denne hämta det hos hantverkaren,

huruvida kontrahents prestationsskyldighet är beroende på anfordran och

huruvida skyldigheten då inträder omedelbart eller efter viss eller skälig

frist.

Att man med sexmånadersfristen avsett att nu ifrågavarande påföljd emel­

lertid icke må inträda endast därför att beställaren är i dröjsmål, synes

framgå av departementschefens förklaring alt syftet med denna särskilda

38

Kunyl. Maj.ts proposition nr 77.

frist är att godset ej må avhändas beställaren till följd av tillfälliga betah

ningssvårigheter eller annat övergående hinder att lösa detsamma. Bestäm­

melserna böra således aldrig kunna leda till förkortning av en eljest före­

liggande betalningsfrist eller över huvud inverka på frågan, när betalning

skall ske. Sexmånadersfristen skall icke börja löpa förrän beställaren har

att betala. Att utgångspunkten för fristen därigenom icke alltid blir fix utan

kan komma att bero på tolkning av avtal eller på skälighetsprövning, är en

olägenhet, som emellertid synes ofrånkomlig. Härutinnan må erinras om

att frågan om dröjsmål kan vara beroende av t. ex. huruvida en verkställd

betalning förslår till täckning av hantverkarens fordran i fall då arbets­

lönen ej bestämts i avtalet.

Om alltså som ett av villkoren för försäljningsrätten skall gälla att be­

ställaren under sex månader varit i dröjsmål med betalningen, må emeller­

tid mot förslagets formulering anmärkas, att detta villkor ej fullt tydligt

kommit till uttryck. Lokutionen »fordringen förföll till betalning» skulle

kanske kunna tolkas så, att det vore tillräckligt att sex månader förflutit,

sedan hantverkaren fick rätt att kräva att betalning genast erlades, och med

en sådan tolkning skulle bestämmelserna icke innefatta garanti mot att

hantverkaren, i stället för att behöva dröja en tid med att tillämpa ifråga­

varande påföljd av betalningsförsummelse, kunde försälja godset redan

innan något dröjsmål med betalningen ännu förelåge. Reglerna om anma-

ning komplettera icke reglerna om sexmånadersfristen på sådant sätt, att

nämnda resultat effektivt förebygges, i varje fall icke om man beträffande

formerna för anmaning medger de lättnader, som föreslagits. Enligt all­

männa rättsgrundsatser torde nämligen i fråga om anfordran, varav presta-

tionsskyldigbets inträde är beroende, få ställas krav på att meddelandet

verkligen kommit fram till mottagaren (jfr t. ex. reglerna om köp). På

grund av vad sålunda anförts torde uttrycket »fordringen förföll till be­

talning» böra ändras så, att det blir fullt klart att här åsyftas dröjsmål med

betalningen.

Vid sidan om nu berörda utgångspunkt för sexmånadersfristen får be­

stämmelsen att fristen ej börjar löpa, förrän arbetet slutförts, knappast

självständig betydelse, annat än i de förmodligen mindre vanliga fall, då

arbetet skall betalas i förskott. Från beställarens synpunkt måste också vara

det väsentliga att fristen ej börjar löpa innan hans dröjsmål inträtt, efter­

som tiden då så skett bör vara för honom känd, medan däremot tidpunkten

då arbetet slutfördes kan undandraga sig alla andras kännedom än hantver­

karens. Huruvida man verkligen bör fordra att arbetet slutförts jämväl i

fall då detta ej är förutsättning för betalningsskyldigheten, kan vara tvivel­

aktigt. Skall enligt avtalet betalning erläggas i olika poster allteftersom ar­

betet fortskrider och kan varje avtalad post anses motsvara viss del av ar­

betet, kan man måhända i förevarande hänseende betrakta förhållandet som

om flera arbetsbeting förelåge. Men en dylik lösning står icke alltid öppen,

när arbetet med fog avbrutits på grund av dröjsmål med förskottsbetalning.

Det kan måhända tyckas att därför kravet att arbetet skall ha slutförts bor­

Kungi. Maj:ts proposition nr 77.

39

de lättas. Övervägande skäl torde dock tala för att ej rubba denna förslagets

regel av hänsyn endast till dylika mindre vanliga och ofta till tvister för­

anledande fall, som f. ö. kunna stå nära de situationer, som uppkomma när

hantverkaren häver avtalet redan innan något arbete nedlagts på godset.

Kravet å anmaning jämte en därtill ansluten tvåmånadersfrist motiveras

icke närmare av departementschefen. Enligt promemorian, som emellertid i

denna del skiljer sig från remitterade förslaget i så måtto, att med anma-

ningen skulle anstå ej blott tills arbetet slutförts utan, om fordringen för­

faller till betalning senare, även tills så skett, skulle det vara fråga om skydd

mot att beställaren av okunnighet om den särskilda påföljden av betalnings-

försummelse utsatte sig för risken att förlora sin egendom; för detta ända­

mål borde hantverkaren underrätta beställaren om risken, något som dock

ej borde ske t. ex. redan vid beställningen utan först sedan betalningsför-

summelsen inträtt och frågan om påföljden därav sålunda fått aktualitet.

Det tillädes att meddelandet då också kunde skydda beställaren mot att

göra en obillig förlust på grund av ren glömska att lösa godset.

Ehuru de sålunda framhållna synpunkterna äro värda beaktande torde

de dock näppeligen träffa det väsentliga skälet till att en anmaning bör

krävas.

Försäljningsrätten innebär ju en rätt till självhjälp. Mot allmänna prin­

ciper överlämnas det åt en enskild att för att göra sig betald för en fordran,

vars verklighet icke konstaterats av någon myndighet, själv verkställa exe­

kution genom försäljning av annans gods, och detta på ett sätt som vanligen

omöjliggör godsets återställande till ägaren, om förutsättningarna för åt­

gärdens laglighet sedermera visa sig ha saknats. Visserligen kan den, som

sålunda själv skaffar sig sin förmenta rätt, bli skadeståndsskyldig, om

fordringen ej förelåg eller annat villkor för självhjälpen åsidosatts. Men det

straffrättsliga skyddet mot obehöriga förfoganden torde oftast gå förlorat,

när spörsmålet huruvida villkoren varit uppfyllda beror på tolkningen av

avtal, skäligheten av fordrade beloppet och annat dylikt, som ej utgör klara,

för envar lätt konstaterbara fakta. Det är därför av stor vikt, att försälj­

ningsrätten betingas av att beställaren försatts i tillfälle att framställa de

invändningar, han vill göra, och — åtminstone genom att själv hänskjuta

frågan till domstol — vinna straffrättsligt skydd mot att försäljning sker

utan att domstolen prövat förutsättningarna därför vara förhanden. Innan

hantverkaren meddelat besked att han anser dessa förutsättningar upp­

fyllda och att han vill begagna sig av sin förmenta befogenhet, har bestäl­

laren ej anledning att framställa sina invändningar, än mindre att draga

saken inför domstol med risk att, oavsett om hans ståndpunkt är riktig eller

ej, behöva betala både sina och motpartens rättegångskostnader.

Den anmaning, varom förslaget talar, skall fungera som ett sådant be­

sked från hantverkarens sida, som nyss nämndes, ocli må således icke be­

traktas som blott en påminnelse om ett förhållande, vilket redan dessför­

innan egentligen borde varit känt för beställaren. Man kan naturligtvis icke

förutsätta att hantverkarens uppfattning om dröjsmål eller andra villkor

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

för försälj ningsbef ogenhet alltid är den riktiga, och om beställaren, i fall

då meningsskiljaktigheter råda, har de bästa skälen för sin ståndpunkt, be­

höver han ju icke räkna med hantverkarens mening, såframt denna icke

delgivits honom.

Anmaningen är nödig för att beställaren skall kunna bevaka sin rätt

samt skulle kunna sägas ersätta ej mindre sådan underrättelse om att rätts­

ligt förfarande inletts, som ges genom delgivning av stämning, än även, i

vissa fall, underrättelse om exekution.

Man kan antaga att ett dylikt besked, i fall då kontrahenterna ha delade

meningar, t. ex. om verkställd betalnings eller utfört arbetes tillräcklighet,

ofta föranleder beställaren att meddela sig med hantverkaren och, om det

ej sker muntligen, under någon tid avvakta svar, innan han vidtager en så­

dan ytterlighetsåtgärd som att draga saken inför domstol. Han kan därefter

behöva särskild tid härför. Efter anmaningen bör således en icke oansenlig

tid förflyta innan påföljden må inträda. Av sexmånadersfristen har bestäl­

laren ingen nytta, om hantverkaren menar att denna frist börjat löpa långt

innan beställaren fick anledning räkna med hantverkarens uppfattning, ett

fall som icke är alldeles opraktiskt.

Hantverkaren kan visserligen ha intresse av att kunna göra anmaning­

en på ett tidigt stadium bl. a. för att icke sexmånadersfristen skall ytter­

ligare förlängas till följd av reglerna om anmaning och eventuellt för att

kunna kombinera anmaningen med en sådan anfordran som kan vara för­

utsättningen för att beställaren skall kunna komma i dröjsmål. Men en­

dast undantagsvis torde kunna anses överensstämmande med gott skick

inom affärslivet att, ehuru man ej anser något dröjsmål från medkon-

trahentens sida föreligga, hota denne med sådana påföljder av dröjsmål

som den ifrågavarande. Ett av motiven till förevarande lagstiftning synes

vara att icke framtvinga en praxis att förbehåll om försäljningsrätt all­

tid, vare sig så behövs eller ej, göres vid beställningarna. Av samma skäl

som en dylik praxis bör undvikas torde kunna anses att ej heller i un­

derrättelsen om att arbetet är färdigt och godset att avhämta hantver­

karen bör hota med försäljning, med mindre han menar att dröjsmål re­

dan ligger beställaren till last. Hantverkaren löper ju också viss risk genom

att utsätta sådant äventyr som det ifrågavarande, i det att däri måste anses

ligga ett så bestämt besked att beställaren har giltig orsak att, om han är av

annan mening än hantverkaren rörande dennes rätt, utan vidare förhand­

ling draga tvisten till domstol. Anmaning synes således böra ske endast på

förekommen anledning, d. v. s. praktiskt taget endast då arbetet är slut­

fört och beställaren i dröjsmål med betalningen.

Det må i detta sammanhang beträffande förslagets formulering fram­

hållas att, först om anmaningen sålunda kommer att avse en till betalning

förfallen fordran, den med fog kan, såsom i förslaget skett, utan vidare be­

tecknas som en anmaning att lösa godset.

Om sålunda tiden, då anmaningen tidigast må göras, blir densamma som

utgångspunkten för sexmånadersfristen, kunde måhända tyckas att regler­

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

41

na borde förenklas så, att endast en frist komnie att gälla, nämligen en

sexmånadersfrist, som började löpa när arbetet är slutfört, dröjsmål med

betalningen inträtt och anmaning skett. Men som vardera fristen har sin

särskilda uppgift och tvåmånadersfristen torde vara tillräcklig för sitt än­

damål, synes även under angivna förutsättning finnas skäl att stipulera en

tvåmånadersfrist vid sidan av sexmånadersfristen. Hantverkaren kan näm­

ligen på så sätt, sedan, sexmånadersfristen börjat löpa, utan att riskera nå­

gon förlängning av denna frist, vänta ännu någon tid med att hota bestäl­

laren med ifrågavarande påföljd.

Justitierådet Lech, regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:

Med hänsyn till vad vi anfört vid lagens rubrik hemställes, att sexmåna­

dersfristen icke anknytes till underlåtenhet från beställarens sida att av­

hämta godset. Här torde vara tillräckligt att i lagtexten ange att sex må­

nader skola hava förflutit från det nämnda frist började löpa. Att godset

måste vara kvar hos hantverkaren lärer tillräckligt klart framgå av kravet

att hantverkaren skall äga kvarhålla godset.

Regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:

Förslaget upptager jämväl befogenhet för hantverkaren att bortskaffa

godset, om detta uppenbarligen saknar saluvärde. Beträffande denna befo­

genhet gäller i än högre grad än beträffande försälj ningsbefogenheten, att

andra än hantverkare kunna ha samma behov. Då bortskaffande av godset

icke i och för sig är ägnat att tillföra hantverkaren någon betalning samt

åtgärden kan förefalla ytterligt brysk, om godset — ehuru det saknar salu­

värde —- har högt affektionsvärde eller speciellt ekonomiskt värde för be­

ställaren eller ägaren, synes som ytterligare förutsättning för ifrågavarande

befogenhet böra uppställas, att det är förenat med avsevärd olägenhet för

hantverkaren att längre vårda godset. Hantverkaren bör med andra ord

bevara godset, så länge han icke har avsevärd olägenhet därav.

Lagrådet:

I andra stycket stadgas att, om anspråk på ersättning för det utförda ar­

betet eller på utbekommande av godset framställts i laga ordning, godset i

regel ej må säljas eller bortskaffas, innan tvisten avgjorts. Av motiveringen

synes framgå, att bestämmelsen avser det fall att tvistefrågan hänskjutits

till prövning i rättegång eller eljest i laga ordning. Avfattningen torde böra

jämkas så, att det blir otvetydigt att stadgandet har denna innebörd.

Regeln hör tydligen gälla allenast då tvisten rör fråga, varav hantverka­

rens rätt att sälja eller bortskaffa godset beror, men synes å andra sidan

böra omfatta alla sådana fall. Med hänsyn härtill synes regelns avfattning

hava blivit på en gång för vid och för trång. Tvisten kan tydligen röra hant­

verkarens rätt till ersättning för det utförda arbetet utan att detta behöver

innebära att hantverkarens befogenhet att sälja eller bortskaffa godset är

beroende av tvistens utgång. Om det t. ex. råder tvist endast om storleken

42

Kungi. Maj:ts proposition nr 77.

av fordringen samt hantverkaren erbjuder sig att utlämna godset mot det

medgivna beloppet men beställaren ej gitter erlägga detta, skall naturligen

den pågående tvisten icke hindra att godset säljes. Å andra sidan behöver

tvisten ej nödvändigt röra hantverkarens rätt till ersättning eller beställa­

rens rätt att utfå godset för att av utgången skall bero vilken befogenhet

hantverkaren har. Beställaren kan t. ex. ha anhängiggjort rättegång för att

få fastställt att hantverkaren på den grund, att godset har saluvärde, icke

äger bortskaffa detsamma. Den föreslagna lagtexten passar ej heller alltid

för fall, då tvisten rör huruvida hantverkaren är skyldig att utföra ytter­

ligare arbete å godset. Med hänsyn till vad nu anförts synes föremålet för

den prövning, som skall ha suspenderande verkan, böra angivas så, att det

skall vara en fråga, varav hantverkarens rätt att sälja eller bortskaffa god­

set beror.

Från tillämpning av ifrågavarande regel undantar stadgandet i andra

stycket det fall, att det skulle vara förenat med avsevärd kostnad eller

olägenhet för hantverkaren att längre vårda godset. Som förebild har tjä­

nat den liknande bestämmelse om försäljningsrätt för säljare, som åter­

finnes i 34 § köplagen. Då fråga är om gods, som någon för arbete över­

lämnat till en hantverkare, synes emellertid mest rimligt, att beställaren

städse skall genom rättsförhållandets dragande under domstols prövning

kunna avvärja, att hantverkaren, utan att riskera straffrättsligt ansvar,

frånhänder honom saken innan det blivit avgjort huruvida laga rätt därtill

föreligger. Enligt lagrådets mening bör därför undantagsbestämmelsen ute­

slutas.

Förslaget upptager icke något särskilt stadgande om förhållandet mel­

lan ett förfarande enligt denna lag, å ena, samt exekution enligt konkurs-

eller utsökningslagen, å andra sidan. Om beställaren blir försatt i konkurs,

får tydligen försäljning av godset ske allenast i enlighet med konkurs­

lagens bestämmelser. Huruvida villkoren för försäljningsrätt enligt den

föreslagna lagen blivit uppfyllda eller ej saknar därvid betydelse, eftersom

konkurslagen likställer pant- och retentionsrättshavare. Varder godset ut­

mätt, lärer däremot hantverkaren bliva att behandla som en panthavare i

utsökningslagens mening, därest såväl sexmånaders- som tvåmånadersfris-

ten utlöpt och villkoren för försäljningsrätt i övrigt äro uppfyllda, men

eljest som en retentionsrättshavare. Vad nu sagts om konkurs torde utan

särskilt stadgande vara uppenbart, och icke heller om förhållandet vid

utmätning lärer tvekan behöva råda.

Till vinnande av bättre överskådlighet synes viss omgruppering av en

del bestämmelser i 1 § vara att förorda. Tredje punkten, som handlar om

anmaningsskyldigheten, torde med fördel kunna flyttas och inarbetas i

2 §, vilken ger närmare regler därom. Redan i 1 § torde dock med hänsyn

till anmaningens karaktär av villkor för realisationsbefogenheten böra upp­

tagas en reservation av innebörd att hantverkaren blott efter iakttagande

av vad i 2 § stadgas äger sälja resp. bortskaffa godset. Det föreslagna andra

stycket i 1 § synes lämpligen kunna bilda en ny 3 §.

2

§.

Lagrådet:

Lagrådet hänvisar till vad under 1 § anförts i fråga om denna paragraf.

Justitierådet Lech och regeringsrådet Quensel:

Beträffande anmaningens innehåll må erinras att, ehuru det i betrak­

tande av dess karaktär av villkor för försäljningsrätten är angeläget att

icke kräva flera uppgifter än som erfordras för att anmaningen skall kunna

fylla sitt ändamål, detta emellertid synes fordra att den, utöver vad i för­

slaget upptagits, ger besked även om fordringens belopp. Det är nämligen

icke säkert, att det belopp, vartill hantverkaren beräknar fordringen, är

för beställaren förut känt, och om så ej är förhållandet och anmaningen

ej heller upplyser därom, skulle dess innebörd till väsentlig del vara dold

för mottagaren. Denne skulle då icke genom anmaningen erhålla det be­

sked, som erfordras för att han skall kunna avgöra om han skall anställa

process. Anmaningen skulle icke kunna tjäna till utgångspunkt för någon

frist utan fara för att beställaren oförskyllt försutte densamma, särskilt om

han trodde sig känna vad hantverkaren fordrade men härutinnan miss-

toge sig, t. ex. på grund av kontrahenternas olika uppfattning om det ur­

sprungliga avtalets tolkning eller om innebörden av senare förhandlingar

mellan dem.

Justitieråden Gei jer och Lech samt regeringsrådet Quensel:

Den i andra stycket upptagna hjälpregeln om anmaningsskyldighetens

fullgörande lärer vara avsedd att tolkas så, att den i första hand givna

föreskriften, att hantverkaren skall anses hava fullgjort vad på honom

ankommit, om han sänt anmaningen till den adress beställaren uppgivit,

skall gälla utan annat undantag än att, om vid tiden för anmaningen

adressen hantverkaren veterligt är en annan, anmaningen i stället skall

skickas till denna adress. Om hantverkaren vet, att beställaren någon gång

efter det han uppgav sin adress erhållit en ny adress, och i anledning där­

av avlåtit anmaningen till den adressen, men brevet icke bevisligen nått

beställaren, skulle hantverkaren således ej kunna åberopa att den nya

adressen var den senaste adress beställaren honom veterligen haft. Endast

om han kan visa, att den använda adressen vid tiden för anmaningen var

den rätta, skall han anses ha fullgjort anmaningsskyldigheten. Goda skäl

synas kunna anföras för denna ståndpunkt. Situationen kan t. ex. vara den,

att beställaren åt någon å den uppgivna adressen särskilt uppdragit att

vidarebefordra till beställaren anländande post, medan däremot å den adress,

till vilken anmaningen skickats, icke finnes någon, som erhållit sådant

uppdrag. Emellertid torde hjälpregelns avfattning böra jämkas så, att den

åsyftade innebörden tydligare framgår.

Justitierådet Beckman :

Den i andra stycket upptagna hjälpregeln rörande bevisningen om att an-

maning skett synes böra något jämkas till hantverkarens fördel. Givetvis

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

43

44

bör som huvudregel inskärpas, att hantverkaren skall avfordra beställaren

uppgift om hans adress. Har hantverkaren underlåtit detta därför att han

själv känner eller lätt kan taga reda på adressen, bör dock en tillämpning

av hjälpregeln icke vara utesluten. Och har beställaren flyttat, synes det

höra gå på hans risk, om ett rekommenderat brev icke kan följa honom

fram till hans nuvarande adress. Såsom formell förutsättning för försälj-

ningsbefogenhet synes därför icke böra krävas mera än att det rekommen­

derade brevet skickats antingen till den adress beställaren uppgivit eller ock

till den senaste adress han veterligen haft efter beställningen. En annan sak

är, att hantverkaren kan ådraga sig skadeståndsskyldighet om han uppsåt-

ligen eller av vårdslöshet skickar anmaningen till en sådan adress att den

ej kommer beställaren till handa.

Regeringsrådet Quensel och justitierådet Beckman:

Reglerna om anmaningsskyldighet äro, liksom lagen över huvud, av dis­

positiv karaktär, och det torde åtminstone tills vidare icke vara nödvändigt

att göra dem tvingande. Risken för att de skola sättas ur kraft genom av­

tal torde nämligen få anses vara ringa. I detta sammanhang är av betydelse,

att tryckta klausuler å ett vid beställningen till beställaren lämnat kvitto

å godset icke utan vidare innefatta något av honom ingånget avtal samt att

även av beställaren verkligen godtagna klausuler kunna bliva ogiltiga jäm­

likt de grundsatser som kommit till uttryck i avtalslagen och skuldebrevs­

lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

3—5 §§.

Lagrådet:

Om, i enlighet med vad ovan förordats, andra stycket i 1 § kommer att

bilda en paragraf för sig, 3 §, skulle detta föranleda omnumrering av nu

ifrågavarande paragrafer.

I fråga om dessa förekomma även i övrigt vissa erinringar, såsom framgår

av det följande.

3 §.

Justitieråden Geijer och Lech samt regeringsrådet Quensel:

Enligt stadgandet i andra stycket skall hantverkaren i god tid underrätta

beställaren om tid och plats för auktionen. Underrättelsen skall givas »så­

vitt ske kan». Detta torde innebära att hantverkaren, om beställaren finnes

ha flyttat från den av honom uppgivna adressen, kan bliva skyldig att efter-

forska hans nya adress. Att hantverkaren icke i detta fall skulle få tillgodo-

njuta den i fråga om anmaningsskyldighetens fullgörande givna hjälpregeln

motiveras av departementschefen med att underrättelseskyldighetens full­

görande icke, såsom anmaningen, skall vara en förutsättning för att för­

säljning över huvud skall få ske. Om underrättelseskyldigheten försummas,

kan påföljden endast bliva att hantverkaren ådrager sig skadeståndsskyl­

dighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

45

Då det emellertid, sedan beställaren en gång uppgivit sin adress för hant­

verkaren, enligt förslaget skall ankomma på beställaren att sörja för att ny

adress kommer till hantverkarens kännedom vid äventyr att denne, under

lagens förutsättningar i övrigt, äger sälja godset under hand eller bort­

skaffa det utan att anmaning skickats till annan adress än den uppgivna,

synes det mest följdriktigt att beställarens underlåtenhet att hålla hantver­

karen underrättad om sin adress även skall kunna medföra det äventyret,

att hantverkaren äger fullgöra den nu ifrågavarande underrättelseskyldig­

heten på samma sätt. Den rätt till skadestånd, som enligt förslaget tillkom­

mer beställaren för den händelse hantverkaren finnes icke ha gjort vad på

honom ankommit för att nå beställaren med underrättelse om auktionen,

torde för övrigt, i betraktande av svårigheterna att åstadkomma bevisning om

skadan, i praktiken bliva av ringa betydelse. Vid sådant förhållande skulle,

om underrättelseskyldighet i enlighet med förslaget föreskrives, resultatet

måhända bliva, att mindre nogräknade hantverkare åsidosatte föreskriften

utan att därigenom utsätta sig för någon nämnvärd risk, medan de mera

samvetsgranna understundom komme att få vidkännas besvär och kostna­

der för efterforskande av beställarens adress.

På grund av vad nu anförts synes vara att förorda, att satsen »såvitt ske

kan» får utgå ur andra stycket och att detta i stället erhåller ett tillägg av

innehåll att i fråga om sådan underrättelse som där omförmäles skall gälla

vad i 2 § andra stycket sägs.

* §■

Lagrådet:

Den här föreslagna skyldigheten att underrätta ägaren torde icke böra

göras beroende av att beställaren anmanats. Vidare synes stadgandet böra

kompletteras med en uttrycklig föreskrift om att skyldigheten skall full­

göras i god tid.

5 §.

Justitierådet Beckman:

Ehuru det även utan särskilt stadgande måste anses klart att hantverkaren

vid förskingringsansvar är redovisningssltyldig för eventuellt överskott å

köpeskillingen, är en regel om skyldigheten på sin plats i den föreslagna

lagen. Då närmare regler om hur en redovisningsskyldighet skall fullgöras

i allmänhet icke bruka ges, synes det emellertid icke böra stadgas att hant­

verkaren skall tillställa vederbörande överskottet, utan blott att hantverka­

ren utan dröjsmål skall avgiva redovisning till beställaren. Tydligen äger

beställaren i regel lyfta överskottet, där ej annan visat bätlre rätt därtill.

Kan hantverkaren icke skäligen anses pliktig att på eget äventyr bedöma,

till vilken av dem betalningen skall erläggas, står det dock, såsom departe­

mentschefen framhållit, hantverkaren fritt att nedsätta beloppet hos över-

exekutor enligt 1927 års lag om gälds betalning genom penningars ned­

sättande i allmänt förvar. Även då överskottet icke utbetalas till beställa­

ren, synes denne emellertid böra erhålla en redovisningsräkning.

46

Kungi. Maj.ts proposition nr 77.

Regeringsrådet Quensel:

På sätt förslaget innehåller lärer hantverkaren böra vara pliktig att till­

ställa beställaren det belopp varmed köpeskillingen efter avdrag av kost­

naderna för försäljningen överstiger hantverkarens fordran. Huruvida man

därvid med uttrycket fordran förstår blott fordran för arbete å godset eller

även vad hantverkaren i övrigt kan ha att fordra av beställaren, synes lik­

giltigt med hänsyn till att särskilt förbehåll om kvittningsrätt ej torde be­

hövas.

Är något av de fall för handen, som avses i 1 § i 1927 års lag om gälds

betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, äger ju hant­

verkaren möjlighet att fullgöra sin ifrågavarande betalningsskyldighet genom

dylik nedsättning. Erinran härom synes ej behövlig i lagtexten. I viss mån

berör emellertid den föreslagna lagtexten detta ämne, nämligen genom en

bestämmelse som från regeln om plikt att tillställa beställaren överskott

undantar fall då annan, hantverkaren veterligt, har anspråk på överskottet.

Bestämmelsen är icke klar till sin innebörd. Uttrycket »har anspråk» skulle

kunna tolkas antingen så att anspråk framställts eller så att berättigat an­

språk föreligger. Bestämmelsen synes vidare befria från skyldigheten att

tillställa beställaren beloppet utan att ersätta denna skyldighet med någon

annan. Därför är icke uteslutet att hantverkare skulle kunna tro att han,

så snart tredje man uppträdde som pretendent, saklöst kunde behålla be­

loppet i avbidan på att tvisten bleve avgjord. Någon avvikelse från allmänna

regler för dylika fall torde dock icke vara påkallad och väl heller knappast

åsyftad.

Om erinran att regeln om utbetalning av överskott till beställaren ej är

ovillkorlig anses böra intagas i lagtexten, torde dock, i enlighet med vad

nyss anförts, orden »där ej annan, honom veterligt, har anspråk på det­

samma» böra utbytas mot ett annat uttryck, såsom t. ex. »såframt ej över­

skottet betalas till annan, som äger bättre rätt därtill, eller beloppet ned-

sättes i allmänt förvar i enlighet med vad därom är stadgat».

Tydligen bör den till beloppet berättigade äga fordra redovisning av

hantverkaren. Härom torde intet uttryckligen behöva stadgas.

Justitieråden Geijer och Lech:

Vi ifrågasätta, om ej senare ledet i paragrafen skulle bättre uttrycka vad

som är åsyftat, därest orden »där ej annan, honom veterligt, har anspråk på

detsamma» utbyttes mot exempelvis »där anledning ej finnes till antagande

att annan kan äga bättre rätt till detsamma».

Justitierådet Lech och regeringsrådet Quensel:

Har innan beställaren blivit skyldig att utlösa godset förbehåll träffats,

att överskott, varom i paragrafen sägs, skall tillfalla hantverkaren, torde

— i analogi med vad i 37 § andra stycket avtalslagen stadgas för det fall

som där avses — ett sådant förbehåll böra frånkännas laga verkan. Måhända

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

47

skulle detta kunna utan vidare anses gälla, men till undvikande av tvekan,

och särskilt såsom ett påpekande för allmänheten, torde en bestämmelse av

detta innehåll lämpligen kunna upptagas i ett andra stycke i paragrafen.

Justitieråden Gei jer och Beckman:

Även vi anse att hantverkaren icke bör äga på förhand förbehålla sig,

att överskott, varom här är fråga, skall tillfalla honom. Enligt vår me­

ning kan det dock ej antagas annat än att rättstillämpningen även utan

uttryckligt stadgande i förevarande lag kommer att ansluta sig till denna i

avtalslagen redan nu fastslagna grundsats.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 77.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Drottning­

holms slott den 10 februari 1950.

N ärvarande:

Statsministern

Erlander , ministern för utrikes ärendena

Undén , statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Erics­

son, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter

gemensam beredning med chefen för handelsdepartementet lagrådets den

Öl januari 1950 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 28 oktober 1949

remitterade förslaget till lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej

avhämtats.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har icke haft något att erinra mot att förevarande del av arbets-

betinget nu bleve föremål för en specialreglering. Icke heller har lagrådet

riktat några anmärkningar mot de huvudprinciper, på vilka det remitterade

förslaget uppbyggts. Däremot ha inom lagrådet framställts olika erinringar

i mera speciella frågor.

Vad till en början lagens rubrik beträffar torde, såsom en av lagrådets

ledamöter framhållit, av densamma knappast böra krävas mera än att den

kortfattat och utan anspråk på fullständighet antyder de yttre konturerna

av den faktiska situation som skall kunna medföra försäljningsrätt för

hantverkaren. Med hänsyn härtill torde den av mig föreslagna rubriken,

som på ett för allmänheten lättbegripligt sätt angiver lagstiftningens huvud­

innehåll, kunna bibehållas. Att ordet »avhämtats» skulle kunna vålla miss­

förstånd i de hänseenden några av lagrådets ledamöter befarat, anser jag

knappast vara fallet.

Jag biträder helt lagrådets uttalande om innebörden av orden »fordran

för arbete» i 1 § av det remitterade förslaget.

Ingen av lagrådets ledamöter har framställt någon erinran mot den i 1 §

föreslagna dubbla fristberäkningen såsom sådan. Däremot ha skilda me­

ningar yppat sig om vilken utgångspunkt som borde väljas för de båda fris­

terna. Två av lagrådets ledamöter ha förordat, att både sexmånadersfristen

och tvåmånadersfristen skola börja löpa först när — förutom att arbetet

49

slutförts — beställaren kommit i dröjsmål med betalningen. Med hänsyn

till att det, såsom lagrådet i annat sammanhang enhälligt uttalat, måste an­

ses vara av stor betydelse att förutsättningarna för realisationsbefogenheten

bli så klart angivna som möjligt, synes det emellertid icke lämpligt att

anknyta fristberäkningen till ett i praktiken så svårbestämt faktum. Till­

börlig hänsyn till beställarens intressen måste anses tagen, om man i stäl­

let utgår från den tid då arbetet slutfördes och fordringen förföll till be­

talning. I kravet på att fordringen skall ha förfallit bör i förevarande sam­

manhang — som de båda övriga lagrådsledamöterna framhållit — ej in-

läggas mera än att rätt skall ha inträtt för hantverkaren att genast ut­

kräva fordringen. Men under det att dessa båda ledamöter ansett, att sex-

inänadersfristen — oavsett huruvida rätt för hantverkaren att kräva betal­

ning inträtt eller ej — borde börja löpa omedelbart efter det att arbetet

slutförts, vill jag föreslå att icke heller denna frist skall räknas från tidi­

gare dag än då rätt för hantverkaren att kräva betalning inträdde. I fråga

om utgångspunkten för sexmånadersfristen överensstämmer följaktligen

propositionen med det remitterade förslaget.

Beträffande den föreslagna bortskaffningsrätten ha två av lagrådets leda­

möter förordat att det såsom ytterligare förutsättning för denna rätt borde

uppställas, att det skulle vara förenat med avsevärd olägenhet för hantver­

karen att längre vårda godset. Med hänsyn till de bevissvårigheter som kun­

de föranledas härav synes det emellertid icke lämpligt att uppställa en så­

dan fordran och bortskaffningsrätten torde även därförutan vara omgärdad

med tillräckligt betryggande garantier för beställaren.

Vad lagrådet vid 1 § andra stycket föreslagit har jag beaktat.

Med hänsyn till att försäljning eller bortskaffande icke skall få ske, om

anmaningen i något avseende ej uppfyller de i lagen uppställda kraven, an-

ser jag det icke tillrådligt att, såsom två lagrådsledamöter vid behandlingen

av 2 § hemställt, kräva flera uppgifter i anmaningen än de i förslaget an­

givna. Skulle beställaren till äventyrs icke känna till fordringens belopp vid

den tidpunkt då han mottager anmaningen, kan han utan svårighet taga

reda på beloppet.

Icke heller kan jag tillstyrka, att den i 2 § andra stycket upptagna hjälp-

regeln ändras på sätt en av lagrådsledamöterna föreslagit. En sådan änd­

ring skulle alltför mycket rubba hjälpregelns konstruktion i berörda del.

nämligen att anmaningen i princip skall sändas till den adress beställaren

uppgivit.

Den i 3 § andra stycket föreskrivna skyldigheten att underrätta beställa­

ren om tid och plats för auktion är, såsom jag i remissprotokollet fram­

hållit, icke någon förutsättning för att försäljning över huvud skall få ske

utan sanktioneras blott av skadeståndsansvar. Med hänsyn härtill vidhåller

jag, att det måste anses onödigt att i lagen införa någon särskild regel om

sättet för skyldighetens fullgörande. Mot att göra den för anmaningsskyl-

dighetens fullgörande föreslagna hjälpregeln tillämplig jämväl i detta fall

talar dessutom, att man därigenom skulle ge anvisning om avsändande av

4

Bihang till riksdagens protokoll WHO. I sand. Nr 77.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

50

minst två rekommenderade brev för mellanhavandets avveckling, något

som säkerligen i åtskilliga av de enkla förhållanden för vilka lagen sär­

skilt är avsedd skulle te sig alltför omständligt. Men den ståndpunkt jag

sålunda intagit vill jag icke heller tillstyrka, att orden »såvitt ske kan»

utgå.

Lagrådets påpekanden vid 4 g har jag beaktat.

Såsom jag vid 5 § i remissprotokollet framhållit torde i lagen böra givas

en regel om hur hantverkarens redovisningsskyldighet skall fullgöras. Re­

gelns formulering har ändrats på sätt en av lagrådets ledamöter förordat.

Jag vill icke tillstyrka, att i förevarande paragraf införes ett nytt stycke

av det innehåll två av lagrådets ledamöter föreslagit. I detta hänseende hän­

visar jag till vad lagrådets båda övriga ledamöter i denna del anfört.

Slutligen vill jag nämna, att vissa redaktionella jämkningar företagits i

det remitterade förslaget. Bland annat har sålunda dispositionen av lag­

texten ändrats i enlighet med lagrådets förslag.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med det anförda jämkade

förslaget till lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats

måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 77.

Ur protokollet:

Bengt Augustinsson.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

461009