2

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

sjukdom, olyckshändelse, ålderdom och andra liknande situationer — skall

kunna medgivas även av den anledningen, att på grund av nedsatt arbets­

förmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller an­

nan därmed jämförlig omständighet inkomsten, minskad med därå belö­

pande skatt, understiger existensminimum. Maximigränsen för extra avdra­

get föreslås höjd från 2.000 kronor till 3.000 kronor. Nedsättning av löne­

avdrag för skatt föreslås i princip få ske endast i den mån extra avdrag kan

beviljas vid taxeringen.

Normalbelopp för existensminimum inom olika orter föreslås skola fast­

ställas av centrala uppbördsnämnden.

Propositionen innehåller därjämte förslag till ändringar i uppbördsför-

ordningen, påkallade av ändringarna i det kommunala ortsavdragssyste-

met.

Slutligen föreslås, i anledning av framställning av Stockholms stadsfull­

mäktige, vissa ändringar i lagen om kommunalstyrelse i Stockholm i syfte

att möjliggöra sådan omläggning av budgetbehandlingen i staden, att sär­

skilt beslut rörande utdebiteringsgrund för preliminär skatt icke skall be­

höva fattas av stadsfullmäktige under oktober månad utan att skattesatsen

skall kunna fastställas av stadsfullmäktige i början av december i samband

med fastställandet av staten för nästföljande år.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lijdelse:

2 m o m. I skattetabellerna skola

i särskilda kolumner upptagas skat­

tebelopp för följande grupper av

skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanle­

vande manlig inkomsttagare,

utan

barn;

2)

gift, med makan sammanle­

vande manlig inkomsttagare, med

ett barn;

3)—9)

gift, med makan samman­

levande manlig inkomsttagare, med

två, tre etc. till och med åtta barn,

därvid i tabellen för inkomsttagare

med åtta barn upptagen preliminär

skatt skall avse även inkomsttagare,

som här avses, med flera än åtta

barn;

10) inkomsttagare, som är ogift,

utan barn;

11) inkomsttagare, som är ogift,

med ett barn;

12) —18) inkomsttagare, som är

ogift, med två, tre etc. till och med

åtta barn, därvid i tabellen för in­

komsttagare med åtta barn uppta­

gen preliminär skatt skall avse även

inkomsttagare, som här avses, med

flera än åtta barn.

Gift, med maken sammanlevande

kvinna med egen inkomst skall, dä­

rest jämväl maken har inkomst,

hänföras till under

10)

upptagen

grupp av skattskyldiga.

Gift, med------------- manlig in­

komsttagare.

Skattskyldig, som har husföre­

ståndarinna hos sig anställd, skall,

om han

år ogift och

har barn, lik-

Föreslagen lydelse:

2 m o m. I skattetabellerna skola

i särskilda kolumner upptagas skat­

tebelopp för följande grupper av

skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanle­

vande manlig inkomsttagare;

2)

ogift inkomsttagare, som har

hemmavarande eller av honom helt

eller delvis underhållet barn, för

vilket rätt till allmänt barnbidrag

föreligger (ogift inkomsttagare med

barn);

3)

annan ogift inkomsttagare än

under 2) sägs (ogift inkomsttagare

utan barn).

Gift, med maken sammanlevande

kvinna med egen inkomst skall, dä­

rest jämväl maken har inkomst,

hänföras till under

3)

upptagen

grupp av skattskyldiga.

Gift, med------------- manlig in­

komsttagare.

Ogift

skattskyldig, som har hus­

föreståndarinna hos sig anställd,

skall, om han har

hemmavarande

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

Skall under inkomståret prelimi­

när A-skatt enligt tabell börja utgå

för skattskyldig, för vilken skatt

icke tidigare sålunda beräknats,

skall i fråga om skattskyldigs civil­

stånd det förhållande, som kan an­

tagas komma att råda under större

delen av inkomståret, samt

beträf­

fande skattskyldigs barnantal

för­

hållandet vid den tidpunkt, då de­

betsedel jämlikt 42 § sista stycket

översändes till skattskyldig, vara

avgörande för till vilken i 4 § 2

mom. avsedd grupp av skattskyldiga

vederbörande skall hänföras.

Hän­

syn skall dock icke tagas till sådan

ändring av barnantalet, som inträtt

efter den 1 november under in­

komståret.

15 §.

Vid beräkning av preliminär B-

skatt skola beskattningsbar inkomst

och beskattningsbar förmögenhet

fastställas i enlighet med bestäm­

melserna i förordningen om statlig

inkomstskatt, kommunalskattelagen

samt förordningen om statlig för­

mögenhetsskatt. Dock skall iaktta­

gas, att vid bestämmande av be­

skattningsbar inkomst ortsavdrag

beräknas med hänsyn dels till

den ortsgrupp, vartill den kommun

eller kommundel hör där den skatt­

skyldige mantalsskrives för inkomst­

året, dels o c k, där icke i andra

Föreslagen lydelse:

Skall under inkomståret prelimi­

när A-skatt enligt tabell börja utgå

för skattskyldig, för vilken skatt

icke tidigare sålunda beräknats,

skall i fråga om skattskyldigs civil­

stånd det förhållande, som kan an­

tagas komma att råda under större

delen av inkomståret, samt,

vad an­

går frågan om den skattskyldige

har hemmavarande eller av honom

helt eller delvis underhållet barn för

vilket rätt till allmänt barnbidrag

föreligger,

förhållandet vid den tid­

punkt, då debetsedel jämlikt 42 §

sista stycket översändes till skatt­

skyldig, vara avgörande för till vil­

ken i 4 § 2 mom. avsedd grupp av

skattskyldiga vederbörande skall

hänföras.

Härvid skall iakttagas, att

i sistnämnda författningsrum med

barn icke avses barn, som före den

1 november året näst före inkomst­

året fyllt femton år eller som fötts

efter den 1 november under in­

komståret.

15 §.

Vid beräkning av preliminär B-

skatt skola beskattningsbar inkomst

och beskattningsbar förmögenhet

fastställas i enlighet med bestäm­

melserna i förordningen om statlig

inkomstskatt, kommunalskattelagen

samt förordningen om statlig för­

mögenhetsskatt. Dock skall iakt­

tagas, att vid bestämmande av be­

skattningsbar inkomst ortsavdrag

beräknas med hänsyn dels till den

ortsgrupp, vartill den kommun eller

kommundel hör där den skattskyl­

dige mantalsskrives för inkomståret,

d e 1 s o c k, där icke i andra stycket

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

givet, eller annan därmed jämförlig

omständighet,

och kan samma för­

hållande

antagas

vara rådande även

under inkomståret,

skall

vid bestäm­

mande av beskattningsbar inkomst

hänsyn tagas jämväl till dylikt av­

drag.

29 §.

I fråga om preliminär A-skatt

skall endast angivas, vilken skatte­

tabell och vilken kolumn i vederbör­

lig avdelning av tabellen som

med

hänsyn till skattskyldigs civilstånd

och barnantal skall

tillämpas.

34 §.

Föreslagen lydelse:

hänsyn tagas jämväl till dylikt av­

drag.

29 §.

I fråga om preliminär A-skatt

skall endast angivas, vilken skatte­

tabell och vilken kolumn i vederbör­

lig avdelning av tabellen som

jäm­

likt i § 2 mom. och 5 § skola

till-

lämpas.

34 §.

3 mom.

överstiger i 1 mom.

omförmäld slutlig skatt den skatt­

skyldige gottskriven preliminär skatt

med minst en femtedel av den slut­

liga skatten eller med minst tiotusen

kronor, skall den skattskyldige till

statsverket erlägga ränta med sex

procent, fyr en beräknad tid av ett

år, å den del av det överskjutande

beloppet, som överstiger ettusen

kronor; dock att det belopp, varå

ränta sålunda skall beräknas, skall

avrundas till närmast lägre hundra­

tal kronor. Har skattskyldig påförts

utskiftningsskatt, ersättningsskatt

eller olycksfallsförsäkringsavgift,

skall sådan skatt icke inräknas i den

slutliga skatten vid bedömande av

om och med vilket belopp ränta skall

utgå.

Vad i denna förordning stadgas

angående kvarstående skatt skall,

där icke annat angives, äga motsva­

rande tillämpning beträffande i före­

gående stycke omförmäld ränta.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

Kan vid —--------i stad.

Har genom —------- mycket inne­

hållits.

51 §.

Efter utgången------------ återställa

debetsedeln.

Då arbetstagare — — — sker

kostnadsfritt.

Vid inbetalning skall vidare iakt­

tagas, att

kvarstående

skatt skall

gäldas i första hand.

53 §.

1 m o m. Jämkning av —--------

under inkomståret

1) därest sådan ändring skett i

skattskyldigs

civilstånd

eller barnan­

tal,

vartill hänsyn skall tagas vid

taxering under året näst efter in­

komståret; 2 3

2)

därest skattskyldig eller ■— -—

— skatt; eller

3)

därest skattskyldig visar eller

myndigheten eljest erhåller känne­

dom om att den skattskyldiges skat-

teförmåga blivit väsentligen nedsatt

till följd av långvarig sjukdom,

olyckshändelse, ålderdom, underhåll

av andra närstående än barn, för

vilka rätt till allmänt barnbidrag

föreligger eller, såvitt angår taxering

till kommunal inkomstskatt, famil-

jeavdrag är medgivet, eller annan

därmed jämförlig omständighet.

Föreslagen lydelse:

Kan vid--------— i stad.

Har genom------------ mycket inne­

hållits.

51 §.

Efter utgången--------------återställa

debetsedeln.

l)å arbetstagare — — — sner

kostnadsfritt.

Vid inbetalning skall vidare iakt­

tagas, att

preliminär

skatt skall gäl­

das i första hand.

53 §.

1 mom. Jämkning av------- - —

under inkomståret

1) därest

skattskyldig har att ut­

göra preliminär A-skatt och enligt

underrättelse från länsbyrå för folk­

bokföringen

sådan ändring skett i

den skattskyldiges

civilstånd, vartill

hänsyn skall tagas vid taxering un­

der året näst efter inkomståret;

2) därest skattskyldig visar, att

ändring skett i förhållande, vartill

hänsyn skall tagas vid bestämman­

de av ortsavdrag för honom vid den

taxering, som skall verkställas un­

der året näst efter inkomståret;

3)

därest skattskyldig eller--------

—■ skatt; eller

U)

därest skattskyldig visar eller

myndigheten eljest erhåller känne­

dom om att den skattskyldiges skat-

leförmåga blivit väsentligen nedsatt

av anledning, varom i 50 § 2 mom.

kommunalskattelagen förmäles,

dock att jämkning av skäl, som an­

givas i tredje stycket nämnda mo­

ment, icke skall ske om den skatt­

skyldige har att utgöra preliminär

A-skatt.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

bekomma erlagt skattebelopp, för

restförd skatt, äger han utfå alle­

nast vad som överstiger det oguldna

beloppet jämte därå belöpande rest-

avgift. Återstoden skall gottskrivas

honom till gäldande av den oguldna

skatten jämte restavgift och i före­

kommande fall tillställas annan

länsstyrelse med motsvarande till-

lämpning av bestämmelserna i 3

mom.

90 §.

Envar, som jämlikt 89 § 2 mom.

första stycket eller efter besvär över

taxering eller debitering vinner ned­

sättning i eller befrielse från honom

påförd slutlig, kvarstående eller till­

kommande skatt, äger vid återbe-

kommande av för mycket erlagt be­

lopp tillika erhålla ränta å det be­

lopp, som utbetalas, efter fem pro­

cent för år.

Föreslagen lydelse:

bekomma erlagt skattebelopp

eller

som är berättigad till ränta enligt

90 § 1 mom.,

för restförd skatt, äger

han utfå allenast vad som överstiger

det oguldna beloppet jämte därå be­

löpande restavgift. Återstoden skall

gottskrivas honom till gäldande av

den oguldna skatten jämte restav­

gift och i förekommande fall tillstäl­

las annan länsstyrelse med motsva­

rande tillämpning av bestämmelser­

na i 3 mom.

90 §.

1 mom.

överstiger erlagd pre­

liminär skatt motsvarande slutliga

skatt, oberäknat fastighetsskatt,

skogsvårdsavgifter och annuiteter,

varom i 1 § sägs, med minst en fem­

tedel av den slutliga skatten eller

med minst tiotusen kronor, äger den

skattskyldige erhålla ränta med tre

procent, för en beräknad tid av ett

år, å den del av det överskjutande

beloppet, som överstiger ettusen

kronor; dock att det belopp, varå

ränta sålunda skall beräknas, skall

avrundas till närmast lägre hund­

ratal kronor.

2 m o m. Envar, som jämlikt 89

§ 2 mom. första stycket eller efter

besvär över taxering eller debitering

vinner nedsättning i eller befrielse

från honom påförd slutlig, kvarstå­

ende eller tillkommande skatt, äger

vid återbekommande av för mycket

erlagt belopp tillika erhålla ränta å

det belopp, som utbetalas, efter fem

procent för år.

Sådan ränta skall

dock icke utgå vid återbetalning av

räntebelopp, som erlagts enligt stad­

gandet i 3b § 3 mom.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

löneavdrag icke skall verkställas, så­

vida icke inkomsten hos huvudar­

betsgivaren överstiger visst angivet

belopp. Kan det antagas, att in­

komsterna överstiga existensmini­

mum, bör förordnas, att vid varje

avlöningstUlfålle visst angivet belopp

alltid skall förbehållas den skattskyl­

dige, så att för löneavdrag får tagas

i anspråk allenast vad av lönen

överskjuter det förbehållna beloppet.

Det belopp, som sålunda skall förbe­

hållas den skattskyldige, bör som

regel motsvara fastställt existensmi­

nimum minskat med de inkomster,

den skattskyldige kan åtnjuta från

annan än huvudarbetsgivaren. Det

förbehållna beloppet kan dock ökas

med belopp motsvarande dels så­

dana utgifter, som äro nödvändiga

för förvärvande av den löneinkomst,

varom fråga är, och som äro av­

dragsgilla vid taxering, t. ex. av­

gifter, som den skattskyldige har att

erlägga för sådan pensionsförsäk­

ring eller sjuk- eller olycksfallsför­

säkring, som tagits i samband med

tjänst, eller avgifter, som den skatt­

skyldige i samband med tjänsten har

att erlägga för egen eller efterlevan-

des pensionering annorledes än ge­

nom försäkring, eller kostnader för

resor till och från arbetet, dels

o c k tillfälliga utgifter av ofrånkom­

lig natur, som den skattskyldige må

hava att vidkännas och som icke kun­

na beaktas vid fastställande av exi­

stensminimibeloppet. I förekomman­

de fall äger den lokala skattemyn­

digheten vidare

—

för att förhindra

att den skattskyldige vid stigande in­

komst skall nödgas avstå hela in-

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

till 53 §.

Sker ändring i skattskyldigs

civil­

stånd under förra delen av inkomst­

året

eller ändras senast den 1 novem­

ber under inkomståret antalet barn

därigenom, att barn födes eller att

barn, för vilket skattskyldig vid be­

räkningen av preliminärskatt erhål­

lit familjeavdrag, avlider, har

lokal

skattemyndighet

att

utan särskild

anmälan från den skattskyldige vid­

taga den jämkning i nämnda skatt,

som av ändringen må betingas.

Lokal skattemyndighet — — —

skatt uttages.

Den bevisning, som skattskyldig

måste prestera för att erhålla jämk­

ning, är olika i det fall, som avses

i 1 mom. under

2),

och i de fall, som

omförmälas i samma mom. under

3).

I det förstnämnda fallet behöver

vederbörande endast göra sannolikt,

att ifrågavarande förhållande kom­

mer att vara för handen; mera kan

han tydligen i detta fall icke heller

åstadkomma. I

det sistnämnda fallet

har han däremot att styrka, att de

berörda omständigheterna verkligen

föreligga.

Vid beslut------- -— den skattskyl­

dige.

Föreslagen lydelse:

till 53 §.

Har skattskyldig, som skall erläg­

ga preliminär A-skatt, enligt under­

rättelse från länsbyrå för folkbok­

föringen ändrat

civilstånd under

förra delen av inkomståret,

skall

lokal skattemyndighet utan särskild

anmälan från den skattskyldige vid­

taga den jämkning i nämnda skatt,

som av ändringen må betingas.

Lokal skattemyndighet ---------—

skatt uttages.

Den bevisning, som skattskyldig

måste prestera för att erhålla jämk­

ning, är olika i det fall, som avses

i 1 mom. under

3),

och i de fall,.som

omförmälas i samma mom. under

2) och U).

I det förstnämnda fallet

behöver vederbörande endast göra

sannolikt, att ifrågavarande förhål­

lande kommer att vara för handen;

mera kan han tydligen i detta fall

icke heller åstadkomma. I

övriga fall

har han däremot att styrka, att de

berörda omständigheterna verkligen

föreligga.

Vid beslut---------— den skattskyl­

dige.

till 107 §.

Som exempel på förhållande, var-

över den skattskyldige icke skäligen

kunnat råda, må nämnas att arbets­

givaren felaktigt uträknat den skatt­

skyldiges preliminära skatt eller att

skattskyldig, som påförts ränta å

kvarstående skatt i en kommun, i

annan kommun erlagt för hög pre­

liminär skatt. Vidare må nämnas det

18

Kungl. Maj.is proposition nr 203.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den

28 september 1928 (nr 370) samt anvisningarna

till 50 § samma lag.

Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 sep­

tember 1928 och anvisningarna till 50 § samma lag1 skola erhålla ändrad

Föreslagen lydelse:

50

§.

lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

50 §.

2 m o in. För fysisk — — —

kommunalt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteför-

måga

vara

väsentligen nedsatt till

följd av långvarig sjukdom, olycks­

händelse, ålderdom, underhåll av an­

dra närstående än barn, för vilka den

skattskyldige

äger

tillgodonjuta all­

mänt barnbidrag, eller annan där­

med jämförlig omständighet, må

efter vederbörande beskattnings-

nämnds beprövande den skattskyl­

diges taxerade inkomst minskas, för­

utom med kommunalt ortsavdrag,

med ytterligare ett belopp

av

högst

2.000

kronor.

Skattskyldig, vars in­

komst helt eller till huvudsaklig del

utgöres av folkpension eller av bi­

drag, som avses i lagen om bidrag

till änkor och änklingar med barn,

skall

—

därest särskilda omständig­

heter icke till annat föranleda

—

an­

ses hava sådan nedsatt skatteför-

måga varom ovan förmäles.

2 in o in. För fysisk — — —

kommunalt ortsavdrag.

Finnen skattskyldigs skatteför-

måga

under beskattningsåret hava

varit

väsentligen nedsatt till följd

av långvarig sjukdom, olyckshän­

delse, ålderdom, underhåll av an­

dra närstående än barn, för vilka

den skattskyldige

ägt

tillgodonjuta

allmänt barnbidrag, eller annan

därmed jämförlig omständighet,

må efter vederbörande beskatt-

ningsnämnds beprövande den skatt­

skyldiges taxerade inkomst min­

skas, förutom med kommunalt orts­

avdrag, med ytterligare ett

efter om­

ständigheterna avpassat

belopp,

dock

högst

3.000

kronor.

Om skattskyldigs inkomst, efter

avdrag av därå belöpande skatt, på

grund av nedsatt arbetsförmåga,

långvarig oförvållad arbetslöshet,

stor försörjningsbörda eller annan

därmed jämförlig omständighet un-

1 Senaste lydelse av 50 § 2 mom. se 1950:252 och av anvisningarna till 50 § se 1948:308,

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

19

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

Vad härefter — — —

ningsbar inkomst.

derstigit vad han kan anses hava

behövt till underhåll för sig själv

och för make och oförsörjda barn

(existensminimum) må den

skattskyldige jämväl, efter vederbö­

rande beskattningsnämnds beprö­

vande, erhålla avdrag för väsentligen

nedsatt skatteförmåga med belopp

som ovan sägs.

Skattskyldig, vars inkomst helt el­

ler till huvudsaklig del utgjorts av

folkpension eller av bidrag, som av­

ses i lagen om bidrag till änkor och

änklingar med barn, skall

—

därest

särskilda omständigheter icke till

annat föranleda

—

anses hava haft

sådan nedsatt skatteförmåga, varom

i andra stycket förmäles.

beskatt-

Vad härefter — — — beskatt­

ningsbar inkomst.

till 50 §.

Anvisningar

till 50 §.

1. Den skattskyldiges skatteför­

måga bedömes med hänsyn, å ena

sidan, till hans inkomst och förmö­

genhet samt, å andra sidan, till vad

han kan anses hava behövt till nö­

digt underhåll för sig själv och för

make och oförsörjda barn (exi­

stens mi ni in u m). Såvida icke

särskilda förhållanden till annat för­

anleda, skall existensminimum be­

dömas med hänsyn till förhållande­

na under hela beskattningsåret.

Särskilda förhållanden varom nyss

sagts få anses föreligga t. ex. i det

fall att en skattskyldig under året

börjat i förvärvsarbete eller upphört

med sådant arbete, i följd varav in­

komsten utslagen på hela året un­

derstigit existensminimibeloppet; i

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

sådana fall bör existensminimum

bedömas med hänsyn till den tid in­

komsten åtnjutits.

Den myndighet Konungen därtill

förordnar fastställer normalbelopp

för existensminimum för olika de­

lar av riket, avsedda att tjäna till

ledning vid bestämmande av exi­

stensminimum i det särskilda fallet.

Normalbeloppen för existensmini­

mum äro i första hand avsedda för

skattskyldiga, vilkas inkomst hu­

vudsakligen härflutit av förvärvs­

källan tjänst.

Vid bestämning av avdrag för

nedsatt skatteförmåga vid existens­

minimum skall såsom inkomst av

tjänst upptagas den skattskyldiges

bruttointäkter

—

inklusive de biin­

komster den skattskyldige må hava

åtnjutit

—

i förekommande fall mins­

kade med sådana nödiga utgifter för

inkomstens förvärvande, för vilka

den skattskyldige vid taxering äger

åtnjuta avdrag, t. ex. avgifter, som

den skattskyldige erlagt för sådan

pensionsförsäkring eller sjuk- eller

olycksfallsförsäkring, som tagits i

samband med tjänst, eller avgifter,

som den skattskyldige i samband

med tjänsten erlagt för egen eller

efterlevandes pensionering annorle-

des än genom försäkring, eller kost­

nader för resor till och från arbetet.

Utgöres inkomsten av livränta, var­

om i 32 § 2 mom. förmäles, skall

livräntan inräknas i inkomsten med

oreducerat belopp. Barnbidrag med­

räknas icke i inkomsten.

Fråga om avdrag i andra fall för

nedsatt skatteförmåga vid existens­

minimum får bedömas med särskilt

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

skattningsåret enligt beslut av den

lokala skattemyndigheten åtnjutit

befrielse från eller nedsättning av

den preliminära skatten på grund av

nedsatt skatteförmåga vid existens­

minimum, bör vid prövning av frå­

gan om avdrag vid taxeringen för

nedsatt skatteförmåga avvikelse icke

ske från det av förstnämnda myn­

dighet fastställda existensminimi­

beloppet, såvida icke nya omstän­

digheter framkommit; såsom exem­

pel å dylika omständigheter må

nämnas att den skattskyldige äger

tillgångar, varom den lokala skat­

temyndigheten saknat kännedom,

eller att den skattskyldiges ekono­

miska ställning påtagligt förbättrats

efter den lokala skattemyndighetens

beslut.

Har den skattskyldige icke haft

högre inkomst än det för honom be­

räknade existensminimibeloppet och

har detta befunnits bero av förhål­

lande, varom i 50 § 2 mom. tredje

stycket förmäles, bör avdrag för

nedsatt skatteförmåga medgivas med

så stort belopp, dock högst 3.000

kronor, att den skattskyldige icke

påföres beskattningsbar inkomst.

Är inkomsten högre än nyss sagts

men icke så stor, att inkomsten

minskad med skatten därå uppgår

till existensminimum, bör avdrag

för nedsatt skatteförmåga beviljas

med så stort belopp, dock högst

3.000 kronor, att större skatt icke

kommer att uttagas än att inkoms­

ten, minskad med skatten, uppgår

till beloppet av existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga skall anses

föreligga jämväl i det fall att den

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förord­

ningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas att 9 § 2 och 3 mom. förordningen den 26 juli 1947

om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

9 §.

2 m o m. För skattskyldig — —

— statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteför-

måga

vara

väsentligen nedsatt

till

följd av långvarig sjukdom, olycks­

händelse, ålderdom, underhåll av

andra närstående än barn, för vilka

den skattskyldige äger tillgodonjuta

allmänt barnbidrag, eller annan där­

med jämförlig omständighet,

må

efter vederbörande beskattnings-

nämnds beprövande den skattskyldi­

ges taxerade inkomst minskas, för­

utom med statligt ortsavdrag, med

ytterligare ett belopp

av

högst

2.000

kronor. Vad härefter återstår av­

jämnas nedåt till jämnt tiotal kro­

nor och utgör för skattskyldig, som

nu nämnts, beskattningsbar in­

komst.

3 m o m. För ensamstående skatt-

skyldig, som varit här i riket bo­

satt under hela eller någon del av

beskattningsåret, skall såsom be­

skattningsbar inkomst upptagas den

taxerade inkomsten minskad i före­

kommande fall med statligt ortsav-

Föreslagen lydelse:

9 §.

2 m o m. För skattskyldig-------

— statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteför-

måga

hava varit

väsentligen nedsatt

av anledning, varom i 50 § 2 mom.

andra eller tredje stycket kommu­

nalskattelagen förmäles,

må efter

vederbörande beskattningsnämnds

beprövande den skattskyldiges taxe­

rade inkomst minskas, förutom

med statligt ortsavdrag, med ytter­

ligare ett

efter omständigheterna

avpassat

belopp,

dock

högst

3.000

kronor.

Vad härefter återstår avjämnas

nedåt till jämnt tiotal kronor och

utgör för skattskyldig, som nu

nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 m o m. För ensamstående skatt­

skyldig, som varit här i riket bo­

satt under hela eller någon de! av

beskattningsåret, skall såsom be­

skattningsbar inkomst upptagas den

taxerade inkomsten minskad i före­

kommande fall med statligt ortsav-

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om

kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 17, 56, 57 och 59 §§ lagen den 15 juni 1935

om kommunalstyrelse i Stockholm1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

Nuvarande lydelse:

17 §.

Ordinarie sammanträden skola av

stadsfullmäktige hållas i oktober

månad å första helgfria dag efter

tjänstgöringsårets början samt i

övriga månader med undantag av

juli och augusti å dag, som fullmäk­

tige äga bestämma.

Vid

sammanträde i oktober må­

nad fastställes grunden för utdebi­

tering av den allmänna kommunal­

skatt, som ingår i preliminär skatt

för inkomst under nästfoljande år.

Vid sammanträde

i december må­

nad fastställes stadens utgifts- och

inkomststat samt anställas val till

de befattningar inom kommunen,

vilka vid årets slut bliva lediga,

ävensom av revisorer och, där så

finnes erforderligt, revisorssupple­

anter;

därvid må, om skäl därtill

äro, annan utdebiteringsgrund fast­

ställas än som vid sammanträde i

oktober månad beslutats.

Föreslagen lydelse :

17 §.

Ordinarie sammanträden skola av

stadsfullmäktige hållas i oktober

månad å första helgfria dag efter

tjänstgöringsårets början samt i

övriga månader med undantag av

juli och augusti å dag, som fullmäk­

tige äga bestämma,

dock att sam­

manträdet i december skall hållas

senast å åttonde dagen i månaden.

Vid

ordinarie sammanträdet

i de­

cember månad fastställes stadens

utgifts- och inkomststat samt an­

ställas val till de befattningar inom

kommunen, vilka vid årets slut bli­

va lediga, ävensom av revisorer och,

där så finnes erforderligt, revisors­

suppleanter;

stadsfullmäktige dock

obetaget att bestämma, att nämnda

val skola äga rum vid extra sam­

manträde under månaden.

Senaste lydelse av 17, 56 och 59 §§ se 1946:489 samt av 57 § se 1947:515.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

27

Nuvarande lydelse:

Extra .sammanträde------------- det

nödigt.

56 §.

Med det------------- års taxering.

Har annan utdebitering sg rund

slutligen fastställts än som beslutats

vid sammanträde i oktober månad

skall den allmänna kommunalskatt,

som ingår i den preliminära skatten

för inkomst under nästföljande år,

utgöras efter den tidigare bestämda

grunden, varemot den allmänna

kommunalskatt, som ingår i den

slutliga skatt som påföres på grund

av det därnäst följande årets taxe­

ring, skall utgöras efter den utdebi­

tering som bestämts i samband med

utgifts- och inkomststatens faststäl­

lande.

57 §.

Det åligger stadskollegiet att, se­

dan det vid sammanträde i oktober

månad fattade beslutet om utdebi­

tering till staden delgivits kollegiet,

ofördröjligen underrätta den lokala

skattemyndigheten angående beslu­

tet.

Det åligger

vidare

stadskollegiet

att, sedan utgifts- och inkomststa­

ten för staden fastställts, ofördröjli­

gen underrätta dels överståthållar-

ämbetet och den lokala skattemyn­

digheten om det belopp för skatte­

krona och skatteöre, som

slutligen

bestämts till utdebitering för näst­

kommande år, dels ock överståthål-

larämbetet om det sammanlagda

belopp som för nämnda år beslutats

till utdebitering på grundval av det

löpande årets taxering till kommu­

nal inkomstskatt.

Föreslagen lydelse:

Extra sammanträde —---------- det

nödigt.

56 §.

Med det------------- års taxering.

57 S.

Det åligger stadskollegiet att, se­

dan utgifts- och inkomststaten för

staden fastställts, ofördröjligen un­

derrätta dels överståthållarämbetet

och den lokala skattemyndigheten

om det belopp för skattekrona och

skatteöre, som bestämts till utdebi­

tering för nästkommande år, dels

ock överståthållarämbetet om det

sammanlagda belopp som för nämn­

da år beslutats till utdebitering på

grundval av det löpande årets taxe­

ring till kommunal inkomstskatt.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

59 §.

Staden äger av statsverket upp­

bära den allmänna kommunalskatt,

som debiteras enligt bestämmelser­

na i kommunalskattelagen.

Har an­

nan utdebiteringsgrund slutligen

fastställts än som beslutats vid sam­

manträde i oktober månad, skall till

grund för utbetalningen läggas den

utdebitering, som bestämts i sam­

band med utgifts- och inkomststa­

tens fastställande.

Staden äger ------------ stycke utan-

ordnas.

Belopp, som----------- 15 novem­

ber.

Föreslagen lydelse:

59 §.

Staden äger av statsverket upp­

bära den allmänna kommunalskatt,

som debiteras enligt bestämmelser­

na i kommunalskattelagen.

Staden äger — --------stycke utan-

ordnas.

Belopp, som —-------15 novem­

ber.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951.

30

Kungl. 31aj:ts proposition nr 203.

Över promemorian ha efter remiss

yttranden

avgivits av kammarrätten,

statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet (med överläm­

nande av yttranden från t. f. uppbördsdirektören och direktionen för upp-

bördsverken i Stockholm), länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,

Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs,

Västernorrlands och Västerbottens län (med överlämnande av yttranden,

länsstyrelsen i Skaraborgs län från styrelsen för föreningen Skaraborgs

läns häradsskrivare och övriga länsstyrelser från ett antal lokala skatte­

myndigheter i resp. län), Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sve­

riges kronokamrerare, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens cen­

tralorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sve­

riges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund samt Sveriges hantverks-

och småindustriorganisation.

B. Gällande bestämmelser.

Har skattskyldig inkomst utöver lön från den huvudsakliga arbetsan-

ställningen eller har han enbart annan inkomst än sådan lön, beror det

för närvarande på hans egen medverkan om överensstämmelse mellan pre­

liminär och slutlig skatt skall kunna ernås. Denna medverkan kan ske där­

igenom att den skattskyldige avlämnar preliminär självdeklaration eller

ansökan om jämkning, om han har att erlägga preliminär B- eller C-skatt.

Vidare kan den skattskyldiges medverkan ske genom begäran om förhöjt

iöneavdrag, därest han har att erlägga preliminär A-skatt, ävensom genom

inbetalning av ytterligare preliminär skatt inom viss tid efter utgången av

uppbördsterminen i januari månad året efter inkomståret.

Preliminär B-skatt skall principiellt beräknas så att den så nära som

möjligt motsvarar beloppet av de skatter, som kunna antagas bliva påförda

den skattskyldige efter verkställd taxering. B-skatten skall i första hand

beräknas med ledning av den till statlig och kommunal inkomstskatt taxe­

rade inkomst och den beskattningsbara förmögenhet, varom beskattnings-

nämnd fattat beslut senast den 10 oktober året näst före inkomståret. Om

sådan taxering saknas eller det med sannolikhet kan antagas, att den vid

den årliga taxeringen året näst efter inkomståret taxerade inkomsten kom­

mer att avvika från motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen året

näst före inkomståret med minst en femtedel av sistnämnda inkomst —

dock minst 600 kronor — skall dock skatten beräknas enligt preliminär

taxering. Därest särskilda omständigheter därtill föranleda, må B-skatten

beräknas enligt sådan taxering även i andra fall än nyss sagts.

Den preliminära taxeringen skall som regel åsättas med ledning av pre­

liminär självdeklaration. Skattskyldig, som har att utgöra preliminär B-

skatt, är under förut angivna förutsättningar skyldig att utan anmaning

avgiva sådan deklaration. Denna skall avlämnas senast den 1 december un­

31

der året näst före inkomståret eller, om den skattskyldige då icke äger

kännedom om att han kommer att uppbära inkomst, varför skattskyldig­

het föreligger, senast 14 dagar efter det han vunnit sådan kännedom.

För beräkningen av den preliminära C-skatten gälla liknande bestäm­

melser.

Om den preliminära skatten kan antagas komma att avvika från den på-

räkneliga slutliga skatten, kan den skattskyldige under löpande inkomstår

få den preliminära skatten jämkad. Jämkningen, som verkställes av den

lokala skattemyndigheten, avser att bringa den preliminära skatten i så

nära överensstämmelse med den slutliga skatten som möjligt. Beror den

påräkneliga avvikelsen mellan preliminär och slutlig skatt på bl. a. ändrad

inkomst, skall — där icke särskilda omständigheter till annat föranleda

jämkning icke äga rum, såvida icke ändringen av den preliminära skatten

skulle uppgå till minst en femtedel av det förut beräknade skattebeloppet,

dock minst 25 kronor. Någon skyldighet för den skattskyldige att begara

jämkning föreligger icke.

Innebär jämkningsbeslutet, att preliminär skatt icke vidare skall utgå un­

der inkomståret, och har den skattskyldige inbetalt preliminär skatt med

belopp, som beräknas överskjuta motsvarande slutliga skatt med minst en

femtedel, dock minst 25 kronor, skall det överskjutande beloppet efter be­

slut av den lokala skattemyndigheten återbetalas utan avvaktan på debite­

ring av den slutliga skatten. Under särskilda omständigheter må återbetal­

ning ske även i andra fall. Beslut om återbetalning må fattas jämväl under

året näst efter inkomståret, därest ansökan därom inkommer före utgången

av april månad.

Enligt kungörelsen den 4 februari 1949 (nr 30) ha de skattskyldiga möj­

lighet att inbetala ytterligare preliminär skatt för ett inkomstår under tiden

efter uppbördsterminen i januari månad påföljande år, dock senast före

utgången av februari månad sistnämnda år.

C. Tidigare förslag i ämnet.

De sakkunniga. För att förmå skattskyldiga, som icke erlägga preliminär

skatt genom löneavdrag, att medverka till ett bättre uppbördsresultat be­

träffande den preliminära skatten än för närvarande föreslogo uppbörds-

sakkunniga i sitt första betänkande med förslag till vissa ändringar i upp-

bördsförfarandet (SOU 1950:7, s. 72 o. ff.), att om den skattskyldiges

kvarstående skatt utgjorde minst en femtedel av hans slutliga skatt, ranta

med 6 procent — beräknad för en tid av ett år — skulle till statsverket

utgå å den kvarstående skatten, i den mån denna överstege 300 kronor.

Det belopp, varå ränta sålunda skulle beräknas, skulle avrundas till när­

mast lägre hundratal kronor. Skulle sedermera den kvarstående skatten

nedgå på grund av beslut antingen av beskattningsmyndighct om sänkt

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

taxering eller av lokal skattemyndighet eller länsstyrelse rörande sänkt

debitering, skulle utan särskild ansökan omräkning av räntan verkställas

med ledning av nämnda beslut. Om på grund av beslut om höjd taxering

eller debitering tillkommande skatt skulle påföras, skulle däremot ränta

icke utgå eller, om ränta redan påförts vid debitering av kvarstående skatt,

icke höjas. Länsstyrelsen skulle i undantagsfall efter ansökan av den skatt­

skyldige kunna helt eller delvis befria honom från att erlägga den påförda

räntan. Sådan befrielse skulle kunna komma i fråga, då anledningen till

att kvarstående skatt påförts vore att söka i förhållanden, som den skatt­

skyldige ej kunnat råda över, t. ex. att arbetsgivaren felaktigt uträknat

den skattskyldiges preliminära skatt. För att ernå ensartad praxis i be­

rörda avseende borde länsstyrelserna i tveksamma fall inhämta yttrande

från centrala uppbördsnämnden.

Då för rörelseidkarna resultatet av rörelsen ofta icke förelåge förrän

efter februari månads utgång föreslogo de sakkunniga, att inbetalning av

ytterligare preliminär skatt efter uppbördsårets utgång skulle få äga rum

intill utgången av nästkommande april månad. I samband därmed ifråga­

satte de sakkunniga, om det icke vore lämpligt att låta utarbeta en enkel

tabell efter vilken den skattskyldige skulle kunna beräkna den ungefärliga

skatt, som komme att utgå för den i självdeklarationen uppgivna taxerade

inkomsten. Tabellen borde i så fall fogas till varje debetsedel å preliminär

skatt för att vara den skattskyldige till ledning vid eventuell inbetalning

av ytterligare preliminär skatt. De skattskyldiga borde även kunna vända

sig till lokal skattemyndighet för att erhålla uppgift om den slutliga skatt,

som komme att utgå på en uppgiven taxerad inkomst.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle räntan, åtminstone tills vidare, de­

biteras och uppbäras i samband med den kvarstående skatten. Vad som i

uppbördsförordningen stadgades angående kvarstående skatt skulle äga

motsvarande tillämpning beträffande ifrågavarande ränta. Vid restitution

av sådan ränta skulle dock icke å denna utgå ränta enligt 90 § uppbörds­

förordningen. De sakkunniga ansågo den föreslagna räntan böra vara av­

dragsgill vid taxering.

Frågan om räntegottgörelse å belopp, varmed erlagd preliminär skatt

överskjuter den slutliga skatten, förklarade de sakkunniga sig ämna upp­

taga till behandling senare under utredningsarbetet.

Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen av nyss nämnda förslag om

ränta å kvarstående skatt tillstyrktes förslaget eller lämnades

i huvudsak utan erinran av ett stort antal myndigheter och sammanslut­

ningar.

I några yttranden tillstyrktes förslaget endast under vissa förutsättningar.

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorgani­

sation, Sveriges grossistförbund

samt

Handelns arbetsgivareorganisation

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Förslaget i denna del avstyrktes av

kammarrätten, överståthållarämbe-

tet, länsstyrelserna i Västmanlands

och

Västerbottens län, Föreningen Sve­

riges kronokamrerare, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Sveriges redare­

förening, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk

samt

Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Kammarrätten

uttalade, att den preliminära skatten vore en förskotts-

skatt å den inkomst, som intjänats under ett inkomstår. Den skattskyldiges

skatteskuld till det allmänna bleve definitiv först i och med att skatte-

anspråket från det allmänna fastställdes genom taxering och skatten i van­

lig ordning debiterades därå. Då den kvarstående skattens belopp fram-

komme först vid den preliminära skattens avstämning mot den slutliga

sikatten förefölle det icke tilltalande, att ränta skulle beräknas och uttagas

hos vederbörande för tid, innan den kvarstående skatten blivit till belop­

pet fastslagen.

Överståthållarämbetet

framhöll, att en förutsättning för straffränta

borde vara att en klar försummelse förelåge. Detta kunde ofta icke anses

vara fallet ehuru betydande kvarstående skatt uppstått. Härtill komme

att då enligt uppbördssystemet den preliminära skatten allenast utgjorde

en förskottsinbetalning det förefölle oegentligt att med straff belägga en

utebliven dylik betalning. Vidare skulle införandet av bestämmelser om

straffränta komma att medföra ett avsevärt meraibete såväl för de lokala

skattemyndigheterna som också för länsstyrelserna, vilka skulle få att taga

ställning till de förvisso mycket svårbedömliga besvärsmål, som sannolikt

i icke ringa utsträckning bleve en följd av räntepåföring.

Sveriges lantbruksförbund

samt

Riksförbundet landsbygdens folk

fram-

höllo, att det vore särskilt svårt för jordbrukarna att i förväg bestämma

sina inkomster. Ehuru det vore naturligt, att den kvarstående skatten sam­

manlagt vore större än den restituerade, kunde likväl helt visst icke bort­

ses från att en synnerligen stor räntefri kredit lämnades staten från en

stor del jordbrukare. Detta berodde framförallt därpå, att inkomst av för­

värvskällan jordbruksfastighet redovisades enligt den s. k. kontantprin-

cipen i motsats till annan näringsverksamhet, som redovisades enligt bok-

föringsmässiga grunder. Skatteunderlaget från jordbruket bleve härigenom

synnerligen varierande, då någon möjlighet till utjämning olika beskatt­

ningsår emellan icke förelåge. Dessutom berodde resultaten i jordbruk och

skogsbruk av omständigheter, varöver den skattskyldige icke själv rådde,

t. ex. skörderesultatets beroende av väder och vind. 1948 års skörd var

genomsnittligt bättre än 1946 års. Vid en redovisning av jordbruket per

kalenderår kunde jordbrukaren för övrigt icke konstatera vinstresultatet

med någon större säkerhet förrän efter beskattningsårets utgång och tidi­

gast i samband med deklarationens upprättande.

Det borde också påpekas, att jordbruk, som redovisade ett beskattningsår

överensstämmande med kalenderåret eller i nära anslutning till detta, be­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

ten. I konsekvens härmed borde då den, som inbetalt för stor preliminär

skatt och således beviljat det allmänna en skattekredit, gottgöras ränta å

den för mycket erlagda preliminärskatten. Jag anförde vidare:

I många fall kunna de skattskyldiga icke förrän inkomståret gått till

ända och självdeklaration upprättats rörande inkomsten för detta år fast­

ställa storleken av inkomsten och den därå belöpande skatten. Vidare torde

flertalet skattskyldiga icke utan särskilda anvisningar kunna uträkna den

skatt, som skall utgå på grundval av den i självdeklarationen upptagna

inkomsten. Det är därför nödvändigt att — såsom de sakkunniga ifråga­

satt — relativt enkla tabeller upprättas, som angiva dels den statliga in­

komstskatt och, för olika kommunala utdebiteringar, den kommunala in­

komstskatt samt den folkpensionsavgift, som belöper på skilda taxerade

inkomster, dels den förmögenhetsskatt, som belöper på beskattningsbar

förmögenhet av olika storlek.

Därest sådana tabeller tryckas och tillhandahållas de skattskyldiga sam­

tidigt med debetsedeln å preliminär skatt och om ränta påföres allenast i

den begränsade omfattning de sakkunniga föreslagit, torde något officiellt

besked från myndighet om skattens storlek — såsom i yttrandena från

Svenska bankföreningen m. fl. påyrkats — icke vara erforderligt. I varje

fall torde det i nämnda yttranden framförda förslaget att lägga uppgiften

att meddela dylika besked på taxeringsnämnderna icke vara praktiskt ge­

nomförbart med hänsyn till dessa nämnders nuvarande organisation och

arbetsbörda. Däremot bör skattskyldig i förekommande fall kunna vända

sig till lokal skattemyndighet för att få besked om skattens storlek.

De skattskyldiga böra därjämte under viss tid efter deklarationstidens

utgång ha tillfälle att erlägga den ytterligare preliminära skatt, som kan

vara erforderlig för att täcka den slutliga skatt, vilken utgår å den dekla­

rerade inkomsten och förmögenheten. Med hänsyn till att beloppet av pre­

liminär skatt skall vara infört i debiteringslängderna före den 30 juni året

efter inkomståret, bör inbetalning av ytterligare preliminär skatt icke få

ske senare än den 15 april året efter inkomståret. Därjämte böra de skatt­

skyldiga genom anvisningar å de särskilda tabellerna samt genom radio

och press göras uppmärksamma på att inbetalningen i alla de fall, där så

kan ske, bör verkställas snarast efter deklarationstidens utgång. — Bestäm­

melser angående utsträckning av betalningstiden till den 15 april torde,

därest riksdagen godkänner förslaget om räntebetalningen, sedermera få

meddelas i administrativ ordning.

Ränta å kvarstående skatt bör icke utgå för tid före den 15 april året

efter inkomståret. Då den kvarstående skatten skall erläggas under upp-

bördsterminerna i mars och maj månader året efter taxeringsåret, kommer

räntan, liksom enligt de sakkunnigas förslag, att avse ungefär ett års tid.

Räntesatsen har av de sakkunniga föreslagits till 6 procent. Med hänsyn

bl. a. till att räntan bör vara avdragsgill vid taxering anser jag mig icke

ha anledning frångå de sakkunnigas förslag i denna del. Räntan bör i sin

helhet tillfalla statsverket.

Vad angår gränserna för räntepliktens inträde har jag intet att erinra

mot de sakkunnigas förslag.

Med anledning av ett påpekande av riksförsäkringsanstalten framhöll

jag vidare att skatt som icke uttoges preliminärt, såsom olycksfallsförsäk-

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Om ytterligare preliminärskatt inbetalas efter den 15 april året efter

inkomståret, bör ränta icke utgå å sådant belopp. Den för mycket erlagda

preliminärskatten bör därför vid ränteberäkningen reduceras med för sent

inbetalda belopp.

Ränta bör gottgöras skattskyldig endast å preliminär skatt, som vid av­

räkningen av sådan skatt mot slutlig skatt överskjuter sistnämnda skatt.

Ränta bör alltså icke utgå å preliminär skatt, som efter jämkning åter­

betalas till den skattskyldige.

Har ränta utgått å för mycket erlagd preliminär skatt men höjes seder­

mera taxeringen eller debiteringen, bör detta icke medföra skyldighet för

den skattskyldige att återbetala räntan. Sänkes taxeringen eller debite­

ringen, bör detta å andra sidan icke föranleda, att högre ränta utgår än

den, som bestämts i samband med avräkningen av preliminär skatt mot

slutlig skatt.

Ränta å för mycket erlagd preliminär skatt bör givetvis utgöra skatte­

pliktig inkomst.

Slutligen framhöll jag, att debitering och återbetalning komme att med­

föra visst merarbete för de lokala skattemyndigheterna, respektive läns­

styrelserna. Med hänsyn till den gräns, som föreslagits skola gälla beträf­

fande inträdet av skyldigheten att gälda ränta, respektive av rätten att

uppbära ränta, syntes emellertid icke behöva befaras att merarbetet skulle

bli alltför betydande. Sveriges häradsskrivarförening hade ifrågasatt huru­

vida icke räntan å kvarstående skatt, för att underlätta debiteringsarbetet,

borde uppbäras i särskild ordning. Då emellertid en särskild uppbörd av

räntan å kvarstående skatt syntes medföra större merarbete och kostna­

der än som skulle uppstå om räntan uppbars i samband med den kvarstå­

ende skatten, fann jag mig icke böra förorda att räntan skulle uppbäras

separat.

Ärendets behandling vid 1950 års riksdag. I flera motioner1 till 1950 års

riksdag yrkades samma räntesats för såväl kvarstående skatt som för myc­

ket erlagd preliminär skatt, därvid några motionärer ansågo räntesatsen

böra fastställas till 2 V² å högst 3 procent och andra motionärer föreslogo

en räntesats å 4 procent. I ett par andra motioner förordades nedsättning

av räntesatsen i fråga om kvarstående skatt från 6 till 4 procent.

Bevillningsutskottet

(Betänkande nr 55) fann icke anledning till erin­

ran mot departementschefens förslag, att den, som med eller utan avsikt

utnyttjade en skattekredit genom att erlägga för låg preliminär skatt,

skulle erlägga ränta å den kvarstående skatten och att i konsekvens här­

med den, som medgåve det allmänna en skattekredit genom att erlägga för

hög preliminär skatt, skulle erhålla ränta å den för mycket erlagda skat­

ten. Däremot hade utskottet icke funnit utformningen av de föreslagna

räntebestämmelserna tillfredsställande. Utskottet var därför icke berett att

taga slutlig ställning till frågan om ränta å kvarstående skatt och å för 1

1 Se bevillningsutskottets bet. nr 55/1950 s. 15 o. ff.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

39

mycket erlagd preliminär skatt och fann fördenskull lämpligt, att upp-

bördssakkunniga under sin fortsatta utredning ytterligare övervägde nämn­

da fråga. Utskottet föreslog därför skrivelse till Kungl. Maj:t med hem­

ställan om ytterligare utredning av den berörda frågan.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

D. Uppbördssakkunnigas senare förslag.

De sakkunniga. De sakkunniga konstatera, att 1950 års riksdags beslut

innebure ett godkännande i princip av att ränta under vissa förutsättningar

borde utgå å kvarstående skatt och å överskjutande preliminär skatt, samt

att den fråga, som det väl närmast vore avsett att de sakkunniga skulle

överväga ytterligare, avsåge räntesatserna.

De sakkunniga anföra, att de i sitt föregående betänkande framhöllo,

att storleken av räntan å kvarstående skatt på grund av de för

många skattskyldiga föreliggande svårigheterna att under inkomståret be­

räkna den inkomst, varå slutlig skatt skulle utgå, borde bestämmas med

utgångspunkt från att räntan skulle utgöra påföljd för utnyttjad skatte-

kredit under ungefär ett år, d. v. s. från mars—april året efter inkomståret

till tidpunkten för inbetalandet av den kvarstående skatten eller måna­

derna mars och maj året efter taxeringsåret. I anslutning härtill antöra

de sakkunniga vidare:

Detta resonemang fördes från den utgångspunkten, att räntan endast

borde drabba dem som underlåtit att begagna sig av den samtidigt öpp­

nade möjligheten att reglera mellanhavandet med staten genom inbetal­

ning av ytterligare preliminär skatt senast under april månad året efter

inkomståret. Alla skulle sålunda vara berättigade till en räntefri skatte-

kredit intill nämnda tidpunkt och endast vid ytterligare sådan kredit borde

ränta uttagas.

De sakkunniga ha icke funnit anledning frångå sin ståndpunkt i detta

avseende. Även om de skattskyldiga, vilka här komma i fråga, i realiteten

åtnjutit en faktisk skattekredit under avsevärt längre tid, bör man på ovan

angivna skäl bortse från tiden före april månad under året efter inkomst­

året. Räntan bör sålunda fastställas med utgångspunkt från en ränteter­

min om ca ett år.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra om hurusom från håll,

varifrån förslaget om ränta å kvarstående skatt mottagits med kritik, gjorts

gällande, att den skattskyldige icke gärna borde göras pliktig att erlägga

ränta å belopp, vars storlek icke kunde beräknas förrän efter inkomstårets

slut. Det må med anledning härav understrykas, att förslaget — såsom

nyss framhållits — i själva verket innebär att ränteberäkningen börjar

först då inkomstens storlek kan beräknas, d. v. s. efter deklarationens av­

givande. Vidare har från samma håll gent emot förslaget invänts, att det

vore obilligt ifrågasätta att den skattskyldige själv — genom anlitande

av förenämnda tabeller eller genom förfrågan hos den lokala skattemyn­

digheten — skulle undersöka huruvida han under inkomståret erlagt till­

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

räckligt hög preliminär skatt. De sakkunniga kunna icke godtaga denna

invändning. Det måste anses innefatta en normal åtgärd av omtanke, om

man, då inkomstens storlek blir känd, snarast söker kontrollera huruvida

skatten vid de tidigare inbetalningarna beräknats något så när riktigt eller

huruvida för mycket eller för litet erlagts. Man måste också komma ihåg,

att ränta överhuvud taget icke avses skola utgå, om den kvarstående skat­

ten icke uppgår till en femtedel av den slutliga skatten. Av organisatoriska

skäl är det ogörligt att låta lokal skattemyndighet eller taxeringsnämnd

efter en förberedande granskning av deklarationsmaterialet utfärda för­

handsbesked om den slutliga skattens storlek beträffande alla fall där ränta

å kvarstående skatt kan komma i fråga.

Emot en räntesats av 6 procent har gjorts gällande, att denna skulle

vara för hög. Emellertid måste därvid beaktas att räntesatsen bör vara så

hög, att räntan överstiger den räntevinst, som den skattskyldige skulle

kunnat tillgodogöra sig å det för litet erlagda skattebeloppet. Som ytter­

ligare skäl för att räntesatsen icke bör vara för låg må åberopas, att en

del av ränteutgiften återvinnes genom lägre skatt ett senare år, eftersom

ju räntan avses skola vara avdragsgill vid taxering. I detta sammanhang

må nämnas, att enligt de sakkunnigas förslag här nedan ränta skall be­

räknas allenast å det belopp, varmed den kvarstående skatten överstiger

500 kronor. Vid mindre skattebelopp blir därför den faktiska räntesatsen

avsevärt lägre än 6 procent. Om sålunda den kvarstående skatten uppgår

till resp. 1 000 kronor, 2 000 kronor eller 3 000 kronor, uttages ett ränte-

belopp om resp. 30 kronor, 90 kronor och 150 kronor, motsvarande en

ränta om allenast 3 procent, resp. 4,5 och 5 procent.

Även om i och för sig en något lägre räntesats än 6 procent tidigare möj­

ligen kunde ha motiverats, torde numera på grund av den allmänna ränte-

stegringen någon sänkning icke böra ifrågakomma. De sakkunniga ha där­

för funnit sig böra vidhålla sitt tidigare förslag, att räntan å kvarstående

skatt bör utgå med 6 procent, beräknad för en tid av ett år.

Enligt det tidigare förslaget skulle ränta utgå å kvarstående skatt, som

överstiger 300 kronor och därjämte uppgår till minst en femtedel av den

slutliga skatten. Enligt de sakkunnigas mening torde det emellertid med

hänsyn till det ändrade konjunkturläget numera vara motiverat, att rän-

tegränsen sättes till 500 kronor i stället för 300 kronor. Villkoret om att

den kvarstående skatten skall uppgå till minst en femtedel av den slut­

liga skatten för att ränta skall komma i fråga, torde böra bibehållas.

I övrigt ha de i propositionen nr 244/1950 föreslagna bestämmelserna

om ränta å kvarstående skatt oförändrade upptagits i föreliggande prome­

moria.

Enligt de sakkunnigas tidigare förslag skulle ränta å kvarstående skatt

debiteras och uppbäras i samband med den kvarstående skatten. De sak­

kunniga framhöllo dock, att om det framdeles skulle visa sig att antalet

räntepåföringar bleve ringa, man borde närmare överväga om räntan skulle

uppbäras i särskild ordning. Rörande denna fråga anföra de sakkunniga

nu:

Genom de sakkunnigas nu framlagda förslag, att ränta skall utgå först

då den kvarstående skatten uppgår till minst 500 kronor, kommer antalet

räntepåföringar att nedgå. Inom de sakkunniga ha representanter för de

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Vad i övrigt i propositionen föreslagits angående ränta å överskjutande

preliminär skatt synes böra tillämpas, om de sakkunnigas förevarande för­

slag genomföres. Ränteberäkningen synes böra ankomma, i stad med egen

uppbördsförvaltning på kronokamreraren och i riket i övrigt på länssty­

relsen.

De sakkunniga föreslå, att bestämmelserna om ränta å kvarstående skatt

och å för mycket erlagd preliminär skatt första gången skola tillämpas vid

1953 års taxering. De borde därför träda i kraft den 1 januari 1952, dock

att de icke skulle gälla, såvitt anginge taxering för år 1952 eller tidigare

år.

Såsom bilaga till den avgivna promemorian ha de sakkunniga fogat för­

slag till vissa ändringar av 34, 90 och 107 §§ uppbördsförordningen. För­

slaget överensstämmer i huvudsak med lydelsen av nämnda paragrafer i

det förslag till ändringar i uppbördsförordningen, som fogats vid den pro­

position, om vars avlåtande till riksdagen jag senare kommer att hem­

ställa.

En av de sakkunniga,

direktören P. Prydz,

har i ärendet avgivit särskilt

yttrande, vari han hävdar, att det borde åligga de lokala skattemyndighe­

terna att underrätta de skattskyldiga om det ytterligare skattebelopp som

skall erläggas för att räntepåföring icke skall behöva ske. Vidare ifråga­

sätter Prydz om icke problemet kunde förenklas genom att bl. a. begränsa

räntepåföringen till allenast skattskyldiga med preliminär B-skatt. Prydz

anför bl. a.: I

I det föreliggande förslaget om särskild ränta i vissa fall å kvarstående

skatt och å överskjutande preliminär skatt har majoriteten ansett, att det

bör åligga de skattskyldiga själva att med hjälp av relativt enkla tabeller

och på grundval av upprättad självdeklaration bedöma, huruvida den till

beskattningsåret hänförliga slutliga skatten kommer att överstiga den pre­

liminärt inbetalda.-------- —

Jag anser mig av rent principiella skäl böra uttala betänkligheter gent­

emot detta förslag, ty enligt min uppfattning kan det mycket starkt ifråga­

sättas, om det skall ankomma på de skattskyldiga själva att företaga be­

räkningar angående storleken av den ytterligare preliminära skatt, som

skall i vissa fall inbetalas. Ett flertal omständigheter tala emot ett sådant

förfaringssätt, och det kan i detta sammanhang anföras följande.

När källskattesystemet på sin tid infördes, motiverades detta bl. a. med

att det nya uppbördsförfarandet skulle vara till stor fördel för de skatt­

skyldiga. Otvivelaktigt är så fallet, men de fördelar, som det nya upp­

bördsförfarandet nu erbjuder, skulle i viss utsträckning förringas, om det

nya systemet vore förenat med ett indirekt tvång för de skattskyldiga att

vid deklarationstillfället själva beräkna sin slutliga skatt. Mycken för­

argelse och många felaktigheter torde med visshet bli följden av en sådan

bestämmelse.

Tabeller för beräkning av den ungefärliga slutliga skatten skulle enligt

betänkandet översändas till de skattskyldiga tillsammans med den preli-

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

större tidsutdräkt kunna avskiljas och vidarebefordras till de lokala skat­

temyndigheterna, som med ledning av de lämnade uppgifterna kunde sor­

tera ut det relativt ringa antal fall, där räntepåföljd synes komma i fråga,

och därom meddela berörda skattskyldiga med angivande av det ytter­

ligare belopp, som torde inbetalas. De lokala skattemyndigheterna skulle

genom ett sådant tillvägagångssätt undgå det otal förfrågningar, som med

visshet kommer att till dem inflyta, om majoritetens förslag antages. Jag

vill därför hålla för sannolikt, att den här antydda metoden kan väntas

bliva fördelaktigare för de skattskyldiga utan att medföra en större arbets­

börda för de lokala skattemyndigheterna.

Remissyttrandena över uppbördssakkunnigas senare förslag. De sakkunnigas

förslag har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan er­

inran i flertalet av de avgivna yttrandena. En dylik ståndpunkt har

intagits av

kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, länsstyrel­

serna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Älvs­

borgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs

och

Västernorrlands län, Lands­

organisationen, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges köpmanna­

förbund

och

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation

samt där­

jämte ett stort antal

lokala skattemyndigheter.

Kammarrätten

framhåller, att det vid bedömande av i vilken utsträckning

de skattskyldiga hittills, avsiktligt eller oavsiktligt, begagnat sig av den

till buds stående möjligheten till räntefri skattekredit, visserligen hade

varit önskvärt, att hittills gjorda erfarenheter kunnat belysas med sta­

tistiskt material. Den brist, som i detta avseende alltjämt vidlådde förslaget,

försvårade onekligen ett bedömande av i vilken mån en författningsändring

kunde vara påkallad. Under erinran om att riksdagen i princip godkänt,

att ränta under vissa förutsättningar borde utgå å kvarstående skatt och

å överskjutande preliminär skatt, och då de föreslagna räntesatserna lik­

som den föreslagna gränsen för ränteplikt och räntegottgörelse syntes god­

tagbara, ansåge sig kammarrätten dock kunna lämna förslaget utan erinran.

Landsorganisationen,

vilken som nyss nämnts tillstyrkt förslaget, ifråga­

sätter därutöver, om icke de föreslagna åtgärderna borde genomföras med

snabbare verkan än de sakkunniga föreslagit. Fortfarande skulle incitament

saknas att söka göra preliminärskatteinbetalningarna så stora redan under

inkomstårets lopp, att någon kvarstående skatt icke uppstode. Denna B-skat-

tebetalarnas möjlighet att erhålla ett räntefritt skatteuppskov utgjorde en

orättvisa gentemot löntagarna med A-skatt, vilka inte på samma sätt själva

kunde bestämma tidpunkten för sina skatteinbetalningar. Men speciellt under

rådande ekonomiska förhållanden, då statsmakterna funnit det nödvändigt

att genom olika skattepolitiska och andra åtgärder minska likviditeten in­

om näringslivet och dämpa inflationstendenserna, syntes det vara motiverat

att med verkan redan under löpande inkomstår göra det angeläget för

företag och enskilda att verkställa preliminärskattebetalningarna så tidigt

som möjligt. Exempelvis genom den senaste tidens exportprisutveckling

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Landsorganisationen har med detta velat understryka angelägenheten av

att den köpkraftsindragning och likviditetsåtstramning, som f. n. genom­

föres, utformas på ett sätt som i största möjliga grad säkrar jämlikhet

och rättvisa samhällsgrupperna emellan. I den mån vissa grupper undgår

att bära sin andel, måste andra bära så mycket mer. Om skatteuppbörden

från B-skattebetalarna fortfarande får vara flera hundra miljoner kronor

för låg, måste motsvarande belopp tydligen tas in genom ett så mycket

större statligt skatteuttag på andra punkter. Den omständigheten att den

slutliga skatten senare ändå kommer att utdebiteras till fullo är i detta

sammanhang och i den för dagen föreliggande situationen av underordnad

betydelse, eftersom det samhällsekonomiska balansproblemet måste lösas

utifrån de för dagen föreliggande förutsättningarna och med medel som

kan fungera effektivt på kort sikt.

Landsorganisationen får således förorda, att åtgärder i ovan framhållet

syfte, i mån av tekniskt administrativa möjligheter därtill, vidtages så

snabbt, att de kan bli effektiva redan under 1951.

Direktionen för uppbördsverken i Stockholm

åberopar som eget yttrande

ett av direktionens kanslichef avgivet tjänsteutlåtande vari förslaget, med

hänsyn till såväl kraven på allmänheten som merbelastningen och kost­

naden för uppbördsverket, icke tillstyrkes i dess förevarande skick. Om

räntegränsen höjdes till 1 000 kronor, syntes emellertid förslaget kunna

godtagas ur uppbördsforvaltningens synpunkter.

Sveriges lantbruksförbund

framför vissa allmänna betänkligheter mot

förslaget, dock utan att avstyrka detsamma.

Förslaget av styrkes — i likhet med vad som skedde beträffande de

sakkunnigas tidigare förslag — av

överståthållarämbetet, länsstyrelsen i

Västerbottens län, t. f. uppbördsdirektören i Stockholm

och

Föreningen

Sveriges kronokamrerare.

Förslaget avstyrkes vidare av

Sveriges härads-

skrivarförening

och av några

lokala skattemyndigheter.

överståthållarämbetet

åberopar vad ämbetet anfört över de sakkunnigas

tidigare förslag samt anför:

Vad de sakkunniga i förevarande förslag anfört ger ämbetet icke anled­

ning till annat ståndpunktstagande. Trots den vidgade gränsen för rän-

tefrihet finner ämbetet starkare invändningar kunna resas mot förevarande

förslag än mot det tidigare. I fjolårets förslag framlades nämligen samti­

digt med ränteförslaget förslag om löneavdrag å inkomst av korttidsan­

ställningar, bisysslor och tillfälligt arbete. Ett genomförande av detta för­

slag — även om det skett i den något begränsade omfattning ämbetet till­

styrkte — skulle ha inneburit en sådan effektivisering av källskattesyste-

met att löntagarna praktiskt taget icke berörts av den då ifrågasatta straff­

räntan. Förhållandet härvidlag blir emellertid ett annat om — såsom nu

ifrågasättes - bestämmelser om straffränta skulle införas utan avvaktan

på de förslag till ett med den sammanlagda löneinkomsten mera överens­

stämmande källskatteuttag som uppbördssakkunniga komma att fram­

lägga. överståthållarämbetet, som i första hand avstyrker förslaget i dess

helhet, vill i andra hand föreslå, att med införandet av ränteföreskrifter

får anstå, till dess på uppbördssakkunnigas kommande utredning om ef-

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

hållanden syntes det föreningen riktigast att hela räntefrågan finge anstå

tills större erfarenhet vunnits om effekten av ovannämnda åtgärder. Att

bygga ut det redan förut synnerligen invecklade skattesystemet med ytter­

ligare detaljer, som skulle komma att medföra avsevärt merarbete för

myndigheterna och skapa ytterligare irritation hos en redan förut i detta

avseende överkänslig allmänhet, kunde föreningen för sin del icke finna

rationellt. I sitt första betänkande med förslag till vissa ändringar i upp-

bördsförfarandet hade de sakkunniga förklarat motivet för uttagande av

ränta å kvarstående skatt vara »att förmå skattskyldiga, som icke erlägga

preliminär skatt genom löneavdrag, att medverka till ett bättre uppbörds-

resultat». Detta vore alltså det primära och väsentliga skälet för ifråga­

varande ränta. Härtill anslöte sig ett rättvisekrav, att de som hade möj­

lighet att utnyttja en skattekredit icke borde vara bättre ställda än övriga

skattskyldiga. Såsom de sakkunnigas förslag numera utformats, hade detta

rättvisekrav emellertid endast teoretiskt intresse, då flertalet »kvarskat-

tebetalare» icke komme att påföras någon ränta.

Föreningen berör därefter frågan om ränta å för mycket erlagd preli­

minär skatt samt anför härom:

Förslaget om ränta å kvarstående skatt har dragit med sig krav även

på ränta å för mycket inbetald preliminär skatt. Man har ansett rättvist,

att om den, som utnyttjar skattekredit får betala ränta, skall även den,

som lämnar sådan kredit, gottgöras ränta. Resonemanget kan förefalla lo­

giskt och riktigt men är icke desto mindre enligt föreningens uppfattning

felaktigt.

»Kvarskatteräntan» har enligt de sakkunnigas motivering icke karaktär

av ränta utan skall utgöra en »påföljdsavgift» på grund av försummelse

från vissa skattskyldigas sida. Den får på grund härav ungefär samma ka­

raktär som indrivningsavgiften vid försummad skattebetalning och borde

lämpligen haft annan benämning än »ränta». Konsekvensen av det ovan

åberopade resonemanget har blivit, att eftersom den, som försummar sin

skattebetalning måste erlägga indrivningsavgift, bör den, som betalar sin

skatt i rätt tid, erhålla en gottgörelse i någon form. Detta kan ju knappast

vara riktigt. Icke heller kan föreningen finna räntan motiverad ur rättvi­

sesynpunkt, då flertalet av dem, som erlagt för mycket preliminärskatt,

skulle komma att undantagas från den ifrågasatta gottgörelsen. Härtill

kommer ytterligare det skälet, att enligt nu gällande bestämmelser varje

skattskyldig äger möjlighet — såväl under inkomståret som fram till den

1 april året därefter —- att jämknings vägen återbekomma, vad han kan

hava erlagt för mycket i preliminärskatt. Det är alltså den skattskyldige,

som avgör om staten skall erhålla skattekredit eller ej. Föreningen kan

sålunda icke finna bärande motiv för införandet av ränta i föreslagen form

å för mycket inbetald preliminärskatt.

Fn annan metod för lösning av frågan än den av de sak­

kunniga föreslagna förordas av

Sveriges industriförbund.

Förbundet fram­

håller — liksom i sitt yttrande över uppbördssakkunnigas tidigare förslag

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

skattens storlek beträffande alla de fall, där ränta på kvarstående skatt

enligt deras förslag kan komma i fråga. Vi ifrågasätta icke riktigheten av

detta uttalande men vilja dock framhålla, att förhållandena torde vara

avsevärt växlande å olika orter och inom olika taxeringsdistrikt. Att inom

taxeringsnämnden — såsom nedan närmare utvecklas eventuellt av sär­

skilt förordnad granskningsman —- verkställa allenast en sådan förbere­

dande granskning, som skulle erfordras för tillämpning av mindre stela

lagbundna regler än de av de sakkunniga föreslagna, borde dock vara möj­

ligt utan att övriga å nämnden ankommande uppgifter eftersättas. En av­

sevärd förbättring av skatteinbetalningen skulle vinnas, om i gransknings-

mannens instruktion föreskreves, att denna hade att å särskild längd —

med angivande av i deklarationen uppgiven inkomst, förmögenhet och er-

lagd preliminär skatt — införa skattskyldighet i allenast sådana fall, då den

slutliga skatten med betydande belopp, icke understigande exempelvis 500

eller 1 000 kronor, överstiger den preliminära. Någon ovillkorlig skyldig­

het för granskningsmannen att kräva inbetalning så snart den resterande

skatten uppgår till det angivna minimibeloppet förutsättes således icke.

Om den kvarstående skatten procentuellt utgör allenast en ringa del av

den slutliga, bör tvärtom något krav på ytterligare inbetalning av prelimi­

när skatt icke verkställas och krav bör över huvud taget ske med urskilj­

ning, så att allenast påtagliga missförhållanden rättas. Det ligger i sakens

natur, att fullgörandet av en i sådant syfte utfärdad schematisk bestäm­

melse icke skulle bliva så betungande för granskningsmannen som de av

de sakkunniga föreslagna preciserade reglerna.

Vi äro väl medvetna om, att den i viss mån diskretionära prövning, som

således av oss ifrågasättes, icke överensstämmer med inom statsförvalt­

ningen vedertagna principer. Man synes i allmänhet — och med rätta —

eftersträva att i största möjliga utsträckning reglera förvaltningsmyndig­

heternas handlande genom strikta lagbundna regler, vilka icke tillåta för-

rättningsmannen att efter eget omdöme lämpa efter lägligheten. Detta är

utmärkande även för de ifrågavarande av de sakkunniga föreslagna be­

stämmelserna rörande grunderna för ränteberäkningen. Om emellertid till-

lämpningen av sådana i och för sig önskvärda beräkningsgrunder skulle

bliva allt för betungande för myndigheterna, men syftet med de ifrågava­

rande bestämmelserna, såsom förhållandet är i detta fall, utan åsidosät­

tande av skäliga krav på rättssäkerhet från de skattskyldigas sida kan vin­

nas genom regler, vilkas tillämpning kräver mindre arbete, bör en sådan

möjlighet att underlätta och förbilliga det statliga förvaltningsarbetet en­

ligt vår mening utnyttjas, även om granskningen icke å alla orter skulle

ske fullständigt enhetligt. Vi vilja understryka, att den enda grunden för

en reform å ifrågavarande område bör vara att möjliggöra rättelse av på­

tagliga missförhållanden beträffande tidpunkten för skattens erläggande,

samt att effekten, såvitt angår dessa missförhållanden, i huvudsak skulle

bli densamma genom den av oss ifrågasatta anordningen.

Då även enligt vår mening varje ökning av de taxeringsnämndsordfö-

randena åliggande arbetsuppgifterna är ägnad att föranleda betänklighe­

ter, torde någon ovillkorlig skyldighet att verkställa den ifrågavarande

granskningen icke böra åläggas dem. Taxeringsnämndsordförande, som

icke anser sig medhinna granskningen och utfärdandet av föreläggandena,

bör efter ansökan hos länsstyrelsen kunna befrias från denna skyldighet,

i samband varmed länsstyrelsen förordnar särskild granskningsman för

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

51

distriktet. Sådant förordnande bör jämväl kunna meddelas utan framställ­

ning. Till granskningsman bör kunna förordnas såväl kronoombudet eller

annan ledamot av nämnden soin annan därtill lämpad person, exempelvis

tjänsteman hos länsstyrelse eller lokal skattemyndighet.

Sedan de ovan angivna längderna blivit färdigställda, böra de överläm­

nas till den lokala skattemyndigheten, som beräknar det belopp, varmed

preliminär skatt ytterligare bör inbetalas. Frågan, huruvida räntepåföring

är en lämplig påföljd för underlåten betalning av sålunda debiterat be­

lopp, synes, med hänsyn till att det föreliggande förslaget jämväl avser

räntegottgörelse å för mycket inbetald preliminär skatt, av skäl vi ovan

anfört, böra bedömas från andra utgångspunkter, än då vi avgåvo vårt ti­

digare yttrande. I det läge frågan numera kommit tala enligt vår mening

övervägande skäl för, att räntepåföring icke verkställes och att i enlighet

härmed räntegottgörelse å för mycket erlagd preliminär skatt ej heller

ifrågakommer. I stället bör den skattskyldige av den lokala skattemyndig­

heten tillställas tilläggsdebetsedel å preliminär skatt, förfallande till betal­

ning efter viss icke för knappt tillmätt tid från det debetsedeln tillställts

honom, vid äventyr att det preliminära skattebeloppet liksom annan på

förfallodagen icke erlagd debiterad preliminär skatt restföres och göres till

föremål för indrivning. — -— -—

Beträffande det merarbete, som enligt den av oss ifrågasatta anordningen

skulle åläggas de lokala skattemyndigheterna med uträkningen och debi­

teringen av ytterligare preliminär skatt, synes det kunna tagas för visst,

att detta icke kommer att bli så betungande som besvarandet av de tal­

rika förfrågningar från de skattskyldiga, vilka måste bli en följd av de

sakkunnigas förslag.

Förbundet anför ytterligare, alt om taxeringsorganisationen mot förmo­

dan skulle vara så till bristningsgränsen belastad, att det icke vore möjligt att

uppbringa personal ens för den av förbundet föreslagna summariska gransk­

ningen, syntes det i Prydz’ yttrande framförda förslaget att förse själv­

deklarationen med en avskiljbar talong, varå upprepades de i deklaratio­

nen framräknade beloppen för inkomst, behållen förmögenhet och under

året betald preliminär skatt, böra tagas under allvarligt övervägande. Ge­

nom taxeringsmyndigheternas försorg skulle denna talong utan större tids-

utdräkt kunna avskiljas och vidarebefordras till de lokala skattemyndig­

heterna, som med ledning av de lämnade uppgifterna skulle sortera ut det

relativt ringa antal fall, då utfärdande av tilläggsdebetsedel å preliminär

skatt kunde komma i fråga. Detta förslag vore emellertid behäftat med den

olägenheten, att samtliga deklarationspliktiga bleve skyldiga att skriva ut

ytterligare uppgifter, innefattande jämväl upplysningar för den skattskyl­

diges identifiering, vilka allenast för en ytterst ringa del av de uppgifts-

pliktiga skulle få någon betydelse. Härtill komme kostnaderna för talong­

erna.

Förbundet hemställer sålunda, alt de sakkunnigas förslag icke måtte för­

anleda annan åtgärd än alt skattskyldiga, vilka enligt avlämnad självdekla­

ration hade att erlägga slutlig skatt, som med betydande belopp, icke un­

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

derstigande exempelvis 500 eller 1 000 kronor, överstege den erlagda pre­

liminära skatten, skulle kunna efter inom taxeringsnämnden verkställd

summarisk granskning av deklarationsmaterialet tillställas tilläggsdebet-

sedel å preliminär skatt. Förbundet framhåller, att hinder icke syntes

möta att tillämpa den sålunda ifrågasatta anordningen redan i samband

med 1952 års taxering.

Sveriges grossistförbund

åberopar som eget yttrande i ärendet vad in­

dustriförbundet anfört.

Det av hr Prydz föreslagna tillvägagångssättet har berörts i några ytt­

randen.

Kronokamreraren i Eskilstuna

tillstyrker förslaget, medan

ett tio­

tal häradsskrivare

förklara detsamma ogenomförbart i praktiken.

För­

eningen Skaraborgs läns häradsskrivare

anför:

Den ifrågasatta räntepåföringen för kvarstående skatt torde komma att

drabba ett relativt ringa antal skattskyldiga. För dessa skattskyldiga, vilka

som regel torde vara att söka bland yrkeskategorierna större rörelseidkare

och lantbrukare, torde det ej behöva möta större svårighet att med till­

hjälp av en enkel tabell göra en approximativ skatteberäkning. Denna upp­

fattning bekräftas jämväl av erfarenheter från det nuvarande uppbörds-

utfallet. För flertalet skattskyldiga, som påförts kvarstående skatt med

högre belopp, torde nämligen nämnda skattepåföring ej komma överras­

kande utan betraktas såsom en skuld, med vilken den skattskyldige själv

räknat och är införstådd. Ej heller torde vad reservanten anfört i fråga

om preciserat krav eller påminnelse från statsverkets sida gentemot skatt­

skyldiga, som förväntas komma att påföras kvarstående skatt, kunna till­

mätas större betydelse i denna fråga, då en av källskattesystemets vikti­

gaste grundförutsättningar — för uppnående av ett tillfredsställande upp-

bördsresultat såväl från statsverkets som de skattskyldigas synpunkt —-

just är medverkan från de skattskyldigas sida. Det torde ej heller råda

någon tvekan om, att en av huvudanledningarna till det för närvarande

mindre goda uppbördsutfallet har sin grund i dylik bristande medverkan.

I fråga om det framförda förslaget till visst skriftväxlingsförfarande mel­

lan taxeringsmyndigheter, lokala skattemyndigheter och de skattskyldiga

kan styrelsen vidare endast konstatera, att förslaget med nuvarande taxe­

rings- och uppbördsorganisation ej är genomförbart. Slutligen torde det ej

vara motiverat att inskränka räntepåföringen till enbart B-skattebetalare,

då avsevärda restskattebelopp jämväl påföras A-skattebetalare för sido-

inkomster m. m.

Sveriges köpmannaförbund

framhåller, att den föreslagna anordningen

med en avskiljbar talong till deklarationsblanketten icke syntes utgöra en

framkomlig väg. Icke heller borde räntepåföring för kvarstående skatt ske

endast ifråga om skattskyldiga med preliminär B-skatt, enär vissa skatt­

skyldiga med A-skatt kunde skaffa sig avsevärda skattekrediter, exempel­

vis vid utbetalning av ackordsöverskott.

Länsstyrelsen i Södermanlands län

finner däremot tanken, att endast

skattskyldiga med preliminär B-skatt skulle påföras ränta, värd beaktande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

53

Enligt de sakkunnigas förslag avises ränta icke skola utgå å tillkom­

mande skatt. Enligt

riksräkenskapsverkets

mening bör emellertid ränta

uttagas jämväl å sådan skatt, om förutsättningar härför i övrigt föreligga.

T. f. uppbördsdirektören i Stockholm

erinrar om att utskylder, debiterade

på grund av taxering senast den 10 oktober, voro att anse såsom slutlig

skatt medan samma utskylder debiterade på grund av taxering efter den

10 oktober betecknades såsom tillkommande skatt. För ränteberäkningen

vore det därför av ytterligt stor betydelse, om prövningsnämnden fattade

beslut före eller efter den 10 oktober. Bestämmelsen vore såtillvida olyck­

lig, att den kunde giva anledning till spekulationer från de skattskyldigas

sida i syfte att ernå befrielse från räntepåföring.

Annan tidsfrist för inbetalning av ytterligare pre­

liminär skatt än den föreslagna förordas av

häradsskrivaren i Örebro

fögderi.

Enligt dennes mening vore det rimligt att skattskyldiga, som i

taxeringsnämnden fått sin taxering höjd, lämnades tillfälle att i form av

preliminär skatt få inbetala den förhöjning av skatten, som bleve en följd

av taxeringsnämndens beslut. Han yttrar härom:

Meddelandena om taxeringsnämndens avvikelser torde emellertid i regel

ej nå de skattskyldiga tidigare än under juni månad. Tillfälle att använda

den möjlighet, som torde komma att beredas de skattskyldiga att reglera

skattemellanhavandet före den 15 april, står sålunda icke längre till buds.

Det har framhållits att svårighet torde föreligga att framskjuta tidpunkten

för fyllnadsinbetalning till senare datum med hänsyn till att beloppet av

preliminär skatt skall vara infört i debiteringslängderna före den 30 juni

efter inkomståret, då dessa längder författningsenligt skola avlämnas till

de lokala skattemyndigheterna. En möjlighet synes dock enligt mitt för­

menande vara att uppskjuta dagen för avlämnandet av debiteringsläng­

derna till de lokala skattemyndigheterna till exempelvis den 1 augusti, vil­

ket torde kunna ske utan olägenhet. De skattskyldiga, som fått vidkännas

förhöjda taxeringar kunna då beredas möjlighet att verkställa fyllnadsin­

betalning å den preliminära skatten ända fram till förslagsvis den 10 juli.

Rörande den föreslagna gränsen för räntepliktens inträde

ha delade meningar uttalats. De sakkunnigas förslag tillstyrkes eller läm­

nas utan erinran av

kammarrätten, statskontoret, länsstyrelserna i Söder­

manlands, Jönköpings, Kalmar

och

Blekinge län

samt av åtskilliga

lokala

skattemyndigheter,

medan i andra yttranden göres gällande att gränsen

borde sättas i relation allenast till storleken av den kvarstående skatten

eller att andra gränser borde fastställas än vad de sakkunniga föreslagit.

Riksräkenskapsverket

vidhåller sålunda, vad ämbetsverket i sitt yttran­

de över de sakkunnigas tidigare förslag anfört därom, att det icke vore till­

räckligt motiverat att medge en räntefri felmarginal på 1/5 av den slutliga

skattens belopp. En från praktisk synpunkt önskvärd begränsning av an­

talet räntefall kunde i stället uppnås genom att höja den absoluta ränte-

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

gränsen till 1.000 kronor. Samma yrkande frainföres även av

länsstyrelsen

i Älvsborgs län

och

häradsskrivaren i Nora fögderi.

Länsstyrelsen i Örebro län. kronokamreraren i Örebro

och

häradsskri-

varen i Örebro fögderi

föreslå, att räntegränsen sättes till 500 kronor utan

särskilda förbehåll i övrigt beträffande förhållandet mellan den slutliga

och den kvarstående skatten. Den sistnämnde anför härom:

Villkoret om att den kvarstående skatten skall uppgå till minst en fem­

tedel av den slutliga skatten för att ränta skall komma i fråga, ger dock

även för framtiden stora möjligheter till obehörig skattekredit med belopp,

som öka i förhållande till den slutliga skattens storlek. Härigenom förtages

bestämmelsen en stor del av den verkan, som man åsyftar att uppnå ge­

nom införandet av den s. k. straffräntan. För att belysa mitt påstående får

jag nämna att slutlig skatt å 100.000, 200.000 och 300.000 kronor — be­

lopp av denna storleksordning torde vara vanliga — ge möjlighet till skat­

tekredit upp till respektive 20.000, 40.000 och 60.000 kronor. Det framstår

ur rättvisesynpunkt för mig som otillfredsställande att belopp av denna

storlek skola undgå räntebeläggning, när ett rigoröst förfaringssätt till-

lämpas ifråga om skattskyldiga, som uppnå i förhållande härtill låga kvar-

skattebelopp.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län

anför:

Det är naturligtvis tänkbart, att skattskyldiga, som beräkna att kvar­

stående skatt kommer att påföras dem med mera än en femtedel av den

slutliga skatten, för att undgå straffränta inbetala ytterligare så mycket

preliminärskatt att den kvarstående skatten något understiger en femtedel

av den slutliga. Fall kunna alltså förekomma, då skattskyldiga med höga

skatter genom att under respittiden inbetala ytterligare preliminärskatt

med jämförelsevis ringa belopp kunna undgå straffavgift och ändå för­

skaffa sig räntefri skattekredit med betydande belopp. Det kan till och med

bli vanligt, att de som ha anledning att räkna med att straffavgift kom­

mer att påföras dem, verkställa tilläggsinbetalning med endast det belopp

som erfordras för att den kvarstående skatten skall något understiga en

femtedel av den slutliga. Möjligheten till eftersläpning med ej fullt en fem­

tedel skulle således kunna komma att betraktas som fullt legaliserad.

Straffavgiften torde därför beträffande många av de skattebetalare man

främst vill påverka med denna endast få den effekten att den kvarstående

skatten nedbringas till något under en femtedel av den slutliga.

Ej heller torde för rätten till räntegottgörelse kravet på att den över­

skjutande preliminärskatten skall uppgå till minst en femtedel av den

slutliga skatten kunna anses helt tillfredsställande. En skattskyldig, vars

överskjutande skatt beräknas komma att uppgå till icke fullt en femtedel

av den slutliga skatten, kan i regel icke utan vidare påräkna restitution en­

ligt 53 § 2 mom. uppbördsförordningen. Ej heller skulle han enligt försla­

get kunna få ränta på den överskjutande preliminärskatten. Men om han

under respittiden betalar in ytterligare preliminärskatt — kanske erfordras

endast ett obetydligt belopp i utfyllnad för att den överskjutande skatten

skall uppgå till en femtedel av den slutliga — blir han berättigad till

ränta. Den preliminära skatten bör ju i möjligaste mån beräknas så, att

den överensstämmer med den slutliga skatten. Detta får väl anses syfta

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Den av de sakkunniga föreslagna räntesatsen å kvarstående

skatt om 6 procent tillstyrkes i flertalet yttranden. Annan mening

framföres av allenast

riksräkenskapsverket, länsstyrelsen i Kopparbergs

län

och

häradsskrivaren i Högsby fögderi,

av vilka den sistnämnde finner

en procentsats om 5 procent tillräcklig, medan nämnda länsstyrelse för­

ordar samma procentsats som i fråga om restavgift eller 4 procent. Riks­

räkenskapsverket uttalar, att en räntesats om 6 procent alltjämt förefölle

för hög. Att denna ränta -— i likhet med annan ränta vilken som helst —

vore avdragsgill vid taxering och att den faktiska räntesatsen för en del

skattskyldiga kunde på grund av räntegränsen bli avsevärt lägre än 6

procent, syntes sakna nämnvärd relevans för den principiella bedömningen.

Häradsskrivaren i Kramfors fögderi

yttrar, att räntesatsen, som borde

hållas i överkant vid jämförelse med bankernas utlåningsränta, ej borde

angivas i uppbördsförordningen utan fastställas särskilt för varje år med

hänsyn till rådande rån te- och konjunkturläge.

Den föreslagna räntesatsen om 3 procent vid återbetal­

ning av för mycket erlagd preliminärskatt har icke för­

anlett någon erinran i yttrandena.

Vad hr Prydz i sitt särskilda yttrande anfört angående möjlighet

för skattskyldig att under viss angiven förutsättning

av länsstyrelse kunna befrias från skyldighet att er­

lägga ränta å kvarstående skatt beröres i några yttranden.

Ett tillmötesgående i någon form av Prydz’ önskemål finner sålunda

över-

ståthållarämbetet

värt att överväga. Prydz’ yrkande biträdes av

Sveriges

köpmannaförbund

och

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Köpmannaförbundet anför:

För detaljhandelns del förekommer det exempelvis ej sällan, att veder­

börande taxeringsmyndigheter utan närmare utredning frångå deklaratio­

ner med motivering att bruttovinsten eller nettointäkten ansetts vara

för låg. Ofta skulle en fullt tillfredsställande förklaring ha kunnat lämnas

av den skattskyldige, om förfrågan gjorts. Det vore då orimligt, om den

skattskyldige icke endast skulle påföras för hög skatt utan därjämte ränta

för den kvarstående skatt, som grundar sig på ett felaktigt beslut! Det

är därför enligt förbundets mening angeläget, att den föreslagna bestäm­

melsen i 107 § 2 mom. icke tolkas restriktivt utan enligt regeln »i tvek­

samma fall till den skattskyldiges förmån». Detta borde komma till uttryck

i anvisningar eller på annat lämpligt sätt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län

anser däremot, att ränta av prakti­

ska skäl borde utgå, då den i självdeklarationen upptagna inkomsten

höjdes genom beslut av beskattningsnämnd. Länsstyrelsen anför vidare:

Kungl. Maj ds proposition nr 203.

57

Länsstyrelserna skulle eljest nödgas ingå på ett bedömande av riktig­

heten av utav taxeringsnämnd fattat beslut om vederbörande skattskyldigs

inkomst. Beslut om eventuell ändring i den skattskyldiges taxering måste

ändock sedermera i vanlig ordning fattas av prövningsnämnd. Någon

garanti för överensstämmelse mellan länsstyrelsens och av länsprövnings-

nämnd senare fattat beslut torde ej kunna skapas. Om dylika beslut av

länsstyrelsen om ändring i beslutad taxering icke böra fattas, förefaller det

länsstyrelsen som om någon ny, särskild författningsbestämmelse, var­

igenom länsstyrelsen skulle äga meddela befrielse från påföring av kvar­

stående skatt, icke vore av behovet påkallad. Om man bortser från taxe-

ringsfallen, synes skattskyldig redan med gällande föreskrifter kunna göra

framställning om och erhålla befrielse från ränta i sådana fall, då den

kvarstående skatten beror av förhållanden, varöver den skattskyldige icke

kunnat råda. Enligt länsstyrelsens mening torde sålunda i 106 § uppbörds-

förordningen få anses inrymda (särskilt efter tillkomsten av den nya

lydelsen genom SFS nr 316/1950) jämväl samtliga s. k. krediteringsänd-

ringar. Såväl det i propositionen omförmälda fallet, då arbetsgivare fel­

aktigt uträknat den skattskyldiges preliminärskatt som det fall, att skatt­

skyldig, som påförts ränta å kvarstående skatt i en kommun, i annan kom­

mun erlagt för hög preliminärskatt, torde få anses hänförliga till fall av

krediteringsändring. Skulle en särskild, ny bestämmelse rörande möjlighet

för länsstyrelsen att meddela befrielse från ränta å kvarstående skatt till­

skapas, torde ansökningar kunna befaras inkomma i mycket stort antal,

av vilka måhända flertalet icke hade utsikter att vinna bifall av anledning,

att grunden för befrielse av de skattskyldiga i stor utsträckning missför-

ståtts. Sjukdom (vare sig under inkomståret eller uppbördsåret för den

kvarstående skatten) kunde icke utgöra anledning till befrielse från er­

läggande av ränta å kvarstående skatt, låt vara att på grund därav anstånd

kunde meddelas av lokal skattemyndighet eller, efter restföring, av utmät­

ningsman. Det synes icke vara ur vägen, att tydliga anvisningar lämnas å

debetsedel, under vilka betingelser ändring efter ansökan kan ske av be­

loppet av påförd ränta.

Enligt

riksräkenskapsverkets

mening borde länsstyrelserna icke utrustas

med befogenhet att medge räntebefrielse i särskilda fall. Det förefölle icke

osannolikt, att institutet skulle åsamka länsstyrelserna åtskilligt arbete

även om en restriktiv praxis vore åsyftad.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län

framhåller, att även om det vore avsett

att centrala uppbördsnämnden skulle genom anvisningar verka för en en­

hetlig tillämpning av bestämmelserna angående länsstyrelses rätt att medge

befrielse från ränta, enhetligheten komme att främjas, om redan i för­

fattningstexten anvisningar meddelades till hjälp härvid.

Enligt det framlagda förslaget skall vid restitution av ränta å kvarstå­

ende skatt icke beräknas ränta enligt 90 § uppbördsförord-

ningen å det restitucrade räntebeloppet.

Länsstyrelsen i Västcrnorrlands län

framhåller, att då räntan å den

kvarstående skatten, vad beträffar det belopp som skulle återbetalas, vore

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

en direkt följd av den för höga taxeringen, denna ränta rätteligen vid åter­

betalningen borde likställas med skatt. Restitutionsränta efter 5 procent

borde därför beräknas jämväl å nämnda räntebelopp. Även

länsstyrelsen i

Blekinge län

samt

kronokamreraren i Borås

och

Föreningen Sveriges kro-

nokamrerare

finna det påkallat med restitutionsränta i förevarande fall.

Föreningen Sveriges kronokamrerare

och

kronokamreraren i Borås

ha

framhållit, att man vid ränteberäkningen måste beakta de speciella bestäm­

melser, som reglera begränsningen av skattskyldigs skattebörda i vissa fall.

Den senare anför härom:

Enligt K.F. den 26 juli 1947 med provisoriska bestämmelser om begräns­

ning av skatt i vissa fall (S.F.S. nr 584) äger skattskyldig under vissa

förutsättningar åtnjuta avkortning eller/och restitution av statlig inkomst­

skatt (»80 %-spärren»). I det underlag varå ifrågavarande 80 procent skola

räknas, synes även ränta å kvarstående skatt böra ingå. Detta framstår

såsom så mycket mera befogat, som den preliminära B-skatten enligt K. F.

den 22 april 1949 med provisoriska bestämmelser om begränsning i vissa

fall av preliminär skatt (S.F.S. nr 175) får nedsättas med det belopp,

varmed avkortning eller restitution av motsvarande slutliga skatt kan be­

räknas bliva medgiven. Om sistnämnda förordning tillämpats, kan ränte-

påföring sålunda komma till stånd, oaktat den skattskyldige genom form­

ligt beslut befriats från erläggande av viss del av den preliminära skatten.

Beträffande frågan om debitering och uppbörd av ränta å

kvarstående skatt förordar

t. f. uppbördsdirektören i Stockholm

separat debitering och uppbörd, trots de sakkunnigas i och för sig vägande

argumentering för ett annat tillvägagångssätt. Gemensam debitering med

den slutliga skatten skulle på grund av personal- och lokalsvårigheter all­

varligt äventyra möjligheten att expediera debetsedlarna å slutlig skatt i

rätt tid. Samma mening uttalas av

häradsskrivarna i Högsby

och

Kalmar

södra fögderier,

vilka förorda att räntepåföringen skulle ske först efter den

1 augusti året efter taxeringsåret, då länsprövningsnämnderna avslutat

sitt arbete, ävensom av

häradsskrivarna i Kinna

samt

Umeå norra

och

södra fögderier.

Debitering och uppbörd gemensamt med den kvarstående skatten i en­

lighet med de sakkunnigas förslag förordas däremot i alla de yttranden i

övrigt, där frågan berörts. De sakkunnigas förslag tillstyrkes sålunda av

sju länsstyrelser, ett tjugutal lokala skattemyndigheter, Föreningen Sve­

riges kronokamrerare, Sveriges köpmannaförbund

samt

Sveriges hant­

verks- och småindustriorganisation.

Rörande frågan, vilken myndighet som skall handhava arbetet med

uträkning av ränta å för mycket erlagd preliminär

skatt, framhåller

länsstyrelsen i Västernorrlands län,

att arbetet därmed

60

Kungl. Maj:is proposition nr 203.

rialet. Reservanten Prydz’ förslag samt det tillvägagångssätt länsstyrelsen

i Västerbottens län förordat få betraktas som variationer av industriförbun­

dets förslag.

Mot metoden med räntepåföring har riktats den principiella invänd­

ningen, att det icke borde ankomma på de skattskyldiga själva att beräkna

storleken av den preliminära skatt de skola erlägga. Vidare har anmärkts

att skatteberäkning genom de skattskyldiga själva förutsatte upprättande

och utsändande till de skattskyldiga av särskilda skatteberäkningstabeller,

vilket i och för sig icke vore tilltalande. Slutligen har framhållits, att

nämnda system skulle för de lokala skattemyndigheterna medföra en avse­

värt ökad arbetsbörda särskilt på grund av att allmänheten säkerligen i

mycket stor utsträckning skulle komma att begära besked om storleken

av på viss inkomst belöpande skatt.

Beträffande den principiella invändningen att det icke bör ankomma på

de skattskyldiga själva att beräkna sin skatt må framhållas, att det här

icke gäller att exakt fastställa den definitiva skatteskulden utan allenast

att göra en approximativ uppskattning av den på inkomsten belöpande

skatten. Invändningen förlorar dessutom väsentligt i betydelse om man,

på sätt jag i det följande kommer att föreslå, inskränker kretsen av de

skattskyldiga som hava att erlägga kvarskatteränta. En dylik inskränk­

ning kan också föranleda en annan bedömning av frågan om utsändande

till de skattskyldiga av särskilda skatteberäkningstabeller. Sistnämnda

spörsmål beröres närmare i det följande.

Det är tyvärr ofrånkomligt, att vilka åtgärder som än vidtagas i syfte

att reglera förhållandet på förevarande område, dessa åtgärder måste med­

föra en ytterligare utökning av de lokala skattemyndigheternas arbetsupp­

gifter. Även här gäller emellertid att, om man inskränker kretsen av de

skattskyldiga som hava att erlägga kvarskatteränta, invändningen förlorar

i betydelse. Merarbetet för de lokala skattemyndigheterna hålles inom rim­

liga gränser och antalet förfrågningar från allmänheten om skattens stor­

lek kommer att bliva avsevärt lägre än vad eljest varit att befara. Fram­

hållas bör tillika, att dylika förfrågningar till huvudsaklig del skulle kom­

ma att göras under tiden från slutet av februari till början av april eller

under en tid, då de lokala skattemyndigheterna icke äro så arbetstyngda

som under andra delar av året.

Det av industriförbundet föreslagna tillvägagångssättet förutsätter att

myndigheterna skola oreserverat godtaga de uppgifter den skattskyldige

kan komma att lämna i sin deklaration angående erlagd eller debiterad

preliminär skatt. Detta synes emellertid icke kunna komma i fråga. För

närvarande skall i deklarationen uppgift lämnas om beloppet av den pre­

liminära skatt, som genom löneavdrag erlagts för året näst före taxerings­

året. Erfarenheterna från taxeringsarbetet torde giva vid handen, att upp­

gifter härom lämnas mycket ojämnt och att uppgifterna mången gång äro

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

61

felaktiga. Därest uppgifts skyldigheten skulle utsträckas att omfatta all

erlagd, resp. debiterad preliminär skatt, skulle bristfälligheterna i upp-

giftslämnandet säkerligen bliva än mer markanta. Tilläggsdebitering av

ytterligare källskatt skulle därför icke gärna kunna ske utan kontroll av

den tidigare erlagda, resp. debiterade skatten. Den enda möjliga utväg, som

därvidlag skulle kunna diskuteras, skulle vara att taxeringsnämnden i en

särskild längd upptoge alla skattskyldiga, vilka kunde antagas bliva på­

förda slutlig skatt överstigande visst angivet belopp, med angivande av i

deklarationen lämnade uppgifter angående till statlig och kommunal in­

komstskatt taxerade inkomster och till statlig förmögenhetsskatt taxerad

förmögenhet. Längden finge därefter kompletteras av länsstyrelsen (i stad

med egen uppbördsförvaltning kronokamreraren) med uppgift om erlagd,

resp. debiterad preliminär skatt, varefter det finge ankomma på den lo­

kala skattemyndigheten att fastställa om tilläggsdebitering skulle ske och

att utfärda debetsedel å den ytterligare preliminära skatt, som vederbö­

rande hade att erlägga. Med tanke på den redan för närvarande hårda be­

lastningen på taxerings- och uppbördsmyndigheterna lärer ett dylikt till­

vägagångssätt icke böra komma i fråga. Vidare måste beaktas att, med hän­

syn till att juridiska personer och andra i stor utsträckning åtnjuta an­

stånd med avgivande av självdeklaration, upprättandet av den ifrågasatta

längden säkerligen icke skulle kunna slutföras förrän tidigast under maj

månad, varför man måste räkna med att uppbörden av tilläggsskatten icke

skulle kunna ske förrän under juli eller augusti månad. Tidsvinsten bleve

sålunda relativt begränsad.

Även om vissa skäl kunna tala för ett system av den art industriförbun­

det föreslagit, kan jag sålunda icke förorda detsamma.

Jag tillstyrker i stället de sakkunnigas förslag, enligt vilket ränta i vissa

fall skall utgå å kvarskatt. I syfte att begränsa kretsen av skattskyldiga,

som hava att erlägga kvarskatteränta, förordar jag emellertid en höjning

av den absoluta gränsen för räntepåföringen från 500 till 1.000 kronor.

Genom en dylik höjning skulle de stora löntagar- och jordbrukargrupperna

komma att i huvudsak undantagas från ränteplikt. Vidare skulle man ge­

nom en dylik höjning praktiskt taget helt undgå att äkta makar drabbades

av kvarskatteränta till följd av sambeskattningen. Ränteplikten skulle kom­

ma att i huvudsak begränsas till sådana fall, där gällande regler möjliggöra

ett obehörigt utnyttjande av skattekredit i större omfattning.

Ä andra sidan vill jag i ett annat hänseende föreslå en skärpning av de

av de sakkunniga föreslagna reglerna. De sakkunnigas förslag innebär att

kvarskatteränta skall utgå endast om kvarskatten överstiger 1/5 av den

slutliga skatten. I princip har jag ingen erinran mot en dylik regel. Emel­

lertid anser jag erforderligt att den kompletteras mod en spärregel i syfte

att förhindra de mycket stora skattebetalarna att begagna sig av skatte­

kredit intill nyssnämnda kvotdel av skatten. De sakkunnigas förslag skulle

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

ju nämligen innebära att ett bolag med en slutlig skatt å 500.000 kronor

skulle opåtalt kunna utnyttja en skattekredit å 100.000 kronor. Jag för­

ordar därför att femtedelsregeln kompletteras i så måtto att ränteplikt

alltid

skall föreligga om kvarskatten överstiger 10.000 kronor.

Begränsas ränteplikten på sätt jag nu förordat, synes frågan om utsän­

dande av särskilda skatteberäkningstabeller till de skattskyldiga komma i

ett annat läge. Det lärer sålunda, därest den absoluta gränsen för räntepå-

föring höjes till 1.000 kronor, knappast vara erforderligt att enbart med

hänsyn till kvarskatteräntan utsända tabeller till alla skattskyldiga. Å andra

sidan vill jag framhålla att, därest särskilda skattetabeller skulle komma

att utdelas till envar skattskyldig för att möjliggöra kontroll av påföringen

av slutlig skatt, dessa tabeller givetvis skulle få användning även då den

skattskyldige vid inkomstårets slut eller i samband med upprättande av

självdeklarationen ville bedöma, huruvida kvarskatteränta kunde komma

att påföras honom.

Såsom jag framhöll redan då frågan om kvarskatteränta förra gången

var föremål för prövning, måste en förutsättning för ett dylikt system vara

att åt de skattskyldiga beredes skälig tid under året efter inkomståret att

verkställa inbetalning av ytterligare preliminär skatt. I enlighet med vad

jag tidigare förordat böra därför skattskyldiga, vilka önska inbetala ytter­

ligare preliminär skatt efter utgången av uppbördsterminen i januari månad

året efter inkomståret — då eljest enligt grunderna för uppbördsförord-

ningen preliminär skatt senast skall hava erlagts för att kunna avräknas

mot den slutliga skatten -— äga rätt att senast den 15 april året efter in­

komståret verkställa inbetalning av ytterligare preliminär skatt för föregå­

ende år. Senare inbetalningstid kan jag däremot icke tillstyrka. Erforder­

liga bestämmelser i ämnet torde sedermera få meddelas i administrativ

ordning.

De inträffade förskjutningarna i det ekonomiska läget komma att för

innevarande år medföra ökade taxerade inkomster för flertalet skattskyldiga.

Detta innebär, att skattskyldiga med preliminär B-skatt, vilka påförts sådan

skatt med ledning av föregående års taxering — d. v. s. för vilka inkomsten

beräknats med ledning av 1949 års inkomster — överlag måste räkna med

en relativt stor kvarstående skatt. Eftersom det stora flertalet skattskyl­

diga icke uppnår så hög inkomst, att de skattskyldiga med den av mig för­

ordade begränsningen om 1.000 kronor behöva befara att bliva föremål

för räntepåföring, kommer räntan icke att utgöra någon sporre för dem att

söka undvika kvarstående skatt. Ett medel att komma till rätta med före­

varande problem skulle vara att omedelbart och generellt höja den preli­

minära B-skatten med lämplig procentsats. Härför förutsättes emellertid

ett jämkningsförfarande avseende alla skattskyldiga med B-skatt. Ett dy­

likt förfaringssätt skulle dock åsamka de skattskyldiga och uppbördsmyn-

64

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

ordningen angående investeringsskatt äga motsvarande tillämpning be­

träffande sådan skatt.

Ränta bör utgå endast å kvarstående skatt. I ett par yttranden har häv­

dats, att ränta borde uttagas även å tillkommande skatt. Skäl härtill synas

emellertid icke föreligga i all synnerhet som jag i det följande kommer

att förorda att befrielse från påförd ränta skall i viss utsträckning kunna

medgivas i sådana fall, där den kvarstående skatten är föranledd av att

beskattningsnämnd frångått den skattskyldiges deklaration.

Som jag anförde, då frågan förra gången behandlades, böra bestämmel­

serna i uppbördsförordningen angående kvarstående skatt äga motsvarande

tillämpning beträffande ränta å sådan skatt. Detta innebär bl. a., att om

på grund av sänkt taxering eller debitering grunderna för räntepåföringen

ändras, omdebitering samt avkortning eller restitution, helt eller delvis,

bör verkställas icke allenast av den kvarstående skatten utan jämväl av

räntan därå.

Enligt de sakkunnigas förslag, som på denna punkt överensstämmer med

vad de sakkunniga tidigare föreslagit och med propositionen föregående år,

skall, vid restitution av ränta å kvarstående skatt, ränta enligt 90 § upp­

bördsförordningen icke beräknas å det restituerade räntebeloppet. I några

remissyttranden hava yrkanden framförts om att restitutionsränta skall

utgå jämväl i dylika fall. Jag anser mig icke böra biträda dessa yrkanden.

Ränta bör sålunda icke utgå på restituerat räntebelopp. I

I ett par yttranden har framhållits, att man vid ränteberäkningen måste

beakta de särskilda förhållanden, som föranledas av förordningarna den 26

juli 1947 (nr 584) med provisoriska bestämmelser om begränsning av skatt

i vissa fall och den 22 april 1949 (nr 175) med provisoriska bestämmelser

om begränsning i vissa fall av preliminär skatt; genom dessa förordningar

har skattebördan begränsats i enlighet med den s. k. 80-procentsregeln.

Särskilda föreskrifter torde dock icke här vara erforderliga. Vid utfärdan­

det av debetsedel å slutlig skatt måste den lokala skattemyndigheten be­

räkna ränta å den kvarstående skatten, därest förhållandena i övrigt där­

till föranleda. Vid bedömningen enligt 2 § förstnämnda förordning, huru­

vida och med vilket belopp avkortning eller restitution skall ske, bör uppen­

barligen räntan å den kvarstående skatten icke tilläggas de i nämnda

författningsrum angivna utskylderna. Frågan huruvida den debiterade

kvarskatteräntan bör avkortas, resp. restitueras blir beroende av den änd­

rade debitering av kvarstående skatt, som måste bliva en följd av den

minskade slutliga skatten. Bestämmelserna om avkortning och restitution

av kvarstående skatt i 81 och 89 §§ uppbördsförordningen synas i överens­

stämmelse med vad jag nyss anfört vara direkt tillämpliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

65

På sätt föreslogs i propositionea nr 244 till förra årets riksdag bör läns­

styrelsen äga befria skattskyldig från att helt eller delvis erlägga ränta

å kvarstående skatt i sådana fall då kvarskatten beror på förhållanden,

varöver den skattskyldige icke skäligen kunnat råda. Såsom av nämnda

proposition framgår ansåg jag mig däremot föregående år icke böra fram­

lägga förslag om att befrielse skulle kunna medgivas, där anledningen till att

ränta påförts vore att söka i det förhållandet, att den i självdeklarationen

upptagna inkomsten höjts genom beslut av taxeringsnämnd eller av pröv-

ningsnämnd senast den 10 oktober under taxeringsrådet, med påföljd att den

slutliga skatten blivit högre än den skattskyldige räknat med vid upprättan­

det av deklarationen. I detta avseende har i den till de sakkunnigas förslag

fogade reservationen hävdats, att ränta icke bör komma i fråga under för­

utsättning, att det får anses uppenbart, att den skattskyldige ej haft

anledning att förvänta höjning av den deklarerade inkomsten. Min tvekan

föregående år på denna punkt var närmast föranledd av att man kunde

befara, att vissa skattskyldiga för att undkomma ytterligare preliminär­

skattebetalning utan att för den skull behöva riskera räntepåföring skulle

frestas att avlämna felaktiga deklarationer. Emellertid torde måhända

risken härför icke vara alltför betydande. Jag vill därför icke motsätta mig

det i reservationen framförda yrkandet. Av praktiska skäl måste emellertid

räntebeloppet upptagas å slutskattesedeln jämväl i dessa fall. Den lokala

skattemyndigheten saknar nämligen vid debiteringsarbetet varje kännedom

om att kvarskatten föranletts av att beskattningsnämnderna frångått den

skattskyldiges deklaration. Det måste därför ankomma på länsstyrelsen att

efter ansökan meddela beslut om befrielse, helt eller delvis, från ränte-

påföringen.

Det synes sålunda lämpligt att till 107 § uppbördsförordningen foga en

anvisningspunkt av innebörd, att med förhållande, varöver den skattskyl­

dige icke skäligen kunnat råda, avses — förutom de fall som berördes i den

förra propositionen — bl. a. jämväl det fall att beskattningsnämnd frångått

den skattskyldiges deklaration. Befrielse från räntebetalning bör dock i

dylikt fall icke medgivas, därest omständigheterna äro sådana att den skatt­

skyldige bort förstå att beskattningsnämnderna skulle komma att frångå

deklarationen; såsom exempel på fall där det sistnämnda får anses vara

fallet må nämnas, att den skattskyldige i sin deklaration — utan att därför

göra sig skyldig till falskdeklaration — yrkar uppenbart orimliga avdrag

eller avdrag, som stå i direkt strid med gällande lag eller som enligt vad

allmänt är känt icke medgivas i praxis. Däremot torde som regel anledning

till räntebcfrielse föreligga i de fall, där en skönsmässig höjning skett av

den deklarerade inkomsten. Det bör framhållas att en räntebcfrielse i sådant

tall uppenbarligen icke innebär något ståndpunktstagande i beskattnings-

frågan, varmed länsstyrelsen såsom sådan icke har att taga befattning.

Med räntebcfrielse, varom nu är tal, bör självfallet icke sammanblandas

.)

Hihaag till riksdagens protokoll 1051. 1 sand. Nr 203.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

fall, där den kvarstående skatten nedgår på grund av ändrad debitering

eller taxering med avkortning eller restitution, helt eller delvis, av räntan

som följd.

Ränta å för mycket er,lagd preliminär skatt bör utgå under motsvarande

förutsättningar som ränta å kvarstående skatt, d. v. s. under förutsättning

att den för mycket erlagda preliminära skatten överstiger den slutliga

skatten antingen med minst Vs, dock minst 1.000 kronor, eller med minst

10.000 kronor. De sakkunnigas förslag att räntan bör utgå med 3 procent,

för en beräknad tid av ett år, vill jag tillstyrka. Räntan bör beräknas å den

del av det överskjutande beloppet, som överstiger 1.000 kronor.

Såsom riksräkenskapsverket framhåller innebär de sakkunnigas förslag,

att ränta beräknas å det överskjutande beloppet, vare sig detta utbetalas

eller tages i anspråk för kvittning mot restförd skatt enligt 89 § 4 mom.

uppbördsförordningen. I förtydligande syfte torde i nämnda författnings-

rum böra anigivas att vid kvittning även må utnyttjas nämnda ränta. Huru­

vida anledning finnes att på sätt riksräkenskapsverket ifrågasätter ändra

gällande regler för beräkning av ränta vid restitution av skatt torde få

närmare övervägas av uppbörd,ssakkunniga.

I övrigt torde jag få åberopa vad jag i propositionen föregående år an­

förde om att vid beräkning av ränta å för mycket erlagd preliminär skatt

endast bör beaktas skattebelopp, som inbetalts senast den 15 april, att

för ränteberäkningen den slutliga skatten icke skall reduceras med belopp

motsvarande skatt av sådant slag, som icke skall erläggas preliminärt, att

ränta ej skall beräknas å efter jämkning återbetald preliminär skatt, att

efter avräkningen meddelat beslut om höjd eller sänkt taxering eller debi­

tering ej bör föranleda ny ränteberäkning samt att räntan givetvis bör

utgöra skattepliktig inkomst för mottagaren.

Även om antalet räntefall med den av mig föreslagna höjningen av

räntesatsen kommer att bliva avsevärt lägre än man tidigare haft anledning

att räkna med och skälen för en separat debitering och uppbörd av räntan

därför kunna betecknas som något starkare än förr, kan jag likväl icke

förorda en dylik anordning. Den minst arbets- och kostnadskrävande me­

toden måste vara att debitera och uppbära räntan i samband med den

kvarstående skatten. Jag förordar alltså att förfarandet ordnas i enlighet

med det sist angivna alternativet.

Arbetet med beräkning av ränta å överskjutande preliminär skatt bör

av naturliga skäl ankomma på den myndighet, som har att fastställa det

skattebelopp, som skall återbetalas. Arbetet bör sålunda ankomma i stad

med egen uppbördsförvaltning på kronokamreraren och i övrigt på läns­

styrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

67

Enligt de sakkunnigas förslag skola räntebestämmelserna träda i kraft

den 1 januari 1952, dock att bestämmelserna icke avses skola gälla, såvitt

angår taxering för år 1952 eller tidigare år.

lag torde emellertid här få erinra om att taxering till investeringsskatt

skall verkställas under år 1952. Jag får vidare framhålla att syftet med

nämnda skatt skulle delvis förfelas, därest investeringsskatten icke till

huvudsaklig del komme att erläggas under nästkommande budgetår. I pro­

positionen angående investeringsskatten har jag också till stöd för an­

tagandet, att investeringsskatten skulle till största delen inflyta under

budgetåret 1951/52, åberopat det blivande förslaget om kvarskatteränta. I

enlighet härmed föreslår jag nu, att räntebestämmelserna skola bliva till­

lämpliga redan vid 1952 års taxering. Jag torde härvid erinra om att de

skattskyldiga enligt förslaget hava tillfälle att inbetala felande skatt under

tiden fram till den 15 april 1952, varför ett tidigare ikraftsättande av ränte­

bestämmelserna icke behöver medföra några nackdelar för de skattskyldiga.

II. Skattebefrielse, helt eller delvis, i anledning av att

inkomsten icke uppgår till s. k. existensminimum.

A. Inledning.

Med skrivelse den 13 januari 1951 ha

1969 års uppbördssakkunniga

avlämnat en promemoria med förslag angående befrielse, helt eller delvis,

från skatt på grund av nedsatt skatteförmåga vid s. k. existensminimum.

Vid promemorian ha fogats förslag till ändrad lydelse av

dels

50 § 2

inom. kommunalskattelagen och anvisningarna till 50 § samma lag,

dels

9 § 2 och 3 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,

dels

19 § lagen

om folkpensionering,

dels ock

15 §, 48 § 2 mom., 49 §, 51 §, 53 § 1 mom.

och 54 § 2 mom. uppbördsförordningen. De sakkunnigas författningsför-

slag torde såsom

Bihang A

få fogas till statsrådsprotokollet i förevarande

ärende.

över promemorian ha efter remiss

yttranden

avgivits av kammarrätten,

statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, 1950

års folkpensionsrevision, överståthållarämbetet (med överlämnande av ytt­

randen från t. f. uppbördsdirektören och exekutionsdirektören i Stockholm),

länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristian­

stads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västman­

lands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län (med överlämnande av

yttranden från ett stort antal lokala skattemyndigheter och utmätnings-

män i länen), Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas för­

bund, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokainrerare,

Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Sven­

68

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

ska exekutionsmännens riksförbund, Taxeringsnämndsordförandenas riks­

förbund, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige

samt Tjänstemännens centralorganisation.

B. Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen samt 9 § 2 och 3 mom. för­

ordningen om statlig inkomstskatt må extra avdrag med högst 2.000 kro­

nor efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande beviljas skattskyl­

dig, vars skatteförmåga finnes vara väsentligen nedsatt till följd av lång­

varig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående

än barn, för vilka den skattskyldige äger tillgodonjuta allmänt barnbidrag,

eller annan därmed jämförlig omständighet.

I 50 § 2 mom. kommunalskattelagen föreskrives därjämte, att skatt­

skyldig vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension

eller av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med

barn, skall — därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda

— anses hava sådan nedsatt skatteförmåga, varom nyss sagts. I anvis­

ningarna till 50 § kommunalskattelagen stadgas, att om skattskyldig varit

för sin försörjning

helt

beroende av vad han i form av folkpension eller

änke- eller änklingsbidrag uppburit, den taxerade inkomsten regelmässigt

bör minskas med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, dock

högst 2.000 kronor. Om den skattskyldige mot låg avgift vistats å sjuk­

hus eller annan anstalt eller om hans levnadskostnader rönt inverkan av

annan därmed jämförlig omständighet, bör det belopp, varmed den taxe­

rade inkomsten enligt vad nyss sagts må minskas, jämkas med hänsyn

härtill. Om skattskyldig åtnjutit jämväl annan inkomst än folkpension el­

ler änke- eller änklingsbidrag, men pensionen eller bidraget likväl utgjort

den

huvudsakliga

delen av hans inkomst, bör den skattskyldige regelmäs­

sigt medgivas ett med hänsyn till omständigheterna jämkat avdrag för

nedsatt skatteförmåga. Därest folkpensionen eller änke- eller änklingsbi-

draget icke uppgått till minst hälften av den sammanlagda inkomsten, bör

avdrag, som ovan sägs, medgivas allenast då särskilda skäl därtill föran­

leda.

Enligt 48 § 2 mom. uppbördsförordningen äger den lokala skattemyn­

digheten efter ansökan av skattskyldig medgiva befrielse från eller nedsätt­

ning av löneavdrag för preliminär och kvarstående skatt. Sådan befrielse

eller nedsättning må beviljas om det belopp, som skulle återstå sedan lö­

neavdrag gjorts, skulle komma att understiga vad den skattskyldige kan

anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn

eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag. Har den

skattskyldige även annan inkomst, skall vid prövning av frågan om löne­

avdragets storlek hänsyn tagas jämväl till denna inkomst.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

för övriga skattskyldiga. I något fall har i stället angivits, att den kontanta

inkomsten skall ökas med visst uppgivet värde för kost och logi.

I län med enhetliga normer för hela länet äro dessa vanligen resultatet

av gemensamma överläggningar mellan de lokala skattemyndigheterna och

utmätningsmännen. I några fall ha länsstyrelserna efter undersökning av

levnadskostnaderna på olika orter upprättat tablåer, vilka sedan tillställts

vederbörande myndigheter för att tjäna till vägledning vid handläggningen

av ärenden rörande existensminimum. I ett flertal län har det icke ansetts

erforderligt att överenskomma om särskilda normer att gälla för länet i

dess helhet. I sådana län torde i regel de lokala myndigheterna i städer och

större landsbygdsdistrikt ha fastställt vissa normalbelopp att tillämpas

inom respektive distrikt.

C. Tidigare utredningar m. m.

Bestämmelserna om existensminimum i 48 § 2 mom. upphördsförord-

ningen tillkommo på förslag av dåvarande chefen för finansdepartementet

i propositionen nr 370/1945. 1944 års uppbördsberedning hade i sitt be­

tänkande (SOU 1945:27) med förslag till omläggning av uppbördsförfa-

randet icke upptagit något sådant stadgande. Frågan om behovet av dy­

lika bestämmelser hade emellertid berörts i vissa av de över beredningens

förslag avgivna yttrandena.1

Till det vid nyssnämnda

proposition nr 370/19Mi

fogade statsrådsproto­

kollet anförde departementschefen rörande detta spörsmål följande (s.

212

) :

Löneavdrag bör ske med dels det belopp, vartill preliminär skatt uppgår

enligt skattetabell eller efter angiven procentsats eller enligt verkställd de­

bitering, dels ock det belopp, som kvarstående skatt enligt debitering ut­

gör. Vid löneavdragets verkställande tages härvid hänsyn endast till de

skattefria avdrag, som medgivas enligt skattelagarna och vilka äro lägre

än de belopp, vilka enligt införsellagen förbehållas skattskyldig till under­

håll för honom själv, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn.

På grund härav kunna särskilt mindre inkomsttagare drabbas hårt, därest

löneavdrag, på sätt uppbördsberedningen föreslagit, alltid skall verkställas

utan hänsynstagande till vad i införsellagen stadgas rörande existensmi­

nimum. Då jag icke är beredd att nu förorda höjning av de vid taxering

medgivna ortsavdragen för att undanröja den berörda olägenheten, bör

denna i stället avhjälpas på annat sätt. Detta torde kunna ske sålunda, att

lokal skattemyndighet berättigas att — efter ansökan av skattskyldig, som

till följd av löneavdrags verkställande skulle komma att sakna vad han

kan anses behöva till underhåll för sig själv, make och oförsörjda barn

eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag — med­

giva att löneavdrag icke skall verkställas eller göras med lägre belopp än

som enligt eljest gällande regler skulle utgå till gäldande av preliminär eller

kvarstående skatt. Har den skattskyldige även annan inkomst än den, som

avses med löneavdraget, bör vid prövning av frågan om löneavdragets stor­

lek hänsyn tagas jämväl till den förra inkomsten. i

i Prop. nr 370/1945 s. 205, 206.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

71

Frågan om förhållandet mellan ortsavdragen och existensminimum vid

löneavdrag och införsel berördes av dåvarande chefen för finansdeparte­

mentet1 i tre den 22 mars 1949 lämnade svar å framställda interpellationer.

Därvid anfördes i det ena svaret, till vilket de båda övriga i stort sett hän­

visade, bland annat följande:

I interpellationen har framhållits, att de myndigheter, som ha att be­

sluta om jämkning av löneavdrag eller om införsel, understundom tillämpa

normer, vilka innebära att icke ens de statliga ortsavdragen godtagas som

uttryck för ett skäligt existensminimum. Enligt min mening kan det emel­

lertid icke för närvarande komma i fråga att i anledning härav höja de

statliga

ortsavdragen, vilka som jag redan framhållit fastställdes så sent

som år 1947. Däremot har det länge stått klart för mig, att man i samband

med en översyn av källskatten måste taga upp frågan om höjning av de

kommunala

ortsavdragen. I enlighet härmed har jag, med stöd av Kungl.

Maj:ts bemyndigande, numera tillkallat särskilda sakkunniga

dels

för

översyn av gällande uppbördssystem

och dels

för utredning av frågan om

de kommunala ortsavdragen. Av direktiven för sistnämnda sakkunniga

framgår, att jag anser en väsentlig höjning av de kommunala ortsavdragen

önskvärd. I direktiven har jag vidare uttalat, att jag för min del förutsät­

ter att — därest den tilltänkta höjningen av ortsavdragen kommer till

stånd — befrielse från löneavdrag icke vidare skall medgivas efter scha­

blonmässiga grunder utan endast i de fall, då särskild anledning därtill

finnes föreligga. Jag förutsätter med andra ord att — sedan de kommunala

ortsavdragen höjts så mycket som över huvud är möjligt i dagens läge

— de lokala skattemyndigheterna icke vidare skola få meddela sådana

generella

beslut om nedsättning av löneavdrag, varom interpellanten talar.

I det förut omnämnda betänkandet med förslag till ändrade kommunala

ortsavdrag m. m. (SOU 1950:5) behandlade

ortsavdragskommittén

förhål­

landet mellan ortsavdragen och existensminimum enligt uppbördsförord-

ningen (s. 60—66 i betänkandet). Därvid hänvisade kommittén till förut­

nämnda redogörelse för de normer, som vid bestämmandet av existensmi­

nimum tillämpades av de k*kala skattemyndigheterna och utmätningsmän-

nen, samt anförde vidare:

Av redogörelsen framgår, att de tillämpade normalbeloppen, som väntat

var, mycket avsevärt överstiga de kommunala ortsavdragen. I själva ver­

ket överstiga beloppen för existensminimum i regel även de statliga orts­

avdragen: ett förhållande, som särskilt kommer till synes i de högre orts-

grupperna och är mest framträdande beträffande ensamstående, överhu­

vud taget synes vid avvägningen av existensminimum mellan ensamstående

och makar de förra ha tillerkänts belopp, som motsvarar cirka J/4 av be­

loppet för makar, medan det statliga ortsavdraget för ensamstående endast

motsvarar 2/3 av ortsavdraget för gift. I fråga om familjer med barn måste

ihågkommas, att någon differentiering med hänsyn till barnantalet icke

längre förekommer vid statsbeskattningen. Då vid bestämmandet av exi­

stensminimum genomgående beräknas visst belopp för varje barn följer

Andra kammarens protokoll nr 11 s. 12.

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

härav, att för barnfamiljernas del betydande olikheter uppkomma mellan

det vid taxering medgivna skattefria avdraget och det belopp, som förbe-

hålles den skattskyldige vid löneavdrag och införsel.

Efter att ha framhållit, att höjningen år 1947 av ortsavdragen vid stats-

beskattningen skedde under hänvisning till bl. a. önskvärdheten av att nå

bättre överensstämmelse med de normer, som tillämpades vid bestämman­

det av indrivningsfritt existensminimum, men att det på sina håll alltjämt

förelåge betydande skillnader mellan de statliga ortsavdragen och existens­

minimum, fortsatte kommittén:

Att ett visst motsatsförhållande i nu ifrågavarande hänseende icke kan

undvikas torde ligga i sakens natur. Ortsavdragen måste med nödvändig­

het fastställas efter vissa genomsnittsnormer och någon möjlighet att vid

beloppens avvägning ta hänsyn till mera individuella omständigheter fö­

refinnes icke. Man kan ju bara tänka på två skattskyldiga med samma de­

klarerade inkomst, av vilka den ene har enbart kontant lön medan den

andre därjämte åtnjuter naturainkomster, vilka enligt vad erfarenheten vi­

sar icke bli utsatta för taxering till fulla värdet. Otvivelaktigt torde den

förre ha behov av större skattefritt avdrag än den senare. Det är dock icke

möjligt att på den grund fastställa olika ortsavdrag.

Anledning till att frågan om förhållandet mellan ortsavdragen och exi­

stensminimum nu fått ökad aktualitet är dels den minskning av de redan

förut små kommunala ortsavdragen, som blivit en följd av försämrat pen­

ningvärde, men dels och framför allt de förhållanden, som uppkommit ge­

nom uppbördssystemets omläggning. Genom att skatten preliminärt upp-

bäres redan under inkomståret och sålunda före taxeringens åsättande, har

det blivit nödvändigt att i uppbördsförordningen införa bestämmelser mot­

svarande dem som sedan gammalt funnits i lagen om införsel, och vilka

åsyfta att skapa garantier för att gäldenären (den skattskyldige) får be­

hålla så stor del av sin avlöning vid varje avlöningstillfälle, att han icke

kommer att sakna nödiga medel till sitt och sin familjs uppehälle. Genom

att den av de lokala skattemyndigheterna medgivna befrielsen från löne­

avdrag icke medför en definitiv befrielse från skyldigheten att erlägga

skatten, utan den skattskyldige påföljande år påföres taxering i vanlig

ordning, uppkomma de av departementschefen i direktiven påtalade miss­

förhållandena med eftersläpning av skatt, debitering av kvarstående skatt

och förnyat beslut om nedsättning av eller befrielse från löneavdrag, rest-

föring och ett i allmänhet resultatlöst indrivningsförfarande.

En annan omständighet som i detta sammanhang måste uppmärksam­

mas är, att kommunerna i samband med källskattesystemets införande er-

höllo rätt att av statsverket uppbära hela den debiterade kommunalskat­

ten. Staten åtog sig med andra ord att svara för de kommunala restantier-

na. Genom att de kommunala ortsavdragen ligga så avsevärt under de be­

lopp, som vid löneavdrag och införsel anses utgöra existensminimum, kom­

ma kommunerna i själva verket att utnyttja ett större skatteunderlag än

som rätteligen borde ifrågakomma.

Såsom i den allmänna motiveringen angivits har kommittén icke fun­

nit det möjligt att i nuvarande läge föreslå kommunala ortsavdrag av sam­

ma storlek som de statliga. De av kommittén förordade avdragen uppgå så­

lunda i stort sett endast till 2/3 av de statliga. Även en sådan höjning inne­

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

nedsatt skatteförmåga även finge utgå i de fall, då skattskyldigs inkomst

icke överstege ett noga och restriktivt prövat existensminimum.

I

propositionen nr 2A1/1950

med förslag till omläggning av det kommu­

nala ortsavdragssystemet i anslutning till ortsavdragskommitténs betän­

kande anförde jag i förevarande fråga följande:1

I åtskilliga yttranden har anmärkts, att kommitténs förslag icke råder

bot på de olägenheter, som äro förknippade med den bristande överens­

stämmelsen mellan ortsavdragen och existensminimum vid källskattebe-

talningen. Anmärkningen är i och för sig riktig, men den av kommittén

företagna utredningen har å andra sidan visat, att dessa olägenheter över­

huvud icke kunna undanröjas enbart genom att höja ortsavdragen. Den

linje man enligt min mening bör följa för att undanröja dessa olägenheter,

är att samordna bestämmelserna i uppbördsförordningen angående befrielse

från löneavdrag med bestämmelserna i skatteförfattningarna om extra

avdrag på grund av väsentligt nedsatt skatteförmåga. Denna linje skulle

innebära, å ena sidan, att förutsättningarna för beviljande av extra avdrag

vid taxeringen uppmjukades och, å andra sidan, att de lokala skattemyn­

digheternas rätt att bevilja befrielse från löneavdrag för preliminärskatt

inskränktes till att avse sådana fall, där extra avdrag vid taxeringen kunde

beviljas. För att förebygga att en kommun av staten uppbär skatt, som till

följd av den lokala skattemyndighetens beslut om befrielse från löneavdrag

aldrig uttages av den skattskyldige, kan det därvid måhända visa sig er­

forderligt att låta själva det förhållandet att befrielse från löneavdrag med­

givits utgöra grund för beviljande av extra avdrag vid taxeringen; därest

bestämmelserna utformas på angivet sätt, torde man jämväl böra överväga

att medgiva kommunen rätt att överklaga den lokala skattemyndighetens

beslut om befrielse från löneavdrag för den skattskyldige.

Såsom framgår av det anförda omfattar problemet om en samordning

av ortsavdragen och existensminimum vid källbeskattningen åtskilliga svår­

bemästrade frågor. Jag är icke heller beredd att nu framlägga något förslag

i ämnet. Jag utgår emellertid från att dessa frågor skola lösas, innan orts-

avdragsreformen träder i tilllämpning.

I sitt betänkande nr 57/1950 i anledning av propositionen nr 241/1950

har

bevillningsutskottet

(sid. 36) beträffande frågan om existensminimum

enligt uppbördsförordningen starkt understrukit behovet av en översyn av

nu ifrågavarande bestämmelser. De nuvarande förhållandena kunde en­

ligt utskottets mening icke tillåtas fortbestå. Utskottet ville sålunda för sin

del tillstyrka att den i propositionen antydda linjen för frågans lösning

närmare utreddes.

D. Allmänna synpunkter; sammanfattning av de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga. Uppbördssakkunniga framhålla, att gällande bestämmelser

om existensminimum vid löneavdrag icke kunde anses tillfredsställande. Ett

beslut om nedsättning av eller befrielse från avdrag för preliminär A-skatt

1 Prop. nr 241/1950 s. 39, 40.

Kungl. Maj.ls proposition nr 203.

75

med hänsyn till existensminimum utgjorde som regel det törsta ledet i ett

ganska betungande och kostsamt administrativt förfarande, som tedde sig

meningslöst och skapade onödig irritation. Då preliminär skatt efter ett så­

dant beslut ej uttoges för skattepliktig inkomst, bleve följden, att den skatt­

skyldige påfördes kvarstående skatt. Hade inkomstförhållandena ej förbätt­

rats för den skattskyldige, måste han sedan på nytt ansöka om nedsättning

av eller befrielse från löneavdrag, nämligen för den kvarstående skatten. Se­

dan restfördes denna skatt och därefter bleve den skattskyldige utsatt för in-

drivningsförsök. Dessa försök blevo i regel resultatlösa. På grund av att sta­

ten svarade för de kommunala restantierna, komme det kommunala skatte­

underlaget att bliva större än vad det med hänsyn till de skattskyldigas betal­

ningsförmåga borde vara. Det vore tydligt, att systemet icke blott innebure

mycken och till synes onödig omgång för de skattskyldiga utan även i många

avseenden bleve statsverket dyrt. Olägenheterna hade sin huvudsakliga

grund däri att ortsavdragen icke voro tillräckligt höga för att motsvara vad

som allmänt kunde betecknas som existensminimum. På grund härav kunde

en person komma att påföras skatt även om hans ekonomiska ställning vore

sådan, att han saknade förmåga att, helt eller delvis, gälda skatten. Ortsav­

dragen, vilkas storlek vid kommunalbeskattningen nyligen prövats av stats­

makterna, kunde emellertid ej sättas så högt att olägenheterna därigenom

undanröjdes. Icke heller kunde föreliggande problem lösas genom att —

såsom i olika sammanhang ifrågasatts — låta varje kommun svara för de

kommunala restantierna. Härigenom skulle visserligen statsverkets kost­

nader nedgå något men nackdelarna för de skattskyldiga skulle alltjämt

kvarstå.

De sakkunniga uttala, att så låga inkomster, att skatteförmågan varit

nedsatt eller helt saknats, som regel voro förefintliga bland sådana skatt­

skyldiga, vilka drabbats av långvarig arbetslöshet eller som haft bristande

arbetsförmåga på grund av sjukdom, olyckshändelse eller ålderdom. Andra

orsaker kunde hava varit arbetsskygghet eller missanpassning i samhället,

varigenom inkomsten blivit avsevärt lägre än för andra arbetstagare inom

samma yrkeskategori. Särskilt stor försörjningsbörda kunde vidare hava

medfört, att skatteförmågan varit nedsatt, oaktat den skattskyldige haft

full sysselsättning och normal inkomst.

De sakkunniga anföra vidare:

Såvitt gäller preliminär skatt torde frågan i huvudsak få lösas efter den

linje, som departementschefen uppdragit i det till propositionen nr 241/1950

fogade statsrådsprotokollet. Denna linje innebär, att uppbördsförord-

ningens bestämmelser om minskat uttag av preliminär skatt i existens-

minimifallen skola samordnas med skatteförfattningarnas bestämmelser

om extra avdrag på grund av väsentligt nedsatt skatteförmåga. Detta

förutsätter i första hand eu utvidgning av rätten att åtnjuta extra avdrag

vid taxering för nedsatt skatteförmåga. Dylikt avdrag måste kunna be­

viljas även i fall, där inkomsten eller skillnaden mellan inkomsten och

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

skatten därå understiger existensminimum, utan att fördenskull såsom

orsak härtill kan åberopas något av de skäl, som för närvarande måste

vara för handen för att extra avdrag vid taxering skall kunna ifråga-

komma. Härjämte är det nödvändigt att rätten att medgiva minskning av

preliminärskatteuttaget begränsas och användes endast då extra avdrag

vid taxering — givetvis med hänsynstagande till de nyss angivna liberalare

reglerna — kan antagas komma att beviljas.

Eftersom avdrag för nedsatt skatteförmåga avser beskattningsår, får

minskning av den preliminära skatten icke såsom för närvarande beviljas

med hänsynstagande allenast till den skattskyldiges ekonomiska läge vid

tidpunkten för beslutets fattande. Det blir i stället nödvändigt att be­

dömandet — med vissa undantag som senare komma att beröras — sker

med beaktande av den skattskyldiges inkomster och andra för hans ekonomi

betydelsefulla förhållanden under hela beskattningsåret. Varje ärende

måste prövas individuellt och vid prövningen bör den lokala skattemyndig­

heten eftersträva ett avvägande, som resulterar i att den preliminära skat­

ten kommer att så nära som möjligt överensstämma med den slutliga skatt,

som kan antagas komma att påföras den skattskyldige. Förfarandet blir

att hänföra till jämkning.

De sakkunniga framhålla i samband härmed, att det förhållandet, att

förutsättningarna för erhållande av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

såväl på grund av existensminimum som av annan orsak avsåge beskatt­

ningsåret, borde komma till uttryck i författningstexten. I 50 § 2 mom.

kommunalskattelagen och 9 § 2 mom. förordningen om statlig inkomst­

skatt, där för närvarande angåves, att extra avdrag kunde medgivas, om

skatteförmågan befunnes

vara

väsentligen nedsatt, borde därför ordet

vara

ersättas med

hava varit.

Genom de sakkunnigas förslag om extra avdrag vid taxering på grund

av existensminimum uppkommer en särskild skattetröskel vid

existensminimibeloppet. De sakkunniga anföra härom:

Det av de sakkunniga framlagda förslaget om extra avdrag för nedsatt

skatteförmåga är utformat så, att all inkomst över existensminimum tages

i anspråk för skatt intill den gräns där skatten kan uttagas till fullo. Om

en skattskyldig med en inkomst av exempelvis 3.200 kronor och ett existens­

minimum av samma belopp, intjänar ytterligare 300 kronor och därigenom

uppnår en inkomst av 3.500 kronor, varå skatten uppgår till 300 kronor,

får han följaktligen avstå hela den ytterligare förtjänsten i skatt. Denna

mindre tilltalande följdverkan, som uppkommer också vid tillämpningen

av nuvarande bestämmelser om existensminimum, inbjuder till kritik,

främst ur nationalekonomisk synpunkt. Dessa svårigheter skulle tänkas

delvis kunna avhjälpas genom varierande ortsavdrag eller extra avdrag.

Frågan om de kommunala ortsavdragen har emellertid, som ovan i flera

sammanhang påpekats, nyligen varit föremål för prövning av statsmak­

terna och vunnit en lösning grundad på väsentligen andra bedömanden.

Vidare skulle det praktiskt vara mycket svårt att bestämma ett dylikt

varierande avdrag. Vid sådant förhållande har det icke synts de sakkun­

niga möjligt att uppmjuka bestämmelserna om existensminimum så att

det anmärkta förhållandet undanröjes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

77

För att icke olika regler skola tillämpas i skilda landsdelar skola enligt

de sakkunnigas förslag normalbelopp för existensminimum jämte anvis­

ningar för tillämpningen fastställas för hela riket av en central, av Kungl.

Maj:t utsedd myndighet. Med ledning av dessa normalbelopp hava sedan

taxeringsnämnderna att i det enskilda fallet pröva storleken av existens­

minimum. Det vore dock avsett, att normalbeloppen icke skulle få över­

skridas annat än då särskilda omständigheter därtill föranleda.

De sakkunniga erinra om att högsta avdraget vid taxering för nedsatt

skatteförmåga för närvarande uppgår till 2.000 kronor vid såväl den stat­

liga som den kommunala taxeringen. De sakkunniga förorda en höjning

av maximigränsen till 3.000 kronor.

De sakkunniga föreslå, att de regler, som sålunda skulle gälla vid taxering,

också skulle tillämpas av de lokala skattemyndigheterna, då dessa hade att

pröva frågan om befrielse från eller nedsättning av källskatteavdrag. I

samma utsträckning som taxeringsmyndigheterna borde de lokala skatte­

myndigheterna vara bundna av de av den centrala myndigheten fastställda

existensminimibeloppen.

Fn utvidgning på sätt de sakkunniga föreslagit av möjligheterna att vid

taxering erhålla extra avdrag för nedsatt skatteförmåga komme att med­

föra att det kommunala skatteunderlaget i viss mån minskades. De sak­

kunniga framhålla emellertid, att detta förhållande icke komme att inne­

bära någon skillnad vid jämförelse med tiden före det nya uppbörds-

systemet, då kommunerna hade att själva vidkännas skatteförlusterna vid

bristande betalningsförmåga hos de skattskyldiga.

De av den centrala myndigheten fastställda normalbeloppen skola enligt

de sakkunnigas förslag tjäna till ledning även då fråga om befrielse från

avdrag för kvarstående skatt eller nedsättning av sådant avdrag prövas.

Detsamma skulle gälla vid införsel för skatt. Generell avvikelse från nor­

malbeloppen finge ej förekomma. Endast om efter prövning i det enskilda

faHet anledning till avvikelse förelåge, borde lokal skattemyndighet eller

utmätningsman äga frångå normalbeloppet.

Jag återkommer senare till de olika punkterna i de sakkunnigas förslag.

Dessförinnan torde jag få lämna en redogörelse för vad remissinstanserna

anfört angående förslagets allmänna innebörd samt angiva efter vilka

riktlinjer jag anser föreliggande spörsmål böra lösas.

Remissyttrandena. I det övervägande antalet av de yttranden, vari huvud­

principen i de sakkunnigas förslag berörts -—- d. v. s. att extra avdrag

vid taxering skall kunna medgivas på grund av att den skatt­

skyldiges inkomst understiger hans existensminimum

—- har framhållits att föreliggande problem i stället bort lösas genom en

höjning av de kommunala ortsavdragen. I flertalet yttranden har dock

de sakkunnigas förslag det oaktat tillstyrkts eller godtagits,

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

även om åtskilliga av remissmyndigheterna uttalat betänkligheter dels

med hänsyn till befarad nedgång av skatteunderlaget, särskilt för kommu­

nerna. och dels på grund av den ökade arbetsbörda, som ett genomförande

av förslaget antages komma att medföra för lokala skattemyndigheter och

taxeringsnämnder. I åtskilliga yttranden har vidare gjorts gällande, att

såväl själva huvudregeln som olika detaljer i de sakkunnigas förslag vore

stridande mot principen om likformighet och rättvisa i beskattningen.

Statskontoret

har förklarat sig icke i och för sig ha något att erinra mot

de sakkunnigas förslag. Statskontoret kunde emellertid icke dela de sak­

kunnigas uppfattning, att åtgärder icke borde vidtagas i syfte att få till

stånd en ändring i uppbördsförordningen beträffande kommunernas an­

svar för restantierna. Ämbetsverket måste nämligen finna det principiellt

oriktigt, att de lokala uppbördsmyndigheterna skulle äga besluta om skatte-

eftergift, som icke på något sätt påverkade kommunernas ekonomi utan i

sin helhet drabbade statsverket.

Pensionsstyrelsen

har lämnat förslaget utan erinran.

Kammarrätten

framhåller, att det hade varit värdefullt, om uppbörds-

sakkunniga kunnat förebringa utredning dels om hur stor del, procen­

tuellt sett, av den kvarstående skatten enligt 1949 års taxering, som belöpt

å inkomsttagare i de lägre inkomstskikten (existensminimifallen), dels ock

om det ungefärliga antalet av sådana inkomsttagare, av vilka skatt faktiskt

icke kunnat uttagas på grund av den lokala skattemyndighetens beslut om

befrielse från löneavdrag. I avsaknad av sådan undersökning vore det

svårt att kunna bilda sig någon bestämd uppfattning, huruvida de före­

slagna bestämmelserna kunde få någon större praktisk betydelse. För­

slagets genomförande syntes föranleda ett ökat arbete för såväl de lokala

skattemyndigheterna som taxeringsnämnderna. Tillämpningen av de nya

bestämmelserna om extra avdrag vid taxering kunde sålunda befaras komma

att bereda taxeringsnämnderna vissa svårigheter och detta just beträffan­

de de deklarationer, som hittills torde varit lättast att komma till rätta

med och som alltså åsamkat nämnderna det, relativt sett, minsta arbetet.

Å andra sidan vunnes bl. a. den fördelen, att de skatteindrivande organens

arbetsbörda komme att minskas. Kammarrätten anför vidare:

Medan de nuvarande bestämmelserna i nämnda avseende innebära, att

skatteförmågan skall vara väsentligen nedsatt under den som är normalt

förenad med en viss inkomstnivå — vilket betyder, att skattelättnad i

princip icke är bunden till särskilda inkomstskikt utan kan medgivas

ganska långt upp i dessa — skall enligt förslaget skattelättnad kunna med­

givas, så snart den skattskyldiges inkomst, efter avdrag av därå utgående

skatt, understiger för honom beräknat existensminimum. Skattelättnaden

har sålunda icke knutits till förhandenvaron av vissa omständigheter så­

som långvarig sjukdom eller dylikt utan till den skattskyldiges inkomst­

läge. Den omständigheten, att skattskyldigs inkomst icke täckes av exi­

stensminimum anses med andra ord indicera en sådan nedsatt skatte-

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

79

förmåga, att skattelättnad eller i förekommande fall frihet från skatt bör

ifrågakomma. Genom den ifrågasatta utvidgningen av extra avdraget avses

tydligen att beträffande existensminimifallen åstadkomma samma beskatt-

ningseffekt, som skulle ernås, därest ortsavdragen vid taxering vore så

avpassade, att de motsvarade ett verkligt existensminimum, vilket av flera

skäl åtminstone hittills icke ansetts vara genomförbart. Den föreslagna

uppmjukningen av bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga

innebär i realiteten, att man inför ett allmänt avdrag, som i varje särskilt

fall men intill en viss maximigräns — föreslagen till 3.000 kronor — kan

så avpassas, att detsamma jämte ortsavdraget motsvarar ett för envar

skattskyldig beräknat existensminimum. Ur principiell synpunkt kan en

sådan lösning knappast försvaras, då densamma innebär, att man beträf­

fande vissa skattskyldiga laborerar med ett allmänt avdrag, vilket i själva

verket avses skola fylla ut ett redan från början otillräckligt ortsavdrag.

Kammarrätten känner sig på grund härav tveksam om lämpligheten av att

ett sådant avdrag som det föreslagna införlivas med beskattningsreglerna.

Förslagets genomförande kommer emellertid att medföra, att den skatte­

lättnad eller i förekommande fall frihet från skatt, som kan medges, kom­

mer allenast sådana skattskyldiga till godo, som leva vid gränsen av exi­

stensminimum och på grund därav äga ringa förmåga att bära även en

blygsam skatt. På grund härav anser sig kammarrätten, trots principiella

betänkligheter, icke böra avstyrka förslaget.

Socialstyrelsen

finner det framlagda förslaget åsyfta en reform av rådan­

de system. Förslaget måste därför hälsas med tillfredsställelse. Den av

de sakkunniga anvisade vägen till det uppställda problemets lösning tedde

sig i stort sett riktig. Vissa reservationer och erinringar syntes likväl vara

befogade. Styrelsen yttrar härom:

Vid taxeringen skulle i vissa fall avvikelser från normalbeloppen kunna

påkallas, och i promemorian specificeras ett antal olika slag av sådana

fall. Det kan förväntas att de arbetsuppgifter, som på detta sätt skulle till­

komma taxeringsmyndigheterna, komma att bli mycket omfattande. Vis­

serligen förefaller det som om de sakkunniga tänkt sig att individuell pröv­

ning och beslut om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga skulle ske

huvudsakligen i de fall, då skattemyndighet underrättat taxeringsnämnd

om att jämkning av den preliminära skatten på grund av existensminimum

ägt rum. Att märka är emellertid att detta begränsande villkor icke intagits

i den föreslagna författningstexten och enligt styrelsens mening icke heller

bör upptagas däri.

Det förhåller sig nämligen som bekant så att folk i regel blott i verklig

nöd, då medel icke finns för skattebetalningen, vänder sig till den lokala

skattemyndigheten. Många mindre bemedlade betala skatterna under stora

svårigheter, och styrelsen anser det riktigt att möjlighet i dylika fall finns

att — oberoende av om jämkning ägt rum — meddela taxeringsnämnden

dessa svårigheter för prövning om extra avdrag. De sakkunniga torde

också ha haft en känsla för att en sådan möjlighet bör stå öppen för envar

i små ekonomiska omständigheter, eftersom någon begränsning av taxe­

ringsmyndighetens prövningsskyldighet som sagt icke intagits i lagtexten.

Under dessa förhållanden har man enligt styrelsens mening att förvänta

att individuell prövning i verkligheten skulle komma i fråga i ett inyckcl

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

stort antal fall. Mängder av ansökningar om extra avdrag för existens­

minimum med hänsyn till särskilda omständigheter måste antagas komma

att tillställas taxeringsmyndigheterna och vålla dessa besvär. Det är fara

värt, att dessa myndigheter för att kunna bemästra de pålagda arbets­

uppgifterna slutligen komme att se sig nödgade att mera allmänt räkna

med normalbeloppen för existensminimum och därmed avstå från den

åsyftade individuella prövningen. En dylik mera schablonmässig bestäm­

ning av existensminima vid taxeringen skulle sannolikt också i de flesta

kommuner komma att leda till ett större bortfall av skatteintäkter för det

allmänna än som eljest behövt komma ifråga. En utveckling i den här an­

givna riktningen skulle sålunda kunna få en ogynnsam effekt även ur

fiskalisk synpunkt.

Även enligt socialstyrelsens mening bör den i promemorian anvisade me­

toden försökas, men man bör vara beredd på svårigheter av ovan antytt

slag. Det är med hänsyn härtill desto mera angeläget, att till buds stående

social sakkunskap anlitas i detta sammanhang i erforderlig mån. Synner­

ligen viktigt är, att taxeringsmyndigheterna samråda med socialvårdsmyn-

digheterna på respektive orter. Man bör beakta den understödsstandard,

som där tillämpas, ty endast från en sådan utgångspunkt torde överhuvud

en rättvis och rimlig avvägning av existensminimum kunna äga rum i sam­

band med taxeringen.

överståthållarämbetet

förklarar sig kunna helt instämma i de sakkun­

nigas kritiska uttalanden, att utformningen av gällande skattelagstiftning,

såvitt anginge existensminimum, icke vore tillfredsställande samt att det

förelåg ett trängande behov av åtgärder för att undanröja de olägenheter,

som voro förbundna med den bristande överensstämmelsen mellan orts-

avdragen vid taxeringen och existensminimum vid preliminärbeskattningen.

De sakkunnigas förslag att samordna reglerna om extra avdrag vid taxe­

ringen med reglerna om existensminimum vid preliminärbeskattningen

syntes utgöra den enda framkomliga vägen för en lösning av hithörande

frågor. Visserligen komme förslaget att för taxeringsnämnderna medföra

nya i viss mån komplicerade arbetsuppgifter, men å andra sidan syntes

arbetet för indrivningsmyndigheterna komma att i motsvarande mån min­

skas. Ämbetet hade därför i princip intet att erinra mot förslaget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län

framhåller, att förslaget kunde tänkas

medföra, att ett icke obetydligt antal inkomsttagare i lägre inkomstskikt,

vilka för närvarande i vederbörlig ordning erlade skatt, komme att bli

befriade från skattskyldighet. Ett sådant förhållande vore otillfredsställan­

de, då i princip varje medborgare borde erlägga skatt efter förmåga. Det

framstode därför såsom angeläget, att de berörda anvisningar, som kunde

komma att utfärdas, utformades på sådant sätt, att en dylik utveckling und-

vekes. Förslagets antagande komme av allt att döma att resultera i att

skattesystemet bleve än mera komplicerat och betungande för de lokala

skattemyndigheterna och taxeringsnämnderna. Förslaget ingåve även, som

ovan framhållits, vissa betänkligheter ur allmän synpunkt. Då detsamma

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

81

emellertid vore ägnat att undanröja för närvarande rådande högst betydan­

de olägenheter för de skattskyldiga, ansåge länsstyrelsen övervägande skäl

tala för dess antagande.

Länsstyrelsen i Värmlands lön

anför:

Ett samordnande av existensminimum med skatteförfattningarna borde

rätteligen ske genom en härför erforderlig höjning av ortsavdragen. En

sådan lösning låter sig emellertid på grund av stats- och kommunfinan­

siella skäl icke genomföra. Det av de sakkunniga nu framlagda förslaget

torde närmast vara att anse som ett sätt att indirekt lösa berörda fråga

för sådana fall, där de fastställda ortsavdragen leda till obillighet, i vad

avser den skattskyldiges förmåga att gälda honom påförda utskylder. Även

om förslaget alltså egentligen får anses innebära en förhöjning av orts-

avdraget för vissa inkomsttagare, vill länsstyrelsen icke motsätta sig dess

genomförande, enär det i olika avseenden har påtagliga fördelar.

Svenska stadsförbundets styrelse

anför:

I princip anser sig styrelsen, trots det skattebortfall som kommunerna

därigenom få vidkännas, kunna lämna de sakkunnigas förslag utan erinran,

ehuru styrelsen i detta sammanhang icke kan underlåta att påminna om att

departementschefen vid uppbördsreformens genomförande just med hän­

visning till statens ansvar för de kommunala restantierna ansåg, att de

större magistratsstäderna skulle få vidkännas de ökade kostnader som

det nya systemet medförde. Den närmare utformningen av förslaget synes

också i stort sett kunna godtagas. På en punkt finner styrelsen dock anled­

ning att göra ett påpekande. Den lokala skattemyndighetens beslut om av­

drag för existensminimum torde som regel förutsätta att ansökan därom

göres av den skattskyldige. Möjligheten till ansökan om befrielse från eller

nedsättning av löneavdrag är emellertid ofta okänd för den skattskyldige

som sålunda, ehuru kanske med viss svårighet, betalar den honom påförda

skatten. Vidare kan det finnas löntagare som icke vilja begagna nämnda

möjlighet. Risk finnes också för att löntagare med svårkontrollerbara bi­

inkomster av rädsla för en närmare undersökning underlåta att begära

löneavdrag. Det synes kunna medföra egendomliga konsekvenser om resti­

tution av den sålunda erlagda preliminärskatten skulle ifrågasättas, därest

beskattningsnämnd vid taxering finner anledning att tillämpa reglerna om

avdrag för existensminimum. Enligt styrelsens mening bör sådan resti­

tution icke förekomma.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund

yttrar:

En förutsättning för att de av uppbördssakkunniga föreslagna bestäm­

melserna skola fungera tillfredsställande är att de lokala skattemyndig­

heterna innan jämkning av preliminärskatt beslutas, verkligen företa den

ingående individuella prövning av de skattskyldigas ekonomiska förhållan­

den som förutsatts av de sakkunniga. Enligt styrelsens mening torde före­

ligga viss risk, att de lokala skattemyndigheterna i det långa loppet komma

att behandla jämkningsärendena efter mer eller mindre schablonmässiga

grunder, och detta i sin tur kan leda till att de centralt fastställda existens-

minimibeloppen för normalfallen i realiteten komma att verka såsom för­

höjda ortsavdrag. Kommunernas skatteunderlagsförluster skulle vid sådant

t!

Ilih<m</ till riksdagens protokoll 1931. 1 sand. Nr 203.

82

Kungl. Maj.ls proposition nr 203.

förhållande kunna bli avsevärt större än vad som kan vara motiverat med

hänsyn till skattebetalarnas faktiska skattekraft. Då uppbördssakkunnigas

förslag enligt styrelsens mening ändock är att föredraga framför nuvarande

system, vill styrelsen emellertid trots vissa betänkligheter tillstyrka att

förslaget lägges till grund för lagstiftning.

Sveriges häradsskrivarförening

framhåller, att då de sakkunnigas för­

slag torde innebära den för närvarande enda framkomliga vägen för att

råda bot på de konstaterade olägenheterna vid tillämpningen av reglerna för

existensminimum på skatteväsendets område, föreningen i stort sett intet

hade att erinra mot detsamma. Förslagets genomförande komme emeller­

tid att för häradsskrivarnas del medföra en sådan utökning av deras arbets­

uppgifter — såväl kvalitativt som kvantitativt — att den förstärkning av

den kvalificerade personalen, varom framställning gjorts i olika samman­

hang, framstode såsom ofrånkomlig. Från föreningens sida måste därför

förutsättas, att en sådan förstärkning komme till stånd.

Föreningen Sveriges landsfiskaler

anför:

Den föreslagna skattebefrielsen för vissa skattskyldiga vid ett existens­

minimum, som ligger avsevärt högre än ortsavdragen, rubbar enligt för­

eningens mening på ett betänkligt sätt principen att taxeringen bör vara

likformig och rättvis. Eftersom ortsavdragen fortfarande skola anses såsom

existensminimum ifråga om de högre inkomsttagarna och någon höjning

av dessa avdrag icke avses skola ske, måste ju förslaget i praktiken anses

innebära tillämpning av två olika ortsavdrag, ett för de högre inkomst­

tagarna och ett för de lägre.

Eftersom skattebefrielsen vidare förutsätter ansökan av den skattskyl­

dige måste man vidare beakta det för alla utmätningsmän kända faktum,

att det alltid finnas vissa skattskyldiga, som på grund av bristande förmåga

eller vilja att sköta sin ekonomi ständigt äro missnöjda över att nödgas

erlägga sina skatter och utnyttja alla möjligheter att komma ifrån skatte­

betalningen, under det att andra mera ansvarskännande och ekonomiskt

lagda skattskyldiga med motsvarande inkomster kunna och också lojalt

betala skatterna. Med hänsyn härtill finns anledning räkna med att den

förstnämnda kategorien kommer att kunna skaffa sig extra förmåner på

de lojalas bekostnad, varigenom rättviseprincipen ytterligare rubbas.

Tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna torde vidare komma

att ytterligare försvåra det redan nu mycket invecklade uppbörds- och

taxeringsförfarandet. För såväl de lokala skattemyndigheterna som taxe­

ringsmyndigheterna måste det nämligen antagas komma att möta betydan­

de svårigheter att rättvist bedöma den nedsatta skatteförmågan, i synner­

het som bedömandet huvudsakligen måste grundas på den skattskyldiges

egna uppgifter, vilka i vissa hänseenden svårligen kunna kontrolleras.

Principiella erinringar av mycket allvarlig natur kunna sålunda anföras

mot de sakkunnigas förslag. Syftemålet med detsamma bör enligt för­

eningens mening i stället söka ernås genom en höjning av ortsavdragen för

alla skattskyldiga så att avdragen komma att motsvara ett skäligt existens­

minimum. Med hänsyn till angelägenheten av att de utav de sakkunniga

påvisade bristerna i det nuvarande systemet snarast avhjälpas, anser sig

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

hållanden. Förslaget kunde dock icke tillstyrkas annat än som en mycket

provisorisk lösning av frågan.

Förutom av de i det föregående angivna remissinstanserna t ill s ty r-

k e s förslaget vidare av

länsstyrelserna i Uppsala, Hallands

och

Gävle­

borgs län, t. f. uppbördsdirektören

och

exekutionsdirektören i Stockholm,

nio kronokamrerare, fyrtio häradsskrivare, sju stadsfogdar, fyrtiofyra

landsfiskaler

samt

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Vissa remissinstanser uttala betänkligheter mot de sakkunnigas

förslag.

Riksräkenskapsverket

anför sålunda:

Redan penningvärdeförsämringen under tiden efter 1947 och 1950 års

beslut om ortsavdragens höjd skulle göra en justering uppåt av avdragen

befogad. I jämnhöjd med existensminima skulle de dock icke därigenom

komma. En höjning av ortsavdragen upp till existensminimas nivå anses

måhända för närvarande ligga utanför ramen för den praktiska diskus­

sionen. Den väg som de sakkunniga ha anvisat, att vidga rätten till extra

avdrag enligt skatteförfattningarna, lär emellertid vara framkomlig också

den, även om den erbjuder vissa icke alldeles lättövervunna svårigheter.

I samband med att riksräkenskapsverket berör vissa frågor om faststäl­

lande av existensminimibeloppen i de enskilda fallen -— dessa frågor tor­

de jag senare få upptaga till behandling — uttalar ämbetsverket, att de

anvisningar, som kunde komma att utfärdas, borde utformas med den

riktpunkten, att avvikelserna från normalbeloppen för existensminima

skulle begränsas till undantagsfall. Att inslaget av individuell prövning i

förfarandet inskränktes, vore tydligtvis eftersträvansvärt från de engage­

rade myndigheternas synpunkt. Av större vikt än dessa tekniska argument

vore emellertid, att principerna om jämlikhet och rättvisa i beskattningen

finge anses ge utslag i samma riktning.

Riksräkenskapsverket anför vidare bl. a.:

Ett annat spörsmål, som gör sig påmint i detta sammanhang, är i vilken

utsträckning det ex officio skall prövas, och då särskilt vid taxeringen, om

rätt till extra avdrag föreligger. Det är väl till en början klart, att det, vare

sig den skattskyldige ansöker därom eller icke, normalt skall medges extra

avdrag vid taxeringen så snart den lokala skattemyndigheten korrekt har

anteciperat sådant avdrag vid preliminärskatteberäkningen. Men avdrag

bör uppenbarligen medges också när den skattskyldige ansöker därom i

deklarationen utan att dessförinnan ha åtnjutit motsvarande jämkning. I

detta fall är avdraget visserligen merendels icke nödvändigt för att kvar-

skatt skall förebyggas. Men denna uppbördstekniska synpunkt bör knap­

past få dominera bedömningen. Det fallet återstår, att en skattskyldig,

fortfarande med inkomst under normalt existensminimum, varken ansö­

ker om extra avdrag i deklarationen eller har fått jämkning av preliminär­

skatten under inkomståret. Skälen för taxeringsnämnden att ex officio ta

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

85

upp till prövning frågan om extra avdrag tala väl här med något mindre

styrka. Enligt riksräkenskapsverkets mening böra emellertid de grundläg­

gande principerna om likformighet och rättvisa i beskattningen fälla ut­

slaget också i detta fall.

I anslutning till det senast förda resonemanget må det framhållas, att de

sakkunnigas terminologi i fråga om det föreslagna avdraget i någon mån

bidrar till att fördunkla förslagets innebörd. Det avdrag, som här ifråga-

sättes, är nämligen av väsentligt annan typ än det extra avdrag, som nu

medges vid långvarig sjukdom etc. I det senare fallet är skatteförmågan i

egentlig mening »nedsatt»: den skattskyldige har haft utgifter på grund av

sjukdom o. s. v., vilka medföra, att hans skatteförmåga är lägre än vad

som är normalt för en viss inkomstnivå. I det förra fallet, det som nu är

aktuellt, är det däremot icke fråga om att

vissa

skattskyldiga med hansyn

till

extraordinära

utgifter ha en

mindre

skatteförmåga än andra skattskyl­

diga i samma inkomstläge utan i stället om att i princip

alla

skattskyldiga

i ett visst inkomstläge med hänsyn till sina

ordinära

utgifter anses ha

liten

eller ingen

skatteförmåga. I det aktuella fallet är det följaktligen miss­

visande att tala om »nedsatt» skatteförmåga. Om de två typerna av avdrag

även redaktionellt hölles isär, skulle det bl. a. bli klarare, att förutsättning­

arna för ex-officio-prövning icke äro desamma i de båda fallen.-------------

Promemorian innehåller endast föga om normalbeloppens lämpliga nivå.

De sakkunniga uttala visserligen i ett sammanhang — som tidigare nämnts

.... att beloppen böra bestämmas restriktivt, och i ett annat, att en höjning

av maximigränsen för extra avdrag icke får tas till intäkt för att vid oför­

ändrade levnadskostnader höja nu tillämpade existensminimibelopp. Detta

sista uttalande synes emellertid näppeligen kunna tolkas så, att normalbe­

loppen borde bygga på de överhuvud lägsta av de belopp, som f. n. tillämpas.

En dylik tolkning skulle innebära, att exempelvis existensminimibeloppen

för Stockholms stad skulle kunna pressas ner till obetydligt mer än hälften

av de nuvarande. Det förutsättes här som självklart, att relationerna mellan

normalbeloppen för olika ortsgrupper i det väsentliga måste vara desamma

som mellan motsvarande ortsavdrag. Under sådana förhållanden har man

måhända snarare anledning att räkna med att normalbeloppen komma att

gruppera sig någonstans kring genomsnittet av de nuvarande beloppen. Vad

som här senast anförts visar i vilket fall som helst, att det vid fastställandet

av normalbeloppen kommer att bli ett avsevärt spelrum för det bestämman­

de organets fria bedömande.

På vilken nivå normalbeloppen böra placeras är givetvis till en del en

fråga om vilka finansiella konsekvenser av reformen som det allmänna är

berett att ta. Det måste betecknas som en brist i promemorian, att den helt

saknar kalkyler, som kunde ge en föreställning om dessa konsekvenser vid

olika normalbeloppsnivåer. Möjligen ha de sakkunniga ansett, att inkomst­

minskningen för det allmänna kommer att bli så obetydlig, att kalkyler av

den anledningen skulle vara överflödiga. Enligt riksräkenskapsverkets me­

ning skulle ett dylikt antagande icke vara alldeles hållbart. Som ovan fram­

hållits är det sannolikt, att en standardisering av existensminima måste

komma att innebära, att dessas nivå höjs icke oväsentligt för stora delar av

landet. Därtill kommer, att den normalisering av rätten till ett skattefritt

existensminimum, som tar sig uttryck i att denna rätt skall beaktas också

vid taxeringen, måste antas komma att väsentligt öka antalet aktuella exi-

stensminimifall. Riksräkenskapsverket är väl medvetet om att kalkyler på

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

detta område icke skulle kunna göra anspråk på särskilt stor exakthet, i

varje fall om man ville undvika att göra dem alltför omständliga. Icke

desto mindre skulle de i hög grad underlätta bedömningen.------------

Genom den av de sakkunniga föreslagna standardiseringen av existens­

minima, vilken kommer att föranleda en icke oväsentlig höjning av dessas

nivå för stora delar av landet, och på grund av den av de sakkunniga före­

slagna normaliseringen av rätten till ett skattefritt existensminimum, var­

igenom antalet aktuella existensminimifall måste komma att högst väsent­

ligt ökas, skulle, såsom det förut anförda utvisar, stora kategorier av skatt­

skyldiga i verkligheten erhålla en höjning av ortsavdraget upp till existens­

minimas nivå. Genom de jämkningar i de sakkunnigas förslag, som riks-

räkenskapsverket förordat i syfte att tillgodose kraven på likformighet och

rättvisa i beskattningen, kommer denna innebörd av de ifrågasatta ändring­

arna av bestämmelserna rörande extra avdrag att ytterligare understrykas.

Det kunde därför finnas anledning att såsom riksräkenskapsverket inled­

ningsvis ifrågasatt närmare överväga, i vad mån de erforderliga åtgärderna

för lösningen av de problem, som uppkommit genom att ortsavdragen vid

taxeringen äro lägre än de vid löneavdrag och införsel tillämpade existens­

minima, även tekniskt och formellt böra genomföras främst genom höjning

av ortsavdragen. Detta skulle självfallet också innebära, att åtgärderna

genomfördes i samband med den allmänna översynen av skattesystemet och

skatteskalorna och sålunda komme att inpassas i det större sammanhang,

där de höra hemma, samt baseras på en närmare utredning om de ifråga-

kommande åtgärdernas finansiella konsekvenser. Genom en lösning av

ifrågavarande spörsmål i nu angiven ordning skulle det även bli lättare att

komma till rätta med det av riksräkenskapsverket berörda tröskelproblemet.

Fördelarna med det av riksräkenskapsverket nu ifrågasatta tillvägagångs­

sättet äro enligt riksräkenskapsverkets mening så stora, att man synes böra

allvarligt överväga, huruvida man icke ytterligare någon tid får finna sig

i de olägenheter i form av onödig omgång för såväl myndigheter som skatt­

skyldiga, som äro förenade med det nuvarande systemet.

Inom riksräkenskapsverket har

byråchefen Ehnbom

anmält avvikande

mening och anfört:

Riksräkenskapsverket framhåller att det ligger närmast till hands att

höja ortsavdragen, när det gäller att komma till rätta med de problem, som

uppkomma på grund av avvikelserna mellan ortsavdragen och s. k. existens­

minimum. Det teoretiskt riktiga häri kan väl ej bestridas. Men en sådan

lösning innebär i första hand att de kommunala ortsavdragen höjas till

samma nivå som de statliga, i andra hand att ytterligare höjning av ett

sålunda enhetligt ortsavdrag överväges. Då den ur flera synpunkter väsent­

liga avvägningen av de kommunala ortsavdragens storlek helt nyligen

prövats och då de finansiella konsekvenserna i övrigt äro svåröverskådliga,

anser jag inte att resonemanget kan läggas till grund för kritik mot de

sakkunnigas förslag.

Från förut nämnda utgångspunkt och med hänsyn till principen om

jämlikhet och rättvisa i taxeringen har verket emellertid funnit de sak­

kunnigas förslag om extra avdrag på grund av existensminimum alltför

snävt till sin innebörd. Bestämmelserna borde i stället utformas så, att det

extra avdraget bleve ett normalt avdrag utom i »undantagsfall» för alla

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

komma att tillämpas, och ej heller angående avdragens inverkan på skatte­

underlaget till stat och kommun. Svårigheter föreligga givetvis att av till­

gängligt taxeringsmaterial bilda sig en säker uppfattning i dessa avseenden,

då någon uppgift icke föreligger om de belopp, vartill existensminimum kan

komma att fastställas. Inom länsstyrelsen hava emellertid vissa undersök­

ningar verkställts för att de ekonomiska verkningarna av de sakkunnigas

förslag skola kunna bedömas. Undersökningarna omfatta visserligen för

litet material för att här kunna redovisas med siffror. Den slutsatsen torde

man emellertid kunna draga, att antalet jämkningsfall kommer att mång­

dubblas och att bortfallet av antalet skattekronor inom kommunerna kan

förväntas bliva stort.

Länsstyrelsen framhåller vidare, att resultatet av de nu föreslagna be­

stämmelserna komme att bli beroende av de lokala skattemyndigheternas

och taxeringsnämndernas förmåga att kunna riktigt handlägga ifråga-

koinna ärenden. Lokal skattemyndighet träffade oftast sitt avgörande an­

gående jämkning i början av året och kunde då svårligen överblicka den

skattskyldiges årsinkomst eller huruvida den skattskyldiges hustru eller

annan familjemedlem kunde komma att förvärva inkomst under exempel­

vis årets senare månader. Taxeringsnämnderna skulle sedan ha att behandla

de skattskyldigas taxeringar ur synpunkten av att även taxeringarna borde

ansluta sig till existensminimum. Då andra och säkrare bedömningsgrunder

torde stå till taxeringsnämndernas förfogande, vore det sannolikt, att dessa

i många fall komme till annat resultat än den lokala skattemyndigheten.

Härigenom kunde uppkomma lättförklarlig irritation. Vidare komme för­

slagets genomförande att medföra en ökning av taxeringsnämndernas redan

förut stora arbetsbörda.

Länsstyrelsen i Västmanlands län

yttrar bl. a.:

Ett existensminimum av generell natur i enlighet med de sakkunnigas

förslag innebär enligt länsstyrelsens förmenande, att en stor mängd skatt­

skyldiga av formella grunder komma att erhålla lindring i skattebördan,

ehuru ett erläggande av utskylderna till fulla beloppet icke för dem behö­

ver innebära någon anmärkningsvärd sänkning av levnadsstandarden. Det

torde vara otvivelaktigt, att de föreslagna ändringarna i 50 § kommunal­

skattelagen och i 9 § förordningen om statlig inkomstskatt komma att med­

föra en övervältring av skattebördan på de kategorier skattskyldiga, som

icke komma i åtnjutande av den nu ifrågasatta förmånen. Det framlagda

förslaget synes ej heller taga hänsyn till att många skattskyldiga, som åt­

njutit förmånen av existensminimum, ett kommande år kunna erhålla

högre inkomst med ökade möjligheter att betala sin kvarstående skatt.

Även om det nu tillämpade systemet med individuellt fastställda existens­

minima uppenbarligen kan uppvisa brister, torde det dock medföra, att

samtliga skattskyldiga, som verkligen hava förmåga därtill, också få er­

lägga dem påförda utskylder.

Taxeringsintendenten i Gotlands län

uttalar, att de av de sakkunniga

påtalade förhållandena borde föranleda, att ortsavdragen höjdes väsent­

ligt och att skatteskalorna omarbetades, samt anför ytterligare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

89

Om det likväl skulle anses ofrånkomligt, att bibehålla nuvarande höga

skatteläge och låga ortsavdrag, måste möjligheter skapas att medgiva extra

avdrag i ökad utsträckning. Det är emellertid icke utan allvarliga olägen­

heter möjligt, att pålägga taxeringsnämnderna skyldigheten, att ex officio

pröva förutsättningarna för att medgiva extra avdrag i alla de fall, då de

skattskyldigas inkomster understiga fastställt existensminimum eller i de

fall, då inkomsten visserligen överstiger detta minimum men överstigande

belopp är lägre än den skatt, som skulle utgå, om extra avdrag icke med-

gåves. Sistnämnda fall synas f. ö. vara alltför svårbemästrade i tekniskt

hänseende för att kunna hänskjutas till taxeringsnämnderna.------------ Här­

till kommer, att taxeringsnämnderna redan äro så belastade med arbets­

uppgifter icke minst av teknisk natur, att det icke rimligen går att be­

tunga dem ytterligare.-------------Under sådana omständigheter synes enda

utvägen vara, att anknyta möjligheten att erhålla extra avdrag vid fall av

inkomst motsvarande existensminimum eller belopp överstigande denna

summa med lägre belopp än å beskattningsbar inkomst utgående skattebe­

lopp till förut träffade beslut av lokal skattemyndighet. Taxeringsnämnd

bör sålunda icke åläggas skyldighet pröva rätt till extra avdrag i dessa fall

annat än då lokal skattemyndighet träffat beslut i ärendet. Taxeringsnämn­

derna böra sålunda innan arbetet för året tager sin början erhålla listor

med uppgifter på de skattskyldiga i distriktet, som enligt beslut av lokal

skattemyndighet erhållit extra avdrag, och de belopp denna funnit skäl

medgiva. Härigenom kan taxeringsnämndernas arbete begränsas till att

pröva huruvida lokal skattemyndighets beslut är sakligt grundade i enskilda

fallen, varvid nämndernas personkännedom måhända understundom kan

vara av värde. I detta sammanhang torde böra framhållas, att om vederbö­

rande skattskyldig kunnat betala preliminärskatt i form av löneavdrag el­

ler debiterad B-skatt skäl i regel icke torde förefinnas att medgiva extra av­

drag med tv åtföljande restitution av erlagd skatt.

De sakkunnigas förslag av styrkes av

länsstyrelserna i Kronobergs.

Malmöhus. Göteborgs och Bohus

samt

Norrbottens län

ävensom av

sex kro-

nokainrerare, sex häraclsskrivare, sex stadsfogdar

och

eu landsfiskal.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför bl. a.:

Förslaget bygger på det faktum, att ortsavdragen icke äro tillräckliga, ej

heller efter den senast beslutade höjningen av de kommunala ortsavdragen.

Om förslaget genomföres, blir resultatet därav för de flesta lägre inkomst­

tagare detsamma, som om ortsavdragen höjts för dem. Undantagna skulle

endast bli det lilla fåtal av dessa, som disponerade icke alltför obetydliga

tillgångar. Det synes länsstyrelsen egendomligt att, medan en ytterligare

förhöjning av ortsavdragen för närvarande icke anses möjlig, på detta sätt

en för stora grupper inkomsttagare tämligen generell höjning av ortsav­

dragen föreslås.

Länsstyrelsen vill erinra om, att man vid genomförandet av 1945 års

uppbördsreform pekade på den ökning av skatteintäkter, som skulle bli en

följd av att även mindre och tillfälliga inkomster beskattades. Uppbörds-

reformen har otvivelaktigt medfört en betydande skärpning i skattebetal­

ningen för många av dem, som äro att finna bland de lägsta inkomsttagar­

na. Om man avsåg att så skulle bli fallet, bör man nu ej bortse från det

faktum, att ett genomförande av förslaget medför ett skattebortfall, som

90

Kungl. Mnj.ts proposition nr 203.

är betydande jämfört med de vinster, som uppbördsreformen ansågs kom­

ma att medföra.

Förslaget medför en minskning av skatteunderlaget som icke bör baga­

telliseras. För kommunerna måste detta medföra vissa bekymmer. Att

kommunerna, såsom de sakkunniga synas förutsätta, skulle ha anledning

jämföra ett vid förslagets genomförande uppkommet lägre skatteunderlag

med förhållandena före 1945 i stället för nuvarande läge, synes länsstyrel­

sen omotiverat.

Kommunerna skola ej erhålla någon ersättning för det bortfallande skat­

teunderlaget, varför utdebiteringen får antagas bli höjd. Höjningen kom­

mer att drabba även många mindre inkomsttagare, som befinna sig något

över existensminimum.

De lokala skattemyndigheterna och särskilt taxeringsnämnderna få sä­

kerligen en kännbar ökning av arbetsbördan. Vad särskilt beträffar taxe­

ringsnämnderna kan läget bli bekymmersamt, då de fastställda tiderna äro

i minsta laget redan med nuvarande arbetsbörda. En ökning av arbetsbör­

dan leder därför lätt till att arbetets kvalitet sjunker. De lokala skattemyn­

digheterna skulle enligt förslaget icke få anledning behandla framställ­

ningar om existensminimum utom efter ansökan av skattskyldiga. Dessa

myndigheter ha möjlighet till en viss saklig prövning. Taxeringsnämnderna

däremot skulle ex officio fatta beslut om skattebefrielse, oavsett om ve­

derbörande gjort ansökan om existensminimum hos lokal skattemyndig­

het tidigare, så snart årsinkomsten icke överstiger visst belopp. Taxerings­

nämndernas beslut om skattebefrielse kommer därför att omfatta en be­

tydligt större krets av skattskyldiga än de lokala skattemyndigheternas.

Erfarenheten talar för, att taxeringsnämndernas prövning av fallen blir

mycket summarisk. Genom taxeringsnämndernas beslut kan preliminärt

inbetald skatt komma att återbetalas, även om avdrag för sådan skatt skett

under inkomståret vid tillfällen, då vederbörandes inkomster överstego

existensminimum. En annan följd av taxeringsnämndernas beslut måste

vidare bliva, att många befrias från skatt, som själva icke haft annan av­

sikt än att erlägga skatterna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

yttrar:

Utan tvivel skulle det vara värdefullt om källskatten och den slutliga

skatten för existensminimifallen kunde åtminstone i stort sett bringas att

sammanfalla. Man skulle härigenom undgå att kvarskatter mera allmänt

bleve påförda, vilka icke kunde indrivas. Statsverkets ansvar gent emot

kommunerna för skatterestantier skulle då minskas eller bortfalla i de

många fall, då restantiepåföringen ytterst hade sin grund i att taxeringar

påförts, ehuru någon skattekraft icke förelegat. Från dessa synpunkter

torde några invändningar icke kunna riktas mot förslaget. När länssty­

relsen trots detta måste framställa erinringar i ämnet, sker det bl. a. av

den anledningen, att den av de sakkunniga föreslagna ex officioprövningen

hos taxeringsnämnderna skulle i icke oväsentlig grad komma att inkräkta

på det kommunala skatteunderlaget. Enligt senast tillgängliga uppgifter

från Göteborgs stads uppbördsverk uppgick antalet existensminimifall i

Göteborgs stad för helt år till omkring 4.000. Av Göteborgs stads omkring

200.000 skattskyldiga fysiska personer kunna omkring 40.000 beräknas

hava en inkomst understigande 3.000 kronor. Det vill alltså synas som om

ex officioprövningen i taxeringsnämnderna skulle medföra att antalet fall

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

fallet av statsersatta restantier kommer att innebära för kommunernas i

detta län skatteunderlag kan icke utan närmare undersökningar säkert

bedömas men länsstyrelsen håller för sannolikt att skatteunderlagen kom­

ma att sjunka katastrofalt. Länsstyrelsen har för Råneå övre taxerings-

distrikt med ledning av uppbördskorten å slutlig skatt enligt 1950 års taxe­

ring konstaterat att av 1.678 skattskyldiga, vilka påförts till kommunal

inkomstskatt taxerad inkomst, 861 haft en taxerad inkomst understigande

3.500 kronor. På dessa 861 skattskyldiga belöpande kommunal- och lands­

tingsskatt uppgår till 159.579 kronor.

Några säkra slutsatser av de framkomna uppgifterna kan givetvis icke

dragas utan att deklarationsmaterialet för taxeringsdistriktet närmare gran­

skas men siffrorna säga dock en hel del.

För taxeringsnämnderna kommer merarbetet med avdrag för nedsatt

skatteförmåga på grund av existensminimum att bliva betungande.------------

Under förevarande omständigheter anser länsstyrelsen att taxerings­

nämnderna icke kunna bemästra den situation som uppkommer, därest

förslaget om avdrag på grund av existensminimum genomföres.

I följd härav och med hänsyn till bland annat de befarade ekonomiska

konsekvenserna för kommunerna ser sig länsstyrelsen nödsakad avstyrka

genomförandet av de sakkunnigas förslag.

Föreningen Sveriges kronokamrerare

avstyrker försl aget i dess

nuvarande form under framhållande, att detsamma kräver ytterli­

gare utredning. Föreningen anför bl. a.:

De lokala skattemyndigheterna äro givetvis i hög grad intresserade av

att få en praktisk lösning av de frågor, som promemorian sysslar med.

En borteliminering av arbetet med debitering av skatt, som sedermera

icke kan uttagas, måste vara ytterst önskvärd. Den naturliga anordningen

för ernående av ett sådant resultat hade naturligtvis varit, om taxeringens

ortsavdrag kunnat överensstämma med verkliga existensminima. Då så

icke för närvarande kan ske, torde någon annan möjlighet icke stå till

buds än den som föreslagits, nämligen att utöver det vanliga ortsavdraget

medgiva särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga. Förfarandet inrymmer

dock en rad synnerligen svårbemästrade frågor.

Den noggranna prövningen av varje ärende måste för de arbetstyngda

lokala skattemyndigheterna medföra en icke oväsentlig ökning av de kvali­

ficerade arbetsuppgifterna. Besluten måste utarbetas ytterst noggrant för

att preliminärskatten skall överensstämma med påräknelig slutlig skatt.

Merarbetet bör ses i samband med andra framlagda förslag, vilka medföra

merarbete för de lokala skattemyndigheterna, såsom t. ex. om ränta

å

kvarstående och för mycket inbetald skatt, ny dissenterlagstiftning, obliga­

torisk sjukförsäkring, allmän pensionsförsäkring. Enär de sakkunniga

förvänta, att taxeringsnämnderna i regel skola följa jämkningsbeslutet.

finns det all anledning antaga att besvärsmålens antal skall stiga. De skatt­

skyldiga komma säkerligen snart underfund med vilken betydelse jämk-

ningsbesluten hava vid den årliga taxeringen och bliva därför mera intres­

serade av rättelse av dessa beslut än vad fallet måhända är för närvarande.

Äro svårigheterna stora för dessa myndigheter med dess yrkeskunniga och

rutinerade personal, måste det råda en viss tveksamhet huruvida taxerings­

nämnderna skola vara mäktiga att utföra detta precisionsarbete på ett

sådant sätt, att det med de föreslagna bestämmelserna åsyftade resultatet

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

laga A till promemorian -— enkelt kunna fastställa, hur stort avdrag som

behövde medges. Det förefaller riksräkenskapsverket, som om en lösning

enligt detta uppslag knappast skulle omöjliggöras av några praktiska kom­

plikationer. Riksräkenskapsverket förordar därför, att uppslaget ytterli­

gare prövas.

Länsstyrelsen i Hallands län

finner det angeläget med en undersökning,

om icke en sådan anordning kunde praktiskt genomföras, att den skatt­

skyldige vid löneavdrag eller införsel, sedan visst belopp förbehållits ho­

nom såsom existensminimum, alltid finge behålla viss del, förslagsvis hälf­

ten, av den inkomst, som överstege hans existensminimum. För undvikande

av kvarstående skatt borde i så fall motsvarande förmån tillgodoräknas

vid taxeringen. Detta syntes utan större svårighet kunna ske med tillämp­

ning av den såsom bil. A vid promemorian fogade tabellen, sedan skill-

nadsbeloppet mellan årsinkomsten och existensminimum halverats. Vid

bedömande av denna fråga måste hänsyn tagas till värdet av den ökade

arbetsinsats, som en sådan metod i många fall finge antagas medföra.

Häradsskrivaren i Norrvikens fögderi

uttalar, att det icke borde vara

omöjligt att konstruera en tabell, enligt vilken en person, som beviljats

befrielse från skatt på grund av att hans inkomst understege existensmi­

nimum, alltid skulle få behålla åtminstone någon del av inkomstökningen

för den händelse hans inkomst genom övertidsarbete eller av annan orsak

kom me att överstiga gränsen för ifrågavarande minimum. En sådan sär­

skild tabell kunde ju lämpligen bifogas den lokala skattemyndighetens be­

slut.

Frågan har vidare berörts av

länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och

Bohus, Gävleborgs

och

Norrbottens län

samt av

några lokala skattemyn­

digheter

och

utmätningsmän

ävensom av

Svenska arbetsgivareföreningen

och

Tjänstemännens centralorganisation

utan att i dessa yttranden dock

något förslag till läsning framlagts. Arbetsgivareföreningen framhåller den

hämmande effekt på arbetsviljan, som bestämmelsen komme att medföra,

samt beklagar, att de sakkunniga på grund av praktiska svårigheter ansett

sig förhindrade att lösa detta problem. Med hänsyn till såväl de psykolo­

giska verkningarna på individen som det allmänna intresset av största

möjliga arbetsinsats ville föreningen framhålla önskvärdheten och nöd­

vändigheten av att det påtalade missförhållandet bleve tillrättalagt genom

någon form av avtrappning.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag innebär en lösning av före­

varande problem i huvudsaklig överensstämmelse med den linje jag angav

i det vid propositionen nr 241 till förra årets riksdag fogade statsrådsproto­

kollet. Jag kan därför ansluta mig till grundtanken i förslaget.

Gentemot den i åtskilliga remissyttranden framförda invändningen att

problemet i stället bort lösas genom en höjning av ortsavdragen, vill jag

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

95

endast erinra att frågan om ortsavdragens storlek nyligen prövats av stats­

makterna — därvid jämväl frågan om förhållandet mellan existensmini­

mum och ortsavdrag var uppe till diskussion —- och att ekonomiska för­

utsättningar för en omprövning av de kommunala ortsavdragen icke före­

ligga.

En annan principiell invändning, som framkommit vid remissförfarandet,

är att förslaget skulle strida mot principen om likformighet och rättvisa

i beskattningen. Jag kan emellertid icke finna, att det skulle strida mot

nämnda princip att vidga användningsområdet för medgivande av extra

avdrag vid taxeringen i syfte att därigenom bereda beskattningsmyndig-

heterna ökad möjlighet att beakta den i det enskilda fallet nedsatta skatte-

förmågan. Enligt mitt förmenande skulle man tvärtom kunna beteckna nu

gällande regler såsom stående i strid mot rättviseprincipen. Trots att den

skattskyldige av någon anledning saknar skatteförmåga eller allenast har

förmåga att delvis gälda den på inkomsten belöpande skatten, påföres

nämligen skatt, vars uttagande sedan får bliva beroende av om den skatt­

skyldiges ekonomiska läge efter något eller några år förbättras.

Vissa länsstyrelser hava uttalat betänkligheter mot förslaget på grund

av befarad nedgång av det kommunala skatteunderlaget. Myndigheterna

synas därvid hava utgått ifrån att i huvudsak endast skattskyldiga med

inkomst över normalbelopp för existensminimum framdeles skulle komma

att åsättas beskattningsbar inkomst. Ett dylikt resonemang lärer emellertid

icke överensstämma med grundtanken i de sakkunnigas förslag, däri för-

utsättes en individuell prövning av skatteförmågan i varje enskilt fall.

Generell höjning av ortsavdraget vid låg taxerad inkomst torde sålunda icke

vara avsedd. Det kommunala skatteunderlaget kan därför icke nedgå i

någon större utsträckning, i all synnerhet icke om man — såsom de sak­

kunniga ansett rimligt — utgår från förhållandena före det nya uppbörds-

systemet, då kommunerna hade att själva svara för de skattebelopp, som

icke kunde indrivas. Framhållas bör ock, att såväl stadsförbundet som

landskommunernas förbund accepterat förslaget.

I en del remissyttranden har gjorts gällande, att hela frågan borde anstå

i avbidan på ytterligare utredning. Svenska arbetsgivareföreningen har

ifrågasatt, om icke de förslag borde avvaktas som 1949 års skatteulredning

kunde komma att framlägga angående omläggning av den direkta istats-

beskattningen. Jag kan icke biträda denna mening. De olägenheter, som

äro förenade med det nuvarande systemet, synas vara så betydande, att de

i görligaste män böra undanröjas snarast möjligt. Skatteutredningens bli­

vande förslag torde för övrigt icke kunna i väsentligare mån inverka på

frågans ändamålsenliga lösning.

En allvarlig nackdel med de sakkunnigas förslag är emellertid att det

föreslagna förfaringssättet kommer att åsamka taxeringsnämnder och

lokala skattemyndigheter ett icke ringa merarbete. Siirskilt såvitt gäller

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

taxeringsnämnderna är detta bekymmersamt på grund av att därigenom

tiden för den egentliga deklarationskontrollen beskäres. Det finnes dock

anledning att räkna med — under förutsättning av en från början restrik­

tiv tillämpning av bestämmelserna — att förhållandena efter det första

årets begynnelsesvårigheter snabbt skola stabilisera sig, såvitt angår taxe­

ringsnämnderna. Vad åter angår den inverkan, som arbetsökningen kan

få på häradsskrivarnas behov av personal, torde denna fråga få prövas av

uppbördssakkunniga.

Med hänsyn till det nu anförda vill jag förorda, att möjligheterna att

erhålla extra avdrag vid taxering på grund av väsentligt nedsatt skatteför-

måga utvidgas att omfatta jämväl sådana fall, där den skattskyldiges in­

komst är så låg och hans ekonomiska ställning i övrigt så svag, att han

skulle sakna möjlighet att försörja sig och sin familj, därest han tillika

skulle gälda de på inkomsten belöpande skatterna. Jag vill tillägga, att

man vid bedömningen av det enskilda fallet uppenbarligen måste — såsom

de sakkunniga också framhållit — beakta förhållandena under en längre

tidsperiod. Det är den skattskyldiges allmänna ekonomiska ställning under

beskattningsåret som måste vara avgörande.

De sakkunnigas förslag innebär efter ordalagen, att den bristande skatte-

förmågan skulle bedömas med utgångspunkt allenast från den skatt­

skyldiges ekonomiska ställning. Emellertid är det tydligt — och de

sakkunniga torde även så hava avsett -— att rätten till extra avdrag utöver

ortsavdraget icke bör konstitueras enbart av själva inkomstläget utan fram­

förallt av de faktorer, som förorsakat det dåliga inkomstläget. Rådande

förhållanden på arbetsmarknaden äro ingalunda sådana, att lönerna i

normalfallen äro otillräckliga för att täcka såväl levnadskostnaderna som

å inkomsten belöpande skatter. Där en arbetstagare uppvisar särskilt låga

inkomstsiffror, torde orsaken härtill merendels vara att söka i nedsatt

arbetsförmåga, vilken i sin tur kan bottna antingen i fysiska eller psykiska

defekter eller egenheter hos arbetstagaren. I sistnämnda avseende ha de sak­

kunniga nämnt arbetsskygghet och missanpassning i samhället. Jag har

intet att invända mot att extra avdrag beviljas i dylika fall. Samtidigt måste

man emellertid beakta att härmed icke får likställas det förhållandet, att en

arbetstagare med normal arbetsförmåga medvetet begränsar sin arbetspres­

tation så, att inkomsten av arbetet täcker allenast vad han tarvar för sina

levnadskostnader, exklusive skatteutgifterna. Någon anledning att medgiva

en sådan arbetstagare extra avdrag för nedsatt skatteförmåga förefinnes

icke, även om hans inkomst icke överstiger normalbeloppet för existensmi­

nimum. Det är angeläget, att detta beaktas redan vid preliminärbeskatt­

ningen och att fastställande av existensminimum sker endast beträffande

sådana skattskyldiga, i fråga om vilka nedsatt arbetsförmåga eller annan

särskild omständighet verkligen är för handen. Framställning från arbets­

tagare om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

97

alltså avslås, om det finnes anledning misstänka att framställningen endast

föranletts av önskan att få det inkomstläge fixerat, över vilket viss del av

inkomsten måste avstås till skatt.

Med nedsatt arbetsförmåga kan vara att likställa långvarig oförvållad

arbetslöshet. Situationen är emellertid här en annan än vid vanliga existens-

minimifall i så måtto, att frågan om extra avdrag ofta icke får aktualitet

under inkomståret utan först vid taxeringen, då man har en mera samlad

överblick över vederbörandes ekonomiska förhållanden under inkomståret.

Därest det därvid befinncs, att den på hela inkomsten belöpande skatten

täckes av den källskatt, som den skattskyldige faktiskt erlagt under in­

komståret, torde — även om inkomsten under året i och för sig skulle

understiga existensminimum — frågan om extra avdrag böra bedömas

mycket restriktivt.

Såsom de sakkunniga framhålla kan den skattskyldiges förmåga att gälda

på inkomsten belöpande skatter vara begränsad, oaktat den skattskyldige

haft full sysselsättning och normal inkomst; detta gäller bl. a. i de fall då

försörjningsbördan varit särskilt stor. I dylika fall är sålunda behovet av

extra avdrag närmast föranlett, icke av inkomstläget såsom sådant utan

av den stora försörjningsbördan. En annan sak är att man i detta fall vid

bedömandet av existensminimum icke får bortse från de sociala förmåner

av olika slag som åtnjutas av barnrikefamiljer.

Svenska arbetsgivareföreningen har, med beaktande av nu berörda för­

hållanden, yrkat att de skäl, som ansåges böra medföra skattelindring,

måtte angivas i själva lagtexten. Jag finner mig böra biträda denna mening

och förordar därför, alt avdragsbestämmelserna i skatteförfattningarna ut­

formas så, att skattskyldig, vilkens inkomst efter avdrag för därå belöpande

skatt understigit vad han kan anses hava behövt till underhåll för sig och

sin familj, ma medgivas extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, därest den

nedsatta skatteförmågan finnes hava varit beroende av — utöver de orsaker

som för närvarande finnas angivna i skatteförfattningarna (långvarig sjuk­

dom, olyckshändelse, ålderdom etc.) — nedsatt arbetsförmåga, långvarig

oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jäm­

förlig omständighet.

Genom en dylik utformning av författningstexten torde klarare framgå,

att extra avdrag icke är avsett att medgivas schablonmässigt i alla de fall,

da vederbörandes taxerade inkomst understigit existensminimum. För att

extra avdrag skall kunna medgivas, måste i det enskilda fallet den nedsatta

skatteförmågan ävensom orsaken därtill fastställas.

Jag vill i anslutning till det nu sagda framhålla, att författningstexten

bör — på sätt de sakkunniga framhållit — utformas så alt därav framgår

att förutsättningarna för extra avdrag vid taxering skola hänföra sig till

förhållandena under beskattningsåret, icke till förhållandena vid taxerings-

tillfällct.

7 —

I Si hann till riksdagens protokoll 1051. 1 sand. Nr 203.

98

I remissyttrandena äro meningarna delade beträffande frågan om taxe­

ringsnämnderna skola beakta existensminimifallen ex officio eller ej. På

denna punkt vill jag framhålla, att i samma utsträckning som taxerings­

nämnderna eljest hava att pröva varje beskattningsfall utan avseende på

om yrkande i ena eller andra riktningen framställts av den skattskyldige,

bör frågan om extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga vid exi­

stensminimum bedömas oberoende av eventuell framställning härom. Sam­

tidigt vill jag emellertid understryka, att det förhållandet att framställning

om extra avdrag icke göres i deklarationen i regel måste av taxeringsnämn­

den betraktas som ett indicium på att något mera trängande behov av

sådant avdrag icke föreligger. Och självfallet måste det finnas än större

anledning för taxeringsnämnden att utgå ifrån, att något verkligt avdrags-

behov icke föreligger, om den skattskyldige under inkomståret icke begärt

och åtnjutit någon nedsättning av källskatten. Har den skattskyldige under

inkomståret kunnat försörja sig och sin familj på sina med skatten min­

skade inkomster, finnes det all anledning att utgå ifrån att nedsatt skatte­

förmåga icke varit för handen och att därför icke heller behov av extra

avdrag föreligger, även om yrkande därom skulle göras i självdeklarationen.

Ä andra sidan bör framhållas, att frågan om extra avdrag vid existens­

minimum kan komma upp till prövning även om självdeklaration icke

avlämnats. Underlåtenhet att avlämna självdeklaration kan bero på, att

vederbörande på grund av existensminimum icke haft att erlägga någon

källskatt och i följd därav trott sig vara definitivt fri från skatt. I anslut­

ning till vad Svenska exekutionsmännens riksförbund anfört om s. k.

skönstaxering bör understrykas, att om taxering undantagsvis måste verk­

ställas utan ledning av självdeklaration, inkomsten icke får uppskattas

schablonmässigt. Noggrann individuell prövning måste ske även här. In­

komna löneuppgifter böra beaktas och uppgift bör införskaffas om erlagd

källskatt, varjämte här liksom eljest lokalkännedomen inom taxerings­

nämnden bör utnyttjas.

Ett speciellt problem, som kanske närmast har samband med formerna

för de lokala skattemyndigheternas jämkningsbeslut men som likväl synes

böra tagas upp i förevarande principdiskussion, gäller den skattetröskel,

som enligt de sakkunnigas förslag skulle uppkomma vid inkomster något

över existensminimigränsen. De sakkunniga hava föreslagit, att jämknings-

besluten i fråga om preliminär A-skatt skola utformas så att vid löneavdrag

för skatt så stor del av lönen, som motsvarar existensminimum, skall för­

behållas den skattskyldige. Detta innebär att för skatt kan innehållas hela

lönen utöver det förbehållna beloppet, intill den gräns där skatten kan

uttagas till fullo. Vid inkomstökning intill nämnda gräns skulle den skatt­

skyldige sålunda få avstå hela löneökningen till skatt. De sakkunniga

hava själva framhållit, att denna mindre tilltalande följdverkan inbjuder till

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Kungl. Maj:is proposition nr 203.

99

kritik. I åtskilliga remissyttranden hava också allvarliga erinringar fram­

ställts mot förslaget i denna del.

För egen del finner jag det med hänsyn till förhållandena på arbets­

marknaden nödvändigt, att reglerna på denna punkt utformas så att en

arbetstagare i det läge, varom här är fråga, icke föranledes att avhålla sig

från ökad arbetsinsats; detta skulle utan tvivel bliva fallet om han icke

skulle få för egen del behålla någon del av den mot den ökade arbetsin­

satsen svarande löneökningen. En lämplig lösning synes vara, att existens-

minimibeslutet där så finnes påkallat kompletteras med en föreskrift, att

om inkomsten ökar och därvid uppgår till ett belopp, som ligger mellan

existensminimum och den övre gräns, där skatten kan uttagas till fullo,

avdrag för skatt får verkställas med endast viss del, förslagsvis hälften, av

den del av lönen som överstiger existensminimum. Denna metod bör dock

tillämpas med försiktighet. Därest t. ex. inkomsten växlar men genom­

snittligt kan beräknas vara så hög, att skatten vid en jämn inkomst skulle

kunna uttagas till fullo, bör nedsatt löneavdrag på grund av existensmi­

nimum över huvud taget icke komma i fråga och alltså ej heller dylikt

förbehåll.

Ett beslut av innebörd, att arbetstagaren förbehålles viss del av inkoms­

ten utöver existensminimum, innebär att arbetstagaren i fråga om käll-

skatten kommer i åtnjutande av ett extra avdrag, som är högre än vad som

i och för sig är betingat av hänsynen till existensminimum. En motsva­

rande förhöjning av det extra avdraget vid taxering synes däremot prin­

cipiellt icke kunna medgivas. I viss mån olika regler vid löneavdrag för

skatt och vid taxering bliva därför ofrånkomliga med avseende å dessa

fall. Emellertid torde nackdelarna härav åtminstone i en del fall kunna

mildras genom att det extra avdraget vid taxeringen avrundas uppåt, något

som ofta torde finnas påkallat redan av praktiska skäl.

På grund härav och för att jämväl i övrigt möjliggöra en något friare

bedömning av existensminimireglerna vid löneavdrag för skatt än vad som

eljest ifrågakommer vid bestämmande av preliminär skatt eller vid taxe­

ring synes det lämpligt att låta nämnda regler, såvitt gäller löneavdrag

för preliminär eller kvarstående skatt, liksom hittills utgöra ett särskilt

institut i uppbördssystemet. Bestämmelserna härom finnas för närvarande

intagna i 48 § 2 mom. uppbördsförordningen. Författningsrummet torde i

huvudsak kunna bibehållas vid nuvarande lydelse, med tillägg dock att ned­

sättning av löneavdraget för preliminär skatt förutsätter nedsatt arbetsför­

måga cfc. hos den skattskyldige samt att existensminimum skall bedömas

med ledning av de regler, som i sådant hänseende skola tillämpas vid taxe­

ring. I särskild anvisningspunkt till paragrafen kan därutöver angivas, att

arbetstagaren, där sa finnes påkallat, må kunna utöver belopp, motsvarande

existensminimum, förbehållas lämplig del av det belopp, varmed inkomsten

eventuellt må komma att öka efter meddelandet av beslutet om existens­

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

minimum. Jämkningsreglerna i 53 § uppbördsförordningen böra, såvitt

gäller extra avdrag vid existensminimum, icke gälla preliminär A-skatt utan

endast preliminär B-skait.

Det sagda innebär alltså, att beträffande spörsmålet om vad den skatt­

skyldige vid existensminimum skall få behålla av lönen man i fråga om

löneavdrag för skatt skulle medgiva en något friare bedömning av reglerna

än som kunde förekomma vid taxering. Detta gäller även i fråga om preli­

minär B-skatt med löneavdrag. Beträffande preliminär B-skatt utan löne­

avdrag torde däremot anledning icke föreligga att vid jämkning av skatten

på grund av existensminimum frångå de regler, som skola tillämpas vid

taxering. Icke heller bör vid jämkning av preliminär B-skatt med löne­

avdrag nämnda regler frångås. Om sedan efter jämkningen B-skatt kvar­

står att erlägga, får den lokala skattemyndigheten i enlighet med avdrags-

bestämmelserna i 48 § 2 mom. besluta, efter vilka grunder löneavdrag för

skatten skall verkställas.

Ändringarna böra träda i kraft den 1 januari 1952.

E. Särskilda frågor med avseende å taxering.

1. Centralt fastställda normalbelopp för existensminimum.

De sakkunniga. Uppbördssakkunniga framhålla, att utformningen av

bestämmelserna om vidgad rätt till extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

vid taxering måste ske så, att en likformig och rättvis beskattning kunde

ernås. Härför torde krävas, att vissa normalbelopp jämte anvisningar fast­

ställdes för bedömande av frågan, när på grund av den .skattskyldiges eko­

nomiska läge nedsatt skatteförmåga kunde anses vara för handen. De exi­

stensminimibelopp, som för närvarande tillämpades av lokala skattemyn­

digheter och utmätningsmän, varierade till storleken avsevärt även på or­

ter inom samma dyrortsgrupp. En förutsättning för en utvidgning av möj­

ligheterna att erhålla extra avdrag vid taxering syntes emellertid vara, att

existensminimibeloppen för normalfallen — d. v. s. där den skattskyldige

hade att av sin inkomst bestrida normala levnadskostnader utan bidrag

från andra och utan tillgång till förmögenhet —■ till förekommande av

inadvertenser fastställdes av en central, av Kungl. Maj :t utsedd myndig­

het, som ägde möjlighet att — med iakttagande av nödig restriktivitet —

åstadkomma likformighet och rättvisa på detta område. Centrala upp-

bördsnämnden syntes därvid närmast böra komma i fråga. Normalbelop­

pen borde fastställas för olika orter, väsentligen med ledning av °rtsgruP-

peringen, och med olika belopp för de variationer beträffande försörj­

ningsbördan, som kunde ifrågakomma.

Remissyttrandena. Förslaget om att normalbelopp för exi­

stensminimum skola fastställas centralt för hela r i-

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

101

ket, har biträtts i övervägande antalet av de yttranden, vari denna fråga

särskilt berörts, och detta även i yttranden, däri de sakkunnigas förslag

i övrigt avstyrkts. Förslaget har sålunda tillstyrkts eller lämnats utan er­

inran av

kammarrätten, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, överståt-

hållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Kristianstads, Mal­

möhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Jämt­

lands

och

Norrbottens län, t. f. uppbördsdirektören i Stockholm, flertalet

kr o nokamrer are

och

häradsskrivare, några stadsfogdar

och — med några

få undantag —

samtliga hörda landsfiskaler

ävensom av

Sveriges härads-

skrivarförening

och

Svenska arbetsgivareföreningen.

Landsfiskalen i Bergsjö distrikt

förordar, att den centrala myndigheten

skulle utfärda normer för existensminimum, vilka normer därefter finge

omarbetas fögderivis efter överläggning mellan den lokala skattemyndig­

heten och utmätningsmännen.

Landsfiskalen i Arvidsjaurs distrikt

uttalar, att normalbeloppen böra

fastställas av länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län

förklarar sig vara tveksam om möjlighet

föreligger, att konstruera sådana normaltal för existensminimum, som kun­

na ges generell giltighet.

Kronokamreraren i Linköping

förklarar, att det syntes mindre lyck­

ligt att uppdraga åt ett centralt organ att fastställa existensminimibelopp.

Det belopp, som utgjorde existensminimum för en skattskyldig, berodde

på så många faktorer, att inkomstbeloppet såsom sådant vore av mindre

betydelse. Det vore helt andra omständigheter, som vore utslagsgivande.

Landsorganisationen i Sverige

ifrågasätter, om en central myndighet vore

det lämpligaste organet. Den statliga dyrortsgrupperingen komme helt sä­

kert att bli vägledande vid fastställandet av existensminimum för olika

orter. Om så icke skulle bil fallet, måste det centrala organet verkställa

egna djupgående och tidsödande utredningar för att fastställa normal­

reglerna för olika orter. Då nuvarande ortsavdragsbelopp måste anses tem­

porära i avvaktan på resultaten av sittande skatteutredningars arbete,

måste det anses vara mera tillfredsställande, om den lokala skattemyndig­

heten liksom hittills finge avgöra beloppens storlek. Eventuellt kunde det

uppdragas åt länsstyrelserna att utöva viss tillsyn av skattemyndigheternas

åtgärder. En annan lösning vore att låta kommunerna svara för den del av

restantierna, som komme att ligga ovanför av statsmakterna fastställda

skäliga normalbelopp för existensminimum.

Förslaget avstyrkes av

några stadsfogdar

och

landsfiskaler.

Förste

och

andre stadsfogden i Hälsingborg

framhålla därvid, att ett

centralt organ helt saknade lokalkännedom och personlig kontakt med de

skattskyldiga, förutsättningar, som måste finnas för uppnående av ett nå­

got så när riktigt resultat vid bedömande av skatteförmågan hos de skatt­

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

skyldiga. De lokala myndigheterna måste ovillkorligen bliva bundna i sina

beslut av de av det centrala organet meddelade normerna. Den olikformig­

het i bedömningen, som påtalats, vore helt enkelt en nödvändig och ofrån­

komlig följd av de oändligt många variationerna i rådande förhållanden

och en ändring av dessa kunde självfallet icke åvägabringas genom för­

slagets upphöjande till lag. Det vore att befara, att ändringarna, i stället

för att förenkla uppbördsförordningens bestämmelser, komme att kompli­

cera desamma.

Föreningen Sveriges stadsfogdar

avstyrker, att centralt fastställda exi­

stensminimibelopp skulle gälla vid införselarbetet, samt framhåller, att

därest så likväl skulle bli fallet, det enligt föreningens mening vore ange­

läget, att den myndighet, på vilken det skulle ankomma att fastställa nor­

malbeloppen, förstärktes med en representant för stadsfogdekåren vid

handläggningen av dessa frågor.

De sakkunnigas förslag om centrala uppbördsnämnden

såsom centralt organ för fastställande av normalbe­

lopp för existensminimum har tillstyrkts eller lämnats utan er­

inran i flertalet yttranden.

Riksräkenskapsverket

ifrågasätter dock, om Kungl. Maj :t och riksdagen

borde avhända sig en befogenhet av denna natur. Särskilt som följd av att

de fastställda beloppen skulle vara normerande också vid taxeringen kom­

me de att de facto göra tjänst som ortsavdrag för stora kategorier av skatt­

skyldiga. Att fastställa dessa normalbelopp måste därför materiellt när­

mast uppfattas som en akt av skattelagstiftning. Det kunde måhända här

invändas, att normalbeloppen borde kunna utan onödig omgång anpassas

efter variationer i levnadskostnaderna, och att det från den synpunkten

skulle vara olämpligt, att de låstes genom beslut av statsmakterna. Riks­

räkenskapsverket föreställde sig emellertid, att man, om en sådan låsning

ansåges hinderlig, skulle kunna indexreglera normalbeloppen på ungefär

samma sätt som t. ex. folkpensionerna eller, hittills, statstjänstemännens

löner.

Avvikande mening har vidare anförts av

kronokamreraren i Gävle

och

häradsskrivaren i Gävle fögderi

samt

Svenska arbetsgivareföreningen,

vilka

i stället förorda att normalbeloppen skola fastställas av den blivande riks­

skattenämnden. Arbetsgivareföreningen anför härom:

Föreningen ifrågasätter starkt det lämpliga i att åt centrala uppbörds­

nämnden uppdraga att bestämma normerna för existensminimibeloppen i

de olika dyrorterna. Centrala uppbördsnämndens funktion är för närva­

rande att lämna vägledning åt lokala skattemyndigheter och arbetsgivare

vid handhavande av uppbörden samt att meddela bindande förklaringar

avseende uppbördsförordningen. Nämndens verksamhet berör sålunda ute­

slutande tillämpningen av uppbördsförordningen. Det synes ej vara lämp­

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

103

ligt att åt detta organ anförtro uppgiften att fatta avgörande rörande skat­

telagarnas materiella bestämmelser. På uppbördsnämnden bör enligt för­

eningens uppfattning liksom hittills ankomma att se till att de lokala skat­

temyndigheterna iakttaga de anvisningar, som utfärdas av sådana institu­

tioner, som handhava de materiella skattereglerna. Föreningen förordar

därför, att den blivande riksskattenämnden, som kommer att få till upp­

gift att meddela anvisningar vid taxering och således även beträffande till-

lämpningen av samtliga författningsrum i kommunalskattelagen och för­

ordningen om statlig inkomstskatt, tilldelas de uppgifter, som de sakkun­

niga här förordat. Det synes icke finnas någon rimlig anledning att un­

dantaga just de ifrågavarande författningsrummen i nämnda lagar från

riksskattenämndens kompetensområde. Grundtanken med inrättandet av

en riksskattenämnd är ju. att materiella beskattningsfrågor skola få en

likartad behandling över hela riket och att nämnden skall ges en härlör

anpassad särskild kompetens. Centrala uppbördsnämndens sammansätt­

ning baseras huvudsakligen på helt andra hänsyn.

I flera yttranden har frågan om normalbeloppens utform­

ning behandlats.

Socialstyrelsen,

som utgår ifrån att social expertis på olika områden

kommer att anlitas vid fastställande av normalbeloppen, framhåller, att

man vid fastställandet borde räkna med ett något högre existensminimum

än det som brukade förutsättas vid understöd från socialvården. Existens­

minimum borde nämligen rimligtvis vara högre, när det vore fråga om en

förvärvsarbetande person än när det gällde en, som finge understöd Irån

det allmänna, eventuellt kompletterat med tillfälliga arbetsinkomster.

Även utmätningsmännens normer borde beaktas.

Socialstyrelsen anför vidare:

I detta sammanhang må anmärkas, att det icke förefaller möjligt att

låta normalbeloppen för olika orter bestämmas med ledning av dyrorts-

grupperingen. Det bör uppmärksammas, att dyrortsgrupperingen söker be­

döma levnadskostnadernas höjd vid en lika standard bland annat och sär­

skilt i fråga om bostädernas kvalitet. Vid en bedömning av beloppen för

existensminimum måste man däremot räkna med att en anpassning måste

ske till de förhållanden som råda på orten, särskilt vad gäller bostadsför­

hållandena. Enligt dyrortsgrupperingen ligga levnadskostnaderna i den

lägsta dyrortsgruppcn omkring 16 procent under kostnaderna i den högsta

gruppen. Av de i betänkandet angivna siffrorna framgår, att de belopp för

existensminimum vid införsel, som nu tillämpas på olika orter, variera

mycket mera; de lägsta beloppen utgöra i själva verket föga mer än hälften

av de högsta. Motsvarande är förhållandet i fråga om fattigvårdsnivån. Av

vad som anföris torde framgå, att det kommer att vålla stora bekymmer

att på ett rimligt sätt fastställa normalbeloppen på olika orter. Det är som

förut nämnts ofrånkomligt att vid fastställandet av normalbeloppen taga

hänsyn till fattigvårdsnivån samt tillämpade existensminima vid införsel

och utmätning. Därav följer emellertid alt någon anpassning till dyrorts-

skillnaderna, vilka legat till grund för utformningen av de skattefria av­

dragen, icke kan äga rum.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Landsfiskalen i Tierps distrikt

yttrar:

Bestämmande av normalbelopp för s. k. existensminimum torde böra reg­

leras på ett sätt, som icke avviker från relationen mellan ortsavdragen

inom de olika ortsgrupperna. Även om existensminimum i och för sig tan­

kes vara olika motiverat för särskilda orter tillhörande en och samma orts-

grupp på grund av växlingar i levnadsförhållandena, måste det anses för­

kastligt att sanktionera ett system, som med nödvändighet leder till en

varken jämlik eller rättvis beskattning. De sakkunnigas utredning synes

på ett tydligt sätt ha klargjort, huru betänkliga konsekvenserna kunna

bliva av alltför lokalt betonade normer för bedömande av vad som skall

betraktas som existensminimum. Ortsavdragens storlek bör därför utgöra

grunden för existensminimibeloppens bestämmande.

Kronokamreraren i Linköping

anför:

Utgöres inkomsten för en skattskyldig av jordbruks- eller annan fastig­

het eller av rörelse eller kapital ligger säkerligen beloppet för existensmi­

nimum vid en lägre summa än för inkomst av arbete och gäller nog sam­

ma beträffande inkomst av pension eller livränta, vilka inkomstslag när­

mast kan jämföras med inkomst av kapital.

Dessa omständigheter synas mig böra beaktas i så måtto att därest nor­

malbelopp för existensminimum avses att fastställas, dessa normalbelopp

endast fastställas ifråga om inkomst av arbete.

Länsstyrelsen i Värmlands län

betonar nödvändigheten av att normerna

göras restriktiva. Det fastställda normalbeloppet finge icke bli det inkomst-

streck, vid vilket den skattskyldige utan ekonomisk olägenhet kunde finna

lämpligt upphöra med ytterligare inkomstbringande arbete. Enär utgif­

terna för inom samma ortsgrupp bosatta skattskyldiga kunde vara högst

varierande, särskilt beträffande hyran, vore det vidare för underlättande

av normernas tillämpning önskvärt, att centrala uppbördsnämnden jämväl

angåve däri ingående beräknade större utgiftsposter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

anför:

Skall lokala skattemyndigheterna, taxeringsnämnderna och utmätnings-

männen med ledning av nämnda normalbelopp kunna fastställa i det en­

skilda fallet rätt existensminimum är det nödvändigt att särskilda belopp

angivas för de olika huvudposterna i normalbeloppet för existensminimum.

Då särskilt, förhöjt normalbelopp avses skola bestämmas för skattskyldig

som har oförsörjda barn, är det av vikt att veta med vilken eller vilka

åldrar centrala uppbördsnämnden räknar. Stor skillnad i utgift föreligger

nämligen för försörjningen av ett barn som är till exempel 1 år och ett

barn, som är 15 år.

Sveriges häradsskrivarförening

framhåller ävenledes, att det vid fast­

ställandet av normalbeloppen för existensminimum vore nödvändigt med

specifikation av de i nämnda belopp ingående delposterna för att möjlig­

göra den av de sakkunniga förutsatta individuella prövningen av gjorda

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

105

framställningar. Det syntes vidare erforderligt, att normalbeloppen om­

prövades varje år och att vid deras konstruktion hänsyn toges till social-

vårdtagarnas standard.

Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas förslag, att normal­

belopp för existensminimum skola fastställas ceptralt för hela riket. Detta

synes ofrånkomligt med hänsyn särskilt till att bestämmelserna om extra

avdrag vid existensminimum avses skola tillämpas icke blott av de lokala

skattemyndigheterna utan även av taxeringsnämnderna. Enhetliga normer

äro erforderliga, om taxeringen skall bliva likformig och rättvis över hela

riket.

Jag biträder ävenledes förslaget, att normalbeloppen skola fastställas

av centrala uppbördsnämnden. Bestämmelser härom torde få utfärdas i

administrativ ordning. Visserligen finnas skäl som tala för att upp­

giften borde ankomma på den riksskattenämnd, om vars inrättande förslag

tidigare genom proposition nr 64 förelagts årets riksdag. De arbetsupp­

gifter, som avses skola ankomma på riksskattenämnden, äro emellertid så

omfattande, att förevarande arbetsuppgift åtminstone tillsvidare icke bör

tillföras densamma. Jag torde emellertid få erinra om att i nyssnämnda

proposition berörts frågan om att i sinom tid låta riksskattenämnden helt

övertaga centrala uppbördsnämndens arbetsuppgifter. Nämnda fråga torde

sålunda komma att framdeles upptagas till prövning, därvid särskild an­

ledning finnes att överväga om icke i vart fall den uppgift, varom här är

fråga, bör överföras till riksskattenämnden.

Uppenbart är att centrala uppbördsnämnden vid fullgörande av föreva­

rande arbetsuppgift bör söka samråd med social expertis, närmast social­

styrelsen, ävensom med representanter för de myndigheter, som för när­

varande hava att tillämpa regler om existensminimum, nämligen de lokala

skattemyndigheterna och utmätningsmännen. Anledning torde icke före­

ligga att i detta sammanhang gå närmare in på hur normalbeioppen böra

fastställas eller i vad mån normalbeloppen kunna komma att skilja sig från

de normer, som för närvarande tillämpas på olika håll. Jag understryker

vad de sakkunniga anfört om att normalbeloppen böra fastställas med iakt­

tagande av nödig restriktivitet. Sannolikt torde det befinnas lämpligt, att

som grundval för arbetet uppgifter införskaffas genom länsstyrelserna rö­

rande den praxis, som för närvarande tillämpas på olika orter. Särskilda

normalbelopp böra fastställas för olika delar av respektive län eller, då så

erfordras, för varje kommun och i förekommande fall för särskilda orter

inom en kommun med beaktande av de särskilda förhållanden, som kunna

råda, t. ex. i fråga om hyresnivån. Variationer jämfört med dyrortsgruppe-

ringen torde därvid icke kunna undvikas. Vidare böra olika normalbelopp

fastställas för olika typer av familjebildningar. I sistnämnda avseende torde

det vara naturligt, att särskilda normalbelopp fastställas för dels ensamstå­

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

ende person och dels äkta makar, varjämte tilläggsbelopp angivas för hem­

mavarande barn, eventuellt för barn i olika åldrar. Vid fastställandet av

dessa tilläggsbelopp — d. v. s. vid bedömningen av barnkostnaderna — böra

beaktas de sociala förmåner, som utgå för barnen, t. ex. barnbidrag och fria

skolmåltider. Dessa bidrag böra däremot icke inräknas i den inkomst, som

skall jämföras med existensminimum. Såsom i några yttranden framhål­

lits torde det vidare vara lämpligt att normalbeloppen i viss utsträckning

specificeras med angivande av däri ingående större utgiftsposter, t. ex. för

kost och hyra. Viss ledning torde centrala uppbördsnämnden därvid få av

den praxis, som redan utbildats på förevarande område.

Normalbeloppen för existensminimum böra i första hand gälla i fråga om

skattskyldiga, vilkas inkomst huvudsakligen härflyter av förvärvskällan

tjänst, d. v. s. där inkomsten utgöres av lön eller pension.

Fastställda normalbelopp måste omprövas vid mera betydande ändringar

i pris- och löneläget. Sannolikt torde nämndens beslut i ämnet böra gälla

för högst ett år i sänder.

2. Fastställande av existensminimum i det enskilda fallet.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att eftersom avdrag för ned­

satt skatteförmåga avsåge beskattningsår, finge även dylikt avdrag vid

existensminimum bestämmas med beaktande av den skattskyldiges inkom­

ster och andra för hans ekonomi betydelsefulla förhållanden under hela

beskattningsåret.

De sakkunniga framhålla vidare, att extra avdrag för nedsatt skatte­

förmåga icke utan vidare borde medgivas av den anledningen att den skatt­

skyldiges inkomster under ett år varit så låga att normalbeloppen för exi­

stensminimum skulle ha underskridits, om full skatt uttagits å inkomsten.

Om sålunda den skattskyldige hade förmögenhet — här bortsåges då från

så obetydliga tillgångar att det av sociala skäl måste anses obilligt att för­

bruka desamma för gäldande av skatt — funnes som regel ej anledning

medgiva extra avdrag. Ej heller borde så ske, om den skattskyldige haft

lägre levnadskostnader än normalt, t. ex. om han bott i sitt föräldrahem

och där åtnjutit fritt vivre eller om anhöriga eller andra haft gemensamt

hushåll, vilket som regel nedbringade utgifterna för bostad och kost, eller

om den skattskyldige åtnjutit särskild förmån i form av billig bostad eller

andra liknande förmåner. Om en skattskyldig frivilligt slutat inkomst­

bringande arbete för att i stället ägna sig åt studier, och de sammanlagda

inkomsterna under året i följd därav understigit det belopp, som motsvara­

de existensminimum för ett år, borde detta förhållande i och för sig icke

föranleda till extra avdrag vid taxeringen. I sådant fall finge i stället be­

hovet av extra avdrag bedömas med beaktande av förhållandena under den

tid inkomst åtnjutits. Detsamma gällde t. ex. om en studerande tagit an­