med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 19i5 (nr 896), m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 1

Nr 203.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 19i5 (nr 896), m. m.; given Stockholms slott den 30 mars 1951.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896);

2) lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) samt anvisningarna till 50 § samma lag;

3) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

För vinnande av ett bättre uppbördsresultat i fråga om den preliminära skatten föreslås i propositionen, att ränta efter 6 procent skall uttagas å kvarstående skatt, om denna uppgår till minst en femtedel av den slutliga skatten eller överstiger 10.000 kronor. Räntan skall dock endast utgå å den del av den kvarstående skatten, avrundad till närmast lägre hundratal kronor, som överstiger 1.000 kronor. Om den erlagda preliminära skatten överstiger den slutliga skatten, skall den skattskyldige under motsvarande förutsättningar gottgöras ränta efter 3 procent å det överskjutande beloppet.

Vidare föreslås, att vid taxering extra avdrag för väsentligt nedsatt skatteförmåga — som för närvarande endast kan komma i fråga vid långvarig

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 203.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

sjukdom, olyckshändelse, ålderdom och andra liknande situationer — skall kunna medgivas även av den anledningen, att på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet inkomsten, minskad med därå belöpande skatt, understiger existensminimum. Maximigränsen för extra avdraget föreslås höjd från 2.000 kronor till 3.000 kronor. Nedsättning av löneavdrag för skatt föreslås i princip få ske endast i den mån extra avdrag kan beviljas vid taxeringen.

Normalbelopp för existensminimum inom olika orter föreslås skola fastställas av centrala uppbördsnämnden.

Propositionen innehåller därjämte förslag till ändringar i uppbördsförordningen, påkallade av ändringarna i det kommunala ortsavdragssystemet.

Slutligen föreslås, i anledning av framställning av Stockholms stadsfullmäktige, vissa ändringar i lagen om kommunalstyrelse i Stockholm i syfte att möjliggöra sådan omläggning av budgetbehandlingen i staden, att särskilt beslut rörande utdebiteringsgrund för preliminär skatt icke skall behöva fattas av stadsfullmäktige under oktober månad utan att skattesatsen skall kunna fastställas av stadsfullmäktige i början av december i samband med fastställandet av staten för nästföljande år.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 203. 3

Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896).

Härigenom förordnas., att i % 1 och 2 mom., 5 §, 15 §, 29 §, 48 § 2 mom., 49 §, 51 §, 53 § 1 mom., 54 § 2 mom., 89 § 4 mom., 90 §, 107 § och anvisningarna till 53 § uppbördsförordningen den 31 december 19451 skola erhålla ändrad lydelse på isätt nedan angives, att till 34 § nämnda förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom., av den lydelse i det följande angives, samt att till 48 och 107 §§ skola fogas anvisningar av nedan angivna lydelse.

1 mom. Preliminär A-skatt — 1 in o m. Preliminär A-skatt -— — — sådana tabeller. — — sådana tabeller.

Skattetabellerna skola — — — Skattetabellerna skola — — — förutsättningar nämligen förutsättningar nämligen

att inkomsten samt civilstånd att inkomsten samt ortsavdraget och barnantal äro oförändrade un­ äro oförändrade under inkomståret, der inkomståret,

att den — — — angivna utskyl- att den -— —- •— angivna utskylderna. derna.

Tabellerna skola, utom i fråga om Tabellerna skola icke upptaga pensionsavgifter, icke upptaga preli­ preliminär skatt för belopp, som minär skatt för belopp, som motsva­ motsvarar en till statlig eller komrar en till statlig eller kommunal in­ munal inkomstskatt taxerad inkomstskatt taxerad inkomst, under­ komst, understigande ettusentvåstigande sexhundra kronor, eller en hundra kronor, eller en beskattbeskattningsbar inkomst, understi­ ningsbar inkomst, understigande gande tio kronor. Inkomstbelopp tjugu kronor. Inkomstbelopp och och skattebelopp skola angivas i skattebelopp skola angivas i helt anhelt antal kronor. tal kronor.

1 Senaste lydelse av 4 § 1 och 2 mom., 49 § ■h 90 § se 1950:316 samt av 15 §, 53 § 1 mom. och anvisningarna till 53 § se 1947: 585.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lijdelse: Föreslagen lydelse:

2 m o m. I skattetabellerna skola 2 m o m. I skattetabellerna skola i särskilda kolumner upptagas skat­ i särskilda kolumner upptagas skattebelopp för följande grupper av tebelopp för följande grupper av skattskyldiga, nämligen skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanle­ 1) gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare, utan vande manlig inkomsttagare; barn;

2) gift, med makan sammanle­ 2) ogift inkomsttagare, som har vande manlig inkomsttagare, med hemmavarande eller av honom helt

ett barn; eller delvis underhållet barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger (ogift inkomsttagare med

barn);

3)—9) gift, med makan samman­ 3) annan ogift inkomsttagare än levande manlig inkomsttagare, med under 2) sägs (ogift inkomsttagare två, tre etc. till och med åtta barn, utan barn).

därvid i tabellen för inkomsttagare med åtta barn upptagen preliminär

skatt skall avse även inkomsttagare,

som här avses, med flera än åtta

barn;

10) inkomsttagare, som är ogift, utan barn;

11) inkomsttagare, som är ogift, med ett barn;

12) —18) inkomsttagare, som är ogift, med två, tre etc. till och med åtta barn, därvid i tabellen för inkomsttagare med åtta barn upptagen preliminär skatt skall avse även inkomsttagare, som här avses, med

flera än åtta barn.

Gift, med maken sammanlevande Gift, med maken sammanlevande kvinna med egen inkomst skall, dä­ kvinna med egen inkomst skall, därest jämväl maken har inkomst, rest jämväl maken har inkomst, hänföras till under 10) upptagen hänföras till under 3) upptagen grupp av skattskyldiga. grupp av skattskyldiga.

Gift, med------------- manlig in­ Gift, med------------- manlig inkomsttagare. komsttagare.

Skattskyldig, som har husföre­ Ogift skattskyldig, som har husståndarinna hos sig anställd, skall, föreståndarinna hos sig anställd, om han år ogift och har barn, lik- skall, om han har hemmavarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 5

ställas med gift manlig inkomst­ barn för vilket rätt till allmänt barn­

tagare. bidrag föreligger, Likställas med gift

manlig inkomsttagare.

Under 2) omnämnd inkomsttagare, som icke har vårdnaden om bar­

net men som sammanlever med den,

under vars vårdnad barnet står,

skall hänföras till under 3) angiven

grupp av skattskyldiga. Med ogift------------ eller hemskild. Med ogift------------ eller hemskild.

Skattskyldig, som vid taxering till kommunal inkomstskatt är berättigad till ett halvt eller två halva familjeavdrag för barn, likställes med skattskyldig, som vid nämnda taxering äger åtnjuta ett helt dylikt avdrag, skattskyldig, som vid sådan taxering är berättigad till tre halva eller fyra halva avdrag, likställes med skattskyldig, som vid ifrågavarande taxering äger åtnjuta två hela familjeavdrag för barn, o. s. v. 5

5 §. 5 §.

Vid beräkning-------------högre ut­ Vid beräkning-------------högre utdebitering. debitering.

Förhållandena den 1 november Förhållandena den 1 november året näst före inkomståret äro, där året näst före inkomståret äro, där icke i nästföljande stycke annorle- icke i nästföljande stycke annorledes stadgas, avgörande för till vil­ des stadgas, avgörande för till vilken i 4 § 2 mom. omförmäld grupp ken i 4 § 2 mom. omförmäld grupp av skattskyldiga vederbörande skall av skattskyldiga vederbörande skall hänföras. Härvid skall iakttagas, att hänföras. Härvid skall iakttagas, att i nämnda författningsrum med barn i nämnda författningsrum med barn avses allenast skattskyldigs hemma­ icke avses barn, som före nyssvarande eller av honom helt eller nämnda tidpunkt fyllt femton år. delvis underhållna barn, vilka vid nyssnämnda tidpunkt icke fyllt sjutton år och ej heller kunna antagas

komma att under inkomståret uppbära inkomst, uppgående till minst

sexhundra kronor.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Skall under inkomståret prelimi­ Skall under inkomståret preliminär A-skatt enligt tabell börja utgå när A-skatt enligt tabell börja utgå för skattskyldig, för vilken skatt för skattskyldig, för vilken skatt icke tidigare sålunda beräknats, icke tidigare sålunda beräknats, skall i fråga om skattskyldigs civil­ skall i fråga om skattskyldigs civilstånd det förhållande, som kan an­ stånd det förhållande, som kan antagas komma att råda under större tagas komma att råda under större delen av inkomståret, samt beträf­ delen av inkomståret, samt, vad an­

fande skattskyldigs barnantal för­ går frågan om den skattskyldige

hållandet vid den tidpunkt, då de­ har hemmavarande eller av honom

betsedel jämlikt 42 § sista stycket helt eller delvis underhållet barn för översändes till skattskyldig, vara vilket rätt till allmänt barnbidrag

avgörande för till vilken i 4 § 2 föreligger, förhållandet vid den tidmom. avsedd grupp av skattskyldiga punkt, då debetsedel jämlikt 42 § vederbörande skall hänföras. Hän­ sista stycket översändes till skattsyn skall dock icke tagas till sådan skyldig, vara avgörande för till vil­

ändring av barnantalet, som inträtt ken i 4 § 2 mom. avsedd grupp av

efter den 1 november under in­ skattskyldiga vederbörande skall

komståret. hänföras. Härvid skall iakttagas, att

i sistnämnda författningsrum med

barn icke avses barn, som före den

1 november året näst före inkomst­

året fyllt femton år eller som fötts

efter den 1 november under in­

komståret.

Vid beräkning av preliminär B- Vid beräkning av preliminär Bskatt skola beskattningsbar inkomst skatt skola beskattningsbar inkomst och beskattningsbar förmögenhet och beskattningsbar förmögenhet fastställas i enlighet med bestäm­ fastställas i enlighet med bestämmelserna i förordningen om statlig melserna i förordningen om statlig inkomstskatt, kommunalskattelagen inkomstskatt, kommunalskattelagen samt förordningen om statlig för­ samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Dock skall iaktta­ mögenhetsskatt. Dock skall iaktgas, att vid bestämmande av be­ tagas, att vid bestämmande av beskattningsbar inkomst ortsavdrag skattningsbar inkomst ortsavdrag beräknas med hänsyn dels till beräknas med hänsyn dels till den den ortsgrupp, vartill den kommun ortsgrupp, vartill den kommun eller eller kommundel hör där den skatt­ kommundel hör där den skattskylskyldige mantalsskrives för inkomst­ dige mantalsskrives för inkomståret, året, dels o c k, där icke i andra d e 1 s o c k, där icke i andra stycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. t

stycket annorlunda stadgas, till den annorlunda stadgas, till den skattskattskyldiges civilstånd och, såvitt skyldiges civilstånd den 1 november angår taxering till kommunal in­ året näst före inkomståret samt, vad komstskatt, barnantal den 1 novem­ angår frågan om den skattskyldige ber året näst före inkomståret. Hän­ har hemmavarande eller av honom syn skall dock härvid tagas allenast helt eller delvis underhållet barn till den skattskyldiges hemmavaran­ för vilket rätt till allmänt barnbide eller av honom helt eller delvis drag föreligger, till förhållandena underhållna barn, vilka vid nyss­ vid nyssnämnda tidpunkt. Härvid nämnda tidpunkt icke fyllt sjutton skall iakttagas att med barn icke avår och ej heller kunna antagas kom­ ses barn, som före nyssnämnda tidma att under inkomståret uppbära punkt fyllt femton år.

inkomst, uppgående till minst sex­

hundra kronor.

Vid preliminär taxering, som sker Vid preliminär taxering, som sker under inkomståret, skall hänsyn ta­ under inkomståret, skall hänsyn tagas i fråga om skattskyldigs civil­ gas i fråga om skattskyldigs civilstånd till det förhållande, som kan stånd till det förhållande, som kan antagas komma att råda under större antagas komma att råda under större delen av inkomståret, samt beträf­ delen av inkomståret, samt, vad anfande skattskyldigs barnantal, så­ går frågan om den skattskyldige har vitt angår taxering till kommunal hemmavarande eller av honom helt inkomstskatt, till förhållandet vid eller delvis underhållet barn för vilden tidpunkt, då taxeringen verk­ ket rätt till allmänt barnbidrag föreställes. Hänsyn skall dock icke tagas ligger, till förhållandet vid den tidtill sådan ändring av barnantalet, punkt, då taxeringen verkställes. som inträtt efter den 1 november Härvid skall iakttagas, att med barn under inkomståret. icke avses barn, som före den 1 no­

vember året näst före inkomståret

fyllt femton år eller som fötts efter

den 1 november under inkomståret.

Har skattskyldig vid den årliga Har skattskyldig vid den årliga taxeringen året näst före inkomst­ taxeringen året näst före inkomståret medgivits särskilt avdrag, enär året medgivits särskilt avdrag, enär hans skatteförmåga funnits vara vä­ hans skatteförmåga funnits hava sentligen nedsatt till följd av lång­ varit väsentligen nedsatt av anledvarig sjukdom, olyckshändelse, ål­ ning varom i 50 § 2 mom. kommuderdom, underhåll av andra när­ nalskattelagen förmäles, och kan det stående än barn, för vilka rätt till hållas för visst att samma förhållanallmänt barnbidrag föreligger eller, de kommer alt vara rådande även såvitt angår taxering till kommunal under inkomståret, bör vid bestäminkomstskatt, familjeavdrag är med- mande av beskattningsbar inkomst

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

mande av beskattningsbar inkomst hänsyn tagas jämväl till dylikt avdrag.

29 §. 29 §. I fråga om preliminär A-skatt I fråga om preliminär A-skatt skall endast angivas, vilken skatte­ skall endast angivas, vilken skattetabell och vilken kolumn i vederbör­ tabell och vilken kolumn i vederbörlig avdelning av tabellen som med lig avdelning av tabellen som jämhänsyn till skattskyldigs civilstånd likt i § 2 mom. och 5 § skola tilloch barnantal skall tillämpas. lämpas.

34 §. 34 §.

3 mom. överstiger i 1 mom.

omförmäld slutlig skatt den skattskyldige gottskriven preliminär skatt med minst en femtedel av den slutliga skatten eller med minst tiotusen kronor, skall den skattskyldige till statsverket erlägga ränta med sex procent, fyr en beräknad tid av ett år, å den del av det överskjutande beloppet, som överstiger ettusen kronor; dock att det belopp, varå ränta sålunda skall beräknas, skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Har skattskyldig påförts utskiftningsskatt, ersättningsskatt

eller olycksfallsförsäkringsavgift,

skall sådan skatt icke inräknas i den slutliga skatten vid bedömande av om och med vilket belopp ränta skall

utgå.

Vad i denna förordning stadgas

angående kvarstående skatt skall,

där icke annat angives, äga motsvarande tillämpning beträffande i före­

gående stycke omförmäld ränta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 9

2 mom. Om det belopp, som 2 mom. Om det belopp, som skulle återstå sedan löneavdrag skulle återstå sedan löneavdrag gjorts, understiger vad den skatt­ gjorts, jämte den inkomst den skattskyldige kan anses behöva till under­ skyldige i övrigt kan åtnjuta underhåll för sig själv och för make och stiger vad den skattskyldige kan anoförsörjda barn eller adoptivbarn, ses behöva till underhåll för sig som icke av honom åtnjuta under­ själv och för make och oförsörjda

hållsbidrag, äger den lokala skatte­ barn (existensminimu m),

myndigheten efter ansökan av den äger den lokala skattemyndigheten skattskyldige förordna, att löneav­ efter ansökan av den skattskyldige drag icke skall ske eller skall verk­ förordna, att löneavdrag icke skall ställas med mindre belopp än som ske eller skall verkställas med minskulle ske enligt bestämmelserna här dre belopp än som skulle ske enligt

ovan. Har den skattskyldige även bestämmelserna här ovan. Nedsättannan inkomst, skall vid prövning ning av löneavdrag för preliminär av frågan om löneavdragets storlek skatt må dock icke beviljas skatthänsyn tagas jämväl till denna in­ skyldig annat än vid nedsatt arbetskomst. förmåga, långvarig oförvållad arbets­

löshet, stor försörjningsbörda eller i

annat därmed jämförligt läge.

Det belopp, som motsvarar den

skattskyldiges existensminimum,

skall beräknas med ledning dels

av bestämmelserna i 50 § 2 mom.

kommunalskattelagen och anvisning­

arna till nämnda paragraf om av­

drag för väsentligen nedsatt skatte-

förmåga vid existensminimum dels

o c k av de normalbelopp för exi­

stensminimum, som fastställas jäm­

likt nämnda lagrum.

Är utbetald lön icke av den stor­ Är utbetald lön icke av den storlek, att därå kan verkställas löne­ lek, att därå kan verkställas löneavavdrag motsvarande för lönen utgå­ drag motsvarande för lönen utgående preliminär skatt jämte den ende preliminär skatt jämte den kvarstående skatt, som belöper å ut- kvarstående skatt, som belöper å utbetalningstillfället, skall genom lö­ betalningstillfället, skall genom löneavdraget innehållet belopp anses i neavdraget innehållet belopp anses i första hand avse kvarstående skatt. första hand avse preliminär skatt.

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Kan vid —--------i stad. Kan vid--------— i stad.

Har genom —------- mycket inne­ Har genom------------ mycket innehållits. hållits.

Efter utgången------------ återställa Efter utgången--------------återställa debetsedeln. debetsedeln.

Då arbetstagare — — — sker l)å arbetstagare — — — sner kostnadsfritt. kostnadsfritt.

Vid inbetalning skall vidare iakt­

tagas, att preliminär skatt skall gäl­

das i första hand.

1 m o m. Jämkning av —-------- 1 mom. Jämkning av------- - — under inkomståret under inkomståret

1) därest sådan ändring skett i 1) därest skattskyldig har att utskattskyldigs civilstånd eller barnan­ göra preliminär A-skatt och enligt tal, vartill hänsyn skall tagas vid underrättelse från länsbyrå för folktaxering under året näst efter in­ bokföringen sådan ändring skett i komståret; 2 3 den skattskyldiges civilstånd, vartill

hänsyn skall tagas vid taxering un­

der året näst efter inkomståret;

2) därest skattskyldig visar, att ändring skett i förhållande, vartill hänsyn skall tagas vid bestämmande av ortsavdrag för honom vid den taxering, som skall verkställas un­

der året näst efter inkomståret;

2) därest skattskyldig eller ■— -— 3) därest skattskyldig eller-------- — skatt; eller —■ skatt; eller

3) därest skattskyldig visar eller U) därest skattskyldig visar eller myndigheten eljest erhåller känne­ myndigheten eljest erhåller kännedom om att den skattskyldiges skat- dom om att den skattskyldiges skatteförmåga blivit väsentligen nedsatt leförmåga blivit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, av anledning, varom i 50 § 2 mom. olyckshändelse, ålderdom, underhåll kommunalskattelagen förmäles, av andra närstående än barn, för dock att jämkning av skäl, som anvilka rätt till allmänt barnbidrag givas i tredje stycket nämnda moföreligger eller, såvitt angår taxering ment, icke skall ske om den skatttill kommunal inkomstskatt, famil- skyldige har att utgöra preliminär jeavdrag är medgivet, eller annan A-skatt. därmed jämförlig omständighet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 11

Jämkningen skall------------- slut­ Jämkningen skall----------- slutliga liga skatt. skatt.

Där icke särskilda omständigheter Där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, skall i fall var­ till annat föranleda, skall i fall varom under 2) eller 3) sägs jämkning om under 3) sägs jämkning av preav preliminär skatt icke äga rum, liminär skatt icke äga rum, såvida såvida icke ändringen i den prelimi­ icke ändringen i den preliminära nära skatten skulle uppgå till minst skatten skulle uppgå till minst en en femtedel av det förut beräknade femtedel av det förut beräknade skattebeloppet, dock minst tjugufem skattebeloppet, dock minst tjugufem kronor. kronor.

Erhåller lokal — — — må er­ Erhåller lokal — — — må erfordras. fordras.

Innan jämkning — -—- — är obe­ Innan jämkning — —- — är obehövligt. hövligt.

2 mom. Beslut om — — — 2 mom. Beslut om — — — ändrade skatten. ändrade skatten.

Sker jämkning i preliminär skatt, Sker jämkning i preliminär skatt, vilken beräknas enligt skattetabell, vilken beräknas enligt skattetabell, av anledning som i 53 § 1 mom. av anledning som i 53 § 1 mom. ununder 1) sägs, skall i beslutet angi­ der 1) eller 2) sägs, skall i beslutet vas, vilken kolumn i tabellen som angivas, vilken kolumn i tabellen med hänsyn till det ändrade civil­ som med hänsyn till det ändrade ståndet eller barnantalet skall till- ortsavdraget skall tillämpas vid skatlämpas vid skattens beräkning. Vid­ tens beräkning. Vidtages jämkning tages jämkning i nämnda prelimi­ i nämnda preliminära skatt av annära skatt av annan anledning än nan anledning än nyss sagts, skall i nyss sagts, skall i beslutet därom an­ beslutet därom angivas att den ingivas att den inkomst, varå skatten komst, varå skatten beräknas, skall beräknas, skall nedsättas med visst nedsättas med visst belopp eller belopp eller med viss del av inkom­ med viss del av inkomsten eller ock sten eller ock att skatt skall utgå att skatt skall utgå med visst belopp med visst belopp vid varje avlönings- vid varje avlöningstillfälle eller med tillfälle eller med viss procent av viss procent av inkomsten. inkomsten.

Vid jämkning------------- skall ut­ Vid jämkning ------------- skall utgöras. göras.

4 in o in. Häftar den, som enligt 4 in o in. Häftar den, som enligt 1 eller 2 mom. är berättigad åter- l eller 2 mom. är berättigad åter-

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

bekomma erlagt skattebelopp, för bekomma erlagt skattebelopp eller

restförd skatt, äger han utfå alle­ som är berättigad till ränta enligt

nast vad som överstiger det oguldna 90 § 1 mom., för restförd skatt, äger beloppet jämte därå belöpande rest- han utfå allenast vad som överstiger avgift. Återstoden skall gottskrivas det oguldna beloppet jämte därå behonom till gäldande av den oguldna löpande restavgift. Återstoden skall skatten jämte restavgift och i före­ gottskrivas honom till gäldande av kommande fall tillställas annan den oguldna skatten jämte restavlänsstyrelse med motsvarande till- gift och i förekommande fall tillställämpning av bestämmelserna i 3 las annan länsstyrelse med motsvamom. rande tillämpning av bestämmelser­

na i 3 mom.

1 mom. överstiger erlagd pre­

liminär skatt motsvarande slutliga

skatt, oberäknat fastighetsskatt,

skogsvårdsavgifter och annuiteter,

varom i 1 § sägs, med minst en fem­

tedel av den slutliga skatten eller

med minst tiotusen kronor, äger den

skattskyldige erhålla ränta med tre

procent, för en beräknad tid av ett

år, å den del av det överskjutande

beloppet, som överstiger ettusen

kronor; dock att det belopp, varå

ränta sålunda skall beräknas, skall

avrundas till närmast lägre hund­

ratal kronor.

Envar, som jämlikt 89 § 2 mom. 2 m o m. Envar, som jämlikt 89 första stycket eller efter besvär över § 2 mom. första stycket eller efter taxering eller debitering vinner ned­ besvär över taxering eller debitering sättning i eller befrielse från honom vinner nedsättning i eller befrielse påförd slutlig, kvarstående eller till­ från honom påförd slutlig, kvarståkommande skatt, äger vid återbe- ende eller tillkommande skatt, äger kommande av för mycket erlagt be­ vid återbekommande av för mycket lopp tillika erhålla ränta å det be­ erlagt belopp tillika erhålla ränta å lopp, som utbetalas, efter fem pro­ det belopp, som utbetalas, efter fem cent för år. procent för år. Sådan ränta skall

dock icke utgå vid återbetalning av räntebelopp, som erlagts enligt stadgandet i 3b § 3 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 13

Vid beräkning------------- beloppet Vid beräkning--------------- beloppet återbetalas. återbetalas. 107 §. 107 §. Den, som------------- av beslutet. 1 mom. Den, som--------------- av beslutet. 2 m o m. Har skattskyldig enligt

3b § 3 mom. påförts ränta å kvarstående skatt och beror den kvarstående skatten av förhållande, varöver den skattskyldige icke skäligen kunnat råda, äger länsstyrelsen i det län, där räntan påförts, efter ansökan befria den skattskyldige från att helt eller delvis gälda sådan

ränta.

Ansökan, som i första stycket sägs, skall hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av året näst

efter taxeringsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar till 48 §.

Då befrielse från eller nedsättning av löneavdrag för preliminär A-s k a 11 medgives på grund av existensminimum, har den lokala skattemyndigheten att dels med ledning av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och anvisningarna till nämnda paragraf ävensom de normalbelopp för existensminimum, som fastställts jämlikt nämnda lagrum, angiva den

skattskyldiges existensminimum,

dels ock förordna efter vilka grunder löneavdrag skall verkställas. Beräknas den skattskyldiges inkomster understiga existensminimum kan förordnande meddelas antingen att löneavdrag över huvud taget icke skall verkställas eller att

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

löneavdrag icke skall verkställas, så­

vida icke inkomsten hos huvudar­

betsgivaren överstiger visst angivet

belopp. Kan det antagas, att in­

komsterna överstiga existensmini­

mum, bör förordnas, att vid varje

avlöningstUlfålle visst angivet belopp

alltid skall förbehållas den skattskyl­

dige, så att för löneavdrag får tagas

i anspråk allenast vad av lönen

överskjuter det förbehållna beloppet.

Det belopp, som sålunda skall förbe­

hållas den skattskyldige, bör som

regel motsvara fastställt existensmi­

nimum minskat med de inkomster,

den skattskyldige kan åtnjuta från

annan än huvudarbetsgivaren. Det

förbehållna beloppet kan dock ökas

med belopp motsvarande dels så­

dana utgifter, som äro nödvändiga

för förvärvande av den löneinkomst,

varom fråga är, och som äro av­

dragsgilla vid taxering, t. ex. av­

gifter, som den skattskyldige har att

erlägga för sådan pensionsförsäk­

ring eller sjuk- eller olycksfallsför­

säkring, som tagits i samband med

tjänst, eller avgifter, som den skatt­

skyldige i samband med tjänsten har

att erlägga för egen eller efterlevan-

des pensionering annorledes än ge­

nom försäkring, eller kostnader för

resor till och från arbetet, dels

o c k tillfälliga utgifter av ofrånkom­

lig natur, som den skattskyldige må

hava att vidkännas och som icke kun­

na beaktas vid fastställande av exi­

stensminimibeloppet. I förekomman­

de fall äger den lokala skattemyn­

digheten vidare — för att förhindra

att den skattskyldige vid stigande in­

komst skall nödgas avstå hela in-

Iiungl. Maj:ts proposition nr 203. 15

komstökningen till skatt — förordna

att om den skattskyldiges inkomst

hos huvudarbetsgivaren stiger ut­

över det förbehållna beloppet löne­

avdrag må, intill den gräns där skat­

ten kan uttagas till fullo, verkställas

högst med belopp motsvarande viss

angiven kvotdel av inkomstökningen.

Har den skattskyldige att utgöra

preliminär B-s katt, bör vid

existensminimum skatten nedsättas

genom jämkning enligt 53 §. Skall

efter jämkning återstående skatt er­

läggas genom löneavdrag, har den

lokala skattemyndigheten att enligt

ovan angivna regler bestämma det

belopp, som vid varje avlönings till­

fälle skall förbehållas den skattskyl­

dige, ävensom förordna om den ytter­

ligare nedsättning av löneavdraget,

som kan ifrågakomma.

Löneavdrag för kvarstående

skatt må såsom framgår av U9 §

icke verkställas förrän löneavdrag för

preliminär skatt till fullo verkställts.

Vid nedsättning av löneavdraget för

kvarstående skatt på grund av exi­

stensminimum bör den lokala skatte­

myndigheten därför taga hänsyn till

dels den skattskyldiges existensmini­

mum och dels den preliminära skatt

den skattskyldige har att erlägga. Då

särskilda skäl göra det påkallat, äger

den lokala skattemyndigheten dels

i erforderlig mån höja det belopp,

som enligt vad nyss sagts skall för­

behållas den skattskyldige, dels

ock förordna, alt vid inkomstök­

ning utöver det förbehållna beloppet

löneavdrag må verkställas högst

med belopp motsvarande viss angi­

ven kvotdel av inkomstökningen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Sker ändring i skattskyldigs civil­ Har skattskyldig, som skall erlägstånd under förra delen av inkomst­ ga preliminär A-skatt, enligt underåret eller ändras senast den 1 novem­ rättelse från länsbyrå för folkbokber under inkomståret antalet barn föringen ändrat civilstånd under därigenom, att barn födes eller att förra delen av inkomståret, skall barn, för vilket skattskyldig vid be­ lokal skattemyndighet utan särskild räkningen av preliminärskatt erhål­ anmälan från den skattskyldige vid­

lit familjeavdrag, avlider, har lokal taga den jämkning i nämnda skatt, skattemyndighet att utan särskild som av ändringen må betingas. anmälan från den skattskyldige vidtaga den jämkning i nämnda skatt, som av ändringen må betingas.

Lokal skattemyndighet — — — Lokal skattemyndighet ---------— skatt uttages. skatt uttages.

Den bevisning, som skattskyldig Den bevisning, som skattskyldig måste prestera för att erhålla jämk­ måste prestera för att erhålla jämkning, är olika i det fall, som avses ning, är olika i det fall, som avses i 1 mom. under 2), och i de fall, som i 1 mom. under 3), och i de fall,.som omförmälas i samma mom. under omförmälas i samma mom. under 3). I det förstnämnda fallet behöver 2) och U). I det förstnämnda fallet vederbörande endast göra sannolikt, behöver vederbörande endast göra att ifrågavarande förhållande kom­ sannolikt, att ifrågavarande förhålmer att vara för handen; mera kan lande kommer att vara för handen; han tydligen i detta fall icke heller mera kan han tydligen i detta fall åstadkomma. I det sistnämnda fallet icke heller åstadkomma. I övriga fall har han däremot att styrka, att de har han däremot att styrka, att de berörda omständigheterna verkligen berörda omständigheterna verkligen föreligga. föreligga.

Vid beslut------- -— den skattskyl­ Vid beslut---------— den skattskyldige. dige.

till 107 §.

Som exempel på förhållande, varöver den skattskyldige icke skäligen kunnat råda, må nämnas att arbetsgivaren felaktigt uträknat den skattskyldiges preliminära skatt eller att skattskyldig, som påförts ränta å kvarstående skatt i en kommun, i annan kommun erlagt för hög preliminär skatt. Vidare må nämnas det

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 17

fall, att den kvarstående skatten be­

ror på att beskattningsnämnd från­

gått den skattskyldiges deklaration;

befrielse från räntebetalning må

dock i dylikt fall icke medgivas,

därest omständigheterna äro sådana

att den skattskyldige bort förstå att

beskattningsnämnderna skulle kom­

ma att frångå deklarationen.

Centrala uppbördsnämnden äger

lämna anvisningar i frågor rörande

räntebefrielse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att bestämmelserna angående ränta icke skola äga tillämpning beträffande skatt enligt 1951 års taxering. 2

2 — Dihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 203.

18 Kungl. Maj.is proposition nr 203.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370) samt anvisningarna till 50 § samma lag.

Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 och anvisningarna till 50 § samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

50 §. 50 §. 2 in o in. För fysisk — — — 2 m o in. För fysisk — — — kommunalt ortsavdrag. kommunalt ortsavdrag. Finnes skattskyldigs skatteför- Finnen skattskyldigs skatteför-

måga under beskattningsåret hava

måga vara väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olycks­ varit väsentligen nedsatt till följd händelse, ålderdom, underhåll av an­ av långvarig sjukdom, olyckshändra närstående än barn, för vilka den delse, ålderdom, underhåll av anskattskyldige äger tillgodonjuta all­ dra närstående än barn, för vilka mänt barnbidrag, eller annan där­ den skattskyldige ägt tillgodonjuta med jämförlig omständighet, må allmänt barnbidrag, eller annan efter vederbörande beskattnings- därmed jämförlig omständighet, nämnds beprövande den skattskyl­ må efter vederbörande beskattdiges taxerade inkomst minskas, för­ ningsnämnds beprövande den skattutom med kommunalt ortsavdrag, skyldiges taxerade inkomst minmed ytterligare ett belopp högst skas, förutom med kommunalt orts­

av

kronor. avdrag, med ytterligare ett efter om­

2.000 Skattskyldig, vars inständigheterna avpassat belopp, komst helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension eller av bi­ dock högst 3.000 kronor. drag, som avses i lagen om bidrag Om skattskyldigs inkomst, efter till änkor och änklingar med barn, avdrag av därå belöpande skatt, på skall — därest särskilda omständig­ grund av nedsatt arbetsförmåga, — långvarig oförvållad arbetslöshet, heter icke till annat föranleda anses hava sådan nedsatt skatteför- stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet unmåga varom ovan förmäles.

1 Senaste lydelse av 50 § 2 mom. se 1950:252 och av anvisningarna till 50 § se 1948:308,

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 19

derstigit vad han kan anses hava

behövt till underhåll för sig själv

och för make och oförsörjda barn

(existensminimum) må den

skattskyldige jämväl, efter vederbö­

rande beskattningsnämnds beprö­

vande, erhålla avdrag för väsentligen

nedsatt skatteförmåga med belopp

som ovan sägs.

Skattskyldig, vars inkomst helt el­

ler till huvudsaklig del utgjorts av

folkpension eller av bidrag, som av­

ses i lagen om bidrag till änkor och

änklingar med barn, skall — därest

särskilda omständigheter icke till

annat föranleda — anses hava haft

sådan nedsatt skatteförmåga, varom

i andra stycket förmäles.

Vad härefter — — — beskatt- Vad härefter — — — beskattningsbar inkomst. ningsbar inkomst.

Anvisningar till 50 §. till 50 §.

1. Den skattskyldiges skatteförmåga bedömes med hänsyn, å ena sidan, till hans inkomst och förmögenhet samt, å andra sidan, till vad han kan anses hava behövt till nödigt underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn (existens mi ni in u m). Såvida icke särskilda förhållanden till annat föranleda, skall existensminimum bedömas med hänsyn till förhållande­

na under hela beskattningsåret.

Särskilda förhållanden varom nyss sagts få anses föreligga t. ex. i det fall att en skattskyldig under året börjat i förvärvsarbete eller upphört med sådant arbete, i följd varav inkomsten utslagen på hela året understigit existensminimibeloppet; i

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

sådana fall bör existensminimum

bedömas med hänsyn till den tid in­

komsten åtnjutits.

Den myndighet Konungen därtill

förordnar fastställer normalbelopp

för existensminimum för olika de­

lar av riket, avsedda att tjäna till

ledning vid bestämmande av exi­

stensminimum i det särskilda fallet.

Normalbeloppen för existensmini­

mum äro i första hand avsedda för

skattskyldiga, vilkas inkomst hu­

vudsakligen härflutit av förvärvs­

källan tjänst.

Vid bestämning av avdrag för

nedsatt skatteförmåga vid existens­

minimum skall såsom inkomst av

tjänst upptagas den skattskyldiges

bruttointäkter — inklusive de biin­

komster den skattskyldige må hava

åtnjutit — i förekommande fall mins­

kade med sådana nödiga utgifter för

inkomstens förvärvande, för vilka

den skattskyldige vid taxering äger

åtnjuta avdrag, t. ex. avgifter, som

den skattskyldige erlagt för sådan

pensionsförsäkring eller sjuk- eller

olycksfallsförsäkring, som tagits i

samband med tjänst, eller avgifter,

som den skattskyldige i samband

med tjänsten erlagt för egen eller

efterlevandes pensionering annorle-

des än genom försäkring, eller kost­

nader för resor till och från arbetet.

Utgöres inkomsten av livränta, var­

om i 32 § 2 mom. förmäles, skall

livräntan inräknas i inkomsten med

oreducerat belopp. Barnbidrag med­

räknas icke i inkomsten.

Fråga om avdrag i andra fall för

nedsatt skatteförmåga vid existens­

minimum får bedömas med särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 21

beaktande av att en riktig uppskatt­

ning verkställes av inkomstförhål­

landena, speciellt med hänsyn till

den omfattning, vari naturaförmå­

ner må hava åtnjutits, och dessa

förmåners värde.

Har den skattskyldige haft lägre

levnadskostnader än normalt skall

den skattskyldiges existensminimum

anses hava i motsvarande mån un­

derstigit normalbeloppet, t. ex. om

en ogift skattskyldig haft gemen­

samt hushåll med anhöriga eller

andra eller om en skattskyldig åt­

njutit särskild förmån i form av bil­

lig bostad eller billiga livsförnöden­

heter eller andra liknande förmå­

ner. I regel torde anledning överhu­

vud icke föreligga att bevilja avdrag

för nedsatt skatteförmåga vid exi­

stensminimum åt s. k. hemmasöner

eller hemmadöttrar. Icke heller må

avdrag medgivas, om den skattskyl­

dige ägt tillgångar; dock att härvid

bortses från sedvanliga husgeråd,

möbler och kläder, arbetsredskap,

mindre bostadsfastighet av enklaste

beskaffenhet osv. Å andra sidan må

existensminimum beräknas hava

överstigit normalbeloppet, om den

skattskyldige haft utgifter för un­

derhåll av make och barn, med vilka

han icke levt tillsammans under be­

skattningsåret. Vidare kan anled­

ning finnas att frångå normalbelop­

pet, om bostadskostnaden varit högre

än normalt. Existensminimum för

den skattskyldige må jämväl i annat

fall bestämmas högre än normalbe­

loppet, om särskilda skäl därtill för­

Ilar den skattskyldige under be-

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

skattningsåret enligt beslut av den

lokala skattemyndigheten åtnjutit

befrielse från eller nedsättning av

den preliminära skatten på grund av

nedsatt skatteförmåga vid existens­

minimum, bör vid prövning av frå­

gan om avdrag vid taxeringen för

nedsatt skatteförmåga avvikelse icke

ske från det av förstnämnda myn­

dighet fastställda existensminimi­

beloppet, såvida icke nya omstän­

digheter framkommit; såsom exem­

pel å dylika omständigheter må

nämnas att den skattskyldige äger

tillgångar, varom den lokala skat­

temyndigheten saknat kännedom,

eller att den skattskyldiges ekono­

miska ställning påtagligt förbättrats

efter den lokala skattemyndighetens

Har den skattskyldige icke haft

högre inkomst än det för honom be­

räknade existensminimibeloppet och

har detta befunnits bero av förhål­

lande, varom i 50 § 2 mom. tredje

stycket förmäles, bör avdrag för

nedsatt skatteförmåga medgivas med

så stort belopp, dock högst 3.000

kronor, att den skattskyldige icke

påföres beskattningsbar inkomst.

Är inkomsten högre än nyss sagts

men icke så stor, att inkomsten

minskad med skatten därå uppgår

till existensminimum, bör avdrag

för nedsatt skatteförmåga beviljas

med så stort belopp, dock högst

3.000 kronor, att större skatt icke

kommer att uttagas än att inkoms­

ten, minskad med skatten, uppgår

till beloppet av existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga skall anses

föreligga jämväl i det fall att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 23

skattskyldige på grund av arbets­

skygghet eller missanpassning eller

eljest av psykiska skäl har svårt att

förvärva normal arbetsinkomst.

Därest skattskyldig varit för sin 2. Därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad försörjning helt beroende av vad han i form av folkpension eller i 50 han i form av folkpension eller i 50 § omförmält änke- eller änklings- § omförmält änke- eller änklingsbidrag uppburit, bör den taxerade bidrag uppburit, bör den taxerade inkomsten regelmässigt minskas inkomsten regelmässigt miniskas med ett belopp motsvarande vad han med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, dock högst 2.000 sålunda uppburit, dock högst 3.000 kronor. Om den skattskyldige mot kronor. Om den skattskyldige mot låg avgift vistats å sjukhus eller an­ låg avgift vistats å sjukhus eller annan anstalt eller om hans levnads­ nan anstalt eller om hans levnadskostnader rönt inverkan av annan kostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet, bör därmed jämförlig omständighet, bör det belopp, varmed den taxerade in­ det belopp, varmed den taxerade inkomsten enligt vad nyss sagts må komsten enligt vad nyss sagts må minskas, jämkas med hänsyn här­ minskas, jämkas med hänsyn härtill. till.

Om skattskyldig — — — ned­ Om skattskyldig — — — nedsatt skatteförmåga. satt skatteförmåga.

Därest folkpensionen — — — Därest folkpensionen — — -— därtill föranleda. därtill föranleda.

3. Finnes skattskyldig, som åtnjutit folkpension eller i 50 § omförmält änke- eller änkling sbidrag, böra erhålla avdrag enligt punkt 1, må han icke erhålla avdrag enligt punkt 2 annat än om han därigenom skulle erhålla ett högre avdrag än enligt punkt 1. I dylikt fall må avdrag enligt sistnämnda punkt icke ifrågakomma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas att 9 § 2 och 3 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 m o m. För skattskyldig — — 2 m o m. För skattskyldig------- — statligt ortsavdrag. — statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteför- Finnes skattskyldigs skatteförmåga vara väsentligen nedsatt till måga hava varit väsentligen nedsatt

följd av långvarig sjukdom, olycks­ av anledning, varom i 50 § 2 mom. händelse, ålderdom, underhåll av andra eller tredje stycket kommuandra närstående än barn, för vilka nalskattelagen förmäles, må efter den skattskyldige äger tillgodonjuta vederbörande beskattningsnämnds allmänt barnbidrag, eller annan där­ beprövande den skattskyldiges taxe­

med jämförlig omständighet, må rade inkomst minskas, förutom efter vederbörande beskattnings- med statligt ortsavdrag, med ytternämnds beprövande den skattskyldi­ ligare ett efter omständigheterna ges taxerade inkomst minskas, för­ avpassat belopp, dock högst 3.000 utom med statligt ortsavdrag, med kronor. ytterligare ett belopp av högst 2.000 Vad härefter återstår avjämnas kronor. Vad härefter återstår av­ nedåt till jämnt tiotal kronor och jämnas nedåt till jämnt tiotal kro­ utgör för skattskyldig, som nu nor och utgör för skattskyldig, som nämnts, beskattningsbar inkomst. nu nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 m o m. För ensamstående skatt- 3 m o m. För ensamstående skattskyldig, som varit här i riket bo­ skyldig, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av satt under hela eller någon de! av beskattningsåret, skall såsom be­ beskattningsåret, skall såsom beskattningsbar inkomst upptagas den skattningsbar inkomst upptagas den taxerade inkomsten minskad i före­ taxerade inkomsten minskad i förekommande fall med statligt ortsav- kommande fall med statligt ortsav-

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 25

drag och, i fall som i 2 mom. andra drag och, i fall som i 2 mom. andra stycket här ovan sägs, efter beskatt- stycket här ovan sägs, efter beskattningsnämnds beprövande med ytter­ ningsnämnds beprövande med ytterligare ett belopp av högst 2.000 ligare ett efter omständigheterna avkronor. passat belopp, dock högst 3.000 kro­

nor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 17, 56, 57 och 59 §§ lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Ordinarie sammanträden skola av Ordinarie sammanträden skola av stadsfullmäktige hållas i oktober stadsfullmäktige hållas i oktober månad å första helgfria dag efter månad å första helgfria dag efter tjänstgöringsårets början samt i tjänstgöringsårets början samt i övriga månader med undantag av övriga månader med undantag av juli och augusti å dag, som fullmäk­ juli och augusti å dag, som fullmäktige äga bestämma. tige äga bestämma, dock att sam­

manträdet i december skall hållas senast å åttonde dagen i månaden. Vid sammanträde i oktober må­ Vid ordinarie sammanträdet i denad fastställes grunden för utdebi­ cember månad fastställes stadens

tering av den allmänna kommunal­ utgifts- och inkomststat samt anskatt, som ingår i preliminär skatt ställas val till de befattningar inom för inkomst under nästfoljande år. kommunen, vilka vid årets slut bliVid sammanträde i december må­ va lediga, ävensom av revisorer och, nad fastställes stadens utgifts- och där så finnes erforderligt, revisorsinkomststat samt anställas val till suppleanter; stadsfullmäktige dock

de befattningar inom kommunen, obetaget att bestämma, att nämnda

vilka vid årets slut bliva lediga, val skola äga rum vid extra samävensom av revisorer och, där så manträde under månaden. finnes erforderligt, revisorssupple­

anter; därvid må, om skäl därtill äro, annan utdebiteringsgrund fastställas än som vid sammanträde i oktober månad beslutats.

Senaste lydelse av 17, 56 och 59 §§ se 1946:489 samt av 57 § se 1947:515.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 27

Extra .sammanträde------------- det Extra sammanträde —---------- det nödigt. nödigt.

56 §. 56 §.

Med det------------- års taxering. Med det------------- års taxering.

Har annan utdebitering sg rund slutligen fastställts än som beslutats vid sammanträde i oktober månad

skall den allmänna kommunalskatt,

som ingår i den preliminära skatten

för inkomst under nästföljande år,

utgöras efter den tidigare bestämda grunden, varemot den allmänna kommunalskatt, som ingår i den slutliga skatt som påföres på grund av det därnäst följande årets taxering, skall utgöras efter den utdebitering som bestämts i samband med utgifts- och inkomststatens faststäl­

lande.

57 §. 57 S.

Det åligger stadskollegiet att, sedan det vid sammanträde i oktober månad fattade beslutet om utdebi­

tering till staden delgivits kollegiet,

ofördröjligen underrätta den lokala skattemyndigheten angående beslu­

tet.

Det åligger vidare stadskollegiet Det åligger stadskollegiet att, seatt, sedan utgifts- och inkomststa­ dan utgifts- och inkomststaten för ten för staden fastställts, ofördröjli­ staden fastställts, ofördröjligen ungen underrätta dels överståthållar- derrätta dels överståthållarämbetet ämbetet och den lokala skattemyn­ och den lokala skattemyndigheten digheten om det belopp för skatte­ om det belopp för skattekrona och krona och skatteöre, som slutligen skatteöre, som bestämts till utdebibestämts till utdebitering för näst­ tering för nästkommande år, dels kommande år, dels ock överståthål- ock överståthållarämbetet om det larämbetet om det sammanlagda sammanlagda belopp som för nämnbelopp som för nämnda år beslutats da år beslutats till utdebitering på till utdebitering på grundval av det grundval av det löpande årets taxelöpande årets taxering till kommu­ ring till kommunal inkomstskatt. nal inkomstskatt.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Staden äger av statsverket upp­ Staden äger av statsverket uppbära den allmänna kommunalskatt, bära den allmänna kommunalskatt, som debiteras enligt bestämmelser­ som debiteras enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen. Har an­ na i kommunalskattelagen.

nan utdebiteringsgrund slutligen fastställts än som beslutats vid sammanträde i oktober månad, skall till grund för utbetalningen läggas den utdebitering, som bestämts i samband med utgifts- och inkomststatens fastställande.

Staden äger ------------ stycke utan- Staden äger — --------stycke utanordnas. ordnas.

Belopp, som----------- 15 novem­ Belopp, som —-------15 november. ber.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 29

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

30 mars 1951.

Närvarande: Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam beredning med chefen för inrikesdepartementet fråga om vissa änd­

ringar i uppbördsförordningen, m. m. samt anför därvid följande.

I. Ränta å kvarstående skatt och å för mycket erlagd preliminär skatt.

A. Inledning.

Med skrivelse den 2 februari 1950 avlämnade 19A9 års uppbördssakkunniga ett första betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU 1950:7). Betänkandet innehöll bl. a. förslag om uttagande av särskild ränta i vissa fall å kvarstående skatt. Efter det frågan varit föremål för remissbehandling och fortsatt beredning inom finansdepartementet beslöt Kungl. Maj :t på min hemställan att avlåta proposition till 1950 års riksdag med förslag till förordning om ändring i uppbördsförordningen (prop. nr 244). Förslaget innebar bl. a. införande av bestämmelser om uttagande av särskild ränta i vissa fall å kvarstående skatt ävensom utgivande av ränta å för mycket erlagd preliminär skatt. Propositionen blev icke i denna del bifallen av riksdagen. I skrivelse den 20 maj 1950 (nr 270) anhöll riksdagen hos Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t ville verkställa ytterligare utredning av frågan om ränta å kvarstående skatt och å för mycket erlagd preliminär skatt. Denna utredning har uppdragits åt uppbördssakkunniga, som med skrivelse den 22 januari 1951 avlämnat en promemoria med förslag angående särskild ränta i vissa fall å kvarstående skatt och å för mycket erlagd preliminär skatt.

30 Kungl. 31aj:ts proposition nr 203.

Över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet (med överlämnande av yttranden från t. f. uppbördsdirektören och direktionen för uppbördsverken i Stockholm), länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län (med överlämnande av yttranden, länsstyrelsen i Skaraborgs län från styrelsen för föreningen Skaraborgs läns häradsskrivare och övriga länsstyrelser från ett antal lokala skattemyndigheter i resp. län), Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund samt Sveriges hantverksoch småindustriorganisation.

B. Gällande bestämmelser.

Har skattskyldig inkomst utöver lön från den huvudsakliga arbetsanställningen eller har han enbart annan inkomst än sådan lön, beror det för närvarande på hans egen medverkan om överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt skall kunna ernås. Denna medverkan kan ske därigenom att den skattskyldige avlämnar preliminär självdeklaration eller ansökan om jämkning, om han har att erlägga preliminär B- eller C-skatt. Vidare kan den skattskyldiges medverkan ske genom begäran om förhöjt iöneavdrag, därest han har att erlägga preliminär A-skatt, ävensom genom inbetalning av ytterligare preliminär skatt inom viss tid efter utgången av uppbördsterminen i januari månad året efter inkomståret.

Preliminär B-skatt skall principiellt beräknas så att den så nära som möjligt motsvarar beloppet av de skatter, som kunna antagas bliva påförda den skattskyldige efter verkställd taxering. B-skatten skall i första hand beräknas med ledning av den till statlig och kommunal inkomstskatt taxerade inkomst och den beskattningsbara förmögenhet, varom beskattningsnämnd fattat beslut senast den 10 oktober året näst före inkomståret. Om sådan taxering saknas eller det med sannolikhet kan antagas, att den vid den årliga taxeringen året näst efter inkomståret taxerade inkomsten kommer att avvika från motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen året näst före inkomståret med minst en femtedel av sistnämnda inkomst — dock minst 600 kronor — skall dock skatten beräknas enligt preliminär taxering. Därest särskilda omständigheter därtill föranleda, må B-skatten beräknas enligt sådan taxering även i andra fall än nyss sagts.

Den preliminära taxeringen skall som regel åsättas med ledning av preliminär självdeklaration. Skattskyldig, som har att utgöra preliminär Bskatt, är under förut angivna förutsättningar skyldig att utan anmaning avgiva sådan deklaration. Denna skall avlämnas senast den 1 december un­

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 31

der året näst före inkomståret eller, om den skattskyldige då icke äger kännedom om att han kommer att uppbära inkomst, varför skattskyldighet föreligger, senast 14 dagar efter det han vunnit sådan kännedom. För beräkningen av den preliminära C-skatten gälla liknande bestämmelser. Om den preliminära skatten kan antagas komma att avvika från den påräkneliga slutliga skatten, kan den skattskyldige under löpande inkomstår få den preliminära skatten jämkad. Jämkningen, som verkställes av den lokala skattemyndigheten, avser att bringa den preliminära skatten i så nära överensstämmelse med den slutliga skatten som möjligt. Beror den påräkneliga avvikelsen mellan preliminär och slutlig skatt på bl. a. ändrad inkomst, skall — där icke särskilda omständigheter till annat föranleda jämkning icke äga rum, såvida icke ändringen av den preliminära skatten skulle uppgå till minst en femtedel av det förut beräknade skattebeloppet, dock minst 25 kronor. Någon skyldighet för den skattskyldige att begara jämkning föreligger icke. Innebär jämkningsbeslutet, att preliminär skatt icke vidare skall utgå under inkomståret, och har den skattskyldige inbetalt preliminär skatt med belopp, som beräknas överskjuta motsvarande slutliga skatt med minst en femtedel, dock minst 25 kronor, skall det överskjutande beloppet efter beslut av den lokala skattemyndigheten återbetalas utan avvaktan på debitering av den slutliga skatten. Under särskilda omständigheter må återbetalning ske även i andra fall. Beslut om återbetalning må fattas jämväl under året näst efter inkomståret, därest ansökan därom inkommer före utgången av april månad. Enligt kungörelsen den 4 februari 1949 (nr 30) ha de skattskyldiga möjlighet att inbetala ytterligare preliminär skatt för ett inkomstår under tiden efter uppbördsterminen i januari månad påföljande år, dock senast före utgången av februari månad sistnämnda år.

C. Tidigare förslag i ämnet.

De sakkunniga. För att förmå skattskyldiga, som icke erlägga preliminär skatt genom löneavdrag, att medverka till ett bättre uppbördsresultat beträffande den preliminära skatten än för närvarande föreslogo uppbördssakkunniga i sitt första betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU 1950:7, s. 72 o. ff.), att om den skattskyldiges kvarstående skatt utgjorde minst en femtedel av hans slutliga skatt, ranta med 6 procent — beräknad för en tid av ett år — skulle till statsverket utgå å den kvarstående skatten, i den mån denna överstege 300 kronor. Det belopp, varå ränta sålunda skulle beräknas, skulle avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Skulle sedermera den kvarstående skatten nedgå på grund av beslut antingen av beskattningsmyndighct om sänkt

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

taxering eller av lokal skattemyndighet eller länsstyrelse rörande sänkt debitering, skulle utan särskild ansökan omräkning av räntan verkställas med ledning av nämnda beslut. Om på grund av beslut om höjd taxering eller debitering tillkommande skatt skulle påföras, skulle däremot ränta icke utgå eller, om ränta redan påförts vid debitering av kvarstående skatt, icke höjas. Länsstyrelsen skulle i undantagsfall efter ansökan av den skattskyldige kunna helt eller delvis befria honom från att erlägga den påförda räntan. Sådan befrielse skulle kunna komma i fråga, då anledningen till att kvarstående skatt påförts vore att söka i förhållanden, som den skattskyldige ej kunnat råda över, t. ex. att arbetsgivaren felaktigt uträknat den skattskyldiges preliminära skatt. För att ernå ensartad praxis i berörda avseende borde länsstyrelserna i tveksamma fall inhämta yttrande från centrala uppbördsnämnden. Då för rörelseidkarna resultatet av rörelsen ofta icke förelåge förrän efter februari månads utgång föreslogo de sakkunniga, att inbetalning av ytterligare preliminär skatt efter uppbördsårets utgång skulle få äga rum intill utgången av nästkommande april månad. I samband därmed ifrågasatte de sakkunniga, om det icke vore lämpligt att låta utarbeta en enkel tabell efter vilken den skattskyldige skulle kunna beräkna den ungefärliga skatt, som komme att utgå för den i självdeklarationen uppgivna taxerade inkomsten. Tabellen borde i så fall fogas till varje debetsedel å preliminär skatt för att vara den skattskyldige till ledning vid eventuell inbetalning av ytterligare preliminär skatt. De skattskyldiga borde även kunna vända sig till lokal skattemyndighet för att erhålla uppgift om den slutliga skatt, som komme att utgå på en uppgiven taxerad inkomst. Enligt de sakkunnigas förslag skulle räntan, åtminstone tills vidare, debiteras och uppbäras i samband med den kvarstående skatten. Vad som i uppbördsförordningen stadgades angående kvarstående skatt skulle äga motsvarande tillämpning beträffande ifrågavarande ränta. Vid restitution av sådan ränta skulle dock icke å denna utgå ränta enligt 90 § uppbördsförordningen. De sakkunniga ansågo den föreslagna räntan böra vara avdragsgill vid taxering. Frågan om räntegottgörelse å belopp, varmed erlagd preliminär skatt överskjuter den slutliga skatten, förklarade de sakkunniga sig ämna upptaga till behandling senare under utredningsarbetet.

Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen av nyss nämnda förslag om ränta å kvarstående skatt tillstyrktes förslaget eller lämnades i huvudsak utan erinran av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. I några yttranden tillstyrktes förslaget endast under vissa förutsättningar.

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges grossistförbund samt Handelns arbetsgivareorganisation

Kungl. Maj:ls proposition nr 203. 33

tillstyrkte förslaget under förutsättning, att preliminär skatt finge inbetalas före utgången av april månad samt att räntegottgörelse erhölles för överskjutande skatt för ett lägsta belopp av 400 kronor.

Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och Svenska försäk­

ringsbolags riksförbund framhöllo, att det icke blott ur det allmännas utan även ur företagsekonomisk synpunkt vore en angelägenhet av största vikt att företagen icke häftade för eftersläpande skatter, belöpande på tidigare intjänade vinster. De kvarstående skatterna borde i största utsträckning nedbringas; räntepåföring vore ett av de medel, som borde komma till användning för att vinna detta syfte. De sakkunnigas förslag i den form det av dem framlagts kunde dock ej biträdas. Sammanslutningarna anförde vidare:

Genom ett förfarande, anordnat i huvudsaklig överensstämmelse med vad nedan angives, torde de kvarstående skatterna i icke ringa utsträckning kunna nedbringas: Åt taxeringsnämndens ordförande eller en ledamot av nämnden eller en hos nämnden anställd tjänsteman, i de fall då sådan finnes, uppdrages att, sedan självdeklarationerna inkommit till nämnden, omedelbart underkasta dessa granskning för att konstatera, vilka skattskyldiga, som ha att erlägga kvarstående skatt till mera betydande belopp, överstigande Vs av den slutliga skatten. Granskningen baseras allenast på de i deklarationen uppgivna slutsummorna för inkomst och däri lämnad uppgift om erlagd preliminär skatt. Med ledning av en sådan tabell, som av de sakkunniga förutsättes skola upprättas, torde denna granskning kunna verkställas av tämligen okvalificerad personal. I förekommande fall ifylles en för ändamålet upprättad blankett, som lämpligen synes böra undertecknas av taxeringsnämndsordföranden, vari den skattskyldige erhåller meddelande om ungefärlig slutlig och kvarstående skatt enligt de i deklarationen lämnade uppgifterna samt anmodas att av den kvarstående skatten erlägga visst angivet belopp, utgörande den ungefärliga kvarstående skatten minskad med förslagsvis 300 kronor, senast å viss dag, icke infallande tidigare än en månad efter den, då han erhållit meddelandet, vid äventyr att ränta efter 6 procent eljest kommer att debiteras å ogulden kvarstående skatt under viss tidsperiod.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalade, att förslaget med afl

säkerhet skulle föranleda mycken irritation och dessutom extra arbete. Ränta borde därför icke ifrågakomma annat än i sådana fall, där ansvaret för att den preliminära skatten krediterats med för lågt belopp till övervägande del åvilade den skattskyldige själv. Detta kunde knappast sägas vara fallet med personer påförda A-skatt, beträffande vilka differenserna som regel berodde på någon teknisk brist i systemet. Skattskyldig som påförts B-skatt borde däremot i regel senast i april månad året efter inkomståret veta hur stor hans inkomst varit och då kunna leverera in återstående belopp. Underläte han detta, borde man kunna presumera, att avsikten varit att få skattekredit. Länsstyrelsen tillstyrkte i enlighet härmed, att ränta å skatt påfördes, dock endast där den skattskyldige haft att erlägga preliminär B-skatt. 3

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 samt. Nr 203.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Förslaget i denna del avstyrktes av kammarrätten, överståthållarämbe-

tet, länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Sveriges redareförening, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Kammarrätten uttalade, att den preliminära skatten vore en förskottsskatt å den inkomst, som intjänats under ett inkomstår. Den skattskyldiges skatteskuld till det allmänna bleve definitiv först i och med att skatteanspråket från det allmänna fastställdes genom taxering och skatten i vanlig ordning debiterades därå. Då den kvarstående skattens belopp framkomme först vid den preliminära skattens avstämning mot den slutliga sikatten förefölle det icke tilltalande, att ränta skulle beräknas och uttagas hos vederbörande för tid, innan den kvarstående skatten blivit till beloppet fastslagen.

Överståthållarämbetet framhöll, att en förutsättning för straffränta borde vara att en klar försummelse förelåge. Detta kunde ofta icke anses vara fallet ehuru betydande kvarstående skatt uppstått. Härtill komme att då enligt uppbördssystemet den preliminära skatten allenast utgjorde en förskottsinbetalning det förefölle oegentligt att med straff belägga en utebliven dylik betalning. Vidare skulle införandet av bestämmelser om straffränta komma att medföra ett avsevärt meraibete såväl för de lokala skattemyndigheterna som också för länsstyrelserna, vilka skulle få att taga ställning till de förvisso mycket svårbedömliga besvärsmål, som sannolikt i icke ringa utsträckning bleve en följd av räntepåföring.

Sveriges lantbruksförbund samt Riksförbundet landsbygdens folk fram-

höllo, att det vore särskilt svårt för jordbrukarna att i förväg bestämma sina inkomster. Ehuru det vore naturligt, att den kvarstående skatten sammanlagt vore större än den restituerade, kunde likväl helt visst icke bortses från att en synnerligen stor räntefri kredit lämnades staten från en stor del jordbrukare. Detta berodde framförallt därpå, att inkomst av förvärvskällan jordbruksfastighet redovisades enligt den s. k. kontantprincipen i motsats till annan näringsverksamhet, som redovisades enligt bokföringsmässiga grunder. Skatteunderlaget från jordbruket bleve härigenom synnerligen varierande, då någon möjlighet till utjämning olika beskattningsår emellan icke förelåge. Dessutom berodde resultaten i jordbruk och skogsbruk av omständigheter, varöver den skattskyldige icke själv rådde, t. ex. skörderesultatets beroende av väder och vind. 1948 års skörd var genomsnittligt bättre än 1946 års. Vid en redovisning av jordbruket per kalenderår kunde jordbrukaren för övrigt icke konstatera vinstresultatet med någon större säkerhet förrän efter beskattningsårets utgång och tidigast i samband med deklarationens upprättande.

Det borde också påpekas, att jordbruk, som redovisade ett beskattningsår överensstämmande med kalenderåret eller i nära anslutning till detta, be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 35

talade förskottsskatt under i regel de första fyra uppbördsterminerna, då ju jordbrukets inkomster i så stor omfattning inflöte under de sista månaderna av kalenderåret. För skogsbrukets del gällde måhända icke denna förskjutning av inkomsten till slutet av beskattningsåret, men ojämnheterna mellan olika beskattningsår vore här ännu större än för jordbruket som sådant. Förbunden motsatte sig, i varje fall såvitt anginge jordbrukarna, att någon ränta på kvarstående skatt skulle utgå.

Förslaget att utsträcka tidsfristen för inbetalning av preliminär skatt intill utgången av april månad året efter inkomståret tillstyrktes i huvudsak eller lämnades utan erinran i det övervägande antalet yttranden.

De föreslagna grunderna för uttagande av ränta tillstyrktes eller lämnades utan erinran i flertalet yttranden. I några yttranden framhölls dock, att den föreslagna räntesatsen vore för hög. Några länsstyrelser och Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalade sålunda, att räntan icke borde sättas högre än 5 procent, medan en länsstyrelse och Kooperativa förbundet yttrade, att 4 procents ränta borde vara fullt tillräcklig. Riksräkenskapsverket uttalade, att räntan icke borde betraktas som en straffliknande påföljd utan mera jämställas med en vanlig låneränta. Den föreslagna räntesatsen vore avgjort för hög. En räntesats på 3 eller 4 procent borde däremot kunna komma i fråga.

Sveriges lantbruksförbund samt Riksförbundet landsbygdens folk fram-

höllo, att om ränta prövades lämplig den för jordbrukets del borde reduceras till en lägre procentsats än de sakkunniga föreslagit, enär jordbruket i regel icke utnyttjade skattekrediten i samma utsträckning som andra förvärvskällor.

I några yttranden framhölls, att gränsen för räntepliktens inträde borde fastställas på annat sätt än de sakkunniga föreslagit. Flera myndigheter uttalade sålunda, att det ej kunde vara skäligt att stipulera ränteplikt vid en så pass låg gräns som 400 kronor. Riksräkenskapsverket ansåg det icke motiverat med en räntefri felmarginal på en femtedel av den slutliga skattens belopp. Den av praktiska skäl önskvärda begränsningen av antalet räntefall kunde i stället uppnås genom att över huvud icke påföra ränta vid skattebelopp under förslagsvis 1 000 kronor.

1950 års proposition. Då jag för Kungl. Maj :t anmälde uppbördssakkunnigas nyssnämnda förslag anförde jag, bl. a., att jag i likhet med de sakkunniga ansåge, att ett verksamt medel att stimulera de skattskyldiga till att medverka till uppnåendet av riktigt skatteuttag vore att ålägga den, som utnyttjade en skattekredit genom att erlägga eu betydande del av skatten i form av kvarstående skatt, att erlägga ränta å den kvarstående skat­

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

ten. I konsekvens härmed borde då den, som inbetalt för stor preliminär skatt och således beviljat det allmänna en skattekredit, gottgöras ränta å den för mycket erlagda preliminärskatten. Jag anförde vidare:

I många fall kunna de skattskyldiga icke förrän inkomståret gått till ända och självdeklaration upprättats rörande inkomsten för detta år fastställa storleken av inkomsten och den därå belöpande skatten. Vidare torde flertalet skattskyldiga icke utan särskilda anvisningar kunna uträkna den skatt, som skall utgå på grundval av den i självdeklarationen upptagna inkomsten. Det är därför nödvändigt att — såsom de sakkunniga ifrågasatt — relativt enkla tabeller upprättas, som angiva dels den statliga inkomstskatt och, för olika kommunala utdebiteringar, den kommunala inkomstskatt samt den folkpensionsavgift, som belöper på skilda taxerade inkomster, dels den förmögenhetsskatt, som belöper på beskattningsbar förmögenhet av olika storlek.

Därest sådana tabeller tryckas och tillhandahållas de skattskyldiga samtidigt med debetsedeln å preliminär skatt och om ränta påföres allenast i den begränsade omfattning de sakkunniga föreslagit, torde något officiellt besked från myndighet om skattens storlek — såsom i yttrandena från Svenska bankföreningen m. fl. påyrkats — icke vara erforderligt. I varje fall torde det i nämnda yttranden framförda förslaget att lägga uppgiften att meddela dylika besked på taxeringsnämnderna icke vara praktiskt genomförbart med hänsyn till dessa nämnders nuvarande organisation och arbetsbörda. Däremot bör skattskyldig i förekommande fall kunna vända sig till lokal skattemyndighet för att få besked om skattens storlek.

De skattskyldiga böra därjämte under viss tid efter deklarationstidens utgång ha tillfälle att erlägga den ytterligare preliminära skatt, som kan vara erforderlig för att täcka den slutliga skatt, vilken utgår å den deklarerade inkomsten och förmögenheten. Med hänsyn till att beloppet av preliminär skatt skall vara infört i debiteringslängderna före den 30 juni året efter inkomståret, bör inbetalning av ytterligare preliminär skatt icke få ske senare än den 15 april året efter inkomståret. Därjämte böra de skattskyldiga genom anvisningar å de särskilda tabellerna samt genom radio och press göras uppmärksamma på att inbetalningen i alla de fall, där så kan ske, bör verkställas snarast efter deklarationstidens utgång. — Bestämmelser angående utsträckning av betalningstiden till den 15 april torde, därest riksdagen godkänner förslaget om räntebetalningen, sedermera få meddelas i administrativ ordning.

Ränta å kvarstående skatt bör icke utgå för tid före den 15 april året efter inkomståret. Då den kvarstående skatten skall erläggas under uppbördsterminerna i mars och maj månader året efter taxeringsåret, kommer räntan, liksom enligt de sakkunnigas förslag, att avse ungefär ett års tid. Räntesatsen har av de sakkunniga föreslagits till 6 procent. Med hänsyn bl. a. till att räntan bör vara avdragsgill vid taxering anser jag mig icke ha anledning frångå de sakkunnigas förslag i denna del. Räntan bör i sin helhet tillfalla statsverket.

Vad angår gränserna för räntepliktens inträde har jag intet att erinra mot de sakkunnigas förslag.

Med anledning av ett påpekande av riksförsäkringsanstalten framhöll jag vidare att skatt som icke uttoges preliminärt, såsom olycksfallsförsäk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 37

ringsavgift, utskiftningsskatt och ersättningsskatt, icke borde medräknas vid bedömande av om och med vilket belopp ränta skulle utgå. Ej heller borde härvid medräknas preliminär skatt, som inbetalts efter den 15 april året efter inkomståret.

För att icke erhålla för invecklade och i praktiken svårtillämpliga och arbet&krävande regler i fråga om räntepåföringen föreslog jag -— liksom de sakkunniga — att ränta skulle utgå endast å kvarstående skatt; å tillkommande skatt borde ränta alltså icke utgå.

Vidare yttrade jag:

Höjes den i självdeklarationen upptagna inkomsten genom beslut av taxeringsnämnden eller av prövningsnämnden senast den 10 oktober under taxeringsåret och medför detta att kvarstående skatt skall erläggas, torde av praktiska skäl ränta böra utgå, oavsett om den skattskyldige haft viss anledning att antaga att deklarationen varit riktig. Nedsättes sedermera den kvarstående skatten på grund av beslut om sänkt taxering eller debitering, bör, såsom de sakkunniga föreslagit, även räntan utan särskild ansökan nedsättas.

I enlighet med de sakkunnigas förslag bör länsstyrelsen efter ansökan äga befria skattskyldig från att helt eller delvis erlägga ränta i sådana fall, då den kvarstående skatten beror av förhållanden, varöver den skattskyldige icke kunnat råda, t. ex. då arbetsgivaren felaktigt uträknat den skattskyldiges preliminärskatt. Såsom ytterligare exempel å dylika förhållanden kan anföras det fall, att skattskyldig, som påförts ränta å kvarstående skatt i en kommun, i annan kommun erlagt för hög preliminärskatt. Centrala uppbördsnämnden bör genom anvisningar verka för en enhetlig tillämpning av ifrågavarande regler.

Såsom de sakkunniga föreslagit böra bestämmelserna i uppbördsförordningen angående kvarstående skatt äga motsvarande tillämpning beträffande ränta å sådan skatt. Vid restitution av ränta, varom här är fråga, bör dock icke å denna beräknas ränta enligt 90 § uppbördsförordningen. I

I fråga om räntegottgörelse å för mycket erlagd preliminär skatt uttalade jag, att motsvarande regler borde gälla. Ränta borde dock icke utgå med högre belopp än som ungefärligen motsvarade spax'bankernas inlåningsränta. Med hänsyn härtill och till att räntan borde beräknas för en tid av nio eller tio månader (från och med maj månad året efter inkomståret till början av påföljande år), ansåg jag, att räntan lämpligen borde utgå med 2 procent.

Jag anförde vidare:

Rätteligen skulle — i överensstämmelse med vad som föreslagits skola gälla beträffande beräkning av ränta å kvarstående skatt — sådan skatt, som icke uttages preliminärt, icke medräknas vid bedömandet av om och med vilket belopp ränta vid återbetalningen skall utgå. Då en dylik regel emellertid skulle föranleda ett betydande merarbetc och det i regel torde vara fråga om mindre belopp, torde det vara försvarligt att i nu berörda fall den slutliga skatten icke reduceras med belopp, motsvarande skatt av sådant slag, som icke skall erläggas preliminärt.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Om ytterligare preliminärskatt inbetalas efter den 15 april året efter inkomståret, bör ränta icke utgå å sådant belopp. Den för mycket erlagda preliminärskatten bör därför vid ränteberäkningen reduceras med för sent inbetalda belopp.

Ränta bör gottgöras skattskyldig endast å preliminär skatt, som vid avräkningen av sådan skatt mot slutlig skatt överskjuter sistnämnda skatt. Ränta bör alltså icke utgå å preliminär skatt, som efter jämkning återbetalas till den skattskyldige.

Har ränta utgått å för mycket erlagd preliminär skatt men höjes sedermera taxeringen eller debiteringen, bör detta icke medföra skyldighet för den skattskyldige att återbetala räntan. Sänkes taxeringen eller debiteringen, bör detta å andra sidan icke föranleda, att högre ränta utgår än den, som bestämts i samband med avräkningen av preliminär skatt mot slutlig skatt.

Ränta å för mycket erlagd preliminär skatt bör givetvis utgöra skattepliktig inkomst.

Slutligen framhöll jag, att debitering och återbetalning komme att medföra visst merarbete för de lokala skattemyndigheterna, respektive länsstyrelserna. Med hänsyn till den gräns, som föreslagits skola gälla beträffande inträdet av skyldigheten att gälda ränta, respektive av rätten att uppbära ränta, syntes emellertid icke behöva befaras att merarbetet skulle bli alltför betydande. Sveriges häradsskrivarförening hade ifrågasatt huruvida icke räntan å kvarstående skatt, för att underlätta debiteringsarbetet, borde uppbäras i särskild ordning. Då emellertid en särskild uppbörd av räntan å kvarstående skatt syntes medföra större merarbete och kostnader än som skulle uppstå om räntan uppbars i samband med den kvarstående skatten, fann jag mig icke böra förorda att räntan skulle uppbäras separat.

Ärendets behandling vid 1950 års riksdag. I flera motioner1 till 1950 års riksdag yrkades samma räntesats för såväl kvarstående skatt som för mycket erlagd preliminär skatt, därvid några motionärer ansågo räntesatsen böra fastställas till 2 V2 å högst 3 procent och andra motionärer föreslogo en räntesats å 4 procent. I ett par andra motioner förordades nedsättning av räntesatsen i fråga om kvarstående skatt från 6 till 4 procent.

Bevillningsutskottet (Betänkande nr 55) fann icke anledning till erinran mot departementschefens förslag, att den, som med eller utan avsikt utnyttjade en skattekredit genom att erlägga för låg preliminär skatt, skulle erlägga ränta å den kvarstående skatten och att i konsekvens härmed den, som medgåve det allmänna en skattekredit genom att erlägga för hög preliminär skatt, skulle erhålla ränta å den för mycket erlagda skatten. Däremot hade utskottet icke funnit utformningen av de föreslagna räntebestämmelserna tillfredsställande. Utskottet var därför icke berett att taga slutlig ställning till frågan om ränta å kvarstående skatt och å för 1

1 Se bevillningsutskottets bet. nr 55/1950 s. 15 o. ff.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 39

mycket erlagd preliminär skatt och fann fördenskull lämpligt, att uppbördssakkunniga under sin fortsatta utredning ytterligare övervägde nämnda fråga. Utskottet föreslog därför skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om ytterligare utredning av den berörda frågan.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

D. Uppbördssakkunnigas senare förslag.

De sakkunniga. De sakkunniga konstatera, att 1950 års riksdags beslut innebure ett godkännande i princip av att ränta under vissa förutsättningar borde utgå å kvarstående skatt och å överskjutande preliminär skatt, samt att den fråga, som det väl närmast vore avsett att de sakkunniga skulle överväga ytterligare, avsåge räntesatserna.

De sakkunniga anföra, att de i sitt föregående betänkande framhöllo, att storleken av räntan å kvarstående skatt på grund av de för många skattskyldiga föreliggande svårigheterna att under inkomståret beräkna den inkomst, varå slutlig skatt skulle utgå, borde bestämmas med utgångspunkt från att räntan skulle utgöra påföljd för utnyttjad skattekredit under ungefär ett år, d. v. s. från mars—april året efter inkomståret till tidpunkten för inbetalandet av den kvarstående skatten eller månaderna mars och maj året efter taxeringsåret. I anslutning härtill antöra de sakkunniga vidare:

Detta resonemang fördes från den utgångspunkten, att räntan endast borde drabba dem som underlåtit att begagna sig av den samtidigt öppnade möjligheten att reglera mellanhavandet med staten genom inbetalning av ytterligare preliminär skatt senast under april månad året efter inkomståret. Alla skulle sålunda vara berättigade till en räntefri skattekredit intill nämnda tidpunkt och endast vid ytterligare sådan kredit borde ränta uttagas.

De sakkunniga ha icke funnit anledning frångå sin ståndpunkt i detta avseende. Även om de skattskyldiga, vilka här komma i fråga, i realiteten åtnjutit en faktisk skattekredit under avsevärt längre tid, bör man på ovan angivna skäl bortse från tiden före april månad under året efter inkomståret. Räntan bör sålunda fastställas med utgångspunkt från en räntetermin om ca ett år.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra om hurusom från håll, varifrån förslaget om ränta å kvarstående skatt mottagits med kritik, gjorts gällande, att den skattskyldige icke gärna borde göras pliktig att erlägga ränta å belopp, vars storlek icke kunde beräknas förrän efter inkomstårets slut. Det må med anledning härav understrykas, att förslaget — såsom nyss framhållits — i själva verket innebär att ränteberäkningen börjar först då inkomstens storlek kan beräknas, d. v. s. efter deklarationens avgivande. Vidare har från samma håll gent emot förslaget invänts, att det vore obilligt ifrågasätta att den skattskyldige själv — genom anlitande av förenämnda tabeller eller genom förfrågan hos den lokala skattemyndigheten — skulle undersöka huruvida han under inkomståret erlagt till­

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

räckligt hög preliminär skatt. De sakkunniga kunna icke godtaga denna invändning. Det måste anses innefatta en normal åtgärd av omtanke, om man, då inkomstens storlek blir känd, snarast söker kontrollera huruvida skatten vid de tidigare inbetalningarna beräknats något så när riktigt eller huruvida för mycket eller för litet erlagts. Man måste också komma ihåg, att ränta överhuvud taget icke avses skola utgå, om den kvarstående skatten icke uppgår till en femtedel av den slutliga skatten. Av organisatoriska skäl är det ogörligt att låta lokal skattemyndighet eller taxeringsnämnd efter en förberedande granskning av deklarationsmaterialet utfärda förhandsbesked om den slutliga skattens storlek beträffande alla fall där ränta å kvarstående skatt kan komma i fråga.

Emot en räntesats av 6 procent har gjorts gällande, att denna skulle vara för hög. Emellertid måste därvid beaktas att räntesatsen bör vara så hög, att räntan överstiger den räntevinst, som den skattskyldige skulle kunnat tillgodogöra sig å det för litet erlagda skattebeloppet. Som ytterligare skäl för att räntesatsen icke bör vara för låg må åberopas, att en del av ränteutgiften återvinnes genom lägre skatt ett senare år, eftersom ju räntan avses skola vara avdragsgill vid taxering. I detta sammanhang må nämnas, att enligt de sakkunnigas förslag här nedan ränta skall beräknas allenast å det belopp, varmed den kvarstående skatten överstiger 500 kronor. Vid mindre skattebelopp blir därför den faktiska räntesatsen avsevärt lägre än 6 procent. Om sålunda den kvarstående skatten uppgår till resp. 1 000 kronor, 2 000 kronor eller 3 000 kronor, uttages ett räntebelopp om resp. 30 kronor, 90 kronor och 150 kronor, motsvarande en ränta om allenast 3 procent, resp. 4,5 och 5 procent.

Även om i och för sig en något lägre räntesats än 6 procent tidigare möjligen kunde ha motiverats, torde numera på grund av den allmänna räntestegringen någon sänkning icke böra ifrågakomma. De sakkunniga ha därför funnit sig böra vidhålla sitt tidigare förslag, att räntan å kvarstående skatt bör utgå med 6 procent, beräknad för en tid av ett år.

Enligt det tidigare förslaget skulle ränta utgå å kvarstående skatt, som överstiger 300 kronor och därjämte uppgår till minst en femtedel av den slutliga skatten. Enligt de sakkunnigas mening torde det emellertid med hänsyn till det ändrade konjunkturläget numera vara motiverat, att räntegränsen sättes till 500 kronor i stället för 300 kronor. Villkoret om att den kvarstående skatten skall uppgå till minst en femtedel av den slutliga skatten för att ränta skall komma i fråga, torde böra bibehållas.

I övrigt ha de i propositionen nr 244/1950 föreslagna bestämmelserna om ränta å kvarstående skatt oförändrade upptagits i föreliggande promemoria.

Enligt de sakkunnigas tidigare förslag skulle ränta å kvarstående skatt debiteras och uppbäras i samband med den kvarstående skatten. De sakkunniga framhöllo dock, att om det framdeles skulle visa sig att antalet räntepåföringar bleve ringa, man borde närmare överväga om räntan skulle uppbäras i särskild ordning. Rörande denna fråga anföra de sakkunniga nu:

Genom de sakkunnigas nu framlagda förslag, att ränta skall utgå först då den kvarstående skatten uppgår till minst 500 kronor, kommer antalet räntepåföringar att nedgå. Inom de sakkunniga ha representanter för de

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 41

lokala skattemyndigheterna med anledning därav ifrågasatt, att separat debitering och uppbörd av ränta å kvarstående skatt nu borde föreslås. Arbetet härmed — särskilt med hänsyn till att i varje enskilt fall skall beaktas att, bl. a., eventuell olycksfallsförsäkringsavgift icke skall inräknas i den slutliga skatten vid bedömande av om och med vilket belopp ränta skall utgå —- kan nämligen befaras förrycka arbetet med debitering av den slutliga skatten (frånsett fastighetsskatten) samt utfärdandet av debetsedlarna därå. Utan att vilja undervärdera de påpekade svårigheterna anse de sakkunniga sig likväl icke ha tillräckliga skäl att frångå den ståndpunkt beträffande sättet för arbetets utförande, som de sakkunniga förut intagit. Särskilt må framhållas, att en separat debitering och uppbörd skulle för därav berörda myndigheter medföra ökat arbete och ökade kostnader av avsevärt större omfattning än vid en gemensam debitering och uppbörd. Vidare skulle det säkerligen skapa olägenheter och irritation hos de skattskyldiga, om dessa skulle få att röra sig med ytterligare ett slags debetsedel.

Rörande ränta å överskjutande preliminär skatt anföra de sakkunniga:

Med hänsyn till den allmänna räntestegringen synes det motiverat, att räntan utgår med högre belopp än vad tidigare föreslagits. I och för sig skulle det därvid vara tillräckligt — med bibehållen relation till sparbankernas inlåningsränta och med en beräknad faktisk räntetid av ca 3/4 år — med en räntesats om 2 1/s procent. Av praktiska skäl synes man dock böra undvika brutna procenttal. De sakkunniga föreslå, att räntesatsen fastställes till 3 procent.

Vid restitution av skatt, då skattskyldig efter, bl. a., besvär över taxering eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd slutlig eller tillkommande skatt, äger den skattskyldige erhålla ränta å det restituerade beloppet efter 5 procent för år. Det skulle kunna ifrågasättas att samma räntesats borde gälla även vid återbetalning av överskjutande preliminär skatt. Emellertid bör härvid märkas, att vid restitution av slutlig eller tillkommande skatt räntan avses i viss mån skola innefatta, förutom ersättning för ränteförlust, jämväl ersättning för de kostnader och olägenheter i övrigt, som tillskyndats den skattskyldige genom den felaktiga taxeringen eller debiteringen. Någon anledning synes däremot icke föreligga att bereda den skattskyldige sådan ersättning i fråga om överskjutande preliminär skatt, i fråga om vilken rättelse utan större omgång kan erhållas genom jämkning. Vidare bör framhållas, att frivillig inbetalning kan ske av preliminär skatt och att en hög ränta å återbetald sådan skatt skulle kunna locka skattskyldig till inbetalning av omotiverat höga preliminärskattebelopp för att komma i åtnjutande av en bättre ränteavkastning än som eljest står till buds.

I överensstämmelse med vad ovan föreslagits beträffande räntan å den kvarstående skatten bör ränta å överskjutande preliminär skatt utgå allenast om den erlagda preliminära skatten med minst en femtedel överstiger motsvarande slutliga skatt, och endast i den mån det överskjutande beloppet överstiger 500 kronor. På samma sätt som i fråga om ränta å kvarstående skatt innebär detta, att den faktiska räntesatsen blir lägre än 3 procent, om det belopp, som skall återbetalas, är relativt lågt.

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Vad i övrigt i propositionen föreslagits angående ränta å överskjutande preliminär skatt synes böra tillämpas, om de sakkunnigas förevarande förslag genomföres. Ränteberäkningen synes böra ankomma, i stad med egen uppbördsförvaltning på kronokamreraren och i riket i övrigt på länsstyrelsen.

De sakkunniga föreslå, att bestämmelserna om ränta å kvarstående skatt och å för mycket erlagd preliminär skatt första gången skola tillämpas vid 1953 års taxering. De borde därför träda i kraft den 1 januari 1952, dock att de icke skulle gälla, såvitt anginge taxering för år 1952 eller tidigare år.

Såsom bilaga till den avgivna promemorian ha de sakkunniga fogat förslag till vissa ändringar av 34, 90 och 107 §§ uppbördsförordningen. Förslaget överensstämmer i huvudsak med lydelsen av nämnda paragrafer i det förslag till ändringar i uppbördsförordningen, som fogats vid den proposition, om vars avlåtande till riksdagen jag senare kommer att hemställa.

En av de sakkunniga, direktören P. Prydz, har i ärendet avgivit särskilt yttrande, vari han hävdar, att det borde åligga de lokala skattemyndigheterna att underrätta de skattskyldiga om det ytterligare skattebelopp som skall erläggas för att räntepåföring icke skall behöva ske. Vidare ifrågasätter Prydz om icke problemet kunde förenklas genom att bl. a. begränsa räntepåföringen till allenast skattskyldiga med preliminär B-skatt. Prydz anför bl. a.: I

I det föreliggande förslaget om särskild ränta i vissa fall å kvarstående skatt och å överskjutande preliminär skatt har majoriteten ansett, att det bör åligga de skattskyldiga själva att med hjälp av relativt enkla tabeller och på grundval av upprättad självdeklaration bedöma, huruvida den till beskattningsåret hänförliga slutliga skatten kommer att överstiga den preliminärt inbetalda.-------- —

Jag anser mig av rent principiella skäl böra uttala betänkligheter gentemot detta förslag, ty enligt min uppfattning kan det mycket starkt ifrågasättas, om det skall ankomma på de skattskyldiga själva att företaga beräkningar angående storleken av den ytterligare preliminära skatt, som skall i vissa fall inbetalas. Ett flertal omständigheter tala emot ett sådant förfaringssätt, och det kan i detta sammanhang anföras följande.

När källskattesystemet på sin tid infördes, motiverades detta bl. a. med att det nya uppbördsförfarandet skulle vara till stor fördel för de skattskyldiga. Otvivelaktigt är så fallet, men de fördelar, som det nya uppbördsförfarandet nu erbjuder, skulle i viss utsträckning förringas, om det nya systemet vore förenat med ett indirekt tvång för de skattskyldiga att vid deklarationstillfället själva beräkna sin slutliga skatt. Mycken förargelse och många felaktigheter torde med visshet bli följden av en sådan bestämmelse.

Tabeller för beräkning av den ungefärliga slutliga skatten skulle enligt betänkandet översändas till de skattskyldiga tillsammans med den preli-

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 43

minära debetsedeln. Detta innebär, att de skattskyldiga varje år skulle förutom debetsedel och vanlig skattetabell även erhålla särskild tabell för beräkning av slutlig skatt. Denna tendens till ansvällning av blanketternas antal synes icke särdeles tilltalande.

Det är i vårt land en allmänt utbredd kutym att erläggande av betalning föregås av en räkning eller en påminnelse till den betalningsskyldige. Detta är exempelvis förhållandet vid hyresbetalning, betalning av försäkringspremier, radiolicenser, bankräntor, debiterade skatter, lösen av växlar etc. Att beträffande källskatten avvika från en så vedertagen princip som denna kan synas betänkligt.------- - —

På grund av det anförda anser jag mycket tveksamt, huruvida det bör åläggas de skattskyldiga att själva beräkna sin skatt. Jag är fullt uppmärksam på, att det för skattemyndigheterna icke torde vara möjligt att med nuvarande organisation genomgå inlämnade deklarationer i så god tid, att en preliminär uppgift angående kvarstående skatt skulle kunna lämnas redan före den 15 april året efter beskattningsåret. Detta till trots kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke borde övervägas någon annan, enklare metod än den föreslagna för att avstyra de allvarligaste överdrifterna i vad avser utnyttjandet av räntefri skattekredit.

Motivet för de sakkunnigas förslag angående särskild ränta i vissa fall å kvarstående skatt har varit att i möjligaste mån undanröja den orättvisa, som man ansett ligga däri, att framför allt jordbrukare och rörelseidkare, som påföras Beskatt, i mycket hög grad kunnat utnyttja kvarskatten såsom en räntefri kredit från statens sida, under det att den preliminära skatten för löntagarnas vidkommande tvångsvis uttages med hela sitt belopp. Det är med andra ord kravet på rättvisa, som varit den bärande tanken bakom de sakkunnigas förslag, ett krav, vars berättigande säkerligen ingen vill bestrida. Å andra sidan äro de sakkunniga uppmärksamma på, att den rättvisa man söker uppnå, icke kan av praktiska skäl i full utsträckning förverkligas. Majoriteten föreslår nämligen, att ränta skall debiteras å kvarstående skatt endast i de fall, då den kvarstående skatten uppgår till minst 500 kr. och därjämte uppgår till minst en femtedel av den slutliga skatten. Man har sålunda här skönsmässigt dragit upp vissa gränser, inom vilka det ansetts nödvändigt att frångå rättviseprincipen. Den av majoriteten sålunda föreslagna gränsdragningen innebär å andra sidan ett tydligt medgivande, att det endast är överdrifterna, som man anser sig kunna stävja. Under sådana omständigheter kan det med skäl ifrågasättas, om icke problemet skulle kunna i hög grad förenklas genom att ytterligare något vidga de gränser, inom vilka den föreslagna räntedebiteringen skulle utebliva, och även begränsa frågan om räntedebitering till att endast gälla skattskyldiga med B-skatt. Härigenom skulle antalet fall, då räntedebitering kan bliva aktuell, ytterligare reduceras och möjligheter beredas skattemyndigheterna själva att troligen utan merkostnader lämna meddelanden i förekommande fall till de skattskyldiga om den ytterligare preliminära skatt, som måste inbetalas för att räntedebitering skall kunna undvikas.

En tänkbar utväg vore möjligtvis att förse självdeklarationen med en avskiljbar talong, varå upprepades de i deklarationen framräknade beloppen för inkomst att taxeras till statlig respektive kommunal inkomstskatt, summa behållen förmögenhet och summa under året betald preliminär skatt. Genom taxeringsmyndigheternas försorg skulle denna talong utan

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

större tidsutdräkt kunna avskiljas och vidarebefordras till de lokala skattemyndigheterna, som med ledning av de lämnade uppgifterna kunde sortera ut det relativt ringa antal fall, där räntepåföljd synes komma i fråga, och därom meddela berörda skattskyldiga med angivande av det ytterligare belopp, som torde inbetalas. De lokala skattemyndigheterna skulle genom ett sådant tillvägagångssätt undgå det otal förfrågningar, som med visshet kommer att till dem inflyta, om majoritetens förslag antages. Jag vill därför hålla för sannolikt, att den här antydda metoden kan väntas bliva fördelaktigare för de skattskyldiga utan att medföra en större arbetsbörda för de lokala skattemyndigheterna.

Remissyttrandena över uppbördssakkunnigas senare förslag. De sakkunnigas förslag har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet av de avgivna yttrandena. En dylik ståndpunkt har

intagits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands län, Landsorganisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt därjämte ett stort antal lokala skattemyndigheter.

Kammarrätten framhåller, att det vid bedömande av i vilken utsträckning de skattskyldiga hittills, avsiktligt eller oavsiktligt, begagnat sig av den till buds stående möjligheten till räntefri skattekredit, visserligen hade varit önskvärt, att hittills gjorda erfarenheter kunnat belysas med statistiskt material. Den brist, som i detta avseende alltjämt vidlådde förslaget, försvårade onekligen ett bedömande av i vilken mån en författningsändring kunde vara påkallad. Under erinran om att riksdagen i princip godkänt, att ränta under vissa förutsättningar borde utgå å kvarstående skatt och å överskjutande preliminär skatt, och då de föreslagna räntesatserna liksom den föreslagna gränsen för ränteplikt och räntegottgörelse syntes godtagbara, ansåge sig kammarrätten dock kunna lämna förslaget utan erinran.

Landsorganisationen, vilken som nyss nämnts tillstyrkt förslaget, ifrågasätter därutöver, om icke de föreslagna åtgärderna borde genomföras med snabbare verkan än de sakkunniga föreslagit. Fortfarande skulle incitament saknas att söka göra preliminärskatteinbetalningarna så stora redan under inkomstårets lopp, att någon kvarstående skatt icke uppstode. Denna B-skattebetalarnas möjlighet att erhålla ett räntefritt skatteuppskov utgjorde en orättvisa gentemot löntagarna med A-skatt, vilka inte på samma sätt själva kunde bestämma tidpunkten för sina skatteinbetalningar. Men speciellt under rådande ekonomiska förhållanden, då statsmakterna funnit det nödvändigt att genom olika skattepolitiska och andra åtgärder minska likviditeten inom näringslivet och dämpa inflationstendenserna, syntes det vara motiverat att med verkan redan under löpande inkomstår göra det angeläget för företag och enskilda att verkställa preliminärskattebetalningarna så tidigt som möjligt. Exempelvis genom den senaste tidens exportprisutveckling

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 45

måste åtskilliga företag komma att få sina vinster starkt ökade (medan andra vinster pressades ned). Företagen behövde emellertid i egenskap av B-skattebetalare i allmänhet betala preliminärskatt endast på grundval av 1950 års taxering, dvs. 1949 års inkomst. För den vinstökning som därefter inträffat kunde de fortfarande erhålla räntefri skattekredit intill april 1952, även om de sakkunnigas förslag skulle genomföras med omedelbar giltighet. I diskussionen om det föreliggande förslaget hade anförts, att det skulle vara oriktigt att debitera någon ränta på en skatteeftersläpning, som uppstode innan den skattskyldige genom upprättande av deklaration fått möjlighet att exakt beräkna sitt skattebelopp. Detta argument syntes inte hållbart. Det vore visserligen sant att en viss nackdel skulle kunna inträda för den, som inför risken av räntedebitering eventuellt föranletts att göra större preliminärskattebetalningar än nödigt, beroende på att han under inkomståret överskattat sin årsinkomst. Detta vore dock ingen värre olägenhet än att den accepterats för de icke ovanliga fall, där en löntagare nödgades betala preliminärskatt efter en hög skattesats under en del av året, trots att inkomstbortfall under annan del av året gjorde hans slutliga skatt betydligt mindre. Det kunde icke vara orimligt att även för deras del, som betalade B-skatt, acceptera smärre olägenheter i enskilda fall för att allmänt åstadkomma en riktigare preliminärskattebetalning. Efter att ha belyst den nuvarande bristen på jämlikhet i iskattebetalningen med vissa uppgifter om storleken av den kvarstående skatten på grund av 1950 års taxering anför Landsorganisationen vidare: Landsorganisationen vill därför framhålla önskvärdheten av en ordning, som bättre än den nuvarande ger anledning för även andra än löntagare med A-skatt att redan under inkomståret betala preliminärskatt av en storlek som ungefärligen motsvarar den slutliga skatten. I år har genom källskattetabellernas omräkning preliminärskattebetalningen vid A-skatt höjts med belopp som i allmänhet motsvarar en tiondel. Ofta kommer detta att medföra, att preliminärskatten ännu mer än som ibland redan varit fallet kommer att överstiga den slutliga skatten. Det synes utgöra en enkel akt av rättvisa och billighet att åtgärder av motsvarande slag verkställes även för övriga skattebetalares del, trots att man härvid — liksom vid A-skattebetalning enligt de skärpta källskattetabellerna — i vissa fall kan åsamka vederbörande någon olägenhet genom likviditetsmimskning och ränteförlust. Fn sådan åtgärd vore att låta beräkningen av 6 procents ränta på ev. kvarskatt på 1951 års inkomst gälla tiden från mitten av 1951 till beloppets inbetalning. En annan väg vore att liksom för löntagarna generellt och utan individuell prövning höja preliminärskattebeloppen, i så fall lämpligen med ett visst procenttal, som med hänsyn till ovan anförda erfarenheter snarast borde vara högre än som motsvarar källskattetabellernas omräkning. Detta vore desto rimligare som man redan vet att avsevärda inkomstökningar sedan 1949 ägt rum åtminstone för jordbrukare, skogsägare och företagare inom exportindustrien. I den mån en dylik åtgärd skulle hota att ge ett obilligt resultat för skattskyldig med stillastående eller sänkt inkomst sedan 1949, har han ju alltid möjligheten att erhålla jämkning genom preliminärdeklaration.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Landsorganisationen har med detta velat understryka angelägenheten av att den köpkraftsindragning och likviditetsåtstramning, som f. n. genomföres, utformas på ett sätt som i största möjliga grad säkrar jämlikhet och rättvisa samhällsgrupperna emellan. I den mån vissa grupper undgår att bära sin andel, måste andra bära så mycket mer. Om skatteuppbörden från B-skattebetalarna fortfarande får vara flera hundra miljoner kronor för låg, måste motsvarande belopp tydligen tas in genom ett så mycket större statligt skatteuttag på andra punkter. Den omständigheten att den slutliga skatten senare ändå kommer att utdebiteras till fullo är i detta sammanhang och i den för dagen föreliggande situationen av underordnad betydelse, eftersom det samhällsekonomiska balansproblemet måste lösas utifrån de för dagen föreliggande förutsättningarna och med medel som kan fungera effektivt på kort sikt. Landsorganisationen får således förorda, att åtgärder i ovan framhållet syfte, i mån av tekniskt administrativa möjligheter därtill, vidtages så snabbt, att de kan bli effektiva redan under 1951.

Direktionen för uppbördsverken i Stockholm åberopar som eget yttrande

ett av direktionens kanslichef avgivet tjänsteutlåtande vari förslaget, med hänsyn till såväl kraven på allmänheten som merbelastningen och kostnaden för uppbördsverket, icke tillstyrkes i dess förevarande skick. Om räntegränsen höjdes till 1 000 kronor, syntes emellertid förslaget kunna godtagas ur uppbördsforvaltningens synpunkter. Sveriges lantbruksförbund framför vissa allmänna betänkligheter mot förslaget, dock utan att avstyrka detsamma.

Förslaget av styrkes — i likhet med vad som skedde beträffande de

sakkunnigas tidigare förslag — av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Västerbottens län, t. f. uppbördsdirektören i Stockholm och Föreningen Sveriges kronokamrerare. Förslaget avstyrkes vidare av Sveriges häradsskrivarförening och av några lokala skattemyndigheter.

överståthållarämbetet åberopar vad ämbetet anfört över de sakkunnigas tidigare förslag samt anför: Vad de sakkunniga i förevarande förslag anfört ger ämbetet icke anledning till annat ståndpunktstagande. Trots den vidgade gränsen för räntefrihet finner ämbetet starkare invändningar kunna resas mot förevarande förslag än mot det tidigare. I fjolårets förslag framlades nämligen samtidigt med ränteförslaget förslag om löneavdrag å inkomst av korttidsanställningar, bisysslor och tillfälligt arbete. Ett genomförande av detta förslag — även om det skett i den något begränsade omfattning ämbetet tillstyrkte — skulle ha inneburit en sådan effektivisering av källskattesystemet att löntagarna praktiskt taget icke berörts av den då ifrågasatta straffräntan. Förhållandet härvidlag blir emellertid ett annat om — såsom nu ifrågasättes - bestämmelser om straffränta skulle införas utan avvaktan på de förslag till ett med den sammanlagda löneinkomsten mera överensstämmande källskatteuttag som uppbördssakkunniga komma att framlägga. överståthållarämbetet, som i första hand avstyrker förslaget i dess helhet, vill i andra hand föreslå, att med införandet av ränteföreskrifter får anstå, till dess på uppbördssakkunnigas kommande utredning om ef-

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 47

fektivisering av källskattesystemet grundade förslag kunna föreläggas riksdagen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län åberopar vad länsstyrelsen i sitt tidigare yttrande anfört ävensom innehållet i Prydz’ reservation samt anför:

Grunden för utredningen är strävan att förmå de skattskyldiga att inbetala preliminär skatt, som bättre överensstämmer med den slutliga skatten. Därvid måste det först och främst vara av vikt att komma till rätta med de värsta skatteskolkarna, d. v. s. de som mer eller mindre medvetet utnyttja skattekrediten genom att inbetala för låg preliminär skatt. Detta blir huvudsakligen vissa rörelseidkare. Äkta makar, exempelvis, vilka båda ha löneinkomst, råka på grund av skattetabellernas ofullkomlighet praktiskt taget alltid ut för betydande kvarstående skatter. Att påföra dessa ränta kan icke vara rättvist. Flertalet av svenska folket, även i de så kallade bildade eller skrivvana kretsarna, har icke lärt sig det nuvarande skattesystemet och kommer icke heller att lära sig detsamma så fullständigt att det självt kan beräkna sina skatter. Även i många andra fall måste fördenskull räntepåföring enligt de föreslagna bestämmelserna te sig väl hårt för att icke säga obilligt. Samtliga skatteskolkare böra emellertid vara medvetna om att vissa påföljder kunna förekomma och för de värsta skolkarna böra också dessa påföljder inträda.

Länsstyrelsen ifrågasätter därför, om icke problemet skulle kunna i hög grad förenklas bl. a. genom att man ytterligare något vidgade de gränser, inom vilka den föreslagna räntedebiteringen skulle utebliva. Länsstyrelsen föreslår, att -— i stället för räntepåföring enligt de sakkunnigas förslag — de lokala skattemyndigheterna skulle erhålla befogenhet att kontrollera de preliminära och slutliga skatterna samt vid alltför stor differens förelägga de skattskyldiga att inom viss kortare tid inbetala felande belopp vid påföljd av räntepåföring. Kontrollen skulle kunna påbörjas redan i juli eller augusti månad och vara avslutad i september eller senast oktober månad. Med detta system skulle många av de problem försvinna, som måste lösas i samband med de sakkunnigas förslag. Då föreläggandena med ränta såsom tvångsmedel kunde väntas förekomma mot endast ett mindre antal skattskyldiga med kvarstående skatt, funnes icke heller längre anledning att medgiva ränta å överskjutande preliminär skatt.

Sveriges häradsskrivarförening framhåller, att det nuvarande skattesystemet ännu icke trängt in i det allmänna medvetandet. Särskilt i fråga om möjligheterna att reglera den förskottsvis inbetalda skatten vore okunnigheten påfallande stor och detta gällde icke minst skattskyldiga med preliminär B-skatt. En upplysnings- och propagandaverksamhet skulle härvidlag säkerligen i hög grad bidraga till att nedbringa de kvarstående skatterna. I än högre grad kommc de sakkunnigas i annat sammanhang framlagda förslag till effektivisering av källskattesystemet att vara betydelsefulla i detta avseende. Man borde därför kunna räkna med, att de kvarstående skatterna om några år skulle nedgå väsentligt. Under sådana för­

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

hållanden syntes det föreningen riktigast att hela räntefrågan finge anstå tills större erfarenhet vunnits om effekten av ovannämnda åtgärder. Att bygga ut det redan förut synnerligen invecklade skattesystemet med ytterligare detaljer, som skulle komma att medföra avsevärt merarbete för myndigheterna och skapa ytterligare irritation hos en redan förut i detta avseende överkänslig allmänhet, kunde föreningen för sin del icke finna rationellt. I sitt första betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet hade de sakkunniga förklarat motivet för uttagande av ränta å kvarstående skatt vara »att förmå skattskyldiga, som icke erlägga preliminär skatt genom löneavdrag, att medverka till ett bättre uppbördsresultat». Detta vore alltså det primära och väsentliga skälet för ifrågavarande ränta. Härtill anslöte sig ett rättvisekrav, att de som hade möjlighet att utnyttja en skattekredit icke borde vara bättre ställda än övriga skattskyldiga. Såsom de sakkunnigas förslag numera utformats, hade detta rättvisekrav emellertid endast teoretiskt intresse, då flertalet »kvarskattebetalare» icke komme att påföras någon ränta.

Föreningen berör därefter frågan om ränta å för mycket erlagd preliminär skatt samt anför härom:

Förslaget om ränta å kvarstående skatt har dragit med sig krav även på ränta å för mycket inbetald preliminär skatt. Man har ansett rättvist, att om den, som utnyttjar skattekredit får betala ränta, skall även den, som lämnar sådan kredit, gottgöras ränta. Resonemanget kan förefalla logiskt och riktigt men är icke desto mindre enligt föreningens uppfattning felaktigt.

»Kvarskatteräntan» har enligt de sakkunnigas motivering icke karaktär av ränta utan skall utgöra en »påföljdsavgift» på grund av försummelse från vissa skattskyldigas sida. Den får på grund härav ungefär samma karaktär som indrivningsavgiften vid försummad skattebetalning och borde lämpligen haft annan benämning än »ränta». Konsekvensen av det ovan åberopade resonemanget har blivit, att eftersom den, som försummar sin skattebetalning måste erlägga indrivningsavgift, bör den, som betalar sin skatt i rätt tid, erhålla en gottgörelse i någon form. Detta kan ju knappast vara riktigt. Icke heller kan föreningen finna räntan motiverad ur rättvisesynpunkt, då flertalet av dem, som erlagt för mycket preliminärskatt, skulle komma att undantagas från den ifrågasatta gottgörelsen. Härtill kommer ytterligare det skälet, att enligt nu gällande bestämmelser varje skattskyldig äger möjlighet — såväl under inkomståret som fram till den 1 april året därefter —- att jämknings vägen återbekomma, vad han kan hava erlagt för mycket i preliminärskatt. Det är alltså den skattskyldige, som avgör om staten skall erhålla skattekredit eller ej. Föreningen kan sålunda icke finna bärande motiv för införandet av ränta i föreslagen form å för mycket inbetald preliminärskatt.

Fn annan metod för lösning av frågan än den av de sakkunniga föreslagna förordas av Sveriges industriförbund. Förbundet framhåller — liksom i sitt yttrande över uppbördssakkunnigas tidigare förslag

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 49

— att det icke blott ur det allmännas utan även ur företagsekonomisk synpunkt vore en angelägenhet av största vikt, att företagen icke häftade för eftersläpande skatter, belöpande på tidigare intjänade vinster, och att därför de kvarstående skatterna borde i största möjliga utsträckning nedbringas. Förbundet framhåller vidare, att frågan gällde — förutom lämpligheten och skäligheten av förslaget, att de skattskyldiga själva skulle uträkna sin skatt ■— huruvida statsmakterna utan avseende å därmed förenad ytterligare belastning å den statliga förvaltningsapparaten ansåge sig böra i den utsträckning de sakkunniga föreslagit tillgodose rättviseprincipen även i vad anginge tidpunkten för skattens erläggande eller åtnöjas med att rätta påtagliga missförhållanden i detta hänseende. I förbundets tidigare yttrande hade givits uttryck åt den uppfattningen, att en rättelse av dylika missförhållanden vore tillfyllest. Förbundet hade nämligen ansett och ansåge alltjämt, att varje icke oundgängligen nödvändig ytterligare belastning å den statliga förvaltningsapparaten borde undvikas. Av motiveringen till det föreliggande förslaget framginge, att det av praktiska skäl icke vore möjligt att tillämpa en konsekvent rättviseprincip. Det allmänna nödgades avstå från ränta å skattebelopp, understigande 500 kronor. Kravet på ränta vid restitution av för mycket erlagd preliminär skatt hade aktualiserats genom de sakkunnigas förslag om skyldighet att erlägga ränta på kvarstående skatt och syntes icke med tillnärmelsevis samma styrka kunna göras gällande, om en annan anordning än räntepåföring träffades för rättelse av de påtalade missförhållandena beträffande skatteinbetalningen. En dylik anordning måste dock utformas så, att myndigheternas arbetsbelastning, trots att uträknandet av skatten ombesörjdes av dessa och icke av de skattskyldiga själva, icke bleve större utan om möjligt mindre än enligt de sakkunnigas förslag. I sådant avseende borde bemärkas, att de talrika förfrågningar från de skattskyldiga hos de lokala skattemyndigheterna angående eventuell skyldighet att erlägga ytterligare preliminär skatt för undvikande av räntepåföring, som vid tillämpning av de sakkunnigas förslag måste befaras, skulle medföra en betydande ökning i arbetsbelastningen för dessa. Det kunde befaras, att denna arbetsbelastning understundom skulle bli så betungande, att de skattskyldiga icke bleve i tillfälle erhålla de upplysningar, de med fog kunde anses berättigade till. Förslaget föranledde således betydande merarbete och kostnader för det allmänna, utan att rättviseprincipen likväl bleve nöjaktigt tillgodosedd. Det borde emellertid enligt förbundets mening vara möjligt att komma tillrätta med förefintliga missbruk genom mera summariska och mindre arbetskrävande åtgärder än dem, som föreslagits av de sakkunniga. Förbundet anför härom vidare:

De sakkunniga anföra, att det av organisatoriska skäl är ogörligt att låta lokal skattemyndighet eller taxeringsnämnd efter cn förberedande granskning av dcklarationsmaterialet utfärda förhandsbesked om den slutliga 4

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 203.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

skattens storlek beträffande alla de fall, där ränta på kvarstående skatt enligt deras förslag kan komma i fråga. Vi ifrågasätta icke riktigheten av detta uttalande men vilja dock framhålla, att förhållandena torde vara avsevärt växlande å olika orter och inom olika taxeringsdistrikt. Att inom taxeringsnämnden — såsom nedan närmare utvecklas eventuellt av särskilt förordnad granskningsman —- verkställa allenast en sådan förberedande granskning, som skulle erfordras för tillämpning av mindre stela lagbundna regler än de av de sakkunniga föreslagna, borde dock vara möjligt utan att övriga å nämnden ankommande uppgifter eftersättas. En avsevärd förbättring av skatteinbetalningen skulle vinnas, om i granskningsmannens instruktion föreskreves, att denna hade att å särskild längd — med angivande av i deklarationen uppgiven inkomst, förmögenhet och erlagd preliminär skatt — införa skattskyldighet i allenast sådana fall, då den slutliga skatten med betydande belopp, icke understigande exempelvis 500 eller 1 000 kronor, överstiger den preliminära. Någon ovillkorlig skyldighet för granskningsmannen att kräva inbetalning så snart den resterande skatten uppgår till det angivna minimibeloppet förutsättes således icke. Om den kvarstående skatten procentuellt utgör allenast en ringa del av den slutliga, bör tvärtom något krav på ytterligare inbetalning av preliminär skatt icke verkställas och krav bör över huvud taget ske med urskiljning, så att allenast påtagliga missförhållanden rättas. Det ligger i sakens natur, att fullgörandet av en i sådant syfte utfärdad schematisk bestämmelse icke skulle bliva så betungande för granskningsmannen som de av de sakkunniga föreslagna preciserade reglerna.

Vi äro väl medvetna om, att den i viss mån diskretionära prövning, som således av oss ifrågasättes, icke överensstämmer med inom statsförvaltningen vedertagna principer. Man synes i allmänhet — och med rätta — eftersträva att i största möjliga utsträckning reglera förvaltningsmyndigheternas handlande genom strikta lagbundna regler, vilka icke tillåta förrättningsmannen att efter eget omdöme lämpa efter lägligheten. Detta är utmärkande även för de ifrågavarande av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna rörande grunderna för ränteberäkningen. Om emellertid tilllämpningen av sådana i och för sig önskvärda beräkningsgrunder skulle bliva allt för betungande för myndigheterna, men syftet med de ifrågavarande bestämmelserna, såsom förhållandet är i detta fall, utan åsidosättande av skäliga krav på rättssäkerhet från de skattskyldigas sida kan vinnas genom regler, vilkas tillämpning kräver mindre arbete, bör en sådan möjlighet att underlätta och förbilliga det statliga förvaltningsarbetet enligt vår mening utnyttjas, även om granskningen icke å alla orter skulle ske fullständigt enhetligt. Vi vilja understryka, att den enda grunden för en reform å ifrågavarande område bör vara att möjliggöra rättelse av påtagliga missförhållanden beträffande tidpunkten för skattens erläggande, samt att effekten, såvitt angår dessa missförhållanden, i huvudsak skulle bli densamma genom den av oss ifrågasatta anordningen.

Då även enligt vår mening varje ökning av de taxeringsnämndsordförandena åliggande arbetsuppgifterna är ägnad att föranleda betänkligheter, torde någon ovillkorlig skyldighet att verkställa den ifrågavarande granskningen icke böra åläggas dem. Taxeringsnämndsordförande, som icke anser sig medhinna granskningen och utfärdandet av föreläggandena, bör efter ansökan hos länsstyrelsen kunna befrias från denna skyldighet, i samband varmed länsstyrelsen förordnar särskild granskningsman för

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 51

distriktet. Sådant förordnande bör jämväl kunna meddelas utan framställning. Till granskningsman bör kunna förordnas såväl kronoombudet eller annan ledamot av nämnden soin annan därtill lämpad person, exempelvis tjänsteman hos länsstyrelse eller lokal skattemyndighet.

Sedan de ovan angivna längderna blivit färdigställda, böra de överlämnas till den lokala skattemyndigheten, som beräknar det belopp, varmed preliminär skatt ytterligare bör inbetalas. Frågan, huruvida räntepåföring är en lämplig påföljd för underlåten betalning av sålunda debiterat belopp, synes, med hänsyn till att det föreliggande förslaget jämväl avser räntegottgörelse å för mycket inbetald preliminär skatt, av skäl vi ovan anfört, böra bedömas från andra utgångspunkter, än då vi avgåvo vårt tidigare yttrande. I det läge frågan numera kommit tala enligt vår mening övervägande skäl för, att räntepåföring icke verkställes och att i enlighet härmed räntegottgörelse å för mycket erlagd preliminär skatt ej heller ifrågakommer. I stället bör den skattskyldige av den lokala skattemyndigheten tillställas tilläggsdebetsedel å preliminär skatt, förfallande till betalning efter viss icke för knappt tillmätt tid från det debetsedeln tillställts honom, vid äventyr att det preliminära skattebeloppet liksom annan på förfallodagen icke erlagd debiterad preliminär skatt restföres och göres till föremål för indrivning. — -— -—

Beträffande det merarbete, som enligt den av oss ifrågasatta anordningen skulle åläggas de lokala skattemyndigheterna med uträkningen och debiteringen av ytterligare preliminär skatt, synes det kunna tagas för visst, att detta icke kommer att bli så betungande som besvarandet av de talrika förfrågningar från de skattskyldiga, vilka måste bli en följd av de sakkunnigas förslag.

Förbundet anför ytterligare, alt om taxeringsorganisationen mot förmodan skulle vara så till bristningsgränsen belastad, att det icke vore möjligt att uppbringa personal ens för den av förbundet föreslagna summariska granskningen, syntes det i Prydz’ yttrande framförda förslaget att förse självdeklarationen med en avskiljbar talong, varå upprepades de i deklarationen framräknade beloppen för inkomst, behållen förmögenhet och under året betald preliminär skatt, böra tagas under allvarligt övervägande. Genom taxeringsmyndigheternas försorg skulle denna talong utan större tidsutdräkt kunna avskiljas och vidarebefordras till de lokala skattemyndigheterna, som med ledning av de lämnade uppgifterna skulle sortera ut det relativt ringa antal fall, då utfärdande av tilläggsdebetsedel å preliminär skatt kunde komma i fråga. Detta förslag vore emellertid behäftat med den olägenheten, att samtliga deklarationspliktiga bleve skyldiga att skriva ut ytterligare uppgifter, innefattande jämväl upplysningar för den skattskyldiges identifiering, vilka allenast för en ytterst ringa del av de uppgiftspliktiga skulle få någon betydelse. Härtill komme kostnaderna för talongerna.

Förbundet hemställer sålunda, alt de sakkunnigas förslag icke måtte föranleda annan åtgärd än alt skattskyldiga, vilka enligt avlämnad självdeklaration hade att erlägga slutlig skatt, som med betydande belopp, icke un­

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

derstigande exempelvis 500 eller 1 000 kronor, överstege den erlagda preliminära skatten, skulle kunna efter inom taxeringsnämnden verkställd summarisk granskning av deklarationsmaterialet tillställas tilläggsdebetsedel å preliminär skatt. Förbundet framhåller, att hinder icke syntes möta att tillämpa den sålunda ifrågasatta anordningen redan i samband med 1952 års taxering.

Sveriges grossistförbund åberopar som eget yttrande i ärendet vad industriförbundet anfört.

Det av hr Prydz föreslagna tillvägagångssättet har berörts i några yttranden. Kronokamreraren i Eskilstuna tillstyrker förslaget, medan ett tiotal häradsskrivare förklara detsamma ogenomförbart i praktiken. För­

eningen Skaraborgs läns häradsskrivare anför:

Den ifrågasatta räntepåföringen för kvarstående skatt torde komma att drabba ett relativt ringa antal skattskyldiga. För dessa skattskyldiga, vilka som regel torde vara att söka bland yrkeskategorierna större rörelseidkare och lantbrukare, torde det ej behöva möta större svårighet att med tillhjälp av en enkel tabell göra en approximativ skatteberäkning. Denna uppfattning bekräftas jämväl av erfarenheter från det nuvarande uppbördsutfallet. För flertalet skattskyldiga, som påförts kvarstående skatt med högre belopp, torde nämligen nämnda skattepåföring ej komma överraskande utan betraktas såsom en skuld, med vilken den skattskyldige själv räknat och är införstådd. Ej heller torde vad reservanten anfört i fråga om preciserat krav eller påminnelse från statsverkets sida gentemot skattskyldiga, som förväntas komma att påföras kvarstående skatt, kunna tillmätas större betydelse i denna fråga, då en av källskattesystemets viktigaste grundförutsättningar — för uppnående av ett tillfredsställande uppbördsresultat såväl från statsverkets som de skattskyldigas synpunkt —just är medverkan från de skattskyldigas sida. Det torde ej heller råda någon tvekan om, att en av huvudanledningarna till det för närvarande mindre goda uppbördsutfallet har sin grund i dylik bristande medverkan. I fråga om det framförda förslaget till visst skriftväxlingsförfarande mellan taxeringsmyndigheter, lokala skattemyndigheter och de skattskyldiga kan styrelsen vidare endast konstatera, att förslaget med nuvarande taxerings- och uppbördsorganisation ej är genomförbart. Slutligen torde det ej vara motiverat att inskränka räntepåföringen till enbart B-skattebetalare, då avsevärda restskattebelopp jämväl påföras A-skattebetalare för sidoinkomster m. m.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att den föreslagna anordningen med en avskiljbar talong till deklarationsblanketten icke syntes utgöra en framkomlig väg. Icke heller borde räntepåföring för kvarstående skatt ske endast ifråga om skattskyldiga med preliminär B-skatt, enär vissa skattskyldiga med A-skatt kunde skaffa sig avsevärda skattekrediter, exempelvis vid utbetalning av ackordsöverskott.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner däremot tanken, att endast skattskyldiga med preliminär B-skatt skulle påföras ränta, värd beaktande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 53

Enligt de sakkunnigas förslag avises ränta icke skola utgå å tillkommande skatt. Enligt riksräkenskapsverkets mening bör emellertid ränta uttagas jämväl å sådan skatt, om förutsättningar härför i övrigt föreligga. T. f. uppbördsdirektören i Stockholm erinrar om att utskylder, debiterade på grund av taxering senast den 10 oktober, voro att anse såsom slutlig skatt medan samma utskylder debiterade på grund av taxering efter den 10 oktober betecknades såsom tillkommande skatt. För ränteberäkningen vore det därför av ytterligt stor betydelse, om prövningsnämnden fattade beslut före eller efter den 10 oktober. Bestämmelsen vore såtillvida olycklig, att den kunde giva anledning till spekulationer från de skattskyldigas sida i syfte att ernå befrielse från räntepåföring.

Annan tidsfrist för inbetalning av ytterligare preliminär skatt än den föreslagna förordas av häradsskrivaren i Örebro fögderi. Enligt dennes mening vore det rimligt att skattskyldiga, som i taxeringsnämnden fått sin taxering höjd, lämnades tillfälle att i form av preliminär skatt få inbetala den förhöjning av skatten, som bleve en följd av taxeringsnämndens beslut. Han yttrar härom:

Meddelandena om taxeringsnämndens avvikelser torde emellertid i regel ej nå de skattskyldiga tidigare än under juni månad. Tillfälle att använda den möjlighet, som torde komma att beredas de skattskyldiga att reglera skattemellanhavandet före den 15 april, står sålunda icke längre till buds. Det har framhållits att svårighet torde föreligga att framskjuta tidpunkten för fyllnadsinbetalning till senare datum med hänsyn till att beloppet av preliminär skatt skall vara infört i debiteringslängderna före den 30 juni efter inkomståret, då dessa längder författningsenligt skola avlämnas till de lokala skattemyndigheterna. En möjlighet synes dock enligt mitt förmenande vara att uppskjuta dagen för avlämnandet av debiteringslängderna till de lokala skattemyndigheterna till exempelvis den 1 augusti, vilket torde kunna ske utan olägenhet. De skattskyldiga, som fått vidkännas förhöjda taxeringar kunna då beredas möjlighet att verkställa fyllnadsinbetalning å den preliminära skatten ända fram till förslagsvis den 10 juli.

Rörande den föreslagna gränsen för räntepliktens inträde ha delade meningar uttalats. De sakkunnigas förslag tillstyrkes eller läm­

nas utan erinran av kammarrätten, statskontoret, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kalmar och Blekinge län samt av åtskilliga lokala

skattemyndigheter, medan i andra yttranden göres gällande att gränsen borde sättas i relation allenast till storleken av den kvarstående skatten eller att andra gränser borde fastställas än vad de sakkunniga föreslagit.

Riksräkenskapsverket vidhåller sålunda, vad ämbetsverket i sitt yttrande över de sakkunnigas tidigare förslag anfört därom, att det icke vore tillräckligt motiverat att medge en räntefri felmarginal på 1/5 av den slutliga skattens belopp. En från praktisk synpunkt önskvärd begränsning av antalet räntefall kunde i stället uppnås genom att höja den absoluta ränte-

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

gränsen till 1.000 kronor. Samma yrkande frainföres även av länsstyrelsen

i Älvsborgs län och häradsskrivaren i Nora fögderi. Länsstyrelsen i Örebro län. kronokamreraren i Örebro och häradsskri-

varen i Örebro fögderi föreslå, att räntegränsen sättes till 500 kronor utan särskilda förbehåll i övrigt beträffande förhållandet mellan den slutliga och den kvarstående skatten. Den sistnämnde anför härom:

Villkoret om att den kvarstående skatten skall uppgå till minst en femtedel av den slutliga skatten för att ränta skall komma i fråga, ger dock även för framtiden stora möjligheter till obehörig skattekredit med belopp, som öka i förhållande till den slutliga skattens storlek. Härigenom förtages bestämmelsen en stor del av den verkan, som man åsyftar att uppnå genom införandet av den s. k. straffräntan. För att belysa mitt påstående får jag nämna att slutlig skatt å 100.000, 200.000 och 300.000 kronor — belopp av denna storleksordning torde vara vanliga — ge möjlighet till skattekredit upp till respektive 20.000, 40.000 och 60.000 kronor. Det framstår ur rättvisesynpunkt för mig som otillfredsställande att belopp av denna storlek skola undgå räntebeläggning, när ett rigoröst förfaringssätt tilllämpas ifråga om skattskyldiga, som uppnå i förhållande härtill låga kvarskattebelopp.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför:

Det är naturligtvis tänkbart, att skattskyldiga, som beräkna att kvarstående skatt kommer att påföras dem med mera än en femtedel av den slutliga skatten, för att undgå straffränta inbetala ytterligare så mycket preliminärskatt att den kvarstående skatten något understiger en femtedel av den slutliga. Fall kunna alltså förekomma, då skattskyldiga med höga skatter genom att under respittiden inbetala ytterligare preliminärskatt med jämförelsevis ringa belopp kunna undgå straffavgift och ändå förskaffa sig räntefri skattekredit med betydande belopp. Det kan till och med bli vanligt, att de som ha anledning att räkna med att straffavgift kommer att påföras dem, verkställa tilläggsinbetalning med endast det belopp som erfordras för att den kvarstående skatten skall något understiga en femtedel av den slutliga. Möjligheten till eftersläpning med ej fullt en femtedel skulle således kunna komma att betraktas som fullt legaliserad. Straffavgiften torde därför beträffande många av de skattebetalare man främst vill påverka med denna endast få den effekten att den kvarstående skatten nedbringas till något under en femtedel av den slutliga.

Ej heller torde för rätten till räntegottgörelse kravet på att den överskjutande preliminärskatten skall uppgå till minst en femtedel av den slutliga skatten kunna anses helt tillfredsställande. En skattskyldig, vars överskjutande skatt beräknas komma att uppgå till icke fullt en femtedel av den slutliga skatten, kan i regel icke utan vidare påräkna restitution enligt 53 § 2 mom. uppbördsförordningen. Ej heller skulle han enligt förslaget kunna få ränta på den överskjutande preliminärskatten. Men om han under respittiden betalar in ytterligare preliminärskatt — kanske erfordras endast ett obetydligt belopp i utfyllnad för att den överskjutande skatten skall uppgå till en femtedel av den slutliga — blir han berättigad till ränta. Den preliminära skatten bör ju i möjligaste mån beräknas så, att den överensstämmer med den slutliga skatten. Detta får väl anses syfta

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 55

icke endast till undvikande av kvarstående skatt utan även till undvikande av alltför stor överskjutande preliminärskatt. Om det alltså redan är klart, att en skattskyldig kommer att få överskjutande preliminärskatt, förefaller det föga rimligt, att han på grund av räntebestämmelsernas utformning skall föranledas betala ännu mera preliminärskatt. Rätten till restitution jämlikt 53 § 2 mom. uppbördsförordningen är för sådana fall beroende av att särskilda omständigheter anses föreligga och kan för den skattskyldige te sig oviss, varför han i avvaktan på beslut härom — den lokala skattemyndigheten kanske till och med finner det nödvändigt att samråda med vederbörande taxeringsnämnd före beslut angående begärd restitution —• inbetalar ytterligare så mycket preliminärskatt, att han kan anse sig åtminstone ha utsikt till räntegottgörelse.

Med hänsyn till sådana konsekvenser synes det önskvärt att möjligheterna till annan avgränsning av skyldigheten att erlägga särskild avgift eller ränta respektive rätten att erhålla räntegottgörelse såvitt angår den kvarstående eller överskjutande skattens relation till den slutliga skatten tages under övervägande.

Överståthållarämbetet tillstyrker den föreslagna gränsen om 1/5 av den slutliga skatten men förordar en höjning av den fasta räntegränsen till 1.000 kronor. Samma förslag framföres av bl. a. direktionen för uppbörds-

verken i Stockholm och t. f. uppbördsdirektören i samma stad. Den senare

anför härom:

Det vore önskvärt att därigenom även minska den lokala skattemyndighetens bestyr med detta arbete. Omfattningen av antalet räntepåföringar är vansklig att beräkna, enär antalet poster kvarstående skatt av olika anledningar bör nedgå. I en större svensk stad har det med ledning av nu förefintliga debiteringar beräknats, att 3,82 % av totala antalet skattskyldiga skulle ha påförts ränta å kvarstående skatt, om de nu föreslagna bestämmelserna varit gällande. Beräknas procenten till 3, kan antalet sådana räntepåföringar i Stockholm uppgå till omkring 15.000 st. Härtill skall läggas det antal, som uppkommer genom att för mycket preliminärskatt inbetalats. Av de 15.000 torde en jämförelsevis stor procent, kanske 10 %, anse sig ha anledning att hemställa hos överståthållarämbetet om befrielse från ränta. I övrigt kommer ränteberäkningen att ingripa och verka tyngande på arbetet i allehanda sammanhang. Det vore därför lämpligt att genom höjning av förutnämnda belopp till 1.000 kronor låta räntepåföring ske endast vid de mera markanta fallen. Därmed skulle också ett irriterande osäkerhetsmoment försvinna för huvuddelen av de skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar en räntegräns om 1/4 av den slutliga skatten och minst 1.000 kr. Sistnämnda förslag framföres också

av häradsskrivaren i Kalmar södra fögderi, som samtidigt tillstyrker en

höjning av den relativa gränsen till 1/3 av den slutliga skatten.

Häradsskrivaren i Gripsholms fögderi förordar sänkning av den fasta räntegränsen till 400 kr. Länsstyrelsen i Västernorrlands län samt häradsskrivarna i Sundsvalls och Ljunga fögderier förorda bibehållande av det

tidigare förslaget om eu räntegräns av 300 kr.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Den av de sakkunniga föreslagna räntesatsen å kvarstående skatt om 6 procent tillstyrkes i flertalet yttranden. Annan mening

framföres av allenast riksräkenskapsverket, länsstyrelsen i Kopparbergs

län och häradsskrivaren i Högsby fögderi, av vilka den sistnämnde finner en procentsats om 5 procent tillräcklig, medan nämnda länsstyrelse förordar samma procentsats som i fråga om restavgift eller 4 procent. Riksräkenskapsverket uttalar, att en räntesats om 6 procent alltjämt förefölle för hög. Att denna ränta -— i likhet med annan ränta vilken som helst — vore avdragsgill vid taxering och att den faktiska räntesatsen för en del skattskyldiga kunde på grund av räntegränsen bli avsevärt lägre än 6 procent, syntes sakna nämnvärd relevans för den principiella bedömningen.

Häradsskrivaren i Kramfors fögderi yttrar, att räntesatsen, som borde hållas i överkant vid jämförelse med bankernas utlåningsränta, ej borde angivas i uppbördsförordningen utan fastställas särskilt för varje år med hänsyn till rådande rån te- och konjunkturläge.

Den föreslagna räntesatsen om 3 procent vid återbetalning av för mycket erlagd preliminärskatt har icke föranlett någon erinran i yttrandena.

Vad hr Prydz i sitt särskilda yttrande anfört angående möjlighet för skattskyldig att under viss angiven förutsättning av länsstyrelse kunna befrias från skyldighet att erlägga ränta å kvarstående skatt beröres i några yttranden. Ett tillmötesgående i någon form av Prydz’ önskemål finner sålunda överståthållarämbetet värt att överväga. Prydz’ yrkande biträdes av Sveriges

köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Köpmannaförbundet anför:

För detaljhandelns del förekommer det exempelvis ej sällan, att vederbörande taxeringsmyndigheter utan närmare utredning frångå deklarationer med motivering att bruttovinsten eller nettointäkten ansetts vara för låg. Ofta skulle en fullt tillfredsställande förklaring ha kunnat lämnas av den skattskyldige, om förfrågan gjorts. Det vore då orimligt, om den skattskyldige icke endast skulle påföras för hög skatt utan därjämte ränta för den kvarstående skatt, som grundar sig på ett felaktigt beslut! Det är därför enligt förbundets mening angeläget, att den föreslagna bestämmelsen i 107 § 2 mom. icke tolkas restriktivt utan enligt regeln »i tveksamma fall till den skattskyldiges förmån». Detta borde komma till uttryck i anvisningar eller på annat lämpligt sätt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser däremot, att ränta av praktiska skäl borde utgå, då den i självdeklarationen upptagna inkomsten höjdes genom beslut av beskattningsnämnd. Länsstyrelsen anför vidare:

Kungl. Maj ds proposition nr 203. 57

Länsstyrelserna skulle eljest nödgas ingå på ett bedömande av riktigheten av utav taxeringsnämnd fattat beslut om vederbörande skattskyldigs inkomst. Beslut om eventuell ändring i den skattskyldiges taxering måste ändock sedermera i vanlig ordning fattas av prövningsnämnd. Någon garanti för överensstämmelse mellan länsstyrelsens och av länsprövningsnämnd senare fattat beslut torde ej kunna skapas. Om dylika beslut av länsstyrelsen om ändring i beslutad taxering icke böra fattas, förefaller det länsstyrelsen som om någon ny, särskild författningsbestämmelse, varigenom länsstyrelsen skulle äga meddela befrielse från påföring av kvarstående skatt, icke vore av behovet påkallad. Om man bortser från taxeringsfallen, synes skattskyldig redan med gällande föreskrifter kunna göra framställning om och erhålla befrielse från ränta i sådana fall, då den kvarstående skatten beror av förhållanden, varöver den skattskyldige icke kunnat råda. Enligt länsstyrelsens mening torde sålunda i 106 § uppbördsförordningen få anses inrymda (särskilt efter tillkomsten av den nya lydelsen genom SFS nr 316/1950) jämväl samtliga s. k. krediteringsändringar. Såväl det i propositionen omförmälda fallet, då arbetsgivare felaktigt uträknat den skattskyldiges preliminärskatt som det fall, att skattskyldig, som påförts ränta å kvarstående skatt i en kommun, i annan kommun erlagt för hög preliminärskatt, torde få anses hänförliga till fall av krediteringsändring. Skulle en särskild, ny bestämmelse rörande möjlighet för länsstyrelsen att meddela befrielse från ränta å kvarstående skatt tillskapas, torde ansökningar kunna befaras inkomma i mycket stort antal, av vilka måhända flertalet icke hade utsikter att vinna bifall av anledning, att grunden för befrielse av de skattskyldiga i stor utsträckning missförståtts. Sjukdom (vare sig under inkomståret eller uppbördsåret för den kvarstående skatten) kunde icke utgöra anledning till befrielse från erläggande av ränta å kvarstående skatt, låt vara att på grund därav anstånd kunde meddelas av lokal skattemyndighet eller, efter restföring, av utmätningsman. Det synes icke vara ur vägen, att tydliga anvisningar lämnas å debetsedel, under vilka betingelser ändring efter ansökan kan ske av beloppet av påförd ränta.

Enligt riksräkenskapsverkets mening borde länsstyrelserna icke utrustas med befogenhet att medge räntebefrielse i särskilda fall. Det förefölle icke osannolikt, att institutet skulle åsamka länsstyrelserna åtskilligt arbete även om en restriktiv praxis vore åsyftad.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att även om det vore avsett att centrala uppbördsnämnden skulle genom anvisningar verka för en enhetlig tillämpning av bestämmelserna angående länsstyrelses rätt att medge befrielse från ränta, enhetligheten komme att främjas, om redan i författningstexten anvisningar meddelades till hjälp härvid.

Enligt det framlagda förslaget skall vid restitution av ränta å kvarstående skatt icke beräknas ränta enligt 90 § uppbördsförordningen å det restitucrade räntebeloppet.

Länsstyrelsen i Västcrnorrlands län framhåller, att då räntan å den

kvarstående skatten, vad beträffar det belopp som skulle återbetalas, vore

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

en direkt följd av den för höga taxeringen, denna ränta rätteligen vid återbetalningen borde likställas med skatt. Restitutionsränta efter 5 procent borde därför beräknas jämväl å nämnda räntebelopp. Även länsstyrelsen i

Blekinge län samt kronokamreraren i Borås och Föreningen Sveriges kro-

nokamrerare finna det påkallat med restitutionsränta i förevarande fall.

Föreningen Sveriges kronokamrerare och kronokamreraren i Borås ha

framhållit, att man vid ränteberäkningen måste beakta de speciella bestämmelser, som reglera begränsningen av skattskyldigs skattebörda i vissa fall. Den senare anför härom:

Enligt K.F. den 26 juli 1947 med provisoriska bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall (S.F.S. nr 584) äger skattskyldig under vissa förutsättningar åtnjuta avkortning eller/och restitution av statlig inkomstskatt (»80 %-spärren»). I det underlag varå ifrågavarande 80 procent skola räknas, synes även ränta å kvarstående skatt böra ingå. Detta framstår såsom så mycket mera befogat, som den preliminära B-skatten enligt K. F. den 22 april 1949 med provisoriska bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär skatt (S.F.S. nr 175) får nedsättas med det belopp, varmed avkortning eller restitution av motsvarande slutliga skatt kan beräknas bliva medgiven. Om sistnämnda förordning tillämpats, kan räntepåföring sålunda komma till stånd, oaktat den skattskyldige genom formligt beslut befriats från erläggande av viss del av den preliminära skatten.

Beträffande frågan om debitering och uppbörd av ränta å

kvarstående skatt förordar t. f. uppbördsdirektören i Stockholm

separat debitering och uppbörd, trots de sakkunnigas i och för sig vägande argumentering för ett annat tillvägagångssätt. Gemensam debitering med den slutliga skatten skulle på grund av personal- och lokalsvårigheter allvarligt äventyra möjligheten att expediera debetsedlarna å slutlig skatt i rätt tid. Samma mening uttalas av häradsskrivarna i Högsby och Kalmar södra fögderier, vilka förorda att räntepåföringen skulle ske först efter den 1 augusti året efter taxeringsåret, då länsprövningsnämnderna avslutat sitt arbete, ävensom av häradsskrivarna i Kinna samt Umeå norra och

södra fögderier.

Debitering och uppbörd gemensamt med den kvarstående skatten i enlighet med de sakkunnigas förslag förordas däremot i alla de yttranden i övrigt, där frågan berörts. De sakkunnigas förslag tillstyrkes sålunda av

sju länsstyrelser, ett tjugutal lokala skattemyndigheter, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Rörande frågan, vilken myndighet som skall handhava arbetet med uträkning av ränta å för mycket erlagd preliminär skatt, framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands län, att arbetet därmed

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 59

bör ankomma på de lokala skattemyndigheterna. Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar, att arbetet bör utföras, i städer med egen uppbördsförvaltning av kronokainreraren och i övrigt av länsstyrelsen.

Direktionen för uppbördsverken i Stockholm framhåller, att i städer med

egen uppbördsförvaltning städerna borde tillgodoföras ränteinkomsten i sådan utsträckning, att de ökade kostnaderna täcktes.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande även berört en speciell fråga rörande ränta å för mycket erlagd preliminär skatt. Ämbetsverket anför sålunda:

Enligt nuvarande 90 § ( = 90 § 2 mom. i utkastet) utgår — när förutsättningar i övrigt föreligga — ränta på »det belopp, som utbetalas». I fråga om överskottsskatt (90 § 1 mom. i utkastet) föreslås ränta skola utgå på »det överskjutande beloppet», synbarligen vare sig detta belopp »utbetalas» eller icke. I det senare fallet men icke i det förra skulle m. a. o. ränta utgå på belopp, som tas i anspråk för kvittning. Skillnaden är näppeligen sakligt motiverad. Enligt riksräkenskapsverkets mening bör den princip härvidlag, som nu föreslagits beträffande överskottsskatt, tillämpas genomgående. Att en restförd skattebetalare skall drabbas hårdare än annars för sin betalningsförsummelse, när han råkar ha en motfordran hos statsverket, är icke tilltalande.

E. Departementschefen.

Enighet torde i stort sett råda om att åtgärder böra vidtagas för att stimulera de skattskyldiga till att lämna sin medverkan till uppnåendet av ett gott uppbördsresultat i fråga om den preliminära skatten. Så långt gående åtgärder, att kvarstående skatt helt undvikes, synas dock icke erforderliga och skulle för övrigt, därest de genomfördes, bliva alltför arbetsoch kostnadskrävande. Vad man bör eftersträva är att förhindra missbruk av den förmån som framförallt skattskyldiga med preliminär B-skatt åtnjuta genom att de i praktiken själva kunna, inom vissa gränser, bestämma den preliminära skatten.

I propositionen nr 244/1950 förordade jag, att särskilda åtgärder skulle vidtagas, om den kvarstående skatten översteg 1/5 av den slutliga skatten, dock minst 300 kronor. Sistnämnda gräns har av uppbördssakkunniga nu föreslagits höjd till 500 kronor.

Vad gäller de åtgärder, som böra vidtagas för att åstadkomma en förbättring av rådande förhållanden, hava två metoder varit uppe till diskussion, dels de sakkunnigas förslag om påföring av särskild ränta å den kvarstående skatten och dels industriförbundets förslag om en tilläggsdebitering av preliminär skatt efter en summarisk genomgång av deklarationsmate-

60 Kungl. Maj:is proposition nr 203.

rialet. Reservanten Prydz’ förslag samt det tillvägagångssätt länsstyrelsen i Västerbottens län förordat få betraktas som variationer av industriförbundets förslag. Mot metoden med räntepåföring har riktats den principiella invändningen, att det icke borde ankomma på de skattskyldiga själva att beräkna storleken av den preliminära skatt de skola erlägga. Vidare har anmärkts att skatteberäkning genom de skattskyldiga själva förutsatte upprättande och utsändande till de skattskyldiga av särskilda skatteberäkningstabeller, vilket i och för sig icke vore tilltalande. Slutligen har framhållits, att nämnda system skulle för de lokala skattemyndigheterna medföra en avsevärt ökad arbetsbörda särskilt på grund av att allmänheten säkerligen i mycket stor utsträckning skulle komma att begära besked om storleken av på viss inkomst belöpande skatt. Beträffande den principiella invändningen att det icke bör ankomma på de skattskyldiga själva att beräkna sin skatt må framhållas, att det här icke gäller att exakt fastställa den definitiva skatteskulden utan allenast att göra en approximativ uppskattning av den på inkomsten belöpande skatten. Invändningen förlorar dessutom väsentligt i betydelse om man, på sätt jag i det följande kommer att föreslå, inskränker kretsen av de skattskyldiga som hava att erlägga kvarskatteränta. En dylik inskränkning kan också föranleda en annan bedömning av frågan om utsändande till de skattskyldiga av särskilda skatteberäkningstabeller. Sistnämnda spörsmål beröres närmare i det följande. Det är tyvärr ofrånkomligt, att vilka åtgärder som än vidtagas i syfte att reglera förhållandet på förevarande område, dessa åtgärder måste medföra en ytterligare utökning av de lokala skattemyndigheternas arbetsuppgifter. Även här gäller emellertid att, om man inskränker kretsen av de skattskyldiga som hava att erlägga kvarskatteränta, invändningen förlorar i betydelse. Merarbetet för de lokala skattemyndigheterna hålles inom rimliga gränser och antalet förfrågningar från allmänheten om skattens storlek kommer att bliva avsevärt lägre än vad eljest varit att befara. Framhållas bör tillika, att dylika förfrågningar till huvudsaklig del skulle komma att göras under tiden från slutet av februari till början av april eller under en tid, då de lokala skattemyndigheterna icke äro så arbetstyngda som under andra delar av året. Det av industriförbundet föreslagna tillvägagångssättet förutsätter att myndigheterna skola oreserverat godtaga de uppgifter den skattskyldige kan komma att lämna i sin deklaration angående erlagd eller debiterad preliminär skatt. Detta synes emellertid icke kunna komma i fråga. För närvarande skall i deklarationen uppgift lämnas om beloppet av den preliminära skatt, som genom löneavdrag erlagts för året näst före taxeringsåret. Erfarenheterna från taxeringsarbetet torde giva vid handen, att uppgifter härom lämnas mycket ojämnt och att uppgifterna mången gång äro

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 61

felaktiga. Därest uppgifts skyldigheten skulle utsträckas att omfatta all erlagd, resp. debiterad preliminär skatt, skulle bristfälligheterna i uppgiftslämnandet säkerligen bliva än mer markanta. Tilläggsdebitering av ytterligare källskatt skulle därför icke gärna kunna ske utan kontroll av den tidigare erlagda, resp. debiterade skatten. Den enda möjliga utväg, som därvidlag skulle kunna diskuteras, skulle vara att taxeringsnämnden i en särskild längd upptoge alla skattskyldiga, vilka kunde antagas bliva påförda slutlig skatt överstigande visst angivet belopp, med angivande av i deklarationen lämnade uppgifter angående till statlig och kommunal inkomstskatt taxerade inkomster och till statlig förmögenhetsskatt taxerad förmögenhet. Längden finge därefter kompletteras av länsstyrelsen (i stad med egen uppbördsförvaltning kronokamreraren) med uppgift om erlagd, resp. debiterad preliminär skatt, varefter det finge ankomma på den lokala skattemyndigheten att fastställa om tilläggsdebitering skulle ske och att utfärda debetsedel å den ytterligare preliminära skatt, som vederbörande hade att erlägga. Med tanke på den redan för närvarande hårda belastningen på taxerings- och uppbördsmyndigheterna lärer ett dylikt tillvägagångssätt icke böra komma i fråga. Vidare måste beaktas att, med hänsyn till att juridiska personer och andra i stor utsträckning åtnjuta anstånd med avgivande av självdeklaration, upprättandet av den ifrågasatta längden säkerligen icke skulle kunna slutföras förrän tidigast under maj månad, varför man måste räkna med att uppbörden av tilläggsskatten icke skulle kunna ske förrän under juli eller augusti månad. Tidsvinsten bleve sålunda relativt begränsad.

Även om vissa skäl kunna tala för ett system av den art industriförbundet föreslagit, kan jag sålunda icke förorda detsamma.

Jag tillstyrker i stället de sakkunnigas förslag, enligt vilket ränta i vissa fall skall utgå å kvarskatt. I syfte att begränsa kretsen av skattskyldiga, som hava att erlägga kvarskatteränta, förordar jag emellertid en höjning av den absoluta gränsen för räntepåföringen från 500 till 1.000 kronor. Genom en dylik höjning skulle de stora löntagar- och jordbrukargrupperna komma att i huvudsak undantagas från ränteplikt. Vidare skulle man genom en dylik höjning praktiskt taget helt undgå att äkta makar drabbades av kvarskatteränta till följd av sambeskattningen. Ränteplikten skulle komma att i huvudsak begränsas till sådana fall, där gällande regler möjliggöra ett obehörigt utnyttjande av skattekredit i större omfattning.

Ä andra sidan vill jag i ett annat hänseende föreslå en skärpning av de av de sakkunniga föreslagna reglerna. De sakkunnigas förslag innebär att kvarskatteränta skall utgå endast om kvarskatten överstiger 1/5 av den slutliga skatten. I princip har jag ingen erinran mot en dylik regel. Emellertid anser jag erforderligt att den kompletteras mod en spärregel i syfte att förhindra de mycket stora skattebetalarna att begagna sig av skattekredit intill nyssnämnda kvotdel av skatten. De sakkunnigas förslag skulle

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

ju nämligen innebära att ett bolag med en slutlig skatt å 500.000 kronor skulle opåtalt kunna utnyttja en skattekredit å 100.000 kronor. Jag förordar därför att femtedelsregeln kompletteras i så måtto att ränteplikt alltid skall föreligga om kvarskatten överstiger 10.000 kronor.

Begränsas ränteplikten på sätt jag nu förordat, synes frågan om utsändande av särskilda skatteberäkningstabeller till de skattskyldiga komma i ett annat läge. Det lärer sålunda, därest den absoluta gränsen för räntepåföring höjes till 1.000 kronor, knappast vara erforderligt att enbart med hänsyn till kvarskatteräntan utsända tabeller till alla skattskyldiga. Å andra sidan vill jag framhålla att, därest särskilda skattetabeller skulle komma att utdelas till envar skattskyldig för att möjliggöra kontroll av påföringen av slutlig skatt, dessa tabeller givetvis skulle få användning även då den skattskyldige vid inkomstårets slut eller i samband med upprättande av självdeklarationen ville bedöma, huruvida kvarskatteränta kunde komma att påföras honom.

Såsom jag framhöll redan då frågan om kvarskatteränta förra gången var föremål för prövning, måste en förutsättning för ett dylikt system vara att åt de skattskyldiga beredes skälig tid under året efter inkomståret att verkställa inbetalning av ytterligare preliminär skatt. I enlighet med vad jag tidigare förordat böra därför skattskyldiga, vilka önska inbetala ytterligare preliminär skatt efter utgången av uppbördsterminen i januari månad året efter inkomståret — då eljest enligt grunderna för uppbördsförordningen preliminär skatt senast skall hava erlagts för att kunna avräknas mot den slutliga skatten -— äga rätt att senast den 15 april året efter inkomståret verkställa inbetalning av ytterligare preliminär skatt för föregående år. Senare inbetalningstid kan jag däremot icke tillstyrka. Erforderliga bestämmelser i ämnet torde sedermera få meddelas i administrativ ordning.

De inträffade förskjutningarna i det ekonomiska läget komma att för innevarande år medföra ökade taxerade inkomster för flertalet skattskyldiga. Detta innebär, att skattskyldiga med preliminär B-skatt, vilka påförts sådan skatt med ledning av föregående års taxering — d. v. s. för vilka inkomsten beräknats med ledning av 1949 års inkomster — överlag måste räkna med en relativt stor kvarstående skatt. Eftersom det stora flertalet skattskyldiga icke uppnår så hög inkomst, att de skattskyldiga med den av mig förordade begränsningen om 1.000 kronor behöva befara att bliva föremål för räntepåföring, kommer räntan icke att utgöra någon sporre för dem att söka undvika kvarstående skatt. Ett medel att komma till rätta med förevarande problem skulle vara att omedelbart och generellt höja den preliminära B-skatten med lämplig procentsats. Härför förutsättes emellertid ett jämkningsförfarande avseende alla skattskyldiga med B-skatt. Ett dylikt förfaringssätt skulle dock åsamka de skattskyldiga och uppbördsmyn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 63

digheterna besvär och arbete i så avsevärd omfattning att anordningen icke lärer kunna komma i fråga.

Rörande inkomstnivån nästa år finnes icke anledning att i detta sammanhang göra några uttalanden. Sannolikt torde dock vara, att nivån kommer att ligga avsevärt högre än under år 1950. Risken för ett alltför lågt uttag av preliminär B-skatt även under år 1952 är därför betydande.

I 14 § uppbördsförordningen finnes stadgat, att om så finnes påkallat med hänsyn till det konjunkturläge, som kan antagas komma att råda under inkomståret, äger Kungl. Maj :t förordna att preliminär B-skatt, som beräknas med ledning av årlig taxering, skall för riket i dess helhet eller viss del därav eller för vissa kategorier skattskyldiga utgå å allenast viss procentuell del av den beskattningsbara inkomst, som skall ligga till grund för uträkningen av den preliminära skatten. I uppbördsförordningen finnes däremot intet stadgande om en generell höjning av B-skatten vid stigande konjunkturer. 1944 års uppbördsberedning ifrågasatte här (SOU 1945:27 s. 224), om icke vid allmänt stigande inkomster den uträknade beskattningsbara inkomsten borde procentuellt höjas, innan den lades till grund för skatteuträkningen. Uppbördsberedningen fann emellertid detta icke tillrådligt, enär en dylik generell förhöjning av den eljest utgående skatten kunde befaras i ett stort antal fall föranleda jämkning i skatten eller restitution av viss del därav.

Huruvida uppbördsförordningen på denna punkt bör ändras så, att Kungl. Maj:t erhåller fullmakt att fatta beslut om generell höjning av B-skatten, torde ankomma på uppbördssakkunniga att närmare överväga i samband med den pågående översynen av uppbördsförordningens bestämmelser.

Vad härefter angår räntesatsen för kvarskatteräntan, vilken av de sakkunniga föreslagits till 6 procent, hava några erinringar i denna del i allmänhet icke förekommit i de avgivna remissvaren. Räntesatsen synes väl avvägd och förordas av mig. Såsom jag tidigare framhållit bör räntan vara avdragsgill vid taxering. Densamma bör i sin helhet tillfalla statsverket. Det av direktionen för uppbördsvcrken i Stockholm framförda önskemålet om att i stad med egen uppbördsförvaltning räntan till viss de' skall tillfalla staden kan jag sålunda icke tillstyrka.

Såsom jag anförde då frågan förra gången var föremål för prövning bör preliminär skatt, som inbetalts senare än den 15 april året efter inkomståret, icke medräknas vid bedömande av om och med vilket belopp ränta skall utgå. Icke heller bör härvid medräknas olycksfallsförsäkringsavgift, utskiftningsskatt eller ersättningsskatt. Däremot bör för år 1952 medräknas den numera av riksdagen antagna investeringsskatten. Uppbördsförordningens bestämmelser angående statlig inkomstskatt skola enligt 21 § för­

64 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

ordningen angående investeringsskatt äga motsvarande tillämpning beträffande sådan skatt.

Ränta bör utgå endast å kvarstående skatt. I ett par yttranden har hävdats, att ränta borde uttagas även å tillkommande skatt. Skäl härtill synas emellertid icke föreligga i all synnerhet som jag i det följande kommer att förorda att befrielse från påförd ränta skall i viss utsträckning kunna medgivas i sådana fall, där den kvarstående skatten är föranledd av att beskattningsnämnd frångått den skattskyldiges deklaration.

Som jag anförde, då frågan förra gången behandlades, böra bestämmelserna i uppbördsförordningen angående kvarstående skatt äga motsvarande tillämpning beträffande ränta å sådan skatt. Detta innebär bl. a., att om på grund av sänkt taxering eller debitering grunderna för räntepåföringen ändras, omdebitering samt avkortning eller restitution, helt eller delvis, bör verkställas icke allenast av den kvarstående skatten utan jämväl av räntan därå.

Enligt de sakkunnigas förslag, som på denna punkt överensstämmer med vad de sakkunniga tidigare föreslagit och med propositionen föregående år, skall, vid restitution av ränta å kvarstående skatt, ränta enligt 90 § uppbördsförordningen icke beräknas å det restituerade räntebeloppet. I några remissyttranden hava yrkanden framförts om att restitutionsränta skall utgå jämväl i dylika fall. Jag anser mig icke böra biträda dessa yrkanden. Ränta bör sålunda icke utgå på restituerat räntebelopp. I

I ett par yttranden har framhållits, att man vid ränteberäkningen måste beakta de särskilda förhållanden, som föranledas av förordningarna den 26 juli 1947 (nr 584) med provisoriska bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall och den 22 april 1949 (nr 175) med provisoriska bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär skatt; genom dessa förordningar har skattebördan begränsats i enlighet med den s. k. 80-procentsregeln. Särskilda föreskrifter torde dock icke här vara erforderliga. Vid utfärdandet av debetsedel å slutlig skatt måste den lokala skattemyndigheten beräkna ränta å den kvarstående skatten, därest förhållandena i övrigt därtill föranleda. Vid bedömningen enligt 2 § förstnämnda förordning, huruvida och med vilket belopp avkortning eller restitution skall ske, bör uppenbarligen räntan å den kvarstående skatten icke tilläggas de i nämnda författningsrum angivna utskylderna. Frågan huruvida den debiterade kvarskatteräntan bör avkortas, resp. restitueras blir beroende av den ändrade debitering av kvarstående skatt, som måste bliva en följd av den minskade slutliga skatten. Bestämmelserna om avkortning och restitution av kvarstående skatt i 81 och 89 §§ uppbördsförordningen synas i överensstämmelse med vad jag nyss anfört vara direkt tillämpliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 65

På sätt föreslogs i propositionea nr 244 till förra årets riksdag bör länsstyrelsen äga befria skattskyldig från att helt eller delvis erlägga ränta å kvarstående skatt i sådana fall då kvarskatten beror på förhållanden, varöver den skattskyldige icke skäligen kunnat råda. Såsom av nämnda proposition framgår ansåg jag mig däremot föregående år icke böra framlägga förslag om att befrielse skulle kunna medgivas, där anledningen till att ränta påförts vore att söka i det förhållandet, att den i självdeklarationen upptagna inkomsten höjts genom beslut av taxeringsnämnd eller av prövningsnämnd senast den 10 oktober under taxeringsrådet, med påföljd att den slutliga skatten blivit högre än den skattskyldige räknat med vid upprättandet av deklarationen. I detta avseende har i den till de sakkunnigas förslag fogade reservationen hävdats, att ränta icke bör komma i fråga under förutsättning, att det får anses uppenbart, att den skattskyldige ej haft anledning att förvänta höjning av den deklarerade inkomsten. Min tvekan föregående år på denna punkt var närmast föranledd av att man kunde befara, att vissa skattskyldiga för att undkomma ytterligare preliminärskattebetalning utan att för den skull behöva riskera räntepåföring skulle frestas att avlämna felaktiga deklarationer. Emellertid torde måhända risken härför icke vara alltför betydande. Jag vill därför icke motsätta mig det i reservationen framförda yrkandet. Av praktiska skäl måste emellertid räntebeloppet upptagas å slutskattesedeln jämväl i dessa fall. Den lokala skattemyndigheten saknar nämligen vid debiteringsarbetet varje kännedom om att kvarskatten föranletts av att beskattningsnämnderna frångått den skattskyldiges deklaration. Det måste därför ankomma på länsstyrelsen att efter ansökan meddela beslut om befrielse, helt eller delvis, från räntepåföringen.

Det synes sålunda lämpligt att till 107 § uppbördsförordningen foga en anvisningspunkt av innebörd, att med förhållande, varöver den skattskyldige icke skäligen kunnat råda, avses — förutom de fall som berördes i den förra propositionen — bl. a. jämväl det fall att beskattningsnämnd frångått den skattskyldiges deklaration. Befrielse från räntebetalning bör dock i dylikt fall icke medgivas, därest omständigheterna äro sådana att den skattskyldige bort förstå att beskattningsnämnderna skulle komma att frångå deklarationen; såsom exempel på fall där det sistnämnda får anses vara fallet må nämnas, att den skattskyldige i sin deklaration — utan att därför göra sig skyldig till falskdeklaration — yrkar uppenbart orimliga avdrag eller avdrag, som stå i direkt strid med gällande lag eller som enligt vad allmänt är känt icke medgivas i praxis. Däremot torde som regel anledning till räntebcfrielse föreligga i de fall, där en skönsmässig höjning skett av den deklarerade inkomsten. Det bör framhållas att en räntebcfrielse i sådant tall uppenbarligen icke innebär något ståndpunktstagande i beskattningsfrågan, varmed länsstyrelsen såsom sådan icke har att taga befattning.

Med räntebcfrielse, varom nu är tal, bör självfallet icke sammanblandas

.)

Hihaag till riksdagens protokoll 1051. 1 sand. Nr 203.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

fall, där den kvarstående skatten nedgår på grund av ändrad debitering eller taxering med avkortning eller restitution, helt eller delvis, av räntan som följd.

Ränta å för mycket er,lagd preliminär skatt bör utgå under motsvarande förutsättningar som ränta å kvarstående skatt, d. v. s. under förutsättning att den för mycket erlagda preliminära skatten överstiger den slutliga skatten antingen med minst Vs, dock minst 1.000 kronor, eller med minst 10.000 kronor. De sakkunnigas förslag att räntan bör utgå med 3 procent, för en beräknad tid av ett år, vill jag tillstyrka. Räntan bör beräknas å den del av det överskjutande beloppet, som överstiger 1.000 kronor.

Såsom riksräkenskapsverket framhåller innebär de sakkunnigas förslag, att ränta beräknas å det överskjutande beloppet, vare sig detta utbetalas eller tages i anspråk för kvittning mot restförd skatt enligt 89 § 4 mom. uppbördsförordningen. I förtydligande syfte torde i nämnda författningsrum böra anigivas att vid kvittning även må utnyttjas nämnda ränta. Huruvida anledning finnes att på sätt riksräkenskapsverket ifrågasätter ändra gällande regler för beräkning av ränta vid restitution av skatt torde få närmare övervägas av uppbörd,ssakkunniga.

I övrigt torde jag få åberopa vad jag i propositionen föregående år anförde om att vid beräkning av ränta å för mycket erlagd preliminär skatt endast bör beaktas skattebelopp, som inbetalts senast den 15 april, att för ränteberäkningen den slutliga skatten icke skall reduceras med belopp motsvarande skatt av sådant slag, som icke skall erläggas preliminärt, att ränta ej skall beräknas å efter jämkning återbetald preliminär skatt, att efter avräkningen meddelat beslut om höjd eller sänkt taxering eller debitering ej bör föranleda ny ränteberäkning samt att räntan givetvis bör utgöra skattepliktig inkomst för mottagaren.

Även om antalet räntefall med den av mig föreslagna höjningen av räntesatsen kommer att bliva avsevärt lägre än man tidigare haft anledning att räkna med och skälen för en separat debitering och uppbörd av räntan därför kunna betecknas som något starkare än förr, kan jag likväl icke förorda en dylik anordning. Den minst arbets- och kostnadskrävande metoden måste vara att debitera och uppbära räntan i samband med den kvarstående skatten. Jag förordar alltså att förfarandet ordnas i enlighet med det sist angivna alternativet.

Arbetet med beräkning av ränta å överskjutande preliminär skatt bör av naturliga skäl ankomma på den myndighet, som har att fastställa det skattebelopp, som skall återbetalas. Arbetet bör sålunda ankomma i stad med egen uppbördsförvaltning på kronokamreraren och i övrigt på länsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 67

Enligt de sakkunnigas förslag skola räntebestämmelserna träda i kraft den 1 januari 1952, dock att bestämmelserna icke avses skola gälla, såvitt angår taxering för år 1952 eller tidigare år.

lag torde emellertid här få erinra om att taxering till investeringsskatt skall verkställas under år 1952. Jag får vidare framhålla att syftet med nämnda skatt skulle delvis förfelas, därest investeringsskatten icke till huvudsaklig del komme att erläggas under nästkommande budgetår. I propositionen angående investeringsskatten har jag också till stöd för antagandet, att investeringsskatten skulle till största delen inflyta under budgetåret 1951/52, åberopat det blivande förslaget om kvarskatteränta. I enlighet härmed föreslår jag nu, att räntebestämmelserna skola bliva tilllämpliga redan vid 1952 års taxering. Jag torde härvid erinra om att de skattskyldiga enligt förslaget hava tillfälle att inbetala felande skatt under tiden fram till den 15 april 1952, varför ett tidigare ikraftsättande av räntebestämmelserna icke behöver medföra några nackdelar för de skattskyldiga.

II. Skattebefrielse, helt eller delvis, i anledning av att inkomsten icke uppgår till s. k. existensminimum.

A. Inledning.

Med skrivelse den 13 januari 1951 ha 1969 års uppbördssakkunniga avlämnat en promemoria med förslag angående befrielse, helt eller delvis, från skatt på grund av nedsatt skatteförmåga vid s. k. existensminimum.

Vid promemorian ha fogats förslag till ändrad lydelse av dels 50 § 2 inom. kommunalskattelagen och anvisningarna till 50 § samma lag, dels 9 § 2 och 3 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, dels 19 § lagen om folkpensionering, dels ock 15 §, 48 § 2 mom., 49 §, 51 §, 53 § 1 mom. och 54 § 2 mom. uppbördsförordningen. De sakkunnigas författningsförslag torde såsom Bihang A få fogas till statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, 1950 års folkpensionsrevision, överståthållarämbetet (med överlämnande av yttranden från t. f. uppbördsdirektören och exekutionsdirektören i Stockholm), länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län (med överlämnande av yttranden från ett stort antal lokala skattemyndigheter och utmätningsmän i länen), Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokainrerare, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Sven­

68 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

ska exekutionsmännens riksförbund, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige samt Tjänstemännens centralorganisation.

B. Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen samt 9 § 2 och 3 mom. förordningen om statlig inkomstskatt må extra avdrag med högst 2.000 kronor efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande beviljas skattskyldig, vars skatteförmåga finnes vara väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige äger tillgodonjuta allmänt barnbidrag, eller annan därmed jämförlig omständighet.

I 50 § 2 mom. kommunalskattelagen föreskrives därjämte, att skattskyldig vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension eller av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, skall — därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda — anses hava sådan nedsatt skatteförmåga, varom nyss sagts. I anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen stadgas, att om skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad han i form av folkpension eller änke- eller änklingsbidrag uppburit, den taxerade inkomsten regelmässigt bör minskas med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, dock högst 2.000 kronor. Om den skattskyldige mot låg avgift vistats å sjukhus eller annan anstalt eller om hans levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet, bör det belopp, varmed den taxerade inkomsten enligt vad nyss sagts må minskas, jämkas med hänsyn härtill. Om skattskyldig åtnjutit jämväl annan inkomst än folkpension eller änke- eller änklingsbidrag, men pensionen eller bidraget likväl utgjort den huvudsakliga delen av hans inkomst, bör den skattskyldige regelmässigt medgivas ett med hänsyn till omständigheterna jämkat avdrag för nedsatt skatteförmåga. Därest folkpensionen eller änke- eller änklingsbidraget icke uppgått till minst hälften av den sammanlagda inkomsten, bör avdrag, som ovan sägs, medgivas allenast då särskilda skäl därtill föranleda.

Enligt 48 § 2 mom. uppbördsförordningen äger den lokala skattemyndigheten efter ansökan av skattskyldig medgiva befrielse från eller nedsättning av löneavdrag för preliminär och kvarstående skatt. Sådan befrielse eller nedsättning må beviljas om det belopp, som skulle återstå sedan löneavdrag gjorts, skulle komma att understiga vad den skattskyldige kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag. Har den skattskyldige även annan inkomst, skall vid prövning av frågan om löneavdragets storlek hänsyn tagas jämväl till denna inkomst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 69

Befrielse från löneavdrag för skatt medför icke, att den skattskyldige blir definitivt befriad från att erlägga skatten. Är det fråga om preliminär A-skatt, som sålunda icke kommer att uttagas genom löneavdrag, återkommer beloppet i fråga såsom kvarstående skatt. Gäller det åter B-skatt eller kvarstående skatt blir det oguldna beloppet restfört och föremål för indrivning.

Nämnda bestämmelser i uppbördsförordningen ha sin motsvarighet i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta. Enligt 7 § nämnda lag skall utmätningsman vid beviljande av införsel i lön föreskriva att vid varje avlöningstillfälle visst angivet belopp, motsvarande vad gäldenären kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag, skall förbehållas gäldenären samt att förty innehållande må ske endast i den mån avlöningen överskjuter nämnda belopp. Vad av berörda överskott sålunda skall innehållas må, med hänsyn till gäldenären åliggande hyresbetalning eller andra särskilda omständigheter, kunna bestämmas till olika belopp för särskilda avlöningstillfällen inom viss tidsperiod.

Det belopp, som gäldenären (den skattskyldige) behöver för sitt och familjens uppehälle, betecknas allmänt som gäldenärens (den skattskyldiges) existensminimum. Uppbördssakkunniga ha härom yttrat:

Enligt nämnda bestämmelser i uppbördsförordningen och införsellagen skall beslut om »existensminimum» grunda sig på en prövning i varje särskilt fall av vad den skattskyldige behöver för sitt eget och sin familjs livsuppehälle, såsom för hyra inklusive värme samt för mat och för kläder m. m. På sina håll förekomma ärenden av ifrågavarande slag i mycket stort antal. Myndigheterna ha därför, för att underlätta den individuella prövningen, upprättat vissa normer, efter vilka »existensminimum» bestämmes. Uppgifter om dessa normer inhämtades i augusti 1949 av ortsavdragskommittén från länsstyrelserna. Uppgifterna finnas sammanställda i kommitténs betänkande med förslag till ändrade kommunala ortsavdrag in. m. (SOU 1950:5 s. 196—199). De uppgivna normalbeloppen variera avsevärt för olika län och kommuner, för ensamstående från 1.560 till 3.360 kronor för år, för makar utan barn från 2.080 till 4.680 kronor för år, för makar med ett barn från 2.340 till 5.220 kronor för år, för makar med två barn från 2.600 till 5.640 kronor för år samt för makar med tre barn från 2.860 till 6.060 kronor för år, därvid de lägsta beloppen avse kommuner i Kalmar län, tillhörande ortsgrupp I, och de högsta Stockholms stad.

Från normalbeloppen kunna förekomma betydande avvikelser såväl uppåt som nedåt. Såsom anledning att i det särskilda fallet höja normalbeloppet ha angivits t. ex. kostnader till följd av sjukdom eller ålderdom, särskilt dyr bostad eller särskilda kostnader för yrkesutövning. Å andra sidan förutsättes, att existensminimum beräknas lägre än enligt normalfallet t. ex. för ogift person, som bor i föräldrahemmet, eller då gift persons make har egen inkomst. För skattskyldig, som åtnjuter fritt vivre eller fri kost, har i regel bestämts särskilt belopp, vilket är lägre än det som gäller

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

för övriga skattskyldiga. I något fall har i stället angivits, att den kontanta inkomsten skall ökas med visst uppgivet värde för kost och logi.

I län med enhetliga normer för hela länet äro dessa vanligen resultatet av gemensamma överläggningar mellan de lokala skattemyndigheterna och utmätningsmännen. I några fall ha länsstyrelserna efter undersökning av levnadskostnaderna på olika orter upprättat tablåer, vilka sedan tillställts vederbörande myndigheter för att tjäna till vägledning vid handläggningen av ärenden rörande existensminimum. I ett flertal län har det icke ansetts erforderligt att överenskomma om särskilda normer att gälla för länet i dess helhet. I sådana län torde i regel de lokala myndigheterna i städer och större landsbygdsdistrikt ha fastställt vissa normalbelopp att tillämpas inom respektive distrikt.

C. Tidigare utredningar m. m.

Bestämmelserna om existensminimum i 48 § 2 mom. upphördsförordningen tillkommo på förslag av dåvarande chefen för finansdepartementet i propositionen nr 370/1945. 1944 års uppbördsberedning hade i sitt betänkande (SOU 1945:27) med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet icke upptagit något sådant stadgande. Frågan om behovet av dylika bestämmelser hade emellertid berörts i vissa av de över beredningens förslag avgivna yttrandena.1

Till det vid nyssnämnda proposition nr 370/19Mi fogade statsrådsprotokollet anförde departementschefen rörande detta spörsmål följande (s.

212) :

Löneavdrag bör ske med dels det belopp, vartill preliminär skatt uppgår enligt skattetabell eller efter angiven procentsats eller enligt verkställd debitering, dels ock det belopp, som kvarstående skatt enligt debitering utgör. Vid löneavdragets verkställande tages härvid hänsyn endast till de skattefria avdrag, som medgivas enligt skattelagarna och vilka äro lägre än de belopp, vilka enligt införsellagen förbehållas skattskyldig till underhåll för honom själv, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn. På grund härav kunna särskilt mindre inkomsttagare drabbas hårt, därest löneavdrag, på sätt uppbördsberedningen föreslagit, alltid skall verkställas utan hänsynstagande till vad i införsellagen stadgas rörande existensminimum. Då jag icke är beredd att nu förorda höjning av de vid taxering medgivna ortsavdragen för att undanröja den berörda olägenheten, bör denna i stället avhjälpas på annat sätt. Detta torde kunna ske sålunda, att lokal skattemyndighet berättigas att — efter ansökan av skattskyldig, som till följd av löneavdrags verkställande skulle komma att sakna vad han kan anses behöva till underhåll för sig själv, make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag — medgiva att löneavdrag icke skall verkställas eller göras med lägre belopp än som enligt eljest gällande regler skulle utgå till gäldande av preliminär eller kvarstående skatt. Har den skattskyldige även annan inkomst än den, som avses med löneavdraget, bör vid prövning av frågan om löneavdragets storlek hänsyn tagas jämväl till den förra inkomsten. i

i Prop. nr 370/1945 s. 205, 206.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 71

Frågan om förhållandet mellan ortsavdragen och existensminimum vid löneavdrag och införsel berördes av dåvarande chefen för finansdepartementet1 i tre den 22 mars 1949 lämnade svar å framställda interpellationer. Därvid anfördes i det ena svaret, till vilket de båda övriga i stort sett hänvisade, bland annat följande:

I interpellationen har framhållits, att de myndigheter, som ha att besluta om jämkning av löneavdrag eller om införsel, understundom tillämpa normer, vilka innebära att icke ens de statliga ortsavdragen godtagas som uttryck för ett skäligt existensminimum. Enligt min mening kan det emellertid icke för närvarande komma i fråga att i anledning härav höja de statliga ortsavdragen, vilka som jag redan framhållit fastställdes så sent som år 1947. Däremot har det länge stått klart för mig, att man i samband med en översyn av källskatten måste taga upp frågan om höjning av de kommunala ortsavdragen. I enlighet härmed har jag, med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande, numera tillkallat särskilda sakkunniga dels för översyn av gällande uppbördssystem och dels för utredning av frågan om de kommunala ortsavdragen. Av direktiven för sistnämnda sakkunniga framgår, att jag anser en väsentlig höjning av de kommunala ortsavdragen önskvärd. I direktiven har jag vidare uttalat, att jag för min del förutsätter att — därest den tilltänkta höjningen av ortsavdragen kommer till stånd — befrielse från löneavdrag icke vidare skall medgivas efter schablonmässiga grunder utan endast i de fall, då särskild anledning därtill finnes föreligga. Jag förutsätter med andra ord att — sedan de kommunala ortsavdragen höjts så mycket som över huvud är möjligt i dagens läge — de lokala skattemyndigheterna icke vidare skola få meddela sådana generella beslut om nedsättning av löneavdrag, varom interpellanten talar.

I det förut omnämnda betänkandet med förslag till ändrade kommunala ortsavdrag m. m. (SOU 1950:5) behandlade ortsavdragskommittén förhållandet mellan ortsavdragen och existensminimum enligt uppbördsförordningen (s. 60—66 i betänkandet). Därvid hänvisade kommittén till förutnämnda redogörelse för de normer, som vid bestämmandet av existensminimum tillämpades av de k*kala skattemyndigheterna och utmätningsmännen, samt anförde vidare:

Av redogörelsen framgår, att de tillämpade normalbeloppen, som väntat var, mycket avsevärt överstiga de kommunala ortsavdragen. I själva verket överstiga beloppen för existensminimum i regel även de statliga ortsavdragen: ett förhållande, som särskilt kommer till synes i de högre ortsgrupperna och är mest framträdande beträffande ensamstående, överhuvud taget synes vid avvägningen av existensminimum mellan ensamstående och makar de förra ha tillerkänts belopp, som motsvarar cirka J/4 av beloppet för makar, medan det statliga ortsavdraget för ensamstående endast motsvarar 2/3 av ortsavdraget för gift. I fråga om familjer med barn måste ihågkommas, att någon differentiering med hänsyn till barnantalet icke längre förekommer vid statsbeskattningen. Då vid bestämmandet av existensminimum genomgående beräknas visst belopp för varje barn följer

Andra kammarens protokoll nr 11 s. 12.

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

härav, att för barnfamiljernas del betydande olikheter uppkomma mellan det vid taxering medgivna skattefria avdraget och det belopp, som förbehålles den skattskyldige vid löneavdrag och införsel.

Efter att ha framhållit, att höjningen år 1947 av ortsavdragen vid statsbeskattningen skedde under hänvisning till bl. a. önskvärdheten av att nå bättre överensstämmelse med de normer, som tillämpades vid bestämmandet av indrivningsfritt existensminimum, men att det på sina håll alltjämt förelåge betydande skillnader mellan de statliga ortsavdragen och existensminimum, fortsatte kommittén:

Att ett visst motsatsförhållande i nu ifrågavarande hänseende icke kan undvikas torde ligga i sakens natur. Ortsavdragen måste med nödvändighet fastställas efter vissa genomsnittsnormer och någon möjlighet att vid beloppens avvägning ta hänsyn till mera individuella omständigheter förefinnes icke. Man kan ju bara tänka på två skattskyldiga med samma deklarerade inkomst, av vilka den ene har enbart kontant lön medan den andre därjämte åtnjuter naturainkomster, vilka enligt vad erfarenheten visar icke bli utsatta för taxering till fulla värdet. Otvivelaktigt torde den förre ha behov av större skattefritt avdrag än den senare. Det är dock icke möjligt att på den grund fastställa olika ortsavdrag.

Anledning till att frågan om förhållandet mellan ortsavdragen och existensminimum nu fått ökad aktualitet är dels den minskning av de redan förut små kommunala ortsavdragen, som blivit en följd av försämrat penningvärde, men dels och framför allt de förhållanden, som uppkommit genom uppbördssystemets omläggning. Genom att skatten preliminärt uppbäres redan under inkomståret och sålunda före taxeringens åsättande, har det blivit nödvändigt att i uppbördsförordningen införa bestämmelser motsvarande dem som sedan gammalt funnits i lagen om införsel, och vilka åsyfta att skapa garantier för att gäldenären (den skattskyldige) får behålla så stor del av sin avlöning vid varje avlöningstillfälle, att han icke kommer att sakna nödiga medel till sitt och sin familjs uppehälle. Genom att den av de lokala skattemyndigheterna medgivna befrielsen från löneavdrag icke medför en definitiv befrielse från skyldigheten att erlägga skatten, utan den skattskyldige påföljande år påföres taxering i vanlig ordning, uppkomma de av departementschefen i direktiven påtalade missförhållandena med eftersläpning av skatt, debitering av kvarstående skatt och förnyat beslut om nedsättning av eller befrielse från löneavdrag, restföring och ett i allmänhet resultatlöst indrivningsförfarande.

En annan omständighet som i detta sammanhang måste uppmärksammas är, att kommunerna i samband med källskattesystemets införande erhöllo rätt att av statsverket uppbära hela den debiterade kommunalskatten. Staten åtog sig med andra ord att svara för de kommunala restantierna. Genom att de kommunala ortsavdragen ligga så avsevärt under de belopp, som vid löneavdrag och införsel anses utgöra existensminimum, komma kommunerna i själva verket att utnyttja ett större skatteunderlag än som rätteligen borde ifrågakomma.

Såsom i den allmänna motiveringen angivits har kommittén icke funnit det möjligt att i nuvarande läge föreslå kommunala ortsavdrag av samma storlek som de statliga. De av kommittén förordade avdragen uppgå sålunda i stort sett endast till 2/3 av de statliga. Även en sådan höjning inne­

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. Ti

bär emellertid en ökning med cirka 100 % av nu gällande bankade ortsavdrag. Att en så betydande höjning skulle komma att avsevärt minska de ovan påtalade olägenheterna av de nuvarande låga kommunala ortsavdragen är uppenbart.

Såväl i kommitténs direktiv som i det ovan anmärkta interpellationssvaret har departementschefen uttalat, att han -—• därest den tilltänkta höjningen av de kommunala ortsavdragen komme till stånd — för sin del förutsatte att befrielse från löneavdrag icke vidare skulle medgivas efter schablonmässiga grunder utan endiast i de fall, där särskild anledning därtill funnes föreligga.

Även enligt kommitténs mening är det angeläget, att den lokala skattemyndigheten vid behandlingen av ärenden rörande befrielse från eller nedsättning av löneavdrag verkställer en i möjligaste mån individuell prövning av frågan, huruvida förutsättningar för tillämpning av 48 § 2 mom. uppbördsförordningen föreligga.

Genomföres kommitténs förslag kommer detta att medföra att ett stort antal mindre inkomsttagare icke vidare komma att påföras skatt. — -------- Ett sådant bortfall av de minsta inkomsttagarna skulle givetvis i avsevärd grad minska antalet fall, där jämkning av löneavdrag bleve erforderligt.

I några av yttrandena över ortsavdragskommitténs betänkande framhölls särskilt, att frågan om lika normer för existensminimum vid taxering och vid införsel för skatt icke förts närmare sin lösning genom kommitténs förslag.

Svenska landskommunernas förbund konstaterade sålunda, att kom­

mitténs förslag icke innebure någon lösning av problemet om ett rationellt förhållande mellan ortsavdragen och existensminimum. Det måste framstå som helt orimligt att siffran för existensminimum i t. ex. Stockholms stad skulle ligga vida högre än motsvarande belopp i andra kommuner inom samma ortsgrupp. Med nuvarande uppbördssystem kunde detta sägas innebära att Stockholm tillskansade sig ett mycket stort statsbidrag, som kommuner i sämre ekonomiskt läge vore utestängda ifrån. I syfte att ernå en rättvis beskattning hade hela vår skattelagstiftning gjorts synnerligen detaljrik. Mot bakgrunden därav måste det framstå som inkonsekvent att överlåta åt de lokala skattemyndigheterna och utmätningsmannen att på det godtyckliga sätt som hittills skett sätta bestämmelserna ur spel.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som i princip tillstyrkte kommittéförslaget, framhöll att ett rationellt sätt att rätta till nämnda missförhållande vore att bestämma ortsavdrag och existensminimum till samma belopp. Då emellertid existensminimum borde bestämmas efter prövning i varje särskilt fall och storleken av existensminimum växlade avsevärt med hänsyn bl. a. till vederbörandes utgifter för bostad och kost, vore denna väg icke framkomlig. Man torde dock kanske i någon mån kunna lösa problemet genom sådan ändring av bestämmelserna i 50 § kommunalskattelagen och !) § förordningen om statlig inkomstskatt, att särskilt avdrag på grund av

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

nedsatt skatteförmåga även finge utgå i de fall, då skattskyldigs inkomst icke överstege ett noga och restriktivt prövat existensminimum.

I propositionen nr 2A1/1950 med förslag till omläggning av det kommunala ortsavdragssystemet i anslutning till ortsavdragskommitténs betänkande anförde jag i förevarande fråga följande:1

I åtskilliga yttranden har anmärkts, att kommitténs förslag icke råder bot på de olägenheter, som äro förknippade med den bristande överensstämmelsen mellan ortsavdragen och existensminimum vid källskattebetalningen. Anmärkningen är i och för sig riktig, men den av kommittén företagna utredningen har å andra sidan visat, att dessa olägenheter överhuvud icke kunna undanröjas enbart genom att höja ortsavdragen. Den linje man enligt min mening bör följa för att undanröja dessa olägenheter, är att samordna bestämmelserna i uppbördsförordningen angående befrielse från löneavdrag med bestämmelserna i skatteförfattningarna om extra avdrag på grund av väsentligt nedsatt skatteförmåga. Denna linje skulle innebära, å ena sidan, att förutsättningarna för beviljande av extra avdrag vid taxeringen uppmjukades och, å andra sidan, att de lokala skattemyndigheternas rätt att bevilja befrielse från löneavdrag för preliminärskatt inskränktes till att avse sådana fall, där extra avdrag vid taxeringen kunde beviljas. För att förebygga att en kommun av staten uppbär skatt, som till följd av den lokala skattemyndighetens beslut om befrielse från löneavdrag aldrig uttages av den skattskyldige, kan det därvid måhända visa sig erforderligt att låta själva det förhållandet att befrielse från löneavdrag medgivits utgöra grund för beviljande av extra avdrag vid taxeringen; därest bestämmelserna utformas på angivet sätt, torde man jämväl böra överväga att medgiva kommunen rätt att överklaga den lokala skattemyndighetens beslut om befrielse från löneavdrag för den skattskyldige. Såsom framgår av det anförda omfattar problemet om en samordning av ortsavdragen och existensminimum vid källbeskattningen åtskilliga svårbemästrade frågor. Jag är icke heller beredd att nu framlägga något förslag i ämnet. Jag utgår emellertid från att dessa frågor skola lösas, innan ortsavdragsreformen träder i tilllämpning.

I sitt betänkande nr 57/1950 i anledning av propositionen nr 241/1950 har bevillningsutskottet (sid. 36) beträffande frågan om existensminimum enligt uppbördsförordningen starkt understrukit behovet av en översyn av nu ifrågavarande bestämmelser. De nuvarande förhållandena kunde enligt utskottets mening icke tillåtas fortbestå. Utskottet ville sålunda för sin del tillstyrka att den i propositionen antydda linjen för frågans lösning närmare utreddes.

D. Allmänna synpunkter; sammanfattning av de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga. Uppbördssakkunniga framhålla, att gällande bestämmelser om existensminimum vid löneavdrag icke kunde anses tillfredsställande. Ett beslut om nedsättning av eller befrielse från avdrag för preliminär A-skatt

1 Prop. nr 241/1950 s. 39, 40.

Kungl. Maj.ls proposition nr 203. 75

med hänsyn till existensminimum utgjorde som regel det törsta ledet i ett ganska betungande och kostsamt administrativt förfarande, som tedde sig meningslöst och skapade onödig irritation. Då preliminär skatt efter ett sådant beslut ej uttoges för skattepliktig inkomst, bleve följden, att den skattskyldige påfördes kvarstående skatt. Hade inkomstförhållandena ej förbättrats för den skattskyldige, måste han sedan på nytt ansöka om nedsättning av eller befrielse från löneavdrag, nämligen för den kvarstående skatten. Sedan restfördes denna skatt och därefter bleve den skattskyldige utsatt för indrivningsförsök. Dessa försök blevo i regel resultatlösa. På grund av att staten svarade för de kommunala restantierna, komme det kommunala skatteunderlaget att bliva större än vad det med hänsyn till de skattskyldigas betalningsförmåga borde vara. Det vore tydligt, att systemet icke blott innebure mycken och till synes onödig omgång för de skattskyldiga utan även i många avseenden bleve statsverket dyrt. Olägenheterna hade sin huvudsakliga grund däri att ortsavdragen icke voro tillräckligt höga för att motsvara vad som allmänt kunde betecknas som existensminimum. På grund härav kunde en person komma att påföras skatt även om hans ekonomiska ställning vore sådan, att han saknade förmåga att, helt eller delvis, gälda skatten. Ortsavdragen, vilkas storlek vid kommunalbeskattningen nyligen prövats av statsmakterna, kunde emellertid ej sättas så högt att olägenheterna därigenom undanröjdes. Icke heller kunde föreliggande problem lösas genom att — såsom i olika sammanhang ifrågasatts — låta varje kommun svara för de kommunala restantierna. Härigenom skulle visserligen statsverkets kostnader nedgå något men nackdelarna för de skattskyldiga skulle alltjämt kvarstå.

De sakkunniga uttala, att så låga inkomster, att skatteförmågan varit nedsatt eller helt saknats, som regel voro förefintliga bland sådana skattskyldiga, vilka drabbats av långvarig arbetslöshet eller som haft bristande arbetsförmåga på grund av sjukdom, olyckshändelse eller ålderdom. Andra orsaker kunde hava varit arbetsskygghet eller missanpassning i samhället, varigenom inkomsten blivit avsevärt lägre än för andra arbetstagare inom samma yrkeskategori. Särskilt stor försörjningsbörda kunde vidare hava medfört, att skatteförmågan varit nedsatt, oaktat den skattskyldige haft full sysselsättning och normal inkomst.

De sakkunniga anföra vidare:

Såvitt gäller preliminär skatt torde frågan i huvudsak få lösas efter den linje, som departementschefen uppdragit i det till propositionen nr 241/1950 fogade statsrådsprotokollet. Denna linje innebär, att uppbördsförordningens bestämmelser om minskat uttag av preliminär skatt i existensminimifallen skola samordnas med skatteförfattningarnas bestämmelser om extra avdrag på grund av väsentligt nedsatt skatteförmåga. Detta förutsätter i första hand eu utvidgning av rätten att åtnjuta extra avdrag vid taxering för nedsatt skatteförmåga. Dylikt avdrag måste kunna beviljas även i fall, där inkomsten eller skillnaden mellan inkomsten och

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

skatten därå understiger existensminimum, utan att fördenskull såsom orsak härtill kan åberopas något av de skäl, som för närvarande måste vara för handen för att extra avdrag vid taxering skall kunna ifrågakomma. Härjämte är det nödvändigt att rätten att medgiva minskning av preliminärskatteuttaget begränsas och användes endast då extra avdrag vid taxering — givetvis med hänsynstagande till de nyss angivna liberalare reglerna — kan antagas komma att beviljas.

Eftersom avdrag för nedsatt skatteförmåga avser beskattningsår, får minskning av den preliminära skatten icke såsom för närvarande beviljas med hänsynstagande allenast till den skattskyldiges ekonomiska läge vid tidpunkten för beslutets fattande. Det blir i stället nödvändigt att bedömandet — med vissa undantag som senare komma att beröras — sker med beaktande av den skattskyldiges inkomster och andra för hans ekonomi betydelsefulla förhållanden under hela beskattningsåret. Varje ärende måste prövas individuellt och vid prövningen bör den lokala skattemyndigheten eftersträva ett avvägande, som resulterar i att den preliminära skatten kommer att så nära som möjligt överensstämma med den slutliga skatt, som kan antagas komma att påföras den skattskyldige. Förfarandet blir att hänföra till jämkning.

De sakkunniga framhålla i samband härmed, att det förhållandet, att förutsättningarna för erhållande av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga såväl på grund av existensminimum som av annan orsak avsåge beskattningsåret, borde komma till uttryck i författningstexten. I 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och 9 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, där för närvarande angåves, att extra avdrag kunde medgivas, om skatteförmågan befunnes vara väsentligen nedsatt, borde därför ordet vara ersättas med hava varit.

Genom de sakkunnigas förslag om extra avdrag vid taxering på grund av existensminimum uppkommer en särskild skattetröskel vid existensminimibeloppet. De sakkunniga anföra härom:

Det av de sakkunniga framlagda förslaget om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga är utformat så, att all inkomst över existensminimum tages i anspråk för skatt intill den gräns där skatten kan uttagas till fullo. Om en skattskyldig med en inkomst av exempelvis 3.200 kronor och ett existensminimum av samma belopp, intjänar ytterligare 300 kronor och därigenom uppnår en inkomst av 3.500 kronor, varå skatten uppgår till 300 kronor, får han följaktligen avstå hela den ytterligare förtjänsten i skatt. Denna mindre tilltalande följdverkan, som uppkommer också vid tillämpningen av nuvarande bestämmelser om existensminimum, inbjuder till kritik, främst ur nationalekonomisk synpunkt. Dessa svårigheter skulle tänkas delvis kunna avhjälpas genom varierande ortsavdrag eller extra avdrag. Frågan om de kommunala ortsavdragen har emellertid, som ovan i flera sammanhang påpekats, nyligen varit föremål för prövning av statsmakterna och vunnit en lösning grundad på väsentligen andra bedömanden. Vidare skulle det praktiskt vara mycket svårt att bestämma ett dylikt varierande avdrag. Vid sådant förhållande har det icke synts de sakkunniga möjligt att uppmjuka bestämmelserna om existensminimum så att det anmärkta förhållandet undanröjes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 77

För att icke olika regler skola tillämpas i skilda landsdelar skola enligt de sakkunnigas förslag normalbelopp för existensminimum jämte anvisningar för tillämpningen fastställas för hela riket av en central, av Kungl. Maj:t utsedd myndighet. Med ledning av dessa normalbelopp hava sedan taxeringsnämnderna att i det enskilda fallet pröva storleken av existensminimum. Det vore dock avsett, att normalbeloppen icke skulle få överskridas annat än då särskilda omständigheter därtill föranleda.

De sakkunniga erinra om att högsta avdraget vid taxering för nedsatt skatteförmåga för närvarande uppgår till 2.000 kronor vid såväl den statliga som den kommunala taxeringen. De sakkunniga förorda en höjning av maximigränsen till 3.000 kronor.

De sakkunniga föreslå, att de regler, som sålunda skulle gälla vid taxering, också skulle tillämpas av de lokala skattemyndigheterna, då dessa hade att pröva frågan om befrielse från eller nedsättning av källskatteavdrag. I samma utsträckning som taxeringsmyndigheterna borde de lokala skattemyndigheterna vara bundna av de av den centrala myndigheten fastställda existensminimibeloppen.

Fn utvidgning på sätt de sakkunniga föreslagit av möjligheterna att vid taxering erhålla extra avdrag för nedsatt skatteförmåga komme att medföra att det kommunala skatteunderlaget i viss mån minskades. De sakkunniga framhålla emellertid, att detta förhållande icke komme att innebära någon skillnad vid jämförelse med tiden före det nya uppbördssystemet, då kommunerna hade att själva vidkännas skatteförlusterna vid bristande betalningsförmåga hos de skattskyldiga.

De av den centrala myndigheten fastställda normalbeloppen skola enligt de sakkunnigas förslag tjäna till ledning även då fråga om befrielse från avdrag för kvarstående skatt eller nedsättning av sådant avdrag prövas. Detsamma skulle gälla vid införsel för skatt. Generell avvikelse från normalbeloppen finge ej förekomma. Endast om efter prövning i det enskilda faHet anledning till avvikelse förelåge, borde lokal skattemyndighet eller utmätningsman äga frångå normalbeloppet.

Jag återkommer senare till de olika punkterna i de sakkunnigas förslag. Dessförinnan torde jag få lämna en redogörelse för vad remissinstanserna anfört angående förslagets allmänna innebörd samt angiva efter vilka riktlinjer jag anser föreliggande spörsmål böra lösas.

Remissyttrandena. I det övervägande antalet av de yttranden, vari huvudprincipen i de sakkunnigas förslag berörts -—- d. v. s. att extra avdrag vid taxering skall kunna medgivas på grund av att den skattskyldiges inkomst understiger hans existensminimum —- har framhållits att föreliggande problem i stället bort lösas genom en höjning av de kommunala ortsavdragen. I flertalet yttranden har dock de sakkunnigas förslag det oaktat tillstyrkts eller godtagits,

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

även om åtskilliga av remissmyndigheterna uttalat betänkligheter dels med hänsyn till befarad nedgång av skatteunderlaget, särskilt för kommunerna. och dels på grund av den ökade arbetsbörda, som ett genomförande av förslaget antages komma att medföra för lokala skattemyndigheter och taxeringsnämnder. I åtskilliga yttranden har vidare gjorts gällande, att såväl själva huvudregeln som olika detaljer i de sakkunnigas förslag vore stridande mot principen om likformighet och rättvisa i beskattningen.

Statskontoret har förklarat sig icke i och för sig ha något att erinra mot de sakkunnigas förslag. Statskontoret kunde emellertid icke dela de sakkunnigas uppfattning, att åtgärder icke borde vidtagas i syfte att få till stånd en ändring i uppbördsförordningen beträffande kommunernas ansvar för restantierna. Ämbetsverket måste nämligen finna det principiellt oriktigt, att de lokala uppbördsmyndigheterna skulle äga besluta om skatteeftergift, som icke på något sätt påverkade kommunernas ekonomi utan i sin helhet drabbade statsverket.

Pensionsstyrelsen har lämnat förslaget utan erinran.

Kammarrätten framhåller, att det hade varit värdefullt, om uppbördssakkunniga kunnat förebringa utredning dels om hur stor del, procentuellt sett, av den kvarstående skatten enligt 1949 års taxering, som belöpt å inkomsttagare i de lägre inkomstskikten (existensminimifallen), dels ock om det ungefärliga antalet av sådana inkomsttagare, av vilka skatt faktiskt icke kunnat uttagas på grund av den lokala skattemyndighetens beslut om befrielse från löneavdrag. I avsaknad av sådan undersökning vore det svårt att kunna bilda sig någon bestämd uppfattning, huruvida de föreslagna bestämmelserna kunde få någon större praktisk betydelse. Förslagets genomförande syntes föranleda ett ökat arbete för såväl de lokala skattemyndigheterna som taxeringsnämnderna. Tillämpningen av de nya bestämmelserna om extra avdrag vid taxering kunde sålunda befaras komma att bereda taxeringsnämnderna vissa svårigheter och detta just beträffande de deklarationer, som hittills torde varit lättast att komma till rätta med och som alltså åsamkat nämnderna det, relativt sett, minsta arbetet. Å andra sidan vunnes bl. a. den fördelen, att de skatteindrivande organens arbetsbörda komme att minskas. Kammarrätten anför vidare:

Medan de nuvarande bestämmelserna i nämnda avseende innebära, att skatteförmågan skall vara väsentligen nedsatt under den som är normalt förenad med en viss inkomstnivå — vilket betyder, att skattelättnad i princip icke är bunden till särskilda inkomstskikt utan kan medgivas ganska långt upp i dessa — skall enligt förslaget skattelättnad kunna medgivas, så snart den skattskyldiges inkomst, efter avdrag av därå utgående skatt, understiger för honom beräknat existensminimum. Skattelättnaden har sålunda icke knutits till förhandenvaron av vissa omständigheter såsom långvarig sjukdom eller dylikt utan till den skattskyldiges inkomstläge. Den omständigheten, att skattskyldigs inkomst icke täckes av existensminimum anses med andra ord indicera en sådan nedsatt skatte-

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 79

förmåga, att skattelättnad eller i förekommande fall frihet från skatt bör ifrågakomma. Genom den ifrågasatta utvidgningen av extra avdraget avses tydligen att beträffande existensminimifallen åstadkomma samma beskattningseffekt, som skulle ernås, därest ortsavdragen vid taxering vore så avpassade, att de motsvarade ett verkligt existensminimum, vilket av flera skäl åtminstone hittills icke ansetts vara genomförbart. Den föreslagna uppmjukningen av bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga innebär i realiteten, att man inför ett allmänt avdrag, som i varje särskilt fall men intill en viss maximigräns — föreslagen till 3.000 kronor — kan så avpassas, att detsamma jämte ortsavdraget motsvarar ett för envar skattskyldig beräknat existensminimum. Ur principiell synpunkt kan en sådan lösning knappast försvaras, då densamma innebär, att man beträffande vissa skattskyldiga laborerar med ett allmänt avdrag, vilket i själva verket avses skola fylla ut ett redan från början otillräckligt ortsavdrag. Kammarrätten känner sig på grund härav tveksam om lämpligheten av att ett sådant avdrag som det föreslagna införlivas med beskattningsreglerna. Förslagets genomförande kommer emellertid att medföra, att den skattelättnad eller i förekommande fall frihet från skatt, som kan medges, kommer allenast sådana skattskyldiga till godo, som leva vid gränsen av existensminimum och på grund därav äga ringa förmåga att bära även en blygsam skatt. På grund härav anser sig kammarrätten, trots principiella betänkligheter, icke böra avstyrka förslaget.

Socialstyrelsen finner det framlagda förslaget åsyfta en reform av rådande system. Förslaget måste därför hälsas med tillfredsställelse. Den av de sakkunniga anvisade vägen till det uppställda problemets lösning tedde sig i stort sett riktig. Vissa reservationer och erinringar syntes likväl vara befogade. Styrelsen yttrar härom:

Vid taxeringen skulle i vissa fall avvikelser från normalbeloppen kunna påkallas, och i promemorian specificeras ett antal olika slag av sådana fall. Det kan förväntas att de arbetsuppgifter, som på detta sätt skulle tillkomma taxeringsmyndigheterna, komma att bli mycket omfattande. Visserligen förefaller det som om de sakkunniga tänkt sig att individuell prövning och beslut om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga skulle ske huvudsakligen i de fall, då skattemyndighet underrättat taxeringsnämnd om att jämkning av den preliminära skatten på grund av existensminimum ägt rum. Att märka är emellertid att detta begränsande villkor icke intagits i den föreslagna författningstexten och enligt styrelsens mening icke heller bör upptagas däri.

Det förhåller sig nämligen som bekant så att folk i regel blott i verklig nöd, då medel icke finns för skattebetalningen, vänder sig till den lokala skattemyndigheten. Många mindre bemedlade betala skatterna under stora svårigheter, och styrelsen anser det riktigt att möjlighet i dylika fall finns att — oberoende av om jämkning ägt rum — meddela taxeringsnämnden dessa svårigheter för prövning om extra avdrag. De sakkunniga torde också ha haft en känsla för att en sådan möjlighet bör stå öppen för envar i små ekonomiska omständigheter, eftersom någon begränsning av taxeringsmyndighetens prövningsskyldighet som sagt icke intagits i lagtexten.

Under dessa förhållanden har man enligt styrelsens mening att förvänta att individuell prövning i verkligheten skulle komma i fråga i ett inyckcl

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

stort antal fall. Mängder av ansökningar om extra avdrag för existensminimum med hänsyn till särskilda omständigheter måste antagas komma att tillställas taxeringsmyndigheterna och vålla dessa besvär. Det är fara värt, att dessa myndigheter för att kunna bemästra de pålagda arbetsuppgifterna slutligen komme att se sig nödgade att mera allmänt räkna med normalbeloppen för existensminimum och därmed avstå från den åsyftade individuella prövningen. En dylik mera schablonmässig bestämning av existensminima vid taxeringen skulle sannolikt också i de flesta kommuner komma att leda till ett större bortfall av skatteintäkter för det allmänna än som eljest behövt komma ifråga. En utveckling i den här angivna riktningen skulle sålunda kunna få en ogynnsam effekt även ur fiskalisk synpunkt. Även enligt socialstyrelsens mening bör den i promemorian anvisade metoden försökas, men man bör vara beredd på svårigheter av ovan antytt slag. Det är med hänsyn härtill desto mera angeläget, att till buds stående social sakkunskap anlitas i detta sammanhang i erforderlig mån. Synnerligen viktigt är, att taxeringsmyndigheterna samråda med socialvårdsmyndigheterna på respektive orter. Man bör beakta den understödsstandard, som där tillämpas, ty endast från en sådan utgångspunkt torde överhuvud en rättvis och rimlig avvägning av existensminimum kunna äga rum i samband med taxeringen.

överståthållarämbetet förklarar sig kunna helt instämma i de sakkunnigas kritiska uttalanden, att utformningen av gällande skattelagstiftning, såvitt anginge existensminimum, icke vore tillfredsställande samt att det förelåg ett trängande behov av åtgärder för att undanröja de olägenheter, som voro förbundna med den bristande överensstämmelsen mellan ortsavdragen vid taxeringen och existensminimum vid preliminärbeskattningen. De sakkunnigas förslag att samordna reglerna om extra avdrag vid taxeringen med reglerna om existensminimum vid preliminärbeskattningen syntes utgöra den enda framkomliga vägen för en lösning av hithörande frågor. Visserligen komme förslaget att för taxeringsnämnderna medföra nya i viss mån komplicerade arbetsuppgifter, men å andra sidan syntes arbetet för indrivningsmyndigheterna komma att i motsvarande mån minskas. Ämbetet hade därför i princip intet att erinra mot förslaget. Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att förslaget kunde tänkas medföra, att ett icke obetydligt antal inkomsttagare i lägre inkomstskikt, vilka för närvarande i vederbörlig ordning erlade skatt, komme att bli befriade från skattskyldighet. Ett sådant förhållande vore otillfredsställande, då i princip varje medborgare borde erlägga skatt efter förmåga. Det framstode därför såsom angeläget, att de berörda anvisningar, som kunde komma att utfärdas, utformades på sådant sätt, att en dylik utveckling undvekes. Förslagets antagande komme av allt att döma att resultera i att skattesystemet bleve än mera komplicerat och betungande för de lokala skattemyndigheterna och taxeringsnämnderna. Förslaget ingåve även, som ovan framhållits, vissa betänkligheter ur allmän synpunkt. Då detsamma

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 81

emellertid vore ägnat att undanröja för närvarande rådande högst betydande olägenheter för de skattskyldiga, ansåge länsstyrelsen övervägande skäl tala för dess antagande.

Länsstyrelsen i Värmlands lön anför:

Ett samordnande av existensminimum med skatteförfattningarna borde rätteligen ske genom en härför erforderlig höjning av ortsavdragen. En sådan lösning låter sig emellertid på grund av stats- och kommunfinansiella skäl icke genomföra. Det av de sakkunniga nu framlagda förslaget torde närmast vara att anse som ett sätt att indirekt lösa berörda fråga för sådana fall, där de fastställda ortsavdragen leda till obillighet, i vad avser den skattskyldiges förmåga att gälda honom påförda utskylder. Även om förslaget alltså egentligen får anses innebära en förhöjning av ortsavdraget för vissa inkomsttagare, vill länsstyrelsen icke motsätta sig dess genomförande, enär det i olika avseenden har påtagliga fördelar.

Svenska stadsförbundets styrelse anför:

I princip anser sig styrelsen, trots det skattebortfall som kommunerna därigenom få vidkännas, kunna lämna de sakkunnigas förslag utan erinran, ehuru styrelsen i detta sammanhang icke kan underlåta att påminna om att departementschefen vid uppbördsreformens genomförande just med hänvisning till statens ansvar för de kommunala restantierna ansåg, att de större magistratsstäderna skulle få vidkännas de ökade kostnader som det nya systemet medförde. Den närmare utformningen av förslaget synes också i stort sett kunna godtagas. På en punkt finner styrelsen dock anledning att göra ett påpekande. Den lokala skattemyndighetens beslut om avdrag för existensminimum torde som regel förutsätta att ansökan därom göres av den skattskyldige. Möjligheten till ansökan om befrielse från eller nedsättning av löneavdrag är emellertid ofta okänd för den skattskyldige som sålunda, ehuru kanske med viss svårighet, betalar den honom påförda skatten. Vidare kan det finnas löntagare som icke vilja begagna nämnda möjlighet. Risk finnes också för att löntagare med svårkontrollerbara biinkomster av rädsla för en närmare undersökning underlåta att begära löneavdrag. Det synes kunna medföra egendomliga konsekvenser om restitution av den sålunda erlagda preliminärskatten skulle ifrågasättas, därest beskattningsnämnd vid taxering finner anledning att tillämpa reglerna om avdrag för existensminimum. Enligt styrelsens mening bör sådan restitution icke förekomma.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund yttrar:

En förutsättning för att de av uppbördssakkunniga föreslagna bestämmelserna skola fungera tillfredsställande är att de lokala skattemyndigheterna innan jämkning av preliminärskatt beslutas, verkligen företa den ingående individuella prövning av de skattskyldigas ekonomiska förhållanden som förutsatts av de sakkunniga. Enligt styrelsens mening torde föreligga viss risk, att de lokala skattemyndigheterna i det långa loppet komma att behandla jämkningsärendena efter mer eller mindre schablonmässiga grunder, och detta i sin tur kan leda till att de centralt fastställda existensminimibeloppen för normalfallen i realiteten komma att verka såsom förhöjda ortsavdrag. Kommunernas skatteunderlagsförluster skulle vid sådant

t! Ilih<m</ till riksdagens protokoll 1931. 1 sand. Nr 203.

82 Kungl. Maj.ls proposition nr 203.

förhållande kunna bli avsevärt större än vad som kan vara motiverat med hänsyn till skattebetalarnas faktiska skattekraft. Då uppbördssakkunnigas förslag enligt styrelsens mening ändock är att föredraga framför nuvarande system, vill styrelsen emellertid trots vissa betänkligheter tillstyrka att förslaget lägges till grund för lagstiftning.

Sveriges häradsskrivarförening framhåller, att då de sakkunnigas förslag torde innebära den för närvarande enda framkomliga vägen för att råda bot på de konstaterade olägenheterna vid tillämpningen av reglerna för existensminimum på skatteväsendets område, föreningen i stort sett intet hade att erinra mot detsamma. Förslagets genomförande komme emellertid att för häradsskrivarnas del medföra en sådan utökning av deras arbetsuppgifter — såväl kvalitativt som kvantitativt — att den förstärkning av den kvalificerade personalen, varom framställning gjorts i olika sammanhang, framstode såsom ofrånkomlig. Från föreningens sida måste därför förutsättas, att en sådan förstärkning komme till stånd.

Föreningen Sveriges landsfiskaler anför:

Den föreslagna skattebefrielsen för vissa skattskyldiga vid ett existensminimum, som ligger avsevärt högre än ortsavdragen, rubbar enligt föreningens mening på ett betänkligt sätt principen att taxeringen bör vara likformig och rättvis. Eftersom ortsavdragen fortfarande skola anses såsom existensminimum ifråga om de högre inkomsttagarna och någon höjning av dessa avdrag icke avses skola ske, måste ju förslaget i praktiken anses innebära tillämpning av två olika ortsavdrag, ett för de högre inkomsttagarna och ett för de lägre.

Eftersom skattebefrielsen vidare förutsätter ansökan av den skattskyldige måste man vidare beakta det för alla utmätningsmän kända faktum, att det alltid finnas vissa skattskyldiga, som på grund av bristande förmåga eller vilja att sköta sin ekonomi ständigt äro missnöjda över att nödgas erlägga sina skatter och utnyttja alla möjligheter att komma ifrån skattebetalningen, under det att andra mera ansvarskännande och ekonomiskt lagda skattskyldiga med motsvarande inkomster kunna och också lojalt betala skatterna. Med hänsyn härtill finns anledning räkna med att den förstnämnda kategorien kommer att kunna skaffa sig extra förmåner på de lojalas bekostnad, varigenom rättviseprincipen ytterligare rubbas.

Tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna torde vidare komma att ytterligare försvåra det redan nu mycket invecklade uppbörds- och taxeringsförfarandet. För såväl de lokala skattemyndigheterna som taxeringsmyndigheterna måste det nämligen antagas komma att möta betydande svårigheter att rättvist bedöma den nedsatta skatteförmågan, i synnerhet som bedömandet huvudsakligen måste grundas på den skattskyldiges egna uppgifter, vilka i vissa hänseenden svårligen kunna kontrolleras.

Principiella erinringar av mycket allvarlig natur kunna sålunda anföras mot de sakkunnigas förslag. Syftemålet med detsamma bör enligt föreningens mening i stället söka ernås genom en höjning av ortsavdragen för alla skattskyldiga så att avdragen komma att motsvara ett skäligt existensminimum. Med hänsyn till angelägenheten av att de utav de sakkunniga påvisade bristerna i det nuvarande systemet snarast avhjälpas, anser sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 83

föreningen emellertid, ehuru med tvekan, kunna tillstyrka att förslaget genomföres såsom ett provisorium i avbidan på att en höjning av ortsavdragen kan ske.

Svenska exekutionsmännens riksförbund har intet att erinra mot de sak­

kunnigas förslag under förutsättning, att samarbetet mellan lokala skattemyndigheterna och taxeringsnämnderna effektiviserades så att personer med så låga inkomster, att de saknade möjlighet att erlägga skatt, icke påfördes taxering för sådan inkomst, samt att klara direktiv för taxeringsnämnderna och speciellt kronoombuden utfärdades för undvikande av »skönstaxering» beträffande personer, som helt saknade inkomst.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle innebära att ett betydelsefullt avsteg gjordes från principen, att skatt skulle erläggas för inkomst över ortsavdragens belopp, då ej ömmande omständigheter motiverade skattelindring. Sådan komme enligt de sakkunnigas förslag att beviljas, även om den låga inkomsten berodde på uppenbar arbetsovilja. De ur psykologisk synpunkt mindre önskvärda konsekvenserna av skattebefrielse eller skattelindring i dylika fall borde kunna undgås, om i stället 50 § kommunalskattelagen samt 9 § förordningen om statlig inkomstskatt underkastades en sådan ändring, att skattebefrielse icke medgåves generellt vid låg inkomst utan endast i fall, då skatteförmågan vore nedsatt till följd av förslagsvis bristande arbetsförmåga, tyngande försörjningsbörda eller stark skuldsättning. Med denna inskränkning tillstyrktes de sakkunnigas förslag. Föreningen ville emellertid ifrågasätta, huruvida icke de åtgärder, som de sakkunniga föreslagit, borde få anstå till dess 1949 års skatteutredning framlagt förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen. Det syntes nämligen föreningen uppenbart, att de materiella beskattningsregler, som de sakkunniga förordat, i vissa hänseenden kunde röna påverkan av eventuella förslag från nämnda kommitté. Enligt förljudande hade man anledning vänta förslag från kommittén under detta år, och det bleve i så fall möjligt att redan vid 1952 års riksdag i ett sammanhang upptaga alla hithörande spörsmål.

Landsorganisationen i Sverige anser de sakkunnigas förslag erbjuda en rimlig temporär lösning av de mycket svåra och invecklade skattefrågor, som sammanhängde med existensminimum. Grundorsaken till nuvarande förhållande vore att ortsavdragen, även de statliga, vore för små i förhållande till existensminimum. Landsorganisationen utginge ifrån att 1949 års skatteutredning hade uppmärksamheten riktad på detta förhållande och komme att föreslå nya ortsavdragsgrunder, trots att riksdagen så sent som år 1950 fastställt nya förhöjda kommunala ortsavdrag.

Tjänstemännens centralorganisation finner de sakkunnigas förslag till lösning innebära eu avgjord förbättring i jämförelse med nuvarande för­

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

hållanden. Förslaget kunde dock icke tillstyrkas annat än som en mycket provisorisk lösning av frågan.

Förutom av de i det föregående angivna remissinstanserna t ill s ty r-

k e s förslaget vidare av länsstyrelserna i Uppsala, Hallands och Gävleborgs län, t. f. uppbördsdirektören och exekutionsdirektören i Stockholm, nio kronokamrerare, fyrtio häradsskrivare, sju stadsfogdar, fyrtiofyra landsfiskaler samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Vissa remissinstanser uttala betänkligheter mot de sakkunnigas förslag.

Riksräkenskapsverket anför sålunda:

Redan penningvärdeförsämringen under tiden efter 1947 och 1950 års beslut om ortsavdragens höjd skulle göra en justering uppåt av avdragen befogad. I jämnhöjd med existensminima skulle de dock icke därigenom komma. En höjning av ortsavdragen upp till existensminimas nivå anses måhända för närvarande ligga utanför ramen för den praktiska diskussionen. Den väg som de sakkunniga ha anvisat, att vidga rätten till extra avdrag enligt skatteförfattningarna, lär emellertid vara framkomlig också den, även om den erbjuder vissa icke alldeles lättövervunna svårigheter.

I samband med att riksräkenskapsverket berör vissa frågor om fastställande av existensminimibeloppen i de enskilda fallen -— dessa frågor torde jag senare få upptaga till behandling — uttalar ämbetsverket, att de anvisningar, som kunde komma att utfärdas, borde utformas med den riktpunkten, att avvikelserna från normalbeloppen för existensminima skulle begränsas till undantagsfall. Att inslaget av individuell prövning i förfarandet inskränktes, vore tydligtvis eftersträvansvärt från de engagerade myndigheternas synpunkt. Av större vikt än dessa tekniska argument vore emellertid, att principerna om jämlikhet och rättvisa i beskattningen finge anses ge utslag i samma riktning.

Riksräkenskapsverket anför vidare bl. a.:

Ett annat spörsmål, som gör sig påmint i detta sammanhang, är i vilken utsträckning det ex officio skall prövas, och då särskilt vid taxeringen, om rätt till extra avdrag föreligger. Det är väl till en början klart, att det, vare sig den skattskyldige ansöker därom eller icke, normalt skall medges extra avdrag vid taxeringen så snart den lokala skattemyndigheten korrekt har anteciperat sådant avdrag vid preliminärskatteberäkningen. Men avdrag bör uppenbarligen medges också när den skattskyldige ansöker därom i deklarationen utan att dessförinnan ha åtnjutit motsvarande jämkning. I detta fall är avdraget visserligen merendels icke nödvändigt för att kvarskatt skall förebyggas. Men denna uppbördstekniska synpunkt bör knappast få dominera bedömningen. Det fallet återstår, att en skattskyldig, fortfarande med inkomst under normalt existensminimum, varken ansöker om extra avdrag i deklarationen eller har fått jämkning av preliminärskatten under inkomståret. Skälen för taxeringsnämnden att ex officio ta

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 85

upp till prövning frågan om extra avdrag tala väl här med något mindre styrka. Enligt riksräkenskapsverkets mening böra emellertid de grundläggande principerna om likformighet och rättvisa i beskattningen fälla utslaget också i detta fall.

I anslutning till det senast förda resonemanget må det framhållas, att de sakkunnigas terminologi i fråga om det föreslagna avdraget i någon mån bidrar till att fördunkla förslagets innebörd. Det avdrag, som här ifrågasättes, är nämligen av väsentligt annan typ än det extra avdrag, som nu medges vid långvarig sjukdom etc. I det senare fallet är skatteförmågan i egentlig mening »nedsatt»: den skattskyldige har haft utgifter på grund av sjukdom o. s. v., vilka medföra, att hans skatteförmåga är lägre än vad som är normalt för en viss inkomstnivå. I det förra fallet, det som nu är aktuellt, är det däremot icke fråga om att vissa skattskyldiga med hansyn till extraordinära utgifter ha en mindre skatteförmåga än andra skattskyldiga i samma inkomstläge utan i stället om att i princip alla skattskyldiga i ett visst inkomstläge med hänsyn till sina ordinära utgifter anses ha liten eller ingen skatteförmåga. I det aktuella fallet är det följaktligen missvisande att tala om »nedsatt» skatteförmåga. Om de två typerna av avdrag även redaktionellt hölles isär, skulle det bl. a. bli klarare, att förutsättningarna för ex-officio-prövning icke äro desamma i de båda fallen.-------------

Promemorian innehåller endast föga om normalbeloppens lämpliga nivå. De sakkunniga uttala visserligen i ett sammanhang — som tidigare nämnts

av maximigränsen för extra avdrag icke får tas till intäkt för att vid oförändrade levnadskostnader höja nu tillämpade existensminimibelopp. Detta sista uttalande synes emellertid näppeligen kunna tolkas så, att normalbeloppen borde bygga på de överhuvud lägsta av de belopp, som f. n. tillämpas. En dylik tolkning skulle innebära, att exempelvis existensminimibeloppen för Stockholms stad skulle kunna pressas ner till obetydligt mer än hälften av de nuvarande. Det förutsättes här som självklart, att relationerna mellan normalbeloppen för olika ortsgrupper i det väsentliga måste vara desamma som mellan motsvarande ortsavdrag. Under sådana förhållanden har man måhända snarare anledning att räkna med att normalbeloppen komma att gruppera sig någonstans kring genomsnittet av de nuvarande beloppen. Vad som här senast anförts visar i vilket fall som helst, att det vid fastställandet av normalbeloppen kommer att bli ett avsevärt spelrum för det bestämmande organets fria bedömande.

På vilken nivå normalbeloppen böra placeras är givetvis till en del en fråga om vilka finansiella konsekvenser av reformen som det allmänna är berett att ta. Det måste betecknas som en brist i promemorian, att den helt saknar kalkyler, som kunde ge en föreställning om dessa konsekvenser vid olika normalbeloppsnivåer. Möjligen ha de sakkunniga ansett, att inkomstminskningen för det allmänna kommer att bli så obetydlig, att kalkyler av den anledningen skulle vara överflödiga. Enligt riksräkenskapsverkets mening skulle ett dylikt antagande icke vara alldeles hållbart. Som ovan framhållits är det sannolikt, att en standardisering av existensminima måste komma att innebära, att dessas nivå höjs icke oväsentligt för stora delar av landet. Därtill kommer, att den normalisering av rätten till ett skattefritt existensminimum, som tar sig uttryck i att denna rätt skall beaktas också vid taxeringen, måste antas komma att väsentligt öka antalet aktuella existensminimifall. Riksräkenskapsverket är väl medvetet om att kalkyler på

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

detta område icke skulle kunna göra anspråk på särskilt stor exakthet, i varje fall om man ville undvika att göra dem alltför omständliga. Icke desto mindre skulle de i hög grad underlätta bedömningen.------------

Genom den av de sakkunniga föreslagna standardiseringen av existensminima, vilken kommer att föranleda en icke oväsentlig höjning av dessas nivå för stora delar av landet, och på grund av den av de sakkunniga föreslagna normaliseringen av rätten till ett skattefritt existensminimum, varigenom antalet aktuella existensminimifall måste komma att högst väsentligt ökas, skulle, såsom det förut anförda utvisar, stora kategorier av skattskyldiga i verkligheten erhålla en höjning av ortsavdraget upp till existensminimas nivå. Genom de jämkningar i de sakkunnigas förslag, som riksräkenskapsverket förordat i syfte att tillgodose kraven på likformighet och rättvisa i beskattningen, kommer denna innebörd av de ifrågasatta ändringarna av bestämmelserna rörande extra avdrag att ytterligare understrykas. Det kunde därför finnas anledning att såsom riksräkenskapsverket inledningsvis ifrågasatt närmare överväga, i vad mån de erforderliga åtgärderna för lösningen av de problem, som uppkommit genom att ortsavdragen vid taxeringen äro lägre än de vid löneavdrag och införsel tillämpade existensminima, även tekniskt och formellt böra genomföras främst genom höjning av ortsavdragen. Detta skulle självfallet också innebära, att åtgärderna genomfördes i samband med den allmänna översynen av skattesystemet och skatteskalorna och sålunda komme att inpassas i det större sammanhang, där de höra hemma, samt baseras på en närmare utredning om de ifrågakommande åtgärdernas finansiella konsekvenser. Genom en lösning av ifrågavarande spörsmål i nu angiven ordning skulle det även bli lättare att komma till rätta med det av riksräkenskapsverket berörda tröskelproblemet. Fördelarna med det av riksräkenskapsverket nu ifrågasatta tillvägagångssättet äro enligt riksräkenskapsverkets mening så stora, att man synes böra allvarligt överväga, huruvida man icke ytterligare någon tid får finna sig i de olägenheter i form av onödig omgång för såväl myndigheter som skattskyldiga, som äro förenade med det nuvarande systemet.

Inom riksräkenskapsverket har byråchefen Ehnbom anmält avvikande mening och anfört:

Riksräkenskapsverket framhåller att det ligger närmast till hands att höja ortsavdragen, när det gäller att komma till rätta med de problem, som uppkomma på grund av avvikelserna mellan ortsavdragen och s. k. existensminimum. Det teoretiskt riktiga häri kan väl ej bestridas. Men en sådan lösning innebär i första hand att de kommunala ortsavdragen höjas till samma nivå som de statliga, i andra hand att ytterligare höjning av ett sålunda enhetligt ortsavdrag överväges. Då den ur flera synpunkter väsentliga avvägningen av de kommunala ortsavdragens storlek helt nyligen prövats och då de finansiella konsekvenserna i övrigt äro svåröverskådliga, anser jag inte att resonemanget kan läggas till grund för kritik mot de sakkunnigas förslag.

Från förut nämnda utgångspunkt och med hänsyn till principen om jämlikhet och rättvisa i taxeringen har verket emellertid funnit de sakkunnigas förslag om extra avdrag på grund av existensminimum alltför snävt till sin innebörd. Bestämmelserna borde i stället utformas så, att det extra avdraget bleve ett normalt avdrag utom i »undantagsfall» för alla

Kurigl. Maj.ts proposition nr 203. 87

skattskyldiga med inkomst under existensminimum, vilket taxeringsmyndigheterna hade att ex officio beakta. Ett förslag av sådan innebörd anser jag mig inte kunna biträda. Man kan efterlysa en beräkning av det skattebortfall, som sakkunnigförslaget kan medföra, men det torde med visst fog kunna göras gällande, att detta vid en restriktiv tillämpning till väsentlig del endast är ett bortfall av skattefordringar, som från början bort bedömas som avskrivningsmässiga. Om avdraget skulle utformas som ett normalavdrag, kan det däremot bli tal om ett skattebortfall, vilket icke kan lämnas ur räkningen.

Alternativt ifrågasätter ämbetsverket, om icke såväl myndigheter som skattskyldiga ytterligare någon tid finge finna sig i de olägenheter, som äro förenade med det nuvarande systemet, intill dess möjligheten att eliminera dessa genom höjning av ortsavdragen undersökts. Med hänsyn till vad ovan anförts och då snara åtgärder synas önskvärda för att undanröja nyssnämnda olägenheter anser jag att riksräkenskapsverket bort i huvudsak förorda de sakkunnigas förslag, dock att den föreslagna författningstexten bör förtydligas i syfte att garantera en restriktiv tillämpning.

Även länsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads och Jämtlands län ha an­

fört betänkligheter emot de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen i Kristianstads län anför sålunda:

De lokala skattemyndigheterna i detta län ha under år 1950 medgivit befrielse från löneavdrag med hänsyn till existensminimum i tillhopa 441 fall. Då antalet skattskyldiga, som år 1950 åsatts inkomsttaxering i länet, utgjorde 142.019 stycken, ha ifrågakomna fall av befrielse från löneavdrag utgjort allenast omkring 0,3 procent av samtliga skattskyldiga.

Det ringa antalet fall, då löneavdrag med hänsyn till existensminimum medgivits, skulle för detta läns vidkommande närmast giva anledning till antagande, att icke alltför genomgripande åtgärder skulle erfordras för att komma till rätta med den bristande överensstämmelse, som kan förefinnas mellan de lokala skattemyndigheternas beslut om befrielse från löneavdrag och beskattningsnämndernas beslut om avdrag för nedsatt skatteförmåga. Emellertid synes på andra håll betydande skiljaktigheter i förevarande avseende råda. Jämväl i detta län torde i vissa fall dylik bristande överensstämmelse föreligga. Länsstyrelsen, som finner en sammanjämkning av bestämmelserna vid taxering och uppbörd synnerligen önskvärd, anser därvid det principiellt riktiga vara, att ett förslag till frågans lösning i första hand anknytes till taxeringsväsendet. Ehuru det framlagda förslaget skulle innebära en lösning efter liknande linjer, måste länsstyrelsen likväl anmäla sin tvekan i fråga om förslagets utformning.

Enligt uppbördssakkunnigas förslag skola alla skattskyldiga med inkomster intill viss, för olika fall bestämd gräns vid taxeringen medgivas extra avdrag för nedsatt skatteförmåga med hänsyn till existensminimum, som allt efter de skattskyldigas levnadskostnader och underhållsskyldighet m. m. bestämmes lägre eller högre än vissa centralt fastställda normalbclopp. Detta innebär i realiteten, att ett förhöjt ortsavdrag kommer att tillerkännas denna kategori skattskyldiga. Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida genom föreslagna bestämmelser eu rätt avvägning av avdragen kommer att ske särskilt i fråga om inkomster, som ligga i närheten av existensminimum. Uppbördssakkunniga redovisa icke någon utredning, i vilken omfattning avdrag för nedsatt skatteförmåga enligt de föreslagna reglerna kan antagas

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

komma att tillämpas, och ej heller angående avdragens inverkan på skatteunderlaget till stat och kommun. Svårigheter föreligga givetvis att av tillgängligt taxeringsmaterial bilda sig en säker uppfattning i dessa avseenden, då någon uppgift icke föreligger om de belopp, vartill existensminimum kan komma att fastställas. Inom länsstyrelsen hava emellertid vissa undersökningar verkställts för att de ekonomiska verkningarna av de sakkunnigas förslag skola kunna bedömas. Undersökningarna omfatta visserligen för litet material för att här kunna redovisas med siffror. Den slutsatsen torde man emellertid kunna draga, att antalet jämkningsfall kommer att mångdubblas och att bortfallet av antalet skattekronor inom kommunerna kan förväntas bliva stort.

Länsstyrelsen framhåller vidare, att resultatet av de nu föreslagna bestämmelserna komme att bli beroende av de lokala skattemyndigheternas och taxeringsnämndernas förmåga att kunna riktigt handlägga ifrågakoinna ärenden. Lokal skattemyndighet träffade oftast sitt avgörande angående jämkning i början av året och kunde då svårligen överblicka den skattskyldiges årsinkomst eller huruvida den skattskyldiges hustru eller annan familjemedlem kunde komma att förvärva inkomst under exempelvis årets senare månader. Taxeringsnämnderna skulle sedan ha att behandla de skattskyldigas taxeringar ur synpunkten av att även taxeringarna borde ansluta sig till existensminimum. Då andra och säkrare bedömningsgrunder torde stå till taxeringsnämndernas förfogande, vore det sannolikt, att dessa i många fall komme till annat resultat än den lokala skattemyndigheten. Härigenom kunde uppkomma lättförklarlig irritation. Vidare komme förslagets genomförande att medföra en ökning av taxeringsnämndernas redan förut stora arbetsbörda.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar bl. a.:

Ett existensminimum av generell natur i enlighet med de sakkunnigas förslag innebär enligt länsstyrelsens förmenande, att en stor mängd skattskyldiga av formella grunder komma att erhålla lindring i skattebördan, ehuru ett erläggande av utskylderna till fulla beloppet icke för dem behöver innebära någon anmärkningsvärd sänkning av levnadsstandarden. Det torde vara otvivelaktigt, att de föreslagna ändringarna i 50 § kommunalskattelagen och i 9 § förordningen om statlig inkomstskatt komma att medföra en övervältring av skattebördan på de kategorier skattskyldiga, som icke komma i åtnjutande av den nu ifrågasatta förmånen. Det framlagda förslaget synes ej heller taga hänsyn till att många skattskyldiga, som åtnjutit förmånen av existensminimum, ett kommande år kunna erhålla högre inkomst med ökade möjligheter att betala sin kvarstående skatt. Även om det nu tillämpade systemet med individuellt fastställda existensminima uppenbarligen kan uppvisa brister, torde det dock medföra, att samtliga skattskyldiga, som verkligen hava förmåga därtill, också få erlägga dem påförda utskylder.

Taxeringsintendenten i Gotlands län uttalar, att de av de sakkunniga

påtalade förhållandena borde föranleda, att ortsavdragen höjdes väsentligt och att skatteskalorna omarbetades, samt anför ytterligare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 89

Om det likväl skulle anses ofrånkomligt, att bibehålla nuvarande höga skatteläge och låga ortsavdrag, måste möjligheter skapas att medgiva extra avdrag i ökad utsträckning. Det är emellertid icke utan allvarliga olägenheter möjligt, att pålägga taxeringsnämnderna skyldigheten, att ex officio pröva förutsättningarna för att medgiva extra avdrag i alla de fall, då de skattskyldigas inkomster understiga fastställt existensminimum eller i de fall, då inkomsten visserligen överstiger detta minimum men överstigande belopp är lägre än den skatt, som skulle utgå, om extra avdrag icke medgåves. Sistnämnda fall synas f. ö. vara alltför svårbemästrade i tekniskt hänseende för att kunna hänskjutas till taxeringsnämnderna.------------ Härtill kommer, att taxeringsnämnderna redan äro så belastade med arbetsuppgifter icke minst av teknisk natur, att det icke rimligen går att betunga dem ytterligare.-------------Under sådana omständigheter synes enda utvägen vara, att anknyta möjligheten att erhålla extra avdrag vid fall av inkomst motsvarande existensminimum eller belopp överstigande denna summa med lägre belopp än å beskattningsbar inkomst utgående skattebelopp till förut träffade beslut av lokal skattemyndighet. Taxeringsnämnd bör sålunda icke åläggas skyldighet pröva rätt till extra avdrag i dessa fall annat än då lokal skattemyndighet träffat beslut i ärendet. Taxeringsnämnderna böra sålunda innan arbetet för året tager sin början erhålla listor med uppgifter på de skattskyldiga i distriktet, som enligt beslut av lokal skattemyndighet erhållit extra avdrag, och de belopp denna funnit skäl medgiva. Härigenom kan taxeringsnämndernas arbete begränsas till att pröva huruvida lokal skattemyndighets beslut är sakligt grundade i enskilda fallen, varvid nämndernas personkännedom måhända understundom kan vara av värde. I detta sammanhang torde böra framhållas, att om vederbörande skattskyldig kunnat betala preliminärskatt i form av löneavdrag eller debiterad B-skatt skäl i regel icke torde förefinnas att medgiva extra avdrag med tv åtföljande restitution av erlagd skatt.

De sakkunnigas förslag av styrkes av länsstyrelserna i Kronobergs.

Malmöhus. Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län ävensom av sex kronokainrerare, sex häraclsskrivare, sex stadsfogdar och eu landsfiskal.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför bl. a.:

Förslaget bygger på det faktum, att ortsavdragen icke äro tillräckliga, ej heller efter den senast beslutade höjningen av de kommunala ortsavdragen. Om förslaget genomföres, blir resultatet därav för de flesta lägre inkomsttagare detsamma, som om ortsavdragen höjts för dem. Undantagna skulle endast bli det lilla fåtal av dessa, som disponerade icke alltför obetydliga tillgångar. Det synes länsstyrelsen egendomligt att, medan en ytterligare förhöjning av ortsavdragen för närvarande icke anses möjlig, på detta sätt en för stora grupper inkomsttagare tämligen generell höjning av ortsavdragen föreslås.

Länsstyrelsen vill erinra om, att man vid genomförandet av 1945 års uppbördsreform pekade på den ökning av skatteintäkter, som skulle bli en följd av att även mindre och tillfälliga inkomster beskattades. Uppbördsreformen har otvivelaktigt medfört en betydande skärpning i skattebetalningen för många av dem, som äro att finna bland de lägsta inkomsttagarna. Om man avsåg att så skulle bli fallet, bör man nu ej bortse från det faktum, att ett genomförande av förslaget medför ett skattebortfall, som

90 Kungl. Mnj.ts proposition nr 203.

är betydande jämfört med de vinster, som uppbördsreformen ansågs komma att medföra. Förslaget medför en minskning av skatteunderlaget som icke bör bagatelliseras. För kommunerna måste detta medföra vissa bekymmer. Att kommunerna, såsom de sakkunniga synas förutsätta, skulle ha anledning jämföra ett vid förslagets genomförande uppkommet lägre skatteunderlag med förhållandena före 1945 i stället för nuvarande läge, synes länsstyrelsen omotiverat. Kommunerna skola ej erhålla någon ersättning för det bortfallande skatteunderlaget, varför utdebiteringen får antagas bli höjd. Höjningen kommer att drabba även många mindre inkomsttagare, som befinna sig något över existensminimum. De lokala skattemyndigheterna och särskilt taxeringsnämnderna få säkerligen en kännbar ökning av arbetsbördan. Vad särskilt beträffar taxeringsnämnderna kan läget bli bekymmersamt, då de fastställda tiderna äro i minsta laget redan med nuvarande arbetsbörda. En ökning av arbetsbördan leder därför lätt till att arbetets kvalitet sjunker. De lokala skattemyndigheterna skulle enligt förslaget icke få anledning behandla framställningar om existensminimum utom efter ansökan av skattskyldiga. Dessa myndigheter ha möjlighet till en viss saklig prövning. Taxeringsnämnderna däremot skulle ex officio fatta beslut om skattebefrielse, oavsett om vederbörande gjort ansökan om existensminimum hos lokal skattemyndighet tidigare, så snart årsinkomsten icke överstiger visst belopp. Taxeringsnämndernas beslut om skattebefrielse kommer därför att omfatta en betydligt större krets av skattskyldiga än de lokala skattemyndigheternas. Erfarenheten talar för, att taxeringsnämndernas prövning av fallen blir mycket summarisk. Genom taxeringsnämndernas beslut kan preliminärt inbetald skatt komma att återbetalas, även om avdrag för sådan skatt skett under inkomståret vid tillfällen, då vederbörandes inkomster överstego existensminimum. En annan följd av taxeringsnämndernas beslut måste vidare bliva, att många befrias från skatt, som själva icke haft annan avsikt än att erlägga skatterna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

Utan tvivel skulle det vara värdefullt om källskatten och den slutliga skatten för existensminimifallen kunde åtminstone i stort sett bringas att sammanfalla. Man skulle härigenom undgå att kvarskatter mera allmänt bleve påförda, vilka icke kunde indrivas. Statsverkets ansvar gent emot kommunerna för skatterestantier skulle då minskas eller bortfalla i de många fall, då restantiepåföringen ytterst hade sin grund i att taxeringar påförts, ehuru någon skattekraft icke förelegat. Från dessa synpunkter torde några invändningar icke kunna riktas mot förslaget. När länsstyrelsen trots detta måste framställa erinringar i ämnet, sker det bl. a. av den anledningen, att den av de sakkunniga föreslagna ex officioprövningen hos taxeringsnämnderna skulle i icke oväsentlig grad komma att inkräkta på det kommunala skatteunderlaget. Enligt senast tillgängliga uppgifter från Göteborgs stads uppbördsverk uppgick antalet existensminimifall i Göteborgs stad för helt år till omkring 4.000. Av Göteborgs stads omkring 200.000 skattskyldiga fysiska personer kunna omkring 40.000 beräknas hava en inkomst understigande 3.000 kronor. Det vill alltså synas som om ex officioprövningen i taxeringsnämnderna skulle medföra att antalet fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 91

av existensminimum skulle komma att ungefär 10-dubblas vid jämförelse med det klientel, som de lokala skattemyndigheterna hittills haft att behandla. Beräkningarna äro naturligen osäkra, men de belysa dock att ex officiometoden måste få påtagliga ekonomiska följdverkningar för' den kommunala ekonomin, vilka verkningar enligt länsstyrelsens mening måste närmare utredas, innan en omläggning av beskattningsförfarandet kan förordas. Att lösa frågan på så sätt att taxeringsnämndens ex officioprövning skulle inskränkas till de fall, då frihet från löneavdrag för existensminimum faktiskt blivit begärd hos den lokala skattemyndigheten, skulle bereda orättvisa åt olika skattskyldiga, även om denna lösning skulle vålla det allmänna den minsta rubbningen i skatteunderlaget. Länsstyrelsen anser sålunda uteslutet, att taxeringsnämndernas tillämpning av reglerna om existensminimum skulle göras beroende av den tillfälligheten, att den skattskyldige haft förstånd eller vilja att lägga fram sin sak hos den lokala skattemyndigheten.

Länsstyrelsen måste även rikta erinran mot den tekniska metod, som de sakkunniga föreslagit och som innebär, att existensminimiavdraget skulle användas såsom ett instrument för att beträffande vissa skattskyldiga höja ortsavdraget. Anses det riktigt, att ortsavdraget höjes på grund av levnadskostnadernas storlek, bör detta enligt länsstyrelsens mening ske i vanlig ordning men icke på en omväg. —----------

Länsstyrelsen finner det naturligt, att man vid avvägningen och utkrävandet av skattebördorna måste särskilt tillgodose sådana skattskyldiga, vilka måste försörja sig på ett minimum av inkomster. Men det är icke möjligt att reglera denna fråga utan att samtidigt beakta, hur beskattningen verkar för det inkomstskikt, som ligger närmast över levnadskostnadsminimum. Sker icke så, har man gjort ett allvarligt avsteg från grunderna om jämnhet och rättvisa vid beskattningen.

De nu beskrivna svårigheterna äro enligt länsstyrelsens mening av den beskaffenhet, att de kräva en ytterligare utredning.

Härtill kommer att genomförandet av de sakkunnigas förslag måste möta vissa administrativa hinder. Det torde icke bliva möjligt för taxeringsnämnderna att utan tillgång till för uppgiften tränad arbetshjälp räkna ut den särskilda skattelindring, som existensminimireglernas tillämpning skulle påkalla. Denna arbetshjälp torde endast kunna ställas till förfogande från personal hos den lokala skattemyndigheten eller länsstyrelsen, vilka emellertid båda redan äro hårt belastade med andra viktiga arbetsuppgifter. För övrigt skulle räkneoperationernas utförande kräva, att man tillskapade ytterligare ett tabellverk utöver de många inom beskattningsväsendet redan existerande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller:

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag om existensminimum såsom avdragsgrund för extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga kommer att få stora verkningar, såväl för de skattskyldiga som för kommunerna och för arbetet i taxeringsnämnderna och troligen också i prövningsnämnderna och hos de lokala skattemyndigheterna.

Skattskyldiga, mest då jordbrukare, affärsbiträden och andra mindre inkomsttagare, vilka erlagt sina skatter, ehuru de levat på inkomster, som vid prövning av lokal skattemyndighet säkert ansetts icke överstiga existensminimum, komma att automatiskt befrias från skatt. Vad detta och bort­

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

fallet av statsersatta restantier kommer att innebära för kommunernas i detta län skatteunderlag kan icke utan närmare undersökningar säkert bedömas men länsstyrelsen håller för sannolikt att skatteunderlagen komma att sjunka katastrofalt. Länsstyrelsen har för Råneå övre taxeringsdistrikt med ledning av uppbördskorten å slutlig skatt enligt 1950 års taxering konstaterat att av 1.678 skattskyldiga, vilka påförts till kommunal inkomstskatt taxerad inkomst, 861 haft en taxerad inkomst understigande 3.500 kronor. På dessa 861 skattskyldiga belöpande kommunal- och landstingsskatt uppgår till 159.579 kronor. Några säkra slutsatser av de framkomna uppgifterna kan givetvis icke dragas utan att deklarationsmaterialet för taxeringsdistriktet närmare granskas men siffrorna säga dock en hel del. För taxeringsnämnderna kommer merarbetet med avdrag för nedsatt skatteförmåga på grund av existensminimum att bliva betungande.------------ Under förevarande omständigheter anser länsstyrelsen att taxeringsnämnderna icke kunna bemästra den situation som uppkommer, därest förslaget om avdrag på grund av existensminimum genomföres. I följd härav och med hänsyn till bland annat de befarade ekonomiska konsekvenserna för kommunerna ser sig länsstyrelsen nödsakad avstyrka genomförandet av de sakkunnigas förslag.

Föreningen Sveriges kronokamrerare avstyrker försl aget i dess

nuvarande form under framhållande, att detsamma kräver ytterligare utredning. Föreningen anför bl. a.: De lokala skattemyndigheterna äro givetvis i hög grad intresserade av att få en praktisk lösning av de frågor, som promemorian sysslar med. En borteliminering av arbetet med debitering av skatt, som sedermera icke kan uttagas, måste vara ytterst önskvärd. Den naturliga anordningen för ernående av ett sådant resultat hade naturligtvis varit, om taxeringens ortsavdrag kunnat överensstämma med verkliga existensminima. Då så icke för närvarande kan ske, torde någon annan möjlighet icke stå till buds än den som föreslagits, nämligen att utöver det vanliga ortsavdraget medgiva särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga. Förfarandet inrymmer dock en rad synnerligen svårbemästrade frågor. Den noggranna prövningen av varje ärende måste för de arbetstyngda lokala skattemyndigheterna medföra en icke oväsentlig ökning av de kvalificerade arbetsuppgifterna. Besluten måste utarbetas ytterst noggrant för att preliminärskatten skall överensstämma med påräknelig slutlig skatt. Merarbetet bör ses i samband med andra framlagda förslag, vilka medföra merarbete för de lokala skattemyndigheterna, såsom t. ex. om ränta å kvarstående och för mycket inbetald skatt, ny dissenterlagstiftning, obligatorisk sjukförsäkring, allmän pensionsförsäkring. Enär de sakkunniga förvänta, att taxeringsnämnderna i regel skola följa jämkningsbeslutet. finns det all anledning antaga att besvärsmålens antal skall stiga. De skattskyldiga komma säkerligen snart underfund med vilken betydelse jämkningsbesluten hava vid den årliga taxeringen och bliva därför mera intresserade av rättelse av dessa beslut än vad fallet måhända är för närvarande. Äro svårigheterna stora för dessa myndigheter med dess yrkeskunniga och rutinerade personal, måste det råda en viss tveksamhet huruvida taxeringsnämnderna skola vara mäktiga att utföra detta precisionsarbete på ett sådant sätt, att det med de föreslagna bestämmelserna åsyftade resultatet

Kungl. Maj.ls proposition nr 203. 93

uppnås. Ägna taxeringsnämnderna alltför mycken tid åt dessa små inkomsttagare kan det också befaras, att alltför liten tid blir disponibel för granskning av deklarationerna för de större inkomsttagarna.

I det i och för sig goda syftet att få en lösning av praktiska problem ha de sakkunniga icke åtskilt skattebetalningsförmåga och skatteförmåga. Följden härav blir att det vid preliminärskattearbetet städse måste beaktas taxeringsregler, icke alltid förenliga med de uppbördsregler som böra gälla vid uttagande av skatt. Läget vid ett särskilt tillfälle av arbetsgivares löneavdrag för skatt, där inkomsten efter verkställda skatteavdrag icke medgiver en nödtorftig försörjning, kan vara ett annat än vid följande års taxering, då inkomstårets samlade inkomst skall upptagas till beskattning. För uppbördsförfarandet skulle alltså taxeringsreglerna vara bestämmande även i situationer, där dessa regler uppenbarligen icke taga tillräcklig hänsyn till en skattskyldigs försörjningssvårigheter vid speciella tillfällen under inkomståret. Det hade därför varit önskvärt med en närmare utredning om huruvida och i vad mån skattebetalningsförmåga och skatteförmåga kunna samordnas.

För kommunerna innebär förslaget en reducering av skatteunderlaget och för statsverket en vinst därigenom att den slipper kompensera kommunerna för icke oväsentliga skattebelopp, som enligt nu gällande regler debiteras men aldrig erläggas. Uppbördsverksstäderna, som ha betydande kostnader för uppbördsförfarandet, komma sannolikt att finna denna inkomstförskjutning från kommunerna till statsverket mindre tilltalande och ägnad att rubba kostnadskalkylerna för det nya uppbördssystemet. Dessa ekonomiska konsekvenser för kommunerna borde ha utretts närmare genom stickprovsundersökningar, så att verkningarna av förslaget, om det genomföres, icke medför kännbara överraskningar.

De sakkunnigas förslag till sådan ändring av lagtexten, att extra avdrag skulle medgivas, om skatteförmågan befunnes hava varit väsentligen nedsatt mot för närvarande vara nedsatt, har föranlett länsstyrelsen i Värmlands län att framhålla, att den föreslagna formuleringen uteslöte den tidigare möjligheten för beskattningsnämnd att vid taxeringen medgiva skattelindring för sådan nedsättning av skatteförmågan, som inträffat under taxeringsåret. Enär denna möjlighet borde bibehållas, syntes det länsstyrelsen önskvärt att förslaget omarbetades i denna del.

Det särskilda problem, som uppkommer genom den ovan omnämnda skattetröskeln, har berörts i flera yttranden.

Riksräkenskapsverket uttalar sålunda, att de praktiska svårigheterna att lösa problemet icke borde vara oöverkomliga, samt anför härom:

Utan att närmare utveckla tankegången ha de sakkunniga antytt en lösning med hjälp av varierande extra avdrag. Uppslaget innebär förmodligen, att de extra avdragen, när inkomsten stiger från existensminimum, skulle sjunka i långsammare takt än som eljest förutsatts. Om den skattskyldige i de sakkunnigas exempel med en inkomst av 3.500 kronor och ett existensminimum av 3.200 kronor skulle maximalt behöva använda icke hela skillnaden 300 kronor för skattebetalning utan t. ex. bara halva, skulle man med ledning av de planerade hjälptabellerna — av det slag som visas i bi­

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

laga A till promemorian -— enkelt kunna fastställa, hur stort avdrag som behövde medges. Det förefaller riksräkenskapsverket, som om en lösning enligt detta uppslag knappast skulle omöjliggöras av några praktiska komplikationer. Riksräkenskapsverket förordar därför, att uppslaget ytterligare prövas.

Länsstyrelsen i Hallands län finner det angeläget med en undersökning, om icke en sådan anordning kunde praktiskt genomföras, att den skattskyldige vid löneavdrag eller införsel, sedan visst belopp förbehållits honom såsom existensminimum, alltid finge behålla viss del, förslagsvis hälften, av den inkomst, som överstege hans existensminimum. För undvikande av kvarstående skatt borde i så fall motsvarande förmån tillgodoräknas vid taxeringen. Detta syntes utan större svårighet kunna ske med tillämpning av den såsom bil. A vid promemorian fogade tabellen, sedan skillnadsbeloppet mellan årsinkomsten och existensminimum halverats. Vid bedömande av denna fråga måste hänsyn tagas till värdet av den ökade arbetsinsats, som en sådan metod i många fall finge antagas medföra.

Häradsskrivaren i Norrvikens fögderi uttalar, att det icke borde vara

omöjligt att konstruera en tabell, enligt vilken en person, som beviljats befrielse från skatt på grund av att hans inkomst understege existensminimum, alltid skulle få behålla åtminstone någon del av inkomstökningen för den händelse hans inkomst genom övertidsarbete eller av annan orsak kom me att överstiga gränsen för ifrågavarande minimum. En sådan särskild tabell kunde ju lämpligen bifogas den lokala skattemyndighetens beslut.

Frågan har vidare berörts av länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs och Norrbottens län samt av några lokala skattemyndigheter och utmätningsmän ävensom av Svenska arbetsgivareföreningen

och Tjänstemännens centralorganisation utan att i dessa yttranden dock något förslag till läsning framlagts. Arbetsgivareföreningen framhåller den hämmande effekt på arbetsviljan, som bestämmelsen komme att medföra, samt beklagar, att de sakkunniga på grund av praktiska svårigheter ansett sig förhindrade att lösa detta problem. Med hänsyn till såväl de psykologiska verkningarna på individen som det allmänna intresset av största möjliga arbetsinsats ville föreningen framhålla önskvärdheten och nödvändigheten av att det påtalade missförhållandet bleve tillrättalagt genom någon form av avtrappning.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag innebär en lösning av förevarande problem i huvudsaklig överensstämmelse med den linje jag angav i det vid propositionen nr 241 till förra årets riksdag fogade statsrådsprotokollet. Jag kan därför ansluta mig till grundtanken i förslaget.

Gentemot den i åtskilliga remissyttranden framförda invändningen att problemet i stället bort lösas genom en höjning av ortsavdragen, vill jag

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 95

endast erinra att frågan om ortsavdragens storlek nyligen prövats av statsmakterna — därvid jämväl frågan om förhållandet mellan existensminimum och ortsavdrag var uppe till diskussion —- och att ekonomiska förutsättningar för en omprövning av de kommunala ortsavdragen icke föreligga.

En annan principiell invändning, som framkommit vid remissförfarandet, är att förslaget skulle strida mot principen om likformighet och rättvisa i beskattningen. Jag kan emellertid icke finna, att det skulle strida mot nämnda princip att vidga användningsområdet för medgivande av extra avdrag vid taxeringen i syfte att därigenom bereda beskattningsmyndigheterna ökad möjlighet att beakta den i det enskilda fallet nedsatta skatteförmågan. Enligt mitt förmenande skulle man tvärtom kunna beteckna nu gällande regler såsom stående i strid mot rättviseprincipen. Trots att den skattskyldige av någon anledning saknar skatteförmåga eller allenast har förmåga att delvis gälda den på inkomsten belöpande skatten, påföres nämligen skatt, vars uttagande sedan får bliva beroende av om den skattskyldiges ekonomiska läge efter något eller några år förbättras.

Vissa länsstyrelser hava uttalat betänkligheter mot förslaget på grund av befarad nedgång av det kommunala skatteunderlaget. Myndigheterna synas därvid hava utgått ifrån att i huvudsak endast skattskyldiga med inkomst över normalbelopp för existensminimum framdeles skulle komma att åsättas beskattningsbar inkomst. Ett dylikt resonemang lärer emellertid icke överensstämma med grundtanken i de sakkunnigas förslag, däri förutsättes en individuell prövning av skatteförmågan i varje enskilt fall. Generell höjning av ortsavdraget vid låg taxerad inkomst torde sålunda icke vara avsedd. Det kommunala skatteunderlaget kan därför icke nedgå i någon större utsträckning, i all synnerhet icke om man — såsom de sakkunniga ansett rimligt — utgår från förhållandena före det nya uppbördssystemet, då kommunerna hade att själva svara för de skattebelopp, som icke kunde indrivas. Framhållas bör ock, att såväl stadsförbundet som landskommunernas förbund accepterat förslaget.

I en del remissyttranden har gjorts gällande, att hela frågan borde anstå i avbidan på ytterligare utredning. Svenska arbetsgivareföreningen har ifrågasatt, om icke de förslag borde avvaktas som 1949 års skatteulredning kunde komma att framlägga angående omläggning av den direkta istatsbeskattningen. Jag kan icke biträda denna mening. De olägenheter, som äro förenade med det nuvarande systemet, synas vara så betydande, att de i görligaste män böra undanröjas snarast möjligt. Skatteutredningens blivande förslag torde för övrigt icke kunna i väsentligare mån inverka på frågans ändamålsenliga lösning.

En allvarlig nackdel med de sakkunnigas förslag är emellertid att det föreslagna förfaringssättet kommer att åsamka taxeringsnämnder och lokala skattemyndigheter ett icke ringa merarbete. Siirskilt såvitt gäller

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

taxeringsnämnderna är detta bekymmersamt på grund av att därigenom tiden för den egentliga deklarationskontrollen beskäres. Det finnes dock anledning att räkna med — under förutsättning av en från början restriktiv tillämpning av bestämmelserna — att förhållandena efter det första årets begynnelsesvårigheter snabbt skola stabilisera sig, såvitt angår taxeringsnämnderna. Vad åter angår den inverkan, som arbetsökningen kan få på häradsskrivarnas behov av personal, torde denna fråga få prövas av uppbördssakkunniga.

Med hänsyn till det nu anförda vill jag förorda, att möjligheterna att erhålla extra avdrag vid taxering på grund av väsentligt nedsatt skatteförmåga utvidgas att omfatta jämväl sådana fall, där den skattskyldiges inkomst är så låg och hans ekonomiska ställning i övrigt så svag, att han skulle sakna möjlighet att försörja sig och sin familj, därest han tillika skulle gälda de på inkomsten belöpande skatterna. Jag vill tillägga, att man vid bedömningen av det enskilda fallet uppenbarligen måste — såsom de sakkunniga också framhållit — beakta förhållandena under en längre tidsperiod. Det är den skattskyldiges allmänna ekonomiska ställning under beskattningsåret som måste vara avgörande.

De sakkunnigas förslag innebär efter ordalagen, att den bristande skatteförmågan skulle bedömas med utgångspunkt allenast från den skattskyldiges ekonomiska ställning. Emellertid är det tydligt — och de sakkunniga torde även så hava avsett -— att rätten till extra avdrag utöver ortsavdraget icke bör konstitueras enbart av själva inkomstläget utan framförallt av de faktorer, som förorsakat det dåliga inkomstläget. Rådande förhållanden på arbetsmarknaden äro ingalunda sådana, att lönerna i normalfallen äro otillräckliga för att täcka såväl levnadskostnaderna som å inkomsten belöpande skatter. Där en arbetstagare uppvisar särskilt låga inkomstsiffror, torde orsaken härtill merendels vara att söka i nedsatt arbetsförmåga, vilken i sin tur kan bottna antingen i fysiska eller psykiska defekter eller egenheter hos arbetstagaren. I sistnämnda avseende ha de sakkunniga nämnt arbetsskygghet och missanpassning i samhället. Jag har intet att invända mot att extra avdrag beviljas i dylika fall. Samtidigt måste man emellertid beakta att härmed icke får likställas det förhållandet, att en arbetstagare med normal arbetsförmåga medvetet begränsar sin arbetsprestation så, att inkomsten av arbetet täcker allenast vad han tarvar för sina levnadskostnader, exklusive skatteutgifterna. Någon anledning att medgiva en sådan arbetstagare extra avdrag för nedsatt skatteförmåga förefinnes icke, även om hans inkomst icke överstiger normalbeloppet för existensminimum. Det är angeläget, att detta beaktas redan vid preliminärbeskattningen och att fastställande av existensminimum sker endast beträffande sådana skattskyldiga, i fråga om vilka nedsatt arbetsförmåga eller annan särskild omständighet verkligen är för handen. Framställning från arbetstagare om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 97

alltså avslås, om det finnes anledning misstänka att framställningen endast föranletts av önskan att få det inkomstläge fixerat, över vilket viss del av inkomsten måste avstås till skatt. Med nedsatt arbetsförmåga kan vara att likställa långvarig oförvållad arbetslöshet. Situationen är emellertid här en annan än vid vanliga existensminimifall i så måtto, att frågan om extra avdrag ofta icke får aktualitet under inkomståret utan först vid taxeringen, då man har en mera samlad överblick över vederbörandes ekonomiska förhållanden under inkomståret. Därest det därvid befinncs, att den på hela inkomsten belöpande skatten täckes av den källskatt, som den skattskyldige faktiskt erlagt under inkomståret, torde — även om inkomsten under året i och för sig skulle understiga existensminimum — frågan om extra avdrag böra bedömas mycket restriktivt. Såsom de sakkunniga framhålla kan den skattskyldiges förmåga att gälda på inkomsten belöpande skatter vara begränsad, oaktat den skattskyldige haft full sysselsättning och normal inkomst; detta gäller bl. a. i de fall då försörjningsbördan varit särskilt stor. I dylika fall är sålunda behovet av extra avdrag närmast föranlett, icke av inkomstläget såsom sådant utan av den stora försörjningsbördan. En annan sak är att man i detta fall vid bedömandet av existensminimum icke får bortse från de sociala förmåner av olika slag som åtnjutas av barnrikefamiljer. Svenska arbetsgivareföreningen har, med beaktande av nu berörda förhållanden, yrkat att de skäl, som ansåges böra medföra skattelindring, måtte angivas i själva lagtexten. Jag finner mig böra biträda denna mening och förordar därför, alt avdragsbestämmelserna i skatteförfattningarna utformas så, att skattskyldig, vilkens inkomst efter avdrag för därå belöpande skatt understigit vad han kan anses hava behövt till underhåll för sig och sin familj, ma medgivas extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, därest den nedsatta skatteförmågan finnes hava varit beroende av — utöver de orsaker som för närvarande finnas angivna i skatteförfattningarna (långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom etc.) — nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet. Genom en dylik utformning av författningstexten torde klarare framgå, att extra avdrag icke är avsett att medgivas schablonmässigt i alla de fall, da vederbörandes taxerade inkomst understigit existensminimum. För att extra avdrag skall kunna medgivas, måste i det enskilda fallet den nedsatta skatteförmågan ävensom orsaken därtill fastställas. Jag vill i anslutning till det nu sagda framhålla, att författningstexten bör — på sätt de sakkunniga framhållit — utformas så alt därav framgår att förutsättningarna för extra avdrag vid taxering skola hänföra sig till förhållandena under beskattningsåret, icke till förhållandena vid taxeringstillfällct.

7 — I Si hann till riksdagens protokoll 1051. 1 sand. Nr 203.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

I remissyttrandena äro meningarna delade beträffande frågan om taxeringsnämnderna skola beakta existensminimifallen ex officio eller ej. På denna punkt vill jag framhålla, att i samma utsträckning som taxeringsnämnderna eljest hava att pröva varje beskattningsfall utan avseende på om yrkande i ena eller andra riktningen framställts av den skattskyldige, bör frågan om extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga vid existensminimum bedömas oberoende av eventuell framställning härom. Samtidigt vill jag emellertid understryka, att det förhållandet att framställning om extra avdrag icke göres i deklarationen i regel måste av taxeringsnämnden betraktas som ett indicium på att något mera trängande behov av sådant avdrag icke föreligger. Och självfallet måste det finnas än större anledning för taxeringsnämnden att utgå ifrån, att något verkligt avdragsbehov icke föreligger, om den skattskyldige under inkomståret icke begärt och åtnjutit någon nedsättning av källskatten. Har den skattskyldige under inkomståret kunnat försörja sig och sin familj på sina med skatten minskade inkomster, finnes det all anledning att utgå ifrån att nedsatt skatteförmåga icke varit för handen och att därför icke heller behov av extra avdrag föreligger, även om yrkande därom skulle göras i självdeklarationen. Ä andra sidan bör framhållas, att frågan om extra avdrag vid existensminimum kan komma upp till prövning även om självdeklaration icke avlämnats. Underlåtenhet att avlämna självdeklaration kan bero på, att vederbörande på grund av existensminimum icke haft att erlägga någon källskatt och i följd därav trott sig vara definitivt fri från skatt. I anslutning till vad Svenska exekutionsmännens riksförbund anfört om s. k. skönstaxering bör understrykas, att om taxering undantagsvis måste verkställas utan ledning av självdeklaration, inkomsten icke får uppskattas schablonmässigt. Noggrann individuell prövning måste ske även här. Inkomna löneuppgifter böra beaktas och uppgift bör införskaffas om erlagd källskatt, varjämte här liksom eljest lokalkännedomen inom taxeringsnämnden bör utnyttjas. Ett speciellt problem, som kanske närmast har samband med formerna för de lokala skattemyndigheternas jämkningsbeslut men som likväl synes böra tagas upp i förevarande principdiskussion, gäller den skattetröskel, som enligt de sakkunnigas förslag skulle uppkomma vid inkomster något över existensminimigränsen. De sakkunniga hava föreslagit, att jämkningsbesluten i fråga om preliminär A-skatt skola utformas så att vid löneavdrag för skatt så stor del av lönen, som motsvarar existensminimum, skall förbehållas den skattskyldige. Detta innebär att för skatt kan innehållas hela lönen utöver det förbehållna beloppet, intill den gräns där skatten kan uttagas till fullo. Vid inkomstökning intill nämnda gräns skulle den skattskyldige sålunda få avstå hela löneökningen till skatt. De sakkunniga hava själva framhållit, att denna mindre tilltalande följdverkan inbjuder till

Kungl. Maj:is proposition nr 203. 99

kritik. I åtskilliga remissyttranden hava också allvarliga erinringar framställts mot förslaget i denna del. För egen del finner jag det med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden nödvändigt, att reglerna på denna punkt utformas så att en arbetstagare i det läge, varom här är fråga, icke föranledes att avhålla sig från ökad arbetsinsats; detta skulle utan tvivel bliva fallet om han icke skulle få för egen del behålla någon del av den mot den ökade arbetsinsatsen svarande löneökningen. En lämplig lösning synes vara, att existensminimibeslutet där så finnes påkallat kompletteras med en föreskrift, att om inkomsten ökar och därvid uppgår till ett belopp, som ligger mellan existensminimum och den övre gräns, där skatten kan uttagas till fullo, avdrag för skatt får verkställas med endast viss del, förslagsvis hälften, av den del av lönen som överstiger existensminimum. Denna metod bör dock tillämpas med försiktighet. Därest t. ex. inkomsten växlar men genomsnittligt kan beräknas vara så hög, att skatten vid en jämn inkomst skulle kunna uttagas till fullo, bör nedsatt löneavdrag på grund av existensminimum över huvud taget icke komma i fråga och alltså ej heller dylikt förbehåll. Ett beslut av innebörd, att arbetstagaren förbehålles viss del av inkomsten utöver existensminimum, innebär att arbetstagaren i fråga om källskatten kommer i åtnjutande av ett extra avdrag, som är högre än vad som i och för sig är betingat av hänsynen till existensminimum. En motsvarande förhöjning av det extra avdraget vid taxering synes däremot principiellt icke kunna medgivas. I viss mån olika regler vid löneavdrag för skatt och vid taxering bliva därför ofrånkomliga med avseende å dessa fall. Emellertid torde nackdelarna härav åtminstone i en del fall kunna mildras genom att det extra avdraget vid taxeringen avrundas uppåt, något som ofta torde finnas påkallat redan av praktiska skäl. På grund härav och för att jämväl i övrigt möjliggöra en något friare bedömning av existensminimireglerna vid löneavdrag för skatt än vad som eljest ifrågakommer vid bestämmande av preliminär skatt eller vid taxering synes det lämpligt att låta nämnda regler, såvitt gäller löneavdrag för preliminär eller kvarstående skatt, liksom hittills utgöra ett särskilt institut i uppbördssystemet. Bestämmelserna härom finnas för närvarande intagna i 48 § 2 mom. uppbördsförordningen. Författningsrummet torde i huvudsak kunna bibehållas vid nuvarande lydelse, med tillägg dock att nedsättning av löneavdraget för preliminär skatt förutsätter nedsatt arbetsförmåga cfc. hos den skattskyldige samt att existensminimum skall bedömas med ledning av de regler, som i sådant hänseende skola tillämpas vid taxering. I särskild anvisningspunkt till paragrafen kan därutöver angivas, att arbetstagaren, där sa finnes påkallat, må kunna utöver belopp, motsvarande existensminimum, förbehållas lämplig del av det belopp, varmed inkomsten eventuellt må komma att öka efter meddelandet av beslutet om existens­

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

minimum. Jämkningsreglerna i 53 § uppbördsförordningen böra, såvitt gäller extra avdrag vid existensminimum, icke gälla preliminär A-skatt utan endast preliminär B-skait.

Det sagda innebär alltså, att beträffande spörsmålet om vad den skattskyldige vid existensminimum skall få behålla av lönen man i fråga om löneavdrag för skatt skulle medgiva en något friare bedömning av reglerna än som kunde förekomma vid taxering. Detta gäller även i fråga om preliminär B-skatt med löneavdrag. Beträffande preliminär B-skatt utan löneavdrag torde däremot anledning icke föreligga att vid jämkning av skatten på grund av existensminimum frångå de regler, som skola tillämpas vid taxering. Icke heller bör vid jämkning av preliminär B-skatt med löneavdrag nämnda regler frångås. Om sedan efter jämkningen B-skatt kvarstår att erlägga, får den lokala skattemyndigheten i enlighet med avdragsbestämmelserna i 48 § 2 mom. besluta, efter vilka grunder löneavdrag för skatten skall verkställas.

Ändringarna böra träda i kraft den 1 januari 1952.

E. Särskilda frågor med avseende å taxering.

1. Centralt fastställda normalbelopp för existensminimum.

De sakkunniga. Uppbördssakkunniga framhålla, att utformningen av bestämmelserna om vidgad rätt till extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid taxering måste ske så, att en likformig och rättvis beskattning kunde ernås. Härför torde krävas, att vissa normalbelopp jämte anvisningar fastställdes för bedömande av frågan, när på grund av den .skattskyldiges ekonomiska läge nedsatt skatteförmåga kunde anses vara för handen. De existensminimibelopp, som för närvarande tillämpades av lokala skattemyndigheter och utmätningsmän, varierade till storleken avsevärt även på orter inom samma dyrortsgrupp. En förutsättning för en utvidgning av möjligheterna att erhålla extra avdrag vid taxering syntes emellertid vara, att existensminimibeloppen för normalfallen — d. v. s. där den skattskyldige hade att av sin inkomst bestrida normala levnadskostnader utan bidrag från andra och utan tillgång till förmögenhet —■ till förekommande av inadvertenser fastställdes av en central, av Kungl. Maj :t utsedd myndighet, som ägde möjlighet att — med iakttagande av nödig restriktivitet — åstadkomma likformighet och rättvisa på detta område. Centrala uppbördsnämnden syntes därvid närmast böra komma i fråga. Normalbeloppen borde fastställas för olika orter, väsentligen med ledning av °rtsgruPperingen, och med olika belopp för de variationer beträffande försörjningsbördan, som kunde ifrågakomma.

Remissyttrandena. Förslaget om att normalbelopp för existensminimum skola fastställas centralt för hela r i-

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 101

ket, har biträtts i övervägande antalet av de yttranden, vari denna fråga särskilt berörts, och detta även i yttranden, däri de sakkunnigas förslag i övrigt avstyrkts. Förslaget har sålunda tillstyrkts eller lämnats utan er­

inran av kammarrätten, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Jämtlands och Norrbottens län, t. f. uppbördsdirektören i Stockholm, flertalet kr o nokamrer are och häradsskrivare, några stadsfogdar och — med några få undantag — samtliga hörda landsfiskaler ävensom av Sveriges häradsskrivarförening och Svenska arbetsgivareföreningen.

Landsfiskalen i Bergsjö distrikt förordar, att den centrala myndigheten skulle utfärda normer för existensminimum, vilka normer därefter finge omarbetas fögderivis efter överläggning mellan den lokala skattemyndigheten och utmätningsmännen.

Landsfiskalen i Arvidsjaurs distrikt uttalar, att normalbeloppen böra

fastställas av länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarar sig vara tveksam om möjlighet föreligger, att konstruera sådana normaltal för existensminimum, som kunna ges generell giltighet.

Kronokamreraren i Linköping förklarar, att det syntes mindre lyckligt att uppdraga åt ett centralt organ att fastställa existensminimibelopp. Det belopp, som utgjorde existensminimum för en skattskyldig, berodde på så många faktorer, att inkomstbeloppet såsom sådant vore av mindre betydelse. Det vore helt andra omständigheter, som vore utslagsgivande.

Landsorganisationen i Sverige ifrågasätter, om en central myndighet vore det lämpligaste organet. Den statliga dyrortsgrupperingen komme helt säkert att bli vägledande vid fastställandet av existensminimum för olika orter. Om så icke skulle bil fallet, måste det centrala organet verkställa egna djupgående och tidsödande utredningar för att fastställa normalreglerna för olika orter. Då nuvarande ortsavdragsbelopp måste anses temporära i avvaktan på resultaten av sittande skatteutredningars arbete, måste det anses vara mera tillfredsställande, om den lokala skattemyndigheten liksom hittills finge avgöra beloppens storlek. Eventuellt kunde det uppdragas åt länsstyrelserna att utöva viss tillsyn av skattemyndigheternas åtgärder. En annan lösning vore att låta kommunerna svara för den del av restantierna, som komme att ligga ovanför av statsmakterna fastställda skäliga normalbelopp för existensminimum.

Förslaget avstyrkes av några stadsfogdar och landsfiskaler. Förste och andre stadsfogden i Hälsingborg framhålla därvid, att ett

centralt organ helt saknade lokalkännedom och personlig kontakt med de skattskyldiga, förutsättningar, som måste finnas för uppnående av ett något så när riktigt resultat vid bedömande av skatteförmågan hos de skatt­

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

skyldiga. De lokala myndigheterna måste ovillkorligen bliva bundna i sina beslut av de av det centrala organet meddelade normerna. Den olikformighet i bedömningen, som påtalats, vore helt enkelt en nödvändig och ofrånkomlig följd av de oändligt många variationerna i rådande förhållanden och en ändring av dessa kunde självfallet icke åvägabringas genom förslagets upphöjande till lag. Det vore att befara, att ändringarna, i stället för att förenkla uppbördsförordningens bestämmelser, komme att komplicera desamma.

Föreningen Sveriges stadsfogdar avstyrker, att centralt fastställda existensminimibelopp skulle gälla vid införselarbetet, samt framhåller, att därest så likväl skulle bli fallet, det enligt föreningens mening vore angeläget, att den myndighet, på vilken det skulle ankomma att fastställa normalbeloppen, förstärktes med en representant för stadsfogdekåren vid handläggningen av dessa frågor.

De sakkunnigas förslag om centrala uppbördsnämnden såsom centralt organ för fastställande av normalbelopp för existensminimum har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter dock, om Kungl. Maj :t och riksdagen borde avhända sig en befogenhet av denna natur. Särskilt som följd av att de fastställda beloppen skulle vara normerande också vid taxeringen komme de att de facto göra tjänst som ortsavdrag för stora kategorier av skattskyldiga. Att fastställa dessa normalbelopp måste därför materiellt närmast uppfattas som en akt av skattelagstiftning. Det kunde måhända här invändas, att normalbeloppen borde kunna utan onödig omgång anpassas efter variationer i levnadskostnaderna, och att det från den synpunkten skulle vara olämpligt, att de låstes genom beslut av statsmakterna. Riksräkenskapsverket föreställde sig emellertid, att man, om en sådan låsning ansåges hinderlig, skulle kunna indexreglera normalbeloppen på ungefär samma sätt som t. ex. folkpensionerna eller, hittills, statstjänstemännens löner.

Avvikande mening har vidare anförts av kronokamreraren i Gävle och

häradsskrivaren i Gävle fögderi samt Svenska arbetsgivareföreningen, vilka

i stället förorda att normalbeloppen skola fastställas av den blivande riksskattenämnden. Arbetsgivareföreningen anför härom:

Föreningen ifrågasätter starkt det lämpliga i att åt centrala uppbördsnämnden uppdraga att bestämma normerna för existensminimibeloppen i de olika dyrorterna. Centrala uppbördsnämndens funktion är för närvarande att lämna vägledning åt lokala skattemyndigheter och arbetsgivare vid handhavande av uppbörden samt att meddela bindande förklaringar avseende uppbördsförordningen. Nämndens verksamhet berör sålunda uteslutande tillämpningen av uppbördsförordningen. Det synes ej vara lämp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 103

ligt att åt detta organ anförtro uppgiften att fatta avgörande rörande skattelagarnas materiella bestämmelser. På uppbördsnämnden bör enligt föreningens uppfattning liksom hittills ankomma att se till att de lokala skattemyndigheterna iakttaga de anvisningar, som utfärdas av sådana institutioner, som handhava de materiella skattereglerna. Föreningen förordar därför, att den blivande riksskattenämnden, som kommer att få till uppgift att meddela anvisningar vid taxering och således även beträffande tilllämpningen av samtliga författningsrum i kommunalskattelagen och förordningen om statlig inkomstskatt, tilldelas de uppgifter, som de sakkunniga här förordat. Det synes icke finnas någon rimlig anledning att undantaga just de ifrågavarande författningsrummen i nämnda lagar från riksskattenämndens kompetensområde. Grundtanken med inrättandet av en riksskattenämnd är ju. att materiella beskattningsfrågor skola få en likartad behandling över hela riket och att nämnden skall ges en härlör anpassad särskild kompetens. Centrala uppbördsnämndens sammansättning baseras huvudsakligen på helt andra hänsyn.

I flera yttranden har frågan om normalbeloppens utformning behandlats.

Socialstyrelsen, som utgår ifrån att social expertis på olika områden kommer att anlitas vid fastställande av normalbeloppen, framhåller, att man vid fastställandet borde räkna med ett något högre existensminimum än det som brukade förutsättas vid understöd från socialvården. Existensminimum borde nämligen rimligtvis vara högre, när det vore fråga om en förvärvsarbetande person än när det gällde en, som finge understöd Irån det allmänna, eventuellt kompletterat med tillfälliga arbetsinkomster. Även utmätningsmännens normer borde beaktas.

Socialstyrelsen anför vidare:

I detta sammanhang må anmärkas, att det icke förefaller möjligt att låta normalbeloppen för olika orter bestämmas med ledning av dyrortsgrupperingen. Det bör uppmärksammas, att dyrortsgrupperingen söker bedöma levnadskostnadernas höjd vid en lika standard bland annat och särskilt i fråga om bostädernas kvalitet. Vid en bedömning av beloppen för existensminimum måste man däremot räkna med att en anpassning måste ske till de förhållanden som råda på orten, särskilt vad gäller bostadsförhållandena. Enligt dyrortsgrupperingen ligga levnadskostnaderna i den lägsta dyrortsgruppcn omkring 16 procent under kostnaderna i den högsta gruppen. Av de i betänkandet angivna siffrorna framgår, att de belopp för existensminimum vid införsel, som nu tillämpas på olika orter, variera mycket mera; de lägsta beloppen utgöra i själva verket föga mer än hälften av de högsta. Motsvarande är förhållandet i fråga om fattigvårdsnivån. Av vad som anföris torde framgå, att det kommer att vålla stora bekymmer att på ett rimligt sätt fastställa normalbeloppen på olika orter. Det är som förut nämnts ofrånkomligt att vid fastställandet av normalbeloppen taga hänsyn till fattigvårdsnivån samt tillämpade existensminima vid införsel och utmätning. Därav följer emellertid alt någon anpassning till dyrortsskillnaderna, vilka legat till grund för utformningen av de skattefria avdragen, icke kan äga rum.

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Landsfiskalen i Tierps distrikt yttrar:

Bestämmande av normalbelopp för s. k. existensminimum torde böra regleras på ett sätt, som icke avviker från relationen mellan ortsavdragen inom de olika ortsgrupperna. Även om existensminimum i och för sig tankes vara olika motiverat för särskilda orter tillhörande en och samma ortsgrupp på grund av växlingar i levnadsförhållandena, måste det anses förkastligt att sanktionera ett system, som med nödvändighet leder till en varken jämlik eller rättvis beskattning. De sakkunnigas utredning synes på ett tydligt sätt ha klargjort, huru betänkliga konsekvenserna kunna bliva av alltför lokalt betonade normer för bedömande av vad som skall betraktas som existensminimum. Ortsavdragens storlek bör därför utgöra grunden för existensminimibeloppens bestämmande.

Kronokamreraren i Linköping anför:

Utgöres inkomsten för en skattskyldig av jordbruks- eller annan fastighet eller av rörelse eller kapital ligger säkerligen beloppet för existensminimum vid en lägre summa än för inkomst av arbete och gäller nog samma beträffande inkomst av pension eller livränta, vilka inkomstslag närmast kan jämföras med inkomst av kapital.

Dessa omständigheter synas mig böra beaktas i så måtto att därest normalbelopp för existensminimum avses att fastställas, dessa normalbelopp endast fastställas ifråga om inkomst av arbete.

Länsstyrelsen i Värmlands län betonar nödvändigheten av att normerna göras restriktiva. Det fastställda normalbeloppet finge icke bli det inkomststreck, vid vilket den skattskyldige utan ekonomisk olägenhet kunde finna lämpligt upphöra med ytterligare inkomstbringande arbete. Enär utgifterna för inom samma ortsgrupp bosatta skattskyldiga kunde vara högst varierande, särskilt beträffande hyran, vore det vidare för underlättande av normernas tillämpning önskvärt, att centrala uppbördsnämnden jämväl angåve däri ingående beräknade större utgiftsposter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

Skall lokala skattemyndigheterna, taxeringsnämnderna och utmätningsmännen med ledning av nämnda normalbelopp kunna fastställa i det enskilda fallet rätt existensminimum är det nödvändigt att särskilda belopp angivas för de olika huvudposterna i normalbeloppet för existensminimum. Då särskilt, förhöjt normalbelopp avses skola bestämmas för skattskyldig som har oförsörjda barn, är det av vikt att veta med vilken eller vilka åldrar centrala uppbördsnämnden räknar. Stor skillnad i utgift föreligger nämligen för försörjningen av ett barn som är till exempel 1 år och ett barn, som är 15 år.

Sveriges häradsskrivarförening framhåller ävenledes, att det vid fastställandet av normalbeloppen för existensminimum vore nödvändigt med specifikation av de i nämnda belopp ingående delposterna för att möjliggöra den av de sakkunniga förutsatta individuella prövningen av gjorda

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 105

framställningar. Det syntes vidare erforderligt, att normalbeloppen omprövades varje år och att vid deras konstruktion hänsyn toges till socialvårdtagarnas standard.

Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas förslag, att normalbelopp för existensminimum skola fastställas ceptralt för hela riket. Detta synes ofrånkomligt med hänsyn särskilt till att bestämmelserna om extra avdrag vid existensminimum avses skola tillämpas icke blott av de lokala skattemyndigheterna utan även av taxeringsnämnderna. Enhetliga normer äro erforderliga, om taxeringen skall bliva likformig och rättvis över hela riket.

Jag biträder ävenledes förslaget, att normalbeloppen skola fastställas av centrala uppbördsnämnden. Bestämmelser härom torde få utfärdas i administrativ ordning. Visserligen finnas skäl som tala för att uppgiften borde ankomma på den riksskattenämnd, om vars inrättande förslag tidigare genom proposition nr 64 förelagts årets riksdag. De arbetsuppgifter, som avses skola ankomma på riksskattenämnden, äro emellertid så omfattande, att förevarande arbetsuppgift åtminstone tillsvidare icke bör tillföras densamma. Jag torde emellertid få erinra om att i nyssnämnda proposition berörts frågan om att i sinom tid låta riksskattenämnden helt övertaga centrala uppbördsnämndens arbetsuppgifter. Nämnda fråga torde sålunda komma att framdeles upptagas till prövning, därvid särskild anledning finnes att överväga om icke i vart fall den uppgift, varom här är fråga, bör överföras till riksskattenämnden.

Uppenbart är att centrala uppbördsnämnden vid fullgörande av förevarande arbetsuppgift bör söka samråd med social expertis, närmast socialstyrelsen, ävensom med representanter för de myndigheter, som för närvarande hava att tillämpa regler om existensminimum, nämligen de lokala skattemyndigheterna och utmätningsmännen. Anledning torde icke föreligga att i detta sammanhang gå närmare in på hur normalbeioppen böra fastställas eller i vad mån normalbeloppen kunna komma att skilja sig från de normer, som för närvarande tillämpas på olika håll. Jag understryker vad de sakkunniga anfört om att normalbeloppen böra fastställas med iakttagande av nödig restriktivitet. Sannolikt torde det befinnas lämpligt, att som grundval för arbetet uppgifter införskaffas genom länsstyrelserna rörande den praxis, som för närvarande tillämpas på olika orter. Särskilda normalbelopp böra fastställas för olika delar av respektive län eller, då så erfordras, för varje kommun och i förekommande fall för särskilda orter inom en kommun med beaktande av de särskilda förhållanden, som kunna råda, t. ex. i fråga om hyresnivån. Variationer jämfört med dyrortsgrupperingen torde därvid icke kunna undvikas. Vidare böra olika normalbelopp fastställas för olika typer av familjebildningar. I sistnämnda avseende torde det vara naturligt, att särskilda normalbelopp fastställas för dels ensamstå­

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

ende person och dels äkta makar, varjämte tilläggsbelopp angivas för hemmavarande barn, eventuellt för barn i olika åldrar. Vid fastställandet av dessa tilläggsbelopp — d. v. s. vid bedömningen av barnkostnaderna — böra beaktas de sociala förmåner, som utgå för barnen, t. ex. barnbidrag och fria skolmåltider. Dessa bidrag böra däremot icke inräknas i den inkomst, som skall jämföras med existensminimum. Såsom i några yttranden framhållits torde det vidare vara lämpligt att normalbeloppen i viss utsträckning specificeras med angivande av däri ingående större utgiftsposter, t. ex. för kost och hyra. Viss ledning torde centrala uppbördsnämnden därvid få av den praxis, som redan utbildats på förevarande område.

Normalbeloppen för existensminimum böra i första hand gälla i fråga om skattskyldiga, vilkas inkomst huvudsakligen härflyter av förvärvskällan tjänst, d. v. s. där inkomsten utgöres av lön eller pension.

Fastställda normalbelopp måste omprövas vid mera betydande ändringar i pris- och löneläget. Sannolikt torde nämndens beslut i ämnet böra gälla för högst ett år i sänder.

2. Fastställande av existensminimum i det enskilda fallet.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att eftersom avdrag för nedsatt skatteförmåga avsåge beskattningsår, finge även dylikt avdrag vid existensminimum bestämmas med beaktande av den skattskyldiges inkomster och andra för hans ekonomi betydelsefulla förhållanden under hela beskattningsåret.

De sakkunniga framhålla vidare, att extra avdrag för nedsatt skatteförmåga icke utan vidare borde medgivas av den anledningen att den skattskyldiges inkomster under ett år varit så låga att normalbeloppen för existensminimum skulle ha underskridits, om full skatt uttagits å inkomsten. Om sålunda den skattskyldige hade förmögenhet — här bortsåges då från så obetydliga tillgångar att det av sociala skäl måste anses obilligt att förbruka desamma för gäldande av skatt — funnes som regel ej anledning medgiva extra avdrag. Ej heller borde så ske, om den skattskyldige haft lägre levnadskostnader än normalt, t. ex. om han bott i sitt föräldrahem och där åtnjutit fritt vivre eller om anhöriga eller andra haft gemensamt hushåll, vilket som regel nedbringade utgifterna för bostad och kost, eller om den skattskyldige åtnjutit särskild förmån i form av billig bostad eller andra liknande förmåner. Om en skattskyldig frivilligt slutat inkomstbringande arbete för att i stället ägna sig åt studier, och de sammanlagda inkomsterna under året i följd därav understigit det belopp, som motsvarade existensminimum för ett år, borde detta förhållande i och för sig icke föranleda till extra avdrag vid taxeringen. I sådant fall finge i stället behovet av extra avdrag bedömas med beaktande av förhållandena under den tid inkomst åtnjutits. Detsamma gällde t. ex. om en studerande tagit an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 107

ställning under ferierna, eller om en arbetstagare åtnjutit inkomst under endast en del av ett beskattningsår, därför att han först under detta år börjat förvärvsarbete.

De sakkunniga upptaga till särskild behandling frågan i vad mån vissa speciella utgifter böra få inverka på fastställandet av existensminimum i det enskilda fallet. De sakkunniga anföra härom:

Det belopp, som erfordrats för att täcka levnadskostnaderna för den skattskyldige och hans familj, kan komma att ligga över normalbeloppet för existensminimum om den skattskyldige haft att vidkännas utgifter för underhållsbidrag. Ett speciellt problem uppkommer i så fall, nämligen huruvida i existensminimum böra få inräknas utgifter, som den skattskyldige haft för underhållsbidrag till make och/eller barn, och om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid taxeringen skall kunna medgivas, därest inkomsten ej varit tillfyllest att täcka både den skattskyldiges med underhållsbidraget förhöjda existensminimum och den på inkomsten belöpande skatten.

Förslår ej den skattskyldiges inkomst efter löneavdrag för preliminär skatt till att täcka såväl underhållsbidraget som den skattskyldiges och hans familjs “levnadskostnader, blir följden den, att underhållsbidraget ej kan utbetalas. Som regel kan då i stället införsel begäras i den skattskyldiges lön för uttagande av bidraget. Då införseln har prioritet framför löneavdraget, blir resultatet beträffande löneavdraget detsamma som om den skattskyldiges existensminimum förhöjts med underhållsbidraget. Det ter sig därför naturligt, att existensminimum bör omfatta även underhållsbidrag, vare sig detta uttages genom införsel eller erlägges frivilligt.

Understiger inkomsten det med underhållsbidraget förhöjda existensminimibeloppet eller är inkomsten eljest så låg, att fullt löneavdrag ej kan ske å den del av inkomsten, som överskjuter nämnda belopp, kommer den skattskyldige att påföras kvarstående skatt, därest vid den årliga taxeringen avdrag icke medgives för underhållsbidraget.

I sistnämnda avseende bör därvid anmärkas, att i fråga om underhållsbidrag till barn, vilket i de flesta fall utgår till barnets undervisning eller uppfostran, allmänt avdrag för periodiskt understöd som regel ej kan medgivas vid taxering. Underhållsbidraget påverkar ej heller storleken av den skattskyldiges ortsavdrag annat än för ogift skattskyldig i så måtto, att det statliga ortsavdraget ej reduceras. Extra avdrag för nedsatt skatteförmåga medgives endast i undantagsfall, då fråga är om för den skattskyldige särskilt betungande utgifter. Skulle dessa regler bibehållas oförändrade, skulle emellertid, såsom tidigare framhållits, följden i förevarande existensminimifall bli att den skattskyldige skulle påföras kvarstående skatt. Den nu ifrågasatta omläggningen av bestämmelserna om existensminimum avser emellertid att undvika uppkomsten av sådan skatt. Det synes därför angeläget att extra avdrag för nedsatt skatteförmåga även i dessa fall medgives vid taxeringen med erforderligt belopp.

Till skillnad från underhållsbidrag till barn medför underhållsbidrag till make som regel att den skattskyldige erhåller avdrag vid taxering, antingen i form av allmänt avdrag för periodiskt understöd eller såsom högre ortsavdrag. Nämnda underhållsbidrag medför alltså att den skattskyldige får erlägga lägre skatt än eljest. Skulle emellertid inkomsten, minskad

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

med denna lägre skatt, icke räcka till att täcka såväl underhållsbidraget som vad den skattskyldige behöver för sitt och den övriga familjens uppehälle, bör vad nyss sagts om underhållsbidrag till barn äga motsvarande tillämpning. Den skattskyldiges existensminimum bör således omfatta även underhållsbidrag till make, varjämte extra avdrag för nedsatt skatteförmåga i förekommande fall bör medgivas vid taxeringen med erforderligt belopp, så att kvarstående skatt icke behöver uppkomma. Då det gäller att i det enskilda fallet bedöma, vad den skattskyldige behöver för sitt och sin familjs livsuppehälle, uppkommer ofta frågan i vad mån hänsyn kan tagas till utgifter för amortering av skulder. Ofta avse dylika amorteringar på avbetalning köpta möbler till hemmet. Ett annat fall, där tvekan kan råda, gäller huruvida hänsyn bör tagas till det förhållandet, att en skattskyldigs kostnader för bostad äro anmärkningsvärt höga i förhållande till inkomsten, vilket under rådande svåra förhållanden på bostadsmarknaden icke lärer vara alltför ovanligt. Som regel torde skuldamortering i viss utsträckning inräknas bland levnadskostnaderna (särskilt gäller detta vid nyssnämnda fall av avbetalningsköp av möbler). Myndigheterna torde även ofta fastställa »existensminimum» med beaktande av sådana särskilt höga bostadskostnader, som nyss berörts. Emellertid torde myndigheterna i dessa fall ha att väga de sociala hänsynen mot den förmånsrätt, som skatteskulderna äga. Enligt uppbördssakkunnigas mening torde näppeligen vid taxering extra avdrag för nedsatt skatteförmåga kunna medgivas, då sådana förhållanden som de nu nämnda eller därmed likartade varit för handen. Samma regler böra i detta avseende gälla i fråga om den preliminära skatten. De sakkunniga äro medvetna om att de lokala skattemyndigheterna i undantagsfall av humanitära och sociala skäl kunna komma i en svår ställning, om de icke få taga hänsyn till dylika omständigheter. De sakkunniga ha därför diskuterat, om icke jämkningsgrunderna kunde göras något vidare än i fråga om förutsättningarna för extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Emellertid skulle detta medföra att kvarstående skatt skulle komma att påföras ifrågavarande skattskyldiga, ett förhållande som just skulle förhindras genom de nya avdragsreglerna. Det må även påpekas, att om avdragsreglerna i vissa fall göras liberalare vid löneavdragen än vid taxeringen, man i realiteten komme att röra sig med två slag av avdrag i fråga om den preliminära skatten, ett avdrag som står i överensstämmelse med beskattningsreglerna, och ett avdrag, som icke kan täckas av sistnämnda regler. Ett sådant resultat vore uppenbarligen icke tillfredsställande. De sakkunniga finna sig därför — om än med viss tvekan — icke böra framlägga något förslag i angiven riktning. Utgifter för gäldränta äro avdragsgilla vid taxering, varför den skatt, som den skattskyldige har att erlägga, bör beräknas å den skattskyldiges inkomst, minskad med gäldräntan. Att härutöver — såsom i fråga om utgivna underhållsbidrag — låta gäldräntan få prioritet före skatten genom att inräkna densamma i den skattskyldiges existensminimum synes icke böra komma i fråga. Icke heller bör i den skattskyldiges existensminimum inräknas sådana nödiga utgifter för inkomstens förvärvande, för vilka den skattskyldige vid taxering äger åtnjuta avdrag i förvärvskällan tjänst, såsom t. ex. avgifter, som den skattskyldige på grund av sin tjänst erlagt för egen eller efterlevande familjs pensionering, samt kostnader för resor till och från

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 109

arbetet. Däremot böra dylika kostnader frånräknas bruttoinkomsten, då taxeringsnämnden för bedömande av den skattskyldiges skatteförmåga har att fastställa den inkomst, som skall jämföras med existensminimum.

Sammanfattningsvis anföra de sakkunniga, att om sådana omständigheter föreligga att den skattskyldiges inkomst med beaktande av de särskilda förhållanden, som kunna ha varit rådande i det enskilda fallet, understigit vad han kan anses ha behövt för sitt och sin familjs livsuppehälle, finge den skattskyldige anses ha helt saknat skatteförmåga och extra avdrag borde av beskattningsnämnd medgivas, så att beskattningsbar inkomst ej uppstode. Hade inkomsten varit högre, kunde för skatt avvaras högst skillnaden mellan inkomsten och existensminimum och det extra avdraget finge avpassas därefter.

Såväl normalbeloppen för existensminimum som existensminimibeloppen i det individuella fallet borde bestämmas restriktivt. Sattes beloppen i överkant kunde befaras, att åtskilliga skattskyldiga utan tvingande skäl nöjde sig med den levnadsstandard, det skattefria beloppet medgåve, och att de därför icke arbetade mera än att arbetsinkomsten uppginge till detta belopp.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag, att frågan om extra avdrag vid existensminimum skall med vissa undantag bedömas med hänsyn till inkomstförhållandena under hela året har, såvitt gäller taxeringen, icke mött erinran i de avgivna yttrandena. Däremot ha i några yttranden framhållits svårigheterna för de lokala skattemyndigheterna att tillförlitligen kunna bedöma hela årets inkomstförhållanden, då fråga uppkommer om jämkning av den preliminära skatten, ävensom angelägenheten av att såväl sagda myndigheter som utmätningsmännen äga möjlighet att vid beslut om nedsättning av eller befrielse från löneavdrag för kvarstående skatt, resp. beslut om införsel taga hänsyn till den skattskyldiges ekonomiska ställning vid betalningstillfället. — Till dessa frågor torde jag emellertid senare få återkomma, därvid jag även torde få närmare redogöra för remissyttrandenas innehåll på dessa punkter.

Gentemot vad de sakkunniga yttrat om vissa undantag frånnyssnämnda huvudregel anför riksräkenskapsverket.

De sakkunniga anföra, att om en skattskyldig under löpande inkomstår frivilligt slutar inkomstbringande arbete för att i stället ägna sig åt studier, eller om en studerande tar anställning under ferierna, så bör vid prövningen av frågan om existensminimum vederbörandes inkomst icke slås ut på hela året. Men i dylika fall är det icke sällan så, att den skaltskyldige avser att med inkomsterna under en del av året helt eller delvis finansiera sina levnadskostnader också under den återstående delen. Från den utgångspunkten förefaller det icke tillräckligt motiverat att avvika från huvudregeln om året som beskattningsperiod.

no Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

I flera yttranden ha önskemål framförts om att de anvisningar, som avses skola utfärdas angående tillämpningen av existensminimibestämmelserna, bli mera uttömmande än vad som framgår av de sakkunnigas promemoria.

I sådan riktning uttala sig riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i Hallands och Värmlands län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att det av de sakkunnigas promemoria icke tydligt framginge, vad som avsåges med inkomst att jämföra med existensminimum. Beträffande förvärvskällorna jordbruksfastighet och rörelse syntes ett fastställande av sådan »inkomst» bli förenad med åtskilliga överväganden i olika avseenden och medföra stor osäkerhet och ojämnhet i tillämpningen. Länsstyrelsen ifrågasatte vidare, om icke de allmänna barnbidragen borde inräknas i föräldrarnas inkomster. Vore så icke avsett, borde detta klart utsägas i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen.

Vad de sakkunniga anfört om inverkan på existensminimum av förekomst av förmögenhet har behandlats i åtskilliga yttranden.

Riksräkenskapsverket finner det knappast försvarligt, att en skattskyldig med inkomst under existensminimum men med någon förmögenhet

• »icke alltför obetydlig» —- skulle tvingas att ta av denna förmögenhet för att kunna betala sin skatt, när andra med samma eller kanske större inkomst bleve skattefria. En dylik differentiering vore i själva verket liktydig med en extra förmögenhetsbeskattning, som säkerligen i sin mån skulle motverka ett önskvärt sparande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att frågan om be­

handlingen av sådana skattskyldiga, vilka ha inkomster understigande existensminimum men som likväl ha viss förmögenhet, lämnats öppen åt praxis att lösa utan att man närmare angivit efter vilka grunder prövningen skulle ske. Meningen syntes vara att vissa smärre förmögenhetsinnehavare med små inkomster skulle komma i åtnjutande av de fördelar, som existensminimiregeln innebure, medan personer i samma inkomstläge men med viss större förmögenhet icke skulle komma i åtnjutande av sådan fördel. Detta skulle emellertid innebära, att ett särskilt slag av förmögenhetsbeskattning lades på de senare och detta ehuru den ifrågavarande förmögenheten kanske icke ens uppginge till det belopp av 30.000 kronor, som utgjorde skattepliktsspärr enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Kronokamreraren i Göteborg påpekar, att de sakkunnigas förslag medförde för innehavare av mindre förmögenhet i form av fastighet, rörelse eller sparmedel, att själva innehavet av förmögenhet grundläde påföring av skatt. Förmögenheter av samma storlek medförde däremot ingen skatt, om vederbörandes inkomst överstege existensminimum. En dylik »för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 111

mögenhetsskatt» för enbart lägre inkomsttagare syntes kränkande för rättskänslan. På liknande sätt uttala sig kronokamrerarna i Hälsingborg och

Karlstad samt Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Stadsfogden i Lund finner icke de sakkunnigas förslag tillfredsställande. I promemorian hade icke klart utsagts, att smärre förmögenheter icke skulle påverka existensminimum. Stadsfogden vore därför av den uppfattningen att sparsamheten, som dock vore ett livsvillkor för vårt folk, icke komme att tillräckligt tillgodoses. Utredningen borde ha föreslagit att smärre förmögenheter på 10—30.000 kronor icke skulle påverka existensminimum. Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar önskemål om närmare anvisningar om vad som avsåges med »tillgångar, som icke äro alltför obetydliga». Det vore av vikt med enhetliga normer på detta område. Härvid borde uppmärksammas att åtskilliga i deklarationerna redovisade förmögenhetsobjekt, såsom fastigheter och inventarier, ofta voro upptagna till betydligt lägre belopp än saluvärdena. Även landsfiskalen i Gävle distrikt framhåller angelägenheten av att »obetydliga tillgångar» närmare preciseras samt anför: Enligt 65 § utsökningslagen är från utmätning undantagna »dels nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av högst ettusen kronor, eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare och ej heller har eget hushåll, högst fyrahundra kronor etc.» I skatteförfattningarna finnas ej några exakta bestämmelser om förmögenhetsgränsen för beviljande av skattefria avdrag men otvivelaktigt avses betydligt högre belopp än de, som undantagas från utmätning. Det är uppenbart att orättvisor härigenom kunna uppstå. En person, som på grund av okunnighet om gällande bestämmelser ej begär existensminimum och ej heller förhöjt ortsavdrag, nödgas sålunda gälda påförda utskylder till förhindrande av utmätning, även om han lever under existensminimum och sparmedlen äro jämförelsevis ringa. Enligt mitt förmenande bör därför antingen utsökningslagens bestämmelser i nu angivna hänseende revideras eller exempelvis länsstyrelserna medgivas rätt att avkorta skatt i sådana fall, där det är uppenbart obilligt att utkräva dylik.

Önskemål om närmare och detaljerade anvisningar på denna punkt ha

vidare framförts av bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län och t. f. uppbördsdirektören i Stockholm.

De sakkunnigas förslag, att laga levnadskostnader skola beaktas vid fastställande av existensminimum, har berörts i några yttranden. Riksräkenskapsverket påpekar, att de sakkunniga i sitt förslag till anvisningar till 50 § kommunalskattelagen tala om »anmärkningsvärt» låga levnadskostnader, och anmärker i anledning härav, att kravet på restriktivitct följaktligen icke syntes kunna innebära, att normalbeloppen för

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

existensminima borde frångås, så snart en skattskyldigs levnadskostnader överhuvud voro lägre än normalt. »Anmärkningsvärt» låga bleve väl levnadskostnaderna nämligen först när avvikelsen från genomsnittet vore rätt avsevärd. Ä andra sidan kunde det här frågas, om enbart det förhållandet, att enligt exemplifieringen den skattskyldige haft gemensamt hushåll med anhöriga eller andra, gjorde hans levnadskostnader »anmärkningsvärt» låga. Riksräkenskapsverket fortsätter: Ett annat exempel i detta sammanhang är, att den skattskyldige bott i sitt föräldrahem och där åtnjutit fritt vivre. Är det tillåtet att ur detta exempel e contrario dra slutsatsen, att om den skattskyldige har betalat för sig i föräldrahemmet, så skall hans existensminimum bestämmas till normalbeloppet, även om betalningen icke svarar mot vad man kan kalla vivrets marknadspris? Denna slutsats är närliggande — men den kommer tydligen i strid med det tidigare refererade exemplet; »vivre i föräldrahemmet» kan ju sägas vara ett specialfall av »gemensamt hushåll med anhöriga eller andra».

Kronokamrerarna i Hälsingborg och Göteborg, landsfiskalen i Enköpings distrikt samt Föreningen Sveriges kronokamrerare uttala, att det icke vore

förenligt med grunderna för en likformig och rättvis taxering att förmån av låga levnadskostnader skulle medföra beskattning i de lägsta inkomstskikten men icke för skattskyldiga med högre inkomster. Kronokamreraren i Karlstad anför samma synpunkt samt yttrar vidare: Emot vad nu sagts kan anmärkas, att dessa orättvisor redan finnas med det system, som för närvarande tillämpas. Principiellt föreligger det dock en stor skillnad i att som nu påföra en skatt och sedermera konstatera, att den icke kan gäldas och att som föreslås underlåta att över huvud taget påföra skatt och därmed även underlåta att fastställa den skattskyldiges skuld till det allmänna. Skatteskulden kvarstår dessutom intill preskriptionstiden och kan, därest ändring i inkomst- eller förmögenhetsförhållandena inträda, uttagas. Med det föreslagna systemet kan väl också tänkas att skattskyldiga, i synnerhet i yngre årsklasser med stigande inkomstkurva kunna komma att befrias från skatter, som de vid en senare tidpunkt mycket väl skulle kunna betala.

Hur existensminimum skall beräknas, då inkomst delvis uppbär e s i natura, har berörts av länsstyrelsen i Värmlands län, som framhåller, att särskild uppmärksamhet borde vid fastställande av existensminimum ägnas sådana löntagare, som i tjänsten åtnjöte fritt vivre, vilken förmån vid taxering i allmänhet värdesattes alldeles för lågt. Riksräkenskapsverket yttrar, att det möjligen vore avsett — ehuru till synes icke klart utsagt —- att existensminima borde bestämmas lägre för skattskyldiga, som uppburo en del av sin inkomst in natura. På det sättet skulle en för dessa skattskyldiga måhända obehörigt gynnsam taxeringspraxis indirekt korrigeras. Men det vore då att märka, att denna korrigering skulle drabba enbart skattskyldiga med inkomster i närheten av de

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 113

normala existensminima; för skattskyldiga högre upp på inkomstskalan skulle läget icke förändras. Det rationella borde väl här i stället vara» att värdena på naturaförmåner vid taxeringarna överlag höjdes i den mån de ansågos för låga. Samma erinran framföres av kronokamreraren i Göte­

borg. Häradsskrivaren i Norrvikens fögderi framhåller, att enligt de sak­

kunnigas mening skattskyldiga med naturainkomster icke hade behov av så stort skattefritt avdrag som personer med allenast kontant lön. Då naturaförmåner alltid skulle värderas efter ortens pris kunde häradsskrivaren icke finna att de sakkunnigas åsikt i detta avseende vore hållbar. Om icke naturaförmåner taxerades till fulla värdet, vore det taxeringen som vore felaktig. Storleken av ett skattefritt avdrag borde icke göras beroende av om naturaförmåner inginge i taxeringen eller icke.

De sakkunnigas förslag, att utgivna underhållsbidrag skola inräknas i existensminimum, har tillstyrkts eller lämnats utan er­

inran av hl. a. kammarrätten och t. f. uppbördsdirektören i Stockholm. Landsfiskalen i Oskarströms distrikt uttalar, att enligt hans mening en

konsekvent tillämpning av de sakkunnigas förslag fordrade, att vid fastställande av existensminimum hänsyn toges även till de utgifter, vilka vissa skattskyldiga hade för undervisning och uppfostran av barn, för vilka med hänsyn till deras ålder barnbidrag icke utginge och ortsavdrag vid taxering icke åtnjötes. Många skattskyldiga hade nämligen väsentliga utgifter av omförmält slag, vilka, låt vara frivilligt erlagda, inverkade på vederbörandes existensminimum. Dessa skattskyldiga borde rimligen icke intaga en sämre ställning i beskattningsavseende än ogifta skattskyldiga med underhållsplikt till barn utom äktenskap eller skattskyldiga, som hade underhållsbidrag att erlägga för make och barn, med vilka de icke levt tillsammans under beskattningsåret.

Kronokamreraren i Göteborg anför:

Beslut om jämkning med hänsyn till existensminimum bör enligt förslaget i regel utformas så att den skattskyldige förbehålles ett visst belopp, som icke får minskas genom avdrag för skatt. Under sådant förhållande medför det praktiska svårigheter att, såsom de sakkunniga föreslå, alltid i existensminimumbeloppet inberäkna underhållsbidrag. I besluten skulle i så fall behöva lämnas ganska ingående anvisningar till arbetsgivarna angående tillämpningen av desamma. Lämpligare torde vara att låta existensminimum omfatta underhållsbidrag endast i de fall att införsel icke sker för bidraget.

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter, om icke en dylik utvidgning av avdragsrätten finge anses utgöra ett kringgående av föreskriften i 20 § kommunalskattelagen och innefatta clt alltför påtagligt avsteg från principen om likformig och rättvis taxering.

8 — Bihatig till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 203.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser förslaget icke tillfredsställande i vad avsåge ogifta skattskyldiga, vilka ju på grund av underhållsskyldigheten i olikhet med ogifta utan barn erhölle oreducerade ortsavdrag vid den statliga taxeringen.

Enligt de sakkunnigas förslag bör vid fastställande av existensminimum hänsyn icke tagas till anmärkningsvärt höga bostadskostnader. Häremot invänder länsstyrelsen i Uppsala län, att länsstyrelsen under nuvarande exceptionella förhållanden icke kunde anse en dylik uppfattning hållbar. Denna uppfattning strede för övrigt mot vad de sakkunniga uttalat rörande förmånen av billig hyra som en anledning till sänkning av existensminimibeloppet. Med de förhållanden på hyresmarknaden, som för närvarande rådde, vore det en alltför vanlig företeelse, att en person nödgades förhyra den bostad, som erbjöds, även om bostadens storlek och beskaffenhet samt därmed ock hyrespriset höjde sig över det normala. Vid sådant förhållande borde även höga hyrespriser i regel inräknas i existensminimum.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

Enligt de sakkunnigas åsikt bör man vid bestämmande av existensminimum icke taga hänsyn til! höga bostadskostnader. Häremot måste länsstystyrelsen inlägga sin bestämda gensaga. Skall skattskyldigs existensminimum såsom framgår av föreslagna avfattningen av anvisningarna till 50 § K. L. vara >rvad han behövt till nödigt underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn» måste bostadsutgiften medräknas helt även om den är hög. I de inkomstlägen där existensminimum skall beräknas för taxeringen kan man i regel vara säker på att den skattskyldige på grund av knapphet på bostäder nödgats betala den höga hyran för att överhuvud få någon bostad, så är förhållandet bland annat i Luleå, där den snabba ökningen av invånareantalet och bristen på bostäder gör att nyinflyttade nu måste i de nybyggda husen i stadens utkanter betala en hyra om 36 kronor för kvadratmeter.

Vilket belopp de sakkunniga tänkt sig som hyrespost i normalbeloppet för existensminimum framgår icke av betänkandet.

T. f. uppbördsdirektören i Stockholm, kronokamreraren i Halmstad, stadsfogden i Östersund och landsfiskalen i Västerås distrikt samt Föreningen

Sveriges kronokamrerare uttala ävenledes, att hög bostadshyra måste beaktas vid fastställande av existensminimum.

Kronokamreraren i Karlstad yttrar, att även om hänsyn icke kunde tagas til! hög bostadskostnad vid fastställande av extra avdrag vid taxering, borde likväl så få ske vid jämkning av den preliminära skatten. Det kunde icke vara rimligt och komme att för de lokala skattemyndigheterna medföra stora obehag och svårigheter att under rådande förhållanden på bostadsmarknaden utmäta samma existensminimum för personer, vilka för

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 115

i övrigt likvärdiga bostäder betalade vitt skilda hyresbelopp. Hänsyn måste också tagas till fall, där någon av omständigheterna tvingades hyra en större och dyrare bostad än hans ekonomi motiverade.

Kronokamreraren i Göteborg anför:

Ehuru med tvekan anse sig de sakkunniga icke böra framlägga förslag om att lokala skattemyndigheterna vid fastställande av existensminimum skola ha rätt att taga hänsyn till att den skattskyldige har särskilt stora kostnader för bostad. De sakkunniga avvisa sålunda tanken på att jämkningsgrunderna för existensminimum skulle kunna göras något liberalare än reglerna för extra avdrag vid taxeringen. Skulle dessa icke överensstämma medförde det att vederbörande skattskyldig påfördes kvarstående skatt, vilket de sakkunnigas förslag går ut på att förhindra. Beträffande personer med oregelbundna inkomster blir dock så förhållandet, då de sakkunniga icke kunna uppdraga riktlinjer, som förhindra detta. Under sådana förhållanden kan starkt ifrågasättas om de lokala skattemyndigheterna icke skola äga rätt att taga hänsyn till en sådan faktor som särskilt stor bostadshyra. Det kan t. o. m. ifrågasättas om det är praktiskt genomförbart att icke så göra. Under nuvarande svåra förhållanden på bostadsmarknaden skulle det i vissa fall medföra att den skattskyldige icke förbehölls ett verkligt existensminimum. Det groteska förhållandet skulle kunna uppstå, att en medborgare måste söka fattigvårdshjälp, därför att inkomsten efter avdrag för skatt icke förslog till livsuppehället. Om lokala skattemyndigheterna hade möjlighet att anpassa existensminimibeloppen efter hyrans storlek, skulle den skattskyldige, vars inkomster nedgått, få en frist att anpassa bostadshyran efter den lägre inkomsten. Om förslaget genomföres bör till de lokala myndigheternas stöd uttryckligen angivas i lagtexten, att de icke äger att beakta skattskyldiges kostnad för bostadshyran.

Häradsskrivaren i Bodens fögderi anser likaså, att hänsyn måste tagas till hög bostadshyra i fråga om källskatten. Att därvid den skattskyldige kunde komma att påföras en kvarstående skatt, vore en beklaglig men nödvändig konsekvens.

Landsfiskalen i Västerås distrikt framhåller, att särskilt hög bostadshyra måste kunna beaktas i varje fall av utmätningsmannen vid handläggning av införselärenden.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi framhåller, att höga hyreskostnader icke utan vidare borde få inräknas i existensminimum. Häradsskrivaren anför härom:

Läget på hyresmarknaden medför visserligen begränsade möjligheter att avpassa bostadskostnaderna efter inkomstläget. Den skattskyldige kan sålunda bliva nödskad att förhyra endera större bostad eller bostad av högre standard än inkomsterna egentligen skulle medgiva, vilket givetvis i viss mån talar för att kostnaden i sin helhet bör få inräknas i levnadskostnaderna. Konsekvenserna därav torde dock bliva mindre önskvärda i det att efter vad jag kan förstå vid samma inkomstläge skattskyldig med högre bostadsstandard och hyra skulle komina i gynnsammare läge än skatt­

116 Kungl. Majrts proposition nr 203.

skyldig med sämre och billigare bostad. Främjandet av högre bostadsstandard är ju i och för sig behjärtansvärt, men synes detta dock böra ske i annan ordning. Är bostaden onödigt stor torde i de flesta fall merhyran kunna bestridas med hyresintäkter.

Med anledning av de sakkunnigas uttalande, att skuldamortering icke bör inräknas i existensminimum, framhålla exekutionsdirektören i

Stockholm och landsfiskalen i Malmbergets distrikt, att det visserligen

understundom kunde vara behjärtansvärt att inräkna dylika utgifter i den skattskyldiges beneficium men att detta för närvarande helt saknade stöd i lag.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi anför:

Skuldamortering synes mig såsom varande kapitalbildning i princip varken böra medföra extra avdrag vid taxeringen eller inräknas i levnadskostnaderna vid jämkning. Med hänsyn till konsekvenserna synes sådant förfaringssätt särskilt vid amortering av avbetalningsköp förkastligt. Det skulle nämligen enligt mitt förmenande innebära dels en mindre önskvärd uppmuntran till avbetalningsköp (= att leva på framtiden) med därmed förenade lockelser till onödiga inköp eller med hänsyn till inkomsterna allt för hög standard, dels ock en orättvisa mot dem, som verkställa inköp av motsvarande inventarier eller förnödenheter med besparingar för vilka skatt erlagts. Visserligen kunna ömmande fall förekomma, där vederbörande för bostadslån eller annorledes äro bundna av betungande amorteringsplaner men finner jag likväl ur principiell synpunkt att avdrag icke bör medgivas. Skäl synes jämväl saknas att laborera med liberalare jämkningsgrunder än vanligt, vilket i de flesta fall skulle resultera i kvarskatter, som finge avskrivas med hänsyn till existensminimum.

Länsstyrelsen i Uppsala län samt häradsskrivarna i Jämtlands norra

och Bodens fögderier anse däremot, att i varje fall skuldamortering å genom avbetalning köpta möbler borde få inräknas i existensminimum. Enligt nämnda länsstyrelses mening borde detta få ske såväl i fråga om källskatten som vid taxeringen.

Häradsskrivaren i Jämtlands norra fögderi anför:

Möbler torde emellertid betraktas som så nödvändiga för en familjs existens, att den i skattelagarna oinvigde skulle få svårt att förstå de formella skäl, som tala för motsatsen. Detsamma gäller exempelvis omsättning av växlar, som i praktiken nog ofta få gå före till och med inköp av livsmedel. De sakkunnigas betänkligheter på denna punkt synas grunda sig på det förhållandet att »man i realiteten komme att röra sig med två slag av avdrag i fråga om den preliminära skatten, ett avdrag som står i överensstämmelse med beskattningsreglerna och ett avdrag, som icke kan täckas av sistnämnda regler.» Då beslut om existensminimum även i fortsättningen bör tjänstgöra såsom en säkerhetsventil, som tillförsäkrar den skattskyldige medel till sin och sin familjs uppehälle, även i de fall då skatteeftergift kan stå i strid med skattelagarnas regler, synes det icke vara

Kungl. Mcij:ts proposition nr 203. 117

möjligt att tvinga skattenedsättning för existensminimum att helt sammanfalla med extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, ehuruväl sådan följdsamhet givetvis på alla sätt bör eftersträvas.

Enligt de sakkunnigas förslag skola icke heller utgivna gäldräntor inräknas i existensminimum. Skatten skulle däremot beräknas å den skattskyldiges inkomst minskad med gäldräntan. De sakkunnigas uttalande på denna punkt har berörts allenast i ett par yttranden. Förslaget till-

styrkes sålunda av häradsskrivaren i Kalix fögderi, medan häradsskrivaren

i Jämtlands norra fögderi med samma argumentering som i fråga om skuldamorteringar hävdar, att gäldräntorna borde få inräknas i existensminimum vid källskatten.

Frågan i vad mån utgifter för inkomstens förvärvande i förvärvskällan tjänst (pensionsavgifter, kostnader för resor till och från arbetet m. m.) skola få inräknas i existensminimum har berörts i några yttranden, överståthållarämbetet förklarar, att intet syntes vara att erinra mot de sakkunnigas förslag ur taxeringssynpunkt, samt anför vidare:

Uppenbarligen medför emellertid en sådan anordning ett avsevärt merarbete vid preliminärbeskattningen såväl för de lokala skattemyndigheterna som för de arbetsgivare, vilka ha att iakttaga besluten. Någon beräkning av nettolön på förut angivet sätt torde som regel hittills icke ha förekommit i existensminimifallen. Det synes osannolikt, att vid preliminärskatteförfarandet över huvud taget kan anställas en noggrann prövning av en persons framtida ekonomiska förhållanden. Ämbetet finner det därför önskvärt att söka finna någon förenkling i nu berörda förfarande.

De lokala skattemyndigheternas arbete skulle uppenbarligen vinna på att beräkningen av de extra avdrag, som kunna påräknas vid kommande taxering, icke behövde ske alltför omständligt. En minutiös avvägning av de extra avdragens storlek bör endast ske vid taxeringen, då det är möjligt att konstatera, huru förhållandena under inkomståret verkligen utvecklat sig. Vid preliminärskattens uttagande synes det ofrånkomligt att söka åstadkomma en mera schematisk rättvisa, om det någorlunda smidiga betalningssystem, som preliminärskattesystemet utgör, skall kunna vidmakthållas. överståthållarämbetet är icke berett att nu framlägga något utarbetat förslag till lösning av hithörande spörsmål men vill ifrågasätta, om det icke vore möjligt att upprätta särskilda tabeller, i vilka beräknats extra avdrag med vissa intervaller. Med ledning av dessa tabeller skulle arbetsgivarna efter beslut av lokal skattemyndighet kunna direkt avläsa, om och i vad mån löneavdrag skulle verkställas. En sådan anordning skulle för arbetsgivarna medföra en avsevärd förenkling i deras befattning med källskatten.

T. f. uppbördsdirektören i Stockholm uttalar likaså, att vad de sakkun­

niga anfört naturligtvis i princip vore riktigt. Följden härav bleve emellertid, att ett jämkningsbeslut komme att innefatta dels en nedsättning av

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

den inkomst, varå skatten skulle beräknas, och dels belopp för existensminimum. Beslutet bleve svårförståeligt för den anställde och hans arbetsgivare. Denna omständighet borde beaktas vid utarbetandet av blankett för ändamålet, så att missförstånd i görligaste mån förebyggdes och allt för mycket förfrågningar hos de lokala skattemyndigheterna undvekes.

Landsfiskalen i Gävle distrikt framhåller, att utgifter av hithörande slag av utmätningsmannen inräknades i existensminimum. Det vore lämpligt, att så skedde även i den lokala skattemyndighetens beslut. Ett dylikt förfaringssätt borde ej medföra några större olägenheter, men begreppet »existensminimum» skulle härigenom bliva klarare för de arbetsgivare och de skattebetalare, som berördes av bestämmelserna. För allmänheten voro skattelagarna redan nu svåra att förstå och tillämpa och det vore följaktligen nödvändigt att alla tilläggsbestämmelser gjordes så enkla och lättfattliga som möjligt.

Exekutionsdirektören i Stockholm förklarar de sakkunnigas resonemang ohållbart. Här vore nämligen fråga om två helt skilda saker och två icke kommensurabla begrepp. I ena fallet gällde det att pröva vederbörandes betalningsförmåga, då avdraget verkställdes, vare sig fråga vore om löneavdrag eller införsel. I andra fallet gällde det att fastställa vederbörandes taxeringspliktiga inkomst. Att den skattskyldige sluppe eller sluppit betala skatt på ett belopp motsvarande resorna, gjorde det väl icke lättare för honom att betala resekostnaderna vid den tidpunkten, då skatten skulle betalas. Skuldens beskaffenhet eller hur den uppkommit eller beräknats hade väl ändock icke något omedelbart samband med betalningsmöjligheterna. Det vore svårt att inse att dessa kostnader icke skulle få hänföras till den skattskyldiges nödvändiga utgifter för sitt uppehälle sådana dessa tedde sig, då betalning skulle ske. Finge han icke för egen räkning behålla de pengar, som erfordrades för resa till och från arbetet, vore fara värt att det heller inte bleve något arbete.

Yttrande av enahanda innehåll har också avgivits av landsfiskalen i

Malmbergets distrikt.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi, som tillstyrker vad de sakkunniga anfört angående resekostnader m. m., uttalar att å andra sidan i existensminimum borde inräknas den skattskyldiges utgifter för fackföreningsavgifter o. dyl., även om sådana avgifter icke voro avdragsgilla vid taxering.

Departementschefen. Frågan om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum bör, såsom de sakkunniga framhållit, av beskattningsnämnderna i regel bedömas med beaktande av den skattskyldiges ekonomiska ställning under hela beskattningsåret. Har inkomsten varit oregelbunden men dock sammanlagt så stor, att den bort vara tillräcklig att täcka såväl den skattskyldiges levnadskostnader som den på inkomsten belöpande skatten, kan skatteförmågan icke anses hava varit nedsatt och extra avdrag

Kungl. Maj:Is proposition nr 203. 119

bör i sådant fall i princip icke beviljas. Om i ett dylikt fall den skattskyldige enligt den lokala skattemyndighetens beslut tidvis under året åtnjutit nedsättning i löneavdraget för preliminär skatt, kan det emellertid i vissa fall vara befogat att likväl medgiva extra avdrag vid taxeringen i syfte att undvika divergens mellan preliminär och slutlig skatt.

Å andra sidan kan anledning till extra avdrag icke utan vidare anses föreligga allenast därför att den sammanlagda årsinkomsten understigit existensminimum för året. Om t. ex. den skattskyldige under första delen av året haft god inkomst och utan svårighet kunnat erlägga ■— och även erlagt •— den på inkomsten belöpande skatten men därefter under återstoden av året fått avsevärt sämre inkomster och då befriats från att erlägga någon skatt, synes det knappast påkallat med så högt extra avdrag, att den redan erlagda skatten blir restituerad. Icke heller bör extra avdrag beviljas i de av de sakkunniga omnämnda fallen, där en skattskyldig efter halva året slutat arbeta för att i stället ägna andra hälften av året åt studier eller under året börjat i förvärvsarbete, i följd varav inkomsten utslagen på hela året understigit existensminimibeloppet.

Jag vill understryka vikten av att redan de lokala skattemyndigheterna tillämpa existensminimireglerna på ett riktigt sätt, så att man i möjligaste mån undviker den divergens mellan preliminär och slutlig skatt, som uppkommer om beskattningsnämnderna icke anse sig kunna bevilja extra avdrag ehuru den skattskyldige under beskattningsåret av den lokala skattemyndigheten beviljats nedsättning i löneavdraget. Visserligen föreligga vissa svårigheter för de lokala skattemyndigheterna att grunda sina avgöranden på de genomsnittliga förhållandena under året. De förhållanden, som äro avgörande för fastställandet av det belopp som skall anses motsvara existensminimum, äro dock mera konstanta än inkomsten som sådan. Ändringar i den senare inverka icke på själva existensminimibeloppet. Svårigheterna synas därför vara relativt begränsade.

De av centrala uppbördsnämnden fastställda normalbeloppen avses endast skola tjäna till ledning vid fastställande av existensminimum i det enskilda fallet. De sakkunniga ha angivit åtskilliga fall, där anledning till avvikelse finnes. Jag kan i huvudsak ansluta mig till de av de sakkunniga anförda synpunkterna.

Gentemot vad de sakkunniga anföra om att extra avdrag icke bör medgivas, där den skattskyldige har förmögenhet, har i några remissyttranden anmärkts, att de skattskyldiga i de lägsta inkomstklasserna härigenom skulle bliva föremål för en extra förmögenhetsbeskattning. Jag kan icke finna att det föreligger anledning att betrakta saken ur en dylik synpunkt. Vad det här gäller att bedöma är endast, om skatteförmågan varit så nedsatt att anledning till extra avdrag föreligger. Detta kan icke anses vara förhållandet, där den skattskyldige har förmögenhet. I så fall finnas ju tillgångar, varmed skatteskulden kan gäldas. Frågan bör bedömas efter i

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

huvudsak de grunder, som för närvarande tillämpas vid utmätning och införsel. Jag instämmer dock med de sakkunniga i att man vid fastställande av existensminimum bör bortse från smärre tillgångar, där det måste anses obilligt att begära att den skattskyldige skall avyttra desamma för gäldande av skatt, t. ex. sedvanliga husgeråd, möbler och kläder, arbetsredskap, mindre bostadsfastighet av enklaste beskaffenhet osv. Kontanta medel eller banktillgodohavanden ävensom belåningsbara egnahems- och villafastigheter böra dock regelmässigt beaktas. Taxeringsnämnderna böra tillse att fullständiga uppgifter lämnas i deklarationerna om förmögenhetsställningen.

Uppenbart är att särskild restriktivitet bör iakttagas vid fastställande av existensminimum, om den skattskyldige haft lägre levnadskostnader än normalt. Särskilt bör framhållas, att som regel extra avdrag icke bör komma i fråga beträffande s. k. hemmasöner och hemmadöttrar vare sig på landet eller i stad. Med anledning av ett uttalande rörande förevarande spörsmål av riksräkenskapsverket vill jag uttala, att för avvikelse från normalbeloppen icke bör, såsom de sakkunniga angivit i den föreslagna lagtexten, krävas att levnadskostnaderna varit »anmärkningsvärt» låga. Kan det konstateras, att levnadskostnaderna över huvud taget varit lägre än normalt, bör detta inverka på bedömandet av existensminimum. Jag kan icke finna, att man genom en restriktiv tillämpning av reglerna för existensminimum i fall av låga levnadskostnader kolliderar med principen om likformighet och rättvisa i beskattningen. Liksom jag tidigare framhållit beträffande förmögenheterna gäller det här allenast att konstatera om skatteförmågan varit nedsatt eller ej.

Jag har ingen erinran mot vad de sakkunniga anfört om att utgivna underhållsbidrag böra inräknas i existensminimum. Jag finner vidare att skuldamorteringar och gäldräntor i regel icke böra få inverka på existensminimibeloppet.

Däremot kan jag icke helt instämma med de sakkunniga, att normalbeloppet icke bör få överskridas, om bostadshyran är högre än normalt. Även om försiktighet bör iakttagas vid bedömandet — sålunda måste erhållna bostadsrabatter uppmärksammas, varjämte det ofta kan ifrågasättas om icke möjlighet funnits att erhålla billigare bostad — är det dock ofrånkomligt att acceptera rådande förhållanden på bostadsmarknaden. Om därför den lokala skattemyndigheten funnit, att i fråga om den preliminära skatten existensminimum måst fastställas högre än normalt med beaktande av särskilt höga bostadskostnader, bör detta som regel godkännas vid taxering, såvida icke nya omständigheter framkommit. Av lokala skattemyndighetens beslut bör framgå, hur existensminimum beräknats.

Fackföreningsavgifter böra såsom i ett yttrande framhålles inräknas i existensminimum, ehuru dylika avgifter icke äro avdragsgilla vid taxering. Det torde få ankomma på centrala uppbördsnämnden att överväga om i normalbeloppen bör ingå särskild post, avseende att täcka utgifter för detta

K ungt. Maj.ts proposition nr 203. 121

och liknande ändamål. Om så icke anses böra ske, får hänsyn tagas till avgiften vid handläggningen av de särskilda existensminimifallen.

Mot vad de sakkunniga anfört om att vissa kostnader för intäkternas förvärvande, t. ex. utgifter för resor till och från arbetet, icke böra få inverka på existensminimum såsom sådant men väl skola beaktas vid beräknandet av den inkomst, som skall jämföras med existensminimibeloppet, finnes i och för sig intet att erinra, såvitt gäller taxering. Jag återkommer senare till hur de lokala skattemyndigheternas beslut böra avfattas för att underlätta arbetsgivarnas tillämpning av besluten vid löneavdrag för skatt.

Fråga om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum torde i de flesta fall avse skattskyldiga, vilkas inkomst huvudsakligen härflyter ur förvärvskällan tjänst. Den inkomst, som i dessa fall bör jämföras med existensminimibeloppet, utgöres av den skattskyldiges bruttointäkt av tjänst (lön, pension, livränta etc.) — inklusive de biinkomster den skattskyldige må hava åtnjutit — minskad med nyssnämnda kostnader för intäktens förvärvande. Utgöres inkomsten av livränta, varom i 32 § 2 mom. kommunalskattelagen förmäles, bör livräntan uppenbarligen inräknas i inkomsten med oreducerat belopp. Barnbidrag bör icke medräknas. Såsom tidigare framhållits böra dylika bidrag beaktas vid fastställande av normalbeloppen för existensminimum.

Uppkommer fråga om extra avdrag för andra skattskyldiga än sådana med inkomst av tjänst torde viss ledning kunna hämtas av de fastställda normalbeloppen, då det gäller att bedöma det allmänna läget för existensminimum. Av särskild vikt är det dock att för dessa skattskyldiga verkställa eu riktig uppskattning av inkomstförhållandena. Utgå intäkterna till stor del i natura, torde anledning att medgiva extra avdrag på grund av existensminimum mera sällan föreligga.

Såsom i flera yttranden framhållits böra närmare anvisningar utfärdas angående tillämpningen av reglerna rörande existensminimum. Föreskrifter härom torde få meddelas i administrativ ordning.

3. Höjning av maximigränsen för det extra avdraget vid taxering.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att existensminimibeloppen vid löneavdragen måste hålla sig inom ramen för de avdrag, som kunna medgivas vid taxering i form av ortsavdrag och extra avdrag, samt anföra vidare:

Eftersom maximibeloppet för extra avdrag vid taxering för närvarande är 2.000 kronor och de kommunala ortsavdragen äro lägre än de statliga, skulle med oförändrat maximibelopp för det extra avdraget den högsta skattefria inkomsten bli lika med summan av det kommunala ortsavdraget och 2.000 kronor. Efter de nya kommunala ortsavdragen kommer nämnda inkomst i de lägsta och högsta ortsgrupperna att utgöra för gift skattskyldig 3.680, resp 4.000 kronor (motsvarar för månad 306, resp. 333 kronor och

122 Kungl. Maj:is proposition nr 203.

för vecka 70, resp. 77 kronor) samt för ensamstående 3.180, resp. 3.400 kronor (motsvarar för månad 265, resp. 283 kronor och för vecka 61, resp. 65 kronor). Har den skattskyldige minderåriga barn, som stå under hans vårdnad, ökas den högsta skattefria inkomsten med det från det allmänna uppburna barnbidraget eller med 290 kronor per år för varje barn. Av en jämförelse med de normalbelopp, som de lokala skattemyndigheterna och indrivningsmyndigheterna enligt de av ortsavdragskommittén inhämtade uppgifterna tillämpa vid bestämmande av existensminimum, framgår att dessa belopp i fråga om ogifta och gifta utan barn genomgående understiga eller uppgå till högst summan av det kommunala ortsavdraget och 2.000 kronor, dock med undantag för Stockholms stad där existensminimum för makar utan barn beräknats till 4.680 kronor. För makar med barn ökas för varje barn de existensminimibelopp, som för närvarande tillämpas. I Stockholm har sålunda existensminimum för makar med 1, 2 resp. 3 barn beräknats utgöra, oberäknat de skattefria barnbidragen, 5.220, 5.640 resp. 6.060 kronor. Ju högre barnantalet är, desto mer överskrides således summan av det kommunala ortsavdraget och 2.000 kronor. Bortsett från Stockholms stad samt Stockholms, Södermanlands och Jämtlands län ävensom därutöver några orter inom ett par andra län är dock skillnaden mellan existensminimibeloppen och nämnda summa även i fråga om familjer med 3 barn tämligen obetydlig.

De sakkunniga konstatera, att den skattelindring, som ett extra avdrag å högst 2.000 kronor skulle medföra, sålunda i det stora flertalet fall syntes vara tillräcklig med hittillsvarande levnadskostnader. Mycket talade också för att skattelindring därutöver icke skulle vara påkallad. Ä andra sidan kunde dock göras gällande, att behov av en vidare ram kunde föreligga i undantagsfall. Särskilt syntes detta vara fallet beträffande skattskyldiga med mycket betungande försörjningsbörda, vilka bodde i tätorter med höga levnadskostnader. Vidare kunde ännu ett skäl andragas för att avdragsgränsen i skattelagarna sattes högre än vad som med hänsyn till rådande levnadskostnader kunde vara erforderligt för att täcka normalfallen. Stege levnadskostnaderna kännbart, syntes det nämligen vara till fördel om ramen för de extra avdragen icke tillmätts alltför snäv utan medgåve täckning för högre avdrag (normalavdrag) än de, som kunde antagas komma att fastställas vid rådande konjunkturläge. Funnes ej denna vidare gräns, syntes det bli nödvändigt att vid försämrat penningvärde skyndsamt ändra skattelagarnas bestämmelser i detta hänseende.

Efter att ha diskuterat en högre gräns för existensminimibeloppen knuten till en gräns, som utgjorde summan av det statliga ortsavdraget och 2.000 kronor, och därvid funnit, att detta skulle medföra varierande högsta extra avdrag vid den kommunala taxeringen, vilket skulle bli tämligen besvärligt att tillämpa i praktiken, yttra de sakkunniga:

Det måste vara att föredraga, att den nuvarande maximigränsen om 2.000 kronor vid såväl den kommunala som den statliga taxeringen höjes med lämpligt belopp. Storleken av denna höjning kan givetvis diskuteras. Av skäl, som tidigare anförts, bör höjningen dock icke göras alltför obetydlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 123

Enligt de sakkunnigas mening skulle en höjning från 2.000 kronor till 3.000 kronor vara lämplig. Genom eu så pass kraftig höjning skulle ett vidare utrymme lämnas för den centrala myndigheten vid fastställande av de normalbelopp, som få anses utgöra existensminimum. Uppenbart är emellertid att ett beslut om en så betydande höjning icke får anses innebära en fingervisning om att avdragsbeloppen omedelbart böra höjas så att maximigränsen uppnås. De sakkunniga vilja tvärtom framhålla, att en dylik höjning icke får tagas till intäkt för att vid i huvudsak oförändrade levnadskostnader höja de existensminimibelopp, som för närvarande tillämpas. Missbruk på denna punkt torde ej heller behöva befaras, eftersom de fastställda normalbeloppen —• i enlighet med vad de sakkunniga anföra i det följande —• avses icke skola få överskridas annat än i enskilda fall, där särskilda omständigheter därtill föranleda.

Uppbördssakkunniga få alltså förorda en höjning av maximigränsen för det extra avdraget till 3.000 kronor vid såväl den kommunala som den statliga taxeringen. En sålunda förhöjd maximigräns bör icke förbehållas allenast fall, där den nedsatta skatteförmågan är föranledd av »existensminimum», utan bör även kunna utnyttjas vid nedsatt skatteförmåga av anledning, som finnes omförmäld i 50 § kommunalskattelagen i dess nu gällande lydelse (långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom etc.). Även i dessa fall bör dock restriktivitet iakttagas.

Remissyttrandena. Den föreslagna höjningen av det extra avdraget vid taxering från 2.000 kronor till 3.000 kronor finner överståthållarämbetet väl avvägd. Förslaget tillstyrkes vidare eller lämnas utan erinran av kammar­

rätten, pensionsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Värmlands, Gävleborgs och Jämtlands län, ett stort antal lokala skattemyndig­

heter samt av alla stadsfogdar och landsfiskaler, som yttrat sig i denna

fråga, ävensom av Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska exekutionsmännens riksförbund.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

Av skäl de sakkunniga anfört bör en förhöjning av det extra avdraget på grund av nedsatt skatteförmåga ske från 2.000 kronor till 3.000 kronor. Beloppet är emellertid för lågt då det gäller skattskyldig med till exempel 10 barn, vilket icke är något ovanligt här i länet. Om en sådan skattskyldig kommer upp i en inkomst av 7.000 kronor borde åtminstone detta belopp för honom vara existensminimum vid taxeringen men de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna medföra att han erhåller en för hans förhållanden mycket hög skatt, särskilt som den genomsnittliga skattesatsen till kommun och landsting håller sig omkring 15 kronor per skattekrona. För att hindra verkningarna av de sakkunnigas förslag borde möjligheter förefinnas att i alldeles särskilda fall höja avdraget för nedsatt skatteförmåga utöver 3.000 kronor. Sådant av taxeringsnämnd eller lokal skattemyndighet fattat beslut borde underställas länsstyrelsen eller prövningsnämnden.

Landsfiskalen i Lövsta distrikt föreslår en höjning av maximigränsen till 4.000 kronor.

Socialstyrelsen ifrågasätter, om det alls kunde anses nödvändigt att fast­

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

ställa viss maximigräns. En med hänsyn till pris- och löneutvecklingen föränderlig maximigräns vore mera ändamålsenlig. Enligt socialstyrelsens mening borde man i stället för att i lag ha en maximigräns om extra avdrag vid taxering föreskriva, att avdrag finge göras med högst det belopp, som Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande bestämde.

Statskontoret finner den föreslagna höjningen kunna inge vissa betänkligheter. Det borde nämligen ihågkommas, att det nuvarande maximibeloppet, 2.000 kronor, fastställts så sent som åren 1947 och 1948 för den statliga resp. kommunala beskattningens del, därvid en avsevärd uppräkning av tidigare gällande avdragsbelopp genomfördes. Därtill komme, att även enligt de sakkunnigas egna beräkningar den skattelindring, som ett extra avdrag å högst 2.000 kronor komme att medföra, i flertalet fall skulle bliva tillfyllest. Då emellertid, såsom i promemorian framhållits, i undantagsfall behov av en vidare ram finge anses föreligga, ville ämbetsverket icke motsätta sig den föreslagna höjningen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår sådan utformning av bestämmelserna, att avdrag för nedsatt skatteförmåga finge medgivas med högst 2.000 kronor eller, när särskilda omständigheter och förhållanden därtill föranledde, med högst 3.000 kronor. Härigenom kunde man undvika, att ändringen i avdragsbestämmelserna skulle kunna inge föreställningen, att en höjning överlag av de extra avdragen vore avsedd. Samma önskemål fram-

föres av landsfiskalen i Svegs distrikt. Kronokamreraren i Gävle och häradsskrivaren i Gävle fögderi framhålla,

att den skattelindring, som ett extra avdrag å högst 2.000 kronor skulle medföra, syntes vara tillräcklig för närvarande. Avdraget syntes förslå även vid viss ökning av hittillsvarande levnadskostnader. Med beaktande härav syntes det avdrag, som enbart på grund av existensminimum kunde komma att medgivas skattskyldig, kunna begränsas till 2.000 kronor, dock att vid därjämte föreliggande fall av sjukdom eller andra i nu gällande bestämmelser omnämnda omständigheter avdraget skulle kunna bestämmas till högst 3.000 kronor. En i enlighet med denna synpunkt utformad bestämmelse av mera restriktiv karaktär syntes innebära större säkerhet för att taxeringsnämnderna mera ingående prövade förekommande fail. Man torde ha anledning befara, att ett till 3.000 kronor fixerat högsta avdragsbelopp ofta komme att medföra ett mer eller mindre schablonmässigt medgivande av högsta avdraget även i de fall, där en mera ingående saklig prövning icke skulle motivera skattebefrielse.

Kronokamreraren i Norrköping uttalar, att enligt hans förmenande behov icke för närvarande förelåge av en höjning av den nuvarande maximigränsen. De sakkunnigas förslag avstyrlces jämväl av kronokamreraren i

Kristianstad och av tre häradsskrivare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 125

Departementschefen. Jag tillstyrker den av de sakkunniga föreslagna höjningen till 3.000 kronor av maximigränsen för extra avdrag. Det skulle kunna ifrågasättas att, på sätt länsstyrelsen i Kristianstads län föreslagit, i lagtexten angiva att avdrag över den nuvarande gränsen finge medgivas allenast när särskilda omständigheter därtill föranledde. Därest så skedde, torde dock till »särskilda omständigheter» icke böra hänföras t. ex. fall med stor försörjningsbörda på en ort med dyra levnadskostnader, eftersom redan normalbeloppet för existensminimum i ett dylikt fall torde komma att fastställas över gränsen för summan av det kommunala ortsavdraget och det nuvarande högsta extra avdraget 2.000 kronor. Jag finner mig därför icke böra föreslå en dylik formulering. Jag förutsätter likväl, att beskattningsnämnderna liksom de lokala skattemyndigheterna komma att iakttaga försiktighet vid medgivande av större avdrag än 2.000 kronor. Det är sålunda icke meningen att höjningen av avdragets maximibelopp skall medföra en motsvarande generell höjning av de tillämpade avdragsbeloppen.

4. Extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer.

De sakkunniga. De sakkunniga anföra:

De föreslagna bestämmelserna om extra avdrag vid existensminimum ha samma syfte som och torde i övervägande antalet fall täcka nuvarande särskilda bestämmelser i kommunalskattelagen om extra avdrag för folkpensionärer. Sistnämnda bestämmelser äro mycket besvärliga att tillämpa och det hade därför varit önskvärt om desamma kunnat upphävas i detta sammanhang. Intill dess att normalbeloppen för existensminimum blivit fastställda torde det emellertid vara ovisst, huruvida icke särbestämmelserna för folkpensionärerna i vissa fall vid särskilt stora folkpensionsförmåner eller då folkpensionär åtnjuter sidoinkomst kunna vara förmånligare för den skattskyldige än vad som nu föreslagits. På grund härav torde i avbidan på resultatet av den utredning, som pågår angående de inkomstprövade folkpensionsförmånerna, nuvarande bestämmelser i kommunalskattelagen om extra avdrag för folkpensionär böra kvarstå. De sakkunniga föreslå sålunda icke någon ändring i detta avseende. Detta innebär, att folkpensionär, som icke kan beviljas extra avdrag för existensminimum eller endast ett mindre sådant avdrag, ändock vid taxeringen till kommunal inkomstskatt kan erhålla extra avdrag eller högre sådant avdrag på grund av särbestämmelserna för folkpensionärer.

Remissyttrandena. 1050 års folkpensionsrevision förutsätter, att normalbeloppen för existensminimum ej komme att sättas lägre än de folkpensionsförmåner, som normalt utginge till medellös folkpensionär. Därest så skedde, komme den föreslagna höjda maximigränsen att bereda möjlighet till skattefrihet för folkpensionärer med folkpensionsförmåner av nuvarande storlek. Innan normalbeloppen ännu fastställts, syntes emellertid på sätt de sakkunniga föreslagit, de nuvarande särskilda bestämmelserna

126 Kungl. Majrts proposition nr 203.

om extra avdrag för folkpensionär böra kvarstå. Härigenom kunde vederbörande folkpensionär erhålla erforderligt avdrag för de folkpensionsförmåner, som ej täcktes av existensminimiavdraget. Revisionen anför vidare:

Det kan sålunda konstateras, att folkpensionärerna med de av de sakkunniga föreslagna skatteavdragsreglerna alltid när skäl därtill föreligga kunna vinna befrielse från skatt å de förmåner, som utgå från folkpensioneringen. Det är emellertid att befara att åldriga och sjuka folkpensionärer ej alltid förmå att tillvarataga de möjligheter till befrielse helt eller delvis från skatt, som genom dessa regler stå dem till buds. Man synes hellre böra eftersträva ett system, som bereder folkpensionärerna automatisk skattebefrielse för folkpensionsförmånerna. Detta är även påkallat därav, att de nuvarande bestämmelserna om extra skatteavdrag för folkpensionärer visat sig medföra stora praktiska svårigheter vid tillämpningen, varför allt starkare krav rests på deras slopande. Vidare tillkommer, att en dylik reform skulle befria de lokala skattemyndigheterna och taxeringsnämnderna från flertalet av folkpensionärernas ansökningar om skatteavdrag, varigenom dessa myndigheter skulle beredas ökade möjligheter att medhinna den mera ingående detaljprövning av skatteavdragsärendena, som med de sakkunnigas förslag blir nödvändig i framtiden.

Revisionen har därför funnit, att man i stället bör överväga att undantaga de inkomstprövade folkpensionsförmånerna från beskattning, något som utredningen även förordat i ett den 12 januari 1951 avgivet utlåtande över förslag av 1950 års skattelagssakkunniga. Därvid bör framhållas, att någon generell skattebefrielse för icke inkomstprövade folkpensionsförmåner ej bör ifrågakomma, enär dessa förmåner även utgå till personer, för vilka något behov av skattelindring ej föreligger, samt förmånerna f. n. helt täckas av ortsavdragen. Det är emellertid att märka, att vad nu sagts rörande ortsavdragen icke kommer att gälla generellt, därest indextilllägget på folkpensionerna höjes utöver nu utgående belopp. Höjes indextillägget ett steg, kommer detta tillägg ej att helt täckas av det kommunala ortsavdraget i visst fall, nämligen för två pensionsberättigade makar i bostadskostnadsgrupp I. Höjes indextillägget ytterligare ett steg inträffar motsvarande förhållande även i bostadskostnadsgrupp II. Revisionen vill därför starkt framhålla, att den såsom en förutsättning för den föreslagna reformen utgår ifrån att reglerna om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga tillämpas så, att skattebefrielse kan erhållas för sådana överskjutande indextillägg i samtliga fall, där dylik befrielse är påkallad. Här må erinras om att ålderspensionärer i bostadskostnadsgrupp I i regel endast åtnjuta icke inkomstprövade folkpensionsförmåner.------------

Revisionen finner sig därför böra vidhålla sitt i yttrandet över de skattelagssakkunnigas förslag framställda yrkande, att frågan om skattebefrielse för de inkomstprövade folkpensionsförmånerna omedelbart bör övervägas. Vid detta övervägande bör givetvis beaktas, att bidragen till änkor och änklingar med barn böra i skatteavseende behandlas lika med inkomstprövade folkpensionsförmåner.

Pensionssiyrelsen erinrar om att styrelsen i yttrande över en av 1950 års skattelagssakkunniga utarbetad promemoria under vissa förutsättningar funnit övervägande skäl tala för att inkomstprövade pensionsför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 127

måner gjordes skattefria. Därest så bleve fallet borde övervägas om icke även den till invaliderna utgående grundpensionen liksom blindtillägget också borde vara skattefria. Även häradsskrivaren i Jämtlands norra fögderi förordar skattebefrielse för de inkomstprövade folkpensionsförmånerna.

Riksräkenskapsverket anför, att bestämmelser, som avsåge att tillförsäkra alla skattskyldiga ett skäligt existensminimum, automatiskt borde göra särbestämmelser med samma syfte för vissa grupper onödiga. Det finge vidare erinras om att många folkpensionärer utöver existensminimiavdraget också i fortsättningen komme att bli berättigade till särskilt extra avdrag på grund av ålderdom och/eller sjukdom. Riksräkenskapsverket ansåge fördenskull, att det icke funnes tillräckliga skäl att bibehålla de ifrågavarande svårtillämpade särbestämmelserna. Enahanda yrkande har

vidare framförts av bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län.

Departementschefen. Såsom de sakkunniga framhållit torde de nuvarande bestämmelserna i kommunalskattelagen om extra avdrag för folkpensionärer tillsvidare böra kvarstå.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om mina uttalanden till det statsrådsprotokoll, som finnes fogat vid den förut denna dag avlåtna propositionen med förslag till ändrad deklarations- och skattepliktsgräns m. in. Jag uttalade därvid bl. a. att den ändring av ifrågavarande bestämmelser, som kunde anses önskvärd med hänsyn till omläggningen av det kommunala ortsavdragssystemet, utan olägenhet kunde anstå ytterligare ett år.

5. Taxeringsnämndens handläggning av hithörande frågor.

De sakkunniga. Då fråga uppkommer hos taxeringsnämnden om beviljande av extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga vid existensminimum, torde som regel den lokala skattemyndigheten under inkomståret haft att pröva framställning om jämkning av den preliminära skatten av samma anledning. De sakkunniga framhålla härom, att den lokala skattemyndigheten alltid borde underrätta vederbörande taxeringsnämnd om alla beslut angående jämkning av den preliminära skatten på grund av existensminimum. Därvid borde den lokala skattemyndigheten bl. a. angiva det belopp, som förbehållits den skattskyldige. Befunnes vid taxeringen, att den skattskyldiges inkomster under beskattningsåret uppgått till högst det förbehållna skattefria beloppet, borde extra avdrag medgivas med så stort belopp, att någon statlig eller kommunal inkomstskatt icke påfördes. Hade den skattskyldiges inkomster överstigit det förbehållna skattefria beloppet, borde i förekommande fall beviljas så stort extra avdrag att inkomsten, minskad med skatten, icke understege det förbehållna beloppet. Någon skyldighet för taxeringsnämnderna att följa beslut av lokal skattemyndig­

128 Kungl. Maj:ls proposition nr 203.

het förelåge icke enligt nuvarande bestämmelser om jämkning på grund av nedsatt skatteförmåga. Ej heller borde, om avdragsrätten utsträcktes, någon sådan skyldighet föreskrivas. Man syntes dock ha anledning förvänta, att taxeringsnämndens beslut i flertalet fall komme att överensstämma med jämkningsbeslutet, då ju samma bestämmelser skulle tilllämpas. Fall kunde emellertid inträffa, då förutsättningarna för erhållande av skattelindring ändrats efter det den lokala skattemyndigheten prövat ärendet, t. ex. genom att den skattskyldige fått ökade inkomster. I sådana fall kunde skiljaktiga beslut icke undvikas.

De sakkunniga framhålla vidare, att det kunde tänkas möta svårigheter för taxeringsnämnderna att i sådana fall, där hel skattebefrielse icke kunde beviljas, avpassa de extra avdragen så att den slutliga skatten överensstämde med vad som med hänsyn till den skattskyldiges skatteförmåga befunnes skäligt, d. v. s. att den icke bleve större än skillnaden mellan å ena sidan den skattskyldiges inkomst och å andra sidan existensminimum. De sakkunniga förutsatte, att för ändamålet anvisningar och tabeller komme att utarbetas genom finansdepartementets försorg.

De sakkunniga ha såsom bilaga till den avlämnade promemorian fogat ett av de sakkunniga utarbetat förslag till dylik hjälptabell. Förslaget torde som Bihang B få fogas till statsrådsprotokollet för denna dag.

Remissyttrandena. Kammarrätten framhåller, att den lokala skattemyndighetens underrättelse till taxeringsnämnden måste för att kunna bliva av något värde för taxeringsnämnden innehålla icke blott uppgift om det belopp, som för viss tidsperiod skulle förbehållas arbetstagaren, utan även en redogörelse för de särskilda omständigheter, som föranlett avvikelse från normalbeloppet. Eljest bleve taxeringsnämnden nödsakad att genom skriftväxling med den skattskyldige eller infordrande av kompletterande upplysningar från den lokala skattemyndigheten införskaffa erforderligt material. Men även om till taxeringsnämndens förfogande skulle stå samma material, som legat till grund för den lokala skattemyndighetens prövning av existensminimum, vore därmed icke sagt, att taxeringsnämnden med den självständiga prövningsrätt, vilken alltjämt måste förbehållas beskattningsnämnd, som regel komme till samma resultat som den lokala skattemyndigheten. Den skattskyl diges inkomstförhållanden under beskattningsåret vore, då taxering verkställdes med ledning av självdeklaration, kända för taxeringsnämnden, vilket i allmänhet icke vore fallet vid den tidpunkt, då den lokala skattemyndigheten haft att taga ställning till fråga om minskning av uttag av preliminär skatt. Av denna anledning vore det uppenbart, att taxeringsnämnden måste äga bättre möjligheter än den lokala skattemyndigheten att bedöma vederbörandes skatteförmåga och att därefter avpassa den taxering för inkomst, varå den slutliga skatten sedermera skulle bestämmas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 129

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar, att särskild föreskrift borde intagas i uppbördsförordningen om skyldighet för lokal skattemyndighet att underrätta taxeringsnämnden om beslut angående existensminimum.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att dylik underrättelseplikt borde omfatta alla beslut av lokal skattemyndighet om jämkning av preliminär skatt på grund av nedsatt skatteförmåga.

Häradsskrivaren i Ljusdals fögderi framhåller vikten av att de skäl, som ligga till grund för taxeringsnämndens beslut, noggrant antecknades i inkomstlängden.

Häradsskrivaren i Inlands fögderi uttalar, att taxeringsnämnden borde lämna särskild motivering i sådana fall, där man icke följde den lokala skattemyndighetens beslut.

Häradsskrivaren i Allbo fögderi anser, att taxeringsnämnden borde tillställas icke allenast besked om den lokala skattemyndighetens beslut utan även de prövade handlingarna i de olika ärendena. Å andra sidan syntes erforderligt, att taxeringsnämnden underrättade lokala skattemyndigheten om avvikande beslut och om skälen för desamma. Ktt sådant förfarande syntes vara ägnat att befrämja likformighet i bestämmelsernas tillämpning och i möjligaste mån samstämmighet mellan lokala skattemyndighetens och taxeringsnämndens beslut.

Sveriges häradsskrivarförening anför:

De sakkunniga synas förutsätta, att de lokala skattemyndigheternas beslut om beviljande av »extra avdrag» som regel skola godtagas av taxeringsmyndigheterna. Då emellertid dessa beslut i allmänhet komma att fastställas i början av inkomståret, kunna i många fall så väsentliga förändringar inträffa i den skattskyldiges inkomstförhållanden, att besluten komma att sakna laglig grund. Det är därför enligt föreningens mening angeläget, att varje beslut i nu berört avseende sakligt prövas i taxeringsnämnderna före godkännandet och att direktiv utfärdas, att så skall ske.

Socialstyrelsen betonar, att det föreliggande förslaget komme att ställa taxeringsmyndigheterna inför svårbemästrade arbetsuppgifter och att dess tillämpning därför tillsvidare måste te sig oviss. Det vore önskvärt, att resultatet noga uppmärksammades med tanke på att en prövning av frågan om vårt skattesystems uppläggning efter andra linjer kunde visa sig erforderlig i händelse av ogynnsamma erfarenheter av förslagets realiserande.

Departementschefen. Såsom jag tidigare framhållit komma de vidgade möjligheterna till extra avdrag vid taxering att medföra ökat arbete för taxeringsnämnderna. Det ligger därför vikt uppå att nämndernas arbete underlättas så mycket som möjligt. I första hand bör det åligga de lokala skattemyndigheterna att lämna taxeringsnämnderna så fullständiga uppgifter angående av dem meddelade existensminiinibcslut, att nämnderna

9 — Bilxang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 203.

130 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

med ledning därav kunna tillförlitligt bedöma omfattningen av den nedsatta skatteförmågan.

Själva grundtanken i de sakkunnigas förslag är att man i möjligaste mån skall undvika den divergens mellan preliminär och slutlig skatt, isom uppkommer om extra avdrag vid taxeringen icke beviljas skattskvldig som åtnjutit nedsatt löneavdrag. Visserligen kan man icke i sådant syfte gå så långt att beskattningsnämndernas fria prövningsrätt borttages. Å andra sidan är det angeläget att beskattningsnämnderna icke i oträngt mål avvika från den ståndpunkt, som vederbörande lokala skattemyndighet intagit. Jag avser därvid bl. a. att en beskattningsnämnd icke i ett fall, där skälen för och emot ett extra avdrag i enlighet med den lokala skattemyndighetens beslut väga ungefär lika, bör frångå den lokala skattemyndighetens beslut. Dylikt frångående bör, för att icke grundtanken i förslaget skall förfuskas, ske allenast då direkta skäl påkalla det. Det synes önskvärt att en erinran härom intages i skatteförfattningarna.

Såsom de sakkunniga framhållit böra anvisningar och tabeller utarbetas till ledning för taxeringsnämndernas handläggning av hithörande ärenden. Erforderliga bestämmelser på detta område torde få utfärdas i administrativ ordning.

Med anledning av vad socialstyrelsen anfört bör framhållas, att en omprövning av det nu föreslagna systemet sannolikt kan befinnas påkallad efter någon tid, då erfarenhet vunnits av systemets verkningar.

F. Fråga om befrielse från utgivande av pensionsavgift i vissa fall.

Enligt 19 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering skall envar svensk medborgare, som fyllt aderton men icke sextiosex år, erlägga pensionsavgift med belopp motsvarande en procent av hans enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomst eller, om den avgiftspliktige är gift, en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomst. För varje avgiftspliktig är dock lägsta avgift sex kronor.

I en den 18 november 1950 avgiven promemoria ha 1950 års skattelagssakkunniga bl. a. förordat, att pensionsavgift alltjämt skall utgå med en procent av den enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten, men att personer, som icke uppnå 1.200 kronors beräknad taxerad inkomst, skola befrias från avgiftsskyldighet. Därest den avgiftspliktige är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, avses pensionsavgift alltjämt skola utgå med en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomster; befrielse från avgiftsskyldighet har förordats i de fall, då makarnas sammanlagda beräknade taxerade inkomster understiga 1.200 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 131

De sakkunniga. Utgående ifrån att skattelagssakkunnigas förslag blir genomfört förorda uppbördssakkunniga, att befrielse från pensionsavgift skall kunna medgivas i vissa existensminimifall, samt anföra härom:

Enligt lagen om allmän folkpensionering beräknas folkpensionsavgifterna med ledning av den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten. Oavsett storleken av det avdrag, som vid taxeringen medgives för nedsatt skatteförmåga, och oavsett om den skattskyldiges inkomster understigit existensminimum och det därmed är klarlagt, att den skattskyldige saknat skatteförmåga, påföres den skattskyldige pensionsavgift, om allenast inkomsten varit så hög, att till statlig inkomstskatt taxerad inkomst skall åsättas. Någon preliminär skatt har som regel ej erlagts i dessa fall. Påförandet av pensionsavgift resulterar därför i kvarstående skatt, vilket i sin tur igångsätter hela den procedur med befrielse från löneavdrag, restföring, indrivningsförsök och avskrivning, som det är avsett att de sakkunnigas förslag skall bringa till upphörande.

Det synes de sakkunniga oförenligt med principen om att skatt icke skall uttagas, då den skattskyldige saknar skatteförmåga eller i varje fall förmåga att erlägga hela den på inkomsten belöpande skatten, att i sådana fall likväl pensionsavgift, som numera i realiteten är att likställa med skatt, skall påföras. Enligt de sakkunnigas mening borde pensionsavgifterna icke beräknas med ledning av den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten utan efter den beskattningsbara inkomsten. Härigenom skulle bättre överensstämmelse uppnås mellan avgifternas storlek och skatteförinågan. Emellertid torde genomförandet av ett dylikt förslag medföra så avsevärd nedgång i det sammanlagda beloppet av debiterade pensionsavgifter, att de sakkunniga icke anse sig böra framlägga något förslag i detta avseende. De sakkunniga finna sig däremot oförhindrade att föreslå, att befrielse från pensionsavgiften bör kunna medgivas under samma förutsättningar, som skola gälla för beviljande vid taxering av extra avdrag på grund av existensminimum, och under villkor att sådant extra avdrag också medgivits vid taxeringen. Av praktiska skäl synes möjligheten att erhålla sådan befrielse från pensionsavgiften böra begränsas till sådana fall, där hel skattebefrielse medgivits vid taxeringen. Skall däremot enligt beskattningsmyndigheternas beslut viss skatt erläggas, synes mindre anledning föreligga att nedsätta pensionsavgiftens belopp. Det skulle därjämte säkerligen bli svårt att rättvist bedöma med vilket belopp nedsättning borde ske.

De sakkunniga föreslå vidare, att även för avgiftspliktig, som icke för egen del åsatts taxering men vars make taxerats och därvid tillerkänts extra avdrag av nu given anledning, samma möjlighet till befrielse från avgiften skall föreligga.

De sakkunniga anföra, att det lämpligen borde ankomma på den lokala skattemyndigheten att utan särskild ansökan besluta om befrielse från pensionsavgiften i samband med debiteringen av den slutliga skatten. Besvär över den lokala skattemyndighetens beslut borde likställas med vanliga d ebi t e r i n gsbes v ä r.

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet av de yttranden, vari denna fråga berörts. Förslaget

tillstyrkes sålunda av kammarrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kristianstads, Värmlands ,Gävleborgs och Jämtlands län samt flera lokala skattemyndigheter.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi tillstyrker förslaget som ett provisorium men hävdar, att den rationellaste lösningen hade varit att helt slopa pensionsavgiftsdebiteringen. Han anför härom:

Avgifterna hava numera helt förlorat karaktären av försäkringsavgifter, enär de icke längre påverka pensionens storlek. Då finansieringen av folkpensioneringen redan nu till huvudsaklig del sker över allmänna statsbudgeten, bör väl icke oöverstigliga svårigheter möta, att jämväl finansiera den mindre del av kostnaderna, som folkpensionsavgifterna representera, på samma sätt. Med hänsyn till avgifternas ringa andel av totalkostnaderna torde det psykologiska värdet kunna diskuteras och i varje fall genom meddelande å debetsedeln i en eller annan form att kostnaderna för folkpensionen ingår i statsskatten, tillgodoses på bättre sätt. Visserligen skulle måhända ett mindre antal folkpensionärer, som påföras statsskatt, få bidraga till folkpensioneringen, men med ett relativt obetydligt belopp. I de flesta fall skulle med hänsyn till folkpensionärernas låga inkomster kostnaderna dock icke drabba dem. Metoden skulle säkerligen medföra icke ringa kostnadsbesparingar för statsverket, då härigenom besvärlig debitering, debetsedelsskrivning, restföring samt redovisning av ett stort antal poster skulle undvikas.

Även länsstyrelsen i Gotlands län, flera lokala skattemyndigheter och

Sveriges häradsskrivarförening förorda under åberopande av i huvudsak samma skäl avskaffande av det nuvarande systemet med pensionsavgifter.

Häradsskrivarna i Göteborgs och Inlands fögderier förorda, att pensions­

avgifterna beräknas med ledning av den till statlig inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. Bättre överensstämmelse skulle härigenom uppnås mellan avgifternas storlek och vederbörandes skatteförmåga.

Statskontoret erinrar om att enligt gällande lag om folkpensionering avgift skall erläggas även om vederbörande icke har någon taxerad inkomst. Med hänsyn till de uttalanden rörande avgiftsplikten statsmakterna gjorde vid lagens tillkomst år 1946 samt för att icke förlaga folkpensioneringen dess karaktär av allmän pensionsförsäkring, hade statskontoret i yttrande den 4 januari 1951 avstyrkt skattelagssakkunnigas förslag. På de skäl, som närmare utvecklats i nämnda yttrande, funne ämbetsverket sig icke heller kunna tillstyrka nu föreliggande förslag om avgiftsbefrielse.

Förslaget avstyrkes vidare av pensionsstyrelsen, kronokamreraren i Gävle och häradsskrivaren i Jämtlands östra fögderi. Pensionsstyrelsen förklarar

sig — under åberopande av att styrelsen i yttrande över skattelagssakkunnigas förslag avstyrkt detta — icke kunna godtaga uppbördssakkunnigas utgångspunkt att nämnda förslag skulle bli genomfört. Enligt pensions-

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 133

styrelsens mening borde pensionsavgifter alltjämt påföras enligt hittillsvarande grunder men styrelsen vore liksom uppbördssakkunniga på det klara med att man icke borde verkställa indrivning enbart av kanske relativt obetydliga pensionsavgifter i de fall de icke frivilligt inbetalades. Det vore därför önskvärt, att förutsättningar skapades att underlåta indrivning av påförd pensionsavgift i de fall hel skattebefrielse medgivits vid taxeringen eller taxerat belopp icke åsatts vederbörande. Enligt styrelsens mening syntes vad uppbördssakkunniga anfört i denna sak tydligt visa det olämpliga i att socialförsäkringsavgifter debiterades tillsammans med de allmänna skatterna. Folkpensionsavgifterna syntes visserligen i viss mån vara att anse såsom en skatt men meningen med avgifterna vore dock att varje medborgare oberoende av inkomst skulle under sin arbetsföra ålder genom sådana avgifter bidraga till sin egen pensionering.

Kronokamreraren i Gävle anför:

Mina egna erfarenheter från handläggandet av ärenden jämlikt 48 § uppbördsförordningen ha visat, att det ojämförligt största antalet ansökningar om fastställande av existensminimum ha inkommit från äldre personer, som icke längre ha förvärvsarbete utan uppbära pension av ett eller annat slag jämte folkpension. Man torde kunna förutsätta, att även vid tillämpning vid taxering av de föreslagna extra avdragen på grund av existensminimum i stort sett samma kategori blir aktuell, d. v. s. personer som genom sin ålder icke påföras pensionsavgift. Sainma gäller ett icke oväsentligt antal skattskyldiga, vilka till följd av varaktig arbetsoförmåga tillerkänts folkpension. Tillskapandet av en bestämmelse om befrielse från erläggande av pensionsavgift får således i dessa fall ingen reell betydelse.

Övriga skattskyldiga, som av taxeringsnämnd med hänsyn till existensminimum skulle befriats från skatt kan alltså bedömas bli relativt få till antalet. Enligt mitt förmenande föreligger vissa — huvudsakligen psykologiska — skäl att icke i dessa fall utsträcka befrielsen till att omfatta även pensionsavgiften. Sedan sambandet mellan erlagda avgifter och rätt till samt storleken av utbetald folkpension slopats, ha dessa avgifter helt karaktär av skatt, en skatt, som dock i det allmänna medvetandet torde inta en viss särställning därigenom, att skattebetalarna här tycka sig se ett klart sammanhang mellan en privat utgift och en social förmån. Det förefaller mig vara mindre välbetänkt att helt negligera den »goodwill», som pensionsavgiften åtnjuter, vartill kommer den psykologiskt riktiga synpunkten att varje medborgare genom en, om än obetydlig, ekonomisk förpliktelse bör lämna sitt bidrag till det allmänna.

Ytterligare ett skäl talar för att icke i senast berörda fall befrielse från erläggande av pensionsavgift bör medgivas. Enär taxeringsnämnds beslut att befria avgiftspliktig person från skatt på grund av existensminimum kommer att grunda sig på de förutsättningar, som förelegat under inkomståret, torde beslutet relativt ofta dikteras av mera tillfälliga orsaker -— sjukdom, arbetslöshet etc. —, vilka förutsättningar icke längre föreligga, då pensionsavgiften slutligt påföres under taxeringsåret.

Av här anförda skäl bör således enligt mitt förmenande befrielse från skatt enligt de sakkunnigas förslag icke innefatta påförd pensionsavgift.

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Möjligen skulle en kompromiss lösning kunna tänkas genom att skattebefriad avgiftspliktig person påföres pensionsavgift med lägsta beloppet, sex kronor.

Riksräkenskapsverket påpekar, att avgiftsbefrielse syntes böra medgivas även när anledningen till att beskattningsbar inkomst icke påfördes vore den, att ortsavdraget eller summan av ortsavdraget och extra avdrag enligt 50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen överstege den taxerade inkomsten.

Departementschefen. Onekligen kan det ur vissa synpunkter förefalla otillfredsställande, om en skattskyldig, som på grund av nedsatt skatteförmåga erhållit hel skattebefrielse, likväl påföres pensionsavgift och sålunda av denna anledning får kvarskatt. Det oaktat torde de sakkunnigas förslag icke för närvarande böra upptagas till prövning. Frågan torde böra prövas i ett större sammanhang.

G. Nedsättning av eller befrielse från preliminär skatt vid existensminimum.

De sakkunniga. Uppbördssakkunniga beröra först frågan, hur de föreslagna jämkniingsbestämmelserna skola tillämpas beträffande preliminär A-s katt, samt anföra härom:

De regler, som föreslagits skola gälla vid taxering, böra också tillämpas av de lokala skattemyndigheterna, då dessa ha att pröva frågan om befrielse från eller nedsättning av löneavdrag för preliminär A-skatt. I samma utsträckning som taxeringsmyndigheterna böra de lokala skattemyndigheterna vara bundna av de av den centrala myndigheten fastställda existensminimibeloppen. Avdrag få icke medgivas .schablonmässigt. En noggrann individuell prövning av varje jämkningsansökan måste ske, därvid — som tidigare framhållits — hänsyn skall tagas till inkomstförhållandena icke allenast vid jämkningstillfället utan under hela beskattningsåret. Undantagsvis kunna dock — såsom också förut antytts — .särskilda förhållanden till annat föranleda, t. ex. då en skattskyldig inträder i förvärvsarbete under inkomståret och därvid åtnjuter inkomst under endast en del av samma år. Särskilt bör understrykas, att de nya reglerna nödvändiggöra en mera ingående detaljprövning av varje ärende än som hittills kommit ifråga, eftersom den lokala skattemyndighetens beslut enligt de sakkunnigas förslag merendels kommer att medföra en definitiv skattebefrielse.

Anknytes existensminimum till beskattningsåret uppstå vissa svårigheter för skattskyldiga med oregelbundna inkomster. Detta gäller särskilt, då vid jämkningstillfället inkomsten under året visserligen beräknas komma att överstiga existensminimum men med ett belopp, som är mindre än den på inkomsten belöpande skatten. Den skattskyldige äger då förmåga att erlägga allenast en del av skatten. I dylika fall kunna olika förfaringssätt övervägas. Det skulle sålunda kunna diskuteras att man räknade ut den skatt, som den skattskyldige bör äga förmåga att betala, i procent av den beräknade inkomsten, varefter löneavdrag verkställdes vid alla av-

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 135

löningstillfällen efter nämnda procent. Metoden synes dock soin regel icke lämplig; den skulte medföra att löneavdrag komme att göras å lönebelopp, som äro så låga att de i sin helhet böra få användas av den skattskyldige för levnadskostnaderna. En annan metod är alt den skattskyldige för varje avlöningstillfälle förbehålles ett belopp, motsvarande existensminimum. Härigenom uttages ingen skatt vid lägre inkomster medan å andra sidan full skatt enligt skattetabell uttages, då inkomsten förslår därtill. Ett ofrånkomligt osäkerhetsmoment är därvid, att den under inkomståret sammanlagt erlagda preliminära skatten kan befinnas understiga den skatt, som den skattskyldige med hänsyn till sina inkomster bort kunna erlägga. I sådant fall blir följden den att den skattskyldige likväl påföres kvarstående skatt, som han kanske senare får svårt att betala. Samma problem uppkommer, om skattskyldig efter att ha fått källskatten nedsatt på grund av existensminimum, därefter kommer i åtnjutande av högre inkomster, så att något extra avdrag icke medgives vid därpå följande taxering. Trots angivna nackdelar synes den sistnämnda metoden vara den lämpligaste och förordas därför.

Om skattskyldig med oregelbundna inkomster icke beräknas under beskattningsåret uppnå så stor sammanlagd inkomst, att denna överskrider existensminimum, bör han helt befrias från att erlägga preliminär skatt. Skatt kommer då icke att uttagas även om inkomsten vid visst avlöningstillfälle är så stor, att löneavdrag i och för sig vore möjligt.

I detta sammanhang må framhållas att skattskyldig, vars sammanlagda inkomster under året beräknas överstiga existensminimum, icke rimligen bör enbart på grund av säsongarbete e. d. medgivas skattelindring under period, då inkomsten är låg. Man synes ha anledning utgå ifrån, att sådana skattskyldiga under högsäsongen avsätta medel för sitt uppehälle under de tider av året, då inkomsterna äro låga eller då inkomst icke uppbäres. Däremot förefinnes för dessa skattskyldiga möjlighet att erhålla sådan jämkning av skatten, att proportionellt sett högre löneavdrag verkställas under perioder med goda arbetstillfällen med i motsvarande mån lägre löneavdrag under övriga tider av året.

Den lokala skattemyndighetens jämkningsbeslut kan få antingen den formen, att den lön, varå preliminär skatt skall beräknas, skall nedsättas med visst belopp, eller ock det innehållet, att viss del av lönen alltid skall förbehållas den skattskyldige.

För närvarande torde sådana beslut om jämkning, varigenom avdrag medgives på grund av nedsatt skatteförmåga, som regel ske enligt den förstnämnda metoden. Det kunde ligga nära till hands, att denna metod tillämpas även om de ifrågasatta ändringarna komma till stånd. Därigenom vinnes, att förfarandet blir likartat för såväl preliminär A-skatt som för preliminär B-skatt (varom mera nedan).

Att nedsätta den preliminära skatten genom jämkningsbeslut i nu angiven form kan emellertid, om den skattskyldige erhåller större inkomster än de som beräknats vid jämkningstillfället, föranleda otillfredsställande resultat. En gift skattskyldig i ortsgrupp III har t. ex. då ärendet prövas eu veckolön på 75 kronor. Den lokala skattemyndigheten beräknar den skattskyldiges existensminimum till samma belopp och beviljar jämkning med erforderligt belopp för att något löneavdrag icke skall verkställas, i föreliggande fall förslagsvis så att skatten dragés å veckoinkomsten, minskad med 60 kronor. Efter en tid erhåller den skattskyldige eu ny anställ­

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

ning och får nu 100 kronors veckolön. Han företer jämkningsbeslutet hos den nya arbetsgivaren och löneavdrag verkställes endast med den skatt, som belöper på den med 60 kronor minskade lönen, d. v. s. med skatten å en veckolön av 40 kronor, trots det att den skattskyldige icke längre har det behov av skattelindring som förelåg vid tiden för jämkningsbeslutet. Härigenom kommer den skattskyldige att i sinom tid drabbas av kvarstående skatt.

Knytes däremot skattelindringen till den vid jämkningstillfället utgående lönen, så att den skattskyldige har att begära omprövning vid varje löneökning, kan det i förra stycket påpekade, otillfredsställande resultatet undgås. Härigenom kan emellertid ökat besvär för de skattskyldiga och en betydande ökning av antalet jämkningsärenden hos de lokala skattemyndigheterna befaras uppkomma. Därest jämkningsbeslutet i stället innefattade föreskrift om att skattelindringen skulle upphöra, om lönen skulle komma att överstiga visst belopp, skulle olägenheterna även kunna undvikas. Beloppet skulle bestämmas så, att skillnaden mellan detta belopp och därå utgående skatt enligt skattetabellen utgjorde summan av på avlöningsperioden belöpande ortsavdrag och beviljat extra avdrag. För att mildra övergången hade det varit önskvärt, om skattelindringen kunnat successivt minskas vid stigande inkomster efter en i jämkningsbeslutet angiven skala. Detta får större betydelse ju längre avlöningsperioden är. En sådan anordning torde dock icke vara praktiskt genomförbar.

Det andra alternativet för att ändra uttaget av den preliminära A-skatten överensstämmer i det stora hela med nuvarande förfarande vid befrielse från eller nedsättning av löneavdrag på grund av existensminimum. Efter att ha prövat huru mycket den skattskyldige oundgängligen behöver för att bestrida sina och sin familjs levnadskostnader beslutar den lokala skattemyndigheten, att den skattskyldige alltid skall förbehållas visst belopp, som icke får minskas genom avdrag för skatt. Allt eftersom den skattskyldiges inkomst överstiger detta belopp minskas reduceringen av löneavdragets storlek för att helt upphöra, då inkomsten minskad med skatten därå uppgår till det förbehållna beloppet.

De sakkunniga framhålla, att en jämförelse mellan de båda alternativen för jämkning av den preliminära A-skatten visar, att den metod som innebär att den skattskyldige förbehålles viss del av lönen måste ställa sig enklare vid den praktiska tillämpningen. De sakkunniga anse sig därför böra lämna företräde åt denna metod.

Kan den skattskyldige visa att han har nödiga utgifter för inkomstens förvärvande, t. ex. utgifter för tjänste- och familjepension eller kostnader för resor till och från arbetet —- vilka utgifter enligt vad tidigare framhållits icke skola inräknas i existensminimum — bör den lokala skattemyndighetens jämkningsbeslut innebära dels att preliminärskatten skall beräknas å inkomsten, minskad med dessa utgifter, dels ock att den lön, som — för konstaterande om löneavdrag kan verkställas — skall jämföras med existensminimibeloppet, skall utgöra den sålunda nedräknade nettolönen.

Kungl. Maj:is proposition nr 203. 137

Beträffande preliminär B-s katt anföra de sakkunniga:

Genom möjligheten att medgiva extra avdrag vid taxering kan man undvika att skattskyldig med preliminär A-skatt vid fall av »existensminimum» påföres kvarstående skatt. Har den skattskyldige att utgöra preliminär B-skatt, uppkommer icke vid »existensminimum» fråga om kvarstående skatt. Erlägges icke B-skatten, blir denna restförd omedelbart men avräknas likväl mot den slutliga skatten. För att undvika kvarstående skatt är därför i fråga om preliminär B-skatt en utvidgad användning av det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga icke erforderlig. Emellertid finnas bland skattskyldiga, vilka skola utgöra preliminär B-skatt, ett icke ringa antal personer, vilka väl uppbära så hög inkomst, att de -— om de icke komme i åtnjutande av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga — skulle påföras skatt, men för vilka inkomsten samtidigt är så låg, att densamma icke förslår till att täcka både levnadskostnader och skatt. Hos sådana skattskyldiga kan skatten som regel ej heller uttagas genom utmätning. Ett jämlikt och rättvist skatteförfarande förutsätter, att åtskillnad i förevarande avseende ej göres mellan skattskyldiga med löneavdrag för preliminär A-skatt och skattskyldiga med preliminär B-skatt. Även för de senare böra sålunda möjligheterna utvidgas att såväl vid taxeringen som i fråga om den preliminära skatten komma i åtnjutande av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga.

Jämkning av preliminär B-skatt kan endast ske genom omräkning av skatten, varvid den skattskyldige medgives det extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, han kan beräknas erhålla vid den kommande årliga taxeringen. Jämkningen bör grundas på preliminär deklaration. Vid hel skattebefrielse bör även befrielse medgivas från den i den preliminära skatten ingående pensionsavgiften.

De sakkunniga anföra ytterligare att om den skattskyldiges inkomstförhållanden m. m. äro kända av den lokala skattemyndigheten, borde beslut om jämkning kunna fattas redan i samband med debetsedelns utfärdande. I regel finge dock för sådant beslut förutsättas, att den skattskyldige ingåve ansökan härom till myndigheten.

Enligt 53 § 1 mom. uppbördsförordningen skall, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, jämkning av bl. a. den anledning, att den skattskyldiges skatteförmåga blivit nedsatt till följd av långvarig sjukdom etc., icke äga rum såvida icke ändringen i den preliminära skatten skulle uppgå till minst en femtedel av det förut beräknade skattebeloppet, dock minst 25 kronor. Denna begränsning synes enligt de sakkunnigas mening icke kunna bibehållas vid fall av nedsatt skatteförmåga på grund av existensminimum. Då någon skillnad i detta avseende icke borde föreligga vid olika fall av nedsatt skatteförmåga, föreslå de sakkunniga, att förenämnda bestämmelse upphäves.

De sakkunniga anföra vidare, att i propositionen nr 241/1050 antyddes att kommunerna möjligen borde få rätt alt överklaga den lokala skattemyndighetens beslut i hithörande ärenden. Då emellertid definitivt avgörande icke föreligger förrän taxeringsnämnden fattat sitt beslut, syntes

138 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

det icke vara nödvändigt medgiva kommunerna klagorätt beträffande den lokala skattemyndighetens beslut. Den nuvarande möjligheten för kommunerna att anföra besvär över taxeringsnämnds beslut finge anses utgöra en tillräcklig garanti för att tillgodose kommunernas intressen.

Remissyttrandena. I några yttranden diskuteras, om icke j ämkningsbeslut vid existensminimum böra meddelas av annan myndighet än lokal skattemyndighet.

Sålunda ifrågasätter pensionsstyrelsen, huruvida det icke skulle vara lämpligare, att taxeringsmyndigheterna finge besluta angående dylika jämkningar. Detta skulle visserligen nödvändiggöra, att taxeringsmyndigheterna fungerade under hela året, men möjlighet kunde måhända finnas att låta ordföranden efter direktiv avgöra rutinärenden av dylikt slag.

T. f. uppbördsdirektören i Stockholm yttrar, att man på grund av den

föreslagna mycket noggranna prövningen av existensminimifallen kanske med fog kunde påstå, att åtskilligt av beskattningsnämndernas och indrivningsmyndigheternas bestyr därmed överflyttades till de lokala skattemyndigheterna. Beskattningsnämnderna komme väl som regel i detta nya läge att godtaga av lokala skattemyndigheterna fastställda belopp, och indrivningsmyndigheten sluppe besväret att pröva åtskilliga skattskyldigas betalningsförmåga på den grund, att dessa icke debiterades skatter och sålunda icke kunde förekomma i restlängd. Det kunde dock ifrågasättas, om det vore lämpligt med enbart tjänstemannabedömning av dessa ärenden. Bedömningen hos de lokala skattemyndigheterna måste ju i regel bli utslagsgivande för beräkningen av den slutliga skatten -— vore så ej fallet nåddes icke med de föreslagna bestämmelserna åsyftat resultat. Då denna bedömning vore av sådan karaktär, att den särskilt väl lämpade sig för nämndarbete och för övrigt kanske vore av natur att rätteligen böra utföras av en nämnd, borde denna fråga ägnas uppmärksamhet. Möjligt vore kanske att koppla in de vanliga taxeringsnämnderna på denna verksamhet. Ledamöterna i dessa nämnder finge i så fall — med utgångspunkt från att huvudparten av jämkningsansökningar komme att behandlas omkring årsskiftena — väljas per den 1 december. Tjänstemän hos de lokala skattemyndigheterna kunde föredraga dessa ärenden i nämnderna. En stor praktisk svårighet vore emellertid, att nämndarbete måste ytterligare fördröja expeditionen av de brådskande besluten. Det skulle kanske också möta hinder från nämndledamöternas sida, om arbetsperioden måste utsträckas ytterligare c:a två månader.

Stadsfogden i Luleå hävdar, att med hänsyn till att indrivningsmyndigheterna i regel ägde betydligt större person- och ortskännedom än de lokala skattemyndigheterna, det vore lämpligast, att alla ärenden angående jämkning på grund av existensminimum överfördes till förstnämnda myn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 139

digheter. Därmed skulle man också vinna att intet fall av konkurrens mellan källskatteavdrag och införsel vidare skulle behöva förekomma.

Frågan vilken lokal skattemyndighet som skall meddela jämknings beslut© t, har berörts av häradsskrivaren i Bodens fög­

deri, vilken — med instämmande av länsstyrelsen i Norrbottens län —

framhåller att beslut om befrielse från eller nedsättning av löneavdrag med hänsyn till existensminimum borde meddelas av den lokala skattemyndighet, inom vars verksamhetsområde den skattskyldige komme att vara bosatt under den tidrymd, då aktuella löneavdrag skulle verkställas. Bestämmelserna i 2 § tiilämpningskungörelsen till uppbördsförordningen samt centrala uppbördsnämndens förklaring den 4 februari 1949 tolkades för närvarande i allmänhet så, att nämnda beslut skulle utfärdas av den lokala skattemyndighet, inom vilkens tjänstgöringsområde den skattskyldiges hemortskommun för inkomståret vore belägen. Det borde anmärkas, att författningen stadgade att ansökan om befrielse, som här berörts, skulle ingivas eller insändas till förenämnda myndighet. Den tolkning, som nu praktiskt tillämpades, innebure att en skattskyldig, som efter den 1 november året före inkomståret flyttade exempelvis från ortsgrupp I till ortsgrupp V, skulle erhålla beslut om existensminimum av den lokala skattemyndigheten inom förstnämnda ortsgrupp, oaktat denna myndighet saknade all kännedom om levnadskostnaderna i den ort, där den skattskyldige vore bosatt under tiden för de aktuella löneavdragen.

Svårigheterna att vid jämkning beakta inko mst förhålland ena under hela året ha berörts i några yttranden.

Sålunda uttalar kammarrätten, att ett bedömande av inkomstförhållandena som regel icke syntes möta några större svårigheter, då fråga vore om sådana arbetstagare, som hade en över hela året något så när jämnt fördelad inkomst. Osäkerhetsmomentet måste däremot bli större i fråga om arbetstagare med oregelbundna inkomster och beträffande sådana arbetstagare, som — efter att ha fått sin skatt nedsatt — erhölle högre inkomster, så att något extra avdrag vid taxering icke kunde medgivas.

Kammarrätten anför vidare:

Enligt de sakkunnigas uttalande bör för fall av oregelbundna inkomster befrielse från löneavdrag medgivas helt, därest det kan antagas, att arbetstagarens inkomst under ett visst år icke kommer att överskrida existensminimum. Fråga är emellertid huruvida den lokala skattemyndigheten har möjlighet att bilda sig någon uppfattning om storleken av en arbetstagares inkomst i sådana fall. Svårigheterna måste givetvis bli större, om denna förhandsberäkning måste göras i början av ett år eller under det första halvåret. Om myndigheten i ett sådant fall alltför pessimistiskt bedömer en arbetstagares inkomstförhållanden för tiden efter beslutet, måste följden bil, att han erhåller kvarstående skatt. För fall av oregelbundna in­

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

komster, där osäkerhetsmomenten måste vara många och oftast icke kunna överblickas ens av arbetstagaren själv, lärer det sålunda alltjämt, även vid en aktiv medverkan från dennes sida, bli svårt för att inte säga ogörligt för den lokala skattemyndigheten att så avpassa skatteuttagen, att kvarstående skatt icke uppkommer. Möjligheterna att genom en individuell prövning reducera olägenheten av kvarstående skatt torde därför icke få överskattas. En sådan prövning torde därjämte föranleda ett visst merarbete för de lokala skattemyndigheterna.

Häradsskrivaren i Mölndals fögderi framhåller, att den lokala skattemyndigheten i sådana fall, där jämkningsansökan inkomme i början på året, saknade nästan varje möjlighet att bedöma ärendet annat än efter de uppgifter, som lämnats i ansökningen. Dessa voro oftast ofullständiga och mycket knapphändiga för att inte säga rent felaktiga. Sålunda uppgåvos exempelvis i regel icke tillfälliga inkomster, om sökanden bodde i hemmet etc. För att uppnå överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt i här ifrågavarande fall borde medverkan från den skattskyldiges sida erfordras. I beslutet skulle sålunda stadgas skyldighet för sökanden att i händelse av ändrade inkomst- eller andra för frågan betydelsefulla förhållanden göra anmälan härom till den lokala skattemyndigheten för på denna ankommande åtgärder. Den lokala skattemyndigheten skulle sålunda äga möjlighet upptaga ärendet till omprövning.

Vad de sakkunniga anför angående existensminimum som jämknings grund även vid preliminär B-skatt har särskilt

berörts allenast av häradsskrivarna i Bodens och Kalix fögderier, vilka

båda tillstyrka de sakkunnigas förslag. Den senare framhåller dock, att man icke finge förbise, att B-skatten vilade på mycket osäkra eller föråldrade uppgifter angående skatteunderlaget. Visserligen hade de sakkunniga förklarat att preliminär deklaration borde avgivas. Dylika deklarationer voro dock erfarenhetsmässigt svårkontrollerbara.

De sakkunnigas förslag om upphävande av bestämmelsen om enviss minimigräns för rätt att få jämkning vid nedsatt skatteförmåga har icke mött erinran i något yttrande. Detsamma gäller vad de sakkunniga anfört angående behovet av besvärs rätt för kommun i jämkningsärenden.

I några yttranden behandlas vissa särskilda frågor angående den lokala skattemyndighetens handläggning av ärenden angående jämkning av den preliminära skatten på grund av existensminimum.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och landsfiskalen i Sandvikens distrikt

yttra, att det borde åligga den lokala skattemyndigheten att underrätta förutom taxeringsnämnden även utmätningsmannen i orten om meddelade existensminimibeslut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 141

Socialstyrelsen framhåller, att samverkan mellan taxeringsmyndigheten och de lokala skattemyndigheterna hade förutsatts skola ske vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna om existensminimum. Sådant samråd med utmätningsmännen, som vore brukligt från de lokala skattemyndigheternas sida, borde givetvis även ske i detta utvidgade sammanhang, så att vid förslagets genomförande en rimlig inbördes överensstämmelse kunde ernås i fråga om tillämpningen av skattelagarnas, uppbördsförordningens och imförselförordningens bestämmelser om existensminimum.

Håradsskrivaren i Allbo fögderi ifrågasätter, huruvida icke såsom för närvarande beslut om existensminimum kunde få meddelas enligt 48 § uppbördsförordningen och icke i form av jämkning. Beslutet kunde i så fall meddelas i samma form som i fråga om kvarstående skatt. Detta skulle innebära en påtaglig förenkling i lokala skattemyndighetens arbete och några praktiska olägenheter av betydenhet för de skattskyldiga eller för taxeringsnämnderna syntes knappast behöva uppkomma. Huvudsaken vore att taxeringsnämnderna erhölle de nya befogenheter, som förslaget innebure.

Här ads skriv ar en i Sunnerbo fögderi framhåller, att det redan för närva­

rande vore förenat med svårigheter att iakttaga stadgandet i 15 § sista stycket uppbördsförordningen om skyldighet för lokal skattemyndighet att vid utfärdande av debetsedel å preliminär skatt ex officio beakta vid senaste taxering medgivna extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Som regel beviljades dylika avdrag utan närmare prövning eller också läte de lokala skattemyndigheterna avdragsfrågan vila i avbidan på ansökan från de skattskyldiga. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag måste medföra en avsevärd ökning av antalet fall med extra avdrag. Häradsskrivaren ställde sig frågande inför möjligheten för den lokala skattemyndigheten att under den mest arbetstyngda tiden av året tillämpa ifrågavarande bestämmelse och därvid verkställa en individuell, noggrann och restriktiv prövning.

Häradsskrivaren i Mölndals fögderi tillbakavisar helt de sakkunnigas förslag om att nämnda stadgande i 15 § uppbördsförordningen skulle bibehållas och utvidgas att omfatta även existensminimifallen. Detta skulle förutsätta ett invecklat registreringsarbete hos den lokala skattemyndigheten samt kräva utökning av personalen.

Sveriges häradsskrivarförening framhåller, att det säkerligen icke bleve möjligt att — såsom förutsättes enligt 54 § 3 mom. uppbördsförordningen — meddela jämkningsbcslut inom tio dagar, därest de sakkunnigas förslag bleve genomfört. En uppmjukning av bestämmelsen syntes nödvändig. Föreningen ifrågasätter vidare, huruvida icke en straffskärpning finge anses påkallad vid fall av oriktiga uppgifter i jämkningsansökan. De lo­

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

kala skattemyndigheterna syntes i stor utsträckning bli nödgade att lita till den skattskyldiges egna uppgifter och dessa uppgifter måste därför vara i möjligaste mån tillförlitliga. Ansökningshandlingen finge på grund härav ungefär samma karaktär som inkomstdeklarationen och straffbestämmelserna syntes därför böra motsvara dem, som gällde för felaktig deklaration.

T. f. uppbördsdirektören i Stockholm och häradsskrivaren i Uddevalla

fögderi framhålla, att jämkningsbesluten borde bindas vid viss namngiven arbetsgivare. Härigenom tvingades vederbörande att vid ombyte av arbetsanställning begära omprövning av existensminimibeslutet. Möjligheterna till missbruk kunde på så sätt minskas.

Departementschefen. Anledning synes icke föreligga att låta annan myndighet än den lokala skattemyndigheten besluta om lindring av källskatt vid existensminimum. Den lokala skattemyndigheten bör dock, då anledning därtill föreligger, samråda med taxeringsnämndens ordförande och med vederbörande utmätningsman, innan beslut meddelas. Jag erinrar om att den förre enligt 78 § taxeringsförordningen är skyldig att på begäran av bl. a. lokal skattemyndighet lämna de upplysningar, som vid handläggning av ärenden enligt uppbördsförordningen må erfordras och som av ordföranden kunna lämnas. Som tidigare framhållits bör taxeringsnämnden erhålla besked om lokala skattemyndighetens beslut. Även utmätningsmannen bör få del av samma beslut.

Beslut om skattelindring bör såsom för närvarande fattas av den lokala skattemyndighet, inom vilkens tjänstgöringsområde den skattskyldiges hemortskommun för inkomståret är belägen. Samma myndighet bör i förekommande fall besluta om nedsättning av eller befrielse från löneavdrag för kvarstående skatt, som skall erläggas samma år. Är den skattskyldige bosatt eller vistas han inom annan lokal skattemyndighets tjänstgöringsområde, bör yttrande inhämtas från nämnda myndighet.

Såsom de sakkunniga framhållit böra de lokala skattemyndigheterna i samma utsträckning som taxeringsnämnderna vara bundna av de centralt fastställda normalbeloppen för existensminimum. Eftersom det av den lokala skattemyndigheten fastställda existensminimibeloppet som regel kommer att ligga till grund för beräkningen av det extra avdrag, som beviljas vid taxeringen, är det av särskild vikt att varje ärende underkastas noggrann individuell prövning och att, såsom jag tidigare framhållit, existensminimum fastställes i enlighet med de regler, som skola tillämpas vid taxering. Som regel torde få förutsättas, att den skattskyldige inkommer med ansökan om skattelindring.

De sakkunniga hava föreslagit, att nuvarande bestämmelse i 15 § sista stycket uppbördsförordningen om skyldighet för lokal skattemyndighet att vid utfärdande av debetsedel å preliminär B-skatt för nytt inkomstår taga hänsyn till vid senaste taxering medgivet extra avdrag för nedsatt skatteför-

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 143

måga skall utsträckas att omfatta jämväl existensminimifallen. Emellertid stadgas i samma författningsrum tillika, att hänsyn till dylikt extra avdrag skall tagas endast under förutsättning, att samma förhållande kan antagas vara rådande även under det nya inkomståret. Frånsett sådana fall, som äro för myndigheten kända, torde den lokala skattemyndigheten regelmässigt icke hava anledning låta skattskyldig automatiskt få behålla den tidigare nedsättningen i skatteavdraget, som ju hänför sig till förhållandena två år tidigare. Med hänsyn till den grundläggande betydelse, som enligt vad nyss framhållits den lokala skattemyndighetens beslut kommer att få för den slutliga taxeringen, måste kontroll ske att förutsättningarna för avdrag fortfarande föreligga. Det synes lämpligt, att stadgandet omformuleras så, att hänsyn till tidigare medgivet extra avdrag bör tagas, därest det sned hänsyn till omständigheterna kan hållas för visst att samma förhållande kommer att vara rådande under inkomståret.

Såsom i åtskilliga remissyttranden framhållits, äro möjligheterna begränsade för den lokala skattemyndigheten att vid inkomstårets början bedöma, hur förhållandena komma att gestalta sig under det kommande året. Det stora flertalet existensminimifall torde emellertid avse skattskyldiga med preliminär A-skatt. Om för dessa ett beslut om existensminimum meddelas i den form, som förordas i det följande, kommer eu ändring i lönen att omedelbart påverka löneavdragets storlek. Därutöver kan det jämväl i åtskilliga fall vara lämpligt att, på sätt i några yttranden framhållits, binda cxistensminiinibeslutet vid viss namngiven arbetsgivare och på så sätt framtvinga omprövning av beslutet vid ändrade inkomstförhållanden. Däremot torde den skattskyldige icke böra åläggas att vid förbättrade inkomstförhållanden ingiva anmälan härom till den lokala skattemyndigheten.

De sakkunniga ha ingående diskuterat, hur den lokala skattemyndighetens beslut bör avfattas. Då jag förordar att systemet med nedsättning av eller befrielse från löneavdrag för skatt skall bibehållas såsom ett särskilt institut, löses frågan automatiskt. Såvitt gäller preliminär A-skatt bör den lokala skattemyndighetens beslut innefatta ett angivande av dels det existensminimum, som bör ligga till grund för taxeringsnämndens efterföljande avdragsbeslut, dels ock det belopp, som vid varje avlöningstihfälle skall förbehållas den skattskyldige. Härigenom får den lokala skattemyndigheten möjlighet att, då så anses erforderligt, vid bestämmandet av löneavdraget taga hänsyn till förhållanden, som icke kunna beaktas vid taxeringen t. ex. att den skattskyldige under viss tid kommer alt hava vissa ofrånkomliga utgifter till förhållandevis stort belopp. Vidare löses härigenom på ett praktiskt sätt frågan, huru hänsyn vid löneavdraget skall kunna tagas till avdragsgilla omkostnader, t. ex. för resor till och från arbetet, utan att dessa behöva inräknas i existensminimibeloppet. Såsom tidigare framhållits, bör existensminimibeslutet i förekommande fall kompletteras med anvisning hur löneavdraget skall beräknas, då lönen överstiger det

144 Kungl. Maj.is proposition nr 203.

förbehållna beloppet. I fråga om preliminär B-skatt med löneavdrag bör i stort sett samma förfaringssätt kunna tillämpas, dock att fastställandet av cxistensminimibeloppet får ersättas av ett jämkningsbeslut om nedsättning av skattebeloppet.

Sveriges häradsskrivarförening har påyrkat ändring av den tid, inom vilken den lokala skattemyndighetens beslut skall meddelas. Frågan torde lämpligen böra övervägas av uppbördssakkunniga. Detsamma gäller samma förenings önskemål om strängare straffbestämmelser än för närvarande, om skattskyldig lämnar felaktiga uppgifter i ansökan om skattelindring.

Vad de sakkunniga i övrigt anfört om jämkning av preliminär B-skatt samt om avskaffande av nu gällande minimigräns i fråga om skyldighet att meddela beslut i förevarande ärenden föranleder icke erinran från min sida.

Såsom de sakkunniga framhållit, torde med den nu föreslagna lösningen av förevarande spörsmål kommunerna icke hava något behov av besvärsrätt i fråga om den lokala skattemyndighetens beslut i hithörande ärenden.

H. Kvarstående skatt.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att den kvarstående skatten för arbetstagarnas del så småningom komme att minska till såväl antal poster som belopp genom den höjning av skatteuttaget enligt skattetabell, som tillämpas fr. o. m. år 1951, samt anföra vidare:

Även om det sålunda kan antagas, att löneavdrag för kvarstående skatt framdeles icke torde förekomma i samma omfattning som nu, måste likväl tillses, att de skattskyldiga icke genom sådant avdrag komma att sakna medel för sitt uppehälle.

Till skillnad mot vad som gäller i fråga om den preliminära skatten måste man beträffande existensminimum vid den kvarstående skatten, som skall utgöras under en begränsad del av inkomståret, taga särskild hänsyn till den skattskyldiges ekonomiska läge under den tid, då den kvarstående skatten skall erläggas.

Har skattebetalningsförmågan på grund av arbetslöshet eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt, må den skattskyldige beviljas anstånd med erläggande av den kvarstående skatten. Det skulle kunna tänkas, att möjligheterna atl bevilja anstånd utsträcktes även till sådana fall, då den skattskyldiges inkomster icke förslå att täcka både existensminimum och skatterna. Därmed skulle emellertid icke vinnas något utom i de fall, då den skattskyldiges inkomst- och förmögenhetsförhållanden kunde väntas bli avsevärt förbättrade inom en nära framtid. Nuvarande bestämmelser om befrielse från eller nedsättning av löneavdrag för kvarstående skatt böra därför behållas. Därvid förutsättes, att prövning alltid verkställes av storleken av existensminimum i det enskilda fallet och att sålunda någon schablonmässig behandling av ärendena ej får förekomma. Såsom de sakkunniga tidigare föreslagit böra vissa belopp fastställas av någon central myndighet, vilka belopp få anses motsvara existensminimum i normalfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 145

Dessa belopp böra även tjäna till ledning vid prövningen av om skattskvldig bör befrias från avdrag för kvarstående skatt eller om sådant avdrag bör nedsättas.

Enligt de sakkunnigas mening borde existensminimibeloppen även vid kvarstående skatt kunna omfatta av den skattskyldige utgivna underhållsbidrag för make och barn. Ändring borde därför ske i 48 § 2 mom. uppbördsförordningen, enligt vilket stadgande existensminimum vid löneavdrag för skatt icke skall röna inverkan av utgivna underhållsbidrag. I praktiken tages dock redan för närvarande hänsyn härtill, vilket ju också stode i överensstämmelse med att underhållsbidrag borde äga prioritet före skatt.

Remissyttrandena. Vad de sakkunniga anfört i fråga om befrielse från eller nedsättning av löneavdrag för den kvarstående skatten har i huvudsak lämnats utan erinran. I några yttranden ifrågasättes, huruvida icke avdragsskyldigheten kunde upphävas, varjämte i dessa och andra yttranden en uppmjukning av anståndsreglerna förordas.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför sålunda, att den kvarstående skatten ju till skillnad från den preliminära utgjorde en ren skatteskuld till kronan, för vars indrivande ytterst gällde bestämmelserna i utsökningslagen och införsellagen. Länsstyrelsen förmenade, att sedan de nya mera effektiva skattetabellerna för löneavdrag utarbetats och kommit i användning liksom bestämmelser — såsom vore att antaga — komme att meddelas om den preliminära skattens prioritet framför den kvarstående skatten samt sist men icke minst de sakkunnigas förslag om extra avdrag vid taxering jämväl blivit genomfört, innebärande, att inkomsttagare med inkomst under existensminimum ej påfördes någon skatt, den kvarstående skatten komme att i sådan utsträckning minskas, bl. a. just för sådana skattskyldiga, bland vilka de tröga skattebetalarna framför allt vore att finna, att statens fiskaliska intresse ej längre borde kräva, att löneavdragsskyldigheten bibehölles för den kvarstående skatten. Då löneavdraget för nämnda skatt erfarenhetsmässigt visat sig medföra svåra olägenheter genom den sammanblandning och förväxling med preliminär skatt, som så ofta skedde, tvekade länsstyrelsen ej att såsom sin mening uttala, att tidpunkten nu syntes vara inne att i samband med genomförande av här föreliggande skatleförslag upphäva avdragsskyldigheten för den kvarstående skatten. Därest så skedde, syntes bestämmelserna om anstånd med skattens erläggande lämpligen kunna utvidgas att omfatta jämväl det i betänkandet berörda fallet, att en skattskyldig styrkte eller gjorde sannolikt, alt hans inkomst- och förmögenhetsförhållanden inom en snar framtid komme att förbättras, vilket anståndsmedgivande, om det lämnades med omtanke och försiktighet, kunde förväntas ge goda resultat. Skulle avdragsskyldigheten emellertid alltjämt bibehållas, syntes ett sålunda vidgat anståndsförfaran-

10 — Ililiang till riksdagens protokoll 1051. 1 samt. Nr 203.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

de likväl komma att minska frekvensen av ansökningar om lindring i eller befrielse från löneavdrag samt sålunda i viss mån lätta de lokala skattemyndigheternas redan förut stora arbetsbörda.

T. f. uppbördsdirektören i Stockholm framhåller likaså, att det hade

varit önskvärt om den kvarstående skatten efter genomförandet av de sakkunnigas förslag icke blivit föremål för löneavdrag. Därmed skulle både arbetsgivare och myndigheter hava besparats en avsevärd arbetsbörda. Enligt förslaget komme 48 § uppbördsförordningen att gälla existensminimum för kvarstående skatt och 53 § existensminimum för preliminär skatt. Förutsättningarna för sådant minimum voro alltså något olika enligt de båda lagrummen. Eftersom beslutet som regel borde avse både kvarstående skatt, om sådan funnes, och preliminär skatt, uppkomme här en praktisk svårighet. I praktiken borde väl som regel beslutade belopp överensstämma, även om lagrummens olika innebörd beaktades, men den i varje fall teoretiska skillnaden vore icke tilltalande vid den praktiska tilllämpningen. Det vore kanske lyckligare, om anståndsreglerna ändrades därhän att de kunde tillämpas i vissa fall vid svårigheter att erlägga kvarstående skatt. Därmed ernåddes samma resultat som vid ett beslut om existensminimum för sådan skatt, nämligen att betalningstiden framflyttades till en tidpunkt, då beloppet vore restfört och indrivningsmyndigheten hade att bedöma vederbörandes betalningsförmåga.

Även Föreningen Sveriges kronokamrerare ifrågasätter, om det icke vore lämpligt att låta anståndsreglerna få vidgad användning vid kvarstående skatt. Arbetsgivaren befriades vid ett anståndsbeslut från bestyret med löneavdrag för sådan skatt och den skattskyldige finge heller icke sin skatteskuld ökad med restavgift, om skatten inbetalades före anståndstidens utgång. Beslut om existensminimum befriade icke i och för sig från restavgift. Genom ett anståndsbeslut nåddes samma resultat som vid ett beslut om existensminimum för sådan skatt, nämligen att betalningen uppskötes till en tidpunkt, när skatten hade restförts och indrivningsmyndigheten eventuellt hade att pröva vederbörandes betalningsförmåga.

Häradsskrivaren i Mölndals fögderi framhåller, att även skattskyldiga, som icke normalt hade inkomster under existensminimum, ändock kunde råka i sådan belägenhet att inkomsten efter verkställda löneavdrag icke försloge till den skattskyldiges och hans familjs försörjning. Detta vore merendels förhållandet under de tider, då kvarstående skatt skulle erläggas samtidigt med den preliminära skatten. För undvikande av den hårda belastningen av den skattskyldiges ekonomi borde gällande bestämmelser för beviljande av anstånd med erläggande av kvarstående skatt uppmjukas och skattskyldig beredas möjlighet att av andra än nu gällande skäl erhålla rätt till längre betalningstid med nämnda skatt. Det borde förutsättas att de lokala skattemyndigheterna dock iakttoge den största restriktivitet vid medgivande av sådant anstånd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 147

Kronokamrerarcn i Göteborg framhåller, att det vore fördelaktigt om, som för närvarande skedde i praktiken, beslut om att visst belopp skulle förbehållas den skattskyldige finge gälla såväl preliminär som kvarstående skatt. Olika beslut skulle försvåra arbetsgivarens verkställande av löneavdrag.

Departementschefen. Jag finner icke anledning att i detta sammanhang taga upp frågan om ändrade regler rörande arbetsgivarnas skyldighet att verkställa löneavdrag för kvarstående skatt. Frågan om ökade möjligheter att erhålla anstånd med erläggande av skatt torde komma att övervägas av uppbördssakkunniga.

Enligt vad jag tidigare förordat böra bestämmelserna i 48 § 2 mom. uppbördsförordningen om befrielse från eller nedsättning av löneavdrag jämväl i fortsättningen tillämpas icke allenast för kvarstående skatt utan åven beträffande preliminär skatt. Den lokala skattemyndighetens existensminimibeslut kan därför i förekommande fall fortfarande omfatta båda skatteslagen. Såsom de sakkunniga framhållit, bör den lokala skattemyndigheten äga möjlighet att vid löneavdrag för kvarskatt taga större hänsyn till det vid löneavdragets verkställande aktuella inkomstläget än i fråga om den preliminära skatten. Något villkor om nedsatt arbetsförmåga etc. för nedsättning av löneavdraget torde sålunda icke kunna uppställas beträffande den kvarstående skatten.

Därest beslut om existensminimum omfattar båda skatteslagen, torde detsamma böra avfattas så att den skattskyldige förbehålles, vid löneavdrag för preliminär skatt visst lönebelopp samt vid löneavdrag för kvarskatt visst högre belopp. Liksom i fråga om den preliminära skatten bör den lokala skattemyndigheten även beträffande kvarskatten äga möjlighet att vid stigande inkomster låta den skattskyldige få behålla en del av inkomstökningen.

Jag vill i detta sammanhang understryka, att antalet existensminimibeslut rörande kvarskatt kan väntas nedgå avsevärt, därest existensminimibeslut rörande preliminär skatt i huvudsak icke meddelas i andra fall eller i annan omfattning än som överensstämmer med skattelagarnas bestämmelser om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga.

I. Införsel.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att vad de anfört angående löneavdrag för kvarstående skatt i tillämpliga delar borde gälla även införsel för skatt. Storleken av det belopp, som skulle förbehållas arbetstagarna såsom införsel fritt, borde sålunda beräknas med ledning av samma normalregler, som förutsatts skola fastställas av central myndighet. Lika litet som i fråga om den preliminära eller kvarstående skatten borde ut-

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

mätningsmännen vid införsel för skatt äga besluta om generell avvikelse från normalbeloppen. Endast där i det enskilda fallet anledning till avvikelse förelåge, borde sådan komma ifråga. De sakkunniga anföra vidare:

Enligt 7 § införsellagen skall i fråga om införsel för underhållsbidrag i »existensminimum» icke inräknas utgivna underhållsbidrag till andra. Motsvarande bestämmelse gäller enligt 21 § samma lag i fråga om införsel för skatt. Liksom beträffande löneavdrag för skatt torde dock vid införsel för skatt i praxis redan för närvarande vid fastställande av existensminimum hänsyn tagas till utgivna underhållsbidrag, vilket ju också överensstämmer med att dylika bidrag böra äga företräde till betalning före skatt. Rätteligen borde redan i detta sammanhang införsellagen ändras på denna punkt för att vinna överensstämmelse med motsvarande stadgande i uppbördsförordningen om löneavdrag för kvarstående skatt. Emellertid torde därmed kunna anstå i avbidan på den allmänna översyn av utsökningslagstiftningen, som enligt vad de sakkunniga inhämtat torde vara att förvänta.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag, att de centralt fastställda normalbeloppen för existensminimum skulle beaktas även vid införsel för skatt har icke mött kritik annat än i de yttranden, som avgivits av vissa utmätningsmän, huvudsakligen stadsfogdar, och av Föreningen Sveriges stadsfogdar.

Förste och andre stadsfogden i Norrköping hävda med största bestämdhet,

att frågan om existensminimum beträffande indrivningen icke nu borde göras till föremål för lagstiftning. Existensminimum hade ett annat innehåll vid införsel än vid uppbörd, och ett existensminimum, bestämt på av uppbördssakkunniga föreslaget sätt, skulle bli ett för sitt ändamål otympligt och föga användbart instrument i indrivningsmyndigheternas arbete. Indrivningsmyndigheterna hade för övrigt den praktiska erfarenheten på området och besutte den lokalkännedom, som måste finnas för att en utformning av reglerna skulle bli sådan, att indrivningsarbetet med minsta möjliga friktion gåve det bästa möjliga ekonomiska resultatet. Om ett centralt organ utarbetade de normer, som skulle följas av indrivningsmyndigheterna, kunde man icke undgå att draga den konsekvensen, att det centrala organet bleve medansvarigt i de ekonomiska resultaten hos indrivningsmyndigheterna. Staten vore nu ansvarig för de kommunala restantierna, vilket vore en i hög grad otillfredsställande lösning av frågan. Frågan om ansvaret för de kommunala restantierna borde omprövas, innan frågan om existensminimum avgjordes. I detta sammanhang borde även erinras om den förestående omarbetningen av utsökningslagen med tillhörande författningar, bland dem införsellagen. Andra frågor rörande indrivningen än frågan om existensminimum hade ännu ej slutdiskuterats av uppbördssakkunniga. Att under sådana förhållanden bryta ut berörda fråga och nu göra densamma till föremål för lagstiftning vore uteslutet. Frågan borde ytterligare övervägas av uppbördssakkunniga i samband med dryftandet

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 149

av andra indrivningsfrågor och därefter redovisas i uppbördssakkunnigas slutbetänkande.

Förste och andre stadsfogden i Hälsingborg, vilka soin tidigare nämnts

över huvud taget avstyrkt förslaget om centralt fastställda existensminimibelopp, yttra bl. a. att av central myndighet meddelade normer för existensminimum under inga omständigheter borde vara bindande för indrivningsmyndigheterna, eftersom existensminimum hade en helt annan betydelse vid indrivning (införsel) än vid uppbörd. Erfarenheten hade också visat, att dessa sistnämnda myndigheter besutto den ingående person- och lokalkännedom, som erfordrades för att indrivningsarbetet med minsta möjliga friktion skulle giva bästa tänkbara ekonomiska resultat. Ett centralt organ borde ej genom rätten att schablonmässigt bestämma existensminimum bli medansvarigt för indrivningsresultaten. Beaktas borde även vid lösningen av denna fråga, att enskildas — i detta fall underhållsberättigades -— intressen icke finge trädas för nära.

Föreningen Sveriges stadsfogdar avstyrker de sakkunnigas förslag på förevarande punkt. Föreningen framhåller, att en enligt förslaget konstruerad norm för existensminimum måste alltid bli ett otillförlitligt och värdelöst instrument i indrivningsarbetet, samt fortsätter:

Därest emellertid även i fortsättningen den regeln skall gälla, att gäldenären vid införsel skall förbehållas ett så stort avdragsfritt belopp, som han kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn, måste frågan härom prövas individuellt och vid betalningstillfället. Denna prövning bör ovillkorligen ske i anknytning till de faktiska levnadskostnaderna på orten och med beaktande av gäldenärens personliga förhållanden. Vidare bör prövningen lämpligast ske av det organ, som har den personliga kontakten med gäldenären och som har de bästa möjligheterna att erhålla kännedom om vederbörandes ekonomiska förhållanden. Att härvid finna ett organ, som har större förutsättningar än utmätningsmannen att bedöma dessa frågor, torde vara svårt. I vart fall torde ett centralt organ, av den typ som uppbördssakkunniga föreslagit, icke vara bättre rustat för denna uppgift än utmätningsmannen.

Visserligen är sant att utmätningsmannen vid fastställandet av existensminimum i regel använder sig av schabloner eller mallar. Det bör emellertid fästas i minnet, att dessa mallar endast äro att betrakta som ett hjälpmedel, tillskapat i syfte att åvägabringa en rättvis och likformig tillämpning av bestämmelserna i ämnet. Det förtjänar även påpekas, att dessa mallar i de flesta fall utarbetats i samråd med överexekutorerna och de socialvårdande myndigheterna i orten. Mallarna följas väl tämligen noga i alla normalfall och där inga särskilda omständigheter föreligga eller åberopats. Men då skäl till avvikelse förefinnas, bestämmes det avdragsfria beloppet också med hänsyn härtill. Även om man i vissa fall, i syfte som ovan sagts, använder sig av mallar, har man därför icke frångått principen om en individuell prövning i det enskilda fallet av vederbörandes betalningsförmåga.

Att överlåta å ett centralt organ att fastställa vissa belopp, vilka få anses motsvara existensminimum i normalfallen, måste däremot innebära ett

150 Kungl. Muj:ts proposition nr 203.

avsteg från denna princip. Ty med stor visshet kan förutsättas, att vederbörande myndigheter endast ogärna komma att frångå dessa på förhand fixerade belopp. Och torde först då verkligt underlag finnas för talet om »skattebefrielse på schablonmässiga grunder».

Förslaget att klavhinda den exekutiva myndighetens i lag bestämda beslutanderätt genom dylika normer, innebär obestridligen ett underkännande jämväl av de myndigheters kompetens, som ha att övervaka och tillse att utmätningsmännen rätt tillämpa lagen och fullgöra vad dem åligger. Ty även om utmätningsmannen primärt fastställer existensminimum blir hans beslut ofta prövat av högre instanser i besvärsväg. De utslag, som därvid meddelas, måste i fortsättningen bliva vägledande för honom.

Föreningen avvisar bestämt tanken på att låsa fast existensminimum, sådant detta skulle bedömas vid införsel, vid skatteförfattningarnas avdragsregler. Begreppsmässigt vore det här fråga om två helt skilda saker, som av fiskaliska och sociala skäl borde bedömas olika. Av fiskaliska skäl vore det befogat att beskattningsminimum sattes tämligen lågt, d. v. s. att skatteförmågan bedömdes efter restriktiva normer. Erfarenheten visade nämligen att även mycket lågt taxerade skattebetalare ofta betalade sina skatter och uppenbarligen kunde göra detta utan större svårighet. Annorlunda tedde sig bilden, då det vore fråga om det existensminimum utmätningsmannen hade att bedöma vid införsel. Enligt gällande lag och rättsuppfattning skulle utmätningsmannen då se till, att gäldenären genom den exekutiva åtgärden icke komme att sakna nödiga medel för sitt och familjens uppehälle. Han måste med andra ord förbehålla gäldenären så mycket, att denne kunde föra en något så när dräglig tillvaro. Att detta belopp borde ligga något över vad som kunde anses erforderligt såsom socialvårds- eller arbetslöshetsunderstöd vore uppenbart. Det vore säkerligen i det långa loppet en dålig samhällsekonomi, att i försörjningshänseende likställa de medborgare, som gjorde full arbetsinsats i produktionslivet, med socialvårdstagare, bland vilka man hade att finna även arbetsskygga och s. k. missanpassade i samhället. Den bedömning utmätningsmannen hade att göra måste därför bygga på en något liberalare grund, än vad som kunde anses nödvändigt och lämpligt ifråga om beskattningsavdragen. Om utmätningsmannen skulle tvingas att vid fastställandet av existensminimum vid införsel följa de normer, som uppbördssakkunniga föreslagit, skulle detta innebära att exekutionen återfördes till ett i vårt land för länge sedan passerat stadium. Följden skulle nämligen bli att å vissa håll — bl. a. i Stockholm — en avsevärd sänkning av existensminimibeloppen skulle komma att ske och därigenom skulle den skattskyldige berövas möjligheterna till en dräglig existens. Det vore att märka, att redan nu på de flesta orter existensminimum syntes ligga betydligt under de verkliga levnadskostnaderna.

Föreningen framhåller därutöver, att det icke borde förutsättas att stadsfogdarna utan vidare och utan att en ändring av införsellagen skedde,

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 151

skulle komma att tillämpa de för den lokala skattemyndigheten föreslagna normerna vid befrielse från löneavdrag, enär dessa uppenbarligen icke stode helt i överensstämmelse med införsellagens anda och mening.

Sistnämnda åsikt framföres även av, bl. a., exekutionsdirektören i Stock­

holm och stadsfogden i Landskrona. Länsstyrelsen i Uppsala län, kronokamreraren i Göteborg och Föreningen

Sveriges kronokamrerare framhålla, att det syntes erforderligt med ett direkt stadgande, att utmätningsmännen skulle vara skyldiga att ställa sig till efterrättelse centralt fastställda normer för existensminimum.

Kronokamreraren i Hälsingborg anför:

Huruvida en skatt kan uttagas av en person eller ej beror f. n. i många fall ytterst på utmätningsmännens bedömande av hans skattebetalningsförmåga. Så kommer det att bliva även i fortsättningen. De sakkunniga hava tänkt sig, att utmätningsmännen vid skatteindrivningen skola följa de nya riktlinjer, som föreslås för uttagande av preliminär skatt och för taxering, men de sakkunniga anse sig icke böra föreslå någon ändring i införsellagen. Det kan visserligen förmodas, att utmätningsmännen personligen icke skulle hava något emot att tillämpa de nya reglerna, men de skulle dock alltjämt vara bundna av lagbestämmelser, som icke medgiva någon särbehandling av införselärenden, som avse skatt, i förhållande till andra införselfall. Enligt min mening böra särbestämmelser meddelas för införsel för skatt (de kunna lämpligen införas i uppbördsförordningen). Likaså torde det vara påkallat att införa särbestämmelser rörande utmätning för skatt såvitt fråga är om tillämpningen av 65 § utsökningslagen. Den där föreslagna gränsen för vad som i tillgångar (närmare bestämt kontanta medel) är utmätningsfritt, synes mig nämligen för existensminimifallen alltför snäv.

Länsstyrelsen i Uppsala län förklarar sig icke kunna biträda de sakkunnigas förslag, att med behövlig ändring av 21 § införsellagen, avseende skyldigheten att inräkna utgivna underhållsbidrag i det gäldenären förbehållna beloppet, skulle få anstå i avbidan på en allmän översyn av utsökningslagen. En dylik ändring borde såsom lika välbehövlig här som i fråga om beräkningen av existensminimum enligt skatteförfattningarna ske samtidigt med att de sakkunnigas förslag i övrigt genomfördes.

Pensionsstyrelsen framhåller behovet av en bestämmelse, som förhindrade att införsel kunde verkställas i folkpension. Folkpensionerna torde nämligen vara avvägda så att de, i de fall andra inkomster icke förefunnos, skulle förslå att täcka vederbörandes egen minimiförsörjning utan hänsynstagande till skatter och underhållsskyldighet. Den omständigheten att i vissa fall ganska betydande s. k. retroaktivbelopp utbetalades syntes i förevarande avseende icke böra tillmätas betydelse, enär dessa belopp ofta voro på förband förbrukade av den pensionsberättigade antingen på så sätt att lian av fattigvården erhållit förskott på pensionen eller genom att han i annan ordning skuldsatt sig i avbidan på pensionens erhållande.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Funnos vid sidan av folkpensionen andra inkomster, borde införsel kunna göras i dessa. Folkpension borde sålunda vara fredad för all slags införsel.

Departementschefen. Bestämmelser om införsel i lön meddelas i införsellagen. Är den betalningsskyldige missnöjd med utmätningsmannens beslut angående införsel, äger han besvära sig hos överexekutor och därefter i hovrätt.

Införsellagen är av allmän civillags natur. Det är uppenbart att utmätningsmännen vid sin tillämpning av denna lags bestämmelser icke kunna vara rättsligen bundna av de normer för existensminimum, som fastställas enligt skatte- och uppbördsförfattningarna och som avse tillämpningen av nämnda författningar. Ett dylikt resultat kan vinnas endast genom ändring av införsellagen. Frågan om ändring av denna lag torde emellertid icke böra upptagas i förevarande sammanhang. Jag vill härvid endast erinra om att införsellagen ju icke blott avser införsel för skatt utan även införsel för familjerättsliga underhållsbidrag.

Emellertid torde det ligga i sakens natur, att om genom ett centralt organ normalbelopp för existensminimum fastställas för olika orter, utmätningsmännen icke kunna undgå att skänka beaktande jämväl åt de sålunda fastställda normerna.

Frågan om sådan ändring av införsellagen, att folkpension uttryckligen undantages från införsel, kan icke upptagas i detta sammanhang.

J. Konkurrens vid löneavdrag mellan preliminär och kvarstående skatt.

De sakkunniga. I syfte att ytterligare minska den kvarstående skatten föreslogo de sakkunniga i sitt tidigare betänkande (SOU 1950: 7), att om utbetald lön icke vore av den storlek, att därå kunde verkställas löneavdrag motsvarande för lönen utgående preliminär skatt jämte den kvarstående skatt, som belöpte på utbetalningstillfället, det genom löneavdraget innehållna beloppet i första hand skulle avse preliminär skatt. För närvarande har däremot den kvarstående skatten prioritet.

Detta förslag lämnades utan erinran i remissyttrandena men har hittills icke föranlett författningsändring. De sakkunniga förorda, att förslaget genomföres i samband med de nu ifrågasatta ändringarna i uppbördsförordningen.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag tillstyrkes eller lämnas utan erinran i flertalet yttranden. Förslaget avstyrkes däremot av häradsskrivaren i Lunds fögderi, som förmenar att en skattskyldig, som genom vilseledande uppgifter till den lokala skattemyndigheten ej påförts preliminärskatt, skulle komma att premieras genom att den kvarstående skatten

icke kunde uttagas, samt av landsfiskalen i Oskarströms distrikt, som

framhåller, att den kvarstående skatten kunde hänföra sig till inkomst

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 153

av realisationsvinst eller annan tillfällig förvärvsverksamhet eller till inkomst av kortvariga anställningar utan löneavdrag. Det vore icke rättvist mot andra skattskyldiga, om dessa, vilka måhända först senare erhölle sådan anställning, att den kvarstående skatten utan underskridande av existensminimum kunde uttagas, komme ifrån denna skatt på grund av preskription.

Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas förslag att avdrag för preliminär skatt skall hava prioritet framför avdrag för kvarskatt. En dylik anordning är ägnad att minska antalet fall, då kvarskatt förekommer. Enligt min uppfattning är intresset härav så betydande att man bör bortse från det förhållandevis ringa skattebortfall, som den nya regeln kan föranleda.

III. Vissa ändringar i uppbördsförordningen i anslutning till omläggningen av det kommunala ortsavdragssystemet.

A. Inledning.

Genom lag den 2 juni 1950 (nr 252) om ändring i kommunalskattelagen har det kommunala ortsavdragssystemet omlagts. De nya bestämmelserna skola första gången tillämpas vid betalning av preliminär skatt för år 1952.

Omläggningen nödvändiggör vissa ändringar i uppbördsförordningen. Förslag till sådana ändringar hava av 1949 års uppbördssakkunniga framlagts i en den 31 januari 1951 dagtecknad promemoria med därvid fogat författningsförslag. Utöver de ändringar, som påkallas av det omlagda kommunala ortsavdragssystemet, hava de sakkunniga föreslagit viss ändring av gällande bestämmelser för jämkning av preliminär skatt. De föreslagna ändringarna avse 4 § 1 och 2 inom., 5 §, 15 §, 53 § 1 mom. och 54 § 2 mom. samt anvisningarna till 53 § uppbördsförordningen.

Över förslaget hava efter remiss yttranden avgivits av riksräkenskapsverket, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län (med överlämnande av yttranden från lokala skattemyndigheter i respektive län) ävensom av Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges kronokamrerare.

B. Uppbördsakkunnigas förslag.

De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas förslag skola skattetabellerna innehålla endast tre kolumner mot för närvarande aderton, nämligen en för gift, med maken sammanlevande manlig inkomsttagare, en för ogift in­

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

komsttagare med barn och en för ogift inkomsttagare utan barn. De särskilda tabellerna för ogift med barn anses icke vidare erforderliga.

Med gift manlig inkomsttagare skall likställas gift, med maken sammanlevande kvinna, som har egen inkomst men vilkens make icke uppbär inkomst, ävensom sådan ogift skattskyldig som har husföreståndarinna hos sig anställd och därjämte har hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger.

Till kolumnen för ogift inkomsttagare med barn skall, med nyssnämnda och i det följande angivna undantag, hänföras ogift skattskyldig som har hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger.

Kolumnen för ogift inkomsttagare utan barn skall användas dels för annan ogift skattskyldig än tidigare nämnts, dels för ogift skattskyldig som nyss nämnts, vilken sammanlever med den som har vårdnaden om barnet, dels ock för gift med maken sammanlevande kvinna, vars make jämväl har inkomst.

Med ogift skattskyldig skall likställas skattskyldig, som är änkling, änka, frånskild eller hemskild.

De sakkunniga uttala, att förhållandena den 1 november året före inkomståret alltjämt borde vara avgörande för vilken kolumn i skattetabellen, som skulle tillämpas, utom i de fall, där under inkomståret ny debetsedel utfärdades å preliminär A-skatt eller jämkning skedde. Om rätten till barnbidrag upphörde under beskattningsåret borde detta beaktas vid fastställandet av kolumnen. Jämlikt 65 § kommunalskattelagen bedömdes frågan, om en person varit gift eller om en gift person levt tillsammans med sin make, efter det förhållande som rått under större delen av beskattningsåret. Frågan, huruvida skattskyldig hade barn eller icke, komme framdeles att äga betydelse allenast för ogift skattskyldig eller därmed likställd. Denna fråga bedömdes efter förhållandena den 1 november året näst före taxeringsåret. Rätt till allmänt barnbidrag ansåges enligt anvisningarna till 48 § kommunalskattelagen —- enligt senast ändrade lydelse —■ föreligga från och med den dag barnet fötts eller rätten eljest inträtt till och med den dag barnet fyllt 16 år eller rätten eljest upphört. Om barnet fyller 16 år före den 1 november under beskattningsåret, vore därför den skattskyldige berättigad till ortsavdrag allenast som ogift utan barn. I anslutning härtill borde — då det vid utfärdande av debetsedel å preliminär skatt för nytt inkomstår gällde att avgöra vilken kolumn i skattetabellen, som skulle tillämpas vid preliminärskatteuttagen — den skattskyldige betraktas som ogift utan barn, om det barn för vilket rätt till barnbidrag förelåge, före den 1 november året före inkomståret fyllt 15 år. Det sagda gällde jämväl vid utfärdande under inkomståret av ny debetsedel å preliminär A-skatt ävensom vid jämkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 155

Vad nyss anförts angående preliminär A-skatt ägde motsvarande tillämpning beträffande preliminär B-skatt.

Lokal skattemyndighet är för närvarande skyldig att utan ansökan från den skattskyldige verkställa jämkning, om sådan ändring skett i dennes civilstånd och barnantal, vartill hänsyn skall tagas vid taxering under året näst efter inkomståret.

Jämkningsbestämmelserna måste ändras i vad desamma innehålla stadganden om barnantal m. m. I samband därmed föreslå de sakkunniga viss ändring av bestämmelserna i vad de avse jämkning utan ansökning. De sakkunniga framhålla, att ändrat civilstånd och ändring i vad gällde förekomsten av barn med rätt till allmänt barnbidrag inverkade på skattens storlek. Denna inverkan vore emellertid i det senare fallet tämligen obetydlig; den medförde en ändring av skatten med högst ca 5 procent vid ett inkomstläge av 4.000 kr. för år och med högst ca 12 procent vid ett inkomstläge av 15.000 kr. för år. Detta förhållande hade föranlett de sakkunniga att överväga, huruvida ett jämkningsförfarande ex officio i detta fall alltjämt vore påkallat. De sakkunniga hade därvid kommit till den uppfattningen att det arbete, som uppkomme för myndigheterna genom jämkningsförfarandet ex officio, icke på långt när motsvarade vad som genom sådana jämkningsbeslut stode att vinna. Antalet under ett ar döda barn och utom äktenskapet födda barn utgjorde enligt officiella uppgifter ca 15.000 i hela riket. Arbetet med fortlöpande granskning av de avtryckskort beträffande samtliga födda och döda barn (ca 125.000), vilka komme från länsstyrelsernas folkbokföringsavdelningar, och därefter följande undersökning huruvida födelsen eller dödsfallet inverkade på ortsavdraget bleve betydande. I praktiken kunde för övrigt undersökning endast ske beträffande barnets moder. Den lokala skattemyndigheten saknade som regel kännedom om vem fadern vore och än mindre om denne hade barnet i sin vårdnad eller bidroge till dess underhåll, vilket vore en förutsättning för högre ortsavdrag. Det syntes av angivna omständigheter rimligt att man i nämnda fall förutsatte en ansökan av de skattskyldiga innan jämkning vidtoges.

Ändringar i civilståndet kunde däremot medföra avsevärda variationer i skatten. Om en ogift skattskyldig i Stockholm med 6.000 kronor i årsinkomst inginge äktenskap före den 1 juli ett år med en person utan inkomst, nedginge skatten för samma år med närmare en tredjedel. Vid en årsinkomst om 12.000 kronor utgjorde minskningen ca en fjärdedel. För skattskyldiga med preliminär A-skatt framstode det såsom ganska angeläget att skatten i dessa fall jämkades. Om jämkningen gjordes beroende av ansökan från den skattskyldige, skulle man kunna minska de lokala skattemyndigheternas arbetsuppgifter något, dock icke i sådan omfattning, att kostnadsstaten kunde nedbringas. På grund härav och då samtidigt visst besvär vid eu sådan anordning måste läggas på de skattskyldiga, ansåge de sakkunniga, att

156 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

jämkningsförfarandet ex officio borde bibehållas vid ändring i civilstånd om den skattskyldige hade att utgöra preliminär A-skatt. Den preliminära Bskatten vore mycket schematiskt beräknad och justering av skatten vid ändrat civilstånd syntes icke vara påkallad på samma sätt som i fråga om den preliminära A-skatten. Den lokala skattemyndigheten borde därför icke vara skyldig att utan ansökan av den skattskyldige verkställa jämkning av preliminär B-skatt på grund av ändrat civilstånd eller vid annan ändring i ortsavdraget.

De sakkunniga föreslå sålunda, att jämkning av den preliminära skatten utan ansökan av den skattskyldige skulle verkställas, om för skattskyldig med preliminär A-skatt sådan ändring skett i den skattskyldiges civilstånd, vartill hänsyn skulle tagas vid taxering under året näst efter inkomståret. Hade annan ändring inträffat, som inverkade på ortsavdragets storlek, skulle däremot skyldighet att jämka utan ansökan icke föreligga. Den lokala skattemyndigheten borde dock icke vara förhindrad att, om så funnes lämpligt, verkställa jämkning även i dessa fall.

För närvarande skulle, där icke särskilda omständigheter till annat föranledde, jämkning efter ansökan icke äga rum, såvida icke ändringen i den preliminära skatten komme att uppgå till minst en femtedel av det förut beräknade skattebeloppet, dock minst tjugofem kronor. Denna spärr borde icke gälla ansökan om jämkning på grund av ändring av ortsavdraget.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter huruvida icke lokal skattemyndighet vid utfärdande av debetsedel avseende preliminär A-skatt borde ta hänsyn endast till den skattskyldiges civilstånd och först efter ansökan om jämkning pröva ogift skattskyldigs rätt att få skatten beräknad enligt annan kolumn i skattetabellerna än kolumnen för ogift inkomsttagare utan barn. Enligt länsstyrelsens bedömande skulle merarbetet på grund av det ökade antalet jämkningsansökningar väl uppvägas av det förenklade arbetet med debetsedlarnas utfärdande.

I vad förslaget avser ändrade bestämmelser för jämkning utan ansökan uttalar statistiska centralbyrån, att viss arbetslättnad skulle vinnas för folkbokföringsavdelningarna, om inträffade civilståndsändringar behövde anmälas endast till den lokala skattemyndighet, inom vars tjänstgöringsområde den skattskyldiges kyrkobokföringsort vore belägen. Detta förutsatte, att jämkning ex officio på grund av inträffad civilståndsändring begränsades till sådana skattskyldiga, som vid ändringens registrering i det tryckande registret fortfarande voro kyrkobokförda inom tjänstgöringsområdet för den lokala skattemyndighet, som hade att besluta om jämkningen, d. v. s. den lokala skattemyndighet inom vars tjänstgöringsområde den skattskyldige mantalsskrivits för inkomståret. Härigenom skulle jämkningen beträffande skattskyldiga, som utflyttat och kyrkobokförts inom annan lokal skattemyndighets tjänstgöringsområde, bli beroende av ansökan.

I övriga yttranden har de sakkunnigas förslag icke föranlett erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 157

C. Departementschefen.

För att erhålla största möjliga överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt måste skatteförfattningarnas bestämmelser om ortsavdrag erhålla motsvarande tillämpning vid beräkningen av den preliminära skatt, som skattskyldig skall erlägga. De sakkunnigas förslag om antal kolumner i skattetabellerna och om vilka skattskyldiga, som skola hänföras till de olika kolumnerna, bygger härpå och ansluter sig helt till nämnda bestämmelser.

Kan den kolumn i skattetabellerna, till vilken skattskyldig skall hänföras, vid debetsedelns utfärdande fastställas med ledning av mantalslängden, bör så ske. I sådant fall kan icke rimligen krävas, att den skattskyldige skall ingiva särskild ansökan för att få rätt kolumn angiven. Vid utfärdande av debetsedel bör sålunda förutom den skattskyldiges civilstånd beaktas övriga omständigheter, som framgå av mantalslängden och som äro av betydelse för fastställande av rätt kolumn, t. ex. om ensamstående kvinna har hemmavarande minderårigt barn. Även om det av länsstyrelsen i Södermanlands län framförda förslaget skulle förenkla arbetsrutinen hos de lokala skattemyndigheterna, kan jag därför icke förorda detsamma.

I anledning av vad statistiska centralbyrån anfört, förordar jag, att jämkning utan ansökan skall ske, därest beträffande skattskyldig, som har att erlägga preliminär A-skatt, den lokala skattemyndigheten erhåller underrättelse om sådan ändring i den skattskyldiges civilstånd, vartill hänsyn skall tagas vid taxering under året näst efter inkomståret. Genom en sådan ändring av de sakkunnigas förslag blir det möjligt att genomföra en viss lättnad i länsbyråernas aviseringsskyldighet, utan att detta behöver medföra några nämnvärda olägenheter ur uppbördssynpunkt. Ändringen berör endast skattskyldiga, som efter flyttning från mantalsskrivningsorten kyrkobokförts inom annan lokal skattemyndighets tjänstgöringsområde och därefter ändrat civilstånd inom sådan tid, att det tidigare beräknade ortsavdraget skall ändras, d. v. s. civilståndsändringen skall ha inträffat efter den nya kyrkobokföringen men före den 1 juli under inkomståret. Dessa fall torde vara tämligen fåtaliga.

I övrigt biträder jag de sakkunnigas förslag.

Utöver den ändring av 53 § uppbördsförordningen och anvisningarna till samma paragraf, som påkallas av vad jag förordat angående jämkning utan ansökan vid ändring i civilståndet, hava vissa redaktionella ändringar vidtagits i den av de sakkunniga föreslagna författningstexten. Vidare har en mindre ändring av 29 § uppbördsförordningen funnits böra vidtagas. Därjämte har 4 § 1 mom. sista stycket föreslagits ändrad på sätt framgår av författningstexten. Ändringen har samband med det förslag till ändrad deklarations- och skattepliktsgräns m. m., varom proposition tidigare denna dag avlåtits till riksdagen.

Ändringarna höra träda i kraft den 1 januari 1952.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

IV. Vissa ändringar i lagen om kommunalstyrelse i Stockholm.

Stockholms stadsfullmäktige hava den 17 april 1950 hemställt om viss ändring av 17, 56, 57 och 59 §§ lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm. Med framställningen åsyftas, att grunden för utdebitering av den allmänna kommunalskatt, som skall ingå i preliminär skatt för inkomst under nästföljande år, skall för Stockholms vidkommande kunna fastställas i början av december månad i samband med fastställandet av stadens utgifts- och inkomststat.

över framställningen hava yttranden avgivits av överståthållarämbetet, som tillstyrkt bifall till densamma, och av 19i9 års uppbördssakkunniga, vilka lämnat framställningen utan erinran.

Gällande bestämmelser. Enligt förenämnda lag skola ordinarie sammanträden hållas av stadsfullmäktige i oktober månad å första helgfria dag efter tjänstgöringsårets början samt i övriga månader -— med undantag av juli och augusti — å dag som fullmäktige äga bestämma. Vid sammanträde i oktober skall grunden fastställas för utdebitering av den allmänna kommunalskatt som skall ingå i preliminär skatt för inkomst under nästföljande år. Stadens utgifts- och inkomststat skall fastställas vid sammanträde i december. Därvid må, om skäl därtill äro, annan utdebiteringsgrund fastställas än som beslutats vid sammanträde i oktober. Har annan utdebiteringsgrund slutligen fastställts än som beslutats vid sammanträde i oktober, skall den allmänna kommunalskatt som ingår i den preliminära skatten för inkomst under nästföljande år utgöras efter den tidigare bestämda grunden. Däremot skall den allmänna kommunalskatt, som ingår i den slutliga skatt som påföres på grund av det därnäst följande årets taxering, utgöras efter den utdebitering som bestämts i samband med utgifts- och inkomststatens fastställande. Sedan det vid sammanträde i oktober fattade beslutet om utdebitering till staden delgivits stadskollegiet, åligger det kollegiet att ofördröj ligen underrätta den lokala skattemyndigheten om beslutet. Staden äger av statsverket uppbära den allmänna kommunalskatt, som debiteras enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen. Har annan utdebiteringsgrund slutligen fastställts än som beslutats vid sammanträde i oktober, skall till grund för utbetalningen läggas den utdebitering, som bestämts i samband med utgifts- och inkomststatens fastställande.

Framställningen. Till grund för framställningen ligger en av finansborgarrådet den 1 februari 1950 dagtecknad promemoria med förslag till viss omläggning av den nuvarande budgetbehandlingen inom Stockholm. I promemorian anföres bl. a. följande:

Enligt den ändrade lydelse, som § 17 i lagen om kommunalstyrelse i Stockholm erhöll år 1946, skola stadsfullmäktige i oktober månad fatta beslut angående utdebiteringsgrund för den allmänna kommunalskatt, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 159

ingår i preliminär skatt för nästföljande år. Utgifts- och inkomststaten skall däremot liksom tidigare fastställas vid sammanträde i december månad, varvid samtidigt utdebiteringen slutligt fastställdes. För den händelse den slutliga skattesatsen avviker från den preliminära få härav betingade justeringar av skattebeloppen ske vid den slutliga avräkning, som verkställes av uppbördsmyndigheten med ledning av taxeringen. För att i möjligaste mån minska differensen mellan preliminär och slutlig skatt, är det dock önskvärt att samma utdebitering gäller ifråga om båda slagen av skatt. Så har också hittills varit fallet i Stockholm. Bestämmelsen om fastställande av den preliminära skatten redan i oktober tillkom i samband med källskattereformen och avser att bereda skattemyndigheterna erforderlig tid för uträkning, tryckning och distribution av källskattetabellerna.

Enligt nuvarande regler för den förberedande budgetbehandlingen skola nämndernas lönestatförslag ingivas successivt under tiden 15 mars—1 maj och omkostnadsstatförslagen senast den 15 juni. Sedan de av finansavdelningen anlitade statgranskarna i detalj genomgått lönestatförslagen, delgivas avdelningens granskningspromemorior tjänstenämnden, som slutför huvuddelen av sin prövning före sommaren. Några av de största statförslagen behandlas dock vanligen av tjänstenämnden först på hösten. Granskningen av omkostnadsstatförslagen igångsättas så snart dessa inkommit till finansavdelningen. Omedelbart efter sommaren påbörjas finansavdelningens överläggningar med förvaltningschefer och fackborgarråd, varefter statförslagen jämte däri föreslagna ändringar successivt föreläggas borgarrådsberedningen och stadskollegiet. Stadskollegiets behandling av statförslagen har hittills i huvudsak kunnat avslutas i mitten av oktober, och kollegiet har sålunda i detalj genomgått de olika statförslagen innan ställning tagits till frågan om utdebiteringens storlek. Däremot har det givetvis icke varit möjligt att på de 10 å 15 dagar, som härefter återstå till dess fullmäktige ha att fatta beslut rörande preliminärskatten, medhinna det omfattande arbetet med utredigering och tryckning av borgarrådsberedningens och stadskollegiets ändringsförslag. För stadsfullmäktige har därför vid detta tillfälle endast redovisats ett kortare sammandrag rörande nämndernas äskanden, summan av däri föreslagna ändringar, det av stadskollegiet beräknade medelsbehovet för oförutsedda utgifter samt vissa större utgiftsposter av speciell karaktär. Stadsfullmäktige ha sålunda nödgats taga ställning till frågan om skattesatsens storlek utan att äga kännedom om statförslagens detaljer.

Sedan i promemorian redogjorts för vissa diskuterade förslag för att förbättra den nuvarande ordningen för budgetbehandlingen och dessa av olika skäl avvisats, anföres vidare:

Då olägenheterna av den nuvarande ordningen för budgetbehandlingen föranledas av att den preliminära skattesatsen måste fastställas redan i oktober månad, ha undersökningar gjorts, huruvida det, med hänsyn till de erfarenheter som numera vunnits av källskattesystemet, skulle vara möjligt att få en sådan ändring av bestämmelserna att skattebeslutet finge anstå till en senare tidpunkt, överläggningar rörande denna fråga ha av finansförvaltningen förts med finansdepartementet och uppbördsverket samt, i anledning av de tryckeritekniska svårigheter som föreligga, med vissa tryckerier.

160 Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Härvid har visat sig att tryckning och distribution av källskattetabellerna bör kunna medhinnas, om skattebeslutet fattas under första veckan i december eller före den 9 december. Detta förutsätter emellertid, att uträkning och sättning av skattetabellerna verkställts dessförinnan med ledning av stadskollegiets förslag till skattesats. Med hänsyn till möjligheten av att stadsfullmäktige fastställa en annan skattesats än stadskollegiet föreslagit, måste man räkna med att låta sätta alternativa skattetabeller. Då källskatteuttaget endast kan komma att avse jämna 50-öringar (enligt uppbördsförordningen jämna kronor), torde det dock icke bliva erforderligt att sätta mer än högst tre skattetabeller. Kostnaderna för uträkning och sättning uppgå till cirka 3.500 kronor per tabell. Det förutsättes, att staten liksom hittills bestrider kostnaden för en tabell, och stadens extra kostnader för ett dylikt förfaringssätt skulle sålunda begränsas till högst 7.000 kronor. Med tanke på den betydande fördel det skulle innebära att få uppskjuta skattebeslutet på här angivet sätt, synes intet vara att erinra mot att staden påtager sig denna merkostnad. För att skattetabellerna skola hinna utdelas inom föreskriven tid (senast den 18 januari) torde vidare viss tillfällig förstärkning av uppbördsverkets personal bliva nödvändig, varigenom tiden för utdelningen kan nedbringas.

Om skattebeslutet får uppskjutas till första veckan av december, bör det vara möjligt att på en gång förelägga stadsfullmäktige ett fullständigt förslag till utgifts- och inkomststat. Något behov av ett särskilt beslut rörande den preliminära skatten skulle sålunda ej längre erfordras, utan en övergång kunna ske till de förhållanden som rådde före källskattereformen.

Departementschefen. Den av Stockholms stad gjorda framställningen synes böra bifallas. Jag förordar därför, att 17, 56, 57 och 59 §§ lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm ändras på sätt i framställningen föreslagits. Jag vill härvid erinra om att staden åtagit sig att gälda de extra kostnader för skattetabeller, som kunna följa av det nya förfaringssättet.

De ändrade bestämmelserna böra träda i kraft den 1 juli 1951.

V. Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen antaga inom finansdepartementet upprättade förslag till

1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896); 2) lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) samt anvisningarna till 50 § samma lag; 3) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

Kangl. Maj:ts proposition nr 203. 161

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lennart Eriksson.

11 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 203.

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Bihang A.

Utkast

till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928 och anvisningarna till 50 § samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

50 §.

2 mom. För fysisk — — ■—- kommunalt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag, med ytterligare ett belopp av högst 3.000 kronor.

Skattskyldig, vars inkomst efter avdrag av därå utgående skatt understigit vad han kan anses hava behövt till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn, skall — därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda — anses hava haft sådan nedsatt skatteförmåga, varom ovan förmäles.

Skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av folkpension eller av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn, skall — därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda -— likaledes anses hava haft sådan nedsatt skatteförmåga, varom ovan förmäles, även om inkomsten varit högre än i nästföregående stycke sägs.

Vad härefter — -------- beskattningsbar inkomst.

•*

Anvisningar

till 50 §.

1. Den skattskyldiges skatteförmåga beror av hans ekonomiska ställning i förhållande till vad han behövt till nödigt underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn (den skattskyldiges existensminimum). Såvida icke särskilda förhållanden till annat föranleda, skall existensminimum bedömas med hänsyn till förhållandena under hela beskattningsåret.

Till ledning för bestämmande av existensminimum fastställer den myndighet Konungen därtill förordnar normalbelopp för existensminimum för olika ortsgrupper eller orter och för olika civilstånd och barnantal.

Har den skattskyldige haft anmärkningsvärt låga levnadskostnader, t. ex. om han bott i sitt föräldrahem och där åtnjutit fritt vivre eller om anhöriga eller andra haft gemensamt hushåll eller om den skattskyldige åtnjutit särskild förmån i form av billig bostad eller andra liknande förmåner, bör i motsvarande mån existensminimum för den skattskyldige anses ha understigit normalbeloppet. Vad nyss sagts skall äga motsvarande tillämpning, om den skattskyldige äger tillgångar, som icke äro alltför obetydliga. Å andra sidan kan existensminimum höjas över normalbeloppet, om den

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 163

skattskyldige haft utgifter för underhållsbidrag för make och barn, med vilka han icke levt tillsammans under beskattningsåret. I övrigt må i det enskilda fallet beloppet av existensminimum för den skattskyldige — där icke särskilda skäl till annat föranleda — icke överstiga fastställt normalbelopp.

Har skattskyldig icke haft högre inkomst än det för honom beräknade beloppet av existensminimum, får den skattskyldige anses helt hava saknat skatteförmåga under beskattningsåret. Sådan skattskyldig bör medgivas avdrag för nedsatt skatteförmåga med så stort belopp, dock högst 3.000 kronor, att den skattskyldige icke påföres beskattningsbar inkomst.

Är inkomsten högre än nyss sagts men icke så stor, att inkomsten minskad med skatten därå, uppgår till beloppet av existensminimum, bör avdrag för nedsatt skatteförmåga beviljas med så stort belopp, dock högst 3.000 kronor, att större skatt icke kommer att uttagas än att inkomsten, minskad med skatten, uppgår till beloppet av existensminimum.

2. Därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad han i form av folkpension eller i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag uppburit, bör den taxerade inkomsten regelmässigt minskas med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, dock högst 3.000 kronor. Om den skattskyldige mot låg avgift vistats å sjukhus eller annan anstalt eller om hans levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet, bör det belopp, varmed den taxerade inkomsten enligt vad nyss sagts må minskas, jämkas med hänsyn härtill.

Om skattskyldig--------— nedsatt skatteförmåga. Därest folkpensionen ------------- därtill föranleda.

3. Finnes skattskyldig, som åtnjutit folkpension eller i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag, böra erhålla avdrag enligt punkt 1, skall han icke erhålla avdrag enligt punkt 2 annat än om han därigenom skulle erhålla ett högre avdrag än enligt punkt 1. I dylikt fall skall avdrag enligt sistnämnda punkt icke ifrågakomma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

Utkast till förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen den

26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 9 § 2 och 3 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.

9 §.

2 mom. För skattskyldig —--------statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga hava varit väsentligen nedsatt av anledning, varom i 50 § 2 mom. andra eller tredje stycket kommunalskatte­

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

lagen förmäles, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med statligt ortsavdrag, med ytterligare ett belopp av högst 3.000 kronor. Vad härefter återstår avjämnas nedåt till jämt tiotal kronor och utgör för skattskyldig, som nu nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 mom. För ensamstående skattskyldig, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, skall såsom beskattningsbar inkomst upptagas den taxerade inkomsten minskad i förekommande fall med statligt ortsavdrag och, i fall som i 2 mom. andra stycket här ovan sägs, efter beskattningsnämnds beprövande med ytterligare ett belopp av högst 3.000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

Utkast till lag om ändring av 19 § lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering skall erhålla följande ändrade lydelse.

19 §. Såsom bidrag------------ tidpunkt avlidit. Beloppet av------------ 100 kronor.

Har avgiftspliktig vid taxering medgivits avdrag för väsentligt nedsatt skatteförmåga av anledning, varom i 50 § 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen förmäles, med så stort belopp, att beskattningsbar inkomst icke återstår, skall pensionsavgift icke påföras.

Vad nu sagts skall gälla även beträffande avgift, som skulle hava påförts den avgiftspliktiges make, därest denne är mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som maken och icke åsatts taxering till statlig inkomstskatt.

Pensionsavgift, som —--------hela krontal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om pensionsavgifter, som påföras för år 1952 eller tidigare år.

Utkast

till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896).

Härigenom förordnas, att 15 §, 48 § 2 mom., 49 §, 51 §, 53 § 1 mom. och 54 § 2 mom. uppbördsförordningen den 31 december 1945 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 165

15 §. Vid beräkning------------ sexhundra kronor. Vid preliminär------------- under inkomståret. Har skattskyldig vid den årliga taxeringen året näst före inkomståret medgivits särskilt avdrag, enär hans skatteförmåga funnits hava varit väsentligen nedsatt av anledning varom i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen förmäles, och kan samma förhållande antagas vara rådande även under inkomståret, skall vid bestämmande av beskattningsbar inkomst hänsyn tagas jämväl till dylikt avdrag.

48 §. 2 mom. Om vad som skulle återstå sedan löneavdrag för kvarstående skatt gjorts, understiger det belopp, som den skattskyldige kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn (den skattskyldiges existensminimum), äger den lokala skattemyndigheten efter ansökan av den skattskyldige förordna, att löneavdrag för kvarstående skatt må ske endast i den män lönen överskjuter nämnda belopp. Har den skattskyldige även annan inkomst, skall vid prövning av frågan om vad som skall förbehållas honom hänsyn tagas jämväl till denna inkomst. Belopp, motsvarande existensminimum, skall bestämmas med ledning av normalbelopp, varom i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen sägs.

49 §. Är utbetald lön icke av den storlek, att därå kan verkställas löneavdrag motsvarande för lönen utgående preliminär skatt jämte den kvarstående skatt, som belöper å utbetalningstillfället, skall genom löneavdraget innehållet belopp anses i första hand avse preliminär skatt. Kan vid------------ i stad. Har genom------------ mycket innehållits.

51 §. Efter utgången------------ återställa debetsedeln. Då arbetstagare------------ sker kostnadsfritt. Vid inbetalning skall vidare iakttagas, att preliminär skatt skall gäldas i första hand.

53 §. i mom. Jämkning av------------ skatt; eller 3) därest skattskyldig visar eller myndigheten eljest erhåller kännedom om att den skattskyldiges skatteförmåga blivit väsentligen nedsatt av anledning, varom i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen förmäles. Jämkningen skall------------ slutliga skatt. Där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, skall i fall varom under 2) sägs jämkning av preliminär skatt icke äga rum, såvida icke ändringen i den preliminära skatten skulle uppgå till minst en femtedel av det förut beräknade skattebeloppet, dock minst tjugufem kronor. Erhåller lokal------------ må erfordras. Innan jämkning------------ är obehövligt.

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

54 §.

2 mom. Beslut om------------ändrade skatten.

Sker jämkning i preliminär skatt, vilken beräknas enligt skattetabell, av anledning som i 53 § 1 mom. under 1) sägs, skall i beslutet angivas, vilken kolumn i tabellen som med hänsyn till det ändrade civilståndet eller barnantalet skall tillämpas vid skattens beräkning. Vidtages jämkning i nämnda preliminära skatt av annan anledning än nyss sagts, skall i beslutet därom angivas att den inkomst, varå skatten beräknas, skall nedsättas med visst belopp eller med viss del av inkomsten eller att skatt skall utgå med visst belopp vid varje avlöningstillfälle eller med viss procent av inkomsten eller ock att skatt skall utgå endast i den mån inkomsten överskjuter belopp, som skall förbehållas den skattskyldige (den skattskyldiges existensmini­

mum).

Vid jämkning------------skall utgöras.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203, 167

Bihang B.

Utkast till tabell, utvisande pensionsavgift, statlig och kommunal inkomstskatt, som utgår å viss taxerad och beskattningsbar inkomst.

(Tabellen upprättad med tillämpning av fr. o. m. år 1952 gällande ortsavdrag)

Ortsgrupp V. Utdeb. 8 kr.

Ogift person

utan med G f t m a n Sam- barn barn man- Enl. förordn. om statlig Enl. kommunalskattelagd Pen- ink.-skatt lagen skatt sions- Besk.bar Tax. Besk.bar Tax. avg.

318 — — 40 102 1020 4 020 176 2 200 4 200 337 — — 41 112 1 no 4110 184 2 300 4 300 356 — — 42 122 1200 4 200 192 2 400 4 400 376 — — 43 133 1300 4 300 200 2 500 4 500 394 — — 43 143 1390 4 390 208 2 600 4 600 413 — — 44 153 1480 4 480 216 2 700 4 700 432 — — 45 163 1570 4 570 224 2 800 4 800 471 — — 47 184 1760 4 760 240 3 000 5 000

509 — — 49 204 1940 4 940 256 3 200 5 200 — — — — — — — — — —

Ex. på hur tabellen kan användas för att fastställa storleken av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga på grund av existensminimum, då årsinkomsten överstiger detta:

Den skattskyldiges ärsink. 4.600 kr. Existensmin. 4.300 kr. Disponibelt för skatt 300 kr. Enl. verkställd tax. besk.-bar ink., till si 1.300 kr., till ki 2.500 kr. För skatt disponibelt belopp motsvarar en besk.-bar ink., » » 930 » , » » 2.100 »

Extra avdrag f. nedsatt skatteförmfiga bör medgivas, till si med 370 kr., till ki med 400 kr.