med förslag till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 1

Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med

vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig,

m. m.; given Stockholms slott den 9 april 1952.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig;

2) lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga;

3) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

GUSTAF ADOLF.

Ingvar Lindell.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att den som är under 18 år icke skall få dömas till fängelse, straffarbete eller förvaring, om det icke föreligger särskilda skäl. Dessutom föreslås en bestämmelse, enligt vilken domstol i stället för att döma underårig till straff för brott kan överlämna åt barnavårdsnämnd att omhändertaga den underårige för skyddsuppfostran. I jämförelse med nu gällande bestämmelser innebär detta stadgande den ändringen att sådant överlämnande skall ske utan samband med villkorlig dom. Vidare föreslås bestämmelser i syfte att påskynda behandlingen av mål och ärenden angående brott av den som ej fyllt 18 år. De föreslagna bestämmelserna äro avsedda att träda i kraft den 1 juli 1953.

1 liihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

o Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• Är tilltalad i sådan ålder att skyddsuppfostran kan förekomma och övertygas han om brott som kan medföra fängelse eller straffarbete, må rätten, i stället för att döma till straff för brottet eller, därest han övertygas jämväl om annat brott, för brotten gemensamt, efter hörande av barnavårdsnämnd överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande för skyddsuppfostran. Beträffande den som är elev i skola tillhörande barnaoch ungdomsvården skall vad nu sagts om barnavårdsnämnd i stället gälla skolans styrelse. Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan av att någon dömes till fängelse skall äga motsvarande tillämpning vid överlämnande som i första stycket sägs. Bestämmelsen i första stycket, att överlämnande som där sägs må användas i stället för straff, gäller icke avsättning eller suspension och ej heller särskild påföljd för brott, som finnes stadgad i lag eller författning.

2 §.

Den som ej fyllt aderton år må icke dömas till fängelse, straffarbete eller förvaring, om ej särskilda skäl äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953. Genom lagen upphäves 8 § andra stycket lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom.

Kungi. Maj.ts proposition nr 223. 3

Förslag

till Lag

angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 4 §§ lagen den 19 maj 1944 om efter gift av åtal mot vissa underåriga1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne dan angives.

Eftergift av åtal må äga rum, Eftergift av åtal må äga rum,

om den underårige omhändertages om den underårige omhändertages för skyddsuppfostran eller blir före­ för skyddsuppfostran eller blir föremål för annan därmed jämförlig åt­ mål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller gärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig syssel­ särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan an­ sättning samt det med skäl kan antagas att han skall avhålla sig från tagas att härigenom vad som är lämpatt ånyo begå brott, eller ligast för hans tillrättaförande vidta­

ges, eller

om brottet är ringa och det uppen­ om brottet är ringa och det uppenbarligen skett av okynne eller förhas­ barligen skett av okynne eller förhastande. tande.

Åtal skall dock väckas, om det fir lies påkallat med hänsyn till den allrnänna laglydnaden eller eljest ur alh 3 4än synpunkt.

3 §.

Frågan om eftergift av åtal skall Frågan om eftergift av åtal skall prövas av statsåklagare. prövas av statsåklagare. Sådan fråga

skall handläggas med största skyndsamhet; eftergives ej åtalet, skall det

väckas utan dröjsmål.

4 §.

År skälig------------------— — hans tillrättaförande.

Nämndens yttrande--------------------------- i övrigt.

Det åligger nämnden att avgiva sitt

yttrande med största skyndsamhet.

År brottet----------------------— yttrande inhämtats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Senaste lydelse av 3 § se SFS 1948: 404.

4 Iiungl. Maj.ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 december 1046 (nr 862) med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 20 december 1946 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives och att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 6 §, av nedan angiven lydelse.

Förekommer i mål mot underårig Förekommer i mål mot underårig anledning att döma till frihetsstraff, anledning att döma till frihetsstraff tvångsuppfostran eller förvaring eller eller förvaring eller att meddela villatt meddela villkorligt anstånd med korligt anstånd med straffs ådömanstraffs ådömande, skall vid målets de eller att överlämna åt barnavårdsprövning och avgörande rådhusrätt nämnd eller skolstyrelse att vidtaga bestå av en lagfaren domare och åtgärd för hans omhändertagande för nämnd. Har rätten vid huvudför­ skyddsuppfostran, skall vid målets handling handlagt målet i den sam­ prövning och avgörande rådhusrätt mansättning som eljest är föreskri­ bestå av en lagfaren domare och ven och rör målet ej brott varå kan nämnd. Har rätten vid huvudförhandfölja straffarbete i två år eller där­ ling handlagt målet i den sammanutöver, vare rätten dock domför utan sättning som eljest är föreskriven och nämnd. rör målet ej brott varå kan följa

straffarbete i två år eller därutöver,

vare rätten dock domför utan nämnd,

Vad nu —- —- —■ — —- —■ särskild sammansättning.

Mål mot underårig skall alltid be­

handlas skyndsamt.

Väckes allmänt åtal mot den som ej fyllt aderton år för brott varå straffarbete kan följa, skola, ändå att han ej är häktad, de tidsfrister iakt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 5

tagas som uro föreskrivna för åtgärd i

mål vari den tilltalade är häktad. I

stället för den Hd av en vecka, som i

45 kap. 14 § rättegångsbalken är före­

skriven för hållande av huvudför­

handling, skall dock gälla en tid av

två veckor.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361)

om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 mom. Slutlig utskrivning av 2 mom. Slutlig utskrivning avbarn, som omhändertagits för skydds- barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, skall äga rum senast, då uppfostran, skall äga rum senast, då barnet fyller aderton år. Utskrivning barnet fyller aderton år eller, om barav barn, som intagits i skola tillhö­ net fyllt femton år vid omhändertarande barna- och ungdomsvården ef­ gandet, senast tre år därefter. Utter fyllda femton år, må dock upp­ skrivning av barn, som intagits i skola skjutas, till dess tre år förflutit från iillhörande barna- och ungdomsvårintagandet. Har i dylik skola intaget den efter fyllda femton år, må dock barns uppförande varit opålitligt, må uppskjutas till dess tre år förflutit med utskrivningen anstå, till dess det från intagandet. Har i dylik skola infyllt tjuguett år. taget barns uppförande varit opålit­

ligt, må med utskrivningen anstå, till

dess det fyllt tjuguett år.

Slutlig utskrivning---------------------- - — ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

1 Senaste tydelse se SFS 1946:335.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. i

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 21 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om den lämpligaste behandlingsformen för ungdom i åldern 15—17 år, som gjort sig skyldig till allvarligare lagöverträdelser, m. m. Föredraganden anför följande.

Den straffrättsliga myndighetsåldern är i vårt land 15 år. För den som uppnått denna ålder gäller alltså att hans lagstridiga gärningar äro straffbara; har han icke fyllt 18 år, medger dock strafflagen vid bestämmandet av påföljden ett mildare bedömande.

Straff myndigheten innebär emellertid icke att de unga lagöverträdare, som dömas för brott, skola omhändertagas under samma behandlingsformer som fullvuxna. Tvärtom har man på olika sätt sökt att sörja för att de unga skola få den särbehandling som bäst lämpar sig för deras tillrättaförande. Redan år 1902 infördes för ungdom under 18 år en särskild behandlingsform, tvångsuppfostran. Sedan det genom 1924 års barnavårdslagstiftning blev möjligt att omhändertaga vanartad ungdom i åldern 15—17 år för skyddsuppfostran, kom även denna behandlingsform till användning för ungdom som begått brott. Genom lagen om villkorlig dom, vilken trätt i kraft den 1 januari 1944, och lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga, som trätt i kraft den 1 juli samma år, främjades den utvecklingen, att skyddsuppfostran användes i ökad omfattning, medan antalet förordnanden om tvångsuppfostran starkt nedgick. Såsom en konsekvens härav upphävdes lagen om tvångsuppfostran år 1947.

Avskaffandet av tvångsuppfostran byggde sålunda på att de lagöverträdare i åldern 15—17 år som behövde vård på anstalt i stället skulle omhändertagas för skyddsuppfostran. Då jag förordade denna reform (prop. 298/ 1947 s. 35), framhöll jag, i likhet med strafflagberedningen, att man icke behövde hysa några farhågor för att domstolarna i avsaknad av möjligheten att döma till tvångsuppfostran kommc att i större utsträckning döma ungdom under 18 år till ovillkorligt frihetsstraff. Detta antagande synes också

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

ha visat sig riktigt under de första åren efter reformen, då endast några få ungdomar i denna åldersgrupp intogos i fångvårdsanstalterna.

I skrivelse den 24 september 1951 har emellertid riksåklagaren anmält, att de senaste åren ett stigande antal unga lagöverträdare i åldern 15—17 år dömts till ovillkorligt frihetsstraff, och att han därför velat bringa det aktuella läget av den kriminalpolitiska behandlingen av brottslig ungdom i denna åldersgrupp till Kungl. Maj :ts kännedom. Riksåklagaren ger i skrivelsen uttryck för en stark oro inför den kommande utvecklingen och framhåller i anslutning därtill angelägenheten av snara åtgärder för att hindra att ett allt större antal av de yngsta lagöverträdarna kominer att överföras till fångvården. Bland de möjligheter att förebygga den befarade utvecklingen, vilka synas ligga närmast till hands, framhållas åtgärder innebärande en höjning av straffmyndighetsåldern eller förbud för domstolarna att annat än under särskilda förutsättningar döma ungdom under 18 år till ovillkorligt frihetsstraff. Det önskade resultatet synes även kunna nås genom en ändring av 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga. Även en sänkning av den nedre åldersgränsen för möjligheten att döma till ungdomsfängelse, vilken säkerligen skulle innebära att de grövre fallen regelmässigt komme i åtnjutande av denna behandlingsform, anser riksåklagaren — i jämförelse med den begynnande utvecklingen — vara ett godtagbart alternativ. Som sin uppfattning ville emellertid riksåklagaren hävda, att det ur allmänna synpunkter är till övervägande fördel för samhället, om de sociaivårdande organen betros med att omhänderhava behandlingen av kriminell ungdom. En annan sak är, att anstaltsorganisationen inom socialvården uppenbart behöver i olika avseenden förstärkas för att kunna på ett effektivt sätt taga hand om det mest svårbehandlade klientelet. Riksåklagaren har slutligen ifrågasatt om det icke vore nödvändigt att inom fångvårdens anstaltsorganisation vidtaga provisoriska åtgärder, ägnade att förebygga eller i varje fall minska de ogynnsamma verkningar som torde vara förbundna med de ungas omhändertagande å fångvårdsanstalt.

I ytterligare skrivelse den 26 november 1951 har riksåklagaren anfört, att det utredningsförfarande som föregår bestämmandet av reaktionsform för lagöverträdare i samma åldersgrupp är behäftat med väsentliga svagheter, vilka medföra betydande vådor ur kriminalpolitisk synpunkt. Sålunda är den tid som förlöper från den brottsliga handlingen till beslutet om samhällets reaktion ofta alltför lång. Det framstår som angeläget att genom personalförstärkningar och organisatoriska anordningar hos de myndigheter, som syssla med unga lagöverträdare — polisen, barnavårdsnämnderna, åklagarmyndigheterna och eventuellt domstolarna — söka åvägabringa ett snabbare förfarande till förkortande av utredningstiden. Vidare synas möjligheterna att under denna tid hindra de unga från fortsatt brottslighet icke vara tillfredsställande. Såväl rättsliga som faktiska förutsättningar måste skapas för att omedelbart efter det att misstanke uppkommit därom att brott förövats av ungdom i åldern 15—17 år den misstänkte må kunna omhändertagas där anledning finnes antaga att han återfaller i brott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 9

För detta ändamål synes erforderligt dels att en översyn verkställes av lagstiftningen i ämnet och dels att anstalter eller kliniker — förslagsvis kallade övervakningshem — för tillfällig förvaring av de unga inrättas. I anledning av dessa båda skrivelser anmodade jag strafflagberedningen, barnavårdskommittén och ungdomsvårdsskoleutredningen att avgiva gemensamt utlåtande. Den senare skrivelsen remitterades även till socialstyrelsen. Dessutom uppdrog jag åt byråchefen Torsten Eriksson att utföra en klientelundersökning och upprätta en återfallsstatistik rörande fångar som dömts till ovillkorligt frihetsstraff före fyllda 18 år. Strafflagberedningen, barnavårdskommittén och ungdomsvardsskoleutredningen ha den 19 januari 1952 avgivit gemensamt utlåtande över riksåklagarens båda skrivelser (i det följande benämnt kommittéernas utlåtande). Kommittéerna ha i utlåtandet gjort vissa allmänna uttalanden om behandlingen av lagöverträdare i åldersgruppen 15—17 år samt föreslagit vissa omedelbara lagstiftningsåtgärder. Vid utlåtandet äro fogade av strafflagberedningen och barnavårdskommittén var för sig upprättade lagutkast med tillhörande motiv ävensom ett särskilt yttrande av ledamoten i strafflagberedningen, professor Ivar Agge. Socialstyrelsen har den 20 februari 1952 avgivit infordrat utlåtande över riksåklagarens skrivelse den 26 november 1951. Byråchefen Erikssons undersökning av det yngsta fångvårdsklientelet, vilken avlämnats den 5 mars 1952, har offentliggjorts i tryck (SOU 1952: 5). En statistisk bearbetning av uppgifter ur domstolsakterna i mål rörande ungdom under 18 år, som de tre senaste,åren dömts till ovillkorligt frihetsstraff, har inom justitiedepartementet utförts av hovrättsassessorn Sara Falk. Denna utredning fogas som bilaga till detta protokoll. Sedan remissyttranden över kommittéernas utlåtande nu inkommit, anhåller jag att få upptaga de genom riksåklagarens båda skrivelser1 väckta frågorna till behandling. Jag skall därvid till en början lämna en sammanfattning av kommittéernas förslag samt en redogörelse för remissyttrandena. Beträffande innehållet i kommittéernas utlåtande i övrigt hänvisas till detta.1

Kommittéernas utlåtande.

Kommittéerna uttala sig för den principen, att ungdo in under 18 år icke bör dömas till frihetsstraff utan i stället omhändertagas enligt barnavårdslagen. Förverkligandet av denna princip betrakta kommittéerna som ett mål för utvecklingen på detta område. Kommittéerna anföra bl. a.: Uppdelningen av vården om de yngsta lagöverträdarna pa två olika administrativa områden, socialvårdens och kriminalvårdens, medför allvarliga olägenheter och minskar utsikterna till gynnsamma resultat av kampen 1 Riksåklagarens båda skrivelser samt kommittéernas utlåtande med tillhörande handlingar äro i sin helhet fogade såsom bilagor till detta protokoll.

10 Kiingl. Maj:ts proposition nr 223.

mot brottsligheten. Det framstår såsom ett viktigt kriminalpolitiskt önskemål att denna dualism undanröjes och att omhändertagandet av de yngsta organiseras efter enhetliga linjer, så att inte tillfälliga eller godtyckliga omständigheter utan endast behovet av omhändertagande och möjligheten till uppfostran blir avgörande för vilken vårdform som kan komma i fråga. Samhällsskyddets intresse kräver uppenbarligen att vårdorganen skall vara i stånd att genom omsorgsfull differentiering av det åt dem anförtrodda klientelet tillse, att den lilla procent av mera svårbehandlade fall som förefinnes blir omhändertagen på sådant sätt att man inte behöver befara att den obehindrat fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Kommittéerna framhålla att principen om fängelsestraffets avskaffande för ungdom under 18 år bör komma till klart uttryck i lagstiftningen. I synnerhet för den nu pågående översynen av ungdomsvårdsskolorna är det av den största betydelse att genom lagstiftning ett dylikt klarläggande kommer till stånd med hänsyn till beräkningen av personal- och anstaltsresurser inom barna- och ungdomsvården.

Kommittéerna ha uttalat sig om den i riksåklagarens skrivelse den 24 september 1951 ifrågasatta möjligheten att komma till rätta med föreliggande svårigheter genom att sänka åldersgränsen för ungdomsfängelse. Detta alternativ avstyrkes av kommittéerna, som framhålla att den behandling som avses med ungdomsfängelse icke i något avseende är anordnad på sådant sätt att det finns anledning att antaga att den skulle vara ändamålsenligare än skyddsuppfostran.

I utlåtandet anföres vidare att åtgärder skyndsamt böra vidtagas för att stärka samhällets möjligheter att på ändamålsenligt s ä t,t omhändertaga det ifrågavarande klientelet. Enligt kommittéernas uppfattning ligger frågan om samhällets resurser i kampen mot brottsligheten väsentligen på det ekonomiska planet. Aldrig så omsorgsfullt utarbetade lagar äro till föga gagn, om icke de ekonomiska förutsättningarna skapas för deras tillämpning i enlighet med deras syfte.

Kommittéerna framhålla i denna del särskilt, att i fråga om ett fåtal tidigt utvecklade, utpräglat asociala unga brottslingar enbart pedagogiska åtgärder i deras nuvarande utformning icke förslå till samhällets skydd. Här kan ytterligare ifrågakomma dels psykiatrisk vård dels ock i övrigt förbättrade resurser. Ungdomsvårdsskoleutredningen, som anser nuvarande resurser i nämnda hänseenden otillräckliga, har sin uppmärksamhet starkt inriktad på dessa problem, bland vilka anstaltsproblemet för de utpräglade psykopaterna hör till barna- och ungdomsvårdens mest brådskande uppgifter.

De nu angivna uttalandena sammanfatta kommittéerna i följande två punkter:

1. Som mål för utvecklingen av brottsbekämpandet beträffande åldersgruppen 15—17-åringar bör uppställas, att allt omhändertagande för vård och tillsyn sker av barnavårdsorgan och regleras i barnavårdslagen, i den mån icke särskild psykiatrisk vård finnes erforderlig. Slutmålet är med andra ord att beträffande denna åldersgrupp kunna helt avstå från användandet av frihetsstraff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 11

2. Kommittéernas dagsaktuella arbetsuppgifter bör omedelbart inriktas på att i förslag till åtgärder och anslagsäskanden, som snarast möjligt bör framläggas, verka för det under punkt 1. angivna programmets realiserande, så att i första hand vård och tillsyn i frihet må kunna effektivt genomföras och, i den mån anstaltsbehandling icke kan undvaras, vårdmöjligheterna i barnavårdens hem och skolor liksom i psykiatriska anstalter fullt s^aiai mot behovet och erforderliga resurser för eftervården tillhandahålles. I utlåtandet anföres att det länge visat sig förenat med olägenheter att, då domstol överlämnar åt barnavårdsnämnd att för skyddsuppfostran omhändertaga ungdom som begått brott, detta sker i form av en villkorlig dom. Denna dom, vilken leder till den regelmässigt frihetsberövande, djupt ingripande skyddsåtgärd som skyddsuppfostran utgör, har förväxlats med en vanlig villkorlig dom och för allmänheten lätt framstått som en otillräcklig reaktion mot brottet. Därför föreslå kommittéerna att domstolens överlämnande åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för skyddsuppfostran utbrytes ur den villkorliga domen och erhåller en fristående ställning som samhällelig skyddsåtgärd. I samband med bestämmelsen härom föreskrives, att den so in icke fyllt 18 år ej får dömas till frihetsstraff, med mindre särskilda skäl därtill är o. Kommittéerna anföra att ett närmare angivande i lagtext av dessa skäl icke låter sig göra. Så länge barnavården saknar resurser för omhändertagande av de farligaste unga brottslingarna, kan det tyvärr i enstaka fall visa sig nödvändigt att underkasta dem fängsligt förvar till förhindrande av fortsatt brottslighet. Kommittéerna föreslå vissa ändringar i lagen om åtalseftergift i syfte att närmare angiva de skäl som böra föranleda åklagaren att draga mål mot den underårige under domstols prövning. I samband därmed föreslås att, då åklagaren finner skäl för frihetsstraff föreligga och av denna anledning åtal vid domstol påkallat, frågan skall underställas riksåklagaren. Vidare föreslå kommittéerna vissa lagändringar i syfte att påskynda handläggningen av mål och ärenden rörande lagöverträdare under 18 år. Kommittéernas förslag till lagändringar sammanfattas i följande punkter: 3. För att främja den utveckling, för vilken kommittéerna uttalat sig under 1 och 2, bör nu stiftas en lag vari stadgas att den som ej fyllt 18 år ej får dömas till fängelse med mindre särskilda skäl därtill äro. Såsom ett sådant särskilt skäl kan icke accepteras åsikten, att en dom å frihetsstraff skulle vara bättre ägnad än skyddsuppfostran att avhålla andra än den tilltalade från att begå liknande brott. 4. Till främjande av att ungdom under 18 år icke utan trängande skäl dragés inför domstol bör statsåklagares rätt att med barnavårdsnämnd träffa uppgörelse om vård enligt barnavårdslagen vidgas genom uttryckligt stadgande i lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga, varav framgår att åtal vid domstol ej bör väckas med mindre särskilda, i lagen angivna skäl därtill föranleder. 5. Till främjande av att ungdom under 18 år omhändertages för skyddsuppfostran i stället för att dömas till frihetsstraff bör domstols överlämnan­

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

de till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd i nämnda syfte frigöras från de villkor som enligt lagen om villkorlig dom uppställts för meddelande av sådan dom och utbrytas ur den villkorliga domen till en fristående skyddsåtgärd. 6. Härutöver bör för närvarande icke göras några ändringar i lagstiftningen om domstols befogenhet att meddela villkorlig dom beträffande den som ej fyllt 18 år, men kommittéerna överlämnar ett inom barnavårdskommittén utarbetat utkast till vissa ändringar i barnavårdslagen jämte piotiv, åsyftande att efter mönster från lagen om villkorlig dom vidga barnavårdsnämndernas möjligheter att vid sidan om skyddsuppfostran anordna tillfredsställande vård och tillsyn av ungdom i åldern 15—17 år. 7. Bestämmelser bör meddelas åsyftande att åvägabringa största möjliga snabbhet i handläggningen av mål och ärenden angående lagöverträdare under 18 år. Förslag härom framförs i bifogade lagutkast. Den av riksåklagaren väckta frågan om inrättande av övervakning shem har övervägts av kommittéerna efter två olika linjer, nämligen dels i anslutning till rättegångsbalkens bestämmelser om övervakning av misstänkt under 18 år i syfte att undvika häktning och dels inom barnavårdens ram såsom en förberedelse till skyddsuppfostran och för att utreda behovet därav. Kommittéerna, som icke hunnit avsluta dessa utredningar, uttala sig för att övervakningsmöjligheterna böra anordnas inom barnavårdens ram och förutsätta att ärendets fortsatta utredning överlämnas till barnavårdskommittén. I sin sammanfattning anföra kommittéerna sålunda: 8. Åtgärder bör vidtagas för att, beträffande person under 18 år som misstankes för brott, inom barnavårdens ram åstadkomma betryggande övervakningsmöjligheter till förebyggande av fortsatt brottslig verksamhet. För detta ändamål bör fragan om inrättande av utredningshem eller övervakningsavdelningar i barnavårdens regi, till en början i Stockholm, Göteborg och Malmö, skyndsamt utredas.

Yttrandena.

Yttranden angående behandlingsformer m. m. Infordrade yttranden över kommittéernas utlåtande ha efter remiss avgivits av rikets hovrätter, riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län samt 1951 års fångvårdsutredning. Riksåklagarämbetet har bifogat yttranden av landsfogdarna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, statsåklagaren och åklagaren i ungdomsmål i Stockholm, statsåklagarna i Göteborg och Malmö, samt stadsfiskalerna i Eskilstuna, Borås, Västerås och Gävle. Vidare ha bifogats, av överståthållarämbetet yttranden av magistraten, polismästaren och kriminalpolisintendenten i Stockholm, av länsstyrelsen i So-

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 13

dermanlands län yttrande av barnavårdsassistenten i samma län, av länsstyrelsen i Malmöhus län yttrande av poliskammaren i Malmö samt av länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrande av statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent i elfte distriktet.

Yttranden ha vidare efter remiss inkommit från Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges advokatsamfund, Svenska socialvårdsförbundet, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler samt barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Kommittéernas utlåtande har i åtskilliga av de yttranden som redovisa sin allmänna inställning till förslaget tillstyrkts eller lämnats utan erinran. En positiv inställning till förslaget intaga Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Malmöhus, Västmanlands och Kopparbergs län, 1951 års fångvårdsutredning, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges advokatsamfund, Svenska socialvårdsförbundet samt Stockholms och Göteborgs barnavårdsnämnder.

En mer eller mindre avvisande och i vissa fall bestämt avstyrkande hållning intages i de yttranden som avgivits av övriga hovrätter, flertalet åklagare, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kalmar och Västerbottens län samt föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges landsfiskaler.

Ehuru sålunda delade meningar kommit till uttryck i fråga om det nu föreliggande förslaget, visar en närmare granskning av vad som anföres i yttrandena att en ganska stor enighet råder beträffande grundfrågorna. Flertalet yttranden ansluta sig till den av kommittéerna uttalade uppfattningen att ungdom under 18 år icke bör dömas till frihetsstraff. Endast i några yttranden diskuteras härvid andra möjligheter än att låta socialvården omhänderta även de svåraste fallen. I så gott som alla yttranden framhålles emellertid att socialvården för närvarande icke är rustad för denna uppgift. Angelägenheten av att socialvårdens resurser härför utbyggas kommer till uttryck i flertalet yttranden, i vissa fall med starkt eftertryck. Åtskilliga som yttrat sig finna socialvårdens bristande resurser vara avgörande för sin ståndpunkt till lagförslaget och ställa sig därför avvisande. Andra, som i och för sig godtaga de föreslagna lagändringarna, uttala av samma skäl att dessa icke böra sättas i kraft, förrän socialvården blir i stånd att omhänderta det svårast belastade ungdomsklientelet i slutna anstalter.

Den av kommittéerna uttalade uppfattningen, att u ngdo m under 18 år icke bör dömas till frihetsstraff och att därför socialvårdens resurser böra upprustas för att omhänderta dem som behöva behandling på anstalt, biträdes av styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som anför följande:

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Straffmyndighetsålderns bestämmande i Sverige till 15 år hänför sig till en gången tids okomplicerade samhälle, där barnen tidigt koinmo ut i förvärvsarbete och kunde anpassas till fasta men enkla levnadsregler. Eu begränsning av straffbarheten även för barn i åldern 15—17 år har dock sedan länge ansetts erforderlig och blivit lagfäst (S. L. 5:2).

I det moderna samhället, där ungdomar mellan 15 och 17 år ofta äro skolbarn, där samhällets rastlösa utveckling ställer stora krav på individens anpassningsförmåga, där teknikens utveckling stimulerar ungdomens äventyrslusta och där en omfattande nöjesindustri skapar svåra frestelser, är det ofrånkomligt att åtskilliga ungdomar, som av olika anledning sakna förutsättningar att följa med i utvecklingen, hamna i splittring och rotlöshet med därav följande häftiga asociala reaktioner. Behandlingen av dessa ungdomar har därför helt naturligt blivit ett svårt samhälleligt problem, där man har att välja emellan att behandla dem såsom vuxna och inskrida med stränga straffrättsliga reaktioner eller att betrakta och behandla dem såsom barn, vilka i likhet med barn under 15 år böra tillrättaföras genom barnavårdens uppfostrande och återställande metoder.

I åtskilliga länder, bl. a. i Danmark, har man valt att ersätta straffen med barnavård för personer under 18 år. 1 Sverige har man föredragit eu medelväg. I princip betraktas barn mellan 15 och 17 år såsom straffrättsligt myndiga, och strafflagens yttersta reaktionsformer äro fängelse och straffarbete. Genom partiella reformer har man emellertid möjliggjort för domstolarna att överlämna den unge brottslingen till socialvården, och man har räknat med att lagtillämpningen skulle avskaffa fängelsestraffen utan lagändring. De senaste utslagen av denna lagstiftning äro 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga samt 1947 års lagstiftning om avskaffande av tvångsuppfostran.

I remissyttrande över sistnämnda lagförslag framhöll advokatsamfundets styrelse, med tillstyrkande av förslaget, att styrelsen med hänsyn till tydliga uttalanden i lagmotiven ansåg sig kunna förutsätta att domstolarna icke skulle öka användningen av fängelsestraff för minderåriga under 18 år. Styrelsens principiella inställning har därvid varit och är att ungdomar icke böra och icke kunna tillrättaföras genom inspärrning i fängelseanstalter, avsedda för vuxna förbrytare. Fängelsevistelse verkar erfarenhetsmässigt starkt försämrande på en ung människas återanpassning. Det är därför icke endast av humanitära skäl utan även med hänsyn till samhällets behov av skydd mot fortsatt brottslighet av vikt att en effektivare behandlingsform kommer till användning.

Genom lag om ungdomsfängelse har för det brottsliga klientelet i åldern 18—21 år skapats eu möjlighet till omhändertagande i särskilda ungdomsanstalter. Det synes då styrelsen helt orimligt och i strid med lagstiftarens intentioner att barn mellan 15 och 17 år skola kunna spärras in i fängelse. Under de senaste två åren ha domstolarna emellertid visat en ökad benägenhet att döma minderåriga till ovillkorligt frihetsstraff, t. o. in. utan att först ha prövat verkan av skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola. Styrelsen finner denna utveckling oroande och föga ägnad att leda till minskad ungdomsbrottslighet. Enligt styrelsens uppfattning har den sociala ungdomsvården med dess tillgång till medicinsk och psykologisk sakkunskap samt för ändamålet skolad personal långt större möjligheter än fångvården att uppnå ett positivt behandlingsresultat. Det är icke heller antagligt att fängelsestraffen ha nämnvärd effekt ur allmänpreventiv synpunkt. Barn reagera icke på sådant sätt och hålla sig icke så i kontakt med händelserna att fängelsestraff för enskilda minderåriga verkar avskräckande för andra. Det är i stället möjligt att en gloria skänkes åt den kamrat, som delar fängelsevistelsen med

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 15

vuxna förbrytare. Det är antagligen i kamraternas ögon mer nedsättande och följaktligen mer avhållande att bli intagen på vårdanstalt för missanpassade barn. För att uppnå ett bättre tillstånd beträffande ungdomsbrottsligheten är det enligt styrelsens uppfattning nödvändigt att gå fram på två linjer, nämligen dels förbud för domstolarna att döma till frihetsstraff och dels en betydande upprustning av socialvårdens möjligheter att omhändertaga det starkast belastade ungdomsklientelet.

Det torde förr eller senare bliva ofrånkomligt att höja straff myndighetsåldern till 18 år. Att i längden hålla den 6 år under den civila myndighetsåldern torde icke vara möjligt.

Såsom en övergångsform föreslås nu i det föreliggande lagförslaget att domstol endast i undantagsfall skall kunna döma den som ej fyllt 18 år till frihetsstraff. Styrelsen anluter sig till denna uppfattning men vill med skärpa framhålla att en viktig förutsättning måste vara att samhället ställer lielt andra ekonomiska resurser till barnavårdens förfogande än hittills varit fallet. För det svårast belastade klientelet saknas för närvarande lämpliga anstalter, vilket är en brist, som med det snaraste måste avhjälpas. Nödvändigt synes bl. a. vara att genom tillräckliga anslag sörja för att socialvården får möjlighet att omhändertaga nyssnämnda klientel i ändamålsenliga slutna anstalter. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida det icke snarare är bristen på lämpliga anstalter än de allmänpreventiva synpunkterna som föranlett domstolarna att döma till fängelsestraff. Styrelsen underskattar ingalunda de generalpreventiva synpunkternas betydelse men är — såsom ovan antytts — av den uppfattningen att dessa synpunkter bliva bättre än genom ådömande av frihetsstraff tillgodosedda, om socialvården får möjlighet att omhändertaga det starkast belastade ungdomsklientelet i slutna anstalter.

Styrelsen ansluter sig alltså i princip till det föreliggande lagförslaget men anser de nyss anförda synpunkterna vara av sådan vikt att den föreslagna lagstiftningen icke bör sättas i kraft, förrän socialvården blivit föremål för sådan ekonomisk upprustning att det svårast belastade ungdomsklientelet kan omhändertagas i slutna anstalter.

Samma inställning till huvudproblemet återfinnes även i andra yttranden. Svenska socialvårds förbundet anför sålunda att en för den enskilde ungdomen så negativ åtgärd som ett vanligt fängelsestraff i framtiden icke bör få tillgripas. För att strävandena att tillrättaföra den unge lagbrytaren skola kunna krönas med framgång krävs att individuellt avpassade behandlingsformer med pedagogisk och psykologisk inriktning komma till användning, något som i vart fall icke kan åstadkommas vid våra nuvarande fängelser. Vidare framhåller förbundet — efter att ha diskuterat olika möjligheter att omhänderta ungdomar med mera accentuerade anpassningssvårigheter — att det avgörande måste vara att de organ, som anförtros uppgiften, få till förfogande erforderliga ekonomiska och personella resurser samt modernt och ändamålsenligt utrustade anstalter. Enbart ett överförande av alla 15- 17-åringar till den sociala barnavården löser icke vårdproblemet. Härför krävs först och främst en verklig upprustning av våra ungdomsvårdsskolor. Stockholms barnavårdsnämnd anför att nämnden, med stöd av den erfarenhet som nämnden har i fråga om ungdomsvård, ansluter sig oförbehållsamt och eftertryckligt till den principiella grundsyn beträffande ifrågavarande klientels behandling, som riksåklagaren och de tre

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

kommittéerna givit uttryck åt. Nämnden finner det sålunda vara synnerligen angeläget att åtgärder skyndsammast vidtagas till förebyggande av en utveckling av de yngsta lagöverträdarnas behandling i strid mot de uttalanden, som gjorts i samband med lagstiftningen. Nämnden är sålunda ense med kommittéerna om att principen om fängelsestraffets avskaffande för ungdom under 18 år bör komma till klart uttryck i lagstiftningen samt att åtgärder skyndsamt böra vidtagas för att stärka samhällets möjligheter — både på det statliga och kommunala planet — att på ett ändamålsenligt sätt omhändertaga det ifrågavarande klientelet av unga lagbrytare. Dylika åtgärder bli enligt nämndens mening en tvingande konsekvens, om principen »socialvård i stället för kriminalvård» skall bli en realitet vid behandlingen av dessa unga lagbrytare. Svenska landskommunernas förbund betonar bl. a. att en bättre differentiering av de unga lagöverträdarna kan åstadkommas på ungdomsvårdsskolorna än på fångvårdens anstalter och att större förutsättningar finnas inom barna- och ungdomsvården att ge fostran och utbildning och större möjligheter att ordna en effektiv eftervård. Förbundet understryker att anstaltsorganisationen inom barna- och ungdomsvården omedelbart måste förstärkas.

Barnavårdsnämnden i Göteborg framhåller att, vilken inställning man än må intaga till vuxna individers kriminalitet, det dock måste vara uppenbart att kriminaliserad ungdom —- i kroppsligt och själsligt hänseende icke färdigvuxna individer, ofta i ömtålig psykisk »skalömsning» — tarvar sin alldeles särskilda vård och behandling, så långt som möjligt väsensskild från den negativa åtgärd, som ett vanligt frihetsstraff regelmässigt innebär.

Nämnden ansluter sig sålunda till den uppfattningen att fängelsestraff måste anses som en olämplig reaktion för ungdomar, som gjort sig skyldiga till lagöverträdelser. Härvid är dock nämnden angelägen framhålla såsom ett oavvisligt krav för reformens genomförande att alla nödvändiga resurser tillförsäkras socialvården. Redan nu kan nämnden med stark oro konstatera att det icke sällan föreligger stora, understundom oöverstigliga hinder att bereda de av barnavårdsnämnden omhändertagna erforderlig vård i ungdomsvårdsskoleorganisationen. Nämnden anför härom vidare:

Emellertid, resurserna bestå icke allenast och icke ens främst i vårdplatser. Barnavårdsnämnden vill varna för en ensidig så att säga byggnadsmässig upprustning av vårdmöjligheterna. I vårdbegreppet ligger också hela den personella kvantiteten och kvaliteten. Det fordras specialutbildade läkare, sköterskor, psykologer, socialarbetare och övrig anstaltspersonal i tillräckligt antal och med löner, som kunna betraktas som skäliga i förhållande till det utomordentligt ansvarsfulla, krävande och påfrestande arbetet med »söndertrasade» människor. För närvarande råder rent oefterrättliga förhållanden genom bristen på kvalificerad personal.

Svea hovrätt anför att grundtanken i förslaget enligt hovrättens mening är riktig. Det synes icke vara nödvändigt eller lämpligt att tillämpa frihetsstraff i vanlig mening, i den mån uppfostrande åtgärder lämna åsyftat resultat. Hovrätten ställer dock frågan, om icke statsmakternas ansträngningar närmast och med kraft böra inriktas på en utbyggnad av socialvården och

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 17

eu ökning av dess resurser. Därmed jämnas vägen för en lagändring, för vilken förutsättningarna inom kort kunna visa sig vara betydligt gynnsammare än i dagens läge. Även hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar sin anslutning till den föreslagna lagstiftningens allmänna syften men betonar samtidigt, att den nya lagstiftningen icke bör träda i kraft, förrän erforderliga resurser föreligga — särskilt i form av slutna avdelningar på ungdomsvårdsskolorna samt tillräckligt antal skyddslconsulenter och eftervårdskonsulenter.

Föreningen Sveriges stadsdomare anför att frihetsstraff är en föga rationell korrektionsmetod beträffande denna åldersgrupp av brottslingar men i enstaka fall kan bli erforderligt, i främsta rummet då på grund av den brottsliges farlighet socialvårdens resurser finnas otillräckliga. Därvid rör det sig om fall, då den kriminella belastningen är så allvarlig att samhällsskyddets krav måste beaktas.

Socialstyrelsen anser att allt omhändertagande för vård och tillsyn av kriminell ungdom under 18 år bör ske inom socialvården, men framhåller med skärpa att ett sådant omhändertagande oundgängligen kräver en skyndsam och effektiv utbyggnad av socialvårdens och främst ungdomsvårdsskolornas resurser i såväl materiellt som personellt hänseende. Härom anför styrelsen följande:

Socialstyrelsen har vid upprepade tillfällen påtalat de allvarliga brister, som redan för närvarande vidlåda ungdomsvårdsskoleorganisationen. Under senare år bär antalet anstalter för omhändertagande av det klientel, varom här är fråga, och därmed även antalet vårdplatser väsentligt minskat, från 38 skolor, om man medräknar de statliga uppfostringsanstalterna, med sammanlagt ungefär 2 000 platser år 1940 till 23 ungdomsvårdsskolor med tillhopa omkring 900 platser från och med den 1 april 1952. Att det över huvud taget varit möjligt att så väsentligt nedbringa platsantalet, torde bland annat bero därpå, att barnavårdsorganens förebyggande verksamhet och övriga vård- och tillsynsformer effektiviserats. Emellertid föreligger för närvarande en tilltagande platsbrist på skolor för ungdomar i åldern 15—17 år samt på specialanstalterna Lövsta och Långanäs. Denna bristande tillgång på platser har medfört problem, som kräva en snar lösning. Den har sålunda medfört minskade möjligheter till ett snabbt omhändertagande och till nödvändig differentiering av elevmaterialet, varigenom förutsättningarna för en effektiv vård och behandling av eleverna försämrats. En annan omständighet, som ställer ökade krav på ungdomsvårdsskolornas resurser, är att under senare år grövre brottslighet och vanart blivit allt mera vanlig i de yngre åldersgrupperna, vilket medfört att det på skolorna intagna klientelet efter hand blivit mera kriminellt belastat och anstaltsbesvärligt. Till följd härav måste ungdomsvårdsskolorna bland annat i ökad omfattning beredas resurser att förhindra rymningar, och socialstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om dels sin år 1948 framställda begäran att få uppföra ett antal små isoleringsavdelningar för det mest svårbehandlade klientelet vid skolorna dels ock ungdomsvårdsskoleutredningens i 1952 års statsverksproposition av departementschefen delvis biträdda förslag om uppdelning av Sundbo yrkesskola efter »den lilla gruppens princip» i mindre anstaltsenheter med en specialavdelning för det anstaltsbesvärliga klientelet, där detta kan bli föremål för en intensiv påverkan av eu utvald, väl tilltagen personalstyrka.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Styrelsen, som icke i förevarande yttrande kan ingå på någon mera detaljerad redogörelse för de erforderliga förstärkningarna av de materiella resurserna, vill endast såsom oundgängligen nödvändigt framhålla — och detta sker med starkt eftertryck — att ungdomsvårdsskolorna Sundbo, Forsane, Johannisberg och Fagared omorganiseras enligt »den lilla gruppens princip», att en specialanstalt för det mest svårskötta klientelet inrättas samt att en snabb och effektiv kanal anordnas från ungdomsvårdsskolorna till de psykopatsjukhus, varom utredning pågår och vilkas snara inrättande är synnerligen angeläget.

Vad angår de personella resurserna inom ungdomsvårdsskoleorganisationen är det för ett tillfredsställande resultat av behandlingen vid skolorna av yttersta vikt, att väl utbildad personal i tillräcklig omfattning står till förfogande, och det ligger i öppen dag att den i det föregående antydda utbyggnaden av skolornas materiella resurser jämväl förutsätter en icke oväsentlig personalförstärkning.

I några yttranden, som ansluta sig till kommittéernas grunduppfattning, framhålles att det för att frihetsstraff skall kunna avskaffas för åldersgruppen under 18 år krävs icke blott en utbyggnad av socialvårdens resurser utan även garantier för att de unga bli omhändertagna på ett betryggande sätt. Åklagaren i ungdomsmål i Stockholm ger uttryck åt denna uppfattning och förordar att utskrivning av elever från ungdomsvårdsskola icke bör få bestämmas av den anstalt där den unge är intagen utan bör avgöras av en nämnd med ungefär samma sammansättning som ungdomsfängelsenämnden. Såsom skäl härför anföres:

Anledningen till att domstolarna under de senaste åren i flera fall dömt till fängelse i stället för att via den villkorliga domen överlämna den unge till barnavårdsnämnden för att omhändertagas för skyddsuppfostran har nog i många fall varit, att domstolarna icke känt sig övertygade om att de unga lagöverträdarna under någon längre tid komme att vistas på anstalt. Tyvärr har det nämligen förekommit fall, då styrelsen för vederbörande skola villkorligt utskrivit en elev kort tid efter det den villkorliga domen avkunnats, trots att det under målets handläggning framhållits, att den unge under en jämförelsevis lång tid komme att vistas å anstalten och där erhålla en läkepedagogisk behandling samt beredas tillfälle att utbilda sig i ett för honom lämpligt yrke. I några av dessa fall har den unge strax efter utskrivningen från anstalten gjort sig skyldig till nya brott.

Statsåklagaren i Stockholm uttalar samma mening som åklagaren i ungdomsmål och anser förslaget om en central nämnd för behandling av utskrivningsfrågor vara värd beaktande. Även andra möjligheter kunna tänkas, t. ex. att en representant för åklagarväsendet finge tillfälle att yttra sig före utskrivningen, i likhet med vad som är fallet vid utskrivning av straffriförklarade. För att detta system skall få någon effekt erfordras dock en besvärsinstans, till vilken åklagaren kan hänskjuta ärendet. Föreningen Sveriges stadsfiskaler förordar att, då det gäller svåra brott och upprepad kriminalitet, domstolen bör äga bestämma minsta tid, under vilken skyddsuppfostran skall pågå. Föreningen anser det angeläget att frågan om utskrivning från ungdomsvårdsskolor ingående överväges och anger som en möjlighet att en nämnd inrättas för att pröva frågor om utskrivning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 223. 19

I några yttranden diskuteras andra möjligheter än att låta socialvården taga hand om dem inom åldersgruppen 15—17 år, vilka behöva intagas på anstalt. Sålunda anför Göta hovrätt att det icke råder några delade meningar om att i det övervägande antalet fall skyddsuppfostran är att föredraga. Bland ungdomsbrottslingarna finnes emellertid ett litet antal hårdnackade och utpräglat asociala individer, vilkas brottslighet tager sig sådana uttryck, att den innefattar ett allvarligt hot mot samhället. För denna kategori saknas för närvarande lämpliga reaktionsformer. Enligt hovrättens mening är det angeläget att få en för de nu åsyftade avancerade ungdomsbrottslingarnas egenart avpassad behandlingsform, som skiljer sig såväl från den nuvarande vanliga skyddsuppfostran på öppen anstalt som från de vanliga frihetsstraffen. Behandlingen bör i främsta rummet taga sikte på att på ett fullt effektivt sätt tillgodose återanpassningssträvandena. Ett viktigt led härvid bör vara psykiatrisk vård. Men samtidigt måste tillses att behandlingen — vare sig det finnes påkallat eller ens lämpligt ur individualpreventiv synpunkt eller icke — erhåller en sådan karaktär att de allmänpreventiva synpunkterna bli tillgodosedda. Häri ligger bl. a. att den såväl för brottslingen som för allmänheten måste klart framstå som ett straff, oavsett vad den sedan kallas. Därest en sådan behandlingsform anordnas, är det enligt hovrättens mening uppenbart att behovet att döma brottslingar i denna åldersgrupp till frihetsstraff kommer att högst väsentligt minska. Hovrätten ställer sig dock tvekande inför lämpligheten att helt slopa denna möjlighet och har därvid i tankarna sådana brott, t. ex rattfylleri eller smuggling, där allmänpreventionen allmänt erkännes kräva en kännbar påföljd men å andra sidan omständigheterna ofta äro sådana att särskilda uppfostrings- eller förbättringsåtgärder icke äro påkallade.

Hovrätten för Västra Sverige anför att, så länge vår strafflag är byggd på grundsatserna om både individualprevention och allmänprevention i kriminalvården, kan den allmänpreventiva synpunkten icke helt lämnas åsido vid anordnandet av kriminalvård för lagöverträdare i åldern 15—17 år. Genom att denna synpunkt i viss mån tillgodoses även vid intagning i ungdomsvårdsskolorna — medelst de därmed förbundna frihetsinskränkningarna — kan man dock lyckligtvis i de flesta fall avvara frihetsstraff för unga lagöverträdare. Men helt kan frihetsstraffet icke avvaras, då det gäller ett fåtal av dessa ungdomar, nämligen de mest avancerade lagöverträdarna. I viss mån skulle så kunna vara fallet, därest man i anslutning till ungdomsvårdsskolorna inrättar helt slutna avdelningar — en utveckling som med tanke på skolornas övriga klientel, särskilt icke-lagöverträdare, ej synes odelat lycklig. Bättre syntes vara att inom fångvården inrätta en eller två smärre anstalter för ifrågavarande åldersgrupp, med anordningar jämväl för de intagnas fostran och utbildning. Även oavsett en sådan åtgärd erfordras eu vittgående upprustning av vår fångvård.

I motiveringen till dessa sammanfattande slutsatser anför hovrätten bl. a.:

Såsom grundläggande princip för behandlingen av lagöverträdare, äldre och yngre, torde väl ostridigt ha uppställts — såväl i gällande lagstiftning

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

som i det allmänna rättsmedvetandet — att lagöverträdare skola så behandlas, att samhället skyddas mot brott. Medlen vid denna behandling äro å ena sidan frihetsinskränkningar av olika grader för lagöverträdaren, å andra sidan fostran och utbildning. Man söker med dessa medel inverka på lagöverträdaren så, att just han icke vidare begår brott (individualprevention). Därjämte söker man genom dylik inverkan åstadkomma att andra avhålla sig från att begå brott (allmänprevention). Allmänpreventionen har till sitt förfogande endast ett av de två nämnda medlen: frihetsinskränkningar av olika slag. För individualpreventionen står till förfogande främst det medel, som innebär fostran och utbildning, men även frihetsinskränkningarna tjäna ju — låt vara blott på ett rent faktiskt sätt — till att förekomma vidare brott av den enskilde lagöverträdaren.

Det torde vidare vara en numera ganska allmänt omfattad grundsats att vid behandlingen av lagöverträdare så litet som möjligt av frihetsinskränkningar bör komma till användning; däremot så mycket som möjligt av fostran och utbildning. Denna grundsats tager sig uttryck i samtliga de institut och anordningar, som ställts till vårt samhälles förfogande vid behandling av lagöverträdare.

Vad i det föregående framhållits synes utgöra gott stöd för påståendet, att någon skarp gräns mellan vad som plägar betecknas med socialvård (uppfostran och" mindre ingripande åtgärder genom barnavårdsnämnderna) och å andra sidan fångvård rent principiellt knappast behöver dragas. Man arbetar överallt med samma medel: frihetsinskränkningar samt utbildning till samhällsnyttigt arbete.

Vården av lagöverträdare, särskilt de unga, har i vårt samhälle blivit en utomordentligt aktuell fråga. Brottsligheten har ökat, särskilt ungdomsbrottsligheten och därinom i synnerhet den grova brottsligheten. Samtidigt ha statsmakterna på ett oförståeligt sätt försummat att vidtaga erforderliga åtgärder för att förverkliga den lag man skrivit och möta den ökade brottsligheten med tillräckliga och tjänliga medel. Därest de humana tankar, som äro nedlagda i lagstiftningen, bliva omsatta i praktiken, skola säkerligen många stötestenar avlägsnas, som nu tid efter annan komma till synes då man söker finna de rationella behandlingsformerna för särskilt de yngre lagöverträdarna.

Det måste inskärpas att det här gäller endast ett litet fåtal unga lagöverträdare, ej flera —"om än antalet kan växla efter tidsförhållandena — som äro oemottagliga för fostran eller som äro för samhället utomordentligt farliga genom intensiteten i sin kriminella vilja eller genom den omfattande skadegörelse de göra sig skyldiga till. Detta lilla fåtal passar stundom icke att omhändertagas medelst barnavårdsnämndernas resurser. Behandlingen av dem kräver ett större mått av frihetsinskränkning än vad vård å ungdomsvårdsskola innebär. Gällande lag föreskriver att intagna i fångvårdens anstalter skola fördelas med hänsyn tagen bland annat till deras ålder. Det naturliga synes då vara, att man för dem ordnar en eller ett par mindre fångvårdsanstalter, försedda med medel för de intagnas fostran och utbildning i möjlig mån.

Föreningen Sveriges häradshövdingar förklarar sig i princip dela den åsikten, att underåriga förbrytare ur individualpreventiv synpunkt i regel icke böra ådömas tidsbestämt frihetsstraff. Föreningen anför vidare att det förtjä­

Kungl. Maj. ts proposition nr 223. 21

nar övervägas, om icke i enstaka fall ett kortvarigt frihetsstraff kan ha väl så stark individualpreventiv verkan som exempelvis en skyddsuppfostran under förutsättning att straffet avtjänas å särskild för underåriga förbrytare avsedd anstalt. De reaktionsformer som i främsta rummet böra komma till användning synas emellertid vara — frånsett bötesfallen — förvaring å anstalt för unga förbrytare eller överlämnande för skyddsuppfostran. Det bör ankomma på domstol att avgöra reaktionsformen. Om särskilda åtgärder anses påkallade av det förhållandet, att numera ett något större antal underåriga förbrytare ådömas frihetsstraff, är det enligt föreningens mening tillfyllest att, för tiden intill dess slutlig lagstiftning i ämnet föreligger, särskilda anstalter eller anstaltsavdelningar för underåriga förbrytare provisoriskt inrättas inom fångvårdsorganisationens ram.

i I det yttrande som avgivits av 1951 års fångvårdsutredning hänvisas till innehållet i utredningens skrivelse den 9 november 1951 angående säranstalter för unga fångar. Utredningen har i denna skrivelse framhållit att det även ur fångvårdens synpunkter är synnerligen betydelsefullt att den sociala ungdomsvårdens resurser förstärkas på så sätt, att en behandling som påbörjats inom socialvården också skall kunna avslutas där. Under alla förhållanden synes det riktigt och rimligt att det yngsta klientelet inom fångvården, 15—• 17-årsgruppen bland straff- och fängelsefångarna, snarast föres över till socialvården. Utredningen ser sig icke i stånd att för den numerärt fåtaliga grupp som det här är fråga om kunna påvisa en möjlighet att åstadkomma något så när adekvata anstaltspedagogiska anordningar inom fångvården.

Fångvårdsutredningens skrivelse den 9 november 1951 har behandlats i statsverkspropositionen till 1952 års riksdag, andra huvudtiteln (s. 69 och 82).

Frågan om en provisorisk lagstiftning nu bör genomföras besvaras jakande i flera yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar sålunda, att det vid övervägande av den nuvarande situationen på förevarande område framstår såsom klart, att snara åtgärder böra vidtagas för att råda bot på de föreliggande missförhållandena. Hovrätten finner det angeläget att motverka den stegrade tendensen att ådöma ovillkorliga frihetsstraff, även om de hittills kända siffrorna i och för sig icke synas ägnade att inge allvarliga farhågor. Socialstyrelsen, som är av samma mening, anför:

Principen om fängelsestraffets avskaffande för ungdom under 18 år har legat till grund för olika lagstiftningsåtgärder under senare år. Då man emellertid numera inom rättstillämpningen synes tendera till att av allmänpreventiva hänsyn döma sådan ungdom i ökad omfattning till ovillkorliga frihetsstraff, är det angeläget, att nämnda princip kommer till klart uttryck i lagstiftningen, och styrelsen hälsar med tillfredsställelse kommittéernas förslag härutinnan.

Svenska stadsförbundet anser det vara synnerligen viktigt, att den provisoriska lagstiftningen så snabbt som möjligt kommer till stånd, så att i en­

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

lighet med statsmakternas intentioner principen socialvård i stället för kriminalvård stadfästes. Sveriges advokatsamfund ansluter sig till att som övergångsform till en höjning av straffmyndighetsåldern domstol enligt lagförslaget endast i undantagsfall skall kunna döma den som ej fyllt 18 år till frihetsstraff. Barnavårdsnämnden i Stockholm, som är ense med kommittéerna om att principen om fängelsestraffets avskaffande för ungdom under 18 år bör komma till klart uttryck i lagstiftningen, understryker angelägenheten av att en lagstiftning ofördröjligen kommer till stånd i huvudsaklig överensstämmelse med de framlagda förslagen.

Såsom av redogörelsen för de tillstyrkande yttrandena framgår har i flertalet av dem understrukits angelägenheten av att erforderliga resurser skapas. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att den föreslagna lagstiftningen bör komma till stånd så snart en sådan upprustning skett. Angelägenheten av att frågan om behandling av kriminell ungdom omedelbart upptages till omprövning understrykes vidare av föreningen Sveriges stadsfiskaler och Svenska landskommunernas förbund.

Bland de avstyrkande yttrandena göra sig särskilt två huvudlinjer gällande. Det framhäves att arbete med en allmän översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet pågår. Innan resultaten av denna översyn kunna framläggas, kan det inte anses lämpligt att provisoriskt vidtaga åtgärder, vilka kunna binda det fortsatta lagstiftningsarbetet på ett mindre lyckligt sätt. Bland annat uppmärksammas i detta hänseende i några utlåtanden ungdomsfängelseinstitutets ställning i reaktionssystemet. Det framhålles dock att denna synpunkt icke får utgöra hinder mot en partiell och provisorisk lagstiftning, om denna är angelägen och leder utvecklingen framåt. Sådant förhållande anses emellertid icke föreligga. Särskilt vända sig ett flertal remissmyndigheter mot påståendet att domstolarna tillämpa frihetsstraff i en omfattning som ger anledning till åtgärder. I flera av yttrandena framhålles tvärtom att gällande lagstiftning tillämpas på ett sätt som överensstämmer med dess syfte.

Föreningen Sveriges häradshövdingar yttrar, att den blivande lagstiftningen i ämnet icke bör fastlåsas vid en provisorisk lagstiftning. Föreningen fortsätter:

Föreningen kan icke dela riksåklagarämbetets och kommittéernas uppfattning, att enstaka domstolsavgöranden under senare år skulle stå i strid mot grunderna för 1939, 1944 och 1947 års lagstiftningar. Av de i utlåtandet åberopade statistiska uppgifterna rörande antalet fall, då underåriga förbrytare ådöints ovillkorligt frihetsstraff, framgår, att sådant straff tillämpats i synnerligen ringa utsträckning. Därav torde kunna dragas den slutsatsen, att domstolarna lojalt följt de motiv, som lågo till grund för omförmälda lagstiftning, och endast i undantagsfall, då så varit absolut påkallat av brottets beskaffenhet och hänsynen till den allmänna laglydnaden, tillgripit frihetsstraff i brist på annan lämplig reaktionsform. Den omständigheten, att domstolarna under senare år till följd av den tilltagande ungdomsbrottsligheten — vilken yttrat sig icke endast i tillgrepp av motorfordon utan jämväl i andra egendomsbrott, särskilt stölder — nödgats utdöma frihetsstraff i något större utsträckning än tidigare utgör ej tillräckligt skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 23

för provisorisk lagstiftning. Det lärer ej finnas grundad anledning antaga, att domstolarna skola frångå sin praxis att endast i undantagsfall tillgripa frihetsstraff.

Liknande ståndpunkt intages av bl. a. Göta hovrätt, hovrätterna för Västra Sverige, Nedre Norrland och övre Norrland samt föreningen Sveriges stadsdomare och föreningen Sveriges landsfogdar.

I Svea hovrätts yttrande anföres, sedan det framhållits att förutsättningarna för en lagändring inom kort kunde visa sig betydligt gynnsammare om ansträngningarna med kraft inriktas på en utbyggnad av socialvården och en ökning av dess resurser, bl. a.:

Inom strafflagberedningen pågår för närvarande arbete med en allmän översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet. Tydligt är, att innebörden av förslaget kan bättre bedömas i det större sammanhang, i vilket frågan snart nog kommer under de lagstiftande myndigheternas prövning. Vad nu sagts skulle dock icke få utgöra hinder mot en partiell och provisorisk lagstiftning, om denna är angelägen och leder utvecklingen framåt. I sådant hänseende har under utredningen särskilt åberopats önskan att förebygga en utveckling inom straffrättskipningen i sådan riktning att ett större antal av de yngsta lagöverträdarna ådömas frihetsstraff. Det har inom kommittéerna också ansetts föreligga fara för att utvecklingen fastlåses vid sådant anstaltssystem, genom vilket de unga lagbrytarna behandlas inom två skilda administrativa områden. Dessa farhågor äro enligt hovrättens mening överdrivna. När domstolarna under senare tid tillämpat fängelsestraff på unga lagöverträdare, har det skett i nödfall och på starka skäl. Även enligt det föreliggande förslaget skall fängelsestraff kunna anlitas, och någon tendens att i onödan döma till fängelse kan man icke tala om.

Hovrätten för Övre Norrland och föreningen Sveriges häradshövdingar anföra liknande synpunkter. Överståthållarämbetet anför i detta hänseende att ämbetet med hänsyn till de olika uppfattningar, som göra sig gällande beträffande verkningarna av straffet och straffhotet, icke anser tillräckliga skäl föreligga att nu på ett begränsat område genomföra betydelsefulla principiella ändringar beträffande förutsättningar för ådömande av frihetsstraff. Däremot förordar ämbetet, att åtgärder skyndsamt vidtagas för att stärka samhällets resurser att på ett ändamålsenligt sätt omhändertaga sådan ungdom, som gjort sig skyldig till allvarligare lagöverträdelser. Ämbetet anser det sannolikt, att en tillfredsställande utbyggnad av socialvårdens resurser kommer att utan särskild lagstiftning påverka domstolarnas praxis i den av kommittéerna förordade riktningen, så att ovillkorliga frihetsstraff endast undantagsvis skola komma i fråga.

Länsstyrelsen i Jönköpings län bemöter från en annan utgångspunkt en provisorisk lagstiftning. Sedan länsstyrelsen framhållit, att utbyggnaden av anstaltsresurserna är bland de angelägnaste önskemålen, yttrar den att det av kommittéerna anförda motivet för en snar lagstiftning, som grundar sig på ungdomsvårdsskoleulredningens behov av riktlinjer för beräkning av personal- och anstaltsresurser, måste bestämt avvisas.

Bland de mera allmänna uttalandena om att resultatet av det pågående

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

utredningsarbetet om reaktionssystemet bort avvaktas finnas vissa mera preciserade uttalanden, särskilt om ungdomsfängelset.

Svenska socialvårdsförbundet anför, att kommittéerna avvisat tanken på en sänkning av åldersgränsen för ådömande av ungdomsfängelse, och fortsätter :

I förslaget framhåller kommittéerna, att det icke kan anses eftersträvansvärt att öppna möjligheter att begagna de gamla fängelserna i Uppsala och Ystad såsom slutna anstalter för lagöverträdarna i de här avsedda åldrarna. Detta uttalande ger icke anledning till någon gensaga. Inom ungdomsvårdsskolornas ram måste emellertid en vittgående utbyggnad av vårdresurserna ske för att en tillfredsställande vård skall kunna erbjudas ungdomar med mera accentuerade anpassningssvårigheter. Om en motsvarande utbyggnad och reformering inom ungdomsfängelseinstitutet kommer till stånd, synes ungdomsfängelse icke utan vidare kunna underkännas som behandlingsform för mera gravt belastade lagöverträdare i 15—17-årsåldern. Mot bakgrunden av strafflagberedningens konstaterande av att hela ungdomsfängelscinstitutet befinner sig i stöpsleven, torde skäl kunna åberopas för att man bort avvakta med lösandet av problemet om behandlingen av gravare lagöverträdare i 15—17-årsåldern, intill dess frågan om behandlingen av lagöverträdare mellan 15- och 21-årsåldern kan lösas i ett sammanhang. Vad som framför allt föranleder förbundet till detta påpekande är insikten om att 15—17-åringarna utvecklingsmässigt ingalunda kunna anses utgöra någon homogen grupp. Några klara gränser kunna säkerligen icke här dragas enbart med utgångspunkt från åldersbegreppet. Större möjligheter till en individuell anpassning av behandlingsformerna allt efter vederbörandes kroppsliga och psykiska utvecklingsgrad kan säkerligen erbjuda sig, om problemet med behandlingen av ungdomsbrottslingar — i åldern från 15 upp till 21 år — löses i ett sammanhang.

Liknande synpunkter återfinnas hos barnavårdsnämnden i Malmö och föreningen Sveriges stadsfiskaler. Hovrätten för Nedre Norrland kan däremot icke tillstyrka att åldersgränsen för ungdomsfängelse sänkes, och hovrätten över Skåne och Blekinge finner de av kommittéerna anförda skälen mot en sådan åtgärd övertygande. I

I fråga om detaljerna i de av strafflagberedningen och barnavårdskomtén framlagda lagförslagen, upptagas först de yttranden som angå förslaget till lag om skyddsuppfostran av vissa underåriga lagöverträdare.

Göta hovrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar finna att lagens rubrik icke synes svara mot förslagets innehåll. Hovrätten anmärker vidare att lagöverträdelse icke behöver innefatta brott, och ifrågasätter lydelsen »lag med särskilda bestämmelser om brott av personer som ej fyllt 18 år». Enligt häradshövdingeföreningen bör i strafflagens 5 kap. och lagen om villkorlig dom intagas erinran om den nya lagen. Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller att 2 §:s sakliga vikt kunde motivera att bestämmelsen intoges i 5 kap. strafflagen.

Flera remissmyndigheter ställa sig positiva till det i 1 § upptagna förslaget att bryta ut domstols överlämnande åt barnavårdsnämnd att vidtaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 25

åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran från lagen om villkorlig dom och göra detta till en fristående åtgärd. Hovrätten för Övre Norrland framhåller som förtjänstfullt, att det nuvarande sambandet mellan villkorlig dom och omhändertagande för skyddsuppfostran föreslås upphävt. Rättstillämpningen har visserligen kommit till rätta med de svårigheter, gällande lagstiftning formellt uppställer. Men det är till men för lagarnas auktoritet, att denna anpassning skett genom åsidosättande av lagens ordalydelse. Det synes hovrätten angeläget att jämväl andra fall, då den dömde blir föremål för ingripande kriminalvårdande åtgärder, frigöras från sambandet med villkorlig dom. Detsamma framhålles av Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge. Sistnämnda hovrätt anser det dock oegentligt att reformen blivit allenast partiell. Enligt hovrättens mening behöver man icke tveka att genomföra reformen fullt ut. Skyddsuppfostrans fullständiga avskiljande från den villkorliga domen skulle även medföra påtagliga förenklingar i lagtexten.

I andra yttranden, där en i princip positiv inställning intages, ifrågasättes lämpligheten av att domstol för överlämnandet till barnavårdsnämnd skall vara beroende av nämndens tillstyrkan. Hovrätten för Västra Sverige anför, att bestämmelsen i lagen om villkorlig dom att överlämnande till barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran endast må ske efter förslag av nämnden redan för närvarande i vissa fall har hindrat den enligt domstolens uppfattning lämpligaste reaktionen mot lagöverträdare. Hovrätten anser, att domstol bör tilläggas befogenhet att, efter barnavårdsnämndens hörande, förordna om skyddsuppfostran, även om detta ej tillstyrkts av nämnden.

Samma uppfattning kommer till uttryck hos länsstyrelsen i Kalmar län och ungdomsåklagaren i Stockholm. Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland, Svenska socialvårds förbundet och föreningen Sveriges stadsfiskaler anse att frågan om domstols behörighet att mot administrativ myndighets mening besluta överlämnande för skyddsuppfostran bör ytterligare övervägas.

I bland andra yttrandet från föreningen Sveriges häradshövdingar uppmärksammas det förhållandet att barnavårdsmyndighet, även om den tillstyrkt omhändertagande för skyddsuppfostran, icke är bunden av dylik tillstyrkan. Föreningen uttalar att garantier måste skapas mot att domstols beslut om överlämnande blir verkningslöst. Gentemot detta förklarar barnavårdsnämnden i Stockholm, att svårigheterna äro tänkbara redan vid nuvarande lagstiftning men att de veterligen aldrig lämnat det teoretiska planet. Härtill kommer, fortsätter nämnden, att risken för konflikt mellan domstol och barnavårdsnämnd eller för att länsstyrelse skall vägra fastställelse åt ett av barnavårdsnämnden fattat beslut om skyddsuppfostran rimligen bör minska. De 15—17-åriga ungdomar, som i fortsättningen komma att ställas inför rätta och som kunna komma att överlämnas till barnavårdsnämnden för omhändertagande, bli med högsta grad av sannolikhet väl kvalificerade för skyddsuppfostran.

Socialstyrelsen erinrar om att kommittéerna uppställt som mål för ut­

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

vecklingen av brottsbekämpandet beträffande åldersgruppen 15—17-åringar, att allt omhändertagande för vård och tillsyn sker av barnavårdsorgan och regleras i barnavårdslagen. Det kan med hänsyn härtill enligt styrelsens mening ifrågasättas, huruvida icke redan nu borde öppnas möjlighet för domstolarna att, då tillsynsvård utan skiljande från hemmet av domstolen bedömes sasom tillräcklig för den unges tillrättaförande, överlämna honom till barnavårdsnämnden för vård enligt barnavårdslagen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar påpekar att en nackdel med den föreslagna bestämmelsen är att överlämnandet för skyddsuppfostran icke kan kombineras med föreskrift om skadeståndsbetalning.

Den i 2 § intagna bestämmelsen att den som ej fyllt 18 år ej må dömas till frihetsstraff, med mindre särskilda skäl därtill äro, förklaras allmänt i och för sig icke inge några betänkligheter. Däremot väcka en del uttalanden i motiven angående vad kommittéerna avsett med uttrycket »särskilda skäl» gensaga i flera yttranden. Hovrätten för Västra Sverige yttrar:

Att ifrågavarande unga lagöverträdare ej må dömas till frihetsstraff med mindre »särskilda skäl» äro därtill, är en bestämmelse mot vilken någon principiell erinran icke torde böra göras. Men kommittéernas mening är icke att bestämmelsen skall tillämpas såsom den är skriven utan med betydande inskränkningar som återfinnas i motiveringen. Egentligen är det väl endast det fall, att utbildning och fostran på ungdomsvårdsskola någon gång finnes vara totalt otjänlig, som enligt motiveringen skulle kunna utgöra »särskilda skäl» att döma till frihetsstraff. Därjämte synes man tänka på det fall av — som man hoppas — övergående natur, att ungdomsvårdsskolorna icke ha resurser för att mottaga den unge lagöverträdaren. Enligt hovrättens uppfattning bör man icke lämpligen giva stadgandet en så snäv tolkning. Icke bara de obildbara utan ock de mycket farliga unga lagöverträdarna böra, om så finnes nödvändigt, kunna dömas till frihetsstraff, och man kan härvid icke helt bortse från straffets avhållande och moralbildande (allmänpreventiva) verkan.

Liknande synpunkter, med mer eller mindre starkt framhävande av allmänpreventionens betydelse, återfinnas hos bl. a. Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland och föreningen Sveriges stadsfiskaler samt hos Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland och föreningen Sveriges stadsdomare. De tre sistnämnda myndigheterna och Sveriges advokatsamfund framhålla att, om sådan begränsning som kommittéerna uttalat sig för skall gälla, bör det klart angivas i lagtext och icke enbart i motiven.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län anser att någon starkare grund till erinran mot att villkorlig dom avseende anstånd med straffs verkställande utmönstras icke föreligger, ehuru utsättandet av tidsbestämt straff i en dom troligen får anses ha en viss brottshämmande effekt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att, då det primära syftet med lagförslaget är att fastslå att en person under 18 år regelmässigt icke bör dömas till frihetsstraff, 1 och 2 §§ i förslaget böra byta plats.

Förslaget till ändringar i 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga har föranlett en del allmänna uttalanden om domstolarnas roll vid bestämmande av reaktionsformen. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför:

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 27

Den åsyftade minskningen av antalet frihetsstraff skall enligt kommittéerna vinnas på det sätt, att det antal fall som hänskjutas till domstol skall starkt minskas. Av motiven framgår tillika, att även i de fall då åtal äger rum, det reella avgörandet skall framgå ur överläggningar mellan åklagarmyndigheten och de för samhällets barnavård ansvariga organen. Vad härutinnan föreslagits är ägnat att väcka betänkligheter. Domstolarna måste vara de administrativa organen klart överlägsna, då det gäller att ur alla synpunkter pröva den riktiga reaktionsformen mot en lagöverträdare. Även ur rättssäkerhetssynpunkt framstå domstolarna såsom klart överlägsna. Av dessa skäl synes uppenbart, att alla fall där tveksamhet råder antingen om den tilltalades skuld eller om den lämpliga påföljden bringas under domstols prövning. Vad särskilt angår motivuttalandena om domstolens bundenhet av de administrativa myndigheternas uttalanden får hovrätten framhålla, att detta innebär en för vår hittillsvarande straff rättskipning ^ny princip. Skall densamma knäsättas — vilket hovrätten ej finner tillrådligt — bör den på ett tydligt sätt komma till uttryck i lagtexten.

Sveriges advokatsamfund tar också upp frågan i vad män rättssäkerheten kan anses i erforderlig grad tryggad och yttrar:

Med den nuvarande organisationen av socialvården är det icke något tvivel om att överflyttandet från domstol till administrativa organ av befogenhet att vidtaga frihetsberövande åtgärder ur rättssäkerhetssynpunkt innebär en försämring. Barnavårdsnämnderna äro icke organiserade på sådant sätt att de exempelvis vid behandlingen av bevisprövningsfrågor ernjuda tillnärmelsevis samma garanti mot godtycke som vad fallet är med domstolarna. Den tillsyn som utövas av överordnade administrativa organ innebär icke heller samma rättssäkerhetsgaranti som en domstolsprövning. Även själva förfarandet inför de administrativa organen är ur rättssäkerhetssynpunkt behäftat med brister. Bl. a. kommer den misstänkte icke i åtnjutande av samma rätt till biträde vid sitt försvar som han skulle ha, om han åtalades vid domstol.

Med de av hovrätten över Skåne och Blekinge och advokatsamfundet gjorda uttalandena överensstämmande synpunkter återfinnas hos bl. a. Göta hovrätt, hovrätterna för Västra Sverige, Nedre Norrland och Övre Norrland samt hos barnavårdsnämnden i Malmö.

1 ett till riksdagens första lagutskott den 29 februari 1952 avgivet yttrande över väckta motioner om en allmän översyn av gällande regler om frihetsberövande har strafflagberedningen uttalat, att det ur rättssäkerhetssynpunkt framstår som ett önskemål att i åtalseftergiftslagen utsäges att, om den misstänkte eller hans målsman det begär, målet skall bringas under domstols prövning.

I fråga om den i 2 § föreslagna ändringen uttalar Svea hovrätt, att eu ändring i fullständigande riktning, så att i anvisningarna till statsåklagaren angivas de skäl som böra föranleda åklagaren att draga målet under domstols prövning i sådana fall då eftergift är möjlig, icke kan ge anledning till anmärkning. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att då åtalseftergift avses skola bli regel, medan åtal endast skall förekomma undantagsvis, en total omarbetning av paragrafen bör övervägas så att ett riktigare uttryck för dess nya innehåll vunnes.

Flera remissmyndigheter vända sig mot att den i gällande lag uppställda förutsättningen för åtalseftergift, alt det med skäl kan antagas alt den un-

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

derårige skall avhålla sig från att ånyo begå brott, utgått. Hovrätten för Västra Sverige anser det sålunda betänkligt att så gott som helt avkoppla de allmänpreventiva synpunkterna. Göta lwvrätt och föreningen Sveriges landsfogdar anse att den nu berörda förutsättningen kan utgå, därest barnavårdsnämnd beslutat skyddsuppfostran, men att den bör bibehållas för övriga fall. Barnavårdsnämnden i Stockholm ansluter sig däremot tveklös-t till kommittéernas förslag i dessa delar.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund anse att frågan om målsägande^ ställning förtjänar ytterligare undersökas. Föreningen ifrågasätter om icke huvudregeln borde vara den, att åtal skall väckas så snart målsäganden har ett verkligt intresse av att få skadeståndsfrågan avgjord av domstol och frågan är av sådan beskaffenhet, att den kan prövas i den för brottmål stadgade ordningen. Föreningen Sveriges stadsfiskaler anser att såsom ett särskilt skäl att väcka åtal bör upptagas att åtalseftergift tidigare meddelats, utan att omhändertagande för skyddsuppfostran ansetts påkallat. Liknande synpunkt återfinnes hos barnavårdsnämnden i Malmö. Landsfogden i Malmöhus län och föreningen Sveriges stadsfiskaler anse icke alt föreskriften i tredje stycket i 2 § är erforderlig. Föreningen finner föreskriften principiellt betänklig med hänsyn till att åklagaren skulle ställas under kontroll av domstol beträffande frågor, i vilka åklagaren har att fatta beslut under eget ansvar.

Ett mycket stor antal myndigheter vänder sig mot den i 3 § införda bestämmelsen att statsåklagares beslut att väcka åtal i vissa frågor skall underställas riksåklagarens prövning. Svea hovrätt, bland andra, anför att det av kommittéerna åberopade intresset av rättsenheten synes vara tillräckligt tillgodosett redan genom nu gällande regler, enligt vilka alla domar om frihetsstraff för ungdomar i åldern 15—17 år underställas riksåklagarämbetet, så att tillfälle beredes ämbetet att i högsta instans få de lägre domstolarnas beslut omprövat. Föreningen Sveriges stadsfiskaler finner det egendomligt att, då inom samhällslivets övriga områden en stark tendens till decentralisation kommit till uttryck, på detta område ärendena koncentreras till ett organ. Föreningen anser också att förfarandet måste medföra en försening av ärendenas avgörande.

Av alla myndigheter som uttalat sig i denna speciella fråga är det endast barnavårdsnämnden i Stockholm som ansluter sig till kommittéernas förslag. Enligt nämndens mening skapas genom den föreslagna regeln en större garanti för en önskvärd enhetlig bedömning av undantagsfallen liksom över huvud laget för ett genomförande i praktiken av de principer, som ligga till grund för lagförslagen.

Kommittéernas förslag att påskynda handläggningen av ärenden om åtalseftergift vinner allmän anslutning hos remissmyndigheterna. Hovrätten för ^ ästra Sverige finner bestämmelserna härom välbetänkta. Socialstyrelsen anför allmänt om snabbheten i handläggningen:

Vad angår utredningsförfarandet beträffande brott av ungdom under 18 år skulle -— såsom kommittéerna framhållit — en väsentlig del av de svårigheter, som nu föreligga i fråga om behandlingen av unga lagöverträdare

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 29

med största sannolikhet icke ha uppkommit, om den avsevärda tid som förflyter, innan åtgärd bestämmes, förkortas. Det är därför synnerligen påkallat, att åtgärder vidtagas för att i görligaste mån påskynda handläggningen. De bestämmelser, som i sådant syfte upptagits i de av strafflagberedningen och barnavårdskommittén utarbetade lagutkasten, synas väl ägnade härför, och socialstyrelsen har intet att erinra mot desamma.

Göta hovrätt påpekar, att sedan åtal beslutats föreligger icke längre ett ärende angående åtalseftergift. Uppenbart är emellertid att åklagaren i sådant fall icke får dröja med att väcka åtalet. Hovrätten ifrågasätter om icke en uttrycklig bestämmelse härom är påkallad.

I åtskilliga yttranden, bl. a. av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, länsstyrelsen i Kalmar län och föreningen Sveriges stadsfiskalcr, uttalas dock tvekan om den för barnavårdsnämnderna satta fristen av 14 dagar för avgivande av yttrande i ärende om åtalseftergift är tillräcklig.

Barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö förklara att den föreslagna tiden är helt otillräcklig om nämnden skall kunna avge ett yttrande av något värde. Vad barnavårdsnämnden i Stockholm i sitt yttrande anfört kan anses representativt även för de båda andra nämnderna. Efter att ha redovisat statistik för antalet åtalseftergifter i Stockholm och återgivit vad riksåklagaren anfört om längden av den tid som föregått åtalsfrågans avgörande, yttrar nämnden bl. a.:

Det är att märka, att riksåklagaren bygger på ett urval av ärenden. Huvudsakligen är det fråga om sådana ärenden, som inkommo till barnavårdsnämnden under år 1950. Det må påpekas, att genomsnittstiden för l:a året i dess helhet ligger vid i det närmaste 7 månader (202 dagar). Statistiken försämras märkbart genom de fall, där lagöverträdaren redan innan nämnden fått hand om ärendet avvikit. Efter 1950 har emellertid en förändring i gynnsam riktning skett, vilket belyses bl. a. av det förhållandet, att genomsnittstiden för samtliga under tredje kvartalet 1951 till barnavårdsnämnden inkomna ärenden utgör i runt tal 4 månader. Förändringen får delvis tillskrivas det förhållandet, att åtalseftergiftsärendena under år 1951 något minskat, till en del också att barnavårdsnämndens utredningsorganisation något förstärkts (psykolog hos socialläkaren och viss annan utbyggnad av den psykiska barna- och ungdomsvården). Vidare måste hänsyn tagas till att förval t ningsledningen, i klart medvetande om att den tidigare genomsnittliga utredningstiden varit alltför lång, inriktat sig på att söka förkorta remisstiderna.

Det är dock angeläget att framhålla, att barnavårdsnämndens befattning med dessa remisser långt ifrån är tillräckligt karakteriserad genom en enkel tidsbestämning. För de' socialvårdande myndigheterna har det kurativa arbete, som pågår inom barnavårdsnämnden innan remissvaret avgives, tillmätts stor betydelse. Kontakten mellan lagöverträdaren och socialassistenten är ofta mycket ingående. Under utredningstiden vidtagas olika förebyggande åtgärder såsom anskaffande av lämplig anställning, bättre bostad, uppklarande av familjära konflikter m. m. Det har icke utan skäl sagts, att lagöverträdaren under utredningstiden står under inofficiell övervakning med vad detta innebär av hjälp och stöd åt den unge. För de ej så få fall, där åtalseftergift senare medges men vidare åtgärd från barnavårdsnämndens sida anses obehövlig, blir denna inofficiella övervakning den för den unge mest kännbara reaktionen från samhällets sida i anledning av den lag­

30 Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

stridiga handling, som begåtts. För åter andra, vilkas missanpassning bedömes såsom allvarligare, övergår den inofficiella övervakningen i av nämnden beslutad sådan. I de svåraste fallen kunna iakttagelserna under utredningstiden giva nämnden anvisning om nödvändigheten av att omhändertaga vederbörade för skyddsuppfostran. I detta sammanhang har det sitt intresse att taga del av den syn på dessa frågor som ungdomsåklagaren i Stockholm givit uttryck för. Denne har framhållit, att — även om handläggningen vid nämnden i vissa fall tagit alltför lång tid — en relativt lång utredningstid dock är förenad med vissa fördelar. Den längre observationstiden har enligt hans mening medfört att utredningarna kunnat göras mer ingående och fullständiga. Detta har givit ungdomsåklagaren en säkrare grundval för bedömningen av åtalsfrågan. Ungdomsåklagaren har också utifrån sina erfarenheter förklarat värdet av den inofficiella övervakning, varom tidigare talats, vara mycket stort.

Om kommittéernas förslag lagfästes, rubbas givetvis helt förutsättningarna för barnavårdsnämndens nuvarande behandling av dessa ärenden. Om en i lagen föreskriven kort remisstid angives, så blir den centrala frågan vad barnavårdsnämndens svar skall avse.

Vad då först beträffar det kurativa arbetet är det självfallet, att RÅ och de tre kommittéerna i och för sig tillmäter detta en vä! så stor betydelse som barnavårdsnämnden gör. Med utformningen av lagförslaget avser man dock att detta arbete skall sättas in först efter det att socialvården genom åtalseftergift fått ansvaret för fallet. Härigenom uppkommer obestridligen en tidsbesparing. Men man kommer likväl icke ner till en möjlig tidsmarginal på 14 dagar, om i remissvaret regelmässigt även skall ingå besked angående vilken konkret åtgärd, som barnavårdsnämnden avser att vidtaga. Härför kräves alltför ofta ett mera ingående studium av fallet. I strafflagberedningens motivering utsäges fullt tydligt, att noggrannheten i utredningarna icke får eftersättas. För att dock kunna precisera vilken åtgärd enligt barnavårdslagen, som nämnden avser att vidtaga, kräves tillgång till helt annat material än vissa uppgifter, framkomna ur samtal med ett mer eller mindre begränsat antal personer och den minderårige själv. Nämnden har en hel rad av alternativa åtgärder att överväga, och det är därvid av* central bet\rdelse att ha en tillräckligt ingående kännedom om den unge lagbrytarens personliga och karaktärsmässiga förutsättningar att genom den ena eller andra åtgärden kunna tillrättaföras.

Därest barnavårdsnämnden endast skall yttra sig om huruvida den anser åtal böra ifrågakomma, eller den anser socialvården själv kan ta ansvaret för fallet, så är givetvis en kort remisstid tillräcklig, med hänsyn till att åtalsfallen kunna förutsättas bli ytterst få. Barnavårdsnämnden vill därför bestämt förorda, att lagen får en sådan utformning, att nämndens yttrande endast skall avse frågan, huruvida den tillstyrker åtal eller den är beredd att påtaga sig ansvaret själv och vidta »åtgärder enligt barnavårdslagen». Nämnden är bland de alternativa åtgärder, som kunna ifrågakomma, långt ifrån alltid beredd att besluta om just skyddsuppfostran. Även om eu sådan åtgärd icke åtföljes av intagande på ungdomsvårdsskola, så är likväl beslut om skyddsuppfostran i många fall den längst gående åtgärd som beslutas.

Därest emellertid lagstiftningen får den utformningen, att nämnden icke enbart skall ange, att (ten påtar sig ansvaret och avser att »vidtaga åtgärder enligt barnavårdslagen» utan även måste ange, vilken konkret åtgärd den skall besluta om eller redan har beslutit om, anser nämnden, att en kort tid icke är praktiskt genomförbar. Läkarundersökning, testning, samtal med den minderårige och hans anförvanter, arbetsgivare etc., expeditionell be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 31

handling, behandling inför nämnden — som ju icke har sammanträde dagligen — allt detta måste ta en betydligt längre tid. Nämnden har efter synnerligen ingående övervägande kommit till den slutsatsen, att remisstiden under dessa förutsättningar icke kan nedbringas mer än till 2 å 3 månader, om icke grundligheten i utredningen skall allvarligt eftersättas, och nämnden skall nödgas besluta om åtgärder i brådskans tecken, som på ett senare stadium visa sig mindre välbetänkta.

Därest lagen så utformas, att barnavårdsnämndens här redovisade yrkande om remissvarets innehåll tillgodoses, uppkommer likväl frågan, huruvida 14 dagar är tillräckligt. Enligt barnavårdsnämndens mening är så icke fallet, utan även vid detta enklare svar kräves en tidrymd av en månad. Denna ståndpunkt grundar sig på en rad administrativa och praktiska bedömanden.

Beaktas icke vad här sagts blir följden, att undantagsregeln blir huvudregel. I samband härmed kunde även övervägas, och för nedbringande av remisstiden, sådan lagändring kunde genomföras, att yttrandet finge, där Konungen för viss kommun medger detta, å nämnds vägnar avges av dess ordförande. De av barnavårdskommittén uttalade farhågorna med hänsyn till risken av konflikt mellan ordförande och nämnd kan i Stockholm undgås genom att ärendena före ordförandebeslutet behandlas i nämndens delegation för skyddsuppfostringsärenden. Denna består av sex ledamöter och sammanträder varje vecka.

Bestämmelser om snabbhet i handläggningen av mål mot underåriga har upptagits i en ny 6 § i lagen den 20 december 1946 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig. Enligt första stycket i paragrafen skall mål mot underårig alltid behandlas skyndsamt. Jämlikt andra stycket skola, om allmänt åtal väckes mot den som ej fyllt 18 år för brott varå straffarbete kan följa, ändå att han ej är häktad, de tidsfrister iakttagas som äro föreskrivna för åtgärd i mål vari den tilltalade är häktad. Den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken är föreskriven för hållande av huvudförhandling, skall räknas från den dag, då bevis om stämningens delgivning inkommit till rätten.

Förslaget i denna del har i allmänhet icke föranlett någon erinran. I ett av en ledamot i Svea hovrätt avgivet särskilt yttrande framhålles att de föreslagna ändringarna äro välkomna och böra snarast genomföras på lämpligt sätt. Mål, vari den misstänkte är ställd under övervakning, böra rimligen behandlas med samma snabbhet som mål, vari den misstänkte är häktad.

Göta hovrätt erinrar dock om att det icke alldeles sällan förekommer att straffarbete ingår i latituden för brott, som i det aktuella fallet ter sig skäligen bagatellartat och uppenbarligen icke kommer att föranleda annan påföljd än böter. I mål om sådant brott kan det icke anses erforderligt att iakttaga samma snabbhet. Hovrätten förordar därför att från reglerna i andra stycket undantag göres för de fall, då åklagaren som anledning för åtalets väckande uppgivit att han funnit den misstänkte böra dömas till böter.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att det icke föreligger tillräckliga skäl för behandling av förevarande slag av mål som mål mot häktad och att det i 6 § första stycket föreslagna stadgandet är tillfyllest för att befrämja en snabb handläggning av mål mot underåriga förbrytare. Föreningen anför härom:

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Föreningen delar den uppfattningen, att mål mot underårig bör behandlas skyndsamt. Detsamma kan emellertid sägas gälla andra mål, däri fråga är om ådömande av frihetsstraff, villkorlig dom, förvaring eller liknande. Hos domstolarna torde även ha utbildats den praxis att behandla dylika mål med en viss förtursrätt. Det förhåller sig otvivelaktigt så, att när en person begått brott, det ofta dröjer orimligt länge innan han blir lagförd och dömd. Enligt föreningens erfarenhet är den huvudsakliga orsaken härtill den långa tid — ej sällan ett halvt till ett år, stundom än längre — som förflyter, innan åtal väckes. Den tidsbesparing, som skulle vinnas genom att binda domstolarna vid snäva tidsfrister, torde därför bli tämligen obetydlig i förhållande till den tid, som åtgår för förundersökningen. De snäva tidsfristerna torde bliva till olägenhet för det löpande arbetet vid domstolarna och, vad häradsrätt angår, nödvändiggöra hållandet av särskilda sammanträden i många fall. En tid av en vecka är, enligt vad erfarenheten visat, ofta för kort för att den tilltalade och eventuella vittnen skola hinna delgivas kallelser till huvudförhandlingen i god tid före densamma.

Föreningen anmärker mot den i 6 § andra stycket föreslagna utgångspunkten för tidsfristen för hållande av huvudförhandling följande:

Enligt rättegångsbalken ankommer det principiellt på rätten att utfärda stämningen. Denna skall innefatta antingen föreläggande för den tilltalade att hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen eller ock, om sådan bevisuppgift ej erfordras, omedelbar kallelse till huvudförhandlingen. I båda fallen saknar rätten vid utfärdandet av stämningen kännedom om vilken dag delgivningsbeviset kommer rätten tillhanda. Därest icke den tilltalade är på ett eller annat sätt omhändertagen, har rätten i många fall ej heller möjlighet att approximativt beräkna denna dag. Erfordras bevisuppgift före huvudförhandlingen, är en tid av en vecka alltför kort för avlämnande av sådan uppgift och för utfärdande och delgivning av kallelser till huvudförhandlingen. Erfordras icke bevisuppgift, vore det meningslöst och onödigt tidsfördröjande att först utfärda en stämning med bevisuppgift för att få en utgångspunkt för den föreslagna tidsfristen samt att därefter utfärda särskilda kallelser till huvudförhandling. Såsom förut framhållits är en tidsfrist av en vecka i allmänhet för kort för delgivning av erfoderliga kallelser.

Yttrandena över de av barnavårdskommittén föreslagna ändringarna i barnavårdslagen ha huvudsakligen tagit sikte på frågan om barnavårdsnämndernas kompetens och länsstyrelsernas kontroll över deras verksamhet. Utöver de allmänna synpunkter å rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden, som tidigare berörts vid förslaget om ändring i 1944 års lag om eftergift av åtal, har från flera håll tillkännagivits tveksamhet om barnavårdsnämnderna med sin nuvarande organisation särskilt i mindre kommuner ha tillräckliga kvalifikationer med hänsyn till det stora ansvar den föreslagna lagstiftningen lägger å nämnden. Uttalanden i denna riktning återfinnas, bl. a., hos barnavårdsnämnden i Malmö, föreningen Sveriges landsfogdar och föreningen Sveriges stadsfiskaler. Svenska stadsförbundet anser däremot att barnavårdsmyndigheterna bättre än de allmänna domstolarna — med den sammansättning de nu ha vid behandlingen av förevarande brottmål — kunna bedöma, vilka åtgärder som i det individuella fallet böra tillgripas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 33

I fråga om kontrollen över barnavårdsnämndernas verksamhet uttalar bl. a. hovrätten för Nedre Norrland att länsstyrelsen icke är någon domstol och att den prövning, som där kan förekomma, icke torde ur rättssäkerhetssynpunkt erbjuda samma garanti som domstolsförfarandet. Länsstyrelsen i Västmanlands län understryker vikten av att bestämmelser utfärdas som möjliggöra, att länsstyrelsen hålles fortlöpande underrättad om barnavårdsnämndernas handhavande av sina uppgifter. Poliskammaren i Malmö finner länsstyrelsens kontrollmöjligheter för närvarande vara bristfälliga och framhåller att en förstärkning bör ske samtidigt med den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande.

Barnavårdsnämnden i Stockholm anför:

Barnavårdsnämnden kan i och för sig väl förstå det allmänna intresset av att en kontrollmöjlighet finnes över att en barnavårdsnämnd, som påtagit sig ansvaret för en minderårig lagbrytare, verkligen fullgör sitt ansvar och vidtager lämpliga åtgärder. Framförallt torde kontrollsynpunkten vara av viss betydelse beträffande mindre kommuner, som dels sällan ha dylika fall av ungdomsbrottslighet, och sålunda inte förvärvat någon erfarenhet, dels icke ha tillgång till en utbildad personal. Men å andra sidan torde dessa fall vära relativt begränsade till antalet då ju ungdomsbrottsligheten är koncentrerad till tätorterna och främst storstäderna. Och just för dessa stora kommuner kommer med visshet en dylik kontroll att bli ytterst betungande.

Skulle lagstiftarna fatta beslut i enlighet med barnavårdskommitténs förslag, införes härmed en rapportering utan tidigare motsvarighet. Dess omfång kommer med säkerhet att snabbt växa och bli av mycket stora dimensioner. Dessutom måste om ej hela förfarandet skall stanna på papperet givetvis fortlöpande en ingående granskning av inkommande rapporter anordnas och prövning i varje individuellt fall företas av huruvida vederbörande barnavårdsnämnd vidtagit de åtgärder, som varit lämpliga och erforderliga. Där länsstyrelse vid sin granskning funnit att så ej skett eller att tvekan kan råda om lämpligheten av vidtagen åtgärd eller av att ej åtgärd vidtagits, som länsstyrelse finner erforderlig, måste dessutom förutsättas en omfattande kommunikation mellan länsstyrelse och vederbörande nämnd, infordrande av förklaring och kompletterande uppgifter etc. Bortsett från den orimliga arbetsbörda detta måste lägga på barnavårdsnämnden, kan man fråga sig hur länsstyrelserna med nuvarande organisation skola kunna genomföra en kontrollerande verksamhet av detta slag.

En liknande ståndpunkt intages av barnavårdsnämnderna i Göteborg och Malmö.

Överståthållarämbetet framhåller, att förslagets genomförande skulle medföra en arbetsbelastning, som ämbetet med nuvarande resurser omöjligen ser sig i stånd att bemästra, och att frågan borde bli föremål för en mera ingående utredning.

Svenska landskommunernas förbund uttalar, alt kommittéerna icke synas ha hyst några betänkligheter, när det gällt den principiella frågan att överlämna åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd mot unga lagöverträdare, men att utformningen av länsstyrelsernas övervakning ger intryck av misstro mot barnavårdsnämndernas vilja och förmåga att handlägga dessa ärenden. Nå-

liiliang till riksdagens protokoll i952. 1 samt. Nr 223.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

gon större kritik torde dock icke kunna riktas mot nämndernas sätt att tilllämpa bestämmelserna om skyddsuppfostran.

Barnavårdsnämnden i Stockholm framhåller, att det för att hjälpa de barnavårdsnämnder på mindre orter, vilka på grund av oerfarenhet vid behandlingen av kriminell ungdom kunna komma att beredas vissa svårigheter som följd av den nya lagstiftningen, torde vara tillfyllest att barnavårdskonsulenterna och barnavårdsassistenterna åläggas att ägna särskild uppmärksamhet åt det slag av ärenden, varom här är fråga, och att i större utsträckning än hittills ge bistånd åt nämnderna.

Svenska landskommunernas förbund uttalar, att enligt § 81 mom. 2 barnavårdslagen har länsstyrelse rätt att tillhålla barnavårdsnämnd att vidtaga erforderlig åtgärd i de fall, då missförhållande föreligger, vars avhjälpande enligt barnavårdslagen tillkommer barnavårdsnämnd, och enligt § 26 mom. 3 äger länsstyrelse om den icke finner sig kunna fastställa barnavårdsnämnds beslut angående skyddsuppfostran rätt föreskriva, att barnavårdsnämnd skall vidtaga förebyggande åtgärd. Enligt förbundets mening bör dock icke denna bestämmelse ges sådan innebörd, att den kan utnyttjas för en detaljreglering från länsstyrelsens sida över vilka åtgärder, som skola vidtagas av barnavårdsnämnd i individuella fall, när omhändertagande för skyddsuppfostran icke förekommit.

Av remissmyndigheter som särskilt uppmärksammat de i 23 § barnavårdslagen införda ändringarna, avseende väsentligen att ge barnavårdsnämnd rätt att meddela föreskrifter för den som, utan att vara omhändertagen för skyddsuppfostran, är ställd under tillsyn eller övervakning, ha barnavårdsnämnderna i Göteborg och Malmö uttalat att det kunde vara tillräckligt att utfärda allmänna bestämmelser om fullgörandet av tillsynen eller övervakningen. Svenska landskommunernas förbund anser att stadgandets konsekvenser borde ha ägnats särskild uppmärksamhet och ytterligare belysts. Även Svenska socialvårdsförbundet anser att frågan bör bli föremål för ytterligare överväganden. Barnavårdsnämnden i Stockholm, som tillstyrker förslaget i denna del, ifrågasätter om icke bland föreskrifterna borde jämväl ha upptagits skyldighet att underkasta sig behandling på anstalt, och hovrätten över Skåne och Blekinge anser att frågan om användning av föreskrift om betalning av skadestånd borde ingående övervägas.

Den i 46 § 2 mom. vidtagna ändringen, medförande att utskrivning i fråga om barn som omhändertagits för skyddsuppfostran efter fyllda 15 år skall kunna uppskjutas till dess tre år förflutit från omhändertagandet även om intagning å ungdomsvårdsskola ej kommer till stånd, har lämnats utan erinran i yttrandena. Barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg upptaga i detta sammanhang till diskussion även en annan fråga. Förstnämnda barnavårdsnämnd uttalar:

Genom ändringen möj liggöres förutom ett utsträckande av tillsynstiden, vilket uppenbarligen ansetts ofrånkomligt bland annat av det skälet att skyddsuppfostran i framtiden ej skall kombineras med övervakning enligt lagen om villkorlig dom, dels att skyddsuppfostran kan fortsätta efter 18 år för person, som omhändertagits för skyddsuppfostran men icke överläm­

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 35

nats till ungdomsvårdsskola, dels att en på samma sätt omhändertagen men sedermera villkorligt utskriven pojke eller flicka kan återtagas även efter fyllda 18 år. I detta sammanhang kan det sättas i fråga om ej jämväl övervakningstiden beträffande andra än skyddsuppfostringsfall borde kunna utsträckas. Den övre åldersgränsen för övervakning anses för dessa fall ligga vid den ålder, efter vars uppnående ett omhändertagande för skyddsuppfostran ej längre kan komma till stånd. Nu gällande bestämmelser medföra att övervakningen ej sällan slutar, även där dess fortsättande varit motiverat av hänsyn till den unges bästa. Barnavårdskommittén har ansett det förenat med svårighet att genomföra en ändring i här berört hänseende annat än i samband med en omfattande nydaning av bestämmelserna angående den förebyggande verksamheten i dess helhet. Betänksamheten borde egentligen vara mindre inför ett förslag i syfte att möjliggöra ingripanden av mindre allvarlig art.

Yttranden angående inrättande av övervakningshem.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande över riksåklagarämbetets skrivelse den 26 november 1951 uttalat sig jämväl om vad kommittéerna i anledning av samma skrivelse föreslagit. Om den av riksåklagaren väckta frågan om inrättande av övervakningshem anför styrelsen bl. a.:

Styrelsen vill helt instämma i riksåklagarämbetets åsikt, att ett ur kriminalpolitisk synpunkt fullt tillfredsställande läge kan uppnås endast därest sådana unga lagöverträdare, beträffande vilka återfallsrisk föreligger, bliva tagna i förvar omedelbart efter det att första utslaget av deras kriminalitet blir känt. Såsom framgår av vad tidigare sagts om de till buds stående övervakningsformerna och deras brister saknas för närvarande möjlighet att på ett någorlunda betryggande sätt omhändertaga och förvara unga lagöverträdare i avsikt att hindra fortsatt brottslighet under pågående förundersökning. Framför allt i de största städerna har behovet av att skapa såväl rättsliga som faktiska förutsättningar för ett snabbt och samtidigt effektivt omhändertagande av kriminell ungdom med stor återfallsrisk blivit allt mera trängande. Styrelsen finner därför riksåklagarämbetets förslag om inrättande av hem för tillfällig förvaring värt allt beaktande. Förslaget har även föranlett strafflagberedningen, barnavårdskommittén och ungdomsvårdsskoleutredningen att vidtaga vissa preliminära undersökningar om möjligheterna att realisera det framlagda förslaget. Enligt det av kommittéerna nyligen framlagda förslaget angående behandlingen av de yngsta lagöverträdarna bör socialvården i framtiden omhändertaga huvudparten av all kriminell ungdom. Styrelsen anser i likhet med kommittéerna, att socialvården bör taga hand om dessa ungdomar även under utredningstiden bl. a. för undvikande av den dualism, som lätt kan uppstå om de judiciella myndigheterna skola omhändertaga ifrågavarande ungdomar under den tid förundersökning pågår för att sedan i flertalet fall överlämna dem till socialvården.

Styrelsen är väl medveten om att anordnandet av dylika utredningshem måste föregås av grundlig utredning rörande platsbehov, placering, materiell och personell utrustning in. m. samt erforderliga författningsbestämmelser. Kravet på möjligheter till betryggande förvaring av ungdomar misstänkta för brott är emellertid i de största städerna, Stockholm, Göteborg och Malmö, så påträngande att en provisorisk lösning av problemet torde vara nödvändig att genomföra, intill dess en fullständig utredning av problemet med deras omhändertagande under utredningstiden föreligger.

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Styrelsen understryker behovet av psykiatriska ungdomskliniker och uttalar, att man säkerligen skulle kunna komma bättre till rätta med klientelet på ett sjukhus än i ett utredningshem. Styrelsen hemställer dels om skyndsam utredning rörande möjligheterna att inom socialvården anordna utredningshem dels ock om upptagande av förhandlingar med representanter för städerna Stockholm, Göteborg och Malmö om förutsättningarna för anordnande av provisoriska utredningshem i dessa städer. Utredningen bör, enligt styrelsens mening, lämpligen anförtros åt barnavårdskommittén.

I de över kommittéernas förslag avgivna yttrandena vinner tanken på inrättande av övervakningshem allmän anslutning och betonas vikten av att dessa hem snarast möjligt inrättas.

Angående frågan vart hemmen skola administrativt hänföras, yttrar barnavårdsnämnden i Göteborg:

Beträffande frågan om övervakningshem anse kommitterade att dessa böra anordnas inom barnavårdens ram. Om dessa övervakningshem skola ställas »i barnavårdens regi», inställer sig först den frågan om därmed avses att barnavårdsnämnderna skola stå som huvudmän och betala de härmed förbundna kostnaderna. Då dessa institutioner helt naturligt måste vara av sluten karaktär, anser nämnden, att det skulle vara synnerligen olyckligt om de infördes i den lokala barnavårdens regi. Tanken är icke tilltalande med hänsyn till den psykologiska belastning ett »ungdomshäkte» skulle medföra för barnavårdsnämnden. Nämnden förmenar i stället att huvudmannaskapet bör anförtros socialstyrelsen.

Samma mening uttalas av barnavårdsnämnderna i Stockholm och Malmö. Svenska socialvårdsförbundet yttrar, att övervägande skäl synas tala för att utredningshemmen eller övervakningsavdelningarna böra bli statliga.

Hovrätten för övre Norrland anser att avgjort företräde bör lämnas åt det alternativ, som innebär att övervakningshem inrättas i närmare anslutning till gällande häktningsregler, framför alternativet att inom barnavårdslagens ram anordna betryggande övervakningsmöjligheter.

Departementschefen.

Bestämmelsen att straffrättsligt ansvar inträder vid 15 års ålder har gammal hävd. Det är egentligen fråga om den gamla myndighetsåldern, vilken kan ledas tillbaka ända till landskapslagarna. Redan på 1700-talet höjdes den civilrättsliga myndighetsåldern till 21 år, medan straffbarhetsåldern i princip bibehölls vid 15 år och i vissa hänseenden kunde vara ändå lägre.

Denna straffrättsliga myndighetsålder bygger alltså icke på några nutida överväganden om människors mognad vid olika ålder och möjligheten att påverka dem genom allmänna straff. Det torde också vara ovanligt i andra länder att frihetsstraff användes för den som blott är 15 år. Ehuru detta kan förekomma hos oss, ha dock för ungdom som begått allvarligare brott inrättats särskilda behandlingsformer, vilka syfta till att genom uppfostran och utbildning möjliggöra en anpassning i samhället och som i stor utsträck­

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 37

ning träda i stället för straff. Då det gäller den yngsta åldersgruppen, ungdom under 18 år, sker detta genom en anknytning till samhällets barnavård. Det ingår nämligen i barnavårdsnämndernas uppgifter att inskrida mot vanart enligt de för skilda åldersgrupper något olika regler som finnas i barnavårdslagcn. Begreppen vanart och brottslighet sammanfalla icke. Å ena sidan kan vanart förekomma, utan att brott blivit begånget, och å andra sidan kunna straffbara gärningar vara av mera tillfällig natur och icke visa en sådan asocialitet, mot vilken barnavården skall ingripa. Men bortsett härifrån föreligger tydligen ett betydande område, inom vilket både barnavårdsorganen och de rättsvårdande myndigheterna äro behöriga. Deras behörighet innebär också en skyldighet att ingripa.

Förhållandet mellan barnavårdsorganens och domstolarnas åtgärder är reglerat på det sättet att omhändertagande enligt barnavårdslagen förfaller, då fängelse eller straffarbete skall verkställas. Detta gäller, oavsett om straffet ådömts omedelbart eller varit förenat med anstånd som förklarats förverkat. Samma verkan som fängelse eller straffarbete har ungdomsfängelse eller förvaring, i den mån dessa behandlingsformer kunna förekomma. Däremot står omhändertagande enligt barnavårdslagen icke tillbaka för andra av domstol beslutade påföljder för brott. Sålunda kan t. ex. skyddsuppfostran vara förenlig med böter eller villkorlig dom och förvandlingsstraff för böter får vika för behandling i ungdomsvårdsskola.

Det ligger i sakens natur att, då både allmänt straff och uppfostran inom barnavården kunna komma i fråga — och jag tänker nu närmast på den allvarligare brottsligheten — man såvitt möjligt söker låta straffet stå tillbaka för uppfostran. Tekniskt åstadkommes detta genom att åklagaren eftergiver åtal eller domstolen, då saken förts inför denna, meddelar villkorlig dom; härigenom lämnas sålunda utrymme för barnavårdsnämndens åtgärder. I samband med villkorlig dom kan domstolen på förslag av barnavårdsnämnd överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Domstolen har såtillvida avgörandet i sin hand, att den genom ett ovillkorligt frihetsstraff kan skjuta barnavårdsorganens åtgärder åt sidan. Å andra sidan äro dessa organ, i den mån deras verksamhet ej sålunda sättes ur spel av domstolen, icke bundna av domstolens beslut utan endast av den skyldighet barnavårdslagen ålägger dem. Den som är omhändertagen för skyddsuppfostran skall som regel intagas på ungdomsvårdsskola men kan också överlämnas till enskilt hem, barnhem, arbetshem eller annan därmed jämförlig anstalt. Även särskild vård, bl. a. för sinnessjuka och sinnesslöa, kan förekomma.

Inom åldersgruppen under 18 år ha ovillkorliga frihetsstraff varit sällsynta. Tidigare fanns för denna åldersgrupp en särskild behandlingsform, tvångsuppfostran, vilken av domstol kunde föreskrivas såsom påföljd för brott. Denna behandlingsform avskaffades år 1947, sedan det visat sig att den i praktiken alltmer ersattes av skyddsuppfostran. En förutsättning för denna reform var att det klientel som behövde vård på anstalt skulle omhändertagas för skyddsuppfostran. Därvid uttalade jag, i likhet med strafflag­

38 Rungl. Maj.ts proposition nr 223.

beredningen, den uppfattningen att man icke behövde hysa farhågor för att domstolarna i avsaknad av möjligheten att döma till tvångsuppfostran skulle i större utsträckning döma ungdom under 18 år till ovillkorligt frihetsstraff.

Såsom framgår av riksåklagarens skrivelse den 24 september 1951 visade sig också detta antagande vara riktigt under de första åren efter reformen. Därefter har antalet ovillkorliga fängelsedomar inom denna åldersgrupp stigit. Det kan då vara av betydelse att söka bilda sig någon uppfattning om vad som orsakat denna ökning. Några yttranden utgå från att det föreligger en ändrad inställning hos domstolarna. I flertalet yttranden framhålles däremot att ökningen icke kan uppfattas såsom ett uttryck för en ändrad praxis hos domstolarna. Man anser att den i stället bör sättas i samband med en allmän ökning av brottsligheten inom denna åldersgrupp. Det rör sig för övrigt i sin helhet om ett så litet antal fall att ändringar i siffrorna kunna förklaras av mera tillfälliga omständigheter.

Den av byråchefen Eriksson utförda klientelundersökningen (SOU 1952: 5) synes giva vid handen att ovillkorliga frihetsstraff numera som regel användas endast i mycket svåra fall. Både denna utredning och den av hovrättsassessorn Sara Falk utförda genomgången av domstolsakterna visa, att en väsentlig del av de till ovillkorligt frihetsstraff dömda utgöres av elever i ungdomsvårdsskola, vilka begått brott under permission, såsom villkorligt utskrivna eller efter rymning. Hela antalet i den sistnämnda utredningen undersökta domar utgör 80. Av dessa avsågo dock 15 sådana som förut avtjänat frihetsstraff, ytterligare 4 utlänningar, som synas ha uppehållit sig i landet endast tillfälligt, och 3 fall där någon åtgärd enligt barnavårdslagen icke varit ifrågasatt och något yttrande härom icke inhämtats. Bland därefter återstående 58 fall, i vilka ovillkorligt frihetsstraff ådömts, avsågo 47 fall ungdomsvårdsskoleelever, och i 32 fall av dessa hade vederbörande skolstyrelse eller socialstyrelsen i avgivet yttrande motsatt sig ett återtagande till skolan. Ehuru domstolen icke är bunden härav, är det uppenbart att den knappast kan åsidosätta ett sådant yttrande och att detta därför kan vara avgörande för utgången; i vad mån så verkligen varit förhållandet kan endast i några undantagsfall utläsas ur domskälen. I fråga om de övriga ungdomsvårdsskoleeleverna hade skolstyrelsen (eller socialstyrelsen) i 11 fall tillstyrkt en fortsatt behandling på ungdomsvårdsskola, medan yttrande om reaktionsformen saknas i 4 fall. Beträffande de 11 fall som icke avse ungdomsvårdsskoleelever hade barnavårdsnämnd i 5 fall föreslagit eller beslutat skvddsuppfostran och i 6 fall motsatt sig åtgärd enligt barnavårdslagen eller ansett behandling på sluten avdelning av ungdomsvårdsskola behövlig, vilket dock icke kunnat ordnas.

I det förslag till avskaffande av tvångsuppfostran, som lades till grund för 1947 års lagstiftning i detta ämne, anförde strafflagberedningen att beredningen förutsatte att, när socialstyrelsen icke längre, såsom tidigare, kunde överföra mera elakartade fall från ungdomsvårdsskola till tvångsuppfostringsanstalt, det borde inrättas någon särskild ungdomsvårdsskola för

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 39

dessa med den strängare regim som kunde finnas erforderlig och dit sådana fall kunde hänvisas som skulle ha ifrågakommit till tvångsuppfostran. I anledning av detta uttalande, vilket underströks i flera remissyttranden, framhöll jag att det då pågick en utbyggnad av Långanäs yrkesskola, vilken skulle medföra ökade möjligheter till differentierad vård av det relativt svårskötta klientelet. Skolan, som har till huvuduppgift att ta emot ungdomar över 18 år, har även fått ta hand om svårfostrade under 18 år, i den mån utrymmet räckt till.

Det har emellertid visat sig att det klientel som hänvisas till ungdomsvårdsskolorna under senare år blivit allt besvärligare. Denna utveckling har medfört vissa svårigheter att med skolornas nuvarande resurser effektivt omhändertaga de mest svårbehandlade. Efter förslag av ungdomsvårdsskoleutredningen har chefen för socialdepartementet i statsverkspropositionen till denna riksdag, femte huvudtiteln (s. 67—69), förordat en utbyggnad av Sundbo yrkesskola. Ungdomsvårdsskoleutredningen är dessutom sysselsatt med att utarbeta en plan för organisationen av ungdomsvårdsskolorna. En väsentlig linje i utredningens program är att de nuvarande stora elevgrupperna skola delas upp i små grupper, där de besvärligaste eleverna få mindre möjligheter att göra sig gällande, medan samtidigt en intensivare fostran från personalens sida kan ske. Denna metod för behandlingen brukar betecknas »den lilla gruppens princip».

Av vad nu sagts torde framgå att ökningen av antalet ovillkorliga frihetsstraff i åldersgruppen under 18 år, bland annat, sammanhänger med att ett antal av de ungdomar som intagits på ungdomsvårdsskola fortsätter att begå brott i samband med rymningar, permissioner och försöksutskrivningar och på grund därav överföres till fängelserna. Därigenom avbrytes den skyddsuppfostran, för vilken dessa elever intagits i skolorna. Det är uppenbarligen nödvändigt att närmare överväga denna, icke åsyftade och ej heller förutsedda utveckling. Frågan gäller alltså, var de mest svårbehandlade skola omhändertagas eller, med andra ord, om ungdomsvårdsskoleorganisationen, såvitt angår ungdom i åldern 15—17 år, i princip bör vara inrättad för hela åldersgruppen eller för denna åldersgrupp med undantag av de svåraste fallen. För att ungdomsvårdsskoleutredningen skall kunna fullfölja sin planläggning av skolorganisationen, och även för att strafflagberedningen och barnavårdskommittén skola kunna utföra sitt arbete på hithörande område, är ett principiellt ställningstagande från statsmakternas sida påkallat.

Innan jag anger min ståndpunkt i denna fråga, som är huvudfrågan i kommittéernas utlåtande, vill jag något beröra de alternativ som föreligga. Inom de vanliga fångvårdsanstalterna finnas icke några möjligheter till en särbehandling av dessa yngsta. I viss utsträckning är det möjligt att göra en differentiering, men denna kan icke för närvarande drivas så långt att icke detta yngsta klientel sammanblandas med äldre och mera avancerade brottslingar. Frågan om inrättande av säranstalter för det yngre, ordinära fångklientelet har behandlats vid årets riksdag. Därvid framhöll jag i stats-

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

verkspropositionen, andra huvudtiteln (s. 82) att jag anslöt mig till fångvårdsutredningens uppfattning att straff- och fängelsefångar i åldersgruppen 15—17 år snarast borde överföras till socialvården, men att i avbidan härpå under en övergångstid dessa ungdomar skulle underkastas behandling på säranstalter på samma sätt som utredningen förordat för 18—20årsgruppen. Inrättandet av dessa säranstalter medför alltså en i viss mån ökad möjlighet till differentiering men löser icke problemet för den yngsta åldersgruppen.

I riksåklagarens skrivelse den 24 september 1951 har framförts det alternativet att den nedre åldersgränsen för ungdomsfängelse, vilken nu är 18 år, skulle sänkas. En sådan ändring skulle, enligt riksåklagarens mening, medföra att de grövre fallen regelmässigt skulle komma in under denna behandlingsform. Kommittéerna ha avstyrkt detta förslag och framhållit att ungdomsfängelse icke i något hänseende skulle vara ändamålsenligare än skyddsuppfostran. Jag vill här till en början påpeka, att det icke blir möjligt att med tillgängliga resurser realisera detta alternativ. Vad som redan finns och vad som kommer till genom den planerade Roxtunaanstalten behövs mer än väl för ungdomsfängelsets nuvarande uppgifter. Man kan icke med säkerhet räkna med att, om man öppnar vägen till ungdomsfängelse för den yngsta gruppen, tillströmningen stannar vid ett så begränsat antal som de till ovillkorligt frihetsstraff dömda nu utgöra. I varje fall är det icke möjligt att, utan en betydande utbyggnad, ordna en särbehandling inom ungdomsfängelsets ram för den yngsta åldersgruppen.

Framför allt vill jag emellertid framhålla, att det här skulle bli fråga om sammanblandning av olika åldersgrupper på samma anstalt med de svårigheter detta medför inom detta känsliga och obalanserade klientel. Naturligtvis kan det tänkas att enstaka 17-åringar kunna vara tidigt utvecklade och jämförliga med dem som äro något år äldre, men man bör säkerligen akta sig för att tro att en avancerad brottslighet i allmänhet är ett uttryck för en tidig mognad. Det torde snarare förhålla sig så att kriminalitet ofta är ett symtom på känslomässig efterblivenhet och omognad. Alt sålunda med brottslighetens art såsom grund hänföra vissa i åldern 15—17 år till eu högre åldersgrupp är icke sakligt motiverat. Tvärtom har man anledning befara att dessa yngsta påverkas i en skadlig riktning genom att sammanföras med äldre, mera avancerade brottslingar.

I yttrandena anföres att socialvårdens resurser för närvarande äro otillräckliga för att taga hand om de svåraste fallen. Detta är emellertid icke något sakligt skäl för att bibehålla någon grupp av de mest svårbehandlade inom fångvården längre än som är oundgängligen nödvändigt. På längre sikt gäller frågan icke, vilka resurser socialvården för närvarande har för denna uppgift. Fångvårdens nuvarande möjligheter att omhändertaga de yngsta lagöverträdarna äro minst lika bristfälliga. Frågeställningen måste i stället avse, vilka resurser samhället som helhet bör använda och upprusta för att bekämpa brottsligheten inom den yngsta åldersgruppen. Och härvid måste det göras alldeles klart att det tidsbestämda frihetsstraffet i dess nuvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 41

utformning icke är någon ändamålsenlig behandling för ungdom under 18 år. Den av byråchefen Eriksson upprättade återfallsstatistiken bestyrker vad man redan förut känner av andra undersökningar, nämligen att återfallsprocenten för de ungdomar som suttit i fängelse är skrämmande hög. Sålunda visar statistiken för åren 1946—1950, om man bortser från dem som dömts endast för militärförseelser, att av de 55 som frigåvos från frihetsstraff, vilket ådömts dem före fyllda 18 år, samtliga med undantag av 8 återfallit i sådana brott som redovisas i straffregistret. Uträknat i procent innebär detta att 85 procent återfallit. Av de 45 bland de sålunda frigivna, vilka tidigare varit intagna på ungdomsvårdsskolor, hade 42 återfallit i straffregisterbrott; återfallsprocenten för dessa var alltså 90. Visserligen utgöra de som dömas till ovillkorligt frihetsstraff ett urval av de svåraste inom sin åldersgrupp och man kan redan av denna anledning vänta sig en hög återfallsfrekvens. Utredningen visar dock att fängelsestraff icke förmått att återföra dem till laglydnad.

Det är synnerligen viktigt att understryka detta, ty i diskussionen förekomma ofta uttalanden som tyda på att man vill betrakta fängelse som en hårdare och effektivare åtgärd, från vilken samhället avstår enbart av mildhet och humanitet. Man hävdar att fängelsestraff även för de yngsta äro påkallade av hänsyn till den laglydige medborgarens rättmätiga anspråk på rättsskydd. Detta betraktelsesätt är alldeles oriktigt. All erfarenhet talar för att ett effektivt bekämpande av brottsligheten bland dessa unga kräver en intensiv och omsorgsfull påverkan under en lång tid genom kvalificerad personal och i former som för den unge möjliggöra en mognad och en naturlig anpassning i samhället. Av en jämförelsevis kortvarig isolering i enbart straffande syfte kan man icke vänta sig något annat än en utveckling till återfallsbrottslighet, till framtida skada för samhället och den laglydige medborgaren, för att icke tala om brottslingen själv.

Nu kan det naturligtvis sägas att ingen behandling alltid lyckas till fullo och att en viss del av varje åldersgrupp, hur väl man än söker påverka de unga, ändå utvecklas i dålig riktning. Man måste dock allvarligt erinra sig att det här är fråga om ungdom i pubertetsåldern och att man beträffande denna ålder knappast av aktuella svårigheter och beteenderubbningar kan draga några säkra slutsatser om den kommande utvecklingen. Att döma en så ung person till ovillkorligt frihetsstraff innebär att samhället ger upp hoppet om att kunna bryta hans utveckling till återfallsförbrytare och uppfostra honom till en laglydig medborgare. Något sådant bör uppenbarligen icke få ske, innan man på alla sätt och under tillräckligt lång tid försökt med fostrande och botande åtgärder.

Vad jag nu anfört har endast behandlat frågan om de åtgärder som kunna anses ändamålsenliga för att återanpassa den enskilde lagbrytaren i samhället. I yttrandena utvecklas emellertid också synpunkter som hänföra sig till frågan om man genom ovillkorliga frihetsstraff kan avhålla andra än den dömde från att begå liknande brott. Härvid anknytes till ett uttalande av kommittéerna, enligt vilket åsikten, att en dom å frihetsstraff skulle

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

vara bättre ägnad än skyddsuppfostran att avhålla andra än den tilltalade från att begå liknande brott, icke får betraktas som ett särskilt skäl att döma dessa unga till frihetsstraff. Detta uttalande har föranlett en vidlyftig kritik. Självfallet kan jag icke här närmare ingå på dessa, delvis mycket teoretiska resonemang. Jag vill dock — under betonande att jag icke åsyftar extrema undantagsfall utan avser den typiska ungdomskriminaliteten, vilken visar oförmåga hos den unge att anpassa sig i samhället och främst tar sig uttryck i förmögenhetsbrott av olika slag, icke minst de numera vanliga tillgreppen av motorfordon — framhålla följande allmänna synpunkter.

Samhällets åtgärder mot brottsligheten böra i främsta rummet ha till syfte att förebygga brott. Ur denna synpunkt måste vad som sker på en hel rad olika områden antagas vara av betydelse. Omvårdnad om det uppväxande släktet och fostran av de unga, alkoholistvård och sinnessjukvård, samhällsplanerande åtgärder av skilda slag, vilka inverka på bosättningsförhållanden, levnadsvanor, åsikts- och moralbildning, allt detta återverkar, direkt eller indirekt, på brottsligheten och kan ha betydelse för att förebygga brott. Ett snabbt och effektivt ingripande mot begångna brott måste antagas ha en central uppgift för att förebygga nya brott. Som ett led i förebyggandet av brott måste också ändamålsenligheten i de påföljder som drabba lagbrytaren ha sin betydelse. Härvid torde det enskilda fallet i allmänhet spela mindre roll. Det torde mera vara fråga om en sorts fjärrverkan på längre sikt och i stora sammanhang. Om man nu vill hävda alt det är av största vikt att samhällets åtgärder mot brottsligheten icke eftersättas, utan på alla områden, som direkt eller indirekt inverka på brottsligheten, bedrivas med allvar och fasthet, så biträder jag helt denna mening.

Däremot kan en önskan att påverka andra människor till laglydnad icke rättfärdiga att samhället försummar något i sin strävan att uppfostra och tillrättaföra de yngsta lagöverträdarna och i stället beträffande dem lämnar företräde åt sådana åtgärder som utåt te sig som mera repressiva. Icke den yttre aspekten utan de vidtagna åtgärdernas ändamålsenlighet och det uppnådda behandlingsresultatet ha i längden betydelse. Den momentana effekten av en ändrad praxis i skärpande riktning bör icke överskattas. Härtill kommer att för ungdom i den ålder det här gäller fängelse icke med säkerhet uppfattas som strängare. Jag vill hänvisa till vad advokatsamfundet i sitt yttrande sagt om att fängelsestraff för dessa unga kan te sig som ett manbarhetsbevis, under det att ett omhändertagande i anstalt för missanpassade barn icke romantiseras på samma sätt. Erfarenheten visar också att de som dömas till fängelse icke finna detta straff avskräckande utan bruka avgiva nöjdförklaring hellre än att genom överklagande söka få straffet förändrat till en i regel betydligt längre och ej på förhand tidsbestämd behandling på ungdomsvårdsskola.

Av nu anförda principiella synpunkter torde framgå att det väsentliga är att samhället gör tillräckliga insatser för att genom uppfostrande åtgärder bland de yngsta lagöverträdarna bekämpa ungdomsbrottsligheten. Huru­

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 43

vida detta skall ske inom socialvård eller fångvård, och i sistnämnda fall eventuellt i form av ungdomsfängelse, är icke av fundamental betydelse. Denna fråga måste främst avgöras på grund av rent praktiska överväganden. En möjlighet vore att uppfostringsåtgärder av en kvalitet likvärdig med socialvårdens skulle anordnas inom fångvårdens ram. Hovrätten för Västra Sverige har framfört förslag i denna riktning. I praktiken är dock detta icke någon genomförbar lösning. Ungdomsvårdsskolorna utgöra en betydande organisation med möjligheter till differentiering av klientelet och individuell behandling samt en effektiv eftervård. För närvarande kunna dessa skolor mottaga 900 elever. Och det bör beaktas att dessa anstalter utgöra endast en del av samhällets organ för barna- och ungdomsvård. I nära samband med dem arbeta kommunala och statliga barnavårdsmyndigheter. Det är alldeles uppenbart att man genom att tillföra denna organisation de erforderliga förstärkningarna skapar långt bättre möjligheter att taga om hand den lilla grupp av svårbehandlade, som nu är i fråga, än om man för denna heterogent sammansatta grupp skulle inrätta en särskild behandling inom fångvården, vare sig detta sker i form av ungdomsfängelse eller ordinärt frihetsstraff. I sistnämnda fall är behandlingen dessutom alltför stelt bunden av fastställda och ofta relativt korta strafftider och eftervården är bristfällig. Fångvårdsutredningen har också förklarat sig icke vara i stånd att för den numerärt fåtaliga grupp, som det här är fråga om, kunna påvisa en möjlighet att åstadkomma någotsånär adekvata anstaltspedagogiska anordningar inom fångvården.

Det tillkommer icke mig att nu taga någon ståndpunkt till vilka åtgärder som böra genomföras för att förstärka socialvårdens möjligheter att taga om hand de mest svårbehandlade. Såsom tidigare angivits ha vissa förslag i detta syfte redan förelagts årets riksdag. Frågan om ytterligare åtgärder för samma ändamål utredes av ungdomsvårdsskoleutredningen och ställningstagandet ankommer i första hand på chefen för socialdepartementet.

Jag vill emellertid förorda att åtgärderna på detta område, såväl planering av anstalter och andra resurser som förberedelser för lagstiftning, skola utgå från den principen, att ungdom i åldern under 18 år, som begått brott och därför behöver intagas på anstalt, skall omhändertagas inom socialvården och ej erhålla frihetsstraff. Därvid lämnar jag öppet, om det vid den slutliga utformningen och tillämpningen av denna princip kan visa sig ändamålsenligt att göra undantag för vissa extrema och sällsynta fall. Principen hör dock äga tillämpning beträffande den typiska ungdomsbrottsligheten av allvarligare beskaffenhet.

Det torde vara lämpligt att riksdagen beredes tillfälle att uttala sig om denna principståndpunkt.

Vad härefter angår frågan om omedelbar lagstiftning ha kommittéerna förordat vissa lagändringar av provisorisk karaktär, vilka i huvudsak ha följande innebörd. I en särskild, fristående lag gives uttryck åt den principen, att den som ej fyllt 18 år icke får dömas till frihetsstraff, med mindre särskilda skäl äro därtill. Samma lag innehåller även bestämmelse om

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

att domstol, i stället för att döma den unge till böter eller frihetsstraff, efter tillstyrkan av barnavårdsnämnd äger överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande för skyddsuppfostran. Härigenom skulle ett sådant överlämnande frigöras från de förutsättningar som nu gälla för villkorlig dom samt utbrytas ur den villkorliga domen till en självständig skyddsåtgärd. Vidare föreslås ändringar i lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga i syfte att ungdom under 18 år icke utan trängande skäl dragés inför domstol. Bestämmelser föreslås, vilka avse att åstadkomma största möjliga snabbhet i handläggningen av mål och ärenden angående lagöverträdare, som icke fyllt 18 år. Och slutligen ha kommittéerna överlämnat vissa av barnavårdskommittén upprättade utkast till ändringar i barnavårdslagen, åsyftande att efter mönster från lagen om villkorlig dom vidga barnavårdsnämnds möjligheter att vid sidan om skyddsuppfostran anordna tillfredsställande vård och tillsyn av ungdom i åldern under 18 år.

Om dessa lagförslag äro i yttrandena meningarna delade. I åtskilliga yttranden tillstyrkas förslagen, under det att i andra framföres en kritik, som i huvudsak ansluter sig till det av professor Agge inom kommittéerna avgivna särskilda yttrandet. Kritiken går i stort sett ut på att man icke bör genom provisorisk lagstiftning föregripa ett framtida principiellt ställningstagande till grunderna för vårt reaktionssystem. Mot lagförslagens innehåll anmärkes i främsta rummet, att de visa en tendens att begränsa domstols handlingsfrihet och överflytta det sakliga avgörandet till administrativ myndighet.

Även enligt min mening äro de av professor Agge anförda synpunkterna i detta hänseende beaktansvärda. Jag delar den uppfattningen att man icke i form av en provisorisk lagstiftning bör vidtaga några ändringar som principiellt begränsa domstols befogenheter beträffande den åldersgrupp som nu är i fråga. Sådana åtgärder föra nämligen med sig att frågan om rättssäkerheten i förfarandet måste närmare övervägas, och denna fråga inbegriper spörsmål om förhållandet mellan domstolar och barnavårdsnämnder samt de sistnämndas organisation. Dessa vidlyftiga spörsmål kunna icke överblickas i ett så begränsat lagstiftningsärende som det förevarande, och de äro för övrigt under utredning.

Den framförda kritiken avser emellertid icke lagförslagen i deras helhet och knappast heller de huvudsakliga delarna av dessa. Sålunda godtages i allmänhet förslaget att domstols beslut att överlämna åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärder för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran skall utbrytas ur den villkorliga domen och förvandlas till en särskild skyddsåtgärd. Detsamma gäller förslaget att i lagen giva ett principiellt uttryck åt att ungdom under 18 år som regel icke bör dömas till frihetsstraff. En viss kritik förekommer dock mot kommittéernas motivuttalanden rörande de särskilda skäl som böra få föranleda undantag från denna regel; denna fråga skall jag behandla närmare i det följande. Bestämmelserna om skyndsam handläggning av mål och ärenden rörande ungdom under 18 år tillstyrkas allmänt, frånsett detaljspörsmål angående längden av vissa tidsfrister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 45

Det bör dessutom framhållas att bristfälligheter i lagen kunna medverka till att rättstillämpningen blir osäker. Gällande lag ger icke uttryck åt de grundsatser som anses godtagna på hithörande område och faktiskt tilllämpas. I yttrandena uttalas allmänt att det redan nu anses gälla såsom något självklart, att skyddsuppfostran är den normala formen för omhändertagande av ungdom under 18 år, som begått allvarligare brott och behöver intagas på anstalt. Ovillkorligt frihetsstraff betraktas som ett undantag, som kommer i fråga endast i särskilda fall. Denna praxis har stöd i motivuttalanden i samband med avskaffandet av tvångsuppfostran år 1947. I propositionen (nr 298, s. 34) anfördes nämligen att den för villkorlig dom stadgade förutsättningen, att den brottslige kan antagas utan att undergå straff skola avhålla sig från att ånyo begå brott, icke utgjorde hinder för att använda villkorlig dom beträffande en minderårig, för vars tillrättaförande särskild fostran genom samhällets försorg dock måste anses påkallad och för vilken sådan fostran måste anses lämpligare än straff.

Att lagstiftningen efter 1947 års reform icke var tillfredsställande förbisågs icke. Det ansågs emellertid att en ny straffrättslig reaktionsform icke borde skapas och att frågan kunde bero till dess strafflagberedningen fullgjort den allmänna översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet, varmed beredningen är sysselsatt. Ehuru jag alltså vid detta tillfälle ansåg mig kunna nöja mig med de möjligheter gällande lag med stöd av motivuttalande erbjöd för en riktig och lämplig praxis i överensstämmelse med den uppfattning, till vilken Kungl. Maj :t och riksdagen anslutit sig, kan jag, då frågan nu åter aktualiserats, icke underlåta att anföra betänkligheter över att på detta område icke finnes tydlig lag. Möjligheten att härav kunna följa oriktiga och olämpliga resultat kan icke helt uteslutas. Trots de skäl som i allmänhet tala mot en provisorisk lagstiftning på ett område som är under utredning, vill jag därför tillstyrka att i lag gives uttryck åt den principen, att den som är under 18 år i allmänhet icke får dömas till frihetsstraff. Att i samband därmed utbryta överlämnande till skyddsuppfostran ur den villkorliga domen torde vara en lämplig åtgärd. Dessutom finner jag det synnerligen angeläget att ändrade lagregler antagas för att påskynda förfarandet i mål och ärenden rörande ungdom under 18 år. Den långsamhet som nu råder är uppenbart vådlig och kan icke få fortsätta; det krävs snabbare och effektivare åtgärder för att på ett tidigt stadium avbryta de ungas utveckling till kriminalitet och insätta den fostrande behandling som är möjlig.

Sålunda vill jag tillstyrka, att provisorisk lagstiftning nu vidtages, men att denna begränsas till det huvudsakliga innehållet i den föreslagna lagen om skyddsuppfostran för vissa underåriga lagöverträdare och vad därmed äger omedelbart samband samt de föreslagna bestämmelserna om påskyndande av förfarandet i mål och ärenden. I övrigt torde föreslagna ändringar i lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga icke böra genomföras. De framlagda förslagen till ändringar i barnavårdslagen, vilka i huvudsak icke ha något nödvändigt samband med den nu förordade lagstiftningen, böra ej heller upptagas till behandling i detta sammanhang.

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

För att bereda socialvårdsmyndigheterna erforderligt rådrum att möta uppgifter, som kunna följa av den provisoriska lagstiftningen, bör dess ikraftträdande bestämmas till den 1 juli 1953.

Jag skall härefter övergå till att lämna en närmare redogörelse för de sålunda förordade bestämmelserna. Däremot har jag icke anledning att närmare behandla övriga delar av kommittéernas lagförslag.

I vissa yttranden har beträffande den föreslagna lagen om skyddsuppfostran av vissa underåriga gjorts anmärkning mot lagens rubrik. Enligt min mening torde också lagens innehåll vara bättre angivet, om lagen benämnes lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig.

Med hänsyn till bestämmelsernas provisoriska karaktär kan jag icke biträda den meningen att, i stället för en sådan fristående lag, ändrade regler nu skulle införas i strafflagen. Ej heller synes det vara nödvändigt att erinran om lagen, vars tillämpning ankommer på kvalificerade myndigheter, behöver göras i strafflagen eller lagen om villkorlig dom.

I 1 § bör i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittéerna förordat intagas en bestämmelse om att domstol äger överlämna åt barnavårdsnämnd att omhändertaga den dömde för skyddsuppfostran. Genom att stadgandet, som nu har sin motsvarighet i 8 § lagen om villkorlig dom, flyttas ut ur denna lag frigöres åtgärden från de särskilda förutsättningar, som gälla för villkorlig dom.

Kommittéerna ha begränsat sitt förslag till att avse sådana fall då den tilltalade vid rättens dom är under 18 år. I några yttranden har påpekats att genom denna begränsning reformen endast blir partiell; om domstolen finner lämpligt att för skyddsuppfostran överlämna den som är över 18 år, måste alltjämt villkorlig dom tillgripas. Med hänsyn till att den som är över 18 år kan dömas till ungdomsfängelse synes denna skillnad icke ha någon större praktisk betydelse. Det torde dock förekomma fall, då den som är elev i ungdomsvårdsskola dömes för brott efter fyllda 18 år och då den lämpligaste behandlingen anses vara att den pågående uppfostran på ungdomsvårdsskolan fullföljes. Även andra fall kunna tänkas, då det är ändamålsenligt att för skyddsuppfostran överlämna den som är över 18 år. Därför har jag ansett lämpligt borttaga den särskilda åldersgränsen ur paragrafen. Därigenom vinnes även den lagtekniska förenklingen att 8 § andra stycket lagen om villkorlig dom kan helt upphävas.

I åtskilliga yttranden har anförts att domstol bör äga befogenhet att efter barnavårdsnämnds hörande förordna om skyddsuppfostran, även om detta ej tillstyrkes av nämnden. Kommittéerna ha nämligen föreslagit att åtgärden skall kräva tillstyrkan av nämnden. I några yttranden framhålles också att garantier måste skapas för att domstolens åtgärd icke blir verkningslös.

Det sålunda upptagna spörsmålet har otvivelaktigt principiell betydelse. Till stöd för kommittéernas förslag kan anföras att detta bygger på det nu gällande stadgandet i 8 § andra stycket lagen om villkorlig dom. Å andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 47

sidan har det nya stadgandet en vidsträcktare tillämpning; det avser även det fall då den tilltalade redan är omhändertagen för skyddsuppfostran och därunder även det praktiskt viktiga fallet att han är intagen på ungdomsvårdsskola. I dessa fall är domstolen redan nu formellt obunden av bamavårdsmyndigheternas yttrande, ty endast verkställighet av dom på frihetsstraff befriar dessa från att fullfölja pågående skyddsuppfostran. För närvarande torde domstolarna ofta i sådana fall, om de anse fortsatt skyddsuppfostran vara den lämpligaste behandlingen, endast meddela villkorlig dom utan formligt överlämnande för skyddsuppfostran; en i viss mån skiftande praxis synes dock föreligga i detta hänseende.

Uppenbarligen är det vanskligt att finna en fullt tillfredsställande reglering av förhållandet mellan domstolarnas och barnavårdsmyndigheternas befogenheter. Olägenheterna av den rådande dualismen kunna icke helt avlägsnas. Det riktiga synes dock vara att vardera myndigheten obunden av den andras åtgärder äger besluta inom sitt kompetensområde. Domstolen bör alltså icke formellt vara bunden av barnavårdsnämndens yttrande men väl vara skyldig att höra nämnden. Självfallet åligger det domstolen att taga den hänsyn till nämndens uppfattning och åtgärder som sakens beskaffenhet kräver. A andra sidan bör nämnden icke vara formellt bunden av domstolens åtgärder; dess skyldigheter bero endast av barnavårdslagens innehåll. Jag föreslår alltså att domstols beslut enligt paragrafen skall fattas efter barnavårdsnämnds hörande, men jag finner icke erforderligt att uppställa några särskilda garantier för att nämnden följer domstolens beslut.

Det bör emellertid framhållas att den nu behandlade frågan, såvitt angår förhållandet mellan barnavårdsnämnd och domstol, huvudsakligen har endast teoretisk innebörd. I praktiken kommer det att framstå som ändamålslöst att överlämna till nämnden att vidtaga en åtgärd som denna icke är beredd att genomföra. Och nämnden kan icke komma ifrån att ett tillstyrkande innebär ett åtagande att vidtaga åtgärder enligt lag. I fråga om förhållandet mellan domstol och styrelsen för ungdomsvårdsskola får den nu förordade regeln samma sakliga innebörd som gällande bestämmelser. Domstolen är sålunda oförhindrad att, även om styrelsen avstyrker, överlämna åt denna att fullfölja den behandling som enligt lag ankommer på styrelsen, under det att dennas fortsatta skyldigheter icke bero av domstolens beslut utan av barnavårdslagens bestämmelser.

Det synes vara erforderligt att det föreslagna stadgandet kompletteras för att utmärka att omhändertagandet av elev i ungdomsvårdsskola icke ankommer på barnavårdsnämnd utan på skolans styrelse.

Såsom jag redan framhållit har jag icke ansett att de av barnavårdskommittén upprättade förslagen till ändringar i barnavårdslagen nu böra upptagas till behandling, frånsett ett stadgande som äger omedelbart samband med den förordade lagstiftningen i övrigt. Det torde därför ej heller för närvarande böra övervägas att, på sätt socialstyrelsen föreslagit, överlämnande skall kunna ske icke endast för skyddsuppfostran utan för det mera vidsträckta ändamålet av vård enligt barnavårdslagen.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Vad föreningen Sveriges häradshövdingar anfört om att genom utbrytningen ur lagen om villkorlig dom möjligheten att ge föreskrifter om skadeståndsbetalning bortfaller synes vara riktigt. I praktiken torde dock olägenheten härav vara mindre framträdande, därför att överlämnande huvudsakligen kommer att ske då intagning på anstalt är påkallad och då alltså sådana föreskrifter äro utan mening. Frågan torde dock icke vara utan sin betydelse, och den bör beaktas vid framtida omarbetning av barnavårdslagen.

Vad härefter angår innehållet i 2 § har huvudregeln, att den som ej fyllt 18 år i allmänhet icke må dömas till frihetsstraff, icke föranlett någon erinran. Däremot förekomma i yttrandena åtskilliga uttalanden angående vad som skall förstås med särskilda skäl. Kritiken har främst vänt sig mot ett uttalande av kommittéerna att såsom särskilt skäl icke kan accepteras åsikten, att en dom å frihetsstraff skulle vara bättre ägnad än skyddsuppfostran att avhålla andra än den tilltalade från att begå liknande brott. I detta uttalande har man trott sig kunna intolka en begränsning av domstolarnas handlingsfrihet.

Jag har i det föregående givit uttryck åt min allmänna inställning till frågan om frihetsstraff för de yngsta lagöverträdarna samt därvid framhållit att uppfostrande åtgärder böra ha företräde och att frihetsstraff är en dålig behandlingsform för dessa yngsta. Enligt min mening bör alltså frihetsstraff tillgripas endast i sällsynta undantagsfall. Att i lagtext närmare angiva de fall, då frihetsstraff bör ifrågakomma, torde dock icke låta sig göra. Man torde icke kunna komma längre än att, såsom kommittéerna föreslagit, i lagen angiva att frihetsstraff må ådömas endast då särskilda skäl äro därtill. Det får sedan ankomma på domstolarna att med ledning av detta allmänna stadgande och efter fri prövning av samtliga omständigheter i det särskilda fallet bestämma samhällsreaktionen.

Då uttrycket frihetsstraff å ena sidan kan omfatta det militära arreststraffet, vilket icke bör beröras av det föreslagna stadgandet, och å andra sidan ej inbegriper förvaring, för vilken påföljd böra gälla samma regler som för de allmänna frihetsstraffen fängelse och straffarbete, torde de påföljder som stadgandet avser böra angivas i lagtexten.

Enligt 2 § i kommittéernas förslag skall frihetsstraff icke få genom villkorlig dom ådömas den som ej fyllt 18 år. Detta stadgande betyder, med andra ord, att för denne villkorlig dom får förekomma endast i form av villkorligt anstånd med straffets ådömande. Kommittéerna betrakta denna bestämmelse som en konsekvens av paragrafens huvudregel. Tydligt är emellertid att det icke i och för sig finns något att erinra mot en villkorlig dom med utsatt straff för dessa yngsta; betänkligheterna inställa sig först på ett senare stadium, nämligen då fråga uppkommer om förverkande av det villkorliga anståndet och verkställande av frihetsstraffet. Då kunna samma skäl anföras mot detta straff som mot ett omedelbart ådömt frihetsstraff. Behovet av den föreslagna bestämmelsen sammanhänger alltså med de regler som skola gälla vid förverkande. Jag skall därför först beröra frågan härom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 49

Kommittéerna ha i övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen iipptagit ett stadgande, enligt vilket rätten, då villkorligt anstånd varom förordnats före lagens ikraftträdande förklarats förverkat, äger förordna om överlämnande för skyddsuppfostran att träda i stället för straff för det brott som föranlett den villkorliga domen.

Enligt nu gällande bestämmelse i 12 § lagen om villkorlig dom kan domstolen, om den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott, åsidosätter något som till följd av den villkorliga domen åligger honom, vidtaga vissa närmare angivna åtgärder, vari bl. a. ingår förverkande av det villkorliga anståndet. Tydligt är att, då fråga om förverkande uppkommer beträffande någon som kan bli föremål för barnavårdsnämnds åtgärd, ett ingripande av nämnden, t. ex. omhändertagande för skyddsuppfostran, är av betydelse och kan medföra att domstolen finner skäl att avstå från ifrågasatt förverkande. I detta hänseende innebär den nya lagen icke någon ändring och några särskilda bestämmelser för att möjliggöra att skyddsuppfostran skall kunna träda i stället för straff för brott, som föranlett den villkorliga domen, torde icke vara nödvändiga.

Icke heller då fråga om förverkande på grund av nya brott enligt 13 § lagen om villkorlig dom uppkommer, synes det vara erforderligt att skyddsuppfostran skall träda i stället för straff för det tidigare brottet. Visar sig överlämnande för skyddsuppfostran vara en ändamålsenlig åtgärd i det senare målet, föreligga under alla förhållanden synnerliga skäl att ej låta en äldre villkorlig dom förverkas, ty frihetsstraff och skyddsuppfostran kunna icke verkställas samtidigt och ett sammanträffande medför enligt barnavårdslagen att beslutet om skyddsuppfostran förfaller. Domstolen torde redan enligt gällande bestämmelser äga tillräckliga möjligheter att i detta hänseende meddela ändamålsenliga beslut.

Den föreslagna övergångsbestämmelsen synes icke vara nödvändig, och av samma skäl torde ej heller vara erforderligt att, såsom föreslagits, genom bestämmelse i 2 § utesluta möjligheten att ådöma den som är under 18 år frihetsstraff genom villkorlig dom. Att detta i allmänhet icke bör förekomma framgår redan av huvudregeln i paragrafen, som är tillämplig vare sig domen är villkorlig eller ovillkorlig. I vad mån särskilda skäl kunna anses föreligga får ankomma på rättstillämpningen.

Beträffande lagen om eftergift av åtal mot vissa underår i g a framgår av vad jag redan anfört att jag icke förordar någon väsentlig omarbetning av lagens nuvarande bestämmelser. Emellertid synes det vara lämpligt att, utan någon rubbning av lagens principer, vidtaga en jämkning av ordalagen i 2 §. Enligt denna gäller nämligen såsom förutsättning för åtalseftergift i vissa fall att det med skäl kan antagas att den underårige skall avhålla sig från att ånyo begå brott. Mot detta stadgande kan helt allmänt erinras att det överhuvudtaget är mycket vanskligt att göra ett sådant bedömande. Det enda som egentligen kan sägas är att vidtagna åtgärder på grund av föreliggande omständigheter måste anses ändamålsenliga för

4 Bilutng till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. Nr 223.

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

att tillrättaföra den underårige. Härtill kommer att stadgandet kan, om det tolkas efter ordalagen, i alltför hög grad begränsa möjligheterna att ge åtalseftergift och giva för stor betydelse åt ett mera tillfälligt misslyckande av en pågående behandling. I praktiken torde också åtal eftergivas i vidsträcktare omfattning än som framgår av detta stadgande.

En bättre överensstämmelse med rådande uppfattning och praxis synes kunna vinnas om stadgandet omredigeras så att åtal må eftergivas i de åsyftade fallen, om det med skäl kan anses att genom andra, i paragrafen närmare angivna åtgärder vidtages vad som är lämpligast för den underåriges tillrättaförande. Härigenom torde alltså, i överensstämmelse med lagens syfte, rättegång inför domstol kunna undvikas, då ett ändamålsenligt omhändertagande ändå kommer till stånd.

Bestämmelser för att påskynda handläggningen av ärenden enligt lagen böra genomföras. Beträffande åklagarens åtgärder har i yttrandena allenast erinrats att det, sedan åtal beslutats, icke längre föreligger ett ärende om åtalseftergift och att det bör uttryckligen föreskrivas att åklagaren icke får dröja med att väcka åtalet. Med tillämpning härav bör ett stadgande angående åklagarens skyldighet att iakttaga största skyndsamhet upptagas i 3 §.

Frågan om barnavårdsnämndernas möjligheter att iakttaga den av kommittéerna föreslagna tidsfristen av 14 dagar har föranlett tvekan i åtskilliga yttranden. Barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö motsätta sig ett stadgande härom och framhålla att tiden är otillräcklig, om nämnden skall avgiva ett yttrande av värde.

Vid ett ställningstagande till denna fråga måste man taga hänsyn till att tidsutdräkten vållas av flera omständigheter. Svårigheter att komma i kontakt med den underårige kan fördröja utredningen. Och vidare vållas uppskov av att yttrandet skall avgivas av en kommunal nämnd; med denna ordning krävs ett visst rådrum för att ett ställningstagande i frågan skall komma till stånd.

Jag vill understryka att en skyndsam behandling av ärenden enligt lagen är av största vikt, om man skall kunna komma till rätta med ungdomsbrottsligheten. Bådande förhållanden på detta område äro icke försvarliga. Den av kommittéerna föreslagna tidsfristen av 14 dagar, inom vilken barnavårdsnämnd senast bör ha avgivit yttrande i dylikt ärende, ger enligt min mening ett riktigt uttryck åt den snabbhet som bör iakttagas. Men jag kan å andra sidan icke förbigå att förhållandena helt naturligt icke äro desamma i olika stora kommuner. Att ge någon enhetlig regel, som täcker vad som bör gälla både i de största städerna och i en landskommun, är därför för närvarande knappast möjligt. Härtill kommer att Stockholms stads myndigheter redan ha frågan under behandling i syfte att åstadkomma de organisatoriska åtgärder som kunna påskynda förfarandet.

Därför anser jag det klokast att nu icke fastslå någon viss tid för avgivande av barnavårdsnämnds yttrande utan allenast föreskriva att detta skall ske med största skyndsamhet. Frågan bör emellertid följas med upp-

hungl. Maj.ts proposition nr 223. 51

märksamhet och det bör ankomma på barnavårdskommittén att vid fullgörandet av sitt uppdrag även undersöka vilka ytterligare åtgärder som kunna förordas för att påskynda förfarandet.

Beträffande den av kommittéerna föreslagna ändringen i 3 § lagen med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig torde icke vara något att erinra.

Även de föreslagna stadgandena i 6 § ha i allmänhet godtagits i yttrandena. Föreningen Sveriges häradshövdingar har dock anfört vissa betänkligheter och bl. a. hänvisat till olägenheterna för det löpande arbetet vid domstolarna och, vad häradsrätterna angår, nödvändigheten att hålla särskilda sammanträden i många fall. Vad sålunda invänts torde dock icke böra hindra ett genomförande av förslaget. De mål det här gäller torde till övervägande del falla på domstolar i eller i närheten av de största städerna och dessa domstolar ha redan täta sammanträdesturer och tillräckliga resurser i övrigt för denna uppgift. Även för arbetet vid övriga domstolar torde olägenheterna bli obetydliga.

Vad föreningen Sveriges häradshövdingar yttrat angående sista punkten i andra stycket torde böra föranleda den ändringen att den normala tiden för hållande av huvudförhandling i underrätt beträffande de mål stadgandet avser bestämmes till två veckor från den dag då åtalet väcktes.

Det av barnavårdskommittén utarbetade och av kommittéerna överlämnade förslaget till ändringar i barnavårdslagen har jag icke ansett böra upptagas till närmare behandling i detta sammanhang. I förslaget ingår emellertid ett stadgande som har omedelbar betydelse för möjligheten att genomföra den av mig förordade lagen med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig. Enligt 46 § 2 mom. gäller nämligen för närvarande att slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, skall äga rum senast då barnet fyller 18 år. Utskrivning av barn, som intagits i ungdomsvårdsskola efter fyllda 15 år, må dock uppskjutas till dess tre år förflutit från intagandet och, i vissa fall, till dess det fyllt 21 år.

Barnavårdskommitténs förslag att, i fråga om den som omhändertagits efter fyllda 15 år, utsträcka tiden för utskrivning till tre år efter omhändertagandet har lämnats utan erinran i yttrandena och torde böra genomföras. En förtydligande jämkning av ordalagen synes dock böra göras.

Frågan om inrättandet av övervak ningsh em har endast förberedande undersökts av kommittéerna, som anföra att övervakningsmöjligheterna böra anordnas inom barnavårdens ram och förutsätta att ärendets fortsatta utredning överlämnas till barnavårdskommittén.

Även socialstyrelsen biträder detta förslag. I denna del vill jag endast understryka, såsom också framhållits i åt­

skilliga yttranden, att det här gäller en fråga av stor vikt för bekämpandet av ungdomsbrottsligheten. Upprättandet av lämpliga övervakningshem sna­

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

rast möjligt måste antagas vara av stor betydelse för genomförandet av den nu förordade lagstiftningens syften. Jag biträder förslaget att det uppdrages åt barnavårdskommittén att utreda frågan. De lagbestämmelser som kunna erfordras böra utarbetas i samråd med strafflagberedningen. I enlighet med de anförda synpunkterna ha inom justitiedepartementet upprättats vid detta protokoll fogade förslag1 till 1) lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig; 2) lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga; 3) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig; samt 4) lag angående ändrad lydelse av 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Föredraganden hemställer att lagrådets yttrande över de under 1)—3) nämnda lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

1 Dessa förslag, som överensstämma med de vid propositionen fogade lagförslagen, ha här uteslutits.

Kungl. Maj:is proposition nr 223. 53

Några statistiska uppgifter till frågan om den kriminalpolitiska behandlingen av lagöverträdare i åldern 15—17 år;

upprättade av hovrättsassessor Sara Falk.

Under aren 1949—1951 dömdes 65 ungdomar — alla manliga — till ovillkorligt frihetsstraff före fyllda 18 år. Icke sällan hann ungdomarna med att dömas flera gånger under treårsperioden. Antalet domar å ovillkorligt frihetsstraff för denna åldersgrupp är därför högre och uppgår till 80.

Föreliggande uppgifter söker att dels lämna några faktiska upplysningar rörande åldersfördelning och kriminalitet hos klientelet och dels klarlägga i vilken utsträckning möjlighet förelegat för domstolen att vid reaktionsformens bestämmande — i stället för att döma till ovillkorligt frihetsstraff —- hänskjuta den unge till socialvårdens behandlingsformer. Material till undersökningen utgör i huvudsak — förutom uppgifter från centrala fångregistret — domstolarnas akter i målen rörande de dömda.1

I. Av de 65 ynglingarna har 12 dömts flera gånger, i tre fall inom samma år. Sålunda har nio dömts två gånger under olika år, en har dömts två gånger samma år, en har dömts en gång ett år och två gånger följande år och en yngling har dömts fyra gånger samma år. Detta medför — icke endast att antalet domar är högre än antalet dömda personer — utan även att antalet dömda personer, fördelat å undersökningsåren, är högre än det totala antalet. Av de 80 domarna avser 33 straffarbete och 47 fängelse. Fördelningen ter sig sålunda:

Antalet dömda personer. 1949 1950 1951

24 31 20

Under år 1950 har en yngling dömts först till fängelse och senare under året till straffarbete. Han är redovisad för båda straffarterna. Hela antalet dömda personer för år 1950 utgör därför 30.

Antalet meddelade domar. 1949 1950 1951

27 32 21

1 Undersökningen omfattar icke sådana fall, 1 vilka den dömde efter nöjdförklaring väl börjat avtjäna straffet men där på talan av allmän åklagare villkorlig dom meddelats av överrätt. Ej heller ingår de fall där överrätten efter fullföljd av tilltalad, som före målets slutliga avgörande uppnått 18 års ålder, dömt honom till ungdomsfängelse. — Militära brottmål har lämnats utanför.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Den dömdes ålder vid tiden för domen framgår av denna sammanställning, i vilken inom parentes angivits de fall som dömts till fängelse.

1949 1950 1951

15 år 1 (1) - -

16 år 6(1) 8 (6) 2 (2)

17 år 20 (7) J4 (14)____ 19 (16)

27 (9) 32 (20) 21 (18)

Av de 63 fallen i åldersgruppen 17 år skulle 15 ynglingar ha fyllt 18 år inom tre månader från domen.

Medianen för straffets längd är, för domarna å straffarbete omkring 8 månader och för fängelsedomarna omkring 10 månader. I stor utsträckning utgör påföljden gemensamt straff för den aktuella brottsligheten och för äldre brottslighet, som lagförts genom tidigare dom (4 kap. 3 § strafflagen).

De 80 domarna fördelar sig med 24 på Stockholms rådhusrätt, 10 på rådhusrätten i Göteborg och 21 på övriga rådhusrätter. I 24 fall har domen meddelats av häradsrätt och i ett fall har hovrätt med upphävande av underrätts villkorliga dom bestämt påföljden till ovillkorligt frihetsstraff.

Som förut nämnts har 12 av de 65 ynglingarna under treårsperioden dömts till ovillkorligt frihetsstraff två eller flera gånger. Självfallet har det ovillkorliga straffet icke sällan föregåtts av en eller flera villkorliga domar. Därjämte har i några fall ovillkorligt straff ådömts före treårsperiodens början. I vilken utsträckning tidigare kriminalitet — konstaterad genom laga kraft vunnen dom —- förekommit framgår av denna sammanställning.1

1949 1950 1951

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 55

lunda en gallring av ungdomarna såtillvida att i de fall, där barnavårdsorganet avstyrker åtal och obetingat föreslår åtgärd enligt barnavårdslagen, åtal mera sällan lärer komma till stånd.

Om åtal sker överlämnar åklagaren barnavårdsnämndens respektive ungdomsvårdsskolans yttrande till domstolen. Även på annat sätt erhåller domstolen kännedom om barnavårdsorganens mening rörande reaktionsformen. I regel höres sålunda barnavårdsorganen vid personundersökningen i målet. Ibland anhåller domstolen direkt hos nämnden eller skolan om ett uttalande och ibland inställer sig en representant för barnavården och yttrar sig inför domstolen. Någon gång föreligger ett uttalande av socialstyrelsen.

Innebörden av barnavårdsorganens yttrande varierar. Barnavårdsnämnden har i några fall för ett beslut om skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola uppställt det villkoret att den unge intages å sluten avdelning. Då socialstyrelsen icke erbjudit sådan plats, torde nämnden ha ansett sitt beslut förfallet. Beträffande ungdomsvårdsskoleelever innebär yttrandet stundom ett förbehållslöst förslag å fortsatt omhändertagande. Ibland avstyrker skolan fortsatt skyddsuppfostran med den motiveringen att den unge icke är mottaglig för sådan fostran. Någon gång innebär yttrandet att lämplig plats icke står till buds inom ungdomsvårdsskoleorganisationen. I andra fall åter föreslås ovillkorligt frihetsstraff, i bland med det tillägget att den unge efter avtjänandet av straffet lämpligen bör på nytt omhändertagas för skyddsuppfostran.

Av undersökningsmaterialet har i 33 fall vid tiden för domfällandet den unge icke varit omhändertagen för skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola (icke-uvskoleelev). Övriga 47 fall har vid domen varit uvskoleelever. Bland ick*-uvskoleeleverna ingår 9 ynglingar som tidigare varit omhändertagna å ungdomsvårdsskola men där beslutet om skyddsuppfostran förfallit genom verkställighet av frihetsstraff (48 § barnavårdslagen).

Ur nu anförda synpunkter fördela sig de 80 domarna enligt denna sammanställning: Icke-uvskoleelever. 1949 1950 1951 Summa 1) fall där barnavårdsnämnd föreslagit eller

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Grupp 1.

I gruppen ingår de tre fall, vilka efter fullföljd till högsta domstolen slutligen avgjordes i augusti 1951 och som åberopats i riksåklagarämbetets skrivelse den 26 september 1951 (NJA 1951 s. 555). Socialstyrelsen hade berett plats för alla tre ynglingarna — som förut var ostraffade — å ungdomsvårdsskola.

I övrigt omfattar gruppen två förut ostraffade ynglingar, av vilka den ene dömts för misshandel och rattfylleri och den andre för omfattande förmögenhetsbrott.

Grupp 2.

I ett fall (1949) har en förut ostraffad yngling för våldtäkt med mera dömts till straffarbete 4 år 3 månader —- det längsta straff som ingår i materialet. Något vad brottets grovhet beträffar jämförligt fall föreligger icke heller. I två fall (1949 och 1950) har barnavårdsnämnden gjort beslutet om skyddsuppfostran beroende av att plats för den unge kunde erhållas å sluten avdelning. Sådan plats fanns emellertid icke ledig. Ett fall (1950) avser en utländsk medborgare, som tidigare åtnjutit villkorlig dom och i ett annat fall (1951) -—- en yngling som både åtnjutit villkorlig dom i förening med skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola och avtjänat frihetsstraff — ansåg barnavårdsnämnden icke lämpligt att förordna om nytt omhändertagande för skyddsuppfostran. I det sjätte fallet (1951) — eri jordbruksarbetare som dömts för rattfylleri till fängelse två månader — fann barnavårdsnämnden behov av skyddsuppfostran icke föreligga.

Grupp 3.

Beträffande de i denna grupp redovisade fallen föreligger i undersökningsmaterialet icke något yttrande från barnavårdsnämnden. Detta lärer i första hand bero på att åklagaren funnit åtal oundvikligt och därför för åtalsfrågans avgörande ansett onödigt höra nämnden. Vidare torde åtminstone i regel uttalande från barnavårdsorganen i äldre mål rörande den unge varit tillgängliga för domstolen vid reaktionsformens bestämmande.

Flertalet fall i gruppen bar nämligen tidigare avtjänat frihetsstraff. Så är förhållandet i sju fall en gång och i två fall två gånger. I sex av dessa fall förekommer därjämte villkorliga domar. Här återfinnes vidare den yngling — statslös — som under loppet av ett år (1949) dömts till ovillkorligt frihetsstraff fyra gånger. En yngling (1951) har före den aktuella domen dömts villkorligt-;två gånger och ovillkorligt två gånger. Med undantag för två fall — varav det ena den statslöse ynglingen — har samtliga tidigare varit omhändertagna för skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola.

Gruppen omfattar vidare fyra icke svenska medborgare, vilka synes mer tillfälligt uppehålla sig i landet. En av dem har tidigare erhållit villkorlig dom en gång.

I återstående tre fall — vilka samtliga dömts villkorligt en gång -— synes åtgärd enligt barnavårdslagen icke ha ifrågasatts. I ett fall fullföljde åklagaren talan med yrkande att den unge — som inom två månader skulle fylla 18 år — måtte dömas till ungdomsfängelse. Underrättens dom fastställdes emellertid (NJA 1949 sid. 552).

Grupp 4.

Av de elva ynglingarna i denna grupp är fem förut ostraffade. Villkorlig dom har tidigare meddelats, i fyra fall en gång och i två fall två gånger.

I tio fall har ungdomsvårdsskolan samtyckt till åtal, därav i fem fall jämväl till häktning. I övrigt föreligger icke något uttalande i fråga om åtal eller häktning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 57

Ungdomsvårdsskolans (eller socialstyrelsens) utlåtande rörande reaktionsformen är i denna grupp sällan närmare motiverat. I sex fall tillstyrkes positivt villkorlig dom i förening med återförande till ungdomsvårdsskola. Såsom i det föregående uppgivits har nämligen samtliga ungdomsvårdsskoleelever varit häktade vid målets avgörande. I återstående fem fall framgår endast att —- därest villkorlig dom meddelas den unge —- plats kommer att beredas honom å ungdomsvårdsskola.

Grupp 5.

Åtta ynglingar i denna grupp är förut ostraffade. Villkorlig dom har tidigare meddelats i tjugu fall en eller två gånger och i två fall tre gånger. Två ynglingar har tidigare avtjänat frihetsstraff, men därefter erhållit villkorlig dom.

I de 32 fall som ingår i gruppen har ungdomsvårdsskoleorganisationen avvisat eller motsatt sig ett förnyat omhändertagande å ungdomsvårdsskola. Icke sällan lämnas en utförlig motivering till skolans (eller socialstyrelsens) ställningstagande beträffande reaktionsformen. Ofta samverkar härvid olika synpunkter, såsom brister i fråga om den unges personliga förutsättningar för fortsatt fostran, hänsynen till övriga elever å skolan och rymningsrisken. Någon gruppering av fallen låter sig därför icke göra. I åtta fall förordas emellertid mer uttryckligt att den unge dömes till ovillkorligt frihetsstraff, därav i fyra fall med tillägg att han efter avtjänandet av straffet bör återintagas å ungdomsvårdsskola. I sex fall uttalas att vård å annan ungdomsvårdsskola möjligen skulle vara lämplig — varmed i fyra fall avses behandling å sluten avdelning — men att plats saknas för omplacering av den unge. I återstående 18 fall är innebörden av ungdomsvårdsskolans uttalande att den unge är opåverkbar för fortsatt skyddsuppfostran eller att socialvårdens resurser beträffande honom är uttömda. Det heter t. ex. i ett fall att den unge icke tillvaratagit den sista chans som bjudits honom genom skyddsuppfostran och han därför bör erfara samhällets reaktion på ett mer kännbart sätt. I ett annat fall uttalas att den unge icke passar inom ungdomsvårdsskolornas ram utan bör erhålla en strängare vårdform. Icke i något fall förutsättes som ett alternativ till ovillkorligt straff att den unge erhåller villkorlig dom med tillsyn i frihet.

Grupp G.

Av de fyra fallen i denna grupp har tre tidigare dömts villkorligt och en därjämte ovillkorligt. En yngling är förut ostraffad.

I ett fall saknas helt uttalande av ungdomsvårdsskola. I övriga tre fall — däribland den förut ostraffade ynglingen — har skolans mening om lämplig reaktionsform icke kommit till klart uttryck.

Beträffande hela materialet kan nämnas att de femton ynglingar, som vid tiden för domen skulle fyllt aderton år inom tre månader, fördelar sig med tre fall i grupp 2, åtta fall i grupp 3, ett fall i grupp 4 och tre fall i grupp 5. Den yngling som vid domens meddelande var 15 år ingår i grupp 5. — Nöjdförklaring har avgivits, av icke-ungdomsvårdsskoleelever i minst 22 fall och av ungdomsvårdsskoleelever i samtliga fall utom två, av vilka det ena i grupp 4 och det andra i grupp 5.

I vilken utsträckning domstolarna vid målets avgörande låtit barnavårdsorganens ställningstagande beträffande reaktionsformen inverka bestämmande kan icke utläsas av materialet. Uppenbart är att domstolen i de fem fallen i grupp 1 och i åtminstone sex fall av grupp 4 haft eu annan mening om lämpligaste reaktionsform än barnavården. I fråga om grupperna 3 och G (26 fall) bär påföljden praktiskt taget genomgående bestämts utan närmare

58 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

motivering. Vad gäller grupp 2 (6 fall) giva domskälen en antydan om att domstolen skulle ha förordnat om skyddsuppfostran i tre fall därest beslut därom förelegat, i ett fall dock endast om plats å sluten avdelning kunde erbjudas. Återstående tre fall är osäkra. I grupp 5 (32 fall) kan — iika litet som beträffande ungdomsvårdsskolornas uttalanden i denna grupp — någon tillförlitlig differentiering göras. Möjligen kan av materialet utläsas att ungdomsvårdsskolans avstyrkande av fortsatt skyddsuppfostran inverkat bestämmande å reaktionsformen i 13 fall. I 5 fall lärer villkorlig dom ha meddelats därest plats å sluten avdelning stått till buds. I 2 fall synes brottslighetens omfattning ha hindrat villkorlig dom. Vad gäller återstående 12 fall kan någon slutsats icke dragas.

III. En närmare redogörelse för de enskilda fallen som undersökts kan här icke ifrågakomma. I Det yngsta fångvårdsklientelet, en undersökning av byråchefen Torsten Eriksson (SOU 1952:5), finnes emellertid en kortfattad kasuistik av 20 fall, som ingår i materialet. Dessa fall — beläggningen å fångvårdsanstalterna den 15 november 1951 — fördela sig med hänsyn till ovanstående gruppering sålunda:

grupp 1 omfattar 3 fall (fallen 6, 10 och 19); 2 1 » (fall 20); 3 4 » (fallen 4, 5, 11 och 12); 4 2 » (fallen 7 och 13); 5 9 » (fallen 1, 2, 3, 8, 9, 14, 15, 17 och 18); 6 1 » (fall 16).

Beskrivningen av de 20 fallen kan i olika avseenden kompletteras med föreliggande utredningsmaterial enligt följande.

Fall 1. överflyttades från en till en annan uvskola den 1 oktober 1951 och rymde därifrån den 10 samma månad, varefter han återföll i brott. Skolan uttalade att på grund av resultatlösheten med alla slag av fostringsmetoder som nedlagts på honom återstår väl nu endast förvaringsåtgärden samt att med hänsyn till hans natur av kamratfördärvare ingen uvskola i längden velat eller vågat ha honom kvar; olämpligt att återföra honom till skolan och därmed ge upphov till nya rymningar. Berörda uttalande synes ha inverkat å utgången i målet.

Fall 2. Har erhållit villkorlig dom i förening med skyddsuppfostran den 22 maj 1950 och den 15 juli 1950, sista gången i strid med uvskolans förslag. Permission från skolan den 22—29 juni 1950, varunder han återföll i brott. Utskrevs villkorligt den 22 juli 1950, varefter han ånyo återföll. Uvskolan uttalar att det kanske är lämpligast att överlämna honom åt den mekaniska och rutinmässiga straffverkställigheten; det finns ingen möjlighet att påverka honom; han är »ganska färdig». Ingen motivering i domen.

Fall 3. Villkorligt utskriven från uvskola den 18 juli 1950, varefter han återföll i brott. Uvskolan uttalar att han varit villkorligt utskriven tre gånger men ej velat eller kunnat anpassa sig i samhället, varför han ej passar inom ungdomsvårdsskolornas ram utan bör erhålla en strängare vårdform. Nämnda yttrande synes ha varit bestämmande för domstolen.

Fallen 4, 5, 11 och 12. I dessa fall — som tillhöra grupp 3 — finnes intet att anteckna.

Fallen 6, 10 och 19. Såväl brottslighetens omfattning som allmänpreventiva hänsyn synes ha inverkat bestämmande å reaktionsformen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 59

Fallen 7 och 13. Brotten synes ha begåtts, av den ene efter försöksutskrivning från uvskola och av den andre efter permission, varifrån han icke återvänt. Uvskolan är villig återtaga den unge för fortsatt skyddsuppfostran, därest han erhåller villkorlig dom. I båda fallen finner domstolen särskilt med hänsyn till brottslighetens omfattning att villkorlig dom icke bör ifrågakomma.

Fall 8. Han återföll i brott efter villkorlig utskrivning den 8 juli 1951. Uvskolan finner att han icke torde kunna förändras till det bättre med vidare vistelse å uvskola, att han dessutom inverkar menligt på svagare elever vid skolan samt att han på grund av sin egenskap att fördärva kamraterna är ett ständigt oroselement på skolan med dess ström av ständigt nya elever. Av denna anledning synes ett fängelsestraff vara en hård men dock försvarlig åtgärd uttalar skolan. Uttalandet synes ha inverkat bestämmande å reaktionsf ormen.

Fall 9. Han utskrevs villkorligt från uvskola den 28 april 1951. Han är förut ostraffad och begick brotten i juli 1951. Uvskolan uttalar att han icke torde låta sig korrigeras av fortsatt vistelse vid uvskola på grund av sin avancerade livsföring; det är icke mycket att göra av honom och meningslöst att ta tillbaka honom, då man icke tror att han låter sig rättas av åtgärderna på en uvskola. Uvskolans uttalande lärer ha varit avgörande för domstolen.

Fall lb. Återföll i brott efter rymning från uvskola den 22 mars 1951. Uvskolan uttalar att han ej visat sig anpassningsbar å skola av helt öppen karaktär och att om fortsatt skyddsuppfostran skulle tillämpas sluten vård skulle vara att förorda. Enär han nyligen erhållit villkorliga domar men ej beaktade den villkorliga domens innebörd, syntes enligt skolan annan vårdform böra prövas för att eventuellt bringa honom till rättelse. Domstolen fann varje anledning saknas att han skulle låta sig rättas med villkorlig dom varjämte hänsyn till allmänna laglydnaden åberopades.

Fall 15. Återföll i brott efter rymning från uvskola den 21 augusti 1950. Skolan förklarade att han knappast visat sig påverkbar medelst skyddsuppfostran och att han mesta tiden varit på rymmarstråt. Enär vård å sluten anstalt icke kan ordnas på åtminstone ett par månader, kunde skolan icke förorda ny villkorlig dom. Domstolen fann med hänsyn till den upprepade brottsligheten icke synnerliga skäl föranleda till villkorlig dom.

Fall 16. Efter villkorlig dom den 5 december 1950 förd till uvskola, varifrån han villkorligt utskrivits den 12 januari 1951. Efter återfall ånyo intagen å skolan den 20 april 1951. Villkorligt utskriven den 8 juni 1951. Skolan tillstyrker åtal, men i övrigt föreligger icke något uttalande, ej heller i domen.

Fall 17. Villkorlig dom den 20 juli 1949 och den 10 december 1949, i båda fallen i förening med skyddsuppfostran. Permission bland annat 23—24 juli 1949 och den 22 december 1949—den 9 januari 1950, båda gångerna utan förnyad brottslighet. Villkorligt utskriven den 24 maj 1950 och återföll i brott den 26 januari 1951. Uvskolan kan inte förstå annat än att ett tidsbestämt straff nu måste ifrågakomma. Att återintaga honom och på så sätt söka tillrättaföra anser skolan utsiktslöst; ungdomsvården har gjort sitt. Domstolen åberopar att plats å sluten avdelning vid uvskola icke finns tillgänglig förrän om tre månader.

60 Knngl. Maj:ts proposition nr 223.

Fall 18. Har erhållit villkorlig dom med skyddsuppfostran tre gånger, sista gången den 10 juni 1950 oaktat uvskolan förordade tidsbestämt straff. I slutet av juli 1950 utskrevs han villkorligt från skolan. Sedan han återfallit i brott, anförde skolan att han borde skiljas från skolan, att flera försök gjorts att placera honom i något arbete som skulle kunna passa honom men att allt varit förgäves. Styrelsen är av den bestämda uppfattningen att fortsatt vistelse å skolan kan medföra allvarliga konsekvenser för övriga elevers rättsuppfattning. Domen innehåller icke någon motivering.

Fall 20. Barnavårdsnämnden finner med hänsyn till brottets svårhetsgrad att de i barnavårdslagen anvisade vägarna för ungdoms tillrättaförande icke bör tillämpas. Motivering i domen saknas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 223. 61

1. Riksåklagarämbetets skrivelse den 24 september 1951

Till KONUNGEN. Justitieministern uttalade för sin del

i motiven till förslaget att han — i lik­

Frågan om den ur kriminalpolitisk het med strafflagberedningen — vore av synpunkt lämpligaste reaktionsformen den uppfattningen att man icke behövde för ungdom i åldern 15—17 år, som gjort hysa någon farhåga för att domstolarna sig skyldig till allvarliga lagöverträdel­ i avsaknad av möjligheten att döma till ser, lärer senast hava varit föremål för tvångsuppfostran komme att i större utett mera ingående övervägande av Kungl. sträckning döma ungdom under aderton Maj:t i samband med framläggande av år till ovillkorligt frihetsstraff. Försikförslaget om tvångsuppfostringsinstitu- tigheten syntes emellertid bjuda att i tets upphävande från den 1 juli 1947 varje fall till en början anordningar vid- (Kungl. prop. 1947:298). Anledningen toges så att dessa mycket ömtåliga avgötill att frågan om detta instituts utmönst­ randen lätt kunde komma under omrande ur det straffrättsliga reaktionssys- prövning i högre instans. För det ändatemet aktualiserades var närmast att den målet föreskrevs i Kungl. cirkuläret den uppfattningen alltmer vunnit insteg att 30 juni 1947 (SFS 354) till överåklagardet även för tillrättaförande av sådana na och distriktsåklagarna i riket att, när ungdomliga lagöverträdare som ådaga­ allmän underrätt eller hovrätt dömt nålagt grövre brottslighet vore ändamåls- gon som vid domens meddelande ej fyllt enligare att ersätta straff och straffrätts­ aderton år till fängelse eller straffarbete liga skyddsåtgärder med de behandlings­ utan tillämpning av lagen om villkorlig former som stode till buds inom social­ dom, åklagaren i målet ofördröjligen vården, främst skyddsuppfostran. skulle insända avskrift av domen till

I motiven till förslaget konstaterades justitiekanslersämbetet eller, efter den att enighet torde råda därom, att orga­ 1 januari 1948, till riksåklagaren. nen för samhällets barnavård i regel För uppnåendet av syftet med nyssvore de lämpligaste för omhändertagan­ nämnda föreskrift har riksåklagarämbede av minderåriga brottslingar. Såsom tet alltsedan sin tillkomst kontinuerligt exempel på socialvårdens företräden an­ granskat meddelade domar å ovillkorligt fördes jämväl densammas möjlighet till frihetsstraff för ungdom i åldern 15—17 en ändamålsenlig differentiering av kli­ år samt i tveksamma fall ombesörjt att entelet och därmed till en rationell vård domen dragits under högre rätts prövävensom att inom ramen för barnavår­ ning. dens organisation speciella anstalter fun­ Vid avgörande av frågan i vilka mål nes för psykiskt abnorma elever. fullföljd borde ske har ämbetet låtit sig

62 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

vägleda av den uppfattningen att avtjä­ att ungdomarna kommit att placeras tillnande av frihetsstraff för den ungdom sammans med äldre brottslingar. En av varom här är fråga — i varje fall med de allvarligaste olägenheterna med frifångvårdens nuvarande resurser — alle­ hetsstraffet är vidare att möjligheten att nast i särskilda undantagsfall kunde an­ erhålla lämplig arbetsanställning är i ses vara en ur kriminalpolitisk synpunkt hög grad försvårad för den som underlämplig reaktionsform. Enligt ämbetets gått sådant straff. Därigenom minskas mening borde i vart fall tidsbestämt ock möjligheterna till resocialisering. -— straff icke ifrågakomma förrän ett för­ Det kan naturligen icke bestridas att i sök gjorts att återbörda den unge lag­ den mån fångvårdens behandling verköverträdaren till ett ordnat samhällsliv ställes på sluten anstalt den fördelen genom omhändertagande för skyddsupp- uppnås, att man kan undvika det ur fostran å ungdomsvårdsskola. flera synpunkter högst stötande förhål­

Till stöd för sin ståndpunkt har äm­ landet att de som omhändertagits efter betet när frågan om lämpligaste reak­ lagföring för brott snart efteråt i samtionsform kommit under omprövning i band med rymning eller permission begå högre rätt i första hand hänvisat till so­ nya brott. Straffverkställighetslagen föcialvårdens överlägsenhet i förhållande reskriver emellertid, att unga fångar så till fångvården då fråga är om en ur snart ske kan skola överföras till öppen individualpreventiv synpunkt lämplig anstalt. I de fall då så sker bli fångvårbehandling av unga lagöverträdare. Äm­ dens möjligheter att hindra rymningar betet har därvid erinrat om de större icke större än ungdomsvårdsskolornas, möjligheterna till differentiering på vilka sistnämnda institutioner i princip ungdomsvårdsskolorna, den psykologiskt anlita den öppna vården. Men fördelen skolade personalen, de moderna medi­ att genom intagning på sluten fångvårdscinska och psykologiska behandlingsme­ anstalt temporärt hindra nya brott blir toderna, de större möjligheterna till ar- av ringa värde om den unge genom sin betsfostran och utbildning, den obestäm­ fängelsevistelse får sin kriminella dispoda behandlingstiden och den effektivare sition fixerad. För ämbetet, som ser som eftervården. en av sina uppgifter att verka i brotts­

Fångvården är i alla dessa avseenden förebyggande riktning, ter det sig högeunderlägsen socialvården. Och det kan ligen ogynnsamt om ungdomar, som kunnaturligen ifrågasättas om det över hu­ nat återbördas till samhället, genom vud är möjligt att åstadkomma en ratio­ olämplig behandlingsform så småningom nell behandling av missanpassad ung­ komma att utvecklas till grova lagöverdom, därest behandlingstiden såsom vid trädare. Ämbetet kan icke dölja den mefängelse och straffarbete är på förhand ningen, att en ökad intagning av ungfixerad. Särskilt betänkligt är att fång­ domar på fångvårdens nuvarande anvården icke förfogar över någon anstalt stalter sett på längre sikt kan visa sig som är lämplig för dessa unga lagöver­ vara, icke en brottsförhindrande utan trädare — naturligt med hänsyn till att en brottsbefrämjande faktor. man icke räknat med att fångvården an­ Vad de allmänpreventiva synpunkternat än i rena undantagsfall skulle taga na beträffar har ämbetet brukat erinra hand om lagöverträdare i den yngsta om att det är högst tvivelaktigt om de åldersgruppen. En följd härav har blivit unga lagöverträdarna själva betrakta den

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 63

till tiden obestämda skyddsuppfostran tade uppgifter rörande antalet ungdomed dess i regel långvarigare anstalts- mar i åldern 15—17 år, vilka under nevistelse och beträffande eftervårdstidens dan angivna år börjat undergå strafflängd utsträckta samhällskontroll som arbete eller fängelse: ett mindre allvarligt ingrepp än tidsbe­

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

redd att omedelbart bereda alla tre plats utslag av misstro hos domstolarna mot å skilda ungdomsvårdsskolor. Rådhus­ de socialvårdande myndigheternas möjrätten dömde emellertid ynglingarna till ligheter att effektivt omhändertaga unga långvariga ovillkorliga frihetsstraff, för brottslingar. två av dem bestämda till fängelse ett år Vad angår det förstnämnda förhållantvå månader och för den tredje bestämt det synes av den tillfredsställelse som till fängelse ett år. Utgången i målet har utgången i det ovan omnämnda målet dikterats främst av allmänpreventiva väckt i stora delar av pressen som om hänsyn. — Under åberopande av sina ungdomsbrottslighet just i form av forförut angivna synpunkter fullföljde äm­ donstillgrepp ansåges särskilt förkastlig. betet talan i målet och yrkade att de till­ Det kan även med fog antagas att denna talade måtte, i samband med att villkor­ form av kriminalitet under de sista åren lig dom meddelades, överlämnas till bar­ tagit en ökad omfattning. Med hänsyn navårdsnämnden för deras omhänderta­ till att ordnad polisstatistik för riket i gande för skyddsuppfostran. Såväl Svea dess helhet infördes först år 1950 förehovrätt som Högsta Domstolen fastställde ligga visserligen icke några tillförlitliga emellertid enhälligt rådhusrättens dom. siffror härom, men det absoluta antalet Två av ynglingarna hade efter hovrät­ bilar och motorcyklar, vilka under tens dom förklarat sig nöjda med det nämnda år anmälts tillgripna, utgör för tidsbestämda straffet. hela landet 7 065. I Stockholm där po­

Genom utgången av detta mål har så­ lisstatistik förts sedan längre tid tillbaka lunda den av ämbetet framförda upp­ utgjorde antalet anmälningar av tillgripfattningen att vid typiska utslag av gröv­ na motorfordon 1947 2 120, 1948 2 108, re ungdomsbrottslighet villkorlig dom i 1949 2 547 och 1950 2 937. Nu angivna förening med skyddsuppfostran regel­ omständigheter i förening med fordonsmässigt borde komma till användning parkens ansvällning under de sista åren för förstagångsförbrytare underkänts. — sålunda har från den 31 mars 1949 Omständigheterna i målet äro jämväl i till den 31 mars 1951 antalet registrerade övrigt sådana att Högsta Domstolens personbilar ökat från 181 422 till 273 468 ställningstagande torde få anses preju- och antalet registrerade motorcyklar dicerande för den kommande rättstill- från 157 075 till 218 461 — talar emellerlämpningen inom området. Ett ökat an­ tid för riktigheten av antagandet att ocktal domar å ovillkorligt frihetsstraff och så de yngsta åldersgruppernas tillgrepp som följd därav ett ökat antal ungdo­ av bilar och motorcyklar, varom siffror mar, hänvisade till att omhändertagas å icke finnas tillgängliga, ökar. Som en fångvårdsanstalt, är därför sannolikt att psykologisk faktor — att räkna med särförvänta. skilt för ungdomens del — tillkommer

Den riktning utvecklingen tagit beror även de senaste årens intensiva propaenligt ämbetets uppfattning i huvudsak ganda för motorfordon och motorsport av två omständigheter. Till en del kan i olika former. den antagas vara ett uttryck för en i Om sålunda den ökade obenägenheten vida kretsar utbredd reaktion mot en att tillämpa skyddsuppfostran beträffanalltmer omfattande ungdomskriminalitet de de yngsta lagöverträdarna sannolikt i form av tillgrepp av motorfordon. Vi­ delvis är att söka i ungdomskriminalitedare torde den vara att tolka som ett tens manifesterande i tillgrepp av mo-

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 65

torfordon, torde jämväl, såsom ovan an­ Med vad ovan anförts har ämbetet vetytts, domstolarnas ställningstagande i lat bringa det aktuella läget av den kriviss utsträckning ha sin grund i minskat minalpolitiska behandlingen av brottsförtroende för de socialvårdande orga­ lig ungdom i åldern 15—17 år till Kungl. nens möjligheter att effektivt omhänder­ Maj:ts kännedom. Samtidigt vill ämbetet taga sådan ungdom som har mera all­ giva uttryck för en stark oro inför den varlig brottslighet bakom sig. Därtill tor­ kommande utvecklingen och i anslutning de ha bidragit bristen på effektiva re­ därtill framhålla angelägenheten av att surser hos ungdomsvårdsskolorna att åtgärder snarast vidtagas för att hindra förhindra rymningar samt vissa enskil­ att ett allt större antal av de yngsta lagda fall, där permission från ungdoms­ överträdarna kommer att överföras till vårdsskola anses ha skett alltför snart. fångvården.

Under förarbetena till förslaget om Bland de möjligheter att förebygga den tvångsuppfostringsinstitutets avskaffan­ befarade utvecklingen vilka synas ligga de framhölls såväl från strafflagbered­ närmast till hands kunna framhållas åtningens sida som av åtskilliga remiss­ gärder innebärande en höjning av straffinstanser, att man förutsatte att det myndighetsåldern eller förbud för domkomme att finnas någon särskild ung­ stolarna att annat än under särskilda fördomsvårdsskola för mera elakartade fall utsättningar döma ungdom under adermed den strängare regim som kunde fin­ ton år till ovillkorligt frihetsstraff. Det nas erforderlig och dit det klientel kun­ önskade resultatet synes även kunna nås de hänvisas som skulle ha ifrågakommit genom eu ändring av 1944 års lag om till tvångsuppfostran. Detta föranledde eftergift av åtal mot vissa underåriga. justitieministern att erinra om att den då Även en sänkning av den nedre åldersplanerade utbyggnaden av Långanäs yr­ gränsen för möjligheten att döma till kesskola torde medföra, att ökade möj­ ungdomsfängelse, vilken säkerligen skulligheter erhölles till differentierad vård le innebära att de grövre fallen regelav det relativt svårskötta klientel för vil­ mässigt komme i åtnjutande av denna ket anstalten vore avsedd samt att jäm­ behandlingsform, torde — i jämförelse väl i övrigt anordningarna vid anstalten med den begynnande utvecklingen — bleve bättre lämpade för detta klientels vara ett godtagbart alternativ. Med hänomhändertagande. Därmed torde justitie­ syn till den översyn av det straffrättsministern i första hand ha åsyftat den liga reaktionssystemet som pågår inom av riksdagen redan tidigare beslutade strafflagberedningen finner ämbetet sig tillbyggnaden av en särskild isolerings- emellertid icke böra i detta sammanhang avdelning vid skolan. I betraktande av upptaga berörda utvägar till diskussion. att isoleringsavdelningen, som länge ut­ Som sin uppfattning vill emellertid gjort den i egentlig mening enda slutna ämbetet hävda att det ur allmänna synavdelningen för samtliga yrkesskolor, punkter vore till övervägande fördel för rymmer endast nio platser, framstår det samhället, om de socialvårdande orgasom förklarligt att domstolarna i vissa nen betroddes med att omhänderhava allvarliga fall där rymningsriskerna va­ behandlingen av de kriminella ungdorit särskilt påtagliga ansett sig icke kun­ marna. Som tidigare anförts torde den na åtnöjas med behandling å ungdoms­ allmänpreventiva effekten på barn under vårdsskola. aderton års ålder av att andra barn i

Bilmng till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

66 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

samma ålder dömas till straffarbete eller går unga brottslingar. Ämbetet förutsätfängelse vara högst diskutabel. Då så är ter att dessa utredningar särskilt komma fallet synes det riktigast att godkänna att uppmärksamma ungdomsvårdsskolorden individualpreventiva linjen såsom nas möjligheter att omhändertaga den riktningsvisare för samhällsåtgärderna ungdom varom här är fråga och att anmot unga brottslingar. Om man så ur passa vården av den under hänsynstaindividualpreventiva synpunkter mot gande jämväl till kriminalpolitiska synvarandra väger det för vuxna brotts­ punkter. lingar inrättade och till följd av sakens Även om man sålunda vågar hoppas natur rätt stereotypa frihetsstraffet mot att bättre möjligheter komma att skade för barn och ungdom avpassade, in­ pas för ett effektivt omhändertagande dividualiserade uppfostringsåtgärderna av de kriminella ungdomarna på unginom skyddsuppfostran, synes tvivel domsvårdsskolorna, torde dock realiseicke kunna uppstå om att uppfostrings- randet av desamma draga avsevärd tid. linjen avgjort är att föredraga för barn I avvaktan härå kommer ett sannolikt under aderton år. Det må här erinras allt större antal av de yngsta lagöverträom att inte bara socialvårdsmyndighe- darna att bli hänvisat till fångvården. terna utan även fångvårdsstyrelsen vid Ämbetet vill därför ifrågasätta om det upprepade tillfällen med skärpa under­ icke är nödvändigt att inom fångvårdens strukit olämpligheten av att barn pla­ anstaltsorganisation vidtaga provisorisceras i fängelse. ka åtgärder, ägnade att förebygga eller

En annan sak är att anstaltsorganisa- i varje fall minska de ogynnsamma verktionen inom socialvården uppenbart be­ ningar som tyvärr torde vara oundvikhöver i olika avseenden förstärkas för ligen förbundna med de ungas omhänatt kunna på ett effektivt sätt taga hand dertagande å fångvårdsanstalt. Därest om det mest svårbehandlade klientelet. för nu angivet ändamål en tillfällig förDet må här erinras om att socialstyrel­ bättring av fångvårdens resurser för såsen år 1948 begärde att få uppföra ett dant omhändertagande kan åvägabringantal små isoleringsavdelningar för det as, är det emellertid angeläget att hålla mest svårbehandlade klientelet vid ung­ i sikte att anordningen framtvingats av domsvårdsskolorna. Förslaget har dock en nödsituation och att den sålunda icke hittills icke föranlett något annat Kungl. innebär något avsteg från tanken att Maj :ts eller riksdagens beslut än att en även hårt belastad kriminell ungdom år 1950 tillsatt kommitté, ungdomsvårds- rätteligen bör omhändertagas av socialskoleutredningen, fått i uppdrag att ut­ vården. reda frågan om ungdomsvårdsskolornas Stockholm den 24 september 1951. behandlingsformer. Därjämte har uppdragits åt den samma år tillsatta barna- Underdånigst vårdskommittén att ägna uppmärksamhet

MATHS HEUMAN åt gränsdragningen mellan socialvårdens och kriminalvårdens områden i vad an­ Sara Falk

Kungl. Maj. ts proposition nr 223. 67

2. Riksåklagarämbetets skrivelse den 26 november 1951

Till KONUNGEN. ligger från det att den unge genom en

brottslig handling givit anledning till att

I underdånig skrivelse den 24 septem­

förundersökning inletts till dess att beber 1951 har riksåklagarämbetet fäst

slut om åtal eller åtalseftergift meddeKungl. Maj :ts uppmärksamhet på de för

lats har ämbetet undersökt huru förhålnärvarande bristande möjligheterna att

landet i detta hänseende gestaltat sig på ett effektivt och ändamålsenligt sätt

under första kvartalet 1951 dels hos ungomhändertaga sådan med grövre krimi­

domsåklagaren i Stockholm och dels i nalitet belastad ungdom i åldern 15—17

två mellansvenska statsåklagardistrikt. år, för vilken anstaltsbehandling är nöd­

Därvid ha frånräknats mera bagatellartavändig. Ämbetet har emellertid funnit att

de överträdelser såsom varande utan injämväl det utredningsförfarande som

tresse i detta sammanhang. I 83 ärenföregår bestämmandet av reaktionsfor-

den, handlagda hos ungdomsåklagaren i men för lagöverträdare i denna ålders­

Stockholm jämlikt 1944 års lag om eftergrupp är behäftat med väsentliga svag­

gift av åtal mot vissa underåriga, förheter. Sålunda är den tid som förlöper

flöt från tiden för gärningens begående från det att den unge manifesterat sin

eller — därest flera kriminella handkriminalitet i en brottslig handling till

lingar förekommit — från tiden för försdess att beslut fattas om den samhälls-

ta brottet till dagen för beslutet i åtalsreaktion som skall följa å brottet ofta

frågan i medeltal ett år. Motsvarande tidalltför lång. Vidare synas de möjligheter

rymd var i de båda statsåklagardistriksom föreligga att under denna tid hind­

ten sju respektive fem månader.1 * i ra de unga från fortsatt brottslighet icke

De tidsmoment vilka hos ungdomsvara tillfredsställande. Enär nu nämnda

åklagaren i Stockholm föregingo åtalsförhållanden medföra betydande vådor

frågans avgörande fördela sig sålunda ur kriminalpolitisk synpunkt vill ämbe­

tid från brottets begående till tet bringa frågan under Kungl. Maj:ts

dess upptäckt ävensom polibedömande.

tid för ärendets handläggning

hos barnavårdsnämnden ... 8 mån. I. För lång tid mellan brottet och be­

tid från ärendets återkomst stämmandet av reaktionsformen. från barnavårdsnämnden till

I syfte att bilda sig en ungefärlig upp­ I 31 av de ifrågavarande 83 fallen be­

fattning om den tidsutdräkt som före­ slöts att åtal skulle anställas. I dessa fall

De for statsåklagarna uppgivna tiderna bli fullt jämförbara med tiden hos ungdomsåklagaren. i Stockholm endast om till de förra lägges tiden för stämningsansökans uppsättande och ingivande resp. tiden för delgivning av beslut om åtalseftergift.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

förflöt i genomsnitt en tid av fyra må­ sätta sin brottsliga verksamhet med ytnader från dagen för åtalsbeslutet — terligare tidsomgång som följd. I ett som hos ungdomsåklagaren i Stockholm ärende, som genom remiss av Justitiesammanfaller med dagen för stämnings­ ombudsmannen kommit till ämbetets ansökans ingivande —- till dess huvud­ kännedom, ägde lagförandet av en såförhandling ägde rum.1 dan serievis begången brottslighet rum

Självfallet variera tiderna i de enskil­ först inemot två och ett halvt år efter da fallen inom vida gränser. Med denna tiden för den först misstänktes första reservation är det likväl uppenbart, att brott. — Av de ovan lämnade tidsuppgiftiden till dess samhällsreaktionen blir terna avseende förhållandet hos ungdefinitivt bestämd för lagöverträdare i domsåklagaren i Stockholm framgår, att åldern 15—17 år är orimligt lång. det längsta dröjsmålet hänför sig till

ärendets handläggning hos barnavårdsOrsakerna till dröjsmålet. nämnden. Därstädes verkställes en i re­

Ämbetet anser sig här böra något be­ gel vidlyftig person- och socialundersökröra orsakerna till detta förhållande. Till ning med samtal med den unge, hans en början må erinras om de svårigheter föräldrar och andra närstående, kontakt vilka äro förbundna med polisens spa­ med skolor och arbetsplatser samt i visningsarbete. Även om den misstänktes sa fall läkarundersökning och testning. identitet är känd kan det taga tid att Den långa tidsutdräkten för denna unöver huvud få kontakt med honom. Sär­ dersökning torde främst föranledas av skilt i storstäderna äro möjligheterna be­ otillräcklig personal och brist på läkare, tydande att genom ett liv ur hand i mun främst barnpsykiatrer, vartill kommer och täta byten av logi hålla sig dold en — liksom i fråga om polisens spaningslängre tid. Mönstring till sjöss i enahan­ arbete — svårigheten att få kontakt med da syfte förekommer även. Utrednings- den unge. förfarandet hos polis- och åklagarmyndigheterna, då fråga är om s. k. liga­ Verkningarna av dröjsmålet. brottslighet, är förenat med avsevärd Nu berörda förhållande har i fråga tidsomgång. Vid fall av denna bland om de yngsta lagöverträdarna visat sig ungdom vanliga form av kriminalitet medföra ur olika synpunkter högst kommer åklagarens avgörande av frågan ogynnsamma verkningar. Till en början om åtal eller åtalseftergift i regel till är uppenbart att både med hänsyn till stånd först sedan brottsutredningen be­ gärningsmannen själv och av allmänträffande samtliga misstänkta är slut­ preventiva skäl det är önskvärt att samförd. Nämnda, huvudsakligen av pro­ hällsingripandet i anledning av en cessekonomiska skäl föranledda hand­ brottslig gärning följer så snart som läggning av åtalsfrågan leder lätt till att möjligt. Särskilt påtagligt är missförhålde misstänkta, eventuellt tillsammans landet i fall, där den unge i avbidan å med andra förut icke inblandade, fort­ reaktionsformens bestämmande återfal­

1 Den långa tiden mellan stämningsansökans ingivande och huvudförhandling, 4 månader hade enligt vad ämbetet inhämtat sin grund i en våren 1951 föreliggande arbetsbalans hos Stockholms rådhusrätt. Med normal arbetsbelastning beräknas domstolens förberedande åtgärder före huvudförhandlingen draga en tid, som uppskattningsvis kan beräknas till två månader. Berörda förhållande ger måhända anledning överväga huruvida åtgärder av lagteknisk eller organisatorisk art äro påkallade för att möjliggöra ett processuellt snabbare förfarande i mål mot ungdomliga lagöverträdare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 69

ler i kriminalitet med påföljd att möj­ band med två av förhören intogs han å ligheterna för hans tillrättaförande bli ett av barnavårdsnämndens upptagningsallt sämre. I regel inledes proceduren hem, varifrån han ena gången utskrevs mot den unge, på fri fot varande lag­ efter en månad och andra gången omeöverträdaren med -— förutom ett på kan­ delbart avvek. Först i samband med att ske kort stund avklarat polisförhör — han för sjunde gången underkastades poatt han kallas att inställa sig hos barna­ lisförhör för förnyat tillgrepp — varvid vårdsnämnden varefter följer den tids­ framkom att han hade bakom sig ytterödande utredningen rörande hans per­ ligare ett fyrtiotal sådana brott, alla besonliga och sociala förutsättningar. Den gångna i tiden efter det första polisunges egen medverkan påkallas endast förhöret — bragtes saken till ett avgövid kortare samtal och undersökningar rande genom hans häktande. Därest ett av skilda slag, vilka knappast i och för snabbare ingripande kommit till stånd sig äro ägnade att verka i brottsliäm- i samband med att polisutredning först mande riktning. Beroende på hans psy­ inleddes mot honom, skulle hans krimikiska läggning kan han — när han mär­ nalpolitiska situation sannolikt tett sig ker att något ingripande ej kommer till gynnsammare. stånd — i stället få den känslan, att Slutsatser. myndigheterna icke taga så allvarligt på Det synes ämbetet uppenbart att de hans fall. Eftersom det första brottet, påtalade förhållandena äro förenade såvitt han kan bedöma, lämnas nära nog med betydande vådor. I detta läge framobeaktat av samhället, kunna under i står det som angeläget att genom perövrigt ogynnsamma förutsättningar frestelserna till upprepad brottslighet under sonalförstärkningar och organisatoriska anordningar hos de myndigheter, som utredningstiden bli övermäktiga. Ofta skapa de under lång tidrymd återkom­ syssla med ungdomliga lagöverträdare mande förhören och undersökningarna — polisen, barnavårdsnämnderna, åklaen olustkänsla på vilken han ibland rea­ garmyndigheterna och eventuellt domgerar genom att avvika eller begå nya stolarna — söka åvägabringa ett snabbrott. Någon för honom märkbar reak­ bare förfarande till förkortande av uttion från samhällets sida, ägnad att av­ redningstiden. I den mån tidsutdräkten hålla honom från fortsatt brottslighet, hänför sig till åklagarmyndigheternas kommer ej till stånd. I sämsta fall blir befattning med ifrågavarande ärenden han efter hand som tiden går alltmer kommer ämbetet att lämna underställfixerad i sin kriminalitet med försvårad da åklagare erforderliga direktiv. resocialisering som följd. Så till exempel har i ett av de fall, varom förmäles i II. Otillfredsställande möjligheter att ämbetets förut berörda skrivelse den 24 hindra fortsatt brottslighet under september 1951, den unge, beträffande utredningstiden. vilken från början något aktuellt behov Även om tiden mellan brottet och av skyddsuppfostran icke förelåg, inom brottsreaktionen genom åtgärder i påloppet av drygt ett halvt år underkastats skyndande riktning skulle kunna mer polisförhör vid icke mindre än sex olika avsevärt nedbringas, måste likväl den tillfällen för skilda efter varandra be­ utredning som är oundviklig för begångna tillgrepp av motorfordon. I sam­ stämmandet av reaktionsformen — sär­

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

skilt barnavårdsnämndens undersökning ar ersättas med övervakning. Sålunda — vara förenad med viss tidsomgång. För stadgas i första punkten av nämnda lagämbetet har det därför kommit att fram­ rum att — därest häktning på grund av stå alltmer klart att ett ur kriminalpo- den misstänktes ungdom kan antagas litisk synpunkt fullt tillfredsställande medföra allvarligt men för honom och läge kan uppnås endast därest sådana sådan övervakning finnes kunna ordnas unga lagöverträdare beträffande vilka att skäl till hans häktning ej längre föreåterfallsrisk föreligger bliva tagna i för­ ligga — han ej må häktas. Enligt andvar omedelbart efter det att ett första ra punkten må den som är under 18 år utslag av deras kriminalitet blir känt. ej häktas med mindre det är uppenDärigenom skulle uppnås, icke blott att bart att betryggande övervakning ej kan den unge i möjligaste mån faktiskt av- ordnas. Vill den misstänkte, föreskrives hålles från återfall i brott, utan även vidare, ej underkasta sig övervakning att lian blir tillgänglig för förhör och som nu nämnts skall häktning ske. undersökningar med verkan att tiden I vad mån häktning skulle få tillgritill dess samhällsreaktionen blir be­ pas mot yngre personer över huvud var stämd kan avsevärt förkortas. De för­ under rättegångsbalkens tillkomst föremål för olika meningar. Processlagbeut anförda missförhållandena som uppredningen utgick från att häktningsanstå vid tidsutdräkt i detta hänseende — ledning sällan skulle föreligga i dessa främst risken för att allt eftersom tiden fall. Därest likväl på grund av flykt- elgår den unges kriminalitet intensifieras ler kollusionsfara eller av annan orsak — bli följaktligen avsevärt reducerade. häktningsanledning förelåge, syntes emellertid humanitära skäl — den starEtt sådant omedelbart omhändertaganka fysiska och psykiska påfrestning de skulle jämväl medföra den väsenthäktningen innebure för minderåriga liga fördelen att, om den enskildes förbrytare — tala för att häktning unbrottslighet icke hinner få större om­ der vissa förhållanden skulle kunna unfattning, förutsättningarna för vård i derlåtas. Det förutsattes emellertid att det syfte man ville nå genom häktningfrihet oftare skulle vara för handen. en kunde vinnas på annat sätt. Detta Därmed skulle jämväl de i ämbetets skrikunde ske genom att den misstänkte unvelse den 24 september 1951 berörda derkastades sådan övervakning att häktolägenheterna i fråga om behandlingen ningsanledningen bortfölle. Enär möjav den grövre ungdomskriminaliteten ligheten att undgå häktning vore tillkommen i den misstänktes intresse synminska i betydelse. Ett sådant i ometes böra fordras att han för att komma delbar anslutning till brottet verkställt i åtnjutande av denna förmån skulle friomhändertagande kan inte heller från- villigt underkasta sig övervakning. — kännas ett visst allmänpreventivt värde. Lagrådet fann att starka humanitära skäl talade för att minderåriga i regel icke borde utsättas för den påfrestning som Häktning. en häktning kunde innebära men att Den reguljära möjligheten att få till likväl av skilda orsaker häktning av den stånd ett ingripande i syfte att hindra som är under 18 år borde ersättas med upprepad brottslighet under utrednings­ övervakning endast därest häktningen kunde antagas medföra allvarligt men tiden utgöres av häktning. I fråga om för den misstänkte. — Departementscheungdomliga lagöverträdare skall häktfen uttalade att den föreslagna fria prövning emellertid under vissa i 24 kap. ningsrätten beträffande häktning av den 3 § rättegångsbalken givna förutsättning­ som är under 18 år utan olägenhet borde

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 71

kunna utsträckas till yngre personer i i såväl fysiskt som psykiskt hänseende allmänhet. Med denna motivering före­ och att därför sådan åtgärd borde föreslogs i propositionen första punkten i

komma endast i undantagsfall. En särlagrummet, nämligen att — därest på

skild olägenhet som är förbunden med grund av den misstänktes ungdom häktning kunde antagas medföra allvarligt häktning är att det ofta i praktiken är men för honom och sådan övervakning svårt att hindra kontakt med äldre förkunde ordnas att skäl till häktning ej brytare. I många fall torde häktningen längre förelåge — häktning kunde un­

innebära en social prickning jämförbar derlåtas. Utskottet tillstyrkte Kungl.

med avtjänande av frihetsstraff. Härtill Maj :ts förslag.

I reservation av herr Schlyter med kommer att tillgripande av häktning flera anfördes: Principen borde vara rimligen ej heller bör förekomma i andatt häktning av minderårig i möjligaste ra fall än sådana där åklagaren från mån undvekes. Det kunde i regel icke

början avser att fullfölja saken till huvara önskvärt att den unge under förundersökningstiden skulle göra bekant­ vudförhandling och dom. Ett ingripanskap med fängelse, om detta genom an­ de i form av häktning synes därför nan lämpligare anordning kunde und­ olämpligt i sådana fall, där åklagaren vikas. Man borde därför ej uppställa den har anledning räkna med att förutsättförutsättningen att i det individuella

ningar för åtalseftergift vid prövning av fallet kunde påvisas att häktning skulle komma att medföra allvarligt men. Kun­ åtalsfrågan skola visa sig föreligga. de syftet med häktningen tillgodoses Häktningsinstitutet bör följaktligen med övervakning förefölle det med hän­ framstå som en nödfallsutväg och ifrågasyn till häktningens erkänt ogynnsamma

komma endast i de mest svårartade fallen verkningar beträffande minderårig vara

samt — i enlighet med lagstiftarens inatt föredraga att den minderårige ställdes under övervakning. Reservanterna tentioner — vara helt uteslutet därest föreslogo därför ett tillägg, nämligen att betryggande övervakning av den unge den som är under 18 år ej må häktas kan anordnas. Att likväl häktning för med mindre det är uppenbart att be­

närvarande icke är sällsynt då det gäller tryggande övervakning ej kan ordnas.

de yngsta lagöverträdarna beror på att Med stöd av denna bestämmelse kunde —- uttalade reservanterna —• när förva­ —- såsom i det följande skall närmare ring i slutet rum funnes erforderlig sär­ utvecklas — de möjligheter som stå till skilda anordningar träffas för detta än­ buds för anordnande av en effektiv överdamål utan att minderårig behövde in­

vakning i återfallsförhindrande syfte untagas i häkten, avsedda för vuxna per­

der tiden till dess samhällsreaktionen soner.

Riksdagen antog reservationen. mot den unge blir definitivt bestämd

äro synnerligen begränsade.

Vidgad tillämpning av häktningsinsti-

tutet kan ej förordas. Ämbetet kan på anförda skäl icke för­

Rörande tillämpningen av häktnings- orda vidgad tillämpning av den judiinstitutet i det avsedda syftet —■ att ge­ ciella häktningen i syfte att hindra ungnom ett omedelbart ingripande hindra domliga lagöverträdare att under utredlagöverträdare i åldern 15—17 år från ningstiden återfalla i brott. fortsatt brottslighet — må anföras följande. Övervakningsinsti tutet.

Vid rättegångsbalkens tillkomst synes Såsom av det föregående framgår skall enighet ha rått därom att häktning vore i sådana fall där häktningsanledning olämplig för de yngsta lagöverträdarna föreligger beträffande den som är under

72 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

18 år häktning ersättas med betryggan­ den unge intages å anstalt, stå i huvudde övervakning, därest sådan kan an­ sak följande möjligheter till buds. Den ordnas. unge kan med socialstyrelsens medgi­

Formen för den avsedda övervakning­ vande placeras på ungdomsvårdsskola elen är närmare reglerad i 26 § förunder- ler intagas i ett under socialstyrelsens sökningskungörelsen. Enligt där givna tillsyn stående inackorderingshem. I de bestämmelser skall åklagaren, därest större städerna finns möjlighet att efter med hänsyn till vad i 24 kap. 3 § rätte­ överenskommelse med vederbörande gångsbalken stadgas anledning förelig­ barnavårdsnämnd få den unge intagen i ger antaga att häktning ej må ske, så något av de upptagningshem barnavårdssnart ske kan söka ordna erforderlig nämnden därstädes låtit inrätta. För övervakning. Sådan må anordnas i den ändamålet torde jämväl välfärdsinrättmisstänktes hem eller annat enskilt hem ningar i kommunal och enskild regi eller genom att den misstänkte intages samt — därest förutsättningar i övrigt å lämplig anstalt, övervakning i skola, föreligga — sjukhus kunna komma i tillhörande barna- och ungdomsvården, fråga. eller i inackorderingshem, som står un­ Vad gäller de sålunda föreliggande der socialstyrelsens omedelbara tillsyn, möjligheterna att under förundersökfår ej ordnas utan särskilt medgivande ningstiden placera den unge å anstalt av socialstyrelsen. I 27 § förundersök- må följande framhållas. Under det reningskungörelsen tillägges att, därest missförfarande som föregick förunderövervakning beslutats, den misstänkte sökningskungörelsen uttalades från somå åläggas skyldighet att å vissa tider cialstyrelsens sida starka betänklighevara tillgänglig i sin bostad eller å sin ter mot att de för särskilda behandlingsarbetsplats så ock annat villkor, som former avsedda ungdomsvårdsskolorna finnes erforderligt för hans överva­ togos i anspråk för kortfristig förvakande. ring av misstänkt kriminell ungdom. Un­

der inga omständigheter — anfördes tilla) Övervakning i enskilt hem.

lika — kunde de för brott misstänkta äg­

Den övervakning som vanligen kom­

nas annan tillsyn eller behandling än mer i fråga anordnas helt formlöst ge­

övriga där intagna. Denna form av övernom att den unge lagöverträdaren berät­

vakning — som sålunda kan komma till tigas kvarbo i sitt hem under förunder­

stånd utan att beslut om skyddsuppfostsökningstiden om möjligt under lämplig

ran föreligger — lärer ha begagnats entillsyn. Det är emellertid uppenbart att

dast i ett par fall om året. Det är tydövervakning i denna form är tillfyllest

ligt att — såsom socialstyrelsen uttalat endast i sådana fall där återfallsrisken

-— ungdomsvårdsskolorna av skilda anär obetydlig och förhållandena jämväl

ledningar äro mindre lämpliga för äni övrigt äro gynnsamma. Särskilt i stor­

damålet. Förutom att den misstänkte städerna stöter det på stora svårigheter

med eller mot sin vilja kan verka stöatt ordna effektiv övervakning i enskilt

rande på vården av eleverna samt svåhem.

righeter måste föreligga att på lämpligt b) övervakning i anstalt. sätt hålla honom sysselsatt och att för

Därest åklagaren skulle finna erfor­ eu kortare tid anpassa honom till skoderligt anordna övervakning genom att lans förhållanden, tillkommer att place­

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 73

ringen på en kanske från platsen för någon möjlighet finns att hålla honom förundersökningen avlägsen ort kan för­ kvar, låt vara att han därvid riskerar anleda onödig tidsomgång i fråga om anhållande och häktning. hans hörande eller medverkan i utred­ Det kan vidare ifrågasättas huruvida ningen. — Vad gäller övriga förelig­ ett frihetsberövande i sluten anstalt — gande möjligheter till anstaltsplacering även om åtgärden sker med den missunder förundersökningstiden äro de re­ tänktes samtycke — lagligen kan komsurser som stå till buds för övervakning ma till stånd med tillämpning av överi egentlig mening synnerligen begränsa­ vakningsbestämmelserna. Under begrepde. Frånsett sjukhusen hava de ifråga­ pet övervakning synes rent språkligt sett satta anstalterna mer eller mindre ka­ knappast kunna inrymmas ett omhänraktären av inackorderingshem, där den dertagande i sluten form. Visserligen unge — i likhet med övriga intagna — anförde utskottet under förarbetena till har frihet att efter eget skön komma rättegångsbalken att med stöd av överoch gå som han vill och där hans hand­ vakningsbestämmelserna särskilda anlande praktiskt taget är undandraget ef­ ordningar kunde träffas för förvaring fektiv kontroll. En annan olägenhet är i slutet rum när detta funnes erforderatt å dessa inackorderingshem även vis­ ligt. Såsom övervakningsinstitutet setas från ungdomsvårdsskolor villkorligt dermera kom att utformas i förunderutskrivna elever, vilka kunna ha en sökningskungörelsen är det emellertid ogynnsam påverkan på de för övervak­ tveksamt om institutet fått den av utning intagna. skottet avsedda innebörden. Enligt vad

ämbetet erfarit hava även de organ som Brister i fråga om övervakningsinstitu- i praktiken svara för tillämpningen av

tets konstruktion. övervakningsbestämmelserna ■—• främst

Om alltså de nu skildrade övervak- åklagarna och barnavårdsnämnderna — ningsformerna på sätt anförts visat sig funnit sig lagligen förhindrade att anmindre användbara och i praktiken föga ordna övervakning av detta slag. anlitade, tillkommer att institutet sådant Såsom en särskild olägenhet tillkomdet legislativt utformats icke fyller det mer slutligen att den unge genom att avsedda ändamålet att utgöra en effek­ vägra att underkasta sig övervakning tiv ersättning för häktning. I detta hän­ kan framtvinga en åtgärd — häktning — seende må följande beaktas. som enligt vad i det föregående utveck­

Genom det i 24 kap. 3 § rättegångs­ lats är olämplig för honom, över hubalken stadgade villkoret att häktning vud framstår det som oegentligt att åtskall ske därest den unge lagöverträda­ gärder mot lagöverträdare i åldern unren ej vill underkasta sig övervakning der 18 år skola vara beroende av veär förordnandet om övervakning och derbörandes eget gottfinnande. övervakningens utformning helt avhängiga av den unges samtycke. Detta inne­ Förslag. bär icke blott att denne skall lämna Av det sagda framgår att — såvitt ämsitt samtycke till omhändertagande å betet kan finna — möjligheter saknas anstalt, utan också att han, därest en att på ett tillfredsställande och effektivt sådan åtgärd vidtagits, äger att när han sätt omhändertaga och förvara de yngfinner för gott lämna anstalten utan att sta lagöverträdarna i återfallsförhind-

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

rande syfte under förundersökningsti­ största städerna torde det vara nödvänden. Såsom i det föregående även ut­ digt att skapa särskilda anstalter under vecklats är denna brist förenad med be­ det att man på mindre orter får nöja sig tydande vådor. med mera provisoriska anordningar. Up­

Samtidigt med att ämbetet härigenom penbarligen bör förvaringen kunna verkvelat fästa Kungl. Maj:ts uppmärksam­ ställas i både öppen och sluten form med het på berörda förhållande vill ämbetet möjlighet till variationer efter det aktuframhålla, att det ur kriminalpolitisk ella behovet i varje enskilt fall. I detta synpunkt är angeläget att såväl rättsliga sammanhang förtjänar ett av t. f. byråsom faktiska förutsättningar skapas för chefen Lars Bolin i socialstyrelsen framatt omedelbart efter det att misstanke fört förslag om särskilda psykiatriska uppkommit därom att brott förövats av kliniker för tillfällig förvaring av ungungdom i åldern 15—17 år den misstänk­ dom beaktande.1 — Vad gäller den rättste må kunna omhändertagas där anled­ liga regleringen av det nya institutet bör ning finnes antaga att han återfaller i i lag klart fastslås omfattningen av de brott. För detta ändamål synes erfor­ inskränkningar i den personliga frihederligt dels att en översyn verkställes ten som få äga rum. Den omhändertagav bestämmelserna i rättegångsbalken nes samtycke bör såsom av det föregåoch förundersökningskungörelsen om ende framgår ej erfordras. Ur rättssäkerövervakning såsom ersättning för häkt­ hetssynpunkt bör det tillkomma domstol ning av de yngsta lagöverträdarna och att förordna om omhändertagandet samt dels att anstalter eller kliniker — för­ att begränsa tiden för detsamma. I detslagsvis kallade övervakningshem ta hänseende torde häktningsreglerna — för tillfällig förvaring av de unga in­ kunna tjäna som förebild. Slutligen torrättas. de böra övervägas huruvida icke det fö­

De praktiska och rättsliga spörsmål reslagna institutet under vissa förutsättsom i samband därmed uppkomma kun­ ningar skulle kunna ersätta ett anhålna här endast flyktigt beröras. Beträf­ lande. fande övervakningshemmen torde dessa Stockholm den 26 november 1951. böra vara utrustade med läkepedagogiskt utbildad personal samt ha tillgång till Underdånigst läkare, särskilt ungdomspsykiatrer. Möj­

MATHS HEUMAN ligheten att bereda arbete och sysselsättning bör övervägas. Åtminstone i de Sara Falk

1 Bolin: Samarbetet mellan ungdomsvårdsskolor och barnavårdsnämnder, Tidskrift för Barnavård och ungdomsskydd 1951 nr 4.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 75

3. Strafflagberedningens, barnavårdskommitténs och ungdomsvårdsskoleutredningens gemensamma utlåtande den 19 januari 1952.

Till KONUNGEN. da förutsättningar döma ungdom under

aderton år till ovillkorligt frihetsstraff.

Genom kungl. remisser den 8 och 30 Det önskade resultatet syntes även kunnovember 1951 har strafflagberedningen, na nås genom (II) en ändring av 1944 barnavårdskommittén och ungdoms- års lag om eftergift av åtal mot vissa vårdsskoleutredningen anbefallts avgiva underåriga. Även (III) en sänkning av gemensamt utlåtande över skrivelser den nedre åldersgränsen för möjlighefrån riksåklagarämbetet den 24 septem­ ten att döma till ungdomsfängelse, vilber och den 26 november 1951 angå­ ken säkerligen skulle innebära att de ende den lämpligaste reaktionsformen grövre fallen regelmässigt komme i åtför ungdom i åldern 15—17 år, som njutande av denna behandlingsform, angjort sig skyldig till allvarligare lag­ ser RÅ — i jämförelse med den begynöverträdelser, samt angående utrednings- nande utvecklingen — vara ett godtagförfarandet beträffande brott av sådan bart alternativ. Som sin uppfattning vilungdom. Med anledning härav får kom­ le emellertid ämbetet hävda, att det ur mittéerna anföra följande. allmänna synpunkter vore till övervä­

I skrivelsen den 24 september 1951 gande fördel för samhället, om de sohar RÅ velat bringa det aktuella läget av cialvårdande organen betroddes med att den kriminalpolitiska behandlingen av omhänderhava behandlingen av krimibrottslig ungdom i åldern 15—17 år till nell ungdom. Eu annan sak vore, att Kungl. Maj:ts kännedom. Samtidigt har anstaltsorganisationen inom socialvårämbetet velat giva uttryck för en stark den uppenbart behövde i olika avseenoro inför den kommande utvecklingen den förstärkas för att kunna på ett efoch i anslutning därtill framhålla ange­ fektivt sätt taga hand om det mest svårlägenheten av att åtgärder snarast vid­ behandlade klientelet. RÅ erinrar om att tages för att hindra att ett allt större socialstyrelsen år 1948 begärde att få antal av de yngsta lagöverträdarna kom­ uppföra ett antal små isoleringsavdelmer att överföras till fångvården. Bland ningar för det mest svårbehandlade kliende möjligheter att förebygga den befa­ telet vid ungdomsvårdsskolorna. RÅ har rade utvecklingen, vilka syntes ligga slutligen ifrågasatt om det icke vore närmast till hands, kunde framhållas (It nödvändigt att inom fångvårdens anåtgärder innebärande en höjning av staltsorganisation vidtaga (IV) provisostraffmyndighetsåldern eller förbud för riska åtgärder, ägnade att förebygga eldomstolarna att annat än under särskil­ ler i varje fall minska de ogynnsamma

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

verkningar som torde vara förbundna med att lagtillämpningen praktiskt taget med de ungas omhändertagande å fång- skulle utan lagändring avskaffa fängelvårdsanstalt. sestraff för ungdom under 18 år, innan I skrivelsen den 26 november 1951 man drog konsekvensen härav genom en fäster RÅ uppmärksamheten på vissa ändring av lagen som höjde minimiålväsentliga svagheter som vidlåder det ut- dern för fängelse. Lagstiftningsåtgärder redningsförfarande som föregår bestäm­ som uttryckligen avsåg att främja denna mandet av reaktionsformen för lagöver­ utveckling utgjorde dels 1939 års lag om trädare i samma åldersgrupp, nämligen villkorlig dom, som i sin 8 § bemyndidels den alltför långa tid som förlöper gade domstol att i samförstånd med barfrån den brottsliga handlingen till brotts­ navårdsnämnd åt denna överlämna att påföljdens bestämmande, dels de otill­ vidtaga åtgärd för den dömdes omhänräckliga möjligheterna att under denna dertagande för skyddsuppfostran, dels tid hindra de unga från fortsatt brotts­ ock 1944 års lag om eftergift av åtal lighet. RÅ förordar för de nämnda bris­ mot vissa underåriga, vilken öppnade ternas avhjälpande dels en översyn av möjlighet till kontakt mellan åklagare lagstiftningen i ämnet, dels ock att an­ och barnavårdsmyndighet rörande lämpstalter eller kliniker, förslagsvis kallade ligaste åtgärd mot lagöverträdare under övervakningshem, måtte inrättas för till­ 18 år, varefter följde 1947 års lagstiftfällig förvaring av de unga. ning om avskaffande av tvångsuppfostran. I samband med den sistnämnda lagA. RÅ:s skrivelse den 24 september 1951. stiftningsåtgärden uttalade departementschefen, såsom RÅ erinrar, att avskaffanSåsom RÅ i sin skrivelse den 24 sep­ det av tvångsuppfostringsinstitutet byggtember framhåller var anledningen till de på förutsättningen att det klientel tvångsuppfostringsinstitutets upphävan­ som vore i behov av anstaltsvård bleve de 1947 närmast att den uppfattningen omhändertaget för skyddsuppfostran och alltmer vunnit insteg, att det även för att man icke behövde hysa någon fartillrättaförande av sådana unga lagöver­ håga för att domstolarna i avsaknad av trädare som ådagalagt grövre brottslig­ möjligheten att döma till tvångsuppfosthet vore ändamålsenligare att ersätta ran komme att i större utsträckning döstraff och straffrättsliga skyddsåtgärder ma ungdom under 18 år till ovillkorligt med de behandlingsformer som stode till frihetsstraff. buds inom socialvården, främst skydds- Redan för omkring åtta år sedan vid uppfostran. I Danmark har man gent­ ett samråd mellan strafflagberedningen emot personer under 18 år i det vä­ och 1942 års skyddshemsutredning unsentliga valt att ersätta straffen med den der ordförandeskap av sedermera statssärskilda barnavården i vidaste mening. rådet Weijne rådde enighet om att måEtt liknande förhållande råder i åtskil­ let för utvecklingen var ett höjande av liga andra främmande länder. I England åldern för ådömande av frihetsstraff till har man 1948 genomfört en lagstiftning 18 år. Det faktiska avskaffandet av friinnebärande att ungdom under 21 år hetsstraff för ungdom under 18 år var om möjligt icke skall dömas till fäng­ också på god väg att bli verklighet efter else. I Sverige har lagstiftningen fram­ 1945 och 1946 års barna- och unggått med stor försiktighet och räknat domsvårdsreformer. RÅ har i sin skri­

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 77

velse upplyst att antalet ungdomar i lande lagstiftning om villkorlig dom har nämnda ålder som under åren 1945—- länge varit insedda. Strafflagberedning1947 dömdes till fängelse eller straff­ en har sedan flera år tillbaka liggande arbete utgjorde resp. 9, 7 och 6. Den ett fullständigt utarbetat lagutkast med utveckling, som därefter har följt i an­ motiv till ny lagstiftning i ämnet men slutning till den tilltagande ungdoms­ har funnit meningslöst att framkomma brottsligheten, har uppenbarligen ägt med förslag till nya lagbestämmelser så samband med att domstolarna ansett dels länge de ekonomiska förutsättningarna att socialvården icke ägde tillräckliga för en tillfredsställande tillämpning av resurser att omhändertaga vissa svår- redan gällande bestämmelser ännu icke behandlade fall, dels ock att villkorlig skapats, i all synnerhet som den tänkta dom i förening med skyddsuppfostran nya lagstiftningen skulle kräva en utvidgi vissa fall icke ägde tillräckligt avskräc­ ning av kostnaderna för kriminalvården kande effekt. Ett tillskott i antalet svår- i frihet. behandlade synes för övrigt ha uppstått De personella resurserna inom krimidärigenom att som följd av 1945 års nalvården kräver sedan lång tid förändring av 5 kap. 5 § strafflagen till stärkning både i kvantitativt och kvaliskyddsuppfostran har hänvisats ett icke tativt hänseende. Såväl fångvårdens ringa antal ungdomar som enligt tidi­ skyddskonsulentkår som socialvårdens gare praxis skulle ha straffriförklarats organisation av eftervårdskonsulenter är och intagits å sinnessjukhus. helt otillräcklig. Fångvårdens anstalts-

Kommittéerna, vilka helt delar RÅ:s personal har icke fått tillfälle till den grundsyn på den föreliggande frågan, utbildning i psykologi och människobeanser angeläget att åtgärder skynd­ handling, som i alla grader är oundgängsammast vidtages till förebyggande av ligen nödvändig för en effektiv vård och en utveckling av de yngsta lagöverträ­ behandling av de intagna. Den av samdarnas behandling i strid mot de strä­ hället organiserade vården i frihet av vanden som legat bakom ett flertal re­ kriminella, framför allt i de yngsta åldan utfärdade lagar. Kommittéerna är derskategorierna, kräver förbättrade ekosålunda ense om att principen om fäng­ nomiska villkor. Hit hör även den trängelsestraffets avskaffande för ungdom un­ ande frågan om förbättrade resurser för der aderton år bör komma till klart ut­ eftervårdens utövande efter genomgångtryck i lagstiftningen samt att åtgärder en anstaltsbehandling. skyndsamt bör vidtagas för att stärka Anstaltsresurserna, icke allenast fångsamhällets möjligheter att på ändamåls­ vårdens utan även socialvårdens, behöenligt sätt omhändertaga det ifrågava­ ver i hög grad förbättras. Uppdelningen rande klientelet av unga lagbrytare. av vården om de yngsta lagöverträdar­

Enligt kommittéernas uppfattning lig­ na på två olika administrativa områden, ger frågan om samhällets resurser i kam­ socialvårdens och kriminalvårdens, medpen mot brottsligheten väsentligen på för allvarliga olägenheter och minskar det ekonomiska planet. Aldrig så om­ utsikterna till gynnsamma resultat av sorgsfullt utarbetade lagar är till föga kampen mot brottsligheten. Det framgagn, om icke de ekonomiska förutsätt­ står såsom ett viktigt kriminalpolitiskt ningarna skapas för deras tillämpning i önskemål att denna dualism undanröjes enlighet med deras syfte. Bristerna i gäl­ och att omhändertagandet av de yngsta

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

organiseras efter enhetliga linjer, så att domar med egen inkomst. Däremot bör, inte tillfälliga eller godtyckliga omstän­ såsom redan anförts, enligt kommittédigheter utan endast behovet av om­ ernas uppfattning målet för den krimihändertagande och möjligheten till upp­ nalpolitiska utvecklingen i fråga om befostran blir avgörande för vilken vård­ handlingen av lagöverträdare i nämnda form som kan komma i fråga. Samhälls­ åldersgrupp vara frihetsstraffets ersätskyddets intresse kräver uppenbarligen tande med en rationell socialvård. att vårdorganen skall vara i stånd att Den avgörande synpunkten inom all genom omsorgsfull differentiering av det kriminalpolitik är denna: hur skall medåt dem anförtrodda klientelet tillse, att borgarna i samhället bäst skyddas mot den lilla procent av mera svårbehand- kriminaliteten? Beträffande lagöverträlade fall som förefinnes blir omhänder­ dare i de yngsta åldersklasserna kan icke tagen på sådant sätt att man inte be­ något tvivel råda därom att effektiva, höver befara att den obehindrat fort­ individuellt avpassade åtgärder avseende sätter sin brottsliga verksamhet. att förebygga fortsatt brottslighet från

För att främja en utveckling av till­ varje ung lagbrytares sida är bäst äggängliga resurser i ovan angiven rikt­ nade att motarbeta brottsligheten inom ning, vilket kommittéerna finner i hög nu ifrågavarande åldersgrupp, att inom grad påkallat, är det angeläget att införa denna upprätthålla den allmänna laglydklara bestämmelser som utvisar att den naden. I fråga om ett fåtal tidigt utålderskategori varom här är fråga, 15—• vecklade, utpräglat asociala unga brotts17-åringarna, icke bör dömas till fri­ lingar förslår inte till samhällets skydd hetsstraff utan omhändertagas enligt bar­ enbart pedagogiska åtgärder i deras nunavårdslagen. I synnerhet för den nu varande utformning. Här kan ytterligare pågående översynen av ungdomsvårds­ ifrågakomma dels psykiatrisk vård dels skolorna är det av den största betydelse ock i övrigt förbättrade resurser, Ungatt genom lagstiftning ett dylikt klar­ domsvårdsskoleutredningen som anser läggande kommer till stånd med hänsyn nuvarande resurser i nämnda hänseentill beräkningen av personal- och an- den otillräckliga, bär sin uppmärksamstaltsresurser inom barna- och ungdoms­ het starkt inriktad på dessa problem, vården. bland vilka anstaltsproblemet för de ut­

Med utgångspunkt från dessa principi­ präglade psykopaterna hör till barnaella överväganden vill kommittéerna an­ och ungdomsvårdens mest brådskande gående de av RÅ ifrågasatta åtgärderna uppgifter. anföra följande. Skyddsuppfostran kan för närvarande

I. RÅ har alternativt ifrågasatt anting­ åvägabringas icke allenast på barnaen en höjning av den s. k. straffmyndig­ vårdsorganens eget initiativ utan även hetsåldern eller en begränsning av fri­ dels efter framställning av åklagare i hetsstraffets användning för ungdom un­ samband med utredning av frågan om der 18 år till fall då särkilda förutsätt­ åtalseftergift enligt 1944 års lag, dels efningar föreligger. Av dessa alternativ fin­ ter initiativ av domstol i samband med ner kommittéerna det senare äga före­ en villkorlig dom. träde. Bötespåföljden är i många fall en Till förstnämnda fråga återkommer lämplig reaktionsform för begångna kommittéerna här nedan under II. Bemindre polisförseelser beträffande ung­ träffande sistnämnda åtgärd stadgas i

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 79

lagen om villkorlig' dom 8 § andra styc­ lat klart angiva att frihetsstraff endast ket, att domstolen äger att, när det fin­ rent undantagsvis får ådömas. Såsom nes lämpligare och av barnavårdsnämnd särskilt skäl kan icke accepteras åsiki avgivet yttrande föreslagits, överläm­ ten, att en dom å frihetsstraff skulle vara na åt nämnden att vidtaga åtgärd för bättre ägnad än skyddsuppfostran att den dömdes omhändertagande för avhålla andra än den tilltalade från att skyddsuppfostran. begå liknande brott.

Det har länge visat sig förenat med Ingenting nämnes i lagutkastet om föravsevärda olägenheter att sådant över­ varing i säkerhetsanstalt av person unlämnande sker i form av en villkorlig der 18 år. 1937 års förvaringslag innedom. Denna dom, vilken leder till den håller icke någon åldersgräns nedåt. När regelmässigt frihetsberövande, djupt in­ den utarbetades torde det ha förutsatts gripande skyddsåtgärd som skyddsupp­ att den skulle kunna tillämpas även på fostran utgör, har förväxlats med en unga lagbrytare. Utvecklingen har emelvanlig villkorlig dom och för allmänhe­ lertid naturligt nog gått andra vägar. ten lätt framstått som en otillräcklig re­ För rent exceptionella brottsfall av unga aktion mot brottet. Kommittéerna före­ psykopater torde dock förvaringen med slår att domstolens överlämnande åt dess tillgång till sinnessjukhuset i Håga barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för kunna utgöra en nödfallsutväg i avbidan skyddsuppfostran utbrytes ur den vill­ på bättre tillgång inom ungdomsvården korliga domen och erhåller en fristå­ på vårdmöjligheter för utpräglade psyende ställning som samhällelig skydds­ kopater. åtgärd. Ett utkast till lag härom bifo­ En konsekvens av det föreslagna stadgas utlåtandet. En närmare motivering gandet att frihetsstraff ej ifrågakomlämnas i strafflagberedningens vid lag­ mer med mindre särskilda skäl därtill utkastet fogade särskilda motiv. föranleder är att frihetsstraff icke kan

I samma lagutkast fastslås principen villkorligt ådömas den som ej fyllt 18 att underårig lagöverträdare som ej fyllt år. För tydlighetens skull torde detta 18 år ej får dömas till frihetsstraff med böra uttryckligen utsägas. mindre särskilda skäl därtill äro. Ett Kommittéerna har vid sidan av den närmare angivande i lagtext av dessa nu föreslagna lagstiftningen om skyddsskäl låter sig icke göra. Det bör emel­ uppfostran för vissa underåriga lagöverlertid framhållas att med särskilda skäl trädare haft under övervägande ett alicke närmast åsyftas brottets grovhet. ternativ gående ut på att domstol, när Det har förekommit att minderåriga mör­ den icke dömde till böter eller frihetsdare kunnat tagas om hand av barnavår­ straff, endast skulle hava att överlämna den. Men så länge denna saknar resur­ den unge tilltalade till barnavårdsnämnd ser för omhändertagande av de farli­ för vård enligt barnavårdslagen. Enligt gaste unga brottslingarna kan det tyvärr detta alternativ skulle domstolen alltså i enstaka fall visa sig nödvändigt att un­ icke såsom nu kunna genom villkorlig derkasta dem fängsligt förvar till för­ dom anordna tillsynsvård i frihet i egen hindrande av fortsatt brottslighet. Ge­ regi utan skulle hava att helt överlämna nom kravet på särskilda skäl såsom för­ denna vårdform till barnavårdsorganiutsättning för att dom å frihetsstraff sationen. Kommittéerna har emellertid skall ifrågakomma har kommittéerna ve­ icke funnit erforderligt att i detta sam­

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

manhang vidtaga längre gående änd­ lagstiftarens avsikt att för den åldersringar i lagen om villkorlig dom än som grupp av unga lagöverträdare, som laovan föreslagits. Genom de av kom­ gen åsyftade, skyddsuppfostran normalt mittéerna föreslagna ändringarna i la­ skulle träda i stället för frihetsstraff. Om gen om åtalseftergift torde dock de fall det nu i lag uttryckligen stadgas att 15—bli sällsynta, då domstolen skulle få an­ 17-åring ej får dömas till frihetsstraff ledning att begagna sig av den villkor­ med mindre särskilda skäl därtill äro, liga domen beträffande denna ålders­ bör statsåklagarens rätt att utan domgrupp. Ett genom barnavårdskommittén stolen som mellanhand överlämna den i anslutning till det nämnda alternati­ unge lagöverträdaren till barnavårdsvet utarbetat, vid detta utlåtande fogat nämnd för skyddsuppfostran uppenbarutkast till ändringar i barnavårdslagen ligen göras till den normala formen för avser att ge barnavårdsnämnden möj­ rättsvårdens initiativ till skyddsuppfostligheter att meddela samma föreskrifter ran. Lagens anvisningar till statsåklabeträffande vård utan samband med garen synes för detta ändamål böra omskyddsuppfostran som domstolarna kan läggas så, att de anger de särskilda skäl meddela i samband med villkorlig dom. som bör föranleda åklagaren att draga En dylik lagstiftning kan tydligen ge­ målet under domstols prövning i de fall nomföras även vid sidan om den av då eftergift är möjlig. Gällande lag inkommittérna föreslagna lagen om nehåller härutinnan allenast det stadganskyddsuppfostran. det, att åtal skall väckas om det finnes

II. För det andra framhåller RÅ att påkallat med hänsyn till den allmänna det önskade resultatet — att förhindra laglydnaden eller eljest ur allmän synde yngsta lagöverträdarnas överförande punkt. Detta något svävande stadgande till fångvården — även synes kunna anser kommittéerna böra utbytas mot nås genom en ändring av 1944 års lag ett konkret angivande av de fall som om eftergift av åtal mot vissa under- bör handläggas av domstol. åriga. Hit hör först och främst sådana fall

Även på denna punkt delar kommit­ då enligt statsåklagarens mening företéerna RÅ:s mening. Fastslås det i prin­ ligger särskilda skäl till ådömande av cip att skyddsuppfostran bör ersätta fri­ frihetsstraff. Men hit hör för det andra hetsstraff, när ej särskilda skäl talar också sådana fall då åklagaren anser att häremot, bör tydligen statsåklagarna icke böter bör ådömas för brottet. Det bör bringa andra brottsfall av 15—17-åring- erinras att lagen allenast avser sådana ar under domstols prövning än sådana brott varå frihetsstraff kan följa, icke där handläggning av domstol är påkal­ vanliga polisförseelser varå allenast kan lad av särskilda skäl. följa böter. För dessa skulle det lämpa

När åtalseftergiftsinstitutet 1944 in­ sig att domstolsförfarandet kunde utbyfördes, omgärdades det med olika för­ tas mot strafföreläggande. Det har uppbehåll och anvisningar för statsåklagar­ lysts att denna fråga är föremål för överna som hade att tillämpa detsamma. Det vägande inom en särskild utredning. kan icke råda något tvivel om att insti­ Fn tredje kategori av fall som bör tutet väl fyllt sin uppgift i händerna på komma inför domstol utgöres av sådana, landets nya, väl kvalificerade statsåkla- i vilka domstolens större utredningsgarkår. Redan vid dess införande var det resurser med vittnesförhör m. m. bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 81

komma till användning för att undan­ tresse utan öven av praktiska skäl åtalsröja tvivel i skuldfrågan. Såsom exem­ frågan underställdes riksåklagarens pel härpå kan erinras om det bekanta prövning. Detta gäller den första grupPerstorpsfallet. Möjligheten till handlägg­ pen av fall, där särskilda skäl till frining inför domstol utsträckes dock icke hetsstraff anses föreligga. På detta omgenom den nu föreslagna lagändringen råde har RÅ redan enligt gällande rätt till misstänkta under 15 år. en viss kontrolluppgift i det att alla doÄven andra särskilda skäl till ett måls mar varigenom frihetsstraff ådömes 15 dragande inför domstol än de nu nämn­ —17-åring skall tillställas honom för da kan förekomma. Ett sådant kan före­ granskning. Det är uppenbart att fullgöligga när målsägande påyrkar domsto­ randet av RÅ:s uppgifter underlättas, lens prövning av skadeståndsfråga. Ta­ om RÅ får tillfälle att taga ställning till lan härom kan föras i särskild rättegång, ärendet på ett så tidigt stadium som men förhållandena kan vara sådana att möjligt — alltså redan innan åtal väcåklagaren anser det lämpligt att utred­ kes. En viktig synpunkt vid avgörandet ningen om brottet och om skadestån­ av frågan huruvida särskilda skäl föredet äger rum i ett sammanhang inför ligger till ådömande av frihetsstraff är domstol. — Andra exempel på behov av den, om socialvården besitter erforderhandläggning inför domstol utgör så­ liga resurser för den unge lagöverträdadana fall, då åklagare och barnavårds­ rens rationella omhändertagande. Evennämnd icke blivit ense om den unges tuella förhandlingar med socialstyrelsen överlämnande till skyddsuppfostran härom i särskilda fall kan lättare föras men åklagaren vidhåller att detta är den centralt av riksåklagaren än av de olilämpliga skyddsåtgärden, eller då bar­ ka statsåklagarna. Goda skäl synes även navården ej kan utsträcka tillsyn i fri­ kunna anföras för åtalsfrågans underhet utan skyddsuppfostran över 18-års- ställande under RÅ för vinnande av en gränsen, medan domstolen genom en likartad tillämpning, när åklagaren anvillkorlig dom kan fastställa en prövo­ ser att annan särskild anledning än nåtid tre år framåt. — Utan specificering gon av de tre ovan först angivna förei lagen av fall sådana som de nu nämn­ ligger till målets dragande under domda torde böra införas en allmän klausul stols prövning (lagutkastet punkt 4). Inom målets dragande inför domstol när om kommittéerna har dock delade mesärskilda skäl därtill föreligger. Ett ningar uttalats på denna punkt. lämpligt kontrollmedel över att frågan III. För det tredje ifrågasätter RÅ om behovet av domstolsprövning av huruvida åldersgränsen för ungdomsåklagaren ingående övervägts synes det fängelse skulle kunna sänkas, så att kommittéerna vara, att i lagen införes även personer under aderton år kunde bestämmelse om att åklagaren i stäm­ dömas härtill. Detta kan kommittéerna ningen skall angiva anledningen. icke tillstyrka. Den behandling som avEnligt kommittéernas mening är stats- ses med ungdomsfängelse är icke i aklagarna väl ägnade att verkställa den något avseende anordnad på sådant prövning som redan nu och än mer en­ satt, att det finnes anledning att anligt förslaget ankommer på dem. På en taga att den skulle vara ändamålsenpunkt skulle det dock synas ändamåls­ ligare än skyddsuppfostran. Att öppna enligt, att icke blott i rättsenhetens in- ungdomsfängelsebehandlingen även för (i liihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. AV 223.

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

nngdom under aderton år vore att åter­ ka vad RÅ anfört om angelägenheten av uppliva systemet med tvenne parallella en snabbare handläggning. En väsentuppfostringsinstitut för samma ålders­ lig del av de svårigheter som nu föregrupp under olika centrala myndighe­ ligger i fråga om behandlingen av unga ter. Olämpligheten härav belystes vid lagöverträdare, skulle med största santvångsuppfostringsinstitutets avskaffan­ nolikhet aldrig ha uppkommit, om den de och har här ovan redan framhållits. avsevärda tid som förflyter innan åtFör övrigt befinner sig i strafflagbered­ gärd bestämmes förkortats. Bestämmelningen hela ungdomsfängelseinstitutet i ser om snabb handläggning har införts stöpsleven. Att öppna möjlighet att be­ i ett flertal av de av strafflagberedninggagna de gamla fängelserna i Uppsala en utarbetade lagutkast som äro fogade och Ystad såsom slutna anstalter även vid detta utlåtande, och kommittéerna för ungdom under aderton år för att kan hänvisa till den motivering som åtdärigenom i avbidan på den slutliga ut­ följer utkasten. formningen av behandlingen av krimi­ RÅ:s förslag om övervakningshem har nell ungdom undvika att straffarbete el­ föranlett undersökningar efter två olika ler fängelse ådömes, synes icke vara linjer. Å ena sidan har kommittéerna något att eftersträva. Den planerade nya övervägt möjligheten att organisera Roxtunaanstalten torde till sista plats övervakningshem för sådana unga lagbehövas för det klientel, 18—20-åring- överträdare, beträffande vilka häktningsarna, för vilket den är avsedd. En sam­ skäl föreligger sedan det visat sig att manblandning av de olika åldersgrup­ betryggande övervakning utan häktning perna på en dylik anstalt torde dess­ ej kan åvägabringas. Å andra sidan har utom icke vara lämplig. övervägts att inom barnavårdslagens

IV. I fråga om åtgärder för att be­ ram söka anordna betryggande överträffande de unga lagöverträdare som vakningsmöjligheter för undvikande av dömts till frihetsstraff minska de ogynn­ häktning. I första rummet har kommitsamma verkningar som är förbundna téernas undersökningar inriktats på att med intagande å fångvårdsanstalt, får vinna klarhet i fråga om möjligheten kommittéerna hänvisa till den utred­ att till en början i de tre största stäning som verkställts av 1951 års fång- derna få till stånd utredningshem eller vårdsutredning. övervakningsavdelningar med angivna

syfte. Dessa undersökningar har icke

hunnit avslutas inom den tid då komB. RÅ:s skrivelse den 26 november 1951.

mittéernas utlåtande borde vara avläm­

De i RÅ:s andra skrivelse framförda nat. Det har därjämte visat sig att vilönskemålen om snabbare handläggning kendera vägen man väljer erfordras en av mål och ärenden angående lagöver­ viss lagstiftning i ämnet, minst omfatträdare under 18 år och om åtgärder till tande vid ett inordnande av hemmen förebyggande av fortsatt brottslig verk­ eller avdelningarna inom barnavårdslasamhet av sådana lagöverträdare under gens ram. Kommittéerna har emellertid pågående förundersökning angående be­ icke velat såsom egna förslag framläggånget brott, finner kommittéerna i hög ga de lagutkast som utarbetats annat än grad beaktansvärda. i samband med en utredning angående

Kommittéerna vill kraftigt understry­ en konkret lösning av anstaltsmöjlighe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 83

tei na. \id detta förhållande får kom- kiatriska anstalter fullt svarar mot bemitteerna för närvarande inskränka sig hovet och erforderliga resurser för eftill att i princip tillstyrka RÅ:s förslag tervården tillhandahålles. om anordnande av betryggande övervak­ 3. För att främja den utveckling, för ning av unga lagöverträdare till förhind­ vilken kommittéerna uttalat sig under rande av fortsatt brottslighet under den 1 och 2, bör nu stiftas en lag vari stadtid förundersökningen pågår, genom för gas att den som ej fyllt 18 år ej får döändamålet skyndsamt inrättade utred- mas till fängelse med mindre särskilda ningshem eller övervakningsavdelning- skäl därtill äro. Såsom ett sådant särar till en början i Stockholm, Göteborg skilt skäl kan icke accepteras åsikten, och Malmö. Kommittéerna, som anser att en dom å frihetsstraff skulle vara att övervakningsmöjligheter bör anord­ bättre ägnad än skyddsuppfostran att nas inom barnavårdens ram, förutsätter avhålla andra än den tilltalade från att att ärendets fortsatta utredning överläm­ begå liknande brott. nas till barnavårdskommittén. 4. Till främjande av att ungdom un­

der 18 år icke utan trängande skäl draSammanfattning. gés inför domstol bör statsåklagares rätt att med barnavårdsnämnd träffa uppEfter överläggningar vid olika gemen­ görelse om vård enligt barnavårdslagen samma sammanträden med anledning vidgas genom uttryckligt stadgande i av de kungl. remisserna av RÅ:s skrilagen om eftergift av åtal mot vissa unvelser har kommittéerna beslutat samderåriga, varav framgår att åtal vid manfattningsvis göra följande uttalande. domstol ej bör väckas med mindre sär1. Som mål för utvecklingen av brotts- skilda, i lagen angivna skäl därtill förbekämpandet beträffande åldersgrup­ anleder. pen 15—17-åringar bör uppställas, att 5. Till främjande av att ungdom unallt omhändertagande för vård och tillder 18 år omhändertages för skyddsuppsyn sker av barnavårdsorgan och regle­ fostran i stället för att dömas till friras i barnavårdslagen, i den mån icke hetsstraff bör domstols överlämnande särskild psykiatrisk vård finnes erfortill barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd derlig. Slutmålet är med andra ord att i nämnda syfte frigöras från de villkor beträffande denna åldersgrupp kunna som enligt lagen om villkorlig dom upphelt avstå från användandet av frihets­ ställts för meddelande av sådan dom straff. och utbrytas ur den villkorliga domen 2. Kommittéernas dagsaktuella arbets­ till en fristående skyddsåtgärd. uppgifter bör omedelbart inriktas på att 0. Härutöver bör för närvarande icke i förslag till åtgärder och anslagsäskangöras några ändringar i lagstiftningen den, som snarast möjligt bör framlägom domstols befogenhet att meddela gas, verka för det under punkt 1. anvillkorlig dom beträffande den som ej givna programmets realiserande, så att fyllt 18 år, men kommittéerna överlämi första band vård och tillsyn i frihet nar ett inom barnavårdskommittén utmå kunna effektivt genomföras och, i arbetat utkast till vissa ändringar i barden mån anstaltsbehandling icke kan navårdslagen jämte motiv, åsyftande att undvaras, vårdmöjligheterna i barna­ efter mönster från lagen om villkorlig vårdens hem och skolor liksom i psvdom vidga barnavårdsnämndernas möj-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Lindberg, statsåklagaren Martin Lundligheter att vid sidan om skyddsuppqvist, doktorn Elsa-Brita Nordlund, häfostran anordna tillfredsställande vård radshövdingen Gösta Siljeström och dioch tillsyn av ungdom i åldern 15— rektören Gunnar Thurén, av vilka Agge

17 år. avgiver särskilt yttrande; 7. Bestämmelser bör meddelas åsyftan­ från barnavårdskommittén: ledamö­

de att åvägabringa största möjliga terna socialläkaren Arne Bursell, direk­

snabbhet i handläggningen av mål och tören S. Larsson, advokaten Hugo Lindärenden angående lagöverträdare under berg (tillika sakkunnig i strafflagberedningen), fil. lic. K. Lindegren (tillika 18 år. Förslag härom framförs i bifogasakkunnig i ungdomsvårdsskoleutredde lagutkast. ningen), borgarrådet H. L. Mehr, riks­

8. Åtgärder bör vidtagas för att, be­ dagsledamöterna fru Elsa Ewerlöf, fru träffande person under 18 år som miss- Helga Sjöstrand och fru Anna Sjöström- Bengtsson ävensom experten byråchefen tänkes för brott, inom barnavårdens Göta Rosén; samt ram åstadkomma betryggande övervakfrän ungdomsvårdsskoleutredningen: ningsmöjligheter till förebyggande av docenten Gunnar Boalt, riksdagsledamöfortsatt brottslig verksamhet. För detta terna fru Märta Boman, socialinspektöändamål bör frågan om inrättande av ren Brita Elmén och sekreteraren A. V.

utredningshem eller övervakningsavdel- Wallentheim ävensom experten byråche­

ningar i barnavårdens regi, till en bör­ fen Lars Bolin.

jan i Stockholm, Göteborg och Malmö, Kommittéernas överläggningar har skyndsamt utredas. ägt rum under samråd med riksåklagaInom strafflagberedningen utarbetade ren M. Heuman och lagbyråchefen B. lagutkast för genomförande av de unKjellin. der 3—5 och 7 här ovan angivna prinStockholm den 19 januari 1952. ciperna jämte beredningens specialmo­

tiv härtill fogas vid utlåtandet. På strafflagberedningens vägnar:

KARL SCHLYTER I detta ärendes handläggning har deltagit, utom undertecknade ordförande Carl Holmberg.

och sekreterare, På barnavårdskommitténs vägnar: från strafflagberedningen: ledamöterna Lunds universitets rektor professorn ERNST BEXELIUS Ragnar Bergendal, direktören Sven Ersman, överdirektören Hardy Göransson, Rutger Xgman lagbyråchefen Bengt Lassen och professorn Ivar Strahl samt de sakkunniga På ungdomsvårdsskoleutredningens professorn Ivar Agge, byråchefen Torsten Eriksson, professorn Gunnar Heck- vägnar:

scher, riksdagsmannen Verner Hedlund, PER NYSTRÖM doktorn Gustav Jonsson, professorn Olof Kinberg, ombudsmannen Bror Lars­

Olov Johnsson

son, förste byråsekreteraren Torgny

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 85

Bil. A.

4. Inom strafflagberedningen utarbetade lagutkast.

I. Utkast till lag om skyddsuppfostran II. Utkast till lag om ändrad lydelse av

av vissa underåriga lagöverträdare. 2—1 §§ lagen den 19 maj 1944 om efter­

gift av åtal mot vissa underåriga.

Härigenom förordnas som följer. 1 §. övertygas tilltalad som ej fyllt Härigenom förordnas att 2—4 §§ lagen aderton år om brott varå enligt lag kan den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot följa frihetsstraff, må rätten, i stället för vissa minderåriga skola erhålla följanatt döma till böter eller frihetsstraff, ef­ de ändrade lydelse. ter tillstyrkan av barnavårdsnämnd över­ 2 §. Eftergift av åtal må äga rum, lämna åt nämnden att vidtaga åtgärd om den underårige omhändertages för för hans omhändertagande för skydds­ skyddsuppfostran eller blir föremål för uppfostran. annan därmed jämförlig åtgärd eller Vad i lag eller författning finnes utan dylik åtgärd erhåller särskild tillstadgat angående särskild verkan av att syn eller lämplig sysselsättning, eller någon dömes till fängelse skall äga mot­ om brottet är ringa och det uppenbarsvarande tillämpning vid överlämnande ligen skett av okynne eller förhastande. som i första stycket sägs. Åtalseftergift bör ske, om åklagaren ej 2 §. Den som ej fyllt aderton år må finner ej dömas till frihetsstraff, med mindre 1. att särskilda skäl äro till ådömande särskilda skäl därtill äro. Genom villkor­ av frihetsstraff eller förvaring i säkerlig dom må frihetsstraff ej ådömas ho­ hetsanstalt, eller nom. 2. att den misstänkte bör ådömas böter, eller 3. att handläggning vid domstol erDenna lag träder i kraft den 1 januari fordras för utredning om brottet, eller 1953, då 8 § andra stycket lagen om 4. att eljest särskild anledning förevillkorlig dom skall upphöra att äga till- ligger att draga målet under domstols lämpning å tilltalad som är under ader­ prövning. ton år. Anledningen till att målet enligt vad Förklaras villkorligt anstånd varom nu sagts dragés inför domstol skall angiförordnats före denna lags ikraftträdan­ vas i stämningsansökningen. de förverkat, må rätten, om den dömde 3 §. Frågan om eftergift av åtal skall är under aderton år, under de förutprövas av statsåklagare. Finner denne sättningar som angivas i 1 § förordna om sådan anledning till åtal som i 2 § andra överlämnande som där sägs att träda i stycket under 1. sägs vara för handen, stället för straff för det brott som förskall åtalsfrågan underställas riksåklaanlett den villkorliga domen. garens prövning.

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

3 §. Förekommer i mål mot underårig 4 §. Är skälig anledning att åtalet bör anledning att döma till frihetsstraff eleftergivas, skall åklagaren, innan han beslutar i ärendet, från barnavårdsnämn­ ler förvaring eller att meddela villkorden i den kommun, där den underårige ligt anstånd med straffs ådömande eller vistas, inhämta yttrande, huruvida nämn­ att överlämna åt barnavårdsnämnd att den vidtagit eller kommer att vidtaga åt­ vidtaga åtgärd för hans omhändertagangärd beträffande den underårige. de för skyddsuppfostran, skall vid målets prövning och avgörande rådhusrätt Nämndens-------- — i övrigt. Är brottet------------ inhämtas. bestå av en lagfaren domare och nämnd. Ärende .angående åtalseftergift skall av Har rätten vid huvudförhandling handåklagaren handläggas med största skynd- lagt målet i den sammansättning som samliet. Nämnden åligger att avgiva sitt eljest är föreskriven och rör målet ej yttrande senast inom två veckor från det brott varå kan följa straffarbete i två handlingarna i ärendet kommo nämnden år eller därutöver, vare rätten dock domtillhanda, därest ej till följd av särskil­ för utan nämnd. da skäl längre uppskov är oundgängligen Vad---------- - sammansättning. 6 §. Mål mot underårig skall alltid benödvändigt. handlas skyndsamt. Denna lag träder i kraft den 1 januari Väckes allmänt åtal mot den som ej fyllt aderton år för brott varå straffar1953. bete kan följa, skola, ändå att han ej är häktad, de tidsfrister iakttagas som äro III. Utkast till lag om ändring av lagen föreskrivna för åtgärd i mål vari den den 20 december 1946 med vissa bestämtilltalade är häktad. Den tid av en vecka, melser om mål rörande brott av undersom i 45 kap. 14 § rättegångsbalken är årig. föreskriven för hållande av huvudförHärigenom förordnas, att 3 § lagen handling, skall räknas från den dag, då den 20 december 1946 med vissa be­ bevis om stämningens delgivning instämmelser om mål rörande brott av kommit till rätten. underårig skall erhålla följande ändrade lydelse och att i lagen skall införas en ny paragraf, 6 §, med nedan angivet in­ Denna lag träder i kraft den 1 januari nehåll. 1953.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 87

Bil. B.

o. Straffiagberedningens specialmotiv till lagutkasten.

I. Lagutkastet om skyddsuppfostran av väsentliga har icke varit att anstånd givissa underåriga lagöverträdare. ves med ådömande av frihetsstraff. Såsom tillämpningen av lagen om villkor1 §• lig dom utvecklat sig, torde emellertid I den allmänna motiveringen liar re­ de förutsättningar som uppställas i dogjorts för syftet med lagutkastet och 1—3 §§ numera icke medföra någon vähar nämnts att överlämnande åt barna­ sentlig inskränkning, när domstol vill vårdsnämnd att vidtaga åtgärd för om­ överlämna till skyddsuppfostran. Den händertagande för skyddsuppfostran omständigheten att i sådana fall meddebrutits ut ur den villkorliga domen och las villkorlig dom kan dock giva en felgjorts till en självständig skyddsåtgärd. aktig föreställning om samhällsreaktio- Den föreslagna lagändringen har länge nens innebörd. Då man nu genom den framstått som ett trängande reformkrav. föreslagna lagstiftningen önskar bestämt Vid avskaffandet av institutet tvångs- uttala att anstaltsvård för den som är uppfostran uttalades att förutsättningen under aderton år ej skall ske inom fånghärför var att det klientel som var i be­ vården annat än i något undantagsfall, hov av anstaltsvård i fortsättningen blev måste överlämnande för skyddsuppfostomhändertaget för skyddsuppfostran. ran uppenbarligen frigöras från de särTekniskt är saken för närvarande löst så skilda förutsättningar som gälla för medatt möjlighet finnes för domstol att i delande av villkorlig dom och vilka forsamband med villkorlig dom överlämna mellt kunna åberopas som skäl mot överåt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd lämnande för skyddsuppfostran. för skyddsuppfostran. Detta innebär att Paragrafen är tillämplig endast å den de förutsättningar som i 1—3 §§ lagen som vid rättens avgörande är under om villkorlig dom uppställas för medde­ aderton år; har brottet begåtts innan han lande av villkorlig dom skola vara upp­ fyllt aderton år men träffas domstolens fyllda för att överlämnande för skydds­ avgörande först efter denna tidpunkt, uppfostran skall kunna ske. Även be­ får domstolen bestämma åtgärd i enligstämmelserna om förverkande av vill­ het med vad som nu gäller. Denna bekorligt anstånd äro tillämpliga. Med hän­ stämning av övre åldersgränsen har valts syn till den ståndpunkt lagstiftaren in­ bl. a. för att den skall sammanfalla med tagit till frågan om anstaltsvård för den nedre gränsen för ungdomsfängelse. yngsta gruppen lagöverträdare är denna Önskan att icke göra lagändringen mer ordning icke lämplig. I realiteten har det omfattande än som är nödvändigt för ju för domstolarna gällt att välja mellan att fastslå principen att ungdom under olika former för frihetsberövande, inom aderton år skall i fråga om anstaltsvård fångvården eller inom socialvården. Det hänföras till socialvården, har gjort att

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

man nu icke ansett lämpligt att utsträcka ar för skyddsuppfostran voro uppfyllda. paragrafens tillämplighet till alla dem Särskilt den omständigheten att möjligsom kunna omhändertagas för skydds- heterna att döma till frihetsstraff starkt uppfostran, d. v. s. även 18—20 års- begränsades gjorde det angeläget att domstolen kunde föreskriva annan begruppen. Överlämnandet till barnavårdsnämnd handling utan hinder av annan myndighar, såsom i den allmänna motiveringen hets uppfattning. anförts, begränsats till att avse åtgärd En ändring i denna riktning innebär för skyddsuppfostran och har icke ut­ emellertid en sådan principiell nyhet, sträckts till att gälla vård enligt barna­ att det fordrar mer ingående överväganvårdslagen över huvud, överlämnandet de än vad som varit möjligt under den till skyddsuppfostran behöver emeller­ tid som stått till buds för det nu avgivna tid icke begränsas till sådana fall då in­ förslagets utarbetande. tagande i ungdomsvårdsskola framstår Med den lösning som valts kan givetsom den önskvärda åtgärden. Även kri­ vis den situationen uppkomma, att barminalvård i frihet kan åvägabringas ge­ navårdsnämnd i strid mot domstolens nom överlämnande till skyddsuppfost­ uppfattning icke finner sig kunna tillran, om domstol och barnavårdsnämnd styrka skyddsuppfostran. Därmed är äro ense om att den unge bör skiljas dock icke denna fråga under alla förfrån hemmet. Tillsynsvård utan skiljan­ hållanden avgjord. Anser domstolen att de från hemmet får däremot, liksom för barnavårdsnämndens uppfattning är felnärvarande, ske genom villkorlig dom. aktig, kan den fästa länsstyrelsens uppDå sålunda överlämnandet avser märksamhet på saken för att få en ändskyddsuppfostran, har barnavårds­ ring till stånd. Ett beslut av barnavårdsnämnds tillstyrkan bibehållits såsom för­ nämnd kan av nämnden ändras så snart utsättning. Det har under den diskussion den finner anledning att bedöma saken som föregått förslagets framläggande ut­ annorlunda än tidigare. talats önskemål om att domstol skulle Det är att observera att omhändertakunna föreskriva skyddsuppfostran obe­ gande för skyddsuppfostran icke i och roende av barnavårdsnämndens inställ­ för sig innebär att vård å anstalt skall ning härtill. Domstolen skulle då efter äga rum; härom stadgas i 35 § 1 mom. barnavårdsnämndens hörande pröva om barnavårdslagen. Domstolen skall avgöförutsättningarna för skyddsuppfostran ra om den önskar att skyddsuppfostran enligt 22 och 23 § § barnavårdslagen fö- skall förekomma. Lika litet som vid relåge och, om så vore fallet, besluta om­ fångvård har domstolen att inverka på händertagande, vilket därefter skulle ad­ behandlingen, placering i öppen eller ministreras av barnavårdsnämnd. Till sluten anstalt, utskrivning m. m. Någon förmån för en sådan lösning har anförts, formellt bindande försäkran att den att när domstol har att bestämma åtgärd, brottslige blir omhändertagen för bör den direkt kunna göra det utan att skyddsuppfostran har domstolen icke vara beroende av annat organ. Domstol fått genom barnavårdsnämndens tillstyrmed nämnd, sammansatt såsom det är kande även om nämnden i realiteten föreskrivet vid handläggning av mål mot knappast lär kunna frångå sin uppfattunderåriga, vore fullt kompetent att av­ ning. Det kan dock teoretiskt tänkas att göra om barnavårdslagens förutsättning­ länsstyrelsen vägrar fastställelse på

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 89

överlämnande åt barnavårdsnämnd att nämndens beslut. Detta fall beaktades vidtaga åtgärd. Föreskrift härom torde vid upphävandet av lagen om tvångsuppfostran, då departementschefen uttalade kunna givas i administrativ väg. Inom barnavårdskommittén har även utarbeen förmodan att fastställelse icke komtats förslag till ändring i barnavårdslame att vägras i de fall då domstol övergen avseende skyldighet för barnavårdslämnat åt barnavårdsnämnd att vidtaga nämnd att hålla länsstyrelsen underrätåtgärd för skyddsuppfostran. Den av departementschefen uttalade förmodan har tad om nämndens åtgärder i ärende som överlämnats till nämnden från domstol. också visat sig vara riktig. I ett stort anHar enligt gällande rätt domstol i samtal fall torde det för övrigt vara så att band med villkorlig dom överlämnat barnavårdsnämnds beslut om omhänderärende åt barnavårdsnämnd för skyddstagande föreligger redan innan domstol uppfostran, står den villkorligt dömde har att ta ställning till frågan om påföljd. Beslutar domstol överlämna ären­ under övervakning enligt lagen om villdet till barnavårdsnämnd för åtgärd, ef­ korlig dom, d. v. s. i tre år om ej beslut ter tillstyrkan men innan beslut fattats fattas om upphävande enligt 11 §. För slutlig utskrivning från skyddsuppfostav nämnden, kan det emellertid bli så att omhändertagande ej kommer till ran gälla andra regler. Ett genomföranstånd på grund av att nämnden finner de av lagen om skyddsuppfostran förutnya omständigheter föranleda en ändrad sätter emellertid att tillsynsmöjligheterståndpunkt. Sedan domstolen skilt sig na icke inskränkas. Inom barnavårdskommittén har utarbetats förslag till från saken, kan den icke, i motsats till ändring i 46 § 2 mom. barnavårdslagen vad som för närvarande gäller, taga upp frågan till förnyat övervägande. Detta angående utskrivning från skyddsuppär emellertid fullt konsekvent med den fostran, varigenom tillgodosetts bland lösning som valts. Ett syfte med den annat detta krav. I fråga om innebörden föreslagna lagstiftningen är att föra över av denna lagändring hänvisas till av barpraktiskt taget hela 15—17-årsklientelet navårdskommittén utarbetade motiv. till socialvårdens behandlingsformer. Villkorlig dom får meddelas om å brotDetta innebär, om bötesfallen undanta­ tet kan följa fängelse eller straffarbete. gas, faktiskt en höjning av straffmyn­ Kan ej följa annat än böter må villkordighetsåldern för flertalet. Lika väl som lig dom ej brukas. Motsvarande föruti fråga om barn under 15 år, blir det i sättningar föreslås skola gälla för att 15—17-årsgruppcn socialvårdsorgan som domstol skall kunna besluta överlämna bestämmer åtgärden. åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd. För en riktig tillämpning av barna­ Såsom ytterligare förutsättning har uppvårdslagens bestämmelser i de fall då åt tagits, att överlämnandet skall träda i barnavårdsnämnd överlämnas att vid­ stället för böter eller frihetsstraff. Härtaga åtgärd med lagöverträdare är det med har man velat framhålla endast att angeläget att länsstyrelserna noga vaka överlämnande för skyddsuppfostran eröver barnavårdsnämndernas verksam­ sätter böter eller frihetsstraff, som stadhet. Härom stadgas i 20 § och 81 § 2 gas för brottet, men ej avsättning eller mom. barnavårdslagcn. Det synes vara suspension, förverkande eller annan särändamålsenligt att domstol låter tillstäl­ skild påföljd. Det är alltså icke avsikten la länsstyrelsen avskrift av beslut om att domstolen skall behöva göra ett bedö­

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

mande om vad straffet skulle bli om straffarbete. En bestämmelse motsvaranöverlämnande till skyddsuppfostran ej de dem som ovan nämnts synes icke kommer till stånd. I sakens natur ligger kunna undvaras för domstols beslut om emellertid att skyddsuppfostran ej bör överlämnande. Det föreslås nu att överanordnas om mindre ingripande åtgär­ lämnande till barnavårdsnämnd att vidder äro tillfyllest. Skyddsuppfostran taga åtgärd för någons omhändertagande medför inskränkningar i den personliga för skyddsuppfostran skall i förevarande rörelsefriheten även om anstaltsvård avseende jämställas med dom å fängelicke tillgripes. Beslutar barnavårds­ se. Så torde vara förhållandet för närnämnd skyddsuppfostran, kan dock varande i de fall där överlämnande för domstolen avstå från att ådöma straff skyddsuppfostran sker genom villkorlig för ett brott, vilket bedömt i och för sig dom. Någon anledning att upprätthålla skulle ha föranlett bötesstraff. en skillnad i olika fall av överlämnanVillkorlig dom, och därmed överläm­ de föreligger icke. Det kan erinras om nande till barnavårdsnämnd för åtgärd, att motsvarande bestämmelse i lagen om må enligt lagen om villkorlig dom 26 § tvångsuppfostran, 20 §, jämställde dom ej meddelas i fråga om brott mot tryck­ å tvångsuppfostran med dom å fängelfrihetsförordningen. Med den föreslagna se. Den föreslagna bestämmelsen blir lagstiftningen möter icke något sådant tillämplig även i sådana fall där verkan hinder mot överlämnande till skydds­ knutits till att någon över huvud dömts uppfostran. till straff eller fällts till ansvar. Avsikten I åtskilliga lagar stadgas att viss ver­ med bestämmelsens formulering är enkan inträder om någon dömts till straff. dast att uttrycka, att om skilda verkHär syftas på bestämmelser sådana som ningar anknutits till olika straffarter, 25 kap. 7 § strafflagen, där det sägs att vad som gäller fängelse skall tillämpas avsättning eller suspension i vissa fall vid ett beslut om överlämnande till barskall följa om någon dömes till straffar­ navårdsnämnd för skyddsuppfostran. bete eller fängelse, skattestrafflagen 4 §, som talar om straffskatt för den som för­ Vid omröstning till dom och röstbeskyllt frihetsstraff och prisregleringsla­ räkning enligt 29 kap. 2 och 3 §§ rättegen 12 § 3 mom., som föreskriver för­ gångsbalken får domstols överlämnande verkande om någon fälles till straff. I åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd gällande rätt har vid de påföljder som för någons omhändertagande för skyddsicke kallas straff i egentlig mening, ung­ uppfostran jämställas med övriga domsfängelse, förvaring, villkorlig dom skyddsåtgärder. Detsamma gäller i fråga utan utsatt påföljd, givits en bestämmelse om sådan ändring av påföljd som avses av innebörd, att stadgande om särskild i 51 kap. 25 §. verkan som följer av att någon fälles till Det liar övervägts huruvida man skulle straff skall tillämpas även om ifrågava­ föreslå en ändring av lagen om straffrande påföljd ådömes. I lagen om vill­ register, innebärande att uppgift om korlig dom 27 § sägs att där skilda verk­ domstols beslut om överlämnande åt barningar följa av olika straffarter sådan navårdsnämnd att vidtaga åtgärd intadom skall jämställas med dom å fängel­ ges i registret. Visserligen kommer för se, där ej domstolen uttryckligen säger närvarande uppgift om tilltalad, beträfatt den skall vara jämställd med dom å fande vilken domstol överlämnat åt bar­

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 91

navårdsnämnd att vidtaga åtgärd, att in­ Såsom i utlåtandet framhållits, kan det tagas i registret genom registrering av visa sig lämpligt att i brist på tillräckden villkorliga domen. Ett särskilt skäl liga vårdmöjligheter inom barnavården för registrering av villkorlig dom ligger provisoriskt överlämna grova psykopatemellertid i den omständigheten att fall till förvaring. domstol är skyldig att i vissa fall för­ Förbudet mot att döma till frihetsklara anståndet förverkat. Beslut om straff har icke gjorts helt undantagslöst. åtalseftergift registreras ej, även om det 1 paragrafen har utsagts att till frihetsblir fråga om skyddsuppfostran. Gällan­ straff må dömas om särskilda skäl de bestämmelser om återfall giva ej hel­ äro därtill. Avsikten har varit att sådana ler anledning till att dom om överläm­ skäl skola kunna åberopas endast i mycnande registreras. Det bar icke ansetts ket enstaka fall och i vissa bestämda sivara påkallat att själva sakerförklaring- tuationer. Tvekan har rått, om man boren intages i straffregistret. de använda uttrycket »särskilda skäl»

eller »synnerliga skäl». Det senare skul­

2 §■ le närmast föra tanken till traditionella

I denna paragraf kommer det primära straffmätningssynpunkter, som det icke syftet med lagförslaget till uttryck. Så­ är avsikten att här få tillämpade. Man som i den allmänna motiveringen fram- skulle kunna säga, att det alltid förelighålles, är det angeläget att i lag fastslås ger synnerliga skäl att icke döma person att person under aderton år regelmässigt under 18 år till frihetsstraff och att det icke bör dömas till frihetsstraff. måste finnas alldeles särskilda skäl för

Domstolen skall i stället för att döma att man skall göra undantag från huvudtill frihetsstraff tillgripa andra åtgärder. regeln. När strafflagberedningen tog Finner domstolen att fallet är så allvar­ principiell ställning till föreliggande fråligt att frihetsberövande kan bli nöd­ ga, voro ledamöter och sakkunniga allvändigt, har den att överlämna åt bar­ mänt ense om att ådömande av frihetsnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för straff borde begränsas till »trängande den underåriges omhändertagande för fall». Sammanställt med de ändringar skyddsuppfostran. Detta förfarande har som föreslås i lagen om åtalseftergift underlättats genom att bestämmelserna innebär det här föreslagna stadgandet att därom utbrutits ur lagen om villkorlig frågan om ådömande av frihetsstraff dom. Såsom i motiven till 1 § erinrats, icke bör komma under domstols prövinnebär ett sådant förordnande av dom­ ning med mindre åklagarmyndigheten stol icke nödvändigtvis att ett frihets­ förhandlat med socialstyrelsen om barberövande å anstalt kommer till stånd. navårdens resurser och i det indiviDen saken avgöres av socialvårdsorgan, duella fallet funnit dessa otillräckliga. ej av domstolen. Bestämmelsen i 2 § in­ Ett »särskilt skäl» föreligger självfalnebär icke hinder för domstol att döma let, när 1 § icke är tillämplig därför att till förvaring i säkerhetsanstalt, om för­ barnavårdsorganen icke tillstyrkt omutsättningarna därför eljest föreligga. händertagande för skyddsuppfostran på Något praktiskt fall har detta hittills icke grund av att resurser saknas att omhänvarit. Av statistiken för åren 1948—1950 dertaga den brottslige. Intill dess ungframgår att icke någon person som ej domsvårdsskoleorganisationcn utbyggts fyllt aderton är intagits för förvaring. kunna sådana fall någon gång komma att

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

föreligga, men de komma successivt att straff kan ske genom ett förbud mot att minska i mån som socialvården utbyg- föra talan om förvandling mot den som ges. Behov av en särskild psykopatan­ ej fyllt aderton år. Om denna utväg väl stalt för att befria ungdomsvårdsskolor­ jes, finnes likväl möjlighet att anställa na från en del intagna, för vilka orga­ talan om förvandling, så snart den bötnisationen för närvarande saknar resur­ fällde fyllt aderton år (jfr 5 kap. 20 § ser, har också, såsom i utlåtandet när­ strafflagen). För att icke förbudet endast mare utvecklats, gjort sig starkt gällande. skall medföra att man väntar med ta­

Barnavårdsnämnd kan givetvis avstyr­ lan om förvandling, krävs därför ytterka skyddsuppfostran även av det skälet ligare inskränkningar. En så långtgåenatt det anses vara en alltför ingripande de ändring av gällande rätts principer åtgärd. Detta bör framgå av nämndens kan icke lämpligen upptagas till överväyttrande. Delas denna uppfattning av gande nu. En annan utväg är att ersätta överordnade socialvårdsorgan, kunna förvandlingsstraff med skyddsuppfostförutsättningar icke antagas föreligga att ran. Därvid är att observera 9 § i lagen döma till frihetsstraff, även om domsto­ om verkställighet av bötesstraff. Har den len varit inriktad på ett frihetsberövan­ bötfällde för skyddsuppfostran intagits de. I själva verket torde eu sådan kon­ på ungdomsvårdsskola, förfaller beslut flikt mellan domstol och barnavårds- om förvandling och får förvandling av organ icke någonsin drivas till sin böter som ådömts före intagandet ej ske. yttersta konsekvens. Böter som ådömts efter intagandet men

före utskrivningen må ej förvandlas om

icke skolans styrelse påkallar det. Ge­

Efter den föreslagna lagstiftningen om nom dessa bestämmelser kan alltså i visen begränsning av användandet av fri­ sa fall förhindras, att person under aderhetsstraff för unga lagbrytare till rena ton år ålägges förvandlingsstraff. En undantagsfall synes följdriktigheten krä­ möjlighet för domstol att i stället för att va att även användandet av fängelse så­ ålägga förvandlingsstraff efter tillstyrsom förvandlingsstraff begränsas eller kan av barnavårdsnämnd överlämna åt upphäves. En sådan lagstiftningsåtgärd nämnden att vidtaga åtgärd för skyddshar även övervägts. Något förslag av den­ uppfostran skulle endast medföra den na innebörd framlägges emellertid icke ytterligare inskränkningen i användannu. Härför ha åberopats bl. a. följande det av förvandlingsstraff, att sådana ungskäl. domar som omhändertagits för skydds­

På grund av presumtionen i 4 § lagen uppfostran men ej intagits i ungdomsom villkorlig dom meddelas i de flesta vårdsskola kunna undgå förvandlingsfall villkorligt anstånd med verkställig­ straff. Någon större praktisk betydelse het av förvandlingsstraff. Verkställighet torde detta icke ha. Den ringa utsträckav förvandlingsstraff, som ålagts någon ning i vilken förvandlingsstraff verkstälsom ej fyllt aderton år, är ytterst säll­ les av någon som är under aderton år synt; under 1950, det sista år för vilket gör att det icke finnes anledning att nu statistik kunnat erhållas, intogs icke nå­ företaga någon ändring i fråga om verkgon person under aderton år för avtjä­ ställigheten av bötesstraff som ådömts nande av förvandlingsstraff. Inskränk­ 15—17-åringar. Det förutsättes emellerning av användande av förvandlings­ tid att syftet med den föreslagna lag­

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 93

stiftningen beaktas även i mål om för­ skyddsuppfostran. Sådana stadganden finnas i ungdomsfängelselagen 3 § och vandling av böter. förvaringslagen 2 § andra stycket. Då Det föreslås att lagen träder i kraft villkorlig dom med utsatt frihetsstraff den 1 januari 1953. Lagen blir sedan den icke kan meddelas efter lagens ikraftträtt i kraft att tillämpa även på brott trädande, försvinner efter en övergångssom begåtts dessförinnan. I intet avseen­ tid å högst tre år behovet av en särskild de behöver den nämligen leda till bestämmelse för att möjliggöra att persträngare behandling av den brottslige. son under aderton år vid förverkande Sedan 1 § trätt i kraft skall domstolen av villkorlig dom icke intages å fångnaturligtvis icke överlämna åt barna­ vårdsanstalt. I övergångsbestämmelserna vårdsnämnd att vidtaga åtgärd för har därför upptagits en bestämmelse om skyddsuppfostran av någon som ej fyllt utbyte av en redan ådömd påföljd. De i 18 år genom förmedling av en villkorlig 1 § angivna förutsättningarna för överdom. 8 § andra stycket lagen om vill­ lämnande skola vara uppfyllda; det korlig dom skall alltså icke tillämpas på fordras alltså att barnavårdsnämnd tilldenna ålderskategori. Har barnavårds­ styrkt åtgärden. Det har icke ansetts ernämnd omhändertagit för skyddsupp­ forderligt att giva en särskild bestämfostran någon som domstolen tänkt ge melse att gälla framgent för de fall då villkorlig dom, bör domstolen endast villkorligt anstånd med verkställighet av hänvisa till barnavårdsnämndens beslut. bötesstraff förklaras förverkat. Något formellt hinder för domstolen att meddela villkorlig dom i sådant fall fö­ II. Lagutkastet om eftergift av åtal mot religger dock ej. Före lagens ikraftträ­ vissa underåriga. dande meddelade domar, i vilka över­

2 §.

lämnats åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd, påverkas ej av att 8 § andra styc­ I 1944 års lag om åtalseftergift föreket ej är tillämpligt efter den 1 januari slås en del ändringar i syfte att inskrän1953. ka antalet åtal mot personer som äro unVillkorlig dom skall för den som är der aderton år. Redan gällande rätt har under aderton år i fortsättningen endast medfört att åklagarna, bortsett från bömeddelas i form av anstånd med på­ tesbrotten, i flertalet fall av brott av den följds ådömande om domstolen icke vill som är under aderton år efterge åtal. bestämma straffet till böter. Förklaras Utfärdas en lag av det innehåll som föresådant anstånd förverkat, bli 1 och 2 §§ slagits i fråga om påföljder för unga i lagen om skyddsuppfostran direkt till­ lagöverträdare, måste antalet åtal komlämpliga när domstolen skall bestämma ma att ytterligare minskas. Inskränkpåföljd; och detta gäller även villkorliga ningen av möjligheten att döma till fridomar som meddelats före lagens ikraft­ hetsstraff måste ge åklagaren anledning trädande. Har däremot straff bestämts i att underlåta åtal i de fall, då genom domen, är det nödvändigt med en sär­ barnavårdsnämnd lämplig behandling av skild regel för att straffet skall kunna den unge kan komma till stånd. Givetutbytas mot att domstolen överlämnar vis kommer ändå åtal att i vissa fall vara åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd befogat därför att målets prövning inför för den dömdes omhändertagande för domstol är enda möjligheten att få till

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

stånd den åtgärd med den underårige ra åtgärder än skyddsuppfostran, bara som åklagaren anser erforderlig. Där­ därför att det icke kan sägas att den unemot avses icke att åtal skall väckas med derårige skall avhålla sig från vidare den motiveringen att handläggning in­ brottslighet. Barnavårdsnämnden skulle för domstol i och för sig är till gagn därigenom tvingas att omhändertaga hoför behandlingen av den underårige. nom för skyddsuppfostran. Även om det i ett visst fall icke kan sä­ Såsom öven anmärkts i motiven till gas att själva lagföringen är skadlig för 1 § lagutkastet om skyddsuppfostran avden unge lagöverträdaren, innebär den vissa underåriga lagöverträdare är det likväl att avgörandet om reaktionen för- angeläget att länsstyrelserna noga följa dröjes, vilket såsom riksåklagaren fram­ barnavårdsnämndernas åtgärder med hållit i skrivelsen den 26 november 1951 unga lagöverträdare. Barnavårdskommitofta har mycket allvarliga konsekvenser. tén har föreslagit att barnavårdsnämnd Det torde också vara så att behandlingen skall vara skyldig att lämna länsstyrelserav den unge understundom försvåras av na meddelande om de åtgärder den vidatt domstolsförhandling föregått, varige­ tager, sedan åklagaren meddelat beslut nom han kan komma att i egna och kam­ om åtalseftergift. raters ögon erhålla eu merit. I stället för gällande rätts förbud mot

Åtalseftergiftslagen bör därför icke åtalseftergift om åtal finnes påkallat med hindra åklagaren att underlåta åtal i så­ hänsyn till den allmänna laglydnaden dana fall, då domstolsbehandling icke le­ eller eljest ur allmän synpunkt ha i andder till annat resultat än vad som kan ra stycket av paragrafen angivits de fall uppnås utan åtal. Bland förutsättning­ i vilka åtal bör väckas. Föreligga förutarna för eftergift av åtal upptages i gäl­ sättningar för åtalseftergift enligt första lande lydelse av 2 § att det med skäl kan stycket, bör beslut om eftergift meddeantagas att den underårige skall avhålla las om icke särskilda skäl tala emot det. sig från att ånyo begå brott. Detta krä- Åklagaren får göra ett bedömande av om ves även i de fall då han omhändertages den enligt hans mening rätta påföljden för skyddsuppfostran eller blir föremål kan komma till stånd utan åtal eller ej. för annan därmed jämförlig åtgärd. Ett Punkt 1 motsvarar 2 § lagen om sådant krav kan icke rimligen upprätt­ skyddsuppfostran av vissa underåriga hållas sedan i lag fastslagits att den som lagöverträdare. Beträffande de omstänär under aderton år i stället för att dö­ digheter som avses med särskilda skäl mas till frihetsstraff skall omhänderta­ hänvisas till vad som anförts i motivegas för skyddsuppfostran. Sådant om­ ringen till nämnda stadgande. Här är händertagande skall vara det normala emellertid att observera att åtalsefterom domstolen icke finner vård i frihet giftslagen är tillämplig på brott som bevara tillräcklig åtgärd. Vad nu anförts gåtts innan gärningsmannen fyllt aderkan icke med samma styrka åberopas ton år. Har den underårige fyllt aderton som skäl för att slopa ifrågavarande för­ år när åklagaren skall avgöra åtalsfråutsättning i de fall då skyddsuppfostran gan, får vid bedömandet av om särskilda eller jämförlig åtgärd icke kommer till skäl till frihetsstraff föreligga anläggas stånd. Det har dock ansetts att hinder en del andra synpunkter än vad som mot åtalseftergift icke borde föreligga gäller i fråga om den som är under aderom barnavårdsnämnd ingriper med and­ ton år. Någon inskränkning i domstols

Kungl. Mnj.ts proposition nr 223. 95

möjligheter att döma den som är över navårdslagen. ökas barnavårdsnämnds aderton år till frihetsstraff har ej gjorts befogenheter så att den utan att besluta och som påföljd kan ifrågakomma även skyddsuppfostran kan meddela föreungdomsfängelse. Bland skälen till åtal skrifter i likhet med vad som är möjligt har nämnts även att anledning förelig­ för domstol med stöd av 8 § lagen om ger att döma till förvaring, för vilket in­ villkorlig dom, vilket barnavårdskomstitut det icke ansetts nödvändigt att mittén föreslår, minskar betydelsen av meddela särskilda bestämmelser i lagen detta skäl. Angelägenheten av att tillsyom skyddsuppfostran. I punkt 2 uppta­ nen över den underårige icke upphör ges det fallet att åklagaren finner böter när han fyller aderton år, såsom fallet vara tillfyllest. Det är givetvis icke me­ lär bliva om barnavårdsnämnden ingriningen att åtal skall väckas, så snart per endast med förebyggande åtgärder böter kan komma i fråga. Åklagaren har såvida icke 22 § d) barnavårdslagen är att först överväga om icke med stöd av tillämplig, kan likväl medföra att villstadgandet angående eftergift vid ringa korlig dom är den lämpligaste åtgärden. brott varje påföljd kan undvaras. Åtal Enligt 5 § åtalseftergiftslagen skall åklafår icke eftergivas om det icke är utrett garen bereda målsäganden tillfälle att att den misstänkte begått gärningen. Det­ yttra sig innan beslut fattas i åtalsfråta framgår redan av 1 § i lagen. I allmän­ gan. Intet hinder finnes för målsäganden het torde det väl förutsätta att den miss­ att föra enskilt åtal eller att i tvistemål tänkte erkänt, men stundom kan det föra talan om skadestånd. Målsägandens även vid nekande vara uppenbart att inställning till frågan om rättegång kan han begått gärningen. Någon ändring emellertid stundom medföra att åklagaav gällande rätts ståndpunkt i denna frå­ ren bör väcka åtal. Det bör dock endast ga är icke avsedd. För att ytterligare be­ vara fråga om undantagsfall. Enbart den tona kravet på utredning har i punkt 3 omständigheten att yrkande om skadesom skäl för åtal upptagits att handlägg­ stånd framställes skall icke motivera att ning inför domstol är erforderlig för ut­ åklagaren väcker åtal. Att draga några redning av brottet. klara gränser är här ogörligt, utan åkla­

Slutligen har i punkt 4 angivits att garen får från fall till fall avgöra vilken eljest särskild anledning kan föreligga hänsyn han skall taga till målsägandens att draga målet inför domstol. Man har inställning. Det kan någon gång vara härmed avsett sådana fall som då barna­ nödvändigt att åtal väckes därför att bevårdsnämnd icke är beredd att medver­ slut om änibctsstraff eller förverkande ka till skyddsuppfostran. Åklagaren kan eller annan särskild påföljd ifrågakomgivetvis, likaväl som domstol, liänvända mer. Har den underårige fyllt aderton sig till länsstyrelsen med anmälan i sa­ år kan åklagaren finna skäl till att väcka ken och begära att länsstyrelsen ingri­ åtal för att få frågan om ungdomsfängelper med stöd av 81 g 2 mom. barna­ se prövad. vårdslagen. Erhålles icke en tillfreds­ 1 tredje stycket har föreskrivits att ställande lösning, kan åklagaren finna åklagaren i stämningsansökan skall anskäl till att låta domstol pröva påföljds- giva anledningen till att åtal väckes. Detfrågan. Åklagaren kan vidare anse krimi­ samma bör iakttagas om det uppdragits nalvård i frihet genom villkorlig dom va­ åt åklagaren att själv utfärda stämning. ra att föredraga framför vård enligt bar­ Med denna föreskrift har man önskat

96 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

ytterligare understryka att åtal skall väc­ I fjärde stycket av paragrafen ha inkas endast när särskild anledning före­ tagits bestämmelser, avsedda att medligger. verka till en snabbare handläggning av

ärenden angående brott av underåriga.

3 §■ Riksåklagaren har i sin skrivelse den

Liksom hittills skall frågan om efter­ 26 november 1951 pekat på vådorna av gift av åtal prövas av statsåklagare. Un­ att beslut i åtalsfrågan kommer först dantag har dock gjorts för det fall, att avsevärd tid efter det brottet begåtts. statsåklagare som skäl för väckande av Barnavårdsnämnden har i förslaget åtal önskar åberopa att särskilda skäl fö­ ålagts att avgiva sitt yttrande inom fjorreligga till ådömande av frihetsstraff ton dagar om ej av särskild anledning eller förvaring i säkerhetsanstalt. I så­ längre tid erfordras. Detta innebär en dant fall föreslås att åtalsfrågan under­ radikal ändring av den praxis riksåklaställes riksåklagarens prövning. Härom garen i sin skrivelse vänt sig mot. För hänvisas till vad som anförts i den all­ att åklagaren skall få någon ledning för männa motiveringen. sitt avgörande av åtalsfrågan, måste

nämndens yttrande giva klarhet i vad

nämnden beslutar för åtgärd i fallet, om

4 §.

den omhändertager den underårige för

I 4 § har dels gjorts en ändring i förs­ skyddsuppfostran eller vidtager åtgärder ta stycket och dels tillagts ett nytt fjär­ utan att skilja honom från hemmet. För de stycke. sådant beslut fordras naturligtvis viss

I första stycket har föreskriften, att utredning. Fjorton dagar måste dock anbarnavårdsnämnd skall uttala sig om ses vara en i allmänhet tillräckligt lång huruvida den åtgärd nämnden vidtagit tid. I många fall har nämnden tidigare eller kommer att vidtaga kan anses till­ haft med den underårige att göra och fyllest för den underåriges tillrättafö­ kan tämligen snabbt taga ståndpunkt. I rande, strukits. Ordet »tillfyllest» är ett andra fall fordras endast vissa mindre uttryck för uppfattningen att frihets­ undersökningar. Det måste dock framstraff är effektivare än skyddsuppfost- hållas att skyndsamheten i handläggran, något som tillgripes om mildare åt­ ningen icke får vinnas på bekostnad av gärder icke äro tillräckliga. Ett sådant noggrannheten. Kan en noggrann utredbetraktelsesätt upprätthålles icke läng­ ning icke göras inom den föreskrivna re. Det förslag till lagstiftning som nu tiden, får tiden överskridas. Mot de förframlägges utgår från att skyddsuppfost- delar som kunna vinnas genom att ran är den effektivaste behandlingsfor­ barnavårdsnämnden under en längre men för unga lagöverträdare. Har nämn­ tid följer den underåriges förhållanden vidtagit endast ringare ingripande den får vägas olägenheterna av att beän skyddsuppfostran, måste den natur­ stämt besked icke lämnas snabbt. Den ligen anse detta vara »tillfyllest». Om praxis som utvecklat sig innebärande denna föreskrift strykes bör nämnden att åklagarens beslut i åtalsfrågan icke givetvis ändå säga ifrån om den anser fattas förrän resultatet av barnavårdsatt resurser saknas att på tillfredsstäl­ nämndens behandlingsåtgärder visa sig, lande sätt taga hand om den underårige har medfört vissa fördelar i den mån inom socialvården. det därigenom har blivit möjligt att ef-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 97

tergiva åtal i större omfattning än vad Angelägenheten av en snabb handläggsom skulle lia skett vid ett snabbare av­ ning har dock framhållits. Riksåklagagörande av åtalsfrågan. Den nu föreslag­ ren har särskilt påpekat olägenheterna na lagstiftningen ger icke anledning till för den yngsta åldersgruppen av den att på samma sätt uppskjuta avgöran­ långa tid som förflyter innan slutligt det. Eftersom åtal bör väckas endast i avgörande träffas. Samma skäl kunna vissa särskilda fall och underåriga lag­ emellertid åberopas för snabb handläggöverträdare i princip skall behandlas ning även av mål mot person i åldern inom socialvården, är det för åklaga­ 18—20 år. Det är dock uppenbart att rens avgörande av åtalsfrågan i allmän­ om antalet mål som skola handläggas het tillräckligt att han vet att barna­ snabbare än andra mål utökas i alltför vårdsnämnd har beslutat någon åtgärd. hög grad, kommer handläggningen av dessa förtursmål att i genomsnitt taga längre tid än vad som blir fallet om enIII. Lagen den 20 december 1946 med dast ett fåtal behandlas som förtursmål. vissa bestämmelser om mål rörande brott Hur stor ökningen blir av mål, som skoav underårig. la handläggas enligt reglerna för mål I denna lag har föreslagits en änd­ angående häktad, är svårt att beräkna. ring i 3 §, avseende rådhusrätts sam­ Den nya lagen om skyddsuppfostran mansättning i mål där den tilltalade är och ändringen av 1944 års lag om åtalsunderårig. Enligt gällande rätt skall eftergift komma att medföra att antalet rådhusrätt bestå av en lagfaren domare åtal mot person under aderton år väoch nämnd om anledning förekommer sentligt minskas. Det gäller vidare enatt döma till frihetsstraff eller förvaring dast mål om ansvar för brott varå kan eller meddela villkorligt anstånd med följa straffarbete. En icke ringa del av straffs ådömande. Samma sammansätt­ de åtal, som alltjämt komma att handning bör rådhusrätten ha när fråga är läggas inför domstol, rör tilltalade som om att överlämna åt barnavårdsnämnd äro häktade. Tillsammans bidraga desatt vidtaga åtgärd för den underåriges sa omständigheter sannolikt till att ökomhändertagande för skyddsuppfostran. ningen icke blir av någon större omTill lagen har enligt förslaget fogats fattning, om det över huvud blir någon en ny paragraf, 6 §. Paragrafen utgör ökning. Den snabbare handläggning som en motsvarighet till det nya fjärde styc­ föreslås för mål angående person unket i 4 § åtalseftergiftslagen och syftar der aderton år bör under alla omständigtill att påskynda förfarandet inför dom­ heter tillämpas i fråga om mål, vari stol. Det föreslås att de tider som gälla den tilltalade ställts under övervakning om handläggningen av mål däri den i stället för att vara häktad. Tillgodotilltalade är häktad skola iakttagas i seende av önskemålet att undvika häktalla fall då allmänt åtal väckts mot nå­ ning bör icke medföra att målen handgon som ej fyllt aderton år, om fråga läggas långsammare. är om brott varå kan följa straffarbete. Den i 6 § andra stycket föreslagna I fråga om underårig som har fyllt ader­ särskilda ordningen för målens handton år när åtal väckcs och i fråga om läggning gäller endast åtal mot den som åtal för lindrigare brott har icke före­ är under aderton år. Avgörande blir skrivits att vissa tider skola iakttagas. den tilltalades ålder när åtal väckes. 7 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

93 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Uppnår han aderton års ålder efter åta­ Bihang. lets väckande, medför det icke att de för mål angående häktad föreskrivna RÅ:s förslag om övervakningshem. tidsfristerna ej skola iakttagas. HandSåsom i utlåtandet angives har RÅ:s läggningen skall fortgå med samma förslag om övervakningshem föranlett snabbhet. undersökningar efter två olika linjer. De Andra styckets tillämplighet har bemycket preliminära, alternativa lagutbegränsats även därigenom att å brotkast, som härvid utarbetades, hade föltet skall kunna följa straffarbete. Avjande innehåll. görande blir hur åklagaren angiver gärningen, i första hand i stämningsansö­

Alt. 1. Preliminärt utkast till lag om

kan. Inskränker åklagaren sedermera övervakningshem. sin talan så att straffarbete ej kan följa å brottet, behöver de särskilda tidsfris­ 1 §. Kan sådan övervakning av för terna ej längre iakttagas. Omvänt kan, brott misstänkt, som enligt 24 kap. 3 § om åtalet utvidgas jämlikt 45 kap. 5 § RB på grund av den misstänktes ungRB, den särskilda ordningen bli till­ dom bör äga rum i stället för häktning, lämplig. Har underrätt dömt den tillta­ ej anordnas på betryggande sätt, må den lade för brott varå ej kan följa straff­ misstänkte intagas i övervakningshem, arbete (t. ex. snatteri), medan åklaga­ där sådant finnes att tillgå. ren påstått att grövre brott begåtts 2 §. Angående framställning om in(t. ex. stöld), skall vad som är stadgat tagning i övervakningshem och handom mål däri den tilltalade ej är häktad läggning av fråga om sådan intagning gälla t. ex. vid fullföljd av den tilltalade skall gälla vad i motsvarande avseeneller av åklagaren om han endast för den är stadgat om häktning. Om handtalan om påföljden. läggningen av mål eller ärende angående De tidsfrister i rättegångsbalken som den som är intagen i övervakningshem skola iakttagas gälla huvudförhandling i skall gälla vad som är stadgat om mål underrätt (45:14, 46:11), i hovrätt (51: eller ärende däri den tilltalade är häk13, 15; 53: 2 p. 3) och i högsta dom­ tad, och skall i övrigt vad i lag eller stolen (55:15), meddelande av dom författning är stadgat om häktad äga (30:7), fullföljd av talan (51:5, 55:5). tillämpning jämväl å den som intagits Utgångspunkten för beräknande av den i övervakningshem, där ej annat framgår tid inom vilken huvudförhandling skall av vad nedan sägs. hållas i underrätt har dock bestämts till 3 §. Har ej inom föreskriven tid åtal den dag då bevis om stämningens del­ väckts eller till rätten inkommit framgivning inkommit till rätten, i stället för ställning om förlängning av tiden, eller dagen då åtal väckes. En sådan jämk­ förekommer eljest ej längre skäl för inning är nödvändig, då delgivning med tagning i övervakningshem, förordne den som ej är häktad och insändande av rätten att den intagne omedelbart skall bevis om delgivning till domstolen kan utskrivas. draga ut på tiden. Beslutar åklagaren åtalseftergift, har han att förordna om den intagnes omeldelbara utskrivning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 99

4 §. Erfordras något anstånd med ut­ cinalstyrelsen bestämmer, och gälle därskrivningen i avbidan på att plats i efter om honom vad i 47 § 1 mom. och ungdomsvårdsskola eller annan vård el­ 3 mom. första stycket sinnessjuklagen ler tillsyn kan beredas den intagne, må stadgas. Intill dess överförande till sinrätten medgiva att han må kvarhållas nessjukhus skett skall han kvarbliva i i hemmet högst en månad (två månader) övervakningshemmet. efter beslut om åtalseftergift eller efter Skall någon, beträffande vilken domdet att rätten förordnat om påföljd för stol förordnat om intagning i övervakbrottet eller enligt 5 kap. 5 § strafflagen ningshem, jämlikt 47 § sinnessjuklagen förklarat den intagne ej kunna fällas till ej kvarhållas å sinnessjukhus, varde han ansvar. återförd till övervakningshemmet. 5 §. Vården av den som är intagen i 8 §. Ä ort där övervakningshem ej finövervakningshem skall stå under psy­ nes skall, om möjligt, särskild anordkiatrisk tillsyn och bör inriktas på att ning träffas så att för brott misstänkt, förbereda hans fortsatta behandling. som på grund av sin ungdom ej bör inSärskild vikt skall läggas vid att lämplig tagas i häkte avsett för vuxna, må kunsysselsättning beredes honom. na efter häktning placeras i annan, 6 §. Åklagaren äger förordna att i lämpligare lokal. övervakningshem intagen skall hållas av­ 9 §. Närmare föreskrifter angående skild från annan intagen, när detta av tillämpningen av denna lag meddelas av hänsyn till utredningen är erforderligt. Konungen. 7 §. Sinnesundersökning jämlikt 6 kap. sinnessjuklagen av den som inta­

Alt. II. Preliminärt utkast till ett andra

gits i övervakningshem skall verkställas stycke i 24 § 2 mom. barnavårdslagen. på sätt som är stadgat i fråga om den som är på fri fot. Finner barnavårdsnämnden sig icke Har i avgivet utlåtande över verkställd kunna taga slutlig ställning till frågan sinnesundersökning den intagne förkla­ om någons omhändertagande för skyddsrats vara i behov av vård å sinnessjuk­ uppfostran enligt 22 § c) eller d), äger hus, och eftergiver åklagaren åtalet, skall nämnden likväl, om sannolika skäl för den undersökte intagas å sinnessjukhus behov av skyddsuppfostran föreligga, för vård. Medicinalstyrelsen har att till­ föreskriva att han i avbidan på åtgärd se att intagning sker senast inom en härför skall omhändertagas för utredmånad från beslutet om åtalseftergift. ning om sådan åtgärd. I fråga om dyFörklarar rätten någon som enligt av­ likt omhändertagande skall i tillämpgivet utlåtande är i behov av vård å liga delar gälla vad om omhändertagansinnessjukhus enligt 5 kap. 5 § straff­ de för skyddsuppfostran är stadgat. Det lagen ej kunna till ansvar fällas, och åligger barnavårdsnämnden att så snart kvarhålles han ej å sinnessjukhus efter det kan ske slutligt avgöra frågan om undersökningen, skall han inomen månad skyddsuppfostran av den som sålunda överföras till sinnessjukhus som medi­ förberedelsevis omhändertagits.

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Bil. C.

6. Av barnavårdskommittén utarbetat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas dels att till la­ 20 a §.

gen den 6 juni 1924 om samhällets bar­ Har domstol jämlikt lagen om skyddsnavård och ungdomsskydd skall fogas uppfostran av vissa underåriga lagöveren ny paragraf med beteckningen 20 a, trädare överlämnat åt barnavårdsnämnd

dels ock att 18 och 23 §§ samt 46 § att taga befattning med underårig 2 mom. samma lag skola erhålla ändrad eller har, enligt underrättelse som av­

lydelse på sätt nedan angives. ses i 6 § lagen om eftergift av åtal mot

vissa underåriga, vid åklagares beslut 18 §. om åtalseftergift förutsatts åtgärd av

Har hos barnavårdsnämnden gjorts nämnden med avseende å underårig, anmälan, som i 17 § sägs, eller har nämn­ åligger det nämnden att skyndsamt den eller dess ordförande genom hän­ lämna länsstyrelsen meddelande om fat­

vändelse från domstol eller åklagare el­ tade beslut i ärendet ävensom att i övler på annat sätt fått kännedom om fall, rigt hålla länsstyrelsen underrättad om där nämndens ingripande kan antagas vidtagna åtgärder. Närmare föreskrifter vara påkallat, skall ordföranden för härom utfärdas av Konungen.

ärendets beredande oförtövat söka inhämta noggrann kännedom om de på 23 §. fallets bedömande inverkande omstän1 mom. Finner barnavårdsnämnden digheter. Finnes kretsombud eller föresådant förhållande föreligga, som i 22 § dragande, som omförmäles i 8 § 2 mom., a)—c) sägs, må nämnden, i den mån bör utredning verkställas av kretsombuomständigheterna därtill föranleda, det eller föredraganden. Kretsombud bör meddela föräldrar, som finnas hava kallas till deltagande i nämndens överförsummat sina plikter mot barnet, allläggning. varlig förmaning att bättre uppfylla sagFörekommer anledning — — — i da plikter ävensom erinran om de påhemmet. följder, vilka, där rättelse ej vinnes, kunDärest ingripande----------- i överläggna inträda enligt denna lag; samt ningen. giva vanartat barn en allvarlig varning Påkallas ingripande------------befrämoch, där så anses lämpligt, erinra det om jas därigenom. de påföljder, som nyss nämnts. Därest utredning----------- i ärendet. Person, som avses i 22 § d), må tillTillhör den----------- i ärendet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 101

hållas att bemöda sig om lovlig utkomst Föreskrift må gälla: och att föra ett ordentligt liv samt må a) anlitande av lämplig, till stöd för erinras om de påföljder, som i annat fall hemuppfostran inrättad anstalt, kunna inträda för honom. Hans föräld­ b) utbildning, arbetsanställning, visrar må ock, om det anses påkallat, upp­ telseort, bostad och användande av frimanas att öva tillsyn över honom. tid, Envar, som avses i 22 §, skall av c) inskränkning i förfogandet över arnämnden förhjälpas till den läkarvård, betsförtjänst eller andra tillgångar samt vartill i paragrafen angivet missförhål­ d) avhållsamhet från bruk av stimulande må föranleda, ävensom, såvitt det lans- och berusningsmedel. med hänsyn till hans ålder och omstän­ 3 mom. När anledning därtill förekomdigheterna i övrigt kan komma i fråga mer, må nämnden upphäva beslut om samt prövas vara gagneligt, till lämplig tillsyn eller övervakning samt ändra utbildning, arbetsanställning, bostad eller upphäva enligt 2 mom. meddelad och fritidssysselsättning samt annorle- föreskrift. des bistås. För dessa ändamål har nämn­ 4 mom. Tillsyn och övervakning bör den att, efter vad som må befinnas än­ av nämnden anförtros åt någon av dess damålsenligt, hänvända sig till organ för ledamöter, åt tjänsteman hos nämnden den offentliga arbetsförmedlingen, annan eller åt annan lämplig person. offentlig eller enskild institution, anhö­ Närmare föreskrifter angående överriga till den, varom fråga är, eller and­ vakares befogenheter och den övervakara, som kunna finnas lämpliga och vil­ des skyldigheter ävensom angående tillliga att taga hand om honom eller att syn å barns vård och fostran meddelas eljest hjälpa och stödja honom. av Konungen. 1 eller utan samband med åtgärd, som förut i detta mom. angivits, må nämn­ 46 §. den besluta, att vård och fostran av barn, 2 mom. Slutlig utskrivning av barn, som avses i 22 § a) och b), skall stå som omhändertagits för skyddsuppfostunder särskild tillsyn, eller förordna om ran, skall äga rum senast då barnet fylövervakning av vanartat barn eller per­ ler aderton år. Utskrivningen må dock son, som avses i 22 § d). ifråga om barn, som efter fyllda fem2 mom. Därest åtgärd, som avses i 1 ton år omhändertagits eller intagits i mom., förgäves försökts eller får antagas skola tillhörande barna- och ungdomsicke vara tillfyllest, må barnavårdsnämn­ vården, anstå till dess tre år förflutit den efter vad som prövas lämpligt i var­ från omhändertagandet eller intagningje särskilt fall, jämte det nämnden be­ en. Därest i sådan skola intagen visat slutar om tillsyn eller övervakning, som opålitligt uppförande, må med utskrivi 1 mom. nämnts, meddela en eller flera ningen anstå, till dess han fyllt tjuguav nedan vid a)—d) angivna föreskrif­ ett år. ter, avseende vad som skall iakttagas i Slutlig utskrivning------- — ett år. fråga om barns vård och fostran eller vad barn eller ung person har att själv Denna lag träder i kraft den 1 januari ställa sig till efterrättelse. 1953.

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Bilaga D.

7. Särskild motivering för de av barnavårdskommitten föreslagna ändringarna i barnavårdslagen.

Förslaget till lag om skyddsuppfostran någon barnavårdsnämnd kan utsättas för av vissa underåriga lagöverträdare syf­ en ökning i arbetsbelastningen, som dess arbetsorganisation visar sig icke motsvatar till att, frånsett särskilda undantagsfall, ungdomar under 18 år vilka begått ra, eller att i särskilt fall annan svåbrott skola, i stället för att intagas i righet uppstår som följd av den förändfångvårdsanstalt, överlämnas till samhäl­ ring berörda lagstiftning medför. lets barna- och ungdomsvård för skydds­ Den med lagstiftningen åsyftade överuppfostran. Vissa föreslagna ändringar i flyttningen av ansvaret för behandlinglagen om eftergift av åtal mot vissa un­ en av kriminellt belastad ungdom från deråriga innebära, att de nuvarande be­ kriminalvårdens till ungdomsvårdens gränsningarna i fråga om åklagares rätt organ är principiellt synnerligen viktig att eftergiva åtal mot underåriga delvis om än kvantitativt kanske ej så betybortfalla, varjämte i restriktivt syfte de dande. Det är uppenbarligen högst önskfall angivas, där åtal bör anses påkallat. värt, att den icke ens under en överSom beräknelig och avsedd följd såväl gångstid misskrediteras genom underlåav sistberörda ändringar som ock där­ tenheter eller mindre välbetänkta åtgöav att ett åtal, när det gäller ungdom randen från de sistnämnda organens siunder 18 år, enligt förstnämnda lag re­ da. Utan tvivel kan det också förvängelmässigt icke kan leda till frihetsstraff, tas, att de myndigheter och befattningslär man kunna vänta sig att ungdoms­ havare, vilka ha att leda och öva uppvårdens organ i större utsträckning än sikt över samhällets barna- och ungdomsförut komma att få taga befattning med vård, komma att låta sig särskilt angeläget vara att förekomma eller avhjälpa kriminellt belastad ungdom. Samhällets barna- och ungdomsvård sådana svårigheter, som nu antytts. Det som helhet ställes ej genom den före­ förefaller också sannolikt, att svårigheslagna, såsom ett provisorium tänkta terna skola kunna på denna väg tilllagstiftningen inför uppgifter, med vilka fredsställande bemästras under de beden förut icke är väl förtrogen; ej heller tingelser för ledning och kontroll, som finnes anledning antaga, att ökningen av de gällande bestämmelserna för barnadess arbetsbörda kommer att bli besvä­ och ungdomsvården bereda, ehuru dessa rande. Det är dock tänkbart, att en eller betingelser icke äro helt tillfredsstälannan barnavårdsnämnd, vilken icke fått lande. tillfälle till erfarenheter på området, kan Försiktigheten synes dock bjuda, att vara osäker om huru den bäst bör taga länsstyrelses möjlighet att öva kontroll sig an kriminellt belastad ungdom, att å barnavårdsnämnds befattning med kri-

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 103

minelit belastad ungdom förstärkes, så tänkande (SOU 1949:4 sid. 11 o. f., att kontrollen blir fullt effektiv, något 162 o. f.). I övrigt redovisas skälen nesom utan svårighet kan åvägabringas. dan under rubriken Angående 23 §. Härigenom torde man också kunna und­ Det har av kommittén ansetts önskvärt gå de betänkligheter, vilka överflyttning att, i samband därmed att barna- och av betydelsefulla uppgifter till barna­ ungdomsvården enligt den föreslagna vårdsnämnderna eljest kunde väntas provisoriska lagstiftningen i vidgad omframkalla hos dem som icke hysa fullt fattning får ansvaret för behandlingen förtroende till barnavårdsnämndernas av kriminellt belastad ungdom, i viss erfarenhet och förmåga. För ändamålet män vidga möjligheterna att uppskjuta erfordras ett tillägg till barnavårdsla­ slutlig utskrivning av barn, som omgen samt några andra föreskrifter. Kom­ händertagits för skyddsuppfostran. Nu mittén återkommer härtill nedan under gällande regler härom återfinnas i 46 § rubriken Angående 20 a §. barnavårdslagen. Av paragrafens 2 mom. I samband med att, enligt vad som fö­ framgår, att för skyddsuppfostran omhänreslagits, möjligheterna att eftergiva åtal dertaget barn, vilket ej intagits i skola mot underåriga vidgas, har det synts tillhörande barna- och ungdomsvården, kommittén angeläget att vissa ändring­ måste slutligt utskrivas senast då barar göras i 23 § barnavårdslagen, vilket net fyller aderton år. Denna regel instadgande gäller s. k. förebyggande åtnehålles i första punkten av momentet. gärder, d. v. s. åtgärder, som om möjRedan under förarbetena till 1934 års ligt böra tillgripas i stället för omhän­ ändringar i barnavårdslagen anfördes av dertagande, då ett barn växer upp unStockholms barnavårdsnämnd, att det ej der otillfredsställande förhållanden el­ sällan befunnits önskvärt, att slutlig utler då ett barn eller en ung person reskrivning av barn, som omhändertagits dan utvecklats i sådan riktning eller jämlikt lagens 22 § c) men ej intagits ådagalägger ett sådant beteende, att i skyddshem, icke behövt ske vid adersamhället måste ingripa för tillrättafö­ ton års ålderns inträde. Vederbörande rande. Ändringarna gå främst ut på att departementschef uttalade emellertid, att lägga i barnavårdsnämndens hand att det icke torde vara lämpligt att bestämförbinda övervakningsbeslut med föremelser infördes om rätt att utsträcka omskrifter, väsentligen motsvarande dem händertagandet på sätt barnavårdsnämnsom upptagas i 8 § lagen om villkorlig den betecknat som önskvärt, samt hänvidom vid a. b. och d. Emellertid före­ sade till möjligheten för barnavårdsslås även i övrigt åtskilliga sakliga änd­ nämnd att i sådant fall som det åberoringar i 23 § barnavårdslagen, sampade, innan tid för utskrivning inträtt, tidigt som paragrafen ur formell synfatta ett beslut om omhändertagande punkt omarbetats. Barnavårdskommittén jämlikt samma § d), avsett att omedelhar vid sitt sysslande med detta stadganbart verkställas, när utskrivningen elde jämväl tagit del av ett utav 1918 års jest skolat ske. lösdriveriutredning framlagt förslag, till Den ytterligare erfarenhet, som sedervilket kommittén i åtskilliga stycken mera vunnits, har bekräftat, att det ofta anslutit sig, och kan förty beträffande nog är synnerligen önskvärt, att barnaskälen till föreslagna ändringar i första vårdsmyndigheterna beträffande sådana hand hänvisa till sagda utrednings beför skyddsuppfostran omhändertagna

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

barn, vilka icke ansetts behöva fostran med omhändertagande, om detta icke å ungdomsvårdsskola, kunna utsträcka kan få den varaktighet, som bedömes omhändertagandet utöver den gräns, som vara erforderlig, måste framstå såsom sättes i 46 § 2 mom. första punkten bar­ otillräckligt grundat. Erfarenheten visar navårdslagen. Det bär också blivit tyd­ också att, därest i fall som sist nämnts ligt att berörda, av departementschefen intagning i ungdomsvårdsskola bedömes anvisade utväg ingalunda alltid är fram­ såsom onödig eller till och med olämplig komlig. Det är ju också uppenbart, att eller om plats i sådan skola icke kan de förutsättningar för omhändertagan­ beredas, omhändertagande — ehuru i de, vilka angivas i 22 § d) barnavårds­ och för sig önskvärt — ofta underlåtes. lagen, mera sällan inträda beträffande På grund av det anförda finner baren ung person, vilken •—• i eller utom navårdskommittén lämpligt föreslå såanstalt — befinner sig under noggrann dan ändring i barnavårdslagen, att i uppsikt och ledning och kanske även är fall som avses i 46 § 2 mom. första punkmedveten om risken för intagning i ten utskrivningen må, om omhändertaungdomsvårdsskola eller omhänderta­ gandet skett efter det barnet fyllt 15 gande enligt sistberörda stadgande. Trots år, anstå till dess tre år förflutit från att nyssnämnda förutsättningar icke in­ omhändertagandet. Ehuru vad förut anträda och att intagning å ungdomsvårds­ dragits synes kommittén innefatta tillskola icke framstår såsom motiverad, räckliga skäl för den föreslagna lagändkan barnavårdsnämnden med hänsyn till ringen, vill kommittén till stöd för förden omhändertagnes uppförande, inställ­ slaget ytterligare påpeka följande. En­

ligt den i inledningen till dessa motiv ning till arbete m. m. ha grundad anledning till antagande, att man icke säkert nämnda, föreslagna lagstiftningen skall kommit till rätta med honom och icke domstols beslut att överlämna tilltalad, har tillräckliga skäl att emotse hans fort­ som ej fyllt 18 år, åt barnavårdsnämnd satta utveckling och förehavanden med för skyddsuppfostran icke längre innegoda förhoppningar. I sådana fall måste fattas i en villkorlig dom. Genomföres det för en ansvarskännande barnavårds­ detta förslag utan att samtidigt någon nämnd framstå såsom angeläget att kun­ ändring göres i utskrivningsregeln i 46 § na med stöd av den bestämmanderätt 2 mom. första punkten barnavårdslagen över den unge, som omhändertagandet eller i de därmed sammanhängande regger, fortsätta att söka i gynnsam rikt­ lerna i 3 mom. samma paragraf angåning påverka den unge. Sådana situatio­ ende tillsyn å utskrivna, leder detta till ner, som nu berörts, där det vore önsk­ att i många fall samhällets kontroll å värt för barnavårdsnämnden att äga en unga lagbrytare blir av mindre varaktignågot vidgad möjlighet att uppskjuta ut­ het än förut. skrivningen, inträda naturligen oftast i Vid sidan av den föreslagna ändrade de fall, där omhändertagandet av van- regeln angående utskrivning av de för artat barn skett under något av de när­ skyddsuppfostran omhändertagna barnen maste åren innan barnet fyller 18 år. Om­ i allmänhet ha de nu i 46 § 2 mom. andra händertagandet gäller i dylika fall mer­ och tredje punkterna barnavårdslagen endels barn, vilkas utveckling i hög upptagna reglerna beträffande dem som grad snedvridits och vilkas tillrättafö­ intagits i ungdomsvårdsskola ansetts börande kräver avsevärd tid. Att ingripa ra i sak bibehållas oförändrade. Grun-

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 105

derna för dessa regler, vilka grunder I detta sammanhang vill kommittén icke torde behöva beröras här, rubbas särskilt understryka, att det framlagda icke genom den föreslagna ändringen. förslaget till ändrad lydelse av 23 § bar­

Det synes kommittén icke möta hinder navårdslagen icke motsvarar vad komatt tillämpa den föreslagna ändrade ut- mittén räknar med att framdeles komskrivningsregeln även å dem som vid ma att föreslå. Det framlagda förslaget ikraftträdandet redan äro omhändertag­ upptager oförändrat vad den gällande na för skyddsuppfostran. barnavårdslagen innehåller rörande för­

Beträffande motiven till de av barna- utsättningarna — nämligen förhållanden vårdskoinmittén i övrigt föreslagna änd­ som sägs i 22 § a)—d) — för att barnaringarna i barnavårdslagen hänvisas till vårdsnämnd skall äga ingripa med olika vad nedan anföres angående de särskilda s. k. förebyggande åtgärder. Det är komstadgandena. mittén väl bekant, att vad lagen i nu

Den ledande synpunkten vid upprät­ berörda hänseende innehåller regelmästandet av kommitténs förslag till änd­ sigt icke beaktas i barnavårdsnämnderringar i barnavårdslagen har varit den, nas praxis samt att denna friare praxis att de förändringar, som betingades av icke brukat föranleda ingripande från de ovan inledningsvis nämnda förslagen de myndigheters sida, åt vilka ledningtill lagstiftning på straff- och processrät­ en av och uppsikten över samhällets bartens områden eller som därigenom i hög na- och ungdomsvård anförtrotts. Komgrad aktualiserades, borde genomföras, mittén, som ägnat frågan åtskillig uppmen att ändringarna å andra sidan bor­ märksamhet, har kommit till den uppde strikt begränsas till det på nämnda fattningen, att sagda praxis är mycket grunder avgjort erforderliga. Skälet för välmotiverad, och kommittén torde i sitt denna begränsning är det, att kommit­ blivande förslag till barnavårdslagstiftténs arbete icke nått fram till det sta­ ning komma att upptaga föreskrifter av diet, att kommittén träffat slutligt av­ innebörd, att olika sådana åtgärder, som görande om vad kommittén vill föreslå omförmälas i 23 § barnavårdslagen, skola med avseende å barnavårdslagstiftning- kunna vidtagas utan att fulla skäl för en, vare sig i stort eller i fråga om en­ omhändertagande behöva föreligga. Det skildheter. Det är därför i och för sig är emellertid icke möjligt för kommittén föga önskvärt för kommittén att för när­ att nu framlägga ett förslag till ändrad varande engagera sig i ändringsförslag lagstiftning angående förebyggande verkrörande barnavårdslagen. Kommittén samhet från barnavårdsorganens sida. vill framhålla, att de nu av kommittén Nämnas må, att ett dylikt förslag av allt föreslagna ändringarna visserligen i vä­ att döma måste innefatta en ändrad syssentliga delar giva uttryck åt vad kom­ tematisk uppbyggnad av lagen. mittén för närvarande räknar med att Barnavårdskommittén vill slutligen, även i fortsättningen kunna hålla fast innan kommittén övergår till en genomvid men att dess fortsatta utredningar gång av de olika föreslagna stadganoch överväganden kunna leda till änd­ dena, framhålla, att kommittén ingalunrad ståndpunkt även härutinnan, varför da förbisett, att det i samband med en de föreslagna stadgandena icke få fat­ sådan lagstiftning rörande behandlingtas som utbrutna delar av vad kom­ en av unga lagöverträdare, varom nu mittén framdeles kommer att föreslå. är fråga, kunde vara befogat att till

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

prövning upptaga frågorna, huruvida det sättes, utan dröjsmål påbörjas. Enligt är i allo väl beställt med barnavårds- förslaget till ändrad lydelse av 1944 års myndigheternas organisation och förfa­ eftergiftslag skall nämnden vidare i sagrandet hos dem — inbegripet deras möj­ da lag åläggas att inom viss tid besvara ligheter och befogenheter när det gäller åklagarens förfrågan. Något motsvaranutredning — samt, därest så befunnes de har ej föreslagits för det fall, att ej vara fallet, vad som kunde i lag­ domstol hänvänt sig till barnavårdsstiftningsväg åtgöras för vinnande av nämnden med förfrågan. Emellertid förbättring. Det torde emellertid vara skall enligt förslaget till ändrad lydelse uppenbart, att dylika spörsmål föra allt av lagen den 20 december 1946 med för långt för att kunna av kommittén vissa bestämmelser om mål rörande brott upptagas i detta lagstiftningssamman- av underårig dylikt mål alltid behandlas hang. Detsamma gäller frågorna, huru­ skyndsamt. Det synes med hänsyn härvida rätten att fullfölja talan mot bar­ till kunna antagas, att domstol kommer navårdsnämnds beslut eller skyldigheten att begära skyndsamt svar å sin förfråatt underställa sådana beslut högre myn­ gan, och detta förhållande i förening dighets prövning bör vidgas samt om med vad 18 § barnavårdslagen innelänsstyrelsens befogenheter såsom barna­ håller torde enligt barnavårdskommitvården övervakande och ledande myn­ téns mening innefatta tillräcklig säkerdighet böra förstärkas. Kommittén har het för att barnavårdsnämnden kommer funnit, att de ändringar i barnavårds­ att efter domstols hänvändelse göra vad lagen, till vilka kommittén begränsat sitt på nämnden ankommer med all den förslag, böra vara tillfyllest för att göra skyndsamhet, som är förenlig med ersamhällets barna- och ungdomsvård äg­ forderlig omsorg. nad att motsvara de ökade anspråk, som I detta sammanhang vill barnavårdsbli en följd av den föreslagna proviso­ kommittén nämna, att kommittén till riska lagstiftningen på straff- och pro­ övervägande förehaft frågan, huruvida cessrättens områden. — för vinnande av ett snabbare förfa­

rande — sådan ändring möjligen skulle Angående 18 §. kunna göras i barnavårdslagen, att bar­

Det synes barnavårdskommittén lämp­ navårdsnämnds ordförande bleve, utan ligt, att såsom anledning till utredning, vidare eller efter särskilt bemyndiganvarom i denna paragraf är fråga, sär­ de, behörig att å nämndens vägnar beskilt angives hänvändelse från domstol svara domstols eller åklagares förfrågan eller åklagare. Här åsyftas i främsta rum­ angående nämndens eventuella avsikter met, men ej uteslutande, sådan förfrå­ att ingripa med avseende å viss undergan, som angives i 1944 års lag om åtals­ årig, ehuru nämnden ännu icke hunnit eftergift, samt hänvändelse, som förut- pröva frågan om sådant ingripande. sättes i den föreslagna lagen om skydds- Kommittén har emellertid ansett en dyuppfostran av vissa underåriga lagöver­ lik rätt för ordföranden icke kunna komträdare. ma i fråga. Därest ordföranden utnytt­

Vad i 18 § är stadgat synes garantera, jar behörigheten, blir följden lätt, att att barnavårdsnämndens utredning i fall, föga önskvärda situationer uppkomma. där åtalseftergift eller överlämnande Nämnden, som i åtskilliga fall måste jämlikt sistnämnda föreslagna lag ifråga- sitta inne med sakkännedom och erfa­

Kungl. Maj. ts proposition nr 223. 107

renhet som ej stått ordföranden till buds eftergiftslag, enklast att till den i C § och därjämte kanske har en fullständi­ givna föreskriften om underrättelse till gare och bättre utredning att bygga sitt barnavårdsnämnden foga ett tillägg om avgörande på, kan ofta nog vilja stanna underrättelse jämväl till den länsstyrelse, för annan mening än ordförandens. som har att vaka över nämndens verkNämnden måste då antingen sätta sig samhet. över ordförandens avgivna yttrande eller — mot sin övertygelse — ansluta sig Angående 23 §. till den ståndpunkt ordföranden inta­ Skälen för det framlagda förslaget till git. Intetdera är tillfredsställande. Kra­ ny lydelse av 23 § ha delvis angivits i vet på skyndsamhet vid nämndens be­ det föregående, varjämte, med anledning handling av de framställda förfrågning­ därav att förslaget i mycket är grundat arna får icke tillgodoses på bekostnad på ett av lösdriveriutredningen utarbetat av tillförlitligheten hos vad å nämndens förslag, hänvisats till sagda utrednings vägnar uttalas eller på sådant sätt, att betänkande. Här må upprepas vad ovan nämndens arbete förryckes och skadas. framhållits därom att kommittén kom­

mer att ägna fortsatt uppmärksamhet åt Angående 20 a §. frågan om barnavårdsorganens förebyg­

Med den föreslagna formuleringen gande verksamhet och att det föreligavses att uttrycka, att länsstyrelsen skall gande förslaget blott är ett uttryck för hållas underrättad ej blott om vad nämn­ vad kommittén anser tills vidare böra den beslutar utan också om vad besluten gälla angående de förebyggande åtgäri verkligheten leda till, så t. ex. om att derna. Rörande förslaget må ytterligare ändrade förhållanden gjort verkställig­ anföras följande. het omöjlig eller orimlig eller om vad 1 mom. första stycket har underkassom inom ramen för ett beslut om om­ tats en formell bearbetning, varvid vad händertagande för skyddsuppfostran el­ nu i punkt a) är stadgat därom att förler om övervakning i förening med hjälp maning åt föräldrar skall tilldelas »inför till arbetsanställning blivit åtgjort och nämnden eller genom särskilt ombud» uppnåtts. Vidare bör länsstyrelsen få uteslutits i syfte att giva nämnden friare kännedom om viktigare åtgärder som händer. Vidare har punkten c) uteslutits vidtagits utan samband med formligt ur stycket och överförts till 2 mom. beslut. Härigenom har första punkten kommit

Självfallet är det för kontrollsystemet att avse endast stadganden om förmaerforderligt, att länsstyrelsen får del av ning och varning. eller underrättas om domstolens dom å Andra stycket av första momentet gälöverlämnande samt om eftergiftsbeslut, ler enligt förslaget förmaning och vari vilket åtgärd av barnavårdsnämnd för- ning åt person, som avses i 22 § d) samt utsättes. Beträffande dom torde erfor­ framställning till hans föräldrar. Det derliga föreskrifter lämpligen kunna in­ må anmärkas, att förhållandena underföras i Kungl. kungörelsen den 21 juni stundom kunna vara sådana, att varning 1946 angående översändande av domar åt någon, som ej uppnått 18 års ålder, i vissa brottmål in. m. Vad angår efter- eller förmaning åt hans föräldrar, lämpgiftsbcslut som nyss sagts synes det, med ligen avfattas mer eller mindre i ansluthänsyn till utformningen av 1944 års ning till vad i andra stycket sägs.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

I tredje stycket ha upptagits rena tydligen vara en ren lijälpåtgärd, vilket lijälpåtgärdcr, med vilka nämnden har ej står väl tillsammans med »övervakatt, om det kan antagas gagneligt, söka ning av den, mot vilken åtgärden skall bistå barn och ungdom, som avses i vidtagas». Det synes kommittén vara till 22 §. Kommittén har velat i någon mån fördel att skilja mellan tillsyn och överråda bot å den torftighet och begräns­ vakning, men uppenbarligen kunna de ning, som utmärker barnavårdslagens båda formerna för uppsikt kombineras behandling av barnavårdsnämnds hjäl­ med varandra. Vad som -— enligt av pande verksamhet. Kommittén har i så­ Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter —dant syfte dels vidgat verksamhetsom­ gäller angående övervakning och särrådet till alt avse alla fall av missför­ skilt angående den övervakades skylhållanden, som angivas i 22 §, dels ock digheter kan icke i allo tillämpas beträftill de förut i sista stycket av 1 mom. fande tillsyn å barns vård och fostran. upptagna åtgärderna lagt hjälp till lä­ Närmare föreskrifter angående dylik karvård. Sådan hjälp är ofta av synner­ tillsyn torde böra meddelas av Kungl. lig betydelse. Kommittén inbegriper i Maj :t. uttrycket läkarvård även erforderlig un­ I 2 mom. har barnavårdskommittén, dersökning samt sjukhusvård. på grundval av lösdriveriutredningens

I momentets sista stycke har kommit­ förslag samt inom kommittén gjorda tén upptagit ett stadgande om övervak­ överväganden, upptagit vissa föreskrifning eller tillsyn utan samband med ter, som må meddelas för avhjälpande föreskrifter. Stadgandet innebär intet av missförhållanden med avseende å egentligt nytt i sak. Kommittén har barns vård och fostran eller för tillrättaemellertid — i viss anslutning till vad förande av vanartat barn eller person fattigvårdslagstiftningskommittén på sin som avses i 22 § d). Dylika föreskrifter tid föreslog — skilt mellan å ena sidan skola alltid förbindas med tillsyn eller tillsyn å barns vård och fostran samt å övervakning. Föreskrift kan, efter vad andra sidan övervakning av barn eller som i olika fall är rimligt och lämpligt, person som avses i 22 § d). Övervakning riktas enbart till föräldrarna (vårdnadstorde i regel, när det gäller tillämpningen havare^ eller både till dem och till det av barnavårdslagen, betraktas såsom en barn, vars förhållanden föranlett ingriåtgärd med avseende å barn eller unga pandet, eller ock enbart ha formen av personer, vilkas fortsatta förehavanden åläggande för vanartat barn eller person böra ägnas uppmärksamhet. Hos barna­ som avses i 22 § d). vårdsnämnderna lär råda tvekan, huru­ I motsats mot vad som är fallet i lagen vida föräldrar kunna ställas under form­ om villkorlig dom har bland de förelig övervakning. Enligt uppgift förekom­ skrifter, som må meddelas, icke uppmer det att barnavårdsnämnd beslutar tagits sådan om behandling å sjukhus ställa hemmet under övervakning. En eller annan anstalt. Det har synts komsådan tillämpning av lagen rimmar emel­ mittén sannolikt, att föreskrift om dylik lertid icke helt med det nuvarande stad­ behandling skulle ha ringa värde. Därgandet i första punkten av andra mo­ est såsom hjälp erbjuden vård icke anmentet. Sistnämnda stadgande är för öv­ tages, har barnavårdsnämnden att lita rigt mindre lyckligt avfattat. Sådan »åt­ till omhändertagande. gärd, som i 1 mom. omförmäles» kan Kommittén har ansett sig åtminstone

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 109

för närvarande icke böra föreslå något fattning och i praxis tillagts cn ganska tillägg till barnavårdslagen, svarande vidsträckt innebörd. mot vad i 8 § sista stycket lagen om På grund av vad nu anförts bör det villkorlig dom sägs om föreskrift an­ framhållas, till en början, att sådan angående fullgörande av skadeståndsskyl- ordning, som avses i det föreslagna 2 dighet. Möjligen kan man genom före­ mom., har till förutsättning, att barnaskrift enligt c) indirekt — genom att vårdsnämnden kan räkna med att utan motverka slöseri och befrämja spar- maktmedel komma till rätta med misssamliet — verka för att den skadestånds- förhållandena. Åtminstone som regel berättigade skall få sitt. måste läget vara det, att vederbörande Det är givet, att föreskrift blott kan vidgått missförhållandena och framställt gälla något, som skall företagas eller sig som villig till rättelse samt till att iakttagas med avseende å barnet, eller respektera tillsynen eller övervakningen något som barnet eller sådan person, jämte därtill knutna föreskrifter. Nåsom avses i 22 § d) barnavårdslagen, gon gång kan kanske barnavårdsnämnd, skall rätta sig efter. Detta har emellertid i fall då sådan inställning som nyss ansetts böra för säkerhets skull komma sagts icke visats, ha fog för antagantill klart uttryck. de, att fråga blott är om övergående Över huvud taget torde det vara risk trots eller att övervakaren skall kunna för att en del barnavårdsnämnder kom­ efterhand framkalla den villighet, utan ma att hysa tvekan inför tillämpningen vilken anordning enligt 2 mom. är meav det föreslagna andra momentet, och ningslös. Med hänsyn till vad sålunda viss fara kan tänkas föreligga för miss­ gäller angående förutsättningarna är det tolkning. Detta sammanhänger med att tydligt, att anordningen går ut på att — samtidigt som övervakning utan före­ den, vars fortsatta åtgöranden ställas unskrifter är en av barnavårdsnämnderna der tillsyn eller övervakning, skall, jämallmänt brukad och uppskattad åtgärd te det hans liv och leverne kontrolleras, — de möjligheter att förbinda övervak­ psykiskt påverkas att undanröja missförning med föreskrifter, vilka barnavårds­ hållandena. Given föreskrift utgör ett lagen samt Kungl. kungörelsen den 30 led i denna påverkan och en anvisad november 1934 med vissa föreskrifter i utväg, som bedömts vara nödig eller i anledning av barnavårdslagen erbjuda, vart fall nyttig. Därest föreskrift åsidoav många nämnder sällan eller aldrig sättes eller kontrollen icke lojalt möjtagas i bruk. Särskilt olyckligt vore det, liggöres, kan detta vara ett skäl för om den uppfattningen någonstädes skulle nämnden att inskrida med varning eller vinna insteg, att efterkommande av före­ att ompröva frågan om föreskrifter, vaskrift finge framtvingas genom hand­ let av övervakare o. dyl. Det avgörande räckning. Till uppkomsten av en sådan för nämndens ställningstagande måste missuppfattning kunde tänkas medverka emellertid naturligtvis vara, huruvida dels det förhållandet att sådana före­ de missförhållanden, som föranlett beskrifter, om vilka nu är fråga, i olika slutet enligt 2 mom., bestå eller icke. sammanhang ha brukat benämnas Har i fråga om dom förbättring inträtt, tvångsåtgärder, dels ock att stadgandet behöver åsidosättande av föreskrifter i 77 § barnavårdslagen angående hand­ och kontroll icke tillmätas betydelse. Leräckning fått eu tämligen obestämd av­ der, å andra sidan, anordningen icke till

no Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

förbättring, ehuru alla föreskrifter föl­ som angivas i 22 § c), måste anses utan jas, har den uppenbarligen misslyckats vidare upphöra, då det övervakade baroch omhändertagande måste komma i net fyller 18 år. Tydligen kan fortsatt fråga. Åsidosättande av förpliktelserna övervakning beslutas, därest ett sådant enligt beslutet om tillsyn eller övervak­ beslut finnes kunna grundas på 22 § d), ning är emellertid ägnat att i många fall, ett fall, som dock icke kan antagas vara där förbättring i förhållandena ej in­ särskilt praktiskt. Vad sålunda får anträtt, klarlägga, att sådan ej kan uppnås ses — och i barnavårdsorganens praxis genom den beslutade anordningen. allmänt antagas — gälla, är uppenbarli­

Ehuru vad sålunda anförts angående gen icke ändamålsenligt, och en ändrad innebörden av tillsyn eller övervakning reglering vore just i detta hänseende med föreskrifter samt om vad som må särskilt önskvärd. En dylik ändring kan åtgöras, då anordningen icke slår väl ut, emellertid, såsom av det anförda framtorde kunna utläsas ur barnavårdslagen, går, icke göras utan en sådan omfattande utan att denna ändras i vidare mån än nydaning av bestämmelserna om den fökommittén föreslagit, är kommittén icke rebyggande verksamheten, varom komfrämmande för tanken, att det kunde mittén i det föregående uttalat sig. vara lämpligt att ge övervakningsinstitu- I anslutning till lösdriveriutredningtet en mera fullständig reglering i sam­ ens förslag har kommittén i det förema lag. Kommittén bär emellertid an­ slagna 4 mom. låtit komma till uttryck, sett det icke kunna ifrågakomma att fö­ att övervaknings- och tillsynsuppdrag reslå en sådan utbyggnad av lagen i böra anförtros åt fysisk person. detta sammanhang. Framhållas må, att en sådan reglering bl. a. borde gälla till­ Vad angår förslaget till ändring i 46 § syns- och övervakningstidens längd i synes icke något vara att tillägga till olika fall. Frågan, huru länge övervak­ vad i det föregående anförts. ning må fortgå, torde nu, i avsaknad av Kommittén utgår ifrån att förut nämnsärskilda bestämmelser därom, vara att da myndigheter och befattningshavare, besvara med ledning av det förhållandet, som ha att leda och öva uppsikt över att övervakningsbeslut enligt lagen måste barna- och ungdomsvården, komma att grundas på att något av de fall, som sägs i mån av behov medverka till att innei 22 §, föreligger. Detta förhållande tor­ börden av de föreslagna ändringarna i de leda till att t. ex. en övervakning, som barnavårdslagen blir klart uppfattad av förklarats grundad på omständigheter, alla barnavårdsorgan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. in

Bil. E.

8. Särskilt yttrande av professor Ivar Ag-ge.

Ehuru de nu framlagda lagförslagen i dersgrupp innebär en så pass betydelseåtskilliga avseenden innebära avsevär­ full förändring av själva grunderna för da förbättringar och förenklingar i reg­ vårt reaktionssystem, att frågan bort anlerna om samhällets åtgärder mot lag­ stå till dess strafflagberedningen varit överträdare i åldern 15—17 år, syftande redo att i ett sammanhang framlägga sina till ett snabbare och effektivare omhän­ förslag till reformerad behandling av dertagande av den unge i sådana fall, unga lagöverträdare över huvud, en då skyddsuppfostran kan anses vara den ståndpunkt som väl överensstämmer med tjänligaste åtgärden för hans återanpass­ de uttalanden beredningen gjorde i samning och tillika en tillräckligt allvarlig band med avskaffandet av institutet reaktion mot brottsligheten ur samhälls­ tvångsuppfostran år 1947. skyddets synpunkt, äro de föreslagna Icke heller kan man med fog göra lagändringarna i andra avseenden, sär­ gällande att väsentligt förändrade förskilt om de ses i belysning av åtskil­ hållanden inträtt som tvinga till en lagreliga uttalanden i remissutlåtandet och form i antydda riktning. Även om domspecialmotiveringen, ägnade att väcka stolarna vid något flera tillfällen under betänkligheter. Jag har därför sett mig de senaste åren än under åren omkring nödsakad att redovisa mina från straff­ år 1947 sett sig nödsakade att i synnerlagberedningens förslag och uttalanden ligen svåra fall av upprepad och omfatavvikande synpunkter i sådana avseen­ tande brottslighet tillgripa den — helt den som synts äga mera principiell be­ visst ur behandlingssynpunkt föga tilltydelse. På grund av den relativt begrän­ talande — åtgärden att döma unga lagsade tid som stått till buds, sedan den överträdare till ovillkorligt fängelseslutliga lydelsen av lagförslag och mo­ straff, kan detta förhållande ingalunda tivering tillställts de sakkunniga, kan betecknas som en förändring i praxis, ämnet här icke närmare belysas eller de som skulle motivera ett omedelbart uppframställda åsikterna mera ingående mo­ tagande i lagstiftningsväg av frågan om tiveras. Det har blivit nödvändigt att reaktionssystemets omdanande beträfendast kort angiva, vari de antydda be­ fande ifrågavarande åldersgrupp. Den tänkligheterna och särmeningarna be­ kvalitativt och kvantitativt oroväckande stå.

utvecklingen av viss slags ungdoms­

1. Lämpligheten av att nu genomföra brottslighet har framtvingat en strängaen partiell ändring i reglerna om påfölj­ re reaktion än vanligt i några fall från derna för brott kan starkt ifrågasättas. samhällets sida, något som för en växEn så ingripande reform som ett avskaf­ ande och omdömesgill opinion tett sig fande i realiteten av möjligheten att dö­ som ett oungängligt medel i strävandena ma till frihetsstraff för ifrågavarande ål­ att stärka den allmänna laglydnaden och

112 Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

respekten hos de unga för andras egen­ staltsavdelningar av lämpligt slag ställes dom och personliga integritet. Enligt min till ungdomsvårdsskoleorganisationens mening är det uttryck för förutfattade förfogande, något som ju ställdes som åsikter, när den generalpreventiva ef­ villkor för ett lyckligt resultat redan vid fekten av enstaka strängare domar i 1947 års reform av hithörande regelflagranta brottsfall blankt förnekas av komplex. Möjligheten att döma ungdoden moderna behandlingslinjens ivrigas­ mar i åldern 15—17 år till frihetsstraff te målsmän. Här som eljest inom krimi- skulle då saklöst kunna undvaras. napolitiken måste principen vara att så Då det i remissutlåtandet i enlighet utforma lag och praxis, att varken de härmed uppställes som slutmål att beindividualpreventiva eller de generalpre­ träffande ifrågavarande åldersgrupp helt ventiva synpunkterna åsidosättas. Skulle avstå från användandet av frihetsstraff dessa i enstaka fall ej kunna förenas el­ och att allt omhändertagande för vård ler sammanjämkas, måste enligt min me­ och tillsyn skall ske i form av samhälning, som säkerligen delas av många do­ lelig barnavård, bottnar detta emellertid mare likaväl som andra ansvarskännan- enligt min mening i en felaktig grundde medborgare, samhällsskyddets krav syn på de olika samhällsfunktionernas givas företräde. Straffrättsskipningens användningsområde. Så snart det gäller yttersta uppgift är dock att skydda de övervägande uppfostrande och männilaglydiga medborgarnas vitala intressen. skovårdande ävensom allmänna socialI vissa fall rättfärdigar denna uppgift politiska åtgärder i brottsprofylaktiskt att hårdnackade eller ansvarslösa lagbry­ syfte, torde i regel socialvårdens organ tare för en rimlig tid omhändertagas och arbetsmetoder vara bäst lämpade att och isoleras från det övriga samhället. omhändertaga ungdomar i nu ifrågavaUnga lagöverträdare utgöra härvid inga rande åldersklass som blivit lagbrytare undantag, om man än av humanitära eller eljest företett andra tecken på missskäl bör begränsa användningen av iso- anpassning. Då det gäller allvarligare leringsåtgärder till de mest flagranta fal­ brottslighet (därmed åsyftas givetvis ej len. endast det enstaka brottets grovhet utan Så länge ungdomsbrottsligheten före­ även sådana omständigheter som att lagter samma bild som i dag, synes mig där­ brytaren visat en markerad återfallsför tiden ej vara mogen för en reform, tendens) träder, såsom ovan utvecklats, som skulle betaga samhället möjligheten samhällets skyddsbehov i förgrunden. att tillgripa dylika nödvärnsåtgärder till Strängare åtgärder i form av den brottsskydd mot de mest hänsynslösa unga liges intagande i en sluten anstalt erfordlagöverträdarna. Vrides detta vapen ur ras då i oskadliggörande och allmänpresamhällsmyndigheternas händer, torde ventivt syfte. Dessa åtgärder böra handverkningarna så småningom komma att havas av domstol. Det är ej blott en fast visa sig i form av ökad och hänsynslö­ svensk samhällstradition som ligger baksare ungdomsbrottslighet. om denna fördelning mellan administra2. Även om de ovan framförda syn­ tiv och judiciell verksamhet. I en depunkterna skulle godtagas, kan det emel­ mokratisk rättsstat kräver också indilertid göras gällande att desamma kunna videns rättssäkerhet att verkliga frihetstillvaratagas vid utformandet av institu­ berövanden avgöras av domstol i de protet skvddsuppfostran om blott slutna an- cessuella former, som skapats för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 113

skänka största möjliga objektivitet och mätningsregler (observera särskilt 5:2 allsidighet åt avgöranden av detta slag. och 4 SL) kunna utmätas i nu behandHärvid brister åtskilligt i gällande rätt lade fall torde i regel vara för korta (jag erinrar om lösdrivarlagen och al­ för att tillgodose samhällets skyddsbehov koholistlagen samt vissa svagheter i sin­ och för att möjliggöra effektiva ansträngnessjuklagen). Ifrågavarande rättsstats- ningar att helt omställa den unge lagkrav, som för övrigt vid flera tillfällen brytarens inställning till samhället. Härhävdats av strafflagberedningens ordfö­ till kommer att ett ordinärt frihetsstraff, rande, får allra minst i våra dagar ef­ oavsett dess längd, för närvarande måste tersättas. Med all respekt för barnavårds- verkställas på de för vuxna avsedda organens högst berömvärda sociala in­ straffanstalterna. Att här placera unga satser, måste man dock ifrågasätta huru­ personer i den yngsta åldersklassen måsvida deras nuvarande sammansättning te, bortsett från speciella fall, betecknas och arbetsformer skänka samma rättssä- som förkastligt. Vi sakna i gällande rätt kerhetsgarantier som den vanliga dom- en straffrättslig skyddsåtgärd för ifrågastolsprocessen. Härtill kommer också att varande åldersgrupp som kan tillgodose barnavårdsmyndigheterna av helt natur­ både återanpassningssträvandena och liga skäl endast behandla, och i princip samhällsskyddets krav. I ljuset av ungböra behandla, det enskilda fallet ur domsbrottslighetens utveckling både vårdsynpunkt. Allmänhetens skydd mot kvantitativt och kvalitativt, framstår det ungdomsbrottsligheten kräver emellertid, nu som en förhastad lagreform, när år på sätt tidigare framhållits, att jämväl 1947 institutet tvångsuppfostran upphävandra och mera allmänna synpunkter des utan att någon annan straffrättslig beaktas vid samhällets ingripanden i reaktionsform sattes i dess ställe. Även allvarliga fall. Rätt forum för avvägning­ om detta ej öppet medgives av berörda en mellan dessa, delvis mot varandra lagstiftnings- och vårdorgan, är det i stridande synpunkter, är domstol. Trots själva verket denna insikt som ligger att det här gäller ett relativt litet antal bakom det allt starkare kravet på slutna unga lagbrytare och frågan därför kan anstaltsavdelningar inom ungdomsvårdssynas gälla en detalj i det kriminalpoli­ skoleorganisationen. Härmed har icke tiska programmet, måste jag för min del påståtts att den statliga tvångsuppfostdock hävda att den nu i korthet antydda ringsanstalten på Bona i sitt dåvarande principståndpunkten är av stor betydel­ skick var lämplig för sitt ändamål, utan se och att dess uppgivande i förevarande blott att behov visat sig alltjämt föresammanhang måste få oöverskådliga kon­ ligga av en till kriminalvården hörande sekvenser för det fortsatta kriminalpo­ anstalt av mer eller mindre sluten karaklitiska arbetet. tär, skild från ungdomsvårdsskoleorga-

3. Det nu sagda innebär givetvis ej nisationen. Även om slutna avdelningar att det ordinära frihetsstraffet är den ur behandlings- och disciplinsynpunkt ej lämpliga behandlingsformen för de lag­ helt kunna undvaras vid ungdomsvårdsbrytare i åldern 15—17 år, vilka enligt skolorna, böra likväl dessa i princip ardet ovan sagda av domstol måste dö­ beta i helt öppna former och anpassas mas till en allvarligare brottspåföljd av efter sin huvuduppgift att taga hand om frihetsberövande natur. De frihetsstraff det stora antalet fall, då icke samhällssom med tillämpning av vanliga straff- skyddet kräver särskilt beaktande i form

8 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

114 Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

av den brottsliges omhändertagande i är det beklagligt att man omedelbart slutna former. För min del måste jag skridit till lagstiftningsåtgärder, som för beteckna det som en olycklig utveckling oöverskådlig tid framåt låser fast reatt ungdomsvårdsskoleorganisationen formarbetet i vissa, en gång intagna poinom sig tillskapar anstalter av den typ sitioner. som traditionellt hör hemma inom fång­ 4. Det kunde nu synas som om de ovan vårdens ram. I det långa loppet måste framförda önskemålen om att en allvaren dylik utveckling komma att utgöra ligare samhällsreaktion stode domstolaren folkpsykologisk och reell belastning na till buds för de svåraste ungdomsför samhällets barna- och ungdomsvård. brottslingarnas isolerande trots allt till-

I det aktuella läget synes det mig godosetts i det nu framlagda förslaget till olyckligt att det av riksåklagaren fram­ lag om skyddsuppfostran av vissa underställda alternativet att sänka åldersgrän­ åriga. Det medgives nämligen i förslagets sen för användningen av institutet ung­ 2 §, att domstolen må döma till fängelse, domsfängelse utan närmare utredning när särskilda skäl därtill äro. Texten giavvisas i de tre kommittéernas remiss­ ver här uttryck för en kompromisslösutlåtande. Skälen härför äro knappast ning mellan motsatta åsikter, vilken väl övertygande. I avbidan på genomföran­ reservationslöst skulle kunna accepteras, det av en revision av ungdomsfängelse­ om stadgandet vore avsett att tolkas såorganisationen och ett verkställande av som det är avfattat. Det synes också erforderliga byggnadsarbeten skulle må­ endast bekräfta den uppfattning, som efhända utvägar kunna skapas för anord­ ter 1947 års reform kommit till uttryck nandet av någon provisorisk ungdoms­ i praxis. fängelseavdelning för det yngsta klien­ Ett närmare studium av motiveringen telet som väl knappast skulle komma att till stadgandet giver emellertid vid hanuppgå till mer än ett par, tre tiotal man­ den, att domstolen ingalunda skall äga liga elever. Jag vill också erinra om att att tillgripa fängelsestraff, därför att det i olika sammanhang — bl. a. när det den efter fri prövning av samtliga skäl, gäller ungdomsfängelseålderns övre som kräva beaktande vid valet av samgräns — framstått som oförenligt med hällsreaktion, funnit det oundgängligt modern kriminalvård att alltför rigoröst att undantagsvis ådöma sådant straff. fasthålla vid formella åldersgränser i Tvärtom framgår det med önskvärd tydstället för att låta valet mellan olika be­ lighet av motiveringen, att domstolens handlingsformer bero av individens per­ avgörande göres beroende av att barnasonliga kroppsliga och psykiska utveck­ vårdsorganen, förmodligen i sista hand lingsgrad och behandlingsbehov. Med en socialstyrelsen, icke kunnat tillstyrka efter samma grunder verkställd differen­ omhändertagande för skyddsuppfostran tiering på anstalterna synes det icke stö­ därför att barnavårdens resurser anta på allvarliga betänkligheter att ådö- setts otillräckliga i det individuella fallet. ma åtminstone mera utvecklade och Denna domstolens bundenhet i sin straffavancerade 16- och 17-åringar ungdoms­ rättsskipning av de åsikter som de adfängelse. I alla händelser synes riks­ ministrativa organen hysa om behandåklagarens ifrågavarande alternativa lingsformen är ägnad att inge de största förslag förtjänt att närmare undersökas betänkligheter, desto mer som motiven och diskuteras. Även ur denna synpunkt ytterligare beskär domstolens rätt att

Kungl. Maj. ts proposition nr 223. 115

fritt pröva skälen för den ena eller andra skyddets krav. Detta är emellertid icke brottspåföljdens lämplighet. Det utsäges fallet. Åklagaren torde enligt motiveringnämligen att som särskilt skäl att ådöma en till förslaget vara förhindrad att drafängelse »kan icke accepteras åsikten, att ga målet inför rätten i syfte att låta denen dom å frihetsstraff skulle vara bättre na fritt pröva om laglydnaden och samägnad än skyddsuppfostran att avhålla hällsskyddet kräver allvarligare samandra än den tilltalade från att begå lik­ hällsreaktioner. Den ovan angivna, lagnande brott». Bortsett från att detta ut­ tekniskt likaväl som sakligt, konstlade dömande av generalpreventivt hänsyns­ begränsningen för domstolen, gäller på tagande är sakligt sett otillräckligt mo­ motsvarande sätt för åklagaren. Det verktiverat, måste det betecknas såsom både liga avgörandet om åtal skall ske eller ej betänkligt och på ett markant sätt stri­ kommer, bortsett från bötesfallen och dande mot god lagstiftningstradition att utredningsfallen, därför i realiteten att i motiven kategoriskt söka fastslå be­ ligga hos barnavårdsmyndigheterna. Desgränsningar i domstolens handlingsfri­ sa myndigheter kunna givetvis ej förhet, vilka på intet sätt framgå av själva väntas fästa avgörande vikt vid allmänlagtexten. Även om en domstol ej kan an­ na kriminalpolitiska synpunkter utan ses direkt bunden av motivuttalanden, taga helt naturligt så gott som utesluförsättes den härigenom i en egendomlig tande sikte på behandlingsmöjlighetersituation, särskilt om en brottslighetsut- na i det särskilda fallet. veckling äger rum, som för domstolen 6. Till sist måste i detta sammanhang synes motivera ett anläggande av andra allvarliga betänkligheter resas mot den synpunkter än dem lagens förarbeten i förslagets 3 § upptagna föreskriften godkänna eller som förfäktas av de bar­ om åtalsfrågans hänskjutande till riksnavårdande organen. åklagarens prövning i de fall, då stats- 5. Den kraftiga begränsning som så­ åklagaren finner att särskilda skäl äro lunda avses genomförd i domstolens möj­ till ådömande av frihetsstraff eller förligheter att beakta andra omständighe­ varing i säkerhetsanstalt. Mera i förbiter än de av barnavårdsmyndigheter- gående må påpekas, att en dylik dubbel na omfattade behandlingssynpunkterna åtalsprövning synes skäligen onödig. framträder ännu mera tydlig, om det Som motivering för en dylik regel andiskuterade stadgandet sättes i samband föres bl. a. önskvärdheten av en enhetmed de föreslagna ändringarna i lagen lig bedömning av ifrågavarande ömtåliga om eftergift av åtal mot vissa underåri- undantagsfall. Denna synpunkt torde ga. Väl kan det anses utgöra en förbätt­ emellertid vara tillräckligt tillgodosedd ring av nämnda lags 2 § 2 st., att grun­ genom nu gällande regler, genom vilka derna för åklagarens prövning av åtals­ riksåklagaren beredes tillfälle att fullfrågan närmare specificerats, ehuru det följa talan till högsta instans i de fall, är ägnat att väcka betänkligheter att då han finner de lägre domstolarnas hänsyn till den allmänna laglydnaden ståndpunktstagande i frågan diskutabel. uteslutits som särskilt nämnd bedöm- Det finnes ej heller tillräcklig anledning ningsgrund. Denna uteslutning vore att antaga, att en dylik prövning skulle kanske mindre betydelsefull, därest stats- vara erforderlig ur den unges synpunkt åklagaren vid ålalsprövningen vore oför­ för att skydda honom mot det lidande hindrad att taga fri hänsyn till samhälls­ som ett på otillräckliga grunder väckt

116 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

åtal innebär. Statsåklagaren har ju ock­ djupt ingripande avgöranden av definiså i övriga fall, då åtal må väckas, be- tiv natur, vilka enligt vårt rättegångsvätrotts med den diskretionära prövningen sens uppbyggnad utgöra domstolarnas av åtalsfrågan. Jag kan sålunda för min uppgift. Domstols slutliga avgörande i del ej finna att extraordinära arrange­ ett brottmål föregås av en process, förmang äro påkallade i nu förevarande sedd med minutiöst utarbetade detaljanfall. ordningar (muntlighet, koncentration,

De tyngst vägande betänkligheterna rätt till offentlig försvarare, flerinstansmot den föreslagna centralisering av system, kollegial sammansättning av åtalsprövningen äro emellertid av mera överrätterna etc.), vilka avse att garanprincipiell natur men kunna här endast tera att såväl samhällets som målsägani korthet antydas. Genom stadgandet dens och den tilltalades intressen komma ifråga accentueras ytterligare den redan till sitt fulla beaktande. Varje steg i rikti 1944 års lag markerade tendensen att ning mot ett undanskjutande av domstoförlägga tyngdpunkten vid avgörandet larnas bestämmande roll i rättsskipningav samhällets reaktion mot brottsligheten en måste omsorgsfullt övervägas ur alltill andra samhällsorgan än domstol. En männa rättsstatssynpunkter. myndighet av administrativ karaktär, låt Stockholm den 30 januari 1952. vara med riksåklagarens erfarenhet och auktoritet, kommer härvid att träffa Ivar Agge

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 117

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 april

1952.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,

regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 2 april 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 21 mars 1952, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig;

2) lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga; samt

3) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Kjellin.

Lagrådet anser nödvändigt framhålla, att den tid, som för avgivande av yttrande över förslagen stått lagrådet till buds, blivit med hänsyn till angelägenheten att undvika försenad riksdagsbehandling synnerligen knapp. Den granskning, som under dessa förhållanden kunnat äga rum, har föranlett följande uttalanden.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig.

Principiellt delar lagrådet departementschefens uppfattning om olämpligheten av det tidsbestämda frihetsstraffet i dess nuvarande utformning, när det gäller ungdom under aderton år som begått brott. Likaledes kan lagrådet instämma i hans uttalande, att ett effektivt bekämpande av ungdomsbrottsligheten kräver en intensiv och omsorgsfull påverkan under lång tid genom kvalificerad personal och under former, som möjliggöra den unge lagöverträdarens anpassning i samhället. Emellertid vill lagrådet tillägga, att det jämväl är av utomordentlig vikt, att den reaktionsform som väljes icke blott

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

tjänar individualpreventiva syften utan jämväl tillgodoser rimliga krav på allmänprevention, så att icke den uppfattningen blir rådande att brott kan begås utan att någon kännbar påföljd inträder.

Enligt gällande rätt (8 § andra stycket lagen om villkorlig dom) kan domstol i samband med meddelande av villkorlig dom, när det av barnavårdsnämnd i avgivet yttrande föreslagits, överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Det remitterade förslaget innebär däremot, att domstolen äger att omedelbart och således utan att meddela villkorlig dom efter hörande av barnavårdsnämnd överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd som nyss sagts. Tillika föreslås, att 8 § andra stycket lagen om villkorlig dom skall upphävas. Genom att stadgande om sådant överlämnande flyttas ut ur sistnämnda lag frigöres, framhåller departementschefen, åtgärden från de särskilda förutsättningar, som gälla för villkorlig dom. I kommittéernas utlåtande har anförts, att det länge visat sig förenat med olägenheter, att överlämnandet åt barnavårdsnämnd att för skyddsuppfostran omhändertaga ungdom som begått brott skedde i form av villkorlig dom. Denna dom, vilken ledde till den regelmässigt frihetsberövande, djupt ingripande skyddsåtgärd som skyddsuppfostran utgjorde, hade förväxlats med vanlig villkorlig dom och för allmänheten lätt framstått som en otillräcklig reaktion mot brottet.

När det gäller att taga ställning till förevarande lagstiftningsspörsmål måste man beakta, att den grupp av brottslingar, varom nu är fråga, till sin sammansättning är mycket heterogen. Vissa bland dem drivas till brott huvudsakligen av ungdomligt oförstånd och lättsinne, dåligt umgänge eller mer eller mindre tillfälliga omständigheter. Att i dylikt fall tillrättaföra den brottslige möter som regel inga större svårigheter. I allmänhet torde här åtalseftergift eller i svårare fall villkorlig dom i form av anstånd med straffets ådömande jämte förordnande om övervakning och meddelande av erforderliga föreskrifter för den dömdes tillrättaförande kunna komma till användning. Vad den föreliggande lagstiftningsfrågan företrädesvis gäller är emellertid de mera svårbehandlade fallen. I dessa är brottslingen ofta en hårdnackad, utpräglat asocial individ, vilkens brottslighet kan utgöra ett allvarligt hot mot samhället. I den mån behov av psykiatrisk vård här icke föreligger kräver hans tillrättaförande, såsom redan berörts, en intensiv och omsorgsfull påverkan under lång tid och av sådant slag, att förfarandet får även en allmänpreventiv verkan. Huruvida detta bör ske inom socialvården eller fångvården, i vilket senare fall omhändertagandet eventuellt kunde ställas under tillsyn av ungdomsfängelsenämnden eller en nyinrättad, fristående organisation, är ytterst en lämplighetsfråga.

Förslagets mening lärer vara att de unga lagöverträdare, varom här är fråga, skola intagas i ungdomsvårdsskolorna. Dessa äro emellertid inrättade för mottagande av vanartade barn i allmänhet. Därest ej särskilda skolor eller skolavdelningar inrättas för de unga brottslingarna, komma dessa att sammanföras med barn, som icke begått brott. Visserligen kan det sägas, att det ofta är mera en tillfällighet, huruvida ett barns vanart leder till brott

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 119

eller får ett annat uttryck, men det får ej förbises att de unga brottslingar, varom här är fråga, tillhöra den mest svårbehandlade typen av vanartiga ungdomar och att deras sammanförande med andra, vilkas vanart icke är så grov, kan menligt inverka på dessas fostran till samhällsnyttiga medborgare. Skyddsuppfostran, som för närvarande är en vårdform av uteslutande social natur, får, om förslaget upphöjes till lag, även karaktär av en samhällsreaktion mot brott. Den blir en påföljd för brott såsom framgår av lagförslagets rubrik, och enligt andra stycket i 1 § jämställes den i vissa avseenden med fängelse. Lagfästandet av skyddsuppfostran såsom reaktionsform vid brott kan medföra den faran, vilken icke bör underskattas, att eleverna överlag vid ungdomsvårdsskolorna komma att av allmänheten betraktas som brottslingar. Härigenom kan ungdomsvården misskrediteras och elevernas utsikter till anpassning i samhället försvåras. Som förhållandena för närvarande äro torde såväl fångvården som socialvården sakna erforderliga resurser för att på lämpligt sätt taga hand om de brottsliga ungdomar, varom nu är fråga. En oeftergivlig förutsättning för en lösning av frågan enligt förslagets linje är därför, att nya ungdomsvårdsskolor inrättas med ökade möjligheter till differentierad vård och att väl utbildad kvalificerad personal ställes till förfogande. Även om så sker, synes det lagrådet i allt fall kunna starkt ifrågasättas, huruvida man, såsom föreslagits, nu bör genomföra en provisorisk lagstiftning på förevarande begränsade område utan att avvakta resultatet av den allmänna översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet, med vilken strafflagberedningen är sysselsatt. Vid en jämförelse mellan det föreslagna systemet och det nu tillämpade är till en början att märka, att motsvarighet till de i 2 § lagen om villkorlig dom stadgade inskränkningarna beträffande användningen av sådan dom saknas i fråga om den föreslagna reaktionsformen skyddsuppfostran. Man kan vidare icke bortse från den olägenheten med förslaget att domstolen, sedan den beslutat överlämna brottslingen till barnavårdsnämnden, förlorar all kontroll över honom och de möjligheter till ingripande, som en villkorlig dom enligt gällande lag innebär. Det torde också i de flesta fall förhålla sig så, att den villkorliga domen på den dömde själv utövar en återhållande verkan, vars betydelse icke bör underskattas. Såsom en avsevärd nackdel måste också betecknas, att domstolen förlorar den nu föreliggande möjligheten att meddela föreskrift att den dömde bör söka fullgöra honom åliggande skyldighet att gälda ersättning för skada, som uppkommit genom brottet. Vad nu sagts är ägnat att ingiva starka betänkligheter mot det föreslagna systemet över huvud. Därtill kommer emellertid, att förslagets utformning enligt lagrådets mening icke skett med erforderligt beaktande av samhällsskyddets intresse. Det är att märka att den domstol, som handlägger målet, icke såsom när fråga är exempelvis om ungdomsfängelse eller förvaring eller internering har att ådöma påföljden, d. v. s. i förevarande fall skydds-

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

uppfostran, utan domstolens befogenhet är inskränkt till att överlämna åt barnavårdsnämnden att vidtaga åtgärd för den unge brottslingens omhändertagande för skyddsuppfostran. Om domstol, efter rättegång där alla som saken rör ha att yttra sig och hänsyn tages till alla på frågan inverkande omständigheter, finner den lämpligaste reaktionsformen vara den unges intagande i ungdomsvårdsskola och därför överlämnar åt barnavårdsnämnden att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande för skyddsuppfostran, borde garantier finnas för att domen också blir verkställd på sätt domstolen avsett. Sådana garantier saknas emellertid. Nämnden har full frihet att överlämna vederbörande till enskild vård i stället för att, såsom domstolen tänkt sig, låta intaga honom i ungdomsvårdsskola. Det torde icke ens föreligga något formellt hinder för nämnden att underlåta att besluta om skyddsuppfostran. Det är sålunda en mycket grannlaga uppgift, som lägges i nämndens hand. Tvekan kan i många fall råda, huruvida nämnden är mäktig att fylla denna uppgift. Ur allmänpreventiv synpunkt bör i allt fall krävas, att i lag uppställas garantier för att den av domstolen till nämnden överlämnade unge lagöverträdaren blir intagen i ungdomsvårdsskola och får stanna där under en icke alltför kort tid. Bestämmelse härom skulle lämpligen kunna införas i barnavårdslagen.

I 2 § av förslaget stadgas, att den som ej fyllt aderton år icke må dömas till fängelse, straffarbete eller förvaring, om ej särskilda skäl äro därtill. Då förslag år 1947 framlades om tvångsuppfostringsinstitutets upphävande, uttalade departementschefen i motiven till förslaget att han — i likhet med strafflagberedningen — vore av den uppfattningen, att man icke behövde hysa farhågor för att domstolarna i avsaknad av möjligheten att döma till tvångsuppfostran komme att i större utsträckning döma ungdom under aderton år till ovillkorligt frihetsstraff. Departementschefen har nu anfört att, såsom framginge av riksåklagarämbetets skrivelse den 24 september 1951, detta antagande också visade sig vara riktigt under de första åren efter reformen men att därefter antalet ovillkorliga fängelsedomar inom denna åldersgrupp stigit. I anledning härav må emellertid framhållas, att det väl är riktigt att sådana domar under de senaste åren varit, absolut sett, talrikare än tidigare, men utredning saknas om förhållandet mellan dessa domars antal och antalet villkorliga domar inom samma åldersgrupp. Att ökningen skulle bero på någon ändrad praxis hos domstolarna har på intet sätt kunnat påvisas; ej heller finnes något som helst skäl till antagande att domstolarna tillämpat ovillkorligt frihetsstraff i fall där i betraktande av alla på frågan inverkande omständigheter, främst arten av den ådagalagda brottsligheten hos den underårige samt möjligheten för socialvården att i lämplig anstalt omhändertaga honom, annan reaktionsform än fängelsestraff bort komma till användning. Det förtjänar vidare att framhållas, att en väsentlig del av de dömda utgjorts av elever i ungdomsvårdsskola och att i flertalet av dessa fall vederbörande skolstyrelse eller socialstyrelsen i avgivet yttrande motsatt sig ett återtagande till skolan. Verkställda utredningar giva vid handen, att ovillkorliga frihetsstraff för underåriga numera

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 121

som regel användas endast i mycket svåra fall. Med hänsyn till det anförda synes intet behov föreligga att i lag införa en bestämmelse sådan som den föreslagna. En viss fara föreligger att stadgandet, mot vilket i och för sig intet är att erinra, skulle kunna tolkas såsom innebärande en begränsning av domstolarnas handlingsfrihet. Som framgår av remissprotokollet förekomma i de över kommittéernas utlåtande avgivna yttrandena åtskilliga uttalanden angående vad som skall förstås med särskilda skäl. Kritiken har främst — enligt lagrådets mening med fog — vänt sig mot vissa uttalanden av kommittéerna. Lagrådet vill understryka vad departementschefen härutinnan framhållit, nämligen att det får ankomma på domstolarna att med ledning av detta allmänna stadgande och efter fri prövning av samtliga omständigheter i det särskilda fallet bestämma samhällsreaktionen.

Enligt förslaget skall den nya lagen träda i kraft den 1 juli 1953. Med hänsyn till socialvårdens otillräckliga resurser för omhändertagande av de unga brottslingar, varom här är fråga, och då det icke lärer kunna förväntas, att den föreliggande bristen på ungdomsvårdsskolor, särskilt sådana med mer eller mindre slutna avdelningar, och på väl utbildad kvalificerad personal skall hinna avhjälpas före nämnda dag, synes försiktigheten bjuda att icke fixera lagens ikraftträdande till denna tidpunkt. Efter mönster från vad som skedde, när det gällde att sätta lagen om villkorlig dom i kraft, torde lämpligen böra stadgas, att lagen skall träda i kraft den dag Konungen förordnar.

Under hänvisning till de erinringar, som lagrådet enligt det förut sagda funnit förslaget föranleda, anser lagrådet sig icke kunna tillstyrka detsamma i föreliggande skick.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa nnderåriga.

Jämlikt 2 § må eftergift av åtal äga rum, om den underårige omhändertages för skyddsuppfostran eller blir förmål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning. Enligt lagrummets nu gällande lydelse fordras dessutom, att det med skäl kan antagas att han skall avhålla sig från att ånyo begå brott. I stället för sistnämnda förutsättning uppställer förslaget blott det villkoret för åtalseftergift, att det med skäl kan antagas att »härigenom», d. v. s. genom åtgärder som förut i paragrafen angivits, vad som är lämpligast för hans tillrättaförande vidtages.

Departementschefen har framhållit, att genom den föreslagna ändringen rättegång inför domstol kan undvikas, då ett ändamålsenligt omhändertagande ändå kommer till stånd.

Härtill må dock anmärkas, att det är en mycket vansklig uppgift att, särskilt när det gäller en mera utpräglad brottslighet, bedöma vilken åtgärd som är lämpligast för den underåriges tillrättaförande. Att i den utsträck­

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ning förslaget innebär utöka antalet fall, då denna uppgift undandrages domstol, synes lagrådet icke böra ifrågakoinma. Huvudregeln bör dock vara, att det är domstols sak att bestämma formen för den samhälleliga reaktionen i anledning av begångna grövre brott. Det bör i detta sammanhang tillika framhållas, afl mången gång lagföring kan vara ett nyttigt led i de åtgärder, som åsyfta att påverka den underårige och få honom att inse allvaret i samhällets reaktion mot hans brottsliga gärningar.

Av nu anförda skäl finner lagrådet sig icke kunna tillstyrka den föreslagna ändringen i 2 §.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med visssa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Förslaget föranleder intet annat yttrande än ett påpekande att, därest förslaget till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig icke upphöjes till lag, som en följd härav tillägget i 3 § bör utgå. Om däremot sistnämnda lag anses böra införas men tidpunkten för dess ikraftträdande, såsom lagrådet för sådant fall förordat, göres beroende av Konungens förordnande, föranleder detta jämkning även av ikraftträdandebestämmelsen i förevarande lagförslag.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 123

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 april 1952.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,

Sträng, Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t.f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 8 april 1952 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 21 mars 1952 remitterade förslagen till

1) lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig;

2) lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga; samt

3) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Föredraganden anför följande.

Lagrådet delar den uppfattning, åt vilken departementschefen gav uttryck vid remissen till lagrådet, att det ytterst är en lämplighetsfråga, om de mera svårbehandlade fallen av ungdom i åldern 15—17 år, som begått brott, omhändertagas inom socialvården eller fångvården. I princip anser lagrådet också, liksom departementschefen, att det tidsbestämda frihetsstraffet i dess nuvarande utformning är olämpligt, när det gäller att tillrättaföra ungdom i denna åldersgrupp. Emellertid framhåller lagrådet att ungdomsvårdsskolorna äro inrättade för vanartade barn i allmänhet och att, om icke särskilda skolor eller skolavdelningar skapas för de unga brottslingarna, dessa komma att sammanföras med barn, som icke begått brott. Ett sammanförande av de mest svårbehandlade med andra, vilkas vanart icke är så grov, kan enligt lagrådets uppfattning menligt inverka på de senares fostran till samhällsnyttiga medborgare. Lagrådet menar också att skyddsuppfostran är en vårdform av uteslutande social natur och att denna, om förslaget upphöjes till lag, får karaktären av samhällsreaktion mot brott. Härigenom kan enligt lagrådets mening eleverna överlag vid ungdomsvårdsskolorna komma att i allmänhetens ögon betraktas som brottslingar samt ungdomsvården misskrediteras och elevernas utsikter till anpassning i samhället försvåras.

124 Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

Gentemot vad lagrådet sålunda anfört vill jag erinra att ungdomsvårdsskolornas uppgift är att taga hand om barn och ungdom, som genom kriminalitet eller annan kvalificerad vanart visat sig icke kunna på normalt sätt anpassas i samhället samt att med medicinska och pedagogiska metoder anpassa detta klientel till ett socialt beteende. Dessa skolor äro alltså inrättade för ett klientel, som regelmässigt är svårbehandlat. Vanarten hos klientelet torde också ofta ha tagit sig uttryck i kriminalitet. Sålunda framgår av en uppgift om klientelets sammansättning som lämnades i en proposition vid 1947 års riksdag angående ungdomsvårdsskolornas organisation (nr 269) t. ex. att av 700 manliga elever, som voro intagna den 1 juli 1946 och som voro i åldern 8—21 år, icke mindre än 94 % begått egendomsbrott före intagandet. Klientelet har icke därefter förbättrats. Snarare framgår av tillgängliga upplysningar att det blivit än mer svårbehandlat under de senaste åren. Trots detta visa dessa skolor goda resultat.

Behandling på ungdomsvårdsskola kan redan nu sägas vara en samhällsreaktion mot brott. Då det gäller ungdom i uppfostringsbar ålder, kunna varaktiga resultat nås genom fostrande och botande åtgärder och samhällsreaktionen även mot allvarligare kriminalitet bör därför bestå i uppfostran och icke i straff. Samhällets åtgärder på detta område under de senaste femtio åren ha medfört en faktisk förskjutning av straffmyndigheten. Denna inträder icke oförmedlat och i full utsträckning redan vid den i strafflagen angivna åldern av 15 år utan först efter en övergångstid, under vilken uppfostran sättes i främsta rummet och frihetsstraff i allmänhet icke förekommer. Lagförslaget innebär icke i detta hänseende någon nyhet utan bygger på redan bestående förhållanden.

Vad lagrådet anfört i nu angivna hänseenden torde därför icke utgöra tillräckliga skäl att avböja den föreslagna lagstiftningen. Lagrådets påpekanden visa emellertid angelägenheten av att ungdomsvårdsskolornas behandlingsresurser i erforderlig mån avpassas efter de särskilda vårdbehov, som här ifrågavarande klientel kan förete.

Såsom en olägenhet av den föreslagna 1 § i förslaget till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig har lagrådet framhållit att domstolen, sedan den beslutat överlämna den dömde till barnavårdsnämnd, förlorar all kontroll över honom och de möjligheter till ingripande, som en villkorlig dom enligt gällande lag innebär. Beträffande detta påpekande må framhållas att den gällande ordningen för överlämnande av dessa unga för skyddsuppfostran, sedan de ställts inför domstol, medför att de i allmänhet komma att stå både under domstolens och barnavårdsmyndighets tillsyn. Någon sådan dubbel tillsyn uppkommer däremot icke om de omhändertagas för skyddsuppfostran i samband med åtalseftergift. Det kan knappast hävdas att denna dubbla tillsyn är ändamålsenlig. Tvärtom kan det föreligga en risk att resultatet blir sämre än om blott en myndighet har det fulla ansvaret. Detta torde också vara skälet till att domstolarna i dylika fall ofta utse befattningshavare vid ungdomsvårdsskola till övervakare i syfte att därigenom söka

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 125

samordna övervakningen enligt lagen om villkorlig dom och åtgärder enligt barnavårdslagen. Icke heller den omständigheten att möjligheten till förverkande av villkorlig dom bortfaller torde i praktiken vara av någon väsentlig betydelse.

Lagrådet anser också att det föreligger en brist i utformningen av 1 § och ett eftersättande av samhällsskyddets intresse därigenom att domstolen icke skall ådöma skyddsuppfostran såsom en påföljd för brott utan överlämna åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Garantier saknas, framhåller lagrådet, för att domen blir verkställd såsom domstolen avsett; det föreligger icke ens något formellt hinder för att nämnden underlåter att besluta om skyddsuppfostran. Enligt lagrådets mening borde det i lag uppställas garantier för att den överlämnade unge lagöverträdaren blir omhändertagen i ungdomsvårdsskola och får stanna där under en icke alltför kort tid.

Vad lagrådet sålunda framhållit är självfallet en fråga av vikt. Med den rådande dualismen i behandlingen av de yngsta lagöverträdarna är det emellertid knappast möjligt att åstadkomma någon i formellt hänseende fullt otadlig ordning i förhållandet mellan domstol och barnavårdsmyndighet. Trots att barnavårdsnämnd icke är formellt bunden av domstols beslut, torde det icke i praktiken uppkomma några olägenheter. Uppenbart är nämligen att, om domstolen konstaterat kriminalitet och överlämnat till nämnden att vidtaga åtgärder för skyddsuppfostran, det regelmässigt föreligger en sådan situation att nämnden enligt barnavårdslagen är pliktig att vidtaga åtgärder. Nämnden kan då icke utan att åsidosätta sina skyldigheter visa ärendet från sig. Har nämnden redan tillstyrkt att detta ingripande skall bestå i skyddsuppfostran, kan det icke anses stå nämnden fritt att underlåta att fullfölja den förordade åtgärden i enlighet med barnavårdslagens bestämmelser.

Möjligheten av en meningsskiljaktighet mellan domstol och barnavårdsnämnd som skulle medföra en fara för samhällsskyddet får därför anses vara av huvudsakligen teoretisk art. I detta sammanhang vill jag även erinra om att de påtalade formella bristerna föreligga redan i nu gällande bestämmelser, men att de hittills icke lett till några allvarligare olägenheter. Vad lagrådet anfört i denna del kan alltså enligt min mening icke anses vara något avgörande hinder mot den nya lagstiftningen.

Beträffande 2 § i lagen med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig har lagrådet anfört att det i och för sig icke finns något att erinra mot stadgandet, och lagrådet har även understrukit vissa uttalanden av departementschefen angående stadgandets tolkning. Lagrådet har likväl ansett att det icke föreligger något behov av att i lag införa en bestämmelse sådan som den föreslagna.

Såsom framhölls vid remissen till lagrådet stå gällande bestämmelser icke i överensstämmelse med den uppfattning om den lämpligaste behandling av de yngsta lagöverträdarna, som är allmänt godtagen och som kom till uttryck i motivuttalanden i samband med avskaffandet av tvångsuppfostran

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

år 1947. Alt på detta viktiga område lagen är oklar måste enligt min mening vara skäl nog för en lagändring.

Lagrådet har förordat en sådan ändring av den föreslagna bestämmelsen om lagens ikraftträdande att detta skall ske den dag Konungen förordnar. Såsom skäl härför har lagrådet anfört att socialvårdens resurser vore otillräckliga och att vad som brister icke hinner avhjälpas före den 1 juli 1953.

Det antal lagöverträdare i åldern under 18 år, vilka på en gång varit intagna i fångvårdsanstalt, har under de senaste åren icke uppgått till mer än ett 20-tal. Den upprustning av socialvården som kan vara erforderlig för att sörja för att de som böra erhålla uppfostran kunna beredas plats inom socialvården är alltså icke kvantitativt betydande. Det bör vara möjligt att på den beräknade tiden vidtaga erforderliga åtgärder härför. Den föreslagna tiden för ikraftträdandet torde böra bibehållas.

I fråga om förslaget till lag angående ändring i lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga har lagrådet gjort anmärkning mot den föreslagna ändringen av första stycket i 2 §. Härvid anför lagrådet alt huvudregeln bör vara, att det är domstols sak att bestämma formen för den samhälleliga reaktionen i anledning av begångna grövre brott. Vidare framhåller lagrådet att mången gång lagföring kan vara ett nyttigt led i de åtgärder, som åsyfta att påverka den underårige och få honom att inse allvaret i samhällets reaktion mot hans brottsliga gärning.

Jag vill erinra om att stadgandet erhöll sin nuvarande utformning under riksdagsbehandlingen. Därvid framhöll första lagutskottet att det är av vikt att åtalseftergift ej äger rum, när brottets art eller omständigheterna vid dess begående låta det framstå som alltför grovt för att höra undandragas domstolsbehandling; även vid vissa mindre grova brott kan åtal vara påkallat ur allmän synpunkt. Huvudvikten ligger härvid på olämpligheten att underlåta själva åtalet och icke på frågan om den behandling som den brottslige slutligen blir föremål för. Efter att med stöd av dessa synpunkter ha förordat det andra stycket i paragrafen, anförde utskottet vidare att åtalseftergift bör komma till stånd, när man därigenom kan uppnå åtgärder som bättre än straff äro ägnade att tillrättaföra den brottslige. Uppmärksamheten bör, enligt vad utskottet framhåller, härvid mera inriktas på den personliga bakgrunden än på själva den brottsliga handlingen.

Det har sålunda vid lagens tillkomst varit avsett att, då sådana allmänna skäl som angivas i andra stycket icke påkalla lagföring vid domstol, den unge lagöverträdaren icke skall behöva åtalas, om han blir på lämpligt sätt omhändertagen. Den nu föreslagna ändrade lydelsen, som alltså torde slå i överensstämmelse med lagens syfte, utesluter icke att åtal sker, då det är ovisst vilken behandling som är den lämpligaste och denna fråga bör avgöras av domstol. Jag anser sålunda att förslaget i denna del bör vidhållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223. 127

Föredraganden hemställer att de av lagrådet granskade lagförslagen samt det vid statsrådsprotokollet för den 21 mars 1952 fogade förslaget till lag angående ändrad Igdelse av 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskgdd (barnavårdslag) måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen måtte avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Innehållsförteckning.