Prop. 1957:153
Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957
1
Nr 153
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående en reform av
den territoriella pastoratsindelningen och den församling sprästerlig a organisationen i riket m. mgi ven Stockholms slott den 29 mars 1957.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande de partementschefen hemställt.
GUSTAF ADOLF
Ivar Persson
Propositionens huvudsakliga innehåll
De förslag, som framlägges i propositionen, avser de territoriella pastora ten i riket och syftar till en allmän pastoratsreglering samt omfördelning av den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen. Härvid beaktas särskilt den missgynnade ställning, som bland annat de stora landsbygdsområdena i Övre Norrland och de större tätorterna för närvarande intar härutinnan. För åstadkommande av den eftersträvade omfördelningen erfordras sam manläggning av alltför små pastorat och minskning av antalet prästerliga tjänster i vissa stift.
I propositionen föreslås vissa allmänna normer, som — med alla de smärre, lokalt betingade avvikelser eller jämkningar, som i en angelägenhet av förevarande art alltid måste förutsättas — bör tjäna som riktlinjer för pastoratsregleringen. Normerna utgår från förutsättningen att folkmängds- talet i pastorat är en lämplig mätare av prästernas arbetsbörda. Pastoraten föreslås uppdelade på tre olika grupper med olika folkmängdsserier. Den första gruppen föreslås bestå av pastorat med mer än 90 procent av be folkningen boende i tätort, den andra gruppen av pastorat med mellan 70 och 90 procent av befolkningen boende i tätort och den tredje gruppen av övriga pastorat.
1 — Bihang Ull riksdagens prolokall 1957. 1 samt. Nr 153
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 158 år 1957
För en präst i ett enprästpastorat skall folkmängden i regel icke under stiga 2 000.
För pastorat bör uppställas kravet, att minst en präst, om möjligt två, där får full sysselsättning. För pastorat, tillhörande den här först angivna pastoratsgruppen, bör antalet präster icke överstiga sex. Övriga pastorat bör icke omfatta fler än fem präster.
Sammanlysning av gudstjänst föreslås skola kunna ifrågakomma för för samling med upp till 500 invånare och med ett avstånd från den egna kyrkan till närmaste grannkyrka av upp till fem kilometer.
Anordningen med för flera pastorat gemensam kyrkoadjunkt föreslås komma till ökad användning. Härjämte föreslås inrättande av komministra- turer med fyllnadstjänstgöring i annat pastorat.
Pastorat sindelningen bör i princip anknytas till den nya kommunindel ningen.
Vad beträffar lönegradsinplaceringen föreslås kyrkoherdetjänsterna bli inplacerade i de för närvarande gällande lönegraderna — Ca 33, 31, 29 och 27. Komministertjänsterna föreslås inplacerade i Ca 28 och 26. Inplace ringen bör bestämmas med hänsyn till pastorats folkmängd och areal. In rättande av särskilt, tjänstgöringsområde bör icke inverka på inplacering i lönegrad.
Pastoratsindelningsreformen föreslås genomförd samtidigt i hela riket och tidigast den 1 januari 1961.
En indelning och prästerlig organisation enligt ett inom ecklesiastikde partementet uppgjort utkast beräknas innebära en årlig ökning av lönekost naderna för församlingsprästerna i riket med omkring 15 000 kronor. Här till kommer vissa merkostnader under en övergångsperiod. I samband med pastoratsregleringen uppkommer härjämte vissa kostnader av engångsnatur.
I propositionen framlägges dessutom vissa förslag rörande övergångs- anordningar i samband med indelningsreformens genomförande, såsom all män vakant sättning, förflyttning, förtidspensionering och överförande till övergångsbefattning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
3
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 mars 1957.
Närvarande: Statsministern
E
rlander, ministern för utrikes ärendena
U
ndén, stats
råden
Z
etterberg
, N
ilsson
, S
träng
, A
ndersson
, H
edlund
, P
ersson
,
Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson,
H
enriksson
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, den i statsråds protokollet för den 12 augusti 1953 senast omförmälda frågan om en reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen i riket m.m. samt anför därvid följande.
I. Inledning
Den 12 augusti 1953 anmälde jag i statsrådet, att de för översyn av pastoratsindelningen m.m. tillkallade sakkunniga — pastoratsin- delningssakkunniga — den 26 februari 1953 avgivit betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organisationen m.m. (SOU 1953:11) och att yttranden över betänkandet avgivits av ett stort antal myndigheter, pas torat m. fl. Efter att ha erinrat om vad som föregått tillkallandet av de sakkunniga redogjorde jag ingående för de sakkunnigas förslag och för de huvudsakliga erinringar, som framkommit i remissyttrandena. Genom för slaget aktualiserades, framhöll jag, ett stort antal frågor. Vissa av dessa, som berörde det gällande prästvalssystemet och därför krävde ändrad lag stiftning i den för kyrkolag stadgade ordningen, förklarade jag mig ämna ånyo anmäla, sedan de särskilda sakkunniga1, som tillkallats för en över syn av prästvalslagstiftningen — 1950 års prästvalskommitté — avgivit förslag rörande desamma och beredningen härav avslutats. De av pastoratsindelningssakkunniga behandlade frågornas betydelse för kyr kans verksamhet borde, ansåg jag, likväl föranleda att ärendet i sin helhet underställdes det till hösten 1953 inkallade kyrkomötet för yttrande. Ge
1 Ang. dessa, se Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet 195J:2 s. 119.
4
nom skrivelse den 12 augusti 1953, nr 2, (bilaga 1) begärde Kungl. Maj:t
kyrkomötets yttrande i ärendet.
I skrivelse den 8 oktober 1953, nr 34, (bilaga 3) har kyrkomötet såsom
yttrande åberopat vad dess särskilda utskott i betänkande, nr
1
,
(bilaga 2)
anfört med viss ändring och visst tillägg. I särskild skrivelse samma dag,
nr 36 (bilaga J+ och 5), har kyrkomötet, i anledning av väckta motioner, nr
39 och 76, gjort viss framställning om rätt för pastorat att besluta utökning
av den församlingsprästerliga organisationen ävensom gjort visst härmed
sammanhörande uttalande. Över sistnämnda skrivelse har efter remiss
yttranden avgivits av kammarkollegiet, statskontoret och samtliga
domkapitel.
Vid min anmälan den 12 augusti 1953 av pastoratsindelningssakkunnigas
betänkande berörde jag även bakgrunden till tillkallandet av 1950 års
prästvalskommitté och det samband, som funnes mellan de båda sakkun
nigutredningarnas arbetsuppgifter. Härutöver får jag erinra om följande.
Såsom jag nämnde i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 12
augusti 1953 hade prästvalskommittén i anledning av remiss av pastorats
indelningssakkunnigas betänkande, i vad detta innehöll förslag till över-
gångsanordningar beträffande tjänstinnehavares förflyttning, avgivit ett
yttrande innefattande kommitténs preliminära överväganden och rekom
mendationer i denna fråga. Detta yttrande, för vilket jag lämnade en ut
förlig redogörelse, föranledde vissa uttalanden av kyrkomötet.
Prästvalskommittén avgav härefter den 12 februari 1954 ett delbetän
kande med förslag till vissa övergångsanordningar vid en allmän reform
av pastoratsindelningen (stencilerat). I betänkandet framlades förslag till
sådana ändringar i gällande lagstiftning om tillsättning av prästerliga
tjänster, som erfordrades för genomförande av en dylik indelningsreform;
även vissa andra därmed sammanhängande frågor behandlades.
Över delbetänkandet har efter remiss yttranden avgivits av kam
markollegiet, statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd,
samtliga domkapitel och stiftsnämnder, länsstyrelserna i Kronobergs,
Värmlands, Örebro och Västernorrlands län samt Svenska stadsförbundet,
Svenska pastoratens riksförbund och Svenska prästförbundet. Till dom
kapitlets i Stockholm och länsstyrelsens i Kronobergs län yttranden har
fogats vissa av domkapitlet och länsstyrelsen inhämtade utlåtanden.
Den 28 juli 1956 avgav prästvalskommittén slutbetänkande innehållande
förslag till ny lagstiftning om tillsättning av ordinarie församlingspräs-
tjänster samt till bestämmelser om prästerliga disponibilitetsbefattningar
(SOU 1956:30).
På grundval av detta betänkande har jag den 15 mars 1957 och tidigare
denna dag anmält frågan om en reform av den allmänna prästvalslagstift-
ningen och jag torde nu få hänvisa till vad jag därvid anfört. I förevarande
sammanhang ämnar jag redogöra för vissa andra av prästvalskommittén
behandlade frågor, nämligen dels spörsmålet rörande en lagstiftning med
Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957
5
särskilda bestämmelser om tillsättning av prästerliga tjänster i samband med nyindelning av riket i pastorat, dels frågan om inrättande av präster liga disponibilitetsbefattningar.
Vid anmälan den 12 augusti 1953 av pastoratsindelningssakkunnigas betänkande med förslag till riktlinjer för pastoratsindelningen omnämnde jag, att åt de sakkunniga givet uppdrag att verkställa översyn av kontrakts- indelningen jämte utredning om kontraktsprostinstitutionens framtida ut formning icke av de sakkunniga redovisats i betänkandet. De sakkunniga har därefter, den 7 augusti 1954, avgivit betänkande med förslag rörande kontraktsprostinstitutionen och kontrakt sindelningen m.m. (stencilerat). I detta betänkande har de sakkunniga jämväl — på grund av särskilt, ge nom Kungl. Maj:ts beslut den 30 april 1954 lämnat uppdrag — avgivit förslag dels angående vad som bör från arkivvårdssynpunkt beaktas vid ett genomförande av de av de sakkunniga i deras tidigare avgivna betän kande förordade reformerna och dels angående frågan om personlig instäl lelse vid anmälan till kyrkobokföringen. Detta senare betänkande, med vars avgivande de sakkunniga slutfört sitt uppdrag, torde få anmälas i ett annat sammanhang.
Såsom jag i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 12 augusti 1953 erinrade har församlingsstyrelsekommittén anmodats att vid fullgörande av sitt uppdrag uppmärksamma i vad mån ett genomförande av pastorats- indelning och församlingsprästerlig organisation i anledning av de av pas- toratsindelningssakkunniga föreslagna allmänna riktlinjerna kan aktuali sera behov av särskilda jämkningar i den gällande församlingsstyrelseorga- nisationen. I anledning härav vill jag nämna att församlingsstyrelsekom mittén i den promemoria, som ligger till grund för de år 1954 vidtagna ändringarna i församlingsstyrelselagarna (SFS 1954: 296—298) anfört föl jande.
Kommittén har funnit att de spörsmål med avseende å församlingssty- relsens organisation, som kan aktualiseras vid ett genomförande av pasto ratsindelningssakkunnigas förslag, icke kan lösbrytas ur sitt sammanhang med övriga frågor, som rör församlingsstyrelsens ordnande, utan att enhet ligheten i lagstiftningen äventyras. Då kommittén emellertid i detta skede av sitt arbete icke kunnat taga ställning till hela detta vidlyftiga fråge- komplex, är kommittén ej beredd att nu framlägga något förslag eller upp draga några allmänna riktlinjer i nu förevarande hänseende.
Det kan anmärkas, att församlingsstyrelsekommittén ännu ej slutfört sitt uppdrag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
Jag anhåller nu att få närmare redogöra för frågan om en reform av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingspräster!iga organisa tionen i riket m.m.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
II. Huvudgrunderna för reformen1
Allmänna synpunkter. I det anförande till statsrådsprotokollet den 3 mars 1950, varmed dåvarande statsrådet Quensel anmälde frågan om till kallande av särskilda sakkunniga för översyn av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen, framhöll han det otillfredsstäl lande i den nuvarande pastoratsindelningen och illustrerade detta med några statistiska sifferuppgifter. Det fanns sålunda, å ena sidan, ett antal pastorat med mycket obetydlig folkmängd — den 1 januari 1948 fanns 5 pastorat med mindre än 600 och 210 pastorat med mindre än 1 500 in vånare. Å andra sidan förekom ett antal stors tadspastorat med mycket stor folkmängd, i några fall uppgående till inemot och till och med över stigande 100 000 invånare. Kostnaderna för den prästerliga organisationen i de särskilda pastoraten bestreds till mycket väsentlig del av medel som uttogs för riket i dess helhet genom beskattning efter lika grund. Det måste med hänsyn härtill vara ett särskilt riksintresse att tillse, att sam hällets ekonomiska uppoffringar för ifrågavarande ändamål gav bästa möjliga utbyte. Detta kunde endast ske, om de vid varje tidpunkt till gängliga prästerliga arbetskrafterna så fördelades att dessa fullt och effek tivt utnyttjades. Ojämnheten i pastoratsindelningen innebar emellertid enligt föredragande statsrådet icke blott en ojämn fördelning av kyrkoher detjänsterna utan hade även medfört en markerad ojämnhet i fördelningen å pastoraten av prästerliga biträdesbefattningar och därmed alltså i fråga om den folkmängd, som belöpte på varje tjänstgörande präst. Problemet om den prästerliga organisationen vore därför i lika hög grad en fråga om den lämpligaste indelningen av riket i pastorat som en fråga om prästernas lämpliga fördelning på folkmängden i landet.
De ingående och omsorgsfulla utredningar, som ligger till grund för pas- toratsindelningssakkunnigas betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organi sationen m. m., har enligt min mening bekräftat nödvändigheten av en översyn av den kyrkliga organisationen och behovet av den indelningsre- form, som förutsatts i det av mig här delvis återgivna anförandet till stats rådsprotokollet den 3 mars 1950. Behovet av en ändring av den nuvarande pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organisationen har också av
1 Se beträffande redogörelse för pastoratsindelningssakkunnigas förslag jämte remissyttrandena däröver bilaga 1 sid. 11—79 samt beträffande särskilda utskottets betänkande bilaga 2 sid. 7—33 och kyrkomötets beslut bilaga 3.
7
remissmyndigheterna endast satts ifråga av domkapitlet i Karlstad och stiftsnämnden i Göteborg, som icke känner sig övertygade om att en all män översyn av pastoratsindelningen är nödvändig. Stiftsnämnden anser, att i de relativt få fall, då behov av ändring föreligger, sådan kan ske från fall till fall.
Även kyrkomötet har funnit en översyn av pastoratsindelningen vara befogad — befogad framför allt på grund av dels de genomgående demo grafiska förändringar, som medfört t. ex. betydande omflyttning av be folkningen och en lika betydande folkökning och dels den markerade strukturförändring, som samhället undergått de senaste decennierna.
I sitt betänkande har de sakkunniga redovisat de huvudfaktorer, som i senare tid vid ändringar i pastoratsindelningen och den församlingspräs- terliga organisationen påverkat utformningen av dessa regleringar och som av de sakkunniga befunnits vara av betydelse för översynen av hithörande förhållanden. De sakkunniga understryker härvid den nära nog utslags givande betydelse, som församlingsprästernas arbetsuppgifter visat sig ha för pastoratens och organisationens ändamålsenliga sammansättning.
De sakkunniga anger härefter de förutsättningar, varå en reform av pas toratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen bör bygga. Förutsättningarna skärskådas härvid från huvudsakligen följande syn punkter: församlingarna såsom arbetsdistrikt och deras betydelse för den kyrkliga verksamheten; pastoratens och däri ingående församlingars struk tur; pastoratens folkmängd och areal; avvägningen mellan riks- och lokal intresse; pastoratens förhållande till kommunindelningen; gudstjänsttur ordningen; pastoratens omfattning i avseende å antal församlingar; för pas torat erforderligt antal präster och möjligheten av prästs anställande för skilda pastorat.
På grundval av dessa förutsättningar har de sakkunniga kommit fram till vissa allmänna normer, som enligt deras uppfattning — med alla de smärre, lokalt betingade avvikelser eller jämkningar, som i en angelägenhet av förevarande art alltid måste förutsättas — bör tjäna som riktlinjer för den revidering av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorgani sationen i pastoraten, som avsetts.
De sakkunniga har sakligt och allsidigt belyst de svåra och komplice rade frågor, som sammanhänger med en indelningsreform, och har på ett förtjänstfullt sätt sökt finna en lösning på alla i samband härmed uppkom mande problem. De allmänna riktlinjer, vartill de sakkunniga kommit fram, synes mig till största delen väl avvägda och lämpliga att lägga till grund för en indelningsreform.
Jag vill nu till behandling upptaga några problem, som föranleder särskilt uttalande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
8
Befolkningsomflyttningen. Särskilda utskottet vid 1953 års kyrkomöte har i sitt betänkande, nr 1, (bilaga 2 sid. 12—14) framhållit, bland annat, att utskottet ansåg, att vid indelningsreformens genomförande särskild hän syn borde tagas till den avsevärda folkmängdsökning, som under senaste decennier ägt rum i riket. Detta utskottets uttalande godkändes av kyrko mötet. Folkökningen, som av kyrkomötesutskottet beräknats totalt till i avrundat tal 2 000 000, hade enligt utskottet helt kommit städerna till godo; för den administrativa landsbygden hade folkmängden minskat obe tydligt, cirka 180 000. På grundval av dessa folkmängdssiffror har utskot tet beräknat, att antalet präster i pastoraten under samma tid hållit sig på landsbygden ungefär konstant i relation till befolkningen därstädes, men för städernas del ökat allenast med cirka 125 procent, medan folkökningen där utgjort närmare 200 procent. Vid dessa beräkningar har utskottet ut gått från vissa av pastoratsindelningssakkunniga i deras betänkande (Bil.
B till betänkandet) för en allmän beskrivning av folkmängdens och den för- samlingsprästerliga organisationens utveckling lämnade uppgifter rörande antalet prästerliga tjänster och antalet invånare per präst i pastoraten åren 1897 och 1948.
De av kyrkomötet åberopade siffrorna för år 1897 hänför sig till vissa tabeller, som uppgjorts av den samma år tillsatta prästlöneregleringskom- mittén och, jämte annat, av kommittén tagits till utgångspunkt för moti veringen av dess förslag om reduceringar i dåvarande indelning och orga nisation. Den kritik av den då gällande indelningen och organisationen, som redan i berörda förslag framfördes av nämnda kommitté, underströks sedermera av såväl Kungl. Maj:t som riksdagen vid antagandet av 1910 års nya prästlönelagstiftning och får anses ha biträtts jämväl av kyrko mötet genom dess godkännande av denna lagstiftning. Enligt prästlöne- regleringskommittén innebar den dåvarande indelningen och organisatio nen »en ojämn och olämplig fördelning av kyrkans andliga krafter» samt sådan »misshushållning med de för kyrkan i dess helhet tillgängliga avlö- ningsmedlen», att detta enligt kommittén påkallade indragning av åtskilliga tjänster.
I betraktande av den enhälliga och auktoritativa kritik, som 1897 års organisation sålunda bestods, samt den revision, som den sedan undergått, kan det enligt min mening icke vara riktigt att för ett bedömande nu av prästorganisationens förhållande till rikets folkmängd draga några slut satser av en jämförelse med 1897 års förhållanden. Jämförelsen hade i stäl let bort göras på grundval av förhållandena närmast efter det 1910 års första löneregleringar slutförts och de i anslutning därtill förutsatta indel nings- och organisationsändringarna beträffande pastoraten blivit genom förda. Material till sådan jämförelse finns tillgängligt i 1927 års prästlöne- sakkunnigas betänkande (SOU 1929: 39), i vilket betänkande redovisas antalet församlingsprästtjänster i de skilda stiften vid ingången av ecklesia
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
9
stikåret 1926/27, då ifrågavarande löneregleringar kan anses praktiskt taget ha blivit i sin första omgång slutförda. En jämförelse mellan då gällande förhållanden och förhållandena vid årsskiftet 1953/54 visar, att folkmäng den i riket i dess helhet under denna tid ökat med omkring 18 procent. Samtidigt har den prästerliga tjänsteorganisationen i pastoraten utbyggts med omkring 12 procent. 1953 års kyrkomöte har å sin sida för då avsedd tid räknat den totala folkökningen till närmare 40 procent och ökningen av antalet prästtjänster i riket till cirka 14 procent. I förhållande till 1926 års prästerliga organisation för städer respektive landsbygd kommer på städerna en ökning med drygt 58 procent och på landsbygden en ökning med något över 2 procent. Under tiden har folkmängden i städerna ökat med 85 procent men på landsbygden minskat med nära 12 procent. I de särskilda stiften, vart för sig, visar landsbygden en folkminskning överallt utom i Luleå stift och i Jämtlands läns-delen av Härnösands stift, där landsbygden inom vartdera området ökat i folkmängd med drygt 2 procent.
Antalet invånare per präst uppgick vid de två jämförelsetillfällena till: år 1926, i städerna 4 581 och på landsbygden 2 143 samt år 1953, i städerna 5 346 och på landsbygden 1 849.
Den gjorda jämförelsen visar, att problemet med avseende å pastorats- indelningen och tjänsteorganisationen i pastoraten i första hand är — så som pastoratsindelningssakkunniga framhållit — att verkställa en omför delning av nuvarande prästtjänster, innebärande dels en överflyttning av ett antal sådana från landsbygden till städerna, dels ock ett förhållandevis bättre tillgodoseende av landsbygden inom rikets nordligare delar. Detta sammanhänger självfallet med den sida av samhällets strukturförändring, som beror av befolkningsomflyttningen. Med hänsyn till den totala folk ökningen i riket skulle visserligen därjämte kunna dragas den slutsatsen, att prästorganisationen även i dess helhet behöver ökas med något antal nya tjänster. Härvid torde dock beaktas att församlingsarbetet förändrats genom samhällets strukturförändring och framförallt genom kommunika tionsmedlens förbättring, detta ej minst på landsbygden. Vidare medver kar numera lekmän i viss utsträckning i det kyrkliga arbetet. Dessa för hållanden har till en del reducerat det merarbete som befolkningstillväxten i vissa församlingar eljest skulle ha medfört för prästerna, varför en utbygg nad av tjänsteorganisationen i takt med befolkningsökningen i riket knappast kan anses motiverad. I beaktande av samhällsförändringarna i övrigt lärer man fastmer böra niija sig med den nuvarande organisationens omfattning, totalt sett, och huvudsakligast inrikta sig på omgrupperingen av tjänsterna inom städerna respektive landsbygden. Riktpunkt bör här vid vara en såvitt möjligt jämn fördelning av de tillgängliga prästerliga arbetskrafterna i förhållande till arbetets omfattning och art, vilket också torde vara ett anspråk sammanfallande med hela svenska kyrkans intresse och därmed ett givet riksintresse. Hela befolkningen bör i görlig man äga
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
10
lika möjlighet till prästerlig betjäning oberoende av om den tillhör tätort
eller landsbygd, rikets södra eller dess norra delar. Härvid måste riks
intresset ges ett avgjort företräde framför en enskild församlings krav på
att få behålla en viss prästerlig tjänst, som icke kan anses nödvändig från
arbetssynpunkt. Skälig hänsyn bör emellertid — såsom de sakkunniga
framhållit — vid organisationens utformande kunna tagas till sakligt
grundade lokala önskemål.
Prästernas arbetsuppgifter, arbetsdistrikt för pastoralvård, antal försam
lingar i pastorat (bilaga 1 sid. 34—41 och 60—62). Betydelsen av det antal
församlingar, som kommer att ingå i ett pastorat, har under indelnings
frågans behandling bedömts från flera skilda synpunkter. Stor vikt har
lagts vid att församlingarna sedvanemässigt ansetts utgöra naturliga ar
betsenheter för den prästerliga verksamheten i pastoraten, främst i avseende
a den ordinarie gudstjänsthållningen i de skilda församlingskyrkorna. Här
vid har för landsbygden givetvis de söndagliga högmässorna huvudsakligast
ställts i förgrunden. Församlingen är likväl ofta den givna enheten även för
delar av den mera fria prästerliga verksamheten, församlingsvården och
vad därmed i allmänhet är förbundet. I synnerhet har dock betonats de på
prästerna för varje självständig församling ankommande kyrkokommunala
bestyren, såväl i egenskap av ordförande i församlingens kyrkoråd som med
den löpande förvaltningen över huvud taget. Såtillvida har också de sak
kunniga funnit församlingsindelningen kunna inverka på bedömningen av
prästernas arbetsbörda samt fördenskull i förslaget tillmätt antalet försam
lingar i pastoratet inflytande både på indelningen och på tjänsteorganisa
tionens storlek, liksom i viss mån även på kyrkoherdarnas lönegradsinpla-
cering.
Kyrkomötet har i detta hänseende särskilt betonat angelägenheten av att
vid sammanförande av församlingar till ett pastorat hänsyn tages till den
enskilda församlingens »särart och behov» samt till »de historiskt fram
vuxna förhållandena», varmed torde åsyftas församlingarnas hittillsvarande
pastoratsgemenskap (bilaga 2 sid. 10).
Församlingsindelningens sålunda angivna betydelse som faktor vid pas-
toratsbildningen har måhända överdrivits i viss grad, åtminstone i vad
gäller prästernas kyrkokommunala arbetsuppgifter. Dessa sistnämnda
måste mångenstädes — i allt fall till den övervägande delen på den egent
liga landsbygden — bedömas såsom föga tyngande. Av mera avgörande
vikt i detta hänseende är naturligtvis däremot de till den rent prästerliga
verksamheten hörande tjänsteuppgifterna, men för dessa är — såsom av
pastoratsindelningssakkunniga framhållits — pastoratet den primära en
heten, oavsett om pastoratet omfattar en eller flera församlingar. Att för
samlings vårdsarbetet ofta har uppbyggts i arbetskretsar, anknytande till
lokalförsamlingen, kan visserligen i och för sig vara att beakta vid pasto-
ratsindelningen men kan ej gärna få hindra en indelning, som eljest be-
Kungl. Mcij:ts proposition nr 153 år 1957
11
finnes lämpligast. Kan med hänsyn till tjänsteorganisationen inom ett pas torat församlingsvårdsverksamheten därstädes i ett eller annat avseende icke helt fullföljas i sina gamla former, får enbart detta icke motivera änd ring i indelningen eller organisationen utan det maste i stället bli nämnda verksamhet, som får läggas om och anpassas efter tillgången på arbetskraft härför i pastoratet. Annat kan emellertid förhållandet bli med avseende å den obligatoriska gudstjänsthållningen, då ju denna är betingad ej blott av tillgången på präster utan också och mestadels i än högre grad av före komsten av gudstjänstlokaler samt för högmässan speciellt av tillvaron av församlingskyrka. Såsom regel skall — om än åtskilliga undantag ges i varje församling finnas en församlingskyrka. Förekomsten av sådan, där regelbundna gudstjänster skall uppehållas, synes fördenskull bli det enda hänseende, vari församlingsindelningen behöver få någon verklig omedelbar inverkan på pastoratsindelningen och tjänsteorganisationens sammansätt ning. För de mycket små församlingarna kan likväl detta beroende väsent ligen elimineras genom tillämpning — på sätt i det följande närmare be- röres — av s.k. sammanlysning av gudstjänst.
För prästernas lönegradsinplacering synes det åter knappast finnas skäl att någon hänsyn tages till församlingsindelningen.
Gentemot det av kyrkomötet uttalade önskemålet, att »historiskt» be stående pastoratsgemenskap respekteras, må — med de sakkunniga erinras om att våra nuvarande pastorat ingalunda överallt är några bild ningar av, såsom det ibland göres gällande, gammal hävd. Tvärtom har pastoraten i förhållandevis stor omfattning över hela landet och inom ganska näraliggande tid nybildats eller undergått mer eller mindre bety dande ändringar och detta till och med upprepade gånger.
Att observera i avseende å betydelsen för arbetsförhållandena i ett pas torat av de dithörande församlingarnas antal är i detta sammanhang även, att en förändring i antalet i följd av att en av församlingarna delas eller två av dem sammanslås till en icke kan påstås medföra nagon reell förändring — vare sig kvalitativt eller kvantitativt — i de därvarande prästernas rent prästerliga tjänsteuppgifter. Antalet församlingskyrkor och andra guds tjänstlokaler, som i huvudsak reglerar gudstjänstfrekvensen och därmed prästernas arbete med och bundenhet vid gudstjänsthållningen, blir i regel alldeles oförändrat. Prästernas arbete i övrigt i ett pastorat, såsom med kyrkobokföringen och i kyrkokommunala angelägenheter, vilka två arbets uppgifter båda regelmässigt är församlingsvis uppdelade, är väl egentligen ej heller på det sätt beroende av församlingsindelningen, att arbetet kan sägas i följd av en ändring i indelningen inom pastoratet bli mer eller mindre betydande, i synnerhet icke i kvalitativt hänseende men knappast nämnvärt heller kvantitativt. Församlingsindelningens betydelse bör fördenskull väsentligen reduceras, speciellt i fråga om reglerna för lonc-
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
12
gradsinplaceringarna men — med förut angivet förbehåll med avseende å gudstjänsthållningen — även i vad gäller indelning och organisation.
I en reservation till sakkunnigförslaget har en av de sakkunniga, bland annat, uttalat, att de sakkunniga bort rekommendera en utredning rörande möjligheten att från prästerna avlyfta vissa med prästtjänstens kyrkliga karaktär föga sammanhörande, enligt författningarna dem åliggande arbets uppgifter inom den kommunala förvaltningen. Detta skulle enligt den sak kunniges mening kunna möjliggöra ett effektivt utnyttjande av den präs terliga arbetskraften för den rent prästerliga församlingsverksamheten och därigenom också vidga förutsättningarna för den i detta hänseende bäst lämpade pastoratsindelningen och organisationen.
Statskontoret och två länsstyrelser har tillstyrkt sådan utredning. Kyrkomötet ävensom de kyrkliga myndigheterna har däremot — i den män de uttalat sig i frågan — avvisat tanken att genom att överflytta vissa angelägenheter från kyrkorådet till annan nämnd frigöra prästen i hans egenskap av kyrkorådsordförande från vissa arbetsuppgifter. Enligt kyrkomötets mening vore prästens obligatoriska medverkan i den kyrkliga förvaltningen av den största betydelse för hans kontakt med församlings- borna och för hans möjlighet att överblicka och leda församlingsarbetet. Avlastning i kvrkorådsordförandes arbete borde i stället beredas genom temporärt tillsatta utskott, skrivhjälp etc. (bilaga 2 sid. 10).
För egen del kan jag i åtskilliga avseenden ansluta mig till vad kyrko mötet anfört. Jag vill emellertid i detta sammanhang erinra om att för- samlingsstyrelsekommittén vid sin översyn av församlingsstyrelselagstift- ningen kan komma att framlägga förslag, som är av betydelse i förevarande hänseende, och att jag givetvis icke nu kan föregripa ett ställningstagande till dessa förslag.
Förhållandet till kommunindelning en (bilaga 1 sid. 50—54). De sakkun niga har såsom en riktlinje för indelningsreformen förordat principiell an knytning av pastoratsindelningen till den nuvarande borgerliga kommun indelningen, men dock icke generell kongruens mellan pastoratet och kom munen så att varje pastorat nödvändigtvis måste helt sammanfalla med »sin» kommun. Tillräckligt vore, att pastoratets gränser icke kom att skära den borgerliga kommunens. Till motivering härav har de sakkunniga anfört skilda skäl, såsom intresset av större enhetlighet i skatteutdebiteringarna och bättre möjligheter till samarbete i åtskilliga förvaltnings- och liknande angelägenheter in. m. Avvikelser härifrån förutsättes dock kunna av hän syn till det kyrkliga arbetet undantagsvis bli befogade, liksom även om kommunindelningen på en ort kunde väntas i nära framtid bli ändrad. Över stifts- eller länsgräns skulle ett pastorat likväl aldrig få sträcka sig, utan i speciella fall borde dessa gränser hellre jämkas.
De över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena kan, i vad gäller denna fråga, sägas i stort sett gå efter två nästan motsatta huvudlinjer. De
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
13
specifikt kyrkliga myndigheterna, domkapitlen, samt pastoratens riksför bund framhåller — i den mån de närmare uttalar sig i frågan — med viss styrka de kyrkliga faktorernas dominerande betydelse för pastoratsindel- ningen och avvisar i det hela de sakkunnigas synpunkter på pastorats- och kommunindelningarnas samordnande. Kammarkollegiet och länsstyrelserna samt de borgerliga kommunförbunden instämmer däremot mestadels med de sakkunniga och understryker vikten av pastoratens anknytning till den nya kommunindelningen utan att likväl de kyrkliga uppgifterna därvid må alldeles tillbakasättas. Särskilda utskottet vid kyrkomötet framhåller i av kyrkomötet godkänt uttalande (bilaga 2 sid. 15—17) för sin del särskilt den prästerliga tjänsteorganisationens oberoende av lokala tillgångar och skatteunderlag samt pastoratsutgifternas föga betydenhet i allmänhet och den i följd därav ringa tungan av skatteutdebiteringen för dessa ändamål; de genom bristande överensstämmelse mellan pastorats- och kommunin delningarna ökade differenserna i utdebiteringen inom en kommun vållade i övrigt, enligt utskottet, icke några egentliga tekniska besvärligheter. Vär det av samarbete i förvaltningsuppgifter inom pastorat och kommun fick ej heller tillmätas någon avgörande betydelse, och samverkan inom de kyrk liga och borgerliga enheterna syntes utskottet över huvud taget bäst till godoses genom dessas regionala utformning från vars och ens med hänsyn till dess skilda uppgifter speciella utgångspunkt.
Av 1 369 territoriella pastorat den 1 januari 1952 hade 1 145 såtillvida enligt de sakkunniga förutsatt anknytning till den borgerliga konnnunindel- ningen, att de antingen helt föll inom respektive kommuns gränser eller i sig innefattade flera hela kommuner. Ungefär 16 procent eller 224 av samt liga pastorat bröt kommunindelningen, i det de omslöt även del av annan kommun. Inalles 15 pastorat innefattade kommundelar från skilda län och ett av dessa tillhörde därjämte två stift.
Enligt det av de sakkunniga uppgjorda utkastet till ny pastoratsindel- ning skulle av däri (utom Stockholms stad) upptagna 1 157 pastorat 37 eller något mer än 3 procent komma att innefatta delar av olika kommuner, därav tre pastorat delar av vartdera tre kommuner. Därtill kom dock ytterligare tre pastorat, vilka likaledes sammansatts av delar från skilda kommuner men som därjämte tillhörde olika län och i två fall även olika stift; beträffande vart och ett av dessa har de sakkunniga emellertid för ordat överflyttning av de skilda kommundelarna till samma kommun samt län och stift.
De av remissinstanserna företrädda skilda uppfattningarna rörande kom munindelningens betydelse för pastoratsindelningen kan säkerligen i och för sig vara förståeliga, men det förefaller likväl, som om de rent kyrkliga förhållandena på kyrkligt håll väl ensidigt betonats. Det kan vid aldrig förnekas, att ett samband finns och måste finnas mellan de två indel ningarna. Förvaltnings- och skattedebiteringssynpunkterna kan icke all deles nedvärderas, och från såväl de kommunala som de statliga upp-
Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1957
14
bördsorganens sida bär vitsordats de tekniska olägenheterna av flera olika skattesatser vid debiteringarna. De speciellt kyrkliga synpunkterna kan därför icke heller tillåtas att helt dominera vid indelningsförfarandet; i det allmännas intresse måste även andra synpunkter kunna göras gällande och. i fall av berättigande, bli tillgodosedda. De sakkunnigas motivering för att pastoraten i princip bör ha anknytning till den borgerliga kommunen synes fördenskull i det hela bärande, liksom även att avvikelse därifrån ibland skall kunna ske.
Gentemot kyrkomötesutskottet måste även understrykas, att, fastän den kyrkligt-kommunala beskattningen i allmänhet är väsentligt lägre än den borgerligt-kommunala, den likväl innebär en skattebelastning av lika bety delse som varje skattekrävande utgiftsökning på den borgerliga kommu nens eller på statens budget. Att den prästerliga tjänsteorganisationen till stor del finansieras medelst en central skatt och alltså är relativt obe roende av skatteunderlagets storlek på orten kan därför ej heller minska vikten av sparsamhet jämväl vid bedömandet av utgifterna för detta ända mål. Den av de sakkunniga framhållna betydelsen — ej minst för det kyrk liga arbetet i pastoraten — av viss samverkan mellan de kyrkliga och de borgerliga förvaltningsorganen får, såsom en av länsstyrelserna betonar, anses ligga i öppen dag. Fördelarna därav torde visa sig särskilt fram trädande inom skilda grenar av församlingsvården, kanske i synnerhet då det gäller ungdomsverksamheten och liknande kyrkligt socialt arbete.
Erinras må till sist om att pastoratens anknytning till den nya kommun indelningen kan bli av betydande vikt från en mera allmän synpunkt, som icke synes alltid ha tillräckligt beaktats men som bör vara av speciellt kyrk ligt intresse. Då kommunindelningen bestått en tid, torde den ha vuxit sig fast och knutit samman befolkningen inom storkommunen i en nära in tressegemenskap, markerad bland annat av något affärs- och förvaltnings- centrum, dit alla naturligt finner vägen. Är då ett pastorat sammansatt av delar från skilda kommuner, kan den erforderliga gemenskapen inom detta pastorat komma att under tiden uppluckras, på grund av att befolkningen i de skilda delarna av pastoratet funnit sin egentliga större samhörighet i kommunen, där den i vardagens angelägenheter hör hemma. Härigenom kan prästernas arbete där komma att i hög grad försvåras, medan prästerna i pastorat, som bättre sammanfaller med storkommunen, i stället får gagn i sin verksamhet av den starkare borgerliga samhörigheten.
Gudstjänstturordning, sammanlysning av gudstjänst (bilaga 1 s. 54—60).
Vad gäller sammanlysning av gudstjänst har de sakkunniga — med hänsyn till att tjänsteorganisationen inom pastoraten icke kan förväntas bli så omfattande att söndaglig högmässogudstjänst skall kunna uppehållas i församlingskyrkorna i landets samtliga, ibland ytterst små församlingar
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957
15
— för sin del förordat, att högmässogudstjänsten, på sätt hittills särskilt 1 vissa stift varit vanligt, skall i förekommande fall sammanlysas för för samlingar med en folkmängd av upp till 500 invånare och där avståndet mellan respektive kyrkor ej överstiger 5 km. Undantagsvis skulle dylik sammanlysning kunna ske även vid något större folkmängd, därest avstån det mellan kyrkorna är ytterst litet, eller vid större avstånd, om folkmäng den är mycket liten. Sammanlysningen, vilken avsågs att vanligtvis bli be gränsad till att gälla varannan predikodag, förutsattes synbarligen icke behöva fixeras på förhand i samband med indelningens och organisationens bestämmande utan avsågs att först i de enskilda fallen närmare regleras allt efter tillgången på präster.
De uttalanden härom, som förekommit i remissyttrandena över sak kunnigförslaget, går, speciellt hos domkapitlen och pastoratens riksförbund, närmast ut på att framhålla farhågan för att ett utökat sammanlysnings- förfarande kommer att verka nedbrytande på den kyrkliga seden i de be rörda församlingarna, vilka gemenligen vitsordades representera den största kyrksamheten och offerviljan för de kyrkliga behoven. Från nämnda håll framhålles skäligheten i att avgörandet om sammanlysningarna lägges i stiftsledningens händer och att därvid ej blott folkmängd utan än mer kyrksamhetsfrekvens och dylikt får bli bestämmande. Domkapitlet i Visby betonar dock oundvikligheten av sammanlysning med hänsyn till omöjlig heten att eljest åstadkomma en tillräcklig organisation. Samma domkapitel påpekar även, att församling med gudstjänst endast varannan eller kanske var fjärde söndag ofta kan då visa upp större besöksfrekvens än försam ling med söndaglig gudstjänst, men även att omvänt förhållande kan före ligga. Domkapitlen i Linköping och Lund framhåller önskvärdheten av att församling, för att förekomma inskränkning i gudstjänsthållningen, får möjlighet att på anslag ur kyrkofonden anlita tjänstebiträde för gudstjäns tens uppehållande; för Lunds stift beräknade domkapitlet därstädes den till kommande kostnaden härför till omkring 70 000 kronor årligen. Sistnämnda domkapitel påpekar särskilt, att till sådant biträde bör bland andra kunna ifrågakomma i församlingstjänst anställd präst, som icke har prediko- skyldighet varje sön- eller helgdag, ävensom att — om kyrkofonden icke anses böra bestrida kostnaden — församlingen i stället bör med stöd av
2 § a) församlingsstyrelselagen kunna anslå medel därtill. Kammarkolle giet och statskontoret, som icke ansett sig kunna biträda domkapitlens anmärkningar mot sammanlysningen, har i stället förordat sådan i större utsträckning än enligt de sakkunnigas förslag. Statskontoret har sålunda för sin del tillstyrkt höjning av folkmängdsgränsen för sammanlysning upp till 700 invånare. Kammarkollegiet förordar emellertid även, att för guds
16
tjänsthållningen får anlitas predikobiträde med lägre utbildning än den
vanliga prästerliga.
Jämte vissa uttalanden om att i följd av ett kyrkolagstadgande orga
nisationens utformning över huvud taget blev beroende av domkapitlens
medgivande av sammanlysning av gudstjänst, till vilka jag torde få åter
komma längre fram, har kyrkomötet i förevarande fråga i huvudsak an
slutit sig till den av domkapitlen anförda farhågan för införande av ökat
antal sammanlysningar i småförsamlingarna. Kyrkomötet förutsätter likväl,
att sammanlysning i viss utsträckning fortfarande blir nödvändig. Till
avhjälpande av olägenheterna av sammanlysningen förordar kyrkomötet
jämväl vissa anordningar, främst inrättande av gemensam kyrkoadjunktur
för berörda pastorat samt åläggande för ordinarie präst att uppehålla guds
tjänst även utom eget pastorat, men i andra hand tillika anlitande av
tjänstebiträde utanför församlingsprästernas krets (prästvigda lärare, pen
sionerade präster och undantagsvis jämväl lekmän). Den till dylika predi-
kobiträden erforderliga ersättningen, för vars utgörande påkallades viss
ändring i härom gällande administrativa bestämmelser, beräknades av
kyrkomötet till inalles högst 350 000 kronor för år, därest sådana biträden
uppehöll gudstjänster i alla de församlingar, som enligt de sakkunnigas
utkast skulle bli utan gudstjänst (bilaga 2 s. 19—22).
I detta sammanhang må erinras om att 1953 års kyrkomöte i särskild
skrivelse, nr 36, (bilaga 4) med bifall till två vid mötet väckta motioner,
anhållit, dels att pastorat måtte beredas rätt att i vissa hänseenden, under
förutsättning att därigenom icke en rationell lösning av andra indelnings
frågor förhindrades, på egen bekostnad utöka vid pastoratsindelningen
beslutad tjänsteorganisation, dels att församling med erforderliga boställs-
tillgångar icke vid pastoratsindelningen finge mot sitt bestridande fråntas
präst eller berövas söndaglig gudstjänst. Dessa kyrkomötets framställningar
har i däröver avgivna yttranden avstyrkts av kammarkollegiet, statskon
toret och sju av domkapitlen, men tillstyrkts helt av fyra domkapitel samt
av domkapitlen i Uppsala och Växjö huvudsakligen tillstyrkts endast i det
hänseendet, att — enligt domkapitlet i Uppsala — pastorat eller försam
ling fick rätt att extra anställa präst i likhet med vad som för kyrko-
musikerdistrikt gäller i avseende å församlingsmusiker och — enligt dom
kapitlet i Växjö — församling med nödiga boställstillgångar erhöll möjlig
het att engagera präst för uppehållande i tidigare ordning av söndaglig
gudstjänst.
I samband med en inom ecklesiastikdepartementet verkställd speciell
undersökning beträffande pastoratsindelningens utformning i de sakkunni
gas härför uppgjorda utkast, till vilken undersökning jag får tillfälle att
återkomma senare, har inom departementet närmare utretts frekvensen
av inom riket förekommande gudstjänstsammanlysning, dels för närva
rande och dels efter nvindelning såväl i överensstämmelse med de sakkun
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 153 år 1957
17
nigas utkast som med däri jämlikt undersökningen i departementet förut satta jämkningar. Av denna utredning framgår, att enligt de två förelig gande skisserna till nyindelning av pastoraten denna icke i någotdera fallet torde påkalla sammanlysning i större utsträckning totalt än som redan nu förekommer, men att frekvensen för flera av stiften kom att väsentligen ändras. Skara- och Visby-stiften, där sammanlysning hittills varit van ligast, fick sålunda båda starkt minskat antal inskränkningar i gudstjäns terna, medan sådana särskilt ökade i antal för Lunds stift.
Sammanlysning av gudstjänst är naturligtvis från såväl församlings synpunkt som mera allmän kyrklig synpunkt intet idealiskt arrangemang men kan, såsom de sakkunniga liksom kyrkomötet betonat, icke undgås, sedan befolkningsutvecklingen under århundraden och i synnerhet under senare tid lett fram till att ett stort antal av våra nuvarande försam lingar på landsbygden, vilka har i behåll egna församlingskyrkor, numera har en mer eller mindre uttunnad befolkning. Det kan icke från någon synpunkt försvaras att ha särskilda präster anställda för att främst kunna uppehålla söndagliga gudstjänster i alla dessa små församlingars kyrkor, medan städer och andra tätorter samt de nordligare delarna av landet i följd av, å ena sidan, den starkt växande befolkningen och, å andra sidan, de stora avstånden inom bebyggelsen visar allt större brister i prästerlig betjäning och andra kyrkliga anordningar och därför måste anses förnäm ligast vara i ökat behov av prästernas arbetsinsatser och kyrkans upp märksamhet i övrigt. Den just nu rådande och väl även framdeles på grund av bland annat konjunkturväxlingar alltid tänkbara prästbristen samt ej minst den städse nödvändiga återhållsamheten med det allmännas utgifter gör det också omöjligt att tillgodose både tätorternas och Norrlands behov av ökat antal präster och småförsamlingarnas, mången gång kanske mest av traditions- och känsloskäl framförda önskemål att var och en får behålla sin präst för att alltjämt oförändrat kunna åtnjuta söndaglig gudstjänst. Då här särskilt har understrukits behovet av återhållsamhet i fråga om det allmännas utgifter, är därmed självfallet att förstå icke endast statens och t. ex. de borgerliga kommunernas utan likafullt de enskilda församlingarnas och därmed även pastoratens och kyrkofondens utgifter.
När det sålunda är nödvändigt att nu vid pastoratsindelningens och tjänsteorganisationens ordnande i viss grad räkna med sammanlysning av gudstjänst — jag förutsätter givetvis att, innan sammanlysning sker, möj ligheterna till s. k. dnplikation helt utnyttjats — är det därför icke givet, att sådan skall generellt tillgripas för varje församling av viss fixerad karaktär. På sätt de sakkunniga framhåller, avses denna fråga för varje fall helt bli beroende av prästtillgången för orten. T samband med indel- ningsbesluten kommer fördenskull icke att bestämmas, att den eller den församlingen skall bli underkastad sammanlysning i en eller annan ordning av sina gudstjänster. Detta skall enbart ankomma på domkapitlen att
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. AV 153
Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1957
18
ordna vid uppgörande av arbetsfördelning för prästerna i pastoraten eller
i mån av möjlighet från fall till fall. När därför i de sakkunnigas förslag
i förevarande hänseende anges en viss folkmängdsgräns och ett visst av
stånd mellan vederbörande kyrkor, kan detta icke vara avsett att förstå
annat än som en riktpunkt, till vilken vid planeringen av indelning och
organisation bör vara att taga erforderlig hänsyn. I följd härav kan de
av de sakkunniga här angivna måtten ej heller vara avsedda att fixeras
för att sedan — om än med vissa marginaler — definitivt följas. De bör
endast tjäna som en ungefärlig norm för Kungl. Maj:t vid beräkning av
den behövliga organisationen för ett pastorat med flera församlingskyrkor
samt för domkapitlen dels vid uppgörandet av förslagen till indelning och
organisation och dels vid tillämpningen av indelningsbesluten för tjänst
göringsförhållandenas ordnande. Från här angivna utgångspunkter kan
det vara onödigt att dryfta, om riktpunkten för möjlighet av sammanlys-
ning skall sättas vid ett invånarantal av 500 eller något högre eller lägre
invanarantal. Skall emellertid ett mått här anges — icke såsom gräns utan
till riktpunkt — synes enligt min mening alla försvarliga intressen i frågan
bli till fullo beaktade, om de sakkunnigas förslag (eu folkmängd av 500
invånare och ett avstånd mellan församlingskyrkorna av 5 km) godtages
men samtidigt uttryckligen fastslås, att marginalen för tillämpningen måste
allt efter de lokala betingelserna kunna bli ganska vid.
Enär olägenheterna av gudstjänsts sammanlysning givetvis, såsom redan
anmärkts, i givna fall kan visa sig ganska betydande ej blott känslomäs
sigt utan även praktiskt med avseende å möjligheterna att bevista guds
tjänsterna och därmed å förutsättningarna att kunna hålla det kyrkliga
livet på önskad nivå, synes det också angeläget att såvitt möjligt skapa
tillfälle att undvika dessa skadeverkningar. Att i sådant syfte utöka orga
nisationen på respektive orter kan icke anses vara lämpligt, och detta
gäller även vad beträffar det av kyrkomötet förordade förslaget att speciellt
för uppehållande av gjudstjänst, där eljest sammanlysning kunde komma i
fråga, inrätta en gemensam kyrkoadjunktur eller ta ordinarie präst i annat
pastorat i anspråk i tjänsten. Däremot ger domkapitlens i Linköping och
Lund här förut återgivna yttranden i denna fråga ett uppslag till åtgärder,
som ter sig möjliga för angivet syfte.
Det av nämnda domkapitel framförda förslaget om anslag ur kyrkofon
den för anlitande av predikobiträden till förrättande av högmässa i kyrkor,
som eljest måste i viss utsträckning sakna ordinarie gudstjänster, finner jag
vara en framkomlig väg att minska antalet sammanlysningar. Såsom pre
dikobiträden bör härvid kunna komma ifråga i församlingstjänst anställd
präst, som icke har predikoskyldighet varje sön- eller helgdag, emeritipräst,
prästvigd läroverkslärare m. fl. Även lekmän, som erhållit sådant tillstånd,
som omtalas i 19 kap. 4 och 5 §§ kyrkolagen (venia concionandi) bör kunna
anlitas. Särskilt lämplig och möjlig att realisera torde den här ifrågasatta
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
19
anordningen kunna väntas bli i grannskap till stad eller annan större tätort, där även äldre smöförsamlingar ofta synes vara anhopade. I tätorterna finns nämligen mestadels blott en församlingskyrka per pastorat men i regel mer än en präst; där bör därför någon eller några präster vara lediga från högmässotjänstgöring i det egna pastoratet en eller annan söndag och alltså då kunna om de är villiga därtill, tas i anspråk för gudstjänst i när liggande landskyrka. Givet är att, om någon anordning i enlighet härmed anses berättigad, det ej skall bli fråga om någon missivering av domkapitlet och därmed åliggande i tjänsten utan ett helt frivilligt åtagande på fram ställning av vederbörande församling.
För ifrågavarande ändamål anser jag mig kunna tillstyrka, att ett belopp av 100 000 kronor per år anvisas ur kyrkofonden. Beloppet torde fördelas av domkapitlen, hos vilka framställning får göras av vederbörande försam ling.
Vad angår de av kyrkomötet i skrivelsen nr 36 upptagna förslagen, fram går av vad härförut anförts, att dessa icke torde kunna vinna något beak tande.
När det gäller meddelande av föreskrifter om sammanlysning har Svenska pastoratens riksförbund ifrågasatt om sammanlysning i den utsträckning, som sakkunnigförslaget förordar, kan ske utan ändring av kyrkolagen.
Enligt lag den 18 mars 1910, innefattande ändring i 2 kap. 3, 4 och 8 §§ kyrkolagen äger konsistorium, där sådant av omständigheterna föranleds, förordna, att för två eller flera församlingar gemensam högmässa må för rättas i en av dem. Denna lag avser enligt kyrkomötets uppfattning att uttömmande reglera de förutsättningar, under vilka sammanlysning får äga rum, och den form, vari medgivande därtill får ges. Lagen torde vid sin tillkomst ha avsett att bereda möjlighet till sammanlysning, dels där sådan föranleddes av tillfälliga omständigheter, dels också då den över ensstämde med ortens sedvana. Kyrkomötet anser emellertid, att det icke bör ha anledning att motsätta sig om lagen i detta särskilda sammanhang tillämpas så att domkapitel, där synnerliga skäl är, kan medge regelbundet återkommande sammanlysningar i församlingar, där det ej förekommit tidigare.
1951 års kyrkomöteskommitté har i sitt betänkande rörande kyrkomö tets grundlagsenliga befogenheter m. m. (SOU 1955:47) upptagit före varande fråga till behandling. Med instämmande i vad kommittén här- utinnan uttalat tillåter jag mig att återgiva det avsnitt i berörda betän kande, vari denna fråga behandlas. Kommittén anför:
Ehuru 1686 års kyrkolag, om än uttryckliga stadganden därom saknas, tydligen förutsatt, att söndaglig gudstjänst skulle hållas i varje kyrka, torde detta icke ha ansetts utgöra hinder för Kungl. Maj:t att förordna om sådana ändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen — t. ex. nedläggande av kyrkor och sammanslagning av pastorat — att den i
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
20
kyrkolagen förutsatta ordningen icke kunnat vidmakthållas. Även utan samband med dylika förändringar i den kyrkliga organisationen har Kungl. Maj:t, då särskilda förhållanden t. ex. uppkommen prästbrist inom ett stift påkallat det, meddelat direkta föreskrifter om sammanlysning av flera för samlingar inom ett pastorat till gemensam gudstjänst. Då nu 1910 ansågs erforderligt att med ändring av kyrkolagen medge större frihet i fråga om antalet gudstjänster, behandlades frågan därom som kyrkolagsärende, och de nya bestämmelserna, varigenom domkapitel fick i det närmaste full fri het att förordna om sammanlysning av högmässa m. m., upptogos i den förstnämnda, såsom kyrkolag enligt regeringsformen § 87: 2 tillkomna lagen 18/3 1910. Denna lag har av 1953 års kyrkomöte (kyrkomötets skrivelse nr 34 med yttrande angående en reform av den territoriella pastoratsindel- ningen och den församlingsprästerliga organisationen in. in.) tolkats så att lagen uttömmande reglerar de förutsättningar, under vilka sammanlysning får äga rum, och att Kungl. Majt därför icke utan domkapitlets samtycke äger fastställa en pastoratsindelning, som medför ökad sammanlysning av högmässogudstjänst. Det har dock 1910 uppenbart icke varit meningen att inskränka de befogenheter Kungl. Maj:t av ålder haft med avseende å den kyrkliga indelningen och organisationen. Domkapitlet fick genom 1910 års lag bemyndigande att inom den av Kungl. Maj:t fastställda organisationen förordna om antalet gudstjänster i församlingarna. Kungl. Maj:t torde å andra sidan i indelnings- och organisationsfrågor ha att taga hänsyn till den bakom kyrkolagen och 1910 års lag liggande grundtanken att hög mässa som regel skall hållas söndagligen i varje församling. Men att Kungl. Maj:t därvid skulle vara bunden vid domkapitels beslut om antalet guds tjänster kan icke ha varit av lagstiftaren avsett.
Eu- eller flerprästpastorat (bilaga 1 s. 62—67). De sakkunniga förordar i allmänhet en organisation med flera än en präst i pastoratet, helst tre, men konstaterar även, att vad särskilt landsbygden beträffar förhållandena kan motivera inrättande jämväl av pastorat med blott en präst, kyrkoherden.
Som skäl för flerprästorganisationen framhålles främst möjligheterna till fördelning av arbetet efter exempelvis prästernas individuella läggning och ålder. Starkast betonas denna synpunkt med avseende å stadspastoraten, men de sakkunniga finner den numera i vidgad utsträckning tillämplig lika väl på landsbygdspastoraten. För dessa senare har dock mångenstädes gjort sig gällande den tidigare än mer gängse uppfattningen, att den per sonliga kontakten mellan präst och menighet, vilken är av stor vikt i den prästerliga verksamheten, bäst uppehälles, där pastoratet ej är större än att pastoralvården i dess helhet kan ombesörjas av kyrkoherden ensam. De sakkunniga bestrider icke värdet av även en sådan synpunkt men ifråga sätter, om den är hållbar såsom en allmän grund för regleringen av pasto- ratsindelningen och organisationen, och finner närmast en vidgad tillämp ning av flerprästorganisationen kunna bli till fördel jämväl på landsbygden. De framhåller till sist såsom ett särskilt och mera avgörande skäl härför, att flerprästorganisationen ger mera stabilitet i indelningen, i det att denna vid sjunkande folkmängd i pastoratet, vilket nu är det vanligaste åt
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
21
minstone inom de övervägande agrara delarna av landet, icke så snart riskerar att behöva ändras, då nämligen folkminskningen i dylikt fall i stället kan mötas med indragning av en av tjänsterna i pastoratet.
Det utkast till ny pastoratsindelning, som de sakkunniga framlagt, anger också en sammanläggning i viss utsträckning av tidigare enprästpastorat till större pastorat med två eller flera präster men upptager därjämte, liksom hittills, ett antal enprästpastorat inom varje stift och däribland även sådana som innefattar flera än två församlingar. Enligt en av 1946 års prästlönekommitté i dess betänkande, del I, (SOU 1948: 44) redovisad sammanställning fanns den 1 januari 1948 av de då i riket varande 1 362 territoriella pastoraten inalles 582 eller ej fullt 43 procent som utgjorde enprästpastorat, däribland 10 i städerna och av dessa hälften omfattande även någon landsbygdsförsamling. De förändringar som skett härefter, inverkar icke nämnvärt på dessa siffror. Den av pastoratsindelningssak- kunniga med deras utkast åskådliggjorda nya indelningen (utom Stock holms stad) omfattar av däri ingående sammanlagt 1 157 pastorat 253 eller nästan 22 procent enprästpastorat och av dessa 50 bestående av 3—5 församlingar, i vilka sistnämnda kyrkoherden dock i 33 fall skulle enligt utkastet få biträde i tjänsten av kyrkoadjunkt från något intilliggande pastorat.
I remissyttrandena över sakkunnigförslaget har frågan om fördelarna med en- eller flerprästpastorat icke särskilt beaktats i någon större ut sträckning. Närmare beröres den egentligen endast av kammarkollegiet och ett mindre antal av domkapitlen och länsstyrelserna samt i korthet även av pastoratens riksförbund. Kyrkomötet har emellertid upptagit denna fråga till mera ingående granskning. Såväl särskilda utskottets, av kyrko mötet godkända uttalande (bilaga 2 s. 23—27) som de nyss åsyftade re missinstansernas uttalanden är här i slutomdömena ganska enstämmiga: flerprästorganisationen må i regel vara lämplig för stads- och jämförliga andra tätortspastorat, men i de egentliga jordbruksbygderna måste en- prästpastoratet alltjämt anses som den lämpligaste indelningstypen och därför vara att föredraga där i det övervägande antalet fall; någon diffe rentiering av arbetsuppgifterna blir ofta med hänsyn till avstånd och andra förhållanden icke möjlig i de rena landsbygdspastoraten, varför från arbetsfördelningssynpunkt en organisation med flera präster mera sällan kan vara påkallad där. Kostnadsökningen blir säkerligen ringa, om, i stället för att sammanslå två mindre enprästpastorat till ett, dessa bibehålies självständiga, då i dylikt fall kyrkoherden i vartdera av de två pastoraten merendels torde komma i någon lägre lönegrad, medan kyrkoherden i det sammanslagna pastoratet eventuellt måste inplaceras i en högre lönegrad och därtill kommer avlöningen åt eu biträdande komminister eller kyrko adjunkt. Endast domkapitlet i Stockholm har ansett sig kunna biträda de
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 är 1957
22
sakkunnigas förordande av flerprästorganisationen jämväl för landsbygden.
Kyrkomötesutskottet framhåller för sin del särskilt, att på vissa håll på landsbygden flerprästpastoratet visserligen kan vara den enda naturliga lösningen, t. ex. för utjämning av arbetsbördan mellan prästerna i två nuvarande olika stora och närliggande pastorat, men erinrar dessutom om att den utjämnande effekten av en dylik pastoratssammanslagning lätt uteblir, om de lokala förhållandena hindrar prästerna att i nämnvärd mån övertaga arbetsuppgifter från varandra. I anslutning härtill betonar ut skottet, att nackdelarna eller fördelarna av de två pastoratstyperna icke kan generellt avgöras utan att avvägningen dem emellan måste ske från fall till fall under beaktande av föreliggande betingelser. Utskottet säger sig emellertid för de fall, då frihet att välja är för handen, finna skälen för enprästpastorat på landsbygden väga tyngre än nackdelarna därav. Ut skottet påpekar vidare värdet av den personliga kontakten mellan prästen och församlingsborna och understryker därvid, att sådan kontakt lättast kommer till stånd i enprästpastoraten, ej minst därför att kyrkoherden där oftast stannar på denna sin tjänst tjänstetiden ut, medan de biträdande prästerna vanligen efter kort tid söker sig bort för befordran. Självständig heten i tjänsteställning som kyrkoherde torde, enligt utskottet, sättas så högt av prästerna att den föredrages även framför befordran i löneavseende. Slutligen belyser utskottet den ekonomiska sidan av frågan genom beräk ning av kostnadsskillnaden för de två pastoratstyperna i givna fall, ej blott i avlöning utan även i fråga om resekostnader och med avseende å bostads- avdrag och bränslekostnadsgottgörelse för tjänstebostad vid kyrkoherde- och komministertjänst. Enligt dess beräkningar kan kostnaderna för två enprästpastorat bli — beroende av folkmängdens storlek och avstånden inom pastoraten — antingen större eller också mindre än om pastoraten sammanslås till ett. I bådadera fallen blev skillnaden dock relativt obetyd lig, några hundra kronor eller kanske högst 1 000 kronor för år. Under framhållande att tillbörlig hänsyn naturligtvis alltid måste tas till kost nadsfrågan säger sig utskottet icke vilja motsätta sig inrättande av fler- prästpastorat för de fall, då en besparing av väsentlig betydelse därigenom uppnås, men under förutsättning tillika att sådan åtgärd i övrigt betingas av det kyrkliga livets behov.
Mot vad kyrkomötesutskottet i denna fråga i huvudsaken anfört synes ej gärna kunna resas någon avgörande invändning. Dess betonande av att båda de ifrågavarande pastoratstyperna måste förutsättas komma att behövas samt att någon generell regel icke kan uppställas för avgörande av vilkendera typen, som bör föredragas, utan att detta måste avgöras med hänsyn till förutsättningarna i det särskilda fallet, synes också vara värt beaktande. Att utskottet härvid för tveksamma fall ändock ger ett bestämt företräde åt enprästpastorat på landsbygden kan möjligen sägas
Kungl. Majrts proposition nr 153 år 1957
23
innebära någon överskattning av vissa speciella prästerliga intressen, liksom det även kan göras gällande, att utskottet synes ha något under skattat kostnadsfrågans både räckvidd och betydelse. I övrigt lärer utskottet likväl få anses ha vägt de olikartade synpunkterna i det hela väl och för utsättningslöst. Det bör kanske dock påpekas, att uttalandet, att prästerna i allmänhet skulle föredraga självständigheten såsom kyrkoherde i ett litet pastorat framför befordran till tjänst i högre löneställning, knappast stäm mer med verkligheten. Det är ju ingalunda något undantagsfall, att kyrko herde i ett mindre landsortspastorat söker förflyttning icke endast till kyrkoherdetjänst utan även till komministertjänst i de större pastoraten, främst i städer och andra tätorter. En kyrkoherdetjänst i den lägsta lönegraden kommer väl därför också säkerligen att i de flesta fallen upp fattas såsom en passagetjänst, om än icke i samma utsträckning som kom ministertjänsterna i allmänhet.
Inom ecklesiastikdepartementet har gjorts en detaljerad undersökning av det av de sakkunniga framlagda utkastet till pastoratsindelning i syfte, bland annat, att utröna i vad mån, utan direkt frångående av de av de sakkunniga förordade allmänna indelningsnormerna, utrymme kunde ges för ett bibehållande inom landsbygdsdelarna, företrädesvis i vissa stift, av enprästpastorat i något större utsträckning än som bleve fallet vid en indel ning enligt utkastet. Undersökningen gav preliminärt till resultat en ökning av antalet enprästpastorat med sammanlagt 55 i förhållande till det i de sakkunnigas utkast redovisade totalantalet. Den största ökningen — 24 — kom härvid på Lunds stift. Den årliga merkostnaden för en dylik ändring i indelningen enligt utkastet har beräknats till omkring 100 000 kronor i avlöning, varjämte emellertid får tagas hänsyn till uppskattningsbara ökade intäkter i bostadsavdrag samt minskade utgifter för bränsle och i resekostnader, tillhopa ca 30 000 kronor om året. Vid denna undersök ning har framför annat tagits sikte på att, med avvikelse från indelningen i utkastet, söka i större utsträckning dels undvika att skilja församlingar, som av gammalt är i pastoratsgemenskap med varandra, dels taga hänsyn till förekomsten av i gott skick befintliga prästgårdar, men även att för bättra indelningen enligt sakkunnigutkastet i vissa fall, där denna synts ha bestämts främst i kostnadsbesparande syfte men från kyrklig synpunkt framstod som mindre tillfredsställande.
Efter ytterligare granskning inom departementet av det sålunda före liggande undersökningsresultatet kan det nog sägas, att den härvid förut satta ökningen av antalet enprästpastorat blivit i viss utsträckning för långtgående. I flera fall framstår ändringen såsom ej tillräckligt betingad och har månhända de kyrkliga synpunkterna kommit att för mycket dominera med undanskjutande av andra förut berörda, det allmännas intresse mera närliggande synpunkter. Så t. ex. har sambandet med den
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 153 år 1957
24
borgerliga kommunindelningen icke alltid så strängt beaktats och önske målet om kostnadsbegränsning har, såsom redan nämnts, delvis fått stå tillbaka. En viss reducering av det antal fall, då ytterligare enprästpastorat enligt undersökningen skulle inrättas, synes följaktligen under alla om ständigheter vara påkallad. Men en ökning av antalet enprästpastorat utöver vad de sakkunniga förutsatt måste dock vara befogad. Detta moti veras i sin man av skäl, som kyrkomötet anfört, och bestyrkes även av den åberopade, inom departementet gjorda undersökningen som ock av efter- granskningen därstädes.
Vid bedömandet av de förhållanden, under vilka enprästpastorat må kunna bibehållas där sådant ej av de sakkunniga förutsatts, måste — liksom över huvud taget vid indelningsreformens planerande och genom förande — givetvis strängt beaktas problemens ekonomiska sida. Återhåll samhet i fråga om ökning av antalet befattningshavare, vilket även måste vara en naturlig strävan, har väl med avseende å det just här aktuella problemet icke så stor betydelse, eftersom det därvid ej gärna blir fråga om annat än ett ersättande av en ändock erforderlig tjänst med en i högre tjänstegrad. Behovet av varsamhet i detta hänseende accentueras eljest i dagens läge av den prästbrist, som på sina håll redan uppstått. Beträffande förevarande angelägenhet måste emellertid vidare — i överensstämmelse med en av de sakkunniga härå anlagd synpunkt — iakttagas, att nuvaran de pastorat med sjunkande folkmängd icke bibehålies ensamt såsom en prästpastorat, såvida ej folkmängden där likväl är så stor att den även vid fortskridande minskning under överblickbar framtid kan utgöra ett till räckligt underlag för en kyrkoherdetjänst eller pastoratet kan förutsättas framdeles kunna sammanläggas med annat, intilliggande pastorat utan att indelningen i övrigt i omgivningen behöver rubbas. Då sammanläggning föreslås skola ske, bör förutsättningar finnas för samarbete eller tjänste- utbyte mellan pastoratets präster. I annat fall bör det få anses fullt försvarligt att i stället göra enprästpastorat, i händelse av behov med en kyrkoadjunkt gemensam för båda pastoraten.
Att på förhand redan nu bedöma huru stort ytterligare antal enpräst pastorat under angivna förhållanden kan förutsättas, är givetvis vanskligt. Jag räknar emellertid med att ökningen av antalet enprästpastorat i för hållande till vad de sakkunniga beräknat skall uppgå till 30. Den kostnads ökning, som detta skulle kunna medföra med hänsyn även till uppkomman de besparingar i resekostnad in. in., torde icke bli större än omkring 50 000 kronor.
Gemensamma prästtjänster (bilaga 1 s. 67—69). Den församlingspräster- liga organisationen är för närvarande i regel så utformad, att prästerna är anställda i visst pastorat och har sin tjänstgöring förlagd inom detta. I de få fall, då avsteg gjorts härifrån, har det nästan alltid varit fråga om ett
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
25
samhälle, som vuxit upp på ömse sidor om en pastoratsgräns. Den präst — hittills har anordningen använts endast i fråga om kyrkoadjunkter — som tillsatts för att tjänstgöra huvudsakligen i samhället, har blivit ge mensam för båda pastoraten.
De sakkunniga har funnit att en anordning med gemensam kyrkoadjunkt bör lämpligen kunna ifrågakomma — förutom i de tidigare nämnda fallen — då arbetsförhållandena i varandra närliggande pastorat vart för sig var ken i följd av pastoratets storlek eller eljest kräver någon ytterligare hel tidsanställd, i pastoratet stationerad präst men arbetsbördan där i sin helhet överstiger vad som normalt kan påläggas det antal präster, som där- förutan blir för pastoratet erforderligt. En dylik anordning innebär också enligt de sakkunniga förbättrade möjligheter till utjämning i arbetsupp gifterna mellan skilda pastorat.
I de få remissyttranden, där frågan berörts, har anordningen betraktats som en nödlösning, som endast i sällsynta fall bör komma i fråga. Domkapit let i Visby framhåller, att anordningen i vissa fall kan lösa eljest svårupp- klarade organisatoriska problem.
Även kyrkomötet har ansett anordningen utgöra en icke idealisk lösning av problemen, som dock kan vara lämplig bland annat i fall, då söndaglig gudstjänst i någon församling icke kan upprätthållas på annat sätt (bil. 2, s. 27).
För egen del kan jag icke dela de framförda betänkligheterna mot för slaget om för flera pastorat gemensamma tjänster. Ifrågavarande organisa tionsform synes ur såväl administrativ som ekonomisk synpunkt vara en smidig anordning och vara att föredraga framför en ändrad pastorats- indelning eller en för omfattande organisation. De sakkunniga har förut satt, att dessa gemensamma tjänster skall utgöras av kyrkoadjunkturer och har i utkastet till ny pastoratsindelning stundom förordat kyrko- adjunktstjänster i fall, där tjänsten, om den inrättats för endast ett pasto rat, enligt de sakkunnigas allmänna grunder kunnat inrättas eller behållas såsom komministertjänst. Enligt min mening bör komministertjänster med viss, till art och omfattning i tjänstgöringsbestämmelser fastställd fyllnadstjänstgöring, kunna ifrågakomma i dessa fall.
1950 års prästvalskommitté har i förstnämnda betänkande med förslag- till vissa övergångsanordningar vid en allmän reform av pastoratsindel- ningen behandlat frågan om gemensam komministratur och uttalat att om, såsom kommittén menar, val för tillsättning av dylik tjänst skall förrättas allenast i det pastorat, där prästen skall vara stationerad, någon prästvals- rättslig svårighet icke behöver föreligga för inrättande av så beskaffad komministertjänst.
Beträffande prästgård synes det kunna förfaras på samma sätt så att endast stationeringspastoratet blir berört härav. Vad lönekostnaden be träffar torde vid inrättande av gemensam tjänst böra bestämmas, hur stor
Kungl. May.ts proposition nr 158 år 1957
26
del av tjänstgöringen som skall anses belöpa på vartdera pastoratet, och uppdelningen av lönekostnader beräknas i proportion härtill.
Allmänna normer för indelningen och organisationen (bil. 1, s. 69—79).
På grundval av de utav dem angivna förutsättningarna har de sakkunniga kommit fram till vissa allmänna normer, som enligt deras uppfattning bör tjäna som riktlinjer för en revidering av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorganisationen i pastoraten.
De sakkunniga anför att pastoratsdelning påkallas, när ökad folkmängd gör, att gudstjänstliv och församlingsvård icke längre kan besörjas enhetligt för hela pastoratet och organisationen blivit så stor att kyrkoherden har svårt att utöva ledningen. Sammanläggning måste å andra sidan övervägas om kyrkoherden i ett pastorat icke har eller kan få tillräcklig sysselsättning. Skall flera pastorat sammanläggas och förutsättes det sammanlagda pasto ratet kräva en organisation med flera än en präst, måste också undersökas huruvida arbetsgemenskap mellan dessa med någon fördel kan genomföras.
De av de sakkunniga föreslagna normerna innebär i sammanfattning följande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
Folkmängdstal
Antal präster och invånare i pastoratet
1 präst
flera präster
invånare
2
3
4
5
lägst upp till
invånare upp till
Tätortspastorat .....................
2 000 4 000 9 000
15 000
22 000 30 000
Landsbygdspastorat
med »måttlig areal» och I förs...................
2 000 3 000
6 000
9 500 13 500 18 000
2 » ...............
1500 2 500
5 500 9 000
13000
—
3 » ...............
1 000
1800 4 300
7 300 10 800
—
4 o. fl. » ...............
1000
1 500 4 000
7 000 10 500
—
Normalt ej önskligt flera än o präster i ett pastorat (i ett landsbygdspastorat av två eller flera församlingar ej flera än 4 präster).
Såsom tätortspastorat anser de sakkunniga pastorat där minst 2/3 av befolkningen är bosatt i tätort.
Arealen
Enprästpastorat, »måttlig areal» = 1 y2 kvadratmil. Två- och flerprästpastorat, »måttlig areal» = höjning i förhållande till
antal präster, men ej ren multiplicering.
27
Antal församlingar
För 1 präst: 2 högst 4 församlingar
» 2 präster: högst 5, ev. 6 ä 7 församlingar » flera präster: viss ökning av antalet församlingar i förhållande till an
talet präster, men restriktivt.
Avvikelser
Minimifolkmängd kan behöva underskridas
i fråga om pastorat med stor areal eller mer permanent isolerade bygder (t. ex. skärgårds- och fjällpastorat);
i fråga om pastorat, där folkmängden är växande och det med någon viss het kan förväntas att den inom nära framtid överskrider minimifolk- mängden;
då erforderliga gudstjänster (även utom församlingskyrka) ej kan uppe hållas med den för folkmängdsantalet angivna organisationen.
Maximifolkmängd kan behöva överskridas
vid relativt liten areal.
Folkmängdstalet kan i övrigt behöva jämkas
för vinnande av anslutning till den borgerliga kommunens gränser; med hänsyn till antalet vårdplatser å sjukhus, som är beläget inom pasto ratet och för vilket den andliga vården skall ankomma på församlings- prästerskapet i tjänsten.
Måttlig areal (1 % kvadratmil) kan behöva jämkas
på grund av särskilda omständigheter, såsom svårframkomliga vägar, skärgård o. d.
De av de sakkunniga föreslagna folkmängdstalen har av de flesta kyrk liga myndigheterna och organisationerna ansetts vara i allmänhet eller i vissa fall för höga. Endast domkapitlet i Lund har kunnat helt godtaga folkmängdstalen. Länsstyrelserna och kommunförbunden har förklarat sig godtaga eller i huvudsak godtaga de sakkunnigas förslag.
Kammarkollegiet och statskontoret har i sina yttranden föreslagit en höjning av folkmängdstalen. Kollegiet anser att i tätort en präst bör kunna betjäna 5 000 invånare. Minimitalet för tätort spastorat bör enligt kollegiets mening vara 2 500 i allmänhet och 3 000 för sådana av ren tätortskarak- tär. De sänkta talen för flerförsamlingspastorat synes kollegiet alltför låga. Alltför stor hänsyn borde ej tagas till flerförsamlingskaraktären. Stats kontoret föreslår en genomgående höjning av folkmängdstalen.
Vad beträffar arealen anser kammarkollegiet, att kommunikationsmed lens utveckling och vägväsendets förbättring utgör skäl för en höjning av siffran för »måttlig areal» till två kvadratmil.
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
28
De sakkunnigas normer bör enligt kyrkomötet (bil. 2, s. 30—33) kunna godtagas med vissa jämkningar. Kyrkomötet förutsätter härvid, att nor merna bör kunna tillämpas med avvikelser inom en vid marginal. De upp ställda normerna kan nämligen icke alltid strängt iakttagas utan måste kunna jämkas med hänsyn till speciella lokala förhållanden.
Beträffande de föreslagna folkmängdstalen föreslår kyrkomötet, att den undre gränsen i enprästpastorat av landsbygdskaraktär med en eller två församlingar något sänkes, förslagsvis till 1 500 respektive 1 200 invånare. Den av de sakkunniga föreslagna progressiviteten i folkmängdstalen vid organisation med två eller flera präster kan enligt kyrkomötets mening ej alltid vara helt motiverad. Kyrkomötet framhåller vidare, att vid pastorats- indelningens genomförande å Gotland och Öland en särskild hänsyn bör tagas till därvarande församlingars egenartade struktur och övriga för hållanden.
Vad beträffar tätortspastorat framhåller kyrkomötet, att därest en del av ett tätortspastorat utgöres av landsbygd, måste behovet av prästerlig- arbetskraft för denna de] alltid beräknas efter de grunder, som tillämpas för landsbygdspastorat. Sistnämnda normer bör även tillämpas för tätorts pastorat, innefattande jämte landsbygd två eller flera tätorter. Sådan struk tur a pastorat ökar enligt kyrkomötets uppfattning prästens arbetsbörda avsevärt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
För egen del anser jag att normerna — såsom innefattande faktorer föl en värdering av prästernas arbetsbörda med samtliga för dem ifrågakom- mande tjänsteuppgifter — i första hand bör kunna fotas på pastoratets sammanlagda folkmängdstal och omfattning i landarea]. De sakkunniga har föreslagit, att särskilda normer bör gälla för tätortspastorat och lands bygdspastorat. Med beaktande av vad kyrkomötet härutinnan anfört vill jag i stället föreslå, att pastoraten uppdelas i tre grupper. Den första gruppen bör bestå av pastorat, som i överensstämmelse med den nya statistiska indelningen (se Sveriges officiella statistik, 1950 års folkräkning, del III, s. 2) skulle tillhöra grupp F, d. v. s. pastorat där tätortsbefolk ningens andel uppgår till minst 90 procent (i det följande kallat F-ortspastorat). Den andra gruppen bör bestå av pastorat tillhörande grupp E, d. v. s. pastorat där tätortsbefolkningens andel utgör 70—90 procent (i det följande kallat E-ortspastorat). Den tredje gruppen skulle bestå av övriga pastorat (landsbygdspastorat).
Särskilda folkmängdstal per präst i pastoratet synes behövliga för pasto rat av F-ortstyp med 1—6 präster och för övriga pastorat med 1—5 präs ter. För vardera pastoratstypen kräves endast en enda serie folkmängds tal, om församlingsindelningen såsom jag tidigare föreslagit, i allmänhet ej skall få påverka organisationen. Såsom minimital för bildande av pastorat bör för samtliga pastoratstyper bibehållas det föreslagna 2 000 invånare.
29
Någon anledning att höja detta tal föreligger icke enligt min uppfattning för någondera typen, då talet 2 000 alltid ansetts representera en full, om än ej högsta, sysselsättning för en präst samt redan enhetliggörandet av folk- mängdsserien för landsbygdspastoraten innebär en höjning av dessa pasto rats minimistorlek.
Om i ett pastorat kräves kyrkoherde jämte en biträdande präst i stället för kyrkoherde ensam, innebär detta egentligen icke att den relativa arbets bördan per präst blir reducerad, ty härvid tillkommer för kyrkoherden uppgiften som arbetsledare, varjämte på honom ankommer att alltjämt utöva tillsyn över arbetet i hela pastoratet. Med hänsyn härtill kräves skäligen icke för någon av pastoratstyperna progressivitet i folkmängds- talet för pastorat med två präster. Folkmängdstalet för dylikt pastorat synes mig därför icke böra sättas högre än till det jämnt dubbla av det för ett enprästpastorat. För pastorat med ytterligare antal biträdande präs ter kan däremot folkmängdstalet höjas progressivt. Maximitalet för pasto rat med en präst bör för F-ortspastorat lämpligen sättas till 5 000 invånare. För E-ortspastorat anser jag, att maximitalet för enprästpastorat lämpligen bör bestämmas till 3 500 invånare.
De normer, som i enlighet härmed kan bli godtagna, är givetvis, såsom ock av de sakkunnigas motivering framgår, endast att uppfatta som rikt punkter för indelning och organisation och innebär följaktligen, att vissa marginaler måste tillåtas i tillämpningen. Storleken av dessa marginaler får i regel i de enskilda fallen helt avpassas efter den nödiga hänsynen till de för indelningen och organisationen föreliggande, för orten speciella för hållandena. Härvid måste emellertid betonas, att de i normerna ingående folkmängdstalen naturligtvis är valda för att gälla för rent normala fall och därför avsedda att jämkas, när avvikelser från det normala föreligger. På sätt redan nämnts förutsätter jag sålunda, att större eller mindre avvikelse uppåt kan ifrågakomma beträffande ett folkmängdstal därest arealen är relativt liten samt avvikelse nedåt därest arealen är mycket stor. I överens stämmelse härmed bör vidare avvikelse nedåt medgivas, i den händelse i det planerade pastoratet förekommer mer än normalt antal församlings kyrkor per präst, varest söndaglig högmässa skall förrättas, d. v. s. kyrkor beträffande vilka betingelser för sammanlysning av gudstjänsten över huvud taget icke föreligger. För närmare precisering av de fall, då jämk ning av folkmängdstalen bör av sådan anledning förutsättas, kan man såsom normalt utgå från 1—2 församlingskyrkor per präst eller, där sammanlys ning av gudstjänst kan äga rum, 1—3 församlingskyrkor per präst; vid större antal församlingskyrkor per präst i ett blivande pastorat skall följ aktligen allt efter omständigheterna en mer eller mindre betydande jämk ning av folkmängdstalen kunna tillåtas. Denna jämkningsregel är främst motiverad av att för landsbygdspastoraten, där ett större antal församlings kyrkor vanligast kan komma att finnas, enligt det föreliggande förslaget
Kungl. Maj.ts proposition nr 153 år 1957
30
skall tillämpas endast en folkmängdsserie och ej, såsom de sakkunniga före
slagit, skilda serier för stigande antal församlingar inom pastoraten.
Såsom kyrkomötet framhållit bör vid pastoratsregleringen särskild hän
syn tagas till förhållandena å Gotland och Öland.
En på grundval härav sammanställd folkmängdstablå skulle bli av
följande innehåll:
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 153 år 1957
Antal präster och invånare i pastoratet
Pastoratstyp
1 präst
flera präster
invånare
2
3
4
5
6
lägst
upp till
invånare upp till
F-ortspastorat ....
2 000
5 000
10 000
16 000
24 000
32 000
42 000
E-ortspastorat ....
2 000
3 500
7 000
12 000
18 000
25 000
—
Landsbygdspastorat
2 000
3 000
6 000
9 500
13 500
18 000
—
I normerna ingår även begreppet »måttlig areal», enligt de sakkunnigas
förslag avseende en areal av 1 % kvadratmil för pastorat med allenast en
präst. För pastorat med flera präster skulle arealen räknas i motsvarande
förhållande högre, dock icke direkt multiplicerad med antalet präster. Det
har ifrågasatts, att angivna mått borde höjas till två kvadratmil. Med
hänsyn till de numera väsentligt förbättrade kommunikationsmedlen torde
arealsiffran kunna sättas till två kvadratmil. Denna siffra får dock endast
uppfattas som en riktpunkt. Jämkning härav torde bli erforderlig i åtskilliga
fall, där samfärdseln inom pastoraten försvåras av olika anledningar, t. ex.
av svårframkomliga vägar, sjöar och skärgård. Arealsiffran torde även
kunna behöva jämkas i sådana fall, där bebyggelsen är jämnt spridd över
hela pastoratets område. I
I detta sammanhang får jag erinra om att Stockholms kyrkliga indelning
och organisation nyligen varit föremål för ändringar, som inneburit, att de
tidigare tre största församlingarna och pastoraten delats. I samband här
med har antalet präster inom staden ökat med 6. Beträffande såväl indel
ning som tjänsteorganisation undanröjdes därigenom till en del de förut
rådande missförhållandena. Med hänsyn till den planerade fortsatta ut
byggnaden av vissa ytterområden i Stockholm måste man emellertid räkna
med behov under kommande år av ytterligare präster för Stockholms del.
I det av de sakkunniga uppgjorda utkastet till indelning och organisation
har Stockholms stad icke medtagits. Jag räknar emellertid med att det skall
bli möjligt att inom ramen för ett oförändrat totalt antal prästerliga tjänster
i riket något utöka den kyrkliga organisationen i Stockholm.
I samband med frågan om allmänna normer för indelningen och organi
sationen vill jag även beröra ordnandet av den andliga vården vid sjuk-
31
husen. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade den 22 decem ber 1943 dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet särskilda sakkun niga med uppdrag att inom departementet biträda med utredning och avgiva förslag rörande förbättrade betingelser för den andliga vården å sjukvårdsinrättningar jämte därmed sammanhängande frågor. De sakkun niga avgav den 31 oktober 1949 betänkande med förslag till ordnande av den andliga vården vid sjukhusen (SOU 1949: 53).
De sakkunniga föreslår i detta betänkande, bland annat, att den and liga vården vid sjukhusen i regel skall handhas av vederbörande pastorats prästerskap såsom en del av för samlings vården. Den prästerliga organisa tionen i pastoratet skulle anpassas härefter. Vid större sjukhus, där den andliga vården kunde antagas bereda vederbörande präst full sysselsättning — vilket enligt de sakkunnigas mening är fallet, då antalet vårdplatser å sjukhuset uppgår till omkring 1 200, eller åtminstone överstiger 1 000 — borde emellertid anställas särskild sjukhuspräst. Heltidsanställning av präst borde ock kunna ske genom samordnande av två eller flera sjukhus under en präst.
De sakkunnigas förslag har i vanlig ordning remissbehandlats. Jag anser emellertid, att innan slutlig ställning tages, kyrkomötet bör beredas till fälle yttra sig i ärendet. Detta torde lämpligen kunna ske vid det kyrko möte, som är planerat till hösten 1957. Sedan yttrande inhämtats av kyr komötet torde till 1958 års riksdag böra avgivas proposition med förslag till ordnande av den andliga vården vid sjukhus. Det torde härigenom bli möjligt för domkapitlen att — i den mån den andliga vården vid sjukvårds inrättningar avses skola ingå i församlingsprästernas tjänsteuppgifter — vid uppgörande av förslag till ny pastoratsindelning och -organisation be akta detta vid folkmängdsnormemas tillämpning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
III. Vissa specialfrågor1
Tjänstegraderingen och prästernas befordringsförhållanden (bilaga 1 sid. 86—92). De sakkunnigas förslag beträffande tjänsteorganisationen för pastorat i avseende på tjänstegraderingen har kritiserats av flertalet av de kyrkliga myndigheterna och organisationerna ävensom av flera länsstyrel ser. Enligt dessa kommer den minskning av antalet ordinarie tjänster, som blir en följd av de sakkunnigas förslag i nu före varande fråga, att genom försämring av befordringsutsikterna försvåra nyrekryteringen till präst banan. Liknande synpunkter har även framförts av kyrkomötet (bilaga 2 sid. 37—38).
Den förutsatta minskningen av antalet ordinarie tjänster medför själv fallet en viss försämring av befordringsgången för prästerskapet. Såsom kammarkollegiet framhållit i sitt yttrande kan emellertid relationen mellan de olika kategorierna icke anses vara oförmånlig, jämfört med förhållandena inom andra yrkesgrupper. Enligt de sakkunnigas utkast till pastoratsindel- ning skulle av församlingsprästerna 22 procent utgöras av kyrkoadjunkter och 78 procent av kyrkoherdar och komministrar. För närvarande är pro centtalet för kyrkoadjunkterna omkring 14. I detta sammanhang bör även beaktas angelägenheten av att få en mera elastisk organisation än den nuvarande, en organisation som bättre än den nuvarande skall kunna utan genomgripande pastoratsreglering anpassas till ett efter demografiska för ändringar ändrat behov av prästerlig arbetskraft. Med hänsyn till vad här anförts anser jag mig böra — med de ändringar som föranleds av de av mig föreslagna allmänna normerna för indelningen och organisationen — i hu vudsak biträda sakkunnigförslaget. Jag föreslår sålunda, att i pastorat, där den förutvarande organisationen endast består av en kyrkoherde, kyrko- adjunktur bör inrättas om folkmängdstalet väsentligen överstiger 3 000 för landsbygds-, 3 500 för E-orts- respektive 5 000 för F-ortspastorat och viss tendens till fortsatt stegring samt i övrigt normala förhållanden i avseende å arbetsbördan råder. Om folkmängden ytterligare ökas, t. ex. med mer än 50 procent av nämnda grundtal och så att två prästers fulla arbetskraft erfordras, bör i regel adjunkturen ombildas till komministratur. Då behov av en tredje tjänst inträder, bör denna under motsvarande förutsättning bli en kyrkoadjunktur. Vid en ökning av organisationen utöver detta antal 1 2
1
Se beträffande redogörelse för pastoratsindelningssakkunnigas förslag jämte remissyttrandena
däröver bilaga 1 sid. 79—118 och 140—150,
beträffande särskilda utskottets betänkande bilaga
2 sid. 33—41 och 45—47 samt beträffande kyrkomötets beslut bilaga 3.
33
får arbetsförhållandena i varje särskilt fall bli avgörande. Saknas allmän hyresmarknad och kan ej heller lämplig bostad tillhandahållas bör den naturliga formen för lösning av organisationsfrågan vara inrättande av komministratur. Komministratur torde även vara att föredra, där biträ dande präst skall ha kyrkobokföringsskyldighet eller det kan förutsättas, att den prästerliga representationen i kyrkoråd kommer att stadigvarande ankomma på honom.
Tjänstebostad åt kyrkoadjunlct.
(bilaga 1 sid. 84—86). För närvarande
föreligger icke skyldighet för pastorat att sörja för bostad åt kyrkoadjunkt. Förslag om sådan skyldighet framlades av Kungl. Maj:t för 1949 års riks dag, men riksdagen biföll icke förslaget. De sakkunniga föreslår nu, att frågan tages upp till förnyad prövning. Enligt deras mening borde pastorat åläggas att tillhandahålla kyrkoadjunkt bostad i de fall, där varken förut varande prästgård eller hyresmarknad finnes.
Sakkunnigförslaget tillstyrks av de kyrkliga myndigheterna, medan det däremot avstyrks av kammarkollegiet och statskontoret. Även kyrkomötet avstyrker förslaget (bilaga 2 sid. 35—36). Kammarkollegiet framhåller, att innan en folkmängdsstegring nått en sådan omfattning och stabilitet, att det kunde vara motiverat att ombilda adjunktur till komministratur måste det vara ovisst, huruvida en utökning av organisationen kom att bestå för framtiden. Att vid sådant förhållande ålägga pastorat skyldighet att upp föra prästgård åt adjunkt syntes kollegiet knappast lämpligt.
Särskilda utskottet vid 1953 års kyrkomöte erinrar om att 1951 års kyrkomöte hemställt, att prästerlig tjänst, som motsvarade stadigvarande behov och inrättades i ort utan hyresmarknad, i regel måtte inrättas som ordinarie befattning. Utskottet anser, att, därest denna grundsats iakttages, tillräckliga skäl icke föreligger att införa den ifrågasatta skyldigheten för pastoraten.
Då kyrkoadjunktstjänster i regel — åtminstone på landsbygden — en dast kommer att finnas i de fall, där behovet icke är klart stadigvarande, anser jag i likhet med kammarkollegiet, att pastorat icke skäligen bör åläg gas skyldighet att tillhandahålla bostad åt kyrkoadjunkt. Jag förutsätter emellertid, att prästgårdarna i de pastorat, där kyrkoadjunkturer ersätter nuvarande kyrkoherde- och komministertjänster, kommer att — ehuru de förlorar sin karaktär av tjänstebostäder — hållas i beboeligt skick och ut hyras till vederbörande kyrkoadjunkt.
Särskilt tjänstgöring sområde och prästs stationering
(bilaga 1 sid. 80—
84). Liksom de sakkunniga anser jag att särskilda tjänstgöringsområden för komministrar och kyrkoadjunkter icke bör fastställas annat iin undan tagsvis. Den möjlighet till samarbete och differentiering av arbetsupp gifterna, vilken är en av de fördelar, som följer med en pastoratsorganisa-
3 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 153
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
34
tion av flera präster, går såsom de sakkunniga framhållit förlorad vid en
uppdelning av arbetsuppgifterna i den omfattning, som för närvarande
skett i områden av angivet slag. I stora och växande stadspastorat kan
emellertid svårigheten för kyrkoherden att sammanhålla och fördela ar
betsuppgifterna efter de biträdande prästernas olika läggning och skicklig
het nödvändiggöra inrättandet av särskilda arbetsdistrikt. Detsamma kan
bli fallet i de vidsträckta landsbygdspastoraten i de norrländska stiften,
där biträdande präst stationerats avlägset från kyrkoherdens stationerings-
ort. Behovet av särskilt arbetsdistrikt upphör dock i båda dessa fall vid
delning i flera måttligt stora pastorat.
Avdelandet av särskilt område förutsätter att präst stationeras inom
området. Vad gäller biträdande präst, som ej skall ha särskilt område, är
det enligt min mening önskvärt, att dylik präst stationeras på sådan ort,
att samverkan med kyrkoherden icke försvåras. Hänsyn bör härvid tagas
till förekomsten av användbar prästgård. Finns tätort av betydelse i pas
torat bör prästerlig tjänstinnehavare om möjligt stationeras där.
Stiftsnämnden i Linköping samt länsstyrelserna i Gotlands län, Göte
borgs och Bohus län och Norrbottens län har biträtt sakkunnigförslaget.
De domkapitel, som yttrat sig i nu berörda frågor, ävensom kammarkolle
giet, diakonistyrelsen och Sveriges yngre prästers förbund har däremot
understrukit önskvärdheten, att i flerförsamlingspastorat med flera präster
dessa stationeras ute i församlingarna med egna tjänstgöringsområden.
Sistnämnda remissinstanser liksom kyrkomötet synes ha missuppfattat
de sakkunnigas framkallande av vikten av möjlighet till samverkan mellan
prästerna i pastoratet. Särskilda utskottet vid 1953 års kyrkomöte har där-
utinnan i av kyrkomötet godkänt uttalande (bilaga 2 sid. 35) framhållit,
att man även i framtiden borde i görligaste mån tillgodose det intresse,
som befolkningen inom olika församlingar och församlingsdelar hade av att
få präst boende i sin närhet. En koncentration av samtliga präster i ett
vidsträckt flerprästpastorat till en central tätort inom pastoratet skulle
ingalunda vara till förmån för det kyrkliga livet. Enligt vad jag under hand
inhämtat har de sakkunniga icke avsett, att samtliga präster i pastoratet
skulle stationeras å en och samma ort. För egen del vill jag understryka,
att prästerna även i fortsättningen bör stationeras på olika platser i pas
toratet — med den hänsyn tagen till församlingsindelningen, som kan
befinnas vara rimlig.
De sakkunnigas förslag att åt domkapitlen överlämna befogenheten att
fastställa särskilt tjänstgöringsområde avstyrkes av kammarkollegiet. Kol
legiet anser till skillnad från de sakkunniga — att sådant område allt
jämt borde fa återverka pa lönesättningen för vederbörande kvrkoherdar
och komministrar. Vid sådant förhållande borde det enligt kollegiet fort
farande ankomma pa Kungl. Maj:t att fastställa tjänstgöringsområdena.
Kyrkomötet delar däremot de sakkunnigas uppfattning om decentralisering
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 153 år 1957
35
till domkapitlen av förordnanden om inrättande av särskilda tjänstgörings- områden. Genomfördes denna reform, kan frågan om inrättande och indrag ning av sådana områden på ett smidigt sätt lösas från fall till fall under beaktande även av de skilda tjänstinnehavarnas personliga kvalifikationer (bilaga 2 sid. 35).
För egen del instämmer jag helt med de sakkunniga beträffande dom kapitlens befogenhet att förordna om särskilda tjänstgöringsområden och vill härvid understryka vad kyrkomötet uttalat i förevarande fråga. Med hänsyn härtill anser jag mig — liksom de sakkunniga — icke böra förorda, att förekomsten av särskilda områden skall få inverka på prästernas löner.
Centralisering av kyrkobokföringen (bilaga 1 sid. 93—107). I fråga om centralisering av kyrkobokföringen har de sakkunniga framhållit, att en centralisering i ett pastorat till dettas huvudort i särskilda fall kunde inne bära bestämda fördelar för det prästerliga arbetet i pastoratet. Rationalise ring av arbetet med kyrkobokföringen främjades och möjligheterna till er hållande av biträden å expeditionen ökades, varigenom prästerna kunde bli mindre betungade med enklare bokföringsuppgifter och annat rutin mässigt skrivarbete och på så sätt få bättre tid för dem åvilande andra arbetsuppgifter. Centraliseringen av kyrkobokföringen kunde dock enligt de sakkunniga icke förväntas generellt genomföras. Avstånd och bebyggel seförhållanden kunde på sina håll omöjliggöra detta. Frågan måste därför städse prövas med hänsyn till de i varje fall föreliggande lokala betingelserna.
Remissyttrandena kan beträffande denna fråga i stort sett delas upp i två grupper. Flertalet länsstyrelser, riksarkivet och flera landsarkiv samt statistiska centralbyrån ävensom domkapitlet i Stockholm ansluter sig till sakkunnigförslaget. Domkapitlen, utom domkapitlet i Stockholm och till viss del domkapitlet i Visby, samt Svenska pastoratens riksförbund och Sveriges yngre prästers förbund anför däremot betänkligheter mot en ökad centralisering. För befolkningen i de församlingar, som förlorade sin pastors expedition, komme de längre avstånden till den nya expedition att med föra avsevärda olägenheter och ökade kostnader. Man kunde heller icke — framhölls det — bortse från det faktum, att också arbetet på pastors expeditionen beredde pastor möjlighet till kontakt med sina församlingsbor.
Kyrkomötet ställer sig också bestämt avvisande till den ifrågasatta cen traliseringen vad beträffar den egentliga landsbygden (bilaga 2 sid. 39—40).
För egen del anser jag, att vägande skäl talar för en centralisering på sätt de sakkunniga föreslagit. Genom en centralisering av pastorsexpeditionerna undanröjes i viss mån det hinder, som prästens bundenhet vid arbetet å pastorsexpedition i många fall utgjort för den i övrigt mest ändamålsenliga indelningen och organisationen. Jag vill emellertid understryka de sakkun nigas uttalande att frågan om dylik centralisering måste prövas med hän syn till de lokala förutsättningarna härför.
Såsom jag inledningsvis omnämnt liar de sakkunniga avgivit ett betän
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 153 år 1957
36
kande med förslag rörande kontraktsprostinstitutionen och kontraktsindel-
ningen m. m., vilket betänkande bland annat innehåller förslag till vissa
lättnader i allmänhetens skyldighet att personligen inställa sig å pastors
expeditionen. Då den utredning av vissa frågor rörande folkbokförings-
väsendet, som för närvarande pågår inom finansdepartementet genom en
särskilt tillkallad sakkunnig torde komma att resultera i en omarbetning
av folkbokföringsförordningen och kyrkobokföringskungörelsen, har de
sakkunniga icke utarbetat något förslag till författningsändringar i avse
ende å de ändringar i gällande bestämmelser, som av de sakkunniga för
ordats. De sakkunnigas uttalanden i dessa hänseenden bör i stället över
vägas av nämnde sakkunnige inom finansdepartementet vid hans fortsatta
arbete.
Särskilt kyrkobokföring sdistrikt (bilaga 1 sid. 107—112). Beträffande
särskilda kyrkobokföringsdistrikt anför de sakkunniga, att sådana icke bör
inrättas om icke följande förutsättningar föreligger:
a) Avståndet och kommunikationerna från distriktets centrum till plat
sen för den nuvarande pastorsexpeditionen bör vara sådana, att en resa till
och från denna expedition blir mer tidsödande och kostsam än vad som kan
anses rimligt.
b) Antalet invånare inom distriktet bör ej vara alltför ringa.
c) En präst bör vara stationerad på platsen för den nya expeditionen.
d) Expedition och arkiv i det nya distriktet bör vara inrymda i för
ändamålet permanent disponerade lokaler.
Indragning av bestående kyrkobokföringsdistrikt bör enligt sakkunnigas
mening normalt komma ifråga endast för det fall, att någon präst ej längre
skall vara stationerad inom distriktet.
Mot reglerna för kyrkobokföringsdistrikts inrättande och indragning har
intet väsentligt erinrats. För egen del har jag ej heller något att invända
mot vad de sakkunniga härutinnan föreslagit.
Anskaffande av bil för tjänstebruk (bilaga 1 sid. 112—116). Vad gäller
frågan om lån ur kyrkofonden för anskaffande av bil för tjänstebruk anser
jag mig icke böra biträda det av de sakkunniga framförda förslaget, att lån
på särskilt förmånliga villkor skall kunna utgå till domprost, kyrkoherde
och komminister samt kyrko-, stifts- och kontraktsadjunkt under förut
sättning att låntagaren innehar ordinarie eller extra ordinarie tjänst samt
är i behov av tillgång till egen bil för ett effektivt bestridande av sin tjänst.
Trots att jag är fullt medveten om att bilen är ett rationellt hjälpmedel i
det prästerliga arbetet kan jag — i likhet med statens sakrevision — icke
finna att de prästerliga befattningshavarna bör intaga någon särställning i
förhållande till andra tjänstemän, vilka är hänvisade att själva sörja för
finansieringen av bilköp. Det bör framhållas, att egen bil numera i stor
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
37
utsträckning utnyttjas i tjänsten inom statsförvaltningen och att finansie
ringen av dessa bilköp i allmänhet torde ha ägt rum utan särskilda åtgärder
från statens sida.
I anslutning härtill vill jag beröra frågan om reseersättning för försam
lingspräst. Församlingspräst åtnjuter för närvarande fast reseanslag om
högst 500 kronor för år och kan, om anslaget skulle visa sig vara otillräck
ligt, därjämte erhålla tillfälligt reseanslag. I propositionen 1951: 156 fram
höll föredraganden, att systemet med särskilda reseanslag åt församlings
prästerna vore behäftat med påtagliga brister både av teknisk art och från
rättvisesynpunkt och att en övergång till systemet med reseersättning en
ligt allmänna resereglementet ägde obestridliga fördelar. Med hänsyn till
en förutsatt översyn av stiftsadministrationen och den pågående översynen
av statsförvaltningens reseersättningsbestämmelser borde dock tills vidare
systemet med fasta och tillfälliga reseanslag bibehållas. Riksdagen fann
angeläget understryka, att frågan borde upptagas till förnyat övervägande
så snart ske kunde.
1949 års reseersättningskommitté har avslutat sitt arbete. Utredningen
rörande stiftsstyrelsernas kanslier är däremot ännu icke slutförd.
Frågan om reseersättning åt församlingspräst är för närvarande föremål
för övervägande. Slutlig ställning till denna fråga torde emellertid icke
kunna tagas förrän stiftskansliutredningens resultat framlagts för riksdagen.
Löne g radsinplacering för kyrkoherdar och komministrar
(bilaga 1 sid.
140—150). Enligt gällande prästlönereglemente är kyrkoherdetjänst —
bortsett från domprosttjänst — placerad i någon av lönegraderna Ca 27,
29, 31 och 33 samt komministertjänst i någon av lönegraderna Ca 25—28.
Kyrkoherdetjänsterna är för närvarande inplacerade i lönegrad enligt grun
der, som gällde endast vid övergången till det år 1951 beslutade nya löne
systemet. Såsom huvudsaklig klassificeringsgrund togs den då utgående
s. k. reglerade lönen. Komministrarna är inplacerade i lönegrad enligt grun
der, som är olika för följande tre kategorier komministrar, nämligen kom
minister anställd för särskilt tjänstgöringsområde, komminister anställd för
pastorat, där ej finnes stadigvarande anställd annan biträdande präst och
komminister anställd för pastorat, där stadigvarande finnes anställda flera
biträdande präster. Beträffande ifrågavarande beräkningsgrunder tillåter
jag mig hänvisa till särskilda utskottets betänkande (bilaga 2 sid. 45).
Innan de sakkunniga ingår på frågan om utformningen av regler för Iöne-
gradsinplacering av kyrkoherdetjänster, redovisar de sakkunniga vilka fak
torer som enligt deras mening bör vara bestämmande för en lönegrads-
differentiering av dessa tjänster. Enligt de sakkunniga bör vid avvägningen
av löneställningen arbetsuppgifternas art och kvalitativa beskaffenhet samt
den med tjiinstcn följande ansvarsställningen tillmätas uteslutande bety
delse. Vid valet av lönebestämmande faktorer har de sakkunniga funnit, att
Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957
38
invånarantalet, arealen och antalet församlingar inom pastoratet kan sägas
ge ett sådant uttryck för kvaliteten av arbetsuppgifterna, att de lämpligen
kan läggas till grund för en lönegradsdifferentiering. När det gäller folk-
mängdsfaktorn framhåller de sakkunniga, att ansvaret för kyrkobokföringen
måste anses vara större, de vid bokföringen uppkommande problemen
mera komplicerade och frekvensen av svårare problem relativt sett högre
i det folkrikare pastoratet med dess mera rörliga befolkning än i det mindre
folkrika pastoratet med dess mera stationära befolkning. Även gudstjäns
terna och de kyrkliga förrättningarna måste — med hänsyn till befolkning
ens i allmänhet heterogena och växlande sammansättning — sägas ställa
större krav på kyrkoherden i pastoratet med höga invånarantal, varjämte
kraven på kyrkoherden i egenskap av förman och arbetsledare blir större
i sådant pastorat. Beträffande arealfaktorn anser de sakkunniga, att
planläggningen av arbetet i ett pastorat med mycket stor yta ställer sär
skilda krav på vederbörande tjänstinnehavare. Vad slutligen församlings-
faktorn beträffar måste enligt de sakkunnigas mening utvidgningen av de
kyrkliga förvaltningsbestyren med hänsyn till arbetets planläggning och
ledning göra pastorat, bestående av flera församlingar, mera svårskött än
ett enförsamlingspastorat.
På grundval av vad de sakkunniga anfört föreslår de att kyrkoherde
tjänsterna för framtiden inplaceras enligt följande tablå:
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
Kyrkoherde placeras i lönegrad enligt den av nedan angivna tre beräkningsgrunder,
som medför den högsta lönegradsplaceringen
Lönegrad Ca:
a) pastoratets invå
narantal uppgår till:
b) pastoratets areal
uppgår till:
c) antalet försam
lingar i pastoratet
uppgår till:
27
högst 1 500
_
_
29
1 501—4 500
minst 301 km2
minst 3
31
i 501—10 000
minst 601 km2 och pas
toratets invånarantal
överstiger 1 500
—
33
minst 10 001
minst 1 201 km2 och
pastoratets invånar
antal överstiger 4 500
De sakkunniga anser, att folkmängdsfaktorn bör vara den faktor, som
i normalfallet blir avgörande för valet av lönegrad, medan övriga lönebe-
stämmande faktorer bör vara supplementfaktorer, vilka får betydelse en
dast i andra hand. Vid bestämmande av folkmängdsintervallerna har de
sakkunniga så långt möjligt varit sökt avväga systemet så, att för kyrko
herdetjänster av olika typer i stort sett kommer att gälla den lönenivå, som
för respektive typ kom till uttryck genom övergångsinplaceringen.
I fråga om komministertjänsterna anser de sakkunniga önskvärt, att
inplaceringsreglerna anpassas till inplaceringsreglerna för kyrkoherdetjäns
39
terna på sådant sätt, att ett enhetligt system erhålles, ett system som ar betar med samma lönebestämmande faktorer och där dessa är konstruerade lika för såväl kyrkoherde- som komministertjänsterna. De sakkunniga för ordar emellertid icke ett fullständigt parallellsystem. I samband med fast ställande av nya inplaceringsregler för komministertjänster bör antalet lönegrader i den för dessa tjänster gällande lönegradsserien minskas. Med beaktande av kvaliteten på de prästerliga arbetsuppgifterna samt övriga för inplaceringen betydelsefulla faktorer saknas enligt de sakkunnigas me ning fog för en så långt driven differentiering av lönegraderna som den nu varande. Med ett lägre antal lönegrader torde ett mera rättvisande system för tjänsternas differentiering alltefter ansvarsställning och arbetsuppgif ternas kvalitativa beskaffenhet kunna åstadkommas. Såsom tidigare berörts skall vid inplaceringen hänsyn icke tas till förekommande särskilda tjänst- göringsområden.
Med utgångspunkt i vad de sakkunniga sålunda uttalat föreslår de, att alla komministrar i de pastorat, i vilka kyrkoherden är placerad i Ca 33, skall placeras i Ca 28 samt alla övriga komministrar i Ca 26. Komminister tjänst i domkyrkopastorat — där kyrkoherden-domprosten är placerad i Ca 37 — bör enligt de sakkunnigas mening hänföras till Ca 28.
Sakkunnigförslaget har av de flesta remissinstanser i förevarande av seende lämnats utan erinran eller ej gjorts till föremål för särskilda utta landen. I vissa remissyttranden har dock några ändringar föreslagits. Så lunda anser domkapitlet och stiftsnämnden i Linköping, att komministrar såsom tidigare bör placeras i samma lönegrader som läroverksadjunkter. Domkapitlet i Göteborg föreslår, att i pastorat, där kyrkoherden är place rad i Ca 31, komminister skall vara placerad i Ca 27, medan domkapitlet i Visby föreslår, att antalet kyrkoherdar i Ca 31 blir något högre. Läns styrelsen i Värmlands län anser, att antalet lönegrader för kyrkoherdar bör minskas till tre, förslagsvis 29, 31 och 33 lönegraderna.
Kammarkollegiet vill för sin del bibehålla tjänstgöringsområdena såsom en lönebestämmande faktor för såväl kyrkoherdar som komministrar. Kom minister med särskilt tjänstgöringsområde borde med hänsyn till dennes mera självständiga och ansvarsfulla ställning beredas en relativt förmånlig lön. På grund av det minskade ansvaret för kyrkoherden borde följaktligen folkmängden i sådant område icke beaktas vid bestämmande av lönegraden för kyrkoherden. Kollegiet anser i anslutning därtill, att antalet lönegrader för komministrar bör vara tre, nämligen 26, 27 och 28 lönegraderna. I pas torat med flera komministrar bör enligt kollegiets mening löneställningen mellan komministrarna differentieras. Därest de av kammarkollegiet an givna principerna icke kan godtagas, bör -—- framhåller kollegiet -— cn redu cering av antalet komministrar i Ca 28 ske på sådant sätt, att endast kom ministrar i pastorat med mer än 15 000 invånare placeras i 28 lönegraden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
40
Statskontoret föreslår en skärpning av de folkmängdstal, som reglerar
lönegradsplaceringen för kyrkoherdar och komministrar.
Statens lönenämnd uttalar, att såvitt lönenämnden kunnat finna kan
en enligt nämnden icke tillfredsställande lönejustering svårligen undvi
kas vid övergång till parallellplaceringssystem för kyrkoherde- och kom
ministertjänsterna. Då sådant system synes nämnden sakligt motiverat vill
nämnden icke motsätta sig att de föreslagna reglerna lägges till grund för
lönegradsinplaceringen av hithörande tjänster.
Kyrkomötet tillstyrker det av de sakkunniga framlagda förslaget i denna
del (bilaga 2 sid. 47).
Mot vad de sakkunniga uttalat rörande de faktorer, som enligt deras
mening bör vara bestämmande för inplaceringen i lönegrader av kyrko
herdar och komministrar, har jag till väsentlig del intet att erinra. Endast
beträffande församlingsfaktorn anser jag mig icke kunna biträda de sak
kunnigas uttalande. Såsom jag tidigare framhållit anser jag, att någon
hänsyn icke bör tagas till församlingsindelningen vid kyrkoherdarnas löne-
gradsplacering. Enligt min uppfattning synes icke den ökning av kraven i
fråga om ledning och samordning av arbetet inom ett pastorat, som följer
med ett större antal församlingar, påverka den kvalitativa beskaffenheten
av en kyrkoherdes arbetsuppgifter i den omfattning, att antalet försam
lingar bör få medverka till inplacering i högre lönegrad.
Vad beträffar de föreslagna automatiskt verkande inplaceringsreglerna
innebär dessa en avsevärd förenkling i förhållande till de hittills tillämpade
grunderna för lönegradsplacering av kyrkoherde- och komministertjänster.
Folkmängd- och arealintervallerna vad gäller reglerna för inplacering av
kyrkoherdetjänst synes lämpligt avvägda. Jag anser mig med hänsyn här
till böra — med det undantag som föranleds av vad jag anfört rörande för-
samlingsfaktorns inverkan på löneställningen — tillstyrka de sakkunnigas
förslag härutinnan.
I fråga om komministertjänsterna föreslår jag att av de sakkunniga
föreslagna inplaceringsregler modifieras på så sätt, att — frånsett i dom-
kyrkopastorat — endast komministrar i pastorat med antingen ett invånar
antal av minst 12 001 eller en areal av lägst 1 201 kvadratkilometer och
ett invånarantal överstigande 4 500 placeras i 28 lönegraden. Genom dessa
regler sker en viss reducering av antalet komministrar i Ca 28 i förhållande
till sakkunnigförslaget.
I detta sammanhang har också prövats en framställning av 1953 års
kyrkomöte (kyrkomötets skrivelse den 3 oktober 1953, nr 22) angående
uppflyttning i lönegrad av stiftsadjunktstjänsterna. Jag finner mig ej kunna
tillstyrka denna framställning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1057
41
IV. Indelningsreformens genomförande
A. Allmänna synpunkter
Vid sådana mera omfattande förändringar av tjänsteorganisationen inom den offentliga förvaltningen, som innebär att vissa tjänster indrages, står i allmänhet ett flertal olika övergångsanordningar till buds. Några av dessa innebär att omorganisationens genomförande i förväg underlättas. Tjänste männen kan i samband med lönereglering underkastas viss avgångs- eller förflyttningsskyldighet. Ett annat sätt att underlätta genomförandet är att vid inträffande ledighet vakantsätta tjänster, som kan bli berörda av organisationsreformen. Dylik vakantsättning kan avse antingen endast tjänster, som kan väntas bli indragna eller också samtliga ledigblivna tjänster.
Enligt 12 § prästlönereglementet är innehavare av ordinarie tjänst plik tig att efter Kungl. Maj:ts bestämmande låta sig förflytta till annan statio- neringsort eller till annan ordinarie, i reglementet avsedd tjänst, om orga nisatoriska skäl påkallar sådant eller eljest synnerliga skäl därtill före ligger. Avgångsskyldighet för ordinarie präst föreligger enligt 13 § sagda reglemente under förutsättningar, som anges i gällande tjänstepensions- bestämmelser eller som eljest må gälla på grund av bestämmelser antagna av Kungl. Maj:t och riksdagen.
Vakantsättning av vissa församlingsprästtjänster sker för närvarande enligt cirkulär till domkapitlen den 11 januari 1952. Därtill återkommer jag längre fram.
De åtgärder, som under senare årtionden vid mera omfattande organi sationsförändringar inom den civila eller militära förvaltningen använts i fråga om tjänstemän, vilkas tjänster blivit indragna, har huvudsakligen varit följande: förflyttning till annan ordinarie tjänst, förtidspensionering, överförande på övergångsstat — vanligen med större eller mindre tjänst göringsskyldighet — samt överförande på indragningsstat — vanligen utan tjänstgöringsskyldighet. Valet av övergångsanordningar har i hög grad bestämts av finansiella synpunkter och föreliggande anställningsrättsliga förutsättningar. Men valet kan också påverkas av andra omständigheter såsom önskan att på grund av personalbrist, arbetsbalans eller rekryterings- svårigheter kvarhålla så många av tjänstemännen som möjligt.
Vid valet av övergångsanordningar i samband med pastoratsindelnings- reformen och bestämmandet av dessas omfattning måste man i ej ringa grad beakta dels hur djupgående indelnings- och organisationsreformen
42
blir, dels hur stor vakantsättningen kan beräknas bli vid tidpunkten för
reformens genomförande. Vidare måste vid utformningen av åtgärderna
hänsyn tagas till att tillsättningsrätten kan helt eller delvis vila hos menig
het. Påkallas av hänsyn till präst valsrätten särskilda åtgärder eller anord
ningar, torde böra iakttagas att dessa så nära som möjligt anknytes till
reglerna i prästvalslagen.
Med utgångspunkt i en indelning och tjänsteorganisation enligt pasto-
ratsindelningssakkunnigas utkast och efter vissa beräkningar i fråga om
pensionsavgång under de närmaste åren, utfallet av den allmänna vakant
sättningen m. m. räknade de sakkunniga med en förflyttning av omkring
140 kyrkoherdar. Vid beräknandet av detta antal torde de sakkunniga ha
tänkt sig, att den nya indelningen skulle träda i kraft 1956 eller 1957.
Då genomförandet av’ reformen nu kommer att äga rum flera år senare,
torde därigenom antalet vakantsatta tjänster vid tiden för genomförandet
bli avsevärt större än beräknat och antalet präster, som kommer i fråga till
förflyttning, betydligt färre. Enligt det utkast till ny indelning och organi
sation, som uppgjorts inom ecklesiastikdepartementet på grundval av de
av mig föreslagna normerna, kommer antalet kyrkoherdar att bli drygt 20
fler än i de sakkunnigas utkast. Med hänsyn härtill och till den ökade
vakantsättningen torde det antal kyrkoherdar, som bör förflyttas, väsent
ligt understiga 100.
Vad beträffar antalet komministrar understiger detta i såväl de sakkun
nigas som sistnämnda utkast det nuvarande antalet med endast ett fåtal.
Med hänsyn till den prästbrist, som föreligger för närvarande och som
kan väntas bestå under det närmaste årtiondet, är det angeläget att i sam
band med indelningsreformen någon större förtidsavgång av präster icke
kommer till stånd. Indragningsstat bör därför icke komma till använd
ning. Däremot maste man räkna med att enstaka äldre präster bör beredas
möjlighet att avgå med förtidspension.
Oaktat förändringarna av tjänsteorganisationen till väsentlig del torde
kunna företas med hjälp av vakantsättning, förflyttning och förtidspensio
nering torde även i vissa fall överförande av präster till befattningar å över
gångsstat bli erforderligt eller andra häremot svarande anordningar för nu
avsedda präster få vidtagas.
Efter dessa inledande synpunkter skall jag utveckla närmare, huru över
gången till den nya pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen enligt
min mening bör ordnas. Därvid kan jag i viktiga hänseenden bygga på
präst valskommitténs förslag. På några punkter har jag dock funnit önsk
värt att med ett slutligt ståndpunktstagande får anstå i avbidan på ytter
ligare utredning och överväganden. Detta sammanhänger med företrädesvis
två förhållanden. Det ena är att prästvalskommittén vid framläggande i
sitt delbetänkande av förslag rörande olika övergångsanordningar räknat
med att statsmakterna skulle komma att fatta beslut om en pastoratsin-
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
43
delningsreform innan förslag till ny lagstiftning om tillsättning av försam lingsprästtjänster förelagts riksdagen. Kommitténs förslag har med denna utgångspunkt i betydelsefulla hänseenden utformats som en lagstiftning om tillfälligt åsidosättande av nu gällande prästvalslag. Den proposition med förslag till ny lag om prästval, om vars avlåtande till riksdagen Kungl. Maj :t tidigare denna dag beslutat, utgår emellertid från att den nya lagen skall träda i kraft den 1 juli 1958. I den mån indelningsreformen påkallar undantag från den allmänna regleringen av prästtillsättningarna — och i viss utsträckning lär detta vara ofrånkomligt — får denna tillfälliga lag stiftning därför innehålla avvikelser från den nya prästvalslagen. Den andra omständighet som jag funnit böra motivera uppskov med ställningstagan det i vissa delar av övergångsregleringen för indelningsreformens genom förande är att prästvalskommittén i sina författningsförslag sammankopp lat frågan om inrättande, såsom en varaktig företeelse, av en prästerlig avgångsstat med spörsmålet om en övergångsstat för präster, som berörs av en indelningsändring och icke lämpligen kan förflyttas till annan ordi narie församlingsprästtjänst. Såsom jag senare skall utveckla är jag icke beredd att i detta sammanhang taga ställning till frågan om en prästerlig avgångsstat. Något ofrånkomligt tekniskt sammanhang finnes enligt min mening icke heller mellan detta spörsmål och sättet för indelningsreformens genomförande. Även på denna punkt måste föreliggande sakkunnigförslag till författningsreglering överarbetas.
Ehuru sålunda definitiv ställning till indelningsreformens genomförande icke nu kan tagas på alla punkter, synes det dock angeläget att ej mera än nödvändigt uppskjutes till ett följande år. Såväl för prästerskapet och för samlingarna som för de myndigheter, vilka skall förbereda reformen, måste det vara av värde att huvuddragen av övergångsanordningarna nu fixeras. I flera hänseenden synes hinder icke möta mot att preciserade beslut fattas redan detta år.
Jag avser nu att — med den begränsning som framgår av vad jag förut anfört — närmare redogöra för de viktigaste av de olika frågor som sam manhänger med indelningsreformens genomförande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
B. Samtidigt genomförande m. m.
Pastoratsindelningssakkunniga har förutsatt, att indelningsreformen skall genomföras vid en och samma tidpunkt i hela riket. Beträffande tjänste organisationens anpassning till den nya indelningen har de sakkunniga dock ifrågasatt ett visst avsteg från principen om samtidighet. Där komminister tjänst, som har ordinarie innehavare, skall ersättas med kyrkoadjunkts- tjänst, bör enligt de sakkunniga förflyttning av komministern kunna und vikas genom att komministertjänsten bibehålies till dess den blir ledig.
44
Först då skulle beslutet om kyrkoadjunkturens inrättande träda i kraft.
Antalet av de fall, där förflyttning av präst till annan ort blir nödvändig,
skulle på detta sätt kunna begränsas (bilaga 1 sid. 119).
I åtskilliga
remissyttranden
över pastoratsindelningssakkunnigas betän
kande har yrkats, att reformen skall genomföras successivt (bilaga 1 sid.
131—134).
Kyrkomötet
(bilaga 2 sid. 42) har uttalat sig för att reformen i princip
genomföres vid en och samma tidpunkt. Emellertid förordar kyrkomötet,
att Kungl. Maj:t i särskilda fall, då reformen skulle medföra följder, som
ter sig obilliga, medger uppskov med ikraftträdandet beträffande viss
tjänst eller viss församling under ytterligare någon tid, högst åtta år. Tre
ledamöter av särskilda utskottet hade reservationsvis yrkat att tidsbestäm
ningen a atta ar sasom ägnad att utsträcka reformens genomförande över
allt för lång tidsrymd icke skulle inflyta i kyrkomötets yttrande (sid. 51 f).
Prästvalskommittén
anslöt sig i sitt yttrande över pastoratsindelnings
sakkunnigas förslag till principen att reformen skall träda i kraft vid en
och samma tidpunkt i hela riket; från denna regel skulle enligt prästvals-
kommitténs mening ej göras andra avvikelser än de som kunde komma att
orsakas av att pastoratsdelningar, som tillika innebär församlingsdelningar,
ej hinner genomföras förr än vid en något senare tidpunkt. Mot det före
slagna anståndet med utbyte av komministertjänst mot kyrkoadjunkts-
tjänst framförde kommittén åtskilliga invändningar (bilaga 1 sid. 124).
Även i delbetänkandet har prästvalskommittén utformat sina förslag till
prästvalsrättsliga och tjänsteorganisatoriska övergångsanordningar med den
utgångspunkten, att reformen skall genomföras vid en och samma tidpunkt.
Vid det förnyade ställningstagande till frågan om reformens samtidiga
genomförande, vartill remissbehandlingen av prästvalskommitténs delbe
tänkande givit anledning, har endast
domkapitlen i Västerås
och
Lund
ut
talat sympati för ett successivt genomförande.
Domkapitlen och stifts-
nämnderna i Skara
och
Lund
samt
prästförbundet
har tillstyrkt kyrko
mötets förslag om lokala uppskov med reformens genomförande.
Prästförbundet
anför därom:
Där t. ex. två pastorat med två ordinarie kyrkoherdar finns och där två
fasta tjänster skall vara inrättade i det sammanslagna pastoratet men
ingen av de tva ordinarie önskar förflyttas, bör sammanläggningen av
pastoraten få anstå till efter den enes avgång, i all synnerhet om denne ej
har så lång tid kvar till pensionsåldern. Även i andra fall bör anstånd med
sammanläggning medgivas i största möjliga utsträckning.
Departementschefen.
.Enligt min mening kan någon tvekan icke råda
därom, att en reform av nu förevarande slag måste i princip genomföras
samtidigt i hela riket. Ett genomförande efter hand — exempelvis på det
sättet att den beslutade omregleringens lokala ikraftträdande gjordes bero
ende av sittande ordinarie befattningshavares avgång eller frivilligt åtagna
Kungl. May.ts proposition nr 153 år 1957
45
förflyttning — skulle uppenbarligen medföra övergångsförhållanden av
sådan art att syftet med reformen blev för avsevärd tid förfelat. Men
även ett ikraftträdande för vissa stift vid annan tidpunkt än för övriga stift
skulle enligt min mening utan att medföra några fördelar försämra beting
elserna för reformen. Jag kan också helt instämma med kyrkomötet, då
detta som skäl för ett samtidigt genomförande framhåller värdet av att den
kyrkliga organisationen snabbt får sin nya form och genast kan börja sitt
arbete på lång sikt i de nya förhållandena.
Kyrkomötet har — under godtagande i övrigt av principen om ett sam
tidigt genomförande — föreslagit, att Kungl. Maj:t i särskilda fall, då refor
men skulle medföra följder, som ter sig obilliga, medger uppskov med ikraft
trädandet beträffande viss tjänst eller viss församling under någon tid,
högst åtta år. Ett dylikt uppskov har prästförbundet ansett böra medgivas
exempelvis i fall då två pastorat skall sammanslås och då två fasta tjänster
skall vara inrättade i det sammanslagna pastoratet men ingen av kyrko
herdarna, varav den ene endast har en kortare tid till pensionsåldern, öns
kar bli förflyttad. Om detta fall vill jag framhålla, att där förutsättningar
i och för sig kan anses föreligga för bevarandet tills vidare av bestående
indelning, bör något beslut om sammanslagning ej meddelas. Saknas däre
mot dylika förutsättningar exempelvis på grund av att det ena pastoratet
ej ger skälig sysselsättning, medan det andra är för stort för att skötas av
en präst, bör en sammanslagning omedelbart genomföras. Såsom jag senare
får nämna erbjuder sig dock vissa utvägar att undvika en obillig förflytt
ning av präst utan att därför indelningsändringen skall behöva uppskjutas.
Med vad jag nu sagt har jag velat framhålla, att jag icke anser uppskov
med en beslutad indelnings- eller organisationsförändrings ikraftträdande
behöva eller böra ingå i de medel, varmed reformens smidiga genomförande
skall främjas.
Härmed har jag också tagit ställning emot det av pastoratsindelnings-
sakkunniga framförda uppslaget att med en komministertjänsts ersättande
med en kyrkoadjunktstjänst skall få anstå till dess att komministertjänsten
blir ledig. För dylikt fall kan emellertid undantagsvis vara befogat att
överföra innehavaren av den indragna tjänsten till övergångsbefattning och
låta honom uppehålla kyrkoadjunkturen. Härtill återkommer jag i det
följande.
Även om det sålunda bör uppställas som riktpunkt att indelningsrefor-
men skall genomföras samtidigt för hela riket, kan det dock komma att visa
sig nödvändigt med ett senare ikraftträdande för enstaka pastoratsdel-
ningar, som tillika innebär församlingsdelning. Detta sammanhänger med
att cn församlingsdelning ofta är av så komplicerad natur att den kräver
särskilt noggranna förberedelser. Tydligtvis bör indelningsreformens all
männa ikraftträdande ej bestämmas till en så sen tidpunkt, att full säker
het finnes för att även församlingsdelningarna då kan träda i kraft.
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
46
I detta sammanhang vill jag beröra spörsmålet om vilken tid på året
som är den lämpligaste för reformens ikraftträdande.
Härom har kyrkomötet anfört (bilaga 2 sid. 42), att ehuru vissa skäl
talar för att förlägga ikraftträdandet till ett kalenderårsskifte en sådan
tidpunkt dock icke bör komma i fråga. Omkring årsskiftet inträffar näm
ligen, framhåller kyrkomötet, ett stort antal predikodagar, varför prästerna
icke bör då belastas med angelägenheter, sammanhängande med omregle
ringens ikraftträdande. Årsskiftet vore likaledes synnerligen olämpligt från
flyttningssynpunkt. Kyrkomötet föreslår den 1 maj som dag för ikraft
trädandet.
Prästvalskommittén (bilaga 1 sid. 130) har funnit ett ikraftträdande vid
kalenderårsskifte vara från vissa synpunkter — exempelvis med hänsyn till
det kommunala budgetårsskiftet — obestridligen mest lämpligt. Kommit
tén erinrar om att en ändring i pastoratsindelning, vilken förutsätter änd
ring i församlingsindelning, enligt gällande lagstiftning endast får träda i
kraft vid årsskifte samt därom, att efter »ecklesiastikårets» avskaffande
beslut om ändring i pastoratsindelning även i andra fall fått träda i kraft
vid denna tidpunkt. Till undvikande av de olägenheter, som även enligt
kommitténs mening kunde bli förenade med en mera omfattande förflytt
ning av församlingspräster dagarna omkring årsskiftet har kommittén an
sett den ordningen böra övervägas, att präst, som på grund av reformen
erhåller annan tjänst eller annan stationeringsort, får tillträda utövningen
av tjänsten eller omstationeras å dag under första halvåret efter ikraftträ
dandet, vilken med hänsyn till föreliggande omständigheter av domkapitlet
prövas lämplig.
För egen del vill jag starkt understryka angelägenheten av att över
gången till den nya indelningen och tjänsteorganisationen anordnas på så
dant sätt, att den kyrkliga verksamheten och prästerna orsakas minsta
möjliga olägenheter. Jag hyser dock starka betänkligheter inför kyrkomö
tets förslag att reformens formella ikraftträdande skall bestämmas till
annan tidpunkt än ett kalenderårsskifte. I det mindretal fall, då en för-
samlingsdelning skall göras, kan endast årsskiftet ifrågakomma. Men även
för övriga fall skulle kyrkomötets förslag medföra stora svårigheter. Sär
skilda pastoratskyrkoråd torde få handhava statbehandlingen för olika
delar av det kalenderår, d. v. s. det kommunala budgetår, varunder refor
men skulle träda i kraft. Inkomsterna av de lokala avlöningstillgångarna
finge fördelas mellan de gamla och de nya pastoraten, något som kunde
komma att innebära betydande svårigheter. Slutligen bleve det redan nu
ej så litet komplicerade systemet med skatteutjämning genom kyrkofonden
med avräkningar mellan pastoraten och fonden ytterligare invecklat: för
den förra delen av året för ikraftträdandet finge göras avräkningar mellan
de gamla pastoraten och fonden samt för den senare delen mellan de nya
pastoraten och fonden.
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
47
Enligt min uppfattning erbjuder däremot den av prästvalskommittén
föreslagna anordningen med ett enhetligt ikraftträdande av reformen den
1 januari och individuella anstånd med tillträdande av utövningen av annan
tjänst eller med omstationering till annan ort stora fördelar. I vissa fall,
såsom då präst förflyttas till vakantsatt tjänst, torde han kunna förordnas
att uppehålla denna under någon tid före reformens ikraftträdande. Helt
skulle anordningar av dylik eller jämförlig art troligen ej kunna undvaras
till vilken tidpunkt på året ikraftträdandet än bestämdes. På vilka olika
vägar de med förflyttningar eller omstationeringar kring årsskiftet förenade
olägenheterna kan elimineras eller minskas synes mig böra närmare över
vägas under tiden intill reformens genomförande. Redan i detta samman
hang bör dock enligt min mening ståndpunkt tagas till förmån för ett
ikraftträdande vid kalenderårsskifte.
Den föreslagna pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen torde
kunna träda i kraft tidigast den 1 januari 1961.
C. Vakantsättning
I propositionen 1951: 156 angående lönereglering för prästerna framhöll
föredraganden, statsrådet Quensel, att användningen av förflyttningsinsti-
tutet vid en allmän reform av pastoratsindelningen borde begränsas genom
att reformen finge föregås av en allmän vakantsättning under begränsad
tid av de ordinarie församlingsprästerliga befattningarna. Ehuru vakant-
sättningen visserligen för att fylla sitt syfte borde vara i princip allmän,
torde den dock varken behöva eller böra göras ovillkorlig. Åtskilliga fall
måste, uttalade statsrådet Quensel, utan tvivel förekomma, då en viss be
fattnings bibehållande under överskådlig tid rimligen icke kunde ställas
ifråga. Riksdagen anslöt sig till dessa uttalanden under framhållande, att
vakantsättningen borde vara kortvarig och icke gälla längre än till dess
omregleringen av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga orga
nisationen blivit genomförd.
Kungl. Maj:t anbefallde den 13 juli 1951 domkapitlen att tills vidare
vid ledighet å ordinarie församlingsprästerlig tjänst underställa Kungl.
Maj:ts prövning, huruvida tjänsten finge återbesättas.
Genom skrivelse, nr 6, till 1951 års kyrkomöte inhämtade Kungl. Maj:t
härefter kyrkomötets yttrande över en skrivelsen bifogad departements
promemoria, vari under punkt IV utvecklats vissa tilltänkta principer för
genomförandet av en vakantsättning.
Slutligen förordnade Kungl. Maj:t — i huvudsaklig överensstämmelse
med ett av pastoratsindelningssakkunniga efter särskilt uppdrag avgivet
förslag — genom cirkulär till domkapitlen den 11 januari 1952 att de i en
vid cirkuläret fogad förteckning med A betecknade tjänster skulle vid in
träffande ledighet av domkapitlen kungöras till ansökning lediga. I fråga
om med B betecknade tjiinster skulle domkapitlen vid ledighet förordna
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
48
om tjänstens uppehållande med vikarie. Vid ledighet å med C betecknad
tjänst skulle frågan om tjänstens återbesättande eller vakantsättande ånyo
underställas Kungl. Maj:ts prövning. Tjänsterna fördelades på de olika
grupperna på följande sätt
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
A
B
c
Summa
Kh-tjänster ....................................
801
242
326
1 369
Km-tjänster .............................................
650
113
132
895
Summa
1 451
355
458
2 264
Med tillämpning av detta cirkulär har intill den 25 mars 1957 vakant-
satts 119 kyrkoherdetjänster och 77 komministertjänster.
Såsom redovisades i skrivelse nr 2 till 1953 års kyrkomöte uttalade sig
vid remissbehandlingen av indelningsbetänkandet både prästvalskommittén
och kammarkollegiet för att kyrkoherde- och komministertjänster skulle
vakantsättas i större utsträckning än som förutsatts i nyssnämnda cirkulär
av år 1952. Enligt kommittén och kollegiet erfordrades detta för att vid
indelningsreformens genomförande ett tillräckligt antal ordinarie tjänster
skulle finnas lediga och tillgängliga för besättande med präster, vilkas
tjänster bleve indragna. Kommittén fann att tiden för en vakantsättning
av samtliga tjänster, som blev lediga, icke, såvitt då kunde bedömas, kunde
göras kortare än de två år, som närmast föregick indelningsreformens ikraft
trädande.
Behovet och lämpligheten av en allmän vakantsättning har härefter be
rörts i några remissyttranden över prästvalskommitténs delbetänkande.
Pastoratsförbundet anser en sådan åtgärd icke vara motiverad och anför
vidare:
Genom vakantsättning förlänges den tid, under vilken prästerlig tjänst
uppehälles av befattningshavare, vid vars utseende församlingen icke med
verkat, i det att först under vakansen en av domkapitlet förordnad vikarie
uppehåller tjänsten och sedan måhända tjänsten tillsättes genom förflytt
ning av präst. Ur församlingarnas synpunkt är det därför önskvärt, att
vakantsättningen begränsas till det minsta möjliga.
Liknande synpunkter har utvecklats av Svenska prästförbundet, som
uttalar den förhoppningen, att en vakantsättning måtte ske mycket restrik
tivt och att den, där den verkligen visar sig vara nödvändig, måtte om
fatta så kort tid som möjligt. Förbundet anför ytterligare:
Ur prästernas synpunkt innebär vakantsättningen en beskärning av möj
ligheten att erhålla befordran till ordinarie tjänst. Detta blir så mycket
mera kännbart som även det föreslagna systemet med förflyttning från
indragen ordinarie tjänst till annan ordinarie befattning kommer att med
49
föra, att ett antal obefordrade präster får längre än eljest behövt vara fallet
vänta på befordran.
Å de vakantsatta tjänsterna har allmänt meddelats vikariatslöneförord-
nanden. I vissa remissyttranden över prästvalskommitténs delbetänkande
göres gällande, att de präster som vid indelningsreformens ikraftträdande
under en följd av år såsom vikarier uppehållit tjänster, vilka indrages, kan
bli försatta i en oförmånlig situation.
Domkapitlen i Linköping, Skara
och
Västerås
samt
Svenska prästförbundet
har därvid framfört flera olika för
slag att tillgodose dessa prästers intressen. Förslagen avser företrädesvis
att skapa vissa befordringsförmåner för extra ordinarie präster som tjänst
gjort som vakansvikarier.
Departementschefen.
Sedan sommaren 1951 har sådana ledigblivna kyr
koherde- och komministertjänster vakantsatts, vilkas bibehållande vid indel-
ningsreformen synts osannolikt. Härmed har man velat begränsa antalet
fall, då man för reformens genomförande måste utkräva förflyttningsskyl-
dighet. Den 25 mars 1957 var som nämnts 119 kyrkoherde- och 77 kommi
nistertjänster vakantsatta. Givetvis bör vakantsättandet tills vidare fortgå
efter samma principer. Vid tidpunkten för indelningsreformens genomfö
rande torde härigenom 150—200 kyrkoherdetjänster vara vakantsatta. För
komministertjänsternas del är en motsvarande beräkning svårare att göra
men det kan antagas att med nuvarande principer för vakantsättningen
antalet vakantsatta komministertjänster kommer att uppgå till åtminstone
100. Emellertid kan man kanske icke stanna härvid. Under någon tid före
reformens ikraftträdande måste man möjligen genom en mera omfattande
vakantsättning säkerställa tillgången på lediga tjänster, varå kan placeras
präster, vilkas tjänster blir indragna. Jag anser det dock icke säkert att en
i princip allmän vakantsättning av de tjänster, som blir lediga under åren
närmast före reformens ikraftträdande behöver göras helt undantagslös.
Skäl kan sålunda anföras för att undantaga kyrkoherdetjänster i stora pas
torat. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att pröva om och när en
mera allmän vakantsättning bör ske och vilken omfattning som då bör
givas åt densamma. För egen del vill jag dock nu säga, att en dylik åtgärd
ej bör tillgripas tidigare än som är absolut nödvändigt.
Några domkapitel och Svenska prästförbundet har ansett, att de präster
— särskilt extra ordinarie präster — som vid reformens genomförande
under en följd av år tjänstgjort som vakansvikarier å ordinarie tjänster,
vilka blir indragna, kommer i en så olycklig situation, att särskilda beford
ringsförmåner bör beredas dem. Jag är medveten om att dessa präster,
om ej särskilda åtgärder vidtages, kan bli försatta i en ogynnsam belägen
het. Detta problem kan emellertid lösas först i samband med spörsmålet
om vilka tidsbegränsade avvikelser från den allmänna prästvalslagstift-
ningen som indelningsreformens genomförande i övrigt kräver. T föreva-
4 — Bihmuj till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 153
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
50
rande sammanhang vill jag inskränka mig till att påpeka att nyssnämnda
meningsyttringar utgår från de synnerligen små möjligheter som nuvarande
prästvalslagstiftning ger att vinna en ordinarie tjänst utom valförfarandet.
Vid ett godtagande av de förslag om införande av tredjegångstillsättning
av kyrkoherde- och komministertjänster utan föregånget val, som jag tidi
gare denna dag vid anmälan av frågan om en reform av prästvalslagstift-
ningen m. m. utvecklat, förändras problemställningen i en icke alldeles ovä
sentlig grad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957
D. Förflyttning
Då det allmänna statliga lönesystemet från och med 1952 gjordes till-
lämpligt på prästerskapet, var en av huvudorsakerna härtill att det fram
stod som en nödvändig betingelse för genomförande av en bättre pastorats-
indelning att de ordinarie församlingsprästerna blev förflyttningsskyldiga.
I 12 § prästlönereglementet har som förut nämnts upptagits den regeln, att
innehavare av sådan tjänst är pliktig att efter Kungl. Maj:ts bestämmande
låta sig förflytta till annan stationeringsort eller till annan ordinarie för-
samlingsprästtjänst om organisatoriska skäl påkallar sådant eller eljest
synnerliga skäl är därtill. Genom att övergå å det nya lönesystemet har
samtliga församlingspräster i riket utom ett tiotal blivit underkastade denna
förflyttningsskyldighet.
I sitt delbetänkande har prästvalskommittén lagt fram ett förslag till
sådan ändring av gällande prästvalsregler, att präster i samband med en
indelningsreform kan förflyttas till andra, eventuellt nyinrättade präst
tjänster. Kommittén har därvid utgått från att kyrkoherde eller kommi
nister, vars tjänst indrages, i regel bör förflyttas till kyrkoherdetjänst i
annat pastorat respektive till annan komministertjänst. Rörande omfatt
ningen av de blivande förflyttningarna och därmed också storleken av det
ingrepp i prästvalslagstiftningen, som blir nödvändigt, anför kommittén i
delbetänkandet:
Innan statsmakterna tagit ställning till grunderna för indelningsreformen
låter det sig självfallet ej göra att med någon säkerhet beräkna det blivande
förflyttningsbehovet; storleken av detta kommer självfallet även att på
verkas av den utsträckning, vari andra tänkbara anordningar än förflytt
ning kommer till användning.-----------Enligt kommitténs mening bör man
dock i det skede, vari reformfrågan nu befinner sig, i varje fall som en
säkerhetsåtgärd räkna med att förflyttningsfallen blir så många, att genom
en tillfällig lagstiftning måste göras ett i princip avsevärt ingrepp i menig-
hetsvalets ställning som den normala formen för tjänstetillsättning.
Den tillfälliga lagstiftning, som kommittén sålunda funnit erforderlig, har
kommittén utformat i ett förslag till lag med särskilda bestämmelser om
tillsättning av prästerliga tjänster i samband med nyindelning av riket i
pastorat.
51
Såsom tidigare antytts åsyftar detta förslag en tidsbegränsad undan
tagslagstiftning från den allmänna reglering av prästtillsättningarna, som
är given i 1934 års prästvalslag och med stöd av denna utfärdade tillämp-
ningsförfattningar. Förslaget innebär i huvudsak att Kungl. Maj:t skall i
samband med indelningsreformen äga tillsätta envar då ledig kyrkoherde-
eller komministertjänst genom förflyttning till tjänsten av ordinarie präst,
vars tjänst indrages. Under året närmast efter indelningsreformens ikraft
trädande skall Kungl. Maj:t jämväl kunna tillsätta ledig tjänst med
präst, vilken vid ikraftträdandet försatts i disponibilitet. Kyrkoherdetjänst
skall ej få tillsättas genom förflyttning av komminister. Förflyttningstill-
sättning skall ej föregås av ansökningsförfarande och val, men församlings-
kyrkoråd, till förflyttning ifrågasatt präst samt domkapitel skall få yttra
sig i ärendet. Blir en kyrkoherdetjänst tillsatt i denna ordning, skall till
sättningen ej medräknas vid tillämpning av reglerna om tredjegångstill-
sättning. För att underlätta för präst som förflyttas från kyrkoherdetjänst
till komministertjänst — kommittén har ansett sig böra räkna med att
sådana förflyttningar icke helt kan undvikas — att erhålla en ny kyrko
herdetjänst föreslås en vidgad rätt att söka tjänst utom förslag. Slutligen
må omnämnas att kommittén — utan att härutinnan framlägga några för-
fattningsförslag — dragit upp riktlinjer för lösandet av spörsmålet, när en
nyinrättad tjänst skall anses föreligga och när man i stället bör anse att en
redan befintlig tjänst består ehuru förändrad. I samband härmed fram
lägger kommittén förslag om hur det i vissa fall skall bestämmas vilken av
flera präster som skall bibehållas vid tidigare tjänst och vilken som skall
förflyttas.
I remissyttrandena över prästvalskommitténs delbetänkande har kom
mitténs förslag till tidsbegränsad förflyttningslagstiftning i huvudsak god
tagits. På enskilda punkter har framkommit förslag till andra lösningar.
Departementschejen. Vid genomförande av en så djupgående indelnings-
oeh organisationsreform som den jag nu förordar måste den nödvändiga
omplaceringen av präster ske genom utkrävande av prästs skyldighet att
låta sig förflytta. Indrages en kyrkoherde- eller komministertjänst, som är
besatt med ordinarie innehavare, är förflyttning av prästen till annan ordi
narie prästtjänst som regel den naturligaste åtgärden, och förutsättningarna
för en förflyttning bör därför undersökas innan någon annan lösning över-
väges, såsom förtidspensionering eller prästens överförande till övergångs-
befattning. Vidare är det otvivelaktigt så, att genomförandet av en dylik
omplacering av församlingspräster kräver att prästvalen såsom form för
tjänstetillsättning tillfälligt skjutes åt sidan. Jag delar prästvalskommitténs
mening att detta bör ske genom en strängt tidsbegränsad lagstiftning, som i
princip ger Kungl. Maj:t möjlighet alt genom förflyttning tillsätta alla
ordinarie församlingsprästtjänster, som är lediga vid tiden för indelnings
reformen. Det har synts mig angeliiget att redan i detta sammanhang klar
Kungl. Maj.ts 'proposition nr 153 år 1957
göra min inställning till dessa för reformens genomförande väsentliga spörs
mål.
Däremot bör enligt min mening med ställningstagandet till den närmare
utformningen av denna tillfälliga lagstiftning anstå till ett kommande år.
Prästvalskommittén har, såsom framgått av vad jag tidigare anfört, ut
arbetat och framlagt sitt förslag till övergångslagstiftning före sitt förslag
till helt ny prästvalslag. Antagandet — i enlighet med vad jag tidigare
denna dag förordat — av en på sistnämnda förslag grundad lagstiftning
nödvändiggör att förslaget till tidsbegränsad lagstiftning i vissa avseenden
får anpassas efter de sålunda ändrade förutsättningarna. I detta läge och
då något praktiskt behov icke föreligger att redan i år fixera detaljinne
hållet i den tillfälliga lagen har jag ansett mig kunna här begränsa min
framställning till en redogörelse dels för de rättsliga förutsättningarna för
en förflyttningslagstiftning och dels för huvuddragen i prästvalskommitténs
förslag. För det närmare innehållet i dessa förslag liksom för de däröver
avgivna remissyttrandena lärer få redogöras i samband med att förslag till
lagstiftning förelägges riksdagen.
Utöver vad jag nu anfört vill jag endast uttala, att jag icke kan biträda
ett av pastoratsindelningssakkunniga framfört uppslag av innebörd, att den
kyrkoherde, som vid sammanslagning av två pastorat ej erhåller kyrko
herdetjänsten i det utvidgade eller nybildade pastoratet, skulle i vissa fall
kunna av Kungl. Maj:t vid den andra kyrkoherdens avgång förflyttas till
kyrkoherdetjänsten. Det synes mig nämligen betänkligt att på detta sätt
ställa i utsikt en »successionsrätt» för viss präst till en särskild tjänst.
52
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 153 år 1957
E. Förtidspensionering
I sitt yttrande över indelningsbetänkandet berörde prästvalskommittén
frågan, huruvida under vissa betingelser präst i samband med indelnings-
reformen borde medgivas att avgå med förtidspension (bilaga 1 sid. 122).
Med hänsyn till rådande prästbrist ansåg kommittén förtidspensionering
böra undvikas. I enstaka fall kunde en dylik enligt kommitténs mening
dock komma att framstå som naturlig. Kommittén ansåg, att en tillfällig
uppmjukning borde övervägas av det i tjänstepensionsreglementet för
präster uppställda kravet på trettio tjänstår som förutsättning för avgång
med förtidspension. Vidare föreslog kommittén, att åt stadgandet, att av
gången icke skall finnas strida mot det allmännas intresse, gavs en libera
lare tolkning än som sedvanligt sker.
Även länsstyrelsen i Norrbottens län uttalade sig vid behandlingen av
indelningsbetänkandet för att förtidspensionering kom till viss användning
som ett medel att underlätta indelningsreformens genomförande.
53
Kyrkomötet har förklarat sig icke ha något att erinra mot kommitténs
förslag om temporära lättnader i villkoren för förtidspensionering (bilaga 2
sid. 43).
I delbetänkandet har prästvalskommittén i huvudsak blott hänvisat till
sina tidigare uttalanden i frågan.
Vid remissbehandlingen av sistnämnda betänkande har Svenska präst
förbundet föreslagit att präst skall kunna medgivas avgå med förtidspen
sion vid sextio år eller undantagsvis lägre ålder.
Statskontoret säger sig av principiella skäl avstyrka den föreslagna upp
mjukningen av bestämmelserna om förtidspension. Dylika särregler torde,
anser ämbetsverket, för övrigt knappast vara erforderliga, då syftemålet
med dem i övervägande antalet fall synes kunna vinnas inom ramen för
nu gällande pensionsbestämmelser. De fall, då vederbörande befattnings
havare är över 60 år och icke har trettio tjänstår, torde enligt statskontoret
vara så fåtaliga, att det icke kan vara motiverat att för deras skull införa
särskilda undantagsbestämmelser.
Kammarkollegiet har anslutit sig till statskontorets mening.
Departementschefen. Genomföres en reform av pastoratsindelningen och
den församlingsprästerliga organisationen i en tid av tilltagande prästbrist,
framstår det uppenbarligen såsom ett starkt intresse att reformen icke med
för någon väsentlig förtidsavgång av präster. Man kan emellertid enligt
min mening icke bortse från att reformens genomförande i enstaka fall kan
medföra indragning av tjänst, som innehas av präst i så hög ålder att
det vore obilligt och för den kyrkliga verksamheten föga gagneligt att av
honom utkräva tjänstgöring å annan ort och under nya förhållanden. I eu
strängt begränsad omfattning synes man mig därför kunna bli nödsakad att
medgiva äldre präster, vilkas tjänster blir indragna, att avgå med förtids
pension. Riktigheten av detta bedömande stöds därav att man vid vissa
under senare tid genomförda omorganisationer inom landsstaten funnit sig
icke kunna avstå från den utvägen att låta ett mindre antal befattnings
havare avgå i denna ordning.
I propositionen 1951:140 med förslag till omläggning av landsfiskals-
organisationen föreslogs sålunda att riksdagen måtte medgiva, att ordinarie
landsfiskal, som var född före den 1 januari 1894 men vid tidpunkten för
omorganisationens ikraftträdande den 1 januari 1952 icke uppnått 63 års
ålder, måtte enligt Kungl. Maj:ts bestämmande från sistnämnda tidpunkt
kunna efter därom gjord ansökning beviljas pension såsom om han vid av
gången uppnått nämnda ålder. Dåvarande chefen för inrikesdepartementet
framhöll — gentemot statskontoret — att han anslöt sig till en av sak
kunniga anförd åsikt att det ofta skulle framstå såsom obilligt att låta
tvångsförflytta en landsfiskal, vars distrikt skulle indragas, då allenast fem
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 153 år 1957
54
år eller mindre återstod till hans pensionsålders inträde. Vid förtidspensio
nering borde pensionen beräknas på grundval av den lönegrad, som veder
börande då innehade. Departementschefen ansåg förtidspensionering böra
kunna medgivas även landsfiskaler, vilka av svag hälsa eller annan orsak ej
vore fullt tjänstdugliga eller lämpliga som landsfiskaler och vilkas åter
stående tjänstetid ej översteg fem år. Riksdagen biföll vad sålunda före
slagits.
En befogenhet att medgiva avgång med förtidspension av i huvudsak
samma art synes mig böra tillkomma Kungl. Maj:t vid pastoratsindelnings-
reformens genomförande. Avgång i denna ordning torde böra kunna med
givas präst, vars tjänst indrages, såframt vid reformens ikraftträdande ej
mer än fem år återstår för honom till uppnående av pensioneringsperiodens
nedre gräns. Vid avgång med förtidspension bör pensionen beräknas efter
hans innehavda lönegrad och som om han avgått vid pensioneringsperiodens
ingång. I sistnämnda hänseende finner jag en viss modifikation påkallad.
På grund av speciella, med beskaffenheten av det äldre tjänstepensions-
systemet för präster — det s. k. emeritilönesystemet — sammanhängande
förhållanden fann man sig böra vid 1951 års löne- och pensionsreglering
genom övergångsbestämmelser åt prästerna garantera en viss minsta pen
sion, vars storlek kunde mätas i antal tjänstår enligt den nya pensionsord-
ningen. Dessa för prästerna gynnsamma bestämmelser — för vilka en när
mare redogörelse lämnats i propositionerna 1949:204 (s. 151—154) och
1951: 156 (s. 135 f. och 139 f.) och som återfinnes i 6 punkten kungörelsen
den 30 november 1951 (nr 780) med övergångsbestämmelser till tjänste-
pensionsreglementet för präster — innebar att befattningshavarna vid pen
sionsreformens ikraftträdande i allmänhet tillgodoräknades så många
tjänsteår, att till pensioneringsperiodens övre gräns kunde uppnås sam
manlagt 30 tjänsteår. Denna tjänstårsgaranti gäller enligt nyssnämnda
kungörelse emellertid icke vid avgång med förtidspension. Enligt min me
ning bör den i princip ej heller gälla vid förtidsavgång, som av Kungl. Maj:t
medgives präst i samband med indelningsreformens ikraftträdande. Dock
anser jag mig kunna förorda att präst vid sådan avgång får komma i åt
njutande av garantiregeln, därest för honom felas högst 5 år i de för full
pension föreskrivna 30 tjänståren.
En tillämpning av vad jag nu förordat i andra fall än då av präst inne
havd tjänst indrages finner jag icke motiverad.
I huru många fall en förtidspensionering kan bli aktuell låter sig icke nu
bedöma. Såsom jag redan antytt bör emellertid avgång med förtidspension
medgivas mycket restriktivt.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 153 år 1957
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
55
F. Övergångsbefattningar
Förändringar i den församlingsprästerliga organisationen har hittills gjorts utan att man tillgripit övergångs- eller indragningsstat eller liknande anordning.
I ett tidigare avsnitt har redogjorts för den skyldighet att låta sig för flytta till annan tjänst, som ålagts de ordinarie församlingsprästerna genom 12 § prästlönereglementet. Endast till annan i reglementet avsedd ordinarie församlingsprästtjänst kan förflyttning komma i fråga.
Enligt prästlönereglementet är prästs skyldighet att frånträda innehavd ordinarie tjänst ej inskränkt till förflyttning och avgång med pension. 113 § 1 mom. reglementet stadgas nämligen.
Ordinarie präst är skyldig avgå från tjänsten under förutsättningar, som angivas i gällande tjänstepensionsbestämmelser eller som eljest må gälla på grund av bestämmelser antagna av Kungl. Maj:t och riksdagen.
Bakgrunden till detta stadgande redovisas i prästvalskommitténs slutbe tänkande sålunda.
I sitt principbetänkande framhöll 1946 års prästlönekommitté —- i an slutning till sitt förslag om införande av skyldighet för präst att låta sig förflytta, då lämplighetsskäl talade härför — att det kunde invändas, att en förflyttning av en präst, som visat sig icke ha möjligheter till en till fredsställande utövning av sitt kall, icke alltid kunde giva åsyftat gynn samt resultat. I de fall, där orsaken till svårigheterna låge i befattnings havarens olämplighet eller oförmåga till samarbete eller eljest i förhållanden, som hänförde sig helt eller väsentligen till hans personliga egenskaper, med förde en förflyttning blott att svårigheterna överfördes från en församling till en annan. Invändningen pekade emellertid på, att behov till äventyrs kunde föreligga jämväl av en anordning, som möjliggjorde en avkoppling helt och hållet av en olämplig befattningshavare från tjänsten även i fall, där pensionering icke kunde äga rum. En sådan anordning hade på vissa förvaltningsområden genomförts, t. ex. genom inrättande av en disponibili- tetsstat inom utrikesförvaltningen samt av avgångsstater för militära be- ställningshavare och för personal inom polisväsendet. Enligt lönekommit- téns mening vore frågan om en motsvarande anordning på det prästerliga tjänsteområdet förtjänt av övervägande.
Vid remissbehandlingen av prästlönekommitténs principbetänkande an slöt sig såväl kyrkomötet som övriga remissinstanser till tanken på in rättande av en särskild specialstat för prästerna. I flera yttranden, såsom i kyrkomötets och kammarkollegiets, anfördes såsom grund för denna stånd punkt att en lösning av ömtåliga konflikter mellan församling och präst endast sällan torde kunna finnas i en förflyttning av prästen. I 1949 års proposition i prästlönefrågan uttalade föredragande statsrådet, att spörs målet om införande av en dylik specialstat borde närmare utredas i annat sammanhang. Ilan funne på grund härav riktigt, att vid löneregleringen stadgades skyldighet för ordinarie präst att lata sig överföra pa avgangs- stat i enlighet med de bestämmelser, som framdeles kunde bliva antagna av
56
Kungl. Maj:t och riksdagen. I sitt av riksdagen godkända utlåtande över
propositionen uttalade sammansatta stats- och första lagutskottet sin an
slutning till vad föredragande statsrådet sålunda anfört. Med anledning
härav upptog prästlönekommittén i det förslag till prästlönereglemente,
som kommittén framlade i sitt slutbetänkande, här refererade bestämmelse.
Då reglementsförslaget underställdes 1951 års riksdag, anförde samman
satta stats- och första lagutskottet att det vore angeläget att en särskild
prästerlig avgangsstat komme till stand efter förebild av de motsvarande
stater, som funnes inrättade inom utrikesförvaltningen, försvarsväsendet
och det statliga polisväsendet. Detta uttalande godkändes av riksdagen.
Prästvalskommittén föreslår att prästerliga disponibilitetsbefattningar
skall inrättas. Å sådan tjänst skall placeras ordinarie församlingspräst, vars
tjänst indrages i samband med en indelnings- och organisationsreform, samt
präst beträffande vilken föreligger sådana förhållanden, som avses i utta
landena — i samband med prästlönereformen — om inrättande av en
avgångsstat för präster. Med dessa befattningar skall sålunda tillgodoses
alla de behov av speciella stater, som på skilda förvaltningsområden för
anlett inrättande av övergångs-, indragnings-, avgångs- och disponibilitets-
stater. Uppslaget med en enhetlig konstruktion har närmast hämtats från
utrikesförvaltningens disponibilitetsinstitut. I detaljutformningen har kom
mittén däremot anslutit sig till a ena sidan vanligen tillämpade principer
för övergångsstat och å andra sidan den för viss polis- och åklagarpersonal
år 1946 inrättade avgångsstaten. Sin slutliga utformning har kommitténs
förslag fått i ett i slutbetänkandet intaget förslag till kungörelse om präs
terliga disponibilitetsbefattningar.
Enligt kommitténs förslag skall präst, vars tjänst indrages vid indelnings-
reformen, överföras till disponibilitetsbefattning i följande fall.
a) Annan ordinarie församlingsprästtjänst, vartill prästen lämpligen kan
förflyttas, står vid indragningen ej att uppbringa.
b) Kyrkoherde har vid indragningen funnits böra — med eller utan om-
stationering — åtminstone tills vidare placeras å komministertjänst men
förflyttning i löneteknisk bemärkelse till sistnämnda tjänst har ansetts
icke böra ske.
c) Innehavare av kyrkoherde- eller komministertjänst, som indrages och
ersättes med kyrkoadjunktstjänst, föredrager att uppehålla kyrkoadjunkts-
tjänsten framför att bli förflyttad till annan ort och denna önskan finnes
på grund av föreliggande speciella förhållanden böra tillmötesgås.
d) Präst, vars tjänst indragits, överföres till disponibilitetsbefattning för
att på försök uppehålla annan församlingsprästtjänst.
Förslaget, att behovet av övergångsstat — eventuellt indragningsstat —
och avgangsstat skall tillgodoses med en enhetlig anordning, kallad präster
liga disponibilitetsbefattningar, motiveras av kommittén med huvudsak
ligen två synpunkter. Den ena är att överförande å en renodlad avgångs
stat måste för prästen te sig nedsättande; därmed försvåras utnyttjandet
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 153 år 1957
57
av en sådan stat. Som en andra synpunkt anför kommittén att dess förslag möjliggör en enklare författningsreglering än som skulle krävas, om två skilda specialstater inrättas.
Beträffande konstruktionen av de prästerliga disponibilitets- befattningarna m. m. innebär kommitténs förslag huvudsakligen följande.
Beslut om överförande till disponibilitetsbefattning skall meddelas av Kungl. Maj:t, som i samband därmed, enligt av riksdagen godkända grun der, förordnar om inrättande av befattningen. Något visst antal befatt ningar av ifrågavarande slag skall icke finnas inrättade, utan varje befatt ning inrättas först då ett konkret behov av densamma uppkommer. Har präst överförts till disponibilitetsbefattning, är han skyldig att låta sig utnämna till innehavare av ledig, i prästlönereglementet avsedd ordinarie tjänst. Genom sådan utnämning avgår prästen från disponibilitetsbefatt- ningen. Detsamma skall, där ej Kungl. Maj:t i visst fall annorlunda med giver, gälla, om prästen utses till innehavare av ordinarie tjänst, vid vilken eljest utgår avlöning enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. I avseende å Kungl. Maj:ts befogenhet att tillsätta ordinarie prästerlig tjänst genom att till innehavare utse präst, som överförts till disponibilitetsbe fattning, ävensom procederet härvid — hörande av domkapitlet, pastorat och prästen — skall enligt förslaget till ny prästvalslag gälla samma regler som beträffande tillsättning av tjänst genom förflyttning. Till disponibili tetsbefattning överförd präst skall vara skyldig att, där Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, domkapitlet det förordnar, uppehålla i prästlönereglementet avsedd tjänst.
I avseende å löneförmåner till präst, som överförts till disponi bilitetsbefattning, föreslår kommittén följande.
Dylik präst skall i befattningen åtnjuta disponibilitetsarvode. Detta skall utgå under tid, då han ej är förordnad att uppehålla i prästlöneregle mentet avsedd tjänst. Under tid för dylikt förordnande skall han åtnjuta samma avlöningsförmåner, som enligt prästlönereglementet skulle ha till kommit honom, om han alltjämt innehaft den tidigare tjänsten och för ordnandet meddelats jämlikt 7 § prästlönereglementet.
T pensionshänseende skall präst, som överförts till disponibi litetsbefattning, enligt förslaget behandlas som om han även efter över förandet innehaft och utövat den omedelbart dessförinnan innehavda tjänsten.
Kommittén föreslår vidare vissa bestämmelser angående förmånen av tjänstebostad.
För det fall att kyrkoherde eller komminister, som överföres till disponi bilitetsbefattning, förordnas att på samma ort uppehålla kyrkoadjunkts- tjänst, skall domkapitlet kunna besluta, att bostaden skall förbli tjänste bostad för prästen så liinge denne uppehåller kyrkoadjunkturen. Kommittén förutsätter, att domkapitlet inhämtar pastoratets yttrande i saken, men anser icke lämpligt att meddelandet av beslutet göres beroende av pasto ratets samtycke.
Om kyrkoherde, som överföres till disponibilitetsbefattning, förordnas att på samma ort uppehålla en komministratur, får han antagas komma
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
58
att ha samma tjänstebostad som tidigare. I detta fall liksom i det nyss angivna skall bostadsavdrag och bränslekostnadsgottgörelse beräknas som om prästen alltjämt innehade sin tidigare tjänst.
I fråga om gäldandet av lönekostnaderna för präst, som överförts till disponibilitetsbefattning, anför kommittén följande.
Under tid, da präst som överförts till disponibilitetsbefattning icke är förordnad^ att uppehålla ordinarie eller extra ordinarie församlingspräst- tjänst, måste samtliga kostnader för honom tillkommande avlöningsför måner åvila kyrkofonden. Har prästen dylikt förordnande, är med grun derna för finansieringen av prästerskapets avlöning bäst överensstämmande att dessa kostnader åvila det pastorat, vari han uppehåller tjänst, enligt reglerna i 3 § prästlönekostnadslagen. Pastoratet bör därvid ha att svara även för de merkostnader, som kunna uppstå genom att församlingspräst tjänst uppehälles av präst, som överförts till disponibilitetsbefattning. Dessa merkostnader torde i allmänhet bliva förhållandevis små. Erinras må att pastorat ansetts böra svara för kostnaderna för avlönande av såväl tjänstledig församlingspräst som dennes vikarie samt att pastorat enligt gällande bestämmelser ha att bestrida de merkostnader, som kunna upp komma genom att undantagsvis till vikarie å viss tjänst förordnas präst, som i innehavd tjänst uppbär högre avlöning. Efter den effektivisering av den särskilda kyrkliga skatteutjämningen, som skett genom kyrkomusiker- och prästlönereformemas genomförande utan höjning av maximum för för- samlingsavgifterna, synes man icke av hänsyn till pastoraten behöva tveka om att låta dem i första hand stå för dessa kostnader. I de fall då upp komsten av kostnaderna sammanhänger med att församlingens dittillsva- rande, valde präst får i en eller annan form kvarstanna framstår regeln som i särskild grad naturlig. Avgörande har dock för kommittén varit att finansieringsbestämmelsema härigenom bliva enklare. Icke utan starka skäl bör det redan nu så komplicerade avräkningsförfarandet mellan pastoraten och kyrkofonden göras än mera invecklat.
Under åberopande härav föreslår kommittén att pastorat, vari en till disponibilitetsbefattning överförd präst uppehåller församlingsprästtjänst, skall ha att svara för till prästen utgående avlöningsförmåner jämlikt reglerna i 3 § 2 mom. prästlönekostnadslagen.
Enligt kommitténs förslag till prästvalsstadga skall tid, varunder präst varit överförd till disponibilitetsbefattning utan att ha fullgjort prästerlig tjänstgöring, tillgodoräknas honom såsom prästerliga tjänstår.
Förslaget om inrättande av disponibilitetsbefattningar avstyrkes av kammarkollegiet1, statskontoret och riksräkenskapsverket, vilka vidhåller sin i yttranden över kommitténs delbetänkande tillkännagivna uppfattning att skilda specialstater bör inrättas för tillgodoseende av ifrågavarande behov. Helt avstyrkande yttrande har vidare avgivits av Svenska pasto ratens riksförbund. Domkapitlet och stiftsnamnden i Strängnäs godtager en disponibilitetsstat endast som en engångsföreteelse i samband med ge nomförande av en pastoratsreglering.
Kungl. May.ts proposition nr 158 år 1957
Två ledamöter skiljaktiga.
59
Övriga remissinstanser, som yttrat sig i frågan, accepterar disponibilitets- befattningarna som ett varaktigt institut. Domkapitlen i Härnösand och Luleå ävensom Svenska prästförbundet avstyrker dock, att institutet tages i anspråk av organisatoriska skäl. Statens lönenämnd anser, att frågan om överförande till disponibilitetsstat av andra än organisatoriska skäl är av sådan principiell betydelse att den bör prövas i ett vidare sammanhang.
Slutligen framställes i olika yttranden erinringar mot bestämmelsernas innehåll och utformning i övrigt.
Riksräkenskapsverket uttalar i sitt yttrande över kommitténs delbetän kande, att ämbetsverket anser det angeläget att man noga håller i sär de helt olikartade företeelserna övergångs- och indragningsstat å ena sidan samt disponibilitets- och avgångsstat å den andra. Kommitténs förslag om inrättande av disponibilitetsbefattningar innebär ur denna synpunkt en otillfredsställande lösning. Riksräkenskapsverket anser att den hittills brukliga anordningen med övergångsstat bör komma till användning vid indragning av prästtjänster i samband med omregleringen av pastoratsin- delningen, givetvis förenad med tjänstgörings- och förflyttningsskyldighet.
Statskontoret säger sig i yttrande över delbetänkandet icke kunna till styrka att man — huvudsakligen av den anledningen att man icke vill inrätta en särskild indragningsstat för olämpliga präster — för prästernas del tillskapar en specialstat för bland annat övertaliga befattningshavare uppbyggd efter andra grunder än dem, som eljest plägat komma till an vändning vid mera omfattande organisationsförändringar inom statsför valtningen. Statskontoret uttalar i övrigt följande.
Till en disponibilitetsstat plägar som regel överföras personal, som skall hållas i reserv i avvaktan på en eventuell framtida tjänstgöring. En anord ning av sådant slag är emellertid icke behövlig i nu förevarande fall. Med hänsyn till den rådande prästbristen bör det knappast i något fall behöva ifrågakomma, att präster, vilkas tjänster indragits, icke kan beredas arbete. Statskontoret vill för den skull föreslå, att, i analogi med vad som skett vid organisationsreformer på andra områden, ledigblivna präster överföras på en övergångsstat med skyldighet att tjänstgöra i den utsträckning veder börande myndighet anbefaller. Denna tjänstgöringsskyldighet bör regel mässigt utnyttjas. Skulle i enstaka fall inträffa, att prästman icke vidare anses kunna sysselsättas i församlingsprästerlig verksamhet, bör han över föras till indragningsstat.
Kammarkollegiet anför i sitt över delbetänkandet avgivna yttrande, att sättet för tillgodoseende av de genom indelningsreformen uppkommande behoven av specialstater icke bör bestämmas av kommitténs förslag till lösning av det problem, som enstaka för församlingsarbete olämpliga präs ter må utgöra. Kollegiet ansluter sig därför till statskontorets mening, att de präster, vilkas tjänster vid indelningsreformen indrages och som icke blir förflyttade, bör överföras till en övergångsstat eller — undantagsvis — till eu indragningsstat.
Kungl. Maj:ts -proposition nr 153 år 1957
60
Beträffande vad som framkommit vid remissbehandlingen av prästvals- kommitténs slutbetänkande må ytterligare framhållas följande.
Anordningen med övergångsstat bör enligt riksräkenskapsverket till- lämpas även efter indelningsreformens genomförande, då indragning av tjänst påkallas av organisatoriska skäl.
Kammarkollegiets majoritet och statskontoret håller däremot före, att behov av övergångsstat annat än i samband med indelningsrefonnen icke kommer att föreligga med hänsyn till möjligheten att förflytta präst genom utnämning vid tredjegångstillsättning. Enligt den inom kammarkollegiet uttalade skiljaktiga meningen bör emellertid även efter indelningsreformens genomförande fall kunna uppkomma, då det kan vara till gagn att kunna, måhända under en kortare tid, överföra en präst till övergångsstat för att därmed möjliggöra genomförandet av en angelägen indelnings- eller organi- sationsändring, som eljest skulle behöva fördröjas.
Spörsmålet om en specialstat för olämpliga präster bör enligt statskon torets mening icke åter upptagas till prövning nu utan behandlas senare, då uppmärksamhet även bör fästas på motsvarande problem för lärare och övrig inom den civila statsförvaltningen anställd personal.
I samma riktning uttalar sig riksräkenskapsverket och — såsom förut anmärkts — statens lönenämnd.
Vid 1953 års kyrkomöte (bilaga 2, s. 44), vilket ägde rum vid en tidpunkt då prästvalskommitténs delbetänkande ännu ej avgivits, framhölls det beträffande disponibilitetsstaten att kyrkomötet icke hade något i princip att invända mot en anordning av ungefär det slag, nämnda kommitté för ordat i sitt yttrande över pastoratsindelningssakkunnigas betänkande (bi laga 1, s. 122—125). Då kommitténs avsikt emellertid vore, att till denna stat överförda skulle fortsätta att utföra det arbete, som tillhörde deras tidigare befattningar, ifrågasatte kyrkomötet, om anordningen ej borde betecknas som övergångsstat samt den närmare utformningen av densamma lämpas efter vad som vore vanligt vid inrättandet av sådana stater.
Departementschefen. Vid vittgående organisationsreformer inom den statliga förvaltningen har man vanligen ej kunnat helt undgå att överföra tjänstemän på övergångsstat. Försiktigheten synes mig bjuda att man räk nar med att ett behov av sådan stat gör sig gällande vid pastoratsindel- ningsreformens genomförande. I detta hänseende ansluter jag mig alltså i sak till prästvalskommitténs ståndpunkt.
Beträffande åter lämpligheten av att nu inrätta något som motsvarar de på vissa förvaltningsområden förekommande avgångsstaterna är jag mera tveksam. Kommitténs förslag är här föranlett av att riksdagen år 1951 — i sammanhang med införande av förflyttningsskyldighet för präs ter av andra skäl än organisatoriska — uttalade att det vore angeläget att
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
61
en särskild prästerlig avgångsstat komme till stånd efter förebild av de motsvarande stater, som finns inrättade inom utrikesförvaltningen, för- svarsväsendet och polisväsendet. Också enligt min mening kan det inträffa fall, då det vore av stort värde att ha tillgång till en annan åtgärd än för flyttning av präst till annan församlingsprästtjänst. Å andra sidan talar, såsom flera remissmyndigheter framhållit, skäl emot att man upptager detta spörsmål till isolerat bedömande för prästerskapet.
I stället bör en renodlad övergångsstat eller däremot svarande anordning för präster inrättas. Åtminstone tills vidare lär man därvid icke behöva taga hänsyn till andra förhållanden än dem som omedelbart sammanhänger med den allmänna indelningsreformen.
Jag delar prästvalskommitténs åsikt (bilaga 1, s. 123) att med kyrko fondens konstruktion icke väl överensstämmer inrättandet av en över gångsstat. Det syfte, som man i allmänhet vill tillgodose genom inrättande av en övergångsstat, torde på det kyrkliga området kunna uppnås genom införandet av särskilda »övergångsbefattningar». Inrättandet av dylika befattningar kräver vissa ändringar i kyrkofondslagen. Denna lag rymmer i sin 6 § en tämligen detaljerad redovisning av de kyrkliga utgifter, som skall bestridas ur fonden. Härav följer att det ofta blir nödvändigt att vidtaga ändringar i lagtexten. Detta förhållande gör att man bör undvika änd ringar som skulle få träda i kraft först om ett flertal år och som under den mellanliggande tiden skulle försvåra andra ändringar. Förslag om de änd ringar i denna lag, som indelningsreformen påkallar, torde därför böra underställas riksdagen i ett senare sammanhang. Också med ändringar i prästlönekostnadslagen bör anstå.
Vad jag nu anfört innebär emellertid icke att statsmakterna nu skulle behöva underlåta varje sakligt ställningstagande till användningen av över gångsbefattningar vid indelningsreformen. I ett par hänseenden synes grun derna för detta institut vara av så stort intresse för prästerna och försam lingarna, att de bör fastställas i samband med att beslut fattas om indel ningsreformen. Sålunda bör nu fastslås att präst, som överföres till över- gångsbefattning, skall vara skyldig att uppehålla i prästlönereglementet avsedd tjänst liksom att låta sig utnämnas till innehavare av ordinarie sådan tjänst. Vidare åsyftar jag den av prästvalskommittén föreslagna be fogenheten för domkapitel att besluta att kyrkoherde eller komminister, som är försedd med tjänstebostad och som överföres till övergångsbefatt- ning samt förordnas att på samma ort uppehålla kyrkoadjunktstjänst, skall få såsom tjänstebostad behålla denna bostad så länge han uppehåller kyrko- adjunktstjänsten. Sistnämnda förslag har mottagits med övervägande gil lande och också för egen del kan jag biträda det. Vad beträffar de kontanta avlöningsförmånerna till präst, som innehar övergångsbefattning, måste såsom huvudregel giilla att prästen under tid då han uppehåller tjänst er
Kungl. May.ts 'proposition nr 153 år 1957
håller lön såsom om han erhållit förordnandet innan han fördes till dylik befattning. Likaså måste prästen under tid då han saknar sådant förord nande vara berättigad till lön efter den lönegrad han innehade före över förandet till övergångsbefattning. Detaljutformningen av sistnämnda två huvudregler synes mig böra övervägas ytterligare. Spörsmålet om fördel ningen mellan pastorat och kyrkofonden av kostnader för avlöningsför måner åt präst, vilken innehar övergångsbefattning och uppehåller försam lingsprästtjänst, torde såsom omedelbart sammanhängande med ändringar i prästlönekostnadslagen och kyrkofondslagen icke lämpligen böra upp tagas nu.
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
G. Lönegradsinplaceringens genomförande
För det huvudsakliga innehållet i de sakkunnigas förslag rörande löne gradsinplaceringens genomförande och de däröver avgivna yttrandena har en redogörelse lämnats å sid. 151—158 i Kungl. Maj:ts förutnämnda skrivelse nr 2 till 1953 års kyrkomöte (bilaga 1), till vilken jag tillåter mig att hänvisa. Särskilda utskottets av kyrkomötet godkända uttalande i före varande fråga återfinnes i dess betänkande (bilaga 2) å sid. 47.
Departementschefen.
I likhet med de sakkunniga anser jag, att vid ikraft
trädandet av de nya inplaceringsreglerna — vilka bör träda i kraft sam tidigt med den nya tjänsteorganisationen och indelningen — samtliga kyrkoherde- och komministertjänster bör inplaceras i lönegrad enligt de nya reglerna, oavsett om tjänsterna beröres av indelnings- och organisa- tionsändringen eller ej.
Jag anser mig vidare böra tillstyrka, att i samband med den allmänna omregleringen av pastoratsindelningen för varje pastorat fastställes en per sonalförteckning, upptagande i pastoratet inrättade ordinarie och extra ordinarie tjänster, med angivande av lönegradsplacering för dessa.
Vid omreglering av pastoratet genom sammanläggning eller delning torde ny personalförteckning böra fastställas. Med den ståndpunkt jag intagit i frågan om församlingsindelningens inverkan på lönesättningen bör — till skillnad från vad de sakkunniga föreslagit — ändring i församlingsindelningen icke föranleda ändring i personalförteckningen. Ny personalförteckning torde vidare böra fastställas, då — efter den tidpunkt dylik förteckning senast fastställdes — vid vart och ett av fem på varandra följande kalen derårsskiften pastoratets invånarantal enligt gällande inplaceringsregler givit utslag för högre eller lägre lönegradsplacering. Därest tjänst ned flyttas i lönegrad, bör innehavaren av tjänsten likväl bibehållas vid sina löneförmåner.
63
I prästlönereglementet finns i 46 § sista stycket intaget ett stadgande
om att präst är pliktig att underkasta sig särskilda — av Kungl. Maj:t och
riksdagen beslutade — bestämmelser angående avlöningsförmåner vid så
dan förflyttning från högre till lägre ordinarie församlingsprästerlig tjänst,
som sker i följd av en allmän omreglering av pastoratsindelningen och
tjänsteorganisationen i pastoraten. De sakkunniga har föreslagit, att denna
skyldighet icke genomföres. Enligt deras mening är det omöjligt att upp
ställa någon för alla olika fall rättvis regel, därest ifrågavarande villkor i
prästlönereglementet skulle effektueras. Genomföres icke ifrågavarande
villkor i prästlönereglementet, bör enligt de sakkunniga ej heller det i vissa
tjänstinnehavares fullmakter intagna förbehållet enligt Kungl. Maj:ts
cirkulär den 11 november 1949, nr 572, sättas i kraft. Cirkuläret bör därför
enligt de sakkunniga snarast upphävas.
Av remissmyndighetema har endast statskontoret ansett sig icke kunna
biträda sakkunnigförslaget.
Vad de sakkunniga anfört och föreslagit i sistnämnda hänseende föranle
der icke någon erinran från min sida.
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 år 1957
H. Provindelning m. m.
Såsom jag i tidigare avsnitt framhållit är problemet med avseende å
pastoratsindelningen och tjänsteorganisationen i pastoraten främst att
verkställa en lämpligare fördelning av det nuvarande totala antalet präst
tjänster.
Till åskådliggörande av hur indelningen och organisationen skulle te sig
vid en tillämpning av de av mig föreslagna normerna har inom ecklesia
stikdepartementet upprättats ett utkast till sådan indelning och organi
sation. Liksom i de sakkunnigas utkast har pastoraten i Stockholm icke
medtagits.
Enligt sistnämnda utkast skulle antalet församlingsprästerliga tjänster
•— domprosttjänsterna oräknade — uppgå till 2 540, vilket innebär en
minskning av antalet tjänster i jämförelse med då (oktober 1952) gällande
tjänsteorganisation med 1. Det inom departementet upprättade utkastet
omfattar sammanlagt 2 541 tjänster. Då antalet tjänster i riket utom
Stockholm sedan oktober 1952 ökat med ett 10-tal (huvudsakligen kyrko-
adjunkturer i städer), räknar jag med att den prästerliga organisationen i
Stockholm skall kunna utvidgas med ett mindre antal tjänster.
Antalet befattningshavare i de olika tjänstekategorierna enligt organisa
tionen i oktober 1952 och enligt de nämnda utkasten framgår av följande
sammanställning.
64
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 153 år 1957
Kyrkoherdar Komministrar
Kyrko-
adjunkter
Summa
Organisationen i oktober 1952 ...........
1338
855
348
2 541
Sakkunnigas utkast ..............................
1 145
848
547
2 540
Departementsutkastet ..........................
1166
852
523
2 541
Fördelningen på lönegrader av de i departementsutkastet upptagna
tjänsterna motsvarar i stort fördelningen i de sakkunnigas utkast till in
delning och organisation.
I. Ekonomisk uppgörelse m. m.
För ekonomiska uppgörelser mellan berörda pastorat vid sådan ändring
i pastoratsindelningen, som icke samtidigt utgör ändring i församlingsin
delning, finns icke några i författning givna regler. Lagen den 13 juni 1919
om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning
(indelningslagen) är icke tillämplig å pastorat som sådant utan endast å
kommun, församling och särskilt bildat — sammansatt — skoldistrikt. I
viss utsträckning har emellertid lagen analogivis tillämpats även vid änd
ring i pastoratsindelning.
I Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2 till kyrkomötet (bilaga 1) har å sid.
134—140 lämnats en redogörelse för de regler, som enligt de sakkunnigas
mening kan tänkas bli följda vid ekonomiska uppgörelser mellan försam
lingar, som tillhört ett och samma pastorat men vid reformen läggs till
skilda sådana, ävensom däröver avgivna yttranden. Särskilda utskottets
uttalande, vilket godkänts av kyrkomötet, återgives å sid. 44—45 i dess
betänkande (bilaga 2).
Departementschefen.
Den redogörelse, som de sakkunniga lämnat rörande
tänkbara regler vid ekonomiska uppgörelser i samband med pastoratsin
delningen, har lämnats utan erinran av kammarkollegiet, Svenska stadsför
bundet och stiftsnämnden i Växjö. Domkapitlet i Lund, stiftsnämndema
i Strängnäs och Göteborg samt länsstyrelsen i Hallands län och Svenska
pastoratens riksförbund har däremot framhållit, att vissa olägenheter och
svårigheter kan uppkomma med det förfarande med boställen och präst
gårdar, som de sakkunniga föreslagit.
För egen del finner jag icke någon anledning att vid nu ifrågavarande
ekonomiska uppgörelse frångå hittills tillämpad praxis och jag ansluter mig
därför till vad de sakkunniga anfört.
J. Behandlingsordningen
Rörande tillvägagångssättet vid reformens genomförande föreslår pasto-
ratsindelning ssakkunnig a (bilaga 1 sid. 118), att Kungl. Maj:t uppdrager
åt domkapitlen att — sedan berörda församlingar och därvarande präster
skap beretts tillfälle att yttra sig — avgiva förslag till ny indelning och
organisation för respektive stift i enlighet med godtagna riktlinjer samt att
översända förslagen med tillhörande handlingar till kammarkollegiet för
avgivande av utlåtande.
Sedan beslut fattats om ny pastoratsindelning och organisation samt om
tidpunkten för den nya indelningens ikraftträdande, bör enligt de sakkun
niga meddelas övergångsbestämmelser, avseende att möjliggöra för försam
lingarna i nybildat pastorat att utse pastoratskyrkoråd för beredning av
fråga om utgifts- och inkomststat för nästfoljande år m. m. Innehavare av
tjänster, som skall indragas, torde därefter böra beredas tillfälle att anmäla
önskemål i fråga om förflyttning.
Kyrkomötet (bilaga 2 sid. 41—42 och bilaga 3 sid. 1—2) har icke i och
för sig haft något att erinra mot sakkunnigförslaget, men föreslår beträf
fande handläggningen i kammarkollegiet, att Kungl. Maj:t utser represen
tanter för svenska kyrkan i dess helhet och för respektive stift att deltaga
i handläggningen av de med pastoratsreformen sammanhängande frågorna.
De rikskyrkliga representanterna, två till antalet, en lekman och en präst,
bör tillerkännas ställning som adjungerade ledamöter. Stiftsrepresentanter
na föreslås skola utgöras av vederbörande biskop jämte en präst och två
lekmän. Enligt kyrkomötet bör dessa deltaga med yttrande och förslags
rätt i samtliga ärenden rörande respektive stift.
Departementschefen. Jag har icke funnit skäl till erinran mot vad de
sakkunniga föreslagit i nu förevarande avseende.
Kyrkomötets förslag om förstärkning av kollegiet med två adjungerade
ledamöter finner jag väl motiverat. Från flera synpunkter måste det vara
värdefullt, att representanter för de kyrkliga intressena erhåller tillfälle att
deltaga i ärendenas behandling i kammarkollegiet. Jag vill därför tillstyrka
detta förslag. Förslaget om stiftsrepresentanter anser jag mig däremot icke
böra förorda.
De ärenden, varom nu är fråga, torde för såväl domkapitlen som kam
markollegiet innebära en sådan ökad arbetsbelastning, att man har anled
ning räkna med att en förstärkning av dessa myndigheters organisation
skall bli nödvändig. Personalförstärkningen inom kollegiet torde emellertid
bli erforderlig först under budgetåret 1958/59. Frågan om anvisande av
medel för bestridande av kostnaderna för den erforderliga personalförstärk-
ningen inom kammarkollegiet ävensom till ersättningar åt de adjungerade
5 — Bihang till riksdagens protokoll 1057. 1 sand. Nr 153
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
65
66
ledamöterna torde få prövas i samband med behandlingen av kollegiets
anslagsäskanden för budgetåret 1958/59.
För domkapitlens del kan däremot behov av personalförstärkning upp
komma under nästa budgetår. Då det är svårt att för närvarande beräkna
härför erforderliga medel, torde jag senare få återkomma till denna fråga.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 153 år 1957
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
67
V. Kostnadsberäkningar
Pastoratsindelningssakkunniga (bilaga 1 sid. 158—160) beräknar, att vid
ett genomförande av ny pastoratsindelning och tjänsteorganisation i enlig
het med de sakkunnigas utkast skulle i fråga om lönekostnaderna upp
komma en årlig besparing av ungefär 90 000 kronor, dock att under en
övergångsperiod vissa merkostnader skulle tillkomma.
De sakkunniga förutsätter nämligen, såsom i ett föregående sammanhang
framhållits, att präst, som i samband med den allmänna pastoratsregle-
ringen förflyttas till lägre tjänst, ej nedflyttas i den lägre lönegraden utan
bibehålies vid dittillsvarande löneställning. Merkostnaderna härför har de
sakkunniga uppskattat till högst 145
000
kronor för år. Ytterligare mer
kostnader följer av regeln att präst, som ej förflyttas men vars tjänst enligt
de nya reglerna för lönegradsinplaceringen nedflyttas i lönegrad, personli
gen skall åtnjuta lön enligt den dittillsvarande, högre lönegraden. Jämväl
dessa merkostnader torde, enligt de sakkunniga, kunna antagas bli för
hållandevis ringa.
Kostnaderna för andra avlöningsförmåner än lön (vikariatsersättning,
reseersättning, sjukvård o. dyl.) torde, enligt de sakkunniga, icke komma
att undergå några ändringar av större betydelse vid genomförandet av en
indelning och organisation i enlighet med utkastet. Såvitt gäller kostna
derna för reseersättning torde visserligen på grund av omfördelningen av de
prästerliga arbetskrafterna antalet resekilometer för församlingsprästerna
komma att öka på mellersta och södra Sveriges landsbygd men minska i
landets nordliga delar.
I fråga om de sakkunnigas kostnadsberäkningar får jag erinra om att
kyrkoadjunktstjänsterna numera uppflyttats från 24 till 25 lönegraden. Då
enligt de sakkunnigas utkast antalet dylika tjänster skulle öka med 199,
bör man — såsom kammarkollegiet framhållit — beträffande dessa tjänster
räkna med en kostnadsökning av mer än
100
000 kronor. Denna ökade
kostnad överstiger besparingen enligt förslaget. Å andra sidan torde de
förut nämnda merkostnaderna bli mindre än beräknat på grund av det
stigande antalet vakantsatta tjänster.
Lönekostnaderna vid en pastoratsindelning och församlingsprästerlig or
ganisation enligt det inom ecklesiastikdepartementet uppgjorda utkastet
beräknas understiga lönekostnaderna vid nuvarande indelning och organi
sation med icke fullt 200
000 kronor. Då jag emellertid här förut räknat
med att i viss utsträckning även tillgodose organisationen i Stockholm
med ytterligare tjänster, torde kostnaderna i stället överstiga de nuvarande
68
lönekostnaderna med omkring 15
000
kronor. Vad beträffar merkostnaderna
för de präster, som oaktat förflyttning till lägre tjänst bibehålles vid dit-
tillsvarande löneersättning, beräknar jag dessa kostnader till under de när
maste åren omkring 100
000 kronor för år.
Mot de sakkunnigas beräkningar rörande andra avlöningsförmåner än
lön har jag icke någon erinran.
För begränsande av antalet gudstjänstsammanlysningar har här förut
av mig tillstyrkts anslag ur kyrkofonden med
100
000
kronor per år.
Förutom de nu nämnda torde även uppkomma vissa kostnader av en-
gångsnatur, såsom kostnader i samband med centralisering av pastors
expeditioner, för arkivfrågornas lösning och för indelningsfrågornas hand
läggning i domkapitlen och kammarkollegiet. Dessa kostnader är svåra att
nu bedöma, men de kommer uppenbarligen icke att bli så stora, att de bör
få inflytande på reformfrågans allmänna bedömande.
I skrivelse den 25 november 1955 har statskontoret anmält bland annat,
att i förskott från kyrkofonden för gäldande av kostnaderna för den av
pastoratsindelningssakkunniga verkställda översynen m. m. utanordnats
192 017 kronor 26 öre. Ifrågavarande kostnader torde böra avföras på
kyrkofonden.
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 153 år 1957
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
69
VI. Hemställan
Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att
1
. godkänna av mig förordade riktlinjer och normer för
genomförande av ny indelning och tjänsteorganisation för
de territoriella pastoraten i riket;
2
. godkänna av mig förordade grunder för inplacering av
kyrkoherde- och komministertjänster i lönegrad;
3. medgiva, att kostnaderna för den av pastoratsindel-
ningssakkunniga verkställda översynen av pastoratsindel-
ningen och den församlingsprästerliga organisationen må
avföras på kyrkofonden.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem
ställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Margareta Almling
70
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 153 år 1957
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Sid.
I. Inledning ...............................................................................................
3
II. Huvudgrunderna för reformen..............................................................
6
Allmänna synpunkter ............................................................................ 6
Befolkningsomflyttningen...................................................................... 8
Prästernas arbetsuppgifter, arbetsdistrikt för pastoralvård, antal
församlingar i pastorat ......................................................................
10
Förhållandet till kommunindelningen .............................. 12
Gudstjänstturordning, sammanlysning av gudstjänst........................... 14
En- eller flerprästpastorat .............................................................
20
Gemensamma prästtjänster .................. i.............................. .............. 24
Allmänna normer för indelning och organisation.......................... 26
III. Vissa specialfrågor ................................................................................. 32
Tjänstegraderingen och prästernas befordringsförhållanden.................. 32
Tjänstebostad åt kyrkoadjunkt .............................................................. 33
Särskilt tjänstgöringsområde och prästs stationering............................. 33
Centralisering av kyrkobokföringen........................................................
35
Särskilt kyrkobokföringsdistrikt .............................................................. 36
Anskaffande av bil för tjänstebruk ........................................................ 36
Lönegradsinplacering för kyrkoherdar och komministrar...................... 37
IV. Indelningsreformens genomförande m. m.................................................. 41
A. Allmänna synpunkter ......................................................................... 41
B. Samtidigt genomförande m. m............................................................. 43
C. Vakantsättning ................................................................................... 47
D. Förflyttning......................................................................................... 50
E. Förtidspensionering ............................................................................ 52
F. Övergångsbefattningar ....................................................................... 55
G. Lönegradsinplaceringens genomförande ............................................ 62
H. Provindelning m. m............................................................................... 63
I. Ekonomisk uppgörelse m. m................................................................. 64
J. Behandlingsordningen ......................................................................... 65
V. Kostnadsberäkningar ................................................................................ 67
VI. Hemställan ............................................................................................. 69
Kungl. Maj:ts proposition nr 153 år 1957
71
BILAGOR
Kungl. Maj :ts skrivelse, nr 2, till kyrkomötet angående en reform av
den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen i riket m. m.; given Stockholms slott den 12 augusti
1953 ...................................................................................................
Särskilda utskottets betänkande, nr 1, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts skrivelse angående en reform av den territoriella pastorats
indelningen och den församlingsprästerliga organisationen i riket
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner..........................................
Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 34, i anledning av Kungl.
Maj:ts skrivelse angående en reform av den territoriella pastorats
indelningen och den församlingsprästerliga organisationen i riket
m. .. ......................................................................................................
Särskilda utskottets betänkande, nr 3, i anledning av väckta motioner
angående pastorats rätt dels att besluta utökning av den försam
lingsprästerliga organisationen, dels ock att, om det har därför till
räckliga boställstillgångar, bibehålla prästtjänst och söndaglig guds
tjänst ..................................................................................................
Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 36, angående pastorats rätt att
besluta utökning av den församlingsprästerliga organisationen m. m.
Bilaga 1
Bilaga 2
Bilaga 3
Bilaga ^
Bilaga 5
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
1
Bilaga 1.
Nr 2
Kungl. Maj ds skrivelse till kyrkomötet angående en reform av
den territoriella pastoratsindelningen och den för-
samling sprästerlig a organisationen i riket m. m.; gi
ven Stockholms slott den 12 augusti 1953.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats
rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, inhämta kyrkomö
tets yttrande i däri angivna frågor.
GUSTAF ADOLF
Ivar Persson.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
12 augusti 1953.
Närvarande:
Statsministern
E
rlander, ministern för utrikes ärendena
U
ndén, statsrå
den
Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Norup,
H
edlund
, P
ersson
, H
jalmar
N
ilson
.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, fråga om en reform
av den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
tjänsteorganisationen i riket m. m. samt anför därvid följande.
Inledning
Genom särskilda propositioner år 1949 nr 204 och år 1951 nr 156 under
ställde Kungl. Maj:t riksdagen förslag till nya grunder och bestämmelser för
regleringen av prästernas avlöning m. in., vilka förslag av riksdagen (Rskr
1949:399 och 1951:321) i huvudsak godkändes. I enlighet härmed utar
betade lagar och övriga författningar har därefter utfärdats och den nya
regleringen har Irätt i kraft den 1 januari 1952. Härigenom upphävdes
bland annat 1910 års prästlöneregleringslag ävensom de speciella avlönings-
bestämmelserna i de jämlikt nämnda lag för prästerskapet i de särskilda
pastoraten för — i regel — en tjuguårsperiod meddelade lönereglerings-
resolutionerna. I vad dessa tillika innefattade föreskrifter om pastoratens
indelning och antal präster i olika tjänstegrader o. d. prolongerades däre
mot resolutionsbestämmelserna att alltjämt gälla intill dess annat blev i
vederbörlig ordning beslutat.
Vid framläggandet av 1949 års proposition i ämnet upptog föredraganden,
dåvarande statsrådet Nils Quensel, i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
(Prop. 1949: 204 s. 42 ff.) — med föranledande av en av statskontoret
därom framställd anmärkning — till särskilt skärskådande frågan om sam
bandet mellan den ifrågavarande avlöningsreformen samt pastoratsindel-
ningen i riket och den prästerliga organisationen inom pastoraten. Ilan
erinrade därvid till en början, hurusom alltsedan 1910 års prästlöneregle
ringslag trätt i tillämpning ett utomordentligt omfattande arbete nedlagts
på de kyrkligt-regionala indelningsfrågorna och på den församlingspräster-
liga organisationen. Utredningen i dessa frågor hade i regel företagits i sam
band med uppgörande av förslagen till löneregleringar för de särskilda
pastoraten, men i ett par fall hade utredningar skett för större regionala
avsnitt i ett sammanhang (åren 1918—19 för Visby stift och åren 1919—22
för skånedelen av Lunds stift). För pastoratens del hade indelningsänd-
ringarna bestått i sammanslagningar och delningar. Ändringarna i den
prästerliga organisationen hade avsett indragning eller nyinrättande av
prästerliga biträdesbefattningar. Då pastoratens antal i riket nedgått från
1 412 år 1913 till 1 350 år 1948, hade sålunda under den mellanliggande
perioden antalet pastoratssammanslagningar överstigit antalet pastorats-
delningar med 62 och antalet kyrkoherdetjänster i riket nedbringats med
samma siffra. Vad beträffar komministraturerna uppgick antalet sådana till
944 år 1914 mot 880 år 1948 och indragningarna av komministraturer under
perioden hade alltså överstigit antalet nyinrättade befattningar med 64. De
icke-ordinarie »fasta» biträdesbefattningarna av viss äldre karaktär, vilka
år 1914 utgjorde 125, hade alla indragits men i viss usträckning ersatts med
(icke-ordinarie) kyrkoadjunktstjänster. Ett sammanlagt icke så obetydligt
antal kyrkoadjunktstjänster hade därjämte inrättats i andra, folkrikare
pastorat. Då kyrkoadjunktsbefattningarnas antal år 1948 uppgick till 346,
hade sålunda ökningen från år 1914 av de »fasta» icke-ordinarie befattning
arna varit 221, motsvarande genomsnittligt för riket i dess helhet cirka en
sjättedels tjänst per pastorat. I anslutning härtill framhöll föredragande
statsrådet vidare i huvudsak följande.
Vid återblicken på detta indelnings- och organisationsarbete är att upp
märksamma, huru arbetet hämmats av särskilda omständigheter av rättslig
natur, i följd varav tillämpningen av meddelat beslut om pastoratssamman-
2
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
3
slagning och tjänsteindragning merendels måst göras beroende av vederbö
rande befattningshavares avgång från tjänsten — genom dödsfall, tillträde
av annan befattning eller pensionering — och nyregleringen således i regel
kommit att fördröjas under en lång följd av år, ofta i decennier och i enstaka
fall för en mansålder. Prästerna är nämligen — i motsats till vad som gäller
för så gott som alla större grupper av befattningshavare i allmän tjänst —
icke underkastade förflyttningsskyldighet vid fall av organisationsändringar,
och gällande lagstiftning om tillsättning av prästerliga tjänster är icke av
passad för ett utkrävande av en sådan skyldighet. De kyrkliga indelnings-
och organisationsfrågorna kommer emellertid — oavsett de arbetsresultat
som på området dittills nåtts — att under den närmaste framtiden påkalla
en förstärkt uppmärksamhet, bland annat med hänsyn till utfallet av om
regleringen av de borgerliga primärkommunerna. Det gäller härvid närmast
att undanröja de »geografiska oregelbundenhcter», som uppkommer för de
fall då gränserna för de nya borgerliga kommunerna skär pastoratsgräns.
Det blir då också nödvändigt att — liksom tidigare skett för Visby stift
och för de skånska länen inom Lunds stift — taga itu med de kyrkliga in
delnings- och organisationsfrågorna icke isolerat för ett särskilt pastorat i
sänder utan i ett sammanhang för alla pastoraten inom ett stift eller inom
en länsdel av ett stift. Möjligen kommer därvid tillika att anmäla sig ett
särskilt avvägningsproblem med hänsyn till den rätt stora ojämnhet, som
obestridligen för närvarande råder i avseende å fördelningen av de tillgäng
liga prästerliga arbetskrafterna mellan rikets olika delar, varvid i förgrun
den kommer den missgynnade ställning, som de stora landsbygdsområdena
i Övre Norrland utan gensägelse intager. För att de här mötande problemen
skall kunna med någon högre grad av effektivitet praktiskt angripas och få
en lösning inom rimlig tid, måste förutberörda rättsliga hinder först undan
röjas. Vad angår förflyttningsskyldigheten kommer så att ske i och med
avlöningsreformens genomförande. Beträffande prästvalsbestämmelsernas
anpassning till det uppkomna nya rättsläget bör en utredning snarast möj
ligt igångsättas.
Föredragande statsrådets här återgivna uttalanden godkändes av riks
dagen med åberopande av vad riksdagens sammansatta stats- och första
lagutskott därutinnan anfört i sitt över Ivungl. Maj:ts ifrågavarande propo
sition avgivna utlåtande, nr 2. I utlåtandet (s. 69) anförde utskottet i
denna fråga bland annat följande.
Utskottet kan i allt väsentligt instämma i det av föredraganden anförda.
I samband härmed vill utskottet understryka vikten av att en rationali
sering av pastoratsindelningen snarast kommer till stånd. Härvid bör fram
för allt eftersträvas, att de nu till icke ringa antal förekommande alltför små
pastoraten genom indelningsändringar bringas att uppgå i större enheter.
Det synes lämpligt att i görligaste mån hänsyn tages till indelningen i bor
gerliga kommuner, sådan densamma kommer att gestalta sig enligt den
nyligen beslutade reformen. Härigenom torde vissa besparingar kunna vin
nas, och det är angeläget, att alla möjligheter härtill tillvaratages. Rationa
liseringen av pastoratsindelningen är emellertid en fråga, som tarvar ingå
ende förberedelser. För arbetet med dessa förberedelser måste det vara av
stor betydelse, att man kan räkna med att det hinder, som ligger i den för
närvarande praktiskt taget obefintliga förflyttningsskyldigheten för präs
terna, kommer att bortfalla i och med löneregleringens genomförande.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
4
I anslutning hiirtill må erinras om att Kungl. Maj:t i syfte att underlätta
framtida indelnings- och organisationsändringar genom cirkulär den 11
november 1949 till domkapitlen m. fl. myndigheter förordnat, att i fullmakt
å ordinarie prästerlig tjänst inom bland annat de territoriella pastoraten
skall intagas förbehåll om skyldighet för den till tjänsten utnämnde att
underkasta sig de ändringar i fråga om tjänstgöring och lönevillkor, som kan
bli en följd av efter hans utnämning ikraftträdande ändring i den ecklesia
stika indelningen och därav påkallad omorganisation av den prästerliga
tjänstgöringen eller av ändrad prästlönelagstiftning.
Genom beslut den 3 mars 1950 bemyndigade Kungl. Maj:t härefter stats
rådet Quensel att tillkalla särskilda sakkunniga dels för översyn av pasto-
ratsindelningen och den församlingspriisterliga organisationen, dels ock för
beredning av den förutberörda, i samband med en indelningsreform aktuali
serade lagstiftningsfrågan på prästvalsområdet.
I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed statsrådet anmälde först-
berörda indelnings- och organisationsfrågor, framhöll han — efter att i
korthet ha redogjort för vad därutinnan tidigare förekommit — angelägen
heten av att dessa frågor just i det förevarande sammanhanget upptages till
en förberedande omprövning från mera allmänna och principiella utgångs
punkter samt behovet av att fastare riktlinjer erhålles för det administra
tiva arbetet på detta område. Till belysning av några av de vid ett dylikt
utredningsarbete mötande problemen framhöll statsrådet vidare i huvudsak
följande.
Det otillfredsställande i den nuvarande pastoratsindelningen kan illustre
ras med några statistiska sifferuppgifter. Det finns sålunda, å ena sidan,
ett antal pastorat med mycket obetydlig folkmängd — den 1 januari 1948
fanns 5 pastorat med mindre än 600 och 210 pastorat med mindre än 1 500
invånare. Å andra sidan förekommer ett antal storstadspastorat med myc
ket stor folkmängd, i några fall uppgående till inemot och till och med
överstigande 100
000.
Kostnaderna för den prästerliga organisationen i de särskilda pastoraten
bestrides till mycket väsentlig del av medel som uttages för riket i dess
helhet genom beskattning efter lika grund. Det måste med hänsyn härtill
vara ett särskilt riksintresse att tillse, att samhällets ekonomiska uppoff
ringar för ifrågavarande ändamål ger bästa möjliga utbyte. Detta kan
endast ske, om de vid varje tidpunkt tillgängliga prästerliga arbetskrafterna
så fördelas att dessa fullt och effektivt utnyttjas.
Ojämnheten i pastoratsindelningen innebär emellertid icke blott en ojämn
fördelning av kyrkoherdetjänsterna utan har även medfört en markerad
ojämnhet i fördelningen å pastoraten av prästerliga biträdesbefattningar
och därmed alltså i fråga om den folkmängd, som belöper på varje tjänst
görande präst. Problemet om den prästerliga organisationen är därför i lika
hög grad en fråga om den lämpligaste indelningen av riket i pastorat som en
fråga om prästernas lämpliga fördelning på folkmängden i landet.
Av grundläggande betydelse för en prästs tjänstearbete är givetvis stor
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
5
leken av den folkmängd, som han bär att betjäna. Ett ställningstagande är
därför ofrånkomligt till frågan om det ungefärliga folkmängdstal, för vilket
anställandet av särskild präst i normala fall skall anses motiverat. Givet är
emellertid, att församlingarnas särskilda struktur (geografiska och kommu-
nikatoriska förhållanden) också kräver beaktande. Våra rent agrara för
samlingar, församlingar med en eller flera markerade tätorter, stads- och
storstadsförsamlingarna samt de särpräglade ödeviddsförsamlingarna i de
norra provinserna utgör här huvudtyperna.
Även för landets indelning i pastorat är dessa geografiska förhållanden av
betydelse. Härvid kan emellertid även böra tagas skälig hänsyn till de
historiska förhållanden, som i många fall betingat den nuvarande pastorats-
indelningen.
Bland problem, som i det åsyftade sammanhanget därjämte aktualisera
des, nämnde statsrådet härefter främst principerna dels för inrättande av
särskilda kyrkobokföringsdistrikt, dels för de biträdande prästernas statio-
nering inom vederbörande pastorat. Slutligen framhöll statsrådet önskvärd
heten av att i samband med utredningen verkställdes en provindelning av
stift av olika typer.
Vad särskilt beträffar den inverkan, som den sålunda förutsatta pasto-
ratsindelningsreformen kunde röna av den år 1946 beslutade och numera
— den 1 januari 1952 — ikraftträdda nyindelningen av de borgerliga kom
munerna, må här till en början sammanfattningsvis erinras om de riktlinjer,
som för den sistnämnda reformen anlades.
Syftet med kommunindelningsreformen var främst att skapa befolknings
mässigt och ekonomiskt starkare enheter men även att åstadkomma en viss
utjämning av de stora olikheterna i sådana hänseenden mellan de enskilda
dåvarande primärkommunerna. Av uttalanden såväl i propositionen i äm
net (Prop. 1946: 236 s. 60 ff.) som i konstitutionsutskottets däröver av
givna utlåtande (KU 19 s. 11 f.), vilket av riksdagen godkändes (Rskr 340),
framgår, att en helt schablonmässig lösning av frågan om kommunernas
storlek härvid befanns utesluten. Hänsyn måste i varje fall tagas till geogra
fiska betingelser, bebyggelse- och kommunikationsförhållanden, existerande
indelningar, de ekonomiska och kulturella förbindelsernas inriktning, vissa
traditioner o. s. v. För folkmängden angavs likväl ett befolkningstal av 2
000
invånare såsom en för normala fall lägsta gräns nedåt. Denna minimigräns
kunde av ett flertal skilda skäl få underskridas. Konstitutionsutskottet
underströk särskilt, att nödig hänsyn borde tagas till förefintligheten av en
utpräglad folkmening, så långt detta vore förenligt med reformens huvud
syfte och en lämplig indelning kunde i de enskilda fallen åstadkommas.
Vetoriitt för kommunerna gentemot indelningsförslag var däremot icke
förenlig med förslagets karaktär av allmän reglering. — Enligt ett av dåva
rande statsministern i anslutning härtill i riksdagen gjort särskilt uttalande
(Rprot. IT 1946: 43 s. 3) borde vid indelningen eftersträvas kommuner med
snarare över än under 3 000 invånare; sistnämnda befolkningstal och icke
minimigränsen av
2
000
invånare var följaktligen att fatta såsom riktpunkt
för kommunindelningen.
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.
6
I avseende å vad vid kommunindelningsreformens genomförande förut
sattes i fråga om pastorats- och kommunindelningarnas förhållande till
varandra må här vidare nämnas följande.
Lnder förarbetena till 1946 års kommunala nyindelningslag förbisåg man
ingalunda betydelsen av förhållandet mellan den kommunala och den
kyrkliga indelningen. I direktiven för den år 1943 tillsatta kommunindel-
ningskommittén heter det bland annat, att den nyindelning varom var
fråga uteslutande avsåg den borgerliga kommunen och icke vare sig socknen
såsom kameral enhet eller den kyrkliga församlingen. En annan sak var
att utredningen måste undersöka, i vad mån dess förslag finge sådana
verkningar, att nya eller ändrade bestämmelser erfordrades inom de områ
den, som reglerade socknens eller församlingens rättsförhållanden.
I kommunindelningskommitténs betänkande del II (SOU 1945: 38 s.
223 ff.), vilket i huvudsak ligger till grund för 1946 års lag i ämnet, berör
des särskilt frågan om förhållandet mellan kommun- och pastoratsmåel-
ningen. Kommittén framhöll bland annat, att rikets olika indelningar från
principiell synpunkt helst icke borde skära varandra. Ju mera de olika in
delningarna skär varandra, desto svårare blir de att överblicka. Samarbetet
mellan de olika myndigheter och andra förvaltningsorgan, vilkas verksam
hetsområden avgränsas genom de olika indelningarna försvåras. Om
kommunernas gränser skär pastoratens, försvagas samhörigheten antingen
inom kommunerna eller inom pastoraten eller inom bådadera. I längden
torde det främst inverka på samhörigheten inom pastoraten, eftersom de
har färre gemensamma angelägenheter än kommunerna. De särskilda sam
hälleliga verksamhetsgrenarna syftar i stort sett mot samma mål, det
allmänna bästa. Det är därför av stor vikt, att de olika förvaltningsorganen
upprätthåller kontakt med varandra såväl vad beträffar verksamheten
i allmänhet som vad angår handläggningen av särskilda ärenden. Flera för
fattningar, t. ex. fattigvårdslagen, förutsätter samverkan mellan de borger
liga och kyrkliga kommunala organen. Om olika delar av en kommun
tillhör skilda pastorat, försämras i viss mån kontakten mellan de borgerliga
och kyrkliga organen och prästerskapets möjligheter till insatser inom
socialvården och undervisningsväsendet kan i ogynnsamma fall minskas
genom splittringen. Redan till följd av att kommun och församling icke
längre sammanfaller kommer utdebiteringen för kyrkliga ändamål att
växla inom olika kommundelar. Om de olika kommundelarna dessutom
tillhör olika pastorat, tillkommer ytterligare »särdebitering» för pastorats-
utskylderna. Detta kan, om skattedifferenserna är mera betydande, med
föra vissa olägenheter, i det att hänsyn måste tagas till den kyrkliga
utdebiteringen vid bestämmandet av den kommunala. Några nämnvärda
tekniska svårigheter för själva uppbörden av utskylderna torde »siirdebite-
ringen» emellertid icke vålla.
Under erinran om att en mycket stor del av pastoraten är alltför små
och andra alltför stora för att utgöra lämpliga enheter för den borgerliga
kommunala förvaltningen anförde kommittén sammanfattningsvis, att det
icke är möjligt att i princip anknyta den nya kommunindelningen till pasto
rat sindelningen. Fördelarna av att kommuner och pastorat sammanfaller
eller att åtminstone kommunernas och pastoratens gränser icke skär var
andra är emellertid betydande. Man borde därför sträva efter att följa
pastorat sindelningen överallt där så kan ske utan eftergivande av väsent
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
7
liga, med kommunindelningsreformen avsedda syften. Där två eller flera
alltför små pastorat lämpligen kan sammanläggas, bör detta ske. Om ett
pastorat är alltför stort för att tvångsvis bilda en kommun, bör om möjligt
två eller flera kommuner av nöjaktig storlek bildas inom pastoratet. Även
där pastoratsindelningen icke lämpligen kan på nyss angivet sätt följas, bör
man vid kommunindelningen beakta de kyrkliga intressena. Där omregle
ringar i pastoratsindelningen är eller kan förväntas bli aktuella, bör man om
möjligt anpassa den nya kommunindelningen så, att en framtida överens
stämmelse mellan kommun- och pastoratsindelningen icke omöjliggöres.
Departementschefen uttalade vid framläggande av förslaget till 1946 års
nybildningslag, att han var ense med kommunindelningskommittén därom,
att man vid nyindelningen borde taga den hänsyn till pastoratsindel
ningen, som var möjlig utan eftergivande av väsentliga med kommunindel
ningsreformen avsedda syften. Det fick därför anses uteslutet, att man
enbart av pietetsskäl skulle godtaga pastoraten som indelningsgrund. I de
fall då gamla indelningsgränser, sålunda även pastoratsgränserna, kunde
följas var det likväl önskvärt att så skedde. Riksdagen gav sin anslutning
till dessa uttalanden.
Med stöd av de den 3 mars 1950 erhållna nådiga bemyndigandena till
kallade statsrådet Quensel den 15 april 1950 däri avsedda sakkunniga.
För översynen av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga
organisationen tillkallades kammarrådet E. H. Schalling såsom ordförande
samt såsom övriga sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare
K. A. M. Andersson i Löbbo, ledamoten av riksdagen första kammare L. E.
Andersson i Hedensbvn, kanslirådet N.-E. Brolin, biskopen G. A. E. Ilult-
gren och domprosten I. Hylander. De sakkunniga, vilka antagit benäm
ningen pastoratsindelningssakkunniga, har den 26 febru
ari 1953 överlämnat betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för
den territoriella pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organi
sationen m.m. (SOU 1953:
11
). I betänkandet har de sakkunniga — när
mast på grund av särskilda åt dem, i anslutning till 1951 års riksdagsbeslut
angående prästernas löne- och pensionsreglering, den
8
oktober 1951 med
delade tilläggsuppdrag — tillika avgivit förslag till ändrade regler för de
ordinarie prästernas lönegradsinplacering ävensom beträffande ifrågasatt
skyldighet för präst att i visst fall vidkännas minskning i lön och pension
vid förflyttning i följd av en allmän omreglering av pastoratsindelningen
och tjänsteorganisationen i pastoraten. I arbetet med sistnämnda frågor
har de sakkunniga biträtts av byråchefen i statens lönenämnd G. F. O.
Cars, vilken av ecklesiastikministern tillkallats såsom expert för samråd i
de hithörande frågorna av löneteknisk natur.
Åt de sakkunniga likaledes givet uppdrag att verkställa översyn av
kontraktsindelningen jämte utredning om kontraktsprostinstitutionens
framtida utformning har icke av de sakkunniga redovisats i betänkandet;
de sakkunniga har nämligen ansett, att huvudförslaget rörande pastorats-
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
8
indelningen m. m. väl kan bedömas utan att därvid ståndpunkt behöver omedelbart tagas jämväl till dessa senare frågor.
De för utredningen med avseende å prästvalslagstiftningen tillkallade sakkunniga, 1950 års präst valskommitté, har ännu ej slutfört sitt uppdrag.
Innan jag övergår till den närmare redogörelsen för innehållet i pastorats- indelningssakkunnigas föreliggande betänkande, får jag erinra om att i anslutning till genomförandet av 1951 års prästlönereform meddelats vissa bestämmelser och föreskrivits speciella åtgärder, vilka var och en på sitt sätt är avsedda att förmedla övergången för de prästerliga befattnings havarna till en ändrad pastoratsindelning och tjänsteorganisation. Här- utinnan må följande särskilt uppmärksammas.
Genom stadgande i prästlönereglementet (SFS 1951: 577) har skyldighet ålagts ordinarie präst dels i 12 § att låta sig på grund av bland annat orga nisatoriska skäl förflytta till annan stationeringsort eller till annan ordi narie, i reglementet avsedd tjänst, dels i 13 § 1 mom. att avgå från tjänsten — förutom under de jämlikt tjänstepensionsbestämmelserna gällande för utsättningarna — under förutsättningar, som eljest må gälla på grund av bestämmelser antagna av Kungl. Maj:t och riksdagen. Med sistnämnda stadgande har åsyftats att bereda anställningsrättslig möjlighet till att överföra präst på disponibilitetsstat eller liknande specialstat. Med stöd av 46 § prästlönereglementet kan präst på grund av organisatoriska skäl även åläggas en utsträckt skyldighet att uppehålla annan tjänst.
Slutligen har Kungl. Maj:t — med stöd av vissa i propositionen om prästernas löne- och pensionsreglering (Prop. 1951: 156 s. 24 f.) av före dragande statsrådet gjorda uttalanden vartill riksdagen i huvudsak anslutit sig (S och L1!!
2
s. 61 f. samt Rskr 321) — föreskrivit särskilda åtgärder
för en allmän om än på visst sätt begränsad vakantsättning av ledig- blivande ordinarie prästtjänster i avvaktan på den åsyftade pastorats- indelningsreformens genomförande. Förberedelsevis ålades sålunda dom kapitlen i cirkulär den 13 juli 1951 att tills vidare göra anmälan hos Kungl. Maj:t om varje vid ordinarie församlingsprästerlig tjänst därefter inträf fande ledighet samt att icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd vidtaga åtgärd för sådan tjänsts återbesättande. Sedan förslag uppgjorts till införande av en generell men differentierad ordning vid genomförandet av den därmed inledda allmänna vakant sättningen, över vilket förslag kyrkomötet hördes (KM:ts skr 1951: 6 samt kyrkomötets SU 1 och skr 32), utfärdade Kungl. Maj:t föreskrift härom genom cirkulär den 11 januari 1952. Den därvid stadgade ordningen byggde på av domkapitlen och pastoratsindelnings- sakkunniga gjorda förhandsbedömanden beträffande varje särskild tjänst, huruvida tjänsten vid en allmän indelningsreform behövde indragas eller kunde förutsättas även därefter bestå. Enligt denna ordning, vilken i hu vudsak alltjämt äger tillämpning, har domkapitlet beträffande varje ledig eller framdeles ledigblivande ordinarie församlingsprästerlig tjänst inom stiftet att, allteftersom tjänsten — i en cirkuläret bilagd förteckning över samtliga dåvarande dylika tjänster i riket — betecknats med A eller med B eller med C, antingen i stadgad ordning kungöra tjänsten till ansökan ledig (A-tjänsterna) eller förordna om tjänstens uppehållande med vikarie (bi tjänsterna) eller underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan om tjänstens
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
9
återbesättande med ordinarie innehavare eller tjänstens vakantsättning tills vidare (C-tjänsterna). I den cirkuläret bilagda förteckningen har av de dåvarande kyrkoherdetjänsterna 801 betecknats såsom A-tjänster, 242 såsom B-tjänster och 326 såsom C-tjänster samt av komministertjänsterna 650 betecknats såsom A-tjänster, 113 såsom B-tjänster och 132 såsom C- tjänster. Enligt en för den
1
maj 1953 gjord sammanställning skulle då
finnas jämlikt berörda förordnande vakantsatta inalles 51 kyrkoherde tjänster och 48 komministertjänster.
Härjämte får jag erinra om att de — av mig jämlikt nådigt bemyndi gande den 30 april 1953 — för översyn av gällande församlingsstyrelselag- stiftning tillkallade sakkunniga, församlingsstyrelsekommit- tén, därvid anmodats att, jämte annat, uppmärksamma i vad mån ett genomförande av en ändrad pastoratsindelning och församlingsprästerlig tjänsteorganisation i anledning av de av pastoratsindelningssakkunniga föreslagna allmänna riktlinjerna kan aktualisera behov av särskilda jämk ningar i den gällande församlingsstyrelseorganisationen.
Över pastoratsindelningssakkunnigas förslag har yttranden avgi vits dels av samtliga domkapitlen och stiftsnämnderna samt av överståthållarämbete t och samtliga länsstyrelserna, dels av kammarkollegiet, riks arkivet, riksräkenskapsverket, statens sakrevision, statistiska centralbyrån, statskontoret och svenska kyrkans diakonistyrelse ävensom av statens lönenämnd, i avseende å i förslaget berörda lönetekniska och likställda spörsmål, samt av 1950 års prästvalskommitté, i avseende å föreslagna övergångsanordningar beträffande tjänstinnehavares förflyttning. Härjäm te har yttranden inkommit från allmänna svenska prästföreningen, svenska kyrkans lekmannaförbund (kyrkobröderna), svenska landskommunernas förbund, svenska pastoratens riksförbund, svenska stadsförbundet och
Sveriges yngre prästers förbund ävensom från Sveriges häradsskrivarförening, i avseende å vad förslaget berör kyrko- och folkbokföringen samt skatteuppbördsförfarandet. Med domkapitlens yttranden har överlämnats av domkapitlen inhämtade yttranden från omkring en femtedel av rikets pastorat, varav en fjärdedel större och mindre tätortspastorat, en fjärdedel större icke-tätortspastorat (över
2 000
invånare) och hälften mindre icke-
tätortspastorat. Länsstyrelserna har i en del fall överlämnat yttranden, som inhämtats från vederbörande länsavdelningar av svenska landskommu nernas förbund samt från enstaka kommuner. Riksarkivet har överlämnat yttranden av vederbörande lands- och länsarkivarier samt av stadsarkiva- rien i Stockholm. Slutligen har svenska pastoratens riksförbund, som för sin del över sakkunnigbetänkandet hört rikets samtliga pastorat jämte ett antal församlingar, överlämnat de därvid till förbundet inkomna ytt randena (733 st., varav 586 pastorat) tillika med däröver upprättad tabel- larisk sammanställning.
1 ärendet har iiven omedelbart från ett mindretal församlingar inkom mit skrifter av växlande art.
6 — Il ihan g till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. Nr 153.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
10
Historik
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
Pastoratsindelningssakkunniga har i sitt betänkande — efter redogörelse för det dem lämnade utredningsuppdraget (1 kap.) — inledningsvis, i 2 kap. (s. 13—35), givit en historisk återblick över handläggningen allt sedan äldre tid av hithörande indelnings- och organisationsfrågor. Mera ingående har härvid i synnerhet behandlats reformarbetet under de senaste hundra åren. Med utgående från allmänna stadganden och särskilda Kungl. Maj:ts beslut — alltifrån bestämmelserna i Västerås ordinantia den 24 juni 1527 och den i 1686 års kyrkolag i 10 kap. 1 § givna förklaringen att kyrkans och församlingens »uppsikt, vård och försvar» i vårt land är anförtrodd Konungen — påvisas här av de sakkunniga, att den avgörande befogenheten med avseende å rikets indelning i pastorat och i fråga om tjänsteorganisationen inom dessa efter reformationens införande i Sverige städse varit förbehållen Kungl. Maj:t. Denna Kungl. Maj:ts kompetens bekräftades på sin tid genom bestämmelser i 23 § 1910 års prästlöne- regleringslag. I dessa bestämmelser angavs ävenledes vissa grundläggande förutsättningar för ändring i pastoratsindelningen och den församlings- prästerliga organisationen, nämligen behovet av, å ena sidan, att åstad komma en tillfredsställande församlingsvård och, å andra sidan, att bereda vederbörande tjänstinnehavare full sysselsättning. Då 1910 års lag i sam band med genomförandet av 1951 års prästlönelagstiftning upphävdes, ersattes emellertid dessa bestämmelser med ett mera allmänt avfattat, nu gällande stadgande i
2
§ prästlönekostnadslagen (SFS 1951:570) om att
Konungen äger förordna om pastoratsindelning och om prästerlig tjänste organisation i pastorat. På sätt de sakkunniga i annat sammanhang i betänkandet (s. 117) framhåller finnes härutöver icke några i författning givna regler om förfarandet då fråga uppkommer om ändring i indelningen av pastorat. Gällande lag om ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning (SFS 1919:293) är icke i och för sig tillämplig å pastorat såsom sådant utan endast å kommun, församling och vissa skol distrikt. I praxis har likväl några av denna lags bestämmelser (ex. om ekonomisk uppgörelse) ibland analogivis tillämpats även vid ändring i pastoratsindelning.
I anknytning till den historiska redogörelsen redovisar de sakkunniga till sist resultatet av de förändringar i pastoratsindelning och -organisa tion, som under senare tid (åren 1860—1950) förekommit. Av nuvarande pastorat består blott cirka 60 procent oförändrade till omfattningen sedan före år 1860. Enbart under tiden efter år 1910 har 390 pastorat eller 28 procent av det dåvarande antalet undergått någon indelningsändring. Sammanfattningsvis framhåller de sakkunniga, att helhetsbilden av indel- ningsändringarna under perioden 1910—1950 utvisar en tendens mot »ut jämning» i pastoratsindelningen på det sättet, att antalet pastorat minskats
11
i rikets i kyrkligt-administrativt avseende tidigast och rikast utvecklade
trakter (Skåne, Östgöta- och Västgötaslätterna samt Mälardalen och Upp
land), medan pastoratens antal genom delning ökats dels i rikets nordliga
och västliga delar (Karlstads, Härnösands och Luleå stift med glest befol
kade skogsbygder), där indelningen i kyrksocknar väsentligen slutförts först
i nyare tid, dels i Göteborgs stift med dess omfattande skärgårdstrakter.
I avseende å de organisatoriska förhållandena i pastoraten visar en av de
sakkunniga utförd siffersammanställning, att antalet fast anställda präster
från och med år 1860 till 1948 års ingång varit ganska stabilt i landsbygds
pastoraten (2 031 resp. 1 970) men i stads- och blandade stads- och lands-
bygdspastorat förhållandevis mycket ökat (från 252 till 618), därav likväl
givetvis mest i de rena stadspastoraten (från 55 till 397). Under samma
tid hade antalet invånare per präst stigit i landsbygdspastoraten från
1 555 till 1 844, i de blandade stads- och landsbygdspastoraten från 2 146
till 3 448 samt i de rena stadspastoraten från 2 714 till 4 925, allt i genom
snitt för landet i dess helhet.
För indelning och organisation grundläggande faktorer
I de närmast följande avsnitten av sitt betänkande redovisar pastorats-
indelningssakkunniga de huvudfaktorer, som i senare tid vid ändringar
i pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen på
verkat utformningen av dessa regleringar och som av de sakkunniga nu
befunnits vara av betydelse för den anbefallda översynen av hithörande
förhållanden. De understryker härvid den nära nog utslagsgivande bety
delse, som församlingsprästernas arbetsuppgifter visat sig ha för pastora
tens och organisationens ändamålsenliga sammansättning.
Församlingsprästernas arbetsuppgifter
I 3 kap. (s. 36—39) åskådliggöres, med utgående från gudstjänstlivets
och församlingsvårdens krav, huvudformerna av de på prästerna ankom
mande specifikt kyrkliga arbetsuppgifterna. I anslutning härtill framhålles
bland annat följande.
För evangeliskt-lutherskt kyrkoliv utgör den allmänna gudstjänsten
med ordets förkunnelse och sakramentens bruk ett centrum och ett livs
villkor. Vid varje reform, som avser att reglera de administrativa betmgel-
serna för kyrkans liv och gärning, måste man därför taga sikte på att
gudstjänst regelmässigt — om än ock ej alltid söndagligen — kan firas i
varje församling.
Församlingsvården, speciellt ungdomsarbetet, har anknytning i den i
dopritualen ingående s. k. fadderförmaningen liksom i konfirmandundervis
ningen. Kyrkans uppgift härutinnan fylles på olika sätt, allt efter de lokala
förutsättningarna: söndagsskola, juniorverksamhet (scoutrörelse), ungdoms-
samling med studiearbete m.m. samt bland vuxna kretsarbetet (ex. »sy
möten»).
Kungl. Maj:ts skrivelse ?ir 2.
12
Församlings vårdens rätta bedrivande förutsätter personlig kontakt mel
lan präst och församling. I mindre församlingar, där befolkningsomflytt
ningen icke är särskilt påtaglig, kan en sådan kontakt ofta utan större
svårighet ernås; prästen har möjlighet att genom hembesök anknyta till
vardagslivets behov och problem. I sådana församlingar betros också präs
ten med fördel, stundom med nödvändighet, med uppgifter av allmänt
social eller humanitär art, vilka i större församlingar med deras sociala
differentiering och bättre resurser hellre anförtros åt särskilda organ och för
den sociala uppgiften skolad personal. Under alla förhållanden kan prästens
aktiva deltagande i församlingslivet icke lämnas opåaktat. Frågan om fri
villiga lekmannakrafter i framför allt de större församlingarna är ett alltmer
angeläget spörsmål, men den lekmannainsats som behöves kan icke göra den
prästerliga ledningen av församlingsarbetet överflödig. De kyrkliga förrätt
ningarna ger prästen naturliga utgångspunkter för personligt fördjupad
kontakt. Medlingen i äktenskaps tvister, fattad som en del av församlings-
vården, kräver omsorgsfull handläggning. Hela denna ytterst personligt
betingade sida av församlingsgärningen kräver ett icke ringa mått av tid
och beredelse. Den kommer nu dessvärre ofta nog att eftersättas för hand
läggning av ärenden av administrativ beskaffenhet.
Till sist erinras här om frågan om ordnandet av den andliga vården vid
sjukhusen, vari nyligen utredning verkställts (SOU 1949: 53), och påpekas,
att — oavsett huru denna fråga slutligt ordnas — det främst synes vara
församlingsprästerna som därvid kommer att direkt bli engagerade.
För klarläggande av församlingsprästernas arbetsbörda och dennas för
delning på arbetsuppgifter av olika slag har de sakkunniga låtit genom an
ordnande av särskilda arbetstidsstudier (oktober 1950 och maj — för Luleå
stift juni — 1951) föranstalta om en ingående undersökning av prästernas
nuvarande arbetsförhållanden. Resultatet av denna undersökning, som om
fattar arbetstidsuppgifter från ett antal av drygt 400 präster, redovisas i 4
kap. (s. 40—44). Sammanfattningsvis framhåller de sakkunniga härom
följande.
Tidsuppgifterna ger icke vid handen, att de skillnader i antalet arbetstim
mar per präst och månad, som redovisas för olika pastorat, i och för sig är
beroende av vederbörande pastorats egenskap av enförsamlingspastorat
eller flerförsamlingspastorat. Det bör emellertid erinras, att flerförsamlings-
pastorat ej sällan är duplilcationspastorat, vilket medför en förhållandevis
stor tidsbelastning på gudstjänstuppgiften. Någon egentlig skillnad mellan
arbetsbelastningen i pastorat av olika struktur kan blott såtillvida påvisas,
att den minsta bördan av legalt reglerade arbetsuppgifter förekommer i små
agrara pastorat om en församling med en präst och en folkmängd under
2
000
samt måttlig areal. Detta utesluter emellertid icke, att i pastorat av
denna typ kan redovisas en arbetsbelastning, som fullt går upp mot den i
dubbelt så stora pastorat, vilket förhållande förklaras av att de prästerliga
arbetsuppgifterna företer en icke ringa grad av elasticitet. Detta bekräftas
av arbetstidsstudierna. Sålunda förhåller det sig i allmänhet så, att — där i
ett pastorat ett förhållandevis stort timantal redovisats för en viss uppgift
— ett jämförelsevis litet antal timmar upptagits för någon eller några andra
uppgifter. Också kan i verkligheten en präst till följd av elasticiteten i ar
betsuppgifterna förskaffa sig så mycket arbete i tjänsten, som han vill taga
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.
13
på sig. Härutinnan föreligger icke någon skillnad mellan pastorat med en
och med flera präster. Det lärer dock vara uppenbart att redan den omstän
digheten, att en präst har skyldighet att betjäna mer än en församling med
söndaglig gudstjänst, expedition och ordförandeskap i mera än ett kyrkoråd
— uppgifter som icke får utan laga förfall eftersättas — inskränker den
möjlighet att fördela uppgifterna på för honom lägliga tider, som eljest står
honom till buds. Den omständigheten att hans pastorat består av två eller
flera församlingar verkar fördenskull extra tyngande på hans ordinarie
arbete.
Pastoratsindelningen och den borgerliga komiminindelningen
Förhållandet mellan pastoratsindelningen och den borgerliga kommun
indelningen behandlar pastoratsindelningssakkunniga i 5 kap. (s. 45—55).
De påpekar här till en början, att den av kommunindelningskommittén på
sin tid förutsatta aktualiseringen av omregleringar i pastoratsindelningen —
i sammanhang varmed en överensstämmelse mellan kommun- och pasto
ratsindelningen kunde övervägas — inträffat genom 1949 års riksdagsbeslut
om prästerskapets lönereglering och det därav påkallade utredningsuppdra
get för de sakkunniga, och nämner vidare i avseende å det nuvarande för
hållandet följande.
Före den nya kommunindelningen sammanföll i regel på landsbygden
och i de mindre städerna kommun- och församlingsindelning. Grundläg
gande för den territoriella pastoratsindelningen är den territoriella försam
lingen. Pastoraten består av eu eller flera församlingar, vilka senare i hu
vudsak sammanfaller med de gamla borgerliga kommunernas områden. Den
1 januari 1948 var enförsamlingspastoraten 604 och flerförsamlingspastora-
ten 758. Den förra gruppen har sedan dess ökats med 10 och den senare
minskats med 3. Antalet städer var vid 1952 års ingång 133, vilka med ett
fåtal undantag utgjorde egna församlingar eller omfattade flera sådana.
Dessa stadsförsamlingar bildar var för sig eller tillsammans med angränsan
de landsbygdsförsamlingar pastorat. Städer med mera betydande folkmängd
(över 30 Ö
00
inv.) är med få undantag uppdelade i flera församlingar och
pastorat. För dessa sistnämnda städers del torde det icke ifrågakomma att
bilda större pastorat än som motsvarar stadskommunens område; anpass
ning till dennas gränser föreligger redan antingen i form av kongruens eller
så, att flera pastorat rymmes inom kommunen. För stad, som gemensamt
med landskommun bildar en församling, kan nybildning av pastorat ske
blott under förutsättning av församlingsdelning. Köpingskommunernas an
tal var vid 1952 års ingång
88
. Det övervägande antalet bildar egna försam
lingar; några få är uppdelade i två eller flera sådana. Övriga köpingskom-
muner bildar var för sig församling med en landskommun samt pastorat med
denna eller flera församlingar. Några större svårigheter att anknyta pasto
ratsindelningen till de församlingsenheter, vari städer och köpingar är in
ordnade, torde icke vara för handen. Annorlunda är läget beträffande den
återstående gruppen, de egentliga landskommunerna, där ändringar i pasto
ratsindelningen huvudsakligen torde bli aktuella. Särskilt gäller detta tidi
gare landskommuner, vilka bildar församling och pastorat tillsammans med
stad men genom den nya kommunindelningen sammanförts med andra
landskommuner till större enheter.
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.
14
En jämförelse mellan den gällande pastoratsindelningen och den nya
kommunala indelningen ger vid handen, att man vid gruppering av de för
utvarande kommunerna i större enheter i allmänhet tagit hänsyn till pasto
ratsindelningen. I många fall har kommuner, som redan sammanfaller med
pastorat, lämnats orubbade. Av gjord sammanställning framgår, att av de
1 369 territoriella pastoraten den 1 januari 1952 (stads- samt blandade
stads- och landsbygdspastorat inräknade) sammanföll 429 med borgerliga
kommuner enligt den nya indelningen och 667 föll gruppvis helt inom grän
serna för respektive kommuner (331 jämte del eller delar av andra pasto
rat). Beträffande 49 pastorat rådde såtillvida kongruens, att pastoratet om
fattade två eller flera kommuner (både stads- och landskommuner). Splitt
rade på olika kommuner var 224 pastorat.
Under erinran om att beträffande de kyrkliga kommunerna (församling
arna) icke nu förelåg någon fråga om en motsvarande förstoring som den,
vilken vidtagits med avseende å de borgerliga primärkommunerna, betonar
de sakkunniga, att man fördenskull vid bedömandet av spörsmålet om pas
toratens anslutning till den nya kommunindelningen torde ha att utgå från
en i stort sett oförändrad församlingsindelning. De framhåller vidare i detta
sammanhang följande.
Den kommunala självstyrelsen har inom pastoratsförvaltningen, där
denna icke sammanfaller med församlingsförvaltningen, ett begränsat ut
rymme och är i stort sett anknuten till boställsförvaltningen. Denna står
dock i väsentlig mån under myndighetskontroll. Utdebiteringen till pasto-
ratsutgifterna är i regel föga betydande i jämförelse med den borgerligt
kommunala. Det är dock för skattebetalarna ett intresse att den ojämnhet
i utdebiteringen, som den borgerliga kommunens uppdelning mellan olika
pastorat kan medföra, i görligaste mån elimineras genom kongruens mellan
kommun- och pastoratsindelning.
Befintligheten av en tätort, som utgör ett naturligt centrum för flera
kommuner, har i många fall blivit bestämmande för kommunindelningen.
Även från pastoral arbetssynpunkt är ofta fördelar förenade med att ock
så pastoratet har ett förvaltningscentrum i en sådan ort. I icke ringa ut
sträckning har sedan år 1910 flyttning av prästgård från landsbygd till tät
ort redan ägt rum.
Även i ett annat avseende skulle en anpassning av pastoratsindelningen
till de borgerliga kommunerna vara av värde för det prästerliga arbetet.
För närvarande äger konfirmandundervisning i stor utsträckning rum i an
slutning till det sjunde skolåret. Tendensen till centralisering av skolväsen
dets högre stadier till huvudorten i en borgerlig kommun, som samman
faller med pastorat, skulle underlätta eu samordning av konfirmandunder
visningen med kommunens skolväsen.
För den borgerliga kommunen är verksamheten i väsentlig mån baserad
på att medlemmarna uppsöker förvaltningscentrum, kommunalkontor och
andra expeditioner. I viss mån gäller ett motsvarande förhållande i fråga om
de pastorala angelägenheterna men därjämte ett omvänt, nämligen att
prästen regelmässigt har att uppsöka sina församlingsbor. Prästen får icke
nöja sig med att fullgöra sina legalt reglerade skyldigheter, kyrko- och folk
bokföring, expedition, gudstjänst, tjänsteförrättningar etc.
Av
honom krä-
ves ett personligt engagemang, som innebär en aktivitet
av
helt annan art
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
15
än vad som i allmänhet påkallas i det kommunala förvaltningsarbetet. Folk
mängden i ett pastorat kan därför icke utan avsevärd olägenhet för pasto
ralvården överskrida ett tal, utöver vilket en tillfredsställande kontakt med
olika befolkningsgrupper omöjliggöres.
Till sist understryker de sakkunniga, att pastoratsbildningen i allt fall
främst åsyftar att skapa för det prästerliga arbetet lämpliga enheter samt
att det i sin mån ock må beaktas, att genom en nyordning av pastoraten
till överensstämmelse med de nya borgerliga kommunerna olägenheter i
särskilda fall kan vållas den kyrkliga traditionen och seden. Det torde
komma att finnas fall, där en sådan anpassning skulle för det kyrkliga
arbetet medföra större nackdelar än fördelar.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
Befolkningsutvecklingen
Beträffande befolkningsutvecklingen och dess betydelse för indelning och
organisation, som pastoratsindelningssakkunniga behandlar i
6
kap. (s. 56—
61), framhåller de till en början, att en revision av pastoratsindelningen
bör, i likhet med vad som åsyftades vid regleringen av den borgerliga kom-
munindelningen, inriktas på att skaffa en relativ trygghet mot alltför snara
indelningsändringar, och anför härom följande.
För att indelningen skall kunna bereda möjlighet till arbete på längre
sikt bör man helst kunna räkna med att den blir bestående åtminstone
i 30 år. Med en sådan riktpunkt är det nödvändigt att taga hänsyn till
tendenser i utvecklingen, som kan komma att medföra minskning i befolk
ningsunderlaget. En ökande folkmängd bereder mindre bekymmer; indel
ningsfrågor, som sammanhänger därmed, kan utan större olägenhet tagas
upp allteftersom förutsättningarna för en ändring är för handen. Den nor
mala lösningen av sådana frågor blir i regel först ökning av organisationen
och sedan pastoratsdelning.
Efter redogörelse för vissa framställda befolkningsprognoser, dels för
landsbygden, dels för tätorter av skilda slag, framlägger de sakkunniga i en
särskild sammanställning resultatet av en av dem verkställd undersökning
av folkmängdsutvecklingen i de nuvarande landskommunernas områden.
De sakkunniga sammanfattar sitt omdöme av undersökningsresultatet med
hänsyn till pastoratsindelningen sålunda.
Större tätorter verkar regelmässigt såsom i befolkningshänseende sta
biliserande faktorer. Deras folkmängdsökning kan allt efter förhållandet
mellan tätorts- och jordbruksbefolkning uppväga minskningen i den senare.
Även mindre tätorter kan spela motsvarande roll, men snarare så, att deras
befolkningstillväxt kan fördröja folkmängdsminskningen i vederbörande
pastorat såsom helhet. Det gäller därför att i varje särskilt fall ägna upp
märksamhet åt frågan, i vad mån vid indelningen av ett landsbygdspasto-
rat befintligheten av en mera betydande tätort kan antagas hejda eller för
dröja sådan beräknad nedgång i folkmängden, som eljest skulle motivera
pastoratets sammanläggning med annat pastorat eller församling.
16
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
Nuvarande indelning och organisation
I 7 kap. (s. 62—80) redogör pastoratsindelningssakkunniga härefter för grunderna för och utvecklingen i praxis av pastoratens nuvarande indelning och organisation och framhåller därvid det nära sammanhang, som frågan om pastoratsindelningen har med frågan om fördelningen av de prästerliga krafterna på pastoraten; de båda frågorna måste därför ses med utgångs punkt i detta samband. De sakkunniga anför i anslutning härtill bland annat följande.
Organisationen av församlingsprästerskapet, som ursprungligen var base rad på sockenkyrkan, så att varje församling utgjorde ett pastorat och hade blott en präst, har i äldre tid varit väsentligen beroende av tillgången på lokala avlöningst illgångar; även geografiska förhållanden har medverkat till att den organisatoriska enheten, pastoratet, i varje fall på landsbygden, fått en begränsad omfattning oftast med blott en prästerlig tjänst. I den mån folkmängden stigit och delning av pastorat icke kommit i fråga har orga nisationen ökats genom inrättande av prästerliga biträdestjänster. Härav har följt, att ett större antal kyrkoherdetjänster numera har karaktären av förmanstjänster, såtillvida att i samma pastorat finnes en eller flera tjäns ter med lägre ställning än kyrkoherdetjänsten. Fortfarande är dock över 40 procent av de 1 369 territoriella pastoraten utan fasta biträdestjänster; dessa pastorat bildar de s. k. enprästpastoraten.
De ekonomiska förutsättningar, under vilka den församlingsprästerliga organisationen tillkom, är numera andra. Genom maximeringen av pastora tens utgifter för prästerskapets avlöning samt skatteu t jämningen över kyrkofonden och dennas finansiering genom den allmänna kyrkoavgiften kan organisationen justeras oberoende av tillgången på avlöningsmedel inom varje pastorat för sig. Kungl. Maj:t har blivit i stånd att oavsett menig hetens förmåga av uppoffringar för avlöning av prästerskapet ordna tjäns ternas fördelning efter vad som från rikskyrkliga synpunkter synes bäst.
o Efter tillkomsten av 1910 års prästlönelagstiftning, varigenom för första gången en allmän utjämning av kostnaderna för prästerskapets avlöning infördes, har frågan om den församlingsprästerliga organisationens omfatt ning i stort sett bedömts från synpunkten av den kyrkliga verksamhetens behov och önskemålet att effektivt utnyttja de prästerliga krafterna. Detta avspeglas i det sedan dess stigande antalet ändringar i pastoratsindelningen. Folkmängd, bebyggelsekaraktär, avstånd och areal inom ett pastorat har därvid varit viktiga faktorer för avgörandet om organisationens storlek. Fn icke av förhållandena motiverad ojämnhet mellan pastoraten består dock fortfarande i avseende å folkmängd och tjänsteorganisation.
Ändringarna i indelningen och organisationen har huvudsakligen skett genom delning eller genom sammanläggning av förutvarande pastorat. Grundläggande för dessa ändringar har företrädesvis varit hänsynen till folkmängd och areal men även till de föreliggande historiska och naturliga
— geografiska och sociala — förutsättningarna. Inom organisationen har under denna tid kyrkoadjunktsinstitutionen fått allt större plats.
Såvitt angår städerna har man vid behandlingen i regel utgått från att en befolkning av intill 5 000 kan betjänas av en präst utan att arbetsbördan blir alltför tyngande. Beträffande landsbygden har en präst ansetts vid mått lig areal (e:a 1 kv.-mil) kunna betjäna en folkmängd av högst 3 000, under
17
det han förutsatts icke ha tillräcklig sysselsättning vid en folkmängd under
2
000. För städerna torde frågan om minimital icke ha varit aktuell.
Till närmare belysning av förhållandena lämnar de sakkunniga härefter
en utförlig redogörelse för indelningsändringar, som under de senaste 40—50
åren vidtagits, samt för resultatet av dessa vid årsskiftet 1947/48 med hän
syn till folkmängd, areal och antal församlingar inom pastoraten och dessas
förhållande till antalet präster därstädes. Resultatet visar stora variationer
såväl inom respektive stift som de skilda stiften emellan och särskilt med
avseende å förhållandena i landsbygdspastoraten (den administrativa lands
bygden) samt i stadspastoraten och de blandade stads- och landsbygdspas
toraten. Vad beträffar de framkomna siffrornas betydelse för mätande av
(de potentiella) arbetsuppgifternas omfattning erinrar de sakkunniga om
följande.
En stor areal verkar regelmässigt förtyngande, om arbetsbördan eljest,
bedömd enbart efter folkmängdstal, antages vara normal. Fasta jämförelse
tal kan därvid svårligen uppställas; bebyggelsens spridning och kommuni-
kationsledernas beskaffenhet måste verka differentierande från pastorat
till pastorat. Med hänsyn tagen till kända förhållanden härutinnan torde
man emellertid kunna av siffrorna utläsa, att olikheterna mellan de sydliga
stiften icke har några större proportioner, Skara och Visby stift möjligen
undantagna; för dessa två tillkommer en särskild omständighet, nämligen
antalet kyrkor och församlingar per präst. I de nordliga delarna av riket,
särskilt Härnösands och Luleå stift, tyder däremot siffrorna för landsbygds
pastoraten på en avsevärt större arbetsbelastning per präst än söderut. De
högre folkmängdstalen för stadspastoraten och de blandade pastoraten
kompenseras av de lägre arealtalen samt, beträffande de blandade pastora
ten, jämväl av den omständigheten att städerna utgör kommunikations-
centra för dessa pastorat med i regel både goda och täta förbindelser med
landsbygden. Vidare framgår, att i saväl stadspastorat som blandade stads-
och landsbygdspastorat, sedda såsom grupper, antalet präster år 1948 i regel
överstiger antalet i pastoratet ingående församlingar. Fragan i vad man
arbetet tynges genom att varje präst har att betjäna mer än en församling
kan fördenskull för dessa grupper blott i undantagsfall få betydelse. I lands
bygdspastoraten åter var förhållandet vid samma tidpunkt i viss man an
norlunda. För dessa visar det sig, att frågan i vad mån ett större antal för
samlingar än eu per präst kan öva inflytande pa arbetsbördan och därmed
på organisationens lämpligaste omfattning huvudsakligen är aktuell för
Visby, Skara och Lunds stift. Fn sammanställning för samtliga pastoraten
beträffande antalet pastorat stiftsvis med mer än en församling per präst
den 1 februari 1952 utvisar, att eu pastoratsindelning med två församlingar
per präst är vanligast i Lunds stift (115 av 287 pastorat i riket i dess hel
het), med tre församlingar i Skara stift (22 av 41) samt med fyra försam
lingar i Skara stift och Visby stift
(8
resp. 5 av 15).
I anknytning delvis till en med domkapitlen — efter hörande av vederbö
rande stiftskommittéer för de aktuella pastoratsindelningsfrågornas bered
ning — anordnad enkät framlägger de sakkunniga här till sist sina synpunk
ter dels på i vad mån frågan om den församlingsprästerliga organisationens
Kungl. May.ts skrivelse nr 2
.
18
omfattning i pastorat — där man på grund av antalet i pastoratet ingående
församlingar kan tänkas behöva räkna med ett mindre folkmängdstal per
präst än det normala — är beroende på turordningen för gudstjänsterna i
församlingskyrkorna,
dels
på frågan om betydelsen för organisationen av
prästernas tjänstegrad och deras bostadsförhållanden.
Villkoren för gudstjänstliv och församlingsvård
Slutligen har de sakkunniga i
8
kap. (s. 81—92) analyserat och samman
fattningsvis belyst frågan, huru villkoren för gudstjänstliv och församlings
vård gestaltar sig i pastorat av olika typ, under hänsynstagande till skilda
lokala förutsättningar.
Efter att inledningsvis ha berört de förändringar i den kyrkliga verksam
heten, som samhällsutvecklingen sedan äldre tid medfört, framhålles här
bland annat följande med avseende å den lokala församlingens betydelse
såsom kyrkligt verksamhetsområde.
Den naturliga samhörigheten mellan alla sockenbor har särskilt i mindre
församlingar varit bestämmande för utgestaltningen även av den moderna
församlingsvården både när det gäller arbetet bland barn och ungdom och
med avseende på föreningsverksamheten bland äldre. Den har karaktären
av
församling sarbete
med den lokala vidd och begränsning, som följer där
av. Symbolisk för den nu skisserade tendensen inom nutida kyrkoliv är
kombinationen församlingskyrka-församlingshem.
Däremot bör emellertid ställas en annan tendens, som går ut på att vidga
ramen för den kyrkliga verksamheten. Församlingsrörelsen har växt ut till
en kyrkorörelse, som bragt till uttryck de enskilda församlingarnas till
hörighet till eu större samfundsgemenskap och fört fram organ och sam
manslutningar i kontrakten, stiften och rikskyrkan.
De faktorer, som varit verksamma i den moderna samhällsutvecklingen
och framkallat upplösning av de gamla lokala enheterna till förmån för bil
dandet av större kommunala verksamhetsområden, har också gjort sig gäl
lande inom församlingsorganisationen. En alltför stark folkminskning i rena
landsförsamlingar likaväl som en alltför stor folkökning i församlingar med
tätortsbebyggelse kan vålla, att församlingen har svårt att fungera såsom
en sådan. Församlingen utgör alltjämt en naturlig kyrklig arbetsenhet och
kan, där underlaget för gudstjänstliv och övrigt kyrkligt arbete är tillfreds
ställande, svårligen såsom sådan ersättas.
De sakkunniga framhåller härefter, att vid bedömandet av de krav, som
gudstjänstliv och församlingsvård ställer på den prästerliga arbetskraften i
det enskilda fallet, hänsyn måste tagas till de betydande variationerna i för
samlingarnas struktur.
En viktig skillnad förefinnes mellan »kyrkliga» församlingar, där behovet
av gudstjänsttillfällen är starkt och den kyrkliga seden väl hävdat sig även
i fråga om sökandet av själavård, och »okyrkliga» församlingar, där både
gudstjänstliv och församlingsvård i traditionell form råkat i förfall. Med
hänsyn till arbetsbördan blir dock skillnaden icke så stor för församlings
prästen. Medan denne i förra fallet har full sysselsättning med de uppgifter,
som sedan gammalt är givna, måste han i senare fallet ägna så mycket
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.
19
mera arbete åt den uppsökande uppgiften och åt prövande av nya medel för att främja en förnyelse av kyrkolivet. Det moderna församlingsarbetet representerar sålunda en till det centrala i prästens kallelse hörande arbets uppgift av krävande art, som han icke kan undandraga sig.
Ser man återigen till förutsättningarna för den kyrkliga verksamhetens utformning och till möjligheterna för prästerskapet att fylla de härigenom ställda kraven, är det andra faktorer, som framträder. Här kommer givetvis församlingarnas folkmängd och areal, deras geografiska och sociala struktur i betraktande. Men det är också av väl så stor betydelse, om prästerskapet har en eller flera församlingar att betjäna eller om en församling har en eller flera präster.
Efter redogörelse för de yttranden med avseende å frågan om en- eller flerprästpastorat, som avgivits vid den förut omnämnda enkäten med dom kapitlen och vederbörande stiftskommittéer, framlägger de sakkunniga sina synpunkter på skilda förekommande pastoratstyper. De anmärker härtill följande.
Vår historiskt framvuxna pastoratsorganisation uppvisar så starka varia tioner, att det knappast låter sig göra att i en schematisk översikt redovisa alla förekommande pastoratstyper. Med hänsyn till utredningens syfte kan det vara motiverat att lämna å sido pastorat, som redan enligt de vid en senare tids ändringar i indelningen tillämpade principerna måste anses för små eller för stora. Men även om undersökningen begränsas till några av de allmännast förekommande pastoratstyperna, visar det sig vara förenat med stora svårigheter att behandla dem i ett sammanhang. En karakteristisk olikhet föreligger sålunda mellan den äldre typ av pastorat, bestående av en eller flera till folkmängd och areal små församlingar, vilken alltjämt är för härskande i de sydsvenska och mellansvenska stiftens jordbruksbygder, och den nyare typ, som representeras å ena sidan av de över hela landet spridda pastoraten med större städer och andra tätorter och å andra sidan av de vidsträckta landsbygdspastoraten, framför allt i de båda norrlandsstiften men även i vissa trakter av andra stift.
I beaktande härav har de sakkunniga för granskningen av skilda pasto- ratstypers ändamålsenlighet indelat pastoraten efter deras större eller mind re folkmängd och areal (under eller över 1 500 invanare och 1 kvadratmil) samt därunder i pastorat av agrar- eller tätortskaraktär, bestående av en eller flera församlingar och betjänade av en eller flera präster. På den ana lys de sakkunniga här gjort bygger de till stor del det förslag till indelnings- och organisationsnormer, som de framlägger.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
Sakkunnigförslaget
Huvudlinjerna i sakkunnigförslaget
Innan de sakkunniga övergår i 9 kap. (s. 93—115) till att precisera de riktlinjer för ny indelning och organisation av pastoraten, som de med stöd av den föregående redogörelsen för de härför relevanta huvudfaktorerna funnit böra tillämpas, framhåller de — med erinran om de prästerliga arbetsuppgifternas betydelse för dessa regleringar — följande.
20
Genom de på de sakkunnigas initiativ verkställda arbetstidsstudierna tor de ha vunnits en — så långt sig göra låter — tillförlitlig och belysande bild av såväl omfattningen som arten av de arbetsuppgifter i tjänsten, som i olika typer av pastorat och under skilda organisationsformer för närvarande åvilar församlingsprästerskapet. I anslutning till den i samband med 1951 års religionsfrihetslagstiftning medgivna skattelindringen för personer, som ej tillhör svenska kyrkan, framhölls bland annat (SOU 1949:
20
, s. 322 ff.
och 337 ff.), hurusom en väsentlig del av de i prästerskapets tjänsteåliggan den numera ingående arbetsuppgifterna icke hade enbart kyrklig utan fast mer övervägande borgerlig karaktär. Som detta omdöme i stort sett torde äga giltighet, kan redan därav slutas, att lösningen av nu föreliggande pro blem ej mindre blir av vikt för den speciellt kyrkliga verksamheten än även får en mera allmänt administrativ räckvidd.
De sakkunniga angiver härefter till en början de förutsättningar, varå en reform av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisatio nen bör bygga och vilka i samband med redogörelsen i de föregående kapit len av dem ingående belysts från vissa samlande utgångspunkter. Förut sättningarna skärskådas härvid från huvudsakligen följande synpunkter: församlingarna såsom arbetsdistrikt och deras betydelse för den kyrkliga verksamheten; pastoratens och däri ingående församlingars struktur; pasto ratens folkmängd och areal; avvägningen mellan riks- och lokalintresse; pastoratens förhållande till kommunindelningen; gudstjänstturordningen; pastoratens omfattning i avseende å antal församlingar; för pastorat erfor derligt antal präster och möjligheten av prästs anställande för skilda pas torat.
På grundval av dessa förutsättningar har de sakkunniga kommit fram till vissa allmänna normer, som enligt deras uppfattning — med alla de smärre, lokalt betingade avvikelser eller jämkningar, som i en angelägen het av förevarande art alltid måste förutsättas — bör tjäna till rättesnöre för den revidering av pastoratsindelningen och den prästerliga tjänsteorga nisationen i pastoraten, som avsetts.
Jag vill längre fram återkomma till den närmare innebörden av de av de sakkunniga sålunda uppställda förutsättningarna och normerna samt de sakkunnigas motivering härför. Här skall jag först i korthet redogöra för de huvudsynpunkter de sakkunniga härutinnan anlagt och det väsent liga i vad de med stöd därav föreslagit i avseende å indelning och organisa tion av pastoraten. Därvid följer jag i det huvudsakliga en av de sakkun niga själva gjord sammanfattning av förslaget.
De prästerliga arbetsuppgifterna är av största betydelse för organisatio nens utformning. Indelningen i pastorat blir å sin sida av given betydelse för den samlade prästerliga verksamhetens behöriga tillgodoseende.
En såvitt möjligt jämn fördelning av de tillgängliga arbetskrafterna i för hållande till arbetets omfattning och art är ett riksintresse, som måste ges ett avgjort företräde framför exempelvis en enskild församlings önskan att få behålla en viss prästerlig tjänst, som icke kan anses nödvändig från arbetssynpunkt.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
21
Ett riktigt förhållande mellan folkmängd och areal å ena samt tjänste
organisation och indelning å andra sidan är en bestämd förutsättning för
att den prästerliga arbetskraften skall kunna förväntas bli effektivt ut
nyttjad.
Vissa åtgärder förordas till lättnad i prästernas arbetsbörda, varigenom
en ändamålsenlig indelning och organisation torde främjas.
Sålunda bör en centralisering av kyrkobokföringen i ett pastorat till
dettas huvudort övervägas för möjliggörande av biträdeshjiilps anskaffande
för pastorsexpeditionen. Denna fråga bör dock städse prövas med hänsyn
till de i varje fall föreliggande lokala betingelserna.
Vidare föreslås vissa regler för lån ur kyrkofonden till underlättande för
församlingspräst att anskaffa egen bil att användas i tjänsten.
Ehuru gudstjänst principiellt synts böra hållas i varje församlingskyrka
varje predikodag, har det dock befunnits rimligt, att, där folkmängden i en
församling är särskilt liten och för gudstjänsthållningen tillräckligt antal
präster icke kan ställas till förfogande i pastoratet, för sådan församling
sammanlysning sker av högmässogudstjänsten med annan församlings.
För ny pastoratsbildning bör regelmässigt uppställas kravet, att minst
en präst, om möjligt två, där får full sysselsättning med tjänsteuppgifter.
Behov av pastoratsdelning uppkommer, när gudstjänstliv och försam-
lingsvård på grund av folkmängdens tillväxt och andra omständigheter icke
längre kan besörjas enhetligt för hela pastoratet och tjänsteorganisationen
fått en omfattning, som gör det svårt för kyrkoherden att utöva ledningen.
Vid fråga om sammanläggning av pastorat med annat pastorat eller del
därav måste övervägas, icke blott huruvida de två kyrkoherdarna i de nu
varande pastoraten har eller kan få tillräcklig sysselsättning utan ock i vad
mån vid en sammanläggning, där denna förutsätter en organisation av flera
än en präst, arbetsgemenskap mellan dessa med någon fördel kan genom
föras i det nybildade pastoratet.
En anknytning av pastoratsindelningen till den nya kommunindelningen
(dock ej nödvändigtvis till kongruens mellan kommun och pastorat men lik
väl så att pastoratsgräns ej skär kommungräns) kommer i stort sett att
vara till gagn för den kyrkliga organisationen. Pastorat bör icke vara delat
mellan två län eller stift.
Antalet församlingar i ett pastorat med två präster bör helst icke över
stiga fem. Olika folkmängdstal räknas med såsom mätare av prästernas
arbetsbörda för tätortspastorat och landsbygdspastorat. Med bortseende
från ojämnheter, vilka härledes av osäkerhet beträffande denna pastora
tens karaktär och av »besvärlig tjänstgöring», har såsom norm för organisa
tionen uppgjorts en schematisk regel, som skiljer mellan tätorts- och lands
bygdspastorat med olika antal församlingar och präster.
Såsom »måttlig areal» för ett enprästpastorat om högst fyra församlingar
gäller 1 Va kvadratmil, diir icke särskilda omständigheter, såsom svårfram
Kungl. May.ts skrivelse nr 2.
22
komliga vägar, skärgård o. d. talar däremot. Vid anställande av flera präster i ett pastorat bör nämnda normalmått för areal skäligen höjas med hänsyn till antalet präster.
Då folkmängden i ett pastorat med måttlig areal överskrider det tal, som skäligen ansetts kunna belöpa på dess prästerskap, bör man framför en pastoratsdelning, som innebär bildande av enprästpastorat, överväga inrät tande av en ny tjänst, under förutsättning att organisationen ej redan nått gränsen för sin funktionsduglighet. I vissa fall kan en organisation med en dast en präst bli den lämpligaste. En organisation av flera präster, vilken ger möjlighet till en mera individuell anpassning efter verksamhetens skif tande krav, innebär dock generellt sett påtagliga fördelar. En pastorats- organisation av flera än fem präster är normalt icke önsklig.
Den för närvarande i ett fåtal fall tillämpade anordningen med gemensam kyrkoadjunkt för skilda till varandra gränsande pastorat föreslås komma till ökad användning. Sådan kyrkoadjunkts arbetsuppgifter inom de sär skilda pastoraten bör fastställas av domkapitlet.
Där organisationen i ett pastorat består av blott kyrkoherde men folk- mängdstalet väsentligt överstiger 3 000 för landsbygds- och 4 000 för tät- ortspastorat samt visar tendens till fortsatt stegring, bör tills vidare i pasto ratet inrättas en kyrkoadjunktur. Om folkmängden ytterligare ökas, t. ex. med mer än 50 procent av nämnda grundtal och så att två prästers fulla arbetskraft erfordras, bör i regel adjunkturen ombildas till en komministra- tur. Då behov av en tredje tjänst inträder, bör denna under motsvarande förutsättning bli en kyrkoadjunktur. Vid ökning av organisationen utöver tre präster får arbetsförhållandena i varje särskilt fall bli avgörande. Icke i något fall, ej ens för de stora städerna, bör en organisation med flera kyrkoadjunkter än två förekomma.
Frågan om möjlighet för Kungl. Maj:t att ålägga vederbörande pastorat att tillhandahålla kyrkoadjunkt tjänstebostad mot erläggande av hyra bör upptagas till förnyad prövning.
Om antalet kyrkoherdetjänster i riket genom reformen blir väsentligt reducerat, synes det angeläget, att sådana justeringar sker i gällande präst- valslag, att större garanti ges för varje förtjänt präst att nå ordinarie tjänst.
Genomförandet av den nya indelningen och organisationen bör ske sam tidigt för hela riket. Dessförinnan bör beslut om förflyttning av innehavare av indragna tjänster ha meddelats. Med avseende å sådan förflyttning föreslås vissa tillfälliga regleringar, varigenom antalet av de fall, då för flyttning till annan ort blir nödvändig, skulle kunna begränsas.
Jämte vad de sakkunniga sålunda föreslagit och förordat har de i sitt betänkande särskilt behandlat ett par till indelnings- och organisations- reformen närstående frågor ävensom de av mig inledningsvis omnämnda frågorna om de ordinarie prästernas lönegradsinplacering m. m.
I de förstnämnda två frågorna — avseende principerna dels för inrät
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
23
tande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt,
dels
för pastoratets uppdelning
i arbetsdistrikt (särskilda tjänstgöringsområden) och vad därmed samman hör, eller biträdande prästs stationering inom pastoratet — har de sakkun niga närmare angivit vissa förutsättningar, som borde föreligga för dylika indelningar.
I avseende å reglerna för prästernas lönegradsinplacering har de sakkun niga föreslagit nya grunder efter statistiskt fastställbara, schablonmässigt fixerade faktorer av kvalitativ natur. De nya inplaceringsreglerna avses att med reformens genomförande tillämpas enhetligt för samtliga ifrågavarande tjänster. I anslutning härtill föreslås, att antalet lönegrader för komminist rar reduceras från fyra till två samt att inrättande av särskilt tjänstgörings område inom pastorat ej vidare skall inverka på vare sig kyrkoherdes eller komministers lönegradsplacering.
För åskådliggörande av en indelning och organisation med tillämpning av de sakkunnigas förslag till riktlinjer har till betänkandet fogats ett ut kast till dylik indelning och organisation för de territoriella pastoraten i riket, bortsett från Stockholms stad vars kyrkliga indelning och organisa tion nyligen varit föremål för utredning genom särskilda sakkunniga. En sammanställning visar, att enligt utkastet antalet prästerliga tjänster utom Stockholm bleve praktiskt taget oförändrat. Kyrkoherdetjänsterna skulle emellertid minskas med 193 och komministertjänsterna med 7 men kyrko- adjunkturerna ökas med 199.
En indelning och prästerlig organisation enligt detta de sakkunnigas ut kast beräknas, vid en tillämpning av de föreslagna reglerna för kyrkoher darnas och komministrarnas inplacering i lönegrad, innebära en årlig minsk ning av lönekostnaderna för församlingsprästerna i riket med i avrundat belopp 90 000 kronor.
YTTRANDEN
I åtskilliga av de över pastoratsindelningssakkunnigas förslag avgivna yttrandena har uttalanden gjorts rörande angelägenheten överhuvudtaget av en pastoratsindelningsreform, som här förutsatts, ävensom framförts vissa mera allmänna omdömen rörande det nu föreliggande förslaget.
Behovet av en ändring av den nuvarande pastoratsindelningen och för- samlingsprästerliga organisationen har av remissmyndigheterna allenast ifrågasatts av
stiftsnämnden i Göteborg,
som — från de synpunkter stifts-
nämnden företräder — icke känner sig övertygad om att en allmän översyn av pastoratsindelningen är nödvändig. Stiftsnämnden anser, att i de relativt få fall, då behov av ändring föreligger, sådan kan ske från fall till fall utan en allmän omstöpning med de vittgående konsekvenser, som härav måste följa.
Domkapitlet i Karlstad
anför, att det visserligen intet har att erinra
mot en av förhållandena på varje ort betingad ändring i nuvarande pasto-
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
24
ratsindelning, men att domkapitlet icke kan biträda en sådan hela riket
omfattande pastoratsindelning, som de sakkunniga föreslagit.
Sveriges yngre
prästers förbund
hemställer för sin del, att en ny och allsidig utredning
verkställes i frågan med deltagande jämväl av särskilda representanter för
de speciellt berörda stiften.
I övrigt har i nu förevarande sammanhang i huvudsak anförts följande.
Domkapitlet i Uppsala:
Den i vissa avseenden föråldrade pastoratsindel-
ningen innebär ett problem, som kräver sin lösning. Därom råder säker
ligen enighet från alla intressegruppers sida. När det emellertid gäller frå
gan, huru tillfredsställande rättelse skall ernås, torde det vara hart när
omöjligt att tillgodose alla önskemål. De sakkunniga har synbarligen be
traktat spörsmålet som en utjämnings- och fördelningsfråga, där den eko
nomiska synpunkten spelat en icke oväsentlig roll. Från kyrkans synpunkt
hade det otvivelaktigt varit önskvärt, om församlingens behov av guds
tjänst och präst satts i första rummet. Som allmänt omdöme bör dock
kunna medgivas, att de sakkunniga under för handen varande förhållanden
och med hänsyn till de disparata aspekter, som de skilda intressegrupperna
lägger på spörsmålet, kommit fram till riktlinjer, som synes kunna bilda
basen för en för alla parter godtagbar lösning.
Domkapitlet, i Linköping:
Vid uppgörandet av sitt principförslag har de
sakkunniga haft en välbetänkt omsorg om storstädernas samt Norrlands
behov av effektiv prästerlig försörjning. Detta måste räknas till sakkunnig
förslagets förtjänster. Den får emellertid icke köpas genom en alltför stor
utarmning av mellersta Sveriges kyrkliga organisation.
Domkapitlet i Skara:
De ingående och omsorgsfulla utredningar, som
ligger till grund för de sakkunnigas betänkande, har bekräftat nödvändig
heten av en översyn av den kyrkliga organisationen. I kyrkans eget intresse
bör det i viss omfattning ske en omreglering, under hänsynstagande både
till de nuvarande befolkningsförskjutningarna från landsbygden till tät
orterna och till bristen på prästerliga krafter i vissa storstäder och inom
delar av norrlandsstiften.
Domkapitlet i Strängnäs:
Att den nuvarande pastoratsindelningen i
många fall behöver ändras är uppenbart, varvid pastoratsbildningen bör
skapa för det prästerliga arbetet lämpliga enheter, men rationaliseringen får
under inga omständigheter medföra att det kyrkliga livet bortrationaliseras.
Varje sådan farhåga skulle också ha varit helt utesluten om de kamerala
och ekonomiska övervägandena, som givetvis har sin stora betydelse, hade
fått träda i bakgrunden för de kyrkliga och religiösa principer, som flerstä
des förekommer i betänkandet men aldrig tillerkänts ett rätt dominerande
inflytande. Hänsyn bör tagas till folkviljan i största möjliga utsträckning.
Det är ett riksintresse och än mer ett rikskyrkligt intresse att den kyrkliga
organisationen göres ändamålsenlig. Men man kan icke lämna de historiska
hänsynen ur räkningen.
Domkapitlet i Västerås:
Utan att bestrida det berättigade i kravet på en
rationalisering och vikten av att de prästerliga arbetskrafterna fullt och
effektivt utnyttjas vill dock domkapitlet för sin del framhålla det vansk
liga i att anlägga en alltför rationell synpunkt på prästens arbete. Prästen
kan inte jämföras med en kommunal eller statlig tjänsteman. Hans arbete
är i hög grad individuellt och decentraliserat varför han inte kan centralt
dirigeras i likhet med andra befattningshavare. Å andra sidan påkallar den
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.
25
förändrade befolkningssituationen en omorganisation av den kyrkliga verk samheten. Det blir bär fråga om en nödvändig anpassning till ett ofrån komligt faktum. Den nuvarande pastoratsindelningen måste därför juste ras. Från kyrkans sida består det mest angelägna i denna förändring dock inte däri, att mindre pastorat sammanslås, även om detta i många fall är motiverat, utan däri att större samhällen och städer får flera prästerliga arbetskrafter och de stora pastoraten delas.
Domkapitlet i Växjö:
Domkapitlet anser, att en allmän översyn av den
svenska kyrkans pastoratsindelning av olika skäl nu är behövlig och tän ker därvid i första hand på den stora befolkningsomflyttning, som medfört städernas tillväxt, ett framväxande av nya tätorter och cn däremot sva rande avfolkning av landsbygden. För en pastoratsreglering talar jämväl de ohållbara kyrkliga förhållanden, vilka uppstått genom utebliven eller för senad församlingsreglering i de större städerna och särskilt i Stockholm. En omreglering måste genomföras så, att man gottgör vad som försummats rörande de större städerna, församlingar med tätorter och stora delar av Norrland och härtill har förslaget givit beaktansvärda bidrag. För lösningen av dessa frågor får emellertid icke kyrkans livsvillkor i stort och inom övriga delar av landet försämras.
Domkapitlet i Luncl:
Domkapitlet behöver knappast påpeka vilka bety
delsefulla och nära nog vitala frågor för vår kyrka, betänkandet behandlar och angiver lösning för. Domkapitlet är angeläget att framhålla, att betän kandet är ett synnerligen förtjänstfullt arbete, i vilket de svåra och kom plicerade frågorna blivit sakligt och allsidigt belysta. I mångt och mycket är domkapitlet fullt ense med de sakkunniga. I några betydelsefulla frågor — i viss mån sammanhängande med varandra — måste dock domkapitlet intaga en gentemot de sakkunnigas majoritet bestämt motsatt position.
Domkapitlet i Göteborg:
De sakkunniga har på ett förtjänstfullt sätt
framhållit behovet av en förbättrad församlingsprästerlig organisation, in nebärande inrättandet av flera prästerliga tjänster och uppdelandet av allt för stora församlingar inom tätorter, städer och vissa delar av de norr ländska stiften. Domkapitlet kan emellertid icke ansluta sig till den upp fattning, som de sakkunniga företräder, när det gäller bästa sättet att ernå cn sådan nödvändig förbättring av den kyrkliga organisationen.
Domkapitlet i Härnösand:
Domkapitlet finner det ostridigt att befolk
ningsutvecklingen i vårt land under 1900-talets gångna hälft undergått cn så markant förändring att en revision av den nuvarande pastoratsindel ningen är fullt befogad också från kyrkans synpunkt. Den är nödvändig dels med hänsyn till möjligheterna att bättre kunna utnyttja de prästerliga krafterna, dels med hänsyn till församlingslivets behov, framförallt i de församlingar, där nya befolkningscentra, s. k. tätorter, växt fram. Dom kapitlet konstaterar också med tillfredsställelse, att de sakkunniga i sitt betänkande med hänsyn till givna direktiv och med beaktande av (let kyrk liga livets krav givit många värdefulla uppslag och enligt domkapitlets mening framlagt åtskilliga realiserbara förslag när det gäller att lösa de problem, som sammanhänger med angivna förhållanden.
Domkapitlet i Luleå:
Försåvitt utredningsarbetet mer eller mindre bc-
stämts av önskemålet att hålla organisationen inom nuvarande antal präs terliga krafter och inom nuvarande kostnadsram, har den synpunkt lör- ryckts, som vid en utredning av detta slag givetvis bort vara den i första hand vägledande, nämligen vad en effektiv församlings- och själavård under nuvarande förhållanden kräver. Denna fråga borde först ha ställts och be-
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
26
svarats utan sidoblickar åt andra önskemål. Därefter hade den frågan fått ställas, på vad sätt och i vad mån det må vara möjligt att tillgodose de sakligt motiverade kraven. Det hade för alla berörda parter och för ären dets fortsatta behandling varit gagneligt, om utredningen kunnat läggas upp på detta sätt. Nu undgår man icke att gång efter annan fråga sig, om de framförda förslagen är grundade helt på vad som är från församlings- och själavårdens synpunkt ändamålsenligt eller om de tillika påverkats av andra hänsyn.
Domkapitlet i Visby:
Det är riktigt, att ett av kyrkans största problem
för närvarande ligger i de högst otillfredsställande möjligheterna för själa vårdande verksamhet i storstadsförsamlingarna och att lösningen av detta problem bör vara föremål för hela kyrkans gemensamma strävan. Att emel lertid i detta syfte mera väsentligt rubba nu gällande indelning i de mindre församlingarna av i allmänhet agrar karaktär skapar omedelbart nya pro blem och synes varken vara rättvist eller välbetänkt.
Domkapitlet i Stockholm:
Vad beträffar behovet av arbetskraft för den
kyrkliga verksamheten inom riket i dess helhet vill domkapitlet framhålla, att det från kyrkliga synpunkter självfallet är önskligt, att verksamheten inom växande samhällen utbygges utan reduktion av den bestående orga nisationen i andra delar av landet. Att detta för närvarande icke synes vara möjligt sammanhänger med den bristande personaltillgången. Därest ett ändrat läge i detta hänseende skulle uppkomma, bör enligt domkapit lets mening organisationen utbyggas till större omfattning än som nu är möjligt.
Stiftsnämnden i Skara:
Stiftsnämnden vill uttala sin uppskattning över
den omsorg och grundlighet, som utmärker de sakkunnigas förslag. Stifts nämnden är fullt införstådd med att de befolkningsförskjutningar, som un der det senaste halvseklet ägt rum inom vårt land, nödvändiggör en över syn av den nuvarande pastoratsindelningen och i samband därmed ett över vägande av, huru de prästerliga arbetskrafterna skall fördelas för att bäst kunna tillgodose den kyrkliga verksamhetens behov.
Länsstyrelsen i Östergötlands lön:
Det lärer icke kunna bestridas, att den
nuvarande pastoratsindelningen i vissa avseenden är otillfredsställande och att en översyn av denna indelning (icke indelningen i församlingar) — lik som förut av kommunindelningen — är av behovet påkallad. Vissa pastorat torde icke ge full sysselsättning åt en präst och åtskilliga pastorat torde vara otillräckligt tillgodosedda i avseende å sin tjänsteorganisation. Vid översynen av pastoratsindelningen lärer emellertid andra synpunkter än de som särskilt starkt gjorde sig gällande beträffande kommunindelningen böra anläggas. Avseende synes sålunda böra läggas mindre vid den ekonomiska sidan av saken än vid angelägenheten av att gudstjänstliv och församlings- vård i största möjliga utsträckning främjas.
Länsstyrelsen i Gotlands län:
Under de senaste åren har med allt större
tydlighet framgått, att rikets nuvarande pastoratsindelning icke är till fredsställande. I nämnda avseende har åberopats bland annat ojämnheterna i indelningen. Med hänsyn härtill måste betänkandets framläggande i och för sig hälsas med tillfredsställelse.
Länsstyrelsen i Kalmar län:
Den översyn av den kyrkliga administratio
nen, som betänkandet föreslår, synes länsstyrelsen innebära ett steg i rätt riktning när det gäller kyrkans anpassning till det moderna samhället. Genom den kraftiga förändring av befolkningsförhållandena under de se
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
27
naste årtiondena med en minskning av invånarantalet i de flesta pastorat
på rena landsbygden och en motsvarande ökning av befolkningen i större
samhällen och städer har uppstått en situation, till vilken den kyrkliga
organisationen och arbetet bör anpassas.
Länsstyrelsen i Hallands län:
Enligt det föreliggande förslaget kommer ett
stort antal pastorat i de syd- och mellansvenska stiften att reduceras. Det
är troligt att en sådan ändrad indelning medför vissa olägenheter för den
kyrkliga verksamheten och att opposition är att vänta från många för
samlingar och pastorat. Bland de befarade olägenheterna må nämnas att
den kyrkliga strukturen i stiftet i viss mån förändras, att svårigheter upp
står att hålla gudstjänst varje söndag i församlingarna, att samhörigheten
inom pastoraten försvagas, samt att befordringsutsikterna för prästerna
inom de berörda stiften försämras. Trots de sålunda befarade olägenheterna
anser länsstyrelsen, att skälen för eu ändrad pastoratsindelning är så starka
att en allmän indelningsändring bör genomföras.
Länsstyrelsen i Värmlands län:
Länsstyrelsen vill till en början framhålla,
att enligt länsstyrelsens mening de sakkunnigas betänkande och förslag
innefattar ett i det stora hela förtjänstfullt försök att lösa ett på grund av
den historiska utvecklingen ganska invecklat organisatoriskt spörsmål. Klart
är att man vid den avvägning av olika faktorer, som måste föregå en sådan
problemlösning, kan i vissa stycken komma till olika resultat beroende på
den vikt, som tillmätes en eller flera av dessa faktorer. I huvudfrågan delar
länsstyrelsen de sakkunnigas uppfattning därom, att en förändring av den
nuvarande pastoratsindelningen bör komma till stånd i de fall, då de nuva
rande pastoraten är antingen för stora eller för små för att på ett tillfreds
ställande sätt kunna fungera i fortsättningen. En viss utjämning beträffan
de pastoratens ytvidd och folkmängd till önskvärd storlek skulle därigenom
kunna åvägabringas till gagn i första hand för den prästerliga verksam
heten men jämväl för samarbetet mellan de kyrkliga och de borgerliga
primärkommunerna.
Länsstyrelsen i Västmanlands län:
Till eu början får länsstyrelsen uttala
sin principiella anslutning till de sakkunnigas förslag. Motstånd mot det
samma får man säkerligen förvänta i det att man på sina håll kommer att
finna det svårt att släppa de traditionella synpunkterna, även om traditio
nen delvis kommer att bevaras genom att församlingarna icke kommer att
beröras av förslaget. Men hur traditionsbunden man än må vara, kan man
väl icke ställa sig helt oförstående för utvecklingens krav. Den föreslagna
pastoratsindelningen liksom den genomförda kommunindelningsreformen
har samma bakgrund, nämligen de befolkningsomflyttningar, som ägt rum
och som t unnat ut den egentliga landsbygdsbefolkningen. En sa vil t möjligt
jämn fördelning av de tillgängliga prästerliga arbetskrafterna i förhållande
till arbetets omfattning och art är, såsom de sakkunniga framhållit, ett riks
intresse, som måste ges ett avgjort företräde framför exempelvis en enskild
församlings önskan att få behålla eu viss prästerlig tjänst, som icke kan
anses nödvändig från arbetssynpunkt.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län:
Länsstyrelsen finner det uppenbart, att
en viss justering av gällande pastoratsindelning måste äga rum. En sådan
justering är påkallad framför allt av de ändrade befolkningsförhållandena,
som medfört en stark minskning av invånarantalet å landsbygden och en
motsvarande ökning av befolkningen i städerna och tätorterna. De numera
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
28
delvis ändrade arbetsuppgifterna å de prästerliga tjänsterna och kommuni kationernas utveckling under senaste åren utgör också faktorer, som moti verar en omprövning av pastoratsindelningen.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län:
De sakkunnigas utredning har enligt
länsstyrelsens förmenande givit klart belägg för att en reform av den nu varande pastoratsindelningen från skilda synpunkter är ofrånkomlig. De riktlinjer, som de sakkunniga i detta hänseende uppdragit, synes länssty relsen väl avvägda och lämpliga att ligga till grund för en indelningsreform.
Länsstyrelsen i Norrbottens lön:
Det uppdrag, som anförtrotts pastorats-
indelningssakkunniga, får anses vara ytterligt genomgripande och betydel sefullt. Det gäller att på ett tillfredsställande sätt bryta en indelning och organisation, som i de sydligare delarna av landet vuxit fram redan under den tidiga medeltiden. Ehuru denna organisation givetvis bär traditionens helgd och måhända har ivriga försvarare i de skilda församlingarna, får man icke glömma den omgestaltning av samhället, som under århundra dena skett i ekonomiskt hänseende, beträffande befolkningsförhållandena och kommunikationsväsendet. Härtill kommer, att en ny indelning av fler talet av de borgerliga kommunerna nyligen genomförts. Det kan med hän syn till samtliga dessa skäl icke framstå annat än som naturligt, att även indelningen i pastorat och församlingar samt den prästerliga organisationen ordnas mera ändamålsenligt.
Kammarkollegiet:
De sakkunniga har ansett, att pastoratsindelningen
och den prästerliga organisationen skulle ordnas på sådant sätt, att befolk ningen i riket i görligaste mån komme att äga lika möjlighet till prästerlig betjäning, detta oberoende av om pastoratet utgjordes av tätort eller lands bygd och oberoende av var inom riket pastoratet vore beläget, samt att prästernas arbetskraft bleve fullt och effektivt utnyttjad. Mot dessa prin ciper för indelningen och organisationen, vilka principer synes ansluta till de för utredningen givna direktiven, lärer icke vara något att erinra.
Svenska kyrkans diakonistyrelse:
Ojämnheterna i den gällande pastorats
indelningen och i den nuvarande fördelningen av den prästerliga arbetskraf ten är uppenbara och påkallar revision. Det försök till anpassning av kyrko- organisationen efter den nutida samhällsstrukturen som det föreliggande betänkandet utgör måste därför hälsas med erkännande. Diakonistyrelsen delar de sakkunnigas mening, att en dylik organisatorisk förändring hög gradigt måste taga hänsyn till angelägna kyrkliga behov inom våra hittills eftersatta växande bebyggelsecentra. Med tillfredsställelse noteras de fram lagda förslagen till förbättringar i dessa avseenden.
Allmänna svenska prästföreningen:
Med tillfredsställelse och instämman
de konstaterar föreningen, att väsentliga förbättringar nu föreslås av de sakkunniga för norrlands- och tätortspastoratens del. Samtidigt måste emellertid djupt beklagas och gensaga resas mot att de sakkunniga synes varit bundna av sådana ekonomiska hänsyn, att de nämnda förbättringarna måst vinnas på bekostnad av den pastorala organisationen i mellan- och sydsveriges agrara bygder.
Svenska pastoratens riksförbund:
I likhet med de sakkunniga finner riks
förbundet det nödvändigt med en översyn av den kyrkliga organisationen. Den sedan lång tid pågående befolkningsförskjutningen från landsbygden till tätorterna har, såsom de sakkunniga på ett förtjänstfullt sätt belyst ge
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
29
nom ingående och omsorgsfulla utredningar, skapat en mängd nya problem
för det kyrkliga arbetet. Behovet av en utökning av den prästerliga arbets
kraften inom vissa storstäder och inom vissa delar av norrlandsstiften lik
som även av en förbättrad indelning inom dessa områden har av de sakkun
niga beaktats och föranlett förslag, som riksförbundet i stora delar kan
ansluta sig till. En sådan av utvecklingen betingad omreglering av pastora
ten bör dock icke få medföra, att den kyrkliga verksamheten inom andra
delar av riket, i synnerhet landsbygdsområdena inom de syd- och mellan
svenska stiften, försvåras eller sättes i efterhand. Riksförbundet kan där
vidlag inte underlåta att framhålla, att vissa av de sakkunnigas riktlinjer
måste leda till ett eftersättande av de kyrkliga behoven på landsbygden. De
från olika pastorat inkomna yttrandena visar även, att en tillämpning av
dessa riktlinjer i stor utsträckning skulle ske mot de berörda självstyrelse
organens önskemål och synpunkter.
Av pastoraten har inalles 365 ingivit yttranden till domkapitlen över
de sakkunnigas förslag, därav 90 större och mindre tätortspastorat, 110
större icke-tätortspastorat samt 165 mindre icke-tätortspastorat (häri in
räknade de särskilda pastoraten i sådana kyrkliga samfälligheter av pas-
toratsenheter, som var för sig avgivit gemensamt yttrande till vederbö
rande domkapitel). Av ifrågavarande pastorat har 268 tillika ingivit sitt
yttrande till svenska pastoratens riksförbund, varför dessas yttranden jäm
väl redovisas av riksförbundet bland de till förbundet inkomna och ingår
i den däröver upprättade tabellsammanställningen.
Enligt en inom ecklesiastikdepartementet gjord sammanställning över
de till domkapitlen inkomna yttrandena har en reform av pastoratsindel-
ningen och den därmed sammanhörande tjänsteorganisationen — i någor
lunda anslutning till de av pastoratsindelningssakkunniga förordade all
männa riktlinjerna — tillstyrkts av 45 pastorat, därav 22 tätortspastorat
samt 12 större och 11 mindre icke-tätortspastorat, motsvarande samman
lagt 12 procent av dem, som yttrat sig. Av övriga har 72 pastorat eller
20 procent, därav 11 tätortspastorat, 20 större icke-tätortspastorat och 41
mindre icke-tätortspastorat, mera allmänt avstyrkt dylik indelnings- och
organisationsändring, medan 248 pastorat eller 68 procent, därav 57 tät
ortspastorat, 68 större icke-tätortspastorat och 123 mindre icke-tätorts
pastorat, icke alls eller mindre klart yttrat sig i själva denna principfråga
eller huvudsakligen anlagt lokala synpunkter därå.
Huru dessa yttranden stiftsvis fördelar sig och huru pastoraten i yttran
dena — i de fall där uttalanden härutinnan gjorts — ställt sig till vissa
huvudpunkter i de sakkunnigas förslag framgår närmare av följande, på
grundval av departementets sammanställning upprättade tabell (Tab. 1).
I den av svenska pastoratens riksförbund gjorda tabellsammanställningen
över de till förbundet från 586 pastorat och 147 lokala församlingar in
komna yttrandena har dessa grupperats med hänsyn till vederbörandes
ståndpunktstaganden till i det hela samma huvudpunkter i förslaget, som
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
30
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
Tabell 1.
Inställning till de sakkunnigas förslag
P
as
to
ra
ts
ty
p
*
U
p
p
sa
la
L
in
k
ö
p
in
g
S
k
ar
a
S
tr
än
g
n
äs
V
äs
te
rå
s
S
:°
:s3
>
L
u
n
d
U
.
G
ö
te
b
org^
1
K
ar
ls
ta
d
H
är
n
ö
sa
n
d
L
u
eå
V
is
b
y
S
to
ck
h
o
lm
|
S
u
m
m
a
1. Mera allmänt tillstyrkande av en reform T
9
4
1
1
4
2
i
22
i anslutning till de föreslagna riktlin- S
2
___
___
1
3
1
_ _
2
2
i
_ _
12
jema
M
5 —
1
—
1
1
—
1
2
—
—
11
S:a
7
9
5
1
5
l
2
—
7
6
2
—
—
45
2. Mera allmänt avstyrkande av en reform T
1
1
1
5
i
1
1
ii
i anslutning till de föreslagna riktlin-
S
___
3
4
2
_
2
2
3
3
1
_ _ _
20
jerna
M
5
6
5
6 —
6
5
4
2
1 —
1 —
41
S:a 6 10
9
9 — 13
7
8
6
2 —
2 —
72
3. Invändning mot förord för flerpräst- T
1
3
2
4
2
1
2
3
18
pastorat
S
1
2
4
1
2
4
3 —
5
6
2 — —
30
M
5
8
6
9
2
7
8
4
4
4 —
1
1
59
S:a
7 13 12 10
4 15 13
5 11 13
2
1
1 107
4. Invändning mot anknytning till den T
1
1
2
1
4
2
2
13
borgerliga kommunindelningen
S
1
3
5
2
1
1
3
2
3
3
1
1 —
26
M
2
5
4
2
2
2
6
5
3
3 — —
1
35
S:a
4
9 11
4
4
7
9
9
8
6
1
1
1
74
5. Invändning mot utökad sammanlysning T
1
4
2
4
3
4
5
2
2
1
28
av högmässogudstjänster
S
3
4
5
—
2
3
3
4 11
7
1
1
—
44
M
7
7
8
7
2
7
9 10
5
2
—
—
1
65
S:a 11 15 15
7
4 14 15 18 21 11
3
1
2 137
6. Invändning mot vidgad centralisering T
1
3
2
5
1
2
3
17
av kyrkobokföringen
S
1
4
5
2
3
4
3
2
7
8
—
—
—
39
M
5
8
8
6
4
6
7
6
3
3
—
1
—
57
S:a
7 15 15
8
7 15 10
9 12 11
3
1
—
113
7. Invändning mot de föreslagna folk- T
_
1
2
5
2
3
1
1
15
mängdsnormerna
S
—
3
4
2
1
2
1
1
4
5
—
—
—
23
M
6
6
7 10
3
4
2
5
3
4
—
1
2
53
S:a
6 10 13 12
4 11
3
8 10
9
1
1
3
91
8. Intet eller oklart principiellt ställnings- T
4
5
4
1
2
4 19
5
5
1
3
2
2
57
tagande eller endast lokala synpunkter S
6
5
7
1
4
5 13
2 18
8
6
1
2
68
M 10
5
9 10 12 12 19
9 13
2
1
2
9 123
S:a 20 15 20 12 18121 51 16 36 11 10
5 13 248
T -- tätort
S = större icke-tätort (mer än 2 000 inv.)
M = mindre icke-tätort.
Kungl. May.ts skrivelse nr 2.
Tabell 2.
Inställning till de sakkunnigas förslag
Stift
S
u
m
m
a
U
p
p
sa
la
L
in
k
ö
p
in
g
S
k
ar
a
S
tr
än
g
n
äs
V
äs
te
rå
s
V
äx
jö
L
u
n
d
G
ö
te
b
o
rg
K
ar
ls
ta
d
H
är
n
ö
sa
n
d
L
u
le
å
V
is
b
y
S
to
ck
h
o
lm
Förslagets riktlinjer kan läggas till grund
för ny pastoratsindelning
2
1
i
3
_ _
7
| Flerprästpastorat fördelaktigast
1
___
—
—
—
1
1
—
1
—
—
—
—
4
Enprästpastorat fördelaktigast
16 45 19 16
9 24 34
8 12 13
2 19 —
217
Överensstämmelse med den borgerliga kom
munindelningen önskvärd
2
2
2
4
1
_
_
1
12
| Pastoratsindelningen bör utformas enbart
i efter det kyrkliga arbetets krav
10 21 23
8
9 24 15 30
7 11
3
1
162
Kritik mot sammanlysning av gudstjänster 22 59 37 15 15 41 52 45 25 12
7
1
1
332 |
Centraliserad kyrkobokföring önskvärd
___
___
5
—
—
—
—
—
1
—
—
—
—
6
Decentraliserad kyrkobokföring önskvärd
17 52 25 19
8 41 37 34 12 16
3
1
—
265
De föreslagna folkmängdstalen tillfredsstäl
lande
1
1
6
2
10
Lägre folkmängdstal önskvärda
12
35
19
9
8
27
5
14
7
9
1 17
1
164
Endast lokala synpunkter anförda samt
] övriga yttranden
32 13 46 12 14 30 27
8
15
6 3 5 4
215
redovisas i den inom departementet upprättade sammanställningen över
yttranden. (Riksförbundet har för sin del även redovisat inställningen till
frågan om en utökning enligt de sakkunnigas förslag av antalet icke-ordi-
narie tjänster i pastoraten.) Inställningen i yttrandena enligt riksförbun
dets sammanställning med avseende å ifrågavarande huvudpunkter fram
går av en särskild uppgjord tabell (Tab. 2).
Såsom exempel på pastoratens inställning i särskilda fall till de sakkun
nigas förslag — generellt eller i vissa hänseenden — återges här även vad
i huvudsak anförts i några av de pastoratsyttranden, där närmare saklig
motivering redovisas.
Gryta (G1G inv.) — Giresta (271 inv.) — Fröslunda (439 inv.), pastorat
i Uppsala stift och Uppsala län: Med erkännande av behovet av en viss
omflyttning av prästerliga tjänster från församlingar med stadigt nedåt
gående folkinängdstal, med i regel små avstånd och särskilt på senaste tiden
förbättrade kommunikationer, till församlingar med starkt ökande folk
.‘32
mängd anser sig pastoratet med avseende å verkningarna av de sakkunnigas förslag på pastorat och församlingar, som skulle komma att drabbas av in skränkningar i en eller annan form, böra framhålla följande. — Den in skränkning, som infördes genom den senaste ändringen av härvarande kyrk liga organisation från söndaglig gudstjänst i varje församlings kyrka till gudstjänst två dagar av tre på varandra följande, kan icke sägas ha vållat avbräck i det kyrkliga livet eller gudstjänstlivet, men den bör ej tillåtas gå längre. I församlingar med upp till 600 personers folkmängd och med ett avstånd för flertalet församlingsbor av högst 5 km till den egna för samlingens eller grannförsamlingens kyrka bör möjligen en sådan anordning- kunna godtagas. — Där en långvarig pastorat sgemenskap skapat gemen skap i kyrkligt liv och arbete så, att pastoratet på grund av de däri ingåen de församlingarnas litenhet ersatt församlingen såsom kyrklig arbetsenhet i ett eller flera avseenden, synes det kyrkliga arbetets behov böra tillgodoses före behovet av likformighet mellan kyrklig och borgerlig indelning. — En viss, icke alltför obetydlig elasticitet bör kunna medgivas vid beräk ningen av den arbetstid, som antages skola belöpa på varje präst. I mindre och små församlingar med det i regel rikt utvecklade personliga förhållandet mellan församling och präst kan det vara svårt att draga gränsen mellan tjänsteåliggande och vad prästen kan göra såsom en personlig tjänst åt sina församlingsbor vid skilda tillfällen i livet. Det har varit en av det svenska kyrkolivets stora tillgångar, att det rått djupgående personliga förbindelser mellan präst och församlingsbor. — Centralisering i viss utsträckning av pastorsexpedition förtjänar att övervägas, då bekväma kommunikationer står allmänheten till buds och befolkningstalet är av den storleken, att det motiverar hel- eller deltidsanställt skrivbiträde. Om vid en sammanslagning av pastorat präst fortfarande kommer att vara bosatt i prästgården och lämpliga lokaler in. in. finnes bör dock expeditionen kunna bibehållas, då det anses förenligt med befolkningens intressen. Att i den meningen centra lisera pastorsexpeditionen att den bör förläggas till centralort i kommunen, som är belägen inom pastoratet, är en fråga, som torde kunna lösas lokalt utan generella föreskrifter av åläggande innebörd.
Bredestad (1 528 inv.) —Askeryd (717 inv.) — Marbäck (654 inv.), pas torat i Linköpings stift och Jönköpings län: Erkännansvärda synpunkter kan framdragas, men vid ett remissvar må de avvikande synpunkterna sär skilt få framhävas. Det första, som då måste påpekas, är, att de sakkunni gas syn på pastoralvården såsom prästernas arbetsinsats utförd i pastoratet såsom en helhet är verklighetsfrämmande. Sådant gäller endast enförsam- lmgspastorat och i några få fall tvåförsamlingspastorat. Visst talar de sak kunniga om sockengemenskap och församlingsarbete. De berörs i flera sammanhang, men de sakkunniga fullföljer icke dessa synpunkter. Pastora tet vill på det starkaste framhäva, att pastoralvården hår knutits och måste alltjämt knytas till socknen. Sockengemenskapen är stark och kommer helt ' isst att bli starkare inför det hot om upplösning som sakkunnigförslaget, trots allt gott, doc-k utgör. Gemenskapen kommer då även fram i önskan att helt binda sin inom socknen boende präst vid sig och svartsjukt hindra honom från arbetsinsats i andra socknar. Följden blir att i socknar utan präst pastoralvården blir lidande och svårighet uppstår för en kyrkoherde att planera arbetsinsats för annexförsamlingarnas präster. För landsbygds- församlingarna, som genom förslaget blir utan präst, betyder detta i de tlesta fall det kyrkliga livets död, tv den personliga kontakt, som socken
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
:33
borna sätter så stort värde på, kan aldrig åstadkommas när en präst kom mer endast för att utföra sina legala förrättningar och sedan återvänder hem till sin egen socken. Praktiskt kan man alltså aldrig tala om sitt eget pastorat så som man talar om sin egen socken. Här är ej fråga om en präs terlig ovilja utan om den starkt utpräglade sockengemenskap, som det givet vis är enbart uppmuntrande för en präst att få uppleva och gå in uti. »Sär skilda tjänstgöringsområden» kommer att kvarstå i praktiken, även om de icke medtages i lag. Vid den slutliga fastställelsen av flerförsamlingspasto- raten måste därför den största hänsyn tagas till de geografiska förhållan dena, så att en rättvis balans i tjänstelordelningen åstadkommes.
Södra Åsum (3 323 inv.) — Ilstorp (147 inv.), pastorat i Lunds stift och
Malmöhus län: Det synes ofrånkomligt, att en viss omreglering av rikets pastorat göres. Att pastoratets gränser därvid, när så utan olägenhet för det kyrkliga livet kan ske, anpassas efter de nya kommunernas gränser, så att dessa icke onödigtvis skär varandra, synes — med tanke på framtiden — vara eftersträvansvärt. Likaså utgör anordningen med en för två pastorat gemensam kyrkoadjunkt en lösning, som icke bör avvisas. Däremot är det betänkligt, att många församlingar berövas söndaglig gudstjänst i den egna församlingskyrkan, och mycket vägande skäl kan anföras mot det av de sakkunniga förordade bildandet av flerprästpastorat å landsbygden. Från allmänhetens synpunkt är det ett önskemål, som icke bör negligeras, att vägen till präst och pastorsexpedition icke blir för lång. Den personliga kontakten, som i allt församlingsarbete är av stor betydelse, främjas, om varje präst anvisas sitt eget lagom avvägda tjänstgöringsområde, där han som kyrkoherde på eget ansvar har att handha församlingsvården. Anord ningen med över- och underordnade tjänstemän innebär en byråkratisering, som borde vara främmande för det kyrkliga arbetet. Härtill kommer, att den kraftiga reduceringen av kyrkoherdetjänsterna kommer att inverka synnerligen menligt på prästrekryteringen.
Karlskoga (32 377 inv.), pastorat i Karlstads stift och Örebro län: Med hänsyn till de erfarenheter, som vunnits i Karlskoga med sina nu över 32 000 invånare, anser församlingen att folkmängdstalet för delning av pas torat kan sättas högre än vad majoriteten av de sakkunniga föreslagit, under förutsättning att åtgärder vidtages för att underlätta särskilt kyrko herdens arbetsbörda och att ett tillräckligt antal präster tilldelas pastoratet.
Med stora pastorat följer att tillräcklig skrivhjälp kan anställas på pastors expeditionen. Finnes som ofta är fallet ecklesiastika boställen, kan skötseln av dessa liksom andra kamerala arbetsuppgifter överlåtas på en kyrko kamrer, varvid särskilt kyrkoherdens arbetsbörda väsentligt lättas. Fn skyndsam utredning bör komma till stånd med uppgift att undersöka möj ligheterna att avlyfta från prästerna, och då främst kyrkoherden, sådana arbetsuppgifter, som har föga med prästtjänstens rent kyrkliga karaktär att skaffa. Om erforderligt antal präster placeras i de stora pastoraten, synes en ofta önskvärd differentiering av dessa befattningshavares arbetsuppgif ter kunna åstadkommas. Lämpligt torde även vara med en uppdelning av den pastorala verksamheten på arbetsdistrikt. Så sker i viss utsträckning i Karlskoga och erfarenheten av denna anordning iir god. Av betydelse i stora pastorat torde vara, att särskilda medarbetare såsom diakonissa och ung domsledare anställes. Centralisering av kyrkobokföringen inom ett pastorat till dettas huvudort är i de flesta fall lämplig; oliigenhelen med länga av stånd till pastorsexpeditionen för allmänheten uppväges av de numera
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
34
oftast goda kommunikationerna. I Karlskoga har den kyrkliga kommunens kassa och bokföring samordnats med den borgerliga kommunens. Att för samling under vissa förhållanden skall dela kyrkoadjunkt med annan för samling kan dock icke biträdas. Svårigheter av organisatorisk karaktär torde uppstå med en sådan anordning och en prästman med tjänsteåliggan den på skilda håll och kanske med olika uppgifter inom de båda försam lingar han skall tjäna kan icke få den förankring inom orten och den sam hörighetskänsla med befolkning och ämbetsbröder, som är en viktig förut sättning för att han skall lyckas med sitt arbete.1
Ekerö (1 679 inv.), pastorat i Stockholms stift och Stockholms län: För samling, som är stor nog att ha egen präst och som nu är eget pastorat, bör bibehålla sin kyrkoherdetjänst och ej som annexförsamling förenas med ett grannpastorat. Som minimigräns för pastorat bör sättas 1 000 personer, vilket ger en präst full sysselsättning, om han enligt kyrkolagens bestäm melser skall ombesörja en verklig församlingsvård. För denna minimigräns talar också nutida samhällsförhållanden. Ty i det nutida samhället blir det allt svårare med kollektiva samlingar, medan de enskilda människornas behov av personlig gemenskap och vård blir allt större. Förslaget söker tillgodose tätorternas och norrlandsförsamlingarnas ökade behov av präs terliga krafter, och detta är i hög grad önskvärt. Men detta får inte ske på bekostnad av att otillfredsställande förhållanden skapas i ett flertal lant- pastorat i södra och mellersta Sverige. Ökningen av antalet kyrkoadjunkts- tjänster på bekostnad av ordinarie tjänster kommer att medföra allvarligt försämrade befordringsförhållanden på den prästerliga banan, som redan nu är svårrekryterad.
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.
Förutsättningar för indelning och organisation
Såsom förut nämnts har de sakkunniga, innan de framlägger de utarbe tade normerna för den åsyftade revisionen av pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga tjänsteorganisationen, utförligt angivit de förut sättningar, som de funnit vara för dessa normer grundläggande. Jag full följer nu min redogörelse i detta hänseende och återger fördenskull här närmast innebörden av dessa särskilda förutsättningar samt beträffande varje dylik det huvudsakliga såväl av de sakkunnigas motivering som av sådana i remissyttrandena därtill gjorda uttalanden, som befunnits för sakens bedömande representativa.
Prästernas arbetsuppgifter
Inledningsvis har de sakkunniga understrukit den betydelse de på för samlingsprästerna ankommande arbetsuppgifterna måste tillmätas för det föreliggande problemets lösning. Förhållandet belyses ytterligare genom den i föregående avsnitt av betänkandet (3 och 4 kap.) lämnade redogörel sen för karaktären av de specifikt kyrkliga arbetsuppgifterna och omfatt
1 Av närvarande 28 ledamöter i kyrkofullmäktige ville 10 ej biträda uttalandena om högsta folk- mängdstal och centralisering av kyrkobokföringen.
:35
ningen av prästernas totala arbetsbörda i tjänsten. De sakkunnigas förslag
i det följande bygger också till väsentlig del främst pa bedömanden av de
beräkneliga tjänsteuppgifternas inverkan på indelning och organisation.
I särskilt yttrande till sakkunnigbetänkandet har en av de sakkunniga,
riksdagmannen Andersson i Löbbo, framhållit den lättnad i åtskilliga av
prästernas arbetsuppgifter, som vunnits med den skedda utvecklingen på
skilda områden, såsom i följd av folkskoleväsendets överflyttning till den
borgerliga kommunen, kyrkofullmäktiges införande och avskaffandet a\
prästs självskrivenhet till ordförande i kyrkostämma samt kommunika
tionsmedlens utveckling. Med hänsyn härtill syntes det föreligga större
möjligheter till utvidgning av pastoraten.
Till de sakkunnigas betänkande finnes ytterligare ett särskilt yttrande,
avgivet av en annan av de sakkunniga, kanslirådet Brolin, vilket yttrande
jämväl rör prästernas arbetsuppgifter.
Denne framhåller, hurusom i betänkandet konstaterats, att det väsentliga
i den prästerliga församlingsverksamheten för närvarande mångenstädes
måste av församlingsprästen eftersättas för handläggningen av legalt före
skrivna arbetsuppgifter av administrativ beskaffenhet, ävensom betonats
de svårigheter för en sammanläggning av flera smärre församlingar till ett
pastorat, som i synnerhet vållas av att administrationsbördan därvid ökar
genom dubbleringen av kyrkorådssammanträden o. dyl. Han uttalar i an
slutning härtill, att de sakkunniga — liksom de förordat särskilda åtgärder
för att minska sådant församlingsprästernas expeditionsarbete som hindrar
dem i deras egentliga prästerliga gärning — bort rekommendera en skynd
sam utredning rörande möjligheten att avlyfta från prästerna, främst kyrko
herden, de med prästtjänstens rent kyrkliga karaktär föga sammanhörande
arbetsuppgifter, som betingas av tjänstinnehavarens enligt författningarna
åliggande engagement i vissa grenar av kommunal förvaltning, enkanner
ligen uppgifter av övervägande ekonomiskt och därmed jämförligt innehåll.
En dylik utredning borde, enligt den sakkunnige, främst inriktas på en över
syn av församlingsstyrelselagarna i syfte att avskaffa prästernas obligato
riska bundenhet vid sådana kommunala uppdrag, som icke har omedelbar
saklig betydelse för deras rent prästerliga församlingsverksamhet. I sam-
band härmed rekommenderar emellertid den sakkunnige även en del andra
reformer inom den kyrkliga kommunalförvaltningen, bland annat en utvid-
gad tillämpning av institutet kyrklig samfällighet i ekonomiska angelägen
heter, vilket enligt den sakkunniges mening i hög grad skulle kunna möjlig
göra ett effektivt utnyttjande av den prästerliga arbetskraften för den rent
prästerliga församlingsverksamheten och därigenom ock vidga förutsätt
ningarna för den för denna verksamhet bäst lämpade pastoratsmdelningen
och -organisationen.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
Y T T It A N D E N
Domkapitlet i Linköping: Prästens andliga insats göres icke blott genom
förkunnelsen utan också genom den personliga umgängeisen i samtal, råd-
frågning, sjukbud, medling, studiecirklar och andra tillfällen till själavård.
36
Förkunnelsen kan icke eftersättas eller minskas utan allvarlig våda för ökad »paganisering». Den insats, hjälpande, undervisande och vägledande, som man har rätt att begära att kyrkan skall förmå göra i folklivet har emeller tid i våra dagar behov av även annan form än förkunnelsens. Kyrkan har att under ständig varsamhet, takt och beredvillighet knyta personliga kontakter och vara redo för personlig debatt, stundom kritiska inkast och trevande frågor. När på denna väg förtroende vunnits, kan kyrkan få göra den insats, ett oväntat stort antal människor i vår tid alltjämt begär. Kon sekvensen av denna syn på dagsläget i vårt folkliv måste bli, att präst och församling — samt präst och den enskilde församlingsmedlemmen — i möj ligaste män beredes tillfälle till denna personliga vardagskontakt. Detta ger emellertid en helt annan aspekt på pastoratssammanslagning och de präs terliga krafternas fördelning, än om huvudvikten lägges enbart på guds tjänster, konfirmandundervisning och pastorsexpedition. För ordnandet av nämnda tre uppgifter och annan hävdvunnen församlingsvård är det möj ligt att rationalisera organisationen genom statliga billån åt präster, bo satta på längre avstånd från olika bebyggelsecentra. Men hela denna ratio- naliseringsprincip blir verklighetsfrämmande, så snart man uppmärksammar vikten av en kontinuerlig personlig kontakt mellan präst och församling. Det blir då icke längre möjligt att låta sig bindas av schablonmässiga be folkningstal. Man måste gå den längre vägen och på varje enskild punkt undersöka de lokala möjligheterna för en präst att med hänsyn till geogra fiska förhållanden lika mycket som till församlingens sociala struktur uppnå och upprätthålla den personliga förbindelsen.
Domkapitlet i Göteborg:
De sakkunniga synes ha utgått från att frågan
väsentligen är ett avvägningsproblem, där det gäller att disponera de före fintliga prästerliga tjänsterna så att de blir effektivare utnyttjade än vad som nu är fallet. Det totala antalet prästerliga tjänster behålles konstant, men en betydande omflyttning föreslås. Enligt domkapitlets övertygelse innebär detta, att de sakkunniga utgått från oriktiga förutsättningar, som icke äger stöd i de faktiska förhållandena. En första förutsättning för en sådan lösning av problemet måste uppenbarligen vara, att prästerskapet på landsbygden för närvarande icke har full sysselsättning och att tillräck ligt många prästerliga tjänster kan avstås av landspastoraten till förmån för de mindre väl tillgodosedda tätorterna.
Länsstyrelsen i Södermanlands län:
Det grundläggande för den ifråga
satta församlingsprästerliga organisationen måste självfallet vara de äm betsplikter, som skall åvila vederbörande befattningshavare. I detta hänse ende är förhållandena beträffande prästerna egendomliga i så måtto att de ras arbetsuppgifter icke författningsmässigt reglerats på ett uttömmande sätt. Några större svårigheter att få fram ett ungefärligt mått på omfatt ningen av prästernas så att säga löpande arbete torde likväl icke föreligga, då de prästerliga åliggandena därvidlag av ålder är ganska klart avgränsade mot annan kyrklig verksamhet. Vad som däremot icke låter sig med samma grad av tillförlitlighet mäta är den fria verksamhet utöver det obligatoriska, som varje präst efter egen läggning och förhållandena på orten utövar och som i särskilt hög grad utmärker just prästämbetet. Möjligheten att utöva denna betydelsefulla verksamhet, mången gång i det tysta, får enligt läns styrelsens mening icke genom en ny indelning eller organisation inskrän
Kiingl. Maj:ts skrivelse nr 2.
37
kas. Organisationen bör därför icke göras så snäv att prästerskapet icke får tillräckligt utrymme att tillfredsställa en självklar och naturlig önskan att, i stillhet och utan jäkt, utöva denna verksamhet vid sidan av de egentliga t j änsteåliggandena.
Statskontoret: Grundläggande för organisationen — såväl vad gäller frågan om sammanläggning eller inrättande av nya pastorat som om anta let präster inom pastoraten — blir, enligt de sakkunniga, omfattningen av den prästerna åvilande arbetsbördan. Statskontoret får med anledning här av understryka vad de sakkunniga anfört därom att någon uttömmande i författning klart angiven fixering av arbetsuppgifterna icke skett. Den av 1948 års kyrkomöte avlåtna skrivelsen med begäran om utfärdande av instruktion rörande prästs ämbetsplikt synes ännu icke ha lett till några resultat. De sakkunniga har därför vid bedömandet av arbetsuppgifternas omfattning ansett sig böra utgå från förhållandena sådana dessa författ ningsenligt och sedvanemässigt gestaltats. Det måste enligt statskontorets förmenande ingiva betänkligheter att genomföra organisationsändringar utan att klarare normer föreligger om arbetsuppgifternas omfattning och karaktär. Så länge dessa förutsättningar saknas, måste därför organisatio nen anses vila på en i hög grad osäker grund. I detta sammanhang förtjänar ock att särskilt uppmärksamma vad de sakkunniga uttalat om de präster liga arbetsuppgifternas elasticitet. Det torde ligga i sakens natur, att det, mot bakgrunden av vad sålunda anförts, möter avgörande svårigheter att bedöma riktigheten av den ändrade pastoratsindelningen, svårigheter, vilka måste påkalla restriktivitet vid bedömande av de faktorer, som skall på verka ställningstagandet främst i vad avser antalet präster. Ett ytterligare skäl för en sådan restriktiv ställning till organisationsfrågorna är, att de sakkunniga genomgående räknar med pastoratens hela invånarantal utan hänsynstagande till den befolkningsdel, som kan hava utträtt ur svenska kyrkan. Visserligen har procenttalet utträdande hittills varit relativt ringa, men det torde vara berättigat antaga, att detsamma knappast är fullt rätt visande, då de medgivanden, som genom dissenterlagstiftningen lämnats vissa frikyrkliga organisationer, icke kan helt ha undgått att påverka den prästerliga arbetsbördan även i fråga om personer, som alltjämt formellt tillhör statskyrkan.
Domkapitlet i Uppsala: De till de sakkunniga redovisade arbetstids- studierna ger vid handen, att prästernas tid i icke ringa utsträckning upp tages av administrativa uppgifter av kyrkokommunal karaktär, såsom de ecklesiastika boställs- och fondförvaltningarna, statförslagens beredande, medelsförvaltning m. m. Detta gäller givetvis främst kyrkoherden i hans egenskap av kyrkorådsordförande med allt vad därav följer av kommunal- förvaltande uppgifter och ansvaret för deras rätta fullgörande. Dessa administrativa uppgifter lärcr icke bliva mindre genom bildande av större pastorat. Prästerskapets tid att mera helt ägna sig åt den själavårdande verksamheten torde bliva än mer beskuren. I synnerhet den fria kyrkliga verksamheten i dess olika och skiftande former, numera av så avgörande vikt och betydelse för kyrkans liv, liirer röna menlig inverkan av de ifråga satta pastoratsbildningarna. Kyrkoherden är enligt lag ordförande i kyrko rådet och bör så förbliva. Domkapitlet vill sålunda inlägga en bestämd
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
38
gensaga emot den reservationsvis framförda tanken, att kyrkorådets upp gifter skulle överflyttas till annan nämnd med karaktären av församlingens verkliga styrelse, varigenom kyrkorådet bleve denna styrelse underordnad. Härmed skulle kyrkoherden komma att i huvudsak förlora kontakten med de uppgifter, som kyrkorådet nu har och som så nära ansluter sig till den rent prästerliga verksamheten. Ordnandet av de kyrkliga administrativa uppgifterna på lämpligt sätt förutsätter förståelse för kyrkans egenart. Så vitt rör den ecklesiastika boställsförvaltningen kan pastorat uppdraga åt särskild boställsstyrelse att fullgöra de åligganden, som eljest tillhör kyrko rådet. Bostiillsstyrelse väljer inom sig ordförande. Genom tillsättande av en boställsstyrelse kan sålunda kyrkoherden synas bli befriad från ansvaret för denna verksamhet. Så är dock icke helt fallet. För beslut å kyrkostämma i ärenden av ifrågavarande art fordras nämligen beredning icke blott av boställsstyrelse utan även av kyrkoråd. Lättnaden i arbetsbördan blir under sådana förhållanden icke så stor, särskilt från synpunkten av att kyrkorå dets ordförande är den ende av de medagerande, som handlar under tjänste mannaansvar.
Domkapitlet i Härnösand:
Det reservationsvis framförda förslagets ge
nomförande kan bland annat leda till att kyrkoråd och kyrkostämma berö vas sina nuvarande befogenheter och att alla kyrkliga frågor av större betydelse kommer att avgöras av den borgerliga kommunen. Att detta från kyrkans synpunkt skulle vara ett mål att eftersträva, synes domkapitlet svårt att förstå.
Domkapitlet i Luleå:
Ett förverkligande av den tanke som här framförts
eller att man genom att överflytta vissa angelägenheter — speciellt de eko nomiska — från kyrkorådet till annan nämnd skulle frigöra prästen i hans egenskap av kyrkorådsordförande från vissa arbetsuppgifter, kan befaras medföra, dels att det centrala, intresserade och aktiva inflytande i försam lingslivet, som kyrkorådet alltmer kommit att utöva och som från skilda håll omvittnas såsom en synnerligen värdefull faktor, påtagligt försvagas, dels ock att prästen går förlustig den ofta värdefulla kontakten med för samlingens praktiska angelägenheter. Domkapitlet, som anser angeläget att här antydda utveckling får fortsätta, måste avvisa varje anordning, som rubbar kyrkorådets ställning.
Länsstyrelsen i Kronobergs län:
Länsstyrelsen finner en centralisering och
rationalisering av prästernas administrativa arbetsuppgifter vara av synner ligen stor betydelse för en ändamålsenlig utformning av pastoratsindel- ningen. Utredning om prästernas tjänsteuppgifter ingår visserligen icke i direktiven för de sakkunniga men borde såsom en av reservanterna fram håller göras till föremål för en särskild undersökning. Om prästerna befrias från vissa administrativa arbetsuppgifter ökas möjligheterna att anknyta pastoratsindelningen till den nya borgerliga kommunindelningen. Pastora tens ekonomiska förvaltning kan lämpligen centraliseras till den borgerliga kommunens huvudort, varigenom de kommunala tjänstemännen kan anli tas för bokföring in. m.
Länsstyrelsen i Kalmar län:
Den förordade översynen av församlingssty-
relselagarnas bestämmelser, i vad de rör församlingskyrkorådets befogen heter och prästernas därvid förbundna arbetsuppgifter, får länsstyrelsen tillstyrka.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
3!)
Statskontoret:
Ämbetsverket ansluter sig till de rekommendationer, som
gjorts dels av de sakkunniga om översyn av gällande författningar rörande
kyrkobokföringen i syfte att åstadkomma en bättre organisation av arbetet
med denna och dels av en reservant om översyn av församlingsstyrelsela-
garna samt om vidgad tillämpning av allmänna församlingsstyrelselagen om
kyrklig samfällighet i ekonomiska angelägenheter i syfte att begränsa präs
ternas obligatoriska bundenhet vid kommunala uppdrag, som icke har ome
delbar saklig betydelse för deras rent prästerliga församlingsverksamhet.
Allmänna svenska präst-föreningen:
Historiskt och traditionellt är kyrko
rådet insatt i ett församlingsvårdssammanhang. En glädjande tendens till
ett kraftigare betonande härav hör med till dagens kyrkobild. En omorga
nisation som bryter denna utveckling och ger kyrkorådet »ställningen av en
underordnad nämnd för speciella förvaltnings- och verkställighetsbestyr»
medför en icke försvarlig utarmning av församlingslivet. I det särskilda ytt
randet ifrågasattes att lösgöra pastor från vissa nu obligatoriska uppgifter
inom församlingskyrkorådets arbetssfär. Berörda åligganden är intimt knut
na till pastors församlingsvårdande uppgifter. Föreningen nödgas beteckna
de här föreslagna åtgärderna såsom motiverade utifrån andra synpunkter
än pastoralvårdens och såsom en tendens till förändring av kyrkoherde
tjänstens karaktär från först och sist församlingsherdens till motsvarighet
till en borgerlig kommunalförvaltningstjänst.
Svenska kyrkans diakonistyrelse:
Förutom andra anförda invändningar
göres mot de sakkunnigas förslag den än väsentligare invändningen, att kyr
koherdarna enligt förslaget i fortsättningen får genomsnittligt ökade admi
nistrativa arbetsåligganden till förfång för deras rent pastorala uppgifter.
Gäller dessa invändningar redan de sakkunnigas gemensamma förslag fram
kallas de dock i ännu högre grad av detta särskilda yttrande med dess för
slag till åtgärder för eventuellt ännu större pastoratsbildningar. Kyrkans
organisation är först och sist en organisation för att på tjänligaste sätt möj
liggöra kyrkans andliga, evangelisatoriska uppgift. Där organisationen med
för en administrativ förvaltningstjänst som beskär och försvårar såväl kyr
kans som en del av prästerskapets arbetsmöjligheter i ordets och själavår
dens tjänst och medger prästen ringa eller ingen tid till studier och medita
tion, har en för kyrkan främmande syn på pastoratsorganisationen trängt
väsentliga och avgörande synpunkter åt sidan.
Svenska landskommunernas förbund: I de sakkunnigas uppdrag har ej
ingått att söka åstadkomma en rationell ändring av systemet med olika
utdebiteringssatser inom de primärkommunala områdena. Fn sådan änd
ring måste dock från olika synpunkter anses påkallad även om den icke
torde kunna erhållas med mindre församlingarna upphör såsom självstän
diga utdebiteringsenheter för kyrkliga ändamål. Icke minst med hänsyn till
den ännu icke avstannande befolkningsut tunningen i de regioner, där små-
församlingarna förekommer talrikast, torde en utredning av förevarande
spörsmål icke längre kunna skjutas på framtiden. I avvaktan härpå bör -—
bland annat för vinnande av erfarenheter — eftersträvas att få till stånd
samfälligheter för de smäförsamlingar, som ingår i ett och samma pastorat.
Dylika samfälligheter bör omfatta församlingarnas samtliga ekonomiska
angelägenheter.
Sveriges häradsskrivarförening: Med hänsyn till skattedebitering, upp
börd och redovisning hade det varit önskvärt att frågan om sammanslag
Kungl. Maj ds skrivelse nr 2.
40
ning av församlingar upptagits i detta sammanhang. Det hör icke till ovan ligheten att samma fögderi innefattar ett 10-tal borgerliga kommuner men ett 40—50-tal församlingar, förorsakande ett flertal skilcla utdebiteringar i samma borgerliga kommun. Därest sammanslagning nu ej kan ske, synes institutet kyrklig samfällighet i ekonomiska angelägenheter böra i största utsträckning utnyttjas.
Arbetsdistrikt för pastoralvården
De sakkunniga understryker församlingens betydelse för den prästerliga verksamhetens utövande. Det är i församlingens kyrka och — i många fall — på andra predikoplatser inom församlingen som gudstjänst hålles. Präs ten betjänar församlingsborna med kyrkliga förrättningar och själavård. Den fria församlingsverksamheten, innefattande ett flertal verksamhetsgre nar varav söndagsskola, ungdomsverksamhet och arbetskretsar för vuxna är de allmännast förekommande, bedrives regelmässigt församlingsvis, vare sig präst finnes bosatt i församlingen eller ej. Ehuru församlingen sålunda i flera hänseenden alltjämt är det givna arbetsdistriktet för pastor al vården, bildar dock pastoratet såsom det legalt-administrativa tjänstgöringsområdet för en kyrkoherde och honom eventuellt biträdande präster den yttre ramen och därmed den egentliga enheten för denna verksamhet i dess helhet — och detta även i de fall då pastoratet omfattar flera församlingar. De sakkun niga framhåller vidare, att liksom de prästerliga arbetsuppgifterna i sig själ va är av största betydelse för pastoratsindelningens utformning blir därför också denna indelning å sin sida i hög grad avgörande för den samlade prästerliga verksamhetens behöriga tillgodoseende.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
YTTRANDEN
Stijtsnämnden i Linköping:
Det synes särskilt angeläget framhålla, att
pastoraten som sådana icke regelmässigt är kyrkliga arbetsenheter. Detta blir fallet endast då fråga är om enförsamlingspastorat. I övrigt utgör för samlingarna kyrkligt sett arbetsområden. När i utredningen talas om att avsevärda fördelar är förenade med ett uppehållande av sambandet mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunindelningen, icke minst för den samverkan mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunens förvalt ningsorgan, som är av stor betydelse för det kyrkliga arbetet, avses tydligen icke prästernas kyrkliga eller religiösa arbete bland församlingsborna. I stället syftas här med »kyrkligt» arbete på förvaltningsmässiga uppgifter av teknisk och ekonomisk art. Redan genom detta påpekande bör inses fa ran av att låta dessa sistnämnda uppgifter få sådan tyngd vid bedömandet av en rätt pastoratsindelning, att den betydligt viktigare frågan om präs tens möjligheter att verka för och leda den andliga vården i församlingen tillmätes en underordnad betydelse.
Länsstyrelsen i Södermanlands län:
Den nya kommunindelningen inne
bär till skillnad från den nu avsedda nya pastoratsindelningen, att de minsta kommunala enheterna, småkommunerna, upphört. Enligt förslaget till pas-
41
toratsindelning skall de minsta kyrkliga enheterna, församlingarna, fortfa rande bestå. Ehuru frågan om församlingarnas bestånd alltså nu icke är aktuell, bör det dock enligt länsstyrelsens mening framhållas, att försam lingarna av ålder och tradition spelar en så betydande roll såsom enheter för det kyrkliga livet, att — åtminstone sådana som förhållandena nu är — en sammanläggning i större omfattning skulle medföra betydande skade verkningar.
Länsstyrelsen i Örebro län: I mindre församlingar har prästen som regel en mera personlig kontakt med sin församling och fullgör där ofta uppgifter av social och humanitär art, som i större församlingar omhänderhaves av särskilda organ eller befattningshavare. Prästen leder icke sällan även stu diecirkel- och ungdomsverksamhet i orten. För att fullgöra nämnda arbets uppgifter, är det enligt länsstyrelsens förmenande synnerligen angeläget, att efter indelningsändring präst så vitt möjligt stationeras a ort och far sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd till område, där sådan tidigare varit bosatt och verkat.
Svenska kyrkans lekmannaförbund: Församlingen, socknen, är sedan sekler platsen för svenskt kyrkoliv och fostrande fromhetsliv inom ett visst geografiskt område. Men om begreppet socken i stort sett förlorade sin betydelse i och med kommunalreformen 1862, så befarar nu kyrkfolket, att församlingsbegreppet kommer att vandra samma väg, därest riktlinjerna för indelning och organisation fullföljes enligt de sakkunnigas förslag. En kyr- kokristen känner sig beklämd vid konstaterandet, att i förslaget försam lingstanken i stort sett tappats bort och utbytts mot det från kyrkligt- central synpunkt olyckliga ordet pastorat. Uttryck sådana som enförsam- lingspastorat, flerförsamlingspastorat, pastorat med agrar karaktär, pasto rat med tätortskaraktär m. fl. pekar alla bort från församlingstanken. Man bygger icke en folkkyrka genom »församlingsprästerlig» organisation, även om denna kan ha funktionsviktig betydelse. Vad som också i dag betyder något för kyrka och folk rymmes inom församlingskyrkans hägn och heter ordet, dopfunt, altarring, predikstol och kyrkobänk. Och avser man icke att gagna kyrkans gärning i folket, då har denna pastoratsindelningsaktion förfelat sitt syfte. De sakkunniga har i olika sammanhang givit uttryck för kyrkan såsom en uppbyggande och krafttillförande faktor i samhällslivet, men denna grundläggande tanke har likväl kommit i skymundan i och genom den strikt funktionsmässiga uppläggningen vid reformens förverk ligande.
Pastoratens och församlingarnas struktur
De pastoraten liksom däri ingående församlingar emellan förefintliga olikheterna i strukturhänseende återfinnes, enligt de sakkunniga, ej blott mellan landets geografiskt och klimatiskt skilda delar utan även inom de enskilda stiften, vart för sig. T befolkningshänseende åtskiljes trennc huvud typer av pastorat. Fn grupp utgöres av de rent agrara, i regel små pasto raten utan tätorter; eu annan bildar de större, i huvudsak agrara men med eu eller flera större byar eller andra tätorter; cn tredje kategori omfattar de egentliga tiitortspastoraten, inom vilka ingen eller blott ett mindretal av befolkningen ägnar sig åt jordbruk och dess binäringar. Redan dessa typ-
8 — lliliang till riksdagens protokoll 1957. 1 sam!. Nr 153.
Kungl. Maj:ts skiivelse nr 2.
42
olikheter är av den största betydelse. Det föreliggande regleringsproblemet måste — framhåller de sakkunniga vidare — främst upptagas och utredas från just denna utgångspunkt. Folkmängdstalet får olika betydelse i pasto rat med vidsträckt areal, långa avstånd mellan bebyggelsen och besvärliga kommunikationer och i pastorat med förhållandevis liten areal, små av stånd och goda kommunikationer. En befolkning, som är jämnt spridd över ett agrart landsbygdspastorats område, ger mer tidskrävande arbete än en lika stor befolkning i ett tätortspastorat med i huvudsak till ett byggnads- planerat område koncentrerad bostadsbebyggelse. Å andra sidan erbjuder oftast ett pastorat av den senare typen i högre grad komplicerade sociala och religiösa problem än det agrara.
Enligt de sakkunniga föreligger en strukturell olikhet, som man måhända ej kan helt bortse från, också i avseende å kulturella anordningar. Genom de moderna bildningsmedlen, framför allt radion, har väl isoleringen mång enstädes brutits och den kulturella utvecklingen främjats, men fall kan alltjämt förekomma där stora svårigheter möter för prästen att bland lek männen förvärva skickade medhjälpare i församlingsarbetet. Den präster liga arbetsbördan blir i en dylik församling såväl kvantitativt som kvalita tivt avsevärt större än församlingens storlek i och för sig motiverar. Där kan ock prästen av enahanda skäl få svårt att undandraga sig allmänt kommunala och sociala uppdrag, som prästerskapet annars normalt icke behöver fullgöra.
Den typolikhet, som kan föreligga med hänsyn till variationer i det kyrk liga intresset, kan enligt de sakkunniga knappast tillmätas särskild bety delse vid uppdragandet av riktlinjerna för indelning och organisation. I vad mån sådant inverkar på förutsättningarna för prästernas arbete är i och för sig en svårbedömd fråga; ytterst blir detta huvudsakligen beroende av vederbörande prästs egen personliga läggning, hans uthållighet och anpass ningsförmåga.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
YTTRANDEN
Domkapitlet i Göteborg: Vad beträffar den av de sakkunniga förordade uppdelningen av pastoraten i tätorts- och landsbygdspastorat med därav följande olika bedömande av behovet av präster, vill domkapitlet påpeka, att denna uppdelning kan bli i hög grad olämplig, därest man under alla förhållanden till tätortsgruppen räknar pastorat, där två tredjedelar av befolkningen tillhör tätortsbebyggelsen. Domkapitlet finner detta helt verk lighetsfrämmande och vill understryka, att indragning av tjänster, t. ex. i följd av att landsbygd förenas med tätort och därför kommer att räknas såsom sådan, måste leda till att det nödvändiga församlingsarbetet i stor utsträckning eftersättes. Andra beräkningsgrunder måste uppenbarligen i sadana fall tillämpas, vilka medgiver, att landsbygden erhåller det antal präster, som där skulle ha sysselsatts, därest den icke varit förenad med en tätort. Det är vidare i många fall i hög grad oriktigt att betrakta ett »tät-
43
ortspastorat» såsom mindre arbetskrävande än ett landsbygdspastorat. En väl sluten bebyggelse kring kyrka och prästgård kan visserligen medföra kortare resor och mindre antal gudstjänster. Men om prästgården ligger avsides från tätorten och om kyrkan icke är belägen i densamma, blir det tätare och längre resor och ett större behov av extra gudstjänster än annars skulle ha varit fallet. Förekommer det två eller tre tätorter jämte landsbygd inom en församling, blir arbetet särskilt arbetskrävande, och det finnes ingen anledning att i sådant fall räkna med att en präst rimligen kan hinna med själavården bland ett större antal människor än normalt.
Länsstyrelsen i Östergötlands län: Särskilt bör vid indelningsändring be aktas att landsbygdsförsamlingarna vid omfördelningen av tjänsteorganisa tionen icke missgynnas på tätorternas i synnerhet storstadspastoratens, bekostnad. Det förefaller som om de sakkunniga anlagt en syn på frågan om den prästerliga organisationen på landsbygden som knappast står i överensstämmelse med allmän uppfattning.
Kammarkollegiet: I fråga om faktorer, som skulle kunna tillerkännas betydelse för prästens arbetsbörda, har de sakkunniga bland annat berört skillnaden mellan »kyrkliga» och »okyrkliga» församlingar. Berörda skillnad har ansetts icke kunna beaktas i förenämnda sammanhang, då prästen i »okyrklig» församling måste ägna mycket arbete »åt den uppsökande upp giften och åt prövande av nya medel för att främja en förnyelse av kyrko livet». Huruvida de sakkunniga med »okyrklig» församling åsyftat försam ling, vars medlemmar i betydande utsträckning är anslutna till frikyrko samfund — såsom fallet är exempelvis beträffande åtskilliga församlingar i Småland, Närke och Dalarna — framgår ej. Det synes kollegiet emellertid uppenbart, att församlingspräst i dylik församling, varest frikyrkopastorer ofta nog i betydande utsträckning fullgör de uppgifter, som eljest skulle ankommit på församlingsprästen, har en väsentligt mindre arbetsbörda än församlingens folkmängd i och för sig ger vid handen. Då emellertid tillhö righeten till frikyrkosamfund samt ianspråktagande av dess pastorers tjäns ter synes vara en relativt oviss och föränderlig faktor, lärer den försam- lingsprästerliga organisationen knappast kunna göras i högre grad bero ende härav. Dock synes det motiverat att i fall, då det är tveksamt huru vida tillräckliga skäl må föreligga för en ändring i organisationen, taga viss hänsyn till förekomsten av och anslutningen till frikyrkliga organisationer.
Statskontoret: Prästernas arbetsuppgifter torde vid jämförelse med vad tidigare varit fallet ha ändrat karaktär och i vad avser legala uppgifter i viss utsträckning minskat. Befolkningens ökade rörlighet har väl kunnat medföra en ökning av registreringsuppgifterna. Samhällslivets — enkanner ligen undervisningsväsendets och det allmänna kulturlivets och den sociala omvårdnadens — ständigt fortskridande sekularisering har medfört ett bortfall eller en kraftig sammankrympning av ej så få prästerliga arbets uppgifter. Härtill må även fogas en erinran om den oerhörda utvecklingen, som kommunikationsväsendet undergått särskilt på landsbygden, en om ständighet, som de sakkunniga i annat sammanhang ansett sig böra till mäta betydelse. Det torde också svårligen kunna göras gällande, att förhål landena i ett landsbygdspastorat med en areal av endast 1 Va kvadratmil mera väsentligen avviker från dem, som utmärker tätortspastoraten.
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.
44
Kungl. May.ts skrivelse nr 2.
Pastorats folkmängd och areal
De sakkunniga framhåller, att redan till det nuvarande systemets förut sättningar i princip hört, att pastoraten erhåller en tillräcklig storlek för att där anställda präster skall bli fullt sysselsatta med till tjänsten hörande uppgifter. Ett riktigt förhållande mellan folkmängd och areal å ena samt tjänsteorganisation å andra sidan blir alltjämt den givna förutsättningen för att den prästerliga arbetskraften skall kunna förväntas bli effektivt utnyttjad. Enligt de sakkunnigas mening brister det på många ställen härutinnan i den nuvarande indelningen, i det att flera pastorat är av allt för liten storlek för att ge en präst tillräckliga arbetsuppgifter, och just bland dessa pastorat möter man folkminskningens problem mest utpräglat. I andra pastorat är folkmängden uppenbart för stor för att arbetet skall kunna väl sammanhållas under en kyrkoherde. Liknande svårighet kan även göra sig gällande i pastorat med alltför stor areal. Kräver pastoratets stor lek anställande av flera präster, kan detta vara till fördel för den prästerliga verksamhetens tillgodoseende, då en fördelning av arbetet på tjänstinneha varna där blir naturlig och denna fördelning kan göras efter vederbörandes med hänsyn till ålder och läggning större fallenhet för de särskilda uppgif terna. Ett pastorat bör dock — framhåller de sakkunniga vidare — om möjligt icke sammansättas så, att i följd av de geografiska förhållandena flera präster måste tagas i anspråk än fallet är vid ett annat indelningsal- ternativ, som från det allmännas synpunkt också blir tillfredsställande. Ett pastorat bör ej heller få så stor folkmängd, att för kyrkoherden-arbetsleda- ren omöjliggöres den nödiga kontakten med såväl de honom biträdande prästerna som de olika befolkningsgrupperna i pastoratet eller att förvalt nings- och expeditionsarbetet blir honom övermäktigt.
YTTRANDEN
Domkapitlet i Strängnäs: De sakkunniga betonar hur ett riktigt förhål lande mellan folkmängd och areal å ena och tjänsteorganisationen å andra sidan alltjämt blir den givna förutsättningen för att den prästerliga arbets kraften skall kunna förväntas bli effektivt utnyttjad. När det säges att i den nuvarande organisationen enprästpastoratet ofta ger prästen för litet arbete, kan detta vara riktigt i teorien, men det visar sig i praktiken att en ensam nitisk präst i ett sådant pastorat med två församlingar och mellan 1 000 till 1 500 invånare har full sysselsättning och därtill en mycket god kontakt med sina församlingsbor. I ett landspastorat med flera försam lingar och t. ex. kyrkoherde, komminister och kyrkoadjunkt gäller i ringa grad vad som sägs om kyrkoherden som arbetsledare och kyrkoherdetjäns ten som förmans tjänst. Någon differentiering i fråga om ungdomsarbete, arbete bland barn etc. torde i regel icke förekomma. De olika prästerna betjänar i allmänhet olika församlingar och blir dessa församlingars själa sörjare. I tätortspastorat och stora landsbygdspastorat torde däremot reso nemanget gälla.
45
Domkapitlet i Luleå: Mot de sakkunnigas förslag att sätta den präster liga tjänsteorganisationen i viss relation till folkmängden synes i princip intet vara att erinra, men däremot väl mot de sakkunnigas förslag till folk- mängdstal. Det synes uppenbart, att den under senare tid inträdda befolk ningsökningen icke fått något tillfredsställande uttryck i en utbyggnad av den prästerliga organisationen. Domkapitlet förmenar, att denna befolk ningsökning och den ökning av den prästerliga verksamheten, som enligt vad de sakkunniga själva uttalat ägt rum, bort resultera i en förstärkning av den samlade prästerliga arbetskraften.
Statskontoret: Vid mätandet av prästernas arbetsbörda i ett pastorat har alltsedan 1910 folkmängdstalet tillmätts största betydelsen. I andra rummet har kommit pastoratets areal och därefter vissa omständigheter, som hänförts till begreppet besvärlig tjänstgöring bland annat duplikation, avstånd till kyrkan m. m. De sakkunniga har föreslagit, att folkmängdstalet alltjämt skall gälla såsom mätare av prästernas arbetsbörda. I överensstäm melse med äldre praxis har de vidare ansett sig böra räkna med olika folk- mängdstal för tätorts- och landsbygdspastorat; i tätortspastorat bör en präst kunna betjäna ett större antal församlingsbor än på den egentliga landsbyg den. De av de sakkunniga härvid föreslagna gränserna finner statskontoret emellertid alltför snävt dragna och anser för sin del bärande skäl icke före ligga att för städernas del reducera den av 1897 års prästlönereglerings- kommitté uppställda folkmängdsgränsen för en enprästorganisation. För landsbygdens del torde folkmängdsgränsen i enprästspastorat kunna icke obetydligt flyttas uppåt i förhållande till vad hittills tillämpats.
Allmänna svenska prästföreningen: De i betänkandet föreslagna befolk- ningsenheterna per präst inom olika pastoratstyper kan å vissa orter med gynnsamma förhållanden anses acceptabla. De sakkunniga har visserligen gått under de siffror som nu i praxis tillämpas, men ytterligare sänkning rekommenderas. Föreningen vill under alla omständigheter med bestämd het, hävda nödvändigheten av att de slutliga bestämmelserna för pastorats- regleringen ges en sådan utformning att domkapitlen erhåller möjlighet att med hänsyn till lokala förhållanden tillämpa en icke alltför snäv jämknings- marginal. Sak samma bör gälla arealsiffrornas tillämpning. När vissa maxi- misiffror anges för befolkningstalet inom en viss pastoratstyp måste förut sättas, att detta är den absoluta övre gränsen, som icke får överskridas och som uppnådd omedelbart aktualiserar en pastoratsdelning.
Riksintresse — lokalintresse
Vid ett bedömande av huru stor enhet i avseende å folkmängd och areal och huru många församlingar i ett enskilt fall lämpligen kan sammanhållas i ett pastorat och vilka tjänster där behöves blir det ofta en grannlaga upp gift att göra en avvägning mellan riksintresse och lokalintressen. Fördel ningen av de prästerliga tjänsterna företer för närvarande ostridigt en avse värd ojämnhet. En såvitt möjligt jämn fördelning av de tillgängliga präs terliga arbetskrafterna i förhållande till arbetets omfattning och art är en ligt de sakkunnigas mening ett anspråk sammanfallande med hela svenska kyrkans intresse och diirmed ett givet riksintresse. Detta bottnar i det na turliga kravet, alt hela befolkningen skall i görlig mån äga lika möjlighet till
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
46
prästerlig betjäning oberoende av om den tillhör tätort eller den egentliga landsbygden, rikets södra eller dess norra delar. Härvid måste riksintresset ges ett avgjort företräde framför en enskild församlings krav på att få be hålla en viss prästerlig tjänst, som icke kan anses nödvändig från arbetssyn- punkt. Ehuru detta från en landsbygdsförsamlings synpunkt kan te sig oskäligt, måste dock beaktas, att den förskjutning i folkmängdsfördelningen från landsbygd till tätort, som karakteriserar de senaste årtiondena, just från rikssynpunkt ställer alldeles särskilda krav på tjänsteorganisationens utbyggnad speciellt för tätorterna. Expeditionsarbetets utökning genom det nya folkbokföringssystemet har också i allmänhet blivit mest kännbar i tätorterna med deras regelmässigt rörligare befolkning. De sakkunniga framhåller vidare, att den gällande pastoratsindelningen näppeligen kan påkalla sådan hänsyn, som i indelningsfrågorna av gammalt visats gentemot församlingsindelningen, till vilken de lokala traditionerna ju i stort sett är anknutna. Särskilt bör detta icke kunna komma i fråga med avseende å de av flera församlingar sammansatta pastoraten, vilka under de senaste fyrtio åren i stor utsträckning (till mer än en tredjedel av det nuvarande antalet) undergått till och med upprepade förändringar. Skälig hänsyn bör dock kunna tagas till framförda lokala önskemål, om de är sakligt grundade. Hänsyn bör exempelvis även, där sammanläggning av pastorat till större enhet är i fråga, kunna tillmätas ett önskemål att de gamla pastoraten skall i sin helhet få ingå i den nya enheten.
I ett senare sammanhang (s. 114 f.) påvisar de sakkunniga vissa olägen heter, som kan förutses följa med en indelning och organisation inom den ram, som de av dem förordade riktlinjerna medger. De sakkunniga belyser därvid bland annat huru ett riksintresse — däribland alltså hänsyn till svenska kyrkan i dess helhet — i särskilda fall kan kräva bortseende i viss mån från lokala önskemål och behov. En strikt tillämpning av de indel nings- och organisationsprinciper, som förordats, kan sålunda på sina håll medföra tvånget att avveckla viss prästerlig verksamhet t. ex. i form av sär skilda gudstjänster och särskild konfirmandundervisning på avlägsna och isolerade platser. En minskning av den nuvarande organisationen kan på så vis i somliga församlingar medföra en avveckling eller åtminstone försvag ning av löftesrikt arbete. Detta följer, enligt de sakkunnigas mening, dels av nödvändigheten att bättre än nu är fallet tillgodose de underorganiserade två nordliga stiften samt de växande storstadspastoraten, dels av att de sakkunniga ansett kostnadsramen för den nuvarande prästerliga organisa tionen icke böra överskridas vid nyordningen.
I särskilt yttrande, som biskopen Hultgren och domprosten Hylander gemensamt avgivit till de sakkunnigas betänkande, har — i viss anslutning till de sakkunnigas här sist berörda påpekanden — framhållits, att den kyrk liga verksamhetens behov icke kunnat genom förslaget tillgodoses i så stor utsträckning som önskvärt varit. De för indelning och organisation upp
Kiingl. Maj:ts skrivelse nr 2.
47
dragna riktlinjerna leder till vissa för kyrkolivet kännbara konsekvenser. Även om man tar i betraktande föreslagna stödåtgärder, kommer i de syd- och mellansvenska stiften organisationen såtillvida att försvagas, som anta let pastorat starkt reduceras, varjämte för riket i dess helhet möjligheten minskas för präst att befordras till kyrkoherde genom den ändrade relatio nen i fråga om antalet befattningshavare mellan de olika tjänstekategori erna. Att förslaget med dessa konsekvenser av reservanterna godtagits, anger de ha sin grund däri, att enligt deras uppfattning ingen annan möj lighet finnes att utan en väsentlig vidgning av kostnadsramen åstadkomma den omfördelning av de prästerliga krafterna i riket, som är påkallad av behovet att bättre tillgodose tätorterna och de vidsträckta bygderna.
Vid de provindelningar av rikets stift, som av de sakkunniga verkställts och redovisats i det förut omnämnda, av dem upprättade utkastet för åskåd liggörande av tillämpningen av de i förslaget uppdragna riktlinjerna, har — såsom även framgår av de därom tidigare lämnade sifferuppgifterna — skisserats en personalorganisation, vilken totalt ej blott i avseende å löne kostnad håller sig inom kostnadsramen för nuvarande organisation utan även nära ansluter sig till dennas sammanlagda tjänstebestånd. Detta för hållande jämte de sakkunnigas närmast härförut återgivna uttalanden har beaktats i flera av remissyttrandena och synes ibland ha, särskilt av de kyrkliga organen, påtalats såsom uttryck för ett misstytt riksintresse.
YTTRANDEN
Domkapitlet i Uppsala: Vid uppgörande av indelningen och organisatio nen, som innefattar flera svårbedömbara faktorer, bör den viktigaste rikt punkten för frågans lösande vara de föreliggande prästerliga arbetsuppgif terna, som man vill ha uträttade, och vad som skäligen härför bör kunna göras från synpunkten av kyrkans egentliga syftemål. Avgörande vikt och betydelse bör däremot icke fästas vid den ekonomiska sidan av saken och storkommunindelningen bör icke i första hand vara bedömningsgrunden härvid.
Domkapitlet i Linköping: De sakkunniga synes hava varit på ett för dem själva betungande sätt bundna av givna direktiv angående kostnads ram och väntad besparing vid pastoratsregleringens genomförande. Det skulle vara orättvist att lägga de sakkunniga till last, att de icke i åtlydnad av dessa besparingsdirektiv kunnat åstadkomma ett tjänligare förslag. Det synes emellertid vara en i alla andra sammanhang ovanlig och främmande synpunkt att såsom översta princip knäsätta besparingssynpunkten. Det hade varit rimligare att förslaget fått uppgöras från sakliga och objektiva synpunkter. Härvid hade man alltså fått undersöka i första hand vilken organisation, som svarar mot dagens behov av en funktionsduglig kyrka.
Därefter hade man haft att undersöka möjligheterna för dess genomfö rande.
Domkapitlet i Skara: Den omreglering, som kräves, får icke innebära ett eftersättande av de kyrkliga behoven på andra håll, närmast på landsbyg
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.
48
den i de syd- och mellansvenska stiften. Särskilt i uråldriga kristna bygder, såsom inom Skara stift, utgör de nuvarande pastoraten ofta historiskt och kyrkligt betingade enheter, som icke utan trängande skäl bör sönderbrytas. En omfördelning av de prästerliga krafterna bör därför icke få resultera i att det kyrkliga livet hämmas i de små men ofta religiöst livaktiga lands- bygdsförsamlingarna. Enligt domkapitlets mening bör de kyrkliga behoven göras till översta norm vid en översyn av pastoratsindelningen. Då dessa behov icke kan allsidigt tillgodoses inom den nuvarande kostnadsramen för det kyrkliga arbetet, är det beklagligt, att de sakkunniga vid sina beräk ningar och förslag känt sig bundna av sagda kostnadsram. Domkapitlet finner det angeläget, att denna icke får hindra sådana ändringar i förslaget, som från kyrklig synpunkt befinnes oundgängligen nödvändiga. Domkapit let finner det även otjänligt att på sätt som skett i de sakkunnigas betän kande fastlåsa den prästerliga organisationen vid det nuvarande antalet prästerliga tjänster. De växande kyrkliga behoven, betingade både av den inre kyrkliga expansionen och av den fortgående befolkningstillväxten i lan det, synes kräva en utökning av antalet prästerliga tjänster.
Domkapitlet i Göteborg: Enligt de sakkunniga motsvarades år 1897 inom de rena landsbygdspastoraten en prästerlig tjänst av i genomsnitt 1 827 invånare. Motsvarande siffra 1948 var 1 844. Landsbygden har alltså fort farande lika många invånare per prästerlig tjänst som i slutet på föregående sekel. Det synes alltså uppenbart, att behovet av fler prästerliga tjänster i tätorter, städer och norrländska storförsamlingar icke kan tillgodoses genom en mera omfattande nedskärning av den prästerliga organisationen på lands bygden. Det problem, som här föreligger, har sin orsak i att utbyggandet av den församlingsprästerliga organisationen icke hållit jämna steg med befolk ningstillväxten. En betydande eftersläpning har uppstått, när det gällt att förse de växande städerna med nödigt antal präster och församlingar. Detta problem kan icke lösas därigenom att den prästerliga organisationen uttun nas i de delar av landet, där den är någorlunda tillfredsställande ordnad.
Det ges icke något stift, där antalet präster i förhållande till befolkningen överstiger vad som kan anses vara skäligt och nödvändigt för en effektiv församlings vård. Domkapitlet anser det alltså vara omöjligt att komma till rätta med de mycket allvarliga brister som vidlåder den nuvarande försam lingsprästerliga organisationen i storstäderna genom en omdisponering av nu förefintliga prästerliga tjänster. Även om de tjänster på landsbygden, som utan skada kan undvaras, indrages, förslår de icke till att fylla de allt för stora luckor, som under det senaste halvseklet fått uppstå. Det är icke något rikskyrkligt intresse, att den organisation, som på landsbygden hittills funktionerat tillfredsställande, nu skall nedbrytas.
Domkapitlet i Visby: För en rättvis bedömning av de resultat, vartill de sakkunniga kommit, måste man hålla i minnet att deras uppgift varit icke enbart att skapa en organisation, som utifrån den kyrkliga verksamhetens behov förlänar denna verksamhet stadga, planmässighet och effektivitet, ntan även att samtidigt tillse, att de behov, som under utredningsarbetet framträtt, tillmötesgås allenast i sådan omfattning att den givna kost nadsramen icke i väsentligare män vidgas. Det synes emellertid uppenbart att det hos de av den avsedda regleringen berörda småförsamlingarna före finnes en utpräglad mening att bevara status quo. Vid bedömning av de enskilda fallen bör långt gående hänsyn tagas härtill — detta av rättvise
Kungl. May.ts skrivelse nr 2.
49
skäl. En dylik hänsyn måste från kyrklig synpunkt få anses välbetänkt och synnerligen angelägen. Bringas det kyrkliga livet i dessa småförsam- lingar att genom allt för strama organisatoriska åtgärder tyna och utslockna kommer detta att förmärkas i det kyrkliga livet inom kyrkan i dess helhet. Givetvis måste en avvägning mellan »riksintresse» och »lokalintresse» göras, då det gäller den prästerliga tjänsteorganisationen. Men man bör icke för bise, att i många fall det som i förstone ter sig som »lokalintresse» närmare besett är ett »riksintresse», ett hela svenska kyrkans intresse. Och det måste vara ett intresse för hela svenska kyrkan att det i många fall löftes rika kyrkolivet i de små församlingarna så långt möjligt bevaras med nuvarande organisation.
Domkapitlet i Stockholm: De föreslagna principerna för en omfördelning av tillgänglig arbetskraft är enligt domkapitlets mening på det hela taget väl avvägda. Det är uppenbart, att den kyrkliga verksamheten måste vara uppsökande även i den betydelsen att den söker sig till orter, där befolk ningstillväxten är störst. Domkapitlet vill understryka, att den uppbyg gande verksamheten bland inflyttade människor i växande tätorter, och kanske främst bland rotlös storstadsungdom, måste tillmätas en hög ange- lägenhetsgrad i valet mellan kyrkans olika uppgifter.
Länsstyrelsen i Östergötlands län: De besparingssynpunkter, som an lagts, måste leda till rekryteringssvårigheter. Att de sakkunniga ansett kost nadsramen för den nuvarande prästerliga organisationen icke böra över skridas vid nyordningen tyder på att ekonomiska synpunkter i alltför hög grad anlagts av de sakkunniga. Anledning synes därför föreligga att verk ställa en överarbetning av förslaget, varvid hänsyn icke såsom nu skett bör tagas till en på förhand bestämd kostnadsram utan en förutsättningslös utredning bör verkställas i frågan om möjligheten att åstadkomma en orga nisation, som svarar mot dagens behov av en funktionsduglig kyrka.
Länsstyrelsen i Kristianstads län: I betänkandet har de sakkunniga före slagit en omfördelning av de prästerliga tjänsterna i syfte att bättre till godose vissa tätorters och vidsträckta bygders behov av dylik arbetskraft.
Att nämnda delar av vårt land är i behov av en förstärkning i sådant av seende är ovedersägligt. Då de sakkunniga vid sitt arbete haft såsom råtte snöre att icke överskrida gällande kostnadsram, har emellertid deras för slag resulterat i en uttunning på andra håll av den prästerliga organisatio nen, främst i syd- och mellansvenska bygder. Länsstyrelsen ifrågasätter om den fördel, som vinnes genom att tillgodose tätorters och vidsträckta bygders behov av prästerlig arbetskraft, kan uppväga den olägenhet, som tillfogas församlingarna och det kyrkliga livet på de håll, där uttunningen av den prästerliga organisationen sätter in. De sakkunniga har varit ange lägna att redovisa eu prästerlig personalplan, för vilken kostnaden icke överstiger kostnaden för den motsvarande nuvarande planen. Länsstyrel sen anser, att de sakkunniga vid uppgörande av sitt förslag väl mycket betonat den ekonomiska synpunkten och icke tillräckligt beaktat försam lingarnas behov av gudstjänst och präst.
Kammarkollegiet: Kollegiet anser, att den omständigheten, att ett pasto rat består av flera församlingar, icke bör få leda till eu utbyggnad av den
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
50
prästerliga organisationen i den utsträckning, de sakkunniga förordat. En organisation, som i anledning av förekomsten av flera mindre församlingar i ett pastorat göres alltför omfattande, lärer omedelbart aktualisera frågan om en ändring i församlingsindelningen.
Statskontoret: De sakkunniga har visserligen vid genomförande av sitt uppdrag måst utgå från att den nuvarande församlingsindelningen skolat bibehållas orubbad, men statskontoret måste bestämt hålla före, att den i det nuvarande samhällslivet föga tidsenliga församlingsindelningen icke bör i den omhittning, som i utredningen skett, få bli bestämmande för pastoratsindelningen och den församlingsprästerliga organisationen. Äm betsverket vill i detta sammanhang erinra om denna organisationsfrågas ekonomiska sida. Dessa små pastorat med förhållandevis många präster får nämligen regelmässigt tillskott ur kyrkofonden. I realiteten innebär detta, att de finansieras av andra pastorat, framför allt av pastoraten i de större städerna. En alltför långt driven hänsyn till församlingsindelningen medför därför icke blott att arbetskraften blir ojämnt fördelad utan även en miss hushållning med de för kyrkan i dess helhet tillgängliga avlöningsmedlen.
Härtill kommer att flerförsamlingspastoraten så gott som uteslutande är belägna på den egentliga landsbygden, där avfolkningen kan väntas bli särskilt framträdande.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
Förhållandet till kommunindelningen
Kongruens mellan pastorat och borgerlig kommun föreligger för när varande redan i ett avsevärt antal fall, såsom beträffande åtskilliga städer och köpingar och där kommunens folkmängdstal ligger omkring eller under 2 000. Fullständig anknytning till den nuvarande kommunindelningen kan även föreligga sålunda, att antingen en kommun innefattar flera hela pasto rat eller ett pastorat omfattar flera kommuner. En anknytning på något av här angivna sätt av pastoratsindelningen till den borgerliga kommunens territorium kommer, såsom i det föregående nämnts, enligt de sakkunnigas uppfattning övervägande att lända det kyrkliga arbetet till fördel. Skär pas- toratsgräns borgerlig kommuns gräns kan sådan oregelbundenhet, liksom enligt 1919 års indelningslag under vissa förutsättningar, utgöra skäl för indelningsändring. Dylik avvikelse kan dock, av hänsyn till det kyrkliga arbetet, stundom i fråga om pastoratsindelningen bli nödvändig, exempel vis om kommunindelningen kan väntas i nära framtid bli ändrad eller kyr kogemenskap, som icke lämpligen kan upplösas, föreligger för invånarna i församlingar på olika sidor om kommungräns. Då en anknytning till kom munindelningen medför att gudstjänstturerna inom pastoratet icke kan ordnas utan en eljest obehövlig utökning av tjänsteorganisationen därstä des, kan arbetstekniska skäl även tala för en avvikelse. Sträcker sig ett nu varande pastorat över läns- eller stiftsgräns, bör pastoratet dock alltid redan av detta skäl underkastas ny indelning, såframt icke heller läns- respektive stiftsgränsen kan ändras.
YTTRANDEN
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
51
Domkapitlet i Linköping: När de sakkunniga talar om det angelägna i att upprätthålla samband mellan den borgerliga kommunen och församlingen för det kontinuerliga samarbetet mellan dessa enheters förvaltningsorgan måste domkapitlet anse, att en underordnad synpunkt gjorts till översta princip. Det rent kyrkliga arbetet inom församlingarna förutsätter icke oavbrutet samarbete med den borgerliga kommunens förvaltningsorgan. —
Att viss ojämnhet i utdebiteringen kan uppkomma mellan olika försam lingar, därest ett pastorat skär över kommungränsen, torde icke på allvar kunna göras till argument för likriktning mellan pastorat och kommun. -— Det synes dock uppenbart, att vissa fördelar är att vinna av samstämmig het mellan s. k. storkommun och pastorat. Denna synpunkt får emellertid icke övervärderas så att man för att vinna full enhetlighet skulle vidtaga sådan pastoratsreglering, som försämrar de kyrkliga arbetsmöjligheterna. Man har anledning till desto större varsamhet i detta hänseende som stor- kommunindelningen i riket icke hundraprocentigt visat sig lyckad. Det synes emellertid för domkapitlet mest ändamålsenligt, att eu storkommun till sina gränser sammanfaller med ett eller flera pastorat, varvid det dock icke är motiverat att sammanslå flera pastorat för att åstadkomma identisk enhet med kommunen. Givetvis får ej heller denna sistnämnda princip un dantagslöst genomföras. Lokala, historiska eller andra förhållanden kan medföra önskvärdheten att inom ett pastorat sammanhålla församlingar, även om en annexförsamling skulle skära över kommungränsen. All tvångs- likriktning eller konstlad likriktning bör undvikas.
Domkapitlet i Strängnäs: Vid en kyrklig indelning bör hänsyn tagas ute slutande till kyrkliga faktorer, vadan den borgerliga kommunens struktur och storlek under inga förhållanden får förtränga sådan indelning av pasto raten, som bäst gagnar den kyrkliga verksamheten.
Domkapitlet i Lund: Under 1920- och 1930-talen var stiftets landsbygds- pastorat föremål för en genomgripande omorganisation, vars mindre gynn samma verkningar för det kyrkliga arbetet ännu knappast helt övervunnits.
Att utan tungt vägande skäl ånyo ombilda det stora flertalet av dessa pastorat, kan domkapitlet omöjligen medverka till. Då det pastorala arbe tet i väsentliga avseenden är anknutet till och beroende av kyrklig tradi tion och sed, måste största försiktighet tillrådas vid dessa nyordningar. Vinsterna för det kyrkliga arbetet måste vara påtagliga och ändringar i all mänhet ej genomföras med mindre folkmängdstalet tvingar härtill. Dom kapitlet föreställer sig att pastorats- och kommungränser kommer att myc ket noga diskuteras vid avgivande av de slutliga förslagen till såsom nöd vändiga ansedda förändringar i stiftets pastoratsindelning. Domkapitlet vill emellertid redan nu förutskicka, att skulle den kyrkliga verksamhetens ändamålsenliga anordnande innebära, att överensstämmelse mellan dessa gränser ej kan nås, kan någon berättigad invändning häremot ej göras. Främsta målet för indclningsändringarna är dock ett underlättande och befordrande av möjligheterna till en så gynnsam utveckling av det pasto rala arbetet, som föreliggande förhållanden medgiver.
Domkapitlet i Göteborg: Framtida ändringar av den kyrkliga indelningen bör vidtagas allenast med hänsyn till det kyrkliga arbetets effektivitet. Så dana regleringar, som främjar ett ändamålsenligt utnyttjande av den präs
52
terliga arbetskraften och en god församlingsvård, bör genomföras utan hin der av att inkongruens kan komma att råda mellan kyrklig och kommunal indelning. — Principen att i görligaste mån anknyta pastoratsindelningen till storkommunerna anser domkapitlet medföra olyckliga konsekvenser för det kyrkliga arbetet. En sådan anknytning är också onödig. — Enligt dom kapitlets mening föreligger ej några bärande skäl att söka åstadkomma en likartad kyrklig utdebitering inom alla församlingar i samma storkommun. Sådana olikheter förekommer allmänt och någon olägenhet har icke för märkts av dem. Förvaltningstekniska skäl kan alltså icke motivera omregle ring av pastoraten till likhet med storkommunerna. Pastoraten är kyrkliga arbetsenheter för gemensamma ändamål (anställande och avlöning av präst, byggande av prästgård). De bör utformas uteslutande med hänsyn till dessa ändamål. — Icke heller synes det rimligt att ändra pastoratsindelningen för att söka centralisera det kyrkliga arbetets ledning till de tätorter, som med större eller mindre rätt ansetts skola bli centra för de nya storkommunerna. Det är riktigt, att sådana tätorter skall erhålla en tillfredsställande andlig vård. Att där stationera en präst kan ofta vara befogat. Tjänstetypen kan i så fall ofta lämpligen vara komminister eller kyrkoadjunkt. Att sträva efter att mera generellt förflytta kyrkoherdarna till dessa tätorter skulle medföra orimliga kostnader utan motsvarande fördelar. Den kontakt mellan prästen och de kommunala förvaltningsorganen, som iir önskvärd, kan numera utan svårighet upprätthållas med hjälp av telefon och bil. Detta motiv för en sammanjämkning av pastorat och storkommuner bortfaller därför helt. — Vidare anföres av de sakkunniga, att en anpassning efter kommunindelningen skulle kunna vara av värde för det prästerliga arbetet därigenom, att konfirmandundervisningen kan komma att förläggas till de centralt belägna enhet sskolorna. Domkapitlet vill kraftigt framhålla, att en sådan centralisering av konfirmandundervisningen alls icke bör ifrå- gakomma. Det är av allra största betydelse för församlingsvården, att kon- firmationsberedelsen knytes till hemförsamlingen och ledes av den präst, som handhar pastoratsvården i ifrågavarande församling. Detta skäl för sammanjämkning av pastorat och storkommuner är alltså icke hållbart. — De sakkunniga har vidare refererat de skäl för en sammanjämkning av- kyrkliga och kommunala indelningsgränser, som anförts i kommunindel- ningskommitténs betänkande av år 1945. Domkapitlet kan icke heller finna dessa skäl bärande. Samhörigheten inom ett pastorat och inom en kom mun är icke av samma slag. De kan bestå och bli till nytta oberoende av- varandra. Samhörigheten inom pastoratet är nämligen i väsentlig mån betingad av samhörigheten med samme själasörjare. Denna samhörighet blir endast försvagad, om man söker cn anknytning till den kommunala indelningen, som medför att fler präster måste tjänstgöra inom samma för samlingar eller att en kyrkoadjunkt måste tjänstgöra inom två olika pasto rat.— Vad åter beträffar samarbetet med de kommunala organen, exempel vis i fattigvården, är kyrkans insats här väsentligen beroende på den en skilde prästens kännedom om sina församlingsbor. Samarbetet blir därför ineffektivt, om det skall förmedlas av en kyrkoherde i ett alltför stort pas torat, som tillskapats endast för att motsvara en viss storkommun. Samar betet blir långt effektivare, om pastoraten bibehålies vid lämplig storlek, så att vederbörande präst personligen känner sina församlingar. — Domkapit let kan alltså icke finna, att det förebragts några vägande skäl för en gene rell anpassning av pastoraten efter storkommunerna.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
58
Domkapitlet i Karlstad: Frågan om pastoratsindelningens anpassning till den nya kommunindelningen bör prövas med hänsyn till kyrkliga behov och intressen. Kommunreformen har mångenstädes genomförts utan hän syn till den kyrkliga indelningen och under uttryckligt framhållande av att denna icke skulle komma att beröras därav. Den från visst håll framförda tanken att skapa med storkommunerna sammanfallande storpastorat är alltför orimlig för att behöva diskuteras. Även den ifrågasatta omregle ringen av pastorat med inom två kommuner fallande församlingar därhän, att kommun- och pastoratsgränser bringas att överensstämma, skulle med föra en allvarlig försämring av förutsättningarna för det kyrkliga arbetet i många fall, särskilt då en sådan sammanjämkning skulle leda till bildan det av treförsamlingspastorat, som icke tillfredsställande kan betjänas av en präst men heller icke lämnar full sysselsättning åt två. Några vägande praktiska skäl för en generell sammanjämkning av pastoratens och kom munernas gränser har veterligen icke anförts. Under sådana omständigheter bör en pastoratsreglering i detta syfte icke genomföras, om det skulle vara till förfång för det kyrkliga livet.
Domkapitlet i Härnösand: Utvecklingen från små pastorat till storpasto rat är från kyrklig synpunkt att anse som en utveckling bakåt.
Stijtsnämnden i Strängnäs: De fördelar, som i administrativt avseende kan vinnas genom kongruens mellan pastorat och kommun, motväges i vissa fall av nackdelarna av försämrad betjäning av församlingsborna, längre av stånd för dem och dyrare resor.
Länsstyrelsen i Södermanlmids län: De skäl, som de sakkunniga anfört till stöd för en samordning av den kommunala indelningen och pastorats- indelningen, är av den vikt att en dylik samordning, såvitt möjligt, bör eftersträvas. De brister, som trots den nya kommunindelningen ännu vid låder den borgerliga kommunbildningen, och de mäktiga kyrkliga traditio ner, som här och var alltjämt finnes kvar, synes likväl motivera, att man vid en nyordning icke går alltför hårt fram genom att över hela linjen kräva samordning. Det torde likaledes vara fullt tillräckligt, att man icke påfordrar kongruens mellan kommuner och pastorat utan stannar vid att dessa borgerliga och kyrkliga territorier icke bör få skära varandras gränser.
Länsstyrelsen i Hallands län: I länet skär för det närvarande pastorats- gränserna kommungränserna i ett ganska stort antal fall. Någon större olägenhet därav har icke förmärkts. Anledning synes därför icke föreligga att låta anknytningen till kommunindelningen framstå såsom något pri märt. Det väsentliga bör i stället vara att bilda pastorat, som är lämpliga enheter för det prästerliga arbetet.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Att åstadkomma ett fruktbärande sam arbete mellan den kyrkliga och borgerliga kommunen måste vara till uppen bar fördel för båda dessa kommungrupper. I många avseenden, speciellt inom socialvården och undervisningsväsendet, föreligger ju ett klart sam manhang mellan de kyrkliga och borgerliga kommunerna. Den samverkan, som här finnes, blir tillvaratagas och vidare utvecklas. Det framstår därför som principiellt önskvärt, att den borgerliga och kyrkliga indelningen sam manfaller. Å andra sidan får ett realiserande av detta önskemål ej leda lill att eu ny pastoratsindelning sker helt och hållet efter eu bestämd mall och med huvudmålsättning att utforma pastorat, som med hänsyn till ytvidd,
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
54
befolkning och andra yttre faktorer är lämpliga, utan indelningen måste ske med lika starkt beaktande av de faktorer av andra slag, framför allt av kyrklig art, som i de särskilda fallen kan tala för avvikelser från en eljest godtagbar regel. Det måste sålunda vid nyindelningen tillses, att de specifikt kyrkliga uppgifterna icke tillbakasättes. Vid en nyindelning av pastoraten är det vidare angeläget att i landsdelar, där pastoratsindelningen har gammal hävd, ingreppen ej göres större än nödvändigt utan så att re formen kan ske med och ej mot vederbörandes mening.
Länsstyrelserna i Uppsala, Gotlands, Älvsborgs, Västmanlands, Västernorrlands
och
Jämtlands län
samt
kammarkollegiet
ävensom
svenska lands
kommunernas förbund
och
svenska stadsförbundet
har i huvudsak godtagit
de sakkunnigas uttalanden i här berörda avseende.
Länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs
och
Kalmar län
har särskilt
understrukit vikten av en anknytning av pastoratsindelningen till den nya kommunindelningen.
Svenska pastoratens riksförbund:
Förbundet, som icke är blint för att
en överensstämmelse mellan skilda indelningar kan medföra praktiska för delar och bidraga till reda och översiktlighet i allmän förvaltning, har dock den meningen, att dessa fördelar icke är så stora, att man för dem bör offra det kyrkliga arbetets egna krav på indelningen. I de fall, då dessa krav bäst tillgodoses genom att man låter de två indelningarna avvika från varandra, bör man därför icke tveka inför en sådan åtgärd. Den borgerliga och den kyrkliga indelningen tjänar två skilda ändamål och vardera verksamhets grenen far säkerligen bäst av att bli organiserad efter sin egenart, även om man ibland måste eftersätta överensstämmelsen. — I de sakkunnigas fram ställning av denna fråga har stor vikt lagts på konfirmandundervisningens ordnande. De sakkunniga synes därvid ha tänkt sig, att denna undervisning skulle förläggas till en centralskola i varje borgerlig kommun. Bortsett från att det starkt kan ifrågasättas, huruvida det vore lyckligt att på sådant sätt lösgöra konfirmandundervisningen från hemförsamlingens kyrka och prästerskap, har det nu dessutom blivit klart, att man måste räkna med centralskolor, som blir gemensamma för två eller flera borgerliga kommu ner. På grund härav synes man nödgas uppge tanken på en samorganisation av skola och konfirmandundervisning. Därmed förfaller också detta skäl för överensstämmelse mellan borgerlig och kyrklig indelning. — Det må för övrigt erinras om att en ganska stark kritik framkommit mot det sätt, var på de borgerliga kommunerna gestaltades vid den nyligen genomförda sam manslagningen. Frågan om de borgerliga kommunernas omfattning synes därför ännu icke vara slutligen löst, och ganska genomgripande reformer kanske förestår på detta område. Under sådana förhållanden kan det icke anses välbetänkt att binda pastoratsindelningen allför hårt vid den nuva rande borgerliga indelningen.
Gudstjänstturordning; sammanlysning av gudstjänst
Den prästerliga tjänsteorganisationen i pastoraten kan enligt de sakkun nigas mening icke förväntas kunna för varje pastorat bestämmas till sådan storlek, att genom densamma ordinarie högmässogudstjänst skall kunna uppehållas varje predikodag året runt i varje till pastoratet hörande för
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
55
samlingskyrka. För fullgörande av en dylik gudstjänstturordning kräves stark utökning av organisationen. Redan nu kan i flera fall — främst i Skara och Visby stift — högmässorna i de särskilda församlingskyrkorna inom flerförsamlingspastorat icke uppehållas söndagligen utan Kungl. Maj:t har måst förordna om »sammanlysning» där av högmässogudstjänsterna, d.v. s. dessa fullgöres växelvis i kyrkorna genom s.k. alternering. De sak kunniga understryker härvid, att man betraktar såsom gällande rätt allt sedan reformationen att i varje församlingskyrka skall hållas gudstjänst, men att därav icke följer att det så måste ske varje predikodag. I sin histo rik (s. 21 f.) anger de sakkunniga med följande data i korthet huru för hållandena härutinnan utvecklat sig.
I 1571 års kyrkoordning heter det (under rubriken »Ett sätt till att ordi nera präster»): »Där flera kyrkor lyda till ett prästagäll, må prästen hålla tiderna ömsom vid den ena och ömsom den andra, på det han må hava des to mera tid både till predikan och annat. År ock den ena kyrksocknen större till mantal än den andra, så hålle prästen två eller tre helgdagar tiderna vid den som större är och den tredje eller fjärde vid den mindre efter som det sig med mantalet hava kan. Dock skall detta vara sagt om de gäll, som icke förmå hålla kapellan.» Motsvarande stadgande saknas i 1686 års kyrkolag. Kungl. Maj:t förklarade likväl den 23 februari 1695 beträffande Skara stift att, enär i stiftet »mest alle pastorater bestå av några små socknar, varav ganska få mäkta mer försörja än två präster, varandes så mycket besvärli gare överallt i socknarna med gudstjänsten att kunna inrätta en uniform ordning, alltså haver biskopen, så vid visitationer som eljest, således att söka moderera både prästernas och åhörarnas besvär med kyrkoresorna som or ternas beskaffenhet bäst kan medgiva». Redan tidigt rådde en ganska mar kerad skillnad i avseende å gudstjänsternas turordning mellan Skara stift och de övriga stiften. I det förra omfattade pastoraten sedan lång tid tillba ka oftast mer än två, ej sällan tre, fyra eller ännu flera församlingar. För en ensam präst kunde det därför vara omöjligt att söndagligen förrätta guds tjänst i var och en av pastoratets kyrkor. Prästen kom därför att alternera mellan kyrkorna, exempelvis så att, där en präst fanns för två kyrkor, guds tjänst hölls i varje kyrka varannan söndag, och där eu präst fanns för tre kyrkor, gudstjänst hölls i varje kyrka blott var tredje söndag. I övriga stift kunde församlingslivets fordringar däremot oftast bättre tillgodoses, så att i regel gudstjänst kunde hållas i varje kyrka varje söndag. I Lunds och Gö teborgs stift, där det vanligen fanns två kyrkor för varje ordinarie präst, fullgjordes detta nästan undantagslöst genom »duplikation», så att prästen varje söndag förrättade gudstjänst i två kyrkor. Även i Visby stift förekom dylik duplikation i många fall. I ett par fall ägde i detta stift rum s. k. väx elvis duplikation, d. v. s. att i ett trelörsamlingspastorat med en präst guds tjänst hölls i varje församlings kyrka två söndagar av tre. — I anslutning till 1910 års prästIönereform uttalades, att gudstjänst borde förrättas i över ensstämmelse med ortens sed, vilket av riksdagen godkändes. Efter nämnda reform har i Skara stift alterneringssystemet i viss utsträckning ersatts eller kompletterats med duplikation. — För riket i dess helhet gäller slutligen iiven, jämlikt lag den 18 mars 1910, att domkapitlet, där sådan av omstän digheterna föranledes, äger förordna, att för två eller flera församlingar må
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
56
förrättas gemensam högmässa i en av dem. Domkapitlet bör därvid i regel inhämta vederbörande församlingars yttranden, i allt fall när det gäller hög mässas förrättande i annan kyrka än församlingens egen.
Skall högmässogudstjänst överallt, oavsett pastorats folkmängd, städse uppehållas, nödgas man — påpekar de sakkunniga — tänka sig en organi sation av minst två präster i ett betydande antal av nuvarande pastorat med förhållandevis ringa folkmängd men flera än två församlingar, och detta även om folkmängden där är sjunkande. För att undvika en sådan konsekvens har de sakkunniga övervägt betingelserna för en sammanlys- ning i större eller mindre omfattning av högmässogudstjänsten i kyrkor i församlingar med obetydlig folkmängd och ett avstånd till en grannförsam lings kyrka, som icke alltför mycket försvårar för församlingsborna att där bevista gudstjänsten. I vilken utsträckning och under vilka förutsättningar dylik sammanlysning skall kunna nu vidtagas blir helt naturligt i allmän het beroende av ett bedömande i de särskilda fallen. Det synes de sak kunniga emellertid kunna förutsättas såsom rimligt, att sammanlysning kan ordnas för församling med upp till 500 invånare, åtminstone där folk mängden är stillastående eller nedgående och avståndet från den egna kyr kan till närmaste grannkyrka icke överstiger fem kilometer. Vid exceptio nellt små avstånd mellan kyrkorna bör anordningen skäligen kunna genom föras även för församlingar med något större folkmängd och, då folkmäng den är mycket ringa, även om avståndet till grannkyrkan något överstiger fem kilometer. Sammanlysning i vad avser alterneringsordningen måste komma att i de enskilda fallen närmare regleras allt efter tillgången på präster. I regel synes den dock böra begränsas till att avse högmässoguds tjänstens inställande högst varannan predikodag.
YTTRANDEN
Domkapitlet i TJppsala: Sammanlysning av gudstjänsterna kan endast öka farhåga för gudstjänstlivets tillbakagång ute i bygderna. Mentali teten hos allmänheten torde nämligen vara sådan, att man helst besöker sin hemförsamlings kyrka och att gudstjänstbesöket ofta icke blir av, då denna är stängd och hänvisning till annan kyrka skett, även om färdvägen icke är lång.
Domkapitlet i Linköping: Såsom rationell princip torde de sakkunnigas ståndpunkt i förevarande fråga kunna försvaras. Domkapitlet måste likväl såsom en mycket allvarlig angelägenhet framhålla önskvärdheten av att de kyrkor, där icke söndaglig gudstjänst firas, blir så få som möjligt. För detta önskemål har domkapitlet flerfaldig motivering. Hela pastoratsin- delningen måste ha till uppgift att göra kyrkan effektiv i sin gärning. För närvarande hotas den svenska landsbygden av en viss paganisering beträf fande kyrksamhet. Undantag härifrån utgör de mindre församlingarna.
Vill man fylla sin uppgift att motverka paganiseringen, måste man alltså med den största varsamhet beröva dessa mindre församlingars kyrkor deras söndagliga gudstjänster. I stället bör man, med lärdom från dessa mindre
Kungl. May.ts skrivelse nr 2.
57
församlingar, intensifiera arbetet i de större församlingarna utan att köpa denna intensifiering för priset av de små församlingarnas utarmning. Man må heller icke förgäta, att de små församlingarna betalar väsentligt mycket mer för sitt kyrkoliv än de större. De påtager sig och har redan gäldat mycket stora utgifter för sina kyrkors och kyrkogårdars underhåll. Denna ekonomiska uppoffring är ett i handling avgivet votum till förmån för att deras kyrkoliv skall bevaras obeskuret. Det råder intet tvivel om, att de små församlingarna har en utpräglad mening och önskar behålla sina sön dagliga gudstjänster. Önskligt vore, att man också kunde påräkna visst anslag ur kyrkofonden till tjänstebiträde för gudstjänster i kyrkor, som måste sakna ordinarie gudstjänster. Överhuvudtaget öppnas också per spektivet mot ökad användning och utbildning av lekmannakrafter i fri villig kyrkotjänst.
Domkapitlet i Skara: För sin del kan domkapitlet icke godtaga den av de sakkunniga förordade principen, att sammanlysning av högmässoguds tjänster i allmänhet bör kunna ifrågakomma åtminstone för församling med upp till 500 invånare och med ett avstånd från den egna kyrkan till närmaste grannkyrka av upp till fem kilometer.
Domkapitlet i Växjö (som åberopar följande uttalande av eu av stiftets präster, teol. dr Berndt Gustafsson): Ett realiserande av tanken att hög mässogudstjänsten skulle inställas i ett ganska stort antal små församlingar skulle verka starkt destruerande på den kyrkliga seden. Under alla omstän digheter synes rimligt, att de små församlingar, som har högre kyrksamhets- tal än intilliggande större församlingar, får behålla sin söndagliga gudstjänst.
Någon bedömning av vilka församlingar det i så fall kan gälla kan emeller tid icke ske utifrån betänkandet. Från den synpunkten har det varit olyck ligt att utredningen vid bedömandet av de kyrkliga behoven endast hållit sig till invånarantal och medvetet hållit frågan om den kyrkliga sedens styrka utanför. Den administrativa synpunkten kunde ha balanserats av den religionssociologiska.
Domkapitlet i Lund: För upprätthållande av gudstjänster varje prediko- dag i »stängda» kyrkor bör tjänstebiträde, som avses i nådiga cirkuläret den 30 juni 1953 rörande ersättning till vissa vikarier å prästerliga tjänster och till icke-prästvigda tjänstebiträden åt präster, kunna få anlitas, därest församlingskyrkorådet härom gör framställning. Här bör också präst kunna inträda såsom tjänstebiträde. I församlingstjänst anställd präst, som icke har predikoskyldighet varje sön- eller helgdag, emeritipräst, prästvigd läro- verkslärare m. fl. kan tänkas komma ifråga. Ersättning bör utgå till dessa tjänstebiträden och präster enligt nämnda cirkulär. Merkostnaden för kyrkofonden blir icke särskilt stor — det torde för stiftets vidkommande ärligen komma att röra sig omkring 70 000 kronor. Skulle icke kyrko fonden anses böra bestrida dessa kostnader ■—- domkapitlet förmenar dock det ligger helt inom ramen för de ändamål, vartill kyrkofonden kan anlitas, att gälda ifrågavarande kostnader — bör församlingen i stället kunna anslå medel för täckande av dessa utgifter. Församlingen torde vara befogad här till jämlikt 2 § a) lagen om församlingsstyrelse. Skulle tvekan råda om denna befogenhet, bör erforderlig ändring vidtagas i lagen. — Det skulle för av gudstjänstindragning berörda församlingar te sig orättfärdigt att beröva dem söndagliga gudstjänster, då med god vilja frågan på ett tillfredsstäl lande sätt kan lösas. Domkapitlet vill för sin del på intet sätt medverka till »stängning» av kyrkor inom stiftet.
9 — Bihang till riksdagens ]>rotokoll 19ö7. 1 sand. År 133.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
58
Domkapitlet i Karlstad:
Varje församling måste få behålla möjligheten
till söndaglig gudstjänst. De sakkunnigas förslag till sammanlysning av gudstjänster för två församlingar till en kyrka kan från kyrklig synpunkt icke biträdas. Kyrkan kan icke finna sig i att Guds ords predikan utan tvingande skäl nedlägges. Församlingens rättighet och skyldighet beträf fande den söndagliga gudstjänsten måste ovillkorligen respekteras. I stället för en utökning av antalet nu befintliga kyrkor utan söndaglig gudstjänst bör åtgärder vidtagas i syfte att åvägabringa gudstjänst varje söndag i varje kyrka.
Domkapitlet i Visby:
Söndaglig gudstjänst i varje kyrka är visserligen
ett ideal att sträva för. Det förefaller emellertid liksom de flesta ideal oupp nåeligt. Om varje kyrka skulle få gudstjänst förrättad av präst varje sön- och helgdag, skulle uppstå ett organisatoriskt problem av sådan omfatt ning, att det icke kan bemästras. — Söker man bilda sig en uppfattning av verkningarna av redan nu tillämpad sammanlysning, har man svårt att na fram till en entydig mening. Från vissa håll omvittnas, att församling, som har gudstjänst endast varannan eller t. o. in. var fjärde söndag, visar större angelägenhet att tillvarata tillfällena än församling med söndaglig guds tjänst. Från andra håll anmäles motsatt erfarenhet — saknaden av söndag lig gudstjänst verkar destruerande på den kyrkliga seden. — Sannnanlys- ning av gudstjänster lärer sålunda vara oundviklig. Det synes emellertid icke välbetänkt att låta bedömningen av denna fråga ske utifrån ett visst fastslaget folkmängdstal i en församling. Här bör möjligheter beredas för stiftsledningen att taga hänsyn till andra faktorer (kyrksamhetstal, natt- vardsfrekvens m.m.), som vittnar om tillvaron av en levande församling och därmed om behov av söndaglig gudstjänst.
Länsstyrelsen i Södermanlands län:
Sammanlysning av högmässoguds
tjänsterna, som självfallet organisationsmässigt kan synas rationell och praktisk, bör dock vidtagas endast med utomordentligt stor varsamhet. I görligaste mån bör hänsyn tagas till sådana omständigheter som kyrklig tradition, kyrksamhet i församlingen, möjligheterna att befordra gamla från församlingskyrkan till grannkyrkan m.m.
Länsstyrelsen i Jämtlands län:
De avsteg från regel om söndaglig guds
tjänst i varje kyrka, som en nyindelning i enlighet med de sakkunnigas normer kan nödvändiggöra, torde i praktiken icke komma att få några för det kyrkliga livet mera besvärande verkningar, i varje fall icke för Norr lands vidkommande.
Kammarkollegiet:
Kollegiet har från domkapitlen begärt uppgifter på de
församlingskyrkor, i vilka söndaglig gudstjänst för närvarande icke hålles. Tolv domkapitel har lämnat sådana uppgifter. Enligt dessa uppgifter är avsevärt mer än 200 församlingskyrkor, huvudsakligen inom Skara stift, utan söndaglig gudstjänst.1 — Intresset av gudstjänst varje söndag i för samlingskyrkorna får vägas mot intresset av att den prästerliga organisa tionen icke göres mera omfattande än som eljest må vara betingat av för hållandena inom vederbörande pastorat. Det synes av ekonomiska in. fl. skäl icke vara försvarligt att utforma organisationen efter den principen.
1
Enligt de liimnade uppgifterna är för närvarande inalles i stiften (frånsett Strängnäs) 255 för samlingskyrkor utan söndaglig högmässogudstjänst, därav 23 i Uppsala stift, 150 i Skara stift och 17 i Visby stift; i alla de övriga ifrågavarande stiften är detta fallet endast beträffande enstaka församlingskyrkor (1 ä 8).
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
59
att gudstjänst skall kunna uppehållas varje söndag även i de minsta för samlingarna. Skulle en sådan princip anses böra följas, aktualiseras frågan om en ändrad församlingsindelning. — Kollegiet anser en sammanlysning av gudstjänster i den utsträckning, de sakkunniga föreslagit, icke vara ägnad att ingiva betänkligheter. I åtskilliga fall torde fastmer .sammanlys ning kunna ske i något vidare utsträckning än enligt de grunder, de sak kunniga förordat. Vid ställningstagande till frågan i de särskilda fallen lärer hänsyn böra tagas icke allenast till församlingens invånarantal och avstån det mellan församlingskyrkorna utan även till kyrksamheten i försam lingen, förekomsten därstädes av frikyrkosamfund m. fl. dylika omständig heter. — Det må vidare anmärkas, att avståndet mellan själva församlings kyrkorna icke alltid bör bliva avgörande vid bedömande av frågan, huru vida en sammanlysning är till avsevärd olägenhet för församlings borna. I vissa fall har en stor del av församlingsborna lika nära eller närmare väg till grannförsamlingens kyrka än till sin egen kyrka. I andra fall åter kan avståndet till grannförsamlingens kyrka för huvudparten av församlings borna vara avsevärt längre än avståndet mellan de båda kyrkorna. — Kol legiet, som sålunda icke kan tillstyrka en utökning i den prästerliga organi sationen för gudstjänsters uppehållande i den av flertalet domkapitel för ordade omfattningen, anser emellertid, i likhet med vissa domkapitel, det lämpligen böra tagas under övervägande, huruvida icke för gudstjänsthåll ningen skulle kunna anlitas predikobiträden med lägre utbildning än den vanliga prästutbildningen.
Statskontoret: Vid ställningstagande till frågan om sammanlysning av högmässogudstjänsterna bör det vara berättigat att beakta den utveckling, som kommunikationsmedlen undergått. Möjligheterna att utan större svå righeter, tidsutdräkt och kostnader uppsöka även längre bort från hemort och bostad belägna kyrkor har blivit allt bättre. Statskontoret vill därför för sin del förorda, att sammanlysning skall kunna ske i församling med upp till 700 invånare. I större utsträckning bör också högmässogudstjän sterna kunna inställas, åtminstone i de fall då församlingens folkmängd icke överstiger 300 invånare.
Svenska pastoratens riksförbund: Vid tillämpningen av 1910 års präst- lönelagstiftning har man i viss utsträckning befriat prästerskapet från skyl digheten att hålla högmässopredikan varje predikodag. Vilka överväganden, som fört till att man ansett sig kunna göra detta, är icke utrett av de sak kunniga. Huruvida de ifrågavarande besluten verkligen varit lagligen grun dade, synes förbundet av skäl, som förbundet närmare utvecklat (s. 5—0 i dess yttrande), vara oklart. Förbundet hemställer därför, att frågan göres till föremål för en grundlig utredning. Skulle av denna framgå, att den ökade sammanlysning, som sakkunniglorslaget förordar, icke kan ske utan ändring av kyrkolagen, synes förslaget i denna del icke kunna genomföras, förrän frågan om en sådan ändring blivit i vederbörlig ordning prövad och avgjord. — Vad beträffar de små församlingar, vilkas rätt till söndaglig gudstjänst här sättes ifråga, vill riksförbundet erinra om att här ifråga varande församlingar i allmänhet är de mest levande i vår kyrka. Besöks frekvensen är ofta i dessa församlingar 3, 4, 5 gånger större än i angrän sande större församlingar och kanske It) gånger större än i större tätort i trakten. Det är framförallt i dessa små församlingar som kyrkan lever. Att beröva dessa församlingar deras söndagliga högmässa är att tillfoga det
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
60
kyrkliga livet i vårt land irreparabla skador. — Riksförbundet vill princi piellt hävda rätten för varje församling att få behålla sin söndagliga guds tjänst. I verkligheten torde också kostnaden för underhåll och uppvärmning- av kyrkan, anskaffande av inventarier, avlönande av vaktmästare in. m. uppgå till minst samma och ofta väsentligt större belopp än den del av prästlönen, som belöper på bestridande av denna söndagliga gudstjänst, vartill kommer att även samma församlingsmedlemmar bestrider en del av prästlönen. — Skall ett folkmängdstal bestämmas för bevarande av sön- daglig gudstjänst, bör församling, som äger detta folkmängdstal, också få garanti att erhålla söndaglig högmässa. Riksförbundet anser, att i detta sammanhang i varje fall icke högre folkmängdstal än 300 kan ifrågakomma. Då det emellertid förekommer, att folkmängden även i så små församlingar fluktuerat med några tiotal, vill förbundet föreslå, att församling, som den 31 december 1952 hade 250 invånare, skall tillförsäkras söndaglig högmässa. — När det gäller församlingar med mindre än 250 invånare, torde hänsyn böra tagas till kyrkvägens längd. Vad de sakkunniga anfört beträffande avstånd mellan kyrkorna har blott betydelse såtillvida som härmed en mätare erhålles för hur mycket kyrkvägen i vissa fall förlänges vid guds tjänst inställelse. Riksförbundet anser, att man i dessa fall bör taga hänsyn till kyrkvägens faktiska längd. Det bör tillses, att orimligt långa kyrkvägar icke uppkommer. — I detta sammanhang bör också beaktas, om guds tjänstfrekvensen är speciellt hög i församlingen. Skulle den överstiga 5 pro cent bör icke gudstjänstinställelse komma ifråga ens i de minsta försam lingarna. — Riksförbundet vill slutligen bestämt avstyrka en ännu starkare inställelse av gudstjänsterna i en prästbristsituation. De svårigheter, som en dylik situation kan medföra, bör icke företrädesvis drabba landsbygden utan bör träffa samtliga rikets pastorat på ett likartat sätt.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
Antal församlingar i pastorat
Med hänsyn till församlingens förut berörda, i stor utsträckning alltjämt bestående karaktär av det primära arbetsdistriktet för den prästerliga verk samheten i ett pastorat blir givetvis antalet i pastoratet ingående försam lingar i sin mån av betydelse för omfattningen av denna verksamhet. För- samlingsantalet kommer därför också att på sitt sätt stå i visst förhållande till behovet av för pastoratet stadigvarande anställda präster. Såsom de sakkunniga anmärker kan i pastorat med allenast en präst redan två och än mer ett större antal församlingar komma att under besvärliga förhållanden draga med sig ett sådant flerfaldigande av de legalt reglerade tjänsteupp- gifterna liksom även av den fria verksamhetens uppgifter, att arbetsbördan blir alltför betungande för den ensamme kyrkoherden. I ett flerförsam- lingspastorat med flera präster blir förhållandet annorlunda. En fördelning- av arbetsuppgifterna mellan tjänsteinnehavarna kan där åstadkommas. 1 fråga om administrativa uppgifter möjliggöres en sådan fördelning jämlikt 2 § folkbokföringsförordningen, jämförd med 2 § kyrkobokföringskungö- relsen, ävensom jämlikt 46 § församlingsstyrelselagen. Möjlighet till fördel ning av andra arbetsuppgifter beror, under förutsättning att arealen är måttlig, av vederbörandes fallenhet. Vid förening av småpastorat ligger
följaktligen i delpastoratens församlingsantal en gräns för omfattningen av sammanläggningen.
Enligt de sakkunniga kan, såvitt angår de i lag stadgade arbetsuppgif terna, särskilt gudstjänsthållningen, ett större antal än fyra församlingar med egna kyrkor icke utan väsentlig olägenhet för den kyrkliga verksam heten sammanhållas av en präst. Vad gudstjänstturordningen i ett sådant pastorat beträffar kan denna normalt uppehållas av en präst endast under förutsättning av alternering i alla kyrkorna; sammanbyggnad av försam lingskyrkor och därmed nedläggning av i bruk varande sådana anser de sakkunniga icke böra ifrågakomma utan stöd av församlingarnas önskan (jfr kung. 11/7 1862 nr 42). Söndaglig gudstjänst kan en präst normalt icke sköta i flera än två kyrkor. Där tvä präster skall ingå i pastoratsorga- nisationen, kan i och för sig — såväl med hänsyn till gudstjänsthållningen som för åstadkommande av en lämplig arbetsfördelning i övrigt — antalet församlingar i pastorat med egna kyrkor tänkas fördubblat. Det måste dock förutsättas, att kyrkoherden såsom arbetsledare städse skall kunna utöva ett effektivt inseende över hela verksamheten i pastoratet. För möjlig görande av detta synes antalet församlingar i ett pastorat med två präster helst icke böra överskrida fem. Undantag bör dock kunna göras för fall, exempelvis, där församlingarnas litenhet gör att en organisation av två präster för fem församlingar skulle innebära ett slöseri med den tillgängliga prästerliga arbetskraften. Under sådant förhållande bör hellre försam- lingsantalet något ökas, lämpligen till sex eller möjligen till sju. Fn indel ning med fem å sex församlingar och två präster, varje församling med sin kyrka, kan i givna fall vara att föredraga framför en indelning med fyra församlingar och en präst. De skiftande behoven inom de särskilda försam lingarna kan ofta i det större pastoratet med två präster tillgodoses bättre än i det något mindre pastoratet med blott en präst. För en pastoratsorga- nisation av flera än två präster får de anförda synpunkterna i stort sett en motsvarande tillämpning, givetvis med starkt beaktande av att ju större antalet församlingar är i ett pastorat, desto svårare blir det för kyrkoher den — jämväl med hänsyn till organisationens ansvällning — att kunna bemästra ledningen av verksamheten i det hela.
Kungi. Maj:ts skrivelse nr 2.
61
YTTRANDEN
Domkapitlet i Skara: Pastorat omfattande mer än 5 församlingar synes böra undvikas. Kyrkoherden i ett dylikt pastorat blir alltför arbetstyngd av kyrkliga förvaltningsuppgifter för att rätt kunna ägna sig åt det rent prästerliga arbetet, och det blir aldrig möjligt för honom att uppnå den erforderliga personliga kontakten med de olika församlingarna och deras medlemmar.
Domkapitlet i Karlstad: Det ideala är och det normala bör vara, att eu präst icke har mer än två församlingar med var sin kyrka att betjäna. Tre-
62
församlingspastorat med en präst är icke funktionsdugliga från kyrklig synpunkt. Nödvändiga sammanläggningar bör leda till uppkomsten av pastorat med två eller fyra församlingar. I sistnämnda typ av pastorat bör då finnas minst två präster.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
En- eller flerprästpastorat
En pastoratsorganisation av flera präster innebär, enligt de sakkunniga, generellt sett påtagliga fördelar, framför allt om den tillika medger någon marginal ej blott för uppehållande utan i mån av behov även för utvidgning av de fria verksamhetsuppgifterna. Den ger möjligheter till individuell an passning efter den prästerliga verksamhetens skiftande krav; personalbrist kan vid tillfällig sjukdom och vid semesterledighet nödtorftigt utjämnas inom pastoratet och tjänsteinnehavare kan, vid behov, utan förfång för pas toralvården beredas frihet från någon predikotur. Hjälp från grannpastorat står icke alltid till buds. Behovet av en differentiering inom det prästerliga arbetet, vilket behov i sin tur påverkar spörsmålet om den »ideala» tjänste organisationens storlek och dess sammansättning, är — framhåller de sak kunniga vidare — en omständighet vartill hänsyn måste tagas vid en pasto- ratsindelning. Därmed kommer man också in på de för ett bedömande av själva pastoratens mest lämpliga storlek så betydelsefulla frågorna om for eller nackdelarna över huvud taget och i skilda fall av en pastoratsorganisa tion med en eller med flera präster. De sakkunniga har härutinnan anfört följande.
Beträffande
stadspastorat
torde det vara allmänt erkänt, att särskilt i
de större städerna föreligger ett behov av differentiering inom den präster liga verksamheten — speciellt i avseende å åldern och de personliga egenska perna hos prästerna. I synnerhet storstäderna mottager i sitt arbetsliv allt mer av landsbygdens ungdom; för denna kan omflyttningen utan stöd i in vand miljö skapa svårartade anpassningsproblem. De kyrkliga ungdoms organisationerna under ledning av eller i samverkan med yngre präster kan bereda en avsevärd del av denna ungdom och stadsungdom över huvud ta get tillfällen till en fast gemenskap utanför förvärvsarbetet. Även om det, såsom det göres gällande, finns äldre präster, vilkas mognad och livserfa renhet stundom kan visa sig innebära bättre förutsättningar för »frimodig- kontakt, vislig ledning och andlig generositet» än dem den alltför unge äger, kan detta knappast i regel uppväga den förvantskap i känslohänseende och kunskap om ungdomens syn på tillvaron, som närheten i ålder medför och som har sin givna betydelse för framgången i prästens ungdomsverksamhet. Med hänsyn ej minst till denna uppgift — en av kyrkans viktigaste — har också för arbetet i storstäderna en organisation av helst flera än två präster allmänt ansetts mest önskvärd. Med behovet av differentieringen i verk samheten följer även, att normalt såväl komministertjänst som kyrko- adjunktstjänst får anses behövlig i ett storstadspastorat. Från allmän för valtningssynpunkt kan en treprästsorganisation med kyrkoherde, kommi nister och kyrkoadjunkt fungera väl. Ej heller en utökning med ytterligare en komminister eller en kyrkoadjunkt eller bådadera behöver i organisa
03
toriskt hänseende komma att innebära några svårigheter. I\Ted en större organisation än fem präster blir det däremot ofta svårt för kyrkoherden att på ett tillfredsställande sätt utöva den ledning av arbetet, som ankommer på honom. En decentralisering genom uppdelning av den pastorala verk samheten på arbetsdistrikt blir då ofta nödvändig även inom samma för samling.
För landsbygds pastoratens del motiverar bland annat den med den all männa utvecklingen inträdda förskjutningen i hävdvunna åsikter en i viss mån förändrad syn mot tidigare på frågan om den prästerliga organisatio nen; förhållandena där är numera, i vad de har betydelse för den prästerliga verksamheten, i större utsträckning jämförliga med städernas. Enligt gängse, på erfarenheter från nuvarande landsbvgdspastorat av traditionell typ byggt betraktelsesätt är det emellertid naturligt, att det personliga förhål landet mellan prästen och hans menighet bäst uppehållas genom att pastora tet icke omfattar större folkmängd och areal än att det kan skötas av eu präst. Nödvändiggör den bestående indelningen i allt fall anställandet av flera präster bör dock detta hellre ske än att pastoratet skall utökas med någon ytterligare församling. Det nära personliga förhållandet mellan kyr koherden och hans församlingsbor kan, enligt samma uppfattning, tänkas bli försvagat genom den fördelning av arbetet på flera präster, som påkallas av pastoratens förstoring; trivsamheten i tjänsten kan ock lätt minskas genom motsättningar mellan befattningshavare, som länge vant sig att en samma handlägga sina ärenden; en kyrkoherde anses även djupare känna sitt ansvar och sporras till större intresse i arbetet såsom ensam präst än med en komminister eller kyrkoadjunkt till hjälp. Dylika skäl gör sig otvi velaktigt i viss utsträckning starkt gällande i en del stift, men ifrågasättes nu dock om en sådan åskådning är hållbar såsom en allmän grund för en reglering av pastoratsindelningen och den prästerliga organisationen; er farenheterna från pastorat av nyare typ med flera präster visar i annan riktning och även i enprästpastoraten har behovet av differentiering på sina håll gjort sig gällande. Den mest framträdande nackdelen med en enprästs- organisation är, att tjänsteinnehavaren med stigande ålder lätt blir isolerad från yngre åldersklasser, både bland församlingsborna och bland ämbets bröderna, och att han i följd härav blir utan tillräcklig förståelse för ung domens syn på personliga och samhälleliga frågor. Oavsett betänkligheter i särskilda hänseenden har man också flerstädes klart för sig betydelsen av det ömsesidiga stöd och den uppmuntran, som en flerprästsorganisation helt naturligt möjliggör. De sakkunniga har för sin del stadgats i uppfattningen, att en vidgad tillämpning av flerprästsorganisationen jämväl bland lands- bygdspastoraten icke i och för sig inger betänkligheter utan kan bli till på taglig fördel där liksom i städerna eller andra tätorter.
I ett senare sammanhang (s. 108 f.) anför de sakkunniga med hänsyftning på här berörda fråga bland annat följande.
En sammanläggning av pastorat så att eu organisation med flera präster möjliggöres medför en olasticitet i organisationen, som innebär särskilda fördelar även från indelningssynpunkt. Vid sjunkande folkmängd kan in dragning av prästerlig tjiinst ske utan att indelningen ändras. Stabiliteten i indelningen blir av värde för kontinuiteten i det prästerliga arbetet. Av enahanda skäl bör man, då folkmängden i ett pastorat överskrider det tal, som skäligen får anses kunna belöpa på dess nuvarande prästerskap, fram
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
64
för eu pastorat sindelning som innebär bildande av enprästpastorat, över väga inrättande där av en ny tjänst, förutsatt att organisationen ej redan nått gränsen för sin funktionsduglighet. Nybildning av pastorat genom del ning av ett redan bestående bör fördenskull — vid måttlig areal — i regel icke ske, såvida ej i de nya pastoraten vart för sig förutsättningar finnes för en organisation av minst två präster och det icke är fråga om anpassning- av pastoratsindelningen efter den bestående kommunindelningen. Även med godtagande av här anförda synpunkter är emellertid möjligheten att till godose dessa betingad av församlingarnas geografiska och demografiska karaktär. Stor areal med stort avstånd till grannförsamlingar och med eu fåtalig befolkning, som icke kan ge tillräckligt arbete för flera än en präst, medför begränsning av möjligheten att sammansätta ett pastorat så, att det icke blott ger tillräckligt arbete för två präster utan ock tillfälle till det samarbete, som är förutsättning för att en organisation med flera präster skall kunna ge behållning. Detta torde ock vara en av de väsentligaste an ledningarna till att det i vissa stift visat sig saknas sympatier för en ökning- av flerprästpastoratens antal. Tilläggas bör måhända, att en tillämpning vid den förestående pastoratsregleringen av här anförda synpunkter kan — vid ett starkt och sakligt motiverat motstånd i orten mot en ändring av in delningen — stundom visa sig komma för tidigt och medföra mera skada än nytta.
Av det anförda framgår sålunda, enligt de sakkunniga, att en samvets grann avvägning av synpunkterna för och emot en- och flerprästpastorat alltid blir nödvändig i de särskilda fallen. Där sammanläggning skall ske av ett pastorat med ett annat, där redan mer än en prästerlig tjänst är erforderlig, blir likväl, oavsett vilken ståndpunkt man intager till det här förda resonemanget, konsekvensen därav under alla förhållanden en orga nisation med flera präster.
I sitt förut berörda särskilda yttrande till sakkunnigbetänkandet har biskopen Hultgren och domprosten Hylander reserverat sig mot den av de sakkunnigas majoritet i fråga om pastoratens tjänsteorganisation häv dade åsikten, att en organisation med flera präster även från gudstjänst livets och församlingsvårdens synpunkt i princip bör äga företräde framför en sådan med endast en präst, och anför härtill följande.
Vi håller före, att enprästpastorat alltjämt är den organisationsform, som bäst svarar mot förhållandena i de gamla jordbruksbygderna, medan en flerprästorganisation visat sig fungera tillfredsställande såväl i pastorat, omfattande städer och andra större tätorter, som i de storpastorat av nyare typ, som förekommer på landsbygden, särskilt i Norrland men även annor städes. Där ett flerprästpastorat har flera i olika församlingar bosatta präs ter, blir ofta en uppdelning av församlingarna mellan prästerna en naturlig och riktig följd och den för flerförsamlingsorganisationen avsedda arbets gemenskapen kan sålunda endast i mycket begränsad omfattning komma till stånd.
Enligt reservanternas uppfattning är det därför önskvärt, att enpräst pastorat med tillräcklig folkmängd bibehålies i större utsträckning och att
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
65
organisationsformen med flera präster tillgripes i pastorat, som nybildas genom nödvändig sammanläggning, eller i existerande pastorat med väx ande folkmängd.
YTTRANDE N
Domkapitlet i Linköping:
Beträffande antalet präster per pastorat finner
domkapitlet angeläget hävda att för agrara pastorat typen av enpräst- pastorat är den bästa, vilket förutsätter att i allmänhet icke mer än två församlingar ingår i sådan pastoratsbildning. De sakkunniga har överskat tat värdet av så stora pastorat av agrar typ att helst två präster där bere- des tjänstgöring. Den lämpligaste utformningen måste här fall för fall be dömas och därvid nödig hänsyn tagas till avstånd, kommunikationer och andra lokala förhållanden. Någon garanti kan, enligt domkapitlets mening, icke vinnas för att flerprästpastorat tillföres flersidigt användbara präster. Det kan också ifrågasättas, om icke den nya synpunkten på kyrkoherde tjänsten som främst en administrativ chefsbefattning är en för svenska kyrkan mindre önskvärd och måhända även mindre verklighetsbetonad tanke. En ledare av församlingsarbetet är för visso nödvändig, men kyrkan arbetar genom samförstånd mellan ämbetsbröder. En kyrkoherde i ett landsbygdspastorat bör icke blott vara den vägledande administratorn med en eller flera biträdande präster. Det andliga arbetet kan icke så uppdelas, att en präst anvisas syssla med ungdomen utan att samtidigt ha kontakt med barnen eller föräldrarna.
Domkapitlet i Lund:
De sakkunnigas förslag på förevarande punkt inne
bär en nyordning och såsom sådan ett våldsamt ingrepp i den för Lunds stift bestående pastoratsindelningen. Inom stiftet finnes för närvarande 115 tvåförsamlingspastorat med allenast en präst — kyrkoherde — i varje. Denna organisation, som är den vanligaste för stiftets landsbygd, kommer enligt förslaget att i stor utsträckning försvinna. Den för det kyrkliga arbe tet mest ändamålsenliga organisationen är en- eller tvåförsamlingspastora- tet med en präst. Ansvaret för pastoralvården faller härigenom på denne präst, som icke till skada för arbetet behöver dela ansvaret med annan präst. Det stora flertalet präster önskar, så snart som befordringsmöjlighe- terna det medgiver, att själva få planera och leda det kyrkliga arbetet inom ett tjänstgöringsområde. Deras initiativförmåga utvecklas och behöver icke hämmas av hänsyn till överordnads synpunkter på arbetsuppgifternas full görande. Den så viktiga fordran på trivsel i arbetet blir tillgodosedd. Större förutsättningar föreligger för kontinuitet i arbetet, då en kyrkoherde i regel kvarstannar på en plats längre tid — ofta intill sin pensionering —- än exempelvis komministrar och kyrkoadjunkter, vilka naturligt nog strävar efter befordran till kyrkoherde. Prästen lär känna församlingsmedlemmarna och — icke minst viktigt — församlingsmedlemmarna lär känna sin präst. Det är klart att av olika anledningar — främst folkmängdens storlek — jämkningar i nyss angivna organisation måste ske. Men härifrån är stegel långt till en medveten strävan att organisera församlingarna i pastorat pa sådant sätt, att den sammanlagda folkmängden i pastoratet nödvändiggör anställandet av flera präster.
Domkapitlet i (löteborg:
Själva prästämbetets karaktär av herdeämbete
gör, att dess rätta utövande förutsätter att varje präst får sill eget avgrän
Kungl. May.ts skrivelse nr 2.
66
sade verksamhetsområde. — Eftersom församlingarna i första hand brukar
välja sådana präster till kyrkoherdar, som gjort sig kända som duktiga pre
dikanter och goda församlingsherdar, blir det vid ett realiserande av de
sakkunnigas förslag just dessa, som särskilt hindras i sin prästerliga verk
samhet genom att betungas med extra administrativa uppgifter. Det är
ingalunda säkert, att de är särskilt lämpade för sådana uppgifter. Det nu
varande systemet med ett relativt större antal kyrkoherdar och en jämnare
fördelning av de administrativa uppgifterna är från församlingsvårdens syn
punkt vida att föredraga.
Domkapitlet i Stockholm:
Domkapitlet finner i likhet med de sakkun
niga, att en vidgad tillämpning av flerprästorganisationen jämväl på lands
bygden icke i och för sig kan inge betänkligheter. Det kan visserligen sägas,
att enprästpastoraten har vissa fördelar, att vissa präster finner sig bäst till
rätta i sådana pastorat och att i sådana församlingar ofta föreligger goda
förutsättningar för ett framgångsrikt församlingsarbete. Förslaget innebär
emellertid icke, att dessa pastorat upphör. De kommer att finnas kvar i
tillräcklig omfattning för att tillgodose den nu angivna synpunkten.
Länsstyrelsen i Östergötlands län:
De skäl de sakkunniga anfört för en
vidgad tillämpning av flerprästsorganisationen även bland landsbygdspasto-
raten synes knappast vara av den art, att anledning finnes att vid pasto-
ratsindelningen i större utsträckning frångå enprästpastoraten å landsbyg
den, i varje fall icke i de rent agrara pastoraten. Däremot synes det natur
ligt, att i de egentliga tätortspastoraten flerprästsorganisation ifrågakom-
mer. Därest prästerna i flerprästpastorat å landsbygden stationeras i de i
pastoratet ingående särskilda församlingarna, kan den arbetsgemenskap
mellan prästerna, som tillmätes så stor betydelse av de sakkunniga, knap
past åstadkommas.
Länsstyrelsen i Hallands län:
Av landsbygdspastoraten i länet utgöres
över hälften av enprästpastorat. Denna organisationsform, som är historiskt
och traditionellt betingad, har visat sig lämplig. Det är därför önskvärt att
enprästpastoraten i länet i så stor utsträckning som möjligt bibehålies i
sådana fall, där pastoratet giver full sysselsättning åt prästen.
Kammarkollegiet:
Kollegiet anser för sin del flerprästsorganisationen ha
obestridliga fördelar, såvitt angår städer och andra tättbebyggda samhällen,
varest de sociala och religiösa förhållandena väl kan ge anledning till en
differentiering av den prästerliga verksamheten. I landsbygdspastorat, där
industrisamhällen finnes, torde också kunna föreligga behov av en diffe
rentierad verksamhet; för ungdomsvården in. in. inom dessa samhällen lärer
det vara fördelaktigt att ha anställd en särskild präst, lämpligen en kyrko-
adjunkt. Däremot synes enligt kollegiets mening en differentiering av ar
betsuppgifterna icke vara påkallad, såvitt angår de rena landsbygdspasto
raten. De ungdoms- med flera problem, som motiverar differentiering av
verksamheten i städer och likartade samhällen, gör sig icke gällande i till
närmelsevis samma utsträckning på själva landsbygden. Härvidlag råder
enligt kollegiets mening alltjämt eu avgjord skillnad mellan landsbygd och
stad. — Vad de sakkunniga anfört rörande behovet av differentierad präs
terlig verksamhet kan sålunda enligt kollegiets mening icke åberopas mot
enprästsorganisationen på den egentliga landsbygden. De skäl, som i övrigt
av de sakkunniga anförts mot en sådan organisation och för flerprästsorga-
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
67
nisation (kostnadsbesparing in. in.), maste givetvis tillmätas viss betydelse. Emellertid anser kollegiet för sin del — i likhet med de två reservanterna inom de sakkunniga (biskopen Hultgren och domprosten Hylander) — så vägande skäl kunna anföras för enprästorganisationen inom jordbruksbyg derna, detta särskilt inom de gamla kulturbygderna, att denna organisa tionsform där i regel svnes vara att föredraga framför flerprästsorgamsa- tionen. Den personliga kontakt, som i ett mindre landsbygdspastorat kan uppstå mellan prästen och hans församlingsbor, har framstått som mycket värdefull och har helt visst varit ägnad att främja den prästerliga verksam heten. Då kyrkoherden i ett dylikt pastorat väl i allmänhet kommer att bliva placerad i någon av de lägre lönegraderna för kyrkoherde, torde kost nadsökningen — alltså jämfört med lönekostnaden för en komminister eller kyrkoadjunkt inom samma verksamhetsområde ej° bli mera betydande. Givetvis bör emellertid ett enprästpastorat givas sådan omfattning, att kyrkoherden därstädes erhåller tillräcklig sysselsättning. Från denna syn punkt lärer, då åtskilliga av de nuvarande pastoraten uppenbarligen ar for små för att lämpligen utgöra självständiga enheter, en viss minskning av antalet enprästpastorat vara motiverad.
Svenska pastoratens riksförbund:
Förbundet anser, att de små fördelar
och den ringa kostnadsbesparing, som vinnes genom övergång till flerprast- pastorat. icke alls motiverar en åtgärd, som blir till betydande men för den kyrkliga verksamheten och icke önskas av de berörda församlingarna själva. Förbundet yrkar därför, att vid genomförandet av reformen en prästpastorat inrättas överallt, där det rimligen kan ske.
Kungl. Ma j ris skrivelse nr 2.
Gemensam kyrkoadjunktur
Inom det nuvarande organisationssystemets ram har redan i några en staka fall prövats en anordning med anställande av icke-ordinarie präst för att biträda i två skilda pastorat. I första hand har detta förekommit i följd av att behov uppstått av en särskild heltidsanställd, fast stationerad präst för en på gränsen mellan två pastorat uppvuxen samhällsbildning. Sålunda är i Göteborgs stift kyrkoadjunkt anställd i Oskarström inom Enslövs och Slättåkra pastorat, i Hindås inom Landvetters och Bollebygds pastorat och i Djurhult inom Forshälla och Hjärtums pastorat. Inom Växjö stift finnes på liknande sätt anställd pastoratsadjunkt, gemensam för två pastorat (Stenbroliult och Älmhult). Allmänt sett innebär en dylik anord ning, enligt de sakkunniga, uppenbarligen förbättrade möjligheter till ut jämning i arbetsuppgifterna mellan skilda, till varandra gränsande pastorat. För att inom ett pastorat, vilket erhållit en från indelningssynpunkt i övrigt önskvärd sammansättning, icke nödgas tillgripa eu onödigt stor tjänste organisation och för att över huvud taget tillskapa smidigare organisations former har de sakkunniga fördenskull undersökt behovet av och förutsätt ningarna för inrättande av eu för två — möjligen tre — pastorat gemensam kyrkoadjunktur.
De sakkunniga har funnit anordningen i givna fall även i fortsättningen lämplig, i synnerhet då samhälle ingår i skilda pastorat och samhället icke
68
utan olägenhet kan i sin helhet tillföras ett av dem. Anordningen kan, enligt de sakkunniga, lämpligen även ifrågakomma, då arbetsförhållandena i pas toraten, vart för sig, varken i följd av pastoratets storlek eller eljest kräver någon ytterligare heltidsanställd där stationerad präst men arbetsbördan i sin helhet i pastoratet överstiger vad som normalt kan påläggas det antal präster, som därförutan blir för detta erforderligt. Det sammanlagda över skottet av arbetsuppgifterna i båda pastoraten kan där utgöra ett tillfreds ställande arbetsmått för en för dem gemensam kyrkoadjunkt. Anställande av en sådan utgör ofta en mer tillfredsställande problemlösning än den sammanläggning av pastoraten och organisationsutökning i det nybildade pastoratet, som eljest blir motiverad för att — samtidigt med tillgodo seende av pastoralvårdens krav — rationellt utnyttja arbetskraften. År det speciellt gudstjänsthållningen, som i ettdera pastoratet kräver extra stöd åtgärder, måste denna anställningsform anses särskilt ändamålsenlig; här vid bör i vart fall prövas, om jämte predikouppgifter i sådant pastorat även annan pastoralvård därstädes bör bestridas av den gemensamma kyrko- adjunkten. Denne bör såvitt möjligt stationeras å den för hans verksamhet, oberoende av pastoratstillhörigheten, lämpligaste orten. Hans arbetsupp gifter inom de särskilda pastoraten bör av domkapitlet fastställas tills vidare i de för honom gällande tjänstgöringsföreskrifterna. Pastoratens andelar i kostnaderna för hans avlönande bör bestämmas i samband med tjänstens inrättande; vid omfördelning framdeles av arbetsuppgifterna kan kostnads fördelningen i anslutning därtill justeras. Såsom icke-ordinarie kan kyrko- adjunkturen vid inträffande ändringar i betingelserna för indelningen och organisationen (befolkningsutveckling in. in.) lätt indragas eller förflyttas.
YTTRANDEN
Domkapitlet i Växjö:
Kyrkoadjunkter med tjänstgöring i två pastorat
bör förekomma endast i sällsynta fall. En dylik anordning bör tillämpas blott då det genom säkra framtidsprognoser kan förutses, att densamma är provisorisk och inom överskådlig tid kan avlösas av en sådan ordning, att pastoraten i fråga i stället får var sin tjänst.
Domkapitlet i Göteborg:
Användande av gemensam kyrkoadjunkt i två
pastorat i den omfattning, som de sakkunniga förutsatt, kan icke tillstyr- kas av domkapitlet. Sadana kyrkoadjunkter förekommer för närvarande i tre fall inom Göteborgs stift. I samtliga fall är de stationerade vid kapell, som icke är ordinarie församlingskyrkor och som ligger på gränsen mellan två pastorat. Vederbörande kyrkoadjunkter har alltså i realiteten ett av gränsat tjänstgöringsområde till sitt egentliga verksamhetsfält, ehuru detta område icke äger karaktären av församling i legal mening. De gemensamma kyrkoadjunkter, som nu förordas av de sakkunniga, har emellertid icke karaktären av sådana församlingspräster utan skall i flertalet fall användas i vitt skilda församlingar för att där fylla de luckor i de söndagliga guds- tjänstturerna, som uppstår när det ordinarie prästerskapet är alltför "fåta ligt. Domkapitlet betvivlar, att sådana tillfälliga medhjälpare kan bli till
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.
69
någon verklig nytta, och hänvisar här till vad domkapitlet förut framhållit om vikten av att en präst får sig anförtrodd en viss församling och lär känna densamma. — Som regel bör gälla, att varje pastorat skall erhålla I illräekligt många präster för att den andliga vården där skall kunna bestri das utan biträde från andra pastorat. Där särskilda förhållanden föreligger — såsom i de tre nu förefintliga fallen inom stiftet eller då en ökning av arbetsbördan samtidigt inträder i två närliggande pastorat och den framtida utvecklingen är oviss — må dock en kyrkoadjunkt kunna anvisas tjänst göring inom två pastorat.
Domkapitlet i Visby:
Domkapitlet anser, att anordningen med gemen
sam kyrkoadjunkt i vissa fall kan lösa eljest svåruppklarade organisato riska problem. En dylik anordning kan visserligen medföra svårigheter, och kostnaderna för vederbörande kyrkoadjunkts resor kan bli väsentliga. Dom kapitlet vill emellertid förorda, att förslaget prövas.
Kammarkollegiet:
Enligt kollegiets mening bör i princip alltjämt varje
pastorat utgöra en organisatorisk enhet med prästerna därstädes i sin verk samhet helt knutna till pastoratet. Med denna uppfattning innebär anstäl landet av prästerliga biträden såsom gemensamma för två pastorat i själva verket, att man genom pastoratsregleringen icke lyckats åstadkomma i orga nisatoriskt hänseende tillfredsställande pastoratsenheter. Anordningen bör därför betraktas som en nödfallsutväg. Det torde ofta nog kunna bliva svart att ordna eu dylik adjunkts tjänstgöring på sådant sätt, att kyrkoherdarna i de bägge pastoraten blir tillfreds och icke någotdera pastoratet anser sig missgynnat. Resekostnaderna för adjunkten torde också i många fall bli re lativt höga. Kollegiet vill icke bestrida, att ifrågavarande organisations form i åtskilliga fall kan vara en smidig anordning och vara att föredraga framför en ändrad pastoratsindelning eller en för omfattande organisation. Men det synes kollegiet, liksom flera domkapitel, önskvärt att anordningen kommer till användning endast i sådana fall, då någon annan lösning av frågan icke synes möjlig.
Kungl. May.ts skrivelse nr 2.
Allmänna normer för indelningen och organisationen
I avseende särskilt å indelningen framhåller de sakkunniga inledningsvis, att för de större städerna med deras snabbt ökande folkmängd är proble met om
delning
av de folkrikaste pastoraten alltid mer eller mindre aktu
ellt; för landsbygdens del åter träder frågan om
sammanläggning
av de
små agrara pastoraten i förgrunden. Båda slagen av indelningsändringar syftar till eu jämnare fördelning av de prästerliga tjänsterna för att arbets uppgifterna skola kunna på ett likvärdigt sätt tillgodoses. De sakkunniga anför härom i huvudsak följande.
Behovet av
pastoratsdelning
uppkommer, när gudstjänstliv och för-
samlingsvård på grund av folkmängdens tillväxt och andra omständigheter icke längre kan besörjas enhetligt för hela pastoratet samt tjänsteorganisa tionen fått en omfattning, som gör det svårt för kyrkoherden att utöva led ningen. För uppskattningen av folkmängdstalets betydelse har därvidlag olika normer följts i stads- och i landsbygdspastorat. Denna åtskillnad
70
mellan olika slag av pastorat svarar emellertid icke alltid mot de naturliga arbetsvillkoren; med den tilltagande tätortsbildningen på (den administra tiva) landsbygden har en del landsbygdspastorat i realiteten fått en med stadspastorat alltmer likartad karaktär. I den mån man vill uppställa vissa folkmängdstal såsom norm för pastoratsbildningen torde man därför få använda en mera differentierad metod. (De sakkunniga erinrar här om den statliga kommunalstatistikens t. o. in. år 1951 efter yrkesfördelningen uppställda åtskillnad mellan A-, B-, C- och D-kommuner.) Å andra sidan får man icke förbise, att pastorat, vilka i befolkningshänseende är att klas sificera såsom tätortspastorat, kan ha ett jämförelsevis vidsträckt ytterom råde med gles bebyggelse. Skälig hänsyn till sådan omständighet måste givetvis tagas vid indelnings- och organisationsfrågornas bedömande. Här behandlas nu såsom tätortspastorat alla pastorat — såväl stadspastorat som landsbygdspastorat (köpingar medräknade) samt blandade stads- och landsbygdspastorat — där minst 2h av befolkningen är bosatta i tätort. Såsom landsbygdspastorat betecknas alla övriga pastorat (med företrädes vis glesbebyggelse).
Vid fråga om
sammanläggning
av ett pastorat med ett annat eller del
därav måste, såsom förut berörts, där sammanläggningen förutsätter en organisation av flera än en präst, övervägas i vad mån arbetsgemenskap mellan prästerna med någon fördel kan genomföras i det nybildade pasto ratet. Denna fråga får särskild betydelse med hänsyn till avstånden och kommunikationernas beskaffenhet och måste även prövas mot angelägen heten av en anknytning av pastoratsindelningen till den borgerliga kom munindelningen. Det bör då oek uppmärksammas, att ersättning för rese kostnad till medlemmar av kyrkoråd och boställsstyrelse in. fl. regelmässigt icke behöver utgå i mindre pastorat men kan antagas bli aktuell vid längre avstånd inom pastoratet.
De sakkunniga, vilka redan i det föregående betonat de prästerliga arbets uppgifternas grundläggande betydelse för den församlingsprästerliga organi sationen i pastoraten, erinrar i förevarande sammanhang om att alltsedan år 1910 folkmängdstalet i ett pastorat i första rummet varit avgörande för uppskattningen av denna prästernas arbetsbörda. I andra rummet har kom mit pastoratets areal och först därefter sådana omständigheter, som kau hänföras under ett begrepp »besvärlig tjänstgöring», inneslutande — såvitt de nu kan beaktas — duplikationsskyldighet, avstånd och besvärliga kom munikationer in. in. dylikt, som må antagas följa av det större eller mindre antal församlingar, som ingår i pastoratet. I anslutning härtill anmärker de sakkunniga, att varje regel för bestämmande av huru stor folkmängd och areal, som skiiligen bör ankomma på varje prästerlig befattningshavare i ett pastorat, visserligen måste få något av schablonmässighet över sig, men att man vid sådant bestämmande likväl icke kan nöja sig med princi piell normlöshet och låta avgörandet i varje särskilt fall ske helt sköns- mässigt. De sakkunniga påpekar vidare, att det såsom minimum för en präst i ett enförsamlingspastorat tidigare godtagna folkmängdstalet av 2 000 möjligen kunde anses, med hänsyn till den efter 1910 inträdda förbättringen av kommunikationsväsendet, numera böra något höjas, men finner, att det
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
71
tillika måste beaktas att den prästerliga verksamheten samtidigt fått en väsentligt ökad omfattning.
Med förklarande, dels att de sakkunniga — i överensstämmelse med äldre praxis — ansett sig böra såsom mätare av prästernas arbetsbörda räkna med olika folkmängdstal för tätortspastorat och landsbygdspastorat, dels att de sakkunniga för de härvid gjorda bedömandena utgått från sådana arbetsuppgifter — såväl legalt reglerade som andra, till den fria verksam heten hörande — vilka för närvarande i tjänsten åvilar prästerna, uppstäl ler de sakkunniga i det följande vissa normer till ledning för det bestäm mande av ny indelning och organisation, som med utredningen åsyftats. Dessa de sakkunnigas normer innebär i sammanfattning följande.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
Folkmängdstal.
Antal präster och invånare i pastoratet
1
präst
flera präster
invånare
2
3
4
5
lägst upp till
invånare upp till
Tätortspastorat ...................
2 000 4 000
9 000 15 000 22000 30 000
Landsbygdspastorat
med »måttlig areal» och
förs.....................................
2 000 3 000 6 000
9 500 13 500 18 000
2 » ..............................
1 500 2 500 5 500
9 000 13 000
—
»
..............................
1 000
1 800 4 300
7 300 10 800 —
4 0.
fl. förs...........................
1 000
1 500 4 000
7 000 10 500 —
Normalt ej önskligt flera än 5 präster i ett pastorat (i ett landsbygdspastorat av två eller flera församlingar ej flera än 4 präster).
Arealen.
Enprästpastorat, »måttlig areal» = IV
2
kvadratmil.
Två- och flerprästpastorat, »måttlig areal» = höjning i förhållande till an
tal präster, men ej ren multiplicering.
Antal församlingar (se s. 60 f. härförut).
För 1 präst: 2 högst 4 församlingar
» 2 präster: högst 5, ev. 6 å 7 församlingar » flera präster: viss ökning av antalet församlingar i förhållande till an
talet präster, men restriktivt.
Avvikelser.
Minimifolkmängd kan behöva underskridas
i fråga om pastorat med stor areal eller mera permanent isolerade bygder (t. ex. skärgårds- och fjällpastorat);
72
i fråga om pastorat, där folkmängden är växande och det med någon viss het kan förväntas att den inom nära framtid överskrider minimifolk- mängden,
då erforderliga gudstjänster (även utom församlingskyrka) ej kan uppe hållas med den för folkmängdstalet angivna organisationen.
Maximijolkmängd
kan behöva överskridas
vid relativt liten areal.
Folkmängdstalet
kan i övrigt behöva jämkas
för vinnande av anslutning till den borgerliga kommunens gränser; med hänsyn till antalet vårdplatser å sjukhus, som är beläget inom pasto ratet och för vilket den andliga vården skall ankomma på församlings- prästerskapet i tjänsten.
Måttlig areal
(1 Va kvadratmil) kan behöva jämkas
på grund av särskilda omständigheter, såsom svårframkomliga vägar, skärgård o. dyl.
Anförd motivering
.
Som ett tätortspastorat av äldre typ har en relativt liten areal och en befolkning, som är koncentrerad till ett begränsat område, kan man räkna med att en präst i ett dylikt pastorat kan betjäna ett större antal försam lingsbor än på den egentliga landsbygden;
folkmängdslatituden för en organisation med en präst har i ett sådant tätortspastorat räknats upp till 4 000 (i stället för tidigare 5 000) med hän syn till den komplicerade arten av de problem, som numera allmänt möter prästen;
då folkmängdstalet i ett landsbygdspastorat med måttlig areal överstiger 6 000, räknas med att pastoratet likväl innesluter en eller flera tätorter;
den för tätortspastorat tillämpade progressiviteten i relationen mellan tjänster och folkmängdstal är motiverad även för landsbygdspastorat, fast än därvid mindre markerad;
för flerförsamlingspastorat, där organisationen på grund av församlings- antalet måste göras större än folkmängdstalet i sig självt föranleder, är en liknande, men allt efter församlingarnas antal minskande progressivitet motiverad.
I avseende å valet i särskilda fall mellan ändrad indelning och ändrad organisation gör de sakkunniga till sist följande uttalanden.
Underskrides för ett pastorat angivet minimital för folkmängd torde regelmässigt förutsättningar föreligga för övervägande av frågan om indrag ning av tjänst eller om sammanläggning av pastoratet med annat. En sam manläggning medför ej alltid, att det totala antalet präster i församlingarna behöver minskas. En av kyrkoherdetjänsterna måste emellertid då utbytas mot en komministratur eller kyrkoadjunktur; vinsten för det allmänna lig ger härvid — utom i den uppkommande kostnadsbesparingen — i att en bättre arbetsfördelning möjliggöres. Att ett dylikt pastorat har besvärliga kommunikationer med det andra pastoratet eller redan sammanfaller med borgerlig kommuns område kan emellertid utgöra skäl för att lämna dess indelning orubbad. — Där ett alltför litet pastorat består av flera försam lingar, kan frågan om lämpligheten av dess uppdelning på två eller flera andra pastorat behöva övervägas. — Vid överskridande av maximitalet för
Kungl. May.ts skrivelse nr 2.
73
folkmängd aktualiseras frågan om ökning av antalet prästerliga tjänster, eventuellt även pastoratsdelning. En ökning av organisationen medför regel mässigt en omedelbar lättnad i arbetsbördan vid den eller de förutvarande tjänsterna. Det kan, där fråga är om pastorat med endast en präst, stund om synas som om tillsättande av en ny tjänst komme att resultera i att ingendera prästen får full sysselsättning. Det ligger emellertid i det präster liga arbetets natur, att sådan lättnad kan och bör utfyllas genom intensifie ring av församlings vården. Självfallet är att dylika variationer i arbets bördan vid inrättande av ny tjänst blir mindre, ju större den gamla orga nisationen är.
YTTRANDEN
Domkapitlet i Uppsala:
Att full sysselsättning bör beredas den enskilde
prästen är förvisso en riktig synpunkt, men en andlig verksamhet kan icke regleras lika siffermässigt som annat arbete. Med det antal människor som nu beräknas komma att falla på varje prästs lott får prästen alltför liten tid till individuell församlingsvård. Från denna synpunkt kunde ett avsevärt lägre invånarantal per präst vara motiverat. Icke önskvärda in dragningar måste komma att verka ödeläggande i en del små församlingar, där verkligen det kyrkliga läget hittills varit ganska aktivt. Det bör icke heller förgätas, att kyrkolagen räknar med studier som en prästs ämbets- uppgift. För detta synes alltför små möjligheter komma att stå till buds.
Domkapitlet i Linköping:
I sin redogörelse för befolkningsutvecklingen
och dess betydelse för indelning och organisation har de sakkunniga sökt sig fram till' en huvudregel för pastoratsindelningen. Denna huvudregel synes bli, att man vill säkra sig mot allt för snabbt inträdande anledning till ny indelning. Icke utan förvåning finner man emellertid att de sakkun niga vill skaffa den önskvärda stabiliteten genom att i pastorat med sjun kande befolkningstal räkna med en fortsatt befolkningsminskning av om kring en tredjedel av år 1950 års folkmängdstal. Detta bottenläge beräknas eventuellt vara nått år 1980. Alan måste ställa sig frågan om den verkliga meningen alltså är att för den egentliga landsbygden nu åstadkomma en sådan kyrklig organisation, som eventuellt kan anses funktionsduglig om trettio år därest befolkningstalet vid denna tidpunkt nedgått med 33 pro cent. I konsekvens härmed skulle i så fall också tätbebyggelses och stads- församlingars kyrkliga organisation omedelbart utbyggas, icke efter dagens läge utan efter det för år 1980 beräknade befolkningstalet. —- När det gäller stadsförsamlingars och tätorters växande befolkning hålles kalkylerna och uttryckssätten påfallande mer vaga. Att de sakkunniga enats om ett bestämt befolkningstal, vid vilket pastoratsdelning skall äga rum, synes domkapitlet vara viktigt och rätt. Dock måste domkapitlet ifrågasätta om talet 30 000 icke är ett för strängt krav. Under alla förhållanden bör stipu leras att, då det fastställda maximitalet uppnåtts, åtgärder omedelbart skall vidtagas för pastoratsdelning.
Domkapitlet i Växjö:
Aled hänsyn till kända förhållanden från andra
kyrkor är de sakkunnigas siffror uppenbarligen för höga. Sålunda synes det vara alltför tydligt, att en präst i en storstad icke kan, såsom de sak kunniga anser, besörja andlig vård för ett antal av upp till G 000 personer, icke heller i ett måttligt stort landsbygdspastorat för ett antal upp till 3 000 personer.
—
liihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt Nr 153.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
74
Domkapitlet i Lund:
De folkmängdstal, som de sakkunniga föreslagit
skola vara normerande för den församlingsprästerliga organisationens om fattning, kan domkapitlet helt godtaga. Det synes domkapitlet som om de sakkunniga funnit en lösning på detta problem, som tillfredsställer rimliga kyrkliga krav. Domkapitlet har ej heller något att erinra mot de sakkunni gas förslag att vid normernas tillämpning hänsyn i vissa fall skali tagas till antal vårdplatser å sjukhus i pastoratet. Domkapitlet anser det synnerligen angeläget att frågan om den andliga vården vid sjukhusen i detta samman hang får sin slutliga lösning.
Domkapitlet i Göteborg:
Domkapitlet förordar, att de av de sakkunniga
föreslagna normerna för befolkningssiffror i pastorat av olika typ godtages
med härefteråt angivna jämkningar —- såsom den övre gräns, vid vilken en utökning av den församlingsprästerliga organisationen blir aktuell. Där emot anser domkapitlet, att de icke kan godtagas såsom den undre gräns, vid vilken indragningar och omregleringar påfordras. Geografiska förhållan den, församlingslivets art, antalet predikoplatser och många andra omstän digheter kan nämligen här föranleda betydande jämkningar. Den avgörande synpunkten måste alltid vara, att en tillfredsställande församlingsvärd kan upprätthållas. — Siffran 3 000 såsom övre gränsen för befolkningen i ett enförsamlingspastorat med en präst och med måttlig areal bör jämkas till 2 500. Som skäl härför hänvisar domkapitlet till en av domkapitlet gjord (i yttrandet redovisad) utredning, vilken torde ådagalägga, att församlings- vården måste bli allvarligt lidande, om en ensam präst skall omhändertaga mer än 2 500 människor. — Samtliga siffror, som anger befolkningsmaxi- mum vid två eller flera prästerliga tjänster, bör jämkas nedåt, så att det icke blir fler människor per präst än vad som inom samma grupp anses skä ligt, därest endast en präst finnes anställd. Ett större invånarantal i pasto ratet medför nämligen icke, att ett relativt större antal människor kan be tjänas av varje enskild präst. Att det stundom kan tyckas förhålla sig så, beror enligt vad den nämnda utredningen klart torde utvisa på att försam lingslivet i de alltför stora församlingarna icke funktionerar tillfredsställan de. Desto angelägnare är det, att prästerna i sådana församlingar får tid till uppsökande verksamhet, husbesök, utnyttjande av de kontakter, som de kyrkliga förrättningarna erbjuder in. in. Det är därför icke befogat att räkna med fler människor per präst, ju större pastoraten blir. — Domkapitlet är emellertid väl medvetet om de svårigheter, som möter, när det gäller att förse storstäderna med tillräckligt antal präster och en tillfredsställande församlingsorganisation. Domkapitlet anser därför, att de normer, de sak kunniga angivit för tätortspastoraten, här tills vidare kan godtagas, om man samtidigt inriktar sig på att begränsa församlingarnas storlek. Vad som här skall vara det önskvärda måttet bör bli föremål för en utredning, som tar hänsyn bland annat till församlingslivets effektivitet och erfaren heterna från andra länder. — Vid den överarbetning av det framlagda för slaget, som synes domkapitlet nödvändig, bör även den frågan bli föremål för utredning, på vad sätt de enskilda pastoraten kan tillförsäkras rätt att på egen bekostnad förbättra den församlingsprästerliga organisation, som kan bliva dem beviljad av Kungl. Maj:t. Det bör stå varje pastorat fritt att undgå sammanslagning med ett grannpastorat, under förutsättning att det åtager sig att utan kostnad för kyrkofonden gälda den löneskillnad, som därigenom uppkommer. Det bör på samma sätt stå pastoraten fritt att på egen bekostnad förvandla en kyrkoadjunktur till komministratur eller att
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
75
i mån av tillgång på präster anställa en kyrkoadjunkt. En sådan frihet för pastoraten synes vara den bästa — och ofta enda — möjligheten att lösa de många problem, som uppstår genom att ett starkare församlingsliv i somliga pastorat kräver fler prästerliga tjänster än vad som anses motiverat av deras folkmängdssiffror. De enskilda församlingarna löser i regel på ett föredömligt sätt de uppgifter, som anförtrotts åt dem, exempelvis under hållet av kyrkobyggnaderna. Domkapitlet är förvissat, att större frihet för pastoraten att själva ordna de förhållanden, som rör den församlingspräs- terliga organisationen, skulle lösa många problem och undanröja många anledningar till missnöje.
Domkapitlet i Luleå:
De föreslagna folkmängdstalen verkar ogynnsamt
särskilt i två hänseenden. För det första synes, vad tätortspastoraten be träffar, den tänkta progressiviteten i folkmängdstalen alltför kraftig. Visser ligen är befolkningen i dessa pastorat geografiskt väl samlad men å andra sidan måste man räkna med att denna befolkning ofta är mera rörlig och heterogen. Kontakten mellan präst och församlingsbor kräver därför ökade insatser från prästens sida. Vidare är den rikskyrkliga verksamheten ej säl lan koncentrerad till städerna, vilket givetvis medför ökat arbete för stads- prästens del. Progressiviteten synes därför böra göras mindre markerad. En följd härav blir att den övre befolkningsgränsen i ett femprästpastorat bör sättas lägre än 30 000. — För det andra lärer med de föreslagna folk mängdstalen såsom grund för tjänsteorganisationen i de mindre flerförsam- lingspastoraten åtskilliga tjänster komma att indragas, vilket i många fall kan bli till allvarligt men för församlingsvården där.
Domkapitlen i Skara, Strängnäs, Karlstad, Härnösand, Visby
och
Stock
holm
ävensom
svenska kyrkans diakonistyrelse
och
svenska kyrkans lek-
mannaförbund
har ansett de av de sakkunniga föreslagna folkmängdstalen
vara i allmänhet eller i vissa fall för höga.
Länsstyrelsen i Kronobergs län:
Kommunikationerna har under senare
år avsevärt förbättrats genom bättre vägar och kommunikationsmedlens utveckling. Framför allt har bussförbindelserna på landsbygden förbättrats. Denna utveckling torde komma att fortsätta. Med hänsyn till dessa förhål landen anser länsstyrelsen, att de av de sakkunniga angivna normerna icke bör tolkas alltför restriktivt vid utformandet av en ny pastoratsindelning.
Länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Malmö hus, Hallands, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands
och
Västerbottens län
ävensom
svenska landskommuner
nas förbund
och
svenska stadsförbundet
har helt allmänt förklarat sig god
taga eller i huvudsak godtaga de sakkunnigas förslag.
Kammarkollegiet:
De sakkunniga har beträffande såväl landsbygds- som
tätortspastorat förordat en progressivitet i relationen mellan prästerliga tjänster och folkmängdstal, innebärande en utökad folkmängd per präst i den mån flera präster anställes. Häremot synes icke vara nagot att er inra. I den mån behov av ökat antal präster uppkommer med hänsyn till stigande folkmängd, lärer pastoratet i allmänhet bli mera tätortsbetonat. Vidare medför flerprästorganisationen betydande lättnader, såvitt angår uppehållande av allmänna gudstjänster i församlingskyrkan.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
76
För närvarande anses i stad och stadsliknande samhälle en präst kunna ombesörja pastoral vården för en folkmängd upp till 5 000 personer. Denna siffra har, såvitt angår tätortspastoraten, av de sakkunniga nedsatts till 4 000. Då begreppet »tätortspastorat» synes få tolkas vidare än vad tidi gare lärer ha avsetts med begreppet »stad och stadsliknande samhälle», kan måhända en sådan nedsättning vara motiverad. I pastorat, som helt eller nästan helt har karaktär av tätort, lärer emellertid siffran 5 000 alltjämt böra tjäna till efterrättelse, med därav efter progressivitetsprincipen be tingad höjning av invånarantalet per präst vid anställandet av flera präster.
Beträffande tätortspastoraten har icke angivits det minsta invånarantal, som kan anses bereda en präst tillräcklig sysselsättning. Då för landsbygds- pastoraten denna siffra ansetts böra bestämmas till 2 000, lärer för tätorts pastoraten siffran få sättas något högre, förslagsvis till 2 500 eller, beträf fande pastorat av utpräglad tätortskaraktär, till 3 000.
Enligt de sakkunnigas förslag skall, såvitt angår landsbygdspastorat, hän syn tagas till pastoratets egenskap av enförsamlings- eller flerförsamlings- pastorat sålunda, att invånarantalet per präst sättes lägre alltefter antalet församlingar i pastoratet. Detta torde få anses vara välgrundat, alldenstund förekomsten av flera församlingar i ett pastorat i allmänhet medför dupli- kationsskyldighet och jämväl i övrigt lärer öka prästens arbetsbörda. Dock synes invånarantalet per präst ha satts alltför lågt i flerförsamlingspasto- raten. Det må erinras om de sakkunnigas uttalande (s. 44 i bet.), att de av prästerna lämnade arbetsuppgifterna icke givit vid handen, att de skill nader i antalet arbetstimmar per präst och månad, som redovisats för de olika pastoraten, i och för sig varit beroende av vederbörande pastorats egenskap av enförsamlings- eller flerförsamlingspastorat. Detta lärer väl ej få tolkas så, att arbetsbördan varit oberoende av flerförsamlingsegenska- pen, utan närmast så att prästen ägnat mindre tid än eljest skulle varit fallet åt vissa av de pastorala uppgifterna. Förhållandet ger dock visst stöd för uppfattningen att för stor hänsyn icke bör tagas till flerförsamlings- egenskapen.
De sakkunniga har i avseende å tätortspastoraten icke gjort någon åt skillnad, såvitt angår invånarantalet per präst, mellan enförsamlings- och flerförsamlingspastorat. Även beträffande tätortspastoraten torde det emel lertid vara anledning att göra en sådan åtskillnad.
Reglerna om invånarantalet per präst förutsätter, att pastoratets areal är »måttlig», varmed tidigare, såvitt angår enprästpastoraten, åsyftats en areal av cirka en kvadratmil. De sakkunniga har funnit denna areal med hänsyn till de under senare tid väsentligt förbättrade kommunikations möjligheterna kunna utökas till IV
2
kvadratmil.
Kollegiet anser kommunikationsmedlens utveckling och förbättringen av vägväsendet, vilket allt i regel i synnerlig grad underlättat samfärdseln inom pastoraten, utgöra skäl för en höjning av angivna siffra till åtminstone två kvadratmil. I åtskilliga fall torde siffran kunna sättas avsevärt högre. Detta blir givetvis beroende av kommunikationsförhållandena inom respek tive pastorat. Därest de sakkunnigas förslag rörande tjänstebil för präst blir förverkligat och det kan antagas, att sådan bil såsom regel kommer att stå till prästens förfogande, lärer detta utgöra ytterligare skäl för att giva pastoraten eu ej för ringa omfattning.
Anställes flera präster i pastoratet bör, såsom de sakkunniga framhållit, angivna arealmått kunna höjas i förhållande till antalet präster.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
77
Statskontoret: I likhet med de sakkunniga finner statskontoret starkt motiverat med en progressiv stegring av folkmängdsialcn för en ökning av antalet präster. Ett enförsamlingspastorat torde regelmässigt ha endast en församlingskyrka. Arbetet med högmässobestyren och predikoberedelsen måste sålunda avsevärt nedgå, ju mer antalet präster i pastoratet ökar.
Även arbetsbördan på pastorsexpeditionerna synes bli förhållandevis mind re för varje präst, om prästorganisationen vidgas, icke minst därigenom att ett rationellt utnyttjande av biträdespersonalen möjliggöres. Statskontoret får på grund av vad sålunda anförts förorda följande schema:
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
för tätortspastorat
en präst två präster tre » fyra » fem »
upp till 5 000 invånare
» » It 000 » » » 18 000 » » » 26 000 » » » 35 000 »
För storstadspastoraten vill ämbetsverket därjämte föreslå, att folk- mängdsgränsen skall kunna ökas upp till 45 000 invånare med. sex präster. Genom en sådan utökning av antalet grupper kommer för övrigt ökningen av antalet präster i de flesta fall icke att bli så markant som vid en pasto- ratsindelning enligt de sakkunnigas förslag. Understrykas må emellertid att ej ens vid detta folkmängdstal en delning av pastorat i två bör tillgri pas, förrän en undersökning utvisat, att ej någon del av pastoratet i stället kan tilläggas ett grannpastorat.
För enförsamlingspastorat å landsbygden får statskontoret förorda unge fär följande relationer mellan folkmängd och antal präster:
en präst två präster tre » fyra » fem »
upp tin 4 000 invånare
» » 9 000 » » » 15 000 » » » 22 000 » » » 30 000 »
1897 års prästlönekommitté förutsatte, att i enförsamlingspastorat med måttlig areal en präst icke hade tillräcklig sysselsättning vid folkmängd understigande 2 000. De sakkunniga har för sin del framhållit, att denna minimigräns, med hänsyn till den efter 1910 inträdda förbättringen av kommunikationsväsendet, numera syntes kunna något höjas. Samtidigt har de emellertid erinrat om att den prästerliga verksamheten under senare tid fått en väsentligt ökad omfattning. Statskontoret anser för sin del, att den angivna minimigränsen skulle kunna icke obetydligt höjas. Därest de sak kunnigas förslag godtages, håller dock ämbetsverket före, att det klart och tydligt bör fastslås, att enförsamlingspastorat med måttlig areal icke bör få bildas, om icke dessa folkmängdstal uppnåtts. Skulle sålunda en nybildad storkommuns folkmängd understiga 2 000, bör pastoratsindelningen icke följa den borgerliga kommunen utan ett flerprästpastorat om två kommu ner i stället skapas. Undantag från denna regel bör ifrågakomma endast i skärgårdspastorat eller i pastorat med motsvarande svåra kommunikations förhållanden.
78
En tillämpning av de normer, som de sakkunniga förordat med avseende å pastorat bestående av flera församlingar, skulle enligt ämbetsverkets mening knappast medföra den jämnare fördelning av den prästerliga arbets kraften, som åsyftats med förevarande utredning. I de delar av landet, där prästantalet per invånare på grund av det förhållandevis stora antalet för samlingar varit högre än annorstädes och ett rationellare utnyttjande av deras arbetskraft därför varit önskvärd, torde, ehuru ett visst antal pasto rat komme att försvinna, antalet präster dock att i stort sett bli oförändrat. Vid en granskning av de sakkunnigas utkast till provorganisation torde man kunna finna belägg för detta påstående.
Statskontoret har tidigare hävdat, att en folkmängd på 2 000 bör vara minimum för bildande av pastorat, enär en präst svårligen ansetts kunna få tillräcklig sysselsättning, om denna gräns underskrides. Ämbetsverket finner det för sin del lämpligt att låta angivna minimigräns vara riktpunkt även vid bestämmande av frågan om pastoratsindelning och prästerlig organisation i flerförsamlingspastorat, åtminstone i pastorat bestående av upp till tre församlingar. Med utgångspunkt härifrån har statskontoret uppgjort följande schema, som, vad gäller relationen mellan folkmängd och antal prästerliga befattningar, i stort sett följer samma riktlinjer som tidi gare uppdragits för enförsamlingspastoraten.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
Pastorat med två församlingar
en präst upp till 2 500 invånare två präster » » 6 000 » tre » » » 10 500 » fyra » » » 16 000 »
Pastorat med tre församlingar
en präst upp till 2 000 invånare två präster » » 5 000 » tre » » » 9 000 » fyra » » » 14 000 »
Pastorat med fyra eller flera församlingar
en präst upp till 1 500 invånare två präster » » 4 000 » tre » » » 7 500 » fyra » » » 12 000 »
De av statskontoret sålunda föreslagna normerna torde — för att kunna praktiskt, tillämpas — förutsätta, att sammanlysning av gudstjänst kan komma till stånd i något ökad omfattning.
Svenska pastoratens riksförbund:
Befintliga pastorat bör få bibehållas,
då de har följande folkmängdstal: enförsamlingspastorat 1 500 invånare, tvåförsamlingspastorat 1 200 invånare, pastorat om tre eller flera försam lingar 800 invånare. Vissa geografiska förhållanden, såsom skärgård, liksom förefintligheten inom pastoratet av anstalter av olika slag kan motivera lägre folkmängdstal. Tätortspastorat bör delas, då de uppnår 20 000 invå nare. Landsbygdspastorat bör icke få överstiga 10 000 invånare men del ning bör övervägas, innan detta befolkningstal har uppnåtts.
79
Kungl. Maj ds skrivelse nr 2.
För tätortspastorat föreslås följande folkmängdstal:
en präst upp till 3 000 invånare två präster » » 6 000 » tre » » » 10 000 » fyra » » » 15 000 » fem » » » 20 000 »
För landsbygdspastorat föreslås följande folkmängdstal:
en präst upp till 2 000 invånare två präster » » 4 000 » tre » » » 7 000 » fyra » » » 10 000 »
Är antalet församlingar i pastoratet större än två, bör folkmängdstalen sänkas.
Specialfrågor
Vissa med en allmän indelnings- och organisationsreform av den art och omfattning, varom här är fråga, mer eller mindre nära sammanhängande spörsmål, upptages härefter av de sakkunniga till närmare behandling. Så behandlar de sakkunniga i anslutning till normerna för tjänsteorganisatio nen (s. 109 ff.)
dels
frågan om avdelande inom pastorat av
särskilt tjänstgö-
ringsområde
eller arbetsdistrikt för biträdande präst och den därmed ome
delbart förbundna frågan om de prästerliga befattningshavarnas
statione-
ring
samt i visst sammanhang härmed fråga om
tjänstebosiad åt kyrkoad-
junkt, dels
frågorna om de i ett pastorat biträdande prästernas
tjänstegra-
der
och vad därav följer i avseende å prästernas
befordring sförhållanden.
För avhjälpande eller reducering av de för särskilda fall förutsedda olägen heterna av indelningsreformen förordar de sakkunniga (s. 115) vissa extra åtgärder. De berör därvid sådana frågor som
dels
ersättande av hittills i
enstaka fall (t. ex. i små öförsamlingar med cirka 300 inv.) förekommande prästanställning i
förenad -präst
-
och folkskollärartjänst
med anställning av
lärare eller diakon med dispens att företaga nödiga prästerliga förrättningar,
dels
utfyllnad i personalbehovet även eljest genom
anlitande av diakoner
för gudstjänsthållning m. m.,
dels
utökning av förutsättningarna för anstäl
lande av biträde å pastorsexpedition genom viss begränsad
centralisering av
kyrkobokföringen, dels
underlättande i övrigt av prästernas arbete genom
att bereda dem lån för
anskaffning av bil för tjänstebruk.
De två sistnämn
da frågorna behandlas av de sakkunniga mera utförligt i 11 och 12 kap. i betänkandet (s. 122 ff, resp. 132 ff.), varvid i anslutning till frågan om centralisering av kyrkobokföringen (11 kap.) tillika utredes det i uppdraget åt de sakkunniga särskilt angivna spörsmålet om principerna för inrättande av
särskilda kyrkobokföring sdistrikt.
Några av de över betänkandet hörda remissmyndigheterna har härutöver
80
påpekat en del frågor, som påkallar uppmärksamhet i detta samband, så som beträffande
arkivvården, folkbokföring
och
kommunalstatistik, kyrko
musikers avlöning
samt indelningarna i
boställsdistrikt
och i
skogsbiträdes-
distrikt.
Jag redogör nu härefteråt för det huvudsakliga av vad de sakkunniga anfört i dessa frågor, i den mån de av dem närmare berörts, ävensom för det mera väsentliga av de i ett eller annat avseende för frågans bedömande betydelsefulla uttalandena i remissyttrandena.
Särskilt tjänstgöringsområde och prästs stationering
Med 1951 års avlöningsreglering för prästerna har i prästlönereglementet med tilläggsbestämmelser meddelats vissa föreskrifter rörande församlings prästernas stationering samt rörande förutsättningarna för tjänstebostads upplåtande åt sådan präst. Enligt 33 § 3 mom. Pr skall sålunda ordinarie församlingspräst (kyrkoherde, komminister), där Kungl. Maj:t så förord nar, av pastoratet tillhandahållas tjänstebostad i prästgård, varom stadgas i ecklesiastik boställsordning, eller ock annan tjänstebostad, som av stifts- nämnden för ändamålet godkännes. Enligt 8 § 1 mom. Pr skall, om präst beredes tjänstebostad i prästgård eller annorstädes, orten för tjänstebosta- den vara hans stationeringsort. För präst, som ej anvisats tjänstebostad, bestämmes stationeringsorten av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av domkapitlet. Jämlikt 5 § 1 mom. TbPr har domkapitlet, där ej annat följer av beslut eller bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj:t, att bestämma stationeringsorten för präst, som ej anvisats tjänste bostad, varvid för i pastorat anställd präst, för vilken särskilt tjänstgörings område fastställts, i regel stationeringsorten skall bestämmas till ort inom tjänstgöringsområdet. Jämlikt de av riksdagen i samband med prästlöne- reformen godtagna grunderna för församlingsprästernas lönegradsinplace- ringar och på sätt föreskrives i 6 § 1 mom. andra stycket TbPr har Kungl. Maj:t att fastställa särskilt tjänstgöringsområde (en eller flera annexförsam lingar, särskilt kyrkobokföringsdistrikt eller annan del av församling) för biträdande präst, som avdelats för tjänstgöring speciellt inom sådant område och är där stationerad. Förekomsten av dylikt tjänstgöringsområde påver kar, enligt de fastställda inplaceringsgrunderna, lönegradsplaceringen såväl, där tjänstgöringsområdet fastställts för komminister, omedelbart för denne som ock indirekt i varje fall för både kyrkoherden och i pastoratet anställd annan komminister. För närvarande finns över 400 av Kungl. Maj:t fast ställda särskilda tjänstgöringsområden, därav 50-talet för kyrkoadjunkt.
Kyrkoherde har hittills reguljärt fått sin tjänstebostad och därmed sin stationeringsort inom sitt pastorats gränser. I stadspastorat har de biträ dande prästerna, komministrar och kyrkoadjunkter, oftast kunnat placeras i kyrkoherdens närhet. På landsbygden, där kyrkoherdar och komministrar hittills praktiskt taget undantagslöst varit försedda med prästgård, har
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
81
Kungl. Maj:t vid bestämmande av tjänstebostäder förläggning och därmed stationeringsorten för komminister helst sökt tillgodose det intresse som befolkningen inom olika församlingar och församlingsdelar kunnat ha av att få präst boende i sin närhet. För en nyinrättad komministertjänst har tidigare i regel prästgård inrättats, dock att i större städer ofta i stället annan tjänstebostad tillhandahållits av pastoratet. Numera tar Kungl. Maj :t, särskilt i vad gäller tätort, i fråga om åläggande för pastoratet att tillhandahålla präst tjänstebostad i stor utsträckning hänsyn till hyres- förutsättningarna å orten. Vid inrättande av kyrkoadjunktur har man regelmässigt måst utgå från att adjunkten själv får skaffa sig bostad. Någon skyldighet för pastoratet att tillhandahålla sådan adjunkt bostad föreligger icke. I orter, där tillgång på hyresbostäder icke existerat, har bostadsfrågan stundom kunnat lösas så, att vid indragning av ordinarie tjänst ledig präst gård då av pastoratet uthyrts till adjunkten. Där så icke varit fallet och ej heller bostad kunnat beredas adjunkten hos ordinarie tjänstinnehavare, har kyrkoadjunktens bostadsfråga emellanåt berett åtskilliga svårigheter. Med hänsyn bland annat härtill föreslog Kungl. Maj:t i 1949 års prästlöne- proposition, att skyldighet skulle stadgas för pastorat att anskaffa tjänste bostad till i pastoratet tjänstgörande icke-ordinarie präst — främst kyrko- adjunkt — om uppenbara svårigheter förelåge för befattningshavaren att själv förhyra bostad. Förslaget vann emellertid icke riksdagens bifall, enär bland annat en sådan skyldighet i vissa fall kunde ställa sig så betungande, att den framstode såsom oproportionerlig.
Vid sitt bedömande av här först berörda två frågor — om det fortsatta beståndet av såsom nu specialreglerade särskilda tjänstgöringsområden samt om prästernas stationering överhuvudtaget inom pastoratet — fram håller de sakkunniga följande.
I vissa större städer tillämpas för närvarande en indelning av pastorat i arbetsdistrikt på sådant sätt, att biträdande präst, förutom tjänstgöring på gemensam pastorsexpedition och deltagande i gudstjänsterna i den gemensamma församlingskyrkan, får sig tilldelat visst område, där han har att fullgöra praktiskt taget alla övriga pastorala uppgifter. I lands- bygdspastorat, som är sammansatt av flera församlingar eller uppdelat i särskilda kyrkobokföringsdistrikt, förekommer på sina håll motsvarande anordning såtillvida, att komminister eller kyrkoadjunkt, som är statio nerad i annexförsamling eller särskilt kyrkobokföringsdistrikt, ofta sköter kyrkobokföringen för församlingen eller distriktet och jämväl i övrigt fyller alla pastorala funktioner. Den möjlighet till samarbete och differentiering av de prästerliga arbetsuppgifterna, vilken de sakkunniga funnit vara en av de fördelar, som följer med en pastoratsorganisation av flera präster, går förlorad vid en uppdelning av arbetsuppgifterna i den omfattning här så lunda skett. Sådan uppdelning kan emellertid i stora och växande stadspas- torat ha betingats av att cn enhetlig organisation av församlingsvården icke längre kunnat upprätthållas samt svårighet uppstått för kyrkoherden att sammanhålla arbetsuppgifterna och fördela dem efter de biträdande prås-
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
82
ternas olika läggning och skicklighet. Detsamma kan ha varit fallet i de vid sträckta landsbygdspastoraten norrut, där biträdande präst stationerats av lägset från kyrkoherdens stationeringsort. I båda dessa fall upphör dock behovet av särskilt arbetsdistrikt vid delning i flera måttligt stora pastorat. Endast i här nämnda undantagsfall bör i samma pastorat total separation mellan prästerna av arbetsuppgifter kunna få förekomma. Särskilda tjänst- göringsområden (arbetsdistrikt) för komministrar och kyrkoadjunkter bör därför ej heller fastställas annat än möjligen i dylika fall. Tjänstgörings- område bör kunna inrättas och upphöra alltefter pastoralvårdens behov; tillsynen över denna ligger hos domkapitlet. Avdelande av sådant område förutsätter stationering inom detsamma av en för självständig verksamhet lämpad befattningshavare; bedömandet härutinnan hör därför också natur ligt till domkapitlet.
Med denna sin inställning till frågan om fastställande av särskilt tjänst- göringsområde (arbetsdistrikt) anser de sakkunniga önskvärt, att biträdande präst, som ej skall ha dylikt område, stationeras på sådan ort, att sam verkan med kyrkoherden enligt fastställd arbetsfördelning icke försvåras. Hänsyn bör emellertid tagas till att prästgård, som befinner sig i gott skick eller kan utan oproportionerlig kostnad iståndsättas, fortfarande kommer till användning såsom tjänstebostad, där icke särskilda skäl talar däremot. I 5 § 2 mom. femte stycket TbPr stadgas, närmast med avseende å tillfäl liga förordnanden, att domkapitlet vid avgörande av fråga om förändring av prästs stationeringsort bland annat skall ha att beakta att det allmän nas ekonomiska intressen därvid behörigen tillgodoses. Det synes de sak kunniga angeläget, att detta även eljest beaktas vid stationeringsortens be stämmande. Om tätort av någon betydenhet finnes i pastorat, bör prästerlig tjänstinnehavare om möjligt stationeras där, såväl på grund av de särskilda problem vilka normalt uppkommer i tätort som ock med hänsyn till ortens egenskap att erbjuda bekväma förbindelser med kringliggande landsbygd.
I enlighet med det här anförda föreslår de sakkunniga sådan ändring av
6 § 1 mom. andra stycket TbPr, att befogenheten att fastställa särskilt tjänstgöringsområde för präst i pastorat överlämnas åt domkapitlet. Kon sekvenserna i lönehänseende av en dylik ändring behandlas längre fram.
YTTRANDEN
o Domkapitlet i Uppsala: Det bör uttryckligt framhållas, att prästgårdarna så långt möjligt bör bevaras i sin nuvarande karaktär. De har utan tvivel betydelse icke enbart som tjänstebostäder utan även som andliga medel punkter i församlingarna. Den nya prästlönelagstiftningens tillämpning och det beklagliga i den tendens, som man stundom tyckt sig förnimma, att för svåra anskaffande av nya prästgårdar, tilldrar sig härutinnan intresse. Prästlönereglementets formulering i denna del synes närmast avse anord nande av prästerlig tjänstebostad såsom ett undantag från regeln. Detta svarar dock knappast mot 1946 års prästlönekommittés intentioner och rimmar även illa med pastoratsindelningssakkunnigas förslag om åläggande att tillhandahålla kyrkoadjunkt bostad.
Domkapitlet i Skara: Den nuvarande principen med avgränsade tjänst- göringsområden för de olika prästerna inom ett pastorat bör alltfort kom
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
ma till användning, där den visat sig ändamålsenlig från det kyrkliga arbetets synpunkt.
Domkapitlet i Lund: En förutsättning för att prästerna skall kunna komma så nära sina församlingsmedlemmar som möjligt — en sak vartill domkapitlet alltid velat medverka — är, att varje präst om möjligt anvisas särskilt tjänstgöringsområde, inom vilket han är bosatt. Enprästpastoratet bereder inga svårigheter i detta avseende. I på landsbygden belägna fler- prästpastorat — i regel bestående av flera församlingar — har för uppfyl lande av denna förutsättning den eller de biträdande prästerna regelbundet placerats i annan församling än där kyrkoherden är bosatt. Var och en av prästerna har på detta sätt i dessa pastorat fått ett tjänstgöringsområde eller distrikt — i regel församling eller församlingar — inom vilket de känt sig såsom ansvariga för pastoralvården. Församlingsmedlemmarna har här igenom lättare kommit i kontakt med och lärt känna sin präst — det per sonliga förhållandet mellan präst och församlingsmedlemmar har på grund av denna omedelbarhet kunnat utvecklas på bästa möjliga sätt. I betydande utsträckning har dessa präster haft kyrkobokföringen om hand för tjänst- göringsområdet, vilket också på ett lyckligt sätt medverkat till skapandet av den så viktiga personliga kontakten mellan präst och församlingsmed lemmar. Det behöver knappast påpekas, att det är till stort gagn för kyrko bokföringen, om den härför närmast ansvarige är personligen bekant med de inom tjänstgöringsområde t kyrkobokförda.
Flerprästpastoratet och arbetsgemenskapen mellan prästerna i pastoratet medför som konsekvens enligt de sakkunnigas förslag strävan efter en cen tral placering av prästernas bostadsort i pastoratet och efter en för pastora tet gemensam pastorsexpedition. Tjänstgöringsområdena skulle försvinna och bildandet av nya kyrkobokföringsdistrikt försvåras. Den nuvarande församlingsindelningen skulle uppluckras och marken beredas för ett ersät tande av församlingarna med de tänkta pastoraten. Ett eftersättande av viktiga landsbygdsintressen skulle alltså bli den beklagliga följden av för slaget, därest det genomfördes. Domkapitlet måste ställa sig bestämt av visande mot en sådan utveckling, vilken enligt domkapitlets mening skulle hämma och försvåra det kyrkliga arbetet och minska prästernas möjlig heter att rätt fylla sina ämbetsplikter. Enligt förslaget skulle kyrkoherdar nas arbetskraft i större utsträckning än nu tagas i anspråk för förvaltnings- göromål — de rent prästerliga arbetsuppgifterna får i viss mån skjutas åsido. Domkapitlet anser detta vara en högst olycklig följd av förslaget.
Domkapitlet i Göteborg: Om två eller flera tjänster inrättas i ett fler- församlingspastorat, bör arbetet fördelas så, att varje präst så långt möjligt erhåller sin — eller sina — församlingar, för vilka han i första hand har att svara.
Stijtsnärnnden i Linköping: Särskilda tjänstgöringsområden för kommi nistrar och kyrkoadjunkter bör jämväl enligt st ill snäm ndens mening icke fastställas annat än i stora och växande stadspastorat samt möjligen i de vidsträckta landsbygdspastoraten norrut. Att rätten att bestämma om till komsten och upphörandet av dessa tjänstgöringsområden bör tillkomma domkapitlen synes stiftsnämnden naturligt.
Svenska kyrkans diakonistyrelse: Att prästerna i flcrpräslpastorat mer eller mindre specialiseras till vissa pastoralvårdsdetaljer må vara ändamåls enligt i enstaka fall. Erfarenheterna från l.ex. småkyrkorörclscn pekar
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
83
84
emellertid vida mer mot att respektive präster erhåller var sitt tjänstgö ringsområde, bor inom detsamma och omhänderhar pastoralvården där. I de fall då en mellan tvenne pastorat delad kyrkoadjunktur inrättas bör första villkoret för att åtgärden tillgripes vara, att bestämda tjänstgörings- områden inom respektive pastorat kan anvisas för tjänsten.
Länsstyrelserna i Gotlands län, Göteborgs och Bohus län
samt
Norrbot
tens län
förklarar sig biträda eller icke hava något att erinra mot vad de
sakkunniga föreslagit i avseende å inrättande av särskilda arbetsdistrikt i pastorat.
Kammarkollegiet:
För sin del anser kollegiet skäl icke föreligga att frångå
nuvarande ordning med särskilda tjänstgöringsområden för de biträdande prästerna. Att låta den biträdande prästen vara stationerad i en annexför samling eller ett särskilt kyrkobokföringsdistrikt och relativt självständigt handha pastoralvården därstädes synes vara förenat med påtagliga fördelar i flera hanseenden. I flertalet fall är det fråga om komminister i annexför samling. Genom en dylik organisationsform vinnes den personliga kontakt mellan prästen och hans församlingsbor, som i frågan om lämpliga antalet präster i ett pastorat framhållits såsom betydelsefull. För vederbörande för samling framstår det otvivelaktigt som önskvärt att få »sin egen präst», även om denne ej är kyrkoherde, och för prästen lärer det från synpunkten av hans tjänsteverksamhet vara tillfredsställande att erhålla ifrågavarande mera självständiga och ansvarsfulla ställning. Anordningen blir givetvis för bägge parter av särskilt värde, därest enprästpastoraten minskar i antal.
Vad angår arbetsgemenskapen mellan prästerna i ett flerförsamlingspas- torat, som i regel är ett landsbygdspastorat, må framhållas, att i den mån sagda präster kvarbor i sina, mestadels på relativt långt avstånd från var andra belägna prästgårdar — såsom de sakkunniga förutsatt skola ske så länge prästgårdarna är tjänliga till tjänstebostäder — blir något närmare samarbete prästerna emellan knappast möjligt eller i vart fall förenat med svårigheter. I övrigt förefaller det kollegiet, som om de sakkunniga över värderat betydelsen av sådant samarbete beträffande pastorat varom här är fråga.
De sakkunniga har föreslagit, att det skall ankomma på domkapitlet att fastställa tjänstgöringsområden, då sådana undantagsvis kan vara erforder liga. Då kollegiet anser, att särskilt tjänstgöringsområde alltjämt bör få återverka på lönesättningen för vederbörande kyrkoherdar och komminist rar, lärer det fortfarande böra ankomma på Kungl. Maj:t att fastställa t j änstgöringsområdena.
Sveriges yngre prästers förbund:
Det måste i flertalet fall anses önskvärt,
att i församlingar med flera präster dessa stationeras i olika delar av pasto ratet och erhåller särskilt tjänstgöringsområde.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
Tjänstebostad åt kyrkoadjunkt
Under erinran om att enligt de föreslagna normerna för pastoratsorgani- sationen nuvarande komministraturer i ett betydande antal fall torde bli ersatta med kyrkoadjunkturer, framhåller de sakkunniga — efter hänvis ning till Kungl. Maj:ts förslag år 1949 rörande tjänstebostad åt kyrko-
85
adjunkt och riksdagens avböjande av detta förslag — de svårigheter, som kan uppstå med ordnande av dessa prästers bostadsfråga, och anför följande.
I regel kan, då kyrkoadjunktur inrättas å ort där komministratur nu är, bostad beredas kyrkoadjunkten i nuvarande prästgård. Några ökade bo stadskostnader uppkommer därvid normalt icke för pastoratet. Detsamma gäller när kyrkoadjunktur inrättas i tätort, där hyresmarknad finnes. I ett fåtal fall räknar emellertid de sakkunniga med att nya kyrkoadjunkturer blir erforderliga fastän båda här angivna förutsättningar saknas. De sak kunniga ifrågasätter därför huruvida icke frågan om möjlighet för Kungl. Maj:t att i dylikt fall, d. v. s. där nämnda förutsättningar saknas, ålägga pastorat att tillhandahålla kyrkoadjunkt bostad mot erläggande av hyra nu bör upptagas till förnyad prövning.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
YTTRANDEN
Domkapitlet i TJppsala:
Det kan i vissa fall bli rätt prekärt för kyrko
adjunkt att få bostad inom den församling, där han får sin stationeringsort. De sakkunniga framhåller visserligen, att pastorat skall kunna åläggas att tillhandahålla kyrkoadjunkt bostad, men härför saknas i varje fall för när varande lagligt åläggande. Pastoratet har sålunda ingen skyldighet att ens uthyra förekommande tom prästgård till kyrkoadjunkten.
Domkapitlet i Lund:
I vad de sakkunniga anfört om att prästgård skall
kunna anordnas även för kyrkoadjunkt instämmer domkapitlet helt. Pas torat eller församling har redan nu i många fall ordnat kyrkoadjunkternas bostadsförhållanden, men det är bland annat från synpunkten av den lämp ligaste placeringen av bostaden inom pastoratet bäst, att samma regler här kommer att gälla som för anordnande av prästgård för kyrkoherde och komminister.
Stiftsnämnden i Göteborg:
Indragning av kyrkoherdetjänster och kom
ministertjänster har till följd att ett stort antal prästgårdar ej längre blir tjänstebostäder eller att nya sådana måste uppföras på andra platser. De ekonomiska verkningarna härav blir självfallet betydande. De sakkunniga förutskickar att kyrkoadjunkter — som i betydande utsträckning ersätter nuvarande kyrkoherdar och komministrar — beredes bostäder i sådana prästgårdar, som icke längre kommer att användas. Även om så i åtskilliga fall blir möjligt förlorar byggnaden sin karaktär av tjänstebostad. Därmed upphör också den kontroll över dessa prästgårdar, som för närvarande är stiftsnämnden ålagd och som har sin grund bland annat i bevarande av sådana prästgårdar, som utgör värdefulla kulturminnen.
I fall då bostad icke finnes för kyrkoadjunkt nödgas pastoratet på grund av läget å bostadsmarknaden ofta ordna bostadsfrågan. Detta kan för pastoraten bli både besvärligt och ekonomiskt betungande. Det har visat sig utomordentligt förmånligt, att prästerna haft tjänstebostäder, som vid ombyten är disponibla och som står under myndighetskontroll. Detta system har fungerat i stort sett väl. En utökning av de extra ordinarie prästernas antal måste därför från denna synpunkt icke anses önskvärd. I detta sam manhang erinrar stiftsnämnden om att 1951 års kyrkomöte hemställt, att prästerlig tjänst, som motsvarar stadigvarande behov och inrättas i ort utan hyresmarknad, i regel måtte inrättas som ordinarie befattning.
86
Stiftsnämnden i Karlstad:
Enligt de sakkunniga blir det med deras nor
mer för pastoratsorganisationen i ett betydande antal fall nödvändigt att ersätta nuvarande ordinarie tjänster med kyrkoadjunkturer. Det är då för prästgårdarnas vidmakthållande angeläget, att dessa upplåtes såsom tjäns tebostäder åt kyrkoadjunkterna, vilka för närvarande icke är berättigade till tjänstebostadsförmån.
Kammarkollegiet:
Det har av de sakkunniga ifrågasatts, att Kungl. Maj:t
skulle under vissa förutsättningar kunna ålägga pastorat att tillhandahålla kyrkoadjunkt tjänstebostad. Förslag härom framlades i 1949 års prästlöne- proposition, men förslaget vann icke riksdagens bifall. Det lärer knappast nu vara anledning till annat ställningstagande beträffande denna fråga. En ligt de sakkunnigas förslag skulle — såsom för närvarande — tillsättning av kyrkoadjunkt ske såsom ett första steg vid en av stigande folkmängd betingad utökning av organisationen. Först då folkmängdsstegringen nått viss angiven större omfattning, har det ansetts, att sådan stabilitet vunnits, att det kan vara motiverat att ombilda adjunkturen till komministratur. Innan detta blivit fallet, lärer det få anses vara i viss mån ovisst, huruvida utökningen i organisationen kommer att bestå för framtiden. Att vid sådant förhållande ålägga pastorat skyldighet att uppföra prästgård åt adjunkt synes knappast lämpligt, i all synnerhet som vid en indragning av adjunkts- tjänsten det torde vara tvivelaktigt, om prästgårdsbyggnaden kan nyttig göras på annat sätt eller utan förlust försäljas. Såsom framhållits av sam mansatta stats- och första lagutskottet vid 1949 års riksdag, torde det icke föreligga något hinder för ett pastorat att träda emellan, om uppenbara svå righeter skulle föreligga att å tjänstgöringsorten anskaffa bostad åt kyrko adjunkt. Utskottet förutsatte, att pastoraten i förekommande fall utnyttjar möjligheterna härtill. — Därest det emellertid i något undantagsfall be- finnes omöjligt för kyrkoadjunkten att erhålla lämplig bostad, lärer för angivet fall bostadsfrågan få upptagas till särskild prövning. — Det må anmärkas, att tjänstebostad åt kyrkoadjunkt, om sådan bostad anses böra uppföras, icke lärer kunna byggas mindre än prästgård åt komminister, då ju adjunkturen vid viss större folkmängdsökning avses skola omvandlas till komministratur.
Statskontoret
anser sig ej heller kunna tillstyrka åläggande för pastorat
att i förutsatt fall uppföra tjänstebostad åt kyrkoadjunkt.
Allmänna svenska prästjöreningen
tillstyrker däremot för sin del före
skrifter i angivet syfte.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
Tjänstegraderingen och prästernas befordringsförhållanden
Då fråga är att bestämma tjänsteorganisationen för ett pastorat, där det förutom kyrkoherden skall finnas en eller flera biträdande präster, upp ställer sig självfallet det problemet: skall där vara anställd komminister eller kyrkoadjunkt samt, då det gäller två eller flera biträdande präster, i vilken turordning skall dessa två tjänstegrader bli där representerade. Valet härutinnan blir säkerligen övervägande en praktisk lämplighetsfråga med hänsyn till de prästerliga arbetsuppgifternas ändamålsenliga ombesör
87
jande och pastoratets behov i detta hänseende. Men avgörandet får sin givna betydelse för prästernas befordringsförhållanden, vilka därför bör be traktas i samband därmed.
De sakkunniga anför till en början med avseende å de två ifrågavarande tjänstegradernas företräde sinsemellan, bedömt från organisatorisk syn punkt, följande.
Prästlöneregleringslagen av år 1910 hade i 14 § 3 mom. bestämmelser om förutsättningarna för anställande av kyrkoadjunkt (där nämnt: stadig varande biträde av adjunkt). Detta stadgandes ordalag tyder på att det första steget vid en ökning i organisationen normalt borde vara inrättande av eu kyrkoadjunktur. I analogi härmed borde det första steget till en minskning av organisationen kunna bli ett utbyte av komministratur mot dylik adjunktur. Frågan om företrädet mellan komministratur och kyrko adjunktur kan under förutsättning av måttlig areal och i övrigt normala förhållanden i stort sett besvaras på följande sätt. Där den förutvarande organisationen i ett pastorat består av blott kyrkoherde, bör, om folk- mängdstalet väsentligt överstiger 3 000 för landsbygds-, respektive 4 000 för tätortspastorat och visar tendens till fortsatt stegring samt i övrigt nor mala förhållanden råder i avseende å arbetsbördan, tills vidare en kyrko adjunktur inrättas. Om folkmängden ytterligare ökas, t. ex. med mer än 50 procent av nämnda grundtal och så att två prästers fulla arbetskraft erfordras, bör i regel adjunkturen ombildas till komministratur. Då behov av en tredje tjänst inträder, bör denna under motsvarande förutsättning bli en kyrkoadjunktur. Detta avser en så att säga normal organisation av tre präster. Vid en ökning av organisationen utöver detta antal får arbets förhållandena i varje särskilt fall bli avgörande; det må därvid erinras, att en kyrkoadjunktur i allmänhet är särskilt lämplig i en större tätort. Att befattningen väl i regel oftare byter innehavare än en komministratur kan icke enbart anses såsom en olägenhet.
Med de sakkunnigas uppfattning om behovet av för flera pastorat gemen samma kyrkoadjunkter kan det icke undgås, att man även i åtskilliga andra fall än nu förutsatts måste föredraga en kyrkoadjunktur framför en kom ministratur. De sakkunniga tänker sig dock icke i något fall, ej ens för de stora städerna, en pastoratsorganisation med flera kyrkoadjunkter än två. Att fixera en fast proportion mellan kyrkoadjunkter och ordinarie präster är emellertid icke lämpligt. Där ett pastorat icke ger fuli sysselsättning för två präster men för mycket arbete för en, kan det ligga närmast till hands att, där den ena tjänsten är komministratur, denna utbytes mot en kyrko adjunktur. Med riksdagens år 1949 intagna ståndpunkt till bostadsfrågan för kyrkoadjunkter överensstämmer emellertid närmast, att kyrkoadjunkts befattning om möjligt icke inrättas i pastorat där allmän hyresmarknad saknas. Kan prästgård, som blivit ledig genom indragning eller förflyttning av ordinarie tjänst, eller annan lämplig bostad av pastoratet upplåtas åt kyrkoadjunkten, ökar detta givetvis förutsättningarna för inrättande av sådan tjänst. Finns dylik bostad ej att tillgå, torde i dylikt pastorat inrät tande av komministratur vara den naturliga formen för organisationsfrågans lösning. Komministratur blir även att föredraga, där biträdande präst skall ha kyrkobokföringsskyldighet eller det kan förutsättas, att ordförandeskap
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
88
i kyrkoråd kommer att stadigvarande handhas av honom (såsom i särskilt, tjänstgöringsområde vilket utgör egen församling samt i pastorat som är sammansatt av ett större antal församlingar).
I avseende å indelningens och organisationens återverkan på prästernas befordringsförhållanden anför de sakkunniga vidare följande.
Man kan visserligen, såsom framhållits, göra gällande att det är ett legi timt intresse för prästerskapet, att varje duglig präst skall kunna nå kyrko herdetjänst. Men för beredande av denna möjlighet, ja för realiserande av det ringare men obestridligt mera legitima önskemålet att varje präst, som på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden, skall kunna nå ordi narie tjänst, är även andra faktorer än indelnings- och organisationsförhål- landena i hög grad medbestämmande. Utgår man från nuvarande prästvals- bestäminelser, vari även inbegripes det s.k. stiftsbandet, kan man lätt konstatera, att befordringsgången med hänsyn till relationstalet de olika tjänstegraderna emellan för närvarande är ganska ojämn. Medan i Lunds stift kyrkoherdarnas antal är 221 och övriga fasta prästerliga befattningar i församlingstjänst är 133 (stiftsadjunkter ej inräknade), är motsvarande tal för Luleå stift 58 respektive 118 och för Stockholms stift 52 respektive 118. Den utjämning stiften emellan, som de sakkunnigas förslag åsyftar, kan därför i stort sett icke sägas strida mot prästerskapets intresse av tryg gade befordringsmöjligheter; den verkar i vissa fall återhållande, i andra stimulerande på befordringsgången. En annan omständighet att beakta är den fluktuerande tillströmningen till den prästerliga banan, vilket medför påtaglig ojämnhet mellan de olika åldersgrupperna. För de åldersgrupper, där en stark 'uttunning’ ägt rum, är givetvis utsikten till en snar beford ran större än för dem, som tillhör åldersgrupper med relativt stark represen tation inom prästerskapet. En sådan markerad olikhet har exempelvis gjort sig gällande för dem, som är födda under 1880-talet jämfört med de under 1890-talet födda, vilket hör samman med den stora nedgången i nytillskott i de teologiska fakulteterna under årtiondet 1900—1910.
Den mest betydande faktorn är dock den form, vari befordran till ordi narie tjänst är reglerad. Då i stort sett valutslaget för närvarande är av görande, helt vid befordran till komministertjänst och i flertalet fall även vid befordran till kyrkoherdetjänst, tillkommer här ett starkt subjektivt moment, i synnerhet som bestämmelserna om församlings rätt att kalla fjärde provpredikant för större församlingar lätt medger ett ytterligare avsteg från befordringsgång efter gängse grundsatser. 1 >iir nu i följd av in- delningsreformen antalet kyrkoherdetjänster väsentligt reducerat, låt vara genom indragning i flertalet fall av lågt avlönade tjänster, innebär detta givetvis försvårade befordringsmöjligheter; det kan icke förnekas, att eu kyrkoherdetjänst även i lägre löneställning, såsom medförande större själv ständighet i arbetet, av flertalet präster anses mer lockande än en kommi nistertjänst, såvida denna icke är placerad i större tätort. Det synes därför ofrånkomligt, att all möjlig hänsyn vid tillsättningen bör tagas till för tjänst och skicklighet, så att icke allenast tjänstålder eller tjänstetid i ifrå gavarande pastorat får bli den utslagsgivande faktorn.
Med hänsyn till vad de sakkunniga sålunda framhållit har det synts dem angeläget, att sådana justeringar sker i gällande prästvalslag, att större ga ranti ges för varje förtjänt präst att nå ordinarie prästerlig tjänst.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
89
YTTRANDE N
Domkapitlet i Uppsala:
Inom den prästerliga organisationen är den rå
dande prästbristen för närvarande ett allvarligt problem. Vid organisatio nens utformning bör därför åtgärder undvikas som med säkerhet kan för modas verka hämmande vid rekryteringen. De sakkunniga räknar preli minärt med 1 145 kyrkoherdar, 848 komministrar och 547 kyrkoadjunkter. Proportionerna är visserligen icke särskilt egenartade i och för sig i jäm förelse med förhållandena inom statliga verk och myndigheter. Emellertid kan siffermässigt sett 250 prästmän icke uppnå kyrkoherdetjänst och åtskil liga kyrkoadjunkter torde med nuvarande valsystem till och med få kvarstå i denna icke-ordinarie befattning under sin tjänstetid, vilket kan synas av skräckande med hänsyn till kyrkoadjunkternas låga lönegradsplacering. Enligt de sakkunnigas organisationsutkast är i vissa fall komminister av sedd att utbytas mot kyrkoadjunkt även där kyrkoadjunkten icke skall bi träda i annat pastorat. Det kan bland annat från befordringssynpunkt synas påkallat, att dylika tjänster bibehålies såsom komministraturer. Så som en ytterligare åtgärd i befordringssyfte har i olika sammanhang fram kastats möjligheten av sådan ändring av präst valslagen, att jämväl kom ministertjänster tillsättes var tredje gång av Kungl. Maj:t. Härigenom skulle möjlighet finnas för fullt kvalificerad kyrkoadjunkt att i sämsta fall nå något närmare den löneställning, som är tillerkänd de flesta läroverks adjunkter. Man får eljest räkna med, att lärarbanan blir liksom nu är fallet en stark konkurrent vid prästerskapets rekrytering.
Domkapitlet i Skara:
De sakkunnigas förslag innebär en kraftig reduce
ring av antalet kyrkoherde- och komministerstjänster och en däremot sva rande ökning av antalet kyrkoadjunkturer. Domkapitlet vill för sin del bestämt avstyrka en omreglering i antydd riktning. Den starka ökningen av antalet kyrkoadjunkturer kommer att avsevärt försämra utsikterna till befordran för en stor grupp av präster. I sin mån kommer dessa förhållan den att försvåra nyrekryteringen till prästbanan och den utökning av de prästerliga kadrerna, som är trängande nödvändig. Icke-ordinarie präster torde för övrigt få svårare än ordinarie att slå rot i och växa samman med en församling. Ett stort antal församlingar frånhändes därjämte rätten att själva välja sin präst. Där en komministratur ger sin innehavare full syssel sättning, bör den enligt domkapitlets mening icke ombildas till kyrkoad- junktur. Den obetydliga ekonomiska vinsten i detta avseende svarar icke mot de här antydda olägenheterna av en dylik omreglering.
Domkapitlet i Strängnäs:
Prästernas befordringsutsikter minskas uppen
barligen genom förslaget. Att genom justeringar i gällande präst val slag ge större garanti för att varje förtjänt präst kan nå ordinarie prästerlig tjänst är vid mest att betrakta som el t fromt önskemål. Kvar står dock att de sakkunniga föreslagit procentuellt sett alldeles för stort antal extra ordi narie prästerliga tjänster. Att som i de sakkunnigas indelningsutkast skett låta icke mindre än 21,4 procent av prästtjänsterna bli extra ordinarie är ej rimligt. Inom t. ex. skolväsendet anses procenten extra ordinarie ej böra överstiga 15. Organisationen bör därför göras sådan, att detta sistnämnda tal ej överskrides.
Domkapitlet i Västerns:
En mycket betänklig sak i förslaget är enligt
domkapitlets uppfattning förändringen av sä många ordinarie tjänster till
11 — Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 153.
90
extra ordinarie tjänster. Denna försämring av den prästerliga organisationen drabbar både församlingarna och prästerskapet, som får se sina befordrings- utsikter avsevärt försämrade, vilket i sin tur måste inverka menligt på rekryteringen till prästbanan. Enligt domkapitlets mening må komminis terstjänst utbytas mot kyrkoadjunktur endast i de fall, då tjänsten i en nära framtid kan förutses komma att indragas.
Domkapitlet i Växjö:
Det för både prästerskapet och församlingarna
deprimerande förhållandet, att antalet kyrkoherdar inom landet skulle minskas med 193 och komministrarnas antal med 7, medan antalet kyrko- adjunkter ökas med 199, innebär en utveckling, som är motsatsen till vad som eftersträvas och i allmänhet också ernås inom områden för andra tjänster. Där strävar man, i stället för att öka de extra ordinarie tjänste männens antal, att öka de ordinaries. Vid prästlöneregleringens genomfö rande har det icke förutskickats, att man vid en kommande pastoratsregle- ring skulle ställas inför följder, vilka hårt drabbar prästerskapet som kår och ökar svårigheterna med prästrekryteringen.
Domkapitlet i Karlstad:
Proportionen mellan ordinarie och icke-ordina-
rie prästtjänster motsvarar icke församlingarnas rätt att få ordinarie präst eller prästerskapets berättigade önskemål om befordran. För närvarande utgör antalet kyrkoadjunkter cirka 14 procent av antalet församlings präster, pastoratsadjunkter ej medräknade. Enligt de sakkunnigas utkast skulle antalet kyrkoadjunkter ökas med 21 procent av antalet församlings präster, utom pastoratsadjunkter. Lägges därtill cirka 12 procent pastorats adjunkter, blir kadern icke-ordinarie orimligt stor.
Domkapitlet i Härnösand:
Ökningen av antalet kyrkoadjunktstjänster
innebär icke blott att prästerskapets befordringsmöjligheter blir betydligt sämre än tidigare och pa sa sätt arbetar den redan kännbara prästbristen i händerna, utan det kan också innebära att många präster aldrig når ordi narie prästerlig anställning, så länge nuvarande prästvalssystem består. Vis serligen har de sakkunniga antytt att ändringar i sagda system skulle kunna övervägas, men under nu rådande förhållanden vill domkapitlet icke utan vidare biträda ett förslag, där 200 ordinarie prästerliga beställningar bort faller och nästan exakt lika många extra ordinarie tjänster tillkommer. Plärvid tänker domkapitlet ingalunda bara på prästernas intressen utan också på församlingarnas. Domkapitlet vill framhålla att ett ökat antal extra ordinarie tjänster gör den prästerliga organisationen mera elastisk, vilket är en stor fördel, men att många församlingar därigenom fråntages förmånen att i samma utsträckning välja sin egen präst. En sådan ändring torde församlingarna näppeligen utan vidare vara böjda att acceptera.
Domkapitlet i Stockholm:
Den föreslagna minskningen av antalet kyrko
herdetjänster medför självfallet en viss försämring av befordringsgången. Det bör emellertid beaktas, att förhållandet mellan antalet olika tjänster är sådant, att, trots nu föreslagna ändringar, präst i allmänhet kan räkna med att inom rimlig tid uppnå ordinarie ställning. Resultatet av ändring arna torde inskränka sig till att befordringsåldern beträffande kyrkoherde- °ch komministerstjänst höjes några år. Men denna olägenhet motverkas å andra sidan av en förbättrad löneställning, framför allt för komministrar. En ökning av antalet yngre, mera rörliga befattningshavare torde medföra vissa fördelar för det kyrkliga arbetet.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
91
Stiftsnämnden i Linköping: I fråga om tjänstegraderingen är de angivna reglerna i så måtto otillfredsställande som man talar om väsentligt ökat folkmängdstal för inrättande av en ny adjunktur, utan att dock närmare fixera detta tal. Viktigare är emellertid att man icke i allt för hög grad ut byter de nuvarande ordinarie tjänstegraderna mot icke-ordinarie tjänster.
Så länge stadigvarande behov av två präster finns i ett pastorat bör bägge dessa vara ordinarie tjänstemän. Frågan om ordinarie eller icke-ordinarie tjänster blir särskilt aktuell, då det gäller den församlingsprästerliga orga nisationens återverkan på prästernas befordringsutsikter. Godkänner man såsom legitimt intresse, vilket de sakkunniga synes göra, att varje präst, som på ett tillfredsställande sätt fullgjort sina åligganden, skall kunna nå ordinarie tjänst, då innebär detta i stor utsträckning en avprutning på nuvarande önskemål, som räknat såsom ett legitimt intresse att varje duglig präst skall kunna nå kyrkoherdetjänst. Fn minskning av befordringsmöjlig- heterna skulle med säkerhet skärpa prästbristen och mycket snart fram tvinga åtgärder häremot.
Länsstyrelserna i Södermanlands län, Östergötlands län och Kristianstads län uttalar för sin del, liksom flertalet domkapitel, betänkligheter med hän syn främst till rekryteringen inför den förutsatta kraftiga minskningen av antalet ordinarie prästtjänster.
Kammarkollegiet: Enligt de sakkunnigas organisationsutkast skulle av församlingsprästerna (kyrkoherdar, komministrar och kyrkoadjunkter) — varvid bortses från församlingsprästerna i Stockholm — 45 procent komma att utgöras av kyrkoherdar, 33 procent av komministrar och 22 procent av kyrkoadjunkter. En sådan proportion mellan de tre tjänstekategorierna, enligt vilken närmare hälften av befattningshavarna intar chefsställning, kan knappast anses vara oförmånlig, jämfört med förhållandena inom andra yrkesgrupper. De svårigheter, som må kunna uppkomma för dugande och skötsamma prästmän att avancera till kyrkoherdetjänst eller överhuvud taget till ordinarie tjänst, sammanhänger närmast med själva tillsättnings- förfarandet. Fråga om viss reformering av detta förfarande utredes för när varande av 1950 års präst valskommitté. Då kollegiet förordat bibehållande av enprästsorganisationen i agrara bygder och alltså bibehållande av kyrko herdetjänster i större utsträckning än enligt de sakkunnigas förslag, inne bär detta någon förbättring av berörda befordringsförhållanden. Kollegiets förslag om bibehållande av nuvarande ordning med särskilda tjänstgörings- områden för en del komministrar, vilka alltså kommer att intaga en mera självständig ställning och därjämte skulle erhålla en relativt förmånlig lön, kan också anses innebära viss kompensation för indragna kyrkoherde tjänster.
Statskontoret: Beträffande tjänstegraderingen har de sakkunniga före slagit, att, där folkmängdstalet väsentligt överstiger de för ett enprästpas- torat uppsatta gränserna, en komministerstjänst skall inrättas, om folk mängden med mer än femtio procent överstiger dessa gränstal och en kyr- koadjunktur om invånarantalet understiger samma tal. Även om vissa skäl kan synas tala för den av de sakkunniga sålunda föreslagna regeln, vill statskontoret dock ifrågasätta, om icke tjänstegraderingen i princip bör ordnas så, att i pastorat med tvä präster en blir kyrkoadjunkt, i pastorat med tre präster en komminister och en kyrkoadjunkt och i pastorat med
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
92
fyra präster en blir komminister och två kyrkoadjunkter samt i pastorat med fem präster två komministrar och två kyrkoadjunkter.
Allmänna svenska prästföreningen:
Vad den föreslagna fördelningen av
de församlingsprästerliga tjänsterna beträffar, är det med beklagande som föreningen konstaterat utökningen av antalet kyrkoadjunktsbefattningar på främst kyrkoherdetjänsternas bekostnad. Minskningen i befordrings- möjligheterna och de rekryteringssvårigheter som kan förmodas följa här med måste för prästerskapet kännas oroande och ägnade att framkalla kraf tig protest mot att plötsligt ställas inför en försämrad befordringsgång. För slagets allvarligaste konsekvenser ligger emellertid icke på befordrings- planet utan på pastoralvårdens område. Föreningen hävdar därför, främst från församlingsvårdssynpunkt, att antalet kyrkoherdetjänster icke väsent ligt nedbringas och att föreslagen kyrkoadjunktur i stället inrättas som komministratur överallt där den kan bedömas bliva av permanent karak tär. Mer än en kyrkoadjunktsbefattning bör sålunda icke kunna inrättas inom ett pastorat.
Svenska kyrkans lekmannajörbund:
Redan nu råder i de flesta stift en
betydande prästbrist och denna kommer förvisso att ytterligare öka, om prästerna pålägges en avsevärt mer betungande tjänstgöring och samtidigt får avgjort sämre befordringsmöjligheter. — Anställande av kyrkoadjunkt i en församling, där behovet av ordinarie tjänster ännu icke kan med säker het bedömas, är givetvis en riktig åtgärd, och förenande av två pastorat om cn kyrkoadjunkt har prövats och befunnits vara en lämplig anordning. Men betänkligt blir det, när systemet utvecklas därhän, att tre eller kanske ännu flera pastorat tvingas dela en kyrkoadjunktstjänst.
Svenska pastoratens riksförbund:
Förvandlingen av ordinarie tjänster till
kyrkoadjunktstjänster innebär icke någon besparing av större betydelse, då ju kyrkoadjunkterna har samma lön som ett stort antal komministrar, men medför ganska stora nackdelar för pastoraten. Då en kyrkoadjunkt icke väljes av församlingen utan förordnas av vederbörande domkapitel, blir en följd av ändringen, att församlingarna beträffande dessa tjänster för lorar sin urgamla rätt att själva välja präst. Vidare innebär reformen, att befattningshavarna kommer att bytas om tämligen ofta. Befattningshavare, som har en känsla av att deras verksamhet å platsen är mera tillfällig, tar icke gärna initiativ på längre sikt och tränger icke djupare in i befolkning ens förhållanden och behov, det senare i synnerhet i de fall då de ej lyckas erhålla familjebostad inom pastoratet. För församlingarna är det därför ett bestämt önskemål, att de tilltänkta kyrkoadjunktstjänsterna överallt, där icke tvingande skäl hindrar det, utbytes mot komministers- eller kyrko herdetjänster.
Sveriges yngre prästers förbund:
I de pastorat, där flera präster likväl
måste anställas, bör det tillses, att en tjänst, som kan förväntas motsvara ett permanent behov, besättes med ordinarie innehavare. Förbundet måste sålunda bestämt avstyrka den starka ökning av kyrkoadjunktsbefattning- arna, som föreslås av de sakkunniga.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
Anlitande av diakoner in. fl.
De sakkunniga utvecklar icke i betänkandet närmare — utöver vad jag redan berört — den tanke, som de där framfört om anlitande av bland annat diakon för bestridande av prästerlig och lärartjänstgöring i vissa små-
93
församlingar samt för uppehållande eljest av gudstjänster och annan verk samhet, som på sina håll nödgas inskränkas i följd av indelnings- och orga- nisationsreformens genomförande. I några av remissyttrandena har dock frågan om en anordning i enlighet därmed upptagits, främst för utveckling av gudstjänstmöjligheterna.
Kungl. May.ts skrivelse nr 2.
YTTRANDEN
Domkapitlet i Uppsala:
Att söndaglig gudstjänst så långt möjligt bör
uppehållas i alla kyrkor, som hittills haft sådan, synes domkapitlet uppen bart. De sakkunniga berör i förbigående tanken att gudstjänst i vissa fall skulle kunna uppehållas med kyrkliga tjänstemän med lägre utbildning än den vanliga prästutbildningen. Denna tankegång borde närmare prövas. Tänkbart är , att assistentinstitutet, möjligen kombinerat med ett försam- lingsdiakonat, skulle kunna i viss mån utbyggas. Man skulle också kunna tänka sig, att en kår av lekmannamedhjälpare med särskild uppgift (i stil med de engelska lay readers) skulle kunna organiseras.
Domkapitlet i Visby:
Det förtjänar att övervägas om icke lekmanna
krafter skall kunna tagas i anspråk för biträde vid gudstjänsthållningen. Ett införande i svenska kyrkan av en lekmannatjänst för ordets predikande är i varje fall förtjänt av närmare begrundande.
Domkapitlet i Stockholm:
Det är givetvis önskvärt, att söndaglig guds
tjänst hålles i varje kyrka. Det är därför angeläget, att möjlighet skapas för att i de fall, då gudstjänsterna icke kan upprätthållas genom präster skapets försorg, ett tillräckligt antal lekmän finnes för denna uppgift.
Svenska kyrkans lekmannaförbund:
Under sista arens diskussion har den
tanken framförts att i större utsträckning än hittills anlita lekmän såsom frivilliga krafter för vissa gudstjänstformer, i den mån präster ej står till buds. Tanken är riktig, men bör ett nödläge skapas för att realisera den!
Domkapitlen i Linköping
och
Lund
samt
kammarkollegiet
har likaledes
uttalat sig för lekmäns och andra tillgängliga arbetskrafters anlitande för gudstjänsthållning och annan kyrkotjänst; dessa deras uttalanden har redan återgivits i anslutning till yttrandena i frågan om sammanlysning av gudstjänst (s. 57 f. härförut).
Centralisering av kyrkobokföringen
Jämlikt 10 § jämförd med 2 § folkbokföringsförordningen skall kyrko bokföringen ske församlingsvis eller, där församling enligt Kungl. Maj:ts beslut är indelad i särskilda kyrkobokföringsdistrikt, för varje sådant distrikt.
I 2 § kyrkobokföringskungörelsen stadgas, att pastor svarar för kyrko böckernas förande. Med pastor förstås i kungörelsen, förutom kyrkoherde, såväl komminister i annexförsamling med egen kyrkobokföring eller i del av församling, utgörande eget kyrkobokföringsdistrikt, som ock kyrko- adjunkt, vilken erhållit domkapitlets förordnande att sköta kyrkobokfö
94
ringen i annexförsamling eller i del av församling, utgörande särskilt kyrko- bokföringsdistrikt. Det åligger kyrkoherde, där han ej själv ansvarar för kyrkobokföringen, att öva nödig tillsyn över densamma. Enligt 3 § kungö relsen skall pastorsexpedition i princip finnas i varje församling, dock att, där pastor ansvarar för kyrkobokföringen i mer än en församling, för för samlingarna må finnas gemensam pastorsexpedition.
I regel ansvarar i annexförsamling stationerad komminister eller kyrko- adjunkt för kyrkobokföringen i denna församling, stundom även i angrän sande annexförsamling i samma pastorat.
De sakkunniga har till rikets kyrkobokföringsinspektörer riktat följande fråga: vilka skäl kan anföras för och emot att pastorsexpeditionerna i ett pastorat, där för närvarande finns flera expeditioner på olika platser, cen traliseras till pastoratets huvudort? De redovisar denna enkät i en sär skild bilaga till betänkandet och anför i anslutning därtill följande.
Av kyrkobokföringsinspektörernas yttranden framgår, att ett flertal in spektörer ställt sig avvisande mot den framförda tanken på en centralise ring av pastorsexpeditionerna. Två inspektörer har direkt uttalat sig för en centralisering. Några har antingen icke tagit någon bestämd ståndpunkt i frågan eller endast uttalat, att denna måste bedömas från fall till fall.
För problemet om kyrkobokföringens lokala anordnande bör liksom hit tills den ledande synpunkten vara att underlätta för allmänheten att utan alltför stor tidsutdräkt och kostnad nå pastorsexpeditionen, när behov där av föreligger. Avstånd och kommunikationer inom pastoratet träder därför i förgrunden. I den mån goda kommunikationer finns från pastoratets alla delar till den ort, där pastorsexpeditionen ligger, förlorar frågan om av stånden i betydelse. Där förhållandevis täta buss- eller järnvägsförbin delser finns från ett pastorats olika delar till platsen för pastorsexpeditio nen är dessa kommunikationer numera så snabba, att även vid större av stånd en resa till och från expeditionen sällan blir över hövan tidsödande och kostsam. Om återigen dylika kommunikationslinjer saknas eller trafi keras så sparsamt, att en resa till och från expeditionen tar en hel dag eller kanske mera i anspråk, blir frågan om avstånden i pastoratet av vikt. Här vid må dock framhållas, att församlingsborna i ganska stor utsträckning kan få sina ärenden till pastorsexpeditionen uträttade per telefon. I 15 § folkbokföringsförordningen förutsättes emellertid i princip, att anmälningar om födelser, dödsfall och flyttningar in. in. skall göras muntligen vid per sonlig inställelse av den anmälningsskyldige eller av ombud för denne.
Även om det inom en församling från viss del är långa avstånd och be svärliga kommunikationer till platsen för pastorsexpeditionen, är det där med icke givet, att en särskild pastorsexpedition bör inrättas för detta av sides liggande område. För eu sådan åtgärd bör också fordras, att det antal personer, som skall betjänas genom den nya expeditionen, icke är alltför ringa. Att med splittrande av bokföringsenheten anordna en särskild expe dition för exempelvis en eller flera byar med tillhopa endast några hundra tal invånare bör icke utan synnerligen starka skäl ifrågakomma. Något lägsta invanarantal för ett område för erhållande av egen pastorsexpe dition är likväl icke lämpligt att fixera. Denna fråga synes böra bedömas från fall till fall. Givet är, att exempelvis i de vidsträckta norrländska för
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
95
samlingarna kravet på folkmängd icke kan sättas så högt som i landet i övrigt. Då en ny tätort av någon betydenhet vuxit upp inom ett pastorat på större avstånd från pastorsexpeditionen, kan detta förhållande aktuali sera frågan om särskild expedition men också om förflyttning av den va rande expeditionen till denna ort.
Efter dessa inledande synpunkter framhåller de sakkunniga följande gentemot vissa av kyrkobokföringsinspektörerna gjorda invändningar mot den ifrågasatta centraliseringen.
En del av kyrkobokföringsinspektörerna gör gällande, att från arbets- teknisk synpunkt en decentralisering av kyrkobokföringen medför större effektivitet i arbetet samt bättre betingelser för korrekthet och fullständig het i fråga om de av allmänheten lämnade uppgifterna än vad fallet är med en central expedition. Ungefär lika många inspektörer anser emellertid, att en centralisering innebär en rationalisering genom bättre möjlighet till överblick över och ledning av kyrkobokföringen. Varken de fördelar eller nackdelar för kyrkobokföringens tekniska besörjande, som expeditionsarbe- tets centralisering eller decentralisering sålunda ansetts föra med sig, är dock så stora, att de i och för sig kan tillmätas betydelse för denna frågas generella bedömande, liksom ej heller vid ett bedömande av den speciella frågan om inrättande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt. Detta utesluter givetvis icke att i det särskilda fallet dessa synpunkter kan få utslags givande innebörd.
Av flera kyrkobokföringsinspektörer framhålles även, att det är lättare att få heltidsanställda skrivbiträden på pastorsexpeditionerna än deltids anställda. Följaktligen skulle det kunna inträffa att vid uppdelning av en expedition, där för närvarande finns ett heltidsanställt skrivbiträde, behov uppstår av ett halvtidsanställt skrivbiträde på var och cn av de särskilda expeditionerna och att biträdesfrågan därigenom blir svårare att lösa. Även om denna synpunkt är av vikt, lärer likväl biträdesfrågan till sist — lik som frågan om kyrkobokföringsarbetets tekniska besörjande — huvud sakligen få bedömas med hänsyn till de föreliggande lokala förhållandena.
I flera av yttrandena framhålles vidare, att det för en präst, som bor på annan ort i pastoratet än kyrkoherden, blir en värdefull övning att få handha kyrkobokföringen inom sitt arbetsområde, tills han själv — så som kyrkoherde — får överinseendet över kyrkobokföringen i ett pastorat. Denna honom åvilande uppgift innebär ock ett bättre utnyttjande av hans arbetskraft. För en sådan präst medför egen pastorsexpedition dessutom goda möjligheter att komma i personlig kontakt med församlingsborna, enär dessa ofta begagnar besöket på pastorsexpeditionen för att med sin präst samtala i frågor av personlig art. Allt detta utgör omständigheter, som mer eller mindre kan tala till förmån för en centralisering av kyrko bokföringen och därmed i sin mån också för anordningen med särskilda kyrkobokföringsdistrikt, men de är i varje fall icke av den vikt, att de ensamma för sig bör föranleda inrättande av särskilt kyrkobokförings distrikt, så snart eu präst är placerad på annan ort i församlingen än kyrko herden.
Den ekonomiska sidan av problemet har också berörts av kyrkobok- föringsinspektörerna. Sålunda framhålles som skål mot cn centralisering av pastorsexpeditionerna och följaktligen väl också mot en indragning av kyrkobokföringsdistrikt, att de nuvarande expeditionslokalerna och arki
Kungl. May.ts skrivelse nr 2.
96
ven i allmänhet är avpassade efter nu rådande förhållanden, och att vid slopande av en expedition utrymmena i den centrala expeditionen mången gång behöver utökas. Därjämte kommer nu befintliga expeditionslokaler och arkiv vid de indragna expeditionerna att stå outnyttjade. Detta allt är oekonomiskt. Likartade problem uppstår emellertid vid inrättande av nya pastorsexpeditioner, då man för sådan ny expedition med arkiv be höver anskaffa särskilda lokaler. Vidare ställer sig givetvis underhåll och drift billigare för en större expedition med arkiv än för flera mindre. Mera betydelsefullt är att vid en indragning av pastorsexpedition å platsen för denna stationerad präst icke genom tvånget att fullgöra tjänstgöring på den centraliserade pastorsexpeditionen betungas med alltför tidsödande och därmed också arbetssplittrande och kostnadskrävande resor.
Till vad de sakkunniga sålunda anfört till gendrivande av de skäl, som framförts mot en centralisering av kyrkobokföringen, tillägger de slutligen följande.
En centralisering av pastorsexpeditionerna i ett pastorat till dettas hu vudort kan, såsom framgår av svaren å den i ämnet gjorda enkäten, i sär skilda fall innebära bestämda fördelar för det prästerliga arbetet i pasto ratet: rationalisering av arbetet med kyrkobokföringen främjas och möjlig heterna till erhållande av biträden å expeditionen ökas, varigenom åter prästerna blir mindre betungade med enklare bokföringsuppgifter och annat rutinmässigt skrivarbete och på så sätt får bättre tid för dem åvilande andra arbetsuppgifter. Den merbelastning, som ett sammanförande av flera smärre församlingar till ett pastorat eljest — oavsett måttlig areal och skälig folkmängd — kan medföra för prästerna och särskilt för kyrkoher den, elimineras sålunda till viss grad till fromma för det väsentliga i den prästerliga församlingsverksamheten — förkunnelsen, församlingsvården och den personliga själavården. Därmed undanröjes också i någon mån det hinder, som prästens bundenhet vid arbetet å pastorsexpedition i månget fall utgör för den i övrigt mest ändamålsenliga indelningen och organisa tionen.
Centralisering av kyrkobokföringen kan dock icke förväntas generellt genomföras. Avstånd och bebyggelseförhållanden kan på sina håll omöj liggöra detta. Frågan måste därför städse prövas med hänsyn till de i varje fall föreliggande lokala betingelserna. Fn översyn av de gällande författ ningsbestämmelserna rörande kyrkobokföringen kan likväl underlätta en centralisering, särskilt i avseende å allmänhetens betjänande.
I det speciella fall där eu prästerlig tjänst indrages, med vilken varit för enad skyldighet att bestrida kyrkobokföringen för viss församling eller särskilt kyrkobokföringsdistrikt, medför detta emellertid icke nödvändigt vis, att den indragna expeditionen flyttas till moderförsamlingen. Skall särskild expedition fortfarande uppehållas för en närmare belägen annex församling, kan det tänkas, att den förra expeditionen i stället samman föres med expeditionen för den sistnämnda församlingen. Följaktligen bör i dylikt fall noga prövas, vilket av nämnda alternativ som för församlings- borna innebär den minsta olägenheten.
YTTRANDEN
_ Domkapitlet i Uppsala: Ett nära samband föreligger mellan prästens själavårdande verksamhet och hans kyrkobokföringsarbete. Vid anmälan
Kungl. Maj.ts skrivelse nr 2.
97
om barns födelse, vid dop, konfirmation, vid vigsel och begravning kom
mer en församlingsmedlem ofta —- kanske för första gången — i mera per
sonlig kontakt med församlingens präst. Var och en av dessa händelser
innebär för den enskilde betydelsefulla tillfällen i livet av ofta djupt ingri
pande natur. Det erbjudes här prästen tillfälle att komma församlings-
borna särskilt nära samt dela deras glädjeämnen och trösta bedrövade
hjärtan. Denna personliga kontakt, som sålunda förhållandet självt osökt
ger, kan icke uppehållas, om kyrkobokföringen centraliseras och närmast
framträder såsom en avdelning i kommunalkontoret. Nu förefintlig kyrko
bokföring i församling och kyrkobokföringsdistrikt bör därför enligt dom
kapitlets mening icke utan starka och vägande skäl brytas sönder.
Domkapitlet i Linköping: För att möjliggöra en rationell reglering har
de sakkunniga prövat olika vägar att åstadkomma lättnader i kyrkobok-
föringsarbetet. Sådan rationalisering må vara välbetänkt. Däremot vill
domkapitlet energiskt avböja varje tendens till centralisering av kyrkobok
föringen till en för pastoratet gemensam huvudort i likhet med kommunens
administrering från kommunal centralpunkt. Allmänheten, för vars skull
kyrkobokföringsapparaten med dess service är till, har rätt att bli betjänad
så vitt möjligt på den ort, där den är bosatt. Man har också rätt till och
behov av att få kontakt med sin präst på ett annat och smidigare sätt än
som kan ske, där prästmannen blott vissa timmar per vecka är att träffa
eller man måste färdas milslånga vägar för att nå den personliga kontakten.
De sakkunnigas uttryckssätt ger möjlighet till utveckling åt olika håll.
Det är därför domkapitlet anser sig böra bestämt utesluta varje tanke på
ytterligare centralisering. Att biträdestjänster inrättas å pastorsexpeditio
ner, där så är nödigt, synes väl motiverat utifrån nuvarande arbetsbelast
ning men får under inga förhållanden tagas till motivering för indragning
av nu fungerande pastorsexpeditioner. Man måste också hålla i sikte att
det administrativa arbetet blott är en sida — ingalunda den viktigaste
— av det prästerliga betjänandet.
Domkapitlet i Skara: Den ifrågasatta centraliseringen av kyrkobokfö
ringen kan givetvis, som de sakkunniga framhåller, medföra vissa fördelar.
Alen dessa uppväger enligt domkapitlets mening icke de menliga verkning
arna av en dylik omläggning. För befolkningen i de församlingar, som mister
sin pastorsexpedition, kommer de längre avstånden till den nya expeditio
nen att medföra avsevärda olägenheter och ökade kostnader. Likaså blir
den personliga kontakt mellan präst och församlingsbor, som icke minst i
mindre församlingar är en betydelsefull vinst av arbetet på pastorsexpedi
tionen, lidande på en centralisering av kyrkobokföringen. I många fall blir
även en ombyggnad och utökning av nuvarande expeditionslokaler och
arkiv erforderliga med tv åtföljande synnerligen dryga kostnader.
Domkapitlet i Strängnäs: Centraliseringen av kyrkobokföringen avstyr-
kes bestämt. Församling bör om möjligt ha egen pastorsexpedition, om
präst där är boende. Från både församlingsvärdens och befolkningens syn
punkt är detta värdefullt liksom för den personliga kontakten med den i
annexförsamlingen boende prästen. Fn centralisering innebär från skilda
synpunkter en försämrad service, och ej heller är någon ekonomiskt be
sparing att förvänta därav.
Domkapitlet i Växjö: Den övervägda centraliseringen av kyrkobokfö
ringen skulle enligt domkapitlets uppfattning möta starkt motstånd i för
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
98
samlingarna. Den står därjämte i strid mot den i den nuvarande folkbok-
föringsförordningen starkare än tidigare framhävda principen om den en
skildes skyldighet till personlig inställelse för ärendenas handläggning.
Domkapitlet i Göteborg:
I fråga om kyrkobokföringen har de sakkunni
ga huvudsakligen övervägt, huruvida denna bör centraliseras eller decen
traliseras. Frågan har enligt sakens natur främst betydelse, när det gäller
landsbygdspastoraten. De faktorer, som här enligt domkapitlets mening i
första hand bör vara avgörande, är 1) att allmänheten beredes en tillfreds
ställande service, 2) att expeditionsarbetet ordnas så, att det ej i orimlig
utsträckning tar prästens tid och krafter i anspråk, 3) önskvärdheten av
så vitt möjligt personlig kontakt mellan prästen och den expeditionssökan-
de allmänheten samt 4) den ekonomiska faktorn. Att allmänheten i regel
blir bättre betjänad genom en mindre och närmare belägen expedition än
genom en större centraliserad sådan samt att prästen även därigenom kom
mer i närmare kontakt med sina församlingsbor, synes uppenbart. Men
kyrkobokföringen binder också mera prästens tid, om dennes arbete är
förlagt till en centraliserad pastorsexpedition än om han kan sköta den i
sin prästgård — förutsatt, att expeditionen är dit förlagd. I det senare
fallet har han nämligen större möjligheter att utnyttja lägligt avpassad
tid för arbetet med kyrkobokföringen. Även ekonomiska skäl talar i det
övervägande antalet fall för en decentralisering — också här under förut
sättning, att prästen är stationerad på platsen för expeditionen. Erfaren
heten torde nämligen visa, att en större expedition i regel blir proportions
vis betydligt mer påkostad i fråga om lokaler och inventarier än en mindre,
liksom också att därstädes heltidsanställd biträdespersonal blir betydligt
dyrare än den mera tillfälliga biträdeshjälp, som kan vara erforderlig, när
kyrkobokföringen fördelas på ett flertal mindre expeditioner. I sistnämnt
fall undvikes också kostsamma resor från prästens stationeringsort till den
centrala expeditionen. På grund av det anförda anser domkapitlet en rim
lig decentralisering vara ändamålsenligare än en långt driven centralise
ring. Då nuvarande expeditioner i annexförsamlingar och särskilda kyrko-
bokföringsdistrikt i regel är anpassade efter ändamålsenlighetens och de
lokala förhållandenas krav, vill domkapitlet i varje fall förorda största var
samhet med indragning av dessa.
Domkapitlet i Karlstad:
Från såväl rent kyrklig som ideell och kulturell
synpunkt innebär det ett försämrat förhållande, om pastorsexpedition flyt
tas från annexprästgård, när församlingsborna vant sig vid att där träffa
prästen även i expeditionsärenden. Den rent personliga kontakten upp
väger de fördelar från expeditionsteknisk synpunkt som en centralisering
kan innebära. Domkapitlet anser sig också ha anledning att peka på de
svårigheter av arkivteknisk art, som dylika centraliseringar kan medföra,
framför allt i sådana fall, där nuvarande moderförsamling blir annexför
samling i ett nytt pastorat med centraliserad bokföring.
Domkapitlet i Härnösand:
Frågan om centralisering av kyrkobokföring
en anser domkapitlet vara för sent väckt. Den skulle i så fall ha skett i
samband med folkbokföringsreformen. Att nu, då denna reform med stora
kostnader för lokaler och material redan genomförts, slopa en hel del härav
och vidtaga en ny omfattande ändring med ännu ytterligare stora kost
nader kan icke vara ekonomiskt försvarligt. Fn centralisering gagnar inte
heller församlingslivet, då den utan tvivel bidrar till en ännu sämre kon
takt än nu mellan församlingsmedlemmarna och prästerskapet.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
99
Domkapitlet i Visby
(genom åberopande av vad kyrkobokföringsinspek-
tören i Visby stift anfört): Finns blott en präst i pastoratet eller flera präs
ter, men dessa bosatta å samma ort, bör centralisering av kyrkobokföringen
alltid ske; decentralisering har då endast nackdelar och drar onödiga res-
kostnader. Finns flera präster i pastoratet, bosatta å skilda orter, har cen
tralisering endast nackdelar; resekostnaderna kan bli ofantliga.
Domkapitlet i Stockholm
finner för sin del intet att erinra mot föreslagen
centralisering av kyrkobokföringen.
Stijtsnämnden i Göteborg:
Minskning av prästgårdarnas antal kan leda
till att åtskilliga nu befintliga kyrkoarkiv blir överflödiga samtidigt som
behov uppstår att utöka andra arkiv. En centralisering av pastorsexpeditio
nerna till tätorter kan givetvis diskuteras från olika synpunkter. Även om
man anser att en dylik rationalisering i en del fall är önskvärd, lärer den
i andra fall icke vara tillräckligt motiverad. Under alla förhållanden bör
här stor varsamhet iakttagas och tillbörlig hänsyn tagas till om lämpliga
lokaler med särskilda arkiv redan nu finns. De kostnader som nedlagts för
anordnande av dylika lokaler är ofta betydande.
Länsstyrelsen i Stockholms län:
De sakkunniga framhåller, att de präs
terliga arbetsuppgifterna är av största betydelse för organisationens ut
formning, och förordar vissa åtgärder för att lätta arbetsbördan. Därvid
har rekommenderats en viss centralisering av pastorsexpeditionerna i ett
pastorat till dettas huvudort, vilket ansetts innebära åtminstone i vissa
fall bestämda fördelar för det prästerliga arbetet. Den av de sakkunniga
gjorda sammanställningen av uppgifter om antal arbetstimmar per präst
och månad i vissa pastorat utvisar, att av det redovisade sammanlagda an
talet arbetstimmar en betydande del åtgått för arbete å pastorsexpedition.
Av detta arbete torde huvudparten belöpa sig på kyrko- och folkbokförings-
uppgifter. Eu icke obetydlig lättnad i prästernas arbete synes kunna ske,
om åtminstone enklare och rutinbetonat arbete kunde överlåtas på skriv
biträden. Länsstyrelsen vill understryka detta och håller före att om kon
tinuerlig tillsyn av arbetet med kyrko- och folkbokföringen sker från en
ansvarig kyrkobokförares sida en icke oväsentlig del därav kan utföras av
omdömesgilla och för detta arbete rutinerade skrivbiträden.
Länsstyrelsen i Uppsala län:
De organ, som har att samarbeta med var
andra i det löpande folkbokföringsarbetet — här bortses sålunda från sär
skilda årliga kontrollåtgärder såsom mantalsskrivningen —- är i huvudsak
pastorsämbetena och länsstyrelsernas folkbokföringsdetaljer, de s. k. läns-
byråerna. Av största betydelse blir då en snabb och lätt kommunikation
mellan dessa organ. Med denna utgångspunkt är en centralisering <1. v. s.
färre och större pastorsexpeditioner avgjort att föredraga. Två eller flera
mindre pastorsexpeditioners sammanförande till en större i pastoratets hu
vudort gör i många fall ett heltidsanställt skrivbiträde nödvändigt med
möjlighet för vederbörande länsbyrå att komma i förbindelse med expe
ditionen varje dag för inhämtande av eventuellt erforderliga komplette
rande upplysningar. Men även därest endast ett halvtidsanställt biträde
behöver anlitas, är det till fördel för folkbokföringsarbetets snabba bedri
vande, om man kan säkert räkna med att pastorsexpeditionen hölles öppen
ett par timmar varje dag eller åtminstone varannan dag. Att det för läns
byrå m. fl. skulle vara lättare att varje dag och under hela dagen få be
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
100
hövliga upplysningar på mindre expeditioner i prästgårdarna än på större
centrala expeditioner överensstämmer icke med de erfarenheter, som gjorts
å härvarande folkbokföringsdetalj. Det har nämligen visat sig, att det un
derstundom kan vara svårt att få kontakt med pastor under ett par eller
någon gång flera dagar i följd. Vid en centralisering behöver pastor, vilken
har sitt egentliga verksamhetsområde på ett helt annat plan, ej befatta sig
med sådant rutinarbete som berörda upplysningars lämnande. Det är ju
i de flesta fall fråga om uppgifter, som kan hämtas ur församlingsbok eller
personakt och lika bra lämnas av ett biträde som av pastor själv.
Olägenheterna av en centralisering med hänsyn till allmänhetens betjä
nande behöver ej heller bli så stora med nutida i regel goda buss- eller järn
vägsförbindelser. En hel del anmälningar till pastor göres faktiskt redan
nu per telefon och en eventuell översyn av gällande bestämmelser kan må
hända medföra, att denna väg även legaliter medges i åtminstone något
av de fall (födelse, dödsfall och flyttning) där nu i princip personlig instäl
lelse förutsättes.
Länsstyrelsen i Södermanlands län:
Intet synes vara att erinra mot en
centralisering av kyrkobokföringen, i den mån arbetet med denna tar sådan
tid i anspråk, att det är av behovet påkallat, att ett skrivbiträde med hel-
tidstjänstgöring anställes. Med hänsyn till den jämförelsevis långa arbets
tiden per präst med kyrkobokföring och folkbokföring — enligt den av
de sakkunniga verkställda undersökningen i allmänhet mellan en tredje
del och en fjärdedel av hela arbetstiden — torde, även om den för präster
skapet genom dessa göromål vunna kontakten med vida kretsar av för
samlingsbor icke får underskattas, anställande av skrivbiträden med hel-
tidstjänstgöring, särskilt i pastorat med en stor och sammanträngd befolk
ning, böra i större omfattning än hittills komma i fråga till gagn för det i
egentlig mening kyrkliga arbetet i pastoratet.
Länsstyrelsen i Östergötlands län:
Centralisering av pastorsexpeditio
nerna i ett pastorat kan från länsstyrelsens arbetssynpunktcr medföra vissa
fördelar. Från allmänhetens synpunkt kan däremot allvarliga erinringar
resas mot en sådan centralisering i andra än tätortspastorat, enär flera
pastorsexpeditioner innebär större bekvämlighet och bättre service för all
mänheten. Länsstyrelsen vill därför ej för sin del förorda förslaget.
Länsstyrelsen i Kronobergs län:
Enligt den av de sakkunniga företagna
utredningen angående prästernas arbetsuppgifter upptar här arbetet med
bland annat kyrko- och folkbokföringen en framskjuten plats. Enbart här
för har genomsnittligt per präst åtgått 29 procent av hela arbetstiden i
tjänsten. Dessa tidsuppgifter visar att prästen nödgas ägna en betydande
tid åt tjänsteuppgifter utanför den egentliga kyrkliga verksamheten. Det
måste anses vara i hög grad önskvärt att söka bringa prästerna lättnad
häri. De sakkunniga har också beaktat detta genom att rekommendera en
viss centralisering av kyrkobokföringen, varigenom enklare och rutinbeto-
nat skrivarbete lättare kan överlåtas på anställda expeditionsbiträden. Ge
nom en dylik centralisering med därav följande lättnad i prästernas arbets
börda uppväges i viss grad den merbelastning i arbetsbördan, som den
åsyftade förstoringen av vissa pastorat eljest medför för prästerna.
Länsstyrelsen i Hallands län:
Den av de sakkunniga rekommenderade
centraliseringen av kyrkobokföringen ger möjlighet att på anställda expe
ditionsbiträden överföra en del enklare och rutinbetonat arbete med kyrko-
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
101
och folkbokföringen. För detta läns vidkommande, där avstånden är jäm
förelsevis korta och kommunikationerna i allmänhet välordnade, blir olä
genheterna av en sådan anordning icke särskilt stora, medan å andra sidan
en centralisering med därav följande rationalisering av expeditionsarbetet
och ökad möjlighet att anställa skrivhjälp kan förväntas bli till fördel för
samarbetet mellan pastorsexpeditionerna och länsbyrån för folkbokföring
en. A andra sidan bör en centralisering icke drivas så långt att svårigheter
uppstår för allmänheten att utan alltför stor tidsutdräkt och kostnad na
pastorsexpeditionen. De lokala förhållandena måste därför i varje särskilt
fall bli avgörande för frågan.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:
Vad de sakkunniga föreslagit
ifråga om centralisering av ett flertal pastorsexpeditioner på olika platser
till pastoratets huvudort har intresse bland annat från folkbokföringssyn-
punkt. Som skäl för centraliseringen har anförts bland annat, att prästerna
därigenom befrias från en del rutinmässigt bokföringsarbete, som med större
fördel kan utföras av skrivbiträden. Centraliseringen innebär en rationa
lisering genom bättre möjlighet till överblick över och ledning av kyrko
bokföringen. Vidare kan expeditionerna hållas öppna i större utsträckning
än för närvarande. Länsstyrelsen anser visserligen, att prästernas bestyr
med folkbokföringen numera i stort sett handhas tillfredsställande på det
sätt arbetet för närvarande är organiserat men håller dock före, att cen
tralisering medför en önskvärd rationalisering, som kommer allmänhet, läns-
byrå och polismyndighet m.fl. till godo, bland annat därigenom att expe
ditionerna kan hållas öppna varje dag under kontorstid. Att många pastors
expeditioner är tillgängliga allenast ett par timmar en eller annan dag i
veckan, som nu är fallet, synes länsstyrelsen mindre tillfredsställande.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län:
Centralisering innebär en rationalisering-
av kyrkobokföringen och underlättar samarbetet mellan länsbyråerna och
expeditionerna. Det synes dock tveksamt om dessa fördelar är så stora,
att de uppväger de olägenheter, som en centralisering medför för prästerna
och allmänheten.
Länsstyrelsen i Värmlands län:
Fn centralisering av kyrkobokföringen
kan i vissa fall utgöra ett led i en sådan omfördelning av arbetsbördan, som
kan lägga en del rutinarbete på biträdande arbetskrafter. Frågan om en
centralisering bör emellertid prövas från fall till fall och föregås av utred
ning rörande de på varje ort föreliggande lokala förhållandena. Helt all
mänt vill länsstyrelsen som sin mening framhålla, att i Värmlands län be
tingelserna för en centralisering är ganska ringa. De nuvarande kyrkobok-
föringsdistrikten inom länet — diiri inbegripna såväl de särskilda, fast
ställda distrikten som ock vissa »arbetsdistrikt» — bör åtminstone för den
närmaste framtiden bestå orubbade.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län:
Efter folkbokföringsförordningens
ikraftträdande har det från prästerligt håll ofta framhållits, att bestyret
med den löpande kyrkobokföringen alltför mycket inkräktar på det vä
sentliga i den prästerliga församlingsverksamheten. Detta gäller framför
allt församlingar, där expeditionsarbetet kräver rätt lång tid men biträdes-
lijälp av ekonomiska skäl eller pä grund av bristande tillgång till lämplig
arbetskraft för deltidsanställning ej kan erhållas. Kyrkobokföringen i sin
nuvarande utformning utgöres Sill stor del av rent rutinmässigt registre
rings- och expeditionsarbete. Ehuru detta arbete kräver noggrannhet och
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
102
säkerhet synes det doek från rationellt ekonomisk synpunkt mindre försvar
ligt, att en kyrkoherdes eller komministers kvalificerade arbetskraft i någon
avsevärd omfattning tas i anspråk för arbetsuppgifter av sådan art. En
centralisering av kyrkobokföringen till pastoratets huvudort innebär säker
ligen i många fall en förbättring i detta hänseende genom de ökade möjlig
heterna att erhålla skrivbiträdeshjälp. Sett på längre sikt kan en centralise
ring även beräknas medföra sänkta kostnader för expeditions- och arkivlo
kaler. I 15 § folkbokföringsförordningen förutsättes i princip, att enskild
person åliggande anmälningsskyldighet skall fullgöras muntligen vid person
lig inställelse för pastor av den anmälningsskyldige eller ombud för honom.
Fullständig och tillförlitlig skriftlig anmälan kan jämväl godtagas. I prak
tiken kommer emellertid telefonen i allt större utsträckning till användning
för allmänhetens förbindelse med pastorsexpeditionen. Länsstyrelsen finner
en ändring av nämnda bestämmelser önskvärd för åstadkommande av ett
smidigare betjänande av allmänheten.
En centralisering av kyrkobokföringen är alltså i princip önskvärd, men
bör genomföras med stor återhållsamhet och i varje särskilt fall prövas med
hänsynstagande till de lokala betingelserna. Inrättandet av centrala expe
ditioner kommer i en del fall att medföra avsevärda direkta kostnader för
erhållande av lämpliga lokaler. Vidare uppstår större kostnader för biträ-
deshjälp. Värdet av en förbättring från organisatorisk synpunkt vid en
centralisering motsvaras av de ökade administrationskostnader en sådan
centralisering kan beräknas medföra. Med hänsyn till resekostnader och
tidsspillan torde präst i församling utan egen pastorsexpedition endast i
mindre utsträckning komma att tjänstgöra på den centrala expeditionen.
En centralisering med åtföljande större arbetsdistrikt kan därför innebära
mindre effektiv kyrkobokföring än för närvarande. Denna olägenhet kan
dock i de flesta fall motverkas genom en effektivisering av roteombudens
arbete.
Länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Blekinge
,
Malmöhus, Västman
lands, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens
och
Norrbottens
län
har förklarat sig tillstyrka eller ej hava något att erinra emot en cen
tralisering av kyrkobokföringen på sätt de sakkunniga föreslår.
Kammarkollegiet:
De skäl, som kan anföras mot centralisering av kyrko
bokföringen, synes kollegiet vara så vägande, att kollegiet icke kan ansluta
sig till de sakkunnigas mening i frågan. Då det enligt folkbokföringsför
ordningen 15 § förutsättes såsom regel, att anmälningar om födelser, döds
fall och förflyttningar in. in. skall göras muntligen vid personlig inställelse
av den anmälningsskyldige eller av ombud för denne, är det givetvis av
vikt, att pastorsexpeditionen är närbelägen, så att ett besök å densamma
icke kräver långa resor med därav föranledda kostnader och tidsspillan.
En decentraliserad kyrkobokföring ger stora möjligheter till personlig kon
takt mellan prästen och hans församlingsbor. Det må vara riktigt, att en
centraliserad kyrkobokföring innebär en viss rationalisering och kan med
föra lättnad i prästernas arbetsbörda, men detta uppväger icke berörda
fördelar av nuvarande ordning med decentraliserad sådan bokföring. De
biträdande prästerna bör, där särskilda tjänstgöringsområden bibehålies
för dem, lämpligen i allmänhet handha kyrkobokföringen inom sådant om
råde. En centraliserad kyrkobokföring medför även en icke oväsentlig höj
ning av prästernas resekostnader.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
103
Riksarkivet:
De fördelar eller nackdelar, som är förknippade med en
centralisering av kyrkobokföringen och arbetet å pastorsexpedition, faller icke i och för sig under riksarkivets bedömande, men ett arkivintresse finns här onekligen att bevaka: beredandet åt arkivalierna av tryggad förvaring i för dem lämpliga lokaler. Riksarkivet understryker vikten av att dessa frågor vinner en tillfredsställande lösning, innan en centralisering av arki valierna äger rum. Man kan ej komma till rätta med lokalsvårigheterna genom att i någon större utsträckning förtidsleverera kyrkoarkivalier till lands- och länsarkiven. Detta är givetvis ägnat att oförmånligt påverka centraliseringsmöj ligheterna.
Landsarkivarien i Uppsala:
Landsarkivet har i avseende å frågan om
kyrkobokföringens centralisering redan haft erfarenhet av hur denna frågas väckande vållat beklagliga uppskov med förverkligande av föreslagna ar ki vrumsbyggen. Det synes därför i högsta grad angeläget, att ett princi piellt avgörande i frågan träffas så snart som möjligt. Från arkivvårdssyn- punkt måste den bedömas på ett i viss mån annat sätt för annexförsam ling, där komminister är stationerad, än för annan annexförsamling. I förra fallet synes det lyckligast, att komministern vårdar och har ansvaret för församlingens hela till landsarkiv ej avlämnade arkivbestånd. I senare fal let är det lika avgjort att föredraga, att kyrkoarkivet förvaras i moderför samlingen hos kyrkoherden, även om han vissa dagar uppehåller expedi tion i annexförsamlingen.
Landsarkivarien i Göteborg:
Mot en centralisering av kyrkobokföringen
och expeditionsarbetet inom pastoraten kan knappast någon invändning från arkivvårdssynpunkt göras, under förutsättning att brandsäkra, fukt fria och tillräckligt stora arkivrum redan finns eller inrättas där pastors expeditioner skall vara inrymda.
Landsarkivarien i Vadstena:
Det viktigaste skälet mot centralisering av
kyrkobokföringen torde vara, att allmänheten (på landet) får svårare att komma i förbindelse med pastorsexpeditionen; detta kan bli av betydelse såväl för möjligheterna att erhålla de uppgifter och intyg, som måste sökas där (»sämre service»), som för fullständigheten av de uppgifter, som skall lämnas (otillförlitlig kyrkobokföring). Farhågorna för otillförlitlig kyrko bokföring är överdrivna. Som korrektiv på kyrkobokföringen finns man talsskrivningen; med utgångspunkt från mantalsuppgifterna kan kyrkobok föringens uppgifter i behövlig utsträckning rättas och fullständigas. Det är en sund utveckling av folkbokföringen, om mantalsliingden ställes i cen trum för denna och kyrkobokföringen organiseras härefter; därigenom kan kyrkobokföringen rationaliseras och förenklas, något som kan fä betydelse för indelningsfrågorna. Kyrkobokföringens effektivitet behöver således ej minskas genom en större eller mindre centralisering av pastorsexpeditio nerna. För en centralisering talar framför allt den arbetsrationalisering och de i längden minskade kostnader, som den otvivelaktigt medför. Från ren folkbokföringssynpunkt bör man därför ej betrakta centraliseringsåtgärder av olika slag med misstro. De kan tvärtom erbjuda åtskilliga fördelar.
Landsarkivarien i Lund:
Det synes ganska klart, att kyrkobokföringens
kvalitet blir minst lika god, då den skötes för ett större distrikt, som då den utföres för ett mindre. Av betydelse är härvidlag, att vid en större pastorsexpedition arbetet till betydande del kommer att utföras av kyrko- skrivare och kanslibiträden, som helt ägnar sig åt detta arbete, under det
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
104
att detta för prästmannen aldrig kan bli annat än en sak vid sidan av många andra lika viktiga åligganden. Det har framhållits att den unge prästen får en värdefull övning i kyrkobokföring, om han sköter denna i ett mindre distrikt såsom komminister eller kyrkoadjunkt, vilket sedan kommer honom till godo vid expeditionsarbetet i ett större distrikt. Det kan ligga något i detta, men en allsidigare skola erbjuder säkert arbetet vid en expedition med flera prästmän och för arbetet direkt anställda. Kyr kobokföringens utförande bör därjämte med större distrikt bli jämnare och skillnaden mellan god och mindre god kyrkobokförare bli mindre fram trädande. Från arkivvårdssynpunkt är det tvivelsutan också en fördel med färre större enheter än med flera smärre. En ändamålsenlig rationalisering i fråga om lokal, anskaffande av material, böckers och handlingars förva ring och förtecknande måste följa med de större förhållandena.
Landsarkivarien i Härnösand:
Centraliseringen av kyrkobokföringen är
avsedd att avgöras från fall till fall med hänsyn till föreliggande lokala betingelser; i Norrland med dess stora avstånd mellan orterna torde den ej bli aktuell. Enligt min uppfattning måste en centralisering bli förbunden med risker i fråga om folkbokföringen; om 5—7 församlingar har gemensam kyrkobokföring, föreligger alltid fara för att anteckningar göres i fel för samlings kyrkobok. Sysslandet med en enda församlings kyrkobokföring liksom ordningsarbetet med den egna församlingens kyrkoarkiv skänker därjämte en präst en vidgad och fördjupad inblick i församlingens förhål landen i äldre och yngre tid, vilket måste få betydelse för hela den präster liga gärningen i församlingsarbetet. Vid en centralisering försvagas denna kontaktmöjlighet. Emellertid är det ej rätt att rida spärr mot tidens be rättigade krav, och i mindre omfångsrika pastorat i södra Sverige kan över vägande skäl tala för en centralisering. Vad som därvid är viktigt att framhålla från arkivmannahåll är, att ingen centralisering bör ske förrän behovet av arkivlokaler är tillgodosett.
Länsarkivarien i Visby:
Lands- och länsarkiven har rikliga tillfällen till
kontakt med pastorsämbetena dels vid behandlingen av förfrågningar från myndigheter och enskilda, dels och framförallt vid tillsynen över tillämp ningen av arkivförfattningarna. Särskilt är detta fallet vid infordrande av leveranser och inkrävande och granskning av tioårsförteckningar. Erfaren heterna från dessa kontakter är så skiftande, att de icke kan läggas till grund för något omdöme om centraliseringens fördelar eller nackdelar. Pas torsexpeditionens storlek har nämligen icke någon som helst betydelse för den skriftväxling, varom här är fråga. Avgörande för effektiviteten är tyd ligen blott arkivbildarens personliga fallenhet, energi och intresse. I fråga om centraliseringens konsekvenser för expeditionslokaler och arkiv är det emellertid lättare att uttala sig. De nuvarande expeditionslokalerna och arkivrummen är anpassade efter nuvarande förhållanden. Vid en centrali sering behöver därför säkerligen flera expeditionslokaler och arkivrum ut vidgas, medan samtidigt andra arkivrum kommer att stå tomma. Häremot har anförts, att en centralisering minskar på lång sikt kostnaderna för ex peditionslokaler och arkiv. De anförda skälen mot en centralisering är dock värda den största uppmärksamhet.
Statistiska centralbyrån:
I åtskilliga fall kan förekomma, att försam
lingar, vilka haft gemensam pastorsexpedition, föres till olika pastorat. I sådana fall blir nödvändigt att överväga att antingen låta de överförda
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
105
församlingarna ha gemensam pastorsexpedition med någon församling i det nybildade pastoratet eller inrätta ny gemensam pastorsexpedition. En centralisering av vissa pastorsexpeditioner kan bli en följd även av en före slagen indragning av en prästerlig tjänst. Det förutsättes, att verkningarna i kyrkobokföringsavseende även av en sådan centraliseringsåtgärd blir vederbörligen beaktade.
Det framstår enligt centralbyråns uppfattning som en angelägen upp gift, att befintliga möjligheter att tillskapa gynnsammare förutsättningar för ett ökat anlitande av skrivbiträden till bokföringsmässiga göromål och mera rutinmässiga kyrkobokföringsåtgärder i enlighet med de sakkunnigas riktlinjer särskilt i landsbygdspastoraten blir tillvaratagna i samband med en pastoratsindelningsreform. Centralbyrån vill erinra om, att betydelsen av att pastorsämbetena bereddes erforderlig skrivhjälp särskilt uppmärk sammades vid folkbokföringsfrågans behandling vid 1946 års riksdag samt att genom föreskrifterna i 30 § folkbokföringsförordningen garantier till skapats för att pastor beredes erforderlig arbetshjälp. Särskild vikt bör till mätas de verkningar en centralisering får i fråga om möjligheterna att full göra den allmänheten åvilande skyldigheten att anmäla födelser, dödsfall och flyttningar samt i andra ärenden inställa sig på pastorsexpedition. Det kravet får härvid uppställas, att en mera avsevärd arbetslättnad skall be redas prästerna för att en pastorsexpedition skall få indragas på en ort, där präst är stationerad, om därigenom allmänhetens besvär med anmälnings pliktens fullgörande mera påtagligt ökas. Inrättande av central pastors expedition i ort, där präst icke är stationerad, bör icke ifrågakomma. Förut sättningarna för ett tillfredsställande ordnande av lokalfrågan samt kost naderna härför kan emellertid, då gemensam expedition icke kan inrymmas i redan befintlig prästgård, bli avgörande för frågan om en centralisering av expeditionerna.
Folkbokföringsförordningen upprätthåller i princip krav på, att den all mänheten åliggande anmälningsskyldigheten skall fullgöras muntligen vid personlig inställelse för pastor av den anmälningsskyldige eller behörigt och i saken kunnigt ombud för honom (15 §). I propositionen i folkbok föringsfrågan underströks emellertid angelägenheten av, att allmänhetens medverkan gjordes så litet betungande som möjligt. I enlighet härmed är kravet på personlig inställelse icke ovillkorligt. Pastor äger godtaga skriftlig anmälan, som är fullständig och i övrigt tillförlitlig. Vad beträffar telefon- anmälningar, synes det knappast ha varit förutsett, att sådana skulle mera regelmässigt godtagas, även om direkt förbud däremot icke uppställts. Av de yttranden att döma, vilka införskaffats av de sakkunniga, synes framgå att praxis utvecklats därhän, att telefonanmälningar i stor utsträckning godtages. Möjligheten att anlita roteombuden för att förmedla anmälningar till kyrkobokföringen synes centralbyrån icke böra lämnas obeaktad vid bedömandet av förutsättningarna för att anordna gemensam pastorsexpe dition för vissa församlingar.
Det har anförts, att en centralisering av pastorsexpeditionerna kan med föra försiimrade möjligheter att snabbt betjäna olika myndigheter, bland annat liinsbyråerna för folkbokföringen. Även om dessas förfrågningar, vilka regelmässigt bör göras skriftligen, icke skulle kunna besvaras dagligen, synes dock några olägenheter härav i allmänhet icke vara att befara. Tele fonförfrågningar bör som regel icke göras. Det bör även framhållas, at t eu centralisering av pastorsexpeditionerna i och för sig kan vara ägnad att 12
— Hiharig till riksdagens protokoll 1957. 1 sand. Nr 153.
Kungl. Majits skrivelse nr 2.
106
bereda viss lättnad såväl i allmänhetens anmälningsbesvär som i kyrko- bokföringsavseende. Centralbyrån syftar härvid på flyttningar, vilka äger rum mellan församlingar, för vilka gemensam pastorsexpedition finns. Dels bortfaller härvid för den anmälningsskyldige nödvändigheten att göra sär skild hänvändelse för uttagande av flyttningsbetyg; dels bortfaller för pas tor bestyret med rekvisition av personakt, varjämte kyrkobokföringsför- farandet i övrigt undergår viss förenkling.
Huruvida ytterligare eftergifter kan göras från det principiella kravet på personlig inställelse vid anmälan till kyrkobokföringen, torde tillhöra den översyn av folkbokföringen, som för närvarande pågår inom finans departementet genom särskilt tillkallad utredningsman.
Svenska pastoratens riksförbund: Utan tvivel har 1946 års författningar rörande folkbokföringen medfört en avsevärd ökning av arbetet på pastors expeditionerna. Å andra sidan har det i dessa författningar uttryckligen stadgats skyldighet för församlingarna att sörja för att pastor erhåller skriv- hjälp. Man kan icke se bort från det faktum, att också arbetet på pastors expeditionen bereder pastor möjlighet till kontakt med sina församlings bor. Kyrkobokföringen kan rent av bli ett led i församlings vården. Även om prästerna helt befrias från arbetet med kyrkobokföringen och denna uppdras åt civila ämbetsmän, blir det dock nödvändigt för församlings prästen att föra åtskilliga längder med anteckningar om församlings med lemmar. Det måste från församlingsvårdens synpunkt vara att föredraga, att han får de nödvändiga uppgifterna direkt, i första hand, i stället för att han skall gå till en civil myndighet och be om dem. Anlägger man ekono miska synpunkter på frågan är det alldeles klart, att en överflyttning av folkbokföringen till en civil myndighet kommer att medföra en betydligt ökad kostnad för det allmänna, en kostnad som i sista hand drabbar de enskilda skattebetalarna.
Från prästernas synpunkt kan det måhända vara bekvämare med en centraliserad kyrkobokföring, som har med sig heltidsanställda skrivbiträ den, ordnad expeditionstid, modernare utrustning i expeditionslokalen in. in. Denna synpunkt bör dock icke få vara avgörande vid frågans bedömning. En centralisering av kyrkobokföringen torde i de flesta fall bereda väsent liga svårigheter för allmänheten. På landsbygden är man i stor utsträckning van vid att kunna komma till prästgården när som helst på dygnet och få sina expeditionsärenden uträttade. Detta kan tydligen icke bli fallet, om expeditionen förlägges till särskild lokal, som endast hålles öppen vissa timmar. Det är långt ifrån säkert överallt, att de förbättrade kommunika tionerna, som i regel går från tätort till tätort, till närmaste stad eller kö ping, också berör de avlägsna delarna av ett stort pastorat. I varje fall är tåg- och bussförbindelser anpassade för stadsbesöken med i regel en tur in till staden eller tätorten på morgonen och en tur tillbaka på eftermid dagen. Det kan icke vara rimligt, att en person, som är avlägset boende, skall behöva spilla en hel arbetsdag för att uträtta ett enkelt ärende på pastorsexpeditionen i huvudorten.
Även om en centralisering av kyrkobokföringen skulle göra det möjligt att bättre utnyttja den för expeditionsarbetet anslagna tiden, är det å andra sidan också av stor betydelse, att prästen regelbundet kommer ut till de olika delarna av sitt pastorat. Anordningen med flera expeditioner på olika platser inom ett pastorat, i de olika församlingarna och i särskilda kyrkobokföringsdistrikt, kan bli en sporre och hjälp att förverkliga detta.
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
107
Om det finns flera präster i ett pastorat, är det nog i regel till gagn för församlingsarbetet, att pastorsexpeditionerna är decentraliserade och att varje präst har ansvar för sin expeditionslokal. En synpunkt, som också måste tagas i betraktande, är, att liinsbyrån och andra myndigheter lätt måste kunna få kontakt med pastorsexpeditionen för erhållande av nöd vändiga upplysningar. Då är det bäst, att pastorsexpeditionen är förlagd till prästgården och icke till en särskild lokal i tätorten. Eljest lär det icke kunna ifrågasättas, att pastor skall kunna lämna de begärda upplysningarna på annan tid än den fastställda expeditionstiden, som på landet ofta endast utgör ett par timmar på en bestämd veckodag.
Såväl med hänsyn till god betjäning av allmänheten som till kontakten med de civila myndigheterna och till kostnadsfrågan måste riksförbundet bestämt avstyrka förslaget om centralisering av kyrkobokföringen, där icke alldeles särskilda skäl finns för en sådan åtgärd.
Sveriges yngre prästers jörbund:
Då de sakkunniga föreslår för vissa fall
en centralisering av kyrkobokföringen, framhåller förbundet, att en sådan åtgärd, vilken visserligen kan vara fördelaktig för prästerna från bekväm- lighetssynpunkt, kommer att medföra så stora nackdelar för den allmänhet, som prästen är satt att betjäna, att den icke på något sätt kan tillstyrkas.
Sveriges häradsskrivarförening:
En rationalisering av prästernas arbete
med kyrko- och folkbokföring framstår såsom ofrånkomlig. Den väg man härvid tills vidare har att gå är centralisering och inrättande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt. En förutsättning härför är emellertid att de s. k. roteombuden av prästerna verkligen utnyttjas på det sätt och i den om fattning gällande lagstiftning föreskriver.
Särskilt kyrkobokföringsdistrikt
Innan jag här övergår till att redogöra för vad de sakkunniga utrett och föreslagit i avseende å principerna för inrättande av särskilda kyrkobok föringsdistrikt, vill jag lämna några uppgifter om förekomsten av dylik distriktsindelning.
Den 1 januari 1953 var 69 församlingar uppdelade i två eller flera kyrko bokföringsdistrikt, därav i Linköpings stift 6, i Skara 1, i Strängnäs 1, i Västerås 12, i Växjö 4, i Lunds 3, i Göteborgs 6, i Karlstads 4, i Härnösands 3, i Luleå 23 och i Stockholms 6.
I Uppsala och Visby stift förekom inga församlingar uppdelade i kyrko bokföringsdistrikt.
Förutom de 69 moderdistrikten, där kyrkoherden är ansvarig för kyrko bokföringen, fanns vid 1953 års ingång 79 särskilda kyrkobokföringsdistrikt. I dessa senare omhänderhas kyrkobokföringen i 70 fall av komminister och i 9 fall av kyrkoadjunkt, de senare i följande församlingar: Västra Tun- hem (Skara stift), Hovmantorp och Norra Sandsjö (Växjö stift), Rödeby (Lunds stift), Partilie (Göteborgs stift), Kroppa (Karlstads stift) samt Järfälla, Bromma och Österhaninge (Stockholms stift).
Av de särskilda kyrkobokföringsdistrikten hade enligt folkmängdssiff- rorna den 1 januari 1952 fyra mindre än 500 invånare, nämligen Kvikk-
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 2.
108
jokks distrikt i Jokkmokks församling 280, Säterbo distrikt i Arboga stads- församling 328, Rörbiicksnäs distrikt i Lima församling 370 och Kolsva södra distrikt i Kolsva församling 393 invånare.
Flertalet av de nuvarande kyrkobokföringsdistrikten torde ha tillkom mit med hänsyn till långa avstånd och besvärliga kommunikationer inom pastoratet. En särställning intar i viss mån en del av kyrkobokföringsdi strikten i Luleå stift. Sedan en präst stationerats ute i församlingen på långt avstånd från församlingens centrum och denne tjänstinnehavare fått handha kyrkobokföringen inom sitt arbetsområde, har i flera fall så små ningom på den nya platsen såväl anlagts kyrkogård som uppförts kyrko byggnad. Härigenom har ett nytt kyrkligt centrum uppkommit och kyrko- bokföringsdistriktet har — förutom att vara ett särskilt område för kyrko bokföringen — kommit att utgöra ett förstadium till bildande av en ny för samling. En ny typ av kyrkobokföringsdistrikt utgör de distrikt, som bil dats från och med den 1 januari 1951 i Gamlestads och Lundby försam lingar i Göteborg. Avsikten med inrättandet av dessa distrikt var att be reda kyrkoherdarna i nämnda stora stadsförsamlingar en lättnad i arbets bördan. Distriktsindelningen här ersätter alltså en församlingsdelning, som enligt eljest vedertagna principer borde ha ägt rum.
De sakkunniga anför i förevarande fråga följande. Reglerna för bildande av särskilda kyrkobokföringsdistrikt har ett givet sammanhang med frågan om centralisering av kyrkobokföringen i pasto raten, vilken fråga får betydelse för stationeringen av de prästerliga befatt ningshavarna. För anordningen med särskilda kyrkobokföringsdistrikt måste förutsättas, att en präst skall vara stationerad å den ort, dit den nya pastorsexpeditionen förlägges. Hittills har detta alltid iakttagits och någon anledning att ändra på denna praxis synes icke föreligga. En annan förutsättning är befintligheten av fast expeditionslokal med arkiv på kyr- kobokförarens bostadsort. Då, som nu är fallet i flertalet särskilda kyrko bokföringsdistrikt, kyrkobokföraren är komminister, är i regel prästgård inrättad enligt ecklesiastik boställsordning, varmed följer att expeditions lokal med arkivutrymme kan vara inrättad i samband med prästgården. I några fall finns emellertid ej tjänstebostad i prästgård eller är kyrko- adjunkt kyrkobokförare. Som ett pastorat icke är skyldigt att tillhanda hålla tjänstebostad åt kvrkoadjunkt, är dennes bostad i allmänhet hyrd. Expeditionslokal bör emellertid lämpligen icke vara inrymd i förhyrd lokal, då ett hyresavtal kan uppsägas av hyresvärden. Vidare torde arkivstadgans bestämmelser om arkivrum ej kunna tillämpas på sådan lokal. Expedition och arkiv bör därför vara inrymda i för ändamålet permanent disponerade lokaler. Det har för övrigt ifrågasatts, huruvida det överhuvudtaget är lämpligt, att åt kyrkoadjunkt uppdrages att vara kyrkobokförare.