2

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

Utdrag ur protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 22 februari 1952.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^köld, D^anielson, Z^etterberg, S^träng, E^ricsson, A^ndersson, L^ingman,

H^ammarskjöld, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson, L^indell.

Ministern för utrikes ärendena anmäler fråga om ratifikation av Förenta

Nationernas konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folk­

mord (genocide).

Föredraganden anför: Enligt artikel 13 i Förenta Nationernas stadga skall

generalförsamlingen taga initiativ till utredningar och framlägga förslag i

syfte att främja den internationella rättens fortgående utveckling och dess

kodifiering. Till fullgörande av den uppgift som sålunda pålagts generalför­

samlingen har denna bl. a. tidigt inriktat sina strävanden på att uppbygga

en mellanfolklig straffrättsordning. Detta är framför allt att se mot bakgrun­

den av de illgärningar som av det nazistiska Tysklands styresmän förövades

mot andia stater samt mot folkgrupper inom och utom Tyskland. Att före­

bygga ett upprepande av sådana gärningar har framstått som ett angeläget

mål för Förenta Nationernas verksamhet.

Det första resultatet av Förenta Nationernas arbete på detta område är

konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (geno­

cide), med vilken brottsbeteckning avses åtgärder för utrotande av hela

folkgrupper såsom sådana. Initiativet till konventionen togs genom en reso­

lution av generalförsamlingen av den 11 december 1946. I denna definiera­

des folkmord såsom förnekandet av hela folkgruppers rätt att leva. Vidare

uttalades, att ett sådant frånkännande av rätten till livet upprörde det

mänskliga samvetet, resulterade i stora förluster för mänskligheten, i det

att de ifrågavarande gruppernas kulturella och andra prestationer ginge till

spillo, samt strede mot Förenta Nationernas anda och syftemål. I resolutio­

nen förklarades ytterligare folkmord vara ett brott enligt folkrätten och

uppmanades Förenta Nationernas medlemmar att vidtaga erforderlig lag­

stiftning för förebyggandet och bestraffandet av detta brott. Slutligen pålade

resolutionen ekonomiska och sociala rådet att låta utarbeta och underställa

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

3

generalförsamlingen en konvention angående folkmord. Såsom den när­

maste följden av resolutionen utarbetades inom Förenta Nationernas sekre­

tariat ett första utkast till konvention i ämnet under medverkan av tre sär­

skilt tillkallade experter, nämligen professorerna Henri Donnedieu de Vab-

res, Vespasien Pella och Raphaél Lemkin. Detta konventionsutkast remitte­

rades för yttrande till regeringarna i Förenta Nationernas medlemsstater

och underställdes därefter tillika med de inkomna yttrandena 1947 års gene­

ralförsamling.

I anledning härav bekräftade generalförsamlingen genom en resolution av

den 21 november 1947 sin tidigare resolution av den 11 december 1946 samt

uppdrog åt ekonomiska och sociala rådet att fortsätta det påbörjade arbetet

på konventionen. För detta ändamål tillsatte ekonomiska och sociala rådet

en särskild kommitté, bestående av representanter för Frankrike, Förenta

Staterna, Kina, Libanon, Polen, Sovjetunionen och Venezuela. Kommittén

framlade ett nytt förslag till konvention, vilket underställdes 1948 års gene­

ralförsamling. Efter ingående behandling av frågan i församlingens sjätte

(juridiska) utskott beslöt utskottet att förorda en konventionstext, som i

åtskilliga hänseenden innefattade ändringar i förhållande till kommitténs

förslag. Det av utskottet sålunda framlagda konventionsförslaget blev av

generalförsamlingen den 9 december 1948 antaget med 56 röster utan att

någon röst nedlades eller avgavs mot detsamma. Konventionen, vars text är

fogad vid statsrådsprotokollet, blir emellertid icke gällande för någon stat,

förrän den undertecknats och ratificerats eller ock tillträtts av staten i fråga.

Enligt artikel XI i konventionen var denna intill den 31 december 1949 öp­

pen för undertecknande för envar medlem av Förenta Nationerna och för

envar icke-medlemsstat, till vilken generalförsamlingen riktat inbjudan att

medverka. Undertecknandet skall följas av ratifikation. Efter den 1 januari

1950 står konventionen öppen för tillträde av envar medlem av Förenta Na­

tionerna och av envar icke-medlemsstat, som mottagit inbjudan därtill en­

ligt vad förut sagts. Enligt artikel XIII har konventionen bestämts skola

träda i kraft på nittionde dagen efter det att det tjugonde ratifikations- eller

tillträdesinstrumentet deponerats hos generalsekreteraren.

Vid utgången av den tid inom vilken konventionen stod öppen för under­

tecknande hade 45 stater undertecknat densamma, däribland Sverige, som

undertecknade den 30 december 1949. Enligt tillkännagivande från general­

sekreteraren uppnåddes det för konventionens ikraftträdande erforderliga

antalet deponerade ratifikations- eller tillträdesinstrument den 14 oktober

1950, i överensstämmelse varmed konventionen trätt i kraft den 12 januari

1951. Intill närvarande dag hava inalles 31 stater ratificerat eller tillträtt

konventionen. Det är emellertid att märka, att tre av de stater som endast

undertecknat konventionen och fem av de stater som ratificerat eller tillträtt

densamma gjort förbehåll mot särskilda stadganden i konventionen, samt

att de rättsliga verkningarna av dessa förbehåll visat sig vara föremål för

delade meningar. Bland de stater vilka utan förbehåll ratificerat konven­

tionen märkas Danmark, Island och Norge.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Angående konventionens innehåll må här lämnas följande redogörelse.

Efter en inledning, som i korthet klargör den historiska bakgrunden till

konventionen, uttalas i

art. I,

att de fördragsslutande parterna bekräfta, att

folkmord, vare sig det begås i fredstid eller i krigstid, är ett brott enligt

folkrätten, vilket de förplikta sig att förebygga och bestraffa. Det första le­

det av detta uttalande är ett uttryck för den uppfattningen, att folkmord är

att betrakta såsom ett brott även för stater, som icke äro bundna av konven­

tionen, och att sålunda en medborgare i en stat, som icke anslutit sig till kon­

ventionen, icke på grund härav skall kunna undgå ansvar för sådant brott.

Konventionen är med andra ord avsedd att bliva normgivande för folkrätten

även utanför kretsen av de till konventionen anslutna staterna. Däremot ut­

säger art. I intet om den utsträckning, i vilken folkmord även före konven­

tionens tillkomst varit att anse såsom ett brott mot folkrätten. I detta sam­

manhang må särskilt påpekas, att enligt art. I folkmord, som förövas under

fredstid, jämställes med folkmord begånget under krigstid, något som sak­

nar motsvarighet i Niirnbergdomstolens stadga.

Den nämnda definitionen av folkmord har fått sin plats i

art. II.

Enligt

denna förstås med folkmord, att någon, i avsikt att helt eller delvis förinta

en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan,

dödar medlemmar av gruppen, tillfogar medlemmar av gruppen svår

kroppslig eller själslig skada, uppsåtligen påtvingar gruppen levnadsvillkor

avsedda att helt eller delvis medföra dess fysiska undergång, genomför åt­

gärder avsedda att förhindra födelser inom gruppen eller med våld över­

för barn från gruppen till annan grupp. Det utmärkande för folkmord är

sålunda, att brottet, ehuru det omedelbara objektet därför utgöres av

mänskliga individer, ytterst riktar sig mot den folkgrupp som dessa till­

höra, i det att det är gärningsmannens avsikt att helt eller delvis förinta

denna.

De folkgrupper vilka skyddas av konventionen beskrivas i art. II så­

som nationella, etniska, rasmässigt bestämda eller religiösa grupper. Ut­

trycket nationell grupp tar i första hand sikte på en grupp, som är sam­

manhållen av medborgarskap i någon viss stat. Åtgärder syftande till för­

intandet av alla medborgare i en stat utgöra sålunda folkmord, och det­

samma gäller t. ex. åtgärder som en stat, efter att ha ockuperat en del av

en annan stats område, vidtager för att förinta där kvarblivna medborgare i

den senare staten. Enbart det förhållandet att medlemmarna av en viss

grupp besitta medborgarskap i en stat, till vilken gruppen genom sin här­

stamning eller sitt språk eller eljest har anknytning, är emellertid icke av­

görande för huruvida en nationell grupp skall anses föreligga. Den danska

minoriten i den tyska delen av Slesvig och den tyska minoriteten i S0n^

derjylland måste sålunda betraktas som nationella grupper i konventionens

mening. Konventionen skyddar emellertid även grupper, vilka icke känne­

tecknas av sin anknytning till någon annan bestående stat än den, inom

vars område gruppen är bosatt. Sådana grupper innefattas under uttrycken

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

skapande o. s. v. Någon bestämmelse härom kom emellertid icke att in­

flyta i konventionen, främst emedan stadganden av ifrågavarande slag an-

sågos icke böra upptagas i detta sammanhang utan i stället höra hemma

i konvention angående skydd för minoriteter.

I

nrt. 111

stadgas att, utom för folkmord sådant detta brott definierats i

art. II, straff skall inträda även för stämpling till folkmord, omedelbar och

offentlig uppmaning till folkmord, försök till folkmord och delaktighet i folk­

mord. Tydligt är nämligen, att konventionen icke skulle fylla sina uppgift,

om däri endast stadgades, att den som i egenskap av huvudgärningsman för­

övat fullbordat folkmord skulle straffas. Begreppen stämpling, uppmaning,

försök och delaktighet äro i olika staters straffrättssystem utformade på

olika sätt. Under hänvisning härtill framhölls vid behandlingen av denna

artikel i generalförsamlingens sjätte utskott av den svenske representanten,

att artikeln icke finge anses ålägga varje särskild stat någon längre gående

förpliktelse beträffande bestämningen av det straffbara området vid folk­

mord än som vore förenligt med den innebörd de nyssnämnda straffrättsliga

begreppen hade enligt ifrågavarande stats egen lagstiftning. Enligt den så­

lunda uttryckta uppfattningen, mot vilken icke några gensägelser restes, in­

nebär följaktligen det förhållandet att konventionens originalspråk äro

franska och engelska icke, att de fransk- och engelskspråkiga staternas

straffrättssystem upphöjts till norm för artikelns tolkning även inom andra

stater.

Vad särskilt angår bestämmelsen om att straff jämväl skall drabfia ome­

delbar och offentlig uppmaning till folkmord, må framhållas, att konventio­

nen även tar sikte på gärningar, som förövas medelst tryckt skrift.

Slutligen må angående denna artikel anmärkas, att under förarbetena

förslag väcktes om att vissa former av förberedelse till folkmord skulle

förklaras straffbara. Förslaget härom blev emellertid icke antaget dels på

grund av de praktiska svårigheterna att beskriva vilka förberedelsehand­

lingar som skulle bestraffas, och dels på grund av att bestämmelserna om

straff för stämpling, uppmaning, försök och delaktighet ansågos till fyl­

lest, när det gällde att bekämpa folkmord på tidigare stadier än det fullbor­

dade brottets.

I

art. IV

fastslås, att personer, som göra sig skyldiga till folkmord, skola

bestraffas, vare sig de äro grundlagsenligt ansvariga styresmän, ämbets- och

tjänstemän eller enskilda personer. I betraktande av brottets beskaffenhet är

det tydligt, att folkmord såsom fullbordat brott knappast kan förövas annat

än av personer, som äro utrustade med regeringsmakt, eller med sådana

personers samtycke. Med hänsyn till att enligt art. III exempelvis även

stämpling till folkmord samt offentlig uppmaning till folkmord skola be­

straffas, har det emellertid ansetts att jämte grundlagsenligt ansvariga sty­

resmän samt ämbets- och tjänstemän även enskilda personer borde vara

underkastade straff för folkmord. Genom uttrycket grundlagsenligt ansva­

riga styresmän ha från området för konventionen undantagits statsöver­

huvud vilka enligt sina länders grundlagar icke kunna ställas till ansvar,

8

träda konventionen även för stater, vilkas interna lagstiftning vid tidpunk­

ten för tillträdet ännu icke i allo överensstämmer med konventionen. I så­

dana fall innebär tillträdet, att staterna i fråga åtaga sig förpliktelsen att

inom rimlig tid genomföra av konventionen påkallade lagändringar. I kon­

ventionen fastställes icke vilka straff, som skola inträda för folkmord, i vi­

dare mån än att straffen sägas skola vara verksamma. Uppenbart är emeller­

tid i betraktande av syftet med konventionen, att det skall vara fråga om

stränga straffsanktioner.

I

nrt. VI

föreskrives, att personer, som anklagas för folkmord, skola lag-

föras vid behörig domstol i den stat på vars område gärningen begåtts,

eller vid den internationella straffdomstol som må vara behörig i förhållan­

de till de av konventionens parter vilka erkänt dess domsrätt. Hänvisningen

till en internationell straffdomstol får ses mot bakgrunden av att frågan

om upprättandet av en permanent sådan domstol, vilken väcktes på ett ti­

digt stadium av Förenta Nationernas arbete för den internationella rättens

utveckling, alltjämt befinner sig under utredning. För den händelse en dom­

stol av åsyftat slag kommer till stånd, medger avfattningen av nu föreva­

rande artikel, att domstolens kompetens, med verkan för de stater som er­

känna domstolen, bestämmes till att omfatta även beivrandet av folkmord,

utan att någon ändring av konventionen mot folkmord skall behöva ske.

Såsom enda alternativ till lagföring vid internationell straffdomstol upptager

art. VI, att personer som anklagas för folkmord skola lagforas vid behörig

domstol i den stat på vars område gärningen begåtts. Tolkad efter sin ordaly­

delse skulle denna bestämmelse kunna uppfattas såsom innebärande att, så­

vitt gällde de enskilda staternas domstolar, endast domstol i den stat på vars

område folkmord förövats skulle vara behörig att beivra brottet. En sådan

restriktiv innebörd får emellertid icke inläggas i stadgandet. Detta avser

nämligen endast att fastslå en skyldighet för staterna att beivra folkmord,

som förövas på deras områden. Konventionen lägger sålunda icke hinder i

vägen för att en stat låter inför sina domstolar lagfora exempelvis medbor­

gare i samma stat, vilka gjort sig skyldiga till folkmord annorstädes än inom

statsområdet, eller personer, vilka utanför statsområdet förövat sådant brott,

riktat mot folkgrupper med medborgarskap i den ifrågavarande staten. Att

detta är konventionens innebörd framgår bl. a. av ett på yrkande av den

svenske representanten tillkommet uttalande i den rapport från generalför­

samlingens sjätte utskott som låg till grund för konventionstextens anta­

gande.

I nära samband med art. VI står

art. VII,

vari stadgas, att folkmord icke

skall betraktas såsom politiskt brott, när fråga uppkommer om utlämning,

samt att de fördragsslutande parterna förplikta sig att i hithörande fall

medgiva utlämning i överensstämmelse med sina gällande lagar och trak­

tater. Den enda förpliktelse som denna artikel ålägger staterna är, att icke

hänföra folkmord till politiska brott, för vilka enligt de flesta staters lag­

stiftning utlämning icke medgives. I övrigt medger konventionen staterna

full frihet vid utformandet av lagstiftning och traktater angående utläm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

9

ning. Sålunda inskränker konventionen bl. a. icke staternas rätt att vägra

utlämning av sina egna medborgare.

I

art. VIII

föreskrives, att envar fördragsslutande part må hemställa till

vederbörande organ inom Förenta Nationerna om att vidtaga sådana åtgär­

der enligt Förenta Nationernas stadga som dessa organ finna ägnade att

förebygga och undertrycka folkmord. Denna artikel tillägger icke Förenta

Nationernas organ någon kompetens utöver den som redan tillkommer dem

enligt Förenta Nationernas stadga.

I sådant hänseende må till en början erinras om att i art. It i stadgan

bl. a. föreskrives, att generalförsamlingen äger dryfta varje fråga rörande

upprätthållandet av internationell fred och säkerhet, som hänskjutes till

densamma av någon medlem av Förenta Nationerna eller av säkerhetsrådet

eller, enligt närmare angivna förutsättningar, av stat som ej är medlem av

Förenta Nationerna. Tydligt är, att folkmord i de flesta fall, antingen di­

rekt eller genom sina återverkningar i olika hänseenden, måste anses vara

av natur att innefatta fara för upprätthållandet av internationell fred och

säkerhet. Med stöd av art. It i stadgan kunna sålunda frågor angående

folkmord hänskjutas till generalförsamlingen. För sådant fall sträcka sig

emellertid, enligt vad i art. It vidare föreskrives, generalförsamlingens be­

fogenheter icke längre än till att församlingen äger framlägga rekommen­

dationer till vederbörande stat eller stater eller såväl till säkerhetsrådet

som till vederbörande stat eller stater. Beslut om vidtagande av verkliga

åtgärder i anledning av en fråga som berör upprätthållandet av interna­

tionell fred och säkerhet ankommer däremot på säkerhetsrådet enligt de

bestämmelser rörande dettas verksamhet som meddelas i kap. VI och VII i

stadgan.

Ytterligare må framhållas att, för den händelse folkmord i något enstaka

fall icke skulle anses ännu hava medfört fara för upprätthållandet av in­

ternationell fred och säkerhet, generalförsamlingen enligt art. 14 i stadgan

äger befogenhet att föreslå åtgärder för fredligt tillrättaläggande av varje

sakläge, oavsett dess ursprung, som församlingen anser vara ägnat att ska­

da den allmänna välfärden eller de vänskapliga förbindelserna nationerna

emellan, däri inbegripet saklägen uppkomna genom kränkning av de be­

stämmelser i stadgan som angiva Förenta Nationernas ändamål och grund­

satser.

Även om konventionen, såsom förut sagts, icke i och för sig tillägger För­

enta Nationernas organ någon befogenhet som icke redan förut tillkommer

dem enligt stadgan, är konventionen likväl av betydelse för tolkningen av

en väsentlig bestämmelse i stadgan, nämligen föreskriften i art. 2 mom. 7)

att ingen bestämmelse i stadgan berättigar Förenta Nationerna att ingripa

i frågor, som väsentligen falla inom vederbörande stats egen behörighet.

Denna föreskrift har icke sällan åberopats, då Förenta Nationernas behörig­

het att upptaga någon viss fråga bestritts. I vad gäller folkmord är det till en

början tydligt alt, sedan en stat anslutit sig till konventionen, en kränkning

av denna är i förhållande till övriga konventionsstater att anse som eu inter­

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

nationell fråga. Det är emellertid vidare att märka, att i art. I av konven­

tionen folkmord betecknas som ett brott mot folkrätten. Härmed ge signa-

tärmakterna uttryck åt uppfattningen att oberoende av konventionen en an­

klagelse för folkmord icke kan avvisas såsom en inblandning i den ankla­

gade statens inre förhållanden.

Medan i art. IV meddelats föreskrifter angående forum för lagföring av

individer, som anklagas för folkmord, stadgas i

art. IX,

att tvister mellan de

fördragsslutande staterna angående tolkningen, tillämpningen eller uppfyl­

landet av konventionen, däri inbegripet tvister som angå en stats ansvarig­

het för folkmord, skola hänskjutas till internationella domstolen, där någon

av de tvistande parterna så fordrar. Artikeln innefattar in. a. o. en förkla­

ring enligt art. 36 i internationella domstolens stadga, varigenom de för­

dragsslutande parterna tillerkänna domstolen obligatorisk behörighet i tvis­

ter angående konventionens tolkning och efterlevnad.

Betydelsen härav framstår särskilt klart i betraktande av att, på sätt i det

föregående understrukits, folkmord såsom fullbordat brott knappast kan

förövas annat än av personer i regeringsställning eller med sådana perso­

ners samtycke. Erinras må vidare i detta sammanhang om bestämmelserna

i art. 94 i Förenta Nationernas stadga. Enligt dessa är varje medlem av

Förenta Nationerna förpliktad att ställa sig till efterrättelse internationella

domstolens beslut i mål, vari medlemmen är part. Därest någon part i ett

mål underlåter att fullgöra förpliktelser, som ålagts parten genom ett av

domstolen meddelat utslag, kan motparten hänvända sig till säkerhetsrådet

vilket, om det finner nödvändigt, äger framlägga förslag eller fatta beslut

om vidtagande av åtgärder för utslagets verkställande. På denna väg kan

sålunda säkerhetsrådet komma att befatta sig även med fall av folkmord,

som icke innefatta fara för upprätthållandet av internationell fred och sä­

kerhet.

En jämförelse mellan artiklarna VIII och IX ger vid handen, att en för­

dragsslutande stat, då det gäller att inskrida mot folkmord förövat av annan

fördragsslutande stat, äger valfrihet mellan att hänvända sig till internatio­

nella domstolen eller till annat vederbörande organ inom Förenta Nationer­

na. Det föreligger heller icke något hinder mot att en fördragsslutande stat

väljer båda vägarna. Därest en och samma anklagelse för folkmord exem­

pelvis skulle bringas inför såväl säkerhetsrådet som internationella domsto­

len, kan det tänkas att förfarandet inför endera av dessa båda instanser

förklaras vilande i avbidan på den andras beslut.

Artiklarna X—XIX

reglera ett antal tekniska spörsmål gemensamma för

internationella konventioner i allmänhet, såsom angående undertecknande,

ratifikation, ikraftträdande och uppsägning. För några hithörande bestäm­

melser har tidigare redogjorts. I övrigt äro nu ifrågavarande artiklar icke

av beskaffenhet att påkalla några kommentarer.

Såsom av det förut sagda framgår, är konventionen riktad mot en av de

mest avskyvärda av de brottstyper, till vilka det nazistiska Tysklands styres­

män gjorde sig skyldiga. För den händelse världen ånyo skulle nödgas be­

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

vid tillämpningen av lagen iakttaga konventionens förbud mot att betrakta

folkmord såsom politiskt brott, vilket f. ö. torde väl överensstämma även med

svensk rättsuppfattning. I den blivande nya lagstiftningen om utlämning

torde förhållandet kunna förväntas bliva särskilt beaktat i lagtexten.

Under åberopande av det sålunda anförda får jag föreslå att den här bi-

lagda konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord

(genocide) måtte föreläggas riksdagen för godkännande och hemställer

alltså

att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå riksda­

gen att godkänna ratifikation av konventionen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,

att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Ljungdahl.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 71.

I denna konvention för­

stås med folkmord envar

av följande gärningar för­

övad i avsikt att helt eller

delvis förinta en nationell,

etnisk, rasmässigt be­

stämd eller religiös grupp

såsom sådan nämligen,

a) att döda medlem­

mar av gruppen;

b) att tillfoga medlem­

mar av gruppen svår

kroppslig eller själslig ska­

da;

c) att uppsåtligen på­

tvinga gruppen levnads­

villkor, som äro avsedda

att medföra dess fysiska

undergång helt eller del­

vis;

d) att genomföra åt­

gärder, som äro avsedda

att förhindra födelser in­

om gruppen;

e) att med våld över­

föra barn från gruppen

till annan grupp.

Artikel III.

Följande gärningar sko­

la vara straffbara:

a) folkmord;

b) stämpling till folk­

mord;

c) omedelbar och of­

fentlig uppmaning till folk­

mord;

d) försök till folkmord;

e) delaktighet i folk­

mord.

Artikel IV.

Personer, som göra sig

skyldiga till folkmord el­

ler annan i artikel III

uppräknad gärning, sko­

la bestraffas, vare sig de

äro grundlagsenligt an­

svariga styresmän, äm-

bets- och tjänstemän eller

enskilda personer.

Artikel II.

Article II

In the present Conven-

tion, genocide means any

of the following acts com-

mitted with intent to de-

stroy, in whole or in part,

a national, ethnical, racial

or religious group, as

such:

(a) Killing members of

the group;

(b)

Causing serious bo-

dily or mental harm to

members of the group;

(c) Deliberately inflict-

ing on the group con-

ditions of life calculated

to bring about its physi-

cal destruction in whole

or in part;

(d) Imposing measures

intended to prevent births

within the group;

(e) Forcibly transferring

children of the group to

another group.

Article III

The following acts shall

be punishable:

(a)

Genocide;

(b)

Conspiracy to com­

mit genocide;

(e) Direct and public

incitement to commit ge­

nocide;

(d)

Attempt to commit

genocide;

(e) Complicity in geno­

cide.

Article IV

Persons committing ge­

nocide or any of the other

acts enumerated in article

III shall be punished,

whether they are consti-

tutionally responsible ru-

lers, public officials or

private individuals.

Dans la présente Con-

vention, le génocide s’en-

tend de l’un quelconque

des actes ci-aprés, com-

mis dans 1’intention de

détruire, en tout ou en

partie, un groupe natio­

nal, ethnique, racial ou

religieux, comme tel:

a) Meurtre de membres

du groupe;

b)

Atteinte grave å

1’intégrité physique ou

mentale de membres du

groupe;

c) Soumission intention-

nelle du groupe å des con-

ditions d’existence devant

entrainer sa destruction

physique totale ou par-

tielle;

d)

Mesures visant å

entraver les naissances

au sein du groupe;

e

) Transfert forcé d’en-

fants du groupe å un

autre groupe.

Article III

Seront punis les actes

suivants:

a)

Le génocide;

b)

L’entente en vue de

commettre le génocide;

c) L’incitation directe

et publique å commettre

le génocide;

d)

La tentative de gé­

nocide;

e) La complicité dans

le génocide.

Article IV

Les personnes ayant

commis le génocide ou

l’un quelconque des autres

actes énumérés å 1’article

III seront punies, qu’elles

soient des gouvernants,

des fonctionnaires ou des

particuliers.

Article II

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

vidtaga sådana åtgärder

enligt Förenta Nationer­

nas stadga, som dessa

organ anse ägnade att

förebygga och undertryc­

ka gärningar, innefattan­

de folkmord eller någon

av övriga i artikel III

uppräknade gärningar.

Artikel IX.

Tvister mellan de för-

dragsslutande parterna

angående tolkningen, till-

lämpningen eller upp­

fyllandet av denna kon­

vention, däri inbegripet

tvister, som angå en stats

ansvarighet för folkmord

eller annan i artikel III

uppräknad gärning, skola

hänskjutas till Interna­

tionella domstolen, där

någon av de tvistande

parterna så fordrar.

Artikel X.

Denna konvention, vars

engelska, franska, kine­

siska, ryska och span­

ska texter äga lika vits­

ord, skall dagtecknas den

9 december 1948.

Artikel XI.

Denna konvention skall

intill den 31 december

1949 vara öppen för un­

dertecknande för envar

medlem av Förenta Na­

tionerna och för envar

icke-medlemsstat, till vil­

ken generalförsamlingen

har riktat inbjudan att

underteckna.

Konventionen skall

ratificeras, och ratifika­

tionsinstrumenten skola

deponeras hos Förenta

Nationernas generalsek­

reterare.

tion under the Charter of

the United Nations as

they consider appropriate

for the prevention and

suppression of acts of ge-

nocide or any of the other

acts enumerated in article

III.

Article IX

Disputes between the

Contracting Parties re-

lating to the interpreta­

tion, application or ful-

filment of the present

Convention, including

those relating to the res-

ponsibility of a State for

genocide or för any of the

other acts enumerated in

article III, shall be sub-

mitted to the Internatio­

nal Court of Justice åt

the request of any of the

parties to the dispute.

Article X

The present Conven­

tion, of which the Chinese,

English, French, Russian

and Spanish texts are

equally authentic, shall

bear the date of 9 De­

cember 1948.

Article XI

The present Convention

shall be open until 31 De­

cember 1949 for signature

on behalf of any Member

of the United Nations

and of any non-member

State to which an invita-

tion to sign has been add-

ressed by the General As-

sembly.

The present Conven­

tion shall be ratified, and

the instruments of rati-

fication shall be deposited

with the Secretary-Gen-

eral of the United Nations.

ceux-ci prennent, con-

formément å la Charte des

Nations Unies, les mesu-

res qu’ils jugent appro-

priées pour la prévention

et la répression des actes

de genocide ou de l’un

quelconque des autres

actes énumérés å l’ar-

ticle III.

Article IX

Les différends entre les

Parties contractantes re-

latifs å 1’interprétation,

1’application ou l’exécu-

tion de la présente Con­

vention, y compris ceux

relatifs å la responsabilité

d’un Etat en matiére de

génocide ou de l’un quel­

conque des autres actes

énumérés å 1’article III,

seront soumis å la Cour

internationale de Justice,

å la requéte d’une partie

au différend.

Article X

La présente Conven­

tion dont les textes an-

glais, chinois, espagnol,

francais et russe, feront

également foi, portera la

date du 9 décembre 1948.

Article XI

La présente Convention

sera ouverte jusqu’au 31

décembre 1949 å la sig­

nature au nom de tout

Membre des Nations Unies

et de tout Etat non mem­

bre å qui 1’Assemblée gé-

nérale aura adressé une

invitation å cet effet.

La présente Convention

sera ratifiée et les instru­

ments de ratification se­

ront déposés auprés du

Secrétaire général des

Nations Unies.

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 71.

skall träda i kraft nittio

dagar efter deponerandet

av ratifikations- eller till-

trädesinstrumentet.

Artikel XIV.

Denna konvention skall

förbliva i kraft under en

tidrymd av tio år från

dagen för dess ikraftträ­

dande.

Den skall därefter för­

bliva i kraft under en

tidrymd av fem år i

sänder för de fördragsslu-

tande parter som icke ha

uppsagt densamma minst

sex månader före den

löpande periodens utgång.

Uppsägning skall verk­

ställas genom skriftligt

tillkännagivande till Fö­

renta Nationernas gene­

ralsekreterare.

Artikel XV.

Därest till följd av upp­

sägningar antalet parter

i denna konvention skulle

nedgå under sexton, skall

konventionen upphöra

att gälla från och med

den tidpunkt, då den

senaste av dessa uppsäg­

ningar fick giltig verkan.

Artikel XVI.

Hemställan om ändring

av denna konvention

kan göras när som helst

av envar fördragsslutan-

de part i form av skrift­

ligt tillkännagivande till

generalsekreteraren.

Generalförsamlingen

skall avgöra, vilka åt­

gärder som eventuellt

skola vidtagas i anledning

av en sådan hemställan.

become effective on the

ninetieth day following

the deposit of the instru­

ment of ratification or ac-

cession.

Article XIV

The present Conven-

tion shall remain in effect

for a period of ten years

as from the date of its

Co­

rning into force.

It shall thereafter re­

main in force for succes-

sive periods of five years

for such Contracting Par-

ties as have not denounc-

ed it åt least six months

before the expiration of

the current period.

Denunciation shall be

effected by a written no-

tification addressed to the

Secretary-General of the

United Nations.

Article XV

If, as a result of denun-

ciations, the number of

Parties to the present

Convention should be­

come less than sixteen, the

Convention shall cease to

be in force as from the

date on which the last

of these denunciations

shall become effective.

Article XVI

A request for the revi­

sion of the present Con­

vention may be made åt

any time by any Contrac­

ting Party by means of a

notification in writing ad­

dressed to the Secretary-

General.

The General Assembly

shall decide upon the

steps, if any, to be taken

in respect of such re­

quest.

date prendra effet le qua-

tre-vingt-dixiéme jour qui

suivra le dépöt de l’in-

strument de ratification

ou d’adhésion.

Article XIV

La présente Convention

aura une durée de dix ans

å partir de la date de son

entrée en vigueur.

Elle restera par la suite

en vigueur pour une pé-

riode de cinq ans et ainsi

de suite, vis-å-vis des

Parties contractantes qui

ne 1’auront pas dénoncée

six mois au moins avant

Fexpiration du terme.

La dénonciation se fera

par notification écrite ad-

ressée au Secrétaire gé-

néral des Nations Unies.

Article XV

Si, par suite de dénon-

ciations, le nombre des

Parties å la présente Con­

vention se trouve ramené

å moins de seize, la Con­

vention cessera d’étre en

vigueur å partir de la date

å laquelle la derniére de

ees dénonciations prendra

effet.

Article XVI

Une demande de revi­

sion de la présente Con­

vention pourra étre for-

mulée en tout temps par

toute Partie contractante,

par voie de notification

écrite adressée au Sec­

rétaire général.

L’Assemblée générale

statuera sur les mesures

å prendre, s’il y a lieu, au

sujet de cette demande.