Prop. 1957:153

Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957

1

Nr 153

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående en reform av

den territoriella pastoratsindelningen och den församling sprästerlig a organisationen i riket m. mgi­ ven Stockholms slott den 29 mars 1957.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande de­ partementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Ivar Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

De förslag, som framlägges i propositionen, avser de territoriella pastora­ ten i riket och syftar till en allmän pastoratsreglering samt omfördelning av den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen. Härvid beaktas särskilt den missgynnade ställning, som bland annat de stora landsbygdsområdena i Övre Norrland och de större tätorterna för närvarande intar härutinnan. För åstadkommande av den eftersträvade omfördelningen erfordras sam­ manläggning av alltför små pastorat och minskning av antalet prästerliga tjänster i vissa stift.

I propositionen föreslås vissa allmänna normer, som — med alla de smärre, lokalt betingade avvikelser eller jämkningar, som i en angelägenhet av förevarande art alltid måste förutsättas — bör tjäna som riktlinjer för pastoratsregleringen. Normerna utgår från förutsättningen att folkmängds- talet i pastorat är en lämplig mätare av prästernas arbetsbörda. Pastoraten föreslås uppdelade på tre olika grupper med olika folkmängdsserier. Den första gruppen föreslås bestå av pastorat med mer än 90 procent av be­ folkningen boende i tätort, den andra gruppen av pastorat med mellan 70 och 90 procent av befolkningen boende i tätort och den tredje gruppen av övriga pastorat.

1 — Bihang Ull riksdagens prolokall 1957. 1 samt. Nr 153

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957

För en präst i ett enprästpastorat skall folkmängden i regel icke under­ stiga 2 000.

För pastorat bör uppställas kravet, att minst en präst, om möjligt två, där får full sysselsättning. För pastorat, tillhörande den här först angivna pastoratsgruppen, bör antalet präster icke överstiga sex. Övriga pastorat bör icke omfatta fler än fem präster.

Sammanlysning av gudstjänst föreslås skola kunna ifrågakomma för för­ samling med upp till 500 invånare och med ett avstånd från den egna kyrkan till närmaste grannkyrka av upp till fem kilometer.

Anordningen med för flera pastorat gemensam kyrkoadjunkt föreslås komma till ökad användning. Härjämte föreslås inrättande av komministra- turer med fyllnadstjänstgöring i annat pastorat.

Pastorat sindelningen bör i princip anknytas till den nya kommunindel­ ningen.

Vad beträffar lönegradsinplaceringen föreslås kyrkoherdetjänsterna bli inplacerade i de för närvarande gällande lönegraderna — Ca 33, 31, 29 och 27. Komministertjänsterna föreslås inplacerade i Ca 28 och 26. Inplace­ ringen bör bestämmas med hänsyn till pastorats folkmängd och areal. In­ rättande av särskilt, tjänstgöringsområde bör icke inverka på inplacering i lönegrad.

Pastoratsindelningsreformen föreslås genomförd samtidigt i hela riket och tidigast den 1 januari 1961.

En indelning och prästerlig organisation enligt ett inom ecklesiastikde­ partementet uppgjort utkast beräknas innebära en årlig ökning av lönekost­ naderna för församlingsprästerna i riket med omkring 15 000 kronor. Här­ till kommer vissa merkostnader under en övergångsperiod. I samband med pastoratsregleringen uppkommer härjämte vissa kostnader av engångsnatur.

I propositionen framlägges dessutom vissa förslag rörande övergångs- anordningar i samband med indelningsreformens genomförande, såsom all­ män vakant sättning, förflyttning, förtidspensionering och överförande till övergångsbefattning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför

Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 mars 1957.

Närvarande: Statsministern

E

rlander^, ministern för utrikes ärendena

U

ndén^, stats­

råden

Z

etterberg

, N

ilsson

, S

träng

, A

ndersson

, H

edlund

, P

ersson

,

L^indell, L^indström, L^ange, L^indholm, N^äsgård, K^ling, E^liasson,

H

enriksson

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, den i statsråds­ protokollet för den 12 augusti 1953 senast omförmälda frågan om en reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen i riket m.m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Den 12 augusti 1953 anmälde jag i statsrådet, att de för översyn av pastoratsindelningen m.m. tillkallade sakkunniga — pastoratsin- delningssakkunniga — den 26 februari 1953 avgivit betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organisationen m.m. (SOU 1953:11) och att yttranden över betänkandet avgivits av ett stort antal myndigheter, pas­ torat m. fl. Efter att ha erinrat om vad som föregått tillkallandet av de sakkunniga redogjorde jag ingående för de sakkunnigas förslag och för de huvudsakliga erinringar, som framkommit i remissyttrandena. Genom för­ slaget aktualiserades, framhöll jag, ett stort antal frågor. Vissa av dessa, som berörde det gällande prästvalssystemet och därför krävde ändrad lag­ stiftning i den för kyrkolag stadgade ordningen, förklarade jag mig ämna ånyo anmäla, sedan de särskilda sakkunniga1, som tillkallats för en över­ syn av prästvalslagstiftningen — 1950 års prästvalskommitté — avgivit förslag rörande desamma och beredningen härav avslutats. De av pastoratsindelningssakkunniga behandlade frågornas betydelse för kyr­ kans verksamhet borde, ansåg jag, likväl föranleda att ärendet i sin helhet underställdes det till hösten 1953 inkallade kyrkomötet för yttrande. Ge­

1 Ang. dessa, se Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet 195J:2 s. 119.

5

särskilda bestämmelser om tillsättning av prästerliga tjänster i samband med nyindelning av riket i pastorat, dels frågan om inrättande av präster­ liga disponibilitetsbefattningar.

Vid anmälan den 12 augusti 1953 av pastoratsindelningssakkunnigas betänkande med förslag till riktlinjer för pastoratsindelningen omnämnde jag, att åt de sakkunniga givet uppdrag att verkställa översyn av kontrakts- indelningen jämte utredning om kontraktsprostinstitutionens framtida ut­ formning icke av de sakkunniga redovisats i betänkandet. De sakkunniga har därefter, den 7 augusti 1954, avgivit betänkande med förslag rörande kontraktsprostinstitutionen och kontrakt sindelningen m.m. (stencilerat). I detta betänkande har de sakkunniga jämväl — på grund av särskilt, ge­ nom Kungl. Maj:ts beslut den 30 april 1954 lämnat uppdrag — avgivit förslag dels angående vad som bör från arkivvårdssynpunkt beaktas vid ett genomförande av de av de sakkunniga i deras tidigare avgivna betän­ kande förordade reformerna och dels angående frågan om personlig instäl­ lelse vid anmälan till kyrkobokföringen. Detta senare betänkande, med vars avgivande de sakkunniga slutfört sitt uppdrag, torde få anmälas i ett annat sammanhang.

Såsom jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 12 augusti 1953 erinrade har församlingsstyrelsekommittén anmodats att vid fullgörande av sitt uppdrag uppmärksamma i vad mån ett genomförande av pastorats- indelning och församlingsprästerlig organisation i anledning av de av pas- toratsindelningssakkunniga föreslagna allmänna riktlinjerna kan aktuali­ sera behov av särskilda jämkningar i den gällande församlingsstyrelseorga- nisationen. I anledning härav vill jag nämna att församlingsstyrelsekom­ mittén i den promemoria, som ligger till grund för de år 1954 vidtagna ändringarna i församlingsstyrelselagarna (SFS 1954: 296—298) anfört föl­ jande.

Kommittén har funnit att de spörsmål med avseende å församlingssty- relsens organisation, som kan aktualiseras vid ett genomförande av pasto­ ratsindelningssakkunnigas förslag, icke kan lösbrytas ur sitt sammanhang med övriga frågor, som rör församlingsstyrelsens ordnande, utan att enhet­ ligheten i lagstiftningen äventyras. Då kommittén emellertid i detta skede av sitt arbete icke kunnat taga ställning till hela detta vidlyftiga fråge- komplex, är kommittén ej beredd att nu framlägga något förslag eller upp­ draga några allmänna riktlinjer i nu förevarande hänseende.

Det kan anmärkas, att församlingsstyrelsekommittén ännu ej slutfört sitt uppdrag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

Jag anhåller nu att få närmare redogöra för frågan om en reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingspräster!iga organisa­ tionen i riket m.m.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

II. Huvudgrunderna för reformen1

Allmänna synpunkter. I det anförande till statsrådsprotokollet den 3 mars 1950, varmed dåvarande statsrådet Quensel anmälde frågan om till­ kallande av särskilda sakkunniga för översyn av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen, framhöll han det otillfredsstäl­ lande i den nuvarande pastoratsindelningen och illustrerade detta med några statistiska sifferuppgifter. Det fanns sålunda, å ena sidan, ett antal pastorat med mycket obetydlig folkmängd — den 1 januari 1948 fanns 5 pastorat med mindre än 600 och 210 pastorat med mindre än 1 500 in­ vånare. Å andra sidan förekom ett antal stors tadspastorat med mycket stor folkmängd, i några fall uppgående till inemot och till och med över­ stigande 100 000 invånare. Kostnaderna för den prästerliga organisationen i de särskilda pastoraten bestreds till mycket väsentlig del av medel som uttogs för riket i dess helhet genom beskattning efter lika grund. Det måste med hänsyn härtill vara ett särskilt riksintresse att tillse, att sam­ hällets ekonomiska uppoffringar för ifrågavarande ändamål gav bästa möjliga utbyte. Detta kunde endast ske, om de vid varje tidpunkt till­ gängliga prästerliga arbetskrafterna så fördelades att dessa fullt och effek­ tivt utnyttjades. Ojämnheten i pastoratsindelningen innebar emellertid enligt föredragande statsrådet icke blott en ojämn fördelning av kyrkoher­ detjänsterna utan hade även medfört en markerad ojämnhet i fördelningen å pastoraten av prästerliga biträdesbefattningar och därmed alltså i fråga om den folkmängd, som belöpte på varje tjänstgörande präst. Problemet om den prästerliga organisationen vore därför i lika hög grad en fråga om den lämpligaste indelningen av riket i pastorat som en fråga om prästernas lämpliga fördelning på folkmängden i landet.

De ingående och omsorgsfulla utredningar, som ligger till grund för pas- toratsindelningssakkunnigas betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organi­ sationen m. m., har enligt min mening bekräftat nödvändigheten av en översyn av den kyrkliga organisationen och behovet av den indelningsre- form, som förutsatts i det av mig här delvis återgivna anförandet till stats­ rådsprotokollet den 3 mars 1950. Behovet av en ändring av den nuvarande pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organisationen har också av

1 Se beträffande redogörelse för pastoratsindelningssakkunnigas förslag jämte remissyttrandena däröver bilaga 1 sid. 11—79 samt beträffande särskilda utskottets betänkande bilaga 2 sid. 7—33 och kyrkomötets beslut bilaga 3.

7

remissmyndigheterna endast satts ifråga av domkapitlet i Karlstad och stiftsnämnden i Göteborg, som icke känner sig övertygade om att en all­ män översyn av pastoratsindelningen är nödvändig. Stiftsnämnden anser, att i de relativt få fall, då behov av ändring föreligger, sådan kan ske från fall till fall.

Även kyrkomötet har funnit en översyn av pastoratsindelningen vara befogad — befogad framför allt på grund av dels de genomgående demo­ grafiska förändringar, som medfört t. ex. betydande omflyttning av be­ folkningen och en lika betydande folkökning och dels den markerade strukturförändring, som samhället undergått de senaste decennierna.

I sitt betänkande har de sakkunniga redovisat de huvudfaktorer, som i senare tid vid ändringar i pastoratsindelningen och den församlingspräs- terliga organisationen påverkat utformningen av dessa regleringar och som av de sakkunniga befunnits vara av betydelse för översynen av hithörande förhållanden. De sakkunniga understryker härvid den nära nog utslags­ givande betydelse, som församlingsprästernas arbetsuppgifter visat sig ha för pastoratens och organisationens ändamålsenliga sammansättning.

De sakkunniga anger härefter de förutsättningar, varå en reform av pas­ toratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen bör bygga. Förutsättningarna skärskådas härvid från huvudsakligen följande syn­ punkter: församlingarna såsom arbetsdistrikt och deras betydelse för den kyrkliga verksamheten; pastoratens och däri ingående församlingars struk­ tur; pastoratens folkmängd och areal; avvägningen mellan riks- och lokal­ intresse; pastoratens förhållande till kommunindelningen; gudstjänsttur­ ordningen; pastoratens omfattning i avseende å antal församlingar; för pas­ torat erforderligt antal präster och möjligheten av prästs anställande för skilda pastorat.

På grundval av dessa förutsättningar har de sakkunniga kommit fram till vissa allmänna normer, som enligt deras uppfattning — med alla de smärre, lokalt betingade avvikelser eller jämkningar, som i en angelägenhet av förevarande art alltid måste förutsättas — bör tjäna som riktlinjer för den revidering av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorgani­ sationen i pastoraten, som avsetts.

De sakkunniga har sakligt och allsidigt belyst de svåra och komplice­ rade frågor, som sammanhänger med en indelningsreform, och har på ett förtjänstfullt sätt sökt finna en lösning på alla i samband härmed uppkom­ mande problem. De allmänna riktlinjer, vartill de sakkunniga kommit fram, synes mig till största delen väl avvägda och lämpliga att lägga till grund för en indelningsreform.

Jag vill nu till behandling upptaga några problem, som föranleder särskilt uttalande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

8

Befolkningsomflyttningen. Särskilda utskottet vid 1953 års kyrkomöte har i sitt betänkande, nr 1, (bilaga 2 sid. 12—14) framhållit, bland annat, att utskottet ansåg, att vid indelningsreformens genomförande särskild hän­ syn borde tagas till den avsevärda folkmängdsökning, som under senaste decennier ägt rum i riket. Detta utskottets uttalande godkändes av kyrko­ mötet. Folkökningen, som av kyrkomötesutskottet beräknats totalt till i avrundat tal 2 000 000, hade enligt utskottet helt kommit städerna till godo; för den administrativa landsbygden hade folkmängden minskat obe­ tydligt, cirka 180 000. På grundval av dessa folkmängdssiffror har utskot­ tet beräknat, att antalet präster i pastoraten under samma tid hållit sig på landsbygden ungefär konstant i relation till befolkningen därstädes, men för städernas del ökat allenast med cirka 125 procent, medan folkökningen där utgjort närmare 200 procent. Vid dessa beräkningar har utskottet ut­ gått från vissa av pastoratsindelningssakkunniga i deras betänkande (Bil.

B till betänkandet) för en allmän beskrivning av folkmängdens och den för- samlingsprästerliga organisationens utveckling lämnade uppgifter rörande antalet prästerliga tjänster och antalet invånare per präst i pastoraten åren 1897 och 1948.

De av kyrkomötet åberopade siffrorna för år 1897 hänför sig till vissa tabeller, som uppgjorts av den samma år tillsatta prästlöneregleringskom- mittén och, jämte annat, av kommittén tagits till utgångspunkt för moti­ veringen av dess förslag om reduceringar i dåvarande indelning och orga­ nisation. Den kritik av den då gällande indelningen och organisationen, som redan i berörda förslag framfördes av nämnda kommitté, underströks sedermera av såväl Kungl. Maj:t som riksdagen vid antagandet av 1910 års nya prästlönelagstiftning och får anses ha biträtts jämväl av kyrko­ mötet genom dess godkännande av denna lagstiftning. Enligt prästlöne- regleringskommittén innebar den dåvarande indelningen och organisatio­ nen »en ojämn och olämplig fördelning av kyrkans andliga krafter» samt sådan »misshushållning med de för kyrkan i dess helhet tillgängliga avlö- ningsmedlen», att detta enligt kommittén påkallade indragning av åtskilliga tjänster.

I betraktande av den enhälliga och auktoritativa kritik, som 1897 års organisation sålunda bestods, samt den revision, som den sedan undergått, kan det enligt min mening icke vara riktigt att för ett bedömande nu av prästorganisationens förhållande till rikets folkmängd draga några slut­ satser av en jämförelse med 1897 års förhållanden. Jämförelsen hade i stäl­ let bort göras på grundval av förhållandena närmast efter det 1910 års första löneregleringar slutförts och de i anslutning därtill förutsatta indel­ nings- och organisationsändringarna beträffande pastoraten blivit genom­ förda. Material till sådan jämförelse finns tillgängligt i 1927 års prästlöne- sakkunnigas betänkande (SOU 1929: 39), i vilket betänkande redovisas antalet församlingsprästtjänster i de skilda stiften vid ingången av ecklesia­

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

9

stikåret 1926/27, då ifrågavarande löneregleringar kan anses praktiskt taget ha blivit i sin första omgång slutförda. En jämförelse mellan då gällande förhållanden och förhållandena vid årsskiftet 1953/54 visar, att folkmäng­ den i riket i dess helhet under denna tid ökat med omkring 18 procent. Samtidigt har den prästerliga tjänsteorganisationen i pastoraten utbyggts med omkring 12 procent. 1953 års kyrkomöte har å sin sida för då avsedd tid räknat den totala folkökningen till närmare 40 procent och ökningen av antalet prästtjänster i riket till cirka 14 procent. I förhållande till 1926 års prästerliga organisation för städer respektive landsbygd kommer på städerna en ökning med drygt 58 procent och på landsbygden en ökning med något över 2 procent. Under tiden har folkmängden i städerna ökat med 85 procent men på landsbygden minskat med nära 12 procent. I de särskilda stiften, vart för sig, visar landsbygden en folkminskning överallt utom i Luleå stift och i Jämtlands läns-delen av Härnösands stift, där landsbygden inom vartdera området ökat i folkmängd med drygt 2 procent.

Antalet invånare per präst uppgick vid de två jämförelsetillfällena till: år 1926, i städerna 4 581 och på landsbygden 2 143 samt år 1953, i städerna 5 346 och på landsbygden 1 849.

Den gjorda jämförelsen visar, att problemet med avseende å pastorats- indelningen och tjänsteorganisationen i pastoraten i första hand är — så­ som pastoratsindelningssakkunniga framhållit — att verkställa en omför­ delning av nuvarande prästtjänster, innebärande dels en överflyttning av ett antal sådana från landsbygden till städerna, dels ock ett förhållandevis bättre tillgodoseende av landsbygden inom rikets nordligare delar. Detta sammanhänger självfallet med den sida av samhällets strukturförändring, som beror av befolkningsomflyttningen. Med hänsyn till den totala folk­ ökningen i riket skulle visserligen därjämte kunna dragas den slutsatsen, att prästorganisationen även i dess helhet behöver ökas med något antal nya tjänster. Härvid torde dock beaktas att församlingsarbetet förändrats genom samhällets strukturförändring och framförallt genom kommunika­ tionsmedlens förbättring, detta ej minst på landsbygden. Vidare medver­ kar numera lekmän i viss utsträckning i det kyrkliga arbetet. Dessa för­ hållanden har till en del reducerat det merarbete som befolkningstillväxten i vissa församlingar eljest skulle ha medfört för prästerna, varför en utbygg­ nad av tjänsteorganisationen i takt med befolkningsökningen i riket knappast kan anses motiverad. I beaktande av samhällsförändringarna i övrigt lärer man fastmer böra niija sig med den nuvarande organisationens omfattning, totalt sett, och huvudsakligast inrikta sig på omgrupperingen av tjänsterna inom städerna respektive landsbygden. Riktpunkt bör här­ vid vara en såvitt möjligt jämn fördelning av de tillgängliga prästerliga arbetskrafterna i förhållande till arbetets omfattning och art, vilket också torde vara ett anspråk sammanfallande med hela svenska kyrkans intresse och därmed ett givet riksintresse. Hela befolkningen bör i görlig man äga

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

11

finnes lämpligast. Kan med hänsyn till tjänsteorganisationen inom ett pas­ torat församlingsvårdsverksamheten därstädes i ett eller annat avseende icke helt fullföljas i sina gamla former, får enbart detta icke motivera änd­ ring i indelningen eller organisationen utan det maste i stället bli nämnda verksamhet, som får läggas om och anpassas efter tillgången på arbetskraft härför i pastoratet. Annat kan emellertid förhållandet bli med avseende å den obligatoriska gudstjänsthållningen, då ju denna är betingad ej blott av tillgången på präster utan också och mestadels i än högre grad av före­ komsten av gudstjänstlokaler samt för högmässan speciellt av tillvaron av församlingskyrka. Såsom regel skall — om än åtskilliga undantag ges i varje församling finnas en församlingskyrka. Förekomsten av sådan, där regelbundna gudstjänster skall uppehållas, synes fördenskull bli det enda hänseende, vari församlingsindelningen behöver få någon verklig omedelbar inverkan på pastoratsindelningen och tjänsteorganisationens sammansätt­ ning. För de mycket små församlingarna kan likväl detta beroende väsent­ ligen elimineras genom tillämpning — på sätt i det följande närmare be- röres — av s.k. sammanlysning av gudstjänst.

För prästernas lönegradsinplacering synes det åter knappast finnas skäl att någon hänsyn tages till församlingsindelningen.

Gentemot det av kyrkomötet uttalade önskemålet, att »historiskt» be­ stående pastoratsgemenskap respekteras, må — med de sakkunniga erinras om att våra nuvarande pastorat ingalunda överallt är några bild­ ningar av, såsom det ibland göres gällande, gammal hävd. Tvärtom har pastoraten i förhållandevis stor omfattning över hela landet och inom ganska näraliggande tid nybildats eller undergått mer eller mindre bety­ dande ändringar och detta till och med upprepade gånger.

Att observera i avseende å betydelsen för arbetsförhållandena i ett pas­ torat av de dithörande församlingarnas antal är i detta sammanhang även, att en förändring i antalet i följd av att en av församlingarna delas eller två av dem sammanslås till en icke kan påstås medföra nagon reell förändring — vare sig kvalitativt eller kvantitativt — i de därvarande prästernas rent prästerliga tjänsteuppgifter. Antalet församlingskyrkor och andra guds­ tjänstlokaler, som i huvudsak reglerar gudstjänstfrekvensen och därmed prästernas arbete med och bundenhet vid gudstjänsthållningen, blir i regel alldeles oförändrat. Prästernas arbete i övrigt i ett pastorat, såsom med kyrkobokföringen och i kyrkokommunala angelägenheter, vilka två arbets­ uppgifter båda regelmässigt är församlingsvis uppdelade, är väl egentligen ej heller på det sätt beroende av församlingsindelningen, att arbetet kan sägas i följd av en ändring i indelningen inom pastoratet bli mer eller mindre betydande, i synnerhet icke i kvalitativt hänseende men knappast nämnvärt heller kvantitativt. Församlingsindelningens betydelse bör fördenskull väsentligen reduceras, speciellt i fråga om reglerna för lonc-

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

12

gradsinplaceringarna men — med förut angivet förbehåll med avseende å gudstjänsthållningen — även i vad gäller indelning och organisation.

I en reservation till sakkunnigförslaget har en av de sakkunniga, bland annat, uttalat, att de sakkunniga bort rekommendera en utredning rörande möjligheten att från prästerna avlyfta vissa med prästtjänstens kyrkliga karaktär föga sammanhörande, enligt författningarna dem åliggande arbets­ uppgifter inom den kommunala förvaltningen. Detta skulle enligt den sak­ kunniges mening kunna möjliggöra ett effektivt utnyttjande av den präs­ terliga arbetskraften för den rent prästerliga församlingsverksamheten och därigenom också vidga förutsättningarna för den i detta hänseende bäst lämpade pastoratsindelningen och organisationen.

Statskontoret och två länsstyrelser har tillstyrkt sådan utredning. Kyrkomötet ävensom de kyrkliga myndigheterna har däremot — i den män de uttalat sig i frågan — avvisat tanken att genom att överflytta vissa angelägenheter från kyrkorådet till annan nämnd frigöra prästen i hans egenskap av kyrkorådsordförande från vissa arbetsuppgifter. Enligt kyrkomötets mening vore prästens obligatoriska medverkan i den kyrkliga förvaltningen av den största betydelse för hans kontakt med församlings- borna och för hans möjlighet att överblicka och leda församlingsarbetet. Avlastning i kvrkorådsordförandes arbete borde i stället beredas genom temporärt tillsatta utskott, skrivhjälp etc. (bilaga 2 sid. 10).

För egen del kan jag i åtskilliga avseenden ansluta mig till vad kyrko­ mötet anfört. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att för- samlingsstyrelsekommittén vid sin översyn av församlingsstyrelselagstift- ningen kan komma att framlägga förslag, som är av betydelse i förevarande hänseende, och att jag givetvis icke nu kan föregripa ett ställningstagande till dessa förslag.

Förhållandet till kommunindelning en (bilaga 1 sid. 50—54). De sakkun­ niga har såsom en riktlinje för indelningsreformen förordat principiell an­ knytning av pastoratsindelningen till den nuvarande borgerliga kommun­ indelningen, men dock icke generell kongruens mellan pastoratet och kom­ munen så att varje pastorat nödvändigtvis måste helt sammanfalla med »sin» kommun. Tillräckligt vore, att pastoratets gränser icke kom att skära den borgerliga kommunens. Till motivering härav har de sakkunniga anfört skilda skäl, såsom intresset av större enhetlighet i skatteutdebiteringarna och bättre möjligheter till samarbete i åtskilliga förvaltnings- och liknande angelägenheter in. m. Avvikelser härifrån förutsättes dock kunna av hän­ syn till det kyrkliga arbetet undantagsvis bli befogade, liksom även om kommunindelningen på en ort kunde väntas i nära framtid bli ändrad. Över stifts- eller länsgräns skulle ett pastorat likväl aldrig få sträcka sig, utan i speciella fall borde dessa gränser hellre jämkas.

De över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena kan, i vad gäller denna fråga, sägas i stort sett gå efter två nästan motsatta huvudlinjer. De

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

13

specifikt kyrkliga myndigheterna, domkapitlen, samt pastoratens riksför­ bund framhåller — i den mån de närmare uttalar sig i frågan — med viss styrka de kyrkliga faktorernas dominerande betydelse för pastoratsindel- ningen och avvisar i det hela de sakkunnigas synpunkter på pastorats- och kommunindelningarnas samordnande. Kammarkollegiet och länsstyrelserna samt de borgerliga kommunförbunden instämmer däremot mestadels med de sakkunniga och understryker vikten av pastoratens anknytning till den nya kommunindelningen utan att likväl de kyrkliga uppgifterna därvid må alldeles tillbakasättas. Särskilda utskottet vid kyrkomötet framhåller i av kyrkomötet godkänt uttalande (bilaga 2 sid. 15—17) för sin del särskilt den prästerliga tjänsteorganisationens oberoende av lokala tillgångar och skatteunderlag samt pastoratsutgifternas föga betydenhet i allmänhet och den i följd därav ringa tungan av skatteutdebiteringen för dessa ändamål; de genom bristande överensstämmelse mellan pastorats- och kommunin­ delningarna ökade differenserna i utdebiteringen inom en kommun vållade i övrigt, enligt utskottet, icke några egentliga tekniska besvärligheter. Vär­ det av samarbete i förvaltningsuppgifter inom pastorat och kommun fick ej heller tillmätas någon avgörande betydelse, och samverkan inom de kyrk­ liga och borgerliga enheterna syntes utskottet över huvud taget bäst till­ godoses genom dessas regionala utformning från vars och ens med hänsyn till dess skilda uppgifter speciella utgångspunkt.

Av 1 369 territoriella pastorat den 1 januari 1952 hade 1 145 såtillvida enligt de sakkunniga förutsatt anknytning till den borgerliga konnnunindel- ningen, att de antingen helt föll inom respektive kommuns gränser eller i sig innefattade flera hela kommuner. Ungefär 16 procent eller 224 av samt­ liga pastorat bröt kommunindelningen, i det de omslöt även del av annan kommun. Inalles 15 pastorat innefattade kommundelar från skilda län och ett av dessa tillhörde därjämte två stift.

Enligt det av de sakkunniga uppgjorda utkastet till ny pastoratsindel- ning skulle av däri (utom Stockholms stad) upptagna 1 157 pastorat 37 eller något mer än 3 procent komma att innefatta delar av olika kommuner, därav tre pastorat delar av vartdera tre kommuner. Därtill kom dock ytterligare tre pastorat, vilka likaledes sammansatts av delar från skilda kommuner men som därjämte tillhörde olika län och i två fall även olika stift; beträffande vart och ett av dessa har de sakkunniga emellertid för­ ordat överflyttning av de skilda kommundelarna till samma kommun samt län och stift.

De av remissinstanserna företrädda skilda uppfattningarna rörande kom­ munindelningens betydelse för pastoratsindelningen kan säkerligen i och för sig vara förståeliga, men det förefaller likväl, som om de rent kyrkliga förhållandena på kyrkligt håll väl ensidigt betonats. Det kan vid aldrig förnekas, att ett samband finns och måste finnas mellan de två indel­ ningarna. Förvaltnings- och skattedebiteringssynpunkterna kan icke all­ deles nedvärderas, och från såväl de kommunala som de statliga upp-

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1957

14

bördsorganens sida bär vitsordats de tekniska olägenheterna av flera olika skattesatser vid debiteringarna. De speciellt kyrkliga synpunkterna kan därför icke heller tillåtas att helt dominera vid indelningsförfarandet; i det allmännas intresse måste även andra synpunkter kunna göras gällande och. i fall av berättigande, bli tillgodosedda. De sakkunnigas motivering för att pastoraten i princip bör ha anknytning till den borgerliga kommunen synes fördenskull i det hela bärande, liksom även att avvikelse därifrån ibland skall kunna ske.

Gentemot kyrkomötesutskottet måste även understrykas, att, fastän den kyrkligt-kommunala beskattningen i allmänhet är väsentligt lägre än den borgerligt-kommunala, den likväl innebär en skattebelastning av lika bety­ delse som varje skattekrävande utgiftsökning på den borgerliga kommu­ nens eller på statens budget. Att den prästerliga tjänsteorganisationen till stor del finansieras medelst en central skatt och alltså är relativt obe­ roende av skatteunderlagets storlek på orten kan därför ej heller minska vikten av sparsamhet jämväl vid bedömandet av utgifterna för detta ända­ mål. Den av de sakkunniga framhållna betydelsen — ej minst för det kyrk­ liga arbetet i pastoraten — av viss samverkan mellan de kyrkliga och de borgerliga förvaltningsorganen får, såsom en av länsstyrelserna betonar, anses ligga i öppen dag. Fördelarna därav torde visa sig särskilt fram­ trädande inom skilda grenar av församlingsvården, kanske i synnerhet då det gäller ungdomsverksamheten och liknande kyrkligt socialt arbete.

Erinras må till sist om att pastoratens anknytning till den nya kommun­ indelningen kan bli av betydande vikt från en mera allmän synpunkt, som icke synes alltid ha tillräckligt beaktats men som bör vara av speciellt kyrk­ ligt intresse. Då kommunindelningen bestått en tid, torde den ha vuxit sig fast och knutit samman befolkningen inom storkommunen i en nära in­ tressegemenskap, markerad bland annat av något affärs- och förvaltnings- centrum, dit alla naturligt finner vägen. Är då ett pastorat sammansatt av­ delar från skilda kommuner, kan den erforderliga gemenskapen inom detta pastorat komma att under tiden uppluckras, på grund av att befolkningen i de skilda delarna av pastoratet funnit sin egentliga större samhörighet i kommunen, där den i vardagens angelägenheter hör hemma. Härigenom kan prästernas arbete där komma att i hög grad försvåras, medan prästerna i pastorat, som bättre sammanfaller med storkommunen, i stället får gagn i sin verksamhet av den starkare borgerliga samhörigheten.

Gudstjänstturordning, sammanlysning av gudstjänst (bilaga 1 s. 54—60).

Vad gäller sammanlysning av gudstjänst har de sakkunniga — med hänsyn till att tjänsteorganisationen inom pastoraten icke kan förväntas bli så omfattande att söndaglig högmässogudstjänst skall kunna uppehållas i församlingskyrkorna i landets samtliga, ibland ytterst små församlingar

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957

15

— för sin del förordat, att högmässogudstjänsten, på sätt hittills särskilt 1 vissa stift varit vanligt, skall i förekommande fall sammanlysas för för­ samlingar med en folkmängd av upp till 500 invånare och där avståndet mellan respektive kyrkor ej överstiger 5 km. Undantagsvis skulle dylik sammanlysning kunna ske även vid något större folkmängd, därest avstån­ det mellan kyrkorna är ytterst litet, eller vid större avstånd, om folkmäng­ den är mycket liten. Sammanlysningen, vilken avsågs att vanligtvis bli be­ gränsad till att gälla varannan predikodag, förutsattes synbarligen icke behöva fixeras på förhand i samband med indelningens och organisationens bestämmande utan avsågs att först i de enskilda fallen närmare regleras allt efter tillgången på präster.

De uttalanden härom, som förekommit i remissyttrandena över sak­ kunnigförslaget, går, speciellt hos domkapitlen och pastoratens riksförbund, närmast ut på att framhålla farhågan för att ett utökat sammanlysnings- förfarande kommer att verka nedbrytande på den kyrkliga seden i de be­ rörda församlingarna, vilka gemenligen vitsordades representera den största kyrksamheten och offerviljan för de kyrkliga behoven. Från nämnda håll framhålles skäligheten i att avgörandet om sammanlysningarna lägges i stiftsledningens händer och att därvid ej blott folkmängd utan än mer kyrksamhetsfrekvens och dylikt får bli bestämmande. Domkapitlet i Visby betonar dock oundvikligheten av sammanlysning med hänsyn till omöjlig­ heten att eljest åstadkomma en tillräcklig organisation. Samma domkapitel påpekar även, att församling med gudstjänst endast varannan eller kanske var fjärde söndag ofta kan då visa upp större besöksfrekvens än försam­ ling med söndaglig gudstjänst, men även att omvänt förhållande kan före­ ligga. Domkapitlen i Linköping och Lund framhåller önskvärdheten av att församling, för att förekomma inskränkning i gudstjänsthållningen, får möjlighet att på anslag ur kyrkofonden anlita tjänstebiträde för gudstjäns­ tens uppehållande; för Lunds stift beräknade domkapitlet därstädes den till­ kommande kostnaden härför till omkring 70 000 kronor årligen. Sistnämnda domkapitel påpekar särskilt, att till sådant biträde bör bland andra kunna ifrågakomma i församlingstjänst anställd präst, som icke har prediko- skyldighet varje sön- eller helgdag, ävensom att — om kyrkofonden icke anses böra bestrida kostnaden — församlingen i stället bör med stöd av

2 § a) församlingsstyrelselagen kunna anslå medel därtill. Kammarkolle­ giet och statskontoret, som icke ansett sig kunna biträda domkapitlens anmärkningar mot sammanlysningen, har i stället förordat sådan i större utsträckning än enligt de sakkunnigas förslag. Statskontoret har sålunda för sin del tillstyrkt höjning av folkmängdsgränsen för sammanlysning upp till 700 invånare. Kammarkollegiet förordar emellertid även, att för guds­

17

nigas utkast som med däri jämlikt undersökningen i departementet förut­ satta jämkningar. Av denna utredning framgår, att enligt de två förelig­ gande skisserna till nyindelning av pastoraten denna icke i någotdera fallet torde påkalla sammanlysning i större utsträckning totalt än som redan nu förekommer, men att frekvensen för flera av stiften kom att väsentligen ändras. Skara- och Visby-stiften, där sammanlysning hittills varit van­ ligast, fick sålunda båda starkt minskat antal inskränkningar i gudstjäns­ terna, medan sådana särskilt ökade i antal för Lunds stift.

Sammanlysning av gudstjänst är naturligtvis från såväl församlings­ synpunkt som mera allmän kyrklig synpunkt intet idealiskt arrangemang men kan, såsom de sakkunniga liksom kyrkomötet betonat, icke undgås, sedan befolkningsutvecklingen under århundraden och i synnerhet under senare tid lett fram till att ett stort antal av våra nuvarande försam­ lingar på landsbygden, vilka har i behåll egna församlingskyrkor, numera har en mer eller mindre uttunnad befolkning. Det kan icke från någon synpunkt försvaras att ha särskilda präster anställda för att främst kunna uppehålla söndagliga gudstjänster i alla dessa små församlingars kyrkor, medan städer och andra tätorter samt de nordligare delarna av landet i följd av, å ena sidan, den starkt växande befolkningen och, å andra sidan, de stora avstånden inom bebyggelsen visar allt större brister i prästerlig betjäning och andra kyrkliga anordningar och därför måste anses förnäm­ ligast vara i ökat behov av prästernas arbetsinsatser och kyrkans upp­ märksamhet i övrigt. Den just nu rådande och väl även framdeles på grund av bland annat konjunkturväxlingar alltid tänkbara prästbristen samt ej minst den städse nödvändiga återhållsamheten med det allmännas utgifter gör det också omöjligt att tillgodose både tätorternas och Norrlands behov av ökat antal präster och småförsamlingarnas, mången gång kanske mest av traditions- och känsloskäl framförda önskemål att var och en får behålla sin präst för att alltjämt oförändrat kunna åtnjuta söndaglig gudstjänst. Då här särskilt har understrukits behovet av återhållsamhet i fråga om det allmännas utgifter, är därmed självfallet att förstå icke endast statens och t. ex. de borgerliga kommunernas utan likafullt de enskilda församlingarnas och därmed även pastoratens och kyrkofondens utgifter.

När det sålunda är nödvändigt att nu vid pastoratsindelningens och tjänsteorganisationens ordnande i viss grad räkna med sammanlysning av gudstjänst — jag förutsätter givetvis att, innan sammanlysning sker, möj­ ligheterna till s. k. dnplikation helt utnyttjats — är det därför icke givet, att sådan skall generellt tillgripas för varje församling av viss fixerad karaktär. På sätt de sakkunniga framhåller, avses denna fråga för varje fall helt bli beroende av prästtillgången för orten. T samband med indel- ningsbesluten kommer fördenskull icke att bestämmas, att den eller den församlingen skall bli underkastad sammanlysning i en eller annan ordning av sina gudstjänster. Detta skall enbart ankomma på domkapitlen att

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. AV 153

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1957

19

anordningen kunna väntas bli i grannskap till stad eller annan större tätort, där även äldre smöförsamlingar ofta synes vara anhopade. I tätorterna finns nämligen mestadels blott en församlingskyrka per pastorat men i regel mer än en präst; där bör därför någon eller några präster vara lediga från högmässotjänstgöring i det egna pastoratet en eller annan söndag och alltså då kunna om de är villiga därtill, tas i anspråk för gudstjänst i när­ liggande landskyrka. Givet är att, om någon anordning i enlighet härmed anses berättigad, det ej skall bli fråga om någon missivering av domkapitlet och därmed åliggande i tjänsten utan ett helt frivilligt åtagande på fram­ ställning av vederbörande församling.

För ifrågavarande ändamål anser jag mig kunna tillstyrka, att ett belopp av 100 000 kronor per år anvisas ur kyrkofonden. Beloppet torde fördelas av domkapitlen, hos vilka framställning får göras av vederbörande försam­ ling.

Vad angår de av kyrkomötet i skrivelsen nr 36 upptagna förslagen, fram­ går av vad härförut anförts, att dessa icke torde kunna vinna något beak­ tande.

När det gäller meddelande av föreskrifter om sammanlysning har Svenska pastoratens riksförbund ifrågasatt om sammanlysning i den utsträckning, som sakkunnigförslaget förordar, kan ske utan ändring av kyrkolagen.

Enligt lag den 18 mars 1910, innefattande ändring i 2 kap. 3, 4 och 8 §§ kyrkolagen äger konsistorium, där sådant av omständigheterna föranleds, förordna, att för två eller flera församlingar gemensam högmässa må för­ rättas i en av dem. Denna lag avser enligt kyrkomötets uppfattning att uttömmande reglera de förutsättningar, under vilka sammanlysning får äga rum, och den form, vari medgivande därtill får ges. Lagen torde vid sin tillkomst ha avsett att bereda möjlighet till sammanlysning, dels där sådan föranleddes av tillfälliga omständigheter, dels också då den över­ ensstämde med ortens sedvana. Kyrkomötet anser emellertid, att det icke bör ha anledning att motsätta sig om lagen i detta särskilda sammanhang tillämpas så att domkapitel, där synnerliga skäl är, kan medge regelbundet återkommande sammanlysningar i församlingar, där det ej förekommit tidigare.

1951 års kyrkomöteskommitté har i sitt betänkande rörande kyrkomö­ tets grundlagsenliga befogenheter m. m. (SOU 1955:47) upptagit före­ varande fråga till behandling. Med instämmande i vad kommittén här- utinnan uttalat tillåter jag mig att återgiva det avsnitt i berörda betän­ kande, vari denna fråga behandlas. Kommittén anför:

Ehuru 1686 års kyrkolag, om än uttryckliga stadganden därom saknas, tydligen förutsatt, att söndaglig gudstjänst skulle hållas i varje kyrka, torde detta icke ha ansetts utgöra hinder för Kungl. Maj:t att förordna om sådana ändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen — t. ex. nedläggande av kyrkor och sammanslagning av pastorat — att den i

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

20

kyrkolagen förutsatta ordningen icke kunnat vidmakthållas. Även utan samband med dylika förändringar i den kyrkliga organisationen har Kungl. Maj:t, då särskilda förhållanden t. ex. uppkommen prästbrist inom ett stift påkallat det, meddelat direkta föreskrifter om sammanlysning av flera för­ samlingar inom ett pastorat till gemensam gudstjänst. Då nu 1910 ansågs erforderligt att med ändring av kyrkolagen medge större frihet i fråga om antalet gudstjänster, behandlades frågan därom som kyrkolagsärende, och de nya bestämmelserna, varigenom domkapitel fick i det närmaste full fri­ het att förordna om sammanlysning av högmässa m. m., upptogos i den förstnämnda, såsom kyrkolag enligt regeringsformen § 87: 2 tillkomna lagen 18/3 1910. Denna lag har av 1953 års kyrkomöte (kyrkomötets skrivelse nr 34 med yttrande angående en reform av den territoriella pastoratsindel- ningen och den församlingsprästerliga organisationen in. in.) tolkats så att lagen uttömmande reglerar de förutsättningar, under vilka sammanlysning får äga rum, och att Kungl. Majt därför icke utan domkapitlets samtycke äger fastställa en pastoratsindelning, som medför ökad sammanlysning av högmässogudstjänst. Det har dock 1910 uppenbart icke varit meningen att inskränka de befogenheter Kungl. Maj:t av ålder haft med avseende å den kyrkliga indelningen och organisationen. Domkapitlet fick genom 1910 års lag bemyndigande att inom den av Kungl. Maj:t fastställda organisationen förordna om antalet gudstjänster i församlingarna. Kungl. Maj:t torde å andra sidan i indelnings- och organisationsfrågor ha att taga hänsyn till den bakom kyrkolagen och 1910 års lag liggande grundtanken att hög­ mässa som regel skall hållas söndagligen i varje församling. Men att Kungl. Maj:t därvid skulle vara bunden vid domkapitels beslut om antalet guds­ tjänster kan icke ha varit av lagstiftaren avsett.

Eu- eller flerprästpastorat (bilaga 1 s. 62—67). De sakkunniga förordar i allmänhet en organisation med flera än en präst i pastoratet, helst tre, men konstaterar även, att vad särskilt landsbygden beträffar förhållandena kan motivera inrättande jämväl av pastorat med blott en präst, kyrkoherden.

Som skäl för flerprästorganisationen framhålles främst möjligheterna till fördelning av arbetet efter exempelvis prästernas individuella läggning och ålder. Starkast betonas denna synpunkt med avseende å stadspastoraten, men de sakkunniga finner den numera i vidgad utsträckning tillämplig lika väl på landsbygdspastoraten. För dessa senare har dock mångenstädes gjort sig gällande den tidigare än mer gängse uppfattningen, att den per­ sonliga kontakten mellan präst och menighet, vilken är av stor vikt i den prästerliga verksamheten, bäst uppehälles, där pastoratet ej är större än att pastoralvården i dess helhet kan ombesörjas av kyrkoherden ensam. De sakkunniga bestrider icke värdet av även en sådan synpunkt men ifråga­ sätter, om den är hållbar såsom en allmän grund för regleringen av pasto- ratsindelningen och organisationen, och finner närmast en vidgad tillämp­ ning av flerprästorganisationen kunna bli till fördel jämväl på landsbygden. De framhåller till sist såsom ett särskilt och mera avgörande skäl härför, att flerprästorganisationen ger mera stabilitet i indelningen, i det att denna vid sjunkande folkmängd i pastoratet, vilket nu är det vanligaste åt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

21

minstone inom de övervägande agrara delarna av landet, icke så snart riskerar att behöva ändras, då nämligen folkminskningen i dylikt fall i stället kan mötas med indragning av en av tjänsterna i pastoratet.

Det utkast till ny pastoratsindelning, som de sakkunniga framlagt, anger också en sammanläggning i viss utsträckning av tidigare enprästpastorat till större pastorat med två eller flera präster men upptager därjämte, liksom hittills, ett antal enprästpastorat inom varje stift och däribland även sådana som innefattar flera än två församlingar. Enligt en av 1946 års prästlönekommitté i dess betänkande, del I, (SOU 1948: 44) redovisad sammanställning fanns den 1 januari 1948 av de då i riket varande 1 362 territoriella pastoraten inalles 582 eller ej fullt 43 procent som utgjorde enprästpastorat, däribland 10 i städerna och av dessa hälften omfattande även någon landsbygdsförsamling. De förändringar som skett härefter, inverkar icke nämnvärt på dessa siffror. Den av pastoratsindelningssak- kunniga med deras utkast åskådliggjorda nya indelningen (utom Stock­ holms stad) omfattar av däri ingående sammanlagt 1 157 pastorat 253 eller nästan 22 procent enprästpastorat och av dessa 50 bestående av 3—5 församlingar, i vilka sistnämnda kyrkoherden dock i 33 fall skulle enligt utkastet få biträde i tjänsten av kyrkoadjunkt från något intilliggande pastorat.

I remissyttrandena över sakkunnigförslaget har frågan om fördelarna med en- eller flerprästpastorat icke särskilt beaktats i någon större ut­ sträckning. Närmare beröres den egentligen endast av kammarkollegiet och ett mindre antal av domkapitlen och länsstyrelserna samt i korthet även av pastoratens riksförbund. Kyrkomötet har emellertid upptagit denna fråga till mera ingående granskning. Såväl särskilda utskottets, av kyrko­ mötet godkända uttalande (bilaga 2 s. 23—27) som de nyss åsyftade re­ missinstansernas uttalanden är här i slutomdömena ganska enstämmiga: flerprästorganisationen må i regel vara lämplig för stads- och jämförliga andra tätortspastorat, men i de egentliga jordbruksbygderna måste en- prästpastoratet alltjämt anses som den lämpligaste indelningstypen och därför vara att föredraga där i det övervägande antalet fall; någon diffe­ rentiering av arbetsuppgifterna blir ofta med hänsyn till avstånd och andra förhållanden icke möjlig i de rena landsbygdspastoraten, varför från arbetsfördelningssynpunkt en organisation med flera präster mera sällan kan vara påkallad där. Kostnadsökningen blir säkerligen ringa, om, i stället för att sammanslå två mindre enprästpastorat till ett, dessa bibehålies självständiga, då i dylikt fall kyrkoherden i vartdera av de två pastoraten merendels torde komma i någon lägre lönegrad, medan kyrkoherden i det sammanslagna pastoratet eventuellt måste inplaceras i en högre lönegrad och därtill kommer avlöningen åt eu biträdande komminister eller kyrko­ adjunkt. Endast domkapitlet i Stockholm har ansett sig kunna biträda de

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 är 1957

22

sakkunnigas förordande av flerprästorganisationen jämväl för landsbygden.

Kyrkomötesutskottet framhåller för sin del särskilt, att på vissa håll på landsbygden flerprästpastoratet visserligen kan vara den enda naturliga lösningen, t. ex. för utjämning av arbetsbördan mellan prästerna i två nuvarande olika stora och närliggande pastorat, men erinrar dessutom om att den utjämnande effekten av en dylik pastoratssammanslagning lätt uteblir, om de lokala förhållandena hindrar prästerna att i nämnvärd mån övertaga arbetsuppgifter från varandra. I anslutning härtill betonar ut­ skottet, att nackdelarna eller fördelarna av de två pastoratstyperna icke kan generellt avgöras utan att avvägningen dem emellan måste ske från fall till fall under beaktande av föreliggande betingelser. Utskottet säger sig emellertid för de fall, då frihet att välja är för handen, finna skälen för enprästpastorat på landsbygden väga tyngre än nackdelarna därav. Ut­ skottet påpekar vidare värdet av den personliga kontakten mellan prästen och församlingsborna och understryker därvid, att sådan kontakt lättast kommer till stånd i enprästpastoraten, ej minst därför att kyrkoherden där oftast stannar på denna sin tjänst tjänstetiden ut, medan de biträdande prästerna vanligen efter kort tid söker sig bort för befordran. Självständig­ heten i tjänsteställning som kyrkoherde torde, enligt utskottet, sättas så högt av prästerna att den föredrages även framför befordran i löneavseende. Slutligen belyser utskottet den ekonomiska sidan av frågan genom beräk­ ning av kostnadsskillnaden för de två pastoratstyperna i givna fall, ej blott i avlöning utan även i fråga om resekostnader och med avseende å bostads- avdrag och bränslekostnadsgottgörelse för tjänstebostad vid kyrkoherde- och komministertjänst. Enligt dess beräkningar kan kostnaderna för två enprästpastorat bli — beroende av folkmängdens storlek och avstånden inom pastoraten — antingen större eller också mindre än om pastoraten sammanslås till ett. I bådadera fallen blev skillnaden dock relativt obetyd­ lig, några hundra kronor eller kanske högst 1 000 kronor för år. Under framhållande att tillbörlig hänsyn naturligtvis alltid måste tas till kost­ nadsfrågan säger sig utskottet icke vilja motsätta sig inrättande av fler- prästpastorat för de fall, då en besparing av väsentlig betydelse därigenom uppnås, men under förutsättning tillika att sådan åtgärd i övrigt betingas av det kyrkliga livets behov.

Mot vad kyrkomötesutskottet i denna fråga i huvudsaken anfört synes ej gärna kunna resas någon avgörande invändning. Dess betonande av att båda de ifrågavarande pastoratstyperna måste förutsättas komma att behövas samt att någon generell regel icke kan uppställas för avgörande av vilkendera typen, som bör föredragas, utan att detta måste avgöras med hänsyn till förutsättningarna i det särskilda fallet, synes också vara värt beaktande. Att utskottet härvid för tveksamma fall ändock ger ett bestämt företräde åt enprästpastorat på landsbygden kan möjligen sägas

Kungl. Majrts proposition nr 153 år 1957

23

innebära någon överskattning av vissa speciella prästerliga intressen, liksom det även kan göras gällande, att utskottet synes ha något under­ skattat kostnadsfrågans både räckvidd och betydelse. I övrigt lärer utskottet likväl få anses ha vägt de olikartade synpunkterna i det hela väl och för­ utsättningslöst. Det bör kanske dock påpekas, att uttalandet, att prästerna i allmänhet skulle föredraga självständigheten såsom kyrkoherde i ett litet pastorat framför befordran till tjänst i högre löneställning, knappast stäm­ mer med verkligheten. Det är ju ingalunda något undantagsfall, att kyrko­ herde i ett mindre landsortspastorat söker förflyttning icke endast till kyrkoherdetjänst utan även till komministertjänst i de större pastoraten, främst i städer och andra tätorter. En kyrkoherdetjänst i den lägsta lönegraden kommer väl därför också säkerligen att i de flesta fallen upp­ fattas såsom en passagetjänst, om än icke i samma utsträckning som kom­ ministertjänsterna i allmänhet.

Inom ecklesiastikdepartementet har gjorts en detaljerad undersökning av det av de sakkunniga framlagda utkastet till pastoratsindelning i syfte, bland annat, att utröna i vad mån, utan direkt frångående av de av de sakkunniga förordade allmänna indelningsnormerna, utrymme kunde ges för ett bibehållande inom landsbygdsdelarna, företrädesvis i vissa stift, av enprästpastorat i något större utsträckning än som bleve fallet vid en indel­ ning enligt utkastet. Undersökningen gav preliminärt till resultat en ökning av antalet enprästpastorat med sammanlagt 55 i förhållande till det i de sakkunnigas utkast redovisade totalantalet. Den största ökningen — 24 — kom härvid på Lunds stift. Den årliga merkostnaden för en dylik ändring i indelningen enligt utkastet har beräknats till omkring 100 000 kronor i avlöning, varjämte emellertid får tagas hänsyn till uppskattningsbara ökade intäkter i bostadsavdrag samt minskade utgifter för bränsle och i resekostnader, tillhopa ca 30 000 kronor om året. Vid denna undersök­ ning har framför annat tagits sikte på att, med avvikelse från indelningen i utkastet, söka i större utsträckning dels undvika att skilja församlingar, som av gammalt är i pastoratsgemenskap med varandra, dels taga hänsyn till förekomsten av i gott skick befintliga prästgårdar, men även att för­ bättra indelningen enligt sakkunnigutkastet i vissa fall, där denna synts ha bestämts främst i kostnadsbesparande syfte men från kyrklig synpunkt framstod som mindre tillfredsställande.

Efter ytterligare granskning inom departementet av det sålunda före­ liggande undersökningsresultatet kan det nog sägas, att den härvid förut­ satta ökningen av antalet enprästpastorat blivit i viss utsträckning för långtgående. I flera fall framstår ändringen såsom ej tillräckligt betingad och har månhända de kyrkliga synpunkterna kommit att för mycket dominera med undanskjutande av andra förut berörda, det allmännas intresse mera närliggande synpunkter. Så t. ex. har sambandet med den

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 153 år 1957

24

borgerliga kommunindelningen icke alltid så strängt beaktats och önske­ målet om kostnadsbegränsning har, såsom redan nämnts, delvis fått stå tillbaka. En viss reducering av det antal fall, då ytterligare enprästpastorat enligt undersökningen skulle inrättas, synes följaktligen under alla om­ ständigheter vara påkallad. Men en ökning av antalet enprästpastorat utöver vad de sakkunniga förutsatt måste dock vara befogad. Detta moti­ veras i sin man av skäl, som kyrkomötet anfört, och bestyrkes även av den åberopade, inom departementet gjorda undersökningen som ock av efter- granskningen därstädes.

Vid bedömandet av de förhållanden, under vilka enprästpastorat må kunna bibehållas där sådant ej av de sakkunniga förutsatts, måste — liksom över huvud taget vid indelningsreformens planerande och genom­ förande — givetvis strängt beaktas problemens ekonomiska sida. Återhåll­ samhet i fråga om ökning av antalet befattningshavare, vilket även måste vara en naturlig strävan, har väl med avseende å det just här aktuella problemet icke så stor betydelse, eftersom det därvid ej gärna blir fråga om annat än ett ersättande av en ändock erforderlig tjänst med en i högre tjänstegrad. Behovet av varsamhet i detta hänseende accentueras eljest i dagens läge av den prästbrist, som på sina håll redan uppstått. Beträffande förevarande angelägenhet måste emellertid vidare — i överensstämmelse med en av de sakkunniga härå anlagd synpunkt — iakttagas, att nuvaran­ de pastorat med sjunkande folkmängd icke bibehålies ensamt såsom en­ prästpastorat, såvida ej folkmängden där likväl är så stor att den även vid fortskridande minskning under överblickbar framtid kan utgöra ett till­ räckligt underlag för en kyrkoherdetjänst eller pastoratet kan förutsättas framdeles kunna sammanläggas med annat, intilliggande pastorat utan att indelningen i övrigt i omgivningen behöver rubbas. Då sammanläggning föreslås skola ske, bör förutsättningar finnas för samarbete eller tjänste- utbyte mellan pastoratets präster. I annat fall bör det få anses fullt försvarligt att i stället göra enprästpastorat, i händelse av behov med en kyrkoadjunkt gemensam för båda pastoraten.

Att på förhand redan nu bedöma huru stort ytterligare antal enpräst­ pastorat under angivna förhållanden kan förutsättas, är givetvis vanskligt. Jag räknar emellertid med att ökningen av antalet enprästpastorat i för­ hållande till vad de sakkunniga beräknat skall uppgå till 30. Den kostnads­ ökning, som detta skulle kunna medföra med hänsyn även till uppkomman­ de besparingar i resekostnad in. in., torde icke bli större än omkring 50 000 kronor.

Gemensamma prästtjänster (bilaga 1 s. 67—69). Den församlingspräster- liga organisationen är för närvarande i regel så utformad, att prästerna är anställda i visst pastorat och har sin tjänstgöring förlagd inom detta. I de få fall, då avsteg gjorts härifrån, har det nästan alltid varit fråga om ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

25

samhälle, som vuxit upp på ömse sidor om en pastoratsgräns. Den präst — hittills har anordningen använts endast i fråga om kyrkoadjunkter — som tillsatts för att tjänstgöra huvudsakligen i samhället, har blivit ge­ mensam för båda pastoraten.

De sakkunniga har funnit att en anordning med gemensam kyrkoadjunkt bör lämpligen kunna ifrågakomma — förutom i de tidigare nämnda fallen — då arbetsförhållandena i varandra närliggande pastorat vart för sig var­ ken i följd av pastoratets storlek eller eljest kräver någon ytterligare hel­ tidsanställd, i pastoratet stationerad präst men arbetsbördan där i sin helhet överstiger vad som normalt kan påläggas det antal präster, som där- förutan blir för pastoratet erforderligt. En dylik anordning innebär också enligt de sakkunniga förbättrade möjligheter till utjämning i arbetsupp­ gifterna mellan skilda pastorat.

I de få remissyttranden, där frågan berörts, har anordningen betraktats som en nödlösning, som endast i sällsynta fall bör komma i fråga. Domkapit­ let i Visby framhåller, att anordningen i vissa fall kan lösa eljest svårupp- klarade organisatoriska problem.

Även kyrkomötet har ansett anordningen utgöra en icke idealisk lösning av problemen, som dock kan vara lämplig bland annat i fall, då söndaglig gudstjänst i någon församling icke kan upprätthållas på annat sätt (bil. 2, s. 27).

För egen del kan jag icke dela de framförda betänkligheterna mot för­ slaget om för flera pastorat gemensamma tjänster. Ifrågavarande organisa­ tionsform synes ur såväl administrativ som ekonomisk synpunkt vara en smidig anordning och vara att föredraga framför en ändrad pastorats- indelning eller en för omfattande organisation. De sakkunniga har förut­ satt, att dessa gemensamma tjänster skall utgöras av kyrkoadjunkturer och har i utkastet till ny pastoratsindelning stundom förordat kyrko- adjunktstjänster i fall, där tjänsten, om den inrättats för endast ett pasto­ rat, enligt de sakkunnigas allmänna grunder kunnat inrättas eller behållas såsom komministertjänst. Enligt min mening bör komministertjänster med viss, till art och omfattning i tjänstgöringsbestämmelser fastställd fyllnadstjänstgöring, kunna ifrågakomma i dessa fall.

1950 års prästvalskommitté har i förstnämnda betänkande med förslag- till vissa övergångsanordningar vid en allmän reform av pastoratsindel- ningen behandlat frågan om gemensam komministratur och uttalat att om, såsom kommittén menar, val för tillsättning av dylik tjänst skall förrättas allenast i det pastorat, där prästen skall vara stationerad, någon prästvals- rättslig svårighet icke behöver föreligga för inrättande av så beskaffad komministertjänst.

Beträffande prästgård synes det kunna förfaras på samma sätt så att endast stationeringspastoratet blir berört härav. Vad lönekostnaden be­ träffar torde vid inrättande av gemensam tjänst böra bestämmas, hur stor

Kungl. May.ts proposition nr 158 år 1957

26

del av tjänstgöringen som skall anses belöpa på vartdera pastoratet, och uppdelningen av lönekostnader beräknas i proportion härtill.

Allmänna normer för indelningen och organisationen (bil. 1, s. 69—79).

På grundval av de utav dem angivna förutsättningarna har de sakkunniga kommit fram till vissa allmänna normer, som enligt deras uppfattning bör tjäna som riktlinjer för en revidering av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorganisationen i pastoraten.

De sakkunniga anför att pastoratsdelning påkallas, när ökad folkmängd gör, att gudstjänstliv och församlingsvård icke längre kan besörjas enhetligt för hela pastoratet och organisationen blivit så stor att kyrkoherden har svårt att utöva ledningen. Sammanläggning måste å andra sidan övervägas om kyrkoherden i ett pastorat icke har eller kan få tillräcklig sysselsättning. Skall flera pastorat sammanläggas och förutsättes det sammanlagda pasto­ ratet kräva en organisation med flera än en präst, måste också undersökas huruvida arbetsgemenskap mellan dessa med någon fördel kan genomföras.

De av de sakkunniga föreslagna normerna innebär i sammanfattning följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

Folkmängdstal

Antal präster och invånare i pastoratet

1 präst

flera präster

invånare

2

3

4

5

lägst upp till

invånare upp till

Tätortspastorat .....................

2 000 4 000 9 000

15 000

22 000 30 000

Landsbygdspastorat

med »måttlig areal» och I förs...................

2 000 3 000

6 000

9 500 13 500 18 000

2 » ...............

1500 2 500

5 500 9 000

13000

—

3 » ...............

1 000

1800 4 300

7 300 10 800

—

4 o. fl. » ...............

1000

1 500 4 000

7 000 10 500

—

Normalt ej önskligt flera än o präster i ett pastorat (i ett landsbygdspastorat av två eller flera församlingar ej flera än 4 präster).

Såsom tätortspastorat anser de sakkunniga pastorat där minst 2/3 av befolkningen är bosatt i tätort.

Arealen

Enprästpastorat, »måttlig areal» = 1 y2 kvadratmil. Två- och flerprästpastorat, »måttlig areal» = höjning i förhållande till

antal präster, men ej ren multiplicering.

27

Antal församlingar

För 1 präst: 2 högst 4 församlingar

» 2 präster: högst 5, ev. 6 ä 7 församlingar » flera präster: viss ökning av antalet församlingar i förhållande till an­

talet präster, men restriktivt.

Avvikelser

Minimifolkmängd kan behöva underskridas

i fråga om pastorat med stor areal eller mer permanent isolerade bygder (t. ex. skärgårds- och fjällpastorat);

i fråga om pastorat, där folkmängden är växande och det med någon viss­ het kan förväntas att den inom nära framtid överskrider minimifolk- mängden;

då erforderliga gudstjänster (även utom församlingskyrka) ej kan uppe­ hållas med den för folkmängdsantalet angivna organisationen.

Maximifolkmängd kan behöva överskridas

vid relativt liten areal.

Folkmängdstalet kan i övrigt behöva jämkas

för vinnande av anslutning till den borgerliga kommunens gränser; med hänsyn till antalet vårdplatser å sjukhus, som är beläget inom pasto­ ratet och för vilket den andliga vården skall ankomma på församlings- prästerskapet i tjänsten.

Måttlig areal (1 % kvadratmil) kan behöva jämkas

på grund av särskilda omständigheter, såsom svårframkomliga vägar, skärgård o. d.

De av de sakkunniga föreslagna folkmängdstalen har av de flesta kyrk­ liga myndigheterna och organisationerna ansetts vara i allmänhet eller i vissa fall för höga. Endast domkapitlet i Lund har kunnat helt godtaga folkmängdstalen. Länsstyrelserna och kommunförbunden har förklarat sig godtaga eller i huvudsak godtaga de sakkunnigas förslag.

Kammarkollegiet och statskontoret har i sina yttranden föreslagit en höjning av folkmängdstalen. Kollegiet anser att i tätort en präst bör kunna betjäna 5 000 invånare. Minimitalet för tätort spastorat bör enligt kollegiets mening vara 2 500 i allmänhet och 3 000 för sådana av ren tätortskarak- tär. De sänkta talen för flerförsamlingspastorat synes kollegiet alltför låga. Alltför stor hänsyn borde ej tagas till flerförsamlingskaraktären. Stats­ kontoret föreslår en genomgående höjning av folkmängdstalen.

Vad beträffar arealen anser kammarkollegiet, att kommunikationsmed­ lens utveckling och vägväsendets förbättring utgör skäl för en höjning av siffran för »måttlig areal» till två kvadratmil.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

28

De sakkunnigas normer bör enligt kyrkomötet (bil. 2, s. 30—33) kunna godtagas med vissa jämkningar. Kyrkomötet förutsätter härvid, att nor­ merna bör kunna tillämpas med avvikelser inom en vid marginal. De upp­ ställda normerna kan nämligen icke alltid strängt iakttagas utan måste kunna jämkas med hänsyn till speciella lokala förhållanden.

Beträffande de föreslagna folkmängdstalen föreslår kyrkomötet, att den undre gränsen i enprästpastorat av landsbygdskaraktär med en eller två församlingar något sänkes, förslagsvis till 1 500 respektive 1 200 invånare. Den av de sakkunniga föreslagna progressiviteten i folkmängdstalen vid organisation med två eller flera präster kan enligt kyrkomötets mening ej alltid vara helt motiverad. Kyrkomötet framhåller vidare, att vid pastorats- indelningens genomförande å Gotland och Öland en särskild hänsyn bör tagas till därvarande församlingars egenartade struktur och övriga för­ hållanden.

Vad beträffar tätortspastorat framhåller kyrkomötet, att därest en del av ett tätortspastorat utgöres av landsbygd, måste behovet av prästerlig- arbetskraft för denna de] alltid beräknas efter de grunder, som tillämpas för landsbygdspastorat. Sistnämnda normer bör även tillämpas för tätorts­ pastorat, innefattande jämte landsbygd två eller flera tätorter. Sådan struk­ tur a pastorat ökar enligt kyrkomötets uppfattning prästens arbetsbörda avsevärt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

För egen del anser jag att normerna — såsom innefattande faktorer föl­ en värdering av prästernas arbetsbörda med samtliga för dem ifrågakom- mande tjänsteuppgifter — i första hand bör kunna fotas på pastoratets sammanlagda folkmängdstal och omfattning i landarea]. De sakkunniga har föreslagit, att särskilda normer bör gälla för tätortspastorat och lands­ bygdspastorat. Med beaktande av vad kyrkomötet härutinnan anfört vill jag i stället föreslå, att pastoraten uppdelas i tre grupper. Den första gruppen bör bestå av pastorat, som i överensstämmelse med den nya statistiska indelningen (se Sveriges officiella statistik, 1950 års folkräkning, del III, s. 2) skulle tillhöra grupp F, d. v. s. pastorat där tätortsbefolk­ ningens andel uppgår till minst 90 procent (i det följande kallat F-ortspastorat). Den andra gruppen bör bestå av pastorat tillhörande grupp E, d. v. s. pastorat där tätortsbefolkningens andel utgör 70—90 procent (i det följande kallat E-ortspastorat). Den tredje gruppen skulle bestå av övriga pastorat (landsbygdspastorat).

Särskilda folkmängdstal per präst i pastoratet synes behövliga för pasto­ rat av F-ortstyp med 1—6 präster och för övriga pastorat med 1—5 präs­ ter. För vardera pastoratstypen kräves endast en enda serie folkmängds­ tal, om församlingsindelningen såsom jag tidigare föreslagit, i allmänhet ej skall få påverka organisationen. Såsom minimital för bildande av pastorat bör för samtliga pastoratstyper bibehållas det föreslagna 2 000 invånare.

29

Någon anledning att höja detta tal föreligger icke enligt min uppfattning för någondera typen, då talet 2 000 alltid ansetts representera en full, om än ej högsta, sysselsättning för en präst samt redan enhetliggörandet av folk- mängdsserien för landsbygdspastoraten innebär en höjning av dessa pasto­ rats minimistorlek.

Om i ett pastorat kräves kyrkoherde jämte en biträdande präst i stället för kyrkoherde ensam, innebär detta egentligen icke att den relativa arbets­ bördan per präst blir reducerad, ty härvid tillkommer för kyrkoherden uppgiften som arbetsledare, varjämte på honom ankommer att alltjämt utöva tillsyn över arbetet i hela pastoratet. Med hänsyn härtill kräves skäligen icke för någon av pastoratstyperna progressivitet i folkmängds- talet för pastorat med två präster. Folkmängdstalet för dylikt pastorat synes mig därför icke böra sättas högre än till det jämnt dubbla av det för ett enprästpastorat. För pastorat med ytterligare antal biträdande präs­ ter kan däremot folkmängdstalet höjas progressivt. Maximitalet för pasto­ rat med en präst bör för F-ortspastorat lämpligen sättas till 5 000 invånare. För E-ortspastorat anser jag, att maximitalet för enprästpastorat lämpligen bör bestämmas till 3 500 invånare.

De normer, som i enlighet härmed kan bli godtagna, är givetvis, såsom ock av de sakkunnigas motivering framgår, endast att uppfatta som rikt­ punkter för indelning och organisation och innebär följaktligen, att vissa marginaler måste tillåtas i tillämpningen. Storleken av dessa marginaler får i regel i de enskilda fallen helt avpassas efter den nödiga hänsynen till de för indelningen och organisationen föreliggande, för orten speciella för­ hållandena. Härvid måste emellertid betonas, att de i normerna ingående folkmängdstalen naturligtvis är valda för att gälla för rent normala fall och därför avsedda att jämkas, när avvikelser från det normala föreligger. På sätt redan nämnts förutsätter jag sålunda, att större eller mindre avvikelse uppåt kan ifrågakomma beträffande ett folkmängdstal därest arealen är relativt liten samt avvikelse nedåt därest arealen är mycket stor. I överens­ stämmelse härmed bör vidare avvikelse nedåt medgivas, i den händelse i det planerade pastoratet förekommer mer än normalt antal församlings­ kyrkor per präst, varest söndaglig högmässa skall förrättas, d. v. s. kyrkor beträffande vilka betingelser för sammanlysning av gudstjänsten över huvud taget icke föreligger. För närmare precisering av de fall, då jämk­ ning av folkmängdstalen bör av sådan anledning förutsättas, kan man såsom normalt utgå från 1—2 församlingskyrkor per präst eller, där sammanlys­ ning av gudstjänst kan äga rum, 1—3 församlingskyrkor per präst; vid större antal församlingskyrkor per präst i ett blivande pastorat skall följ­ aktligen allt efter omständigheterna en mer eller mindre betydande jämk­ ning av folkmängdstalen kunna tillåtas. Denna jämkningsregel är främst motiverad av att för landsbygdspastoraten, där ett större antal församlings­ kyrkor vanligast kan komma att finnas, enligt det föreliggande förslaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1957

31

husen. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade den 22 decem­ ber 1943 dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet särskilda sakkun­ niga med uppdrag att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag rörande förbättrade betingelser för den andliga vården å sjukvårdsinrättningar jämte därmed sammanhängande frågor. De sakkun­ niga avgav den 31 oktober 1949 betänkande med förslag till ordnande av den andliga vården vid sjukhusen (SOU 1949: 53).

De sakkunniga föreslår i detta betänkande, bland annat, att den and­ liga vården vid sjukhusen i regel skall handhas av vederbörande pastorats prästerskap såsom en del av för samlings vården. Den prästerliga organisa­ tionen i pastoratet skulle anpassas härefter. Vid större sjukhus, där den andliga vården kunde antagas bereda vederbörande präst full sysselsättning — vilket enligt de sakkunnigas mening är fallet, då antalet vårdplatser å sjukhuset uppgår till omkring 1 200, eller åtminstone överstiger 1 000 — borde emellertid anställas särskild sjukhuspräst. Heltidsanställning av präst borde ock kunna ske genom samordnande av två eller flera sjukhus under en präst.

De sakkunnigas förslag har i vanlig ordning remissbehandlats. Jag anser emellertid, att innan slutlig ställning tages, kyrkomötet bör beredas till­ fälle yttra sig i ärendet. Detta torde lämpligen kunna ske vid det kyrko­ möte, som är planerat till hösten 1957. Sedan yttrande inhämtats av kyr­ komötet torde till 1958 års riksdag böra avgivas proposition med förslag till ordnande av den andliga vården vid sjukhus. Det torde härigenom bli möjligt för domkapitlen att — i den mån den andliga vården vid sjukvårds­ inrättningar avses skola ingå i församlingsprästernas tjänsteuppgifter — vid uppgörande av förslag till ny pastoratsindelning och -organisation be­ akta detta vid folkmängdsnormemas tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

III. Vissa specialfrågor1

Tjänstegraderingen och prästernas befordringsförhållanden (bilaga 1 sid. 86—92). De sakkunnigas förslag beträffande tjänsteorganisationen för pastorat i avseende på tjänstegraderingen har kritiserats av flertalet av de kyrkliga myndigheterna och organisationerna ävensom av flera länsstyrel­ ser. Enligt dessa kommer den minskning av antalet ordinarie tjänster, som blir en följd av de sakkunnigas förslag i nu före varande fråga, att genom försämring av befordringsutsikterna försvåra nyrekryteringen till präst­ banan. Liknande synpunkter har även framförts av kyrkomötet (bilaga 2 sid. 37—38).

Den förutsatta minskningen av antalet ordinarie tjänster medför själv­ fallet en viss försämring av befordringsgången för prästerskapet. Såsom kammarkollegiet framhållit i sitt yttrande kan emellertid relationen mellan de olika kategorierna icke anses vara oförmånlig, jämfört med förhållandena inom andra yrkesgrupper. Enligt de sakkunnigas utkast till pastoratsindel- ning skulle av församlingsprästerna 22 procent utgöras av kyrkoadjunkter och 78 procent av kyrkoherdar och komministrar. För närvarande är pro­ centtalet för kyrkoadjunkterna omkring 14. I detta sammanhang bör även beaktas angelägenheten av att få en mera elastisk organisation än den nuvarande, en organisation som bättre än den nuvarande skall kunna utan genomgripande pastoratsreglering anpassas till ett efter demografiska för­ ändringar ändrat behov av prästerlig arbetskraft. Med hänsyn till vad här anförts anser jag mig böra — med de ändringar som föranleds av de av mig föreslagna allmänna normerna för indelningen och organisationen — i hu­ vudsak biträda sakkunnigförslaget. Jag föreslår sålunda, att i pastorat, där den förutvarande organisationen endast består av en kyrkoherde, kyrko- adjunktur bör inrättas om folkmängdstalet väsentligen överstiger 3 000 för landsbygds-, 3 500 för E-orts- respektive 5 000 för F-ortspastorat och viss tendens till fortsatt stegring samt i övrigt normala förhållanden i avseende å arbetsbördan råder. Om folkmängden ytterligare ökas, t. ex. med mer än 50 procent av nämnda grundtal och så att två prästers fulla arbetskraft erfordras, bör i regel adjunkturen ombildas till komministratur. Då behov av en tredje tjänst inträder, bör denna under motsvarande förutsättning bli en kyrkoadjunktur. Vid en ökning av organisationen utöver detta antal 1 2

1

Se beträffande redogörelse för pastoratsindelningssakkunnigas förslag jämte remissyttrandena

^{däröver bilaga} 1 ^sid. 79—118 och 140—150,

beträffande särskilda utskottets betänkande bilaga

2 ^sid. 33^—41 ^och 45—47 ^{samt beträffande kyrkomötets beslut bilaga} 3.

33

får arbetsförhållandena i varje särskilt fall bli avgörande. Saknas allmän hyresmarknad och kan ej heller lämplig bostad tillhandahållas bör den naturliga formen för lösning av organisationsfrågan vara inrättande av komministratur. Komministratur torde även vara att föredra, där biträ­ dande präst skall ha kyrkobokföringsskyldighet eller det kan förutsättas, att den prästerliga representationen i kyrkoråd kommer att stadigvarande ankomma på honom.

Tjänstebostad åt kyrkoadjunlct.

(bilaga 1 sid. 84—86). För närvarande

föreligger icke skyldighet för pastorat att sörja för bostad åt kyrkoadjunkt. Förslag om sådan skyldighet framlades av Kungl. Maj:t för 1949 års riks­ dag, men riksdagen biföll icke förslaget. De sakkunniga föreslår nu, att frågan tages upp till förnyad prövning. Enligt deras mening borde pastorat åläggas att tillhandahålla kyrkoadjunkt bostad i de fall, där varken förut­ varande prästgård eller hyresmarknad finnes.

Sakkunnigförslaget tillstyrks av de kyrkliga myndigheterna, medan det däremot avstyrks av kammarkollegiet och statskontoret. Även kyrkomötet avstyrker förslaget (bilaga 2 sid. 35—36). Kammarkollegiet framhåller, att innan en folkmängdsstegring nått en sådan omfattning och stabilitet, att det kunde vara motiverat att ombilda adjunktur till komministratur måste det vara ovisst, huruvida en utökning av organisationen kom att bestå för framtiden. Att vid sådant förhållande ålägga pastorat skyldighet att upp­ föra prästgård åt adjunkt syntes kollegiet knappast lämpligt.

Särskilda utskottet vid 1953 års kyrkomöte erinrar om att 1951 års kyrkomöte hemställt, att prästerlig tjänst, som motsvarade stadigvarande behov och inrättades i ort utan hyresmarknad, i regel måtte inrättas som ordinarie befattning. Utskottet anser, att, därest denna grundsats iakttages, tillräckliga skäl icke föreligger att införa den ifrågasatta skyldigheten för pastoraten.

Då kyrkoadjunktstjänster i regel — åtminstone på landsbygden — en­ dast kommer att finnas i de fall, där behovet icke är klart stadigvarande, anser jag i likhet med kammarkollegiet, att pastorat icke skäligen bör åläg­ gas skyldighet att tillhandahålla bostad åt kyrkoadjunkt. Jag förutsätter emellertid, att prästgårdarna i de pastorat, där kyrkoadjunkturer ersätter nuvarande kyrkoherde- och komministertjänster, kommer att — ehuru de förlorar sin karaktär av tjänstebostäder — hållas i beboeligt skick och ut­ hyras till vederbörande kyrkoadjunkt.

Särskilt tjänstgöring sområde och prästs stationering

(bilaga 1 sid. 80—

84). Liksom de sakkunniga anser jag att särskilda tjänstgöringsområden för komministrar och kyrkoadjunkter icke bör fastställas annat iin undan­ tagsvis. Den möjlighet till samarbete och differentiering av arbetsupp­ gifterna, vilken är en av de fördelar, som följer med en pastoratsorganisa-

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 153

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

35

till domkapitlen av förordnanden om inrättande av särskilda tjänstgörings- områden. Genomfördes denna reform, kan frågan om inrättande och indrag­ ning av sådana områden på ett smidigt sätt lösas från fall till fall under beaktande även av de skilda tjänstinnehavarnas personliga kvalifikationer (bilaga 2 sid. 35).

För egen del instämmer jag helt med de sakkunniga beträffande dom­ kapitlens befogenhet att förordna om särskilda tjänstgöringsområden och vill härvid understryka vad kyrkomötet uttalat i förevarande fråga. Med hänsyn härtill anser jag mig — liksom de sakkunniga — icke böra förorda, att förekomsten av särskilda områden skall få inverka på prästernas löner.

Centralisering av kyrkobokföringen (bilaga 1 sid. 93—107). I fråga om centralisering av kyrkobokföringen har de sakkunniga framhållit, att en centralisering i ett pastorat till dettas huvudort i särskilda fall kunde inne­ bära bestämda fördelar för det prästerliga arbetet i pastoratet. Rationalise­ ring av arbetet med kyrkobokföringen främjades och möjligheterna till er­ hållande av biträden å expeditionen ökades, varigenom prästerna kunde bli mindre betungade med enklare bokföringsuppgifter och annat rutin­ mässigt skrivarbete och på så sätt få bättre tid för dem åvilande andra arbetsuppgifter. Centraliseringen av kyrkobokföringen kunde dock enligt de sakkunniga icke förväntas generellt genomföras. Avstånd och bebyggel­ seförhållanden kunde på sina håll omöjliggöra detta. Frågan måste därför städse prövas med hänsyn till de i varje fall föreliggande lokala betingelserna.

Remissyttrandena kan beträffande denna fråga i stort sett delas upp i två grupper. Flertalet länsstyrelser, riksarkivet och flera landsarkiv samt statistiska centralbyrån ävensom domkapitlet i Stockholm ansluter sig till sakkunnigförslaget. Domkapitlen, utom domkapitlet i Stockholm och till viss del domkapitlet i Visby, samt Svenska pastoratens riksförbund och Sveriges yngre prästers förbund anför däremot betänkligheter mot en ökad centralisering. För befolkningen i de församlingar, som förlorade sin pastors­ expedition, komme de längre avstånden till den nya expedition att med­ föra avsevärda olägenheter och ökade kostnader. Man kunde heller icke — framhölls det — bortse från det faktum, att också arbetet på pastors­ expeditionen beredde pastor möjlighet till kontakt med sina församlingsbor.

Kyrkomötet ställer sig också bestämt avvisande till den ifrågasatta cen­ traliseringen vad beträffar den egentliga landsbygden (bilaga 2 sid. 39—40).

För egen del anser jag, att vägande skäl talar för en centralisering på sätt de sakkunniga föreslagit. Genom en centralisering av pastorsexpeditionerna undanröjes i viss mån det hinder, som prästens bundenhet vid arbetet å pastorsexpedition i många fall utgjort för den i övrigt mest ändamålsenliga indelningen och organisationen. Jag vill emellertid understryka de sakkun­ nigas uttalande att frågan om dylik centralisering måste prövas med hän­ syn till de lokala förutsättningarna härför.

Såsom jag inledningsvis omnämnt liar de sakkunniga avgivit ett betän­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 153 år 1957

39

terna på sådant sätt, att ett enhetligt system erhålles, ett system som ar­ betar med samma lönebestämmande faktorer och där dessa är konstruerade lika för såväl kyrkoherde- som komministertjänsterna. De sakkunniga för­ ordar emellertid icke ett fullständigt parallellsystem. I samband med fast­ ställande av nya inplaceringsregler för komministertjänster bör antalet lönegrader i den för dessa tjänster gällande lönegradsserien minskas. Med beaktande av kvaliteten på de prästerliga arbetsuppgifterna samt övriga för inplaceringen betydelsefulla faktorer saknas enligt de sakkunnigas me­ ning fog för en så långt driven differentiering av lönegraderna som den nu­ varande. Med ett lägre antal lönegrader torde ett mera rättvisande system för tjänsternas differentiering alltefter ansvarsställning och arbetsuppgif­ ternas kvalitativa beskaffenhet kunna åstadkommas. Såsom tidigare berörts skall vid inplaceringen hänsyn icke tas till förekommande särskilda tjänst- göringsområden.

Med utgångspunkt i vad de sakkunniga sålunda uttalat föreslår de, att alla komministrar i de pastorat, i vilka kyrkoherden är placerad i Ca 33, skall placeras i Ca 28 samt alla övriga komministrar i Ca 26. Komminister­ tjänst i domkyrkopastorat — där kyrkoherden-domprosten är placerad i Ca 37 — bör enligt de sakkunnigas mening hänföras till Ca 28.

Sakkunnigförslaget har av de flesta remissinstanser i förevarande av­ seende lämnats utan erinran eller ej gjorts till föremål för särskilda utta­ landen. I vissa remissyttranden har dock några ändringar föreslagits. Så­ lunda anser domkapitlet och stiftsnämnden i Linköping, att komministrar såsom tidigare bör placeras i samma lönegrader som läroverksadjunkter. Domkapitlet i Göteborg föreslår, att i pastorat, där kyrkoherden är place­ rad i Ca 31, komminister skall vara placerad i Ca 27, medan domkapitlet i Visby föreslår, att antalet kyrkoherdar i Ca 31 blir något högre. Läns­ styrelsen i Värmlands län anser, att antalet lönegrader för kyrkoherdar bör minskas till tre, förslagsvis 29, 31 och 33 lönegraderna.

Kammarkollegiet vill för sin del bibehålla tjänstgöringsområdena såsom en lönebestämmande faktor för såväl kyrkoherdar som komministrar. Kom­ minister med särskilt tjänstgöringsområde borde med hänsyn till dennes mera självständiga och ansvarsfulla ställning beredas en relativt förmånlig lön. På grund av det minskade ansvaret för kyrkoherden borde följaktligen folkmängden i sådant område icke beaktas vid bestämmande av lönegraden för kyrkoherden. Kollegiet anser i anslutning därtill, att antalet lönegrader för komministrar bör vara tre, nämligen 26, 27 och 28 lönegraderna. I pas­ torat med flera komministrar bör enligt kollegiets mening löneställningen mellan komministrarna differentieras. Därest de av kammarkollegiet an­ givna principerna icke kan godtagas, bör -—- framhåller kollegiet -— cn redu­ cering av antalet komministrar i Ca 28 ske på sådant sätt, att endast kom­ ministrar i pastorat med mer än 15 000 invånare placeras i 28 lönegraden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1057

41

IV. Indelningsreformens genomförande

A. Allmänna synpunkter

Vid sådana mera omfattande förändringar av tjänsteorganisationen inom den offentliga förvaltningen, som innebär att vissa tjänster indrages, står i allmänhet ett flertal olika övergångsanordningar till buds. Några av dessa innebär att omorganisationens genomförande i förväg underlättas. Tjänste­ männen kan i samband med lönereglering underkastas viss avgångs- eller förflyttningsskyldighet. Ett annat sätt att underlätta genomförandet är att vid inträffande ledighet vakantsätta tjänster, som kan bli berörda av organisationsreformen. Dylik vakantsättning kan avse antingen endast tjänster, som kan väntas bli indragna eller också samtliga ledigblivna tjänster.

Enligt 12 § prästlönereglementet är innehavare av ordinarie tjänst plik­ tig att efter Kungl. Maj:ts bestämmande låta sig förflytta till annan statio- neringsort eller till annan ordinarie, i reglementet avsedd tjänst, om orga­ nisatoriska skäl påkallar sådant eller eljest synnerliga skäl därtill före­ ligger. Avgångsskyldighet för ordinarie präst föreligger enligt 13 § sagda reglemente under förutsättningar, som anges i gällande tjänstepensions- bestämmelser eller som eljest må gälla på grund av bestämmelser antagna av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Vakantsättning av vissa församlingsprästtjänster sker för närvarande enligt cirkulär till domkapitlen den 11 januari 1952. Därtill återkommer jag längre fram.

De åtgärder, som under senare årtionden vid mera omfattande organi­ sationsförändringar inom den civila eller militära förvaltningen använts i fråga om tjänstemän, vilkas tjänster blivit indragna, har huvudsakligen varit följande: förflyttning till annan ordinarie tjänst, förtidspensionering, överförande på övergångsstat — vanligen med större eller mindre tjänst­ göringsskyldighet — samt överförande på indragningsstat — vanligen utan tjänstgöringsskyldighet. Valet av övergångsanordningar har i hög grad bestämts av finansiella synpunkter och föreliggande anställningsrättsliga förutsättningar. Men valet kan också påverkas av andra omständigheter såsom önskan att på grund av personalbrist, arbetsbalans eller rekryterings- svårigheter kvarhålla så många av tjänstemännen som möjligt.

Vid valet av övergångsanordningar i samband med pastoratsindelnings- reformen och bestämmandet av dessas omfattning måste man i ej ringa grad beakta dels hur djupgående indelnings- och organisationsreformen

43

delningsreform innan förslag till ny lagstiftning om tillsättning av försam­ lingsprästtjänster förelagts riksdagen. Kommitténs förslag har med denna utgångspunkt i betydelsefulla hänseenden utformats som en lagstiftning om tillfälligt åsidosättande av nu gällande prästvalslag. Den proposition med förslag till ny lag om prästval, om vars avlåtande till riksdagen Kungl. Maj :t tidigare denna dag beslutat, utgår emellertid från att den nya lagen skall träda i kraft den 1 juli 1958. I den mån indelningsreformen påkallar undantag från den allmänna regleringen av prästtillsättningarna — och i viss utsträckning lär detta vara ofrånkomligt — får denna tillfälliga lag­ stiftning därför innehålla avvikelser från den nya prästvalslagen. Den andra omständighet som jag funnit böra motivera uppskov med ställningstagan­ det i vissa delar av övergångsregleringen för indelningsreformens genom­ förande är att prästvalskommittén i sina författningsförslag sammankopp­ lat frågan om inrättande, såsom en varaktig företeelse, av en prästerlig avgångsstat med spörsmålet om en övergångsstat för präster, som berörs av en indelningsändring och icke lämpligen kan förflyttas till annan ordi­ narie församlingsprästtjänst. Såsom jag senare skall utveckla är jag icke beredd att i detta sammanhang taga ställning till frågan om en prästerlig avgångsstat. Något ofrånkomligt tekniskt sammanhang finnes enligt min mening icke heller mellan detta spörsmål och sättet för indelningsreformens genomförande. Även på denna punkt måste föreliggande sakkunnigförslag till författningsreglering överarbetas.

Ehuru sålunda definitiv ställning till indelningsreformens genomförande icke nu kan tagas på alla punkter, synes det dock angeläget att ej mera än nödvändigt uppskjutes till ett följande år. Såväl för prästerskapet och för­ samlingarna som för de myndigheter, vilka skall förbereda reformen, måste det vara av värde att huvuddragen av övergångsanordningarna nu fixeras. I flera hänseenden synes hinder icke möta mot att preciserade beslut fattas redan detta år.

Jag avser nu att — med den begränsning som framgår av vad jag förut anfört — närmare redogöra för de viktigaste av de olika frågor som sam­ manhänger med indelningsreformens genomförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

B. Samtidigt genomförande m. m.

Pastoratsindelningssakkunniga har förutsatt, att indelningsreformen skall genomföras vid en och samma tidpunkt i hela riket. Beträffande tjänste­ organisationens anpassning till den nya indelningen har de sakkunniga dock ifrågasatt ett visst avsteg från principen om samtidighet. Där komminister­ tjänst, som har ordinarie innehavare, skall ersättas med kyrkoadjunkts- tjänst, bör enligt de sakkunniga förflyttning av komministern kunna und­ vikas genom att komministertjänsten bibehålies till dess den blir ledig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

55

F. Övergångsbefattningar

Förändringar i den församlingsprästerliga organisationen har hittills gjorts utan att man tillgripit övergångs- eller indragningsstat eller liknande anordning.

I ett tidigare avsnitt har redogjorts för den skyldighet att låta sig för­ flytta till annan tjänst, som ålagts de ordinarie församlingsprästerna genom 12 § prästlönereglementet. Endast till annan i reglementet avsedd ordinarie församlingsprästtjänst kan förflyttning komma i fråga.

Enligt prästlönereglementet är prästs skyldighet att frånträda innehavd ordinarie tjänst ej inskränkt till förflyttning och avgång med pension. 113 § 1 mom. reglementet stadgas nämligen.

Ordinarie präst är skyldig avgå från tjänsten under förutsättningar, som angivas i gällande tjänstepensionsbestämmelser eller som eljest må gälla på grund av bestämmelser antagna av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Bakgrunden till detta stadgande redovisas i prästvalskommitténs slutbe­ tänkande sålunda.

I sitt principbetänkande framhöll 1946 års prästlönekommitté —- i an­ slutning till sitt förslag om införande av skyldighet för präst att låta sig förflytta, då lämplighetsskäl talade härför — att det kunde invändas, att en förflyttning av en präst, som visat sig icke ha möjligheter till en till­ fredsställande utövning av sitt kall, icke alltid kunde giva åsyftat gynn­ samt resultat. I de fall, där orsaken till svårigheterna låge i befattnings­ havarens olämplighet eller oförmåga till samarbete eller eljest i förhållanden, som hänförde sig helt eller väsentligen till hans personliga egenskaper, med­ förde en förflyttning blott att svårigheterna överfördes från en församling till en annan. Invändningen pekade emellertid på, att behov till äventyrs kunde föreligga jämväl av en anordning, som möjliggjorde en avkoppling helt och hållet av en olämplig befattningshavare från tjänsten även i fall, där pensionering icke kunde äga rum. En sådan anordning hade på vissa förvaltningsområden genomförts, t. ex. genom inrättande av en disponibili- tetsstat inom utrikesförvaltningen samt av avgångsstater för militära be- ställningshavare och för personal inom polisväsendet. Enligt lönekommit- téns mening vore frågan om en motsvarande anordning på det prästerliga tjänsteområdet förtjänt av övervägande.

Vid remissbehandlingen av prästlönekommitténs principbetänkande an­ slöt sig såväl kyrkomötet som övriga remissinstanser till tanken på in­ rättande av en särskild specialstat för prästerna. I flera yttranden, såsom i kyrkomötets och kammarkollegiets, anfördes såsom grund för denna stånd­ punkt att en lösning av ömtåliga konflikter mellan församling och präst endast sällan torde kunna finnas i en förflyttning av prästen. I 1949 års proposition i prästlönefrågan uttalade föredragande statsrådet, att spörs­ målet om införande av en dylik specialstat borde närmare utredas i annat sammanhang. Ilan funne på grund härav riktigt, att vid löneregleringen stadgades skyldighet för ordinarie präst att lata sig överföra pa avgangs- stat i enlighet med de bestämmelser, som framdeles kunde bliva antagna av

57

av en sådan stat. Som en andra synpunkt anför kommittén att dess förslag möjliggör en enklare författningsreglering än som skulle krävas, om två skilda specialstater inrättas.

Beträffande konstruktionen av de prästerliga disponibilitets- befattningarna m. m. innebär kommitténs förslag huvudsakligen följande.

Beslut om överförande till disponibilitetsbefattning skall meddelas av Kungl. Maj:t, som i samband därmed, enligt av riksdagen godkända grun­ der, förordnar om inrättande av befattningen. Något visst antal befatt­ ningar av ifrågavarande slag skall icke finnas inrättade, utan varje befatt­ ning inrättas först då ett konkret behov av densamma uppkommer. Har präst överförts till disponibilitetsbefattning, är han skyldig att låta sig utnämna till innehavare av ledig, i prästlönereglementet avsedd ordinarie tjänst. Genom sådan utnämning avgår prästen från disponibilitetsbefatt- ningen. Detsamma skall, där ej Kungl. Maj:t i visst fall annorlunda med­ giver, gälla, om prästen utses till innehavare av ordinarie tjänst, vid vilken eljest utgår avlöning enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. I avseende å Kungl. Maj:ts befogenhet att tillsätta ordinarie prästerlig tjänst genom att till innehavare utse präst, som överförts till disponibilitetsbe­ fattning, ävensom procederet härvid — hörande av domkapitlet, pastorat och prästen — skall enligt förslaget till ny prästvalslag gälla samma regler som beträffande tillsättning av tjänst genom förflyttning. Till disponibili­ tetsbefattning överförd präst skall vara skyldig att, där Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, domkapitlet det förordnar, uppehålla i prästlönereglementet avsedd tjänst.

I avseende å löneförmåner till präst, som överförts till disponi­ bilitetsbefattning, föreslår kommittén följande.

Dylik präst skall i befattningen åtnjuta disponibilitetsarvode. Detta skall utgå under tid, då han ej är förordnad att uppehålla i prästlöneregle­ mentet avsedd tjänst. Under tid för dylikt förordnande skall han åtnjuta samma avlöningsförmåner, som enligt prästlönereglementet skulle ha till­ kommit honom, om han alltjämt innehaft den tidigare tjänsten och för­ ordnandet meddelats jämlikt 7 § prästlönereglementet.

T pensionshänseende skall präst, som överförts till disponibi­ litetsbefattning, enligt förslaget behandlas som om han även efter över­ förandet innehaft och utövat den omedelbart dessförinnan innehavda tjänsten.

Kommittén föreslår vidare vissa bestämmelser angående förmånen av tjänstebostad.

För det fall att kyrkoherde eller komminister, som överföres till disponi­ bilitetsbefattning, förordnas att på samma ort uppehålla kyrkoadjunkts- tjänst, skall domkapitlet kunna besluta, att bostaden skall förbli tjänste­ bostad för prästen så liinge denne uppehåller kyrkoadjunkturen. Kommittén förutsätter, att domkapitlet inhämtar pastoratets yttrande i saken, men anser icke lämpligt att meddelandet av beslutet göres beroende av pasto­ ratets samtycke.

Om kyrkoherde, som överföres till disponibilitetsbefattning, förordnas att på samma ort uppehålla en komministratur, får han antagas komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

58

att ha samma tjänstebostad som tidigare. I detta fall liksom i det nyss angivna skall bostadsavdrag och bränslekostnadsgottgörelse beräknas som om prästen alltjämt innehade sin tidigare tjänst.

I fråga om gäldandet av lönekostnaderna för präst, som överförts till disponibilitetsbefattning, anför kommittén följande.

Under tid, da präst som överförts till disponibilitetsbefattning icke är förordnad^ att uppehålla ordinarie eller extra ordinarie församlingspräst- tjänst, måste samtliga kostnader för honom tillkommande avlöningsför­ måner åvila kyrkofonden. Har prästen dylikt förordnande, är med grun­ derna för finansieringen av prästerskapets avlöning bäst överensstämmande att dessa kostnader åvila det pastorat, vari han uppehåller tjänst, enligt reglerna i 3 § prästlönekostnadslagen. Pastoratet bör därvid ha att svara även för de merkostnader, som kunna uppstå genom att församlingspräst­ tjänst uppehälles av präst, som överförts till disponibilitetsbefattning. Dessa merkostnader torde i allmänhet bliva förhållandevis små. Erinras må att pastorat ansetts böra svara för kostnaderna för avlönande av såväl tjänstledig församlingspräst som dennes vikarie samt att pastorat enligt gällande bestämmelser ha att bestrida de merkostnader, som kunna upp­ komma genom att undantagsvis till vikarie å viss tjänst förordnas präst, som i innehavd tjänst uppbär högre avlöning. Efter den effektivisering av den särskilda kyrkliga skatteutjämningen, som skett genom kyrkomusiker- och prästlönereformemas genomförande utan höjning av maximum för för- samlingsavgifterna, synes man icke av hänsyn till pastoraten behöva tveka om att låta dem i första hand stå för dessa kostnader. I de fall då upp­ komsten av kostnaderna sammanhänger med att församlingens dittillsva- rande, valde präst får i en eller annan form kvarstanna framstår regeln som i särskild grad naturlig. Avgörande har dock för kommittén varit att finansieringsbestämmelsema härigenom bliva enklare. Icke utan starka skäl bör det redan nu så komplicerade avräkningsförfarandet mellan pastoraten och kyrkofonden göras än mera invecklat.

Under åberopande härav föreslår kommittén att pastorat, vari en till disponibilitetsbefattning överförd präst uppehåller församlingsprästtjänst, skall ha att svara för till prästen utgående avlöningsförmåner jämlikt reglerna i 3 § 2 mom. prästlönekostnadslagen.

Enligt kommitténs förslag till prästvalsstadga skall tid, varunder präst varit överförd till disponibilitetsbefattning utan att ha fullgjort prästerlig tjänstgöring, tillgodoräknas honom såsom prästerliga tjänstår.

Förslaget om inrättande av disponibilitetsbefattningar avstyrkes av kammarkollegiet1, statskontoret och riksräkenskapsverket, vilka vidhåller sin i yttranden över kommitténs delbetänkande tillkännagivna uppfattning att skilda specialstater bör inrättas för tillgodoseende av ifrågavarande behov. Helt avstyrkande yttrande har vidare avgivits av Svenska pasto­ ratens riksförbund. Domkapitlet och stiftsnamnden i Strängnäs godtager en disponibilitetsstat endast som en engångsföreteelse i samband med ge­ nomförande av en pastoratsreglering.

Kungl. May.ts proposition nr 158 år 1957

Två ledamöter skiljaktiga.

59

Övriga remissinstanser, som yttrat sig i frågan, accepterar disponibilitets- befattningarna som ett varaktigt institut. Domkapitlen i Härnösand och Luleå ävensom Svenska prästförbundet avstyrker dock, att institutet tages i anspråk av organisatoriska skäl. Statens lönenämnd anser, att frågan om överförande till disponibilitetsstat av andra än organisatoriska skäl är av sådan principiell betydelse att den bör prövas i ett vidare sammanhang.

Slutligen framställes i olika yttranden erinringar mot bestämmelsernas innehåll och utformning i övrigt.

Riksräkenskapsverket uttalar i sitt yttrande över kommitténs delbetän­ kande, att ämbetsverket anser det angeläget att man noga håller i sär de helt olikartade företeelserna övergångs- och indragningsstat å ena sidan samt disponibilitets- och avgångsstat å den andra. Kommitténs förslag om inrättande av disponibilitetsbefattningar innebär ur denna synpunkt en otillfredsställande lösning. Riksräkenskapsverket anser att den hittills brukliga anordningen med övergångsstat bör komma till användning vid indragning av prästtjänster i samband med omregleringen av pastoratsin- delningen, givetvis förenad med tjänstgörings- och förflyttningsskyldighet.

Statskontoret säger sig i yttrande över delbetänkandet icke kunna till­ styrka att man — huvudsakligen av den anledningen att man icke vill inrätta en särskild indragningsstat för olämpliga präster — för prästernas del tillskapar en specialstat för bland annat övertaliga befattningshavare uppbyggd efter andra grunder än dem, som eljest plägat komma till an­ vändning vid mera omfattande organisationsförändringar inom statsför­ valtningen. Statskontoret uttalar i övrigt följande.

Till en disponibilitetsstat plägar som regel överföras personal, som skall hållas i reserv i avvaktan på en eventuell framtida tjänstgöring. En anord­ ning av sådant slag är emellertid icke behövlig i nu förevarande fall. Med hänsyn till den rådande prästbristen bör det knappast i något fall behöva ifrågakomma, att präster, vilkas tjänster indragits, icke kan beredas arbete. Statskontoret vill för den skull föreslå, att, i analogi med vad som skett vid organisationsreformer på andra områden, ledigblivna präster överföras på en övergångsstat med skyldighet att tjänstgöra i den utsträckning veder­ börande myndighet anbefaller. Denna tjänstgöringsskyldighet bör regel­ mässigt utnyttjas. Skulle i enstaka fall inträffa, att prästman icke vidare anses kunna sysselsättas i församlingsprästerlig verksamhet, bör han över­ föras till indragningsstat.

Kammarkollegiet anför i sitt över delbetänkandet avgivna yttrande, att sättet för tillgodoseende av de genom indelningsreformen uppkommande behoven av specialstater icke bör bestämmas av kommitténs förslag till lösning av det problem, som enstaka för församlingsarbete olämpliga präs­ ter må utgöra. Kollegiet ansluter sig därför till statskontorets mening, att de präster, vilkas tjänster vid indelningsreformen indrages och som icke blir förflyttade, bör överföras till en övergångsstat eller — undantagsvis — till eu indragningsstat.

Kungl. Maj:ts -proposition nr 153 år 1957

60

Beträffande vad som framkommit vid remissbehandlingen av prästvals- kommitténs slutbetänkande må ytterligare framhållas följande.

Anordningen med övergångsstat bör enligt riksräkenskapsverket till- lämpas även efter indelningsreformens genomförande, då indragning av tjänst påkallas av organisatoriska skäl.

Kammarkollegiets majoritet och statskontoret håller däremot före, att behov av övergångsstat annat än i samband med indelningsrefonnen icke kommer att föreligga med hänsyn till möjligheten att förflytta präst genom utnämning vid tredjegångstillsättning. Enligt den inom kammarkollegiet uttalade skiljaktiga meningen bör emellertid även efter indelningsreformens genomförande fall kunna uppkomma, då det kan vara till gagn att kunna, måhända under en kortare tid, överföra en präst till övergångsstat för att därmed möjliggöra genomförandet av en angelägen indelnings- eller organi- sationsändring, som eljest skulle behöva fördröjas.

Spörsmålet om en specialstat för olämpliga präster bör enligt statskon­ torets mening icke åter upptagas till prövning nu utan behandlas senare, då uppmärksamhet även bör fästas på motsvarande problem för lärare och övrig inom den civila statsförvaltningen anställd personal.

I samma riktning uttalar sig riksräkenskapsverket och — såsom förut anmärkts — statens lönenämnd.

Vid 1953 års kyrkomöte (bilaga 2, s. 44), vilket ägde rum vid en tidpunkt då prästvalskommitténs delbetänkande ännu ej avgivits, framhölls det beträffande disponibilitetsstaten att kyrkomötet icke hade något i princip att invända mot en anordning av ungefär det slag, nämnda kommitté för­ ordat i sitt yttrande över pastoratsindelningssakkunnigas betänkande (bi­ laga 1, s. 122—125). Då kommitténs avsikt emellertid vore, att till denna stat överförda skulle fortsätta att utföra det arbete, som tillhörde deras tidigare befattningar, ifrågasatte kyrkomötet, om anordningen ej borde betecknas som övergångsstat samt den närmare utformningen av densamma lämpas efter vad som vore vanligt vid inrättandet av sådana stater.

Departementschefen. Vid vittgående organisationsreformer inom den statliga förvaltningen har man vanligen ej kunnat helt undgå att överföra tjänstemän på övergångsstat. Försiktigheten synes mig bjuda att man räk­ nar med att ett behov av sådan stat gör sig gällande vid pastoratsindel- ningsreformens genomförande. I detta hänseende ansluter jag mig alltså i sak till prästvalskommitténs ståndpunkt.

Beträffande åter lämpligheten av att nu inrätta något som motsvarar de på vissa förvaltningsområden förekommande avgångsstaterna är jag mera tveksam. Kommitténs förslag är här föranlett av att riksdagen år 1951 — i sammanhang med införande av förflyttningsskyldighet för präs­ ter av andra skäl än organisatoriska — uttalade att det vore angeläget att

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

61

en särskild prästerlig avgångsstat komme till stånd efter förebild av de motsvarande stater, som finns inrättade inom utrikesförvaltningen, för- svarsväsendet och polisväsendet. Också enligt min mening kan det inträffa fall, då det vore av stort värde att ha tillgång till en annan åtgärd än för­ flyttning av präst till annan församlingsprästtjänst. Å andra sidan talar, såsom flera remissmyndigheter framhållit, skäl emot att man upptager detta spörsmål till isolerat bedömande för prästerskapet.

I stället bör en renodlad övergångsstat eller däremot svarande anordning för präster inrättas. Åtminstone tills vidare lär man därvid icke behöva taga hänsyn till andra förhållanden än dem som omedelbart sammanhänger med den allmänna indelningsreformen.

Jag delar prästvalskommitténs åsikt (bilaga 1, s. 123) att med kyrko­ fondens konstruktion icke väl överensstämmer inrättandet av en över­ gångsstat. Det syfte, som man i allmänhet vill tillgodose genom inrättande av en övergångsstat, torde på det kyrkliga området kunna uppnås genom införandet av särskilda »övergångsbefattningar». Inrättandet av dylika befattningar kräver vissa ändringar i kyrkofondslagen. Denna lag rymmer i sin 6 § en tämligen detaljerad redovisning av de kyrkliga utgifter, som skall bestridas ur fonden. Härav följer att det ofta blir nödvändigt att vidtaga ändringar i lagtexten. Detta förhållande gör att man bör undvika änd­ ringar som skulle få träda i kraft först om ett flertal år och som under den mellanliggande tiden skulle försvåra andra ändringar. Förslag om de änd­ ringar i denna lag, som indelningsreformen påkallar, torde därför böra underställas riksdagen i ett senare sammanhang. Också med ändringar i prästlönekostnadslagen bör anstå.

Vad jag nu anfört innebär emellertid icke att statsmakterna nu skulle behöva underlåta varje sakligt ställningstagande till användningen av över­ gångsbefattningar vid indelningsreformen. I ett par hänseenden synes grun­ derna för detta institut vara av så stort intresse för prästerna och försam­ lingarna, att de bör fastställas i samband med att beslut fattas om indel­ ningsreformen. Sålunda bör nu fastslås att präst, som överföres till över- gångsbefattning, skall vara skyldig att uppehålla i prästlönereglementet avsedd tjänst liksom att låta sig utnämnas till innehavare av ordinarie sådan tjänst. Vidare åsyftar jag den av prästvalskommittén föreslagna be­ fogenheten för domkapitel att besluta att kyrkoherde eller komminister, som är försedd med tjänstebostad och som överföres till övergångsbefatt- ning samt förordnas att på samma ort uppehålla kyrkoadjunktstjänst, skall få såsom tjänstebostad behålla denna bostad så länge han uppehåller kyrko- adjunktstjänsten. Sistnämnda förslag har mottagits med övervägande gil­ lande och också för egen del kan jag biträda det. Vad beträffar de kontanta avlöningsförmånerna till präst, som innehar övergångsbefattning, måste såsom huvudregel giilla att prästen under tid då han uppehåller tjänst er­

Kungl. May.ts 'proposition nr 153 år 1957

håller lön såsom om han erhållit förordnandet innan han fördes till dylik befattning. Likaså måste prästen under tid då han saknar sådant förord­ nande vara berättigad till lön efter den lönegrad han innehade före över­ förandet till övergångsbefattning. Detaljutformningen av sistnämnda två huvudregler synes mig böra övervägas ytterligare. Spörsmålet om fördel­ ningen mellan pastorat och kyrkofonden av kostnader för avlöningsför­ måner åt präst, vilken innehar övergångsbefattning och uppehåller försam­ lingsprästtjänst, torde såsom omedelbart sammanhängande med ändringar i prästlönekostnadslagen och kyrkofondslagen icke lämpligen böra upp­ tagas nu.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957

G. Lönegradsinplaceringens genomförande

För det huvudsakliga innehållet i de sakkunnigas förslag rörande löne­ gradsinplaceringens genomförande och de däröver avgivna yttrandena har en redogörelse lämnats å sid. 151—158 i Kungl. Maj:ts förutnämnda skrivelse nr 2 till 1953 års kyrkomöte (bilaga 1), till vilken jag tillåter mig att hänvisa. Särskilda utskottets av kyrkomötet godkända uttalande i före­ varande fråga återfinnes i dess betänkande (bilaga 2) å sid. 47.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att vid ikraft­

trädandet av de nya inplaceringsreglerna — vilka bör träda i kraft sam­ tidigt med den nya tjänsteorganisationen och indelningen — samtliga kyrkoherde- och komministertjänster bör inplaceras i lönegrad enligt de nya reglerna, oavsett om tjänsterna beröres av indelnings- och organisa- tionsändringen eller ej.

Jag anser mig vidare böra tillstyrka, att i samband med den allmänna omregleringen av pastoratsindelningen för varje pastorat fastställes en per­ sonalförteckning, upptagande i pastoratet inrättade ordinarie och extra ordinarie tjänster, med angivande av lönegradsplacering för dessa.

Vid omreglering av pastoratet genom sammanläggning eller delning torde ny personalförteckning böra fastställas. Med den ståndpunkt jag intagit i frågan om församlingsindelningens inverkan på lönesättningen bör — till skillnad från vad de sakkunniga föreslagit — ändring i församlingsindelningen icke föranleda ändring i personalförteckningen. Ny personalförteckning torde vidare böra fastställas, då — efter den tidpunkt dylik förteckning senast fastställdes — vid vart och ett av fem på varandra följande kalen­ derårsskiften pastoratets invånarantal enligt gällande inplaceringsregler givit utslag för högre eller lägre lönegradsplacering. Därest tjänst ned­ flyttas i lönegrad, bör innehavaren av tjänsten likväl bibehållas vid sina löneförmåner.

8

indelningen m. m. väl kan bedömas utan att därvid ståndpunkt behöver omedelbart tagas jämväl till dessa senare frågor.

De för utredningen med avseende å prästvalslagstiftningen tillkallade sakkunniga, 1950 års präst valskommitté, har ännu ej slutfört sitt uppdrag.

Innan jag övergår till den närmare redogörelsen för innehållet i pastorats- indelningssakkunnigas föreliggande betänkande, får jag erinra om att i anslutning till genomförandet av 1951 års prästlönereform meddelats vissa bestämmelser och föreskrivits speciella åtgärder, vilka var och en på sitt sätt är avsedda att förmedla övergången för de prästerliga befattnings­ havarna till en ändrad pastoratsindelning och tjänsteorganisation. Här- utinnan må följande särskilt uppmärksammas.

Genom stadgande i prästlönereglementet (SFS 1951: 577) har skyldighet ålagts ordinarie präst dels i ¹² § att låta sig på grund av bland annat orga­ nisatoriska skäl förflytta till annan stationeringsort eller till annan ordi­ narie, i reglementet avsedd tjänst, dels i 13 § 1 mom. att avgå från tjänsten — förutom under de jämlikt tjänstepensionsbestämmelserna gällande för­ utsättningarna — under förutsättningar, som eljest må gälla på grund av bestämmelser antagna av Kungl. Maj:t och riksdagen. Med sistnämnda stadgande har åsyftats att bereda anställningsrättslig möjlighet till att överföra präst på disponibilitetsstat eller liknande specialstat. Med stöd av 46 § prästlönereglementet kan präst på grund av organisatoriska skäl även åläggas en utsträckt skyldighet att uppehålla annan tjänst.

Slutligen har Kungl. Maj:t — med stöd av vissa i propositionen om prästernas löne- och pensionsreglering (Prop. 1951: 156 s. 24 f.) av före­ dragande statsrådet gjorda uttalanden vartill riksdagen i huvudsak anslutit sig (S och L1!!

2

s. 61 f. samt Rskr 321) — föreskrivit särskilda åtgärder

för en allmän om än på visst sätt begränsad vakantsättning av ledig- blivande ordinarie prästtjänster i avvaktan på den åsyftade pastorats- indelningsreformens genomförande. Förberedelsevis ålades sålunda dom­ kapitlen i cirkulär den 13 juli 1951 att tills vidare göra anmälan hos Kungl. Maj:t om varje vid ordinarie församlingsprästerlig tjänst därefter inträf­ fande ledighet samt att icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd vidtaga åtgärd för sådan tjänsts återbesättande. Sedan förslag uppgjorts till införande av en generell men differentierad ordning vid genomförandet av den därmed inledda allmänna vakant sättningen, över vilket förslag kyrkomötet hördes (KM:ts skr 1951: ⁶ samt kyrkomötets SU ¹ och skr 32), utfärdade Kungl. Maj:t föreskrift härom genom cirkulär den ¹¹ januari 1952. Den därvid stadgade ordningen byggde på av domkapitlen och pastoratsindelnings- sakkunniga gjorda förhandsbedömanden beträffande varje särskild tjänst, huruvida tjänsten vid en allmän indelningsreform behövde indragas eller kunde förutsättas även därefter bestå. Enligt denna ordning, vilken i hu­ vudsak alltjämt äger tillämpning, har domkapitlet beträffande varje ledig eller framdeles ledigblivande ordinarie församlingsprästerlig tjänst inom stiftet att, allteftersom tjänsten — i en cirkuläret bilagd förteckning över samtliga dåvarande dylika tjänster i riket — betecknats med A eller med B eller med C, antingen i stadgad ordning kungöra tjänsten till ansökan ledig (A-tjänsterna) eller förordna om tjänstens uppehållande med vikarie (bi­ tjänsterna) eller underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan om tjänstens

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

9

återbesättande med ordinarie innehavare eller tjänstens vakantsättning tills vidare (C-tjänsterna). I den cirkuläret bilagda förteckningen har av de dåvarande kyrkoherdetjänsterna 801 betecknats såsom A-tjänster, 242 såsom B-tjänster och 326 såsom C-tjänster samt av komministertjänsterna 650 betecknats såsom A-tjänster, 113 såsom B-tjänster och 132 såsom C- tjänster. Enligt en för den

1

maj 1953 gjord sammanställning skulle då

finnas jämlikt berörda förordnande vakantsatta inalles 51 kyrkoherde­ tjänster och 48 komministertjänster.

Härjämte får jag erinra om att de — av mig jämlikt nådigt bemyndi­ gande den 30 april 1953 — för översyn av gällande församlingsstyrelselag- stiftning tillkallade sakkunniga, församlingsstyrelsekommit- tén, därvid anmodats att, jämte annat, uppmärksamma i vad mån ett genomförande av en ändrad pastoratsindelning och församlingsprästerlig tjänsteorganisation i anledning av de av pastoratsindelningssakkunniga föreslagna allmänna riktlinjerna kan aktualisera behov av särskilda jämk­ ningar i den gällande församlingsstyrelseorganisationen.

Över pastoratsindelningssakkunnigas förslag har yttranden avgi­ vits dels av samtliga domkapitlen och stiftsnämnderna samt av överståthållarämbete t och samtliga länsstyrelserna, dels av kammarkollegiet, riks­ arkivet, riksräkenskapsverket, statens sakrevision, statistiska centralbyrån, statskontoret och svenska kyrkans diakonistyrelse ävensom av statens lönenämnd, i avseende å i förslaget berörda lönetekniska och likställda spörsmål, samt av 1950 års prästvalskommitté, i avseende å föreslagna övergångsanordningar beträffande tjänstinnehavares förflyttning. Härjäm­ te har yttranden inkommit från allmänna svenska prästföreningen, svenska kyrkans lekmannaförbund (kyrkobröderna), svenska landskommunernas förbund, svenska pastoratens riksförbund, svenska stadsförbundet och

Sveriges yngre prästers förbund ävensom från Sveriges häradsskrivarförening, i avseende å vad förslaget berör kyrko- och folkbokföringen samt skatteuppbördsförfarandet. Med domkapitlens yttranden har överlämnats av domkapitlen inhämtade yttranden från omkring en femtedel av rikets pastorat, varav en fjärdedel större och mindre tätortspastorat, en fjärdedel större icke-tätortspastorat (över

2 000

invånare) och hälften mindre icke-

tätortspastorat. Länsstyrelserna har i en del fall överlämnat yttranden, som inhämtats från vederbörande länsavdelningar av svenska landskommu­ nernas förbund samt från enstaka kommuner. Riksarkivet har överlämnat yttranden av vederbörande lands- och länsarkivarier samt av stadsarkiva- rien i Stockholm. Slutligen har svenska pastoratens riksförbund, som för sin del över sakkunnigbetänkandet hört rikets samtliga pastorat jämte ett antal församlingar, överlämnat de därvid till förbundet inkomna ytt­ randena (733 st., varav 586 pastorat) tillika med däröver upprättad tabel- larisk sammanställning.

¹ ärendet har iiven omedelbart från ett mindretal församlingar inkom­ mit skrifter av växlande art.

6 — Il ihan g till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. Nr 153.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

10

Historik

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Pastoratsindelningssakkunniga har i sitt betänkande — efter redogörelse för det dem lämnade utredningsuppdraget (1 kap.) — inledningsvis, i 2 kap. (s. 13—35), givit en historisk återblick över handläggningen allt­ sedan äldre tid av hithörande indelnings- och organisationsfrågor. Mera ingående har härvid i synnerhet behandlats reformarbetet under de senaste hundra åren. Med utgående från allmänna stadganden och särskilda Kungl. Maj:ts beslut — alltifrån bestämmelserna i Västerås ordinantia den 24 juni 1527 och den i 1686 års kyrkolag i 10 kap. 1 § givna förklaringen att kyrkans och församlingens »uppsikt, vård och försvar» i vårt land är anförtrodd Konungen — påvisas här av de sakkunniga, att den avgörande befogenheten med avseende å rikets indelning i pastorat och i fråga om tjänsteorganisationen inom dessa efter reformationens införande i Sverige städse varit förbehållen Kungl. Maj:t. Denna Kungl. Maj:ts kompetens bekräftades på sin tid genom bestämmelser i 23 § 1910 års prästlöne- regleringslag. I dessa bestämmelser angavs ävenledes vissa grundläggande förutsättningar för ändring i pastoratsindelningen och den församlings- prästerliga organisationen, nämligen behovet av, å ena sidan, att åstad­ komma en tillfredsställande församlingsvård och, å andra sidan, att bereda vederbörande tjänstinnehavare full sysselsättning. Då 1910 års lag i sam­ band med genomförandet av 1951 års prästlönelagstiftning upphävdes, ersattes emellertid dessa bestämmelser med ett mera allmänt avfattat, nu gällande stadgande i

2

§ prästlönekostnadslagen (SFS 1951:570) om att

Konungen äger förordna om pastoratsindelning och om prästerlig tjänste­ organisation i pastorat. På sätt de sakkunniga i annat sammanhang i betänkandet (s. 117) framhåller finnes härutöver icke några i författning givna regler om förfarandet då fråga uppkommer om ändring i indelningen av pastorat. Gällande lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (SFS 1919:293) är icke i och för sig tillämplig å pastorat såsom sådant utan endast å kommun, församling och vissa skol­ distrikt. I praxis har likväl några av denna lags bestämmelser (ex. om ekonomisk uppgörelse) ibland analogivis tillämpats även vid ändring i pastoratsindelning.

I anknytning till den historiska redogörelsen redovisar de sakkunniga till sist resultatet av de förändringar i pastoratsindelning och -organisa­ tion, som under senare tid (åren 1860—1950) förekommit. Av nuvarande pastorat består blott cirka 60 procent oförändrade till omfattningen sedan före år 1860. Enbart under tiden efter år 1910 har 390 pastorat eller 28 procent av det dåvarande antalet undergått någon indelningsändring. Sammanfattningsvis framhåller de sakkunniga, att helhetsbilden av indel- ningsändringarna under perioden 1910—1950 utvisar en tendens mot »ut­ jämning» i pastoratsindelningen på det sättet, att antalet pastorat minskats

16

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Nuvarande indelning och organisation

I 7 kap. (s. 62—80) redogör pastoratsindelningssakkunniga härefter för grunderna för och utvecklingen i praxis av pastoratens nuvarande indelning och organisation och framhåller därvid det nära sammanhang, som frågan om pastoratsindelningen har med frågan om fördelningen av de prästerliga krafterna på pastoraten; de båda frågorna måste därför ses med utgångs­ punkt i detta samband. De sakkunniga anför i anslutning härtill bland annat följande.

Organisationen av församlingsprästerskapet, som ursprungligen var base­ rad på sockenkyrkan, så att varje församling utgjorde ett pastorat och hade blott en präst, har i äldre tid varit väsentligen beroende av tillgången på lokala avlöningst illgångar; även geografiska förhållanden har medverkat till att den organisatoriska enheten, pastoratet, i varje fall på landsbygden, fått en begränsad omfattning oftast med blott en prästerlig tjänst. I den mån folkmängden stigit och delning av pastorat icke kommit i fråga har orga­ nisationen ökats genom inrättande av prästerliga biträdestjänster. Härav har följt, att ett större antal kyrkoherdetjänster numera har karaktären av förmanstjänster, såtillvida att i samma pastorat finnes en eller flera tjäns­ ter med lägre ställning än kyrkoherdetjänsten. Fortfarande är dock över 40 procent av de 1 369 territoriella pastoraten utan fasta biträdestjänster; dessa pastorat bildar de s. k. enprästpastoraten.

De ekonomiska förutsättningar, under vilka den församlingsprästerliga organisationen tillkom, är numera andra. Genom maximeringen av pastora­ tens utgifter för prästerskapets avlöning samt skatteu t jämningen över kyrkofonden och dennas finansiering genom den allmänna kyrkoavgiften kan organisationen justeras oberoende av tillgången på avlöningsmedel inom varje pastorat för sig. Kungl. Maj:t har blivit i stånd att oavsett menig­ hetens förmåga av uppoffringar för avlöning av prästerskapet ordna tjäns­ ternas fördelning efter vad som från rikskyrkliga synpunkter synes bäst.

o Efter tillkomsten av 1910 års prästlönelagstiftning, varigenom för första gången en allmän utjämning av kostnaderna för prästerskapets avlöning infördes, har frågan om den församlingsprästerliga organisationens omfatt­ ning i stort sett bedömts från synpunkten av den kyrkliga verksamhetens behov och önskemålet att effektivt utnyttja de prästerliga krafterna. Detta avspeglas i det sedan dess stigande antalet ändringar i pastoratsindelningen. Folkmängd, bebyggelsekaraktär, avstånd och areal inom ett pastorat har därvid varit viktiga faktorer för avgörandet om organisationens storlek. Fn icke av förhållandena motiverad ojämnhet mellan pastoraten består dock fortfarande i avseende å folkmängd och tjänsteorganisation.

Ändringarna i indelningen och organisationen har huvudsakligen skett genom delning eller genom sammanläggning av förutvarande pastorat. Grundläggande för dessa ändringar har företrädesvis varit hänsynen till folkmängd och areal men även till de föreliggande historiska och naturliga

— geografiska och sociala — förutsättningarna. Inom organisationen har under denna tid kyrkoadjunktsinstitutionen fått allt större plats.

Såvitt angår städerna har man vid behandlingen i regel utgått från att en befolkning av intill 5 000 kan betjänas av en präst utan att arbetsbördan blir alltför tyngande. Beträffande landsbygden har en präst ansetts vid mått­ lig areal (e:a 1 kv.-mil) kunna betjäna en folkmängd av högst 3 000, under

19

mera arbete åt den uppsökande uppgiften och åt prövande av nya medel för att främja en förnyelse av kyrkolivet. Det moderna församlingsarbetet representerar sålunda en till det centrala i prästens kallelse hörande arbets­ uppgift av krävande art, som han icke kan undandraga sig.

Ser man återigen till förutsättningarna för den kyrkliga verksamhetens utformning och till möjligheterna för prästerskapet att fylla de härigenom ställda kraven, är det andra faktorer, som framträder. Här kommer givetvis församlingarnas folkmängd och areal, deras geografiska och sociala struktur i betraktande. Men det är också av väl så stor betydelse, om prästerskapet har en eller flera församlingar att betjäna eller om en församling har en eller flera präster.

Efter redogörelse för de yttranden med avseende å frågan om en- eller flerprästpastorat, som avgivits vid den förut omnämnda enkäten med dom­ kapitlen och vederbörande stiftskommittéer, framlägger de sakkunniga sina synpunkter på skilda förekommande pastoratstyper. De anmärker härtill följande.

Vår historiskt framvuxna pastoratsorganisation uppvisar så starka varia­ tioner, att det knappast låter sig göra att i en schematisk översikt redovisa alla förekommande pastoratstyper. Med hänsyn till utredningens syfte kan det vara motiverat att lämna å sido pastorat, som redan enligt de vid en senare tids ändringar i indelningen tillämpade principerna måste anses för små eller för stora. Men även om undersökningen begränsas till några av de allmännast förekommande pastoratstyperna, visar det sig vara förenat med stora svårigheter att behandla dem i ett sammanhang. En karakteristisk olikhet föreligger sålunda mellan den äldre typ av pastorat, bestående av en eller flera till folkmängd och areal små församlingar, vilken alltjämt är för­ härskande i de sydsvenska och mellansvenska stiftens jordbruksbygder, och den nyare typ, som representeras å ena sidan av de över hela landet spridda pastoraten med större städer och andra tätorter och å andra sidan av de vidsträckta landsbygdspastoraten, framför allt i de båda norrlandsstiften men även i vissa trakter av andra stift.

I beaktande härav har de sakkunniga för granskningen av skilda pasto- ratstypers ändamålsenlighet indelat pastoraten efter deras större eller mind­ re folkmängd och areal (under eller över 1 500 invanare och 1 kvadratmil) samt därunder i pastorat av agrar- eller tätortskaraktär, bestående av en eller flera församlingar och betjänade av en eller flera präster. På den ana­ lys de sakkunniga här gjort bygger de till stor del det förslag till indelnings- och organisationsnormer, som de framlägger.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Sakkunnigförslaget

Huvudlinjerna i sakkunnigförslaget

Innan de sakkunniga övergår i 9 kap. (s. 93—115) till att precisera de riktlinjer för ny indelning och organisation av pastoraten, som de med stöd av den föregående redogörelsen för de härför relevanta huvudfaktorerna funnit böra tillämpas, framhåller de — med erinran om de prästerliga arbetsuppgifternas betydelse för dessa regleringar — följande.

20

Genom de på de sakkunnigas initiativ verkställda arbetstidsstudierna tor­ de ha vunnits en — så långt sig göra låter — tillförlitlig och belysande bild av såväl omfattningen som arten av de arbetsuppgifter i tjänsten, som i olika typer av pastorat och under skilda organisationsformer för närvarande åvilar församlingsprästerskapet. I anslutning till den i samband med 1951 års religionsfrihetslagstiftning medgivna skattelindringen för personer, som ej tillhör svenska kyrkan, framhölls bland annat (SOU 1949:

20

, s. 322 ff.

och 337 ff.), hurusom en väsentlig del av de i prästerskapets tjänsteåliggan­ den numera ingående arbetsuppgifterna icke hade enbart kyrklig utan fast­ mer övervägande borgerlig karaktär. Som detta omdöme i stort sett torde äga giltighet, kan redan därav slutas, att lösningen av nu föreliggande pro­ blem ej mindre blir av vikt för den speciellt kyrkliga verksamheten än även får en mera allmänt administrativ räckvidd.

De sakkunniga angiver härefter till en början de förutsättningar, varå en reform av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisatio­ nen bör bygga och vilka i samband med redogörelsen i de föregående kapit­ len av dem ingående belysts från vissa samlande utgångspunkter. Förut­ sättningarna skärskådas härvid från huvudsakligen följande synpunkter: församlingarna såsom arbetsdistrikt och deras betydelse för den kyrkliga verksamheten; pastoratens och däri ingående församlingars struktur; pasto­ ratens folkmängd och areal; avvägningen mellan riks- och lokalintresse; pastoratens förhållande till kommunindelningen; gudstjänstturordningen; pastoratens omfattning i avseende å antal församlingar; för pastorat erfor­ derligt antal präster och möjligheten av prästs anställande för skilda pas­ torat.

På grundval av dessa förutsättningar har de sakkunniga kommit fram till vissa allmänna normer, som enligt deras uppfattning — med alla de smärre, lokalt betingade avvikelser eller jämkningar, som i en angelägen­ het av förevarande art alltid måste förutsättas — bör tjäna till rättesnöre för den revidering av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorga­ nisationen i pastoraten, som avsetts.

Jag vill längre fram återkomma till den närmare innebörden av de av de sakkunniga sålunda uppställda förutsättningarna och normerna samt de sakkunnigas motivering härför. Här skall jag först i korthet redogöra för de huvudsynpunkter de sakkunniga härutinnan anlagt och det väsent­ liga i vad de med stöd därav föreslagit i avseende å indelning och organisa­ tion av pastoraten. Därvid följer jag i det huvudsakliga en av de sakkun­ niga själva gjord sammanfattning av förslaget.

De prästerliga arbetsuppgifterna är av största betydelse för organisatio­ nens utformning. Indelningen i pastorat blir å sin sida av given betydelse för den samlade prästerliga verksamhetens behöriga tillgodoseende.

En såvitt möjligt jämn fördelning av de tillgängliga arbetskrafterna i för­ hållande till arbetets omfattning och art är ett riksintresse, som måste ges ett avgjort företräde framför exempelvis en enskild församlings önskan att få behålla en viss prästerlig tjänst, som icke kan anses nödvändig från arbetssynpunkt.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

22

komliga vägar, skärgård o. d. talar däremot. Vid anställande av flera präster i ett pastorat bör nämnda normalmått för areal skäligen höjas med hänsyn till antalet präster.

Då folkmängden i ett pastorat med måttlig areal överskrider det tal, som skäligen ansetts kunna belöpa på dess prästerskap, bör man framför en pastoratsdelning, som innebär bildande av enprästpastorat, överväga inrät­ tande av en ny tjänst, under förutsättning att organisationen ej redan nått gränsen för sin funktionsduglighet. I vissa fall kan en organisation med en­ dast en präst bli den lämpligaste. En organisation av flera präster, vilken ger möjlighet till en mera individuell anpassning efter verksamhetens skif­ tande krav, innebär dock generellt sett påtagliga fördelar. En pastorats- organisation av flera än fem präster är normalt icke önsklig.

Den för närvarande i ett fåtal fall tillämpade anordningen med gemensam kyrkoadjunkt för skilda till varandra gränsande pastorat föreslås komma till ökad användning. Sådan kyrkoadjunkts arbetsuppgifter inom de sär­ skilda pastoraten bör fastställas av domkapitlet.

Där organisationen i ett pastorat består av blott kyrkoherde men folk- mängdstalet väsentligt överstiger 3 000 för landsbygds- och 4 000 för tät- ortspastorat samt visar tendens till fortsatt stegring, bör tills vidare i pasto­ ratet inrättas en kyrkoadjunktur. Om folkmängden ytterligare ökas, t. ex. med mer än 50 procent av nämnda grundtal och så att två prästers fulla arbetskraft erfordras, bör i regel adjunkturen ombildas till en komministra- tur. Då behov av en tredje tjänst inträder, bör denna under motsvarande förutsättning bli en kyrkoadjunktur. Vid ökning av organisationen utöver tre präster får arbetsförhållandena i varje särskilt fall bli avgörande. Icke i något fall, ej ens för de stora städerna, bör en organisation med flera kyrkoadjunkter än två förekomma.

Frågan om möjlighet för Kungl. Maj:t att ålägga vederbörande pastorat att tillhandahålla kyrkoadjunkt tjänstebostad mot erläggande av hyra bör upptagas till förnyad prövning.

Om antalet kyrkoherdetjänster i riket genom reformen blir väsentligt reducerat, synes det angeläget, att sådana justeringar sker i gällande präst- valslag, att större garanti ges för varje förtjänt präst att nå ordinarie tjänst.

Genomförandet av den nya indelningen och organisationen bör ske sam­ tidigt för hela riket. Dessförinnan bör beslut om förflyttning av innehavare av indragna tjänster ha meddelats. Med avseende å sådan förflyttning föreslås vissa tillfälliga regleringar, varigenom antalet av de fall, då för­ flyttning till annan ort blir nödvändig, skulle kunna begränsas.

Jämte vad de sakkunniga sålunda föreslagit och förordat har de i sitt betänkande särskilt behandlat ett par till indelnings- och organisations- reformen närstående frågor ävensom de av mig inledningsvis omnämnda frågorna om de ordinarie prästernas lönegradsinplacering m. m.

I de förstnämnda två frågorna — avseende principerna dels för inrät­

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

23

tande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt,

dels

för pastoratets uppdelning

i arbetsdistrikt (särskilda tjänstgöringsområden) och vad därmed samman­ hör, eller biträdande prästs stationering inom pastoratet — har de sakkun­ niga närmare angivit vissa förutsättningar, som borde föreligga för dylika indelningar.

I avseende å reglerna för prästernas lönegradsinplacering har de sakkun­ niga föreslagit nya grunder efter statistiskt fastställbara, schablonmässigt fixerade faktorer av kvalitativ natur. De nya inplaceringsreglerna avses att med reformens genomförande tillämpas enhetligt för samtliga ifrågavarande tjänster. I anslutning härtill föreslås, att antalet lönegrader för komminist­ rar reduceras från fyra till två samt att inrättande av särskilt tjänstgörings­ område inom pastorat ej vidare skall inverka på vare sig kyrkoherdes eller komministers lönegradsplacering.

För åskådliggörande av en indelning och organisation med tillämpning av de sakkunnigas förslag till riktlinjer har till betänkandet fogats ett ut­ kast till dylik indelning och organisation för de territoriella pastoraten i riket, bortsett från Stockholms stad vars kyrkliga indelning och organisa­ tion nyligen varit föremål för utredning genom särskilda sakkunniga. En sammanställning visar, att enligt utkastet antalet prästerliga tjänster utom Stockholm bleve praktiskt taget oförändrat. Kyrkoherdetjänsterna skulle emellertid minskas med 193 och komministertjänsterna med 7 men kyrko- adjunkturerna ökas med 199.

En indelning och prästerlig organisation enligt detta de sakkunnigas ut­ kast beräknas, vid en tillämpning av de föreslagna reglerna för kyrkoher­ darnas och komministrarnas inplacering i lönegrad, innebära en årlig minsk­ ning av lönekostnaderna för församlingsprästerna i riket med i avrundat belopp 90 000 kronor.

YTTRANDEN

I åtskilliga av de över pastoratsindelningssakkunnigas förslag avgivna yttrandena har uttalanden gjorts rörande angelägenheten överhuvudtaget av en pastoratsindelningsreform, som här förutsatts, ävensom framförts vissa mera allmänna omdömen rörande det nu föreliggande förslaget.

Behovet av en ändring av den nuvarande pastoratsindelningen och för- samlingsprästerliga organisationen har av remissmyndigheterna allenast ifrågasatts av

stiftsnämnden i Göteborg,

som — från de synpunkter stifts-

nämnden företräder — icke känner sig övertygad om att en allmän översyn av pastoratsindelningen är nödvändig. Stiftsnämnden anser, att i de relativt få fall, då behov av ändring föreligger, sådan kan ske från fall till fall utan en allmän omstöpning med de vittgående konsekvenser, som härav måste följa.

Domkapitlet i Karlstad

anför, att det visserligen intet har att erinra

mot en av förhållandena på varje ort betingad ändring i nuvarande pasto-

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

25

förändrade befolkningssituationen en omorganisation av den kyrkliga verk­ samheten. Det blir bär fråga om en nödvändig anpassning till ett ofrån­ komligt faktum. Den nuvarande pastoratsindelningen måste därför juste­ ras. Från kyrkans sida består det mest angelägna i denna förändring dock inte däri, att mindre pastorat sammanslås, även om detta i många fall är motiverat, utan däri att större samhällen och städer får flera prästerliga arbetskrafter och de stora pastoraten delas.

Domkapitlet i Växjö:

Domkapitlet anser, att en allmän översyn av den

svenska kyrkans pastoratsindelning av olika skäl nu är behövlig och tän­ ker därvid i första hand på den stora befolkningsomflyttning, som medfört städernas tillväxt, ett framväxande av nya tätorter och cn däremot sva­ rande avfolkning av landsbygden. För en pastoratsreglering talar jämväl de ohållbara kyrkliga förhållanden, vilka uppstått genom utebliven eller för­ senad församlingsreglering i de större städerna och särskilt i Stockholm. En omreglering måste genomföras så, att man gottgör vad som försummats rörande de större städerna, församlingar med tätorter och stora delar av Norrland och härtill har förslaget givit beaktansvärda bidrag. För lösningen av dessa frågor får emellertid icke kyrkans livsvillkor i stort och inom övriga delar av landet försämras.

Domkapitlet i Luncl:

Domkapitlet behöver knappast påpeka vilka bety­

delsefulla och nära nog vitala frågor för vår kyrka, betänkandet behandlar och angiver lösning för. Domkapitlet är angeläget att framhålla, att betän­ kandet är ett synnerligen förtjänstfullt arbete, i vilket de svåra och kom­ plicerade frågorna blivit sakligt och allsidigt belysta. I mångt och mycket är domkapitlet fullt ense med de sakkunniga. I några betydelsefulla frågor — i viss mån sammanhängande med varandra — måste dock domkapitlet intaga en gentemot de sakkunnigas majoritet bestämt motsatt position.

Domkapitlet i Göteborg:

De sakkunniga har på ett förtjänstfullt sätt

framhållit behovet av en förbättrad församlingsprästerlig organisation, in­ nebärande inrättandet av flera prästerliga tjänster och uppdelandet av allt­ för stora församlingar inom tätorter, städer och vissa delar av de norr­ ländska stiften. Domkapitlet kan emellertid icke ansluta sig till den upp­ fattning, som de sakkunniga företräder, när det gäller bästa sättet att ernå cn sådan nödvändig förbättring av den kyrkliga organisationen.

Domkapitlet i Härnösand:

Domkapitlet finner det ostridigt att befolk­

ningsutvecklingen i vårt land under 1900-talets gångna hälft undergått cn så markant förändring att en revision av den nuvarande pastoratsindel­ ningen är fullt befogad också från kyrkans synpunkt. Den är nödvändig dels med hänsyn till möjligheterna att bättre kunna utnyttja de prästerliga krafterna, dels med hänsyn till församlingslivets behov, framförallt i de församlingar, där nya befolkningscentra, s. k. tätorter, växt fram. Dom­ kapitlet konstaterar också med tillfredsställelse, att de sakkunniga i sitt betänkande med hänsyn till givna direktiv och med beaktande av (let kyrk­ liga livets krav givit många värdefulla uppslag och enligt domkapitlets mening framlagt åtskilliga realiserbara förslag när det gäller att lösa de problem, som sammanhänger med angivna förhållanden.

Domkapitlet i Luleå:

Försåvitt utredningsarbetet mer eller mindre bc-

stämts av önskemålet att hålla organisationen inom nuvarande antal präs­ terliga krafter och inom nuvarande kostnadsram, har den synpunkt lör- ryckts, som vid en utredning av detta slag givetvis bort vara den i första hand vägledande, nämligen vad en effektiv församlings- och själavård under nuvarande förhållanden kräver. Denna fråga borde först ha ställts och be-

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

26

svarats utan sidoblickar åt andra önskemål. Därefter hade den frågan fått ställas, på vad sätt och i vad mån det må vara möjligt att tillgodose de sakligt motiverade kraven. Det hade för alla berörda parter och för ären­ dets fortsatta behandling varit gagneligt, om utredningen kunnat läggas upp på detta sätt. Nu undgår man icke att gång efter annan fråga sig, om de framförda förslagen är grundade helt på vad som är från församlings- och själavårdens synpunkt ändamålsenligt eller om de tillika påverkats av andra hänsyn.

Domkapitlet i Visby:

Det är riktigt, att ett av kyrkans största problem

för närvarande ligger i de högst otillfredsställande möjligheterna för själa­ vårdande verksamhet i storstadsförsamlingarna och att lösningen av detta problem bör vara föremål för hela kyrkans gemensamma strävan. Att emel­ lertid i detta syfte mera väsentligt rubba nu gällande indelning i de mindre församlingarna av i allmänhet agrar karaktär skapar omedelbart nya pro­ blem och synes varken vara rättvist eller välbetänkt.

Domkapitlet i Stockholm:

Vad beträffar behovet av arbetskraft för den

kyrkliga verksamheten inom riket i dess helhet vill domkapitlet framhålla, att det från kyrkliga synpunkter självfallet är önskligt, att verksamheten inom växande samhällen utbygges utan reduktion av den bestående orga­ nisationen i andra delar av landet. Att detta för närvarande icke synes vara möjligt sammanhänger med den bristande personaltillgången. Därest ett ändrat läge i detta hänseende skulle uppkomma, bör enligt domkapit­ lets mening organisationen utbyggas till större omfattning än som nu är möjligt.

Stiftsnämnden i Skara:

Stiftsnämnden vill uttala sin uppskattning över

den omsorg och grundlighet, som utmärker de sakkunnigas förslag. Stifts­ nämnden är fullt införstådd med att de befolkningsförskjutningar, som un­ der det senaste halvseklet ägt rum inom vårt land, nödvändiggör en över­ syn av den nuvarande pastoratsindelningen och i samband därmed ett över­ vägande av, huru de prästerliga arbetskrafterna skall fördelas för att bäst kunna tillgodose den kyrkliga verksamhetens behov.

Länsstyrelsen i Östergötlands lön:

Det lärer icke kunna bestridas, att den

nuvarande pastoratsindelningen i vissa avseenden är otillfredsställande och att en översyn av denna indelning (icke indelningen i församlingar) — lik­ som förut av kommunindelningen — är av behovet påkallad. Vissa pastorat torde icke ge full sysselsättning åt en präst och åtskilliga pastorat torde vara otillräckligt tillgodosedda i avseende å sin tjänsteorganisation. Vid översynen av pastoratsindelningen lärer emellertid andra synpunkter än de som särskilt starkt gjorde sig gällande beträffande kommunindelningen böra anläggas. Avseende synes sålunda böra läggas mindre vid den ekonomiska sidan av saken än vid angelägenheten av att gudstjänstliv och församlings- vård i största möjliga utsträckning främjas.

Länsstyrelsen i Gotlands län:

Under de senaste åren har med allt större

tydlighet framgått, att rikets nuvarande pastoratsindelning icke är till­ fredsställande. I nämnda avseende har åberopats bland annat ojämnheterna i indelningen. Med hänsyn härtill måste betänkandets framläggande i och för sig hälsas med tillfredsställelse.

Länsstyrelsen i Kalmar län:

Den översyn av den kyrkliga administratio­

nen, som betänkandet föreslår, synes länsstyrelsen innebära ett steg i rätt riktning när det gäller kyrkans anpassning till det moderna samhället. Genom den kraftiga förändring av befolkningsförhållandena under de se­

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

28

delvis ändrade arbetsuppgifterna å de prästerliga tjänsterna och kommuni­ kationernas utveckling under senaste åren utgör också faktorer, som moti­ verar en omprövning av pastoratsindelningen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län:

De sakkunnigas utredning har enligt

länsstyrelsens förmenande givit klart belägg för att en reform av den nu­ varande pastoratsindelningen från skilda synpunkter är ofrånkomlig. De riktlinjer, som de sakkunniga i detta hänseende uppdragit, synes länssty­ relsen väl avvägda och lämpliga att ligga till grund för en indelningsreform.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön:

Det uppdrag, som anförtrotts pastorats-

indelningssakkunniga, får anses vara ytterligt genomgripande och betydel­ sefullt. Det gäller att på ett tillfredsställande sätt bryta en indelning och organisation, som i de sydligare delarna av landet vuxit fram redan under den tidiga medeltiden. Ehuru denna organisation givetvis bär traditionens helgd och måhända har ivriga försvarare i de skilda församlingarna, får man icke glömma den omgestaltning av samhället, som under århundra­ dena skett i ekonomiskt hänseende, beträffande befolkningsförhållandena och kommunikationsväsendet. Härtill kommer, att en ny indelning av fler­ talet av de borgerliga kommunerna nyligen genomförts. Det kan med hän­ syn till samtliga dessa skäl icke framstå annat än som naturligt, att även indelningen i pastorat och församlingar samt den prästerliga organisationen ordnas mera ändamålsenligt.

Kammarkollegiet:

De sakkunniga har ansett, att pastoratsindelningen

och den prästerliga organisationen skulle ordnas på sådant sätt, att befolk­ ningen i riket i görligaste mån komme att äga lika möjlighet till prästerlig betjäning, detta oberoende av om pastoratet utgjordes av tätort eller lands­ bygd och oberoende av var inom riket pastoratet vore beläget, samt att prästernas arbetskraft bleve fullt och effektivt utnyttjad. Mot dessa prin­ ciper för indelningen och organisationen, vilka principer synes ansluta till de för utredningen givna direktiven, lärer icke vara något att erinra.

Svenska kyrkans diakonistyrelse:

Ojämnheterna i den gällande pastorats­

indelningen och i den nuvarande fördelningen av den prästerliga arbetskraf­ ten är uppenbara och påkallar revision. Det försök till anpassning av kyrko- organisationen efter den nutida samhällsstrukturen som det föreliggande betänkandet utgör måste därför hälsas med erkännande. Diakonistyrelsen delar de sakkunnigas mening, att en dylik organisatorisk förändring hög­ gradigt måste taga hänsyn till angelägna kyrkliga behov inom våra hittills eftersatta växande bebyggelsecentra. Med tillfredsställelse noteras de fram­ lagda förslagen till förbättringar i dessa avseenden.

Allmänna svenska prästföreningen:

Med tillfredsställelse och instämman­

de konstaterar föreningen, att väsentliga förbättringar nu föreslås av de sakkunniga för norrlands- och tätortspastoratens del. Samtidigt måste emellertid djupt beklagas och gensaga resas mot att de sakkunniga synes varit bundna av sådana ekonomiska hänsyn, att de nämnda förbättringarna måst vinnas på bekostnad av den pastorala organisationen i mellan- och sydsveriges agrara bygder.

Svenska pastoratens riksförbund:

I likhet med de sakkunniga finner riks­

förbundet det nödvändigt med en översyn av den kyrkliga organisationen. Den sedan lång tid pågående befolkningsförskjutningen från landsbygden till tätorterna har, såsom de sakkunniga på ett förtjänstfullt sätt belyst ge­

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

.‘32

mängd anser sig pastoratet med avseende å verkningarna av de sakkunnigas förslag på pastorat och församlingar, som skulle komma att drabbas av in­ skränkningar i en eller annan form, böra framhålla följande. — Den in­ skränkning, som infördes genom den senaste ändringen av härvarande kyrk­ liga organisation från söndaglig gudstjänst i varje församlings kyrka till gudstjänst två dagar av tre på varandra följande, kan icke sägas ha vållat avbräck i det kyrkliga livet eller gudstjänstlivet, men den bör ej tillåtas gå längre. I församlingar med upp till 600 personers folkmängd och med ett avstånd för flertalet församlingsbor av högst 5 km till den egna för­ samlingens eller grannförsamlingens kyrka bör möjligen en sådan anordning- kunna godtagas. — Där en långvarig pastorat sgemenskap skapat gemen­ skap i kyrkligt liv och arbete så, att pastoratet på grund av de däri ingåen­ de församlingarnas litenhet ersatt församlingen såsom kyrklig arbetsenhet i ett eller flera avseenden, synes det kyrkliga arbetets behov böra tillgodoses före behovet av likformighet mellan kyrklig och borgerlig indelning. — En viss, icke alltför obetydlig elasticitet bör kunna medgivas vid beräk­ ningen av den arbetstid, som antages skola belöpa på varje präst. I mindre och små församlingar med det i regel rikt utvecklade personliga förhållandet mellan församling och präst kan det vara svårt att draga gränsen mellan tjänsteåliggande och vad prästen kan göra såsom en personlig tjänst åt sina församlingsbor vid skilda tillfällen i livet. Det har varit en av det svenska kyrkolivets stora tillgångar, att det rått djupgående personliga förbindelser mellan präst och församlingsbor. — Centralisering i viss utsträckning av pastorsexpedition förtjänar att övervägas, då bekväma kommunikationer står allmänheten till buds och befolkningstalet är av den storleken, att det motiverar hel- eller deltidsanställt skrivbiträde. Om vid en sammanslagning av pastorat präst fortfarande kommer att vara bosatt i prästgården och lämpliga lokaler in. in. finnes bör dock expeditionen kunna bibehållas, då det anses förenligt med befolkningens intressen. Att i den meningen centra­ lisera pastorsexpeditionen att den bör förläggas till centralort i kommunen, som är belägen inom pastoratet, är en fråga, som torde kunna lösas lokalt utan generella föreskrifter av åläggande innebörd.

Bredestad (1 528 inv.) —Askeryd (717 inv.) — Marbäck (654 inv.), pas­ torat i Linköpings stift och Jönköpings län: Erkännansvärda synpunkter kan framdragas, men vid ett remissvar må de avvikande synpunkterna sär­ skilt få framhävas. Det första, som då måste påpekas, är, att de sakkunni­ gas syn på pastoralvården såsom prästernas arbetsinsats utförd i pastoratet såsom en helhet är verklighetsfrämmande. Sådant gäller endast enförsam- lmgspastorat och i några få fall tvåförsamlingspastorat. Visst talar de sak­ kunniga om sockengemenskap och församlingsarbete. De berörs i flera sammanhang, men de sakkunniga fullföljer icke dessa synpunkter. Pastora­ tet vill på det starkaste framhäva, att pastoralvården hår knutits och måste alltjämt knytas till socknen. Sockengemenskapen är stark och kommer helt ' isst att bli starkare inför det hot om upplösning som sakkunnigförslaget, trots allt gott, doc-k utgör. Gemenskapen kommer då även fram i önskan att helt binda sin inom socknen boende präst vid sig och svartsjukt hindra honom från arbetsinsats i andra socknar. Följden blir att i socknar utan präst pastoralvården blir lidande och svårighet uppstår för en kyrkoherde att planera arbetsinsats för annexförsamlingarnas präster. För landsbygds- församlingarna, som genom förslaget blir utan präst, betyder detta i de tlesta fall det kyrkliga livets död, tv den personliga kontakt, som socken­

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

:33

borna sätter så stort värde på, kan aldrig åstadkommas när en präst kom­ mer endast för att utföra sina legala förrättningar och sedan återvänder hem till sin egen socken. Praktiskt kan man alltså aldrig tala om sitt eget pastorat så som man talar om sin egen socken. Här är ej fråga om en präs­ terlig ovilja utan om den starkt utpräglade sockengemenskap, som det givet­ vis är enbart uppmuntrande för en präst att få uppleva och gå in uti. »Sär­ skilda tjänstgöringsområden» kommer att kvarstå i praktiken, även om de icke medtages i lag. Vid den slutliga fastställelsen av flerförsamlingspasto- raten måste därför den största hänsyn tagas till de geografiska förhållan­ dena, så att en rättvis balans i tjänstelordelningen åstadkommes.

Södra Åsum (3 323 inv.) — Ilstorp (147 inv.), pastorat i Lunds stift och

Malmöhus län: Det synes ofrånkomligt, att en viss omreglering av rikets pastorat göres. Att pastoratets gränser därvid, när så utan olägenhet för det kyrkliga livet kan ske, anpassas efter de nya kommunernas gränser, så att dessa icke onödigtvis skär varandra, synes — med tanke på framtiden — vara eftersträvansvärt. Likaså utgör anordningen med en för två pastorat gemensam kyrkoadjunkt en lösning, som icke bör avvisas. Däremot är det betänkligt, att många församlingar berövas söndaglig gudstjänst i den egna församlingskyrkan, och mycket vägande skäl kan anföras mot det av de sakkunniga förordade bildandet av flerprästpastorat å landsbygden. Från allmänhetens synpunkt är det ett önskemål, som icke bör negligeras, att vägen till präst och pastorsexpedition icke blir för lång. Den personliga kontakten, som i allt församlingsarbete är av stor betydelse, främjas, om varje präst anvisas sitt eget lagom avvägda tjänstgöringsområde, där han som kyrkoherde på eget ansvar har att handha församlingsvården. Anord­ ningen med över- och underordnade tjänstemän innebär en byråkratisering, som borde vara främmande för det kyrkliga arbetet. Härtill kommer, att den kraftiga reduceringen av kyrkoherdetjänsterna kommer att inverka synnerligen menligt på prästrekryteringen.

Karlskoga (32 377 inv.), pastorat i Karlstads stift och Örebro län: Med hänsyn till de erfarenheter, som vunnits i Karlskoga med sina nu över 32 000 invånare, anser församlingen att folkmängdstalet för delning av pas­ torat kan sättas högre än vad majoriteten av de sakkunniga föreslagit, under förutsättning att åtgärder vidtages för att underlätta särskilt kyrko­ herdens arbetsbörda och att ett tillräckligt antal präster tilldelas pastoratet.

Med stora pastorat följer att tillräcklig skrivhjälp kan anställas på pastors­ expeditionen. Finnes som ofta är fallet ecklesiastika boställen, kan skötseln av dessa liksom andra kamerala arbetsuppgifter överlåtas på en kyrko­ kamrer, varvid särskilt kyrkoherdens arbetsbörda väsentligt lättas. Fn skyndsam utredning bör komma till stånd med uppgift att undersöka möj­ ligheterna att avlyfta från prästerna, och då främst kyrkoherden, sådana arbetsuppgifter, som har föga med prästtjänstens rent kyrkliga karaktär att skaffa. Om erforderligt antal präster placeras i de stora pastoraten, synes en ofta önskvärd differentiering av dessa befattningshavares arbetsuppgif­ ter kunna åstadkommas. Lämpligt torde även vara med en uppdelning av den pastorala verksamheten på arbetsdistrikt. Så sker i viss utsträckning i Karlskoga och erfarenheten av denna anordning iir god. Av betydelse i stora pastorat torde vara, att särskilda medarbetare såsom diakonissa och ung­ domsledare anställes. Centralisering av kyrkobokföringen inom ett pastorat till dettas huvudort är i de flesta fall lämplig; oliigenhelen med länga av­ stånd till pastorsexpeditionen för allmänheten uppväges av de numera

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

34

oftast goda kommunikationerna. I Karlskoga har den kyrkliga kommunens kassa och bokföring samordnats med den borgerliga kommunens. Att för­ samling under vissa förhållanden skall dela kyrkoadjunkt med annan för­ samling kan dock icke biträdas. Svårigheter av organisatorisk karaktär torde uppstå med en sådan anordning och en prästman med tjänsteåliggan­ den på skilda håll och kanske med olika uppgifter inom de båda försam­ lingar han skall tjäna kan icke få den förankring inom orten och den sam­ hörighetskänsla med befolkning och ämbetsbröder, som är en viktig förut­ sättning för att han skall lyckas med sitt arbete.1

Ekerö (1 679 inv.), pastorat i Stockholms stift och Stockholms län: För­ samling, som är stor nog att ha egen präst och som nu är eget pastorat, bör bibehålla sin kyrkoherdetjänst och ej som annexförsamling förenas med ett grannpastorat. Som minimigräns för pastorat bör sättas 1 000 personer, vilket ger en präst full sysselsättning, om han enligt kyrkolagens bestäm­ melser skall ombesörja en verklig församlingsvård. För denna minimigräns talar också nutida samhällsförhållanden. Ty i det nutida samhället blir det allt svårare med kollektiva samlingar, medan de enskilda människornas behov av personlig gemenskap och vård blir allt större. Förslaget söker tillgodose tätorternas och norrlandsförsamlingarnas ökade behov av präs­ terliga krafter, och detta är i hög grad önskvärt. Men detta får inte ske på bekostnad av att otillfredsställande förhållanden skapas i ett flertal lant- pastorat i södra och mellersta Sverige. Ökningen av antalet kyrkoadjunkts- tjänster på bekostnad av ordinarie tjänster kommer att medföra allvarligt försämrade befordringsförhållanden på den prästerliga banan, som redan nu är svårrekryterad.

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

Förutsättningar för indelning och organisation

Såsom förut nämnts har de sakkunniga, innan de framlägger de utarbe­ tade normerna för den åsyftade revisionen av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen, utförligt angivit de förut­ sättningar, som de funnit vara för dessa normer grundläggande. Jag full­ följer nu min redogörelse i detta hänseende och återger fördenskull här närmast innebörden av dessa särskilda förutsättningar samt beträffande varje dylik det huvudsakliga såväl av de sakkunnigas motivering som av sådana i remissyttrandena därtill gjorda uttalanden, som befunnits för sakens bedömande representativa.

Prästernas arbetsuppgifter

Inledningsvis har de sakkunniga understrukit den betydelse de på för­ samlingsprästerna ankommande arbetsuppgifterna måste tillmätas för det föreliggande problemets lösning. Förhållandet belyses ytterligare genom den i föregående avsnitt av betänkandet (3 och 4 kap.) lämnade redogörel­ sen för karaktären av de specifikt kyrkliga arbetsuppgifterna och omfatt­

1 Av närvarande 28 ledamöter i kyrkofullmäktige ville 10 ej biträda uttalandena om högsta folk- mängdstal och centralisering av kyrkobokföringen.

36

Förkunnelsen kan icke eftersättas eller minskas utan allvarlig våda för ökad »paganisering». Den insats, hjälpande, undervisande och vägledande, som man har rätt att begära att kyrkan skall förmå göra i folklivet har emeller­ tid i våra dagar behov av även annan form än förkunnelsens. Kyrkan har att under ständig varsamhet, takt och beredvillighet knyta personliga kontakter och vara redo för personlig debatt, stundom kritiska inkast och trevande frågor. När på denna väg förtroende vunnits, kan kyrkan få göra den insats, ett oväntat stort antal människor i vår tid alltjämt begär. Kon­ sekvensen av denna syn på dagsläget i vårt folkliv måste bli, att präst och församling — samt präst och den enskilde församlingsmedlemmen — i möj­ ligaste män beredes tillfälle till denna personliga vardagskontakt. Detta ger emellertid en helt annan aspekt på pastoratssammanslagning och de präs­ terliga krafternas fördelning, än om huvudvikten lägges enbart på guds­ tjänster, konfirmandundervisning och pastorsexpedition. För ordnandet av nämnda tre uppgifter och annan hävdvunnen församlingsvård är det möj­ ligt att rationalisera organisationen genom statliga billån åt präster, bo­ satta på längre avstånd från olika bebyggelsecentra. Men hela denna ratio- naliseringsprincip blir verklighetsfrämmande, så snart man uppmärksammar vikten av en kontinuerlig personlig kontakt mellan präst och församling. Det blir då icke längre möjligt att låta sig bindas av schablonmässiga be­ folkningstal. Man måste gå den längre vägen och på varje enskild punkt undersöka de lokala möjligheterna för en präst att med hänsyn till geogra­ fiska förhållanden lika mycket som till församlingens sociala struktur uppnå och upprätthålla den personliga förbindelsen.

Domkapitlet i Göteborg:

De sakkunniga synes ha utgått från att frågan

väsentligen är ett avvägningsproblem, där det gäller att disponera de före­ fintliga prästerliga tjänsterna så att de blir effektivare utnyttjade än vad som nu är fallet. Det totala antalet prästerliga tjänster behålles konstant, men en betydande omflyttning föreslås. Enligt domkapitlets övertygelse innebär detta, att de sakkunniga utgått från oriktiga förutsättningar, som icke äger stöd i de faktiska förhållandena. En första förutsättning för en sådan lösning av problemet måste uppenbarligen vara, att prästerskapet på landsbygden för närvarande icke har full sysselsättning och att tillräck­ ligt många prästerliga tjänster kan avstås av landspastoraten till förmån för de mindre väl tillgodosedda tätorterna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län:

Det grundläggande för den ifråga­

satta församlingsprästerliga organisationen måste självfallet vara de äm­ betsplikter, som skall åvila vederbörande befattningshavare. I detta hänse­ ende är förhållandena beträffande prästerna egendomliga i så måtto att de­ ras arbetsuppgifter icke författningsmässigt reglerats på ett uttömmande sätt. Några större svårigheter att få fram ett ungefärligt mått på omfatt­ ningen av prästernas så att säga löpande arbete torde likväl icke föreligga, då de prästerliga åliggandena därvidlag av ålder är ganska klart avgränsade mot annan kyrklig verksamhet. Vad som däremot icke låter sig med samma grad av tillförlitlighet mäta är den fria verksamhet utöver det obligatoriska, som varje präst efter egen läggning och förhållandena på orten utövar och som i särskilt hög grad utmärker just prästämbetet. Möjligheten att utöva denna betydelsefulla verksamhet, mången gång i det tysta, får enligt läns­ styrelsens mening icke genom en ny indelning eller organisation inskrän­

Kiingl. Maj:ts skrivelse nr 2.

37

kas. Organisationen bör därför icke göras så snäv att prästerskapet icke får tillräckligt utrymme att tillfredsställa en självklar och naturlig önskan att, i stillhet och utan jäkt, utöva denna verksamhet vid sidan av de egentliga t j änsteåliggandena.

Statskontoret: Grundläggande för organisationen — såväl vad gäller frågan om sammanläggning eller inrättande av nya pastorat som om anta­ let präster inom pastoraten — blir, enligt de sakkunniga, omfattningen av den prästerna åvilande arbetsbördan. Statskontoret får med anledning här­ av understryka vad de sakkunniga anfört därom att någon uttömmande i författning klart angiven fixering av arbetsuppgifterna icke skett. Den av 1948 års kyrkomöte avlåtna skrivelsen med begäran om utfärdande av instruktion rörande prästs ämbetsplikt synes ännu icke ha lett till några resultat. De sakkunniga har därför vid bedömandet av arbetsuppgifternas omfattning ansett sig böra utgå från förhållandena sådana dessa författ­ ningsenligt och sedvanemässigt gestaltats. Det måste enligt statskontorets förmenande ingiva betänkligheter att genomföra organisationsändringar utan att klarare normer föreligger om arbetsuppgifternas omfattning och karaktär. Så länge dessa förutsättningar saknas, måste därför organisatio­ nen anses vila på en i hög grad osäker grund. I detta sammanhang förtjänar ock att särskilt uppmärksamma vad de sakkunniga uttalat om de präster­ liga arbetsuppgifternas elasticitet. Det torde ligga i sakens natur, att det, mot bakgrunden av vad sålunda anförts, möter avgörande svårigheter att bedöma riktigheten av den ändrade pastoratsindelningen, svårigheter, vilka måste påkalla restriktivitet vid bedömande av de faktorer, som skall på­ verka ställningstagandet främst i vad avser antalet präster. Ett ytterligare skäl för en sådan restriktiv ställning till organisationsfrågorna är, att de sakkunniga genomgående räknar med pastoratens hela invånarantal utan hänsynstagande till den befolkningsdel, som kan hava utträtt ur svenska kyrkan. Visserligen har procenttalet utträdande hittills varit relativt ringa, men det torde vara berättigat antaga, att detsamma knappast är fullt rätt­ visande, då de medgivanden, som genom dissenterlagstiftningen lämnats vissa frikyrkliga organisationer, icke kan helt ha undgått att påverka den prästerliga arbetsbördan även i fråga om personer, som alltjämt formellt tillhör statskyrkan.

Domkapitlet i Uppsala: De till de sakkunniga redovisade arbetstids- studierna ger vid handen, att prästernas tid i icke ringa utsträckning upp­ tages av administrativa uppgifter av kyrkokommunal karaktär, såsom de ecklesiastika boställs- och fondförvaltningarna, statförslagens beredande, medelsförvaltning m. m. Detta gäller givetvis främst kyrkoherden i hans egenskap av kyrkorådsordförande med allt vad därav följer av kommunal- förvaltande uppgifter och ansvaret för deras rätta fullgörande. Dessa administrativa uppgifter lärcr icke bliva mindre genom bildande av större pastorat. Prästerskapets tid att mera helt ägna sig åt den själavårdande verksamheten torde bliva än mer beskuren. I synnerhet den fria kyrkliga verksamheten i dess olika och skiftande former, numera av så avgörande vikt och betydelse för kyrkans liv, liirer röna menlig inverkan av de ifråga­ satta pastoratsbildningarna. Kyrkoherden är enligt lag ordförande i kyrko­ rådet och bör så förbliva. Domkapitlet vill sålunda inlägga en bestämd

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

38

gensaga emot den reservationsvis framförda tanken, att kyrkorådets upp­ gifter skulle överflyttas till annan nämnd med karaktären av församlingens verkliga styrelse, varigenom kyrkorådet bleve denna styrelse underordnad. Härmed skulle kyrkoherden komma att i huvudsak förlora kontakten med de uppgifter, som kyrkorådet nu har och som så nära ansluter sig till den rent prästerliga verksamheten. Ordnandet av de kyrkliga administrativa uppgifterna på lämpligt sätt förutsätter förståelse för kyrkans egenart. Så­ vitt rör den ecklesiastika boställsförvaltningen kan pastorat uppdraga åt särskild boställsstyrelse att fullgöra de åligganden, som eljest tillhör kyrko­ rådet. Bostiillsstyrelse väljer inom sig ordförande. Genom tillsättande av en boställsstyrelse kan sålunda kyrkoherden synas bli befriad från ansvaret för denna verksamhet. Så är dock icke helt fallet. För beslut å kyrkostämma i ärenden av ifrågavarande art fordras nämligen beredning icke blott av boställsstyrelse utan även av kyrkoråd. Lättnaden i arbetsbördan blir under sådana förhållanden icke så stor, särskilt från synpunkten av att kyrkorå­ dets ordförande är den ende av de medagerande, som handlar under tjänste­ mannaansvar.

Domkapitlet i Härnösand:

Det reservationsvis framförda förslagets ge­

nomförande kan bland annat leda till att kyrkoråd och kyrkostämma berö­ vas sina nuvarande befogenheter och att alla kyrkliga frågor av större betydelse kommer att avgöras av den borgerliga kommunen. Att detta från kyrkans synpunkt skulle vara ett mål att eftersträva, synes domkapitlet svårt att förstå.

Domkapitlet i Luleå:

Ett förverkligande av den tanke som här framförts

eller att man genom att överflytta vissa angelägenheter — speciellt de eko­ nomiska — från kyrkorådet till annan nämnd skulle frigöra prästen i hans egenskap av kyrkorådsordförande från vissa arbetsuppgifter, kan befaras medföra, dels att det centrala, intresserade och aktiva inflytande i försam­ lingslivet, som kyrkorådet alltmer kommit att utöva och som från skilda håll omvittnas såsom en synnerligen värdefull faktor, påtagligt försvagas, dels ock att prästen går förlustig den ofta värdefulla kontakten med för­ samlingens praktiska angelägenheter. Domkapitlet, som anser angeläget att här antydda utveckling får fortsätta, måste avvisa varje anordning, som rubbar kyrkorådets ställning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län:

Länsstyrelsen finner en centralisering och

rationalisering av prästernas administrativa arbetsuppgifter vara av synner­ ligen stor betydelse för en ändamålsenlig utformning av pastoratsindel- ningen. Utredning om prästernas tjänsteuppgifter ingår visserligen icke i direktiven för de sakkunniga men borde såsom en av reservanterna fram­ håller göras till föremål för en särskild undersökning. Om prästerna befrias från vissa administrativa arbetsuppgifter ökas möjligheterna att anknyta pastoratsindelningen till den nya borgerliga kommunindelningen. Pastora­ tens ekonomiska förvaltning kan lämpligen centraliseras till den borgerliga kommunens huvudort, varigenom de kommunala tjänstemännen kan anli­ tas för bokföring in. m.

Länsstyrelsen i Kalmar län:

Den förordade översynen av församlingssty-

relselagarnas bestämmelser, i vad de rör församlingskyrkorådets befogen­ heter och prästernas därvid förbundna arbetsuppgifter, får länsstyrelsen tillstyrka.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

40

ning av församlingar upptagits i detta sammanhang. Det hör icke till ovan­ ligheten att samma fögderi innefattar ett 10-tal borgerliga kommuner men ett 40—50-tal församlingar, förorsakande ett flertal skilcla utdebiteringar i samma borgerliga kommun. Därest sammanslagning nu ej kan ske, synes institutet kyrklig samfällighet i ekonomiska angelägenheter böra i största utsträckning utnyttjas.

Arbetsdistrikt för pastoralvården

De sakkunniga understryker församlingens betydelse för den prästerliga verksamhetens utövande. Det är i församlingens kyrka och — i många fall — på andra predikoplatser inom församlingen som gudstjänst hålles. Präs­ ten betjänar församlingsborna med kyrkliga förrättningar och själavård. Den fria församlingsverksamheten, innefattande ett flertal verksamhetsgre­ nar varav söndagsskola, ungdomsverksamhet och arbetskretsar för vuxna är de allmännast förekommande, bedrives regelmässigt församlingsvis, vare sig präst finnes bosatt i församlingen eller ej. Ehuru församlingen sålunda i flera hänseenden alltjämt är det givna arbetsdistriktet för pastor al vården, bildar dock pastoratet såsom det legalt-administrativa tjänstgöringsområdet för en kyrkoherde och honom eventuellt biträdande präster den yttre ramen och därmed den egentliga enheten för denna verksamhet i dess helhet — och detta även i de fall då pastoratet omfattar flera församlingar. De sakkun­ niga framhåller vidare, att liksom de prästerliga arbetsuppgifterna i sig själ­ va är av största betydelse för pastoratsindelningens utformning blir därför också denna indelning å sin sida i hög grad avgörande för den samlade prästerliga verksamhetens behöriga tillgodoseende.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

YTTRANDEN

Stijtsnämnden i Linköping:

Det synes särskilt angeläget framhålla, att

pastoraten som sådana icke regelmässigt är kyrkliga arbetsenheter. Detta blir fallet endast då fråga är om enförsamlingspastorat. I övrigt utgör för­ samlingarna kyrkligt sett arbetsområden. När i utredningen talas om att avsevärda fördelar är förenade med ett uppehållande av sambandet mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunindelningen, icke minst för den samverkan mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunens förvalt­ ningsorgan, som är av stor betydelse för det kyrkliga arbetet, avses tydligen icke prästernas kyrkliga eller religiösa arbete bland församlingsborna. I stället syftas här med »kyrkligt» arbete på förvaltningsmässiga uppgifter av teknisk och ekonomisk art. Redan genom detta påpekande bör inses fa­ ran av att låta dessa sistnämnda uppgifter få sådan tyngd vid bedömandet av en rätt pastoratsindelning, att den betydligt viktigare frågan om präs­ tens möjligheter att verka för och leda den andliga vården i församlingen tillmätes en underordnad betydelse.

Länsstyrelsen i Södermanlands län:

Den nya kommunindelningen inne­

bär till skillnad från den nu avsedda nya pastoratsindelningen, att de minsta kommunala enheterna, småkommunerna, upphört. Enligt förslaget till pas-

41

toratsindelning skall de minsta kyrkliga enheterna, församlingarna, fortfa­ rande bestå. Ehuru frågan om församlingarnas bestånd alltså nu icke är aktuell, bör det dock enligt länsstyrelsens mening framhållas, att försam­ lingarna av ålder och tradition spelar en så betydande roll såsom enheter för det kyrkliga livet, att — åtminstone sådana som förhållandena nu är — en sammanläggning i större omfattning skulle medföra betydande skade­ verkningar.

Länsstyrelsen i Örebro län: I mindre församlingar har prästen som regel en mera personlig kontakt med sin församling och fullgör där ofta uppgifter av social och humanitär art, som i större församlingar omhänderhaves av särskilda organ eller befattningshavare. Prästen leder icke sällan även stu­ diecirkel- och ungdomsverksamhet i orten. För att fullgöra nämnda arbets­ uppgifter, är det enligt länsstyrelsens förmenande synnerligen angeläget, att efter indelningsändring präst så vitt möjligt stationeras a ort och far sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd till område, där sådan tidigare varit bosatt och verkat.

Svenska kyrkans lekmannaförbund: Församlingen, socknen, är sedan sekler platsen för svenskt kyrkoliv och fostrande fromhetsliv inom ett visst geografiskt område. Men om begreppet socken i stort sett förlorade sin betydelse i och med kommunalreformen 1862, så befarar nu kyrkfolket, att församlingsbegreppet kommer att vandra samma väg, därest riktlinjerna för indelning och organisation fullföljes enligt de sakkunnigas förslag. En kyr- kokristen känner sig beklämd vid konstaterandet, att i förslaget försam­ lingstanken i stort sett tappats bort och utbytts mot det från kyrkligt- central synpunkt olyckliga ordet pastorat. Uttryck sådana som enförsam- lingspastorat, flerförsamlingspastorat, pastorat med agrar karaktär, pasto­ rat med tätortskaraktär m. fl. pekar alla bort från församlingstanken. Man bygger icke en folkkyrka genom »församlingsprästerlig» organisation, även om denna kan ha funktionsviktig betydelse. Vad som också i dag betyder något för kyrka och folk rymmes inom församlingskyrkans hägn och heter ordet, dopfunt, altarring, predikstol och kyrkobänk. Och avser man icke att gagna kyrkans gärning i folket, då har denna pastoratsindelningsaktion förfelat sitt syfte. De sakkunniga har i olika sammanhang givit uttryck för kyrkan såsom en uppbyggande och krafttillförande faktor i samhällslivet, men denna grundläggande tanke har likväl kommit i skymundan i och genom den strikt funktionsmässiga uppläggningen vid reformens förverk­ ligande.

Pastoratens och församlingarnas struktur

De pastoraten liksom däri ingående församlingar emellan förefintliga olikheterna i strukturhänseende återfinnes, enligt de sakkunniga, ej blott mellan landets geografiskt och klimatiskt skilda delar utan även inom de enskilda stiften, vart för sig. T befolkningshänseende åtskiljes trennc huvud­ typer av pastorat. Fn grupp utgöres av de rent agrara, i regel små pasto­ raten utan tätorter; eu annan bildar de större, i huvudsak agrara men med eu eller flera större byar eller andra tätorter; cn tredje kategori omfattar de egentliga tiitortspastoraten, inom vilka ingen eller blott ett mindretal av befolkningen ägnar sig åt jordbruk och dess binäringar. Redan dessa typ-

8 — lliliang till riksdagens protokoll 1957. 1 sam!. Nr 153.

Kungl. Maj:ts skiivelse nr 2.

42

olikheter är av den största betydelse. Det föreliggande regleringsproblemet måste — framhåller de sakkunniga vidare — främst upptagas och utredas från just denna utgångspunkt. Folkmängdstalet får olika betydelse i pasto­ rat med vidsträckt areal, långa avstånd mellan bebyggelsen och besvärliga kommunikationer och i pastorat med förhållandevis liten areal, små av­ stånd och goda kommunikationer. En befolkning, som är jämnt spridd över ett agrart landsbygdspastorats område, ger mer tidskrävande arbete än en lika stor befolkning i ett tätortspastorat med i huvudsak till ett byggnads- planerat område koncentrerad bostadsbebyggelse. Å andra sidan erbjuder oftast ett pastorat av den senare typen i högre grad komplicerade sociala och religiösa problem än det agrara.

Enligt de sakkunniga föreligger en strukturell olikhet, som man måhända ej kan helt bortse från, också i avseende å kulturella anordningar. Genom de moderna bildningsmedlen, framför allt radion, har väl isoleringen mång­ enstädes brutits och den kulturella utvecklingen främjats, men fall kan alltjämt förekomma där stora svårigheter möter för prästen att bland lek­ männen förvärva skickade medhjälpare i församlingsarbetet. Den präster­ liga arbetsbördan blir i en dylik församling såväl kvantitativt som kvalita­ tivt avsevärt större än församlingens storlek i och för sig motiverar. Där kan ock prästen av enahanda skäl få svårt att undandraga sig allmänt kommunala och sociala uppdrag, som prästerskapet annars normalt icke behöver fullgöra.

Den typolikhet, som kan föreligga med hänsyn till variationer i det kyrk­ liga intresset, kan enligt de sakkunniga knappast tillmätas särskild bety­ delse vid uppdragandet av riktlinjerna för indelning och organisation. I vad mån sådant inverkar på förutsättningarna för prästernas arbete är i och för sig en svårbedömd fråga; ytterst blir detta huvudsakligen beroende av vederbörande prästs egen personliga läggning, hans uthållighet och anpass­ ningsförmåga.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Göteborg: Vad beträffar den av de sakkunniga förordade uppdelningen av pastoraten i tätorts- och landsbygdspastorat med därav följande olika bedömande av behovet av präster, vill domkapitlet påpeka, att denna uppdelning kan bli i hög grad olämplig, därest man under alla förhållanden till tätortsgruppen räknar pastorat, där två tredjedelar av befolkningen tillhör tätortsbebyggelsen. Domkapitlet finner detta helt verk­ lighetsfrämmande och vill understryka, att indragning av tjänster, t. ex. i följd av att landsbygd förenas med tätort och därför kommer att räknas såsom sådan, måste leda till att det nödvändiga församlingsarbetet i stor utsträckning eftersättes. Andra beräkningsgrunder måste uppenbarligen i sadana fall tillämpas, vilka medgiver, att landsbygden erhåller det antal präster, som där skulle ha sysselsatts, därest den icke varit förenad med en tätort. Det är vidare i många fall i hög grad oriktigt att betrakta ett »tät-

43

ortspastorat» såsom mindre arbetskrävande än ett landsbygdspastorat. En väl sluten bebyggelse kring kyrka och prästgård kan visserligen medföra kortare resor och mindre antal gudstjänster. Men om prästgården ligger avsides från tätorten och om kyrkan icke är belägen i densamma, blir det tätare och längre resor och ett större behov av extra gudstjänster än annars skulle ha varit fallet. Förekommer det två eller tre tätorter jämte landsbygd inom en församling, blir arbetet särskilt arbetskrävande, och det finnes ingen anledning att i sådant fall räkna med att en präst rimligen kan hinna med själavården bland ett större antal människor än normalt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Särskilt bör vid indelningsändring be­ aktas att landsbygdsförsamlingarna vid omfördelningen av tjänsteorganisa­ tionen icke missgynnas på tätorternas i synnerhet storstadspastoratens, bekostnad. Det förefaller som om de sakkunniga anlagt en syn på frågan om den prästerliga organisationen på landsbygden som knappast står i överensstämmelse med allmän uppfattning.

Kammarkollegiet: I fråga om faktorer, som skulle kunna tillerkännas betydelse för prästens arbetsbörda, har de sakkunniga bland annat berört skillnaden mellan »kyrkliga» och »okyrkliga» församlingar. Berörda skillnad har ansetts icke kunna beaktas i förenämnda sammanhang, då prästen i »okyrklig» församling måste ägna mycket arbete »åt den uppsökande upp­ giften och åt prövande av nya medel för att främja en förnyelse av kyrko­ livet». Huruvida de sakkunniga med »okyrklig» församling åsyftat försam­ ling, vars medlemmar i betydande utsträckning är anslutna till frikyrko­ samfund — såsom fallet är exempelvis beträffande åtskilliga församlingar i Småland, Närke och Dalarna — framgår ej. Det synes kollegiet emellertid uppenbart, att församlingspräst i dylik församling, varest frikyrkopastorer ofta nog i betydande utsträckning fullgör de uppgifter, som eljest skulle ankommit på församlingsprästen, har en väsentligt mindre arbetsbörda än församlingens folkmängd i och för sig ger vid handen. Då emellertid tillhö­ righeten till frikyrkosamfund samt ianspråktagande av dess pastorers tjäns­ ter synes vara en relativt oviss och föränderlig faktor, lärer den försam- lingsprästerliga organisationen knappast kunna göras i högre grad bero­ ende härav. Dock synes det motiverat att i fall, då det är tveksamt huru­ vida tillräckliga skäl må föreligga för en ändring i organisationen, taga viss hänsyn till förekomsten av och anslutningen till frikyrkliga organisationer.

Statskontoret: Prästernas arbetsuppgifter torde vid jämförelse med vad tidigare varit fallet ha ändrat karaktär och i vad avser legala uppgifter i viss utsträckning minskat. Befolkningens ökade rörlighet har väl kunnat medföra en ökning av registreringsuppgifterna. Samhällslivets — enkanner­ ligen undervisningsväsendets och det allmänna kulturlivets och den sociala omvårdnadens — ständigt fortskridande sekularisering har medfört ett bortfall eller en kraftig sammankrympning av ej så få prästerliga arbets­ uppgifter. Härtill må även fogas en erinran om den oerhörda utvecklingen, som kommunikationsväsendet undergått särskilt på landsbygden, en om­ ständighet, som de sakkunniga i annat sammanhang ansett sig böra till­ mäta betydelse. Det torde också svårligen kunna göras gällande, att förhål­ landena i ett landsbygdspastorat med en areal av endast 1 Va kvadratmil mera väsentligen avviker från dem, som utmärker tätortspastoraten.

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

44

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

Pastorats folkmängd och areal

De sakkunniga framhåller, att redan till det nuvarande systemets förut­ sättningar i princip hört, att pastoraten erhåller en tillräcklig storlek för att där anställda präster skall bli fullt sysselsatta med till tjänsten hörande uppgifter. Ett riktigt förhållande mellan folkmängd och areal å ena samt tjänsteorganisation å andra sidan blir alltjämt den givna förutsättningen för att den prästerliga arbetskraften skall kunna förväntas bli effektivt utnyttjad. Enligt de sakkunnigas mening brister det på många ställen härutinnan i den nuvarande indelningen, i det att flera pastorat är av allt­ för liten storlek för att ge en präst tillräckliga arbetsuppgifter, och just bland dessa pastorat möter man folkminskningens problem mest utpräglat. I andra pastorat är folkmängden uppenbart för stor för att arbetet skall kunna väl sammanhållas under en kyrkoherde. Liknande svårighet kan även göra sig gällande i pastorat med alltför stor areal. Kräver pastoratets stor­ lek anställande av flera präster, kan detta vara till fördel för den prästerliga verksamhetens tillgodoseende, då en fördelning av arbetet på tjänstinneha­ varna där blir naturlig och denna fördelning kan göras efter vederbörandes med hänsyn till ålder och läggning större fallenhet för de särskilda uppgif­ terna. Ett pastorat bör dock — framhåller de sakkunniga vidare — om möjligt icke sammansättas så, att i följd av de geografiska förhållandena flera präster måste tagas i anspråk än fallet är vid ett annat indelningsal- ternativ, som från det allmännas synpunkt också blir tillfredsställande. Ett pastorat bör ej heller få så stor folkmängd, att för kyrkoherden-arbetsleda- ren omöjliggöres den nödiga kontakten med såväl de honom biträdande prästerna som de olika befolkningsgrupperna i pastoratet eller att förvalt­ nings- och expeditionsarbetet blir honom övermäktigt.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Strängnäs: De sakkunniga betonar hur ett riktigt förhål­ lande mellan folkmängd och areal å ena och tjänsteorganisationen å andra sidan alltjämt blir den givna förutsättningen för att den prästerliga arbets­ kraften skall kunna förväntas bli effektivt utnyttjad. När det säges att i den nuvarande organisationen enprästpastoratet ofta ger prästen för litet arbete, kan detta vara riktigt i teorien, men det visar sig i praktiken att en ensam nitisk präst i ett sådant pastorat med två församlingar och mellan 1 000 till 1 500 invånare har full sysselsättning och därtill en mycket god kontakt med sina församlingsbor. I ett landspastorat med flera försam­ lingar och t. ex. kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt gäller i ringa grad vad som sägs om kyrkoherden som arbetsledare och kyrkoherdetjäns­ ten som förmans tjänst. Någon differentiering i fråga om ungdomsarbete, arbete bland barn etc. torde i regel icke förekomma. De olika prästerna betjänar i allmänhet olika församlingar och blir dessa församlingars själa­ sörjare. I tätortspastorat och stora landsbygdspastorat torde däremot reso­ nemanget gälla.

45

Domkapitlet i Luleå: Mot de sakkunnigas förslag att sätta den präster­ liga tjänsteorganisationen i viss relation till folkmängden synes i princip intet vara att erinra, men däremot väl mot de sakkunnigas förslag till folk- mängdstal. Det synes uppenbart, att den under senare tid inträdda befolk­ ningsökningen icke fått något tillfredsställande uttryck i en utbyggnad av den prästerliga organisationen. Domkapitlet förmenar, att denna befolk­ ningsökning och den ökning av den prästerliga verksamheten, som enligt vad de sakkunniga själva uttalat ägt rum, bort resultera i en förstärkning av den samlade prästerliga arbetskraften.

Statskontoret: Vid mätandet av prästernas arbetsbörda i ett pastorat har alltsedan 1910 folkmängdstalet tillmätts största betydelsen. I andra rummet har kommit pastoratets areal och därefter vissa omständigheter, som hänförts till begreppet besvärlig tjänstgöring bland annat duplikation, avstånd till kyrkan m. m. De sakkunniga har föreslagit, att folkmängdstalet alltjämt skall gälla såsom mätare av prästernas arbetsbörda. I överensstäm­ melse med äldre praxis har de vidare ansett sig böra räkna med olika folk- mängdstal för tätorts- och landsbygdspastorat; i tätortspastorat bör en präst kunna betjäna ett större antal församlingsbor än på den egentliga landsbyg­ den. De av de sakkunniga härvid föreslagna gränserna finner statskontoret emellertid alltför snävt dragna och anser för sin del bärande skäl icke före­ ligga att för städernas del reducera den av 1897 års prästlönereglerings- kommitté uppställda folkmängdsgränsen för en enprästorganisation. För landsbygdens del torde folkmängdsgränsen i enprästspastorat kunna icke obetydligt flyttas uppåt i förhållande till vad hittills tillämpats.

Allmänna svenska prästföreningen: De i betänkandet föreslagna befolk- ningsenheterna per präst inom olika pastoratstyper kan å vissa orter med gynnsamma förhållanden anses acceptabla. De sakkunniga har visserligen gått under de siffror som nu i praxis tillämpas, men ytterligare sänkning rekommenderas. Föreningen vill under alla omständigheter med bestämd­ het, hävda nödvändigheten av att de slutliga bestämmelserna för pastorats- regleringen ges en sådan utformning att domkapitlen erhåller möjlighet att med hänsyn till lokala förhållanden tillämpa en icke alltför snäv jämknings- marginal. Sak samma bör gälla arealsiffrornas tillämpning. När vissa maxi- misiffror anges för befolkningstalet inom en viss pastoratstyp måste förut­ sättas, att detta är den absoluta övre gränsen, som icke får överskridas och som uppnådd omedelbart aktualiserar en pastoratsdelning.

Riksintresse — lokalintresse

Vid ett bedömande av huru stor enhet i avseende å folkmängd och areal och huru många församlingar i ett enskilt fall lämpligen kan sammanhållas i ett pastorat och vilka tjänster där behöves blir det ofta en grannlaga upp­ gift att göra en avvägning mellan riksintresse och lokalintressen. Fördel­ ningen av de prästerliga tjänsterna företer för närvarande ostridigt en avse­ värd ojämnhet. En såvitt möjligt jämn fördelning av de tillgängliga präs­ terliga arbetskrafterna i förhållande till arbetets omfattning och art är en­ ligt de sakkunnigas mening ett anspråk sammanfallande med hela svenska kyrkans intresse och diirmed ett givet riksintresse. Detta bottnar i det na­ turliga kravet, alt hela befolkningen skall i görlig mån äga lika möjlighet till

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

46

prästerlig betjäning oberoende av om den tillhör tätort eller den egentliga landsbygden, rikets södra eller dess norra delar. Härvid måste riksintresset ges ett avgjort företräde framför en enskild församlings krav på att få be­ hålla en viss prästerlig tjänst, som icke kan anses nödvändig från arbetssyn- punkt. Ehuru detta från en landsbygdsförsamlings synpunkt kan te sig oskäligt, måste dock beaktas, att den förskjutning i folkmängdsfördelningen från landsbygd till tätort, som karakteriserar de senaste årtiondena, just från rikssynpunkt ställer alldeles särskilda krav på tjänsteorganisationens utbyggnad speciellt för tätorterna. Expeditionsarbetets utökning genom det nya folkbokföringssystemet har också i allmänhet blivit mest kännbar i tätorterna med deras regelmässigt rörligare befolkning. De sakkunniga framhåller vidare, att den gällande pastoratsindelningen näppeligen kan påkalla sådan hänsyn, som i indelningsfrågorna av gammalt visats gentemot församlingsindelningen, till vilken de lokala traditionerna ju i stort sett är anknutna. Särskilt bör detta icke kunna komma i fråga med avseende å de av flera församlingar sammansatta pastoraten, vilka under de senaste fyrtio åren i stor utsträckning (till mer än en tredjedel av det nuvarande antalet) undergått till och med upprepade förändringar. Skälig hänsyn bör dock kunna tagas till framförda lokala önskemål, om de är sakligt grundade. Hänsyn bör exempelvis även, där sammanläggning av pastorat till större enhet är i fråga, kunna tillmätas ett önskemål att de gamla pastoraten skall i sin helhet få ingå i den nya enheten.

I ett senare sammanhang (s. 114 f.) påvisar de sakkunniga vissa olägen­ heter, som kan förutses följa med en indelning och organisation inom den ram, som de av dem förordade riktlinjerna medger. De sakkunniga belyser därvid bland annat huru ett riksintresse — däribland alltså hänsyn till svenska kyrkan i dess helhet — i särskilda fall kan kräva bortseende i viss mån från lokala önskemål och behov. En strikt tillämpning av de indel­ nings- och organisationsprinciper, som förordats, kan sålunda på sina håll medföra tvånget att avveckla viss prästerlig verksamhet t. ex. i form av sär­ skilda gudstjänster och särskild konfirmandundervisning på avlägsna och isolerade platser. En minskning av den nuvarande organisationen kan på så vis i somliga församlingar medföra en avveckling eller åtminstone försvag­ ning av löftesrikt arbete. Detta följer, enligt de sakkunnigas mening, dels av nödvändigheten att bättre än nu är fallet tillgodose de underorganiserade två nordliga stiften samt de växande storstadspastoraten, dels av att de sakkunniga ansett kostnadsramen för den nuvarande prästerliga organisa­ tionen icke böra överskridas vid nyordningen.

I särskilt yttrande, som biskopen Hultgren och domprosten Hylander gemensamt avgivit till de sakkunnigas betänkande, har — i viss anslutning till de sakkunnigas här sist berörda påpekanden — framhållits, att den kyrk­ liga verksamhetens behov icke kunnat genom förslaget tillgodoses i så stor utsträckning som önskvärt varit. De för indelning och organisation upp­

Kiingl. Maj:ts skrivelse nr 2.

47

dragna riktlinjerna leder till vissa för kyrkolivet kännbara konsekvenser. Även om man tar i betraktande föreslagna stödåtgärder, kommer i de syd- och mellansvenska stiften organisationen såtillvida att försvagas, som anta­ let pastorat starkt reduceras, varjämte för riket i dess helhet möjligheten minskas för präst att befordras till kyrkoherde genom den ändrade relatio­ nen i fråga om antalet befattningshavare mellan de olika tjänstekategori­ erna. Att förslaget med dessa konsekvenser av reservanterna godtagits, anger de ha sin grund däri, att enligt deras uppfattning ingen annan möj­ lighet finnes att utan en väsentlig vidgning av kostnadsramen åstadkomma den omfördelning av de prästerliga krafterna i riket, som är påkallad av behovet att bättre tillgodose tätorterna och de vidsträckta bygderna.

Vid de provindelningar av rikets stift, som av de sakkunniga verkställts och redovisats i det förut omnämnda, av dem upprättade utkastet för åskåd­ liggörande av tillämpningen av de i förslaget uppdragna riktlinjerna, har — såsom även framgår av de därom tidigare lämnade sifferuppgifterna — skisserats en personalorganisation, vilken totalt ej blott i avseende å löne­ kostnad håller sig inom kostnadsramen för nuvarande organisation utan även nära ansluter sig till dennas sammanlagda tjänstebestånd. Detta för­ hållande jämte de sakkunnigas närmast härförut återgivna uttalanden har beaktats i flera av remissyttrandena och synes ibland ha, särskilt av de kyrkliga organen, påtalats såsom uttryck för ett misstytt riksintresse.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Uppsala: Vid uppgörande av indelningen och organisatio­ nen, som innefattar flera svårbedömbara faktorer, bör den viktigaste rikt­ punkten för frågans lösande vara de föreliggande prästerliga arbetsuppgif­ terna, som man vill ha uträttade, och vad som skäligen härför bör kunna göras från synpunkten av kyrkans egentliga syftemål. Avgörande vikt och betydelse bör däremot icke fästas vid den ekonomiska sidan av saken och storkommunindelningen bör icke i första hand vara bedömningsgrunden härvid.

Domkapitlet i Linköping: De sakkunniga synes hava varit på ett för dem själva betungande sätt bundna av givna direktiv angående kostnads­ ram och väntad besparing vid pastoratsregleringens genomförande. Det skulle vara orättvist att lägga de sakkunniga till last, att de icke i åtlydnad av dessa besparingsdirektiv kunnat åstadkomma ett tjänligare förslag. Det synes emellertid vara en i alla andra sammanhang ovanlig och främmande synpunkt att såsom översta princip knäsätta besparingssynpunkten. Det hade varit rimligare att förslaget fått uppgöras från sakliga och objektiva synpunkter. Härvid hade man alltså fått undersöka i första hand vilken organisation, som svarar mot dagens behov av en funktionsduglig kyrka.

Därefter hade man haft att undersöka möjligheterna för dess genomfö­ rande.

Domkapitlet i Skara: Den omreglering, som kräves, får icke innebära ett eftersättande av de kyrkliga behoven på andra håll, närmast på landsbyg­

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

48

den i de syd- och mellansvenska stiften. Särskilt i uråldriga kristna bygder, såsom inom Skara stift, utgör de nuvarande pastoraten ofta historiskt och kyrkligt betingade enheter, som icke utan trängande skäl bör sönderbrytas. En omfördelning av de prästerliga krafterna bör därför icke få resultera i att det kyrkliga livet hämmas i de små men ofta religiöst livaktiga lands- bygdsförsamlingarna. Enligt domkapitlets mening bör de kyrkliga behoven göras till översta norm vid en översyn av pastoratsindelningen. Då dessa behov icke kan allsidigt tillgodoses inom den nuvarande kostnadsramen för det kyrkliga arbetet, är det beklagligt, att de sakkunniga vid sina beräk­ ningar och förslag känt sig bundna av sagda kostnadsram. Domkapitlet finner det angeläget, att denna icke får hindra sådana ändringar i förslaget, som från kyrklig synpunkt befinnes oundgängligen nödvändiga. Domkapit­ let finner det även otjänligt att på sätt som skett i de sakkunnigas betän­ kande fastlåsa den prästerliga organisationen vid det nuvarande antalet prästerliga tjänster. De växande kyrkliga behoven, betingade både av den inre kyrkliga expansionen och av den fortgående befolkningstillväxten i lan­ det, synes kräva en utökning av antalet prästerliga tjänster.

Domkapitlet i Göteborg: Enligt de sakkunniga motsvarades år 1897 inom de rena landsbygdspastoraten en prästerlig tjänst av i genomsnitt 1 827 invånare. Motsvarande siffra 1948 var 1 844. Landsbygden har alltså fort­ farande lika många invånare per prästerlig tjänst som i slutet på föregående sekel. Det synes alltså uppenbart, att behovet av fler prästerliga tjänster i tätorter, städer och norrländska storförsamlingar icke kan tillgodoses genom en mera omfattande nedskärning av den prästerliga organisationen på lands­ bygden. Det problem, som här föreligger, har sin orsak i att utbyggandet av den församlingsprästerliga organisationen icke hållit jämna steg med befolk­ ningstillväxten. En betydande eftersläpning har uppstått, när det gällt att förse de växande städerna med nödigt antal präster och församlingar. Detta problem kan icke lösas därigenom att den prästerliga organisationen uttun­ nas i de delar av landet, där den är någorlunda tillfredsställande ordnad.

Det ges icke något stift, där antalet präster i förhållande till befolkningen överstiger vad som kan anses vara skäligt och nödvändigt för en effektiv församlings vård. Domkapitlet anser det alltså vara omöjligt att komma till rätta med de mycket allvarliga brister som vidlåder den nuvarande försam­ lingsprästerliga organisationen i storstäderna genom en omdisponering av nu förefintliga prästerliga tjänster. Även om de tjänster på landsbygden, som utan skada kan undvaras, indrages, förslår de icke till att fylla de allt­ för stora luckor, som under det senaste halvseklet fått uppstå. Det är icke något rikskyrkligt intresse, att den organisation, som på landsbygden hittills funktionerat tillfredsställande, nu skall nedbrytas.

Domkapitlet i Visby: För en rättvis bedömning av de resultat, vartill de sakkunniga kommit, måste man hålla i minnet att deras uppgift varit icke enbart att skapa en organisation, som utifrån den kyrkliga verksamhetens behov förlänar denna verksamhet stadga, planmässighet och effektivitet, ntan även att samtidigt tillse, att de behov, som under utredningsarbetet framträtt, tillmötesgås allenast i sådan omfattning att den givna kost­ nadsramen icke i väsentligare män vidgas. Det synes emellertid uppenbart att det hos de av den avsedda regleringen berörda småförsamlingarna före­ finnes en utpräglad mening att bevara status quo. Vid bedömning av de enskilda fallen bör långt gående hänsyn tagas härtill — detta av rättvise­

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

49

skäl. En dylik hänsyn måste från kyrklig synpunkt få anses välbetänkt och synnerligen angelägen. Bringas det kyrkliga livet i dessa småförsam- lingar att genom allt för strama organisatoriska åtgärder tyna och utslockna kommer detta att förmärkas i det kyrkliga livet inom kyrkan i dess helhet. Givetvis måste en avvägning mellan »riksintresse» och »lokalintresse» göras, då det gäller den prästerliga tjänsteorganisationen. Men man bör icke för­ bise, att i många fall det som i förstone ter sig som »lokalintresse» närmare besett är ett »riksintresse», ett hela svenska kyrkans intresse. Och det måste vara ett intresse för hela svenska kyrkan att det i många fall löftes­ rika kyrkolivet i de små församlingarna så långt möjligt bevaras med nuvarande organisation.

Domkapitlet i Stockholm: De föreslagna principerna för en omfördelning av tillgänglig arbetskraft är enligt domkapitlets mening på det hela taget väl avvägda. Det är uppenbart, att den kyrkliga verksamheten måste vara uppsökande även i den betydelsen att den söker sig till orter, där befolk­ ningstillväxten är störst. Domkapitlet vill understryka, att den uppbyg­ gande verksamheten bland inflyttade människor i växande tätorter, och kanske främst bland rotlös storstadsungdom, måste tillmätas en hög ange- lägenhetsgrad i valet mellan kyrkans olika uppgifter.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: De besparingssynpunkter, som an­ lagts, måste leda till rekryteringssvårigheter. Att de sakkunniga ansett kost­ nadsramen för den nuvarande prästerliga organisationen icke böra över­ skridas vid nyordningen tyder på att ekonomiska synpunkter i alltför hög grad anlagts av de sakkunniga. Anledning synes därför föreligga att verk­ ställa en överarbetning av förslaget, varvid hänsyn icke såsom nu skett bör tagas till en på förhand bestämd kostnadsram utan en förutsättningslös utredning bör verkställas i frågan om möjligheten att åstadkomma en orga­ nisation, som svarar mot dagens behov av en funktionsduglig kyrka.

Länsstyrelsen i Kristianstads län: I betänkandet har de sakkunniga före­ slagit en omfördelning av de prästerliga tjänsterna i syfte att bättre till­ godose vissa tätorters och vidsträckta bygders behov av dylik arbetskraft.

Att nämnda delar av vårt land är i behov av en förstärkning i sådant av­ seende är ovedersägligt. Då de sakkunniga vid sitt arbete haft såsom råtte­ snöre att icke överskrida gällande kostnadsram, har emellertid deras för­ slag resulterat i en uttunning på andra håll av den prästerliga organisatio­ nen, främst i syd- och mellansvenska bygder. Länsstyrelsen ifrågasätter om den fördel, som vinnes genom att tillgodose tätorters och vidsträckta bygders behov av prästerlig arbetskraft, kan uppväga den olägenhet, som tillfogas församlingarna och det kyrkliga livet på de håll, där uttunningen av den prästerliga organisationen sätter in. De sakkunniga har varit ange­ lägna att redovisa eu prästerlig personalplan, för vilken kostnaden icke överstiger kostnaden för den motsvarande nuvarande planen. Länsstyrel­ sen anser, att de sakkunniga vid uppgörande av sitt förslag väl mycket betonat den ekonomiska synpunkten och icke tillräckligt beaktat försam­ lingarnas behov av gudstjänst och präst.

Kammarkollegiet: Kollegiet anser, att den omständigheten, att ett pasto­ rat består av flera församlingar, icke bör få leda till eu utbyggnad av den

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

50

prästerliga organisationen i den utsträckning, de sakkunniga förordat. En organisation, som i anledning av förekomsten av flera mindre församlingar i ett pastorat göres alltför omfattande, lärer omedelbart aktualisera frågan om en ändring i församlingsindelningen.

Statskontoret: De sakkunniga har visserligen vid genomförande av sitt uppdrag måst utgå från att den nuvarande församlingsindelningen skolat bibehållas orubbad, men statskontoret måste bestämt hålla före, att den i det nuvarande samhällslivet föga tidsenliga församlingsindelningen icke bör i den omhittning, som i utredningen skett, få bli bestämmande för pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen. Äm­ betsverket vill i detta sammanhang erinra om denna organisationsfrågas ekonomiska sida. Dessa små pastorat med förhållandevis många präster får nämligen regelmässigt tillskott ur kyrkofonden. I realiteten innebär detta, att de finansieras av andra pastorat, framför allt av pastoraten i de större städerna. En alltför långt driven hänsyn till församlingsindelningen medför därför icke blott att arbetskraften blir ojämnt fördelad utan även en miss­ hushållning med de för kyrkan i dess helhet tillgängliga avlöningsmedlen.

Härtill kommer att flerförsamlingspastoraten så gott som uteslutande är belägna på den egentliga landsbygden, där avfolkningen kan väntas bli särskilt framträdande.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Förhållandet till kommunindelningen

Kongruens mellan pastorat och borgerlig kommun föreligger för när­ varande redan i ett avsevärt antal fall, såsom beträffande åtskilliga städer och köpingar och där kommunens folkmängdstal ligger omkring eller under 2 000. Fullständig anknytning till den nuvarande kommunindelningen kan även föreligga sålunda, att antingen en kommun innefattar flera hela pasto­ rat eller ett pastorat omfattar flera kommuner. En anknytning på något av här angivna sätt av pastoratsindelningen till den borgerliga kommunens territorium kommer, såsom i det föregående nämnts, enligt de sakkunnigas uppfattning övervägande att lända det kyrkliga arbetet till fördel. Skär pas- toratsgräns borgerlig kommuns gräns kan sådan oregelbundenhet, liksom enligt 1919 års indelningslag under vissa förutsättningar, utgöra skäl för indelningsändring. Dylik avvikelse kan dock, av hänsyn till det kyrkliga arbetet, stundom i fråga om pastoratsindelningen bli nödvändig, exempel­ vis om kommunindelningen kan väntas i nära framtid bli ändrad eller kyr­ kogemenskap, som icke lämpligen kan upplösas, föreligger för invånarna i församlingar på olika sidor om kommungräns. Då en anknytning till kom­ munindelningen medför att gudstjänstturerna inom pastoratet icke kan ordnas utan en eljest obehövlig utökning av tjänsteorganisationen därstä­ des, kan arbetstekniska skäl även tala för en avvikelse. Sträcker sig ett nu­ varande pastorat över läns- eller stiftsgräns, bör pastoratet dock alltid redan av detta skäl underkastas ny indelning, såframt icke heller läns- respektive stiftsgränsen kan ändras.

YTTRANDEN

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

51

Domkapitlet i Linköping: När de sakkunniga talar om det angelägna i att upprätthålla samband mellan den borgerliga kommunen och församlingen för det kontinuerliga samarbetet mellan dessa enheters förvaltningsorgan måste domkapitlet anse, att en underordnad synpunkt gjorts till översta princip. Det rent kyrkliga arbetet inom församlingarna förutsätter icke oavbrutet samarbete med den borgerliga kommunens förvaltningsorgan. —

Att viss ojämnhet i utdebiteringen kan uppkomma mellan olika försam­ lingar, därest ett pastorat skär över kommungränsen, torde icke på allvar kunna göras till argument för likriktning mellan pastorat och kommun. -— Det synes dock uppenbart, att vissa fördelar är att vinna av samstämmig­ het mellan s. k. storkommun och pastorat. Denna synpunkt får emellertid icke övervärderas så att man för att vinna full enhetlighet skulle vidtaga sådan pastoratsreglering, som försämrar de kyrkliga arbetsmöjligheterna. Man har anledning till desto större varsamhet i detta hänseende som stor- kommunindelningen i riket icke hundraprocentigt visat sig lyckad. Det synes emellertid för domkapitlet mest ändamålsenligt, att eu storkommun till sina gränser sammanfaller med ett eller flera pastorat, varvid det dock icke är motiverat att sammanslå flera pastorat för att åstadkomma identisk enhet med kommunen. Givetvis får ej heller denna sistnämnda princip un­ dantagslöst genomföras. Lokala, historiska eller andra förhållanden kan medföra önskvärdheten att inom ett pastorat sammanhålla församlingar, även om en annexförsamling skulle skära över kommungränsen. All tvångs- likriktning eller konstlad likriktning bör undvikas.

Domkapitlet i Strängnäs: Vid en kyrklig indelning bör hänsyn tagas ute­ slutande till kyrkliga faktorer, vadan den borgerliga kommunens struktur och storlek under inga förhållanden får förtränga sådan indelning av pasto­ raten, som bäst gagnar den kyrkliga verksamheten.

Domkapitlet i Lund: Under 1920- och 1930-talen var stiftets landsbygds- pastorat föremål för en genomgripande omorganisation, vars mindre gynn­ samma verkningar för det kyrkliga arbetet ännu knappast helt övervunnits.

Att utan tungt vägande skäl ånyo ombilda det stora flertalet av dessa pastorat, kan domkapitlet omöjligen medverka till. Då det pastorala arbe­ tet i väsentliga avseenden är anknutet till och beroende av kyrklig tradi­ tion och sed, måste största försiktighet tillrådas vid dessa nyordningar. Vinsterna för det kyrkliga arbetet måste vara påtagliga och ändringar i all­ mänhet ej genomföras med mindre folkmängdstalet tvingar härtill. Dom­ kapitlet föreställer sig att pastorats- och kommungränser kommer att myc­ ket noga diskuteras vid avgivande av de slutliga förslagen till såsom nöd­ vändiga ansedda förändringar i stiftets pastoratsindelning. Domkapitlet vill emellertid redan nu förutskicka, att skulle den kyrkliga verksamhetens ändamålsenliga anordnande innebära, att överensstämmelse mellan dessa gränser ej kan nås, kan någon berättigad invändning häremot ej göras. Främsta målet för indclningsändringarna är dock ett underlättande och befordrande av möjligheterna till en så gynnsam utveckling av det pasto­ rala arbetet, som föreliggande förhållanden medgiver.

Domkapitlet i Göteborg: Framtida ändringar av den kyrkliga indelningen bör vidtagas allenast med hänsyn till det kyrkliga arbetets effektivitet. Så­ dana regleringar, som främjar ett ändamålsenligt utnyttjande av den präs­

52

terliga arbetskraften och en god församlingsvård, bör genomföras utan hin­ der av att inkongruens kan komma att råda mellan kyrklig och kommunal indelning. — Principen att i görligaste mån anknyta pastoratsindelningen till storkommunerna anser domkapitlet medföra olyckliga konsekvenser för det kyrkliga arbetet. En sådan anknytning är också onödig. — Enligt dom­ kapitlets mening föreligger ej några bärande skäl att söka åstadkomma en likartad kyrklig utdebitering inom alla församlingar i samma storkommun. Sådana olikheter förekommer allmänt och någon olägenhet har icke för­ märkts av dem. Förvaltningstekniska skäl kan alltså icke motivera omregle­ ring av pastoraten till likhet med storkommunerna. Pastoraten är kyrkliga arbetsenheter för gemensamma ändamål (anställande och avlöning av präst, byggande av prästgård). De bör utformas uteslutande med hänsyn till dessa ändamål. — Icke heller synes det rimligt att ändra pastoratsindelningen för att söka centralisera det kyrkliga arbetets ledning till de tätorter, som med större eller mindre rätt ansetts skola bli centra för de nya storkommunerna. Det är riktigt, att sådana tätorter skall erhålla en tillfredsställande andlig vård. Att där stationera en präst kan ofta vara befogat. Tjänstetypen kan i så fall ofta lämpligen vara komminister eller kyrkoadjunkt. Att sträva efter att mera generellt förflytta kyrkoherdarna till dessa tätorter skulle medföra orimliga kostnader utan motsvarande fördelar. Den kontakt mellan prästen och de kommunala förvaltningsorganen, som iir önskvärd, kan numera utan svårighet upprätthållas med hjälp av telefon och bil. Detta motiv för en sammanjämkning av pastorat och storkommuner bortfaller därför helt. — Vidare anföres av de sakkunniga, att en anpassning efter kommunindelningen skulle kunna vara av värde för det prästerliga arbetet därigenom, att konfirmandundervisningen kan komma att förläggas till de centralt belägna enhet sskolorna. Domkapitlet vill kraftigt framhålla, att en sådan centralisering av konfirmandundervisningen alls icke bör ifrå- gakomma. Det är av allra största betydelse för församlingsvården, att kon- firmationsberedelsen knytes till hemförsamlingen och ledes av den präst, som handhar pastoratsvården i ifrågavarande församling. Detta skäl för sammanjämkning av pastorat och storkommuner är alltså icke hållbart. — De sakkunniga har vidare refererat de skäl för en sammanjämkning av- kyrkliga och kommunala indelningsgränser, som anförts i kommunindel- ningskommitténs betänkande av år 1945. Domkapitlet kan icke heller finna dessa skäl bärande. Samhörigheten inom ett pastorat och inom en kom­ mun är icke av samma slag. De kan bestå och bli till nytta oberoende av- varandra. Samhörigheten inom pastoratet är nämligen i väsentlig mån betingad av samhörigheten med samme själasörjare. Denna samhörighet blir endast försvagad, om man söker cn anknytning till den kommunala indelningen, som medför att fler präster måste tjänstgöra inom samma för­ samlingar eller att en kyrkoadjunkt måste tjänstgöra inom två olika pasto­ rat.— Vad åter beträffar samarbetet med de kommunala organen, exempel­ vis i fattigvården, är kyrkans insats här väsentligen beroende på den en­ skilde prästens kännedom om sina församlingsbor. Samarbetet blir därför ineffektivt, om det skall förmedlas av en kyrkoherde i ett alltför stort pas­ torat, som tillskapats endast för att motsvara en viss storkommun. Samar­ betet blir långt effektivare, om pastoraten bibehålies vid lämplig storlek, så att vederbörande präst personligen känner sina församlingar. — Domkapit­ let kan alltså icke finna, att det förebragts några vägande skäl för en gene­ rell anpassning av pastoraten efter storkommunerna.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

58

Domkapitlet i Karlstad: Frågan om pastoratsindelningens anpassning till den nya kommunindelningen bör prövas med hänsyn till kyrkliga behov och intressen. Kommunreformen har mångenstädes genomförts utan hän­ syn till den kyrkliga indelningen och under uttryckligt framhållande av att denna icke skulle komma att beröras därav. Den från visst håll framförda tanken att skapa med storkommunerna sammanfallande storpastorat är alltför orimlig för att behöva diskuteras. Även den ifrågasatta omregle­ ringen av pastorat med inom två kommuner fallande församlingar därhän, att kommun- och pastoratsgränser bringas att överensstämma, skulle med­ föra en allvarlig försämring av förutsättningarna för det kyrkliga arbetet i många fall, särskilt då en sådan sammanjämkning skulle leda till bildan­ det av treförsamlingspastorat, som icke tillfredsställande kan betjänas av en präst men heller icke lämnar full sysselsättning åt två. Några vägande praktiska skäl för en generell sammanjämkning av pastoratens och kom­ munernas gränser har veterligen icke anförts. Under sådana omständigheter bör en pastoratsreglering i detta syfte icke genomföras, om det skulle vara till förfång för det kyrkliga livet.

Domkapitlet i Härnösand: Utvecklingen från små pastorat till storpasto­ rat är från kyrklig synpunkt att anse som en utveckling bakåt.

Stijtsnämnden i Strängnäs: De fördelar, som i administrativt avseende kan vinnas genom kongruens mellan pastorat och kommun, motväges i vissa fall av nackdelarna av försämrad betjäning av församlingsborna, längre av­ stånd för dem och dyrare resor.

Länsstyrelsen i Södermanlmids län: De skäl, som de sakkunniga anfört till stöd för en samordning av den kommunala indelningen och pastorats- indelningen, är av den vikt att en dylik samordning, såvitt möjligt, bör eftersträvas. De brister, som trots den nya kommunindelningen ännu vid­ låder den borgerliga kommunbildningen, och de mäktiga kyrkliga traditio­ ner, som här och var alltjämt finnes kvar, synes likväl motivera, att man vid en nyordning icke går alltför hårt fram genom att över hela linjen kräva samordning. Det torde likaledes vara fullt tillräckligt, att man icke påfordrar kongruens mellan kommuner och pastorat utan stannar vid att dessa borgerliga och kyrkliga territorier icke bör få skära varandras gränser.

Länsstyrelsen i Hallands län: I länet skär för det närvarande pastorats- gränserna kommungränserna i ett ganska stort antal fall. Någon större olägenhet därav har icke förmärkts. Anledning synes därför icke föreligga att låta anknytningen till kommunindelningen framstå såsom något pri­ märt. Det väsentliga bör i stället vara att bilda pastorat, som är lämpliga enheter för det prästerliga arbetet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Att åstadkomma ett fruktbärande sam­ arbete mellan den kyrkliga och borgerliga kommunen måste vara till uppen­ bar fördel för båda dessa kommungrupper. I många avseenden, speciellt inom socialvården och undervisningsväsendet, föreligger ju ett klart sam­ manhang mellan de kyrkliga och borgerliga kommunerna. Den samverkan, som här finnes, blir tillvaratagas och vidare utvecklas. Det framstår därför som principiellt önskvärt, att den borgerliga och kyrkliga indelningen sam­ manfaller. Å andra sidan får ett realiserande av detta önskemål ej leda lill att eu ny pastoratsindelning sker helt och hållet efter eu bestämd mall och med huvudmålsättning att utforma pastorat, som med hänsyn till ytvidd,

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

54

befolkning och andra yttre faktorer är lämpliga, utan indelningen måste ske med lika starkt beaktande av de faktorer av andra slag, framför allt av kyrklig art, som i de särskilda fallen kan tala för avvikelser från en eljest godtagbar regel. Det måste sålunda vid nyindelningen tillses, att de specifikt kyrkliga uppgifterna icke tillbakasättes. Vid en nyindelning av pastoraten är det vidare angeläget att i landsdelar, där pastoratsindelningen har gammal hävd, ingreppen ej göres större än nödvändigt utan så att re­ formen kan ske med och ej mot vederbörandes mening.

Länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Älvsborgs, Västmanlands, Västernorrlands

och

Jämtlands län

samt

kammarkollegiet

ävensom

svenska lands­

kommunernas förbund

och

svenska stadsförbundet

har i huvudsak godtagit

de sakkunnigas uttalanden i här berörda avseende.

Länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs

och

Kalmar län

har särskilt

understrukit vikten av en anknytning av pastoratsindelningen till den nya kommunindelningen.

Svenska pastoratens riksförbund:

Förbundet, som icke är blint för att

en överensstämmelse mellan skilda indelningar kan medföra praktiska för­ delar och bidraga till reda och översiktlighet i allmän förvaltning, har dock den meningen, att dessa fördelar icke är så stora, att man för dem bör offra det kyrkliga arbetets egna krav på indelningen. I de fall, då dessa krav bäst tillgodoses genom att man låter de två indelningarna avvika från varandra, bör man därför icke tveka inför en sådan åtgärd. Den borgerliga och den kyrkliga indelningen tjänar två skilda ändamål och vardera verksamhets­ grenen far säkerligen bäst av att bli organiserad efter sin egenart, även om man ibland måste eftersätta överensstämmelsen. — I de sakkunnigas fram­ ställning av denna fråga har stor vikt lagts på konfirmandundervisningens ordnande. De sakkunniga synes därvid ha tänkt sig, att denna undervisning skulle förläggas till en centralskola i varje borgerlig kommun. Bortsett från att det starkt kan ifrågasättas, huruvida det vore lyckligt att på sådant sätt lösgöra konfirmandundervisningen från hemförsamlingens kyrka och prästerskap, har det nu dessutom blivit klart, att man måste räkna med centralskolor, som blir gemensamma för två eller flera borgerliga kommu­ ner. På grund härav synes man nödgas uppge tanken på en samorganisation av skola och konfirmandundervisning. Därmed förfaller också detta skäl för överensstämmelse mellan borgerlig och kyrklig indelning. — Det må för övrigt erinras om att en ganska stark kritik framkommit mot det sätt, var­ på de borgerliga kommunerna gestaltades vid den nyligen genomförda sam­ manslagningen. Frågan om de borgerliga kommunernas omfattning synes därför ännu icke vara slutligen löst, och ganska genomgripande reformer kanske förestår på detta område. Under sådana förhållanden kan det icke anses välbetänkt att binda pastoratsindelningen allför hårt vid den nuva­ rande borgerliga indelningen.

Gudstjänstturordning; sammanlysning av gudstjänst

Den prästerliga tjänsteorganisationen i pastoraten kan enligt de sakkun­ nigas mening icke förväntas kunna för varje pastorat bestämmas till sådan storlek, att genom densamma ordinarie högmässogudstjänst skall kunna uppehållas varje predikodag året runt i varje till pastoratet hörande för­

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

55

samlingskyrka. För fullgörande av en dylik gudstjänstturordning kräves stark utökning av organisationen. Redan nu kan i flera fall — främst i Skara och Visby stift — högmässorna i de särskilda församlingskyrkorna inom flerförsamlingspastorat icke uppehållas söndagligen utan Kungl. Maj:t har måst förordna om »sammanlysning» där av högmässogudstjänsterna, d.v. s. dessa fullgöres växelvis i kyrkorna genom s.k. alternering. De sak­ kunniga understryker härvid, att man betraktar såsom gällande rätt allt­ sedan reformationen att i varje församlingskyrka skall hållas gudstjänst, men att därav icke följer att det så måste ske varje predikodag. I sin histo­ rik (s. 21 f.) anger de sakkunniga med följande data i korthet huru för­ hållandena härutinnan utvecklat sig.

I 1571 års kyrkoordning heter det (under rubriken »Ett sätt till att ordi­ nera präster»): »Där flera kyrkor lyda till ett prästagäll, må prästen hålla tiderna ömsom vid den ena och ömsom den andra, på det han må hava des­ to mera tid både till predikan och annat. År ock den ena kyrksocknen större till mantal än den andra, så hålle prästen två eller tre helgdagar tiderna vid den som större är och den tredje eller fjärde vid den mindre efter som det sig med mantalet hava kan. Dock skall detta vara sagt om de gäll, som icke förmå hålla kapellan.» Motsvarande stadgande saknas i 1686 års kyrkolag. Kungl. Maj:t förklarade likväl den 23 februari 1695 beträffande Skara stift att, enär i stiftet »mest alle pastorater bestå av några små socknar, varav ganska få mäkta mer försörja än två präster, varandes så mycket besvärli­ gare överallt i socknarna med gudstjänsten att kunna inrätta en uniform ordning, alltså haver biskopen, så vid visitationer som eljest, således att söka moderera både prästernas och åhörarnas besvär med kyrkoresorna som or­ ternas beskaffenhet bäst kan medgiva». Redan tidigt rådde en ganska mar­ kerad skillnad i avseende å gudstjänsternas turordning mellan Skara stift och de övriga stiften. I det förra omfattade pastoraten sedan lång tid tillba­ ka oftast mer än två, ej sällan tre, fyra eller ännu flera församlingar. För en ensam präst kunde det därför vara omöjligt att söndagligen förrätta guds­ tjänst i var och en av pastoratets kyrkor. Prästen kom därför att alternera mellan kyrkorna, exempelvis så att, där en präst fanns för två kyrkor, guds­ tjänst hölls i varje kyrka varannan söndag, och där eu präst fanns för tre kyrkor, gudstjänst hölls i varje kyrka blott var tredje söndag. I övriga stift kunde församlingslivets fordringar däremot oftast bättre tillgodoses, så att i regel gudstjänst kunde hållas i varje kyrka varje söndag. I Lunds och Gö­ teborgs stift, där det vanligen fanns två kyrkor för varje ordinarie präst, fullgjordes detta nästan undantagslöst genom »duplikation», så att prästen varje söndag förrättade gudstjänst i två kyrkor. Även i Visby stift förekom dylik duplikation i många fall. I ett par fall ägde i detta stift rum s. k. väx­ elvis duplikation, d. v. s. att i ett trelörsamlingspastorat med en präst guds­ tjänst hölls i varje församlings kyrka två söndagar av tre. — I anslutning till 1910 års prästIönereform uttalades, att gudstjänst borde förrättas i över­ ensstämmelse med ortens sed, vilket av riksdagen godkändes. Efter nämnda reform har i Skara stift alterneringssystemet i viss utsträckning ersatts eller kompletterats med duplikation. — För riket i dess helhet gäller slutligen iiven, jämlikt lag den 18 mars 1910, att domkapitlet, där sådan av omstän­ digheterna föranledes, äger förordna, att för två eller flera församlingar må

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

56

förrättas gemensam högmässa i en av dem. Domkapitlet bör därvid i regel inhämta vederbörande församlingars yttranden, i allt fall när det gäller hög­ mässas förrättande i annan kyrka än församlingens egen.

Skall högmässogudstjänst överallt, oavsett pastorats folkmängd, städse uppehållas, nödgas man — påpekar de sakkunniga — tänka sig en organi­ sation av minst två präster i ett betydande antal av nuvarande pastorat med förhållandevis ringa folkmängd men flera än två församlingar, och detta även om folkmängden där är sjunkande. För att undvika en sådan konsekvens har de sakkunniga övervägt betingelserna för en sammanlys- ning i större eller mindre omfattning av högmässogudstjänsten i kyrkor i församlingar med obetydlig folkmängd och ett avstånd till en grannförsam­ lings kyrka, som icke alltför mycket försvårar för församlingsborna att där bevista gudstjänsten. I vilken utsträckning och under vilka förutsättningar dylik sammanlysning skall kunna nu vidtagas blir helt naturligt i allmän­ het beroende av ett bedömande i de särskilda fallen. Det synes de sak­ kunniga emellertid kunna förutsättas såsom rimligt, att sammanlysning kan ordnas för församling med upp till 500 invånare, åtminstone där folk­ mängden är stillastående eller nedgående och avståndet från den egna kyr­ kan till närmaste grannkyrka icke överstiger fem kilometer. Vid exceptio­ nellt små avstånd mellan kyrkorna bör anordningen skäligen kunna genom­ föras även för församlingar med något större folkmängd och, då folkmäng­ den är mycket ringa, även om avståndet till grannkyrkan något överstiger fem kilometer. Sammanlysning i vad avser alterneringsordningen måste komma att i de enskilda fallen närmare regleras allt efter tillgången på präster. I regel synes den dock böra begränsas till att avse högmässoguds­ tjänstens inställande högst varannan predikodag.

YTTRANDEN

Domkapitlet i TJppsala: Sammanlysning av gudstjänsterna kan endast öka farhåga för gudstjänstlivets tillbakagång ute i bygderna. Mentali­ teten hos allmänheten torde nämligen vara sådan, att man helst besöker sin hemförsamlings kyrka och att gudstjänstbesöket ofta icke blir av, då denna är stängd och hänvisning till annan kyrka skett, även om färdvägen icke är lång.

Domkapitlet i Linköping: Såsom rationell princip torde de sakkunnigas ståndpunkt i förevarande fråga kunna försvaras. Domkapitlet måste likväl såsom en mycket allvarlig angelägenhet framhålla önskvärdheten av att de kyrkor, där icke söndaglig gudstjänst firas, blir så få som möjligt. För detta önskemål har domkapitlet flerfaldig motivering. Hela pastoratsin- delningen måste ha till uppgift att göra kyrkan effektiv i sin gärning. För närvarande hotas den svenska landsbygden av en viss paganisering beträf­ fande kyrksamhet. Undantag härifrån utgör de mindre församlingarna.

Vill man fylla sin uppgift att motverka paganiseringen, måste man alltså med den största varsamhet beröva dessa mindre församlingars kyrkor deras söndagliga gudstjänster. I stället bör man, med lärdom från dessa mindre

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

57

församlingar, intensifiera arbetet i de större församlingarna utan att köpa denna intensifiering för priset av de små församlingarnas utarmning. Man må heller icke förgäta, att de små församlingarna betalar väsentligt mycket mer för sitt kyrkoliv än de större. De påtager sig och har redan gäldat mycket stora utgifter för sina kyrkors och kyrkogårdars underhåll. Denna ekonomiska uppoffring är ett i handling avgivet votum till förmån för att deras kyrkoliv skall bevaras obeskuret. Det råder intet tvivel om, att de små församlingarna har en utpräglad mening och önskar behålla sina sön­ dagliga gudstjänster. Önskligt vore, att man också kunde påräkna visst anslag ur kyrkofonden till tjänstebiträde för gudstjänster i kyrkor, som måste sakna ordinarie gudstjänster. Överhuvudtaget öppnas också per­ spektivet mot ökad användning och utbildning av lekmannakrafter i fri­ villig kyrkotjänst.

Domkapitlet i Skara: För sin del kan domkapitlet icke godtaga den av de sakkunniga förordade principen, att sammanlysning av högmässoguds­ tjänster i allmänhet bör kunna ifrågakomma åtminstone för församling med upp till 500 invånare och med ett avstånd från den egna kyrkan till närmaste grannkyrka av upp till fem kilometer.

Domkapitlet i Växjö (som åberopar följande uttalande av eu av stiftets präster, teol. dr Berndt Gustafsson): Ett realiserande av tanken att hög­ mässogudstjänsten skulle inställas i ett ganska stort antal små församlingar skulle verka starkt destruerande på den kyrkliga seden. Under alla omstän­ digheter synes rimligt, att de små församlingar, som har högre kyrksamhets- tal än intilliggande större församlingar, får behålla sin söndagliga gudstjänst.

Någon bedömning av vilka församlingar det i så fall kan gälla kan emeller­ tid icke ske utifrån betänkandet. Från den synpunkten har det varit olyck­ ligt att utredningen vid bedömandet av de kyrkliga behoven endast hållit sig till invånarantal och medvetet hållit frågan om den kyrkliga sedens styrka utanför. Den administrativa synpunkten kunde ha balanserats av den religionssociologiska.

Domkapitlet i Lund: För upprätthållande av gudstjänster varje prediko- dag i »stängda» kyrkor bör tjänstebiträde, som avses i nådiga cirkuläret den 30 juni 1953 rörande ersättning till vissa vikarier å prästerliga tjänster och till icke-prästvigda tjänstebiträden åt präster, kunna få anlitas, därest församlingskyrkorådet härom gör framställning. Här bör också präst kunna inträda såsom tjänstebiträde. I församlingstjänst anställd präst, som icke har predikoskyldighet varje sön- eller helgdag, emeritipräst, prästvigd läro- verkslärare m. fl. kan tänkas komma ifråga. Ersättning bör utgå till dessa tjänstebiträden och präster enligt nämnda cirkulär. Merkostnaden för kyrkofonden blir icke särskilt stor — det torde för stiftets vidkommande ärligen komma att röra sig omkring 70 000 kronor. Skulle icke kyrko­ fonden anses böra bestrida dessa kostnader ■—- domkapitlet förmenar dock det ligger helt inom ramen för de ändamål, vartill kyrkofonden kan anlitas, att gälda ifrågavarande kostnader — bör församlingen i stället kunna anslå medel för täckande av dessa utgifter. Församlingen torde vara befogad här­ till jämlikt 2 § a) lagen om församlingsstyrelse. Skulle tvekan råda om denna befogenhet, bör erforderlig ändring vidtagas i lagen. — Det skulle för av gudstjänstindragning berörda församlingar te sig orättfärdigt att beröva dem söndagliga gudstjänster, då med god vilja frågan på ett tillfredsstäl­ lande sätt kan lösas. Domkapitlet vill för sin del på intet sätt medverka till »stängning» av kyrkor inom stiftet.

9 — Bihang till riksdagens ]>rotokoll 19ö7. 1 sand. År 133.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

58

Domkapitlet i Karlstad:

Varje församling måste få behålla möjligheten

till söndaglig gudstjänst. De sakkunnigas förslag till sammanlysning av gudstjänster för två församlingar till en kyrka kan från kyrklig synpunkt icke biträdas. Kyrkan kan icke finna sig i att Guds ords predikan utan tvingande skäl nedlägges. Församlingens rättighet och skyldighet beträf­ fande den söndagliga gudstjänsten måste ovillkorligen respekteras. I stället för en utökning av antalet nu befintliga kyrkor utan söndaglig gudstjänst bör åtgärder vidtagas i syfte att åvägabringa gudstjänst varje söndag i varje kyrka.

Domkapitlet i Visby:

Söndaglig gudstjänst i varje kyrka är visserligen

ett ideal att sträva för. Det förefaller emellertid liksom de flesta ideal oupp­ nåeligt. Om varje kyrka skulle få gudstjänst förrättad av präst varje sön- och helgdag, skulle uppstå ett organisatoriskt problem av sådan omfatt­ ning, att det icke kan bemästras. — Söker man bilda sig en uppfattning av verkningarna av redan nu tillämpad sammanlysning, har man svårt att na fram till en entydig mening. Från vissa håll omvittnas, att församling, som har gudstjänst endast varannan eller t. o. in. var fjärde söndag, visar större angelägenhet att tillvarata tillfällena än församling med söndaglig guds­ tjänst. Från andra håll anmäles motsatt erfarenhet — saknaden av söndag­ lig gudstjänst verkar destruerande på den kyrkliga seden. — Sannnanlys- ning av gudstjänster lärer sålunda vara oundviklig. Det synes emellertid icke välbetänkt att låta bedömningen av denna fråga ske utifrån ett visst fastslaget folkmängdstal i en församling. Här bör möjligheter beredas för stiftsledningen att taga hänsyn till andra faktorer (kyrksamhetstal, natt- vardsfrekvens m.m.), som vittnar om tillvaron av en levande församling och därmed om behov av söndaglig gudstjänst.

Länsstyrelsen i Södermanlands län:

Sammanlysning av högmässoguds­

tjänsterna, som självfallet organisationsmässigt kan synas rationell och praktisk, bör dock vidtagas endast med utomordentligt stor varsamhet. I görligaste mån bör hänsyn tagas till sådana omständigheter som kyrklig tradition, kyrksamhet i församlingen, möjligheterna att befordra gamla från församlingskyrkan till grannkyrkan m.m.

Länsstyrelsen i Jämtlands län:

De avsteg från regel om söndaglig guds­

tjänst i varje kyrka, som en nyindelning i enlighet med de sakkunnigas normer kan nödvändiggöra, torde i praktiken icke komma att få några för det kyrkliga livet mera besvärande verkningar, i varje fall icke för Norr­ lands vidkommande.

Kammarkollegiet:

Kollegiet har från domkapitlen begärt uppgifter på de

församlingskyrkor, i vilka söndaglig gudstjänst för närvarande icke hålles. Tolv domkapitel har lämnat sådana uppgifter. Enligt dessa uppgifter är avsevärt mer än 200 församlingskyrkor, huvudsakligen inom Skara stift, utan söndaglig gudstjänst.1 — Intresset av gudstjänst varje söndag i för­ samlingskyrkorna får vägas mot intresset av att den prästerliga organisa­ tionen icke göres mera omfattande än som eljest må vara betingat av för­ hållandena inom vederbörande pastorat. Det synes av ekonomiska in. fl. skäl icke vara försvarligt att utforma organisationen efter den principen.

1

Enligt de liimnade uppgifterna är för närvarande inalles i stiften (frånsett Strängnäs) 255 för­ samlingskyrkor utan söndaglig högmässogudstjänst, därav 23 i Uppsala stift, 150 i Skara stift och 17 i Visby stift; i alla de övriga ifrågavarande stiften är detta fallet endast beträffande enstaka församlingskyrkor (1 ä 8).

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

59

att gudstjänst skall kunna uppehållas varje söndag även i de minsta för­ samlingarna. Skulle en sådan princip anses böra följas, aktualiseras frågan om en ändrad församlingsindelning. — Kollegiet anser en sammanlysning av gudstjänster i den utsträckning, de sakkunniga föreslagit, icke vara ägnad att ingiva betänkligheter. I åtskilliga fall torde fastmer .sammanlys­ ning kunna ske i något vidare utsträckning än enligt de grunder, de sak­ kunniga förordat. Vid ställningstagande till frågan i de särskilda fallen lärer hänsyn böra tagas icke allenast till församlingens invånarantal och avstån­ det mellan församlingskyrkorna utan även till kyrksamheten i försam­ lingen, förekomsten därstädes av frikyrkosamfund m. fl. dylika omständig­ heter. — Det må vidare anmärkas, att avståndet mellan själva församlings­ kyrkorna icke alltid bör bliva avgörande vid bedömande av frågan, huru­ vida en sammanlysning är till avsevärd olägenhet för församlings borna. I vissa fall har en stor del av församlingsborna lika nära eller närmare väg till grannförsamlingens kyrka än till sin egen kyrka. I andra fall åter kan avståndet till grannförsamlingens kyrka för huvudparten av församlings­ borna vara avsevärt längre än avståndet mellan de båda kyrkorna. — Kol­ legiet, som sålunda icke kan tillstyrka en utökning i den prästerliga organi­ sationen för gudstjänsters uppehållande i den av flertalet domkapitel för­ ordade omfattningen, anser emellertid, i likhet med vissa domkapitel, det lämpligen böra tagas under övervägande, huruvida icke för gudstjänsthåll­ ningen skulle kunna anlitas predikobiträden med lägre utbildning än den vanliga prästutbildningen.

Statskontoret: Vid ställningstagande till frågan om sammanlysning av högmässogudstjänsterna bör det vara berättigat att beakta den utveckling, som kommunikationsmedlen undergått. Möjligheterna att utan större svå­ righeter, tidsutdräkt och kostnader uppsöka även längre bort från hemort och bostad belägna kyrkor har blivit allt bättre. Statskontoret vill därför för sin del förorda, att sammanlysning skall kunna ske i församling med upp till 700 invånare. I större utsträckning bör också högmässogudstjän­ sterna kunna inställas, åtminstone i de fall då församlingens folkmängd icke överstiger 300 invånare.

Svenska pastoratens riksförbund: Vid tillämpningen av 1910 års präst- lönelagstiftning har man i viss utsträckning befriat prästerskapet från skyl­ digheten att hålla högmässopredikan varje predikodag. Vilka överväganden, som fört till att man ansett sig kunna göra detta, är icke utrett av de sak­ kunniga. Huruvida de ifrågavarande besluten verkligen varit lagligen grun­ dade, synes förbundet av skäl, som förbundet närmare utvecklat (s. 5—0 i dess yttrande), vara oklart. Förbundet hemställer därför, att frågan göres till föremål för en grundlig utredning. Skulle av denna framgå, att den ökade sammanlysning, som sakkunniglorslaget förordar, icke kan ske utan ändring av kyrkolagen, synes förslaget i denna del icke kunna genomföras, förrän frågan om en sådan ändring blivit i vederbörlig ordning prövad och avgjord. — Vad beträffar de små församlingar, vilkas rätt till söndaglig gudstjänst här sättes ifråga, vill riksförbundet erinra om att här ifråga­ varande församlingar i allmänhet är de mest levande i vår kyrka. Besöks­ frekvensen är ofta i dessa församlingar 3, 4, 5 gånger större än i angrän­ sande större församlingar och kanske It) gånger större än i större tätort i trakten. Det är framförallt i dessa små församlingar som kyrkan lever. Att beröva dessa församlingar deras söndagliga högmässa är att tillfoga det

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

60

kyrkliga livet i vårt land irreparabla skador. — Riksförbundet vill princi­ piellt hävda rätten för varje församling att få behålla sin söndagliga guds­ tjänst. I verkligheten torde också kostnaden för underhåll och uppvärmning- av kyrkan, anskaffande av inventarier, avlönande av vaktmästare in. m. uppgå till minst samma och ofta väsentligt större belopp än den del av prästlönen, som belöper på bestridande av denna söndagliga gudstjänst, vartill kommer att även samma församlingsmedlemmar bestrider en del av prästlönen. — Skall ett folkmängdstal bestämmas för bevarande av sön- daglig gudstjänst, bör församling, som äger detta folkmängdstal, också få garanti att erhålla söndaglig högmässa. Riksförbundet anser, att i detta sammanhang i varje fall icke högre folkmängdstal än 300 kan ifrågakomma. Då det emellertid förekommer, att folkmängden även i så små församlingar fluktuerat med några tiotal, vill förbundet föreslå, att församling, som den 31 december 1952 hade 250 invånare, skall tillförsäkras söndaglig högmässa. — När det gäller församlingar med mindre än 250 invånare, torde hänsyn böra tagas till kyrkvägens längd. Vad de sakkunniga anfört beträffande avstånd mellan kyrkorna har blott betydelse såtillvida som härmed en mätare erhålles för hur mycket kyrkvägen i vissa fall förlänges vid guds­ tjänst inställelse. Riksförbundet anser, att man i dessa fall bör taga hänsyn till kyrkvägens faktiska längd. Det bör tillses, att orimligt långa kyrkvägar icke uppkommer. — I detta sammanhang bör också beaktas, om guds­ tjänstfrekvensen är speciellt hög i församlingen. Skulle den överstiga 5 pro­ cent bör icke gudstjänstinställelse komma ifråga ens i de minsta försam­ lingarna. — Riksförbundet vill slutligen bestämt avstyrka en ännu starkare inställelse av gudstjänsterna i en prästbristsituation. De svårigheter, som en dylik situation kan medföra, bör icke företrädesvis drabba landsbygden utan bör träffa samtliga rikets pastorat på ett likartat sätt.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Antal församlingar i pastorat

Med hänsyn till församlingens förut berörda, i stor utsträckning alltjämt bestående karaktär av det primära arbetsdistriktet för den prästerliga verk­ samheten i ett pastorat blir givetvis antalet i pastoratet ingående försam­ lingar i sin mån av betydelse för omfattningen av denna verksamhet. För- samlingsantalet kommer därför också att på sitt sätt stå i visst förhållande till behovet av för pastoratet stadigvarande anställda präster. Såsom de sakkunniga anmärker kan i pastorat med allenast en präst redan två och än mer ett större antal församlingar komma att under besvärliga förhållanden draga med sig ett sådant flerfaldigande av de legalt reglerade tjänsteupp- gifterna liksom även av den fria verksamhetens uppgifter, att arbetsbördan blir alltför betungande för den ensamme kyrkoherden. I ett flerförsam- lingspastorat med flera präster blir förhållandet annorlunda. En fördelning- av arbetsuppgifterna mellan tjänsteinnehavarna kan där åstadkommas. 1 fråga om administrativa uppgifter möjliggöres en sådan fördelning jämlikt 2 § folkbokföringsförordningen, jämförd med 2 § kyrkobokföringskungö- relsen, ävensom jämlikt 46 § församlingsstyrelselagen. Möjlighet till fördel­ ning av andra arbetsuppgifter beror, under förutsättning att arealen är måttlig, av vederbörandes fallenhet. Vid förening av småpastorat ligger

följaktligen i delpastoratens församlingsantal en gräns för omfattningen av sammanläggningen.

Enligt de sakkunniga kan, såvitt angår de i lag stadgade arbetsuppgif­ terna, särskilt gudstjänsthållningen, ett större antal än fyra församlingar med egna kyrkor icke utan väsentlig olägenhet för den kyrkliga verksam­ heten sammanhållas av en präst. Vad gudstjänstturordningen i ett sådant pastorat beträffar kan denna normalt uppehållas av en präst endast under förutsättning av alternering i alla kyrkorna; sammanbyggnad av försam­ lingskyrkor och därmed nedläggning av i bruk varande sådana anser de sakkunniga icke böra ifrågakomma utan stöd av församlingarnas önskan (jfr kung. 11/7 1862 nr 42). Söndaglig gudstjänst kan en präst normalt icke sköta i flera än två kyrkor. Där tvä präster skall ingå i pastoratsorga- nisationen, kan i och för sig — såväl med hänsyn till gudstjänsthållningen som för åstadkommande av en lämplig arbetsfördelning i övrigt — antalet församlingar i pastorat med egna kyrkor tänkas fördubblat. Det måste dock förutsättas, att kyrkoherden såsom arbetsledare städse skall kunna utöva ett effektivt inseende över hela verksamheten i pastoratet. För möjlig­ görande av detta synes antalet församlingar i ett pastorat med två präster helst icke böra överskrida fem. Undantag bör dock kunna göras för fall, exempelvis, där församlingarnas litenhet gör att en organisation av två präster för fem församlingar skulle innebära ett slöseri med den tillgängliga prästerliga arbetskraften. Under sådant förhållande bör hellre försam- lingsantalet något ökas, lämpligen till sex eller möjligen till sju. Fn indel­ ning med fem å sex församlingar och två präster, varje församling med sin kyrka, kan i givna fall vara att föredraga framför en indelning med fyra församlingar och en präst. De skiftande behoven inom de särskilda försam­ lingarna kan ofta i det större pastoratet med två präster tillgodoses bättre än i det något mindre pastoratet med blott en präst. För en pastoratsorga- nisation av flera än två präster får de anförda synpunkterna i stort sett en motsvarande tillämpning, givetvis med starkt beaktande av att ju större antalet församlingar är i ett pastorat, desto svårare blir det för kyrkoher­ den — jämväl med hänsyn till organisationens ansvällning — att kunna bemästra ledningen av verksamheten i det hela.

Kungi. Maj:ts skrivelse nr 2.

61

YTTRANDEN

Domkapitlet i Skara: Pastorat omfattande mer än 5 församlingar synes böra undvikas. Kyrkoherden i ett dylikt pastorat blir alltför arbetstyngd av kyrkliga förvaltningsuppgifter för att rätt kunna ägna sig åt det rent prästerliga arbetet, och det blir aldrig möjligt för honom att uppnå den erforderliga personliga kontakten med de olika församlingarna och deras medlemmar.

Domkapitlet i Karlstad: Det ideala är och det normala bör vara, att eu präst icke har mer än två församlingar med var sin kyrka att betjäna. Tre-

62

församlingspastorat med en präst är icke funktionsdugliga från kyrklig synpunkt. Nödvändiga sammanläggningar bör leda till uppkomsten av pastorat med två eller fyra församlingar. I sistnämnda typ av pastorat bör då finnas minst två präster.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

En- eller flerprästpastorat

En pastoratsorganisation av flera präster innebär, enligt de sakkunniga, generellt sett påtagliga fördelar, framför allt om den tillika medger någon marginal ej blott för uppehållande utan i mån av behov även för utvidgning av de fria verksamhetsuppgifterna. Den ger möjligheter till individuell an­ passning efter den prästerliga verksamhetens skiftande krav; personalbrist kan vid tillfällig sjukdom och vid semesterledighet nödtorftigt utjämnas inom pastoratet och tjänsteinnehavare kan, vid behov, utan förfång för pas­ toralvården beredas frihet från någon predikotur. Hjälp från grannpastorat står icke alltid till buds. Behovet av en differentiering inom det prästerliga arbetet, vilket behov i sin tur påverkar spörsmålet om den »ideala» tjänste­ organisationens storlek och dess sammansättning, är — framhåller de sak­ kunniga vidare — en omständighet vartill hänsyn måste tagas vid en pasto- ratsindelning. Därmed kommer man också in på de för ett bedömande av själva pastoratens mest lämpliga storlek så betydelsefulla frågorna om for­ eller nackdelarna över huvud taget och i skilda fall av en pastoratsorganisa­ tion med en eller med flera präster. De sakkunniga har härutinnan anfört följande.

Beträffande

stadspastorat

torde det vara allmänt erkänt, att särskilt i

de större städerna föreligger ett behov av differentiering inom den präster­ liga verksamheten — speciellt i avseende å åldern och de personliga egenska­ perna hos prästerna. I synnerhet storstäderna mottager i sitt arbetsliv allt mer av landsbygdens ungdom; för denna kan omflyttningen utan stöd i in­ vand miljö skapa svårartade anpassningsproblem. De kyrkliga ungdoms­ organisationerna under ledning av eller i samverkan med yngre präster kan bereda en avsevärd del av denna ungdom och stadsungdom över huvud ta­ get tillfällen till en fast gemenskap utanför förvärvsarbetet. Även om det, såsom det göres gällande, finns äldre präster, vilkas mognad och livserfa­ renhet stundom kan visa sig innebära bättre förutsättningar för »frimodig- kontakt, vislig ledning och andlig generositet» än dem den alltför unge äger, kan detta knappast i regel uppväga den förvantskap i känslohänseende och kunskap om ungdomens syn på tillvaron, som närheten i ålder medför och som har sin givna betydelse för framgången i prästens ungdomsverksamhet. Med hänsyn ej minst till denna uppgift — en av kyrkans viktigaste — har också för arbetet i storstäderna en organisation av helst flera än två präster allmänt ansetts mest önskvärd. Med behovet av differentieringen i verk­ samheten följer även, att normalt såväl komministertjänst som kyrko- adjunktstjänst får anses behövlig i ett storstadspastorat. Från allmän för­ valtningssynpunkt kan en treprästsorganisation med kyrkoherde, kommi­ nister och kyrkoadjunkt fungera väl. Ej heller en utökning med ytterligare en komminister eller en kyrkoadjunkt eller bådadera behöver i organisa­

03

toriskt hänseende komma att innebära några svårigheter. I\Ted en större organisation än fem präster blir det däremot ofta svårt för kyrkoherden att på ett tillfredsställande sätt utöva den ledning av arbetet, som ankommer på honom. En decentralisering genom uppdelning av den pastorala verk­ samheten på arbetsdistrikt blir då ofta nödvändig även inom samma för­ samling.

För landsbygds pastoratens del motiverar bland annat den med den all­ männa utvecklingen inträdda förskjutningen i hävdvunna åsikter en i viss mån förändrad syn mot tidigare på frågan om den prästerliga organisatio­ nen; förhållandena där är numera, i vad de har betydelse för den prästerliga verksamheten, i större utsträckning jämförliga med städernas. Enligt gängse, på erfarenheter från nuvarande landsbvgdspastorat av traditionell typ byggt betraktelsesätt är det emellertid naturligt, att det personliga förhål­ landet mellan prästen och hans menighet bäst uppehållas genom att pastora­ tet icke omfattar större folkmängd och areal än att det kan skötas av eu präst. Nödvändiggör den bestående indelningen i allt fall anställandet av flera präster bör dock detta hellre ske än att pastoratet skall utökas med någon ytterligare församling. Det nära personliga förhållandet mellan kyr­ koherden och hans församlingsbor kan, enligt samma uppfattning, tänkas bli försvagat genom den fördelning av arbetet på flera präster, som påkallas av pastoratens förstoring; trivsamheten i tjänsten kan ock lätt minskas genom motsättningar mellan befattningshavare, som länge vant sig att en­ samma handlägga sina ärenden; en kyrkoherde anses även djupare känna sitt ansvar och sporras till större intresse i arbetet såsom ensam präst än med en komminister eller kyrkoadjunkt till hjälp. Dylika skäl gör sig otvi­ velaktigt i viss utsträckning starkt gällande i en del stift, men ifrågasättes nu dock om en sådan åskådning är hållbar såsom en allmän grund för en reglering av pastoratsindelningen och den prästerliga organisationen; er­ farenheterna från pastorat av nyare typ med flera präster visar i annan riktning och även i enprästpastoraten har behovet av differentiering på sina håll gjort sig gällande. Den mest framträdande nackdelen med en enprästs- organisation är, att tjänsteinnehavaren med stigande ålder lätt blir isolerad från yngre åldersklasser, både bland församlingsborna och bland ämbets­ bröderna, och att han i följd härav blir utan tillräcklig förståelse för ung­ domens syn på personliga och samhälleliga frågor. Oavsett betänkligheter i särskilda hänseenden har man också flerstädes klart för sig betydelsen av det ömsesidiga stöd och den uppmuntran, som en flerprästsorganisation helt naturligt möjliggör. De sakkunniga har för sin del stadgats i uppfattningen, att en vidgad tillämpning av flerprästsorganisationen jämväl bland lands- bygdspastoraten icke i och för sig inger betänkligheter utan kan bli till på­ taglig fördel där liksom i städerna eller andra tätorter.

I ett senare sammanhang (s. 108 f.) anför de sakkunniga med hänsyftning på här berörda fråga bland annat följande.

En sammanläggning av pastorat så att eu organisation med flera präster möjliggöres medför en olasticitet i organisationen, som innebär särskilda fördelar även från indelningssynpunkt. Vid sjunkande folkmängd kan in­ dragning av prästerlig tjiinst ske utan att indelningen ändras. Stabiliteten i indelningen blir av värde för kontinuiteten i det prästerliga arbetet. Av enahanda skäl bör man, då folkmängden i ett pastorat överskrider det tal, som skäligen får anses kunna belöpa på dess nuvarande prästerskap, fram­

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

64

för eu pastorat sindelning som innebär bildande av enprästpastorat, över­ väga inrättande där av en ny tjänst, förutsatt att organisationen ej redan nått gränsen för sin funktionsduglighet. Nybildning av pastorat genom del­ ning av ett redan bestående bör fördenskull — vid måttlig areal — i regel icke ske, såvida ej i de nya pastoraten vart för sig förutsättningar finnes för en organisation av minst två präster och det icke är fråga om anpassning- av pastoratsindelningen efter den bestående kommunindelningen. Även med godtagande av här anförda synpunkter är emellertid möjligheten att till­ godose dessa betingad av församlingarnas geografiska och demografiska karaktär. Stor areal med stort avstånd till grannförsamlingar och med eu fåtalig befolkning, som icke kan ge tillräckligt arbete för flera än en präst, medför begränsning av möjligheten att sammansätta ett pastorat så, att det icke blott ger tillräckligt arbete för två präster utan ock tillfälle till det samarbete, som är förutsättning för att en organisation med flera präster skall kunna ge behållning. Detta torde ock vara en av de väsentligaste an­ ledningarna till att det i vissa stift visat sig saknas sympatier för en ökning- av flerprästpastoratens antal. Tilläggas bör måhända, att en tillämpning vid den förestående pastoratsregleringen av här anförda synpunkter kan — vid ett starkt och sakligt motiverat motstånd i orten mot en ändring av in­ delningen — stundom visa sig komma för tidigt och medföra mera skada än nytta.

Av det anförda framgår sålunda, enligt de sakkunniga, att en samvets­ grann avvägning av synpunkterna för och emot en- och flerprästpastorat alltid blir nödvändig i de särskilda fallen. Där sammanläggning skall ske av ett pastorat med ett annat, där redan mer än en prästerlig tjänst är erforderlig, blir likväl, oavsett vilken ståndpunkt man intager till det här förda resonemanget, konsekvensen därav under alla förhållanden en orga­ nisation med flera präster.

I sitt förut berörda särskilda yttrande till sakkunnigbetänkandet har biskopen Hultgren och domprosten Hylander reserverat sig mot den av de sakkunnigas majoritet i fråga om pastoratens tjänsteorganisation häv­ dade åsikten, att en organisation med flera präster även från gudstjänst­ livets och församlingsvårdens synpunkt i princip bör äga företräde framför en sådan med endast en präst, och anför härtill följande.

Vi håller före, att enprästpastorat alltjämt är den organisationsform, som bäst svarar mot förhållandena i de gamla jordbruksbygderna, medan en flerprästorganisation visat sig fungera tillfredsställande såväl i pastorat, omfattande städer och andra större tätorter, som i de storpastorat av nyare typ, som förekommer på landsbygden, särskilt i Norrland men även annor­ städes. Där ett flerprästpastorat har flera i olika församlingar bosatta präs­ ter, blir ofta en uppdelning av församlingarna mellan prästerna en naturlig och riktig följd och den för flerförsamlingsorganisationen avsedda arbets­ gemenskapen kan sålunda endast i mycket begränsad omfattning komma till stånd.

Enligt reservanternas uppfattning är det därför önskvärt, att enpräst­ pastorat med tillräcklig folkmängd bibehålies i större utsträckning och att

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

65

organisationsformen med flera präster tillgripes i pastorat, som nybildas genom nödvändig sammanläggning, eller i existerande pastorat med väx­ ande folkmängd.

YTTRANDE N

Domkapitlet i Linköping:

Beträffande antalet präster per pastorat finner

domkapitlet angeläget hävda att för agrara pastorat typen av enpräst- pastorat är den bästa, vilket förutsätter att i allmänhet icke mer än två församlingar ingår i sådan pastoratsbildning. De sakkunniga har överskat­ tat värdet av så stora pastorat av agrar typ att helst två präster där bere- des tjänstgöring. Den lämpligaste utformningen måste här fall för fall be­ dömas och därvid nödig hänsyn tagas till avstånd, kommunikationer och andra lokala förhållanden. Någon garanti kan, enligt domkapitlets mening, icke vinnas för att flerprästpastorat tillföres flersidigt användbara präster. Det kan också ifrågasättas, om icke den nya synpunkten på kyrkoherde­ tjänsten som främst en administrativ chefsbefattning är en för svenska kyrkan mindre önskvärd och måhända även mindre verklighetsbetonad tanke. En ledare av församlingsarbetet är för visso nödvändig, men kyrkan arbetar genom samförstånd mellan ämbetsbröder. En kyrkoherde i ett landsbygdspastorat bör icke blott vara den vägledande administratorn med en eller flera biträdande präster. Det andliga arbetet kan icke så uppdelas, att en präst anvisas syssla med ungdomen utan att samtidigt ha kontakt med barnen eller föräldrarna.

Domkapitlet i Lund:

De sakkunnigas förslag på förevarande punkt inne­

bär en nyordning och såsom sådan ett våldsamt ingrepp i den för Lunds stift bestående pastoratsindelningen. Inom stiftet finnes för närvarande 115 tvåförsamlingspastorat med allenast en präst — kyrkoherde — i varje. Denna organisation, som är den vanligaste för stiftets landsbygd, kommer enligt förslaget att i stor utsträckning försvinna. Den för det kyrkliga arbe­ tet mest ändamålsenliga organisationen är en- eller tvåförsamlingspastora- tet med en präst. Ansvaret för pastoralvården faller härigenom på denne präst, som icke till skada för arbetet behöver dela ansvaret med annan präst. Det stora flertalet präster önskar, så snart som befordringsmöjlighe- terna det medgiver, att själva få planera och leda det kyrkliga arbetet inom ett tjänstgöringsområde. Deras initiativförmåga utvecklas och behöver icke hämmas av hänsyn till överordnads synpunkter på arbetsuppgifternas full­ görande. Den så viktiga fordran på trivsel i arbetet blir tillgodosedd. Större förutsättningar föreligger för kontinuitet i arbetet, då en kyrkoherde i regel kvarstannar på en plats längre tid — ofta intill sin pensionering —- än exempelvis komministrar och kyrkoadjunkter, vilka naturligt nog strävar efter befordran till kyrkoherde. Prästen lär känna församlingsmedlemmarna och — icke minst viktigt — församlingsmedlemmarna lär känna sin präst. Det är klart att av olika anledningar — främst folkmängdens storlek — jämkningar i nyss angivna organisation måste ske. Men härifrån är stegel långt till en medveten strävan att organisera församlingarna i pastorat pa sådant sätt, att den sammanlagda folkmängden i pastoratet nödvändiggör anställandet av flera präster.

Domkapitlet i (löteborg:

Själva prästämbetets karaktär av herdeämbete

gör, att dess rätta utövande förutsätter att varje präst får sill eget avgrän­

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

67

nisation (kostnadsbesparing in. in.), maste givetvis tillmätas viss betydelse. Emellertid anser kollegiet för sin del — i likhet med de två reservanterna inom de sakkunniga (biskopen Hultgren och domprosten Hylander) — så vägande skäl kunna anföras för enprästorganisationen inom jordbruksbyg­ derna, detta särskilt inom de gamla kulturbygderna, att denna organisa­ tionsform där i regel svnes vara att föredraga framför flerprästsorgamsa- tionen. Den personliga kontakt, som i ett mindre landsbygdspastorat kan uppstå mellan prästen och hans församlingsbor, har framstått som mycket värdefull och har helt visst varit ägnad att främja den prästerliga verksam­ heten. Då kyrkoherden i ett dylikt pastorat väl i allmänhet kommer att bliva placerad i någon av de lägre lönegraderna för kyrkoherde, torde kost­ nadsökningen — alltså jämfört med lönekostnaden för en komminister eller kyrkoadjunkt inom samma verksamhetsområde ej° bli mera betydande. Givetvis bör emellertid ett enprästpastorat givas sådan omfattning, att kyrkoherden därstädes erhåller tillräcklig sysselsättning. Från denna syn­ punkt lärer, då åtskilliga av de nuvarande pastoraten uppenbarligen ar for små för att lämpligen utgöra självständiga enheter, en viss minskning av antalet enprästpastorat vara motiverad.

Svenska pastoratens riksförbund:

Förbundet anser, att de små fördelar

och den ringa kostnadsbesparing, som vinnes genom övergång till flerprast- pastorat. icke alls motiverar en åtgärd, som blir till betydande men för den kyrkliga verksamheten och icke önskas av de berörda församlingarna själva. Förbundet yrkar därför, att vid genomförandet av reformen en­ prästpastorat inrättas överallt, där det rimligen kan ske.

Kungl. Ma j ris skrivelse nr 2.

Gemensam kyrkoadjunktur

Inom det nuvarande organisationssystemets ram har redan i några en­ staka fall prövats en anordning med anställande av icke-ordinarie präst för att biträda i två skilda pastorat. I första hand har detta förekommit i följd av att behov uppstått av en särskild heltidsanställd, fast stationerad präst för en på gränsen mellan två pastorat uppvuxen samhällsbildning. Sålunda är i Göteborgs stift kyrkoadjunkt anställd i Oskarström inom Enslövs och Slättåkra pastorat, i Hindås inom Landvetters och Bollebygds pastorat och i Djurhult inom Forshälla och Hjärtums pastorat. Inom Växjö stift finnes på liknande sätt anställd pastoratsadjunkt, gemensam för två pastorat (Stenbroliult och Älmhult). Allmänt sett innebär en dylik anord­ ning, enligt de sakkunniga, uppenbarligen förbättrade möjligheter till ut­ jämning i arbetsuppgifterna mellan skilda, till varandra gränsande pastorat. För att inom ett pastorat, vilket erhållit en från indelningssynpunkt i övrigt önskvärd sammansättning, icke nödgas tillgripa eu onödigt stor tjänste­ organisation och för att över huvud taget tillskapa smidigare organisations­ former har de sakkunniga fördenskull undersökt behovet av och förutsätt­ ningarna för inrättande av eu för två — möjligen tre — pastorat gemensam kyrkoadjunktur.

De sakkunniga har funnit anordningen i givna fall även i fortsättningen lämplig, i synnerhet då samhälle ingår i skilda pastorat och samhället icke

68

utan olägenhet kan i sin helhet tillföras ett av dem. Anordningen kan, enligt de sakkunniga, lämpligen även ifrågakomma, då arbetsförhållandena i pas­ toraten, vart för sig, varken i följd av pastoratets storlek eller eljest kräver någon ytterligare heltidsanställd där stationerad präst men arbetsbördan i sin helhet i pastoratet överstiger vad som normalt kan påläggas det antal präster, som därförutan blir för detta erforderligt. Det sammanlagda över­ skottet av arbetsuppgifterna i båda pastoraten kan där utgöra ett tillfreds­ ställande arbetsmått för en för dem gemensam kyrkoadjunkt. Anställande av en sådan utgör ofta en mer tillfredsställande problemlösning än den sammanläggning av pastoraten och organisationsutökning i det nybildade pastoratet, som eljest blir motiverad för att — samtidigt med tillgodo­ seende av pastoralvårdens krav — rationellt utnyttja arbetskraften. År det speciellt gudstjänsthållningen, som i ettdera pastoratet kräver extra stöd­ åtgärder, måste denna anställningsform anses särskilt ändamålsenlig; här­ vid bör i vart fall prövas, om jämte predikouppgifter i sådant pastorat även annan pastoralvård därstädes bör bestridas av den gemensamma kyrko- adjunkten. Denne bör såvitt möjligt stationeras å den för hans verksamhet, oberoende av pastoratstillhörigheten, lämpligaste orten. Hans arbetsupp­ gifter inom de särskilda pastoraten bör av domkapitlet fastställas tills vidare i de för honom gällande tjänstgöringsföreskrifterna. Pastoratens andelar i kostnaderna för hans avlönande bör bestämmas i samband med tjänstens inrättande; vid omfördelning framdeles av arbetsuppgifterna kan kostnads­ fördelningen i anslutning därtill justeras. Såsom icke-ordinarie kan kyrko- adjunkturen vid inträffande ändringar i betingelserna för indelningen och organisationen (befolkningsutveckling in. in.) lätt indragas eller förflyttas.

YTTRANDEN

Domkapitlet i Växjö:

Kyrkoadjunkter med tjänstgöring i två pastorat

bör förekomma endast i sällsynta fall. En dylik anordning bör tillämpas blott då det genom säkra framtidsprognoser kan förutses, att densamma är provisorisk och inom överskådlig tid kan avlösas av en sådan ordning, att pastoraten i fråga i stället får var sin tjänst.

Domkapitlet i Göteborg:

Användande av gemensam kyrkoadjunkt i två

pastorat i den omfattning, som de sakkunniga förutsatt, kan icke tillstyr- kas av domkapitlet. Sadana kyrkoadjunkter förekommer för närvarande i tre fall inom Göteborgs stift. I samtliga fall är de stationerade vid kapell, som icke är ordinarie församlingskyrkor och som ligger på gränsen mellan två pastorat. Vederbörande kyrkoadjunkter har alltså i realiteten ett av­ gränsat tjänstgöringsområde till sitt egentliga verksamhetsfält, ehuru detta område icke äger karaktären av församling i legal mening. De gemensamma kyrkoadjunkter, som nu förordas av de sakkunniga, har emellertid icke karaktären av sådana församlingspräster utan skall i flertalet fall användas i vitt skilda församlingar för att där fylla de luckor i de söndagliga guds- tjänstturerna, som uppstår när det ordinarie prästerskapet är alltför "fåta­ ligt. Domkapitlet betvivlar, att sådana tillfälliga medhjälpare kan bli till

Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.

69

någon verklig nytta, och hänvisar här till vad domkapitlet förut framhållit om vikten av att en präst får sig anförtrodd en viss församling och lär känna densamma. — Som regel bör gälla, att varje pastorat skall erhålla I illräekligt många präster för att den andliga vården där skall kunna bestri­ das utan biträde från andra pastorat. Där särskilda förhållanden föreligger — såsom i de tre nu förefintliga fallen inom stiftet eller då en ökning av arbetsbördan samtidigt inträder i två närliggande pastorat och den framtida utvecklingen är oviss — må dock en kyrkoadjunkt kunna anvisas tjänst­ göring inom två pastorat.

Domkapitlet i Visby:

Domkapitlet anser, att anordningen med gemen­

sam kyrkoadjunkt i vissa fall kan lösa eljest svåruppklarade organisato­ riska problem. En dylik anordning kan visserligen medföra svårigheter, och kostnaderna för vederbörande kyrkoadjunkts resor kan bli väsentliga. Dom­ kapitlet vill emellertid förorda, att förslaget prövas.

Kammarkollegiet:

Enligt kollegiets mening bör i princip alltjämt varje

pastorat utgöra en organisatorisk enhet med prästerna därstädes i sin verk­ samhet helt knutna till pastoratet. Med denna uppfattning innebär anstäl­ landet av prästerliga biträden såsom gemensamma för två pastorat i själva verket, att man genom pastoratsregleringen icke lyckats åstadkomma i orga­ nisatoriskt hänseende tillfredsställande pastoratsenheter. Anordningen bör därför betraktas som en nödfallsutväg. Det torde ofta nog kunna bliva svart att ordna eu dylik adjunkts tjänstgöring på sådant sätt, att kyrkoherdarna i de bägge pastoraten blir tillfreds och icke någotdera pastoratet anser sig missgynnat. Resekostnaderna för adjunkten torde också i många fall bli re­ lativt höga. Kollegiet vill icke bestrida, att ifrågavarande organisations­ form i åtskilliga fall kan vara en smidig anordning och vara att föredraga framför en ändrad pastoratsindelning eller en för omfattande organisation. Men det synes kollegiet, liksom flera domkapitel, önskvärt att anordningen kommer till användning endast i sådana fall, då någon annan lösning av frågan icke synes möjlig.

Kungl. May.ts skrivelse nr 2.

Allmänna normer för indelningen och organisationen

I avseende särskilt å indelningen framhåller de sakkunniga inledningsvis, att för de större städerna med deras snabbt ökande folkmängd är proble­ met om

delning

av de folkrikaste pastoraten alltid mer eller mindre aktu­

ellt; för landsbygdens del åter träder frågan om

sammanläggning

av de

små agrara pastoraten i förgrunden. Båda slagen av indelningsändringar syftar till eu jämnare fördelning av de prästerliga tjänsterna för att arbets­ uppgifterna skola kunna på ett likvärdigt sätt tillgodoses. De sakkunniga anför härom i huvudsak följande.

Behovet av

pastoratsdelning

uppkommer, när gudstjänstliv och för-

samlingsvård på grund av folkmängdens tillväxt och andra omständigheter icke längre kan besörjas enhetligt för hela pastoratet samt tjänsteorganisa­ tionen fått en omfattning, som gör det svårt för kyrkoherden att utöva led­ ningen. För uppskattningen av folkmängdstalets betydelse har därvidlag olika normer följts i stads- och i landsbygdspastorat. Denna åtskillnad

70

mellan olika slag av pastorat svarar emellertid icke alltid mot de naturliga arbetsvillkoren; med den tilltagande tätortsbildningen på (den administra­ tiva) landsbygden har en del landsbygdspastorat i realiteten fått en med stadspastorat alltmer likartad karaktär. I den mån man vill uppställa vissa folkmängdstal såsom norm för pastoratsbildningen torde man därför få använda en mera differentierad metod. (De sakkunniga erinrar här om den statliga kommunalstatistikens t. o. in. år 1951 efter yrkesfördelningen uppställda åtskillnad mellan A-, B-, C- och D-kommuner.) Å andra sidan får man icke förbise, att pastorat, vilka i befolkningshänseende är att klas­ sificera såsom tätortspastorat, kan ha ett jämförelsevis vidsträckt ytterom­ råde med gles bebyggelse. Skälig hänsyn till sådan omständighet måste givetvis tagas vid indelnings- och organisationsfrågornas bedömande. Här behandlas nu såsom tätortspastorat alla pastorat — såväl stadspastorat som landsbygdspastorat (köpingar medräknade) samt blandade stads- och landsbygdspastorat — där minst 2h av befolkningen är bosatta i tätort. Såsom landsbygdspastorat betecknas alla övriga pastorat (med företrädes­ vis glesbebyggelse).

Vid fråga om

sammanläggning

av ett pastorat med ett annat eller del

därav måste, såsom förut berörts, där sammanläggningen förutsätter en organisation av flera än en präst, övervägas i vad mån arbetsgemenskap mellan prästerna med någon fördel kan genomföras i det nybildade pasto­ ratet. Denna fråga får särskild betydelse med hänsyn till avstånden och kommunikationernas beskaffenhet och måste även prövas mot angelägen­ heten av en anknytning av pastoratsindelningen till den borgerliga kom­ munindelningen. Det bör då oek uppmärksammas, att ersättning för rese­ kostnad till medlemmar av kyrkoråd och boställsstyrelse in. fl. regelmässigt icke behöver utgå i mindre pastorat men kan antagas bli aktuell vid längre avstånd inom pastoratet.

De sakkunniga, vilka redan i det föregående betonat de prästerliga arbets­ uppgifternas grundläggande betydelse för den församlingsprästerliga organi­ sationen i pastoraten, erinrar i förevarande sammanhang om att alltsedan år 1910 folkmängdstalet i ett pastorat i första rummet varit avgörande för uppskattningen av denna prästernas arbetsbörda. I andra rummet har kom­ mit pastoratets areal och först därefter sådana omständigheter, som kau hänföras under ett begrepp »besvärlig tjänstgöring», inneslutande — såvitt de nu kan beaktas — duplikationsskyldighet, avstånd och besvärliga kom­ munikationer in. in. dylikt, som må antagas följa av det större eller mindre antal församlingar, som ingår i pastoratet. I anslutning härtill anmärker de sakkunniga, att varje regel för bestämmande av huru stor folkmängd och areal, som skiiligen bör ankomma på varje prästerlig befattningshavare i ett pastorat, visserligen måste få något av schablonmässighet över sig, men att man vid sådant bestämmande likväl icke kan nöja sig med princi­ piell normlöshet och låta avgörandet i varje särskilt fall ske helt sköns- mässigt. De sakkunniga påpekar vidare, att det såsom minimum för en präst i ett enförsamlingspastorat tidigare godtagna folkmängdstalet av 2 000 möjligen kunde anses, med hänsyn till den efter 1910 inträdda förbättringen av kommunikationsväsendet, numera böra något höjas, men finner, att det

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

71

tillika måste beaktas att den prästerliga verksamheten samtidigt fått en väsentligt ökad omfattning.

Med förklarande, dels att de sakkunniga — i överensstämmelse med äldre praxis — ansett sig böra såsom mätare av prästernas arbetsbörda räkna med olika folkmängdstal för tätortspastorat och landsbygdspastorat, dels att de sakkunniga för de härvid gjorda bedömandena utgått från sådana arbetsuppgifter — såväl legalt reglerade som andra, till den fria verksam­ heten hörande — vilka för närvarande i tjänsten åvilar prästerna, uppstäl­ ler de sakkunniga i det följande vissa normer till ledning för det bestäm­ mande av ny indelning och organisation, som med utredningen åsyftats. Dessa de sakkunnigas normer innebär i sammanfattning följande.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.

Folkmängdstal.

Antal präster och invånare i pastoratet

1

präst

flera präster

invånare

2

3

4

5

lägst upp till

invånare upp till

Tätortspastorat ...................

2 000 4 000

9 000 15 000 22000 30 000

Landsbygdspastorat

med »måttlig areal» och

förs.....................................

2 000 3 000 6 000

9 500 13 500 18 000

2 » ..............................

1 500 2 500 5 500

9 000 13 000

—

»

..............................

1 ⁰⁰⁰

1 800 4 300

7 300 10 800 —

4 ⁰.

fl. förs...........................

1 000