2

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Efter förslag av Kungl. Maj :t i propositionen nr 204 fattade 1949 års

riksdag beslut om principerna för en allmän avlöningsreform för prästerna.

I förevarande proposition framläggas de detaljförslag, som erfordras fel­

beslutets genomförande.

Härutöver upptagas i propositionen vissa lönegradsfrågor. Med hänsyn

till den i proposition nr 114 till årets riksdag föreslagna omläggningen av

löneplan 2 föreslås ärkebiskopen och övriga biskopar inplacerade i de nya

lönegraderna Co 20 respektive Co 18, innebärande att de i principbeslutet

bestämda grundlönerna bibehållas. I enlighet med statsmakternas princip­

beslut ha grunderna för kyrkoherdarnas inplacering i lönegrad i vissa hän­

seenden korrigerats, varigenom ett förhållandevis större antal kyrkoherdar

komma att tillhöra de två lägsta lönegraderna Ca 27 och Ca 29. Vidare fram­

läggas förslag till lönegradsplaceringar för garnisons- och amiralitetspräs-

terna. För finansieringen av löne- och pensionskostnaderna föreslås bl. a.

en ny bestämning av pastorats prästlönekostnad, bibehållande av nuva­

rande maximum för församlingsavgifterna och höjning av maximum för

allmänna kyrkoavgiften från 15 till 20 öre. Förslaget innebär en effektivare

skatteutjämning till förmån för de mindre bärkraftiga pastoraten.

Lönereformen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1952.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

till

Förordning

angående pastorats deltagande i kostnaderna för församlingsprästernas

avlöning (prästlönekostnadsförordning).

Härigenom förordnas som följer.

1

§.

1 mom. Denna förordning är tillämplig å territoriellt pastorat samt, i

den mån Konungen och riksdagen besluta, å icke-territoriellt pastorat in­

om riket.

Utgöra församlingar, vilka bilda två eller flera pastorat, för vården av

angelägenhet, som i denna förordning avses, en kyrklig samfällighet, skall

vad i förordningen stadgas om pastorat äga tillämpning å samfälligheten.

2 mom. Med församlingspräst avses i förordningen dels domprost, kyrko­

herde, komminister och kyrkoadjunkt, dels med sådan församlingspräst

likställd garnisons- och amiralitetspräst, dels ock annan icke-ordinarie

präst, som är förordnad att såsom vikarie uppehålla annan församlings­

prästtjänst, eller som utan sådant förordnande fullgör tjänstgöring i pas­

toratet under tid, då någon i pastoratet inrättad tjänst icke uppehälles av

vare sig innehavare av tjänsten eller vikarie.

2

§.

Om pastoratsindelning och om prästerlig tjänsteorganisation i pastorat

förordnar Konungen.

3 §.

1 mom. Kostnad för tjänstebostad, som pastorat enligt prästlöneregle-

mentet tillhandahåller församlingspräst, så ock för i reglementet avsett

bidrag till uppvärmningskostnad och där avsedd ersättning för skatt eller

allmän tunga, som innehavare av prästgård i sådan egenskap erlagt, skall

stanna å pastoratet.

2 mom. Av övriga församlingspräst enligt prästlönereglementet till­

kommande avlöningsförmåner skall pastoratet bestrida lön, vikariatsersätt-

ning, tjänstedubbleringsarvode, reseersättning, tjänstgöringstraktamente,

kailortstillägg, språktillägg och arvode.

Belopp, som pastorat under visst år jämlikt detta moment haft att ut­

giva, utgör pastoratets prästlönekostnad för året.

3 mom. Om kostnaderna för kyrkoherden i Visby pastorat tillkomman­

de avlöningsförmåner förordnar Konungen.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

9 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna för­

ordning, meddelas av Konungen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond.

Härigenom förordnas, att 2—8 §§ lagen den 30 augusti 1932 om kyrko­

fond1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Gällande lydelse:

2

§.

1. Med pastorat avses i denna lag

territoriellt pastorat, med undantag

av Karlsborgs pastorat.

2. Såsom pastorats prästlönekost­

nader och kyrkomusikerlönekostna-

der betecknas i denna lag de utgif­

ter, som pastorat enligt vad i särskil­

da författningar är stadgat har att

vidkännas, å ena sidan, för löner,

arvoden och resanslag åt kyrkoher­

de, komminister och ständig adjunkt

och, å andra sidan, för avlönande

och pensionering av i församling in­

om pastoratet anställd kyrkomusi­

ker, som i lagen om kyrkomusiker

avses.

I kyrkomusikerlönekostnad, som

här avses, ingår icke belopp, som

pastorat har att utgiva i avlöning till

kyrkomusiker för av denne bestridd

Föreslagen lydelse:

2

§.

I denna lag avses med pastorat

territoriellt pastorat samt, i den mån

Konungen och riksdagen så besluta,

icke-territoriellt pastorat inom riket ;

med pastorats prästlön e-

tillgångar och pastorats

prästlönekostnad vad i

prästlönekostnadsförordningen där­

med förstås; samt

med pastorats k y r k o m u-

sikerlönetillgångar och

pastorats kyrkomusiker­

lönekostnad vad i lagen den 27

juni 1947 om kyrkomusiker sålunda

betecknas.

Senaste lydelse av 2 § 2 mom. samt 3, 4, 6 och 7 §§ se 1950:281.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Gällande lydelse:

dispositionen av till klockar- och

organisttjänst hörande avlöningstill-

gångar förordnat, att densamma

skall bibehållas såsom publik arren­

degård (kloekarhemman) ;

3) inkomst av fastigheter, vilkas

avkomst, jämlikt punkt 21 :o av de

år 1936 antagna ändrade bestämmel­

ser för biskoparnas avlönande jämte

nya grunder för dispositionen av

därtill avsedda medel, tillförts kyr­

kofonden (biskopshemman) ;

i) överskott å avkastningen av

pastorats präst- och kyrkomusiker-

lönetillgångar, varom förmäles i

4

§;

5) ersättning av pastorat för kost­

nader, som avses i 46 § tredje styc­

ket ecklesiastik boställsordning;

6) bidrag enligt familjepensions-

reglementet för prästerskapet jämte

övriga, därtill anslutna bestämmel­

ser angående familjepension för ef­

terlevande till präster (familjepen-

sionsavdrag och familjepensionsav-

gifter) så ock bidrag jämlikt 3 § la­

gen den 11 december 1926 om vissa

lönetillägg åt präster i nyreglerade

pastorat i anledning av nådårsrät-

iens upphörande m. m.;

7) allmän kyrkoavgift, varom för­

mäles i 5 §;

8) ränta och annan vinst å kyrko­

fondens tillgångar;

9) ränta och annan vinst å andra

av statskontoret förvaltade kapital­

tillgångar, varav avkastningen, jäm­

likt de under 3) här ovan angivna

grunder för dispositionen av till bis­

koparnas avlönande avsedda medel,

skall tillföras kyrkofonden.

Föreslagen lydelse:

2) ränta och annan vinst å kyrko­

fondens tillgångar;

3) ränta och annan vinst å andra

av statskontoret förvaltade kapital­

tillgångar, varav avkastningen enligt

särskilt bestämmande skall tillföras

kyrkofonden.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Gällande lydelse:

pels avlöning, för beredande av emc-

ritilön för präster ävensom för pen­

sionering av efterlevande till präs­

ter, allt i den omfattning, som är

närmare angiven

i bestämmelserna för biskoparnas

avlönande jämte grunder för dispo­

sitionen av därtill avsedda medel,

i lagarna om reglering av präster­

skapets avlöning, om provisorisk till-

läggslön åt kyrkoherdar och kommi­

nistrar i nyreglerade pastorat m. m.,

om reseanslag åt vissa präster i ny­

reglerade pastorat, om emeritilöner

för präster, om emeritilöner för

vissa prästmän i ledande ställning i

missionens och diakoniens tjänst

och om dyrtidstillägg åt präster

jämte därtill anslutna särskilda för­

fattningar samt

i familjepensionsreglementet för

prästerskapet jämte övriga, därtill

anslutna bestämmelser angående fa­

miljepension för efterlevande till

präster samt i särskilda bestämmel­

ser angående tillägg å sådan pension,

dels jämlikt 5 § ecklesiastik

boställsordning bestämda arvoden åt

ledamöter i boställsnämnder,

dels belopp, som jämlikt under

3 § 2) åberopad lag skall utgå till av­

löning vid klockar- eller organist­

tjänst, vartill klockarhemman hört,

dels ock jämlikt lagen den 21

november 1925 beviljade anslag för

uppförande av prästgårdar inom

Härnösands och Luleå stift.

Härutöver .skola av kyrkofonden

utgöras:

1) tillskott till pastorat enligt vad i

7 § stadgas;

Föreslagen lydelse:

ledande ställning i missionens och

diakoniens tjänst,

dels jämlikt 5 § ecklesiastik bo­

ställsordning bestämda arvoden åt

ledamöter i boställsnämnder,

dels belopp, som jämlikt Ko­

nungens förordnande skall för kloc­

karhemman utgöras till kyrkomusi­

kers avlönande,

dels ock jämlikt lagen den 21

november 1925, nr 456, beviljade an­

slag för uppförande av prästgårdar

inom Härnösands och Luleå stift.

Ytterligare skola, utöver vad i

denna lag eljest stadgas, ur kyrko­

fonden utgöras:

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Gällande lydelse:

ra som dess utgifter. Nämnda öretal

skall bestämmas till dubbla beloppet

av vad för skattekrona uttages i kyr­

koavgift, dock må samma öretal ej

överstiga tjugu.

Föreslagen lydelse:

öretal, som fastställes enligt 5 §,

dock högst till tjugu.

Denna lag träder i kraft den 1 ja­

nuari 1952. I anledning av lagens

ikraftträdande erforderliga över­

gångsbestämmelser meddelas av Ko­

nungen.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 27 juni 1947 (nr 275) om kyrkomusiker.

Härigenom förordnas, dels att 2 § lagen den 27 juni 1947 om kyrkomu­

siker skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i la­

gen skall införas en ny paragraf, betecknad 1 a §, av nedan angiven lydelse.

Gällande lydelse:

Föreslagen lydelse:

1 a §.

Vad i 1 § stadgas gäller, i den

mån Konungen och riksdagen beslu­

ta, jämväl icke-territoriell försam­

ling. 2

2

§.

1. Kyrkomusiker åtnjuter —- — —

grunder bestämmer.

2. Kostnaderna för kyrkomusi­

kers verksamhet gäldas, i den mån

de icke skola enligt vad särskilt

stadgas annorledes utgöras, av pas­

torat och församling, vardera i den

utsträckning Konungen efter av

riksdagen godkända grunder bestäm­

mer. Utgifter, som sålunda skola av

pastorat bestridas, utgöra — med

2

§.

1. Kyrkomusiker åtnjuter -----------

grunder bestämmer.

2. Kostnaderna för kyrkomusikers

verksamhet gäldas, i den mån de

icke skola enligt vad särskilt stadgas,

annorledes utgöras, av pastorat och

församling, vardera i den utsträck­

ning Konungen efter av riksdagen

godkända grunder bestämmer.

16

Kungl, Maj:ts proposition nr 156.

Förslag

till

Lag

angående ändring av 5 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att bestämmelsen i 5 § under punkten b) lagen

den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Förslag

till

Lag

angående ändring av 13 § 3 mom. lagen den 13 november 1936 (nr 567) om

domkapitel.

Härigenom förordnas, att 13 § 3 mom. sista stycket1 lagen den 13 no­

vember 1936 om domkapitel skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 november 1925 (nr 456) angående

anlitande av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av

Härnösands och Luleå stift.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 21 november 1925 angående an­

litande av kyrkofonden för uppförande av prästgårdar inom vissa delar av

Härnösands och Luleå stift skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-

gives. *

Senaste lydelse se 1948: 490.

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

visa till mina anföranden till statsrådsprotokollet för den 3 mars 1950,

varav utdrag i vissa delar torde få såsom bilagor fogas vid statsrådsproto­

kollet i detta ärende (Bil. A och B).

I sitt över prästlönekommitténs slutbetänkande avgivna yttrande har

statskontoret på förevarande punkt andragit huvudsakligen följande.

De problem, som pastoratsindelningssakkunniga och 1950 års prästvals-

kommitté hade att klarlägga, vore av grundläggande betydelse för den fö­

religgande löneregleringsfrågan. Sålunda måste pastoratsindelningen up­

penbarligen påverka den kyrkliga församlingsorganisationens omfattning

och därmed församlingsprästernas antal och löneställning. En löneregle­

ring av det slag varom här vore fråga borde nämligen självfallet bygga på

en organisation, som kunde förutses bli bestående i varje fall för den när­

maste framtiden. Därest dessa förhållanden lämnades åsido förelåge all­

varliga risker, att ett antal befattningshavare inplacerades å ordinarie

tjänster, som vid en snart förestående ändring av pastoratsindelningen an­

tingen komme att indragas eller hänföras till lägre lönegrad. Såmedelst

skulle samhället få att bära onödiga kostnader. — Lika betydelsefullt vore,

att löneregleringen icke genomfördes förrän statsmakterna sattes i tillfälle

att samtidigt taga ställning till en ändrad prästvalslagstiftning, varigenom

möjligheter skulle skapas att utnyttja den förflyttningsskyldighet, som

prästerna genom det nya prästlönereglementet skulle bli underkastade.

Därest denna ordning för behandlingen av frågorna icke iakttoges, kom­

me statsmakterna att ställas inför det läget, att prästlönereglementet stad­

gar en förflyttningsskyldighet, som i brist på korresponderande lagbe­

stämmelser icke kunde effektueras. — Statskontoret finge fördenskull

understryka vikten av att den ifrågavarande löneregleringen icke sattes i

kraft förrän dels ändringen i prästvalslagen trädde i tillämpning, dels ock

den nödiga jämkningen av den kyrkliga indelningen kommit till stånd.

Föredraganden. Statskontoret synes ha lämnat obeaktat, att frågan hu­

ruvida översynen av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga

organisationen borde föregå lönereformen eller huruvida, tvärtom, denna

reform först borde få sin slutliga lösning, blivit av 1949 års riksdag efter

ingående prövning avgjord. Riksdagen godkände det senare av dessa be­

handlingsalternativ. Det avgörande skälet för detta ställningstagande var

som bekant den omständigheten, att lönereformen visat sig i detta sam­

manhang vara nyckelfrågan: först i och med lönereformens genomförande

komme nämligen prästerna i likhet med andra befattningshavare i allmän

tjänst att bli underkastade förflyttningsskyldighet och först med tillgången

till detta institut i den kyrkliga administrationens hand kan ställas i ut­

sikt, att den eftersträvade rationaliseringen av pastoraten och den präs­

terliga organisationen skall kunna inom rimlig tid avsätta några hand­

gripliga resultat.

Jag har från pastoratsindelningssakkunnigas, respektive 1950 års präst-

valskommittés ordförande inhämtat vissa upplysningar rörande de båda

sakkunnigdelegationernas preliminära ställningstagande till de åt dem till

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

förmåner, rättigheter och friheter utan genom Konungens och riksdagens

sammanstämmande beslut och med bifall av allmänt kyrkomöte.

I R. F. § 87 mom. 2 är tillika stadgat, att över förslag till kyrkolag skall

lagrådets yttrande inhämtas och, där proposition avlåtes, meddelas riks­

dagen.

Något fall av förklaring över kyrkolag, vare sig jämlikt R. F. § 88 eller av

högsta domstolen jämlikt § 19, synes alltsedan kyrkomötets första konsti­

tuerande år 1868 icke ha förekommit.

Den kyrkomötet genom R. F. § 114 tillerkända s. k. vetorätten vid lag­

stiftning berörande prästerskapets privilegier är — i likhet med motsvaran­

de skydd för adelns privilegier — i det hela av endast historiskt intresse.

De ekonomiska privilegierna för hithörande befattningshavargrupper äro

nämligen numera avskaffade. För församlingsprästerna upphävdes sålunda

dessa privilegier till större delen i sammanhang med 1910 års allmänna ny­

gestaltning av det prästerliga avlöningsväsendet och till återstående del vid

1941 års familjepensionsreglering för prästerna. För biskoparnas del upp­

hävdes privilegieskyddet genom 1936 års biskopslönereglering. Och slutli­

gen sattes privilegierna genom den år 1938 utfärdade s. k. klockarboställs-

lagen ur kraft i vad de dessförinnan haft tillämpning å de till klockar- och

organisttjänst hörande avlöningstillgångarna.

Kyrkomötets allmänna kompetensområde angives i 1 § andra stycket

kyrkomötesförordningen den 22 april 1949 (motsvarande 9 § i 1863 års

kyrkomötesförordning) sålunda:

'Kyrkomötet tillkommer att upptaga kyrkliga ärenden, som Konungen till

detsamma överlämnar eller varom fråga av någon dess ledamot väckes

------------ Mötet äger dock ej att, utöver vad i grundlag är medgivet, annat

eller mera besluta än underdåniga utlåtanden samt föreställningar och

önskningar att hos Konungen anmälas.’

I skrivelse den 29 oktober 1948, nr 3, begärde Kungl. Maj :t kyrkomötets

yttrande över prästlönekommitténs principbetänkande med förslag till nya

grunder för avlöningen av präster m. m.

I sitt betänkande (nr 1) över kommitténs berörda förslag anförde kyr­

komötets särskilda utskott i nu förevarande hänseende följande.

Såsom utskottet inledningsvis framhållit, innebär det av kommittén före­

slagna och av utskottet med ovan angivna jämkningar förordade nya avlö­

ningssystemet icke någon ändring i den av ålder gällande grundsatsen, att

de kyrkliga ämbetsmännens löner skola bestridas med avkastningen av

kyrkans och annan för kyrkliga ändamål avsedd egendom samt med bi­

drag av kyrkoförsamlingarna, eller i den utjämning av församlingarnas

kostnader, som äger rum genom kyrkofondens förmedling. Förslaget nöd­

vändiggör däremot ändring i åtskilliga delar av 1910 års med kyrkomötets

samtycke utfärdade lag om prästerskapets avlöning, i vilken det äldre avlö­

ningssystemets principer finns inskrivna, varjämte ett nytt reglemente an­

gående prästerskapets avlöning blir erforderligt. Medan prästlönereglemente

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

anmält en avvikande mening, som närmare utvecklats i en vid kommitténs

betänkande fogad promemoria. Enligt dessa ledamöter skulle kyrkomötet

ha en vidsträckt medbeslutanderätt på området för den kyrkligt-ekono-

miska lagstiftningen.

Under remissbehandlingen av prästlönekommitténs slutbetänkande ha

ett flertal domkapitel anslutit sig till kyrkomötets ståndpunkt i föreva­

rande fråga. Kammarkollegiet har däremot — under erinran, att 1910 års

lagstiftning underställts kyrkomötet såsom privilegiefråga -— biträtt kom­

mitténs mening, att författningsregleringen på detta område icke är av

kyrkolags natur.

Föredraganden.

Ett studium av prästlönefrågans behandling vid riksdagarna åren 1908,

1909 och 1910 ger enligt min mening vid handen, att mellan statsmakter­

na icke rådde någon meningsskiljaktighet om den konstitutionella karak­

tären av den sistnämnda år tillkomna prästlönelagstiftningen: den var

icke av kyrkolag snatur men erfordrade kyrkomötets samtycke enär den

innebar upphävande av prästerskapets privilegier. De äldre privilegieskyd-

dade löneförmånerna ersattes med nya, vilka enligt Kungl. Maj :ts förslag

icke skulle — och grundlagsenligt ej heller kunde — omgärdas med ett

dylikt skydd. Denna av Kungl. Maj :t och riksdagen samstämmigt omfat­

tade mening stod också i full överensstämmelse med av ålder följd kon­

stitutionell sedvanerätt, enligt vilken den kyrkligt-ekonomiska lagstift­

ningen icke hänförts till kyrkolagsområdet. Lika litet som lagrådets ytt­

rande inhämtades över 1910 års prästlöneregleringslag, emeritilönelag eller

kyrkofondslag har detta skett vid senare ändringar i eller tillägg till denna

lagstiftning. Från riksdagens sida har icke vid något tillfälle gjorts någon

erinran häremot. Av nu anförda skäl är det för mig icke möjligt att bi­

träda kyrkomötets uppfattning, att kyrkomötet har en grundlagsenlig med­

bestämmanderätt i fråga om den nu aktuella författningsregleringen.

Den omständigheten, att kyrkomötet i kyrkligt-ekonomiska angelägenhe­

ter icke äger — tillsammans med riksdagen — utöva någon bestämman­

derätt, bör dock självfallet icke medföra, att mötet vid behandlingen av

hithörande för kyrkans verksamhet ofta nog högst betydelsefulla frågor

skjuts åt sidan. Där initiativ till fortgående reformer på detta avsnitt av

den kyrkliga förvaltningen tages, icke av kyrkomötet självt utan —- såsom

i regel är fallet av Kungl. Maj :t, bör fördenskull, om ärendet är av nå­

gon stöi re vikt och ett övermäktigt praktiskt hinder för en remiss icke fö-

religgei, kyrkomötets yttrande däröver inhämtas. En sådan behandlings-

ordning har också städse blivit av Kungl. Maj rt iakttagen, över prästlöne-

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

manhang böra förorda andra och mera omfattande ändringar av lagen än

som påkallas av avlöningsreformen.

Vissa av de nya reglerna rörande finansieringen av kostnaderna för för­

samlingsprästernas avlöning har kommittén ansett icke lämpligen låta sig

infoga i kyrkofondslagen och därför föreslagit att dessa bestämmelser sam­

manföras i en ny författning, benämnd prästlönekostnadsförordningen.

Mot denna av kommittén föreslagna anordning av författningsreglering­

en på det ekonomiska området har kammarkollegiet gjort vissa erinring­

ar, till vilka jag torde få återkomma. Jag vill dock redan nu säga, att jag

biträder kommitténs förslag på denna punkt.

Lönereformens genomförande påkallar vidare smärre ändringar i ytter­

ligare några författningar. Slutligen förutsätter reformen, att ett stort antal

speciella författningar, som för närvarande reglera av reformen berörda

prästers avlönings- och pensionsförhållanden, helt upphävas. De flesta av

dessa sistnämnda författningar äro antagna av riksdagen. Vissa av dem in­

nehålla såväl lönebestämmelser som stadganden rörande finansieringen av

lönekostnaderna. Det skulle med hänsyn till denna de äldre författningar­

nas blandade natur vara från formell synpunkt mindre tillfredsställande

att upphäva dem genom någon viss av de författningar, vari den nya regle­

ringen föreslås bli utformad. Jag ansluter mig därför till ett förslag av

prästlönekommittén, att hela detta författningskomplex upphäves genom

en särskild lag.

II. Förslaget till prästlönereglemente.

A. Avlöningsreglementets utformning, benämning m. m.

De för närvarande gällande egentliga prästlönebestämmelserna återfin­

nas i ett stort antal författningar, av vilka främst böra nämnas lagen den 9

december 1910 (nr 141 s. 27) om reglering av prästerskapets avlöning, la­

gen den 13 december 1929 (nr 382) om provisorisk tilläggslön åt kyrko­

herdar och komministrar i nyreglerade pastorat m. m., ecklesiastik bo-

ställsordning den 30 augusti 1932 (nr 400), reglementet den 15 februari

1935 (nr 17) för prästerskapets avlöning och förordningen den 27 novem­

ber 1936 (nr 578) med ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande

jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.

Vid den föreslagna löneregleringens genomförande måste givetvis de i

dessa författningar meddelade avlöningsbestämmelserna upphöra att gälla

beträffande sådan prästerlig befattningshavare, som vid löneregleringens

genomförande övergår på densamma.

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

liga lönesystemet. Vidare erinrades i detta sammanhang, att ett samman­

förande av löneföreskrifterna till ett fåtal författningar skulle väsentligt

underlätta det tekniska genomförandet av löneregleringar, vilka framdeles

kunde förväntas komma till stånd på en gång för hela den personal det

statliga lönesystemet omfattade. En sådan koncentration medförde också

den fördelen, att man tydligt kunde överblicka förefintliga skiljaktigheter

i lönehänseende olika tjänstemannagrupper emellan, vilket i sin tur kun­

de bidraga till ett undanröjande av icke tillräckligt motiverade särregle­

ringar för \ issa kategorier. En splittring av författningsbestämmelserna på

flera reglementen gåve däremot anledning till en del särskilda spörsmål,

som ej uppkomme med ett gemensamt reglemente. För den händelse ett

flertal särskilda reglementen utfärdades för de olika huvudgrupperna av be-

befattningshavare, bleve salunda särskilda bestämmelser erforderliga bland

annat för att reglera tjänstemans övergång från det ena till det andra reg­

lementets tillämpningsområde och för att reglera avlöningsförmånerna, då

tjänsteman, som själv vore underkastad ett reglemente, uppehölle i annat

reglemente avsedd tjänst.

Det bör emellertid i detta sammanhang framhållas, att de föregående år

genomförda löneregleringarna för övningslärare och kyrkomusiker erhål­

lit sin författningsmässiga utformning i tvenne särskilda den 9 juni 1950

utfärdade avlöningsreglementen, nämligen dels avlöningsreglementet för

kyrkomusiker (nr 385) och dels avlöningsreglementet för övningslärare

(nr 386). Vidare har Kungl. Maj:t i en till detta års riksdag avlåten pro­

position nr 113/1951 angående löne- och pensionsreglering för lärarpersonal

vid statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter

m. m. föreslagit ett särskilt, för denna lärarpersonal speciellt avlöningsreg-

lemente. I en likaledes för årets riksdag framlagd proposition nr 112/1951 an­

gående löne- och pensionsreglering för lärare vid vissa statsunderstödda

piivata läroanstalter, m. m., har föreslagits, att dessa befattningshavare sko­

la vid löneregleringen inordnas under Saar, vari föreslås härför erforderliga

ändringar och tillägg. I den proposition (nr 234/1950), varmed de två först­

nämnda avlöningsförfattningarna förelädes riksdagen, uttalas en viss tvek­

samhet mot anordningen med tvenne nya avlöningsreglementen, vilka före­

slagits av den sakkunnigutredning, som berett löneregleringarna, och godta­

gits vid remissbehandlingen av de sakkunnigas betänkanden. I den för-

handenvarande situationen ansågs dock i propositionen förslaget om två

särskilda reglementen böra förordas. Härvid fästes särskilt avseende vid det

förhållandet, att man knappast utan att närmare erfarenhet vunnits kunde

våga mera bestämt avgöra, huruvida den detaljreglering, som reglemen­

tena innehölle, i alla hänseenden vore den mest lämpliga. Enligt uttalande

i propositionen kunde frågan komma att framdeles påkalla förnyat stånd-

punktstagande i samband med kommande löneregleringar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

PrästlönekommiUén.

33

I sitt slutbetänkande dryftar prästlönekommittén ingående de olika möj­

ligheter, som vid prästlöneregleringen erbjuda sig för den författningsmäs-

siga utformningen av de — förutom löneplansbestämmelserna — erforder­

liga avlöningsföreskrifterna. De alternativ mellan vilka man härvidlag har

att välja anser kommittén vara antingen att inordna prästerna under Saar

eller att anordna avlöningshestämmelserna som en hänvisningsförfattning

till detta reglemente eller att utforma bestämmelserna som en särskild för­

fattning i likhet med Arf m. fl. Härom anför kommittén följande.

Såvitt kommittén kan bedöma, lärer det i och för sig vara formellt möjligt

att utvidga tillämpningsområdet för Saar till att även omfatta såväl bis­

koparna och övriga stiftspräster som församlingsprästerna. I de hänseen­

den detta reglementes allmänna bestämmelser icke skulle gälla för de präs­

terliga befattningshavarna kunde ifrågakommande särföreskrifter — i lik­

het med de för andra specialgrupper meddelade — i reglementet upptagas

under rubriken särskilda bestämmelser inom vederbörande författnings-

rum.

De i proposition nr 225/1948 anförda synpunkterna till stöd för en kon­

centration av avlöningshestämmelserna för olika befattningshavargrupper

till en författning äga givetvis i och för sig giltighet även när det gäller att

taga ställning till den lämpligaste formen för prästlöneregleringens för-

fattningsmässiga gestaltning. När kommittén likväl icke finner sig kunna

förorda en lösning efter en dylik linje — innebärande en till det prästerliga

löneområdet utvidgad tillämpning av det allmänna avlöningsreglementet,

försett med härför erforderliga nya specialbestämmelser — så har detta sin

grund däri, att enligt kommitténs mening i detta sammanhang tyngre vä­

gande skäl tala emot en sådan författningsanordning.

De skäl som på denna punkt varit bestämmande för kommitténs uppfatt­

ning, ha huvudsakligen praktisk innebörd. Kommittén får först erinra om

att det skedda sammanförandet av avlöningshestämmelserna till Saar en­

ligt åtskilliga myndigheters åsikt, vilka ha att tillämpa denna författning,

medfört att reglementet blivit alltför svåröverskådligt på grund av sin om­

fattning och mångfalden av specialbestämmelser för olika förvaltningsom­

råden. Sedan riksdagens revisorer och statsutskottet anfört liknande syn­

punkter, har riksdagen instämt i utskottets tvekan angående den praktiska

användbarheten av ett reglemente av en dylik karaktär. Med hänsyn till

den kritiska inställning, varmed det allmänna avlöningsreglementet i an­

givet hänseende sålunda bemötts, ställer sig kommittén självfallet betänk­

sam mot en anordning, som rätt avsevärt skulle öka detta reglementes om­

fång och därigenom försvåra dess praktiska bruk.

Inom kommittén har ingående undersökts, i vilka avseenden ett inord­

nande av prästerna under Saar skulle föranleda en omarbetning av denna

författning. Vid undersökningen har framgått, att en sådan anordning skul­

le nödvändiggöra dels omformuleringar i vissa hänseenden av de allmänna

bestämmelserna för att giva dessa en ännu mera generell innebörd än de för

närvarande ha, dels ock en betydande mängd av speciellt för prästerna av­

sedda särskilda bestämmelser.

3 Bihang till riksdagens protokoll 11)51. 1 sand. Nr 156.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Kommittén har efter den företagna undersökningen fått den bestämda

uppfattningen, att en utvidgning av det allmänna avlöningsreglementets

tillämpningsområde skulle medföra sådana redaktionella ändringsåtgärder,

att denna författning, som redan i sin nuvarande utformning är förhållan­

devis svåröverskådlig, härefter avsevärt mindre än för närvarande skulle

tillgodose kravet på praktisk användbarhet. Svårigheter skulle framför allt

uppkomma vid utläsandet av de för prästerna gällande avlöningsbestäm-

melserna. Olägenheterna härav komme av naturliga skäl att bliva särskilt

märkbara vid själva övergången till det nya avlöningssystemet och den när­

maste tiden därefter.

Med hänsyn till de anförda förhållandena anser sig kommittén icke kun­

na föreslå en författningsanordning, som skulle innebära ett inordnande av

prästerna under det allmänna avlöningsreglementet.

I stort sett samma synpunkter, som enligt kommitténs mening tala mot

en till prästlöneområdet utvidgad tillämpning av Saar, anser kommittén

också kunna anföras mot alternativet att anordna prästlönebestämmelserna

som en hänvisningsförfattning till detta reglemente på samma sätt som 1947

års avlöningsreglemente för befattningshavare med anställning i viss stats­

understödd verksamhet till 1947 års allmänna avlöningsreglemente. Kom­

mittén får även erinra om, att under överarbetningen av 1947 års avlönings-

författningar tungt vägande invändningar riktades från berörda myndig­

heters sida mot den praktiska användbarheten av den nyss åsyftade hänvis-

ningsförfattningen av år 1947.

På grund av här återgivna skäl anser sig kommittén icke kunna för­

orda, att prästlönebestämmelserna inordnas i det allmänna reglementet el­

ler att de upptagas i eu hänvisningsförfattning till detta. Kommittén före­

slår i stället, att ifrågavarande bestämmelser utformas i en särskild författ­

ning av samma typ som avlöningsreglementet för folkskolan. Det av kom­

mittén framlagda reglementsförslaget torde få bifogas statsrådsprotokollet

i detta ärende (Bilaga C).

Kommittén understryker, att med utfärdandet av ett speciellt reglemente,

vilket givetvis liksom folkskollärarreglementet kan givas ett mera begränsat

omfång än det allmänna reglementet, prästlöneförfattningens innehåll kom­

mer att bli väsentligt lättare att överblicka. I anledning härav har kommit­

tén ansett det möjligt att i denna författning intaga även vissa sådana

föreskrifter, till vilka omedelbar motsvarighet saknas i det allmänna reg­

lementet, utan att kravet på överskådlighet åsidosättes. I sitt reglements-

utkast har kommittén därför infört bestämmelser angående lönegraderna

för samtliga såväl ordinarie som icke-ordinarie prästerliga tjänster, varå

reglementet äger tillämpning. Kommitténs reglementsförslag innehåller så­

ledes även huvudgrunderna för den reglerade befordringsgången för pasto-

ratsadjunkter. Genom införande av bestämmelser om de olika tjänsternas

lönegradsplacering i själva reglementet har kommittén ansett detta vinna

i praktisk användbarhet. Till stöd för nämnda huvudgrunders intagande i

själva avlöningsreglementet har kommittén anfört i huvudsak följande.

Kungl. Maj ds proposition nr 156.

35

För allmänna statsförvaltningens del ha bestämmelser om reglerad be-

fordringsgång för den rekryteringspersonal, som är närmast jämförlig med

pastoratsadjunkterna, meddelats i kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 436)

angående reglerad befordringsgång för viss icke-ordinarie personal i statens

tjänst (befordringskungörelsen). Dessa bestämmelser ha, sedan huvud­

grunderna för befordringsgången redovisats för och godkänts av riksda­

gen, utfärdats i administrativ ordning.

På det kyrkliga förvaltningsområdet synes det emellertid påkallat att

huvudgrunderna för rekryteringspersonalens befordringsgång bindas i själ­

va avlöningsfeglementet. Anledningen härtill är, att någon motsvarighet till

riksdagens årliga prövning av allmänna statsförvaltningens medelsbehov

för den icke-ordinarie personalens avlönande saknas för detta förvaltnings­

områdes vidkommande. Kommittén får i detta sammanhang vidare erinra

om att det nuvarande huvudstadgandet angående pastoratsadjunkternas

avlöningsförmåner återfinnes i 12 § prästlöneregleringslagen. Detaljbe­

stämmelserna till nyssnämnda befordringsgång böra emellertid intagas i de

tilläggsbestämmelser till reglementet, i vilka tillämpningsföreskrifter i olika

hänseenden till detta avses skola meddelas.

Härefter behandlar kommittén frågan, huruvida det nya avlöningsregle-

mentet för prästerna i ett visst avseende, nämligen beträffande reglerna

om löneklassplacering med hänsyn till tidigare innehavd tjänst, bör inne­

hålla fullständiga bestämmelser eller endast en hänvisning till det allmän­

na avlöningsreglementets föreskrifter härom. Kommittén anför härom

följande.

De självständiga avlöningsreglementena för kyrkomusiker och övnings-

lärare innehålla i fråga om löneklassplacering med hänsyn till tidigare in­

nehavd tjänst (s. k. sneddning) allenast hänvisningar till de i Saar härutin-

nan meddelade bestämmelserna. Vid remissbehandlingen av reglementsför-

slagen uttalade statens lönenämnd betänkligheter mot en sådan anordning.

I propositionen 234/1950 ansåg sig dock föredragande statsrådet — under

framhållande att enligt hans mening skäl kunde anföras såväl för som emot

det föreslagna hänvisningsförfarandet — icke böra motsätta sig förslagets

genomförande. Då kommittén framlägger en självständig, i övriga avseen­

den komplett avlöningsförfattning för prästerna, anser kommittén för sin

del det lämpligast att häri även medtaga de s. k. sneddningsbestämmelser-

na. Eljest komme de som använde prästlönereglementet — däribland be­

fattningshavarna själva — att vid de i praktiken ofta inträffande snedd-

ningsfallen nödgas anskaffa och tillämpa även Saar. Ilärtill må också erin­

ras om, att vid ett hänvisningsförfarande de i och för sig föga lättfattliga

sneddningsreglerna i Saar bleve — som alltid då en motsvarande tillämp­

ning av för ett annat område givna bestämmelser skall äga rum — än svå­

rare att begagna på prästlöneområdet.

Vad angår det nya avlöningsreglementets benämning, så måste enligt

prästlönekominitténs mening härvidlag beaktas kravet, att den skall kunna

bekvämt begagnas vid hänvisningar och citat. Kommittén har därför före­

slagit, att nämnda avlöningsförfattning benämnes prästlönereglementet

med förkortningen Pr. I anslutning härtill har kommittén framhållit föl­

jande.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Kommittén får i detta sammanhang erinra om att den nu gällande lagen

den 9 december 1910 om regleringen av prästerskapets avlöning icke sällan

i andra författningar — bland annat reglementet den 15 februari 1935 för

prästerskapets avlöning — och eljest vid hänvisningar förkortas till präst-

löneregleringslagen. Sistnämnda reglemente åter kallas — ehuru icke i

någon författning — i officiella skrivelser och dagligt tal oftast prästlöne-

reglementet. Några svårigheter att övergångsvis skilja mellan detta och det

föreslagna nya prästlönereglementet synes kommittén icke behöva befaras.

Det nya avlöningsreglementets disposition har i kommitténs förslag ut­

formats så, att det i huvudsak överensstämmer med uppställningen av

Saar. Dock har eu avsevärd del av bestämmelserna i sistnämnda reglemente

självfallet icke behövt medtagas i Pr. Sålunda saknas häri — med få un­

dantag — motsvarighet till de i Saar såsom särskilda bestämmelser upp­

tagna föreskrifterna. Framhållas må vidare, att därjämte åtskilliga av de i

detta reglemente meddelade allmänna bestämmelserna avse sådana förhål­

landen, att anledning icke förelegat att överföra dem till Pr. Av dessa se­

nare må här nämnas bestämmelserna om statens bostadsnämnd, löneklass-

placering i vissa fall, övertidstjänstgöring, enslighetstillägg m. m. Å andra

sidan ha i Pr införts vissa i det föregående berörda förskrifter utan mot­

svarighet i Saar.

Pr har uppdelats i fyra särskilda avdelningar. Kommittén har påpekat,

att de i reglementets andra avdelning intagna bestämmelserna icke äro av

löneteknisk natur utan av rent administrativ innebörd, och framhållit, att

de ur systematisk synpunkt bort utmönstras ur en avlöningsförfattning

som den här ifrågavarande. För deras intagande i reglementet har kommit­

tén anfört följande skäl.

Då dessa bestämmelser likväl icke kunna undvaras och de enligt kommit­

téns mening icke för närvarande — utan samband med en mera omfattande

omarbetning av den kyrkliga förvaltningslagstiftningen — kunna inpassas

i annat lämpligare författningsmässigt sammanhang, anser kommittén att

de tills vidare böra inrymmas i prästlönereglementet. Föreskrifter av mot­

svarande administrativa karaktär ansågos vid författningsarbetet i anslut­

ning till 1947 års allmänna lönereglering böra bibehållas i Saar i avbidan

på tillskapandet av en för statsförvaltningen avsedd allmän verksstadga.

En av huvudpunkterna i löneregleringsförslaget är att de i statens löne-

plansförordning intagna löneplanerna 1 och 2 ävensom författningens be­

stämmelser i övrigt skola gälla jämväl för prästerna. Beträffande de för-

fattningstekniska åtgärderna härför har kommittén framhållit följande.

Någon ändring av löneplansförordningen är icke erforderlig för att den­

na författning även skall bliva tillämplig å de befattningshavare, vilka kom­

ma att hänföras under det nya avlöningsreglementet för prästerna. Enligt

1 § löneplansförordningen skola nämligen de löneplaner med tillhörande

lönetabeller och särskilda föreskrifter, som förordningen innehåller, tilläm­

pas i den utsträckning, som angives i avlöningsreglementen utfärdade av

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

sannolikt en allmän regel. En följd bleve också att ändringar i statens lö-

neplansförordning — exempelvis med avseende å löneplanerna — icke

bleve omedelbart tillämpliga å prästerna. Att sammankalla kyrkomötet

enkom eller huvudsakligen för att kunna verkställa samtidig ändring av

de för prästerna och allmänna statsförvaltningens tjänstemän gällande av-

löningsbestämmelserna lärer knappast vara möjligt.

\ id en genomförd tillämpning av det statliga lönesystemet på prästlöneom­

rådet ha emellertid enligt kommitténs uppfattning de förutsättningar, var­

på det omförmälda riksdagsuttalandet vilar, i viss mån förändrats. Ett för­

behållslöst vidhållande av den grundsats, som kommit till uttryck i utta­

landet, skulle också kunna medföra olägenheter både i administrativt hän­

seende och för de prästerliga befattningshavarna själva. Om nämligen stats­

makterna ha beslutat, att det statliga lönesystemet skall tillämpas för präs­

ternas avlönande, så måste ifrågasättas om det är nödvändigt eller praktiskt

lämpligt att inhämta kyrkomötets mening beträffande föreslagna ändringar

av detta system, därest dessa förslag icke innebära ett ifrågasättande av

själva systemets huvudgrunder. Enligt kommitténs uppfattning bör exem­

pelvis en ökning eller minskning av de i löneplanerna upptagna löneklass-

beloppen eller en ändring av de i Pr innefattade sjukvårdsbestämmelserna

kunna vidtagas utan att kyrkomötets utlåtande häröver behöver infordras.

En förutsättning härför är givetvis, att ifrågavarande ändringar av lönepla­

nerna och sjukvårdsbestämmelserna avse den stora huvudparten av stats-

tjänstemännen. Samma synpunkter kunna enligt kommitténs mening jäm­

väl anläggas beträffande ändringsförslag, som angå de i Pr intagna admi­

nistrativa föreskrifterna, i den mån dessa äro likformiga med de för stats­

förvaltningens personal gällande.

Den nyss förordade reviderade behandlingsordningen för prästlönefrågor­

na kommer icke att innebära, att de speciellt kyrkliga intressen, som kyr­

komötet givetvis företräder, framdeles bli åsidosatta. Dessa komma själv­

fallet vid frågornas remissbehandling allt framgent till uttryck i domka­

pitlens och stiftsnämndernas i ärendena avgivna yttranden. Kommittén

förutsätter även, att de prästerliga personalorganisationerna komma att bli

representerade vid de centrala förhandlingar i mera betydelsefulla lönefrå­

gor, vilka kunna komma till stånd.

Från vad sålunda föreslagits vill kommittén likväl göra ett viktigt un­

dantag. Kommittén anser nämligen, att ändringsförslag angående löne-

gradsplaceringarna vid de prästerliga tjänsterna fortfarande böra kunna

hänskjutas till kyrkomötet för yttrande. Enligt kommitténs mening måste

nämligen en dylik lönesättningsfråga, som på ett förhållandevis avgörande

sätt kan antagas inverka på rekryteringen till prästbefattningarna och där­

igenom på kyrkans möjlighet att fullgöra sina uppgifter, vara av så stor

betydelse, att kyrkomötet bör beredas tillfälle att häri uttala sig. Att den

relativa lönesättningen för prästerna i förhållande till andra grupper av an­

ställda i allmän tjänst även kan rubbas genom ändrade lönegradsplacering-

ar enbart inom dessa grupper, gör kommitténs förslag på denna punkt icke

mindre bärande — bland annat med hänsyn till den kyrkomötet enligt 12 §

i kyrkomötesförordningen tillkommande befogenheten att hos Kungl. Maj :t

anmäla föreställningar och önskningar.

Kommittén har härefter till behandling upptagit frågan om riksdagens

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

39

medverkan vid fastställande av avlöningsförmånerna för prästerliga be­

fattningshavare och anfört.

I den för närvarande gällande lagstiftningen kan härutinnan konstate­

ras en markant skillnad mellan ordinarie präster, å ena, och — enligt nu­

varande terminologi — extra ordinarie präster, å andra sidan. Medan så­

lunda de ordinarie befattningshavarnas avlöningsförmåner — såsom regle­

rad lön, provisorisk tilläggslön, ålderstillägg, ödebygdstillägg, nådårstill-

lägg, dyrtidstillägg, kristillägg, provisoriskt lönetillägg, tjänstebostad, upp-

värmningsbidrag, bränslekostnadsgottgörelse, fast resanslag och semester-

kostnadsbidrag — antingen direkt till beloppet eller eljest med noggrant

angivande av grunderna fastställts i vissa med stöd av riksdagens beslut

utfärdade författningar, ha däremot de extra ordinarie prästernas förmåner

allenast i begränsad utsträckning tillkommit med riksdagens medverkan.

Således må framhållas, att prästlöneregleringslagens bestämmelser beträf­

fande avlöning åt extra ordinarie präst inskränka sig till att bestämma, att

ständig adjunkt (kyrkoadjunkt) och annan tjänstgörande adjunkt (pasto-

ratsadjunkt) skall äga åtnjuta årligt adjunktsarvode, bostad, vivre och

skjuts i tjänsteärenden samt att adjunktsarvodet icke får understiga visst

belopp för år, 1 000 kronor. Den närmare regleringen av dessa och andra

löneförmåner åt extra ordinarie präst har ägt rum i författningar av admi­

nistrativ natur. Påpekas bör dock, att nådarstillägg och ödebygdstillägg åt

kyrkoadjunkt samt dyrtidstillägg, kristillägg och provisoriskt lönetillägg åt

extra ordinarie präst i allmänhet utgå efter av Kungl. Maj :t och riksdagen

gemensamt antagna grunder. Av de extra ordinarie prästerna intaga stifts-

och kontraktsadjunkterna dock en särställning så till vida, att grunderna

för deras avlöning numera godkännas av riksdagen. I detta sammanhang

synes jämväl böra uppmärksammas, att de närmare föreskrifterna om ordi­

narie och extra ordinarie prästs avlöning under tjänstledighet meddelats

i administrativ ordning.

Av det anförda framgår, att riksdagen hittills i förhållandevis ringa man

medverkat vid bestämmande av avlöningsförmånerna åt icke-ordinarie

präster. Detta förhållande åter får ses mot bakgrunden av den på ett spe­

ciellt sätt verkande begränsning av medelstillgången för dessa prästers av­

lönande, som anordnats genom de av Kungl. Maj :t och riksdagen samfällt

beslutade reglerna om allmänna kyrkoavgiftens ävensom församlingsavgif-

tens maximibelopp.

I fråga om riksdagens medverkan vid tillkomsten av Saar må framhållas,

att riksdagen med bifall till propositionen nr 225/1948 bemyndigade Kungl.

Maj :t bland annat a) att utfärda statens allmänna avlöningsreglemente i

huvudsaklig överensstämmelse med det till ifrågavarande riksdagsproposi-

tion hörande reglementsförslaget, b) att under de förutsättningar och i den

omfattning, som i det till nämnda proposition bilagda statsrådsprotokollet1

förordats, vidtaga ändring i detta reglemente och c) att med iakttagande

av de huvudgrunder, som i samma statsrådsprotokoll förordats, utfärda

erforderliga bestämmelser om övergång Ull sagda reglemente. Denna riksda­

gens medverkan vid utfärdandet av det allmänna avlöningsreglementet,

vilket innehåller avlöningsbestämmelser gemensamma för ordinarie och

icke-ordinarie befattningshavare, innebar härigenom samma sakprövning i

i So proposition nr 225/1918 s. 20 och 204.

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

fian riksdagens sida av den ordinarie som den icke-ordinarie personalens

avlöningsförmåner. I jämförelse med den ordning, som dittills tillämpats

beträffande den civila och militära statsförvaltningens personal, betydde

formen för reglementets utfärdande en utvidgad riksdagens medverkan vid

fastställande av icke-ordinarie befattningshavares löneförmåner.

Det vid den senaste allmänna löneregleringen tillämpade förfarandet vid

fastställandet av befattningshavarnas avlöningsförmåner har självfallet sin

omedelbara betydelse för prästlöneregleringens vidkommande. Härtill

kommer, att hänsyn i förevarande sammanhang jämväl måste tagas till

dels de speciella lagbestämmelserna om finansieringen av — de icke över

riksstaten reglerade — prästlönekostnaderna, och dels Kungl. Maj:ts befo­

genheter med avseende på den kyrkliga tjänsteorganisationen. På grund

härav synes det kommittén icke kunna ifrågasättas, att riksdagens medver­

kan vid fastställande av de icke-ordinarie prästernas avlöningsförmåner vid

prästlöneregleringen skall begränsas på snävare sätt än som skedde vid den

senast genomförda allmänna löneregleringen för huvuddelen av statstjän-

stemännen.

Med hänsyn till vad här framhållits om riksdagens medverkan vid de

prästerliga befattningshavarnas avlöningsförmåner har kommittén föresla­

git, att Kungl. Maj :t skall för prästlöneregleringens genomförande inhämta

riksdagens bemyndigande dels att utfärda prästlönereglemente i huvudsak­

lig överensstämmelse med det förslag, som kommittén framlägger, och dels

att med iakttagande av de huvudgrunder, som av riksdagen godkänts, ut­

färda erforderliga bestämmelser om övergång till nämnda reglemente. Nå­

gon befogenhet att utöver ramen i nyss angivna bemyndigande vidtaga änd­

ringar i reglementet har kommittén ej ansett behövlig för det kyrkliga för­

valtningsområdets vidkommande.

Kommittén har därefter något berört frågan om särskild supplementför­

fattning med tilläggsbestämmelser till prästlönereglementet och framhållit.

Som kommittén förut framhållit, torde förutom prästlönereglementet be­

hövas en särskild löneförfattning innehållande vissa utöver reglementets be­

stämmelser erforderliga detalj föreskrifter eller s. k. tilläggsbestämmelser.

Befogenheten att meddela sådana särskilda föreskrifter skulle — såsom

iramgår av författningstexten under olika paragrafer i reglementsförslaget

— tillkomma Kungl. Maj :t. Härigenom skulle för detta förvaltningsområde

erhållas en viss motsvarighet till den i anslutning till Saar utfärdade kun­

görelsen den 30 juni 1948, nr 564, med tilläggsbestämmelser till nämnda

reglemente. Den ifrågavarande komplementförfattningen till prästlönereg­

lementet torde i anseende till nu gällande prästlöneförfattningar närmast

kunna jämföras med 1935 års reglemente för prästerskapets avlöning, vil­

ket i huvudsak kan sägas innehålla tilläggsbestämmelser till prästlönereg-

leringslagen.

Yttranden.

Kommitténs förslag om ett särskilt avlöningsreglemenle för prästerna,

om reglementets huvudsakliga utformning, om reglementets benämning, om

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Mot vad kommittén uttalat beträffande riksdagens medverkan vid fast­

ställande och ändring av prästernas avlöningsförmåner samt inhämtande av

kyrkomötets yttrande härvidlag, synes mig icke vara något att erinra. Jag

biträder därför kommitténs uttalande i dessa hänseenden.

I anslutning till behandlingen av dessa senare frågor har kommittén

även yttrat sig om beskaffenheten av det bemyndigande, som för avlönings-

författningens utfärdande och övergångsregleringen bör utverkas av riks­

dagen. Vad kommittén här föreslagit överensstämmer i huvudsak med den

ordning, som tillämpats vid utfärdandet av statens allmänna avlöningsreg-

lemente och avlöningsreglementet för folkskolan ävensom övergångsbestäm­

melserna till dessa författningar. Jag får emellertid framhålla, att vid till­

komsten av avlöningsreglementena för kyrkomusiker och övningslärare en

annan ordning än den nyss angivna iakttogs så till vida, att av 1941 års lä-

rarlönesakkunniga uppgjorda, inom vederbörande departement icke över­

arbetade reglementsförslag förelädes riksdagen. I propositionen angåvos i

stället de ändringar i förslagen, som syntes böra vidtagas. Bemyndigande

utverkades för Kungl. Maj :t att utfärda avlöningsreglementen i huvudsaklig

överensstämmelse med de i propositionen framlagda förslagen.

I fråga om utfärdandet av prästlönereglementet torde böra förfaras på i

huvudsak samma sätt som tillämpats beträffande avlöningsreglementena

för kyrkomusiker och övningslärare. Enahanda ordning iakttogs för övrigt

även vid tillkomsten år 1949 av reglementet för pensionering genom statens

pensionsanstalt av vissa icke-statliga befattningshavare. (SPA-reglemen-

tet). Jag förordar sålunda, att Kungl. Maj :t inhämtar riksdagens bemyn­

digande att utfärda dels prästlönereglemente i huvudsaklig överensstäm­

melse med de förslag, som jag här kommer att förorda, dels ock —■ med

iakttagande av vissa i det följande angivna huvudgrunder —• för löneregle­

ringen erforderliga övergångsbestämmelser.

B. Specialmotivering till prästlönereglementets olika paragrafer.

Jag övergår nu till att redogöra för de av prästlönekommittén i prästlöne­

reglementet föreslagna bestämmelserna och de härför anförda motiven,

de av remissinstanserna framställda ändringsförslagen och skälen därför

samt min egen uppfattning i dessa frågor. Vid denna min redogörelse av­

ser jag att i huvudsak endast upptaga sådana med löneregleringen förbund­

na frågor, vilka antingen för sin lösning kräva riksdagens medverkan eller

eljest kunna äga betydelse för dess ställningstagande till lönereformen.

Sedan riksdagen fattat beslut eller yttrat sig i dessa frågor, har jag för

avsikt att i statsrådet anmäla de med reformens genomförande förenade

detalj spörsmål, av vilka prästlönekommittén behandlat de mera väsent­

44

Kangl. Maj Is proposition nr 1<>6.

ning ha nämligen de i kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 564) med till-

läggsbestämmelser till Saar under 4 § i punkt 4, genom ändringskungörel-

sen den 3 juni 1949, nr 322, meddelade anvisningarna angående anställ­

ning i statlig tjänst av personel-, som förete anmärkning mot hälsotillstån­

det, i vissa hänseenden motsvarande giltighet för den kyrkliga tjänste­

organisationens vidkommande. Vid utfärdandet av tilläggsbestämmelserna

till Pr synas här berörda spörsmål närmare böra övervägas.

Den extra anställningsformen bör vidare enligt kommitténs mening an­

litas vid anställande av vikarier i vissa fall. Enligt 1 § reglementet äga

de i 2 och 3 avdelningarna meddelade bestämmelserna endast tillämpning

ä den som är innehavare av i reglementet avsedd tjänst. De nämnda be­

stämmelserna bli sålunda icke tillämpliga å någon av den anledningen,

att han förordnats att uppehålla en sådan tjänst. Om en läroverksadjunkt

1 Ca 26 förordnas att vikariera å en kyrkoherdetjänst i Ca 29, bli de nyss

angivna bestämmelserna icke automatiskt tillämpliga för reglering av hans

avlöningsförmåner under vikariatet. Enligt kommitténs mening är det emel­

lertid av betydelse, att dylika anställningsförhållanden regleras inom reg­

lementets ram. Av denna anledning har tillskapats bestämmelserna i 7 §

2 mom. i reglementet. Om till ett vikariatslöneförordnande bör ifrågakom-

ina annan inom svenska kyrkan prästvigd än den, som redan innehar eu

i Pr avsedd lönegradsplacerad tjänst, skall han enligt dessa bestämmelser an­

ställas som innehavare av extra tjänst i lönegrad med samma ordningsnum-

mer, som gäller för den uppehållna tjänsten. Med tillämpning härav skulle

i det nyss angivna fallet läroverksadjunkten under kyrkoherdeförordnan­

det, såvitt detta avser längre tid än sex månader, anställas som vice pas­

tor i lönegrad Cg 29. Om vid kortare ledighet än sex månader å prästerlig

tjänst annan än i reglementet avsedd präst förordnas som vikarie, kan

han anställas som innehavare antingen av extra tjänst i en efter omstän­

digheterna avpassad lönegrad eller av arvodesbefattning. I sistnämnda fall

skola avlöningsförmånerna utgå enligt bestämmelserna i 4:e avdelningen

av reglementet. Såsom innehavare av extra tjänst bör jämväl anställas

pastoratsadjunkt, som icke inom tre år vinner befordran från aspirant

till extra ordinarie befattningshavare, såvitt han över huvud anses böra

kvarstå i tjänst.

Såsom nyss antyddes kan således arvodesanställning anlitas, då annan

än innehavare av i reglementet avsedd tjänst förordnas såsom korttidsvi-

karie å sådan tjänst. Arvodesanställning kan därjämte begagnas i vissa

fall, då en prästvigd, mot vars hälsotillstånd anmärkning föreligger, an-

ställes å en i tjänsteorganisationen inrättad tjänst.

I det föregående ha anförts vissa synpunkter för reglering inom regle­

mentets ram även av vissa mera undantagsvis uppkommande personal- och

organisationsförhållanden. Till förmån för intagande i Pr av huvudbestäm­

melserna angående arvodesanställda korttidsvikarier m. fl. talar därjäm­

te ett annat skäl. Vad kommittén härmed åsyftar är den enklare redigering

av kyrkofondslagen, som härigenom möjliggöres. Om liuvudstadgandena

om arvodesbefattning införas i prästlönereglementet, behöver nämligen vid

utformningen av de bestämmelser i kyrkofondslagen, som reglera de kyrko­

fonden åvilande prästlönekostnaderna, icke upptagas någon särskild punkt

angående bestridande av avlöningsförmånerna vid nämnda arvodesbefatt-

ningar.

Kungl. Maj ds proposition nr 156.

45

I betänkande I har kommittén — i samband med framläggande av för­

slag till semesterfrågans ordnande för prästerna — förordat anställande i

pastoraten av icke-prästvigd arbetskraft (assistenter) för fullgörande av

vissa göromål, vartill icke kräves prästerlig behörighet. Då dessa assisten­

ter avses skola förordnas endast för kortare perioder, böra de härunder,

lönetekniskt sett, anställas i arvodesbefattning. Närmast av systematiska

skäl har kommittén dock icke ansett det lämpligt att reglera assistenternas

löneförmåner inom reglementets ram. Bestämmelser om ersättning åt des­

sa av domkapitlen förordnade tjänstebiträden •— vilka enligt kommitténs

förslag skulle erhålla ett arvode av 400 kronor för månad — böra i stället

meddelas i särskild ordning (nådigt brev e. d.). Det för Kungl. Maj:t er­

forderliga bemyndigandet att taga i anspråk kyrkofondens medel för assi­

stenternas avlönande m. in. bör upptagas under en särskild punkt i 6 § kyr­

kofondslagen.

Yttranden. Domkapitlen i Uppsala, Skara och Visby stift samt Sveriges

yngre prästers förbund ha med hänsyn till prästvigningens betydelse mot­

satt sig aspirantanställningens tillämpning på det kyrkliga området. I öv­

rigt har vad kommittén föreslagit eller eljest anfört lämnats utan erinran

av remissinstanserna.

Föredraganden. I anledning av den vid remissbehandlingen gjorda in-

A3 * * *

7ändningen mot införande av aspiranlanställning inom den kyrkliga tjäns­

teorganisationen må framhållas, att statsmakternas principbeslut i prästlö­

nefrågan innebar bl. a., att nyssnämnda anställningsform skulle anlitas

vid den nyordinerade pastoratsadjunktens första tjänstgöring (se prop. 204/

1949, sid. 98 ff. och sammansatta stats- och första lagutskottets utlåtande

nr 2/1949, sid. 74). I likhet med kommittén anser jag, att de s. k. assisten­

ternas löneförmåner ej böra intagas i reglementet utan regleras av Kungl.

Maj:t i särskild ordning under hänsynstagande till den allmänna löneni­

vån. Vad kommittén i specialmotiveringen till denna paragraf i övrigt ut­

talat, anser jag mig även böra biträda.

3 §•

Tjänsters inrättande.

Prästlönekommittén har i specialmotiveringen till denna paragraf fram­

hållit följande.

Den i reglementsutkastet föreslagna formuleringen i fråga om inrättan­

de av biskopstjänst har valts med hänsyn till att själva beslutet härom

enligt gällande ordning fattas av Kungl. Maj:t på administrativ väg men

att ett sådant beslut i sin tur förutsätter inrättandet av ell stift, vartill er­

fordras riksdagens medverkan. Att i reglementet angiva kyrkomötets med­

verkan vid dylikt beslut lärer icke vara författningsteknislct påkallat.

De vederbörande församling icke åvilande kostnaderna för avlöning av

dels de i reglementet avsedda garnisons- och amiralitetsprästerna och dels

utlandskyrkolierdarna bestredos tidigare från vissa å riksstaten uppförda

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

anslag. Genom ändringar av kyrkofondslagen den 28 november 1941 (nr

909) och den 15 maj 1942 (nr 236) ha emellertid ifrågavarande kostnader

överflyttats å kyrkofonden.

Vad angår de ordinarie och extra ordinarie församlingsprästtjänsterna i

de territoriella pastoraten, så äger Kungl. Maj:t en på sedvanerätt vilande

befogenhet att inrätta dylika tjänster. Utövandet av nämnda befogenhet

får givetvis ses i sammanhang med tillämpningen av gällande bestämmel­

ser om ändring av ecklesiastik indelning.

Beträffande stifts- och kontraktsadjunkterna må framhållas, att Kungl.

Maj:t tidigare disponerade ett anslag på 400 000 kronor ur fonden för des­

sa prästers avlönande enligt av riksdagen godkända grunder. Genom lag­

ändring den 13 juni 1947 (nr 272) har anslagets maximering borttagits.

Numera äger Kungl. Maj :t till tjänstgöring i rikets stift fördela av riksda­

gen medgivet antal sådana stiftspräster.

I fråga om inrättande av extra tjänster må framhållas, att dessa — i de

relativt få fall de beräknas bli behövliga inom tjänsteorganisationen —

oftast komma att inrättas av domkapitlen. Om till vikariatslöneförordnan-

de å domprost- eller utlandspastorstjänst eller garnisonspastorstjänsten i

Boden ifrågakommer annan än innehavare av i reglementet avsedd löne-

gradsplacerad präst, skall dock förordnande för honom att under vikari­

atet vara innehavare av extra tjänst i respektive Cg 37, Cg 33 och Cg 26

meddelas av Kungl. Maj:t. Då eljest vikarie skali förordnas till innehavare

av extra tjänst eller den, som ifrågakommer för ordinarie, extra ordinarie

eller aspiranttjänst, med hänsyn till företedd brist i hälsotillståndet skall

anställas i extra tjänst, tillkommer det i anseende till normerna för den

extra anställningsformens tillämpning i det statliga lönesystemet dom­

kapitlet att inrätta den ifrågavarande extra tjänsten.

En av kommitténs ledamöter, herr Helander, har i en till betänkandet

fogad reservation uttalat sig för en sådan avfattning av förevarande para­

graf, att kyrkomötets godkännande erfordras för inrättande av biskops­

tjänst.

Yttranden. Domkapitlet i Västerds stift och Sveriges yngre prästers för­

bund ha anslutit sig till herr Helanders reservation i fråga om biskops­

tjänsts inrättande. Enligt domkapitlen och stiftsnämnderna i Lunds och Lu­

leå stift böra några positiva bestämmelser om dylik tjänsts inrättande ej

införas i prästlönereglementet. Med hänsyn till att samma avlönings- och

finansieringsbestämmelser föreslås framdeles skola gälla beträffande tjäns­

terna i garnisons- och amiralitetsförsamlingarna som beträffande tjänster­

na i de terriotriella församlingarna har kammarkollegiet förordat bortta­

gande av den begränsning i Kungl. Maj.ts befogenhet att inrätta tjänster i

militärförsamlingarna, som kommittén ansett böra bibehållas.

Föredraganden. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning, att det ur

författningsteknisk synpunkt icke är påkallat att i förevarande stadgande

48

Kungl. Maj:ls proposition nr 156.

varå vikariatsförordnandet meddelas. Vid ett genomförande av kommitténs

förslag komma emellertid de särskilda vilcariatskostnaderna att utgå ur

kyrkofonden. Med hänsyn härtill och de ökade kostnader i övrigt prästlöne-

reformen föranleder, synes det kommittén angeläget, att återhållsamhet

från stiftsledningarnas sida iakttages vid meddelande av vikariatsförord-

nanden. En för närvarande i sådan riktning naturligt verkande faktor är

givetvis den begränsade tillgången på prästerlig arbetskraft. Enligt kom­

mitténs mening bör vid uppkommande tjänstledigheter och eljest i varje

särskilt fall noga övervägas, huruvida det kan anses nödvändigt för de kyrk­

liga göromålens utförande att vikariatsförordnande meddelas. Vid kortare

ledigheter — även å kyrkoherdetjänst — synas i många fall på den ledige

prästen eljest ankommande legalt föreskrivna tjänstebestyr utan större olä­

genheter kunna utan särskilt förordnande anförtros annan eller andra i

pastoratet tjänstgörande präster. Det i fria former förekommande s. k. präs­

terliga initiativarbetet må härunder i erforderlig mån tillfälligt uppskju­

tas, såvitt detta utan allvarligare men kan ske. Även vid ledigheter av

längre varaktighet än en eller annan vecka synes vikarie böra förordnas

allenast, där sådan prövas behövlig för församlingsarbetets behöriga gång.

Å tjänster inom den för pastoratsadjunkterna fastställda reglerade be-

fordringsgången, där befattningshavarens lönegradsplacering är beroende

av hans anställningstid och icke av göromålens art, anser kommittén vika-

riatsförordnanden över huvud icke böra meddelas. Vad angår kvrkoad-

junktstjänsterna, vid vilka lönesättningen är identisk med slutlönegraden

i den nämnda befordringsgången, bör enligt kommitténs mening förord­

nande ifrågakomma endast under förutsättning, att Kungl. Maj:t bestämt

särskilt tjänstgöringsområde för ifrågavarande kyrkoadjunkter på sätt i

betänkande I (sid. 83 och 84) angivits i fråga om komministerstjänst. Med

hänsyn till beskaffenheten av de innehavare av annan kyrkoadjunktur, å

ena, och pastoratsadjunkt, å andra sidan, i allmänhet åvilande tjänste-

göromålen anser kommittén, att särskilt förordnande att vikariera icke

hör meddelas pastoratsadjunkt vid ledighet för sådan kyrkoadjunkt. Att kyr-

koadjunkt genom av domkapitlet fastställd arbetsfördelning tilldelats spe­

ciella arbetsuppgifter kan enligt kommitténs mening icke anses påverka

tjänstgöringens art i sådan mån, att vid honom beviljad ledighet pastorats­

adjunkt bör med frånträdande av utövningen av egen tjänst förordnas att

uppehålla kyrkoadjunktstjänsten. I dylikt fall bör pastoratsadjunkten i

stället beordras att fullgöra de med kyrkoadjunkturen förenade göromå-

len även om ledigheten är av längre varaktighet. De av kommittén här

framförda synpunkterna på vikariatsförordnande å pastorats- och kyrkoad-

junkttjänsterna överensstämma med de härutinnan för närmast motsva­

rande tjänster inom allmänna statsförvaltningen anvisade riktlinjerna.

Prövas vid ledighet å stifts- och kontraktsadjunkttjänster, vilka äro pla­

cerade i 24:e lönegraden, ersättare erforderlig, bör enligt kommitténs me­

ning med hänsyn till dessa tjänsters särskilda beskaffenhet hinder ej före­

ligga för meddelande av vikariatsförordnande.

I fråga om vikariatslöneförordnande har kommittén i sitt första betänkan­

de (sid. 149) framhållit, att bestämmelserna härutinnan måste förutsättas

på en väsentlig punkt avvika från motsvarande föreskrifter i Saar. Vikariats­

löneförordnande å tjänst, som avsåges i lagen om tillsättning av prästerliga

tjänster, kunde nämligen ej gärna tänkas böra meddelas i samma ordning,

Kungl. Majrts proposition nr 156.

49

som vore stadgad för tjänstens tillsättande på sätt i 8 § 1 mom. tredje

stycket Saar föreskreves. Rimligtvis kunde för dylikt förordnande ej vara

påkallat att iakttaga den invecklade valprocedur, som enligt prästvalslagen

krävdes i följd av sådan tjänsts ledigförklarande.

Sedan kommittén numera övervägt detaljutformningen av prästlönereg-

lementets bestämmelser angående vikariatslöneförordnande, får kommit­

tén härutinnan anföra följande. Beträffande kravet på förordnandets var­

aktighet anser kommittén tillräcklig anledning icke föreligga att här från­

gå den i Saar stadgade sexmånadersregeln. I fråga om ordningen för med­

delande av vikariatslöneförordnande i sådana fall, där tjänstens tillsätt­

ning med innehavare skall föregås av ledigförklarande, bör uppställas en

allmän föreskrift, att förordnande skall av domkapitlet genom offentligt

anslag och genom tillkännagivande i allmänna tidningarna kungöras till

ansökan ledigt med utsättande av lämplig ansökningstid. Framhållas må,

att Kungl. Maj:t för närvarande i beslut angående långtidsvikariat med

rätt till samtliga vid tjänsten förenade löneförmåner plägar föreskriva, att

vikariatet skall tillsättas i nyss nämnd ordning. Syftet med ledigförklaran­

de av visst förordnande är givetvis att skapa möjlighet för de härtill mest

kvalificerade prästerna att inbördes tävla om förordnandet.

I det föregående har framhållits, att det statliga lönesystemets konstruk­

tion bygger på den administrativa ordningen, att en tjänstinnehavare i

allmänhet endast skall meddelas vikariatsförordnande å tjänst, som är hög­

re än hans egen. Emellertid kunna i vissa undantagsfall uppkomma fullt

legitima behov att förordna en tjänstinnehavare såsom vikarie å en tjänst,

vilken är lika hög som eller rent av lägre än vederbörandes egen tjänst.

Förordnande av sist angivet slag hör dock i möjligaste mån undvikas, då

lönen under vikariatet utgår efter vikariens lönegrad i stället för enligt den

lönegrad, till vilken den uppehållna tjänsten är hänförd; därtill komma i

vissa fall särskilda kostnader för uppehållande av vikariens egen tjänst. I

anledning härav böra sådana förordnanden endast meddelas under förut­

sättning, att de uppenbarligen äro betingade av kyrkans intressen. Om för­

samlingspräst under slutet av den tidsperiod av året, då konfirmationsun­

dervisning pågår, utnämnts å högre tjänst i annat pastorat, får enligt kom­

mitténs mening merendels anses föreligga ett sådant intresse. I här avsett

fall bör den nyutnämnde kunna förordnas att uppehålla sin förra tjänst till

nämnda periods slut eller annan därefter infallande lämplig tidpunkt.

Yttranden. Även om vikariatsförordnande å biskopstjänst icke lärer kun­

na meddelas åt innehavare av annan tjänst har statens lönenämnd ansett

det för tydlighets skull böra angivas i författningstexten, att paragrafen

icke äger tillämpning å biskopstjänst. Kammarkollegiet har föreslagit, att i

4 mom. uttrycket »betingat av kyrkans intressen» bör utbytas mot orden

»till fördel för församlingsvården» eller eventuellt, »till fördel för den

prästerliga verksamheten». I förstnämnda uttryck kan nämligen enligt kol­

legiets mening inläggas mera än vad, såvitt av motiven framgår, därmed

avses.

4 Hihang Ull riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 156.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Föredraganden. Jag förordar det av statens lönenämnd föreslagna förtyd­

ligandet av paragrafens innebörd. Det i 4 mom. reglementsförslaget före­

kommande uttrycket »betingat av kyrkans intressen» synes mig, såsom

kammarkollegiet förordat, lämpligen böra utbytas mot den mera adekvata

lokutionen »till fördel för församlingsvården». I övrigt anser jag mig böra

biträda de av kommittén föreslagna bestämmelserna och vad kommittén

i anslutning härtill anfört.

8

§.

Stationeringsort. Ortsgrupper. Hyresgrupper.

Prästlönekommittén har i anslutning till bestämmelserna i denna para­

graf framhållit följande.

Med hänsyn till prästlönereglementets förhållandevis enhetliga tillämp­

ningsområde ha reglementets bestämmelser om stationeringsort -—■ i likhet

med folkskolereglementets — ansetts kunna givas en mera preciserande

avfattning än motsvarande föreskrifter i Saar.

Bestämmelser, liknande de i 7 § 1 mom. kungl. kungörelsen den 30 juni

1948, nr 564, böra i särskild ordning meddelas jämväl med avseende å

prästerna.

I tilläggsbestämmelserna till Pr bör införas ett stadgande att angående

de olika orternas fördelning å ortsgrupper kungörelsen den 12 december

1947, nr 942, skall gälla och att beträffande hyresgruppsindelningen kun­

görelsen den 16 januari 1948, nr 12, skall äga motsvarande tillämpning.

Yttranden. Med hänsyn till de skiftande lokala förhållandena har kam­

markollegiet föreslagit den ändringen av 1 mom., att stationeringsorten

för sådan präst, som ej har tjänstebostad, skall bestämmas av domkapitlet.

Statskontoret åter har ansett att den föreslagna befogenheten för domkapit­

let att för visst fall bestämma prästs stationeringsort i stället bör tillkomma

Kungl. Maj:t.

Föredraganden. Stationeringsorten för sådan präst, som ej anvisats

tjänstebostad, bör bestämmas av domkapitlet i enlighet med de bestämmel­

ser Kungl. Maj:t utfärdar. Jag förordar, att 1 mom. ändras i överensstäm­

melse härmed. Ifrågavarande detaljföreskrifter böra meddelas i tilläggs­

bestämmelserna till reglementet. Vad kommittén eljest föreslagit tillstyr­

ker jag.

10

§.

Prästs skyldighet att uppehålla annan tjänst m. m.

Prästlönekommittén har härom yttrat följande.

I fråga om den i paragrafens andra stycke stadgade tjänstedubblerings-

plikten får kommittén hänvisa till vad i betänkande I i semesterkapitlet

(sid. 15 ff.) härom anförts. Skyldigheten för präst att jämte egen bestrida

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

51

jämväl annan tjänst har ansetts böra begränsas till sådant fall, då ledighe­

ten å tjänsten föranledes av tjänstinnehavaren beviljad semester.

Med högre tjänst (i första stycket) och annan tjänst (i andra stycket) in­

om samma stift avses tjänst i det stift, där prästen, som är skyldig mot­

taga förordnande, själv antingen innehar eller vikarierar å viss tjänst.

Stiftstillhörigheten enligt prästvalslagen är således i detta sammanhang

icke normerande.

Yttranden. Såväl statskontoret som domkapitlet i Linköpings stift har

ansett den i 1 mom. föreskrivna skyldigheten att uppehålla högre tjänst

vara i fråga om tidrymden alltför begränsad. Med hänsyn till de nu påtag­

liga svårigheterna att erhålla sjukvikarier har domkapitlet och stiftsnämn-

den i Lunds stift föreslagit, att den i 2 mom. stadgade tjänstedubblerings-

skyldigheten skall utvidgas till att gälla dels även vid annan präst bevil­

jad sjukledighet och dels under sammanlagt fyra månader av två på var­

andra följande kalenderår.

Föredraganden. I likhet med stiftsmyndigheterna i Lund anser jag till­

gången på sjukvikarier böra säkerställas genom en utvidgning av tjänste-

dubbleringsskyldigheten. Den i första och andra stycket för olika fall stad­

gade skyldigheten att uppehålla annan tjänst synes lämpligen kunna be­

stämmas till tre månader av ett och samma kalenderår.

12

§.

Ordinarie prästs förflgttningsskyldighet.

Pråstlönekommittén har beträffande de föreslagna bestämmelserna på­

pekat följande.

I fråga om bestämmelsernas praktiska tillämpning förutsätter kommit­

tén, att ordinarie präst, som icke själv är vållande till sin förflyttning, om

så är möjligt, förflyttas till tjänst i innehavande tjänstegrad antingen inom

samma stift eller, om han icke tillhör detta stift, inom hemstiftet.

De närmare bestämmelserna om själva det tekniska förfarandet vid för­

flyttning synas böra meddelas i administrativ ordning, sedan den av kom­

mittén förutsatta revisionen av prästvalslagens hithörande stadganden bli­

vit föremål för statsmakternas prövning.

Kommittéledamöterna herrar Bergcr och Helander ha i en till betänkan­

det fogad reservation framhållit att, då förflyttning av kyrkoherde till kom­

ministerstjänst enligt deras mening strider mot 3 § i prästerskapets privile­

gier av år 1723, de icke biträda kommittéförslaget i denna de!.

Yttranden. Domkapitlen i Uppsala, Västerås och Visbg stift ha uttalat

en mot kommittéförslaget avvikande mening, såvitt angår den i paragrafen

inrymda möjligheten alt förflytta en kyrkoherde till en komministerstjänst,

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

vilken möjlighet enligt Sveriges yngre prästers förbund bör borttagas. Först­

nämnda domkapitel har därjämte hävdat, att förflyttning bör kunna ske al­

lenast inom samma stift. De prästerliga personalorganisationerna ha fram­

hållit vikten av att befattningshavarnas berättigade intressen beaktas vid

förflyttningsbestämmelsernas tillämpning. Domkapitlet och stiftsnämnden

i Luleå stift ha motsatt sig införande av förflyttningsskyldighet för biskop,

då en sådan plikt under vissa extrema politiska förhållanden skulle kunna

undergräva hans oberoende ställning. Enligt statskontorets mening bör i

prästlönereglementet stadgas skyldighet för präst att låta sig förflytta jäm­

väl till i statens allmänna avlöningsreglemente avsedd ordinarie tjänst. Äm­

betsverket har påpekat, att vissa prästerliga tjänster, exempelvis såsom

fängelsepräst och dövstumpräst f. n. äro reglerade i sistnämnda reglemen­

te.

Föredraganden. Den av kommittén föreslagna utformningen av präster­

nas förflyttningsskyldighet synes mig vid ett samtidigt beaktande av alla

de administrativa och personella skäl, som här måste tillmätas betydelse,

vara lämpligt avvägd. Jag kan därför icke biträda de jämkningar i för-

flyttningsinstitutets utformning — i inskränkande eller utvidgande rikt­

ning —• som vid remissbehandlingen ifrågasatts. Själva prästämbetets be­

skaffenhet och kyrkans organisatoriska särställning talar enligt min me­

ning med särskild styrka mot den av statskontoret förordade vidsträckta­

re förflyttningsskyldigheten. I likhet med kommittén anser jag tillräck­

lig anledning saknas att, då förflyttningsskyldighet införes för prästerska­

pet, härvid undantaga biskoparna. I vad mån ändringar i den gällande lag­

stiftningen om biskopsval böra genomföras, är enligt min mening en frå­

ga, varå man i detta sammanhang icke har anledning att närmare ingå. 13

13 §.

Ordinarie prästs av gångs skyldighet.

Prästlönekommittén har i anledning av de i denna paragraf föreslagna

bestämmelserna framhållit följande.

I anslutning till det i principbetänkandet framlagda förslaget om införan­

de av skyldighet för präst att låta sig förflytta, då lämplighetsskäl talade

härför, påpekade kommittén, att behov måhända kunde föreligga jämväl

av en anordning, som möjliggjorde avkoppling helt och hållet av en olämp­

lig präst från tjänsten även i fall, där pensionering icke kunde äga rum. En

sådan anordning hade på vissa förvaltningsområden genomförts, exempel­

vis genom inrättande av en disponibilitetsstat inom utrikesförvaltningen,

en dylik stat och en avgångsstat inom försvarsväsendet samt en avgångs-

stat inom det statliga polisväsendet. Enligt kommitténs mening vore frågan

om en motsvarande anordning på det prästerliga tjänsteområdet förtjänt

att övervägas. Vid remissbehandlingen av betänkandet anslöto sig såväl

54

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

cipiell synpunkt synes avskedsbeviljandet vid kyrkoherdetjänsterna — så­

väl de av Kungl. Maj :t som de av domkapitlet tillsatta — vid sådant förhål­

lande lämpligen böra ankomma på Kungl. Maj :t. Framhållas må också i

detta sammanhang, att inom den allmänna statsförvaltningen avsked från

tjänst med högre lönegradsplacering än Ca 26 regelmässigt beviljas av

Kungl. Maj:t. Det må även påpekas, att avsked från ordinarie församlings­

prästtjänster för närvarande i det ojämförligt största antalet fall — näm­

ligen alltid vid avgång med emeritilön — beviljas av Kungl. Maj:t, något

som får ses i samband med den ursprungligen stadgade — år 1937 upp­

hävda — maximeringen av tillgängliga kyrkofondsmedel för emeritilöner åt

rikets prästerskap. Den överflyttning av avskedsbeviljandet vid komminis-

terstjänsterna på domkapitlen, vilken kommittén föreslår, innebär därför

en åtgärd i decentraliserande riktning.

Yttranden. Med erinran om att det tillkommer domkapitlet att tillsätta

det övervägande antalet ordinarie kyrkoherdetjänster har statens löne-

nåmnd ifrågasatt, huruvida icke av praktiska skäl domkapitlet borde gi­

vas befogenhet att meddela avsked från de ordinarie församlingsprästtjäns­

terna över huvud taget.

Föredraganden. Frågan om avskedsbeviljande myndighet, vari lönenämn-

den beträffande kyrkoherdarna ifrågasatt en avvikelse från kommittéför­

slaget, måste även ses i samband med vad jag i det följande föreslår om an­

stånd med avgång från tjänsten. På grund härav och av principiella skäl

måste kommitténs förslag på denna punkt givas företräde. Jag anser mig

därför i denna liksom i övriga delar böra biträda vad kommittén här före­

slagit. 14

14 §.

Icke-ordinarie prästs entledigande.

Präsllönekommittén har härom yttrat följande.

Reglementsutkastets bestämmelser ansluta sig i huvudsak till det allmän­

na avlöningsreglementets. De ha dock ansetts i vissa hänseenden kunna för­

enklas i jämförelse med motsvarande föreskrifter i Saar. Sålunda har mot­

svarighet till de utförliga bestämmelserna i 15 § 1 mom. andra stycket och

2 mom. första stycket i det allmänna reglementet helt eller delvis uteslu­

tits i Pr. Därest särskilda förhållanden skulle påkalla längre uppsägnings-

termin än tre månader vid extra ordinarie prästtjänst i vissa fall, kan be­

slut om en utsträckning av uppsägningstiden fattas med stöd av 2 mom. i

förevarande paragraf.

På grund av den noggranna och sorgfälliga individuella prövning av de

olika prästkandidaternas lämplighet för prästämbetet, som biskoparna plä­

ga anlägga vid rekryteringen av stiftens prästerskap, finnes grundad an­

ledning antaga, att entledigande på grund av visad olämplighet för präst­

kallet kommer att i praktiken ske i ytterst ringa utsträckning.

I fråga om anledningen till och grunderna för den i paragrafens tredje

moment införda bestämmelsen om myndighet, som skall meddela beslut

56

Kungi. Maj.ts proposition nr 156.

av att stiftsledningarna noggrant tillse efterlevnaden av nämnda förbud och,

i händelse av överträdelser häremot, vidta åtgärder för dessas beivrande.

I samband härmed må påpekas, att det ifrågavarande förbudet icke avser

sådana förrättningar, som det ej åligger prästen att i sin tjänst utföra —

exempelvis vigsel, där ingendera kontrahenten är prästens församlingsbo.

I fråga om kyrkoherde i utlandet gäller, att han icke får mottaga särskild

ersättning för honom på grund av tjänsten åliggande förrättningar, vare

sig sådan förrättning avser i utlandsförsamlingen inskrivna medlemmar el­

ler andra till därvarande svenska koloni hörande personer eller resande

eller eljest på orten tillfälligt vistande landsmän.

I paragrafens fjärde moment har införts en specialbestämmelse angående

avlöningsförmånerna vid biskopstjänsten i Visby stift, vars innehavare för

närvarande såsom prebende innehar kyrkoherdetjänsten i Visby pastorat.

Enligt för kommittén tillgängliga uppgifter har kyrkoherdetjänsten haft

prebendekaraktär alltsedan 1592.1

I sitt betänkande I har kommittén föreslagit, att biskopen i Visby stift

skall vara placerad i lönegrad Co 20. Förslaget innebär, att biskopen i Visby

skall i lönehänseende likställas med biskoparna i rikets övriga stift utom

ärkestiftet. Vid utarbetandet .av förslaget till prästlönereglemente har inom

kommittén ingående övervägts alternativa lösningar för det rent Iönetek-

niska bestämmandet av avlöningsförmånerna vid de förenade biskops- och

kyrkoherdetjänsterna i Visby. En tänkbar konstruktion synes kommittén

härvid vara att med viss anknytning till biskopsavlöningsförordningens nu­

varande bestämmelser, enligt vilka avlöningen vid kyrkoherdetjänsten lig­

ger så att säga i botten, bestämma, att biskopen-kyrkoherden skall å bis-

kopsavlöningen vidkännas avdrag för vad han uppbär i egenskap av kyr­

koherde. Denna lösning kan å ena sidan sägas väl korrespondera med tjäns-

teföreningens karaktär och grunderna för finansieringen av avlöningskost-

naderna vid de förenade tjänsterna, men föranleder å andra sidan en i fle­

ra hänseenden betydande löneteknisk inveckling. Vid detta alternativ få

nämligen i prästlönereglementets bestämmelser angående inplacering och

uppflyttning i löneklass, löneavdrag, semester, prästdräktsersättning och

sjukvård intagas speciella föreskrifter om undantag för kyrkoherdetjänsten

i Visby. Därest kyrkoherdetjänsten icke undantages från bestämmelserna

i 19 § Pr, kommc biskopen-kyrkoherden — ju länge tjänstetid han upp­

nådde — genom löneklassuppflyttningar i kyrkoherdelönegraden att er­

hålla allt högre lön i denna befattning men samtidigt att vidkännas däremot

svarande större avdrag å biskopslönen. Ett likartat förhållande skulle in­

träda vid tjänstledighet från kyrkoherdetjänsten, om de i 25 § meddelade

bestämmelserna skulle tillämpas å denna befattning. Avlöningsuträkningen

vid tjänsteföreningen finge vid sådant förhållande mer eller mindre

karaktär av självändamål. På anförda skäl har kommittén icke ansett sig

kunna förorda den nyss angivna lönetekniska konstruktionen. Kommittén

får i stället såsom en lösning av det här avsedda lönetekniska spörsmålet

föreslå en bestämmelse av den innebörden, att biskopen i Visby stift, som

tillika skall vara kyrkoherde i Visby pastorat, äger med undantag, varom

i 34 § stadgas (tjänstebostad), vid föreningen av förevarande tjänster

l Enligt Öppet brev från danska konungen den 4 juni 1592 skulle superintendenten

på Gotland David Hansen Bilefelt tillika vara sockenpräst i Visby, vilket ämbetes in­

komster av tionden och annat han skulle åtnjuta som de tidigare sockenprästerna .

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

regi. lön

3 500—4 500

4 501—5 500

5 501—7 000

7 001—8 000

tjänsteklass

1 (Ca 27)

2 (Ca 29)

3 (Ca 31)

4 (Ca 33)

antal tjänster

157

741

273

179

Redan kommittén hade emellertid förordat, att man vid tillämpningen

av det föreslagna klassificeringsförfarandet skulle göra ett par särskilda

»korrektioner», dock av helt begränsad räckvidd. I några remissyttranden

framställdes förslag om ytterligare korrektioner. Kammarkollegiet pekade

sålunda uti sitt i propositionen delvis intagna yttrande i denna del på ett

flertal delposter i den reglerade lönen, vilka icke borde oförändrade ingå i

det lönebelopp, som lades till grund för viss kyrkoherdetjänsts inplace­

ring i tjänsteklass. Enligt riksdagsbeslutet skulle det ankomma på kom­

mittén att överväga frågan om ytterligare korrektioner utöver dem kom­

mittén för egen del funnit nödvändiga. Den nyss angivna fördelningen av

tjänsterna på tjänsteklasser skulle följaktligen icke vara att anse som de­

finitiv; den kunde komma att undergå vissa förskjutningar.

Kommittén framhöll i sitt tidigare betänkande, att vid valet av inplace-

ringsmetod framför allt borde eftersträvas enkelhet. Det kunde enligt

kommitténs mening ej ifrågasättas att därvid upprepa ett försök till fin­

avvägning motsvarande gällande system för reglering av kyrkoherdelöner­

na. Den av kommittén föreslagna och av statsmakterna antagna metoden

för kyrkoherdetjänsternas inplacering i lönegrader kännetecknas också av

en relativt långt driven — rättvisesynpunkterna i stort tillgodoseende —

schematisering. Det ligger i öppen dag, att det icke kan vara förenligt med

den sålunda godtagna huvudregeln att nu göra så många eller så kompli­

cerade justeringar i den reglerade lönen, att inplaceringen på en omväg

blir en nyprövning av vad som kan anses vara skälig lön vid envar kyrko­

herdetjänst.

En ytterligare synpunkt måste i detta sammanhang strängt fasthållas.

Det kan icke anses väl överensstämma med den i princip antagna inplace-

ringsmetoden att giva korrektionsregler, vilkas tillämpning kräver ett dis­

kretionärt avgörande. Reglerna böra verka mekaniskt.

De ifrågasatta korrektionerna avse såväl de i den reglerade lönen even­

tuellt ingående fyllnadsbeloppen för pastorats folkmängd och för dess areal

som fyllnadsbeloppet »för särskilda förhållanden i pastoratet».

Härefter har kommittén närmare undersökt vilka ytterligare korrektio­

ner av den reglerade lönen, som böra vidtagas, samt därvid först behandlat

ifrågakommande jämkningar av fyllnadsbeloppen för folkmängd och för

areal; kommittén har härom framhållit:

Kommittén erinrade i principbetänkandet därom, att de specifika »löne­

regleringarna» för prästerskapet i varje särskilt pastorat regelmässigt sko­

la gälla under tjugo år och att det komme att bli en ren tillfällighet, huru­

vida vid tidpunkten för den nya klassificeringens företagande en omräk­

ning av den »reglerade lönen» för viss tjänst nyligen ägt rum eller om den

kanske i stället skulle vara omedelbart förestående. På grund härav före­

slog kommittén, att vid den allmänna klassificeringen av kyrkoherdetjäns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

59

terna sådan »justering» verkställdes av den enligt då gällande löneregle­

ring fastställda reglerade lönen, som må betingas av en dåmera inträdd

stegring i pastoratets folkmängdstal.

Vid förnyat övervägande av frågan har kommittén funnit sig böra bi­

träda kammarkollegiets förslag, att motsvarande justering göres för inträdd

minskning i pastoratets folkmängdstal. Härutöver har kommittén icke

funnit tillräckliga skäl att föreslå ytterligare jämkningar i den reglerade

lönen såsom inplaceringsnorm, i vad denna lön utgöres av fyllnadsbelopp

för folkmängd.

Vad härefter beträffar det fyllnadsbelopp för pastorats areal i land,

som ingår i den reglerade lönen vid vissa tjänster, har icke under remiss­

behandlingen av principbetänkandet ifrågasatts någon regel om jämkning

av den »reglerade lönen» på grund av att pastoratets areal ökats eller

minskats, sedan »lönereglering» senast fastställdes för pastoratet. En dylik

jämkningsregel torde ock av flera skäl få mycket ringa betydelse.

Det har emellertid påpekats, att detta fyllnadsbelopp avsetts inbegripa

viss kompensation för resekostnader och att detta, såvitt angår tillfälliga

resanslag, kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts praxis på så sätt, att x/z av

det belopp utöver 300 kronor, varmed fyllnadsbeloppet ingår i den reglera­

de lönen, avdragits vid anslagstilldelningen.

Ehuru denna erinran är principiellt riktig, synes dock det anmärkta för­

hållandet ha blott ringa betydelse. Av fyllnadsbeloppet för areal torde en­

dast en mindre, obestämd del kunna anses utgöra ersättning för resekost­

nad. I nära halva antalet pastorat utgår ej något fyllnadsbelopp för areal,

och i drygt två tredjedelar av de pastorat, där beloppet utgår, utgör det

endast 50—150 kronor, varav den större delen, såsom nämnts, utgör lön i

egentlig mening. De pastorat, i vilka lönefyllnad för areal utgår med högre

belopp, äro till väsentlig del belägna i Norrland och norra Svealand och

bestå av vidsträckta områden, inom vilka den prästerliga tjänstgöringen

anses särskilt krävande. Att även i dessa fall bibehålla hela fyllnadsbelop­

pet för areal skulle därför innebära ett hänsynstagande till speciella norr-

landsförhållanden i linje med den förbättring av vissa norrlandskommi-

nistrars löneställning, som riksdagens principbeslut innebar i förhållande

till Kungl. Maj :ts förslag.

Kommittén anser sig sålunda icke kunna tillstyrka, att några jämkning­

ar göras i det genom senaste »lönereglering» för kyrkoherde bestämda fyll­

nadsbeloppet för areal.

Beträffande det av många olika delposter sammansatta fyllnadsbeloppet

för särskilda förhållanden i pastoratet har kommittén i förevarande hän­

seende anfört följande.

Flertalet av de ilrågasatta korrektionerna av den »reglerade lönen» avse

fyllnadsbeloppet för särskilda förhållanden i pastoratet. Till belysning av

detta fyllnadsbelopp vill kommittén framhålla följande.

»Millimeterrättvisan» vid bestämmandet enligt det gällande avlönings­

systemet av kyrkoherdelönerna har avsatt sina rikaste frukter vid utmä­

tandet i de särskilda löneregleringsresolutionerna av detta fyllnadsbelopp.

Det är ofta sammansatt av ett stort antal delposter, som skola utgöra er­

sättningar för de mest skilda bestyr eller besvärligheter vid den särskilda

60

Kungl. Maj.ts proposition nr löd.

kyrkoherdetjänsten. \ issa delposter ha i sin tur en så till vida samman­

satt natur, att de till någon mindre del utgöra ersättning för resekostnader

cllei dvrortstörhallanden och till återstående del utgöra honorar för sär­

skilda tjänsteuppgifter. Med ledning av praxis vid bestämmandet av detta

fyllnadsbelopp och av uppgifter i kammarkollegiets och ecklesiastikdepar­

tementets akter rörande de särskilda löneregleringarna är det ofta möjligt

att i efterhand konstatera, på vad sätt fyllnadsbeloppet för en viss kyrko­

herdetjänst bestämts, d. v. s. vilka delposter som ingå däri. Att en dylik

rekonstruktion dock icke alltid är möjlig sammanhänger med att fyllnads­

beloppet är maximerat dels enligt 4 § prästlöneregleringslagen till 1 000

kronor och dels genom stadgandet i 5 g tredje stycket, att högsta lönebe­

lopp för kyrkoherde är 8 000 kronor. Sistnämnda regel innebär, att detta

fyllnadsbelopp icke kan utgå med mera än skillnaden mellan 8 000 kronor

och summan av för viss tjänst bestämd grundlön och fyllnadsbelopp för

folkmängd och areal.

Kommittén har ingående övervägt, huruvida ur detta fyllnadsbelopp bor­

de utrensas delposter, som utgöra ersättningar för förhållanden, vilka be­

aktas genom dyrortsgrupperingen eller eljest äro av beskaffenhet att kunna

sägas icke böra få särskilt inverka på lönegradsplaceringen. Särskild upp­

märksamhet har ägnats frågan om möjligheten att göra en dylik utrens­

ning på ett enkelt men ändock invändningsfritt sätt. Kommittén har här­

vid stannat för att föreslå, att vid lönegradsplaceringen från den »regle­

rade lönen» frånräknats två i fyllnadsbeloppet för särskilda förhållanden

stundom ingående delposter, som med hänsyn till sin storlek, frekvens i

löneregleringarna och renodlade karaktär kunna sägas stå i en särklass.

Den ena delposten är det belopp av 300 kronor, som enligt stadgad praxis

i mån av utrymme inom 1 000- och 8 000-kronorsgränserna utgår såsom

ersättning för höga levnadskostnader å orterna E—I enligt den tidigare

dyrortsgrupperingen och orterna 3—5 enligt nu gällande dyrortsgruppe-

ring. Förekomsten av denna post har direkt stöd uti 4 § prästlöneregle-

ringslagen, där såsom första exempel på »särskilda förhållanden» av be­

skaffenhet att motivera lönefyllnad nämnes »synnerligen höga levnadskost­

nader i orten». Tillätes detta belopp inverka på lönegradsplaceringen av

kyrkoherdetjänsterna, skulle vissa kyrkoherdar bli i dubbelt måtto kom­

penserade för höga levnadskostnader.

Den andra delposten, som kommittén föreslår skola fråndragas den

»reglerade lönen», är den säregna ersättning för höga levnadskostnader,

som med 300 kronor ingår i fyllnadsbeloppet för särskilda förhållanden

vid flertalet skånska pastorat, där den förenämnda dyrortsersättningen ej

utgår. Förekomsten av denna lönepost anses innebära en tillämpning av

nyssnämnda lagrums ord om »för prästerskapet eljest ökade utgifter» och

går tillbaka på ett uttalande i prästlöneregleringskommitténs betänkande

den 19 juni 1903, att församlingarna i Skåne av gammalt vore vana att i

flera hänseenden på sina kyrkoherdar ställa fordringar, som betingade en

icke obetydlig höjning av levnadskostnaderna jämförda med vad dessa

vore i de flesta av rikets övriga landskap. Så till vida har löneposten börjat

försvinna som densamma icke beräknats i under senare år fastställda löne­

regleringar för kyrkoherdetjänster, vilka vid lönens bestämmande varit

vakanta. Den 1 januari 1950 förekom dock löneposten i 159 av Skånes 194

pastorat. Då förekomsten av detta provinsiella representationsbidrag icke

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Stift

Ca 27

Ca 29

Ca 31

Ca 33

Summa

Uppsala ..........................................................

22

74

20

13

129

Linköping .....................................................

37

71

11

9

128

Skara ................................................

17

77

10

10

114

Strängnäs...................................................

23

57

8

11

99

Västerås .....................................................

21

39

16

19

95

Växjö ............................................................

31

84

25

5

145

Lund ................................................

24

143

30

22

219

Göteborg .....................................................

5

69

31

20

125

Karlstad .........................................

8

42

19

7

76

Härnösand .....................................................

1

37

39

12

89

Luleå ..............................................................

—

6

22

29

57

Visby ............................................

1

27

1

1

30

Stockholm .....................................................

4

14

4

27

49

Summa

194

740

236

185

1 355

prästerna under den danska tiden, dels som en ersättning för speciella

tjänsteförhållanden, exempelvis pastoratens ringa areal och folkmängd.

Kommittén har härefter behandlat frågan om löneavvägningen för gar­

nisons- och amiralitetsprästerna och framhållit i huvudsak följande.

I principbetänkandet föreslog kommittén, att de heltidsanställda garni­

sons- och amiralitetsprästerna skulle omfattas av löneregleringen och in­

placeras i följande lönegrader: 1) i Karlskrona amiralitetsförsamling ami-

ralitctspastorn i Ca 33, amiralitetspredikanten i Ca 28 och extra ordinarie

amiralitetspredikanten i Ce 261. 2) i Skeppsholms församling amiralitets-

pastorn i Ca 33, 3) garnisonspastorn i Karlsborg, tillika kyrkoherde i Karls­

borgs pastorat, i Ca 33 samt 4) extra ordinarie garnisonspastorn i Boden i

Ce 26.

Då kommittén föreslog, att de ifrågavarande fyra ordinarie prästtjäns­

terna skulle tagas med i den allmänna prästlöneregleringen, oaktat frågan

om amiralitetsförsamlingarnas och Karlsborgs pastorats framtida bestånd

i sin nuvarande form stode öppen, var kommitténs ståndpunkt främst

grundad på det förhållandet, att tjänsternas inordnande i det nya lönereg-

lementet komme att underlätta en framtida, dessa tjänster berörande omor­

ganisation. Rörande samtliga här avsedda ordinarie och icke-ordinarie

tjänster framhöll kommittén, att de föreslagna lönegradsplaceringarna ut­

mätts med beaktande även av tjänsternas organisatoriska särställning.

Vid remissbehandlingen av principbetänkandet möttes den av kommit­

tén föreslagna löneavvägningen vid ifrågavarande tjänster av kritik i några

av remissyttrandena, varav en sammanfattning återfinnes i propositionen

i prästlönefrågan (nr 204/1949, s. 80). I samma proposition förklarade

sig föredragande statsrådet, som förordade militärprästtjänsternas med­

tagande i löneregleringen, icke för det dåvarande beredd att taga ställning

till frågan om lönesättningen för tjänsterna. Detta uttalande lämnades av

riksdagen utan erinran (sammansatta stats- och första lagutskottets ut­

låtande nr 2/1950, s. 70).

1 Den icke-ördinarie amiralitetspredikanten benämnes för närvarande extra amirali-

tetspredikant.

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

ma med de föreslagna allmänna grunderna för kyrkoherdarnas löne-

gradsplacering. Vid omprövning av frågan har kommittén därför stannat

för att föreslå, att tjänsten placeras i nämnda lönegrad.

Den extra ordinarie garnisonspastorstjänsten i Boden, som tidigare ut­

gjort en bisyssla för kyrkoherden i överluleå pastorat, ombildades år 1936

till en extra ordinarie fulltidstjänst. Med bifall till av Kungl. Maj :t i pro­

positionen nr 130 framlagt förslag beslöt riksdagen år 1943 en höjning av

arvodet vid tjänsten från 6 000 till 7 600 kronor, varå därjämte skulle utgå

dyrtidskompensation. I propositionen lämnades en utförlig redogörelse för

de arbetsuppgifter, som åvila garnisonspastorn, till vilken framställning

kommittén får hänvisa. Vid arvodets bestämmande år 1943 synes främst

ha beaktats, å ena sidan, garnisonspastorns — i jämförelse med stiftsad­

junkternas — mera omfattande och ansvarsfulla arbetsuppgifter samt öns­

kemålet, att gamisonspastorn finge en i förhållande till komministrarna i

överluleå pastorat skälig löneställning, och, å andra sidan, önskvärdheten

av att befattningen innehades av en yngre prästman. Sitt tidigare förslag

till lönegradsplacering -— Ce 26 — har kommittén avvägt utifrån samma

synpunkter. Med tillämpning av statsmakternas principbeslut i prästlöne­

frågan och folkmängdssiffran för pastoratet per den 31 december 1949

komma de två komministrarna i överluleå pastorat att bli placerade i

Ca 28. Kommittén finner sig därför nu — liksom i betänkande I -— böra

förorda, att garnisonspastorstjänsten inplaceras i lönegrad Ce 26.

Beträffande de i förevarande paragrafs andra och tredje moment före­

slagna bestämmelserna har kommittén framhållit.

Jämlikt 2 mom. tillkommer det Kungl. Maj :t att i enlighet med av riks­

dagen beslutade grunder meddela närmare bestämmelser och beslut om

fördelningen av kyrkoherde- och komministerstjänsterna ävensom de där­

med likställda amiralitets- och garnisonsprästtjänsterna på de olika för

dessa tjänster avsedda lönegraderna. Enligt kommitténs mening skulle

det vara ur flera synpunkter olämpligt att i Pr medtaga bl. a. de omfat­

tande och detaljerade inplaceringsreglerna för de ordinarie församlings­

tjänsterna. Bestämmelser härom synas kommittén böra i stället meddelas

i särskild ordning.

Vidkommande lönegradsplaceringen av extra tjänster har i reglementet

givits bestämmelser härom för visst fall (7 § 2 mom.). I övrigt lärer den

extra anställningsformen vinna föga användning på det kyrkliga förvalt­

ningsområdet. Det torde ankomma på Kungl. Maj :t att med avseende å

dessa senare fall utfärda närmare bestämmelser och anvisningar angående

lönegradssättningen. Härvid förutsätter kommittén, att de inom den civila

statsförvaltningen härutinnan tillämpade riktlinjerna kunna tjäna till

vägledning.

Föreskrifterna i 3 mom. motsvara de i 20 § 1 mom. tredje stycket Saar

meddelade. De i sistnämnda stycke intagna löncrumsbeteckningarna dj, d,,

d3 och d4 ha synts kommittén icke böra införas i själva prästlöneregle-

mentet. Föreskrift om de olika lönerummens utmärkande genom särskilda

koefficienter vid siffran för högsta löneklassen i varje lönegrad har läm­

nats i förtexten till den som bil. A till Pr fogade placeringstabellen.

Yttranden. De av kommittén föreslagna korrektionerna av kyrkoherdes

s. k. reglerade lön för inplaceringen i lönegrad ha godtagits av kammarkol-

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

05

legiet, statskontoret och statens lönenämnd. Kammarkollegiet har där­

jämte anfört bl. a. följande.

Kommittén har icke ansett sig kunna tillstyrka någon jämkning i det i

kyrkoherdelönerna ingående fyllnadsbeloppet för pastoratets areal. Kol­

legiet finner väl i likhet med kommittén, att denna fråga har ekonomisk

betydelse allenast beträffande de stora pastoraten i Norrland och norra

Svealand, men då i många av dessa pastorat stora arealer utgöras av obe­

bodda skogs- och fjälltrakter, dit någon tjänsteresa för kyrkoherden icke

lärer påkallas, torde besvärlighet i tjänstgöringen i sådana pastorat icke

föreligga i sådan grad, som på grund av de stora arealerna kunna antagas

och som avsetts att kompenseras med dylikt fyllnadsbelopp. Då emellertid

riksdagen beträffande komministrarnas löneplacering godtagit »de stora

arealernas» betydelse för lönesättningen, är kollegiet ense med kommittén

däri, att korrektion av fyllnadsbeloppet för areal beträffande kyrkoherde­

lönerna icke bör ifrågakomma.

Kollegiet får i detta sammanhang vidare erinra om det i 3 § prästlöne-

regleringslagen avsedda avdrag, som vid beräkning av det i kyrkoherde­

lönen ingående fyllnadsbeloppet för folkmängd göres för folkmängden i

annexförsamling, där komminister på eget ansvar sköter kyrkobokföring­

en under kyrkoherdens tillsyn. På grund av sin ordalydelse har ifrågava­

rande stadgande icke tillämpats på de genom senare ändringar i kyrko-

bokföringsförordningen tillkomna kyrkobokföringsdistrikten, vilka i viss

utsträckning trätt i stället för bildande av nya annexförsamlingar, och ej

heller där kyrkoadjunkt varit förordnad att på eget ansvar under kyrko­

herdens tillsyn sköta kyrkobokföringen för församling eller kyrkobokfö-

ringsdistrikt. Då förutsättningarna för reduktion av folkmängden vid be­

räkning av förevarande fyllnadsbelopp — minskning i arbetsbördan för

kyrkoherden — äro enahanda vare sig komminister eller kyrkoadjunkt skö­

ter kyrkobokföringen eller det särskilda kyrkobokföringsdistriktet utgör

egen församling eller ej, har förevarande praxis medfört ojämnhet i löne­

sättningen för kyrkoherdar med jämförlig arbetsbörda. För befordrande

av en rättvis lönegradsplacering av kyrkoherdetjänsterna anser kollegiet,

att denna ojämnhet bör elimineras och korrektion av de reglerade lönerna

även på detta avsnitt vidtages. Enligt verkställd undersökning utgör anta­

let särskilt bildade kyrkobokföringsdistrikt omkring 70 och antalet kyrko-

adjunkter, vilka självständigt handhava kyrkobokföringen i annexförsam­

ling, omkring 30, vadan frågan ej är av så ringa räckvidd. Då enligt kom­

mitténs förslag korrektion av de reglerade lönerna ändock skall vidtagas

med hänsyn till ändringar i folkmängden, torde den ytterligare justering

av klassificeringen, som påkallas av den nu ifrågasatta korrektionen, icke

komma att »till den grad tekniskt komplicera lönegradsplaceringen, att

den av kommittén eftersträvade enkelheten i metoden skulle gå till spillo».

Det av kammarkollegiet föreslagna tillägget till kommitténs korrek-

tionsrcgler har även påyrkats av statskontoret.

De av kommittén föreslagna lönegradsplaceringarna för amiralitetspräs-

terskapet i Karlskrona ha godtagits vid slutbetänkandets remissbehand­

ling. Med hänsyn till den avsevärt mindre folkmängden i Skeppsholms för­

samling samt då den reglerade lönen för amiralitetspastorn där är 1 000

5 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Kr 156.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

kronor lägre än för amiralitetspastorn i Karlskrona amiralitetsförsamling,

ha kammarkollegiet och statskontoret ansett, att amiralitetspastorn i Stock­

holm bör, i överensstämmelse med de grunder, som antagits för inplace­

ring av kyrkoherdetjänsterna i de territoriella pastoraten, placeras i löne­

graden Ca 31. Av enahanda skäl har kollegiet funnit en lönegradsplacering

i Ca 29 för garnisonspastorn i Karlsborgs församling vara med hänsyn till

folkmängden och övriga förhållanden fullt tillräcklig och skälig. Såväl

den för amiralitetspastorn i Skeppsholms församling som den för garni­

sonspastorn i Karlsborgs församling föreslagna löneställningen har synts

statens lönenämnd väl hög i jämförelse med den lönegradsplacering, som

enligt förslaget skulle tillkomma amiralitetspastorn i Karlskrona amirali­

tetsförsamling. Statskontoret har hävdat, att garnisonspastorn i Boden icke

bör placeras i högre lönegrad än Ce 24. För sistnämnde militärpräst ha

domkapitlet och stiftsnämnden i Luleå stift ansett någon annan lönegrads­

placering än Ce 28 icke kunna ifrågakomma, då denne befattningshavare

enligt dessa stiftsmyndigheters mening har en minst lika stor arbetsbörda

och kvalificerad arbetsuppgift som de i överluleå pastorat anställda kom­

ministrarna, vilka enligt statsmakternas principbeslut komma att tillhöra

Ca 28.

Vid löneavvägningen för de här avsedda militärprästerna bör enligt för­

svarets civilförvaltning beaktas de särskilda förhållanden, under vilka

garnisons- och amiralitetsprästerna ha att bedriva sin verksamhet; civil­

förvaltningen har härom framhållit.

Medan prästerna i de territoriella församlingarna huvudsakligen ha att

göra med en i stort sett bofast befolkning med normal åldersfördelning, ha

prästerna i här avsedda militära församlingar (motsvarande) ett klientel,

till övervägande del bestående av unga män, som under en för deras ut­

veckling betydelsefull period av livet för kortare tid omplanteras från egna

miljöer till en många gånger påfrestande och främmande verksamhet. Hu­

ruvida här angivna förhållanden tillmätts betydelse vid lönesättningen för

ifrågavarande befattningar vid sidan av övriga för lönegradsplacering av

prästtjänster tillämpliga normer kan civilförvaltningen icke utläsa ur be­

tänkandet.

Civilförvaltningen har vidare föreslagit, att den icke-ordinarie garni-

sonspastorstjänsten i Boden skall omändras till ordinarie, då tjänstinne­

havaren måste anses fylla ett stadigvarande behov av prästerlig arbets­

kraft vid garnisonen.

I anslutning till stadgandet i 2 mom. andra stycket ha pastoratsindel-

ningssakkunniga framhållit, att i kommitténs löneregleringsförslag saknas

bestämmelser, som reglera inplaceringen i lönegrad av kyrkoherdetjänster

i nyinrättade pastorat. Enligt de sakkunnigas mening torde det vid en

sådan inplacering ofta nog bli svårt att finna ett lämpligt jämförelseled i

tjänster inom angränsande pastorat. Då det finnes anledning antaga, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

67

den översyn av pastoratsindelningen, som må bli följden av de sakkunni­

gas arbete, skall resultera i nybildning av ett förhållandevis stort antal pas­

torat (främst genom sammanslagning av pastorat), ha de sakkunniga ve­

lat understryka angelägenheten av dylika inplaceringsregler. De sakkun­

niga ha även — utan att taga ställning till detaljutformningen -—- erinrat

om det förslag till löneklassificering av kyrkoherdetjänsterna efter rent

statistiskt fastställbara faktorer, som kammarkollegiet skisserat i sitt över

kommitténs principbetänkande avgivna yttrande. Behovet av objektiva

regler för nyinrättade kyrkoherdetjänsters inplacering i lönegrad ha även

påtalats av kammarkollegiet, statskontoret och statens lönenämnd. Enligt

lönenämndens mening bör denna fråga lämpligen undersökas i samband

med det pastoratsindelningssakkunniga meddelade uppdraget.

Då dylika objektiva regler för kyrkoherdetjänsternas framtida löne-

gradsinplacering enligt kammarkollegiet icke torde kunna i detta samman­

hang fastställas av statsmakterna, har kollegiet föreslagit, att orden »med

stöd av riksdagens beslut» skola utgå ur författningstexten. Kungl. Maj :t

torde enligt kollegiets mening oberoende härav vara bunden av de av riks­

dagen redan fastställda grunderna. Beträffande kyrkoherdetjänsternas lö-

negradsplacering i framtiden har kollegiet framhållit, att Kungl. Maj :t tor­

de tills vidare och intill dess andra grunder blivit fastställda kunna med

ledning av de beslutade inplaceringsreglerna förfara efter omständighe­

terna.

Stiftsnämnden i Västerås stift har föreslagit, att huvudreglerna för

fördelningen av kyrkoherde- och komministerstjänsterna på lönegrader

skola införas i 2 mom. I samma moments tredje stycke bör enligt statens

lönenämnd intagas en motsvarighet till den i 4 § 2 mom. Saar innefattade

bestämmelsen, att extra tjänst må åsättas högst det lönegradsnummer, som

gäller för ordinarie eller extra ordinarie tjänst med motsvarande arbets­

uppgifter.

Föredraganden. Såsom förutsattes vid statsmakternas principbeslut i

prästlönefrågan har prästlönekommittén under slutförandet av sitt utred­

ningsuppdrag närmare övervägt de ytterligare korrektioner av den s. k.

reglerade lönen vid kyrkoherdetjänst, som böra vidtagas, innan lönen läg-

ges till grund för tjänstens lönegradsinplacering. Efter en redogörelse för

gällande bestämmelser och praxis för beräkning av den — av grundbelopp

jämte fyllnadsbelopp för folkmängd, för areal i land och för särskilda för­

hållanden bestående — reglerade lönen har kommittén föreslagit vissa

schematiska och mekaniskt verkande regler för sådana fall, då enligt kom­

mitténs mening denna lön bör såsom inplaceringsgrund justeras. Enligt

kommitténs förslag skola korrektioner göras, dels av den reglerade lönen

på grund av sådan minskning, som jämlikt 7 § prästlöneregleringslagen

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

företagits med hänsyn till tjänstinnehavaren tillkommande donationsav-

kastning, dels av fyllnadsbeloppet för folkmängd till följd av den ökning

eller minskning i befolkningstalet, som inträtt efter fastställandet av den

för pastoratet nu gällande specifika löneregleringen, dels ock av fyllnads­

beloppet för särskilda förhållanden, i den mån särskilda delposter för höga

levnadskostnader i orten ingå i beloppet i form av det speciella prästerliga

dyrortstillägget eller den åt vissa slcånepräster utgående ersättningen för

bl. a. representation. Kommittén har jämväl behandlat vissa andra vid

principbetänkandets remissbehandling eller eljest ifrågasatta korrektioner.

Sålunda har kommittén även dryftat skälen för och emot en jämkning av

fyllnadsbeloppet för areal i land på grund av ökning eller minskning i pas­

toratets areal eller med hänsyn till i beloppet ingående resekostnadsersätt-

ning. Härjämte har kommittén övervägt en reducering av fyllnadsbeloppet

för särskilda förhållanden, i den mån det innefattar speciell ersättning

för med ifrågavarande tjänst förenade särskilda bestyr och besvärlig­

heter. Kommittén har dock ansett sig böra avstå från att föreslå dessa

sistnämnda korrektioner. En utrensning av den i fyllnadsbeloppet för areal

ingående resekostnadsersättningen skulle nämligen enligt kommitténs me­

ning väsentligen gå ut över de vidsträckta pastoraten i landets nordligare

delar, där tjänstgöringen i allmänhet är särskilt påfrestande. Övriga korrek­

tioner ha av kommittén avvisats på i huvudsak två samverkande skäl;

dessa korrektioner skulle dels med sin storlek och frekvens i praktiken få

helt ringa betydelse och dels genom det gällande lönesystemets invecklade

beskaffenhet i sådan grad tekniskt försvåra lönegradsinplaceringen, att

den eftersträvade enkelheten i metoden skulle gå förlorad.

Vid slutbetänkandets remissbehandling ha kammarkollegiet och stats­

kontoret föreslagit ytterligare en korrektion utöver de av kommittén för­

ordade. Ämbetsverken ha sålunda erinrat om de under senare tid — i stäl­

let för nya annexförsamlingar — bildade kyrkobokföringsdistrikten, där

komminister eller kyrkoadjunkt förordnats att på eget ansvar under kyrko­

herdes tillsyn sköta kyrkobokföringen. I sådana fall liksom då dylikt för­

ordnande meddelats kyrkoadjunkt för viss församling bör, enligt ämbets­

verkens mening, vid beräkning av kyrkoherdens fyllnadsbelopp för folk­

mängd denna minskas med befolkningstalet i kyrkobokföringsdistriktet

respektive församlingen på samma sätt som jämlikt 3 § prästlöneregle-

ringslagen sker, om komminister erhållit sådant förordnande för viss för­

samling. I samtliga här avsedda fall ha ämbetsverken ansett enahanda

skäl — nämligen en för kyrkoherden minskad arbetsbörda — föreligga

för folkmängdstalets reducering vid fyllnadsbeloppets utmätande.

För egen del anser jag de av kommittén föreslagna korrektionerna välbe-

fogade och ägnade att härefter göra den reglerade lönen bättre lämpad så­

som inplaceringsgrund. Av denna anledning och då dessa korrektioner i

Kungl. Maj:ts proposition nr 150.

69

praktiken bli förhållandevis enkla att tillämpa tillstyrker jag desamma.

Jag är vidare ense med kammarkollegiet och statskontoret, att några sak­

liga skäl icke föreligga för att vid övergången till det nya lönesystemet

konservera de påtagliga ojämnheter i kyrkoherdarnas inbördes lönesätt-

ning, som med hittills tillämpad praxis föranletts av huruvida nyss avsett

förordnande beträffande kyrkobokföringen meddelats en komminister el­

ler en kyrkoadjunkt eller avser en församling eller ett kyrkobokförings-

distrikt. I samtliga dessa fall är nämligen det kyrkobokföringsuppdrag,

som anförtrotts den biträdande prästen, kriterium på såväl en markerad

självständighet i dennes tjänsteverksamhet som en däremot svarande av­

lastning av kyrkoherdens ansvar och arbetsbörda. Att detta förhållande

får påverka den nya löneavvägningen för kyrkoherden synes mig skäligt.

Jag biträder därför ämbetsverkens förslag, att kyrkoherdes fyllnadsbelopp

för folkmängd skall omräknas efter här angivna grunder, om i pastoratet

finnes biträdande präst med självständig kyrkobokföring.

Som nyss antyddes är det dock icke kyrkobokföringsuppdraget såsom

sådant utan i stället uppdraget såsom uttryck för den biträdande prästens

självständiga handhavande av pastoralvården inom församlingen eller kyr-

kobokföringsdistriktet som härvidlag är avgörande. En lika självständig

tjänsteutövning tillkommer även sådan komminister eller kyrkoadjunkt,

som av vederbörlig myndighet tilldelats eget tjänstgöringsområde inom

pastoratet utan att därvid ha pålagts det primära ansvaret för kyrkobok­

föringen. Innehav av eget tjänstgöringsområde har av denna anledning

också av statsmakterna ansetts såsom en till högre lönegradsplacering kva­

lificerande faktor enligt inplaceringsreglerna för komministrarna. Jag kan

därför icke finna annat än följdriktigt, att en omräkning av kyrkoherdes

fyllnadsbelopp för folkmängd även bör ske i sådana pastorat, där biträ­

dande präst finnes med eget tjänstgöringsområde men utan primärt ansvar

för kyrkobokföringen, och att därvid befolkningstalet i tjänstgöringsom-

rådet frånräknas. För egen del föreslår jag alltså, att också denna korrek­

tion vidtages.

De av mig här förordade två korrektionerna -— utöver de av kommittén

föreslagna — kunna sammanfattas i en regel, att det i kyrkoherdes regle­

rade lön ingående fyllnadsbeloppet för folkmängd skall för hans inplace­

ring i lönegrad bestämmas med bortseende från folkmängden i särskilt

tjänstgöringsområde inom pastoratet. Med särskilt tjänstgöringsområde

skall härvid förstås varje sådan del av pastoratet, för vilken jämlikt Kungl.

Maj :ts bestämmande komminister eller kyrkoadjunkt är anställd för pas­

toralvårdens handhavande — vare sig tjänstgöringsområdet utgöres av cn

hel annexförsamling eller av två eller flera sådana församlingar eller av

särskilt avskilt kyrkobokföringsdistrikt eller av annan del av pastoratet,

som i detta syfte bestämts. Vid denna definitions avfattning förutsättes

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

därjämte, att Kungl. Maj :t skall vid löneregleringen taga under prövning

att jämväl fastställa sådana särskilda tjänstgöringsområden, som nu äro

bestämda av domkapitlen. Från denna förutsättning har den i princippro­

positionen angivna fördelningen av komministrarna på olika lönegrader

beräknats.

De av kommitén dryftade men avvisade ytterligare korrektionerna

synas mig på de av kommittén och kammarkollegiet anförda skälen icke

böra ifrågakomma. Om dessa korrektioner godtoges, komme otvivelaktigt

den av statsmakterna redan antagna schematiska och enkla inplacerings-

metoden för kyrkoherdetjänsterna att mot metodens ursprungliga syfte bli

en fingraderad och komplicerad nyavvägning av lönesättningen vid varje

tj änst.

I anledning av de av mig här förordade korrektionerna har jag låtit un­

dersöka kyrkoherdetjänsternas fördelning på olika lönegrader, om dessa

korrektioner vidtagas. Härvid ha begagnats folkmängdssiffrorna per den

1 januari 1950 och även iakttagits den av statsmakterna godtagna jämk-

ningsregeln, att kyrkoherde, som eljest icke skulle komma att tillhöra hög­

re lönegrad än honom biträdande komminister, placeras i lönegrad Ca 29.

Fördelningen blir — i jämförelse med motsvarande siffror i princippropo­

sitionen och slutbetänkandet — följande.

Ca 27

Ca 29

Ca 31

Ca 33

Summa

Princippropositionen

157

741

273

179

1 350

Slutbetänkandet

194

740

236

185

1 355

Här framlagt förslag

205

760

220

170

1 355

Det bör emellertid framhållas, att den beräknade fördelningen enligt det

av mig förordade förslaget kan komma att undergå smärre jämkningar vid

en ännu noggrannare granskning än som hittills skett av de faktorer, var­

till hänsyn skall tagas enligt de av mig nu förordade inplaceringsreglerna.

I detta sammanhang synes mig för övrigt ställning böra tagas till den

tidpunkt, som skall vara avgörande för de för lönegradsinplaceringen rele­

vanta förhållandena. Då löneregleringen föreslås skola träda i kraft den 1

januari 1952, tala enligt min mening flera skäl för att välja den 1 januari

1951 till sådan tidpunkt.

Enligt statsmakternas principbeslut skola biskoparna i överensstämmel­

se med prästlönekommitténs förslag inplaceras, ärkebiskopen i Co 21 och

övriga biskopar i Co 20.

I en till årets riksdag avlåten proposition, nr 114, angående lönerevision

för vissa chefstjänstemän m. m. föreslås bl. a. en ändring av löneplan 2 i

löneplansförordningen, innebärande bl. a. att lönegrad Co 21 ersättes med

en ny lönegrad Co 22 och lönegrad Co 20 med en ny lönegrad Co 21. Då

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

71

statsmakternas principbeslut år 1949 avsåg att utgöra en avvägning av lö­

nenivån för de prästerliga tjänsterna, föreligger enligt min mening icke

anledning att nu ompröva grundlönerna för dessa tjänster. Biskoparna

böra alltså hänföras till de lönegrader å den nya löneplanen 2, där grund­

lönebeloppen närmast motsvara de nuvarande lönegraderna Co 20 och 21.

Ett annat ställningstagande skulle även påverka relationerna mellan de

olika prästerliga tjänsterna. Med hänsyn till vad sålunda anförts bör ärke­

biskopen inplaceras i nya lönegraden Co 20 och övriga biskopar i nya lö­

negraden Co 18. Härigenom erhåller ärkebiskopen i jämförelse med prin­

cipbeslutet en grundlöneförbättring på 300 kronor för år, medan grundlönen

för övriga biskopar blir oförändrad. I samband härmed bör också påpekas,

att den i nyssnämnda proposition nr 114 föreslagna höjningen från 1 200 till

1 600 kronor av det månatliga maximibelopp, å vilket rörlig förhöjning å

lön må beräknas, givetvis även kommer prästerna till godo.

Vad härefter angår garnisons- och amiralitetsprästerna, så synes det

lämpligt, att lönesättningen för dessa befattningshavare sker genom en i

möjligaste mån analog tillämpning av de grunder, som av statsmakterna

antagits för avvägningen av lönerna åt motsvarande präster i de territo­

riella församlingarna. Då de av kommittén föreslagna lönegradsplacering-

arna för amiralitetspastorn (Ca 33), amiralitetspredikanten (Ca 26) och

extra ordinarie amiralitetspredikanten (Ce 24) i Karlskrona amiralitets-

församling utmätts i överensstämmelse med här angivna riktlinje för lö­

nesättningen, anser jag mig böra biträda kommitténs förslag i denna del.

Vid löneavvägningen för de övriga två militärförsamlingarnas präster har

kommittén däremot något avvikit från denna riktlinje. Ett iakttagande

härav skulle — såsom vid remissbehandlingen framhållits — närmast

medföra, att amiralitetspastorn i Skeppsholms församling inplaceras i

Ca 31 och garnisonspastorn i Karlsborg i Ca 29. För nämnda präster för­

ordar jag därför dessa lönegradsplaceringar. Den av kommittén föreslagna

lönegradsplaceringen för garnisonspastorn i Boden (Ce 26) synes mig väl

avvägd, varför jag tillstyrker densamma. Frågan om denna tjänsts ordi­

nariesättning, som främst är av organisatorisk natur, anser jag böra prö­

vas i annat lämpligt sammanhang.

I sina remissyttranden över slutbetänkandet ha kammarkollegiet, stats­

kontoret, statens lönenämnd och pastoratsindelningssakkunniga — främst

med hänsyn till förutsatta ändringar i pastoratsindelningen — understru­

kit behovet av mera preciserade bestämmelser, som reglera inplaceringen

i lönegrad av kyrkoherdetjänster i nyinrättade pastorat. Härvid har fram­

hållits fördelen av sådana inplaceringsgrunder, som bygga på en indexbe­

räkning efter rent statistiskt fastställbara men schablonmässigt fixerade

faktorer. En dylik mekanisk lönesättningsmetod — som enligt statsmak­

ternas principbeslut skall tillämpas beträffande komministerstjänsterna —

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

har i fråga om kyrkoherdetjänsterna skisserats av kammarkollegiet i ytt-

landet ö\ei piincipbetänkandet. Da en likformig inplacering bör ske av

kj rkoherdetjänster, som framdeles inrättas, anser jag en sådan metod äga

angjort företräde framför den av kommittén förordade mera skönsmässigt

bestämda lönesättningen av nytillkommande tjänster. Att i detta samman-

hang fastställa automatiskt verkande regier för lönegradsinplacering av

nya kyrkoherdetjänster kan dock av flera skäl icke ifrågakomma. Såsom

statens lönenämnd föreslagit bör denna fråga lämpligen undersökas i an­

slutning till den förestående pastoratsregleringen. Jag förordar därför, att

det uppdrages åt pastoratsindelningssakkunniga att ytterligare utreda den­

na fråga och framlägga förslag till dess lösning. Vid fullgörandet av detta

utiedningsuppdrag ha de sakkunniga självfallet att utgå från de lönegra­

der, som statsmakterna besluta för kyrkoherdetjänsterna vid förevarande

lönereglering. Det blivande förslaget bör självfallet underställas riksdagen.

Det av stiftsnämnden i Västeras stift framlagda förslaget, att huvudreg­

lerna för kyrkoherde- och komministerstjänsternas fördelning skola in­

föras i reglementet, kan jag icke biträda. I likhet med kommittén anser jag

övervägande skäl tala för att de omfattannde och detaljerade inplacerings-

bestämmelserna meddelas i särskild ordning.

I sitt yttrande har kammarkollegiet anmärkt mot det i paragrafens 2

mom. förekommande uttrycket »med stöd av riksdagens beslut». Med hän­

syn till kommitténs i specialmotiveringen till paragrafen och i annat sam­

manhang gjorda uttalanden synes nyssnämnda uttryck icke adekvat för

vad kommittén härmed åsyftar. Jag förordar i stället en bestämmelse av

innebörd, att det tillkommer Kungl. Maj :t att förordna om kyrkoherde-

och komministerstjänsternas fördelning på de olika lönegraderna i enlig­

het med grunder, som av riksdagen godkänts. I anslutning till kammar­

kollegiets yttrande på denna punkt får jag även framhålla, att beträffande

de enstaka kyrkoherdetjänster, som kunna komma att inrättas mellan

tidpunkterna för löneregleringens och den förutsatta pastoratsregleringens

genomförande, det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att bestämma ifrå­

gavarande tjänsters lönegradsplacering med hänsynstagande till lönesätt­

ningen vid närmast jämförliga kyrkoherdebefattningar.

I likhet med statens lönenämnd anser jag, att till bestämmelserna i 2 mom.

tredje stycket bör göras det tillägget, att extra tjänst må åsättas högst det

lönegradsnummer, som gäller för ordinarie eller extra ordinarie tjänst med

motsvarande arbetsuppgifter.

22

§.

Lön enligt högre löneklass än den, vari prästen är placerad.

Prästlönekommittén har framhållit, att förevarande paragraf motsvarar

25 § 2 mom. Saar. Enligt kommitténs mening saknas anledning att i Pr

intaga motsvarighet till sistnämnda paragrafs första moment.

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

73

Yttranden. Domkapitlet och stiftsnämnden i Luleå stift ha föreslagit, att

bestämmelser motsvarande de i 25 § 1 mom. Saar meddelade skola införas

i Pr.

Föredraganden. Enligt min mening föreligger icke anledning att på före­

varande punkt frångå kommitténs förslag, vilket jag sålunda förordar.

23 §.

Lönebeloppet inom vederbörande löneklass.

Prästlönekommittén har i anslutning till denna paragraf framhållit, att

tillräckliga skäl icke synts kommittén föreligga för att bereda präst, som

på grund av prästvalssystemet ej vunnit befordran trots många tjänstår,

särskild kompensation i form av antingen lön efter högre löneklass än den,

vari han är placerad, eller uppflyttning i högre lönegrad än den för ifråga­

varande tjänst reguljära. Dylika särbestämmelser för prästerna skulle en­

ligt kommitténs mening kunna föranleda motsvarande anspråk från per­

sonalhåll inom andra förvaltningsområden, där befordringsförhållandena

— visserligen icke på grund av analoga men under i detta sammanhang

jämförliga omständigheter — äro ojämna och ur vissa befattningshavares

synpunkter otillfredsställande.

Yttranden. Sveriges yngre prästers förbund har ansett det önskvärt, att

präst, som på grund av prästvalssystemet ej vunnit befordran trots många

tjänstår, kompenseras på det sättet att hans tjänst tillfälligt uppflyttas i

högre lönegrad.

Föredraganden. På av kommittén anförda skäl anser jag mig icke kunna

förorda, att någon extraordinär löneställning tilldelas sådan präst, vars be-

fordringstur försenats genom de gällande tjänstetillsättningsbestämmelser-

na.

25 §.

De fall, då löneavdrag skall tillämpas.

Prästlönekommittén har i specialmotiveringen till denna paragraf an­

fört bl. a följande.

Tjänstledighet. De i reglemenlsutkaslet föreslagna bestämmelser­

na överensstämma i huvudsak med vad härutinnan stadgats i 28 § I Saar.

Med hänsyn till för prästerna föreliggande speciella förhållanden synes det

kommittén sannolikt, att vissa i förevarande punkt upptagna tjänstledig-

hetsorsaker komma att i praktiken ytterst sällan inträffa. När kommittén

likväl i sitt författningsförslag medtagit bestämmelser om nyss berörda — i

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

övriga avlöningsreglementen omförmälda — tjänstledigheter och löneför­

månerna härunder, har den för kommittén härvidlag avgörande synpunk­

ten varit önskvärdheten att undvika eljest nödvändiga särbeslut från Kungl.

Maj :ts sida i eventuellt uppkommande tjänstledighetsfall av här avsedd na­

tur. Anmärkas bör, att vunna erfarenheter efter löneregleringar, som ge­

nomförts på andra förvaltningsområden, tala till förmån för de av kom­

mittén förordade mera uttömmande bestämmelserna.

Föreskrifterna under 1)—4) och 6)—10) motsvara helt bestämmelserna

28 § II)—4, 6) och 8)—11) Saar.

De under punkt 5) föreslagna bestämmelserna angående löneförmåner

under tjänstledighet för studier in. m. äro utformade efter förebild av de

för bl. a. läroverkslärarna i sådant hänseende givna föreskrifterna i Saar.

Enligt kommitténs mening tala — vid prästernas inordnande i det statli­

ga lönesystemet — flera vägande skäl för åvägabringande av likställighet

mellan präster och lärare i förevarande avseende.

I anslutning till reglementsförslaget på denna punkt får kommittén där­

jämte anföra följande. Det torde böra understrykas, att de ifrågavarande

tjänstledighetsbestämmelserna givetvis icke skola tillämpas vid prästs från­

varo från den omedelbara tjänstutövningen i pastoratet eller annat för ho­

nom fastställt tjänstgöringsområde på grund av deltagande i det för för­

samlingarna inom visst kontrakt eller stiftet gemensamma arbetet. Den

enskilde prästens medverkan i det här avsedda kontrakts- och stiftsarbetet

faller givetvis inom ramen för hans tjänståligganden i vidare mening. Då

en församlingspräst sålunda på grund av bestämmelserna i 25 kap. kyrko­

lagen och förordningen den 7 mars 1855 (nr 32) angående ändring i vissa

delar av kyrkolagens stadganden om prästmöte bevistar det minst vart

sjätte år av biskopen sammankallade prästmötet i stiftet, fullgör han där­

med en obligatorisk förrättning i själva tjänsten. På liknande sätt måste

betraktas prästens deltagande i vissa andra inom stiftet eller del därav an­

ordnade sammankomster såsom stiftsmöten m. m. Ivontraktskonvent och

sammankomster mellan kontraktsprostarna inför biskopen måste i allmän­

het också betraktas såsom hörande till vederbörande prästs tjänsteförrätt-

ningar. Det bör ankomma på domkapitlet att tillse, att nu angivna möten

och sammankomster icke anordnas i större utsträckning än som prövas

erforderligt med hänsyn till den kyrkliga verksamhetens bedrivande i stiftet.

Enligt kommitténs mening föreligga rätt så stora svårigheter att upp­

draga bestämda riktlinjer för beviljande av tjänstledighet med oavkortad

lön för iakttagelser, studier eller arbete av betydelse för kyrkan. Vid pröv­

ningen av de i praktiken uppkommande fallen, huruvida iakttagelserna

m. m. äga ett sådant värde, att de böra anses på ett påtagligt sätt kunna

tjäna kyrkans intressen, komma nämligen — såvitt kommittén kan förutse

-— att föreligga för de olika tjänstledighetsansökningarna speciella om­

ständigheter av de mest skiftande slag, vartill hänsyn måste tagas. För

att ernå enhetlighet och tillsyn beträffande förevarande bestämmelsers till-

lämpning har det synts kommittén lämpligt, att beslutanderätten i fråga

om här avsedd tjänstledighet i princip lägges i Kungl. Maj:ts hand. Så­

som av reglementsutkastet framgår har kommittén dock ansett möjlighet

böra beredas Kungl. Maj:t att delegera avgörandet till domkapitlen, i den

mån en decentralisering kan befinnas ändamålsenlig. Enligt vad kommittén

kan bedöma, lärer i praktiken utbildas vissa typfall av tjänstledighet för

/6

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

i förevarande paragraf upptagna tjänstledighetsorsaker komme i praktiken

att ytterst sällan inträffa, har föranlett statens lönenämnd till följande ut­

talande.

Därest härmed åsyftas att prästerna skulle äga frihet att förlägga sin

tjänstgöring så, att de skulle kunna åtnjuta exempelvis ledighet för en­

skilda angelägenheter utan att formellt uttaga tjänstledighet — och så­

lunda utan att vidkännas avdrag å lönen -— vill det förefalla nämnden

mindre lämpligt att i avlöningsreglementet intaga bestämmelser, som

lörutsättas icke komma att efterföljas. Å andra sidan synes det lönenämn-

den obilligt att å prästerna rigoröst tillämpa samma bestämmelser om löne­

avdrag, som gälla för tjänstemän med reglerad arbetstid. I avsaknad av

närmare kännedom om innebörden av prästlönekommitténs i det föregående

återgivna uttalande samt om nu tillämpad praxis i fråga om tjänstledig-

hetsavdrag o. dyl. för prästerna vill lönenämnden inskränka sig till att

rikta uppmärksamheten på här behandlade spörsmål.

I anledning av kommitténs specialmotivering till denna paragraf har

lönenämnden vidare framhållit.

Lönenämnden har icke ansett sig kunna ingå på en närmare prövning

av frågan om i vilken utsträckning prästs deltagande i kontraktskonvent

och vissa andra i specialmotiveringen angivna sammankomster bör betrak­

tas såsom hörande till vederbörande prästs tjänsteförrättningar eller icke.

— Bestämmelserna angående löneförmåner under tjänstledighet för stu­

dier m. m. (p. 5) ha av kommittén utformats efter förebild av de för bl. a.

läroverkslärarna i sådant hänseende givna föreskrifterna i Saar. Enligt

lönenämndens mening ha tillräckliga skäl icke förebragts för att beträf­

fande prästerna tillämpa förmånligare bestämmelser i detta avseende än

de, som gälla beträffande statstjänstemän i allmänhet. — Lönenämnden

kan icke finna skäl föreligga för att i detta sammanhang skulle fastställas

riktlinjer för beviljande av tjänstledighet med oavkortad lön för iakttagel­

ser, studier eller arbete av betydelse för kyrkan. I anslutning till vad kom­

mittén föreslagit synes det i stället lämpligt, att i avvaktan på närmare

erfarenheter beslutanderätten i fråga om här avsedd tjänstledighet lägges

i Kungl. Maj:ts hand med möjlighet för Kungl. Maj:t att sedermera delegera

beslutanderätten till domkapitlen.

Även statskontoret har föreslagit, att bestämmelserna i Pr angående löne­

förmåner under tjänstledighet för studier in. m. böra anpassas efter de

för statstjänstemännen i allmänhet gällande reglerna (Saar 28 § 5 punk­

ten). De skäl, som föranlett statsmakterna att beträffande läroverks­

lärarna göra avsteg från vad som stadgas i fråga om statstjänstemän i all­

mänhet, däribland tjänstemän vid vetenskapliga institutioner, gälla enligt

ämbetsverket icke med samma styrka beträffande kyrkans befattnings­

havare.

Domkapitlet i Linköpings stift har anfört i huvudsak följande.

Då prästs tjänstgöring måste vara förlagd till sön- och helgdagar, anser

domkapitlet det naturligt, att det i Pr utsäges, att den söndagliga tjänst­

göringen skall kompenseras genom ledighet annan veckodag. Bestämmelsen

om partiell tjänstledighet kommer att i praktiken bli utomordentligt svår

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

nen i allmänhet. Skillnaden mellan de för läroverkslärarna, å ena, och hu-

\uddelen av statstjänstemännen, å andra sidan, gällande bestämmelserna

om studieledighet består i huvudsak däri, att de förra kunna erhålla dy­

lik ledighet 360 dagar och de senare 240 dagar med B-avdrag å lönen under

en tiarymd av 10 år, dock högst 180 respektive 120 dagar i en och samma

lönegrad. Enligt min mening saknas beträffande prästerna motsvarighet

till de speciella skäl, som ansetts påkalla de för läroverkslärarna före­

skrivna förmånligare särreglerna. Jag förordar därför, att prästlöneregle-

mentets föreskrifter om tjänstledighet för studier utformas efter förebild

av de i statens allmänna avlöningsreglemente härutinnan meddelade all­

männa bestämmelserna.

Med anledning av den anmärkning, som kammarkollegiet framställt mot

uttrycket »av betydelse för kyrkan» i bestämmelserna under punkt 5

synes detta böra utbytas mot orden »av betydelse för den prästerliga verk­

samheten».

Såsom lönenämnden framhållit, saknas skäl för att i detta sammanhang

fastställa riktlinjer för beviljandet av tjänstledighet med oavkortad lön

för studier in. in. av betydelse för den prästerliga verksamheten. Enligt

vad jag inhämtat har detta ej heller varit avsikten med kommitténs, av

lönenämnden här åsyftade uttalande, som enligt kommitténs mening endast

borde tjäna till ledning för Kungl. Maj:ts tillämpning av ifrågavarande

stadgande.

Vad i remissyttrandena i övrigt anförts mot kommitténs förslag, anser

jag icke utgöra skäl till att frångå detsamma. 26

26

§.

Semester.

Prästlönekommittén har beträffande regleringen av prästernas semes­

ter framhållit:

Frågan om beredande av semester åt präst och därmed sammanhängan­

de spörsmål har av kommittén ingående behandlats i betänkande I (sid.

115—122). I enlighet med kommitténs därvid framlagda förslag har i Pr

semestern icke utformats såsom en prästen ovillkorligen tillkommande för­

mån. Efter förebild av de för civilstatstjänstemännen före den 1 juli 1939

gällande semesterbestämmelserna har i reglementsförslaget i stället före­

skrivits, att präst äger erhålla efter tillämplig avdragsgrupp och löne­

grad angiven semester, när det kan ske utan hinder av göromålens behö­

riga gång. Det tillkommer sålunda vederbörande domkapitel att pröva, hu­

ruvida begärd semester med hänsyn till det rådande tjänstgörings- och

personalförhållandena skall beviljas. I överensstämmelse med vad kommit­

tén i sitt första betänkande förordat, har vidare i reglementsförslaget dom­

kapitlen bemyndigats att — om semester på grund av tjänstgöringsförhål­

landena icke kunnat uttagas under löpande kalenderår eller eljest skäl där­

till i det enskilda fallet föreligga — medgiva, att präst må åtnjuta vid sam-

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

För tillämpning av 29 § har bland annat uppställts den förutsättningen,

att fö1 ordnandet skall avse tjänst i annat pastorat. Huruvida den uppe­

hållna tjänsten är högre eller lägre än den, som vikarien själv innehar,

saknar däremot betydelse. Ålägges komminister — enligt för närvarande

i vederbörande löneregleringsresolution meddelade administrativa före­

skrifter — att med bibehållande av utövningen av innehavande tjänst till­

lika uppehålla annan i eget pastorat inrättad tjänst, komministratur eller

kyrkoadjunktur, med samma eller lägre lönegradsplacering, utgår under

ifragavarande vikariatsförordnande icke någon särskild ersättning. Är åter

den uppehållna tjänsten åsatt högre lönegradsnummer än vikariens egen

tjänst, är han berättigad till vikariatsersättning enligt bestämmelserna i

28 §.

I en reservation till betänkandet ha ledamöterna herrar Berger och He­

lander föreslagit, att tjänstedubbleringsarvode skall utgå jämväl under för­

ordnande att vid sidan av tjänstgöring i egen tjänst uppehålla annan tjänst

med särskilt tjänstgöringsområde inom samma pastorat.

1 ttranden. Mot de av kommittén föreslagna bestämmelserna har kam­

markollegiet erinrat följande.

Kommitténs förslag kan medföra den egendomliga konsekvensen, att om

av två komministrar i samma pastorat den ene förordnas att uppehålla kyr-

koherdetjänsten i det egna pastoratet och den andre kyrkoherdetjänsten i

närbeläget pastorat, den förre erhåller vikariatsersättning men den sena-

le till 5 kronor begränsat tjänstedubbleringsarvode, även om vikariatser-

sättningen för förordnande å sistnämnda tjänst skulle uppgå till högre be­

lopp. En dylik ordning kan icke anses rättvis. För en befattningshavare i

löneklass Ca 25 (lägsta för komministrar), som förordnas att uppehålla

kyrkoherdetjänst i lönegrad Ca 33, skulle vikariatsersättningen, inberäk­

nat 12 % rörligt tillägg, uppgå till kronor 9:25 för dag, sålunda nära det

dubbla tjänstedubbleringsarvodet. Skillnaden mellan ersättningarna stiger

vid höjning av procenttalet för det rörliga tillägget.

Även förslaget att begränsa tjänstedubbleringsarvodet till förordnanden

utom prästens eget pastorat synes kollegiet obilligt, i synnerhet i det fall

förordnandet avser tjänst med särskilt tjänstgöringsområde. Skillnaden

exempelvis mellan dubbleringen av två komministerstjänster, som tillhöra

samma pastorat men hava särskilda tjänstgöringsområden, kanske med

egen kyrkobokföring, och två komministerstjänster i olika pastorat måste

ur synpunkten av ökning i arbetsbördan under i övrigt lika förhållanden i

praktiken vara ringa eller ingen.

På grund av vad sålunda anförts anser kollegiet, att tjänstedubblerings-

arvodet skall vara 5 kronor för dag, dock ej understigande det belopp, var­

tdi vikariatsersättningen vid förordnande å tjänsten skulle uppgå samt

att tjänstedubbleringsarvode skall utgå jämväl vid förordnande å tjänst

med eget tjänstgöringsområde inom det pastorat den förordnade tillhör.

I likhet med kammarkollegiet ha även domkapitlen i Linköpings, Sträng­

näs, Lunds, Göteborgs, Härnösands, Luleå och Visby stift, stiftsnämnderna

i Uppsala, Lunds och Luleå stift samt de prästerliga personalorganisatio­

nerna tillstyrkt det inom kommittén reservationsvis framlagda förslaget,

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

kollegiet ha förbisett, att det vid tjänstedubblering endast är fråga om par-

tiellt vikariat, som vid en tillämpning av vikariatsersättningsreglerna i all­

mänhet skulle medföra utbetalning av blott halv sådan ersättning. På

grund härav och då tillräckliga skäl för en höjning av det föreslagna arvo­

det enligt min mening ej heller i övrigt föreligga, anser jag mig böra till­

styrka kommittéförslaget jämväl i denna del.

30 §.

Särskilda ersättningar.

I mom. P r ä s t d r ä k t s b i d r a g in. m.

I betänkande I framlade kommittén förslag om att särskild gottgörelse

för hållande av tjänstedräkt skulle utgå till präst i form av dels ett bi­

drag å 500 kronor till första anskaffningen av den egentliga prästdräkten,

dels ock en årlig ersättning å 75 kronor för underhåll och förnyelse av

denna dräkt. Förstnämnda belopp skulle utbetalas vid antagningen till icke­

ordinarie pastoratsadjunkt i stiftet.

I sina över kommitténs principbetänkande avgivna yttranden ha kammar­

kollegiet, riksräkenskapsverket samt domkapitlen i Luleå och Göteborgs

stift avstyrkt här avsedda löneförmåner, den senare stiftsstyrelsen dock

endast med avseende å underhållsbidraget. Domkapitlet i Karlstads stift

har föreslagit, att gottgörelse för anskaffning och underhåll av prästdräkt

skall utgå efter samma grunder, som gälla för officerare. Kommitténs för­

slag har däremot biträtts av kyrkomötet, övriga domkapitel och de präster­

liga personalorganisationerna. Anmärkas bör, att kyrkomötets särskilda

utskott i sitt över betänkandet avgivna utlåtande motsatte sig de föreslagna

anskaffnings- och underhållsbidragen av principiella skäl. Prästdräkten

vore icke — yttrade utskottet — i vanlig mening en uniform för prästen

såsom befattningshavare. Prästdräkten bures sålunda icke allenast av de

präster, som erhölle befattningar, å vilka det blivande prästlönereglemen-

tet komme att äga tillämpning, utan av var och en som hade vigts till präst,

oavsett om han innehade dylik tjänst eller icke.

Statens lönenämnd har ansett det tveksamt, om prästerna borde tiller­

kännas här ifrågavarande löneförmån. Lönenämnden vore nämligen icke

övertygad om, att begagnandet av prästdräkten medförde, att prästerna

finge vidkännas nämnvärt högre klädkostnader än statstjänstemän i mot­

svarande tjänsteställning. I varje fall borde bidraget begränsas till att av­

se den första anskaffningen av prästdräkten. Därest denna begränsning

vidtoges, syntes det föreslagna bidragsbeloppet — 500 kronor — kunna

godtagas.

Statskontoret har lämnat förevarande del av förslaget utan erinran.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

2 mom. Reseersättning.

I sitt principbetänkande framlade kommittén förslag till nya grunder

för reseersättning åt präster. Kommittén påpekade härvid, att övergången

till det nya avlöningssystemet förutsatte en översyn av de gällande reseer-

sättningsbestämmelserna. Men jämväl väsentliga brister i själva den gäl­

lande ordningen med fasta och tillfälliga resanslag påkallade en ompröv­

ning av hela reseersättningsfrågan. Efter att ha anfört vissa på frågan in­

verkande synpunkter föreslog kommittén, att ordinarie och icke-ordinarie

församlingspräster skulle i första hand tilldelas ett årligt resanslag såsom

gottgörelse för sådana tjänsteresor, vilka med nöjaktig tillförlitlighet kunde

på förhand förutses. Härmed avsågos resor för hållande av allmänna guds­

tjänster, konfirmationsundervisning och mottagning å pastorsexpedition.

För övriga tjänsteresor skulle reseersättning utgå enligt allmänna resereg-

lementets bestämmelser efter ingiven reseräkning.

Enligt kommittéförslaget skulle vidare det årliga resanslaget faststäl­

las av domkapitlet med tillämpning av de i allmänna resereglementet stad­

gade grunderna för resekostnadsersättnings beräknande.

Förutom resekostnadsersättning skulle även traktamentsersättning utgå

under vissa — i jämförelse med allmänna resereglementets bestämmelser

— snävare villkor.

De över kommittébetänkandet avgivna remissyttrandena innehålla — så­

vitt angår reseersättningsfrågan — i huvudsak följande.

Kyrkomötet har framhållit, att den njugghet, som präglade den nuvaran­

de ordningen, i många fall befunnits hindersam för såväl effektivitet som

planmässighet i församlingsarbetet. Mot den av kommittén förordade lös­

ningen av prästernas reseersättningsfråga har kyrkomötet gjort följande

erinringar.

Kyrkomötet vore icke övertygat om att — som kommittén förmenade

— de tjänsteresor, för vilka reseersättning skulle utgå i form av årligt res­

anslag, kunde på förhand med nöjaktig tillförlitlighet förutses. Med hän­

syn härtill förordade kyrkomötet, att reseersättning i samtliga fall borde

utgå enhetligt efter reseräkning enligt allmänna resereglementet. Samti­

digt erinrade kyrkomötet om möjligheten att enligt resereglementet erhålla

reseförskott. I fråga om rätten att företaga tjänsteresor, biträdde kyrkomö­

tet i huvudsak kommitténs förslag. Beträffande rätten till traktamentser­

sättning ansåge sig kyrkomötet i princip böra vara avvisande till en

viss inskränkning härutinnan. Kyrkomötet ansåg sig slutligen förvissat om,

att bruket av tjänsteresor komme att ske under ansvar och aktsamhet samt

att resereglementets föreskrift om kombination av olika tjänsteuppgifter

vid en och samma tjänsteresa komme att beaktas.

Domkapitlen i Uppsala, Linköpings, Skara, Västerås, Växjö, Karlstads,

Luleå och Visby stift, stiftsnämnderna i Uppsala, Linköpings, Västerås,

Växjö och Karlstads stift, allmänna svenska prästföreningen och Sveriges

yngre prästers förbund ha i huvudsak instämt i vad kyrkomötet i föreva­

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

85

rande fråga anfört. Vissa av dessa myndigheter och sammanslutningar ha

härutöver framfört ytterligare synpunkter på kommittéförslaget.

Stiftsnämnden i Västerås stift har i fråga om kyrkoherdarnas fördelning

på löne- och traktamentsklasser påpekat, att genom den föreslagna indel­

ningen av kyrkoherdetjänsterna i tre tjänsteklasser med placering i respek­

tive lönegrad Ca 29, 31 och 33 skulle kyrkoherde, vilkens lön utginge en­

ligt Ca 33, tillhöra rese- och traktamentsklass I A, under det att kyrkoher­

de med lön enligt Ca 29 eller 31 skulle erhålla sådan ersättning enligt klass

II B, vilket förefölle mindre lämpligt. Alla kyrkoherdar borde enligt stifts-

nämndens mening likställas i fråga om rese- och traktamentsersättning.

Enligt domkapitlet i Visbij stift och allmänna svenska prästföreningen

skulle arbetet med förhandsberäkningarna av de årliga reseanslagen en­

ligt kommittéförslaget bli för domkapitlen synnerligen betungande och tro­

ligen kräva åtminstone temporärt utökad arbetskraft å expeditionerna; där­

jämte komme hela förfaringssättet att hänga i luften, då det vore praktiskt

taget omöjligt att på förhand beräkna det för de olika resorna lämpliga och

möjliga färdsättet. Enligt domkapitlet och prästföreningen syntes den en­

da möjliga vägen här vara, att samtliga resor gottgjordes efter kvartals­

vis insända reseräkningar.

Domkapitlet i Stockholms stift, stiftsnämnden i Karlstads stift och Sve­

riges yngre prästers förbund ha beträffande reseersättning åt prästerna i

städer och därmed jämförliga samhällen framhållit i huvudsak följande.

Uttrycklig bestämmelse borde givas, att resekostnadsersättning finge ut­

gå vid färd genom stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles plan­

lagda område, även där färden företoges annorlunda än med järnväg, far­

tyg» spårväg eller omnibus. Det vore ofta i dessa samhällen nödvändigt

att anlita bil för att medhinna resor till begravningsplats eller till förrätt­

ningar i hemmen och det skulle icke vara rimligt, att prästerna med egna

medel skulle bestrida merkostnaden för sådana resor. För närvarande åt-

njöte också ifrågavarande präst sådan resekostnadsersättning genom fast­

ställt resanslag.

En förtjänst med den nu gällande ordningen med fasta och tillfälliga

resanslag har synts kammarkollegiet vara dess förhållandevis stora en­

kelhet i tillämpningen.

Att såsom kommittén i detta sammanhang tala om drastiskt omständli­

ga regler förefölle kollegiet vara att skjuta över målet. För de allra flesta

prästerna torde det en gång bestämda fasta resanslaget vara tillfyllest. San­

nolikt lämnade ej sällan det nuvarande systemet rum för en viss marginal

för utjämning mellan olika år. Endast ett mindre antal präster inom stif­

ten brukade årligen ansöka om och tilldelas tillfälligt resanslag. Inom

Uppsala stift, vilket enligt kommitténs statistik hade 229 präster med fast

resanslag, uppburo för åren 1946 och 1947 endast respektive 13 och 20

präster tillfälligt resanslag. Motsvarande siffror för vissa andra stickprovs-

vis valda stift vore inom Linköpings stift 188 samt 21 och 27, Skara stift

210 samt 45 och 61, Växjö stift 257 samt 22 och 26, Lunds stift 312 samt

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

46 och Öl ävensom Härnösands stift 168 samt 13 och 14. Det nuvarande

systemet kunde ej heller med fog påstås innebära någon njugghet emot

prasterna, då ju varje präst, som hade fast resanslag, ägde få tillfälligt res­

anslag, i den män de skäliga resutgifterna överstege det fasta resanslaget.

Kommitténs förslag syntes kammarkollegiet vid jämförelse härmed inveck­

lat och skulle ge upphov till en tyngande administration. Sålunda skulle

alla de präster, som nu voro befriade från dylika besvär, nödgas prestera

reseräkningar och därvid ha att tillämpa resereglementets icke alltför lätt­

tillgängliga bestämmelser. Reseräkningsförfarandet komme därjämte att

kompliceras genom de understundom korta resavstånden, kravet på lämplig

kombination av tjänsteresorna, kanske samtidiga resor i kommunala ären­

den och dylikt. Vidare skulle domkapitelsexpeditionerna betungas med att

granska och utanordna de talrika reseräkningarna. För präster i städer

och andra tätorter skulle resereglementet ofta icke utan vidare kunna till-

lämpas utan särskilda föreskrifter bleve här nödvändiga. Slutligen skulle

den kontroll över det allmännas kostnad för här ifrågavarande ändamål,

som det nuvarande systemet möjliggjorde, gå förlorad. Kollegiet ansåge

därför starka skäl föreligga att till övervägande upptaga frågan, huruvida

icke det nuvarande systemet med fasta och tillfälliga resanslag i någon

form borde bibehållas. En av de olägenheter, som tidigare varit förknippa­

de med systemet, nämligen den ofta fördröjda utbetalningen av de tillfäl­

liga resanslagen, vore numera hjälpt genom provisoriska regler om för-

skottering av dylika resanslag. Vissa andra förbättringar kunde tänkas.

Nuvarande maximum för det fasta resanslaget 500 kronor syntes sålunda

kunna slopas. Där ett stadigvarande behov av högre resanslag inom en ej

alltför växlande kostnadsram visat sig föreligga, skulle det fasta resan­

slaget kunna anpassas därefter. Härigenom kunde man eventuellt nedbringa

antalet av de fall, då tillfälligt resanslag måste sökas.

Den av kommittén anförda kritiken mot det nuvarande systemet med

fasta och tillfälliga resanslag har statskontoret icke funnit sig helt kunna

biträda. Ämbetsverket har anfört:

Det syntes ämbetsverket visserligen icke kunna bestridas, att ett system

med fast resanslag kunde premiera den hemmasittande prästmannen. Då

detta anslag emellertid icke i något fall linge överstiga 42 kronor per må­

nad och ej sällan understege detta belopp, måste dock den eventuella »vins­

ten» belöpa sig till ganska blygsamma belopp. Att merutgifter skulle upp­

stå enligt nuvarande system för den mera verksamma prästen, torde som

regel sammanhänga med att i de fall, där redan i den reglerade lönen med­

räknats en viss gottgörelse för resekostnader, avdrag stundom gjorts i det

prästmannen^ tillkommande tillfälliga resanslaget. Det angivna skälet tor­

de vid övergången till det nya avlöningssystemet helt förlora sin giltighet.

Mot ett system med en — för huvuddelen av tjänsteresorna — efter räk­

ning utgående ersättning hyste statskontoret däremot betänkligheter med

hänsyn framför allt till det synnerliga besvär, som skulle föranledas av

reseräkningarnas granskning. För Lunds stift, där antalet församlingspräs­

ter icke torde understiga 400, skulle troligen, därest reseräkningarna inläm­

nades förslagsvis minst en gång i kvartalet, mint 350 av dessa prästmän

äga rätt till dylik ersättning för varje kvartal. Domkapitlet i Lund skulle

med denna utgångspunkt ha att granska icke mindre än 1 400 reseräkning­

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

87

ar per år. I stift med mera begränsat antal prästmän borde visserligen ar­

betsbördan bli mindre. I många fall, framför allt i Norrland, torde emeller­

tid detta förhållande motverkas av mer omfattande reseverksamhet. På

grund av det anförda förordade statskontoret, att de huvudprinciper, som

legat till grund för den nuvarande lagstiftningen, alltjämt borde upprätt­

hållas vid utformningen av de bestämmelser, som skulle träda i dess ställe.

Kommitténs förslag till reseersättningsfrågans lösning har statens löne-

nämnd förklarat sig i huvudsak kunna tillstyrka.

Med hänsyn till den speciella arten av församlingsprästernas verksam­

het och vanskligheten att bedöma, vilka resor som vore av beskaffenhet

att böra hänföras till tjänsteresor, har riksräkenskapsverket ifrågasatt, hu­

ruvida icke ersättning för samtliga resor inom det egna tjänstgöringsom-

rådet borde utgå i form av ett fast årligt resekostnadsanslag, avpassat efter

varje pastorats speciella förhållanden, varvid en omprövning av anslags-

beloppet torde böra ske med vissa års mellanrum. Riksräkenskapsverket

har även påpekat, att en liknande anordning funnes genomförd inom do­

mänverket för vissa kategorier av tjänstemän (resereglementet för domän­

verket den 19 juni 1942).

I slutbetänkandet har prästlönekommittén ånyo behandlat reseersätt-

ningsfrågan och härvid anfört bl. a. följande om församlingspräs­

ternas tjänsteresor.

Kommittén har i principbetänkandet understrukit, att den gällande —

av ämbetsverken förordade — ordningen för reseersättningens utgående

gynnar den av det fria församlingsarbetet mindre intresserade och i övrigt

föga verksamme prästen. Att en sådan motsättning mellan ersättningsreg­

lernas syfte och verkningar i möjligaste mån elimineras måste anses önsk­

värt. Vid en förhöjning av de fasta resanslagen synes denna inkonsekvens

under vissa betingelser i stället kunna skärpas. Den vid en återhållsam

reseverksamhet möjliga inbesparingen på det fasta resanslaget kan här­

igenom bli större än den av statskontoret antydda.

Mot det nuvarande huvudsättet med resekostnadernas ersättande genom

ett fast resekostnadsanslag kan vidare anmärkas, att möjlighet saknas att

med tillfredsställande noggrannhet beräkna prästens årliga reseutgifter. Den

utveckling, som på många håll ägt rum beträffande de prästerliga arbets­

uppgifterna, har medfört att församlingsprästerskapets verksamhet allt­

mer kommit att präglas av prästens individuellt betonade och i friare for­

mer bedrivna arbete för församlingslivets utveckling. Att härigenom möj­

ligheten minskas att på förhand beräkna hans totala reseomkostnader för

år är självklart. Av samma anledning ha de för närvarande tillämpade sche­

matiska grunderna för de fasta resanslagens bestämmande — såsom pasto­

ratets areal, duplikationsskyldighet, pastorsexpeditionens läge och avlägset

liggande predikoställen —- blivit i viss mån inadekvata. De inrymma icke

heller något beaktande av de olika befattningshavarnas individuella bered­

villighet att å sammankomster och eljest runt omkring i pastoraten verka

bland sina församlingsbor.

Mot den nuvarande metoden för de fasta resanslagens fastställande

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

kunna även riktas anmärkningar av rent teknisk natur. Sålunda kunna

färdsätten för tjänsteresorna icke alltid förutses. Förändringar i järnvägs-

eller bussturlistorna kunna inträffa under anslagsperioden. Innehav av

egen bil är också en varierande ersättningsfaktor, vartill hänsyn bör men

icke alltid kan tagas.

Härtill kommer att såväl nyavvägningen vid löneregleringens ikraftträ­

dande som de därefter tid efter annan återkommande omprövningarna av

de fasta resanslagens belopp skulle av förut angivna förhållanden medföra

betydande administrativa svårigheter, samtidigt som nämnda anslag enligt

kommitténs mening bleve alltför grovt tillskurna.

I fråga om den av riksräkenskapsverket påpekade, inom ett annat för­

valtningsområde genomförda anordningen med fasta resekostnadsanslag må

framhållas, att de praktiska förutsättningarna inom denna och den kyrk­

liga förvaltningen enligt kommitténs mening äro alltför olikartade för en

analog reglering för församlingsprästerna.

Av de anförda skälen anser sig kommittén icke kunna biträda det av

kammarkollegiet, statskontoret och riksräkenskapsverket framförda för­

slaget att i reviderad form bibehålla den nuvarande metoden med fasta

och — under vissa förutsättningar uppräknade — tillfälliga resanslag.

De av kommittén föreslagna nya bestämmelserna för reseersättningens

utgående baserades på den principiella uppfattningen, att prästerna — i

motsats till vad nu är fallet -— å ena sidan borde garanteras full gottgörelse

för sina reseutgifter men å andra sidan icke beredes möjlighet till obe­

rättigade nettoinkomster å de fasta resanslagen. Redan vid de tidigare

överväganden, som gjordes före principbetänkandets framläggande, stod

det för kommittén klart, att prästernas reseersättningsfråga ■—- om man

bortsåge från de administrativa konsekvenserna för stiftsmyndigheterna

— enklast och rättvisast löstes genom att låta resekostnadsersättningen för

tjänsteresorna utgå efter reseräkning enligt allmänna resereglementets be­

stämmelser. Kommitténs förslag kan också sägas vara en lösning efter en

sådan linje. Den av kommittén härutinnan förordade modifikationen, näm­

ligen förslaget om bestämmande av ett årligt resanslag för vissa »obliga­

toriska» tjänsteresor, var endast betingad av organisatoriska skäl. Härmed

avsågs endast att om möjligt något minska stiftmyndigheternas besvär med

reseräkningarnas granskning och likvidering. Därvid var dock kommittén

underkunnig om att endast en förhållandevis ringa del av de totala rese­

kostnaderna komme att bestridas genom de årliga resanslagen, varför den

angivna vinsten i administrativt hänseende icke bleve betydande.

Mot ett system med årliga resanslag till vissa tjänsteresor kan riktas

den invändningen, att det icke alltid går att med tillräcklig tillförlitlighet

på förhand beräkna de sammanlagda kostnaderna för dessa resor. Det

förutsedda antalet resor kan förändras exempelvis vid tjänstgöringshinder

på grund av sjukdom. Vidare kunna ändringar i kommunikationerna un­

der anslagsperioden rätt avsevärt förskjuta kostnaderna för dessa resor.

Därjämte kan anmärkas, att förhandsberäkningen av kostnaderna för här

avsedda resor ansetts bli tidsödande och kräva temporärt ökad arbetskraft

å domkapitelsexpeditionerna.

Vid framläggandet av sitt förslag räknade kommittén med, att ändringar

av de förutsedda färdsätten ävensom andra förhållanden kunde medföra,

att de årliga resanslagen icke exakt täckte de verkliga resekostnaderna.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

ock i vissa av yttrandena över kommitténs första betänkande har betonats

det administrativa besvär, som bleve förenat med reseräkningarnas gransk­

ning och likvidering. Framhållas må emellertid, att den nuvarande meto­

den med fasta och tillfälliga resanslag är — även den — ur administrativ

synpunkt arbetskrävandc, då de årliga framställningarna om tillfälliga

resanslag skola prövas av stiftsmyndigheterna, kammarkollegiet och Kungl.

Maj:t. Att reseräkningssystemets införande kommer att något öka stats­

administrationens arbete i detta avseende är dock tydligt. Denna organi­

satoriska nackdel, som ej får överdrivas, har kommittén dock ansett klart

uppvägas av systemets förut nämnda, betydelsefulla fördelar.

Möjligheterna att förenkla reseräkningssystemets praktiska användning

på förevarande förvaltningsområde böra självfallet tillvaratagas. I detta syf­

te föreslår kommittén nu, att reseräkningarna böra — i likhet med vad

som tillämpas på vissa håll inom statsförvaltningen —- insändas till domka­

pitlet i form av utdrag av resedagbok enligt fastställt formulär. Vidax-e

synes det icke vara nödvändigt, att i-eseräkningarna för attest skola pas­

sera kontraktsprostarna. Vedeidxörande kyrkoherdes attestering torde vara

tillräcklig beträffande övriga församlingsprästers reseräkningar. Någon

attestering av kyrkoherdes reseräkning torde över huvud icke vara erforder­

lig. Resedägboksutdi-agen böra insändas halvårsvis, varigenom domkapitlens

gransknings- och stiftsnämndernas utanordningsarbete nedbringas. Till

prästerna böra, likaledes halvårsvis, utanordnas reseförskott å förslagsvis

80 procent — avrundat till närmast lägre hela tiotal kronor — av det i se­

nast granskade halvårsräkning upptagna godkända beloppet. Påpekas bör,

att granskningsarbetet torde väsentligt underlättas därav, att åtskilliga av

de i resedagboksutdragen upptagna beloppen — exempelvis för gudstjänst­

resorna — komma att utgöras av återkommande oförändrade poster.

Enligt kommittén bör även reseersättning åt kontraktsprostarna

utgå enligt allmänna resereglementet. Härjämte föixxrdar kommittén, att

kontraktsprost, som för näx-varande tillhör rese- och traktamentsklass II B,

skall i denna egenskap åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning en­

ligt klass I A. Med hänsyn till att kyrkoherde i lönegrad Ca 33 kommer

att hänföras till klass I A tala enligt kommitténs mening vägande skäl

för att låta reseersättning åt kontraktsprost utgå efter sistnämnda rese­

kostnads- och traktamentsklass.

Kommittén har även behandlat frågan om reseersättning åt stifts- och

kontraktsadjunkter och därvid erinrat om, att riksdagen vid be­

handlingen föregående år av stifts- och kontraktsadjunkternas reseersätt-

ningsfråga — med instämmande i ett första lagutskottets uttalande (uti. nr

20/1950) — framhållit, att ifrågavarande adjunkters styrkta resekostnader i

tjänsten i princip borde ersättas samt att statsmakterna icke borde genom

för snävt utmätta resanslag begränsa dessa prästers resmöjligheter. Efter att

ha övervägt, efter vilka grunder reseersättning åt stifts- och kontrakts-

adjunkterna lämpligen bör utgå, har kommittén funnit sig böra föreslå,

att jämväl ersättning åt dessa präster skall utgå efter reseräkning enligt

allmänna resereglementet. Härvid böra dock i besparingssyfte föreskrivas

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

värt mera omfattande. Kollegiet har således ej funnit anledning att frångå

den mening, varåt kollegiet givit uttryck i sitt förra utlåtande.

Riksräkenskapsverket har i anledning av kommitténs senaste förslag

framhållit huvudsakligen följande.

Enligt riksräkenskapsverkets mening måste det av kommittén förordade

systemet vara förenat med stora olägenheter. En tillämpning av allmänna

reseregleinentets bestämmelser beträffande alla resor inom vederbörandes

eget tjänstgöringsområde måste medföra ett avsevärt merarbete såväl för

förrättningsmännen, som vid sin debitering ha att iakttaga resereglementets

bestämmelser, som för de utbetalande organen, vilka före utanordningen

skola granska reseräkningarna. Ett icke oväsentligt merarbete uppstår

även för riksräkenskapsverket, vilket såsom centralt revisionsorgan har att

utöva kontroll även å ifrågavarande reseutgifter. Därest vederbörande för-

rättningsinan skulle erhålla ersättning för alla av honom företagna tjän­

steresor, som var för sig vore av beskaffenhet att böra ersättas, kan vidare

befaras att de sammanlagda årliga resekostnaderna inom visst tjänstgö­

ringsområde bleve oproportionerligt stora. En begränsning i någon form

av de årliga resekostnaderna torde i allt fall bliva erforderlig.

Riksräkenskapsverket är alltjämt av den uppfattningen att ett system

med fasta resanslag, vilka med vissa tidsintervaller kunde jämkas med

hänsyn till ändrade förhållanden, är att föredraga framför det av kommit­

tén förordade systemet. Eventuelt kunde vederbörande domkapitel be­

myndigas att, där särskilda skäl förebragts, anvisa ytterligare medel inom

en för hela stiftet maximerad kostnadsram. Givetvis måste härvid bedöm­

ningen av anslagsbehovet kunna ske efter enklare grunder än som nu till-

lämpas i fråga om de tillfälliga resanslagen.

Riksräkenskapsverket får vidare framhålla, att den föreslagna lönereg­

leringen för vissa chefstjänstemän i nuvarande lönegrad 33 torde komma

att påkalla en jämkning jämväl av lönegradernas nuvarande fördelning

på de olika rese- och traktamentsklasserna. I avvaktan på de ändringar,

som kunna bli resultatet av en sådan omprövning, anser riksräkenskaps­

verket skäl tala för att samtliga kyrkoherdar tills vidare hänföras till rese-

och traktamentsklass II B. Av samma orsak kan riksräkenskapsverket icke

biträda utredningens förslag att kontraktsprost i denna sin egenskap hän-

föres till rese- och traktamentsklass I A.

Statens lönenämnd har i och för sig icke funnit anledning till erinran

mot att allmänna resereglementet med vissa jämkningar göres tillämpligt

å prästerna. Av lönenämnden har dock ifrågasatts, huruvida icke det nu­

varande systemet med särskilda resanslag borde även efter lönereglering­

en kunna provisoriskt tillämpas i avbidan på de förslag 1949 års reseer-

sättningskommitté kan komma att framlägga; lönenämnden har härom och

beräffande kommitténs förslag i övrigt anfört följande.

Då resereglementet f. n. är föremål för översyn genom 1949 års reseer-

sättningskommitté, vill det förefalla lönenämnden mindre lämpligt att nu

fastställda specialbestämmelser rörande resekostnads- och traktamentser-

sättning för präster. Erinras må att i reseersättningskommilténs uppdrag

ingår att överse de s. k. besparingsreglementena. Lönenämnden vill därför

förorda, att det vid ärendets fortsatta behandling närmare överväges, huru­

94

Kung!. Maj ds proposition nr 156.

Domkapitlet och sliftsnämnden i Luleå stift samt Sveriges yngre prästers

förbund ha föreslagit, att prästerna vid löneregleringen skola tillerkännas

rätt till omplaceringstraktamente i likhet med statstjänstemännen.

7 mom. Biträ desersättning åt ärkebiskopen.

Prästlönekommittén har härom framhållit följande.

Bestämmelserna i detta moment äro överflyttade från 9:e punkten bi-

skopsavlöningsförordningen. Vissa tilllämpningsföreskrifter till detta stad­

gande äro nu meddelade i 7 punkten cirkuläret den 30 april 1937 angåen­

de biskopsgårds förvaltning m. m. Ärkebiskopens bilrädesersätlning är

för närvarande maximerad till 7 000 kronor för år. Då ifrågavarande er­

sättning till sin natur icke är någon egentlig avlöningsförmån, kan ifråga­

sättas, huruvida bestämmelser härom borde intagas i Pr. Liknande invänd­

ningar kunna emellertid även göras mot vissa andra i detta reglemente

reglerade ersättningar. Framhållas må också i detta sammanhang, att Saar

exempelvis innehåller vissa föreskrifter om expensersättningar till förste

provinsialläkare. Då ett införande av bestämmelser om biträdesersättning-

en i prästlönereglementet i sin tur möjliggör en enklare avfattning av 6

§ kyrkofondslagen, har kommittén låtit ett huvudstadgande om denna er­

sättning inflyta i förevarande moment. Biträdesersättningens belopp an­

ser kommittén lämpligast böra regleras i tilläggsbestämmelserna till präst­

lönereglementet. Till frågan om beloppets storlek har kommittén icke an­

ledning att taga ställning.

Yttranden. Enligt statens lönenämnd böra bestämmelser om ärkebisko­

pens biträdesersättning icke intagas i Pr. Domkapitlet i Linköpings stift

samt domkapitlet och stiftsnämnden i Lunds stift ha föreslagit en sådan av

fattning av förevarande moment att även annan biskop än ärkebiskopen

skall kunna tilldelas biträdesersättning. 8

8 mom. U 11 a n d s t i 11 ä g g.

Prästlönekommittén har i specialmotiveringen till detta moment uttalat

följande.

De för innevarande budgetår gällande bestämmelserna av avlöningsför­

månerna vid kyrkoherdetjänsterna i de svenska församlingarna i utlandet

äro meddelade i brev till statskontoret den 19 maj 1950 angående avlöning

till pastorer vid svenska församlingar i utlandet. Enligt nämnda brev ut­

går till här avsedda kyrkoherdar tillfälligt utlandstillägg med årliga grund­

belopp, varierande mellan 1 600—2 600 kronor. Dessa grundbelopp kunna

efter Kungl. Maj:ts särskilda prövning provisoriskt förhöjas. Kommittén

anser sig sakna anledning att i samband med lönereglering på grund av

rådande valutaförhållanden m. m. föreslå någon ändring av dessa belopp.

I mån av behov synas de, liksom för närvarande, kunna provisoriskt upp­

hjälpas. Vid bedömande av skäligheten av utlandstilläggens storlek bör

hänsyn tagas därtill, att för utlandskyrkoherdarna föreslagits rätt till fri

tjänstebostad. I likhet med de inom utrikesförvaltningen förekommande

ortstilläggen böra utlandstilläggens grundbelopp icke fixeras i avlönings-

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

art och från rättvisesynpunkt. En övergång till systemet med reseersätt­

ning enligt allmänna resereglementet -— med vissa jämkningar i besparings­

syfte — skulle, såsom kommittén framhållit, vara dels ägnad att aktivisera

prästernas pastoralvårdande verksamhet i församlingarnas intresse och dels

innebära mera adekvat kompensation åt befattningshavarna för havda re-

seutgifter. Då jag trots det föreslagna systemets sålunda obestridliga för­

delar likväl icke anser mig kunna i nuvarande läge tillstyrka detsamma,

så beror det av tvenne härtill samverkande skäl, vilka i detta sammanhang

måste särskilt beaktas. Såsom i vissa remissyttranden framhävts, skulle

det föreslagna systemet med ersättning enligt resedagbok medföra admi­

nistrativa nackdelar för stiftsmyndigheternas vidkommande. För egen del

är jag förstående för den av flera stiftsmyndigheter uttalade tveksam­

heten angående möjligheten att utan personalförstärkning pålägga stifts-

expeditionerna en sådan ökning av göromålen, som det nya systemet skulle

medföra. 1 samband härmed må även framhållas, att jag tidigare i annat

sammanhang uttalat mig för en översyn av domkapitlens och stiftsnämn-

dernas inre organisation. Jag får vidare erinra om att resereglementet för

närvarande är föremål för en allmän översyn av särskilda sakkunniga,

1949 års reseersättningskommitté, vars uppdrag även innefattar gransk­

ning av de inom olika förvaltningsområden gällande s. k. besparingsregle-

mentena. Av denna anledning ifrågasätter jag — i likhet med lönenämnden

— lämpligheten av att för prästerna nu meddela särskilda besparingsbe-

stämmelser. Med utfärdandet härav synes mig snarare böra anstå i avbi-

dan på statsmakternas ställningstagande till de förslag, som reseersättnings-

kommittén härutinnan kan komma att framlägga. På grund av vad jag

här sålunda anfört dels om den förutsatta översynen av statsadministra­

tionen, som bl. a. bör taga sikte på en rationalisering av domkapitels- och

stiftnämndsexpeditionernas verksamhet, och dels om den för närvarande

pågående översynen av statsförvaltningens reseersättningsbestämmelser, an­

ser jag mig icke kunna förorda, att det av kommittén föreslagna reseer-

sättningssystemet införes i samband med löneregleringen. Denna fråga

synes mig i stället böra upptagas till förnyad prövning vid senare tidpunkt.

Härvid bör enligt min mening jämväl övervägas möjligheten att lägga rese­

ersättningens gäldande enligt dylikt system på pastoraten. Denna möjlig­

het torde även vara beroende av huruvida reseersättningskommitténs blivan­

de förslag resultera i förenklade bestämmelser.

Vid detta mitt ställningstagande förordar jag i stället, att det nuvarande

systemet med fasta och tillfälliga resanslag för församlingsprästerna tills

vidare bibehålies. Bestämmelserna härom äro meddelade i dels lagen den

9 december 1910 (nr 141) om reglering av prästerskapets avlöning, dels

lagen den 21 november 1925 (nr 449) om resanslag åt vissa präster i ny-

reglerade pastorat, dels lagen den 21 december 1934 (nr 618) med ändrade

98

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

munalanställda lärarna. Vissa remissmyndigheter och personalorganisatio­

nerna ha föreslagit, att prästerna skola i förevarande hänseende likställas

med statstjänstemannen. I likhet med kommittén anser jag för min del

övervägande skäl tala för att regleringen av prästernas flyttningskostnads-

ersättning bör anordnas i enlighet med de bestämmelser, som redan gälla

för lärarna vid det statsunderstödda kommunala skolväsendet och kyrko­

musikerna. Jag förordar därför kommitténs förslag i denna del.

På av kommittén anförda skäl tillstyrker jag, att en bestämmelse om

biträdesersättning åt ärkebiskopen införes i reglementet. Nämnda ersätt­

ning bör tills vidare utgå med nuvarande belopp, 7 000 kronor för år.

I proposition nr 101 till årets riksdag angående bl. a. anslag ur kyrko­

fonden till särskild prästerlig verksamhet utom riket har föreslagits, att

utlandskyrlcoherdarna skola — med förlängning av nu gällande reglering

— under tiden den 1 juli 1951—den 30 juni 1952 erhålla, förutom tills vi­

dare utgående avlöningsförmåner, bl. a. tillfälligt utlandstillägg bestående

av grundbelopp och barnbidrag. Nämnda grundbelopp utgöra nu för kyrko­

herden i Berlin 2 600 kronor, envar av kyrkoherdarna i Paris, London och

Buenos Aires 2 000 kronor samt envar av kyrkoherdarna i Köpenhamn,

Helsingfors och Oslo 1 600 kronor. Barnbidrag utgår för närvarande till

utlandskyrkoherde, som på grund av försörjningsplikt underhåller barn

under 19 år, med 750 kronor för ett och 500 kronor för varje ytterligare

barn under 10 års ålder samt med 2.000 kronor för varje barn, som fyllt

10 år, allt för år räknat. I samma proposition har därjämte föreslagits, att

ett anslag ur kyrkofonden å 46 600 kronor — mot 36 600 kronor under in­

nevarande budgetår — skall ställas till Kungl. Maj :ts förfogande för för­

höjning av här avsedda grundbelopp under nyssnämnda tid.

I 8 mom. av förevarande paragraf har föreslagits, att utlandstillägg skall

utgå till utlandskyrkoherde enligt av Kungl. Maj :t med stöd av riksdagens

beslut meddelade bestämmelser. Enligt samma moment skall utlandskyrko­

herde därjämte erhålla barntillägg med samma belopp, varmed barnbidrag

nu utgår.

Vid prästlöneregleringens ikraftträdande skola självfallet de i förenämn­

de proposition avsedda löneförmånerna åt utlandskyrkoherdarna upphöra

att utgå. Om reglementsförslaget i denna del godtages, vilket jag förordar,

ersättas de nuvarande barnbidragen med enligt samma grunder utgående

barntillägg. Jag föreslår därjämte, att de i detta moment avsedda utlands-

tilläggen skola tills vidare utgå med samma belopp som de nuvarande

tillfälliga utlandstilläggens grundbelopp. I detta sammanhang anser jag

mig även böra förorda, att ett anslag ur kyrkofonden å 46 600 kronor för

helt budgetår -—- eller ett lika stort belopp som föreslagits i nyss berörda

proposition — från och med den 1 januari 1952 tills vidare ställes till

Kungl. Maj:ts förfogande för provisorisk förhöjning av de i momentet an­

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

stift. För kyrkomötet stode det därför klart, att särskild kompensation vore

erforderlig vid de prästerliga befattningarna i ödebygden. Vad åter anginge

formen för en dylik kompensation, funne kyrkomötet enklast och naturli­

gast vara att i princip bibehålla de redan existerande och efter förhållan­

dena avpassade ödebygdstilläggen. Om dessa utginge efter nuvarande grun­

der men utan tillägg och med avdrag av beloppen för de blivande kallorts-

tilläggen — som givetvis skulle tillkomma alla präster, vilka enligt reglerna

för sådana tillägg åt statstjänstemän vore på grund av sin stationeringsort

därtill berättigade — så skulle de sålunda reducerade ödebygdstilläggen för

de båda stift, som det här gällde, komma att uppgå till omkring 50 000 kro­

nor. Befunnes emellertid denna väg oframkomlig, syntes det kyrkomötet

ligga närmast tillhands att tillerkänna ödebygdsprästerna en gynnsammare

tjänstårsberäkning. Ett tillägg av t. ex. 50 % av den i verkligheten intjänta

tiden torde därvid kunna anses skäligt.

Domkapitlet i Härnösand, som anfört i huvudsak samma synpunkter

med avseende å kallortstilläggen som kyrkomötet, har dessutom framhål­

lit, att enligt verkställd utredning ett borttagande av ödebygdstilläggen och

införande av kallortstilläggen skulle för de elva ödebygdsprästerna i Härnö­

sands stift, om hänsyn toges till endast dessa båda slag av lönetillägg, med­

föra en årlig löneminskning på högst 1 633 och lägst 644 kronor.

Kammarkollegiet, domkapitlet i Luleå stift och de. prästerliga personal­

organisationerna ha anslutit sig till vad kyrkomötet yttrat rörande kom­

mittéförslaget i förevarande del.

Statens lönenämnd — liksom även riksräkenskapsverket — har ansett

sig i huvudsak kunna biträda kommitténs förslag på denna punkt. I an­

slutning härtill må också framhållas, att lönenämnden i annat sammanhang

understrukit, att i och med att samma lönesystem tillämpades å präster och

statstjänstemän eventuella särbestämmelser för prästerna kunde få kon­

sekvenser i fråga om jämförliga statliga tjänstemannagrupper. Sådana sär­

bestämmelser borde därför enligt lönenämndens mening såvitt möjligt und­

vikas.

Prästlönekommittén har i sitt slutbetänkande ingående undersökt öde-

bygdsprästernas relativa lönestandard efter löneregleringen och härom an­

fört följande.

Det har i vissa remissyttranden gjorts gällande, att de nuvarande öde-

bygdstilläggens ersättande med kallortstillägg skulle medföra en sänkning

av ödebygdsprästernas lönestandard i förhållande till övriga prästers i de

båda norrlandsstiften. En dylik nedpressning av den relativa lönenivån vid

de svårrekryterade ödebygdstjänsterna synes kommittén böra om möjligt

undvikas. För att erhålla klarhet i denna fråga har kommittén genom en

särskild utredning undersökt, huruvida löneregleringen i verkligheten får

det påstådda, för ödebygdsprästerna jämförelsevis oförmånliga utfallet.

Kommittén har härvid till en början låtit beräkna avlöningen vid varje kyr­

koherde- och komministerstjänst i Härnösands och Luleå stift dels enligt

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

utgöra 85 procent av tjänsterna i samma löneskikt. Vidare utgöra i näst

högsta löneskiktet ödebygdstjänsterna före löneregleringen 44 procent men

efter densamma 57 procent av tjänsterna i detta löneskikt.

Den verkställda utredningen utvisar därjämte, att den genomsnittliga lö­

neökningen genom löneregleringen blir, om man utgår från en medelplace­

ring i tredje löneklassen, för ödebygdspräst 2 128 kronor och för icke-öde-

bygdspräst 1 926 kronor för år.

Framhållas må även, att de vid löneregleringen tillämpliga grunderna för

inplacering av kyrkoherdar och komministrar i lönegrader verka synnerli-*

gen förmånligt för ödebygdsprästerna i jämförelse med rikets ordinarie

församlingspräster i övrigt. Av ödebygdskyrkoherdarna komma nämligen

46 (14) procent att tillhöra Ca 33, 50 (17) procent Ca 31, 4 (55) procent

Ca 29 och icke någon (14) Ca 27 samt av ödebygdskomministrarna 74 (13)

procent Ca 28, 24 (21) procent Ca 27, 2 (39) procent Ca 26 och icke någon

(27) Ca 25. (De inom parentes angivna procenttalen avse rikets kyrkoher­

dar respektive komministrar i övrigt.)

Med hänsyn till bl. a. här anförda förhållanden kan kommittén för sin del

icke förorda, att de speciellt prästerliga ödebygdstilläggen bibehållas i nå­

gon form.

Det av kyrkomötet framförda alternativa förslaget att medgiva förmån­

ligare tjänstårsberäkning för ödebygdsprästerna synes kommittén närmast

vara av beskaffenhet att — om det anses böra till prövning upptagas —-

böra övervägas vid den pågående översynen av prästvalslagstiftningen.

De för civilstatstjänstemännen gällande föreskrifterna om kallortstill-

lägg äro meddelade i 14 § Saar, 21 § tilläggsbestämmelserna till samma

reglemente och kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 533) med vissa bestäm­

melser om kallortstillägg. Sistnämnda författning bör göras tillämplig även

för prästerna.

Tablå 1. Löneavvägningen vid kyrkoherde- och kommmisterstjänsterna i

Härnösands och Luleå stift.

Löneskikt (5

för vardera

kyrkoherdar

och kommi­

nistrar)

Härnösands stift

Luleå stift

Båda stiften

Ödebygds-

tjänster

Övriga

tjänster

Ödebygds-

tjänster

Övriga

tjänster

Ödebygds-

tjänster

Övriga

tjänster

Enligt

gäll.

best.

Enligt

löne-

regl.

Enligt

gäll.

best.

Enligt

löne-

regl.

Enligt

gäll.

best.

Enligt

löne-

regl.

Enligt

gäll.

best.

Enligt

löne-

regl.

Enligt

gäll.

best.

Enligt

löne-

regl.

Enligt

gäll.

best.

Enligt

löne-

regl.

Procenttal

Procenttal

Procenttal

Procenttal

Procenttal

Procenttal

a

b

C

d

a

b

C

d

a

b

C

d

Lägsta ....

Näst lägsta.

Mellersta ..

Näst högsta

Högsta ....

0

0

12

20

100

0

0

6

28

100

C

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

O

100

100

94

72

0

0

0

9

56

90

0

5

13

66

100

100

100

91

44

10

100

95

87

34

0

0

0

10

44

85

0

1

9

57

100

100

100

90

56

15

100

99

91

43

0

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

Kammarkollegiet, som i sitt utlåtande över principbetänkandet uttalat

vissa betänkligheter mot ödebygdstilläggens utbytande mot de i regel lägre

kallortstilläggen, har i yttrandet över slutbetänkandet framhållit att, då

högre språktillägg nu föreslagits och språktilläggen i regel torde komma alt

utgå till de präster, vilka för närvarande uppbära ödebygdstillägg, kom­

pensation för de bortfallna ödebygdstilläggen härigenom torde beredas

prästerna. På grund härav har kollegiet icke haft något att erinra mot

kommitténs förslag på denna punkt.

Föredraganden. Av skäl som statens löncnämnd framhållit synes det

icke böra ifrågakomma att efter prästernas inordnande under det statliga

lönesystemet bibehålla det hittillsvarande prästerliga ödebygdstillägget i en

eller annan form. En sådan åtgärd skulle otvivelaktigt få konsekvenser i

fråga om jämförliga tjänstemannagrupper. Av den av prästlönekommittén

förebragta utredningen angående löneregleringens verkningar med avseen­

de å de s. k. ödebygdstjänsterna i rikets båda nordligaste stift torde f. ö.

kunna utläsas, att löneregleringens verkningar bli gynnsammare för öde-

bygdsprästerna än för rikets övriga ordinarie församlingspräster, även om

ödebygdstilläggen slopas. Detta synes gälla även efter den jämkning av

grunderna för kyrkoherdarnas inplacering i lönegrad, som jag i ett tidi­

gare sammanhang förordat.

Under remissbehandlingen har med hänvisning till en särskild under­

sökning anmärkts, att ödebygdstilläggens borttagande vid löneregleringen

skulle medföra en försämring av den relativa löneställningen för vissa öde-

bygdspräster. Den åberopade undersökningen kan dock icke anses såsom

i detta sammanhang relevant, då den — beträffande Luleå stift — icke

bygger på de totala löneförmånerna och därjämte är behäftad med vissa

tekniska brister. I några enstaka fall torde likväl en dylik relativ försäm­

ring inträda. Med den genomgripande omläggning av prästlöneväsendet,

som lönereformen innebär, kunna emellertid sådana verkningar icke und­

vikas.

Med hänsyn till vad jag här framhållit avstyrker jag i likhet med kom­

mittén ödebygdstillägg för prästerna. Enligt vad jag inhämtat kommer

frågan om en förmånligare tjänstårsberäkning för ödebygdsprästerna att

av särskild anledning upptagas till övervägande vid den pågående översy­

nen av prästvalslagstiftningen. 32

32 §. Språktillägg.

Ett särskilt språktillägg å 150 kronor för år föreslogs i principbetän­

kandet skola utgå till prästerna i Norrbottens och Lappmarkens finsk- eller

lapsktalande församlingar. Vid det föreslagna lönetilläggets avvägning an­

såg sig kommittén böra taga hänsyn till att det vissa folk- och småskol-

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Kammarkollegiet har framhållit, att vad kyrkomötet anfört i denna frå­

ga syntes motivera en höjning av det föreslagna språktillägget för vissa

präster i Luleå stift.

Riksräkenskapsverket, som ifrågasatt, huruvida språktillägg å 150 kro­

nor för år kunde ha någon nämnvärd betydelse för rekryteringen av präs­

ter till de flerspråkiga församlingarna, har förordat, att nämnda lönetill-

lägg, därest de ansåges erforderliga, måtte bestämmas till högre belopp än

kommittén föreslagit.

Prästlönekommittén har i slutbetänkandet upptagit frågan om präster­

nas språktillägg till förnyad behandling och därvid förordat en differen­

tiering av språktilläggen i tre belopp, nämligen 200, 400 och 600 kronor för

år. Såsom skäl för sitt ändrade ställningstagande anför kommittén i hu­

vudsak följande.

Vid avgivandet av sitt principbetänkande var kommittén underkunnig

om, att de för tillskapandet av ett prästerligt språktillägg i betänkandet

anförda skälen finge anses vara av en helt annan beskaffenhet och styrka

än de, som åberopas för finnbygdslärarnas likahenämnda lönetillägg. Att

en begränsning av språktillägget för finn- och lapprästerna till samma

belopp som lärarlönetillägget i viss män innebure en underkompensation

av de merprestationer, som den åsyftade löneförmånen avsåg att gottgöra,

därom var kommittén även medveten. Med hänsyn härtill och till önske­

målet att säkerställa rekryteringen till ödebygdstjänsterna i det nordligaste

stiftet vill kommittén icke motsätta sig en höjning — såsom bland annat

statens lönenämnd förordat — av de föreslagna prästerliga språktilläggen.

I fråga om lämpligheten av en differentiering av språktillägget må fram­

hållas, att å ena sidan tilläggets natur av ersättning för kostnad och tids­

spillan för språkkunskapernas förvärvande och bibehållande talar för ett

enhetligt tillägg, varför även lönetekniska synpunkter kunna anföras. Å

andra sidan lärer man näppeligen kunna bortse från att finska eller lapska

språken i praktiken måste begagnas av ifrågavarande präster i mycket

olika omfattning under ämbetsutövningen alltefter församlingarnas struk­

tur i språkligt hänseende. Då förrättnings hållande på något av dessa

språk givetvis kräver en betydligt större insats i fråga om förberedelse än

eljest, anser kommittén, att vid en höjning av språktilläggens belopp skäl

föreligga för en differentiering av språktillägget efter den mycket skiftande

frekvensen av sådana förrättningar. Härtill kommer, att vissa försam­

lingspräster äro hänvisade till att i sin tjänstutövning använda både finska

och lapska språken. På grund härav och av vad kommittén nyss framhål­

lit med avseende å språktilläggets avvägning anser sig kommittén böra

föreslå, att språktillägget differentieras i tre belopp, vilka skäligen böra

bestämmas till 200, 400 och 600 kronor för år. Det bör ankomma på Kungl.

Maj :t att, efter förslag av vederbörande domkapitel, bestämma de olika

språktilläggsbeloppens tillämpning vid ifrågavarande tjänster. Med en så­

dan avvägning av språktillägget torde denna löneförmån kunna i någon

mån bidraga till att lätta de nuvarande rekryteringssvårigheterna vid

ifrågavarande tjänster.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

fordras otvivelaktigt betydligt större språkkunskaper än av de finnbygds-

lärare, som för närvarande åtnjuta ett särskilt språktillägg. Dessa lärare

ha icke att undervisa i finska språket utan endast att använda detsamma

såsom pedagogiskt hjälpmedel. Med hänsyn till de speciella förhållanden,

som föreligga för de präster som avses skola erhålla språktillägg, vill jag

icke motsätta mig, att dessa tillägg under det nu förordade löneläget utgå

med de av kommittén föreslagna beloppen. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj :t att utfärda närmare bestämmelser i ämnet.

33 §. Prostarvoden.

I fråga om arvoden åt kontraktsprostarna föreslog kommittén i princip­

betänkandet, att dessa befattningsarvoden skulle — med frångående av de

för närvarande tillämpade grunderna — utgå efter antalet ordinarie präs­

ter och kyrkoadjunkter i kontraktet, kontraktister, samt differentieras i

tre olika årsbelopp. Prostarvodet, vilket icke borde vara automatiskt dyr-

tidsreglerat och ej heller pensionsgrundande, skulle i kontrakt med färre

än 15 kontraktister utgöra 1 200 kronor, i kontrakt med 15—25 kontrak­

tister 1 500 kronor och i kontrakt med flera än 25 kontraktister 1 800 kro-

nord. Med hänsyn till att ojämnheten i den nuvarande kontraktsindel-

ningen påkallade en översyn av denna, ansåg kommittén, att den föreslag­

na arvodesregleringen endast borde ha provisorisk karaktär.

I sina över kommitténs principbetänkande avgivna utlåtanden voro kam­

markollegiet, statskontoret, riksrukenskapsverket och statens tönenämnd

kritiskt inställda mot kommitténs förslag om prostarvodena.

Kammarkollegiet har härvid bl. a. erinrat, hurusom på grund av 1932

års omläggning av boställsförvaltningen och systemet för prästlönernas fi­

nansiering, kontraktsprostarnas åligganden med avseende å syner och eko­

nomiska besiktningar å prästlöneboställen och prästgårdar samt arrende­

uppskattningar å löneboställen ävensom granskningen av avräkningarna

mellan pastoraten och kyrkofonden bortfallit. Genom avvecklingen av

klockarboställena bortfölle även kontraktsprostens skyldighet att närvara

såsom konsistorieombud vid syner och ekonomiska besiktningar å dylika

boställen. Även i vissa andra avseenden skulle kontraktsprostarnas arbets­

börda eventuellt kunna minskas. Kollegiet hade sålunda i annat samman­

hang ifrågasatt nödvändigheten av att kontraktsprosten fungerade som

mellaninstans vid kollektredovisningen. Utvecklingen inom det kyrkliga

livet hade visserligen föranlett stiftsledningarna att pålägga kontraktspros­

tarna nya uppgifter, men detta torde i och för sig knappast motivera den

föreslagna stora höjningen av prostarvodena, vilka även jämförda med de

befattningsarvoden, som utginge till vissa statstjänstemän enligt bilaga D

till kungörelsen med tilläggsbestämmelser till statens allmänna avlönings-

reglemente (1948: 564), föreföllo alltför höga. På grund av det anförda

avstyrkte kollegiet kommitténs förslag till arvodesreglering för kontrakts­

prostarna. En mera genomgripande förändring av de nuvarande bestäm­

melserna om kontraktsprostarnas arvoden och reseersättningar borde före­

no

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

period bevilja ledighet från prästerlig tjänst, inkomma med förslag å lämp­

liga personer som assistenter m. in. Allt detta gjorde, att prostämbetet

högst avsevärt komme att öka i betydelse för den kyrkliga förvaltningen.

Självfallet borde prostarvedena bestämmas med hänsyn härtill.

Prästlönekommittén, som i slutbetänkandet ytterligare övervägt frågan

om prostarvodenas avvägning, har föreslagit en jämkning neråt av de av

kommittén ursprungligen förordade beloppen med 300 kronor eller till 900,

1 200 och 1 500 kronor för år. I samband härmed har kommittén anfört i

huvudsak följande.

En av kommittén verkställd undersökning har givit vid handen, att i tio

av rikets stift prostinstruktioner — i stort sett likalydande — finnas av

vederbörande biskop eller domkapitel fastställda (varav den för ärkestif­

tets kontraktsprostar gällande återgivits å bilaga 3 till betänkande I). I

övriga tre stift ankomma enligt stadgad praxis på prostarna i huvudsak

samma göromål, som upptagits i nämnda instruktioner. Enligt kommit­

téns mening torde därför kontraktsprostbestyren i praktiken vara tillräck­

ligt fixerade för att utgöra grundval för en provisorisk reglering av arvo­

dena. Samtidigt anser kommittén emellertid vägande skäl tala för att den

i vissa remissyttranden förutsatta utredningen angående kontraktsprost­

institutionens framtida utformning upptages i samband med den av kom­

mittén förordade revisionen av kontraktsindelningen.

Som en väsentlig del av de nuvarande prostarvodena äro avsedda att ut­

göra ersättning för resekostnader vid prostuppdragets fullgörande och då

Reseersättning efter prästlönereformens genomförande föreslås skola utgå

till kontraktsprosten enligt allmänna resereglementet, kunna självfallet de

gällande bestämmelserna för arvodenas utmätande icke längre tillämpas.

Då vid principbetänkandets remissbehandling enligt kommitténs mening

icke framförts några egentliga förslag till lämpligare grunder för arvodes­

beloppens bestämmande än de av kommittén förut förordade, finner sig

kommittén böra vidhålla sitt härutinnan avgivna förslag.

I fråga om själva avvägningen av prostarvodena, vilka i lönetekniskt

hänseende hänföras till de s. k. befattningsarvodena, får kommittén fram­

hålla, att deras relativa nivå i förhållande till övriga befattningsarvoden

synes böra prövas vid den i proposition 1948:225 av föredragande stats­

rådet förordade allmänna översynen av hithörande slag av lönetillägg. Med

hänsyn härtill anser sig kommittén lämpligen böra ansluta sig till den av

statens lönenämnd föreslagna nedskärningen av prostarvodenas belopp till

900, 1 200 och 1 500 kronor om året. Den härav uppkommande kostnads­

minskningen belöper sig till cirka 55 000 kronor.

I en till slutbetänkandet fogad reservation har ledamoten herr Helander

uttalat, att enligt hans mening anledning saknats för kommittén att på

denna punkt frångå i principbetänkandet avgivna förslag.

Yttranden. Kammarkollegiet har förordat, att prostarvodena skola dif­

ferentieras på fyra arvodesklasser med ett lägsta arvodesbelopp å 600 kro­

nor för år. Såsom skäl härför har kollegiet framhållit följande.

Enligt kommitténs förslag skulle lägsta kontraktsprostarvodet vara 900

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

ningen synes mig även böra beaktas, att kontraktsprost, soin i anledning

av sitt uppdrag anlitar ämbetsbiträde eller vikarie i sin församlingstjänst,

enligt gällande bestämmelser har att själv delvis bestrida kostnaderna här­

för. Efter löneregleringen komma dessa kostnader att gäldas av det all­

männa. Med hänsyn till vad jag här anfört får jag förorda, att arvodet i

de av kommittén förslagna tre arvodesgrupperna bestämmes till 600, 900

och 1 200 kronor för år.

34 §. Tjänstebostad in. m.

Prästlönekommittén har i specialmotiveringen till denna paragraf fram­

hållit, att de i förevarande paragraf föreslagna bestämmelserna utgöra en

■— med iakttagande av vad kommittén i principbetänkandet förordat —

verkställd sammanställning av gällande stadganden angående tjänstebo-

stad i biskopsavlöningsförordningen, cirkuläret angående biskopsgårds för­

valtning, prästlöneregleringslagen, ecklesiastik boställsordning och statens

allmänna avlöningsreglemente. Härutöver har kommittén anfört bl. a. föl­

jande.

I fråga om bestämmelserna i 1 mom. tredje stycket angående fri bostads-

telefon må framhållas, att föreskrifter härom för närvarande finnas hl. a.

i 12 :e punkten biskopsavlöningsförordningen. Som skäl för dessa bestäm­

melsers medtagande i Pr, ehuru föreskrifter om fria bostadstelefoner för

vissa civilstatstjänstemän icke finnas intagna i statens allmänna avlönings­

reglemente, åberopas synpunkter liknande dem, som anförts i specialmoti­

veringen till 30 § 7 mom.

Kommittén har i 3 mom. andra stycket föreslagit fri tjänstebostad för

kyrkoherdarna i de svenska utlandsförsamlingarna. Som i specialmotive-

ringen vid 30 § 8 mom. antytts, har kommittén vid sitt ställningstagande

till utlandstilläggens storlek, vilkas grundbelopp föreslås icke skola ändras

vid löneregleringen, beaktat utlandspastorernas förmån av fri bostad. Med

hänsyn till grunderna för finansieringen av utlandskyrkoherdarnas avlö­

ning saknas enligt kommitténs mening vidare anledning att låta utlandsför­

samlingarna — i likhet med pastoraten i riket — bekomma de belopp, som

befattningshavarna vid ett bruttolönesystem skulle få vidkännas å lönen

i form av bostadsavdrag.

Yttranden. Enligt statens lönenämnd är bestämmlesen i 1 mom. första

punkten tredje stycket om anordnande av rikstelefonförbindelse till bis­

kops tjänstebostad ej av natur att böra intagas i Pr. Statens bostadsnämnd

har ifrågasatt huruvida icke i 2 mom. första stycket det redaktionella för­

tydligandet borde vidtagas, att biskopen i Visby stift skall, såsom synes ha

varit av kommittén avsett, åtnjuta »fri» tjänstebostad. Statskontoret har

förordat, att de funktioner, som enligt 5 mom. tredje stycket och 6 mom.

ålagts stiftsnämnd, skola handhavas av statens bostadsnämnd i vart fall

beträffande statsverkets boställen. Enligt 8 mom. första stycket på stifts­

nämnd ankommande prövning har synts kammarkollegiet i stället böra an­

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

särskild bränslekostnadsgoltgörelse borde utgå åt innehavare av överdi­

mensionerade prästbostäder men å andra sidan icke beredd att för det då­

varande taga slutlig ställning till den beräkningsgrund, som för ersätt­

ningens avvägning borde tillämpas. Huruvida bostadsavdragets och upp-

värmningskostnadens sammanlagda belopp borde begränsas till viss andel

av lönen, vore en fråga, som syntes mig böra av kommittén övervägas.

Prästlönekommittén har i slutbetänkandet beträffande den särskilda

bränslekostnadsgottgörelsen in. in. anfört i huvudsak följande.

För att förhindra oskäliga verkningar i visst fall av den föreslagna sche­

matiska metoden för avvägande av bränslekostnadsgottgörelsen har bl. a.

kyrkomötet förordat en begränsning av bostads- och uppvärmningskost-

naderna till en viss andel, en femtedel, av lönen. Kommittén har låtit un­

dersöka verkningarna av en dylik maximeringsregel. Av undersökningen

framgår, att den föreslagna 20-procentsspärren skulle — såsom socialsty­

relsen i sitt yttrande avsåg — verka avsevärt mera gynnsamt för huvud­

stadens präster än för landsortsprästerna i allmänhet. På grund härav an­

ser sig kommittén icke kunna biträda den av kyrkomötet förordade spärr­

regeln.

Ojämnheterna vid hränslekostnadsgottgörelse efter rumsenhet kunna

emellertid i praktiken bli så påtagliga, att det synts kommittén påkallat

att ompröva de i principbetänkandet föreslagna ersättningsnormerna. Vid

en sådan omprövning synes det ligga närmast till hands att undersöka,

huruvida icke — såsom domkapitlet i Stockholms stift föreslagit — tjänste­

bostäder volym i stället för rumsantalet lämpligen kunde läggas till grund

för gottgörelsens beräknande. Framhållas må, att de i boställsordningen

för folkskolans lärare meddelade bestämmelserna om bränsleersättning,

som skall erläggas av lärare med av skoldistriktet uppvärmd tjänstebostad,

äro utformade enligt det här antydda alternativet.

Enligt 18 § boställsordningen skall nämligen ersättningen utgöra så stor

del av skoldistriktets kostnad för det i värmeledningssystemet använda

bränslet, beräknat efter självkostnadspris, som tjänstebostadens volym ut­

gör av hela den uppvärmda volymen (i vilken kan ingå exempelvis en skol­

lokal). Vid beräkning av tjänstebostadens volym skall i fråga om bostad,

som anvisats ordinarie lärare, hänsyn icke tagas till större våningshöjd än

3 meter eller till större golvyta än 100 in2. Det bör här tilläggas, att ordi­

narie folkskollärares tjänstebostad skall omfatta en golvyta av omkring

90 in2, lämpligt fördelad på minst tre rum.

Såvitt kommittén kan bedöma, torde liknande ersättningsgrunder och —

i fall då befattningshavaren själv uppvärmer tjänstebostaden — häremot

svarande kompensationsregler med fördel kunna tillämpas i fråga om präs­

ternas tjänstebostäder. Härigenom skulle de i det föregående angivna

ojämnheterna kunna undvikas. Kommittén föreslår därför, att präst, som

bebor av pastoratet uppvärmd tjänstebostad, skall deltaga i bränslekost­

naderna för fastighetens uppvärmning med den del härav, som belöper på

bostadsvolymen i förhållande till hela det uppvärmda fastighetsutrymmet.

Anparten skall dock, där prästen anvisats en onormalt stor tjänstebostad,

begränsas till en viss volym. Enligt kommittén synes maximivolymen

föra bestämmelser rörande storleken av boningshus å prästgård räknat i

kubikmeter.

Domkapitlen i Uppsala, Västerås, Stockholms och Visby stift samt stifts-

nämnderna i Uppsala och Visby stift ha tillstyrkt den av herrar Berger och

Helander avgivna reservationen. Domkapitlet i Strängnäs stift har före­

slagit, att den bostadsvolym, för vilken tjänstinnehavaren själv skall ha

att bestrida uppvärmningskostnaden, bestämmes till 550 in3 för kyrko­

herdebostad och 400 m3 för komministerbostad. Sveriges yngre prästers

förbund har ifrågasatt, huruvida icke nämnda bostadsvolym —• i likhet

med vad som gäller beträffande folkskollärarnas tjänstebostäder — borde

fastställas till 300 m3 för såväl kyrkoherde- som komministerbostad.

Enligt domkapitlet i Linköpings stift bör frågan om maximering av de

sammanlagda bostads- och bränslekostnaderna ytterligare undersökas.

Föredraganden. Under slutförandet av sitt utredningsuppdrag har kom­

mittén ytterligare övervägt frågan om särskild bränslekostnadsgottgörelse

åt ordinarie församlingspräster, som anvisats överdimensionerad tjänste-

bostad i prästgård eller annorstädes. Den beräkningsgrund, som i princip­

betänkandet förordades, innebar, att gottgörelse skulle utgå med visst be-

lopp per rumsenhet utöver ett bestämt rumsantal. I slutbetänkandet har

kommittén på anförda skäl i stället föreslagit, att bostadsinnehavaren

skall bestrida endast den del av uppvärmningskostnaden, som belöper på

en viss bostadsvolym, och att återstoden skall gäldas av pastoratet. Denna

volym har av kommittén föreslagits till 600 m3 för kyrkoherdebostad och

till 540 m3 för komministerbostad. Vid slutbetänkandets remissbehand­

ling har den av kommittén förordade nya beräkningsgrunden godtagits i

samtliga yttranden. De nämnda bostadsvolymerna ha dock på vissa håll

ansetts för stora. För egen del anser jag den i slutbetänkandet föreslagna

beräkningsgrunden lämplig. Även de av kommittén förordade volymerna,

som härvid skola tillämpas, äro enligt min mening väl avvägda. Jag till­

styrker därför kommitténs förslag i denna del.

Av skäl, som kommittén åberopat, anser jag, att någon regel om be­

gränsning av bostadsavdragens och uppvärmningskostnadernas samman­

lagda belopp till viss andel av lönen icke bör införas i reglementet.

Vid framläggandet av princippropositionen i prästlönefrågan uttalade

jag mig för en omarbetning av 10 § ecklesiastik boställsordning, vilket lag-*

rum innehåller bestämmelser om prästgårds storlek. Av statskontoret har

nu ifrågasatts en omarbetning i visst hänseende av nämnda lagrum i sam­

band med lönereformen. Denna fråga liksom även den av herr Mårtensson

berörda är emellertid av beskaffenhet att böra ytterligare beredas innan

ställning härtill kan tagas. Jag anser därför, att dessa frågor icke kunna

upptagas i förevarande sammanhang.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Statskontoret ansåg sig i sitt utlåtande över principbetänkandet sakna

anledning att beröra denna fråga med hänsyn till att den av riksdagen

antagna sjukförsäkringslagen beräknades träda i tillämpning inom en

förhållandevis kort tidrymd efter förutsedd lönereglering för prästerna.

Sedan numera tidpunkten för ikraftträdandet av sjukförsäkringslagen upp-

skjutits på obstämd tid, har statskontoret funnit påkallat att upptaga frå­

gan till närmare behandling. Ämbetsverket hyser härvid bestämda betänk­

ligheter mot att förorda en utsträckning av det ur administrativ synpunkt

förhållandevis tungrodda statliga systemet för sjukvårdsersättningens be­

stämmande till tjänstemannagrupper, som bli underkastade särskilda av-

löningsbestämmelser. Det system, som tillämpas för lärarna vid det stats­

understödda kommunala skolväsendet, synes ur praktiskt administrativa

synpunkter ha visat sig avgjort bättre än den för statstjänstemännen till-

lämpade ordningen. Nämnas må således, att enligt vad statskontoret under

hand inhämtat från skolöverstyrelsen antalet ärenden angående ersättning

för sjukvårdskostnader endast utgjort omkring 600 för år beträffande

bortåt 30 000 lärare. I fråga om prästerna bör prövningen av ersättnings-

räkningarna kunna centraliseras till statskontoret.

Riksräkenskapsverket har icke funnit anledning frångå sin tidigare upp­

fattning, att prästerna i förevarande hänseende böra likställas med lärar­

na vid högre kommunala skolor m. fl.

Medicinalstyrelsen har vidhållit sin i yttrandet över principbetänkandet

uttalade mening, att prästerna böra i fråga om sjukvårdsförmåner jäm­

ställas med statstjänstemännen. En reservant inom styrelsen har dock

föreslagit, att prästernas sjukvårdsförmåner skola regleras, i första hand,

genom obligatorisk anslutning till det statsunderstödda sjukkasseväsendet,

därvid kostnaderna borde bestridas med allmänna medel, eller, i andra

hand, enligt samma bestämmelser, som för närvarande gälla för de kom­

munalanställda lärarna.

Föredraganden. Frågan om regleringen av prästernas sjukvårdsförmå­

ner bär i kommitténs båda betänkanden och vid remissbehandlingen härav

blivit ingående belyst. Av kommittén har föreslagits, att ifrågavarande be­

stämmelser skola utformas enligt de för statstjänstemännen gällande be­

stämmelserna. En anpassning efter sjukvårdsbestämmelserna för lärarna

vid de högre kommunala skolorna har däremot förordats av statskontoret,

riksräkenskapsverket och en reservant inom medicinalstyrelsen, vilken

dock i första hand uttalat sig för att regleringen av prästernas sjukvårds­

förmåner bort ordnas genom obligatorisk anslutning till det statsunder­

stödda sjukkasseväsendet. För egen del anser jag övervägande skäl tala

för att ifrågavarande reglering anpassas efter de bestämmelser, som för

närvarande gälla för lärarna vid det statsunderstödda kommunala skol­

väsendet, särskilt som motsvarande bestämmelser gälla för organister in. fl.

enligt 1950 års avlöningsreglemente för kyrkomusiker. Jag förordar där­

för, att reglementets sjukvårdsbestämmelser utformas i enlighet härmed.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

Utbetalning genom stiftsnämnderna torde komma att medföra behov av

personalförstärkning å stiftsnämndernas expeditioner. Lägges löneutbetal­

ningen å pastoraten, stannar kostnaden för ifrågavarande bestyr å dessa.

Yttranden. Statskontoret har ansett det lämpligt att låta stiftsnämnder­

na övertaga utbetalningen av prästernas samtliga kontanta avlöningsför­

måner.

Domkapitlen i Linköpings, Skara och Göteborgs stift, stiftsnämnderna i

sistnämnda två stift och Strängnäs stift ha godtagit kommittéförslaget i

denna del, om en utökning av domkapitels- och stiftsnämndsexpeditioner-

nas personal kommer till stånd.

Domkapitlen i Uppsala, Strängnäs, Luleå och Visby stift, stiftsnämnder­

na i Uppsala, Härnösands, Luleå och Visby stift samt allmänna svenska

prästföreningen ha tillstyrkt den av herr Berger avgivna reservationen.

Svenska pastoratens riksförbund och Sveriges yngre prästers förbund ha

förordat, att av församlingsprästens avlöning pastoratet skall utbetala lönen

i lägsta löneklass jämte eventuellt kallortstillägg och stiftsnämnden övriga

löneförmåner.

Domkapitlet i Uppsala och stiftsnämnden i Visby stift ha ifrågasatt, hu­

ruvida icke det förfaringssättet kunde tillämpas, att stiftsnämnden beräk­

nar men pastoratet utbetalar församlingsprästs avlöning.

Föredraganden. Prästlönereglementcts bestämmelser om utbetalning av

församlingsprästernas avlöning måste i vissa betydelsefulla hänseenden

lämpas efter reglerna för prästlönekostnadernas finansiering samt avräk­

ningen mellan kyrkofond och pastorat. Av denna anledning må redan här

framhållas, att jag i ett senare sammanhang kommer att •—- med frångåen­

de av kommitténs förslag i denna del •— förorda en sådan bestämning av

pastorats prästlönekostnad, att däri innefattas bl. a. alla församlingspräs­

ternas månadsvis eller eljest mera regelbundet utgående avlöningsförmå­

ner. Vid sådant förhållande bortfaller ett väsentligt skäl som kommittén

anfört mot dessa löneförmåners utbetalning av pastoratet.

Mot kommittémajoritetens förslag om hela löneutbetalningens läggande

å stiftsnämnderna har anmärkts, att en sådan ordning vore ägnad att öka

stiftsexpeditionernas personalbehov. Enligt min mening bör denna invänd­

ning i nuvarande läge särskilt beaktas. Det är därjämte även från andra

synpunkter angeläget, att förefintliga möjligheter att på det kyrkliga om­

rådet decentralisera förvaltningsuppgifterna tillvaratagas. För statsadmi­

nistrationen vore det därför en fördel, om utbetalningen av församlings­

prästernas avlöning kunde uppdragas åt pastoraten. Såsom nyss framhål­

lits försvinner ett häremot anfört skäl med de av mig förordade finansie-

ringsreglerna. Vad kommittén i övrigt anfört mot en decentralisering av

utbetalningen synes mig icke utgöra något påtagligt hinder mot en sådan

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

121

anordning. Härvid kan dock icke bortses ifrån en viss svårighet — i varje

fall begynnelsevis — för pastoratskyrkoråden att tillämpa de nya avlö-

ningsbestämmelserna. Detta förhållande får dock icke överskattas. Jag

får i detta sammanhang erinra om att dessa kyrkoråd redan ha att utbetala

avlöning åt kyrkomusiker enligt ett likartat avlöningsreglemente. Vidare

föreligger möjlighet att i uppkommande tillämpningsfrågor inhämta upp­

lysning från stiftsmyndigheterna. Några mera vägande skäl mot att in­

sätta pastoratskyrkoråden såsom utbetalningsorgan föreligga därför enligt

min mening icke. På grund härav och då en dylik decentralisering av löne­

utbetalningen är ur organisatorisk synpunkt fördelaktig anser jag mig

böra i huvudsak förorda en sådan anordning.

Av kommunalbudgetära skäl och med hänsyn till avräkningssystemet

böra pastoraten dock icke påläggas utbetalningen av sådana löneförmåner

åt församlingsprästerna, vilka enligt finansieringsreglerna skola bestridas

omedelbart ur kyrkofonden, såsom prästdräktsbidrag, sjukvårdsersättning

in. m. Dessa senare löneförmåner böra utanordnas av stiftsnämnderna el­

ler statskontoret efter Kungl. Maj:ts närmare bestämmande. På dessa

myndigheter bör vidare ankomma att utbetala avlöningsförmånerna åt

stiftsprästerna, såvitt angår pastoratsadjunkterna dock endast i den mån

förmånerna enligt finansieringsreglerna skola utgå ur kyrkofonden. Frå­

gan om utbetalningsmyndighet för övriga prästers löneförmåner bör reg­

leras av Kungl. Maj :t. 47

47 §. Prästs skyldighet att underkasta sig ändring i avlönings-

bestämmelserna.

Prästlönekommittén har påpekat, att bestämmelserna i denna paragraf

överensstämma med motsvarande föreskrifter i Saar och Arf.

Yttranden. Statskontoret har erinrat, att Kungl. Maj:t i cirkulär den It

november 1949 bl. a. föreskrivit, att i fullmakt å ordinarie prästerlig tjänst

inom territoriellt pastorat ävensom vissa andra tjänster förbehåll skall in­

tagas om skyldighet för den utnämnde att underkasta sig de ändringar i

fråga om tjänstgöring och lönevillkor, som kunna bli en följd av efter hans

utnämning ikraftträdande ändring i den ecklesiastika indelningen och där­

av påkallad omorganisation av den prästerliga tjänstgöringen. Liknande

bestämmelse bör enligt statskontorets mening införas under 47 §.

På grund av särskild remiss ha pastoratsindelningssakkunniga haft att

undersöka, vad som med hänsyn till den förestående allmänna översynen

av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorganisationen bör iakt­

tagas vid övergången till den nya löneregleringen för prästerskapet. De

sakkunniga ha därvid övervägt frågan om införande av en bestämmelse av

innehåll, att präst skall vara pliktig att — oavsett huruvida förbehåll i full­

makten enligt cirkuläret den It november 1949 gäller för honom eller icke

122

Kungl. Majrts proposition nr 156.

■— underkasta sig minskning i avlöningsförmånerna, i den mån minsk­

ningen påkallas av en minskning av pastoratet i samband med den vänta­

de allmänna översynen av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänste­

organisationen. De sakkunnigas majoritet1 har emellertid funnit, att en

dylik bestämmelse icke skulle stå i god överensstämmelse med principen i

det nya avlöningsreglementet, att prästerskapets avlöningsförmåner skola

i görligaste mån utgå efter samma grundsatser som gälla för statstjänste­

män. Därtill komme, att de fall där en dylik löneminskning skulle bliva

aktuell torde bliva få.

Två av nämnda sakkunniga1

2 ha anmält avvikande mening. De ha på

grundval av en stickprovsundersökning av nuvarande pastoratsindelning

lämnat några exempel på pastorat, beträffande vilka en sådan delning kun­

de komma att framstå som ur indelningssynpunkt önskvärd, att de ordi­

narie prästtjänsterna i de nya delpastoraten skulle efter principbeslutets

och prästlönekommitténs allmänna inplaceringsgrunder ha blivit placerade

i lägre lönegrad än de ordinarie tjänsterna i de nuvarande odelade pastora­

ten. I vilken utsträckning liknande situationer kunde uppkomma vid ett ge­

nomförande av översynen av pastoratsindelningen, vore självfallet omöj­

ligt att i närvarande läge ens närmelsevis angiva. Det kunde dock icke

tagas för visst, att de fall där en löneminskning skulle bli aktuell komma

att bli få.

Sakkunnigminoriteten har givit sin principiella anslutning till den av

kommittén i 15 § 5 mom. Pr föreslagna rätten för präst, som utan eget för­

vållande blir förflyttad till tjänst i lägre lönegrad, att vara bibehållen vid

redan erhållen löneställning och uttalat, att denna regel också bör gälla

vid framdeles lokalt uppkommande indelningsförändringar. Däremot har

sakkunnigminoriteten på skäl, som i det följande angivas, ansett, att präst

skall vara skyldig att underkasta sig ändrad löneställning i anledning av

förflyttning, som påkallas av genomförandet närmast efter lönereglemen-

tets ikraftträdande av en allmän reglering av pastoratsindelningen och den

församlingsprästerliga organisationen i riket.

En präst kan icke vid en allmän reglering av pastoratsindelningen ha

skäl att vänta sig att just hans tjänst skall under alla förhållanden lämnas

utanför indelningsändringarna. Varken av skälighetshänsyn eller från

rättvisesynpunkt kan det vid dessa indelningsfall vara betingat, att befatt­

ningshavare, vilkas tjänster bli föremål för regleringen, skola bibehållas

ej blott vid sin för närvarande tillerkända löneställning utan även vid

den löneförbättring, som övergången på prästlönereglementet medfört. Ej

heller kan det från det allmännas synpunkt vara försvarligt att, så att säga,

»i dag» utan förbehåll medgiva tillträde till förhöjd lön vid en tjänst, som

1 T. f. generaldirektören Schalling, riksdagsmannen L. E. Andersson, biskopen Hult-

gren och domprosten Hylander.

2 Kanslirådet Brolin med instämmande av riksdagsmannen K. A. M. Andersson.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

har emellertid icke föreslagits. Med den begränsning som stadgas i 7 §

4 mom. reglementet skulle därför — efter löneregleringen — endast före­

ligga möjlighet alt med hans eget medgivande förordna ordinarie präst att

uppehålla dylik tjänst. Av skäl som kommittén nyss framhållit bleve det

säkerligen av stor betydelse att under vissa organisatoriska och personella

förhållanden kunna tillgripa jämväl vikariatsförordnanden å sist avsedda

tjänster, även om prästen icke därtill samtyckte. Det skulle även vara

ändamålsenligt att under samma förutsättningar kunna tvångsvis med­

dela förordnande att uppehålla högre tjänst under längre tid än föreslag­

na tre månader. För sin del anser kommittén några betänkligheter knap­

past kunna ur anställningsrättslig synpunkt anföras mot att en skyldig­

het att mottaga förordnande av här angivet slag införes, i varje fall icke

därest en generell tidsbegränsning för förordnandet föreskrives. En sådan

skyldighet kan ju sägas vara inrymd i själva förflyttningsplikten.

Av förut anförda skäl anser kommittén, att de författningsmässiga för­

utsättningarna för här avsedda tvångsförordnanden böra tillskapas. Kom­

mittén är emellertid icke nu beredd att framlägga något preciserat förslag

angående skyldighet för präst att mottaga nyss nämnt förordnande. Kom­

mittén ämnar i stället överväga detta spörsmål, som under utredningsarbe­

tet måste inkopplas i ett vidare sammanhang, ytterligare i samband med

sitt slutliga ställningstagande till den förutsatta revisionen av prästvals-

lagstiftningen och andra därmed sammanhängande frågor. I nuvarande

läge kunna emellertid de av kommittén förut anförda synpunkterna i den­

na fråga genom en särskild anordning på annat sätt tillfredsställande till­

godoses. Kommittén syftar härvid på möjligheten att i prästlönereglemen-

tet införa ett stadgande, som medför, att de präster, varå reglementet vin­

ner tillämpning, automatiskt bli underkastade sådana bestämmelser om

tvångsförordnande att uppehålla annan tjänst, som framdeles kunna ut­

färdas. Av denna anledning föreslår kommittén att, om proposition i präst­

lönefrågan på grundval av prästlönekommitténs slutbetänkande föreläg-

ges innevarande års riksdag, förslaget till prästlönereglemente i angivna

syfte kompletteras med avseende å (10 kap.) 47 §.

Statens lönenämnd har icke funnit anledning till erinran mot att präst-

lönereglementet kompletteras på sätt prästvalskommittén föreslagit. Löne-

nämnden har emellertid framhållit, att det enligt nämndens mening kan

ifrågasättas, huruvida icke med stöd av 7 § reglementsförslaget (jfr 8 §

Saar) möjlighet föreligger att utan vederbörande tjänstemans eget medgi­

vande meddela honom förordnande å lika hög eller lägre tjänst.

Statskontoret har — med instämmande i vad statens lönenämnd i ären­

det uttalat — framhållit, att den av kommittén föreslagna kompletteringen

torde vara av särskild vikt och synes oundgängligen nödvändig, därest lö-

nereglementet skulle bliva föremål för prövning, innan beslut kan fattas

på grundval av prästvalskommitténs och pastoratsindelningssakkunnigas

undersökningar.

Föredraganden. I ett av pastoratsindelningssakkunniga infordrat sär­

skilt yttrande angående ifrågakommande specialbestämmelser vid lönere-

formen med hänsyn till den förutsatta pastoratsregleringen ha de sakkun­

Kungl. Maj.is proposition nr 156.

125

nigas majoritet närmast av principiella skäl icke funnit sig böra biträda

en inom de sakkunniga föreslagen bestämmelse om skyldighet för präst

att vidkännas löneminskning vid förflyttning i anledning av nämnda om­

reglering. Två av de sakkunniga ha dock ansett sig böra förorda en så­

dan bestämmelse.

Enligt yttrandet synes de sakkunnigas blivande förslag angående pas-

toratsregleringen komma att gå ut på en förhållandevis omfattande om­

läggning av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga tjänste­

organisationen. Vidare torde med hänsyn till vad sakkunnigminoriteten

framhållit det icke med säkerhet kunna antagas, att ett genomförande av

förslaget kommer att medföra blott ett fåtal sådana förändringar av tjän­

steorganisationen, som nödvändiggöra förflyttning av präst till tjänst i

lägre lönegrad. Om vid dylika förflyttningar prästlönereglementets nor­

malbestämmelser skola tillämpas, uppstår efter pastoratsregleringen en

ökning av de sammanlagda prästlönekostnaderna som vid en omkastad

ordning mellan de båda reformerna icke skulle ha uppkommit. Angeläget

är att prästlönereformens finansiering, som i huvudsak sker med skatte­

medel, icke tynges med en sådan kostnadsökning, om ett undvikande här­

av kan ske genom en ur anställningsrättslig synpunkt godtagbar special­

bestämmelse. För egen del anser jag någon bärande invändning ur angiven

synpunkt icke kunna göras under förutsättning att vederbörande präst

tillförsäkras att icke genom förflyttningen komma i oförmånligare läge,

än om han redan vid löneregleringens ikraftträdande skulle ha inplace­

rats i den lägre lönegraden. De i övergångsbestämmelserna innefattade

reglerna om lönefyllnad komma härigenom att så att säga aktualiseras

efter nu avsedda förflyttningar. Med hänsyn till vad jag här anfört för­

ordar jag, att en bestämmelse av nyss angivet innehåll införes i förevaran­

de paragraf.

Det av prästvalskommittén föreslagna stadgandet, för vilket starka po­

sitiva skäl anförts och mot vilket några invändningar ur anställningsrätts­

lig synpunkt icke kunna resas, anser jag mig böra tillstyrka.

I övrigt biträder jag de av kommittén i denna paragraf föreslagna be­

stämmelserna.

åS §. Bestämmande av avlöningsförmåner för innehavare av

arvodesbef att ning.

Prästlönekommittén har erinrat, att kommittén i specialmotiveringen till

1 § bl. a. berört frågan om arvodesanställningens användning på det kyrk­

liga förvaltningsområdet. Av vad där anförts framginge, att arvodesbefatt-

ningarna endast vore avsedda som ersättning för någon viss i tjänsteorga­

nisationen fast inrättad lönegradsplacerad ordinarie eller icke-ordinarie

tjänst, vilken på grund av vakans, tjänstinnehavarens ledighet eller eljest

126

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

för tillfället icke uppehölles med tillämpning av de i reglementets andra

och tredje avdelningar innefattade bestämmelserna. Arvodesanställningen

vore däremot icke avsedd att möjliggöra en reell utvidgning av de i tjänste­

organisationen fast inrättade tjänsternas antal.

Enligt kommitténs mening bör det ankomma på Kungl. Maj :t att vid

behov i administrativ ordning till ledning för domkapitlen utfärda när­

mare bestämmelser angående arvodessättningen vid ovan avsedda kort­

tidsvikariat, därvid de på allmänna statsförvaltningens område härutinnan

tillämpade normerna böra vara vägledande.

Yttranden. Mot betänkandet i denna del har under remissbehandlingen

icke gjorts någon erinran.

Föredraganden. Jag biträder vad kommittén här uttalat och föreslagit.

Övriga paragrafer i förslaget till prästlönereglemente.

Föredraganden. De bestämmelser, som upptagits i övriga paragrafer av

kommitténs reglementsförslag, anser jag mig böra tillstyrka med de jämk­

ningar, som påkallas av vad jag vid den föregående behandlingen av sär­

skilda paragrafer i reglementsförslaget förordat.

övergångs regleringen.

I principbetänkandet angåvos de huvudlinjer, vilka enligt kommitténs

mening borde vara normerande vid övergången till det nya lönesystemet.

Vid utformningen av övergångsanordningarna borde å ena sidan tillgodo­

ses befattningshavarnas anspråk på en härutinnan skälig avvägning och

å andra sidan undvikas för löneadministrationen alltför invecklade och

tidsödande omräkningar. Med beaktande härav föreslog kommittén, att de

enligt löneplan 1 avlönade prästerna skulle medgivas rätt att för inplace­

ring och uppflyttning i högre löneklass i den vid löneregleringen innehavda

tjänsten tillgodoräkna tjänstgöring i tidigare innehavd prästerlig tjänst i

viss begränsad omfattning (se betänkande I, s. 173 och 174).

Vidare föreslog kommittén, att i tjänst varande befattningshavare borde

vid övergången till de nya avlöningsbestämmelserna erhålla garanti mot

löneminskning. Vid den härför erforderliga jämförelsen mellan nuvarande

och blivande lön borde vissa av de nu utgående löneförmånerna beräknas

enligt särskilda, i betänkandet (s. 174) angivna grunder.

Vid principbetänkandets remissbehandling lämnades kommitténs för­

slag angående löneklassplacering vid övergången i huvudsak utan erinran.

Kammarkollegiet ifrågasatte dock, huruvida icke föregående tjänstgöring

i respektive tjänstegrad — om detta vore förenligt med lönetekniska prin­

ciper -— kunde få tillgodoräknas såsom tjänstetid i den lönegrad, som till­

Kungl. Maj.ts proposition nr 156.

127

delades vederbörande vid första inplaceringen i tjänsteklass. Enligt sta­

tens lönenämnd borde vid övergångsbestämmelsernas utfärdande särskilt

tillses, att reglerna icke medförde ojämnheter i befattningshavarnas inbör­

des lönetur.

Mot den av kommittén förordade beräkningen av den nuvarande real­

lönen, varpå fastställandet av eventuell lönefyllnad skulle baseras, restes

invändningar av kyrkomötet samt domkapitlen i Göteborgs och Stockholms

stift. Av dessa remissinstanser påyrkades nämligen, att den nuvarande

förmånen av fri bostad i prästgård eller annorstädes skulle i orter, där

vissa av prästerna hade dylik bostad men andra uppbure av Kungl. Maj :t

fastställd hvresersättning, beräknas icke till bostadsavdragens belopp — så­

som kommittén föreslagit — utan i stället till hyresersättningarnas årsbe-

lopp. Härvid borde dock tjänstebostadsförmån för präst bosatt i huvud­

staden, där hvresersättning till kyrkoherde utginge med 3 200 kronor för

år, värderas till den för kyrkoherde i Göteborg bestämda årliga ersätt­

ningen, 4 500 kronor.1

I prästlönepropositionen förordade jag, i egenskap av föredragande stats­

råd, att övergångsregleringen skulle utformas i huvudsaklig överensstäm­

melse med kommittéförslaget. Vad kyrkomötet och vissa domkapitel på­

yrkat i fråga om den nuvarande reallönens beräkning för bestämmande

av eventuell lönefyllnad borde av kommittén närmare prövas vid utred­

ningsuppdragets fullföljande.

Prusllönekommittcn har i slutbetänkandet ägnat frågan om övergångs­

regleringen en ingående behandling och därvid sökt finna en övergångs-

reglering, som icke medför några mera markerade ojämnheter i befatt­

ningshavarnas inbördes lönetur. Härvid har kommittén låtit verkställa

försöksinplacering av stifts- och församlingsprästerna i ett av stiften (Karl­

stads stift) för att kunna i detalj bedöma verkningarna av olika alternativa

inplaceringsmetoder.

Efter dessa undersökningar har kommittén kommit till den uppfattning­

en, att en skälig och likformig övergångsreglering endast vinnes, om en

omräkning verkställes av varje prästs hela lönetur med tillämpning av de

i Pr och därtill anslutna författningar meddelade bestämmelserna angåen­

de reglerad befordring, lönegradsplaceringar i övrigt, placering och upp-

flyttning i löneklass samt tjänstledighet. För att av förutberörda skäl und­

vika ett retroaktivt bestämmande av lönegradsplacering vid annan kommi­

nisters- och kyrkoherdetjänst -— ävensom därmed likställd garnisons- och

amiralitetsprästtjänst — än den, som av vederbörande präst innehaves vid

löneregleringens ikraftträdande, anser kommittén det nödvändigt, att för

1 Det av kommittén föreslagna och av statsmakterna beslutade bostadsavdraget för

kyrkoherde utgör i Stockholm 3 012 kronor och i Göteborg 2 172 kronor.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 156.

envar av dessa båda tjänstegrader en enhetlig lönegradsplacering faststäl­

les speciellt för omräkningen. Enligt kommitténs mening synas härvid

icke kunna ifrågakomma andra lönegradsplaceringar än de för dessa tjäns­

ter lägsta, nämligen Ca 25 för komministerstjänstegraden och Ca 27 för

kyrkoherdetjänstegraden. I fråga om annan ordinarie församlingspräst­

tjänst än sådan, som innehaves vid löneregleringens ikraftträdande, före­

slår kommittén sålunda, att den vid omräkning av prästens lönetur —

i förekommande fall — anses placerad, komministerstjänst ävensom där­

med likställd garnisons- och amiralitetsprästtjänst i Ca 25 samt kyrko­

herdetjänst ävensom därmed likställd garnisons- och amiralitetsprästtjänst

i Ca 27. Tjänst i komministers- och kyrkohcrdetjänstegraderna, som inne­

haves vid lönereformens genomförande, skall givetvis vid omräkningen

anses under hela tjänstinnehavet ha varit placerad i den lönegrad, vartill

tjänsten hänföres vid löneregleringen. Om prästen tidigare innehaft an­

nan än i Pr avsedd lönegradsplacerad tjänst, vid vilken avlöning utgår

enligt av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser — exempelvis adjunkts-

eller lektorstjänst vid läroverk, folkskoleseminarium eller högre kommu­

nal skola — skall hänsyn tagas till sådan tjänst i analogi med vad som

härom stadgas i Pr.

Vid framläggandet av sitt förslag om fullständig omräkning av löne-

turen för präst, varå Pr blir tillämpligt, förklarar kommittén sig ha varit

väl underkunnig om den tidsspillan och de svårigheter, som äro förenade

med ett sådant förfarande, även om detta förenklas genom enhetliga löne­

gradsplaceringar för de två största tjänstekategorierna. Kommittén har

emellertid den uppfattningen, att denna olägenhet uppväges av att sådana

ojämnheter i befattningshavarnas inbördes lönetur undvikas, som eljest

kunde vara ägnade att skapa irritation och föranleda framställningar från

enskilda befattningshavare om rättelse av opåkallade olikheter i löneklass-

placering.

Prästlönekommittén har härefter övergått till frågan om värdering av

tjänstebostadsförmån vid beräkning av eventuell lönefvllnad och med hän­

syn till remissinstansernas invändningar mot förslaget i denna del om­

prövat de i principbetänkandet förordade grunderna och anfört:

För att härvid erhålla ett säkert underlag för sina överväganden har

kommittén låtit undersöka de verkliga hyreskostnaderna för de i större

och medelstora städer bosatta församlingspräster, som för närvarande åt­

njuta hyresersättning i stället för tjänstebostad. Undersökningen, vilken

avsett 14 kyrkoherdar och 30 komministrar, har givit vid handen, att de

från uppvärmningskostnader renodlade hyror, som ifrågavarande präster

erlägga för sina förhyrda bostäder, i det stora flertalet fall väsentligt un­

derstiga dem tillerkända hyresersättningar, De nu utgående hyresersätt-

ningarna utgöra därför — givetvis i strid mot de nuvarande bestämmel­

sernas syfte — för många präster i verkligheten förtäckta lönetillägg till

icke obetydliga belopp, som exempelvis i Göteborg torde kunna uppskattas