Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 15 oktober 2009 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att föreslå en reformerad utlämningslagstiftning och att överväga Sveriges antagande av protokollet av den 15 maj 2003 om ändring av 1977 års europeiska konvention om bekämpande av terrorism (dir. 2009:88).

Till särskild utredare förordnades hovrättslagmannen Krister Thelin.

Som sakkunnig i utredningen förordnades från och med den 6 november 2009 numera rådmannen jur. dr Karin Påle-Bartes.

Som experter i utredningen förordnades från och med den 3 december 2009 numera byråchefen vid Riksåklagaren Ola Löfgren, advokaten Thomas Olsson, professorn m.m. Per Ole Träskman och rättssakkunniga Karin Walberg (Justitiedepartementet).

Som sekreterare i utredningen anställdes från och med den 22 oktober 2009 hovrättsassessorn Anna Graninger.

Utredningen, som har antagit namnet Utlämningsutredningen (Ju 2009:16), överlämnar härmed betänkandet Utlämning (SOU 2011:71).

Uppdraget är härmed slutfört.

Genève i oktober 2011

Krister Thelin

/Anna Graninger

Sammanfattning

Utredningens uppdrag har varit att göra en genomgripande översyn av lagen (1957:668) om utlämning för brott (UtlämningsL). I utredningens uppdrag har också ingått att följa arbetet med framtagandet av ett tredje tilläggsprotokoll till den europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957 (1957 års utlämningskonvention) samt att överväga frågan om ratificering. Utredningen har vidare haft att ta ställning till om Sverige bör anta protokollet av den 15 maj 2003 om ändring av 1977 års europeiska konvention om bekämpande av terrorism. Utredningen har slutligen haft i uppdrag att göra en översyn av bestämmelserna som reglerar utlämning till Sverige enligt förordningen (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott.

UtlämningsL, som har sina rötter i den första svenska utlämningslagen från 1913, har varit gällande sedan den 1 januari 1958 och bygger i allt väsentligt på den inom ramen för Europarådet framtagna 1957 års utlämningskonvention. Lagen innehåller regler om utlämning från Sverige till annan stat för lagföring eller straffverkställighet i samtliga de fall då utlämning begärs av en stat utanför Norden eller EU. Den innehåller dels ett antal avslagsgrunder, dels förfaranderegler. Översynen berör således inte den europeiska arresteringsorderlagen eller den ordning som gäller för de nordiska staterna, dvs. utredningens uppdrag rör enbart utlämningsfrågor som rör stater utanför EU och Norden.

Enligt UtlämningsL får en svensk medborgare inte utlämnas. För att utlämning ska få ske uppställs vidare krav på bl.a. dubbel straffbarhet, brottets svårhetsgrad eller frihetsstraffets längd och bevisningen i skuldfrågan. Möjligheterna att utlämna för ett brott som anses som militärt eller politiskt är starkt begränsade. Utlämning får vidare inte ske, om åtgärden innebär att den som begärs utlämnad riskerar att utsättas för förföljelse av allvarligare slag, eller om åtgärden skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Om utläm-

ning beviljas, ska enligt UtlämningsL också vissa villkor uppställas. Den som utlämnas får inte, utan medgivande av regeringen i det särskilda fallet, åtalas eller straffas i den andra staten för annat brott som begåtts före utlämningen, än det som utlämningen avsåg (den s.k. specialitetsprincipen). Personen får inte heller utan sådant medgivande vidareutlämnas till annan stat. Villkor ska vidare som huvudregel ställas upp om att den som utlämnas inte får åtalas för det aktuella brottet vid en tillfällig eller extraordinär domstol och personen får inte heller straffas med döden.

Beslut om utlämning fattas av regeringen. Om den som begärs utlämnad inte samtycker till utlämningen, ska Högsta domstolen pröva om lagens förutsättningar för utlämning föreligger. Skulle Högsta domstolen finna att hinder mot utlämning föreligger, binder detta regeringen att inte utlämna. I övriga fall tillkommer en fri prövningsrätt regeringen. Detta innebär att regeringen, trots att samtliga lagens villkor för utlämning är uppfyllda, inte är förpliktad att utlämna. Föreligger ett giltigt utlämningsavtal mellan Sverige och den ansökande staten kan avtalet emellertid innebära att Sverige på folkrättslig grund, annat än rent undantagsvis, inte har rätt att vägra utlämning. Verksamma bilaterala avtal finns f.n. med Australien, Kanada och USA. Skälet till nuvarande ordning med regeringen som beslutsfattare är bl.a. den utrikes- och säkerhetspolitiska betydelse utlämningsärenden kan ha.

Antalet ärenden om utlämning från Sverige uppgår till högst 20 per år, medan antalet med begäran om utlämning till Sverige är ungefär hälften så stort, dvs. högst tio per år. Begäran om utlämning från Sverige har de senaste knappt tjugo åren i huvudsak kommit från övriga Europa, Turkiet och Kaukasus och i många fall, förutom från Ryssland, från stater i f.d. Sovjetunionen.

Utredningens utgångspunkter vid översynen har varit att utlämning från Sverige för lagföring eller straffverkställighet ska ske på ett sätt som är snabbt, rättssäkert och effektivt med beaktande av Sveriges folkrättsliga förpliktelser. Utredningen föreslår därvid en helt ny utlämningslag, där allmän domstol – med tingsrätten som första instans – avlastar regeringen och Högsta domstolen och fullt ut övertar rollen som beslutande organ i samtliga ärenden enligt lagen. Förutsättningarna och villkoren för utlämning bör i rättssäkerhetens intresse tydligt anges, liksom användningen av tvångsmedel i utlämningsärenden.

Ett överförande av beslutanderätten till allmän domstol har enligt utredningen flera fördelar. Det är lämpligare att ha ett mer ren-

odlat domstolsförfarande också i utlämningsärenden. I domstol kommer tvåpartsförfarandet jämte muntlighetsprincipen till naturligt uttryck, där en myndighet, i utlämningsärenden Åklagarmyndigheten, ställs mot den eftersökte, samtidigt som möjligheterna till insyn och öppenhet i processen också ökar. Det kan även antas att ett mer renodlat domstolsförfarande kan leda till en snabbare handläggning, utan att avkall görs på den enskildes rättssäkerhet. Ett domstolsförfarande, där prövningen inleds vid allmän underrätt och med möjlighet att överklaga till hovrätt och till Högsta domstolen (med sedvanligt krav på prövningstillstånd), innebär också en förstärkt rättssäkerhet för den enskilde i förhållande till nuvarande ordning, där domstolsprövning enbart görs i en instans.

Regeringen bör dock även framgent kunna ha full kontroll över de utlämningsärenden där svensk utrikes- och säkerhetspolitik gör sig gällande; i dag sker detta genom regeringens diskretionära prövnings- och beslutanderätt. Utredningen föreslår i denna del att regeringen, ända fram till dess att ett beslut om utlämning har verkställts, genom en processförklaring till domstolen ska kunna säkerställa att en utlämningsframställning inte bifalls. En regeringens processförklaring med hänvisning till utrikes- och säkerhetspolitik (till vilken sfär också militära och politiska brott ska hänföras) föreslås nämligen utgöra ett absolut utlämningshinder vid domstolsprövningen.

Genom en mera utförlig reglering av förutsättningarna och villkoren vid utlämning har skyddet för de mänskliga rättigheterna, bl.a. genom en uttrycklig hänvisning till Europakonventionen och barnets rättigheter, kunnat lyftas fram i den nya utlämningslagen. Utlämningshindren och förutsättningarna för utlämning är allmänt mera detaljerade, men bygger i allt väsentligt på de huvuddrag som nu gäller. Det innebär bl.a. en fortsatt särskild uppmärksamhet vid risk för dödsstraff, tortyr, förföljelse eller brister i rättegångsförfarandet i den ansökande staten.

Utlämning av svenska medborgare är, som framgått, över huvud taget inte möjligt i nuvarande ordning. Utredningen föreslår här en uppmjukning av det absoluta förbudet. I en globaliserad värld framstår ett absolut förbud som otidsenligt och mindre tillfredsställande. Ett svenskt medborgarskap är inte heller ett utlämningshinder inom EU eller Norden. Sverige bör därför framgent i större utsträckning allmänt kunna medverka till beivrandet av brott med internationell anknytning genom att lagföring sker på den plats, där de processuella och praktiska förutsättningarna är de bästa. En svensk

medborgare som begått ett grovt brott eller bott en längre tid i ett annat land och där begått brott bör alltså inte kunna undgå lagföring enbart genom att bege sig till Sverige. Utlämning av svenska medborgare för lagföring föreslås därför, om förutsättningarna i övrigt föreligger, kunna ske på vissa villkor (bl.a. hänförliga till den svenske medborgarens anknytning till den andra staten och brottets svårhetsgrad) och med föreskrift att den svenske medborgaren efter lagföringen i det andra landet återförs till Sverige för att här verkställa ett eventuellt frihetsstraff, förutsatt att den dömde inte medger straffverkställighet i det landet. Utlämning av svenska medborgare för straffverkställighet föreslås däremot kunna ske enbart i den situationen, att den svenske medborgaren själv uttryckligen önskar avtjäna påföljden i den andra staten.

I syfte att allmänt förenkla och påskynda utlämningsförfarandet, huvudsakligen inom Europarådskretsen, i de fall där den som eftersöks för utlämning samtycker till utlämningen, föreslår utredningen att Sverige ska ratificera det tredje tilläggsprotokollet till 1957 års utlämningskonvention. Särskilda bestämmelser för ett sådant förenklat utlämningsförfarande föreslås i den nya utlämningslagen.

Den utformning som 1977 års europeiska konvention om bekämpande av terrorism fått enligt ändringsprotokollet av den 15 maj 2003 kan, enligt utredningens mening, förväntas leda till ett förbättrat utlämningssamarbete när det gäller terrorismrelaterad brottslighet. Utredningen anser därför, att det är ett naturligt steg att Sverige också ratificerar ändringsprotokollet. Några särbestämmelser i utlämningslagen behövs inte enligt utredningen.

När det gäller utlämning till Sverige föreslår utredningen i huvudsak att nuvarande reglering i sak får bestå men redovisar också en helt ny överarbetad utlämningsförordning som komplement till den nya utlämningslagen.

Utredningens förslag till ett nytt utlämningsförfarande innebär således att de allmänna domstolarna tillförs en helt ny måltyp, samtidigt som utlämningsärendena till stor del avlastas Högsta domstolen och Regeringskansliet. Med hänsyn härtill är det utredningens bedömning att de nya förslagen är kostnadsneutrala.

Utredningen föreslår att den nya utlämningslagen och följdändringar träder i kraft tidigast den 1 januari 2014.

Summary

The Commission’s remit has been to carry out a comprehensive review of the Extradition for Criminal Offences Act (1957:668) (the

Extradition Act). The remit also included monitoring the work to produce a third Additional Protocol to the European Convention on Extradition of 13 December 1957 and to consider the issue of ratification. Moreover, the Commission was required to take a position on whether Sweden should adopt the protocol of 15 May 2003, amending the 1977 European Convention on the Suppression of Terrorism. Finally, the Commission had the task of carrying out a review of the provisions governing extradition to Sweden under the Ordinance containing certain provisions on extradition for criminal offences (1982:306).

The Extradition Act, which has its roots in the first Swedish Extradition Act from 1913, has been in force since 1 January 1958 and is essentially based on the 1957 Convention on Extradition, which was drawn up within the framework of the Council of Europe. The Act contains rules on extradition from Sweden to another state for legal proceedings or the enforcement of a sentence in all cases in which extradition is requested by a state outside the Nordic region or the EU. It contains a number of grounds for rejecting an extradition request and rules of procedure. The review is thus not concerned with the European Arrest Warrant Act or the procedures that apply to Nordic states; in other words, the Commission’s remit only concerns extradition issues involving states outside the EU or the Nordic region.

Under the Extradition Act, a Swedish citizen may not be extradited. For an extradition to be possible, there are additional requirements concerning dual criminality, the gravity of the offence or the length of imprisonment, and proof of guilt. The possibilities of extraditing individuals for offences that are considered to be of a military or political nature are extremely limited. Moreover, extra-

dition is not permitted, if this would mean that the person whose extradition is requested risks being subjected to serious persecution, or if this otherwise would be in violation of human rights. If extradition is approved, the Extradition Act requires that certain conditions are also met. The person who is extradited may not be prosecuted or punished in the other state for any other offence committed prior to extradition (the ‘rule of speciality’) without the consent of the Government in the particular case. Nor may the person be re-extradited to another state without the consent of the Government. In addition, as a general rule, the conditions must be set that the person who is extradited may not be prosecuted for the offence in question in a temporary or extraordinary court, nor may the person be subject to capital punishment.

Decisions on extradition are taken by the Government. If the person, whose extradition is requested, does not consent to extradition, the Supreme Court must examine whether there are legal grounds for extradition. If the Supreme Court rules that there is an impediment to extradition, the Government is bound not to extradite. In other cases, the Government has full discretionary powers. This means that the Government is not obliged to extradite, even if all of the legal conditions for extradition are met. However, if there is a valid extradition agreement between Sweden and the requesting state, the agreement may mean that Sweden, on the basis of international law and other than in exceptional cases, does not have the right to refuse extradition. Bilateral agreements are currently in force with Australia, Canada and the United States. The reason for the current system with the Government as decision-maker is that extradition cases can have a bearing on foreign and security policy, which is the sole responsibility of the Government.

The number of cases of extradition from Sweden is at the most 20 per year, whereas the number of cases of requests for extradition to Sweden is about half that, i.e. a maximum of ten per year. In the past twenty years or so, requests for extradition from Sweden have primarily come from the rest of Europe, Turkey and the Caucasus, and in many cases from Russia and other former parts of the Soviet Union.

The Commission’s point of departure for the review was that extradition from Sweden for legal proceedings or the enforcement of a sentence must occur in a speedy, legally secure and efficient way, with due consideration paid to Sweden’s obligations under international law. In this connection, the Commission proposes a

completely new Extradition Act, whereby the general courts – with the district court as the first instance – alleviate the Government and the Supreme Court and fully takes on the role as decisionmaking body in all cases under the Act. In the interest of legal security, the circumstances and conditions of extradition should be clearly stated, as should the use of coercive measures in extradition cases.

In the Commission’s view, a transfer of the right of decision to the general courts has several advantages. It is more appropriate that extradition cases are dealt with in proceedings that are strictly of a judicial nature. In a court of law, the two-party procedure and the oral principle are a natural part, with a public authority – the Swedish Prosecution Authority in extradition cases – confronting the person in question. At the same time, the process offers greater opportunities for insight and transparency. It may also be assumed that proceedings that are strictly of a judicial nature could lead to a quicker processing, without compromising the legal rights of the individual. Court proceedings, whereby an examination begins in a general lower court and there is the possibility to appeal to the court of appeal and the Supreme Court (with the customary requirement that leave to appeal is granted), also provide better legal security for the individual compared with the current situation, where a court examination takes place in just one court.

However, the Government should also henceforth have full control over extradition cases where Swedish foreign and security policy is concerned. This currently follows from the Government’s discretionary right of review and right of decision. Here, the Commission proposes that the Government should be able – through a procedural declaration to the court – to guarantee that a request for extradition is not approved right up until an extradition order has been enforced. It is proposed that a procedural declaration from the Government with reference to foreign and security policy (an area under which military and political crimes should also fall) should represent an absolute impediment to extradition in a judicial examination.

Thanks to a more comprehensive regulation of the circumstances and conditions for extradition, it has been possible to better highlight protection of human rights in the new Extradition Act, e.g. by referring explicitly to the European Convention and the Rights of the Child. The impediments to extradition and the conditions for extradition are, in the Commission’s proposal, generally explained

in greater detail, but they are essentially based on the main features of the present law. This means that special attention is still given to the risk of capital punishment, torture, persecution or to due process concerns in the requesting state.

As already stated, the extradition of Swedish citizens is not at all possible under the current regulations. The Commission proposes a relaxation of the absolute ban. In the present globalised world, an absolute ban seems out-dated and not very satisfactory. Swedish citizenship is not an impediment to extradition within the EU or the Nordic region either. Henceforth, Sweden should therefore be in a better position to contribute to legal proceedings being initiated for crimes of an international nature by ensuring that legal action is taken in the place where the procedural and practical conditions are best. A Swedish citizen who has committed a serious crime or lived for a long time in another country and committed a crime there should therefore not be able to avoid being subject to legal action simply by travelling to Sweden. It is therefore proposed that the extradition of Swedish citizens for the purpose of legal action be possible under certain conditions (including considerations of the Swedish citizen’s links to the other state and the seriousness of the crime), as long as other general conditions are met and on the express condition, that the Swedish citizen is returned to Sweden, following legal proceedings in the other country, so that a penal sentence can be enforced here, provided that the convicted person does not consent to the enforcement of the sentence in the country in question. However, the Commission proposes that extradition of Swedish citizens for the enforcement of a sentence should only be possible in situations where the Swedish citizen has explicitly consented to serve the sentence in the other state.

For the purpose of generally simplifying and speeding up the extradition procedure – mainly between countries in the Council of Europe and in cases where the person whose extradition is requested has consented to extradition – the Commission proposes that Sweden ratify the third Additional Protocol to the 1957 Convention on Extradition. Special provisions for this kind of simplified extradition procedure are also proposed in the new Extradition Act.

In the Commission’s view, the amending protocol of 15 May 2003 to the 1977 European Convention on the Suppression of

Terrorism can be expected to result in improved extradition cooperation concerning terrorism-related crime. The Commission, therefore, considers that it is a natural step for Sweden to also

ratify the protocol. The Commission does not consider that any special provisions are needed in the Extradition Act in this respect.

Where extradition to Sweden is concerned, the Commission essentially proposes that the current regulation remains in place in substance, but it has also provided a completely new and revised Extradition Ordinance as a supplement to the new Extradition Act.

The Commission’s proposal for a new extradition procedure thus entails that the general courts are given responsibility for a completely new type of cases, while the Supreme Court and the Government Offices are relieved of a large part of the present responsibility for extradition cases. In view of this, the Commission finds that its new proposals will be cost-neutral.

The Commission suggests that the new Extradition Act and the consequential amendments enter into force at the earliest on 1 January 2014.

Författningsförslag

1. Förslag till lag (0000:00) om utlämning

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag ska tillämpas då en stat (ansökande stat) begär någon som är eftersökt för utlämning (den eftersökte) utlämnad från Sverige på grund av brott.

I 10 kap. 2 § finns vissa bestämmelser som gäller då Sverige är ansökande stat.

Lagen gäller inte, om lagen (0000:00) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder eller lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder är tillämplig i förhållande till ansökande stat.

2 § Regeringen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag.

2 kap. Grundläggande villkor för utlämning

Inledande bestämmelse

1 § En eftersökt, som i den ansökande staten är misstänkt, tilltalad eller dömd för en där straffbelagd gärning, ska, om personen anträffas i Sverige och annat inte följer av denna eller annan lag, för lagföring eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd utlämnas till den ansökande staten.

Strafftrösklar och krav på dubbel straffbarhet

2 § Utlämning får beviljas endast för en gärning som enligt svensk lag motsvarar brott, för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer.

Om utlämning beviljas för en sådan gärning som avses i första stycket, får utlämning dock samtidigt beviljas även för annan gärning som motsvarar brott enligt svensk lag.

Avser utlämningen verkställighet av en frihetsberövande påföljd, krävs, förutom vad som anges i första eller andra stycket, att en frihetsberövande påföljd i minst fyra månader har dömts ut, ensamt eller som gemensam påföljd för flera gärningar, och att minst fyra månader av påföljden återstår att verkställa.

Krav på utredningen

3 § Utlämning för verkställighet av en frihetsberövande påföljd får beviljas, endast om den dom, enligt vilken påföljden dömts ut, stöds av utredningen och i övrigt i allt väsentligt framstår som riktig.

När det följer av ett utlämningsavtal mellan Sverige och den ansökande staten, får utlämning dock beviljas för verkställighet av en frihetsberövande påföljd enligt en dom, vilken har meddelats av en behörig domstol, om det inte i det särskilda fallet framgår att domen är uppenbart oriktig.

4 § Utlämning för lagföring får beviljas, endast om framställningen grundas på ett beslut om häktning, vilket har meddelats av en behörig myndighet i den ansökande staten, och det föreligger sannolika skäl för att den eftersökte har begått gärningen. I fråga om gärning, för vilken utlämning kan ske enligt 2 § andra stycket, får dock framställningen i denna del grundas på annan utredning.

När det följer av ett utlämningsavtal mellan Sverige och den ansökande staten, får utlämning för lagföring dock beviljas enligt ett beslut om häktning, vilket har meddelats av en behörig domstol, om det inte i det särskilda fallet framgår att häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt.

Svensk medborgare

5 § En eftersökt som är svensk medborgare får utlämnas för lagföring enligt denna lag, endast om möjligheterna till lagföring i Sverige bedöms vara avsevärt sämre än i den ansökande staten och

1. denne vid tiden för gärningen sedan minst fem år stadigvarande har vistats i den ansökande staten och alltjämt har en anknytning dit,

2. enligt egen önskan är medborgare också i den ansökande staten, eller

3. den gärning för vilken utlämning begärs motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i fyra år eller mer.

Har gärningen i sin helhet begåtts i Sverige, får utlämning beviljas, endast om gärningen innefattar medverkan till ett brott som begåtts utom riket eller om utlämning beviljas även för en annan gärning som begåtts utom riket.

Av 4 kap. 2 § 4 framgår att, som villkor för utlämning av en eftersökt som är svensk medborgare ska ställas att denne ska återföras till Sverige för verkställighet av en frihetsberövande påföljd i anledning av brottet, såvida inte den eftersökte samtycker till att verkställighet i stället sker i den ansökande staten.

6 § En eftersökt som är svensk medborgare får utlämnas för verkställighet av en frihetsberövande påföljd enligt denna lag, endast om denne samtycker till utlämning.

3 kap. Hinder mot utlämning

Straffmyndighet

1 § Utlämning får inte beviljas för en gärning som den eftersökte begått, innan denne fyllt femton år.

Europakonventionen

2 § Utlämning får inte beviljas, om det skulle strida mot den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna eller de tilläggsprotokoll till konventionen som gäller som lag här i landet.

Tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning

3 § Utlämning får inte beviljas, om det finns risk för att den eftersökte i den ansökande staten, eller i annan stat till vilken det finns risk för att den eftersökte vidaresänds från den ansökande staten, kommer att bli utsatt för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

Dödsstraff

4 § Utlämning får inte beviljas, om den eftersökte riskerar att dömas till dödsstraff för det brott som utlämningen avser eller har dömts till sådant straff och det föreligger risk att straffet verkställs.

Av 4 kap. 2 § 1 framgår att, om dödsstraff är föreskrivet enligt lagstiftningen i den ansökande staten för det brott som utlämningen avser, ska som villkor för utlämning uppställas, att sådant straff inte får utdömas eller verkställas, såvida det har utdömts.

Förföljelse

5 § Utlämning får inte beviljas av en eftersökt som på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp löper risk att utsättas för förföljelse i den ansökande staten. Utlämning får inte heller beviljas, om det finns risk för att den eftersökte vidaresänds från den ansökande staten till en stat, där denne riskerar sådan förföljelse.

Förbud mot utlämning enligt första stycket gäller oberoende av om det är myndigheter i den ansökande staten, eller i stat till vilken den eftersökte riskerar att vidaresändas, som är direkt ansvariga för att den eftersökte riskerar att utsättas för angiven förföljelse eller om myndigheterna i dessa stater inte bedöms kunna erbjuda tillräckligt skydd mot förföljelse från enskilda.

Humanitära skäl

6 § Utlämning får inte beviljas, om det på grund av den eftersöktes ålder, hälsotillstånd, familjeliv eller övriga personliga förhållanden, av humanitära skäl vore uppenbart oskäligt att utlämna.

I alla utlämningsärenden som rör den som är under arton år ska särskilt beaktas vad hänsynen till den unges hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver.

Avser framställningen utlämning för lagföring och kan hinder mot utlämning enligt första stycket inte anses föreligga, om den eftersökte återförs till Sverige för verkställighet här i landet av en frihetsberövande påföljd i anledning av brottet, får utlämning dock beviljas, på villkor enligt 4 kap. 2 § 2 om att sådant återförande sker efter utlämning och lagföring i den ansökande staten.

Rättvis rättegång

7 § Utlämning får inte beviljas, om det framgår att den eftersökte har dömts eller riskerar att dömas utan att grundläggande krav på en rättvis rättegång är tillgodosedda.

Utevarodom

8 § Utlämning får inte beviljas för verkställighet av en dom som meddelats utan att den eftersökte har varit personligen närvarande vid förhandling i saken inför domstol, om inte den eftersöktes rätt att försvara sig ändå kan anses ha blivit tillräckligt tillgodosedd.

Utlämning får dock beviljas utan hinder av första stycket, på villkor enligt 4 kap. 2 § 3, att den eftersökte ska ha rätt till en förnyad förhandling i saken inför domstol, vid vilken dennes rätt att försvara sig blir tillräckligt tillgodosedd.

Extraordinär domstol

9 § Utlämning får inte beviljas, om den eftersökte riskerar att ställas inför en domstol, vilken särskilt inrättats för att handlägga ett mål mot denne eller som annars inrättats för ett visst mål eller i övrigt är av extraordinärt slag. Utlämning får inte heller beviljas för verkställighet av en dom som meddelats av en sådan domstol.

Som sådan extraordinär domstol som avses i första stycket ska inte anses domstol som inrättats med stöd från Förenta Nationerna eller annan domstol i enlighet med vad regeringen tillkännagivit.

Immunitet och privilegier

10 § Utlämning får inte beviljas, om det skulle strida mot bestämmelser om immunitet och privilegier enligt lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i vissa fall eller mot annan sådan lag.

Villkor vid tidigare utlämning eller överlämnande

11 § Utlämning får inte beviljas, om den enligt 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken skulle strida mot ett villkor som har uppställts vid utlämning eller överlämnande till Sverige.

Politiska och militära brott samt hänsyn till utrikes- och säkerhetspolitik

12 § Utlämning får inte beviljas, om regeringen avgett förklaring att utlämningsframställningen av hänsyn till rikets utrikes- eller säkerhetspolitik eller att den avser politiskt eller militärt brott inte ska beviljas.

Beslut om utlämning eller överlämnande till annan stat, tribunal eller internationell domstol

13 § Utlämning får inte beviljas, om den eftersökte enligt 6 kap. 9 eller 10 § ska utlämnas eller överlämnas till en annan stat eller till en tribunal eller internationell domstol.

Hinder avseende viss gärning

Preskription

14 § Utlämning för viss gärning får inte beviljas, om påföljd för gärningen skulle ha bortfallit på grund av preskription eller inte längre skulle kunna ha dömts ut enligt svensk lag, med beaktande även av

rättsverkan av åtgärder som vidtagits i den ansökande staten, såvida motsvarande åtgärder hade vidtagits i Sverige inom ramen för en här pågående brottsutredning.

Vid bedömningen enligt första stycket ska, lika med åtgärd som avses i 35 kap. 1 § första stycket brottsbalken, anses att den eftersökte erhållit del av framställning om utlämning för brottet.

Inledd förundersökning eller väckt åtal

15 § Utlämning för viss gärning får inte beviljas, om förundersökning har inletts eller åtal väckts i Sverige för gärningen och lagföringen därför inte bör ske i den ansökande staten, såvida inte Åklagarmyndigheten medger det.

Tidigare dom eller beslut

16 § Utlämning för viss gärning får inte beviljas, om

1. gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i Sverige,

2. gärningen omfattas av nåd eller annat beslut enligt 12 kap. 9 § regeringsformen,

3. det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan lag har meddelats beslut att inte åtala för gärningen, eller

4. gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i en annan stat än den ansökande staten och gärningen har begåtts i den först nämnda staten eller denna stat har tillträtt den europeiska utlämningskonventionen den 13 december 1957 eller en överenskommelse som avses i 2 kap. 5 a § fjärde stycket brottsbalken eller denna stat har slutit särskilt avtal med Sverige om utlämning för brott, och

a. den eftersökte har frikänts från ansvar, b. den eftersökte har förklarats skyldig till gärningen utan att påföljd har ådömts,

c. ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten pågår, eller

d. ådömd påföljd har bortfallit enligt lagen i den stat där domen meddelats.

Första stycket 4 gäller inte i fråga om gärning, som har begåtts i den ansökande staten eller mot denna stat eller menighet eller allmän inrättning i den staten, eller brott, som avses i 2 kap. 3 § 6 eller

7 brottsbalken, såvida inte lagföringen har skett på begäran av den ansökande staten eller efter det att den eftersökte har utlämnats från denna stat för lagföring.

4 kap. Särskilda villkor för utlämning

Specialitetsprincipen m.m.

1 § För bifall till en framställning om utlämning ska uppställas villkor, att den eftersökte får lagföras eller straffas i den ansökande staten för annan gärning, än den som omfattas av utlämningen och som begåtts före utlämningen, eller får för sådan gärning vidareutlämnas till annan stat, endast om

1. särskilt tillstånd enligt vad som anges i 7 kap. 10 eller 11 § lämnats,

2. den eftersökte frivilligt kvarstannat i den ansökande staten mer än 30 dagar efter att rättegång hållits eller utdömd påföljd verkställts avseende den gärning för vilken utlämning skett,

3. den eftersökte frivilligt återvänt till den ansökande staten efter att ha lämnat den,

4. den eftersökte, när det gäller ytterligare lagföring eller straffverkställighet i den ansökande staten, enligt 5 kap. 5 § lämnat sitt medgivande till det, eller

5. den eftersökte, när detta följer av ett utlämningsavtal mellan Sverige och den ansökande staten, efter att ha utlämnats, vid domstol eller annan behörig rättslig myndighet i den ansökande staten, har lämnat sitt medgivande till det.

Övriga villkor

2 § För bifall till en framställning om utlämning ska i tillämpliga delar uppställas villkor, att den eftersökte

1. inte får dömas till dödsstraff, om sådant straff enligt lagstiftningen i den ansökande staten är föreskrivet för det brott som utlämningen avser, eller att sådant straff inte får verkställas, såvida det har utdömts,

2. ska återföras till Sverige för verkställighet här i landet av en frihetsberövande påföljd i anledning av brottet, om det är påkallat av humanitära skäl enligt 3 kap. 6 § tredje stycket,

3. ska ha rätt till en förnyad förhandling i saken inför domstol, vid vilken dennes rätt att försvara sig blir tillräckligt tillgodosedd, om utlämningsframställningen grundar sig på en utevarodom som utgör hinder mot utlämning enligt 3 kap. 8 § första stycket,

4. om denne är svensk medborgare, ska återföras till Sverige för verkställighet här i landet av en frihetsberövande påföljd i anledning av brottet, såvida inte den eftersökte samtycker till att verkställighet i stället sker i den ansökande staten, och

5. ska återföras till Sverige efter viss rättegångs avslutande eller viss straffverkställighet enligt 7 kap. 2 § fjärde stycket.

Garanti att villkor kommer att följas

3 § Utlämning får beviljas, endast om den ansökande staten lämnat tillfredsställande garantier för att de villkor som uppställs enligt 1 och 2 §§ kommer att följas.

5 kap. Det inledande förfarandet

Utlämningsframställningen

1 § En framställning om utlämning ska göras skriftligen hos Justitiedepartementet.

Till framställningen ska bifogas kopia av häktningsbeslut eller dom som åberopas eller, i fall som avses i 2 kap. 2 § andra stycket, annan utredning på vilken framställningen grundas. Om det inte framgår av nämnda handlingar, bör uppgifter lämnas om

1. den eftersöktes identitet och nationalitet,

2. den brottsliga gärningen, med angivande av tid och plats för denna, en beskrivning av omständigheterna kring gärningen och den eftersöktes delaktighet i den,

3. gärningens beskaffenhet i övrigt och dess rättsliga rubricering samt tillämpliga straffbestämmelser,

4. tillämpliga bestämmelser om preskription och preskriptionsavbrott,

5. när framställningen avser utlämning för verkställighet av en frihetsberövande påföljd, huruvida dels någon del av påföljden redan har verkställts, dels denna dömts ut i en sådan utevarodom som avses i 2 kap. 8 §, och

6. om möjligt, andra rättsliga konsekvenser av gärningen.

Utredningen

2 § Om utlämningsframställningen inte avslås enligt 6 kap. 1 § andra stycket, ska denna lämnas över till Åklagarmyndigheten.

3 § Åklagaren ska utreda om det finns förutsättningar för utlämning från Sverige. När den eftersökte är svensk medborgare eller under arton år och utlämning begärs för lagföring, ska det dessutom utredas om lagföringen kan ske i Sverige. Om det under utredningen framkommer omständigheter som innebär att det kan antas vara fråga om politiskt eller militärt brott ska åklagaren utan dröjsmål informera Justitiedepartementet härom. Anser åklagaren att det på annan grund kan finnas skäl för regeringen att avge processförklaring enligt 3 kap. 12 §, ska åklagaren även informera Justitiedepartementet härom utan dröjsmål.

Vid utredningen tillämpas bestämmelserna om förundersökning i brottmål, om inte annat sägs i denna lag.

Utredningen ska bedrivas skyndsamt.

Offentlig försvarare

4 § En offentlig försvarare ska förordnas, om den eftersökte begär det, är under arton år eller i övrigt bedöms vara i behov av en försvarare.

Samtycke och medgivande

5 § Den eftersökte ska, så snart det kan ske, tillfrågas om denne samtycker till att utlämnas och om denne medger att, utan att prövning om tillstånd enligt 7 kap. 10 § 1 görs, i den ansökande staten lagföras eller straffas för gärningar, vilka har begåtts före utlämningen men inte omfattas av utlämningsframställningen. Är den eftersökte svensk medborgare ska denne vidare tillfrågas om denne samtycker till att verkställighet av en frihetsberövande påföljd sker i den ansökande staten. Den eftersökte ska upplysas om innebörden av att samtycke och medgivande lämnas.

Ett samtycke eller medgivande ska lämnas inför åklagare. En återkallelse av ett samtycke ska beaktas, om den görs innan beslut i frågan om utlämning har meddelats. En återkallelse av ett

medgivande ska beaktas, om den görs innan beslut om utlämning har verkställts.

Tvångsmedel

När en utlämningsframställning gjorts

6 § När en framställning om utlämning gjorts och det kan antas att förutsättningar för utlämning föreligger, ska den eftersökte anhållas av åklagaren, om det finns risk för att den eftersökte avviker eller på annat sätt undandrar sig en utlämning eller genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar utredningen av en gärning som omfattas av utlämningsframställningen.

Den som inte har fyllt arton år får anhållas endast om det finns synnerliga skäl.

Om det finns skäl för anhållande enligt första eller andra stycket men det är tillräckligt att den eftersökte meddelas ett reseförbud eller att det föreskrivs en anmälningsskyldighet, ska en sådan åtgärd beslutas i stället för anhållande. I fall som avses i 24 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken ska övervakning ersätta ett anhållande.

Om det finns skäl för anhållande enligt första eller andra stycket, får en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen i brådskande fall även utan ett anhållningsbeslut gripa den eftersökte.

7 § När någon har gripits, anhållits, meddelats reseförbud, anmälningsskyldighet eller övervakning, tillämpas, utöver vad som framgår av 6 §, samma regler som vid motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning. I 14 § finns särskilda bestämmelser om tidsfrister för åklagarens framställning till rätten om häktning av den som anhållits i avvaktan på en framställning om utlämning och för rättens efterföljande förhandling i frågan.

För rättens beslut om häktning gäller de förutsättningar som enligt 6 § gäller för anhållande. Vad som sägs i rättegångsbalken om tid för väckande av åtal ska inte tillämpas.

Föreligger sådant tillfälligt hinder mot verkställighet som avses i 7 kap. 2 §, gäller rättens beslut om häktning inte under tid, då den eftersökte med anledning av misstanke om brottslig gärning som där avses är berövad friheten som anhållen eller häktad eller verkställer fängelsestraff eller annan frihetsberövande påföljd.

Ett beslut om anhållande eller häktning ska upphävas, om ett fortsatt frihetsberövande skulle vara oskäligt med hänsyn till den tid frihetsberövandet har pågått och den påföljd som har utdömts eller som kan komma att dömas ut, om den eftersökte döms för gärningen.

8 § Innehåller en utlämningsframställning en ansökan om beslag tillämpas i den delen bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål.

Om det påträffas sådana föremål som på grund av den uppgivna gärningen skulle kunna tas i beslag och överlämnas enligt 4 kap. 19 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål, får föremålen även utan en särskild ansökan tas i beslag genom beslut av åklagaren eller den som griper den eftersökte.

I samband med att den eftersökte frihetsberövas får husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning göras för att söka efter föremål som får tas i beslag. Förordnande om sådan tvångsåtgärd meddelas av åklagaren. Om det är fara i dröjsmål får en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen göra husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning även utan ett sådant förordnande.

I avvaktan på en utlämningsframställning

9 § Den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning, får på begäran av behörig myndighet i den andra staten eller med anledning av en där utfärdad efterlysning, omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller i brottmål. Beslag får också ske i sådant fall. Att övervakning i vissa fall ska ersätta ett anhållande framgår av 24 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken.

Om det finns skäl för anhållande enligt första stycket, får en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen i brådskande fall även utan ett anhållningsbeslut gripa den eftersökte.

I samband med att den eftersökte frihetsberövas får husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning göras för att söka efter föremål som får tas i beslag. Förordnande om sådan tvångsåtgärd meddelas av åklagaren. Om det är fara i dröjsmål får en polisman eller en tjänsteman vid Tullverket eller Kustbevakningen göra hus-

rannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning även utan ett sådant förordnande.

10 § När åklagaren enligt 9 § beslutat om anhållande ska denne inom den tid som anges i 24 kap. 12 § rättegångsbalken göra framställning till rätten om prövning av åtgärden och av de beslut om restriktioner enligt häkteslagen (2010:611) som kan föreligga. Rätten ska hålla förhandling i frågan inom den tid som anges i 24 kap. 13 § rättegångsbalken.

När åklagaren enligt 9 § beslutat om reseförbud, anmälningsskyldighet eller övervakning, får den som är underkastad åtgärden begära rättens prövning av den. När en sådan begäran kommit in till rätten ska rätten hålla förhandling i frågan inom den tid som anges i 25 kap. 5 § rättegångsbalken.

För handläggningen vid rätten gäller vad som är föreskrivet om häktningsförhandling.

11 § Om rätten, vid prövning enligt 10 §, beslutar att anhållandet, reseförbudet, anmälningsskyldigheten eller övervakningen ska bestå, eller ersätter ett av de angivna tvångsmedlen med ett annat av dem, ska rätten samtidigt bestämma inom viken tid den andra staten ska komma in med en framställning om utlämning. Denna tid får inte vara längre än fyrtio dagar från den dag då den eftersökte anhölls eller reseförbud, anmälningsskyldighet eller övervakning meddelades enligt 9 §.

När åklagaren beslutat om reseförbud, anmälningsskyldighet eller övervakning, ska denne, om den person som underkastats åtgärden inte omedelbart begär rättens prövning av den, inom den tid som i 24 kap. 12 § rättegångsbalken anges för häktningsframställning, göra framställning till rätten om bestämmande av sådan tid som anges i första stycket för inkommande av utlämningsframställning. Rätten ska meddela beslut i frågan utan dröjsmål och senast på andra dagen efter den då åklagarens framställning inkom. Har den som är underkastad åtgärden begärt rättens prövning av den, behöver åklagaren inte göra någon särskild framställning om bestämmande av tid för utlämningsframställningens inkommande.

12 § Den som är underkastad tvångsmedel kan begära, att rätten ska hålla en ny förhandling för prövning av tvångsmedelsfrågan inom tre veckor från det att beslut i den frågan senast har meddelats.

För överklagande av rättens beslut enligt 10 § gäller vad som är föreskrivet om beslut i vilket rätten prövat en fråga om häktning.

13 § När rätten enligt 11 § har bestämt tid för utlämningsframställning, ska åklagaren genast underrätta Justitiedepartementet härom och om de tvångsmedel som föreligger.

Justitiedepartementet ska underrätta den andra staten om beslut avseende tvångsåtgärd och inom vilken tid denna ska komma in med en framställning om utlämning.

14 § När en framställning om utlämning kommer in, ska Justitiedepartementet genast underrätta åklagaren härom. Sådan underrättelse ska även lämnas, om en framställning om utlämning inte kommer in inom utsatt tid.

Har en framställning om utlämning av den som är anhållen eller underkastad reseförbud, anmälningsskyldighet eller övervakning inte gjorts inom den enligt 11 § bestämda tiden, ska åklagaren omedelbart häva anhållningsbeslutet eller beslutet om reseförbud, anmälningsskyldighet eller övervakning. Detsamma gäller när en framställning avslås enligt 6 kap. 1 § andra stycket. Om den anhållne i annat fall inte friges, ska åklagaren enligt vad som anges i 7 § göra framställning till rätten om häktning av den anhållne. Häktningsframställning ska därvid göras utan dröjsmål och senast på femte dagen efter den, då Åklagarmyndigheten fick del av utlämningsframställningen.

Görs inte häktningsframställning inom föreskriven tid, ska åklagaren omedelbart häva anhållningsbeslutet.

Rätten ska för prövning enligt 7 § hålla förhandling i häktningsfrågan utan dröjsmål och senast på andra dagen efter den, då åklagarens häktningsframställning inkom.

6 kap. Beslutsförfarandet

Beslutande myndighet

1 § Tingsrätten beslutar på talan av åklagaren i frågan om utlämning.

Regeringen får dock, innan åklagaren begärt rättens prövning, i stället för att avge en processförklaring enligt 3 kap. 12 § avslå en utlämningsframställning på de grunder som anges i den bestämmel-

sen. Chefen för Justitiedepartementet får vidare avslå en utlämningsframställning innan denna enligt 5 kap. 2 § överlämnas till Åklagarmyndigheten, om den till form eller innehåll är så bristfällig att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en prövning av frågan om utlämning.

I fråga om tingsrättens behörighet tillämpas 19 kap. rättegångsbalken.

Rättens prövning

2 § Vid rättens handläggning tillämpas reglerna om domstols handläggning i brottmål, om annat inte sägs i denna lag. Handläggningen ska ske skyndsamt.

Om utlämningsframställningen, trots att åklagaren beretts tillfälle att inkomma med komplettering, är så bristfällig som anges i 1 § andra stycket andra meningen, får rätten avslå denna.

Vid avgörande av saken ska tingsrätten bestå av tre lagfarna domare. I fall som avses i andra stycket, och när förhandling i övrigt enligt 3 § första stycket fjärde meningen inte behöver hållas, är tingsrätten dock, liksom vid annan handläggning än avgörande i sak, domför med en lagfaren domare.

3 § Tingsrätten ska för prövning av frågan om utlämning hålla en förhandling. Är den eftersökte underkastad tvångsmedel ska förhandling hållas inom de frister som anges för respektive tvångsmedel i 45 kap. 14 § rättegångsbalken. Vid tillämpningen av bestämmelsen ska förhandling i utlämningsfrågan jämställas med huvudförhandling och dagen då åklagarens framställning om utlämning inkom till rätten, jämställas med dag för åtals väckande. En förhandling behöver dock inte hållas, om framställningen avslås enligt 2 § andra stycket, det är uppenbart att utlämning inte ska beviljas, den eftersökte begär att ärendet ska avgöras på handlingarna eller denne har samtyckt till utlämning.

Till förhandlingen ska åklagaren och den eftersökte kallas. Är den eftersökte anhållen eller häktad ska denne inställas.

4 § Tingsrätten ska meddela beslut i frågan om utlämning inom den tid som anges i 30 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken. Vid tillämpning av bestämmelsen ska förhandling i utlämningsfrågan

jämställas med huvudförhandling och beslut i frågan om utlämning jämställas med dom.

5 § Av 7 kap. framgår att rätten, när beslut fattas om att den eftersökte ska utlämnas, även ska fatta beslut i fråga om verkställighet av utlämningsbeslutet.

Av 4 kap. framgår att ett beslut om att utlämna den eftersökte ska vara förenat med särskilda villkor i vissa fall.

Beslut i fråga om tvångsmedel och överlämnande av beslagtagna föremål

6 § När beslut fattas om att den eftersökte ska utlämnas, ska prövas om beslut om tvångsmedel ska gälla till dess utlämningen har verkställts. Beslut om tvångsmedel kan meddelas även efter ett beslut om att den eftersökte ska utlämnas.

7 § Rätten ska, om möjligt, i samband med beslut i fråga om utlämning, meddela beslut i fråga om överlämnande av föremål som har tagits i beslag enligt 5 kap. 8 § första stycket.

Beslut om överlämnande av föremål som har tagits i beslag enligt 5 kap. 8 § andra stycket ska alltid fattas i samband med beslut om utlämning. Beslutet får förenas med villkor som är påkallade med hänsyn till enskilds rätt eller som är nödvändiga från allmän synpunkt.

Processförklaring av regeringen

8 § Regeringen kan avge sådan förklaring som anges i 3 kap. 12 § fram till dess att beslut om utlämning har verkställts. Processförklaringen avges till rätten genom åklagaren.

Har beslut om utlämning meddelats, men ännu inte vunnit laga kraft, när processförklaring avges, ska högre rätt på begäran av åklagaren upphäva beslutet. Vad som gäller om beslutet vunnit laga kraft men ännu inte verkställts, när processförklaring avges, framgår av 7 kap. 9 § 3.

Konkurrerande framställningar

9 § Om två eller flera stater, tribunaler eller internationella domstolar, samtidigt ansöker om utlämning eller om en eller flera stater, tribunaler eller internationella domstolar ansöker om utlämning samtidigt som en eller flera nordiska stater utfärdat en nordisk arresteringsorder eller en eller flera medlemsstater i Europeiska unionen har utfärdat en europeisk arresteringsorder beträffande samma person, ska ärendena, med undantag för sådana ärenden som anges i 10 §, prövas i ett sammanhang vid den tingsrätt som enligt 1 § har behörighet att handlägga det först inkomna ärendet.

Inkommer en ny utlämningsframställning eller en ny nordisk eller europeisk arresteringsorder efter det att rätten beslutat om utlämning eller överlämnande men innan beslutet har vunnit laga kraft, får hovrätten eller, om ärendet överklagats dit, Högsta domstolen på yrkande av åklagaren besluta att tingsrätten ska pröva ärendena i ett sammanhang.

Prövningen av vilken av flera utlämningsframställningar eller nordiska eller europeiska arresteringsordrar som ska beviljas ska ske med särskild hänsyn till gärningarnas beskaffenhet och platsen där de ägt rum, de tidpunkter då respektive utlämningsframställning gjordes eller arresteringsorder utfärdades samt om de avser lagföring eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd.

10 § Om det beträffande den eftersökte pågår ett ärende om utlämning för brott enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot humanitär rätt eller om överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, ska prövningen av frågan om utlämning enligt denna lag anstå till dess beslut har meddelats i det andra ärendet.

Kostnader för offentlig försvarare, vittne m.fl.

11 § Kostnaderna för en offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i utlämningsärendet ska stanna på staten, om det inte finns särskilda skäl för att de ska återbetalas av den eftersökte.

Överklagande

12 § För att hovrätten ska pröva tingsrättens beslut krävs prövningstillstånd, om beslutet innebär att ärendet avgörs eller utgör ett sådant beslut som får överklagas endast i samband med överklagande av ett slutligt beslut.

Har utlämningsframställningen avslagits av regeringen eller chefen för Justitiedepartementet enligt 1 § andra stycket eller har utlämning inte beviljats på grund av att regeringen avgett processförklaring enligt 3 kap. 12 §, får beslutet inte överklagas. Har den eftersökte samtyckt till utlämning enligt 5 kap. 5 § får beslutet om utlämning inte heller överklagas.

7 kap. Verkställighet av beslut om utlämning och efterföljande beslut

Verkställighet

1 § När beslut fattas om att den eftersökte ska utlämnas, ska rätten även bestämma inom vilken tid den ansökande staten ska hämta den som ska utlämnas. Tiden för avhämtande får, utom i fall som avses i 2 §, endast om det finns särskilda skäl för detta, sättas längre än en månad från det att den ansökande staten har fått del av beslutet.

Inträffar efter rättens beslut omständigheter som ligger utanför de berörda staternas kontroll och som hindrar att den eftersökte avhämtas, om det därefter tillkommit starka humanitära skäl eller det annars finns synnerliga skäl härför, får rätten på framställning från åklagaren besluta att den eftersökte ska avhämtas vid viss senare tidpunkt. Har beslutet om utlämning vunnit laga kraft, prövar den domstol som har meddelat det lagakraftvunna beslutet frågan.

2 § Är den eftersökte i Sverige åtalad för annan brottslig gärning än den utlämningsframställningen avser, för vilken är föreskrivet fängelse, eller har förundersökning mot denne inletts för sådan gärning, prövar rätten om verkställighet av utlämningsbeslutet får ske, innan åtal för gärningen har prövats slutligt eller åtalet eller förundersökningen har lagts ned.

Är den eftersökte i Sverige dömd till fängelse eller annan frihetsberövande påföljd för annan brottslig gärning, prövar rätten om verkställighet av utlämningsbeslutet får ske, innan den eftersökte

villkorligt frigivits från fängelsestraffet, påföljden helt verkställts eller slutligt beslut har fattats om att flytta över verkställigheten av påföljden till den ansökande staten.

Vid avgörande av frågan om verkställighet av utlämningsbeslutet får ske enligt första och andra stycket ska hänsyn tas till samtliga omständigheter och särskilt beaktas

1. brottets svårhetsgrad enligt såväl svensk rätt som lagstiftningen i den ansökande staten,

2. om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse, i den mening som avses i 20 kap. 7 § och 23 kap. 4 a §rättegångsbalken, skulle åsidosättas, om den eftersökte utlämnades, trots att åtal väckts eller en förundersökning pågår,

3. om den eftersökte är anhållen, gripen eller häktad, och

4. förväntad tid för åtals väckande eller slutlig prövning av åtalet. Utan hinder av vad som sägs i första och andra stycket får rätten besluta att utlämning får ske på villkor, att den eftersökte efter viss rättegångs avslutande eller viss straffverkställighet i den ansökande staten återförs till Sverige.

3 § Den som ska utlämnas och har underkastats tvångsmedel av rätten kan begära att en förhandling för prövning av tvångsmedelsfrågan ska äga rum i tingsrätten, inom tre veckor från det att beslut i den frågan senast har meddelats.

4 § Om den som ska utlämnas avger en förklaring om att denne avstår från överklagande och medger att beslutet om utlämning får verkställas, får verkställighet ske utan hinder av att beslutet inte har vunnit laga kraft. I fråga om en sådan förklaring tillämpas 4 och 68 §§ lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

5 § Sedan rättens beslut i utlämningsärendet vunnit laga kraft eller omfattas av 4 §, ska ärendet av åklagaren överlämnas till Justitiedepartementet. Justitiedepartementet ska underrätta den ansökande staten om rättens beslut.

6 § Ett beslut om utlämning verkställs av polismyndigheten. Om den som ska utlämnas är på fri fot, får denne, såvida det är nödvändigt för att utlämningen ska kunna genomföras, omhändertas och tas i förvar av polismyndigheten, dock längst under fyrtioåtta timmar.

7 § Om den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i anledning av ett där anhängiggjort mål riktar en begäran till Sverige om att verkställigheten av ett beslut om utlämning ska avbrytas, ska inhibition meddelas, såvida inte synnerliga skäl talar mot detta.

Om i annat fall än som avses i första stycket ett internationellt organ, som har behörighet att pröva klagomål från enskilda, begär att verkställigheten ska avbrytas, får inhibition meddelas, såvida det är lämpligt med hänsyn till de tvångsmedel som föreligger, den förväntade tiden för prövning av klagomålet och andra omständigheter.

Inhibition enligt första eller andra stycket meddelas av rätten på talan av åklagaren. Har beslutet om utlämning vunnit laga kraft, prövar den domstol som har meddelat det lagakraftvunna beslutet frågan om inhibition.

8 § Om den som ska utlämnas är underkastad tvångsmedel och denne inte avhämtas inom den tid som bestämts enligt 1 § första stycket eller, när rätten har fattat ett beslut enligt 1 § andra stycket, inom tio dagar från den beslutade tidpunkten, ska åklagaren omedelbart häva tvångsmedelsbeslutet. Detsamma gäller om den ansökande staten återkallar utlämningsframställningen, regeringen avger sådan förklaring som anges i 3 kap. 12 § eller ett internationellt organ, som har behörighet att pröva klagomål från enskilda, funnit att beslutet i det enskilda ärendet strider mot ett svenskt konventionsåtagande.

9 § Den domstol som har meddelat ett lagakraftvunnet beslut om utlämning ska på begäran av åklagaren upphäva beslutet, om

1. den som ska utlämnas, av annan anledning än att denne håller sig undan, inte har avhämtats inom tio dagar från den tidpunkt som bestämts enligt 1 § första eller andra stycket,

2. den ansökande staten återkallar utlämningsframställningen,

3. regeringen avger sådan förklaring som anges i 3 kap. 12 §, eller

4. ett internationellt organ, som har behörighet att pröva klagomål från enskilda, funnit att beslutet i det enskilda ärendet strider mot ett svenskt konventionsåtagande.

Tillstånd till utvidgad utlämning och vidareutlämning till annan stat utanför Europeiska unionen än Island eller Norge

10 § Om utlämning har skett enligt denna lag och den ansökande staten inkommer med en framställning om tillstånd

1. att lagföra eller straffa den som har utlämnats även för gärningar som har begåtts före utlämningen men som inte omfattades av utlämningsframställningen, eller

2. att till en annan stat utanför Europeiska unionen än Island eller Norge, utlämna den som har utlämnats från Sverige,

prövas ärendet med tillämpning av 2–6 kap. Behörig tingsrätt är den som prövade frågan om utlämning.

Vad som i 2–6 kap. sägs om tvångsmedel och frister ska inte tillämpas i de fall som avses i första stycket. Offentlig försvarare ska förordnas för den som har utlämnats. Den som har utlämnats ska ges tillfälle att yttra sig över framställningen. Tingsrätten prövar om det finns skäl att hålla en muntlig förhandling.

Tillstånd till vidareutlämning till stat i Europeiska unionen, Island eller Norge

11 § Om utlämning har skett enligt denna lag och den ansökande staten inkommer med en framställning om tillstånd att till en medlemsstat i Europeiska unionen, Island eller Norge, utlämna den som har utlämnats från Sverige prövas ärendet av tingsrätten med tillämpning av 6 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Behörig tingsrätt är den som prövade frågan om utlämning.

8 kap. Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd till Sverige

1 § När någon som har utlämnats från Sverige ska återföras i enlighet med ett sådant villkor som avses i 4 kap. 2 § 2 eller 4, ska den ansvariga myndigheten i Sverige besluta om överförande av verkställigheten.

Om återförandet sker, innan den ansvariga myndigheten har fattat sitt beslut, får den myndigheten besluta att den som har återförts ska tas i förvar av polismyndigheten i avvaktan på beslutet. Den

som har återförts får annars tas i förvar, om det behövs för att verkställigheten av påföljden ska kunna påbörjas i Sverige.

2 § Om det i ett fall som avses i 1 § krävs för att verkställigheten av en påföljd ska kunna ske i Sverige, får den ansvariga myndigheten, när den beslutar om överförande av verkställigheten av påföljden till Sverige,

1. själv meddela de närmare föreskrifter som behövs, eller

2. överlämna åt åklagare att göra en framställning hos tingsrätten om att ny påföljd ska bestämmas.

I fall som avses i första stycket 2 ska rätten i ny dom bestämma en frihetsberövande påföljd som motsvarar den utländska påföljden, särskilt i fråga om dess art och längd. Vid bestämmandet av påföljdens längd ska även frihetsberövanden som föregått domen beaktas. Den nya påföljden får inte vara strängare än den utländska påföljden. Rättens prövning ska inte omfatta frågan om den som döms har begått gärningen och hur denna ska bedömas. För rättens handläggning ska i tillämpliga delar gälla rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål. Dock ska i fråga om frihetsberövanden i stället tillämpas bestämmelserna om förvar i 1 §.

3 § När verkställighet enligt 1 § ska ske i Sverige utan att ny påföljd bestäms ska den ansvariga myndigheten, om det inte finns särskilda skäl däremot, besluta att verkställigheten ska påbörjas genast.

Har en ny påföljd bestämts enligt 2 § första stycket 2, ska verkställigheten av den nya påföljden påbörjas så snart domen vunnit laga kraft, om inte rätten beslutar något annat.

4 § När verkställighet enligt 1 § ska ske i Sverige utan att ny påföljd bestäms tillämpas 24 § andra stycket, 25 och 38 §§ lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen). Förvar som meddelats enligt 1 § ska anses som tid under vilken den utdömda påföljden verkställts i anstalt.

Vid verkställighet av påföljd som har bestämts enligt 2 § första stycket 2 tillämpas 24 § första och andra styckena och 38 § internationella verkställighetslagen.

5 § Offentligt biträde ska förordnas för den som i fall som avses i 1 och 2 §§ tas i förvar, om det inte måste antas att den förvarstagne inte behöver ett biträde.

6 § Beslut enligt 2 § första stycket 1 och 3 § första stycket samt om förvar i fall som avses i 1 och 2 §§ får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Sådana beslut gäller dock omedelbart, om inte annat förordnas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

7 § Regeringen bestämmer vilka myndigheter som är ansvariga myndigheter i Sverige enligt 1–6 §§.

9 kap. Förenklat utlämningsförfarande till följd av en internationell överenskommelse

1 § När det följer av ett utlämningsavtal mellan Sverige och den ansökande staten, får utlämning prövas i ett förenklat förfarande enligt bestämmelserna i detta kapitel, såvida den eftersökte har samtyckt till utlämningen.

2 § En begäran om utlämning enligt det förenklade förfarandet ska innehålla de uppgifter som anges i 5 kap. 1 § andra stycket 1–6 och därutöver uppgifter om

1. den myndighet som begärt anhållande, om sådan begäran framställts, och

2. förekomsten av en sådan dom eller ett sådant beslut som avses i 2 kap. 3 § andra stycket respektive 4 § andra stycket, med i förekommande fall angivande av det i den slutliga domen utdömda straffet, och en bekräftelse på att personen är eftersökt för utlämning.

Ytterligare uppgifter får begäras, om det behövs för att beslut om utlämning ska kunna fattas.

3 § Om begäran innehåller de uppgifter som avses i 2 §, behöver en framställning om utlämning enligt 5 kap. 1 § inte göras. Om en sådan framställning kommit in, får det förenklade förfarandet ändå tillämpas, såvida förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.

4 § När den eftersökte enligt 5 kap. 5 § tillfrågas om samtycke och medgivande, ska åklagaren även upplysa denne om vilken innebörd sådant samtycke och medgivande har för det förenklade förfarandet enligt detta kapitel.

Lämnar den eftersökte sådant samtycke eller medgivande som avses i 5 kap. 5 § första stycket, ska den ansökande staten så snart som möjligt underrättas härom. Är den eftersökte anhållen eller underkastad reseförbud, anmälningsskyldighet eller övervakning och samtycker denne inte, ska den ansökande staten underrättas härom inom tio dagar från det att beslutet om tvångsmedel meddelades. Det förenklade förfarandet får dock tillämpas, om samtycke senare lämnas.

För återkallelse av samtycke eller medgivande gäller vad som föreskrivs i 5 kap. 5 § tredje stycket. Den ansökande staten ska omedelbart underrättas om återkallelse sker.

Underrättelse om samtycke eller medgivande eller om återkallelse av samtycke eller medgivande, lämnas till den ansökande staten av Justitiedepartementet efter uppgift från åklagare.

5 § Rätten ska bestämma sådan tid som avses i 5 kap. 11 §, inom vilken den ansökande staten ska komma in med en framställning om utlämning, endast för det fall den eftersökte inte samtycker till att utlämnas eller om denne återkallat ett tidigare lämnat samtycke.

Om den eftersökte återkallar ett tidigare lämnat samtycke, ska åklagaren göra framställning till rätten om bestämmande av sådan tid som avses i första stycket utan dröjsmål och senast på andra dagen efter återkallelsen. Den tid som förflyter från den ansökande statens underrättelse om samtycke till återkallelsen ska inte beaktas, när rätten bestämmer tidsfristen för framställning om utlämning.

6 § Har den eftersökte samtyckt till utlämningen, ska åklagaren skyndsamt ge in en framställning om utlämning till tingsrätten.

Åklagaren ska därvid, och vid utredningen enligt 5 kap. 3 §, beakta den tidsfrist som gäller för tingsrätten enligt andra stycket.

Beslut i utlämningsfrågan ska meddelas inom tjugo dagar från det att samtycke lämnats. Den ansökande staten ska omedelbart underrättas om beslutet av Justitiedepartementet efter uppgift från åklagaren.

Innebär rättens beslut att utlämning inte kan äga rum med tillämpning av det förenklade förfarandet, ska rätten fastställa en tidsfrist enligt 5 kap. 11 §, inom vilken ny framställning om utlämning kan göras.

7 § Vid beslut om utlämning ska vid tillämpning av 7 kap. 1 § första stycket om tid för hämtning av den eftersökte tiden inte sättas

längre än tio dagar från det att den ansökande staten har fått del av beslutet, om det inte föreligger särskilda skäl.

8 § Beslut om utlämning med tillämpning av det förenklade förfarande som avses i detta kapitel får inte överklagas.

10 kap. Övriga bestämmelser

Rättegångshinder och förbud mot åtal i vissa fall

1 § När framställning om utlämning inkommit, får åtal för samma gärning som omfattas av utlämningsframställningen inte väckas, om inte framställningen avslagits.

Beviljas utlämning sedan åtal väckts, ska detta förhållande anses utgöra rättegångshinder i brottmålet.

Återförande av personer som har utlämnats till Sverige

2 § Har utlämning till Sverige skett för rättegång här i landet, på villkor att den som utlämnats senare återförs till den andra staten, ska polismyndigheten på den ort där rättegången har ägt rum se till att den som har utlämnats återförs.

Om den som ska återföras försätts på fri fot i den rättegång som föranlett utlämningen, ska denne omedelbart tas i förvar av polismyndigheten i avvaktan på att återförandet genomförs. Tagande i förvar ska dock inte ske, om det saknas risk för att återförandet inte kan genomföras, även om den som ska återföras är på fri fot.

Kan återförande inte ske inom två veckor från förvarstagandet, ska frågan om fortsatt förvar underställas allmän förvaltningsdomstol. Den som ska återföras kan därefter begära att domstolen prövar frågan om fortsatt förvar inom två veckor från det att beslut i frågan senast har meddelats. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

Ett beslut om förvar ska upphävas, om ett fortsatt förvarstagande skulle vara oskäligt med hänsyn till den tid det har pågått och med beaktande också av den andra statens intresse. Den som ska återföras får endast om det finns särskilda skäl hållas i förvar under längre tid än en månad.

Tillstånd till transport genom Sverige

3 § Rikspolisstyrelsen får, efter begäran härom från ansökande stat, lämna tillstånd till transport genom Sverige och därmed förenade villkor avseende någon som utlämnas från en stat till annan, om det inte finns synnerliga skäl däremot.

Polismyndigheten ska se till att genomresan enligt första stycket genomförs och får, om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som utlämnas, dock längst under fyrtioåtta timmar.

4 § Om det vid en transport som avses i 3 § sker en oplanerad mellanlandning i Sverige, ska tillstånd till transport genom Sverige begäras, såvida transporten inte fortsätter inom tjugofyra timmar från landningen. Begäran om tillstånd till transport ska göras inom nittiosex timmar från landningen.

Polismyndigheten får, om det är nödvändigt för att transporten ska kunna genomföras, omhänderta och ta i förvar den som utlämnas, dock längst till dess en begäran om tillstånd till transport har prövats. Om tillstånd till transport inte begärs inom den tid som anges i första stycket, ska den transporterade personen omedelbart friges.

Om tillstånd till transport meddelas, gäller därefter bestämmelserna i 3 § andra stycket. Tidsfristen ska räknas från det att tillstånd meddelats.

5 § När fråga om transport enligt 3 eller 4 § avser någon som utlämnas till en medlemsstat i Europeiska unionen, Island eller Norge tillämpas i stället 8 kap. 2 § lagen (2003:1156) om överlämnande från

Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Genom lagen upphävs lagen (1957:668) om utlämning för brott.

3. Lagen tillämpas inte vid handläggningen av ett ärende om utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, om ärendet har inletts före ikraftträdandet.

4. Har någon utlämnats från Sverige och begärs tillstånd till en åtgärd som avses i 7 kap. 10 eller 11 §, ska de bestämmelserna tillämpas. En sådan begäran prövas av Stockholms tingsrätt.

2. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

5 §1

Rätten ska, om inte annat följer av andra stycket eller 5 a § andra stycket, bestå av minst fem ledamöter vid prövning av själva saken i

1. mål där prövningstillstånd har beviljats av Högsta domstolen,

2. mål där Högsta domstolen är första domstolsinstans,

3. mål där talan har väckts i hovrätt och överklagande har skett till Högsta domstolen,

4. mål som har överklagats av Justitiekanslern eller av en justitieombudsman,

5. ärenden om resning, återställande av försutten tid eller klagan över domvilla, om prövningen inte är enkel, och

6. ärenden enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott.

4. mål som har överklagats av Justitiekanslern eller av en justitieombudsman, och

5. ärenden om resning, återställande av försutten tid eller klagan över domvilla, om prövningen inte är enkel.

Om en framställning i ett mål där Högsta domstolen är första domstolsinstans inte innefattar laga skäl för talan eller det annars är uppenbart att talan är ogrundad, får rätten bestå av tre eller fyra ledamöter när dom i målet meddelas utan att stämning har utfärdats.

När Högsta domstolen avger ett sådant yttrande som avses i 2 § lagen (1974:579) om handläggningen av nådeärenden ska rätten bestå av minst tre ledamöter.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om utlämning som har inletts före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 2009:344.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 §2

Om någon, som i Sverige har dömts till fängelse, ska överföras till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av domen, ska som villkor uppställas att han eller hon dels inte får åtalas eller straffas för något annat brott som begåtts före överförandet, dels inte får vidareöverlämnas eller vidareutlämnas till en stat utanför Norden. Det gäller dock inte om den dömde har samtyckt till åtgärden eller haft möjlighet att lämna den mottagande nordiska staten men inte gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt dit efter att ha lämnat landet.

På framställning av den mottagande nordiska staten kan avsteg från villkoret beviljas. Om framställningen gäller åtal eller straff för något annat brott som begåtts före överförandet, ska 5 kap. 7 § lagen (0000:00) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder tillämpas. Prövningen ska även omfatta om ett överlämnande för gärningen hade kunnat beviljas enligt 2 kap. 5 § 1–3 samma lag. Om framställningen gäller vidareöverlämnande eller vidareutlämning till en stat utanför Norden, ska 6 kap. 8 § lagen (2003:1156)

På framställning av den mottagande nordiska staten kan avsteg från villkoret beviljas. Om framställningen gäller åtal eller straff för något annat brott som begåtts före överförandet, ska 5 kap. 7 § lagen (0000:00) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder tillämpas. Prövningen ska även omfatta om ett överlämnande för gärningen hade kunnat beviljas enligt 2 kap. 5 § 1–3 samma lag. Om framställningen gäller vidareöverlämnande eller vidareutlämning till en stat utanför Norden, ska 6 kap. 8 § lagen (2003:1156)

2 I lydelse enligt prop. 2010/11:158.

om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott tillämpas. Behörig tingsrätt vid prövning enligt arresteringsorderlagen är Stockholms tingsrätt.

om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder eller 7 kap. 10 § lagen (0000:00) om utlämning tillämpas. Behörig tingsrätt vid prövning enligt dessa lagar är Stockholms tingsrätt.

Första och andra styckena gäller inte om den dömde enligt vad därom är föreskrivet ska utvisas från Sverige och därvid får befordras till den andra staten.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om överförande som har inletts före ikraftträdandet.

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 §3

Om någon ska utlämnas enligt denna lag ska som villkor uppställas att han eller hon dels inte får åtalas eller straffas för något annat brott som begåtts före utlämningen, dels inte får vidareöverlämnas eller vidareutlämnas till en stat utanför Norden. Det gäller dock inte om den som utlämnas har samtyckt till åtgärden eller haft möjlighet att lämna den mottagande nordiska staten men inte gjort detta inom 45 dagar efter sitt slutliga frigivande eller har återvänt dit efter att ha lämnat landet.

På framställning av den mottagande nordiska staten kan avsteg från villkoret beviljas. Om framställningen gäller åtal eller straff för något annat brott som begåtts före överförandet, ska 5 kap. 7 § lagen (0000:00) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder tillämpas. Prövningen ska även omfatta om ett överlämnande för gärningen hade kunnat beviljas enligt 2 kap. 5 § 1–3 samma lag. Om framställningen gäller vidareöverlämnande eller vidareutlämning till en stat utanför Norden, ska 6 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige

På framställning av den mottagande nordiska staten kan avsteg från villkoret beviljas. Om framställningen gäller åtal eller straff för något annat brott som begåtts före överförandet, ska 5 kap. 7 § lagen (0000:00) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder tillämpas. Prövningen ska även omfatta om ett överlämnande för gärningen hade kunnat beviljas enligt 2 kap. 5 § 1–3 samma lag. Om framställningen gäller vidareöverlämnande eller vidareutlämning till en stat utanför Norden, ska 6 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige

3 I lydelse enligt prop. 2010/11:158.

enligt en europeisk arresteringsorder eller 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott tillämpas. Behörig tingsrätt vid prövning enligt arresteringsorderlagen är Stockholms tingsrätt.

enligt en europeisk arresteringsorder eller 7 kap. 10 § lagen (0000:00) om utlämning tillämpas. Behörig tingsrätt vid prövning enligt dessa lagar är Stockholms tingsrätt.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om utlämning som har inletts före ikraftträdandet.

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom föreskrivs att 34 § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 §4

På begäran av behörig myndighet i främmande stat, i vilken efter framställning enligt 26 § verkställighet skall ske av påföljd som ådömts någon vilken vid överförandet till den främmande staten var berövad friheten, kan regeringen medge att den dömde, utan hinder av tillämpliga bestämmelser i artikel 9 i brottmålsdomskonventionen eller motsvarande bestämmelser i annan överenskommelse som Sverige ingått med den främmande staten eller av utfästelse som avses i 33 §, får åtalas, dömas eller berövas friheten i den främmande staten för verkställighet av påföljd eller tvångsåtgärd eller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet med anledning av brott som begåtts före hans överförande till den främmande staten och som ej omfattas av framställningen om verkställighet.

På begäran av behörig myndighet i främmande stat, i vilken efter framställning enligt 26 § verkställighet ska ske av påföljd som ådömts någon vilken vid överförandet till den främmande staten var berövad friheten, kan ges tillstånd att den dömde, utan hinder av tillämpliga bestämmelser i artikel 9 i brottmålsdomskonventionen eller motsvarande bestämmelser i annan överenskommelse som Sverige ingått med den främmande staten eller av utfästelse som avses i 33 §, får åtalas, dömas eller berövas friheten i den främmande staten för verkställighet av påföljd eller tvångsåtgärd eller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet med anledning av brott som begåtts före hans överförande till den främmande staten och som ej omfattas av framställningen om verkställighet.

4 Senaste lydelse 2003:1160.

Sådant medgivande får lämnas endast om överlämnande eller utlämning för brottet kunnat lagligen äga rum eller om hinder mot överlämnande eller utlämning förelegat endast på grund av straffets längd.

Framgår det av handlingarna i ärendet att medgivande inte kan lagligen lämnas, skall begäran omedelbart avslås. I annat fall prövas frågan av Högsta domstolen, om inte den som avses med framställningen har samtyckt till denna. Finner Högsta domstolen att hinder möter, får medgivande av regeringen inte lämnas.

Frågan om tillstånd enligt första stycket prövas med tillämpning av 7 kap. 10 § lagen ( 0000:00 ) om utlämning eller 6 kap. 8 § lagen ( 2003:1156 ) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Behörig tingsrätt är därvid Stockholms tingsrätt. Trots att hinder mot utlämning eller överlämnande skulle föreligga enligt de angivna bestämmelserna, får tillstånd lämnas om hinder endast är förhanden på grund av straffets längd.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om tillstånd enligt 34 § som har inletts före ikraftträdandet.

6. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga

Härigenom föreskrivs att 21 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 a §5

Beslut om vård med stöd av denna lag hindrar inte beslut om

1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716),

2. utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,

3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,

3. utlämning enligt lagen (0000:00) om utlämning,

4. överlämnande enligt lagen (0000:00) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,

5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,

7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,

8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller

9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone.

Vård med stöd av denna lag upphör när ett beslut enligt första stycket 1–9 har verkställts.

Denna lag träder i kraft den

5 I lydelse enligt prop. 2010/11:158.

7. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård

Härigenom föreskrivs att 29 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård6 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

29 §7

Har beträffande någon som vårdas enligt denna lag beslut meddelats om

1. avvisning eller utvisning enligt utlänningslagen (2005:716),

2. utvisning enligt lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll,

3. utlämning enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott,

3. utlämning enligt lagen (0000:00) om utlämning,

4. överlämnande enligt lagen (0000:00) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,

5. utlämning enligt lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling,

6. utlämning enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,

7. överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen,

8. överlämnande enligt lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder, eller

9. utlämning enligt lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone,

får trots tvångsvården verkställighet av beslutet ske, om det begärs av den myndighet som ska verkställa beslutet och chefsöverläkaren finner att patientens tillstånd tillåter att beslutet verkställs. Tvångsvården upphör i sådant fall när beslutet har verkställts.

6 Lagen omtryckt 2008:415. 7 I lydelse enligt prop. 2010/11:158.

I fråga om en patient som är utlänning upphör tvångsvården vid verkställighet av ett beslut om hemsändande som har meddelats med stöd av 23 kap. 2 § utlänningslagen.

Denna lag träder i kraft den

8. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt

dels att 8 a § ska upphöra att gälla,

dels att 6 och 7 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §8

Den som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning till en tribunal, får på begäran av tribunalen, eller på grund av efterlysning som har utfärdats på grund av beslut av tribunalen, omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av en åklagare enligt vad som i allmänhet gäller i brottmål. Beslag får också ske i sådant fall. Anhållande skall ske om det inte är uppenbart att skäl för anhållande saknas.

Den som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda utlämning till en tribunal, får på begäran av tribunalen, eller på grund av efterlysning som har utfärdats på grund av beslut av tribunalen, omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av en åklagare enligt vad som i allmänhet gäller i brottmål. Beslag får också ske i sådant fall. Anhållande ska ske om det inte är uppenbart att skäl för anhållande saknas.

Tvångsmedel enligt första stycket får användas utan att särskild utredning har lämnats till stöd för att den som avses med ansökan har begått det uppgivna brottet.

Om det beslutas om tvångsmedel enligt första stycket, skall 23 § andra–fjärde styckena lagen (1957:668) om utlämning för brott tillämpas.

Om det beslutas om tvångsmedel enligt första stycket, ska 5 kap. 10–14 §§ lagen (0000:00) om utlämning tillämpas. Tidsfristen för ingivande av en ansökan om utlämning ska dock bestämmas

8 Senaste lydelse 2002:330.

av chefen för Justitiedepartementet.

7 §9

I fråga om utlämning till tribunalen gäller 25 och 26 a §§ lagen (1957:668) om utlämning för brott.

I fråga om utlämning till tribunalen gäller 10 kap.1 och 2 §§ lagen (0000:00) om utlämning.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om utlämning som har inletts före ikraftträdandet.

9 Senaste lydelse 2002:330.

9. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2000:343) om internationellt polisiärt samarbete ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §10

En person som har omhändertagits enligt 6 § får tas i förvar av en svensk polismyndighet under högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen oräknad. Därefter ska personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en begäran om en åtgärd som avses i

1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,

1. 5 kap. 9 § lagen (0000:00) om utlämning,

2. 1 kap. 2 § lagen (0000:00) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,

3. 25 c eller 25 d § lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

4. 5 a eller 5 b § lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.,

5. 8 § lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, om framställningen kommer från en dansk myndighet,

6. 6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,

7. 6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, eller

8. 1 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

En svensk polisman får, i avvaktan på en framställning om sådan åtgärd som avses i 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 7 § enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.

10 I lydelse enligt prop. 2010/11:158.

Denna lag träder i kraft den

10. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5 § lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

5 §11

En person som har omhändertagits enligt 3 § får tas i förvar och placeras i häkte eller polisarrest under högst sex timmar, tid mellan midnatt och klockan nio på morgonen oräknad. Därefter ska personen omedelbart friges, om det inte har kommit in en sådan begäran om åtgärd som avses i

1. 23 § lagen (1957:668) om utlämning för brott,

1. 5 kap. 9 § lagen (0000:00) om utlämning,

2. 1 kap. 2 § lagen (0000:00) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder,

3. 6 § lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt,

4. 6 § lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, eller

5. 1 kap. 3 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

En behörig svensk tjänsteman får, i avvaktan på en framställning om en åtgärd enligt 4 kap. 19 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål på begäran av främmande stat, ta i beslag föremål som har omhändertagits enligt 4 § enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd enligt rättegångsbalken eller annan lag eller författning.

Denna lag träder i kraft den

11 I lydelse enligt prop. 2010/11:158.

11. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen

dels att 12 § ska upphöra att gälla,

dels att 4, 6, 10, 11 och 21 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

För en ansökan om överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen tillämpas bestämmelserna i 14 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.

Innan regeringen meddelar beslut i anledning av framställningen, skall yttrande avges av Riksåklagaren. Till grund för sitt yttrande skall Riksåklagaren låta verkställa nödvändig utredning enligt vad som gäller vid förundersökning i brottmål. Om det finns särskilda skäl, skall regeringen inhämta ett yttrande från Högsta domstolen innan den avgör ärendet.

För en ansökan om överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen tillämpas bestämmelserna i 5 kap. 1 § lagen (0000:00) om utlämning. I ansökan behöver uppgift dock inte lämnas om preskription och preskriptionsavbrott.

Innan regeringen meddelar beslut i anledning av framställningen, ska yttrande avges av Riksåklagaren. Till grund för sitt yttrande ska Riksåklagaren låta verkställa nödvändig utredning enligt vad som gäller vid förundersökning i brottmål. Om det finns särskilda skäl, ska regeringen inhämta ett yttrande från Högsta domstolen innan den avgör ärendet.

6 §

Den som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda ett överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen, får på begäran av domstolen, eller på

Den som är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt denna lag kan föranleda ett överlämnande till Internationella brottmålsdomstolen, får på begäran av domstolen, eller på

grund av efterlysning som har utfärdats på grund av beslut av domstolen, omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av en åklagare enligt vad som i allmänhet gäller i brottmål. Beslag får också ske i sådant fall. Anhållande skall ske om det inte är uppenbart att skäl för anhållande saknas.

grund av efterlysning som har utfärdats på grund av beslut av domstolen, omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av en åklagare enligt vad som i allmänhet gäller i brottmål. Beslag får också ske i sådant fall. Anhållande ska ske om det inte är uppenbart att skäl för anhållande saknas.

Tvångsmedel enligt första stycket får användas utan att särskild utredning har lämnats till stöd för att den som avses med ansökan har begått det uppgivna brottet.

Om det beslutas om tvångsmedel enligt första stycket, skall 23 § andra–fjärde styckena lagen (1957:668) om utlämning för brott tillämpas. Tidsfristen för ingivande av en ansökan om överlämnande skall dock vara 60 dagar från den dag personen anhölls eller reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades.

Om det beslutas om tvångsmedel enligt första stycket, ska 5 kap. 10–14 §§ lagen (0000:00) om utlämning tillämpas. Tidsfristen för ingivande av en ansökan om överlämnande ska dock bestämmas av chefen för Justitiedepartementet och sättas till 60 dagar från den dag personen anhölls eller reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades.

10 §12

Regeringen får på Internationella brottmålsdomstolens begäran medge att den som har överlämnats till domstolen får ställas till ansvar vid domstolen för annan gärning som begåtts före överlämnandet än den för vilken överlämnandet skett.

Regeringen får vidare medge att den som har överlämnats till Internationella brottmålsdomstolen får överföras från domstolen till en annan stat för lagföring. I fråga om sådan överföring tillämpas 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.

Inkommer Internationella brottmålsdomstolen med en begäran om att överföra den som har överlämnats till domstolen till annan stat för lagföring ska 7 kap. 10 och 11 §§ lagen ( 0000:00 ) om utlämning tillämpas. Behörig tingsrätt är därvid Stockholms tingsrätt.

12 I lydelse enligt prop. 2010/11:158.

Lämnas inte medgivande enligt andra stycket, ska regeringen begära att den till Internationella brottmålsdomstolen överlämnade personen återförs till Sverige.

11 §

Om någon som har överförts av Internationella brottmålsdomstolen till Sverige för rättegång här i landet skall återföras till domstolen, tillämpas bestämmelserna i 26 a § lagen (1957:668) om utlämning för brott.

Om någon som har överförts av Internationella brottmålsdomstolen till Sverige för rättegång här i landet ska återföras till domstolen, tillämpas bestämmelserna i 10 kap. 2 § lagen (0000:00) om utlämning.

21 §13

I fråga om utlämning eller rättslig hjälp till Internationella brottmålsdomstolen med anledning av utredning om eller lagföring för brott som riktats mot domstolens rättskipning, tillämpas de bestämmelser om utlämning i lagen (1957:668) om utlämning för brott och om rättslig hjälp i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål och i annan lag eller författning, som gäller för en motsvarande begäran från en annan stat. Särskilda bestämmelser som gäller rättslig hjälp till en stat som är medlem i Europeiska unionen eller till Norge eller Island skall dock inte tillämpas.

I fråga om utlämning eller rättslig hjälp till Internationella brottmålsdomstolen med anledning av utredning om eller lagföring för brott som riktats mot domstolens rättskipning, tillämpas de bestämmelser om utlämning i lagen (0000:00) om utlämning och om rättslig hjälp i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål och i annan lag eller författning, som gäller för en motsvarande begäran från en annan stat. Särskilda bestämmelser som gäller rättslig hjälp till en stat som är medlem i Europeiska unionen eller till Norge eller Island ska dock inte tillämpas.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om överlämnande eller utlämning som har inletts före ikraftträdandet.

13 Senaste lydelse 2003:1173.

3. Har någon överlämnats eller utlämnats från Sverige till Internationella brottmålsdomstolen och begärs tillstånd till en sådan åtgärd som avses i 10 § andra stycket, ska den bestämmelsen tillämpas.

12. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 §, 5 kap.4 och 5 §§ samt 6 kap. 9 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

5 §14

Överlämnande för viss gärning får inte beviljas om

1. gärningen omfattas av nåd eller ett annat beslut enligt 12 kap. 9 § regeringsformen,

2. det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan lag har meddelats beslut att inte åtala för gärningen,

3. gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i en medlemsstat i Europeiska unionen, Island eller Norge och, vid fällande dom, påföljden har avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet,

4. gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i en annan stat än som anges i 3 och om detta enligt 10 § tredje eller fjärde stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott hade utgjort ett hinder mot utlämning av den eftersökte,

4. gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i en annan stat än som anges i 3 och om detta enligt 3 kap. 16 § första stycket 4 eller andra stycket lagen (0000:00) om utlämning hade utgjort ett hinder mot utlämning av den eftersökte,

5. förundersökning har inletts eller åtal väckts i Sverige för gärningen och förundersökningsledaren eller, när åtal har väckts, handläggande åklagare i det ärendet motsätter sig att lagföringen sker i den utfärdande medlemsstaten,

6. påföljd för gärningen har bortfallit på grund av preskription eller inte längre kan dömas ut enligt svensk lag och gärningen helt

14 I lydelse enligt prop. 2010/11:158.

eller delvis har ägt rum i Sverige eller den eftersökte är svensk medborgare, eller

7. gärningen helt eller delvis har ägt rum i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag.

5 kap.

4 §15

Om två eller flera medlemsstater har utfärdat arresteringsorder eller en eller flera av dessa stater har utfärdat arresteringsorder samt en eller flera nordiska stater har utfärdat nordisk arresteringsorder beträffande samma person, ska ärendena prövas i ett sammanhang vid den tingsrätt som ska handlägga det först inkomna ärendet.

Inkommer en ny arresteringsorder efter rättens beslut om överlämnande men innan beslutet har vunnit laga kraft, får hovrätten eller, om ärendet överklagats dit, Högsta domstolen på yrkande av åklagaren besluta att tingsrätten ska pröva ärendena i ett sammanhang.

Prövningen av vilken av flera arresteringsorder som ska beviljas ska ske med särskild hänsyn till gärningarnas beskaffenhet och platsen där de ägt rum, de tidpunkter då varje arresterings-

Om två eller flera medlemsstater har utfärdat arresteringsorder eller en eller flera av dessa stater har utfärdat arresteringsorder samt en eller flera nordiska stater har utfärdat nordisk arresteringsorder eller en eller flera andra stater, tribunaler eller internationella domstolar ansökt om utlämning beträffande samma person, ska ärendena, med undantag för sådana ärenden som anges i 5 §, prövas i ett sammanhang vid den tingsrätt som ska handlägga det först inkomna ärendet.

Inkommer en ny arresteringsorder eller utlämningsframställning efter rättens beslut om överlämnande eller utlämning men innan beslutet har vunnit laga kraft, får hovrätten eller, om ärendet överklagats dit, Högsta domstolen på yrkande av åklagaren besluta att tingsrätten ska pröva ärendena i ett sammanhang.

Prövningen av vilken av flera arresteringsorder eller utlämningsframställningar som ska beviljas ska ske med särskild hänsyn till gärningarnas beskaffenhet och platsen där de ägt rum, de tid-

15 I lydelse enligt prop. 2010/11:158.

order utfärdades samt om de avser lagföring eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd.

punkter då respektive arresteringsorder utfärdades eller utlämningsframställning gjordes samt om de avser lagföring eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd.

5 §

Om det beträffande den eftersökte pågår ett ärende om utlämning för brott eller om överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen skall prövningen av frågan om överlämnande enligt denna lag anstå till dess beslut har meddelats i det andra ärendet.

Om det beträffande den eftersökte pågår ett ärende om utlämning för brott enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot humanitär rätt eller om överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, ska prövningen av frågan om överlämnande enligt denna lag anstå till dess beslut har meddelats i det andra ärendet.

6 kap.

9 §16

En framställning om rätt att till en stat utanför Europeiska unionen, Island eller Norge utlämna den som tidigare har överlämnats från Sverige till en medlemsstat i Europeiska unionen prövas av regeringen med tillämpning av 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.

En framställning om rätt att till en stat utanför Europeiska unionen, Island eller Norge utlämna den som tidigare har överlämnats från Sverige till en medlemsstat i Europeiska unionen prövas med tillämpning av 7 kap. 10 § lagen (0000:00) om utlämning.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden som har inletts före ikraftträdandet.

16 I lydelse enligt prop. 2010/11:158.

13. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

I fråga om utlämning till specialdomstolen tillämpas lagen (1957:668) om utlämning för brott, om inte annat framgår av denna lag. Bestämmelserna i 9 §, 18 § andra stycket sista meningen samt 26 och 26 b §§ skall inte tillämpas.

Utlämning till specialdomstolen får ske även om utlämning inte skulle vara möjlig vid en tillämpning av 2 eller 4 § eller 10 § andra stycket lagen om utlämning för brott och alltså även om Högsta domstolen funnit att det finns hinder mot utlämning enligt någon av dessa bestämmelser.

Ett beslut om häktning eller en dom som specialdomstolen har meddelat i behörig ordning skall godtas som grund för ett beslut om utlämning, om det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt.

I fråga om utlämning till specialdomstolen tillämpas lagen (0000:00) om utlämning, om inte annat framgår av denna lag. Bestämmelserna i 2 kap. 3 och 4 §§, 3 kap. 8 §, 6 kap. 11 § och 10 kap. 3–5 §§ lagen om utlämning ska inte tillämpas.

Utlämning till specialdomstolen får ske även om utlämning inte skulle vara möjlig vid en tillämpning av 2 kap. 2, 5 eller 6 § eller 3 kap. 14 § lagen om utlämning.

Ett beslut om häktning eller en dom som specialdomstolen har meddelat i behörig ordning ska godtas som grund för ett beslut om utlämning, om det inte framgår att häktningsbeslutet eller domslutet är uppenbart oriktigt.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden om utlämning som har inletts före ikraftträdandet.

3. Har någon utlämnats från Sverige till specialdomstolen och begärs tillstånd till en sådan åtgärd som avses i 7 kap. 10 eller 11 § lagen (0000:00) om utlämning, ska de bestämmelserna tillämpas. En sådan begäran prövas av Stockholms tingsrätt.

14. Förslag till lag om ändring i lagen (0000:00) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 5 §, 4 kap.6 och 7 §§ samt 5 kap. 8 § lagen (0000:00) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

5 §17

Överlämnande för viss gärning får inte beviljas om

1. gärningen har ägt rum innan den eftersökte fyllt femton år,

2. gärningen omfattas av nåd eller annat beslut enligt 12 kap. 9 § regeringsformen,

3. gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i en nordisk stat eller i en medlemsstat i Europeiska unionen och, vid fällande dom, påföljden har avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i domslandet,

4. gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i en annan stat än som anges i 3 och om detta enligt 10 § tredje eller fjärde stycket lagen (1957:668) om utlämning för brott hade utgjort ett hinder mot utlämning av den eftersökte,

4. gärningen har prövats genom lagakraftvunnen dom i en annan stat än som anges i 3 och om detta enligt 3 kap. 16 § första stycket 4 eller andra stycket lagen (0000:00) om utlämning hade utgjort ett hinder mot utlämning av den eftersökte,

5. det enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller motsvarande bestämmelse i annan lag har meddelats beslut att inte åtala för gärningen,

6. förundersökning har inletts eller åtal väckts i Sverige för gärningen och förundersökningsledaren eller, när åtal har väckts, handläggande åklagare i det ärendet motsätter sig att lagföringen sker i den utfärdande staten, eller

7. gärningen i sin helhet har ägt rum i Sverige och inte motsvarar brott enligt svensk lag.

17 I lydelse enligt prop. 2010/11:158.

4 kap.

6 §18

Om två eller flera nordiska stater har utfärdat en nordisk arresteringsorder eller en eller flera av dessa stater har utfärdat en nordisk arresteringsorder samt en eller flera medlemsstater i Europeiska unionen har utfärdat en europeisk arresteringsorder beträffande samma person, ska ärendena prövas i ett sammanhang vid den tingsrätt som enligt 1 § har behörighet att handlägga det först inkomna ärendet.

Inkommer en ny nordisk eller europeisk arresteringsorder efter det att rätten beslutat om överlämnande men innan beslutet har vunnit laga kraft, får hovrätten eller, om ärendet överklagats dit, Högsta domstolen på yrkande av åklagaren besluta att tingsrätten ska pröva ärendena i ett sammanhang.

Prövningen av vilken av flera arresteringsordrar som ska beviljas ska göras med särskild hänsyn till gärningarnas beskaffenhet och platsen där de ägt rum, de tidpunkter då respektive arresteringsorder utfärdades samt om de avser lagföring eller verk-

Om två eller flera nordiska stater har utfärdat en nordisk arresteringsorder eller en eller flera av dessa stater har utfärdat en nordisk arresteringsorder samt en eller flera medlemsstater i Europeiska unionen har utfärdat en europeisk arresteringsorder eller en eller flera andra stater, tribunaler eller internationella domstolar ansökt om utlämning beträffande samma person, ska ärendena, med undantag för sådana ärenden som anges i 7 §, prövas i ett sammanhang vid den tingsrätt som enligt 1 § har behörighet att handlägga det först inkomna ärendet.

Inkommer en ny nordisk eller europeisk arresteringsorder eller utlämningsframställning efter det att rätten beslutat om överlämnande eller utlämning men innan beslutet har vunnit laga kraft, får hovrätten eller, om ärendet överklagats dit, Högsta domstolen på yrkande av åklagaren besluta att tingsrätten ska pröva ärendena i ett sammanhang.

Prövningen av vilken av flera arresteringsordrar eller utlämningsframställningar som ska beviljas ska göras med särskild hänsyn till gärningarnas beskaffenhet och platsen där de ägt rum, de tidpunkter då respektive arresteringsorder utfärdades eller ut-

18 I lydelse enligt prop. 2010/11:158.

ställighet av en frihetsberövande påföljd.

lämningsframställning gjordes samt om de avser lagföring eller verkställighet av en frihetsberövande påföljd.

7 §19

Om det beträffande den eftersökte pågår ett ärende om utlämning för brott eller om överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen ska prövningen av frågan om överlämnande enligt denna lag anstå till dess beslut har meddelats i det andra ärendet.

Om det beträffande den eftersökte pågår ett ärende om utlämning för brott enligt lagen (1994:569) om Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot humanitär rätt eller om överlämnande enligt lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen, ska prövningen av frågan om överlämnande enligt denna lag anstå till dess beslut har meddelats i det andra ärendet.

5 kap.

8 §20

Den som har överlämnats från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder får utan tillstånd vidareöverlämnas till en annan nordisk stat.

En framställning om rätt att till en medlemsstat i Europeiska unionen vidareöverlämna den som tidigare har överlämnats från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder prövas av tingsrätten med tillämpning av 6 kap. 8 § lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder.

En framställning om rätt att till en stat utanför Norden eller Europeiska unionen vidareutlämna den som tidigare har överlämnats från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder prövas av regeringen med tillämpning av 24 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.

En framställning om rätt att till en stat utanför Norden eller Europeiska unionen, vidareutlämna den som tidigare har överlämnats från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder prövas med tillämpning av 7 kap. 10 § lagen (0000:00) om utlämning.

19 I lydelse enligt prop. 2010/11:158. 20 I lydelse enligt prop. 2010/11:158.

1. Denna lag träder i kraft den

2. Äldre bestämmelser gäller för ärenden som har inletts före ikraftträdandet.

15. Förslag till förordning (0000:00) om utlämning

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Denna förordning innehåller bestämmelser om tillämpning av lagen (0000:00) om utlämning jämte vissa andra bestämmelser som gäller då Sverige är ansökande stat.

De begrepp som används i denna förordning har samma betydelse som i lagen (0000:00) om utlämning.

2 § Regeringen tillkännager de internationella överenskommelser som avses i denna förordning.

2 kap. Utlämning från Sverige

Utredningen

1 § Den eftersökte ska underrättas om innehållet i utlämningsframställningen, efterlysningen eller den andra statens begäran om tvångsmedelsanvändning, så snart som möjligt efter det att denne har anträffats.

2 § Om utlämning begärs för en gärning på tryckfrihetsförordningens eller yttrandefrihetsgrundlagens områden, ska åklagaren samråda med och vid behov inhämta yttrande från Justitiekanslern.

3 § Riksåklagaren eller den åklagare som verkställer utredningen får under utredningen begära kompletterande information direkt från en behörig myndighet i en annan stat, om den andra staten tillåter det.

Samtycke till utlämning och medgivande till utvidgad utlämning

4 § Samtycke och medgivande som avses i 5 kap. 5 § lagen (0000:00) om utlämning och återkallelse av ett sådant samtycke eller medgivande lämnas skriftligen enligt formulär som fastställs av Riksåklagaren.

En återkallelse av ett samtycke eller medgivande lämnas till åklagare eller till en polisman.

Den handling där samtycket och medgivandet lämnas ska om möjligt vara skriven på det språk som normalt används av den eftersökte. Om ett annat språk används, ska det antecknas på handlingen vilka åtgärder som har vidtagits för att kontrollera att den eftersökte har förstått innebörden av samtycket och medgivandet.

Justitiedepartementet ska i samband med att ett beslut om utlämning verkställs underrätta den ansökande staten om att den som utlämnas har lämnat ett sådant samtycke och medgivande som sägs i första stycket.

Underrättelse om ett beslut i fråga om utlämning

5 § När ett lagakraftvunnet beslut föreligger, ska åklagaren omedelbart underrätta Justitiedepartementet härom. Justitiedepartementet ska för verkställighet underrätta Rikspolisstyrelsen och också den ansökande staten om beslutet.

Underrättelse till den ansökande staten ska innehålla uppgift om de frihetsberövanden som har ägt rum i Sverige med anledning av en begäran om utlämning.

Underrättelse vid utlämning på villkor om återförande

6 § Om utlämning beviljas med ett sådant villkor om återförande som avses i 4 kap. 2 § 2, 4 eller 5 lagen (0000:00) om utlämning, ska

Justitiedepartementet underrätta den ansökande staten om att denna ska upplysa Justitiedepartementet om när ett återförande kan äga rum.

Verkställighet av ett beslut om utlämning

7 § Justitiedepartementet ansvarar för att ett beslut om utlämning verkställs inom rätt tid.

8 § Justitiedepartementet, åklagaren, polismyndigheten och Rikspolisstyrelsen ska utbyta information i den utsträckning det är nödvändigt för att ett beslut om utlämning ska kunna verkställas.

Rikspolisstyrelsen ska underrätta Justitiedepartementet och åklagaren när beslutet har verkställts.

Rikspolisstyrelsen ska omedelbart underrätta Justitiedepartementet och åklagaren, om den som ska utlämnas inte hämtas inom rätt tid.

Underrättelse vid tillfälligt verkställighetshinder i visst fall

9 § Har verkställigheten av ett beslut om utlämning skjutits upp med stöd av 7 kap. 1 § andra stycket lagen (0000:00) om utlämning på grund av att den som ska utlämnas avtjänar en frihetsberövande påföljd, ska den myndighet som ansvarar för verkställigheten av påföljden underrätta Justitiedepartementet i god tid innan frigivning sker.

Ansvariga myndigheter i Sverige

10 § Enligt detta kapitel och vid tillämpning av bestämmelserna i 8 kap. lagen (0000:00) om utlämning, ska följande myndigheter vara ansvariga myndigheter i Sverige.

1. Kriminalvården, när påföljden i Sverige ska verkställas eller kan antas komma att verkställas som fängelse.

2. Socialstyrelsen, när påföljden i Sverige ska verkställas eller kan antas komma att verkställas som rättspsykiatrisk vård.

3. Statens institutionsstyrelse, när påföljden i Sverige ska verkställas eller kan antas komma att verkställas som sluten ungdomsvård.

Underrättelse vid beslut i fråga om förvar i visst fall

11 § När den ansvariga myndigheten i Sverige har fattat ett beslut i fråga om förvar enligt 8 kap. 1 § andra stycket lagen (0000:00) om utlämning för brott eller när en domstol som avses i 8 kap. 6 § den lagen har prövat en sådan fråga, ska den ansvariga myndigheten omedelbart underrätta den polismyndighet som ska verkställa beslutet.

Underrättelse vid omvandling av påföljd

12 § Meddelas dom i ett mål som avses i 8 kap. 2 § andra stycket lagen (0000:00) om utlämning, ska domstolen samma dag sända en kopia av domen till den ansvariga myndigheten i Sverige. Domstolen ska underrätta den ansvariga myndigheten så snart domen vinner laga kraft mot den dömde.

Utvidgad utlämning och vidareutlämning

13 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller i tillämpliga delar i ärenden om utvidgad utlämning och vidareutlämning enligt 7 kap. 10 § lagen (0000:00) om utlämning.

3 kap. Utlämning till Sverige

Utlämningsframställningens upprättande och innehåll

Utlämning för lagföring

1 § Framställning om utlämning från annan stat av den som här i riket är misstänkt eller tilltalad för brott görs av åklagare. Framställningen ska sändas till Riksåklagaren, som avgör om den ska överlämnas till Justitiedepartementet för vidarebefordran till den främmande staten.

2 § Vid en framställning som avses i 1 § bör fogas protokoll vid häktningsförhandling, särskilt uppsatt häktningsbeslut eller annan handling som tydligt redovisar att en domstol funnit sannolika skäl till misstanke föreligga för det eller de brott som har föranlett häktning, tid och plats för deras förövande, tillämpliga lagrum samt namn,

hemvist, medborgarskap och övriga personuppgifter beträffande den som begärs utlämnad. Handlingen bör vara undertecknad eller bestyrkt av en domare som var ledamot av rätten när häktningen beslutades.

Uppgift om signalement bör om möjligt bifogas framställningen.

Utlämning för verkställighet av en frihetsberövande påföljd

3 § Framställning om utlämning görs av Kriminalvården, Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse för verkställighet av respektive fängelsestraff, rättspsykiatrisk vård och sluten ungdomsvård.

Framställningen ska överlämnas till Justitiedepartementet för vidarebefordran till den andra staten.

4 § En framställning som avses i 3 § ska åtföljas av en bestyrkt kopia av den dom som ska verkställas. Vidare ska, om möjligt, uppgift lämnas om hur lång tid som återstår att verkställa. Tillämpliga bestämmelser bör också redovisas. Kriminalvården, Socialstyrelsen eller Statens institutionsstyrelse ska samråda med Justitiedepartementet i frågan om den ytterligare utredning som kan behöva bifogas framställningen.

Proportionalitet

5 § Utlämning bör begäras endast när det med hänsyn till det men för den enskilde samt den tidsutdräkt och de kostnader som kan antas uppkomma i ärendet framstår som motiverat på grund av brottets art och svårhetsgrad samt övriga omständigheter.

Vid prövning enligt första stycket ska bland andra omständigheter beaktas längden av det fängelsestraff eller den slutna ungdomsvård som kan antas komma att dömas ut för brottet eller som har dömts ut för detta och återstår att avtjäna eller genomgå. Kan det antas att den eftersökte genom domen kommer att utvisas ur landet, eller har beslut om utvisning meddelats, ska även denna omständighet beaktas.

Om den eftersökte är under arton år, bör utlämning begäras endast om det är fråga om allvarlig brottslighet eller den unge har stark anknytning till Sverige eller det i övrigt finns särskilda skäl för att begära utlämning till Sverige.

Vidarebefordran och översättning av utlämningsframställningen

6 § Justitiedepartementet vidarebefordrar utlämningsframställningen till den andra staten. Vid behov kan begäran om provisoriskt anhållande göras innan utlämningsframställningen vidarebefordras.

Översättning av framställningen och därvid fogade handlingar ombesörjs av Justitiedepartementet.

Kompletterande information till den andra staten

7 § Riksåklagaren, Kriminalvården, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse eller åklagare som gjort en framställning om utlämning får lämna kompletterande information direkt till en behörig myndighet i en annan stat, om den andra staten tillåter det.

Villkor för utlämning

8 § Riksåklagaren får i ett ärende om utlämning till Sverige godta villkor om att den eftersökte återförs till den andra staten för att där verkställa ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande påföljd som denne har dömts till i Sverige.

Underrättelse vid villkorad utlämning till Sverige

9 § Ska någon i ett fall som sägs i 10 kap. 2 § lagen (0000:00) om utlämning återföras till en annan stat, ska åklagaren underrätta polismyndigheten när återförandet ska äga rum.

Transport

10 § Den myndighet som har gjort en framställning om utlämning ansvarar för att den eftersökte förs till Sverige, när den andra staten har beslutat om utlämning hit. Myndigheten ska, om inte annat har överenskommits, se till att den eftersökte rättidigt hämtas till Sverige.

Myndigheten får, om det behövs, begära hjälp av Rikspolisstyrelsen eller den polismyndighet som Rikspolisstyrelsen bestämmer.

Överförande av verkställighet av en frihetsberövande påföljd

11 § Om någon ska återföras till den andra staten enligt 8 § ska den ansvariga myndigheten se till att verkställigheten av straffet eller påföljden överförs till den andra staten och att personen förs dit när domen har vunnit laga kraft. Myndigheten får, om det behövs, begära hjälp av polismyndigheten i den ort där personen vistas.

Ansvarig myndighet enligt första stycket är Kriminalvården, Socialstyrelsen eller Statens institutionsstyrelse, om påföljden avser fängelse, rättspsykiatrisk vård eller sluten ungdomsvård.

Den andra staten ska i samband med överförandet informeras om när verkställigheten påbörjades och om de frihetsberövanden som har ägt rum i Sverige.

Medgivande till utvidgad utlämning eller vidareutlämning

12 § När det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige, att den som har utlämnats för brott till

Sverige kan lämna sitt medgivande till åtal eller straff för annat brott som denne har begått före utlämningen eller till att vidareutlämnas till en annan stat, utan att tillstånd måste inhämtas från den stat från vilken utlämning har skett, ska medgivande lämnas skriftligen enligt formulär som fastställs av Riksåklagaren. Medgivandet lämnas till åklagare.

Den som har utlämnats ska underrättas om innebörden av medgivandet. Den handling där medgivandet lämnas ska om möjligt vara skriven på det språk som normalt används av den som har utlämnats. Om ett annat språk används, ska det antecknas på handlingen vilka åtgärder som har vidtagits för att kontrollera att den som har utlämnats har förstått innebörden av samtycket.

Handläggning av utvidgad utlämning eller vidareutlämning

13 § Om utlämning till Sverige har beviljats och fråga uppkommer om att begära den andra statens tillstånd till att lagföra eller straffa den som har utlämnats även för gärningar som har begåtts före utlämningen men som inte omfattades av utlämningsframställningen eller att utlämna denne till en annan stat, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i detta kapitel om en ursprunglig begäran om utlämning.

1. Denna förordning träder i kraft den

2. Genom förordningen upphävs förordningen (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott.

3. Äldre bestämmelser gäller fortfarande för ärenden om utlämning som har inletts vid ikraftträdandet.

16. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:682) om behandling av personuppgifter inom kriminalvården

Härigenom föreskrivs att 37 § förordningen (2001:682) om behandling av personuppgifter inom kriminalvården ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

37 §21

Uppgifter i det centrala kriminalvårdsregistret skall på begäran lämnas ut till Regeringskansliet, en domstol, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Justitiekanslern, Riksdagens ombudsmän, Rikspolisstyrelsen, en polismyndighet, Datainspektionen eller en myndighet som får besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagen (1957:668) om utlämning för brott, lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge eller utlänningslagen (2005:716).

Uppgifter i det centrala kriminalvårdsregistret ska på begäran lämnas ut till Regeringskansliet, en domstol, Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten, Justitiekanslern, Riksdagens ombudsmän, Rikspolisstyrelsen, en polismyndighet, Datainspektionen eller en myndighet som får besluta om frihetsberövande åtgärd enligt lagen (0000:00) om utlämning, lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge eller utlänningslagen (2005:716).

Dessutom får Regeringskansliet, Rikspolisstyrelsen och polismyndigheter ha direktåtkomst till registret. För Regeringskansliet får dock endast sådana uppgifter göras tillgängliga som behövs i ärenden om nåd i brottmål och om upphävande av utvisningsbeslut enligt 8 kap. 14 § utlänningslagen.

Denna förordning träder i kraft den

21 Senaste lydelse 2006:106. Bestämmelsen kommer med all säkerhet att ändras i samband med att en förordning ang. tillämpningen av NAOL tillkommer.

17. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder

Härigenom föreskrivs att 10 § förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Om den andra medlemsstaten meddelar att ett utlämningsförfarande skall tillämpas, skall förordningen (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott tillämpas i stället för denna förordning. Den utfärdande myndigheten skall omedelbart överlämna ärendet till den myndighet som, enligt samma förordning, är behörig att göra framställningar om utlämning till den andra medlemsstaten.

Om den andra medlemsstaten meddelar att ett utlämningsförfarande ska tillämpas, ska förordningen (0000:00) om utlämning tillämpas i stället för denna förordning. Den utfärdande myndigheten ska omedelbart överlämna ärendet till den myndighet som, enligt samma förordning, är behörig att göra framställningar om utlämning till den andra medlemsstaten.

I fall som avses i första stycket behöver någon ny framställning inte göras, om den andra staten godtar arresteringsordern som en framställning om utlämning.

Denna förordning träder i kraft den

1. Inledning

1.1. Utredningens uppdrag

Utredningens direktiv (2009:88) återges i sin helhet i bilaga 1.

Utredningens uppdrag är en översyn av lagen (1957:668) om utlämning för brott (UtlämningsL). Utredningen ska därvid dels göra en genomgripande genomgång av regelverket i sak, dels se över lagstiftningens tekniska och språkliga utformning. Målsättningen är att utlämning från Sverige ska ske på ett sätt som är snabbt, rättssäkert och effektivt med beaktande av Sveriges folkrättsliga förpliktelser.

I uppdraget ingår också att följa arbetet med framtagandet av ett tredje tilläggsprotokoll till den europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957 samt att överväga en anpassning av den svenska lagstiftningen till de föreliggande förslagen alternativt, om protokollet antas, analysera behovet av lagändringar och ta ställning till frågan om ratificering.

Utredningen ska även ta ställning till om Sverige bör anta protokollet av den 15 maj 2003 om ändring av 1977 års europeiska konvention om bekämpande av terrorism samt överväga behovet av lagändringar.

Utredningen ska slutligen göra en översyn av bestämmelserna som reglerar en svensk begäran om utlämning enligt förordningen (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott.

1.2. Utredningens arbete

Utredningen har haft regelbundna sammanträden med sakkunnig- och expertkretsen.

Utredningen har i sitt arbete vägletts av nyare lagstiftning på området, såsom lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (EAOL) och lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål (LIRB).

Utredningen har, förutom den värdefulla medverkan som den sakkunniga och experterna i utredningen utgjort, vilka bl.a. har varit representanter för Åklagarmyndigheten och Sveriges Advokatsamfund, haft vidare kontakter och samrått med Domstolsverket, Rikspolisstyrelsen och Högsta domstolen.

För att kunna jämföra den svenska regleringen med lagstiftningen i vissa andra länder har kontakter tagits med det danska Justitsministeriet, det finska Justitieministeriet och det norska Justisdepartementet. Vidare har utredningen haft kontakt med den franska, brittiska, tyska, australiensiska, kanadensiska, amerikanska, ryska respektive turkiska ambassaden i Stockholm samt med den svenska ambassaden i Paris (Frankrike), London (Storbritannien), Berlin (Tyskland), Canberra (Australien), Ottawa (Kanada), Washington (USA), Moskva (Ryssland), Bangkok (Thailand) respektive Ankara (Turkiet). Den utländska rättsöversikten avser rättsläget våren 2010.

Från Åklagarmyndigheten (Riksåklagaren) och Högsta domstolen har utredningen inhämtat vissa statistikuppgifter. Dessvärre har det inte varit möjligt, bl.a. på grund av hur ärenden under åren handlagts i Regeringskansliet vid skilda departement och de sekretessföreskrifter som omgärdar materialet, att med rimliga arbetsinsatser få fram statistiska uppgifter rörande utlämningsärenden från 1980 och fram till i dag, avseende framför allt det totala antalet ärenden där Sverige är anmodad stat, och motsvarande, där Sverige är ansökande stat, vilka andra stater som därvid är ansökande respektive anmodade stater samt vilka brott som utlämning begärs för i respektive kategori. Även om det hade varit önskvärt, har utredningen alltså måst avstå från att redovisa sådant material.

Utredningen har också följt beredningen inom Regeringskansliet med framtagandet av en lagstiftning om en nordisk arresteringsorder och Sveriges tillträde till och genomförande av Europarådets konvention av den 16 maj 2005 om förebyggande av terrorism. När det gäller en nordisk arresteringsorder föreligger nu ett förslag till lag (lag [0000:00] om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arres-

teringsorder, NAOL, prop. 2010/11:158). Om förslaget antas av riksdagen, kommer lagen, enligt uppgift, att kunna träda i kraft tidigast den 1 januari 2012. Utredningen har i sina överväganden och förslag utgått från regeringens förslag till NAOL, och förslag till ändringar i andra författningar, så som de föreligger enligt propositionen.

Vidare har utredningen följt arbetet inom Europarådet med ett tredje tilläggsprotokoll till den europeiska utlämningskonventionen den 13 december 1957 (1957 års utlämningskonvention). Utredningen har även i övrigt hållit sig underrättad om arbete som pågår internationellt; bl.a. framtagandet av ett fjärde tilläggsprotokoll till 1957 års utlämningskonvention och tilläggsprotokoll till Haagkonventionen1 och Montrealkonventionen2.

Samråd har skett med Yttrandefrihetskommittén (Ju 2003:04), Förvarsutredningen (Ju 2009:03), utredningen om transporter av frihetsberövade personer (Ju 2009:04) och utredningen om internationell straffverkställighet (Ju 2011:03). Utredningen har slutligen beaktat arbetet i bl.a. Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (Ju 2006:02), Målutredningen (Ju 2008:11) och Förundersökningsutredningen (Ju 2009:07).

1.3. Disposition av betänkandet

Betänkandet består av tre delar. Del A innehåller en utförlig beskrivning av gällande rätt. Inledningsvis finns en introduktion till utlämningsrätten (kapitel 2), därefter följer avsnitt om UtlämningsL:s förutsättningar för utlämning (kapitel 3), UtlämningsL:s förfarande, beslutsordning och tvångsmedelsreglering (kapitel 4), utlämningens förenlighet med Europakonventionen (kapitel 5), FN:s konventioner om mänskliga rättigheter (kapitel 6), utlämningsärendenas omfattning (kapitel 7), Sverige som ansökande stat (kapitel 8) och, slutligen, utländsk rätt (kapitel 9).

I del B finns utredningens överväganden och förslag. Utredningen behandlar här först frågor hänförliga till utlämningslagen: förutsättningar för utlämning (kapitel 10), en ny förfarandemodell (kapitel 11), förfarandet (kapitel 12), överförande av verkställighet av en

1 Konventionen för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg, dagtecknad i Haag den 16 december 1979 (SÖ 1971:17). 2 Konventionen för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet, antagen i Montreal den 23 september 1971 (SÖ 1973:48), jämte tilläggsprotokoll – protokollet för bekämpande av våldsbrott på flygplatser som används för civil luftfart i internationell trafik, antagen i Montreal den 24 februari 1988 (SÖ 1990:16).

frihetsberövande påföljd till Sverige (kapitel 13) och övriga frågor (kapitel 14). Därefter behandlas det tredje tilläggsprotokollet till 1957 års utlämningskonvention (kapitel 15) och protokollet den 15 maj 2003 om ändring av Europarådets konvention om bekämpande av terrorism, m.m. (kapitel 16). I följande kapitel behandlas utlämning till Sverige (kapitel 17) och ändringar i vissa andra lagar (kapitel 18). I del B finns avslutningsvis utredningens kostnads- och konsekvensanalys samt förslag i fråga om ikraftträdande och övergångsbestämmelser (kapitel 19).

Del C innehåller utredningens författningsförslag med kommentarer (kapitel 20). Författningsförslagen är som brukligt också, jämte sammanfattningen, redovisade inledningsvis i betänkandet.

Del A

Gällande rätt

2. Introduktion till utlämningsrätten

2.1. Svensk utveckling på utlämningsområdet

Den första svenska lagen om utlämning trädde i kraft år 1913 (lagen den 4 juni 1913 [nr 68] om utlämning av förbrytare). Lagen innehöll regler om villkoren för och förfarandet vid utlämning för brott från Sverige till främmande stat. Den gällde samtliga utlämningsärenden då Sverige stod som anmodad stat, dvs. oavsett om Sverige hade något utlämningsavtal med den ansökande staten eller inte. Enligt lagen fick svensk medborgare inte utlämnas. Utlämning fick vidare inte ske, om dom beträffande det aktuella brottet meddelats här i landet (principen om ne bis in idem) eller om straff för brottet skulle vara preskriberat enligt svensk lag. Utlämning fick inte heller ske för militära eller politiska brott. I lagen fanns krav på dubbel straffbarhet, och den som utlämnats fick inte utan svenskt medgivande åtalas eller straffas i den främmande staten för annat brott som begåtts före utlämningen (ett uttryck för den s.k. specialitetsprincipen). De villkor för utlämning som lagen upptog fanns i huvudsak med i de avtal om utlämning som Sverige tidigare ingått och som fram till lagens tillkomst utgjorde den i Sverige gällande utlämningsrätten (prop. 1913:50 s. 22).

1913 års lag gällde fram till dess att den alltjämt gällande lagen (1957:668) om utlämning för brott (UtlämningsL, prop. 1957:156, bet. 1LU 1957:37, rskr. 1957:377) trädde i kraft den 1 januari 1958.

Inom Europarådet har sedan 1950-talet bedrivits arbete med att förbättra det internationella utlämningssamarbetet. År 1957 antogs den grundläggande konventionen på utlämningsområdet, den europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957 (1957 års utlämningskonvention, SÖ 1959:65). UtlämningsL bygger i allt väsentligt på 1957 års utlämningskonvention. Lagen innehåller bestämmelser om utlämning till utomnordiska stater och upptar, liksom 1913 års lag, ett antal villkor för beviljande av utlämning samt

förfaranderegler. Till 1957 års utlämningskonvention har fogats två tilläggsprotokoll rörande utlämning för bl.a. folkrättsbrott (SÖ 1976:27) och fiskala brott (SÖ 1979:13), vilka ratificerats av Sverige och efter vilka UtlämningsL:s bestämmelser har anpassats.

Sedan slutet av 1950-talet har det mellan de nordiska länderna funnits ett utlämningssamarbete som bygger på harmoniserad lagstiftning. År 1959 trädde lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge (den nordiska utlämningslagen, prop. 1959:72, bet. 1LU 1959:22, rskr. 1959:207) i kraft. I lagen fanns bestämmelser om förutsättningar för och förfarandet vid utlämning till de nordiska länderna. Utlämning mellan de nordiska länderna har genom det nordiska samarbetet sedan lång tid tillbaka varit mindre komplicerat än vad som gäller enligt UtlämningsL. Det nordiska utlämningssamarbetet har på senare tid utvecklats ytterligare och grundar sig numera på konventionen om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (nordisk arresteringsorder). De åtaganden som följer med konventionen kommer i Sverige att genomföras genom den föreslagna lagen (0000:00) om överlämnande från Sverige enligt en nordisk arresteringsorder (den nordiska arresteringsorderlagen, NAOL, prop. 2010/11:158), förmodligen gällande tidigast från den 1 januari 2012.1

Utvecklingen på utlämningsområdet har sedan mitten av 1990talet i stor utsträckning skett inom ramen för EU:s straffrättsliga samarbete. Inom EU har först utarbetats konventionen om ett förenklat förfarande för utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater (1995 års utlämningskonvention, SÖ 1998:43) och konventionen om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater (1996 års utlämningskonvention, SÖ 2001:49). EU-konventionerna innebar i förhållande till 1957 års utlämningskonvention att utlämningssamarbetet mellan medlemsstaterna förenklades. Även Schengenkonventionen från 1990 (SÖ 1998:49) innehåller bestämmelser om utlämning (artikel 59–66). Utlämningssamarbetet mellan EU:s medlemsstater har emellertid utvecklats ytterligare och grundar sig numera på rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 18.7 2002, s. 1, Celex 02002F0584). Rambeslutet har i Sverige genomförts genom lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (den europeiska arresteringsorderlagen, EAOL, prop. 2003/04:7, bet. 2003/04:JuU8, rskr. 2003/04:107). Genom ram-

1 Utredningen kommer i fortsättningen att behandla föreliggande förslag (NAOL) som gällande, i den del det har betydelse för utredningens egna förslag.

beslutet ersattes i princip all utlämning inom EU med ett förenklat och snabbare förfarande, där rättsliga myndigheter i en medlemsstat efter en begränsad prövning överlämnar en efterlyst person till en annan medlemsstat för lagföring eller verkställighet av ett redan utdömt straff.

Sverige har, förutom 1957 års utlämningskonvention, tillträtt ett antal andra konventioner på utlämningsområdet, bl.a. Europarådets konvention om bekämpande av terrorism, m.m. (1977 års terrorismkonvention, SÖ 1977:12), 1988 års FN-konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (SÖ 1991:41) och 2000 års FN-konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (SÖ 2004:21).

Vidare har Sverige ingått bilaterala avtal om utlämning med

Australien (SÖ 1974:3, 1985:64, 1989:49), Belgien (SÖ 1951:31, 1973:149, 1988:11), Kanada (SÖ 2001:42), Storbritannien och Nordirland (SÖ 1965:19–20, 1966:20, 1979:62, 1980:4) samt USA (SÖ 1963:17, 1984:34). Såväl avtalet med Belgien som avtalet med Storbritannien torde efter EAOL:s tillkomst, helt ha spelat ut sin roll och kan i praktiken utelämnas vid redogörelsen för Sveriges bilaterala avtal.2 Även mellan EU och USA har ingåtts avtal om utlämning. EU-avtalet innebär för svenskt vidkommande att olika frågeställningar om utlämning mellan Sverige och USA regleras såväl i bilateral överenskommelse som i EU-avtal. För ikraftträdande förutsätter EU-avtalet att samtliga medlemsstater inom EU i bilaterala överenskommelser med USA klargör förhållandet mellan tidigare träffade bilaterala överenskommelser och motsvarande åtaganden i

EU-avtalet. Sverige och USA har träffat överenskommelse som tydliggör vilka åtaganden som gäller mellan staterna i fråga om utlämning och i ett särskilt bilateralt instrument har reglerats vilka bestämmelser som ska gälla i samarbetet. En konsoliderad version av Sveriges bilaterala utlämningsavtal och EU-avtalet om utlämning har arbetats fram (prop. 2004/05:46 och dess bilaga 1). Utlämningsavtalet mellan USA och EU trädde, efter att det ratificerats av alla medlemsstater och USA, i kraft den 1 februari 2010.

På senare tid har ett antal internationella brottmålsdomstolar inrättats. Genom resolutioner antagna av FN:s säkerhetsråd har – med stöd av kapitel 7 i FN-stadgan, vilken ger säkerhetsrådet behörighet att vidta åtgärder för att upprätthålla och återställa internationell fred och säkerhet – tribunalerna för brott begångna i f.d.

2 Jfr dock för Storbritanniens del avseende bl.a. Falklandsöarna, Påle 2003, s. 52 f.

Jugoslavien och i Rwanda tillskapats. Besluten att inrätta Jugoslavien- och Rwandatribunalerna och bestämmelserna i deras stadgor om t.ex. jurisdiktion och samarbete, är bindande för alla FN:s medlemsstater. Vidare har genom ett avtal mellan FN och Sierra Leones regering inrättats Specialdomstolen för Sierra Leone, vars syfte är att etablera en oberoende domstol för beivrande av allvarliga brott mot internationell humanitär rätt samt brott mot viss nationell rätt i Sierra Leone. Eftersom Specialdomstolen för Sierra Leone inte är inrättad med stöd av kapitel 7 i FN-stadgan, är Sverige inte skyldigt att samarbeta med specialdomstolen i fråga om utlämning. Sverige har emellertid valt att möjliggöra utlämningssamarbete med specialdomstolen genom lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone.

Vid en diplomatkonferens 1998 antogs Stadgan för Internationella brottmålsdomstolen (Romstadgan), som är en multilateral överenskommelse och därför bindande endast för de stater som valt att tillträda den. Sverige tillträdde Romstadgan den 28 juni 2001 och stadgan trädde i kraft den 1 juli 2002 (SÖ 2002:59).

2.2. Gällande svensk lagstiftning om utlämning

2.2.1. Inledning

Vid utlämning till utomnordiskt land enligt 1957 års utlämningskonvention, och andra konventioner som Sverige tillträtt samt enligt de bilaterala utlämningsavtal som Sverige har ingått, tillämpas UtlämningsL. Lagen är tillämplig även i de fall där det inte finns ett särskilt avtal om utlämning mellan Sverige och den andra staten.

Vid utlämning eller överlämnande till de internationella tribunalerna, den Internationella brottmålsdomstolen och Specialdomstolen för Sierra Leone kompletteras UtlämningsL med de särskilda lagarna om samarbete med dessa domstolar: lagen (1994:569) om

Sveriges samarbete med de internationella tribunalerna för brott mot internationell humanitär rätt (tribunallagen), lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen respektive lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone.

UtlämningsL gäller inte i förhållande till annat EU-land, i vilken situation EAOL i stället ska tillämpas.

I NAOL finns bestämmelser om förutsättningar för och förfarandet vid överlämnande till de nordiska länderna.

Förordningen (1982:306) med vissa bestämmelser om utlämning för brott (utlämningsförordningen) innehåller bestämmelser om utlämning för brott till Sverige.

2.2.2. Utlämningslagen

UtlämningsL innehåller, som nämnts, regler om utlämning från Sverige till annan stat för lagföring eller straff i samtliga de fall då varken EAOL eller NAOL är tillämplig. Lagen gäller således i förhållande till alla stater med undantag för Danmark, Finland, Island och Norge samt övriga medlemsstater i EU. Lagen bygger i allt väsentligt på 1957 års utlämningskonvention (prop. 1957:156). Den innehåller dels ett antal avslagsgrunder, dvs. villkor för att utlämning ska beviljas, dels förfaranderegler.

I 2 § UtlämningsL finns ett absolut förbud mot utlämning av svenska medborgare.

I 4 § uppställs vissa krav på brottets allvar eller frihetsstraffets längd för att utlämning ska kunna ske. Den gärning för vilken utlämning begärs måste motsvara brott, för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Avser framställningen flera brott är det tillräckligt att ett av dem är av denna svårhetsgrad. Har dom meddelats i den ansökande staten för gärningen måste påföljden utgöra frihetsstraff i minst fyra månader eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid.

I 5 och 6 §§ finns regler som begränsar möjligheterna att utlämna när det är fråga om militära och politiska brott.

Enligt 7 § får utlämning inte ske om åtgärden kan medföra risk för att den utlämnade på grund av bl.a. sin härstamning eller religiösa eller politiska uppfattning löper risk att bli utsatt för förföljelse av allvarligare slag.

Enligt 8 § får utlämning inte heller ske om åtgärden skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Enligt bestämmelsen ska en avvägning ske mellan, å ena sidan, den eftersöktes personliga förhållanden, bl.a. ungdom och hälsotillstånd, och, å andra sidan, den ansökande statens intresse.

I 9 § uppställs vissa krav på bevisning i skuldfrågan. I princip krävs dom eller häktningsbeslut från behörig myndighet i den ansökande staten. För att en dom ska godtas ska den ”stödjas av utredningen” och får inte ”föranleda allvarlig erinran”. Grundar sig framställningen på ett häktningsbeslut krävs för utlämning att det

föreligger sannolika skäl för att personen begått gärningen. I bestämmelsen ges möjlighet att genom överenskommelse med annan stat bestämma att fällande dom eller häktningsbeslut som meddelats av domstol eller domare ska godtas, om det inte i särskilt fall framgår att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. I en sådan överenskommelse kan emellertid föreskrivas, att dom som meddelats efter förhandling som hållits i den dömdes utevaro endast ska godtas, om den dömdes rättighet att försvara sig ändå kan anses ha blivit tillräckligt tillgodosedd eller om den främmande staten lämnar en försäkran om att den dömde har möjlighet att påkalla en ny domstolsprövning som tillgodoser hans rätt till försvar.

Överenskommelse att godta såväl domar som häktningsbeslut föreligger mellan Sverige och andra stater som anslutit sig till 1957 års utlämningskonvention. Vidare finns sådan överenskommelse i så gott som samtliga de bilaterala utlämningsavtal som Sverige ingått. Enligt det andra tilläggsprotokollet till 1957 års utlämningskonvention får emellertid domar som meddelats utan att den dömde varit närvarande särbehandlas på det sätt som anges i 9 § UtlämningsL.

I 10 § kommer principen om ne bis in idem, att en person inte ska lagföras eller straffas för samma gärning mer än en gång, till uttryck. Utlämning får bl.a. inte ske om dom beträffande det aktuella brottet meddelats här i landet. I bestämmelsen finns också förbud mot utlämning när straff för brottet skulle vara preskriberat enligt svensk lag.

I 11 § finns s.k. tillfälliga utlämningshinder. Pågår i Sverige lagföring eller straffverkställighet beträffande annan brottlighet än den som det begärs utlämning för föreligger, under den tid som den svenska lagföringen eller straffverkställigheten pågår, hinder mot utlämning. Utlämning kan dock, trots det svenska intresset, ske för lagföring med villkor att den utlämnade senare överlämnas till svensk myndighet.

När utlämning sker ska, enligt 12 §, vissa villkor uppställas. Den som utlämnas får inte, utan medgivande av regeringen i det särskilda fallet, åtalas eller straffas i den främmande staten för annat brott än det som utlämningen avsåg som begåtts före utlämningen (specialitetsprincipen). Personen får inte heller utan sådant medgivande vidareutlämnas till annan stat. Den som utlämnas får som huvudregel inte åtalas för det aktuella brottet vid en tillfällig eller extraordinär domstol och personen får inte heller straffas med döden.

Förutom de angivna villkoren ska regeringen uppställa de övriga villkor som i varje enskilt fall krävs.

I 12 a § finns en möjlighet för den som har utlämnats att avsäga sig specialitetsprincipen under förutsättning att Sverige träffat en överenskommelse om detta med den ansökande staten. Sverige har än så länge endast träffat en sådan överenskommelse med Kanada (se prop. 2000/01:83 s. 23 ff.).

I 13 § behandlas den situationen att två eller flera stater begär utlämning av samma person. Vid prövningen av till vilken stat utlämning ska ske ska hänsyn bl.a. tas till brottslighetens beskaffenhet, framställningarnas tidsföljd samt personens nationalitet och hemvist.

Beslut om utlämning fattas av regeringen. Enligt 1 § UtlämningsL ”får” den som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning och uppehåller sig här utlämnas. Detta innebär att en fri prövningsrätt tillkommer regeringen; regeringen är således inte, trots att samtliga lagens villkor för utlämning är uppfyllda, förpliktad att utlämna. Föreligger ett giltigt utlämningsavtal mellan Sverige och den ansökande staten kan avtalet emellertid innebära att Sverige på folkrättslig grund inte har rätt att vägra utlämning.

Det formella förfarandet vid utlämning regleras i 14–22 §§ UtlämningsL.

En framställning om utlämning ska enligt 14 § vara skriftlig och ges in till Justitiedepartementet. Till framställningen ska fogas avskrift av häktningsbeslut eller dom som åberopas eller annan utredning som framställningen grundas på. I framställningen ska finnas uppgift om personens nationalitet och hemvist, brottets beskaffenhet, tid och plats för brottet samt de straffbestämmelser som är tillämpliga i den ansökande staten. Om möjligt ska även signalement lämnas.

Enligt 15 § ska Riksåklagaren, innan regeringen fattar beslut i anledning av framställningen, avge yttrande. Om den som begärs utlämnad inte har samtyckt till utlämning, ska ärendet dessutom prövas av Högsta domstolen. Är det uppenbart att framställningen inte bör bifallas ska regeringen emellertid omedelbart avslå den.

Till grund för sitt yttrande ska Riksåklagaren, enligt 16 §, verkställa erforderlig utredning i enlighet med vad som stadgas om förundersökning i brottmål. Lokal åklagarmyndighet kan därvid anlitas att biträda med utredningsarbetet. Vanliga straffprocessuella tvångsmedel kan användas men i några avseenden gäller särskilda regler.

Sedan utredningen avslutats ska Riksåklagaren, enligt 17 §, överlämna ärendet tillsammans med sitt yttrande till Högsta domstolen eller – för det fall den som begärs utlämnad har samtyckt till det – till regeringen. Ska ärendet prövas av Högsta domstolen – dvs. om samtycke till utlämning inte finns – har domstolen enligt 18 § att pröva huruvida det finns förutsättningar för utlämning enligt 1–10 §§ UtlämningsL (av vilka 3 § sedermera upphävts). Om det behövs ska förhandling hållas i Högsta domstolen.

Efter det att Högsta domstolen meddelat beslut lämnas ärendet enligt 20 § vidare till regeringen för avgörande. Har Högsta domstolen funnit att hinder mot utlämning föreligger får regeringen inte bifalla framställningen. Beviljar regeringen utlämning ska den samtidigt bestämma inom vilken tid den ansökande staten ska hämta den som ska utlämnas. Som regel ska den som ska utlämnas i vart fall hämtas inom en månad från det att den ansökande staten fick del av beslutet. Beslut om utlämning verkställs av polismyndigheten och om personen som ska utlämnas är på fri fot får personen, om det är nödvändigt för att utlämningen ska kunna genomföras, omhändertas och tas i förvar under längst fyrtioåtta timmar.

Enligt 21 § kan regeringen förordna att föremål som tagits i beslag ska överlämnas till den ansökande staten.

Lagens 22 § behandlar ersättning av allmänna medel till offentlig försvarare för arbete hos regeringen.

I 23 § regleras användandet av tvångsmedel i avvaktan på en utlämningsframställning från främmande stat, dvs. i de fall då den för utlämning aktuelle är internationellt efterlyst men det ännu inte finns någon formell framställning om utlämning. Den som i en främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott som det går att utlämna för kan anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet i avvaktan på en begäran om utlämning. Beslut fattas av åklagare som även kan förordna om beslag. Beslutet ska utan uppskov anmälas hos rätten (tingsrätten) som ska hålla förhandling och pröva om åtgärden ska bestå. Kommer rätten fram till att beslutet om tvångsmedel ska bestå ska den genast underrätta chefen för Justitiedepartementet om detta. Regeringen kan upphäva åtgärden, om hinder föreligger mot utlämning eller om utlämning av annat skäl inte bör ske. Om åtgärden inte upphävs, ska den främmande staten underrättas om åtgärden och en viss tid anges inom vilken framställning om utlämning ska göras. Denna tid får inte vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller ålades reseförbud eller anmälningsskyldighet. Så snart framställ-

ningen om utlämning kommit in, ska Justitiedepartementet underrätta den myndighet som först meddelat beslut om tvångsmedlet. Underrättelse ska även lämnas om en framställning om utlämning inte inkommer inom utsatt tid, för vilket fall beslutet om tvångsmedel ska hävas. Har en framställning om utlämning inkommit inom utsatt tid, ska den anhållne begäras häktad senast på den åttonde dagen efter den, då Riksåklagaren fick del av framställningen. Görs inte någon häktningsframställan ska den anhållne omedelbart friges.

I 24 §, som hör ihop med specialitetsprincipen i 12 §, har regeringen getts möjlighet att medge, att den som utlämnats får åtalas i den främmande staten för annan före utlämningen förövad gärning än den för vilken utlämning skett eller vidareutlämnas från den ansökande staten till en tredje stat. Liksom vid den ursprungliga utlämningsbegäran ska frågan om medgivande till lagföring, i de fall då den person som avses med framställningen inte har medgett densamma, prövas av Högsta domstolen.

Sedan framställning om utlämning gjorts får, enligt 25 §, svenskt åtal inte väckas för det uppgivna brottet, om inte framställningen har avslagits.

I 26, 26 a och 26 b §§ regleras möjligheten att ge tillstånd till transporter genom Sverige av personer som ska utlämnas från ett tredje land till ett annat, oplanerade mellanlandningar vid sådana transporter samt, då utlämning skett till Sverige för rättegång, transporter vid återförandet av den utlämnade personen till den anmodade staten.

2.2.3. Utlämningsförordningen m.m.

Utlämningsförordningen innehåller bestämmelser som reglerar en svensk begäran om utlämning, dvs. då Sverige är ansökande stat.

Enligt 1 § utlämningsförordningen är det åklagare som tar initiativ till att göra en framställning om utlämning från utomnordisk stat av den som i Sverige är misstänkt eller tilltalad för brott. Framställningen ska sändas till Riksåklagaren som avgör om den ska överlämnas till Justitiedepartementet för vidarebefordran till den främmande staten.

Enligt 3 § görs framställning om utlämning från utomnordisk stat för verkställighet av fängelsestraff av Kriminalvården, av rättspsykiatrisk vård av Socialstyrelsen och av sluten ungdomsvård av Statens institutionsstyrelse. Liksom avseende utlämning för lagföring

ska framställningen överlämnas till Justitiedepartementet för vidarebefordran till den främmande staten.

I praktiken inleds utlämningsärenden, där Sverige är ansökande stat, oftast genom att svensk polis genom Interpol utfärdar en internationell efterlysning av en misstänkt person. Påträffas personen sedan i något annat land anhålls denne provisoriskt i detta land. Justitiedepartementet (Centralmyndigheten inom enheten för brottmålsärenden och internationellt rättsligt samarbete – BIRS – på Justitiedepartementet) får underrättelse om anhållandet av den främmande staten. Justitiedepartementet kontaktar då den svenska myndighet som har begärt personen efterlyst för att få bekräftat att en utlämning av personen fortfarande är aktuell. Justitiedepartementet efterhör därefter hos den främmande statens centralmyndighet direkt eller via den svenska ambassaden i landet vilken som är den sista dag då en framställning om utlämning ska inkomma.

I 2 och 4 §§ anges de uppgifter och handlingar som bör fogas till en framställning om utlämning för lagföring (2 §) respektive straffverkställighet (4 §). Vid utlämning för lagföring ska bifogas av domaren bestyrkt protokoll från häktningsförhandling, särskilt uppsatt häktningsbeslut eller annan handling som tydligt visar att en domstol funnit sannolika skäl för brottet, samt tid och plats för gärningen, relevant lagrum m.m. Vid utlämning för straffverkställighet ska bifogas bestyrkt kopia av den dom som ska verkställas, besked om hur lång strafftid som återstår att avtjäna samt identitetsuppgifter m.m.

Enligt 5 § vidarebefordrar Justitiedepartementet utlämningsframställningen till den andra staten. Enligt bestämmelsen kan vid behov en begäran om provisoriskt anhållande göras innan utlämningsframställningen vidarebefordras.

Enligt 5 a § får Riksåklagaren, Kriminalvården, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse eller åklagare som gjort en framställning om utlämning, om den andra staten tillåter det, lämna kompletterande information direkt till en behörig myndighet i en annan stat.

Sverige har möjlighet att ingå internationella överenskommelser, i vilka tillämpningen av specialitetsprincipen inskränks, t.ex. genom att den utlämnade individen själv samtycker till att specialitetsprincipen inte ska tillämpas. I Sveriges utlämningsavtal med Kanada (SÖ 2001:42, artikel 17) finns en bestämmelse om att den person som enligt avtalet har utlämnats kan samtycka till att lagföras eller verkställa straff för en viss gärning som personen har begått före

utlämningen. I 5 b § regleras hur lämnande av en sådan typ av samtycke ska gå till.

Enligt 9 § bör utlämning begäras endast när det i beaktande av det men för den enskilde samt den tidsutdräkt och de kostnader som kan antas uppkomma i ärendet framstår som motiverat med hänsyn till brottets art och svårhetsgrad samt övriga omständigheter.

En skälighetsbedömning ska således ske i samtliga fall där Sverige begär utlämning. Vid den bedömningen ska, enligt andra stycket samma paragraf, bland andra omständigheter beaktas längden av det fängelsestraff eller den slutna ungdomsvård som kan antas komma att dömas ut för brottet eller som har dömts ut för detta och återstår att avtjäna eller genomgå. Vidare ska den omständigheten beaktas att det kan antas, att den eftersökte genom domen kommer att utvisas ur landet eller att beslut om utvisning meddelats.

Enligt 9 a § får Riksåklagaren i ett ärende om utlämning till Sverige godta villkor om att den som begärs utlämnad återförs till den andra staten för att där verkställa ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande påföljd som personen har dömts till i Sverige. I 9 b § anges vilken myndighet som i olika fall är ansvarig för att verkställigheten i de fall som avses i 9 a § överförs till den andra staten.

Bestämmelserna i utlämningsförordningen är således tämligen få och knapphändiga, vilket beror på att Sverige i egenskap av ansökande stat är utlämnad till den anmodade statens utlämningsrätt. Det finns alltså skäl för Sverige att, i samband med att en begäran om utlämning från ett annat land görs, inhämta kunskap om det andra landets utlämningsrätt. Föreligger ett utlämningsavtal (bilateralt eller multilateralt) mellan Sverige och det aktuella landet, och uppfyller Sverige genom ansökan kraven i avtalet, är det andra landet folkrättsligt förpliktat att utlämna personen. Ett land är emellertid inte folkrättsligt förpliktat att utlämna, om inte Sverige i motsvarande situation hade varit det. Villkor som Sverige ställt upp i utlämningssamarbete för att utlämna kan således hävdas gentemot Sverige, när Sverige är ansökande stat. Finns inte något utlämningsavtal, är Sverige enbart hänvisat till det aktuella landets egen utlämningsrätt. Det andra landet kan i sådana fall komma att kräva en ömsesidighetsförklaring, vilket innebär att Sverige får försäkra, att

Sverige skulle bevilja det aktuella landet utlämning under motsvarande förhållanden.3

Enligt 2 kap. 8 § brottsbalken ska villkor som ett annat land ställt upp i samband med utlämning från det landet följas.

Som nämnts i avsnitt 2.2.2 innehåller 26 a § UtlämningsL en bestämmelse av betydelse för när Sverige är ansökande stat. Har utlämning till Sverige skett för rättegång här, på villkor att den som utlämnats senare återförs till den andra staten, ska polismyndigheten på den ort där rättegången har ägt rum se till att den som har utlämnats återförs. Är personen på fri fot får denne – om det är nödvändigt för återförandet – omhändertas och tas i förvar under viss tid.

Av betydelse för situationen, när Sverige är ansökande stat, är också 34 kap. 18 § brottsbalken. Har någon dömts till fängelse som gemensam påföljd för två eller flera brott, kan det inträffa att utlämning enligt den anmodade statens lagstiftning inte kan ske för alla brotten. Åklagaren kan då anmäla detta till domstol som ska undanröja den gemensamt ådömda påföljden och döma till påföljd för den brottslighet, för vilken utlämning kan äga rum.

2.2.4. Utvecklingen inom EU

Sedan den 1 januari 2004 gäller, som framgått, i förhållande till andra EU-länder EAOL i stället för UtlämningsL. I förhållande till Danmark och Finland tillämpas emellertid i stället NAOL. Som tidigare nämnts grundar sig EAOL på rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna. Rambeslutet föregicks av de två tidigare nämnda EU-konventionerna vars syfte var att förenkla och förbättra utlämningssamarbetet mellan medlemsstaterna: 1995 och 1996 års utlämningskonvention. De bestämmelser i Schengenkonventionen (artikel 59–66) som gäller utlämning motsvaras i huvudsak av bestämmelser i 1995 och 1996 års utlämningskonventioner (prop. 2003/04:7 s. 56).

1995 års utlämningskonvention inriktade sig på att göra förfaranden, där de berörda personerna samtycker till att bli utlämnade, enklare och smidigare än vad som följer av 1957 års utlämningskonvention. Konventionen innehöll därför i princip endast förfaranderegler. Det fanns emellertid också bestämmelser om att den som begärdes utlämnad kunde samtycka till att specialitets-

3 Se Påle 1995, s. 185.

principen inte skulle tillämpas, vilket även fick till följd att den ansökande staten fick vidareutlämna personen (till annan EU-stat) utan godkännande från den anmodade staten.

1996 års utlämningskonvention innebar i förhållande till 1957 års utlämningskonvention vidgade möjligheter att få medborgare i den anmodade staten utlämnade och viss begränsning av möjligheterna att vägra utlämning på grund av preskription eller med hänsyn till att gärningen i fråga kan anses vara politisk eller politiskt betingad (Ds 2000:3 s. 32 f.). Konventionen innehöll också undantag från specialitetsprincipen och kravet på samtycke från den anmodade staten vid utlämning till en tredje stat samt i visst fall från kravet på dubbel straffbarhet (om det brott som utlämningsframställningen grundades på avsåg konspiration eller deltagande i en brottslig organisation med syfte att begå vissa allvarliga brott).

Innan EAOL trädde i kraft, gällde UtlämningsL således även i förhållande till andra EU-länder. Som en följd av Sveriges tillträde till 1995 och 1996 års utlämningskonventioner innehöll lagen emellertid särskilda bestämmelser om utlämning till andra EU-stater. Sverige valde att reservera sig mot den bestämmelse i 1996 års utlämningskonvention, som avsåg det nämnda avskaffandet av kravet på dubbel straffbarhet, varför någon sådan bestämmelse inte infördes i UtlämningsL. De särskilda EU-bestämmelserna innehöll färre avslagsgrunder än vad som finns vid utlämning till en stat utanför EU. Utlämning fick ske redan om det enligt svensk lag kunde följa fängelse i sex månader för det brott som gärningen motsvarade. Det fanns möjlighet att utlämna svenska medborgare till en annan EU-stat och det fanns inte någon möjlighet att vägra utlämning till en annan EU-stat under hänvisning till preskription eller att fråga var om ett politiskt brott.

Svenska medborgare fick emellertid utlämnas endast om vissa villkor var uppfyllda. Gällde utlämningen lagföring, krävdes att den svenske medborgaren vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande vistats i den ansökande staten eller att den för utlämningen aktuella gärningen motsvarade brott för vilket enligt svensk lag var föreskrivet fängelse i mer än fyra år. Vid bedömningen av om utlämning skulle beviljas skulle särskilt beaktas möjligheterna till lagföring i Sverige. Som villkor för utlämning skulle ställas, att den som begärdes utlämnad återfördes till Sverige för verkställighet här av ett ådömt frihetsstraff eller annat frihetsberövande i anledning av brottet. Villkoret behövde dock inte ställas, om den som begärdes utlämnad vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande

vistats i den stat till vilken utlämning begärdes eller om den som begärdes utlämnad samtyckte till att verkställighet skedde i den ansökande staten. Gällde utlämningen verkställighet av frihetsstraff, krävdes att den svenske medborgaren vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande vistats i den ansökande staten eller att den som begärdes utlämnad samtyckte till utlämning. Samtycke till verkställighet i den andra staten skulle lämnas till den åklagare som verkställde utredningen om utlämning och kunde återkallas fram till dess att beslutet om utlämning verkställts. Svenska medborgare fick inte utlämnas för ett politiskt brott eller för brott som var preskriberade enligt svensk lag. En svensk medborgare kunde inte heller själv avsäga sig specialitetsprincipens skydd eller samtycka till att vidareutlämnas till annan medlemsstat i EU.

I UtlämningsL fanns vidare särskilda EU-bestämmelser om ett förenklat förfarande för utlämning till en annan EU-stat. Det förenklade förfarandet kunde tillämpas då den som var eftersökt för utlämning samtyckte till att bli utlämnad. För att det förenklade förfarandet skulle kunna tillämpas, krävdes att den ansökande staten lämnade vissa uppgifter så att den eftersökte och den myndighet i den begärande staten som skulle besluta om överlämnande enligt det förenklade förfarandet kunde ta ställning i frågan. Uppgifterna (bl.a. uppgifter om den eftersöktes identitet, dom eller häktningsbeslut, brottets beskaffenhet och rättsliga rubricering samt omständigheterna kring brottet, däribland tidpunkt och plats för brottet och den eftersöktes del i det) överensstämde i stort med vad en Interpol-efterlysning innehåller samt motsvarade de upplysningar som är nödvändiga för att registrera en person i Schengens informationssystem, SIS (prop. 1996/97:88 s. 13 f.). Innehöll en eftersökning de efterfrågade uppgifterna, behövde någon ordinär framställning om utlämning enligt 14 § UtlämningsL inte göras och kopia av dom eller häktningsbeslut behövde inte tillställas den anmodade staten. Utlämningsärendet kunde initieras på lokal åklagarnivå, och det ankom på den lokale åklagaren att utreda om förutsättningarna för utlämning var uppfyllda. Åklagaren skulle därvid så snart det kunde ske tillfråga den för utlämning eftersökte om han samtyckte till utlämning. För det fall personen samtyckte till utlämning, skulle denne också tillfrågas om han avstod från det skydd som specialitetsprincipen ger och om han medgav, att den ansökande staten fick rätt att vidareutlämna honom till någon annan medlemsstat i EU. Verkan av samtycket i de sist nämnda två delarna var att den stat till vilken personen överlämnades inte behövde den

svenska regeringens tillstånd för att ställa personen till svars för annan gärning eller vidareutlämna honom till annat EU-land (dvs. det innebar ett generellt avstående från specialitetsprincipens tillämpning). Lämnat samtycke till utlämning och till ett avstående från specialitetsprincipen kunde återkallas till dess att ett beslut om utlämning hade verkställts. Samtyckte personen till utlämning lämnades ärendet vidare till Riksåklagaren som, om det var uppenbart att utlämning skulle ske och det inte förelåg någon sådan konkurrenssituation som avses i 13 § UtlämningsL (två eller flera stater begär utlämning av samma person), beslutade om utlämning. I annat fall skulle Riksåklagaren, tillsammans med eget yttrande, överlämna ärendet till chefen för Justitiedepartementet som fattade beslut. Skulle utlämningsframställningen avslås eller om fråga var om en sådan konkurrenssituation som avses i 13 § UtlämningsL, skulle emellertid regeringen fatta beslut. Beslut i utlämningsfrågan skulle fattas inom tjugo dagar från det att samtycke lämnats och, för det fall det beslutades att den eftersökte skulle utlämnas, skulle beslutet verkställas inom ytterligare tjugo dagar.

En person som utlämnats till en medlemsstat i EU fick i den staten lagföras för ett brott som personen hade begått före utlämningen och som inte omfattades av utlämningsbeslutet, om personen samtyckte till det (den som utlämnats kunde alltså själv avsäga sig en tillämpning av specialitetsprincipen avseende vissa konkreta gärningar). Även utan samtycke fick den utlämnade lagföras för brott för vilket inte var föreskrivet frihetsberövande påföljd. Den som utlämnats till en medlemsstat i EU kunde vidare under förutsättning av eget samtycke vidareutlämnas till en annan medlemsstat i EU.

Rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna innebär numera att all utlämning inom EU i princip ska ske med tillämpning av den europeiska arresteringsordern. Utlämningskonventionerna från 1957, 1995 och 1996 samt Schengenkonventionens bestämmelser om utlämning tillämpas således inte längre mellan medlemsstaterna.

I EAOL används termen överlämnande i stället för utlämning. En arresteringsorder skickas genom Schengens informationssystem (SIS) eller något annat system för eftersökning av personer som är misstänkta för brott eller – om det är känt att den som eftersöks befinner sig på en viss plats i Sverige – direkt till behörig åklagare. Riksåklagaren bestämmer vilka åklagare som ska anses behöriga: som huvudregel åklagare vid internationella åklagarkammare. Åkla-

garen utreder sedan, enligt reglerna om förundersökning i brottmål, om det finns förutsättningar för överlämnande från Sverige. Åklagaren har ansvaret för utredningen och svarar för kontakterna med den utfärdande myndigheten. En begäran om överlämnande och därmed sammanhängande frågor prövas av tingsrätt efter framställning av åklagaren. Ärenden om överlämnande handläggs vid samtliga tingsrätter och hovrätter. Beslutet ska i princip fattas inom 30 dagar från gripandet av den eftersökta personen. Om personen samtycker till överlämnande, ska beslutet fattas inom tio dagar från samtycket. Tingsrättens beslut får, med visst undantag, överklagas enligt allmänna regler om överklagande av domstols beslut i brottmål. Vid överklagande av tingsrättens beslut i fråga om överlämnande krävs emellertid prövningstillstånd i hovrätten. Den som eftersöks för överlämnande har rätt att få en offentlig försvarare. Handläggningen ska som regel vara muntlig. Om den eftersökte samtycker till att överlämnas kan tingsrätten dock avgöra frågan om överlämnande utan förhandling. Lagen innehåller bestämmelser om tvångsmedel som i vissa avseenden avviker från vad som gäller i brottmål, bl.a. finns det i lagen en presumtion för att den som eftersöks för överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder ska anhållas och häktas. Förutsättningarna för överlämnande motsvarar i stora delar vad som gäller vid utlämning (Ds 2002:62 s. 10). För att överlämnande för lagföring ska få beviljas, krävs att gärningen, enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning, kan medföra fängelse i ett år eller mer. Överlämnande för verkställighet av straff förutsätter att det har dömts ut en frihetsberövande påföljd om fyra månader eller mer. Som huvudregel gäller krav på dubbel straffbarhet. Överlämnande kan emellertid ske i vissa fall även för gärningar som inte motsvarar brott enligt svensk lag. För att överlämnande ska få beviljas i ett sådant fall krävs att gärningen omfattas av bilagan till lagen – den s.k. listan som innehåller 32 olika gärningstyper – och att gärningen kan medföra fängelse i tre år eller mer enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning. I lagen finns motsvarigheter till flera av UtlämningsL:s vägransgrunder. Ett överlämnande får exempelvis inte ske, om den eftersökte i Sverige eller en annan medlemsstat redan är dömd för gärningen, om nåd eller åtalsunderlåtelse för gärningen har meddelats i Sverige eller om lagföring för gärningen pågår i Sverige. Ytterligare ett exempel på när överlämnande inte ska beviljas är om gärningen har begåtts i Sverige och antingen inte utgör brott i Sverige eller enligt svensk lag är preskriberad. Överlämnande får vidare inte beviljas för en gärning

som har ägt rum innan den eftersökte fyllt femton år eller om ett överlämnande skulle strida mot den europeiska konventionen av den 4 november 1959 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), de tilläggsprotokoll till konventionen som gäller som lag i Sverige eller mot bestämmelser om immunitet och privilegier. Rambeslutet ger en medlemsstat möjlighet att vägra överlämnande för verkställighet av straff, om medlemsstaten åtar sig att verkställa det enligt sin egen lagstiftning. Det är vidare möjligt för en medlemsstat att som villkor för överlämnande kräva garantier om att få tillbaka den som har överlämnats för att denne ska kunna verkställa straffet i sitt hemland. EAOL innehåller bestämmelser som innebär att överlämnande avseende svenska medborgare i vissa sådana situationer ska vägras eller att villkor ska uppställas om återförande av den som begärs överlämnad. I lagen finns vidare bestämmelser om överförande av verkställighet av straff i dessa situationer samt i de fall överlämnande begärs till Sverige och fråga uppkommer om att överföra verkställigheten av en frihetsberövande påföljd till en annan medlemsstat.

I förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder finns bestämmelser om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. En svensk arresteringsorder för lagföring utfärdas av åklagare. En arresteringsorder får utfärdas för brott, för vilket den eftersökte är häktad på sannolika skäl misstänkt för brottet och för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. En svensk arresteringsorder för verkställighet av en frihetsberövande påföljd utfärdas av Rikspolisstyrelsen på begäran av Kriminalvårdsstyrelsen (för verkställighet av fängelse), Socialstyrelsen (för verkställighet av rättspsykiatrisk vård) eller Statens institutionsstyrelse (för verkställighet av sluten ungdomsvård). En sådan arresteringsorder får utfärdas för en lagakraftvunnen dom, om en frihetsberövande påföljd i minst fyra månader eller utan tidsbegränsning har dömts ut. En svensk arresteringsorder får utfärdas endast om det med beaktande av det men för den enskilde samt den tidsutdräkt och de kostnader som kan antas uppkomma i ärendet framstår som motiverat med hänsyn till brottets art och svårhetsgrad samt övriga omständigheter. Om den eftersökte är under arton år får en arresteringsorder utfärdas endast om det är fråga om allvarlig brottslighet eller den unge har stark anknytning till Sverige eller det i övrigt finns särskilda skäl för att begära överlämnande till Sverige. Om den andra medlemsstaten

begär det, ska förfarandet hanteras som utlämning i stället för överlämnande.

2.2.5. Det nordiska samarbetet

UtlämningsL gäller inte heller, som nämnts, i förhållande till de övriga nordiska länderna. Här gäller i stället NAOL (dock förmodligen i kraft tidigast den 1 januari 2012). NAOL föregicks av den nordiska utlämningslagen, vilken var tillkommen i nära samarbete mellan de andra nordiska länderna, vilka alla hade antagit en likartad lagstiftning (prop. 1959:72).

För utlämning enligt den nordiska utlämningslagen krävdes, med vissa undantag, endast att gärningen var straffbar i den ansökande staten.

Även en svensk medborgare kunde under vissa förutsättningar utlämnas enligt lagen – dock inte för politiska brott. En svensk medborgare fick utlämnas, om personen vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande vistats i det ansökande landet eller den gärning som avsågs i utlämningsansökan motsvarade brott för vilket enligt svensk lag var stadgat fängelse i mer än fyra år. Om gärningen i sin helhet hade begåtts i Sverige, fick utlämning emellertid beviljas endast om gärningen innefattade medverkan till ett utanför Sverige begånget brott eller om utlämning samtidigt skedde för gärning som hade begåtts utanför Sverige.

Som huvudregel fick utlämning inte ske om endast böter kunde ådömas för gärningen i den ansökande staten.

Utlämning för ett politiskt brott fick endast ske, om gärningen motsvarade brott enligt svensk lag (och den som begärdes utlämnad inte var svensk medborgare).

Utlämning fick inte beviljas om i Sverige meddelats dom angående brottet.

Inledd förundersökning eller åtal för annat allvarligt brott utgjorde hinder mot utlämning. Likaså förelåg hinder mot utlämning, om personen enligt dom mot denne här skulle avtjäna fängelsestraff eller omhändertas på anstalt. Utlämning kunde i dessa fall emellertid beviljas för rättegång i den ansökande staten under förutsättning att personen senare återfördes till Sverige.

Den som utlämnades fick inte lagföras för ett brott begånget före utlämningen, om personen hade dömts eller meddelats åtalsunderlåtelse här i landet för brottet. Var det fråga om en svensk

medborgare eller ett politiskt brott fick lagföring för annat brott ske, endast om regeringen lämnat särskilt medgivande till detta eller om den som utlämnats inför domstol samtyckt till lagföringen eller frivilligt hade stannat kvar i landet efter den lagföring som utlämningen avsett eller sedan denne lämnat det ansökande landet frivilligt återvänt dit. Likaså krävdes regeringens medgivande för att vidareutlämning till annan stat skulle få ske.

Specialitetsprincipen gällde således inte fullt ut i förhållande till de andra nordiska länderna. Den upprätthölls i viss utsträckning när det gällde svenska medborgare eller politiskt brott men inte alls i förhållande till utländska medborgare, så länge det aktuella brottet inte var politiskt.

I förhållande till de andra nordiska länderna fanns alltså inte något generellt krav på dubbel straffbarhet. Dubbel straffbarhet krävdes endast när det gällde politiska brott och i viss utsträckning när det gällde utlämning av svenska medborgare. Utlämning till de andra nordiska länderna kunde vidare ske för militära brott och för brott som enligt svensk rätt var preskriberade.

Vad gällde utlämningsförfarandet skulle de berörda myndigheterna enligt den nordiska utlämningslagen – till skillnad från vad som gäller enligt UtlämningsL – ta direkt kontakt med varandra i stället för att ge in en framställning om utlämning till Justitiedepartementet. Polis- eller åklagarmyndighet i det nordiska land som önskade utlämning skulle göra en framställning därom antingen hos Riksåklagaren eller – om man visste var den eftersökte fanns i Sverige – direkt hos behörig åklagare på den ort där den eftersökte uppehöll sig. Framställningen skulle grundas på fällande dom eller annat domstolsbeslut, i vilket domstolen funnit sannolika skäl föreligga för att den som begärdes utlämnad hade begått det uppgivna brottet. Om den som begärdes utlämnad samtyckte till utlämning eller erkände gärningen, krävdes dock inte någon dom eller domstolsbeslut. Åklagare skulle därefter verkställa en utredning enligt reglerna om förundersökning i brottmål. Åklagaren var därvid behörig att motta samtycke till utlämning.

Vid samtycke till utlämning kunde den behörige åklagaren själv, med vissa undantag (bl.a. när det gällde ett politiskt brott eller när det fanns konkurrerande utlämningsframställningar från olika länder), besluta om utlämning. Om åklagaren inte meddelade beslut om utlämning, skulle ärendet överlämnas till Riksåklagaren som fick besluta om utlämning, såvida det var uppenbart att framställningen borde bifallas, det inte fanns konkurrerande utlämningsframställ-

ningar från olika länder och framställningen inte rörde en svensk medborgare eller avsåg ett politiskt brott. Om det inte fanns förutsättningar för Riksåklagaren att fatta beslut, skulle regeringen besluta i ärendet. Innan regeringen meddelade beslut skulle, om det fanns särskilda skäl, yttrande inhämtas från Högsta domstolen huruvida utlämning lagligen kunde beviljas enligt lagen. Fann Högsta domstolen att det fanns hinder mot utlämning, fick utlämning inte beviljas.

I den nordiska utlämningslagen fanns också bestämmelser om tvångsmedel, vilka i princip överensstämde med motsvarande bestämmelser i UtlämningsL. I två avseenden skiljde de sig dock åt: dels krävdes enligt den nordiska utlämningslagen för tvångsmedelsanvändning endast att den svenska straffskalan för brottet omfattade fängelse, dels var den tidsrymd inom vilken en nordisk stat skulle inkomma med en utlämningsansökan, efter underrättelse om att den eftersökte personen var ålagd tvångsmedel, endast två veckor.

Mellan de nordiska länderna har emellertid funnits en vilja att ytterligare förenkla och effektivisera utlämningsförfarandet. I syfte att åstadkomma smidigare regler om utlämning mellan de nordiska staterna har konventionen av den 15 december 2005 om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (en nordisk arresteringsorder) framförhandlats. Konventionen har rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna som förebild och i konventionen används begreppet ”överlämnande” i stället för ”utlämning”. Konventionen innebär en utvidgning i fråga om skyldigheten att överlämna i förhållande till såväl den förutvarande nordiska utlämningsordningen som rambeslutet om den europeiska arresteringsordern. I relation till den tidigare nordiska ordningen, som var fakultativ, dvs. en person fick utlämnas, har den nya nordiska konventionen i stället som utgångspunkt en obligatorisk ordning, dvs. överlämnande ska ske enligt en nordisk arresteringsorder. Konventionen innehåller mot denna bakgrund ett antal vägransgrunder där den verkställande staten (tidigare kallad den anmodade staten) ska eller kan vägra att överlämna.

I förhållande till den tidigare nordiska utlämningslagen innebär konventionen bl.a. följande.

-

Kravet på dubbel straffbarhet avskaffas.

-

Vid överlämnande görs inte någon skillnad mellan egna medborgare och utlänningar.

-

Konventionen upptar inte någon egentlig strafftröskel. En nordisk arresteringsorder kan utfärdas för de brott som enligt den utfärdande statens lagstiftning kan föranleda ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

-

Överlämnande kan inte vägras med hänvisning till att det är fråga om ett politiskt brott.

-

Konventionen fastställer en rad frister för handläggningen och verkställigheten av en nordisk arresteringsorder.

-

En person som har överlämnats med stöd av en nordisk arresteringsorder kan i större utsträckning ställas till ansvar för andra före överlämnandet begångna brott, än det som omfattades av överlämnandet.

I förhållande till rambeslutet om en europeisk arresteringsorder innebär den nordiska konventionen följande utveckling.

-

Kravet på dubbel straffbarhet avskaffas.

-

Konventionen upptar inte någon egentlig strafftröskel.

-

Vid överlämnande görs inte någon skillnad mellan egna medborgare och utlänningar.

-

Konventionen upptar färre fakultativa vägransgrunder än rambeslutet.

-

En nordisk arresteringsorder ska handläggas och verkställas inom kortare tidsfrister än de som är fastlagda i rambeslutet om den europeiska arresteringsordern.

-

En person som har överlämnats med stöd av en nordisk arresteringsorder kan i högre utsträckning ställas till ansvar för andra, före överlämnandet begångna, brott än det som omfattades av överlämnandet.

Sverige kommer förmodligen att tillträda konventionen den 1 januari 2012. De lagändringar som konventionsåtagandet kräver, genomförs, som nämnts, i Sverige genom införandet av NAOL, varvid den nordiska utlämningslagen upphävs.

NAOL omfattar överlämnande för lagföring och för straffverkställighet. För att en gärning ska kunna ligga till grund för ett överlämnande enligt en nordisk arresteringsorder krävs att en frihetsberövande påföljd är föreskriven för gärningen alternativt har dömts ut i den nordiska stat som har utfärdat arresteringsordern. Den fria prövningsrätt som dittills gällt för nordiska utlämningsärenden har genom lagen slopats och istället har införts ett system

som baseras på principen om ömsesidigt erkännande. Detta innebär att en nordisk arresteringsorder ska bifallas, om inte någon av de få avslagsgrunder som föreskrivs i lagen föreligger, eller om det följer av någon annan lag.

Ett beslut i överlämnandefrågan ska fattas av åklagare om den eftersökte samtycker till att överlämnas och i övriga fall av domstol. De tidsfrister som gäller innebär att beslut, när samtycke föreligger, ska meddelas inom tre dagar från det att samtycket lämnades och i övriga fall normalt sett inom fjorton dagar från gripandet. Rättens handläggning ska som regel vara muntlig och den eftersökte ska ha rätt till offentlig försvarare. Vid överklagande av tingsrättens beslut i fråga om överlämnande krävs prövningstillstånd i hovrätten. Överklagande ska, såvitt gäller nordiska arresteringsorderärenden, ske inom en vecka till såväl hovrätt som Högsta domstolen.

NAOL innehåller bestämmelser om tvångsmedel som i stora drag liknar dem som återfinns i EAOL. Således gäller, för personer över arton år, en presumtion för att den eftersökte ska frihetsberövas i avvaktan på beslut.

3. Utlämningslagens förutsättningar för utlämning

3.1. Inledning

I utredningens uppdrag ingår att kartlägga och analysera tillämpningen av UtlämningsL under de senaste åren för att undersöka hur bestämmelserna fungerar i praktiken. I uppdraget ligger också att göra en genomgång av Sveriges folkrättsliga förpliktelser på utlämningsområdet.

I följande avsnitt beskrivs förutsättningarna för utlämning enligt UtlämningsL. UtlämningsL:s reglering av förutsättningarna för utlämning har varit ämnet för en svensk doktorsavhandling1. Något annat verk som beskriver den svenska utlämningsrätten finns inte. Utredningen har därför valt att tämligen ingående redovisa dels bakgrunden till de olika villkors- och hindersbestämmelserna, dels bestämmelsernas tillämpning i domstolspraxis, främst Högsta do

r har i det följande

upptagits i den ordning de är uppställda i lagen.

mstolens.

Som nämnts i avsnitt 2.1 bygger UtlämningsL i allt väsentligt på 1957 års utlämningskonvention. Varje avsnitt inleds därför med en beskrivning av vad som i den aktuella frågan gäller enligt konventionen. I slutet av varje avsnitt finns dels en redogörelse för vad som gäller i frågan enligt Sveriges alltjämt relevanta och gällande bilaterala utlämningsavtal (med Australien, Kanada, Storbritannien och Nordirland samt USA), dels en genomgång av relevant domstolspraxis. UtlämningsL:s förutsättningsbestämmelse

1 Påle 2003.

3.2. Förbudet mot utlämning av svenska medborgare

Enligt 1957 års utlämningskonvention (artikel 6) får en avtalsslutande part vägra utlämning av sina egna medborgare. Parten får vidare genom en förklaring, för sitt vidkommande, definiera begreppet ”medborgare” i konventionens mening. Om den anmodade parten inte utlämnar sina egna medborgare ska den – om den ansökande parten begär det – överlämna ärendet till sina behöriga myndigheter för att möjliggöra åtals väckande (ett uttryck för principen aut dedere aut judicare – antingen utlämna eller lagföra). Enligt konventionen ska medborgarskapet bestämmas efter förhållandena vid tidpunkten för beslutet över framställningen om utlämning. Blir den aktuella personen emellertid medborgare i det anmodade landet efter att beslutet fattats, men innan det verkställts, kan den anmodade parten vägra utlämning under hänvisning till att fråga är om egen medborgare. Sverige har avgett en förklaring om att ”[m]ed medborgare i konventionens mening förstås svenska medborgare, i Sverige domicilierade utlänningar, medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge samt utlänningar, domicilierade i sistnämnda stater”. Såvitt känt har möjligheten att beträffande utomnordiska medborgare vägra utlämning på den anförda grunden de senaste årtiondena inte tillämpats i praktiken och möjligheten att på samma grund vägra utlämning av nordiska medborgare tillämpats ytterst restriktivt (se prop. 2000/01:83 s. 35 f.).

Enligt 2 § UtlämningsL får en svensk medborgare inte utlämnas med stöd av lagen.

Hinder mot utlämning föreligger om den för utlämning aktuelle personen vid tidpunkten då utlämning ska ske är svensk medborgare (prop. 1913:50 s. 28 och 1957:156 s. 40). Tidpunkten för brottets förövande är således ovidkommande.

Svenskt medborgarskap regleras i lagen (2001:82) om svenskt medborgarskap. Sedan år 2001 accepterar Sverige fullt ut dubbelt medborgarskap (se prop. 1999/00:147).

Om en person är svensk medborgare, registreras i officiella svenska register endast detta medborgarskap, även om personen också har ett andra medborgarskap. En person med t.ex. svenskt och franskt medborgarskap registreras således enbart som svensk medborgare. Det saknas därför uppgift om hur många i Sverige bosatta personer som, utöver sitt svenska medborgarskap, har ett eller flera utländska medborgarskap. Uppskattningar av antalet personer i Sverige med dubbla medborgarskap har emellertid gjorts vid några tillfällen. I betänkandet Svenskt medborgarskap (SOU 1999:34, s. 173 ff.) gjorde

1997 års medborgarskapskommitté bedömningen, att det per den 31 december 1997 fanns omkring 300 000 personer i Sverige med dubbelt medborgarskap, varav ca 197 000 uppskattades ha fått dubbelt medborgarskap genom anmälan eller efter ansökan, s.k. naturalisation (svenskt medborgarskap kan också förvärvas automatiskt – i huvudsak av barn redan vid födelsen). Av de 197 000 personer som erhållit svenskt medborgarskap (och därmed också dubbelt medborgarskap) genom anmälan eller efter ansökan antogs 3 500 personer ha sitt ursprung i Norden, 82 000 i övriga Europa, 12 000 i Afrika, 1 500 i Nordamerika, 16 000 i Sydamerika och 82 000 i Asien. Med utgångspunkt i denna uppskattning gjorde Utredningen om omprövning av medborgarskap i betänkandet Omprövning av medborgarskap (SOU 2006:2, s. 84 f.) en grov uppskattning av de i Sverige år 2005 bosatta personerna med dubbelt medborgarskap. Uppskattningen begränsades till att avse de personer som fått dubbelt medborgarskap genom förvärv av svenskt medborgarskap efter anmälan eller ansökan. I uppskattningen ingick även barn som fått dubbelt medborgarskap som bipersoner till dessa personer. Resultatet av utredningens skattningar gav vid handen att det år 2005 fanns ungefär 275 000 i Sverige bosatta personer som fått dubbelt medborgarskap genom förvärv av svenskt medborgarskap efter anmälan eller ansökan. De tio vanligaste medborgarskapsländerna för dem som under åren 2000–2004 erhöll svenskt medborgarskap genom naturalisation var (angivet efter förutvarande medborgarskapsland och med antalet naturaliserade angivet inom parentes): Bosnien-Hercegovina (24 428),

Irak (21 732), Serbien (och Montenegro) (14 395), Iran (8 817), Somalia (8 816), Turkiet (8 228), Polen (6 337), Kroatien (4 274), Syrien (4 077) och Libanon (2 498) (SOU 2006:2, s. 120 f.).

Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) fanns år 2008 i Sverige 1 281 581 utrikes födda personer. Vid samma tid fanns i Sverige 562 124 utländska medborgare. Av dessa uppgifter kan slutsatsen dras att förmodligen har drygt 700 000 av de utrikes födda personerna blivit svenska medborgare. Enligt vad utredningen inhämtat från Migrationsverket har uppskattningsvis drygt hälften av de 700 000 utrikes födda personerna som blivit svenska medborgare alltjämt kvar sitt tidigare medborgarskap och har därmed dubbelt medborgarskap. Till detta antal ska läggas de utrikes födda och alltjämt boende barn som, på grund av någon av sina föräldrars svenska medborgarskap, automatiskt vid födelsen blivit svenska medborgare och som på grund av sin utländska anknytning även blivit medborgare i något annat land. Tas hänsyn även till denna kategori kan antalet

personer med dubbelt medborgarskap, varav ett svenskt, idag uppskattas till – lågt räknat – ca 500 000 personer. Ungefär samma antal ger en jämförelse mellan antalet personer som enligt SCB har utländsk bakgrund (med vilket avses utrikes födda samt dem som visserligen är födda i Sverige men vars båda föräldrar är utrikes födda – 1 661 003 personer år 2008) och antalet utländska medborgare (562 134 personer samma år). En miljon av personerna med utländsk bakgrund kan då antas ha blivit svenska medborgare, och drygt hälften (500 000 personer) kan antas även ha kvar sitt tidigare medborgarskap.

De tio vanligaste medborgarskapsländerna för dem som under år 2005–2008 erhöll svenskt medborgarskap var, (angivet efter förutvarande medborgarskapsland och med antalet personer angivet inom parentes) Irak (34 613), Finland (10 855), Bosnien-Hercegovina (8 260), Iran (7 257), Turkiet (7 204), Serbien (och Montenegro) (6 327), Ryssland (4 074), Thailand (3 729), Syrien (3 630) och Kina (3 318).2

Den som innehar dubbelt medborgarskap särbehandlas inte i utlämningshänseende i något avseende. När möjligheten till dubbelt medborgarskap infördes uppmärksammades att dubbelt medborgarskap kunde tänkas medföra problem i utlämningshänseende i två avseenden: dels genom att Sverige kunde få avslag på en framställning om utlämning av en svensk medborgare om personen samtidigt var medborgare i den anmodade staten (eftersom många länder inte tillåter utlämning av egna medborgare), dels genom att Sverige skulle tvingas avslå en begäran om utlämning från en persons medborgarskapsland om personen samtidigt var medborgare i Sverige (prop. 1999/00:147 s. 23 f.). Det anfördes härvid att om reformen att tillåta innehav av dubbelt medborgarskap fullt ut skulle visa sig medföra ökade problem vad gällde utlämning på grund av brott, kunde det bli aktuellt med en översyn av dessa bestämmelser.

Enligt tribunallagen, lagen (2002:329) om samarbete med Internationella brottmålsdomstolen och lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone är det möjligt att utlämna eller överlämna en svensk medborgare för lagföring inför tribunalerna, den Internationella brottmålsdomstolen och Specialdomstolen för Sierra Leone (se prop. 1993/94:142 s. 30 och 2000/01:122 s. 90 f. samt 3 § andra stycket lagen [2006:615] om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone). Utlämning av svenska medborgare till

2 Av dessa länder föreskriver Kina och Thailand förlust av medborgarskap vid förvärv av annat medborgarskap.

tribunalerna och till Specialdomstolen för Sierra Leone kan även ske för straffverkställighet.

Regeringsformen innehåller inte något direkt förbud mot utlämning av svenska medborgare. En svensk medborgare får emellertid enligt 2 kap. 7 § regeringsformen inte landsförvisas. Bestämmelsen har ansetts ge ett visst skydd också i fråga om utlämning. Enligt förarbetena till bestämmelsen bör skyddet mot landsförvisning nämligen uppfattas så, att det även avser det fall då utlämning av en svensk medborgare på grund av brott skulle ge anledning till antagandet, att den utlämnade skulle bli berövad friheten under så lång tid att han knappast någonsin skulle kunna återvända till Sverige (prop. 1975/76:209 s. 121, bet. 1975/76:KU56 s. 32, se även prop. 1993/94:142 s. 30 och 2000/01:122 s. 90 f). När möjligheten att utlämna svenska medborgare till Jugoslavien- och Rwandatribunalerna samt till den Internationella brottmålsdomstolen infördes, ansågs det därför att det i vissa situationer kunde vara en förutsättning för utlämning att ett eventuellt fängelsestraff verkställdes i Sverige (prop. 1993/94:142 s. 30, 1995/96:48 s. 15 f. och 2000/01:122 s. 91 f.). I förarbetena till lagen (2006:615) om samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone framhålls – i samband med att det anförs att vägransgrunden i 2 § UtlämningsL inte bör vara obligatorisk gentemot specialdomstolen – att det med stöd av 12 § tredje stycket UtlämningsL finns möjlighet att förena utlämning för lagföring av en svensk medborgare med villkor att personen ska återföras till Sverige för att avtjäna ett eventuellt straff här (prop. 2005/06:93 s. 38 f.).

Mot den angivna bakgrunden har i den reformerade grundlagen införts en bestämmelse i 10 kap. regeringsformen (10 kap. 14 §) som markerar, att regeringsformens regler om förbud mot landsförvisning inte utgör hinder mot att uppfylla Sveriges åtaganden med anledning av Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (prop. 2009/10:80 s. 197 ff.). Motsvarande ska enligt bestämmelsen gälla också åtaganden i förhållande till andra mellanfolkliga brottmålsdomstolar.

Förbud mot utlämning av svensk medborgare förelåg även enligt 1913 års lag (2 §). I förarbetena till lagen anförde departementschefen som skäl för förbudet, förutom att ”den naturliga känslan förbjuder utlämning i sådant fall”, att det är ett följdriktigt utslag av den statsrättsliga uppfattning som betraktar medborgarna inte bara som undersåtar med förpliktelser utan även som samhällsmedlemmar med rättigheter gentemot staten, så som rätten att vistas i landet och inte därifrån kunna utvisas eller utlämnas (1913:50 s. 28 f.). Han

anförde vidare att principen visserligen varit föremål för internationell debatt i vilken hävdats att brottmål borde avgöras av den domstol som hade bäst förutsättningar att uppta bevisning och att, om skälet för att vägra utlämning av egna medborgare berodde på bristande tilltro till domstolar i vissa andra länder, så borde utlämning till dessa vägras generellt, oavsett vilket medborgarskap den för utlämning aktuelle personen hade. Departementschefen hänvisade dock till att principen upptagits i såväl de nyare utländska lagstiftningarna som i traktater från senare tid och att det därför fanns skäl även för Sverige att bibehålla den (1913:50 s. 28 f.). Endast vissa länder som England och USA, anförde han, tillät utlämning av egna medborgare men detta på grund av att de – till skillnad från Sverige – tillämpade territorialitetsprincipen, vilket innebar att de själva inte kunde straffa den egna medborgare som begått brott utanför landets område.

Vid den nu gällande lagens tillkomst synes det ha varit självklart att principen att svensk medborgare inte får utlämnas skulle upprätthållas. Någon diskussion om skälen för ett upprätthållande av principen förs därför inte i lagens förarbeten. I stället diskuteras – mot bakgrund av att, som det sägs, domicilprincipen vunnit starkt ökat inflytande över internationell lagstiftning och praxis – om inte dels utländska medborgare som en längre tid varit bosatta i landet, dels medborgare i andra nordiska länder borde åtnjuta samma skydd mot utlämning till utomnordiskt land som svenska medborgare (prop. 1957:156 s. 40). Det ansågs dock föra för långt att i lagen införa ett ovillkorligt förbud mot utlämning i de angivna fallen.

Skälen för förbudet mot utlämning av svenska medborgare har i senare motivuttalanden (propositionen angående Sveriges tillträde till 1996 års utlämningskonvention, prop. 2000/01:83 s. 31) angetts vara dels att svenska staten har anspråk på suveränitet när det gäller utövande av myndighet över svenska medborgare som befinner sig i Sverige, dels att svenska medborgare bör kunna ställa anspråk på skydd från staten.

I doktrinen har angetts att förbudet mot utlämning av egna medborgare även kan ha sin grund i tanken, att en person bör ställas inför rätta där den har bäst förutsättningar att försvara sig, vilket – med tanke på språk och kultur, etc. – normalt är medborgarskapslandet.3 Vidare har anförts, att de underliggande motiven mot förbudet i ett land med förhållandevis milda straff

3 Påle 2003, s. 157.

human straffverkställighet.4

och ”god kriminalvård” kan tänkas bottna i en motvilja mot att lämna ut sina egna medborgare till länder med hårdare straff och mindre

Som nämnts i avsnitt 2.2.4 och 2.2.5 har det sedan lång tid tillbaka funnits möjlighet att utlämna svensk medborgare till annat nordiskt land och genom Sveriges tillträde till 1996 års utlämningskonvention infördes 2001 möjlighet att utlämna svensk medborgare till annat EU-land.

Motiven för att tillåta utlämning av svensk medborgare till annat nordiskt land har angetts vara den betydande rättslikheten mellan de nordiska länderna och den ömsesidigt starka tilltron till varandras rättssystem (se bl.a. prop. 1959:72 s. 27 ff.).

Enligt 1996 års utlämningskonvention var huvudregeln att utlämning till en annan medlemsstat inom EU inte fick vägras på den grunden att den eftersökte var medborgare i den anmodade staten. Konventionen gav emellertid varje medlemsstat möjlighet att i samband med ratificering förklara att den inte avsåg att utlämna egna medborgare eller att den skulle komma att göra detta endast under vissa förutsättningar. Vid de överväganden som, med anledning av konventionstillträdet, föregick 2001 års ändringar i UtlämningsL i fråga om utlämning av svenska medborgare anfördes inledningsvis (prop. 2000/01:83 s. 30 f.) att det fanns en grundläggande tilltro till rättsordningarna i andra EU-medlemsstater, att medlemsstaterna sedan länge samarbetat på det straffrättsliga planet, vilket fått till följd att staternas rättsordningar närmat sig varandra och att samtliga medlemsstater sedan länge var anslutna till Europakonventionen och därmed skyldiga att iaktta de minimikrav som enligt konventionens artikel 6 ställs på en rättvis rättegång. Begreppen medborgarskap och hemvist var, anfördes det vidare, till följd av den ökade internationella rörligheten inte längre lika naturligt förknippade med varandra och det var inte längre något ovanligt att vara medborgare i en stat och ha hemvist i en annan. Den minskade gränskontrollen i förening med en ökad rörlighet över gränserna inom Europa var, sades det, faktorer som underlättade för den internationella brottsligheten att breda ut sig och sannolikt antogs det många gånger vara en slump i vilket land en misstänkt person greps. Mot den nu tecknade bakgrunden tedde det sig inte rimligt, att en svensk medborgare som bott en längre tid i en annan EU-stat och där gjort sig skyldig till brott skulle kunna undvika lagföring i den staten genom

4 Påle 2003, s. 157.

att resa till Sverige. Det anfördes vidare, att rättigheten att inom EU bo och arbeta i ett land där man inte är medborgare också borde innebära en skyldighet att i vissa fall underkasta sig det andra landets regler och jurisdiktion. De möjligheter att, enligt 2 kap. 2 § brottsbalken, i Sverige lagföra svenska medborgare för brott begångna utomlands ansågs ibland kunna medföra sådana svårigheter, framför allt i bevishänseende, att alternativet hade ett begränsat praktiskt värde. För en effektiv brottsbekämpning på det internationella planet var det därför, anfördes det, av yttersta vikt att lagföring kunde ske där brottet hade begåtts och bevisningen fanns tillgänglig. Mot bakgrund av det anförda ansågs det rimligt att – på vissa villkor (se närmare avsnitt 2.2.4) – tillåta utlämning av svenska medborgare till andra EU-stater. Några ytterligare skäl till varför Sverige skulle välja vägen att tillåta utlämning av svenska medborgare angavs inte i förarbetena.

Skälen för förbudet mot utlämning av svenska medborgare till länder utanför den nordiska kretsen och EU-kretsen har på senare tid i viss mån ifrågasatts. I förarbetena till EAOL uttalade regeringen, att skälen för att tillåta utlämning av svenska medborgare till stater utanför EU i många fall kan antas vara väl så starka som de skäl som motiverar att svenska medborgare kan utlämnas eller överlämnas till nordiska länder eller till andra EU-medlemsstater, att det är nödvändigt att brottsbekämpningen anpassas till den alltmer internationaliserade brottsligheten och att det – även om svensk domstol har vidsträckt jurisdiktion för brott som begåtts utom riket – kan tänkas förekomma situationer där det är angeläget, att en svensk medborgare lagförs i en stat utanför EU och där det också framstår som rimligt och angeläget att Sverige bistår med utlämning (prop. 2003/04:7 s. 153).

Samtliga de bilaterala utlämningsavtal som Sverige ingått innehåller en möjlighet att vägra utlämning av egna medborgare (Avtalet med

Australien: artikel IV p. 1 [SÖ 1974:3], avtalet med Kanada: artikel 5 p. 1 [SÖ 2001:42], avtalet med Storbritannien och Nordirland: artikel 5 [SÖ 1965:19–20] samt avtalet med USA: artikel VII [SÖ 1984:34], artikel VI i den konsoliderade versionen). Avtalen med

Kanada och USA innehåller, liksom 1957 års utlämningskonvention, en förpliktelse att – för det fall utlämning vägras under hänvisning till att fråga är om egen medborgare – i stället själv möjliggöra lagföring av personen för de aktuella brotten.

Utlämning av svensk medborgare till annat EU-land med stöd av UtlämningsL:s speciella bestämmelser om utlämning till andra EU-

stater hann i ett fåtal fall bli föremål för Högsta domstolens prövning, innan bestämmelserna upphävdes och EAOL trädde i kraft.

I NJA 2002 s. 396 var fråga om utlämning av en svensk medborgare till Portugal. Den portugisiska framställningen grundade sig på ett häktningsbeslut enligt vilket den svenske medborgaren var misstänkt för bl.a. rån och förfalskningsbrott begångna under år 2001. Enligt den nu upphävda 3 § UtlämningsL fick svensk medborgare utlämnas till en medlemsstat i EU för lagföring, antingen om han eller hon vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande vistats i den ansökande staten eller om den gärning för vilken utlämning begärdes motsvarade brott för vilket det enligt svensk lag var föreskrivet fängelse i mer än fyra år. Högsta domstolen konstaterade först, att det inte påståtts att den svenske medborgaren vid tiden för något av de nämnda brotten hade stadigvarande vistats i Portugal sedan minst två år, och att en förutsättning för utlämning därför var att brotten var av den svårhet som angavs i 3 § UtlämningsL. Då den föreskrivna påföljden för rån är fängelse lägst ett och högst sex år förelåg det, enligt domstolen, inte hinder mot utlämning för det brottet. De uppgivna förfalskningsbrotten fick, enligt Högsta domstolen, anses motsvara märkesförfalskning. Eftersom den föreskrivna påföljden för ett sådant brott inte överstiger fängelse i fyra år förelåg det, enligt domstolen, hinder mot utlämning för dessa brott. Så som lagtexten angående utlämning av svensk medborgare var utformad, ansåg Högsta domstolen hinder möta att, med stöd av 4 § andra stycket UtlämningsL, bevilja utlämning även för dessa brott såsom accessoriska brott till rånbrottet. Den svenske medborgaren hade förklarat att han motsatte sig verkställighet i Portugal, om han där dömdes till frihetsberövande. Högsta domstolen erinrade därför i sitt beslut om att – för det fall utlämning beviljades – villkor skulle ställas upp om att han skulle återföras till Sverige för verkställighet här av ett ådömt frihetsstraff eller annat frihetsberövande i anledning av rånbrottet.

NJA 2004 s. 414 gällde utlämning till Nederländerna av en svensk medborgare som enligt en nederländsk arresteringsorder var misstänkt för brott som enligt svensk rätt ansågs motsvara stämpling till grov narkotikasmuggling eller stämpling till grovt narkotikabrott.

Enligt den nu upphävda 3 § UtlämningsL fick, som nyss nämnts, svensk medborgare utlämnas till en medlemsstat i EU för lagföring antingen om han eller hon vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande vistats i den ansökande staten eller om den gärning för vilken utlämning begärdes motsvarade brott för vilket det enligt

svensk lag var föreskrivet fängelse i mer än fyra år. Vidare föreskrevs där att, om gärningen i sin helhet begåtts i Sverige, utlämning fick beviljas endast om gärningen innefattade medverkan till ett brott som begåtts utom riket eller utlämning beviljades även för en gärning som begåtts utom riket. Enligt Högsta domstolens bedömning hade den svenske medborgaren begått den aktuella gärningen uteslutande i Sverige. Stämpling till brott är enligt svensk rätt, uttalade domstolen, inte en form av medverkan. Det i ärendet aktuella stämplingsbrottet kunde därför inte enligt domstolens mening anses innefatta medverkan till brott som begåtts utom riket. Hinder mot utlämning enligt då gällande 3 § UtlämningsL förelåg därmed.

3.3. Kravet på dubbel straffbarhet, strafftrösklar och accessoriska brott

Enligt 1957 års utlämningskonvention (artikel 2 p. 1) ska utlämning ske för brott som både i den ansökande och den anmodade staten är belagt med frihetsstraff (eller frihetsberövande skyddsåtgärd) i minst ett år. Sverige förbehöll sig tidigare, att för utlämning från Sverige kräva att den aktuella gärningen motsvarade brott för vilket fängelse i mer än ett år kunde följa enligt svensk lag och 4 § UtlämningsL innehöll då samma krav. Med anledning av Sveriges tillträde till 1996 års utlämningskonvention, i vilken brottet enligt den ansökande statens lagstiftning, liksom i 1957 års utlämningskonvention, skulle vara belagt med fängelse i lägst ett år, och möjlighet att reservera sig inte fanns, återtog Sverige emellertid, med verkan från den 1 oktober 2001, förbehållet (SÖ 2001:64). I samband därmed justerades även den generella strafftröskeln i UtlämningsL. I fråga om utlämning för verkställighet av straff gäller enligt konventionen (artikel 2 p. 1) att den utmätta påföljden ska utgöra frihetsstraff under minst fyra månader. Om en utlämningsframställning – förutom brott som enligt vad som tidigare anförts är utlämningsbart – avser även annat brott som enligt båda staternas lagstiftning kan föranleda frihetsstraff får utlämning enligt konventionen även ske för det senare brottet (artikel 2 p. 2).

Kravet på dubbel straffbarhet återfinns i 1 § första stycket jämförd med 4 § första stycket UtlämningsL. I 4 § uppställs också vissa krav på brottets allvar eller frihetsstraffets längd för att utlämning ska få ske. Enligt 1 § första stycket får den utlämnas som i en annan stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för där straffbelagd gärning.

Enligt 4 § första stycket måste den gärning för vilken utlämning begärs motsvara brott, för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer. Avser framställningen flera gärningar är det, enligt 4 § andra stycket, tillräckligt att en av dem är av denna svårhetsgrad, men övriga gärningar (s.k. accessoriska brott) måste i vart fall motsvara brott enligt svensk lag. Har dom meddelats i den ansökande staten för gärningen måste påföljden, enligt 4 § första stycket, utgöra frihetsstraff i minst fyra månader eller annat omhändertagande på anstalt under motsvarande tid. Samma längd på straffet krävs, enligt 4 § tredje stycket, i de fall då domen avser gemensam påföljd för flera gärningar och någon av dem inte motsvarar brott, för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i ett år eller mer.

Vid diskussion om dubbel straffbarhet brukar göras skillnad mellan straffbarhet in abstracto och straffbarhet in concreto.

5

Med straff-

barhet in abstracto menas att gärningen som sådan är kriminaliserad. Med straffbarhet in concreto avses att den aktuella gärningen är straffbar i det konkreta fallet och att påföljd kan utdömas; den får således inte vara preskriberad och måste ligga under statens jurisdiktion. Enligt svensk rätt anses kravet på dubbel straffbarhet för den ansökande statens del innebära att straffbarhet in concreto ska föreligga, medan det för svensk del gäller att det räcker med att straffbarhet in abstracto föreligger.6 Vidare anses svensk rätt tillämpa s.k. transformativ tolkning vid bedömningen av kravet på dubbel straffbarhet.7Transformativ tolkning innebär att omständigheterna i en utlämningsbegäran tillåts ”försvenskas”, så att – om det behövs – de aktuella brotten tänks ha begåtts av svenska gärningsmän, på svenskt territorium eller mot svenskt angreppsobjekt etc. I förarbetena till UtlämningsL har, med bärighet på det anförda, uttalats att kravet på dubbel straffbarhet ska förstås så, att det inte krävs att gärningen direkt ska falla in under någon brottsbeskrivning i svensk lag utan att det är tillräckligt att själva gärningstypen är kriminaliserad här (prop. 1957:156 s. 44).

Anledningen till att bestämmelsen om att straffet måste vara av viss svårhetsgrad formulerades så, att påföljden ska utgöra ”frihetsstraff... eller annat omhändertagande på anstalt” var, enligt förarbetsuttalandena, för att tydligt utmärka att regeln bör gälla inte bara då påföljden utgör frihetsstraff i egentlig mening, utan även då

5 Se bl.a. Påle 2003, s. 139 f. 6 Påle 2003, s. 140 ff. 7 Påle 2003, s. 142 f.

fråga är om ”sådan skyddsåtgärd som innebär frihetsberövande, exempelvis någon motsvarighet till svenska rättens förvaring eller internering” (prop. 1957:156 s. 46).

I doktrinen har som exempel på utländska påföljder som kan anses motsvara begreppet ”frihetsstraff” i UtlämningsL:s mening föreslagits avtjänande av straff på ungdomsanstalt eller deltidsfängelsestraff.8

Det är i viss mån oklart vad som vid utlämning gäller för påföljder som är frihetsberövande och där man visserligen kan anta att de kommer att vara minst under fyra månader men som inte är bestämda till viss tid, såsom rättspsykiatrisk vård och livstidsstraff.9

Om utlämning begärs för verkställighet av straff som delvis verkställts, ska regeln om att straffet måste vara av viss längd tillämpas så att den del som kvarstår att avtjäna måste vara minst fyra månader (prop. 1957:156 s. 46). Enligt motiven ska vidare, om villkorligt frihetsstraff ådömts, utlämning kunna krävas först om den villkorliga domen förklarats förverkad (prop. 1957:156 s. 46).

Bestämmelsen som reglerar möjligheten att lämna ut för accessoriska brott infördes först år 1975 (prop. 1975:35, JuU 1975:13, rskr 1975:112, SFS 1975:292). Den kan aktualiseras i en rad situationer (se prop. 1975:35 s. 59). Om en person i en främmande stat misstänks dels för ett brott som i Sverige skulle ha kunnat föranleda fängelse i mer än ett år, dels för ett lindrigare brott, kan utlämning beviljas även för det lindrigare brottet. Samma sak gäller om personen redan har dömts för det lindrigare brottet, oavsett om påföljden är så svår som föreskrivs i 4 § första stycket eller inte. Har personen dömts för det grövre brottet kan vidare utlämning beviljas för ett lindrigare brott, oavsett om utlämningsframställningen avseende detta lindrigare brott grundar sig på dom eller bara på misstanke. Vad avser möjligheten till utlämning för verkställande av gemensam påföljd i 4 § tredje stycket, förutsätts att utlämning begärs för samtliga brott som avses med den gemensamma påföljden (prop. 1975:35 s. 60). Vidare är en förutsättning för utlämning att samtliga dessa brott i och för sig kan föranleda utlämning med hänsyn till övriga av UtlämningsL:s bestämmelser (prop. 1975:35 s. 60).

Redan 1913 års lag innehöll krav på dubbel straffbarhet för utlämning. För utlämning krävdes (4 § första stycket) att den brottsliga gärningen enligt svensk rätt skulle vara att anse som brott på vilket kunde följa svårare straff än fängelse (vilket innebar att endast

8 Påle 2003, s. 165. 9 Se Påle 2003, s. 165 f.

brott på vilka det kunde följa straffarbete var utlämningsbara). I lagens förarbeten anförde departementschefen, att riktigheten av principen om dubbel straffbarhet var uppenbar eftersom utlämning, för den som drabbades av den, var en så ingripande och allvarlig åtgärd att institutet inte borde komma till användning, om inte en sådan gärning som staten själv ansåg förtjäna straff förelåg (prop. 1913:50 s. 29). Vidare, anförde han, var utlämning förenad med så avsevärda obehag och lidanden för den berörde att utlämning inte borde få ske utan att brottet var av en någorlunda svår karaktär (prop. 1913:50 s. 29).

Vid de överväganden som föregick Sveriges val att reservera sig mot bestämmelsen i 1996 års utlämningskonvention om avskaffandet av dubbel straffbarhet i visst fall (se närmare avsnitt 2.2.4) anfördes angående skälen för ett bibehållande av kravet på dubbel straffbarhet, bl.a. att utlämning i sig är en mycket ingripande åtgärd för den enskilde och kan – oavsett hur den slutliga prövningen av åtalet utfaller – vara förenad med ett långt frihetsberövande (prop. 2000/01:83 s. 42 f.). Mot bakgrund av utlämningens ingripande karaktär kunde det, sades det, ifrågasättas om det är rimligt att vidta åtgärden i de fall där den aktuella gärningen inte i svensk rätt ansetts så klandervärd att den straffbelagts. Kravet på dubbel straffbarhet innebär också, anfördes det, att det på förhand gör det lättare att bedöma i vilka fall Sverige kan komma att bevilja utlämning. Vidare angavs att kravet på dubbel straffbarhet underlättar prövningen för de instanser som har att avgöra om tillräcklig grad av misstanke föreligger för att utlämning ska kunna ske; det vore svårt att avgöra om tillräckliga skäl för häktning i ett specifikt fall föreligger, om den aktuella gärningen inte motsvarades av ett svenskt brott. Som skäl för ett avskaffande – eller i vart fall en uppmjukning – av kravet på dubbel straffbarhet kunde emellertid anföras att en straffbestämmelse kan vara motiverad av vissa särpräglade förhållanden i ett visst land och att straffbestämmelser kan ha olika tekniska konstruktioner, t.ex. gällande kriminalisering av osjälvständiga brottsformer, vilket kan innebära att kravet på dubbel straffbarhet får till följd att utlämning omotiverat måste vägras (prop. 2000/01:83 s. 42).

Antagandet av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder innebar i viss mån ett avskaffande av kravet på dubbel straffbarhet i förhållande till andra EU-medlemsstater. Vid de överväganden som föregick antagandet av arresteringsordern anfördes att argumenten för ett bibehållande av kravet på dubbel straffbarhet i sammanhanget inte fick samma betydelse som vid utlämning (prop. 2001/02:118

s. 17). Arresteringsordern, anfördes det, vilade på principen om ömsesidigt erkännande och ett avskaffande av kravet på dubbel straffbarhet i det nya system för överlämnande som följde av rambeslutet var ett naturligt och konsekvent inslag. Det anfördes också att det kunde ifrågasättas varför en medlemsstat skulle kunna vägra överlämna en eftersökt person, bara för att en annan medlemsstat kriminaliserat vissa gärningar på ett delvis annorlunda sätt (t.ex. avseende osjälvständiga brottsformer), och att skillnader i kriminalisering ofta kan förklaras av att länder har olika behov då en brottstyp kan vara vanlig i det ena men inte i det andra landet (prop. 2001/02:118 s. 18).

I doktrinen har hävdats att kravet på dubbel straffbarhet är en logisk följd av straffrättens legalitetsprincip och att den kan ses som en förlängning av denna princip.10

Det har också hävdats att den främsta förtjänsten med kravet på dubbel straffbarhet är att det utgör ett hjälpmedel för att fastställa när internationellt straffrättsligt samarbete är lämpligt och önskvärt.11Enligt resonemanget innebär varje form av kriminalisering en avvägning mellan det allmännas intresse av kriminalisering och individens intresse av att slippa få sin frihet inskränkt. Har Sverige i ett specifikt fall ansett, att individens frihet är viktigare än allmänintresset och avstått från kriminalisering, bör det från svensk sida inte finnas någon vilja att stödja det rättssystem som gjort den motsatta bedömningen.

Kravet på dubbel straffbarhet kan också motiveras utifrån principer om mänskliga fri- och rättigheter på så sätt, att det – under förutsättning av att sådana handlingar inte är kriminaliserade enligt den anmodade statens lagstiftning – förhindrar att utlämning sker för handlingar som i den ansökande staten är kriminaliserade, trots att detta inte är förenligt med grundläggande fri- och rättigheter.12

Strafftrösklar kan, enligt doktrinen, motiveras dels med ett sorts proportionalitetstänkande; utlämningen innebär ett så allvarligt ingrepp i den enskildes frihet att detta måste stå i proportion till brottets allvar (jfr det tidigare nämnda förarbetsuttalandet, prop. 1913:50 s. 29), dels med ett effektivitets- och ekonomiskt tänkande; en utlämning kräver så stora resurser av de myndigheter som handhar den att den bara går att motivera om brottet är av viss dignitet.13

10 Träskman 1989, s. 153, se också Påle 2003, s. 135 f. 11 Påle 2003, s. 136 f. 12 Påle 2003, s. 137 f. 13 Påle 2003, s. 168 f.

Möjligheten att utlämna för accessoriska brott har motiverats utifrån förenklingssträvanden och att det motsatta förhållningssättet (dvs. att inte bevilja utlämning för sådana brott) leder till egendomliga konsekvenser, bl.a. när en person i samma dom är dömd för ett grövre och ett lindrigare brott, samt till intresset av nordisk rättslikhet (prop. 1957:156 s. 114 och 119 samt 1975:35 s. 27 f.). Att konsekvensen av en ordning med utlämning för accessoriska brott, utan att det för dessa ställs upp någon minsta svårhetsgrad, kan bli att den som har utlämnats för lagföring i den ansökande staten sedermera frikänns för det grova brottet och fälls till ansvar endast för den gärning som enligt svensk rätt kan medföra enbart böter, har inte behövt anses som stötande i annat fall, än om den tilltalade därvid skulle dömas till en frihetsberövande påföljd (prop. 1975:35 s. 28). En sådan icke önskvärd konsekvens har emellertid ansetts kunna motverkas genom den i varje ärende fria prövningsrätten (prop. 1975:35 s. 28). Till stöd för regeln om utlämning för accessoriska brott har också anförts processekonomiska vinster, för såväl den ansökande staten som den enskilde genom att olika brott kan tas upp till bedömning vid samma tillfälle.14

Även de bilaterala utlämningsavtal som Sverige ingått innehåller strafftrösklar och krav på dubbel straffbarhet. Följande gäller enligt dessa avtal.

-Avtalet med Australien: Enligt artikel 1 i ändringsprotokollet (SÖ 1985:64) till det ursprungliga avtalet (SÖ 1974:3) ska utlämning medges endast för brott som enligt båda de fördragsslutande parternas lagstiftning kan straffas med fängelse eller annat frihetsberövande i mer än ett år eller med strängare straff. När framställningen om utlämning avser en för ett sådant brott dömd person, som är eftersökt för verkställighet av ett straff på fängelse eller annat frihetsberövande, ska, enligt samma artikel, utlämning endast beviljas om minst fyra månader av ett sådant straff återstår att verkställa. Enligt artikel 1 (f) (i) i det protokoll om ytterligare ändring i det ursprungliga avtalet (SÖ 1989:49) får utlämning vägras, såvitt angår en person som dömts för brott, om det straff som utdömts på den ansökande statens territorium för det brott för vilket utlämning begärs var mindre strängt än fängelse eller annat frihetsberövande under fyra månader.

14 Påle 2003, s. 172.

-Avtalet med Kanada: Enligt artikel 2 p. 1 (SÖ 2001:42) ska utlämning beviljas för handlande som enligt båda avtalsslutande staternas lagstiftning utgör ett brott belagt med frihetsstraff under en tid av minst två år eller med ett strängare straff. Enligt p. 3 ska, om framställningen om utlämning avser en person som dömts till ett frihetsstraff av domstol i den ansökande staten för ett utlämningsbart brott, utlämning beviljas om minst sex månader återstår att verkställa. Enligt p. 9 får, om utlämning beviljas för ett brott som enligt vad som anförts tidigare är utlämningsbart, utlämning beviljas även för annat brott som är belagt med straff enligt båda staternas lagstiftning, även om brottet inte uppfyller de krav som ställs i punkterna 1 och 3. För utlämning krävs, om brottet har begåtts utanför den ansökande statens territorium, enligt p. 6, att den anmodade statens lagstiftning föreskriver jurisdiktion i fråga om ett brott begånget utanför dess territorium under liknande omständigheter eller att den eftersökte är medborgare i den ansökande staten.

-Avtalet med Storbritannien och Nordirland: I artikel 3 (SÖ 1965:19–20) finns en lista på brott för vilka utlämning får ske. Utlämning ska ske för de brott som uppräknas i listan under förutsättning att den aktuella gärningen utgör brott för vilket utlämning kan ske enligt båda ländernas interna utlämningslagstiftning. Vidare får utlämning – enligt den anmodade partens gottfinnande – ske för varje annat brott för vilket utlämning kan medges enligt båda parters interna utlämningslagstiftning. Enligt artikel 4 får utlämning för verkställighet av påföljd endast ske om det utmätta straffet utgör minst fyra månaders frihetsberövande.

-Avtalet med USA: Enligt artikel II p. 1 och 4 i tilläggskonventionen (SÖ 1984:34, samma artikel och punkter i den konsoliderade versionen) gäller samma strafftrösklar och samma förutsättningar för utlämning för s.k. accessoriska brott som enligt avtalet med Kanada (beträffande accessoriska brott gäller emellertid att utlämning ska beviljas). Enligt artikel IV p. 1 (artikel II p. 1 i den konsoliderade versionen) ställs, då det aktuella brottet har begåtts utanför den ansökande statens territoriella jurisdiktionsområde, samma villkor för utlämning upp som enligt avtalet med Kanada.

Högsta domstolen har i ett antal fall kommit fram till att hinder mot utlämning förelegat på grund av att kravet på dubbel straffbarhet inte varit uppfyllt (se NJA 1931 s. 223, 1936 s. 736, 1978 s. 671, 1986 s. 262, 1990 s. 484 I, II och III, 2000 s. 158, 2002 s. 237 [delvis], 2008 not N 46 samt NJA 2009 s. 280). I ytterligare några fall har Högsta domstolen beviljat utlämning och gjort uttalanden med bärighet på hur kravet på dubbel straffbarhet bör tolkas (se NJA 1989 s. 498, 1993 s. 137, 2000 s. 73 och det tidigare nämnda 2002 s. 237). I ett fall har Högsta domstolen behandlat frågan om räckvidden av regeln om accessoriska brott i 4 § andra stycket UtlämningsL (se NJA 1987 s. 825) och i ytterligare ett fall regelns tillämpning på svenska medborgare (se NJA 2002 s. 396).

NJA 1931 s. 223 gällde vidareutlämning från Danmark till Tyskland av en tysk medborgare som tidigare utlämnats till Danmark från

Sverige. Mannen var i Tyskland misstänkt för ett antal bedrägeribrott samt ett försök till bedrägeri. Högsta domstolen konstaterade att försök till bedrägeri inte var straffbelagt i Sverige och att (vidare-) utlämning för denna gärning inte kunde beviljas.

Även NJA 1936 s. 736 gällde utlämning till Tyskland av en tysk medborgare för – förutom verkställighet av visst straff – misstanke om försök till bedrägeri. Högsta domstolen konstaterade även i detta fall, att försök till bedrägeri inte var straffbelagt i Sverige och att utlämning för denna gärning därför inte kunde beviljas.

I NJA 1978 s. 671 var fråga om utlämning till USA av en amerikansk medborgare för brott innefattande vissa sexuella handlingar mot barn. Högsta domstolen, som ansåg att det förelåg hinder att utlämna för de brott som mannen dömts för av andra skäl än på grund av kravet på dubbel straffbarhet, uttalade också att – för det fall utlämningsbegäran även skulle anses innefatta begäran om utlämning av mannen för underlåtenhet att iaktta borgenssanktionerad inställelse inför rätta – hinder förelåg mot bifall till framställningen, eftersom den gärning ansökan avsåg inte motsvarade brott enligt svensk lag.

NJA 1986 s. 262 gällde utlämning till Turkiet av en turkisk medborgare på grund av en turkisk dom för mord samt ett turkiskt häktningsbeslut avseende rymning från fängelse. Högsta domstolen konstaterade att den sist nämnda gärningen inte motsvarades av brott enligt svensk lag och att hinder mot utlämning för denna gärning därför mötte.

NJA 1990 s. 484 I, II och III gällde samtliga fall utlämning till

Sovjetunionen av sovjetiska medborgare som, enligt sovjetiska häkt-

ningsbeslut, var misstänkta för kapning av luftfartyg och olaglig utresa ur Sovjetunionen. Högsta domstolen konstaterade i samtliga fall att den sist nämnda gärningen inte motsvarades av brott enligt svensk lag och att hinder mot utlämning för denna gärning därför förelåg.

I NJA 2000 s. 158 var fråga om utlämning till Belgien av en man som enligt belgiskt häktningsbeslut var misstänkt för bl.a. bedrägeri och medlemskap i brottslig sammanslutning. Högsta domstolen konstaterade att medlemskap i brottslig sammanslutning inte motsvarade något brott enligt svensk lag och att hinder mot utlämning därför förelåg i denna del.

I NJA 2002 s. 237 var fråga om utlämning till Frankrike av en fransk medborgare som av fransk domstol häktats och dömts för ”uppsåtligt utnyttjande av bolagstillgångar eller bolagskrediter för personlig räkning och i strid mot bolagets intressen” samt häleri. Högsta domstolen uttalade, att kravet på dubbel straffbarhet innebär, att det ska göras en prövning i utlämningsärendet huruvida den gärning som i den ansökande staten läggs den enskilde till last också är kriminaliserad enligt svensk rätt. För en sådan prövning krävs, enligt domstolen, att det i utlämningsärendet åberopas en gärningsbeskrivning med viss konkretion. Det kan exempelvis, menade domstolen, inte räcka med bara en sådan brottsrubricering som stöld men, å andra sidan, kan kravet på en tillräckligt konkret gärningsbeskrivning inte sträckas så långt, att det omfattar varje sådant moment som behövs för att ansvar enligt den motsvarande svenska straffbestämmelsen ska kunna utdömas. Enligt domstolen måste det godtas att gärningsbeskrivningen från den andra statens sida är utformad efter vad som är relevant för ansvarsfrågan i det landet och, om det t.ex. i en gärningsbeskrivning beträffande stöld saknas direkt uppgift om att tillgreppet skett olovligen, men detta ändå får anses framgå, bör det vara tillräckligt för att anse att det är fråga om stöldbrott enligt svensk rätt. Till stöd för utlämningsframställningen hade bl.a. åberopats två franska häktningsbeslut. Eftersom dessa inte innehöll någon egentlig gärningsbeskrivning kunde de emellertid inte, enligt Högsta domstolen, läggas till grund för den jämförelse mellan gärningsbeskrivning och svenska straffbestämmelser som ska göras. Vad som fick läggas till grund för prövningen av kravet på dubbel straffbarhet var ett slutligt åtalsbeslut som överlämnats till den franska domstolen. Enligt Riksåklagaren motsvarade de gärningar som lagts kvinnan till last i åtalet grov trolöshet mot huvudman eller grov oredlighet mot borgenärer. Högsta domstolen ansåg emellertid inte att kvin-

nan haft sådan förtroendeställning i bolaget som avses i ansvarsbestämmelsen om trolöshet mot huvudman. Inte heller hade hon, menade domstolen, som företrädare för bolaget avhänt detta någon egendom så som krävs för ansvar för oredlighet mot borgenärer, och det framgick inte huruvida hon medverkat i någon annans handlande på ett sådant sätt att hon kunde anses ha medverkat till de angivna svenska brotten. Sammanfattningsvis menade Högsta domstolen således, att någon svensk straffbestämmelse inte syntes vara tillämplig på gärningarna som rubricerats som ”uppsåtligt utnyttjande av bolagstillgångar eller bolagskrediter för personlig räkning och i strid mot bolagets intressen” och att hinder mot utlämning för dessa förelåg. Vad avsåg de gärningar som i det franska åtalsbeslutet benämnts som häleri kunde, enligt Högsta domstolen, full klarhet inte anses råda exakt om vilket eller vilka brott enligt svensk lag som de kunde anses motsvara, men det var klart att de antingen motsvarade medverkan till trolöshet mot huvudman eller till oredlighet mot borgenärer eller också häleri eller häleriförseelse. Enligt Högsta domstolen var det, för att kravet på dubbel straffbarhet skulle vara uppfyllt, tillräckligt att det var utrett att gärningarna motsvarade något av de brott som nämnts och att vart och ett av dem uppfyllde kravet på lägsta svårhetsgrad. Hinder mot utlämning för gärningarna rubricerade som häleri förelåg därför inte.

I NJA 2008 not N 46 var fråga om utlämning till Ryssland av en uzbekisk medborgare för verkställighet av straff. Till stöd för framställningen åberopades en dom i vilken mannen dömts för medverkan i en religiös organisation vars verksamhet befunnits vara terroristisk och förbjudits inom Rysslands territorium. Högsta domstolen konstaterade att de gärningar som mannen dömts för inte var att anse som olovlig kårverksamhet (18 kap. 4 § brottsbalken). De motsvarade inte heller andra brott enligt svensk rätt, varför det förelåg hinder mot utlämning enligt kravet på dubbel straffbarhet.

NJA 2009 s. 280 gällde utlämning till Rwanda av en rwandisk medborgare för folkmord och bildande av och medlemskap i en kriminell organisation (se utförligt referat i avsnitt 3.6). Högsta domstolen konstaterade att hinder mot utlämning förelåg avseende sist nämnda gärning, eftersom denna inte motsvarade något brott enligt svensk rätt.

I NJA 1989 s. 498 var fråga om utlämning till USA av en chilensk medborgare som enligt amerikanskt åtals- och häktningsbeslut var misstänkt för att vid tre skilda tillfällen ha innehaft och försålt kokain. Enligt Högsta domstolen skulle gärningarna enligt svensk

lag ha varit att bedöma som narkotikabrott i tre fall. Av utredningen i ärendet framgick att den person som mannen försålt de tre kokainpartierna till var en polisman, en s.k. ”undercover agent”. Mannen gjorde därvid gällande att de gärningar som avsågs med utlämningsframställningen inte motsvarade brott enligt svensk lag, eftersom den person till vilken han sålt narkotika var polisman och han provocerats till gärningarna av denne. Högsta domstolen uttalade att, enligt vedertagen uppfattning i svensk rätt, inverkar det förhållandet, att någon påverkats till att begå brott genom sådan åtgärd från polisens eller annans brottsbekämpande myndighets sida, som syftar till att förmå honom att röja egen eller annans brottslighet, inte på gärningens straffbarhet. Straffbestämmelsen i 1 § narkotikastrafflagen (1968:64) fick vidare, menade domstolen, anses träffa fall när den till vilken överlåtelse sker säljaren ovetande är polisman som agerar i tjänsten. Hinder mot utlämning förelåg därför inte på den anförda grunden.

I NJA 1993 s. 137 hade en jugoslavisk medborgare utlämnats från Sverige till Tyskland för verkställighet av domar avseende bl.a. försök till stöld. Tyskland begärde därefter att utlämningen skulle avse även en dom varigenom den jugoslaviske medborgaren dömts till fängelse för att som vittne inför domstol utan ed ha lämnat falsk uppgift. Högsta domstolen konstaterade först att det av den tyska straffprocessordningen framgick att domstolen i vissa fall kunde avstå från att kräva ed av ett vittne i brottmål, att uppgifterna även under sådana förhållanden lämnas under straffansvar, men att det enligt svensk rätt däremot krävs att ett vittne avlagt ed för att han ska kunna straffas för osann utsaga. Skillnad förelåg alltså mellan svensk och tysk rätt på så sätt, att det i Sverige men inte i Tyskland krävdes ed för straffansvar. Trots detta fick, menade Högsta domstolen, när såsom i detta fall ed skulle ha avlagts under motsvarande förhållanden i Sverige emellertid gärningstypen anses vara densamma. Av detta följde, enligt Högsta domstolen, att den gärning som den jugoslaviske medborgaren dömts för i Tyskland fick anses motsvara brott enligt svensk lag, i den mening uttrycket har i UtlämningsL, och att hinder mot utlämning inte förelåg.

Högsta domstolen har således i rättsfallet inte bara (så som en transformativ tolkning förutsätter) fiktivt placerat gärningen i Sverige, utan också lagt till den omständigheten, att den jugoslaviske med-

borgaren i Sverige skulle ha fått avlägga ed och presumerat att denne även under sådana förhållanden skulle ha lämnat falsk uppgift.15

NJA 2000 s. 73 gällde utlämning till USA av en man som enligt åberopade amerikanska åtals- och häktningsbeslut på olika sätt tagit befattning med åtta stulna fordon. Det åberopade åtalsbeslutet innefattade dels påståenden om att mannen i sin besittning haft motorfordon, vilka efter att de stulits passerat delstatsgräns (åtalspunkterna 3 och 5), och att han försökt exportera två av dessa fordon från USA (åtalspunkten 4) samt att han exporterat ytterligare fyra stulna motorfordon från USA (åtalspunkten 2), dels påståenden om att mannen gjort sig skyldig till stämpling till nämnda brott genom olika förberedande handlingar (åtalspunkten 1). Gärningarna enligt åtalspunkterna 2–5 var, ansåg Högsta domstolen, enligt svensk lag att bedöma som grovt häleri. Åtalspunkterna 3 och 4 gällde samma fordon och de gärningar som avsågs utgjorde enligt domstolen inte skilda brott enligt svensk lag. Var och en av gärningarna var dock straffbar och uppfyllde, enligt domstolen, förutsättningarna för utlämning. Enligt svensk lag kan inte dömas till ansvar för stämpling, förberedelse eller försök till häleri. Ett flertal av de gärningar som var upptagna i åtalspunkten 1 motsvarade därför, enligt Högsta domstolen, inte – sedda för sig – brott enligt svensk lag. När, som i detta fall, ansåg Högsta domstolen, det är fråga om fullbordat häleribrott, ingår emellertid sådana förberedande åtgärder i det fullbordade brottet och ska beaktas då brottets svårhet ska bedömas. Hinder mot utlämning förelåg enligt Högsta domstolen därför inte.

NJA 1987 s. 825 behandlar frågan om räckvidden av regeln om accessoriska brott i 4 § andra stycket UtlämningsL. Ärendet gällde utlämning till Tyskland av en man född i Libanon som genom tyskt häktningsbeslut var misstänkt för narkotikabrott samt till följd av ett tidigare ådömt flerårigt fängelsestraff, vilket han till fullo hade avtjänat, stod under övervakning med föreskrifter. Föreskrifterna innebar att mannen skulle anmäla sig hos övervakningsbyrå och övervakare vid de tidpunkter som övervakaren bestämde samt utan dröjsmål meddela varje ändring av bostad eller arbetsplats till övervakningsbyrån. Om mannen överträdde föreskrifterna kunde han bestraffas med frihetsstraff upp till ett år eller med böter. Utlämningen begärdes dels för att mannen skulle kunna ställas inför domstol för det brott som avsågs med häktningsbeslutet, dels för att övervakningen skulle kunna verkställas. Högsta domstolen konsta-

15 Se Påle 2003, s. 145 med viss kritik mot avgörandet.

terade först att hinder mot utlämning inte förelåg avseende det narkotikabrott som avsågs med häktningsbeslutet. Vad avsåg övervakningen anförde Högsta domstolen att det ådömda fängelsestraffet helt hade verkställts. Under hänvisning till de tidigare nämnda förarbetsuttalandena (prop. 1957:156 s. 46) om vad som ska gälla för villkorligt frihetsstraff och straff som delvis verkställts, ansåg Högsta domstolen att utlämning för verkställighet av den på domen grundade övervakningen inte – oavsett att anordningen med övervakning gav utrymme för utdömande av frihetsstraff upp till ett år – kunde ske med tillämpning av 4 § första stycket UtlämningsL. Eftersom utlämning befunnits kunna ske för den gärning som avsågs i häktningsbeslutet ansåg Högsta domstolen emellertid att det inte mötte hinder att med stöd av 4 § andra stycket UtlämningsL utlämna mannen för de brott som lett till den aktuella domen och den därpå grundande övervakningen.

I NJA 2002 s. 396, vilket fall refererats under avsnitt 3.2, ansåg Högsta domstolen, enligt de regler som tidigare gällde utlämning av svensk medborgare till annat EU-land, hinder möta att, utan uttryckligt lagstöd, tillämpa regeln om accessoriska brott i 4 § andra stycket UtlämningsL på svenska medborgare.

3.4. Förbudet mot utlämning för militära brott

Enligt 1957 års utlämningskonvention (artikel 4) ingår inte utlämning för brott mot militär lagstiftning, vilka inte också är brott enligt vanliga strafflagsbestämmelser, i konventionens tillämpningsområde.

I 5 § UtlämningsL finns förbud mot utlämning för militära brott. Förbudet definieras på så sätt att utlämning inte får medges – om inte annat följer av en internationell överenskommelse som är i kraft mellan Sverige och den ansökande staten – för gärningar som nämns i de föreskrifter i 16 kap. brottsbalken som avser brott av krigsman eller i 21 kap. brottsbalken eller i lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt. Om gärningen även innefattar annat brott för vilket utlämning annars får ske, får personen dock, enligt andra stycket, utlämnas för det brottet.

I 12 § andra stycket UtlämningsL anges att då utlämning beviljas ska i fall som avses i 5 § särskilt anges, att den som utlämnas inte får straffas enligt bestämmelse som avser brott av krigsman.

Brott i 16 kap. brottsbalken som kan träffas av förbudet mot utlämning enligt 5 § UtlämningsL kan exempelvis vara myteri (6 §),

vilket begås genom att en samling av krigsmän gemensamt hotar att med våld sätta sig upp mot förman. Vad som avses med krigsmän anges inte i 16 kap. brottsbalken. Definition av ”krigsman” finns i 21 kap.3 och 4 §§brottsbalken: ”alla som är tjänstgöringsskyldiga vid försvarsmakten” jämte bl.a. polismän och särskilt förordnade skyddsvakter. Dessa bestämmelser är emellertid enligt sin lydelse begränsade till att gälla vid tillämpningen av 21 kap. brottsbalken och kapitlet är också enligt dess 1 § i princip tillämpligt endast i krig. För fredstid finns inte någon gällande definition av krigsmannabegreppet.16 Vid tolkning av begreppet krigsman i 16 kap. brottsbalken får ledning i fredstid hämtas från 1 § lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. (disciplinansvarslagen) och, under krig och jämförliga förhållanden, 21 kap. 3 § brottsbalken.17 I 1 § disciplinansvarslagen räknas följande kategorier inom totalförsvaret upp, vilka alltså i fredstid bör innefattas i begreppet krigsman: totalförsvarspliktiga under den tid då de är skyldiga att fullgöra värnplikt eller civilplikt enligt lagen (1984:1809) om totalförsvarsplikt, dem som genomgår utbildning för att få militär anställning i Försvarsmakten, hemvärnsmän under den tid då de är tjänstgöringsskyldiga, dem som genom krigsfrivilligavtal eller annat avtal åtagit sig att tjänstgöra frivilligt i befattningar i Försvarsmaktens krigsorganisation, under den tid då de är tjänstgöringsskyldiga, samt dem som tjänstgör utomlands i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. Den anställda militära personalen inom försvarsmakten omfattas i fredstid av samma regler som tillämpas på alla anställda inom den offentliga förvaltningen i fråga om disciplinansvar; i lagen (1994:260) om offentlig anställning finns regler om disciplinansvar. Anställd militär personal omfattas således inte av disciplinansvarslagen.

I doktrinen har påpekats att eftersom 1 § disciplinansvarslagen används som vägledning vid tolkningen av ”krigsman” i fredstid kommer bara civila värnpliktiga att falla in under begreppet. Detta innebär, enligt denna tolkning, att de gärningar som en utländsk yrkesmilitär i fredstid vidtar i tjänsten inte träffas av förbudet mot utlämning för militära brott.18

Brott i 21 kap. brottsbalken som kan träffas av förbudet mot utlämning enligt 5 § UtlämningsL kan exempelvis vara lydnadsbrott (5 och 6 §§), rymning (7 §), våld eller hot mot förman (8 §) samt tjänstebrott (14 §). Brott enligt lagen (1994:1809) om totalförsvars-

16 Holmqvist, Leijonhufvud, Träskman & Wennberg 2009, s. 16:23. 17 Holmqvist, Leijonhufvud, Träskman & Wennberg 2009, s. 16:23. 18 Påle 2003, s. 173 f.

plikt som kan komma att falla in under förbudet mot utlämning för militära brott är brott mot totalförsvarsplikten (10 kap. 2 §).

Möjligheten att utlämna för militära brott, när detta följer av en internationell överenskommelse som är i kraft mellan Sverige och den ansökande staten, infördes 2005. Bakgrunden till denna ändring av det tidigare totala utlämningsförbudet var bl.a. Sveriges medlemskap i Partnerskap för fred (PFF19). Inom PFF-samarbetet finns ett avtal om rättslig status för ett lands styrkor när dessa befinner sig på en annan avtalsparts territorium, det s.k. PFF-avtalet. Sverige anslöt sig till PFF-avtalet 1996. När det gäller frågor om status hänvisar PFF-avtalet till Nato SOFA (”Status of Forces Agreement”20). Nato SOFA är ett statusavtal som under lång tid använts av Natoländerna och som på ett uttömmande sätt behandlar frågor om status. Enligt Nato SOFA (artikel VII punkt 5 [a]) ska myndigheterna i de mottagande och sändande staterna bistå varandra med bl.a. överlämnande av medlemmar av en styrka. Om en sådan person anhållits som misstänkt för en lagöverträdelse ska denne överlämnas till den myndighet som har domsrätt i enlighet med avtalets bestämmelser om jurisdiktion. Om ett partnerland har personal i Sverige som är anhållen för militärt brott är Sverige enligt avtalet skyldigt att, på partnerlandets begäran, lämna ut personen (se prop. 2004/05:7 s. 38 f.). För att den svenska lagstiftningen skulle stå i överensstämmelse med PFF-avtalets krav på utlämning för militära brott krävdes således att ett uttryckligt undantag gjordes i UtlämningsL beträffande de personer och situationer som omfattas av avtalet. Vidare har en särskild insatsstyrka från vissa av FN:s medlemsstater, däribland Sverige, etablerats för att stärka FN:s snabbinsatsförmåga vid fredsfrämjande insatser. Styrkan kallas SHIRBRIG (the Multinational Stand-by High Readiness Brigade for United Nations Operations). Ett särskilt statusavtal, SHIRBRIG SOFA, har 2001 undertecknats och sedermera, med viss reservation, ratificerats av Sverige. Enligt SHIRBRIG SOFA ska Nato SOFA och PFF-avtalet tillämpas av alla avtalsparter beträffande SHIRBRIG-aktiviteter som äger rum på en deltagande stats territorium. UtlämningsL:s förbud mot utlämning för militära brott behövde således modifieras även med anledning av SHIRBRIG SOFA (prop. 2004/05:7 s. 27).

19 PFF är ett internationellt fredssamarbete mellan Natomedlemmar och andra stater, i huvudsak europeiska. Organisationen, som kan karaktäriseras som ”Natoförberedande” tillkom sedan kalla kriget upphört och de forna öststaterna demokratiserats efter kommunismens kollaps. 20 För vidare förklaring till SOFA, se betänkandet Svenskt rättsväsende i internationella uppdrag, m.m., SOU 2009:76, s. 283 ff.

Enligt tillkännagivande (2005:638) av överenskommelser som avses i lagen (1957:668) om utlämning för brott finns således bestämmelser som innebär undantag från förbudet mot utlämning för militära brott i följande överenskommelser:

  • artikel 1 i avtalet den 19 juni 1995 mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget (NATO) och de andra stater som deltar i Partnerskap för fred (PFF) om status för deras styrkor (genom hänvisning till artikel VII punkt 5 [a] i avtalet den 19 juni 1951 mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor), och
  • artikel II 1 (a) i avtalet den 13 december 2001 mellan de stater som deltar i den multinationella snabbinsatsbrigaden för FNinsatser om status för deras styrkor (genom hänvisning till artikel VII punkt 5 [a] i avtalet den 19 juni 1951 mellan parterna i Nordatlantiska fördraget om status för deras styrkor).

I förarbetena till den nu gällande UtlämningsL nämns inte något om motiven för bestämmelsen om förbud mot utlämning för militära brott. Även 1913 års lag innehöll emellertid en sådan bestämmelse. I lagens förarbeten anges att utlämningslagar och traktater i allmänhet inte omfattar utlämning för militära förbrytelser, eftersom uppfattningen är den att ett upprätthållande av ordning och disciplin inom en stats krigsmakt är dess ensak och bör inte motivera utlämning från annan stat (prop. 1913:50 s. 31, se även prop. 2004/05:7 s. 38).

I samband med införandet av möjligheten att med stöd av en internationell överenskommelse utlämna för militära brott uttalade regeringen (prop. 2004/05:7 s. 39) att de skäl för förbudet som angavs i 1913 års förarbeten var uttryck för ett synsätt som knappast kunde anses vara i överensstämmelse med förhållandena idag, när det militära området kännetecknas av nära samarbete med andra länder. Att införa möjligheter till utlämning för militära brott ansågs vara i bättre överensstämmelse med dagens syn på internationellt militärt samarbete.

I doktrinen har framförts att det bakom förbudet mot utlämning för militära brott även ligger en fri- och rättighetsaspekt på så sätt, att det skyddar den som exempelvis av moraliska skäl vägrar att göra värnplikt.21

21 Påle 2003, s. 175.

Som tänkbart skäl för förbudet mot utlämning för militära brott har även angetts, att den person som utlämnas för sådana brott eventuellt riskerar att ställas inför rätta inför en militärdomstol i stället för inför en civil domstol, och att den tillit till andra länders domstolar som är grunden för utlämningssamarbetet bara åvilar det sist nämnda slaget av domstolar.22 Stöd för detta synsätt går att finna i förarbetena till 1913 års lag (prop. 1913:50 s. 31).

Vägransgrunden militära brott finns även i de bilaterala utlämningsavtal som Sverige ingått. Följande gäller med avseende på militära brott enligt dessa avtal.

  • Avtalet med Australien: Enligt artikel 1 (a) i det protokoll om ytterligare ändring i det ursprungliga avtalet (SÖ 1989:49) får utlämning vägras när ”den handling eller underlåtenhet som utgör det brott för vilket utlämning begärs är av sådant slag att den enligt den anmodade statens lag utgör ett militärt brott”.
  • Avtalet med Kanada: Enligt artikel 3 e) (SÖ 2001:42) ska utlämning inte beviljas ”om det brott för vilket utlämning begärs utgör ett brott mot militär lagstiftning men inte mot allmän strafflag”.
  • Avtalet med Storbritannien och Nordirland: Enligt artikel 8 (2) (SÖ 1965:19–20) får den anmodade parten ”vägra utlämning på varje annan grund [anm.: ”annan” syftar på vägransgrunden politiska brott] som är angiven i denna parts lagstiftning”.
  • Avtalet med USA: Enligt artikel V p. 4 (SÖ 1963:17) ska utlämning inte medges ”om gärningen utgör brott enbart enligt militär lagstiftning” (artikel IV p. 4 i den konsoliderade versionen).

3.5. Förbudet mot utlämning för politiska brott

1957 års utlämningskonvention medger inte utlämning för politiska brott. Enligt utlämningskonventionen ska utlämning inte medges om det brott, som det begärs utlämning för, av den anmodade parten betraktas som politiskt brott eller som ett brott förknippat med ett politiskt brott (artikel 3, p. 1). Såsom politiskt brott i konventionens mening ska emellertid inte anses attentat mot statsöverhuvud eller mot medlem av ett statsöverhuvuds familj (artikel 2, p. 3).

Sverige har dock förbehållit sig rätten att efter omständigheterna i det enskilda fallet betrakta dessa brott som politiska (Sveriges för-

22 Påle 2003, s. 175.

behåll, p. 2 c). Enligt utlämningskonventionen (artikel 3, p. 4) ska konventionens utlämningsförbud inte inverka på de förpliktelser som de avtalsslutande parterna har åtagit sig eller kan komma att åta sig enligt andra internationella konventioner av multilateral karaktär.

Förbudet mot utlämning för politiska brott återfinns i 6 § UtlämningsL. Enligt bestämmelsens första stycke får utlämning inte beviljas för ett politiskt brott; förbudet är alltså absolut. Enligt andra stycket får emellertid, om gärningen även innefattar ett brott som inte är politiskt, utlämning beviljas för det brottet, om gärningen i det särskilda fallet övervägande har karaktären av ett icke politiskt brott. Enligt tredje stycket gäller inte heller förbudet mot utlämning, om detta skulle strida mot en internationell överenskommelse som gäller mellan Sverige och den ansökande staten. Enligt tillkännagivande (2005:638) av överenskommelser som avses i lagen (1957:668) om utlämning för brott finns sådana bestämmelser i följande överenskommelser:

-FN:s konvention den 9 december 1948 om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (SÖ 1952:64),

den internationella konventionen om bekämpande av bombattentat av terrorister, antagen i New York den 15 december 1997 (terroristbombningskonventionen, SÖ 2001:22), och

den internationella konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism, antagen i New York den 9 december 1999 (finansieringskonventionen, SÖ 2002:44).

I 12 § andra stycket UtlämningsL anges att då utlämning beviljas ska i fall som avses i 6 § särskilt anges, att den som utlämnas inte får straffas såsom för politiskt brott.

Redan 1913 års lag förbjöd utlämning för politiska brott. Såsom politiskt brott skulle enligt lagen (7 §) emellertid inte anses mord, mordförsök eller dråp på främmande statsöverhuvud eller på person som tillhörde en främmande suveräns familj. Denna inskränkning av begreppet politiskt brott togs bort när UtlämningsL tillkom.

Begreppet politiskt brott har inte definierats närmare i UtlämningsL (eller i 1913 års lag), och någon klar definition av begreppet går inte att finna i svensk rätt. Någon enhetlig internationell definition av begreppet finns inte heller, trots att det enligt de flesta länders utlämningsrätt föreligger hinder att utlämna för politiska brott.23

23 Påle 2003, s. 179 och 185.

Förarbetena till UtlämningsL hänvisar i stor utsträckning till förarbetena från 1913. I förarbetena till 1913 års lag görs en skillnad mellan s.k. absolut-politiska brott och relativt-politiska brott (prop. 1913:50 s. 31). Med absolut-politiska brott avses brott som riktar sig direkt mot staten, dvs. mot statens säkerhet eller den rådande samhällsordningen, såsom högmålsbrott, uppror och spioneri. Med relativt-politiska brott avses ”vanliga” brott, exempelvis mord, stöld, misshandel, skadegörelse, vapenbrott och allmänfarlig ödeläggelse, som har ett politiskt motiv.

Det står klart att begreppet politiskt brott innefattar absolutpolitiska brott (prop. 1913:50 s. 31). Mer osäkert är vad som gäller avseende de relativt-politiska brotten. Det är i fråga om dessa brott som en prövning ska göras huruvida brottet har övervägande karaktär av politiskt brott. Om detta anses vara fallet, får utlämning inte ske, medan i motsatt fall utlämning kan beviljas trots brottets politiska karaktär (se bl.a. prop. 1976/77:124 s. 28). I förarbetena till 1913 års lag anförs att det, å ena sidan, kan hävdas att varje brott som begåtts i politiskt syfte bör betecknas som politiskt men att det, å andra sidan, kan hävdas att vid definitionen hänsyn endast bör tas till objektiva omständigheter och att till politiska brott – förutom de absolut-politiska brotten – bara ska räknas sådana brott som förövas i samband med och för att främja ett absolut-politiskt brott (prop. 1913:50 s. 31 f.). Enligt förarbetsuttalandena bör politiska motiv emellertid inte i sig vara tillräckliga för att en gärning ska anses vara ett politiskt brott (prop. 1913:50 s. 32 och 1957:156 s. 46 f.). I de tidiga förarbetsuttalandena anmärks vidare, att internationell praxis synes gå i riktningen att tillerkänna de objektiva omständigheterna vid brottets förövande en avgörande betydelse och att t.ex. mord av politisk hämnd eller andra brott som begåtts utan något verkligt försök att omstörta den bestående politiska ordningen inte ska betraktas som politiska (prop. 1913:50 s. 337 f.).

I övrigt ges varken i förarbetena till 1913 års lag eller nu gällande lag något klart besked om vad som för svenskt vidkommande ska läggas i begreppet politiskt brott. I stället konstateras, att det inte finns förutsättningar att i lagtexten ge en närmare definition av begreppet utan tolkningen får ske i tillämpningen med beaktande av omständigheterna i varje enskilt fall (prop. 1913:50 s. 34 och 1957:156 s. 55).

Traditionellt har tre skäl ansetts ligga bakom förbudet mot utlämning för politiska brott.24 För det första skyddar förbudet enskilda mot risken för politisk förföljelse och partiska rättegångar. Förbudet har med andra ord en humanitär funktion. För det andra förhindras att den stat som lämnar ut den begärde personen beskylls för att blanda sig i en annan stats inre angelägenheter, t.ex. genom att stödja en viss politisk falang. För det tredje har det ansetts att dessa brott inte är sådana, att de motiverar ett internationellt straffrättsligt samarbete, eftersom de riktar sig mot en enskild stat och dess intressen.

I förarbetena till 1913 års lag nämns att förbudet mot utlämning för politiska brott gäller inom alla länders utlämningsrätt (prop. 1913:50 s. 31). Mot bakgrund av detta synes det för den svenske lagstiftaren ha varit självklart att även den svenska lagen skulle innehålla ett sådant förbud. Någon diskussion om skälen för förbudet förs inte.

1949 års utlänningskommitté lade år 1951 fram ett förslag till ny utlänningslag och vissa omarbetningar av 1913 års lag (efter beredning kom man emellertid fram till att utlämningslagstiftningen borde genomgå en mer genomgripande omarbetning än vad kommittén föreslagit, varför den nya utlämningslagen dröjde till år 1958). I sitt betänkande diskuterade kommittén bl.a. införandet av en bestämmelse om förbud mot utlämning vid risk för svår förföljelse (nuvarande 7 § UtlämningsL). Av den diskussionen framgår att förbudet mot utlämning för politiska brott bl.a. är till för att skydda den som begärs utlämnad mot sådan förföljelse (SOU 1951:42 s. 223).25 Vad avsåg förbudet mot utlämning för politiska brott var kommitténs mening att förbudet i princip borde bibehållas (SOU 1951:42 s. 220 ff.). Det kunde emellertid, enligt kommittén, ifrågasättas om förbudet när det gäller mycket grova brott, som mord och dråp, som förövats i ett land, där man lever under samma demokratiska förhållanden som i Sverige, hade något verkligt stöd i den svenska allmänna rättsuppfattningen. Enligt kommittén framstod användandet av sådana medel i en inre politisk strid – om striden kunde föras med de i en demokratisk stat tillåtna medlen – som ur svensk rättsuppfattning absolut förkastligt. I sådana fall kunde förövaren, menade kommittén, förväntas åtnjuta i huvudsak samma rättssäkerhet som enligt den svenska rättsordningen och förbudet mot utlämning kunde därför ifrågasättas. Kommittén ifrågasatte vidare om det var sakligt motiverat att upprätthålla ett oinskränkt förbud mot utläm-

24 Se Påle 2003, s. 180 f., jfr prop. 2000/01:83 s. 38. 25 Jfr Påle 2003, s. 182 f.

ning för politiska brott, då det kunde vara fråga om politiska brott som syftade till omstörtning av samhällsordningen, inte bara i den stat där brottet begicks utan även i andra stater med likartat samhällsskick. Att de senare staterna då skulle stå neutrala föreföll kommittén främmande. Samma skäl som talar för utlämning i fråga om icke-politiska brott kunde enligt kommittén göras gällande i fråga om politiska brott. Om utlämning för politiska brott vore möjligt skulle det emellertid, anförde kommittén, ställa lagtillämparen inför stora svårigheter, eftersom det skulle vara tvunget att i varje fall undersöka huruvida den politiska oppositionen med demokratiska medel fick ge uttryck för sin mening och om rättsordningen innehöll tillräckliga rättssäkerhetsgarantier. Ställningsstagandet i dessa frågor skulle kunna vara både svårt och ömtåligt ur utrikespolitisk synpunkt, hävdades det.

Vid UtlämningsL:s tillkomst framhölls vikten av att bringa denna i samklang med den nya utlänningslagen som antogs år 1954 och dess grundläggande princip om att politiska flyktingar inte utan synnerliga skäl ska vägras fristad här i landet (prop. 1957:156 s. 20, 32 och 56 ff.). Genom lagen infördes förbudet mot utlämning vid risk för svår förföljelse (7 § UtlämningsL) samt behölls förbudet mot utlämning för politiska brott. I förarbetena till UtlämningsL står skyddet för individen i centrum.26 Någon ingående diskussion förs i övrigt inte om motiven för förbudet, utan det sägs att ”det viktiga förbudet mot utlämning för politiska brott [bör] upprätthållas” och att det – ”med hänsyn till de ömtåliga situationer som kan uppkomma” – ”måste anses vara av särskild vikt att ha en kategorisk lagregel att falla tillbaka på” (prop. 1957:156 s. 31 och 56 f.).

I de förarbeten som föregick tillträdet till Europarådets konvention om bekämpande av terrorism, m.m. (1977 års terrorismkonvention, SÖ 1977:12) ställs också, när syftet med förbudet mot utlämning för politiska brott diskuteras, skyddet för individen i fokus (prop. 1976/77:124 s. 28 f.). En koppling görs härvid mellan UtlämningsL:s reglering och de principer som i Sverige av tradition upprätthålls i fråga om politiska flyktingars rätt till fristad här.

Som tidigare nämnts (avsnitt 2.2.4) avskaffade Sverige i samband med tillträdet till 1996 års utlämningskonvention möjligheten att vägra utlämning till en annan EU-stat under hänvisning till att fråga är om ett politiskt brott. I förarbetena till de ändringar i UtlämningsL som då gjordes uttalas (prop. 2000/01:83 s. 37 ff.), att det finns stora

26 Påle 2003, s. 183 f.

likheter mellan samhälls- och rättssystemen i EU:s medlemsstater och ett stort ömsesidigt förtroende för andra staters förmåga och önskan att upprätthålla demokratiska principer. I vår del av världen kan, enligt förarbetena, neutralitetsargumentet, att dagens politiska förbrytare kan vara morgondagens statsmän, inte anses ha någon större relevans. Brottslighet med politiska inslag är vidare enligt förarbetena en i högsta grad internationell verksamhet och angelägenhet och det bör vara grundläggande för det straffrättsliga samarbetet inom EU att hindra och bekämpa terrorism, även då den har en politisk bakgrund. Liknande resonemang fördes vid tillkomsten av den nordiska utlämningslagen som, vilket tidigare nämnts (avsnitt 2.2.5), inte förbjöd utlämning för politiska brott. Det anfördes då (prop. 1959:72 s. 26) att förutsättningarna för utlämning mellan de nordiska länderna, på grund av rättslikheten mellan dessa, kunde göras mindre stränga än motsvarande regler i förhållande till andra länder, utan att den enskildes rättssäkerhet sattes i fara.

I en rad internationella konventioner har, i syfte att få till stånd en effektivare brottsbekämpning av vissa allvarliga brott, gjorts försök att begränsa de anslutande staternas förbud mot utlämning för politiska brott. Ibland har detta gjorts genom att det i konventionen angetts att vissa brott, i utlämningshänseende, inte ska betraktas som politiska brott. I vissa konventioner har det funnits möjlighet att reservera sig mot dylikt stadgande, vilket Sverige då i regel gjort. Ibland har den anslutande staten kunnat uppfylla sitt konventionsåtagande genom att förplikta sig att antingen utlämna eller lagföra. Sverige har då, utan att närmare behöva överväga frågan om utlämning för de i konventionen aktuella brotten skulle komma att stå i strid med förbudet mot utlämning för politiska brott, kunnat ansluta sig till konventionen under hänvisning till möjligheten att själv lagföra (se vidare nedan).

I vissa konventioner anges de brott som i utlämningshänseende inte ska betraktas som politiska genom en hänvisning till brott i andra konventioner. Vissa av de konventioner som redovisas i det följande kan därför sägas inte ha en självständigt relevans för förbudet mot utlämning för politiska brott, men får det alltså genom en sådan hänvisning. I de fall det inte särskilt anges har Sverige, även om förbehåll i vissa hänseenden kanske har gjorts, tillträtt de konventioner som redovisas i det följande.

Till 1957 års utlämningskonvention har år 1975 fogats ett tilläggsprotokoll (SÖ 1976:27). Enligt tilläggsprotokollets kapitel 1, artikel 1 – vilket kapitel Sverige har förklarat sig inte godkänna – ska vid

tillämpningen av artikel 3 i 1957 års utlämningskonvention politiska brott inte anses omfatta:

a. de brott mot mänskligheten som anges i konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, vilken antogs av Förenta Nationernas generalförsamling den 9 december 1948;

b. de brott som anges i artikel 50 i 1949 års Genèvekonvention angående förbättrande av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält, artikel 51 i 1949 års Genève-konvention angående förbättrande av behandlingen av sårade, sjuka och skeppsbrutna tillhörande stridskrafterna till sjöss, artikel 130 i 1949 års Genèvekonvention angående krigsfångars behandling och artikel 147 i 1949 års Genèvekonvention angående skydd för civilpersoner under krigstid;

c. varje jämförbart brott mot de krigslagar som gäller vid ikraftträdandet av detta protokoll och mot de sedvaneregler för krigföring som råder vid samma tidpunkt, och som inte redan omfattas av ovannämnda bestämmelser i Genèvekonventionerna.

I FN:s konvention den 9 december 1948 om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (SÖ 1952:64) anges (artikel III och VII) att folkmord, stämpling till folkmord, omedelbar och offentlig uppmaning till folkmord, försök till folkmord och delaktighet i folkmord inte ska betraktas som politiska när fråga om utlämning uppkommer och att de fördragsslutande parterna i sådana fall är förpliktade att medge utlämning i överensstämmelse med sina gällande lagar och traktater. Sverige är således, genom att ha ratificerat konventionen, skyldigt att bevilja utlämning för i konventionen angivna brott (jfr 6 § tredje stycket UtlämningsL).

De fyra Genèvekonventionerna (SÖ 1953:14–17) med tillhörande två tilläggsprotokoll (SÖ 1979:22–23), som syftar till att skydda personer som vid krig inte deltar i strider, förpliktar de fördragsslutande parterna att åtala personer som begått vissa angivna, svåra överträdelse av konventionerna (t.ex. uppsåtligt dödande och tortyr). En part får dock om den hellre vill, i enlighet med sin utlämningslagstiftning, i stället utlämna den aktuelle personen till annan fördragsslutande part. Då Sverige har ansett sig ha möjlighet att här åtala och bestraffa de i konventionerna aktuella brotten har det, trots Sveriges tillträde till konventionerna, inte ansetts nödvändigt att garantera möjligheten att utlämna för brotten genom att exempelvis generellt undanta dem från definitionen av politiskt brott (prop. 1957:156 s. 56 f.).

Konventionen för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg, dagtecknad i Haag den 16 december 1970 (Haagkonven-

tionen, SÖ 1971:17) och konventionen för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet, antagen i Montreal den 23 september 1971 (Montrealkonventionen, SÖ 1973:48), syftar båda till att förstärka skyddet för den civila flygtrafiken. Enligt Haagkonventionen ska åtgärder som stränga straff, utvidgad domsrätt, åtal eller utlämning tillämpas för att bekämpa flygkapningar. De stater som anslutit sig till konventionen har förbundit sig att lagföra eller utlämna en gärningsman, som anträffas inom staternas områden. Montrealkonventionen är ett komplement till Haagkonventionen och behandlar sabotage mot flygplan i trafik och anläggningar för den civila luftfarten. År 1988 fastställdes ett tilläggsprotokoll till Montrealkonventionen – protokollet för bekämpande av våldsbrott på flygplatser som används för civil luftfart i internationell trafik, antagen i Montreal den 24 februari 1988 (SÖ 1990:16) – som tar sikte på bekämpande av våldshandlingar som begås på flygplatser som används för internationell luftfart.

Konventionen om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer, antagen i New York den 14 december 1973 (diplomatskyddskonventionen, SÖ 1975:30) syftar till att förstärka skyddet för en bestämd grupp av internationellt verksamma personer – statsöverhuvud, regeringschefer, utrikesministrar, diplomatiska och konsulära tjänstemän samt internationella mellanstatliga organisationers högsta tjänstemän. Genom konventionen förbinder sig staterna beträffande vissa särskilt angivna gärningar begångna mot den skyddade personkretsen att antingen lagföra eller utlämna personer som gjort sig skyldiga till gärningarna.

Den internationella konventionen om tagande av gisslan, antagen i New York den 17 december 1979 (gisslankonventionen, SÖ 1980:26) ålägger de fördragsslutande staterna att lagföra eller utlämna en person som är misstänkt för att ha gjort sig skyldig till tagande av gisslan.

Genom konventionen om fysiskt skydd för nukleärt kärnämne, antagen i Wien den 3 mars 1980 (SÖ 1985:24) åtar sig de fördragsslutande staterna att försäkra att transporter av nukleära ämnen inom statens territorium eller ombord på fartyg eller luftfartyg skyddas. Genom konventionen åtar sig staterna också att straffbelägga vissa handlingar med kärnämnen samt att antingen lagföra eller utlämna de personer som gjort sig skyldiga till sådana handlingar.

Syftet med Europarådets konvention om bekämpande av terrorism, m.m. (1977 års terrorismkonvention, SÖ 1977:12) är, som

framgått, att bekämpa internationell terrorism. Enligt konventionens artikel 1 ska vissa särskilt angivna gärningar aldrig betraktas som politiska brott, som brott förknippade med politiska brott eller som brott inspirerade av politiska motiv, när fråga uppkommer om utlämning mellan fördragsslutande stater på grund av sådan gärning. Bland dessa gärningar nämns först brott som avses i Haag- eller Montrealkonventionen (art. 1 a–b). Vidare omfattar artikel 1 följande brott:

c. grova brott som utgör angrepp mot diplomats eller annan internationellt skyddad persons liv, kroppsliga integritet eller frihet,

d. brott som innebär människorov, tagande av gisslan eller grovt olaga inspärrande,

e. brott som innebär användning av bomber, granater, raketer, automatiska skjutvapen eller brev- eller paketbomber, om användningen innebär fara för personer, samt

f. försök att begå något av de i artikeln nämnda brotten eller medverkan till sådant brott eller till försök till sådant brott.

I konventionen finns en möjlighet att reservera sig mot artikel 1 (artikel 13, punkt 1). Vid tillträdet till konventionen lämnade Sverige en sådan reservation för att bibehålla möjligheten att vägra utlämning för politiska brott (prop. 1976/77:124 s. 29). En stat som anslutit sig till konventionen men efter framställning inte medger utlämning för brott som omfattas av konventionen (om exempelvis förbehåll mot artikel 1 gjorts och det aktuella brottet anses som politiskt) är i princip skyldig att i stället själv vidta åtgärder för att lagföra gärningsmannen. En förutsättning för en reservation mot artikel 1 är att staten, vilket Sverige gjort, åtar sig att vid bedömningen av brottets art på ett lämpligt sätt beakta de faktorer som gör brottet särskilt grovt. Som exempel på sådana faktorer anges särskilt a) att brottet har medfört en kollektiv fara för personers liv, kroppsliga integritet eller frihet, b) att det drabbat personer som stod främmande inför motiven till brottet, eller c) att grymma eller svekfulla medel använts för dess genomförande.

I syfte att revidera de delvis föråldrade bestämmelserna i 1977 års terrorismkonvention har den 15 maj 2003 upprättats ett protokoll om ändring av konventionen. Sverige har undertecknat ändringsprotokollet men ännu inte antagit det. Det ingår, som nämnts, i utredningens uppdrag att ta ställning till om Sverige bör anta ändringsprotokollet. De mest centrala förändringarna gäller de brott

som omfattas av konventionen som utökas till att avse de gärningar som ska kriminaliseras enligt flertalet av FN:s globala, straffrättsliga konventioner om bekämpande av terrorism. Möjligheterna att reservera sig, bl.a. när det gäller utlämning för politiska brott, är begränsade. (Se vidare avsnitt 16.2.)

1988 års FN-konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen (SÖ 1991:41) syftar till ökat internationellt samarbete för att bekämpa den olagliga narkotikahandeln. Enligt konventionen (artikel 3, punkt 10) ska vid samarbete mellan parterna enligt konventionen, om inte annat följer av konstitutionella begränsningar eller grundläggande nationell lag, brott som anges i den aktuella artikeln (såsom tillverkning, försäljning, överlåtelse, innehav och köp av varje slag av narkotika eller psykotropa ämnen) inte anses som (skattebrott) eller politiska brott eller som politiskt grundade.

I samband med att Sverige ratificerade konventionen avgavs en förklaring om att svensk grundläggande lagstiftning om utlämning innebär att bedömningen av om ett visst brott är att anse som politiskt brott ska göras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet, antagen i Rom den 10 mars 1988 (Romkonventionen, SÖ 1990:38) gäller brott mot den fasta sjöfartens säkerhet och protokollet om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln, antagen i Rom den 10 mars 1988 (Romprotokollet, SÖ 1990:39) brott mot säkerheten för fasta plattformar. Genom konventionen och protokollet förbinder sig staterna att antingen lagföra eller utlämna personer som gjort sig skyldiga till gärningar som utgör brott enligt respektive överenskommelse.

Terroristbombningskonventionen (SÖ 2001:22) har ett generellt tillämpningsområde och är inte begränsad till vissa särskilda angrepps- eller skyddsobjekt. Konventionen innehåller inte någon definition av begreppet terrorism eller terroristdåd. Tillämpningsområdet bestäms i stället genom att det anges vilka handlingar som utgör brott enligt konventionen. Enligt konventionen får en framställning om utlämning för ett brott som omfattas av konventionen inte avslås enbart av det skälet att det rör sig om ett politiskt brott, ett brott förknippat med ett sådant brott eller ett brott som begåtts under inverkan av politiska motiv (artikel 11). Enligt artikel 2 gäller följande angående konventionens definition av brott:

1. En person begår ett brott i den mening som avses i denna konvention, om personen rättsstridigt och uppsåtligt levererar, placerar, avlossar eller spränger ett sprängämne eller en annan livsfarlig anordning i, in i

eller mot en allmän plats, en statlig eller annan offentlig anläggning, ett allmänt transportsystem eller en infrastrukturanläggning

a) med uppsåt att orsaka dödsfall eller allvarlig kroppsskada, eller

b) med uppsåt att orsaka omfattande förstörelse av sådan plats, anläggning eller system, om förstörelsen leder till eller är ägnad att leda till betydande ekonomisk skada.

2. En person begår även ett brott om personen försöker begå ett sådant brott som anges i punkt 1.

3. En person begår även ett brott om personen

a) medverkar till ett sådant brott som anges i punkt 1 eller 2, eller

b) värvar eller instruerar andra för att dessa skall begå ett sådan brott som anges i punkt 1 eller 2, eller

c) på annat sätt bidrar till att en grupp personer som handlar med ett gemensamt syfte begår ett eller flera sådana brott som anges i punkt 1 eller 2; ett sådant bidrag måste vara uppsåtligt och ske antingen i syfte att främja gruppens allmänna brottsliga verksamhet eller syfte eller i vetskap om gruppens avsikt att begå det eller de berörda brotten.

Någon möjlighet att reservera sig finns inte enligt konventionen. Sverige kan således inte när det gäller brott som faller in under konventionens definition av brott, gentemot andra stater som tillträtt konventionen, hävda hinder mot utlämning under hänvisning till att fråga är om ett politiskt brott (jfr 6 § tredje stycket UtlämningsL).

Enligt finansieringskonventionen (SÖ 2002:44) ska inget av de brott som anges i konventionen med avseende på utlämning betraktas som ett politiskt brott, som ett brott förknippat med ett politiskt brott eller som ett brott som inspirerats av politiska motiv (artikel 14). En framställning om utlämning avseende ett brott som omfattas av konventionen får således enligt konventionen (artikel 14) inte avslås endast av det skälet att framställningen avser ett politiskt brott, ett brott förknippat med ett politiskt brott eller ett brott inspirerat av politiska motiv. Brott enligt konventionen föreligger (artikel 2) om en person på något sätt, direkt eller indirekt, rättsstridigt och uppsåtligen tillhandahåller eller samlar in tillgångar i syfte att de ska användas eller med vetskap om att de är avsedda att användas, helt eller delvis, för att utföra en gärning som utgör ett brott som faller under och definieras i de nio internationella instrument som anges i bilaga till konventionen (Haag- och Montrealkonventionerna med tilläggsprotokoll, diplomatskyddskonventionen, gisslankonventionen, konventionen om fysiskt skydd av kärnämne, Romkonventionen och Romprotokollet samt terroristbombningskonventionen). Någon möjlighet till reservation finns inte enligt konventionen. Sverige kan således inte när det gäller brott som faller

in under konventionens definition av brott, gentemot andra stater som tillträtt konventionen, hävda hinder mot utlämning under hänvisning till att fråga är om ett politiskt brott (jfr 6 § tredje stycket UtlämningsL).

Inom Europarådet har utarbetats konventionen av den 16 maj 2005 om förebyggande av terrorism. Konventionen syftar till att öka samhällets möjligheter att ingripa innan terroristdåd begås. Detta syfte ska nås genom kriminalisering av handlingar som innebär att någon offentligt uppmanar, rekryterar eller utbildar personer att begå terroristbrott. Begreppet ”terroristbrott” definieras närmare i konventionen (artikel 1.1). Med sådant brott avses varje brott som omfattas av något av de internationella instrument som upptagits i bilagan till konventionen och med den definition av brottet som ges i respektive instrument. Bilagan innehåller samma instrument som finansieringskonventionens bilaga, med tillägg för finansieringskonventionen och den internationella konventionen för bekämpande av nukleär terrorism, antagen i New York den 13 april 2005 (vilken konvention Sverige undertecknat men inte tillträtt). Förutom bestämmelser om förpliktelse att kriminalisera innehåller konventionen bl.a. bestämmelser rörande utlämning för i konventionen aktuella brott (artikel 19). Brott i vissa av konventionen angivna artiklar ska anses tillhöra de brott som kan utgöra grund för utlämning enligt existerande utlämningsavtal mellan parterna. Stater som inte gör utlämning beroende av avtal, ska enligt artikeln inbördes betrakta brotten enligt de angivna artiklarna i konventionen som grund för utlämning i enlighet med de villkor som uppställs i den nationella lagstiftningen. Konventionen innehåller vidare bestämmelser om upphävande av undantaget för politiska brott (artikel 20). I fråga om utlämning eller internationell rättslig hjälp, föreskrivs att de brott som anges i vissa angivna artiklar inte ska betraktas som ett politiskt brott, som ett brott förknippat med ett politiskt brott eller som ett brott som inspirerats av politiska motiv. När det gäller utlämning finns det dock vissa möjligheter att genom en förklaring göra undantag. Sverige ratificerade konventionen den 30 augusti 2010 och den trädde för svenskt vidkommande i kraft den 1 december 2010. I samband med ratificeringen förebehöll sig Sverige möjligheten att, i förhållande till andra stater än EU:s medlemsstater samt Norge och Island, såsom grund för avslag på en utlämningsframställning, få åberopa att gärningen utgör ett politiskt brott, ett brott förknippat med ett politiskt brott eller ett brott inspirerat av politiska motiv (se närmare avsnitt 16.3.2).

Sedan år 2002 finns inom EU ett rambeslut om bekämpande av terrorism (2002/475/RIF). Rambeslutet har genomförts i svensk rätt. Den huvudsakliga lagstiftning som infördes bestod i lagen (2003:148) om straff för terroristbrott (se prop. 2002/03:38). Inom EU föreligger vidare ett rambeslut från år 2008 (2008/919/RIF) om ändring av rambeslutet om bekämpande av terrorism, vars innehåll i huvudsakliga delar har sina motsvarigheter i den nyss nämnda Europarådskonventionen från år 2005 om förebyggande av terrorism. I Sverige har nyligen införts den lagstiftning som ansetts krävas för att genomföra rambeslutet om ändring av rambeslutet om bekämpande av terrorism (prop. 2009/10:78).

Förbud mot utlämning för politiskt brott finns även i de bilaterala utlämningsavtal som Sverige ingått. Följande gäller med avseende på politiska brott enligt dessa avtal.

  • Avtalet med Australien: Enligt artikel III p. 1 a) (SÖ 1974:3) ska en person inte utlämnas ”om det brott, för vilket utlämning begäres, av den anmodade staten betraktas som ett brott av politisk karaktär eller som ett brott förknippat med ett brott av politisk karaktär”. Ett brott mot lagstiftningen om folkmord ska dock, enligt p. 2 samma artikel, inte betraktas som ett sådant brott som anges i p. 1 a).
  • Avtalet med Kanada: Enligt artikel 3 a) (SÖ 2001:42) ska utlämning inte beviljas ”om det brott för vilket utlämning begärs av den anmodade staten anses som ett politiskt brott eller som ett brott av politisk karaktär”.
  • Avtalet med Storbritannien och Nordirland: Enligt artikel 8 (1) (SÖ 1965:19–20) ska utlämning inte beviljas om det brott, som det begärs utlämning för, av den anmodade parten ”anses vara av politisk natur eller om han [anm.: ”han” syftar på den som eftersöks för utlämning] övertygar den anmodade parten om att utlämningsframställningen i själva verket gjorts i avsikt att lagföra eller straffa honom för brott av politisk natur”.
  • Avtalet med USA: Enligt artikel V p. 5 (SÖ 1963:17) ska utlämning inte medges ”om brottet av den anmodade staten betraktas som politiskt eller förknippat med ett politiskt brott” (artikel IV p. 5 i den konsoliderade versionen).

Avslagsgrunden politiskt brott har i ett fåtal fall varit föremål för Högsta domstolens bedömning (NJA 1972 s. 358, 1982 s. 520, 2008 s. 680, 2009 s. 280 och 557).

I NJA 1972 s. 358 var fråga om utlämning till USA av en taiwanesisk medborgare som av amerikansk domstol dömts för brott som enligt svensk lag fick anses motsvara försök till mord eller anstiftan av försök till mord på vice premiärministern i Taiwans regering. Mannen var medlem i en organisation vars syfte, enligt mannen, var att åstadkomma Taiwans frigörelse genom att förmå USA att avstå från att bistå Taiwans nuvarande regering och härigenom åstadkomma ett FN-beslut som skulle leda till att Taiwan förklarades som fri och oberoende stat. Om situationen i Taiwan skulle förvärras till den grad att befolkningen kunde konstateras lida direkt nöd, ansåg organisationen en väpnad revolution som enda slutlig lösning. Mannen hade som hinder mot utlämning åberopat att gärningen övervägande hade karaktären av politiskt brott. Högsta domstolen konstaterade att mannen otvivelaktigt haft politiska motiv för sitt handlande, eftersom syftet med mordförsöket måste antas ha varit att – i vart fall på längre sikt – få till stånd en ändring av de inrikespolitiska förhållandena i Taiwan. Att en gärning har politiska motiv är emellertid inte, konstaterade Högsta domstolen vidare, tillräckligt för att göra den till politiskt brott i den mening som avses i 6 § UtlämningsL – särskilt när det gäller så grova brott som mord och liknande. Då mordförsöket vidare begåtts utan samband med något verkligt försök att omstörta den politiska ordningen i Taiwan och i princip var att se som en isolerad våldshandling som i huvudsak förberetts av mannen själv samt då gärningen inte varit direkt riktat mot det land som begärde utlämning ansåg Högsta domstolen att gärningen fick anses ha övervägande karaktär av ett icke-politiskt brott.

I NJA 1982 s. 520 gällde ärendet utlämning till Italien av en italiensk medborgare som enligt en italiensk häktningsorder var misstänkt för brott som enligt svensk lag motsvarade dels någon eller olika former av högmålsbrott (den italienska staten var det yttersta angreppsobjektet och uppror och inbördeskrig var de åsyftade medlen), dels försök till mordbrand, vars föremål var ett billager som tillhörde inte staten utan Fiat-koncernen. Högsta domstolen ansåg att de först nämnda brotten var att bedöma som politiska och att hinder mot utlämning förelåg för dessa gärningar. Vad avsåg det sist nämnda brottet angavs i gärningsbeskrivningen som försvårande omständighet att gärningen förövats i terroristiskt syfte och för att

omstörta den demokratiska ordningen. Högsta domstolen konstaterade härvid, först att det inte är tillräckligt att en gärning har ett politiskt motiv för att den ska bedömas som politiskt brott när den, som i detta fall, innefattar ett allmänt brott. Vidare konstaterades – under hänvisning till förarbetena till 1913 års lag och UtlämningsL – att det vid bedömande av om gärningen övervägande har karaktären av ett icke politiskt brott de objektiva omständigheterna vid brottets förövande bör tillmätas betydelse. I förevarande fall skulle gärningen i första hand komma att tillfoga enskilda intressen stor ekonomisk skada, den hade inte samband med några pågående politiska oroligheter av typen inbördeskrig eller väpnat uppror, den organisation som var inblandad i angreppet synes ha varit verksam endast i vissa områden i norra Italien och det var inte fråga om någon separatiströrelse. Mot bakgrund av det anförda framstod mordbrandsförsöket, enligt Högsta domstolen, från politisk synpunkt mer som en missnöjesaktion över det rådande systemet än som ”ett i nämnvärd mån verksamt led i fullföljandet av syftet att omstörta den politiska ordningen i Italien”. Mordbrandsförsöket fick därför, ansåg Högsta domstolen, övervägande ha karaktären av ett icke politiskt brott. Hinder mot utlämning för denna gärning förelåg således inte.

NJA 2008 s. 680 gällde utlämning till Ryssland av en rysk medborgare som enligt ett tjetjenskt häktningsbeslut var misstänkt för brott i den tjetjenska republiken enligt följande:

1. deltagande i stående väpnad grupp och deltagande i överfall som utförts av gruppen,

2. deltagande i väpnad grupp som inte stipuleras i federal lag,

3. olaga överträdelse av Ryska federationens statsgräns i organiserad grupp,

4. smuggling av sprängmedel, skjutvapen, ammunition, spränganordningar samt annan beväpning vid upprepade tillfällen och i organiserad grupp,

5. terrorism, dvs. genomförande av sprängning som innebär fara för människors liv i syfte att störa allmän säkerhet och skrämma allmänheten, utförd i organiserad grupp,

6. försök till mord på tjänstemän vid de rättsvårdande myndigheterna i syfte att försvåra deras lagliga verksamhet för att skydda allmän ordning och säkerhet,

7. olaga anskaffande, förvar och bärande av skjutvapen och ammunition i organiserad grupp.

Högsta domstolen konstaterade först, att gärningen under punkten 3 inte hade någon motsvarighet i svensk lag och att utlämning således inte kunde ske för denna gärning, men att övriga gärningar enligt svensk lag motsvarade försök till mord eller dråp, misshandel eller grov misshandel, grov smuggling, terroristbrott, olovlig kårverksamhet samt vapenbrott.

Den ryske medborgaren hävdade bl.a., att de påstådda brotten var att bedöma som politiska med hänsyn till deras politiska motiv. Högsta domstolen uttalade att enligt vedertagen uppfattning avses med begreppet politiskt brott i vart fall s.k. absolut-politiska brott men att det är mer omdiskuterat i vilken mån begreppet omfattar också andra brott i vilka ingår ett i vart fall subjektivt politiskt moment – s.k. relativt politiska brott. Av förarbetena till UtlämningsL, anförde Högsta domstolen, kan utläsas att politiska motiv inte i sig avsetts vara tillräckliga för att en gärning ska anses utgöra politiskt brott, åtminstone inte beträffande de allmänt sett grövsta brotten och ett sådant brott anses som politiskt endast om det förövats i samband med och för att främja ett absolut-politiskt brott. Under hänvisning till de tidigare refererade rättsfallen från 1972 och 1982 angav Högsta domstolen att ett brott som begåtts utan samband med något verkligt försök att omstörta den bestående samhällsordningen inte kan anses medföra frihet från utlämning enligt bestämmelsen om förbud mot utlämning för politiskt brott. Det kan däremot inte anses nödvändigt, menade domstolen, att en dom eller ett häktningsbeslut innefattar ett absolut-politiskt brott, så länge det påstådda eller domfästa relativt-politiska brottet har ett klart samband med t.ex. ett verkligt försök att omstörta samhällsordningen. Enligt Högsta domstolen utgjorde samtliga gärningar i förevarande fall (med undantag för den under punkten 3) – eller hade de omedelbart samband med – stridshandlingar under det s.k. andra Tjetjenienkriget, som framstod som ett uppror syftande till att frigöra den tjetjenska republiken från Ryska federationen. Gärningarna måste därmed, menade Högsta domstolen, anses utgöra politiska brott. Mellan Sverige och Ryssland gäller emellertid terroristbombningskonventionen, vilken innebär att Sverige åtagit sig att inte betrakta i konventionens artikel 2 angivna brott som politiska (se närmare vilka brott som avses tidigare i detta avsnitt). Angående terroristbombningskonventionens tillämplighet i det aktuella fallet anförde Högsta domstolen att ”[d]et har inte från sökandens sida påståtts att konventionen är tillämplig på någon av de aktuella gärningarna och de handlingar som åberopats ger inte heller under-

lag för slutsatsen att så skulle vara förhållandet”. Mot bakgrund av det anförda ansåg Högsta domstolen att hinder mot utlämning mötte enligt 6 § UtlämningsL.

I NJA 2009 s. 280 som gällde utlämning till Rwanda av en rwandisk medborgare för bl.a. folkmord (se utförligt referat i avsnitt 3.6) gjorde den rwandiske mannen gällande att de påstådda brotten var att bedöma som politiska. Högsta domstolen konstaterade, under hänvisning till FN:s konvention den 9 december 1948 om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord, att de gärningar som utlämningsframställningen avsåg inte var politiska brott.

I NJA 2009 s. 557 var fråga om utlämning för fortsatt straffverkställighet till Turkiet av en man som tillsammans med tre andra dömts till fängelse på livstid för att ha begått ”brottsliga handlingar i syfte att med vapenmakt ändra den grundlagsenliga ordningen och i dess ställe införa en regim på marxist-leninistiska grundvalar”. Mannen gjorde gällande, att det förelåg hinder mot utlämning därför att han hade dömts för politiskt brott. Av den turkiska domen kunde följande utläsas. De dömda var medlemmar i en illegal marxist-leninistisk organisation som sedan år 1972 varit verksam överallt i Turkiet för att genom folkkrig förverkliga proletariatets diktatur. Organisationens verksamhet hade bl.a. bestått i att dela ut flygblad, sätta upp affischer, engagera sig i väpnade strider med säkerhetsstyrkorna samt genomföra rån, sabotage och liknande aktioner. De dömda hade kastat in eldfarligt ämne hos Direktoratet för naturvetenskapliga ärenden, försökt anlägga brand i Post- och televerkets skrotlager, beskjutit ett fordon tillhörande ett gruvbolag, satt eld på dels ett fordon tillhörande en skolrektor för det att denne trakasserade vänstersinnade elever, dels ett fordon tillhörande en kommun, under hotfullt uppträdande med vapen förmått en restaurangägare att betala pengar till organisationen, skaffat vapen i syfte att genom rån få pengar till organisationen och därefter genomfört ett bankrån. I samband med rånet hade de tagit en taxibil, bundit taxichauffören och lagt honom i bilens bagageutrymme. Vidare hade de skadat en banktjänsteman, en gendarmerisoldat samt efter händelsen engagerat sig i en väpnad konfrontation med säkerhetsstyrkor. Högsta domstolen konstaterade först, att vid tillämpningen av 6 § UtlämningsL brukar skillnad göras mellan absolut-politiska och relativt-politiska brott, att utlämning inte kan ske för absolut-politiska brott, att andra brott anses som politiska endast om de förövas i samband med och för att främja ett absolut-politiskt brott samt att ett brott som begås utan samband med något verkligt försök att omstörta den bestå-

ende samhällsordningen normalt inte brukar anses medföra frihet från utlämning enligt bestämmelsen. Av den beskrivning av mannens brott som getts i de turkiska domarna föreföll de, enligt Högsta domstolen, inte ha haft samband med något verkligt angrepp mot samhällsordningen. Från svensk synpunkt hade det därför, menade domstolen, legat nära till hands att betrakta dem som relativtpolitiska brott. Enligt Högsta domstolen stod det emellertid klart att de turkiska domstolarna hade behandlat brotten som politiska och att mannen hade dömts enligt en straffbestämmelse som avsett politiska brott och som nära överensstämde med den svenska straffbestämmelsen mot uppror i brottsbalkens kapitel om högmålsbrott (18 kap. 1 § brottsbalken). Med hänsyn till detta ansåg Högsta domstolen att brotten i utlämningshänseende borde betraktas som politiska. Det förelåg därmed hinder mot utlämning enligt 6 § UtlämningsL.

3.6. Förbudet mot utlämning vid risk för svår förföljelse

Enligt 1957 års utlämningskonvention (artikel 3 p. 2) ska utlämning inte medges om den anmodade parten har grundad anledning att anta, antingen att en framställning om utlämning för ett vanligt brott gjorts i avsikt att åtala eller straffa en person på grund av dennes ras, religion, medborgarskap eller politiska uppfattning eller också att hans belägenhet skulle kunna försvåras på grund av någon av dessa anledningar.

Utlämning får enligt 7 § UtlämningsL inte ske av den som på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller annars på grund av politiska förhållanden löper risk att i den främmande staten utsättas för förföljelse, som riktar sig mot hans liv eller frihet eller annars är av svår beskaffenhet. Utlämning får inte heller ske av den som riskerar att vidareutlämnas från den ansökande staten till en annan stat i vilken han riskerar sådan förföljelse.

Någon bestämmelse om förbud mot utlämning vid risk för svår förföljelse fanns inte i 1913 års lag utan bestämmelsen infördes genom UtlämningsL.

Som nämnts i avsnitt 3.5, lade 1949 års utlänningskommitté år 1951 fram ett förslag till ny utlänningslag och vissa omarbetningar av 1913 års lag (se prop. 1957:156 s. 14 ff.). I direktiven för utlän-

ningskommittén framhölls sambandet mellan utlänningslagen och de lagregler som gäller utlämning på grund av brott. I överensstämmelse härmed ansåg utlänningskommittén i sitt betänkande att utlämningslagstiftningen i första hand borde inriktas på att vinna likformighet mellan denna lagstiftning och utlänningslagen i fråga om behandlingen av utlänningar, som av politiska orsaker sökt en fristad i Sverige. Som regel borde enligt kommittén gälla att om en utlänning på grund av fara för politisk förföljelse inte kan avvisas eller utvisas till ett visst land, bör han i allmänhet inte heller kunna utlämnas dit (prop. 1957:156 s. 57).

Vid UtlämningsL:s tillkomst framhölls, i enlighet med det tidigare anförda, att en av de väsentliga uppgifterna vid revisionen av utlämningslagstiftningen var att bringa denna i samklang med 1954 års utlänningslag och dess grundläggande princip om att en utlänning som regel inte skulle avlägsnas härifrån till land, där han löpte risk att utsättas för förföljelse med anledning av sin härstamning eller sin religiösa eller politiska uppfattning (prop. 1957:156 s. 20, 32 och 56 ff.). Det ansågs angeläget att principen om skydd för individen mot att utsättas för politisk förföljelse upprätthölls även när det gällde utlämning, såsom ett komplement till förbudet mot utlämning för politiskt brott. Bestämmelsen om förbud mot utlämning vid risk för svår förföljelse utformades i anslutning till den definition av politisk flykting som fanns i 1954 års utlänningslag. Enligt utlänningslagen (2 §) avsågs med politisk flykting den som i sitt hemland löpte risk för politisk förföljelse. Med sådan förföljelse menades att någon på grund av sin härstamning, tillhörighet till viss samhällsgrupp, religiösa eller politiska uppfattning eller annars på grund av politiska förhållanden utsattes för förföljelse, som riktade sig mot utlänningens liv eller frihet eller i övrigt var av svår beskaffenhet samt om någon ålades allvarligt straff på grund av politiskt brott. Denna definition byggde i sin tur i huvudsak på definitionen av flykting i 1951 års Genèvekonvention angående flyktingars rättsliga ställning (SÖ 1954:55). I propositionen framhöll departementschefen att förbudet mot utlämning på den aktuella grunden borde vara ovillkorligt, medan den i utlänningslagen fastslagna grundsatsen om asylrätt för politiska flyktingar inte var helt undantagslös (prop. 1957:156 s. 60 f.). Skillnaden i detta hänseende var, anfördes det, motiverad utifrån de olika syften som UtlämningsL och utlänningslagen är avsedda att tjäna. Utlämning för brott syftar till att lämna biträde åt en stat vid utövandet av dess straffskipning, medan ändamålet enligt utlänningslagen är att avlägsna en utlänning från landet,

JA 2009 s. 280 (se nedan).

som med hänsyn till landets intressen inte är önskvärd här. Vid utlämning borde det, enligt departementschefen, finnas fullgoda garantier för att individen inte utsattes för annan påföljd än sådan som direkt anknöt till det för utlämningsärendet aktuella brottet (prop. 1957:156 s. 61).

Syftet är således att förbudet mot utlämning vid risk för svår förföljelse enligt 7 § UtlämningsL ska harmoniera med möjligheterna till asyl enligt utlänningslagstiftningen och att det inte ska vara möjligt att utlämna den som är flykting till det land där personen riskerar förföljelse. Enligt internationell sedvanerätt, som folkrättsligt är bindande för alla stater, får flyktingar inte heller skickas tillbaka till ett land där de fruktar förföljelse (principen om nonrefoulement, se bl.a. artikel 33.1 i Genèvekonventionen). Principen är inte bara relevant vid avvisning och utvisning utan har också viss bärighet på utlämningsområdet. Även andra folkrättsliga hinder mot avvisning och utvisning kan ha bärighet på utlämningsområdet. Hinder mot utlämning samt avvisning och utvisning kan således föreligga enligt såväl Europakonventionen (artikel 3 om tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och artikel 8 om rätt till skydd för privat- och familjeliv samt, vid utlämning, artikel 6 om rätt till en rättvis rättegång) som FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter från år 1966 (SÖ 1971:42, artikel 7 som stadgar att ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning) och FN:s tortyrkonvention från år 1984 (SÖ 1986:1, artikel 3 om förbud mot utvisning, återföring och utlämning till en annan stat där det finns risk för tortyr).27 Tillämpningsområdet för UtlämningsL:s 7 § (och 8 §) respektive de för utlämning relevanta artiklarna i Europakonventionen är i viss mån detsamma och frågan kan ställas – speciellt mot bakgrund av att Europakonventionen sedan den 1 januari 2005 gäller som lag och är direkt tillämplig i Sverige – om Europakonventionen ska tillämpas vid sidan av UtlämningsL eller om UtlämningsL:s bestämmelser ska tolkas i ljuset av Europakonventionen. Högsta domstolen har diskuterat frågan i N

Efter UtlämningsL:s tillkomst har utlänningslagstiftningen genomgått förändringar och definitionen av flykting har i viss utsträckning ändrats. Förbudet mot utlämning vid risk för svår förföljelse i 7 §

27 Jfr Påle, 2003 s. 198 och Ehrenkrona 1999, s. 1–15.

UtlämningsL har emellertid samma lydelse som då lagen trädde i kraft år 1958.

Eftersom UtlämningsL:s 7 § avsetts korrespondera mot det skydd som flyktingar åtnjuter enligt utlänningslagen är den senare lagens definition av flyktingar alltjämt av betydelse för tolkningen och tillämpningen av 7 § UtlämningsL.

I den nuvarande utlänningslagen (2005:716) definieras begreppet flykting i 4 kap. 1 §. Enligt bestämmelsen är en flykting en utlänning som befinner sig utanför det land som utlänningen är medborgare i, därför att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och inte kan, eller på grund av sin fruktan inte vill, begagna sig av detta lands skydd. Detta gäller oberoende av om det är landets myndigheter som är ansvariga för att utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse eller om dessa inte kan antas erbjuda trygghet från förföljelse från enskilda. Som flykting ska även anses en utlänning som är statslös och som av nyss nämnda skäl befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare haft sin vanliga vistelseort och inte kan, eller på grund av sin fruktan, inte vill återvända dit.

Enligt 4 kap. 2 b § utlänningslagen är en utlänning emellertid i vissa fall utesluten från att anses som flykting. Detta gäller om det finns synnerlig anledning att anta att han eller hon har gjort sig skyldig till:

1. brott mot freden, krigsförbrytelse eller brott mot mänskligheten, såsom dessa definieras i de internationella instrument som har upprättats för att beivra sådana brott,

2. ett grovt icke-politiskt brott utanför Sverige innan han eller hon kom hit, eller

3. gärningar som strider mot Förenta nationernas syften och grundsatser enligt inledningen och artiklarna 1 och 2 i Förenta nationernas stadga.

Enligt bestämmelsen ska det som angetts även gälla en utlänning som har anstiftat eller på annat sätt deltagit i förövandet av de brott eller gärningar som nämns i punkterna 1–3 ovan.

Utlänningslagens definition av flykting överensstämmer i princip med den som finns i artikel 1 (A) 2 i 1951 års Genèvekonvention (vilken artikel definierar en flykting som en person som flytt sitt land ”av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska

åskådning”). Den aktuella definitionen tillkom i huvudsak genom 1980 års utlänningslag och ersatte då den definition av politisk flykting som fanns i 1954 års utlänningslag. Definitionen i 1954 års utlänningslag överensstämde inte helt med Genèvekonventionen. Konventionen saknar en uttrycklig motsvarighet till 1954 års utlänningslags bestämmelser om förföljelse ”eljest på grund av politiska förhållanden” i hemlandet och förföljelse genom att utlänningen ålades allvarligt straff för politiskt brott. I förarbetena till 1980 års utlänningslag anfördes att det framstod som ändamålsenligt och önskvärt att den definition av flykting som ligger till grund för det centrala internationella instrumentet på flyktingområdet – 1951 års Genèvekonvention – också lades till grund för den svenska lagstiftningen (prop. 1979/80:96 s. 40 f.). Bestämmelsen om förföljelse ”eljest på grund av politiska förhållanden” hade, enligt förarbetsuttalandena, sin egentliga tillämpning i situationer då en utlänning riskerade ett strängt straff för att han utan tillstånd hade lämnat sitt land eller hade underlåtit att inom föreskriven tid återvända dit. Ett sådant handlingssätt från utlänningens sida var emellertid, enligt uttalandena, att uppfatta som ett utryck för en politisk uppfattning och en utlänning som vid återkomsten till sitt land riskerade ett strängt straff för detta handlingssätt hotades därmed av förföljelse på grund av sin politiska uppfattning. Ett borttagande av grunden, så att den svenska definitionen stod helt i överensstämmelse med konventionsdefinitionen, skulle alltså inte innebära, att skyddet för utlänningen i den angivna situationen skulle upphöra (prop. 1979/80:96 s. 41). Enligt förarbetena borde något generellt skydd inte heller finnas i utlänningslagen för den som riskerade allvarligt straff för politiskt brott, eftersom ett sådant kunde komma att skydda även fall där det helt saknades politiskt inslag och fråga enbart var om brottslig verksamhet i vinningssyfte (prop. 1979/80:96 s. 41). Eftersom den brottsliga handlingen i de allra flesta fall förutsattes vara ett uttryck för en politisk uppfattning, gjordes bedömningen att en skyddsvärd utlänning som gjort sig skyldig till politiskt brott och riskerade allvarligt straff för detta även i fortsättningen skulle komma att beredas skydd som flykting eller av humanitära skäl (prop. 1979/80:96 s. 41). Genom 1980 års lag ersattes begreppet ”politisk flykting” med begreppet ”flykting” samt togs således bort grunderna om förföljelse ”eljest på grund av politiska förhållanden” och om någon ålades allvarligt straff på grund av politiskt brott. I lagen behölls emellertid den beskrivning av vad som enligt lagen utgjorde (politisk)

förföljelse, dvs. ”sådan förföljelse som riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller annars är av svår beskaffenhet”.

Införandet av en ny flyktingdefinition på utlänningslagstiftningens område borde, enligt förarbetena till 1980 års lag, inte föranleda någon motsvarande ändring i UtlämningsL; vare sig avseende förbudet mot utlämning för politiska brott eller avseende förbudet mot utlämning vid risk för förföljelse på grund av politiska förhållanden (prop. 1979/80:96 s. 42). I UtlämningsL gjordes således inte något motsvarande borttagande av förföljelsegrunden ”eller eljest på grund av politiska förhållanden”. I doktrinen har anförts att utlämning i sådana fall som avsetts med lokutionen (stränga straff på grund av brott mot hemlandets reseförbud) alltid skulle förhindras av kravet på dubbel straffbarhet.28

Vid tillkomsten av 1989 års utlänningslag togs definitionen av förföljelse i utlänningslagen bort. Skälet angavs vara att någon motsvarande definition inte finns i Genèvekonventionen och att benämningen ”politisk förföljelse” i viss mån kunde vara missvisande eftersom med begreppet även avses exempelvis förföljelse av etniska och religiösa skäl (prop. 1988/89:86 s. 77). Någon ändring av tolkningen av begreppet förföljelse var emellertid inte avsedd och det angavs att det således fortfarande skulle vara fråga om förföljelse som riktar sig mot utlänningens liv eller frihet eller som annars är av svår beskaffenhet (prop. 1988/89:86 s. 77 och 154).

År 1997 infördes tillägget i definitionen av flykting i utlänningslagen som tar sikte på att flyktingskap kan föreligga även när förföljelsen inte utgår direkt ifrån staten. För att flyktingskäl enligt Genèvekonventionen skulle kunna föreligga hade i svensk praxis som huvudregel krävts att förföljelsen utgick från myndigheterna eller att staten medvetet underlät eller saknade förmåga att skydda invånarna mot övergrepp. Flyktingskäl hade däremot inte ansetts föreligga om det helt saknades någon statsmakt i ett land (prop. 1996/97:25 s. 97 f.).

I den nu gällande utlänningslagen har, som framgått ovan, flyktingdefinitionen ändrats på så sätt, att den även omfattar förföljelse på grund av kön och sexuell läggning. Enligt en tidigare reglering i utlänningslagen var dessa grupper berättigade till skydd i egenskap av ”skyddsbehövande i övrigt”, men var inte att anse som flyktingar. Möjligheten att låta förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning omfattas av flyktingbestämmelsen som en form av förföljelse

28 Påle 2003, s. 196.

på grund av tillhörighet till en viss samhällsgrupp hade diskuterats även i tidigare lagstiftningssammanhang. Denna möjlighet hade emellertid då ansetts falla på att den förutsatte att homosexualitet eller tillhörighet till ett visst kön kunde anses utgöra tillhörighet till en viss samhällsgrupp i Genèvekonventionens mening och en så vidsträckt tolkning av konventionen ansågs inte vara internationellt hållbar (prop. 1996/97:25 s. 96 ff. och 2005/06:6 s. 20). Det framhölls i sammanhanget, att det inte kan komma i fråga att Sverige tillämpar Genèvekonventionen på ett sätt som, oavsett i vilken riktning det sker, avsevärt avviker från tillämpningen i andra länder. Senare hade det emellertid visat sig att allt fler länder ansett att förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning kan ligga till grund för flyktingskap, att bl.a. kvinnor och homosexuella i vissa fall erkänts som flyktingar med motiveringen att förföljelsen hade sin grund i sökandens tillhörighet till en viss samhällsgrupp samt att en sådan tolkning av flyktingdefinitionen överensstämmer med den tolkning som rekommenderas i FN:s flyktingkommissaries (UNHCR) handbok och i organisationens riktlinjer (prop. 2005/06:6 s. 20). Vid senare reformering av utlänningslagen har ansetts, att det i författningstexten inte bör räknas upp fler grupper som kan anses utgöra en samhällsgrupp i lagens mening eftersom en omfattande uppräkning bl.a. kan få till följd att uppräkningen uppfattas som uttömmande och att rättsutvecklingen låses (prop. 2009/10:31 s. 104 f.).

Vägledning för tolkningen av flyktingbestämmelsen i utlänningslagen kan, förutom i förarbeten och praxis, hämtas i de rekommendationer som ges i UNHCR:s handbok om förfarandet och kriterierna vid fastställande av flyktingars rättsliga ställning enligt 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning och de slutsatser som utfärdas av UNHCR:s exekutivkommitté (prop. 1996/97:25 s. 97 och 2009/10:31 s. 72 f.). UNHCR utfärdar även riktlinjer till stöd för tolkningen av Genèvekonventionens flyktingdefinition.

Av betydelse för tolkningen av flyktingbegreppet är även det harmoniseringsarbete som bedrivits inom EU. Den 4 mars 1996 antog rådet en gemensam ståndpunkt om harmoniserad användning av uttrycket ”flykting” i artikel 1 i Genèvekonventionen (EGT L 63, 13.3.1996, s. 2, Celex 396F0196). Därefter har rådet, den 29 april 2004, antagit direktivet 2004/83/EG om miniminormer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning och om innehållet i det bevil-

jade skyddet (skyddsgrundsdirektivet, EUT L 304, 30.9.2004, s. 12, Celex 32004L0083). Vidare har rådet, den 1 december 2005, antagit direktivet 2005/85/EG om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för beviljande eller återkallande av flyktingstatus (asylprocedurdirektivet, EUT L 326, 13.12.2005, s. 13, Celex 32005L0085). Skyddsgrundsdirektivet innehåller bl.a. definitioner av begreppen flykting och flyktingstatus. Definitionen av begreppet flykting i direktivet är hämtad från Genèvekonventionen (prop. 2009/10:31 s. 98). Båda direktiven har genomförts i svensk rätt genom en anpassning av utlänningslagen till direktivens reglering (prop. 2009/10:31, SFS 2009:1542). För att uppnå full förenlighet med skyddsgrundsdirektivet infördes bestämmelserna i 4 kap. 2 b § utlänningslagen om uteslutande från flyktingskap (prop. 2009/10:31 s. 106). I utlänningslagen, i vilken det centrala varit uppehållstillståndet, fanns tidigare inte bestämmelser som på motsvarande sätt uteslöt någon från flyktingskap. Omständigheter som innebar att Genèvekonventionens bestämmelser inte skulle tillämpas beträffande en utlänning (att han eller hon gjort sig skyldig till brott mot freden, krigsförbrytelse, brott mot mänskligheten, ett grovt icke-politiskt brott utanför tillflyktslandet eller gärningar som strider mot Förenta Nationernas syften och grundsatser) beaktades i stället i utlänningslagens bestämmelser om uppehållstillstånd (prop. 2009/10:31 s. 105 f.). Möjligheterna att vägra uppehållstillstånd tog sikte dels på sådana omständigheter som innebar att Genèvekonventionens bestämmelser inte skulle tillämpas beträffande utlänningen, dels på situationer då det av hänsyn till rikets säkerhet inte var möjligt att ge asyl (prop. 2009/10:31 s. 105 f.). Med nuvarande reglering tar möjligheterna att vägra uppehållstillstånd (och att vägra flyktingstatusförklaring) sikte på de sist nämnda situationerna.

Som framgått av det tidigare angivna är begreppet förföljelse – trots att det alltjämt definieras på visst sätt i UtlämningsL, men inte i utlänningslagen – att förstås på samma sätt i UtlämningsL som i utlänningslagen. De åtgärder som utlänningen fruktar måste ha viss intensitet för att de ska anses innebära förföljelse. Därtill måste de rikta sig mot utlänningens liv eller frihet eller avse någon annan allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna (prop. 2005/06:6 s. 10). Även sådana åtgärder som diskriminering av viss intensitet mot särskilda folkgrupper eller enskilda individer, t.ex. i form av förbud mot religionsutövning eller mot att använda vanliga skolor eller avsevärt lägre tilldelning av livsmedel än åt invånarna i övrigt kan utgöra förföljelse (prop. 1954:134 s. 20 och 2005/06:6 s. 10).

Allvarliga trakasserier och andra inskränkande åtgärder kan också vara att bedöma som förföljelse, under förutsättning att de är av tillräckligt allvarlig karaktär och har viss intensitet. På samma sätt kan en kombination av olika trakasserier och inskränkande åtgärder vara att bedöma som förföljelse även om varje åtgärd för sig inte är det (prop. 1988/89:86 s. 154, 1996/97:25 s. 90 och 101 samt 2005/06:6 s. 10).

Begreppet välgrundad fruktan (för förföljelse) i utlänningslagen har ingen motsvarighet i UtlämningsL. Begreppet kan, trots detta, vara av värde för bedömningen av huruvida förföljelse föreligger i ett specifikt utlämningsärende.29 Begreppet anses innefatta dels ett subjektivt moment, dvs. den känsla av fruktan för förföljelse som utlänningen själv känner, dels ett objektivt moment som innebär ett krav på att denna fruktan ska ha fog för sig. Fruktan anses vara välgrundad, om det med hänsyn till den asylsökandens personliga förhållanden och förhållandena i hemlandet finns anledning att anta att sökanden kan komma att utsättas för förföljelse vid ett återvändande. Det är således en framåtsyftande riskbedömning som ska göras (prop. 2009/10:31 s. 101 och UNHCR:s handbok par. 42). Om utlänningen tidigare har utsatts för förföljelse, är detta en omständighet som talar för att risk för förföljelse alltjämt föreligger (prop. 2005/06:6 s. 9).

Vad avser grunderna för förföljelsen skiljer sig, som tidigare framgått, den uppräkning som görs i utlämnings- respektive utlänningslagen till viss del åt.30

I UtlämningsL är en grund härstamning medan motsvarande grunder i utlänningslagen är ras och nationalitet. Begreppet ras ska, enligt förarbetsuttalanden, tolkas i vidaste bemärkelse och omfattar förföljelse t.ex. på grund av härstamning, hudfärg eller eniskt eller nationellt ursprung (prop. 2005/06:6 s. 10 f.). Samma sak gäller för begreppet nationalitet som, förutom medborgarskap eller tidigare vistelseland, även kan omfatta tillhörighet till en viss etnisk grupp (prop. 2005/06:6 s. 11). Enligt uppfattning i doktrinen synes begreppet härstamning tolkas så, att i detta ingår såväl de grupper som omfattas av begreppet ras som de som omfattas av begreppet nationalitet.31

Vad gäller begreppet ras är vidare följande värt att notera. Riksdagen har uttalat (bet. 1997/98:KU29 s. 7) att det inte finns någon

29 Påle 2003, s. 193. 30 Se en jämförelse mellan grunderna även Påle 2003, s. 195. 31 Påle 2003, s. 195.

vetenskaplig grund för att dela in människor i skilda raser och ur biologisk synpunkt följaktligen heller ingen grund för att använda ordet ras om människor. Mot bakgrund därav, och då användningen av ordet ras i författningstexter riskerar att underblåsa fördomar, har riksdagen angett att regeringen dels i internationella sammanhang bör verka för att ordet ras, använt om människor, i så stor utsträckning som möjligt undviks i officiella texter, dels bör göra en genomgång av i vilken utsträckning begreppet ras förekommer i svenska författningar, som inte grundas på internationella texter och, där så är möjligt, föreslå en annan definition. I betänkandet Ett effektivt diskrimineringsförbudOm olaga diskriminering och begreppen ras och sexuell läggning (SOU 2001:39) anförde 1999 års diskrimineringsutredning att det förelåg starka skäl för en utmönstring, eller i förekommande fall ett utbyte, av begreppet ras i lagstiftningen, och att detta också var möjligt (betänkandet s. 220). Diskrimineringskommittén kom emellertid i sitt betänkande En sammanhållen diskrimineringslagstiftning (SOU 2006:22) fram till att begreppet ras inte bör tas bort ur de författningar där det förekommer. Till stöd för denna uppfattning anförde kommittén att begreppet förekommer i svenska författningar för att uppfylla internationella åtaganden och EG-direktiv och att begreppet ras används i sådana dokument för att skydda människor från ageranden som har sin grund i en uppfattning om att det finns olika raser och inte för att det finns en tro på förekomsten av olika raser eller för att stödja en sådan uppfattning. Enligt kommitténs mening riskerade skyddet mot diskriminering att försämras, om begreppet helt togs bort (betänkandet s. 306 f.). I propositionen till den nya diskrimineringslagen (2008:567) gjorde regeringen den bedömningen att Diskrimineringskommitténs betänkande inte gav tillräckligt underlag för att helt och hållet utmönstra ordet ras ur alla författningar (prop. 2007/08:95 s. 119 f.). Regeringen ansåg emellertid att bruket av begreppet i lagtexten skulle kunna ge legitimitet åt rasistiska föreställningar och kunna befästa ras som en existerande kategori. Det ansågs därför inte önskvärt att använda ordet i den nya diskrimineringslagen. I den reformerade grundlagen, i kraft sedan den 1 januari 2011, har också ordet ras tagits bort ur regeringsformen (prop. 2009/10:80 s. 150 f.) I stället för ”ras” anges i regeringsformen tillämpningsområdet för diskrimineringsskyddet, som ”etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande”. I propositionen till den reformerade grundlagen anger regeringen, att den bedömer att ett ersättande av begreppet ”ras” med ”annat liknande förhållande” inte

innebär någon försvagning av skyddet för utsatta grupper (prop. 2009/10:80 s. 152).

Begreppet tillhörighet till viss samhällsgrupp – som finns i såväl utlämnings- som utlänningslagen – omfattar, enligt förarbetsuttalanden till utlänningslagen, normalt personer med liknande bakgrund, vanor eller social status, exempelvis olika samhällsklasser, särskilda yrkesgrupper, eller medlemmar i fackliga eller andra organisationer (prop. 2005/06:6 s. 11). Som framgått av det tidigare anförda anses numera begreppet i utlänningslagen – genom en uttrycklig exemplifiering i 4 kap. 1 § utlänningslagen – även omfatta kön och sexuell läggning.

Förföljelse på grund av religiös uppfattning, vilken grund återfinns i båda lagarna, kan – enligt förarbetsuttalanden till utlänningslagen – avse exempelvis förbud mot viss religion eller allvarliga trakasserier mot dem som utövar sin tro (prop. 2005/06:6 s. 11).

Grunden förföljelse på grund av politisk uppfattning, vilken även den har sin plats i båda lagarna, förutsätter, enligt förarbetsuttalanden till utlänningslagen, inte att personen har varit politiskt aktiv och inte heller att den aktuella personen verkligen hyser en särskild politisk uppfattning; det är tillräckligt att personen förmodas ha vissa politiska sympatier (prop. 2005/06:6 s. 11). Den förutsätter emellertid dels att myndigheterna i hemlandet känner till eller misstänker att personen hyser en otillåten politisk uppfattning eller att det vid ett återvändande till hemlandet finns risk för att personens politiska åsikter avslöjas eller tillskrivs honom eller henne, dels att det finns anledning att räkna med att utlänningen vid ett återvändande skulle komma att utsättas för förföljelse på grund av dessa åsikter (prop. 2005/06:6 s. 11).

Som inledningsvis nämnts får utlämning inte ske av den som riskerar att vidareutlämnas från den ansökande staten till en annan stat, i vilken han riskerar förföljelse. I förekommande fall måste hänsyn således tas till exempelvis den ansökande statens flyktingrätt och huruvida staten tillträtt 1951 års Genèvekonvention (se NJA 1972 s. 358, 1990 s. 492, 1993 s. 242 och 2003 s. 354 nedan).

Även de bilaterala utlämningsavtal som Sverige ingått innehåller (direkt eller indirekt) förbud mot utlämning vid sådana förhållanden som avses i 7 § UtlämningsL. Följande gäller enligt dessa avtal.

  • Avtalet med Australien: Enligt artikel III p. 1 b) (SÖ 1974:3) ska en person inte utlämnas om ”den anmodade staten har grundad anledning antaga att utlämningsframställningen gjorts i av-

sikt att åtala eller straffa personen på grund av hans ras, religion, nationalitet eller politiska uppfattning eller att hans belägenhet kan försvåras på någon av dessa grunder”.

  • Avtalet med Kanada: Enligt artikel 3 b)(SÖ 2001:42) ska utlämning inte beviljas ”om det finns grundad anledning att anta att framställningen om utlämning har gjorts i syfte att åtala eller straffa en person på grund av dennes ras, religion, nationalitet eller politiska uppfattning”.
  • Avtalet med Storbritannien och Nordirland: Avtalet innehåller inte någon särskild bestämmelse om förbud mot utlämning vid sådana förhållanden som avses i 7 § UtlämningsL. Enligt artikel 8 (2) (SÖ 1965:19–20) får emellertid den anmodade parten vägra utlämning på varje vägransgrund som finns i denna parts lagstiftning.
  • Avtalet med USA: Avtalet innehåller inte någon särskild bestämmelse om förbud mot utlämning vid sådana förhållanden som avses i 7 § UtlämningsL. Enligt artikel XV (SÖ 1963:17) ska emellertid – i den utsträckning detta står i överensstämmelse med bestämmelserna i avtalet – utlämning regleras av gällande lagar och föreskrifter i den anmodade staten (artikel XVIII i den konsoliderade versionen).

Förbudet mot utlämning vid risk för sådan förföljelse som avses i 7 § UtlämningsL har i ett antal fall varit föremål för Högsta domstolens bedömning.

I NJA 1990 s. 46 var fråga om utlämning till Jugoslavien av en jugoslavisk medborgare som enligt ett jugoslaviskt domstolsbeslut var häktad misstänkt för försök till mord i oktober 1989 i Kosovo. Den jugoslaviske medborgaren bodde sedan några år tillbaka i Sverige och hade permanent uppehållstillstånd här. Han tillhörde den albanska folkgruppen i provinsen Kosovo inom delstaten Serbien och det aktuella brottet bestod i att mannen på den statliga säkerhetstjänstens kontor i en kommun i Kosovo skulle ha skjutit ned en av tjänstemännen vid säkerhetstjänsten i uppsåt att beröva denne livet. Mannen gjorde bl.a. gällande, att han på grund av sin härstamning och politiska förhållanden löpte risk att utsättas för förföljelse av svår beskaffenhet om han utlämnades till Jugoslavien. Statens invandrarverk hade i yttrande till riksåklagaren uttalat, att verket inte ansåg mannen vara flykting enligt utlänningslagen och

att hinder mot utlämningen enligt 7 § UtlämningsL därför inte torde föreligga. Det var vidare upplyst att invandrarverket avslagit en ansökan om flyktingförklaring från mannens sida. Mannen hade till stöd för sin inställning anfört att det inom Kosovo fanns starka spänningar mellan den albanska folkgruppen, å ena sidan, samt den serbiska folkgruppen och den serbiska delstaten, å den andra, att ett stort antal rättsövergrepp under de senaste åren hade förövats gentemot medlemmar av den albanska folkgruppen, att det inom den albanska folkgruppen fanns en utbredd uppfattning att Kosovo borde bli en egen delstat inom Jugoslavien, att han sedan länge sympatiserat med denna uppfattning och att han sedan han kom till Sverige aktivt verkat för en från Genève styrd kommitté för upplysning av världsopinionen om Kosovo, varvid han bl.a. vid besök i Kosovo som kurir befordrat tryckt material och förmedlat muntliga instruktioner till personer som kämpade för albanernas sak. Mannen hade vidare anfört, att han tidigare tillhört polisväsendet och därför sedan ett antal år tillbaka varit utsatt för fortlöpande krav från säkerhetstjänstens sida om att han skulle samarbeta med denna, genom att lämna uppgifter om sina landsmäns politiska aktiviteter i andra länder, vilket han i möjligaste mån försökt att undvika. Högsta domstolen anförde, att omständigheterna kring det brott för vilket mannen var anklagad för i förening med de starka politiska motsättningar som för närvarande rådde i Kosovo i viss mån skapade osäkerhet om den situation i vilken mannen skulle komma att befinna sig i, om han utlämnades till Jugoslavien. Mannens situation kunde också, anförde Högsta domstolen, komma att påverkas av vad han uppgett om den verksamhet han bedrivit till stöd för politiska förändringar i Kosovo – även om sanningshalten av dessa uppgifter inte med säkerhet kunde fastställas. Vid en samlad bedömning av vad som förekommit i ärendet fann Högsta domstolen omständigheterna föranleda till antagandet att mannen, på grund av sin härstamning och de politiska förhållandena i Kosovo, löpte risk att utsättas för sådan förföljelse som avses i 7 § UtlämningsL. Hinder mot utlämning förelåg därmed.

NJA 1990 s. 484 II och III gällde, som nämnts i avsnitt 3.3, utlämning till Sovjetunionen av sovjetiska medborgare som, enligt sovjetiska häktningsbeslut, var misstänkta för kapning av luftfartyg och olaglig utresa ur Sovjetunionen. I II gjorde den för utlämning aktuelle mannen gällande att han, om han utlämnades, riskerade att i Sovjetunionen utsättas för förföljelse i strid med 7 § UtlämningsL på grund av sin nationella tillhörighet, sin politiska och religiösa

uppfattning samt sin inställning till militärtjänsten. Han anförde därvid att han underlåtit att inställa sig inför en militärkommission med anledning av kommande militärtjänstgöring, eftersom han överhuvudtaget inte ville tjänstgöra i den sovjetiska armén, och han erfarit att han skulle kommenderas att tjänstgöra i delrepubliken Azerbadjan, där militärt undantagstillstånd rådde och där det förekom allvarliga oroligheter, att han deltagit i aktiviteter till förmån för ett självständigt Ukraina, vilka vid några tillfällen föranlett polisingripanden mot honom samt att han tillhörde den grekisk-katolska kyrkan som inte var ett i Sovjetunionen erkänt religiöst samfund. Högsta domstolen ansåg, att vad mannen anfört om sitt deltagande i vissa politiska aktiviteter och om sin religionstillhörighet inte kunde anses utgöra tillräcklig grund för antagande att risk för sådan förföljelse som avses i 7 § UtlämningsL skulle föreligga. Även i III gjorde den för utlämning aktuelle mannen, som var från en stad i nuvarande Ryssland, gällande att utlämning av honom skulle strida mot bestämmelsen i 7 § UtlämningsL, då han på grund av sin politiska uppfattning, sin inställning till militärtjänsten och sin olagliga utresa skulle riskera att utsättas för förföljelse. Mannen anförde därvid, att han i viss omfattning bedrivit politisk verksamhet i hemlandet genom att han på egen hand skrivit och spritt flygblad innehållande protester mot det rådande samhällsskicket samt att han hade kallats att inställa sig till militärtjänstgöring men inte kunde tänka sig att tjänstgöra inom den sovjetiska krigsmakten, eftersom han då skulle riskera att beordras att öppna eld mot sina landsmän. Högsta domstolen menade, att vad mannen anfört om sin politiska uppfattning och verksamhet inte kunde anses utgöra tillräcklig grund för att anta att det förelåg risk för sådan förföljelse som avses i 7 § UtlämningsL. Hinder mot utlämning förelåg därför inte enligt bestämmelsen.

I NJA 1990 s. 492 var fråga om utlämning till Tyskland av en libanesisk medborgare som enligt tyska häktningsbeslut var misstänkt för urkundsförfalskning i ett stort antal fall. Den libanesiske mannen hävdade, att det var sannolikt att han, om han utlämnades till Tyskland efter att där ha avtjänat sitt straff, skulle komma att utvisas till Libanon. Han gjorde vidare gällande, att han varit politiskt aktiv i Libanon och att han, om han nu återvände dit, sannolikt skulle bli fängslad och i värsta fall avrättad. Högsta domstolen konstaterade att det inte förelåg någon risk för att mannen skulle komma att i Tyskland utsättas för sådan förföljelse som avses i 7 § UtlämningsL. Eftersom asylrätten är skyddad genom lag i Tyskland,

och Tyskland genom sitt tillträde till 1951 års Genèvekonvention också har åtagit sig konkreta folkrättsliga förpliktelser på flyktingområdet, kunde det heller inte, menade Högsta domstolen, föreligga någon risk för att mannen skulle från Tyskland bli sänd till annan stat, i vilken han löpte risk för sådan förföljelse.

I det i avsnitt 3.5 refererade NJA 1972 s. 358 invände den man som ansökan avsåg, att han i USA inte skulle åtnjuta skydd mot att bli sänd till Taiwan, där han skulle riskera politisk förföljelse. Högsta domstolen avfärdade invändningen genom att hänvisa dels till att USA enligt utlämningsavtalet med Sverige måste begära svensk tillåtelse för att vidareutlämna en från Sverige utlämnad person, dels till USA:s bundenhet av 1951 års Genèvekonvention.

I NJA 1993 s. 242 gällde saken utlämning till Ryssland (och eventuell vidareutlämning därifrån till Azerbajdzjan) av två makar från Azerbajdzjan misstänkta för kapning av luftfartyg. Makarna gjorde gällande att en utlämning av dem skulle strida mot bestämmelserna i 7 § UtlämningsL. Till stöd härför anförde de, att de inte var azerbajdzjaner samt att mannen var muslim och kvinnan kristen, att de på grund av sitt etniska ursprung var diskriminerade och förföljda i Azerbajdzjan samt att myndigheterna i Azerbajdzjan tvångsrekryterade män till deltagande i kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien. Vidare anförde de, att mannen uttalat sig kritiskt mot regimen i Azerbajdzjan och att det förelåg risk för att de vidareutlämnades till Azerbajdzjan där de riskerade att bli utsatta för förföljelse. Makarna anförde även som skäl mot utlämning de generellt sett dåliga förhållanden som, enligt deras förmenande, rådde inom rättskipningen och i fängelserna i Ryssland och Azerbajdzjan. Högsta domstolen uttalade, att det som makarna anfört i sist nämnt avseende inte kunde beaktas inom ramen för den prövning som skulle göras enligt 7 § (och 8 §) UtlämningsL av huruvida hinder mötte mot utlämning på grund av förhållanden som rörde makarna personligen (se vidare angående detta uttalande nedan i NJA 2009 s. 280). Vad makarna anfört i de hänseenden som hade bärighet på 7 § UtlämningsL ansåg Högsta domstolen inte utgöra tillräcklig grund för antagandet, att risk för sådan förföljelse som avses i bestämmelsen skulle föreligga.

I NJA 2002 s. 624 gällde saken utlämning till Moldavien för brott som enligt svensk rätt motsvarade mord, alternativt dråp, och rån. Den man ansökan avsåg gjorde gällande, att hinder mot utlämning förelåg enligt 7 och 8 §§ UtlämningsL. Han anförde därvid att han i Moldavien varit politiskt aktiv mot regimen såsom ledare för en

mindre grupp som sympatiserade med den Kristdemokratiska folkfronten, att han, om han återfördes till Moldavien, skulle tas emot av säkerhetspolisen, behandlas som en landsförrädare, bli misshandlad och tvingad att erkänna sig skyldig till brott. Han anförde vidare att det förekom tortyr i fängelserna i Moldavien och att förhållandena i fängelserna i övrigt var så dåliga att de intagna tynade bort av köld, hunger och kroniska sjukdomar. Högsta domstolen slog fast, att vad mannen anfört inte kunde anses utgöra tillräcklig grund för att anta att han på grund av sin politiska verksamhet löpte risk för sådan förföljelse som avses i 7 § UtlämningsL. Högsta domstolen bedömde sedan huruvida hinder mot utlämning förelåg enligt 8 § UtlämningsL eller artikel 3 i Europakonventionen (se närmare nedan NJA 2009 s. 280 och avsnitt 5.3).

I NJA 2003 s. 354 gällde saken utlämning till Australien av en irakisk medborgare, misstänkt för bl.a. människosmuggling. Mannen motsatte sig utlämning, bl.a. under hänvisning till att han i Irak riskerade sådan förföljelse som avses i 7 § UtlämningsL och att han från Australien skulle kunna bli utvisad till Irak. Högsta domstolen anförde att vad mannen anfört i denna del inte utgjorde något hinder mot utlämning och att härvid borde bl.a. beaktas att Australien tillträtt 1951 års Genèvekonvention.

I NJA 2005 s. 700 var fråga om utlämning till Rumänien av en rumänsk medborgare, som enligt rumänska häktningsbeslut var misstänkt för brott som enligt svensk rätt motsvarade sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning och människohandel. Mannen gjorde gällande, att han skulle bli utsatt för förföljelse om han utlämnades till Rumänien. (Det bör noteras, att Rumänien, liksom Sverige, är anslutet till 1957 års utlämningskonvention. Häktningsbeslut som meddelats i Rumänien ska därför enligt 9 § tredje stycket UtlämningsL godtas, om det inte i särskilt fall framgår att beslutet är uppenbart oriktigt.) Mot bakgrund av den bevisning som presenterats i ärendet – bl.a. målsägandens under det först nämnda brottet uppgifter samt uppgifter som andra personer som hörts i utlämningsärendet lämnat – var det, enligt Högsta domstolen, i viss mån tveksamt om mannen verkligen begått de gärningar som han begärdes utlämnad för. Omständigheterna var emellertid enligt domstolen inte sådana, att häktningsbesluten kunde betraktas som uppenbart oriktiga och hinder mot utlämning på grund av felaktiga häktningsbeslut kunde därför inte hävdas. Mannen var yogaledare och grundare av en yogarörelse – MISA (”Asociatia Miscarea de Integrare Spirituala în Absolut”) – som anordnade kurser i hela Rumänien. Högsta dom-

stolen konstaterade först, att det av utredningen i ärendet fick anses framgå att yoga, i vart fall den form som utövats inom MISA, hade sådan andlig målsättning att deltagande i verksamheten gav uttryck för en religiös uppfattning. I skrivelser som åberopats i målet, från bl.a. Helsingforskommittén för försvaret av mänskliga rättigheter i Rumänien och Amnesty International, angående trakasserier och brott mot fundamentala rättigheter från rumänska media och institutioner mot MISA och yogaledaren anfördes, att yogaledaren riskerade att bli förföljd i Rumänien och att han där inte kunde påräkna en rättvis rättegång. I målet hade det svenska Utrikesdepartementet uppgett, att Rumänien som kandidatland till EU i princip uppfyllde de s.k. politiska Köpenhamnskriterierna, vilket innebär, att landet ska ha stabila institutioner som garanterar rättssäkerhet, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter. I praktiken kunde det ändock, enligt Utrikesdepartementet, förekomma enskilda kränkningar av respekten för mänskliga rättigheter samt tillkortakommanden inom rättsväsendet, bestående i korruption och bristande oberoende av regeringen samt styrd lottning från domstolschefernas sida. Enligt Utrikesdepartementet kunde noteras, att anklagelserna mot MISA och dess ledare varit många och allvarliga från såväl rumänska myndigheter som media, att organisationen sades ha stått under den rumänska säkerhetstjänstens uppsikt under drygt tio år och dess ledare ända sedan 1970-talet, men att de flesta anklagelserna inte hade kunnat bevisas och att ingen dom fallit. Enligt Högsta domstolen fick det anses klarlagt, att gripandet och förhöret av målsäganden för brottet motsvarande sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning hade ägt rum i former som ingav betänkligheter och att myndigheterna därefter avsiktligt lämnat ut uppgifter från förundersökningen till media i syfte att åstadkomma en opinion mot yogaledaren. Vidare fanns, enligt domstolen, viss dokumentation rörande husrannsakningar i förening med vandalisering av yogaledarens bostad och enligt ett i ärendet åberopat anförande i det rumänska parlamentet betecknades yogaledaren som ”Satan, psykopat, usling, terrorist och skurk” följt av en uppmaning till allmänne åklagaren att omedelbart arrestera honom. I häktningsbesluten angavs vidare, anförde Högsta domstolen, som särskild häktningsgrund att yogaledaren störde den allmänna ordningen, bestående i att ”befolkningens välkända reaktion, då denna fått kännedom om att allvarliga brottsgärningar begåtts mot vissa minderåriga, har orsakat en viss social spänning som motiverar att en drastisk förebyggande åtgärd måste vidtas mot [yogaledaren]”. Enligt Högsta domstolen måste en sam-

lad bedömning av den utredning som åberopats anses ge underlag för slutsatsen, att yogaledaren på grund av sin religiösa uppfattning löpte risk att utsättas för förföljelse av svår beskaffenhet efter en utlämning. Högsta domstolen fann därför att det förelåg hinder mot utlämning enligt 7 § UtlämningsL.

NJA 2007 s. 574 gällde utlämning till Albanien av en albansk medborgare som enligt albansk domstols häktningsbeslut var misstänkt för brott som enligt svensk rätt motsvarade mord och grovt vapenbrott. Den albanske mannen gjorde gällande, att det fanns hinder mot utlämning enligt 7 § UtlämningsL. Som grund för sin inställning anförde han att det fanns en allvarlig risk för att han skulle dödas efter en utlämning till Albanien och att de albanska myndigheterna inte skulle kunna skydda honom. Enligt mannen hade han och hans släkt under de senaste åren varit utsatta för flera svåra övergrepp; bl.a. hade fyra bröder till honom, liksom en farbror och två kusiner blivit dödade, han själv blivit beskjuten, familjens gård blivit nerbränd och anhörigas gravar blivit skändade. Händelserna hade enligt mannen sin bakgrund i politiska motsättningar mellan det parti som han och hans familj sympatiserade med och ett annat parti som under en tid styrt Albanien, och de albanska myndigheterna hade trots anmälan inte ingripit mot dem som utfört övergreppen. Mannen menade därför att han löpte risk att i Albanien utsättas för svår förföljelse och att denna förföljelse berodde på hans och hans familjs politiska uppfattning och de politiska förhållandena i landet. Högsta domstolen anförde, att även om det kunde ha funnits politiska inslag i en del av händelserna, så gav utredningen inte underlag för några mer bestämda slutsatser om att politiska motiv legat bakom det inträffade eller att mannen av politiska skäl skulle komma att utsättas för en annan påföljd i Albanien, än den som direkt anknöt till de brott han misstänktes för. Inte heller på annan grund kunde det enligt Högsta domstolen anses föreligga något hinder mot utlämning enligt 7 §

UtlämningsL. (Högsta domstolen kom emellertid fram till att hinder mot utlämning förelåg enligt artikel 3 Europakonventionen; se avsnitt 5.3.)

NJA 2007 N 36 gällde utlämning till Ryssland av en rysk medborgare som enligt ett tjetjenskt häktningsbeslut var misstänkt för brott som enligt svensk rätt motsvarade människorov. Mannen gjorde, med hänvisning till 7 § UtlämningsL, gällande att det förelåg hinder mot utlämning, eftersom han var etnisk tjetjen och på grund av sin härstamning och sin politiska uppfattning löpte risk att utsättas för förföljelse, om han utlämnades. Mannen gjorde vidare gällande, att en

utlämning skulle kränka Europakonventionen, särskilt artiklarna 3 och 6. Till stöd för sin framställning hänvisade mannen till olika rapporter (bl.a. från Amnesty International), pressnotiser och tidningsartiklar angående de rättsliga förhållandena i Ryssland och tjetjeners situation i Ryssland. Han åberopade också, att Storbritannien och Danmark vägrat att till Ryssland utlämna tjetjener samt att Sverige på grund av den rådande situationen i Tjetjenien beviljat tjetjener uppehållstillstånd. Vidare åberopade han ett av Amnesty International ingivet yttrande angående förhållandena i Tjetjenien, vari angavs att mannen vid en utlämning till Ryssland skulle löpa stor risk att utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning under häktningstiden samt riskera att erhålla en rättegång som inte skulle nå upp till internationella normer för en rättvis rättegång. Vid Migrationsverkets prövning i det asylärende som avsåg mannen hade denne ansetts inte ha styrkt sina uppgifter om uppgivna arresteringar, trakasserier eller politisk verksamhet i övrigt och han bedömdes inte vara skyddsbehövande. På grund av den då pågående väpnade konflikten i Tjetjenien bedömdes han dock inte kunna återvända dit utan beviljades tillfälligt uppehållstillstånd. Högsta domstolen ansåg, att vad mannen åberopat rörande sin bakgrund och sin anknytning till frihetsrörelsen i Tjetjenien inte utgjorde grund för att göra en annan bedömning än den Migrationsverket tidigare gjort. Det kunde därför enligt Högsta domstolen inte antas, att mannen på grund av sin politiska uppfattning skulle löpa risk för sådan förföljelse som avses i 7 § UtlämningsL. Vad avsåg frågan om mannen på grund av sitt tjetjenska ursprung skulle löpa sådan risk uttalade Högsta domstolen att de åberopade rapporterna gav visst stöd för diskriminerande behandling av tjetjener. Vidare framgick det, enligt domstolen, i en rapport från Utrikesdepartementet, att företrädare för ryska förband begått omfattande och systematiska övergrepp under de strider som pågått i konflikten sedan år 1999 och att motsvarande övergrepp begåtts av tjetjenska trupper. Enligt Migrationsverkets bedömning, vilken enligt Högsta domstolen fick stöd av Utrikesdepartementets rapport, hade problemen i Tjetjenien snarare sitt ursprung i konflikten där än i en allmän förföljelse av tjetjener. Vid en samlad bedömning ansåg Högsta domstolen, att det som anförts av mannen inte kunde anses utgöra tillräcklig grund för att anta att han såsom tjetjen skulle löpa risk att utsättas för sådan förföljelse som avses i 7 § UtlämningsL. (Domstolen behandlade sedan om en utlämning var förenlig med artik-

larna 3 och 6 i Europakonventionen; se närmare nedan NJA 2009 s. 280 och avsnitt 5.3.)

I NJA 2009 s. 280 var fråga om utlämning till Rwanda av en för bl.a. folkmord misstänkt rwandisk medborgare. Den rwandiske mannen gjorde gällande att hinder mot utlämning förelåg enligt 6–9 §§ UtlämningsL och enligt artikel 6 i Europakonventionen. Vad avsåg hindret enligt 7 § UtlämningsL hävdade han, att han som hutu, vid en utlämning till Rwanda, riskerade att utsättas för sådan förföljelse som avses i bestämmelsen. I sammanhanget framhöll han att han i Danmark hade ställning som flykting. Vad gäller frågan om omfattningen av Högsta domstolen prövning samt förhållandet mellan UtlämningsL:s bestämmelser (främst 7 och 8 §§) och Europakonventionen gjorde Högsta domstolen följande uttalande (s. 282 ff.):

Den prövning som enligt lagtexten ankommer på Högsta domstolen är alltså begränsad till de hinder mot utlämning som finns i utlämningslagen. Flera av dessa är förhållandevis allmänt utformade. Detta gäller kanske särskilt bestämmelserna i 7 § om hinder på grund av risk för förföljelse av svår beskaffenhet och i 8 § om hinder på grund av uppenbar oförenlighet med humanitetens krav. Det är inte ovanligt att den som en utlämningsframställning rör motsätter sig utlämning med hänvisning till dessa paragrafer och därvid åberopar uppgifter om de allmänna förhållandena i den stat som gjort framställningen. Det är också uppenbart att sådana uppgifter kan vara av betydelse för bedömningen av om det på någon av de angivna grunderna föreligger hinder mot utlämning i ett enskilt fall. En annan fråga är om bestämmelserna i utlämningslagen är avsedda att tillämpas så att uppgifter om de allmänna förhållandena i en stat läggs till grund för en bedömning att det föreligger hinder mot utlämning helt oberoende av omständigheterna i det enskilda fallet.

I NJA 1993 s. 242 uttalade Högsta domstolen att vad den som begäran avsåg anfört om de allmänna förhållandena inom rättskipningen och fängelserna i den ansökande staten inte kunde beaktas inom ramen för den prövning som skulle göras enligt 7 och 8 §§ utlämningslagen. Det får antas att avsikten med uttalandet var att markera att det närmast fick anses vara en uppgift för regeringen att bedöma i vad mån de allmänna förhållandena i en stat var sådana att dessa utgjorde ett mer generellt skäl för att inte bevilja utlämning (varvid något yttrande från Högsta domstolen inte är erforderligt) liksom i vilken utsträckning upplysningar om de allmänna förhållandena i den ansökande staten borde tilläggas särskild vikt vid sidan av en bedömning på mer individualiserad grund.

Frågan om kompetensfördelningen mellan regeringen och Högsta domstolen när det gäller beslut i utlämningsfrågor kan i viss mån sägas ha komplicerats i och med att Europakonventionen började gälla som svensk lag från den 1 januari 1995. I sin praxis (det ledande avgörandet är dom den 7 juli 1989 i målet Soering mot Förenade kungariket, Serie

A, nr 161) har Europadomstolen fastslagit att det kan utgöra konventionsbrott att utlämna någon till en annan stat. Detta gäller särskilt i fall då en utvisning innebär risk för att den berörde personen skall utsättas för behandling i strid med artikel 3 i konventionen. Det är dock inte uteslutet att en utlämning kan anses stå i strid med andra bestämmelser i konventionen som exempelvis, vilket domstolen erinrat om vid åtskilliga tillfällen, bestämmelserna om rätt till en rättvis rättegång i artikel 6.

Att Europakonventionen numera gäller som svensk lag innebär att det också vid sidan av utlämningslagen finns lagliga hinder mot utlämning. Hur förhållandet mellan dessa och bestämmelserna i utlämningslagen, som inte minst när det gäller 7 och 8 §§ syftar till att bereda skydd av liknande slag som konventionen, bör uppfattas kan var föremål för olika bedömningar. Klart är emellertid att vid bedömningen av om det föreligger hinder mot utlämning enligt Europakonventionens bestämmelser kan, i motsats till vad Högsta domstolen antagit när det gäller tillämpningen av utlämningslagens bestämmelser, uppgifter om de allmänna förhållandena inom rättsskipningen och fängelserna i en stat vara av helt avgörande betydelse. Frågeställningen berördes i NJA 2002 s. 624 där Högsta domstolen, trots att utlämningslagen inte ger någon anvisning därom, i ett yttrande till regeringen, med hänvisning till i ärendet lämnade uppgifter om allmänna förhållanden i den ansökande staten, berörde frågan i vad mån en utlämning skulle stå i strid med artikel 3 i Europakonventionen. Högsta domstolen tog emellertid inte klar ställning till i vad mån artikel 3 utgjorde hinder mot utlämning utan uttalade endast att utredningen inte gav underlag för en bedömning att sådant hinder förelåg. Avsikten härmed var uppenbarligen att, i överensstämmelse med NJA 1993 s. 242, markera att det närmast fick anses vara en uppgift för regeringen att bedöma i vad mån de allmänna förhållandena i en stat var sådana att de utgjorde ett mer generellt skäl för att inte bevilja utlämning.

I linje härmed ligger också NJA 2007 N 36 där Högsta domstolen, med hänvisning till i ärendet lämnade uppgifter om allmänna förhållanden i den ansökande staten, visserligen behandlade frågan om en utlämning var förenlig med artiklarna 3 och 6 i Europakonventionen men fann att utredningen, även om den gav anledning till tvekan, inte gav tillräckligt underlag för bedömningen att det förelåg generella hinder mot utlämning. Enligt Högsta domstolen fick det emellertid förutsättas att frågan beaktades ytterligare vid ärendets fortsatta beredning (inom Regeringskansliet).

Högsta domstolen återkom till frågeställningarna i NJA 2007 s. 574. Högsta domstolen konstaterade där att såväl artikel 3 i Europakonventionen som 8 § i utlämningslagen syftar till att tillgodose humanitetens krav. En fråga som enligt domstolen då uppkom var om bedömningen av om en utlämning var oförenlig med artikel 3 i Europakonventionen skulle ske som ett led i prövningen av om utlämningen skulle strida mot 8 § utlämningslagen eller om den skulle ske fristående från prövningen enligt utlämningslagen. Högsta domstolen pekade på att det är den be-

rördes personliga förhållanden som enligt 8 § utlämningslagen är utgångspunkten för prövningen och att den paragrafen därför inte gav underlag för en prövning som avsåg allmänna förhållanden inom exempelvis fängelseväsendet i den anmodande staten, en prövning som kunde behöva göras enligt artikel 3 i Europakonventionen. Till detta kom enligt domstolen att den avvägning mot den främmande statens intresse som paragrafen förutsätter var främmande vid en prövning enligt artikel 3 (jfr härtill exempelvis Europadomstolens dom den 28 februari 2008 i målet Saadi mot Italien, no 37201/06, § 127). Högsta domstolen fann mot den bakgrunden att bedömningen enligt artikel 3 i Europakonventionen borde göras vid sidan av prövningen enligt utlämningslagen.

Med denna tolkning fann Högsta domstolen att det inte förelåg något hinder mot utlämning enligt 8 § utlämningslagen och övergick därefter till en prövning enligt artikel 3 i Europakonventionen. I motsats till de ställningstaganden som gjordes i rättsfallen NJA 2002 s. 624 och NJA 2007 N 36 ansåg Högsta domstolen att utredningen i detta fall gav tillräckligt stöd för bedömningen att det förelåg hinder mot utlämning enligt artikel 3 i Europakonventionen.

Av de redovisade avgörandena framgår att det, trots formuleringen i 18 § utlämningslagen, ansetts ankomma på Högsta domstolen att i utlämningsärenden, vid sidan av om det föreligger hinder enligt bestämmelserna i utlämningslagen, även pröva frågan om den i ärendet föreliggande utredningen ger underlag för bedömningen att det finns lagliga hinder mot utlämning enligt bestämmelserna i Europakonventionen.

Vad avsåg frågan om hinder mot utlämning förelåg enligt 7 § UtlämningsL anförde Högsta domstolen att varken det beslut om den rwandiske mannens flyktingstatus som meddelats i Danmark eller den utredning som legat till grund för detta beslut hade förebragts i utlämningsärendet. Det stod emellertid klart, anförde domstolen vidare, att detta beslut meddelats för flera år sedan, medan det i utlämningsärendet gällde att pröva om det nu fanns en sådan risk för förföljelse som avses i 7 § UtlämningsL. Enbart den omständigheten att mannen var hutu kunde inte, enligt Högsta domstolen, mot bakgrund av den utredning som förelåg angående förhållandena i Rwanda anses vara tillräcklig för att han skulle kunna anses riskera i 7 § UtlämningsL avsedd förföljelse. Inte heller i övrigt, slog domstolen fast, gav utredningen stöd för bedömningen att det förelåg någon sådan risk. (Högsta domstolen behandlade sedan i vad mån hinder mot utlämning förelåg enligt 8 § UtlämningsL och Europakonventionen; se närmare avsnitt 5.3.)

3.7. Förbudet mot utlämning vid uppenbar oförenlighet med humanitetens krav

I 1957 års utlämningskonvention finns inte någon vägransgrund hänförlig till humanitära skäl. Vid tillträdet till konventionen förbehöll Sverige sig emellertid rätten att av humanitära skäl vägra utlämning. Reservationen är formulerad helt i enlighet med UtlämningsL:s 8 §.

Enligt 8 § UtlämningsL får utlämning inte beviljas, om den i särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

Någon bestämmelse om förbud mot utlämning vid uppenbar oförenlighet med humanitetens krav fanns inte i 1913 års lag utan bestämmelsen infördes, liksom bestämmelsen om förbud mot utlämning vid risk för svår förföljelse, genom UtlämningsL. Lagrådet uttalade i sitt yttrande över förslaget till ny utlämningslag att bestämmelsen kunde sägas ge uttryck för sådana synpunkter som innefattas i l’ordre public (prop. 1957:156 s. 118).

Som skäl för att uppta en bestämmelse om hinder mot sådan utlämning, som är oförenlig med humanitära grundsatser anförde departementschefen i specialmotiveringen till bestämmelsen (prop. 1957:156 s. 61 f.), att utlämning ofta är en i hög grad ingripande åtgärd för den person som avses, speciellt om den ansökande staten inte är personens hemland. Är personen underårig eller om fråga är om t.ex. en åldrig eller sjuk människa, kan det, enligt departementschefen, framstå som föga rimligt att utlämna honom med anledning av brott, som visserligen formellt kan möjliggöra utlämning men som kanske är av förhållandevis mindre allvarlig natur eller ligger långt tillbaka i tiden. Enligt departementschefen borde det exempelvis inte komma i fråga att sända en underårig person till ett avlägset främmande land, som inte är hans hemland, för att undergå straff för ett brott, vilket är av mindre grov beskaffenhet, fastän det i och för sig kan föranleda utlämning. Ett skydd mot utlämning i detta avseende borde därför, menade departementschefen, skrivas in i lagen. Enligt departementschefen var det emellertid givet att en utlämning framstår som ett mera motiverat ingripande när det är fråga om ett brott av allvarlig beskaffenhet och ibland, menade han, kunde den ansökande staten ha ett särskilt intresse av att få utlämningen till stånd, även om det var fråga om ett mindre grovt brott, t.ex. för att kunna utreda brottslighet med flera medverkande, bland vilka den ifråga-

varande personen ingår. Departementschefen menade därför att vid prövningen hänsyn skulle tas till brottets beskaffenhet och den ansökande statens intresse.

Som sådana personliga förhållanden som ska beaktas anges i bestämmelsen uttryckligen en persons ungdom och hälsotillstånd. Av det refererade uttalandet i specialmotiveringen till bestämmelsen framgår att under ”personliga förhållanden i övrigt” kan inrymmas en persons höga ålder. Annan omständighet som kan tänkas inrymmas i begreppet är personens anknytning till Sverige (se bl.a. NJA 1992 s. 621, nedan). Enligt Lagrådets förmenande torde i tillämpningen av bestämmelsen främst sådana omständigheter som att den som ska utlämnas är mycket ung och outvecklad, ”kanske ännu i skolåldern”, eller svårt sjuk komma ifråga och sådana omständigheter som är hänförliga till personliga förhållanden i övrigt ”vara alldeles särskilt kvalificerade” för att hindra utlämning (prop. 1957:156 s. 118).

Regeringen har i propositionen till EAOL (prop. 2003/04:07 s. 81) angående 8 § UtlämningsL uttalat att det inte råder något tvivel om att bestämmelsen innebär att en person som inte är straffmyndig enligt svensk lag inte skulle utlämnas.

För att beaktas enligt 8 § ska de humanitära skälen vara att hänföra till den för utlämning avsedda personen själv och inte till någon honom eller henne närstående (se exempelvis NJA 1993 s. 242, nedan). I åtminstone två fall där de humanitära skälen främst var att hänföra till den avsedda personens barn (barn som av sjukdom eller handikapp var i behov av särskild vård eller av sina föräldrar i större utsträckning än andra barn) och där Högsta domstolen därför funnit att det inte förelåg hinder mot utlämning har regeringen, under hänvisning till humanitära skäl, avslagit utlämningsframställningarna.32

I det i avsnitt 3.6 refererade rättsfallet NJA 2009 s. 280, har Högsta domstolen klargjort sitt ställningstagande i vissa tidigare rättsfall (bl.a. NJA 1993 s. 242 och 2002 s. 624). Av dessa tidigare fall kunde man få intrycket att uppgifter om de allmänna förhållandena inom rättskipningen och fängelserna i den ansökande staten inte alls kunde beaktas inom ramen för den prövning som skulle göras enligt 8 § UtlämningsL, utan att sådana uppgifter endast kunde beaktas av regeringen vid det slutliga ställningstagandet till om utlämning skulle beviljas. Regeringen skulle då, framgick det av Högsta domstolens skäl, inom ramen för sin fria prövningsrätt, kunna ta ställning till

32 Se Danelius 1982, s. 623 f.

om de allmänna förhållandena i den ansökande staten utgjorde ett mer generellt skäl för att inte bevilja utlämning. Efter dessa tidigare rättsfall har i doktrinen den åsikten förts fram att vid tillämpningen av 8 § måste de subjektiva och objektiva förhållandena tillåtas samverka med varandra; generella förhållanden i den ansökande staten kan för en person – med den personens unika förutsättningar – innebära att en utlämning uppenbart skulle strida mot humanitetens krav, medan så inte skulle vara fallet för en annan.33 Högsta domstolens klargörande i NJA 2009 s. 280 ligger i linje med denna åsikt. Enligt domstolens resonemang i rättsfallet kan uppgifter om de allmänna förhållandena i den ansökande staten ”uppenbart” vara av betydelse för bedömningen av om det föreligger hinder mot utlämning enligt 8 § UtlämningsL i ett enskilt fall. Bestämmelserna i UtlämningsL (7 och 8 §§) är dock inte, enligt domstolen, avsedda att tillämpas så, att uppgifter om de allmänna förhållandena i en stat läggs till grund för en bedömning att det föreligger hinder mot utlämning helt oberoende av omständigheterna i det enskilda fallet. Högsta domstolen har, trots formuleringen i 18 § UtlämningsL med dess hänvisning enbart till förutsättningar enligt 1–10 §§, kommit fram till att det ankommer på domstolen att i utlämningsärenden, vid sidan av om det föreligger hinder mot utlämning enligt bestämmelserna i UtlämningsL, även pröva frågan om den i ärendet föreliggande utredningen ger underlag för bedömningen att det finns lagliga hinder mot utlämning enligt bestämmelserna i Europakonventionen (se NJA 2002 s. 624, 2007 N 36, 2007 s. 574 och 2009 s. 280). Vid denna prövning kan de allmänna förhållandena inom rättskipningen och fängelserna i den ansökande staten enligt Högsta domstolen tillåtas vara av helt avgörande betydelse för om hinder mot utlämning föreligger. Vidare får, vid en sådan prövning, inte göras någon avvägning mot den ansökande statens intresse, som 8 § UtlämningsL förutsätter.

Högsta domstolen har, vid prövningen av om hinder mot utlämning föreligger enligt 8 § UtlämningsL, i några fall beaktat att den gärning som utlämning begärts för legat lång tid tillbaka i tiden (se bl.a. NJA 1992 s. 621 och 2004 s. 264, nedan). Denna omständighet kan anses ha betydelse för den ansökande statens intresse av lagföring på så sätt att detta intresse förmodas avta med tiden.

Om lagföring kan och kommer att äga rum i Sverige i stället för i den ansökande staten, är detta en annan omständighet som kan läg-

33 Påle 2003, s. 201 f.

gas till grund för ett antagande om att den ansökande staten har ett mindre intresse av utlämning (se NJA 1990 s. 484 III, nedan).

Högsta domstolen har i något fall (se NJA 1992 s. 621, nedan) ansett, att det förhållandet att det straff som utmätts i det ansökande landet med svenska mått mätt är att anse som oproportionerligt långt i förhållande till de begångna brotten, kunnat vägas in i bedömningen av om en utlämning för straffverkställighet är uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Det är möjligt att frågan om utlämning ska vägras, på grund av att det utdömda straffet är en oproportionerlig reaktion på det begångna brottet, kan få beaktas inom ramen för en prövning av utlämningens förenlighet med Europakonventionen. Det finns visserligen inte någon särskild artikel i Europakonventionen som behandlar oproportionerligt långa frihetsstraff, men ett straffs längd skulle under mycket speciella förhållanden kunna tänkas strida mot Europakonventionens artikel 3 och en utlämning för ett sådant straff skulle därmed också kunna strida mot samma artikel (se bl.a. fallet Soering mot Förenade Konungariket, dom den 7 juli 1989).34 Enbart det förhållandet att en person efter en utlämning skulle dömas till en påföljd som är strängare än i de flesta europeiska länder torde emellertid inte i sig innebära att utlämningen strider mot Europakonventionens artikel 3.35

Även de bilaterala utlämningsavtal som Sverige ingått innehåller möjlighet att vägra utlämning av hänsyn till humanitära skäl. Följande gäller enligt dessa avtal.

  • Avtalet med Australien: Enligt artikel V a) (SÖ 1974:3) får utlämning vägras när den anmodade staten finner det, med beaktande även av brottets art och den ansökande statens intressen, vara oförenligt med humanitetens krav att utlämna den person vars utlämning begärs med hänsyn till hans ålder eller hälsotillstånd eller av annan liknande anledning.
  • Avtalet med Kanada: Enligt artikel 4 d) (SÖ 2001:42) får utlämning vägras om, i undantagsfall, den anmodade staten med beaktande även av brottets svårhetsgrad och den ansökande statens intressen finner att utlämning på grund av den eftersöktes personliga förhållanden, i synnerhet med hänsyn till hans ålder eller hälsotillstånd, skulle vara oförenlig med humanitära hänsyn.

34 Se Danelius 2007, s. 80 f. 35 Påle 2003, s. 222 f. som hänvisar till fallet C mot FRG och Emmerson & Ashworth 2001, s. 482.

  • Avtalet med Storbritannien och Nordirland: Avtalet innehåller inte någon särskild bestämmelse om förbud mot utlämning vid sådana förhållanden som avses i 8 § UtlämningsL. Enligt artikel 8 (2) (SÖ 1965:19–20) får emellertid den anmodade parten vägra utlämning på varje vägransgrund som finns i denna parts lagstiftning.
  • Avtalet med USA: Enligt artikel V p. 6 (SÖ 1963:17, artikel IV p. 6 i den konsoliderade versionen) ska utlämning inte medges om utlämning i särskilt fall finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav på grund av, exempelvis, den avsedda personens ungdom eller hälsotillstånd, med beaktande jämväl av brottets beskaffenhet och den ansökande statens intressen.

Som framgått har förbudet mot utlämning vid uppenbar oförenlighet med humanitetens krav i ett antal fall varit föremål för Högsta domstolens bedömning. Flera av dessa fall har refererats i avsnitt 3.6.

NJA 1990 s. 484 I, II och III (se beträffande II och III även avsnitt 3.6) gällde utlämning till Sovjetunionen av sovjetiska medborgare som, enligt sovjetiska häktningsbeslut, var misstänkta för kapning av luftfartyg och olaglig utresa ur Sovjetunionen. I I var den misstänkte mannen endast 17 år gammal. Han gjorde gällande att han i Sovjetunionen skulle komma att ådömas ett långt fängelsestraff som han fick svårt att klara av då hans fysiska hälsa var bräcklig, han var deprimerad och psykiskt instabil. Högsta domstolen anförde att 8 §, enligt sin ordalydelse och UtlämningsL:s förarbeten, ska tillämpas endast i sådana undantagsfall, där hänsyn till personen väger ojämförligt tyngre än intresset av ett utlämnande. Även om mannen endast var 17 år kunde, enligt domstolen, vad som framkommit om hans hälsotillstånd och personliga förhållanden i övrigt inte anses utgöra sådana speciella omständigheter som åsyftas i 8 §.

Till detta kom enligt domstolen det allvarliga i den begångna gärningen. En utlämning kunde därför, menade Högsta domstolen, inte anses strida mot 8 §. I II gjorde den för utlämning aktuelle mannen, som var 19 år, gällande att en utlämning av honom skulle strida mot 8 § eftersom Sovjetunionen inte var en rättsstat där han kunde påräkna en rättvis behandling och det frihetsstraff som där skulle ådömas honom skulle komma att verkställas under så svåra och inhumana förhållanden att det skulle föreligga fara för hans liv. Högsta domstolen anförde, att vid den intresseavvägning som ska göras enligt 8 § var i det aktuella fallet särskilt att beakta att kapning av

luftfartyg är ett allvarligt brott som har ansetts särskilt angeläget att motverka genom internationellt samarbete. Med hänsyn till detta kunde, enligt domstolen, varken mannens ålder eller hans personliga förhållanden i övrigt anses utgöra hinder mot utlämning. I III gjorde den eftersökte, som också han var 19 år, gällande att en utlämning av honom med hänsyn till hans ungdom och hälsotillstånd samt då han riskerade att utsättas för grym, omänsklig eller förnedrande behandling under en straffverkställighet i Sovjetunionen skulle strida mot såväl 8 § UtlämningsL som Europakonventionen. Av beslutet framgår att Högsta domstolen tvingats ställa in en förhandling i ärendet på grund av att mannen skurit sig i armarna med en sönderskuren glödlampa, något han själv förklarat med att han försökt ta sitt liv efter att ha fått höra att den svenska regeringen beslutat att utlämna en annan ung man till Sovjetunionen för kapning av luftfartyg. Av ett i målet inhämtat s.k. § 7-yttrande framgick att det var ytterst osannolikt att mannen, på grund av sin personlighetsstruktur, skulle klara av ett långvarigt fängelsestraff utan en allvarlig och bestående försämring av sin psykiska hälsa och detta även om straffet verkställdes under relativt humana former. Av utredningen framgick emellertid att det vid en kriminalvård i Sverige fanns betydande möjligheter att anpassa behandlingen till vad som var känt om mannens speciella läggning. Vidare framgick att risken för fortsatta suicidalhandlingar var stor samt att mannen under en tid vägrat att äta och under ett par dagar även att dricka. Högsta domstolen uttalade att vid den bedömning som ska göras enligt 8 § måste hänsyn tas till – förutom mannens ungdom – vad som framkommit om de särpräglade dragen i hans personlighet och den dokumenterade risken för suicidalhandlingar. Även i betraktande av det allvarliga brott som kapning av luftfartyg utgör och av angelägenheten att motverka gärningar av detta slag, fann Högsta domstolen – som beaktade att lagföring för det aktuella brottet kunde ske i Sverige – att en utlämning av mannen skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Hinder mot utlämning förelåg således enligt 8 §.

I NJA 1991 s. 572 var fråga om utlämning till Turkiet av en turkisk medborgare som enligt ett turkiskt häktningsbeslut från 1988 var misstänkt för mord på sin hustru 1976. Den turkiske mannen gjorde gällande att hinder mot utlämning förelåg enligt 8 § UtlämningsL. Av läkarintyg i ärendet framgick att mannen sedan 1979 vid upprepade tillfällen hade vårdats under diagnosen schizofreni, att han troligtvis haft hörselhallucinos sedan 1975 och att det inte fanns

något i sjukhistorien som motsade att hans sjukdom hade debuterat redan då, samt att han inte klarat av att arbeta sedan 1982. Enligt intyg hade mannen en kronisk psykisk sjukdom vars art och grad var av den naturen att han hade ett oundgängligt behov av regelbunden kvalificerad psykiatrisk kontakt och behandling. Enligt ett i ärendet inhämtat s.k. § 7-intyg anfördes att, om en vanlig rättspsykiatrisk undersökning med anledning av det aktuella brottet hade gjorts, skulle slutsatsen utan tvekan ha blivit att gärningen hade begåtts under inflytande av sinnessjukdom och att det fanns ett oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård. Angående mannens familjesituation var i ärendet upplyst att mannen gift sig med en kusin från Turkiet och att makarna hade två barn, fyra och ett år gamla. Enligt ett intyg från barn- och familjesektionen i makarnas kommun, skulle hustrun och barnen få svårt att klara sig i fall mannen utlämnades. Högsta domstolen uttalade att Turkiet, med hänsyn till den påstådda gärningens allvarliga karaktär, fick anses ha ett betydande intresse av att mannen utlämnades för lagföring dit. Emellertid fick enligt domstolen beaktas att efter den utredning som skedde 1976–77, frågan om lagföring, såvitt framgick av handlingarna, på nytt aktualiserats först 1988, att begäran om utlämning därefter inte gjordes förrän 1991 och att det alltså förflutit 15 år sedan händelsen. Vid en avvägning av de nämnda omständigheterna mot varandra ansåg domstolen att mannens psykiska ohälsa fick anses väga så tungt att en utlämning av honom skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Ett justitieråd (Lars K Beckman) var skiljaktigt och fann att hinder mot utlämning enligt 1–10 §§ UtlämningsL inte mötte mot den begärda utlämningen.

NJA 1992 s. 621 gällde utlämning till USA av en amerikansk medborgare som 1977 genom två amerikanska domar dömts för sexualbrott till fängelse sammanlagt 59 år (för två fall av ”sodomy” av första graden och sju fall av ”sexual abuse” av första graden till fängelse i sammanlagt 47 år samt för tre fall av ”indecent and immoral practices” med barn under femton års ålder till fängelse i sammanlagt 12 år).

USA hade först begärt mannen utlämnad för brotten 1978 (se närmare i avsnitt 3.8). Högsta domstolen hade då, med tillämpning av utlämningsavtalet mellan USA och Sverige, kommit fram till att bundenhet som avsågs i 9 § tredje stycket UtlämningsL (dvs. att fällande dom i det ansökande landet i princip ska godtas) inte kunde anses föreligga och att förutsättningarna för utlämning som behandlades i 9 § UtlämningsL skulle bedömas enligt bestämmelsens första stycke. Vid denna bedömning fann Högsta domstolen att domarna

föranledde sådan erinran som enligt 9 § första stycket UtlämningsL utgjorde hinder mot utlämning av mannen för de gärningar som domarna avsåg. Efter att Sverige och USA 1983 slutit ett tilläggsavtal, enligt vilket en i USA meddelad dom generellt ska godtas som grund för utlämning om det inte i särskilt fall framgår att domslutet är uppenbart oriktigt (jfr 9 § tredje stycket UtlämningsL) ansökte USA på nytt om utlämning. Mannen hade 1992 även dömts av svensk domstol för sexuellt umgänge med barn och sexuellt ofredande till sex månaders fängelse. Han gjorde gällande att en utlämning av honom skulle strida mot 8 § UtlämningsL. Som skäl härför anförde han att det amerikanska straffet – jämfört med ett svenskt för samma brott – var oproportionerligt långt, att ett svenskt fängelsestraff sannolikt inte hade överstigit ett år och därmed skulle ha preskriberats efter fem år, dvs. 1982 eller tidigare. Han anförde vidare att han hade kommit till Sverige i början av 1978, att han alltsedan dess hade tillbringat merparten av tiden här och hela tiden varit verksam som läkare, att han hade en nioårig son i Sverige (som han dock inte bodde tillsammans med) och tre barn, födda 1967, 1970 och 1977 i USA samt att han ansökt om svenskt medborgarskap men avstått från att fullfölja medborgarskapsärendet då det för svenskt medborgarskap krävdes att han avsade sig sitt amerikanska. Han anförde slutligen, att det faktum att USA dröjt så länge med den förnyade begäran om hans utlämnande tydde på att det inte förelåg något betydande intresse från USA:s sida att få honom utlämnad samt att straffet för vissa av de brott som utlämningen gällde var förfallet enligt svensk lag. Högsta domstolen konstaterade först att straffet för några av gärningarna, som enligt svensk rätt närmast var att beteckna som sexuellt ofredande, enligt svensk rätt var att anse som förfallet och att hinder mot utlämning för dessa gärningar förelåg enligt 10 § andra stycket UtlämningsL. För övriga gärningar förelåg emellertid inte något sådant utlämningshinder, varför domstolen övergick till att bedöma huruvida hinder mot utlämning för dessa förelåg enligt 8 §. Vad först gällde mannens personliga förhållanden var det, enligt Högsta domstolen, upplyst att han, med några års avbrott, hade vistats i Sverige sedan 1978. Även om han inte kunde jämställas med svenska medborgare i utlämningshänseende borde, enligt Högsta domstolen, hänsyn ändå tas till hans långa vistelse här i landet. De gärningar som skulle kunna föranleda utlämning var, fortsatte Högsta domstolen, visserligen av allvarlig art men, om de åberopade domarna verkställdes, skulle mannen emellertid med all sannolikhet få undergå ett straff som mycket markant skulle av-

vika från vad som skulle kunna förekomma såsom faktisk påföljd för gärningarna enligt svensk lag. Till detta kom, enligt domstolen, de speciella omständigheter som förelåg i mannen fall; brotten begicks för mer än femton år sedan och om mannen hade ådömts det maximistraff som kunde följa av svensk lag, skulle påföljden med tillämpning av svensk rätt inom kort ha varit förfallen. Vidare hade USA, efter det att tilläggsavtalet kommit till stånd, dröjt närmare åtta år med att göra en ny utlämningsframställning vilket, enligt Högsta domstolen, kunde tolkas som att USA:s intresse av utlämningen var mindre starkt och hade i vart fall gett mannen befogad anledning att anta att utlämning inte skulle begäras på nytt. Vid ett beaktande av samtliga omständigheter fick det enligt Högsta domstolen anses att hinder mot utlämning av mannen förelåg enligt 8 § UtlämningsL.

I NJA 1993 s. 242 (se även avsnitt 3.6) gällde saken utlämning till Ryssland (och eventuell vidareutlämning därifrån till Azerbajdzjan) av två makar från Azerbajdzjan misstänkta för kapning av luftfartyg. Enligt makarna skulle en utlämning med hänsyn till de förhållanden som generellt rådde inom rättskipningen och i fängelserna i Ryssland och i Azerbajdzjan samt med hänsyn till makarnas psykiska status vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Ett beslut om utlämning skulle också, enligt makarna, få långtgående konsekvenser för deras åtta månader gamla dotter, som sannolikt skulle placeras på någon institution under okända förhållanden. Högsta domstolen uttalade, att vad makarna anfört om de allmänna förhållandena inom rättskipningen och fängelserna i Ryssland och i Azerbajdzjan inte kunde beaktas inom ramen för den prövning som skulle göras enligt 8 § UtlämningsL av huruvida hinder mötte mot utlämning på grund av förhållanden som rörde makarna personligen (som tidigare nämnts har Högsta domstolen i NJA 2009 s. 280 senare klargjort hur detta uttalande bör uppfattas). Liksom i NJA 1990 s. 484 I, II och III betonade Högsta domstolen sedan, att 8 § ska tillämpas endast i sådana undantagsfall, där hänsyn till personen väger ojämförligt tyngre än intresset av utlämning och att kapning av luftfartyg är ett allvarligt brott. Med hänsyn till detta kunde makarnas personliga förhållanden, enligt Högsta domstolen, även om de framstod som ömmande, inte anses utgöra hinder enligt 8 § mot deras utlämning. Makarnas dotters personliga förhållanden kunde inte, uttalade domstolen, beaktas vid en prövning av om hinder förelåg enligt 8 §.

NJA 1993 s. 760 gällde utlämning till USA av en man som enligt en amerikansk dom från 1988 var dömd till 13 års fängelse för

våldtäkt, misshandel och olaga tvång. Mannen gjorde gällande att hinder mot utlämning förelåg enligt 8 § UtlämningsL. Till stöd härför anförde han i huvudsak följande. Han hade, då han efter att ha förklarats skyldig till de åtalade gärningarna men mot borgen blivit försatt på fri fot, lämnat USA och en tid innan domen meddelats kommit till Sverige, där han efter en kort tid träffade sin nuvarande hustru. Hustrun var iransk flykting och tillsammans hade makarna två döttrar, födda 1990 och 1993, samt var hustrun återigen gravid. Utlämningsbegäran och det frihetsberövande som följt på detta hade medfört en djup depression hos honom. Han hade matstrejkat och även vätskestrejkat under häktningstiden och hans hälsa var därför mycket sviktande. Hans avsikt var att inte låta sig levande utlämnas till hemlandet. Av läkarintyg i ärendet framgick att mannen bedömdes befinna sig i ett traumatiskt stresstillstånd med successivt fördjupad depression, störd sömn, viktnedgång och aktiva suicidplaner vid en utlämning. Av ett i ärendet inhämtat s.k. § 7intyg framgick att det ansågs svårbedömt huruvida mannen för närvarande led av en allvarlig psykisk störning men att det fanns en överhängande suicidrisk och att mannen bedömdes vara i behov av mera kvalificerad vård i form av exempelvis rättspsykiatrisk vård. Av vittnesförhör med mannens hustru och läkarintyg avseende hustruns och döttrarnas psykiska tillstånd, framgick att såväl hustrun som äldsta dottern, på grund av hotet om utlämning av mannen och för dotterns del även på grund av förlusten av den nära kontakten med fadern, var utsatta för mycket stor psykisk stress. Vidare framgick att hustrun haft självmordstankar samt att dottern var orolig, rastlös, retlig, destruktiv, sov oroligt och inte ville äta och att, om tillståndet fortsatte, detta utgjorde en allvarlig risk för flickans fortsatta utveckling och framtida psykiska hälsa. Högsta domstolen anförde att USA, med hänsyn till den allvarliga karaktär av de brott för vilka mannen hade att avtjäna straff samt det utdömda straffets längd, fick anses ha ett betydande intresse av att mannen utlämnades för straffverkställighet i hemlandet. Frågan var, enligt domstolen, om mannens hälsotillstånd och personliga förhållanden var sådana att en utlämning trots detta intresse skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Vad som framkommit av utredningen gav enligt Högsta domstolen klart vid handen att den uteslutande orsaken till såväl mannens eget som hans anhörigas nuvarande svåra tillstånd var hotet om utlämning. Från mannens sida var det, enligt domstolen, närmast fråga om ett medvetet förhållningssätt för att omintetgöra utlämning medan hans familj var oskyldiga offer i den uppkomna

situationen. Någon brist i mannens fysiska eller psykiska hälsotillstånd som inte var föranledd av den förevarande utlämningsframställningen förelåg enligt domstolen inte. Bestämmelsen i 8 § UtlämningsL var, anförde Högsta domstolen, av sådant slag att den måste ges en restriktiv tillämpning och motsvarande bestämmelse i det bilaterala avtalet mellan Sverige och USA hade också förutsatts tillämpas i rent exceptionella fall. Med hänsyn till detta kunde enligt Högsta domstolen de i och för sig starka humanitära skäl som i fallet talade mot en utlämning inte anses vara sådana att det utgjorde hinder mot utlämning enligt UtlämningsL.

I NJA 2000 s. 128 var fråga om utlämning till Ryssland av en 21årig man som enligt en rysk häktningsorder var misstänkt för brott som enligt svensk rätt var att bedöma som misshandel eller grov misshandel och som skulle ha begåtts då mannen var 16 år gammal. Mannen bestred utlämningen under hänvisning till bestämmelsen i 8 § UtlämningsL. Högsta domstolen anförde att mot en utlämning talade att mannen endast var 16 år vid gärningen, att denna synes ha varit en engångsföreteelse, att han varit häktad i Ryssland under fyra månader och att han under cirka fyra år vistats i Sverige, där han hade sin mor och sin syster. Högsta domstolen uttalade vidare, att det gått förhållandevis lång tid sedan brottet begåtts men att lagföringen fördröjts framför allt av att mannen avvikit till Sverige. Mannens anpassning till det svenska samhället framstod enligt Högsta domstolen som oklar och den gärning han misstänktes ha begått i Ryssland var inte av mindre grov beskaffenhet. Vidare var han nu, uttalade Högsta domstolen, 21 år och fråga var om utlämning till hans hemland, där han hade sin far och andra släktingar. Vid en samlad bedömning kunde det – på grundval av den utredning som förebringats – enligt Högsta domstolen, inte anses att en utlämning till Ryssland vore uppenbart oförenligt med humanitetens krav. Ett justitieråd (Lennander) var av skiljaktig mening och ansåg att, vid den intresseavvägning som skulle ske i ärendet, de humanitära skälen – framför allt mannens ungdom vid tiden för gärningen – vägde så tungt att en utlämning skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

I NJA 2002 s. 624 (se även avsnitt 3.6) gällde saken utlämning till Moldavien för brott som enligt svensk rätt motsvarade mord, alternativt dråp, och rån. Den man ansökan avsåg gjorde gällande, att hinder mot utlämning förelåg enligt 8 § UtlämningsL. Han anförde därvid att han om han återfördes till Moldavien, skulle tas emot av säkerhetspolisen, behandlas som en landsförrädare, bli misshandlad och tvingad att erkänna sig skyldig till brott. Han anförde vidare, att

det förekom tortyr i fängelserna i Moldavien och att förhållandena i fängelserna i övrigt var så dåliga att de intagna tynade bort av köld, hunger och kroniska sjukdomar. Högsta domstolen anförde att mannen var misstänkt för brott av mycket allvarlig beskaffenhet och att Moldavien därför fick anses ha ett betydande intresse av att han utlämnades för lagföring i det landet. Enligt domstolen var mannens personliga förhållanden inte sådana att de utgjorde hinder enligt 8 § UtlämningsL. Högsta domstolen gjorde därefter en självständig prövning av om hinder mot utlämning förelåg enligt Europakonventionens artikel 3. I åberopade Amnestyrapporter angavs det att det i Moldavien i vissa fall förekommit tortyr i polisarrester och att förhållandena i häktena var otillfredsställande. Enligt Högsta domstolen gav utredningen emellertid inte underlag för bedömningen att det förelåg hinder mot utlämning enligt Europakonventionens artikel 3.

I NJA 2004 s. 264 var fråga om utlämning till Lettland av en man som enligt ett av lettisk domstol utfärdat häktningsbeslut var misstänkt för brott som enligt svensk lag motsvarade grov misshandel och grovt tjänstefel. Brotten skulle ha begåtts 1993. Mannen gjorde gällande att en utlämning av honom på grund av hans sjukdomstillstånd och övriga personliga förhållanden, skulle strida mot 8 § UtlämningsL. Av läkarintyg i ärendet framgick att mannen fått psykiatrisk vård efter självmordsförsök 1999 och 2004 och att han bedömdes befinna sig i ett tillstånd som kunde klassificeras som en allvarlig psykisk störning som krävde psykiatrisk vård dygnet runt. Av ytterligare ett läkarintyg i ärendet – ett s.k. § 7-intyg – framgick att mannen var i behov av kvalificerad psykiatrisk heldygnsvård och sedan några månader tillbaka var intagen för sluten psykiatrisk vård. Enligt intyget gjordes den bedömningen att mannen led av en allvarlig psykisk störning av psykotisk natur och att en utlämning vore kontraindicerad på grund av det psykiska tillstånd som rådde samt att mannen inte var i transportabelt skick. Högsta domstolen uttalade att Lettland, med hänsyn till de påstådda gärningarnas allvarliga beskaffenhet, fick anses ha ett betydande intresse av att mannen utlämnades för lagföring där. Samtidigt borde enligt domstolen beaktas, att förhållandevis lång tid förflutit sedan händelsen i fråga. Avgörande för bedömningen var emellertid, enligt Högsta domstolen, att mannen nu led av en så allvarlig psykisk ohälsa att en utlämning av honom fick anses vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav. Hinder mot utlämning förelåg således enligt 8 § UtlämningsL.

NJA 2007 s. 574 (se även avsnitt 3.6) gällde utlämning till Albanien av en albansk medborgare som enligt albansk domstols häktnings-

beslut var misstänkt för brott som enligt svensk rätt motsvarade mord och grovt vapenbrott. Den albanske mannen gjorde gällande, att det förelåg hinder mot utlämning enligt 8 § UtlämningsL och artikel 3 i Europakonventionen. Som grund för sin inställning anförde han att han och hans släkt varit utsatta för flera svåra övergrepp under de senaste åren, att han vid en utlämning löpte fortsatt risk för sådana övergrepp, att det fanns risk för att han därvid skulle komma att dödas och att de albanska myndigheterna inte skulle komma att ge honom det skydd som han behövde. Högsta domstolen uttalade att det var mest följdriktigt att reservera prövningen enligt 8 § UtlämningsL för sådana fall som bestämmelsen uttryckligen tar sikte på, dvs. personliga förhållanden, och att hänsyn till uppgifter om mer allmänna förhållanden i den ansökande staten fick tas inom ramen för en prövning enligt Europakonventionens artikel 3. Vid en sådan tolkning av 8 § kunde det inte, enligt Högsta domstolen, anses föreligga något hinder mot utlämning enligt den bestämmelsen. Hinder mot utlämning förelåg emellertid, menade domstolen, enligt artikel 3 i Europakonventionen då mannen riskerade att utsättas för en behandling stridande mot artikeln och då de albanska myndigheterna inte skulle komma att kunna ge honom erforderligt skydd.

NJA 2007 N 36 (se även avsnitt 3.6) gällde utlämning till Ryssland av en rysk medborgare som enligt ett tjetjenskt häktningsbeslut var misstänkt för brott som enligt svensk rätt motsvarade människorov. Mannen gjorde gällande att en utlämning skulle kränka Europakonventionen, särskilt artiklarna 3 och 6. Till stöd för sin framställning hänvisade mannen till olika rapporter (bl.a. från Amnesty

International), pressnotiser och tidningsartiklar angående de rättsliga förhållandena i Ryssland och tjetjeners situation i Ryssland. Han åberopade också, att Storbritannien och Danmark vägrat att till Ryssland utlämna tjetjener samt att Sverige på grund av den rådande situationen i Tjetjenien beviljat tjetjener uppehållstillstånd. Vidare åberopade han ett av Amnesty International ingivet yttrande angående förhållandena i Tjetjenien, vari angavs att mannen vid en utlämning till Ryssland skulle löpa stor risk att utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning under häktningstiden samt riskera att erhålla en rättegång som inte skulle nå upp till internationella normer för en rättvis rättegång. Slutligen åberopade han att kommissarien vid Europarådet för mänskliga rättigheter uttalat, att denne vid besök i Tjetjenien funnit bevis för massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna i tjetjenska

fängelser. Högsta domstolen uttalade att, även om den utredning som förelåg i ärendet gav anledning till tvekan, kunde den inte anses erbjuda tillräckligt underlag för bedömningen att det förelåg generella hinder för utlämning till Ryssland enligt artikel 3 eller 6 i Europakonventionen. Domstolen lade emellertid till att det fick förutsättas att denna fråga beaktades ytterligare vid ärendets fortsatta behandling. Domstolen uppmärksammade således regeringen på att den borde överväga att avslå utlämningsframställningen.

I NJA 2009 s. 280 (se avsnitt 3.6 där det finns ett längre citat ur beslutet) var fråga om utlämning till Rwanda av en för bl.a. folkmord misstänkt rwandisk medborgare. Den rwandiske mannen gjorde gällande att hinder mot utlämning förelåg enligt 6–9 §§ UtlämningsL och enligt artikel 6 i Europakonventionen. Vad avsåg hindret enligt 8 § UtlämningsL hänvisade han till sitt dåliga hälsotillstånd och då särskilt till att han genomgått en bypassoperation och inom ett antal år var i behov av en förnyad sådan, som det saknades möjlighet att utföra i Rwanda. Vad avsåg hindret enligt artikel 6 i Europakonventionen hävdade han, att han vid en utlämning skulle riskera att på ett flagrant sätt förvägras en rättvis rättegång i Rwanda då det förelåg stora brister i rättsväsendet i landet, särskilt när det gällde möjligheterna för honom att själv få vittnen inkallade och förhörda men också i fråga om domstolarnas oavhängighet och opartiskhet. Som tidigare redogjorts för, klargjorde Högsta domstolen i ärendet hur den såg på omfattningen av den prövning som den har att göra; domstolen kom därvid fram till att den, vid sidan av om det föreligger hinder enligt bestämmelserna i UtlämningsL, har att pröva frågan om det finns lagliga hinder mot utlämning enligt bestämmelserna i Europakonventionen. I linje härmed ska den prövning som görs inom ramen för 8 §, enligt domstolen, inriktas på den aktuella personens personliga förhållanden och inte på allmänna förhållanden i den ansökande staten. I det aktuella fallet kunde mannens hälsoskäl och behov av en förnyad bypassoperation, med beaktande av Rwandas intresse av lagföring, inte anses utgöra hinder mot utlämning enligt 8 §. Högsta domstolen prövade därefter om en utlämning stod i strid med bestämmelserna i Europakonventionen. För att en utlämning ska stå i strid med artikel 3 i Europakonventionen krävs enligt Europadomstolens praxis (bl.a. Europadomstolens dom den 28 februari 2008 i målet Saadi mot Italien, no 37201/06), menade domstolen, att den berörde, om han utvisas, löper en allvarlig risk för att utsättas för behandling i strid med artikel 3. Enligt Högsta domstolen gav utredningen i ärendet inte underlag för att

göra någon sådan bedömning. Vad gällde bestämmelserna om rätt till en rättvis rättegång i artikel 6 i Europakonventionen innebär de när de gäller utlämning, uttalade Högsta domstolen under hänvisning till Europadomstolens praxis, inte att en utlämnande stat måste förvissa sig om att en rättegång i den anmodade staten kommer att uppfylla alla de krav som gäller enligt artikel 6; det är endast flagranta brott mot principerna som utgör hinder mot utlämning. Vad Högsta domstolen har att uttala sig om enligt UtlämningsL är, anförde domstolen, om utlämningen lagligen kan beviljas. Det ligger då nära till hands, menade domstolen, att den prövar frågan med utgångspunkt i den restriktivitet som kommit till uttryck i Europadomstolens praxis när det gäller bedömningen av om det föreligger hinder enligt artikel 6 i konventionen, även om goda skäl enligt domstolen kunde anses tala för att regeringen i sin praxis bör ta större hänsyn till det i konventionen skyddade intresset än vad som följer av en sådan utgångspunkt. Högsta domstolen fann, att den utredning som förelåg i ärendet gav anledning att hysa tvivel om den rwandiske mannens möjligheter, att efter en utlämning till Rwanda erhålla en rättegång som uppfyllde de i artikel 6 i Europakonventionen uppställda kraven på en rättvis rättegång; främst vad gällde hans möjligheter att själv få vittnen inkallade och förhörda. Den i Högsta domstolen förebringade utredningen ansågs emellertid inte ge tillräckligt stöd för att göra bedömningen att det på denna grund förelåg ett generellt lagligt hinder mot utlämning till Rwanda för folkmord och liknande brott. Vid den bedömning som Högsta domstolen ansåg sig ha att göra fanns det således inte hinder mot utlämning på grund av Europakonventionen. Högsta domstolen förutsatte emellertid att frågan om behovet av ytterligare underlag för ett slutligt ställningstagande i frågan beaktades i den fortsatta beredningen av ärendet – dvs. inför regeringens slutliga ställningstagande.

I ytterligare några fall har – även om rättsfallen refererats som intressanta för tillämpningen av någon annan av UtlämningsL:s bestämmelser – frågan om en utlämning skulle strida mot 8 § UtlämningsL varit föremål för Högsta domstolens bedömning. Den som begärts utlämnad har i dessa fall, som skäl mot utlämning, främst åberopat sin anknytning till Sverige genom bosättning, hustru och barn eller övrig släkt här. I samtliga dessa fall har de personliga skälen inte ansetts väga så tungt att hinder mot utlämning ansetts föreligga.

I NJA 1982 s. 520, som är refererat i avsnitt 3.5, gjorde den för utlämning aktuelle italienske mannen, som var misstänkt för någon

eller olika former av högmålsbrott och försök till mordbrand, gällande att en utlämning av honom skulle strida mot 8 § UtlämningsL. Högsta domstolen anförde att vad mannen åberopat till stöd för detta – sina band till Sverige och till sin svenska fästmö (av referatet framgår inte närmare i vad dessa band skulle bestå) – inte utgjorde tillräckligt skäl för att hinder mot utlämning enligt 8 § UtlämningsL skulle föreligga.

NJA 1984 s. 903 gällde bl.a. utlämning till USA av en kanadensisk medborgare för brott som enligt svensk lag motsvarade grov varusmuggling avseende narkotika och grovt narkotikabrott. Mannen gjorde gällande att det av humanitära skäl förelåg hinder mot utlämning. Han åberopade härvid sin långa vistelse i Sverige (det framgår inte av referatet hur lång denna var), anknytningen hit genom sin svenska hustru och deras tre barn samt att han även framdeles avsåg att bo i Sverige. Han framhöll vidare att den påstådda narkotikabrottsligheten kunde och borde bli föremål för åtal i Sverige. Högsta domstolen anförde att vad mannen åberopat inte var ett så tungt vägande skäl att utlämning, med beaktande jämväl av gärningarnas art och

USA:s intresse, kunde anses uppenbart oförenligt med humanitetens krav.

I NJA 1986 s. 262 (se även avsnitt 3.3) var fråga om utlämning till Turkiet av en turkisk medborgare bl.a. på grund av en turkisk dom, genom vilken mannen 1977 dömts till 20 års fängelse för mord. Mannen gjorde gällande att det på grund av hans personliga förhållanden förelåg hinder mot utlämning. Om dessa uppgav han att han varit bosatt i Sverige sedan 1979, att hans hustru kom till Sverige 1985, att makarnas två barn inte tillåtits lämna landet och därför var kvar i Turkiet, att hustrun nu väntade barn samt att han under sin tid i Sverige lärt känna en svensk kvinna med vilken han hade två barn och att han dagligen umgicks med dessa barn. Högsta domstolen uttalade att vad mannen åberopat om sin anknytning till Sverige inte var så tungt vägande att utlämning, med beaktande jämväl av gärningens art och Turkiets intresse, kunde anses uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

I NJA 1987 s. 825 (se även avsnitt 3.3) begärde Tyskland utlämning av en palestinsk man dels för att han skulle kunna lagföras för narkotikabrott som han enligt ett tyskt häktningsbeslut var misstänkt för, dels för att en övervakning av honom hänförlig till ett tidigare avtjänat fängelsestraff för narkotikabrott skulle kunna verkställas. Mannen gjorde gällande att hinder mot utlämning förelåg enligt 8 § UtlämningsL i huvudsak på grund av att han sedan två år

tillbaka vistats i Sverige, att han här hade sina närmaste släktingar, bl.a. sin mor och sju syskon, av vilka de flesta var svenska medborgare och att han för sin livsföring var starkt beroende av att få vara tillsammans med sin släkt. Högsta domstolen anförde, att varken vad mannen anfört eller vad som i övrigt hade framkommit om hans personliga förhållanden var av sådan art, att det kunde anses uppenbart oförenligt med humanitetens krav att han utlämnades.

I NJA 1989 s. 498 (se även avsnitt 3.3 – fallet med en s.k. ”undercover agent”) gällde saken utlämning till USA av en chilensk medborgare som enligt amerikanska åtals- och häktningsbeslut var misstänkt för brott som enligt svensk rätt var att bedöma som tre narkotikabrott. Mannen gjorde gällande att hinder mot utlämning förelåg enligt 8 § UtlämningsL. Han åberopade därvid att det skulle innebära en uppenbar livsfara för honom att återvända till USA med hänsyn till risken för repressalier mot honom från den i brotten inblandade narkotikaorganisationen. Han åberopade vidare att han varit i Sverige sedan nästan två år tillbaka, sedan ett år tillbaka sammanlevde med en chilensk kvinna som han nu var gift med och som hade sex barn, vilka betraktade honom som sin far. Två av barnen hade i brev till Högsta domstolen uttalat att de skulle ta livet av sig om mannen utlämnades och att de var övertygade om att mannen efter en utlämning till USA skulle komma att bli dödad. I ett till Högsta domstolen inkommet läkarintyg, hade en specialist i barn- och ungdomspsykiatri angett att det var osäkert hur barnens uttalanden skulle bedömas, att ett av barnen visat tecken på psykisk stress och sorg och att en impulshandling inte kunde uteslutas från något av barnen. Högsta domstolen fann – med hänsyn bl.a. till det skydd mannen, om det var påkallat, borde kunna påräkna i USA – att omständigheterna inte var sådana att den begärda utlämningen kunde anses uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

I NJA 1990 s. 492, som är refererat i avsnitt 3.6, gällde saken utlämning till Tyskland av en libanesisk medborgare som enligt tyska häktningsbeslut var misstänkt för urkundsförfalskning i ett stort antal fall. Mannen gjorde gällande att det skulle vara uppenbart oförenligt med humanitetens krav att utlämna honom på grund av att hans hustru och två barn samt ett antal andra anhöriga befann sig i Sverige, de förfalskningsbrott som han begått inte var så allvarliga att de borde föranleda en så ingripande åtgärd som utlämning samt då hänsyn borde tas till den relativt långa tid – omkring nio månader – som han med anledning av de aktuella brotten varit berövad friheten, först i Tyskland och sedan i Sverige. Högsta domstolen ut-

talade att varken mannens familjesituation eller personliga förhållanden i övrigt var av sådan art att utlämning av honom till Tyskland kunde anses uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

3.8. Krav på bevisning i skuldfrågan – dom eller häktningsbeslut i den ansökande staten

Enligt 1957 års utlämningskonvention (artikel 12 p. 2 [a]) ska en framställning om utlämning åtföljas av original eller bestyrkt avskrift antingen av en omedelbart verkställbar dom eller av häktningsbeslut eller annat beslut med samma verkan, utfärdat i den ordning som föreskrivs i den begärande partens lag. De stater som tillträtt konventionen har genom artikeln förbundit sig att godta en dom eller ett häktningsbeslut som underlag för en utlämningsbegäran utan någon prövning av den tilltalades skuld eller domens standard i övrigt. Vid tillträdet till konventionen förbehöll sig Sverige emellertid att vägra utlämning, om det i det särskilda fallet framgår att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt.

I 9 § UtlämningsL uppställs vissa krav på bevisning i skuldfrågan för att utlämning ska beviljas. I princip krävs dom eller häktningsbeslut från behörig myndighet i den ansökande staten. Undantag gäller emellertid för sådana accessoriska brott, för vilka utlämning kan ske enligt 4 § andra stycket UtlämningsL. Avseende dessa krävs enligt andra stycket varken dom eller häktningsbeslut, men den utredning som den ansökande staten åberopar måste innebära att det föreligger sannolika skäl för att personen har begått gärningen.

För att en dom ska godtas ska den enligt första stycket ”stödjas av utredningen” och får inte ”föranleda allvarlig erinran”. Grundar sig framställningen på ett häktningsbeslut krävs för utlämning enligt andra stycket att det föreligger sannolika skäl för att personen begått gärningen.

I bestämmelsens tredje stycke ges möjlighet att genom överenskommelse med annan stat bestämma att fällande dom eller häktningsbeslut som meddelats av domstol eller domare ska godtas, om det inte i särskilt fall framgår att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Det svenska förbehållet till 1957 års utlämningskonvention avspeglas således i UtlämningsL. I en sådan överenskommelse kan emellertid föreskrivas, att dom som meddelats efter förhandling som hållits i den dömdes utevaro endast ska godtas, om den dömdes rättighet att försvara sig ändå kan anses ha blivit

tillräckligt tillgodosedd eller om den främmande staten lämnar en försäkran om att den dömde har möjlighet att påkalla en ny domstolsprövning som tillgodoser hans rätt till försvar.

Överenskommelse att godta såväl domar som häktningsbeslut föreligger, som nämnts, mellan Sverige och andra stater som anslutit sig till 1957 års utlämningskonvention. Vidare finns sådan överenskommelse i flera av de bilaterala utlämningsavtal som Sverige ingått. Enligt det andra tilläggsprotokollet till 1957 års utlämningskonventionen får domar som meddelats utan att den dömde varit närvarande särbehandlas på det sätt som anges i UtlämningsL (se närmare nedan).

Det är i viss mån oklart hur utländska motsvarigheter till de svenska instituten strafföreläggande och ordningsbot ska behandlas i utlämningshänseende, dvs. huruvida de ska jämställas med en dom eller inte.36 I praktiken uppkommer nog fråga om dessa endast när det gäller accessoriska brott; den utdömda påföljden enligt utländska summariska förfarandena innefattar nog mycket sällan frihetsstraff i minst fyra månader och kan då inte självständigt ligga till grund för utlämning. Argument kan anföras såväl för att de ska jämställas med en dom enligt 9 § första stycket som för att de ska behandlas som att dom inte föreligger och att det för dem i stället ska krävas att den föreliggande bevisningen innefattar sannolika skäl för att personen begått gärningen. I doktrinen har anförts, att det för den enskilde individen vore mest förmånligt att låta utländska summariska förfaranden falla in under begreppet dom i första stycket, eftersom en prövning då är tänkt att omfatta såväl det materiella slutet som beslutsförfarandet, medan en prövning av om sannolika skäl föreligger endast tar sikte på själva bevisningen.37

I förarbetena till UtlämningsL (prop. 1957:156 s. 64 f. och 75) framhålls att det – med hänsyn till det allvarliga ingrepp i friheten som en utlämning till annat land innebär – självfallet är en förutsättning för att en utlämningsbegäran över huvud taget ska upptas till behandling, att en viss utredning i skuldfrågan redan ägt rum i den ansökande staten, och att denna utredning alltid bör ha fortskridit så långt att fällande dom eller häktningsbeslut meddelats. Departementschefen understryker i förarbetena (prop. 1957:156 s. 33 och 64 f.), att frågan om vilken bevisning som bör förebringas i skuldfrågan i ett utlämningsärende är av stor betydelse för individens rättsskydd. Han ansåg det därför välgrundat att i utlämnings-

36 Se Påle 2003, s. 233 f. 37 Påle 2003, s. 234.

ärenden inte förbehållslöst godta fällande dom eller häktningsbeslut i den ansökande staten utan enligt hans förmenande borde en prövning av den avsedda personens brottslighet göras. Regelmässigt borde, anförde departementschefen, krävas så mycket bevisning, att sannolika skäl föreligger till misstanke att personen är skyldig till brottet. Krav på sannolika skäl innebär samma krav som gäller för häktning enligt rättegångsbalken och detta syntes, enligt departementschefen, innebära en rimlig avvägning. Initialt menade departementschefen att detta krav i princip borde upprätthållas, även om utlämningsframställningen grundar sig på en dom. På inrådan av Lagrådet ersattes emellertid, beträffande sådana fall då utlämningsframställningen grundas på fällande dom, regeln i det ursprungliga förslaget om att det ska föreligga sannolika skäl för att den som begärs utlämnad har begått gärningen, med ett stadgande som förutsätter att den åberopade domen uppfyller rimlig standard.

En dom ska därför enligt 9 § ”stödjas av utredningen” och får inte heller ”föranleda allvarlig erinran”. De valda formuleringarna är avsedda att innebära att ”domen i det väsentliga är riktig” (prop. 1957:156 s. 129). Enligt departementschefen syntes det emellertid knappast möta betänkligheter att uppmjuka kravet på särskild utredning i skuldfrågan, om i framställningen åberopas en fällande dom och framställningen kommer från en stat, ”vars processordning enligt uppfattningen i vårt land är fullt tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt” (prop. 1957:156 s. 33). Han förordade därför en ordning där det, vid slutande av utlämningstraktater, kan föreskrivas, att fällande dom i den ansökande staten ska accepteras såsom tillräcklig utredning i skuldfrågan. Mera tveksamt var det, menade han, om en liknande betydelse borde kunna tillerkännas häktningsbeslut i den ansökande staten. Ur rättssäkerhetssynpunkt anmäler sig, anförde han, vissa betänkligheter häremot men något absolut hinder mot att ingå sådana överenskommelser borde lagen ändå inte ställa upp. En ovillkorlig förutsättning borde dock vara, uttalade han, att överenskommelsen begränsas till att avse sådant häktningsbeslut som meddelats av domstol eller domare. En traktat fick emellertid, enligt departementschefen, inte ges sådant innehåll att skyldighet förelåg att acceptera en dom som enligt vad som framkommer här i riket är ”helt oriktig”, varför bestämmelsen i 9 § tredje stycket formulerades så, att Sverige vid överenskommelser med främmande stat om att godta fällande dom eller beslut om häktning ska förbehålla sig rätten, att vägra utlämning om det i det särskilda fallet framgår att domslutet eller häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt (prop.

1957:156 s. 129). Innebörden av detta förbehåll berörs av departementschefen på skilda ställen i förarbetena (prop. 1957:156 s. 33, 65 och 129). Således anförde han, att det är klart att den som begärs utlämnad ska ha möjlighet att kullkasta den i domen eller häktningsbeslutet innefattade presumtionen genom att i Sverige föra fram bevisning i utlämningsärendet. Han uttalade vidare, att utlämning inte bör komma i fråga, då den person som begärs utlämnad kan på ett enligt svensk rättegångsordning klart bindande sätt visa att han inte har begått det uppgivna brottet och att det åberopade domslutet eller häktningsbeslutet således är felaktigt. Ytterligare anges i förarbetena att en dom givetvis inte ska accepteras om det t.ex. kan visas att den dömde befann sig på annan plats när brottet begicks och alltså inte kan ha förövat detta eller att domen på annat sätt är behäftad med uppenbart fel. Motsvarande sägs böra gälla för häktningsbeslut.

I doktrinen har anförts att det föreligger viss skillnad mellan den prövning av domens riktighet som ska göras enligt 9 § första stycket och tredje stycket.38 Enligt tankegången innebär formuleringen i första stycket, att domen ”inte heller i övrigt får föranleda allvarlig erinran”, att en prövning inte bara ska göras av domens materiella riktighet utan att den även ska innefatta på vilket sätt en dom har tillkommit. En dom som i och för sig grundar sig på övertygande bevisning om att personen begått den aktuella gärningen, skulle då exempelvis inte kunna godtas om personen, fast han behövt det, inte fått tillgång till juridiskt biträde. Formuleringen ”uppenbart oriktigt” i tredje stycket skulle emellertid, enligt resonemanget, enbart ha bärighet på domens materiella riktighet, dvs. om personen har begått gärningen.

Som nämnts är kravet på sannolika skäl för att personen begått gärningen i 9 § andra stycket samma krav som enligt rättegångsbalken ställs upp för att en person får häktas. I doktrinen har Högsta domstolen i något utlämningsavgörande kritiserats för att ha ställt upp ett mycket högre beviskrav än vad som brukar göras i fråga om häktning enligt rättegångsbalken.39

Kravet på dom eller häktningsbeslut gäller, som nämnts, inte för sådana lindrigare brott för vilka utlämning enligt 4 § andra stycket UtlämningsL beviljas i samband med utlämning för grövre brott. I

38 Påle 2003, s. 230 och 243. 39 Danelius 1982, s. 626 f., som bl.a. redogör för NJA 1978 C 272 i vilket fall USA begärt en amerikansk medborgare utlämnad som misstänkt för våldtäkt och där Högsta domstolen, efter att ha analyserat mannens och målsägandens berättelser, kom till slutsatsen att bevisningen mot mannen inte hade sådan styrka att det kunde anses föreligga sannolika skäl att mannen begått brottet.

samband med att möjligheten att utlämna för sådana accessoriska brott infördes, ansågs att ett ovillkorligt krav om dom eller häktningsbeslut för dessa brott inte längre kunde bibehållas, eftersom man ansågs få räkna med att det i utländsk lagstiftning – liksom enligt svensk rätt – kunde finnas begränsningar i möjligheten att använda häktning när det gäller lindrigare brott (prop. 1975:35 s. 60). Bestämmelsen ändrades därför på så sätt, att utlämningsframställning i fall som avses i 4 § andra stycket kan grunda sig på annan utredning än häktningsbeslut. Om utlämning samtidigt begärs för en gärning som motsvarar brott för vilket svensk lag stadgar fängelse i mer än ett år och för lindrigare brott, måste utlämningsframställningen således grundas på häktningsbeslut eller dom såvitt gäller det grövre brottet, medan de sannolika skälen att personen begått det lindrigare brottet får visas på annat sätt, exempelvis genom utdrag ur förundersökningsprotokollet eller liknande (prop. 1975:35 s. 60).

Som nämnts har 1978 fogats ett andra tilläggsprotokoll till 1957 års utlämningskonvention, vilket Sverige tillträdde påföljande år (SÖ 1979:13). Genom tilläggsprotokollets artikel 3 kompletterades utlämningskonventionen med bestämmelser om utevarodomar. Enligt artikel 3.1 gäller:

Begär en avtalsslutande part av en annan sådan part utlämning för verkställighet av ett straff eller en frihetsberövande skyddsåtgärd som beslutats genom en dom in absentia (utevarodom), får den anmodade parten vägra utlämning om, enligt dess åsikt, rättegången inte har tillgodosett de minimirättigheter till försvar vilka anses böra tillkomma var och en som åtalas för ett brott. Utlämning ska emellertid ändå beviljas, om den ansökande parten lämnar en försäkran, som bedöms innebära tillräcklig garanti för att den som begärs utlämnad får rätt till ny domstolsprövning och därvid tillförsäkras rätten till försvar. Ett sådant beslut ger den ansökande parten rätt att antingen verkställa domen, om den dömde ej för särskild talan (opposition) mot denna, eller också, om han för sådan talan, anställa rättegång mot honom.

Tillträdet till tilläggsprotokollet föranledde tillägget i 9 § tredje stycket UtlämningsL om utevarodomar. Innan det andra tilläggsprotokollet togs fram gällde förpliktelsen att, enligt artikel 12 i utlämningskonventionen, godta en annan konventionsstats dom i princip även utevarodomar. Sverige kunde dock, genom sitt mot artikel 12 avgivna förbehåll, vägra utlämning om avgörandet ansågs uppenbart oriktigt. Anledningen till tilläggskonventionens bestämmelse om utevarodomar var att en expertkommitté inom Europarådet uppmärksammat att konventionens föreskrift om godtagande av dom som

meddelats i den ansökande staten, kunde tänkas komma i konflikt med Europakonventionen, när fråga var om en utevarodom (prop. 1978/79:80 s. 12 f.). Enligt Europakonventionen hade nämligen slagits fast vissa minimirättigheter som skulle tillkomma var och en som hade blivit anklagad för brottslig gärning; enligt artikel 6.3 b–d gäller att den åtalade ska ha rätt att åtnjuta tillräcklig tid och möjlighet att förbereda sitt försvar, att försvara sig personligen eller genom rättegångsbiträde samt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom liksom att få vittnen inkallade för egen räkning. Enligt expertkommittén måste en stat som anslutit sig till Europakonventionen ha möjlighet att avslå en framställning om utlämning, om den fann att Europakonventions regler hade åsidosatts (prop. 1978/79:80 s. 13). Vid utformningen av bestämmelserna om utevarodom i tilläggsprotokollet togs hänsyn till att vissa stater hade regler som innebar en rätt för den som dömts i sin frånvaro, att inom viss tid efter delgivning av domen föra särskild talan (opposition) mot denna, varvid ny rättegång skulle äga rum. Det andra tilläggsprotokollets regelsystem avseende utevarodomar måste, enligt föredragande statsrådet i propositionen om godkännande av tilläggsprotokollet, ses som en förbättring av den dömdes rättsskydd i utlämningsärenden (prop. 1978/79:80 s. 13). Från svensk synpunkt var det vidare, menade han, en klar fördel att det uttryckligen slogs fast att utlämning för verkställighet av en utevarodom inte behövde beviljas annat än när den dömde hade erhållit godtagbart rättsskydd i processen eller garantier lämnats för att sådant rättsskydd skulle komma att tillförsäkras honom efter utlämningen. Bedömningen av frågan om de nya villkor för utlämning var uppfyllda som uppställdes i tilläggsprotokollets artikel 3, borde, enligt föredragande statsrådets mening, ingå i den prövning som enligt UtlämningsL ankom på Högsta domstolen (prop. 1978/79:80 s. 13 f.). Tilläggsprotokollets artikel 3 fick därför uttryckligt stöd i UtlämningsL genom att 9 § tredje stycket kompletterades med en ny mening.

Överenskommelse att godta domar och häktningsbeslut finns i vissa av de bilaterala utlämningsavtal som Sverige ingått. Följande gäller med avseende på detta enligt dessa avtal.

  • Avtalet med Australien: Överenskommelse att godta såväl den ansökande statens domar som häktningsbeslut (se NJA 2003 s. 354, nedan). Enligt artikel V f ii) (SÖ 1974:3 i dess lydelse efter ändring genom SÖ 1989:49) får utlämning, såvitt angår en person som dömts för brott, vägras när den anmodade staten

anser den fällande domen vara oriktig. Enligt artikel VII 2 a) (SÖ 1974:3) ska en framställning om utlämning, om personen är anklagad för brott, åtföljas av ett ”vederbörligen legaliserat häktningsbeslut”. Genom ändringsprotokollet från 1989 (SÖ 1989:49) finns inte längre i avtalet någon möjlighet att vägra utlämning med hänvisning till brister i bevisningen. Uppfyller en utlämningsframställning de i artikel VII 2 a) angivna villkoren ska därför i princip denna godtas utan någon prövning av den eftersöktes skuld. Utrymme torde dock finnas att vägra utlämning om ett häktningsbeslut bedöms vara uppenbart oriktigt (se NJA 2003 s. 354).

  • Avtalet med Kanada: Överenskommelse att godta såväl den ansökande statens domar som häktningsbeslut. Enligt artikel 7 (SÖ 2001:42) ska ett häktningsbeslut från en domstol i den ansökande staten godtas som tillräcklig utredning och grund för utlämningsframställningen om det åtföljs av en sammanställning där åklagaren anger sin bevisning i målet samt att bevisningen upptagits i enlighet med den ansökande statens lagstiftning. Enligt artikeln ska vidare en dom i den ansökande staten godtas som stöd för en framställning om utlämning i fall där en person är eftersökt för verkställighet av dom.
  • Avtalet med Storbritannien och Nordirland: Inte någon överenskommelse att godta domar och häktningsbeslut. Artikel 10 (3) och (4) (SÖ 1965:19–20) föreskriver endast att, om framställningen avser en person som misstänks för brott måste framställningen bl.a. vara åtföljd av häktningsbeslut, och om framställningen avser en person som redan dömts, måste den åtföljas av bevis om domens innehåll.
  • Avtalet med USA: Överenskommelse att godta såväl den ansökande statens domar som häktningsbeslut. Enligt artikel XI p. 3 (SÖ 1984:34, artikel X p. 3 i den konsoliderade versionen) ska en framställning om utlämning av en person som är eftersökt för lagföring åtföljas av häktningsbeslut samt sådan ytterligare utredning som ger vid handen att det finns sannolika skäl att anta att den eftersökte har begått det brott för vilket utlämning begärs. Ett sådant häktningsbeslut och sådan ytterligare utredning ska enligt artikeln godtas som tillräcklig grund för utlämning, om det inte i ett särskilt fall framgår att häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt. Enligt artikel XI p. 4 (SÖ 1984:34, artikel X

p. 4 i den konsoliderade versionen) ska en framställning om utlämning beträffande en person som har befunnits skyldig till brottet åtföljas av den slutliga domen. I undantagsfall får, enligt artikeln, den anmodade staten begära ytterligare handlingar.

Högsta domstolen har i ett antal fall haft anledning att tillämpa 9 § UtlämningsL. I rättsfallsgenomgången nedan har en uppdelning gjorts efter om utlämningsframställningen grundats på en dom, ett häktningsbeslut eller en utevarodom.

Av Högsta domstolens avgöranden framgår att utevarodomar inte sällan inneburit problem i utlämningssammanhang. I något fall (NJA 1984 s. 903) har Högsta domstolen, som egentligen varit tvungen att godkänna den utländska utevarodomen om domslutet inte kunnat konstateras vara ”uppenbart oriktigt” enligt 9 § tredje stycket, tagit sig igenom problematiken genom att förklara att en utlämning, mot bakgrund av utevarodomen, fick anses ”oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket”. I ytterligare fall har avgörande hänsyn tagits till att den aktuella personens eget agerande varit den huvudsakliga anledningen till att det aktuella målet avgjorts i dennes utevaro (i NJA 1989 s. 263, trots kallelse till förhandling inte sett till att inställa sig och i NJA 1993 s. 18, efter att själv ha överklagat ha hållit sig undan).

Domar

I NJA 1972 s. 358 (se även avsnitt 3.5) var fråga om utlämning till USA av en taiwanesisk medborgare som av amerikansk domstol förklarats skyldig till brott som enligt svensk lag fick anses motsvara försök till mord eller anstiftan av försök till mord på vice premiärministern i Taiwans regering (en jury hade meddelat ett fällande avgörande, vilket ännu inte följts av ett av domaren fastställt straff). Mannen åberopade som hinder mot utlämning i första hand att det inte var bevisat att han begått den aktuella gärningen. Högsta domstolen fastslog att enligt 9 § tredje stycket UtlämningsL, sammanställt med artiklarna I och XI i det gällande utlämningsavtalet med USA, skulle amerikansk domstols fällande dom godtas som grund för utlämning, om det inte framgick att domslutet var uppenbart oriktigt. Någon omständighet som utvisade att avgörandet i det aktuella målet skulle vara oriktigt hade emellertid inte framkommit. Domen stöddes, enligt Högsta domstolen, av en omfattande utred-

ning, vilket, anförde domstolen, i allt fall innebar sådana sannolika skäl att mannen begått gärningen som förutsattes för tillämpning av 9 § andra stycket UtlämningsL. På grund av det anförda innefattade, enligt Högsta domstolen, 9 § inte hinder mot utlämning.

Även i NJA 1975 s. 115 var fråga om utlämning till USA, men i detta fall av en amerikansk medborgare. Till stöd för framställningen åberopades dels att jury vid amerikansk domstol förklarat mannen skyldig till inbrott med användande av eldvapen samt misshandel och hot med livsfarligt vapen, dels att domstolen i anledning av dessa brott utfärdat order om häktning. Mannen gjorde gällande att han var oskyldig; att han i själva verket jagat gärningsmannen på flykten och att polisen missuppfattat situationen och felaktigt gripit honom. Han gjorde vidare gällande att det material varpå juryn grundat sin förklaring att han var skyldig till de angivna gärningarna, i själva verket visade att han var oskyldig. I utlämningsärendet fanns inte någon redovisning av det material som låg till grund för domstolsjuryns förklaring om mannens skuld och mannen hade av kostnadsskäl inte haft möjlighet att förebringa materialet i utlämningsärendet. Högsta domstolen ansåg, att mannens uppgifter om händelseförloppet vid det aktuella tillfället inte utan vidare kunde lämnas utan avseende. I det läget ansåg domstolen det otillfredsställande att ta ställning till utlämningsframställningen utan att ha möjlighet att bedöma mannens invändning mot juryavgörandet mot bakgrund av det material som avgörandet byggde på. Enligt artikel XI p. 1 a) i utlämningskonventionen med USA (SÖ 1963:17) kan den anmodade staten i undantagsfall, när det gäller någon som är dömd för det aktuella brottet, begära ytterligare handlingar av den ansökande staten än den aktuella domen. Högsta domstolen anmälde därför frågan om åtgärd för att få ut det material som juryavgörandet vilade på för regeringen. Efter att utrikesdepartementet tagit upp frågan med den amerikanska ambassaden avböjde denna emellertid att ställa till förfogande sådana handlingar som avsågs med beslutet. Högsta domstolen tog då först upp frågan om ärendet borde förklaras vilande, varvid domstolens majoritet (tre justitieråd – Petrén, Alexanderson och Gärde Widemar) kom fram till att domstolen nu hade att ta ställning till utlämningsframställningen. Två justitieråd (Mannerfelt och Hesser) var av skiljaktig mening och ansåg att hinder som avses i 32 kap. 5 § rättegångsbalken mot ärendets prövning i det föreliggande skicket förelåg. I sak anförde Högsta domstolen att enligt 9 § tredje stycket UtlämningsL, sammanställt med artiklarna I och XI i utlämningskonventionen med USA (SÖ 1963:17) ska ameri-

kansk domstols fällande dom godtas som grund för utlämning, om det inte framgår att domslutet är uppenbart oriktigt. Såsom fällande dom var, uttalade domstolen, att betrakta även ett fällande juryavgörande som ännu icke följts av fastställande av straff (se även NJA 1972 s. 358). Såsom Högsta domstolen i sitt tidigare beslut om att anmäla frågan om åtgärd för att få ut ytterligare material till regeringen, uttalat, fortsatte domstolen, kunde mannens uppgifter om händelseförloppet inte utan vidare lämnas utan avseende och måste det anses otillfredsställande att ta ståndpunkt till utlämningsframställningen utan möjlighet att bedöma mannens invändning mot juryavgörandet mot bakgrund av det material varpå avgörandet vilade. Sådan komplettering av materialet som avsågs med Högsta domstolens nämnda beslut hade emellertid, konstaterade domstolen, inte kommit till stånd. Även i det uppkomna läget var, anförde Högsta domstolen, utgångspunkten att frågan var att bedöma enligt 9 § tredje stycket UtlämningsL. Förvisso förelåg enligt Högsta domstolen oklarheter som kunde inge viss tveksamhet till det i utlämningsärendet föreliggande materialet, men det kunde ändå inte, menade Högsta domstolen, anses utvisat att juryavgörandet om mannens skuld var uppenbart oriktigt. Under den angivna förutsättningen förelåg alltså, enligt Högsta domstolen, inte hinder mot utlämningen enligt 9 § UtlämningsL.

NJA 1978 s. 671 gällde också utlämning till USA av en amerikansk medborgare (samma utlämningsärende återkom sedan i NJA 1992 s. 621, se avsnitt 3.7). Till stöd för framställningen åberopades dels en dom i vilken mannen dömts för ”sodomy” av första graden i två fall samt för ”sexual abuse” av första graden i sju fall till fängelse i sammanlagt 47 år, dels en dom i vilken mannen dömts för ”indecent and immoral practices” med barn under 15 års ålder i tre fall till fängelse i sammanlagt 12 år. Såvitt framgick av utredningen hade de båda domarna vunnit laga kraft och i vart fall hade de föregåtts av fällande juryavgöranden, vilka enligt Högsta domstolen med hänvisning till NJA 1972 s. 358 och 1975 s. 115, var att betrakta som fällande domar. Mannen gjorde gällande att han var oskyldig. Han anförde även att straffmätningen – 59 års fängelse – medförde att domarna föranledde allvarlig erinran, att domarna i de delar mannen inte vitsordat gärningarna inte stöddes av utredningen och att de även föranledde allvarlig erinran med avseende på sättet att förebringa utredningen. Hinder mot utlämning förelåg därför, menade mannen, på de angivna grunderna enligt 9 § första stycket UtlämningsL. Vid tiden för Högsta domstolens beslut fanns tilläggskon-

ventionen (SÖ 1984:34) till den ursprungliga utlämningskonventionen (SÖ 1963:17) mellan Sverige och USA ännu inte. Den sist nämnda konventionen gällde bara för vissa särskilt uppräknade brott. De gärningar som mannen fällts till ansvar för omfattades inte av denna uppräkning. Sådan konventionsmässig bundenhet som avses i 9 § tredje stycket UtlämningsL förelåg därför inte enligt Högsta domstolen. De förutsättningar för utlämning som behandlas i 9 § UtlämningsL skulle därför i det aktuella fallet, enligt Högsta domstolen, bedömas enligt paragrafens första stycke. Högsta domstolen uttalade att enligt vad som vid förhandlingen i utlämningsärendet hade upplysts av en amerikansk advokat, som hörts på mannens begäran, var den strafftid som mannen dömts till, med hänsyn till de gärningar som lagts honom till last märkligt lång efter amerikanska förhållanden. Av den hörda advokatens utsaga och övrig utredning framgick, enligt Högsta domstolen, att inga säkra slutsatser kunde dras eller garantier lämnas, angående den tid som mannen skulle vara tvungen att avtjäna innan han blev villkorligt frigiven. Med all sannolikhet skulle dock, uttalade domstolen, denna strafftid bli så lång att det faktiska straffet till följd av domarna, mycket markant skulle avvika från vad som skulle kunna förekomma såsom faktisk påföljd för gärningarna enligt svensk lag, och måste anses vara orimligt hårt i förhållande till de brott för vilka mannen fällts till ansvar, även om dessa också enligt svensk lag var av allvarlig art. Till detta kom, enligt Högsta domstolen, att den utredning som åberopats till stöd för domarna föranledde erinringar i olika hänseenden. Det framgick sålunda, anförde domstolen, att de pojkar mot vilka gärningarna riktats hörts vid olika tillfällen innan de avgav sina i utlämningsärendet åberopade utsagor vid rättegången, utan att det var känt för Högsta domstolen hur det hade gått till vid de tidigare förhörstillfällena eller vad som därvid hade framkommit. Såvitt bekant hade enligt Högsta domstolen vidare inte barnpsykologisk eller förhörspsykologisk sakkunnig medverkat vid förhören eller vid bedömningen av pojkarnas utsagor. På grund av det anförda, och vad som i övrigt framkommit i utlämningsärendet angående domarna, fann Högsta domstolen att dessa föranledde sådan erinran som enligt 9 § första stycket UtlämningsL utgjorde hinder mot utlämning av mannen för de gärningar som domarna avsåg.40

40 Se om de amerikanska utlämningsärendena NJA 1972 s. 358, 1975 s. 115 och 1978 s. 671 även Erenius 1983, s. 241 ff., som riktar viss kritik mot Högsta domstolens restriktiva in-

Häktningsbeslut

I NJA 1982 s. 520 (se även avsnitt 3.5) uppkom fråga om hinder mot utlämning förelåg enligt 9 § UtlämningsL för de brott som enligt Högsta domstolen inte var att anse som politiska (för övriga brott förelåg ju redan hinder mot utlämning enligt 6 § UtlämningsL). Högsta domstolen konstaterade, att såväl Sverige som Italien ratificerat 1957 års utlämningskonvention, att konventionen utgjorde en sådan överenskommelse som åsyftas i 9 § tredje stycket UtlämningsL och att stycket ägde tillämpning i det aktuella fallet. De häktningsbeslut som åberopats till stöd för utlämningsframställningen var, konstaterade Högsta domstolen vidare, utfärdade av domare och enligt domstolen hade någon omständighet som utvisade att besluten var uppenbart oriktiga inte framkommit. Hinder mot utlämning för de gärningar som inte var politiska brott förelåg därmed inte enligt 9 § UtlämningsL.

I NJA 1984 s. 903 (se även avsnitt 3.7) gällde saken utlämning till såväl Italien som USA. USA (se nedan om Italiens utlämningsframställning, som avsåg en utevarodom) åberopade till stöd för sin utlämningsframställning ett av amerikansk domare meddelat beslut i vilket den för utlämning begärde mannen förklarats häktad misstänkt för brott, som enligt svensk lag motsvarade grov varusmuggling avseende narkotika och grovt narkotikabrott. Mannen gjorde gällande att det inte förelåg sannolika skäl för att han begått de påstådda gärningarna. Under ärendets handläggning i Högsta domstolen hade tilläggskonventionen (SÖ 1984:34) till den ursprungliga utlämningskonventionen (SÖ 1963:17) mellan Sverige och USA trätt i kraft. Högsta domstolen kom fram till att tilläggskonventionen var tillämplig i det aktuella fallet. Enligt artikel XI 3 b i tilläggskonventionen ska en framställning om utlämning av en person som är eftersökt för lagföring bl.a. åtföljas av – förutom häktningsbeslut utfärdat av en domare eller annan behörig domstolstjänsteman – ”sådan ytterligare utredning som ger vid handen att det finns sannolika skäl att anta att den eftersökte har begått det brott för vilket utlämning begärs”. I samma punkt anges: ”Ett sådant häktningsbeslut och sådan ytterligare utredning ska godtas som tillräcklig grund för utlämning, om det inte i ett särskilt fall framgår att häktningsbeslutet är uppenbart oriktigt”. Högsta domstolen uttalade att tilläggskonventionen i berörda delar hade ett innehåll som föll inom ramen för

ställning till de amerikanska domarna och den tveksamhet beträffande det amerikanska rättssystemet som han menar Högsta domstolen ger uttryck för.

vad som enligt 9 § tredje stycket första meningen fick bestämmas genom överenskommelse med främmande stat och vid tillämpning av UtlämningsL skulle således tilläggskonventionens bestämmelser iakttas. Rörande frågan i vilken omfattning Högsta domstolen hade att pröva huruvida den vid framställningen fogade utredningen gav vid handen, att det fanns sannolika skäl att anta att den eftersökte hade begått det brott för vilket utlämning begärdes, hänvisade Högsta domstolen till uttalanden i propositionen om godkännande av tilläggskonventionen (prop. 1982/83:156 s. 5 f.). Enligt dessa uttalanden var tanken bakom den reviderade artikel XI att ett häktningsbeslut som hade meddelats av en domare i den ena staten normalt skulle kunna godtas av myndigheterna i den andra staten som grund för utlämning, utan att det behövde göras någon ny prövning av vilken styrka bevisningen mot den eftersökte hade. Det var, enligt propositionen, tillräckligt om den ytterligare utredning som skulle fogas till häktningsbeslutet innefattade en sådan kortfattad dokumentation av omständigheterna kring brottet och övriga relevanta faktorer som brukade återfinnas i en svensk häktningspromemoria och som således i praktiken normalt också låg till grund för ett svenskt häktningsbeslut. En sådan utredning var, enligt uttalandena, av betydelse mot bakgrund av att ett amerikanskt häktningsbeslut, till skillnad från ett svenskt, i regel utgjordes endast av ett av en domare ifyllt förtryckt formulär, av vilket inte framgick vilka omständigheter som legat till grund för beslutet. Tilläggskonventionens artikel XI avfattning, skulle, enligt uttalandena, med hänsyn till bestämmelsen i 9 § tredje stycket UtlämningsL, anses medföra att ett amerikanskt häktningsbeslut åtföljt av sådan ytterligare dokumentation som hade beskrivits, skulle godtas som grund för utlämning, om det inte i det särskilda fallet framgick att häktningsbeslutet var uppenbart oriktigt. Den utredning som den eftersökte kunde komma att åberopa i skuldfrågan blev således, enligt uttalandena, utan betydelse i utlämningsärendet utom om det undantagsvis framgick av denna utredning att häktningsbeslutet var uppenbart oriktigt. Högsta domstolen hänvisade därefter till justitieutskottets yttrande (JuU 1982/83:38 s. 4), där utskottet uttalade att det enligt dess synsätt fick förutsättas att svensk myndighet fick pröva om den ytterligare utredningen var sådan som gav vid handen, att det fanns sannolika skäl att anta att den eftersökte hade begått det brott för viket utlämning begärdes. Vid denna prövning borde, enligt utskottet, inte ställas högre krav än vad som normalt skedde vid ställningstagande till häktningsfråga i svensk domstol. Enligt

Högsta domstolen var i det aktuella fallet den utredning som åberopats till stöd för framställningen om utlämning sådan, att den gav vid handen att det fanns sannolika skäl att mannen begått de brott för vilka utlämning begärts. Vad mannen anfört till stöd för uppfattningen att det inte förelåg sannolika skäl att han begått de påstådda gärningarna – bl.a. att påståendena om brottsligheten skulle vara ett led i en komplott, att hörda personer saknade trovärdighet och att skriftliga handlingar förvanskats av polisen – kunde inte enligt Högsta domstolen, med beaktande av samtliga omständigheter i ärendet, leda till att häktningsbeslutet ansågs uppenbart oriktigt. Hinder mot utlämning till USA enligt 9 § UtlämningsL förelåg därför inte.

NJA 1990 s. 492 gällde utlämning till Tyskland av en libanesisk medborgare som var misstänkt för urkundsförfalskning i ett stort antal fall. Till stöd för utlämningsframställningen åberopades ett av tysk domstol meddelat häktningsbeslut samt två till detta kompletterande häktningsbeslut. I ärendet hade upplysts att mannen till följd av ett senare beslut av samma domstol som meddelat häktningsbesluten, försatts på fri fot. Beslutet att försätta honom på fri fot innebar, enligt Högsta domstolen, inte att de tidigare meddelade häktningsbesluten upphävdes utan endast att verkställigheten av dem tills vidare inhiberades. Utan hinder av mannens frigivning fick det därför, menade Högsta domstolen, alltjämt anses föreligga ett sådant beslut om häktning som enligt 9 § andra stycket UtlämningsL kunde utgöra grundval för en begäran om utlämning. Mellan Sverige och

Tyskland gällde, konstaterade Högsta domstolen, 1957 års utlämningskonvention, vilken utgjorde en sådan överenskommelse som avses i 9 § tredje stycket första meningen UtlämningsL. Med hänsyn till detta och eftersom det inte framgick att de tyska häktningsbesluten var uppenbart oriktiga, skulle dessa beslut, enligt Högsta domstolen, med tillämpning av det nämnda lagrummet godtas utan vidare prövning av de omständigheter på vilka besluten grundats.

I NJA 1995 s. 3 var fråga om utlämning till Lettland av en man som enligt ett lettiskt häktningsbeslut, utfärdat av Lettlands riksåklagare, var misstänkt för brott som enligt svensk lag motsvarade grov varusmuggling. Mannen förnekade att han gjort sig skyldig till smugglingsbrott och gjorde bl.a. gällande att han inte kunde anses på sannolika skäl misstänkt för att ha begått brotten. Högsta domstolen kom, efter en ingående prövning av det material som åberopats i målet, fram till att omständigheterna var sådana att sannolika skäl fick anses föreligga för att mannen begått den gärning för vilken

han begärts utlämnad och att det i 9 § andra stycket sista meningen UtlämningsL angivna villkoret för utlämning därmed var uppfyllt. Ett justitieråd (Thorsson) var skiljaktigt och ansåg att det inte på grundval av den föreliggande utredningen kunde anses föreligga sannolika skäl för att mannen begått gärningen.

NJA 1995 C 45 gällde utlämning till Frankrike av en algerisk medborgare som enligt ett franskt häktningsbeslut var misstänkt för bl.a. mord, försök till mord och skadegörelse genom sprängmedel, vilka samtliga brott skulle ha begåtts i Paris visst datum och ha samband med terroristverksamhet. Mannen hade förnekat att han begått gärningarna och hävdat att häktningsbeslutet var uppenbart oriktigt. Högsta domstolen konstaterade att både Sverige och

Frankrike var anslutna till 1957 års utlämningskonvention och att ett franskt häktningsbeslut därför skulle godtas om det inte, i enlighet med det svenska förbehållet till utlämningskonventionen, framgick att det var uppenbart oriktigt. Enligt vad som förekommit i ärendet var det enligt Högsta domstolen helt avgörande för om hinder mot utlämning förelåg enligt 9 § tredje stycket UtlämningsL, huruvida det kunde anses klarlagt att mannen den dag brotten begicks inte hade befunnit sig i Paris. Mannen hade förnekat att han varit där och hade till stöd härför åberopat uppgifter om sina förehavanden i Stockholm den aktuella dagen samt viss i Sverige företagen utredning till styrkande av dessa uppgifter. Enligt de uppgifter som mannen hade lämnat hade han den aktuella dagen bl.a. besökt sin försäkringskassa, kvitterat ut pengar på ett postkontor och sedan inställt sig på sitt arbete. Till styrkande av detta åberopades bl.a. en skriftprovsundersökning av postkvittens och uppgifter från en granne om att hon samtalat med mannen den aktuella dagen. Den i Sverige företagna utredningen – vilken inte förelåg då häktningsbeslutet meddelades – fick, anförde Högsta domstolen, anses ge så starka belägg för att mannen den aktuella dagen befann sig i Stockholmsområdet, att det häktningsbeslut som åberopats i ärendet måste betraktas som felaktigt i den mening som avses i 9 § tredje stycket UtlämningsL. Hinder mot utlämning förelåg således enligt 9 § UtlämningsL. Ett justitieråd (Lars K Beckman) var skiljaktigt och menade att mannens uppgift att han den aktuella dagen befann sig Sverige vann starkt stöd av den utredning som gjorts här, men att den svenska utredningen inte kunde sägas vara sådan att det var uteslutet att mannen ändå befann sig i Paris vid tidpunkten för brotten. Med hänsyn till detta kunde det, enligt den skiljaktige, inte anses visat att det franska häktningsbeslutet var uppenbart oriktigt.

NJA 1998 s. 265 gällde utlämning till Lettland av en lettisk medborgare misstänkt för skattebrott och bokföringsbrott. Till stöd för begäran åberopades ett lettiskt häktningsbeslut enligt vilket mannen var misstänkt för att ha undandragit omsättningsskatt, samt viss annan utredning. Mannen gjorde bl.a. gällande att han inte kunde anses vara på sannolika skäl misstänkt för att ha begått gärningarna, att hans ställning i det aktuella bolaget inte varit sådan att han enligt lettisk lag kunde hållas ansvarig för den påstådda brottsligheten och att brottsligheten var preskriberad. Högsta domstolen uttalade först att flera av de invändningar som mannen riktat mot utlämningsframställningen tog sikte på innehållet i och tolkningen av lettisk lag. Den prövning av om utlämning lagligen kan beviljas som Högsta domstolen ska göra, menade domstolen, avser förutsättningarna för utlämning enligt svensk lag. Vid den prövningen är emellertid också, fortsatte domstolen, innehållet i den begärande statens lagstiftning av betydelse och om det exempelvis står klart att den gärning som framställningen avser enligt den lagstiftningen är preskriberad eller över huvud taget inte straffbar, innebär detta självfallet också att det föreligger hinder mot utlämning. Avsikten är emellertid inte, uttalade domstolen, att det inom ramen för utlämningsförfarandet ska göras någon närmare prövning av de rättsliga förutsättningarna för ansvar enligt den ansökande statens lagstiftning. Vad mannen anfört angående lettisk lagstiftning och tolkningen av denna, var mot den angivna bakgrunden enligt Högsta domstolen inte av det slaget att det kunde anses innebära något lagligt hinder mot att bevilja utlämning. Framställningen om utlämning gjordes den 15 oktober 1996.

Den 31 juli 1997 trädde 1957 års utlämningskonvention med tilläggsprotokoll i kraft i förhållande till Lettland. Frågan var därför om häktningsbeslutet i enlighet med 9 § tredje stycket UtlämningsL skulle godtas, om det inte framgick att detta var uppenbart oriktigt. I konventionen finns inte några särskilda föreskrifter om vad som gäller beträffande brott som begåtts innan konventionen trätt i kraft i förhållandet mellan två stater. Under sådana förhållanden var konventionen, menade Högsta domstolen, att anse som tillämplig även på sådana brott. Om inte annat överenskommits fick, enligt domstolen, ett utlämningsavtal med en främmande stat också anses innebära att avtalet för svensk del var tillämpligt, även i det fallet att häktningsbeslutet och framställningen låg i tiden innan avtalet trädde i kraft mellan staterna. Det i ärendet åberopade häktningsbeslutet skulle därför godtas om det inte framgick att beslutet var uppenbart oriktigt. Någon sådan oriktighet hade enligt Högsta domstolen

inte framkommit. Utlämningsframställningen avsåg emellertid såväl skattebrott som bokföringsbrott och häktningsbeslutet avsåg endast skattebrottet. För bokföringsbrottet fick utlämning därför, konstaterade Högsta domstolen, beviljas endast under förutsättning att det, i enlighet med 9 § andra stycket UtlämningsL, förelåg sannolika skäl för att mannen begått gärningen. Sammantaget fick utredningen enligt Högsta domstolen anses ge tillräckligt underlag för bedömningen att så var fallet. Hinder mot utlämning förelåg således inte enligt 9 § UtlämningsL för något av brotten.

I NJA 2002 s. 396 (se även avsnitt 3.2) gällde saken utlämning till Portugal av en svensk medborgare som enligt portugisiska häktningsbeslut var misstänkt för bl.a. rån. Mannen hade förnekat att han begått det påstådda rånet och uppgett att han den dag då rånet begicks befann sig i Polen, där han då var bosatt, samt att en medmisstänkt, som tidigare hade utpekat mannen som medgärningsman, skriftligen hade tagit tillbaka anklagelsen. Till stöd för dessa påståenden hade han åberopat ett antal handlingar. Högsta domstolen konstaterade, att Portugal liksom Sverige tillträtt 1957 år utlämningskonvention och att ett häktningsbeslut som meddelats av domstol eller domare i Portugal enligt 9 § tredje stycket UtlämningsL därför ska godtas i ett utlämningsärende, om det inte i särskilt fall framgår att beslutet är uppenbart oriktigt. Vissa av de handlingar som mannen åberopat innehöll enligt Högsta domstolen uppgifter som kunde föranleda tvivel om huruvida han begått det påstådda rånet. Det kunde dock inte på grund av dem och vad som i övrigt kommit fram i ärendet, enligt Högsta domstolen, anses ha blivit klarlagt att mannen inte deltog i det aktuella rånet, och således kunde det inte heller därigenom enligt domstolen anses visat att häktningsbeslutet var uppenbart oriktigt. Hinder mot utlämning enligt 9 § förelåg alltså inte.

NJA 2003 s. 354 gällde utlämning till Australien av en irakisk medborgare som enligt australiensiska häktningsbeslut var misstänkt för olika former av människosmuggling och penningtvätt. Mannen gjorde bl.a. gällande att det förelåg hinder mot utlämning enligt 9 § UtlämningsL med hänsyn till att det inte förelåg sannolika skäl för att han begått de gärningar som han eftersöktes för, samt för det fall att 9 § tredje stycket skulle anses tillämpligt, att häktningsbesluten var uppenbart oriktiga. Högsta domstolen konstaterade att utlämningsavtalet mellan Sverige och Australien efter att det ursprungligen trätt i kraft 1974 ändrats vid ett par tillfällen – 1985 och 1989. Det var enligt Högsta domstolen uppenbart att avtalet i sin ursprungliga

lydelse inte var ett sådant avtal som avses i 9 § tredje stycket UtlämningsL, bl.a. eftersom det bland vägransgrunderna fanns särskilt angivet att utlämning fick vägras i häktningsfallen om bevisningen enligt den anmodade statens lag inte skulle ha medgett åtal. Efter 1989 års ändring av avtalet finns emellertid inte längre någon särskild möjlighet att vägra utlämning med hänvisning till brister i bevisningen. Artikel 7.2.a) i avtalet fick därför numera, enligt Högsta domstolen, på motsvarande sätt som artikel 12 i 1957 års utlämningskonvention, anses ge vid handen att en framställning som uppfyller de i artikeln angivna villkoren i princip ska godtas utan någon prövning av den eftersöktes skuld. Avtalets artikel 9 – som behandlar möjligheten att begära kompletterande upplysningar när lämnade upplysningar inte uppfyller de krav som ställs i den anmodade statens utlämningslagstiftning – lämnade dock, enligt Högsta domstolen, utrymme för att vägra utlämning om ett häktningsbeslut bedömdes vara uppenbart oriktigt. Utlämningsavtalet mellan Sverige och Australien var således, enligt Högsta domstolen, i sin gällande lydelse en sådan överenskommelse som avses i 9 § tredje stycket UtlämningsL om att ett häktningsbeslut som meddelats av domstol eller domare ska godtas om det inte framgår att beslutet är uppenbart oriktigt. Några omständigheter som gjorde att de i det aktuella ärendet åberopade häktningsbesluten skulle kunna bedömas som uppenbart oriktiga hade enligt domstolen inte framkommit. Hinder mot utlämning förelåg därför inte enligt 9 §.

I NJA 2009 s. 531 var fråga om utlämning till Bosnien och Hercegovina av en man som var misstänkt för människosmuggling. Till stöd för utlämningsframställningen åberopades ett beslut av en undersökningsdomare vid domstol i Bosnien och Hercegovina om att internationellt efterlysa mannen. I beslutet angavs att mannen, när han hittats och frihetsberövats, skulle eskorteras till åklagarmyndighet för förhör i enlighet med ett av samma domare tidigare fattat hämtningsbeslut. Enligt det sist nämnda beslutet skulle mannen gripas och föras till förhör hos åklagarmyndigheten under förundersökning med anledning av misstanke om människosmuggling visst angivet datum. Av åberopade handlingar framgick att åklagare fattat beslut om att inleda förundersökning i ärendet och att viss utredning hade genomförts. Mannen gjorde gällande att beslutet om hämtning av honom till förhör inte var ett sådant beslut som avses i 9 § tredje stycket UtlämningsL och att det inte kunde läggas till grund för ett beslut i Sverige om utlämning till Bosnien och Hercegovina. Högsta domstolen konstaterade att Bosnien och Hercegovina till-

trätt 1957 års utlämningskonvention och att en framställning om utlämning enligt artikel 12.2.(a) i utlämningskonventionen ska åtföljas av original eller bestyrkt kopia av omedelbart verkställbar dom eller av häktningsbeslut eller annat beslut med samma verkan. Beslutet att internationellt efterlysa mannen, som syftade till att verkställa det tidigare beslutet om hämtning till förhör, kunde inte, menade Högsta domstolen, anses utgöra ett häktningsbeslut. Inte heller kunde de båda besluten, vart för sig eller tillsammans, menade domstolen, anses utgöra beslut med samma verkan i den mening som avses i den nämnda konventionsartikeln. Det förelåg därmed, konstaterade Högsta domstolen, hinder mot den begärda utlämningen enligt 9 § UtlämningsL.

NJA 2008 N 21 gällde utlämning för lagföring till Vitryssland av en vitrysk medborgare som enligt vitryskt häktningsbeslut var misstänkt för mord. Högsta domstolen konstaterade att Vitryssland inte tillträtt 1957 års utlämningskonvention och att någon annan sådan överenskommelse som avses i 9 § tredje stycket UtlämningsL inte träffats mellan Sverige och Vitryssland. En förutsättning för att utlämning skulle kunna ske var därmed, anförde Högsta domstolen, att det förelåg sannolika skäl för att mannen hade begått den påstådda gärningen (9 § andra stycket UtlämningsL). Vid bedömningen av om det föreligger sannolika skäl för att någon som begärs utlämnad har begått det brott som han begärs utlämnad för måste, anförde

Högsta domstolen, en värdering ske av häktningsbeslutet och det utredningsmaterial som åberopats som grund för framställningen. Vad som var känt om rättsväsendet i det land som begärt utlämning var, fortsatte domstolen, av betydelse för hur en sådan värdering utföll. (Mannen hade åberopat rapporter från Utrikesdepartementet och Europarådet om mänskliga rättigheter i Vitryssland.) I det förevarande fallet hade häktningsbeslutet fattats av den vitryska åklagarmyndigheten utan prövning av domstol. Mannen hade inte varit närvarande vid prövningen och han hade inte heller varit representerad av ombud. Den utredning som åberopats till stöd för framställningen bestod enligt Högsta domstolen enbart av en handling benämnd ”intyg om bevis”, i vilken angavs bl.a. vissa vittnesuppgifter. Enligt Högsta domstolen var intyget kortfattat och av detta framgick inte när, var eller under vilka former som vittnespersonerna lämnat sina uppgifter eller om dessa hade dokumenterats på annat sätt än genom det återgivande av uppgifterna som fanns i intyget. Högsta domstolen fann att det åberopade intyget inte hade den utförlighet, precision och tillförlitlighet som måste krävas för att det, mot mannens

bestridande, skulle kunna anses att sannolika skäl förelåg för att han hade begått det påstådda brottet. Hinder förelåg således mot utlämning enligt 9 § andra stycket UtlämningsL.

Även NJA 2009 N 25 gällde utlämning till Vitryssland för lagföring efter ett vitryskt häktningsbeslut. De gärningar för vilka utlämning begärdes motsvarades i svensk rätt av försök till utpressning och människorov alternativt olaga frihetsberövande (samt viss annan gärning som var preskriberad enligt svensk rätt). Högsta domstolen konstaterade liksom i NJA 2008 N 21, att Vitryssland inte tillträtt 1957 års utlämningskonvention och att någon annan sådan överenskommelse som avses i 9 § tredje stycket UtlämningsL inte träffats mellan Sverige och Vitryssland, att en förutsättning för att utlämning skulle kunna ske därmed var att det förelåg sannolika skäl för att mannen hade begått den påstådda gärningen, att det vid denna bedömning måste göras en värdering av häktningsbeslutet och det utredningsmaterial som åberopats som grund för framställningen och att det som var känt om rättsväsendet i det land som begärt utlämning var av betydelse för hur en sådan värdering utföll. Högsta domstolen konstaterade vidare att det framkommit kritik i fråga om rättssystemet i Vitryssland, enligt rapporter från Utrikesdepartementet om mänskliga rättigheter. Det i målet aktuella häktningsbeslutet hade, enligt Högsta domstolen, inte fattats av eller prövats av domstol utan syntes ha fattats av polis och därefter godkänts av åklagare. Vid beslutets fattande och godkännande hade inte mannen varit närvarande och han hade inte heller varit företrädd av försvarare. I en handling benämnd ”Intyg”, som getts in som komplettering till utlämningsframställningen, återgavs förhörsuppgifter som målsäganden och vittnen lämnat. Vidare hade en dom getts in som rörde åtal som väckts mot två personer för delaktighet i de gärningar som utlämningsframställningen avsåg. Innehållet i dessa till svenska översatta handlingar var emellertid, uttalade Högsta domstolen, svårbegripligt. Någon bevisning som gav ett mer påtagligt stöd för gärningspåståendena mot mannen fanns inte, uttalade domstolen, utan vad som syntes framgå var i huvudsak att mannen skulle ha varit närvarande vid de påstådda brotten samt vid andra situationer då målsäganden mött de båda dömda gärningsmännen. Med hänsyn till anförda kunde det inte nu, menade Högsta domstolen, anses föreligga sannolika skäl, i den mening som avses i 9 § andra stycket UtlämningsL, att mannen begått de gärningar som var aktuella för utlämning. Högsta domstolen fann sålunda sammanfattningsvis att

hinder mot den begärda utlämningen förelåg enligt 9 § andra stycket UtlämningsL.

Utevarodomar

NJA 1984 s. 903 gällde utlämning av en kanadensisk medborgare till såväl Italien som USA. Till stöd för sin utlämningsframställning åberopade Italien (se ovan om USA:s utlämningsframställning, som avsåg ett häktningsbeslut) en italiensk dom i vilken mannen dömts för brott som enligt svensk lag motsvarade grov varusmuggling avseende narkotika och grovt narkotikabrott, till åtta års fängelse. Domstolen hade efterskänkt två års fängelse och del av böterna samt i ett senare beslut efterskänkt ytterligare ett års fängelse jämte ytterligare del av böterna. Domen hade meddelats i mannens utevaro. Mannen hade tidigare, på grundval av samma italienska dom, begärts utlämnad från Tyskland. Mannen gjorde gällande att hinder mot utlämning mötte enligt 9 § tredje stycket UtlämningsL då domslutet var uppenbart oriktigt. Han anförde därvid att det var fråga om en utevarodom, om vilken han fått kännedom först i det tyska utlämningsärendet, samt att han var oskyldig till det påstådda brottet. Högsta domstolen konstaterade att såväl Sverige som Italien ratificerat 1957 års utlämningskonvention, att konventionen utgjorde en sådan överenskommelse som åsyftas i 9 § tredje stycket första meningen

UtlämningsL och att Sverige således endast hade rätt att vägra utlämning om det framgick att domslutet var uppenbart oriktigt. Vad avsåg det andra tilläggsprotokollet till utlämningskonventionen konstaterade Högsta domstolen att Italien ännu inte ratificerat detta. Vid bedömningen huruvida det italienska domslutet, såsom mannen gjorde gällande, var uppenbart oriktigt var, enligt Högsta domstolen, att märka att domen byggde på prövning av åtal inte bara mot honom utan mot flera inblandade och att domskälen mot honom var baserade på vad som kommit fram under utredningen och rättegången. Med hänsyn härtill kunde domslutet, menade Högsta domstolen – även med beaktande av att fråga var om en utevarodom – inte bedömas som uppenbart oriktigt. Högsta domstolen behandlade sedan domens karaktär av utevarodom. Som nämnts hade mannen uppgett, att han inte förrän i det tyska utlämningsärendet fått kännedom om den italienska rättegången och domen. Enligt Högsta domstolen hade i domen också antecknats att mannen höll sig undan. Högsta domstolen anförde att det enligt den svenska rättsordningen var en

grundläggande förutsättning för att någon skulle kunna fällas till ansvar för brott att han fått del av anklagelsen mot honom. Till detta kom, enligt Högsta domstolen, Sveriges anslutning till Europakonventionen – vilken vid tiden för utlämningsärendet visserligen inte gällde som lag i Sverige men som ändå, enligt Högsta domstolen, måste tillåtas få betydelse för tillämpningen av svensk lag. Samma sak gällde enligt domstolen för den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (FN-konventionen), som antagits den 16 december 1966 och som ratificerats av Sverige. Sverige borde därför i utlämningssammanhang, menade Högsta domstolen – mot bakgrund av Europakonventionens artikel 6.3 och motsvarande bestämmelse i artikel 14 i FN-konventionen – inte godkänna en utevarodom som tillkommit under förhållanden som var oförenliga med grundläggande principer för rättsordningen här i riket och tillika oförenliga med Sveriges åtaganden enligt de nämnda konventionerna. Angelägenheten härav underströks ytterligare, anförde Högsta domstolen, av det förhållandet att Sverige för sin del ratificerat det andra tilläggsprotokollet till 1957 års utlämningskonventionen om bl.a. utevarodomar och i konsekvens härmed med svensk lag införlivat ett tillägg till 9 § tredje stycket UtlämningsL. Med hänsyn till det anförda fick, menade Högsta domstolen, vid tillämpning av 9 § UtlämningsL hinder mot utlämning av mannen anses föreligga av det skälet att utlämning skulle vara oförenlig med grunderna för rättsordningen här i landet, om det inte visats att han före rättegången fått del av anklagelsen mot honom eller italiensk lag medgav honom rätt till omprövning i ny rättegång. Den dittills förebragda utredningen gav, enligt domstolen, inte tillräckliga upplysningar i nu angivna hänseenden. Anledning fick därför anses föreligga att tillämpa bestämmelsen i artikel 13 i 1957 års utlämningskonvention om inhämtande av ytterligare upplysningar. Sådant inhämtande ankom emellertid på regeringen. Ärendet gällande utlämning till Italien vilandeförklarades i Högsta domstolen men återupptogs efter att ytterligare material inkommit från den italienska ambassaden, via den svenska regeringen. Det nya materialet visade inte, enligt Högsta domstolen, att mannen före rättgången i den italienska domstolen fått del av anklagelsen mot honom. Materialet visade också, enligt domstolen, att någon nöjaktig möjlighet till omprövning av saken inte stod mannen till buds (utan endast ett resningsförfarande under åberopande av nya omständigheter och bevis som styrkte hans oskuld). En utlämning av mannen fick därför, vid tillämpning av 9 § UtlämningsL, enligt Högsta domstolen, anses oförenlig med

grunderna för rättsordningen här landet. Således förelåg hinder mot utlämning till Italien.

I NJA 1986 s. 262 (se även avsnitt 3.3 och 3.7) var fråga om utlämning till Turkiet av en turkisk medborgare. Till stöd för framställningen åberopades en dom meddelad av en turkisk domstol, varigenom mannen dömts för mord till tjugo års fängelse, samt ett avgörande av högsta domstolen i Turkiet rörande samma brott. Mannen gjorde gällande att hinder mot utlämning förelåg enligt 9 § UtlämningsL. Till stöd härför anförde han bl.a. att underinstansens domslut var uppenbart oriktigt eftersom det byggde på en osann berättelse som avtvingats honom efter långvarig misshandel och tortyr samt att domen från Turkiets högsta domstol var en utevarodom. Högsta domstolen konstaterade att såväl Sverige som Turkiet ratificerat 1957 års utlämningskonvention och att den var en sådan överenskommelse som åsyftas i 9 § tredje stycket första meningen UtlämningsL. Vad avsåg det andra tilläggsprotokollet konstaterade Högsta domstolen att Turkiet ännu inte ratificerat detta; bestämmelsen i 9 § tredje stycket UtlämningsL om utevarodomar var därför inte tillämplig i förhållande till Turkiet. På skäl som närmare utvecklats i NJA 1984 s. 903 kunde dock, anförde domstolen – i förhållande till stat som inte ratificerat tilläggsprotokollet – en utevarodom underkännas, om domen tillkommit under förhållanden som var oförenliga med grundläggande principer för rättsordningen i Sverige. Vid bedömningen av frågan huruvida det domslut som meddelats av den turkiska underinstansen – och sedermera fastställts av Turkiets högsta domstol – var uppenbart oriktigt borde enligt Högsta domstolen uppmärksammas följande omständigheter. Underinstansens dom byggde på en prövning av åtal inte bara mot mannen utan också mot två av hans kamrater. Mot dem hade åtalet ogillats. I domen angavs beträffande mannen att denne bestritt ansvar. I domskälen hade domstolen värderat och analyserat berättelser som avgetts inför en förhörsdomstol. I domen hade också invändningar från mannens sida tagits upp. Domen byggde således, menade Högsta domstolen, enligt sin lydelse på vad som kommit fram under rättegången och domslutet var alltså inte grundat på erkännande av mannen. Dennes egen berättelse om rättegångsförfarandet vid underinstansen gav enligt Högsta domstolen heller inte stöd för att den turkiska domstolen i sin prövning utgått från att mannen erkänt vad som lagts honom till last. Mannens uppgift att en framtvingad bekännelse av honom legat till grund för domen vann alltså, menade Högsta domstolen, inte stöd av utredningen i ärendet. Inte heller i

övrigt, fastslog domstolen, var det visat att domslutet var uppenbart oriktigt. Högsta domstolen tog därefter upp frågan vilken betydelse det hade att domen från Turkiets högsta domstol var en utevarodom. Av domen framgick, enligt Högsta domstolen, att mannen ensam överklagat underrättens dom och att han därvid begärt ny förhandling men att målet emellertid avgjorts efter skriftligt förfarande. Som skäl för att förhandling inte kommit till stånd angavs i domen att mannen inte sänt försvarare till förhandlingen. Enligt Högsta domstolen syntes det därmed som att den turkiska högsta domstolen alltså hade avsett att pröva mannens talan efter en förhandling där mannen visserligen inte skulle ha varit personligen närvarande men där han skulle ha företrätts av sin försvarare. Ett sådant förfarande i högsta instans kunde, anförde Högsta domstolen, inte anses oförenligt med grundläggande principer för vår rättsordning. Inte heller att domstolen, när försvararen uteblev, avgjorde målet på handlingarna kunde enligt Högsta domstolen i och för sig anses oförenligt med dessa principer. Om skälet till att någon förhandling inte kom till stånd var att mannen saknade ekonomiska möjligheter att ställa försvarare för sig var förfarandet emellertid, anförde Högsta domstolen, inte i överensstämmelse med allmänt vedertagna rättsprinciper. Enligt såväl Europakonventionen som den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (FN-konventionen) hade nämligen, uttalade Högsta domstolen, en tilltalads rätt att om rättvisans intresse så krävde, kostnadsfritt få sig anvisat rättegångsbiträde, ifall han saknade erforderliga medel att betala biträdet (Europakonventionen artikel 6:3 c och FN-konventionen artikel 14:3 d). Att mannens ekonomiska förhållanden utgjorde anledning till att hans försvarare uteblev hade emellertid inte, anförde Högsta domstolen, uppgetts som skäl för att inte godta domstolens dom i utlämningsärendet. Att så skulle ha varit förhållandet vann heller inte stöd, menade domstolen, av mannens berättelse vid förhandlingen inför Högsta domstolen. Med hänsyn till det anförda förelåg enligt Högsta domstolen inte skäl att på grund av förfarandet vid de turkiska domstolarna vägra utlämning enligt 9 § UtlämningsL. Ett justitieråd (Persson) var av skiljaktig mening och menade att möjligheten att mannen av ekonomiska skäl varit förhindrad att låta sig representeras inför domstolen inte kunde lämnas obeaktad. Om detta var anledningen till mannens utevaro måste domstolsförfarandet, enligt den skiljaktige – särskilt med beaktande av att det rörde sig om ett mycket allvarligt brott och ett strängt straff – anses ha varit oförenlig med såväl grunderna för den

svenska rättsordningen som Europa- och FN-konventionerna. Enligt hans förmenande förelåg därför hinder mot utlämning.

NJA 1989 s. 263 gällde utlämning till Schweiz av en iransk medborgare. Till stöd för framställningen åberopades en schweizisk dom i vilken mannen i sin frånvaro dömts till tre års frihetsstraff för brott som enligt svensk lag motsvarade grovt bedrägeri. Vidare åberopades en av samma domstol senare meddelad dom som, på den grund att mannen uteblivit från förnyad förhandling i målet, bekräftade den tidigare meddelade domen. Mannen gjorde gällande att han inte hade haft möjlighet att försvara sig i rättegången i Schweiz; att han inte delgetts stämning eller dom i målet, att han inte fått information om rättegången, att han vägrats visum för att resa in i Schweiz samt att han inte begagnat sig av rätten att erhålla ny förhandling i målet.

Högsta domstolen konstaterade att det mellan Sverige och Schweiz förelåg en sådan överenskommelse, att bestämmelsen i 9 § tredje stycket första meningen UtlämningsL var tillämplig. Den aktuella domen kunde enligt domstolen inte anses uppenbart oriktig. Eftersom mannen dömts i sin utevaro aktualiserades enligt Högsta domstolen, även andra meningen i tredje stycket. Domstolen konstaterade, att det mellan Sverige och Schweiz förelåg även en sådan överenskommelse som avses i denna mening. Då någon försäkran om rätt till ny domstolsprövning för mannen inte hade meddelats i ärendet blev, enligt Högsta domstolen, av avgörande betydelse huruvida mannens rätt att försvara sig kunde anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd i målet. Vid den bedömning som sålunda skulle göras var, enligt domstolen, en utgångspunkt att Sverige liksom Schweiz biträtt 1957 års utlämningskonvention och det andra tilläggsprotokollet till den konventionen. En grundläggande tanke med det konventionsfästa samarbetet mellan staterna var, anförde Högsta domstolen, att söka komma till rätta med svårare brottslighet och för att nå det syftet hade de berörda staterna i betydande utsträckning godtagit varandras rättsordningar. Av detta måste enligt Högsta domstolen följa att uppgifter som lämnas av en till konventionen ansluten stat om vad som förekommit i ett ärende ska godtas av svenska myndigheter, om inte alldeles särskilda omständigheter föreligger. Detsamma gällde enligt domstolen i fråga om uppgifter som lämnats i avgöranden av den främmande statens domstolar i fråga om handläggningen av saken och tillämpningen av den främmande statens lag. I den första domen, anförde Högsta domstolen, hade den schweiziska domstolen antecknat, att mannen inte infunnit sig till förhandlingen, trots att han blivit stämd på författningsenligt sätt (”regulièrement assigné”). Denna upp-

gift måste, enligt Högsta domstolen, anses innebära att mannen blivit i behörig ordning delgiven såväl åtalet som kallelse till förhandlingen. Mannens påstående att han inte delgetts stämning i målet och att han inte informerats om rättegången fick därför, anförde Högsta domstolen, anses vederlagd. Påståendet att mannen vägrats visum för inresa i Schweiz framstod enligt Högsta domstolen som mindre sannolikt. Av hans egna uppgifter framgick dessutom, enligt domstolen, att han som skäl för sina visumansökningar angett helt andra skäl än kallelse till den aktuella förhandlingen i målet. Det förhållandet att han inte erhållit visum kunde därför inte, menade Högsta domstolen, innebära att han hindrats att närvara vid förhandlingen. Av handlingarna i målet – bl.a. utskrifter av de båda domarna – fanns uppgifter om att mannen delgetts den första domen och hur delgivningen skett, att ansökan om ny förhandling efter den första domen gjorts av mannen samt att mannen inte infunnit sig till den förhandling som låg till grund för den andra domen, trots att han blivit författningsenligt stämd. Mot bakgrund härav ansåg Högsta domstolen mannens uppgifter om att han inte delgetts den första domen, att han inte tidigare begärt ny förhandling och att han inte erhållit kallelse till den andra förhandlingen vara vederlagda. På grund av det anförda och då förhållandena inte heller i övrigt enligt Högsta domstolen var sådana att mannens rätt att försvara sig i målet inte kunde anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd, förelåg enligt domstolen inte, med hänsyn till bestämmelsen i 9 § tredje stycket andra meningen UtlämningsL, hinder mot godtagande av den fällande domen.

I NJA 1993 s. 18 begärde Italien i juni 1988 utlämning av en rumänsk medborgare som genom en italiensk dom 1987 dömts för brott som enligt svensk lag var att bedöma som mord eller dråp och rån, till fängelse 19 år och böter. I januari 1990 förklarade Italien att utlämningsbegäran vidhölls samt åberopades en dom som meddelats av en italiensk appellationsdomstol 1989. Genom denna dom, som meddelats utan att mannen varit personligen närvarande vid sakens behandling, nedsattes straffet till fängelse 18 år och ett lägre bötesstraff men fastställdes den tidigare domen i övrigt. Högsta domstolen konstaterade först att en sådan överenskommelse förelåg mellan Sverige och Italien som avses i 9 § tredje stycket första meningen UtlämningsL, om att fällande dom ska godtas, om det inte i särskilt fall framgår att domslutet är uppenbart oriktigt. Enligt domstolen fanns det inte skäl att anse att den av appellationsdomstolen meddelade domen var uppenbart oriktig. Mellan Sverige och Italien före-

låg vidare, konstaterade Högsta domstolen, en sådan överenskommelse som avses i 9 § tredje stycket andra meningen UtlämningsL om att under vissa förhållanden godta utevarodomar. Någon sådan försäkran, om möjlighet att påkalla ny domstolsprövning som nämns i bestämmelsen, hade inte lämnats i det aktuella ärendet. Frågan var därför, enligt Högsta domstolen, om mannens rätt att försvara sig hade blivit nöjaktigt tillgodosedd i målet. Av handlingarna i ärendet framgick enligt domstolen följande. Mannen hade varit personligen närvarande och biträdd av advokat vid den förhandling som föregick underrättens dom. Vid tiden för denna förhandling undergick mannen frihetsstraff i Sverige och mannen hade för denna rättegång utlämnats från Sverige till Italien med stöd av 11 § andra stycket UtlämningsL. Sedan mannen hade överklagat domen, sattes förhandling vid appellationsdomstolen ut till visst datum. Efter framställning från Italien hade regeringen beslutat att mannen skulle utlämnas även för denna rättegång. Innan beslutet hann verkställas, avvek emellertid mannen från den kriminalvårdsanstalt där han var intagen och med anledning härav inställdes förhandlingen vid appellationsdomstolen. Efter en kortare tid greps mannen. Med anledning av den i juni 1988 gjorda utlämningsframställningen satte Högsta domstolen ut förhandling att äga rum den 7 september 1988, vilket var samma dag som mannen skulle villkorligt friges från sitt fängelsestraff. Han avvek emellertid den 6 september och var därefter på fri fot under ett drygt år innan han greps. Under tiden som mannen var på fri fot höll appellationsdomstolen förhandling i mannens utevaro, varvid konstaterades att han var oanträffbar. Mannens talan fördes då av en advokat som förordnats som försvarare för honom. Enligt Högsta domstolen kunde den slutsatsen dras, att mannens mer än årslånga undanhållande, efter att ha avvikit endast då en dag av straffverkställigheten återstod, främst hade avseende på en eventuell utlämning till Italien i anledning av rättegången där. Att appellationsdomstolen företog målet till handläggning under den tid då mannen var på fri fot, kunde enligt Högsta domstolen inte föranleda någon invändning. Av handlingarna i ärendet kunde inte med säkerhet utläsas huruvida appellationsdomstolen gjort något försök att delge mannen kallelse till förhandlingen eller vidtagit någon annan särskild åtgärd, innan det konstaterades att han var oanträffbar. Enligt Högsta domstolen måste det emellertid beaktas, att det var mannen själv som hade överklagat domen och att han vid tiden för förhandlingen höll sig undan och uppenbarligen var efterlyst. Även om inte någon särskild åtgärd vidtagits för att eftersöka honom, fick det därför, mena-

de domstolen, anses ha varit försvarligt att behandla honom som oanträffbar. Det förhållandet att översändande av kallelse under någon av de adresser som mannen själv pekat på i utlämningsärendet (till hans dåvarande svenska försvarare och hans mantalsskrivningsadress på vilken hans flickvän, som han hade kontinuerlig kontakt med, bodde) måhända skulle ha medfört att han fått del av kallelsen, kunde enligt Högsta domstolen inte föranleda annat bedömande. Det kunde enligt domstolen tilläggas att mannen, medan han var på fri fot, hade haft möjlighet att hänvända sig till appellationsdomstolen för att efterhöra när målet skulle företas till handläggning. Enligt Högsta domstolen hade det förhållandet att appellationsdomstolen – som prövade målet i sak och något mildrade underdomstolens bedömning – handlade målet i mannens utevaro utan att han erhållit kallelse till förhandlingen och utan att han haft tillfälle att på förhand samråda med försvaren, sin grund i de åtgärder som mannen själv vidtagit i syfte att undandra sig eventuell straffverkställighet i Italien. Skäl för erinran mot handläggningen i nämnda hänseende förelåg därför inte enligt Högsta domstolen. Inte heller i övrigt hade handläggningen av målet enligt domstolen varit sådan att mannens rätt att försvara sig inte kunde anses ha blivit tillgodosedd på ett nöjaktigt sätt. Hinder mot utlämning enligt 9 § UtlämningsL förelåg därmed inte.

I NJA 2000 s. 243 var fråga om utlämning till Slovakien för verkställighet av en dom i vilken en kvinna dömts till två års fängelse för rån. Högsta domstolen (justitieråden Gregow, Munck, Danelius, Lennander och Håstad) konstaterade först att Slovakien liksom Sverige var anslutet såväl till 1957 års utlämningskonvention som till dess andra tilläggsprotokoll. Av utredningen framgick enligt Högsta domstolen att handläggningen i det mål i vilket kvinnan dömts till ansvar, i sin helhet ägt rum i hennes utevaro, att hon inte dessförinnan hade delgivits vare sig brottsmisstanken, åtalet eller kallelse till förhandlingen samt att hon visserligen företrätts av försvarare men att denne inte varit i kontakt med henne och därför måste ha saknat kännedom om hennes inställning till åtalet och om den bevisning som hon kunde vilja förebringa. Vid angivna förhållanden kunde inte, enligt Högsta domstolen, kvinnans rättighet att försvara sig anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd. De uppgifter om slovakisk rätt som lämnats i ärendet gav enligt Högsta domstolen vid handen att kvinnan inte hade rätt att föra talan mot domen på den grunden att hon inte varit närvarande vid förhandlingen och inte heller på annat sätt kunde påkalla en ny domstolsprövning, annat än genom extra-

ordinärt rättsmedel. Av det som anförts framgick, menade Högsta domstolen, att den slovakiska domen inte utgjorde en sådan dom som enligt 9 § tredje stycket UtlämningsL i princip ska godtas som grund för utlämning. Den särskilda regleringen av frågan om utevarodomar i 9 § tredje stycket UtlämningsL, liksom det tilläggsprotokoll som regleringen bygger på, anförde Högsta domstolen vidare, har tillkommit för att en framställning om utlämning ska kunna avslås om den anmodade staten har åsidosatt reglerna i Europakonventionen. Den slovakiska domen måste, uttalade Högsta domstolen, anses stå i strid med artikel 6 i Europakonventionen. Domen fick därför enligt domstolen anses föranleda allvarlig erinran i den mening som avses i 9 § första stycket UtlämningsL. Hinder mot utlämning förelåg således enligt 9 § UtlämningsL.

I NJA 2003 s. 318 var fråga om utlämning till Italien av en rumänsk medborgare. Till stöd för framställningen åberopades bl.a. en dom från en italiensk domstol i vilken mannen i sin utevaro dömts till bl.a. fängelse tio år för brott som vid tiden för gärningarna enligt svensk rätt motsvarade olaga frihetsberövande, olaga tvång, koppleri och våldtäkt. Högsta domstolen (justitieråden Thorsson, Pripp, Håstad, Lindeblad och Ella Nyström) konstaterade att Sverige och Italien träffat överenskommelser som innebar att 9 § tredje stycket första och andra meningarna UtlämningsL var tillämpliga. Vad mannen anfört i ärendet visade enligt Högsta domstolen inte att det italienska domslutet var uppenbart oriktigt (9 § tredje stycket första meningen). Eftersom domen meddelats i mannens utevaro skulle domen emellertid, uttalade Högsta domstolen, endast godtas om den dömdes rättighet att försvara sig likväl kunde anses ha blivit tillgodosedd eller den dömde, enligt försäkran som den främmande staten lämnat i utlämningsärendet, hade möjlighet att påkalla ny domstolsprövning som tillgodosedde nämnda rättighet. Någon sådan försäkran hade inte, anförde domstolen, lämnats av Italien. Mannen hade, vad gällde hans möjligheter till nöjaktigt försvar, gjort gällande att något förhör inte hölls med honom efter att han gripits och att de anklagelser som riktades mot honom vid en häktningsförhandling efter gripandet inte hade samma omfattning som åtalet. Han hade vidare gjort gällande, att han släpptes ur häktet sedan den maximala häktningstiden på sex månader gått ut, att han då delgavs ett utvisningsbeslut och ett par dagar därefter lämnade landet samt att han sedan dess inte varit i Italien och att han vid frisläppandet inte fick några besked om den fortsatta handläggningen och att han varit ovetande om de förhandlingar som låg till grund för domen. Vad gällde frågan

om en dömd haft nöjaktiga möjligheter att försvara sig borde denna, anförde Högsta domstolen, bedömas mot bakgrund av artikel 6 i Europakonventionen. Europadomstolen hade, anförde Högsta domstolen, vid flera tillfällen prövat om italienska utevarodomar uppfyllde kraven i konventionens artikel 6. Av Europadomstolens avgöranden framgick, uttalade Högsta domstolen, att den åtalade har rätt att få kännedom om åtalspunkterna i detalj, att den lagförande staten i vart fall måste göra rimliga ansträngningar för att delge honom kallelse till rättegången, att det inte räcker att han på annat sätt förstår att ett rättsligt förfarande inletts, att hans underlåtenhet att hålla den lagförande staten underrättad om sin adress inte utgör grund för att använda kungörelsedelgivning, att han, fastän det inte uttryckligen framgår av konventionen, har rätt att närvara vid förhandlingen så att han kan granska åklagarens bevisning även om han där är företrädd av en advokat men att han kan avstå från rätten att närvara personligen om avståendet är uppenbart och sker när han känner till anklagelserna. I vad mån en person kunde lagföras utan delgivning, när rimliga ansträngningar gjorts för att delge honom åtalspunkterna och kallelse till rättegången, framgick enligt Högsta domstolen inte klart av dittillsvarande praxis. Den dömde skulle dock, anförde Högsta domstolen, inte behöva bevisa att han inte försökt undandra sig lagföring (fallen Colozza 12 febr. 1985, A nr 89,

Brozicek 19 dec. 1989, a nr 167, F.C.B. 28 aug. 1991, a nr 208-B, och T. 12 okt. 1992, a nr 245-C). Högsta domstolen anförde vidare, att det ankom på den stat som begär utlämning med stöd av en utevarodom, att styrka att den dömde haft nöjaktiga möjligheter att försvara sig. Det som Italien uppgett i det aktuella ärendet, att mannen redan vid häktningsförhandlingen två dagar efter gripandet fick kännedom om alla de anklagelsepunkter för vilka han slutligen dömdes mer än ett år senare, framstod enligt Högsta domstolen i sig som osannolikt och hade inte styrkts genom företeende av ett protokoll från häktningsförhandlingen eller på annat likvärdigt sätt. För prövningen av om hinder förelåg mot utlämning krävdes enligt Högsta domstolen att utredningen kompletterades i vissa avseenden. Domstolen anmälde därför till Justitiedepartementet frågan om åtgärd för införskaffande av kompletteringar i vissa hänseenden från Italien och vilandeförklarande ärendet. Efter att komplettering inkommit, uttalade

Högsta domstolen att uppgifterna från Italiens sida om att mannen vid häktningsförhandlingen fick del av de anklagelser och den bevisning som åberopades mot honom i och för sig borde godtas (jfr NJA 1989 s. 263). Något protokoll från förhandlingen eller annan

dokumentation i saken hade dock, enligt Högsta domstolen, inte erhållits från de italienska myndigheterna. Varken genom de uppgifter som lämnats eller genom vad som i övrigt kommit fram i ärendet kunde det, anförde domstolen, anses klart framgå att de anklagelser och grunder som åberopades mot mannen vid häktningsförhandlingen var helt överensstämmande med det som mer än ett år senare framfördes mot honom vid huvudförhandlingen och ledde till att han fälldes till ansvar. Italien hade inte heller, påpekade Högsta domstolen, gjort gällande att mannen personligen delgivits anklagelserna och grunderna för dem vid något annat tillfälle än i samband med häktningsförhandlingen. Den omständigheten att mannens försvarare måhända hade fått del av dessa innan förhandlingen kunde inte, enligt Högsta domstolen, anses innebära att mannens rättigheter enligt artikel 6 punkten 3 a i Europakonventionen blivit tillgodosedda. Av utredningen i ärendet framgick enligt Högsta domstolen att mannen, när han släpptes ur häktet, mottog ett beslut om utvisning ur Italien. Det fanns, menade domstolen, inte anledning att ifrågasätta mannens uppgift att han också lämnade Italien kort tid efter frisläppandet. I utredningen fanns, enligt Högsta domstolen, uppgift om att en utvisad kunde begära tillstånd att återvända till Italien av juridiska skäl men att mannen aldrig vidtagit någon sådan åtgärd. Även om mannen således hade möjlighet att inställa sig till huvudförhandlingen i brottmålet, hade det emellertid, anförde Högsta domstolen, inte ens påståtts att myndigheterna försökt delge honom personligen kallelse till förhandlingen eller att myndigheterna utrett huruvida han av sitt ombud eller på annat sätt före förhandlingen hade underrättats om tiden för denna. Inte heller gav utredningen, enligt Högsta domstolen, något stöd för att mannen avsiktligen undanhållit sig delgivning av kallelse till huvudförhandlingen eller att han skulle ha avstått från att personligen närvara vid denna. Mannen hade, anförde Högsta domstolen, ådömts ett långvarigt frihetsstraff. Trots att han ställt ombud för sig i målet och denne också varit närvarande vid huvudförhandlingen fann Högsta domstolen med beaktande av kraven i artikel 6 punkterna 3 a–d i Europakonventionen, att mannens rättighet att försvara sig inte kunde anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd. Eftersom någon försäkran inte lämnats av Italien om att mannen hade möjlighet att påkalla ny domstolsprövning som tillgodosedde hans rättigheter, kom Högsta domstolen fram till att det förelåg hinder mot utlämning enligt 9 § tredje stycket andra meningen UtlämningsL.

NJA 2003 s. 520 gällde utlämning av en man för straffverkställighet till Serbien och Montenegro. Till stöd för utlämningsframställningen åberopades dels en dom i vilken mannen dömts för grov stöld och grovt rån till fängelse i tre år, dels en dom från Serbiens Högsta domstol i vilken den förut nämnda domen ändrats endast på så sätt att påföljden bestämts till fyra års fängelse. Mannen hade genom amnesti blivit befriad från två år av fängelsestraffet. Mannen gjorde bl.a. gällande att det förelåg hinder mot utlämning eftersom Serbiens

Högsta domstol dömt honom i hans utevaro utan att hans rättighet att försvara sig kunde anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd. Högsta domstolen konstaterade först att Serbien och Montenegro, liksom Sverige, tillträtt 1957 års utlämningskonvention och att en fällande dom därför ska godtas om det inte i det särskilda fallet framgår att domslutet är uppenbart oriktigt. Domen från Serbiens Högsta domstol kunde, enligt Högsta domstolen, inte anses uppenbart oriktig. Eftersom mannen dömts i sin utevaro blev emellertid, enligt domstolen, även andra meningen i 9 § tredje stycket UtlämningsL av betydelse. Sådan överenskommelse som avses i denna bestämmelse föreligger mellan Sverige och Serbien och Montenegro, konstaterade Högsta domstolen, eftersom båda länderna tillträtt det andra tilläggsprotokollet till 1957 års utlämningskonvention. Eftersom någon sådan försäkran angående ny domstolsprövning som avses i 9 § tredje stycket UtlämningsL inte lämnats i ärendet blev frågan, enligt Högsta domstolen, om mannens rätt att försvara sig kunde anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd. Av uppgifter som lämnats i utlämningsärendet från myndigheter i Serbien och Montenegro framgick följande. Vid huvudförhandlingen vid den första domstolen var mannen och hans försvarare närvarande. Domen på tre års fängelse överklagades såväl av åklagaren som av mannen genom försvararen med stöd av fullmakt. Åklagarens överklagande delgavs mannen genom att överlämnas till hans bror. Kallelse till förhandlingen i Serbiens Högsta domstol skickades vid två tillfällen till mannen på den adress han uppgett i målet, men kom i retur på grund av att adressaten inte kunnat nås. Enligt lagen var mannen skyldig att underrätta domstolen om han bytte adress eller om han inte skulle gå att nå. Detta hade han inte gjort. Förhandlingen kunde därför hållas i mannens utevaro. Vid förhandlingen, där inte heller mannens försvarare var närvarande, prövades all dokumentation i målet. Påföljden skärptes till fyra års fängelse. Mannen uppgav i Högsta domstolen bl.a. följande. Han var inte nöjd med den första domen utan ville överklaga den, men redan samma dag som domen meddelades blev han av säkerhetspolisen

befriad från att avtjäna straffet. Ett beslut hade fattats av befälhavaren för säkerhetspolisen som innebar att han omedelbart släpptes ur häktet mot att han påbörjade tjänstgöring i säkerhetsstyrkorna. Han frigavs samma dag som den första domen meddelades och gav sig ut i kriget någon vecka senare. Han visste inte om att domen var överklagad och hade inget intresse av att överklaga den eftersom han ansåg sig ha blivit befriad från straffet. I två år var han i krigstjänst i Bosnien och under den tiden hörde han inte av domstolen eller hade någon kontakt med sin advokat. Han besökte inte Serbien vid något tillfälle. Den person som hade kvitterat försändelsen innehållande åklagarens överklagande var hans kusin, som bodde granne med honom och tog hand om hans post. Mannen fick inte vetskap om försändelsen. Först omkring tre år efter att domen meddelats, fick han kännedom om domen från Serbiens Högsta domstol i samband med att han fick veta att han var efterlyst för att avtjäna straff. Han begärde därefter vid flera tillfällen amnesti från straffet och några år senare bifölls hans begäran, på så sätt att straffet sattes ned till två års fängelse. Högsta domstolen uttalade, att frågan om mannens rätt att försvara sig kunde anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd borde bedömas mot bakgrund av innehållet i artikel 6 i Europakonventionen. Vid den bedömningen måste, enligt domstolen, beaktas att mannen hade varit personligen närvarande vid den första domstolens förhandling, att han således hade full vetskap om de anklagelser som riktats mot honom och att domen hade överklagats av försvararen med stöd av fullmakt från mannen. Såvitt framgick, menade Högsta domstolen, avgjorde Serbiens Högsta domstol målet på samma material som den första domstolen, med beaktande även av de skriftliga invändningar mot domen som framförts av mannens försvarare. De anförda omständigheterna talade enligt Högsta domstolen för att det skulle godtas, att målet avgjordes i mannens frånvaro, när denne hade underlåtit att hålla domstolen underrättad om var han kunde nås. Domen hade emellertid, konstaterade Högsta domstolen, överklagats även av åklagaren med yrkande om straffskärpning och detta överklagande hade inte mannen personligen delgetts. Mot bakgrund av att mannen således riskerade att dömas till ett strängare straff kunde det inte, menade Högsta domstolen, anses att domstolen gjort tillräckliga ansträngningar för att delge honom kallelse till förhandlingen genom att skicka de två brev som returnerades. Det hade heller inte, anförde Högsta domstolen, framkommit någon omständighet som kunde ha gett domstolen fog för uppfattningen att mannen höll sig undan. Förfarandet att under dessa omständigheter

avgöra målet i mannens utevaro och därvid skärpa straffet, fick med beaktande av kraven i artikel 6 i Europakonventionen, enligt Högsta domstolen, anses innebära att mannens rättighet att försvara sig inte hade blivit nöjaktigt tillgodosedd. Det förhållandet att mannen numera hade fått straffet halverat genom amnesti föranledde enligt domstolen inte någon annan bedömning. Det förelåg därmed, menade Högsta domstolen, hinder mot utlämning enligt 9 § tredje stycket andra meningen UtlämningsL.

I NJA 2008 N 18 gällde saken utlämning till Albanien av en albansk medborgare för verkställighet av ett fängelsestraff. Till stöd för framställningen åberopades en dom av en albansk distriktsdomstol i vilken mannen dömts i sin utevaro för mord och olaga vapeninnehav till 22 års fängelse. Högsta domstolen (justitieråden Lindskog, Virdesten, Lindeblad, Blomstrand och Victor) konstaterade att Albanien liksom Sverige var anslutet till såväl 1957 års utlämningskonvention som dess andra tilläggsprotokoll, varför 9 § tredje stycket UtlämningsL var tillämplig. Av utredningen framgick enligt Högsta domstolen att handläggningen av det mål i vilket mannen dömts till ansvar, i sin helhet ägt rum i hans utevaro samt att han inte dessförinnan personligen och i detalj underrättats om åtalet eller personligen kallats till huvudförhandlingen (jfr NJA 2003 s. 318). Han hade visserligen, enligt Högsta domstolen, företrätts av en försvarare, men av underlaget framgick inte att de båda varit i kontakt med varandra eller att försvararen på annat sätt känt till mannens inställning till brottsmisstanken och önskemål om bevisning (jfr NJA 2000 s. 243). Vid sådana förhållanden kunde enligt Högsta domstolen mannens rättighet att försvara sig inte anses ha blivit nöjaktigt tillgodosedd. Vad gällde mannens möjlighet att påkalla ny domstolsförhandling framgick enligt Högsta domstolen av utredningen att den som blivit dömd i utevaro enligt albansk rätt inte var tillförsäkrad någon ny rättegång i första instans samt att albansk lag ålade den misstänkte bevisbördan för de förhållanden som kunde föranleda en rättegång i överinstans. Enligt Högsta domstolen saknade således mannen en nöjaktig möjlighet till ny domstolsprövning och den albanska domen utgjorde inte en sådan dom som enligt 9 § tredje stycket UtlämningsL ska godtas som grund för utlämning. Den albanska domen måste vidare, enligt Högsta domstolen, anses stå i strid med artikel 6 i Europakonventionen. Domen fick därför, anförde domstolen, anses föranleda allvarlig erinran i den mening som avses i 9 § första stycket UtlämningsL (jfr NJA 2000 s. 243). Hinder mot utlämning förelåg således enligt 9 § UtlämningsL.

3.9. Principen om ne bis in idem

Enligt 1957 års utlämningskonvention (artikel 9) ska utlämning inte medges om den eftersökte av den anmodade statens behöriga myndigheter slutligt dömts för det eller de brott, för vilka utlämning begärs. Utlämning får vidare vägras om den anmodade partens behöriga myndigheter beslutat antingen att inte väcka åtal eller att efterge åtalet för samma brott. Artikeln är ett uttryck för principen om ne bis in idem – inte två gånger för samma sak, dvs. detsamma som förbud på grund av res judicata.

Som tidigare nämnts har till 1957 år utlämningskonvention år 1975 fogats ett tilläggsprotokoll (SÖ 1976:27). Genom tilläggsprotokollet (artikel 2) har artikel 9 kompletterats med bestämmelser som gör principen om ne bis in idem tillämplig även på domar som meddelats i annan konventionsstat än den anmodade staten. Utlämning ska sålunda inte beviljas, om den aktuella personen i sådan lagakraftvunnen dom frikänts eller dömts till fängelsestraff eller annan påföljd och påföljden har verkställts i sin helhet eller har varit föremål för nåd eller amnesti i sin helhet eller med avseende på den del som inte verkställts, eller om domstolen förklarat honom skyldig utan att ådöma påföljd. Utlämning får dock medges, trots den utländska domen, om gärningen har begåtts mot en person i offentlig ställning eller mot institution eller annat som har offentlig karaktär i den ansökande staten eller om den dömde själv hade offentlig ställning i den ansökande staten, eller om gärningen helt eller delvis har begåtts inom den ansökande statens område eller på en plats som behandlas som dess område. Tilläggsbestämmelserna om utländska domars rättskraft ska enligt tilläggsprotokollet inte hindra tillämpning av mera vittgående nationella bestämmelser om sådana domars rättskraft.

Till 1957 års utlämningskonvention har även 1978 fogats ett andra tilläggsprotokoll (SÖ 1979:13). Genom detta tilläggsprotokoll (artikel 4) har konventionen kompletterats med en bestämmelse om verkan av amnesti: utlämning ska inte beviljas för ett brott beträffande vilket den anmodade staten har meddelat amnesti, om staten enligt sin egen strafflag hade behörighet att åtala för brottet. Med amnesti i tilläggsprotokollets mening ska förstås inte bara beslut om kollektiv benådning utan också individuellt nådebeslut samt beslut om att efterskänka ett eventuellt straff redan innan åtal väckts, s.k. abolition (prop. 1978/79:80 s. 14).

Principen om ne bis in idem kommer till utryck i 10 § första, tredje och fjärde stycket UtlämningsL. Enligt första stycket får ut-

lämning inte beviljas om det meddelats svensk dom beträffande det aktuella brottet eller om det, med stöd av 20 kap. 7 § rättegångsbalken (som reglerar åklagarens möjlighet att besluta om åtalsunderlåtelse) eller motsvarande bestämmelse i annan författning, har meddelats beslut att inte åtala för brottet. Tredje stycket gör principen tillämplig även på utländska domar och beslut; har fråga om ansvar för brottet prövats i en annan än den ansökande staten, genom en dom som vunnit laga kraft, får utlämning inte beviljas. Som ytterligare förutsättning för detta krävs emellertid att brottet är förövat i den först nämnda staten eller att denna stat tillträtt 1957 års utlämningskonvention eller en överenskommelse som avses i 2 kap. 5 a § fjärde stycket brottsbalken (bl.a. den europeiska brottmålsdomskonventionen, den europeiska lagföringskonventionen och Schengenkonventionen) eller att staten slutit särskilt avtal med Sverige om utlämning för brott. Med särskilt avtal avses bilateralt utlämningsavtal (prop. 1975:35 s. 62). Utlämningsförbudet gäller emellertid endast om den som begärs utlämnad genom domen frikänts från ansvar, förklarats skyldig till brottet utan att påföljd har ådömts, ådömd påföljd har verkställts i sin helhet eller verkställigheten pågår eller ådömd påföljd bortfallit enligt lagen i den stat där domen meddelats. Enligt fjärde stycket hindrar den utländska domen i vissa fall inte en utlämning. Så är fallet om brottet förövats i den ansökande staten eller mot denna stat eller menighet eller allmän inrättning i den staten. Så är även fallet om det är fråga om brott som avses i 2 kap. 3 § 6 eller 7 brottsbalken (dels vissa specifikt angivna brott, exempelvis utomlands begångna kapningar, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskningar eller folkrättsbrott, dels utomlands begångna brott som enligt svensk rätt har ett straffminimum om fyra års fängelse), såvida inte lagföringen har skett på begäran av den ansökande staten eller efter det att den som begärs utlämnad har utlämnats från den ansökande staten för lagföring.

Inte heller 1913 års lag tillät utlämning, om det redan i Sverige meddelats dom för det brott som utlämningsframställningen avsåg. Utlämning fick inte heller beviljas om det i Sverige anhängiggjorts åtal beträffande brottet. Vid UtlämningsL:s tillkomst uttalade departementschefen att det var tydligt att utlämning inte borde komma i fråga om den avsedda personen blivit dömd här i riket för det brott som utlämningsframställningen grundades på (prop. 1957:156 s. 66 f.). Denna princip borde enligt departementschefen gälla, även om domen lett till frikännande, den tilltalade ”förklarats strafflös”, om

det meddelats beslut att efterge åtalet eller om det beslutats om abolition. Vidare borde enligt departementschefen förbudet om utlämning då åtal väckts i Sverige för brottet behållas; om det i ett sådant fall ansågs att utlämning borde ske, var det enligt departementschefen tillräckligt att en sådan kunde komma till stånd genom beslut av Kung. Maj:t om nedläggande av åtalet.

Bestämmelsen fick i huvudsak sin nuvarande utformning och lydelse vid en lagändring 1975; det var då tredje och fjärde styckena tillkom samt skulle den omständigheten att åtal för det uppgivna brottet hade väckts här i landet inte längre utgöra hinder mot utlämning. Frågan om utlämning ska beviljas, trots att åtal för brottet har väckts i Sverige blev därigenom en fråga under regeringens fria prövningsrätt. Om det i ett enskilt fall skulle te sig stötande att utlämna eller om utlämning skull framstå som olämplig, med hänsyn till att huvudförhandling hade påbörjats i Sverige eller kostnader och arbete här hade lagts ner på förundersökningen, fick, framhöll departementschefen, bifall till utlämningsframställningen vägras (prop. 1975:35 s. 51). För att förebygga de komplikationer som kan uppstå, om åtal väcks medan en framställning om utlämning är beroende på prövning, infördes ett förbud mot åtal, sedan framställning om utlämning har gjorts, för det eller de brott som avses med framställningen (25 § första stycket UtlämningsL) samt infördes en bestämmelse om att bifall till en framställning om utlämning anses utgöra rättegångshinder i brottmålet (25 § andra stycket UtlämningsL, se prop. 1975:35 s. 51).

Goda skäl kan enligt doktrinen anföras för att som ”svensk dom” i 10 § första stycket även ska räknas strafföreläggande och ordningsbot, eftersom dessa i den interna straffprocessrätten enligt 48 kap. 3 § andra stycket rättegångsbalken jämställs med en vanlig dom som vunnit laga kraft.41

Att hinder mot utlämning föreligger om det meddelats beslut att inte åtala för brottet innebär, med den lydelse bestämmelsen fått, att utlämningsförbudet är begränsat till att avse sådana fall då enligt tidigare terminologi åtalseftergift meddelades; härunder ryms även det fallet att regeringen med stöd av 11 kap. 13 § andra stycket regeringsformen har meddelat beslut om abolition men inte alla fall då åklagare (exempelvis på grund av bristande bevisning eller med stöd av någon särskild åtalsprövningsregel i brottsbalken) beslutat att inte väcka åtal (prop. 1975:35 s. 61 f.).

41 Påle 2003, s. 259.

Föreskriften i tredje stycket, om hinder mot utlämning då en lagakraftägande dom har meddelats i annan stat än den ansökande, knyter an till bestämmelsen i 2 kap. 5 a § brottsbalken. Brottsbalksbestämmelsen föreskriver att, när fråga om ansvar för gärning har prövats genom lagakraftägande dom i främmande stat, lagföring under vissa förutsättningar inte får ske här i riket för samma gärning. I de fall då lagföring inte får ske i Sverige får således inte heller utlämning till annat land än det där domen meddelats medges (prop. 1975:35 s. 62). Även de undantag från huvudregeln om utlämningsförbud som föreskrivs i fjärde stycket stämmer överens med motsvarande undantag i 2 kap. 5 a § brottsbalken.

Vad gäller frågan om en utländsk doms räckvidd torde denna få avgöras enligt den utländska statens, och inte Sveriges, rättskraftsregler.42

I förarbetena till UtlämningsL förs inte något resonemang om varför principen om ne bis in idem skulle finnas i UtlämningsL; det tycks ha varit självklart att så skulle vara fallet. Som tidigare nämnts uttalade departementschefen, att det var ”tydligt” att utlämning inte skulle beviljas om personen i Sverige redan var dömd för det aktuella brottet. Medtagandet av principen i 1913 års lag motiverades inte heller i denna lags förarbeten; redan då synes uppfattningen ha varit att det var självklart att den skulle finnas med (prop. 1913:50 s. 36). I senare lagstiftningsarbeten har, under hänvisning till förarbetsuttalandena från 1975 då tredje och fjärde stycket i 10 § tillkom, anförts att bestämmelsen om ne bis in idem i UtlämningsL vilar på principen att möjligheten att utlämna till en annan stat än den där domen har meddelats, ska korrespondera med möjligheten att i motsvarande fall lagföra för brottet i Sverige, utan hinder av att det redan finns en utländsk dom (prop. 2003/04:7 s. 88).

Principen om ne bis in idem gäller även inom den inhemska svenska straffprocessrätten.43 Den grundläggande regeln om svensk brottmålsdoms rättskraft finns i 30 kap. 9 § första stycket rättegångsbalken. Utländska brottmålsdomars rättskraft regleras av den tidigare nämnda bestämmelsen i 2 kap. 5 a § brottsbalken. Hur rättskraftsregler ska utformas är inte helt självklart, eftersom det bakom dem får anses ligga motstridiga intressen. Varje reglering av rättskraften kan nämligen förmodas få till följd att man i ett specifikt fall inte alltid åstadkommer vad som kan hävdas vara ett materiellt mest riktigt resultat, samtidigt som det finns bl.a. rättsäkerhetsskäl som talar

42 Påle 2003, s. 261. 43 Se detta avsnitt i huvudsak Fitger 2009, 30:20–30:20 a.

för att rättskraftsregler ska finnas. Som skäl för regler om rättskraft har inom den svenska processrätten anförts i huvudsak följande. Bestämmelserna gagnar den tilltalade på så sätt att denne, efter ett lagakraftvunnet avgörande, vet vad han har att rätta sig efter. Inte heller den som frikänts, men i själva verket är skyldig, bör tvingas leva i ovisshet huruvida saken mot honom kommer att tas upp på nytt. Det är viktigt att såväl frikännande som fällande domar ges auktoritet så att den som frikänts kan gå vidare i livet, respektive den som fällts, efter att ha avtjänat sitt straff, kan göra samma sak. Rättskraftsregler har också fördelar ur ett processekonomiskt perspektiv; flera processer om samma sak undviks och åklagaren (eller målsäganden, om denne väcker enskilt åtal) tvingas att från början göra ett bra arbete i såväl förundersökningen som brottmålsprocessen och att inte väcka åtal förrän den aktuella gärningen är tillräckligt utredd.

I sammanhanget kan nämnas att en bestämmelse som förbjuder dubbel bestraffning även finns i artikel 4 punkt 1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Enligt bestämmelsen får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han eller hon redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i den staten.44

I doktrinen har uppmärksammats, att man i den inhemska svenska straffprocessrätten generellt använder sig av ett gärningsbegrepp – och inte som i 10 § UtlämningsL ett brottsbegrepp – när man talar om rättskraft, så även i bestämmelsen i 2 kap. 5 a § brottsbalken.45Om bestämmelsen i 10 § fjärde stycket UtlämningsL tolkas snävt, kan diskrepansen i detta avseende mellan denna bestämmelse och 2 kap. 5 a § brottsbalken, innebära att det är möjligt att utlämna för brott som svensk domstol inte kan döma över; den avsedda samstämmigheten mellan UtlämningsL och brottsbalken skulle därmed i praktiken inte föreligga.46

Vidare har i doktrinen uppmärksammats att utlämningsförbudets absoluta utformning i 10 § första stycket UtlämningsL innebär att undantag från förbudet inte kan göras även om resningsskäl skulle

44 Se om protokollsbestämmelsen Träskman 2004-05, s. 862 ff. 45 Påle 2003, s. 257 f. och 262. 46 Påle 2003, s. 262, som de lege ferenda föreslår att gärningsbegreppet används även i 10 § UtlämningsL – såväl i första som fjärde stycket. Jfr även Träskman 2004-05, s. 872, som synes vara av uppfattningen att ne bis in idem-regeln i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen i stället för uttrycket ”brott” borde använde uttrycket ”brottslig gärning” eftersom det sist nämnda begreppet skulle vara enklare att tillämpa på ett rättssäkert sätt än den nuvarande bestämmelsen som kräver att man jämför de väsentliga elementen i två brott med varandra.

föreligga.47 I det fall det föreligger en lagakraftvunnen svensk dom och åklagare i den ansökande staten kan lägga fram bevisning som – om det varit svensk åklagare som lagt fram bevisningen – enligt reglerna i 58 kap. 3 § andra punkten rättegångsbalken skulle ha inneburit att resning hade beviljats, kan utlämning således inte ske.

Principen om ne bis in idem finns upptagen även i de bilaterala utlämningsavtal som Sverige ingått. Följande gäller med avseende på detta enligt dessa avtal.

  • Avtalet med Australien: Enligt artikel V d) (SÖ 1974:3) får utlämning vägras när den person som begärs utlämnad redan har blivit föremål för rättsliga åtgärder på den anmodade statens område eller i en tredje stat för den handling eller underlåtenhet som utgör det brott för vilket utlämning begärs.
  • Avtalet med Kanada: Enligt artikel 3 c) (SÖ 2001:42) ska utlämning inte beviljas om lagakraftägande dom föreligger i den anmodade staten mot den eftersökte för det brott för vilket utlämning begärs.
  • Avtalet med Storbritannien och Nordirland: Enligt artikel 6 (1) (SÖ 1965:19–20) ska utlämning inte medges om den eftersökte på den anmodade partens område redan blivit föremål för rättsliga åtgärder eller vid tiden för utlämningsframställningen är föremål för sådana åtgärder för det brott för vilket utlämning begärs.
  • Avtalet med USA: Enligt artikel V p. 5 (SÖ 1963:17) ska utlämning inte medges, om den vars utlämning begärts redan lagförts eller vid tiden för framställningen lagförs i den anmodade staten i enlighet med gällande strafflag i denna stat för det brott, för vilket utlämningen begärts (artikel IV p. 1 i den konsoliderade versionen).

Bestämmelsen om hinder mot utlämning vid tidigare dom har i vart fall två gånger varit föremål för Högsta domstolens bedömning (NJA 1984 s. 707 och 2003 s. 435).

I NJA 1984 s. 707 hade en jugoslavisk medborgare av svensk domstol dömts för bl.a. grov stöld till ett års fängelse. Enligt gärningsbeskrivningen hade mannen förövat inbrott i en i Hamburg, Tyskland, parkerad personbil och därifrån stulit en väska innehållande dampälsar, ur och guldsmycken. Den svenska domstolen förordnade att visst gods, som härrörde från brottet, skulle tas i förvar

47 Påle 2003, s. 259.

enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. Den svenska domen vann laga kraft. Efter att fängelsestraffet avtjänats, utlämnades mannen till Schweiz för vissa andra brott. Regeringen medgav därefter, med förbehåll att mannen inte fick lagföras för den gärning för vilken han dömts av den svenska domstolen, att mannen fick ställas till ansvar för vissa ytterligare gärningar. Regeringen förordnande samtidigt att de föremål som hade tagits i beslag under den svenska brottmålsprocessen skulle överlämnas till Schweiz. Schweiz hemställde efter ytterligare en tid att mannen skulle få ställas till ansvar för ännu fler brott, vilka fanns upptagna i en häktningsorder. Brotten betecknades som flera fall av stöld, försök till stöld, skadegörelse och hemfridsbrott. Det var i samtliga fall fråga om villainbrott. Enligt utredningen hade mannen erkänt samtliga gärningar. Vidare framgick att vissa av de föremål som tidigare hade överlämnats till Schweiz från Sverige hade identifierats såsom tillgripna vid vissa av de i häktningsordern upptagna inbrotten. Tillgreppen av dessa föremål omfattades emellertid inte av gärningsbeskrivningarna i häktningsordern. Högsta domstolen anförde att det av handlingarna framgick, att vid vissa av de angivna inbrottsstölderna tillgripits, förutom annan egendom, föremål som omfattades av den svenska domen. Enligt de regler som i svensk rätt gäller i fråga om brottmålsdoms rättskraft skulle, uttalade Högsta domstolen, på grund av domen, åtal här i riket i motsvarande situation inte ha kunnat upptas till prövning med mindre resning hade beviljats. Detta hade enligt domstolen varit fallet även om från åtalet uteslutits det stöldgods som omfattades av den meddelade domen. Vid sådant förhållande utgjorde, enligt 24 § andra stycket UtlämningsL, jämfört med 10 § första stycket samma lag, den svenska domen hinder, uttalade domstolen, mot att medge att mannen ställdes till ansvar i Schweiz för de berörda gärningarna. Beträffande en av inbrottsstölderna framgick inte av handlingarna att det bland tillgripet gods ingick något föremål som omfattades av den svenska domen. Med hänsyn till detta och då den stölden utgjorde en i förhållande till de övriga stölderna fristående gärning, hindrade den svenska domen inte, enligt Högsta domstolen, att det begärda medgivandet lämnades beträffande denna gärning. Inte heller förelåg enligt domstolen hinder mot att medgivande lämnades avseende den gärning som betecknades som försök till stöld. Två justitieråd (Knutsson och Mannerfelt) var av skiljaktig mening och ansåg inte att det förelåg något hinder mot medgivande att mannen ställdes till ansvar för de i häktningsordern upptagna gärningarna. Av handlingarna i utlämningsärendet framgick enligt de skiljaktiga att vissa av

de föremål som den svenska domen avsåg, i själva verket hade tillgripits vid inbrottsstölderna i Schweiz. Den svenska domens rättskraft föranledde, menade dessa, att mannen inte på nytt kunde ställas till ansvar för tillgrepp av de föremål som denna dom avsåg. Emellertid framgick av häktningsordern att denna inte omfattade föremålen i fråga och vid sådant förhållande förelåg inte hinder mot det nämnda medgivandet.

I NJA 2003 s. 435 begärde Litauen utlämning av en litauisk medborgare som enligt litauiska häktnings- och åtalsbeslut var misstänkt för olaglig tillverkning och förvaring av stora mängder amfetamin i Litauen samt utförsel av amfetaminet därifrån. Ett av utförseltillfällena skulle ha ägt rum den 8 juni 2000 och avsett 3 077 gram amfetamin. Vid tiden för Högsta domstolens beslut avtjänade mannen ett sexårigt fängelsestraff i Sverige för narkotikasmuggling. Enligt åtalet som låg till grund för den svenska domen hade mannen förvärvat 3 077 gram amfetamin och därefter, den 9 juni 2000, fört in narkotikan till Sverige. Högsta domstolen uttalade, att frågan om i vilken utsträckning en dom utgör hinder mot utlämning, bör bedömas enligt samma principer som frågan i vilken utsträckning det på grund av en tidigare doms rättskraft föreligger hinder mot ny prövning vid svensk domstol. Enligt Högsta domstolen kunde det hållas för visst att den narkotika som mannen åtalats och dömts för i Sverige, var samma narkotika som omfattades av det litauiska åtalsbeslutet angående utförsel från Litauen den 8 juni 2000. Såsom åtalet var utformat i det svenska målet fick det, enligt Högsta domstolen, i princip anses föreligga hinder mot utlämning såvitt avsåg mannens befattning med det till Sverige införda partiet narkotika från tidpunkten för förvärvet av detta. Detta gällde enligt domstolen även i förhållande till sådan befattning som ägt rum på litauiskt område. Även om fråga var om samma parti narkotika torde det, enligt Högsta domstolen, kunna förekomma att viss befattning med partiet var av det slaget att det vore att anse som annan gärning än befattningen i övrigt. Utförsel av narkotika från Litauen var förvisso inte, uttalade domstolen, att anse som brott enligt svensk lag. Utförseln av det parti amfetamin som mannen förde in till Sverige stod emellertid, ansåg domstolen, i sådant samband med det smugglingsbrott som han dömts för i Sverige, att utförseln fick anses ha ingått som ett led i den vid svensk domstol prövade gärningen. Hinder mot utlämning förelåg således såvitt avsåg innehav och utförsel från Litauen av det parti om 3 077 gram amfetamin som omfattades av den svenska domen.

3.10. Preskription

Enligt 1957 års utlämningskonvention (artikel 10) ska utlämning inte medges, när enligt antingen den begärande partens eller den anmodade partens lag talan å brottet preskriberats eller straffet förfallit.

Enligt 10 § andra stycket UtlämningsL får utlämning inte beviljas om straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag, dvs. preskriberat enligt bestämmelserna i 35 kap. brottsbalken om bortfallande av påföljd.

Som nämnts i avsnitt 3.3 är UtlämningsL:s krav på dubbel straffbarhet att förstå så, att det för den ansökande statens del ska föreligga straffbarhet in concreto. UtlämningsL:s bestämmelser innebär således att en gärning varken får vara preskriberad enligt svensk eller den ansökande statens lag. Vid den nuvarande lagens tillkomst ifrågasatte Advokatsamfundet om inte som villkor för utlämning borde uppställas att brottet inte heller preskriberats enligt den ansökande statens lag. Detta ansåg departementschefen emellertid, under hänvisning till kravet på dubbel straffbarhet i 4 § UtlämningsL, inte vara erforderligt (prop. 1957:156 s. 67).

Inte heller i 1913 års lag fick utlämning beviljas om straff för brottet skulle vara förfallet enligt svensk lag. Som skäl för bestämmelsen anfördes i specialmotiveringen att om straff för det aktuella brottet på grund av svenska preskriptionsregler inte kunde utkrävas borde utlämning, enligt principen om krav på dubbel straffbarhet (”hufvudprincipen om förbud mot utlämning för brott, som icke enligt svensk lag skulle kunna straffas”), inte kunna beviljas (prop. 1913:50 s. 36). Vidare anfördes att ett stadgande ”i denna riktning” i regel också upptogs i våra traktater (prop. 1913:50 s. 36). Vid UtlämningsL:s tillkomst uttalade departementschefen (prop. 1957:156 s. 67) att utlämning, i likhet med vad som gällde enligt 1913 års lag, alltjämt borde vara utesluten om straff för brottet skulle vara att anse som förfallet enligt svensk lag. Härmed åsyftades enligt departementschefen såväl det fall att åtalspreskription inträtt som att ådömt straff förfallit (prop. 1957:156 s. 67). Några egentliga skäl till varför bestämmelsen skulle finnas kvar angavs inte i förarbetena.

Inom den inhemska svenska straffprocessrätten motiveras reglerna om straffrättslig preskription främst av rättspolitiska, humanitära och praktiska skäl (se detta avsnitt prop. 2009/10:50). Det anses inte lika angeläget att gamla brott blir bestraffade som att så sker med brott som ännu är aktuella i människors medvetande och det anses inte heller att statens straffanspråk bör upprätthållas under obegrän-

sad tid. Det anses också rimligt att den som efter ett brott har varit laglydig under en längre tid ska kunna känna sig trygg och inte behöva riskera att den existens han eller hon byggt upp åt sig går till spillo på grund av brottet. Ytterligare ett motiv bakom reglerna är att det kan vara förenat med svårigheter att utreda och föra bevisning om ett brott som begåtts för lång tid sedan. Även kraven på rättssäkerhet och effektivitet har alltså ansetts tala för att gamla brott preskriberas. De rättspolitiska och humanitära skälen för preskription har dock ansetts väga mindre tungt ju allvarligare brott det är fråga om. Det är därför det föreskrivs olika preskriptionstider alltefter brottets svårhet. Sedan den 1 juli 2010 har preskriptionen beträffande vissa allvarliga brott (mord, dråp, grovt folkrättsbrott, folkmord och terroristbrott som begås genom mord eller dråp samt osjälvständiga brottsformer till dessa brott) avskaffats beträffande vuxna lagöverträdare. I propositionen till de föreslagna lagändringarna anförde regeringen (prop. 2009/10:50 s. 16 ff.) att skälen för preskription alltjämt hade giltighet men att det, såvitt gäller vissa internationella brott och allvarliga brott som innefattar uppsåtligt dödande, fanns skäl att frångå principen om ett samband mellan brottens straffvärde och preskriptionstidens längd och att avskaffa preskriptionen. Som skäl härför anförde regeringen i huvudsak att den hade funnit att det fanns ett större behov än tidigare av att kunna markera en strängare syn på våldsbrott såsom mord, att de praktiska skäl som åberopas till stöd för preskriptionsregleringen hade försvagats i vissa hänseenden, eftersom möjligheterna att utreda gamla brott har förbättrats, bl.a. genom användning av ny DNA-teknik, samt att brottsofferperspektivet de senaste decennierna lyfts fram tydligare i olika straffrättsliga sammanhang.

I utlämningssammanhang kan preskriptionsreglerna – precis som kravet på dubbel straffbarhet – ses som ett slags verktyg för att avgöra när det är önskvärt att hjälpa ett annat land med att få en person straffad.48 Om Sverige har intagit ståndpunkten att det efter en viss tid inte längre är rimligt att beivra ett brott, bör Sverige inte heller medverka till att ett annat land gör det.

I doktrinen har emellertid den åsikten förts fram att en strikt tillämpning av UtlämningsL:s bestämmelse, som är baserad på de svenska preskriptionsreglerna, kan leda till ett onödigt avgränsat utlämningssamarbete.49 Enligt resonemanget behöver det förhållandet att ett annat land har en något längre preskriptionstid

48 Påle 2003, s. 266 f. 49 Påle 2003, s. 267.

nligt

sve

medborgare eller

gär

jande gäller således med avseende på preskription enligt dessa avtal. än Sverige inte innebära att det i det konkreta fallet skulle vara olämpligt att utlämna. Det kan därför, sägs det, finnas skäl att ta bort det absoluta kravet på att en gärning inte får vara preskriberad e

nsk rätt. Inom EU har utvecklingen gått mot att den anmodade statens preskriptionsbestämmelser minskat i betydelse. I 1996 års utlämningskonvention föreskrevs att utlämning som huvudregel inte fick vägras på den grunden att brottet eller verkställigheten av straffet skulle vara preskriberat enligt den anmodade statens lagstiftning. Enligt Schengenkonventionen ska endast den ansökande statens bestämmelser om preskriptionsavbrott tillämpas. Vid tillträdet till 1996 års utlämningskonvention uttalade regeringen (prop. 2000/01:83 s. 40) att det från allmänna utgångspunkter var regeringens uppfattning att det var rimligt att det är preskriptionstiden i den stat där brottet är förövat som ska vara avgörande för möjligheten att bevilja utlämning. Vad den anmodades statens lagstiftning innebar i detta avseende borde däremot enligt regeringen ha mindre betydelse. En anpassning av den svenska UtlämningsL till preskriptionsbestämmelserna i Schengenkonventionen och 1996 års utlämningskonvention skedde därför; utlämning till annat EU-land gick inte att vägra av det skälet att brottet skulle vara preskriberat enligt svensk lag. Eftersom utlämning av egna medborgare utanför Norden var en principiell nyhet, vars omfattning och konsekvenser bedömdes vara svåra att överblicka, ansåg regeringen emellertid att det var lämpligt att tills vidare alltjämt betrakta preskription som ett utlämningshinder för svenska medborgare (prop. 2000/01:83 s. 34). Vid tillträdet till rambeslutet om en europeisk arresteringsorder ansåg regeringen det motiverat att bibehålla möjligheten att vägra överlämnande med hänvisning till svensk preskription om fråga var om svensk medborgare (prop. 2003/04:7 s. 88 f.). Vidare fanns, enligt regeringen, skäl att införa en bestämmelse som hindrar överlämnande för en gärning som har ägt rum i Sverige och för vilken preskription inträtt. Enligt EAOL kan de svenska preskriptionsbestämmelserna därför utgöra hinder mot överlämnande, i de fall då den som eftersöks är svensk

ningen helt eller delvis har ägt rum i Sverige. Möjlighet att vägra utlämning om det aktuella brottet skulle vara preskriberat finns även i samtliga de bilaterala utlämningsavtal som Sverige ingått. I dessa gäller – liksom enligt 1957 års utlämningskonvention – att vägransmöjlighet finns om brottet är preskriberat enligt antingen den anmodade eller den ansökande partens lag. Föl-

  • Avtalet med Australien: Enligt artikel V e) (SÖ 1974:3) får utlämning vägras när den person som begärs utlämnad enligt antingen den ansökande eller den anmodade statens lag på grund av preskription inte kan åtalas eller straffas för den handling eller underlåtenhet som utgör det brott för vilket utlämning begärs.
  • Avtalet med Kanada: Enligt artikel 3 d) (SÖ 2001:42) ska utlämning inte beviljas om lagföring eller straff för det brott för vilket utlämning begärs är uteslutet på grund av preskription enligt lagstiftningen i den ansökande staten eller den anmodade staten.
  • Avtalet med Storbritannien och Nordirland: Enligt artikel 7 (SÖ 1965:19–20) ska utlämning inte medges om enligt antingen den ansökande eller den anmodade partens lagstiftning talan å det brott för vilket utlämning begärs blivit preskriberad eller straffet för brottet annars förfallit.
  • Avtalet med USA: Enligt artikel V p. 2 (SÖ 1963:17) ska utlämning inte medges om talan å brottet preskriberats eller straffet för brottet annars förfallit enligt lagstiftningen i antingen den ansökande eller den anmodade staten (artikel IV p. 2 i den konsoliderade versionen).

Bestämmelsen om hinder mot utlämning vid svensk preskription har i ett fåtal fall varit föremål för Högsta domstolens bedömning (NJA 1960 s. 387, 1991 s. 436 och 2000 s. 158). (Se även NJA 1992 s. 621 i avsnitt 3.7, av vilket fall framgår att om saken gäller utlämning för straffverkställighet får göras en bedömning av såväl åtals- som påföljdspreskription.)

NJA 1960 s. 387 gällde utlämning av en man som förklarats häktad misstänkt för att vid ett tillfälle i juni 1945 uppsåtligen ha dödat tre personer och vid ett annat tillfälle i juli samma år uppsåtligen ha dödat ytterligare en person. Mannen var medborgare i den ansökande staten, men av referatet, som är ytterst kortfattat, framgår inte vilken denna stat var. Högsta domstolen konstaterade att det av handlingarna framgick att mannen vid tiden för de påstådda brotten ännu inte fyllt 18 år. Enligt svensk lag (den då gällande strafflagen) skulle därför, anförde Högsta domstolen, straff för alla brotten vara förfallet, om inte mannen häktats eller erhållit del av åtal för brotten inom 15 år från det aktuella datumet i juli 1945 eller senast visst datum i juli 1960. Då det inte var visat att mannen häktats eller delgivits åtal

inom denna tid fann Högsta domstolen att hinder mot utlämningen förelåg enligt 10 § andra stycket UtlämningsL.

I NJA 1991 s. 436 var fråga om utlämning av en jugoslavisk medborgare till Tyskland. Mannen begärdes bl.a. utlämnad för att verkställa resterande del (387 dagar) av ett år 1982 ådömt frihetsstraff om två år och sex månader. Den tyska åklagarmyndigheten hade enligt ett tidigare beslut 1983 avstått från vidare straffverkställighet eftersom mannen utvisats ur Tyskland. Sedan han återvänt till Tyskland hade emellertid åklagarmyndigheten 1989 förordnat om återupptagande av verkställigheten. Riksåklagaren ansåg, att hinder mot utlämning förelåg. Enligt Riksåklagaren borde beslutet om fortsatt verkställighet från 1983 bedömas på det för mannen förmånligaste sättet, nämligen som jämförligt med beslut om villkorlig frigivning. Den prövotid som skulle gällt enligt brottsbalken hade enligt Riksåklagaren löpt ut när mannen återvände till Tyskland 1988. Straffåterstoden skulle då, enligt Riksåklagarens resonemang, inte ha kunnat förklaras förverkad och påföljden fick därför, menade Riksåklagaren, vid tillämpning av UtlämningsL anses ha fallit bort. Högsta domstolen konstaterade att framställningen grundande sig på domen från 1982 och på verkställighetsbesluten 1983 och 1989 samt att preskriptionsbestämmelserna i 35 kap.8 och 9 §§brottsbalken inte lade hinder i vägen för utlämning då för straffåterstoden – 387 dagar – gällde en preskriptionstid om tio år från avbrottet. Vad gällde frågan om de svenska bestämmelserna om villkorlig frigivning utgjorde hinder mot utlämning, konstaterade Högsta domstolen, att dessa bestämmelser var att anse som verkställighetsregler och inte som preskriptionsregler; ett längre fängelsestraff består enligt svensk rätt av två delar, kriminalvård i anstalt och därpå följande kriminalvård i frihet, och fängelsestraffet är till fullo verkställt när prövotiden löpt ut och villkorligt medgiven frihet inte längre kan förklaras förverkad. Bestämmelserna om villkorlig frigivning saknade därför, enligt Högsta domstolen, betydelse för tillämpningen av 10 § andra stycket UtlämningsL. Hinder mot den begärda utlämningen förelåg enligt Högsta domstolen inte.

NJA 2000 s. 158 gällde utlämning till Belgien av en man som enligt ett beslut av en belgisk undersökningsdomare förklarats häktad misstänkt för bl.a. bedrägeri, häleri under försvårande omständigheter samt brott mot en belgisk lag angående finansiella transaktioner och finansiella marknader. Enligt häktningsbeslutet hänförde sig de påstådda brotten till en tidsperiod som börjat i december 1993 och sträckt sig fram till oktober 1994. Enligt Högsta dom-

stolen skulle misstanken mot mannen enligt svensk rätt närmast avse bedrägeri- eller ockerbrott. Med hänsyn till reglerna om åtalspreskription blev det därför, anförde Högsta domstolen, av särskild betydelse att avgöra om brotten i fråga enligt svensk rätt skulle anses grova. I det belgiska häktningsbeslutet angavs enligt Högsta domstolen endast kortfattat och ofullständigt på vilket sätt mannen medverkat i den aktuella brottsligheten, och av handlingarna kunde det inte anses framgå att de gärningar som mannen enligt häktningsbeslutet misstänktes ha begått hade varit av så kvalificerat slag att de motsvarade grovt bedrägeri eller grovt ocker enligt svensk rätt. Då preskriptionstiden för bedrägeri och ocker, när det inte är fråga om grova brott, är fem år och gärningarna begåtts 1994 förelåg enligt Högsta domstolen hinder mot den begärda utlämningen enligt 10 § andra stycket UtlämningsL. Ett justitieråd (Håstad) var av skiljaktig mening och ansåg, att de aktuella brotten syntes motsvara grovt bedrägeri enligt svensk rätt, varför hinder mot utlämning inte förelåg enligt 10 § andra stycket UtlämningsL.

3.11. Tillfälliga hinder mot utlämning

Artikel 19 i 1957 års utlämningskonvention innehåller regler om uppskjutet överlämnande eller överlämnande med förbehåll. Enligt punkt 1 får den anmodade staten, efter att ha beslutat om utlämning, uppskjuta överlämnandet av den eftersökte, för att denne ska kunna åtalas eller avtjäna straff i den anmodade staten för ett annat brott än det som utlämning begärts för. I stället för att uppskjuta överlämnandet får den anmodade staten enligt punkt 2 tillfälligt överlämna den eftersökte till den ansökande staten på villkor som ska fastställas i avtal mellan parterna.

Motsvarande svenska regler om s.k. tillfälliga utlämningshinder finns i 11 § UtlämningsL. Enligt första stycket får den som i Sverige är åtalad för annat brott (än det som det begärs utlämning för), för vilket är stadgat fängelse, eller som enligt dom mot honom ska undergå fängelse eller annars omhändertas på anstalt, inte utlämnas så länge hindret består. Så är fallet också om förundersökning inletts för sådant brott. Enligt andra stycket får utlämning dock, trots det svenska intresset av lagföring, ske för rättegång avseende den gärning som avses med den ansökande statens begäran, på villkor att den som utlämnas senare överlämnas till svensk myndighet enligt vad regeringen bestämmer.

En i huvudsak likalydande bestämmelse fanns redan i 1913 års lag. När bestämmelsen togs in även i UtlämningsL anförde departementschefen (prop. 1957:156 s. 68 f.) att, till en början, utlämning borde vara utesluten, om den avsedda personen för annat brott än det för utlämning aktuella dömts till frihetsstraff, som ännu inte verkställts. I detta hänseende borde enligt departementschefen gälla, att utlämning fick ske först sedan personen – villkorligt eller definitivt – frigivits eller utskrivits från fångvårdsanstalten. Om domen var villkorlig borde, enligt departementschefen, hinder mot utlämning inte föreligga, vilket avsågs utmärkas genom lydelsen att personen ska ”undergå” straffet. Utlämning borde vidare, ansåg departementschefen, oavsett brottets svårighetsgrad inte vara tillåten om den person som begärdes utlämnad var häktad eller underkastad reseförbud. Hade åtal skett utan att personen var underkastad sådan frihetsinskränkning borde emellertid utlämningshindret enligt departementschefen inskränkas till att avse sådana fall, då brottet var av den svårighetsgraden att det kunde åtföljas av frihetsstraff. Några remissinstanser hade i sist nämnda fall framfört förslag om begränsning till brott av ännu högre svårhetsgrad, vilket departementschefen inte ansåg sig kunna biträda. Efter att Lagrådet yttrat sig (prop. 1957:156 s. 121) formulerades bestämmelsen – när åtal inte väckts eller dom meddelats – så, att hinder mot utlämning även föreligger om förundersökning inletts för brott, för vilket kan följa frihetsstraff (fängelse enligt nuvarande lydelse). Det kom således inte att anges att häktning och reseförbud särskilt ska beaktas.

Hinder mot utlämning föreligger således inte enligt bestämmelsen, om den eftersökte dömts till villkorlig dom eller en ”ren” skyddstillsyn. I 21 a § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga sägs uttryckligen, att beslut om vård med stöd av lagen inte hindrar beslut om utlämning. Att ungdomsvård med ungdomskontrakt eller vårdplan dömts ut enligt 32 kap. 1 § brottsbalken torde således inte innebära hinder mot utlämning.

Bestämmelsens formulering ”eljest omhändertagas på anstalt” innebär att bl.a. den som enligt dom ska överlämnas till rättspsykiatrisk vård inte kan utlämnas (jfr NJA 1978 s. 477, nedan), men formuleringen reser frågor om vad som gäller avseende vissa andra påföljder såsom skyddstillsyn som förenats med s.k. kontraktsvård innefattande vistelse på behandlingshem och sluten ungdomsvård enligt 35 kap. 5 § brottsbalken.

Med den nuvarande formuleringen ”annat brott” i 11 § första stycket skulle man kunna tänka sig situationen att – trots att det är

fråga om olika brott – det brott som en svensk fängelsedom omfattar ryms inom samma gärningsbegrepp som det brott som en utlämningsframställning avser. För att undvika en sådan situation, i vilket fall det under hänvisning till principen om ne bis in idem bör anses vara fråga om ett bestående utlämningshinder, har i doktrinen anförts att ”annat brott” borde ersättas med ”annan brottslig gärning”.50

I förarbetena till 1913 års lag (prop. 1913:50 s. 36) anges, angående den del av bestämmelsen som avser möjlighet till provisoriskt utlämnande för lagföring, att sådan bör finnas eftersom det för den främmande staten kan ”vara till stor olägenhet, om rannsakning med den ifrågavarande personen rörande det utomlands begångna brottet ej kunde hållas förrän straffet för den andra förbrytelsen aftjänats, sålunda måhända först efter flera år”.

Varken i 1913 års lags förarbeten eller i förarbetena till den nuvarande lagen utvecklas i övrigt skälen för bestämmelsen. Grunden för bestämmelsen är emellertid uppenbart det svenska intresset av att beivra brott och att det säkerligen skulle upplevas som stötande, om någon som begått brott här i landet undkom en svensk lagföring eller straffverkställighet genom att utlämnas. Det anses också vara en grundläggande princip att ett i Sverige ådömt frihetsstraff ska avtjänas här – såvida inte verkställigheten flyttas över till ett annat land (jfr verkställighet i vissa fall av beslut om avvisning och utvisning, prop. 1994/95:179 s. 68).

Det har förutsatts att regeringen i det fall som avses i andra stycket – då utlämning för lagföring, trots det svenska intresset, äger rum på villkor om återförande – kan medge även att ett kortare straff verkställs innan den utlämnade återförs (jfr Lagrådets yttrande i prop. 1957:156 s. 121 och prop. 1975:35 s. 52).

Enligt vad utredningen inhämtat har möjligheten att enligt andra stycket utlämna någon för lagföring på villkor om återförande, under senare år använts i ytterst få fall. Av det i avsnitt 3.8 refererade rättsfallet NJA 1993 s. 18 framgår emellertid, att den i målet aktuelle mannen, som undergick frihetsstraff i Sverige, provisoriskt utlämnats för rättegång till Italien med stöd av 11 § andra stycket.

Vid remissbehandlingen av en inom Justitiedepartementet upprättad promemoria (Ds Ju 1974:8) med en rad förslag om förändringar i UtlämningsL, däribland ett upphävande av det dåvarande förbudet mot utlämning för brott som begåtts i Sverige, anförde

50 Påle 2003, s. 274.

några remissinstanser, att även bestämmelsen i 11 §, om att förundersökning, åtal eller dom i Sverige för annat brott i vissa fall utgör hinder mot utlämning, borde revideras (prop. 1975:35 s. 42). Departementschefen anförde i anledning härav dock, att han inte fann tillräckliga skäl att förorda någon ändring av vad som gällde (prop. 1975:35 s. 51 f.). Han erinrade i sammanhanget om att, i den mån utlämning begärdes av den som här i landet är åtalad eller dömd för annat brott, lagföring eller straffverkställighet beträffande det andra brottet i vissa fall kunde tänkas komma att överflyttas hit med tillämpning av bestämmelserna i lagförings- eller brottmålsdomskonventionerna.

I sammanhanget är värt att notera vad som i motsvarande situation, dvs. vid svenskt intresse av att utreda, lagföra och straffa för brott, gäller för avvisning och utvisning. Enligt 12 kap. 9 § utlänningslagen (2005:716) finns det hinder mot att avvisa eller utvisa en utlänning om antingen utlänningen dömts till ett fängelsestraff eller om utlänningen står under åtal. I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1994/95:179 s. 69) antas att, om åtalet avser endast ett lindrigare brott, åklagaren inte sällan torde vara beredd att meddela beslut om åtalsunderlåtelse när det föreligger ett lagakraftvunnet beslut om avvisning eller utvisning.

Förutom då något av de två angivna verkställighetshindren – åtal eller dom på fängelse – föreligger får utlänningar som är dömda eller misstänkta för brott utan hinder avvisas eller utvisas. I praktiken har emellertid ett tredje verkställighetshinder lagts till de två reglerade, nämligen att ett avlägsnande av en utlänning som är brottsmisstänkt i princip inte sker utan hörande av den åklagare som leder förundersökningen (se JO:s avgörande den 1 juni 2009, dnr. 4064-2007).

När det gäller verkställighetshindren enligt utlänningslagen anses två tydliga intressen stå mot varandra: å ena sidan den processrättsliga legalitetsprincipen, enligt vilken brottsmisstankar ska rapporteras, utredas och läggas till grund för åtal och, å andra sidan, utlänningslagstiftningen, där det förutsätts att beslut om avvisning eller utvisning leder till att utlänningen lämnar landet (se det nämnda JObeslutet). Det är emellertid endast delvis reglerat vilken avvägning som ska göras när de två intressena ställs mot varandra. Förvarsutredningen51 har i betänkandet Förvar (SOU 2011:17) föreslagit,

51 Förvarsutredningen har bl.a. getts i uppdrag att se över behovet av lagreglering eller andra åtgärder när det gäller avlägsnande av utlänning som är misstänkt för brott men för vilken verkställighetshinder enligt gällande reglering inte föreligger (se tilläggsdirektiv till Förvarsutredningen, dir. 2010:03).

att det införs en ny bestämmelse i 12 kap. 9 § utlänningslagen om att ett beslut om avvisning eller utvisning inte får verkställas om en förundersökning inletts mot en utlänning för brott för vilket fängelse ingår i straffskalan förrän förundersökningen lagts ned eller ett beslut har fattats i frågan om åtals väckande (SOU 2011:17 s. 359 ff.). Utredningen har vidare förslagit att det samtidigt införs en bestämmelse i 23 kap. rättegångsbalken som ger en åklagare utökade möjligheter att lägga ned en förundersökning om den misstänkte är en utlänning som har avvisats eller utvisats.

Möjligheter att uppskjuta utlämning eller utlämna med förbehåll finns även i de bilaterala utlämningsavtal som Sverige ingått. Följande gäller med avseende på detta enligt dessa avtal.

  • Avtalet med Australien: Enligt artikel XI (SÖ 1974:3) får den anmodade staten uppskjuta utlämningen av en person för att vidta rättsliga åtgärder mot honom eller att låta honom avtjäna ett straff för ett annat brott än det som utgörs av den handling eller underlåtenhet för vilken hans utlämning begärs.
  • Avtalet med Kanada: Enligt artikel 15 p. 1 (SÖ 2001:42) får den anmodade staten, om den aktuella personen är åtalad eller avtjänar straff i den anmodade staten för ett annat brott än det för vilket utlämning begärs, överlämna vederbörande eller uppskjuta överlämnandet till dess rättegångsförfarandet avslutats eller straffet helt eller delvis verkställts. Enligt p. 2 samma artikel får den anmodade staten, om en person har befunnits kunna utlämnas, i den utsträckning dess lagstiftning medger tillfälligt överlämna vederbörande för att han ska åtalas på villkor som ska fastställas i samråd med den ansökande staten. En person som återsänts till den anmodade staten efter ett tillfälligt överlämnande kan vidare slutgiltigt överlämnas i enlighet med bestämmelserna i utlämningsavtalet för att verkställa ett ådömt straff.
  • Avtalet med Storbritannien och Nordirland: Enligt artikel 6 (2) (SÖ 1965:19–20) ska, om förundersökning för annat brott inletts mot den eftersökte på den anmodade statens område eller om han där avtjänar straff för annat brott, hans utlämnande anstå till dess att det rättsliga förfarandet slutförts och han till fullo avtjänat honom ådömt straff.
  • Avtalet med USA: Enligt artikel VI (SÖ 1984:34) får den anmodade staten, om en utlämningsframställning beviljas beträffande en person mot vilken åtal har väckts eller som på den

anmodade statens territorium avtjänar straff för ett annat brott

a) uppskjuta överlämnandet av den eftersökte till dess förfarandet mot denna person har slutförts eller till dess det straff som kan ha utdömts eller kan komma att utdömas har slutgiltigt avtjänats; eller b) tillfälligt överlämna den eftersökte till den ansökande staten för lagföring. Den sålunda överlämnade personen ska därvid hållas i förvar under uppehållet i den ansökande staten och ska, sedan förfarandet mot denna person slutförts, återlämnas till den anmodade staten på villkor, varom de avtalsslutande staterna kommer överens (artikel V i den konsoliderade versionen).

Såvitt kunnat utrönas finns inte något av Högsta domstolen refererat avgörande med avseende på 11 § UtlämningsL. Bestämmelsen tillhör ju inte heller någon av dem med vilka Högsta domstolen, enligt 18 § UtlämningsL, ska pröva utlämningens förenlighet. Eftersom en motsvarande bestämmelse, med i huvudsak samma lydelse, fanns i den nordiska utlämningslagen, har emellertid rättsfall som avser tillämpningen av 6 § i denna lag relevans även för tolkningen av 11 § UtlämningsL. Skillnaden mellan de två lagarna var att enligt den nordiska utlämningslagen förelåg tillfälligt utlämningshinder vid åtal eller inledd förundersökning, endast om det för det aktuella brottet var stadgat fängelse i två år eller däröver, medan det i UtlämningsL räcker med att det för brottet är stadgat fängelse.

NJA 1978 s. 477 gällde utlämning till Finland av en finsk medborgare för straffverkställighet. I ärendet var upplyst att svensk tingsrätt i dom förordnat att mannen skulle överlämnas till sluten psykiatrisk vård och att mannen på grund av domen var intagen på sjukhus. Högsta domstolen konstaterade, att hinder mot utlämning förelåg enligt 6 § nordiska utlämningslagen på grund av att mannen enligt tingsrättens dom var omhändertagen på anstalt.

I NJA 1980 s. 28 var fråga om utlämning till Finland av en finsk medborgare för verkställighet av ett finskt fängelsestraff. Mannen hade av svensk tingsrätt häktats i utlämningsärendet. Svensk tingsrätt hade dessutom en tid före häktningsbeslutet ogillat ett mot mannen väckt åtal för stöld. Mannen överklagade häktningsbeslutet och anhöll att Högsta domstolen också skulle pröva huruvida utlämningen lagligen kunde beviljas. Högsta domstolen konstaterade först att tiden för fullföljd av den ogillande domen inte utgått. Vid sådant förhållande mötte enligt domstolen ”för närvarande” hinder mot utlämning enligt 6 § nordiska utlämningslagen.

Även NJA 1980 s. 33 gällde utlämning till Finland av en finsk medborgare för verkställighet av ett finskt fängelsestraff. Mannen hade av svensk tingsrätt, några dagar efter att utlämningsframställningen inkommit till åklagaren, dömts för stöld till en månads fängelse samt utvisats ur Sverige på fem år. Det ådömda fängelsestraffet var till fullo verkställt, men mannen hade överklagat domen i fråga om utvisningen. Hovrätten hade ännu inte prövat målet. Högsta domstolen förklarade att den pågående rättegången i det i hovrätten anhängiga målet utgjorde hinder mot utlämning.

NJA 1986 s. 770 gällde utlämning till Danmark av en svensk medborgare som enligt danskt häktningsbeslut var misstänkt för dråp och för brott som enligt svensk lag motsvarade grov misshandel och vållande till annans död. Svensk åklagare begärde mannen häktad vid svensk tingsrätt i utlämningsärendet. Vid häktningsförhandlingen upplyste åklagaren, att mannen var åtalad vid annan svensk tingsrätt för misshandel. Tingsrätten förklarade mannen häktad i utlämningsärendet. Mannen överklagade häktningsbeslutet. Vid tiden för Högsta domstolens beslut hade åtalet för misshandel fullföljts och lett till en fällande dom, i vilken mannen dömts till villkorlig dom och böter. Mannen hade ensam överklagat domen och i första hand yrkat frikännande. För den händelse han dömdes för brottet yrkade han att påföljden bestämdes till enbart böter eller, om påföljden bestämdes till villkorlig dom och böter, att antalet dagsböter sattes ned. Tid för huvudförhandling i hovrätten hade ännu inte bestämts. Högsta domstolen konstaterade att tingsrättens dom inte vunnit laga kraft. Mannen var följaktligen, anförde Högsta domstolen, alltjämt åtalad här i riket för misshandel, för vilket brott är stadgat fängelse i högst två år, dvs. brott som faller in under 6 § första stycket nordiska utlämningslagen. Hinder förelåg inte för högre rätt, anförde domstolen vidare, att på talan av mannen ändra påföljden till fängelse eller eljest omhändertagande på anstalt, låt vara att sannolikheten för detta var ringa (vid bedömningen av reformatio in pejus ansågs vid tiden för beslutet fängelse inte vara en strängare påföljd än villkorlig dom). Rättegången i Sverige utgjorde således, uttalade Högsta domstolen, för närvarande hinder mot utlämning enligt 6 § första stycket nordiska utlämningslagen.

I NJA 1995 s. 104 var fråga om utlämning till Finland av en finsk medborgare för verkställighet av en finsk fängelsedom för bedrägeri. När utlämningsframställningen inkom var mannen av svensk tingsrätt häktad, såsom misstänkt för tillgrepp av fortskaffningsmedel. Mannen dömdes sedermera av tingsrätten för olovligt brukande till

en månads fängelse. Påföljden ansågs helt verkställd genom den tid som mannen varit häktad i målet. Tingsrätten förklarade i beslut samma dag som domen meddelades, mannan häktad i utlämningsärendet. Mannen överklagade tingsrättens beslut och yrkade att han omedelbart skulle försättas på fri fot. Han yrkade vidare att Högsta domstolen skulle fastställa att hinder för utlämning för närvarande förelåg. Vid tiden för Högsta domstolens beslut var upplyst, att mannen överklagat tingsrättens dom och yrkat att åtalet skulle ogillas. Riksåklagaren hade därvid uppgett att åklagaren inte skulle överklaga domen. Högsta domstolen konstaterade att i det föreliggande fallet var det straff som mannen dömts till helt verkställt. Straffskärpning kunde, i anledning av mannens överklagande, konstaterade domstolen vidare, inte ske och åtalet fick i det processuella läge som målet befann sig i anses avse endast olovligt brukande. (För olovligt brukande kan dömas till fängelse i högst ett år medan för tillgrepp av fortskaffningsmedel kan dömas till fängelse i högst två år.) Bestämmelsen i 6 § nordiska utlämningslagen utgjorde därför inte, anförde Högsta domstolen, hinder mot utlämning.

NJA 2008 s. 984 gällde utlämning till Norge av en norsk medborgare för verkställighet av en norsk dom på drygt två års fängelse.

När framställningen gjordes stod mannen under åtal för våldtäkt i Sverige och var häktad i det målet. I en efterföljande dom ogillade den svenska tingsrätten åtalet och hävde häktningsbeslutet. Mannen begärdes därefter häktad i utlämningsärendet. Tingsrätten häktade mannen. Mannen överklagade häktningsbeslutet. Vid tiden för Högsta domstolens beslut hade den ogillande domen inte vunnit laga kraft. Högsta domstolen konstaterade att så länge det inte fanns någon lagakraftägande dom i det svenska brottmålet förelåg hinder mot utlämning enligt 6 § första stycket nordiska utlämningslagen. Mannen skulle dock enligt domstolen, med stöd av 12 § andra stycket nordiska utlämningslagen, alltjämt vara häktad.

3.12. Specialitetsprincipen

Artikel 14 i 1957 års utlämningskonvention innehåller den s.k. specialitetsprincipen. Enligt artikeln (p. 1) får den som utlämnats inte åtalas, dömas eller frihetsberövas för att verkställa straff eller ”skyddsåtgärd” och inte heller underkastas annan inskränkning i sin personliga frihet för annat, före hans överlämnande, begånget brott, än det för vilket han utlämnats, om inte antingen den anmodade parten sam-

tycker till det eller den som utlämnats, efter att ha haft möjlighet att lämna den ansökande statens territorium, inte gjort detta inom 45 dagar efter det att han slutligen frigetts eller återvänt till statens territorium efter att en gång ha lämnat det. När brottsrubriceringen under målets handläggning ändras får den utlämnade (p. 3) ”endast tilltalas eller dömas i den utsträckning brottet under den nya rubriceringen enligt sitt väsentliga gärningsinnehåll skulle kunna medföra utlämning”. Den anmodade statens samtycke krävs även för att den ansökande staten ska kunna vidareutlämna den som utlämnats till annan stat, alternativt att personen, på sätt som tidigare beskrivits, kvarstannat på eller återvänt till den ansökande statens territorium (artikel 15).

I UtlämningsL återfinns specialitetsprincipen i 12 § första stycket 1, vilken bestämmelse hänger samman med den i 24 §, dvs. om senare möjlighet att medge avsteg eller vidareutlämning till tredje stat. I 12 a § finns en möjlighet till uppmjukning av principen. I 13 § andra stycket finns vidare en bestämmelse om vidareutlämning med viss bärighet på specialitetsprincipen.

Enligt den först nämnda bestämmelsen får den som utlämnas inte, utan medgivande av regeringen i det särskilda fallet, åtalas eller straffas i den ansökande staten för något annat brott som han eller hon begått före utlämningen. Den utlämnade får inte heller utan sådant medgivande vidareutlämnas till annan stat. Regeringens medgivande i de två angivna situationerna behövs emellertid inte, om den utlämnade, trots att det inte förelegat något hinder för det, underlåtit att lämna det ansökande landet inom 45 dagar efter att rättegång hållits eller påföljd avtjänats, eller om den utlämnade återvänt till det ansökande landet efter att han eller hon lämnat det.

Att det inte ska ha förelegat något hinder för den utlämnade att lämna det ansökande landet, för att regeln om 45 dagars vistelse i landet ska vara tillämplig, innebär att den utlämnade exempelvis inte får ha frihetsberövats i den ansökande staten. Hinder i bestämmelsens mening kan också föreligga om den utlämnade inte kan lämna landet på grund av sjukdom eller pengabrist (se förklaranderapporten till 1957 års utlämningskonvention, vilken konvention UtlämningsL i stora delar bygger på). Även andra hinder av mer praktisk natur kan tänkas.52

I den nu gällande lagen fanns från början en mot specialitetsprincipen svarande immunitetsregel (dåvarande punkt 2 i 12 § första

52 Se Påle 2003, s. 308 f.

stycket), vilken uttrycktes på det sättet att den dömde inte under den aktuella 45-dagarsfristen fick ”på något sätt hindras att lämna landet, såframt han icke gör sig skyldig till nytt brott”. En sådan immunitetsregel fanns redan i 1913 års lag. Grunden till bestämmelsen har angetts vara att den främmande staten inte borde få begagna sig av den makt som den genom utlämningen fått över den utlämnade, till att företa andra frihetsinskränkande åtgärder, exempelvis av administrativ art (se prop. 1975:35 s. 52 f.). Immunitetsregeln togs bort vid 1975 års översyn av UtlämningsL. Det konstaterades därvid (prop. 1975:35 s. 52 f.), att det inte fanns någon motsvarande immunitetsregel i de nordiska grannländernas lagstiftning och att någon sådan bestämmelse inte heller hade tagits upp vare sig i 1957 års utlämningskonvention eller i de utlämningsavtal Sverige ingått med USA och Storbritannien. Enligt departementschefen fanns det visserligen fortfarande skäl som kunde anföras till förmån för den grundsats som immunitetsregeln gav uttryck för, men det syntes tveksamt om regeln, i de fall den skulle kunna få betydelse, i praktiken var ägnad att utgöra ett verksamt skydd för den utlämnade. I syfte att uppnå bättre överensstämmelse mellan UtlämningsL och de bestämmelser som gällde i andra länder på området borde bestämmelsen därför, enligt departementschefen, upphävas; det intresse som regeln avsåg att skydda fick tillgodoses inom ramen för den diskretionära prövningen.

Tidsfristen om 45 dagar ska räknas från det att hindret upphörde (prop. 1957:156 s. 72). Efter avtjänande av straff är utgångspunkten för fristen förmodligen vidare den tidpunkt då straffet till fullo är verkställt (se NJA 2003 s. 133, nedan, som visserligen gällde tolkningen av artikel 14 i 1957 års utlämningskonvention men som borde ha viss bärighet även avseende 12 § UtlämningsL).

Återvändandet till det ansökande landet ska ha varit frivilligt för att det ska få den i bestämmelsen angivna konsekvensen (prop. 1957:156 s. 72).

Bestämmelsen i 24 § reglerar regeringens möjligheter att medge att den utlämnade får ställas till ansvar i den ansökande staten för annan före utlämningen förövad gärning, än den för vilken utlämning skett eller vidareutlämnas från den ansökande staten till tredje stat. Regeringens prövning ska i dessa fall i princip gå till på samma sätt som vid en ursprunglig begäran om utlämning för brottet; för medgivande krävs att utlämning för gärningen lagligen kunnat ske. Högsta domstolens roll är vidare densamma.

I doktrinen har uppmärksammats, att det i 12 § första stycket 1 används ett brottsbegrepp medan det i 24 § används ett gärningsbegrepp.53 Enligt den relevanta bestämmelsen i 12 § får den som utlämnas inte utan särskilt medgivande av regeringen enligt 24 §, i den främmande staten åtalas eller straffas för annat brott som begåtts före utlämningen. Enligt 24 § får regeringen medge att den som utlämnats får ställas till ansvar för annan före utlämningen förövad gärning än den, för vilken utlämning skett. I förarbetena till UtlämningsL ges inte någon ledning till hur brotts- respektive gärningsbegreppet ska tolkas i lagen. I doktrinen har den uppfattningen förts fram att det i UtlämningsL aktuella begreppet ”annan … förövad gärning” har en avsevärt snävare betydelse inom utlämningsrätten än inom den svenska straffprocessrätten och att det straffprocessrättsliga gärningsbegreppet enligt 30 kap. 9 § brottsbalken inte kan användas som synonymt med specialitetsprincipens ”gärning”.54 Enligt uppfattningen måste det – för att man ska kunna vara säker på att specialitetsprincipen verkligen fyller sin roll som garant för de i lagen uppställda utlämningsvillkoren (se närmare nedan om specialitetsprincipens syfte) – krävas att ”varje förändring av ett presterat gärningsmoment liksom varje nytt gärningsmoment underställs en svensk granskning”55. Exempelvis kan en justering av gärningsbeskrivningen, som görs av åklagaren efter en utlämning och som synes vara förmånlig för den utlämnade – ett uppsåtligt brott justeras till ett oaktsamhetsbrott, ett fullbordat brott justeras till ett försöksbrott eller ett brott av normalgraden justeras till ett ringa brott – leda till att kravet på dubbel straffbarhet inte är uppfyllt.

Enligt 12 a § får, när det följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Sverige, den som har utlämnats, utöver vad som följer av specialitetsprincipens huvudregel i 12 §, åtalas eller straffas för annat brott som han eller hon har begått före utlämningen, om han eller hon har lämnat sitt samtycke till det. Den möjlighet till uppmjukning av specialitetsprincipen som bestämmelsen innebär, infördes vid Sveriges tillträde till 1996 års utlämningskonvention. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse vid EAOL:s tillkomst, då de särskilda EU-bestämmelserna i UtlämningsL slopades. Endast Sveriges utlämningsavtal med Kanada (SÖ 2001:42) utgör för närvarande en sådan internationell överenskommelse som avses

53 Se Påle 2003, s. 292 ff. 54 Påle 2003, s. 293 ff. 55 Påle 2003, s. 295, som till stöd för denna uppfattning ger exempel på vilka konsekvenserna kan bli, om man tillämpar det inhemska processrättsliga gärningsbegreppet på specialitetsprincipens område, jfr även NJA 1962 s. 467, refererat längre fram i detta avsnitt.

i bestämmelsen. Enligt avtalets artikel 17 kan den som har utlämnats avstå från specialitetsprincipen skydd för en viss gärning. Avståendet ska göras inför de rättsliga myndigheterna i den stat dit den eftersökte har utlämnats.

I 13 § finns bestämmelser om konkurrerande utlämningsframställningar från två eller flera stater avseende samma person. När framställningarna avser olika brott kan enligt andra stycket föreskrivas, att den som utlämnats till en stat ska från den staten vidareutlämnas till annan stat.

Specialitetsprincipen fanns upptagen redan i 1913 års lag. Enligt 1913 års lag tilläts emellertid den utlämnade i viss mån själv råda över principens tillämpning; väl utlämnad fick den utlämnade, om han eller hon inför domstol eller ”eljest fritt och offentligen” gett sitt samtycke till det, lagföras eller straffas för ytterligare brott samt vidareutlämnas till tredje stat. I förarbetena till 1913 års lag (prop. 1913:50 s. 36 f.) anförs att den anmodade staten, genom att utlämna en person, avser att medverka till att denne straffas för visst eller vissa brott som staten anser straffvärda, men inte att överlämna honom till den andra staten ”för att behandlas efter dennas godtfinnande”. Av det sagda torde, enligt förarbetsuttalandena, först och främst följa, att den ansökande staten inte har rätt att straffa den utlämnade för andra före utlämnandet begångna brott, än det eller de som föranlett utlämnandet. Visserligen hade, anförs det vidare i förarbetena, mot denna sats anmärkts att den onödigt mycket inskränkte ”hemstatens rätt att straffa sina egna undersåtar” och därför innebar ”ett onödigt intrång i dess själfbestämmelserätt” men regeln innebar ändå, anförs det, en viss garanti mot illojalt tillvägagångssätt i utlämningsärenden. Slutsatsen blev därför, att regeln borde upptas i 1913 års lag som ett villkor som vid beviljande av utlämning skulle uppställas; skulle det upptäckas att den utlämnande hade begått andra brott före utlämningen, kunde ju alltid den ansökande staten begära rätt att få straffa även för dessa. Motsvarande borde enligt förarbetena gälla beträffande rätten att vidareutlämna den aktuella personen till en tredje stat (prop. 1913:50 s. 37). Regeln om möjligheter till lagföring, bestraffning eller vidareutlämning utan den anmodade statens medgivande, om den utlämnade frivilligt vistats en tid i den ansökande staten eller återvänt dit efter att ha lämnat landet, intogs för att förhindra uppkomsten av i det närmaste stötande situationer enligt följande resonemang (se prop. 1913:50 s. 37). Om den utlämnade – vilket oftast antogs vara fallet – var medborgare i den ansökande staten var denna stat förhindrad att, efter att den utlämnade avtjänat det

aktuella straffet, utvisa denne ur landet. Om den utlämnade begått brott före utlämningen, som inte var straffbara enligt den anmodade statens lag skulle därmed det ansökande landet – medborgarskapslandet – utan en dylik regel vara tvunget att låta personen ostraffad uppehålla sig i landet.

Specialitetsprincipen intogs i princip oförändrad i UtlämningsL. Regeln om verkan av samtycke slopades emellertid samtidigt som den tidsgräns inom vilken den utlämnade hade att lämna landet, om han ville vara skyddad, utsträcktes från den i 1913 års lag gällande tiden en månad till 45 dagar, i enlighet med den i 1957 års utlämningskonvention bestämda tiden. I förarbetena till lagen anförde departementschefen (prop. 1957:156 s. 71) att även den nya lagen borde uppta en bestämmelse om att vid beviljande av utlämning skulle uppställas såsom villkor, att den utlämnade endast under särskilda förutsättningar fick bestraffas för annat brott än det som avsågs med utlämningen eller utlämnas vidare till annan stat. Samtyckesregeln kunde emellertid, anfördes det, starkt ifrågasättas, eftersom det under den tid som en person kvarhölls i en främmande stat efter att ha blivit utlämnad dit var ytterst svårt för en annan stat att kontrollera, att personen verkligen av fri vilja lämnat samtycke (prop. 1957:156 s. 70 ff.).

I 1913 års lags och den nuvarande lagens förarbeten sägs inte uttryckligen i vems intresse specialitetsprincipen är uppställd. Av de refererade uttalandena i förarbetena till 1913 års lag framgår dock, att regeln i vart fall i viss mån uppställts i den anmodade statens – Sveriges – intresse; den ansökande staten har att respektera de förutsättningar under vilka Sverige beviljat utlämning. I senare lagstiftningsarbete har emellertid med självklarhet antagits att samtliga villkor i 12 § UtlämningsL är avsedda till skydd för den utlämnade (prop. 1975:35 s. 19). Vidare har anförts att specialitetsprincipen och kravet på dubbel straffbarhet samverkar på så sätt, att det senare kravet skulle förlora sitt innehåll, om den ansökande staten var fri att lagföra den som har utlämnats för vilka brott som helst när utlämningen väl verkställts (prop. 2000/01:83 s. 45).

I doktrinen har anförts att specialitetsprincipen – som finns i de flesta länders utlämningsrätt – kan ses som ”en logisk följd av själva avtalssituationen”.56 Detta synsätt synes väl förenligt med uttalandena i förarbetena till 1913 års lag. Vidare har, avseende resonemanget att specialitetsprincipen kan ses som en förlängning av kravet på dubbel

56 Påle 2003, s. 285.

straffbarhet, anförts att samma resonemang emellertid kan föras om andra villkor för utlämning; fanns inte specialitetsprincipen skulle ju även dessa andra villkor kunna kringgås av den ansökande staten när denna väl fått den eftersökte utlämnad för något brott.57 Det ”nya” brottet som aktualiseras först när den eftersökte utlämnats, skulle ju, om den ansökande staten ansökt om utlämning för detta, i den anmodade statens prövning av om utlämningsframställningen skulle beviljas, ha kunnat anses som exempelvis ett militärt eller politiskt brott.

Enligt den nordiska utlämningslagen (7 och 18 §§) krävdes regeringens medgivande till ytterligare lagföring eller straffverkställighet, endast när det gällde svenska medborgare eller politiska brott. Detta hängde samman med att det inom Norden inte fanns något krav på dubbel straffbarhet utom när det gällde utlämning av svenska medborgare eller för politiska brott. En svensk medborgare kunde dock själv enligt den nordiska utlämningslagen inför domstol samtycka till ytterligare lagföring eller straffverkställighet samt kunde utländsk medborgare samtycka till sådan ytterligare lagföring eller straffverkställighet när det gällde politiskt brott. När det gällde vidareutlämning till ett tredje land krävdes emellertid även enligt den nordiska utlämningslagen alltid regeringens medgivande.

Den inom EU framtagna 1995 års utlämningskonvention innebar i huvudsak ett förenklat utlämningsförfarande mellan medlemsstaterna i EU i de fall där personer som var eftersökta för utlämning samtyckte till att utlämnas. Vid tillträdet till konventionen hade Sverige att välja mellan att låta specialitetsprincipen fortsätta gälla i förhållande till andra medlemsstater, att inte tillämpa specialitetsprincipen när den eftersökte samtyckte till utlämning, dvs. att låta samtycket innebära ett automatiskt avstående från specialitetsprincipen, eller att inte tillämpa specialitetsprincipen, om den eftersökte i samband med att han eller hon samtyckte till utlämning också uttryckligen avstod från specialitetsprincipen. Regeringen anförde i sammanhanget (prop. 1996/97:88 s. 22 f.) att en uppmjukning av det skydd som specialitetsprincipen ger – liksom skett mellan de nordiska länderna – torde vara acceptabelt i kretsen inom EU, eftersom samarbetet inom unionen bygger på att länderna har en grundläggande tilltro till varandras rättsordningar. Den eftersökte borde därför, enligt regeringen, själv få bestämma omfattningen av detta skydd, under förutsättning av att personen fått erforderlig informa-

57 Se härom Påle 2003, s. 286 f.

tion om vad ett avstående innebar. Det borde härvid påpekas, anförde regeringen, att det kan ligga i den eftersöktes eget intresse att avstå från tillämpningen av specialitetsprincipen. Sverige valde därför att inte tillämpa specialitetsprincipen, om den eftersökte i samband med att han eller hon samtyckte till utlämning också uttryckligen avstod från specialitetsprincipen. Det ålades härvid åklagaren att ”noggrant försäkra sig om” att den eftersökte hade tillräckligt klart för sig vad ett avstående innebar (prop. 1996/97:88 s. 23). Eftersom skyddet mot vidareutlämning ansågs uppställt i samma syfte som specialitetsprincipen, ansåg regeringen att frågorna borde behandlas på samma sätt (prop. 1996/97:88 s. 23). Ett avstående från specialitetsprincipen kom således också, efter Sveriges tillträde till konventionen, att innebära att vidareutlämning till annat land inom EU, utan särskilt medgivande från regeringen kunde ske. Ett avstående från det skydd som specialitetsprincipen ger kunde, enligt de särskilda EU-reglerna i UtlämningsL, återkallas intill dess att utlämningen hade verkställts. Även Schengenkonventionen (SÖ 1998:49, artikel 66) upptar ett förenklat utlämningsförfarande med möjlighet för den eftersökte att avstå från specialitetsprincipens skydd (prop. 1997/98:42 s. 95).

Nästa inom EU framtagna konvention på utlämningsområdet – 1996 års utlämningskonvention – innebar förändringar på specialitetsprincipens område, i de fall då den som begärdes utlämnad inte redan från början samtyckt till utlämning och då tillfrågats om han eller hon avstod från specialitetsprincipens skydd samt medgav att vidareutlämning fick ske. Som en följd av tillträdet till konventionen tillkom, som tidigare nämnts, 12 a § UtlämningsL. I förhållande till andra EU-länder fick den som utlämnats, utöver vad som i dag följer av bestämmelsen, även utan samtycke lagföras för brott för vilket inte var föreskrivet frihetsberövande påföljd samt, under förutsättning av eget samtycke, vidareutlämnas till en annan medlemsstat. Som skäl för att tillträda konventionen anförde regeringen, liksom vid tillträdet till 1995 år utlämningskonvention, att en uppmjukning av det skydd som specialitetsprincipen ger är acceptabelt i kretsen av EU:s medlemsstater. Det var, menade regeringen, rimligt att vid utlämning till en EU-medlemsstat tillerkänna den som utlämnas eller har utlämnats, rätten och förmågan att avsäga sig specialitetsprincipens skydd. En avsägelse från den som har utlämnats borde även, anförde regeringen, kunna tillmätas rättslig verkan i förhållande till stater med vilka Sverige har särskilda utlämningsavtal, i den utsträckning detta följer av avtalet. Enligt 1996 år utlämningskonvention

kunde en stat vid tillträdet till konventionen – eller senare – förklara att samtycke till undantag från specialitetsprincipen skulle presumeras föreligga i förhållande till en annan stat som hade lämnat motsvarande förklaring. Särskilt mot bakgrund av det inom EU alltjämt upprätthållna kravet på dubbel straffbarhet tedde det sig emellertid, menade regeringen, vid tiden för konventionstillträdet alltför långtgående att generellt avstå från det skydd och den möjlighet till kontroll som specialitetsprincipen innebär (prop. 2000/01:83 s. 45 f.). Sverige valde därför inte alternativet med presumerat samtycke.

I samband med tillträdet till 1996 års utlämningskonvention infördes möjligheten att på vissa villkor (se avsnitt 2.2.4) utlämna svenska medborgare till andra EU-stater. Eftersom möjligheten till utlämning av svenska medborgare utanför de nordiska länderna innebar en principiell nyhet, vars omfattning och konsekvenser ansågs svåra att överblicka, borde det enligt regeringen (prop. 2000/01:83 s. 34) inte vara möjligt för en svensk medborgare att avstå från specialitetsprincipens skydd eller från skyddet mot vidareutlämning. Enligt regeringen fanns det inte några bärande skäl för att undanta svenska medborgare från tillämpningen av det förenklade utlämningsförfarandet (prop. 2000/01:83 s. 34 f.). Inte heller inom ramen för detta borde det emellertid vara möjligt för en svensk medborgare att avstå från specialitetsprincipens skydd eller från skyddet mot vidareutlämning.

EAOL innehåller – liksom de tidigare gällande EU-bestämmelserna i UtlämningsL – möjlighet för den eftersökte att samtycka till överlämnande och att i samband därmed även medge att i den utfärdande medlemsstaten lagföras eller straffas för gärningar som har begåtts före överlämnandet, men som inte omfattas av arresteringsordern (4 kap. 9 §). Ett sådant medgivande kan återkallas till dess att beslutet om överlämnande har verkställts. Däremot är det enligt EAOL inte, som tidigare enligt de särskilda EU-bestämmelserna i UtlämningsL, möjligt för den eftersökte att generellt, innan överlämnade skett, medge att vidareutlämnas till annan EU-stat.

EAOL innehåller även bestämmelser om i vilken utsträckning en person, som tidigare har överlämnats, får lagföras eller straffas för gärningar vilka har begåtts före överlämnandet men som inte omfattas av arresteringsordern och i vilken utsträckning en sådan person får vidareutlämnas till en annan medlemsstat i EU (6 kap. 8 §). I förarbetena till lagen (prop. 2003/04:7 s. 149) anförde regeringen följande angående specialitetsprincipen i förhållande till andra EU-stater inom ramen för systemet med arresteringsorder:

Även i ett system som bygger på ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna och en långtgående förenkling av förfarandena för överlämnande av eftersökta personer finns det behov av det skydd som specialitetsprincipen och förbudet mot vidareöverlämnande ger den som har överlämnats. Det skulle i annat fall stå den utfärdande myndigheten fritt att lagföra för alla gärningar som inte tagits upp i en arresteringsorder. En sådan ordning kan riskera att med tiden minska betydelsen av den rättsliga prövningen av en arresteringsorder och därmed också undergräva rättssäkerheten för eftersökta personer. Motsvarande farhågor gör sig till viss del gällande även beträffande skyddet mot att vidareöverlämnas.

När en person överlämnas från Sverige sker en prövning om det är förenligt med rambeslutet att överlämnande sker. Den kontroll som åklagare och domstolar gör i samband med prövningen av överlämnandets laglighet och överensstämmande med de grundläggande rättigheterna och friheterna innebär ett skydd för den som begärs överlämnad. Den som tidigare har överlämnats enligt en arresteringsorder bör ges ett motsvarande skydd mot lagföring eller bestraffning i den mån dessa åtgärder inte omfattades av den tidigare prövningen. Vad nu sagts gäller även behovet av skydd mot att vidareöverlämnas.

Har således överlämnande från Sverige tidigare beviljats och begärs tillstånd att lagföra eller straffa den som har överlämnats även för gärningar som har begåtts före överlämnandet men som inte omfattades av detta, eller begärs tillstånd att till en annan medlemsstat i EU vidareöverlämna den som har överlämnats, bör enligt regeringens uppfattning en sådan framställning prövas i huvudsak på samma sätt som en begäran om överlämnande, dvs. med tillämpning av 2–5 kap. i den nya lagen…

… En begäran om tillstånd att till en stat utanför EU vidareutlämna den som tidigare har överlämnats från Sverige är en fråga om utlämning och bör av detta skäl prövas av regeringen enligt 24 § utlämningslagen.

Av regeringens uttalande framgår tydligt att specialitetsprincipen, i vart fall inom EU-samarbetet, anses uppställd till skydd för den enskilde.

I doktrinen har uppmärksammats att det från svensk sida, efter att Sverige i egenskap av anmodad stat utlämnat någon härifrån, inte kontrolleras huruvida det ansökande landet följt specialitetsprincipen samt att detta kan innebära problem för den utlämnade individen, eftersom denne inte alltid har rätt att åberopa principen inför den ansökande statens inhemska domstolar.58 I sammanhanget har vidare påpekats, att ett rättegångsförfarande eller en straffverkställighet som strider mot specialitetsprincipen kan innebära ett brott

58 Påle 2003, s. 291.

mot artikel 5 i Europakonventionen, vilken artikel behandlar rätten till frihet och säkerhet.59

Specialitetsprincipen finns upptagen i samtliga Sveriges bilaterala utlämningsavtal. Enligt samtliga dessa gäller en sådan tidsfrist om 45 dagar och en sådan regel om verkan av den utlämnade personens frivilliga återvändande till det ansökande landet, som finns i såväl 1957 års utlämningskonvention som i UtlämningsL, för vilka fall den anmodade statens medgivande till ytterligare lagföring, straffverkställighet eller vidareutlämning inte krävs.

  • Avtalet med Australien: Enligt artikel XV 1 a) (SÖ 1974:3) ska en person som utlämnats inte på den ansökande statens område berövas friheten eller ställas inför rätta eller bli utsatt för annan inskränkning av sin personliga frihet för annat brott som begåtts före hans utlämning än i) ett brott för vilket han utlämnats eller ett annat enligt avtalet utlämningsbart brott och för vilket han skulle kunna dömas efter bevisning av de faktiska omständigheter på vilka framställningen om hans utlämning var grundad eller ii) annat enligt avtalet utlämningsbart brott och beträffande vilket den anmodade staten medger att han berövas friheten, ställs inför rätta eller utsätts för en inskränkning av sin personliga frihet. Enligt samma artikels 1 b) ska en person som utlämnats inte heller berövas friheten i den ansökande staten för att utlämnas till en tredje stat, såvida inte den anmodade staten medger sådant frihetsberövande.
  • Avtalet med Kanada: Enligt artikel 17 p. 1 (SÖ 2001:42) ska den som utlämnats inte åtalas, straffas eller häktas för annat före hans överlämnande begånget brott än sådana för vilka han utlämnats, och hans frihet ska inte heller begränsas av något annat skäl, utom om den anmodade staten samtycker, 45 dagars- eller återvändanderegeln är tillämplig eller – som tidigare nämnts – den utlämnade personen samtycker inför en judiciell myndighet i den ansökande staten. Enligt samma artikel p. 3 får emellertid, om det åtal för vilket vederbörande utlämnats senare ändras, personen åtalas eller dömas, förutsatt att brottet under sin nya rubricering är a) grundat på väsentligen samma faktiska omständigheter som angetts i framställningen om utlämning och i de handlingar som överlämnats till stöd för denna, och b) belagt med samma längsta straff eller med ett kortare straff än det brott för vilket veder-

59 Påle 2003, s. 291.

börande utlämnats. Enligt artikel 18 ska den ansökande staten, när någon överlämnats, inte utlämna denne till tredje stat för ett brott som begåtts före vederbörandes överlämnande, om inte den anmodade staten samtycker till utlämning eller 45 dagars- eller återvändanderegeln är tillämplig.

  • Avtalet med Storbritannien och Nordirland: Enligt artikel 9 (SÖ 1965:19–20) får den som utlämnats inte i något fall berövas friheten eller göras till föremål för rättsliga åtgärder på den ansökande partens område för annat, före hans överlämnande begånget brott, än sådant som konstitueras av den gärning på grund varav hans utlämnande medgivits och tillika är av beskaffenhet att kunna föranleda utlämning, eller för annan omständighet, som är att hänföra till tiden före hans utlämnande, och inte heller av den ansökande parten utlämnas till tredje stat.
  • Avtalet med USA: Enligt artikel IX (SÖ 1963:17) får den som utlämnats inte utan den anmodade statens samtycke, lagföras eller straffas i den ansökande staten för annat före utlämningen begånget brott än det, som föranlett utlämningen, och inte heller vidareutlämnas till tredje land (artikel VIII i den konsoliderade versionen).

Olika aspekter av specialitetsprincipen har varit föremål för Högsta domstolens – och i några fall även för tingsrätts och hovrätts – bedömning (jfr också det i avsnitt 3.9 refererade NJA 1984 s. 707, vilket gällde medgivande till ytterligare lagföring av en jugoslavisk medborgare som utlämnats till Schweiz).

NJA 1962 s. 467 gällde utlämning till Tyskland av en tysk medborgare, som enligt beslut av tysk domstol förklarats häktad misstänkt för grovt rån. Enligt den gärningsbeskrivning som upptogs i det åberopade häktningsbeslutet hade mannen kommit in i en butik, slagit ner en av butikens innehavare, ur kassan tagit en summa pengar och därefter, när den andra butikens innehavare kommit in i lokalen, slagit ner även denne. Båda butiksinnehavarna hade enligt gärningsbeskrivningen fått avsevärda skallskador. Den svenska regeringen förordnade att mannen skulle utlämnas till Tyskland för det brott som utlämning begärts för. Sedan utlämningen verkställts, meddelade den tyska ambassaden att den gärning för vilken utlämning ägt rum, var att bedöma inte bara som grovt rån utan möjligen också såsom mordförsök. Ambassaden hemställde därför om meddelande huruvida från svensk sida erinran mötte mot att åtal väcktes mot

mannen även för mordförsök samt att, om utlämningsbeslutet inte ansågs medge sådant åtal, få tillstånd att väcka sådant. Högsta domstolen förklarade att hinder mot utlämning enligt 1–10 §§ UtlämningsL inte mötte mot att medge att mannen i Tyskland ställdes till ansvar för det ifrågavarande brottet.

NJA 2000 s. 363 gällde utlämning till Estland för lagföring av brott. Den ursprungliga framställningen (från den 10 juli 1998 med komplettering den 12 november 1998 och den 8 april 1999) avsåg smuggling av narkotika från Estland till Sverige vid 12 tillfällen från hösten 1995 till och med den 15 augusti 1996. Till stöd för framställningen åberopades två häktningsbeslut av estländsk domstol avseende delaktighet i smuggling av narkotika från Estland den 5 juni 1996. Efter det att det svenska justitiedepartementet begärt komplettering angående bl.a. om det fanns ytterligare häktningsbeslut beträffande den brottslighet som mannen begärts utlämnad för, men som inte omfattades av de åberopade häktningsbesluten, uppgav

Estland att några sådana beslut inte fanns. Den 15 juli 1999 beslutade regeringen att utlämna mannen till Estland för lagföring avseende smuggling av narkotika den 5 juni 1996 från Estland. Framställningen avslogs beträffande övriga brott som angetts i framställningen på den grunden att det inte fanns häktningsbeslut för de brotten. Därefter begärde Estland att mannen skulle få ställas till ansvar för upprepad smuggling av narkotika samt organisation och ledning av en grupp av smugglare från hösten 1995 till juli 1996. Till framställningen fogades bl.a. ett häktningsbeslut från den 3 mars 1998 och en stämningsansökan från samma dag. Mannen gjorde gällande, att häktningsbeslutet tillkommit först efter det att han utlämnats och för att tillgodose svenska myndigheters krav. Någon utredning till stöd för sina påståenden åberopade han inte. Högsta domstolen anförde att den inom utlämningsrätten tillämpade specialitetsprincipen kommit till uttryck i svensk rätt i 12 § UtlämningsL och i 1957 års utlämningskonvention i artikel 14. Av konventionens artikel framgår, anförde Högsta domstolen, att som huvudregel krävs samtycke från den part som beslutat om utlämning inte endast för åtal och dom eller verkställighet av straff eller skyddsåtgärd utan även för annan inskränkning i den personliga friheten som grundar sig på annat före överlämnandet begånget brott än det för vilket utlämning skett. Specialitetsprincipen innebär således, anförde domstolen, att det kan föreligga hinder för en stat att för en framställning om medgivande till åtal för andra gärningar än dem för vilka utlämning skett, förebringa ett sådant underlag som normalt krävs för utlämning; en pröv-

ning måste i sådana fall kunna grundas på annan utredning än dom eller häktningsbeslut. Har häktning beslutats före det att den utlämnade överlämnats kan dock detta häktningsbeslut, uttalade Högsta domstolen, läggas till grund för ett medgivande, trots att det innan medgivande har lämnats saknas förutsättningar för att verkställa beslutet. Det konventionsfästa samarbetet angående utlämning innebär, menade Högsta domstolen, att staterna i betydande uträckning godtagit varandras rättsordningar. Härav följer, menade domstolen, att uppgifter som lämnats av en till 1957 års utlämningskonvention ansluten stat (som Estland) om vad som förekommit i ett ärende ska godtas av svenska myndigheter, om inte alldeles särskilda omständigheter föreligger. Mot den bakgrunden fann Högsta domstolen inte anledning att ifrågasätta att estländsk domstol den 3 mars 1998 fattat ett sådant beslut om häktning som enligt 9 § tredje stycket UtlämningsL ska godtas, om det inte i särskilt fall framgår att beslutet är uppenbart oriktigt. Några omständigheter som gav anledning att bedöma det som uppenbart oriktigt hade enligt Högsta domstolen inte framkommit. Hinder för att medge att mannen ställdes till ansvar i Estland för de ytterligare gärningar som omfattades av häktningsbeslutet den 3 mars 1998 förelåg enligt Högsta domstolen inte.

I NJA 2005 s. 669 hade en polsk medborgare utlämnats till Polen för brott som enligt svensk lag motsvarade grovt narkotikabrott. Därefter begärde Polen Sveriges samtycke, enligt artikel 14 i 1957 års utlämningskonvention, till att ställa mannen till ansvar i Polen för andra brott, som enligt svensk lag motsvarade försök till mord och människorov, utöver det som omfattades av det tidigare utlämningsbeslutet. Mannen motsatte sig att sådant medgivande lämnades. Högsta domstolen konstaterade, att bestämmelserna i 9 § UtlämningsL, om vilken prövning som ska göras av om den som framställningen avser gjort sig skyldig till den gärning för vilken utlämning begärs, kan jämföras med regleringen i 1957 års utlämningskonvention. Enligt artikel 14 punkten 1 (a) i konventionen ska en framställning om samtycke, till att den som utlämnats ska få ställas till ansvar för annan före utlämningen förövad gärning än den för vilken utlämning skett, översändas tillsammans med sådana handlingar som omnämns i artikel 12 i konventionen. I sistnämnda artikel föreskrivs att en framställning om utlämning ska åtföljas av bl.a. original eller bestyrkt avskrift antingen av en omedelbart verkställbar dom eller av häktningsbeslut eller annat beslut med samma verkan, utfärdat i den ordning som föreskrivs i den begärande partens lag. Av

handlingarna i det aktuella ärendet framgick emellertid, anförde Högsta domstolen, att det i Polen förelåg hinder mot att utreda misstankarna mot mannen och hos domstol begära honom häktad, så länge Sverige inte lämnat det begärda medgivandet. Någon dom eller något häktningsbeslut som rörde de aktuella gärningarna hade således inte bifogats framställningen. I stället hade annan utredning åberopats till stöd för framställningen. I en situation som den förevarande kunde, anförde Högsta domstolen under hänvisning till NJA 2000 s. 363 (se ovan), begäran om medgivande grundas på annan utredning än en dom eller häktningsbeslut. Den utredning som åberopats i det aktuella fallet till stöd för att mannen begått gärningen, bestod bl.a. i förhör med målsäganden, intyg avseende dennes skador samt förhör med andra personer. Vid en samlad bedömning av den åberopade bevisningen fann Högsta domstolen att det inte kunde anses föreligga sannolika skäl för någon av de två nya brottsmisstankarna. Hinder mot att lämna det begärda medgivandet förelåg således enligt 9 § UtlämningsL.

Enligt 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken ska villkor som uppställts vid överlämnande eller utlämning från en annan stat till Sverige gälla här. Detta innebär att när åklagare väcker åtal vid svensk domstol mot någon som utlämnats hit från ett annat land måste domstolen uppmärksamma att specialitetsprincipen respekteras. I dessa fall är det inte fråga om att domstolarna tillämpar den i UtlämningsL fastslagna specialitetsprincipen – den utgör ett villkor för utlämning när Sverige är anmodad stat och tillämpas i praktiken, när Högsta domstolen och i sista hand regeringen ska utröna om tillstånd till ytterligare lagföring eller straffverkställighet behövs eller ska medges. De nedan refererade rättsfallen redovisas emellertid i detta avsnitt för att illustrera specialitetsprincipens praktiska tillämpning.

I NJA 1983 s. 441 hade en norsk medborgare, efter att ha häktats i sin utevaro av svensk domstol, utlämnats från Costa Rica till Sverige. Han dömdes därefter av tingsrätten för grovt bedrägeri och osant intygande till fängelse fem år. Hovrätten ogillade, med ändring av tingsrättens dom, åtalet för grovt bedrägeri samt dömde mannen för osant intygande till fängelse sex månader. Riksåklagaren överklagade och yrkade att mannen skulle dömas även för grovt bedrägeri. Han framställde därvid i första hand samma ansvarspåstående som i tingsrätten och hovrätten. I andra hand framställde han ett nytt ansvarspåstående. Mannen bestred ändring och yrkade beträffande det nya ansvarspåståendet att talan skulle avvisas. Han gjorde därvid gällande att riksåklagarens talan i denna del avsåg en annan gärning än

den för vilken han blivit utlämnad från Costa Rica och att hinder för prövning därför förelåg med hänsyn till specialitetsprincipen. Han anförde i sammanhanget att frågan huruvida andrahandspåståendet omfattades av utlämningsbeslutet borde bedömas helt fristående från frågan huruvida påståendet innebar en tillåten åtalsjustering. Vid tillämpning av specialitetsprincipen borde enligt mannen krävas en väsentligt högre grad av identitet mellan den gärningsbeskrivning som ligger till grund för utlämningsbeslutet och den som åtalet grundar sig på än vad som kan krävas vid bedömningen huruvida en åtalsjustering är tillåten enligt 45 kap. 5 § rättegångsbalken. Redan en relativt liten avvikelse från det ursprungliga gärningspåståendet kunde, anförde mannen, leda till att den utlämnade dömdes för ett förfarande som inte är straffbart i den anmodade staten och att han dömdes med stöd av bevisning som den anmodade staten inte fått tillfälle att pröva. Utlämningen av mannen från Costa Rica hade, konstaterade Högsta domstolen, skett under villkor att han i Sverige inte fick dömas eller straffas för annan tidigare begången gärning än den för vilken han utlämnats. Frågan huruvida med hänsyn till detta villkor, hinder förelåg att pröva Riksåklagarens andrahandspåstående var enligt Högsta domstolen att bedöma med utgångspunkt i utlämningsbeslutet och de handlingar som från svensk sida överlämnats till myndigheterna i Costa Rica i samband med begäran om utlämning. De handlingar som överlämnats, och som kunde antas ha betydelse i sammanhanget, utgjordes enligt Högsta domstolen av häktningsprotokoll från tings- och hovrätt samt skrivelse från svensk chefsåklagare, ställd till domstolen i San José, jämte bilagor bestående av skriftlig bevisning och förhörsprotokoll från bevisupptagningar i Schweiz. Härjämte hade enligt domstolen överlämnats avskrift av tillämpliga svenska lagrum. Den av åklagaren i samband med häktningsbegäran formulerade brottsmisstanken måste enligt Högsta domstolen bedömas med beaktande, även av vad åklagaren med omedelbar anknytning därtill anfört till utveckling av sin talan enligt protokollet från häktningsförhandlingen. De omständigheter som upptogs i det nya ansvarspåståendet hade enligt Högsta domstolen därvid behandlats såsom tillhörande det förfarande som den uttalade brottsmisstanken avsåg. Vad som sålunda förekommit hade, anförde Högsta domstolen, sammantaget tjänat som underlag för beslutet om utlämning. Frågan om vilken ansvarstalan mot mannen som utlämningen med hänsyn till specialitetsprincipen lämnade utrymme för fick, anförde Högsta domstolen, då annat inte föranleddes av utlämningsbeslutet, bedömas enligt samma grunder. Vad som förekommit

vid utlämningen utgjorde under angivna förhållanden enligt domstolen inte hinder mot att pröva Riksåklagarens talan enligt andrahandspåståendet; Högsta domstolen dömde, med ändring av hovrättens dom, mannen för grovt bedrägeri (enligt Riksåklagarens förstahandspåstående, varför någon prövning inte påkallades av andrahandspåståendet) och bestämde påföljden härför och för osant intygande till fängelse tre år sex månader.

I NJA 1986 s. 554hade en man av svensk domstol häktats i sin utevaro såsom på sannolika skäl misstänkt för förskingrings- och borgenärsbrott. Brottsmisstankarna avsåg gärningar i anslutning till ett svenskt aktiebolags verksamhet. En tid därefter häktades mannen av schweizisk myndighet för misstankar om bedrägeri m.m. i anslutning till verksamheten i ett schweiziskt bolag. Efter att Sverige begärt mannen utlämnad för att här lagföras för de brott som omfattades av det svenska häktningsbeslutet, utlämnades mannen hit. Schweiz överlämnade en tid därefter en framställning till Sverige med begäran att svenska myndigheter skulle överta lagföringen mot mannen rörande det schweiziska bolaget. Svensk åklagare begärde då mannen häktad vid svensk tingsrätt även för gärningar hänförliga till det schweiziska bolaget. Vid häktningsförhandlingen gjorde mannen gällande att tingsrätten inte ägde pröva frågan om häktning såvitt gällde misstanke om brott i samband med verksamheten i det schweiziska bolaget. Tingsrätten förklarade mannen häktad även för brott hänförliga till det schweiziska bolaget, utan att bemöta påståendet om att domstolen inte hade rätt att pröva frågan. Mannen överklagade och yrkade att hovrätten skulle försätta honom på fri fot. Hovrätten anförde att det inte förelåg något lagakraftvunnet beslut av schweizisk myndighet om överföring till Sverige av förundersökning och lagföring beträffande misstanke om brott i det schweiziska bolaget. Vid sådant förhållande var svensk domstol, menade hovrätten, på grund av Sveriges förpliktelser enligt artikel 14 i 1957 års utlämningskonvention hindrad att i den delen pröva frågan om häktning av mannen. Hovrätten avvisade därför åklagarens yrkande om häktning för de brott som hänförde sig till verksamheten i det schweiziska bolaget och undanröjde tingsrättens beslut i den delen. Riksåklagaren överklagade och yrkade, att hovrättens beslut om avvisning av häktningsyrkandet rörande brott i samband med det schweiziska bolagets verksamhet skulle upphävas och målet visas åter till hovrätten för prövning i sak. Högsta domstolen konstaterade att mannen utlämnats från Schweiz till Sverige på grund av misstankar om brott som hade samband med det svenska bolaget och att utläm-

ningen inte avsåg brott som hade anknytning till det schweiziska bolaget. För att mannen skulle kunna åtalas, dömas eller underkastas inskränkning i sin personliga frihet i Sverige för sist nämnda brottslighet krävdes enligt artikel 14 i 1957 års utlämningskonvention därför, konstaterade domstolen vidare, att det förelåg samtycke från Schweiz. Den framställning som från schweizisk sida gjorts, om att Sverige skulle överta lagföringen avseende brottslighet hänförlig till det schweiziska bolaget, hade inte försetts med några reservationer och måste, anförde Högsta domstolen, anses innebära att det förelåg ett sådant samtycke som krävs enligt artikel 14 i utlämningskonventionen. Hovrätten borde alltså inte, enligt Högsta domstolens förmenande, ha avvisat åklagarens häktningsyrkande. Högsta domstolen undanröjde hovrättens beslut i denna del och återförvisade målet i den delen till hovrätten. Ett justitieråd (Bengtsson) var skiljaktigt och ansåg sammanfattningsvis att så starka skäl talade mot att det schweiziska beslutet varit avsett som ett samtycke enligt konventionens artikel 14, att det inte borde komma i fråga att utan stöd i ordalagen likställa beslutet med ett samtycke.

I NJA 2003 s. 133 var fråga om från vilken tidpunkt den tid om 45 dagar som, enligt artikel 14 i 1957 års utlämningskonvention, ska ha förflutit innan den som utlämnats får, utan samtycke från den anmodade staten, åtalas för annat, före utlämningen begånget brott än det för vilket han utlämnats, ska räknas. Den i målet aktuelle mannen dömdes 1998 av svensk hovrätt för grovt bedrägeri m.m. till fängelse två år och fyra månader. Han utlämnades med anledning av denna dom till Sverige från Spanien 2001 och började då att avtjäna straffet. Han frigavs villkorligt den 5 september 2002 med en återstående strafftid om ett år och två månader. Han stod under övervakning till den 5 september 2003 och prövotiden utgick den 5 november 2003. Efter att ha anhållits den 24 oktober 2002 och häktats följande dag åtalades mannen vid svensk tingsrätt för grov oredlighet mot borgenär, bokföringsbrott, urkundsförfalskning och bedrägeri, begångna under 2000. Vid huvudförhandling i målet invände mannen att det förelåg hinder att pröva åtalet mot honom, eftersom inget av de undantag som stadgas i artikel 14 i 1957 års utlämningskonvention förelåg. Han förklarade därvid, att av honom under häktningsförhandlingen lämnad uppgift om att han efter den villkorliga frigivningen hade lämnat riket och därefter återkommit var osann. Tingsrätten kom i beslut fram till att de av mannen vid häktningsförhandlingen lämnade uppgifterna, om att han efter sin frigivning lämnat riket och sedan frivilligt återvänt, var så trovärdiga att det,

trots hans ändrade ståndpunkt i frågan, fick hållas för visst att så hade skett. Enligt tingsrättens mening uppehöll han sig således i Sverige, inte på grund av utlämnandet från Spanien, utan på grund av frivillig inresa. Till detta kom, enligt tingsrätten, att den aktuella 45-dagarsfristen i 1957 års utlämningskonvention, med hänsyn till ändamålet med stadgandet, måste förstås som en frist avsedd att räknas från frigivning ur fängelse och inte kunde vara avsedd att inbegripa jämväl hela prövotiden efter villkorlig frigivning. Enligt tingsrättens förmenande förelåg det alltså inte hinder mot att pröva det aktuella åtalet. (Tingsrätten dömde mannen för de åtalade brotten, utom urkundsförfalskning, till fängelse två år.) Mannen överklagade tingsrättens beslut och dom och yrkade bl.a. att hovrätten skulle undanröja domen och avvisa åtalet eftersom det inte fanns förutsättningar enligt artikel 14 i utlämningskonventionen att åtala honom för brott som påstods vara begångna innan han utlämnades från Spanien. Hovrätten fann att konventionens 45-dagarsregel borde tolkas så som tingsrätten hade gjort, dvs. att fristen börjar löpa när villkorlig frigivning sker. Yrkandet om avvisning lämnades därför utan bifall. (Hovrätten fastställde senare i dom tingsrättens dom.) Mannen överklagade och yrkade i första hand att Högsta domstolen skulle med undanröjande av hovrättens dom avvisa talan mot honom. Högsta domstolen konstaterade att Spanien inte samtyckt till den aktuella lagföringen av mannen, att när mannen anhölls mer än 45 dagar hade förflutit efter den villkorliga frigivningen, men det straff för vilket han utlämnats fortfarande inte var till fullo verkställt och att frågan därför var om dagen för mannens villkorliga frigivning kunde anses innebära en slutlig frigivning i konventionens mening. Efter ett ingående resonemang anförde Högsta domstolen att det – främst mot bakgrund av den i UtlämningsL tidigare gällande immunitetsregeln, vilken, enligt domstolen, skulle ha inneburit att den villkorligt frigivne inte under de första 45 dagarna av prövotiden annat än i händelse av ny brottslighet, fick underkastas någon som helst inskränkning i möjligheten att lämna landet, t.ex. genom föreskrifter, passvägran eller förverkande av den villkorligt medgivna friheten, vilka samtliga åtgärder är möjliga under prövotid – fanns ”beaktansvärda skäl” som tydde på att uttryckssättet i artikel 14 hade varit avsett, att innebära att den däri angivna 45-dagarsfristern skulle räknas från det att straffet till fullo verkställts och att det också uppfattats så från svensk sida vid tillträdet till konventionen. Artikeln hade, anförde domstolen vidare, tillkommit främst med hänsyn till den utlämnades rättssäkerhet, vilket liksom intresset av förutsebar-

het talade för att legalitetsprincipen iakttogs vid tolkningen. Utgångspunkten för fristen borde därför, enligt Högsta domstolen, vara den tidpunkt då straffet till fullo är verkställt. När det gällde lagföring utan samtycke från den anmodade staten i de fall då den utlämnade återvänt efter att ha lämnat den stat som han utlämnats till, ställdes, konstaterade Högsta domstolen, inte något krav på att återvändandet ska ha ägt rum efter det att straffet verkställts. I den delen måste konventionens artikel, anförde domstolen, förstås på det sättet att rekvisitet är uppfyllt, om den utlämnade sedan utlämningen ägt rum lämnat landet och därefter frivilligt återvänder. Den omständigheten att återvändandet har ägt rum under prövotiden efter villkorlig frigivning kunde inte, anförde Högsta domstolen, i sig utesluta att det skulle anses ha varit fråga om ett frivilligt återvändande. Sammanfattningsvis borde således, menade Högsta domstolen, åtal inte utan samtycke från spansk sida ha väckts mot mannen innan 45 dagar förflutit från det att det tidigare fängelsestraffet till fullo hade verkställts, om mannen inte, såsom gjorts gällande i målet, efter den villkorliga frigivningen lämnat landet och frivilligt återvänt hit. Efter att Riksåklagaren beretts tillfälle att föra bevisning i nämnda fråga förklarade denne sig inte längre göra gällande att mannen varit utomlands under den aktuella tiden och återkallade sin alternativa grund för rätt till åtal. Högsta domstolen undanröjde därefter tingsrättens och hovrättens domar och avvisade åtalet mot mannen.

I NJA 2007 s. 80 hade en man utlämnats från Tyskland till Sverige 2003 för att här lagföras för grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling, brotten begångna vid olika tillfällen under 2002. Efter begäran från svensk sida lämnades senare från Tyskland tillåtelse till lagföring av mannen här för ytterligare narkotikabrottslighet under 2002. Åtal för de brott utlämningen avsåg väcktes vid tingsrätt, som meddelade en fällande som i målet. Sedan domen överklagats dömde hovrätten honom för grovt narkotikabrott och grov narkotikasmuggling samt bestämde påföljden, med tillämpning av 26 kap. 2 § brottsbalken, till fängelse elva år. Samtidigt förklarade hovrätten tidigare villkorligt medgiven frihet helt förverkad. Den villkorligt medgivna friheten hänförde sig till en svensk dom från 1999, genom vilken mannen dömts till fängelse fyra år och sex månader för grovt narkotikabrott. Han hade frigivits villkorligt från det straffet 2002 med en återstående strafftid om ett år och sex månader. Hovrättens dom vann laga kraft. Mannen ansökte om resning och yrkade att Högsta domstolen skulle i första hand undanröja hovrättens dom och återförvisa målet till hovrätten för ny pröv-

ning samt i andra hand nedsätta straffet till tio års fängelse och undanröja den villkorligt medgivna friheten. Mannan gjorde, som grund för sin resningsansökan, gällande att hovrättens rättstillämpning stred mot lag i två avseenden. För det första hade det enligt honom varit fel av hovrätten att förverka den villkorligt medgivna friheten, eftersom utlämningen inte omfattade verkställighet av det straff han 1999 dömts till av den svenska domstolen. För det andra ansåg han att hovrätten inte hade haft rätt att tillämpa straffskärpningsregeln i 26 kap. 2 § brottsbalken, eftersom den bestämmelsen inte angetts i den svenska utlämningsframställningen eller annat material som överlämnats till tyska myndigheter i utlämningsärendet. Högsta domstolen konstaterade att mannen i den svenska utlämningsframställningen inte hade begärts utlämnad för verkställighet av det tidigare utdömda straffet, att det tyska utlämningsbeslutet följaktligen inte omfattade sådan verkställighet och att något tillstånd att verkställa detta straff inte heller hade inhämtats från Tyskland i senare skede. Hovrättens förordnande om förverkande av den villkorligt medgivna friheten innebar, enligt Högsta domstolen, att mannen berövades sin frihet för verkställande av straff för annat före hans överlämnande begånget brott än de han utlämnats för och därmed ett åsidosättande av specialitetsprincipen enligt artikel 14 i 1957 års utlämningskonvention. Att den konventionsstadgade specialitetsprincipen respekterades fick, anförde domstolen, anses vara ett villkor vid utlämningen, vilket enligt 2 kap. 8 § andra stycket brottsbalken ska gälla här. Med hänsyn till detta fanns det enligt Högsta domstolen förutsättningar för att med stöd av 58 kap. 2 § 5 rättegångsbalken (om den rättstillämpning som ligger till grund för domen uppenbart strider mot lag) bevilja resning, såvitt gällde hovrättens förordnande om förverkande av den villkorligt medgivna friheten. Högsta domstolen undanröjde omedelbart detta förordnande. När det gällde mannens åberopande av att hovrätten tillämpat 26 kap. 2 § brottsbalken, konstaterade Högsta domstolen att denna bestämmelse inte hade angetts i den svenska utlämningsframställningen eller i handlingar som annars hade överlämnats i samband med denna. Bestämmelser rörande påföljden, såsom straffskärpningsregler, kunde emellertid inte, anförde domstolen, anses omfattade av specialitetsprincipen. Det hade från tysk sida i samband med utlämningen av mannen inte heller, konstaterade domstolen, uppställts något villkor gällande påföljden. Svensk domstol hade följaktligen, anförde Högsta domstolen, vid bestämmande av påföljden inte varit förhindrad att fullt ut tillämpa gällande svenska bestämmelser på området. Det fanns

därmed, enligt Högsta domstolen, inte skäl att bevilja resning med anledning av hur hovrätten bestämt strafftiden.

I RH 1992:18 hade en man av svensk tingsrätt 1987 häktats i sin frånvaro som på sannolika skäl misstänkt för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning, alternativt grov förskingring. I häktningsprotokollet antecknades viss gärningsbeskrivning. Mannen efterlystes och påträffades i USA. Åklagaren begärde med stöd av utlämningsavtalet mellan Sverige och USA att mannen skulle utlämnas till Sverige. Till begäran fogades tingsrättens häktningsprotokoll och skrift från polismyndigheten, i vilken två privatpersoner nämndes som exempel på målsägande, samt bilagor innehållande anmälningar, förhörsprotokoll och skriftlig bevisning gällande de namngivna målsägandena. Amerikansk domstol beslutade 1991 att mannen skulle utlämnas till Sverige. Åklagaren väckte sedan åtal mot honom under tre åtalspunkter för olika fall av grova bedrägerier mot ett fyrtiotal målsägande. Mannen yrkade att tingsrätten skulle avvisa åtalet, med undantag för de delar av detta som gällde de i utlämningsbegäran nämnda målsägandena, med motiveringen att endast dessa delar av åtalet omfattades av utlämningsbeslutet och att åklagaren inte fick åtala för andra brott. Tingsrätten kom i beslut fram till att del av en åtalspunkt inte kunde anses inrymmas inom den gärningsbeskrivning som häktningsprotokollet, vilket tjänat som underlag för beslutet om utlämning, innehöll. Det förelåg därför, enligt tingsrätten, hinder mot att pröva åtalet i den delen, varför det avvisades. I övrigt utgjorde utlämningsbeslutet, enligt tingsrätten, inte något hinder mot prövning av åtalet. Mannen överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle avvisa åtalet i dess helhet utom i de delar det grundande sig på anmälningar från de namngivna målsägandena. Hovrätten konstaterade att mannen enligt det bilaterala avtalet inte fick dömas eller straffas för annat före utlämningen begånget brott än det som föranlett utlämningen och att frågan om det med hänsyn till detta förelåg hinder att pröva åtalet måste bedömas med utgångspunkt i utlämningsbeslutet samt de handlingar, bl.a. häktningsprotokollet, som från svensk sida överlämnats till myndigheterna i USA med anledning av begäran om utlämning. Den gärningsbeskrivning som återgavs i häktningsprotokollet hade, konstaterade hovrätten vidare, accepterats som underlag för beslutet om utlämning och gärningsbeskrivningen angav därmed enligt hovrätten ramen för bedömningen. Förutom en del av åtalet som hänförde sig till tid som inte täcktes av gärningsbeskrivningen, rymdes enligt hovrätten resterande delar av åtalet inom gärningsbeskrivningen, oavsett att målsägande-

na inte hade namngivits eller på annat sätt angivits i samband med begäran om utlämning. Åtalet kunde därmed, bedömde hovrätten, tas upp i dessa delar.

3.13. Förbudet mot utlämning till extraordinär domstol

Enligt 1957 års utlämningskonvention (artikel 1) förpliktar sig de avtalsslutande parterna att, under iakttagande av de bestämmelser och villkor som fastställts i konventionen, till varandra utlämna personer, vilka av behöriga judiciella myndigheter hos den ansökande parten ställs till ansvar för brott eller efterlyses för verkställighet av straff (eller ”skyddsåtgärd”). Vid tillträdet till konventionen förbehöll sig Sverige rätten att vid bifall till framställning om utlämning föreskriva, att den utlämnade inte får ställas inför domstol, som endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden erhållit befogenhet att pröva mål av sådan beskaffenhet och att även vägra utlämning för verkställighet av straffdom, fälld av sådan extraordinär domstol (Sveriges förbehåll, p. 2 a).

Enligt 12 § första stycket 2 UtlämningsL ska vid beviljande av utlämning uppställas villkor att den som utlämnas inte för brottet får åtalas vid domstol, som endast för tillfället eller för särskilda undantagsförhållanden erhållit befogenhet att pröva mål av sådan beskaffenhet. Regeringen får dock medge undantag från detta ”om det finnes förenligt med rättssäkerheten”.

Det föreligger således en diskrepans mellan den svenska reservationen till utlämningskonventionen och UtlämningsL på så sätt, att reservationen innefattar möjlighet att vägra utlämning för såväl lagföring inför en extraordinär domstol som verkställighet av ett straff meddelat i dom av en extraordinär domstol medan enligt UtlämningsL utlämning kan vägras endast med avseende på lagföring inför extraordinär domstol. I doktrinen har den åsikten framförts, att UtlämningsL:s bestämmelse avseende tillfälliga domstolar bör kompletteras med ett förbud mot utlämning också för straffverkställighet.60

Förbud mot utlämning till extraordinär domstol förelåg redan enligt 1913 års lag. I förarbetena till denna lag (prop. 1913:50 s. 37 f.) anförs, att villkoret avser att förhindra att den utlämnade ställs inför en särskild för ändamålet tillsatt domstol eller annan domstol, som enligt vanliga regler inte skulle vara behörig i fråga om åtal mot

60 Påle 2003, s. 310.

honom (”tribunal d’exception”) och att det således inte utgör hinder för att t.ex. en militär ställs inför militär domstol eller en ämbetsman, som begått brott i ämbetet, inför sådan särskild domstol som har att döma över dylika brott. Till stöd för regeln anförs vidare (prop. 1913:50 s. 37 f.), att utlämning vilar på förtroendet till de dömande myndigheternas i den främmande staten opartiskhet, men att detta förtroende endast gäller de ordinarie domstolarna, under det att tillsättandet av en undantagsdomstol för ett särskilt fall ”nödvändigtvis uppväcker misstanke om partiskhet”.

Någon sådan möjlighet som enligt nuvarande utlämningslag ges regeringen att medge undantag från förbudet, fanns inte enligt den äldre lagen. I förarbetena till UtlämningsL (prop. 1957:156 s. 34) konstaterades, att regeln om förbud mot utlämning till extraordinär domstol hade hindrat utlämning från Sverige exempelvis av sådana personer som avsetts bli åtalade vid någon av de efter det andra världskriget inrättade särskilda domstolarna för krigsförbrytare. Det kunde, enligt förarbetena, ifrågasättas om inte den gällande lagen på denna punkt var för restriktiv; den omständigheten att en särskild domstol inrättas behöver inte innebära, anfördes det, att rättssäkerheten kommer i fara. Det ansågs därför att regeln borde uppmjukas, så att möjlighet fanns att göra undantag för sådana fall, då ”tillbörliga krav på rättssäkerhet” kunde anses uppfyllda (prop. 1957:156 s. 34 och 72).

När tribunalen för brott i f.d. Jugoslavien inrättades av FN, övervägdes för svenskt vidkommande om det krävdes lagstiftning för att uppfylla förpliktelserna i domstolens stadga. Regeringen anförde därvid (prop. 1993/94:142 s. 22 ff.) att den svenska lagstiftningen om internationell rättshjälp (däri inkluderande UtlämningsL) förutsatte att en begäran om rättshjälp kom från en domstol eller myndighet i en främmande stat. Eftersom tribunalen var ett av FN inrättat organ och inte hörde under någon enskild stat, konstaterades att den svenska lagstiftningen inte var direkt tillämplig i förhållande till tribunalen. Det krävdes därför lagstiftningsåtgärder för att Sverige skulle kunna bistå tribunalen med de åtgärder som krävdes enligt stadgan, bl.a. bistånd med att gripa eller häkta personer och överlämna eller överföra en tilltalad till tribunalen. Samma slutsats drogs vid inrättandet av Rwandatribunalen (se prop. 1995/96:48 s. 12 ff.), vid ratifikationen av Romstadgan (se prop. 2000/01:122 s. 94 ff.) och då möjligheten till svenskt samarbete med Specialdomstolen för Sierra Leone i fråga om bl.a. utlämning, infördes (se prop. 2005/06:93 s. 33).

Det kan i detta sammanhang erinras om att det i den svenska regeringsformen finns ett förbud mot att inrätta domstol för viss tvist eller visst mål, dvs. en särskilt inrättad specialdomstol (2 kap. 11 § regeringsformen). Bestämmelsen har överförts till den reformerade grundlagen (prop. 2009/10:80 s. 162).

Regeringens möjlighet att medge undantag från förbudet om utlämning till extraordinär domstol, gäller således endast vid framställningar från andra stater eller från andra staters myndigheter. Undantaget är med andra ord inte tillämpligt vid utlämning till internationella tribunaler, vilka inte är del av någon stats interna rättsordning utan är att anse som mellanfolkliga organisationer.

Möjlighet att vägra utlämning för lagföring inför extraordinära domstolar finns även i Sveriges bilaterala utlämningsavtal, med undantag för avtalet med Kanada. Avtalet med Australien innehåller även en vägransmöjlighet för verkställighet av straff utdömt av en sådan domstol. Följande gäller med avseende på extraordinära domstolar enligt avtalen.

  • Avtalet med Australien: Enligt artikel 1 (b) i det protokoll om ytterligare ändring i det ursprungliga avtalet (SÖ 1989:49) får utlämning vägras ”när den person vars utlämning begärs kan komma att ställas inför domstol eller annan judiciell myndighet som särskilt upprättats för att handlägga målet mot honom eller som endast för tillfället eller för undantagsförhållanden erhållit befogenhet att pröva sådant mål eller hans utlämning begärts för att han ska avtjäna ett straff som ådömts honom av en sådan domstol eller myndighet”.
  • Avtalet med Storbritannien och Nordirland: Avtalet innehåller inte någon särskild bestämmelse om förbud mot utlämning till extraordinär domstol. Enligt artikel 8 (2) (SÖ 1965:19–20) får emellertid den anmodade parten vägra utlämning på varje vägransgrund som finns i denna parts lagstiftning.
  • Avtalet med USA: Enligt artikel V p. 3 (SÖ 1963:17) ska utlämning inte medges om den som begärts utlämnad åtalats eller kommer att åtalas inför extraordinär domstol i den ansökande staten (artikel IV p. 3 i den konsoliderade versionen).

Bestämmelsen om förbud mot utlämning till extraordinär domstol har, såvitt kunnat utrönas, aldrig varit föremål för Högsta domstolens bedömning.

3.14. Förbudet mot utlämning vid risk för dödsstraff

Enligt 1957 års utlämningskonvention (artikel 11) gäller följande med avseende på dödsstraff. Om det brott för vilket utlämning begärs enligt den ansökande statens lagstiftning förskyller dödsstraff och om lagstiftningen hos den anmodade parten inte föreskriver dödsstraff för sådant brott eller dödsstraff vanligtvis inte där verkställs, får utlämning vägras, såvida inte den ansökande staten avger en sådan försäkran att dödsstraff inte kommer att verkställas, som den anmodade parten anser tillfyllest.

Enligt 12 § första stycket 3 UtlämningsL ska vid beviljande av utlämning uppställas villkor, att den som utlämnas inte för brottet får straffas med döden.

Enligt lagens förarbeten hindrar regeln i 12 § första stycket 3 inte att dödsdom meddelas, men sådan dom får inte verkställas (prop. 1957:156 s. 72). I den nedan nämnda propositionen om avtal med USA om bl.a. utlämning, anförde regeringen, att bestämmelsens formulering enligt sin lydelse omfattar villkor, såväl att dödsstraff inte får dömas ut som att dödsstraff inte får verkställas (prop. 2004/05:46 s. 45).

När bestämmelsen om förbud mot utlämning vid risk för dödsstraff, föreslogs ingå i UtlämningsL anförde departementschefen (prop. 1957:156 s. 33 och 72 f.), att det inte kunde anses förenligt med svensk rättsuppfattning att utlämna en person utan garanti för att dödsstraff inte ska komma i fråga. Han påpekade samtidigt, att lagstiftningen i en del länder för vissa brott inte stadgade annat straff än döden. I åtskilliga stater gällde emellertid, anförde han, att en domstol hade att tillämpa en internationell överenskommelse, även om den inte överensstämde med den interna lagen. För sådana stater, menade han, förelåg inte något lagtekniskt hinder mot att ingå en överenskommelse som innehåller förbud mot dödsstraff. Ur svensk synpunkt torde även den lösningen kunna godtas, anförde han, att den stat till vilken utlämnande sker, genom administrativt beslut ser till att dödsstraff inte verkställs. I exempelvis Belgien, uttalade han, var dödsstraffet formellt inte avskaffat, men det brukade sedan lång tid tillbaka inte verkställas utan förvandlades regelmässigt till frihetsstraff.

Enligt påpekande i doktrinen kan det inte, i ett specifikt utlämningsärende där det föreligger risk för att dödsdom kan komma att meddelas i det ansökande landet, från svensk sida vara tillräckligt, att tidigare praxis i det ansökande landet visar att dödsstraff som

regel omvandlas till frihetsstraff.61 För utlämning från Sverige måste i stället krävas någon slags garanti från det ansökande landet om att en dödsdom i det specifika fallet inte kommer att verkställas. En sådan garanti kan bl.a. av konstitutionella skäl vara svår att lämna för det ansökande landet, eftersom regeringen kan (och bör) vara förhindrad att lägga sig i hur landets domstolar ska döma.

Det finns ännu inte något generellt förbud mot dödsstraffet i folkrätten. Det andra fakultativa protokollet till FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter, vari anslutande stater förpliktar sig att inte verkställa dödsstraff och att verka för dess avskaffande, trädde i kraft 1991 och har f.n. 73 (av FN:s 193) anslutna stater, varav Sverige (se SOU 1990:21) är en. I internationella konventioner och förklaringar har därutöver fastställts ett antal begränsningar för dödsstraffets tillämpning och har manifesterats en strävan mot dödsstraffets totala avskaffande. Europeiska Rådet har också (år 1998) antagit riktlinjer för agerande mot dödsstraffet gentemot tredje land. I artikel 3 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna sägs att var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet. Enligt artikel 6 i FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (SÖ 1971:42–43) ska rätten till liv garanteras genom lag. Samma artikel förbjuder stater att godtyckligt beröva människor deras liv och att döma någon till döden för brott begångna innan personen fyllt arton år. Det sist nämnda förbudet uppställs även i FN:s barnkonvention. Europakonventionens artikel 2 innehåller liknande bestämmelser om rätten till liv som den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC) har antagit rekommendationer om garantier för personer som är dömda till döden. År 2007 antog FN:s generalförsamlings tredje utskott en resolution mot dödsstraffet. Resolutionen uppmanar alla länder som fortfarande har kvar dödsstraffet, att införa ett moratorium för avrättningar med sikte på att helt avskaffa dödsstraffet. FN:s råd för de mänskliga rättigheterna (som ersatte FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna) har 2005 antagit en resolution om dödsstraffet. Även det sjätte tilläggsprotokollet till Europakonventionen (som liksom Europakonventionen gäller som lag i Sverige) förbjuder dödsstraff i fredstid. Det trettonde tilläggsprotokollet till Europakonventionen (som även det gäller som lag i Sverige) utsträcker förbudet mot dödsstraff till att gälla under alla omständigheter – således även i krigstid.

61 Påle 2003, s. 311.

Av tilläggsprotokollen framgår inte om deras respektive artikel 1 – vilken i båda protokollen lyder ”Dödsstraffet skall vara avskaffat. Ingen får dömas till ett sådant straff eller avrättas.” – utgör hinder mot att lämna ut en person för lagföring som riskerar att för det aktuella brottet bli dömd till döden, eller för verkställighet av en dödsdom. Europadomstolen har inte behövt ta ställning till principfrågan, men i vissa fall har uttalanden gjorts som tyder på att artikel 1 i sjätte tilläggsprotokollet skulle kunna innebära hinder mot att utlämna någon till ett land, där det finns en allvarlig risk för att denne skulle riskera ett dödsstraff.62

Enligt Amnesty International63 tillämpar 58 av världens länder64f.n. (per den 31 december 2010) dödsstraffet i praktiken. Ytterligare 34 länder65 har kvar dödsstraffet i sin lagstiftning för ”vanliga” brott såsom mord, men tillämpar det inte i praktiken. Dessutom har nio länder66 kvar dödsstraffet för ”exceptionella” brott såsom brott mot viss militär lagstiftning och brott begångna under vissa exceptionella omständigheter. Av länderna i Europa är det endast Ryssland, Lettland och Vitryssland som alltjämt har kvar dödsstraffet i lagstiftningen och endast Vitryssland som fortfarande tillämpar det i praktiken för ”vanliga” brott.

Enligt Sveriges bilaterala utlämningskonvention med USA (SÖ 1963:17, artikel VIII) finns möjlighet att vägra utlämning från Sverige till USA, om det brott som utlämningen avser kan medföra dödsstraff, såvida inte USA före utlämningen försäkrar att sådant straff inte kommer att verkställas. Även det i avsnitt 2.1 nämnda avtalet av den 25 juni 2003 om utlämning mellan EU och USA tar upp frågan om utlämning vid möjligt dödsstraff för det aktuella brottet (artikel 13). Enligt EU-avtalet får respektive medlemsstat och USA

62 Se Danelius 2007, s. 506 f. och fallen Aylor-Davis mot Frankrike samt Kommissionens mål

Kareem mot Sverige och 16531/90 mot Nederländerna. 63 Rapporten Death Sentences and Executions 2010, March 2011, s. 44 f. 64 Afghanistan, Antigua och Barbuda, Bahamas, Bahrain, Bangladesh, Barbados, Belize,

Botswana, Comorerna, Cuba, Demokratiska Republiken Kongo (Kinshasa), Dominica, Egypten, Ekvatorialguinea, Etiopien, Förenade arabemiraten, Guatemala, Guinea, Guyana, Indien, Indonesien, Iran, Irak, Jamaica, Japan, Jordanien, Kina, Kuwait, Libanon, Lesotho, Libyen, Malaysia, Mongoliet, Nigeria, Nordkorea, Oman, Pakistan, Palestina, Qatar, Saint Christopher och Nevis, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, Saudiarabien, Sierra Leone, Singapore, Somalia, Sudan, Syrien, Taiwan, Tchad, Thailand, Trinidad och Tobago, Uganda, USA, Vietnam, Vitryssland, Yemen och Zimbabwe. 65 Algeriet, Benin, Brunei, Burkina Faso, Burma, Centralafrikanska republiken, Eritrea, Gambia, Ghana, Grenada, Kamerun, Kenya, Laos, Liberia, Madagaskar, Malawi, Maldiverna, Mali, Mauretanien, Marocko, Nauru, Niger, Papua Nya Guinea, Republiken Kongo (Brazzaville), Ryssland, Sydkorea, Sri Lanka, Surinam, Swaziland, Tadzjikistan, Tanzania, Tonga, Tunisien och Zambia. 66 Bolivia, Brasilien, Chile, El Salvador, Fiji, Israel, Kazakstan, Lettland och Peru.

avgöra om artikeln ska tillämpas dem emellan. Sverige och USA har valt att tillämpa artikeln. Det är således EU-avtalets bestämmelse som numera gäller i Sveriges och USA:s utlämningssamarbete (se artikel VII i den konsoliderade versionen). Bestämmelsen kan enligt sin lydelse tillämpas både när Sverige är ansökande stat och när utlämning begärs av USA, men på grund av att det endast är USA som har dödsstraff är det i praktiken endast Sverige som kan komma att utnyttja möjligheten i artikeln. Enligt bestämmelsens huvudregel får utlämning från Sverige, för ett brott som är belagt med dödsstraff, beviljas på villkor, att den eftersökte inte ådöms dödsstraff. Om USA emellertid av formella skäl inte kan uppfylla ett sådant villkor – i några av USA:s delstater tvingar det processuella regelsystemet åklagaren att yrka dödsstraff för vissa brott och domstolen att välja den påföljden, om den misstänkte fälls till ansvar för brottet (se prop. 2004/05:46 s. 22) – kan utlämning beviljas på villkor att ett utdömt dödsstraff inte ska verkställas. Enligt regeringen innebär artikelns bestämmelse – i jämförelse med den i artikel VIII i den bilaterala utlämningskonventionen – en större trygghet för personer som utlämnas från Sverige för brott där USA tillämpar dödsstraff (prop. 2004/05:46 s. 22). När förslaget att godkänna EU-avtalet om utlämning och det bilaterala instrumentet mellan Sverige och USA i samma ämne remissbehandlades, avstyrkte en av remissinstanserna (Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet) att möjligheten att utdöma dödsstraff accepterades i utlämningsavtalet (se prop. 2004/05:46 s. 45). Det starka fördömandet av dödsstraff förutsatte enligt remissinstansen, bl.a. mot bakgrund av Europakonventionens tilläggsprotokoll, ett klart avståndstagande också från möjligheten att en person som utlämnas från Sverige kan utsättas för att bli dömd till dödsstraff. Regeringen uttalade härvid (prop. 2004/05:46 s. 45), att den nya formuleringen om dödsstraffets betydelse vid prövning av frågan om utlämning, gav ett starkare skydd för den som utlämnas från Sverige, och att huvudregeln enligt den nya formuleringen ju var att en utlämnad inte skulle riskera att dömas till dödsstraff. Det fanns därför, menade regeringen, anledning att se positivt på den förändring av konventionen som hade skett.

Möjlighet att vägra utlämning, om det aktuella brottet skulle komma att bestraffas med döden, finns även i övriga av Sveriges bilaterala utlämningsavtal. Att notera är emellertid, att dödsstraffet är avskaffat i samtliga nedan angivna länder. Följande gäller med avseende på dödsstraff enligt avtalen.

  • Avtalet med Australien: Enligt artikel VI (SÖ 1974:3) kan utlämning vägras om det aktuella brottet enligt den ansökande statens lag är belagt med dödsstraff men den anmodade statens lag inte föreskriver dödsstraff i motsvarande fall.
  • Avtalet med Kanada: Enligt artikel 4 c) (SÖ 2001:42) får utlämning vägras om brottet enligt den ansökande statens lagstiftning är belagt med dödsstraff, såvida inte denna stat förbinder sig att inte yrka dödsstraff eller, om dödsstraff utdöms, att inte låta verkställa det.
  • Avtalet med Storbritannien och Nordirland: Enligt artikel 3(4) (SÖ 1965:19–20) får utlämning vägras, om den eftersökte enligt den ansökande partens lagstiftning är underkastad dödsstraff för det brott varå utlämningsframställningen grundas, medan den anmodade partens lagstiftning inte föreskriver dödsstraff i liknande fall.

Bestämmelsen om hinder mot utlämning vid risk för dödsstraff i den ansökande staten, har, såvitt kunnat utrönas, aldrig varit föremål för Högsta domstolens bedömning.

3.15. Övriga villkor som kan uppställas vid beviljande av utlämning

När utlämning sker ska enligt 12 § första stycket UtlämningsL vissa villkor uppställas (se närmare avsnitt 3.12, 3.13 och 3.14). Den som utlämnas får således inte, utan medgivande av regeringen i det särskilda fallet, åtalas eller straffas i den främmande staten för annat brott som begåtts före utlämningen. Personen får inte heller utan sådant medgivande vidareutlämnas till annan stat. Den som utlämnas får som huvudregel inte åtalas för det aktuella brottet vid en tillfällig eller extraordinär domstol och personen får inte heller straffas med döden. I fall som avses i 5 § (militärt brott) och 6 § (politiskt brott) ska enligt bestämmelsens andra stycke dessutom särskilt anges, att den som utlämnas inte får straffas enligt bestämmelse som avser brott av krigsman eller såsom för politiskt brott. Förutom de angivna villkoren ska regeringen enligt bestämmelsens tredje stycke uppställa de övriga villkor som i varje enskilt fall krävs.

1957 års utlämningskonvention innehåller inte någon generell möjlighet för de anslutande staterna att efter fritt skön uppställa villkor

vid beviljande av utlämning. Sverige har inte heller förbehållit sig sådan möjlighet.

Inte heller Sveriges bilaterala utlämningsavtal innehåller någon generell möjlighet för den anmodade staten att efter fritt skön uppställa villkor i samband med att utlämning beviljas. Möjligen kan avtalet med Storbritannien och Nordirland anses innefatta en sådan möjlighet eftersom den anmodade parten enligt artikel 8 (2) (SÖ 1965:19–20) får vägra utlämning på varje annan grund, som är angiven i denna parts lagstiftning.

I 1913 års lag förutsattes (23 §) att Kungl. Maj:t vid beviljande av en utlämningsbegäran kunde uppställa villkor för utlämningen utöver vad som föreskrevs i lagen. Vid den nu gällande lagens tillkomst ansågs det lämpligt att uppta en uttrycklig regel om detta i 12 § UtlämningsL (prop. 1957:156 s. 73). Det konstaterades därvid att möjligheten att uppställa dylika ytterligare villkor kunde komma att begränsas vid slutande av utlämningskonventioner.

Skälen för bestämmelsen om regeringens möjlighet att uppställa andra villkor för utlämning än de obligatoriska villkor som uttryckligen anges i lagen, eller vilka villkor det förutsätts kunna vara fråga om, anges varken i förarbetena till 1913 års lag eller i UtlämningsL:s förarbeten.

I utlämningsärenden där det ansökande landet inte är anslutet till 1957 års utlämningskonvention eller är ett land med vilket Sverige har ett bilateralt avtal, förekommer det att regeringen i utlämningsbeslutet anger att som ytterligare villkor för utlämningen gäller – förutom de villkor som uttryckligen följer av 12 § första stycket 1–3 – att den eftersökte inte för brottet får straffas med kroppsstraff.67Detta innebär således att regeringen nyttjar möjligheten som ges den i 12 § tredje stycket.

67 Kroppsstraff förekommer som påföljd för brott i följande länders lagstiftning (dokumentet Global progress towards prohibiting all corporal punishment, upprättat av organisationen

Global Initiative to End all Corporal Punishment of Children [www. endcorporalpunishment.org], de flesta landrapporterna uppdaterade under år 2009 eller 2010): Antigua och Barbuda (pojkar under 18 år kan dömas till piskrapp), Bangladesh (män kan dömas till piskrapp), Barbados (ev. endast för barn under 15 år), Botswana (för män), Brunei (ev. endast för pojkar mellan 7 och 17 år, vilka kan dömas till piskrapp), Burma, Djibouti, Dominica (ev. endast för unga män), Eritrea, Förenade arabemiraten, Grenada, Guinea, Guyana (för män), Indonesien (i vissa provinser där sharia-lag tillämpas), Iran, Kuwait (troligen – år 2001 lades ett förslag inför parlamentet om att komplettera strafflagen med bestämmelser om amputation och prygel som påföljder), Lesotho, Libyen, Malaysia, Maldiverna, Mauretanien, Nigeria, Oman (eventuellt – det framstår som förbjudet enligt strafflagen men samtidigt sägs hela lagstiftningen vila på sharia), Pakistan, Qatar, Saint Christopher och Nevis, Saint Vincent och Grenadinerna,

Saudiarabien, Sierra Leone (ev. endast för pojkar upp till 17 år), Singapore, Somalia, Swaziland (ev. endast för pojkar upp till 18 år), Tanzania, Tonga (pojkar och män kan dömas till piskrapp), Tuvalu (endast för barn upp till 16 år), Yemen och Zimbabwe (för män).

Bestämmelsen om möjligheten för regeringen att diskretionärt uppställa de villkor som den finner erforderliga, har vidare använts av regeringen i det massmedialt uppmärksammade fallet om utlämning av en för folkmord misstänkt rwandisk man till Rwanda. Frågan om det förelåg hinder mot utlämning av mannen prövades av Högsta domstolen i NJA 2009 s. 280 (se närmare om rättsfallet i avsnitt 3.6, 3.7 och 5.3). Högsta domstolen kom fram till att det inte förelåg något lagligt hinder mot att bevilja utlämningen. Regeringen beslutade den 9 juli 2009 att utlämna mannen till Rwanda. Mannen anmälde Sverige till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) och gjorde gällande att regeringens beslut att utlämna honom till Rwanda stred mot Europakonventionen. Europadomstolen beslutade den 15 juli 2009 att begära att regeringens beslut tills vidare inte skulle verkställas. Den 20 juli 2009 beslutade regeringen (JuBC2008/2175/BIRS), med ändring av sitt beslut av den 9 juli 2009, att verkställighet av beslutet, i avvaktan på Europadomstolens prövning, tills vidare inte fick ske. Som skäl för beslutet angav regeringen att den, i enlighet med 12 § tredje tycket UtlämningsL, kan uppställa de villkor som den finner erforderliga för en utlämning och att utlämningsbeslutet, mot bakgrund av den anmälan som gjorts till Europadomstolen och domstolens begäran, tills vidare inte borde få verkställas.

3.16. Konkurrerande utlämningsframställningar

Vid konkurrens mellan två eller flera stater, som begär utlämning av samma person antingen för samma brottsliga gärning eller för olika sådana, uppkommer frågan till vilken stat utlämning bör ske och om vidareutlämning bör tillåtas.

Enligt artikel 17 i 1957 års utlämningskonvention ska vid sådan konkurrens, den anmodade parten ”träffa sitt beslut under hänsynstagande till samtliga omständigheter och särskilt till brottens relativa svårhetsgrad och platsen för deras förövande, till tidsföljden mellan de olika framställningarna, till den eftersöktes medborgarskap och till möjligheten av senare utlämning till annan stat”.

UtlämningsL innehåller en med utlämningskonventionen överensstämmande bestämmelse. Enligt 13 § första stycket UtlämningsL ska, om två eller flera stater begär utlämning av samma person, frågan om till vilken av staterna utlämning bör ske, avgöras med hänsyn till beskaffenheten av brottet eller brotten, tiden och platsen därför,

framställningarnas tidsföljd, den eftersöktes nationalitet och hemvist samt övriga omständigheter. Enligt andra stycket samma bestämmelse kan vidare, när framställningarna avser olika brott, som nämnts i avsnitt 3.12, föreskrivas att den som utlämnas till en stat ska från den staten vidareutlämnas till annan stat på villkor som bestämts enligt 12 §.

1913 års lag innehöll i huvudsak likalydande bestämmelser som nuvarande 13 §. I den äldre lagen (12 §) angavs emellertid att, om inte särskilda omständigheter föranledde att utlämningen borde ske till hemlandet, utlämningen i regel skulle ske till den stat där brottet ägt rum eller, om brottet begåtts inom flera staters områden, till den där huvudhandlingen förövats. Vidare angavs (13 §) att, om flera stater begärt utlämning av samma person för olika brott, företräde skulle ges den stat som först begärt personens utlämnande eller häktning, om inte hänsyn till ”de olika staternas läge” eller annan särskild omständighet borde föranleda avvikelse därifrån.

I förarbetena till den nu gällande lagen anges inte annan motivering för den nya lydelsen av bestämmelsen än att den, i jämförelse med den äldre lydelsen, har en ”mer generell avfattning” (prop. 1957:156 s. 73 f.). Bestämmelsen kommenteras inte i övrigt. I 1913 års lags förarbeten anförs (prop. 1913:50 s. 38), som motiv för bestämmelsernas avfattning, att vissa principer som ”ansetts böra vara de ledande” angivits (de som redogjorts för i föregående stycke) men att det lämnats fritt för regeringen (”Konungen”) att med hänsyn till särskilda omständigheter göra avvikelser från samma principer, eftersom det inom olika staters utlämningsrätt gäller olika principer i detta hänseende och att regeringen, för att slutandet av traktater inte skulle försvåras, därför inte borde vara för strängt bunden.

I förarbetena anges således inte vilka förhållanden som skulle kunna falla in under ”övriga omständigheter”. I doktrinen har föreslagits, att som sådana skulle kunna beaktas förekomsten av målsägande eller att den kommande rättegången omfattar flera tilltalade.68Vidare har påpekats, att det inte är alldeles klart vad som avses med ”tiden för brottet eller brotten”; ska en utlämningsbegäran som avser ett brott som begåtts för länge sedan prioriteras framför en som avser ett nyligen begått brott eller bör prioritetsordningen vara den omvända?69 Skäl för att prioritera det äldsta brottet kan i vissa fall, exempelvis på grund av risk för preskription, anföras. Samtidigt kan i vissa fall hävdas att det ansökande landet, om det gått lång tid

68 Påle 2003, s. 314. 69 Påle 2003, s. 314.

mellan brott och utlämningsbegäran, inte visat så starkt intresse för att lagföra och straffa den eftersökte att detta lands utlämningsbegäran bör prioriteras.

Enligt de båda arresteringsordrarna gäller att, i de fall det samtidigt med ett överlämnandeärende pågår ett ärende om utlämning beträffande samma person, prövningen av frågan om överlämnande ska skjutas upp till dess beslut har meddelats i utlämningsärendet (5 kap. 5 § EAOL, resp. 4 kap. 7 § NAOL).

Hur konkurrerande utlämningsframställningar ska hanteras regleras även i Sveriges bilaterala utlämningsavtal. Följande gäller enligt dessa avtal.

  • Avtalet med Australien: Enligt artikel X (SÖ 1974:3) ska den anmodade staten, då den bestämmer till vilken av flera konkurrerande ansökande stater den eftersökte ska utlämnas, ”ta hänsyn till alla omständigheter och särskilt till a) brottens relativa svårhetsgrad, ifall framställningarna avser olika brott, b) den plats eller de platser där brottet eller brotten begicks, c) tidpunkterna för framställningarna, d) personens nationalitet, e) personens sedvanliga bosättningsort”.
  • Avtalet med Kanada: Enligt artikel 13 (SÖ 2001:42) ska den anmodade staten, då den bestämmer till vilken av flera konkurrerande ansökande stater den eftersökte ska utlämnas, ”ta hänsyn till alla relevanta omständigheter och, i synnerhet, till a) brottens relativa svårhetsgrad om framställningarna avser olika brott, b) tiden och platsen för varje brott, c) tidpunkterna för framställningarna, d) vederbörandes medborgarskap, och e) vederbörandes sedvanliga bosättningsort”.
  • Avtalet med Storbritannien och Nordirland: Enligt artikel 14 (SÖ 1965:19–20) ska den anmodade staten, då den bestämmer till vilken av flera konkurrerande ansökande stater den eftersökte ska utlämnas, ”i den utsträckning dess lag medger, fatta sitt beslut under hänsynstagande till samtliga omständigheter, däri inbegripet bestämmelser i förevarande hänseende i gällande avtal mellan den anmodade staten och de ansökande staterna, brottens relativa svårhetsgrad och platsen för brotten, framställningarnas tidsföljd, den eftersöktes nationalitet samt möjligheten att han senare utlämnas till annan stat”.
  • Avtalet med USA: Artikel 10 i utlämningsavtalet mellan EU och USA behandlar frågan om konkurrerande utlämningsframställ-

ningar. Enligt det mellan Sverige och USA gällande bilaterala instrumentet ska artikel 10 i EU-avtalet tillämpas mellan länderna. Enligt artikel XVI i den konsoliderade versionen ska den anmodade staten vid konkurrerande framställningar beakta ”alla relevanta omständligheter, även, men inte uteslutande, de följande: a) Huruvida framställningarna har gjorts i enlighet med ett avtal. b) De orter där de enskilda brotten begicks. c) De ansökande staternas respektive intressen. d) Brottens svårhetsgrad. e) Offrets nationalitet. f) Möjligheten till utlämning vid ett senare tillfälle mellan de ansökande staterna. g) Den kronologiska ordning i vilken framställningarna från de ansökande staterna mottogs”.

4. Utlämningslagens förfarande, beslutsordning och tvångsmedelsreglering

4.1. Inledning

I följande avsnitt beskrivs UtlämningsL:s nuvarande ordning vad avser förfarande, beslutsordning och tvångsmedelsreglering. På samma sätt som i kap. 3, görs även en genomgång av vad som i dessa avseenden gäller enligt dels 1957 års utlämningskonvention, dels våra övriga (bi- eller multilaterala) utlämningsavtal.

4.2. Förfarande och beslutsordning

Vad avser förfarandet i utlämningsärenden ska detta enligt 1957 års utlämningskonvention (artikel 22), utom i de fall då det i konventionen anges något annat, uteslutande regleras av den anmodade statens lag. I några avseenden finns emellertid förfaranderegler i konventionen. Enligt artikel 12 ska en utlämningsframställning göras skriftligen och överlämnas på diplomatisk väg; två eller flera parter kan emellertid direkt genom avtal komma överens om andra sätt för överlämnandet. Med utlämningsframställningen ska följa: a) original eller bestyrkt avskrift antingen av en omedelbart verkställbar dom eller av häktningsbeslut eller annat beslut med samma verkan,

b) uppgift om det eller de brott för vilka utlämning begärs med angivande av tiden och platsen för brotten, deras ”rättsliga kännetecken” och hänvisningar till tillämpliga lagrum, och c) återgivande av tillämpliga lagrum eller, om detta inte är möjligt, redogörelse för tillämplig lag samt en så noggrann beskrivning som möjligt av den eftersökte tillsammans med alla andra upplysningar som kan tjäna till ledning vid fastställande av personens identitet och medborgar-

skap. Enligt artikel 13 ska den anmodade staten, om de upplysningar som den ansökande staten lämnat inte anses tillräckliga för att den anmodade staten ska kunna fatta beslut, begära att få kompletterande upplysningar från den ansökande staten. Den anmodade staten får därvid bestämma en frist inom vilken dessa ytterligare upplysningar ska lämnas. Konventionen innehåller också en bestämmelse (artikel 23) om på vilket språk som de handlingar som åberopas till stöd för utlämningsframställningen, ska vara avfattade på eller översatta till, se närmare nedan.

Det andra tilläggsprotokollet till 1957 års utlämningskonvention vilket Sverige tillträtt (SÖ 1979:13) föreskriver, i syfte att underlätta tillämpningen av utlämningskonventionen, att en framställning om utlämning, i stället för att översändas på diplomatisk väg, ska sändas från justitieministeriet i den ansökande staten till justitieministeriet i den anmodade staten (artikel 5). Överlämnande på diplomatisk väg anges dock inte vara uteslutet.

Vad gäller överlämnandet av den eftersökte ska den anmodade parten, enligt artikel 18 utlämningskonventionen, på samma sätt som gäller för en framställning om utlämning (dvs. som huvudregel genom kommunikation mellan staternas justitiedepartement, enligt vad som sägs i det andra tilläggsprotokollet), underrätta den ansökande parten om sitt beslut beträffande utlämningen. För avslag, helt eller delvis, ska skälen för beslutet anges. Om framställningen bifalls, ska den ansökande parten underrättas om plats och tid för överlämnande av den eftersökte och under hur lång tid som denne varit frihetsberövad i anledning av utlämningsframställningen. Har den ansökande staten inte hämtat den eftersökte femton dagar efter den utsatta dagen för överlämnande, får den eftersökte friges; under alla förhållanden ska den eftersökte friges om denne inte hämtats sedan det gått trettio dagar från den utsatta dagen. Om emellertid antingen den anmodade eller den ansökande staten, av någon anledning som denna stat inte råder över, hindrats från att verkställa överlämningen, ska den andra staten underrättas om detta och de båda parterna komma överens om en ny tidpunkt för överlämnandet.

Vid tillträdet till konventionen förbehöll sig Sverige att, för det fall den eftersökte inte avhämtades av den ansökande staten på den utsatta tiden, omedelbart häva eventuell tidigare beslutad frihetsberövande åtgärd (Sveriges förbehåll, p. 2 f).

I UtlämningsL regleras det formella förfarandet vid utlämning i 14–22 §§. I 23 § finns regler om s.k. provisoriska tvångsmedel innan en formlig utlämningsframställning inkommit. Den sist nämnda

bestämmelsen innebär att ett utlämningsärende kan inledas på annat sätt än genom att ett land ger in en begäran om utlämning, nämligen genom att en åklagare på lokal nivå får besked om att en internationellt efterlyst person gripits i Sverige eller genom att myndighet i ett annat land begär en misstänkt person provisoriskt anhållen. Utlämningsärendet inleds då utan att varken Riksåklagaren eller Justitiedepartementet är inkopplat, se närmare i avsnitt 4.3.1.

En regelrätt framställning om utlämning ska enligt lagen göras skriftligen och ges in till Justitiedepartementet. Enligt olika konventioner och protokoll som har utarbetats för det straffrättsliga samarbetet, ska tillträdande stater utse en centralmyndighet för att ta emot och sända framställningar. Centralmyndighetsfunktionen är för svenskt vidkommande sedan den 1 oktober 2000 placerad på Justitiedepartementet som en del av departementets enhet för brottmålsärenden och internationellt rättsligt samarbete (BIRS). Tidigare låg centralmyndighetsfunktionen hos Utrikesdepartementet.

I samband med att centralmyndighetsfunktionen flyttades inom Regeringskansliet, uttalade regeringen att Utrikesdepartementets särskilda kompetens när det gäller att hantera ”utrikespolitiskt känsliga förfrågningar” kan tas till vara genom att Justitiedepartementet i sin verksamhet är uppmärksam på de utrikespolitiska aspekterna i ett ärende och samråder med Utrikesdepartementet i sådana ärenden (prop. 1999/2000:61, s. 91).

Centralmyndighetsfunktionen i Justitiedepartementet är för närvarande föremål för en övergripande översyn (Ju 2011:A). I uppdraget, som ska redovisas senast den 30 september 2011, ligger bl.a. att överväga den framtida placeringen av Centralmyndigheten.

Att Justitiedepartementet enligt UtlämningsL pekas ut som mottagare av en utlämningsframställning hindrar emellertid inte en främmande stat, med vilken Sverige inte har någon utlämningsöverenskommelse, från att göra en framställning till Sverige på sedvanlig diplomatisk väg, vilket i ett antal länder är det vanliga sättet att göra en utlämningsframställning (prop. 1999/2000:61 s. 86). Detta sätt för begäran om utlämning anges också i Sveriges bilaterala utlämningsavtal, se vidare nedan. Utlämningsframställningen får översändas per telefax eller, efter överenskommelse i det enskilda fallet, på annat sätt. Till framställningen ska fogas avskrift av häktningsbeslut eller dom som åberopas eller – om utlämning begärs även för s.k. accessoriska brott – annan utredning till stöd för framställningen. Om det inte framkommer av dessa handlingar ska uppgift även lämnas om personens nationalitet och hemvist, brottets beskaf-

fenhet, tid och plats för brottet samt i den ansökande staten tillämpliga straffbestämmelser. Om möjligt ska även signalement lämnas.

Hos Justitiedepartementet (Centralmyndigheten) görs en första granskning av om hinder mot utlämning föreligger. Regeringen ska nämligen omedelbart avslå framställningen, om det är uppenbart att framställningen inte bör bifallas.

Möjlighet för regeringen att direkt avslå ansökan fanns även i 1913 års lag. Varken i den lagens eller i den nuvarande lagens förarbeten anges i vilka situationer bestämmelsen är avsedd att tillämpas. Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse efter förslag från Lagrådet i samband med att vissa förenklingar av utlämningsförfarandet föreslogs (se prop. 1975:35 s. 104 f.). I de i sammanhanget aktuella förarbetena konstaterades, att beslut som innebär att en utlämningsframställning omedelbart avslås förekommer ytterst sällan (prop. 1975:35 s. 30 jfr s. 53). Omedelbart avslag kan emellertid tänkas förekomma i den situationen att utlämning begärs av en svensk medborgare, eftersom en begäran om utlämning av svensk medborgare enligt nuvarande ordning aldrig kan bifallas.

Om framställningen inte avslås direkt, lämnas ärendet till Riksåklagaren för utredning enligt reglerna om förundersökning i brottmål. Det förutsätts att lokal åklagarmyndighet därvid kan biträda med utredningsarbetet. Att reglerna om förundersökning i brottmål ska tillämpas innebär bl.a. att rättegångsbalkens regler om förordnande av offentlig försvarare blir tillämpliga. Försvarare förordnas regelmässigt direkt vid ett eventuellt beslut om tvångsmedel (se prop. 1996/97:88 s. 20). Regeringen har uttalat, att man även i fall då den eftersökte inte är frihetsberövad normalt torde kunna utgå ifrån att det i ett utlämningsärende föreligger skäl att förordna offentlig försvarare (prop. 1996/97:88 s. 20). Uppdraget som offentlig försvarare i ett utlämningsärende upphör först när utlämningen har verkställts.

Frågor om ersättning till offentlig försvarare för arbete hos regeringen beslutas (enligt 22 § UtlämningsL) av regeringen eller Justitiedepartementet, för arbete under den tid ärendet beretts av åklagare av den tingsrätt som förordnat försvararen och för arbete vid tingsrätt eller i Högsta domstolen av respektive domstol. Möjligheten att låta Justitiedepartementet besluta om ersättning för arbete hos regeringen, infördes 1992 för att regeringen, speciellt i de ärenden då yrkande om ersättning inkommer efter det att beslut i utlämningsärendet fattats, skulle slippa ta ställning i frågan (prop. 1991/92:46

s. 19). Ersättning åt offentlig försvarare, vittne eller annan som hörts i ärendet ska (enligt 18 § UtlämningsL) stanna på staten, om det inte finns särskilda skäl för att den ska återbetalas av den eftersökte.

Riksåklagaren eller annan åklagare som verkställer utredningen, får under utredningen begära kompletterande information av behörig myndighet i en annan stat, om den andra staten tillåter det. Rätten för åklagaren att kommunicera direkt med myndigheter i en annan stat är alltså beroende endast av om den andra staten tillåter det (se prop. 2003/04:7 s. 213).

Riksåklagaren intar således en ställning motsvarande åklagarens vid förundersökning i brottmål och den person som är aktuell för utlämning är att likställa med den misstänkte i en sådan förundersökning (prop. 1957:156 s. 79). Riksåklagaren – eller den åklagare som i praktiken genomför utredningen, vilket normalt är åklagare vid den av de tre internationella åklagarkamrarna inom vars område som den eftersökte befinner sig (se 4 kap. 1 § ÅFS 2007:12 och ÅFS 2005:5) – ska utreda de omständigheter som är av betydelse för bedömningen av huruvida utlämning bör ske. Åklagaren har därvid att ta tillvara den ansökande statens intresse men ska, enligt de principer som gäller för förundersökning i brottmål, även beakta och ta tillvara omständigheter och bevis som är till den eftersöktes fördel. Undersökningen ska således bedrivas med objektivitet (se 23 kap. 4 § rättegångsbalken). Omfattningen och inriktningen av förundersökningen blir emellertid givetvis beroende av vad den eftersökte personen och hans försvarare anför och kommer med för invändningar (prop. 1957:156 s. 79).

Under utredningen ska åklagaren undersöka om det finns några hinder mot utlämning enligt 1–10 §§ UtlämningsL, utröna den eftersöktes inställning till brottsmisstanken, besluta om tvångsmedel behövs eller inte, se till att offentlig försvarare förordnas, ta reda på om den eftersökte är föremål för förundersökning eller åtal eller har dömts till fängelse eller annat omhändertagande på anstalt i Sverige (dvs. kontrollera om tillfälligt hinder mot utlämning föreligger enligt 11 § UtlämningsL), efterhöra om den eftersökte samtycker till utlämning och vid behov kontakta Migrationsverket och Migrationsdomstol för att få information om förhållandena i den ansökande staten samt få besked i frågan om den eftersökte har ansökt om svenskt medborgarskap.1

1 Se Åklagarmyndighetens rättsliga handbok om utlämning, 2007, s. 11 f.

Syftet med förhör som åklagaren under utredningen håller med den eftersökte är att klargöra dennes inställning till det aktuella brottet och till utlämningsframställningen samt, om utlämningen bestrids, grunden för bestridandet. Förhör ska vidare klargöra om det finns hinder mot utlämning enligt 2–11 §§ UtlämningsL. Den eftersöktes personliga omständigheter – vistelsetid i Sverige, sysselsättning, familje- och bostadsförhållanden – ska också utrönas.2

Något krav på att utlämningsframställningen och de handlingar som åberopas till stöd för denna (dom, häktningsbeslut eller annan utredning) är översatta till svenska finns inte enligt UtlämningsL. Enligt samtliga de av Sverige ingångna bilaterala avtalen ska emellertid handlingar hänförliga till en utlämningsframställning vara åtföljda av översättning till den anmodade statens språk. Enligt 1957 års utlämningskonvention ska handlingar i ett utlämningsärende vara avfattade på den anmodade eller den ansökande statens språk men den anmodade staten kan också kräva översättning till ett av

Europarådets officiella språk enligt eget val (dvs. engelska eller franska).

De handlingar som avser en utlämningsframställning riktad till Sverige, är således långt ifrån alltid översatta till svenska. I fråga om utlämningsframställningar som inte grundar sig på konvention eller avtal kan Sverige alltid begära att handlingarna ska vara översatta till svenska (jfr prop. 1975:35 s. 33), och enligt vad utredningen inhämtat brukar Sverige kräva detta i praktiken. Om så inte görs, eller om de utländska handlingarna på grund av konventionsbundenhet måste godtas, översätter Regeringskansliet regelmässigt alla handlingar från originalspråket till svenska, oavsett vilket annat språk de utfärdats på eller översatts till av den ansökande staten (dvs. även om översättning till engelska skulle finnas), innan dessa översänds till Riksåklagaren.

Efter avslutad utredning överlämnar Riksåklagaren ärendet tillsammans med eget yttrande till Högsta domstolen. Prövningen i Högsta domstolen omfattar frågan huruvida utlämning lagligen kan beviljas enligt de närmare bestämmelserna i 1–10 §§ UtlämningsL. Som tidigare nämnts (se bl.a. avsnitt 3.6) har Högsta domstolen emellertid, vid sidan av om det föreligger hinder enligt bestämmelserna i UtlämningsL, ansett sig böra pröva även frågan om den i ärendet föreliggande utredningen ger underlag för bedömningen att det finns lagliga hinder mot utlämning enligt bestämmelserna i Europakon-

2 Se Åklagarmyndighetens rättsliga handbok om utlämning, 2007, s. 12.

ventionen (se bl.a. NJA 2002 s. 624, 2007 N 36, 2007 s. 574 och 2009 s. 280).

Har den eftersökte samtyckt till utlämning, behövs inte Högsta domstolens prövning och Riksåklagaren ska då i stället överlämna ärendet och yttrandet till regeringen.

Högsta domstolen hade redan enligt 1913 års lag till uppgift att pröva om hinder mot utlämning förelåg. Vid tillkomsten av lagen uttalade föredragande departementschefen beträffande förfarandet i utlämningsärenden, att prövningen otvivelaktigt understundom var av den innebörd, att ett anlitande av domstol måste anses påkallat och att en tillfredsställande ordning inte kunde vinnas utan att åtminstone för särskilda fall domstols medverkan togs i anspråk för behandlingen av utlämningsansökningar (prop. 1913:50 s. 19 och 23). Departementschefen uttalade vidare (prop. 1913:50 s. 25):

Det synes mig icke kunna råda någon tvekan om att det riktigaste bör vara att - - - åt domstolarna lämnas befogenheten att afgöra, huruvida lagen i ett visst fall tillstädjer utlämning eller ej. Utom principiella skäl torde äfven rena lämplighetsskäl tala för denna mening. En regering, som besväras af en utlämningsbegäran af halft politisk art, kommer gent emot den främmande staten i en obehaglig mellanställning, om den, i trots af att domstolen i sitt utlåtande funnit utlämning ej böra ske, likväl är befogad att medgifva densamma. Ju mera utlämningsärendena behandlas såsom rena rättsfrågor, desto mindre anledning föreligger för den främmande regeringen att söka utöfva tryck å den regering, till hvilken framställning om utlämning skett.

I enlighet med det anförda föreskrevs att, om Högsta domstolen fann hinder möta mot utlämning, framställningen inte fick bifallas. Högsta domstolen fick emellertid inte på motsvarande sätt binda regeringen att utlämna. Att prövningen lades på Högsta domstolen, och inte på annan domstol, motiverades med att detta innebar att ”nödig auktoritet gentemot utlandet uppehölles” och att tolkningen och tillämpningen av lagens villkor blev enhetlig (se Lagrådets yttrande, prop. 1913:50 s. 77 f.). Samtidigt förutspåddes denna uppgift inte medföra någon avsevärd arbetsbörda för Högsta domstolen, eftersom antalet utlämningsärenden var ringa och domstolen ändå skulle ha att pröva de flesta av dessa ärenden efter överklagande (prop. 1913:50 s. 77).

I den departementspromemoria som föregick regeringens förslag till ny utlämningslag (dvs. UtlämningsL) föreslogs, att den domstolsprövning av utlämningsärenden som skulle göras efter att Riksåklagaren färdigställt förundersökningen, i överensstämmelse med

den då gällande ordningen, skulle ankomma på Högsta domstolen. Till stöd för detta anfördes att det ”[m]ed hänsyn till utlämningsärendenas ofta ömtåliga natur” var ”angeläget att den rättsliga grunden för utlämning alltid prövas av ett organ med obestridd auktoritet” och att denna uppgift, med hänsyn till att antalet utlämningsärenden var mycket litet – högst fem per år – inte innebar någon tyngande arbetsbelastning för Högsta domstolen (se prop. 1957:156 s. 77). Departementschefen angav inte själv närmare i förarbetena varför Högsta domstolen borde anförtros uppgiften, utan uttalade endast att förfarandet i utlämningsärenden så nära som möjligt borde anknyta till de allmänna grunder som gäller för rättegången i brottmål, med hänsyn till att förfarandet ingår såsom ett led i lagföring och bestraffning för brott och att Högsta domstolen, i likhet med vad som redan gällde, borde pröva huruvida hinder mot utlämning föreligger (prop. 1957:156 s. 20, 34 och 78).

Enligt UtlämningsL skulle Högsta domstolen tidigare alltid höras över utlämningsframställningar, såvida det inte var uppenbart att framställningen inte borde bifallas och regeringen därmed omedelbart avslog densamma (annorlunda dock enligt 1913 års lag, vilken inte krävde domstolens prövning då den eftersökte medgav utlämning). Anledningen till detta var att en utlämning ansågs vara ett så allvarligt ingrepp för individen att en prövning av Högsta domstolen borde ske i alla ärenden, således även om den eftersökte själv inte hade något att invända mot att utlämnas (prop. 1957:156 s. 79). För att lätta på Högsta domstolens arbetsbörda och förenkla förfarandet då den som begärs utlämnad har samtyckt till åtgärden, togs, med verkan från den 1 juli 1981, Högsta domstolens prövning bort i de fall då den eftersökte själv medger att utlämnas (prop. 1980/81:154 s. 13 och 34 ff.). I sammanhanget anfördes att Högsta domstolens yttrande i ärenden enligt UtlämningsL många gånger har en avgörande betydelse för den sakliga prövningen av ärendet och en stor betydelse från rättssäkerhetssynpunkt och att det därför inte borde komma i fråga att generellt efterge kravet på att Högsta domstolen ska höras i dessa ärenden (prop. 1980/81:154 s. 35 f.).

Uppfattningen att Högsta domstolens uppgift i utlämningsärenden inte medför någon större arbetsbörda och att det är av vikt att den i lagen angivna domstolsprövningen sker i Högsta domstolen, synes inte – i vart fall inte längre – delas av Högsta domstolen. Domstolen har i en skrivelse till justitieministern (Ju 2000/6730/BIRS) framställt önskemål om att lagstiftningen ska ändras och prövningen flyttas till hovrätts- eller tingsrättsnivå. I skrivelsen anför

Högsta domstolen, att bestämmelserna om villkoren för utlämning inte har vållat några större svårigheter i den praktiska tillämpningen och att domstolens prövning i allmänhet varit av enkel beskaffenhet samtidigt som prövningen tagit förhållandevis mycket tid i anspråk.

Om det ”finnes erforderligt”, ska Högsta domstolen hålla förhandling i ärendet. Förhandling får inte vägras, ”med mindre tidigare förhandling måste anses tillfyllest eller saken finnes uppenbar”. I förarbetena anges att förhandling bör anordnas ”vid behov”, att förhandlingen lämpligen torde kunna ske i form av förhör med den person som begärs utlämnad och att sådant förhör bör hållas så snart det begärs av denne, av Riksåklagaren eller det annars ”finnes erforderligt” samt att utredning genom vittnen eller på annat sätt i förekommande fall kan förebringas på parternas eller domstolens initiativ (prop. 1957:156 s. 87).

I sin skrivelse, anger Högsta domstolen just som skäl för att prövningen av utlämningsärendena tagit så stor tid i anspråk, att de personer som varit föremål för utlämningsframställning i stor utsträckning har begärt muntlig förhandling.

För handläggningen av ärendet i Högsta domstolen gäller – med visst undantag för tvångsmedel (se av snitt 4.3) – allmänna regler om handläggningen av brottmål.

Sedan Högsta domstolen meddelat beslut ska ärendet avgöras av regeringen. Innebär beslutet att domstolen funnit att det föreligger hinder mot utlämning enligt 1–10 §§ UtlämningsL, får framställningen, som framgått, inte bifallas. I vissa fall kan frågan dock hänskjutas till internationell skiljedom (om hinder mot utlämning ansetts föreligga med hänsyn till personliga förhållanden enligt 8 § eller på grund av otillräcklig utredning i skuldfrågan enligt 9 § och Sverige träffat överenskommelse med den ansökande staten om att meningsskiljaktigheter i en sådan fråga ska kunna hänskjutas till skiljeförfarande). Såvitt kunnat utrönas har möjligheten att hänskjuta ärende till internationell skiljedom aldrig använts för svensk del.

Beslut om utlämning har traditionellt fattats på politisk nivå. En förklaring till detta är bl.a. den utrikespolitiska betydelse ett utlämningsbeslut har ansetts kunna ha (se bl.a. prop. 1913:50 s. 22 ff.). I förarbetena till den nuvarande lagen framstår det som självklart att beslutande myndighet även framgent skulle vara regeringen (Kungl. Maj:t) och att denna fritt – med undantag för den situationen att Högsta domstolen kommit fram till att det förelåg hinder mot utlämning, i vilket fall regeringen skulle vara bunden att inte utlämna

– skulle kunna pröva framställningen, dock i förekommande fall med beaktande av eventuella utlämningsavtal eller konventioner (prop. 1957:156 s. 34). Regeringen har emellertid i senare förarbeten framhållit, att det idag är sällsynt att utlämningsärenden har utrikespolitiska eller säkerhetspolitiska implikationer (prop. 2001/02:118 s. 18). Genom rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och den efterföljande EAOL, har beslut i ärenden som tidigare fattats av regeringen överlåtits till rättsliga instanser – svenska domstolar. I förarbetena som föregick Sveriges antagande av rambeslutet anfördes, att utlämningsinstitutets mellanstatliga karaktär mellan EU:s medlemsstater således har ersatts av ett förfarande som går ut på att rättsliga myndigheter i medlemsstaterna, med få och enkla formaliteter, erkänner varandras bedömningar och beslut och att den rättsliga aspekten av förfarandena därigenom framhålls framför den politiska: ”[v]erkställighet av en europeisk arresteringsorder är ett rättsligt förfarande och ingenting annat”(prop. 2001/02:118 s. 18 f.). Ett sådant förfarande bör enligt samma förarbetsuttalanden bidra till ökad rättssäkerhet och större förutsebarhet än vad som är fallet vid utlämning (prop. 2001/02:118 s. 19). Det har i sammanhanget anförts att bestämmelsen i 10 kap. 8 § regeringsformen ger regeringen möjlighet att även i fortsättningen, i de fall där beslut i stället ska fattas i domstol, bli underrättad i ärenden som rör utrikespolitiska frågor.

Bifaller regeringen utlämningsframställningen ska viss tid utsättas inom vilken den ansökande staten ska hämta den som ska utlämnas. Tiden får inte utan synnerliga skäl vara längre än en månad från det att den ansökande staten har fått del av beslutet.

Även enligt 1913 års lag skulle den eftersökte som regel avhämtas inom en månad. Tiden fick dock, om särskilda omständigheter påkallade det, utsträckas till, som längst, tre månader. Vid den nuvarande lagens tillkomst ansågs med hänsyn till kommunikationsväsendets utveckling en längsta frist om tre månader som alltför lång (prop. 1957:156 s. 90). Departementschefen ansåg att en längsta maximitid om en månad, utan möjlighet till undantag, borde införas i lagen. På inrådan av Lagrådet infördes emellertid möjligheten att på grund av synnerliga skäl låta tiden överstiga en månad. Lagrådet anförde till stöd för sitt förslag att man kunde befara att den angivna tidrymden om en månad under särskilda förhållanden kunde bli för kort, med följd att hela förfarandet måste göras om, vilket borde kunna undvikas (prop. 1957:156 s. 124).

Beslut om utlämning verkställs av polismyndigheten.

Vad avser Sveriges bilaterala utlämningsavtal föreskriver samtliga av dessa att framställning om utlämning ska ske på diplomatisk väg. Avtalet med Kanada har dock kompletterats med s.k. noteväxling, där Sverige och Kanada har förklarat att utlämningsframställningar och efterföljande skriftväxling kan ske mellan staternas justitiedepartement. I övrigt föreskriver avtalen att till utlämningsframställningen ska fogas i huvudsak samma uppgifter och handlingar som sägs i UtlämningsL: i förekommande fall dom eller häktningsbeslut, relevant lagtext och uppgifter om tid och plats för brottet samt om den eftersöktes vistelseort och medborgarskap. Enligt samtliga avtal kan den anmodade staten vid behov begära ytterligare upplysningar från den ansökande staten (enligt avtalet med USA kan sådana kompletterande uppgifter begäras och lämnas direkt mellan United States Department of Justice och Justitiedepartementet) och, som tidigare nämnts, ska de handlingar som åberopas till stöd för utlämningsframställningen vara avfattade på eller översatta till den anmodade statens språk. Samtliga avtal, utom avtalet med USA, innehåller, vid begäran om utlämning för straffverkställighet, dessutom krav på uppgift om hur mycket av straffet som återstår att verkställa. Avtalen med Australien (SÖ 1974:3, artikel XVI) och

Kanada (SÖ 2001:42, artikel 14.1) kräver att den anmodade staten, om denna helt eller delvis avslår utlämningsframställningen, anger skälen för detta.

Vad avser verkställigheten av en beviljad utlämning innebär de bilaterala utlämningsavtalen med Australien (SÖ 1974:3, artikel XIII) och Kanada (SÖ 2001:42, artikel 14) att den anmodade och ansökande staten gemensamt bestämmer var den eftersökte ska avhämtas och att den anmodade staten bestämmer inom vilken tid – som ska vara ”skälig” – detta ska ske. Avtalet med Storbritannien och Nordirland föreskriver att den eftersökte ska avhämtas på den ”gränsort” eller ”ombordstigningshamn” på den anmodade partens territorium som den ansökande staten bestämmer (se SÖ 1965:19–20, artikel 16) inom viss skälig tid, som den anmodade staten bestämmer. Avtalet med USA innehåller inte någon verkställighetsbestämmelse; sådant som inte regleras i avtalet ska emellertid regleras av gällande lagar och föreskrifter i den anmodade staten (SÖ 1963:17, artikel XV, artikel XVIII i den konsoliderade versionen).

Högsta domstolen har i några fall haft anledning att pröva frågor med viss bäring på förfarandereglerna.

Genom NJA 1961 s. 124 har slagits fast att ett beslut om utlämning inte kan bli föremål för nåd.

NJA 1982 s. 830 gällde förutsättningarna för omprövning av ett tidigare meddelat beslut i ett utlämningsärende. USA hade tidigare ansökt om utlämning av en amerikansk medborgare som enligt amerikanska åtals- och häktningsbeslut var misstänkt för ett stort antal förmögenhetsbrott. Högsta domstolen hade i det tidigare ärendet kommit fram till att hinder mot utlämning förelåg, då det inte kunde anses föreligga sannolika skäl för att mannen begått de brott som han begärdes utlämnad för. Några månader efter att regeringen avslagit utlämningsframställningen, ansökte USA på nytt om utlämning av mannen för samma gärningar. Till stöd för den nya framställningen åberopades dels vad som anförts i den tidigare framställningen samt allt i det tidigare utlämningsärendet översänt material, dels visst nytt material. Högsta domstolen uttalade att frågan huruvida domstolen kan ompröva ett tidigare beslut, i vilket domstolen på grund av otillräcklig utredning i skuldfrågan funnit hinder möta mot utlämning, måste besvaras med beaktande av den i förarbetena till 1913 års lag och UtlämningsL angivna bakgrunden till Högsta domstolens prövning. I fall det till Högsta domstolen hänskjutna ärendet avser en begäran om omprövning av skuldfrågan på oförändrat material måste, enligt Högsta domstolen, beaktas att en sådan omprövning skulle strida mot syftet med domstolens medverkan i utlämningsärenden, nämligen att bedömningen av skuldfrågan ska hänskjutas till domstol för ett auktoritativt avgörande så att regeringen inte ska kunna utsättas för påtryckningar från främmande makt. Den intressekonflikt som kan uppstå om ansökande stat har annan uppfattning i skuldfrågan än den Högsta domstolen gett uttryck åt är inte, anförde Högsta domstolen, tänkt att leda till förnyad prövning av domstolen; i stället har i UtlämningsL möjlighet öppnats att slita sådana tvister genom internationellt skiljeförfarande. Eftersom det i bevisfrågor kan finnas skäl för olika meningar, fortsatte Högsta domstolen, skulle en konsekvens av att

Högsta domstolen – i en annan sammansättning – omprövade ett utlämningsärende på oförändrat material, kunna bli att det förelåg två i sig likvärdiga beslut men med olika utgång. Att hindra uppkomsten av ett läge med likvärdiga men oförenliga beslut var, menade Högsta domstolen, ett avgörande skäl mot omprövning på samma material. Enligt Högsta domstolen var det emellertid klart att en omprövning i vissa fall kan ske om ny bevisning förebringas i skuldfrågan; vad som skapade svårigheter var fall då visserligen inte endast samma utredning åberopas, men där värdet av den nya bevisningen är begränsat. Principen att åberopande av ett oförändrat

material inte får leda till att tidigare utlämningsbeslut omprövas skulle emellertid bli illusorisk, menade domstolen, om kraven på den nya bevisningen inte ställdes ganska högt. Enligt Högsta domstolen fanns det här, eftersom förfarandet i utlämningsärenden företer uppenbara likheter med den allmänna brottmålsprocessen, anledning att göra en jämförelse med vad som gäller om förutsättningarna för resning i brottmål till men för den tilltalade. Liksom till en friande brottmålsdom är till Högsta domstolens beslut att hinder mot utlämning i ett visst fall föreligger, anförde Högsta domstolen, knutna omedelbara och för den misstänkte betydelsefulla rättsföljder; i båda fallen gör sig av hänsyn till den misstänktes rättssäkerhet och trygghet den grundläggande straffprocessuella principen ne bis in idem gällande med styrka. Det fanns, anförde Högsta domstolen, starka skäl att för omprövning i utlämningsfallet uppställa lika höga krav på den nya bevisningens beskaffenhet som i resningsfallet. Det måste alltså, slog domstolen fast, vara fråga om ny bevisning av sådan tyngd att dess förebringande i det tidigare ärendet sannolikt skulle ha lett till en annan utgång. Från de angivna utgångspunkterna tog Högsta domstolen sedan ställning till frågan, om den i det aktuella fallet åberopade nya bevisningen var av sådan beskaffenhet att domstolen skulle ta upp ärendet till ny prövning i hela dess vidd. Sammanfattningsvis kom Högsta domstolen fram till att det nya material som tillförts ärendet inte var av sådan beskaffenhet att det vare sig bedömt var för sig eller sett i samband med tidigare förebragd utredning, fyllde de krav som, enligt vad domstolen tidigare angett, gällde för att ny bevisning skulle föranleda omprövning av domstolens tidigare beslut. Hinder mot utlämning enligt 9 § andra stycket UtlämningsL förelåg därför alltjämt enligt Högsta domstolen.

Högsta domstolens avgörande har kritiserats i doktrinen.3 Det har där ifrågasatts om det inte i ett fall som det förevarande ligger närmare till hands att göra en analogi med häktningsbestämmelserna i stället för att, som Högsta domstolen gör, analogisera med vad som gäller avseende ett lagakraftvunnet avgörande i brottmål. I det förevarande fallet var mannen häktad i sin frånvaro. Syftet med häktningen var att se till att rättegång kunde genomföras mot mannen. Utlämningens syfte var detsamma och man skulle då, enligt det förda resonemanget, kunna se utlämningen som en förlängning av häktningen i den fortgående förundersökningen. Med en analogi

3 Se Erenius 1983, s. 248 ff.

till häktningsbestämmelserna skulle en ansökande stat, enligt denna uppfattning, efter att ha fått avslag på en utlämningsframställning, på samma sätt som en åklagare vars häktningsyrkande ogillats, kunna återkomma med en ny utlämningsansökan på samma material som den tidigare.

Emellertid är rättegångsbalkens grundtanke när det gäller anhållande och häktning att anhållande inte ska pågå längre än till dess domstolen haft möjlighet att besluta om häktning. Denna grundtanke anses medföra att åklagaren inte utan omsvep på nytt kan anhålla den som efter domstols prövning av fråga om häktning försatts på fri fot. Enligt den praxis som utvecklats, krävs det därför att nya omständigheter tillkommit för att åklagaren på nytt ska få anhålla – och i förlängningen begära häktning av – en sådan person.4

4.3. Tvångsmedel

4.3.1. Tvångsmedel i avvaktan på en framställning om utlämning

Enligt 1957 års utlämningskonvention (artikel 16) kan den ansökande staten i brådskande fall hemställa om provisoriskt anhållande av den eftersökte innan någon framställning om utlämning har gjorts. En framställning om provisoriskt anhållande ska behandlas i enlighet med den anmodade statens lag. Framställningen ska ange att det föreligger en omedelbart verkställbar dom eller ett häktningsbeslut eller annat beslut med samma verkan och att avsikten är att en begäran om utlämning ska göras. Framställningen ska också innehålla uppgift om det brott, för vilket utlämning kommer att begäras, om tid och plats för brottets förövande samt, såvitt möjligt, den eftersöktes signalement. En framställning om provisoriskt anhållande kan enligt konventionen översändas till den anmodade statens behöriga myndigheter antingen på diplomatisk väg eller direkt med post eller telegraf eller genom den internationella kriminalpolisorganisationen (Interpol) eller på vilket som helst annat sätt, som efterlämnar bevis i skrift eller annars godtas av den anmodade staten. Den som anhållits provisoriskt får friges, om den anmodade staten inte har tagit emot en utlämningsbegäran och de handlingar som enligt konventionen ska följa med en sådan, inom arton dagar efter anhållandet. Under inga förhållanden får anhåll-

4 Se Fitger 2009, del II, s. 24:29, JO 1954 s. 139 och 2002/03 s. 67.

ningstiden vara längre än fyrtio dagar från dagen för anhållandet. ”Provisorisk frigivning” får när som helst ske, men den anmodade parten ska vidta de åtgärder den anser nödvändiga för att förhindra att den eftersökte avviker. Anhållandet kan således ersättas av sådana mindre ingripande tvångsmedel som reseförbud och anmälningsskyldighet.

Även 1913 års lag innehöll regler om provisoriskt omhändertagande av den som kunde väntas bli föremål för begäran om utlämning. Genom UtlämningsL förenklades dessa regler något (se prop. 1957:156 s. 96). Enligt 23 § UtlämningsL får den som i främmande stat är misstänkt, tilltalad eller dömd för brott, vilket enligt UtlämningsL kan föranleda utlämning (dvs. för brottet måste vara föreskrivet fängelse i ett år eller mer), på begäran av behörig myndighet i den främmande staten eller med anledning av en där utfärdad efterlysning, omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud eller anmälningsskyldighet av åklagare enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag får också ske i sådant fall. När utlämning sedan beviljas får regeringen, enligt 21 § UtlämningsL, samtidigt förordna att föremål som tagits i beslag överlämnas till den andra staten. Därvid kan särskilda förbehåll göras.

I doktrinen har uppmärksammats att tvångsmedlen husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, vilka kan vara en förutsättning för beslag, inte finns med i uppräkningen av de åtgärder som enligt 23 § provisoriskt kan vidtas och att dessa tvångsmedel, mot bakgrund av att det enligt regeringsformen (2 kap. 25 § första stycket tredje punkten) krävs lagstöd för att få vidta sådana åtgärder mot utländska medborgare, inte kan användas i detta skede.5

I förarbetena angavs att det inte är en framkomlig väg att tillämpa de vanliga häktningsreglerna för det provisoriska omhändertagandet eftersom dessa skulle innebära att anhållandet senast inom loppet av några dagar måste följas av en häktningsframställning. Det ansågs dock att man så nära som möjligt bör anknyta till det ordinära förfarandet och låta rätten fungera såsom kontrollorgan över hanteringen av tvångsmedel (prop. 1957:156 s. 96). Beslut om användning av tvångsmedel ska därför utan uppskov anmälas hos rätten, som skyndsamt efter förhandling enligt vad om brottmål är stadgat prövar åtgärden. Detta torde innebära att rätten normalt bör hålla förhandling inom en eller ett par dagar från det att den mottog anmälan. Enligt Åklagarmyndighetens riktlinjer ska åklagaren

5 Påle 1995, s. 165.

normalt samma dag som denne beslutat om personella tvångsmedel, anmäla sitt beslut till tingsrätten. Det anses dock tänkbart att avvakta med att anmäla beslutet om det föreligger särskild anledning, t.ex. då komplettering eller förtydligande begärts från det andra landet i något hänseende och svaret vill avvaktas innan rättens prövning begärs.6

Rätten ska inte pröva om skäl till häktning föreligger utan prövningen gäller frågan om anhållandet, reseförbudet eller anmälningsskyldigheten ska bestå. Skälet för detta är att det har antagits att det på detta stadium ofta inte är möjligt att förebringa den utredning som krävs för att visa att häktningsskäl enligt rättegångsbalken föreligger, samtidigt som det har ansetts att det bör vara möjligt att hålla kvar den misstänkte på de grunder som gäller för anhållande i väntan på utlämningsframställningen.

I 23 § finns inte några bestämmelser om vilken information eller dokumentation som ska finnas för att de tvångsmedel som räknas upp ska få användas. I förarbetena förutsätts emellertid att det i detta skede av förfarandet ofta föreligger ett häktningsbeslut eller en fällande dom i den främmande staten (prop. 1957:156 s. 97). Vilket bevisvärde som ska tillmätas sådant beslut eller domslut får, enligt förarbetena, prövas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. I förhållande till sådan stat, till vilkens rättsordning Sverige har fullt förtroende, sägs det, att ett häktningsbeslut eller dom regelmässigt torde kunna godtas såsom grund för anhållande utan ytterligare utredning (prop. 1957:156 s. 97).

Tingsrättens beslut om provisoriskt tvångsmedel får inte överklagas. Den som anhållits eller underkastats reseförbud eller anmälningsskyldighet får dock ”för prövning, om åtgärden ska bestå, begära ny förhandling inom tre veckor från det beslut senast meddelats” (23 § tredje stycket UtlämningsL). Bestämmelsen skulle kunna uppfattas så, att den som underkastats tvångsmedel måste begära en omprövningsförhandling inom tre veckor från det tidigare beslutet för att ha rätt till en sådan förhandling. En snarlik bestämmelse har emellertid införts i EAOL (6 kap. 3 §). I specialmotiveringen till den bestämmelsen sägs att den innebär att den som är underkastad tvångsmedel kan begära att en förhandling för prövning av tvångsmedelsfrågan ska äga rum inom tre veckor från det att beslut i den frågan senast har meddelats och att bestämmelsen ”givetvis inte utesluter att frågan om omprövning väcks senare än

6 Åklagarmyndighetens rättsliga handbok om utlämning, 2007, s. 22.

tre veckor efter föregående beslut” (prop. 2003/04:7 s. 199). En förhandling ska i sådant fall, sägs det, äga rum snarast.

Om rättens beslut innebär, att anhållandet, reseförbudet eller anmälningsskyldigheten ska bestå har ansetts att, innan den främmande staten underrättas om detta och bereds tillfälle att inkomma med utlämningsframställning, det preliminärt bör prövas om utlämning bör komma till stånd (prop. 1957:156 s. 97). Denna prövning har ålagts chefen för Justitiedepartementet. Rätten ska därför i denna situation ”genast” – som regel samma dag – underrätta chefen för Justitiedepartementet om sitt beslut och denne ska, om han eller hon anser att hinder mot utlämning föreligger eller att utlämning annars inte bör ske, utverka regeringens förordnande om upphävande av åtgärden. I annat fall ska den ansökande staten genom Justitiedepartementets försorg underrättas om åtgärden. Chefen för Justitiedepartementet ska samtidigt ange viss bestämd tid inom vilken en framställning om utlämning ska göras. Denna tid får inte vara längre än fyrtio dagar från den dag personen anhölls eller reseförbudet eller anmälningsskyldigheten meddelades. I lagen infördes från början inte någon sådan maximitid (på inrådan av Lagrådet som avstyrkte en föreslagen maximitid om två månader, se prop. 1957:156 s. 124 f.). Den angivna tidsfristen är enligt förarbetena avsedd endast som en absolut övre gräns och det förutsätts att det ofta kan finnas skäl att i det särskilda fallet bestämma en kortare frist (prop. 1975:35 s. 65 och 67, jfr också prop. 1957:156 s. 97). Uppgift finns emellertid om att utvecklingen i praxis gått mot att tiden i de flesta fall utsträcks maximalt.7 Tidsfristen bestämdes till fyrtio dagar för att harmoniera dels med 1957 års utlämningskonvention, dels med det bilaterala avtalet med USA (prop. 1975:35 s. 65). När en framställning om utlämning inkommer ska Justitiedepartementet genast underrätta den myndighet som först meddelat beslut om åtgärden. Sådan underrättelse ska även lämnas, om en framställning om utlämning inte kommer in inom utsatt tid.

Inkommer inte någon utlämningsframställning inom den utsatta tiden ska den anhållne friges eller beslutet om reseförbud eller anmälningsskyldighet hävas. Detsamma gäller om regeringen omedelbart avslår utlämningsframställningen enligt 15 §. Om den anhållne i annat fall inte friges, ska åklagaren göra en häktningsframställning till rätten senast på åttonde dagen efter den, då Riksåklagaren fick del av utlämningsframställningen. Görs inte detta ska den anhållne

7 Jfr Påle 1995, s. 167.

omedelbart friges. Åttadagarsfristen infördes genom en lagändring 1975 (prop. 1975:35); någon föreskrift som reglerade inom vilken tid en framställning om häktning skulle göras fanns tidigare inte. Vid tiden för lagändringen var den frist som enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken gäller för häktningsframställning i allmänhet beträffande anhållen fem dagar. (Genom 1988 års häktningsreform infördes att åklagaren skulle göra häktningsframställning samma dag som han meddelade anhållningsbeslutet eller senast dagen därefter. År 1995 ändrades den angivna tidsfristen till den nu gällande; häktningsframställning ska göras senast klockan tolv tredje dagen efter anhållningsbeslutet.) Denna frist ansågs dock, med hänsyn till de komplikationer av olika slag som kan uppstå vid handläggningen av utlämningsärenden, vara för kort, varför fristen bestämdes till åtta dagar (prop. 1975:35 s. 66). Anledningen till att åttadagarsfristen sattes att räknas, inte från det att utlämningsframställningen inkommer till Justitiedepartementet utan först från det att denna inkommer till Riksåklagaren, var främst att inkomna handlingar kan behöva översättas till svenska innan de överlämnas till åklagaren för vidare handläggning (prop. 1975:35 s. 34 och 66). Den aktuella fristen berör inte fall då provisoriskt reseförbud eller provisorisk anmälningsskyldighet har meddelats. Enligt de allmänna bestämmelserna i 25 kap. rättegångsbalken överprövas reseförbud och anmälningsskyldighet som meddelats av annan än rätten, bara i det fallet att den misstänkte begär rättens prövning av förbudet. En sådan överprövning är i fall av provisoriskt reseförbud eller provisorisk anmälningsskyldighet enligt 23 § första stycket UtlämningsL obligatorisk med hänsyn till samma paragrafs tredje stycke (jfr prop. 1975:35 s. 66).

Även Sveriges bilaterala utlämningsavtal innehåller bestämmelser om provisoriskt anhållande i avvaktan på en utlämningsframställning. Enligt samtliga dessa får den ansökande staten begära sådant anhållande ”i brådskande fall”. Ett provisoriskt anhållande får enligt avtalet med Australien (SÖ 1974:3, artikel XVII p. 3) upphöra om en framställning om utlämning inte görs inom en ”skälig tid” efter det att personen anhölls. Det provisoriska anhållandet ska, enligt avtalen med Kanada (SÖ 2001:42, artikel 12.4) och USA (SÖ 1984:34, artikel XII p. 4, artikel XIII i den konsoliderade versionen) upphöra om en framställning om utlämning inte har mottagits av Sverige inom fyrtio dagar efter anhållandet. Enligt avtalet med Storbritannien och Nordirland (SÖ 1965:19–20, artikel 11 [2]) gäller i stället en tidsrymd om trettio dagar från anhållandet.

4.3.2. Tvångsmedel efter att framställning om utlämning inkommit

1957 års utlämningskonvention innehåller inte några bestämmelser om personella tvångsmedel efter att en utlämningsframställning inkommit – förutom vad som tidigare angetts om vad som gäller för frigivning av den eftersökte, om den ansökande staten inte avhämtar denne inom den utsatta tiden, i samband med att ett beslut om utlämning ska verkställas.

Utlämningskonventionens artikel 20 innehåller emellertid bestämmelser om beslag; den anmodade staten ska, såvitt dess lagstiftning medger, på begäran av den ansökande staten beslagta och överlämna föremål som kan ha betydelse som bevis, eller som har förvärvats till följd av brottet och vid tidpunkten för anhållandet påträffas i den eftersöktes besittning eller senare upptäcks. Är det fråga om bevisbeslag ska föremålen överlämnas till den ansökande staten även om utlämningen, till följd av att den eftersökte avvikit eller avlidit, inte kan äga rum. Rättigheter som den anmodade staten eller tredje man har förvärvat i egendomen ska bibehållas.

När en formlig utlämningsframställning inkommit gäller vad beträffar tvångsmedel, enligt 16 § tredje stycket UtlämningsL, vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål. Som nämnts ska åklagaren om den eftersökte är provisoriskt anhållen begära denne häktad senast på åttonde dagen efter den då utlämningsframställningen inkom till Riksåklagaren. Syftet är således att det provisoriska anhållningsbeslutet ska ersättas med ett ordinärt häktningsbeslut (jfr prop. 1975:35 s. 32 och 65 och JO:s ämbetsberättelse 1972 s. 496 ff.).

I UtlämningsL finns inte angiven någon särskild frist inom vilken rätten, efter att åklagaren begärt den provisoriskt anhållne häktad, ska hålla häktningsförhandling. Frågan berörs varken i UtlämningsL:s förarbeten (prop. 1957: 156) eller i de förarbeten som låg till grund för införandet av åklagarens åttadagarsfrist för att begära den provisoriskt anhållne häktad (prop. 1975:35). Enligt 24 kap. 13 § första stycket rättegångsbalken ska rätten, om en häktningsframställning gjorts, utan dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Enligt bestämmelsens andra stycket får häktningsförhandlingen aldrig hållas senare än fyra dygn efter det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes. Den i andra stycket angivna absoluta fristen för hållande av häktningsförhandling är omöjlig att uppfylla för rätten, när häktningsframställningen före-

gåtts av ett provisoriskt anhållande. I förarbetena till rättegångsbalken har angetts att det är viktigt att de tillämpande myndigheterna utan svårighet kan fastställa utgångspunkten för fristberäkningen, att denna i de flesta fall lätt kan fastställas men att det i samband med vissa ingripanden emellertid kan uppstå tveksamhet om den rätta fristberäkningen (prop. 1986/87:112 s. 38). Som exempel på en sådan situation anges frihetsberövanden i samband med utlämning för brott till Sverige, i vilket fall det anges att tidsfristen bör räknas från det att hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört, vilket i praktiken sägs innebära att tidsfristen räknas från den tidpunkt då den misstänkte anländer till Sverige (prop. 1986/87:112 s. 39). Vad som bör gälla i den nämnda situationen när häktningsframställningen föregås av provisoriskt anhållande enligt 23 § UtlämningsL berörs inte. Troligen är det skyndsamhetskrav som domstolen i den angivna situationen har att förhålla sig till, det som anges i 24 kap. 13 § första stycket rättegångsbalken; förhandling ska hållas utan dröjsmål.

Bestämmelsen i 16 § tredje stycket om att tvångsmedel, när utlämningsframställning inkommit, kan användas under samma förutsättningar som i allmänhet gäller för brottmål, innebär inte bara att personella tvångsmedel kan användas utan även att det finns lagligt stöd för att besluta om beslag och genomföra husrannsakan, om detta behövs. Beslag som beslutats med stöd av 16 § UtlämningsL prövas bara av domstolen om den som blivit föremål för åtgärden själv begär det. Frågan om beslagtagna föremål ska överlämnas till den ansökande staten prövas av regeringen först i samband med att en utlämning beviljas (se 21 § UtlämningsL och nedan).

Frågor om beslag, husrannsakan och överlämnande av egendom kan även prövas enligt lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Prövning enligt den lagen görs om den ansökande staten uttryckligen begärt sådan åtgärd. Till skillnad från vad som gäller enligt 16 § UtlämningsL, ska beslagsfrågan enligt denna lag (4 kap. 21 §) alltid underställas rätten för prövning och det är rätten som prövar om föremålet ska överlämnas till den andra staten.

Vid tingsrättens och – efter överklagande – Högsta domstolens prövning av om häktning ska ske, gäller således bestämmelserna om häktning i 24 kap. rättegångsbalken. För att anhållande och häktning ska få ske i ett svenskt brottmål krävs att någon är på sannolika skäl misstänkt eller åtminstone kan skäligen misstänkas för ett brott, för vilket är föreskrivet fängelse i ett år eller mer (24 kap.1, 3 och 6 §§rättegångsbalken). I undantagsfall kan anhållande och häkt-

ning ske även om brottets straffskala inte når upp till denna nivå. Den lättnad i bevishänseende som gäller för utlämning enligt 9 § tredje stycket UtlämningsL gäller emellertid även vid häktning i ett utlämningsärende (prop. 1957:156 s. 83 och 2003/04:7 s. 115 samt NJA 2003 s. 405, som gällde ett franskt häktningsbeslut). Åklagaren behöver alltså i sådana fall inte visa att det föreligger sannolika skäl för brottsmisstanken utan kan åberopa att det utländska häktningsbeslutet gäller, så länge detta inte kan anses uppenbart oriktigt.

För att någon ska kunna anhållas eller häktas i ett svenskt brottmålsärende krävs också i normalfallet att det finns en risk att den det gäller avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff, att han eller hon genom att undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning eller att han eller hon fortsätter sin brottsliga verksamhet. Vad avser häktning i ett utlämningsärende ska en kollusionsrisk hänföra sig till brottsutredningen i det ansökande landet, men själva kollusionen kan givetvis tänkas ske i Sverige (jfr prop. 2003/04:7 s. 187). Några särregler om häktningsrestriktioner finns inte i UtlämningsL. Finns risk för kollusion kan restriktioner beslutas enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken (se NJA 1995 s. 3 och HD:s beslut den 13 mars 1998 i mål Ö 530/98).

Enligt 23 § lagen (1964:167) med vissa bestämmelser om unga lagöverträdare får den som inte har fyllt arto