o

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är tilltalad i sådan ålder att skyddsuppfostran kan förekomma och över­

tygas han om brott som kan medföra fängelse eller straffarbete, må rätten,

i stället för att döma till straff för brottet eller, därest han övertygas jämväl

om annat brott, för brotten gemensamt, efter hörande av barnavårdsnämnd

överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande för

skyddsuppfostran. Beträffande den som är elev i skola tillhörande barna-

och ungdomsvården skall vad nu sagts om barnavårdsnämnd i stället gälla

skolans styrelse.

Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan av att

någon dömes till fängelse skall äga motsvarande tillämpning vid överläm­

nande som i första stycket sägs.

Bestämmelsen i första stycket, att överlämnande som där sägs må använ­

das i stället för straff, gäller icke avsättning eller suspension och ej heller

särskild påföljd för brott, som finnes stadgad i lag eller författning.

2

§.

Den som ej fyllt aderton år må icke dömas till fängelse, straffarbete eller

förvaring, om ej särskilda skäl äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Genom lagen upphäves 8 § andra stycket lagen den 22 juni 1939 (nr

314) om villkorlig dom.

4

Iiungl. Maj.ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 december 1046 (nr 862) med vissa

bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 20 december 1946 med vissa be­

stämmelser om mål rörande brott av underårig skall erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan angives och att i samma lag skall införas en ny paragraf, be­

tecknad 6 §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse.)

3

Förekommer i mål mot underårig

anledning att döma till frihetsstraff,

tvångsuppfostran eller förvaring eller

att meddela villkorligt anstånd med

straffs ådömande, skall vid målets

prövning och avgörande rådhusrätt

bestå av en lagfaren domare och

nämnd. Har rätten vid huvudför­

handling handlagt målet i den sam­

mansättning som eljest är föreskri­

ven och rör målet ej brott varå kan

följa straffarbete i två år eller där­

utöver, vare rätten dock domför utan

nämnd.

Vad nu —- —- —■ — —- —■ särskild

(Föreslagen lydelse.)

§•

Förekommer i mål mot underårig

anledning att döma till frihetsstraff

eller förvaring eller att meddela vill­

korligt anstånd med straffs ådöman­

de eller att överlämna åt barnavårds­

nämnd eller skolstyrelse att vidtaga

åtgärd för hans omhändertagande för

skyddsuppfostran, skall vid målets

prövning och avgörande rådhusrätt

bestå av en lagfaren domare och

nämnd. Har rätten vid huvudförhand­

ling handlagt målet i den samman­

sättning som eljest är föreskriven och

rör målet ej brott varå kan följa

straffarbete i två år eller därutöver,

vare rätten dock domför utan nämnd,

sammansättning.

Mål mot underårig skall alltid be­

handlas skyndsamt.

Väckes allmänt åtal mot den som

ej fyllt aderton år för brott varå

straffarbete kan följa, skola, ändå att

han ej är häktad, de tidsfrister iakt-

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 46

§ 2

mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 om samhäl­

lets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

46

2 mom. Slutlig utskrivning av

barn, som omhändertagits för skydds-

uppfostran, skall äga rum senast, då

barnet fyller aderton år. Utskrivning

av barn, som intagits i skola tillhö­

rande barna- och ungdomsvården ef­

ter fyllda femton år, må dock upp­

skjutas, till dess tre år förflutit från

intagandet. Har i dylik skola intaget

barns uppförande varit opålitligt, må

med utskrivningen anstå, till dess det

fyllt tjuguett år.

Slutlig utskrivning---------------------- -

(Föreslagen lydelse.)

§.

2 mom. Slutlig utskrivning av-

barn, som omhändertagits för skydds-

uppfostran, skall äga rum senast, då

barnet fyller aderton år eller, om bar­

net fyllt femton år vid omhänderta­

gandet, senast tre år därefter. Ut­

skrivning av barn, som intagits i skola

iillhörande barna- och ungdomsvår­

den efter fyllda femton år, må dock

uppskjutas till dess tre år förflutit

från intagandet. Har i dylik skola in­

taget barns uppförande varit opålit­

ligt, må med utskrivningen anstå, till

dess det fyllt tjuguett år.

— ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

1 Senaste tydelse se SFS 1946:335.

9

För detta ändamål synes erforderligt dels att en översyn verkställes av lag­

stiftningen i ämnet och dels att anstalter eller kliniker — förslagsvis kal­

lade övervakningshem — för tillfällig förvaring av de unga in­

rättas.

I anledning av dessa båda skrivelser anmodade jag strafflagberedningen,

barnavårdskommittén och ungdomsvårdsskoleutredningen att avgiva gemen­

samt utlåtande. Den senare skrivelsen remitterades även till socialstyrelsen.

Dessutom uppdrog jag åt byråchefen Torsten Eriksson att utföra en klientel­

undersökning och upprätta en återfallsstatistik rörande fångar som dömts

till ovillkorligt frihetsstraff före fyllda 18 år.

Strafflagberedningen, barnavårdskommittén och ungdomsvardsskoleutred-

ningen ha den 19 januari 1952 avgivit gemensamt utlåtande över riksåkla­

garens båda skrivelser (i det följande benämnt kommittéernas utlåtande).

Kommittéerna ha i utlåtandet gjort vissa allmänna uttalanden om behand­

lingen av lagöverträdare i åldersgruppen 15—17 år samt föreslagit vissa

omedelbara lagstiftningsåtgärder. Vid utlåtandet äro fogade av strafflag­

beredningen och barnavårdskommittén var för sig upprättade lagutkast med

tillhörande motiv ävensom ett särskilt yttrande av ledamoten i strafflagbe­

redningen, professor Ivar Agge.

Socialstyrelsen har den 20 februari 1952 avgivit infordrat utlåtande över

riksåklagarens skrivelse den 26 november 1951.

Byråchefen Erikssons undersökning av det yngsta fångvårdsklientelet,

vilken avlämnats den 5 mars 1952, har offentliggjorts i tryck (SOU 1952: 5).

En statistisk bearbetning av uppgifter ur domstolsakterna i mål rörande

ungdom under 18 år, som de tre senaste,åren dömts till ovillkorligt frihets­

straff, har inom justitiedepartementet utförts av hovrättsassessorn Sara

Falk. Denna utredning fogas som bilaga till detta protokoll.

Sedan remissyttranden över kommittéernas utlåtande nu inkommit, an­

håller jag att få upptaga de genom riksåklagarens båda skrivelser1 väckta

frågorna till behandling. Jag skall därvid till en början lämna en samman­

fattning av kommittéernas förslag samt en redogörelse för remissyttrandena.

Beträffande innehållet i kommittéernas utlåtande i övrigt hänvisas till

detta.1

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Kommittéernas utlåtande.

Kommittéerna uttala sig för den principen, att ungdo in under 18

år icke bör dömas till frihetsstraff utan i stället omhän­

dertagas enligt barnavårdslagen. Förverkligandet av denna princip betrakta

kommittéerna som ett mål för utvecklingen på detta område. Kommittéerna

anföra bl. a.:

Uppdelningen av vården om de yngsta lagöverträdarna pa två olika ad­

ministrativa områden, socialvårdens och kriminalvårdens, medför allvar­

liga olägenheter och minskar utsikterna till gynnsamma resultat av kampen

1 Riksåklagarens båda skrivelser samt kommittéernas utlåtande med tillhörande handlingar

äro i sin helhet fogade såsom bilagor till detta protokoll.

10

Kiingl. Maj:ts proposition nr 223.

mot brottsligheten. Det framstår såsom ett viktigt kriminalpolitiskt önske­

mål att denna dualism undanröjes och att omhändertagandet av de yngsta

organiseras efter enhetliga linjer, så att inte tillfälliga eller godtyckliga

omständigheter utan endast behovet av omhändertagande och möjligheten

till uppfostran blir avgörande för vilken vårdform som kan komma i fråga.

Samhällsskyddets intresse kräver uppenbarligen att vårdorganen skall vara

i stånd att genom omsorgsfull differentiering av det åt dem anförtrodda

klientelet tillse, att den lilla procent av mera svårbehandlade fall som före­

finnes blir omhändertagen på sådant sätt att man inte behöver befara att

den obehindrat fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Kommittéerna framhålla att principen om fängelsestraffets avskaffande

för ungdom under 18 år bör komma till klart uttryck i lagstiftningen. I

synnerhet för den nu pågående översynen av ungdomsvårdsskolorna är det

av den största betydelse att genom lagstiftning ett dylikt klarläggande kom­

mer till stånd med hänsyn till beräkningen av personal- och anstaltsresur-

ser inom barna- och ungdomsvården.

Kommittéerna ha uttalat sig om den i riksåklagarens skrivelse den 24

september 1951 ifrågasatta möjligheten att komma till rätta med förelig­

gande svårigheter genom att sänka åldersgränsen för ung­

domsfängelse. Detta alternativ avstyrkes av kommittéerna, som

framhålla att den behandling som avses med ungdomsfängelse icke i något

avseende är anordnad på sådant sätt att det finns anledning att antaga att

den skulle vara ändamålsenligare än skyddsuppfostran.

I utlåtandet anföres vidare att åtgärder skyndsamt böra

vidtagas för att stärka samhällets möjligheter att

på ändamålsenligt s ä t,t omhändertaga det ifråga­

varande klientelet. Enligt kommittéernas uppfattning ligger frå­

gan om samhällets resurser i kampen mot brottsligheten väsentligen på

det ekonomiska planet. Aldrig så omsorgsfullt utarbetade lagar äro till föga

gagn, om icke de ekonomiska förutsättningarna skapas för deras tillämp­

ning i enlighet med deras syfte.

Kommittéerna framhålla i denna del särskilt, att i fråga om ett fåtal ti­

digt utvecklade, utpräglat asociala unga brottslingar enbart pedagogiska

åtgärder i deras nuvarande utformning icke förslå till samhällets skydd.

Här kan ytterligare ifrågakomma dels psykiatrisk vård dels ock i övrigt

förbättrade resurser. Ungdomsvårdsskoleutredningen, som anser nuvarande

resurser i nämnda hänseenden otillräckliga, har sin uppmärksamhet starkt

inriktad på dessa problem, bland vilka anstaltsproblemet för de utpräglade

psykopaterna hör till barna- och ungdomsvårdens mest brådskande upp­

gifter.

De nu angivna uttalandena sammanfatta kommittéerna i följande två

punkter:

1. Som mål för utvecklingen av brottsbekämpandet beträffande ålders­

gruppen 15—17-åringar bör uppställas, att allt omhändertagande för vård

och tillsyn sker av barnavårdsorgan och regleras i barnavårdslagen, i den

mån icke särskild psykiatrisk vård finnes erforderlig. Slutmålet är med

andra ord att beträffande denna åldersgrupp kunna helt avstå från använ­

dandet av frihetsstraff.

12

de till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd i nämnda syfte frigöras från de

villkor som enligt lagen om villkorlig dom uppställts för meddelande av

sådan dom och utbrytas ur den villkorliga domen till en fristående skydds­

åtgärd.

6. Härutöver bör för närvarande icke göras några ändringar i lagstift­

ningen om domstols befogenhet att meddela villkorlig dom beträffande den

som ej fyllt 18 år, men kommittéerna överlämnar ett inom barnavårds-

kommittén utarbetat utkast till vissa ändringar i barnavårdslagen jämte

piotiv, åsyftande att efter mönster från lagen om villkorlig dom vidga bar­

navårdsnämndernas möjligheter att vid sidan om skyddsuppfostran anordna

tillfredsställande vård och tillsyn av ungdom i åldern 15—17 år.

7. Bestämmelser bör meddelas åsyftande att åvägabringa största möjliga

snabbhet i handläggningen av mål och ärenden angående lagöverträdare un­

der 18 år. Förslag härom framförs i bifogade lagutkast.

Den av riksåklagaren väckta frågan om inrättande av övervakning s-

hem har övervägts av kommittéerna efter två olika linjer, nämligen dels i

anslutning till rättegångsbalkens bestämmelser om övervakning av miss­

tänkt under 18 år i syfte att undvika häktning och dels inom barnavårdens

ram såsom en förberedelse till skyddsuppfostran och för att utreda behovet

därav. Kommittéerna, som icke hunnit avsluta dessa utredningar, uttala

sig för att övervakningsmöjligheterna böra anordnas inom barnavårdens

ram och förutsätta att ärendets fortsatta utredning överlämnas till barna-

vårdskommittén. I sin sammanfattning anföra kommittéerna sålunda:

8. Åtgärder bör vidtagas för att, beträffande person under 18 år som miss­

tankes för brott, inom barnavårdens ram åstadkomma betryggande övervak-

ningsmöjligheter till förebyggande av fortsatt brottslig verksamhet. För detta

ändamål bör fragan om inrättande av utredningshem eller övervakningsav-

delningar i barnavårdens regi, till en början i Stockholm, Göteborg och

Malmö, skyndsamt utredas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Yttrandena.

Yttranden angående behandlingsformer m. m.

Infordrade yttranden över kommittéernas utlåtande ha efter remiss av­

givits av rikets hovrätter, riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen, socialsty­

relsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,

Kalmar, Malmöhus, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län samt

1951 års fångvårdsutredning.

Riksåklagarämbetet har bifogat yttranden av landsfogdarna i Stockholms,

Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,

Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvs­

borgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Väs-

ternorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, statsåklagaren

och åklagaren i ungdomsmål i Stockholm, statsåklagarna i Göteborg och

Malmö, samt stadsfiskalerna i Eskilstuna, Borås, Västerås och Gävle. Vi­

dare ha bifogats, av överståthållarämbetet yttranden av magistraten, polis­

mästaren och kriminalpolisintendenten i Stockholm, av länsstyrelsen i So-

13

dermanlands län yttrande av barnavårdsassistenten i samma län, av läns­

styrelsen i Malmöhus län yttrande av poliskammaren i Malmö samt av läns­

styrelsen i Kopparbergs län yttrande av statens fattigvårds- och barnavårds-

konsulent i elfte distriktet.

Yttranden ha vidare efter remiss inkommit från Svenska stadsförbundet,

Svenska landskommunernas förbund, Sveriges advokatsamfund, Svenska

socialvårdsförbundet, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sve­

riges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges

stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler samt barnavårdsnämnderna

i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Kommittéernas utlåtande har i åtskilliga av de yttranden som redovisa

sin allmänna inställning till förslaget tillstyrkts eller lämnats

utan erinran. En positiv inställning till förslaget intaga Svea hovrätt, hov­

rätten över Skåne och Blekinge, riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen, so­

cialstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus, Västmanlands och Kopparbergs

län, 1951 års fångvårdsutredning, Svenska stadsförbundet, Svenska lands­

kommunernas förbund, Sveriges advokatsamfund, Svenska socialvårdsför­

bundet samt Stockholms och Göteborgs barnavårdsnämnder.

En mer eller mindre avvisande och i vissa fall bestämt avstyrkande håll­

ning intages i de yttranden som avgivits av övriga hovrätter, flertalet åkla­

gare, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,

Kalmar och Västerbottens län samt föreningarna Sveriges häradshövdingar,

Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sve­

riges landsfiskaler.

Ehuru sålunda delade meningar kommit till uttryck i fråga om det nu

föreliggande förslaget, visar en närmare granskning av vad som anföres i

yttrandena att en ganska stor enighet råder beträffande grundfrågorna. Fler­

talet yttranden ansluta sig till den av kommittéerna uttalade uppfattningen

att ungdom under 18 år icke bör dömas till frihetsstraff. Endast i några ytt­

randen diskuteras härvid andra möjligheter än att låta socialvården omhän­

derta även de svåraste fallen. I så gott som alla yttranden framhålles emel­

lertid att socialvården för närvarande icke är rustad för denna uppgift. Ange­

lägenheten av att socialvårdens resurser härför utbyggas kommer till uttryck

i flertalet yttranden, i vissa fall med starkt eftertryck. Åtskilliga som yttrat

sig finna socialvårdens bristande resurser vara avgörande för sin ståndpunkt

till lagförslaget och ställa sig därför avvisande. Andra, som i och för sig

godtaga de föreslagna lagändringarna, uttala av samma skäl att dessa icke

böra sättas i kraft, förrän socialvården blir i stånd att omhänderta det svå­

rast belastade ungdomsklientelet i slutna anstalter.

Den av kommittéerna uttalade uppfattningen, att u ngdo m under 18

år icke bör dömas till frihetsstraff och att därför social­

vårdens resurser böra upprustas för att omhänderta dem som

behöva behandling på anstalt, biträdes av styrelsen för Sveriges advokatsam­

fund, som anför följande:

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Straffmyndighetsålderns bestämmande i Sverige till 15 år hänför sig till

en gången tids okomplicerade samhälle, där barnen tidigt koinmo ut i för­

värvsarbete och kunde anpassas till fasta men enkla levnadsregler. Eu be­

gränsning av straffbarheten även för barn i åldern 15—17 år har dock sedan

länge ansetts erforderlig och blivit lagfäst (S. L. 5:2).

I det moderna samhället, där ungdomar mellan 15 och 17 år ofta äro

skolbarn, där samhällets rastlösa utveckling ställer stora krav på indivi­

dens anpassningsförmåga, där teknikens utveckling stimulerar ungdomens

äventyrslusta och där en omfattande nöjesindustri skapar svåra frestelser,

är det ofrånkomligt att åtskilliga ungdomar, som av olika anledning sakna

förutsättningar att följa med i utvecklingen, hamna i splittring och rotlös­

het med därav följande häftiga asociala reaktioner. Behandlingen av dessa

ungdomar har därför helt naturligt blivit ett svårt samhälleligt problem, där

man har att välja emellan att behandla dem såsom vuxna och inskrida med

stränga straffrättsliga reaktioner eller att betrakta och behandla dem såsom

barn, vilka i likhet med barn under 15 år böra tillrättaföras genom barna­

vårdens uppfostrande och återställande metoder.

I åtskilliga länder, bl. a. i Danmark, har man valt att ersätta straffen med

barnavård för personer under 18 år. 1 Sverige har man föredragit eu me­

delväg. I princip betraktas barn mellan 15 och 17 år såsom straffrättsligt

myndiga, och strafflagens yttersta reaktionsformer äro fängelse och straff­

arbete. Genom partiella reformer har man emellertid möjliggjort för dom­

stolarna att överlämna den unge brottslingen till socialvården, och man har

räknat med att lagtillämpningen skulle avskaffa fängelsestraffen utan lag­

ändring. De senaste utslagen av denna lagstiftning äro 1944 års lag om efter­

gift av åtal mot vissa underåriga samt 1947 års lagstiftning om avskaffande

av tvångsuppfostran.

I remissyttrande över sistnämnda lagförslag framhöll advokatsamfundets

styrelse, med tillstyrkande av förslaget, att styrelsen med hänsyn till tydliga

uttalanden i lagmotiven ansåg sig kunna förutsätta att domstolarna icke

skulle öka användningen av fängelsestraff för minderåriga under 18 år. Sty­

relsens principiella inställning har därvid varit och är att ungdomar icke

böra och icke kunna tillrättaföras genom inspärrning i fängelseanstalter,

avsedda för vuxna förbrytare. Fängelsevistelse verkar erfarenhetsmässigt

starkt försämrande på en ung människas återanpassning. Det är därför icke

endast av humanitära skäl utan även med hänsyn till samhällets behov av

skydd mot fortsatt brottslighet av vikt att en effektivare behandlingsform

kommer till användning.

Genom lag om ungdomsfängelse har för det brottsliga klientelet i åldern

18—21 år skapats eu möjlighet till omhändertagande i särskilda ungdoms-

anstalter. Det synes då styrelsen helt orimligt och i strid med lagstiftarens

intentioner att barn mellan 15 och 17 år skola kunna spärras in i fängelse.

Under de senaste två åren ha domstolarna emellertid visat en ökad benägen­

het att döma minderåriga till ovillkorligt frihetsstraff, t. o. in. utan att först

ha prövat verkan av skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola. Styrelsen fin­

ner denna utveckling oroande och föga ägnad att leda till minskad ungdoms­

brottslighet. Enligt styrelsens uppfattning har den sociala ungdomsvården

med dess tillgång till medicinsk och psykologisk sakkunskap samt för

ändamålet skolad personal långt större möjligheter än fångvården att uppnå

ett positivt behandlingsresultat. Det är icke heller antagligt att fängelsestraf­

fen ha nämnvärd effekt ur allmänpreventiv synpunkt. Barn reagera icke på

sådant sätt och hålla sig icke så i kontakt med händelserna att fängelsestraff

för enskilda minderåriga verkar avskräckande för andra. Det är i stället

möjligt att en gloria skänkes åt den kamrat, som delar fängelsevistelsen med

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

kommittéerna givit uttryck åt. Nämnden finner det sålunda vara synnerligen

angeläget att åtgärder skyndsammast vidtagas till förebyggande av en ut­

veckling av de yngsta lagöverträdarnas behandling i strid mot de uttalan­

den, som gjorts i samband med lagstiftningen. Nämnden är sålunda ense

med kommittéerna om att principen om fängelsestraffets avskaffande för

ungdom under 18 år bör komma till klart uttryck i lagstiftningen samt att

åtgärder skyndsamt böra vidtagas för att stärka samhällets möjligheter —

både på det statliga och kommunala planet — att på ett ändamålsenligt sätt

omhändertaga det ifrågavarande klientelet av unga lagbrytare. Dylika åt­

gärder bli enligt nämndens mening en tvingande konsekvens, om principen

»socialvård i stället för kriminalvård» skall bli en realitet vid behandlingen

av dessa unga lagbrytare. Svenska landskommunernas förbund betonar bl. a.

att en bättre differentiering av de unga lagöverträdarna kan åstadkommas

på ungdomsvårdsskolorna än på fångvårdens anstalter och att större förut­

sättningar finnas inom barna- och ungdomsvården att ge fostran och utbild­

ning och större möjligheter att ordna en effektiv eftervård. Förbundet un­

derstryker att anstaltsorganisationen inom barna- och ungdomsvården ome­

delbart måste förstärkas.

Barnavårdsnämnden i Göteborg framhåller att, vilken inställning man än

må intaga till vuxna individers kriminalitet, det dock måste vara uppenbart

att kriminaliserad ungdom —- i kroppsligt och själsligt hänseende icke fär­

digvuxna individer, ofta i ömtålig psykisk »skalömsning» — tarvar sin all­

deles särskilda vård och behandling, så långt som möjligt väsensskild från

den negativa åtgärd, som ett vanligt frihetsstraff regelmässigt innebär.

Nämnden ansluter sig sålunda till den uppfattningen att fängelsestraff

måste anses som en olämplig reaktion för ungdomar, som gjort sig skyldiga

till lagöverträdelser. Härvid är dock nämnden angelägen framhålla såsom

ett oavvisligt krav för reformens genomförande att alla nödvändiga resurser

tillförsäkras socialvården. Redan nu kan nämnden med stark oro konstatera

att det icke sällan föreligger stora, understundom oöverstigliga hinder att

bereda de av barnavårdsnämnden omhändertagna erforderlig vård i ung-

domsvårdsskoleorganisationen. Nämnden anför härom vidare:

Emellertid, resurserna bestå icke allenast och icke ens främst i vårdplat­

ser. Barnavårdsnämnden vill varna för en ensidig så att säga byggnads-

mässig upprustning av vårdmöjligheterna. I vårdbegreppet ligger också

hela den personella kvantiteten och kvaliteten. Det fordras specialutbildade

läkare, sköterskor, psykologer, socialarbetare och övrig anstaltspersonal i

tillräckligt antal och med löner, som kunna betraktas som skäliga i förhållan­

de till det utomordentligt ansvarsfulla, krävande och påfrestande arbetet

med »söndertrasade» människor. För närvarande råder rent oefterrättliga

förhållanden genom bristen på kvalificerad personal.

Svea hovrätt anför att grundtanken i förslaget enligt hovrättens mening

är riktig. Det synes icke vara nödvändigt eller lämpligt att tillämpa frihets­

straff i vanlig mening, i den mån uppfostrande åtgärder lämna åsyftat re­

sultat. Hovrätten ställer dock frågan, om icke statsmakternas ansträngningar

närmast och med kraft böra inriktas på en utbyggnad av socialvården och

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

17

eu ökning av dess resurser. Därmed jämnas vägen för en lagändring, för

vilken förutsättningarna inom kort kunna visa sig vara betydligt gynnsam­

mare än i dagens läge. Även hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar sin

anslutning till den föreslagna lagstiftningens allmänna syften men betonar

samtidigt, att den nya lagstiftningen icke bör träda i kraft, förrän erfor­

derliga resurser föreligga — särskilt i form av slutna avdelningar på ung­

domsvårdsskolorna samt tillräckligt antal skyddslconsulenter och eftervårds-

konsulenter.

Föreningen Sveriges stadsdomare anför att frihetsstraff är en föga ratio­

nell korrektionsmetod beträffande denna åldersgrupp av brottslingar men i

enstaka fall kan bli erforderligt, i främsta rummet då på grund av den

brottsliges farlighet socialvårdens resurser finnas otillräckliga. Därvid rör

det sig om fall, då den kriminella belastningen är så allvarlig att samhälls­

skyddets krav måste beaktas.

Socialstyrelsen anser att allt omhändertagande för vård och tillsyn av kri­

minell ungdom under 18 år bör ske inom socialvården, men framhåller

med skärpa att ett sådant omhändertagande oundgängligen kräver en skynd­

sam och effektiv utbyggnad av socialvårdens och främst ungdomsvårdssko­

lornas resurser i såväl materiellt som personellt hänseende. Härom anför

styrelsen följande:

Socialstyrelsen har vid upprepade tillfällen påtalat de allvarliga brister,

som redan för närvarande vidlåda ungdomsvårdsskoleorganisationen. Under

senare år bär antalet anstalter för omhändertagande av det klientel, varom

här är fråga, och därmed även antalet vårdplatser väsentligt minskat, från

38 skolor, om man medräknar de statliga uppfostringsanstalterna, med sam­

manlagt ungefär 2 000 platser år 1940 till 23 ungdomsvårdsskolor med till­

hopa omkring 900 platser från och med den 1 april 1952. Att det över huvud

taget varit möjligt att så väsentligt nedbringa platsantalet, torde bland an­

nat bero därpå, att barnavårdsorganens förebyggande verksamhet och öv­

riga vård- och tillsynsformer effektiviserats. Emellertid föreligger för närva­

rande en tilltagande platsbrist på skolor för ungdomar i åldern 15—17 år

samt på specialanstalterna Lövsta och Långanäs. Denna bristande tillgång

på platser har medfört problem, som kräva en snar lösning. Den har så­

lunda medfört minskade möjligheter till ett snabbt omhändertagande och

till nödvändig differentiering av elevmaterialet, varigenom förutsättningar­

na för en effektiv vård och behandling av eleverna försämrats. En annan

omständighet, som ställer ökade krav på ungdomsvårdsskolornas resurser,

är att under senare år grövre brottslighet och vanart blivit allt mera vanlig

i de yngre åldersgrupperna, vilket medfört att det på skolorna intagna klien­

telet efter hand blivit mera kriminellt belastat och anstaltsbesvärligt. Till

följd härav måste ungdomsvårdsskolorna bland annat i ökad omfattning

beredas resurser att förhindra rymningar, och socialstyrelsen vill i detta

sammanhang erinra om dels sin år 1948 framställda begäran att få uppföra

ett antal små isoleringsavdelningar för det mest svårbehandlade klientelet

vid skolorna dels ock ungdomsvårdsskoleutredningens i 1952 års statsverks-

proposition av departementschefen delvis biträdda förslag om uppdelning av

Sundbo yrkesskola efter »den lilla gruppens princip» i mindre anstalts-

enheter med en specialavdelning för det anstaltsbesvärliga klientelet, där

detta kan bli föremål för en intensiv påverkan av eu utvald, väl tilltagen

personalstyrka.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Styrelsen, som icke i förevarande yttrande kan ingå på någon mera de­

taljerad redogörelse för de erforderliga förstärkningarna av de materiella

resurserna, vill endast såsom oundgängligen nödvändigt framhålla — och

detta sker med starkt eftertryck — att ungdomsvårdsskolorna Sundbo, For-

sane, Johannisberg och Fagared omorganiseras enligt »den lilla gruppens

princip», att en specialanstalt för det mest svårskötta klientelet inrättas samt

att en snabb och effektiv kanal anordnas från ungdomsvårdsskolorna till de

psykopatsjukhus, varom utredning pågår och vilkas snara inrättande är

synnerligen angeläget.

Vad angår de personella resurserna inom ungdomsvårdsskoleorganisatio-

nen är det för ett tillfredsställande resultat av behandlingen vid skolorna

av yttersta vikt, att väl utbildad personal i tillräcklig omfattning står till

förfogande, och det ligger i öppen dag att den i det föregående antydda ut­

byggnaden av skolornas materiella resurser jämväl förutsätter en icke ovä­

sentlig personalförstärkning.

I några yttranden, som ansluta sig till kommittéernas grunduppfattning,

framhålles att det för att frihetsstraff skall kunna avskaffas för åldersgrup­

pen under 18 år krävs icke blott en utbyggnad av socialvårdens resurser utan

även garantier för att de unga bli omhändertagna på ett betryggande sätt.

Åklagaren i ungdomsmål i Stockholm ger uttryck åt denna uppfattning och

förordar att utskrivning av elever från ungdomsvårdsskola icke bör få be­

stämmas av den anstalt där den unge är intagen utan bör avgöras av en

nämnd med ungefär samma sammansättning som ungdomsfängelsenämnden.

Såsom skäl härför anföres:

Anledningen till att domstolarna under de senaste åren i flera fall dömt

till fängelse i stället för att via den villkorliga domen överlämna den unge

till barnavårdsnämnden för att omhändertagas för skyddsuppfostran har nog

i många fall varit, att domstolarna icke känt sig övertygade om att de unga

lagöverträdarna under någon längre tid komme att vistas på anstalt. Tyvärr

har det nämligen förekommit fall, då styrelsen för vederbörande skola vill­

korligt utskrivit en elev kort tid efter det den villkorliga domen avkunnats,

trots att det under målets handläggning framhållits, att den unge under en

jämförelsevis lång tid komme att vistas å anstalten och där erhålla en läke-

pedagogisk behandling samt beredas tillfälle att utbilda sig i ett för honom

lämpligt yrke. I några av dessa fall har den unge strax efter utskrivningen

från anstalten gjort sig skyldig till nya brott.

Statsåklagaren i Stockholm uttalar samma mening som åklagaren i ung­

domsmål och anser förslaget om en central nämnd för behandling av ut-

skrivningsfrågor vara värd beaktande. Även andra möjligheter kunna tän­

kas, t. ex. att en representant för åklagarväsendet finge tillfälle att yttra

sig före utskrivningen, i likhet med vad som är fallet vid utskrivning av

straffriförklarade. För att detta system skall få någon effekt erfordras dock

en besvärsinstans, till vilken åklagaren kan hänskjuta ärendet. Föreningen

Sveriges stadsfiskaler förordar att, då det gäller svåra brott och upprepad

kriminalitet, domstolen bör äga bestämma minsta tid, under vilken skydds­

uppfostran skall pågå. Föreningen anser det angeläget att frågan om ut­

skrivning från ungdomsvårdsskolor ingående överväges och anger som en

möjlighet att en nämnd inrättas för att pröva frågor om utskrivning.

20

som i det allmänna rättsmedvetandet — att lagöverträdare skola så behand­

las, att samhället skyddas mot brott. Medlen vid denna behandling äro å ena

sidan frihetsinskränkningar av olika grader för lagöverträdaren, å andra

sidan fostran och utbildning. Man söker med dessa medel inverka på lag­

överträdaren så, att just han icke vidare begår brott (individualprevention).

Därjämte söker man genom dylik inverkan åstadkomma att andra avhålla

sig från att begå brott (allmänprevention). Allmänpreventionen har till sitt

förfogande endast ett av de två nämnda medlen: frihetsinskränkningar av

olika slag. För individualpreventionen står till förfogande främst det medel,

som innebär fostran och utbildning, men även frihetsinskränkningarna tjä­

na ju — låt vara blott på ett rent faktiskt sätt — till att förekomma vidare

brott av den enskilde lagöverträdaren.

Det torde vidare vara en numera ganska allmänt omfattad grundsats att

vid behandlingen av lagöverträdare så litet som möjligt av frihetsinskränk­

ningar bör komma till användning; däremot så mycket som möjligt av fost­

ran och utbildning. Denna grundsats tager sig uttryck i samtliga de insti­

tut och anordningar, som ställts till vårt samhälles förfogande vid behand­

ling av lagöverträdare.

Vad i det föregående framhållits synes utgöra gott stöd för påståendet, att

någon skarp gräns mellan vad som plägar betecknas med socialvård (upp­

fostran och" mindre ingripande åtgärder genom barnavårdsnämnderna) och

å andra sidan fångvård rent principiellt knappast behöver dragas. Man ar­

betar överallt med samma medel: frihetsinskränkningar samt utbildning till

samhällsnyttigt arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Vården av lagöverträdare, särskilt de unga, har i vårt samhälle blivit en

utomordentligt aktuell fråga. Brottsligheten har ökat, särskilt ungdoms­

brottsligheten och därinom i synnerhet den grova brottsligheten. Samtidigt

ha statsmakterna på ett oförståeligt sätt försummat att vidtaga erforderliga

åtgärder för att förverkliga den lag man skrivit och möta den ökade brotts­

ligheten med tillräckliga och tjänliga medel. Därest de humana tankar, som

äro nedlagda i lagstiftningen, bliva omsatta i praktiken, skola säkerligen

många stötestenar avlägsnas, som nu tid efter annan komma till synes då

man söker finna de rationella behandlingsformerna för särskilt de yngre lag­

överträdarna.

Det måste inskärpas att det här gäller endast ett litet fåtal unga lagöver­

trädare, ej flera —"om än antalet kan växla efter tidsförhållandena — som

äro oemottagliga för fostran eller som äro för samhället utomordentligt far­

liga genom intensiteten i sin kriminella vilja eller genom den omfattande ska­

degörelse de göra sig skyldiga till. Detta lilla fåtal passar stundom icke att

omhändertagas medelst barnavårdsnämndernas resurser. Behandlingen av

dem kräver ett större mått av frihetsinskränkning än vad vård å ungdoms­

vårdsskola innebär. Gällande lag föreskriver att intagna i fångvårdens an­

stalter skola fördelas med hänsyn tagen bland annat till deras ålder. Det

naturliga synes då vara, att man för dem ordnar en eller ett par mindre

fångvårdsanstalter, försedda med medel för de intagnas fostran och utbild­

ning i möjlig mån.

Föreningen Sveriges häradshövdingar förklarar sig i princip dela den åsik­

ten, att underåriga förbrytare ur individualpreventiv synpunkt i regel icke

böra ådömas tidsbestämt frihetsstraff. Föreningen anför vidare att det förtjä­

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

21

nar övervägas, om icke i enstaka fall ett kortvarigt frihetsstraff kan ha väl

så stark individualpreventiv verkan som exempelvis en skyddsuppfostran

under förutsättning att straffet avtjänas å särskild för underåriga förbrytare

avsedd anstalt. De reaktionsformer som i främsta rummet böra komma till

användning synas emellertid vara — frånsett bötesfallen — förvaring å an­

stalt för unga förbrytare eller överlämnande för skyddsuppfostran. Det bör

ankomma på domstol att avgöra reaktionsformen. Om särskilda åtgärder

anses påkallade av det förhållandet, att numera ett något större antal un­

deråriga förbrytare ådömas frihetsstraff, är det enligt föreningens mening

tillfyllest att, för tiden intill dess slutlig lagstiftning i ämnet föreligger,

särskilda anstalter eller anstaltsavdelningar för underåriga förbrytare pro­

visoriskt inrättas inom fångvårdsorganisationens ram.

i I det yttrande som avgivits av 1951 års fångvårdsutredning hänvisas till in­

nehållet i utredningens skrivelse den 9 november 1951 angående säranstalter

för unga fångar. Utredningen har i denna skrivelse framhållit att det även ur

fångvårdens synpunkter är synnerligen betydelsefullt att den sociala ung­

domsvårdens resurser förstärkas på så sätt, att en behandling som påbörjats

inom socialvården också skall kunna avslutas där. Under alla förhållanden

synes det riktigt och rimligt att det yngsta klientelet inom fångvården, 15—•

17-årsgruppen bland straff- och fängelsefångarna, snarast föres över till

socialvården. Utredningen ser sig icke i stånd att för den numerärt fåtaliga

grupp som det här är fråga om kunna påvisa en möjlighet att åstadkomma

något så när adekvata anstaltspedagogiska anordningar inom fångvården.

Fångvårdsutredningens skrivelse den 9 november 1951 har behandlats i

statsverkspropositionen till 1952 års riksdag, andra huvudtiteln (s. 69 och

82).

Frågan om en provisorisk lagstiftning nu bör genomföras

besvaras jakande i flera yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge ytt­

rar sålunda, att det vid övervägande av den nuvarande situationen på före­

varande område framstår såsom klart, att snara åtgärder böra vidtagas för

att råda bot på de föreliggande missförhållandena. Hovrätten finner det ange­

läget att motverka den stegrade tendensen att ådöma ovillkorliga frihets­

straff, även om de hittills kända siffrorna i och för sig icke synas ägnade

att inge allvarliga farhågor. Socialstyrelsen, som är av samma mening, an­

för:

Principen om fängelsestraffets avskaffande för ungdom under 18 år har

legat till grund för olika lagstiftningsåtgärder under senare år. Då man

emellertid numera inom rättstillämpningen synes tendera till att av allmän­

preventiva hänsyn döma sådan ungdom i ökad omfattning till ovillkorliga

frihetsstraff, är det angeläget, att nämnda princip kommer till klart ut­

tryck i lagstiftningen, och styrelsen hälsar med tillfredsställelse kommittéer­

nas förslag härutinnan.

Svenska stadsförbundet anser det vara synnerligen viktigt, att den provi­

soriska lagstiftningen så snabbt som möjligt kommer till stånd, så att i en­

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

lighet med statsmakternas intentioner principen socialvård i stället för kri­

minalvård stadfästes. Sveriges advokatsamfund ansluter sig till att som

övergångsform till en höjning av straffmyndighetsåldern domstol enligt lag­

förslaget endast i undantagsfall skall kunna döma den som ej fyllt 18 år

till frihetsstraff. Barnavårdsnämnden i Stockholm, som är ense med kom­

mittéerna om att principen om fängelsestraffets avskaffande för ungdom

under 18 år bör komma till klart uttryck i lagstiftningen, understryker an­

gelägenheten av att en lagstiftning ofördröjligen kommer till stånd i huvud­

saklig överensstämmelse med de framlagda förslagen.

Såsom av redogörelsen för de tillstyrkande yttrandena framgår har i fler­

talet av dem understrukits angelägenheten av att erforderliga resurser ska­

pas. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att den föreslagna lagstiftning­

en bör komma till stånd så snart en sådan upprustning skett. Angelägen­

heten av att frågan om behandling av kriminell ungdom omedelbart upp­

tages till omprövning understrykes vidare av föreningen Sveriges stadsfiska-

ler och Svenska landskommunernas förbund.

Bland de avstyrkande yttrandena göra sig särskilt två huvudlinjer gällan­

de. Det framhäves att arbete med en allmän översyn av det straffrättsliga

reaktionssystemet pågår. Innan resultaten av denna översyn kunna fram­

läggas, kan det inte anses lämpligt att provisoriskt vidtaga åtgärder, vilka

kunna binda det fortsatta lagstiftningsarbetet på ett mindre lyckligt sätt.

Bland annat uppmärksammas i detta hänseende i några utlåtanden ungdoms­

fängelseinstitutets ställning i reaktionssystemet. Det framhålles dock att

denna synpunkt icke får utgöra hinder mot en partiell och provisorisk lag­

stiftning, om denna är angelägen och leder utvecklingen framåt. Sådant för­

hållande anses emellertid icke föreligga. Särskilt vända sig ett flertal re-

missmyndigheter mot påståendet att domstolarna tillämpa frihetsstraff i en

omfattning som ger anledning till åtgärder. I flera av yttrandena fram­

hålles tvärtom att gällande lagstiftning tillämpas på ett sätt som överens­

stämmer med dess syfte.

Föreningen Sveriges häradshövdingar yttrar, att den blivande lagstiftning­

en i ämnet icke bör fastlåsas vid en provisorisk lagstiftning. Föreningen

fortsätter:

Föreningen kan icke dela riksåklagarämbetets och kommittéernas upp­

fattning, att enstaka domstolsavgöranden under senare år skulle stå i strid

mot grunderna för 1939, 1944 och 1947 års lagstiftningar. Av de i utlåtandet

åberopade statistiska uppgifterna rörande antalet fall, då underåriga för­

brytare ådöints ovillkorligt frihetsstraff, framgår, att sådant straff tilläm­

pats i synnerligen ringa utsträckning. Därav torde kunna dragas den slut­

satsen, att domstolarna lojalt följt de motiv, som lågo till grund för omför-

mälda lagstiftning, och endast i undantagsfall, då så varit absolut påkallat

av brottets beskaffenhet och hänsynen till den allmänna laglydnaden, till­

gripit frihetsstraff i brist på annan lämplig reaktionsform. Den omständig­

heten, att domstolarna under senare år till följd av den tilltagande ung­

domsbrottsligheten — vilken yttrat sig icke endast i tillgrepp av motorfor­

don utan jämväl i andra egendomsbrott, särskilt stölder — nödgats utdöma

frihetsstraff i något större utsträckning än tidigare utgör ej tillräckligt skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

23

för provisorisk lagstiftning. Det lärer ej finnas grundad anledning antaga,

att domstolarna skola frångå sin praxis att endast i undantagsfall tillgripa

frihetsstraff.

Liknande ståndpunkt intages av bl. a. Göta hovrätt, hovrätterna för Västra

Sverige, Nedre Norrland och övre Norrland samt föreningen Sveriges stads-

domare och föreningen Sveriges landsfogdar.

I Svea hovrätts yttrande anföres, sedan det framhållits att förutsättning­

arna för en lagändring inom kort kunde visa sig betydligt gynnsammare

om ansträngningarna med kraft inriktas på en utbyggnad av socialvården

och en ökning av dess resurser, bl. a.:

Inom strafflagberedningen pågår för närvarande arbete med en allmän

översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet. Tydligt är, att innebörden

av förslaget kan bättre bedömas i det större sammanhang, i vilket frågan

snart nog kommer under de lagstiftande myndigheternas prövning. Vad nu

sagts skulle dock icke få utgöra hinder mot en partiell och provisorisk lag­

stiftning, om denna är angelägen och leder utvecklingen framåt. I sådant

hänseende har under utredningen särskilt åberopats önskan att förebygga

en utveckling inom straffrättskipningen i sådan riktning att ett större

antal av de yngsta lagöverträdarna ådömas frihetsstraff. Det har inom kom­

mittéerna också ansetts föreligga fara för att utvecklingen fastlåses vid så­

dant anstaltssystem, genom vilket de unga lagbrytarna behandlas inom två

skilda administrativa områden. Dessa farhågor äro enligt hovrättens me­

ning överdrivna. När domstolarna under senare tid tillämpat fängelsestraff

på unga lagöverträdare, har det skett i nödfall och på starka skäl. Även enligt

det föreliggande förslaget skall fängelsestraff kunna anlitas, och någon

tendens att i onödan döma till fängelse kan man icke tala om.

Hovrätten för Övre Norrland och föreningen Sveriges häradshövdingar an­

föra liknande synpunkter. Överståthållarämbetet anför i detta hänseende

att ämbetet med hänsyn till de olika uppfattningar, som göra sig gällande

beträffande verkningarna av straffet och straffhotet, icke anser tillräck­

liga skäl föreligga att nu på ett begränsat område genomföra betydelsefulla

principiella ändringar beträffande förutsättningar för ådömande av frihets­

straff. Däremot förordar ämbetet, att åtgärder skyndsamt vidtagas för att

stärka samhällets resurser att på ett ändamålsenligt sätt omhändertaga så­

dan ungdom, som gjort sig skyldig till allvarligare lagöverträdelser. Ämbetet

anser det sannolikt, att en tillfredsställande utbyggnad av socialvårdens re­

surser kommer att utan särskild lagstiftning påverka domstolarnas praxis

i den av kommittéerna förordade riktningen, så att ovillkorliga frihetsstraff

endast undantagsvis skola komma i fråga.

Länsstyrelsen i Jönköpings län bemöter från en annan utgångspunkt en

provisorisk lagstiftning. Sedan länsstyrelsen framhållit, att utbyggnaden av

anstaltsresurserna är bland de angelägnaste önskemålen, yttrar den att det

av kommittéerna anförda motivet för en snar lagstiftning, som grundar sig

på ungdomsvårdsskoleulredningens behov av riktlinjer för beräkning av

personal- och anstaltsresurser, måste bestämt avvisas.

Bland de mera allmänna uttalandena om att resultatet av det pågående

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

utredningsarbetet om reaktionssystemet bort avvaktas finnas vissa mera

preciserade uttalanden, särskilt om ungdomsfängelset.

Svenska socialvårdsförbundet anför, att kommittéerna avvisat tanken på

en sänkning av åldersgränsen för ådömande av ungdomsfängelse, och fort­

sätter :

I förslaget framhåller kommittéerna, att det icke kan anses eftersträvans­

värt att öppna möjligheter att begagna de gamla fängelserna i Uppsala och

Ystad såsom slutna anstalter för lagöverträdarna i de här avsedda åldrarna.

Detta uttalande ger icke anledning till någon gensaga. Inom ungdomsvårds­

skolornas ram måste emellertid en vittgående utbyggnad av vårdresurserna

ske för att en tillfredsställande vård skall kunna erbjudas ungdomar med

mera accentuerade anpassningssvårigheter. Om en motsvarande utbyggnad

och reformering inom ungdomsfängelseinstitutet kommer till stånd, synes

ungdomsfängelse icke utan vidare kunna underkännas som behandlings­

form för mera gravt belastade lagöverträdare i 15—17-årsåldern. Mot bak­

grunden av strafflagberedningens konstaterande av att hela ungdomsfäng-

elscinstitutet befinner sig i stöpsleven, torde skäl kunna åberopas för att

man bort avvakta med lösandet av problemet om behandlingen av gravare

lagöverträdare i 15—17-årsåldern, intill dess frågan om behandlingen av

lagöverträdare mellan 15- och 21-årsåldern kan lösas i ett sammanhang. Vad

som framför allt föranleder förbundet till detta påpekande är insikten om att

15—17-åringarna utvecklingsmässigt ingalunda kunna anses utgöra någon

homogen grupp. Några klara gränser kunna säkerligen icke här dragas

enbart med utgångspunkt från åldersbegreppet. Större möjligheter till en

individuell anpassning av behandlingsformerna allt efter vederbörandes

kroppsliga och psykiska utvecklingsgrad kan säkerligen erbjuda sig, om

problemet med behandlingen av ungdomsbrottslingar — i åldern från 15

upp till 21 år — löses i ett sammanhang.

Liknande synpunkter återfinnas hos barnavårdsnämnden i Malmö och

föreningen Sveriges stadsfiskaler. Hovrätten för Nedre Norrland kan där­

emot icke tillstyrka att åldersgränsen för ungdomsfängelse sänkes, och hov­

rätten över Skåne och Blekinge finner de av kommittéerna anförda skälen

mot en sådan åtgärd övertygande. I

I fråga om detaljerna i de av strafflagberedningen och barnavårdskom-

tén framlagda lagförslagen, upptagas först de yttranden som angå förslaget

till lag om skyddsuppfostran av vissa underåriga lag­

överträdare.

Göta hovrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar finna att lagens

rubrik icke synes svara mot förslagets innehåll. Hovrätten anmärker vidare

att lagöverträdelse icke behöver innefatta brott, och ifrågasätter lydelsen

»lag med särskilda bestämmelser om brott av personer som ej fyllt 18 år».

Enligt häradshövdingeföreningen bör i strafflagens 5 kap. och lagen om vill­

korlig dom intagas erinran om den nya lagen. Hovrätten över Skåne och

Blekinge framhåller att 2 §:s sakliga vikt kunde motivera att bestämmelsen

intoges i 5 kap. strafflagen.

Flera remissmyndigheter ställa sig positiva till det i 1 § upptagna för­

slaget att bryta ut domstols överlämnande åt barnavårdsnämnd att vidtaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

25

åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran från lagen

om villkorlig dom och göra detta till en fristående åtgärd. Hovrätten för

Övre Norrland framhåller som förtjänstfullt, att det nuvarande sambandet

mellan villkorlig dom och omhändertagande för skyddsuppfostran föreslås

upphävt. Rättstillämpningen har visserligen kommit till rätta med de svå­

righeter, gällande lagstiftning formellt uppställer. Men det är till men för

lagarnas auktoritet, att denna anpassning skett genom åsidosättande av la­

gens ordalydelse. Det synes hovrätten angeläget att jämväl andra fall, då den

dömde blir föremål för ingripande kriminalvårdande åtgärder, frigöras

från sambandet med villkorlig dom. Detsamma framhålles av Göta hovrätt

och hovrätten över Skåne och Blekinge. Sistnämnda hovrätt anser det dock

oegentligt att reformen blivit allenast partiell. Enligt hovrättens mening be­

höver man icke tveka att genomföra reformen fullt ut. Skyddsuppfostrans

fullständiga avskiljande från den villkorliga domen skulle även medföra

påtagliga förenklingar i lagtexten.

I andra yttranden, där en i princip positiv inställning intages, ifrågasät-

tes lämpligheten av att domstol för överlämnandet till barnavårdsnämnd

skall vara beroende av nämndens tillstyrkan. Hovrätten för Västra Sverige

anför, att bestämmelsen i lagen om villkorlig dom att överlämnande till

barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran endast må ske efter förslag av

nämnden redan för närvarande i vissa fall har hindrat den enligt dom­

stolens uppfattning lämpligaste reaktionen mot lagöverträdare. Hovrätten

anser, att domstol bör tilläggas befogenhet att, efter barnavårdsnämndens

hörande, förordna om skyddsuppfostran, även om detta ej tillstyrkts av

nämnden.

Samma uppfattning kommer till uttryck hos länsstyrelsen i Kalmar län

och ungdomsåklagaren i Stockholm. Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norr­

land, Svenska socialvårds förbundet och föreningen Sveriges stadsfiskaler an­

se att frågan om domstols behörighet att mot administrativ myndighets me­

ning besluta överlämnande för skyddsuppfostran bör ytterligare övervägas.

I bland andra yttrandet från föreningen Sveriges häradshövdingar upp­

märksammas det förhållandet att barnavårdsmyndighet, även om den till­

styrkt omhändertagande för skyddsuppfostran, icke är bunden av dylik till­

styrkan. Föreningen uttalar att garantier måste skapas mot att domstols

beslut om överlämnande blir verkningslöst. Gentemot detta förklarar bar­

navårdsnämnden i Stockholm, att svårigheterna äro tänkbara redan vid nu­

varande lagstiftning men att de veterligen aldrig lämnat det teoretiska pla­

net. Härtill kommer, fortsätter nämnden, att risken för konflikt mellan

domstol och barnavårdsnämnd eller för att länsstyrelse skall vägra faststäl-

lelse åt ett av barnavårdsnämnden fattat beslut om skyddsuppfostran rim­

ligen bör minska. De 15—17-åriga ungdomar, som i fortsättningen komma

att ställas inför rätta och som kunna komma att överlämnas till barnavårds­

nämnden för omhändertagande, bli med högsta grad av sannolikhet väl kva­

lificerade för skyddsuppfostran.

Socialstyrelsen erinrar om att kommittéerna uppställt som mål för ut­

26

vecklingen av brottsbekämpandet beträffande åldersgruppen 15—17-åringar,

att allt omhändertagande för vård och tillsyn sker av barnavårdsorgan och

regleras i barnavårdslagen. Det kan med hänsyn härtill enligt styrelsens

mening ifrågasättas, huruvida icke redan nu borde öppnas möjlighet för

domstolarna att, då tillsynsvård utan skiljande från hemmet av domstolen

bedömes sasom tillräcklig för den unges tillrättaförande, överlämna honom

till barnavårdsnämnden för vård enligt barnavårdslagen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar påpekar att en nackdel med den

föreslagna bestämmelsen är att överlämnandet för skyddsuppfostran icke

kan kombineras med föreskrift om skadeståndsbetalning.

Den i 2 § intagna bestämmelsen att den som ej fyllt 18 år ej må dömas

till frihetsstraff, med mindre särskilda skäl därtill äro, förklaras allmänt

i och för sig icke inge några betänkligheter. Däremot väcka en del uttalan­

den i motiven angående vad kommittéerna avsett med uttrycket »särskilda

skäl» gensaga i flera yttranden. Hovrätten för Västra Sverige yttrar:

Att ifrågavarande unga lagöverträdare ej må dömas till frihetsstraff med

mindre »särskilda skäl» äro därtill, är en bestämmelse mot vilken någon

principiell erinran icke torde böra göras. Men kommittéernas mening är

icke att bestämmelsen skall tillämpas såsom den är skriven utan med bety­

dande inskränkningar som återfinnas i motiveringen. Egentligen är det väl

endast det fall, att utbildning och fostran på ungdomsvårdsskola någon gång

finnes vara totalt otjänlig, som enligt motiveringen skulle kunna utgöra

»särskilda skäl» att döma till frihetsstraff. Därjämte synes man tänka på

det fall av — som man hoppas — övergående natur, att ungdomsvårdssko­

lorna icke ha resurser för att mottaga den unge lagöverträdaren. Enligt hov­

rättens uppfattning bör man icke lämpligen giva stadgandet en så snäv tolk­

ning. Icke bara de obildbara utan ock de mycket farliga unga lagöverträdar­

na böra, om så finnes nödvändigt, kunna dömas till frihetsstraff, och man

kan härvid icke helt bortse från straffets avhållande och moralbildande (all­

mänpreventiva) verkan.

Liknande synpunkter, med mer eller mindre starkt framhävande av all-

mänpreventionens betydelse, återfinnas hos bl. a. Svea hovrätt, hovrätten

för Nedre Norrland och föreningen Sveriges stadsfiskaler samt hos Göta hov­

rätt, hovrätten för Övre Norrland och föreningen Sveriges stadsdomare. De

tre sistnämnda myndigheterna och Sveriges advokatsamfund framhålla att,

om sådan begränsning som kommittéerna uttalat sig för skall gälla, bör det

klart angivas i lagtext och icke enbart i motiven.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län anser att någon starkare grund

till erinran mot att villkorlig dom avseende anstånd med straffs verkstäl­

lande utmönstras icke föreligger, ehuru utsättandet av tidsbestämt straff i

en dom troligen får anses ha en viss brottshämmande effekt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att, då det primära syftet med lag­

förslaget är att fastslå att en person under 18 år regelmässigt icke bör dö­

mas till frihetsstraff, 1 och 2 §§ i förslaget böra byta plats.

Förslaget till ändringar i 1944 års lag om eftergift av

åtal mot vissa underåriga har föranlett en del allmänna utta­

landen om domstolarnas roll vid bestämmande av reaktionsformen. Hovrät­

ten över Skåne och Blekinge anför:

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

27

Den åsyftade minskningen av antalet frihetsstraff skall enligt kommit­

téerna vinnas på det sätt, att det antal fall som hänskjutas till domstol

skall starkt minskas. Av motiven framgår tillika, att även i de fall då åtal

äger rum, det reella avgörandet skall framgå ur överläggningar mellan åkla­

garmyndigheten och de för samhällets barnavård ansvariga organen. Vad

härutinnan föreslagits är ägnat att väcka betänkligheter. Domstolarna måste

vara de administrativa organen klart överlägsna, då det gäller att ur alla

synpunkter pröva den riktiga reaktionsformen mot en lagöverträdare. Även

ur rättssäkerhetssynpunkt framstå domstolarna såsom klart överlägsna. Av

dessa skäl synes uppenbart, att alla fall där tveksamhet råder antingen om

den tilltalades skuld eller om den lämpliga påföljden bringas under dom­

stols prövning. Vad särskilt angår motivuttalandena om domstolens bun­

denhet av de administrativa myndigheternas uttalanden får hovrätten fram­

hålla, att detta innebär en för vår hittillsvarande straff rättskipning ^ny prin­

cip. Skall densamma knäsättas — vilket hovrätten ej finner tillrådligt —

bör den på ett tydligt sätt komma till uttryck i lagtexten.

Sveriges advokatsamfund tar också upp frågan i vad män rättssäkerheten

kan anses i erforderlig grad tryggad och yttrar:

Med den nuvarande organisationen av socialvården är det icke något

tvivel om att överflyttandet från domstol till administrativa organ av be­

fogenhet att vidtaga frihetsberövande åtgärder ur rättssäkerhetssynpunkt

innebär en försämring. Barnavårdsnämnderna äro icke organiserade på så­

dant sätt att de exempelvis vid behandlingen av bevisprövningsfrågor er-

njuda tillnärmelsevis samma garanti mot godtycke som vad fallet är med

domstolarna. Den tillsyn som utövas av överordnade administrativa organ

innebär icke heller samma rättssäkerhetsgaranti som en domstolsprövning.

Även själva förfarandet inför de administrativa organen är ur rättssäker­

hetssynpunkt behäftat med brister. Bl. a. kommer den misstänkte icke i åt­

njutande av samma rätt till biträde vid sitt försvar som han skulle ha, om

han åtalades vid domstol.

Med de av hovrätten över Skåne och Blekinge och advokatsamfundet gjor­

da uttalandena överensstämmande synpunkter återfinnas hos bl. a. Göta

hovrätt, hovrätterna för Västra Sverige, Nedre Norrland och Övre Norrland

samt hos barnavårdsnämnden i Malmö.

1 ett till riksdagens första lagutskott den 29 februari 1952 avgivet yttrande

över väckta motioner om en allmän översyn av gällande regler om frihets­

berövande har strafflagberedningen uttalat, att det ur rättssäkerhetssyn­

punkt framstår som ett önskemål att i åtalseftergiftslagen utsäges att, om

den misstänkte eller hans målsman det begär, målet skall bringas under

domstols prövning.

I fråga om den i 2 § föreslagna ändringen uttalar Svea hovrätt, att eu

ändring i fullständigande riktning, så att i anvisningarna till statsåklaga-

ren angivas de skäl som böra föranleda åklagaren att draga målet under

domstols prövning i sådana fall då eftergift är möjlig, icke kan ge anledning

till anmärkning. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att då åtals­

eftergift avses skola bli regel, medan åtal endast skall förekomma undan­

tagsvis, en total omarbetning av paragrafen bör övervägas så att ett riktigare

uttryck för dess nya innehåll vunnes.

Flera remissmyndigheter vända sig mot att den i gällande lag uppställda

förutsättningen för åtalseftergift, alt det med skäl kan antagas alt den un-

28

derårige skall avhålla sig från att ånyo begå brott, utgått. Hovrätten för

Västra Sverige anser det sålunda betänkligt att så gott som helt avkoppla

de allmänpreventiva synpunkterna. Göta lwvrätt och föreningen Sveriges

landsfogdar anse att den nu berörda förutsättningen kan utgå, därest bar­

navårdsnämnd beslutat skyddsuppfostran, men att den bör bibehållas för

övriga fall. Barnavårdsnämnden i Stockholm ansluter sig däremot tveklös-t

till kommittéernas förslag i dessa delar.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund anse

att frågan om målsägande^ ställning förtjänar ytterligare undersökas. Före­

ningen ifrågasätter om icke huvudregeln borde vara den, att åtal skall väc­

kas så snart målsäganden har ett verkligt intresse av att få skadeståndsfrå-

gan avgjord av domstol och frågan är av sådan beskaffenhet, att den kan

prövas i den för brottmål stadgade ordningen. Föreningen Sveriges stads-

fiskaler anser att såsom ett särskilt skäl att väcka åtal bör upptagas att

åtalseftergift tidigare meddelats, utan att omhändertagande för skydds­

uppfostran ansetts påkallat. Liknande synpunkt återfinnes hos barnavårds­

nämnden i Malmö. Landsfogden i Malmöhus län och föreningen Sveriges

stadsfiskaler anse icke alt föreskriften i tredje stycket i 2 § är erforderlig.

Föreningen finner föreskriften principiellt betänklig med hänsyn till att

åklagaren skulle ställas under kontroll av domstol beträffande frågor, i vilka

åklagaren har att fatta beslut under eget ansvar.

Ett mycket stor antal myndigheter vänder sig mot den i 3 § införda be­

stämmelsen att statsåklagares beslut att väcka åtal i vissa frågor skall un­

derställas riksåklagarens prövning. Svea hovrätt, bland andra, anför att det

av kommittéerna åberopade intresset av rättsenheten synes vara tillräckligt

tillgodosett redan genom nu gällande regler, enligt vilka alla domar om fri­

hetsstraff för ungdomar i åldern 15—17 år underställas riksåklagarämbe­

tet, så att tillfälle beredes ämbetet att i högsta instans få de lägre domsto­

larnas beslut omprövat. Föreningen Sveriges stadsfiskaler finner det egen­

domligt att, då inom samhällslivets övriga områden en stark tendens till

decentralisation kommit till uttryck, på detta område ärendena koncentre­

ras till ett organ. Föreningen anser också att förfarandet måste medföra en

försening av ärendenas avgörande.

Av alla myndigheter som uttalat sig i denna speciella fråga är det en­

dast barnavårdsnämnden i Stockholm som ansluter sig till kommittéernas

förslag. Enligt nämndens mening skapas genom den föreslagna regeln en

större garanti för en önskvärd enhetlig bedömning av undantagsfallen lik­

som över huvud laget för ett genomförande i praktiken av de principer, som

ligga till grund för lagförslagen.

Kommittéernas förslag att påskynda handläggningen av ärenden om åtals­

eftergift vinner allmän anslutning hos remissmyndigheterna. Hovrätten för

^ ästra Sverige finner bestämmelserna härom välbetänkta. Socialstyrelsen

anför allmänt om snabbheten i handläggningen:

Vad angår utredningsförfarandet beträffande brott av ungdom under

18 år skulle -— såsom kommittéerna framhållit — en väsentlig del av de svå­

righeter, som nu föreligga i fråga om behandlingen av unga lagöverträdare

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

29

med största sannolikhet icke ha uppkommit, om den avsevärda tid som

förflyter, innan åtgärd bestämmes, förkortas. Det är därför synnerligen

påkallat, att åtgärder vidtagas för att i görligaste mån påskynda handlägg­

ningen. De bestämmelser, som i sådant syfte upptagits i de av strafflagbe­

redningen och barnavårdskommittén utarbetade lagutkasten, synas väl äg­

nade härför, och socialstyrelsen har intet att erinra mot desamma.

Göta hovrätt påpekar, att sedan åtal beslutats föreligger icke längre ett

ärende angående åtalseftergift. Uppenbart är emellertid att åklagaren i så­

dant fall icke får dröja med att väcka åtalet. Hovrätten ifrågasätter om icke

en uttrycklig bestämmelse härom är påkallad.

I åtskilliga yttranden, bl. a. av hovrätten över Skåne och Blekinge, hov­

rätten för Övre Norrland, länsstyrelsen i Kalmar län och föreningen Sveriges

stadsfiskalcr, uttalas dock tvekan om den för barnavårdsnämnderna satta

fristen av 14 dagar för avgivande av yttrande i ärende om åtalseftergift är

tillräcklig.

Barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö förklara att den

föreslagna tiden är helt otillräcklig om nämnden skall kunna avge ett ytt­

rande av något värde. Vad barnavårdsnämnden i Stockholm i sitt yttrande

anfört kan anses representativt även för de båda andra nämnderna. Efter att

ha redovisat statistik för antalet åtalseftergifter i Stockholm och återgivit

vad riksåklagaren anfört om längden av den tid som föregått åtalsfrågans

avgörande, yttrar nämnden bl. a.:

Det är att märka, att riksåklagaren bygger på ett urval av ärenden. Hu­

vudsakligen är det fråga om sådana ärenden, som inkommo till barnavårds­

nämnden under år 1950. Det må påpekas, att genomsnittstiden för l:a året

i dess helhet ligger vid i det närmaste 7 månader (202 dagar). Statistiken

försämras märkbart genom de fall, där lagöverträdaren redan innan nämn­

den fått hand om ärendet avvikit. Efter 1950 har emellertid en förändring

i gynnsam riktning skett, vilket belyses bl. a. av det förhållandet, att genom­

snittstiden för samtliga under tredje kvartalet 1951 till barnavårdsnämnden

inkomna ärenden utgör i runt tal 4 månader. Förändringen får delvis till­

skrivas det förhållandet, att åtalseftergiftsärendena under år 1951 något

minskat, till en del också att barnavårdsnämndens utredningsorganisation

något förstärkts (psykolog hos socialläkaren och viss annan utbyggnad av

den psykiska barna- och ungdomsvården). Vidare måste hänsyn tagas till

att förval t ningsledningen, i klart medvetande om att den tidigare genom­

snittliga utredningstiden varit alltför lång, inriktat sig på att söka förkorta

remisstiderna.

Det är dock angeläget att framhålla, att barnavårdsnämndens befattning

med dessa remisser långt ifrån är tillräckligt karakteriserad genom en enkel

tidsbestämning. För de' socialvårdande myndigheterna har det kurativa ar­

bete, som pågår inom barnavårdsnämnden innan remissvaret avgives, till­

mätts stor betydelse. Kontakten mellan lagöverträdaren och socialassisten­

ten är ofta mycket ingående. Under utredningstiden vidtagas olika förebyg­

gande åtgärder såsom anskaffande av lämplig anställning, bättre bostad,

uppklarande av familjära konflikter m. m. Det har icke utan skäl sagts, att

lagöverträdaren under utredningstiden står under inofficiell övervakning

med vad detta innebär av hjälp och stöd åt den unge. För de ej så få fall,

där åtalseftergift senare medges men vidare åtgärd från barnavårdsnämn­

dens sida anses obehövlig, blir denna inofficiella övervakning den för den

unge mest kännbara reaktionen från samhällets sida i anledning av den lag­

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

30

stridiga handling, som begåtts. För åter andra, vilkas missanpassning be-

dömes såsom allvarligare, övergår den inofficiella övervakningen i av nämn­

den beslutad sådan. I de svåraste fallen kunna iakttagelserna under utred­

ningstiden giva nämnden anvisning om nödvändigheten av att omhänder­

taga vederbörade för skyddsuppfostran. I detta sammanhang har det sitt in­

tresse att taga del av den syn på dessa frågor som ungdomsåklagaren i

Stockholm givit uttryck för. Denne har framhållit, att — även om handlägg­

ningen vid nämnden i vissa fall tagit alltför lång tid — en relativt lång ut­

redningstid dock är förenad med vissa fördelar. Den längre observationstiden

har enligt hans mening medfört att utredningarna kunnat göras mer ingå­

ende och fullständiga. Detta har givit ungdomsåklagaren en säkrare grund­

val för bedömningen av åtalsfrågan. Ungdomsåklagaren har också utifrån

sina erfarenheter förklarat värdet av den inofficiella övervakning, varom

tidigare talats, vara mycket stort.

Om kommittéernas förslag lagfästes, rubbas givetvis helt förutsättningar­

na för barnavårdsnämndens nuvarande behandling av dessa ärenden. Om

en i lagen föreskriven kort remisstid angives, så blir den centrala frågan

vad barnavårdsnämndens svar skall avse.

Vad då först beträffar det kurativa arbetet är det självfallet, att RÅ och

de tre kommittéerna i och för sig tillmäter detta en vä! så stor betydelse

som barnavårdsnämnden gör. Med utformningen av lagförslaget avser man

dock att detta arbete skall sättas in först efter det att socialvården genom

åtalseftergift fått ansvaret för fallet. Härigenom uppkommer obestridligen

en tidsbesparing. Men man kommer likväl icke ner till en möjlig tidsmargi­

nal på 14 dagar, om i remissvaret regelmässigt även skall ingå besked an­

gående vilken konkret åtgärd, som barnavårdsnämnden avser att vidtaga.

Härför kräves alltför ofta ett mera ingående studium av fallet. I strafflag­

beredningens motivering utsäges fullt tydligt, att noggrannheten i utred­

ningarna icke får eftersättas. För att dock kunna precisera vilken åtgärd

enligt barnavårdslagen, som nämnden avser att vidtaga, kräves tillgång till

helt annat material än vissa uppgifter, framkomna ur samtal med ett mer

eller mindre begränsat antal personer och den minderårige själv. Nämnden

har en hel rad av alternativa åtgärder att överväga, och det är därvid av*

central bet\rdelse att ha en tillräckligt ingående kännedom om den unge

lagbrytarens personliga och karaktärsmässiga förutsättningar att genom den

ena eller andra åtgärden kunna tillrättaföras.

Därest barnavårdsnämnden endast skall yttra sig om huruvida den an­

ser åtal böra ifrågakomma, eller den anser socialvården själv kan ta ansva­

ret för fallet, så är givetvis en kort remisstid tillräcklig, med hänsyn till

att åtalsfallen kunna förutsättas bli ytterst få. Barnavårdsnämnden vill där­

för bestämt förorda, att lagen får en sådan utformning, att nämndens ytt­

rande endast skall avse frågan, huruvida den tillstyrker åtal eller den är be­

redd att påtaga sig ansvaret själv och vidta »åtgärder enligt barnavårds­

lagen». Nämnden är bland de alternativa åtgärder, som kunna ifrågakomma,

långt ifrån alltid beredd att besluta om just skyddsuppfostran. Även om eu

sådan åtgärd icke åtföljes av intagande på ungdomsvårdsskola, så är lik­

väl beslut om skyddsuppfostran i många fall den längst gående åtgärd som

beslutas.

Därest emellertid lagstiftningen får den utformningen, att nämnden icke

enbart skall ange, att (ten påtar sig ansvaret och avser att »vidtaga åtgärder

enligt barnavårdslagen» utan även måste ange, vilken konkret åtgärd den

skall besluta om eller redan har beslutit om, anser nämnden, att en kort tid

icke är praktiskt genomförbar. Läkarundersökning, testning, samtal med

den minderårige och hans anförvanter, arbetsgivare etc., expeditionell be­

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

31

handling, behandling inför nämnden — som ju icke har sammanträde dag­

ligen — allt detta måste ta en betydligt längre tid. Nämnden har efter syn­

nerligen ingående övervägande kommit till den slutsatsen, att remisstiden

under dessa förutsättningar icke kan nedbringas mer än till 2 å 3 månader,

om icke grundligheten i utredningen skall allvarligt eftersättas, och nämn­

den skall nödgas besluta om åtgärder i brådskans tecken, som på ett senare

stadium visa sig mindre välbetänkta.

Därest lagen så utformas, att barnavårdsnämndens här redovisade yrkan­

de om remissvarets innehåll tillgodoses, uppkommer likväl frågan, huruvida

14 dagar är tillräckligt. Enligt barnavårdsnämndens mening är så icke fallet,

utan även vid detta enklare svar kräves en tidrymd av en månad. Denna

ståndpunkt grundar sig på en rad administrativa och praktiska bedömanden.

Beaktas icke vad här sagts blir följden, att undantagsregeln blir huvud­

regel. I samband härmed kunde även övervägas, och för nedbringande av

remisstiden, sådan lagändring kunde genomföras, att yttrandet finge, där

Konungen för viss kommun medger detta, å nämnds vägnar avges av dess

ordförande. De av barnavårdskommittén uttalade farhågorna med hänsyn

till risken av konflikt mellan ordförande och nämnd kan i Stockholm und­

gås genom att ärendena före ordförandebeslutet behandlas i nämndens dele­

gation för skyddsuppfostringsärenden. Denna består av sex ledamöter och

sammanträder varje vecka.

Bestämmelser om snabbhet i handläggningen av mål mot underåriga har

upptagits i en ny 6 § i lagen den 20 december 1946 med vissa

bestämmelser om mål rörande brott av underårig. Enligt

första stycket i paragrafen skall mål mot underårig alltid behandlas skynd­

samt. Jämlikt andra stycket skola, om allmänt åtal väckes mot den som ej

fyllt 18 år för brott varå straffarbete kan följa, ändå att han ej är häktad,

de tidsfrister iakttagas som äro föreskrivna för åtgärd i mål vari den till­

talade är häktad. Den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken

är föreskriven för hållande av huvudförhandling, skall räknas från den dag,

då bevis om stämningens delgivning inkommit till rätten.

Förslaget i denna del har i allmänhet icke föranlett någon erinran. I ett

av en ledamot i Svea hovrätt avgivet särskilt yttrande framhålles att de före­

slagna ändringarna äro välkomna och böra snarast genomföras på lämpligt

sätt. Mål, vari den misstänkte är ställd under övervakning, böra rimligen

behandlas med samma snabbhet som mål, vari den misstänkte är häktad.

Göta hovrätt erinrar dock om att det icke alldeles sällan förekommer att

straffarbete ingår i latituden för brott, som i det aktuella fallet ter sig skä­

ligen bagatellartat och uppenbarligen icke kommer att föranleda annan på­

följd än böter. I mål om sådant brott kan det icke anses erforderligt att iakt­

taga samma snabbhet. Hovrätten förordar därför att från reglerna i andra

stycket undantag göres för de fall, då åklagaren som anledning för åtalets

väckande uppgivit att han funnit den misstänkte böra dömas till böter.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att det icke föreligger till­

räckliga skäl för behandling av förevarande slag av mål som mål mot häk­

tad och att det i 6 § första stycket föreslagna stadgandet är tillfyllest för

att befrämja en snabb handläggning av mål mot underåriga förbrytare. För­

eningen anför härom:

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Föreningen delar den uppfattningen, att mål mot underårig bör behand­

las skyndsamt. Detsamma kan emellertid sägas gälla andra mål, däri fråga

är om ådömande av frihetsstraff, villkorlig dom, förvaring eller liknande.

Hos domstolarna torde även ha utbildats den praxis att behandla dylika mål

med en viss förtursrätt. Det förhåller sig otvivelaktigt så, att när en person

begått brott, det ofta dröjer orimligt länge innan han blir lagförd och dömd.

Enligt föreningens erfarenhet är den huvudsakliga orsaken härtill den

långa tid — ej sällan ett halvt till ett år, stundom än längre — som förfly­

ter, innan åtal väckes. Den tidsbesparing, som skulle vinnas genom att

binda domstolarna vid snäva tidsfrister, torde därför bli tämligen obetydlig

i förhållande till den tid, som åtgår för förundersökningen. De snäva tids­

fristerna torde bliva till olägenhet för det löpande arbetet vid domstolarna

och, vad häradsrätt angår, nödvändiggöra hållandet av särskilda samman­

träden i många fall. En tid av en vecka är, enligt vad erfarenheten visat,

ofta för kort för att den tilltalade och eventuella vittnen skola hinna del­

givas kallelser till huvudförhandlingen i god tid före densamma.

Föreningen anmärker mot den i 6 § andra stycket föreslagna utgångs­

punkten för tidsfristen för hållande av huvudförhandling följande:

Enligt rättegångsbalken ankommer det principiellt på rätten att utfärda

stämningen. Denna skall innefatta antingen föreläggande för den tilltalade

att hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen eller

ock, om sådan bevisuppgift ej erfordras, omedelbar kallelse till huvudför­

handlingen. I båda fallen saknar rätten vid utfärdandet av stämningen kän­

nedom om vilken dag delgivningsbeviset kommer rätten tillhanda. Därest

icke den tilltalade är på ett eller annat sätt omhändertagen, har rätten i

många fall ej heller möjlighet att approximativt beräkna denna dag. Erford­

ras bevisuppgift före huvudförhandlingen, är en tid av en vecka alltför kort

för avlämnande av sådan uppgift och för utfärdande och delgivning av kal­

lelser till huvudförhandlingen. Erfordras icke bevisuppgift, vore det menings­

löst och onödigt tidsfördröjande att först utfärda en stämning med bevis­

uppgift för att få en utgångspunkt för den föreslagna tidsfristen samt att

därefter utfärda särskilda kallelser till huvudförhandling. Såsom förut fram­

hållits är en tidsfrist av en vecka i allmänhet för kort för delgivning av er-

foderliga kallelser.

Yttrandena över de av barnavårdskommittén föreslagna ändringarna i

barnavårdslagen ha huvudsakligen tagit sikte på frågan om barna­

vårdsnämndernas kompetens och länsstyrelsernas kontroll över deras verk­

samhet. Utöver de allmänna synpunkter å rättssäkerheten vid administrativa

frihetsberövanden, som tidigare berörts vid förslaget om ändring i 1944 års

lag om eftergift av åtal, har från flera håll tillkännagivits tveksamhet om

barnavårdsnämnderna med sin nuvarande organisation särskilt i mindre

kommuner ha tillräckliga kvalifikationer med hänsyn till det stora ansvar

den föreslagna lagstiftningen lägger å nämnden. Uttalanden i denna riktning

återfinnas, bl. a., hos barnavårdsnämnden i Malmö, föreningen Sveriges

landsfogdar och föreningen Sveriges stadsfiskaler. Svenska stadsförbundet

anser däremot att barnavårdsmyndigheterna bättre än de allmänna dom­

stolarna — med den sammansättning de nu ha vid behandlingen av föreva­

rande brottmål — kunna bedöma, vilka åtgärder som i det individuella fallet

böra tillgripas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

33

I fråga om kontrollen över barnavårdsnämndernas verksamhet uttalar

bl. a. hovrätten för Nedre Norrland att länsstyrelsen icke är någon domstol

och att den prövning, som där kan förekomma, icke torde ur rättssäkerhets­

synpunkt erbjuda samma garanti som domstolsförfarandet. Länsstyrelsen i

Västmanlands län understryker vikten av att bestämmelser utfärdas som

möjliggöra, att länsstyrelsen hålles fortlöpande underrättad om barnavårds­

nämndernas handhavande av sina uppgifter. Poliskammaren i Malmö fin­

ner länsstyrelsens kontrollmöjligheter för närvarande vara bristfälliga och

framhåller att en förstärkning bör ske samtidigt med den föreslagna lagstift­

ningens ikraftträdande.

Barnavårdsnämnden i Stockholm anför:

Barnavårdsnämnden kan i och för sig väl förstå det allmänna intresset av

att en kontrollmöjlighet finnes över att en barnavårdsnämnd, som påtagit

sig ansvaret för en minderårig lagbrytare, verkligen fullgör sitt ansvar och

vidtager lämpliga åtgärder. Framförallt torde kontrollsynpunkten vara av

viss betydelse beträffande mindre kommuner, som dels sällan ha dylika

fall av ungdomsbrottslighet, och sålunda inte förvärvat någon erfarenhet,

dels icke ha tillgång till en utbildad personal. Men å andra sidan torde dessa

fall vära relativt begränsade till antalet då ju ungdomsbrottsligheten är

koncentrerad till tätorterna och främst storstäderna. Och just för dessa

stora kommuner kommer med visshet en dylik kontroll att bli ytterst be­

tungande.

Skulle lagstiftarna fatta beslut i enlighet med barnavårdskommitténs för­

slag, införes härmed en rapportering utan tidigare motsvarighet. Dess om­

fång kommer med säkerhet att snabbt växa och bli av mycket stora dimen­

sioner. Dessutom måste om ej hela förfarandet skall stanna på papperet

givetvis fortlöpande en ingående granskning av inkommande rapporter an­

ordnas och prövning i varje individuellt fall företas av huruvida vederbö­

rande barnavårdsnämnd vidtagit de åtgärder, som varit lämpliga och erfor­

derliga. Där länsstyrelse vid sin granskning funnit att så ej skett eller att

tvekan kan råda om lämpligheten av vidtagen åtgärd eller av att ej åtgärd

vidtagits, som länsstyrelse finner erforderlig, måste dessutom förutsättas en

omfattande kommunikation mellan länsstyrelse och vederbörande nämnd,

infordrande av förklaring och kompletterande uppgifter etc. Bortsett från

den orimliga arbetsbörda detta måste lägga på barnavårdsnämnden, kan

man fråga sig hur länsstyrelserna med nuvarande organisation skola kunna

genomföra en kontrollerande verksamhet av detta slag.

En liknande ståndpunkt intages av barnavårdsnämnderna i Göteborg och

Malmö.

Överståthållarämbetet framhåller, att förslagets genomförande skulle

medföra en arbetsbelastning, som ämbetet med nuvarande resurser omöjli­

gen ser sig i stånd att bemästra, och att frågan borde bli föremål för en

mera ingående utredning.

Svenska landskommunernas förbund uttalar, alt kommittéerna icke synas

ha hyst några betänkligheter, när det gällt den principiella frågan att över­

lämna åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd mot unga lagöverträdare, men

att utformningen av länsstyrelsernas övervakning ger intryck av misstro mot

barnavårdsnämndernas vilja och förmåga att handlägga dessa ärenden. Nå-

liiliang till riksdagens protokoll i952. 1 samt. Nr 223.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

gon större kritik torde dock icke kunna riktas mot nämndernas sätt att till-

lämpa bestämmelserna om skyddsuppfostran.

Barnavårdsnämnden i Stockholm framhåller, att det för att hjälpa de

barnavårdsnämnder på mindre orter, vilka på grund av oerfarenhet vid be­

handlingen av kriminell ungdom kunna komma att beredas vissa svårighe­

ter som följd av den nya lagstiftningen, torde vara tillfyllest att barnavårds-

konsulenterna och barnavårdsassistenterna åläggas att ägna särskild upp­

märksamhet åt det slag av ärenden, varom här är fråga, och att i större ut­

sträckning än hittills ge bistånd åt nämnderna.

Svenska landskommunernas förbund uttalar, att enligt § 81 mom. 2 bar­

navårdslagen har länsstyrelse rätt att tillhålla barnavårdsnämnd att vid­

taga erforderlig åtgärd i de fall, då missförhållande föreligger, vars avhjäl­

pande enligt barnavårdslagen tillkommer barnavårdsnämnd, och enligt § 26

mom. 3 äger länsstyrelse om den icke finner sig kunna fastställa barna­

vårdsnämnds beslut angående skyddsuppfostran rätt föreskriva, att barna­

vårdsnämnd skall vidtaga förebyggande åtgärd. Enligt förbundets mening

bör dock icke denna bestämmelse ges sådan innebörd, att den kan utnyttjas

för en detaljreglering från länsstyrelsens sida över vilka åtgärder, som

skola vidtagas av barnavårdsnämnd i individuella fall, när omhändertagan­

de för skyddsuppfostran icke förekommit.

Av remissmyndigheter som särskilt uppmärksammat de i 23 § barnavårds­

lagen införda ändringarna, avseende väsentligen att ge barnavårdsnämnd

rätt att meddela föreskrifter för den som, utan att vara omhändertagen för

skyddsuppfostran, är ställd under tillsyn eller övervakning, ha barnavårds­

nämnderna i Göteborg och Malmö uttalat att det kunde vara tillräckligt att

utfärda allmänna bestämmelser om fullgörandet av tillsynen eller övervak­

ningen. Svenska landskommunernas förbund anser att stadgandets konse­

kvenser borde ha ägnats särskild uppmärksamhet och ytterligare belysts.

Även Svenska socialvårdsförbundet anser att frågan bör bli föremål för

ytterligare överväganden. Barnavårdsnämnden i Stockholm, som tillstyrker

förslaget i denna del, ifrågasätter om icke bland föreskrifterna borde jäm­

väl ha upptagits skyldighet att underkasta sig behandling på anstalt, och

hovrätten över Skåne och Blekinge anser att frågan om användning av före­

skrift om betalning av skadestånd borde ingående övervägas.

Den i 46 § 2 mom. vidtagna ändringen, medförande att utskrivning i fråga

om barn som omhändertagits för skyddsuppfostran efter fyllda 15 år skall

kunna uppskjutas till dess tre år förflutit från omhändertagandet även om

intagning å ungdomsvårdsskola ej kommer till stånd, har lämnats utan erin­

ran i yttrandena. Barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg upptaga

i detta sammanhang till diskussion även en annan fråga. Förstnämnda bar­

navårdsnämnd uttalar:

Genom ändringen möj liggöres förutom ett utsträckande av tillsynstiden,

vilket uppenbarligen ansetts ofrånkomligt bland annat av det skälet att

skyddsuppfostran i framtiden ej skall kombineras med övervakning enligt

lagen om villkorlig dom, dels att skyddsuppfostran kan fortsätta efter 18 år

för person, som omhändertagits för skyddsuppfostran men icke överläm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

35

nats till ungdomsvårdsskola, dels att en på samma sätt omhändertagen men

sedermera villkorligt utskriven pojke eller flicka kan återtagas även efter

fyllda 18 år. I detta sammanhang kan det sättas i fråga om ej jämväl över-

vakningstiden beträffande andra än skyddsuppfostringsfall borde kunna ut­

sträckas. Den övre åldersgränsen för övervakning anses för dessa fall ligga

vid den ålder, efter vars uppnående ett omhändertagande för skyddsupp-

fostran ej längre kan komma till stånd. Nu gällande bestämmelser medföra

att övervakningen ej sällan slutar, även där dess fortsättande varit motive­

rat av hänsyn till den unges bästa. Barnavårdskommittén har ansett det

förenat med svårighet att genomföra en ändring i här berört hänseende an­

nat än i samband med en omfattande nydaning av bestämmelserna angå­

ende den förebyggande verksamheten i dess helhet. Betänksamheten borde

egentligen vara mindre inför ett förslag i syfte att möjliggöra ingripanden

av mindre allvarlig art.

Yttranden angående inrättande av övervakningshem.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande över riksåklagarämbetets skrivelse den

26 november 1951 uttalat sig jämväl om vad kommittéerna i anledning av

samma skrivelse föreslagit. Om den av riksåklagaren väckta frågan om in­

rättande av övervakningshem anför styrelsen bl. a.:

Styrelsen vill helt instämma i riksåklagarämbetets åsikt, att ett ur krimi-

nalpolitisk synpunkt fullt tillfredsställande läge kan uppnås endast därest

sådana unga lagöverträdare, beträffande vilka återfallsrisk föreligger, bliva

tagna i förvar omedelbart efter det att första utslaget av deras kriminalitet

blir känt. Såsom framgår av vad tidigare sagts om de till buds stående

övervakningsformerna och deras brister saknas för närvarande möjlighet

att på ett någorlunda betryggande sätt omhändertaga och förvara unga lag­

överträdare i avsikt att hindra fortsatt brottslighet under pågående förun­

dersökning. Framför allt i de största städerna har behovet av att skapa så­

väl rättsliga som faktiska förutsättningar för ett snabbt och samtidigt effek­

tivt omhändertagande av kriminell ungdom med stor återfallsrisk blivit allt

mera trängande. Styrelsen finner därför riksåklagarämbetets förslag om in­

rättande av hem för tillfällig förvaring värt allt beaktande. Förslaget har

även föranlett strafflagberedningen, barnavårdskommittén och ungdoms-

vårdsskoleutredningen att vidtaga vissa preliminära undersökningar om möj­

ligheterna att realisera det framlagda förslaget. Enligt det av kommittéerna

nyligen framlagda förslaget angående behandlingen av de yngsta lagöverträ­

darna bör socialvården i framtiden omhändertaga huvudparten av all kri­

minell ungdom. Styrelsen anser i likhet med kommittéerna, att socialvården

bör taga hand om dessa ungdomar även under utredningstiden bl. a. för

undvikande av den dualism, som lätt kan uppstå om de judiciella myndig­

heterna skola omhändertaga ifrågavarande ungdomar under den tid förun­

dersökning pågår för att sedan i flertalet fall överlämna dem till social­

vården.

Styrelsen är väl medveten om att anordnandet av dylika utredningshem

måste föregås av grundlig utredning rörande platsbehov, placering, mate­

riell och personell utrustning in. m. samt erforderliga författningsbestäm­

melser. Kravet på möjligheter till betryggande förvaring av ungdomar miss­

tänkta för brott är emellertid i de största städerna, Stockholm, Göteborg och

Malmö, så påträngande att en provisorisk lösning av problemet torde vara

nödvändig att genomföra, intill dess en fullständig utredning av problemet

med deras omhändertagande under utredningstiden föreligger.

36

Styrelsen understryker behovet av psykiatriska ungdomskliniker och utta­

lar, att man säkerligen skulle kunna komma bättre till rätta med klientelet

på ett sjukhus än i ett utredningshem. Styrelsen hemställer dels om skynd­

sam utredning rörande möjligheterna att inom socialvården anordna utred­

ningshem dels ock om upptagande av förhandlingar med representanter för

städerna Stockholm, Göteborg och Malmö om förutsättningarna för anord­

nande av provisoriska utredningshem i dessa städer. Utredningen bör, en­

ligt styrelsens mening, lämpligen anförtros åt barnavårdskommittén.

I de över kommittéernas förslag avgivna yttrandena vinner tanken på in­

rättande av övervakningshem allmän anslutning och betonas vikten av att

dessa hem snarast möjligt inrättas.

Angående frågan vart hemmen skola administrativt hänföras, yttrar bar­

navårdsnämnden i Göteborg:

Beträffande frågan om övervakningshem anse kommitterade att dessa böra

anordnas inom barnavårdens ram. Om dessa övervakningshem skola ställas

»i barnavårdens regi», inställer sig först den frågan om därmed avses att

barnavårdsnämnderna skola stå som huvudmän och betala de härmed för­

bundna kostnaderna. Då dessa institutioner helt naturligt måste vara av

sluten karaktär, anser nämnden, att det skulle vara synnerligen olyckligt

om de infördes i den lokala barnavårdens regi. Tanken är icke tilltalande

med hänsyn till den psykologiska belastning ett »ungdomshäkte» skulle

medföra för barnavårdsnämnden. Nämnden förmenar i stället att huvud­

mannaskapet bör anförtros socialstyrelsen.

Samma mening uttalas av barnavårdsnämnderna i Stockholm och Malmö.

Svenska socialvårdsförbundet yttrar, att övervägande skäl synas tala för att

utredningshemmen eller övervakningsavdelningarna böra bli statliga.

Hovrätten för övre Norrland anser att avgjort företräde bör lämnas åt det

alternativ, som innebär att övervakningshem inrättas i närmare anslutning

till gällande häktningsregler, framför alternativet att inom barnavårdsla­

gens ram anordna betryggande övervakningsmöjligheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Departementschefen.

Bestämmelsen att straffrättsligt ansvar inträder vid 15 års ålder har gam­

mal hävd. Det är egentligen fråga om den gamla myndighetsåldern, vilken

kan ledas tillbaka ända till landskapslagarna. Redan på 1700-talet höjdes

den civilrättsliga myndighetsåldern till 21 år, medan straffbarhetsåldern i

princip bibehölls vid 15 år och i vissa hänseenden kunde vara ändå lägre.

Denna straffrättsliga myndighetsålder bygger alltså icke på några nutida

överväganden om människors mognad vid olika ålder och möjligheten att

påverka dem genom allmänna straff. Det torde också vara ovanligt i andra

länder att frihetsstraff användes för den som blott är 15 år. Ehuru detta

kan förekomma hos oss, ha dock för ungdom som begått allvarligare brott

inrättats särskilda behandlingsformer, vilka syfta till att genom uppfostran

och utbildning möjliggöra en anpassning i samhället och som i stor utsträck­

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

37

ning träda i stället för straff. Då det gäller den yngsta åldersgruppen, ung­

dom under 18 år, sker detta genom en anknytning till samhällets barnavård.

Det ingår nämligen i barnavårdsnämndernas uppgifter att inskrida mot van­

art enligt de för skilda åldersgrupper något olika regler som finnas i barna-

vårdslagcn. Begreppen vanart och brottslighet sammanfalla icke. Å ena

sidan kan vanart förekomma, utan att brott blivit begånget, och å andra

sidan kunna straffbara gärningar vara av mera tillfällig natur och icke visa

en sådan asocialitet, mot vilken barnavården skall ingripa. Men bortsett

härifrån föreligger tydligen ett betydande område, inom vilket både barna-

vårdsorganen och de rättsvårdande myndigheterna äro behöriga. Deras be­

hörighet innebär också en skyldighet att ingripa.

Förhållandet mellan barnavårdsorganens och domstolarnas åtgärder är

reglerat på det sättet att omhändertagande enligt barnavårdslagen för­

faller, då fängelse eller straffarbete skall verkställas. Detta gäller, oavsett

om straffet ådömts omedelbart eller varit förenat med anstånd som förkla­

rats förverkat. Samma verkan som fängelse eller straffarbete har ungdoms­

fängelse eller förvaring, i den mån dessa behandlingsformer kunna före­

komma. Däremot står omhändertagande enligt barnavårdslagen icke till­

baka för andra av domstol beslutade påföljder för brott. Sålunda kan t. ex.

skyddsuppfostran vara förenlig med böter eller villkorlig dom och förvand-

lingsstraff för böter får vika för behandling i ungdomsvårdsskola.

Det ligger i sakens natur att, då både allmänt straff och uppfostran inom

barnavården kunna komma i fråga — och jag tänker nu närmast på den

allvarligare brottsligheten — man såvitt möjligt söker låta straffet stå till­

baka för uppfostran. Tekniskt åstadkommes detta genom att åklagaren ef­

tergiver åtal eller domstolen, då saken förts inför denna, meddelar vill­

korlig dom; härigenom lämnas sålunda utrymme för barnavårdsnämn­

dens åtgärder. I samband med villkorlig dom kan domstolen på förslag

av barnavårdsnämnd överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för den döm­

des omhändertagande för skyddsuppfostran. Domstolen har såtillvida avgö­

randet i sin hand, att den genom ett ovillkorligt frihetsstraff kan skjuta

barnavårdsorganens åtgärder åt sidan. Å andra sidan äro dessa organ, i den

mån deras verksamhet ej sålunda sättes ur spel av domstolen, icke bund­

na av domstolens beslut utan endast av den skyldighet barnavårdslagen

ålägger dem. Den som är omhändertagen för skyddsuppfostran skall som

regel intagas på ungdomsvårdsskola men kan också överlämnas till enskilt

hem, barnhem, arbetshem eller annan därmed jämförlig anstalt. Även sär­

skild vård, bl. a. för sinnessjuka och sinnesslöa, kan förekomma.

Inom åldersgruppen under 18 år ha ovillkorliga frihetsstraff varit säll­

synta. Tidigare fanns för denna åldersgrupp en särskild behandlingsform,

tvångsuppfostran, vilken av domstol kunde föreskrivas såsom påföljd för

brott. Denna behandlingsform avskaffades år 1947, sedan det visat sig att

den i praktiken alltmer ersattes av skyddsuppfostran. En förutsättning för

denna reform var att det klientel som behövde vård på anstalt skulle omhän­

dertagas för skyddsuppfostran. Därvid uttalade jag, i likhet med strafflag­

38

beredningen, den uppfattningen att man icke behövde hysa farhågor för att

domstolarna i avsaknad av möjligheten att döma till tvångsuppfostran

skulle i större utsträckning döma ungdom under 18 år till ovillkorligt fri­

hetsstraff.

Såsom framgår av riksåklagarens skrivelse den 24 september 1951 visade

sig också detta antagande vara riktigt under de första åren efter reformen.

Därefter har antalet ovillkorliga fängelsedomar inom denna åldersgrupp sti­

git. Det kan då vara av betydelse att söka bilda sig någon uppfattning om

vad som orsakat denna ökning. Några yttranden utgå från att det föreligger

en ändrad inställning hos domstolarna. I flertalet yttranden framhålles där­

emot att ökningen icke kan uppfattas såsom ett uttryck för en ändrad praxis

hos domstolarna. Man anser att den i stället bör sättas i samband med en

allmän ökning av brottsligheten inom denna åldersgrupp. Det rör sig för

övrigt i sin helhet om ett så litet antal fall att ändringar i siffrorna kunna

förklaras av mera tillfälliga omständigheter.

Den av byråchefen Eriksson utförda klientelundersökningen (SOU 1952:

5) synes giva vid handen att ovillkorliga frihetsstraff numera som regel an­

vändas endast i mycket svåra fall. Både denna utredning och den av hov­

rättsassessorn Sara Falk utförda genomgången av domstolsakterna visa, att

en väsentlig del av de till ovillkorligt frihetsstraff dömda utgöres av elever

i ungdomsvårdsskola, vilka begått brott under permission, såsom villkor­

ligt utskrivna eller efter rymning. Hela antalet i den sistnämnda utredning­

en undersökta domar utgör 80. Av dessa avsågo dock 15 sådana som förut

avtjänat frihetsstraff, ytterligare 4 utlänningar, som synas ha uppehållit

sig i landet endast tillfälligt, och 3 fall där någon åtgärd enligt barnavårds­

lagen icke varit ifrågasatt och något yttrande härom icke inhämtats. Bland

därefter återstående 58 fall, i vilka ovillkorligt frihetsstraff ådömts, avsågo

47 fall ungdomsvårdsskoleelever, och i 32 fall av dessa hade vederbörande

skolstyrelse eller socialstyrelsen i avgivet yttrande motsatt sig ett återta­

gande till skolan. Ehuru domstolen icke är bunden härav, är det uppenbart

att den knappast kan åsidosätta ett sådant yttrande och att detta därför

kan vara avgörande för utgången; i vad mån så verkligen varit förhållandet

kan endast i några undantagsfall utläsas ur domskälen. I fråga om de övriga

ungdomsvårdsskoleeleverna hade skolstyrelsen (eller socialstyrelsen) i 11

fall tillstyrkt en fortsatt behandling på ungdomsvårdsskola, medan yttran­

de om reaktionsformen saknas i 4 fall. Beträffande de 11 fall som icke avse

ungdomsvårdsskoleelever hade barnavårdsnämnd i 5 fall föreslagit eller

beslutat skvddsuppfostran och i 6 fall motsatt sig åtgärd enligt barnavårds­

lagen eller ansett behandling på sluten avdelning av ungdomsvårdsskola

behövlig, vilket dock icke kunnat ordnas.

I det förslag till avskaffande av tvångsuppfostran, som lades till grund

för 1947 års lagstiftning i detta ämne, anförde strafflagberedningen att be­

redningen förutsatte att, när socialstyrelsen icke längre, såsom tidigare, kun­

de överföra mera elakartade fall från ungdomsvårdsskola till tvångsupp-

fostringsanstalt, det borde inrättas någon särskild ungdomsvårdsskola för

Rungl. Maj.ts proposition nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

39

dessa med den strängare regim som kunde finnas erforderlig och dit sådana

fall kunde hänvisas som skulle ha ifrågakommit till tvångsuppfostran. I an­

ledning av detta uttalande, vilket underströks i flera remissyttranden, fram­

höll jag att det då pågick en utbyggnad av Långanäs yrkesskola, vilken skulle

medföra ökade möjligheter till differentierad vård av det relativt svårskötta

klientelet. Skolan, som har till huvuduppgift att ta emot ungdomar över

18 år, har även fått ta hand om svårfostrade under 18 år, i den mån ut­

rymmet räckt till.

Det har emellertid visat sig att det klientel som hänvisas till ungdoms­

vårdsskolorna under senare år blivit allt besvärligare. Denna utveckling har

medfört vissa svårigheter att med skolornas nuvarande resurser effektivt

omhändertaga de mest svårbehandlade. Efter förslag av ungdomsvårdsskole-

utredningen har chefen för socialdepartementet i statsverkspropositionen

till denna riksdag, femte huvudtiteln (s. 67—69), förordat en utbyggnad

av Sundbo yrkesskola. Ungdomsvårdsskoleutredningen är dessutom syssel­

satt med att utarbeta en plan för organisationen av ungdomsvårdsskolorna.

En väsentlig linje i utredningens program är att de nuvarande stora elev­

grupperna skola delas upp i små grupper, där de besvärligaste eleverna få

mindre möjligheter att göra sig gällande, medan samtidigt en intensivare

fostran från personalens sida kan ske. Denna metod för behandlingen bru­

kar betecknas »den lilla gruppens princip».

Av vad nu sagts torde framgå att ökningen av antalet ovillkorliga fri­

hetsstraff i åldersgruppen under 18 år, bland annat, sammanhänger med att

ett antal av de ungdomar som intagits på ungdomsvårdsskola fortsätter att

begå brott i samband med rymningar, permissioner och försöksutskrivning-

ar och på grund därav överföres till fängelserna. Därigenom avbrytes den

skyddsuppfostran, för vilken dessa elever intagits i skolorna. Det är uppen­

barligen nödvändigt att närmare överväga denna, icke åsyftade och ej hel­

ler förutsedda utveckling. Frågan gäller alltså, var de mest svårbehandlade

skola omhändertagas eller, med andra ord, om ungdomsvårdsskoleorganisa-

tionen, såvitt angår ungdom i åldern 15—17 år, i princip bör vara inrättad

för hela åldersgruppen eller för denna åldersgrupp med undantag av de svå­

raste fallen. För att ungdomsvårdsskoleutredningen skall kunna fullfölja

sin planläggning av skolorganisationen, och även för att strafflagberedning­

en och barnavårdskommittén skola kunna utföra sitt arbete på hithörande

område, är ett principiellt ställningstagande från statsmakternas sida på­

kallat.

Innan jag anger min ståndpunkt i denna fråga, som är huvudfrågan i

kommittéernas utlåtande, vill jag något beröra de alternativ som föreligga.

Inom de vanliga fångvårdsanstalterna finnas icke några möjligheter till en

särbehandling av dessa yngsta. I viss utsträckning är det möjligt att göra

en differentiering, men denna kan icke för närvarande drivas så långt att

icke detta yngsta klientel sammanblandas med äldre och mera avancerade

brottslingar. Frågan om inrättande av säranstalter för det yngre, ordinära

fångklientelet har behandlats vid årets riksdag. Därvid framhöll jag i stats-

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

verkspropositionen, andra huvudtiteln (s. 82) att jag anslöt mig till fång-

vårdsutredningens uppfattning att straff- och fängelsefångar i åldersgrup­

pen 15—17 år snarast borde överföras till socialvården, men att i avbidan

härpå under en övergångstid dessa ungdomar skulle underkastas behand­

ling på säranstalter på samma sätt som utredningen förordat för 18—20-

årsgruppen. Inrättandet av dessa säranstalter medför alltså en i viss mån

ökad möjlighet till differentiering men löser icke problemet för den yngsta

åldersgruppen.

I riksåklagarens skrivelse den 24 september 1951 har framförts det alter­

nativet att den nedre åldersgränsen för ungdomsfängelse, vilken nu är 18

år, skulle sänkas. En sådan ändring skulle, enligt riksåklagarens mening,

medföra att de grövre fallen regelmässigt skulle komma in under denna

behandlingsform. Kommittéerna ha avstyrkt detta förslag och framhållit

att ungdomsfängelse icke i något hänseende skulle vara ändamålsenligare

än skyddsuppfostran. Jag vill här till en början påpeka, att det icke blir

möjligt att med tillgängliga resurser realisera detta alternativ. Vad som re­

dan finns och vad som kommer till genom den planerade Roxtunaanstalten

behövs mer än väl för ungdomsfängelsets nuvarande uppgifter. Man kan

icke med säkerhet räkna med att, om man öppnar vägen till ungdoms­

fängelse för den yngsta gruppen, tillströmningen stannar vid ett så begrän­

sat antal som de till ovillkorligt frihetsstraff dömda nu utgöra. I varje fall

är det icke möjligt att, utan en betydande utbyggnad, ordna en särbehand­

ling inom ungdomsfängelsets ram för den yngsta åldersgruppen.

Framför allt vill jag emellertid framhålla, att det här skulle bli fråga om

sammanblandning av olika åldersgrupper på samma anstalt med de svårig­

heter detta medför inom detta känsliga och obalanserade klientel. Naturligt­

vis kan det tänkas att enstaka 17-åringar kunna vara tidigt utvecklade och

jämförliga med dem som äro något år äldre, men man bör säkerligen akta

sig för att tro att en avancerad brottslighet i allmänhet är ett uttryck för en

tidig mognad. Det torde snarare förhålla sig så att kriminalitet ofta är ett

symtom på känslomässig efterblivenhet och omognad. Alt sålunda med

brottslighetens art såsom grund hänföra vissa i åldern 15—17 år till eu

högre åldersgrupp är icke sakligt motiverat. Tvärtom har man anledning

befara att dessa yngsta påverkas i en skadlig riktning genom att samman­

föras med äldre, mera avancerade brottslingar.

I yttrandena anföres att socialvårdens resurser för närvarande äro otill­

räckliga för att taga hand om de svåraste fallen. Detta är emellertid icke

något sakligt skäl för att bibehålla någon grupp av de mest svårbehandlade

inom fångvården längre än som är oundgängligen nödvändigt. På längre sikt

gäller frågan icke, vilka resurser socialvården för närvarande har för denna

uppgift. Fångvårdens nuvarande möjligheter att omhändertaga de yngsta

lagöverträdarna äro minst lika bristfälliga. Frågeställningen måste i stället

avse, vilka resurser samhället som helhet bör använda och upprusta för att

bekämpa brottsligheten inom den yngsta åldersgruppen. Och härvid måste

det göras alldeles klart att det tidsbestämda frihetsstraffet i dess nuvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

41

utformning icke är någon ändamålsenlig behandling för ungdom under 18 år.

Den av byråchefen Eriksson upprättade återfallsstatistiken bestyrker vad

man redan förut känner av andra undersökningar, nämligen att återfalls-

procenten för de ungdomar som suttit i fängelse är skrämmande hög. Så­

lunda visar statistiken för åren 1946—1950, om man bortser från dem som

dömts endast för militärförseelser, att av de 55 som frigåvos från frihets­

straff, vilket ådömts dem före fyllda 18 år, samtliga med undantag av 8

återfallit i sådana brott som redovisas i straffregistret. Uträknat i procent

innebär detta att 85 procent återfallit. Av de 45 bland de sålunda frigivna,

vilka tidigare varit intagna på ungdomsvårdsskolor, hade 42 återfallit i straff­

registerbrott; återfallsprocenten för dessa var alltså 90. Visserligen utgöra

de som dömas till ovillkorligt frihetsstraff ett urval av de svåraste inom sin

åldersgrupp och man kan redan av denna anledning vänta sig en hög åter-

fallsfrekvens. Utredningen visar dock att fängelsestraff icke förmått att

återföra dem till laglydnad.

Det är synnerligen viktigt att understryka detta, ty i diskussionen före­

komma ofta uttalanden som tyda på att man vill betrakta fängelse som en

hårdare och effektivare åtgärd, från vilken samhället avstår enbart av mild­

het och humanitet. Man hävdar att fängelsestraff även för de yngsta äro

påkallade av hänsyn till den laglydige medborgarens rättmätiga anspråk på

rättsskydd. Detta betraktelsesätt är alldeles oriktigt. All erfarenhet talar för

att ett effektivt bekämpande av brottsligheten bland dessa unga kräver en

intensiv och omsorgsfull påverkan under en lång tid genom kvalificerad

personal och i former som för den unge möjliggöra en mognad och en natur­

lig anpassning i samhället. Av en jämförelsevis kortvarig isolering i enbart

straffande syfte kan man icke vänta sig något annat än en utveckling till

återfallsbrottslighet, till framtida skada för samhället och den laglydige med­

borgaren, för att icke tala om brottslingen själv.

Nu kan det naturligtvis sägas att ingen behandling alltid lyckas till fullo

och att en viss del av varje åldersgrupp, hur väl man än söker påverka de

unga, ändå utvecklas i dålig riktning. Man måste dock allvarligt erinra sig att

det här är fråga om ungdom i pubertetsåldern och att man beträffande denna

ålder knappast av aktuella svårigheter och beteenderubbningar kan draga

några säkra slutsatser om den kommande utvecklingen. Att döma en så ung

person till ovillkorligt frihetsstraff innebär att samhället ger upp hoppet om

att kunna bryta hans utveckling till återfallsförbrytare och uppfostra ho­

nom till en laglydig medborgare. Något sådant bör uppenbarligen icke få ske,

innan man på alla sätt och under tillräckligt lång tid försökt med fostrande

och botande åtgärder.

Vad jag nu anfört har endast behandlat frågan om de åtgärder som kun­

na anses ändamålsenliga för att återanpassa den enskilde lagbrytaren i sam­

hället. I yttrandena utvecklas emellertid också synpunkter som hänföra sig

till frågan om man genom ovillkorliga frihetsstraff kan avhålla andra än

den dömde från att begå liknande brott. Härvid anknytes till ett uttalande

av kommittéerna, enligt vilket åsikten, att en dom å frihetsstraff skulle

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

vara bättre ägnad än skyddsuppfostran att avhålla andra än den tilltalade

från att begå liknande brott, icke får betraktas som ett särskilt skäl att

döma dessa unga till frihetsstraff. Detta uttalande har föranlett en vidlyf­

tig kritik. Självfallet kan jag icke här närmare ingå på dessa, delvis mycket

teoretiska resonemang. Jag vill dock — under betonande att jag icke åsyf­

tar extrema undantagsfall utan avser den typiska ungdomskriminaliteten,

vilken visar oförmåga hos den unge att anpassa sig i samhället och främst

tar sig uttryck i förmögenhetsbrott av olika slag, icke minst de numera

vanliga tillgreppen av motorfordon — framhålla följande allmänna syn­

punkter.

Samhällets åtgärder mot brottsligheten böra i främsta rummet ha till

syfte att förebygga brott. Ur denna synpunkt måste vad som sker på en

hel rad olika områden antagas vara av betydelse. Omvårdnad om det upp­

växande släktet och fostran av de unga, alkoholistvård och sinnessjukvård,

samhällsplanerande åtgärder av skilda slag, vilka inverka på bosättnings-

förhållanden, levnadsvanor, åsikts- och moralbildning, allt detta återverkar,

direkt eller indirekt, på brottsligheten och kan ha betydelse för att före­

bygga brott. Ett snabbt och effektivt ingripande mot begångna brott måste

antagas ha en central uppgift för att förebygga nya brott. Som ett led i före­

byggandet av brott måste också ändamålsenligheten i de påföljder som

drabba lagbrytaren ha sin betydelse. Härvid torde det enskilda fallet i all­

mänhet spela mindre roll. Det torde mera vara fråga om en sorts fjärrver­

kan på längre sikt och i stora sammanhang. Om man nu vill hävda alt det

är av största vikt att samhällets åtgärder mot brottsligheten icke eftersättas,

utan på alla områden, som direkt eller indirekt inverka på brottsligheten,

bedrivas med allvar och fasthet, så biträder jag helt denna mening.

Däremot kan en önskan att påverka andra människor till laglydnad icke

rättfärdiga att samhället försummar något i sin strävan att uppfostra och

tillrättaföra de yngsta lagöverträdarna och i stället beträffande dem lämnar

företräde åt sådana åtgärder som utåt te sig som mera repressiva. Icke den

yttre aspekten utan de vidtagna åtgärdernas ändamålsenlighet och det upp­

nådda behandlingsresultatet ha i längden betydelse. Den momentana effek­

ten av en ändrad praxis i skärpande riktning bör icke överskattas. Härtill

kommer att för ungdom i den ålder det här gäller fängelse icke med sä­

kerhet uppfattas som strängare. Jag vill hänvisa till vad advokatsamfun­

det i sitt yttrande sagt om att fängelsestraff för dessa unga kan te sig som

ett manbarhetsbevis, under det att ett omhändertagande i anstalt för miss­

anpassade barn icke romantiseras på samma sätt. Erfarenheten visar också

att de som dömas till fängelse icke finna detta straff avskräckande utan bru­

ka avgiva nöjdförklaring hellre än att genom överklagande söka få straffet

förändrat till en i regel betydligt längre och ej på förhand tidsbestämd be­

handling på ungdomsvårdsskola.

Av nu anförda principiella synpunkter torde framgå att det väsentliga är

att samhället gör tillräckliga insatser för att genom uppfostrande åtgärder

bland de yngsta lagöverträdarna bekämpa ungdomsbrottsligheten. Huru­

43

vida detta skall ske inom socialvård eller fångvård, och i sistnämnda fall

eventuellt i form av ungdomsfängelse, är icke av fundamental betydelse.

Denna fråga måste främst avgöras på grund av rent praktiska överväganden.

En möjlighet vore att uppfostringsåtgärder av en kvalitet likvärdig med so­

cialvårdens skulle anordnas inom fångvårdens ram. Hovrätten för Västra

Sverige har framfört förslag i denna riktning. I praktiken är dock detta icke

någon genomförbar lösning. Ungdomsvårdsskolorna utgöra en betydande

organisation med möjligheter till differentiering av klientelet och indivi­

duell behandling samt en effektiv eftervård. För närvarande kunna dessa

skolor mottaga 900 elever. Och det bör beaktas att dessa anstalter utgöra

endast en del av samhällets organ för barna- och ungdomsvård. I nära

samband med dem arbeta kommunala och statliga barnavårdsmyndigheter.

Det är alldeles uppenbart att man genom att tillföra denna organisation de

erforderliga förstärkningarna skapar långt bättre möjligheter att taga om

hand den lilla grupp av svårbehandlade, som nu är i fråga, än om man

för denna heterogent sammansatta grupp skulle inrätta en särskild be­

handling inom fångvården, vare sig detta sker i form av ungdomsfängelse

eller ordinärt frihetsstraff. I sistnämnda fall är behandlingen dessutom

alltför stelt bunden av fastställda och ofta relativt korta strafftider och

eftervården är bristfällig. Fångvårdsutredningen har också förklarat sig

icke vara i stånd att för den numerärt fåtaliga grupp, som det här är fråga

om, kunna påvisa en möjlighet att åstadkomma någotsånär adekvata an-

staltspedagogiska anordningar inom fångvården.

Det tillkommer icke mig att nu taga någon ståndpunkt till vilka åtgärder

som böra genomföras för att förstärka socialvårdens möjligheter att taga

om hand de mest svårbehandlade. Såsom tidigare angivits ha vissa förslag

i detta syfte redan förelagts årets riksdag. Frågan om ytterligare åtgärder

för samma ändamål utredes av ungdomsvårdsskoleutredningen och ställ­

ningstagandet ankommer i första hand på chefen för socialdepartementet.

Jag vill emellertid förorda att åtgärderna på detta område, såväl planering

av anstalter och andra resurser som förberedelser för lagstiftning, skola utgå

från den principen, att ungdom i åldern under 18 år, som begått brott och

därför behöver intagas på anstalt, skall omhändertagas inom socialvården

och ej erhålla frihetsstraff. Därvid lämnar jag öppet, om det vid den slut­

liga utformningen och tillämpningen av denna princip kan visa sig ända­

målsenligt att göra undantag för vissa extrema och sällsynta fall. Principen

hör dock äga tillämpning beträffande den typiska ungdomsbrottsligheten av

allvarligare beskaffenhet.

Det torde vara lämpligt att riksdagen beredes tillfälle att uttala sig om

denna principståndpunkt.

Vad härefter angår frågan om omedelbar lagstiftning ha

kommittéerna förordat vissa lagändringar av provisorisk karaktär, vilka i

huvudsak ha följande innebörd. I en särskild, fristående lag gives uttryck åt

den principen, att den som ej fyllt 18 år icke får dömas till frihetsstraff, med

mindre särskilda skäl äro därtill. Samma lag innehåller även bestämmelse om

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

att domstol, i stället för att döma den unge till böter eller frihetsstraff, efter

tillstyrkan av barnavårdsnämnd äger överlämna åt nämnden att vidtaga åt­

gärd för hans omhändertagande för skyddsuppfostran. Härigenom skulle

ett sådant överlämnande frigöras från de förutsättningar som nu gälla för

villkorlig dom samt utbrytas ur den villkorliga domen till en självständig

skyddsåtgärd. Vidare föreslås ändringar i lagen om eftergift av åtal mot

vissa underåriga i syfte att ungdom under 18 år icke utan trängande skäl

dragés inför domstol. Bestämmelser föreslås, vilka avse att åstadkomma

största möjliga snabbhet i handläggningen av mål och ärenden angående

lagöverträdare, som icke fyllt 18 år. Och slutligen ha kommittéerna över­

lämnat vissa av barnavårdskommittén upprättade utkast till ändringar i

barnavårdslagen, åsyftande att efter mönster från lagen om villkorlig dom

vidga barnavårdsnämnds möjligheter att vid sidan om skyddsuppfostran

anordna tillfredsställande vård och tillsyn av ungdom i åldern under 18 år.

Om dessa lagförslag äro i yttrandena meningarna delade. I åtskilliga ytt­

randen tillstyrkas förslagen, under det att i andra framföres en kritik, som

i

huvudsak ansluter sig till det av professor Agge inom kommittéerna av­

givna särskilda yttrandet. Kritiken går i stort sett ut på att man icke bör

genom provisorisk lagstiftning föregripa ett framtida principiellt ställnings­

tagande till grunderna för vårt reaktionssystem. Mot lagförslagens innehåll

anmärkes i främsta rummet, att de visa en tendens att begränsa domstols

handlingsfrihet och överflytta det sakliga avgörandet till administrativ

myndighet.

Även enligt min mening äro de av professor Agge anförda synpunkterna i

detta hänseende beaktansvärda. Jag delar den uppfattningen att man icke i

form av en provisorisk lagstiftning bör vidtaga några ändringar som prin­

cipiellt begränsa domstols befogenheter beträffande den åldersgrupp som

nu är i fråga. Sådana åtgärder föra nämligen med sig att frågan om rätts­

säkerheten i förfarandet måste närmare övervägas, och denna fråga inbe­

griper spörsmål om förhållandet mellan domstolar och barnavårdsnämnder

samt de sistnämndas organisation. Dessa vidlyftiga spörsmål kunna icke

överblickas i ett så begränsat lagstiftningsärende som det förevarande, och

de äro för övrigt under utredning.

Den framförda kritiken avser emellertid icke lagförslagen i deras helhet

och knappast heller de huvudsakliga delarna av dessa. Sålunda godtages i

allmänhet förslaget att domstols beslut att överlämna åt barnavårdsnämnd

att vidtaga åtgärder för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfost­

ran skall utbrytas ur den villkorliga domen och förvandlas till en särskild

skyddsåtgärd. Detsamma gäller förslaget att i lagen giva ett principiellt

uttryck åt att ungdom under 18 år som regel icke bör dömas till frihets­

straff. En viss kritik förekommer dock mot kommittéernas motivuttalanden

rörande de särskilda skäl som böra få föranleda undantag från denna re­

gel; denna fråga skall jag behandla närmare i det följande. Bestämmelserna

om skyndsam handläggning av mål och ärenden rörande ungdom under

18 år tillstyrkas allmänt, frånsett detaljspörsmål angående längden av vissa

tidsfrister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

45

Det bör dessutom framhållas att bristfälligheter i lagen kunna medverka

till att rättstillämpningen blir osäker. Gällande lag ger icke uttryck åt de

grundsatser som anses godtagna på hithörande område och faktiskt till-

lämpas. I yttrandena uttalas allmänt att det redan nu anses gälla såsom något

självklart, att skyddsuppfostran är den normala formen för omhänderta­

gande av ungdom under 18 år, som begått allvarligare brott och behöver

intagas på anstalt. Ovillkorligt frihetsstraff betraktas som ett undantag,

som kommer i fråga endast i särskilda fall. Denna praxis har stöd i motiv­

uttalanden i samband med avskaffandet av tvångsuppfostran år 1947. I

propositionen (nr 298, s. 34) anfördes nämligen att den för villkorlig dom

stadgade förutsättningen, att den brottslige kan antagas utan att undergå

straff skola avhålla sig från att ånyo begå brott, icke utgjorde hinder för att

använda villkorlig dom beträffande en minderårig, för vars tillrättaföran­

de särskild fostran genom samhällets försorg dock måste anses påkallad och

för vilken sådan fostran måste anses lämpligare än straff.

Att lagstiftningen efter 1947 års reform icke var tillfredsställande för­

bisågs icke. Det ansågs emellertid att en ny straffrättslig reaktionsform icke

borde skapas och att frågan kunde bero till dess strafflagberedningen full­

gjort den allmänna översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet, var­

med beredningen är sysselsatt. Ehuru jag alltså vid detta tillfälle ansåg

mig kunna nöja mig med de möjligheter gällande lag med stöd av motiv­

uttalande erbjöd för en riktig och lämplig praxis i överensstämmelse med

den uppfattning, till vilken Kungl. Maj :t och riksdagen anslutit sig, kan

jag, då frågan nu åter aktualiserats, icke underlåta att anföra betänkligheter

över att på detta område icke finnes tydlig lag. Möjligheten att härav kun­

na följa oriktiga och olämpliga resultat kan icke helt uteslutas. Trots de

skäl som i allmänhet tala mot en provisorisk lagstiftning på ett område

som är under utredning, vill jag därför tillstyrka att i lag gives uttryck

åt den principen, att den som är under 18 år i allmänhet icke får dömas

till frihetsstraff. Att i samband därmed utbryta överlämnande till skydds­

uppfostran ur den villkorliga domen torde vara en lämplig åtgärd. Dess­

utom finner jag det synnerligen angeläget att ändrade lagregler antagas

för att påskynda förfarandet i mål och ärenden rörande ungdom under 18 år.

Den långsamhet som nu råder är uppenbart vådlig och kan icke få fort­

sätta; det krävs snabbare och effektivare åtgärder för att på ett tidigt sta­

dium avbryta de ungas utveckling till kriminalitet och insätta den fostrande

behandling som är möjlig.

Sålunda vill jag tillstyrka, att provisorisk lagstiftning nu vidtages, men

att denna begränsas till det huvudsakliga innehållet i den föreslagna lagen

om skyddsuppfostran för vissa underåriga lagöverträdare och vad därmed

äger omedelbart samband samt de föreslagna bestämmelserna om påskyn­

dande av förfarandet i mål och ärenden. I övrigt torde föreslagna ändring­

ar i lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga icke böra genomföras.

De framlagda förslagen till ändringar i barnavårdslagen, vilka i huvudsak

icke ha något nödvändigt samband med den nu förordade lagstiftningen,

böra ej heller upptagas till behandling i detta sammanhang.

46

För att bereda socialvårdsmyndigheterna erforderligt rådrum att möta

uppgifter, som kunna följa av den provisoriska lagstiftningen, bör dess

ikraftträdande bestämmas till den 1 juli 1953.

Jag skall härefter övergå till att lämna en närmare redogörelse för de

sålunda förordade bestämmelserna. Däremot har jag icke anledning att när­

mare behandla övriga delar av kommittéernas lagförslag.

I vissa yttranden har beträffande den föreslagna lagen om skyddsuppfost-

ran av vissa underåriga gjorts anmärkning mot lagens rubrik. Enligt min

mening torde också lagens innehåll vara bättre angivet, om lagen benämnes

lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av

underårig.

Med hänsyn till bestämmelsernas provisoriska karaktär kan jag icke bi­

träda den meningen att, i stället för en sådan fristående lag, ändrade regler

nu skulle införas i strafflagen. Ej heller synes det vara nödvändigt att erin­

ran om lagen, vars tillämpning ankommer på kvalificerade myndigheter,

behöver göras i strafflagen eller lagen om villkorlig dom.

I 1 § bör i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittéerna förordat

intagas en bestämmelse om att domstol äger överlämna åt barnavårdsnämnd

att omhändertaga den dömde för skyddsuppfostran. Genom att stadgandet,

som nu har sin motsvarighet i 8 § lagen om villkorlig dom, flyttas ut ur

denna lag frigöres åtgärden från de särskilda förutsättningar, som gälla för

villkorlig dom.

Kommittéerna ha begränsat sitt förslag till att avse sådana fall då den till­

talade vid rättens dom är under 18 år. I några yttranden har påpekats att

genom denna begränsning reformen endast blir partiell; om domstolen fin­

ner lämpligt att för skyddsuppfostran överlämna den som är över 18 år,

måste alltjämt villkorlig dom tillgripas. Med hänsyn till att den som är över

18 år kan dömas till ungdomsfängelse synes denna skillnad icke ha någon

större praktisk betydelse. Det torde dock förekomma fall, då den som är

elev i ungdomsvårdsskola dömes för brott efter fyllda 18 år och då den

lämpligaste behandlingen anses vara att den pågående uppfostran på ung­

domsvårdsskolan fullföljes. Även andra fall kunna tänkas, då det är ända­

målsenligt att för skyddsuppfostran överlämna den som är över 18 år. Där­

för har jag ansett lämpligt borttaga den särskilda åldersgränsen ur para­

grafen. Därigenom vinnes även den lagtekniska förenklingen att 8 § andra

stycket lagen om villkorlig dom kan helt upphävas.

I åtskilliga yttranden har anförts att domstol bör äga befogenhet att efter

barnavårdsnämnds hörande förordna om skyddsuppfostran, även om detta

ej tillstyrkes av nämnden. Kommittéerna ha nämligen föreslagit att åtgär­

den skall kräva tillstyrkan av nämnden. I några yttranden framhålles också

att garantier måste skapas för att domstolens åtgärd icke blir verkningslös.

Det sålunda upptagna spörsmålet har otvivelaktigt principiell betydelse.

Till stöd för kommittéernas förslag kan anföras att detta bygger på det nu

gällande stadgandet i 8 § andra stycket lagen om villkorlig dom. Å andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

47

sidan har det nya stadgandet en vidsträcktare tillämpning; det avser även

det fall då den tilltalade redan är omhändertagen för skyddsuppfostran och

därunder även det praktiskt viktiga fallet att han är intagen på ungdoms­

vårdsskola. I dessa fall är domstolen redan nu formellt obunden av bama-

vårdsmyndigheternas yttrande, ty endast verkställighet av dom på frihets­

straff befriar dessa från att fullfölja pågående skyddsuppfostran. För närva­

rande torde domstolarna ofta i sådana fall, om de anse fortsatt skyddsupp­

fostran vara den lämpligaste behandlingen, endast meddela villkorlig dom

utan formligt överlämnande för skyddsuppfostran; en i viss mån skiftande

praxis synes dock föreligga i detta hänseende.

Uppenbarligen är det vanskligt att finna en fullt tillfredsställande regle­

ring av förhållandet mellan domstolarnas och barnavårdsmyndigheternas

befogenheter. Olägenheterna av den rådande dualismen kunna icke helt av­

lägsnas. Det riktiga synes dock vara att vardera myndigheten obunden av

den andras åtgärder äger besluta inom sitt kompetensområde. Domstolen

bör alltså icke formellt vara bunden av barnavårdsnämndens yttrande men

väl vara skyldig att höra nämnden. Självfallet åligger det domstolen att taga

den hänsyn till nämndens uppfattning och åtgärder som sakens beskaffenhet

kräver. A andra sidan bör nämnden icke vara formellt bunden av domstolens

åtgärder; dess skyldigheter bero endast av barnavårdslagens innehåll. Jag

föreslår alltså att domstols beslut enligt paragrafen skall fattas efter barna­

vårdsnämnds hörande, men jag finner icke erforderligt att uppställa några

särskilda garantier för att nämnden följer domstolens beslut.

Det bör emellertid framhållas att den nu behandlade frågan, såvitt angår

förhållandet mellan barnavårdsnämnd och domstol, huvudsakligen har en­

dast teoretisk innebörd. I praktiken kommer det att framstå som ändamåls-

löst att överlämna till nämnden att vidtaga en åtgärd som denna icke är be­

redd att genomföra. Och nämnden kan icke komma ifrån att ett tillstyrkan­

de innebär ett åtagande att vidtaga åtgärder enligt lag. I fråga om förhållan­

det mellan domstol och styrelsen för ungdomsvårdsskola får den nu föror­

dade regeln samma sakliga innebörd som gällande bestämmelser. Domstolen

är sålunda oförhindrad att, även om styrelsen avstyrker, överlämna åt den­

na att fullfölja den behandling som enligt lag ankommer på styrelsen, under

det att dennas fortsatta skyldigheter icke bero av domstolens beslut utan av

barnavårdslagens bestämmelser.

Det synes vara erforderligt att det föreslagna stadgandet kompletteras för

att utmärka att omhändertagandet av elev i ungdomsvårdsskola icke an­

kommer på barnavårdsnämnd utan på skolans styrelse.

Såsom jag redan framhållit har jag icke ansett att de av barnavårdskom-

mittén upprättade förslagen till ändringar i barnavårdslagen nu böra upp­

tagas till behandling, frånsett ett stadgande som äger omedelbart samband

med den förordade lagstiftningen i övrigt. Det torde därför ej heller för när­

varande böra övervägas att, på sätt socialstyrelsen föreslagit, överlämnande

skall kunna ske icke endast för skyddsuppfostran utan för det mera vid­

sträckta ändamålet av vård enligt barnavårdslagen.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Vad föreningen Sveriges häradshövdingar anfört om att genom utbryt­

ningen ur lagen om villkorlig dom möjligheten att ge föreskrifter om ska-

deståndsbetalning bortfaller synes vara riktigt. I praktiken torde dock olä­

genheten härav vara mindre framträdande, därför att överlämnande huvud­

sakligen kommer att ske då intagning på anstalt är påkallad och då alltså

sådana föreskrifter äro utan mening. Frågan torde dock icke vara utan sin

betydelse, och den bör beaktas vid framtida omarbetning av barnavårds­

lagen.

Vad härefter angår innehållet i 2 § har huvudregeln, att den som ej fyllt

18 år i allmänhet icke må dömas till frihetsstraff, icke föranlett någon erin­

ran. Däremot förekomma i yttrandena åtskilliga uttalanden angående vad

som skall förstås med särskilda skäl. Kritiken har främst vänt sig mot ett

uttalande av kommittéerna att såsom särskilt skäl icke kan accepteras åsik­

ten, att en dom å frihetsstraff skulle vara bättre ägnad än skyddsuppfostran

att avhålla andra än den tilltalade från att begå liknande brott. I detta

uttalande har man trott sig kunna intolka en begränsning av domstolarnas

handlingsfrihet.

Jag har i det föregående givit uttryck åt min allmänna inställning till

frågan om frihetsstraff för de yngsta lagöverträdarna samt därvid fram­

hållit att uppfostrande åtgärder böra ha företräde och att frihetsstraff är

en dålig behandlingsform för dessa yngsta. Enligt min mening bör alltså

frihetsstraff tillgripas endast i sällsynta undantagsfall. Att i lagtext närmare

angiva de fall, då frihetsstraff bör ifrågakomma, torde dock icke låta sig

göra. Man torde icke kunna komma längre än att, såsom kommittéerna före­

slagit, i lagen angiva att frihetsstraff må ådömas endast då särskilda skäl

äro därtill. Det får sedan ankomma på domstolarna att med ledning av detta

allmänna stadgande och efter fri prövning av samtliga omständigheter i det

särskilda fallet bestämma samhällsreaktionen.

Då uttrycket frihetsstraff å ena sidan kan omfatta det militära arrest-

straffet, vilket icke bör beröras av det föreslagna stadgandet, och å andra

sidan ej inbegriper förvaring, för vilken påföljd böra gälla samma regler som

för de allmänna frihetsstraffen fängelse och straffarbete, torde de påföljder

som stadgandet avser böra angivas i lagtexten.

Enligt 2 § i kommittéernas förslag skall frihetsstraff icke få genom vill­

korlig dom ådömas den som ej fyllt 18 år. Detta stadgande betyder, med

andra ord, att för denne villkorlig dom får förekomma endast i form av

villkorligt anstånd med straffets ådömande. Kommittéerna betrakta denna

bestämmelse som en konsekvens av paragrafens huvudregel. Tydligt är

emellertid att det icke i och för sig finns något att erinra mot en villkorlig

dom med utsatt straff för dessa yngsta; betänkligheterna inställa sig först

på ett senare stadium, nämligen då fråga uppkommer om förverkande av det

villkorliga anståndet och verkställande av frihetsstraffet. Då kunna samma

skäl anföras mot detta straff som mot ett omedelbart ådömt frihetsstraff.

Behovet av den föreslagna bestämmelsen sammanhänger alltså med de regler

som skola gälla vid förverkande. Jag skall därför först beröra frågan härom.

49

Kommittéerna ha i övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen

iipptagit ett stadgande, enligt vilket rätten, då villkorligt anstånd varom

förordnats före lagens ikraftträdande förklarats förverkat, äger förordna

om överlämnande för skyddsuppfostran att träda i stället för straff för det

brott som föranlett den villkorliga domen.

Enligt nu gällande bestämmelse i 12 § lagen om villkorlig dom kan dom­

stolen, om den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott, åsido­

sätter något som till följd av den villkorliga domen åligger honom, vidtaga

vissa närmare angivna åtgärder, vari bl. a. ingår förverkande av det villkor­

liga anståndet. Tydligt är att, då fråga om förverkande uppkommer beträf­

fande någon som kan bli föremål för barnavårdsnämnds åtgärd, ett ingri­

pande av nämnden, t. ex. omhändertagande för skyddsuppfostran, är av be­

tydelse och kan medföra att domstolen finner skäl att avstå från ifrågasatt

förverkande. I detta hänseende innebär den nya lagen icke någon ändring

och några särskilda bestämmelser för att möjliggöra att skyddsuppfostran

skall kunna träda i stället för straff för brott, som föranlett den villkorliga

domen, torde icke vara nödvändiga.

Icke heller då fråga om förverkande på grund av nya brott enligt 13 §

lagen om villkorlig dom uppkommer, synes det vara erforderligt att skydds­

uppfostran skall träda i stället för straff för det tidigare brottet. Visar sig

överlämnande för skyddsuppfostran vara en ändamålsenlig åtgärd i det se­

nare målet, föreligga under alla förhållanden synnerliga skäl att ej låta en

äldre villkorlig dom förverkas, ty frihetsstraff och skyddsuppfostran kunna

icke verkställas samtidigt och ett sammanträffande medför enligt barna­

vårdslagen att beslutet om skyddsuppfostran förfaller. Domstolen torde re­

dan enligt gällande bestämmelser äga tillräckliga möjligheter att i detta

hänseende meddela ändamålsenliga beslut.

Den föreslagna övergångsbestämmelsen synes icke vara nödvändig, och

av samma skäl torde ej heller vara erforderligt att, såsom föreslagits, genom

bestämmelse i 2 § utesluta möjligheten att ådöma den som är under 18 år

frihetsstraff genom villkorlig dom. Att detta i allmänhet icke bör förekom­

ma framgår redan av huvudregeln i paragrafen, som är tillämplig vare sig

domen är villkorlig eller ovillkorlig. I vad mån särskilda skäl kunna anses

föreligga får ankomma på rättstillämpningen.

Beträffande lagen om eftergift av åtal mot vissa under-

år i g a framgår av vad jag redan anfört att jag icke förordar någon väsent­

lig omarbetning av lagens nuvarande bestämmelser. Emellertid synes det vara

lämpligt att, utan någon rubbning av lagens principer, vidtaga en jämkning

av ordalagen i 2 §. Enligt denna gäller nämligen såsom förutsättning för

åtalseftergift i vissa fall att det med skäl kan antagas att den underårige

skall avhålla sig från att ånyo begå brott. Mot detta stadgande kan helt all­

mänt erinras att det överhuvudtaget är mycket vanskligt att göra ett sådant

bedömande. Det enda som egentligen kan sägas är att vidtagna åtgärder

på grund av föreliggande omständigheter måste anses ändamålsenliga för

4 Bilutng till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. Nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

att tillrättaföra den underårige. Härtill kommer att stadgandet kan, om det

tolkas efter ordalagen, i alltför hög grad begränsa möjligheterna att ge åtals­

eftergift och giva för stor betydelse åt ett mera tillfälligt misslyckande av en

pågående behandling. I praktiken torde också åtal eftergivas i vidsträcktare

omfattning än som framgår av detta stadgande.

En bättre överensstämmelse med rådande uppfattning och praxis synes

kunna vinnas om stadgandet omredigeras så att åtal må eftergivas i de åsyf­

tade fallen, om det med skäl kan anses att genom andra, i paragrafen när­

mare angivna åtgärder vidtages vad som är lämpligast för den underåriges

tillrättaförande. Härigenom torde alltså, i överensstämmelse med lagens

syfte, rättegång inför domstol kunna undvikas, då ett ändamålsenligt om­

händertagande ändå kommer till stånd.

Bestämmelser för att påskynda handläggningen av ärenden enligt lagen

böra genomföras. Beträffande åklagarens åtgärder har i yttrandena alle­

nast erinrats att det, sedan åtal beslutats, icke längre föreligger ett ärende

om åtalseftergift och att det bör uttryckligen föreskrivas att åklagaren icke

får dröja med att väcka åtalet. Med tillämpning härav bör ett stadgande

angående åklagarens skyldighet att iakttaga största skyndsamhet upp­

tagas i 3 §.

Frågan om barnavårdsnämndernas möjligheter att iakttaga den av kom­

mittéerna föreslagna tidsfristen av 14 dagar har föranlett tvekan i åtskilliga

yttranden. Barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö mot­

sätta sig ett stadgande härom och framhålla att tiden är otillräcklig, om

nämnden skall avgiva ett yttrande av värde.

Vid ett ställningstagande till denna fråga måste man taga hänsyn till att

tidsutdräkten vållas av flera omständigheter. Svårigheter att komma i kon­

takt med den underårige kan fördröja utredningen. Och vidare vållas upp­

skov av att yttrandet skall avgivas av en kommunal nämnd; med denna

ordning krävs ett visst rådrum för att ett ställningstagande i frågan skall

komma till stånd.

Jag vill understryka att en skyndsam behandling av ärenden enligt la­

gen är av största vikt, om man skall kunna komma till rätta med ung­

domsbrottsligheten. Bådande förhållanden på detta område äro icke försvar­

liga. Den av kommittéerna föreslagna tidsfristen av 14 dagar, inom vilken

barnavårdsnämnd senast bör ha avgivit yttrande i dylikt ärende, ger enligt

min mening ett riktigt uttryck åt den snabbhet som bör iakttagas. Men jag

kan å andra sidan icke förbigå att förhållandena helt naturligt icke äro de­

samma i olika stora kommuner. Att ge någon enhetlig regel, som täcker vad

som bör gälla både i de största städerna och i en landskommun, är därför

för närvarande knappast möjligt. Härtill kommer att Stockholms stads

myndigheter redan ha frågan under behandling i syfte att åstadkomma de

organisatoriska åtgärder som kunna påskynda förfarandet.

Därför anser jag det klokast att nu icke fastslå någon viss tid för avgi­

vande av barnavårdsnämnds yttrande utan allenast föreskriva att detta

skall ske med största skyndsamhet. Frågan bör emellertid följas med upp-

hungl. Maj.ts proposition nr 223.

51

märksamhet och det bör ankomma på barnavårdskommittén att vid full­

görandet av sitt uppdrag även undersöka vilka ytterligare åtgärder som

kunna förordas för att påskynda förfarandet.

Beträffande den av kommittéerna föreslagna ändringen i 3 § lagen

med vissa bestämmelser om mål rörande brott av

underårig torde icke vara något att erinra.

Även de föreslagna stadgandena i 6 § ha i allmänhet godtagits i yttran­

dena. Föreningen Sveriges häradshövdingar har dock anfört vissa betänk­

ligheter och bl. a. hänvisat till olägenheterna för det löpande arbetet vid dom­

stolarna och, vad häradsrätterna angår, nödvändigheten att hålla särskilda

sammanträden i många fall. Vad sålunda invänts torde dock icke böra hindra

ett genomförande av förslaget. De mål det här gäller torde till övervägande

del falla på domstolar i eller i närheten av de största städerna och dessa

domstolar ha redan täta sammanträdesturer och tillräckliga resurser i öv­

rigt för denna uppgift. Även för arbetet vid övriga domstolar torde olägen­

heterna bli obetydliga.

Vad föreningen Sveriges häradshövdingar yttrat angående sista punkten i

andra stycket torde böra föranleda den ändringen att den normala tiden för

hållande av huvudförhandling i underrätt beträffande de mål stadgandet av­

ser bestämmes till två veckor från den dag då åtalet väcktes.

Det av barnavårdskommittén utarbetade och av kommittéerna överläm­

nade förslaget till ändringar i barnavårdslagen har jag icke ansett

böra upptagas till närmare behandling i detta sammanhang. I förslaget in­

går emellertid ett stadgande som har omedelbar betydelse för möjligheten

att genomföra den av mig förordade lagen med vissa bestämmelser om på­

följd för brott av underårig. Enligt 46 § 2 mom. gäller nämligen för när­

varande att slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skydds-

uppfostran, skall äga rum senast då barnet fyller 18 år. Utskrivning av barn,

som intagits i ungdomsvårdsskola efter fyllda 15 år, må dock uppskjutas

till dess tre år förflutit från intagandet och, i vissa fall, till dess det fyllt

21 år.

Barnavårdskommitténs förslag att, i fråga om den som omhändertagits

efter fyllda 15 år, utsträcka tiden för utskrivning till tre år efter omhänder­

tagandet har lämnats utan erinran i yttrandena och torde böra genomföras.

En förtydligande jämkning av ordalagen synes dock böra göras.

Frågan om inrättandet av övervak ningsh em har endast förbe­

redande undersökts av kommittéerna, som anföra att övervakningsmöj-

ligheterna böra anordnas inom barnavårdens ram och förutsätta att ärendets

fortsatta utredning överlämnas till barnavårdskommittén.

Även socialstyrelsen biträder detta förslag.

I denna del vill jag endast understryka, såsom också framhållits i åt­

skilliga yttranden, att det här gäller en fråga av stor vikt för bekämpandet

av ungdomsbrottsligheten. Upprättandet av lämpliga övervakningshem sna­

52

rast möjligt måste antagas vara av stor betydelse för genomförandet av den

nu förordade lagstiftningens syften. Jag biträder förslaget att det upp­

drages åt barnavårdskommittén att utreda frågan. De lagbestämmelser som

kunna erfordras böra utarbetas i samråd med strafflagberedningen.

I enlighet med de anförda synpunkterna ha inom justitiedepartementet

upprättats vid detta protokoll fogade förslag1 till

1) lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig;

2) lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift

av åtal mot vissa underåriga;

3) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa

bestämmelser om mål rörande brott av underårig; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr

361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Föredraganden hemställer att lagrådets yttrande över de under 1)—3)

nämnda lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda än­

damålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

1 Dessa förslag, som överensstämma med de vid propositionen fogade lagförslagen, ha här ute­

slutits.

Kungl. Maj:is proposition nr 223.

53

Några statistiska uppgifter till frågan om den kriminal­

politiska behandlingen av lagöverträdare

i åldern 15—17 år;

upprättade av hovrättsassessor Sara Falk.

Under aren 1949—1951 dömdes 65 ungdomar — alla manliga — till ovill­

korligt frihetsstraff före fyllda 18 år. Icke sällan hann ungdomarna med

att dömas flera gånger under treårsperioden. Antalet domar å ovillkorligt

frihetsstraff för denna åldersgrupp är därför högre och uppgår till 80.

Föreliggande uppgifter söker att dels lämna några faktiska upplysningar

rörande åldersfördelning och kriminalitet hos klientelet och dels klarlägga

i vilken utsträckning möjlighet förelegat för domstolen att vid reaktions-

formens bestämmande — i stället för att döma till ovillkorligt frihetsstraff

—- hänskjuta den unge till socialvårdens behandlingsformer. Material till

undersökningen utgör i huvudsak — förutom uppgifter från centrala fång­

registret — domstolarnas akter i målen rörande de dömda.1

I. Av de 65 ynglingarna har 12 dömts flera gånger, i tre fall inom samma

år. Sålunda har nio dömts två gånger under olika år, en har dömts två

gånger samma år, en har dömts en gång ett år och två gånger följande år

och en yngling har dömts fyra gånger samma år. Detta medför — icke en­

dast att antalet domar är högre än antalet dömda personer — utan även

att antalet dömda personer, fördelat å undersökningsåren, är högre än det

totala antalet. Av de 80 domarna avser 33 straffarbete och 47 fängelse. För­

delningen ter sig sålunda:

Antalet dömda personer.

1949

1950

1951

straffarbete ............................................ 15

12

2

fängelse................................................... 9

19

18

24

31

20

Under år 1950 har en yngling dömts först till fängelse och senare under

året till straffarbete. Han är redovisad för båda straffarterna. Hela antalet

dömda personer för år 1950 utgör därför 30.

Antalet meddelade domar.

1949

1950

1951

straffarbete............................................ 18

12

3

fängelse................................................... 9

20

18

27

32

21

1 Undersökningen omfattar icke sådana fall, 1 vilka den dömde efter nöjdförklaring väl bör­

jat avtjäna straffet men där på talan av allmän åklagare villkorlig dom meddelats av över-

rätt. Ej heller ingår de fall där överrätten efter fullföljd av tilltalad, som före målets slutliga

avgörande uppnått 18 års ålder, dömt honom till ungdomsfängelse. — Militära brottmål har

lämnats utanför.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Den dömdes ålder vid tiden för domen framgår av denna sammanställ­

ning, i vilken inom parentes angivits de fall som dömts till fängelse.

1949

1950

1951

1

(

1

)

- -

6

(

1

)

8

(

6

)

2

(

2

)

20 (7)

J4 (14)____ 19 (16)

27 (9)

32 (20)

21 (18)

Av de 63 fallen i åldersgruppen 17 år skulle 15 ynglingar ha fyllt 18 år

inom tre månader från domen.

Medianen för straffets längd är, för domarna å straffarbete omkring 8

månader och för fängelsedomarna omkring 10 månader. I stor utsträckning

utgör påföljden gemensamt straff för den aktuella brottsligheten och för

äldre brottslighet, som lagförts genom tidigare dom (4 kap. 3 § strafflagen).

De 80 domarna fördelar sig med 24 på Stockholms rådhusrätt, 10 på råd­

husrätten i Göteborg och 21 på övriga rådhusrätter. I 24 fall har domen med­

delats av häradsrätt och i ett fall har hovrätt med upphävande av under­

rätts villkorliga dom bestämt påföljden till ovillkorligt frihetsstraff.

Som förut nämnts har 12 av de 65 ynglingarna under treårsperioden

dömts till ovillkorligt frihetsstraff två eller flera gånger. Självfallet har det

ovillkorliga straffet icke sällan föregåtts av en eller flera villkorliga domar.

Därjämte har i några fall ovillkorligt straff ådömts före treårsperiodens

början. I vilken utsträckning tidigare kriminalitet — konstaterad genom

laga kraft vunnen dom —- förekommit framgår av denna sammanställning.1

1949

1950

1951

12

8

6

9

11

5

1

5

3

2

2

—

1

1

1

—

1

—

—

1

3

2

—

1

3

_

i

—

—

i

27

32

21

II. Vid bedömande av frågan i vilken utsträckning faktiska möjligheter

förelegat för domstolen att ersätta frihetsstraffet med villkorlig dom i för­

ening med skyddsuppfostran måste olika synpunkter beaktas.-

Ett första val mellan reaktionsformerna sker redan vid åtalsprövningen.

Om det finns skälig anledning eftergiva åtalet skall nämligen åklagaren in­

hämta barnavårdsnämndens mening om lämpligaste åtgärd beträffande den

unge (4 § lagen om eftergift av åtal mot vissa underårig). Först därefter

beslutar han om åtal skall ske. Vid brott av den som är intagen för skydds­

uppfostran å ungdomsvårdsskola gäller en annan ordning. I sådant fall skall

åklagaren alltid höra ungdomsvårdsskolans styrelse innan han avgör åtals­

frågan (44 § 3 mom. barnavårdslagen). Redan vid åtalsprövningen sker så­

1 Endast domar redovisade i allmänna straffregistret avses. Någon sådan dom å bötesstraff

förekommer icke.

ostraffad ..........................................................................

en villkorlig dom..............................................................

två villkorliga domar...................................................

tre villkorliga domar...................................................

en ovillkorlig dom.........................................................

två ovillkorliga domar ................................................

tre ovillkorliga domar ................................................

en villkorlig dom och en ovillkorlig dom............

två villkorliga domar och en ovillkorlig dom....

en villkorlig dom och två ovillkorliga domar....

två villkorliga domar och två ovillkorliga domar

15 år

16 år

17 år

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

55

lunda en gallring av ungdomarna såtillvida att i de fall, där barnavårds-

organet avstyrker åtal och obetingat föreslår åtgärd enligt barnavårdslagen,

åtal mera sällan lärer komma till stånd.

Om åtal sker överlämnar åklagaren barnavårdsnämndens respektive ung­

domsvårdsskolans yttrande till domstolen. Även på annat sätt erhåller dom­

stolen kännedom om barnavårdsorganens mening rörande reaktionsformen.

I regel höres sålunda barnavårdsorganen vid personundersökningen i målet.

Ibland anhåller domstolen direkt hos nämnden eller skolan om ett uttalande

och ibland inställer sig en representant för barnavården och yttrar sig inför

domstolen. Någon gång föreligger ett uttalande av socialstyrelsen.

Innebörden av barnavårdsorganens yttrande varierar. Barnavårdsnämn­

den har i några fall för ett beslut om skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola

uppställt det villkoret att den unge intages å sluten avdelning. Då socialsty­

relsen icke erbjudit sådan plats, torde nämnden ha ansett sitt beslut för­

fallet. Beträffande ungdomsvårdsskoleelever innebär yttrandet stundom ett

förbehållslöst förslag å fortsatt omhändertagande. Ibland avstyrker skolan

fortsatt skyddsuppfostran med den motiveringen att den unge icke är mot­

taglig för sådan fostran. Någon gång innebär yttrandet att lämplig plats icke

står till buds inom ungdomsvårdsskoleorganisationen. I andra fall åter före­

slås ovillkorligt frihetsstraff, i bland med det tillägget att den unge efter

avtjänandet av straffet lämpligen bör på nytt omhändertagas för skyddsupp­

fostran.

Av undersökningsmaterialet har i 33 fall vid tiden för domfällandet den

unge icke varit omhändertagen för skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola

(icke-uvskoleelev). Övriga 47 fall har vid domen varit uvskoleelever. Bland

ick*-uvskoleeleverna ingår 9 ynglingar som tidigare varit omhändertagna å

ungdomsvårdsskola men där beslutet om skyddsuppfostran förfallit genom

verkställighet av frihetsstraff (48 § barnavårdslagen).

Ur nu anförda synpunkter fördela sig de 80 domarna enligt denna samman­

ställning:

Icke-uvskoleelever.

1949

1950

1951

Summa

1) fall där barnavårdsnämnd föreslagit eller

beslutat skyddsuppfostran .........................

_

2

3

5

2) fall där barnavårdsnämnd motsatt sig åt­

gärd enligt barnavårdslagen eller krävt

plats å sluten avdelning för skyddsupp­

fostran ..............................................................

2

2

2

6

3) fall där yttrande saknas ..............................

7

8

7

22

Uvskoleelever.

4) fall där uvskola (eller socialstyrelsen)

över huvud samtyckt till fortsatt omhän­

dertagande ........................................................

5

4

2

11

5) fall där uvskola (eller socialstyrelsen)

icke samtyckt till fortsatt omhänderta­

gande ...................................................................

10

16

6

32

6) fall där yttrande om reaktionsformen

saknas ................................................................

3

__

1

4

27

32

21

80

Vid domfällandet var minst 27 av de 33 fallen icke-uvskoleelever och

samtliga 47 uvskoleelever häktade.

Rörande sammansättningen inom de olika grupperna kan anföras.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Grupp 1.

I gruppen ingår de tre fall, vilka efter fullföljd till högsta domstolen slut­

ligen avgjordes i augusti 1951 och som åberopats i riksåklagarämbetets

skrivelse den 26 september 1951 (NJA 1951 s. 555). Socialstyrelsen hade

berett plats för alla tre ynglingarna — som förut var ostraffade — å ung­

domsvårdsskola.

I övrigt omfattar gruppen två förut ostraffade ynglingar, av vilka den ene

dömts för misshandel och rattfylleri och den andre för omfattande förmö­

genhetsbrott.

Grupp 2.

I ett fall (1949) har en förut ostraffad yngling för våldtäkt med mera

dömts till straffarbete 4 år 3 månader —- det längsta straff som ingår i ma­

terialet. Något vad brottets grovhet beträffar jämförligt fall föreligger icke

heller. I två fall (1949 och 1950) har barnavårdsnämnden gjort beslutet

om skyddsuppfostran beroende av att plats för den unge kunde erhållas å

sluten avdelning. Sådan plats fanns emellertid icke ledig. Ett fall (1950)

avser en utländsk medborgare, som tidigare åtnjutit villkorlig dom och i ett

annat fall (1951) -—- en yngling som både åtnjutit villkorlig dom i förening

med skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola och avtjänat frihetsstraff —

ansåg barnavårdsnämnden icke lämpligt att förordna om nytt omhänderta­

gande för skyddsuppfostran. I det sjätte fallet (1951) — eri jordbruksarbe­

tare som dömts för rattfylleri till fängelse två månader — fann barna­

vårdsnämnden behov av skyddsuppfostran icke föreligga.

Grupp 3.

Beträffande de i denna grupp redovisade fallen föreligger i undersök­

ningsmaterialet icke något yttrande från barnavårdsnämnden. Detta lärer i

första hand bero på att åklagaren funnit åtal oundvikligt och därför för

åtalsfrågans avgörande ansett onödigt höra nämnden. Vidare torde åtmins­

tone i regel uttalande från barnavårdsorganen i äldre mål rörande den unge

varit tillgängliga för domstolen vid reaktionsformens bestämmande.

Flertalet fall i gruppen bar nämligen tidigare avtjänat frihetsstraff. Så

är förhållandet i sju fall en gång och i två fall två gånger. I sex av dessa

fall förekommer därjämte villkorliga domar. Här återfinnes vidare den yng­

ling — statslös — som under loppet av ett år (1949) dömts till ovillkorligt

frihetsstraff fyra gånger. En yngling (1951) har före den aktuella domen

dömts villkorligt-;två gånger och ovillkorligt två gånger. Med undantag för

två fall — varav det ena den statslöse ynglingen — har samtliga tidigare

varit omhändertagna för skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola.

Gruppen omfattar vidare fyra icke svenska medborgare, vilka synes mer

tillfälligt uppehålla sig i landet. En av dem har tidigare erhållit villkorlig

dom en gång.

I återstående tre fall — vilka samtliga dömts villkorligt en gång -— synes

åtgärd enligt barnavårdslagen icke ha ifrågasatts. I ett fall fullföljde åklaga­

ren talan med yrkande att den unge — som inom två månader skulle fylla 18

år — måtte dömas till ungdomsfängelse. Underrättens dom fastställdes emel­

lertid (NJA 1949 sid. 552).

Grupp 4.

Av de elva ynglingarna i denna grupp är fem förut ostraffade. Villkorlig

dom har tidigare meddelats, i fyra fall en gång och i två fall två gånger.

I tio fall har ungdomsvårdsskolan samtyckt till åtal, därav i fem fall

jämväl till häktning. I övrigt föreligger icke något uttalande i fråga om åtal

eller häktning.

57

Ungdomsvårdsskolans (eller socialstyrelsens) utlåtande rörande reak-

tionsformen är i denna grupp sällan närmare motiverat. I sex fall tillstyrkes

positivt villkorlig dom i förening med återförande till ungdomsvårdsskola.

Såsom i det föregående uppgivits har nämligen samtliga ungdomsvårds-

skoleelever varit häktade vid målets avgörande. I återstående fem fall fram­

går endast att —- därest villkorlig dom meddelas den unge —- plats kommer

att beredas honom å ungdomsvårdsskola.

Grupp 5.

Åtta ynglingar i denna grupp är förut ostraffade. Villkorlig dom har tidi­

gare meddelats i tjugu fall en eller två gånger och i två fall tre gånger. Två

ynglingar har tidigare avtjänat frihetsstraff, men därefter erhållit villkorlig

dom.

I de 32 fall som ingår i gruppen har ungdomsvårdsskoleorganisationen

avvisat eller motsatt sig ett förnyat omhändertagande å ungdomsvårdsskola.

Icke sällan lämnas en utförlig motivering till skolans (eller socialstyrelsens)

ställningstagande beträffande reaktionsformen. Ofta samverkar härvid olika

synpunkter, såsom brister i fråga om den unges personliga förutsättningar

för fortsatt fostran, hänsynen till övriga elever å skolan och rymningsris-

ken. Någon gruppering av fallen låter sig därför icke göra. I åtta fall för­

ordas emellertid mer uttryckligt att den unge dömes till ovillkorligt frihets­

straff, därav i fyra fall med tillägg att han efter avtjänandet av straffet bör

återintagas å ungdomsvårdsskola. I sex fall uttalas att vård å annan ung­

domsvårdsskola möjligen skulle vara lämplig — varmed i fyra fall avses

behandling å sluten avdelning — men att plats saknas för omplacering av

den unge. I återstående 18 fall är innebörden av ungdomsvårdsskolans ut­

talande att den unge är opåverkbar för fortsatt skyddsuppfostran eller att

socialvårdens resurser beträffande honom är uttömda. Det heter t. ex. i ett

fall att den unge icke tillvaratagit den sista chans som bjudits honom genom

skyddsuppfostran och han därför bör erfara samhällets reaktion på ett mer

kännbart sätt. I ett annat fall uttalas att den unge icke passar inom ung­

domsvårdsskolornas ram utan bör erhålla en strängare vårdform. Icke i nå­

got fall förutsättes som ett alternativ till ovillkorligt straff att den unge

erhåller villkorlig dom med tillsyn i frihet.

Grupp G.

Av de fyra fallen i denna grupp har tre tidigare dömts villkorligt och en

därjämte ovillkorligt. En yngling är förut ostraffad.

I ett fall saknas helt uttalande av ungdomsvårdsskola. I övriga tre fall —

däribland den förut ostraffade ynglingen — har skolans mening om lämplig

reaktionsform icke kommit till klart uttryck.

Beträffande hela materialet kan nämnas att de femton ynglingar, som vid

tiden för domen skulle fyllt aderton år inom tre månader, fördelar sig med

tre fall i grupp 2, åtta fall i grupp 3, ett fall i grupp 4 och tre fall i grupp 5.

Den yngling som vid domens meddelande var 15 år ingår i grupp 5. — Nöjd-

förklaring har avgivits, av icke-ungdomsvårdsskoleelever i minst 22 fall och

av ungdomsvårdsskoleelever i samtliga fall utom två, av vilka det ena i

grupp 4 och det andra i grupp 5.

I vilken utsträckning domstolarna vid målets avgörande låtit barnavårds-

organens ställningstagande beträffande reaktionsformen inverka bestäm­

mande kan icke utläsas av materialet. Uppenbart är att domstolen i de fem

fallen i grupp 1 och i åtminstone sex fall av grupp 4 haft eu annan mening

om lämpligaste reaktionsform än barnavården. I fråga om grupperna 3 och G

(26 fall) bär påföljden praktiskt taget genomgående bestämts utan närmare

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

motivering. Vad gäller grupp 2 (6 fall) giva domskälen en antydan om att

domstolen skulle ha förordnat om skyddsuppfostran i tre fall därest beslut

därom förelegat, i ett fall dock endast om plats å sluten avdelning kunde

erbjudas. Återstående tre fall är osäkra. I grupp 5 (32 fall) kan — iika litet

som beträffande ungdomsvårdsskolornas uttalanden i denna grupp — någon

tillförlitlig differentiering göras. Möjligen kan av materialet utläsas att ung­

domsvårdsskolans avstyrkande av fortsatt skyddsuppfostran inverkat be­

stämmande å reaktionsformen i 13 fall. I 5 fall lärer villkorlig dom ha

meddelats därest plats å sluten avdelning stått till buds. I 2 fall synes brotts­

lighetens omfattning ha hindrat villkorlig dom. Vad gäller återstående 12

fall kan någon slutsats icke dragas.

III. En närmare redogörelse för de enskilda fallen som undersökts kan

här icke ifrågakomma. I Det yngsta fångvårdsklientelet, en undersökning av

byråchefen Torsten Eriksson (SOU 1952:5), finnes emellertid en kortfat­

tad kasuistik av 20 fall, som ingår i materialet. Dessa fall — beläggningen

å fångvårdsanstalterna den 15 november 1951 — fördela sig med hänsyn till

ovanstående gruppering sålunda:

grupp 1 omfattar 3 fall (fallen 6, 10 och 19);

2

3

4

5

6

1 » (fall 20);

4 » (fallen 4, 5, 11

och 12);

2 » (fallen 7 och 13);

9 » (fallen 1, 2, 3, 8, 9, 14, 15, 17 och 18);

1

» (fall 16).

Beskrivningen av de 20 fallen kan i olika avseenden kompletteras med

föreliggande utredningsmaterial enligt följande.

Fall 1. överflyttades från en till en annan uvskola den 1 oktober 1951

och rymde därifrån den 10 samma månad, varefter han återföll i brott. Sko­

lan uttalade att på grund av resultatlösheten med alla slag av fostringsmeto-

der som nedlagts på honom återstår väl nu endast förvaringsåtgärden samt

att med hänsyn till hans natur av kamratfördärvare ingen uvskola i läng­

den velat eller vågat ha honom kvar; olämpligt att återföra honom till skolan

och därmed ge upphov till nya rymningar. Berörda uttalande synes ha in­

verkat å utgången i målet.

Fall 2. Har erhållit villkorlig dom i förening med skyddsuppfostran den

22 maj 1950 och den 15 juli 1950, sista gången i strid med uvskolans för­

slag. Permission från skolan den 22—29 juni 1950, varunder han åter­

föll i brott. Utskrevs villkorligt den 22 juli 1950, varefter han ånyo åter­

föll. Uvskolan uttalar att det kanske är lämpligast att överlämna honom åt

den mekaniska och rutinmässiga straffverkställigheten; det finns ingen möj­

lighet att påverka honom; han är »ganska färdig». Ingen motivering i do­

men.

Fall 3. Villkorligt utskriven från uvskola den 18 juli 1950, varefter han

återföll i brott. Uvskolan uttalar att han varit villkorligt utskriven tre gånger

men ej velat eller kunnat anpassa sig i samhället, varför han ej passar inom

ungdomsvårdsskolornas ram utan bör erhålla en strängare vårdform. Nämn­

da yttrande synes ha varit bestämmande för domstolen.

Fallen 4, 5, 11 och 12. I dessa fall — som tillhöra grupp 3 — finnes intet

att anteckna.

Fallen 6, 10 och 19. Såväl brottslighetens omfattning som allmänpreven­

tiva hänsyn synes ha inverkat bestämmande å reaktionsformen.

59

Fallen 7 och 13. Brotten synes ha begåtts, av den ene efter försöksutskriv-

ning från uvskola och av den andre efter permission, varifrån han icke åter­

vänt. Uvskolan är villig återtaga den unge för fortsatt skyddsuppfostran,

därest han erhåller villkorlig dom. I båda fallen finner domstolen särskilt

med hänsyn till brottslighetens omfattning att villkorlig dom icke bör

ifrågakomma.

Fall 8. Han återföll i brott efter villkorlig utskrivning den 8 juli 1951.

Uvskolan finner att han icke torde kunna förändras till det bättre med vi­

dare vistelse å uvskola, att han dessutom inverkar menligt på svagare elever

vid skolan samt att han på grund av sin egenskap att fördärva kamraterna

är ett ständigt oroselement på skolan med dess ström av ständigt nya elever.

Av denna anledning synes ett fängelsestraff vara en hård men dock för­

svarlig åtgärd uttalar skolan. Uttalandet synes ha inverkat bestämmande å

reaktionsf ormen.

Fall 9. Han utskrevs villkorligt från uvskola den 28 april 1951. Han är

förut ostraffad och begick brotten i juli 1951. Uvskolan uttalar att han

icke torde låta sig korrigeras av fortsatt vistelse vid uvskola på grund av

sin avancerade livsföring; det är icke mycket att göra av honom och me­

ningslöst att ta tillbaka honom, då man icke tror att han låter sig rättas av

åtgärderna på en uvskola. Uvskolans uttalande lärer ha varit avgörande för

domstolen.

Fall lb. Återföll i brott efter rymning från uvskola den 22 mars 1951.

Uvskolan uttalar att han ej visat sig anpassningsbar å skola av helt öppen

karaktär och att om fortsatt skyddsuppfostran skulle tillämpas sluten vård

skulle vara att förorda. Enär han nyligen erhållit villkorliga domar men ej

beaktade den villkorliga domens innebörd, syntes enligt skolan annan vård­

form böra prövas för att eventuellt bringa honom till rättelse. Domstolen

fann varje anledning saknas att han skulle låta sig rättas med villkorlig dom

varjämte hänsyn till allmänna laglydnaden åberopades.

Fall 15. Återföll i brott efter rymning från uvskola den 21 augusti 1950.

Skolan förklarade att han knappast visat sig påverkbar medelst skydds­

uppfostran och att han mesta tiden varit på rymmarstråt. Enär vård å

sluten anstalt icke kan ordnas på åtminstone ett par månader, kunde skolan

icke förorda ny villkorlig dom. Domstolen fann med hänsyn till den upp­

repade brottsligheten icke synnerliga skäl föranleda till villkorlig dom.

Fall 16. Efter villkorlig dom den 5 december 1950 förd till uvskola, var­

ifrån han villkorligt utskrivits den 12 januari 1951. Efter återfall ånyo

intagen å skolan den 20 april 1951. Villkorligt utskriven den 8 juni 1951.

Skolan tillstyrker åtal, men i övrigt föreligger icke något uttalande, ej hel­

ler i domen.

Fall 17. Villkorlig dom den 20 juli 1949 och den 10 december 1949, i båda

fallen i förening med skyddsuppfostran. Permission bland annat 23—24

juli 1949 och den 22 december 1949—den 9 januari 1950, båda gångerna utan

förnyad brottslighet. Villkorligt utskriven den 24 maj 1950 och återföll i

brott den 26 januari 1951. Uvskolan kan inte förstå annat än att ett tids­

bestämt straff nu måste ifrågakomma. Att återintaga honom och på så

sätt söka tillrättaföra anser skolan utsiktslöst; ungdomsvården har gjort sitt.

Domstolen åberopar att plats å sluten avdelning vid uvskola icke finns till­

gänglig förrän om tre månader.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

60

Fall 18. Har erhållit villkorlig dom med skyddsuppfostran tre gånger,

sista gången den 10 juni 1950 oaktat uvskolan förordade tidsbestämt straff.

I slutet av juli 1950 utskrevs han villkorligt från skolan. Sedan han åter­

fallit i brott, anförde skolan att han borde skiljas från skolan, att flera för­

sök gjorts att placera honom i något arbete som skulle kunna passa honom

men att allt varit förgäves. Styrelsen är av den bestämda uppfattningen

att fortsatt vistelse å skolan kan medföra allvarliga konsekvenser för övriga

elevers rättsuppfattning. Domen innehåller icke någon motivering.

Fall 20. Barnavårdsnämnden finner med hänsyn till brottets svårhets-

grad att de i barnavårdslagen anvisade vägarna för ungdoms tillrättaförande

icke bör tillämpas. Motivering i domen saknas.

Knngl. Maj:ts proposition nr 223.

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

61

skrivelse den 24 september 1951

1. Riksåklagarämbetets

Till KONUNGEN.

Frågan om den ur kriminalpolitisk

synpunkt lämpligaste reaktionsformen

för ungdom i åldern 15—17 år, som gjort

sig skyldig till allvarliga lagöverträdel­

ser, lärer senast hava varit föremål för

ett mera ingående övervägande av Kungl.

Maj:t i samband med framläggande av

förslaget om tvångsuppfostringsinstitu-

tets upphävande från den 1 juli 1947

(Kungl. prop. 1947:298). Anledningen

till att frågan om detta instituts utmönst­

rande ur det straffrättsliga reaktionssys-

temet aktualiserades var närmast att den

uppfattningen alltmer vunnit insteg att

det även för tillrättaförande av sådana

ungdomliga lagöverträdare som ådaga­

lagt grövre brottslighet vore ändamåls-

enligare att ersätta straff och straffrätts­

liga skyddsåtgärder med de behandlings­

former som stode till buds inom social­

vården, främst skyddsuppfostran.

I motiven till förslaget konstaterades

att enighet torde råda därom, att orga­

nen för samhällets barnavård i regel

vore de lämpligaste för omhändertagan­

de av minderåriga brottslingar. Såsom

exempel på socialvårdens företräden an­

fördes jämväl densammas möjlighet till

en ändamålsenlig differentiering av kli­

entelet och därmed till en rationell vård

ävensom att inom ramen för barnavår­

dens organisation speciella anstalter fun­

nes för psykiskt abnorma elever.

Justitieministern uttalade för sin del

i motiven till förslaget att han — i lik­

het med strafflagberedningen — vore av

den uppfattningen att man icke behövde

hysa någon farhåga för att domstolarna

i avsaknad av möjligheten att döma till

tvångsuppfostran komme att i större ut­

sträckning döma ungdom under aderton

år till ovillkorligt frihetsstraff. Försik­

tigheten syntes emellertid bjuda att i

varje fall till en början anordningar vid-

toges så att dessa mycket ömtåliga avgö­

randen lätt kunde komma under om­

prövning i högre instans. För det ända­

målet föreskrevs i Kungl. cirkuläret den

30 juni 1947 (SFS 354) till överåklagar­

na och distriktsåklagarna i riket att, när

allmän underrätt eller hovrätt dömt nå­

gon som vid domens meddelande ej fyllt

aderton år till fängelse eller straffarbete

utan tillämpning av lagen om villkorlig

dom, åklagaren i målet ofördröjligen

skulle insända avskrift av domen till

justitiekanslersämbetet eller, efter den

1 januari 1948, till riksåklagaren.

För uppnåendet av syftet med nyss­

nämnda föreskrift har riksåklagarämbe­

tet alltsedan sin tillkomst kontinuerligt

granskat meddelade domar å ovillkorligt

frihetsstraff för ungdom i åldern 15—17

år samt i tveksamma fall ombesörjt att

domen dragits under högre rätts pröv­

ning.

Vid avgörande av frågan i vilka mål

fullföljd borde ske har ämbetet låtit sig

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

vägleda av den uppfattningen att avtjä­

nande av frihetsstraff för den ungdom

varom här är fråga — i varje fall med

fångvårdens nuvarande resurser — alle­

nast i särskilda undantagsfall kunde an­

ses vara en ur kriminalpolitisk synpunkt

lämplig reaktionsform. Enligt ämbetets

mening borde i vart fall tidsbestämt

straff icke ifrågakomma förrän ett för­

sök gjorts att återbörda den unge lag­

överträdaren till ett ordnat samhällsliv

genom omhändertagande för skyddsupp-

fostran å ungdomsvårdsskola.

Till stöd för sin ståndpunkt har äm­

betet när frågan om lämpligaste reak­

tionsform kommit under omprövning i

högre rätt i första hand hänvisat till so­

cialvårdens överlägsenhet i förhållande

till fångvården då fråga är om en ur

individualpreventiv synpunkt lämplig

behandling av unga lagöverträdare. Äm­

betet har därvid erinrat om de större

möjligheterna till differentiering på

ungdomsvårdsskolorna, den psykologiskt

skolade personalen, de moderna medi­

cinska och psykologiska behandlingsme­

toderna, de större möjligheterna till ar-

betsfostran och utbildning, den obestäm­

da behandlingstiden och den effektivare

eftervården.

Fångvården är i alla dessa avseenden

underlägsen socialvården. Och det kan

naturligen ifrågasättas om det över hu­

vud är möjligt att åstadkomma en ratio­

nell behandling av missanpassad ung­

dom, därest behandlingstiden såsom vid

fängelse och straffarbete är på förhand

fixerad. Särskilt betänkligt är att fång­

vården icke förfogar över någon anstalt

som är lämplig för dessa unga lagöver­

trädare — naturligt med hänsyn till att

man icke räknat med att fångvården an­

nat än i rena undantagsfall skulle taga

hand om lagöverträdare i den yngsta

åldersgruppen. En följd härav har blivit

att ungdomarna kommit att placeras till­

sammans med äldre brottslingar. En av

de allvarligaste olägenheterna med fri­

hetsstraffet är vidare att möjligheten att

erhålla lämplig arbetsanställning är i

hög grad försvårad för den som under­

gått sådant straff. Därigenom minskas

ock möjligheterna till resocialisering. -—

Det kan naturligen icke bestridas att i

den mån fångvårdens behandling verk­

ställes på sluten anstalt den fördelen

uppnås, att man kan undvika det ur

flera synpunkter högst stötande förhål­

landet att de som omhändertagits efter

lagföring för brott snart efteråt i sam­

band med rymning eller permission begå

nya brott. Straffverkställighetslagen fö­

reskriver emellertid, att unga fångar så

snart ske kan skola överföras till öppen

anstalt. I de fall då så sker bli fångvår­

dens möjligheter att hindra rymningar

icke större än ungdomsvårdsskolornas,

vilka sistnämnda institutioner i princip

anlita den öppna vården. Men fördelen

att genom intagning på sluten fångvårds-

anstalt temporärt hindra nya brott blir

av ringa värde om den unge genom sin

fängelsevistelse får sin kriminella dispo­

sition fixerad. För ämbetet, som ser som

en av sina uppgifter att verka i brotts­

förebyggande riktning, ter det sig höge­

ligen ogynnsamt om ungdomar, som kun­

nat återbördas till samhället, genom

olämplig behandlingsform så småningom

komma att utvecklas till grova lagöver­

trädare. Ämbetet kan icke dölja den me­

ningen, att en ökad intagning av ung­

domar på fångvårdens nuvarande an­

stalter sett på längre sikt kan visa sig

vara, icke en brottsförhindrande utan

en brottsbefrämjande faktor.

Vad de allmänpreventiva synpunkter­

na beträffar har ämbetet brukat erinra

om att det är högst tvivelaktigt om de

unga lagöverträdarna själva betrakta den

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

63

till tiden obestämda skyddsuppfostran

med dess i regel långvarigare anstalts-

vistelse och beträffande eftervårdstidens

längd utsträckta samhällskontroll som

ett mindre allvarligt ingrepp än tidsbe­

stämt straff. Det må erinras om att ung­

domar som dömas till frihetsstraff ofta

omedelbart förklarat sig nöjda med do­

men i avsikt att undvika skyddsuppfost­

ran. Oavsett huru härmed må förhålla

sig vill ämbetet — med allt understry­

kande av straffets allmänpreventiva ver­

kan i fråga om för normal motivbildning

mottagliga äldre personer — ifrågasätta

om frihetsstraffet beträffande den kate­

gori varom här är fråga har någon star­

kare brottsavhållande betydelse. Man

kan på goda grunder betvivla att ung­

domarna reagera inför straffhotet på

samma sätt som äldre normala personer.

Det är i detta sammanhang att märka

att många av de unga lagöverträdarna

äro psykiskt infantila; de kunna alltså

icke i psykiskt hänseende anses jämställ­

da med vanliga 15—17-åringar. Från des­

sa utgångspunkter har det synts ämbetet

som om ett ådömande av tidsbestämt

straff för tillgodoseende av allmänpre­

ventiva syften i fråga om dessa ungdo­

mar i huvudsak borde ifrågakomma en­

dast där den unges resocialisering redan

från början ter sig tämligen utsiktslös.

De synpunkter som ämbetet sålunda

framfört synas under de första åren ef­

ter tvångsuppfostringsinstitutets avskaf­

fande i stort sett vunnit beaktande hos

domstolarna. Emellertid har under år

1950 kunnat märkas en alltmer stegrad

benägenhet att döma till ovillkorligt fri­

hetsstraff även i mål där villkorlig dom

i förening med skyddsuppfostran å ung­

domsvårdsskola ur förut angivna syn­

punkter tett sig som den lämpligaste på­

följden. Denna stegring framgår av föl­

jande från centrala fångregistret häm­

tade uppgifter rörande antalet ungdo­

mar i åldern 15—17 år, vilka under ne­

dan angivna år börjat undergå straff­

arbete eller fängelse:

1945

. . . . ....

9

1946

. . . ......... 7

1947

. . . . .... 6

1948

. . . ......... 16

1949

.... .... 20

1950 ............ 32

Genom en av Högsta Domstolen den

29 augusti 1951 meddelad dom i ett dit

av ämbetet fullföljt mål synes föreligga

ett ställningstagande som kan antagas få

betydelse för den framtida utvecklingen.

Omständigheterna i målet voro i korthet

följande. Åklagaren yrkade vid Stock­

holms rådhusrätt ansvar å tre ynglingar

i 16—17-årsåldern för en omfattande

brottslighet, till övervägande delen be­

stående av bil- och motorcykeltillgrepp.

Skadorna synas ha uppgått till högst

några tusental kronor, icke såsom på

vissa håll i pressen uppgivits 100 000—

200 000 kronor. Den vårdslösa framfart

som icke sällan förekommer i samband

med ungdomars billån förelåg icke här.

Ynglingarna — beträffande vilka de in­

dividuella förutsättningarna enligt äm­

betets mening kunde betecknas såsom

relativt goda, i varje fall beträffande de

båda i fråga om brottslighetens omfatt­

ning mest belastade ynglingarna — voro

tidigare ostraffade och ingen av dem

hade förut varit omhändertagen för

skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola.

Endast en av dem hade förut erhållit

åtalseftergift. Beträffande alla tre före­

låg beslut av barnavårdsnämnden att

omhändertaga dem för skyddsuppfost­

ran å ungdomsvårdsskola (beslut beträf­

fande en av ynglingarna meddelades

dock först efter rådhusrättens dom). So­

cialstyrelsens skolbyrå var vidare be­

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

redd att omedelbart bereda alla tre plats

å skilda ungdomsvårdsskolor. Rådhus­

rätten dömde emellertid ynglingarna till

långvariga ovillkorliga frihetsstraff, för

två av dem bestämda till fängelse ett år

två månader och för den tredje bestämt

till fängelse ett år. Utgången i målet har

dikterats främst av allmänpreventiva

hänsyn. — Under åberopande av sina

förut angivna synpunkter fullföljde äm­

betet talan i målet och yrkade att de till­

talade måtte, i samband med att villkor­

lig dom meddelades, överlämnas till bar­

navårdsnämnden för deras omhänderta­

gande för skyddsuppfostran. Såväl Svea

hovrätt som Högsta Domstolen fastställde

emellertid enhälligt rådhusrättens dom.

Två av ynglingarna hade efter hovrät­

tens dom förklarat sig nöjda med det

tidsbestämda straffet.

Genom utgången av detta mål har så­

lunda den av ämbetet framförda upp­

fattningen att vid typiska utslag av gröv­

re ungdomsbrottslighet villkorlig dom i

förening med skyddsuppfostran regel­

mässigt borde komma till användning

för förstagångsförbrytare underkänts.

Omständigheterna i målet äro jämväl i

övrigt sådana att Högsta Domstolens

ställningstagande torde få anses preju-

dicerande för den kommande rättstill-

lämpningen inom området. Ett ökat an­

tal domar å ovillkorligt frihetsstraff och

som följd därav ett ökat antal ungdo­

mar, hänvisade till att omhändertagas å

fångvårdsanstalt, är därför sannolikt att

förvänta.

Den riktning utvecklingen tagit beror

enligt ämbetets uppfattning i huvudsak

av två omständigheter. Till en del kan

den antagas vara ett uttryck för en i

vida kretsar utbredd reaktion mot en

alltmer omfattande ungdomskriminalitet

i form av tillgrepp av motorfordon. Vi­

dare torde den vara att tolka som ett

utslag av misstro hos domstolarna mot

de socialvårdande myndigheternas möj­

ligheter att effektivt omhändertaga unga

brottslingar.

Vad angår det förstnämnda förhållan­

det synes av den tillfredsställelse som

utgången i det ovan omnämnda målet

väckt i stora delar av pressen som om

ungdomsbrottslighet just i form av for-

donstillgrepp ansåges särskilt förkastlig.

Det kan även med fog antagas att denna

form av kriminalitet under de sista åren

tagit en ökad omfattning. Med hänsyn

till att ordnad polisstatistik för riket i

dess helhet infördes först år 1950 före­

ligga visserligen icke några tillförlitliga

siffror härom, men det absoluta antalet

bilar och motorcyklar, vilka under

nämnda år anmälts tillgripna, utgör för

hela landet 7 065. I Stockholm där po­

lisstatistik förts sedan längre tid tillbaka

utgjorde antalet anmälningar av tillgrip­

na motorfordon 1947 2 120, 1948 2 108,

1949 2 547 och 1950 2 937. Nu angivna

omständigheter i förening med fordons­

parkens ansvällning under de sista åren

— sålunda har från den 31 mars 1949

till den 31 mars 1951 antalet registrerade

personbilar ökat från 181 422 till 273 468

och antalet registrerade motorcyklar

från 157 075 till 218 461 — talar emeller­

tid för riktigheten av antagandet att ock­

så de yngsta åldersgruppernas tillgrepp

av bilar och motorcyklar, varom siffror

icke finnas tillgängliga, ökar. Som en

psykologisk faktor — att räkna med sär­

skilt för ungdomens del — tillkommer

även de senaste årens intensiva propa­

ganda för motorfordon och motorsport

i olika former.

Om sålunda den ökade obenägenheten

att tillämpa skyddsuppfostran beträffan­

de de yngsta lagöverträdarna sannolikt

delvis är att söka i ungdomskriminalite-

tens manifesterande i tillgrepp av mo-

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

65

torfordon, torde jämväl, såsom ovan an­

tytts, domstolarnas ställningstagande i

viss utsträckning ha sin grund i minskat

förtroende för de socialvårdande orga­

nens möjligheter att effektivt omhänder­

taga sådan ungdom som har mera all­

varlig brottslighet bakom sig. Därtill tor­

de ha bidragit bristen på effektiva re­

surser hos ungdomsvårdsskolorna att

förhindra rymningar samt vissa enskil­

da fall, där permission från ungdoms­

vårdsskola anses ha skett alltför snart.

Under förarbetena till förslaget om

tvångsuppfostringsinstitutets avskaffan­

de framhölls såväl från strafflagbered­

ningens sida som av åtskilliga remiss­

instanser, att man förutsatte att det

komme att finnas någon särskild ung­

domsvårdsskola för mera elakartade fall

med den strängare regim som kunde fin­

nas erforderlig och dit det klientel kun­

de hänvisas som skulle ha ifrågakommit

till tvångsuppfostran. Detta föranledde

justitieministern att erinra om att den då

planerade utbyggnaden av Långanäs yr­

kesskola torde medföra, att ökade möj­

ligheter erhölles till differentierad vård

av det relativt svårskötta klientel för vil­

ket anstalten vore avsedd samt att jäm­

väl i övrigt anordningarna vid anstalten

bleve bättre lämpade för detta klientels

omhändertagande. Därmed torde justitie­

ministern i första hand ha åsyftat den

av riksdagen redan tidigare beslutade

tillbyggnaden av en särskild isolerings-

avdelning vid skolan. I betraktande av

att isoleringsavdelningen, som länge ut­

gjort den i egentlig mening enda slutna

avdelningen för samtliga yrkesskolor,

rymmer endast nio platser, framstår det

som förklarligt att domstolarna i vissa

allvarliga fall där rymningsriskerna va­

rit särskilt påtagliga ansett sig icke kun­

na åtnöjas med behandling å ungdoms­

vårdsskola.

Med vad ovan anförts har ämbetet ve­

lat bringa det aktuella läget av den kri­

minalpolitiska behandlingen av brotts­

lig ungdom i åldern 15—17 år till Kungl.

Maj:ts kännedom. Samtidigt vill ämbetet

giva uttryck för en stark oro inför den

kommande utvecklingen och i anslutning

därtill framhålla angelägenheten av att

åtgärder snarast vidtagas för att hindra

att ett allt större antal av de yngsta lag­

överträdarna kommer att överföras till

fångvården.

Bland de möjligheter att förebygga den

befarade utvecklingen vilka synas ligga

närmast till hands kunna framhållas åt­

gärder innebärande en höjning av straff-

myndighetsåldern eller förbud för dom­

stolarna att annat än under särskilda för­

utsättningar döma ungdom under ader-

ton år till ovillkorligt frihetsstraff. Det

önskade resultatet synes även kunna nås

genom eu ändring av 1944 års lag om

eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Även en sänkning av den nedre ålders­

gränsen för möjligheten att döma till

ungdomsfängelse, vilken säkerligen skul­

le innebära att de grövre fallen regel­

mässigt komme i åtnjutande av denna

behandlingsform, torde — i jämförelse

med den begynnande utvecklingen —

vara ett godtagbart alternativ. Med hän­

syn till den översyn av det straffrätts­

liga reaktionssystemet som pågår inom

strafflagberedningen finner ämbetet sig

emellertid icke böra i detta sammanhang

upptaga berörda utvägar till diskussion.

Som sin uppfattning vill emellertid

ämbetet hävda att det ur allmänna syn­

punkter vore till övervägande fördel för

samhället, om de socialvårdande orga­

nen betroddes med att omhänderhava

behandlingen av de kriminella ungdo­

marna. Som tidigare anförts torde den

allmänpreventiva effekten på barn under

aderton års ålder av att andra barn i

Bilmng till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

samma ålder dömas till straffarbete eller

fängelse vara högst diskutabel. Då så är

fallet synes det riktigast att godkänna

den individualpreventiva linjen såsom

riktningsvisare för samhällsåtgärderna

mot unga brottslingar. Om man så ur

individualpreventiva synpunkter mot

varandra väger det för vuxna brotts­

lingar inrättade och till följd av sakens

natur rätt stereotypa frihetsstraffet mot

de för barn och ungdom avpassade, in­

dividualiserade uppfostringsåtgärderna

inom skyddsuppfostran, synes tvivel

icke kunna uppstå om att uppfostrings-

linjen avgjort är att föredraga för barn

under aderton år. Det må här erinras

om att inte bara socialvårdsmyndighe-

terna utan även fångvårdsstyrelsen vid

upprepade tillfällen med skärpa under­

strukit olämpligheten av att barn pla­

ceras i fängelse.

En annan sak är att anstaltsorganisa-

tionen inom socialvården uppenbart be­

höver i olika avseenden förstärkas för

att kunna på ett effektivt sätt taga hand

om det mest svårbehandlade klientelet.

Det må här erinras om att socialstyrel­

sen år 1948 begärde att få uppföra ett

antal små isoleringsavdelningar för det

mest svårbehandlade klientelet vid ung­

domsvårdsskolorna. Förslaget har dock

hittills icke föranlett något annat Kungl.

Maj :ts eller riksdagens beslut än att en

år 1950 tillsatt kommitté, ungdomsvårds-

skoleutredningen, fått i uppdrag att ut­

reda frågan om ungdomsvårdsskolornas

behandlingsformer. Därjämte har upp-

dragits åt den samma år tillsatta barna-

vårdskommittén att ägna uppmärksamhet

åt gränsdragningen mellan socialvårdens

och kriminalvårdens områden i vad an­

går unga brottslingar. Ämbetet förutsät­

ter att dessa utredningar särskilt komma

att uppmärksamma ungdomsvårdsskolor­

nas möjligheter att omhändertaga den

ungdom varom här är fråga och att an­

passa vården av den under hänsynsta­

gande jämväl till kriminalpolitiska syn­

punkter.

Även om man sålunda vågar hoppas

att bättre möjligheter komma att ska­

pas för ett effektivt omhändertagande

av de kriminella ungdomarna på ung­

domsvårdsskolorna, torde dock realise­

randet av desamma draga avsevärd tid.

I avvaktan härå kommer ett sannolikt

allt större antal av de yngsta lagöverträ­

darna att bli hänvisat till fångvården.

Ämbetet vill därför ifrågasätta om det

icke är nödvändigt att inom fångvårdens

anstaltsorganisation vidtaga provisoris­

ka åtgärder, ägnade att förebygga eller

i varje fall minska de ogynnsamma verk­

ningar som tyvärr torde vara oundvik­

ligen förbundna med de ungas omhän­

dertagande å fångvårdsanstalt. Därest

för nu angivet ändamål en tillfällig för­

bättring av fångvårdens resurser för så­

dant omhändertagande kan åvägabring­

as, är det emellertid angeläget att hålla

i sikte att anordningen framtvingats av

en nödsituation och att den sålunda icke

innebär något avsteg från tanken att

även hårt belastad kriminell ungdom

rätteligen bör omhändertagas av social­

vården.

Stockholm den 24 september 1951.

Underdånigst

MATHS HEUMAN

Sara Falk

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

67

2. Riksåklagarämbetets skrivelse den 26 november 1951

Till KONUNGEN.

I underdånig skrivelse den 24 septem­

ber 1951 har riksåklagarämbetet fäst

Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på de för

närvarande bristande möjligheterna att

på ett effektivt och ändamålsenligt sätt

omhändertaga sådan med grövre krimi­

nalitet belastad ungdom i åldern 15—17

år, för vilken anstaltsbehandling är nöd­

vändig. Ämbetet har emellertid funnit att

jämväl det utredningsförfarande som

föregår bestämmandet av reaktionsfor-

men för lagöverträdare i denna ålders­

grupp är behäftat med väsentliga svag­

heter. Sålunda är den tid som förlöper

från det att den unge manifesterat sin

kriminalitet i en brottslig handling till

dess att beslut fattas om den samhälls-

reaktion som skall följa å brottet ofta

alltför lång. Vidare synas de möjligheter

som föreligga att under denna tid hind­

ra de unga från fortsatt brottslighet icke

vara tillfredsställande. Enär nu nämnda

förhållanden medföra betydande vådor

ur kriminalpolitisk synpunkt vill ämbe­

tet bringa frågan under Kungl. Maj:ts

bedömande.

I. För lång tid mellan brottet och be­

stämmandet av reaktionsformen.

De faktiska förhållandena.

I syfte att bilda sig en ungefärlig upp­

fattning om den tidsutdräkt som före­

ligger från det att den unge genom en

brottslig handling givit anledning till att

förundersökning inletts till dess att be­

slut om åtal eller åtalseftergift medde­

lats har ämbetet undersökt huru förhål­

landet i detta hänseende gestaltat sig

under första kvartalet 1951 dels hos ung-

domsåklagaren i Stockholm och dels i

två mellansvenska statsåklagardistrikt.

Därvid ha frånräknats mera bagatellarta-

de överträdelser såsom varande utan in­

tresse i detta sammanhang. I 83 ären­

den, handlagda hos ungdomsåklagaren i

Stockholm jämlikt 1944 års lag om efter­

gift av åtal mot vissa underåriga, för­

flöt från tiden för gärningens begående

eller — därest flera kriminella hand­

lingar förekommit — från tiden för förs­

ta brottet till dagen för beslutet i åtals­

frågan i medeltal ett år. Motsvarande tid­

rymd var i de båda statsåklagardistrik-

ten sju respektive fem månader.1 * i

De tidsmoment vilka hos ungdoms­

åklagaren i Stockholm föregingo åtals­

frågans avgörande fördela sig sålunda

tid från brottets begående till

dess upptäckt ävensom poli­

sens brottsutredning .............. 2'A män.

tid för ärendets handläggning

hos barnavårdsnämnden ... 8 mån.

tid från ärendets återkomst

från barnavårdsnämnden till

åtalsfrågans avgörande .......... I1/. mån.

I 31 av de ifrågavarande 83 fallen be­

slöts att åtal skulle anställas. I dessa fall

De for statsåklagarna uppgivna tiderna bli fullt jämförbara med tiden hos ungdomsåklagaren.

i Stockholm endast om till de förra lägges tiden för stämningsansökans uppsättande och in­

givande resp. tiden för delgivning av beslut om åtalseftergift.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

förflöt i genomsnitt en tid av fyra må­

nader från dagen för åtalsbeslutet —

som hos ungdomsåklagaren i Stockholm

sammanfaller med dagen för stämnings­

ansökans ingivande —- till dess huvud­

förhandling ägde rum.1

Självfallet variera tiderna i de enskil­

da fallen inom vida gränser. Med denna

reservation är det likväl uppenbart, att

tiden till dess samhällsreaktionen blir

definitivt bestämd för lagöverträdare i

åldern 15—17 år är orimligt lång.

Orsakerna till dröjsmålet.

Ämbetet anser sig här böra något be­

röra orsakerna till detta förhållande. Till

en början må erinras om de svårigheter

vilka äro förbundna med polisens spa­

ningsarbete. Även om den misstänktes

identitet är känd kan det taga tid att

över huvud få kontakt med honom. Sär­

skilt i storstäderna äro möjligheterna be­

tydande att genom ett liv ur hand i mun

och täta byten av logi hålla sig dold en

längre tid. Mönstring till sjöss i enahan­

da syfte förekommer även. Utrednings-

förfarandet hos polis- och åklagarmyn­

digheterna, då fråga är om s. k. liga­

brottslighet, är förenat med avsevärd

tidsomgång. Vid fall av denna bland

ungdom vanliga form av kriminalitet

kommer åklagarens avgörande av frågan

om åtal eller åtalseftergift i regel till

stånd först sedan brottsutredningen be­

träffande samtliga misstänkta är slut­

förd. Nämnda, huvudsakligen av pro­

cessekonomiska skäl föranledda hand­

läggning av åtalsfrågan leder lätt till att

de misstänkta, eventuellt tillsammans

med andra förut icke inblandade, fort­

sätta sin brottsliga verksamhet med yt­

terligare tidsomgång som följd. I ett

ärende, som genom remiss av Justitie­

ombudsmannen kommit till ämbetets

kännedom, ägde lagförandet av en så­

dan serievis begången brottslighet rum

först inemot två och ett halvt år efter

tiden för den först misstänktes första

brott. — Av de ovan lämnade tidsuppgif­

terna avseende förhållandet hos ung­

domsåklagaren i Stockholm framgår, att

det längsta dröjsmålet hänför sig till

ärendets handläggning hos barnavårds­

nämnden. Därstädes verkställes en i re­

gel vidlyftig person- och socialundersök­

ning med samtal med den unge, hans

föräldrar och andra närstående, kontakt

med skolor och arbetsplatser samt i vis­

sa fall läkarundersökning och testning.

Den långa tidsutdräkten för denna un­

dersökning torde främst föranledas av

otillräcklig personal och brist på läkare,

främst barnpsykiatrer, vartill kommer

— liksom i fråga om polisens spanings­

arbete — svårigheten att få kontakt med

den unge.

Verkningarna av dröjsmålet.

Nu berörda förhållande har i fråga

om de yngsta lagöverträdarna visat sig

medföra ur olika synpunkter högst

ogynnsamma verkningar. Till en början

är uppenbart att både med hänsyn till

gärningsmannen själv och av allmän­

preventiva skäl det är önskvärt att sam­

hällsingripandet i anledning av en

brottslig gärning följer så snart som

möjligt. Särskilt påtagligt är missförhål­

landet i fall, där den unge i avbidan å

reaktionsformens bestämmande återfal­

1 Den långa tiden mellan stämningsansökans ingivande och huvudförhandling, 4 månader

hade enligt vad ämbetet inhämtat sin grund i en våren 1951 föreliggande arbetsbalans hos

Stockholms rådhusrätt. Med normal arbetsbelastning beräknas domstolens förberedande åtgärder

före huvudförhandlingen draga en tid, som uppskattningsvis kan beräknas till två månader.

Berörda förhållande ger måhända anledning överväga huruvida åtgärder av lagteknisk eller

organisatorisk art äro påkallade för att möjliggöra ett processuellt snabbare förfarande i mål

mot ungdomliga lagöverträdare.

69

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

ler i kriminalitet med påföljd att möj­

ligheterna för hans tillrättaförande bli

allt sämre. I regel inledes proceduren

mot den unge, på fri fot varande lag­

överträdaren med -— förutom ett på kan­

ske kort stund avklarat polisförhör —

att han kallas att inställa sig hos barna­

vårdsnämnden varefter följer den tids­

ödande utredningen rörande hans per­

sonliga och sociala förutsättningar. Den

unges egen medverkan påkallas endast

vid kortare samtal och undersökningar

av skilda slag, vilka knappast i och för

sig äro ägnade att verka i brottsliäm-

mande riktning. Beroende på hans psy­

kiska läggning kan han — när han mär­

ker att något ingripande ej kommer till

stånd — i stället få den känslan, att

myndigheterna icke taga så allvarligt på

hans fall. Eftersom det första brottet,

såvitt han kan bedöma, lämnas nära nog

obeaktat av samhället, kunna under i

övrigt ogynnsamma förutsättningar fres­

telserna till upprepad brottslighet under

utredningstiden bli övermäktiga. Ofta

skapa de under lång tidrymd återkom­

mande förhören och undersökningarna

en olustkänsla på vilken han ibland rea­

gerar genom att avvika eller begå nya

brott. Någon för honom märkbar reak­

tion från samhällets sida, ägnad att av­

hålla honom från fortsatt brottslighet,

kommer ej till stånd. I sämsta fall blir

han efter hand som tiden går alltmer

fixerad i sin kriminalitet med försvårad

resocialisering som följd. Så till exempel

har i ett av de fall, varom förmäles i

ämbetets förut berörda skrivelse den 24

september 1951, den unge, beträffande

vilken från början något aktuellt behov

av skyddsuppfostran icke förelåg, inom

loppet av drygt ett halvt år underkastats

polisförhör vid icke mindre än sex olika

tillfällen för skilda efter varandra be­

gångna tillgrepp av motorfordon. I sam­

band med två av förhören intogs han å

ett av barnavårdsnämndens upptagnings-

hem, varifrån han ena gången utskrevs

efter en månad och andra gången ome­

delbart avvek. Först i samband med att

han för sjunde gången underkastades po­

lisförhör för förnyat tillgrepp — varvid

framkom att han hade bakom sig ytter­

ligare ett fyrtiotal sådana brott, alla be­

gångna i tiden efter det första polis­

förhöret — bragtes saken till ett avgö­

rande genom hans häktande. Därest ett

snabbare ingripande kommit till stånd

i samband med att polisutredning först

inleddes mot honom, skulle hans krimi­

nalpolitiska situation sannolikt tett sig

gynnsammare.

Slutsatser.

Det synes ämbetet uppenbart att de

påtalade förhållandena äro förenade

med betydande vådor. I detta läge fram­

står det som angeläget att genom per­

sonalförstärkningar och organisatoriska

anordningar hos de myndigheter, som

syssla med ungdomliga lagöverträdare

— polisen, barnavårdsnämnderna, åkla­

garmyndigheterna och eventuellt dom­

stolarna — söka åvägabringa ett snab­

bare förfarande till förkortande av ut­

redningstiden. I den mån tidsutdräkten

hänför sig till åklagarmyndigheternas

befattning med ifrågavarande ärenden

kommer ämbetet att lämna underställ­

da åklagare erforderliga direktiv.

II. Otillfredsställande möjligheter att

hindra fortsatt brottslighet under

utredningstiden.

Även om tiden mellan brottet och

brottsreaktionen genom åtgärder i på­

skyndande riktning skulle kunna mer

avsevärt nedbringas, måste likväl den

utredning som är oundviklig för be­

stämmandet av reaktionsformen — sär­

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

skilt barnavårdsnämndens undersökning

— vara förenad med viss tidsomgång. För

ämbetet har det därför kommit att fram­

stå alltmer klart att ett ur kriminalpo-

litisk synpunkt fullt tillfredsställande

läge kan uppnås endast därest sådana

unga lagöverträdare beträffande vilka

återfallsrisk föreligger bliva tagna i för­

var omedelbart efter det att ett första

utslag av deras kriminalitet blir känt.

Därigenom skulle uppnås, icke blott att

den unge i möjligaste mån faktiskt av-

hålles från återfall i brott, utan även

att lian blir tillgänglig för förhör och

undersökningar med verkan att tiden

till dess samhällsreaktionen blir be­

stämd kan avsevärt förkortas. De för­

ut anförda missförhållandena som upp­

stå vid tidsutdräkt i detta hänseende —

främst risken för att allt eftersom tiden

går den unges kriminalitet intensifieras

— bli följaktligen avsevärt reducerade.

Ett sådant omedelbart omhändertagan­

de skulle jämväl medföra den väsent­

liga fördelen att, om den enskildes

brottslighet icke hinner få större om­

fattning, förutsättningarna för vård i

frihet oftare skulle vara för handen.

Därmed skulle jämväl de i ämbetets skri­

velse den 24 september 1951 berörda

olägenheterna i fråga om behandlingen

av den grövre ungdomskriminaliteten

minska i betydelse. Ett sådant i ome­

delbar anslutning till brottet verkställt

omhändertagande kan inte heller från-

kännas ett visst allmänpreventivt värde.

Häktning.

Den reguljära möjligheten att få till

stånd ett ingripande i syfte att hindra

upprepad brottslighet under utrednings­

tiden utgöres av häktning. I fråga om

ungdomliga lagöverträdare skall häkt­

ning emellertid under vissa i 24 kap.

3 § rättegångsbalken givna förutsättning­

ar ersättas med övervakning. Sålunda

stadgas i första punkten av nämnda lag­

rum att — därest häktning på grund av

den misstänktes ungdom kan antagas

medföra allvarligt men för honom och

sådan övervakning finnes kunna ordnas

att skäl till hans häktning ej längre före­

ligga — han ej må häktas. Enligt and­

ra punkten må den som är under 18 år

ej häktas med mindre det är uppen­

bart att betryggande övervakning ej kan

ordnas. Vill den misstänkte, föreskrives

vidare, ej underkasta sig övervakning

som nu nämnts skall häktning ske.

I vad mån häktning skulle få tillgri­

pas mot yngre personer över huvud var

under rättegångsbalkens tillkomst före­

mål för olika meningar. Processlagbe­

redningen utgick från att häktningsan-

ledning sällan skulle föreligga i dessa

fall. Därest likväl på grund av flykt- el­

ler kollusionsfara eller av annan orsak

häktningsanledning förelåge, syntes

emellertid humanitära skäl — den star­

ka fysiska och psykiska påfrestning

häktningen innebure för minderåriga

förbrytare — tala för att häktning un­

der vissa förhållanden skulle kunna un­

derlåtas. Det förutsattes emellertid att

det syfte man ville nå genom häktning­

en kunde vinnas på annat sätt. Detta

kunde ske genom att den misstänkte un­

derkastades sådan övervakning att häkt-

ningsanledningen bortfölle. Enär möj­

ligheten att undgå häktning vore till­

kommen i den misstänktes intresse syn­

tes böra fordras att han för att komma

i åtnjutande av denna förmån skulle fri­

villigt underkasta sig övervakning. —

Lagrådet fann att starka humanitära skäl

talade för att minderåriga i regel icke

borde utsättas för den påfrestning som

en häktning kunde innebära men att

likväl av skilda orsaker häktning av den

som är under 18 år borde ersättas med

övervakning endast därest häktningen

kunde antagas medföra allvarligt men

för den misstänkte. — Departementsche­

fen uttalade att den föreslagna fria pröv­

ningsrätten beträffande häktning av den

som är under 18 år utan olägenhet borde

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

71

kunna utsträckas till yngre personer i

allmänhet. Med denna motivering före­

slogs i propositionen första punkten i

lagrummet, nämligen att — därest på

grund av den misstänktes ungdom häkt­

ning kunde antagas medföra allvarligt

men för honom och sådan övervakning

kunde ordnas att skäl till häktning ej

längre förelåge — häktning kunde un­

derlåtas. Utskottet tillstyrkte Kungl.

Maj :ts förslag.

I reservation av herr Schlyter med

flera anfördes: Principen borde vara

att häktning av minderårig i möjligaste

mån undvekes. Det kunde i regel icke

vara önskvärt att den unge under för­

undersökningstiden skulle göra bekant­

skap med fängelse, om detta genom an­

nan lämpligare anordning kunde und­

vikas. Man borde därför ej uppställa den

förutsättningen att i det individuella

fallet kunde påvisas att häktning skulle

komma att medföra allvarligt men. Kun­

de syftet med häktningen tillgodoses

med övervakning förefölle det med hän­

syn till häktningens erkänt ogynnsamma

verkningar beträffande minderårig vara

att föredraga att den minderårige ställ­

des under övervakning. Reservanterna

föreslogo därför ett tillägg, nämligen att

den som är under 18 år ej må häktas

med mindre det är uppenbart att be­

tryggande övervakning ej kan ordnas.

Med stöd av denna bestämmelse kunde

—- uttalade reservanterna —• när förva­

ring i slutet rum funnes erforderlig sär­

skilda anordningar träffas för detta än­

damål utan att minderårig behövde in­

tagas i häkten, avsedda för vuxna per­

soner.

Riksdagen antog reservationen.

Vidgad tillämpning av häktningsinsti-

tutet kan ej förordas.

Rörande tillämpningen av häktnings-

institutet i det avsedda syftet —■ att ge­

nom ett omedelbart ingripande hindra

lagöverträdare i åldern 15—17 år från

fortsatt brottslighet — må anföras föl­

jande.

Vid rättegångsbalkens tillkomst synes

enighet ha rått därom att häktning vore

olämplig för de yngsta lagöverträdarna

i såväl fysiskt som psykiskt hänseende

och att därför sådan åtgärd borde före­

komma endast i undantagsfall. En sär­

skild olägenhet som är förbunden med

häktning är att det ofta i praktiken är

svårt att hindra kontakt med äldre för­

brytare. I många fall torde häktningen

innebära en social prickning jämförbar

med avtjänande av frihetsstraff. Härtill

kommer att tillgripande av häktning

rimligen ej heller bör förekomma i and­

ra fall än sådana där åklagaren från

början avser att fullfölja saken till hu­

vudförhandling och dom. Ett ingripan­

de i form av häktning synes därför

olämpligt i sådana fall, där åklagaren

har anledning räkna med att förutsätt­

ningar för åtalseftergift vid prövning av

åtalsfrågan skola visa sig föreligga.

Häktningsinstitutet bör följaktligen

framstå som en nödfallsutväg och ifråga-

komma endast i de mest svårartade fallen

samt — i enlighet med lagstiftarens in­

tentioner — vara helt uteslutet därest

betryggande övervakning av den unge

kan anordnas. Att likväl häktning för

närvarande icke är sällsynt då det gäller

de yngsta lagöverträdarna beror på att

—- såsom i det följande skall närmare

utvecklas — de möjligheter som stå till

buds för anordnande av en effektiv över­

vakning i återfallsförhindrande syfte un­

der tiden till dess samhällsreaktionen

mot den unge blir definitivt bestämd

äro synnerligen begränsade.

Ämbetet kan på anförda skäl icke för­

orda vidgad tillämpning av den judi-

ciella häktningen i syfte att hindra ung­

domliga lagöverträdare att under utred­

ningstiden återfalla i brott.

Övervakningsinsti tutet.

Såsom av det föregående framgår skall

i sådana fall där häktningsanledning

föreligger beträffande den som är under

72

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

18 år häktning ersättas med betryggan­

de övervakning, därest sådan kan an­

ordnas.

Formen för den avsedda övervakning­

en är närmare reglerad i 26 § förunder-

sökningskungörelsen. Enligt där givna

bestämmelser skall åklagaren, därest

med hänsyn till vad i 24 kap. 3 § rätte­

gångsbalken stadgas anledning förelig­

ger antaga att häktning ej må ske, så

snart ske kan söka ordna erforderlig

övervakning. Sådan må anordnas i den

misstänktes hem eller annat enskilt hem

eller genom att den misstänkte intages

å lämplig anstalt, övervakning i skola,

tillhörande barna- och ungdomsvården,

eller i inackorderingshem, som står un­

der socialstyrelsens omedelbara tillsyn,

får ej ordnas utan särskilt medgivande

av socialstyrelsen. I 27 § förundersök-

ningskungörelsen tillägges att, därest

övervakning beslutats, den misstänkte

må åläggas skyldighet att å vissa tider

vara tillgänglig i sin bostad eller å sin

arbetsplats så ock annat villkor, som

finnes erforderligt för hans överva­

kande.

a) Övervakning i enskilt hem.

Den övervakning som vanligen kom­

mer i fråga anordnas helt formlöst ge­

nom att den unge lagöverträdaren berät­

tigas kvarbo i sitt hem under förunder­

sökningstiden om möjligt under lämplig

tillsyn. Det är emellertid uppenbart att

övervakning i denna form är tillfyllest

endast i sådana fall där återfallsrisken

är obetydlig och förhållandena jämväl

i övrigt äro gynnsamma. Särskilt i stor­

städerna stöter det på stora svårigheter

att ordna effektiv övervakning i enskilt

hem.

b) övervakning i anstalt.

Därest åklagaren skulle finna erfor­

derligt anordna övervakning genom att

den unge intages å anstalt, stå i huvud­

sak följande möjligheter till buds. Den

unge kan med socialstyrelsens medgi­

vande placeras på ungdomsvårdsskola el­

ler intagas i ett under socialstyrelsens

tillsyn stående inackorderingshem. I de

större städerna finns möjlighet att efter

överenskommelse med vederbörande

barnavårdsnämnd få den unge intagen i

något av de upptagningshem barnavårds­

nämnden därstädes låtit inrätta. För

ändamålet torde jämväl välfärdsinrätt-

ningar i kommunal och enskild regi

samt — därest förutsättningar i övrigt

föreligga — sjukhus kunna komma i

fråga.

Vad gäller de sålunda föreliggande

möjligheterna att under förundersök­

ningstiden placera den unge å anstalt

må följande framhållas. Under det re­

missförfarande som föregick förunder-

sökningskungörelsen uttalades från so­

cialstyrelsens sida starka betänklighe­

ter mot att de för särskilda behandlings­

former avsedda ungdomsvårdsskolorna

togos i anspråk för kortfristig förva­

ring av misstänkt kriminell ungdom. Un­

der inga omständigheter — anfördes till­

lika — kunde de för brott misstänkta äg­

nas annan tillsyn eller behandling än

övriga där intagna. Denna form av över­

vakning — som sålunda kan komma till

stånd utan att beslut om skyddsuppfost-

ran föreligger — lärer ha begagnats en­

dast i ett par fall om året. Det är tyd­

ligt att — såsom socialstyrelsen uttalat

-— ungdomsvårdsskolorna av skilda an­

ledningar äro mindre lämpliga för än­

damålet. Förutom att den misstänkte

med eller mot sin vilja kan verka stö­

rande på vården av eleverna samt svå­

righeter måste föreligga att på lämpligt

sätt hålla honom sysselsatt och att för

eu kortare tid anpassa honom till sko­

lans förhållanden, tillkommer att place­

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ringen på en kanske från platsen för

förundersökningen avlägsen ort kan för­

anleda onödig tidsomgång i fråga om

hans hörande eller medverkan i utred­

ningen. — Vad gäller övriga förelig­

gande möjligheter till anstaltsplacering

under förundersökningstiden äro de re­

surser som stå till buds för övervakning

i egentlig mening synnerligen begränsa­

de. Frånsett sjukhusen hava de ifråga­

satta anstalterna mer eller mindre ka­

raktären av inackorderingshem, där den

unge — i likhet med övriga intagna —

har frihet att efter eget skön komma

och gå som han vill och där hans hand­

lande praktiskt taget är undandraget ef­

fektiv kontroll. En annan olägenhet är

att å dessa inackorderingshem även vis­

tas från ungdomsvårdsskolor villkorligt

utskrivna elever, vilka kunna ha en

ogynnsam påverkan på de för övervak­

ning intagna.

Brister i fråga om övervakningsinstitu-

tets konstruktion.

Om alltså de nu skildrade övervak-

ningsformerna på sätt anförts visat sig

mindre användbara och i praktiken föga

anlitade, tillkommer att institutet sådant

det legislativt utformats icke fyller det

avsedda ändamålet att utgöra en effek­

tiv ersättning för häktning. I detta hän­

seende må följande beaktas.

Genom det i 24 kap. 3 § rättegångs­

balken stadgade villkoret att häktning

skall ske därest den unge lagöverträda­

ren ej vill underkasta sig övervakning

är förordnandet om övervakning och

övervakningens utformning helt avhängi-

ga av den unges samtycke. Detta inne­

bär icke blott att denne skall lämna

sitt samtycke till omhändertagande å

anstalt, utan också att han, därest en

sådan åtgärd vidtagits, äger att när han

finner för gott lämna anstalten utan att

någon möjlighet finns att hålla honom

kvar, låt vara att han därvid riskerar

anhållande och häktning.

Det kan vidare ifrågasättas huruvida

ett frihetsberövande i sluten anstalt —

även om åtgärden sker med den miss­

tänktes samtycke — lagligen kan kom­

ma till stånd med tillämpning av över-

vakningsbestämmelserna. Under begrep­

pet övervakning synes rent språkligt sett

knappast kunna inrymmas ett omhän­

dertagande i sluten form. Visserligen

anförde utskottet under förarbetena till

rättegångsbalken att med stöd av över-

vakningsbestämmelserna särskilda an­

ordningar kunde träffas för förvaring

i slutet rum när detta funnes erforder­

ligt. Såsom övervakningsinstitutet se­

dermera kom att utformas i förunder-

sökningskungörelsen är det emellertid

tveksamt om institutet fått den av ut­

skottet avsedda innebörden. Enligt vad

ämbetet erfarit hava även de organ som

i praktiken svara för tillämpningen av

övervakningsbestämmelserna ■—• främst

åklagarna och barnavårdsnämnderna —

funnit sig lagligen förhindrade att an­

ordna övervakning av detta slag.

Såsom en särskild olägenhet tillkom­

mer slutligen att den unge genom att

vägra att underkasta sig övervakning

kan framtvinga en åtgärd — häktning —

som enligt vad i det föregående utveck­

lats är olämplig för honom, över hu­

vud framstår det som oegentligt att åt­

gärder mot lagöverträdare i åldern un­

der 18 år skola vara beroende av ve-

derbörandes eget gottfinnande.

Förslag.

Av det sagda framgår att — såvitt äm­

betet kan finna — möjligheter saknas

att på ett tillfredsställande och effektivt

sätt omhändertaga och förvara de yng­

sta lagöverträdarna i återfallsförhind-

74

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

rande syfte under förundersökningsti­

den. Såsom i det föregående även ut­

vecklats är denna brist förenad med be­

tydande vådor.

Samtidigt med att ämbetet härigenom

velat fästa Kungl. Maj:ts uppmärksam­

het på berörda förhållande vill ämbetet

framhålla, att det ur kriminalpolitisk

synpunkt är angeläget att såväl rättsliga

som faktiska förutsättningar skapas för

att omedelbart efter det att misstanke

uppkommit därom att brott förövats av

ungdom i åldern 15—17 år den misstänk­

te må kunna omhändertagas där anled­

ning finnes antaga att han återfaller i

brott. För detta ändamål synes erfor­

derligt dels att en översyn verkställes

av bestämmelserna i rättegångsbalken

och förundersökningskungörelsen om

övervakning såsom ersättning för häkt­

ning av de yngsta lagöverträdarna och

dels att anstalter eller kliniker — för­

slagsvis kallade övervakningshem

— för tillfällig förvaring av de unga in­

rättas.

De praktiska och rättsliga spörsmål

som i samband därmed uppkomma kun­

na här endast flyktigt beröras. Beträf­

fande övervakningshemmen torde dessa

böra vara utrustade med läkepedagogiskt

utbildad personal samt ha tillgång till

läkare, särskilt ungdomspsykiatrer. Möj­

ligheten att bereda arbete och sysselsätt­

ning bör övervägas. Åtminstone i de

största städerna torde det vara nödvän­

digt att skapa särskilda anstalter under

det att man på mindre orter får nöja sig

med mera provisoriska anordningar. Up­

penbarligen bör förvaringen kunna verk­

ställas i både öppen och sluten form med

möjlighet till variationer efter det aktu­

ella behovet i varje enskilt fall. I detta

sammanhang förtjänar ett av t. f. byrå­

chefen Lars Bolin i socialstyrelsen fram­

fört förslag om särskilda psykiatriska

kliniker för tillfällig förvaring av ung­

dom beaktande.1 — Vad gäller den rätts­

liga regleringen av det nya institutet bör

i lag klart fastslås omfattningen av de

inskränkningar i den personliga frihe­

ten som få äga rum. Den omhändertag­

nes samtycke bör såsom av det föregå­

ende framgår ej erfordras. Ur rättssäker­

hetssynpunkt bör det tillkomma domstol

att förordna om omhändertagandet samt

att begränsa tiden för detsamma. I det­

ta hänseende torde häktningsreglerna

kunna tjäna som förebild. Slutligen tor­

de böra övervägas huruvida icke det fö­

reslagna institutet under vissa förutsätt­

ningar skulle kunna ersätta ett anhål­

lande.

Stockholm den 26 november 1951.

Underdånigst

MATHS HEUMAN

Sara Falk

1 Bolin: Samarbetet mellan ungdomsvårdsskolor och barnavårdsnämnder, Tidskrift för

Barnavård och ungdomsskydd 1951 nr 4.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

75

3. Strafflagberedningens, barnavårdskommitténs och ung-

domsvårdsskoleutredningens gemensamma utlåtande

den 19 januari 1952.

Till KONUNGEN.

Genom kungl. remisser den 8 och 30

november 1951 har strafflagberedningen,

barnavårdskommittén och ungdoms-

vårdsskoleutredningen anbefallts avgiva

gemensamt utlåtande över skrivelser

från riksåklagarämbetet den 24 septem­

ber och den 26 november 1951 angå­

ende den lämpligaste reaktionsformen

för ungdom i åldern 15—17 år, som

gjort sig skyldig till allvarligare lag­

överträdelser, samt angående utrednings-

förfarandet beträffande brott av sådan

ungdom. Med anledning härav får kom­

mittéerna anföra följande.

I skrivelsen den 24 september 1951

har RÅ velat bringa det aktuella läget av

den kriminalpolitiska behandlingen av

brottslig ungdom i åldern 15—17 år till

Kungl. Maj:ts kännedom. Samtidigt har

ämbetet velat giva uttryck för en stark

oro inför den kommande utvecklingen

och i anslutning därtill framhålla ange­

lägenheten av att åtgärder snarast vid­

tages för att hindra att ett allt större

antal av de yngsta lagöverträdarna kom­

mer att överföras till fångvården. Bland

de möjligheter att förebygga den befa­

rade utvecklingen, vilka syntes ligga

närmast till hands, kunde framhållas (It

åtgärder innebärande en höjning av

straffmyndighetsåldern eller förbud för

domstolarna att annat än under särskil­

da förutsättningar döma ungdom under

aderton år till ovillkorligt frihetsstraff.

Det önskade resultatet syntes även kun­

na nås genom (II) en ändring av 1944

års lag om eftergift av åtal mot vissa

underåriga. Även (III) en sänkning av

den nedre åldersgränsen för möjlighe­

ten att döma till ungdomsfängelse, vil­

ken säkerligen skulle innebära att de

grövre fallen regelmässigt komme i åt­

njutande av denna behandlingsform, an­

ser RÅ — i jämförelse med den begyn­

nande utvecklingen — vara ett godtag­

bart alternativ. Som sin uppfattning vil­

le emellertid ämbetet hävda, att det ur

allmänna synpunkter vore till övervä­

gande fördel för samhället, om de so­

cialvårdande organen betroddes med att

omhänderhava behandlingen av krimi­

nell ungdom. Eu annan sak vore, att

anstaltsorganisationen inom socialvår­

den uppenbart behövde i olika avseen­

den förstärkas för att kunna på ett ef­

fektivt sätt taga hand om det mest svår-

behandlade klientelet. RÅ erinrar om att

socialstyrelsen år 1948 begärde att få

uppföra ett antal små isoleringsavdel-

ningar för det mest svårbehandlade klien­

telet vid ungdomsvårdsskolorna. RÅ har

slutligen ifrågasatt om det icke vore

nödvändigt att inom fångvårdens an-

staltsorganisation vidtaga (IV) proviso­

riska åtgärder, ägnade att förebygga el­

ler i varje fall minska de ogynnsamma

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

verkningar som torde vara förbundna

med de ungas omhändertagande å fång-

vårdsanstalt.

I skrivelsen den 26 november 1951

fäster RÅ uppmärksamheten på vissa

väsentliga svagheter som vidlåder det ut-

redningsförfarande som föregår bestäm­

mandet av reaktionsformen för lagöver­

trädare i samma åldersgrupp, nämligen

dels den alltför långa tid som förlöper

från den brottsliga handlingen till brotts­

påföljdens bestämmande, dels de otill­

räckliga möjligheterna att under denna

tid hindra de unga från fortsatt brotts­

lighet. RÅ förordar för de nämnda bris­

ternas avhjälpande dels en översyn av

lagstiftningen i ämnet, dels ock att an­

stalter eller kliniker, förslagsvis kallade

övervakningshem, måtte inrättas för till­

fällig förvaring av de unga.

A. RÅ:s skrivelse den 24 september 1951.

Såsom RÅ i sin skrivelse den 24 sep­

tember framhåller var anledningen till

tvångsuppfostringsinstitutets upphävan­

de 1947 närmast att den uppfattningen

alltmer vunnit insteg, att det även för

tillrättaförande av sådana unga lagöver­

trädare som ådagalagt grövre brottslig­

het vore ändamålsenligare att ersätta

straff och straffrättsliga skyddsåtgärder

med de behandlingsformer som stode till

buds inom socialvården, främst skydds-

uppfostran. I Danmark har man gent­

emot personer under 18 år i det vä­

sentliga valt att ersätta straffen med den

särskilda barnavården i vidaste mening.

Ett liknande förhållande råder i åtskil­

liga andra främmande länder. I England

har man 1948 genomfört en lagstiftning

innebärande att ungdom under 21 år

om möjligt icke skall dömas till fäng­

else. I Sverige har lagstiftningen fram­

gått med stor försiktighet och räknat

med att lagtillämpningen praktiskt taget

skulle utan lagändring avskaffa fängel­

sestraff för ungdom under 18 år, innan

man drog konsekvensen härav genom en

ändring av lagen som höjde minimiål­

dern för fängelse. Lagstiftningsåtgärder

som uttryckligen avsåg att främja denna

utveckling utgjorde dels 1939 års lag om

villkorlig dom, som i sin 8 § bemyndi­

gade domstol att i samförstånd med bar­

navårdsnämnd åt denna överlämna att

vidtaga åtgärd för den dömdes omhän­

dertagande för skyddsuppfostran, dels

ock 1944 års lag om eftergift av åtal

mot vissa underåriga, vilken öppnade

möjlighet till kontakt mellan åklagare

och barnavårdsmyndighet rörande lämp­

ligaste åtgärd mot lagöverträdare under

18 år, varefter följde 1947 års lagstift­

ning om avskaffande av tvångsuppfost-

ran. I samband med den sistnämnda lag­

stiftningsåtgärden uttalade departements­

chefen, såsom RÅ erinrar, att avskaffan­

det av tvångsuppfostringsinstitutet bygg­

de på förutsättningen att det klientel

som vore i behov av anstaltsvård bleve

omhändertaget för skyddsuppfostran och

att man icke behövde hysa någon far­

håga för att domstolarna i avsaknad av

möjligheten att döma till tvångsuppfost-

ran komme att i större utsträckning dö­

ma ungdom under 18 år till ovillkorligt

frihetsstraff.

Redan för omkring åtta år sedan vid

ett samråd mellan strafflagberedningen

och 1942 års skyddshemsutredning un­

der ordförandeskap av sedermera stats­

rådet Weijne rådde enighet om att må­

let för utvecklingen var ett höjande av

åldern för ådömande av frihetsstraff till

18 år. Det faktiska avskaffandet av fri­

hetsstraff för ungdom under 18 år var

också på god väg att bli verklighet efter

1945 och 1946 års barna- och ung-

domsvårdsreformer. RÅ har i sin skri­

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

77

velse upplyst att antalet ungdomar i

nämnda ålder som under åren 1945—-

1947 dömdes till fängelse eller straff­

arbete utgjorde resp. 9, 7 och 6. Den

utveckling, som därefter har följt i an­

slutning till den tilltagande ungdoms­

brottsligheten, har uppenbarligen ägt

samband med att domstolarna ansett dels

att socialvården icke ägde tillräckliga

resurser att omhändertaga vissa svår-

behandlade fall, dels ock att villkorlig

dom i förening med skyddsuppfostran

i vissa fall icke ägde tillräckligt avskräc­

kande effekt. Ett tillskott i antalet svår-

behandlade synes för övrigt ha uppstått

därigenom att som följd av 1945 års

ändring av 5 kap. 5 § strafflagen till

skyddsuppfostran har hänvisats ett icke

ringa antal ungdomar som enligt tidi­

gare praxis skulle ha straffriförklarats

och intagits å sinnessjukhus.

Kommittéerna, vilka helt delar RÅ:s

grundsyn på den föreliggande frågan,

anser angeläget att åtgärder skynd­

sammast vidtages till förebyggande av

en utveckling av de yngsta lagöverträ­

darnas behandling i strid mot de strä­

vanden som legat bakom ett flertal re­

dan utfärdade lagar. Kommittéerna är

sålunda ense om att principen om fäng­

elsestraffets avskaffande för ungdom un­

der aderton år bör komma till klart ut­

tryck i lagstiftningen samt att åtgärder

skyndsamt bör vidtagas för att stärka

samhällets möjligheter att på ändamåls­

enligt sätt omhändertaga det ifrågava­

rande klientelet av unga lagbrytare.

Enligt kommittéernas uppfattning lig­

ger frågan om samhällets resurser i kam­

pen mot brottsligheten väsentligen på

det ekonomiska planet. Aldrig så om­

sorgsfullt utarbetade lagar är till föga

gagn, om icke de ekonomiska förutsätt­

ningarna skapas för deras tillämpning i

enlighet med deras syfte. Bristerna i gäl­

lande lagstiftning om villkorlig dom har

länge varit insedda. Strafflagberedning­

en har sedan flera år tillbaka liggande

ett fullständigt utarbetat lagutkast med

motiv till ny lagstiftning i ämnet men

har funnit meningslöst att framkomma

med förslag till nya lagbestämmelser så

länge de ekonomiska förutsättningarna

för en tillfredsställande tillämpning av

redan gällande bestämmelser ännu icke

skapats, i all synnerhet som den tänkta

nya lagstiftningen skulle kräva en utvidg­

ning av kostnaderna för kriminalvården

i frihet.

De personella resurserna inom krimi­

nalvården kräver sedan lång tid för­

stärkning både i kvantitativt och kvali­

tativt hänseende. Såväl fångvårdens

skyddskonsulentkår som socialvårdens

organisation av eftervårdskonsulenter är

helt otillräcklig. Fångvårdens anstalts-

personal har icke fått tillfälle till den

utbildning i psykologi och människobe-

handling, som i alla grader är oundgäng­

ligen nödvändig för en effektiv vård och

behandling av de intagna. Den av sam­

hället organiserade vården i frihet av

kriminella, framför allt i de yngsta ål­

derskategorierna, kräver förbättrade eko­

nomiska villkor. Hit hör även den träng­

ande frågan om förbättrade resurser för

eftervårdens utövande efter genomgång­

en anstaltsbehandling.

Anstaltsresurserna, icke allenast fång­

vårdens utan även socialvårdens, behö­

ver i hög grad förbättras. Uppdelningen

av vården om de yngsta lagöverträdar­

na på två olika administrativa områden,

socialvårdens och kriminalvårdens, med­

för allvarliga olägenheter och minskar

utsikterna till gynnsamma resultat av

kampen mot brottsligheten. Det fram­

står såsom ett viktigt kriminalpolitiskt

önskemål att denna dualism undanröjes

och att omhändertagandet av de yngsta

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

organiseras efter enhetliga linjer, så att

inte tillfälliga eller godtyckliga omstän­

digheter utan endast behovet av om­

händertagande och möjligheten till upp­

fostran blir avgörande för vilken vård­

form som kan komma i fråga. Samhälls­

skyddets intresse kräver uppenbarligen

att vårdorganen skall vara i stånd att

genom omsorgsfull differentiering av det

åt dem anförtrodda klientelet tillse, att

den lilla procent av mera svårbehand-

lade fall som förefinnes blir omhänder­

tagen på sådant sätt att man inte be­

höver befara att den obehindrat fort­

sätter sin brottsliga verksamhet.

För att främja en utveckling av till­

gängliga resurser i ovan angiven rikt­

ning, vilket kommittéerna finner i hög

grad påkallat, är det angeläget att införa

klara bestämmelser som utvisar att den

ålderskategori varom här är fråga, 15—•

17-åringarna, icke bör dömas till fri­

hetsstraff utan omhändertagas enligt bar­

navårdslagen. I synnerhet för den nu

pågående översynen av ungdomsvårds­

skolorna är det av den största betydelse

att genom lagstiftning ett dylikt klar­

läggande kommer till stånd med hänsyn

till beräkningen av personal- och an-

staltsresurser inom barna- och ungdoms­

vården.

Med utgångspunkt från dessa principi­

ella överväganden vill kommittéerna an­

gående de av RÅ ifrågasatta åtgärderna

anföra följande.

I. RÅ har alternativt ifrågasatt anting­

en en höjning av den s. k. straffmyndig­

hetsåldern eller en begränsning av fri­

hetsstraffets användning för ungdom un­

der 18 år till fall då särkilda förutsätt­

ningar föreligger. Av dessa alternativ fin­

ner kommittéerna det senare äga före­

träde. Bötespåföljden är i många fall en

lämplig reaktionsform för begångna

mindre polisförseelser beträffande ung­

domar med egen inkomst. Däremot bör,

såsom redan anförts, enligt kommitté­

ernas uppfattning målet för den krimi­

nalpolitiska utvecklingen i fråga om be­

handlingen av lagöverträdare i nämnda

åldersgrupp vara frihetsstraffets ersät­

tande med en rationell socialvård.

Den avgörande synpunkten inom all

kriminalpolitik är denna: hur skall med­

borgarna i samhället bäst skyddas mot

kriminaliteten? Beträffande lagöverträ­

dare i de yngsta åldersklasserna kan icke

något tvivel råda därom att effektiva,

individuellt avpassade åtgärder avseende

att förebygga fortsatt brottslighet från

varje ung lagbrytares sida är bäst äg­

nade att motarbeta brottsligheten inom

nu ifrågavarande åldersgrupp, att inom

denna upprätthålla den allmänna laglyd­

naden. I fråga om ett fåtal tidigt ut­

vecklade, utpräglat asociala unga brotts­

lingar förslår inte till samhällets skydd

enbart pedagogiska åtgärder i deras nu­

varande utformning. Här kan ytterligare

ifrågakomma dels psykiatrisk vård dels

ock i övrigt förbättrade resurser, Ung-

domsvårdsskoleutredningen som anser

nuvarande resurser i nämnda hänseen­

den otillräckliga, bär sin uppmärksam­

het starkt inriktad på dessa problem,

bland vilka anstaltsproblemet för de ut­

präglade psykopaterna hör till barna-

och ungdomsvårdens mest brådskande

uppgifter.

Skyddsuppfostran kan för närvarande

åvägabringas icke allenast på barna-

vårdsorganens eget initiativ utan även

dels efter framställning av åklagare i

samband med utredning av frågan om

åtalseftergift enligt 1944 års lag, dels ef­

ter initiativ av domstol i samband med

en villkorlig dom.

Till förstnämnda fråga återkommer

kommittéerna här nedan under II. Be­

träffande sistnämnda åtgärd stadgas i

79

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

lagen om villkorlig' dom 8 § andra styc­

ket, att domstolen äger att, när det fin­

nes lämpligare och av barnavårdsnämnd

i avgivet yttrande föreslagits, överläm­

na åt nämnden att vidtaga åtgärd för

den dömdes omhändertagande för

skyddsuppfostran.

Det har länge visat sig förenat med

avsevärda olägenheter att sådant över­

lämnande sker i form av en villkorlig

dom. Denna dom, vilken leder till den

regelmässigt frihetsberövande, djupt in­

gripande skyddsåtgärd som skyddsupp­

fostran utgör, har förväxlats med en

vanlig villkorlig dom och för allmänhe­

ten lätt framstått som en otillräcklig re­

aktion mot brottet. Kommittéerna före­

slår att domstolens överlämnande åt

barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för

skyddsuppfostran utbrytes ur den vill­

korliga domen och erhåller en fristå­

ende ställning som samhällelig skydds­

åtgärd. Ett utkast till lag härom bifo­

gas utlåtandet. En närmare motivering

lämnas i strafflagberedningens vid lag­

utkastet fogade särskilda motiv.

I samma lagutkast fastslås principen

att underårig lagöverträdare som ej fyllt

18 år ej får dömas till frihetsstraff med

mindre särskilda skäl därtill äro. Ett

närmare angivande i lagtext av dessa

skäl låter sig icke göra. Det bör emel­

lertid framhållas att med särskilda skäl

icke närmast åsyftas brottets grovhet.

Det har förekommit att minderåriga mör­

dare kunnat tagas om hand av barnavår­

den. Men så länge denna saknar resur­

ser för omhändertagande av de farli­

gaste unga brottslingarna kan det tyvärr

i enstaka fall visa sig nödvändigt att un­

derkasta dem fängsligt förvar till för­

hindrande av fortsatt brottslighet. Ge­

nom kravet på särskilda skäl såsom för­

utsättning för att dom å frihetsstraff

skall ifrågakomma har kommittéerna ve­

lat klart angiva att frihetsstraff endast

rent undantagsvis får ådömas. Såsom

särskilt skäl kan icke accepteras åsik­

ten, att en dom å frihetsstraff skulle vara

bättre ägnad än skyddsuppfostran att

avhålla andra än den tilltalade från att

begå liknande brott.

Ingenting nämnes i lagutkastet om för­

varing i säkerhetsanstalt av person un­

der 18 år. 1937 års förvaringslag inne­

håller icke någon åldersgräns nedåt. När

den utarbetades torde det ha förutsatts

att den skulle kunna tillämpas även på

unga lagbrytare. Utvecklingen har emel­

lertid naturligt nog gått andra vägar.

För rent exceptionella brottsfall av unga

psykopater torde dock förvaringen med

dess tillgång till sinnessjukhuset i Håga

kunna utgöra en nödfallsutväg i avbidan

på bättre tillgång inom ungdomsvården

på vårdmöjligheter för utpräglade psy­

kopater.

En konsekvens av det föreslagna stad­

gandet att frihetsstraff ej ifrågakom-

mer med mindre särskilda skäl därtill

föranleder är att frihetsstraff icke kan

villkorligt ådömas den som ej fyllt 18

år. För tydlighetens skull torde detta

böra uttryckligen utsägas.

Kommittéerna har vid sidan av den

nu föreslagna lagstiftningen om skydds­

uppfostran för vissa underåriga lagöver­

trädare haft under övervägande ett al­

ternativ gående ut på att domstol, när

den icke dömde till böter eller frihets­

straff, endast skulle hava att överlämna

den unge tilltalade till barnavårdsnämnd

för vård enligt barnavårdslagen. Enligt

detta alternativ skulle domstolen alltså

icke såsom nu kunna genom villkorlig

dom anordna tillsynsvård i frihet i egen

regi utan skulle hava att helt överlämna

denna vårdform till barnavårdsorgani-

sationen. Kommittéerna har emellertid

icke funnit erforderligt att i detta sam­

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

manhang vidtaga längre gående änd­

ringar i lagen om villkorlig dom än som

ovan föreslagits. Genom de av kom­

mittéerna föreslagna ändringarna i la­

gen om åtalseftergift torde dock de fall

bli sällsynta, då domstolen skulle få an­

ledning att begagna sig av den villkor­

liga domen beträffande denna ålders­

grupp. Ett genom barnavårdskommittén

i anslutning till det nämnda alternati­

vet utarbetat, vid detta utlåtande fogat

utkast till ändringar i barnavårdslagen

avser att ge barnavårdsnämnden möj­

ligheter att meddela samma föreskrifter

beträffande vård utan samband med

skyddsuppfostran som domstolarna kan

meddela i samband med villkorlig dom.

En dylik lagstiftning kan tydligen ge­

nomföras även vid sidan om den av

kommittérna föreslagna lagen om

skyddsuppfostran.

II. För det andra framhåller RÅ att

det önskade resultatet — att förhindra

de yngsta lagöverträdarnas överförande

till fångvården — även synes kunna

nås genom en ändring av 1944 års lag

om eftergift av åtal mot vissa under-

åriga.

Även på denna punkt delar kommit­

téerna RÅ:s mening. Fastslås det i prin­

cip att skyddsuppfostran bör ersätta fri­

hetsstraff, när ej särskilda skäl talar

häremot, bör tydligen statsåklagarna icke

bringa andra brottsfall av 15—17-åring-

ar under domstols prövning än sådana

där handläggning av domstol är påkal­

lad av särskilda skäl.

När åtalseftergiftsinstitutet 1944 in­

fördes, omgärdades det med olika för­

behåll och anvisningar för statsåklagar­

na som hade att tillämpa detsamma. Det

kan icke råda något tvivel om att insti­

tutet väl fyllt sin uppgift i händerna på

landets nya, väl kvalificerade statsåkla-

garkår. Redan vid dess införande var det

lagstiftarens avsikt att för den ålders­

grupp av unga lagöverträdare, som la­

gen åsyftade, skyddsuppfostran normalt

skulle träda i stället för frihetsstraff. Om

det nu i lag uttryckligen stadgas att 15—-

17-åring ej får dömas till frihetsstraff

med mindre särskilda skäl därtill äro,

bör statsåklagarens rätt att utan dom­

stolen som mellanhand överlämna den

unge lagöverträdaren till barnavårds­

nämnd för skyddsuppfostran uppenbar­

ligen göras till den normala formen för

rättsvårdens initiativ till skyddsuppfost­

ran. Lagens anvisningar till statsåkla-

garen synes för detta ändamål böra om­

läggas så, att de anger de särskilda skäl

som bör föranleda åklagaren att draga

målet under domstols prövning i de fall

då eftergift är möjlig. Gällande lag in­

nehåller härutinnan allenast det stadgan­

det, att åtal skall väckas om det finnes

påkallat med hänsyn till den allmänna

laglydnaden eller eljest ur allmän syn­

punkt. Detta något svävande stadgande

anser kommittéerna böra utbytas mot

ett konkret angivande av de fall som

bör handläggas av domstol.

Hit hör först och främst sådana fall

då enligt statsåklagarens mening före­

ligger särskilda skäl till ådömande av

frihetsstraff. Men hit hör för det andra

också sådana fall då åklagaren anser att

böter bör ådömas för brottet. Det bör

erinras att lagen allenast avser sådana

brott varå frihetsstraff kan följa, icke

vanliga polisförseelser varå allenast kan

följa böter. För dessa skulle det lämpa

sig att domstolsförfarandet kunde utby­

tas mot strafföreläggande. Det har upp­

lysts att denna fråga är föremål för över­

vägande inom en särskild utredning.

Fn tredje kategori av fall som bör

komma inför domstol utgöres av sådana,

i vilka domstolens större utrednings­

resurser med vittnesförhör m. m. bör

81

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

komma till användning för att undan­

röja tvivel i skuldfrågan. Såsom exem­

pel härpå kan erinras om det bekanta

Perstorpsfallet. Möjligheten till handlägg­

ning inför domstol utsträckes dock icke

genom den nu föreslagna lagändringen

till misstänkta under 15 år.

Även andra särskilda skäl till ett måls

dragande inför domstol än de nu nämn­

da kan förekomma. Ett sådant kan före­

ligga när målsägande påyrkar domsto­

lens prövning av skadeståndsfråga. Ta­

lan härom kan föras i särskild rättegång,

men förhållandena kan vara sådana att

åklagaren anser det lämpligt att utred­

ningen om brottet och om skadestån­

det äger rum i ett sammanhang inför

domstol. — Andra exempel på behov av

handläggning inför domstol utgör så­

dana fall, då åklagare och barnavårds­

nämnd icke blivit ense om den unges

överlämnande till skyddsuppfostran

men åklagaren vidhåller att detta är den

lämpliga skyddsåtgärden, eller då bar­

navården ej kan utsträcka tillsyn i fri­

het utan skyddsuppfostran över 18-års-

gränsen, medan domstolen genom en

villkorlig dom kan fastställa en prövo­

tid tre år framåt. — Utan specificering

i lagen av fall sådana som de nu nämn­

da torde böra införas en allmän klausul

om målets dragande inför domstol när

särskilda skäl därtill föreligger. Ett

lämpligt kontrollmedel över att frågan

om behovet av domstolsprövning av

åklagaren ingående övervägts synes det

kommittéerna vara, att i lagen införes

bestämmelse om att åklagaren i stäm­

ningen skall angiva anledningen.

Enligt kommittéernas mening är stats-

aklagarna väl ägnade att verkställa den

prövning som redan nu och än mer en­

ligt förslaget ankommer på dem. På en

punkt skulle det dock synas ändamåls­

enligt, att icke blott i rättsenhetens in-

(i

liihang till riksdagens protokoll 1952. 1

tresse utan öven av praktiska skäl åtals­

frågan underställdes riksåklagarens

prövning. Detta gäller den första grup­

pen av fall, där särskilda skäl till fri­

hetsstraff anses föreligga. På detta om­

råde har RÅ redan enligt gällande rätt

en viss kontrolluppgift i det att alla do­

mar varigenom frihetsstraff ådömes 15

—17-åring skall tillställas honom för

granskning. Det är uppenbart att fullgö­

randet av RÅ:s uppgifter underlättas,

om RÅ får tillfälle att taga ställning till

ärendet på ett så tidigt stadium som

möjligt — alltså redan innan åtal väc-

kes. En viktig synpunkt vid avgörandet

av frågan huruvida särskilda skäl före­

ligger till ådömande av frihetsstraff är

den, om socialvården besitter erforder­

liga resurser för den unge lagöverträda­

rens rationella omhändertagande. Even­

tuella förhandlingar med socialstyrelsen

härom i särskilda fall kan lättare föras

centralt av riksåklagaren än av de oli­

ka statsåklagarna. Goda skäl synes även

kunna anföras för åtalsfrågans under­

ställande under RÅ för vinnande av en

likartad tillämpning, när åklagaren an­

ser att annan särskild anledning än nå­

gon av de tre ovan först angivna före­

ligger till målets dragande under dom­

stols prövning (lagutkastet punkt 4). In­

om kommittéerna har dock delade me-

ningar uttalats på denna punkt.

III. För det tredje ifrågasätter RÅ

huruvida åldersgränsen för ungdoms­

fängelse skulle kunna sänkas, så att

även personer under aderton år kunde

dömas härtill. Detta kan kommittéerna

icke tillstyrka. Den behandling som av­

ses med ungdomsfängelse är icke i

något avseende anordnad på sådant

satt, att det finnes anledning att an­

taga att den skulle vara ändamålsen-

ligare än skyddsuppfostran. Att öppna

ungdomsfängelsebehandlingen även för

samt. AV 223.

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

nngdom under aderton år vore att åter­

uppliva systemet med tvenne parallella

uppfostringsinstitut för samma ålders­

grupp under olika centrala myndighe­

ter. Olämpligheten härav belystes vid

tvångsuppfostringsinstitutets avskaffan­

de och har här ovan redan framhållits.

För övrigt befinner sig i strafflagbered­

ningen hela ungdomsfängelseinstitutet i

stöpsleven. Att öppna möjlighet att be­

gagna de gamla fängelserna i Uppsala

och Ystad såsom slutna anstalter även

för ungdom under aderton år för att

därigenom i avbidan på den slutliga ut­

formningen av behandlingen av krimi­

nell ungdom undvika att straffarbete el­

ler fängelse ådömes, synes icke vara

något att eftersträva. Den planerade nya

Roxtunaanstalten torde till sista plats

behövas för det klientel, 18—20-åring-

arna, för vilket den är avsedd. En sam­

manblandning av de olika åldersgrup­

perna på en dylik anstalt torde dess­

utom icke vara lämplig.

IV. I fråga om åtgärder för att be­

träffande de unga lagöverträdare som

dömts till frihetsstraff minska de ogynn­

samma verkningar som är förbundna

med intagande å fångvårdsanstalt, får

kommittéerna hänvisa till den utred­

ning som verkställts av 1951 års fång-

vårdsutredning.

B. RÅ:s skrivelse den 26 november 1951.

De i RÅ:s andra skrivelse framförda

önskemålen om snabbare handläggning

av mål och ärenden angående lagöver­

trädare under 18 år och om åtgärder till

förebyggande av fortsatt brottslig verk­

samhet av sådana lagöverträdare under

pågående förundersökning angående be­

gånget brott, finner kommittéerna i hög

grad beaktansvärda.

Kommittéerna vill kraftigt understry­

ka vad RÅ anfört om angelägenheten av

en snabbare handläggning. En väsent­

lig del av de svårigheter som nu före­

ligger i fråga om behandlingen av unga

lagöverträdare, skulle med största san­

nolikhet aldrig ha uppkommit, om den

avsevärda tid som förflyter innan åt­

gärd bestämmes förkortats. Bestämmel­

ser om snabb handläggning har införts

i ett flertal av de av strafflagberedning­

en utarbetade lagutkast som äro fogade

vid detta utlåtande, och kommittéerna

kan hänvisa till den motivering som åt­

följer utkasten.

RÅ:s förslag om övervakningshem har

föranlett undersökningar efter två olika

linjer. Å ena sidan har kommittéerna

övervägt möjligheten att organisera

övervakningshem för sådana unga lag­

överträdare, beträffande vilka häktnings-

skäl föreligger sedan det visat sig att

betryggande övervakning utan häktning

ej kan åvägabringas. Å andra sidan har

övervägts att inom barnavårdslagens

ram söka anordna betryggande över-

vakningsmöjligheter för undvikande av

häktning. I första rummet har kommit­

téernas undersökningar inriktats på att

vinna klarhet i fråga om möjligheten

att till en början i de tre största stä­

derna få till stånd utredningshem eller

övervakningsavdelningar med angivna

syfte. Dessa undersökningar har icke

hunnit avslutas inom den tid då kom­

mittéernas utlåtande borde vara avläm­

nat. Det har därjämte visat sig att vil­

kendera vägen man väljer erfordras en

viss lagstiftning i ämnet, minst omfat­

tande vid ett inordnande av hemmen

eller avdelningarna inom barnavårdsla­

gens ram. Kommittéerna har emellertid

icke velat såsom egna förslag framläg­

ga de lagutkast som utarbetats annat än

i samband med en utredning angående

en konkret lösning av anstaltsmöjlighe-

83

tei na. \id detta förhållande får kom- kiatriska anstalter fullt svarar mot be-

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

mitteerna för närvarande inskränka sig

till att i princip tillstyrka RÅ:s förslag

om anordnande av betryggande övervak­

ning av unga lagöverträdare till förhind­

rande av fortsatt brottslighet under den

tid förundersökningen pågår, genom för

ändamålet skyndsamt inrättade utred-

ningshem eller övervakningsavdelning-

ar till en början i Stockholm, Göteborg

och Malmö. Kommittéerna, som anser

att övervakningsmöjligheter bör anord­

nas inom barnavårdens ram, förutsätter

att ärendets fortsatta utredning överläm­

nas till barnavårdskommittén.

Sammanfattning.

Efter överläggningar vid olika gemen­

samma sammanträden med anledning

av de kungl. remisserna av RÅ:s skri­

velser har kommittéerna beslutat sam­

manfattningsvis göra följande uttalande.

1. Som mål för utvecklingen av brotts-

bekämpandet beträffande åldersgrup­

pen 15—17-åringar bör uppställas, att

allt omhändertagande för vård och till­

syn sker av barnavårdsorgan och regle­

ras i barnavårdslagen, i den mån icke

särskild psykiatrisk vård finnes erfor­

derlig. Slutmålet är med andra ord att

beträffande denna åldersgrupp kunna

helt avstå från användandet av frihets­

straff.

2. Kommittéernas dagsaktuella arbets­

uppgifter bör omedelbart inriktas på att

i förslag till åtgärder och anslagsäskan-

den, som snarast möjligt bör framläg­

gas, verka för det under punkt 1. an­

givna programmets realiserande, så att

i första band vård och tillsyn i frihet

må kunna effektivt genomföras och, i

den mån anstaltsbehandling icke kan

undvaras, vårdmöjligheterna i barna­

vårdens hem och skolor liksom i psv-

hovet och erforderliga resurser för ef­

tervården tillhandahålles.

3. För att främja den utveckling, för

vilken kommittéerna uttalat sig under

1 och 2, bör nu stiftas en lag vari stad­

gas att den som ej fyllt 18 år ej får dö­

mas till fängelse med mindre särskilda

skäl därtill äro. Såsom ett sådant sär­

skilt skäl kan icke accepteras åsikten,

att en dom å frihetsstraff skulle vara

bättre ägnad än skyddsuppfostran att

avhålla andra än den tilltalade från att

begå liknande brott.

4. Till främjande av att ungdom un­

der 18 år icke utan trängande skäl dra­

gés inför domstol bör statsåklagares rätt

att med barnavårdsnämnd träffa upp­

görelse om vård enligt barnavårdslagen

vidgas genom uttryckligt stadgande i

lagen om eftergift av åtal mot vissa un-

deråriga, varav framgår att åtal vid

domstol ej bör väckas med mindre sär­

skilda, i lagen angivna skäl därtill för­

anleder.

5. Till främjande av att ungdom un­

der 18 år omhändertages för skyddsupp­

fostran i stället för att dömas till fri­

hetsstraff bör domstols överlämnande

till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd

i nämnda syfte frigöras från de villkor

som enligt lagen om villkorlig dom upp­

ställts för meddelande av sådan dom

och utbrytas ur den villkorliga domen

till en fristående skyddsåtgärd.

0. Härutöver bör för närvarande icke

göras några ändringar i lagstiftningen

om domstols befogenhet att meddela

villkorlig dom beträffande den som ej

fyllt 18 år, men kommittéerna överläm­

nar ett inom barnavårdskommittén ut­

arbetat utkast till vissa ändringar i bar-

navårdslagen jämte motiv, åsyftande att

efter mönster från lagen om villkorlig

dom vidga barnavårdsnämndernas möj-

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ligheter att vid sidan om skyddsupp-

fostran anordna tillfredsställande vård

och tillsyn av ungdom i åldern 15—

17 år.

7. Bestämmelser bör meddelas åsyftan­

de att åvägabringa största möjliga

snabbhet i handläggningen av mål och

ärenden angående lagöverträdare under

18 år. Förslag härom framförs i bifoga­

de lagutkast.

8. Åtgärder bör vidtagas för att, be­

träffande person under 18 år som miss-

tänkes för brott, inom barnavårdens

ram åstadkomma betryggande övervak-

ningsmöjligheter till förebyggande av

fortsatt brottslig verksamhet. För detta

ändamål bör frågan om inrättande av

utredningshem eller övervakningsavdel-

ningar i barnavårdens regi, till en bör­

jan i Stockholm, Göteborg och Malmö,

skyndsamt utredas.

Inom strafflagberedningen utarbetade

lagutkast för genomförande av de un­

der 3—5 och 7 här ovan angivna prin­

ciperna jämte beredningens specialmo­

tiv härtill fogas vid utlåtandet.

I detta ärendes handläggning har del­

tagit, utom undertecknade ordförande

och sekreterare,

från strafflagberedningen: ledamöter­

na Lunds universitets rektor professorn

Ragnar Bergendal, direktören Sven Ers-

man, överdirektören Hardy Göransson,

lagbyråchefen Bengt Lassen och profes­

sorn Ivar Strahl samt de sakkunniga

professorn Ivar Agge, byråchefen Tors­

ten Eriksson, professorn Gunnar Heck-

scher, riksdagsmannen Verner Hedlund,

doktorn Gustav Jonsson, professorn

Olof Kinberg, ombudsmannen Bror Lars­

son, förste byråsekreteraren Torgny

Lindberg, statsåklagaren Martin Lund-

qvist, doktorn Elsa-Brita Nordlund, hä­

radshövdingen Gösta Siljeström och di­

rektören Gunnar Thurén, av vilka Agge

avgiver särskilt yttrande;

från barnavårdskommittén: ledamö­

terna socialläkaren Arne Bursell, direk­

tören S. Larsson, advokaten Hugo Lind­

berg (tillika sakkunnig i strafflagbered­

ningen), fil. lic. K. Lindegren (tillika

sakkunnig i ungdomsvårdsskoleutred-

ningen), borgarrådet H. L. Mehr, riks­

dagsledamöterna fru Elsa Ewerlöf, fru

Helga Sjöstrand och fru Anna Sjöström-

Bengtsson ävensom experten byråchefen

Göta Rosén; samt

frän ungdomsvårdsskoleutredningen:

docenten Gunnar Boalt, riksdagsledamö­

terna fru Märta Boman, socialinspektö­

ren Brita Elmén och sekreteraren A. V.

Wallentheim ävensom experten byråche­

fen Lars Bolin.

Kommittéernas överläggningar har

ägt rum under samråd med riksåklaga­

ren M. Heuman och lagbyråchefen B.

Kjellin.

Stockholm den 19 januari 1952.

På strafflagberedningens vägnar:

KARL SCHLYTER

Carl Holmberg.

På barnavårdskommitténs vägnar:

ERNST BEXELIUS

Rutger Xgman

På ungdomsvårdsskoleutredningens

vägnar:

PER NYSTRÖM

Olov Johnsson

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

85

Bil. A.

4. Inom strafflagberedningen utarbetade lagutkast.

I. Utkast till lag om skyddsuppfostran

av vissa underåriga lagöverträdare.

Härigenom förordnas som följer.

1 §. övertygas tilltalad som ej fyllt

aderton år om brott varå enligt lag kan

följa frihetsstraff, må rätten, i stället för

att döma till böter eller frihetsstraff, ef­

ter tillstyrkan av barnavårdsnämnd över­

lämna åt nämnden att vidtaga åtgärd

för hans omhändertagande för skydds­

uppfostran.

Vad i lag eller författning finnes

stadgat angående särskild verkan av att

någon dömes till fängelse skall äga mot­

svarande tillämpning vid överlämnande

som i första stycket sägs.

2 §. Den som ej fyllt aderton år må

ej dömas till frihetsstraff, med mindre

särskilda skäl därtill äro. Genom villkor­

lig dom må frihetsstraff ej ådömas ho­

nom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1953, då 8 § andra stycket lagen om

villkorlig dom skall upphöra att äga till-

lämpning å tilltalad som är under ader­

ton år.

Förklaras villkorligt anstånd varom

förordnats före denna lags ikraftträdan­

de förverkat, må rätten, om den dömde

är under aderton år, under de förut­

sättningar som angivas i 1 § förordna om

överlämnande som där sägs att träda i

stället för straff för det brott som för­

anlett den villkorliga domen.

II. Utkast till lag om ändrad lydelse av

2—1 §§ lagen den 19 maj 1944 om efter­

gift av åtal mot vissa underåriga.

Härigenom förordnas att 2—4 §§ lagen

den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot

vissa minderåriga skola erhålla följan­

de ändrade lydelse.

2 §. Eftergift av åtal må äga rum,

om den underårige omhändertages för

skyddsuppfostran eller blir föremål för

annan därmed jämförlig åtgärd eller

utan dylik åtgärd erhåller särskild till­

syn eller lämplig sysselsättning, eller

om brottet är ringa och det uppenbar­

ligen skett av okynne eller förhastande.

Åtalseftergift bör ske, om åklagaren ej

finner

1. att särskilda skäl äro till ådömande

av frihetsstraff eller förvaring i säker-

hetsanstalt, eller

2. att den misstänkte bör ådömas bö­

ter, eller

3. att handläggning vid domstol er­

fordras för utredning om brottet, eller

4. att eljest särskild anledning före­

ligger att draga målet under domstols

prövning.

Anledningen till att målet enligt vad

nu sagts dragés inför domstol skall angi­

vas i stämningsansökningen.

3 §. Frågan om eftergift av åtal skall

prövas av statsåklagare. Finner denne

sådan anledning till åtal som i 2 § andra

stycket under 1. sägs vara för handen,

skall åtalsfrågan underställas riksåkla­

garens prövning.

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

4 §. Är skälig anledning att åtalet bör

eftergivas, skall åklagaren, innan han be­

slutar i ärendet, från barnavårdsnämn­

den i den kommun, där den underårige

vistas, inhämta yttrande, huruvida nämn­

den vidtagit eller kommer att vidtaga åt­

gärd beträffande den underårige.

Nämndens-------- — i övrigt.

Är brottet------------ inhämtas.

Ärende .angående åtalseftergift skall av

åklagaren handläggas med största skynd-

samliet. Nämnden åligger att avgiva sitt

yttrande senast inom två veckor från det

handlingarna i ärendet kommo nämnden

tillhanda, därest ej till följd av särskil­

da skäl längre uppskov är oundgängligen

nödvändigt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1953.

III. Utkast till lag om ändring av lagen

den 20 december 1946 med vissa bestäm­

melser om mål rörande brott av under­

årig.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen

den 20 december 1946 med vissa be­

stämmelser om mål rörande brott av

underårig skall erhålla följande ändrade

lydelse och att i lagen skall införas en

ny paragraf, 6 §, med nedan angivet in­

nehåll.

3 §. Förekommer i mål mot underårig

anledning att döma till frihetsstraff el­

ler förvaring eller att meddela villkor­

ligt anstånd med straffs ådömande eller

att överlämna åt barnavårdsnämnd att

vidtaga åtgärd för hans omhändertagan­

de för skyddsuppfostran, skall vid må­

lets prövning och avgörande rådhusrätt

bestå av en lagfaren domare och nämnd.

Har rätten vid huvudförhandling hand­

lagt målet i den sammansättning som

eljest är föreskriven och rör målet ej

brott varå kan följa straffarbete i två

år eller därutöver, vare rätten dock dom­

för utan nämnd.

Vad---------- - sammansättning.

6 §. Mål mot underårig skall alltid be­

handlas skyndsamt.

Väckes allmänt åtal mot den som ej

fyllt aderton år för brott varå straffar­

bete kan följa, skola, ändå att han ej är

häktad, de tidsfrister iakttagas som äro

föreskrivna för åtgärd i mål vari den

tilltalade är häktad. Den tid av en vecka,

som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken är

föreskriven för hållande av huvudför­

handling, skall räknas från den dag, då

bevis om stämningens delgivning in­

kommit till rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1953.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

87

Bil. B.

o. Straffiagberedningens specialmotiv till lagutkasten.

I. Lagutkastet om skyddsuppfostran av

vissa underåriga lagöverträdare.

1

§•

I den allmänna motiveringen liar re­

dogjorts för syftet med lagutkastet och

har nämnts att överlämnande åt barna­

vårdsnämnd att vidtaga åtgärd för om­

händertagande för skyddsuppfostran

brutits ut ur den villkorliga domen och

gjorts till en självständig skyddsåtgärd.

Den föreslagna lagändringen har länge

framstått som ett trängande reformkrav.

Vid avskaffandet av institutet tvångs-

uppfostran uttalades att förutsättningen

härför var att det klientel som var i be­

hov av anstaltsvård i fortsättningen blev

omhändertaget för skyddsuppfostran.

Tekniskt är saken för närvarande löst så

att möjlighet finnes för domstol att i

samband med villkorlig dom överlämna

åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd

för skyddsuppfostran. Detta innebär att

de förutsättningar som i 1—3 §§ lagen

om villkorlig dom uppställas för medde­

lande av villkorlig dom skola vara upp­

fyllda för att överlämnande för skydds­

uppfostran skall kunna ske. Även be­

stämmelserna om förverkande av vill­

korligt anstånd äro tillämpliga. Med hän­

syn till den ståndpunkt lagstiftaren in­

tagit till frågan om anstaltsvård för den

yngsta gruppen lagöverträdare är denna

ordning icke lämplig. I realiteten har det

ju för domstolarna gällt att välja mellan

olika former för frihetsberövande, inom

fångvården eller inom socialvården. Det

väsentliga har icke varit att anstånd gi-

ves med ådömande av frihetsstraff. Så­

som tillämpningen av lagen om villkor­

lig dom utvecklat sig, torde emellertid

de förutsättningar som uppställas i

1—3 §§ numera icke medföra någon vä­

sentlig inskränkning, när domstol vill

överlämna till skyddsuppfostran. Den

omständigheten att i sådana fall medde­

las villkorlig dom kan dock giva en fel­

aktig föreställning om samhällsreaktio-

nens innebörd. Då man nu genom den

föreslagna lagstiftningen önskar bestämt

uttala att anstaltsvård för den som är

under aderton år ej skall ske inom fång­

vården annat än i något undantagsfall,

måste överlämnande för skyddsuppfost­

ran uppenbarligen frigöras från de sär­

skilda förutsättningar som gälla för med­

delande av villkorlig dom och vilka for­

mellt kunna åberopas som skäl mot över­

lämnande för skyddsuppfostran.

Paragrafen är tillämplig endast å den

som vid rättens avgörande är under

aderton år; har brottet begåtts innan han

fyllt aderton år men träffas domstolens

avgörande först efter denna tidpunkt,

får domstolen bestämma åtgärd i enlig­

het med vad som nu gäller. Denna be­

stämning av övre åldersgränsen har valts

bl. a. för att den skall sammanfalla med

nedre gränsen för ungdomsfängelse.

Önskan att icke göra lagändringen mer

omfattande än som är nödvändigt för

att fastslå principen att ungdom under

aderton år skall i fråga om anstaltsvård

hänföras till socialvården, har gjort att

88

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

man nu icke ansett lämpligt att utsträcka

paragrafens tillämplighet till alla dem

som kunna omhändertagas för skydds-

uppfostran, d. v. s. även 18—20 års-

gruppen.

Överlämnandet till barnavårdsnämnd

har, såsom i den allmänna motiveringen

anförts, begränsats till att avse åtgärd

för skyddsuppfostran och har icke ut­

sträckts till att gälla vård enligt barna­

vårdslagen över huvud, överlämnandet

till skyddsuppfostran behöver emeller­

tid icke begränsas till sådana fall då in­

tagande i ungdomsvårdsskola framstår

som den önskvärda åtgärden. Även kri­

minalvård i frihet kan åvägabringas ge­

nom överlämnande till skyddsuppfost­

ran, om domstol och barnavårdsnämnd

äro ense om att den unge bör skiljas

från hemmet. Tillsynsvård utan skiljan­

de från hemmet får däremot, liksom för

närvarande, ske genom villkorlig dom.

Då sålunda överlämnandet avser

skyddsuppfostran, har barnavårds­

nämnds tillstyrkan bibehållits såsom för­

utsättning. Det har under den diskussion

som föregått förslagets framläggande ut­

talats önskemål om att domstol skulle

kunna föreskriva skyddsuppfostran obe­

roende av barnavårdsnämndens inställ­

ning härtill. Domstolen skulle då efter

barnavårdsnämndens hörande pröva om

förutsättningarna för skyddsuppfostran

enligt 22 och 23 § § barnavårdslagen fö-

relåge och, om så vore fallet, besluta om­

händertagande, vilket därefter skulle ad­

ministreras av barnavårdsnämnd. Till

förmån för en sådan lösning har anförts,

att när domstol har att bestämma åtgärd,

bör den direkt kunna göra det utan att

vara beroende av annat organ. Domstol

med nämnd, sammansatt såsom det är

föreskrivet vid handläggning av mål mot

underåriga, vore fullt kompetent att av­

göra om barnavårdslagens förutsättning­

ar för skyddsuppfostran voro uppfyllda.

Särskilt den omständigheten att möjlig­

heterna att döma till frihetsstraff starkt

begränsades gjorde det angeläget att

domstolen kunde föreskriva annan be­

handling utan hinder av annan myndig­

hets uppfattning.

En ändring i denna riktning innebär

emellertid en sådan principiell nyhet,

att det fordrar mer ingående övervägan­

de än vad som varit möjligt under den

tid som stått till buds för det nu avgivna

förslagets utarbetande.

Med den lösning som valts kan givet­

vis den situationen uppkomma, att bar­

navårdsnämnd i strid mot domstolens

uppfattning icke finner sig kunna till­

styrka skyddsuppfostran. Därmed är

dock icke denna fråga under alla för­

hållanden avgjord. Anser domstolen att

barnavårdsnämndens uppfattning är fel­

aktig, kan den fästa länsstyrelsens upp­

märksamhet på saken för att få en änd­

ring till stånd. Ett beslut av barnavårds­

nämnd kan av nämnden ändras så snart

den finner anledning att bedöma saken

annorlunda än tidigare.

Det är att observera att omhänderta­

gande för skyddsuppfostran icke i och

för sig innebär att vård å anstalt skall

äga rum; härom stadgas i 35 § 1 mom.

barnavårdslagen. Domstolen skall avgö­

ra om den önskar att skyddsuppfostran

skall förekomma. Lika litet som vid

fångvård har domstolen att inverka på

behandlingen, placering i öppen eller

sluten anstalt, utskrivning m. m. Någon

formellt bindande försäkran att den

brottslige blir omhändertagen för

skyddsuppfostran har domstolen icke

fått genom barnavårdsnämndens tillstyr­

kande även om nämnden i realiteten

knappast lär kunna frångå sin uppfatt­

ning. Det kan dock teoretiskt tänkas att

länsstyrelsen vägrar fastställelse på

89

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

nämndens beslut. Detta fall beaktades

vid upphävandet av lagen om tvångsupp-

fostran, då departementschefen uttalade

en förmodan att fastställelse icke kom-

me att vägras i de fall då domstol över­

lämnat åt barnavårdsnämnd att vidtaga

åtgärd för skyddsuppfostran. Den av de­

partementschefen uttalade förmodan har

också visat sig vara riktig. I ett stort an­

tal fall torde det för övrigt vara så att

barnavårdsnämnds beslut om omhänder­

tagande föreligger redan innan domstol

har att ta ställning till frågan om på­

följd. Beslutar domstol överlämna ären­

det till barnavårdsnämnd för åtgärd, ef­

ter tillstyrkan men innan beslut fattats

av nämnden, kan det emellertid bli så

att omhändertagande ej kommer till

stånd på grund av att nämnden finner

nya omständigheter föranleda en ändrad

ståndpunkt. Sedan domstolen skilt sig

från saken, kan den icke, i motsats till

vad som för närvarande gäller, taga upp

frågan till förnyat övervägande. Detta

är emellertid fullt konsekvent med den

lösning som valts. Ett syfte med den

föreslagna lagstiftningen är att föra över

praktiskt taget hela 15—17-årsklientelet

till socialvårdens behandlingsformer.

Detta innebär, om bötesfallen undanta­

gas, faktiskt en höjning av straffmyn­

dighetsåldern för flertalet. Lika väl som

i fråga om barn under 15 år, blir det i

15—17-årsgruppcn socialvårdsorgan som

bestämmer åtgärden.

För en riktig tillämpning av barna­

vårdslagens bestämmelser i de fall då åt

barnavårdsnämnd överlämnas att vid­

taga åtgärd med lagöverträdare är det

angeläget att länsstyrelserna noga vaka

över barnavårdsnämndernas verksam­

het. Härom stadgas i 20 § och 81 § 2

mom. barnavårdslagcn. Det synes vara

ändamålsenligt att domstol låter tillstäl­

la länsstyrelsen avskrift av beslut om

överlämnande åt barnavårdsnämnd att

vidtaga åtgärd. Föreskrift härom torde

kunna givas i administrativ väg. Inom

barnavårdskommittén har även utarbe­

tats förslag till ändring i barnavårdsla­

gen avseende skyldighet för barnavårds­

nämnd att hålla länsstyrelsen underrät­

tad om nämndens åtgärder i ärende som

överlämnats till nämnden från domstol.

Har enligt gällande rätt domstol i sam­

band med villkorlig dom överlämnat

ärende åt barnavårdsnämnd för skydds­

uppfostran, står den villkorligt dömde

under övervakning enligt lagen om vill­

korlig dom, d. v. s. i tre år om ej beslut

fattas om upphävande enligt 11 §. För

slutlig utskrivning från skyddsuppfost­

ran gälla andra regler. Ett genomföran­

de av lagen om skyddsuppfostran förut­

sätter emellertid att tillsynsmöjligheter-

na icke inskränkas. Inom barnavårds­

kommittén har utarbetats förslag till

ändring i 46 § 2 mom. barnavårdslagen

angående utskrivning från skyddsupp­

fostran, varigenom tillgodosetts bland

annat detta krav. I fråga om innebörden

av denna lagändring hänvisas till av bar­

navårdskommittén utarbetade motiv.

Villkorlig dom får meddelas om å brot­

tet kan följa fängelse eller straffarbete.

Kan ej följa annat än böter må villkor­

lig dom ej brukas. Motsvarande förut­

sättningar föreslås skola gälla för att

domstol skall kunna besluta överlämna

åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd.

Såsom ytterligare förutsättning har upp­

tagits, att överlämnandet skall träda i

stället för böter eller frihetsstraff. Här­

med har man velat framhålla endast att

överlämnande för skyddsuppfostran er­

sätter böter eller frihetsstraff, som stad­

gas för brottet, men ej avsättning eller

suspension, förverkande eller annan sär­

skild påföljd. Det är alltså icke avsikten

att domstolen skall behöva göra ett bedö­

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

mande om vad straffet skulle bli om

överlämnande till skyddsuppfostran ej

kommer till stånd. I sakens natur ligger

emellertid att skyddsuppfostran ej bör

anordnas om mindre ingripande åtgär­

der äro tillfyllest. Skyddsuppfostran

medför inskränkningar i den personliga

rörelsefriheten även om anstaltsvård

icke tillgripes. Beslutar barnavårds­

nämnd skyddsuppfostran, kan dock

domstolen avstå från att ådöma straff

för ett brott, vilket bedömt i och för sig

skulle ha föranlett bötesstraff.

Villkorlig dom, och därmed överläm­

nande till barnavårdsnämnd för åtgärd,

må enligt lagen om villkorlig dom 26 §

ej meddelas i fråga om brott mot tryck­

frihetsförordningen. Med den föreslagna

lagstiftningen möter icke något sådant

hinder mot överlämnande till skydds­

uppfostran.

I åtskilliga lagar stadgas att viss ver­

kan inträder om någon dömts till straff.

Här syftas på bestämmelser sådana som

25 kap. 7 § strafflagen, där det sägs att

avsättning eller suspension i vissa fall

skall följa om någon dömes till straffar­

bete eller fängelse, skattestrafflagen 4 §,

som talar om straffskatt för den som för­

skyllt frihetsstraff och prisregleringsla­

gen 12 § 3 mom., som föreskriver för­

verkande om någon fälles till straff. I

gällande rätt har vid de påföljder som

icke kallas straff i egentlig mening, ung­

domsfängelse, förvaring, villkorlig dom

utan utsatt påföljd, givits en bestämmelse

av innebörd, att stadgande om särskild

verkan som följer av att någon fälles till

straff skall tillämpas även om ifrågava­

rande påföljd ådömes. I lagen om vill­

korlig dom 27 § sägs att där skilda verk­

ningar följa av olika straffarter sådan

dom skall jämställas med dom å fängel­

se, där ej domstolen uttryckligen säger

att den skall vara jämställd med dom å

straffarbete. En bestämmelse motsvaran­

de dem som ovan nämnts synes icke

kunna undvaras för domstols beslut om

överlämnande. Det föreslås nu att över­

lämnande till barnavårdsnämnd att vid­

taga åtgärd för någons omhändertagande

för skyddsuppfostran skall i förevarande

avseende jämställas med dom å fängel­

se. Så torde vara förhållandet för när­

varande i de fall där överlämnande för

skyddsuppfostran sker genom villkorlig

dom. Någon anledning att upprätthålla

en skillnad i olika fall av överlämnan­

de föreligger icke. Det kan erinras om

att motsvarande bestämmelse i lagen om

tvångsuppfostran, 20 §, jämställde dom

å tvångsuppfostran med dom å fängel­

se. Den föreslagna bestämmelsen blir

tillämplig även i sådana fall där verkan

knutits till att någon över huvud dömts

till straff eller fällts till ansvar. Avsikten

med bestämmelsens formulering är en­

dast att uttrycka, att om skilda verk­

ningar anknutits till olika straffarter,

vad som gäller fängelse skall tillämpas

vid ett beslut om överlämnande till bar­

navårdsnämnd för skyddsuppfostran.

Vid omröstning till dom och röstbe­

räkning enligt 29 kap. 2 och 3 §§ rätte­

gångsbalken får domstols överlämnande

åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd

för någons omhändertagande för skydds­

uppfostran jämställas med övriga

skyddsåtgärder. Detsamma gäller i fråga

om sådan ändring av påföljd som avses

i 51 kap. 25 §.

Det liar övervägts huruvida man skulle

föreslå en ändring av lagen om straff­

register, innebärande att uppgift om

domstols beslut om överlämnande åt bar­

navårdsnämnd att vidtaga åtgärd inta­

ges i registret. Visserligen kommer för

närvarande uppgift om tilltalad, beträf­

fande vilken domstol överlämnat åt bar­

91

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

navårdsnämnd att vidtaga åtgärd, att in­

tagas i registret genom registrering av

den villkorliga domen. Ett särskilt skäl

för registrering av villkorlig dom ligger

emellertid i den omständigheten att

domstol är skyldig att i vissa fall för­

klara anståndet förverkat. Beslut om

åtalseftergift registreras ej, även om det

blir fråga om skyddsuppfostran. Gällan­

de bestämmelser om återfall giva ej hel­

ler anledning till att dom om överläm­

nande registreras. Det bar icke ansetts

vara påkallat att själva sakerförklaring-

en intages i straffregistret.

2

§■

I denna paragraf kommer det primära

syftet med lagförslaget till uttryck. Så­

som i den allmänna motiveringen fram-

hålles, är det angeläget att i lag fastslås

att person under aderton år regelmässigt

icke bör dömas till frihetsstraff.

Domstolen skall i stället för att döma

till frihetsstraff tillgripa andra åtgärder.

Finner domstolen att fallet är så allvar­

ligt att frihetsberövande kan bli nöd­

vändigt, har den att överlämna åt bar­

navårdsnämnd att vidtaga åtgärd för

den underåriges omhändertagande för

skyddsuppfostran. Detta förfarande har

underlättats genom att bestämmelserna

därom utbrutits ur lagen om villkorlig

dom. Såsom i motiven till 1 § erinrats,

innebär ett sådant förordnande av dom­

stol icke nödvändigtvis att ett frihets­

berövande å anstalt kommer till stånd.

Den saken avgöres av socialvårdsorgan,

ej av domstolen. Bestämmelsen i 2 § in­

nebär icke hinder för domstol att döma

till förvaring i säkerhetsanstalt, om för­

utsättningarna därför eljest föreligga.

Något praktiskt fall har detta hittills icke

varit. Av statistiken för åren 1948—1950

framgår att icke någon person som ej

fyllt aderton är intagits för förvaring.

Såsom i utlåtandet framhållits, kan det

visa sig lämpligt att i brist på tillräck­

liga vårdmöjligheter inom barnavården

provisoriskt överlämna grova psykopat­

fall till förvaring.

Förbudet mot att döma till frihets­

straff har icke gjorts helt undantagslöst.

1 paragrafen har utsagts att till frihets­

straff må dömas om särskilda skäl

äro därtill. Avsikten har varit att sådana

skäl skola kunna åberopas endast i myc­

ket enstaka fall och i vissa bestämda si­

tuationer. Tvekan har rått, om man bor­

de använda uttrycket »särskilda skäl»

eller »synnerliga skäl». Det senare skul­

le närmast föra tanken till traditionella

straffmätningssynpunkter, som det icke

är avsikten att här få tillämpade. Man

skulle kunna säga, att det alltid förelig­

ger synnerliga skäl att icke döma person

under 18 år till frihetsstraff och att det

måste finnas alldeles särskilda skäl för

att man skall göra undantag från huvud­

regeln. När strafflagberedningen tog

principiell ställning till föreliggande frå­

ga, voro ledamöter och sakkunniga all­

mänt ense om att ådömande av frihets­

straff borde begränsas till »trängande

fall». Sammanställt med de ändringar

som föreslås i lagen om åtalseftergift

innebär det här föreslagna stadgandet att

frågan om ådömande av frihetsstraff

icke bör komma under domstols pröv­

ning med mindre åklagarmyndigheten

förhandlat med socialstyrelsen om bar­

navårdens resurser och i det indivi­

duella fallet funnit dessa otillräckliga.

Ett »särskilt skäl» föreligger självfal­

let, när 1 § icke är tillämplig därför att

barnavårdsorganen icke tillstyrkt om­

händertagande för skyddsuppfostran på

grund av att resurser saknas att omhän­

dertaga den brottslige. Intill dess ung-

domsvårdsskoleorganisationcn utbyggts

kunna sådana fall någon gång komma att

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

föreligga, men de komma successivt att

minska i mån som socialvården utbyg-

ges. Behov av en särskild psykopatan­

stalt för att befria ungdomsvårdsskolor­

na från en del intagna, för vilka orga­

nisationen för närvarande saknar resur­

ser, har också, såsom i utlåtandet när­

mare utvecklats, gjort sig starkt gällande.

Barnavårdsnämnd kan givetvis avstyr­

ka skyddsuppfostran även av det skälet

att det anses vara en alltför ingripande

åtgärd. Detta bör framgå av nämndens

yttrande. Delas denna uppfattning av

överordnade socialvårdsorgan, kunna

förutsättningar icke antagas föreligga att

döma till frihetsstraff, även om domsto­

len varit inriktad på ett frihetsberövan­

de. I själva verket torde eu sådan kon­

flikt mellan domstol och barnavårds-

organ icke någonsin drivas till sin

yttersta konsekvens.

Efter den föreslagna lagstiftningen om

en begränsning av användandet av fri­

hetsstraff för unga lagbrytare till rena

undantagsfall synes följdriktigheten krä­

va att även användandet av fängelse så­

som förvandlingsstraff begränsas eller

upphäves. En sådan lagstiftningsåtgärd

har även övervägts. Något förslag av den­

na innebörd framlägges emellertid icke

nu. Härför ha åberopats bl. a. följande

skäl.

På grund av presumtionen i 4 § lagen

om villkorlig dom meddelas i de flesta

fall villkorligt anstånd med verkställig­

het av förvandlingsstraff. Verkställighet

av förvandlingsstraff, som ålagts någon

som ej fyllt aderton år, är ytterst säll­

synt; under 1950, det sista år för vilket

statistik kunnat erhållas, intogs icke nå­

gon person under aderton år för avtjä­

nande av förvandlingsstraff. Inskränk­

ning av användande av förvandlings­

straff kan ske genom ett förbud mot att

föra talan om förvandling mot den som

ej fyllt aderton år. Om denna utväg väl

jes, finnes likväl möjlighet att anställa

talan om förvandling, så snart den böt-

fällde fyllt aderton år (jfr 5 kap. 20 §

strafflagen). För att icke förbudet endast

skall medföra att man väntar med ta­

lan om förvandling, krävs därför ytter­

ligare inskränkningar. En så långtgåen­

de ändring av gällande rätts principer

kan icke lämpligen upptagas till övervä­

gande nu. En annan utväg är att ersätta

förvandlingsstraff med skyddsuppfost­

ran. Därvid är att observera 9 § i lagen

om verkställighet av bötesstraff. Har den

bötfällde för skyddsuppfostran intagits

på ungdomsvårdsskola, förfaller beslut

om förvandling och får förvandling av

böter som ådömts före intagandet ej ske.

Böter som ådömts efter intagandet men

före utskrivningen må ej förvandlas om

icke skolans styrelse påkallar det. Ge­

nom dessa bestämmelser kan alltså i vis­

sa fall förhindras, att person under ader­

ton år ålägges förvandlingsstraff. En

möjlighet för domstol att i stället för att

ålägga förvandlingsstraff efter tillstyr­

kan av barnavårdsnämnd överlämna åt

nämnden att vidtaga åtgärd för skydds­

uppfostran skulle endast medföra den

ytterligare inskränkningen i användan­

det av förvandlingsstraff, att sådana ung­

domar som omhändertagits för skydds­

uppfostran men ej intagits i ungdoms­

vårdsskola kunna undgå förvandlings­

straff. Någon större praktisk betydelse

torde detta icke ha. Den ringa utsträck­

ning i vilken förvandlingsstraff verkstäl­

les av någon som är under aderton år

gör att det icke finnes anledning att nu

företaga någon ändring i fråga om verk­

ställigheten av bötesstraff som ådömts

15—17-åringar. Det förutsättes emeller­

tid att syftet med den föreslagna lag­

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

stiftningen beaktas även i mål om för­

vandling av böter.

Det föreslås att lagen träder i kraft

den 1 januari 1953. Lagen blir sedan den

trätt i kraft att tillämpa även på brott

som begåtts dessförinnan. I intet avseen­

de behöver den nämligen leda till

strängare behandling av den brottslige.

Sedan 1 § trätt i kraft skall domstolen

naturligtvis icke överlämna åt barna­

vårdsnämnd att vidtaga åtgärd för

skyddsuppfostran av någon som ej fyllt

18 år genom förmedling av en villkorlig

dom. 8 § andra stycket lagen om vill­

korlig dom skall alltså icke tillämpas på

denna ålderskategori. Har barnavårds­

nämnd omhändertagit för skyddsupp­

fostran någon som domstolen tänkt ge

villkorlig dom, bör domstolen endast

hänvisa till barnavårdsnämndens beslut.

Något formellt hinder för domstolen att

meddela villkorlig dom i sådant fall fö­

religger dock ej. Före lagens ikraftträ­

dande meddelade domar, i vilka över­

lämnats åt barnavårdsnämnd att vidtaga

åtgärd, påverkas ej av att 8 § andra styc­

ket ej är tillämpligt efter den 1 januari

1953.

Villkorlig dom skall för den som är

under aderton år i fortsättningen endast

meddelas i form av anstånd med på­

följds ådömande om domstolen icke vill

bestämma straffet till böter. Förklaras

sådant anstånd förverkat, bli 1 och 2 §§

i lagen om skyddsuppfostran direkt till­

lämpliga när domstolen skall bestämma

påföljd; och detta gäller även villkorliga

domar som meddelats före lagens ikraft­

trädande. Har däremot straff bestämts i

domen, är det nödvändigt med en sär­

skild regel för att straffet skall kunna

utbytas mot att domstolen överlämnar

åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd

för den dömdes omhändertagande för

skyddsuppfostran. Sådana stadganden

finnas i ungdomsfängelselagen 3 § och

förvaringslagen 2 § andra stycket. Då

villkorlig dom med utsatt frihetsstraff

icke kan meddelas efter lagens ikraft­

trädande, försvinner efter en övergångs­

tid å högst tre år behovet av en särskild

bestämmelse för att möjliggöra att per­

son under aderton år vid förverkande

av villkorlig dom icke intages å fång-

vårdsanstalt. I övergångsbestämmelserna

har därför upptagits en bestämmelse om

utbyte av en redan ådömd påföljd. De i

1 § angivna förutsättningarna för över­

lämnande skola vara uppfyllda; det

fordras alltså att barnavårdsnämnd till­

styrkt åtgärden. Det har icke ansetts er­

forderligt att giva en särskild bestäm­

melse att gälla framgent för de fall då

villkorligt anstånd med verkställighet av

bötesstraff förklaras förverkat.

II. Lagutkastet om eftergift av åtal mot

vissa underåriga.

2

§.

I 1944 års lag om åtalseftergift före­

slås en del ändringar i syfte att inskrän­

ka antalet åtal mot personer som äro un­

der aderton år. Redan gällande rätt har

medfört att åklagarna, bortsett från bö-

tesbrotten, i flertalet fall av brott av den

som är under aderton år efterge åtal.

Utfärdas en lag av det innehåll som före­

slagits i fråga om påföljder för unga

lagöverträdare, måste antalet åtal kom­

ma att ytterligare minskas. Inskränk­

ningen av möjligheten att döma till fri­

hetsstraff måste ge åklagaren anledning

att underlåta åtal i de fall, då genom

barnavårdsnämnd lämplig behandling av

den unge kan komma till stånd. Givet­

vis kommer ändå åtal att i vissa fall vara

befogat därför att målets prövning inför

domstol är enda möjligheten att få till

94

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

stånd den åtgärd med den underårige

som åklagaren anser erforderlig. Där­

emot avses icke att åtal skall väckas med

den motiveringen att handläggning in­

för domstol i och för sig är till gagn

för behandlingen av den underårige.

Även om det i ett visst fall icke kan sä­

gas att själva lagföringen är skadlig för

den unge lagöverträdaren, innebär den

likväl att avgörandet om reaktionen för-

dröjes, vilket såsom riksåklagaren fram­

hållit i skrivelsen den 26 november 1951

ofta har mycket allvarliga konsekvenser.

Det torde också vara så att behandlingen

av den unge understundom försvåras av

att domstolsförhandling föregått, varige­

nom han kan komma att i egna och kam­

raters ögon erhålla eu merit.

Åtalseftergiftslagen bör därför icke

hindra åklagaren att underlåta åtal i så­

dana fall, då domstolsbehandling icke le­

der till annat resultat än vad som kan

uppnås utan åtal. Bland förutsättning­

arna för eftergift av åtal upptages i gäl­

lande lydelse av 2 § att det med skäl kan

antagas att den underårige skall avhålla

sig från att ånyo begå brott. Detta krä-

ves även i de fall då han omhändertages

för skyddsuppfostran eller blir föremål

för annan därmed jämförlig åtgärd. Ett

sådant krav kan icke rimligen upprätt­

hållas sedan i lag fastslagits att den som

är under aderton år i stället för att dö­

mas till frihetsstraff skall omhänderta­

gas för skyddsuppfostran. Sådant om­

händertagande skall vara det normala

om domstolen icke finner vård i frihet

vara tillräcklig åtgärd. Vad nu anförts

kan icke med samma styrka åberopas

som skäl för att slopa ifrågavarande för­

utsättning i de fall då skyddsuppfostran

eller jämförlig åtgärd icke kommer till

stånd. Det har dock ansetts att hinder

mot åtalseftergift icke borde föreligga

om barnavårdsnämnd ingriper med and­

ra åtgärder än skyddsuppfostran, bara

därför att det icke kan sägas att den un­

derårige skall avhålla sig från vidare

brottslighet. Barnavårdsnämnden skulle

därigenom tvingas att omhändertaga ho­

nom för skyddsuppfostran.

Såsom öven anmärkts i motiven till

1 § lagutkastet om skyddsuppfostran av-

vissa underåriga lagöverträdare är det

angeläget att länsstyrelserna noga följa

barnavårdsnämndernas åtgärder med

unga lagöverträdare. Barnavårdskommit-

tén har föreslagit att barnavårdsnämnd

skall vara skyldig att lämna länsstyrelser­

na meddelande om de åtgärder den vid­

tager, sedan åklagaren meddelat beslut

om åtalseftergift.

I stället för gällande rätts förbud mot

åtalseftergift om åtal finnes påkallat med

hänsyn till den allmänna laglydnaden

eller eljest ur allmän synpunkt ha i and­

ra stycket av paragrafen angivits de fall

i vilka åtal bör väckas. Föreligga förut­

sättningar för åtalseftergift enligt första

stycket, bör beslut om eftergift medde­

las om icke särskilda skäl tala emot det.

Åklagaren får göra ett bedömande av om

den enligt hans mening rätta påföljden

kan komma till stånd utan åtal eller ej.

Punkt 1 motsvarar 2 § lagen om

skyddsuppfostran av vissa underåriga

lagöverträdare. Beträffande de omstän­

digheter som avses med särskilda skäl

hänvisas till vad som anförts i motive­

ringen till nämnda stadgande. Här är

emellertid att observera att åtalsefter­

giftslagen är tillämplig på brott som be­

gåtts innan gärningsmannen fyllt ader­

ton år. Har den underårige fyllt aderton

år när åklagaren skall avgöra åtalsfrå­

gan, får vid bedömandet av om särskilda

skäl till frihetsstraff föreligga anläggas

en del andra synpunkter än vad som

gäller i fråga om den som är under ader­

ton år. Någon inskränkning i domstols

Kungl. Mnj.ts proposition nr 223.

95

möjligheter att döma den som är över

aderton år till frihetsstraff har ej gjorts

och som påföljd kan ifrågakomma även

ungdomsfängelse. Bland skälen till åtal

har nämnts även att anledning förelig­

ger att döma till förvaring, för vilket in­

stitut det icke ansetts nödvändigt att

meddela särskilda bestämmelser i lagen

om skyddsuppfostran. I punkt 2 uppta­

ges det fallet att åklagaren finner böter

vara tillfyllest. Det är givetvis icke me­

ningen att åtal skall väckas, så snart

böter kan komma i fråga. Åklagaren har

att först överväga om icke med stöd av

stadgandet angående eftergift vid ringa

brott varje påföljd kan undvaras. Åtal

får icke eftergivas om det icke är utrett

att den misstänkte begått gärningen. Det­

ta framgår redan av 1 § i lagen. I allmän­

het torde det väl förutsätta att den miss­

tänkte erkänt, men stundom kan det

även vid nekande vara uppenbart att

han begått gärningen. Någon ändring

av gällande rätts ståndpunkt i denna frå­

ga är icke avsedd. För att ytterligare be­

tona kravet på utredning har i punkt 3

som skäl för åtal upptagits att handlägg­

ning inför domstol är erforderlig för ut­

redning av brottet.

Slutligen har i punkt 4 angivits att

eljest särskild anledning kan föreligga

att draga målet inför domstol. Man har

härmed avsett sådana fall som då barna­

vårdsnämnd icke är beredd att medver­

ka till skyddsuppfostran. Åklagaren kan

givetvis, likaväl som domstol, liänvända

sig till länsstyrelsen med anmälan i sa­

ken och begära att länsstyrelsen ingri­

per med stöd av 81 g 2 mom. barna­

vårdslagen. Erhålles icke en tillfreds­

ställande lösning, kan åklagaren finna

skäl till att låta domstol pröva påföljds-

frågan. Åklagaren kan vidare anse krimi­

nalvård i frihet genom villkorlig dom va­

ra att föredraga framför vård enligt bar­

navårdslagen. ökas barnavårdsnämnds

befogenheter så att den utan att besluta

skyddsuppfostran kan meddela före­

skrifter i likhet med vad som är möjligt

för domstol med stöd av 8 § lagen om

villkorlig dom, vilket barnavårdskom-

mittén föreslår, minskar betydelsen av

detta skäl. Angelägenheten av att tillsy­

nen över den underårige icke upphör

när han fyller aderton år, såsom fallet

lär bliva om barnavårdsnämnden ingri­

per endast med förebyggande åtgärder

såvida icke 22 § d) barnavårdslagen är

tillämplig, kan likväl medföra att vill­

korlig dom är den lämpligaste åtgärden.

Enligt 5 § åtalseftergiftslagen skall åkla­

garen bereda målsäganden tillfälle att

yttra sig innan beslut fattas i åtalsfrå­

gan. Intet hinder finnes för målsäganden

att föra enskilt åtal eller att i tvistemål

föra talan om skadestånd. Målsägandens

inställning till frågan om rättegång kan

emellertid stundom medföra att åklaga­

ren bör väcka åtal. Det bör dock endast

vara fråga om undantagsfall. Enbart den

omständigheten att yrkande om skade­

stånd framställes skall icke motivera att

åklagaren väcker åtal. Att draga några

klara gränser är här ogörligt, utan åkla­

garen får från fall till fall avgöra vilken

hänsyn han skall taga till målsägandens

inställning. Det kan någon gång vara

nödvändigt att åtal väckes därför att be­

slut om änibctsstraff eller förverkande

eller annan särskild påföljd ifrågakom-

mer. Har den underårige fyllt aderton

år kan åklagaren finna skäl till att väcka

åtal för att få frågan om ungdomsfängel­

se prövad.

1 tredje stycket har föreskrivits att

åklagaren i stämningsansökan skall an­

giva anledningen till att åtal väckes. Det­

samma bör iakttagas om det uppdragits

åt åklagaren att själv utfärda stämning.

Med denna föreskrift har man önskat

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

ytterligare understryka att åtal skall väc­

kas endast när särskild anledning före­

ligger.

3 §■

Liksom hittills skall frågan om efter­

gift av åtal prövas av statsåklagare. Un­

dantag har dock gjorts för det fall, att

statsåklagare som skäl för väckande av

åtal önskar åberopa att särskilda skäl fö­

religga till ådömande av frihetsstraff

eller förvaring i säkerhetsanstalt. I så­

dant fall föreslås att åtalsfrågan under­

ställes riksåklagarens prövning. Härom

hänvisas till vad som anförts i den all­

männa motiveringen.

4 §.

I 4 § har dels gjorts en ändring i förs­

ta stycket och dels tillagts ett nytt fjär­

de stycke.

I första stycket har föreskriften, att

barnavårdsnämnd skall uttala sig om

huruvida den åtgärd nämnden vidtagit

eller kommer att vidtaga kan anses till­

fyllest för den underåriges tillrättafö­

rande, strukits. Ordet »tillfyllest» är ett

uttryck för uppfattningen att frihets­

straff är effektivare än skyddsuppfost-

ran, något som tillgripes om mildare åt­

gärder icke äro tillräckliga. Ett sådant

betraktelsesätt upprätthålles icke läng­

re. Det förslag till lagstiftning som nu

framlägges utgår från att skyddsuppfost-

ran är den effektivaste behandlingsfor­

men för unga lagöverträdare. Har nämn­

den vidtagit endast ringare ingripande

än skyddsuppfostran, måste den natur­

ligen anse detta vara »tillfyllest». Om

denna föreskrift strykes bör nämnden

givetvis ändå säga ifrån om den anser

att resurser saknas att på tillfredsstäl­

lande sätt taga hand om den underårige

inom socialvården.

I fjärde stycket av paragrafen ha in­

tagits bestämmelser, avsedda att med­

verka till en snabbare handläggning av

ärenden angående brott av underåriga.

Riksåklagaren har i sin skrivelse den

26 november 1951 pekat på vådorna av

att beslut i åtalsfrågan kommer först

avsevärd tid efter det brottet begåtts.

Barnavårdsnämnden har i förslaget

ålagts att avgiva sitt yttrande inom fjor­

ton dagar om ej av särskild anledning

längre tid erfordras. Detta innebär en

radikal ändring av den praxis riksåkla­

garen i sin skrivelse vänt sig mot. För

att åklagaren skall få någon ledning för

sitt avgörande av åtalsfrågan, måste

nämndens yttrande giva klarhet i vad

nämnden beslutar för åtgärd i fallet, om

den omhändertager den underårige för

skyddsuppfostran eller vidtager åtgärder

utan att skilja honom från hemmet. För

sådant beslut fordras naturligtvis viss

utredning. Fjorton dagar måste dock an­

ses vara en i allmänhet tillräckligt lång

tid. I många fall har nämnden tidigare

haft med den underårige att göra och

kan tämligen snabbt taga ståndpunkt. I

andra fall fordras endast vissa mindre

undersökningar. Det måste dock fram­

hållas att skyndsamheten i handlägg­

ningen icke får vinnas på bekostnad av

noggrannheten. Kan en noggrann utred­

ning icke göras inom den föreskrivna

tiden, får tiden överskridas. Mot de för­

delar som kunna vinnas genom att

barnavårdsnämnden under en längre

tid följer den underåriges förhållan­

den får vägas olägenheterna av att be­

stämt besked icke lämnas snabbt. Den

praxis som utvecklat sig innebärande

att åklagarens beslut i åtalsfrågan icke

fattas förrän resultatet av barnavårds­

nämndens behandlingsåtgärder visa sig,

har medfört vissa fördelar i den mån

det därigenom har blivit möjligt att ef-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

97

tergiva åtal i större omfattning än vad

som skulle lia skett vid ett snabbare av­

görande av åtalsfrågan. Den nu föreslag­

na lagstiftningen ger icke anledning till

att på samma sätt uppskjuta avgöran­

det. Eftersom åtal bör väckas endast i

vissa särskilda fall och underåriga lag­

överträdare i princip skall behandlas

inom socialvården, är det för åklaga­

rens avgörande av åtalsfrågan i allmän­

het tillräckligt att han vet att barna­

vårdsnämnd har beslutat någon åtgärd.

III. Lagen den 20 december 1946 med

vissa bestämmelser om mål rörande brott

av underårig.

I denna lag har föreslagits en änd­

ring i 3 §, avseende rådhusrätts sam­

mansättning i mål där den tilltalade är

underårig. Enligt gällande rätt skall

rådhusrätt bestå av en lagfaren domare

och nämnd om anledning förekommer

att döma till frihetsstraff eller förvaring

eller meddela villkorligt anstånd med

straffs ådömande. Samma sammansätt­

ning bör rådhusrätten ha när fråga är

om att överlämna åt barnavårdsnämnd

att vidtaga åtgärd för den underåriges

omhändertagande för skyddsuppfostran.

Till lagen har enligt förslaget fogats

en ny paragraf, 6 §. Paragrafen utgör

en motsvarighet till det nya fjärde styc­

ket i 4 § åtalseftergiftslagen och syftar

till att påskynda förfarandet inför dom­

stol. Det föreslås att de tider som gälla

om handläggningen av mål däri den

tilltalade är häktad skola iakttagas i

alla fall då allmänt åtal väckts mot nå­

gon som ej fyllt aderton år, om fråga

är om brott varå kan följa straffarbete.

I fråga om underårig som har fyllt ader­

ton år när åtal väckcs och i fråga om

åtal för lindrigare brott har icke före­

skrivits att vissa tider skola iakttagas.

Angelägenheten av en snabb handlägg­

ning har dock framhållits. Riksåklaga­

ren har särskilt påpekat olägenheterna

för den yngsta åldersgruppen av den

långa tid som förflyter innan slutligt

avgörande träffas. Samma skäl kunna

emellertid åberopas för snabb handlägg­

ning även av mål mot person i åldern

18—20 år. Det är dock uppenbart att

om antalet mål som skola handläggas

snabbare än andra mål utökas i alltför

hög grad, kommer handläggningen av

dessa förtursmål att i genomsnitt taga

längre tid än vad som blir fallet om en­

dast ett fåtal behandlas som förtursmål.

Hur stor ökningen blir av mål, som sko­

la handläggas enligt reglerna för mål

angående häktad, är svårt att beräkna.

Den nya lagen om skyddsuppfostran

och ändringen av 1944 års lag om åtals­

eftergift komma att medföra att antalet

åtal mot person under aderton år vä­

sentligt minskas. Det gäller vidare en­

dast mål om ansvar för brott varå kan

följa straffarbete. En icke ringa del av

de åtal, som alltjämt komma att hand­

läggas inför domstol, rör tilltalade som

äro häktade. Tillsammans bidraga des­

sa omständigheter sannolikt till att ök­

ningen icke blir av någon större om­

fattning, om det över huvud blir någon

ökning. Den snabbare handläggning som

föreslås för mål angående person un­

der aderton år bör under alla omständig­

heter tillämpas i fråga om mål, vari

den tilltalade ställts under övervakning

i stället för att vara häktad. Tillgodo­

seende av önskemålet att undvika häkt­

ning bör icke medföra att målen hand­

läggas långsammare.

Den i 6 § andra stycket föreslagna

särskilda ordningen för målens hand­

läggning gäller endast åtal mot den som

är under aderton år. Avgörande blir

den tilltalades ålder när åtal väckes.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Uppnår han aderton års ålder efter åta­

lets väckande, medför det icke att de

för mål angående häktad föreskrivna

tidsfristerna ej skola iakttagas. Hand­

läggningen skall fortgå med samma

snabbhet.

Andra styckets tillämplighet har be­

begränsats även därigenom att å brot­

tet skall kunna följa straffarbete. Av­

görande blir hur åklagaren angiver gär­

ningen, i första hand i stämningsansö­

kan. Inskränker åklagaren sedermera

sin talan så att straffarbete ej kan följa

å brottet, behöver de särskilda tidsfris­

terna ej längre iakttagas. Omvänt kan,

om åtalet utvidgas jämlikt 45 kap. 5 §

RB, den särskilda ordningen bli till­

lämplig. Har underrätt dömt den tillta­

lade för brott varå ej kan följa straff­

arbete (t. ex. snatteri), medan åklaga­

ren påstått att grövre brott begåtts

(t. ex. stöld), skall vad som är stadgat

om mål däri den tilltalade ej är häktad

gälla t. ex. vid fullföljd av den tilltalade

eller av åklagaren om han endast för

talan om påföljden.

De tidsfrister i rättegångsbalken som

skola iakttagas gälla huvudförhandling i

underrätt (45:14, 46:11), i hovrätt (51:

13, 15; 53: 2 p. 3) och i högsta dom­

stolen (55:15), meddelande av dom

(30:7), fullföljd av talan (51:5, 55:5).

Utgångspunkten för beräknande av den

tid inom vilken huvudförhandling skall

hållas i underrätt har dock bestämts till

den dag då bevis om stämningens del­

givning inkommit till rätten, i stället för

dagen då åtal väckes. En sådan jämk­

ning är nödvändig, då delgivning med

den som ej är häktad och insändande av

bevis om delgivning till domstolen kan

draga ut på tiden.

Bihang.

RÅ:s förslag om övervakningshem.

Såsom i utlåtandet angives har RÅ:s

förslag om övervakningshem föranlett

undersökningar efter två olika linjer. De

mycket preliminära, alternativa lagut­

kast, som härvid utarbetades, hade föl­

jande innehåll.

Alt. 1. Preliminärt utkast till lag om

övervakningshem.

1 §. Kan sådan övervakning av för

brott misstänkt, som enligt 24 kap. 3 §

RB på grund av den misstänktes ung­

dom bör äga rum i stället för häktning,

ej anordnas på betryggande sätt, må den

misstänkte intagas i övervakningshem,

där sådant finnes att tillgå.

2 §. Angående framställning om in­

tagning i övervakningshem och hand­

läggning av fråga om sådan intagning

skall gälla vad i motsvarande avseen­

den är stadgat om häktning. Om hand­

läggningen av mål eller ärende angående

den som är intagen i övervakningshem

skall gälla vad som är stadgat om mål

eller ärende däri den tilltalade är häk­

tad, och skall i övrigt vad i lag eller

författning är stadgat om häktad äga

tillämpning jämväl å den som intagits

i övervakningshem, där ej annat framgår

av vad nedan sägs.

3 §. Har ej inom föreskriven tid åtal

väckts eller till rätten inkommit fram­

ställning om förlängning av tiden, eller

förekommer eljest ej längre skäl för in­

tagning i övervakningshem, förordne

rätten att den intagne omedelbart skall

utskrivas.

Beslutar åklagaren åtalseftergift, har

han att förordna om den intagnes omel-

delbara utskrivning.

99

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

4 §. Erfordras något anstånd med ut­

skrivningen i avbidan på att plats i

ungdomsvårdsskola eller annan vård el­

ler tillsyn kan beredas den intagne, må

rätten medgiva att han må kvarhållas

i hemmet högst en månad (två månader)

efter beslut om åtalseftergift eller efter

det att rätten förordnat om påföljd för

brottet eller enligt 5 kap. 5 § strafflagen

förklarat den intagne ej kunna fällas till

ansvar.

5 §. Vården av den som är intagen i

övervakningshem skall stå under psy­

kiatrisk tillsyn och bör inriktas på att

förbereda hans fortsatta behandling.

Särskild vikt skall läggas vid att lämplig

sysselsättning beredes honom.

6 §. Åklagaren äger förordna att i

övervakningshem intagen skall hållas av­

skild från annan intagen, när detta av

hänsyn till utredningen är erforderligt.

7 §. Sinnesundersökning jämlikt 6

kap. sinnessjuklagen av den som inta­

gits i övervakningshem skall verkställas

på sätt som är stadgat i fråga om den

som är på fri fot.

Har i avgivet utlåtande över verkställd

sinnesundersökning den intagne förkla­

rats vara i behov av vård å sinnessjuk­

hus, och eftergiver åklagaren åtalet, skall

den undersökte intagas å sinnessjukhus

för vård. Medicinalstyrelsen har att till­

se att intagning sker senast inom en

månad från beslutet om åtalseftergift.

Förklarar rätten någon som enligt av­

givet utlåtande är i behov av vård å

sinnessjukhus enligt 5 kap. 5 § straff­

lagen ej kunna till ansvar fällas, och

kvarhålles han ej å sinnessjukhus efter

undersökningen, skall han inomen månad

överföras till sinnessjukhus som medi­

cinalstyrelsen bestämmer, och gälle där­

efter om honom vad i 47 § 1 mom. och

3 mom. första stycket sinnessjuklagen

stadgas. Intill dess överförande till sin­

nessjukhus skett skall han kvarbliva i

övervakningshemmet.

Skall någon, beträffande vilken dom­

stol förordnat om intagning i övervak­

ningshem, jämlikt 47 § sinnessjuklagen

ej kvarhållas å sinnessjukhus, varde han

återförd till övervakningshemmet.

8 §. Ä ort där övervakningshem ej fin­

nes skall, om möjligt, särskild anord­

ning träffas så att för brott misstänkt,

som på grund av sin ungdom ej bör in­

tagas i häkte avsett för vuxna, må kun­

na efter häktning placeras i annan,

lämpligare lokal.

9 §. Närmare föreskrifter angående

tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Alt. II. Preliminärt utkast till ett andra

stycke i 24 § 2 mom. barnavårdslagen.

Finner barnavårdsnämnden sig icke

kunna taga slutlig ställning till frågan

om någons omhändertagande för skydds-

uppfostran enligt 22 § c) eller d), äger

nämnden likväl, om sannolika skäl för

behov av skyddsuppfostran föreligga,

föreskriva att han i avbidan på åtgärd

härför skall omhändertagas för utred­

ning om sådan åtgärd. I fråga om dy­

likt omhändertagande skall i tillämp­

liga delar gälla vad om omhändertagan­

de för skyddsuppfostran är stadgat. Det

åligger barnavårdsnämnden att så snart

det kan ske slutligt avgöra frågan om

skyddsuppfostran av den som sålunda

förberedelsevis omhändertagits.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Bil. C.

6. Av barnavårdskommittén utarbetat förslag till lag om

ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om

samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas dels att till la­

gen den 6 juni 1924 om samhällets bar­

navård och ungdomsskydd skall fogas

en ny paragraf med beteckningen 20 a,

dels ock att 18 och 23 §§ samt 46 §

2 mom. samma lag skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

Har hos barnavårdsnämnden gjorts

anmälan, som i 17 § sägs, eller har nämn­

den eller dess ordförande genom hän­

vändelse från domstol eller åklagare el­

ler på annat sätt fått kännedom om fall,

där nämndens ingripande kan antagas

vara påkallat, skall ordföranden för

ärendets beredande oförtövat söka in­

hämta noggrann kännedom om de på

fallets bedömande inverkande omstän­

digheter. Finnes kretsombud eller före­

dragande, som omförmäles i 8 § 2 mom.,

bör utredning verkställas av kretsombu­

det eller föredraganden. Kretsombud bör

kallas till deltagande i nämndens över­

läggning.

Förekommer anledning — — — i

hemmet.

Därest ingripande----------- i överlägg­

ningen.

Påkallas ingripande------------befräm­

jas därigenom.

Därest utredning----------- i ärendet.

Tillhör den----------- i ärendet.

20 a §.

Har domstol jämlikt lagen om skydds-

uppfostran av vissa underåriga lagöver­

trädare överlämnat åt barnavårdsnämnd

att taga befattning med underårig

eller har, enligt underrättelse som av­

ses i 6 § lagen om eftergift av åtal mot

vissa underåriga, vid åklagares beslut

om åtalseftergift förutsatts åtgärd av

nämnden med avseende å underårig,

åligger det nämnden att skyndsamt

lämna länsstyrelsen meddelande om fat­

tade beslut i ärendet ävensom att i öv­

rigt hålla länsstyrelsen underrättad om

vidtagna åtgärder. Närmare föreskrifter

härom utfärdas av Konungen.

23 §.

1 mom. Finner barnavårdsnämnden

sådant förhållande föreligga, som i 22 §

a)—c) sägs, må nämnden, i den mån

omständigheterna därtill föranleda,

meddela föräldrar, som finnas hava

försummat sina plikter mot barnet, all­

varlig förmaning att bättre uppfylla sag­

da plikter ävensom erinran om de på­

följder, vilka, där rättelse ej vinnes, kun­

na inträda enligt denna lag; samt

giva vanartat barn en allvarlig varning

och, där så anses lämpligt, erinra det om

de påföljder, som nyss nämnts.

Person, som avses i 22 § d), må till­

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

hållas att bemöda sig om lovlig utkomst

och att föra ett ordentligt liv samt må

erinras om de påföljder, som i annat fall

kunna inträda för honom. Hans föräld­

rar må ock, om det anses påkallat, upp­

manas att öva tillsyn över honom.

Envar, som avses i 22 §, skall av

nämnden förhjälpas till den läkarvård,

vartill i paragrafen angivet missförhål­

lande må föranleda, ävensom, såvitt det

med hänsyn till hans ålder och omstän­

digheterna i övrigt kan komma i fråga

samt prövas vara gagneligt, till lämplig

utbildning, arbetsanställning, bostad

och fritidssysselsättning samt annorle-

des bistås. För dessa ändamål har nämn­

den att, efter vad som må befinnas än­

damålsenligt, hänvända sig till organ för

den offentliga arbetsförmedlingen, annan

offentlig eller enskild institution, anhö­

riga till den, varom fråga är, eller and­

ra, som kunna finnas lämpliga och vil­

liga att taga hand om honom eller att

eljest hjälpa och stödja honom.

1 eller utan samband med åtgärd, som

förut i detta mom. angivits, må nämn­

den besluta, att vård och fostran av barn,

som avses i 22 § a) och b), skall stå

under särskild tillsyn, eller förordna om

övervakning av vanartat barn eller per­

son, som avses i 22 § d).

2 mom. Därest åtgärd, som avses i 1

mom., förgäves försökts eller får antagas

icke vara tillfyllest, må barnavårdsnämn­

den efter vad som prövas lämpligt i var­

je särskilt fall, jämte det nämnden be­

slutar om tillsyn eller övervakning, som

i 1 mom. nämnts, meddela en eller flera

av nedan vid a)—d) angivna föreskrif­

ter, avseende vad som skall iakttagas i

fråga om barns vård och fostran eller

vad barn eller ung person har att själv

ställa sig till efterrättelse.

Föreskrift må gälla:

a) anlitande av lämplig, till stöd för

hemuppfostran inrättad anstalt,

b) utbildning, arbetsanställning, vis­

telseort, bostad och användande av fri­

tid,

c) inskränkning i förfogandet över ar­

betsförtjänst eller andra tillgångar samt

d) avhållsamhet från bruk av stimu­

lans- och berusningsmedel.

3 mom. När anledning därtill förekom­

mer, må nämnden upphäva beslut om

tillsyn eller övervakning samt ändra

eller upphäva enligt 2 mom. meddelad

föreskrift.

4 mom. Tillsyn och övervakning bör

av nämnden anförtros åt någon av dess

ledamöter, åt tjänsteman hos nämnden

eller åt annan lämplig person.

Närmare föreskrifter angående över­

vakares befogenheter och den övervaka­

des skyldigheter ävensom angående till­

syn å barns vård och fostran meddelas

av Konungen.

46 §.

2 mom. Slutlig utskrivning av barn,

som omhändertagits för skyddsuppfost-

ran, skall äga rum senast då barnet fyl­

ler aderton år. Utskrivningen må dock

ifråga om barn, som efter fyllda fem­

ton år omhändertagits eller intagits i

skola tillhörande barna- och ungdoms­

vården, anstå till dess tre år förflutit

från omhändertagandet eller intagning­

en. Därest i sådan skola intagen visat

opålitligt uppförande, må med utskriv­

ningen anstå, till dess han fyllt tjugu-

ett år.

Slutlig utskrivning------- — ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1953.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Bilaga D.

7

.

Särskild motivering för de av barnavårdskommitten

föreslagna ändringarna i barnavårdslagen.

Förslaget till lag om skyddsuppfostran

av vissa underåriga lagöverträdare syf­

tar till att, frånsett särskilda undantags­

fall, ungdomar under 18 år vilka begått

brott skola, i stället för att intagas i

fångvårdsanstalt, överlämnas till samhäl­

lets barna- och ungdomsvård för skydds­

uppfostran. Vissa föreslagna ändringar i

lagen om eftergift av åtal mot vissa un­

deråriga innebära, att de nuvarande be­

gränsningarna i fråga om åklagares rätt

att eftergiva åtal mot underåriga delvis

bortfalla, varjämte i restriktivt syfte de

fall angivas, där åtal bör anses påkallat.

Som beräknelig och avsedd följd såväl

av sistberörda ändringar som ock där­

av att ett åtal, när det gäller ungdom

under 18 år, enligt förstnämnda lag re­

gelmässigt icke kan leda till frihetsstraff,

lär man kunna vänta sig att ungdoms­

vårdens organ i större utsträckning än

förut komma att få taga befattning med

kriminellt belastad ungdom.

Samhällets barna- och ungdomsvård

som helhet ställes ej genom den före­

slagna, såsom ett provisorium tänkta

lagstiftningen inför uppgifter, med vilka

den förut icke är väl förtrogen; ej heller

finnes anledning antaga, att ökningen av

dess arbetsbörda kommer att bli besvä­

rande. Det är dock tänkbart, att en eller

annan barnavårdsnämnd, vilken icke fått

tillfälle till erfarenheter på området, kan

vara osäker om huru den bäst bör taga

sig an kriminellt belastad ungdom, att

någon barnavårdsnämnd kan utsättas för

en ökning i arbetsbelastningen, som dess

arbetsorganisation visar sig icke motsva­

ra, eller att i särskilt fall annan svå­

righet uppstår som följd av den föränd­

ring berörda lagstiftning medför.

Den med lagstiftningen åsyftade över­

flyttningen av ansvaret för behandling­

en av kriminellt belastad ungdom från

kriminalvårdens till ungdomsvårdens

organ är principiellt synnerligen viktig

om än kvantitativt kanske ej så bety­

dande. Det är uppenbarligen högst önsk­

värt, att den icke ens under en över­

gångstid misskrediteras genom underlå­

tenheter eller mindre välbetänkta åtgö­

randen från de sistnämnda organens si­

da. Utan tvivel kan det också förvän­

tas, att de myndigheter och befattnings­

havare, vilka ha att leda och öva upp­

sikt över samhällets barna- och ungdoms­

vård, komma att låta sig särskilt ange­

läget vara att förekomma eller avhjälpa

sådana svårigheter, som nu antytts. Det

förefaller också sannolikt, att svårighe­

terna skola kunna på denna väg till­

fredsställande bemästras under de be­

tingelser för ledning och kontroll, som

de gällande bestämmelserna för barna-

och ungdomsvården bereda, ehuru dessa

betingelser icke äro helt tillfredsstäl­

lande.

Försiktigheten synes dock bjuda, att

länsstyrelses möjlighet att öva kontroll

å barnavårdsnämnds befattning med kri-