Kungl. Maj:ts •proposition nr 213.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Propositionen grundar sig på 1949 års skatteutrednings betänkande an­

gående den statliga direkta beskattningen (SOU 1951:51) och avser en

omläggning i vissa avseenden av fysiska personers beskattning med verkan

från och med den 1 januari 1953. I vilken utsträckning önskemålet om en

allmän skattesänkning därvid kan förverkligas blir beträffande den statliga

inkomstskatten beroende av vilken uttagningsprocent som bestämmes för

skatten. Frågan härom lämnas emellertid i detta sammanhang öppen; den

kommer att upptagas till prövning i samband med framläggande av pro­

positionen angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret

1952/53.

Med de ändringar i skatteutredningens förslag som förordas i proposi­

tionen kan inkomstbortfallet för staten vid en skattereform av förevarande

innehåll beräknas för helt år till omkring 630 miljoner kronor vid en ut-

lagning med 100 procent av den statliga inkomstskattens grundbelopp och

till omkring 360 miljoner kronor vid en uttagning med 110 procent av

samma grundbelopp.

I propositionen föreslås, att de statliga ortsavdragen för gifta skattskyl­

diga skola bestämmas till följande belopp: i ortsgrupp I 3 360 kronor, i

ortsgrupp It 3 520 kronor, i ortsgrupp III 3 680 kronor, i ortsgrupp IV

3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild),

som haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis under­

hållet barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, föreslås skola

åtnjuta ortsavdrag med följande belopp: i ortsgrupp I 2 520 kronor, i orts­

grupp II 2 640 kronor, i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880

kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Om barnet icke stått under den

skattskyldiges vårdnad skall nu nämnt ortsavdrag åtnjutas endast om den

skattskyldige icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.

För ensamstående skattskyldig föreslås, att den nu förekommande redu­

ceringen av det statliga ortsavdraget vid stigande inkomst skall upphöra

att gälla. Ortsavdraget skall alltså enligt förslaget utgå med fast belopp

även för ensamstående, nämligen i ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp

II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840 kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor

och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Beträffande fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser före­

slås, att den statliga inkomstskattens grundbelopp skall beräknas enligt

två progressiva skiktskalor (s. 65), den ena avsedd för sådana skattskyl­

diga, vilkas ortsavdrag beräknas enligt de för gift skattskyldig gällande

grunderna, och den andra avsedd för övriga hithörande skattskyldiga.

Grundbeloppet skall enligt skalorna beräknas till 12 procent av den be­

skattningsbara inkomsten så länge denna icke överstiger i den förra skalan

8 000 kronor och i den senare skalan 4 000 kronor. Den högsta skattesatsen

är i båda skalorna 65 procent.

4

Kungl. May.ts proposition nr 213.

F ö r s 1 a g

till

lag om ändring i kommimaiskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 52 § 1 mom. och 65 § kommunalskattelagen den

28 september 1928 ävensom anvisningarna till 46 § punkt 3 och 48 § samma

lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

52 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras

en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma in­

komst. Har vid dylik taxering avdrag, som i 46 § 1 och 2 mom. medgives,

helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens skattepliktiga inkomst,

må bristen avräknas å den andra makens inkomst i samma kommun. Un­

derskott å icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom, som upp­

kommit för endera maken, må avräknas från den andra makens inkomst i

samma kommun av förvärvskälla av samma slag. Ortsavdrag beräknas för

en var av makarna till hälften av det belopp, som i 48 § 2 mom. andra

stycket sägs, dock att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej

kunnat utnyttjas å den ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas

å den andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 50 § 2 mom. andra

eller tredje stycket sägs, beräknas för vardera maken för sig under iakt­

tagande av att avdraget för makarna tillsammans icke må överstiga det i

50 § 2 mom. andra stycket angivna högsta beloppet.

Skola makarna taxeras i kommuner, tillhörande olika ortsgrupper, be­

räknas ortsavdrag för dem efter den högre ortsgruppen.

65 §.

Frågan, huruvida —------- före taxeringsåret.

I fråga om skattskyldig, som ingått äktenskap under beskattningsåret,

skola de för gift skattskyldig gällande bestämmelserna äga tillämpning först

vid taxering för det därpå följande beskattningsåret.

Har eljest under beskattningsåret ändring inträtt i förhållande, som har

betydelse för tillämpning av bestämmelserna angående taxering av gift

skattskyldig, skall det förhållande, som rått under större delen av beskatt­

ningsåret, vara bestämmande för taxeringen.

Anvisningar

till 46 §.

3. Om en person varit gift eller om gift kvinna levt tillsammans med sin

man, bedömes med ledning av föreskrifterna i 65 §.

1 Senaste lydelse av 52 § 1 mom. se 1951:761, av 65 § se 1945:897 samt av anvis­

ningarna till 48 § se 1950:252.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om

statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 4 § 2 mom., 8 § 1 inom., 9 §, 10 § 1 mom. och

11 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §•

2 mom. Har gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och som

under större delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året

haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, må hon, om och i den mån sådan

hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med 300 kronor eller, om

hon haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag före­

legat, med 300 kronor jämte 10 procent av nämnda inkomst, sammanlagt

dock högst med 1 000 kronor.

Har gift man, som levt tillsammans med sin hustru och som under större

delen av beskattningsåret varit här i riket bosatt, under året haft inkomst

av jordbruksfastighet eller rörelse och har den skattskyldiges hustru utfört

arbete i förvärvskällan till ett värde av minst 300 kronor, må mannen, om

och i den mån inkomsten i förvärvskällan därtill förslår, åtnjuta avdrag

med 300 kronor.

Avdrag enligt detta moment må icke för makarna tillsammans överstiga

300 kronor eller, om den gifta kvinnan haft hemmavarande barn för vilket

rätt till allmänt barnbidrag förelegat, 1 000 kronor.

8 §•

1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela beskattningsåret, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt

ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn till de ortsgrupper, som an­

givas i 48 § 1 mom. kommunalskattelagen.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans

med andra maken, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, näm­

ligen i ortsgrupp I 3 360 kronor, i ortsgrupp II 3 520 kronor, i ortsgrupp III

3 680 kronor, i ortsgrupp IV 3 840 kronor och i ortsgrupp V 4 000 kronor.

Skattskyldig, som------------ stycke sägs.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med

andra maken, ävensom annan ogift skattskyldig än som avses i nästföregå­

ende stycke, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige

helt eller delvis underhållet barn, som stått under hans vårdnad och för vil­

1 Senaste lydelse av 9 § 2 och 3 mom. se 1951:423, av 9 § 5 mom. se 1951:329 samt

av 10 § 1 mom. se 1951: 180.

7

ket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, åtnjuta statligt ortsavdrag med föl­

jande belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 520 kronor, i ortsgrupp II 2 640 kro­

nor, i ortsgrupp III 2 760 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i orts­

grupp V 3 000 kronor. Har skattskyldig som nyss nämnts haft barn, för

vilket allmänt barnbidrag utgått men vilket icke stått under hans vårdnad,

äger han, därest han helt eller delvis underhållit barnet, likaledes åtnjuta

ortsavdrag efter vad i detta stycke sägs, dock endast om den skattskyldige

icke levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.

Annan skattskyldig än i andra, tredje eller fjärde stycket sägs (ensam­

stående) äger åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i

ortsgrupp I 1 680 kronor, i ortsgrupp II 1 760 kronor, i ortsgrupp III 1 840

kronor, i ortsgrupp IV 1 920 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Eungl. Maj:ts proposition nr 213.

9 §-

1 mom. Skattskyldigs beskattningsbara inkomst skall, med iakttagande

av vad nedan i 11 § stadgas, fastställas enligt de i 2 och 3 mom. angivna

grunder.

2 mom. För skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under

hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara in­

komsten av den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs------------ 3 000 kronor.

Vad härefter —------- beskattningsbar inkomst.

3 mom. För annan skattskyldig än som i 2 mom. avses utgör den taxerade

inkomsten tillika beskattningsbar inkomst.

4 mom. Skatteplikt till statlig inkomstskatt inträder

för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del

av beskattningsåret: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår

till minst 20 kronor;

för annan skattskyldig: då den beräknade beskattningsbara inkomsten

uppgår till minst 100 kronor.

¹⁰ §.

1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon

och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av nedan

angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter ortsavdrag med belopp som beräknats en­

ligt 8 § 1 mom. andra stycket och som varit här i riket bosatt under hela

eller någon del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 8 000 kronor: 12 pro­

cent av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

8 000 men icke

10 000 kr.

960 kr. för

lOOuO

»

»

12 000

»

1280

»

»

12 000

»

»

16 000

»

lriBO

» »

16 000

»

n

20 000

»

2 680

» »

20 000

»

»

30 000

»

3 880

» »»

30 O00

K

»

40 000

»

7 380

)) »

40 0< i0

»)

»

60 000

»

11380

» ))

60 000

»

»

100 000

»

20 380

» »

100 000

»

»

150 000

»

40 380

» »

150 000

»

200 0U0

»

67 880

»

n

200 000 kr.

97 880

» »

8 000 kr. och 16

%

av återstoden;

10 0U0

»

»

20

%

» ))

12 000

»

»

25

%

» » ;

16 000

»

>,

30 %

» » ;

20 000

»

))

35 ®

» » ;

30 000

»

»

40 %

..

..

;

40 00O »

»

45

%

» » ;

60 000

»

»

50 %

»

»

•

100 0<J0

»

»

55

%

» » ;

150 0OO

)»

»

60 %

» »

’

200 000 »

»

65

%

» »

För annan i detta moment avsedd skattskyldig än i föregående stycke sägs

utgör grundbeloppet:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 4 000 kronor: 12 pro­

cent av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

4 000 men icke

6 000 kr

6 000

»

))

8 000 »

8 000

»

»

10 000 »

10 000

»

»

12 000 »

12 000

»

»

16 000 »

16 000

»

»

20 000 »

20 000

»

»

30 000 »

30 000

»

»

40 000 »

40 000

»

»

60 000 »

60 000

»

»

100 000 »

100 OuO

»

»

150 000 »»

150 000

200 000

»

kr.

))

200 000 »

480 kr. för

4 000 kr. och 16

%

av återstoden;

800

»

»

6 000

»

»

20

%

»

» ;

1200

»

»

8 000

)) *)

24

%

)> )) ;

1680

»

»

10 000

» »

27

%

» » ;

2 220

))

))

12 000

» »

30

%

» » ;

3 420

)»

»

16 000

»

)l

34

%

»» >, ;

4 780

»

»

20 000

»

n

38

%

» » ;

8 580

»

O

30 000

» »

42

%

»

»

j

12 780

»

O

40 000

n

»

46

%

»

a

;

21980

»

»

60 000

» »

50

%

» » ;

41980

»

»

100 000

» »

55

%

» » ;

69 480

u

150 000

^j>

n

60

%

» )) ;

99 480

»

»

200 000

» »

65

%

» »

Ändå att statlig inkomstskatt skall uttagas med mer än 100 procent av

grundbeloppet, må likväl icke den å någon del av den beskattningsbara

inkomsten belöpande skatten uppgå till högre belopp än som motsvarar

65 procent av denna inkomstdel.

Med familjestiftelse------------ ekonomiska intressen.

11

§•

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxe­

ras en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma

inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles, helt

eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens inkomst, må bristen av­

räknas å den andra makens inkomst. Ortsavdrag beräknas för en var av

makarna till hälften av det belopp, som i 8 § 1 mom. andra stycket sägs,

dock att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej kunnat ut­

nyttjas å den ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas å den

andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra stycket

sägs, beräknas för vardera maken för sig under iakttagande av att av­

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 213

Förslag

till

förordning om ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om

statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 1 §, 8 §, 10 §, 11 § 1 mom. och 12 § förord­

ningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

¹ §•

Till staten------- - — givna bestämmelser.

Angående taxeringsmyndigheter — —- — i taxeringsförordningen.

Vid taxeringen till förmögenhetsskatt skola bestämmelserna i 3 §, 4 §

tredje stycket, 64 § 2 mom. och 65 § kommunalskattelagen äga motsvarande

tillämpning. I den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna

förordning meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen likartade

bestämmelser äga tillämpning vid taxeringen till förmögenhetsskatt, skola

likaledes anvisningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända

till efterrättelse.

8

§•

Har skattskyldig hemmavarande barn, som icke fyllt 21 år, skall, därest

barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke

uppgår till minst 20 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets

förmögenhet. I den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet inbegripes i

sådant fall jämväl barnets förmögenhet.

10 §.

Fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag eller i 10 § 1 mom. förord­

ningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse skall icke utgöra

statlig förmögenhetsskatt, därest den beskattningsbara förmögenheten icke

överstiger 50 000 kronor.

Ej heller------- — 5 000 kronor.

¹¹ §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo,

utländskt bolag samt i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt

omförmäld familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100 000 kronor:

fem promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som över­

stiger 50 000 kronor, dock lägst en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke

150 000 kr.:

250 kr. för

100 000 kr. ock 8 °/oo av återstoden;

150 000

»

»

200 000 » :

650 »

»

150 000 »

»

10 °/oo »

»

;

200 000

•>

»

400 000 » : 1150 »

»

200 000 »

»

13 °/oo »

->

;

400 000

»

»

1000 000 » : 3 750 »

»

400 000 »

»

16 °/oo »

»

;

1000 000 kr.

; 13 350 » » 1000 000 » » 18 °/oo »

»

sådan juridisk person som avses i 6 § 1 mom. b) nämnda förordning, 5 000

kronor.

Vid bedömandet ------------ statlig förmögenhetsskatt.

I fråga om gift person skall för senare beskattningsår än det, varunder

äktenskapet ingåtts, vid bedömande av deklarationsskyldigheten hänsyn

tagas, förutom till hans egen inkomst och förmögenhet, även till boets och

den andra makens inkomst och förmögenhet, såvida makarna under större

delen av beskattningsåret levt tillsammans. Har skattskyldig barn, skall

hänsyn tagas jämväl till barnets förmögenhet, därest han enligt förord­

ningen om statlig förmögenhetsskatt skall taxeras därför.

Vid tillämpning------- -—- riket bosatta.

Avlider skattskyldig -------------den avlidne.

86

§.

För varje -— ------ -77 § 4 inom.

Hos särskild — --------egen uppbördsförvaltning.

De beslutade------ — skattskyldiges namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt

dels i avseende å statlig inkomstskatt uppskattad inkomst av olika för­

värvskällor, medgivet avdrag för underskott å förvärvskälla, sammanräk­

nad nettoinkomst, medgivna allmänna avdrag som icke avse underskott å

förvärvskälla, taxerad inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag samt be­

skattningsbar inkomst med angivande tillika, där det ej framgår av läng­

dens uppställning, av den punkt i 10 § 2 mom. förordningen om statlig in­

komstskatt, enligt vilken skatten skall beräknas;

dels i — -------- beskattningsbar inkomst;

dels ock ■—------- här ovan.

Sådan anteckning — -------- 1 200 kronor.

I förmögenhetslängden -------- — beskattningsbara förmögenheten.

Närmare föreskrifter------- — Kungl. Maj :t.

Taxeringslängderna underskrivas —-------- och ledamöter.

12

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

14

går frågan om den skattskyldige hav hemmavarande eller av honom helt eller

delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, för­

hållandet vid den tidpunkt, då debetsedel jämlikt 42 § sista stycket över­

sändes till skattskyldig, vara avgörande för till vilken i 4 § 2 mom. avsedd

grupp av skattskyldiga vederbörande skall hänföras. Härvid skall iakttagas,

att i sistnämnda författningsrum med barn icke avses barn, som före den

1 november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter

den 1 november under inkomståret.

15 §.

Vid beräkning------------ femton år.

Vid preliminär taxering, som sker under inkomståret, skall hänsyn tagas

i fråga om skattskyldigs civilstånd till det förhållande, som kan antagas

komma att ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret,

samt, vad angår frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av

honom helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barn­

bidrag föreligger, till förhållandet vid den tidpunkt, då taxeringen verkstäl­

les. Härvid skall iakttagas, att med barn icke avses barn, som före den 1

november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter

den 1 november under inkomståret.

Har skattskyldig------- — dylikt avdrag.

53 §.

1 mom. Jämkning av preliminär skatt skall av den lokala skattemyndig­

heten verkställas under inkomståret

1) därest skattskyldig-------- — efter inkomståret;

2) därest skattskyldig visar eller, såvitt hans ortsavdrag är beroende av

makes inkomst, gör sannolikt att ändring skett i förhållande, vartill hänsyn

skall tagas vid bestämmande av ortsavdrag för honom vid den taxering, som

skall verkställas under året näst efter inkomståret;

3) därest skattskyldig ------------ skatt; eller

4) därest skattskyldig------- - — preliminär A-skatt.

Jämkningen skall--------- — slutliga skatt.

Där icke------------ tjugufem kronor.

Erhåller lokal — -------- må erfordras.

Innan jämkning------------ är obehövligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

Anvisningar

till 53 §.

Har skattskyldig----------- må betingas.

Lokal skattemyndighet —------- skatt uttages.

Den bevisning, som skattskyldig måste prestera för att erhålla jämkning,

är icke lika i de i 1 mom. under 2)—4) omnämnda fallen. Begäres jämk­

ning jämlikt 1 mom. 2) på grund av sådan ändring i makes inkomst, som

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Förslag

till

förordning med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av

beskattningsåret eller som här stadigvarande vistats, så ock oskift dödsbo

efter person, som vid dödsfallet var här bosatt eller här stadigvarande vista­

des, äger under de förutsättningar och i den omfattning nedan sägs åtnjuta

avkortning av påförd statlig inkomstskatt och förmögenhetsskatt eller resti­

tution av redan erlagd sådan skatt eller båda dessa förmåner i förening.

2 §•

1 mom. Avkortning av påförd skatt och restitution av erlagd skatt enligt

denna förordning skola avse det belopp, varmed den skattskyldige på grund

av taxering för visst taxeringsår påförd statlig inkomstskatt och förmögen­

hetsskatt samt allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel

sammanlagt överstiga SO procent av den för honom samma år enligt förord­

ningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten ökad med det belopp,

varmed avdrag för allmänna skatter jämlikt 4 § sistnämnda förordning må

hava vid taxeringen medgivits. Avkortningen och restitutionen må dock till­

hopa icke överstiga sammanlagda beloppet av den statliga inkomstskatten

och förmögenhetsskatten, därvid likväl den statliga förmögenhetsskatten

icke må nedbringas till lägre belopp än som motsvarar den skatt, som skulle

utgått å femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.

Vid fastställande av det belopp, för vilket avkortning eller restitution så­

lunda må åtnjutas, skall i förekommande fall med taxerad inkomst förstås

ett med motsvarande tillämpning av föreskrifterna i 9 § fjärde stycket för­

ordningen om statlig förmögenhetsskatt beräknat belopp.

2 mom. För äkta makar, vilka under hela beskattningsåret eller större

delen därav levt tillsammans, skall, såvitt angår senare beskattningsår än

det under vilket äktenskapet ingåtts, rätten att åtnjuta avkortning eller

restitution bedömas med hänsyn till båda makarnas sammanlagda in­

komst och skatter. Det belopp, som enligt föregående punkt må avkortas

eller restitueras, fördelas å makarna i förhållande till de belopp, varmed

vardera maken skulle ägt atnjuta avkortning eller restitution, därest hänsyn

tagits endast till den makens inkomst och skatter. 3

3 §.

Vid tillämpning av denna förordning skall, där avkortning kan ske, så­

dan i första hand äga rum. Kan avkortning icke ske eller kan sådan ske

17

allenast till viss del, skall det enligt 2 § bei'äknade beloppet, i den mån det

ej kunnat avkortas och det täckes av erlagt skattebelopp, återbetalas till den

skattskyldige. Å sålunda återbetalat belopp utgår icke ränta.

4 §.

Den som enligt denna förordning vill åtnjuta avkortning av påförd skatt

eller restitution av erlagd skatt eller båda dessa förmåner har att därom göra

ansökan hos länsstyrelsen i det län, inom vilket han taxerats till statlig in­

komstskatt för det taxeringsår varom fråga är, eller, därest han taxerats

till sådan skatt i Stockholms stad, till överståthållarämbetet.

Ansökan skall vara nämnda myndighet tillhanda före utgången av kalen­

deråret näst efter taxeringsåret, vid äventyr att avkortning eller restitution

enligt denna förordning icke må beviljas. Därest de i 2 § angivna förutsätt­

ningarna för åtnjutande av avkortning eller restitution föreligga först efter

det kammarrätten eller Kungl. Maj:t meddelat utslag angående sökandens

taxering för ifrågavarande taxeringsår, skall ansökningen vara myndigheten

tillhanda inom ett år efter det kammarrättens utslag vunnit laga kraft eller

Kungl. Maj :ts utslag meddelats.

Ansökan göres å blankett, vartill formulär fastställes av riksskatte­

nämnden.

5 §•

Finnes ansökning böra bifallas, skall länsstyrelsen eller överståthållar­

ämbetet antingen meddela förordnande om avkortning eller tillställa sökan­

den honom tillkommande restituerat belopp över postgiro eller ock vidtaga

båda dessa åtgärder.

G §.

Därest, efter det förordnande om avkortning eller restitution enligt denna

förordning meddelats, skattskyldigs taxering för ifrågavarande taxeringsår

så ändras, att avkortningen eller restitutionen bör beräknas till annat belopp

än som skett eller att avkortning eller restitution icke skall ifrågalcomma,

åligger det myndighet, som har att vidtaga debiteringsåtgärd i anledning av

den ändrade taxeringen, att vidtaga jämväl sådan ändring i debiteringen,

som föranledes av de ändrade grunderna för beräkning av avkortningen eller

restitutionen. Det åligger länsstyrelsen eller överståthållarämbetet att lämna

nyssnämnda myndighet härför erforderliga uppgifter.

7 §.

Beträffande besvär över beslut rörande tillämpning av denna förordning

skall gälla vad i uppbördsförordningen är stadgat angående klagan över de­

bitering av slutlig skatt.

8 §.

Kungl. Maj :t äger utfärda närmare bestämmelser för tillämpning av denna

förordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

2—137 52

Bihang till riksdagens protokoll 1952.

1 sand. Nr 213.

18

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954, då förordningen

den 26 juli 1947 (nr 584) med provisoriska bestämmelser om begräns­

ning av skatt i vissa fall skall upphöra att gälla; dock att sistnämnda för­

ordning alltjämt skall äga tillämpning i fråga om skatt, som påförts på

grund av taxering åren 1949—1953 eller på grund av eftertaxering för

nämnda år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21S.

20

0 §•

Innebär beslut som avses i 5 § att preliminär B-skatt, som förfaller till

betalning efter det beslutet meddelats, skall utgöras med annat belopp än

det som tidigare utfärdad debetsedel utvisar, skall den lokala skattemyn­

digheten ofördröj ligen utfärda och till den skattskyldige översända ny de­

betsedel upptagande den ändrade skatten.

Det åligger länsstyrelsen att utan dröjsmål förordna om avkortning av

den skatt, som enligt beslutet icke skall erläggas.

7 §•

Innebär beslut som avses i 5 § att preliminär B-skatt icke vidare skall

utgå för inkomståret, åligger det länsstyrelsen att utan dröjsmål antingen

förordna om avkortning av den del av skatten, som överstiger vad den skatt­

skyldige enligt nämnda beslut har att erlägga i preliminär skatt, eller,

därest den skattskyldige redan inbetalt preliminär skatt med större belopp

än vad han enligt sagda beslut är skyldig att erlägga, till den skattskyldige

återbetala det överskjutande beloppet.

Å belopp, som återbetalas, utgår icke ränta.

8

§.

Den som icke åtnöjes med lokal skattemyndighets beslut enligt denna

förordning äger i beslutet söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vil­

ka skola hava inkommit till länsstyrelsen inom en månad från den dag, då

klaganden erhöll del av beslutet.

Över länsstyrelsens beslut enligt denna förordning må klagan icke föras.

9 §•

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna för­

ordning, meddelas av Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt

därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Genom denna förordning upphäves förordningen den 22 april 1949 (nr

175) med provisoriska bestämmelser om begränsning i vissa fall av preli­

minär skatt; dock att sistnämnda förordning alltjämt skall äga tillämpning

i fråga om preliminär skatt för år 1952 eller tidigare år.

22

18 §.

Vid beräknande huruvida gåva, som avses i 17 § andra stycket, uppgår

till skattepliktigt belopp skall sammanläggning ske av den ifrågavarande

gåvan och alla av samme givare inom loppet av tio år dessförinnan bort­

givna, förut icke beskattade gåvor av det slag som i nyssnämnda författnings-

rum avses; och skall därvid, om under nämnda tid förekommit gåva eller

gåvor som förut beskattats, gåvan eller gåvorna till ett belopp av 50 000

kronor anses såsom en icke beskattad gåva. Skatten för gåvornas samman­

lagda belopp bestämmes såsom om fråga vore om en gåva och beräknas

med hänsyn till givarens på sätt i 17 § andra stycket sägs beräknade för­

mögenhet eller hans andel i makarnas förmögenhet vid tiden för den senaste

gåvan.

Vid beräknande------------ är fråga.

Vid sammanläggning------------ skall utgå.

20

§.

Har förmånstagare insatts till livförsäkring, som är så avtalad att premie­

betalningen skall vara fullgjord under en tid understigande tio år eller för

vilken under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel

av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas därest premie­

betalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande, och är försäk­

ringens ägare svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning, inträder

under dennes livstid skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för

gåva då på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren,

dock endast om för försäkringen erlagts premier till ett sammanlagt belopp

överstigande 50 000 kronor.

I nu ■—■ -—• — motsvarande tillämpning.

21

§.

Efterlämnar svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var

bosatt här i riket, livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, och har

icke enligt 20 § för försäkringen erlagts kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva,

inträder, om premiebetalningen påbörjats eller genom engångsbetalning full­

gjorts inom tio år före dödsfallet och för försäkringen erlagts premier till

sammanlagt belopp överstigande 50 000 kronor, vid dödsfallet skyldighet att

för försäkringen erlägga skatt såsom för kvarlåtenskap.

Efterlämnar den------------erlagda premierna.

Vid skattens bestämmande skall sammanlagda beloppet av de erlagda

premierna, i den män detsamma överstiger 50 000 kronor, läggas till den i

7 § angivna kvarlåtenslcapen samt skatten beräknas enligt den i 9 § intagna

tariffen å sammanlagda värdet av kvarlåtenslcapen och nämnda premiebe­

lopp; skolande därvid iakttagas, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen

sålunda ökas, icke i något fall må överstiga värdet av vad som tillfallit för­

månstagaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den SI

mars 1952.

Närvaran cl e:

Statsministern

E^{rlander ,} ministern för utrikes ärendena

U^{ndén ,} statsråden

S^köld, Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson,

L^ingman, H^ammarskjöld, H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson, L^indell.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående omläggning

av den statliga direkta beskattningen m. m. samt anför därvid följande.

I. INLEDNING.

Vid 1949 års riksdag väcktes ett antal motioner angående det gällande

skattesystemets verkningar i olika avseenden. Motionerna hänvisades till

bevillningsutskottet, som i sitt utlåtande nr 18 föreslog riksdagen att i skri­

velse till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn av skatterna till staten och

dessas verkningar. Riksdagens båda kamrar beslöto i enlighet med utskottets

hemställan.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndiganden den 22 april och den 10 jnni

1949 tillkallade därefter dåvarande chefen för finansdepartementet, stats­

rådet Wigforss, särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa en översyn

av statsskatterna och deras verkningar. De sakkunniga, som antagit benäm­

ningen 1949 års skatteutredning, ha varit ledamoten av riksdagens andra

kammare G. A. Olsson i Gävle, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens

första kammare F. L. Franzon, ledamöterna av riksdagens andra kammare

E. R. Hagberg i Malmö, S. H. Henriksson, C. A. D. Jonsson i Skedsbygd och

E. H. Kärrlander, ledamoten av riksdagens första kammare B. E. F. Petrén,

sekreteraren i landsorganisationens utredningsavdelning L. G. Rehn, leda­

moten av riksdagens andra kammare O. E. Sandberg, bankdirektören G. Sö­

derlund samt ledamoten av riksdagens andra kammare E. O. Åkerström.*

I de för utredningen meddelade direktiven anfördes bland annat att det

för alla gemensamma syftet med utredningen tydligen vore att skapa större

klarhet om statsbeskattningens verkningar i olika avseenden. Detta gällde

såväl skatternas avvägning med hänsyn till vad som kallas skattebetalarnas

bärkraft som det samlade skattetryckets och enskilda skatteformers inverkan 1

1 Uppgifterna avse slcatteutredningens sammansättning vid tiden för uppdragets slutförande.

26

Vid betänkandet ha fogats särskilda yttranden av två av de sakkunniga.

I det ena av dessa yttranden förordas ett system med särbeskattning av äkta

makar, därvid tillika framhålles att en dylik reform givetvis förutsätter ytter­

ligare överväganden samt en överarbetning av gällande ortsavdragsregler. I

det andra yttrandet förordas ett bibehållande i princip av sambeskattningen,

därvid denna dock föreslås ordnad på annat sätt än vad för närvarande gäl­

ler. Sålunda föreslås, att skatten skall uträknas på grundval av ett belopp,

motsvarande hälften av makarnas sammanlagda inkomster, varefter skatte­

beloppet fördubblas och fördelas mellan makarna i förhållande till deras

taxerade inkomster.

Över sambeskattningssakkunnigas betänkande ha remissyttranden avgi­

vits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar. I de flesta yttran­

dena har betänkandet kritiserats i olika hänseenden och i många yttranden

har framställts yrkande om att frågan måtte göras till föremål för ytter­

ligare utredning. I flera yttranden har bland annat framhållits, att utform­

ningen av beskattningen av äkta makar måste påverka skattefördelningen

mellan olika inkomstgrupper och att frågan därför måste ses i ett större

sammanhang.

Med hänsyn till den sålunda framkomna kritiken bör sambeskattnings­

sakkunnigas betänkande enligt min mening icke nu läggas till grund för

proposition i ämnet. Då spörsmålet om beskattningen av äkta makar emel­

lertid alltjämt är eu av de mest aktuella skattefrågorna, bör en förnyad ut­

redning i ämnet utan dröjsmål igångsättas.

Av den redan verkställda utredningen framgår, huru begränsat valet

av tänkbara lösningar är, så länge problemet om äkta makars beskattning

behandlas isolerat från frågan om utformningen av ortsavdragen för äkta

makar respektive för ensamstående. Vid den förnyade utredningen bör där­

för sistnämnda fråga samtidigt göras till föremål för omprövning. Vid så­

dant förhållande kommer emellertid utredningen att delvis omfatta samma

frågor, som redan äro föremål för utredning genom de enligt Kungl. Maj :ts

bemyndigande den 22 april 1949 tillkallade sakkunniga med uppdrag att

verkställa en översyn av skatterna till staten och deras verkningar (1949 års

skatteutrcdning). Det är därför enligt min mening mest praktiskt, att den

fortsatta utredningen av frågan om äkta makars beskattning uppdrages

åt sistnämnda sakkunniga.

Vid den förnyade utredning i ämnet, som i enlighet härmed bär komma

till stånd, bör med utgångspunkt från den samlade skattesumma, som fin­

nes böra uttagas av de skattskyldiga, prövas olika möjligheter att lösa frå­

gan om äkta makars beskattning. Sålunda bör en närmare undersökning

komma till stånd bland annat angående möjligheterna att lösa frågan en­

ligt särbeskattningslinjen. Man synes därvid böra utgå från att samtliga

skattskyldiga skola tillerkännas ett lika stort ortsavdrag och att make skall

äga rätt att utnyttja avdrag, som andre maken på grund av bristande in­

komst icke kan utnyttja. Den skärpta beskattning av ensamstående, vilken

följer av att ortsavdraget för dessa skattskyldiga minskar allt eftersom in­

komsten ökar, kan vid ett så anordnat särbeskattningssystem icke bibe­

hållas.

Vid utredningen bör vidare prövas eu modifierad sambeskattningslinje,

innebärande att makarnas sammanlagda inkomst vid skattläggningen i

lämplig proportion uppdelas mellan makarna och skatt beräknas särskilt

å vardera delen av inkomsten. Emellertid synes en dylik överflyttning av

inkomst från den ena maken till den andre icke böra tillåtas i obegränsad

omfattning utan allenast intill visst angivet belopp.

Skatteutredningen bör givetvis vara oförhindrad att söka en lösning av

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

28

På grund härav kommer framställningen i det följande att även beröra

frågan om en justering av de nya kommunala ortsavdragen i anledning

av den penningvärdeförsämring, som ägt rum sedan dessa avdrag fastställ­

des på våren 1950. Härom har inom finansdepartementet upprättats en den

5 januari 1952 dagtecknad promemoria, vari ifrågasatts en höjning av de

kommunala ortsavdragen med 20 %.

Över denna promemoria ha efter remiss yttranden avgivits av kammar­

rätten, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,

Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Väster­

bottens län, landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisa­

tion, svenska landskommunernas förbund samt svenska stadsförbundet.

Vid överståthållarämbetets utlåtande har fogats ett av stadskollegiet i

Stockholm avgivet yttrande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

IL ALLMÄNNA SYNPUNKTER PÅ FRÅGAN OM SÄNKNING

AV DE DIREKTA STATLIGA SKATTERNA.

Skattentredningen.

I betänkandet redovisas vissa undersökningar rörande skatternas verk­

ningar på arbetsvilja, företagsamhet, sparande, deklarationsmoral o. s. v.

Vidare behandlas frågorna om penningvärdeförsämringens inverkan på

skatterna, om sambandet mellan beskattningen och de sociala förmånerna

och om förhållandet mellan direkt och indirekt beskattning.

Beträffande skatternas verkningar konstaterar utredningen att man bär

rör sig på ett område som påverkas av psykologiska faktorer och där de

olika verkningarna svårligen låta sig fastställas eller värderas på något

objektivt sätt. I mycket är man hänvisad till uppgifter som icke låta sig

kontrolleras. Vid vilken gräns de marginella skattesatserna för exempelvis

arbetsinkomst högst kunna sättas för att icke verka nedsättande på arbets­

viljan eller eljest medföra skadliga verkningar måste alltid i sista hand

bli en omdömesfråga. Utredningen säger därför att den är medveten om

att dess uttalanden i dessa avseenden ytterst måste bii en värdering på

subjektiv grund.

För att få material för en undersökning har man emellertid sökt utnyttja

de olika källor för upplysning som lämpligen kunnat ifrågakomma. Så­

lunda ha överläggningar ägt rum med representanter för industriföretag

och banker, för arbetsmarknadens organisationer, för kooperativa förbun­

det och svenska lantbruksförbundet samt även för andra intressesamman­

slutningar och yrkesorganisationer. Vidare har man genom medverkan av

företagsnämnderna vid vissa större industriföretag fått del av de olika me­

ningar, som framförts inom företagsnämnderna vid diskussion av hithö­

29

rande spörsmål. Från vissa bankers notariatavdelningar ha upplysningar

lämnats om erfarenheter av allmän natur vid förvaltning av förmögenheter.

Utredningen har också låtit utföra en gallupundersökning i syfte att få en

uppfattning om allmänhetens faktiska kännedom rörande skatterna och

den allmänna inställningen till inkomstbeskattningens betydelse för villig­

heten att utföra extraarbete in. m. Vidare ha gjorts sammanställningar ur

amerikansk och fransk litteratur rörande skatternas psykologiska verk­

ningar. Överläggningar ha också ägt rum med representanter för taxerings­

myndigheterna och i betänkandet redovisas bland annat resultatet av en

rundfråga till samtliga taxeringsintendenter och taxeringsrevisorer i riket.

Man har även låtit utföra en undersökning rörande förhållandet mellan

bostadshyra och taxerad inkomst för de två kategorierna rörelseidkare och

löntagare i Stockholm i syfte att utröna om det existerar någon skillnad i

detta förhållande mellan de båda kategorierna av sådan betydenhet, att

den möjligen kan uppfattas som ett stöd för det ofta hörda påståendet att

rörelseidkarna skulle vara för lågt taxerade i jämförelse med löntagarna.

Utredningen har funnit att den livliga diskussionen kring skattefrågorna

under senare år medfört att skattebetalarna i allmänhet alltmera uppmärk­

sammat skatternas betydelse. Ingen torde sålunda vilja förneka att ett

skattetänkande växt fram, som i fråga om utbredning icke haft någon mot­

svarighet under åren före kriget. För den enskilde yttrar sig detta ofta i

spekulationer över hur stor del av inkomsten som han får behålla sedan

skatten betalats. Allt vanligare har emellertid blivit att intresset koncen­

trerats på hur stor del av en inkomstökning som går bort i skatt. Därmed

har i diskussionen införts begreppet marginalskatt såsom ett uttryck för

skattebelastningen på den översta delen av inkomsten.

Ett visst mått av »skattetänkande», alltså benägenhet att vidtaga dis­

positioner för att nedbringa de egna skatteutgifterna, följer uppenbarligen

med all beskattning, säger utredningen. Även om de direkta skatterna kunde

sänkas högst betydligt, skulle likväl detta så att säga normala »skattetän­

kande» kvarstå. Steget häremellan och de utbredda och delvis överdrivna

spekulationer kring skatterna, som på senare år kommit till synes, är dock

avsevärt. Särskild uppmärksamhet påkallar den företeelse, som skulle

kunna kallas »marginalskattetänkande» och som siktar på en frivillig be­

gränsning av inkomster och förmögenheter. Om en dylik inställning mera

allmänt eller inom vissa för produktionen betydelsefulla kretsar vinner in­

steg och blir bestående, ligger däri onekligen en fara för den allmänna väl­

färden.

Utredningen har emellertid funnit att problemet om »skattetänkandet»

är så sammanvävt med åtskilliga faktorer som ligga utanför skattetryckets

område, att man knappast kan komma till rätta med dessa företeelser en­

bart genom en sänkning av den statliga direkta beskattningen. En bety­

delsefull faktor har sålunda varit övergången till källskatteuppbörd, vilken

på grund av sin genomgripande natur och stora räckvidd kommit att ak­

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

30

tualisera skattespörsmålen och på ett påtagligt sätt göra skatternas verk­

liga storlek uppenbar för de enskilda. Vidare kan beskattningens tekniska

utformning ofta ge upphov till ett visst skattetänlcande. Det mest framträ­

dande exemplet härpå är sambeskattningen. Även det med skatternas ut­

tagande sammanhängande spörsmålet om tillämpning av ett skattefritt

existensminimum hör till de frågor, som gjort att skatterna blivit föremål

för mera allmän uppmärksamhet.

Den utförda gallupundersökningen anses visa att skattebetalarna i all­

mänhet ha en tämligen oklar uppfattning om skatternas verkliga storlek,

inte bara när det rör skatterna i allmänhet utan även när det gäller den

egna skatten. Tendensen synes vara att man uppskattar den egna marginal­

skatten för lågt.

Beträffande skatternas inverkan på arbetsviljan har man till en början

sökt något klarlägga den nedre gränsen för de eventuellt negativa verk­

ningarna. Undersökningarna ha avsett inkomstförhållandena under åren

närmast före 1951. Föreställningen om ett mera allmänt »skattetänkande»

i form av en frivillig inkomstbegränsning hos arbetare och tjänstemän i

industriföretag i då ordinära inkomstlägen har icke kunnat verifieras ge­

nom undersökningarna. I den mån en minskad arbetsinsats för dessa kate­

gorier kunnat iakttagas, torde den väsentligen få tillskrivas andra förhål­

landen än skattetrycket. Sålunda har kunnat konstateras att källskatten,

när den trädde i funktion år 1947, i många fall föranledde en omedelbar

reaktion från de anställdas sida. Härtill bidrogo åtskilliga omständigheter.

De skattelättnader för lägre inkomsttagare, som följde av 1947 års skatte­

reform, kommo sålunda icke till synes samtidigt med att källskatten inför­

des utan först ett år därefter. Vid den tidpunkt då omläggningen till käll­

skatt skedde voro inkomsterna i stigande. Denna inkomststegring medförde

att skatten på den löpande inkomsten blev mera kännbar än tidigare och

att utrymme kunde finnas för införsel på grund av äldre skatter samtidigt

med avdrag för källskatt. Till följd av källskattetabellernas konstruktion

kunde vidare inträffa att en mindre ökning av inkomsten, exempelvis ge­

nom övertidsarbete, helt eller i det närmaste konsumerades av ökad preli­

minär skatt.

Den reaktion, som härigenom vållades och som bland annat tog sig ut­

tryck i yttranden om att det inte lönade sig med övertidsarbete för skat­

ternas skull, var till stor del en följd av bristande kunskap om källskatte-

systemets rätta innebörd. I allmänhet såg man inte längre än till det ome­

delbara avdraget. Som en allmän iakttagelse har emellertid redan under år

1949 kunnat konstateras, att förstahandsverkningarna av källskattesyste-

met börjat övervinnas och att systemet alltmera vunnit förståelse bland

skattebetalarna.

Som en betydelsefull faktor när det gäller att bedöma arbetarnas och

industritjänstemännens villighet till ökade arbetsprestationer framhålles

vidare den förbättrade ekonomiska standarden. Genom den allmänna lyft­

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

31

ning av inkomstnivån, som ägt rum under senare år, har det för allt större

grupper av inkomsttagare blivit möjligt att utbyta inkomst mot fritid. Sär­

skilt bland ungdomen synas de förbättrade inkomstförhållandena ha lett

till att man funnit sig kunnat avstå från extraarbeten för att i stället ut­

nyttja fritiden.

Om sålunda något mera utbrett skattetänkande knappast kunnat kon­

stateras hos löntagare med årsinkomst motsvarande vad en industriarbe­

tare ordinärt uppbar under åren före 1951, så har beträffande högre in­

komstskikt bedömningen måst bli betydligt osäkrare. Av undersökningarna

har emellertid utredningen bibragts den uppfattningen, att de marginella

skattesatserna för inkomstskatten icke lämna tillräckligt utrymme för pre-

miering av arbetsinsatsen. Delvis är detta en följd av penningvärdets för­

sämring. Den menliga inverkan på arbetsviljan, som kan följa härav,

låter sig icke mätas men bör icke förringas, säger utredningen. På grund

härav finner utredningen det vara ett trängande önskemål att skatteskalan

för den statliga inkomstskatten omarbetas och att därvid vissa lättnader

av mera allmän räckvidd beredas.

I fråga om beskattningens inverkan på företagsamheten har utredningen

funnit kritiken lämna rum för åtskilliga invändningar. Att beskattningen

i mera allmän utsträckning skulle medföra ett minskat intresse att hålla

omkostnaderna nere inom företagen har icke bekräftats av de tillgängliga

uppgifterna. En sådan tendens torde väl tidigare ha gjort sig gällande,

närmast såsom en följd av krigskonjunkturskatten, men säges numera vara

i avtagande.

Utredningen finner att den rätt, som kan finnas för företagen att själva

bestämma underlaget för sin beskattning genom vissa reglerande åtgärder,

spelar eu mycket stor roll i detta sammanhang. De liberala avskrivnings-

regler, som gällt beträffande lagervärdering m. in., ha givit en mycket vid­

sträckt möjlighet till skattefri fondering inom företagen. Utvidgningar och

nyinvesteringar ha kunnat i stor utsträckning finansieras med obeskat­

tade vinstmedel. De skadliga verkningar, som en hög företagsbeskattning

eljest kunde befaras medföra, torde väsentligt ha dämpats genom den rela­

tiva frihet, som rått på detta område.

Utredningen finner det icke givet att den nuvarande beskattningen i

någon allmän omfattning verkat hämmande på företagandet. Produktions­

resultaten synas icke ge belägg för en sådan uppfattning. Den starka efter­

frågan på arbetskraft, som alltjämt gör sig gällande, tyder icke heller på

någon stagnation eller bristande lönsamhet inom företagsamheten i stort.

Även om menliga verkningar kunnat påvisas i enstaka fall, kan icke därav

dragas några mera allmänna slutsatser. Det »skattetänkande», som kan

förekomma inom näringslivet, är dessutom ofta i så hög grad betingat av

skattelagstiftningens tekniska utformning, att det icke kan entydigt åter­

föras på skattetrycket.

Beträffande nyföretagandet kan beskattningen bereda vissa svårigheter.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.

32

Detta gäller dock knappast det nyföretagande, som försiggår inom storin­

dustriens ram. Icke heller vid verksamhet av mindre omfattning, hantverk

o. dyl., torde nyföretagandet nämnvärt ha påverkats av beskattningen. Pro­

blemet skulle snarare gälla enskilda personers möjligheter att på egen hand

starta ett företag och genom egen insats låta det utvecklas till en större

rörelse. Härvid bör dock icke förbises — säger utredningen — att nyföre­

tagandet på grund av utvecklingen numera ofta måste bli koncentrerat till

de stora företagen, vilka ensamma ha de tekniska och ekonomiska resur­

ser som krävas. Att beskattningen skulle vara den väsentliga faktor, som

hindrar nya företag att konsolidera sig och hävda sig i konkurrens med

äldre kan därför knappast göras gällande. Med större rätt torde kunna

påstås, alt den höga marginalbeskattningen av inkomst och förmögenhet

minskat tillgången till riskvilligt kapital på ett sätt som kan vara till men

för vissa typer av nyf öre tagande.

I fråga om sparandet torde det ligga till så, att det totala bruttosparan­

det i samhället i stort sett upprätthållits men att en allt större del därav

utgöres av sparande inom företagen, medan däremot det enskilda sparan­

det under år 1950 och början av år 1951 visat en tendens att gå tillbaka.

Beträffande företagssparandet finner utredningen att ett relativt högt

skattetryck icke behöver verka ensidigt minskande utan kan tvärtom i

många fall ha en stimulerande effekt. Detta sammanhänger med den skat-

tekredit, som kan påräknas för viss del av företagssparandet, nämligen

det som sker genom reservbildning i lager och inventarier. Ett högt skatte­

tryck ger skattefriheten ett större värde; det får därför antagas, att före­

tagen i största utsträckning sökt tillvarataga sina möjligheter i detta av­

seende.

Beträffande det enskilda sparandet måste däremot skattetrycket upp­

fattas som en enbart reducerande faktor. Det är ofrånkomligt, säger utred­

ningen, att en hög direkt beskattning måste ge mindre utrymme för en­

skilt sparande än en lägre beskattning, liksom att denna verkan inte en­

dast är knuten till förmögenhetsbeskattningen utan i hög grad även till

inkomstbeskattningen. Att de skattehöjningar, som genomfördes år 1947,

lett till minskad kapitalbildning i högre inkomstskikt och bland ägarna

till större förmögenheter lär icke kunna bestridas. En viss kapitalkonsum­

tion torde ha kunnat konstateras bland förmögenhetsägarna såsom en följd

av förmögenhetsbeskattningen.

Om man inom beskattningen vill bereda bättre utrymme för enskilt spa­

rande, är man — såvitt utredningen kunnat finna — främst hänvisad till

att ge lättnader av mera allmän natur. En sänkning av den nuvarande in­

komstskatten bör här kunna få en gynnsam effekt. Härutöver erfordras

emellertid enligt utredningens mening även vissa lättnader i förmögenhets­

beskattningen.

Undersökningen har också omfattat frågan om beskattningens inverkan

på deklarationsmoralen. Otvivelaktigt måste ett högt skattetryck alltid in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

33

nebära påfrestningar i detta avseende, säger utredningen. Härigenom be­

gränsas i verkligheten utrymmet för den direkta beskattningen: utöver

en viss höjd kan denna icke drivas utan att de väsentliga värden, som ligga

i en god deklarationsmoral, råka i fara.

En försämring av deklarationsmoralen innebär närmast, att de skatt­

skyldiga mer än tidigare tillgripa falskdeklaration. Ett högt skattetryck

kan emellertid mötas även av formellt legala åtgärder, vilka utjämna eller

mildra dess verkningar för de enskilda. Av särskild betydelse är härvid

skattesystemets utformning. Om systemet bygger på principen om skatte-

förmågau, torde däri ligga att det icke bör vara alltför schematiskt eller

fixerat. Möjlighet måste finnas att i en mängd skiftande fall beakta den

individuella skatteförmågan. Emellertid kan då svårligen undvikas att de

olika anpassningsvägar, som för sådant ändamål öppnas, kunna utnyttjas

på ett sätt som ehuru formellt oåtkomligt likväl faller utanför syftet med

bestämmelserna. Faran för att dessa anpassningsmöjligheter utnyttjas mer

eller mindre illojalt är måhända ringa så länge skattetrycket hålles rela­

tivt lågt. Systemet kan då fungera tämligen väl. Om däremot skattetrycket

stiger över en viss höjd, bli lätt påfrestningarna på systemet för stora och

risk uppkommer för dylikt missbruk.

Med sin utpräglade strävan att beakta de olika faktorer, som kunna in­

verka på skatteförmågan, erbjuder den svenska skattelagstiftningen onek­

ligen stora möjligheter till skatteflykt i formellt legal form. Utredningen

har funnit att dessa möjligheter numera utnyttjas på ett sätt som gör att

beskattningen drabbar högst ojämnt.

Bristerna kunna här icke avhjälpas endast genom ändringar i skatte­

lagstiftningen, säger utredningen. I viss mån är detta givetvis möjligt, men

det kan icke bortses från att kravet på likformighet och rättvisa i beskatt­

ningen redan nu drivit denna lagstiftning ut i så vidlyftiga detaljregle­

ringar, att en fortsatt utveckling i sådan riktning måste inge starka be­

tänkligheter.

För att råda bot på en försämring av deklarationsmoralen reses ofta

kravet på en förbättrad taxeringskontroll. Även här finnas dock gränser

för vad som är lämpligt och möjligt att genomföra. Bortsett från faran

i att driva taxeringskontrollen alltför långt anser utredningen att kontrol­

len icke är något osvikligt medel för alt komma till rätta med en vikande

deklarationsmoral. EU skattesystem som grundas på allmän självdeklara­

tion får alltid förutsätta eu viss lojalitet från medborgarnas sida. Om

.systemet i alltför hög grad skall behöva lita till taxeringskontrollen, torde

detta blotta en svaghet hos systemet.

Mot det allmännas intresse att åstadkomma en riktig taxering står den

enskildes intresse av rättssäkerhet. Även om utredningen icke vill för­

neka att taxeringskontrollen alltid måste utgöra ett nödvändigt komple­

ment till skattesystemet och att kravet på en effektiv kontroll måste ställas

högre i den mån skattetrycket växer, så anser utredningen likväl att det

3^—137 as Hiha»g till riksdagens protokoll 1952. 1 sand. Nr 213.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

endast i begränsad omfattning av tänkbart att genom ökad kontroll möta

en försämring av deklarationsmoralen. Ä andra sidan måste det vara av

den största betydelse att deklarationsmoralen i möjligaste mån upprätl-

hålles. En mera djupgående försämring därav kan icke uppfattas annat

än som eu allvarlig fara för skattesystemet.

Med stöd av sina undersökningar finner utredningen det antagligt, att

trycket av den direkta beskattningen numera nått den kritiska gränsen i

detta avseende. Den likformighet, som bör utgöra dess grund, riskerar

härigenom att bli mer eller mindre en fiktion. Förhållandet är enligt ut­

redningens mening av största betydelse icke blott för frågan om den di­

rekta beskattningens framtida utformning och höjd utan även för avväg­

ningen mellan direkt och indirekt beskattning.

Beträffande penningvärdeförsämringens betydelse för beskattningen

konstaterar utredningen, att de nuvarande statliga ortsavdragen liksom

skalan för den statliga inkomstskatten äro avvägda närmast efter förhål­

landena under år 1946. Levnadskostnadsindex i 1935 års serie — utan

skatter och sociala förmåner — har från år 1946 och till mitten av år

1951 stigit med 44 enheter eller 29 96. Den penningvärdeförsämring, som

återspeglas häri, har inneburit eu skatteskärpning. En försämring av pen­

ningvärdet måste nämligen — när grunderna för skatteberäkningen kvar-

ligga oförändrade — medföra skatteskärpning på två olika sätt: dels för­

lora ortsavdragen relativt i värde, dels pressas den nominellt högre men

reellt oförändrade inkomsten upp i högre progressionsskikt.

Av det materiel som utredningen framlägger framgår afl den av pen­

ningvärdeförsämringen förorsakade ökningen i skattetrycket är betydligt

kraftigare för de lägre inkomstskikten än för de högre. Detta beror på att

ortsavdragen betyda relativt mer för de lägre än för de högre skikten.

Förskjutningen i penningvärdet har ägt rum huvudsakligen under den

allra senaste tiden av utredningsarbetet, under första halvåret 1951. För­

utsättningarna för de skattesänkningar, som planerats under utredningen,

ha därigenom i viss mån rubbats, säger utredningen. Förskjutningen i

penningvärdet är så betydande, att även en ganska långt-gående sänkning

av skattesatserna icke innebär någon reell skattesänkning annat än i den

mån penningvärdet återställes. Utredningen framhåller att de förändringar

i penningvärdet, som inträffat under utredningsarbetets slutskede, ytter­

ligare inskärpa vikten av eu sådan omarbetning av skatteskalorna, att den

skattehöjning som i realiteten följer av penningvärdeförsämringen i möj­

ligaste mån undvikes. I

I diskussionen rörande

det

s.

k. iröskelproblemet Did de sociala förmå­

nerna

har även beskattningslrågan dragits in. Vissa riksdagsskrivelser som

rört dessa förhållanden ha hänvisats till utredningen. På grund härav ha

undersökningarna utsträckts även till att gälla frågan om sambandet mel-

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

36

tKungl. Maj:ts proposition nr 21S.

sociala förmåner. Denna fråga har utredningen diskuterat. Man har emel­

lertid därvid funnit sig icke kunna rekommendera någon inskränkning

i

den nuvarande skattefriheten. Emellertid har man funnit att frågan om be­

skattningen av vissa sociala bidrag för närvarande är oklar. Denna fråga

hör därför enligt utredningens mening upptagas till närmare undersök­

ning. Efter vilka riktlinjer en lösning här bör sökas synes ovisst. En tänk­

bar möjlighet har dock synts utredningen vara att förlägga alla av barn-

försörjningen beroende bidrag utanför beskattningen. Sedan numera barn-

försörj ningskostnader na i princip frikopplats från beskattningen, kunde

det synas konsekvent att alla sådana sociala bidrag, vilka äro avsedda att

komma barn till godo eller för vilkas åtnjutande barnförsörjningskostna-

derna äro bestämmande, undantagas från skatteplikt. Möjligen skulle

härigenom en säkrare grund kunna läggas för den skatterättsliga behand­

lingen av de sociala bidragen.

Lösningen av »tröskelproblemet» torde emellertid få sökas på annat

håll, säger utredningen; problemet kan icke angripas såsom eu beskatt-

ningsfråga utan är till sin natur eu social fråga om gränsdragningen för

förmånerna. I och med att en inkomstspärr måste upprätthållas torde

»tröskeln» icke lämpligen kunna utjämnas på annat sätt än genom att bi­

dragen utgå med gradvis minskade belopp vid högre inkomster. Beträffande

familjebostadsbidragen har frågan fallit under prövning av 1951 års bo-

stadsutredning. I samband med sina undersökningar har emellertid skatte-

utredningen framlagt visst material, som enligt utredningens uppfattning

torde kunna bidraga till att belysa olika möjligheter för inkomstgränsernas

läge och konstruktion. 1

1 fråga om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning påvisas

i betänkandet hur under den senaste tiden en förskjutning ägt rum, så att

de indirekta skatterna, som före kriget utgjorde 60 % och ännu året 1949/

50 omkring 50 % av skatterna, sjunkit så att de enligt det beräknade bud­

getutfallet för åren 1950/51 och 1951/52 utgöra respektive 47 och 42 %

av den samlade statliga skatteintäkten.

I betänkandet beröres frågan om förutsättningarna för en ökad indirekt

beskattning. I det svenska skattesystemet har en viss strävan kunnat för­

märkas — säger utredningen — att i största möjliga omfattning begagna

direkt beskattning. Den principiellt avvisande inställning till indirekt be­

skattning, som kunnat förmärkas, har otvivelaktigt grundats på uppfatt­

ningen att sådana skatter skulle i särskilt hög grad drabba skattskyldiga

med låg inkomst och stor försörjningsbörda. Denna uppfattning var högst

befogad så länge de direkta skatterna voro låga, mätta med nuvarande

mått, under det att de indirekta skatterna utgjordes av spannmålstullar

och andra liknande avgifter på nödvändighetsvaror, vilka i särskilt hög

proportion ingingo i de lägsta inkomsttagarnas och de största familjernas

förbrukning. Det är visserligen alltjämt klart, säger utredningen, att de

37

indirekta skatter, som för närvarande uttagas, taga en procentuellt större

andel av de lägre än av de högre inkomsterna, samtidigt som de direkta

skatterna på grund av sin progressivitet taga en större del av inkomsten

ju högre denna är. Men att utbyta en del av dessa indirekta skatter mot

direkta vore trots detta ingen fördel för de lägre inkomsttagarna, om dessa

även måste betala den erforderliga ökningen av de direkta skatterna. Frågan

om avvägningen mellan direkt och indirekt beskattning har därför kommit

i ett nytt läge i och med att den direkta och progressiva beskattningen

kommit upp till sin nuvarande höjd och socialpolitiken fått sin nuvarande

omfattning. Tidigare gällde frågan fördelningen av skatterna på stora eller

små inkomsttagare. Nu gäller den något annat, nämligen följande: efter­

som ett visst skatteuttag är nödvändigt även i lägre inkomstskikt, vilken

form bör då ges åt detta skatteuttag, den direkta eller den indirekta?

Utredningen framhåller vidare att man ingalunda kan sätta likhets­

tecken mellan en ökad indirekt beskattning och en ökad belastning på de

små inkomstlagarna. Allt beror på hur skatten användes. Om den använ­

des för en nedsättning av den direkta skatten i de lägre inkomstskikten och

eu förstärkning av de sociala förmånerna för de minsta inkomsttagarna

och för barnfamiljerna, innebär den påtagligen en omfördelning i inkomst-

utjämnande riktning. Eu övergång till indirekta skatter är sålunda väl

tänkbar utan att den behöver innebära någon omfördelning mellan in­

komstklasserna.

Vid valet mellan de två skatteformerna bör då bland annat beaktas,

att den indirekta skatten ur rättvisesynpunkt har den fördelen, att den

även träffar dem, som genom ofullständig taxering orättmätigt undgå eu

del av den direkta skatten, så att skattebelastningen kan bli i motsvarande

mån lägre på de lojala skattebetalarna. En annan fördel är att den indirekta

skatten gynnar sparandet medan den direkta starkare bidrager till »skat-

tetänkande». Av stor betydelse äro vidare de administrativa synpunkterna.

För närvarande kan med visst fog sägas, att administrationen är alltför

hårt ansträngd med direkt beskattning.

Utredningen finner alltså att förutsättningarna för avvägningen mellan

direkt och indirekt beskattning numera äro så väsentligt annorlunda än

i tidigare skeden, att en allvarlig prövning av denna fråga bör komma till

stånd. Främst bör upptagas till närmare utredning frågan huruvida prak­

tiska möjligheter finnas, att vid en utvidgad användning av den indirekta

skatteformen förebygga eller kompensera en icke önskvärd ökning av

skattetrycket på vissa mindre bemedlade folkgrupper och hur dessa åtgär­

der i sa fall böra utformas. Vidare böra olika direkta och indirekta skaltc-

foriners administrativa kostnader och olägenheter samt riskerna för ofull­

ständig skattebetalning i de olika fallen undersökas och jämföras. Sedan

dessa undersökningar utförts, torde det bli möjligt att bättre än nu be­

döma avvägningen mellan de olika skatteformerna. Utredningen föreslår

alt dessa undersökningar komma till utförande, för att möjliggöra ett slut­

Kungt. Maj:ts proposition nr 213.

38

ligt ställningstagande till frågan om en ökad användning av indirekta skat-

temetoder. Ett sådant ställningstagande måste anknytas till konkret ut­

formade förslag.1

Undersökningen om de direkta skatternas verkningar har givit utred­

ningen stöd för den uppfattningen, att en lättnad i den direkta beskatt­

ningen för närvarande är ett samhällsintresse av största betydelse. Främst

med hänsyn till arbetsvilja och deklarationsmoral anser utredningen det

angeläget, att det nuvarande trycket av den direkta beskattningen mildras.

I första hand bör ifrågakomma en lindring av den statliga inkomstskatten.

Vidare bör bland annat med hänsyn till sparandet en viss sänkning ske

även av den statliga förmögenhetsskatten.

Utredningen framhåller, att en förenkling i beskattningsförfarandet är

ett mycket starkt behov. En sådan förenkling är önskvärd inte bara ur

skattebetalarnas synpunkt utan även med hänsyn till det allmännas in­

tresse av att taxeringsapparaten skall kunna fungera tillfredsställande.

Emellertid lär det icke vara möjligt att uppnå några förenklingar av verk­

lig betydelse, så länge trycket av den direkta beskattningen ligger vid nu­

varande höga nivå. Det synes ofrånkomligt, att ett högt skattetryck måste

åtföljas av långt drivna krav på rättvisa och likformighet vid beskattningen.

Då dessa krav uppenbarligen äro svåra att förena med kravet på enkelhet

i beskattningen, är det även ur denna synpunkt angeläget att den direkta

beskattningens tryck nedbringas till eu lägre nivå.

Vid en sänkning av de direkta skatterna är man i hög grad bunden av

det faktiska läget, säger utredningen. Skattens nivå är för närvarande så

hög, att en rationell lösning ofta kan hindras därav: även en mindre höj­

ning som vid en förnyad avvägning framkommer för någon grupp, måste

inge betänkligheter. De många synpunkter och intressen som göra sig gäl­

lande vid avvägningen, icke minst av familj ebeskattningen, gripa in i var­

andra på ett sådant sätt, att man inte kan hoppas kunna komma fram till

en lösning som kan betecknas såsom den »riktiga». Det slutliga avgörandet

måste alltid bli en skälighetsawägning.

Med de förskjutningar, som ägt rum i penningvärdet, har det visat sig

omöjligt för utredningen att på ett mera konkret sätt sammanknyta för­

slaget om skattelättnader med en viss ram för de statliga utgifterna. Det

intäktsbortfall för staten, som beräknas uppkomma genom de föreslagna

skattesänkningarna, angives av utredningen i varje särskilt fall uträknat

på skatteunderlaget vid 1949 års taxering, d. v. s. på 1948 års inkomster

och förmögenheter. En omräkning på 1950 års taxering har icke ansetts

erforderlig med hänsyn till det stora arbete, som detta skulle ha inneburit

och med hänsyn till att skillnaden i skatteunderlag mellan dessa båda års

*) Beträffande utformningen av förevarande avsnitt i betänkandet bär ledamoten Åker­

ström i särskilt yttrande föreslagit en mera utförlig motivering i vissa delar (se betän­

kandet sid. 303—314).

Kungl. May.ts proposition nr 213.

40

kompensation för förlorad fritid. Beträffande de länsstyrelsens tjänstemän,

som åtnjuta ersättning för övertidsarbete, har länsstyrelsen den erfaren­

heten, att man i regel hellre vill ha arbetet ersatt genom kompensations-

ledighet än i pengar. Löneklassuppflyttningar och lönegradsändringar inom

reglerad befordringsgång giva efter skatteavdragen så litet netto, att, om

de tidigare fattats som en uppmuntran i arbetet, de numera i stället med­

föra missräkning. Att deklarationsmoralen avsevärt försämrats på de se­

nare åren har kunnat konstateras såväl i besvärsmål till prövningsnämn-

den som vid arbetet i taxeringsnämnderna. Som exempel kan anföras att

föräldrar söka överflytta en del av sina inkomster på barnen, inkomster,

å vilka kontrolluppgift förutsättes icke komma att lämnas, deklareras ej,

överenskommelser träffas mellan köpare och säljare av virke samt mellan

arbetsgivare och arbetare om avlämnande av kontrolluppgifter till lägre

belopp än de verkliga, som villkor för köp av brännved uppställes att köpa­

ren icke för taxeringsmyndigheterna får yppa säljarens namn, trakta-

mentsersättning utgår även i fall, där skäl för sådan ersättning icke före­

ligger. Allmänheten har mer och mer uppmärksammat progressionen vid

beskattningen och söker undgå de hårda verkningarna därav genom dekla-

rationsfusk eller andra transaktioner i samband med taxeringen.

Vad länsstyrelsen sålunda anfört och vad utredningsmännen konstaterat

vid sin undersökning om skattetryckets verkningar, föranleder länsstyrel­

sen att helt biträda utredningsmännens uttalande att trycket av den direkta

beskattningen antagligen numera nått den kritiska gränsen. En allmän

skattelindring är därför enligt länsstyrelsens åsikt nödvändig inom den

allra närmaste tiden, särskilt om penningvärdesförsämringen fortsätter.

Skall man kunna stimulera det för näringslivets behov och utveckling vik­

tiga sparandet, ingiva folket den uppfattningen, att det lönar sig att genom

arbete öka sina inkomster samt förbättra deklarationsmoralen torde, för­

utom åtgärder för stabilisering och helst förbättring av penningvärdet, en

skattesänkning även av ganska måttlig omfattning säkert komma att med­

föra goda verkningar.

Landsorganisationen framhåller att dess anslutning i huvudsak till för­

slaget inte får tolkas som ett principiellt förordande av en sänkning av den

totala beskattningen. Reformen som sådan syntes vara en angelägen upp­

gift, medan frågan om den totala beskattningen tills vidare borde stå öppen.

Landsorganisationen finner emellertid att utredningen gjort troligt att den

nuvarande direkta inkomstbeskattningen nått en sådan höjd att ogynn­

samma följder för skattemoralen och produktionen börjat framträda. En

sänkning av den direkta skatten för fysiska personer förefölle därför väl­

motiverad.

Kooperativa förbundets styrelse har gjort eu jämförelse mellan sitt ytt­

rande över 1945 års statsskatteberednings förslag och de slutsatser, som

1949 års skatteutredning kommit till. Styrelsen anför:

En sådan jämförelse ger otvivelaktigt vid handen att de farhågor om

vissa negativa verkningar av 1947 års statsskattesystem, som styrelsen på

sin tid gav uttryck åt, av utredningen konstaterats vara befogade. Redan

med hänsyn härtill är det naturligt att grundtanken i det nu föreliggande

skatteförslaget har styrelsens fulla stöd.

Frågan om de ekonomiska förutsättningarna för en sänk­

ning av den direkta beskattningen beröres i vissa remissyttranden.

Kungl. Maj:is proposition nr 213.

42

I många yttranden göres gällande att de föreslagna sänkningarna — vid

ett uttag med 100 % av inkomstskattens grundbelopp — icke äro tillräck­

liga för sitt syfte eller i varje fall med hänsyn till utvecklingen efter för­

slagets avgivande blivit otillräckliga. Sålunda anför exempelvis länsstyrelsen

i Västernorrlands lån:

Det är naturligt om den ytterligare skärpning som inflationen medfört

för de flesta skattebetalare nu framstår som olidlig. Länsstyrelsen instäm­

mer i utredningens förslag till sådan ändring av skatteskalorna, att den

av inflationen framtvingade skärpningen av inkomst- och förmögenhets­

skatten elimineras. Såsom förhållandena utvecklat sig under den korta

tid som förflutit sedan utredningen framlade sitt betänkande synes det nu­

mera tvivelaktigt, om de föreslagna skatteskalorna vid den tidpunkt då

de skola tagas i bruk eller tidigast år 1953 äro tillfyllest för åstadkommande

av denna eliininering. Deras konstruktion synes emellertid utan olägenhet

kunna tillåta en uttagningsprocent, avsevärt lägre än 100. Länsstyrelsen

vill därför förorda, att utredningens förslag till skatteskalor för inkomst-

och förmögenhetsskatt antages i oförändrat skick och att uttagningspro-

centen för inkomstskatten sä avpassas, att det samlade reella skattetrycket

äterföres till 1947 års nivå.

Frågan om beskattningen och de sociala förmånerna har i all­

mänhet icke berörts i remissyttrandena.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner det önskvärt att eu närmare ut­

redning kommer till stånd för att skapa enhetliga skatterättsliga regler

beträffande de sociala förmånerna, varvid även det s. k. tröskelproblemet

skulle beaktas, liksom frågor angående uppbörd av källskatt. Uttages icke

källskatt av skattepliktiga förmåner uppkommer i regel kvarstående skatt

för den skattskyldige. LänsstyTelsen framhåller att sådan kvarstående skatt

på de små belopp varom här är fråga dels är kostsam för det allmänna att

uppbära och indriva och dels föranleder irritation hos den skattskyldige. I

I fråga om avvägningen mellan direkt och indirekt beskatt­

ning tillstyrka remissmyndigheterna allmänt att en utredning kommer till

stånd rörande förutsättningarna för en ökad användning av indirekta

skatter.

Statskontoret framhåller emellertid att den lättnad av den direkta be­

skattningen, som innefattas i förslaget, måste anses vara ett samhällsin­

tresse av sådan betydelse att förslagets genomförande icke bör få anstå

i avvaktan på den ifrågasatta utredningen.

Riksråkcnskapsverkct påpekar i detta sammanhang att de indirekta skat­

ternas andel av den samlade skatteintäkten, som i betänkandet uppskattats

till 42,2 % för budgetåret 1951/52, enligt numera föreliggande beräkningar

kommer att sjunka än mera, till knappa 40 % för såväl detta som nästa

budgetår.

Riksskattenämnden anför:

En sänkning av den direkta statsbeskattningen torde — då någon vä­

sentlig nedgång av det allmännas utgifter för närvarande icke lärer vara

Kungl. Maj:ta proposition nr 213.

44

uppfattningen att härigenom betydande skattebelopp undandragas det all­

männa. Skattesystemets utformning i förening med det höga skattetrycket

torde nämligen bland annat medföra, att vissa inkomsttagargrupper i prak­

tiken ha tekniska möjligheter att undandraga sig eu betydande del av den

skattebörda, som med hänsyn till de verkliga inkomstförhållandena rätte­

ligen borde åvila dem. Härigenom kommer skattebördan för andra grupper

— främst löntagarna — att bli i motsvarande grad större. De utredningar,

som 1949 års skatteuiredning har låtit utföra för belysande av denna fråga,

anser organisationen klart ge vid handen, att förhållandena för närvarande

äro till betydande nackdel för i första hand löntagarna.

De administrativa svårigheterna vid nuvarande beskatt­

ning samt möjligheterna att genomföra förenklingar i be skatt­

nings förfarandet beröras i åtskilliga remissvar.

Riksskattenämnden framhåller att den direkta beskattningen numera

ligger på en sådan nivå, att beskattningens administration kommit att ut­

göra ett allvarligt problem. Härom anför nämnden:

Ur de synpunkter, riksskattenämnden närmast har att företräda, är det

emellertid de administrativa svårigheterna, som närmast påkalla ett in­

gående övervägande av den i betänkandet avhandlade frågan om bibehål­

landet av den direkta beskattningen vid dess nuvarande nivå. Såsom fram­

går av betänkandet förekomma skatteflyktsåtgärder för närvarande i eu

sådan omfattning, att såväl kontrollmöjligheter som taxeringsorganisatio-

nen måste väsentligt utbyggas, om icke det allmänna årligen skall gå miste

om mycket avsevärda belopp och betänkliga skador av samhällsmoralisk

natur uppkomma. Behovet av åtgärder i nämnda avseende är väsentligt

beroende av det direkta skattetrycket. Visserligen lärer en utbyggnad av

kontrollapparaten ändock böra komma till stånd, men denna utbyggnad

torde kunna göras tämligen begränsad, om åtminstone någon sänkning

av de direkta skatterna kan genomföras. Utom till de kostnader, som en

mera betydande utbyggnad av beskattningsorganisationen skulle draga,

måste i förevarande hänseende stor vikt fästas vid de åligganden av kon­

trollteknisk natur, som därvid måste stadgas för de skattskyldiga, och det

allmänna missnöje, som därav kan orsakas. De psykologiska faktorerna

böra i förevarande sammanhang icke underskattas. — -------- Ytterligare ett

skäl mot bibehållandet av en hög direkt beskattning är, att en mera ge­

nomgripande förenkling av denna beskattning torde förutsätta en minsk­

ning av skattetrycket. Så länge detta är så högt som för närvarande, torde

de schabloniseringar, som förenklingsåtgärder i allmänhet innebära,

komma att väcka stark opposition och på den grund vara svåra att ge­

nomföra.

Länsstyrelsen i Siockholtns lån anför:

Länsstyrelsen vill icke underlåta peka på några områden, där enligt

länsstyrelsens mening enklare regler redan i nuvarande läge borde kunna

införas. Främst är här att märka de många, smärre avdrag som nu med­

givas från inkomst av tjänst (resor, verktyg, facklitteratur, expenser

m. m.), vilka av den skattskyldige skola specificeras och underkastas

minutiös kontroll av taxeringsmyndigheterna. Infördes i stället ett scha­

blonavdrag, jämförelsevis generöst tilltaget men maximerat i förhållande

till arbetsinkomsten, skulle åtskillig arbetskraft kunna frigöras för vikti­

gare kontrolluppgifter. Vidare borde tiden nu vara inne att avskaffa ut-

Kungl. Maj ds proposition nr 218.

46

alt nå fram till eu objektiv bedömning på ifrågavarande område äro uppen­

bara. Även om det är tveksamt huruvida den nuvarande direkta inkomstbe­

skattningen nu nått en sådan höjd att ogynnsamma verkningar på skattemo-

ralen och produktionen börjat framträda, kan det dock icke bestridas att

denna beskattning känns betungande för stora grupper i samhället. En sänk­

ning av den direkta statsskatten för fysiska personer framstår därför som an­

gelägen. Jag underströk redan i finansplanen till årets statsverksproposition,

att ett genomförande vid 1052 års riksdag av en skattereform byggd på

utredningens förslag skulle vara i hög grad önskvärt. Förutom det värde

som en allmän skattesänkning innefattar för skattebetalarna skulle genom

skattereformen vinnas bland annat en bättre avvägning av skattebördan

mellan olika grupper skattskyldiga. Det i och för sig självklara önske­

målet om en sänkning av statsskatterna bör emellertid enligt min mening

få tillgodoses endast i den mån det framstår som förenligt med kraven på

sundhet i statsfinanserna och på en rationell utformning av skatte- och

finanspolitiken i enlighet med den allmänna målsättningen för den ekono­

miska politiken.

Med det nyss anförda kommer jag In på frågan om de ekonomiska för­

utsättningarna för en sänkning av statsskatterna i nuvarande läge. Jag

erinrar om att den minskade skatteintäkten för staten vid ett genomförande

av utredningens förslag har på skatteunderlaget vid 1049 års taxering

beräknats till omkring 2G5 miljoner kronor. Omräknat till del inkomst­

läge, som förutsetts vid budgetberäkningarna i statsverkspropositionen för

budgetåret 1952/53, kommer beloppet att uppgå till cirka 500 miljoner

kronor (varav cirka 480 miljoner kronor belöper på den statliga inkomst­

skatten). En justering av beräkningarna i enlighet med det skatteunderlag,

som -— efter vad jag inhämtat riksräkenskapsverket kommer att i

dagarna redovisa, väntas ge än högre belopp. Såsom jag i det följande

närmare motiverar, anser jag det nödvändigt att vidtaga vissa ändringar i

utredningens förslag, vilka komma att leda till ytterligare inkomstbortfall.

I statsverkspropositionen utvecklade jag närmare att kostnaderna för eu

skattereform rimligtvis måste ställas mot överskottet av ordinarie stats­

inkomster på driftbudgeten med bortseende från tillfälliga inkomster, sam­

manhängande med finanspolitiska åtgärder mot överkonjunkturen. I stats­

verkspropositionen angav jag överskottet på driftbudgeten av ordinarie

statsinkomster till 541 miljoner kronor. Sedan dess har en betydande ut­

giftspost tillkommit i budgeten, nämligen kostnaderna för höjda löner och

pensioner till statstjänstemännen. Till täckning av beräknat överskridande

av anslagsmedlen för vissa löne- och pensionsförmåner och av beräknade

kostnader för ändrad lönegradsplacering m. m. ha anvisats respektive

äskats tillhopa 268 miljoner kronor. I denna summa ha icke inräknats de

kostnadsstegringar, som uppkomma genom nyligen träffade kollektivav­

tal för vissa statsanställda arbetare. Härjämte kommer ett visst inkomst­

bortfall att uppstå inom affärsverken på grund av att lönestegringarna där

Kungl. Maj:ts proposition m 213.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 21S.

efter utgången av den tid, inom vilken propositioner rörande nästkommande

budgetårs inkomster regelmässigt skola avlämnas.

1 utredningens förslag torde dock, såsom ovan antytts, modifikationer

böra vidtagas i vissa hänseenden. Härtill återkommer jag i det följande.

.Tåg vill emellertid redan här framhålla att det för närvarande — såsom

många remissmyndigheter understrukit — föreligger ett så starkt behov av

förenklingar vid beskattningen, att kraven härpå icke kunna skjutas åt

sidan. Vid en reform av detta slag måste därför tillses, att beskattnings-

förfarandet icke belastas med ytterligare detaljregleringar i vidare mån

än som befinnes oundvikligt. Det blir nödvändigt att inom vissa gränser

arbeta med schabloner.

Det statsfinansiella läget gör, att man måste räkna med möjligheten att

skattereformen, såsom nyss antytts, till en början endast kan genomföras

i begränsad omfattning. Som jag anförde i finansplanen kan man tänka

sig att visserligen genomföra skattereformen med verkan från och med

den 1 januari 1953 men samtidigt höja uttagningsprocenten för att tills

vidare begränsa inkomstbortfallet för staten. Frågan om vilken uttagnings-

procent som skall fastställas för 1953 kan emellertid ännu icke med säker­

het bedömas utan får prövas i samband med framläggandet av proposi­

tionen angående komplettering av riksstatsförslaget för budgetåret 1952/53,

då det statsfinansiella läget bättre kan överblickas. Jag tager alltså icke i

detta sammanhang ställning till frågan om uttagningsprocentens höjd.

De individuella verkningarna av en skatteomläggning i enlighet med de

förslag jag i det följande framlägger belysas i en vid denna proposition

fogad tabellbilaga, Bihang 2. Tabellerna ha räknats ut för en uttagning av

den statliga inkomstskatten dels med 100, dels med 110 procent. Till skill­

nad från de tabeller som framlades av skatteutredningen (bilaga 10 till

betänkandet) har jämförelse här skett mellan den statliga skatt som uttages

preliminärt under 1952 och den statliga skatt som skulle utgå enligt pro­

positionen.

Inkomstminskningen för staten vid en skatteomläggning enligt proposi­

tionen kan —- med ledning av de uppgifter som i dagarna under hand erhål­

lits från riksräkenskapsverket avseende skatteunderlaget för 1952/53 — för

helt år beräknas till omkring 630 miljoner kronor vid en uttagning med 100

procent av den statliga inkomstskattens grundbelopp och till omkring 360

miljoner kronor vid en uttagning med 110 procent av samma grundbelopp.

Nämnda belopp få icke uppfattas annat än som ungefärliga. Bland annat

kan icke med någon säkerhet bedömas vad de föreslagna ändringarna i för­

mögenhetsbeskattningen komma att betyda, då utfallet härutinnan väsent­

ligt blir beroende av de taxeringsvärden som fastställas år 1952.

Jag vill slutligen i detta sammanhang även något beröra frågan om av­

vägningen mellan direkta och indirekta skatter i den statliga beskattningen.

Skatteutredningen har för sin del erinrat om att man i det svenska skatte­

systemet kunnat förinärka en principiellt avvisande inställning till in-

50

cip likställda vid taxeringen. Utredningen har diskuterat frågan, huruvida

denna likställighet bör bibehållas och funnit sig icke böra föreslå någon

ändring i detta avseende.

I fråga om äkta makars beskattning har utredningen prövat olika möjlig­

heter till en lösning. Sålunda redovisas i betänkandet dels ett särbeskalt-

ningssystcm och dels ett sambeskattningssystem grundat på en tudelning

av makars inkomst. Ingendera metoden har dock ansetts möjlig att lägga

till grund för lagstiftning, även om den sistnämnda metoden i modifierad

form ansetts kunna få betydelse för avvägningen av ensamståendes och

giftas skatt enligt de två skatteskalorna.

Undersökningarna ha övertygat utredningen om att sambeskattningen

bör bibehållas såsom metod för makars beskattning. Olika möjligheter ha

prövats att inom det nuvarande sambeskattningssystemet tillrättalägga eller

mildra de olägenheter som ansetts förenade därmed. Av de frågor, som

därvid kräva en lösning, visar sig den om s. k. förvärvsavdrag för gift

kvinna vara den mest svårlösta. Sådant förvärvsavdrag utgår för närvarande

med ett belopp motsvarande hälften av den gifta kvinnans inkomst av

rörelse eller eget arbete, dock högst med 1 000 kronor. Bestämmelsen är

provisorisk. Enligt utredningens mening kan förvärvsavdraget icke bibe­

hållas i skattesystemet — och än mindre höjas — utan att fråga måste

uppkomma om att samtidigt införa ett liknande avdrag för gifta kvinnor,

vilka deltaga i mannens jordbruk eller rörelse men vilka enligt gällande

bestämmelser icke självständigt taxeras för värdet av sitt däri nedlagda

arbete. En sådan utvidgning av förvärvsavdraget har emellertid av prak­

tiska skäl icke kunnat förordas. Det nuvarande förvärvsavdraget har,

främst på denna grund, ansetts vara behäftat med så stora olägen­

heter, att det bör avlägsnas ur skattesystemet eller åtminstone väsent­

ligt beskäras. Förutsättningar för en sådan reform ha ansetts föreligga, om

den genomföres i samband med den sänkning och omläggning av den stat­

liga inkomstbeskattningen, som utredningen i övrigt föreslår. För att möj­

liggöra en övergång visar det sig dock nödvändigt att behålla förvärvsav­

draget till någon mindre del. För att detta skall kunna ske utan att fog för

ett motsvarande avdrag för jordbrukar- och rörelseidkarhustrur skall upp­

komma och därigenom syftet med reformen förfelas, bör avdraget dock

icke bestämmas högre än till 300 kronor, fast belopp. Avdraget kommer här­

igenom att överensstämma med det förvärvsavdrag, som utgår vid den

kommunala beskattningen.

Beträffande makars beskattning i övrigt föreslås den tekniska ändringen,

att makar vid ortsavdragsberäkningen skola tillgodoföras hälften var av

ortsavdraget. I den mån sådant avdrag icke kan utnyttjas av ena maken,

skall det tillgodoräknas den andra. Vid den statliga taxeringen fördelas

därefter skatten mellan makarna i förhållande till deras beskattningsbara

inkomster, icke såsom nu i förhållande till deras taxerade inkomster. Vidare

föreslås, att makar för beskattningsår, varunder de ingått äktenskap, alltid

skola taxeras såsom av varandra oberoende skattskyldiga.

^{Kungl. Majds} proposition nr

213.

52

fördelen, att skattesatsen i botten kunnat bestämmas enhetligt till 12 %

även för de ensamstående.

I fråga om beskattningen av änklingar och änkor föreslår utredningen,

att dessa skola medgivas ortsavdrag såsom gifta vid taxering för det be­

skattningsår, under vilket andra maken avlidit, samt för det därpå följande

beskattningsåre t.

Utredningen föreslår även vissa lättnader i förmögenhetsbeskattningen.

I detta avseende förordas en höjning av gränsen för skattskyldigheten från

nuvarande 30 000 kronor till 40 000 kronor samt vidare vissa ändringar i

den gällande skatteskalan för förmögenhetsskatten. Förmögenhetsskattens

belopp vid olika beskattningsbara förmögenheter enligt gällande ordning

och enligt förslaget framgår av följande tabell. I

Kangl. Maj.ts proposition nr 213.

Förmögenhetsskatt i kronor

Besk. förm.

kr.

Enl. gällande

Enl. för­

ordning

slaget

40 000

60

0

50 000

120

50

70 000

240

150

100 000

420

300

150 000

920

800

200 000

1 520

1 300

250 000

2 270

1 950

300 000

3 020

2 600

400 000

4 820

3 900

500 000

6 620

5 500

750 000

11 120

9 500

1 000 000

15 620

13 500

2 000 000

33 620

31 500

5 000 000

87 620

85 500

I fråga om barns förmögenhetsbeskattning föreslås den ändringen i nu

gällande bestämmelser att förmögenhetsskatten skall beräknas gemensamt

för föräldrar och hemmavarande barn under 16 år. Sedan barnet fyllt 16 år

skall någon skattskyldighet för barnets förmögenhet icke åligga föräldrarna.

Det föreslås, att bestämmelserna om den s. k. 80 procent-spärren, vilka

för närvarande ha provisorisk karaktär, göras definitiva. Då det visat sig att

spärren i vissa fall icke medför den åsyftade begränsningen av skatterna

till 80 % av inkomsten föreslås den tekniska utvidgningen att även den stat­

liga förmögenhetsskatten skall kunna i viss utsträckning tagas i anspråk

vid skattereduktionen.

I fråga om kvarlåtenskapsskatten föreslår utredningen icke annan änd­

ring än att gränsen för skattskyldigheten — liksom vid förmögenhetsbe­

skattningen — liöjes från nuvarande 30 000 kronor till 40 000 kronor. En

mindre justering av det nedersta skiktet i skatteskalan har därvid måst

göras.

54

myndigheterna och sammanslutningarna på ett i allmänhet tämligen posi­

tivt sätt anslutit sig till förslaget i stort och ansett att det bör läggas till

grund för lagstiftning.

Erinringarna röra i första hand frågan om särskilt avdrag för förvärvs­

arbetande gift kvinna, det s. k. förvärvsavdraget. Vidare ha olika meningar

gjort sig gällande beträffande förmögenhetsbeskattningens höjd och utform­

ning, beträffande bibehållandet av kvarlåtenskapsskatten samt i fråga om

den föreslagna höjningen av skattesatsen för ekonomiska föreningar.

Riksräkcnskapsverket konstaterar att utredningens förslag i skilda

skattetekniska hänseenden innebär framsteg i förhållande till vad som nu

gäller. Riksräkenskapsverket syftar här på sådana moment i förslaget som

att bottenskiktet i skatteskalan avsevärt breddats, att ortsavdraget för

makar fördelats med hälften på envar av makarna, att ortsavdragen gjorts

fasta också för ensamstående och att samtaxeringen för det första äkten­

skapsåret slopats.

Departementschefen.

I anslutning till denna översikt vill jag endast anföra att jag, såsom fram­

gått av mitt tidigare yttrande, finner förslaget i stort sett lämpat att läggas

till grund för lagstiftning. I det följande kommer jag att behandla de olika

ändringsförslagen var för sig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 21o.

IV. FYSISKA PERSONERS INKOMSTBESKATTNING.

1. PRINCIPEN FÖR ÄKTA MAKARS BESKATTNING.

Enligt 20 § kommunalskattelagen må vid inkomstberäkningen avdrag icke

ske för värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts

av andre maken. Det sålunda meddelade förbudet mot avdrag för lön till

make medför, när fråga är om en av makarna gemensamt bedriven verk­

samhet, en gemensam beskattning av dem, s. k. faktisk sambeskattning.

Beskattningen av äkta makar, som leva tillsammans och som båda taxe­

ras för inkomst, bygger på principen om sambeskattning. Makarna taxeras

visserligen envar för sin inkomst och mannen därjämte för boets gemen­

samma inkomst, men ortsavdrag och beskattningsbar inkomst beräknas för

dem gemensamt. Likaså bedömes skatteplikten med hänsyn till makarnas

sammanlagda inkomst. Allmänna avdrag, som helt eller delvis icke kunna

utnyttjas på den därtill närmast berättigade makens skattepliktiga inkomst,

må avräknas från den andra makens inkomst. Denna ömsesidiga kvittnings-

rätt gäller sålunda bl. a. för underskott på förvärvskälla.

Vid taxeringen till kommunalskatt fördelas den beskattningsbara inkoms­

ten på makarna efter förhållandet mellan deras taxerade inkomster. Vid

taxering till statlig inkomstskatt sker däremot icke någon fördelning på

56

stor risk för snedvridning av beskattningen genom inkomstöverflyttningar

mellan makar, att systemet enligt utredningens mening inte kan tänkas

förverkligat utan alt det förses med en spärr, enligt A-ilken särbeskatt-

ningen på visst sätt brytcs, när inkomsten för vardera maken överstiger

visst belopp.

Det har icke befunnits praktiskt möjligt att i särbeskattningssystemet

lösa frågan om den s. k. faktiska sambeskattningen, främst av gifta jord­

brukare och rörelseidkare. I och med att man behåller förbudet mot avdrag

för lön till make, kommer mannen i dessa fall att alltjämt bli beskattad

för hustruns arbete i den gemensamma verksamheten.

Såsom en betänklig följd av systemet har även framhållits, att ett sär-

beskattningssystem inom den kostnadsram, som man över huvud taget an­

sett sig kunna räkna med, i många fall skulle leda till skattehöjningar för

förvärvsarbetande hustrur i förhållande till nu utgående skatter. För att und­

vika dylika skattehöjningar, skulle även särbeskattningssystemet behöva

fördes med ett förvärvsavdrag. Därmed skulle emellertid ett av systemets

väsentliga syften ha gått förlorat, säger utredningen. Det hade nämligen

varit önskvärt att vid särbeskattningen kunna undvara det nuvarande för-

värvsavdraget, som utgör ett av sambeskattningens svåraste problem och

som rätteligen icke heller hör hemma i ett särbeskattningssystem, efter­

som jämvikten i skattebörda mellan ett gift par, där endast mannen har

inkomst, och ett gift par, där båda makarna ha inkomst, i särbeskattnings­

systemet tillgodoses genom att skatteprogressionen blir lindrigare för det

senare paret.

Vidare har undersökts en sambeskaltningslinje med skatteberäkningen

grundad på Utdelning av makarnas inkomst (s. 181—190). Utredningen

har emellertid funnit, att en sådan metod konsekvent genomförd skulle i

högre inkomstlägen gynna gifta inkomsttagare i förhållande till ogifta,

på ett sätt som icke motiveras av de faktiska förhållandena. Inkomstbort­

fallet för staten vid ett dylikt system — begränsat till inkomstbeskatt­

ningen, och utan något förvärvsavdrag för gift kvinna -— har på skatte­

underlaget vid 1949 års taxering beräknats till 158 milj. kronor. Då har

emellertid icke något gjorts för de ensamstående. Eftersom i detta system

förhållandet mellan gifta och ogifta är fixerat på ett visst sätt, kan en

skattelättnad icke beredas de ensamstående utan att även äkta makar få

en sänkning utöver den som ligger redan i tudelningsmetoden. Mot syste­

met har utredningen vidare invänt, att det vidgar klyftan mellan makar

och ensamstående på ett sätt som hårt drabbar änklingar och änkor.

Även olika möjligheter att modifiera tudelningsprincipen ha prövats.

Någon tillfredsställande lösning efter principiell linje har man emellertid

därvid icke kunnat finna.

Utredningen har vidare diskuterat möjligheterna att med bibehållande

av den nuvarande sambeskattningen vidtaga vissa reformer ägnade att till­

rättalägga och mildra de olägenheter, som nu anses förenade med sambe-

Kungl. May.ts proposition nr 213.

58

förenklingar i taxeringsförfarandet, som ernås genom förslaget i denna del,

äro enligt ämbetets mening så betydande att ämbetet vill understryka ange­

lägenheten av att förslaget härutinnan snarast möjligt lagfästes.

Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:

Vid avgivande av yttrande i januari 1950 över sambeskattningssakkun-

nigas förslag har länsstyrelsen uttalat sig till förmån för bibehållande av

sambeskattningsprincipen men samtidigt starkt understrukit, att problemet

enligt länsstyrelsens mening främst borde skärskådas ur synpunkten att

det gällde att finna en riktigare fördelning av skattebördan mellan gifta

och ensamstående. Utredningen synes ha valt den av länsstyrelsen förordade

utgångspunkten för sina överväganden. Då det nu klarare analyserats, huru

sambeskattningssystemet fungerar i jämförelse med de ensamståendes

skattetryck, kan länsstyrelsen i stort sett acceptera utredningens ställnings­

tagande, enär en lämplig avvägning synes ha uppnåtts.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser alt utredningsmännens redogörelse

för olika tänkbara principer för äkta makars beskattning samt konsekven­

serna av dessa olika principer i högsta grad bidragit att klarlägga dessa

svårlösta frågor. Liksom utredningsmännen har länsstyrelsen den uppfatt­

ningen, att sambeskattningen bör bibehållas som metod för äkta makars

beskattning.

Liknande uttalanden göras av andra länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Stockholms län liksom även Sveriges liäradsskrivarföre-

ning anse dock att en särbeslcattning upp till en för makarna sammanlagd

taxerad inkomst av 12 000 kronor hade varit att föredraga, bl. a. ur käll-

skattesynpunkt. Länsstyrelsen anför:

Länsstyrelsen vill icke förneka, att mycket talar för den av utredningen

förordade lösningen, men det synes å andra sidan obestridligt, att samma

fördelar skulle kunna vinnas vid särbeskattning av inkomsttagare under

ovannämnda inkomstgräns, därest den statliga inkomstskatten för dessa

beräknas efter proportionell skattesats. Särskilt bör framhållas, att den

olägenhet med särbeskattningsformen, som ligger i möjligheter till konstlad

uppdelning av inkomsten mellan makar och som utredningen med viss

kraft understrukit, med denna konstruktion av särbeskattningen skulle

bortfalla.

Infördes särbeskattning för makar med inkomst under 12 000 kronor,

skulle detta icke nödvändigtvis medföra olägenheter för makar, av vilka

blott den ene har inkomst. En skälig avvägning skulle nämligen kunna

åstadkommas antingen genom att för sådant fall medgiva ett högre orts-

avdrag än för ensamstående eller också genom att frågan beaktades vid

konstruktionen av skatteskalorna. Slutligen må också påpekas, att skatte­

bördan även enligt detta system skulle kunna regleras på lämpligt sätt

genom ett s. k. förvärvsavdrag.

Särbeskattningslinjen skulle även vara till fördel för beräknandet av

källskatt (A-skatt) för äkta makar. Blott ett system, där den enskilda

makens skattebörda regleras utan hänsyn till andre makens inkomst,

lämpar sig för uppbörd av källskatt.

Av de kvinnosammanslutningar som yttrat sig över förslaget vidhåller

yrkeskvinnors samarbetsförbund sin i remissyttrande över sambeskatt-

Kungl. Majäs proposition nr 213.

Kungl. Maj:ls proposition nr 218.

Länsstyrelsen i Stockholms län liksom även Sveriges häradsskrivarför-

ening har ifrågasatt om icke särbeskattning borde införas för makar med

inkomst under 12 000 kronor. Emellertid torde skillnaden mellan ett dylikt

system och det av skatteutredningen föreslagna bli ytterst ringa. En make

som utnyttjar sin hälft av makarnas ortsavdrag och som tillsammans med

andra maken har inkomst understigande 12 000 kronor, kommer enligt ut­

redningens förslag att åtnjuta samma statliga ortsavdrag som en ogift per­

son och även påföras statsskatt till samma belopp som en ogift person.

Skulle däremot maken icke kunna utnyttja sitt ortsavdrag helt, sker en

avräkning av ortsavdrag mellan makarna; den enas taxering blir då be­

roende av den andras, vilket måste försvåra källskatteberäkningen. Såsom

skatteutredningen funnit måste emellertid detta resultat uppkomma även

vid särbeskattning; man blir också där nödgad att i fråga om ortsavdrags-

beräkningen göra den ena makens taxering beroende av den andras. Det

lär nämligen icke vara möjligt — såsom länsstyrelsen antytt — att för en

make, som är ensam inkomsttagare, tillämpa ett visst högre ortsavdrag

eller en viss lägre skattesats än för en gift person, vars make också har

inkomst, eftersom man här har att göra med en hel serie mellanfall, där

den ena makens inkomst kan variera från något tiotal kronor upp till orts-

avdragets fulla på honom belöpande belopp. Skillnaden mellan särbeskatl-

ning under 12 000 kronor och sambeskattning enligt utredningens förslag

torde sålunda, såvitt jag kan finna, i praktiken mera vara en fråga om

rubricering än en fråga av saklig betydelse. Jag vill dock erinra om att

skatteutredningen även gjort undersökningar om möjligheterna att åstad­

komma en kombination mellan sambeskattning och särbeskattning men

funnit sig böra övergiva tanken därpå med hänsyn till de komplikationer,

som måste uppkomma vid övergången mellan de båda systemen.

Den med sambeskattningen förknippade frågan om gift kvinnas för-

värvsavdrag har jag för avsikt att upptaga i ett senare avsnitt av denna pro-

position.

2. ORTSAVDRAG OCH SKATTESKALOR.

Genom 1947 års skattelagstiftning frigjordes den statliga beskattningen

i princip från hänsyn till barnförsörjningskostnaden. De tidigare utgå­

ende familjeavdragen för barn avskaffades sålunda helt vid statsbeskatt-

ningen. I stället infördes genom en fristående författning skattefria all­

männa barnbidrag att utgå fr. o. m. år 1948. Barnbidragen bestämdes till

260 kronor årligen för varje barn. Reformen har sedermera, fr. o. m. år

1952, fullföljts även vid den kommunala beskattningen. I samband där­

med höjdes bidragsbeloppet till 290 kronor. Barnbidragen utgå fr. o. in.

kvartalet efter det, varunder barnet fötts eller rätt till barnbidrag eljest

uppkommit, t. o. in. det kvartal, varunder barnet fyllt 16 år.

Ortsavdrag vid den statliga beskattningen utgå för närvarande till gifta

skattskyldiga med fasta belopp, olika för de fem ortsgrupperna, varvid

spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp utgör omkring 16 %. Av­

60

62

Uttagningsprocenten för den statliga inkomstskatten på grundval av ett

visst års taxering är efter övergången till källskatteuppbörd beroende av

vilket procenttal, som gällt för uttagande av motsvarande preliminära skatt.

På 1949—1951 års taxeringar har statlig inkomstskatt uttagits med 100 %

av grundbeloppet. Med hänsyn till de beslut, som fattats om procenttalet

för uttagande av preliminär skatt för budgetåren 1950/51 (SFS 274/1950)

och 1951/52 (SFS 392/1951), kommer skatten även på 1952 och 1953 års

taxeringar att utgå med 100 % av grundbeloppet.

Emellertid har i samband med den år 1950 beslutade höjningen av de

kommunala ortsavdragen viss jämkning gjorts i den statliga inkomstskatte­

skalan. Motiven härtill voro följande.

Då en höjning av de kommunala ortsavdragen måste medföra en krymp­

ning av det kommunala skatteunderlaget och såsom följd därav en höj­

ning av den kommunala utdebiteringen, har ortsavdragsreformen icke kun­

nat förverkligas utan statligt ekonomiskt stöd. Detta stöd har givits i två

former. Sålunda utgå direkta statsbidrag till kommunerna i den omfatt­

ning, att den sammanlagda utdebiteringen till kommun och landsting icke

på grund av reformen skall behöva höjas med mera än högst en krona.

För den härefter kvarstående utdebiteringshöj ningen — inom en krona —

kompenseras de skattskyldiga genom jämkning av den statliga inkomst­

skatteskalan.

Ifrågavarande jämkning i statsskatteskalan vidtogs genom förordning

den 20 april 1951, nr 180. Förordningen trädde i kraft den 1 januari 1952;

bestämmelserna tillämpas för uppbörd av preliminär skatt under år 1952

men vid taxering först år 1953.

Statsskatteskalans utseende före och efter den sålunda beslutade jämk­

ningen framgår av följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Beskattningsbar

Skalan före

Skalan efter

inkomst, skiktet

mellan

jämkningen

jämkningen

(tusental kr.)

%

%

0

—

1

10

10

1

—

2

11

11

2—

3

12

12

3—

4

14

14

4

—

6

16

16

6—

8

18

17

8—

9

20

19

9^—

10

20

20

10— 12

24

23

12— 14

28

27

14— 16

32

32

16— 18

36

35

18— 20

36

36

20— 30

40

39

64

Beträffande ensamstående skattskyldiga föreslår utredningen att den nu­

varande reduceringen av ortsavdragen vid stigande inkomst skall upphöra.

Avdragen föreslås skola bestämmas till belopp motsvarande hälften av

ortsavdraget för makar. Spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp,

som för närvarande är 20 %, skulle härigenom minskas till 16 %.

De av utredningen föreslagna ortsavdragen, jämförda med nu utgående

statliga ortsavdrag samt de kommunala ortsavdragen efter den år 1950 be­

slutade höjningen, redovisas i följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Ortsgrupp

Nuvarande statliga orts­

avdrag, kronor

Av utredningen föreslagna

statliga ortsavdrag, kronor

Kommunala ortsavdrag, kronor

(efter höjning år 1950)

Ensamstående

(före redu­

cering)

Gift

Ensamstående

Gift

Ensamstående

Gift

i

1600

2 500

1680

3 360

1180

1680

ii

1700

2 625

1760

3 520

1230

1760

in

1800

2 750

1840

3 680

1290

1840

IV

1900

2 875

1920

3 840

1340

1920

V

2 000

3 000

2 000

4 000

1400

2 000

I särskilt yttrande (s. 271—275) förorda herrar Henriksson och Rehn

en något annan avvägning av ortsavdragen mellan ensamstående och ma­

kar än den av majoriteten föreslagna. För avvägningen föreslås två alter­

nativ. Alternativ 1 innebär följande: ortsavdraget för ensamstående höjes

med 80 kronor; ortsavdraget för makar sänkes med 140 kronor. Alter­

nativ 2, vilket framföres såsom huvudalternativ, innebär endast en höj­

ning av ensamståendes ortsavdrag med 150 kronor. (Härvid föreslås dock

såsom i praktiken lämpligast att ortsavdraget för ensamstående bestämmes

160 kronor högre än enligt majoritetsförslaget, så att det i mellersta orts­

grupp skulle bli 2 000 kronor; samtidigt skulle ortsavdraget för gifta av­

rundas uppåt med 20 kronor till 3 700 kronor, d. v. s. 4 000 kronor in­

klusive det generella förvärvsavdraget om 300 kronor. Förslaget äger sam­

band med frågan om gift kvinnas förvärvsavdrag och syftar till att två en­

samstående inkomsttagare skola bli jämställda med två inkomsttagare som

äro gifta med varandra.

För den vidare avvägningen av skattebördan mellan ensamstående och

äkta makar föreslår utredningen två skatteskalor. Skalorna ha avvägts så

att de vid beskattningsbara inkomster intill 10 000 kronor för äkta makar

och 5 000 kronor för ensamstående medföra en skatt, som för ensamstå­

ende är hälften av vad äkta makar ha att betala på en dubbelt så stor in­

komst. Detta innebär att tudelningsmetoden i praktiken genomförts upp

till en taxerad inkomst för makar -— i högsta ortsgrupp — av 14 000 kronor.

De föreslagna skalorna, jämförda med förhållandena före 1951 års jämk­

ning av skalan, redovisas i följande tablå.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Med hänsyn till den penningvärdeförsämring, soin ägt rum efter det

beslutet om höjning av de kommunala ortsavdragen fattades på våren 1950,

torde frågan om avvägningen av de kommunala ortsavdragen nu böra upp­

tagas till förnyat bedömande. Genom 1950 års riksdagsbeslut1 fastställdes

de kommunala ortsavdragen till följande belopp.

i

ⁱⁱ

in

iv

v

Äkta makar ................ 1 680

1 760

1 840

1 920

2 000

Ensamstående ........... 1 180

1 230

1 290

1 340

1 400

I jämförelse med de tidigare ortsavdragen hade i mellersta ortsgrupp en

höjning skett med ca 100 %. I lägsta ortsgrupp uppgick höjningen till ca

125 % och i högsta ortsgrupp till ca 90 %. Denna olikhet mellan ortsgrup-

perna berodde på att spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp sam­

tidigt minskats från 30 till 16 %.

De nya ortsavdragen skola tillämpas fr. o. m. den 1 januari 1952. Den

preliminära skatt, som erlägges under 1952, skall alltså bestämmas med

beaktande av de höjda ortsavdragen.

De tidigare ortsavdragen hade varit oförändrade alltsedan de fastställ­

des år 1928. Sålunda hade icke ens den försämring av penningvärdet, som

ägt rum sedan år 1928, beaktats med avseende å ortsavdragen. De redan

från början alltför små ortsavdragen hade härigenom blivit än mer otill­

fredsställande. Ur kommunernas synpunkt hade utvecklingen i själva ver­

ket medfört att uttaxeringen skedde på ett större skatteunderlag än som

rätteligen bort föreligga.

Genom att skillnaden mellan verkligt existensminimum och det existens­

minimum, som i form av ortsavdrag beaktades vid taxering, undan för

undan ökat ställdes statsmakterna inför särskilda problem, då det gällde

att på en gång genomföra den erforderliga höjningen av de kommunala

ortsavdragen. Å ena sidan krävdes en mycket betydande ökning av av­

dragen för att så långt möjligt närma dessa till ett mera verklighetsbetonat

existensminimum. Å andra sidan stod det klart att en mera väsentlig höj­

ning av avdragen icke vore möjlig att åstadkomma, utan att staten i en

eller annan form trädde emellan och lämnade kommunerna hjälp.

I första hand sökte man nå fram till kommunala ortsavdrag av samma

storlek som de statliga. Verkställda undersökningar gåvo emellertid vid

handen att minskningen av det kommunala skatteunderlaget skulle bli så

betydande att en sådan höjning för det dåvarande icke vore möjlig att

genomföra. De belopp, som slutligen fastställdes, motsvara ungefär 2U av

de statliga. Till grund för denna avvägning ligga sålunda inga principiella

överväganden utan endast kostnadssynpunkter.

Beträffande grunderna för de statsbidrag, som skola utgå till kommu­

nerna i anledning av ortsavdragsreformen, erinras i promemorian om att

1 Jfr ortsavdragskommittdns betänkande SOU 1950:5, propositionen 241/1950 och be­

villningsutskottets betänkande nr 57/1950.

68

underlaget vid höjningar av ortsavdragen redan blivit allsidigt belyst i sam­

band med ortsavdragsreformen, torde det emellertid icke vara erforderligt

att ånyo verkställa undersökningar i detta hänseende. Om man höjer orts­

avdragen med 20 ä 25 % så innebär ju detta endast att man återställer den

inbördes relation mellan inkomstnivå och avdragsnivå, som rådde vid tiden

för de nya ortsavdragens fastställande.

Ett problem som ägnades särskild uppmärksamhet vid ortsavdragsre-

formens genomförande var frågan huruvida höjningen av ortsavdragen

skulle medföra en övervältring av skattebördan från icke fastighetsägare

till fastighetsägare och från fysiska personer till juridiska personer. I detta

avseende framhöll ortsavdragskommittén bl. a. att då en utdebiterings-

stegring av en krona — vilket genom de föreslagna statsbidragen så att

säga utgjorde den maximala övervältringen — endast obetydligt översteg

den skattehöjning, som i genomsnitt skulle inträda, därest ortsavdragen

återställdes till sitt reella värde före kriget, kunde en övervältring av denna

omfattning enligt kommitténs mening knappast sägas innebära en orätt­

visa mot fastighetsägarna och de juridiska personerna. Genom att orts­

avdragen förblivit oförändrade trots penningvärdets fall hade nämligen i

själva verket en förskjutning av skattebördan ägt rum från fastighets-

skatteunderlaget och de juridiska personernas skatteunderlag över på de

fysiska personernas inkomstskatteunderlag.

I promemorian framhålles att penningvärdeförsämringen efter det orts­

avdragen fastställdes år 1950 på liknande sätt medfört en viss förskjut­

ning av skattebördan från det fasta skatteunderlaget över på inkomst­

skatteunderlaget. Ett återställande av ortsavdragens reella värde innebär

sålunda icke att inkomstskatteunderlaget minskas till nackdel för det öv­

riga skatteunderlaget. Det innebär i stället att skattebelastningen kommer

att fördelas på de olika slagen av skatteunderlag på ett riktigare sätt.

I detta sammanhang påpekas att de höjningar av ortsavdragen, som be-

slötos 1950, icke medfört så stora kommunala utdebiteringsstegringar som

man från början räknat med. Detta torde väsentligen ha berott på stor­

leken av den allmänna nominella ökningen av penninginkomsterna och på

den starka vinstökningen hos bolagen. Båda dessa omständigheter ha gjort

kommunernas skatteunderlag mindre känsliga för höjningar av de kom­

munala ortsavdragen än som vid förarbetena till ortsavdragsreformen kun­

nat beräknas.

En höjning av de kommunala ortsavdragen med 20 % motsvarande pen­

ningvärdeförsämringen under 1951 bör enligt promemorian genomföras

utan särskilda bidrag från staten till kommunerna. De speciella förhållan­

den, som kunde åberopas för statsbidrag vid ortsavdragsreformens genom­

förande, föreligga icke vid en höjning av avdragen, som endast avser att

återställa avdragens reella värde.

Kungl. Maj:ts proposition m 213.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Ensamstående, ortsgrupp III.

Års­

inkomst

kr.

Total skatt vid uttagningsprocent 100

Total skatt vid uttagningsprocent 110

År 1952

(uttag-

ningspro-

cent 100)

Efter skatte-

utredningens

förslag och

med 20

%

förhöjda

kommunala

ortsavdrag

Skillnac i skatt

År 1952

(uttag­

ningspro­

cent 100)

Efter skatte-

utredniugens

förslag och

med 20

%

förhöjda

kommunala

ortsavdrag

Skillnad i skatt

kr.

%

kr.

%

2 ⁰⁰⁰

56

28

— 28

— 50o

56

28

— 28

—

50-o

9 000

249

236

—

13

—

5'2

249

246

—

3

—

1*2

4 0i i0

473

453

— 20

—

4 2

473

474

+ 1

+

0'2

5 000

712

670

—

42

-

5 9

712

701

— 11

—

1-6

6 ⁰⁰⁰

976

887

—

89

—

9-1

976

929

— 47

—

4-8

8 ⁰⁰⁰

1547

1371

— 176

— 11-4

1547

1440

— 107

—

6-9

10 ooo

2146

1 918

— 228

— 106

2 146

2 019

— 127

—

59

12 ⁰⁰⁰

2 814

2 527

— 287

— 10-2

2 814

2 667

— 147

—

5 2

15 0110

3 820

3 543

— 277

—

7-3

3 820

3 752

— 68

—

1*8

18 000

4 970

4 659

— 311

— 6-8

4 970

4 946

— 24

—

0*5

20 ⁰⁰⁰

5 812

5 413

— 999

—

6-9

5812

5 754

— 58

—

ro

25 000

8 028

7 490

— 538

—

6-7

8 028

7 983

—

45

—

0 ⁶

30 000

10 313

9 731

— 582

—

5'6

10 313

10 393

+

80

+

0*8

40 000

15 218

14 364

—

855

—

5-6

15 218

15 379

+

161

+

it

50 000

20 501

19 307

—

1 194

—

5*8

20 501

20 707

+

206

+

lo

Remissyttrandena.

Frågan o in hänsynstagande till barnförsörjningskostna-

derna vid beskattningen beröres i allmänhet icke i remissyttran­

dena. Den av skatteutredningen här intagna ståndpunkten — att vid be­

skattningen bibehålla den formella likställigheten mellan familjer med barn

och familjer utan barn i enlighet med den år 1947 godtagna principen —

lämnas sålunda i stort sett utan erinran.

Kammarrätten anser dock att det bör övervägas att återinföra familj e-

avdrag för barn vid beskattningen och anför härom:

Ett obestridligt faktum torde vara, att de nuvarande barnbidragen en­

dast delvis kompensera skillnaden i skatteförmåga mellan barnfamiljer och

familjer utan barn. Härigenom intaga barnfamiljerna i förhållande till de

barnlösa familjerna en missgynnad ställning, som synes sakna varje rim­

lig grund. Sä länge barnbidragen icke utgå med belopp av sådan storleks­

ordning, att skillnaden i skatteförmåga mellan de båda familjetyperna ut­

jämnas, måste barnfamiljerna anses äga ett berättigat krav på att hän­

syn tages till berörda skillnad vid beskattningen. Enligt kammarrättens

mening bör därför den lättnad i den statliga inkomstbeskattningen, som

kan av statsmakterna medgivas, i första hand komma barnfamiljerna till

godo. Effektivt synes detta kunna ske genom återinförande av ett system

med familjeavdrag för barn. Kammarrätten förbiser härvid icke, att en

betydande del av de skattskyldiga icke kan tillgodogöra sig nämnda avdrag,

men förutsätter, att försörjningsbördan hos dessa skattskyldiga lättas

genom lämpligt avvägda barnbidrag, i vilket sammanhang kammarrätten

72

nors inkomst har lika hög skatteförmåga som en barnlös familj med

samma inkomst. Den förras skatteförmåga måste anses vara väsentligt

mindre än den senares. Ju högre upp man kommer på inkomstskalan,

desto mera markant blir detta förhållande.

Det lärer icke vara möjligt att genom beskattningen eller genom en höj­

ning av barnbidragen genomföra en fullständig utjämning av barnkostna­

derna. Det bör emellertid icke fördöljas, att den utjämning av barnkost­

naderna, som sker för närvarande och som kommer att ske enligt det

framlagda förslaget, är väsentligt sämre än den som avsågs då barnbidrags-

reformen genomfördes år 1947. Därest icke barnbidragen kan höjas vä­

sentligt, framstår ett återinförande av hänsynen till barnantalet i beskatt­

ningen som en angelägen reform.

Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår att dyrortsgrup per ingen i

förenklingssyfte avskaffas. Enligt en numera alltmera utbredd mening

vore dyrortsgrupperingen icke längre påkallad. En reform av detta slag

skulle särskilt för de lokala skattemyndigheterna medföra en stor lättnad

och borde lämpligen kunna genomföras i samband med de av utredningen

föreslagna ändringarna.

Länsstyrelsen i Kalmar län anför beträffande ledamoten Jonssons i

Skedsbygd reservation, att länsstyrelsen visserligen icke vore beredd att nu

taga ställning till frågan om ortsgrupperingens avskaffande men dock ville

understryka att det i flera fall visat sig vara mycket svårt att draga en gräns

mellan den lägsta och näst lägsta dyrortsgruppen. Prövningsnämnderna i

vissa län torde också ha funnit — säger länsstyrelsen — att i många fall

samma värden måst åsättas förmåner i åtminstone den första och andra

ortsgruppen. Skäl syntes sålunda finnas för en närmare undersökning här-

utinnan.

Sveriges lantbruksförbund biträder i princip reservanten Jonssons yr­

kande och förordar en avsevärd reducering av den nuvarande spännvidden

mellan ortsgrupperna.

Förslaget om att utbyta den nuvarande reduceringen av ensamstå­

endes ortsavdrag mot ett system med fasta ortsavdrag även för denna

grupp tillstyrkes eller lämnas utan erinran i remissyttrandena.

Att ortsavdraget för en ensamstående bestämmes till belopp motsva­

rande hälften av makars ortsavdrag har icke heller givit anledning till er­

inran. I vissa yttranden påpekas att denna avvägning äger ett direkt sam­

band med frågan om storleken av gift kvinnas förvärvsavdrag. Sålunda

anför tjänstemännens centralorganisation:

Mot bakgrunden av denna sin uppfattning hälsar organisationen med

tillfredsställelse 1949 års skatteutrednings förslag till utformning av orts-

avdragen för gifta i förhållande till icke gifta personer, där principen är

den att ortsavdraget för de förra sammanlagt är jämnt dubbelt så stort

som för den senare kategorien. I detta sammanhang vill TCO emellertid

fästa uppmärksamheten vid att i den mån som ett förvärvsavdrag tillåtes

ske för förvärvsarbetande hustru, komma äkta makar att i avdragshänse-

ende behandlas något gynnsammare än två ensamstående. En viss juste­

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

73

ring av ensamståendes ortsavdrag — exempelvis en höjning med halva det

föreslagna förvärvsavdraget 300 kronor — kan med hänsyn härtill ifråga­

sättas, såsom föreslagits i herrar Henrikssons och Rehns yttrande.

De föreslagna skatteskalorna ha ur teknisk synpunkt granskats

och lämnats utan erinran av statistiska centralbyrån. Mot systemet med

två olika skatteskalor ha föreningen Sveriges kr o nokamrer are liksom Sveri­

ges häradsskrivarförening erinrat att risken för feldebitering därigenom

måste öka. Vissa länsstyrelser ha berört samma förhållande men ansett

att fördelarna av förslaget i detta avseende uppväga olägenheterna.

Förslaget om en enhetlig skattesats av 12 % upp till en beskattningsbar

inkomst av 8 000 kronor för makar och 4 000 kronor för ensamstående har

genomgående tillstyrkts i remissyttrandena.

Sålunda anför länsstyrelsen i Malmöhus län:

Vid en bedömning av de föreslagna skatteskalorna ur skatteförmåge-

synpunkt kan länsstyrelsen icke finna annat än att nämnda skalor böra

kunna godtagas. Länsstyrelsen vill därjämte särskilt understryka bety­

delsen av att ett genomförande av förslaget om en proportionell i stället

för progressiv beskattning relativt högt upp i inkomstskikten kommer att

medföra att den s. k. marginalskattediskussionen i fråga om de breda folk­

lagrens biinkomster mister sin aktualitet, vilket är synnerligen önskvärt.

I vissa yttranden frainföres emellertid önskemål om en höjning av

gränsen för den enhetliga skattesatsen utöver vad utredningen föreslagit.

Härom yttrar riksskattenämnden:

Beträffande utformningen av skatteskalan för äkta makar vill riks­

skattenämnden emellertid ifrågasätta, om icke övre gränsen för det in-

komstskilct, inom vilket skatten utgår proportionellt —- enligt förslaget

8 000 kronors beskattningsbar inkomst — borde höjas något. Då makar

båda hava inkomster, varå löneavdrag för preliminär skatt sker enligt

tabell, komma dessa avdrag nämligen att motsvara den å inkomsten belö­

pande slutliga skatten endast inom det bottenskikt av (den sammanlagda)

inkomsten, där skatten utgår proportionellt. Det vore därför önskvärt,

om detta inkomstskikt sträckte sig så högt, att därinom fölle den sam­

manlagda inkomst, som de stora grupperna av var för sig förvärvsarbe­

tande makar pläga uppnå. Ur denna synpunkt torde den gräns, där progres-

siviteten enligt den föreslagna skatteskalan för makar inträder — vid taxe­

rade inkomster å sammanlagt It 360—12 000 kronor -— ligga alltför lågt

med hänsyn till den stegring i inkomsterna, som numera inträtt eller kan

beräknas inom kort inträda. Det torde nämligen icke vara ovanligt att

även inom de kroppsarbetande och därmed jämförliga grupperna makars

arbetsinkomst numera uppgår till sammanlagt 14 000 å 15 000 kronor. Den

av de sakkunniga föreslagna gränsen var sålunda att anse som låg redan

vid den tidpunkt, då de sakkunniga för sin del togo ställning Ull frågan,

och måste med hänsyn till den därefter inträdda förskjutningen i löne­

läget anses vara i behov av någon höjning. Riksskattenämnden vill där­

för föreslå, att möjligheterna att genomföra en dylik höjning närmare

undersökas. Därvid måste naturligen beaktas frågan om och i vad mån

en dylik jämkning av skiktgränsen av fiskala skäl kan kräva smärre jämk­

ningar av de föreslagna skatteprocenttalen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 213.

74

Även tjänstemännens centralorganisation invänder att den föreslagna

gränsen för den enhetliga skattesatsen med hänsyn till nuvarande inkomst­

förhållanden bestämts alltför lågt. Gränsen borde enligt organisationens

mening sättas vid lägst en beskattningsbar inkomst av 10 000—12 000 kro­

nor. I dessa inkomstlägen befunne sig just personer med viss yrkesutbild­

ning. Det kunde icke anses riktigt att skattesystemet utformades så att

det motverkade den stimulans till längre utbildning som möjligheterna till

högre inkomst innebure. Detta skulle i hög grad bli följden om övergången

från proportionalitet till progressivitet i skatteskalan skedde i det förhål­

landevis låga inkomstläge som utredningen föreslagit.

Att skatteskalorna avvägts på ett sådant sätt att skatten för två makar

med sammanlagd beskattningsbar inkomst upp till 10 000 kronor blir

dubbelt så stor som skatten för en ensamstående med hälften av makar­

nas inkomst (»sambeskattning enligt tudelningsprincip») har i stort sett

godtagits i remissyttrandena. Riksräkenskapsverket anför härom:

I sitt utlåtande över sambeskattningssakkunnigas betänkande ställde

sig riksräkenskapsverket positivt till en utformning av sambeskattningen

enligt tudelningsprincipen. För de inkomstskikt, där det stora flertalet

skattskyldiga höra hemma, bygger det föreliggande förslaget på denna

princip. Såtillvida finner riksräkenskapsverket följaktligen ingen anled­

ning till erinran. De skäl, som föranlett avsteg från principen i fråga för

de högre inkomstskiktens del, äro väl teoretiskt icke alldeles övertygande.

Riksräkenskapsverket anser sig dock icke ha tillräcklig anledning att mot­

sätta sig vad som härvidlag föreslås.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker att tudelningsmeto-

den skall gälla upp till en viss inkomstgräns men ifrågasätter om icke grän­

sen borde sättas något högre än enligt förslaget, exempelvis vid en beskatt­

ningsbar inkomst för makar av 14 000 kronor. Eventuellt kunde härvid

sammanjämkning ske av skatteskalorna, exempelvis för makar till 18 %

vid en beskattningsbar inkomst av 10 000—12 000 kronor och till 22 % vid

en beskattningsbar inkomst av 12 000—14 000 kronor samt för ensamstå­

ende till 18% vid en beskattningsbar inkomst av 5 000—6 000 kronor och

till 22 % vid en beskattningsbar inkomst av 6 000—8 000 kronor. I

I fråga om avvägningen av den statliga inkomstskatten i öv­

rigt påtalas i vissa remissyttranden att förslaget icke medger full utjäm­

ning av den genom penningvärdeförsämringen inträffade skatteskärp-

ningen efter år 1946 samt att detta förhållande blir särskilt framträdande

för de ensamstående.

Landsorganisationen anför:

Utredningens målsättning har i stort sett kommit att bli att återföra den

genom den under senare år inträffade penningvärdeförsämringen skärpta

inkomstbeskattningen till den av 1947 års skattereform avsedda nivån.

Denna målsättning är givetvis tämligen godtycklig och bör enligt lands­

organisationens mening snarast uppfattas som ett provisorium. Penning-

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

76

hänseende likställda, innebär utredningens förslag en höjning av ortsav-

dragen, som ungefär motsvarar ett återställande av deras realvärde, medan

förslaget för övriga kategorier i ortsavdragshänseende innebär ett bibehål­

lande i huvudsak av de nuvarande avdragen. I förening med ändrade

skatteskalor och andra ändringar i nuvarande bestämmelser innebär ut­

redningens förslag en fullständig omfördelning av skattebördan, medfö­

rande skattelindring för samtaxerade äkta makar och för ensamstående

utan försörjningsskyldighet (utom för de lägsta inkomsterna) men skatte-

skärpning för de ogifta med barn, en skärpning som i högre inkomstlagen

blir betydande.

Att någon nämnvärd förhöjning i ortsavdragen för ogifta icke föreslagits

synes bero på att utredningen funnit att denna kategori främst utgöres av

ungdom, som i allmänhet icke bör befrias från denna skattskyldighet. För

de övriga skattskyldiga, som kunna falla inom denna kategori inkomst­

tagare och som alltså drabbas av samma skatteskärpning, anser utred­

ningen att frågan om befrielse från eller lättnad i beskattningen bör ord­

nas på annat sätt, såsom genom sociala bidrag eller enligt reglerna om

befrielse vid existensminimum.

Även om man skulle med utredningens förslag kunna åstadkomma de

lättnader i beskattningen, som anses skäliga och möjliga, har resultatet av

förslaget i den utformning det givits, som ovan framhållits och såsom även

utredningen konstaterat, blivit en skatteskärpning i första hand för de

lägsta inkomsterna framför allt för ogifta personer och då främst för ogifta

med barn. Skatteutredningen försvarar detta med att höjningen av de

kommunala ortsavdragen för dessa inkomstskikt medfört så betydande

skattelättnader, att en skärpning av den statliga inkomstskatten kan här

vara försvarad, när en sådan skärpning icke kan undgås i det system, som

utredningen utarbetat. Såsom länsstyrelsen redan antytt, har emellertid

höjningen av de kommunala ortsavdragen — till följd av den fortgående

förskjutningen uppåt av inkomsterna i syfte att motverka penningvärde-

försämringen och även till följd av en höjd utdebitering — även för rela­

tivt låga inkomster icke lett till ett på debetsedlarna avläsbart resultat. Och

även om så skulle varit fallet, leder ett bibehållande i princip av de statliga

ortsavdragens belopp oförändrade till att personer, som tidigare undgått

statlig beskattning på grund av den låga inkomsten, enligt utredningens

förslag träffas av en statlig inkomstskatt, som till på köpet är högre än

den skatt, som de nu ha att erlägga. Skatt till staten träffar alltså enligt

förslaget personer med så låg inkomst, att denna, omräknad till 1947 års

realvärde, ansetts vara för låg för att drabbas av statlig inkomstskatt.

Slutligen kan nämnas att länsstyrelsen i Skaraborgs län låtit utföra en

provtaxering med tillämpning av de av utredningen föreslagna ortsavdra­

gen och skatteskalorna för ett sextiotal samtaxeringsfall i Mariestad för

taxeringsåret 1951. Det har därvid klarlagts — säger länsstyrelsen — att

som regel lindring i beskattningen uppkommer såväl för mannen som för

hustrun. En lämplig avvägning av skatten makarna emellan syntes även

bli en följd av de föreslagna bestämmelserna. Uppdelningen av ortsavdra-

get mellan makarna hade särskilt för hustrun med hennes i regel lägre

inkomst haft en gynnsam verkan för henne. Jämväl i fråga om ensam­

ståendes taxering hade länsstyrelsen för ett antal skattskyldiga verkställt

provtaxering för år 1951. Resultatet av denna undersökning hade icke givit

länsstyrelsen anledning till erinran mot förslaget i denna del.

Kurgl. Maj:ts proposition nr 213.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

77

Mot clen i departementspromemorian ifrågasatta höjningen

med 20% av de kommunala ortsavdragen ha de över promemorian

hörda myndigheterna icke haft något att erinra. Myndigheterna ha där­

vid — i den mån de yttrat sig därom — varit av den uppfattningen att

en sådan höjning av ortsavdragen bör kunna genomföras utan statligt bi­

drag. De sammanslutningar, som företräda kommunernas intressen, ha

däremot motsatt sig att höjningen genomföres utan statlig kompensation

till kommunerna.

Kammarrätten finner det angeläget att den nuvarande betydande diffe­

rensen mellan normalbeloppen för existensminimum och de kommunala

ortsavdragen på föreslaget sätt åtminstone i någon mån minskas och an­

ser det principiellt riktigt att den föreslagna höjningen av ortsavdragen

genomföres utan särskilt bidrag från staten till kommunerna.

Överståthållarämbetet, liksom även länsstyrelsen i Västerbottens län,

ifrågasätter om den föreslagna höjningen med 20 % är tillräcklig med hän­

syn till att indextalet stigit även under fjärde kvartalet 1951 och måhända

kan komma att stiga ytterligare under 1952.

Av det vid överståthållarämbetets remissvar fogade yttrandet av Stock­

holms stadskollegium framgår att den föreslagna höjningen av de kom­

munala ortsavdragen beräknats för stadens del betyda en ökning av den

kommunala utdebiteringen med 20 å 25 öre per skattekrona.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Den inom departementet utarbetade promemorian om höjda kommu­

nala ortsavdrag äger nära sammanhang med statsskattereformen. De pro­

blem, som här aktualiseras, kunna ur viss synvinkel sägas innefatta en in­

tressetvist mellan stat och kommun. Länsstyrelsen anser för sin del, att

kommunerna själva måste taga konsekvensen av att de kommunala orts­

avdragen till följd av priskurvans fortsatta uppgång blivit otillräckliga.

Det torde för övrigt kunna förutsättas, att den förlust i skattekronor, som

uppstår genom den nya ortsavdragsförhöjningen, kompenseras av att den

taxerade inkomstsumman stiger med motsvarande belopp. Erhålles icke

sådan kompensation, nedgår visserligen skatteunderlaget, men anledning

torde saknas att för denna nedgång giva kommunerna annat statligt stöd

än det, som må kunna ifrågakomma enligt Kungl. förordningen den 18 maj

1951 angående skattelindring åt synnerligt skattetyngda kommuner.

Landsorganisationen anser att det vore riktigast om ortsavdragen höjdes

väsentligt mera än med 20 %, detta med tanke på att ortsavdragen borde

ange storleken av verkligt existensminimum. Olika skattetekniska skäl

omöjliggjorde emellertid — såsom senare års skatteutredningar påvisat —

en alltför stor höjning. Landsorganisationen ville dock förorda en höjning

med lägst 25 %.

Tjänstemännens centralorganisation anför:

En uppräkning av de kommunala ortsavdragen enligt föreliggande för­

slag synes TCO rimlig med hänsyn till den försämring i penningvärdet,

som ägt rum sedan riksdagen fattade sitt beslut. TCO förutsätter härvid

att reformen genomföres samtidigt med 1949 års skatteutrednings förslag.

78

Det kan visserligen göras gällande, att en sådan uppräkning av de kom­

munala ortsavdragen kan komma att innebära en omfördelning av den

totala skattebördan beroende på att en sådan reform kan i vissa fall nöd­

vändiggöra en viss högre kommunal utdebitering än vad som skulle bli

fallet om ortsavdragen inte uppräknades. Emellertid synes det TCO, som

om en sådan omfördelning av skattebördan blir av endast obetydlig om­

fattning, och vill organisationen med hänsyn härtill icke motsätta sig re­

formens genomförande.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund anför:

På grund av den knappa remisstiden har det inte varit möjligt för sty­

relsen att införskaffa och bearbeta det material, som skulle erfordrats för

att belysa verkningarna av den ifrågasatta förhöjningen av ortsavdragen.

Med ledning av uppgifter från ett par kommuner har emellertid kun­

nat konstateras, att skatteunderlagsbortfallet genom förhöjningen kom­

mer att bli mycket betydande, uppskattningsvis minst 50 % av det genom

ortsavdragsreformen föranledda skatteunderlagsbortfallet. Det är uppen­

bart att ett skatteunderlagsbortfall av denna storleksordning ur kommu-

nalekonomislc synpunkt blir mycket kännbart, och speciellt gäller detta

de kommuner, som ha ett svagt skatteunderlag. Dessa kommuner skulle

nämligen få en relativt sett betydligt större reducering av sitt skatteunder­

lag än vad fallet skulle bli för de bättre ställda kommunerna. Ett genom­

förande av förslaget kommer därför att leda till att de redan nu mycket

stora ojämnheterna i den kommunala beskattningen ytterligare förstoras.

Detta kan enligt styrelsens mening icke vara rimligt. Förhöjningen av orts­

avdragen synes därför under inga förhållanden kunna genomföras utan att

denna ojämnhet i verkningarna på något sätt utjämnas.

Även styrelsen för svenska stadsförbundet motsätter sig bestämt att den

föreslagna höjningen genomföres utan att den skatteförlust som kommer

att drabba kommunerna helt täckes av statsmedel. Styrelsen anser en så­

dan gottgörelse av statsmedel vara desto rimligare som statens utgifter för

1950 års ortsavdragsreform visat sig uppgå allenast till en mindre del av

vad som då beräknades.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Departementschefen.

Efter 1947 års statsskattereform är frågan om barnförsörjningskostna-

dernas beaktande icke längre någon beskattningsfråga utan en fråga av so­

cialpolitisk natur. Denna omläggning har nyligen fullföljts även vid den

kommunala beskattningen. Skatteutredningen har icke ansett sig böra före­

slå någon avvikelse från den sålunda godtagna principen i fråga om kostna­

derna för barn. Jag ansluter mig till detta ställningstagande och kan sålunda

icke dela den av några remissmyndigheter framförda meningen att man

borde överväga att på nytt införa barnavdrag i en eller annan form vid be­

skattningen.

Icke heller anser jag det möjligt att nu taga upp frågan om någon änd­

ring i princip av den gällande dyrortsgrupperingen vid beskattningen. Denna

fråga torde bli beroende av ytterligare undersökningar om variationerna i

dyrhetsgrad mellan olika orter. Resultatet av dessa undersökningar bör icke

lämpligen föregripas genom en minskning redan nu av antalet ortsgrupper

80

genom väsentligt reducerade. I några remissyttranden har det gjorts gäl­

lande, att gränsen för den enhetliga skattesatsen bort sättas högre än enligt

utredningens förslag. Man har ansett att den av skatteutredningen valda

gränsen visserligen kunnat vara lämplig vid tiden för förslagets utarbetande,

men att den på grund av den aktuella inkomstutvecklingen numera vore

för låg. Skatteutredningen torde emellertid i detta avseende ha gått så långt

som det överhuvudtaget är möjligt att göra för närvarande. En höjning av

gränsen för den enhetliga skattesatsen förutsätter en omarbetning av båda

skatteskalorna och lär då icke kunna förverkligas utan att inkomstbortfallet

för staten vid övergången icke längre kan hållas inom en ram, som i detta

sammanhang kan anses realistisk.

De båda skatteskalorna ha avvägts på ett sådant sätt att skatten för två

makar med sammanlagd beskattningsbar inkomst upp till 10 000 kronor

blir dubbelt så stor som skatten för en ensamstående med hälften av makar­

nas inkomst. Inom denna gräns har sålunda i praktiken åstadkommits vad

utredningen benämnt sambeskattning enligt tudelningsprincip. I remiss­

yttrandena har man i något fall ansett, att den sålunda genomförda prin­

cipen bort sträcka sig något högre upp i inkomstskikten, förslagsvis till en

beskattningsbar inkomst av 14 000 kronor. Detta skulle innebära en oför­

månligare avvägning av skatten för ensamstående. Skillnaden i skatt för en

gift man och en ogift man, båda med samma inkomst, skulle avsevärt skär­

pas. En alltför stor »ungkarlsskatt» medför emellertid alltid olägenheter av

betänkligt slag. Hur mycket mera den ogifte bör betala i skatt än den gifte

blir tydligen alltid mer eller mindre en skälighetsfråga. Jag finner emeller­

tid icke tillräcklig anledning att i denna punkt frångå skatteutredningens

förslag.

En olägenhet med ortsavdragens och skatteskalornas avvägning är otvi­

velaktigt att denna medför vissa mindre höjningar i statlig inkomstskatt

för ensamstående skattskyldiga i vissa låga inkomstskikt. Sålunda höjes

statsskatten — såsom av Tabell 1 (Bihang 2) framgår — med 12 kronor vid

en årsinkomst av 3 000 kronor och med 5 kronor vid en årsinkomst av

4 000 kronor. Detta är en följd av att skattesatsen bestämts enhetligt till

12 % i bottenskikten. Skatteutredningen, som haft anledning utarbeta sina

förslag i direkt anslutning till den kommunala ortsavdragsreformen, har

ansett att resultatet i detta avseende liksom eljest bör ses gemensamt för

statlig och kommunal skatt. Eftersom utredningen betraktat den kommu­

nala ortsavdragsreformen såsom ett första led i en sänkning av de direkta

skatterna, har den vid alla jämförelser med nuvarande förhållanden i fråga

om sammanlagd kommunal och statlig inkomstskatt utgått från den kom­

munala inkomstbeskattning som gällde till och med år 1951 och som

ligger till grund även för 1952 års taxering, d. v. s. förhållandena före till-

lämpningen av de nya kommunala ortsavdragen. Nyssnämnda höjningar i

statsskatt för ensamstående skattskyldiga framkomma icke vid en sådan

jämförelse; i stället visar jämförelsen betydande minskningar i total skatt

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

84

Sambeskattningssakkunniga hade föreslagit en utvidgning av förvärvs-

avdraget även till fall av faktisk sambeskattning. Deras förslag till lös­

ning av denna fråga byggde på en individuell prövning och värdesättning

av den gifta kvinnans arbetsinsats. I denna del mötte emellertid deras

förslag vid remissbehandlingen en ingående kritik, vilken —- enligt vad

skatteutredningen funnit — fick särskild tyngd genom att de myndig­

heter, som ha ansvaret för taxeringarna, nästan enstämmigt ställde sig av­

visande till eller gjorde allvarliga erinringar mot förslaget. Skatteutred­

ningen har ansett denna kritik böra skänkas det största beaktande. I

själva verket bär den enligt utredningens mening på ett klart sätt visat

att en lösning av frågan enligt de av sambeskattningssakkunniga föreslagna

grunderna icke är praktiskt genomförbar.

Utredningen har då diskuterat möjligheterna att tillgodose ifrågava­

rande kategori av gifta kvinnor genom ett fast förvärvs avdrag till visst

lägre belopp att medgivas efter generella grunder. I sambeskattningssyste-

met skulle sålunda finnas två olika slag av avdrag, dels ett större av

samma typ som det nuvarande att utgå till hustru med eget förvärvsar­

bete och dels ett mindre, fast avdrag att utgå till hustru, som deltager i

mannens förvärvsarbete. Någon värdering av hustruns arbete i mannens

verksamhet skulle icke ske. Beskattningsnämnderna skulle endast ha

att taga ställning till frågan om hon överhuvud deltagit i verksamheten

eller icke.

Även mot en lösning i denna förenklade form har utredningen funnit

mycket vägande invändningar kunna göras. I ett system med två olika

slag av förvärvsavdrag uppkomma åtskilliga spörsmål, bl. a. om gräns­

dragningen mellan de olika avdragen (s. 194, 19a). På grund av sin gene­

rella natur skulle det lägre avdraget komma att tillämpas för en mycket

stor grupp av äkta makar. Utredningen har ifrågasatt om en sådan ut­

veckling är lycklig och om icke snarare skattelagstiftningen bör länkas

in mot en ordning med enklare linjer och färre individuella avdrag.

Mot bakgrunden av dessa betänkligheter har utredningen lagt fram sitt

förslag om höjning av ortsavdragen för äkta makar, annan avvägning av

ortsavdragen mellan äkta makar och ensamstående och en enhetlig skatte­

sats upp till en årsinkomst för makar av 12 000 å 13 000 kronor. Förslaget

har syftat till en lösning, som kunde göra det möjligt att undvara förvärvs-

avdraget. Förhållandet mellan äkta makars och ensamståendes ortsavdrag

har därför återförts till vad som gällde innan förvärvsavdraget infördes

år 1947.

Utredningen har emellertid funnit sig böra bibehålla ett fast förvärvs­

avdrag för de gifta yrkeskvinnorna av 300 kronor. Skälen för detta ställ­

ningstagande utvecklas i betänkandet (s. 200, 201). Utredningen har an­

sett att ett avdrag av denna storlek icke bör kunna grunda några rätt­

mätiga anspråk på ett motsvarande avdrag för jordbrukarnas och rörelse-

idkarnas hustrur, vilka dock mestadels utföra sitt arbete i hemmet. Icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

87

den föreslagna anordningen synes man emellertid kunna nå det eftersträ­

vade målet att komma till rätta med de mest påtagliga olägenheter, som

vidlåda de nuvarande reglerna för sambeskattning. Det hade emellertid

varit önskvärt, att utredningen kommit fram till en sådan lösning av frå­

gan som helt hade avskaffat förvärvsavdraget. För jordbrukares och före­

tagares hustrur, som icke deklarerat egen inkomst och som biträda man­

nen i dennes förvärvsverksamhet, kommer det alltid att framstå såsom

en orättvisa, att dydikt avdrag icke tillerkännes dem, detta så mycket mer

som ett stort antal gifta kvinnor, som deklarera egen arbetsinkomst, icke

torde ha längre arbetstid än de. Det bör även framhållas, att det icke alltid

är av behovet påkallat, att förvärvsavdrag tillerkännes gift kvinna, som

icke har anställd hemhjälp och som sålunda själv utför sitt arbete i hem­

met. Anställningen kan vara av kortvarig beskaffenhet eller s. k. halv­

tidstjänstgöring. Länsstyrelsen är emellertid av den uppfattningen, att

dessa olägenheter icke böra få verka hindrande på ett genomförande av

utredningens förslag på denna punkt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån anför:

Länsstyrelsen biträder för sin del den av utredningen intagna stånd­

punkten, att det av olika skäl icke är möjligt att medgiva hustru, som del­

tager i mannens verksamhet, s. k. förvärvsavdrag. Därigenom bliva bl. a.

alla jordbrukarhustrur och alla hustrur till smärre yrkesutövare uteslutna

från förmånen av sådant avdrag, även om de utföra en fullvärdig arbets­

prestation inom mannens rörelse. Med hänsyn till de stora grupper i reali­

teten förvärvsarbetande kvinnor, som sålunda bliva uteslutna från möjlig­

heten att tillgodonjuta förvärvsavdrag, anser sig länsstyrelsen icke kunna

biträda det av vissa reservanter framförda yrkandet, att förvärvsavdraget

för gifta kvinnor skall sättas högre än vad utredningen föreslagit.

I samma riktning uttala sig länsstyrelserna i Kalmar, Älvsborgs. Skara­

borgs och Västernorrlands län.

Riksskattenämnden anför:

Riksskattenämnden delar de sakkunnigas uppfattning, att man i prin­

cip bör eftersträva en sådan utformning av äkta makars beskattning, att

anledning till medgivande av särskilt s. k. förvärvsavdrag bortfaller. Ett

avdrag av denna art är ägnat att komplicera beskattningen och dess verk­

ningar bliva synnerligen ojämna. Riksskattenämnden utgår från att det

begränsade förvärvsavdrag, som de sakkunniga föreslå skall bibehållas, hör

betraktas såsom ett provisorium.

Riksskattenämnden vill framhålla att, dä avdrag sålunda föreslås skola

tills vidare utgå för förvärvsarbetande hustru, ett dylikt avdrag ur rätt­

visesynpunkt rätteligen borde medges jämväl i fråga om hustru som ar­

betar i mannens jordbruk eller rörelse. Med hänsyn till de betydande till-

läinpningssvårigheterna ävensom till det föreslagna avdragets ringa belopp

och då riksskattenämnden, som nyss nämnts, utgår från att avdraget över­

huvud endast skall medgivas såsom ett provisorium, anser nämnden emel­

lertid att de sakkunnigas ståndpunkt i denna dol kan accepteras.

Länsstyrelsen i Gotlands län finner för åstadkommande av full rättvisa

riktigt att också sådan hustru som biträtt mannen i dennes jordbruk eller

rörelse medgives avdrag med 300 kronor vid såväl kommunal- som stats-

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

90

lagt utanför hemmet, vilket i regel innebär, att skötseln av hem och barn

försvåras. Deltagande i makens verksamhet som jordbrukare eller rörelse-

idkare kan däremot i regel ske på ett sätt, som gör de här åsyftade olägen­

heterna mindre kännbara.

För eu höjning av det föreslagna förvärvsavdraget för alla

gifta yrkeskvinnor — alltså ej endast kvinnor med barn — uttalar

sig länsstyrelsen i Södermanlands län, som framhåller att det nuvarande

avdraget är en faktor att räkna med när det gäller tillgången på arbets­

kraft. Länsstyrelsen anser därför skäligt att åtminstone det nuvarande av­

draget blir bestående. Undantag borde göras endast för sådana fall, då

hustrun icke tagit någon som lielst del i den verksamhet, varom fråga vore.

Länsstyrelsen åsyftade därvid närmast uppdrag som styrelseledamot och

delägarskap i rörelse.

Kooperativa förbundets styrelse anför:

När det gäller den omstridda frågan, huruvida förvärvsavdrag skall

kunna medgivas också för gifta kvinnor, vilka deltaga i mannens jordbruk

eller rörelse men icke kunna taxeras för värdet av sitt däri nedlagda ar­

bete, har skatteutredningen stannat för att sådant avdrag icke bör med­

givas. Denna lösning torde av praktiska skäl få uppfattas som den riktiga.

Emellertid medför förslaget, bl. a. på grund av det låga förvärvsavdraget,

att skatteökning börjar inträda för makar så snart deras gemensamma in­

komst överstiger 12 000 kronor. Måhända borde därför, särskilt i betrak­

tande av den fortgående försämringen av penningvärdet, gränsen för den

proportionella skatten för makar kunna sättas högre än vid 12 000 kro­

nor. Eu annan utväg är att höja förvärvsavdraget för hustru med egen

taxerad inkomst upp till dess nuvarande nivå, som är hälften av inkomsten,

högst 1 000 kronor. Häremot talar visserligen att orättvisan ökas gentemot

de förvärvsarbetande hustrurna som icke taxeras. Men å andra sidan

skulle det säkerligen verka psykologiskt olyckligt på intresset hos de gifta

kvinnorna att åtaga sig förvärvsarbete, om man nu borttoge ett avdrag,

som allmänheten vant sig vid.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län liksom även tjänstemännens central­

organisation föreslå förvärvsavdrag i huvudsaklig överensstämmelse med

ledamöterna Petréns och Sandbergs reservation, dock utan att upptaga den

i reservationen föreslagna utvidgningen av avdraget till hustrur, vilka del­

taga i mannens jordbruk eller rörelse. I samma riktning uttalar sig yrkes­

kvinnors samarbets förbund.

Länsstyrelsen i Norrbottens län vill differentiera avdraget med hänsyn

till om arbetet utförts inom eller utom hemmet. Länsstyrelsen anför:

Länsstyrelsen föreslår, att förvärvsarbetande gift kvinna med hemma­

varande barn under 14 år medgives förvärvsavdrag om arbetet utförts i

hemmet med 10 % av arbetsinkomsten och om arbetet utförts utom hem­

met med 20 % av samma inkomst samt att avdragen maximeras i första

fallet till 600 kronor och i senare fallet till 1 200 kronor. För ensamstå­

ende kvinna bör under nyssnämnda förutsättningar vid arbete utom hem­

met utgå förvärvsavdrag med den lägre procenten. Förvärvsavdraget bör

ifrågakomma allenast från inkomst av eget arbete och av rörelse. Liksom

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

91

enligt nuvarande bestämmelser bör förvärvsavdrag icke vara tillåtet då

hustrun biträder mannen i hans verksamhet. Ej heller bör avdrag kunna

medgivas då hustruinkomsten icke utgör ersättning för faktiskt utfört ar­

bete t. ex. då den utgår i form av sjuklön och dylikt.

Riksräkenskapsverket anser att avdraget för förvärvsarbetande hustrur

med barn bör bibehållas vid lägst nuvarande maximibelopp, 1 000 kronor,

men med sänkt kvotdel av inkomsten, varigenom avdragets verkningar

skulle sträcka sig högre upp i inkomstskikten. Beträffande avdragets ut­

vidgning till hustru, som biträder mannen i dennes förvärvsverksamhet, an­

ser riksräkenskapsverket den i betänkandet diskuterade lösningen med ett

fast avdrag om 300 kronor vara värd en noggrann prövning. Riksräken­

skapsverket framhåller bl. a.:

Åven från mera praktisk skattesänkningssynpunkt synes det vara till

men att beskära förvärvsavdraget så hårt som utredningen föreslagit. Ut­

redningen uttalar, att dess förslag, i förening med den kommunala orts-

avdragsreformen, komma att medföra väsentliga sänkningar i total skatt

för alla skattskyldiga. Som tabell 3 i bilaga 10 visar, komma sänkningarna

att bli minst väsentliga för sambeskattade äkta makar i vissa inkomstskikt.

För makar med en årsinkomst av 8 000 kronor och med helt utnyttjat för-

värvsavdrag stannar sålunda skattelättnaden vid 3,7 %. Och denna lättnad

hänför sig till kommunalskatten; i vissa lägen kommer statsskatten till

och med att stiga några kronor. Om uttagningsprocenten skulle bestäm­

mas till 110 i stället för 100, som det i den nämnda tabellen har räknats

med, skulle lättnaden i en del fall helt utebli. Det är i sammanhanget att

observera, att ett avsevärt antal sambeskattade makar torde befinna sig

just i de inkomstskikt, som det här är fråga om.

I det av byråchefen von Hofsten avgivna särskilda yttrandet framhålles

följande;

I själva verket innebär förslaget, att de förvärvsarbetande gifta kvin­

norna i skattehänseende komma i ett relativt sämre läge än för närva­

rande. Skattelättnaden blir nämligen för dem mindre än för övriga kate­

gorier. Detta framgår av följande resonemang.

För en gift kvinna med förvärvsarbete utgör skatten på hennes arbete

skillnaden mellan de båda makarnas sammanlagda skatt, om hon har för­

värvsarbete, och den skatt som utgår på mannens inkomst, om hon ej har

förvärvsarbete. Dessa belopp anges ej i betänkandet men kan för vissa in­

komstlägen uträknas. Detta har skett i följande tabell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 218.

Skatt härpå om

Mannens

hustrun ej

För­

Hustruns

inkomst

Skatt härpa

För­

inkomst.

förvärvsarbetar

an dr.

För när­

Enligt för­

ande

kr.

För när­

Enligt för­

«

varande

slaget

%

varande

slaget

4 000

366

216

— 41

2 000

219

313

+ 43

4 000

633

746

+ 18

8 000

1 218

l 071

— 12

2 000

254

325

+ 28

10 000

1 709

1 505

— 12

5 000

1 083

l 024

^— 5

10 000

2 724

2 519

— 8

15 000

3 098

2 656

— 14

15 000

5 616

5 152

-- 8

20 000

4 851

4 191

— 14

10 000

3 863

3 617

g

92

Kungl. Maj ds 'proposition nr 213.

Av tabellen framgår att åtminstone i dessa inkomstlagen skatteminsk-

ningen enligt förslaget blir mindre för förvärvsarbetande hustrur än för

familjer där blott mannen har förvärvsarbete.

På grund av dessa skäl finner jag utredningens förslag i vad gäller sam-

beskattningen oantagbart. Som ett minimikrav framstår det av herrar

Henriksson och Rehn i eu reservation framlagda förslaget.

Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges lantbruks förbund och Sveri­

ges köpmannaförbund yrka, att förvärvsavdrag skall medgivas även hustrur

som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse.

Departementschefen.

I det nu gällande systemet mildras sambeskattningen för de gifta yrkes­

kvinnorna vid statsbeskattningen genom att de medgivas rätt till avdrag

med hälften av sin inkomst, dock högst med 1 000 kronor. Detta s. k. för­

värvsavdrag utgår inte till en hustru, som deltager i mannens verksamhet

t. ex. jordbruk eller rörelse, ehuru hon faktiskt sambeskattas med mannen.

Att hustrur, sorn arbeta i mannens jordbruk eller rörelse, inte ha rätt till

något förvärvsavdrag har länge varit en med det nuvarande förvärvsavdraget

förenad tvistefråga; man har gjort gällande att förvärvsavdraget av rättvise­

skäl borde utvidgas även till denna kategori av gifta kvinnor. En sådan ut­

vidgning föreslogs också i den tidigare utredningen av sambeskattningssak-

kunniga. Deras förslag byggde på eu individuell prövning och värdesättning

av den gifta kvinnans arbetsinsats. Förslaget mötte emellertid i denna del

en stark kritik. Eu stor del av remissmyndigheterna ansåg det icke praktiskt

möjligt att åstadkomma en dylik värdering inom taxeringens ram.

Skatteutredningen har icke heller ansett denna väg framkomlig. Även jag

finner det av praktiska skäl uteslutet att införa en ordning, enligt vilken be-

skattningsnämnderna i varje särskilt fall skulle behöva värdera en hustrus

arbetsinsats i jordbruk eller rörelse.

På grund av de svårigheter som här möta att på en gång skapa rättvisa

och bibehålla ett rationellt taxeringsförfarande har skatteutredningen sökt nå

fram till en lösning, vilken kunde göra det möjligt att avskaffa det nuvarande

förvärvsavdraget. Utredningen har emellertid icke ansett sig kunna helt

undvara avdraget utan föreslår att ett avdrag å 300 kronor skall bibehållas

för yrkeskvinnorna. Utredningen har ansett att ett avdrag av denna storlek

icke bör kunna grunda några rättmätiga anspråk på ett motsvarande avdrag

för jordbrukarnas och rörelseidkarnas hustrur, vilka dock mestadels utföra

sitt arbete i hemmet.

Skatteutredningens förslag i denna del är emellertid icke enhälligt. Fem

ledamöter av utredningen ha icke ansett det nuvarande förvärvsavdraget för

yrkeskvinnor kunna beskäras så hårt som till 300 kronor utan ha velat

giva avdrag till denna kategori med högre belopp. Därmed har också frågan

om ett förvärvsavdrag till hustrur som deltaga i jordbruk eller rörelse krävt

ett annat ställningstagande. Fyra ledamöter av utredningen ha ansett att så­

dant avdrag bör medgivas med 300 kronor efter generella grunder.

93

Dessa reservationer till utredningens förslag visa, att frågan om äkta

makars beskattning icke skulle kunna lösas i enighetens tecken om utred­

ningens förslag nu framlades ograverat. I det läge, vari frågan sålunda

kommit, förordar jag i det följande dels att förvärvsavdraget till yrkeskvin­

nor på visst sätt utvidgas utöver vad utredningen föreslagit och dels att för-

värvsavdrag efter vissa generella grunder införes även för hustrur vilka del­

taga i mannens jordbruk eller rörelse.

I flera remissyttranden har föreslagits, att en höjning av förvärvsav­

draget utöver 300 kronor skall medgivas för gifta yrkeskvinnor, vilka ha

hemmavarande barn under viss ålder. Jag finner mig kunna biträda en lös­

ning efter denna linje. Även om barnförsörjningskostnaderna numera i prin­

cip icke beaktas vid beskattningen utan tillgodoses genom bidrag av social

natur, är det tydligt att det kan finnas ett behov av att differentiera förvärvs­

avdraget med hänsyn till förekomsten av barn. I realiteten torde det vara

just för mödrar med hemmavarande barn som någon verklig kostnadsök­

ning uppkommer genom förvärvsarbetet. De ha i allmänhet särskilda ut­

gifter för barnens omhändertagande under moderns frånvaro från hemmet

o. s. v. Det är sålunda här icke fråga om barnförsörjningskostnader i egent­

lig mening utan närmast om särskilda kostnader för intäkternas förvär­

vande. En förhöjning av förvärvsavdraget för dessa kvinnor får därför en­

dast till uppgift att åstadkomma en viss jämvikt i skattebördan mellan dem

och andra förvärvsarbetande hustrur, vilka icke ha dylika särskilda utgifter.

Beträffande den åldersgräns för barn, som bör läggas till grund för för-

värvsavdragets bestämmande, har jag funnit 16-årsåldern böra vara avgö­

rande. Denna gräns kan visserligen synas tämligen hög och i remissyttran­

dena har också en lägre ålder nämnts, nämligen 14 år. Jag finner emellertid

icke tillräckliga skäl att avvika från den gräns beträffande barns ålder, som

sedan länge varit vedertagen vid beskattningen. Lagtekniskt visar det sig

här angeläget — bland annat med hänsyn till den i det följande behandlade

frågan om beskattningen av ogifta med barn -— att rätten till förhöjt för-

värvsavdrag samordnas med rätten till barnbidrag för barnet, vilket i prak­

tiken innebär att 16-årsåldern blir avgörande.

Jag ansluter mig sålunda till skatteutredningens mening att ett fast för-

värvsavdrag om högst 300 kronor skall beräknas för gifta kvinnor med in­

komst av rörelse eller eget arbete. Beträffande sådana gifta kvinnor med

barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, förordar jag att för­

värvsavdraget, i den mån inkomsten därtill förslår, skall utgöra 300 kro­

nor jämte 10 % av inkomsten, sammanlagt dock högst 1 000 kronor.

Det 10-procentiga avdraget bör sålunda enligt min mening räknas från

botten av inkomsten, varigenom det börjar verka omedelbart när inkomsten

överstiger 300 kronor. Detta innebär att, i den mån inkomsten därtill förslår,

333 kronor alltid bli helt skattefria och att maximum för avdraget nås vid en

hustruinkomst av 7 000 kronor. Delta beräkningssätt överensstämmer i prin­

cip med vad som förordats i ledamöterna Henrikssons och Rehns särskilda

Kungl. May.ts proposition nr 212.

96

Inkomstbortfallet för staten i anledning av de utvidgningar av förvärvs-

avdraget, som ovan föreslagits, har beräknats till omkring 16 milj. kronor,

varav omkring 4 milj. kronor belöper på den tioprocentiga förhöjningen av

avdraget för gifta yrkeskvinnor med barn och omkring 12 milj. kronor på

det särskilda avdraget för hustru som biträder mannen i dennes jordbruk

eller rörelse.

Det kan icke förnekas att de nu föreslagna bestämmelserna om förvärvs-

avdrag innebära en komplicering av gällande bestämmelser och därmed också

en ytterligare belastning av deklarations- och taxeringsförfarandet. Anled­

ningen härtill är i första hand att avdraget nu utvidgas till sådana hustrur

som deltaga i mannens jordbruk eller rörelse, varigenom man tvingas att

laborera med två olika slag av avdrag vid taxeringen. Icke minst med hänsyn

till avdragets ringa ekonomiska betydelse i dessa fall — för jordbrukare och

rörelseidkare i allmänhet kommer det vid grundbeloppsnivå att motsvara

36 kronor i skatt — har ifrågavarande utvidgning av avdraget kunnat inge

starka betänkligheter. På grund av de starka intressemotsättningar, som

gjort sig gällande i denna fråga, synes det emellertid — om skatteutred-

ningens förslag över huvud taget skall kunna förverkligas — icke stå till

buds annan lösning av frågan än den jag nu föreslagit.

Då emellertid denna lösning, på grund av de uppenbara olägenheter som

äro därmed förenade, icke kan betraktas såsom slutgiltig, anser jag att be­

stämmelserna om gift kvinnas förvärvsavdrag vid den statliga beskattningen

alltjämt böra betraktas såsom provisoriska. 4

Kungl. Maj ds proposition nr 213.

4, SÄRSKILDA FRÅGOR RÖRANDE ÄKTA MAKARS BESKATTNING.

Skatteutredningen.

Beträffande den tekniska metoden för skattens fördelning mellan makar

föreslår utredningen den ändringen, att makar vid ortsavdragsberäkningen

skola tillgodoföras hälften var av ortsavdraget. I den mån sådant avdrag

icke kan utnyttjas av ena maken, skall det tillgodoräknas den andra. Vid

den statliga taxeringen fördelas därefter skatten mellan makarna i förhål­

lande till deras beskattningsbara inkomster, icke såsom nu i förhållande

till deras taxerade inkomster.

Beträffande skälen för omläggningen torde få hänvisas till betänkandet

(s. 196—198). Det föreslås att ändringen skall genomföras såväl vid den

kommunala som den statliga beskattningen. Skatteplikten för äkta makar

förutsättes därefter böra bedömas för vardera maken för sig efter dennes

beskattningsbara inkomst. Särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga avses

likaledes böra beräknas för varje make för sig, under iakttagande likväl

av att sådant avdrag för makarna tillsammans icke må överstiga maximi­

beloppet 3 000 kronor.

Kungl. Maj ds proposition nr 218.

99

Därest äktenskapet bestått större delen av beskattningsåret och endast

en av makarna hatt inkomst, inträder emellertid, jämfört med nuvarande

bestämmelser, en försämring i skattehänseende därigenom att något orts-

avdrag för den andra maken icke skall utgå. Länsstyrelsen anser denna

konsekvens betänklig och stridande mot likformighetsprincipen vid taxe­

ringen. Om makarna t. ex. ingått äktenskap strax i början av beskattnings­

året och den ena maken salunda under så gott som hela beskattningsåret

försörjt den andra maken, torde det icke vara rätt att förstnämnda make

taxeras som ensamstående och alltså erhåller allenast hälften av det orts­

avdrag, som tillkommer gift senare år än det då äktenskapet ingåtts.

Länsstyrelsen ifrågasätter därför, huruvida icke makar, som varit gifta

större delen av beskattningsåret, böra efter särskilt yrkande, t. ex. i deklara­

tionen, taxeras såsom äkta makar även för det beskattningsår då äkten­

skapet ingåtts.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anför härom:

Förbundet skulle helst sett, alt sambeskattning ej skolat ske av makar,

som ingått äktenskap liden 1 november—31 december året före inkomst­

året. Upphäver man sambeskattningsregeln för dem som gift sig första

hälften av inkomståret, torde det ej innebära några större vådor att göra

det av eu för de båda manaderna november—december. Det oftast menings­

lösa underrättandet hit och dit vållar enbart onödigt besvär. Skälet att i

vissa fall skattelindrande ortsavdrag ej heller kan erhållas just då den ny­

bildade familjen har kapitalutgifter förefaller sakna relevans.

Förslaget rörande or t sa vdragets beräkning vid sam taxering

av makar i skilda orts grupper har icke berörts i remissyttrandena.

Departementschefen.

Vad skatteutredningen föreslagit rörande uppdelning av ortsavdrag och

fördelning av statlig inkomstskatt mellan makar föranleder icke någon

erinran från min sida. Ej heller har jag något all invända mot alt skatte­

plikten för äkta makar bedömes för vardera maken för sig eller alt avdrag

lör nedsatt skatteförmåga i förekommande fall beräknas för makar på sätt

utredningen föreslagit.

Såsom föreningen Sveriges kronokamrerare påpekat torde förslaget icke

i någon högre grad kunna undanröja de olägenheter vid källskatteberäk-

ningen, som äro förenade med den nuvarande sambeskattningen av makar.

Härutinnan torde man — eftersom en övergång till särbeskattning icke

befunnits genomförbar — få liksom hittills pröva de förbättringar som

kunna uppnås inom uppbördssystemets ram. Jag kan i detta sammanhang

erinra om alt källskattetabellerna från och med i år innehålla en s. k. sam-

beskattningstabell, som vid olika inkomstkombinationer för äkta makar

visar den slutliga skatten i procent av årsinkomsten och som alltså bör

underlätta för sambeskattade makar att hos arbetsgivaren begära det av­

drag för preliminär skatt som bäst motsvarar deras slutliga skall.

Även om sålunda den föreslagna metoden för skattens fördelning mellan

makarna icke kan bringa källskattelragan lör äkla makar i något princi-

101

uttagets bestämmande för att detta skatt kunna bringas i god överensstäm­

melse med den slutliga skatten. För det fall att hustrun är ensam inkomst­

tagare bör liksom för närvarande gälla att hon i förevarande avseende skall

likställas med gift manlig inkomsttagare.

Ett särskilt spörsmål blir hur den tillämpliga kolumnen skall kunna

angivas vid debetsedelns utfärdande. Såsom föreningen Sveriges krono-

kamrerare påpekat måste det här uppstå vissa svårigheter att på förhand

bedöma makarnas inkomstförhållanden under ett visst inkomstår. Första

gången detta skall ske, sålunda på hösten 1952, lär annan möjlighet icke

stå till buds än att avgöra frågan med ledning av den inkomstlängd som

upprättats vid den senaste taxeringen, i detta fall 1952 års taxering. Denna

inkomstlängd avser inkomstförhållandena under år 1951. Någon säkerhet

finnes givetvis icke för att samma inkomstförhållanden som rått för två

makar under 1951 också skola råda under 1953. På debetsedeln kan så­

lunda komma att angivas eu kolumn, vilken på grund av ändringar i makar­

nas inkomstförhållanden lämpar sig mindre väl för användning under det

aktuella inkomståret. Skulle det preliminära skatteuttaget härigenom

komma att bli avsevärt felaktigt, har emellertid den skattskyldige möjlig­

het att efter hänvändelse till lokal skattemyndighet få annan kolumn till-

lämpad vid skatteuttaget. För senare inkomstår kan den lokala skatte­

myndigheten i allmänhet följa de anteckningar om tillämplig kolumn, som

gjorts på debetkorten, i den mån skattemyndigheten icke genom anmälan

från den skattskyldige eller på annat sätt får kännedom om att den skatt-

skyldiges inkomstförhållanden ändrats.

Den ur taxeringssynpunkt önskvärda ändringen att makar taxeras obero­

ende av varandra för det beskattningsår, under vilket de ingått äktenskap,

möter icke någon erinran från min sida. Jag kan icke tillstyrka att denna

regel — såsom två remissmyndigheter ifrågasatt — skall kunna uppmjukas

genom undantag i särskilda fall. Å andra sidan kan jag, med hänsyn till

de olägenheter som i enskilda fall onekligen kunna vara förenade med be­

stämmelsen, icke finna det lämpligt att dess verkningsområde utsträckcs

även till tiden 1 november—31 december året före inkomståret. Jag finner

sålunda icke skäl att frångå skatteutredningens förslag i denna punkt.

Ej heller har jag någon erinran mot utredningens förslag om beräkning

av ortsavdrag för makar vilka samtaxeras inom olika kommuner. 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

5. B E S K A T T NI N G E N AV OGIFT SKATTSKYLDIG MED BARN.

Före 1947 års skattereform var en ogift person med barn under 18 år för­

månligare ställd vid beskattningen än en ensamstående skattskyldig, dels

därigenom att hans grundavdrag icke reducerades vid stigande inkomst utan

utgick med fast belopp och dels genom att han hade rätt till familjeavdrag

för varje barn. Med ogift person jämställdes i detta avseende änkling, änka

103

för vård av barn, i regel komme i ett sämre ekonomiskt läge än under

hustruns livstid och att det för en sådan skattskyldig måste kännas särskilt

betungande att få en sänkning av ortsavdraget.

Enligt nu gällande regler äger sålunda en ogift skattskyldig (änkling,

änka eller frånskild) att åtnjuta statligt ortsavdrag enligt de för gift skatt-

skyldig gällande grunderna, om han haft husföreståndarinna hos sig an­

ställd och haft hemmavarande barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag

förelegat.

Skatteutredningen.

Utredningen har funnit att ifrågavarande bestämmelser i praktiken på

grund av sin schematiska karaktär emellanåt leda till mindre tillfreds­

ställande resultat och anför härom bl. a. följande. Den förmån, som erhålles

genom det oreducerade avdraget, kan ibland synas för hög. Sålunda kan

under vissa förhållanden en ogift barnafader, som betalar underhållsbidrag

till ett barn, genom det oreducerade ortsavdraget få en skattelättnad,

som överstiger vad han betalar för barnet. I annan riktning kunna

bestämmelserna verka för exempelvis en frånskild man, som under­

håller flera barn i ett tidigare äktenskap. Eftersom hänsyn icke tages

till antalet barn, får han vid beskattningen icke större skattelättnad

än en person, som utbetalar underhåll till endast ett barn. Om han

gifter om sig, bortfaller helt den hänsyn till barnförsörjningskostna-

den, som dessförinnan tagits, även om han alltjämt är underhålls-

skyldig mot barnen i det tidigare äktenskapet. I viss utsträckning kan

dock hans underhållsskyldighet bli beaktad vid taxeringen genom den

möjlighet som finnes att medgiva särskilt avdrag för nedsatt skatte-

förmåga åt person, som haft att underhålla andra närstående än barn,

för vilka han uppburit barnbidrag.

Beträffande den särskilda bestämmelsen att en ogift skattskyldig, som

helt eller delvis underhållit barn vilket icke stått under hans vårdnad,

har rätt till oreducerat ortsavdrag endast under det villkoret att han icke

levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet, har utredningen

funnit viss tvekan kunna råda om hur bestämmelsen skall uppfattas, när

den sammanställes med regeln om rätt till avdrag för husföreståndarinna.

Om en man och en kvinna leva tillsammans i »samvetsäktenskap» och

ha ett gemensamt barn, som står under kvinnans vårdnad, är det enligt

den gällande bestämmelsen tydligt, säger utredningen, att endast kvinnan —

vårdnadshavare!1. — har rätt till oreducerat ortsavdrag. Därmed torde dock

icke vara sagt, att mannen skall beskattas som ensamstående. Om kvinnan

betraktas som hans husföreståndarinna, kan för hans del ifrågakomma att

tillämpa avdrag för husföreståndarinna. Att de båda reglerna på detta

sätt kollidera har — enligt vad utredningen inhämtat — vållat viss

oklarhet i tillämpningen. Beskattningsnämnderna synas härutinnan för­

fara olika.

Kungl. Maj ris proposition nr 213.

104

I fråga om avdrag för husföreståndarinna föreslår utredningen i princip

icke någon ändring av de nu gällande bestämmelserna. Ogift skattskyldig

(änkling, änka eller frånskild) med hemmavarande minderåriga barn bör

sålunda enligt utredningens mening, om han haft husföreståndarinna an­

ställd, vid beskattningen likställas med gift skattskyldig. Han bör då icke

endast medgivas ortsavdrag med samma belopp som en gift person utan

även hänföras till den för gift person tillämpliga skatteskalan. Härvid bör

emellertid krävas, att beträffande husföreståndarinnan ett anställningsför­

hållande verkligen föreligger. Avdraget bör därför enligt utredningens

mening icke ifrågakomma i andra fall än då husföreståndarinnan beskattas

för lön från den skattskyldige, kontant eller i natura.

Sedan sålunda »husföreståndarinnefallen» avskilts från den grupp av

skattskyldiga, varom nu är fråga, finner utredningen den återstående delen

av dessa skattskyldiga bestå av två kategorier, dels vårdnadshavare d. v. s.

änklingar, änkor, frånskilda och ogifta, som ha barn under sin vårdnad,

och dels icke vårdnadshavare d. v. s. personer — vanligen ogifta eller från­

skilda — som betala underhållsbidrag Lill barn, vilka icke äro under deras

vårdnad. Den första av dessa kategorier uppbär barnbidrag, den andra icke.

Utredningen har icke funnit det möjligt att bereda dessa kategorier lätt­

nad vid beskattningen genom att för dem tillämpa skatteskalan för gift

person i stället för skatteskalan för ensamstående (s. 220, 221).

Beträffande den kategori som uppbär barnbidrag —- vårdnadshavare —

har det synts utredningen mest konsekvent att icke vid beskattningen med­

giva dem någon särställning endast på den grund att de ha barn. Lika litet

som någon skillnad numera göres vid beskattningen av makar med barn

och makar utan barn bör, säger utredningen, en ensamstående med barn,

för vilket han uppbär barnbidrag, behandlas annorlunda än en ensamstå­

ende utan barn. Att äkta makar enligt förslaget skola beskattas efter en

annan skatteskala än ensamstående beror icke på att makarna kunna ha

barn att försörja utan endast på att de äro gifta.

Beträffande den andra kategorien — icke vårdnadshavare — har utred­

ningen funnit vissa skäl tala för att de vid beskattningen skola beredas

en lättnad: de ha kostnader för barn men uppbära icke något barnbidrag.

Att för dem åstadkomma någon mera nyanserad avvägning av skattebörda n

lär dock icke vara möjligt, säger utredningen, så länge hänsyn icke tages

antingen till barnens antal eller till underhållets faktiska belopp. Ingen­

dera av dessa båda utvägar har utredningen dock velat förorda.

Såsom den lämpligaste lösningen av beskattningsfrågan för icke vård­

nadshavare synes utredningen under dessa förhållanden endast kvarstå

möjligheten att beakta det utgivna underhållsbidraget genom särskilt av­

drag för nedsatt skatteförmåga vid taxeringen. Sådan möjlighet har utred­

ningen ansett finnas redan enligt den nu gällande lagstiftningen.

Beträffande ogifta skattskyldiga med barn har utredningen sålunda

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

105

kommit till det resultatet, afl dylika skattskyldiga med anställd husföre­

ståndarinna böra liksom för närvarande beskattas på samma sätt som gifta

personer, afl skattskyldiga, som ha barn under sin vårdnad och sålunda

uppbära barnbidrag, icke böra på denna grund beskattas annorlunda än en­

samstående skattskyldiga i allmänhet samt att skattskyldiga, vilka bidraga

till barns underhåll utan att ha vårdnaden om barnen, böra med tillämpning

av nu gällande bestämmelser medgivas skäligt avdrag för nedsatt skatte-

förmåga vid taxeringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Remissyttrandena.

Skatteutredningens förslag om beskattning av ogift person (änkling,

änka eller frånskild) med barn har i de flesta remissyttrandena antingen

icke berörts eller lämnats utan erinran.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter emellertid om det kan anses

lämpligt alt genom avdrag för nedsatt skatteförmåga taga hänsyn till barn-

försörj ningskostnaden beträffande sådan ogift skattskyldig, som icke har

barn i sin vårdnad. Principen att någon hänsyn till barn försörj ni ngskosl-

naden icke skall tagas vid beskattningen borde snarare konsekvent genom­

föras även i fråga om denna grupp. Länsstyrelsen anför härom:

Länsstyrelsen vill inte hävda, att hänsynen till förenklade taxerings­

regler bör vara helt utslagsgivande när det gäller att bedöma utredningens

ställningstagande i sistnämnda fråga. Länsstyrelsen kan emellertid icke

finna, att den förordade lösningen är nödvändig ens ur materiella syn­

punkter. Länsstyrelsen vill erinra om att lika starka skäl kunna åberopas

för en ökad differentiering i fråga om ogift skattskyldig, som har barnet

i sin vårdnad. En skattskyldig av nämnda kategori äger, om han haft

husföreståndarinna anställd, erhålla ortsavdrag enligt samma regler som

gift skattskyldig. Om den skattskyldige nödgas anlita utvägen att under

arbetstid lämna barnet till barnkrubba eller inackordera barnet i annans

hem, lärer nämnda regler ej kunna tillämpas, ej heller står utvägen att

medgiva avdrag för nedsatt skatteförmåga då till buds. Dessa verkningar

inträffa, oberoende av om den skattskyldige befinner sig i ett högre eller

lägre inkomstläge. Därest en lösning via avdraget för nedsatt skatteför­

måga tillgripes, uppnås däremot förr eller senare alltid den gräns, då be-

skattningsmyndigheten på grund av inkomstens storlek anser sig böra ur

skälighetssynpunkt vägra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Vad särskilt

angår ogift, som ej har barnet i sin vårdnad, måste också framhållas de

svårigheter, som föreligga att införskaffa utredning till grund för avdragets

beviljande, särskilt i de många fall då underhållsbidraget uttages genom

införsel. Länsstyrelsen anser sig därför böra ifrågasätta huruvida icke

principen att någon hänsyn till barn försörj ningskostnaden icke skall tagas

vid beskattningen konsekvent tillämpas även såvitt angår ogifta skattskyl­

diga med barn. Därest så blir fallet, bör givetvis den nuvarande bestäm­

melsen angående extra avdrag för barn, för vilka barnbidrag ej åtnjutits,

helt ulgå, vilket får verkan jämväl beträffande gifta skattskyldiga med

barn i åldern 16 till 18 år eller med barn i tidigare äktenskap eller utom

äktenskap.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påtalar att förslaget beträffande ogifta

med barn skulle leda till skärpning i beskattningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Härom anför länsstyrelsen:

För ogift skattskyldig med barn i sin vårdnad, för vilket uppbäres all­

mänt barnbidrag, innebär förslaget ingen förändring med avseende å orts-

avdragen men däremot att dessa skattskyldiga, om husföreståndarinna ej

finnes, beskattas efter samma skatteskala som ensamstående. Verkningarna

härav framgå av följande uppställning.

106

Ensamstående

T-

iy

Ortsgrupp 5

Ogift med barn

Knligt nuvarande

+

1 ct.\ .

inkomst

Beskattnings­

bar inkomst

Nuv.

skatt

Skatt enligt

förslaget

+

regler

besk. bar . .,

. .

. skatt

inkomst

skatt enl.

förslaget

3 GOD

1 000

100

120

+

20

1 000 100

120

+

20

4 0U0

2 000

210

240

30

2 250

240

240

+

0

5 GOG

3 000

330

360

+

30

3 500

400

360

—

40

6 00G

4 000

470

480

+

10

4 750

590

480

^—

no

8 000

6 000

790

800

+

10

7 250 1 015

800

^—

215

10 000

8 000

1 150

1 200

+

50

9 750 1 500

1 200

^—

300

12 000

10 000

1 550

1 680

+ 130

12 000 2 030

1 680

^—

350

(). S. V.

För ensamstående som har barn men icke i sin vårdnad avses att detta

skall beaktas genom ett avdrag för nedsatt skatteförmåga. Huruvida detta

kommer att likformigt beaktas i taxeringsnämnderna, kan betvivlas, men

uttalandet föranleder icke någon erinran från länsstyrelsens sida. För

jämförelsens skull må erinras att någon lättnad i beskattningen däremot

som regel icke medgives den, som har barn i sin vårdnad och uppbär all­

mänt barnbidrag, om icke denna försörjningsbörda vid många barn kan

anses vara så stor att beskattningen bör lindras.

Den förestående jämförelsen visar att, medan ensamstående skattskyl­

diga utan underhållsskyldighet nästan undantagslöst få en skattelättnad,

som i högre inkomstlagen blir relativt stor, innebär förslaget för ensamstå­

ende med barn i sin vårdnad en skatteskärpning emot vad nu gäller. Moti­

vet torde i viss mån vara att åstadkomma förenkling med hänsyn till käll-

skatteuppbörden, och utredningen har särskilt framhållit att det icke är

möjligt att med hjälp av de två skatteskalorna bereda särskilda skattelätt­

nader för ogifta skattskyldiga med barn (s. 221). Förhållandet blir det­

samma för änkling eller änka under senare år efter dödsfallet än det andra

och för frånskild med barn i sin vårdnad. Utredningen utgår ifrån att,

om man vill bereda dessa kategorier lättnad, detta måste ske på annat

sätt. Länsstyrelsen måste för sin del beklaga det resultat vartill utred­

ningen kommit för denna grupp, som dock till följd av sin försörjnings­

börda i de flesta fall måste anses ha minskad skattekraft. Det måste före­

falla i hög grad obilligt att för dessa skattskyldiga genomföra en skärp­

ning av beskattningen medan förslaget i övrigt avser att bereda en skattc-

lindring. Ehuru förslaget medför en förenkling vid uppbörden av preli­

minär skatt och Aid taxering, anser sig länsstyrelsen kunna biträda för­

slaget i denna del endast under den förutsättning att hänsyn till merkost­

nader för barn vid beskattningen tages förslagsvis på det sätt, som läns­

styrelsen här nedan kommer att närmare angiva.------------

Länsstyrelsen föreslår för vinnande av enhetligare och rättvisare behand­

ling i skattehänseende av fält, där hänsyn måste tagas till förekomsten av

hemmavarande barn i viss ålder, att särskild kostnad för tillsyn av barn

107

—- föranledd av att föräldrarna resp. ogift fader eller moder, som har barn

i sin vårdnad, av förvärvsarbete hindras att själva hava vårdnaden av bar­

net — bedömes såsom vid taxeringen i princip avdragsgill utgift för in­

komstens förvärvande, som alltså får avdragas i förvärvskällan. Krav på

att utgiftens belopp skall uppgivas i deklaration och kunna styrkas bör

uppställas. Avdraget bör dels bestämmas i förhållande till förvärvsin­

komstens storlek, dels maximeras. Om avdragsrätten begränsas förslagsvis

till 30 % av förvärvsinkomsten och till maximum 2 000 kronor, uppnås

maximiavdraget vid 6 000 kronors inkomst. Med en sådan bestämmelse

skulle för ogifta (frånskild, änkling, änka) med anställd husförestånda­

rinna den beskattningsbara inkomsten redan i de allra flesta fall bli den­

samma som enligt nu gällande regler och enligt utredningens förslag.

I fråga om avdrag för husföreståndarinna anser riksräken-

skcipsverket att detta avdrag eventuellt bör utmönstras i samband med eu

utvidgning av gift kvinnas förvärvsavdrag till att gälla även ogifta med

barn. Riksräkenskapsverket hade i sitt yttrande över sambeskattningssak-

kunnigas betänkande förordat att förvärvsavdrag icke skulle medges kvin­

nor utan barn, vilkas kostnader på grund av förvärvsarbetet kunde antagas

merendels vara rätt begränsade. I nämnda yttrande, som nu åberopas, hade

riksräkenskapsverket vidare anfört bl. a.:

Riksräkenskapsverket vill här ytterligare föreslå, att förvärvsavdragct

bygges ut till att gälla också ensamstående skattskyldiga med barn och

att i samband därmed det nuvarande husföreståndarinneavdraget slopas.

Motiveringen för husföreståndarinneavdraget, så som de sakkunniga återge

den, är i huvudsak densamma som för förvärvsavdraget: att förvärvsarbete

åsamkar den skattskyldige extrakostnader, som böra beaktas vid beskatt­

ningen. I praktiken synes emellertid husföreståndarinneavdraget stundom

ha annan effekt. Som det nu är kan en förmögen icke förvärvsarbetande

änka, som har minderåriga barn, få husföreståndarinneavdrag, om hon

av bekvämlighetsskäl anställer en husföreståndarinna, medan en förvärvs­

arbetande änka, som exempelvis anlitar daghem för barnen, icke kan få

det. Det vill synas, som om det materiellt skulle vara mer motiverat att

gc avdrag åt den senare än åt den förra — och vad som här föreslås inne­

bär just, att den senare men icke den förra skulle få avdrag.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att man — för att motverka tenden­

sen till sammanlevnad utan äktenskap — möjligen borde stadga lägre orts-

avdrag för husföreståndarinna än för hustru.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför om husföreståndarinneavdraget

följande:

I ett särskilt fall har utredningen trots sin häremot uttalade principi­

ella inställning dock föreslagit att hänsyn vid beskattningen tages till barn­

förekomst, nämligen för det fall att ogift, resp. änkling etc. med hemma­

varande barn i sin vårdnad haft husföreståndarinna hos sig anställd. För

detta fal! föreslås dels ett högre ortsavdrag, dels en i högre inkomstlägen

lindrigare skatteskala. Även om man ansluter sig till de skäl, som föranlelt

utredningen att för hithörande fall föreslå bibehållande av nuvarande be­

stämmelser, är man dock i den principiella behandlingen i förhållande till

andra skattskyldiga av samma kategori uppenbart inkonsekvent. En järn-

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 213.

108

Kungl. Majds proposition nr 213.

förelse mellan beskattningen för en ogift med barn i del fali att husföre­

ståndarinna finnes anställd och det, då så icke är förhållandet, giver också

vid handen att resultatet icke kan anses lyckligt. En ogift med hemma­

varande barn och exempelvis 8 000 kronor taxerad inkomst får i ortsgrupp

5, då han har husföreståndarinna, en beskattningsbar inkomst av 4 000

kronor med 480 kronor i skatt, medan den beskattningsbara inkomsten,

om husföreståndarinna icke anställts, uppgår till 6 000 kronor med 800

kronor i skatt. Vid 14 000 kronor taxerad inkomst blir skillnaden i skatt

940 kronor och i högre inkomstlagen ännu mer betydande. Detta är icke

rimligt.

Viss erinran har gjorts mot skatteutredningens uttalande att husföre-

ståndarinneavdrag icke borde ifrågakomma i andra fall än då ett verkligt

anställningsförhållande förelåge och sålunda husföreståndarinnan beskat­

tades för lön från den skattskyldige. Länsstyrelsen i Norrbottens län kan

icke biträda detta uttalande. Länsstyrelsen skriver härom:

Om man följer utredningsmännens förslag uppkommer skatteskärpning

för ett mycket stort antal ogifta skattskyldiga män, vilka leva i s. k. sam­

vetsäktenskap och ha egna hemmavarande barn eller barn med den

kvinna, med vilken de sammanbo. Även i de fall, då ett husföreståndarinne-

skap i egentlig bemärkelse föreligger, inträder skatteskärpning om de eko­

nomiska villkoren för husföreståndarinnan äro sådana, att hon icke åsättes

taxering. Att så icke sker kan även ha sin orsak däri, att anställningsför­

hållandet icke förevarit hela beskattningsåret och inkomsten på den grund

är mindre än normal årsinkomst. Det är ock oklart om villkoret om hus­

föreståndarinnans beskattning skall vara uppfyllt såväl vid kommunal- som

statsbeskattningen. I detta sammanhang får länsstyrelsen påpeka, att man

icke av författningstexten kan utläsa villkoret om husföreståndarinnans

beskattning.

Då ogift skattskyldig med husföreståndarinna och hemmavarande min­

deråriga barn merendels torde ha eu försörjningsbörda fullt jämförlig med

barnfamiljernas, anser länsstyrelsen, att den skattskyldige, oberoende av

om något anställningsförhållande föreligger mellan denne och husförestån­

darinnan och oberoende av om hon åsättes taxering, bör medgivas ortsav-

drag som gift och beskattas enligt skatteskalan för gift.

I eidighet med den praxis, som åtminstone tillämpas inom detta län,

bör dock avdrag för husföreståndarinna få ske allenast i de fall, då den

uppgivna husföreståndarinnan så gott som uteslutande ägnat sig åt sköt­

seln av den skattskyldiges hem och barn.

Departementschefen.

Kategorien ogifta skattskyldiga med barn omfattar så många och olikar­

tade typfall att det uppenbarligen måste föreligga mycket stora svårigheter

att reglera deras beskattning på ett tillfredsställande sätt. I denna kategori

ingå även änklingar’, änkor och frånskilda med försörjningsplikt mot barn.

Denna försörjningsplikt kan gälla barn, som äro under vederbörandes egen

vårdnad, och den kan avse underhållsbidrag av varierande belopp till ett

eller flera barn, som stå under annans vårdnad. Inom kategorien falla

även de s. k. samvetsäktenskapen.

Kungl. Maj ds proposition nr 218.

109

Skatteutredningen har föreslagit en ordning som — om man till en

början bortser från husföreståndarinnefallen — kan sägas väl överens­

stämma med 1947 års principbeslut om avskaffande av barnavdragen vid

beskattningen. I de fall, då vederbörande uppbär barnbidrag för barnet,

skulle sålunda någon särställning på grund av barnförsörjningskostnaden

icke beredas honom råd beskattningen. I de fall åter, då han icke uppbär

barnbidrag för barnet, skulle hans på grund av försörjningsplikten ned­

satta skatteförmåga beaktas genom tillämpning av bestämmelserna om sär­

skilt avdrag för nedsatt skatteförmåga vid taxeringen. Denna ordning kan

också sägas överensstämma med vad som numera gäller vid den kommunala

beskattningen.

Emellertid skulle — såsom länsstyrelsen i Västerbottens län påpekat —

skattertredningens förslag leda till vissa höjningar i statsskatt för ogifta

med barn. Ser man reformen på det sätt utredningen gjort och sålunda

jämför total skatt före den kommunala ortsavdragsreforinen med total

skatt efter dels den kommunala ortsavdragsreforinen och dels en omlägg­

ning av statsbeskattningen enligt utredningens förslag, inträda visserligen

skattesänkningar även för kategorien ogifta med barn, utom i inkomst-

lägena mellan 10 000 och 30 000 kronor där även vid en sådan jämförelse

vissa skattehöjningar framkomma. Om emellertid statsskatten bedömes för

sig — vilket man kan ha viss anledning att göra eftersom den kommunala

och den statliga reformen icke sammanfalla i tiden -— kan det icke bortses

från att ogifta med barn komma att få en icke oväsentlig skatteskärpning.

Skulle uttagningsprocenten bestämmas högre än till 100 blir höjningen så

stor, att man enligt min mening icke kan taga denna konsekvens av utred­

ningsförslaget.

Jag finner det sålunda nödvändigt att frågan om beskattningen av ogifta

med barn löses på annat sätt än utredningen förordat. Vid övervägande

av de utvägar, som härvid stå till buds, bär jag funnit möjligheterna mycket

begränsade. Skatteutredningen liar påvisat att frågan icke kan lösas med

hjälp av de två skatteskalorna. Icke heller kan jag förorda ett system, en­

ligt vilket avdrag i viss utsträckning skulle medgivas för faktiska barn­

kostnader efter individuell prövning. Det blir här nödvändigt att liksom

hittills använda en schablon. Jag föreslår att frågan löses genom att ogifta

(varmed jämställas änklingar, änkor eller frånskilda) med barn tillerkän­

nas ortsavdrag med 50 procent högre belopp än ensamstående skattskyldiga.

Man skulle sålunda för denna kategori medgiva ett och ett halvt ortsavdrag,

vilket även kan synas skäligt ur den synpunkten att det här är fråga om

en grupp som slår familjerna nära.

Ortsavdraget för ogift skattskyldig med barn skulle i enlighet härmed

utgöra i ortsgrupp I 2 520 kronor, i orlsgrupp II 2 040 kronor, i ortsgrupp

in

2 700 kronor, i ortsgrupp IV 2 880 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor.

Verkningarna av en sådan förhöjning av ortsavdragen för ogifta med

barn redovisas i Tabell Ga (Bihang 2). Förhöjningen torde för staten be­

tyda ett inkomstbortfall av 5 å 0 miljoner kronor.

no

Vid denna lösning av frågan har man enligt man mening icke tillräcklig

anledning att frångå den ordning som i övrigt nu gäller för ifrågavarande

skattskyldiga. Förhöjningen av ortsavdragen kommer att motsvara den för­

mån som för närvarande tillkommer dem i form av oreducerade ortsavdrag.

Förmånen bör sålunda alltjämt utgå såväl till de ogifta skattskyldiga vilka

ha barn under sin vårdnad som till dem vilka endast betala underhålls­

bidrag till barn, i sistnämnda fallet dock endast om den skattskyldige icke

levt tillsammans med den som har vårdnaden om barnet.

I fråga om avdrag för husföreståndarinna har riksräkenskapsverket an­

sett det böra övervägas att utmönstra avdraget. En länsstyrelse har ifråga­

satt om icke avdraget borde bestämmas lägre än för hustru, närmast med

tanke på att makar som leva i fri förbindelse icke borde alltför mycket

gynnas vid beskattningen.

Husföreståndarinneavdraget torde närmast vara avsett för en änkling

— eller änka — som har barn under sin vårdnad och som till följd av andra

makens död måst anställa en husföreståndarinna. Tydligen tala mycket

starka skäl för att man i detta läge icke försätter vederbörande i en sämre

situation vid beskattningen än om han vore gift. Med hänsyn till dessa

så att säga normalfall, där avdraget har ett verkligt behov att fylla, finner

jag icke anledning föreslå någon ändring i den nu gällande principen.

Emellertid kan — såsom skatteutredningen påpekat — husförestånda­

rinneavdraget i vissa fall råka i kollision med de bestämmelser som i övrigt

gälla för ogift skattskvldig med barn. Om så skall behöva ske beror huvud-

sakligen på vilken tolkning som gives åt begreppet husföreståndarinna.

Om den kvinna, varom fråga är, genom förvärvsarbete utom hemmet har

egen arbetsinkomst till så stort belopp att hon effektivt kan utnyttja hela

eller större delen av eget ortsavdrag torde hon icke böra betraktas som hus­

föreståndarinna: hon är ju då under en stor del av dagen hindrad att full­

göra en husföreståndarinnas uppgifter. Man har då att i stället tillämpa de

regler som eljest gälla för ogifta skattskyldiga med barn. Med en sådan

tillämpning torde de båda reglerna utan allvarligare komplikationer kunna

fungera vid sidan av varandra. Icke heller torde med en sådan tolkning

någon rubbning behöva ske i den praxis som, enligt vad som upplysts, i detta

avseende följes i Norrbottens län. 6

Hungl. Maj ds proposition nr 213.

6. BESKATTNINGEN AV ÄNKLINGAR OCH ÄNKOR.

Om skattskyldig avlider skall — jämlikt 53 § 3 inom. kommunalskatte­

lagen och 6 § 3 mom. förordningen om statlig inkomstskatt — för det be­

skattningsår, då dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom taxeras

såväl för inkomst, vilken den avlidne haft, som för inkomst, vilken ingått

till dödsboet efter dödsfallet. Därvid skall för dödsboet tillämpas vad som

enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen och förordningen om statlig

inkomstskatt skolat gälla för den avlidne.