Prop. 1953:100
('med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet m. m.',)
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
1
Nr 100.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa
ändringar i uppbördsförfarandet m. m.; given Stock holms slott den 20 februari 1953.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till 1) uppbördsförordning; 2) förordning angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ förordningen den 6 juni 1952 (nr 411) med bestämmelser om begränsning i vissa fall av pre liminär skatt;
3) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370);
4) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
5) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;
6) förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall;
7) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyr kan;
8) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift;
9) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379);
10) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunal styrelse på landet;
11) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunal styrelse i stad;
12) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommu nalstyrelse i Stockholm;
13) lag angående ändrad lydelse av 60 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse;
14) lag angående ändrad lydelse av 64 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm;
15) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting; 16) förordning angående ändring i förordningen den 31 december 1945 (nr 903) om altdebitering av tingshusmedel;
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.
2
17) förordning om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 1 juni 1951
(nr 568) angående provisorisk skatteersättning i anledning av ortsavdrags-
reformen;
18) förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ förordningen den 17
december 1948 (nr 766) angående taxering och debitering av skatt vid änd
ring i kommunal eller ecklesiastik indelning, m. m.;
19) förordning om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen den 30 april
1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning;
20) lag om ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensione
ring;
21) förordning om ändrad lydelse av § 3 mom. 2 och § 6 förordningen den
31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riks-
försäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete;
samt
22) förordning om särskild sjömansskatt;
dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen före
dragande departementschefen denna dag hemställt.
GUSTAF ADOLF.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Per Edvin Sköld.
Propositionens huvudsakliga innehåll.
I propositionen föreslås att skatteavdrag för preliminär A-skatt skall gö
ras å inkomst av korttidsanställning (huvudsaklig arbetsanställning under
kortare tid än en vecka). Fysisk person skall dock verkställa sådant avdrag
endast om det utbetalade lönebeloppet utgör utgift i rörelse. Centrala upp-
bördsnämnden skall äga medgiva befrielse från avdragsskyldighet vid kort
tidsanställning, där så av särskilda skäl finnes påkallat. Vid lägre dagsin-
komst än 10 kronor skall avdrag ej göras. Avdragets storlek skall beräknas
enligt en i de vanliga skattetabellerna intagen avdelning för skatt å dagsin-
komst. Samtliga tabeller skall utvisa samma avdrag vid korttidsanställning;
avdragen skall grundas på en genomsnittlig kommunal utdebitering och
någon differentiering med hänsyn till ortsgrupp eller civilstånd skall i dessa
fall ej göras. Om debetsedel å preliminär skatt eller därvid fogat skattekort
ej företetts för arbetsgivaren, skall avdrag göras med 25 procent av löne
beloppet.
Ett av uppbördssakkunniga framlagt förslag om skatteavdrag å bisysslor
föreslås för närvarande ej skola genomföras.
Skyldigheten att verkställa skatteavdrag för preliminär B-skatt föreslås
upphävd. Skatteavdrag för kvarstående skatt skall endast verkställas i fråga
3
om skattskyldiga som erlägger preliminär A-skatt. Preliminär B-skatt för- utsättes skola framdeles användas i väsentligt mindre omfattning än för när varande, såvitt gäller skattskyldiga med inkomst av tjänst. Den preliminära C-skatten anses böra avskaffas. I fråga om arbetstagare med biinkomster eller beskattningsbar förmögenhet skall lokal skattemyndighet äga föreskriva att preliminär A-skatt skall utgå med högre belopp än i skattetabell angives (preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag).
Bland annat för att underlätta debiteringsarbetet föreslås vissa ändringar beträffande beräkningen av folkpensionsavgifter för äkta makar samt be träffande förutsättningarna för skyldighet att erlägga pensionsavgift.
Även i övrigt föreslås ändringar i syfte att förenkla debiteringsarbetet. Preliminär B-skatt skall sålunda som regel debiteras med samma belopp som den slutliga skatt, vilken senast påförts den skattskyldige. Vidare förordas bland annat att all debitering sker utan öretal.
Möjligheterna att erhålla anstånd med inbetalning av skatt anses böra ut vidgas. Skattskyldig bör sålunda under vissa förutsättningar kunna erhålla anstånd, om han anfört besvär över påförd taxering. Vidare bör anstånd kun na medgivas vid feldebitering, m. m.
Beträffande uppbörd och redovisning av skatt föreslås bl. a. att »res- pitavgiften» skall maximeras till 100 kronor och att förskottsinbetalning av skatt med skatteanvisning skall kunna ske även å annan tid än under upp- bördstermin. Vidare skall, efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse, ar betsgivare med minst 100 arbetstagare få tillämpa en summarisk redovis- ningsmetod beträffande preliminär skatt.
1 il 1 det s- l4- centrala skattekontot inbetalt belopp, som på grund av bris tande identifieringsuppgifter ej kunnat tillgodoföras skattskyldig, överföres enligt gällande bestämmelser till skattereklamationskontot vid länsstyrel sen i Stockholms län. I propositionen föreslås att sådant belopp, som där innestår ännu sju år efter utgången av det uppbördsår, under vilket inbe talningen gjordes, skall tillfalla statsverket.
I propositionen förutskickas att bestämmelser i administrativ ordning troligen kommer att utfärdas rörande ändrade bestämmelser om återbetal ning av överskjutande preliminär skatt. Vid debetsedeln skall sålunda i nor malfallen fogas ett särskilt återbetalningskort, som möjliggör för den skatt skyldige att å postanstalt omedelbart lyfta det honom tillkommande skattebe loppet. Slutlig ställning till detta förslag kan emellertid icke tagas förrän vissa frågor av mer komplicerad teknisk natur ytterligare övervägts. Befin- nes dessa svårigheter kunna övervinnas, skulle den nya återbetalningsme- toden tillämpas om möjligt redan under år 1954.
Förslag framlägges till en effektivare kontroll av att arbetsgivare verkstäl ler skatteavdrag och redovisar innehållen skatt. För sådant ändamål skall ett särskilt arbetsgivareregister uppläggas, vari redovisad skatt fortlöpande antecknas. Systemet möjliggör för myndigheterna att efter kort tid konsta tera, huruvida arbetsgivaren brustit i sina åligganden.
Av postverket eller penninginrättning utfärdade kvitton å arbetstagares
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
skatt skall behållas av arbetsgivaren. I stället skall arbetsgivaren vid åter
ställande av arbetstagares debetsedel förse denna med intyg om den inne
hållna skatten, m. in. eller, om debetsedel icke överlämnats, senast vid an
ställningens slut lämna arbetstagaren särskilt kvitto å innehållet skattebe
lopp.
Vidare förordas bland annat att länsstyrelse skall, då särskilda skäl där
till föranleder, äga befria skattskyldig eller arbetsgivare från att erlägga res-
pit- och restavgift.
En skärpning föreslås av straffbestämmelserna för arbetsgivare, som verk
ställt skatteavdrag men underlåtit att inom föreskriven tid inbetala det in
nehållna beloppet. Dessa bestämmelser anses sålunda böra utvidgas att om
fatta även fängelse i högst sex månader.
I propositionen har även upptagits frågan om beskattningen m. m. av sjö
män. Med hänsyn till de erinringar, som vid remissbehandlingen riktats mot
sjömansskatteutredningens förslag till lag om sjömansskatt m. m., anses nå
got förslag icke nu kunna framläggas om en definitiv sjömansskatt. I stället
förordas att frågan om beskattning och uppbörd av skatt för sjöman skall
tills vidare lösas genom partiella reformer inom ramen för nuvarande be
skattnings- och uppbördssystem. I sådant hänseende föreslås bland annat
att skatteavdrag för kvarstående skatt, som arbetstagare på svenskt handels
fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton har att erlägga, skall
verkställas endast om arbetstagaren begär att så skall ske samt att avdrag
för preliminär skatt på sådant fartyg skall göras med 20 procent av inkoms
ten, därest debetsedel å preliminär skatt eller skattekort icke överlämnats.
Vidare skall åtgärder vidtagas för att deklarationsblanketter skall finnas
tillgängliga för sjömännen under deklarationstiden å svenska fartyg samt å
svenska konsulat och sjömanshus i utlandet. Deklarationerna skall kunna av
lämnas å fartygen och genom rederiernas försorg befordras till hemlandet.
Vidare förordas att på fartyg av förut angivna storlek en särskild statlig in
komstskatt skall av sjöman, som eljest icke är skattskyldig här i riket, er
läggas genom skatteavdrag med 15 procent av den kontanta lönen, såvida
icke sjömannen visar att han är skyldig att betala skatt för inkomsten till
annat land.
Slutligen föreslås ändrade regler rörande utbetalning till kommunerna av
dem tillkommande skattemedel av innebörd att utbetalningarna skall ske vid
sex tillfällen under året i stället för som nu vid fyra. Dessa tillfällen för-
lägges i anslutning till uppbördsterminerna.
De föreslagna bestämmelserna är avsedda att i huvudsak träda i kraft den
1 januari 1954.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
5
Förslag
till
uppbördslörordning.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser.
1
§•
Med skatt förstås i denna förordning, där icke annat angives, statlig in komstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, skogsvårdsavgif- ter, pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering, olycksfallsförsäkrings- avgifter som avses i § 1 förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om för säkring för olycksfall i arbete, ävensom annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor.
Kung). Maj:t må, om särskilda omständigheter därtill föranleda, före skriva att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras jämväl annan avgift än sådan som i första stycket sägs. Har dylik föreskrift meddelats skall, där icke annat angivits, vad i denna förordning stadgas angående skatt äga motsvarande tillämpning beträffande avgift som med föreskriften avses.
2
§•
/ mom. Där beteckningar, som användas i kommunalskattelagen, för ordningen om statlig inkomstskatt, förordningen om statlig förmögenhets skatt eller taxeringsförordningen, begagnas i denna förordning, hava de, såvida ej annat angives eller av sammanhanget framgår, samma innebörd som i nämnda författningar.
2 mom. I denna förordning förstås med slutlig skatt: utskylder och pensionsavgifter, vilka debiteras på grund av sådant beslut rörande taxering till statlig inkomstskatt, statlig förmögen hetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt eller kommunal inkomstskatt, som kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda senast den 20 novem ber under taxeringsåret, ävensom i 1 § omförmälda olycksfallsförsäkrings- avgifter;
preliminär skatt: i 3 § omförmäld skatt, som erlägges i avräkning å slut lig skatt;
kvarstående skatt: skatt, som återstår att erlägga, sedan preliminär skatt avräknats från slutlig skatt;
tillkommande skatt: dels utskylder och pensionsavgifter, vilka debiteras på grund av sådant beslut rörande taxering till statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt eller kommunal in komstskatt, som kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda efter den 20 november under taxeringsåret, dels fastighetsskatt och skogsvårdsavgif- ter, som debiteras på grund av sådant beslut rörande taxering, vilket fattats
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
av prövningsnämnd eller av kammarrätten eller Kungl. Maj:t, dels skatt
som påföres på grund av eftertaxering, dels ock skatt som utöver tidigare
påförd skatt skall erläggas på grund av beslut rörande ändrad debitering;
inkomstår: det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret;
uppbördsår: tiden från och med mars månad ett år till och med februari
månad nästföljande år;
landet: jämväl stad utan magistrat samt sådan stad med magistrat, som
enligt förordnande av Kungl. Maj :t tillhör fögderi;
stad: stad med magistrat, som icke tillhör fögderi; samt
lokal skattemyndighet: på landet häradsskrivare och i stad kronokamre-
rare.
3 §•
1 mom. I den omfattning nedan angives skall skattskyldig i kommun,
där han kan antagas bliva påförd slutlig skatt enligt den årliga taxeringen
året näst efter inkomståret, utgöra preliminär skatt med belopp, vilket så
nära som möjligt kan antagas motsvara i den slutliga skatten ingående stat
lig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, pensionsavgift, kommunal in
komstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel.
2 mom. Preliminär skatt utgår såsom preliminär A-skatt eller preliminär
B-skatt.
1. Preliminär A-skatt skall med de undantag, som framgår av vad ne
dan i detta moment och i 10 § sägs, i den skattskyldiges hemortskommun
för inkomståret utgöras för sådan inkomst av tjänst, vilken helt eller delvis
utgår i penningar och vilken hänför sig till den skattskyldiges huvudsak
liga arbetsanställning eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst.
För inkomst av sådan huvudsaklig arbetsanställning hos fysisk person el
ler dödsbo, som är avsedd att vara kortare tid än en vecka, skall dock pre
liminär A-skatt erläggas endast om vad som utbetalats utgör utgift i en
av arbetsgivaren bedriven rörelse.
Med tjänst likställes i denna förordning rätt till pension, livränta, som
utgår på grund av sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkring eller annorledes
än på grund av försäkring, ersättning, som i annan form än livränta utgår
på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst,
samt undantagsförmåner ävensom sådant periodiskt understöd eller sådan
därmed jämförlig periodisk intäkt, varför givaren enligt 22, 25 eller 29 §
kommunalskattelagen är berättigad till avdrag.
Preliminär A-skatt skall utgå med belopp som angives i skattetabell, var
om i 4 § förmäles, eller med den procent av inkomsten, varom i 7 § och
40 § andra stycket sägs. I särskilda fall må lokal skattemyndighet föreskriva
annan beräkningsgrund, exempelvis att skatten skall beräknas å viss del av
inkomsten eller å inkomsten minskad med visst belopp eller att skatten skall
utgå med särskilt angiven procent av inkomsten.
Beträffande den som jämte ovan avsedd inkomst av tjänst åtnjuter an
nan inkomst eller är skattskyldig för förmögenhet må lokal skattemyndig
het, då särskilda skäl därtill föranleda, föreskriva att preliminär A-skatt
skall erläggas jämväl för sistnämnda inkomst eller för förmögenheten. Där
vid skall den skattskyldiges preliminära skatt beräknas antingen till viss
procent av den huvudsakliga inkomsten av tjänst eller enligt skattetabell
å nämnda inkomst ökad med visst belopp eller ock utgå med visst belopp
utöver vad i skattetabellen angives för den huvudsakliga inkomsten av tjänst.
Är i fall varom i föregående stycke sägs inkomsten vid sidan av den hu
vudsakliga inkomsten av tjänst betydande i förhållande till denna eller fö
religga eljest särskilda omständigheter, må lokal skattemyndighet föreskri
va, att preliminär B-skatt skall erläggas i stället för preliminär A-skatt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
2. Preliminär B-skalt skall i hemortskommunen för inkomståret utgöras av skattskyldig, som icke har att erlägga preliminär A-skatt, samt utgå för inkomster från den skattskyldiges samtliga förvärvskällor ävensom för för mögenhet. I annan kommun än hemortskommunen skall preliminär B-skatt erläggas för inkomst av fastighet, rörelse eller icke yrkesmässig avyttring av fastighet. Preliminär B-skatt skall utgå enligt särskild debitering. 3 mom. Kungl. Maj:t må förordna, att preliminär A-skatt skall utgå jäm väl för annan inkomst än sådan som i 2 mom. under 1 första och andra styckena sägs.
(Se vidare anvisningarna.)
Preliminär A-skatt.
4 §•
1 mom. Har lokal skattemyndighet ej annorledes förordnat, skall, då in komst av tjänst hänför sig till arbetsanställning som är avsedd att vara kortare tid än en vecka eller då inkomsten eljest avser bestämd tidsperiod och uppbäres vid regelbundet återkommande tillfällen, preliminär A-skatt utgå med belopp som angivas i skattetabeller. Riksskattenämnden fastställer för varje inkomstår sådana tabeller.
Skattetabellerna skola för olika inkomstbelopp, beräknade för vecka eller den längre tid som riksskattenämnden bestämmer, angiva därå belöpande preliminär skatt. Tabellerna skola grundas på följande förutsättningar, näm ligen
att inkomsten samt ortsavdraget äro oförändrade under inkomståret, att den skattskyldige icke kommer att taxeras för annan inkomst än som i tabellen angives, ej heller för förmögenhet, samt
att vid taxering för inkomsten icke andra avdrag medgivas den skattskyl dige än dels ortsavdrag, dels ock, såvitt angår taxeringen till statlig inkomst skatt, för kommunala utskylder med belopp, motsvarande för skattekrona och skatteöre det belopp, som enligt 3 mom. legat till grund vid uträknandet av de i vederbörlig tabell angivna utskylderna.
Tabellerna skola icke upptaga preliminär skatt för belopp, som motsvarar en till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerad inkomst, understigande ettusentvåhundra kronor, eller till sådan skatt beskattningsbar inkomst un derstigande tjugu kronor. Inkomstbelopp och skattebelopp skola angivas i helt antal kronor.
2 mom. I skattetabellerna skola i särskilda kolumner upptagas skattebe lopp för följande grupper av skattskyldiga, nämligen
1) gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare, där makan har en sammanräknad nettoinkomst å minst tvåtusen kronor;
2) annan gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare än un der 1) sägs;
3) ogift inkomsttagare, som har hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger (ogift inkomsttagare med barn);
4) annan ogift inkomsttagare än under 3) sägs (ogift inkomsttagare utan barn).
Gift, med maken sammanlevande kvinna, vars make har inkomst, skall hänföras till under 3) upptagen grupp av skattskyldiga, därest hon har hem mavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, samt eljest till under 4) upptagen grupp av skattskyldiga.
Gift, med maken sammanlevande kvinna, som har egen inkomst men vil
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
kens make icke uppbär inkomst, skall likställas med gift manlig inkomst
tagare som under 2) avses.
Ogift skattskyldig, som har husföreståndarinna hos sig anställd, skall,
om han har hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag före
ligger, likställas med gift manlig inkomsttagare som under 2) avses.
Under 3) omnämnd inkomsttagare, som icke har vårdnaden om barnet
men som sammanlever med den, under vars vårdnad barnet står, skall hän
föras till under 4) angiven grupp av skattskyldiga.
Med ogift skattskyldig skall likställas skattskyldig, som är änkling, änka,
frånskild eller hemskild.
3 mom. För envar för ortsavdragens beräkning vid inkomsttaxeringen an
vänd ortsgrupp skola upprättas särskilda tabeller, angivande den preliminära
skatten under förutsättning att statlig inkomstskatt beräknas med tillämp
ning av det procenttal av grundbeloppet, som bestämts för inkomståret, samt
att det sammanlagda beloppet av kommunal inkomstskatt, landstingsmedel
och tingshusmedel beräknas för skattekrona och skatteöre till vissa i hela
krontal bestämda belopp, vilka av riksskattenämnden fastställas för varje
inkomstår.
4 mom. I skattetabellerna skall därjämte intagas en särskild kolumn, vari
angives det belopp varmed preliminär A-skatt skall beräknas å inkomst för
dag av sådan anställning som är avsedd vara kortare tid än en vecka. För
samtliga skattetabeller skola enahanda belopp angivas i den särskilda ko
lumnen att tillämpas oberoende av arbetstagarens civilstånd och annan i
2 mom. angiven omständighet. Skattebeloppen skola beräknas på grundval
av beräknelig genomsnittlig sysselsättning under året och av den utdebi
tering till kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel samt
med tillämpning av det ortsavdrag, som riksskattenämnden för varje år be
stämmer. Den särskilda skattekolumnen skall avse en lägsta dagsinkomst av
tio kronor. I övrigt skall vad ovan i denna paragraf sägs i tillämpliga delar
gälla vid skattebeloppens beräkning.
5 §•
Vid beräkning av preliminär A-skatt enligt skattetabell skall för envar
skattskyldig tillämpas den tabell, som dels avser den ortsgrupp till vilken
den kommun eller kommundel hör där den skattskyldige mantalsskrives för
inkomståret och dels avser en sammanlagd utdebitering till kommunal in
komstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel, vilken för skattekrona och
skatteöre är lika med det belopp, som för nämnda kommun eller kommun
del bestämts till utdebitering för inkomståret. Ingår i sistnämnda utdebite
ring öretal, uppgående till högst femtio, användes den tabell, som avser när
mast lägre utdebitering. Därest i utdebiteringen ingår öretal, överstigande
femtio, tillämpas den tabell som avser närmast högre utdebitering. Att å
inkomst av arbetsanställning, som är avsedd att vara kortare tid än en vecka,
preliminär A-skatt dock kan beräknas enligt vilken som helst för inkomst
året upprättad skattetabell, framgår av bestämmelserna i 4 § 4 mom.
Förhållandena den 1 november året näst före inkomståret äro, där icke
i nästfoljande stycke annorledes stadgas, avgörande för till vilken i 4 § 2
mom. omförmäld grupp av skattskyldiga vederbörande skall hänföras. Här
vid skall iakttagas, att i nämnda författningsrum med barn icke avses barn,
som före nyssnämnda tidpunkt fyllt femton år.
Skall under inkomståret preliminär A-skatt enligt tabell börja utgå för
skattskyldig, för vilken skatt icke tidigare sålunda beräknats, skall i fråga
om skattskyldigs civilstånd det förhållande, som kan antagas komma att
ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret, samt, vad an
9
går frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, förhållandet vid den tidpunkt, då debetsedel jämlikt 35 § sista stycket över sändes till skattskyldig, vara avgörande för till vilken i 4 § 2 mom. avsedd grupp av skattskyldiga vederbörande skall hänföras. Härvid skall iakttagas, att i sistnämnda författningsrum med barn icke avses barn, som före den 1 november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter den 1 november under inkomståret.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
6
§•
Preliminär A-skatt enligt skattetabell utgår vid varje tillfälle, då inkomst uppbäres, med det belopp som i vederbörlig tabell i tillämplig kolumn an- gives för det inkomstbelopp och den tidsperiod, varom fråga är.
Beträffande inkomst av anställning varom i 4 § 4 mom. förmäles skall, därest vid ett tillfälle inkomst uppbäres som intjänats under flera dagar, den preliminära A-skatten beräknas på grundval av inkomsten under varje ifrå- gakommande dag och med tillämpning av skattetabellens kolumn för da<*s- inkomst. °
Är anställningen annan än sådan, varom i 4 § 4 mom. sägs, skall gälla att, därest inkomsten avser annan tidsperiod än som är i skattetabellen upptagen, föi st uträknas huru mycket av inkomsten som belöper på en i tabellen upp tagen tidsperiod av minst en veckas längd. Skatten beräknas därefter med ut gångspunkt från det skattebelopp, som skulle utgå för sådan del av inkoms ten, och efter förhållandet mellan, å ena sidan, längden av den tidsperiod den uppburna inkomsten avser och, å andra sidan, den i tabellen angivna tidsperiodens längd. Ingår härvid i skattebelopp öretal, skall beloppet avrun das till närmast lägre hela krontal. Uppbäres vid anställning varom nu är fråga inkomst för kortare tidsperiod än en vecka, skall preliminär skatt icke utgå mer än en gång i veckan. Därvid skola de under samma vecka uppbur na inkomstbeloppen sammanräknas och anses på en gång utbetalda.
7 §•
Då inkomst av tjänst icke avser bestämd tidsperiod eller icke uppbäres vid regelbundet återkommande tillfällen skall preliminär A-skatt, därest annat icke föreskrivits, utgå med tjugufem procent av inkomsten och i förekommande fall avrundas till närmast lägre hela krontal.
Här avsedd skatt skall icke utgå å lägre belopp än tio kronor. I första stycket omnämnd procentsats skall angivas i skattetabellerna.
8 §•
Åtnjuter skattskyldig jämte kontant inkomst naturaförmån i form av kost och bostad eller endera av dessa förmåner, skall preliminär A-skatt beräknas efter de nämnda inkomstförmånernas sammanlagda värde.
Riksskattenämnden fastställer de värden, som i första stycket angivna na turaförmåner skola anses äga inom olika delar av riket vid tillämpning av denna förordning. Nämnda värden skola angivas i skattetabellerna.
9 §•
Äger skattskyldig på grund av arbetsavtal uppbära, förutom kontant in komst av arbetsgivaren, ersättning direkt av allmänheten, såsom drickspen ningar eller dylikt, och är ersättningens belopp för arbetsgivaren känt eller är ersättningen av natur att kunna av honom till beloppet uppskattas, skall vid beräkning av preliminär A-skatt i inkomsten inräknas jämväl ifråga varande ersättning.
10
10
§.
Preliminär A-skatt skall icke beräknas å ersättning, som vid kommunal
tjänst anvisas för vissa med tjänsten förenade kostnader, ej heller å ersätt
ning, som vid enskild tjänst anvisas för sådana kostnader, därest icke er
sättningen väsentligen överstiger vad som skäligen kan anses vara erforder
ligt för kostnadernas bestridande.
Preliminär A-skatt skall icke utgå för:
a) folkpension enligt lagen om folkpensionering;
b) bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn;
c) bidrag enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn;
d) familjebidrag enligt familj ebidragsförordningen den 29 mars 1946 eller
enligt förordningen den 29 juni 1946 om familjebidrag åt värnpliktiga m. fl.,
vilka drabbats av kroppsskada;
e) kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av
statsmedel;
f) tillskott och bidrag enligt lagen om kommunala pensionstillskott m. in.;
eller
g) sådan pension, livränta eller annan skattepliktig ersättning från för-
säkringsanstalt, som uppgår till högst 1 500 kronor för år.
Preliminär A-skatt skall vidare icke utgå å ersättning, som utbetalas till
person, vilken är i konkurs.
11
§•
Preliminär A-skatt skall beräknas å det belopp, som återstår sedan från
inkomsten avräknats dels avgifter, som den skattskyldige erlägger för sådan
pensionsförsäkring eller sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits i sam
band med tjänst, dels ock avgifter, som den skattskyldige i samband med
tjänsten erlägger för egen eller efterlevandes pensionering annorledes än ge
nom försäkring.
Till andra vid taxering medgivna avdrag för kostnader för fullgörande av
tjänst än ovan sagts må hänsyn tagas vid beräkning av preliminär A-skatt
allenast där den i 72 § omförmälda centrala uppbördsnämnden förklarat att
så må ske.
12
§.
I fråga om svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos ut
ländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsu
latets betjäning och som på grund av sin tjänst är bosatt utomlands, skall
preliminär A-skatt avse allenast å inkomsten av tjänsten belöpande statlig
inkomstskatt jämte pensionsavgift samt beräknas enligt av Kungl. Maj :t
fastställda grunder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Preliminär B-skatt.
13 §.
Preliminär B-skatt skall, där nedan icke annorledes stadgas eller särskilda
omständigheter ej till annat föranleda, utgå med belopp motsvarande den
slutliga skatt, som påförts den skattskyldige året näst före inkomståret, till
den del sistnämnda skatt avser annat än utskiftningsskatt, ersättningsskatt
eller sådan i denna förordning icke omnämnd skatt eller avgift, vilken på
förts jämlikt bestämmelse i annan författning.
11
Har skattskyldig enligt den årliga taxeringen året näst före inkomståret icke påförts slutlig skatt i den kommun där den preliminära B-skatten skall de biteras, men kan han antagas komma att under inkomståret uppbära in komst, för vilken skattskyldighet där föreligger, skall preliminär B-skatt beräknas med ledning av särskild taxering till sådan skatt (preliminär taxe ring). Äger nu nämnd skattskyldig förmögenhet, för vilken skattskyldighet till statlig förmögenhetsskatt föreligger, skall preliminär B-skatt även för förmögenheten beräknas med ledning av sådan taxering.
Preliminär B-skatt skall jämväl beräknas med ledning av preliminär taxe ring, därest det med sannolikhet är att antaga, att vid årlig taxering året näst efter inkomståret till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerad in komst kommer att avvika från motsvarande inkomst vid den årliga taxe ringen året näst före inkomståret med minst en femtedel av sistnämnda in komst, dock minst sexhundra kronor. Preliminär B-skatt må beräknas på grundval av preliminär taxering även i annat fall än nyss är sagt, därest sär skilda omständigheter därtill föranleda. Sådana omständigheter kunna före ligga exempelvis då fråga är om nedsatt skatteförmåga eller om mer bety dande skillnad mellan eljest utgående preliminär skatt och påräknelig slut lig skatt.
14 §.
Om så finnes påkallat med hänsyn till det konjunkturläge, som kan an tagas komma att råda under inkomståret, äger Kungl. Maj :t förordna att preliminär B-skatt, som beräknas på sätt i 13 § första stycket sägs, skall för riket i dess helhet eller viss del därav eller för vissa kategorier skattskyldiga beräknas till viss del av där omnämnd slutlig skatt.
15 §.
Vid preliminär taxering skola beskattningsbar inkomst och beskattnings bar förmögenhet beräknas i enlighet med bestämmelserna i förordningen om statlig inkomstskatt, kommunalskattelagen samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Dock skall iakttagas, att vid bestämmande av beskatt ningsbar inkomst ortsavdrag beräknas med hänsyn dels till den ortsgrupp, vartill den kommun eller kommundel hör där den skattskyldige mantalsskri- ves för inkomståret, dels ock, där icke i andra stycket annorlunda stadgas, till den skattskyldiges civilstånd den 1 november året näst före inkomståret samt, vad angår frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbi drag föreligger, till förhållandena vid nyssnämnda tidpunkt. Härvid skall iakt tagas att med barn icke avses barn, som före nyssnämnda tidpunkt fyllt fem-
Vid preliminär taxering, som sker under inkomståret, skall hänsyn tagas i fråga om skattskyldigs civilstånd till det förhållande, som kan antagas kom ma att ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret, samt, vad angår frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag före- hgger, till förhållandena vid den tidpunkt, då taxeringen verkställes. Härvid skall iakttagas, att med barn icke avses barn, som före den 1 november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter den 1 november under inkomståret.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
16 §.
Preliminär taxering åsättes med ledning av deklaration (preliminär självdeklaration). Sådan taxering må dock åsättas även med stöd av annan upp gift eller upplysning. *
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
17 §.
1 mom. Skattskyldig, som har att erlägga preliminär B-skatt för inkomst,
är pliktig att utan anmaning avgiva preliminär självdeklaration:
1) därest han under året näst före inkomståret icke taxerats för inkomst
i den kommun inom vilken sådan skatt skall erläggas;
2) därest i vederbörande kommun hans vid årlig taxering året näst efter
inkomståret till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerade inkomst, så
vitt senast den 1 december året näst före inkomståret kan bedömas, kom
mer att överstiga motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen året näst
före inkomståret i kommunen med minst en femtedel av sistnämnda in
komst, dock minst sexhundra kronor; samt
3) därest skattskyldig året näst före inkomståret haft att erlägga preli
minär A-skatt.
2 mom. Skattskyldig må i andra fall än i 1 mom. sägs avgiva preliminär
självdeklaration, därest han så finner erforderligt.
18 §.
Preliminär självdeklaration skall avfattas å blankett enligt av riksskatte
nämnden fastställt formulär.
Preliminär självdeklaration enligt 17 § 1 mom. skall avlämnas senast
den 1 december under året näst före inkomståret eller, om den skattskyl
dige då icke ägde kännedom om att han kommer att uppbära inkomst, för
vilken skattskyldighet föreligger, senast fjorton dagar efter det han vun
nit sådan kännedom.
Preliminär självdeklaration enligt 17 § 2 mom. skall avlämnas senast
den 1 december året näst före inkomståret.
Preliminär självdeklaration skall avlämnas till den lokala skattemyn
dighet, som har att debitera skatt enligt vad i 22 § sägs.
19 §.
Efter anmaning av lokal skattemyndighet är arbetsgivare, försäkrings
bolag eller understödsförening skyldig att, arbetsgivaren beträffande namn
given, hos honom anställd person och bolaget eller föreningen beträffande
namngiven person, till vilken utgives pension, livränta eller annan skatte
pliktig ersättning, lämna uppgift å löneförmån, pension, livränta eller an
nan ersättning, som enligt vad antagas kan kommer att utbetalas under
inkomståret.
20
§.
Finnes anledning antaga, att skattskyldig enligt 17 § 1 mom. varit skyl
dig att utan anmaning avgiva preliminär självdeklaration, men har han icke
avlämnat sådan deklaration inom föreskriven tid eller befinnes avgiven
deklaration ofullständig, äger den lokala skattemyndigheten anmana den
skattskyldige att avgiva dylik deklaration eller att fullständiga den avgivna
deklarationen.
21
§.
Anmaning jämlikt 19 eller 20 § skall innehålla dels föreläggande för den
anmanade att till den lokala skattemyndigheten avlämna deklaration eller
annan uppgift inom viss efter omständigheterna lämpad tid, minst fem da
gar efter delfåendet, dels ock underrättelse om påföljd som underlåtenhet
att hörsamma anmaningen kan medföra.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
13
Debitering av skatt m. m. samt utfärdande av debetsedel.
22
§.
Det ankommer på lokal skattemyndighet: att angiva hur preliminär A-skatt skall beräknas för skattskyldiga, som för inkomståret mantalsskrivits inom myndighetens tjänstgöringsområde;
att debitera preliminär B-skatt för skattskyldiga, vilka hava att för in komståret utgöra sådan skatt i kommun inom myndighetens tjänstgörings område;
att debitera slutlig och kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsav- gifter och i 1 § omförmälda annuiteter samt tillkommande skatt för skatt skyldiga, som åsatts taxering eller äro skattskyldiga för fastighet i kommun inom myndighetens tjänstgöringsområde; samt
att utfärda debetsedel, varom i 33 § förmäles.
23 §.
Skatt skall förfalla till betalning under uppbördstermin. Uppbördsterminerna under uppbördsåret äro sex och infalla under tiden från och med den 6 till och med den 13 i månaderna mars, maj, juli, sep tember, november och januari; dock att uppbörd icke förrättas å sön- eller helgdag. Skulle uppbördstermin med tillämpning av nyss angivna regel bör ja å sön- eller helgdag, skall uppbördsterminen i stället taga sin början å nästtöljande vardag, därvid slutdagen i motsvarande mån förskjutes.
Riksskattenämnden må om särskilda omständigheter därtill föranleda, ef ter generalpoststyrelsens hörande, föreskriva att uppbördstermin under viss månad skall infalla under annan tid än nyss sagts.
24 §.
1 mom. I fråga om preliminär A-skatt skall bestämmas den skattetabell och kolumn i tabellen, som jämlikt 4 § 2 mom. och 5 § skola tillämpas, el ler, i förekommande fall, den särskilda beräkningsgrund efter vilken skat ten skall utgå enligt den lokala skattemyndighetens beslut.
2 mom. Preliminär A-skatt, som innehållits genom skatteavdrag varom i 39 eller 40 § förmäles, skall förfalla till betalning under den uppbördster min, som infaller närmast efter utgången av den månad, under vilken skat teavdraget verkställts.
25 §.
Vid debitering av preliminär B-skatt med ledning av preliminär taxering skall iakttagas:
att pensionsavgift uträknas med tillämpning av 19 § lagen om folkpen sionering, därvid iakttages att sådan avgift icke påföres någon för inkomst år före det, under vilket han fyller sjutton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiofem år;
att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av- grundbeloppet, som bestämts för inkomståret; samt
att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel uträk nas med ledning av de belopp för skattekrona och skatteöre, som för in komståret bestämts för utdebitering till vederbörande kommun, municipal- samhälle, landsting och tingslag.
14
Kiingl. Maj:ts proposition nr 100.
26 §.
Preliminär B-skatt skall debiteras i en gemensam post, därvid skattebe
loppet avrundas till det närmast lägre hela krontal, vilket utan att öretal
uppkommer är jämnt delbart med antalet av de uppbördsterminer varun
der skatten skall förfalla till betalning. Preliminär skatt, som icke uppgår
till sextio kronor, skall icke påföras.
Preliminär B-skatt skall förfalla till betalning med lika belopp under
envar uppbördstermin under uppbördsåret eller, vid debitering under in
komståret, under envar av de återstående uppbördsterminerna under upp
bördsåret.
27 §.
1 mom. Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas:
att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig in
komstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av
grundbeloppet, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken
skall avräknas mot den ifrågavarande slutliga skatten;
att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel likale
des uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skatte-
öre, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräk
nas mot ifrågavarande slutliga skatt, dock att, därest i stad fastställts an
nan utdebitering för den slutliga skatten än för den preliminära skatten,
den kommunala inkomstskatten skall utgöras efter den utdebitering som
bestämts att gälla för den slutliga skatten; samt
att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel påföras
i en gemensam post, därvid iakttages att skattebeloppet vid öretal över fem
tio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal.
2 mom. Vid debitering av slutlig skatt skall skattskyldig gottskrivas:
1) debiterad preliminär B-skatt;
2) sådan preliminär A-skatt, som den skattskyldiges arbetsgivare i strid
mot bestämmelserna nedan i denna förordning underlåtit att innehålla ge
nom skatteavdrag och som till följd härav av lokal skattemyndighet fast
ställts till betalning; samt
3) annan än under 1) och 2) avsedd preliminär skatt, som av den skatt
skyldige erlagts.
3 mom. Överstiger skattskyldigs slutliga skatt den preliminära skatt, som
enligt 2 mom. skall gottskrivas honom, med minst en femtedel av den slut
liga skatten eller med minst tiotusen kronor, skall den skattskyldige till
statsverket erlägga ränta med fem procent, för en beräknad tid av ett år,
å den del av det överskjutande beloppet, som överstiger ettusen kronor;
dock att det belopp, varå ränta sålunda skall beräknas, skall avrundas till
närmast lägre hundratal kronor. Vid bedömande av om och med vilket be
lopp, ränta skall utgå, skall i den slutliga skatten icke inräknas utskiftnings-
skatt, ersättningsskatt eller olycksfallsförsäkringsavgift, ej heller skall i
den preliminära skatten inräknas sådan i 2 mom. under 3) omförmäld
preliminär skatt, som erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret.
Vad i denna förordning stadgas angående kvarstående skatt skall, där
icke annat angives, äga motsvarande tillämpning beträffande i föregående
stycke omförmäld ränta.
28
§.
Kvarstående skatt, som icke uppgår till minst fem kronor, skall icke er
läggas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
15
Kvarstående skatt skall förfalla till betalning: om skattens belopp uppgår till högst femtio kronor, under den första uppbördsterminen under uppbördsåret näst efter taxeringsåret; samt
om skattens belopp överstiger femtio kronor, med lika belopp under var dera av de båda första uppbördsterminerna under nämnda uppbördsår, dock att belopp, som skall förfalla under den senare terminen, skall avrun das till närmast lägre hela antal kronor, därvid återstoden skall förfalla under den förra terminen.
29 §.
Vid debitering av fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och i 1 § omförmäl- da annuiteter skall iakttagas :
att fastighetsskatten uträknas med ledning av den utdebitering för skat tekrona och skatteöre, som gäller i fråga om slutlig skatt, påförd på grund av taxering under taxeringsåret;
att fastighetsskatten påföres i en gemensam post, därvid iakttages att skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal;
att skogsvårdsavgift uträknas med tillämpning av det promilletal, som årligen bestämmes i enlighet med vad därom särskilt är stadgat; samt
att annuitet eller, därest skattskyldig har att erlägga flera annuiteter, summan av dessa påföres i helt antal kronor, därvid öretal bortfaller.
30 §.
Fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och annuiteter, varom i 1 § sägs, sko la förfalla till betalning:
om skattens belopp uppgår till högst femtio kronor, under uppbördster minen i september månad under taxeringsåret;
om skattens belopp överstiger femtio men ej etthundra kronor, under nämnda uppbördstermin och uppbördsterminen i november månad under taxeringsåret; samt
om skattens belopp överstiger etthundra kronor, under nyss angivna två uppbördsterminer samt uppbördsterminen i januari månad året näst efter taxeringsåret.
Skall skatten förfalla till betalning under mer än en termin, skall den fördelas med lika belopp på terminerna. Belopp som belöper å annan termin än den i september månad skall dock avrundas till närmast lägre hela an tal kronor, därvid återstoden skall förfalla till betalning under sistnämnda termin.
31 §.
Debitering av tillkommande skatt skall ske efter samma grunder, som gällt för debitering av motsvarande slutliga skatt, fastighetsskatt eller skogs vårdsavgifter, dock att vid debitering på grund av eftertaxering skall iakt tagas vad i 63 § kommunalskattelagen finnes stadgat.
1 illkommande skatt skall förfalla till betalning under uppbördstermin eller uppbördsterminer, som lokal skattemyndighet bestämmer, dock högst under sex på varandra följande uppbördsterminer. Därvid bör skatten i re gel fördelas på samma antal uppbördsterminer och efter samma grunder som i 28 och 30 §§ sägs.
32 §.
För envar skattskyldig skall uppläggas särskilt uppbördskort. Närmare föreskrifter härom samt rörande debitering av skatt å sådant kort eller i debiteringslängd, in. m. meddelas av Kungl. Maj:t.
16
Kungl. Maj. ts proposition nr 100.
33 §.
För skattskyldig skall utfärdas debetsedel, särskild för preliminär skatt,
för slutlig skatt, för fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och i 1 § omförmäl-
da annuiteter samt för tillkommande skatt. Debetsedel skall upptaga å upp-
bördskortet eller i debiteringslängden angivna uppgifter. Vid debetsedel sko
la vara fogade skatteanvisningar, avsedda för inbetalning av skatt.
Vid debetsedel, avseende preliminär skatt, skall därjämte vara fogat skat
tefri, upptagande å debetsedeln angivna uppgifter angående den skatt
skyldige och det slag av skatt, som påförts honom. Upptager debetsedeln
uppgift angående tillämplig skattetabell och kolumn i tabellen, skall jäm
väl nämnda uppgift angivas å skattekortet. Vid debetsedeln skall i sist an
givet fall fogas ett exemplar av tabellen i fråga.
Debetsedel med tillhörande skatteanvisningar och skattekort skall upp
rättas i enlighet med av riksskattenämnden fastställt formulär.
34 §.
Har någon att erlägga skatt för flera fastigheter, som äro särskilt taxe
rade, skall, därest han före den 15 mars under taxeringsåret därom hos
lokal skattemyndighet gör framställning, särskild debetsedel utfärdas för
envar sådan fastighet.
35 §.
Debetsedel å fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter samt annuiteter, varom
i 1 § sägs, skall senast den 25 augusti under taxeringsåret samt debetsedel
å slutlig skatt senast den 15 december under taxeringsåret med posten utan
kostnad för den skattskyldige tillställas denne under adress som är angiven
i mantalslängd, taxeringslängd eller befolkningsregistret eller anmälts till
den lokala skattemyndigheten.
Debetsedel, avseende preliminär A-skatt, skall i den ordning, som i näst
föregående stycke sägs, översändas till skattskyldig senast den 18 januari
under inkomståret.
Har skattskyldig tidigare icke haft inkomst, för vilken preliminär A-skatt
skolat utgöras, men börjar han under inkomståret uppbära sådan inkomst,
skall han ofördröj ligen göra anmälan därom hos vederbörande lokala skat
temyndighet. Denna har att under i anmälningen uppgiven eller eljest känd
adress till den skattskyldige skyndsamt översända debetsedel.
36 §.
Debetsedel, upptagande preliminär B-skatt, skall i den ordning, som i 35
§ första stycket sägs, översändas till skattskyldig senast den 25 februari
under inkomståret.
Debetsedel å preliminär B-skatt, som grundar sig på preliminär taxe
ring verkställd under inkomståret, så ock debetsedel å tillkommande skatt
skola översändas till skattskyldig så snart ske kan.
37 §.
Därest skattskyldig som icke senast fem dagar efter den tidpunkt, som i
35 § första eller andra stycket eller i 36 § första stycket angives, erhållit
vederbörlig debetsedel, hos den lokala skattemyndigheten gör anmälan här
om, åligger det denna att, om debetsedel bort utfärdas, under i anmälningen
uppgiven eller eljest känd adress ofördröj ligen översända sådan till den
skattskyldige. Anmälan, som här avses, bör göras senast tio dagar efter
nyssnämnda tidpunkt.
Kungl. Maj. ts proposition nr 100.
17
38 §.
Skattskyldig äger hos vederbörande lokala skattemyndighet, då behov av ytterligare skatteanvisningar föreligger eller anledning eljest uppkom mit, göra framställning om utfärdande av duplettdebetsedel. Har sådan framställning gjorts, skall duplettdebetsedel skyndsamt översändas till den skattskyldige under i framställningen uppgiven eller eljest känd adress.
Avdrag å lön in. m. för gäldande av skatt.
39 §.
1 mom. \id utbetalning av kontant belopp, som för mottagaren (arbets tagaren) utgör sådan inkomst av tjänst som i 3 § 2 mom. under 1 första och
andra styckena avses (lön), skall den som utbetalar beloppet (arbetsgivaren) verkställa avdrag för gäldande av preliminär A-skatt som arbetstagaren har att erlägga (skatteavdrag).
Har arbetstagare, vilken har att vidkännas skatteavdrag för preliminär A-skatt, att erlägga kvarstående skatt, som påförts i kommun där han man talsskrivits för året näst före taxeringsåret, är arbetsgivaren skyldig att vid utbetalning av lön verkställa skatteavdrag jämväl för gäldande av sådan skatt. Avdragsskyldighet föreligger dock icke, därest anställningen är av sedd att vara kortare tid än en vecka. Ej heller föreligger avdragsskyldighet beträffande sådan kvarstående skatt, som arbetstagare å svenskt handels fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton har att erlägga, såvida arbetstagaren icke hos arbetsgivaren påkallat att skatteavdrag skall göras. För gäldande av den kvarstående skatten skall arbetsgivaren vid varje utbetalningstillfälle avdraga belopp, motsvarande så stor del av den under nästföljande uppbördstermin förfallande skatten, som med hänsyn till antalet utbetalningstillfällen före ingången av den månad, då nämnda uppbördstermin infaller, belöper å utbetalningstillfället. Belopp, som av drages vid annat utbetalningstillfälle än det första, skall dock avrundas till närmast lägre hela antal kronor och återstoden avdragas vid det första utbetalningstillfället.
2 mom. Under januari månad må skatteavdrag för gäldande av prelimi när A-skatt, beräknad enligt skattetabell, ske enligt den tabell och den ko lumn däri, som senast tillämpats under nästföregående inkomstår.
Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må skatteavdrag jämväl un der februari månad eller, då fråga är om arbetstagare å svenskt handels fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton, jämväl under feb ruari och mars månader ske på sätt i föregående stycke sägs.
3 mom. Har Kungl. Maj :t meddelat förordnande som i 3 § 3 mom. sägs, skall i fråga om skyldighet att verkställa skatteavdrag, in. m. gälla vad i samband därmed föreskrives.
(Se vidare anvisningarna.)
40 §‘
Det åligger arbetstagare, som skall erlägga preliminär A-skatt, att ome delbart efter mottagandet av debetsedel å sådan skatt till arbetsgivaren över lämna densamma. Har arbetstagare som nu sagts att gälda kvarstående skatt, skall han snarast efter det han mottagit debetsedel å slutlig skatt över lämna denna eller vederbörlig del därav till arbetsgivaren. Tillträder arbets tagaren under tid, då skatteavdrag skall verkställas, ny anställning, skall de betsedeln överlämnas till den nya arbetsgivaren ofördröj ligen efter det an ställningen tillträtt s.
2
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Arbetstagare, som icke har att gälda preliminär A-skatt, skall inom i för
sta stycket angiven tid för arbetsgivaren uppvisa debetsedel å preliminär
B-skatt, påförd i hemortskommunen, eller skattekort å sådan skatt eller in
tyg av lokal skattemyndighet, att arbetstagaren icke har att erlägga prelimi
när A-skatt. Har debetsedel, skattekort eller intyg som nyss sagts ej upp
visats för arbetsgivaren och har till denne ej heller överlämnats debetsedel
å preliminär A-skatt eller företetts skattekort å sådan skatt, skall skatte
avdrag för preliminär A-skatt verkställas med tjugufem procent eller, så
vitt angår arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av
minst 500 registerton, med tjugu procent av lönebeloppet vid varje avlö-
ningstillfälle. Skatteavdrag som nyss sagts skall vid anställning, avsedd att
vara kortare tid än en vecka, dock icke göras å dagsinkomst understigande
tio kronor.
Skatteavdrag för kvarstående skatt verkställes allenast beträffande skatt
skyldig, för vilken göres skatteavdrag för preliminär A-skatt. Har sådan ar
betstagare icke till arbetsgivaren överlämnat debetsedel å slutlig skatt eller
vederbörlig del av debetsedeln och har han ej heller för arbetsgivaren uppvi
sat debetsedel eller del därav som nyss sagts eller intyg av lokal skattemyn
dighet att han icke har att erlägga kvarstående skatt, skall under tid, då
skatteavdrag för sådan skatt skall verkställas, dylikt avdrag ske med tjugu
fem procent av lönebeloppet vid varje avlöningstillfälle. Att skatteavdrag
som nyss sagts icke skall verkställas vid anställning, som är avsedd vara
kortare tid än en vecka eller som är förlagd till i nästföregående stycke an
givet fartyg, framgår av 39 § 1 mom.
Därest arbetstagaren åtnjuter jämväl naturaförmån varom i 8 § första
stycket sägs, skall skatteavdrag enligt andra eller tredje stycket beräknas
jämväl å naturaförmånens värde för den tid löneutbetalningen avser.
Det belopp, som skall avdragas enligt andra eller tredje stycket, avrun
das till närmast lägre hela krontal.
(Se vidare anvisningarna.)
41 §.
1 mom. Vill arbetstagare, att skatteavdrag för gäldande av preliminär
A-skatt skall under inkomståret eller viss del därav verkställas med större
belopp än som enligt bestämmelserna här ovan skall ske, och gör han an
mälan härom hos arbetsgivaren, är denne skyldig att från och med det av
löningstillfälle, som infaller näst efter det två veckor förflutit från det an
mälningen skedde, verkställa det begärda skatteavdraget.
2 mom. Om det belopp, som skulle återstå sedan skatteavdrag gjorts,
jämte den inkomst den skattskyldige i övrigt kan åtnjuta understiger vad
den skattskyldige kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make
och oförsörjda barn (existensminimum), äger den lokala skattemyndigheten
efter ansökan av den skattskyldige förordna, att skatteavdrag icke skall ske
eller skall verkställas med mindre belopp än som skulle ske enligt bestäm
melserna här ovan. Nedsättning av skatteavdrag för preliminär skatt må
dock icke beviljas skattskyldig annat än vid nedsatt arbetsförmåga, långva
rig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller i annat därmed jäm
förligt läge.
Det belopp, som motsvarar den skattskyldiges existensminimum, skall be
räknas med ledning dels av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskatte-
lagen och anvisningarna till nämnda paragraf om avdrag för väsentligen
nedsatt skatteförmåga vid existensminimum, dels ock av de normalbelopp för
existensminimum, som fastställas jämlikt nämnda lagrum.
(Se vidare anvisningarna.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
19
42 §.
Är utbetald lön icke av den storlek, att därå kan verkställas skatteavdrag motsvarande för lönen utgående preliminär skatt jämte den kvarstående skatt, som belöper å utbetalningstillfället, skall genom skatteavdraget inne hållet belopp anses i första hand avse preliminär skatt.
Kan vid visst utbetalningstillfälle skatteavdrag icke verkställas med be lopp, som motsvarar å utbetalningstillfället belöpande skatt, skall vid senare utbetalningstillfälle före ingången av den månad, då nästföljande uppbörds termin infaller, avdragas så stort belopp att de innehållna beloppen tillhopa förslå att gälda under nämnda uppbördstermin förfallande skatt. Kan så icke ske och inbetalar icke arbetstagaren efter anmodan från arbetsgivaren fe lande belopp senast den It i den månad, då uppbördsterminen infaller, skola de innehållna beloppen av arbetsgivaren inbetalas på sätt i 56 § 2 mom. om- förmäles.
43 §.
1 mom. Arbetsgivare skall vid varje avlöningstillfälle genom särskilt kvitto eller på annat lämpligt sätt lämna arbetstagare uppgift om det belopp, som genom skatteavdrag innehållits å lönen. Skyldighet att lämna sådan upp gift föreligger dock icke, om lönen kvitteras å avlöningslista, varå skatteav draget angivits.
Efter utgången av den sista uppbördstermin, under vilken skatt enligt debetsedel skall erläggas, eller, om arbetstagare tidigare slutat sin anställ ning, vid dennas slut skall arbetsgivaren till arbetstagaren återställa debetse deln. Därvid skall arbetsgivaren hava å debetsedeln lämnat uppgift om sum man av verkställda skatteavdrag och den tid av inkomståret som avdragen avse. Dylik uppgift, som skall vara av arbetsgivaren eller någon hos honom anställd undertecknad eller signerad, skall tillika omfatta arbetsgivarens namn och adress.
Har debetsedel icke överlämnats, skall arbetsgivaren efter utgången av den sista uppbördstermin, vid vilken genom skatteavdrag innehållen preli minär eller kvarstående skatt skall inbetalas, eller, om arbetstagaren tidigare slutat sin anställning, vid dennas slut till arbetstagaren överlämna skriftlig
uPPgift
i enlighet med vad i föregående stycke sägs. Har skatteavdrag verk
ställts för såväl preliminär som kvarstående skatt, skall uppgift lämnas sär skilt för den preliminära och särskilt för den kvarstående skatten.
Det ankommer på riksskattenämnden att fastställa formulär till erforder liga blanketter för uppgiftsskyldighet som i detta moment sägs. Blanketterna skola genom statsverkets försorg kostnadsfritt tillhandahållas arbetsgivare.
2 mom. Arbetsgivare är pliktig att låta arbetstagare, när så utan väsentlig olägenhet kan ske, taga del av för honom utfärdad debetsedel, som förvaras hos arbetsgivaren.
44 §.
Länsstyrelsen skall övervaka, att arbetsgivare behörigen fullgör sina skyl digheter enligt bestämmelserna i 39—43 §§.
Det åligger lokal skattemyndighet att med hjälp av exekutionsbiträden in om myndighetens tjänstgöringsområde biträda länsstyrelsen vid fullgörande av ovannämnda övervakning.
På begäran av arbetsgivare eller arbetstagare skall den lokala skattemyn digheten å den ort, där arbetsgivaren har sitt kontor eller lönen eljest ut betalas, lämna besked i frågor, som angå skyldigheten att verkställa skatte avdrag, beräknandet av sådant avdrag eller tillämpningen i övrigt av bestäm melserna i 39—43 §§.
20
Kungl. Mcij:ts proposition nr 100.
Jämkning av preliminär skatt.
45 §.
1 mom. Sedan debetsedel å preliminär skatt utfärdats, må, därest bättre
överensstämmelse mellan den preliminära och den motsvarande slutliga
skatten därigenom kan antagas uppkomma, genom jämkning föreskrivas
ändrade grunder för uttagande av den preliminära skatten. Jämkning skall
göras bland annat i följande fall, nämligen
1) då skattskyldig har att utgöra preliminär A-skatt och enligt underrät
telse från länsbyrå för folkbokföringen sådan ändring skett i den skattskyl
diges civilstånd, vartill hänsyn skall tagas vid taxering under året näst efter
inkomståret;
2) då skattskyldig visar eller, såvitt hans ortsavdrag är beroende av ma
kes inkomst, gör sannolikt att ändring skett i förhållande, vartill hänsyn
skall tagas vid bestämmande av ortsavdrag för honom vid den taxering, som
skall verkställas under året näst efter inkomståret;
3) då skattskyldig gör sannolikt eller det eljest för myndigheten framstår
såsom troligt, att den preliminära skatten till följd av ändring i inkomst eller
i avdrag för omkostnader i förvärvskälla eller beträffande allmänna avdrag
eller av annan anledning kommer att avvika från motsvarande slutliga
skatt;
4) då skattskyldig visar eller myndigheten eljest erhåller kännedom om
att den skattskyldiges skatteförmåga blivit väsentligen nedsatt av anled
ning, varom i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen förmäles, dock att jämk
ning av skäl, som angivas i tredje stycket nämnda moment, icke skall ske,
om den skattskyldige har att utgöra preliminär A-skatt och således bestäm
melserna i 41 § 2 mom. äro tillämpliga; eller
5) då genom ändring i inkomstförhållandena eller av annat skäl ändrad
skatteform synes påkallad.
I fall, som under 3) sägs, bör såvitt angår preliminär A-skatt jämkning
vidtagas allenast då på grund av jämkningen preliminär skatt komme att
uttagas med minst en femtedel högre eller lägre belopp än som utan jämk
ning skulle erläggas, dock att jämkning icke skall ske då ändringen i den
preliminära skatten understiger tjugufem kronor. Jämkning av preliminär
B-skatt i nyss angivna fall bör göras allenast då påräknelig inkomst med
minst eu femtedel över- eller understiger den tidigare antagna inkomsten,
dock med minst sexhundra kronor.
Oaktat vad i föregående stycke sägs, må jämkning verkställas om skillna
den mellan slutlig och eljest utgående preliminär skatt komme att bliva
mer betydande eller fråga är om nedsatt skatteförmåga eller annan särskild
omständighet.
Erhåller lokal skattemyndighet genom anmälan av skattskyldig eller eljest
vetskap om att preliminär skatt blivit obehörigen eller med oriktigt belopp
påförd eller att felaktighet ägt rum vid utskrivandet av debetsedel, skall
myndigheten vidtaga den jämkning av nämnda skatt, som i följd härav må
Innan jämkning äger rum, skall den skattskyldige beredas tillfälle att ytt
ra sig, där detta icke uppenbarligen är obehövligt.
Jämkning må icke verkställas efter inkomstårets utgång med mindre den
preliminära skatten därigenom nedsättes. Ansökan om sådan jämkning
skall av skattskyldig ingivas före utgången av april månad året nast efter
inkomståret.
Kunyl. Maj.ts proposition nr 100.
21
2 mom. Har skattskyldig inbetalt preliminär skatt med belopp, som beräk nas överskjuta motsvarande slutliga skatt med minst en femtedel av sist nämnda skatt, dock minst etthundra kronor, skall efter beslut av den lokala skattemyndigheten i samband med jämkning det överskjutande beloppet återbetalas till den skattskyldige på sätt i 68 §"l mom. sägs utan avvaktan å debitering av den slutliga skatten. Då särskilda omständigheter därtill föran leda, må lokal skattemyndighet besluta om återbetalning av för mycket er- lagd preliminär skatt, även om den inbetalda preliminärskatten icke över stiger den beräknade slutliga skatten på sätt nyss angivits.
(Se vidare anvisningarna.)
46 §.
1 mom. Beslut om jämkning av preliminär skatt meddelas av den lokala skattemyndighet, å vilken det ankommer att för inkomståret utfärda de betsedel avseende sådan skatt för den skattskyldige.
År skattskyldig icke bosatt inom förenämnda myndighets tjänstgöringsom- råde, må ansökan om jämkning av preliminär skatt ingivas till den lokala skattemyndigheten å bosättningsorten. Denna har att, sedan erforderlig ut redning i ärendet införskaffats, översända ansökningen till i första stycket omförmäld myndighet.
2 mom. Beslut om jämkning skall tillställas den skattskyldige. Innebär beslutet, att debiterad preliminär skatt, som förfaller till betalning efter det beslutet meddelats, skall utgöras med annat belopp än som tidigare utfärdad debetsedel utvisar, skall därjämte utfärdas ny debetsedel upptagande den ändrade skatten.
Sker jämkning av preliminär skatt, vilken beräknas enligt skattetabell, av anledning som i 45 § 1 mom. under 1) eller 2) sägs, skall i beslutet angivas, vilken kolumn i tabellen som med hänsyn till det ändrade ortsavdraget skall tillämpas vid skattens beräkning. Vidtages jämkning av sådan preliminär skatt av annan anledning än nyss sagts, skall i beslutet därom angivas, att skatten skall beräknas t. ex. å viss del av inkomsten eller å inkomsten mins kad med visst belopp eller ock att skatten skall utgå med viss procent av in komsten.
Vid jämkning av preliminär skatt, vilken utgår efter i 7 § omförmäld pro centsats, skall i beslutet angivas efter vilken procentsats den ändrade skat ten skall utgå.
Sker jämkning av preliminär B-skatt, skall skatten beräknas på enahanda sätt som i 13, 15 och 25 §§ angives beträffande påföring av sådan skatt efter preliminär taxering.
3 mom. Beslut om jämkning, som grundar sig på ansökan av skattskyldig, skall, där icke ärendes invecklade beskaffenhet eller andra särskilda om ständigheter till annat föranleda, meddelas beträffande lön senast inom tio dagar samt beträffande annan inkomst senast inom tjugu dagar efter det ansökan om jämkning inkommit till den lokala skattemyndigheten. Beslutet jämte, i förekommande fall, den nya debetsedeln skall skyndsamt tillställas den skattskyldige utan kostnad för denne.
Arbetstagare, å vilkens lön avdrag för gäldande av skatt skall verkställas, har att ofördröjligen till arbetsgivaren överlämna beslut om jämkning jäm te, i förekommande fall, den nya debetsedeln. Dylikt beslut skall av arbets givaren iakttagas med början vid det avlöningstillfälle, som infaller näst ef ter det en vecka förflutit från det beslutet överlämnades till arbetsgivaren.
4 mom. Skattskyldig är efter anmaning av lokal skattemyndighet skyldig att för jämkning av den preliminära skatten avgiva preliminär självdekla ration eller inkomma med för den skattskyldige utfärdad debetsedel å pre
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
liminär skatt. Befinnes deklaration ofullständig, äger myndigheten anmana
den skattskyldige att fullständiga den avgivna deklarationen. Bestämmelser
na i 21 § skola härvid äga motsvarande tillämpning.
(Se vidare anvisningarna.)
47 §.
Har genom skatteavdrag innehållits större belopp än som enligt meddelat
beslut om jämkning skall under den närmast följande uppbördsterminen
inbetalas, skall arbetsgivaren skyndsamt mot kvitto tillhandahålla arbetsta
garen vad sålunda för mycket innehållits.
Anstånd med inbetalning av skatt.
48 §.
1 mom. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av arbetslös
het eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt, må beviljas anstånd
med erläggande av preliminär B-skatt, kvarstående skatt, fastighetsskatt,
skogsvårdsavgifter eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt,
som förfaller till betalning under högst två av de uppbördsterminer, vilka
utlöpa närmast efter det ansökan om anstånd gjorts. Anståndet må avse
hela skatten eller del därav. Anståndstiden må bestämmas till längst ett år
efter utgången av den månad, varunder den första av nyssnämnda terminer
infaller, dock att anstånd med erläggande av fastighetsskatt, skogsvårdsav
gifter samt annuiteter, varom i 1 § sägs, icke må beviljas för längre tid än
att den i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgade förmånsrätten för dylik skatt
kan göras gällande.
2 mom. Värnpliktig, som inryckt till militärtjänstgöring och vars skatte
betalningsförmåga till följd härav blivit nedsatt, må beviljas anstånd med
erläggande av preliminär B-skatt, kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogs
vårdsavgifter eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt,
som förfaller till betalning under uppbördstermin, vilken helt eller delvis in
faller under tiden för militärtjänstgöringen eller under tiden därefter, dock
senast under tredje kalendermånaden efter den då tjänstgöringen upphör. An
ståndet må avse hela skatten eller del därav. Anståndstiden må bestämmas
till längst ett år efter utgången av den månad, varunder den uppbördster
min infaller som anståndet avser, dock att anstånd därutöver må beviljas
för tiden intill dess den värnpliktige efter beviljad ledighet för återgång
till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning tre kalender
månader i följd varit fri från tjänstgöring. Anstånd med erläggande av fas
tighetsskatt, skogsvårdsavgifter samt annuiteter, varom i 1 § sägs, niå lik
väl icke beviljas för längre tid än i 1 mom. stadgas.
3 mom. Har, sedan anstånd beviljats, den skattskyldiges ekonomiska för
hållanden undergått väsentlig förbättring, må frågan om anstånd för den
skattskyldige upptagas till förnyad prövning.
(Se vidare anvisningarna.)
49 §.
1 mom. Skattskyldig, som anfört besvär över beskattningsnämnds eller
skattedomstols beslut rörande taxering, må beviljas anstånd med inbetalning
av skatt på grund av taxeringen, därest vederbörande taxeringsintendent
i yttrande över den skattskyldiges framställning om anstånd förklarat sig
icke hava något att erinra mot bifall, helt eller delvis, till densamma. An
stånd må avse skatt till belopp, som betingas av taxeringsintendentens ytt rande.
Har skattskyldig taxerats å mer än en ort för samma inkomst eller för mögenhet eller har fastighet taxerats å mer än en ort, må anstånd medgivas med inbetalning, helt eller delvis, av ettdera eller båda av de skattebelopp, som påförts i anledning av taxeringen i fråga.
Anståndet skall gälla till dess två månader förflutit från dagen för pröv- ningsnämndens eller vederbörande skattedomstols beslut i anledning av be svären; dock att anstånd med erläggande av fastighetsskatt och skogsvårds- avgifter icke må beviljas för längre tid än i 48 § 1 mom. stadgas.
2 mom. Har dödsbo ansökt om befrielse från erläggande av skatt, som påförts den avlidne eller dödsboet, eller har dödsboet anfört besvär över be slut i sådan fråga, skall vad i 1 mom. första och tredje styckena sägs äga motsvarande tillämpning.
3 mom. Gör skattskyldig gällande att han på grund av fel vid debiteringen påförts skatt obehörigen eller med för högt belopp och har han häri sökt rättelse hos lokal skattemyndighet, må den skattskyldige beviljas anstånd med erläggande av skatten eller del därav. Anståndet skall gälla till dess en månad förflutit från dagen för den lokala skattemyndighetens beslut i anled ning av ansökningen om rättelse i debiteringen.
4 mom. Om den preliminära skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall gottskri- vas skattskyldig, kan beräknas överstiga motsvarande slutliga skatt och om det överskjutande beloppet är helt eller delvis oguldet, må den skattskyldige, därest han försummat att begära jämkning inom den i 45 § 1 mom. sista stycket angivna tiden, beviljas anstånd med erläggande av så stor del av nämnda belopp, som kan antagas bliva avkortat enligt 65 §.
(Se vidare anvisningarna.)
50
§.
Beslut om anstånd, som i 48 och 49 §§ sägs, meddelas, efter skattskyldigs framställning, av den lokala skattemyndighet, som utfärdat debetsedel å den skatt som med anståndet avses.
Ansökan om anstånd enligt 48 § 2 mom. skall ställas till den lokala skatte myndighet, varom i första stycket förmäles, samt ingivas eller insändas till familjebidragsnämnden i den kommun, som har att utgiva familjebidrag enligt familjebidragsförordningen den 29 mars 1946. Sådan ansökan bör av den värnpliktige göras så snart ske kan och senast inom en månad efter ut gången av först infallande uppbördstermin, som anståndet skall avse. Har ansökan icke inkommit till familjebidragsnämnden inom tre månader efter militärtjänstgöringens slut, må ansökningen icke upptagas till prövning.
Beslut om anstånd skall skyndsamt meddelas den skattskyldige utan kost nad för denne.
I fråga om anstånd avseende kvarstående skatt, skola bestämmelserna i 46 § 3 mom. andra stycket och 47 § äga motsvarande tillämpning.
Kangl. Maj:ts proposition nr 100.
23
51 §.
Sedan anstånd meddelats, må den av anståndet omfattade skatten icke in drivas under tiden för anståndet, ej heller må restavgift varom i 58 § sägs uttagas för skatten.
Är skattskyldig berättigad utfå för mycket erlagd skatt, må denna tagas i anspråk för gäldande av restförd skatt, som med anståndet avses.
Har anståndstiden gått till ända utan att skatten till fullo guldits, skall den skattskyldige erlägga restavgift å den de! av skatten, som då återstod ogulden.
24
Kung/. Maj:ts proposition nr 100.
Uppbörd av skatt.
52 §.
Uppbörd av skatt verkställes genom postverket samt de penninginrätt
ningar, med vilka Kungl. Maj :t därom träffat avtal.
Arbetsgivare skall för arbetstagare ombesörja inbetalning av skatt, som
innehållits å dennes lön.
Inbetalning av skatt sker kostnadsfritt.
53 §.
1 mom. Debiterad skatt samt sådan preliminär A-skatt, som av arbets
givare innehållits med ledning av debetsedel, skall, där ej nedan i denna
paragraf eller i 55 eller 56 § annorlunda stadgas, senast under den uppbörds-
termin, då skatten förfaller till betalning, medelst skatteanvisning inbetalas
å fast postanstalt inom riket eller hos sådan penninginrättning, varom i 52 §
sägs.
Inbetalning, som icke skall ske på sätt i nästfoljande stycke sägs, må ock
kunna fullgöras sålunda, att skattebeloppet medelst girering överföres till
postgirokontorets skatteavdelning. För att dylik inbetalning, avseende viss
uppbördstermin, skall anses fullgjord under denna termin, skall försändelse
innehållande girokort jämte skatteanvisning eller skatteanvisningar även
som, i sistnämnda fall, summerad förteckning över de olika skattebeloppen
hava inkommit till postanstalt senast å terminens sista dag.
Arbetsgivare med minst två arbetstagare så ock annan arbetsgivare, be
träffande vilken länsstyrelsen eller i stad den lokala skattemyndigheten så
förordnat, skall inbetala under uppbördstermin förfallande skatt, som inne
hållits å ax-betstagares lön, sålunda, att det sammanlagda skattebeloppet
medelst inbetalningskort eller girokort inbetalas eller överföres till post
girokontot för skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden. Sam
tidigt skola skatteanvisningar jämte summerad förteckning över de olika
skattebeloppen insändas till skatteavdelningen; arbetsgivare med minst ett
hundra arbetstagare må dock efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse
insända skatteanvisningar avseende preliminär A-skatt jämte summerad
förteckning över de olika, vid varje uppbördstermin till skatteavdelningen
inbetalda skattebeloppen allenast en gång om året i samband med inbetal
ning av skatt förfallande till betalning under uppbördsterminen i januari må
nad. I sist avsett fall skall arbetsgivaren för varje arbetstagare insända alle
nast en skatteanvisning på vilken upptagits sammanlagda beloppet av de för
arbetstagaren gjorda skatteavdragen. Arbetsgivare, varom i detta stycke för-
mäles, må samtidigt med inbetalning av arbetstagares skatt inbetala jämväl
arbetsgivaren själv påförd preliminär och kvarstående skatt. För att inbetal
ning skall anses verkställd under uppbördsterminen, skall inbetalningskortet
eller girokortet ävensom i förekommande fall försändelsen hava inkommit
till postanstalt senast den 18 i den månad, under vilken terminen infaller.
Vid inbetalning av preliminär A-skatt för arbetstagare skall arbetsgivaren
å skatteanvisningen hava angivit storleken av det inbetalade skattebeloppet.
Skattskyldig, som önskar före utgången av sista uppbördsterminen under
uppbördsåret erlägga preliminär skatt med belopp utöver vad som debite
rats, må göra detta medelst skatteanvisning, därvid beloppet antecknas å
därför avsedd plats å anvisningen. Sådant belopp skall, därest skattskyldig
icke inbetalar vid senare tillfälle under uppbördsåret förfallande skatt, av
räknas härå.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
25
2 mom. Sker inbetalning av skatt medelst skatteanvisning å postanstalt eller hos penninginrättning, skall kvitto lämnas i överensstämmelse med an visningar å debetsedeln.
Vad nu sagts skall även gälla, då skatt inbetalats i den ordning, som i 1 inom. andra stycket sägs, därvid det ankommer å postgirokontorets skatte avdelning att till den, som verkställt inbetalningen eller gireringen, över sända särskilt kvitto beträffande varje skatteanvisning.
Kvitto, meddelat i annan ordning än i överensstämmelse med anvisning arna å debetsedeln, gäller icke.
3 mom. Då särskilda skäl därtill äro må Kungl. Maj:t eller, efter Kungl.
Maj :ts bemyndigande, generalpoststyrelsen medgiva dels att viss arbetsgi vare eller viss grupp av arbetsgivare må, utan att gälda sådan särskild avgift eller restavgift varom förmäles i 54 eller 58 §, inbetala arbetstagares under uppbördstermin förfallande skatt efter utgången av samma termin eller, be träffande arbetsgivare, som i 1 mom. tredje stycket sägs, efter den 18 i den månad, uppbördsterminen infaller, dels ock att viss arbetsgivare eller viss grupp av arbetsgivare må inbetala skatt för arbetstagare i annan ordning än i denna förordning sägs.
54 §.
Har skattskyldig eller annan arbetsgivare än i 53 § 1 mom. tredje stycket sägs försummat att under uppbördstermin inbetala därunder förfallande skatt, äger han att senast den 18 i den månad, under vilken terminen infallit, å fast postanstalt inom riket medelst skatteanvisning erlägga skatten, därvid han tillika skall gälda särskild avgift, utgörande för skattebelopp om
högst 20 kronor.................................................. 20 öre
över 20 men icke över 50 » 50 »
* 50 » » » 100 » 1 krona samt
över 100 * 1 » för
varje påbörjat hundratal kronor.
Oavsett om inbetalning av skatt avser en eller flera skatteposter, vare högsta avgift etthundra kronor.
Inbetalas skatt i den ordning, som i första stycket sägs, skall postanstalt lämna kvitto i enlighet med vad i 53 § 2 mom. första stycket finnes före skrivet samt därjämte förse skatteanvisningen med frimärke till belopp, motsvarande den erlagda särskilda avgiften.
Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må länsstyrelse förordna om återbetalning, helt eller delvis, av avgift, som erlagts enligt bestäm melserna i denna paragraf.
55 §.
I fråga om inbetalning av skatt för arbetstagare, som är anställd å svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton och för vil ken skatteavdrag verkställes, skola i stället för de i 53 § 1 mom. och 54 § meddelade bestämmelserna gälla vad nedan stadgas.
Vederbörande befälhavare skall till rederiet för inbetalning av skatt redo visa belopp motsvarande verkställda skatteavdrag samt översända skattean- visningar jämte summerad förteckning över de särskilda skattebeloppen.
Vederbörande rederi skall inbetala under uppbördstermin förfallande skatt sålunda att det sammanlagda skattebeloppet för ifrågavarande arbets tagare medelst inbetalningskort eller girokorl inbetalas eller överföres till postgirokontot för skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden i det län, där rederiet har sitt huvudkontor; samtidigt därmed skola skatteanvis-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
ningar ävensom summerad förteckning över de särskilda skattebeloppen in
sändas till vederbörande skatteavdelning.
Inbetalningen skall ske senast å sista dagen i andra månaden efter den,
då uppbördsterminen infallit. Möter hinder för inbetalning inom nämnda tid
må länsstyrelsen i det län, där rederiets huvudkontor är beläget, bevilja an
stånd med inbetalningen, i regel dock högst en månad.
56 §.
1 mom. Inbetalas i annat fall än i 53 § 1 mom. tredje stycket, 54 eller
55 § sägs skatt medelst skatteanvisning under tiden mellan två uppbörds-
tenniner, skall skatten anses vara inbetald under den senare av dessa termi
ner, såvida icke av anteckning å inbetalningskort eller girokort eller eljest
framgår att inbetalningen avser skatt, som förfallit till betalning under en
tidigare uppbördstermin.
2 mom. Till särskilt postgirokonto (centrala skattekontot) skall inbetalas
eller medelst girering överföras:
a) preliminär A-skatt, som arbetstagare erlägger utöver vad som innehål
lits genom skatteavdrag å hans lön, eller preliminär B-skatt, som skattskyl
dig utöver debiterat belopp inbetalar efter utgången av den sista uppbörds
terminen under uppbördsåret;
b) annan skatt än preliminär skatt, därest inbetalning sker av allenast en
del av den skatt, som förfaller till betalning under uppbördstermin;
c) skatt, som på grund av att debetsedel saknas eller av annan anledning
icke kan inbetalas medelst skatteanvisning; samt
d) skatt, som icke inbetalats inom föreskriven tid men som erlägges in
nan indrivning sker.
Även om arbetstagare vid anställning, avsedd att vara kortare tid än en
vecka, överlämnat debetsedel å preliminär A-skatt, må arbetsgivaren till
centrala skattekontot inbetala för arbetstagaren innehållen preliminär A-
skatt.
Vid inbetalning av skatt som under d) sägs skall samtidigt inbetalas rest-
avgift, varom i 58 § förmäles.
3 mom. Beträffande inbetalning som i 2 mom. första stycket under b) och
c) samt i 2 mom. andra stycket sägs skall följande gälla.
Avser inbetalningen skatt, som innehållits för arbetstagare, vars anställ
ning upphört före ingången av månad, varunder nästföljande uppbördster
min inträffar, skall inbetalningen göras inom fjorton dagar från det anställ
ningen upphörde, dock icke senare än å nämnda uppbördstermin, såvida
länsstyrelsen eller i stad den lokala skattemyndigheten icke medgivit an
stånd med inbetalningen.
I annat fall än i föregående stycke sägs skall inbetalningen verkställas
senast under den uppbördstermin, då skatten förfaller till betalning.
Vad ovan i detta moment sägs, har icke avseende beträffande inbetalning
av skatt, som innehållits för arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en
bruttodräktighet av minst 500 registerton. Skatt som innehållits för sådan
arbetstagare skall även i nu avsedda fall inbetalas inom tid, som i 55 § sägs.
4 mom. Skatt, som inbetalas till centrala skattekontot, skall anses vara
inbetald den dag då inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort
inkommit till postanstalt.
Vid inbetalningen skall å inbetalningskortet eller girokortet angivas den
skattskyldiges namn och postadress ävensom skatteslag, uppbördsår och
uppbördstermin, samt, där så kan ske, den skattskyldiges födelsetid och
mantalsskrivningsadress samt debetsedelns nummer. Då arbetsgivare inbe
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
27
talar genom skatteavdrag innehållen skatt, skall därjämte arbetsgivarens namn och adress angivas. Ej må inbetalnings- eller girokort avse mer än en skattskyldig och en skattepost.
Då arbetsgivare till centrala skattekontot har att vid samma tillfälle inbe tala skatt för flera arbetstagare, må, oaktat vad nyss sagts, inbetalningen ske i en post, därest samtidigt insändes förteckning över arbetstagarna utvi sande på envar av dem belöpande skattebelopp. Till förteckningen, som jäm väl skall innehålla uppgifter i enlighet med vad i nästföregående stycke sägs,
skall användas av postverket tillhandahållen blankett.
5 mom. Har till centrala skattekontot inbetalt belopp på grund av bristfäl liga identifieringsuppgifter icke kunnat tillgodoföras skattskyldig inom sju år efter utgången av det uppbördsår, under vilket inbetalningen skedde, skall beloppet tillfalla statsverket.
57 §.
Penninginrättning, varom i 52 § sägs, postanstalt och postgirokontorets skatteavdelning skola redovisa inbetald skatt till skatteavdelning vid post kontor i residensstad i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer.
Skatteavdelning vid postkontor eller, såvitt gäller skattskyldiga i stad och Kungl. Maj :t ej annorlunda förordnat, den lokala skattemyndigheten i staden skall anteckna inbetald skatt å uppbördskort samt upprätta restlängd i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer.
Indrivning av restförd skatt.
58 §.
1 mom. Har skattskyldig eller arbetsgivare som verkställt skatteavdrag underlåtit att inbetala skatt i tid och ordning, som i 53, 54 eller 55 § eller 56 § 3 mom. sägs, skall utgå restavgift, beräknad efter fyra öre för varje hel krona av den del av skatten, som sålunda icke erlagts, dock ej mindre än tjugufem öre. Vad nu sagts skall i fall, som avses i 56 § 3 mom. andra stycket, gälla endast om där angiven inbetalning icke verkställts senast under den uppbördstermin, som infaller närmast efter utgången av den månad, under vilken skatteavdraget verkställts, eller, därest anstånd med inbetalningen medgivits, före anståndstidens utgång.
2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må befrielse från skyldighet att erlägga restavgift meddelas av länsstyrelse.
Riksräkenskapsverket äger att, i den mån så påkallas, meddela särskilda föreskrifter i fråga om befrielse från skyldighet att erlägga restavgift.
59 §.
Det åligger utmätningsman eller, efter dennes uppdrag, utmätningsman underställt exekutionsbiträde att enligt av Kungl. Maj :t utfärdade bestäm melser verkställa indrivning av skatt och för sådant ändamål, i den utsträck ning detta är medgivet, förrätta utmätning eller bevilja införsel.
60 §.
1 mom. Vad i 6 § utsökningslagen stadgas om jäv mot utmätningsman gälle ock med avseende å den, som förrättar utmätning för skatt.
2 mom. Vid utmätning för skatt skola, med de förbehåll som i 3 mom. sägs, lända till efterrättelse utsökningslagens föreskrifter om verkställighet av
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
utmätning och vad därvid må undantagas, om utmätt egendoms försäljning,
om fördelning av medel, som till följd av utmätning influtit, samt om kla
gan över utmätningsmans förfarande.
3 mom. Vad i utsökningslagen stadgas om skyldighet för borgenär att i
vissa fall förskjuta kostnad äger ej tillämpning vid utmätning för skatt.
Utmätning må även i gäldenärens frånvaro genast förrättas utan att sådan
underrättelse, varom i 59 och 60 §§ utsökningslagen sägs, blivit honom med
delad. Skall utmätning ske av gäldenären tillhörig fast egendom, som finnes
å annan ort än där han har sitt hemvist, skall dock underrättelse jämte
uppgift om förrättningsstället med rekommenderat tjänstebrev senast fjorton
dagar före förrättningen avsändas till gäldenären under adress, som angivits
i restlängden eller eljest kan av utredningsmannen utrönas. Återkommer
brevet såsom obeställbart, skall utmätningsmannen därom underrätta över-
exekutor vid insändandet av protokoll över utmätningen; och åligger det i
sådant fall överexekutor att, innan vidare åtgärder för egendomens försälj
ning vidtagas, anställa de ytterligare efterforskningar rörande gäldenärens
vistelseort, som med hänsyn till av utmätningsmannen redan vidtagna åt
gärder och övriga omständigheter må anses erforderliga, samt, om vistelse
orten därvid utrönes, på sätt överexekutor finner lämpligt lämna gäldenären
underrättelse om utmätningen. Har egendomen veterligen övergått till ny
ägare, skola åtgärder varom i detta stycke sägs i stället vidtagas för hans
underrättande. Kan hans adress ej utrönas, bör dock underrättelse lämnas
förre ägaren.
i mom. Beträffande införsel för skatt skall iakttagas vad som är stadgat
i 21 g lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta.
61 §.
1 mom. Därest skattskyldig, som häftar för restförd skatt, enligt vunnen
upplysning vistas å känd ort utom riket och skatten vid undersökning inom
riket icke kunnat uttagas, skall utmätningsmannen, där ej stadgandet i 2
mom. till annat föranleder, därom göra anmälan hos länsstyrelsen, som så
vitt ske kan vidtager åtgärd för att den skattskyldige genom vederbörande
beskickning eller konsulat erhåller anmaning att till beskickningen eller
konsulatet erlägga skatten. Sådan anmälan skall, därest särskilda skäl icke
föreligga, göras allenast om det restförda beloppet uppgår till minst två
hundra kronor.
2 mom. Föreligger mellan Sverige och främmande stat överenskommelse,
på grund varav handräckning i sistnämnda stat kan erhållas för indrivning
av skatt, skall det åligga utmätningsmannen att, om skatten ej kunnat ut
tagas här i riket men anledning föreligger till antagande att den skall kunna
indrivas genom handräckning i den främmande staten, vidtaga de åtgärder,
som enligt vad särskilt stadgats erfordras för erhållande av sådan hand
räckning.
o
62 §.
Finner länsstyrelsen efter anmälan av utmätningsman eller eljest sådana
omständigheter föreligga, att skattskyldig eller arbetsgivare, som jämlikt
denna förordning är ansvarig för arbetstagares skatt, bör försättas i kon
kurs bär i riket för utfående av skatt, skall länsstyrelsen förordna, att ut
mätningsmannen skall göra framställning därom; dock att, då skattebelopp,
för vilket den skattskyldige eller arbetsgivaren häftar, understiger etthundra
kronor, sådan framställning ej må ske, med mindre i det föreliggande fallet
synnerliga skäl därtill äro.
29
Länsstyrelsen må, där så finnes med hänsyn till föreliggande omständig heter böra ske, uppdraga åt utmätningsman att själv avgöra huruvida fram ställning, som i föregående stycke sägs, bör göras.
63 §.
I den omfattning och på det sätt Kungl. Maj :t föreskriver skall utmät ningsman eller exekutionsbiträde utfärda särskilt kvitto (indrivningskvitto) å medel, som han uppbär enligt denna förordning. Kvitto utfärdat annorie- des än i enlighet med vad därom föreskrives är icke gällande.
64 §.
För indrivning av skatt, som ankommit på landsfiskal, skall stadgad rest- avgift tillfalla statsverket. Har landsfiskal för indrivningen anlitat exeku tionsbiträde, äger dock denne uppbära hälften av restavgiften för medel med vilkas indrivning han tagit befattning, dock högst femtio kronor för varje restförd skattepost.
Har indrivningen ankommit på annan utmätningsman än landsfiskal, äger sådan utmätningsman uppbära restavgiften, i den mån denna icke över stiger etthundra kronor för varje restförd skattepost. Har exekutionsbiträde anlitats för indrivningen, äger dock denne uppbära hälften av den utmät ningsmannen tillkommande restavgiften för medel, med vilkas indrivning han tagit befattning. Där i stad, med eller utan magistrat, i övrigt finnas meddelade särskilda föreskrifter rörande dispositionen av restavgift, skola dessa föreskrifter fortfarande tills vidare tillämpas. Restavgiften skall till den del densamma överstiger etthundra kronor tillfalla statsverket.
Har utmätningsman fått vidkännas kostnad för införande i ortstidning av kungörelse om utmätt lös egendoms försäljning eller för egen resa vid" ut mätning av fast egendom, vare han, där utmätningen ägt rum för uttagande av skatt, berättigad till ersättning för sagda kostnad på sätt i enskilda ut- sökningsmål gäller.
Restavgift och ersättning, varom i denna paragraf är fråga, må utan sär skilt bemyndigande uttagas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
Avkortning och avskrivning av skatt.
65 §.
Avkortning av ogulden debiterad skatt skall äga rum, då någon vunnit nedsättning i eller befrielse från honom påförd taxering eller debitering eller då dödsbo befriats från att erlägga skatt, dock att preliminär skatt skall avkortas endast i den mån den blivit restförd. Skall annan skattskyldig er lägga avkortat belopp, skall i samband med beslutet om avkortning förord nas om beloppets uttagande av denne, såvida han icke på grund av stad gandet i 70 § är fri från betalningsskyldighet.
Vidare skall, därest skattskyldig vid debitering av slutlig skatt gottskri- vits preliminär skatt till högre belopp än den slutliga skatten, det över skjutande beloppet avkortas i den mån det är oguldet.
Har arbetsgivare till gäldande av arbetstagares skatt verkställt avdrag å lön jämlikt denna förordning eller jämlikt lagen om införsel i avlöning, pen sion eller livränta men trots anmaning underlåtit att inbetala det innehållna beloppet, skall häremot svarande skatt, därest denna är debiterad, avkortas såvitt den skattskyldige angår samtidigt som ett motsvarande belopp uppde- biteras såsom fordran å arbetsgivaren.
30
Kungl. May.ts proposition nr 100.
66
§.
Avskrivning av debiterad skatt må äga rum:
1) då den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar till skattens
gäldande och införsel i honom tillkommande avlöning, pension eller livränta
enligt gällande bestämmelser icke kan äga rum, dock att avskrivning icke
må ske för skatt, för vilken fast egendom svarar, med mindre utretts att
betalning för skatten icke kunnat erhållas ur egendomen;
2) då upplysning icke kunnat vinnas om skattskyldigs vistelseort eller
skattskyldig icke kunnat anträffas å ort, där han enligt inhämtade upplys
ningar antagits uppehålla sig;
3) då skattskyldig vistas å utrikes ort och åtgärd av beskickning eller
konsulat eller vederbörande utländska myndighet vidtagits för beloppets ut-
fående, utan att detsamma influtit;
4) då skattskyldig vistas å utrikes ort och anmaning att gälda skatten
icke kan tillställas honom genom beskickning eller konsulat eller vederbö
rande utländska myndighet; samt
5) då beloppet av den skatt, för vilken till utlandet avflyttad eller där
städes eljest bosatt skattskyldig häftar, icke uppgår till tvåhundra kronor
och särskilda skäl för åtgärd varom i 61 § 1 mom. sägs icke föreligga.
Avskrivning av preliminär skatt må icke äga rum förrän efter utgången
av andra uppbördsåret efter det, under vilket skatten förfallit till betalning.
Avskrivning av kvarstående och tillkommande skatt må icke äga ram
förrän efter utgången av det uppbördsår, under vilket skatten förfallit til!
betalning.
Då arbetsgivaren jämlikt 75 § är ansvarig för arbetstagares skatt, må av
skrivning av denna icke äga rum, förrän det befunnits, att skatten av anled
ning, som i första stycket sägs, ej heller kan utfås av arbetsgivaren.
67 §.
Länsstyrelsen skall pröva fråga om avkortning eller avskrivning av skatt
och, där stadgade förutsättningar härför föreligga, förordna om skattens av
kortning eller avskrivning.
Har avskrivning av skatt ägt rum kvarstår likväl den skatt skyldiges och,
i förekommande fall, arbetsgivarens betalningsskyldighet.
Restitution av skatt.
68
§.
1 mom. Överstiger erlagd preliminär skatt motsvarande slutliga skatt eller
har genom skatteavdrag enligt 40 § tredje stycket innehållits mer än som
svarar mot den skattskyldige påförd kvarstående skatt, skall länsstyrelsen
i det län, där skatten debiterats, skyndsamt ombesörja att det överskjutande
beloppet återbetalas till den skattskyldige utan kostnad för denne. Restitu
tion skall dock icke ske av belopp understigande fem kronor.
Det åligger lokal skattemyndighet i stad att skyndsamt tillhandahålla
länsstyrelsen erforderliga uppgifter om skatt, som enligt första stycket skall
återbetalas till skattskyldiga i staden.
Sedan beslut, som i 45 § 2 mom. avses, inkommit till länsstyrelsen, skall
länsstyrelsen utan kostnad för den skattskyldige till denne återbetala det
belopp, som han enligt beslutet äger återbekomma.
Finner Kungl. Maj :t sådan återbetalning av skatt som i första stycket
sägs böra verkställas av annan än länsstyrelse, må Kungl. Maj :t därom för
ordna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
31
2 inom. Har riksräkenskapsverket vid granskning av verkställd debitering funnit, att anledning föreligger till antagande att slutlig eller kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt blivit någon påförd obehörigen eller med för högt belopp eller att skattskyldig tillgodoräknats överskjutande preliminär skatt med för lågt belopp, skall ämbetsverket underrätta vederbörande länsstyrel se härom. Länsstyrelsen har att verkställa den utredning i ärendet, som må finnas erforderlig, och att, därest vederbörande finnes hava erlagt skatt obe hörigen eller med för högt belopp eller tillgodoräknats överskjutande preli minär skatt med för lågt belopp, till honom återbetala vad som för mycket erlagts. Finner länsstyrelsen eljest att förhållande, som nyss sagts, förelig ger har länsstyrelsen likaledes att återbetala för mycket erlagt belopp.
Envar, som eljest vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd slutlig eller kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt eller berättigas återbekom- ma ytterligare överskjutande preliminär skatt, äger att genom länsstyrelsen i det län, där debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad han för mycket erlagt.
3 mom. Skall den, som jämlikt stadgandet i 2 mom. är berättigad åter bekomma skatt, som debiteras å en ort för visst år, i stället utgöra skatt, som debiterats eller bör debiteras å samma ort men i annan ordning eller å annan ort eller för annat år, och är sistnämnda skatt vid meddelandet av beslut i restitutionsärendet ej gulden, äger den skattskyldige utfå allenast den del av det för mycket erlagda beloppet, som överstiger det belopp vilket han sålunda rätteligen har att utgöra. Återstoden av det erlagda beloppet skall gottskrivas den skattskyldige till gäldande av sistnämnda skatt och i förekommande fall skyndsamt tillställas länsstyrelsen i det län, inom vilket den ort är belägen, där skatten debiterats eller bör debiteras.
4 mom. Häftar den, som enligt 1 eller 2 mom. är berättigad återbekomma erlagt skattebelopp eller som är berättigad till ränta enligt 69 § 1 inom., för restförd skatt, äger han utfå allenast vad som överstiger det oguldna belop pet jämte därå belöpande restavgift. Återstoden skall gottskrivas honom till gäldande av den oguldna skatten jämte restavgift och i förekommande fall tillställas annan länsstyrelse med motsvarande tillämpning av bestämmel serna i 3 mom.
Vad i föregående stycke stadgas skall äga motsvarande tillämpning då skattskyldig, vilken enligt 1 mom. är berättigad återbekomma crlagd preli minär skatt, har att gälda tillkommande skatt, som avser inkomst under det år vartill den preliminära skatten hänför sig. Har, då återbetalning enligt 1 mom. skall ske, den tillkommande skatten icke påförts men kan med fog antagas att sådan skatt kommer att påföras på grund av beslut av pröv- ningsnämnd om höjd taxering eller av länsstyrelse om höjd debitering, må den preliminära skatten innehållas i avbidan på att tillkommande skatt på föres.
69 §.
1 mom. Därest den preliminära skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall gott skrivas skattskyldig vid debitering av slutlig skatt, till den del densamma erlagts överstiger den slutliga skatten med minst en femtedel av denna eller med minst tiotusen kronor, äger den skattskyldige erhålla ränta med tre procent, för en beräknad tid av ett år, å den del av det överskjutande beloppet, som överstiger ettusen kronor; dock att det belopp, varå ränta sålunda skall beräknas, skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Vid bedö mandet av om och med vilket belopp ränta skall utgå, skall i den preliminära
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
skatten icke inräknas sådan i 27 § 2 inom. under 3) omförmäld preliminär
skatt, som erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret; vidare skall
med slutlig skatt likställas sådan tillkommande skatt, som enligt vad i 68 §
i inom. andra stycket sägs helt eller delvis skall gäldas med där omförmäld
preliminär skatt.
Ränta som i föregående stycke sägs skall icke utgå å belopp, varå i 2 mom.
omförmäld ränta tillgodoföres den skattskyldige.
2 mom. Den som jämlikt 68 § 2 mom. äger återbekomma för mycket
erlagd skatt skall erhålla ränta därå efter fem procent för år. Sådan ränta
skall dock icke utgå å belopp som dödsbo i anledning av skattskyldigs från-
fälle befriats från att erlägga eller å räntebelopp som påförts enligt stadgan
det i 27 § 3 mom. I fall varom i 68 § 3 mom. sägs skall ränta utgå endast å
den del av det för mycket erlagda beloppet, som skall utbetalas till den skatt
skyldige.
Vid beräkning av ränta enligt detta moment skall iakttagas:
att ränta utgår för skatt, som preliminärt erlagts under vederbörligt upp
bördsår, från utgången av nämnda år samt för annan skatt, därest den er
lagts under förra hälften av ett uppbördsår, från och med den 1 därpå föl
jande september och, därest den erlagts under senare hälften av ett upp
bördsår, från och med den 1 därpå följande mars;
att, därest skatt betalts före uppbördstennin, då skatten förfallit till betal
ning, skatten anses som erlagd under nämnda uppbördstennin;
att, därest skatten betalts "i flera poster och restitutionen avser allenast
viss del av det sammanlagda skattebeloppet, det för mycket erlagda beloppet
avräknas mot det eller de belopp som sist guldits; samt
att ränta utgår till och med den dag, då beloppet återbetalas.
Efterkrav och preskription av skatt.
70 §.
1 mom. För slutlig eller kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårds-
avgifter eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt, som
blivit från debitering obehörigen utesluten eller till för ringa belopp påförd,
är den skattskyldige fortfarande ansvarig. Har skattskyldig gottskrivits pre
liminär skatt med" för högt belopp och har till följd därav skatt felaktigt
restituerats, är han skyldig att till statsverket återbetala vad han sålunda
oriktigt utfått. Dock är han fri från betalningsskyldighet som i detta mo
ment sägs, därest krav icke delgives honom inom fyra år efter utgången av
det uppbördsår, under vilket skatten rätteligen skolat debiteras eller felak
tigt blivit gottskriven, samt beslut angående hans betalningsskyldighet är
meddelat inom två år efter det kravet hos honom anställdes.
2 mom. Finner länsstyrelsen efter anmälan av lokal skattemyndighet
eller eljest, att skatt blivit från debitering obehörigen utesluten eller till för
ringa belopp påförd eller att preliminär skatt blivit gottskriven med för högt
belopp, har länsstyrelsen att efter hörande av den skattskyldige fastställa
det belopp denne har att gälda.
71 §.
Åtgärder för uttagande av skatt må icke vidtagas senare än fem år efter
utgången av det uppbördsår, under vilket skatten enligt verkställd debite
ring skolat erläggas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
33
Centrala uppbördsnämnden.
72 §.
Kungl. Maj :t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala upp bördsnämnden) med uppgift att
dels, efter framställning från länsstyrelse, lokal skattemyndighet, arbets givare eller skattskyldig eller när anledning därtill eljest uppkommer, med dela bindande förklaring beträffande frågor om sättet för uttagande av pre liminär skatt samt om verkställande av skatteavdrag,
dels lämna anvisningar i frågor rörande uppbördsförfarandet,
dels, efter framställning från länsstyrelse eller lokal skattemyndighet, av giva yttranden i ärenden rörande uppbörd av skatt,
dels ock, när anledning därtill föreligger, till Kungl. Maj :t avgiva förslag till föreskrifter rörande tillämpning av denna förordning.
Nämnden skall bestå av ordförande och fyra ledamöter. En av ledamöterna skall förordnas till vice ordförande.
Ordföranden och vice ordföranden skola vara lagkunniga och erfarna i domarvärv, allmänna eller administrativa, eller eljest väl kvalificerade för sin uppgift. Av övriga ledamöter skola en äga särskild insikt och erfarenhet i uppbördsfrågor samt två vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga. Sistnämnda båda ledamöter förordnas för två år i sänder, en efter förslag av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och en efter förslag av lands organisationen i Sverige.
För envar ledamot utses en suppleant enligt samma regler som gälla för utseende av ledamöter.
Förslag till ledamot och suppleant skall för att vinna avseende upptaga minst två personer, lämpliga såsom ledamot, och två personer, lämpliga så som suppleant. Har vederbörligt förslag icke avgivits, förordnar Kungl. Maj :t ändå ledamot och suppleant.
Nämnden är beslutför, då tre medlemmar äro tillstädes. Nämnden må i den utsträckning Kungl. Maj :t förordnar åtnjuta biträde av sakkunniga.
Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, 111 § 1 mom. samt 112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar gälla.
Rätt att taga del av preliminär självdeklaration m. m.
73 §.
Häradsskrivare, kronokamrerare, tjänsteman hos lokal skattemyndighet eller hos länsstyrelse, ordförande och ledamöter i den centrala uppbörds nämnden, hos nämnden anställda tjänstemän samt sakkunnig, som biträ der nämnden, ävensom, med motsvarande tillämpning av bestämmelsen i 56 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen, beskattningsnämnd äga taga del av preliminär självdeklaration eller annan uppgift eller handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelse i denna förordning. Självdeklaration, uppgift eller handling som nyss sagts skall jämväl till handahållas andra tjänstemän än de förut nämnda, därest dessa i och för sin befattning böra erhålla del därav.
Den, som äger taga del av självdeklaration, uppgift eller handling, varom i första stycket sägs, må, i den mån så erfordras för fullgörande av vad veder-
3
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
börande jämlikt denna förordning åligger, jämväl taga del av självdeklara
tion eller annan uppgift eller handling som avlämnats till ledning vid årlig
taxering.
Självdeklaration, uppgift eller handling som i första stycket sägs skall
förvaras under samma tid som motsvarande självdeklaration vid årlig taxe
ring.
Vad i 56 § 1 mom. andra, fjärde, femte, sjätte och åttonde styckena taxe-
ringsförordningen stadgas beträffande självdeklaration, uppgift eller hand
ling som avlämnats till ledning vid årlig taxering, skall i tillämpliga delar
gälla även i fråga om självdeklaration, uppgift eller handling som i första
stycket avses.
Ansvarighet för debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av skatt.
74 §.
1 mom. Häradsskrivare eller kronokamrerare är ansvarig för den debite
ring, som på honom ankommer.
Postverket ansvarar för den uppbörd av skatt, som äger rum genom ver
kets försorg.
Kronokamrerare är ansvarig för den redovisning av skatt, som på honom
ankommer.
Utmätningsman ansvarar för indrivning och den redovisning därav, som
på honom ankommer.
2 mom. Underlåter lokal skattemyndighet eller utmätningsman att inom
föreskriven tid fullgöra vad på vederbörande enligt denna förordning an
kommer, skall länsstyrelsen, då sådant blivit känt, omedelbart vidtaga de
åtgärder, vartill förhållandena kunna föranleda.
Arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt, m. m.
75 §.
Underlåter arbetsgivare, som är skyldig verkställa skatteavdrag, utan skä
lig anledning att vederbörligen fullgöra denna skyldighet, är han jämte ar
betstagaren ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget skolat avse, till belopp
som svarar mot vad han underlåtit att avdraga. Krav på erläggande av skatte
belopp som nu sagts må följaktligen riktas mot såväl arbetsgivaren som
arbetstagaren, dock att därest den sistnämnde vistas å känd ort inom riket
arbetsgivaren må krävas endast om arbetstagaren underlåtit att efter an-
maning gälda skattebeloppet i fråga.
Efterkommer arbetsgivaren icke anmodan att erlägga beloppet, må det
samma uttagas i den ordning som stadgas i fråga om indrivning av skatt,
dock att införsel ej må beviljas.
Arbetsgivare eller arbetstagare, som har att erlägga mot underlätet skatte
avdrag svarande belopp, är tillika skyldig att å beloppet erlägga restavgift.
Har lokal skattemyndighet icke prövat, om arbetsgivare är skyldig att
svara för arbetstagares skatt, skall utmätningsmannen, därest arbetsgivaren
bestrider sådan skyldighet, av den lokala skattemyndigheten i orten inhämta
besked, huruvida arbetsgivaren är att anse såsom ansvarig för skatten. Den
na må hos arbetsgivaren uttagas endast därest sistnämnda myndighet finner
sådan ansvarighet föreligga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
35
Därest arbetsgivare efter besvär över lokal skattemyndighets beslut fun nits icke vara ansvarig för arbetstagares skatt, skall länsstyrelsen till ar betsgivaren återbetala skatt, som denne erlagt för arbetstagaren, jämte er- lagd restavgift ävensom ränta efter fem procent för år.
Har arbetstagares skatt uttagits hos arbetsgivare, skall, om indrivnings- kvitto överlämnas till arbetsgivaren, nämnda förhållande anmärkas å in- drivningskvittot.
76 §.
Arbetsgivare, som betalat skatt för arbetstagare jämlikt 75 §, äger söka skattebeloppet åter av arbetstagaren. Härvid har arbetsgivaren att till veder börande utmätningsman ingiva det indrivningskvitto, som må hava över lämnats till arbetsgivaren, eller på annat sätt hos utmätningsmannen styrka, att han erlagt skatten.
Utmätningsmannen må hos arbetstagaren uttaga beloppet i samma ord ning som stadgats i fråga om indrivning av skatt, dock att införsel ej må beviljas. Därvid är arbetstagaren skyldig att å beloppet erlägga restavgift.
77 §.
Har arbetsgivare verkställt skatteavdrag men icke inbetalat det innehållna beloppet i tid och ordning, som i 53, 54 eller 55 § eller 56 § 3 mom. sägs, må beloppet uttagas hos arbetsgivaren i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt, dock att införsel ej må beviljas.
Arbetstagaren är fri från betalningsansvar för motsvarande skattebelopp.
78 §.
1 mom. Arbetsgivare, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker, skall hava sin bokföring så ordnad att därav framgå arbetstagares namn, löne belopp och skatteavdrags belopp samt, därest debetsedel eller skattekort företetts för arbetsgivaren, arbetstagarens födelsetid och mantalsskrivnings- adress ävensom nummer å för honom utfärdad debetsedel.
Jämväl annan arbetsgivare än i första stycket sägs, som har att verk ställa skatteavdrag å arbetstagares lön och för vilken den utbetalade lönen utgör omkostnad i förvärvskälla, är skyldig att i enahanda omfattning föra anteckningar i hänseenden som nyss sagts.
Efter anmaning av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen eller av lokal skattemyndighet åligger det sådan arbetsgivare, som i första stycket avses, att tillhandahålla sin bokföring med därtill hö rande handlingar för kontroll å verkställandet av skatteavdrag, och sådan arbetsgivare, varom i andra stycket sägs, att tillhandahålla där angivna an teckningar för dylik kontroll.
Här avsedd kontroll skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och på sådan tid, att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den som är föremål för kontrollen. Där arbetsgivaren så begär och detta lämpligen kan ske, skall kontrollen verkställas hos honom. Hava handelsböcker eller andra hand lingar överlämnats för kontroll, skola de så snart ske kan återställas. Medde lande om resultatet av kontrollen skall snarast lämnas arbetsgivaren.
2 mom. Det åligger envar arbetsgivare att efter anmaning av vederböran de föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen eller av lokal skatte myndighet lämna uppgift om anställda arbetstagare, utbetalda löner och beloppet av verkställda skatteavdrag.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Straffbestämmelser m. m.
79 §.
Har någon lämnat oriktig uppgift till arbetsgivare om förhållande, som
har betydelse för verkställandet av skatteavdrag, under sådana omständig
heter att det kan antagas hava skett i syfte att åstadkomma att skatteavdrag
icke verkställes eller sker med för lågt belopp, eller
har någon i preliminär självdeklaration eller i ansökan om jämkning av
preliminär skatt eller i annan uppgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
lämnat oriktig uppgift, ägnad att för honom eller den han företräder leda
till frihet från preliminär skatt eller till för låg sådan skatt, eller
har någon i ansökan jämlikt 41 § 2 mom. om nedsatt skatteavdrag eller i
ansökan om anstånd med inbetalning av skatt uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet lämnat oriktig uppgift angående förhållande av betydelse för
ärendets avgörande,
straffes med dagsböter.
80 §.
/ mom. Utbetalar arbetsgivare, som är skyldig verkställa skatteavdrag,
lön utan att denna minskats med föreskrivet belopp för gäldande av arbets
tagares skatt och sker detta uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är alle
nast ringa, straffes med dagsböter.
Fullgör arbetsgivare icke sin skyldighet att inom föreskriven tid till upp-
bördsmyndighet inbetala belopp motsvarande det, varmed arbetstagares lön
minskats för gäldande av dennes skatt, och ligger i avseende härå uppsåt
eller grov oaktsamhet arbetsgivaren till last, straffes med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.
2 mom. Underlåter någon att behörigen fullgöra vad honom enligt 19 §
åligger, eller
fullgör icke arbetsgivare behörigen vad honom enligt 78 § 1 mom. första
eller andra stycket åligger,
straffes med böter, högst trehundra kronor.
81 §.
Den, som jämlikt 73 § tagit del av självdeklaration eller annan upp
gift eller handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelse
i denna förordning eller som avlämnats till ledning vid årlig taxering, må ej
i vidare mån än utövningen av tjänst eller uppdrag erfordrar offentliggöra
eller yppa innehållet i sådan handling. Bryter någon häremot, straffes med
dagsböter eller fängelse i högst sex månader.
82 §.
Straff enligt denna förordning skall icke inträda, då den skyldige för sin
förseelse är underkastad ansvar för tjänstefel eller förseelsen eljest är be
lagd med straff enligt allmänna strafflagen.
83 §.
Hörsammar icke skattskyldig anmaning att avlämna preliminär själv
deklaration eller att fullständiga sådan deklaration eller att för jämkning
inkomma med för den skattskyldige utfärdad debetsedel å preliminär skatt,
eller
underlåter någon att hörsamma anmaning enligt 19 §, eller
underlåter arbetsgivare, som är skyldig verkställa skatteavdrag, att full
göra sådan skyldighet eller verkställer han skatteavdrag med för lågt belopp,
eller
Kungi. Maj:ts proposition nr 100.
37
fullgör arbetsgivare icke vad honom åligger enligt 43 eller 78 §, äger länsstyrelsen förelägga den försumlige lämpligt vite. Om uttagande av förelagt vite förordnar länsstyrelsen efter anmälan av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen, kronokam- rerare eller häradsskrivare.
Besvär m. m.
84 §.
Förmenar någon, att slutlig eller kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogs- vårdsavgifter eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt bli vit genom fel vid debiteringen obehörigen eller med oriktigt belopp honom påförd eller att överskjutande preliminär skatt, varom i 68 § 1 mom. sägs, tillgodoräknats honom med för lågt belopp eller att felaktighet ägt rum vid utskrivandet av hans debetsedel, äger han att däri söka "rättelse hos den lokala skattemyndighet, som verkställt debiteringen. Ansökan om rättelse skall ingivas till nämnda myndighet inom ett år efter det sökanden erhållit vederbörlig debetsedel.
85 §.
1 mom. Den, som icke åtnöjes med beslut enligt denna förordning av lo kal skattemyndighet, äger i beslutet söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola hava inkommit till länsstyrelsen inom en månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet.
2 mom. Har skattskyldig enligt 27 § 3 mom. påförts ränta å kvarstående skatt och beror den kvarstående skatten av förhållande, varöver den skatt skyldige icke skäligen kunnat råda, äger länsstyrelsen i det län, där räntan påförts, efter ansökan befria den skattskyldige från att helt eller delvis gäl da sådan ränta. " ö
Har endera av äkta makar, vilka taxerats enligt för gift skattskyldig gäl lande bestämmelser, att gälda ränta å kvarstående skatt och skulle, därest ränteberäkningen gjorts för makarna gemensamt, sådan ränta icke hava påförts eller hava påförts med lägre belopp än som skett, må länsstyrelse som i forsta stycket sägs efter ansökan meddela befrielse, helt eller delvis, från erläggande av räntan.
Ansökan, som i detta moment sägs, skall hava inkommit till länsstyrel- sen före utgången av året näst efter taxeringsåret.
(Se vidare anvisningarna.)
86
§.
Över länsstyrelses beslut enligt denna förordning må besvär anföras hos kammarrätten, dock att klagan icke må föras över länsstyrelses beslut rö rande preliminär taxering, sättet för uttagande av preliminär skatt, debite ring eller jämkning av sådan skatt, verkställande av skatteavdrag eller an stånd med inbetalning av skatt. Besvären skola hava inkommit till länssty- r^sen0„lnom en månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet vid pafoljd, om den tid försittes, att besvären icke upptagas till prövning.
j må den omständigheten, att besvären i stället för till länsstyrelsen ingi- vits till kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande till prövning, därest besvären till kammarrätten inkommit före utgången av nyss stadga de besvärstid. I sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till vederbörande länsstyrelse. e.. Se(iap besvären inkommit till länsstyrelsen, har länsstyrelsen att infordra toiklarmgar och, där förklaringarna därtill föranleda, påminnelser från ve
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
derbörande samt därefter skyndsamt överlämna handlingarna till kammar
rätten med det yttrande, vartill omständigheterna giva anledning.
Över kammarrättens utslag må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom be
svär, vilka tillika med bevis om dagen för utslagets delfående skola hava
inkommit till finansdepartementet inom två månader från den dag, då kla
ganden erhöll del av utslaget, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären
icke upptagas till prövning.
Vid prövning av besvär över utdömande av vite må jämväl frågan, huru
vida vitet bort föreläggas, komma under bedömande.
87 §.
Besvär över beslut enligt denna förordning eller över taxering befriar icke
klaganden i vidare mån än i 49 § sägs från att i behörig ordning erlägga
skatt.
Särskilda föreskrifter.
88
§.
Om debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av skatt i Stockholm
skall gälla, utöver eller i stället för vad i denna förordning är stadgat, vad
Kungl. Maj :t därom särskilt förordnar.
89 §.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna för
ordning meddelas av Kungl. Maj :t.
Anvisningar
till 3 §.
1. Frågan huruvida skattskyldig skall erlägga preliminär A-skatt eller
preliminär B-skatt skall, då preliminär självdeklaration som i 16 § sägs icke
avgivits eller upplysning om den skattskyldiges inkomstförhållanden eljest
icke vunnits, bedömas med ledning av senast verkställda årliga taxering.
Därest därvid den skattskyldiges inkomst av annat än tjänst och tillfällig
förvärvsverksamhet uppgår till högst en fjärdedel av den sammanlagda upp
skattade inkomsten, bör den skattskyldige erlägga preliminär A-skatt. El
jest bör han påföras preliminär B-skatt. Har preliminär självdeklaration av
lämnats eller upplysning om den skattskyldiges inkomstförhållanden eljest
vunnits, skall frågan huruvida preliminär A-skatt eller preliminär B-skatt
bör erläggas bedömas med motsvarande tillämpning av vad nyss sagts, där
vid hänsyn dock skall tagas till förhållandet mellan annan inkomst än i 3 §
2 mom. under 1 första och andra styckena sägs och den sammanlagda upp
skattade inkomsten.
Av 3 § 2 mom. framgår, att preliminär B-skatt må påföras i stället för pre
liminär A-skatt, därest särskilda omständigheter, t. ex. speciella svårigheter
att verkställa i 39 § omförmält skatteavdrag, föreligga. Å andra sidan kunna
omständigheterna vara sådana, att preliminär B-skatt visserligen framstår
som den naturliga skatteformen, men att preliminär A-skatt likväl bör er
läggas, exempelvis därför att den skattskyldige vid upprepade tillfällen ti
digare år underlåtit att i vederbörlig ordning inbetala debiterad preliminär
skått.
2. Kan skattskyldig antagas bliva berättigad att vid inkomsttaxeringen
njuta avdrag för mer betydande utgifter eller omkostnader, vartill hänsyn
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
39
icke tages vid uträkning av skatt enligt skattetabell, må lokal skattemyn dighet föreskriva exempelvis att preliminär A-skatt skall beräknas enligt skattetabell å viss del av lönen vid varje utbetalningstillfälle eller å lönen minskad med visst belopp.
Även om inkomst avser bestämd tidsperiod och uppbäres vid regelbundet återkommande tillfällen, kan inkomsten variera avsevärt från ett utbetal ningstillfälle till ett annat. I dylikt fall kan befinnas lämpligt att lokal skattemyndighet föreskriver, att den preliminära A-skatten skall beräknas till viss procent av lönebeloppet i stället för enligt skattetabell. Vad nu sagts kan även ifrågakomma för äkta makar, vilka skola sambeskattas.
3. Den i 72 § omförmälda centrala uppbördsnämnden skall, då så finnes påkallat, meddela bindande förklaringar beträffande frågor om sättet för uttagande av preliminär skatt.
till 39 §.
1. I 39 § 1 mom. angives när fråga är om arbetsgivare och arbetstagare i uppbördsförordningens mening. Så är i princip fallet då någon utbetalar belopp, som för mottagaren motsvarar i nämnda paragraf avsedd inkomst av tjänst. Härav följer att exempelvis den som är självständig företagare och vars inkomst är hänförlig till inkomst av rörelse icke skail vidkännas skatteavdrag å nämnda inkomst. I handelsbolag eller enkelt bolag är det icke ovanligt, att en eller flera del ägare utföra arbete för bolagets räkning och därför uppbära bestämd lön, beräknad för vecka, månad eller annan bestämd tidsperiod, varjämte ve derbörande, utöver lönen, erhåller viss del i vinsten. Sådan delägare är icke arbetstagare enligt denna förordnings mening. Den omständigheten att någon vid sidan av fastställd lön uppbär tantiem eller avlönas medelst provision förhindrar i och för sig icke att skatteavdrag verkställes.
2. Har arbetstagaren jämte sin huvudsyssla en eller flera bisysslor, skall, i de fall då enligt vad förut sagts skatteavdrag skall verkställas, sådant av drag göras av den arbetsgivare, hos vilken arbetstagaren har sin huvudan ställning. Kan av flera anställningar ingen anses såsom den huvudsakliga eller föreligger tvekan om vilken anställning som skall betraktas såsom hu vudsaklig, har arbetstagaren eller arbetsgivaren att vända sig till den lo kala skattemyndigheten, som meddelar besked om vid vilken anställning skatteavdrag skall verkställas.
3. Skatteavdrag ifrågakommer icke beträffande preliminär B-skatt, fas tighetsskatt, skogsvårdsavgifter, i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkom mande skatt. Avdragsskyldighet för kvarstående skatt är icke inskränkt till att avse skatt, som utgår för inkomst av tjänst, utan gäller även i fråga om skatt för annan inkomst. Den kvarstående skatten kan nämligen avse även annan in komst än av tjänst. Arbetsgivare är skyldig göra avdrag endast för sådan kvarstående skatt, som arbetstagaren har att erlägga i hemortskommunen. Härigenom undan tages skatt, som utgår för sådan inkomst vilken taxeras i annan kommun än hemortskommunen.
4. Föreligga särskilda svårigheter för arbetsgivare att göra skatteavdrag för kvarstående skatt, äger den lokala skattemyndigheten medgiva, att dy likt avdrag icke verkställes. Svårighet att göra skatteavdrag för sådan skatt kan vara för handen, om lön utbetalas för kvartal eller halvår eller eljest vid sådana tidpunkter, att genom skatteavdrag innehållna medel icke förslå att gälda kvarstående skatt under vederbörlig uppbördstermin.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Såväl arbetsgivare som arbetstagare kunna göra framställning om befrielse
från skatteavdrag. Har arbetsgivare begärt befrielse från att verkställa
skatteavdrag, skall arbetstagare, som beröres av framställningen, eller om
bud för denne höras däröver.
Vid prövning av arbetsgivares ansökan om befrielse från skyldighet att
verkställa skatteavdrag skall särskilt beaktas intresset för arbetstagare att
erhålla en bekväm skattebetalningsform och för det allmänna att ernå en
effektiv utskyldsbetalning.
5. Det ankommer på centrala uppbördsnämnden att i den omfattning be
hov därav föreligger meddela bindande besked rörande tillämpningen av
bestämmelserna om när skatteavdrag skall göras. Därjämte må nämnden,
då fråga är om anställning som är avsedd att vara kortare tid än en vecka,
föreskriva att skatteavdrag ej skall verkställas, därest sådant avdrag skulle
medföra avsevärda olägenheter eller om särskilda skäl eljest föreligga. Även
i andra fall må nämnden, där detta med hänsyn till skattskyldigs inkomst-
eller anställningsförhållanden finnes påkallat, förklara att skatteavdrag ej
skall verkställas.
6. Om arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av
minst 500 registerton begärt att skatteavdrag för kvarstående skatt skall
verkställas, åligger det befälhavaren eller rederiet att härom skyndsamt
underrätta skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden i det län, där
rederiet har sitt huvudkontor. Sådan underrättelse skall lämnas å blankett,
vartill formulär fastställes av riksskattenämnden och som tilllhandahålles av
statsverket.
till 40 §.
I 40 § andra och tredje styckena angivna skatteavdrag med tjugufem pro
cent av lönebeloppet skola ej verkställas, då det är för arbetsgivaren uppen
bart att anställningen hos honom är att anse såsom bisyssla. Är så ej fallet,
må avdrag underlåtas allenast därest arbetstagaren med intyg från lokal
skattemyndighet styrker att fråga är om bisyssla.
Skatteavdrag skall icke göras å lön, som utbetalas senast den 25 februari
under inkomståret, därest arbetstagaren företer debetsedel eller skatte-
kort utvisande att han för nästföregående inkomstår varit påförd preli
minär B-skatt. Vad sist sagts har dock icke avseende å nyanställd arbets
tagare, som kan antagas hava sin väsentliga utkomst av anställningen.
Det åligger arbetsgivaren, att senast en vecka innan i 40 § tredje stycket
angivet avdrag för kvarstående skatt med tjugufem procent av lönebeloppet
första gången göres genom skriftlig eller muntlig hänvändelse till arbets
tagaren uppmana denne att överlämna debetsedel å slutlig skatt eller veder
börlig del av sådan debetsedel eller på i sagda paragraf föreskrivet sätt visa
att skatteavdrag för kvarstående skatt ej skall göras. Därvid skall arbets
givaren tillika erinra arbetstagaren om det skatteavdrag, som eljest kom
mer att göras.
Har genom skatteavdrag jämlikt 40 § andra eller tredje stycket innehållits
större belopp än vad enligt debetsedel, skattekort eller av lokal skattemyn
dighet utfärdat intyg, som arbetstagaren företett efter det avdraget gjorts,
skall vid närmast följande uppbördstillfälle inbetalas, må arbetsgivaren mot
kvitto tillhandahålla arbetstagaren vad sålunda för mycket innehållits.
Kan det antagas, att nyanställd arbetstagare, som har debetsedel å pre
liminär B-skatt, har sin väsentliga utkomst av anställningen, åligger det
arbetsgivaren anmäla dylikt förhållande till den lokala skattemyndigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
41
till 41 §.
Då befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag för preliminär A-skatt medgives på grund av existensminimum, har den lokala skattemyndigheten att dels med ledning av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskatte lagen och anvisningarna till nämnda paragraf ävensom de normalbelopp för existensminimum, som fastställts jämlikt nämnda lagrum, angiva den skatt skyldiges existensminimum, dels ock förordna efter vilka grunder skatte avdrag skall verkställas. Beräknas den skattskyldiges inkomster understiga existensminimum, kan förordnande meddelas antingen att skatteavdrag över huvud taget icke skall verkställas eller att skatteavdrag icke skall verkstäl las, såvida icke inkomsten hos huvudarbetsgivaren överstiger visst angivet belopp. Kan det antagas, att inkomsterna överstiga existensminimum, bör förordnas, att vid varje avlöningstillfälle visst angivet belopp alltid skall för behållas den skattskyldige, så att för skatteavdrag får tagas i anspråk alle nast vad av lönen överskjuter det förbehållna beloppet. Det belopp, som så lunda skall förbehållas den skattskyldige, bör som regel motsvara fastställt existensminimum minskat med de inkomster, den skattskyldige kan åtnjuta från annan än huvudarbetsgivaren. Det förbehållna beloppet kan dock ökas med belopp motsvarande dels sådana utgifter, som äro nödvändiga för för värvande av den löneinkomst, varom fråga är, och som äro avdragsgilla vid taxering, t. ex. avgifter, som den skattskyldige har att erlägga för sådan pensionsförsäkring eller sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som tagits i sam band med tjänst, eller avgifter, som den skattskyldige i samband med tjäns ten har att erlägga för egen eller efterlevandes pensionering annorledes än genom försäkring, eller kostnader för resor till och från arbetet, dels ock tillfälliga utgifter av ofrånkomlig natur, som den skattskyldige må hava att vidkännas och som icke kunna beaktas vid fastställande av existensminimi beloppet. I förekommande fall äger den lokala skattemyndigheten vidare — för att förhindra att den skattskyldige vid stigande inkomst skall nödgas avstå hela inkomstökningen till skatt — förordna, att om den skattskyldi- ges inkomst hos huvudarbetsgivaren stiger utöver det förbehållna beloppet skatteavdrag må, intill den gräns där skatten kan uttagas till fullo, verkstäl las högst med belopp motsvarande viss angiven kvotdel av inkomstökningen.
Skatteavdrag för kvarstående skatt må såsom framgår av 42 § icke verk ställas förrän skatteavdrag för preliminär skatt till fullo verkställts. Vid nedsättning av skatteavdraget för kvarstående skatt på grund av existens minimum bör den lokala skattemyndigheten därför taga hänsyn till dels den skattskyldiges existensminimum och dels den preliminära skatt den skattskyldige har att erlägga. Då särskilda skäl göra det påkallat, äger den lokala skattemyndigheten dels i erforderlig mån höja det belopp, som enligt vad nyss sagts skall förbehållas den skattskyldige, dels ock förordna, att vid inkomstökning utöver det förbehållna beloppet skatteavdrag må verkställas högst med belopp motsvarande viss angiven kvotdel av inkomstökningen.
till 45 §.
1. Har skattskyldig, som skall erlägga preliminär A-skatt, enligt under rättelse från länsbyrå för folkbokföringen ändrat civilstånd under förra delen av inkomståret, skall lokal skattemyndighet utan särskild anmälan från den skattskyldige vidtaga den jämkning av nämnda skatt, som av änd ringen må betingas. Lokal skattemyndighet äger jämväl utan särskild anmälan från den skatt skyldige upptaga fråga om jämkning av preliminär skatt i övriga i 45 § om förmälda fall. Vid höjning av preliminär skatt utan skattskyldigs med givande bör iakttagas försiktighet, så att för hög sådan skatt icke uttages.
42
Kungl. Maj. ts proposition nr 100.
2. För att ernå bättre överensstämmelse mellan slutlig skatt och erlagd
preliminärskatt kan genom jämkning föreskrivas, att utbyte skall ske av
preliminär A-skatt beräknad enligt skattetabell eller av preliminär B-skatt
mot preliminär A-skatt beräknad enligt särskild av lokal skattemyndighet
angiven grund. Jämför vidare 3 § och anvisningarna till samma paragraf.
3. Den bevisning, som skattskyldig måste prestera för att erhålla jämk
ning, är icke lika i de i 45 § 1 mom. under 2)—4) omnämnda fallen. Begäres
jämkning jämlikt 2) i nämnda moment på grund av sådan ändring i makes
inkomst, som påverkar den skattskyldiges ortsavdrag, eller jämlikt samma
moment 3), behöver vederbörande endast göra sannolikt, att de ifrågavaran
de förhållandena komma att vara för handen; mera kan han tydligen i dessa
fall icke heller åstadkomma. I övriga fall har han däremot att styrka, att
de berörda omständigheterna verkligen föreligga.
4. Med inkomst, varom i 45 § 1 mom. andra stycket sägs, bör vid jämk
ning i hemortskommunen som regel förstås den sammanräknade nettoin
komsten vid taxering till statlig inkomstskatt, i förekommande fall minskad
med utgift för periodiskt understöd och pensionsförsäkringspremie.
5. Har skattskyldig under inkomståret, innan beslutet om jämkning med
delats, erlagt högre preliminär skatt än han rätteligen bort göra, skall den
för mycket inbetalda skatten icke restitueras. I stället skall den preliminära
skatt, som skall erläggas efter beslutet om jämkning, i motsvarande mån
reduceras, så att den sammanlagda preliminärskatten kommer att uppgå till
belopp, som beräknas böra utgå för inkomståret. Fall kunna förekomma —
sådana torde inträffa i synnerhet vid jämkning under senare delen av in
komståret — då preliminärskatten nedsättes med så stort belopp att, trots
det den skattskyldige helt befriats från att erlägga dylik skatt under åter
stående uppbördsterminer under uppbördsåret, han likväl för inkomståret
inbetalt högre skatt än han kan antagas hava rätteligen bort göra.
Uppgår det för mycket inbetalda beloppet till minst en femtedel av den slut
liga skatt, som kan beräknas komma att utgå, dock till minst etthundra
kronor, äger skattskyldig återbekomma det för mycket inbetalda beloppet
utan avvaktan å debitering av den slutliga skatten. Äro särskilda förhållan
den för handen — fråga är t. ex. om nedsatt skatteförmåga eller om ett
särskilt stort skattebelopp — kan myndigheten, även om det angivna vill
koret icke är uppfyllt, medgiva att det för mycket erlagda beloppet återbe
talas till den skattskyldige.
till 46 §.
Preliminär självdeklaration kan vara behövlig t. ex. om skattskyldig, som
har att erlägga preliminär B-skatt, kan antagas komma att få sina in
komster eller utgifter mera avsevärt förändrade eller om skattskyldig, för
vilken utfärdats debetsedel å preliminär A-skatt, blivit näringsidkare och i
följd därav bör påföras preliminär B-skatt.
Preliminär självdeklaration bör icke infordras, där för jämkning erfor
derliga uppgifter kunna införskaffas på annat sätt.
till 48 §.
Med värnpliktig avses i 48 § 2 mom. värnpliktig, som icke är fast an
ställd vid krigsmakten, dock att bestämmelserna i nämnda moment icke äga
tillämpning å värnpliktig, som är elev vid krigsskolan eller undergår utbild
ning för vinnande av fast anställning på aktiv stat vid marinen eller flyg
vapnet, ej heller å värnpliktig som jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen full
gör tjänstgöring med en varaktighet av högst sextio dagar.
Vad om värnpliktig i 48 § 2 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämp
ning i fråga om:
Kungl. Maj. ts proposition nr 100.
43
1) civilmilitär personal på aktiv stat eller över stat, vars tjänstgörings skyldighet i fredstid är begränsad till viss del av året;
2) personal, soin lönlös kvarstår i regemente (kår), i flottan, i kustartil leriet eller i flygvapnet;
3) personal, som frivilligt överförts till övergångsstat, så ock personal på reservstat eller i reserven med undantag av reserven tillhörande, från ak tiv stat pensionsavgången personal;
4) väg- och vattenbyggnadskårens personal; samt 5) icke värnpliktig personal vid sjövärnskåren..
till 49 §.
1. Lokal skattemyndighets beslut i anledning av framställning om an stånd enligt 49 § 1 mom. första stycket skall grundas på det yttrande över framställningen, som det åligger taxeringsintendent att avgiva. Denne skall, därest detta med hänsyn till föreliggande omständigheter är möjligt, i yttrandet tillkännagiva sitt ställningstagande till de över taxeringen anförda besvären. Är utredningen i besvärsärendet icke avslutad och anser sig taxeringsintendenten med hänsyn härtill eller av annat skäl icke kunna göra något uttalande rörande sitt framtida ställningstagande till besvären, skall detta meddelas den lokala skattemyndigheten, som i sådant fall har att avslå framställningen om anstånd med skattens erläggande.
2. I fall som avses i 49 § 1 mom. andra stycket bör anståndet avse skat ten enligt den taxering, som kan beräknas skola undanröjas. Har prelimi när skatt avräknats å slutlig skatt enligt nämnda taxering, kan anstånd beviljas även med betalning av så stor del av skatten på grund av den å rätt ort påförda taxeringen, som motsvaras av nämnda preliminära skatt.
till 85 §.
Som exempel på förhållande, varöver den skattskyldige icke skäligen kunnat råda, må nämnas att arbetsgivaren felaktigt uträknat den skatt skyldiges preliminära skatt eller att skattskyldig, som påförts ränta å kvar stående skatt i en kommun, i annan kommun erlagt för hög preliminär skatt. Vidare må nämnas det fall, att den kvarstående skatten beror på att beskattningsnämnd frångått den skattskyldiges deklaration; befrielse från räntebetalning må dock i dylikt fall icke medgivas, därest omständigheterna äro sådana att den skattskyldige bort förstå att beskattningsnämnderna skulle komma att frångå deklarationen.
Centrala uppbördsnämnden äger lämna anvisningar i frågor rörande rän- tebefrielse.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1954; dock att för ordningens bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åt gärder, som erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.
Genom denna förordning upphäves uppbördsförordningen den 31 decem ber 1945 (nr 896) med det undantag att de i sistnämnda förordning medde lade bestämmelserna rörande uppbörd av skatt skola gälla beträffande pre liminär skatt avseende inkomståret 1953, fastighetsskatt, skogsvårdsavgif ter, annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor samt tillkommande skatt, som skola inbetalas under uppbördsterminen i januari månad år 1954.
Skatt, som inbetalats till postgirokonto varom i 64 § uppbördsförord ningen den 31 december 1945 förmäles och som på grund av bristfälliga identifieringsuppgifter icke kunnat tillgodoföras skattskyldig inom sju år efter utgången av det uppbördsår, under vilket inbetalningen skedde, till faller statsverket.
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ förordningen den
6 juni 1952 (nr 411) med bestämmelser om begränsning
i vissa fall av preliminär skatt.
Härigenom förordnas, att 6 och 7 §§ förordningen den 6 juni 1952 med
bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär skatt skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.
6
§.
Innebär beslut------------ ändrade skatten.
7 §•
Innebär beslut som avses i 5 § att preliminär B-skatt icke vidare skall utgå
för inkomståret, åligger det länsstyrelsen, därest den skattskyldige redan in
betalt preliminär skatt med större belopp än vad han enligt sagda beslut är
skyldig att erlägga, att utan dröjsmål till den skattskyldige återbetala det
överskjutande beloppet.
Å belopp, —---------icke ränta.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.
Förslag
till
lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928
(nr 870).
Härigenom förordnas, att 1 §, 46 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen
den 28 september 19281 2
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Allmän kommunalskatt, varom stadgas i kommunallagarna, skall utgöras
i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påföres en var
skattskyldig enligt de i denna lag fastställda grunder; dock att skatten skall
utgå i helt antal kronor enligt vad i gällande uppbördsförordning stadgas.
Angående taxeringsmyndigheter —------- gällande taxeringsförordning.
46 §.
2 mom. I hemortskommunen —------- eller uppfostran;
2) för dels sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående pensionsav
gift enligt lagen om folkpensionering, som under beskattningsåret påförts
den skattskyldige, dels ock avgift för pensionsförsäkring, som ej avses i
1 Senaste lydelse av 46 § 2 mom. se 1950: 308 och av 60 § se 1952: 377.
45
33 §, därest avgiften under beskattningsåret erlagts för försäkring, vilken äges av den skattskyldige själv eller, i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga barn; samt
3) för premier------------ i 33 §.
Därest skattskyldig--------— nämnda tid.
Avdrag, som------------ 400 kronor.
60 §•
Finnes inom kommun municipalsamhälle eller annat administrativt om råde, inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skall vid taxering enligt denna lag för en var skattskyldig angivas, huru stor del av beskatt ningsbar inkomst som å dylikt område belöper, och skola därvid de här ovan givna bestämmelserna om beskattningsort hava motsvarande tillämp ning. Oaktat stad innefattar flera församlingar, skall dock fysisk person, som skall där mantalsskrivas, beskattas i den församling, där han skall man talsskrivas, för all av honom förvärvad inkomst, som enligt bestämmelserna om beskattningsort skall beskattas i staden.
(Se vidare anvisningarna.)
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954, dock att 46 § 2 mom. och 60 § i äldre lydelse skola tillämpas vid 1954 års taxering samt vid eftertaxering för år 1954 eller tidigare år.
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt.
Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§, 4 § 1 mom., 6 § 1 mom., 11 § 1 inom. samt 20 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomst skatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 10 § nämnda förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom., av den lydelse nedan sägs.
1 §■
Till staten-------------givna bestämmelser. Beträffande statlig inkomstskatt i form av kupongskatt för utdelning å aktie i svenskt aktiebolag och i form av särskild sjömansskatt skall gälla vad därom finnes särskilt stadgat.
Angående taxeringsmyndigheter------------- i taxeringsförordningen.
2
§.
Om vad-------------följande undantag: till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres slutlig skatt, fastig hetsskatt eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller avskri vits, i den mån avdrag därför av skattskyldig åtnjutits vid tidigare års taxe ringar;
vid beräkning —------- beräknade nettointäkten. Har sådan — -------- för moderbolaget.
1 Senaste lydelse av 2 § och 4 § 1 mom. se 1950: 589 samt av 11 § 1 mom. se 1952:406.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
4 §•
1 mom. Från sammanlagda------------- eller lotterivinst;
slutlig skatt eller fastighetsskatt, som här i riket påförts skattskyldig på
grund av taxering under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller
sådan här i riket påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under först
nämnda år erhållit debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kom
mun eller annan kommunal samfällighet.
Skattskyldig, som------------ kommunalskattelagen sägs.
Har sådan — — — för dotterbolaget.
6
§•
1 mom. Skyldighet att------------ 21 §§ sägs:
a) fysisk person:------- — eller rörelse;
för slutlig skatt, fastighetsskatt eller tillkommande skatt, som restituerats,
avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av den skattskyldige åt
njutits vid tidigare års taxeringar; samt
för inkomst------------ ekonomiska föreningar;
b) svenska aktiebolag--------— eller rörelse;
för slutlig skatt, fastighetsskatt eller tillkommande skatt, som restitue
rats, avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av bolaget åtnjutits
vid tidigare års taxeringar; samt
för inkomst-------------ekonomiska föreningar.
10
§.
3 mom. Statlig inkomstskatt skall utgå i helt antal kronor, därvid iakt-
tages att skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat
öretal avrundas nedåt till närmaste hela krontal.
11
§.
1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxe
ras en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma
inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles, helt
eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens inkomst, må bristen av
räknas å den andra makens inkomst. Ortsavdrag beräknas för en var av ma
karna till hälften av det belopp, som i 8 § 1 mom. andra stycket sägs, dock
att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den
ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas å den andra makens
taxerade inkomst. Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra stycket sägs, beräknas
för vardera maken för sig under iakttagande av att avdraget för makarna
tillsammans icke må överstiga det i nämnda stycke angivna högsta beloppet.
Skatten beräknas å det sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara
inkomster och fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras beskatt
ningsbara inkomster. Vad i 10 § 3 mom. sägs, skall därvid tillika iakttagas.
Skola makarna------------ högre ortsgruppen.
20
§.
2 mom. Konungen äger,-------- — i riket.
I fall, varom i detta mom. förmäles, må Konungen förklara, att statlig in
komstskatt skall av skattskyldig utgöras till högre belopp än gällande be
stämmelser eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att upp
gå till större andel, procentuellt beräknad, av den på grundval av överens
kommelsen eller förordnandet fastställda beskattningsbara inkomsten än
skatten skulle utgjort av den beskattningsbara inkomst, som skulle hava
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
47
fastställts, om hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller förordnandet. Vad i 10 § 3 mom. och 11 § 1 mom. stadgas om beräkning av statlig in komstskatt i helt antal kronor skall äga motsvarande tillämpning vid beräk ning av skatt, som i detta mom. avses.
överenskommelse med------------- • månader tilländalupit.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947
(nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas, att 12 § 1 mom. och 20 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne dan angives samt att till 11 § nämnda förordning skall fogas ett nytt mo ment, betecknat 3 mom., av den lydelse nedan sägs.
11
§•
3 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall utgå i helt antal kronor, därvid iakttages att skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till närmaste hela krontal.
12
§.
1 mom. För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, be räknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga för mögenhet. Har därvid skuld, som i 5 § avses, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen avräknas å den andra makens förmögenhet. Den beskattningsbara förmögen heten beräknas för makarna gemensamt under hänsyntagande, vid tillämp ning av 9 § tredje och fjärde styckena, till makarnas sammanlagda nettoin komst. Frågan om skatteplikt enligt 10 § bedömes med hänsyn till makar nas sålunda bestämda beskattningsbara förmögenhet. Skatt beräknas lika ledes efter nämnda förmögenhet samt fördelas å makarna efter deras skatte pliktiga förmögenheter. Vad i 11 § 3 mom. sägs, skall därvid iakttagas.
20
§.
2 mom. Konungen äger,------------ i riket.
I fall, varom i detta mom. förmäles, må Konungen förklara, att statlig förmögenhetsskatt skall för skattskyldig fastställas till högre belopp än gäl lande bestämmelser eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att uppgå till större del, procentuellt beräknad, av den på grundval av över enskommelsen eller beslutet fastställda beskattningsbara förmögenheten än skatten skulle utgjort av den beskattningsbara förmögenhet, som skulle hava fastställts, om hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller beslutet. Vad i It § 3 mom. och 12 § 1 mom. stadgas om beräkning av statlig förmögen
1 Senaste lydelse av 12 § 1 inom. se 1952:407.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
hetsskatt i helt antal kronor skall äga motsvarande tillämpning vid beräk
ning av skatt, som i detta mom. avses.
överenskommelse med —--------månader tilländalupit.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall.
Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. förordningen den 6 juni 1952 med
bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall skall erhålla ändrad ly
delse på sätt nedan angives.
2
§.
1 mom. Avkortning av------------ skattepliktiga förmögenheten.
Vid fastställande —--------beräknat belopp.
Vid beräkning enligt denna förordning av belopp, som må avkortas eller
restitueras, iakttages att beloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och
vid annat öretal avrundas nedåt till närmaste hela krontal.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 oktober 1951 (nr
691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke
tillhör svenska kyrkan.
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 oktober 1951 om viss lindring i
skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan skall erhålla änd
rad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap, kyrkomusiker eller
betjäning, vilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest utdebiteras efter de
grunder som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade,
skola efter endast sextio procent av det belopp för skattekrona och skatte-
öre, vilket bestämts till utdebitering, påföras den, som är för inkomståret
mantalsskriven här i riket men som vid ingången av inkomståret icke till
hör svenska kyrkan.
Vad ovan — — •— beträffande fastighetsskatt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
49
Förslag
till
förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 28
juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift.
Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 28 juni 1946 om skogs vårdsavgift skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
Skogsvårdsavgift skall------------- året utgå. Skogsvårdsavgift skall utgå i helt antal kronor, därvid iakttages att av giftsbeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal av rundas nedåt till närmaste hela krontal.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.
Förslag
till
förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 28 § 3 inom., 29, 30, 33, 34 och 86 §§, 100 § 1 mom. samt 124 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 19281 * * 4 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
28 §.
3 mom. Deklarationsskyldig, som------------ kommunal inkomstskatt.
29 §.
1 mom. Allmän självdeklaration------------ honom; ävensom 7) beloppet av den preliminära skatt, som genom skatteavdrag erlagts för året näst före taxeringsåret.
Har skattskyldig------------ och skulder. Svenskt aktiebolag-------------utdelningens belopp. Inländsk försäkringsans talt,------------ hänför liga verksamheten. Med inländsk-------------för medlem. Utländsk försäkringsanstalt,------------ och 5). Belopp, som------------ öretal bortfalla.
1 Senaste lydelse av 28 § 3 mom. och 34 § se 1947:578; av 29 § 1 mom. se 1950:313; av 29 § 2 och 3 mom. se 1943:855; av 33 § se 1951:792; av 86 § se 1952:408; samt av 100 S 1 mom. och 124 § 1 mom. se 1947: 591.
4
Ilihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
2 mom. Särskild självdeklaration skall för den kommun, deklarationen
avser, innefatta de uppgifter, som erfordras för taxeringen inom kommunen;
och skall om sådan deklaration i tillämpliga delar gälla vad om allmän
självdeklaration är stadgat.
3 mom. Beträffande sådan allmän eller särskild självdeklaration, som
skattskyldig jämlikt 28 § 2 mom. har att avgiva inom län där skattskyldig
het till kommunal inkomstskatt för honom föreligger i flera kommuner eller
särskilda administrativa områden inom kommun eller som skattskyldig jäm
likt 28 § 3 mom. har att avgiva i kommun där skattskyldighet som nyss
sagts föreligger i särskilda inom kommunen förefintliga administrativa om
råden, skall utöver vad ovan är stadgat gälla, att i deklarationen skola upp
tagas de uppgifter, som erfordras för tillämpningen av bestämmelserna i
60 § kommunalskattelagen.
30 §.
Självdeklaration av------- — ägt rum.
Vad här är sagt om kommun skall, med det undantag som framgår av
andra punkten i 60 § kommunalskattelagen, gälla jämväl i fråga om inom
kommun beläget administrativt område, där menighet äger utöva beskatt
ningsrätt.
33 §.
Till ledning-------------utbetalts, angående det utbetalda beloppet.
I uppgift, ----------- avdrag skett.
Beträffande annan------------ för lyftning.
Vid fullgörande av vad i denna paragraf är stadgat skall uppgiftsskyldig
upprätta särskild uppgiftshandling för varje person, varom fråga är. Där så
kan ske, skall uppgift fullständigt angiva personens namn, hemvist, bostads
adress och födelseår ävensom, där för honom utfärdad debetsedel eller skat-
tekort å preliminär skatt för året näst före taxeringsåret överlämnats till
den uppgiftsskyldige och denne verkställt skatteavdrag, numret å nämnda
debetsedel.
Arbetsgivare, som-------------i huvudbok.
34 §.
Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringsplik-
tigt fartyg skall varje år till ledning för delägares taxering utan anmaning
avlämna följande uppgifter angående bolaget eller rederiet, nämligen
a) för varje kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt
och statlig förmögenhetsskatt: uppgift, särskilt för varje sådan delägare, vil
ken uppgift skall avfattas enligt reglerna för allmän självdeklaration och
tillika innehålla upplysning om den delägaren tillkommande andelen av bo
lagets eller rederiets inkomst och värdet av hans andel eller lott i bolaget
eller rederiet; samt
b) för varje kommun, dit någon av bolaget eller rederiet innehavd förvärvs
källa är att hänföra: uppgift, avfattad enligt reglerna för särskild själv
deklaration, med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som å var
je delägare belöper.
Äro bolagets eller rederiets samtliga delägare skattskyldiga till statlig in
komstskatt och statlig förmögenhetsskatt i samma kommun, skall dock upp
gift, som i b) avses, icke lämnas för den kommunen.
Finnes inom kommun administrativt område, inom vilket menighet äger
utöva beskattningsrätt, skola vid avlämnande av uppgifter som ovan sägs i
Öl
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
förekommande fall jämväl lämnas erforderliga uppgifter för tillämpning bestämmelserna i 60 § kommunalskattelagen.
Vid uppgift,------------ där förmäles.
av
86
§.
För varje--------— 77 § 4 mom. Hos särskild------------ egen uppbördsförvaltning. De beslutade------------ skattskyldiges namn. I inkomstlängden antecknas särskilt dets i avseende a statlig inkomstskatt uppskattad inkomst av olika för värvskällor, medgivet avdrag för underskott å förvärvskälla, sammanräknad nettoinkomst, medgivna allmänna avdrag som icke avse underskott å för- varvskalla, taxerad och beskattningsbar inkomst med angivande tillika där det ej tramgar av längdens uppställning, av den punkt i 10 § 2 mom’ för ordningen om statlig inkomstskatt, enligt vilken skatten skall beräknas- inkomst-aVS6ende & kommunal inkomstskatt taxerad och beskattningsbar
dels ock,------------ här ovan.
Sådan anteckning till ledning för påföring av pensionsavgift, varom ovan saös, skall for skattskyldig, som taxerats enligt för gift skattskyldig gällande
bestämmelser, äga rum om hans och hans makas beräknade taxerade in
komster enligt forordningen om statlig inkomstskatt sammanlagt uppgå till minst 1 200 kronor.
I förmögenhetslängden------------ beskattningsbara förmögenheten. Narmare föreskrifter------------ Kungl. Maj :t. Taxeringslängderna underskrivas------------ och ledamöter.
100 §.
o l m?m\D ållggor protokollföraren hos länsprövningsnämnden att senast a tj|ortonde dagen efter den, då protokollet justerats, i rekommenderat brev ”^.mottagningsbevis med allmänna posten tillsända dels ägare eller därmed likstaUd innehavare av varje sådan fastighet, vilkens taxering varit föremål
or nämndens efter särskild prövning meddelade beslut, dels ock varje skatt- skyidig, vilkens taxering för inkomst eller förmögenhet varit föremål för nämndens efter särskild prövning meddelade beslut, underrättelse om be slutet medelst utdrag av nämndens protokoll. Vad nu sagts äger icke till
ämpning, da beslutet inneburit allenast, att taxering för inkomst efter yr-
kande av annan än den skattskyldige rättats i avseende å felaktighet vid be räkningen av ortsavdragen.
Har i------------ jämväl klaganden. Vad ovan — —• — fråga är.
124 §.
1 inom. Besvär enligt 123 § skola, skriftligen avfattade, ingivas till läns styrelsen i det lan, dar den överklagade taxeringsåtgärden företagits, eller i motsvarande fall som i 119 § andra stycket avses, till den mellankommunala provmngsnaninden Eesvären skola ingivas, av skattskyldig inom natt och år efter det han erhållit debetsedel å slutlig skatt, fastighetsskatt eller tillkom mande skatt i anledning av den taxering, varom fråga är, och av annan klagande fore utgången av kalenderåret näst efter taxeringsåret.
Försummas något —--------motsvarande tillämpning. Avse besvären det fall, att taxeringsvärde åsatts fastighet å mer än en ort eller att skattskyldig blivit taxerad för samma inkomst eller förmögenhet å
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
mer än en ort, och har vederbörande erhållit debetsedlar å slutlig skatt, fas
tighetsskatt eller tillkommande skatt därför å olika tider, räknas besvärs-
tiden från den senaste tidpunkten.
Denna förordning skall träda i kraft, såvitt angår 29 § 1 mom. och 124
1 mom., den 1 januari 1954, samt i övrigt den 1 januari 1955.
Förslag
till
lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251)
om kommunalstyrelse på landet.
Härigenom förordnas, att 67, 69 och 72 §§ lagen den 6 juni 1930 om
kommunalstyrelse på landet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-
gives.
67 §.
Kommuns medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra in
komster, täckas med allmän kommunalskatt. Utdebitering av sådan skatt
skall fastställas i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt
bestämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till
kommunen skattskyldiga.
69 §.
Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebite
ring för ett år, skall utgöras dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår i
preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kom
munalskatt, som ingår i slutlig skatt och fastighetsskatt på grund av näst-
följande års taxering.
72 §.
Kommun äger av statsverket uppbära allmän kommunalskatt med belopp,
motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och
skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till kommunen skatt
skyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till
utdebitering för nästföregående år. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskatte
lagen medgivits befrielse från att erlägga allmän kommunalskatt, skall be
lopp, som kommunen eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i mot
svarande mån.
Kommunen äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som pa
grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal
inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda
beslutats till utdebitering ingår i kommunens fordran hos statsverket vid
ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot
den allmänna kommunalskatt, som kommunen äger uppbära av statsverket
på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestäm
melserna i nästföljande stycke utanordnas.
1 Senaste lydelse av 67, 69 och 72 §§ se 1946:485.
53
Belopp, som vid ingången av ett år utgör kommunens fordran hos stats verket enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma år utanordna till kommunalnämnden med en sjättedel å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är kommunens fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad nästföregående år; dock må länsstyrelsen, då särskilda skäl föran leda därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av kom munens fordran, skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som ut betalas i mars månad.
Kiingl. Maj. ts proposition nr 100.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 72 § första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande allmän kommunalskatt enligt 1953 års taxering.
Förslag
till
lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252)
om kommunalstyrelse i stad.
Härigenom förordnas, att 62, 64 och 67 §§ lagen den 6 juni 1930 om kom munalstyrelse i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
62 §.
Stads medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster, täckas med allmän kommunalskatt. Utdebitering av sådan skatt skall fast ställas i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt bestäm melserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till kom munen skattskyldiga.
64 §.
Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebite ring för ett år, skall utgöras dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår i preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kommu nalskatt, som ingår i slutlig skatt och fastighetsskatt på grund av nästföl- jande års taxering.
Har jämlikt 19 § femte stycket annan utdebiteringsgrund slutligen fast ställts än som beslutats vid ordinarie sammanträdet i oktober månad, skall den allmänna kommunalskatt, som ingår i den preliminära skatten för in komst under nästföljande år, utgöras efter den tidigare bestämda grunden, varemot den allmänna kommunalskatt, som ingår i" slutlig skatt och fastig hetsskatt på grund av det därnäst följande årets taxering, skall utgöras efter den utdebitering, som bestämts i samband med utgifts- och inkomst statens fastställande.
1 Senaste lydelse av 62, 64 och 67 §§ se 1946:486.
54
67 §.
Stad äger av statsverket uppbära allmän kommunalskatt med belopp, mot
svarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och
skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till staden skattskyl
diga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utde
bitering för nästföregående år. Har jämlikt 19 § femte stycket annan utde-
biteringsgrund slutligen fastställts än som beslutats vid det ordinarie sam
manträdet i oktober månad, skall till grund för utbetalningen läggas den
utdebitering, som bestämts i samband med utgifts- och inkomststatens fast
ställande. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse
från att erlägga allmän kommunalskatt, skall belopp, som staden eljest ägde
uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.
Staden äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på
grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommu
nal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad så
lunda beslutats till utdebitering ingår i stadens fordran hos statsverket vid
ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot
den allmänna kommunalskatt, som staden äger uppbära av statsverket på
grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmel
serna i nästföljande stycke utanordnas.
Belopp, som vid ingången av ett år utgör stadens fordran hos statsverket
enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma år utan-
ordna till drätselkammaren med en sjättedel å åttonde dagen i var och en
av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är stadens
fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad, skall vid
detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad
nästföregående år; dock må länsstyrelsen, då särskilda skäl föranleda där
till, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i januari
månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av stadens fordran,
skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars
månad.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 67 §
första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande allmän
kommunalskatt enligt 1953 års taxering.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
55
Förslag
till
lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm.
Härigenom förordnas, att 54, 56 och 59 §§ lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
54 §.
Stadens medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkoms ter, täckas med allmän kommunalskatt. Utdebitering av sådan skatt skall fastställas i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt be stämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till kommunen skattskyldiga.
56 §.
Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebite ring för ett år, skall utgöras dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår i preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kom munalskatt, som ingår i slutlig skatt och fastighetsskatt på grund av näst- följande års taxering.
59 §.
Staden äger av statsverket uppbära allmän kommunalskatt med belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till staden skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebite ring för nästföregående år. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse från att erlägga allmän kommunalskatt, skall belopp, som staden eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.
Staden äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommu nal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad så lunda beslutats till utdebitering ingår i stadens fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot den allmänna kommunalskatt, som staden äger uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestäm melserna i nästföljande stycke utanordnas.
Belopp, som vid ingången av ett år utgör stadens fordran hos statsverket enligt första och andra styckena, skall överståthållarämbetet under samma år utanordna till staden med en sjättedel å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är stadens fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad föregående år; dock må överståthållarämbetet, då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i
Senaste lydelse av 54 § se 1946: 489 samt av 56 och 59 §§ se 1951:434.
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av stadens
fordran, skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i
mars månad.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 59 §
första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande allmän
kommunalskatt enligt 1953 års taxering.
F ö r s 1 a g
till
lag angående ändrad lydelse av 60 § lagen den 6 juni 1930
(nr 259) om församlingsstyrelse.
Härigenom förordnas, att 60 § lagen den 6 juni 1930 om församlingssty
relse1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
60 §.
Vad kyrkostämman eller kyrkofullmäktige beslutat till utdebitering skall,
allt efter ändamålets beskaffenhet, genom kyrkorådet, skolrådet eller sär
skild styrelse delgivas på landet kommunalnämnden och i stad drätselkam
maren, vilka det åligger att på sätt i lagen om kommunalstyrelse på landet
eller lagen om kommunalstyrelse i stad är stadgat härom underrätta läns
styrelsen och vederbörande lokala skattemyndighet för debitering och upp
börd av avgifterna till församlingen i samband med övriga kommunalut-
skylder.
Församling äger av statsverket uppbära avgifter till församlingen med
belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skatte
kronor och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till försam
lingen skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som
bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har skattskyldig, som icke
tillhör svenska kyrkan, enligt lagen den 26 oktober 1951 om viss lindring i
skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan åtnjutit lindring i
skattskyldigheten till församlingen eller har dödsbo enligt 75 § kommunal
skattelagen medgivits befrielse från att erlägga avgift till församlingen,
skall belopp, som församlingen eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas
i mosvarande mån.
Församlingen äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som
på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kom
munal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad
sålunda beslutats till utdebitering ingår i församlingens fordran hos stats
verket vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet
avräknas mot de avgifter, som församlingen äger uppbära av statsverket på
grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmel
serna i nästfoljande stycke utanordnas.
Belopp, som vid ingången av ett år utgör församlingens fordran hos stats
verket enligt andra och tredje styckena, skall länsstyrelsen under samma år
1 Senaste lydelse se 1946: 495.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
57
utanordna till kommunalnämnden eller drätselkammaren med en sjättedel å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, septem ber och november. Är församlingens fordran icke uträknad vid utbetal- ningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma be lopp som utbetalades i november månad föregående år; dock må länssty relsen, då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar eu sjättedel av församlingens fordran, skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad. Kommunalnämn den eller drätselkammaren skall därefter avlämna medlen till kyrkorådet, skolrådet eller särskild styrelse.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 60 § andra stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande av gifter till församlingen enligt 1953 års taxering.
Förslag
till
lag angående ändrad lydelse av 64 § lagen den 6 juni 1930
(nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.
Härigenom förordnas, att 64 § lagen den 6 juni 1930 om församlings styrelse i Stockholm1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
64 §.
Vad kyrkofullmäktige-------------kommunal inkomstskatt. Om debitering och uppbörd av avgift till församling och den kyrkliga samfälligheten gäller vad därom särskilt är stadgat.
Församling och den kyrkliga samfälligheten äga av statsverket uppbära avgifter med belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och skatteören, som vid taxering för visst år på- .föras de till församlingen skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har skatt skyldig, som icke tillhör svenska kyrkan, enligt lagen den 26 oktober 1951 om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyr kan åtnjutit lindring i skattskyldigheten till församlingen eller har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse från att erlägga avgift till församlingen, skall belopp, som församlingen och den kyrkliga samfäl ligheten eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.
Församling och den kyrkliga samfälligheten äga av statsverket såsom för skott uppbära det belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst är rörande taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i försam lings och den kyrkliga samfällighetens fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då besluten fattades. Förskotten avräknas mot de av gifter, som församlingen och den kyrkliga samfälligheten äga uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskotten enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.
1 Senaste lydelse av 64 § se 1917:516.
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Belopp, som vid ingången av ett år utgör församlings eller den kyrkliga
samfällighetens fordran hos statsverket enligt tredje och fjärde styckena,
skall överståthållarämbetet under samma år utanordna till kyrkorådet, skol
rådet, biblioteksstyrelsen eller församlingsdelegerades kassaförvaltare med
en sjättedel å åttonde dagen i var och eu av månaderna januari, mars, maj,
juli, september och november. Är ifrågavarande fordran icke uträknad vid
utbetalningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas sam
ma belopp som utbetalades i november månad nästföregående år; dock må
överståthållarämbetet, då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att ut
betalning skall ske med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade
beloppet icke motsvarar en sjättedel av nämnda fordran, skall härav be
tingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad.
Överståthållarämbetet skall------------ av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 64 §
tredje stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande avgifter
till församlingen och den kyrkliga samfälligheten enligt 1953 års taxering.
Förslag
till
lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting.
Härigenom förordnas, att 45 § 2 mom., 46 § 1 mom. och 50 § lagen den
20 juni 1924 om landsting1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-
gives.
45 §.
2 mom. Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till
utdebitering för ett år, skall utgöras dels sådan landstingsskatt, som ingår i
preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan landstingsskatt,
som ingår i slutlig skatt och fastighetsskatt på grund av nästföljande års
taxering.
46 §.
1 mom. Där i lag eller författning icke finnes stadgat, att skatt eller avgift
till täckande av landstingets utgifter skall utgå efter annan grund, skola
sådana utgifter täckas med landstingsskatt. Skyldighet att erlägga landstings
skatt skall, med den inskränkning som må föranledas av stadgandet i 2
mom., åligga en var, som inom landstingsområdet är till allmän kommunal
skatt skattskyldig, efter de grunder, som för utgörande av sådan skatt i
allmänhet äro stadgade.
50 §.
Landstinget äger av statsverket uppbära landstingsmedel med belopp, mot
svarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och
skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till landstinget skatt
1 Senaste lydelse av 45 § 2 mom., 46 § 1 mom. och 50 § se 1946: 487.
Kungi. Maj. ts proposition nr 100.
59
skyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till ut debitering för nästföregående år. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskatte lagen medgivits befrielse från att erlägga landstingsmedel, skall belopp, som landstinget eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.
Landstinget äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kom munal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i landstingets fordran hos statsver ket vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet av räknas mot de landstingsmedel, som landstinget äger uppbära av statsver ket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt be stämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.
Belopp, som vid ingången av ett år utgör landstingets fordran hos stats verket enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma år utanordna till landstingets förvaltningsutskott med en sjättedel å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är landstingets fordran icke uträknad vid utbetalnimgstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbe talades i november månad nästföregående år; dock må länsstyrelsen, då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske med an nat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av landstingets fordran, skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 50 § första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande avgifter till landstinget enligt 1953 års taxering.
Förslag
till
förordning angående ändring i förordningen den 31 december 1945
(nr 903) om utdebitering av tingshusmedel.
Härigenom förordnas, att 1, 2 och 5 §§ förordningen den 31 december 1945 om utdebitering av tingshusmedel1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 §•
1 mom. Tingshusbyggnadsskyldige skola —--------invånare utdebiteras. 2 mom. Till ledning för tingshusmedlens bestämmande skall lokal skatte myndighet varje år efter slutade taxeringsförrättningar så fort ske kan till tingshusbyggnadsskyldige genom länsstyrelsen insända förteckning, som för varje kommun summariskt upptager antalet skattekronor och skatteören, som påförts enligt kommunalskattelagen, särskilt för fastighet och särskilt för inkomst.
1 Senaste lydelse av 5 § se 1946: 484.
60
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
2
§.
Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebi
tering för ett år, skola utgöras dels tingshusmedel, som ingå i preliminär
skatt för inkomst under detta år, dels ock tingshusmedel, som ingå i slutlig
skatt och fastighetsskatt på grund av nästfoljande års taxering.
5 §.
Tingshusbyggnadsskyldige äga av statsverket uppbära tingshusmedel med
belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skatte
kronor och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till tingslaget
skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts
till utdebitering för nästföregående år. Har dödsbo enligt 75 § kommunal
skattelagen medgivits befrielse från att erlägga tingshusmedel, skall belopp
som tingshusbyggnadsskyldige eljest ägde uppbära av statsverket nedsättas i
motsvarande mån.
Tingshusbyggnadsskyldige äga av statsverket såsom förskott uppbära det
belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering
till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande
år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i tingshusbyggnadsskyldiges
fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då beslutet fatta
des. Förskottet avräknas mot de tingshusmedel, som tingshusbyggnadsskyl
dige äga uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter
det, då förskottet enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.
Belopp, som vid ingången av ett år utgör tingshusbyggnadsskyldiges ford
ran hos statsverket enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen un
der samma år utanordna till tingshusbyggnadsskyldige med en sjättedel å
åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, septem
ber och november. Är nämnda fordran icke uträknad vid utbetalningstil]-
fället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som
utbetalades i november månad nästföregående år; dock må länsstyrelsen,
då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske med
annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke mot
svarar en sjättedel av tingshusbyggnadsskyldiges fordran, skall härav be
tingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna
i 5 § första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande
tingshusmedel enligt 1953 års taxering.
Kungi. Maj:ts proposition nr 100.
61
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 1 juni 1951
(nr 568) angående provisorisk skatteersättning i anledning
av ortsavdragsreformen.
Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 1 juni 1951 angående pro visorisk skatteersättning i anledning av ortsavdragsreformen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
7 §•
Fastställd provisorisk-------------eller skolråd. Utanordning av provisorisk skatteersättning skall ske i samband med ut- anordnandet av allmän kommunalskatt med en sjättedel å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och novem ber.
Understiger den av länsstyrelsen fastställda provisoriska skatteersättning- en 5 000 kronor för år, skall beloppet utanordnas i sin helhet den 8 januari.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ förordningen den 17 december 1948 (nr 766) angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning, m. m.
Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ förordningen den 17 december 1948 angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal eller eck lesiastik indelning, m. in., skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an gives.
4 §.
Inom område, vilket överförts från en kommun till annan, skola allmän kommunalskatt samt landstingsmedel och tingshusmedel, som påföras på grund av taxering för inkomst verkställd under det år då indelningsändring- en träder i kraft, utgå enligt den utdebitering för skattekrona och skatteöre, efter vilken slutlig skatt påföres i förstnämnda kommun.
Fordran hos — — — äldre indelningen.
5 §•
Inom område, vilket överförts från en kommun till annan, skola allmän kommunalskatt samt landstingsmedel och tingshusmedel, som påföras på
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
grund av taxering av fastighet verkställd under det år då indelningsändring-
en träder i kraft, utgå enligt den utdebitering för skattekrona och skatteöre,
efter vilken fastighetsskatt påföres i sistnämnda kommun.
Fordran hos —--------nya indelningen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen den
30 april 1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare att
anmäla arbetsanställning.
Härigenom förordnas, att 3 och 4 §§ förordningen den 30 april 1943 om
skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning1 skola erhålla änd
rad lydelse på sätt nedan angives.
3 §.
Anmälan skall--------— anställningens början.
Anmälan göres å särskild blankett (anställningskort), som för varje an
ställd utskrives i ett exemplar. Formulär till anställningskort fastställes av
riksskattenämnden.
Anställningskort tillhandahålles-------------med posten.
4 §•
Utmätningsmannen skall förvara anställningskortet i ett alfabetiskt ordnat
register. År arbetstagaren mantalsskriven inom annan utmätningsmans
tjänstgöringsområde, skall avskrift av anställningskortet översändas till
denne.
Där utmätningsmannen så finner lämpligt, skall anställningsregistret i
stället förvaras hos exekutionsbiträde.
Ur anställningsregister -— — — fem år.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953.
1 Senaste lydelse av 4 § se 1947: 519.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
63
Förslag
till
lag om ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431)
om folkpensionering.
Härigenom förordnas, att 19, 20 och 22 §§ lagen den 29 juni 1946 om folk pensionering1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
19 §.
1 mom. Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall, så vitt ej annat följer av vad i andra stycket sägs, envar erlägga pensionsavgift för år, då för honom beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, under förutsättning att han vid utgången av detta år fyllt minst aderton och högst sextiosex år, att han varit här i riket mantalsskriven för året näst före taxeringsåret samt att han vid tidpunkten för tryckningen av stomme till in komstlängd för taxeringsåret var svensk medborgare.
Pensionsavgift skall icke erläggas av den, som under december månad året näst före taxeringsåret ägt uppbära folkpension, eller för den, som av lidit före ingången av året näst före taxeringsåret. Ej heller skall pensions avgift erläggas av den, för vilken den till statlig inkomstskatt taxerade in komsten icke uppgår till 1 200 kronor eller, om han är gift och skall taxeras enligt för sådan skattskyldig gällande bestämmelser samt andre maken icke enligt vad förut sagts är fritagen från skyldighet att erlägga pensionsavgift, makarnas till statlig inkomstskatt beräknade taxerade inkomster samman lagt icke uppgå till minst 1 200 kronor.
2 mom. Pensionsavgift skall utgå med 1,8 procent av den avgiftspliktiges till statlig inkomstskatt för året taxerade inkomst med de begränsningar som nedan sägs.
Makar, som båda äro avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyl dig gällande bestämmelser, skola erlägga avgift med sammanlagt högst 360 kronor. Därvid skall iakttagas, att om vardera makens taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, envar påföres pensionsavgift med 180 kronor. Om endast den ene makens taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, minskas i förekommande fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av makar nas pensionsavgifter ej överstiger 360 kronor.
Avgiftspliktig, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestäm melser och vilkens make är fritagen från skyldighet att erlägga pensionsav gift allenast därför att för denne icke beräknats taxerad inkomst, skall er lägga avgift med högst 360 kronor.
Annan avgiftspliktig än som avses i andra och tredje styckena här ovan skall erlägga avgift med högst 180 kronor.
Enligt ovan angivna grunder beräknad pensionsavgift avrundas i förekom mande fall nedåt till närmast hela krontal.
20
§.
Har avgiftspliktig avlidit och efterlämnat bodelägare, som vid hans från- fälle var beroende av honom för sin försörjning, och har dödsboet att er
1 Senaste lydelse av 19 § se 1951: 332.
64
Kungl. Mcij:ts proposition nr 100.
lägga kvarstående eller tillkommande skatt, vari ingår pensionsavgift, under
uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger beskatt-
ningsnämnd, där ömmande omständigheter äro för handen, att efter fram
ställning från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis
av pensionsavgiften. Befrielse må dock icke avse pensionsavgift, som påförts
i anledning av eftertaxering till statlig inkomstskatt och som rätteligen sko
lat erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet.
Framställning som ovan avses skall avlämnas senast under andra kalen
deråret efter dödsåret.
I fråga om besvär över beskattningsnämnds beslut som i första stycket
sägs skall motsvarande gälla som finnes i taxeringsförordningen stadgat
beträffande besvär över beslut enligt 15 § 1 mom. förordningen om statlig
inkomstskatt.
22
§.
Pensionsavgift påföres i den kommun, där för den avgiftspliktige beräk
nats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.
Om debitering och uppbörd av pensionsavgifter är i övrigt stadgat i upp-
bördsförordningen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954. I samband därmed skall föl
jande iakttagas.
Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla i fråga om pensionsavgifter,
som påföras för år 1953 eller tidigare år.
I fråga om avgifter, som påföras för år 1954, skola i stället för vad i 19 §
2 mom. stadgas följande bestämmelser gälla:
Pensionsavgift skall utgå med en procent av den avgiftspliktiges till stat
lig inkomstskatt för året taxerade inkomst med de begränsningar som ne
dan sägs.
Makar, som båda äro avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skatt
skyldig gällande bestämmelser, skola erlägga avgift med sammanlagt högst
200 kronor. Därvid skall iakttagas, att om vardera makens taxerade inkomst
överstiger 10 000 kronor, envar påföres pensionsavgift med 100 kronor. Om
endast den ene makens taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, minskas
i förekommande fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av makar
nas pensionsavgifter ej överstiger 200 kronor.
Avgiftspliktig, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestäm
melser och vilkens make är fritagen från skyldighet att erlägga pensionsav
gift allenast därför att för denne icke beräknats taxerad inkomst, skall er
lägga avgift med högst 200 kronor.
Annan avgiftspliktig än som avses i de två närmast föregående styckena
skall erlägga avgift med högst 100 kronor.
Enligt ovan angivna grunder beräknad pensionsavgift avrundas i före
kommande fall nedåt till närmast hela krontal.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
65
Förslag
till
förordning om ändrad lydelse av § 3 mom. 2 och § 6 förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för för säkringar i riksförsäkringsanstalten] jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete.
Härigenom förordnas, att § 3 mom. 2 och § 6 förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsan stalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
§ 3.
Mom. 2. Sedan avgifterna vederbörligen debiterats, skola arbetsgivareför teckningarna återsändas till riksförsäkringsanstalten inom tid, som av an stalten bestämmes.
§ 6
.
Förmenar arbetsgivare, att i förteckning, som i § 3 mom. 1 sägs, eller i uppgift eller kvitto, som omförmäles i § 4 mom. 2 och 3, avgift blivit ho nom obehörigen eller oriktigt påförd, äge han för erhållande av rättelse göra anmälan hos riksförsäkringsanstalten inom ett år efter det avgiften senast bort hava erlagts. Sådan anmälan må i stället ingivas till den lokala skatte myndighet, som verkställt debitering av avgiften. Myndigheten har att efter utredning med eget yttrande översända anmälningen till anstalten.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953.
Förslag
till
förordning om särskild sjömansskatt.
Härigenom förordnas som följer.
1
§•
I denna förordning förstås med sjöman: envar, som är anställd i redarens tjänst ombord på svenskt han delsfartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton, samt
inkomst ombord: hyra eller annan gottgörelse, som sjöman uppbär av redaren.
1 Senaste lydelse av § 3 mom.
2 se
1947:517.
5
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.
66
Såsom sjöman anses icke den, som är anställd uteslutande för fartygets
iståndsättande eller uppläggning eller för tillsyn eller betjäning vid fartygets
uppehåll i hamn.
2
§.
Sjöman, som icke är underkastad skattskyldighet här i riket enligt förord
ningen om statlig inkomstskatt för sin inkomst ombord, skall för nämnda
inkomst erlägga statlig inkomstskatt i form av särskild sjömansskatt. Sjö
man skall dock icke erlägga särskild sjömansskatt, därest han på godtag
bart sätt visar, att han är skattskyldig i annat land för inkomsten.
Kungl. Maj :t äger bestämma, att särskild sjömansskatt icke skall erläggas
av sjömän eller vissa grupper sjömän vid fart i särskilda farvatten.
3 §.
Särskild sjömansskatt skall utgå med femton procent av sjömannens kon
tanta inkomst ombord, i förekommande fall minskad med avgifter, som
han på grund av sin tjänst ombord har att erlägga för egen eller efterlevan
de familjs pensionering. Skatten beräknas icke på sedvanlig kontant ersätt
ning för naturaförmåner i form av kost och bostad och icke heller på sed
vanlig ersättning för koj utrustning, för förlust av effekter vid fartygs för-
olyckande eller för hållande av egna verktyg i tjänsten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
4 §•
1 mom. Den särskilda sjömansskatten skall av befälhavaren eller reda
ren avdragas vid utbetalning av inkomst ombord.
2 mom. Skatteavdrag skall icke verkställas, om sjömannen företer för
honom i Danmark, Island, Norge eller Ungern utfärdad debetsedel eller an
nan likvärdig handling varav framgår att han har att erlägga skatt för
inkomst till något av nämnda länder. I annat fall må skatteavdrag icke
underlåtas med mindre sjömannen med intyg från länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län styrker, att skatteavdrag icke skall göras.
3 mom. Då skatteavdrag verkställts, skall sjömannen tillställas kvitto
på den innehållna skatten.
5 §.
Befälhavare, som verkställt skatteavdrag enligt denna förordning, skall
härom lämna redaren erforderliga uppgifter för verkställande av redovisning
som i nästa stycke sägs.
Det åligger redaren, att till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lan tor
varje period om två månader, räknad från kalenderårets början, redovisa
under perioden innehållen skatt. Redovisningen för sådan period skall läm
nas senast den sista dagen i tredje månaden efter periodens utgång genom
insättning av skattens sammanlagda belopp på länsstyrelsens postgirokonto
för särskild sjömansskatt och insändande till länsstyrelsen av förteckning
över gjorda skatteavdrag in. in., vilken förteckning skall upprättas å blan
kett vartill länsstyrelsen fastställt formulär. Möter hinder för redovisning
inom nyss angiven tid, må nämnda länsstyrelse på framställning kunna be
vilja anstånd därmed, i regel dock högst en månad.
6
§•
Har skatteavdrag verkställts för sjöman, som för länsstyrelsen i Göte
borgs och Bohus län visar att han är skattskyldig i annat land för inkomsten
67
ombord, må länsstyrelsen förordna om återbetalning av den innehållna skat- ten. °Har skatt innehållits med för högt belopp, må länsstyrelsen förordna om återbetalning av det för mycket innehållna beloppet.
O™ återbetalning som i första stycket sägs må förordnas allenast under torutsattning att framställning därom inkommit till länsstyrelsen före ut gången av kalenderåret näst efter det, under vilket avdrag för skatten verk ställts.
Å belopp som återbetalas skall utgå ränta efter fem procent för år, räknat från utgången av det år, då skatteavdraget verkställdes, och till och med den dag, då beloppet återbetalas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
7
§•
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har att utöva kontroll över ut görande av särskild sjömansskatt.
Lansstyrelsen äger meddela de anvisningar till ledning för verkställande av skatteavdrag m. in., som kunna finnas erforderliga.
Det ankommer på länsstyrelsen att kostnadsfritt till sjöman, som för läns styrelsen på godtagbart sätt visat att han är skattskyldig till annat land för i denna förordning avsedd inkomst, lämna intyg, gällande för viss av läns styrelsen angiven tid, att skatteavdrag ej skall verkställas.
8
§.
I tillämpliga delar skall gälla vad i uppbördsförordningen är stadgat om indrivning av restförd skatt, om avkortning och avskrivning av skatt om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt, in. in. samt om straff bestämmelser in. m.
9 §.
Åtgärd för uttagande av särskild sjömansskatt må icke verkställas senare an fem år efter utgången av det år, varunder skatten innehållits eller skolat innehållas genom skatteavdrag.
10
§.
Över beslut av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län rörande särskild sjömansskatt må besvär anföras hos kammarrätten. Besvären skola hava lnkomimt till lansstyrelsen inom två månader från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet, vid påtöljd, om den tid försittes, att besvären icke upp tagas till prövning. Ej må den omständigheten, att besvären i stället för till lansstyrelsen ingivits till kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande till provning, om besvären inkommit till kammarrätten före besvärstidens utgång. I sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överläm nas till länsstyrelsen.
Sedan besvären inkommit till länsstyrelsen, har länsstyrelsen att vid be svären foga de handlingar, som legat till grund för länsstyrelsens beslut Om anledning därtill föreligger, har länsstyrelsen att infordra förklaringar och, där förklaringarna därtill föranleda, påminnelser från vederbörande samt därefter skyndsamt överlämna handlingarna jämte eget yttrande till kam marrätten.
Över kammarrättens utslag må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom be svär, vilka tillika med bevis om dagen för utslagets delfående skola hava inkommit till finansdepartementet inom två månader från den dag då kla ganden erhöll del av utslaget, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke upptagas till prövning.
68
Därest särskilda skäl föreligga, må av sjöman anförda besvär upptagas
till prövning, oaktat ovan i denna paragraf angivna besvärstider icke iakt
tagits.
11
§•
Besvär över beslut enligt denna förordning befria icke klaganden från att
i behörig ordning erlägga särskild sjömansskatt.
12
§.
De närmare föreskrifter, som kunna erfordras för tillämpning av denna
förordning, meddelas av Kungl. Maj :t.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
69
Utdrog av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 feb ruari 1953.
Närvarande:
Statsministern
Erlander,
ministern för utrikes ärendena
Undén,
statsråden
Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che fen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om vissa ändringar i uppbördsförfarandet m. m. samt anför därvid följande.
L Inledning.
Det år 1945 beslutade nya uppbördssystemet innebar en genomgripande omläggning av det tidigare uppbördsförfarandet. Med hänsyn bland annat till de svårigheter, som förelåg att anpassa de nya uppbördsreglerna till vårt skattesystem, förutsattes redan från början att, sedan systemet under några år tillämpats i praktiken, en översyn av detsamma skulle göras med ledning av vunna erfarenheter.
För att verkställa denna översyn tillkallades den 25 februari och den 1 april 1949 särskilda sakkunniga, nämligen landskamreraren A. G. A. Wigert, ordförande, häradsskrivaren G. M. E. Alin, numera regeringsrådet S. E. Jarnerup, ekonomidirektören P. Prydz, ombudsmannen E. A. Sätterberg och kronokamreraren B. E. V. Åkerstedt. De sakkunniga, som antog benäm ningen 1949 års uppbördssakkunniga, överlämnade den 2 februari 1950 ett första betänkande (SOU 1950: 7), vilket ledde till vissa lagstiftningsåtgärder. Med skrivelse den 27 oktober 1951 har överlämnats ett andra betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU 1952: 1). Där med har de sakkunniga i huvudsak slutfört sitt utredningsuppdrag; endast vissa organisationsfrågor återstår. Den 29 februari 1952 förordnades, att de sakkunniga skulle upphöra med sin verksamhet; samtidigt uppdrogs åt landskamreraren Wigert att slutföra utredningen beträffande nyssnämnda organisationsfrågor.
Över sistnämnda betänkande eller vissa delar därav har, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, social styrelsen, lantbruksstyrelsen, riksarkivet, generalpoststyrelsen, statens or- ganisationsnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, Svea
70
hovrätt, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, Svenska arbets
givareföreningen, Sveriges industriförbund, Föreningen skogsarbeten, Sve
riges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges redareför
ening, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska bankföreningen,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges köp
mannaförbund, Sveriges grossistförbund, Handelns arbetsgivareorganisation,
Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete, Sveriges centrala restaurangak
tiebolag, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisa
tion, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, Svenska sjöfolksför-
bundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska landstingsförbundet, Hushållningssällskapens förbund, Sveriges hä-
radsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sve
riges stadsfogdar, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska exekutions-
männens riksförbund, Svenska polisförbundet, Taxeringsnämndsordföran-
denas riksförbund och Svenska västkustfiskarnas centralförbund.
Det må här erinras om att de sakkunniga i sitt betänkande även behandlat
bestämmelserna rörande förmånsrätt för skatt m. m. Denna fråga har jag
emellertid tidigare anmält i statsrådet och förslag till ändring i 17 kap.
handelsbalken har i proposition nr 7 förelagts 1953 års riksdag.
Sedan nyssnämnda remissyttranden avgivits, har spörsmålet rörande ut
formningen av vissa straffbestämmelser i uppbördsförordningen ytterligare
behandlats, nämligen i en inom finansdepartementets rättsavdelning av läns-
assessorn Axel Morén utarbetad promemoria.
Över denna promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av justitie-
kanslersämbetet, riksåklagarämbetet, kammarrätten, Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, centrala uppbördsnämnden, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värm
lands och Västernorrlands län, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges in
dustriförbund, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening,
Sveriges lantbruksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistför
bund, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges hantverks- och små
industriorganisation, Landsorganisationen i Sverige samt Tjänstemännens
centralorganisation.
Utom de förslag, som framlagts i förenämnda betänkande och prome
moria, avser jag att här till behandling upptaga vissa förslag om debitering
av folkpensionsavgifter, som framlagts av assessorn i kammarrätten Sten
von Otter i en inom finansdepartementets rättsavdelning utarbetad, den 25
januari 1952 dagtecknad promemoria angående möjligheten att åstad
komma ett i vissa hänseenden förenklat taxerings- och debiteringsförfa-
rande.
Över den av von Otter utarbetade promemorian har, efter remiss, yttran
den avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, pen-
sionsstyrelsen, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, överståthållarämbe-
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
71
tet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Mal möhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län, kronokamrerarna i Malmö och Gö teborg, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamre- rare samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Den 1 april 1948 tillkallades särskilda sakkunniga, nämligen landskamre- raren B. V. F. Gillner, ordförande, revisorn hos Svenska sjöfolksförbundet E. G. V. Karlsson och direktören B. T. Pettersson, med uppdrag att utreda frågan om ändring av gällande bestämmelser angående beskattning och uppbörd av skatt för sjömän. De sakkunniga, som antog benämningen sjömansskatteutredningen, avlämnade den 8 juni 1949 betänkande med för slag till lag om sjömansskatt m. m. (SOU 1949: 27).
Över detta betänkande har, efter remiss, yttranden avgivits av kammar rätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, kommerskollegium, pensions- styrelsen (i vad angår uttagande av pensionsavgifter för sjömän), överståt- hållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Got lands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län, 1949 års uppbördssakkunniga, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges häradsskrivarförening, För eningen Sveriges kronokamrerare och Taxeringsnämndsordförandenas iåks- förbund. Vid kommerskollegiets utlåtande har fogats yttranden av Sveriges redareförening, Sveriges segelf ar tygsförening, Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska stewartsföreningen samt direktionerna för samtliga sjömanshus. Yttranden har vidare avgivits av städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Kalmar, Landskrona, Trelleborg, Härnösand och Karlshamn.
Inom finansdepartementets rättsavdelning har därefter av numera byrå chefen i riksskattenämnden S. Wilkens utarbetats en promemoria angående sjömännens beskattning. I promemorian uttalas att de invändningar, som vid remissbehandlingen riktats mot förslaget om en särskild sjömansskatt, vore av sådan betydelse att ett genomförande av detsamma syntes för när varande icke kunna tillrådas. I stället borde övervägas huruvida frågan om beskattning och uppbörd av skatt för sjömän kunde lösas genom par tiella reformer inom ramen för nuvarande beskattnings- och uppbördssy- stem.
Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, kommerskollegium, riksskattenämn den, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kal mar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län, Sveriges redareförening, Svenska sjöfolksför bundet, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska stewartsföreningen, Sveriges segelfartygsförening, Sveriges härads skrivarförening och Föreningen Sveriges kronokamrerare.
Jag har för avsikt att i detta sammanhang anmäla även de förslag, som framlagts i nyssnämnda promemoria.
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Slutligen får jag här omnämna, att vid åtskilliga av de i det föregående
angivna remissyttrandena fogats särskilda yttranden av lokala skattemyn
digheter eller andra. När anledning därtill finnes, kommer jag i det följande
att omnämna vad som anförts även i dessa yttranden.
II. Skatter och avgifter, som debiteras och uppbäres vid den
allmänna uppbörden.
I anslutning till behandlingen av frågan om vilka skatter och avgifter,
som skall debiteras och uppbäras vid den allmänna uppbörden, har de sak
kunniga framlagt vissa förslag för att underlätta debiteringen in. m. av folk
pensionsavgifter, olychsfallsförsäkringsavgifter samt annuiteter å avdik-
ningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor.
De sakkunniga förordar bl. a. att olycksfallsförsäkringsavgifterna skall
debiteras och uppbäras ett år senare än för närvarande samt påföras al
lenast i den kommun, där arbetsgivaren mantalsskrivits för året näst före
det, då avgifterna skall debiteras; härigenom skulle debiteringen av slutlig
skatt följa mantal slängden för året före debiteringsåret i fråga om såväl
olycksfallsförsäkringsavgifter som övriga i den slutliga skatten ingående
skatter och avgifter. Vad sålunda förordats avsåge emellertid endast av
gifter understigande 100 kronor; avgifter å 100 kronor och däröver borde
uppbäras av riksförsäkringsanstalten. Såvitt gäller annuiteter å avdiknings-
lån föreslår de sakkunniga, att när fastighet som besväras av sådan annuitet
delats genom laga skifte, länsstyrelsen skall meddela nytt beslut om avdik-
ningslånets fördelning med hänsyn till de nya fastigheternas båtnad av torr
läggningsföretaget. Motsvarande borde gälla annuitet å förskott för avlösning
av frälseränta. Vidare borde bestämmelserna beträffande avdikningslån
ändras i vissa avseenden bl. a. så att annuiteterna alltid komme att utgå i
hela krontal.
I sitt den 4 november 1952 avgivna betänkande rörande sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952:39) har socialförsäkringsutredningen
bl. a. föreslagit, att arbetsgivarna skall lämna bidrag till sjukförsäkringen
samt att dessa bidrag skall erläggas i samma ordning som avgifterna till
yrkesskadeförsäkringen och samtidigt med dessa. Utredningen förutsätter,
att förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter
för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring
för olycksfall i arbete ersättes av en ny förordning, vid vars utarbetande
folkbokförings- och uppbördsexpertis borde medverka, och att i denna nya
förordning intages bestämmelser även om uppbörden av arbetsgivarnas bi
drag till sjukförsäkringen.
Då ställning ännu icke tagits till socialförsäkringsutredningens betän
kande, torde uppbördssakkunnigas förslag att förskjuta debiteringen och
uppbörden av olycksfallsförsäkringsavgifterna ett år framåt i tiden få prövas
i ett senare sammanhang. Vad angår förslaget att ifrågavarande avgifter
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
73
alltid skall påföras i arbetsgivarens hemortskommun, har frågan härom behandlats i proposition nr 16 till innevarande års riksdag.
I anledning av förslaget att avdikningslån och förskott för avlösning av frälseränta skall omfördelas vid delning genom laga skifte av fastighet, som besväras av sådant lån eller förskott, får jag erinra om att riksdagen i skri velse den 9 maj 1936, nr 218, anhållit att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående möjligheterna att — sedan fastighet, varå återbetal- ningsskyldighet för avdikningslån vilade, blivit delad — åstadkomma upp delning å delfastigheterna av ansvarigheten för lånet samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 9 juni 1939 skall den begärda utredningen verkställas i samband med den revision av jorddelningslagstiftningen, som uppdragits åt fastighetsbildningssakkunniga. Dessa har ännu icke slutfört sitt utred ningsuppdrag. På grund härav bör frågan om omfördelning av avdiknings lån och förskott för avlösning av frälseränta icke nu upptagas till behand ling. Vad uppbördssakkunniga i övrigt föreslagit beträffande avdiknings- lånen är av beskaffenhet att kunna avgöras i administrativ ordning. I den mån anledning härtill visar sig föreligga kommer jag alltså att vid ett senare tillfälle anmäla dessa spörsmål i statsrådet.
Utöver frågan om vilka skatter och avgifter, som skall debiteras och upp bäras vid den allmänna uppbörden, avser jag således att nu anmäla endast vissa frågor rörande folkpensionsavgifterna, restitution av olycksfallsför- säkringsavgifter och utläggande av de s. k. arbetsgivarförteckningarna för granskning.
I detta sammanhang må tilläggas, att ett genomförande av socialförsäk- ringsutredningens nyssnämnda förslag lärer nödvändiggöra vissa ändringar jämväl i uppbördsförfattningarna. Denna fråga kan emellertid upptagas först framdeles.
Gällande bestämmelser m. m. Enligt 1 § uppbördsförordningen i dess nu varande lydelse skall vid den allmänna uppbörden uppbäras följande skat ter och avgifter, nämligen statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, allmän kommunalskatt, landstingsme- del, tingshusmedel, skogsvårdsavgifter, pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering, olycksfallsförsäkringsavgifter, som avses i § 1 förord ningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, ävensom annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälse- räntor. Därjämte äger Kungl. Maj :t, om särskilda omständigheter därtill föranleder, föreskriva att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras jämväl annan avgift än nyss nämnts. Sådant beslut har Kungl. Maj :t hit tills ej meddelat.
På grund av föreskrifter i respektive författningar skall vidare vid den allmänna skatteuppbörden uppbäras investeringsskatt enligt förordningen den 30 mars 1951, nr 151, investeringsavgift enligt förordningen den 14 de cember 1951, nr 794, samt särskild kommunalskatt enligt kungörelsen den 18 april 1952, nr 163.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Före det nya uppbördssystemet debiterades och uppbars bl. a. även h u s-
hållningssällskapsavgifterna i samband med den allmänna
uppbörden.
7944 års uppbördsberedning uttalade, att dessa avgifter utan större olägen
het syntes kunna uppbäras av hushållningssällskapen själva.1
I propositionen nr 370 till 1945 års riksdag med förslag till uppbördsför-
ordning' m. m. framhöll dåvarande chefen för finansdepartementet2 bl. a.,
att det föreslagna uppbördssystemet komme att föranleda ett betydande ar
bete för debiterings- och uppbördsmyndigheterna. Det vore därför nödvän
digt att i så stor utsträckning som möjligt förenkla detta arbete. En sådan
förenkling kunde ske genom att från det allmänna uppbördssystemet ute
sluta vissa avgifter, vilka torde kunna uppbäras i särskild ordning. Departe
mentschefen anförde vidare.
Det bör i detta sammanhang särskilt beaktas, att uppbörden av enskilda
sammanslutningar tillkommande avgifter skulle medföra en särskild belast
ning till följd därav, att inflytande belopp måste tillgodoföras vederbörliga
inkomsttitlar efter individuell fördelning. En summarisk fördelning å titlar
i förhållande till debiterade belopp är nämligen icke möjlig, då nyssberörda
sammanslutningar självfallet icke böra uppbära större belopp än som för
deras räkning influtit. Å andra sidan lärer icke kunna förnekas, att en om
läggning av uppbörden skulle för ifrågavarande sammanslutningar medföra
vissa olägenheter. Dessa olägenheter torde dock i allt fall vara mindre än
de fördelar, som samtidigt skulle vinnas för debiterings- och uppbördsmyn
digheterna. Jag vill härvid särskilt framhålla, att vissa hushållningssällskap
och försäkringsbolag redan nu själva handhava uppbörden av dem tillkom
mande avgifter.
I enlighet med det nu anförda och med hänsyn till angelägenheten att av
lasta en del av nuvarande uppgifter från debiterings- och uppbördsmyndig
heterna tillstyrker jag beredningens förslag, att de förut angivna avgifterna
till vissa försäkringsanstalter, hushållningssällskapsavgifter och riddarhus-
kapitationsavgifter icke vidare skola uppbäras vid den allmänna uppbörden
utan av vederbörande sammanslutning.
Bevillningsutskottet, som också hade att taga ställning till i två likalydan-
de motioner framställda yrkanden om att hushållningssällskapsavgift även
efter det nya uppbördssystemets genomförande skulle få uttagas i samband
med den allmänna uppbörden, tillstyrkte det i propositionen framlagda för
slaget. Utskottet anförde.3
Även om den halvofficiella ställning, som hushållningssällskapen intaga,
kunde synas föranleda att avgifterna till dessa borde upptagas å debetsedel
tillsammans med skatt, skulle dock härav förorsakas så betydande svårig
heter ur uppbördssynpunkt — icke minst med hänsyn till att nämnda av
gifter äro frivilliga — att utskottet icke finner sig kunna tillstyrka det i
ovannämnda motioner framförda yrkandet.
I skrivelse den 10 september 1949 till uppbördssakkunniga bär Hushåll
ningssällskapens förbund hemställt, att de sakkunniga måtte framlägga för
1 SOU 1945: 27 s. 183.
2 Prop. nr 370/1945 s. 108.
3 Bev.-utskottets bet. nr 65/1945 s. 15.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
75
slag om att ledamotsavgift till hushållningssällskap skulle debiteras och ut tagas i samband med den allmänna uppbörden. I skrivelsen anföres bl. a.
Vid genomförandet av nu tillämpat skatteuppbördssystem bortföll dittills- varande möjlighet för hushållningssällskapen att få sina ledamotsavgifter uppburna i samband med skatteinbetalningen. Detta sätt för berörda års avgifters erläggande var praktiskt och smidigt, såväl för sällskapen som för dessas ledamöter. Det tillämpades därför inom det långt övervägande antalet sällskap eller inom sammanlagt 22 av landets 26 hushållningssällskap.
Inom flertalet hushållningssällskap har man sålunda efter uppbördsre- formen varit tvungen att övergå till nya system för inkasseringen av leda- motsavgifterna. Härvid har olika sådana kommit till användning, nämligen uppbörd genom mejeriförening, inlösen av utsänt postförskott, direkt post giroinbetalning samt inkassering genom lokala ombud. Ingen av dessa me toder kan emellertid i effektivitet och enkelhet mäta sig med den tidigare uppbörden i samband med kronoutskylderna. Eftersom ledamotskap i hus hållningssällskap är frivilligt, har följden tyvärr också blivit att dessa, fram förallt i Norrland, fått vidkännas en betydande minskning i antalet leda möter. Denna beräknas uppgå till inemot 50 000.------------
Nyssnämnda minskning utav antalet ledamöter har på ansvarigt håll inom hushållningssällskapen väckt oro och såväl inom dessa som inom förbundet har förhållandet och dess konsekvenser ingående behandlats. Framhållas må att minskningen av antalet ledamöter även medfört ett kraftigt inkomstbort fall för hushållningssällskapen, vilket med hänsyn till sällskapens vä) kända ekonomiska svårigheter haft menlig inverkan å deras verksamhet och ytter ligare minskat möjligheterna att vidtaga angelägna åtgärder för jordbruks näringens främjande. Därtill kommer, att nu tillämpade uppbördsmetoder äro väsentligt mera kostnads- och arbetskrävande för sällskapen.
Hushållningssällskapens verksamhet är ju helt inriktad på allmänna upp gifter och inte minst sällskapens ställning som förmedlare av statliga åtgär der för jordbrukets främjande synes motivera, att sällskapen vid inkasse randet av utgående ledamotsavgifter erhålla medverkan från de lokala organ, som handhava skatteuppbörden. Årsavgifterna, som numera äro lika inom samtliga sällskap och vars storlek bestämts av statsmakterna, utgöra 4 kr. och för hustru till annan ledamot 2 kr. Givetvis äro sällskapen beredda att, om så skulle anses erforderligt, liksom tidigare ersätta på grund av denna indrivning orsakade merkostnader. I detta sammanhang må påpekas, att hushållningssällskapen med nuvarande uppbördsmetoder i betydande om fattning och med anlitande av sällskapens tjänstebrevsrätt utsända inbetal ningskort, påminnelser om inbetalningar o. s. v. Dessa försändelser skulle sålunda ej längre förekomma vid en återgång till avgifternas erläggande i samband med skatteuppbörden.
Folkpensionsavgift skall enligt 19 § lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering för varje år erläggas av envar svensk medborgare, dock ej för år före det, under vilket han fyller 18 år, eller efter det, under vilket han fyllt 66 år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantals skriven, ej heller för år, för vilket hans enligt förordningen om statlig in komstskatt taxerade inkomst icke uppgår till 1 200 kr. eller, om han är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, lör år för vilket makarnas taxerade inkomster sammanlagt icke uppgår till 1 200 kr. Pensionsavgift skall vidare icke erläggas av person, som under juni månad det år avgiften skall slutligen påföras, ägt uppbära folkpension eller den 1 juli. samma år förlorat sitt svenska medborgarskap, eller för den
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
som vid sistnämnda tidpunkt avlidit. Beloppet av den pensionsavgift, som
skall av avgiftspliktig årligen erläggas, utgör en procent av hans enligt för
ordningen om statlig inkomstskatt för året taxerade inkomst eller, om den
avgiftspliktige är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll
som sin make, en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade inkoms
ter. För varje avgiftspliktig är dock högsta avgift 100 kr. Pensionsavgiften
skall alltid utföras i helt antal kronor så att överskjutande öretal bortfaller.
Enligt 20 § lagen om folkpensionering skall äkta make svara jämväl för
andra maken påförd pensionsavgift för tid under äktenskapet, då makarna
är mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll.
Folkpensionsavgifterna ingår i den preliminära skatten. Då pensionsav
gift slutligen påföres, skall den införas i huvudskriften av inkomstlängden
samt därjämte debiteras i debiteringslängd och å uppbördskort (kreditkort).
Om av två äkta makar, som är mantalsskrivna såsom tillhörande samma
hushåll, den ene icke skall påföras annan skatt eller avgift än pensions
avgift, skall avgiften påföras den andre maken under förutsättning att upp
bördskort är upplagt för denne. Pensionsavgifterna antecknas under rubri
kerna »Pensionsavgift, egen» och »Pensionsavgift, makes».
Vid debitering och uppbörd av olycksfallsförsäkringsavgif-
t e r för i riksförsäkringsanstalten försäkrade skiljes mellan »mindre» och
»större» arbetsgivare, varvid till de senare räknas arbetsgivare som syssel
sätter i regel minst fem anställda. Endast avgifterna för de »mindre» arbets
givarna uppbäres vid den allmänna uppbörden. Avgifterna för dessa uträknas
av riksförsäkringsanstalten och införes av anstalten i de s. k. arbetsgivar-
förteckningarna, som upprättas av lokal skattemyndighet med ledning av
mantalsuppgifter in. in. De av anstalten i nämnda förteckningar antecknade
avgifterna påföres vederbörande arbetsgivare av den lokala skattemyndig
heten i samband med debitering av slutlig skatt året näst efter det år, av
gifterna avser.
Efter debiteringen skall arbetsgivarförteckningarna, i vad de angår varje
särskild kommun på landet samt stad som tillhör fögderi, före den 1 oktober
av lokal skattemyndighet tillställas vederbörande kommunalstämmas ord
förande, magistrat eller kommunalborgmästare som har att under viss be
stämd och vederbörligen kungjord tid, ej understigande 14 dagar, på till
kännagivet lämpligt ställe hålla förteckningarna, i stad särskilt för varje
hppbördsdistrikt, de avgiftspliktiga tillhanda. Förteckningarna bör därefter
senast inom oktober månads utgång återsändas till den lokala skattemyn
digheten, som har att återställa desamma till riksförsäkringsanstalten inom
lid, som av anstalten bestämmes. I stad med egen uppbördsförvaltning skall
förteckningarna särskilt för varje uppbördsdistrikt i enahanda ordning ge
nom den lokala skattemyndighetens försorg hållas de avgiftspliktiga till
handa och därefter återställas till riksförsäkringsanstalten inom tid, som av
anstalten bestämmes.
Förmenar arbetsgivare, att avgift blivit honom obehörigen eller oriktigt
påförd, äger han jämlikt § 6 förordningen den 31 mars 1922, nr 130, för er
Kungl. Maj:Is proposition nr 100.
77
hållande av rättelse göra anmälan hos riksförsäkringsanstalten inom ett år efter det avgiften senast bort ha erlagts. Återbetalning av för mycket erlagd olycksfallsförsäkringsavgift skall ske genom riksförsäkringsanstalten (89 § 2 mom. uppbördsförordningen).
De sakkunniga. Med hänsyn till investeringsskattens och investeringsav- giftens tillfälliga natur har de sakkunniga icke funnit anledning att särskilt omnämna dem i 1 § uppbördsförordningen. Ej heller i övrigt har den gjor da uppräkningen av skatter och avgifter, som ingår i den allmänna uppbör den, ansetts böra ändras. Sålunda har de sakkunniga icke kunnat förorda, varken att — såsom ifrågasatts — från denna uppbörd utesluta olycksfalls- försäkringsavgifterna och förut angivna annuiteter eller att hushållnings- sällskapsavgifterna skulle få uppbäras vid den allmänna uppbörden. Beträf fande sistnämnda avgifter anför de sakkunniga.
Även om det visat sig vara förenat med vissa olägenheter för hushållnings sällskapen att uppbörden av deras medlemsavgifter icke längre sker i sam band med den allmänna uppbörden, kan likväl icke en återgång till tidigare system förordas av de sakkunniga. De skäl, som på sin tid föranledde att dessa avgifter uteslötos från den allmänna uppbörden, äga alltjämt giltig het. Särskilt hör framhållas, att det här är fråga om frivilliga avgifter till sammanslutningar, som visserligen ha allmänna uppgifter men likväl äro enskilda. Någon summarisk redovisning från länsstyrelserna till hushåll ningssällskapen av debiterade belopp i likhet med vad som sker beträffande t. ex. olycksfallsförsäkringsavgifterna kan därför icke komma på tal. I stäl let måste redovisningen avse influtna belopp, vilket skulle åsamka länsstyrel serna ett avsevärt merarbete. De fall, där avkortning måste ske, därför att vederbörande icke önskar betala den påförda avgiften, skulle medföra extra arbete både för länsstyrelserna och för de lokala skattemyndigheterna.
De sakkunniga framhåller, att gällande bestämmelser om uppbörd och in drivning av folk pensionsavgift erna medförde olägenheter av skilda slag. Dessa olägenheter skulle lättast undanröjas om särskilda pen sionsavgifter icke längre påfördes utan avgiftsbeloppen i stället inarbetades i den statliga inkomstskatten. Om avgifterna alltjämt skulle bibehållas, skul le betydelsefulla förenklingar kunna vinnas om avgifterna påfördes med ledning av den beskattningsbara inkomsten i stället för som nu med ledning av den taxerade inkomsten. För sådana omläggningar kunde enligt de sak kunnigas mening även materiella skäl åberopas, men ämnet torde falla utan för de sakkunnigas uppdrag.
Vidare framhåller de sakkunniga, att bestämmelserna om pensionsavgift för äkta makar föranledde vissa olägenheter. Erinringar hade från olika håll framförts med krav på förenklingar. De sakkunniga, som övervägt olika möjligheter i sådant avseende, hade därvid funnit att man, om ett bättre förhållande skulle kunna åvägabringas, icke kunde undgå att vidtaga vissa ändringar av de materiella bestämmelserna. Då det måste framstå som synnerligen angeläget, att de nu gällande, särskilt för uppbörds- och indriv- ningsarbetet mycket otillfredsställande bestämmelserna i förevarande hän seende ändrades, hade de sakkunniga ansett sig oförhindrade att framlägga förslag härom.
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
En radikal lösning av problemet vore, fortsätter de sakkunniga, att äkta
makar påfördes pensionsavgift oberoende av varandra och med hänsyn alle
nast till den taxerade inkomst, som åsatts vederbörande make. Ett så vittgå
ende förslag hade de sakkunniga dock icke ansett sig kunna upptaga. De
sakkunniga hade i stället sökt finna utvägar, vilka icke innebure en så om
fattande omläggning, Härom anföres följande.
Om den avgiftspliktige är gift och mantalsskriven såsom tillhörande sam
ma hushåll som sin make, uppgår pensionsavgiften för envar av makarna
till en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomst, dock
högst 100 kr. Är endast den ene av makarna taxerad, debiteras denne även
den andre makens pensionsavgift. Äro båda makarna taxerade påföres en
var av dem sin avgift. Om den ene makens inkomst är mycket låg i för
hållande till den andres, kommer den förre att påföras en oproportionerligt
hög pensionsavgift. För att undvika ett dylikt resultat har i ett av de in
komna yttrandena ifrågasatts att makarnas sammanlagda pensionsavgifter
skulle fördelas mellan makarna i förhållande till envars taxerade inkomst.
Detta tillvägagångssätt torde dock komma att åsamka de lokala skatte
myndigheterna väsentligt ökat arbete. En annan, enklare fördelningsgrund
synes vara att envar avgiftspliktig påföres pensionsavgift med en procent
av den taxerade inkomsten, högst 100 kr. eller, om den avgiftspliktige är
taxerad som gift, högst 200 kr., dock att om i det senare fallet båda ma
karna äro taxerade, makarnas sammanlagda pensionsavgift icke får över
stiga 200 kr. I den mån så erfordras får därvid pensionsavgiften nedsättas
för den av makarna, som åsatts en taxerad inkomst överstigande 10 000 kr.
Överstiger båda makarnas taxerade inkomst nämnda belopp, påföres envar
av makarna pensionsavgift med 100 kr.
I fråga om äkta makar, av vilka allenast den ene är avgiftspliktig, beräk
nas för närvarande pensionsavgiften för den avgiftspliktige maken med
ledning av makarnas sammanlagda inkomst eller, om endast en av makar
na har inkomst, med ledning av dennes inkomst oavsett om han skall de
biteras avgift eller icke. Lämpligare synes vara att knyta avgiftsplikten
endast till den av makarna, som åsatts taxerad inkomst. Är denne av annan
anledning, t. ex. på grund av ålder, ej avgiftspliktig, påföres icke pen
sionsavgift för någon av makarna, även om den andre maken enligt nu
gällande regler skulle ha varit skyldig erlägga avgift. Om den av makarna,
som åsatts taxerad inkomst, även i övrigt är avgiftspliktig, men den andre
maken enligt gällande bestämmelser icke skulle haft att erlägga avgift,
bör enligt de sakkunniga avgiften beräknas som om den avgiftspliktige varit
ensamstående. Detsamma synes böra gälla, om båda makarna åsatts taxe
rad inkomst men den ene av makarna av annan anledning icke skulle vara
avgiftspliktig.
Detta förslag innebär, att pensionsavgiftsbeloppen i vissa fall bli änd
rade i förhållande till vad nu gäller beträffande äkta makar, av vilka endast
den ene är avgiftspliktig. För närvarande utgår avgift med en halv pro
cent av den taxerade inkomsten för den av makarna som är avgiftspliktig,
högst 100 kr. Enligt förslaget skall avgiften utgöra en procent av inkomsten,
högst 100 kr., men endast påföras, om den av makarna, som i övrigt är av
giftspliktig, tillika är taxerad. Om denne icke skulle ha åsatts taxerad in
komst, påföres ingen pensionsavgift. Om alltså mannen åsatts taxerad in
komst understigande 20 000 kr. och hustrun ej har någon inkomst och
icke heller i övrigt skulle vara avgiftspliktig, kommer den förstnämnde
att påföras en något högre avgift än för närvarande, t. ex. vid en inkomst
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
79
av 15 000 kr. 100 kr. mot för närvarande 75 kr., vid en inkomst av 10 000 kr. likaså 100 kr. mot för närvarande 50 kr. och vid en inkomst av 6 000 kr. 60 kr. mot för närvarande 30 kr. Om i nämnda exempel mannen enligt nu gällande bestämmelser varit fri från avgiftsplikt och hustrun icke haft någon inkomst men i övrigt varit avgiftspliktig, skall enligt förslaget av gift icke påföras, under det att f. n. avgift skulle ha påförts med 75 kr., resp. 60 kr. och 30 kr. Säkerligen kommer det senare fallet att bli mera vanligt förekommande än det förra eftersom det i regel är mannen-inkomst- tagaren, som först blir fri från avgiftsplikt på grund av ålder. Förslagets genomförande torde icke medföra någon förändring av betydenhet i fråga om beloppet av de pensionsavgifter, som för närvarande inflyta.
Förevarande förslag beträffande äkta makars avgiftsplikt innebär, att principen om uttagande av pensionsavgift endast av taxerade personer blir tillämpad även beträffande äkta makar. Nu gällande, i praktiken svårtilläm- pade bestämmelse om ene makens ansvar för den andre makens pensions avgift bör därvid kunna upphävas.
De sakkunniga framhåller, att gällande lag förutsatte för avgiftsplikt, bl. a., att vederbörande skulle vara mantalsskriven i riket för det år för vilket avgiften påfördes. Denna fråga skulle alltså bedömas med ledning av mantalslängden för nämnda år. Debiteringen av pensionsavgifter inginge som ett led i debiteringen av slutlig skatt enligt visst års (taxeringsårets) taxering. Den slutliga skatten debiterades enligt mantalsskrivningsförhål- landena under året dessförinnan (beskattningsåret). För debiteringen av pensionsavgifterna torde emellertid taxeringsårets mantalslängd i praktiken svårligen kunna användas. De sakkunniga föreslår därför, att debiteringen skall ske med ledning av mantalslängden för året dessförinnan, d. v. s. efter samma mantalslängd som tillämpas beträffande debiteringen av annan slutlig skatt för samma år som pensionsavgiften avser.
För närvarande torde gälla, fortsätter de sakkunniga, att pensionsavgift beräknades såsom för makar under förutsättning att den avgiftspliktige vore gift och för det år, för vilket avgiften skulle slutligen påföras, vore mantals skriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make. För debitering av pensionsavgift för äkta makar borde dock lämpligen samma regler gälla som vid sambeskattning av äkta makar. Om sålunda makarna under större delen av beskattningsåret icke levt tillsammans, borde pensionsavgifterna för envar av makarna beräknas som om makarna varit ogifta.
Vidare erinrar de sakkunniga om att pensionsavgift för närvarande icke skulle erläggas av person, som under juni månad det år avgiften skulle slut ligen påföras ägt uppbära folkpension eller som den 1 juli samma år för lorat sitt svenska medborgarskap. Ej heller skulle pensionsavgift erläggas för den som vid sistnämnda tidpunkt avlidit.
I anslutning härtill påpekar de sakkunniga, att pensionsavgift inginge i den preliminärskatt, som de personer varom här vore fråga erlagt under föregående år (inkomståret). Avgiften hade sålunda redan erlagts, om det förhållande, som föranledde avgiftsbefrielse, inträffade under tiden ja nuari—juni det år debiteringen ägde rum. Att i ett dylikt läge avgiften skulle restitueras, syntes icke motiverat. De sakkunniga föreslår att före
80
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
varande bestämmelser, som ledde sitt ursprung till tidigare uppbördssystem
då avgifterna icke uttogs preliminärt, skulle ändras att avse december månad
året näst före debiteringsåret, såvitt gällde person, som kommit i åtnjutande
av folkpension, resp. den 1 januari sistnämnda år beträffande person som
förlorat sitt svenska medborgarskap eller avlidit.
De sakkunniga framhåller, att restitution av slutlig eller tillkommande
skatt enligt 89 § 2 mom. andra stycket uppbördsförordningen skulle verk
ställas av länsstyrelsen. Återbetalning av för mycket erlagd olycksfall s-
försäkringsavgift skulle dock ske genom riksförsäkringsanstal-
tens försorg. Denna bestämmelse vore föranledd av det förhållandet, att
anstalten i samband med att avgifterna antecknats i arbetsgivarförteck-
ningarna från vederbörlig inkomsttitel å riksstaten tillgodofört olycksfalls-
försäkringsfonden avgifternas belopp. Det hade därför ansetts, att det borde
ankomma på anstalten att vid upphävande eller nedsättning av verkställd
avgiftspåföring återbetala det belopp, som anstalten oriktigt tillgodofört sig.
Emellertid hade denna bestämmelse medfört olägenheter. Innan återbetal
ning kunde ske, hade anstalten att undersöka, om vederbörande påförts
kvarstående skatt och i så fall om denna erlagts. Hade den kvarstående
skatten ej erlagts, skulle avkortning i stället ske. Beslut härom hade dock
ansetts böra fattas av länsstyrelsen.
Det torde vara mera ändamålsenligt, säger de sakkunniga, att även olycks-
fallsförsäkringsavgifter skulle restitueras av länsstyrelsen. På riksförsäk-
ringsanstalten borde ankomma att vid varje beslut om upphävande eller
nedsättning av påförd olycksfallsförsäkringsavgift underrätta vederbörande
länsstyrelse härom och samtidigt återföra ett mot beslutet svarande belopp
från olycksfallsförsäkringsfonden till vederbörlig inkomsttitel å riksstaten.
Länsstyrelsen hade därefter att handlägga ärendet i likhet med vad som
gällde beträffande annan slutlig skatt, som skulle restitueras eller av
kortas.
Slutligen framhåller de sakkunniga, att arbetsgivarförteckningarna enligt
§ 3 mom. 2 förordningen den 31 mars 1922, nr 130, skulle under viss tid
hållas tillgängliga för granskning av de avgiftspliktiga. Under senare år
torde det mycket sällan ha förekommit, att någon avgiftspliktig infunnit
sig för att kontrollera avgiften i förteckningen. Utställandet syntes numera
vara utan betydelse och bestämmelsen härom torde saklöst kunna utgå.
Därest avgiftspliktig önskade erhålla uppgift om honom påförd avgift, kun
de sådan erhållas genom hänvändelse till den lokala skattemyndigheten.
Promemorian angående möjligheten att åstadkomma ett i vissa hänseen
den förenklat taxerings- och debiteringsförfarande. Såsom inledningsvis om
nämnts har en inom finansdepartementet tillkallad sakkunnig, assessorn i
kammarrätten Sten von Otter, behandlat vissa frågor om debitering av folk
pensionsavgifter i en den 25 januari 1952 dagtecknad promemoria angående
möjligheten att åstadkomma ett i vissa hänseenden förenklat taxerings- och
debiteringsförfarande.
81
I promemorian anföres till en början följande. Efter uppbörds- och folkbokföringsreformernas genomförande utnyttjas de hos länsbyråerna för folkbokföringen befintliga tryckande registren för tryckning av bl. a. mantalsiängder, inkomstlängder, debiteringslängder, debetsedlar å preliminär och slutlig skatt samt uppbördskort. Mantalsläng- den skall vara tryckt senast den 15 februari under mantalsåret. Sedan läng den justerats, senast den 1 mars, och eventuellt erforderliga rättelser skett i de tryckande registren, igångsättes — sedan bl. -a. tryckning skett av röst- längden för året — tryckning av inkomstlängd och debiteringslängd för på följande taxeringsår (i Stockholm tryckas dock inkomst- och debiterings längder först under juli-augusti månader). Den förstnämnda längden tryc- kes i 3 exemplar, huvudskrift och två avskrifter (såvitt angår Stockholm och Göteborg i huvudskrift och en avskrift), och den senare i ett exemplar. Tryckningen, vilken sker i två tryckningsomgångar, tillgår så att i första omgången tryckas huvudskriften och eu avskrift av inkomstlängden och i andra omgången debiteringslängden jämte den andra avskriften av inkomst längden. Debetsedlar å preliminär skatt samt uppbördskort tryckas i huvud sak under n o v e in b e r-d e c e in b e r månader under året före beskattnings året, samt debetsedlar å slutlig skatt såsom regel under maj—juni månader beskattningsåret.
Sedan samtliga tryckningsarbeten slutförts, »brytes» det tryckande regist ret, varmed menas att registerplåtarna för de personer, som flyttat efter den 1 november året före beskattningsåret, borttagas från den plats i de tryc kande registren, de haft under tryckningstiden och i stället insättas å den plats, de kunna antagas skola ha under tryckningsarbetet påföljande be skattningsår.
Registerplåtarna äro sålunda uppställda i mantalslängdens ordning, re gistren äro »låsta», under 5 å 6 månader varje år. Oberoende av om re gistren äro »låsta» eller ej, undergå dock registerplåtarna fortlöpande kom pletteringar. De innehålla således ständigt aktuella uppgifter angående namn, civilstånd, senaste kyrkobokföringsort, postadress m. m. En person kan som följd härav i mantalslängden för ett år stå såsom ogift, men om han gift sig å sådan tid att giftermålet hunnit registreras å plåten innan tryckningen av inkomstlängden för påföljande år påbörjats, kommer han att i sistnämnda längd stå såsom gift (datum för giftermålet finnes utsatt). Å personplåten för person, som avlidit, inpräglas datum för dödsfallet. Har detta inträffat efter den 1 november året före beskattningsåret å sådan tid, att det hunnit registreras innan tryckningen av respektive längder påbörjats, kommer alltså att av längden framgå dagen för dödsfallet.
Därefter framhålles, att man i samband med införandet av adressmaskin- anläggningar vid länsstyrelserna av naturliga skäl måste i viss mån an passa användningen av desamma efter då gällande föreskrifter om bland annat taxering och debitering. Man kunde ej då omarbeta och det torde ej heller ha varit lämpligt att med en gång omarbeta en mångfald författningar i sådan riktning att alla detaljer skulle bli avpassade efter det nya systemet med maskinell framställning av längder m. in. Denna anpassning måste komma så småningom; det hade icke kunnat undvikas att man hitintills måst och alltjämt i viss utsträckning måste genom manuellt arbete komplet tera vad maskinerna ej förmådde att åstadkomma. Men det gällde att så mycket som möjligt begränsa behovet av manuella kompletteringsarbeten och
ti
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
82
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
därigenom nedbringa kostnaderna för bl. a. folkbokföringsväsendet. Ju mera
adressmaskinanläggningarnas användningsområde vidgades, desto viktigare
vore det, dels att maskinerna bleve rationellt utnyttjade så att icke plåtma
terialet och maskinerna utsattes för onödigt slitage, dels ock att det dagliga
rutinarbetet för länsbyråernas personal så mycket som möjligt förenklades.
Ett rationellt utnyttjande av de tryckande registren och av de längder
in. in., vilka framställdes med hjälp av dessa register, förutsatte att de i
längderna inflytande uppgifterna, utan efterhandskomplettering, finge ligga
till grund för bl. a. taxering till statlig och kommunal skatt och debitering
av skatter och andra avgifter, bl. a. avgifter till folkpensioneringen. Så vore
för närvarande icke fallet och detta förorsakade folkbokförings-, taxerings-
och debiteringsmyndigheterna ett avsevärt merarbete.
Möjligheter till arbetsförenkling torde, säger utredningsmannen vidare,
uppkomma i samband med att de av 1949 års skatteutredning och 1949 års
uppbördssakkunniga framlagda förslagen genomfördes.
Sedan i promemorian framhållits att — därest skatteutredningens förslag
genomfördes — inkomstlängden ur taxeringss/ynpunkt ej längre skulle
behöva kompletteras med uppgifter om dödsfall och civilståndsändringar,
erinras om att uppbördssakkunniga i syfte att förenkla debiterings- och
indrivningsarbetet föreslagit vissa ändringar beträffande folkpensionsav
gifterna. Dessa ändringar koinme även ur folkbokföringssynpunkt att inne
bära eu viss förenkling. Fråga vore dock huruvida icke ytterligare förenk
lingar — utöver de av de sakkunniga föreslagna — skulle kunna ernås,
vilka skulle komma såväl folkbokförings- som debiteringsmyndigheterna
till godo. Härom anföres följande.
Urvalet av de personer, vilka skola påföras pensionsavgift, sker för när
varande huvudsakligast med ledning av de uppgifter, som finnas införda i
inkomstlängden, antingen uppgifterna framgå av det i längden gjorda av
trycket av vederbörandes personplåt eller uppgift införts manuellt genom
länsstyrelsens försorg. Av de manuellt införda uppgifterna äro i första hand
av betydelse de, som avse inträffade dödsfall beträffande personer i avgifts-
pliktig ålder. I den mån förhållanden inträffa, vilka icke framgå av inkomst
längden men som kunna vara av betydelse för avgiftspåföringen, erhåller
debiteringsförrättaren i annan ordning kännedom därom. Så sker dels beträf
fande dödsfall, vilka inträffat under tiden från den 1 november beskattnings
året till och med den 30 juni taxeringsåret — av tekniska skäl är det icke
möjligt för länsbyråerna att komplettera inkomstlängderna med dödsfall,
som inträffat efter den 1 november beskattningsåret — dels beträffande de
fall, där en person i avgiftspliktig ålder tillerkänts folkpension eller sådan
pension upphört att utgå, dels ock beträffande nationalitetsändringar.
För vederbörande debiteringsförrättare möter det inga svårigheter att
iakttaga i inkomstlängden verkställda anteckningar om dödsfall. Däremot
ställer det sig praktiskt ogenomförbart för honom att med ledning av mot
tagna underrättelser beakta dödsfall, om vilka anteckning icke skett i in-
komstlängden. Ett sådant beaktande skulle förutsätta, att de lokala skatte
myndigheterna omedelbart före dcbiteringsarhetets början i det hos dem för
da, av avtryckskort bestående kortregistret över befolkningen inom distrik
tet kontrollerade, huruvida uppgift inkommit att en avgiftspliktig avlidit,
ett förfarande som skulle vara alltför tidsödande. Det nuvarande systemet
83
innebär i pi ulvtiken (utom i Stockholm, där muntulsverket i särskild ordning lämnar uppbördsverket meddelande om alla inträffade dödsfall), att debi- teringsförrättarna icke kunna vid debiteringen av pensionsavgifter beakta dödsfall, som inträffat efter den 1 november beskattningsåret (i det följande kommer att såsom beteckning för det år pensionsavgift skall slutligen på föras, användas benämningen debiteringsåret och för året närmast före detta benämningen beskattningsåret). En möjlighet vore visserligen att de- biteringsförrättaren, när han aviseras om ett dödsfall, tillställes meddelan det i två exemplar, två avtryckskort, varav det ena insättes i vederbörligt huvud- eller avgångsregister, och det andra i ett särskilt för ändamålet upp- iagt register över avlidna personer. En sådan anordning skulle emellertid förorsaka såväl debiteringsförrättare som länsstyrelse extra arbete och kan med hänsyn härtill icke förordas. Ytterligare en tänkbar utväg skulle vara, att debiteringsförrättaren skriver ut ett extra registerkort för detta ända mål, men ej heller detta kan anses rationellt.
Det må i detta sammanhang beaktas, att antalet dödsfall inom de avgifts- pliktiga åldersgrupperna är relativt stort. År 1945 avledo sammanlagt 71 901 personer. Av dessa voro 5 819 i åldern 0—15 år, 22 285 i åldern 15—65 år och 43 797 i åldern 65 år och däröver (Sveriges officiella statistik: Befolk- ningsrörelsen år 1945, tab. 22). Ca 30 % av dödsfallen skulle alltså äga be tydelse för debiteringen av pensionsavgifter.
Enligt uppbördssakkunnigas förslag skulle pensionsavgift icke påföras den som avlidit före den 1 januari debiteringsåret (enligt gällande bestäm melser den 1 juli debiteringsåret). Även efter ett eventuellt genomförande av nämnda förslag komme det, framhåller utredningsmannen, att vid de biteringen av pensionsavgifterna bli en »osäkerhetsperiod» av två månader; debiteringsförrättarna finge svårt att vid debiteringen beakta dödsfall, som inträffat under denna tid (november och december månader). Ur denna syn punkt vore det önskvärt att ytterligare två månader flytta tillbaka den tid, före vilken dödsfall skulle ha inträffat för att detsamma skulle beaktas vid debiteringen. Emellertid torde, sedan skatteutredningens förslag genom förts, någon komplettering av inkomstlängderna med avseende å dödsfall icke \ara erforderlig ur taxeringssynpunkt. Bortfölle denna synpunkt så som motiv för den manuella kompletteringen av inkomstlängderna, syntes det böra uppställas såsom ett oeftergivligt krav att debiteringen av pensions avgifterna skulle kunna ske utan ledning av vare sig i inkomstlängderna manuellt införda uppgifter eller särskilt upplagda register.
Genomförandet av en sådan ordning förutsatte, fortsätter utredningsman nen, att man i viss utsträckning frånginge de nu gällande principerna för när en person, som enligt huvudregeln vore avgiftspliktig, skulle befrias från skyldighet att erlägga pensionsavgift. Först uppställde sig frågan, huruvida avgift skulle erläggas för en här i riket mantalsskriven person, vilken av lidit. Hade dödsfallet inträffat under november eller december månader året forc beskattningsåret eller å sådan tid under beskattningsåret att det hunnit registreras i det tryckande registret före tryckningen av inkomstlängden, framginge av plåtavtrycket i längden, vilken dag dödsfallet inträffat. Man kunde alltså vid debiteringen beakta dödsfall, som inträffat under nämn da tid men ej de som inträffat efter den liden. Avgörande för avgiftsplikteu
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
84
syntes dock böra vara förhållandena viss dag, förslagsvis den 1 januari be
skattningsåret. Regeln skulle då bli, att pensionsavgift icke skulle erläggas
för avgiftspliktig person, vilken avlidit före den 1 januari beskattningsåret;
däremot skulle avgift erläggas för den som avlidit nämnda dag eller se
nare. Vidare anföres följande.
Ur principiell synpunkt kan visserligen mot ett sådant förslag riktas den
invändningen, att'det är obilligt att pensionsavgift skall erläggas icke blott
för det år, då dödsfallet inträffat, utan även för året därefter. Betänkligheter
na mot en sådan ordning synas dock icke kunna vara alltför starka. Dels ha
nämligen pensionsavgifterna numera karaktären av en statlig skatt och icke
en på försäkringsmässiga grunder baserad pensionsavgift, dels har i de flesta
fall — såsom följd av nuvarande uppbördssystem — för den avlidne redan
erlagts »preliminär pensionsavgift». Betänkligheterna synas böra bliva än
mindre, om man tager i beaktande, att en viss reducering av avgiftsbelop
pets storlek sker automatiskt, därigenom att den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten, vilken ligger till grund för beräkningen av pensionsav
giften, såsom regel är mindre ju tidigare under året dödsfallet inträffat. I
detta sammanhang må även framhållas alt uppbördssakkunniga föreslagit
införandet av en bestämmelse om att dödsboet efter en person under vissa
omständigheter skall kunna befrias från erläggandet av sådan pensionsav
gift som debiterats i samband med debiteringen av kvarstående eller till-
o *
kommande skatt.
Ytterligare må, till bemötande av en eventuell invändning om det orätt
visa i att pensionsavgift skall erläggas för en avliden, framhållas följande.
Förutsättningen för att en avgiftspliktig skall paföras pensionsavgift är att
han, om han är ogift, för debiteringsåret blivit taxerad till statlig inkomst
skatt för en taxerad inkomst av minst 1 200 kronor. Avgörande för om en
person skall påföras pensionsavgift, respektive för med vilket belopp avgif
ten skall påföras honom är sålunda bl. a. hans inkomstförhållanden under
beskattningsåret. Att detta realiter innebär att avgiftsskyldigheten inträtt
redan under beskattningsåret torde icke kunna förnekas; skyldigheten full-
söres även förstnämnda år genom att avgiften erlägges preliminärt. I fråga
om skyldighet att erlägga skatt till stat och kommun gäller, att denna skyl
dighet uppstår under det år, då inkomsten förvärvas (beskattningsåret), och
icke det år, då skatten debiteras (taxeringsåret). Statlig och kommunal in
komstskatt skall erläggas för den inkomst, en person förvärvat före döds
fallet; något oberättigat synes det icke vara i att pensionsavgift, beräknad
ä den inkomst som förvärvats före dödsfallet, skall erläggas för avliden
person.
Några bärande skäl emot att pensionsavgift skall erläggas aven for per
son, som avlidit under beskattningsåret eller senare, synas sålunda icke
kunna anföras. Ur statsverkets synpunkt är det en fördel, att de en gång
preliminärt erlagda avgifterna icke skola restitueras.
Debiteringen av pensionsavgifterna kommer att så avsevärt förenklas,
därest debiteringsförrättarna slippa taga hänsyn till dödsfall, som inträffat
efter ingången av beskattningsåret, att man allvarligt bör överväga genom
förandet av en sådan ordning.
Enligt uppbördssakkunnigas förslag skulle svensk medborgare som för
lorat sitt svenska medborgarskap före den 1 januari debiteringsåret icke på
föras pensionsavgift. Beträffande utlänning som förvärvat svenskt medbor
garskap syntes, framhåller utredningsmannen, innebörden av gällande be
Kungl. Maj:ts proposition nr 100,
85
stämmelser, vari någon ändring icke föreslagits, vara att påföring av avgift skulle ske blott medborgarskapsförvärvet kommit till debiteringsförrätta- rens kännedom då debiteringen skedde. Inkomstlängden utvisade nationa- litetsförhållandena, sådana dessa vid tidpunkten för längdens tryckning vore registrerade i de tryckande registren, d. v. s. såsom regel någon gång under tiden mars—maj (i Stockholm dock juli—augusti) beskattningsåret. Förändringar, som inträffat efter påbörjandet av tryckningen, framginge alltså ej av längden; om dessa finge debiteringsförrättarna kännedom i sär skild ordning.
Vad tidigare i promemorian sagts om svårigheterna att vid debiteringen beakta vissa inträffade dödsfall gällde även i fråga om svårigheterna att be akta inträffade medborgar skapsförändringar. Ur såväl folkbokförings- som uppbördssynpunkt vore det önskvärt att slippa de nu förekommande sär skilda meddelandena om nationalitetsförändringar. Debiteringen av pen sionsavgifterna borde om möjligt ske enbart med ledning av inkomstläng dens nationalitetsuppgifter. För att så skulle kunna ske, borde enligt utred ningsmannens mening gälla följande principer för avgiftsplikt och debite ring.
Skyldighet att erlägga pensionsavgift bör åligga den, som vid ingången av beskattningsåret är svensk medborgare; hänsyn bör alltså ej tagas till nationalitetsförändringar, som inträffat efter denna dag. Därjämte bör före skrivas, att debiteringen skall ske med ledning av de i' inkomstlängden me delst avtryck av vederbörandes personplåt införda uppgifterna om" nationa litet. Innebörden av en sådan ordning skulle bliva att de personer, vilka under ett år, t. ex. år 1953, förvärva svenskt medborgarskap, äro undantagna från skyldighet att erlägga pensionsavgift under åren 1953 och 1954. Har förvärvet skett å sådan tid under år 1953 att inkomstlängden för år 1954 ännu ej blivit tryckt, kommer emellertid vederbörande att bliva påförd pen sionsavgift för nämnda år. Han bör då ha möjlighet att genom debiterings- besvär erhålla rättelse. Å andra sidan skulle en person, som under år 1953 förlorat sitt svenska medborgarskap, vara skyldig att under åren 1953 och 1954 erlägga pensionsavgift. Har förlusten av medborgarskapet inträtt å så dan tid under år 1953 att 1954 års inkomstlängd icke tryckts, kommer han dock icke att bliva påförd pensionsavgift för sistnämnda år; han redo visas i 1954 års inkomstlängd såsom utlänning. Personer, som förlorat sitt svenska medborgarskap å sådan tid under beskattningsåret att nationalitets- ändringen hunnit inflyta i inkomstlängden för det därpå följande debite ringsåret, komma alltså att undgå erläggandet av pensionsavgift under nämnda år, ehuru de bort erlägga sådan avgift. Antalet fall, då detta kom mer att inträffa, kommer dock sannolikt att bliva litet.
I avseende å dem, som förvärvade eller förlorade svenskt medborgarskap syntes alltså principen böra vara den, att medborgarskapsförhållandena vid ingången av beskattningsåret skulle vara avgörande för avgiftsplikten, men att debiteringen skulle ske med ledning av inkomstlängden för respektive debiteringsår. Vederbörande skattskyldiga finge sedan klaga, om de funne att de påförts avgift trots att de vore undantagna från avgiftsplikt. Staten å sin sida finge — med hänsyn till nödvändigheten av att debiteringsförfaran-
Rungl. Maj:ts proposition nr 100.
det förenklades — taga risken att en del avgiftspliktiga icke bleve påförda
pensionsavgift.
Beträffande debiteringen av pensionsavgift för äkta makar erinras i pro
memorian om skatteutredningens förslag, att samtaxering icke skulle ske
året efter det då äktenskapet ingåtts. Uppbördssakkunniga hade å sin sida
föreslagit, att för debitering av pensionsavgift för äkta makar lämpligen bor
de gälla samma regler som vid sambeskattning av äkta makar. I detta avse
ende borde alltså gälla att, om makarna under större delen av året icke levt
tillsammans, pensionsavgifterna borde för envar av makarna beräknas som
om makarna varit ogifta. Hade äktenskapet ingåtts under beskattningsåret,
borde makarna i förevarande sammanhang behandlas som om de icke varit
gifta.
Slutligen erinras i promemorian, att pensionsavgift för närvarande icke
skulle erläggas av person, som under juni månad debiteringsåret ägt upp
bära folkpension. Uppbördssakkunniga hade föreslagit den ändringen, att
förhållandena under december månad året före debiteringsåret i stället
skulle vara avgörande för avgiftsfriheten. Uppgift om att pension beviljats
eller upphört att utgå erhölle debiteringsförrättarna i särskild ordning från
vederbörande länsbvrå. Av inkomstlängden framginge, vilka personer i av-
giftspliktig ålder, som tillerkänts folkpension; uppgifterna avsåge dock för
hållandena, sådana dessa vore registrerade i de tryckande registren vid tid
punkten för tryckningen av inkomstlängden.
Med hänsyn till nödvändigheten att så mycket som möjligt rationalisera
arbetet med avgiftsdebiteringen vore det enligt utredningsmannens mening
önskvärt att inkomstlängdens uppgifter finge vara avgörande för huruvida
en person i avgiftspliktig ålder skulle påföras pensionsavgift. Principen i
fråga om befrielse från skyldighet att erlägga pensionsavgift skulle då bli,
att avgift ej skulle påföras den, som under januari månad beskattningsåret
ägt uppbära folkpension, men att debiteringen skulle ske med ledning av
inkomstlängdens uppgift om utgående folkpension. Vidare skulle föreskri
vas att, om någon påförts avgift ehuru han icke varit skyldig erlägga sådan,
han skulle kunna vinna rättelse efter anförda debiteringsbesvär.
Innebörden av dessa bestämmelser skulle bliva densamma som med avse
ende å bestämmelserna om avgiftsskyldighet och befrielse från sådan skyl
dighet för dem, som förvärvat eller förlorat svenskt medborgarskap. Av
giftspliktig, som tillerkänts folkpension, komme alltså att bli skyldig erläg
ga pensionsavgift dels för det år, då pensionen börjat utgå, dels ock för det
därpå följande året. Att observera vore emellertid att sådan person i regel
torde ha erlagt »preliminär pensionsavgift» under året före det, då pensio
nen börjat utgå. Den som förlorat rätten till folkpension, komme att bliva
undantagen från avgiftsplikt under två år.
Sammanfattningsvis föreslås i promemorian, att i 19 § lagen om folkpen
sionering måtte föreskrivas
att pensionsavgift icke skall erläggas av den, som under januari månad
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
87
året närmast före debiteringsåret ägt uppbära folkpension, eller för den, som den 1 januari förstnämnda år är avliden,
att fråga huruvida avgiftspliktig varit svensk medborgare skall bedömas med hänsyn till förhållandena den 1 januari året närmast före debiterings året,
samt att i fråga om avgiftspliktig, som ingått äktenskap under året när mast före debiteringsåret, de för gift avgiftspliktig gällande bestämmelser na skall äga tillämpning först vid debitering under det därpå följande debi teringsåret.
Vidare föreslås till införande i 34 § uppbördsförordningen en bestämmelse om att debitering av pen sionsavgift skall ske med ledning av de i debiteringslängden medelst avtryck av vederbörandes personplåt eller, därest nämnda längd icke innehåller så dant avtryck, med ledning av motsvarande i mantalslängden för året när mast före taxeringsåret införda uppgifter om nationalitet och om utgående folkpension
samt i 106 § samma förordning ett stadgande att, därest någon blivit på förd pensionsavgift, ehuru han förmenar att så icke bort ske, han skall äga söka rättelse i den ordning, varom i paragrafen stadgas.
Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag rörande de skatter och avgifter, som skall uppbäras vid den allmänna uppbörden, har i det stora flertalet ytt randen tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Endast länsstyrelsen i Uppsala län och Hushållningssällskapens förbund förordar sålunda, att hushållningssällskapsavgifterna skall uppbäras vid den allmänna skatteuppbörden. Förbundet anför bl. a. följande.
Visserligen är ledamotskapet i hushållningssällskapen frivilligt, men för att sällskapen skola på ett effektivt och resultatrilct sätt kunna handhava de arbetsuppgifter, som anförtrotts och uppdragits åt dem av det allmänna, är det inte endast önskvärt utan nödvändigt, att sällskapen ha god kontakt med så stor del av jordbrukets praktiska utövare som möjligt. Detta befräm jas i avsevärd grad genom att de äro ledamöter och därmed känna större samhörighet med sällskapen. Härigenom komma även de medel, som anslås till sällskapens verksamhet från det allmännas sida, till största nytta. Av detta skäl är det ett allmänt intresse av betydande mått, att anslutningen till sällskapen inte bara bibehålies utan också utökas. Detta torde starkt moti vera, att sällskapen erhålla myndigheternas medverkan och biträde vid upp börden av ledamotsavgifterna.
Såsom ovan anförts ha uppbördssakkunniga som främsta skäl mot en återgång till tidigare tillämpat system åberopat extra arbete vid länsstyrel sernas och de lokala skattemyndigheternas redovisning. Förbundsstyrelsen vill i anslutning härtill framhålla, att vid överväganden rörande denna frå ga densamma måste med hänsyn till allmännyttan ses ur vidare synpunkt än den rent uppbördstekniska.
Beträffande folk pension sa vgifter na förordas i åtskilliga ytt randen antingen att avgifterna borde inarbetas i den statliga inkomstskatten eller att frågan härom snarast borde utredas. Sådana uttalanden har gjorts
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
av riksräkenskapsverket, statens organisationsnamnet, överståthållaråmbetet,
länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Älvsborgs, Värmlands,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens lön samt Föreningen Sveri
ges kronokamrerare. Därvid åberopas i allmänhet, att alldeles påtagliga för
delar skulle ur såväl administrativa som kostnadsbesparande synpunkter
vinnas, om avgifterna avskaffades. Vidare framhålles, att avgifterna nume
ra knappast kunde anses ha karaktären av försäkringsavgifter. Sålunda kan
länsstyrelsen i Västernorrlands lån icke finna något berättigat motiv för att
uttaga pensionsavgift, eftersom varje svensk medborgare finge folkpension,
oavsett om han betalade avgiften eller ej. Några bärande psykologiska skäl
för avgiftens bibehållande syntes numera knappast kunna anses föreligga.
Länsstyrelsen i Värmlands län anför bl. a. att de psykologiska skäl som tidi
gare ansetts motivera en särskild avgiftsdebitering syntes i viss män ha
bortfallit, eftersom icke blott preliminär A-skatt utan i stort sett jämväl
preliminär B-skatt enligt de sakkunnigas förslag komme att uttagas av de
skattskyldiga utan angivande av storleken av däri ingående folkpensions
avgift och sådan avgift därjämte som regel icke komme att uttagas, om ve-
derbörandes inkomst understege 1 200 kr. Vidare uttalar Föreningen Sveri
ges kronokamrerare, att frågan om att snarast pröva avgiftsdebiteringen i
hela dess vidd framstode som så mycket mera angelägen, som den »good
will», vilken folkpensionsavgifterna kunnat ha i betalningshänseende, allt
mera torde försvinna, i den mån vetskapen bleve allmän, att avgiftsbetal-
ningen ej inverkade å storleken av utfallande pension. Länsstyrelsen i Norr
bottens län erinrar därjämte om att avgiften utgjorde endast en mindre de!
av det belopp, som årligen erfordrades för att täcka utgifterna för folkpen
sionerna.
De sakkunnigas förslag beträffande pensionsavgifterna för äkta makar
har föranlett erinran endast i ett fåtal yttranden. Från yttrandena torde
följande få återgivas.
Enligt statens organisationsnämnds mening syntes böra prövas, huruvida
icke äkta makar borde påföras pensionsavgift oberoende av varandra och
avgiften sålunda beräknas endast med hänsyn till den taxerade inkomst, som
åsatts vederbörande make.
Länsstyrelsen i Jämtlands län anför.
Beträffande debiteringen av pensionsavgift för äkta makar får länssty
relsen anföra, att om endast den ene maken taxerats till statlig inkomst
skatt, denne bör påföras hela pensionsavgiften, dock högst 200 kronor, utan
särskild fördelning makarna emellan. Taxeras däremot båda makarna synes
det länsstyrelsen praktiskt, att den make, som påförts den lägre taxeringen,
debiterades för 1/2 % av det för honom taxerade beloppet, dock högst för
100 kronor, och den andre maken för återstoden av den för makarna ge
mensamma pensionsavgiften, som kan uppgå till högst 200 kronor för ma
karna gemensamt. Därest endast den ena av makarna skall påföras pensions
avgift, bör denne, om han särskilt taxerats, påföras pensionsavgift med
Va % av den sammanlagda inkomsten, dock högst 100 kronor. Genomföres
länsstyrelsens förslag vinnes dels att den nuvarande uppdelningen på två
inkomsttitlar slopas och att de av häradsskrivareföreningen påtalade olä
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
89
genheterna med proportionell fördelning försvunne samtidigt som den slut liga skatten för maken med den lägre inkomsten — med undantag för det fall att endast denne har att utgöra pensionsavgift — stode i rimligare för hållande till hans inkomst än som är fallet vid nuvarande ordning. Länssty relsen kan sålunda icke tillstyrka uppbördssakkunnigas förslag att pen sionsavgiften skall beräknas å endast den makes inkomst, som blivit sär skilt taxerad.
De sakkunnigas förslag i övrigt beträffande pensionsavgifterna har till styrkts eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden, dock att de myndig heter och organisationer, vilka yttrat sig över såväl uppbördssakkunnigas betänkande som den av von Otter utarbetade promemorian, allmänt föror dat förslagen i promemorian i den mån dessa avser samma ämnen, som av handlats av de sakkunniga.
Från yttrandena över promemorian må här följande återgivas.
Pensionsstyrelsen har icke något mera väsentligt att invända. Styrelsen ville dock göra vissa påpekanden. Inledningsvis framhålles, att enligt pro memorian de uppgifter som funnes i de tryckta inkomst- och debiterings- längderna skulle läggas till grund för debitering av pensionsavgifter. Läng derna för ett debiteringsår trycktes emellertid efter den 1 mars nästföre gående år (beskattningsåret) och vad beträffade Stockholm först under juli eller augusti beskattningsåret. På grund härav och då uppgifter om befrielse från avgiftsplikt i anledning av att folkpension beviljats måste påföras folkbokföringsplåtarna omedelbart efter det anmälan om pensions beviljande tillställts vederbörande folkbokföringsregister, komme samtliga personer som erhållit pension fram till tiden för längdernas tryckning att upptagas som avgiftsbefriade, medan enligt de i promemorian föreslagna lagbestämmelserna avgiftsbefrielsen endast skulle gälla personer som ägt uppbära folkpension under januari månad beskattningsåret. Denna oegent- lighet, fortsätter styrelsen, skulle kunna undvikas om det vore möjligt att på folkbokföringsplåtarna införa en uppgift om den månad, då första utbetal ningen av pensionen ägt rum. Anteckningen skulle naturligtvis endast in föras på plåtarna för pensionstagare i avgiftspliktig ålder. — Vidare fram hålles, att från personer, vilkas folkpension indragits mellan januari må nad beskattningsåret och tiden för längdernas tryckning, klagomål skulle kunna vara att vänta över att de debiterats pensionsavgift, ehuru de enligt lagbestämmelsen borde vara avgiftsbefriade. Denna olägenhet syntes man emellertid kunna undgå om pensionsstyrelsen dröjde med att sända över anmälningar om folkpensioner indragna efter januari månads utgång intill dess årets längder vore tryckta. Därefter anför styrelsen.
I uppbördssakkunnigas betänkande föreslås att de ändrade bestämmelserna i fråga om pensionsavgifters erläggande icke skulle gälla avgifterna för år 1953. Någon invändning häremot har icke anförts i promemorian. Enligt nu gällande bestämmelser blir en pensionstagare befriad från avgift för nämnda år om första utbetalningen av pensionen äger rum juni 1953 eller tidigare. Enligt det i promemorian framlagda förslaget skulle befrielse från erläg gande av avgift för år 1954 äga rum om första utbetalningen av pensionen
90
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
skett januari 1953 eller tidigare. Sålunda skulle de personer för vilka pen
sionen utbetalats första gången under februari till maj 1953 bli befriade
från 1953 års avgift men ej från 1954 års. En särskild övergångsbestäm
melse erfordras beträffande 1953 års avgiftsbetalning för att undgå ett så
dant förhållande. Motsvarande gäller beträffande personer avlidna februari
till juni 1953 samt personer som blivit utländska medborgare under sam
ma tid.
Härutöver vill pensionsstyrelsen påpeka följande. Enligt såväl gällande
som föreslagna lagbestämmelser skall avgörande för avgiftsbefrielse på
grund av folkpensions beviljande vara om pensionstagare ägt uppbära folk
pension viss månad. Såsom pensionsstyrelsen påpekat i yttrande den 11
januari 1951 rörande en av 1950 års skattelagssakkunniga utarbetad prome
moria bör uttrycket »ägt uppbära folkpension» tolkas så att för befrielse från
pensionsavgift skall erfordras icke endast att pensionsrätt på grund av gjord
ansökan föreligger för resp. månad utan även att folkpension faktiskt
kunnat lyftas under månaden antingen av pensionstagaren själv eller av
annan som varit berättigad därtill. I anslutning härtill vill styrelsen fram
hålla att, såsom framgår av 8 § folkpensioneringslagen, pensionsberättigads
hustru, till vilken hustrutillägg utgår, själv ej är att anse som folkpensions-
tagare, varför avgiftsbefrielse icke kan gälla hustru som uppbär hustru-
tillägg.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar bl. a., att det icke syntes tilltalande
att debitering skulle ske enbart med ledning av debiteringslängdens uppgif
ter om utgående pension och om nationalitet samt att en person, som enligt
föreskrifterna om avgiftsplikt icke skolat erlägga pensionsavgift, skulle be
höva anföra besvär för att få rättelse, när debiteringsförrättaren faktiskt
följt givna föreskrifter. Även kronokamreraren i Malmö framhåller olägen
heterna av att debiteringslängdens uppgifter angående nationalitet och pen-
sionsförhållanden icke komme att helt överensstämma med förhållandena
den 1 januari sagda år. Olägenheten härav torde dock vara ganska ringa och
skulle sannolikt icke medföra ett större antal debiteringsbesvär. Sett ur en
bart debiteringssynpunkter kunde emellertid ifrågasättas, huruvida icke åt
gärder kunde vidtagas till förhindrande av påtalade bristande överensstäm
melse. Såvitt kronokamreraren kunde finna torde så utan olägenhet kunna
ske genom att länsbyråerna till tiden efter tryckningen av debiteringsläng-
den uppsköte aktualiseringen av tryckplåtarna, såvitt avsåge förändringar
i nationalitet och pensionsförhållanden, vilka inträffade den 1 januari eller
senare under beskattningsåret.
Vidare framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att mot an
knytningen av avgiftsskyldigheten till förhållandena vid beskattningsårets
ingång kunde invändas, att en hel del personer komme att få betala pen
sionsavgifter även sedan de börjat uppbära folkpension. I vissa fall kunde
pensionsavgift rent av komma att uträknas på i taxerad inkomst ingående
folkpension. Länsstyrelsen utginge dock ifrån att denna avgift oftast täcktes
av en preliminär inbetalning, verkställd före inträdet i pensionsåldern. Olä
genheten av att i enstaka fall den ifrågasatta avgiftspåföringen kunde kom
ma att medföra förhöjning i kvarstående skatt för en nybliven folkpensio
när torde emellertid uppvägas av de praktiska fördelarna med förslaget.
Kunyl. Maj:ts proposition nr 100.
91
De sakkunnigas förslag beträffande restitution av olycksfall s- försäkringsavgift och utläggande av arbetsgi v arför teckningarna för granskning biträdes allmänt i remissyttran dena. Endast länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att gällande bestämmel ser om utläggandet av nämnda förteckningar bör bibehållas.
Departementschefen. De lokala skattemyndigheterna och övriga av debite rings- och uppbördsförfarandet berörda myndigheter har tyngande och ar- betskrävande uppgifter. Läget för dessa myndigheter är i själva verket pres sat. Härtill kommer att från olika håll ställes allt större krav på att sådana arbetsuppgifter som debitering, skatterestitutioner, kontroll av arbetsgivar nas redovisning av skattemedel o. s. v. skall fullgöras snabbare än vad fallet varit under de första åren av det nya uppbördssystemets tillämpning. För att skapa ökade förutsättningar för tillgodoseende av dessa krav, bör man sträva efter att så ändra bestämmelserna att arbetsuppgifterna i görligaste mån förenklas. Nya uppgifter bör icke åläggas ifrågavarande myndigheter i andra fall än då detta påkallas av önskemålet att genomföra verkligt bety delsefulla reformer. Som framgår av vad jag längre fram kommer att an föra, anser jag starka skäl tala för att preliminär skatt uttages vid inkomst av korttidsanställning. Genomföres detta, föranledes härav ett ökat arbete för myndigheterna. Det är då desto mer angeläget att i andra hänseenden söka underlätta myndigheternas arbete och att iakttaga återhållsamhet, när det gäller att pröva förslag om utvidgning av deras uppgifter.
Av det nu sagda framgår, varför jag icke anser mig kunna biträda det av hushållningssällskapens förbund framställda önskemålet att uppbörden av sällskapens avgifter skulle inryckas i den allmänna uppbörden. De skäl, som vid 1945 års lagstiftning anfördes till stöd för åtgärden att ställa nämnda avgifter utanför den allmänna uppbörden, synes i dagens läge med än större kraft kunna åberopas till förmån för ett bibehållande av den nuvarande ordningen på detta område.
Vad beträffar folkpensionsavgifterna, har från några håll påpekats, att väsentliga lättnader i uppbördsarbetet skulle vinnas, därest dessa avgifter for mellt avskaffades och i stället inarbetades i den statliga inkomstskatten. Detta påpekande är i och för sig riktigt. Då frågan om en allmän pensions försäkring emellertid för närvarande är under prövning, synes redan med hän syn härtill icke böra ifrågakomma att nu av uppbördstekniska skäl formellt avskaffa folkpensionsavgifterna. Såsom ett ytterligare skäl mot förslaget att inarbeta folkpensionsavgifterna i statsskatten kan anföras att någon stånd punkt ännu icke tagits till spörsmålet, hur debiteringen skall ordnas beträf fande de avgifter, som föranledes av en tillämpning av lagen om allmän sjukförsäkring.
Det anförda utgör emellertid icke något hinder för att pröva de fram lagda förslagen om i vissa hänseenden ändrade grunder för beräkning av folkpensionsavgifterna. De sakkunnigas härutinnan framlagda förslag åsyf tar en bättre avvägning av storleken av äkta makars avgifter och, som en
92
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
följd därav, enklare debiteringsregler och bättre överensstämmelse mellan
preliminär och slutlig skatt.
De sakkunniga har särskilt uppmärksammat den situation, som uppkom
mer då äkta makar båda har taxerad inkomst men den ena en relativt obe
tydlig sådan. I dylikt fall kan maken med den mindre inkomsten komma att
påföras en pensionsavgift, som icke står i rimlig proportion till den sam
tidigt påförda skatten.
De sakkunnigas förslag beträffande beräkningen av folkpensionsavgift för
äkta makar innebär i korthet följande.
Är båda makarna avgiftspliktiga — en av förutsättningarna härför är
enligt förslaget att båda åsatts taxerad inkomst — uträknas avgiften för
envar av dem till en procent av vederbörandes taxerade inkomst. Då den
sammanlagda avgiften ej får överstiga 200 kronor, nedsättes i förekomman
de fall avgiften för den, vars taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, i
sådan omfattning att den sammanlagda avgiften blir 200 kronor. Överstiger
vardera makens taxerade inkomst 10 000 kronor, påföres envar avgift med
100 kronor.
Är en av makarna avgiftsplildig men icke den andre enär denne saknar
taxerad inkomst, skall avgiften för den förstnämnde maken utgöra en pro
cent av dennes taxerade inkomst och högst 200 kronor.
Är, slutligen, en av makarna avgiftspliktig men icke den andre oaktat
denne åsatts taxerad inkomst, skall avgiften för den avgiftspliktige uträk
nas till en procent av hans taxerade inkomst och utgöra högst 100 kronor.
Här bortses alltså från den icke avgiftspliktige makens eventuella inkomst.
Det må tilläggas, att de sakkunniga med sitt ifrågavarande förslag icke
åsyftat någon ändring i vad nu gäller därulinnan att den taxerade inkoms
ten skall — för att grunda avgiftsplikt — uppgå till minst 1 200 kronor.
För att icke komplicera återgivandet av innebörden i de sakkunnigas för
slag har från denna regel bortsetts i det nyss anförda.
De sakkunnigas förslag synes enligt min mening materiellt godtagbart
och innefatta en riktig avgränsning av de fall, där storleken av ena makens
pensionsavgift bör påverkas av andra makens inkomst. Att gå så långt som
statens organisationsnämnd ifrågasatt, nämligen att alltid uträkna avgiften
för gift person med bortseende från andra makens inkomst, anser jag mig,
i likhet med de sakkunniga, i nuvarande läge icke kunna förorda, om än
ytterligare lättnader i debiteringsarbetet med en sådan anordning skulle
vinnas. Vad angår det av länsstyrelsen i Jämtlands län framförda förslaget,
synes detta icke lämna ett mer eller ens lika tillfredsställande resultat som
de sakkunnigas förslag. Jag vill emellertid i anslutning härtill erinra om att
de sakkunnigas förslag i motsats till länsstyrelsens i vissa lägen leder till
en högre avgift än de nuvarande bestämmelserna. Ett exempel må belysa
detta. Antages blott ena maken vara avgiftspliktig och år dennes taxerade
inkomst 10 000 kronor, medan den andra makens taxerade inkomst uppgår
till 5 000 kronor, blir avgiften för förstnämnde make enligt de sakkunniga
Kungl. Ma\j:ts proposition nr 100.
93
100 kronor men enligt länsstyrelsen 75 kronor, vilket sistnämnda belopp sammanfaller med det vartill gällande regler leder. I andra fall medför där emot de sakkunnigas förslag lägre avgifter än nu utgående. Nyssnämnda exempel kan varieras så att den avgiftsfrie har en taxerad inkomst av 10 000 kronor medan den avgiftspliktiges motsvarande inkomst utgör 5 000 kronor. Pensionsavgiften blir i detta fall enligt nuvarande bestämmelser och enligt länsstyrelsens förslag 75 kronor men enligt de sakkunnigas regler 50 kro nor. Då det kan antagas, att i flertalet fall mannen blir avgiftsfri före hust run och har den högre inkomsten, skulle fallen av avgiftssänkning bli fler än fallen av avgiftshöjning. Såväl den högre som den lägre avgiften är en konsekvens av principen, att när den ena maken är avgiftsfri — något som merendels beror på att vederbörande uppnått pensionsåldern — så skall den andra makens avgift bestämmas med hänsyn blott till hans egen inkomst. Som jag nyss framhållit, anser jag detta vara en godtagbar princip.
Godtages vad jag nu förordat, vinnes — förutom en viss förenkling i själva uträknandet av pensionsavgiften — förutsättningar för en bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt i de fall, då äkta ma kar håda har taxerad inkomst men den ena av dem en relativt obetydlig så dan. De sakkunniga har vidare ansett, att vid ett genomförande av deras ifrågavarande förslag förutsättningar även skulle finnas för ett avskaffande av den nuvarande bestämmelsen i 20 § lagen om folkpensionering enligt vil ken ena maken svarar för andra makens pensionsavgift. Denna regel åsam kar, enligt de sakkunniga, myndigheterna åtskilligt besvär i tillämpningen. De sakkunniga torde främst haft i tankarna de fall, då en viss men icke till räcklig preliminär skatt influtit och vederbörande skattskyldige äkta make icke inbetalat den kvarstående skatten. I sådant läge måste den kvarstående skatten proportioneras på de olika uppbördstitlarna i syfte att avgöra hur mycket därav som utgör pensionsavgift. På detta belopp skall andra maken krävas.
Det är uppenbart, att denna bestämmelse förorsakar ett icke obetydligt arbete för myndigheterna. Det är även uppenbart, att den reella innebör den av bestämmelsen skulle starkt minska i betydelse om — som jag för ordat — make med ringa eller obetydlig inkomst framdeles komme att på föras allenast en mot hans egen inkomst svarande pensionsavgift. Visserli gen kan mot förslaget att slopa bestämmelsen invändas, att staten försäm rar sina möjligheter att utfå avgifter även i sådana fall då den make, som icke fullgör sina skyldigheter, har en mera betydande inkomst och följaktligen även påförts en större avgift. Det kan emellertid antagas att bestämmelsen i dylika fall mera sällan har aktualitet.
Jag anser mig följaktligen kunna biträda de sakkunnigas förslag även i nu angivet hänseende. Jag vill emellertid i anslutning härtill framhålla, att ett slopande av bestämmelsen om rätt att kräva ena maken för avgift, som påförts andra maken, är att bedöma såsom ett spörsmål avseende hur långt man med hänsyn till olägenheterna därav ur skilda synpunkter vill gå för
94
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
att söka säkerställa möjligheterna för det allmänna att utfå de debiterade
avgifterna. Av de av mig förordade reglerna för beräkning av äkta makars
pensionsavgifter i vissa fall framgår nämligen att jag icke velat hävda den
meningen, att makar skulle i avseende å folkpensionsavgiften behandlas
såsom oberoende av varandra.
Vad härefter angår övriga förslag rörande debitering av folkpensionsav
gift, vilka samtliga åsyftar förenklingar i debiteringsförfarandet, må följan
de framhållas.
De särskilda grunderna för beräkning av äkta makars pensionsavgifter
bör tillämpas endast i de fall, då makarna skall samtaxeras. Har äktenska
pet ingåtts under beskattningsåret (året före debiteringsåret) eller har ma
karna eljest under större delen av nämnda år icke levt tillsammans, bör så
ledes pensionsavgiften för vardera maken beräknas som för ogift.
För närvarande skall pensionsavgift erläggas av varje svensk medborgare
i viss ålder och med en viss minsta inkomst under förutsättning, att han för
debiteringsåret är mantalsskriven i riket. Avgift skall dock icke erläggas
av den som under juni månad debiteringsåret ägt uppbära folkpension eller
den 1 juli samma år förlorat sitt svenska medborgarskap, ej heller för den
som vid sistnämnda tidpunkt avlidit. De sakkunniga föreslår, att mantals
skrivningen för beskattningsåret, d. v. s. året närmast före det då pensions
avgiften slutligt påföres, skall vara avgörande för avgiftsplikten samt att
tidpunkterna, då de förhållanden skall föreligga som medför avgiftsbefri
else, ändras till december månad under beskattningsåret för den som erhål
lit folkpension och till den 1 januari debiteringsåret för den som förlorat
sitt svenska medborgarskap eller avlidit. I den förut omnämnda departe
mentspromemorian förordas en ytterligare förskjutning av dessa tidpunk
ter, nämligen till januari månad beskattningsåret resp. den 1 januari be
skattningsåret. Den sist angivna tidpunkten skall, enligt promemorian, vara
avgörande även för den som förvärvat svenskt medborgarskap; avgiftsbe-
friad skall med andra ord den vara, som den 1 januari beskattningsåret icke
är svensk medborgare. Vidare föreslås i promemorian, att debiteringen skall
verkställas med ledning av uppgifterna i plåtavtrycken i debiteringsläng-
den. Sistnämnda förslag motiveras av att uppgifterna i denna längd i vad
de avser utgående folkpension och nationalitet icke alltid överensstämmer
med vad i dessa hänseenden gällde under januari månad resp. den 1 januari
beskattningsåret; personplåtarna i de tryckande registren aktualiseras näm
ligen fortlöpande fram till debiteringslängdernas tryckning, som i regel sker
under mars—maj beskattningsåret (i Stockholm några månader senare).
Att uppbördssakkunnigas och i än högre grad departementspromemorians
förslag är ägnade att tillgodose önskemålet om förenklade debiteringsregler
är uppenbart. Med hänsyn härtill bör allvarligt övervägas att genomföra de
föreslagna författningsändringarna. Förenklingen skulle emellertid i viss
omfattning vinnas till priset av bestämmelser, som ur andra synpunkter
möjligen kan anses mindre tillfredsställande. Utredningsmannens såväl som
remissinstansernas mening är att fördelarna överväger nackdelarna.
Kungl. Maj. ts proposition nr 100.
95
De sakkunniga, och häri instämmer utredningsmannen, förordar, att man talsskrivningen för året före debiteringsåret, d. v. s. för »beskattningsåret», skall vara avgörande för skyldigheten att erlägga pensionsavgift. För när varande gäller att mantalsskrivningen för debiteringsåret är utslagsgivande. Genomföres ändringsförslaget, vinnes att skatt och pensionsavgift kan i princip debiteras på grundval av samma uppgifter. Några invändningar har ej gjorts mot detta förslag, vars innebörd alltså är att mantalsskrivning här i riket för det år, varunder den inkomst förvärvas varå pensionsavgiften be räknas, är avgörande för avgiftsplikten. Synnerligast som pensionsavgiften uppbäres preliminärt, anser jag starka skäl tala för att detta förslag genom föres.
I princip är den befriad från avgiftsplikt, som äger uppbära folkpen sion. Nu gällande bestämmelser, innebärande att förhållandena under juni månad debiteringsåret skall härutinnan vara avgörande, medger ej en debi tering av folkpensionsavgifterna uteslutande på grundval av debiteringsläng- dens uppgifter. Debiteringsförrättaren måste erhålla särskilda underrättel ser om vad som hänt efter det längden framställts. Detta är ägnat att avse värt tynga och försvåra ett korrekt debiteringsförfarande. Bestämmelserna medför tillika att i åtskilliga fall preliminärt uttagen pensionsavgift skall restitueras. Med uppbördssakkunnigas förslag, innebärande att hänsyn ta- ges till förhållandena under december månad beskattningsåret, undanröjes i viss omfattning sistnämnda olägenhet, varjämte en reducering inträder av det antal fall, där med nuvarande ordning uppgifter kräves utöver dem som plåtavtrycket i längden upptager. Å andra sidan tillgodoser icke de sakkun nigas förslag önskemålet, att debiteringen helt skall kunna ske med hjälp av plåtavtrycket i längden och utan ett kompletterande underrättelseförfa rande. Med utredningsmannens förslag att grunda bedömandet på förhållan dena under januari månad beskattningsåret skulle däremot nämnda önske mål i huvudsak bli tillgodosett. En konsekvens skulle emellertid bli, att om pension tillerkändes en eljest avgiftspliktig under tiden februari—december beskattningsåret, vederbörande skulle ha att erlägga pensionsavgift för den del av beskattningsåret, varunder han uppbär pension. Synnerligast som av giften komme att beräknas på den uppburna pensionen, synes övervägande skäl tala för att icke gå så långt som utredningsmannen ifrågasatt. Däremot kan jag för egen del ansluta mig till de sakkunnigas förslag i denna del. Vis serligen skulle även mot detta förslag en viss invändning kunna göras, näm ligen den att om någon tillerkännes folkpension under debiteringsåret, ve derbörande likväl detta år påföres avgift. Men härtill kan genmälas, att den na avgift beräknats på inkomsten under ett år, då pension ej utgått, och att avgiften ifråga förutsättes ha erlagts preliminärt under detta sistnämnda år.
Folkpensionsavgift skall enligt gällande bestämmelser icke erläggas för den som är avliden den 1 juli debiteringsåret. Denna regel förutsätter för sin tillämpning en vidlyftig komplettering av de uppgifter i längden, som lämnas genom plåtavtrycket. Utredningsmannens förslag med den 1 januari beskattningsåret såsom den i nyssnämnda hänseende avgörande dagen skul
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
le i väsentlig mån undanröja tillämpningsbesvärligheterna. Då några avgö
rande invändningar mot en dylik bestämmelse icke synes vara att fram
ställa — jag hänvisar till det utförliga resonemang som utredningsmannen
fört och för vilket jag i det föregående redogjort — förordar jag, att för
slaget genomföres, vilket alltså innebär att det avgörande skall vara om
vederbörande är avliden vid ingången av året näst före debiteringsåret.
Jag vill i detta sammanhang påpeka, att dödsfall under beskattningsåret och
fram till tidpunkten för tryckningen av längden visserligen inpräglas å
personplåtarna men då dagen för dödsfallet samtidigt inpräglas, försvåras
debiteringen icke härav.
Beträffande den som förlorat svenskt medborgarskap gäller för närvaran
de, att pensionsavgift ej skall påföras om förlusten av medborgarskapet ägt
rum före den 1 juli debiteringsåret. Denna regel medför därför ungefärligen
samma debiteringsbesvärligheter som de nyss antydda. Utredningsmannen
har velat avlägsna dessa besvärligheter genom en regel av innebörd, att av
görande tidpunkt skulle i stället för den 1 juli debiteringsåret vara den 1
januari året närmast dessförinnan. Av skäl, som utredningsmannen anfört,
synes ur materiell synpunkt en dylik regel godtagbar. Med en sådan bestäm
melse följer emellertid vissa andra olägenheter. De tryckande registren ak
tualiseras fortlöpande och följaktligen kommer längderna att utvisa även
sådana nationalitetsändringar, som inträffat under beskattningsåret och
fram till tryckningsdagen. Då man icke kan registrera dagen för nationa-
litetsändringen, leder utredningsmannens förslag, vilket alltså innebär dels
att den 1 januari beskattningsåret skall vara den avgörande dagen och dels
att avgiftsdebiteringen helt skall grundas på längden, till att i vissa fall av
gift felaktigt kommer att påföras respektive icke debiteras. För att i viss
omfattning avhjälpa denna olägenhet föreslår utredningsmannen att den
som enligt huvudregeln felaktigt påförts avgift skulle äga efter besvär häri
erhålla rättelse.
Mot förslaget har invänts, att det syntes föga tilltalande att föreskriva ett
debiteringsförfarande, som ovillkorligen måste i vissa fall ge ett oriktigt
resultat. Den särskilda besvärsregeln skulle vidare medföra ett visst mer-
arbete.
De gjorda påpekandena synes mig föranleda att man bör söka lösa frågan
på ett i viss mån annat sätt. Av det förut sagda framgår, att jag ur materiell
synpunkt icke kan anse hinder föreligga mot att som ur pensionsavgifts-
synpunkt relevant dag för den som vinner eller förlorar svenskt medborgar
skap föreskriva någon dag under beskattningsåret. Såsom ur debiterings-
synpunkt mest lämplig skulle då kunna väljas den dag då längderna tryc-
kes. Med en sådan regel vinnes att en debitering enligt längden alltid kom
mer att svara mot huvudregeln om när avgiftsplikt i princip skall inträda
Häremot kan visserligen invändas att längderna tryckes på något olika ti
der, nämligen av länsstyrelserna någon gång under mars—april beskatt
ningsåret och av mantalsverket i Stockholm ytterligare några månader se
nare; en viss ojämnhet i fråga om tidpunkten för avgiftspliktens inträde
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
97
resp. bortfall skulle alltså uppkomma. Denna olägenhet måste emellertid anses vara ganska ringa och enligt min mening väsentligt mindre än de olä genheter ur skilda synpunkter, som är förenade med nuvarande bestämmel ser och tidigare framlagda förslag till ändringar i dessa. Jag anser mig alltså böra förorda att bestämmelserna utformas i enlighet med vad jag nu anfört.
I anslutning till det sagda må framhållas, att om debiteringen helt grun dats på längden och denna, genom att fel förelegat vid inpräglingen av upp gift å personplåt eller av annan liknande anledning, lämnat ett oriktigt un derlag för debiteringen, så föreligger självfallet möjlighet att erhålla rät telse i detta fall liksom då fel eljest förelupit vid debitering.
De föreslagna ändringarna i folkpensioneringslagen synes böra träda i kraft den 1 januari 1954. Även den slutliga påföringen av pensionsavgift år 1954 bör ske enligt de nya bestämmelserna, bland annat med hänsyn till att samiaxering av äkta makar enligt de av 1952 års riksdag antagna bestäm melserna skall verkställas första gången vid 1954 års taxering. Olägenheten av att pensionsavgiften ingår i preliminär skatt för inkomståret 1953 i en lighet med nu gällande bestämmelser kan icke anses vara särskilt be tydande. Såsom pensionsstyrelsen påpekat, skulle sålunda utformade över gångsbestämmelser emellertid medföra, att för person, som avlidit under tiden den 1 januari—den 30 juni 1953, avgift icke skall påföras vid den slutliga debiteringen år 1953 men väl vid debiteringen år 1954. Motsvarande skulle gälla även vid förlust av svenskt medborgarskap efter debiterings- längdens tryckning och före den 1 juli 1953. Detta förhållande kunde und gås genom en föreskrift om avgiftspåföring jämväl år 1953 eller om av giftsbefrielse år 1954 i nu avsedda fall. Det synes emellertid tveksamt om tillräckliga skäl härför verkligen föreligger. Olägenheten av att en person ett år icke är avgiftspliktig men nästa år påföres avgift torde vara ringa. Med hänsyn härtill och då debiteringsarbetet komme att tyngas av en före skrift av antydd innebörd, anser jag mig icke böra föreslå att en sådan meddelas.
Vad jag i det föregående anfört bygger på bestämmelserna sådana de för närvarande är utformade. Jag vill emellertid erinra om att Kungl. Maj :t i proposition nr 15 till innevarande års riksdag förelagt riksdagen förslag till lag om höjning av folkpensioner in. m. Nämnda proposition upptager även förslag till principbeslut om höjning av pensionsavgiften, nämligen med 0,8 procent av stadgat avgiftsunderlag. Tillika förordas i propositio nen att de nya avgifterna skulle slutligt påföras första gången år 1955.
I propositionen förutsättes vidare, att höjningen av pensionsavgifterna skulle författningstekniskt lösas genom en ändring av 19 § folkpensione- ringslagen. Denna lagändring skulle emellertid vidtagas i samband med att ställning toges till vad som komme att förordas i förevarande proposition.
Skulle förslaget om höjning av utgående folkpensioner antagas av riksda gen, påverkas ej härav vad jag i det föregående anfört och förordat. Höjes pensionsavgifterna, föranleder ej heller detta någon ändring i vad jag före-
7
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.
98
slagit; vad som i motiveringen anförts rörande avgifternas storlek i vissa
angivna exempel in. in. bör dock rätteligen korrigeras med ledning av be
slutet om avgiftshöjning.
Som framgår av det förut sagda förordar jag, att de i denna proposition
föreslagna ändrade bestämmelserna om avgiftsberäkning in. m. skall till-
lämpas fr. o. in. den slutliga debiteringen år 1954. De höjda pensionsavgif
terna skulle däremot första gången påföras vid den slutliga debiteringen år
1955. Författningstekniskt synes detta böra lösas så, att 19 § folkpensione
ringslagen erhåller en lydelse som svarar mot förslagen i såväl denna pro
position som i proposition nr 15 och att i övergångsbestämmelser föreskri-
ves att de nya reglerna träder i kraft den 1 januari 1954, dock att avgifts
höjningen skall tillämpas först år 1955.
Vad till sist angår de sakkunnigas förslag att för mycket erlagd olycks-
fallsförsäkringsavgift skall restitueras av länsstyrelsen och att bestämmel
serna om utläggande av arbetsgivarförteckningarna för granskning skall
upphävas, förordar jag att dessa förslag genomföres.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
III. Olika slag av preliminär skatt och grunderna för användning
av de olika skatteslagen, in. ni.
Gällande bestämmelser. Preliminär skatt utgår enligt 3 § uppbördsförord-
ningen såsom preliminär A-skatt, preliminär B-skatt eller preliminär C-
skatt.
Preliminär A-skatt erlägges för sådan inkomst av tjänst, som helt eller
delvis utgår i penningar och som hänför sig till den skattskyldiges huvud
sakliga arbetsanställning eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av
tjänst. Med tjänst likställes rätt till pension, vissa livräntor in. in. Skatten
uttages med belopp, som angives i skattetabell, eller med viss procent av in
komsten.
Preliminär B-skatt erlägges av skattskyldig, som åtnjuter annan inkomst
än sådan som nyss nämnts. Preliminär B-skatt utgår för inkomster från
den skattskyldiges samtliga förvärvskällor ävensom för förmögenhet och
beräknas på grundval av verkställd taxering.
Preliminär C-skatt utgöres av skattskyldig, som har att erlägga preliminär
A-skatt, därest den skattskyldige åtnjuter jämväl annan inkomst än av
tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet samt denna inkomst uppgår till
minst eu femtedel av den sammanlagda uppskattade inkomsten, dock minst
600 kr. Den preliminära C-skatten utgår för inkomst av andra förvärvskäl
lor än tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet samt dessutom för förmögen
het och beräknas — liksom preliminär B-skatt — på grundval av verkställd
taxering.
Från nu återgivna huvudbestämmelser gäller åtskilliga undantag. Sålunda
stadgas i 3 § sista stycket uppbördsförordningen, att om skattskyldig, som
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
99
åtnjuter sådan inkomst av tjänst att enligt huvudregeln preliminär A-skatt bör utgå, är berättigad till avdrag för omkostnader till betydande del av in komsten eller om skattskyldig förutom nyssnämnda inkomst åtnjuter annan i förhållande därtill betydande inkomst av tjänst eller av annan förvärvs källa eller om skattskyldig uppbär den huvudsakliga delen av inkomsten av tjänst icke från arbetsgivaren utan från allmänheten, må den lokala skattemyndigheten meddela förordnande, att den skattskyldige skall, i stäl let för att erlägga preliminär A-skatt eller sådan skatt jämte preliminär C-skatt, erlägga preliminär B-skatt. Dylikt förordnande må jämväl med delas, då eljest särskilda omständigheter därtill föranleder.
I anvisningarna till 3 § uppbördsförordningen framhålles, att lokal skatte myndighet med stöd av nyss återgivna stadgande kan i fall, då beräkning av preliminär skatt enligt skattetabell eller med viss procentsats skulle visa otillfredsställande resultat, på ansökan av skattskyldig eller på eget initiativ förordna, att sådan skatt skall utgå med belopp, som grundar sig på taxe ring och angives å debetsedeln, d. v. s. att preliminär B-skatt skall utgå i stället för preliminär A-skatt. Sådana fall kan vara för handen, då fråga är om bruttoinkomst, från vilken skattskyldig är berättigad att göra avdrag för omkostnader till betydande del av inkomsten, t. ex. inkomst som åtnjutes av provisionsresande eller arbetstagare, vilka har att själva bekosta material för arbetet. Då skattskyldig väl åtnjuter inkomst av tjänst i kommunalskatte lagens mening men icke uppbär inkomsten av arbetsgivare, kan löneavdrag icke ske och preliminär skatt ej heller beräknas enligt skattetabell eller med viss procentsats; såsom exempel å sådana skattskyldiga nämnes viss serve ringspersonal.
I samma anvisningar uttalas vidare, att det även vid vissa andra inkomst- och anställningsförhållanden kan visa sig ändamålsenligt att uttaga pre liminär B-skatt i stället för preliminär A-skatt. Så kan t. ex. vara fallet, då skattskyldig har anställning hos ett flertal arbetsgivare utan att någon av dessa kan anses vara huvudsaklig arbetsgivare eller då skattskyldig jämte den huvudsakliga inkomsten av tjänst har inkomst av bisysslor eller eljest annan i förhållande till förstnämnda inkomst betydande inkomst av annan förvärvskälla än tjänst. Vidare kan det befinnas lämpligt att tillämpa debi- teringsmetoden, då fråga är om exempelvis vissa grupper av stuveriarbetare, arbetstagare i skogsbruk eller anläggningsindustri eller hemarbetare, syssel satta inom vissa industrier. Med hänsyn till de i hög grad varierande anställ nings- och inkomstförhållandena kan mera detaljerade anvisningar icke lämnas rörande de fall, då debiteringsmetoden bör användas. Såsom allmän regel gäller emellertid, att den metod för beräkning av preliminär skatt bör tillämpas, som är för den skattskyldige lämpligast. Vid bedömandet härav skall jämväl beaktas, att den metod som ur nyssnämnda synpunkt bör till- lämpas icke innebär en oskälig belastning för arbetsgivaren och icke medför väsentligt större avvikelse mellan preliminär och slutlig skatt än annan metod.
Varken i 3 § uppbördsförordningen eller i anvisningarna till nämnda pa
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
ragraf har närmare angivits, vad som skall anses som »betydande del av in
komsten», resp. »betydande inkomst». Rörande tolkningen av uttrycket
»betydande» i dessa sammanhang har centrala uppbördsnämnden i sitt med
delande nr 7/1946 uttalat, att avdragsgilla omkostnader till mer än 25 pro
cent av inkomsten i regel finge anses som i förevarande hänseende bety
dande. Vidare finge inkomster vid sidan av inkomsten från huvudsaklig
arbetsanställning anses som betydande, om de uppginge till mer än 25 pro
cent av den sammanlagda uppskattade inkomsten, dock minst 600 kr.
Tidigare förslag. I sitt första betänkande (SOU 1950: 7 s. 29 ff.) föreslog
de sakkunniga, att avdrag för preliminär A-skatt skulle verkställas även å
inkomst av korttidsanställning, bisyssla och tillfälligt arbete. Med inkomst
av tillfälligt arbete avsågs till inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet hän-
förlig inkomst genom tillfälligt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig
eller därmed jämförlig verksamhet samt av tillfälligt uppdrag.
Vid övervägande av efter vilka grunder den preliminära skatten skulle ut
tagas, då skattskyldig hade såväl sådan inkomst, varå skatteavdrag kunde
ske, som annan inkomst, ifrågasatte de sakkunniga om icke ett system lik
nande det finska borde införas. Nämnda system skulle innebära, att man
genomgående skulle röra sig med preliminär A-skatt med skatteavdrag å all
inkomst av tjänst och av tillfälligt arbete samt debiterad preliminär skatt
utan avdrag å all annan inkomst.
De sakkunniga diskuterade även möjligheten att använda preliminär C-
skatt i större utsträckning än som skedde. Sålunda skulle förslagsvis A-
och C-skatt utgå i sådana fall, där inkomsten vid sidan av tjänsteinkomst
och inkomst av tillfälligt arbete uppginge till mellan 25 och 75 procent av
den sammanlagda inkomsten. Om sidoinkomsten överstege 75 procent, resp.
understege 25 procent av den sammanlagda inkomsten, skulle vederbörande
påföras enbart B-skatt, resp. enbart A-skatt.
De sakkunniga tog emellertid ej definitiv ståndpunkt till dessa spörsmål
utan ansåg sig böra uppskjuta ställningstagandet till sitt senare betän
kande. De sakkunniga föreslog därför att liknande regler, som f. n. tilläm
pades vid fall av blandade inkomster, tills vidare skulle i huvudsak gälla vid
påföring av preliminär skatt. Där så prövades lämpligt borde dock B-skatten
ersättas med A-skatt jämte G-skatt eller A-skatten kompletteras med C-
skatt. Om en arbetstagare med B-skatt underläte att erlägga skatten i be
hörig ordning, borde B-skatten ersättas med A-skatt för tjänsteinkomsten
och C-skatt för inkomsten i övrigt. Bland skattskyldiga, för vilka det kunde
vara lämpligt att A- och C-skatt tillämpades i stället för B-skatt, nämnde de
sakkunniga skogsarbetare i Norrland med relativt ringa inkomst av jord
bruk.
De sakkunniga. Inledningsvis erinrar de sakkunniga om att de olika möj
ligheter att beräkna den preliminära skatten, som funnes i nu gällande upp-
bördssystem, avsåge att anpassa skatten efter de skilda sätt, varpå inkomst
101
uppbures. Kunde skatten å inkomst av tjänst beräknas med hjälp av sär skilda tabeller eller till viss procent av inkomsten, uttoges preliminär A- skatt. Det förutsattes därvid, att skatten innehölles, då inkomstbeloppet ut betalades. Där den skattskyldige icke åtnjöte dylik inkomst, måste skatten i stället beräknas i lörväg (preliminär B-skatt). Vid blandade inkomster kunde enbart preliminär B-skatt utgå, avseende samtliga inkomster, eller också kunde preliminär A-skatt utgå å de inkomster, varå sådan skatt kunde beräknas, och debiterad preliminär skatt fastställas för inkomsterna i övrigt (preliminär C-skatt). Vore sistnämnda inkomster små i förhållande till den skattskyldiges sammanlagda inkomster, uttoges dock enbart preliminär A- skatt.
Enligt de sakkunnigas mening vore det ofrånkomligt att jämväl i fort sättningen använda olika slag av preliminär skatt, dels en preliminär skatt be räknad med ledning av skattetabeller eller till viss procent av inkomsten (preliminär A-skatt) och dels en preliminär skatt, debiterad å en på visst sätt beräknad inkomst. Skulle endast en typ av preliminär skatt användas, måste denna givas formen av debiterad skatt, eftersom en debiterad skatt, i och för sig kunde tänkas beträffande alla slags inkomster under det att preliminär A-skatt icke kunde anpassas till all slags inkomst.
Beträffande frågan om den preliminära skatten bör uttagas genom endast den ena av de båda skatteformerna eller genom en kombination av dem i sadana fall, där den skattskyldige åtnjuter dels inkomst varå preliminär A-skatt kan beräknas och dels annan inkomst, anföres följande.
Enligt de sakkunnigas förslag (se Kap. VII) skall skyldigheten för den som utbetalar ersättning för utfört arbete att vid utbetalningen göra avdrag å det utbetalda beloppet för mottagarens skatt icke gälla annan preliminär skatt än preliminär A-skatt. Debiterad preliminär skatt skall således erläg gas direkt av den skattskyldige själv. Förslaget framfördes redan i de sak kunnigas förra betänkande (s. 56). Som en följd av att avdragsskyldigheten för preliminär B-skatt skulle upphöra, ansågo de sakkunniga, att B-skat- tens tillämpning vid blandade inkomster borde avsevärt begränsas.
Innehållande av skatt vid utbetalning av ersättning för utfört arbete be nämnes i gällande uppbördsförordning löneavdrag. Då en riktigare benäm ning å avdraget torde vara skatteavdrag, föreslå de sakkunniga att denna beteckning införes i stället för uttrycket löneavdrag.
I regel följer den preliminära A-skatten ändringar i inkomsten bättre än den debiterade preliminära skatten och användningen av den förra skatte- formen torde i följd härav normalt ge ett bättre uppbördsresultat än an vändningen av sistnämnda skatt. Skäl finnas därför att uttaga A-skatt i så stor utsträckning som möjligt och låta debiterad preliminär skatt utgå å annan inkomst än sådan, varå preliminär A-skatt kan beräknas. Så "sker enligt det finska systemet, som erbjuder ett exempel på en konsekvent ge nomförd tillämpning av två slag av preliminär skatt vid blandade "in komster.
Om den inkomst, varå A-skatt kan beräknas, utgör endast en ringa del av den skattskyldiges hela inkomst, får emellertid denna skatteform mindre betydelse för uppbördsresultatet. I stället framstår som en väsentlig olägen het, att man i sådana fall får laborera med två debetsedlar. En viss "begräns ning av A-skattens användning synes därför befogad. Ä andra sidan kan det
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
102
finnas anledning att avstå från en debiterad preliminär skatt, då den sidoin-
komst varå sådan skatt skall beräknas är liten i förhållande till den sam
manlagda inkomsten. Såsom alternativ till det finska systemet diskuterade
därför de sakkunniga såsom tidigare nämnts i sitt förra betänkande möjlig
heten av att uttaga endast B-skatt, resp. endast A-skatt, då sidoinkomsten
överstiger 75 procent, resp. understiger 25 procent av den sammanlagda in
komsten, samt att i övriga fall låta A- och C-skatt utgå.
För närvarande tillämpas i praktiken ett system med preliminär skatt,
enligt vilket för skattskyldiga med blandade inkomster utfärdas debetsedel
antingen endast å preliminär A-skatt eller också endast å preliminär B-skatt.
Därvid erhåller den skattskyldige i regel B-skatt, då sidoinkomsten översti
ger 25 procent av hela inkomsten, och eljest A-skatt. Vid en jämförelse av
detta system med det finska bör dock beaktas, att skatteavdrag enligt det i
Sverige tillämpade systemet skall göras även för B-skatt, såvida ej den lo
kala skattemyndigheten beslutat annorlunda.
Efter fortsatta överväganden har de sakkunniga ansett sig böra förorda,
att det nuvarande, i praktiken tillämpade systemet i huvudsak bibehålies vid
blandade inkomster. Vad som framför allt förmått de sakkunniga att intaga
denna ståndpunkt hade varit, att utförda provdebiteringar på grundval av
det tidigare av de sakkunniga förordade systemet icke visat sig medföra ett
så förbättrat resultat som man haft anledning antaga. Provdebiteringarna
hade vidare givit vid handen, att antalet skattskyldiga, för vilka debetsedel å
preliminär C-skatt skulle utfärdas, bleve mycket ringa.
Även en annan omständighet hade medfört, att saken kommit i ett något
annat läge än tidigare. Arbetsgivarnas skyldighet att verkställa skatteav
drag för preliminär skatt föresloges nu mindre omfattande än i det första
betänkandet. Skatteavdrag skulle således icke verkställas å all inkomst av
tjänst och icke heller å inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Vid beräk
ning av den debiterade preliminära skatten komrne den lokala skattemyn
digheten som regel endast att ha tillgång till inkomstlängden. Av denna fram-
ginge emellertid icke om skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av tjänst, varå
avdrag ej skulle göras, eller inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Å dylik
inkomst skulle därför skattskyldig med A- och C-skatt icke komma att er
lägga någon preliminär skatt. Om den skattskyldige däremot påfördes en
dast debiterad preliminär skatt, komme preliminär skatt att utgå för hela
inkomsten enligt inkomstlängden.
En konsekvent tillämpning av ett system med två kombinerade skattefor-
mer skulle kräva, att de lokala skattemyndigheterna hade tillgång även till
de skattskyldigas deklarationer för att vid beräknandet av den debiterade
preliminära skatten kunna ta hänsyn till — förutom sådan inkomst som
med nuvarande bestämmelser kan göras till föremål för preliminär C-skatt
— jämväl sådan inkomst av tjänst, varå skatteavdrag icke skulle verkställas,
och till inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Endast därigenom skulle
nyss omnämnda felkälla kunna undvikas. En sadan generell förhands
granskning skulle bli mycket betungande och i många fall säkerligen ej
medhinnas.
Vidare framhåller de sakkunniga, att om både A- och C-skatt skulle utgå,
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
103
dubbla debetsedlar måste utfärdas. Detta skulle medföra olägenheter och besvär för de skattskyldiga. Därjämte skulle ökat arbete och större kost nader uppkomma för de lokala skattemyndigheterna samt — i den mån skatten bleve restförd — även för indrivningsmyndigheterna.
De dubbla debetsedlarna skulle kunna undvikas genom en gemensam debetsedel för A- och C-skatt och skyldighet för arbetsgivare att göra skatte avdrag även för den å debetsedeln angivna C-skatten. Alternativt kunde lokal skattemyndighet — utan att påföra C-skatt — anteckna å A-skatte- debetsedeln, att skatteavdrag enligt skattetabell skulle verkställas å den utbe talda lönen ökad med visst belopp eller att skatteavdrag skulle ske efter viss procentsats (jämkad A-skatt med förhöjt skatteavdrag). Även dessa båda metoder skulle dock fordra en generell förhandsgranskning i detalj av de skattskyldigas taxeringar. För arbetsgivarna skulle arbetet öka. Särskilt skulle detta bli fallet vid tillämpning av metoden med en gemensam debet sedel för A- och C-skatt. Båda metoderna skulle vara olämpliga, om sidoin- komst av betydande storlek uppbures allenast en gång eller några få gånger om året. Skatteavdraget å tjänsteinkomsten skulle då kunna bli så stort, att nettoinkomsten icke vore tillräcklig för den skattskyldiges uppehälle. Även om sålunda ingen av nämnda metoder borde komma till allmän användning, borde dock A-skatt med förhöjt skatteavdrag kunna tillämpas i vissa spe ciella fall. Att angiva C-skatten å A-skattedebetsedeln borde icke komma i fråga.
Stadfästes nuvarande praxis, innebärande att allenast A- eller B-skatt nor malt ifrågakommer, måste man — anför de sakkunniga vidare — även i fortsättningen i viss utsträckning lita till att den skattskyldige själv med verkade till ett någorlunda fullgott uppbördsresultat. Detta kunde ske genom att han begärde jämkning hos lokal skattemyndighet eller förhöjt skatteavdrag hos arbetsgivaren eller genom att han inbetalade ytterligare preliminär skatt. Genom den numera införda skyldigheten att utgöra ränta å kvarstående skatt torde dylik medverkan kunna påräknas i större omfatt ning än hittills.
Mot de sakkunnigas förslag kunde invändas, att eventuell kvarstående skatt icke alltid kunde beräknas inflyta från sådana skattskyldiga med A- skatt, som eljest skulle påföras även C-skatt, därför att de hade sidoinkomst från annan förvärvskälla än tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet. Risken för skatteförlust torde dock icke vara stor. Dessa skattskyldiga hade i all mänhet tillgångar i någon form, t. ex. fastighet eller bankmedel, varur skat ten kunde uttagas, om den skulle bli restförd. Beträffande andra skattskyl diga, för vilka A-skatt och C-skatt skulle kunna ifrågakomma därför att de åtnjöte — vid sidan av den vanliga tjänsteinkomsten — annan tjänstein- komst, varå skatteavdrag icke skulle verkställas, eller inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, borde beaktas, att även om man skulle tillämpa en metod med allmän användning av preliminär C-skatt å sidoinkomster av viss storlek, C-skatt likväl i nu nämnda fall som regel icke skulle komma att påföras annat än efter särskild undersökning och särskilt jämknings-
104
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
beslut. I sistnämnda fall borde det emellertid även med det nu förordade
systemet föreligga möjlighet att, då så funnes påkallat, komplettera den
preliminära A-skatten med preliminär C-skatt. Denna möjlighet borde vi
dare finnas i andra fall, där det kunde föreligga behov att kunna föreskriva
att preliminär skatt skulle uttagas ur inkomst, som enligt huvudregeln icke
skulle drabbas av sådan skatt. Behov kunde även föreligga att i vissa fall
utbyta preliminär B-skatt mot preliminär A- och C-skatt.
De sakkunniga förordar därför, att den preliminära C-skatten bibehålies
men endast som en subsidiär skatteform att tillämpas, då den skattskyldige
så begärde eller den lokala skattemyndigheten i särskilt fall så funne lämp
ligt. I stället för preliminär A- och C-skatt borde lokal skattemyndighet i
särskilda fall kunna förordna om uttagande av preliminär A-skatt med för
höjt skatteavdrag. Den preliminära A-skatten skulle då antingen utgå en
ligt skattetabell och beräknas på lönen ökad med ett av myndigheten an
givet och med ledning av den skattskyldiges inkomstuppgifter eller av hans
senast åsatta taxering beräknat belopp eller ock utgå efter viss av myndig
heten uträknad procentsats. Fördelarna med sistnämnda skatteform vid
jämförelse med kombinationen A- och C-skatt vore, att debitering och upp
börd förenklades samt att inkomstförändringarn<a följdes bättre. Även jämk-
ningsförfarandet underlättades. Vid ändrad sidoinkomst torde också den
skattskyldige bättre kunna uppmärksamma möjligheterna att erhålla ny
jämkning. Förhöjt skatteavdrag torde emellertid icke alltid vara lämpligt.
Då tjänsteinkomsten vore ringa i förhållande till hela inkomsten eller då
sidoinkomsten utfölle vid ett fåtal tillfällen eller då den skattskyldige hade
beskattningsbar förmögenhet kunde denna metod endast undantagsvis an
tagas bli lämplig.
De sakkunniga uttalar, att utbyte av de normala skatteformerna A-skatt
eller B-skatt mot A- och C-skatt eller mot A-skatt med förhöjt skatteavdrag
kunde befinnas lämpligt för vissa grupper skattskyldiga, t. ex. skogsarbe
tare med mindre jordbruksinkomst och sådana stuveriarbetare, vilka —
såsom i Norrland vore vanligt — jämväl åtnjöte inkomst av jordbruk eller
av rörelse. Centrala uppbördsnämnden borde äga rätt att föreskriva lämplig
skatteform för sådana grupper av skattskyldiga, där avvikelse från huvud
regeln vore påkallad. De fall i övrigt, då en tillämpning av A- och C-skatt
eller av A-skatt med förhöjt skatteavdrag kunde komma i fråga redan från
inkomstårets början, torde närmast vara — förutom när den skattskyldige
själv ansökte därom — då den skattskyldige tidigare haft sådan skatteform
eller då han år efter år erhållit betydande kvarstående skatt, som blivit
restförd, eller då han vid upprepade tillfällen försummat att erlägga honom
påförd B-skatt och därjämte förutsättning funnes för skatteavdrag. Under
inkomståret torde C-skatt eller A-skatt med förhöjt skatteavdrag komma
att påföras huvudsakligen, då det befunnes att den skattskyldige icke i be
hörig ordning eriade sin preliminära B-skatt.
Den lokala skattemyndigheten borde i det enskilda fallet äga fritt bedöma
— efter eget initiativ och efter hörande av den skattskyldige eller efter
Kungl. Maj :ts proposition nr 100.
105
framställning från denne — vilken eller vilka former av preliminär skatt som vore ägnade att medföra bästa uppbördsresultat. Hänsyn borde därvid i möjligaste mån tagas till den skattskyldiges önskemål. Beaktas borde dock, att preliminär A-skatt och preliminär B-skatt skulle vara de normala skatte- formerna och att lokal skattemyndighet icke skulle verkställa generella undersökningar för att utröna om ett utbyte av dessa skatteformer ledde till ett bättre uppbördsresultat. Vid utbyte av skatteform utan den skattskyl diges medgivande borde försiktighet iakttagas, så att icke för hög preliminär skatt uttoges.
För att den preliminära C-skatten skall kunna tillämpas som subsidiär skatteform på sätt de sakkunniga föreslagit, borde den icke vara knuten till någon viss fixerad minimistorlek å sidoinkomsten i förhållande till hela inkomsten. Då fråga vore om förhållandevis låga sidoinkomster, borde givet vis starka skäl föreligga för att ett utbyte av de normala skatteformerna skulle ske. Detsamma borde gälla för tillämpning av preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag.
För att — då den skattskyldige restförts i den utsträckning förut sagts — preliminär B-skatt skulle kunna ersättas med preliminär A- och C-skatt eller med preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag, måste den lokala skattemyndigheten på något sätt erhålla underrättelse om att den skatt skyldige blivit restförd för den preliminära skatten. Sådan underrättelse borde lämnas av utmätningsmannen eller av exekutionsbiträde, om i sam band med restindrivningen framkommit att den som restförts i förenämnda omfattning åtnjöte inkomst av tjänst. Anmälan borde endast ske då så ansåges särskilt påkallat.
De sakkunniga framhåller, att användningsområdet för preliminär A-skatt måste vidgas i samband med att avdragsskyldigheten finge ökad omfatt ning. Men även i övrigt borde preliminär A-skatt användas i större ut sträckning än för närvarande. Detta gällde särskilt i fråga om skattskyl diga, som vore berättigade att göra avdrag för omkostnader till betydan de del av inkomsten, t. ex. provisionsförsäljare med höga resekostnader och arbetstagare, som själva hade att bekosta material för arbetet. En de! av denna kategori skattskyldiga påfördes redan nu preliminär A-skatt. Fler talet torde emellertid alltjämt erhålla preliminär B-skatt. Enligt de sak kunnigas mening borde preliminär A-skatt som regel uttagas i dylika fall, därvid skatten borde beräknas efter skattetabell å viss del av inkomsten eller efter lämplig procentsats på bruttoinkomsten. Preliminär A-skatt be räknad efter viss procensats vore också att föredraga framför preliminär fi skar vid arbetsanställning av säsongbetonad karaktär, t. ex. beträffande stuveriarbetare och arbetstagare i skogsbruk. Vad nyss sagts borde ha mot svarande tillämpning beträffande arbetstagare med flera samtidiga anställ ningar, därvid någon av anställningarna finge anses utgöra vederbörandes huvudanställning med övriga anställningar som bisysslor. För sådana ar betstagare kunde dock i särskilda fall preliminär B-skatt finnas vara mera lämplig.
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
De sakkunniga påpekar, att enligt ett av Kungl. Maj:t den 10 juni 1948
(NJA 1948: 440) meddelat utslag utgjorde den omständigheten att försäljare
varit berättigad uppbära honom tillkommande provision direkt av arbetsgiva
rens kunder icke hinder mot införsel, enär arbetsgivaren haft att föranstalta
om att den ordning, i vilken försäljaren skulle utbekomma provision, änd
rades på det sätt som föranleddes av införselbeslutet. Däremot torde arbets
givaren f. n. icke vara skyldig att göra skatteavdrag i dylikt fall (centrala upp-
bördsnämndens meddelande nr 5/1950). De nuvarande bestämmelserna möj
liggjorde sålunda för arbetsgivare och arbetstagare att avtala om sådan form
för löneutbetalningen, att skatteavdrag icke skulle göras. Denna möjlighet
kunde missbrukas i syfte att undkomma skatt. Det borde därför bero på
lokal skattemyndighets prövning, huruvida vederbörande skulle erlägga pre
liminär B-skatt i stället för preliminär A-skatt. Som regel borde emellertid
dessa skattskyldiga erlägga B-skatt; endast i undantagsfall borde A-skatt
utgå och avdragsskyldighet för arbetsgivaren föreligga.
Definitionen av begreppet preliminär A-skatt måste, framhåller de sak
kunniga vidare, bli beroende av hur frågan om avdragsskyldighetens om
fattning löstes. I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag i denna fråga
borde stadgas, att preliminär A-skatt skulle erläggas för inkomst av tjänst,
vilken helt eller delvis utginge i penningar och hänförde sig till sådan den
skattskyldiges huvudsakliga arbetsanställning, som icke vore avsedd att
vara kortare tid än en vecka, eller eljest utgjorde hans huvudsakliga inkomst
av tjänst. Preliminär A-slcatt skulle jämväl utgå för annan, helt eller delvis
kontant inkomst av tjänst än nyss sagts, som utbetalades av statlig eller
kommunal myndighet, juridisk person eller, i den män beloppet utgjorde
utgift i rörelse, jordbruk eller skogsbruk, av annan arbetsgivare. Med tjänst
skulle likställas rätt till pension, livränta som utginge på grund av sjuk-,
olycksfalls- eller skadeförsäkring eller annorledes än på grund av försäk
ring, ersättning som i annan form än livränta utginge på grund av sjuk-
eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst, samt undantagsför-
måner ävensom sådant periodiskt understöd eller sådan därmed jämförlig
periodisk intäkt, varför givaren enligt 22, 25 eller 29 § kommunalskattelagen
vore berättigad till avdrag. Preliminär A-skatt skulle dock icke erläggas,
därest för den skattskyldige skulle utfärdas debetsedel å preliminär B-skatt.
Icke heller skulle preliminär A-skatt erläggas, om den skattskyldige väl åt-
njöte inkomst av tjänst, men skatteavdrag därå icke skulle göras t. ex. på
grund av uttryckliga författningsbestämmelser.
Vidare framhålles, att vid debitering av preliminär skatt utan ledning av
preliminär deklaration preliminär B-skatt skulle påföras skattskyldig, som
icke åtnjöte inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet. Skedde de
biteringen med ledning av preliminär deklaration eller verkställdes omde
bitering efter jämkningsbeslut skulle preliminär B-skatt påföras skattskyl
dig, som icke åtnjöte sådan inkomst av tjänst, för vilken enligt vad tidigare
anförts preliminär A-skatt skulle utgöras.
Därest — vid debitering av preliminär skatt utan ledning av preliminär
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
107
deklaration — den skattskyldige enligt senaste taxering blivit taxerad dels
för inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet och dels för annan
inkomst, borde för den skattskyldige endast utfärdas debetsedel å preliminär
A-skatt, om den senare inkomsten uppginge till högst en fjärdedel av den
sammanlagda uppskattade inkomsten från olika förvärvskällor. Vore in
komsten av andra förvärvskällor än tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet
större än nyss sagts, borde den skattskyldige påföras preliminär B-skatt.
Skedde debiteringen med ledning av avlämnad preliminär deklaration,
finge frågan huruvida A- eller B-skatt skulle påföras bedömas efter jämfö
relse mellan å ena sidan sådan inkomst av tjänst, varå skatteavdrag kunde
verkställas, och å andra sidan den skattskyldiges inkomst i övrigt.
Då särskilda förhållanden därtill föranledde borde den lokala skattemyn
digheten efter ansökan eller av eget initiativ äga påföra preliminär B-skatt
i stället för preliminär A-skatt även om sidoinkomsten understege ovan an
givna del av den sammanlagda uppskattade inkomsten, t. ex. om förmögen
hetsskatt inginge i den beräknade slutliga skatten med relativt stort belopp,
ehuru förmögenhetens avkastning av någon anledning vore låg i förhållan
de till tjänsteinkomsten. Vidare borde dylikt förordnande komma i fråga
beträffande skattskyldiga, vilka normalt med hänsyn till sina förvärvskällor
hade att erlägga preliminär B-skatt men för vilka visst år inkomstens för
delning på de olika förvärvskällorna med tillämpning av nyss angivna regel
skulle föranleda utfärdande av debetsedel å preliminär A-skatt. Vore sido
inkomsten större än en fjärdedel av den sammanlagda uppskattade inkomsten,
torde däremot vid ändring av skatteform anledning icke föreligga att utbyta
B-skatt mot »vanlig» A-skatt. Skulle i sådant fall ändring ske, borde i stäl
let för B-skatten träda A-skatt jämte C-skatt eller A-skatt med förhöjt
skatteavdrag.
Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i det stora flertalet remiss
yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Från yttrandena torde följande få här återgivas.
Föreningen Sveriges kronokamrerare ifrågasätter, om ej beteckningen
»preliminär skatt» borde utbytas mot »källskatt», en benämning som bättre
förstodes av de skattskyldiga och dessutom användes av de flesta.
Beträffande den preliminära C-s katten yttrar överståthål-
laråmbetet, att yrkande från vissa håll framställts om att denna skatteform
borde avskaffas, enär preliminär A-skatt och B-skatt skulle täcka förelig
gande behov av olika former för uttagande av preliminär skatt. Ämbetet
kände icke heller till något fall, då preliminär C-skatt kommit till använd
ning i praktiken. Då denna skatteform emellertid kompletterade de två öv
riga formerna för preliminär skatt och medgåve en smidig utökning av käll-
skattesystemets användbarhet i sådana särskilda fall, då övriga skatteformer
var för sig skulle lämna ett sämre uppbördsresultat, förordade ämbetet i
likhet med de sakkunniga, att den preliminära C-skatten bibehölles som en
subsidiär skatteform.
108
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
Länsstyrelsen i Västerbottens län är tveksam, om den preliminära C-skat-
ten borde bibehållas. Såvitt länsstyrelsen kunde finna, vore huvudskälet för
bibehållande av C-skatten, att avdragsskyldigheten för B-skatten skulle upp
höra. Inom Västerbottens län, där någon C-skatt under år 1951 icke debi
terats, hade emellertid av de lokala skattemyndigheterna vitsordats att de
kommit väl tillrätta med föreliggande svårigheter genom att tillämpa endast
A-skatt eller B-skatt. För de skattskyldiga vore det ett extra besvär att
hålla reda på ytterligare en skattsedel å preliminär skatt och svårt att för
stå, när skatteformen preliminär C-skatt över huvud taget skulle användas.
Det komine att taga mycken tid för de lokala skattemyndigheterna att un
dervisa de skattskyldiga om C-skattens användbarhet. Ansåges C-skatten
böra bibehållas som en subsidiär skatteform, borde den icke ovillkorligen
tillämpas i varje fall, som skattskyldig så begärde. Den lokala skattemyn
digheten borde kunna i varje särskilt fall pröva och avgöra, huruvida pre
liminär C-skatt skulle användas eller ej.
Ej heller länsstyrelsen i Uppsala län är helt övertygad om nyttan av att
bibehålla den preliminära C-skatten. Med de föreliggande svårigheterna att.
anpassa denna skatt efter olika förhållanden borde den användas så litet
som möjligt. I stället borde preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag;
utnyttjas, vilket i de flesta fallen komme att giva ett bättre resultat, när
sidoinkomsten uppginge till högst 1/4 av den totala. Föreskrift borde därför
meddelas, att det skulle åligga vederbörande arbetsgivare att göra särskild
anmälan om sidoinkomsten till den lokala skattemyndigheten, som genom
påstämpling å A-skattesedeln skulle angiva såväl sättet för som omfattning
en av det ökade skatteavdrag, som borde tillämpas. Även länsstyrelsen i
Örebro län, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt
Sveriges centrala restaurangaktiebolag anser preliminär A-skatt med för
höjt skatteavdrag vara att föredraga framför A-skatt jämte C-skatt. Som
skäl härför anför organisationerna de avsevärda olägenheter, som utfär
dandet av dubbla debetsedlar skulle medföra för de skattskyldiga. Sveriges
lantbruks förbund och Riksförbundet landsbygdens folk yttrar, att anled
ning icke torde föreligga att ens subsidiärt införa preliminär C-skatt vid si
dan av de hittills allmänt använda skatteformerna A-skatt och B-skatt.
Till de sakkunnigas uttalande att de lokala skattemyndig
heterna borde i det enskilda fallet få fritt bedöma
vilken form av preliminär skatt som vore ägnad att
medföra det bästa uppbördsresultatet, uttalar riksräken-
skapsverket sin anslutning. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att.
den vidsträckta befogenhet, som syntes i de sakkunnigas förslag ha givits de
lokala skattemyndigheterna att anpassa den preliminära skatten efter veder
börande skattskyldiges inkomstförhållanden, och den smidighet, som där
igenom förlänats uppbördssystemet, torde bli till båtnad för dess tillämpning.
De sakkunnigas uttalande att preliminär A - s k a 11 borde — bort
sett från den utvidgning av skattens användningsområde som följde av att.
avdragsskyldigheten utökades — användas i större utsträckning än för när
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
109
varande, understrykes av överståthållarämbetet. I de fall, då svårighet att beräkna skatteavdrag förelåge, hade nämligen hos de lokala skattemyndig heterna förmärkts en viss tendens att påföra preliminär B-skatt i stället för preliminär A-skatt.
Vidare anför Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt
Sveriges centrala restaurangaktiebolag alt det ur fiskalisk synpunkt torde vara lämpligast, att skatten i så stor utsträckning som möjligt uttoges i form av preliminär A-skatt. Vid en eventuell konjunkturomsvängning torde nämligen med all sannolikhet uppbördsresultatet beträffande inkomsttaga re, vilka själva skulle inbetala sin skatt, bli mindre tillfredsställande. Den preliminära A-skatten följde i regel variationer i inkomsten bättre än vad
den debiterade B-skatten gjorde. I nuvarande inflationstider vore det ej ovanligt att inkomsttagare, för vilka den rätta skatteformen vore A-skatt,
alltsedan det nuvarande uppbördssystemets tillkomst erlade B-skatt och på så sätt erhöile anstånd med skattens erläggande.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att den som erhållit procentuellt reducerad A-skatt i anledning av stora omkostnadsavdrag, borde vara skyldig att vid förändrad anställning göra anmälan för nytt beslut om A-skatt.
Vidare framhåller Sveriges redareförening, att en skattskyldig som åt- njöte inkomst av tjänst jämväl kunde ha inkomster av exempelvis styrelse uppdrag hos ett flertal olika företag. Sistnämnda arvoden ävensom inkoms ter av andra uppdrag kunde uppgå till relativt stora belopp. I dylikt fall borde den skattskyldige, om han det önskade, få erlägga preliminär B-skatt och sålunda själv svara för skattens erläggande. Frågan, om vilken prelimi när skatteform som i nämnda fall skulle användas, borde sålunda ej vara beroende av lokal skattemyndighets beslut utan av vad en dylik skattskyl- dig funne vara mest lämplig för honom.
Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att övergången till en ökad an vändning av preliminär A-skatt komme att bli svår. Hade en skattskyldig tidigare betalt B-skatt med skatteavdrag, vore han nog icke villig att utan vi dare gå med på att erlägga A-skatt endast därför att B-skatten bleve fri från skatteavdrag. Att fastställa omkostnadsbelopp fritt från avdrag eller viss procent efter vilken avdrag skulle ske, vore säkerligen icke lätt, särskilt som lokal skattemyndighet icke hade tillgång till självdeklarationer. Om kostnaderna kunde variera ganska avsevärt; stege inkomsterna, passade kanske den fastställda, avdragsprocenten icke alls. B-skatt komme säker ligen att även i fortsättningen debiteras i många dylika fall. Vidare finge iramhållas att skattskyldig, vilken fått debetsedel å preliminär B-skatt, lät tare kunde se, på vilken inkomst skatten vore beräknad.
I fråga om avgränsningen av användningsområdet för preliminär A-skatt och för preliminär B-skatt påpekas vidare av länsstyrelsen i Stockholms län, att de sakkunnigas förslag i vissa fall kunde medföra icke önskvärda konsekvenser vid avgörandet, om den ena eller andra skatteformen skulle användas. Detta gällde, då den skattskyldige hade inkomst av tjänst — eu-
no
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
bart eller till övervägande del — men denna helt eller delvis bestode av så
dan inkomst, varå preliminär A-skatt ej skulle utgå och sålunda ej heller
skatteavdrag göras, t. ex. folkpension och benefikt understöd. Om prelimi
när deklaration icke avlämnats, hade den lokala skattemyndigheten en
dast inkomstlängden till ledning och av denna framginge ej arten av tjäns-
teinkomsten. Utfärdades i sådant fall enligt de föreslagna bestämmelserna
debetsedel å preliminär A-skatt, bleve inkomsten icke preliminärbeskattad.
Länsstyrelsen i Kalmar län anför, att de föreslagna reglerna vid debitering
av preliminär skatt utan ledning av preliminär deklaration icke torde kun
na tillämpas med mindre i taxeringslängdens anteckningskolumn angåves,
huruvida någon del av den uppskattade tjänsteinkomsten utgjordes av folk
pension eller benefikt understöd samt i så fall beloppet därav.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att det vore mindre lämpligt
att meddela bindande anvisningar för de fall då preliminär B-skatt skulle
användas. I stället borde de lokala skattemyndigheterna få fria händer att
välja den skatteform, som ansåges lämpligast i det enskilda fallet. Härige
nom skulle t. ex. kunna förhindras, att notoriska skatteskolkare med stöd av
anvisningarna kunde tilltvinga sig debetsedel å preliminär B-skatt med där
av följande befrielse från skatteavdrag; omvänt skulle de lokala skatte
myndigheterna i sådana fall, då fara för skatteförlust icke förelåge, kunna
utfärda B-skattesedel, om sådan innebure större bekvämlighet, även om
följdriktigt A-skattesedel bort utfärdas.
Kronokamreraren i Hälsingborg anser det påkallat att snävare än de sak
kunniga avgränsa de fall, där preliminär B-skatt skulle påföras skattskyl
dig med inkomst av tjänst; att medgiva alla med en sidoinkomst utöver en
fjärdedel av den sammanlagda inkomsten att själva betala sin skatt, vore
att gå för långt. Kronokamreraren ifrågasätter, om icke gränsen för sidoin-
komstens storlek borde sättas vid 40 procent av den sammanlagda inkoms
ten. Skedde detta, vunnes såväl större garanti för att skatten skulle inflyta
som en skatteform, vilken bättre anpassade sig efter inkomstens skiftningar
än den preliminära B-skatten.
I några yttranden har vissa erinringar gjorts mot de föreslagna defini-
lionerna av preliminär A-skatt och preliminär B -
skatt. Sålunda anför översiåthållarämbetet, att enligt den lämnade de
finitionen å preliminär A-skatt dylik skatt skulle erläggas för inkomst av
tjänst, hänförande sig till sådan den skattskyldiges huvudsakliga arbetsan-
ställning, som icke vore avsedd att vara kortare tid än en vecka, eller eljest
utgjorde hans huvudsakliga inkomst av tjänst. Denna formulering syntes
kunna givas den ej avsedda innebörden, att preliminär A-skatt skulle som
allmän regel utgå å skattskyldigs huvudsakliga inkomst av tjänst, även om
anställningen vore avsedd att vara kortare tid än en vecka. Defirtitionen
torde därför vara ägnad att vålla tolkningssvårigheter. På grund härav och
då de preliminära A-skattefall, som vore avsedda att beskrivas genom ut
trycket »eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst», redan
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
111
torde täckas av den i övrigt gjorda beskrivningen av preliminär A-skatt, ville ämbetet föreslå, att nyss angivna sista led utginge.
Enligt de sakkunnigas förslag skall preliminär B-skatt i hemortskommu nen erläggas av skattskyldig, som icke har att erlägga preliminär A-skatt, samt utgå för inkomster från den skattskyldiges samtliga förvärvskällor ävensom för förmögenhet. I annan kommun än hemortskommunen skall preliminär B-skatt erläggas för inkomst av fastighet, rörelse eller icke yr kesmässig avyttring av fastighet. I anledning därav framhåller länsstyrel sen i Stockholms län, att om en person vore mantalsskriven inom munici- palsamhälle i viss kommun och åtnjöte huvudsaklig inkomst av tjänst men dreve en rörelse inom den del av kommunen, som vore belägen utanför mu- nicipalsamhällets område, torde hittills ha förfarits så, att A-skattesedel ut färdats i municipalsamhället och B-skattesedel å rörelseinkomsten i socken delen. Motsvarande torde ha gällt då en stad bestode av flera församlingar och fråga varit om annan rörelse än handelsrörelse. Med den föreslagna formuleringen syntes debetsedel å preliminär B-skatt icke kunna utfärdas i nämnda fall. Möjligen kunde man tänka sig, att preliminär C-skatt skulle utgå å rörelseinkomsten, men i så fall torde denna icke kunna uträknas efter de för sådan skatt gällande grunderna utan böra påföras å rörelsein komsten efter utdebiteringen inom det administrativa område, där inkoms ten intjänats, d. v. s. debetsedeln å C-skatt skulle i verkligheten motsvara en B-skattesedel. Genom tillkomsten av storkommunerna hade problemet ytterligare accentuerats, eftersom i nybildad kommun ofta inginge en eller flera församlingar med skilda utdebiteringar.
Samma fråga har berörts av länsstyrelsen i Kronobergs län, som anför. Vid behandling av frågan om grunderna för användning av preliminär A-skatt och preliminär B-skatt ha de sakkunniga icke berört de speciella spörsmål, som kunna tänkas uppkomma i anledning av kommunreformen, och som kunna medföra, att en skattskyldig med preliminär A-skatt eller preliminär B-skatt dessutom kan ha att erlägga preliminär skatt för in komst av fastighet eller rörelse i annan församling inom hemortskommu nen. I sådant fall skulle den som har B-skatt erhålla två debetsedlar å B- skatt, under det att den som har A-skatt, utöver debetsedeln å A-skatt syn barligen skulle erhålla en debetsedel å C-skatt, enär i hemortskommun'fi skar icke kan utgöras av den som har A-skatt. Skattskyldig med annan hem ortskommun skulle såsom förut erhålla debetsedel å B-skatt för inkomsten i den främmande kommunen, oavsett om han i hemortskommunen har A- skatt eller B-skatt. Det torde bliva besvärligt för de lokala skattemyndighe terna att hålla dessa fall åtskilda, och med hänsyn till att skattskyldig med B-skatt framdeles alltid skulle vara befriad från löneavdrag torde det inte minst ur arbetsgivarnas synpunkt vara önskvärt, att endast ett slag av de betsedel å B-skatt förekommer, så att en person med A-skatt aldrig sam tidigt skulle kunna ha en gällande debetsedel å B-skatt. Eu sådan ordning torde kunna ernås genom att begreppet C-skatt göres till en subsidiär skatte- form för såväl A-skatt som B-skatt. Då B-skatt och C-skatt icke behöva åtskiljas rent bokföringsmässigt, synes eu sådan ändring icke komma att föranleda några olägenheter.
112
Kungl. Majrts proposition nr 100
Departementschefen. Såsom de sakkunniga framhållit, torde det vara
ofrånkomligt att även i fortsättningen använda åtminstone två olika slag av
preliminär skatt, nämligen dels en preliminär skatt, som beräknas på utbe
tald lön med ledning av skattetabeller eller till viss procent av lönen (preli
minär A-skatt) och dels en preliminär skatt, som utgår för den skattskyldi-
ges samtliga inkomster jämte förmögenhet (preliminär B-skatt) och som
grundar sig på särskild debitering. Bland annat av denna anledning synes
det mindre lämpligt att, såsom i något yttrande ifrågasatts, utbyta beteck
ningen »preliminär skatt» mot »källskatt». Ännu ett skäl mot ett sådant för
slag är, att så länge skatteavdrag skall göras jämväl för kvarstående skatt,
»källskatt» icke skulle vara något entydigt begrepp.
Den preliminära C-skatten användes för närvarande ytterst sällan, vilket
främst sammanhänger med att vissa påfallande olägenheter är förenade
med denna skatteform. Då C-skatt kan förekomma endast vid sidan av A-
skatt, följer härav att den skattskyldige erhåller två debetsedlar å prelimi
när skatt, varav den ena skall tillställas arbetsgivaren för skatteavdrag me
dan den andra skall användas när den skattskyldige själv verkställer skatte
inbetalningar. Skattskyldig med A- och C-skatt får alltså samma bestyr som
två skattskyldiga, därav den ene har A-skatt och den andre B-skatt. För
lokal skattemyndighet föranleder C-skatten även ökat arbete; med hänsyn
till svårigheterna att fastställa C-skattens belopp lärer arbetet att utfärda
A- och C-skattesedlar för en skattskyldig normalt vara besvärligare och mer
tidsödande än att utfärda debetsedlar för två skattskyldiga, därav den ene
har A-skatt och den andre B-skatt. Även för postverket, länsstyrelserna och,
vid restförd skatt, indrivningsmyndigheterna uppkommer speciella olägen
heter med den kombinerade skatteformen. Att densamma även förorsakar
statsverket extra kostnader framgår av det nyss sagda.
Med uppbördsreglernas nuvarande utformning har de skattskyldiga lik
som de lokala skattemyndigheterna haft ringa intresse av kombinationen
A- och C-skatt. Även om C-skatten hade vunnit en mera omfattande an
vändning, torde kunna ifrågasättas huruvida därigenom ett väsentligt bättre
uppbördsresultat uppnåtts. För en riktigt bestämd C-skatt kräves nämligen
den skattskyldiges medverkan i ungefärligen samma omfattning, som er
fordras för en riktigt bestämd preliminär B-skatt.
Frågan huruvida C-skatten skall bibehållas eller ej torde enligt min me
ning följaktligen helt få bedömas från synpunkten huruvida av olika an
ledningar påkallade ändringar i uppbördsreglerna motiverar detta.
Först må då erinras om en av de sakkunniga väckt tanke om enbart A-
skatt när sidoinkomsten understiger 25 procent av den sammanlagda in
komsten, enbart B-skatt då sidoinkomsten överstiger 75 procent av den sam
manlagda inkomsten och A-skatt jämte C-skatt i övriga fall. De sakkun
niga avvisar emellertid själva denna tanke och jag delar deras betänklig
heter mot densamma.
Vidare må erinras om de sakkunnigas förslag att avskaffa skatteavdrag
för B-skatt. Detta förslag bör enligt min mening genomföras. Därav lärer
då följa —• jag återkommer längre fram till detta spörsmål — en ökning av
113
antalet skattskyldiga med A-skatt. Det kan då, såsom de sakkunniga på pekat, göras gällande att det franistar såsom mera angeläget än tidigare att kunna påföra C-skatt. Skattskyldiga med sidoinkomst eller förmögen het till icke obetydligt belopp men likväl ej av den storleksordningen° att B-skatt för dem ifrågakommer, skulle vid sidan av A-skatt lämpligen kun na erlägga C-skatt. Denna de sakkunnigas uppfattning har föranlett förslag från deras sida om bibehållandet av C-skatten såsom någon slags »subsi- diär» skatteform.
Emellertid bör uppmärksammas att de sakkunniga beträffande skattskyl diga med sidoinkomst, varå skatteavdrag alltså ej verkställes, förordat att på sidoinkomsten belöpande skatt skall kunna uttagas på annat sätt än ge nom preliminär C-skatt, nämligen genom preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag å den huvudsakliga tjänsteinkomsten. Förslaget i denna del har tillstyrkts i de remissyttranden, där frågan berörts. Även enligt min me ning bör lokal skattemyndighet medges rätt att föreskriva om A-skattens beräkning på antytt sätt. För skattskyldig, som har sådan sidoinkomst varå skatteavdrag icke skall göras till belopp av exempelvis 3 600 kronor, skulle således kunna bestämmas, att avdraget enligt skattetabellen skall beräknas på utgående månadslön ökad med 300 kronor. Och för en skattskyldig med sådan förmögenhet att skatten därå och å förmögenhetsavkastningen kan beräknas uppgå till exempelvis 1 200 kronor, skulle kunna föreskrivas att till ^et vanliga skatteavdraget enligt tabellen för månadslön skall läggas ett belopp av 100 kronor. Vidare skulle i särskilda fall kunna förordnas om skat teavdrag efter viss procentsats, avpassad efter jämförelse mellan den beräk nade totala skatten och huvudinkomsten.
Med dessa ökade möjligheter till en smidig anpassning av A-skatten synes enligt min mening något behov av en A-skatten kompletterande C-skatt icke föreligga. Visserligen skulle kunna anges t. ex. det fall, då sidoin komsten eller förmögenheten är av den storleksordningen, att inkomsten av den huvudsakliga arbetsanställningen icke är tillräcklig för ett mot den slutliga skatten svarande preliminärskatteavdrag. Men i dylika och lik nande fall lärer även med ett bibehållande av möjligheten till C-skatt preli minär B-skatt få anses vara den lämpligaste skatteformen.
Med åberopande av det anförda får jag alltså, i likhet med vad som skett i åtskilliga remissyttranden, förorda att den preliminära C-skatten heh avskaffas. Genomföres detta mitt förslag ernås en synnerligen önsk värd förenkling av uppbördsreglernas konstruktion till båtnad för såväl de skattskyldiga som myndigheterna. Tillika får jag föreslå, att i uppbördsför- ordningen i samband med definitionen av preliminär A-skatt intages en bestämmelse om rätt för lokal skattemyndighet att föreskriva A-skatt be räknad efter särskilda grunder. Det bör ankomma å centrala uppbördsnämn- den att, i den omfattning som befinnes påkallat, ge närmare anvisningar om när och på vad sätt detta bör ske. Den lokala skattemyndigheten bör å andra sidan vara oförhindrad att jämväl i andra fall än av uppbördsnämnden an-
8
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
114
givna lämna sådan föreskrift som nyss sagts, nämligen om detta finnes mo
tiverat av föreliggande omständigheter i det särskilda fallet.
Vad de sakkunniga i övrigt anfört och föreslagit kan jag i huvudsak bi
träda. Jag vill särskilt understryka, att lokal skattemyndighet bör äga i
det enskilda fallet fritt bedöma, vilken form av preliminär skatt som synes
medföra det bästa uppbördsresultatet och därför bör påföras. Hänsyn till de
skattskyldigas önskemål skall alltså tagas i den mån detta är förenligt med
nyss angivna grundprincip. Den föreslagna anvisningen att B-skatt bör på
föras, om den skattskyldige vid sidan av inkomst, varå skatteavdrag kan
göras, har annan inkomst som överstiger en fjärdedel av den sammanlagda
uppskattade inkomsten, och att i övriga fall A-skatt skall utgå, bör fattas
som en allmän riktlinje vid ett bedömande, som tar hänsyn jämväl till om
ständigheterna i det enskilda fallet.
Godtages även förslaget att avskaffa skatteavdrag för B-skatt, bör emel
lertid jämväl denna omständighet beaktas vid prövning av en skattskyldigs
framställning om B-skatt i stället för A-skatt i nyss antydda fall. En dylik
framställning bör alltså icke efterkommas, om det finnes anledning antaga
att ett försämrat uppbördsresultat skulle föranledas därav.
Förslaget att den preliminära A-skatten skall användas i större utsträck
ning än för närvarande synes mig särskilt angeläget att beakta icke blott
med tanke på att skatteavdrag föreslås skola avskaffas för B-skatt utan även
med hänsyn till erfarenheten att uppbördsresultatet för skattskyldiga med
B-skatt för närvarande är så mycket sämre än för övriga skattskyldiga. I
detta sammanhang må framhållas, att en ökad användning av A-skatten kan
— icke minst med tanke på skattskyldiga som är berättigade att göra avdrag
för omkostnader till betydande del av sin inkomst — komma att medföra
vissa svårigheter för de lokala skattemyndigheterna att före det avsedda
ikraftträdandet den 1 januari 1954 av de nya bestämmelserna medhinna er
forderliga undersökningar för att utröna, vilka skattskyldiga med B-skatt
som i stället bör erlägga A-skatt, och att beräkna skatteuttagets storlek. I
den mån detta ej medhinnes för samtliga berörda skattskyldiga under år
1953, får undersökningarna fortsättas under år 1954 och en ändring av skat-
teformen göras i samband med utfärdandet av preliminärdebetsedlarna för
inkomståret 1955.
I ett remissyttrande ifrågasättes, om den som erhållit procentuellt redu
cerad A-skatt i anledning av stora omkostnadsavdrag icke borde vara skyl
dig att hos den lokala skattemyndigheten anmäla ändrad anställning. En be
stämmelse med angivna innehåll framstår visserligen som i och för sig moti
verad. Då det emellertid med största sannolikhet kan antagas, att densamma
komme att iakttagas endast av den, som vore angelägen om att icke erhålla
kvarstående skatt eller önskade få mindre skatteuttag och som därför utan
att sådan skyldighet stadgades ändå begärde jämkning, finner jag övervä
gande skäl tala för att avstå från att meddela den ifrågasatta föreskriften.
Såsom i några yttranden påpekats kan, då preliminär självdeklaration icke
avlämnats, debetsedel å A-skatt komma att utfärdas för skattskyldig, vars
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
115
tjänsteinkomst helt eller till huvudsaklig del består av t. ex. folkpension eller benefikt understöd. Då A-skatt icke skall utgå å sådan inkomst och skatte avdrag följaktligen ej heller göres, blir den skattskyldiges inkomster icke preliminärbeskattade. En preliminär beskattning kan ske allenast om i stäl let för A-skatt en debiterad preliminär skatt påföres i dessa fall. Denna si tuation skiljer sig icke från den, som med gällande bestämmelser föreligger. En möjlighet att förhindra utfärdande av A-skattesedlar i nu antydda fall vore att föreskriva skyldighet för taxeringsnämnden att angiva folkpensio nens eller understödets belopp i inkomstlängdens anteckningskolumn. Jag kan emellertid icke förorda en sådan anordning; vad som vunnes därmed skulle sannolikt icke motsvara det ökade besväret. Det torde även kunna antagas, att olägenheterna i praktiken icke blir så stora. Genom preliminär självdeklaration eller på annat sätt lärer de lokala skattemyndigheterna få sin uppmärksamhet riktad på fallen och föranstalta om att A-skattesedlar icke utfärdas.
I ett par avseenden har invändningar riktals mot de av de sakkunniga gjorda beskrivningarna av när preliminär A-skatt och preliminär B-skatt skall erläggas.
Enligt 3 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag till ny uppbördsförordning skall preliminär A-skatt erläggas för inkomst av tjänst, vilken helt eller delvis utgår i penningar och hänför sig till sådan den skattskyldiges huvud sakliga arbetsanställning, som icke är avsedd att vara kortare tid än en vecka, eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst, varjämte tillägges att A-skatt även skall uttagas i vissa fall av korttidsanställning. Till sistnämnda spörsmål återkommer jag längre fram. Mot den föreslagna grundläggande definitionen å A-skatt har emellertid överståthållarämbetet invänt, att det sista ledet däri kunde givas den ej avsedda innebörden, att därunder även skulle inrymmas anställningar under kortare tid än en vecka. Då en sådan tolkning bör förebyggas, torde det föreslagna stadgan det böra undergå en lämplig omformulering.
I anledning av vad länsstyrelserna i Stockholms och Kronobergs län fram hållit rörande preliminärbeskattningen i de fall, då inom kommun finnes municipalsamhälle och skattskyldig skall taxeras såväl inom municipal- samhället som inom kommunen i övrigt, liksom i vissa andra därmed delvis likartade fall får jag anföra följande.
Frågan om hur preliminärbeskattningen bör ordnas i nu avsedda fall samt en rad därmed sammanhängande spörsmål är beroende av skatte- och taxe ringsreglernas utformning i speciella hänseenden. Här föreligger, såsom jag närmare skall beröra, en del ganska invecklade problemställningar, som måste lösas på sådant sätt att med nuvarande bestämmelser föreliggande olägenheter för de skattskyldiga och för myndigheterna i görligaste mån undanröjes.
I 60 § kommunalskattelagen stadgas, att om inom kommun finnes muni cipalsamhälle eller annat administrativt område med särskild beskattnings
116
rätt, skall för envar skattskyldig anges, hur stor del av den beskattnings
bara inkomsten som belöper på dylikt område. Därvid skall de allmänna
reglerna om beskattningsort tillämpas. Detta stadgande avser alltså att till
föra det administrativa området ett skatteunderlag, bestämt efter i princip
samma grund som gäller i avseende å fördelning av skatteunderlag kommu
ner emellan. Stadgandet tar sikte exempelvis på det fall, då en skattskyldig
inom kommunen är bosatt utanför ett däri ingående administrativt område
inom vilket han haft inkomst av rörelse eller fastighet eller åtnjutit reali
sationsvinst.
Från denna regel, som är tyngande i tillämpningen, föreskrevs redan vid
kommunalskattelagens tillkomst av praktiska skäl det undantaget, att om
stad innefattade flera församlingar, skulle fysisk person, som skulle där
mantalsskrivas, för av honom i staden bedriven handelsrörelse beskattas i
den församling, där han skulle mantalsskrivas. Vid 1952 års riksdag beslöts,
med hänsyn bl. a. till svårigheten att skilja mellan handelsrörelse och an
nan rörelse, den ytterligare uppmjukningen, att fysisk person skall för all
av honom i staden bedriven rörelse beskattas i mantalsskrivningsförsam-
lingen. Denna bestämmelse, vartill förslag framlades i proposition nr 227/
1952, gäller fr. o. in. 1954 års taxering.
Med angivna bestämmelse i kommunalskattelagen bör sammanställas vad
som stadgas i 28 § taxeringsförordningen. I andra momentet av nämnda pa
ragraf föreslcrives sålunda, att juridisk person skall avge allmän självdekla
ration inom det län, där han är skattskyldig till statlig inkomstskatt och
statlig förmögenhetsskatt, samt särskild självdeklaration i varje annat län,
inom vilket han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt. Vidare kan
juridisk person anmanas avge särskild självdeklaration även i förstnämnda
län ävensom i flera exemplar. I 28 § 3 mom. stadgas bl. a., att fysisk peison
(varmed likställes oskift dödsbo och familjestiftelse), som är skattskyldig
till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva dels i
den kommun, där han var mantalsskriven för året näst före taxeringsåret
eller, utan att ha varit mantalsskriven, är skattskyldig till sådan skatt, all
män självdeklaration till ledning vid taxering till nämnda skatter och till
kommunal inkomstskatt i samma kommun, dels i varje annan kommun, dar
han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt, särskild självdeklaration
till ledning vid taxering till sådan skatt. I andra stycket av samma moment
utsäges, att om inom kommun finnes administrativt område med särskild
beskattningsrätt och om fysisk person är skattskyldig för inkomst eller för
mögenhet såväl inom sådant område som inom annan del av kommunen,
skall, därest de delar av kommunen, varom sålunda är fråga, tillhör olika
taxeringsdistrikt, med avseende å självdeklarationens avgivande så anses,
som om varje sådant distrikt utgjorde särskild kommun.
Tillika bör observeras dels stadgandet i 29 § 1 mom. 5) taxeringsförord
ningen, att allmän självdeklaration skall upptaga de särskilda kommuner
och de särskilda administrativa områden inom kommunen, där inkomsten
bör beskattas, med uppgift om den ort, där huvudkontoret funnits, och om
huru stor del av inkomsten enligt den skattskyldiges åsikt belöper a varje
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
117
kommun eller område, dels ock stadgandena i andra och tredje momenten av sistnämnda paragraf om vissa deklarationsuppgifter till ledning för taxe ring i vissa fall i kommuner och administrativa områden inom kommun.
Innebörden av de nu återgivna bestämmelserna torde få anses vara föl jande. Såväl juridisk som fysisk person skall utgöra kommunal inkomst skatt inom varje administrativt område med särskild beskattningsrätt för inkomst av dit hänförlig förvärvskälla, dock att fysisk person i stad alltid beskattas i mantalsskrivningsförsamlingen för all inkomst av inom staden bedriven rörelse. Vidare skall fysisk person, med det undantag som framgår av vad sist sagts, deklarera i varje ifrågakommande taxeringsdistrikt inom kommun, som består av flera sådana distrikt och innehåller administrativa områden med särskild beskattningsrätt. Tvekan kan råda huruvida bestäm melserna innebär, att taxeringen skall i vederbörligt hänseende göras inom varje taxeringsdistrikt eller allenast på ett ställe inom kommunen. Vidare kan ifrågasättas om vederbörande skall längdföras på ett ställe, med angi vande av beskattningsunderlagets fördelning de administrativa områdena emellan, eller inom varje ifrågakommande område. Det sistnämnda förfa ringssättet torde — med hänsyn till bestämmelserna i 29 § 2 och 3 mom. taxeringsförordningen — få anses vara lagstiftarens mening och lärer i all mänhet praktiseras.
En konsekvens härav har blivit att skattskyldig regelmässigt erhåller så väl en preliminärskattesedel som en slutskattesedel för varje område, där han beskattas. För en skattskyldig i Stockholm kan detta alltså innebära ett tjugutal preliminär- och slutskattesedlar. Ett så stort antal ifrågakommer naturligtvis blott i ett begränsat antal fall men mer än en skattesedel före kommer å andra sidan ofta. Det kan t. ex. erinras om det betydande antal skattskyldiga, som innehar lägenhet med bostadsrätt men som uthyrt lägen heten och bor på annat ställe i staden.
De uppenbara olägenheterna med detta system inskränker sig icke till vad som framgår av det nu sagda. Avräkning mellan preliminär och slutlig skatt göres för varje administrativt område. Inom Stockholm och därmed jämförliga kommuner är det av olika skäl omöjligt att vid en sådan avräk ning undersöka om den skattskyldige beskattats jämväl inom annat område. Den skattskyldige kan alltså inom en och samma kommun påföras kvarstå ende skatt på ett eller flera håll medan han på andra håll erhåller överskju tande preliminär skatt. På några håll påföres måhända den skattskyldige även ränta å kvarstående skatt medan han på andra håll får en räntegott- görelse i anledning av för mycket inbetald preliminär skatt.
Genom storkommunreformen har nu berörda spörsmål fått en betydligt större aktualitet än tidigare. Det är i hög grad önskvärt att ändra bestäm melserna så, att de blir för såväl de skattskyldiga som myndigheterna klara och i tillämpningen enkla. En avvägning måste emellertid ske i förhållande till önskemålet att låta det administrativa området behålla det skatteunder lag, som i princip bör tillkomma detsamma.
Bortsåges från sistnämnda synpunkt, skulle lämpligen föreskrivas att den
Kungl. Maj. ts proposition nr 100.
118
skattskyldige alltid skulle taxeras, beskattas och längdföras för hela sin in
komst inom kommunen i det administrativa område, där han enligt allmän
na regler taxeras till statlig inkomstskatt. Blott en deklaration till kommu
nen skulle ifrågakomma. En dylik regel kan emellertid antagas påverka
skatteunderlagets fördelning exempelvis i kommun på landet, däri ingår
municipalsamhälle, eller, såvitt angår juridisk person, i stad med flera för
samlingar i sådan omfattning att den knappast torde kunna förordas. Det
sist sagda gäller emellertid ej fysisk person i stad. Beträffande sådan skatt
skyldig har man ju redan tidigare föreskrivit, att hans inkomst av rörelse
skall beskattas i mantalsskrivningsförsamlingen även om den förvärvats i
annan församling i staden. Da inkomst av fastighet eller genom föisäljning
av fastighet representerar ett vida blygsammare skatteunderlag än rörelse
inkomsten, torde hinder icke behöva anses föreligga mot eu på antytt sätt
gjord utvidgning av undantagsbestämmelsen i andra meningen av 60 §
kommunalskattelagen. Med hänsyn till de praktiska konsekvenserna av en
så formulerad regel -— väsentliga arbetsbesparingar för taxerings- och debi-
teringsmyndigheterna skulle vinnas samtidigt som de skattskyldiga finge
ett minskat antal debetsedlar att handskas med — vilt jag alltså förorda en
lagstiftning av dylik innebörd.
Återstår så att avgöra huru skall förfaras med skattskyldiga på landet
och juridiska personer i stad. Övervägande skäl synes här tala för följande
förfaringssätt. De nuvarande bestämmelserna i 60 § kommunalskattelagen
bibehålies för dessa fall; likaså reglerna i 28 § 2 mom. taxeringsförordning-
en rörande självdeklaration av juridisk person. För skattskyldig fysisk per
son föreslcrives att alltid blott en självdeklaration skall avges inom varje
kommun. Den skattskyldiga tysiska eller juridiska personen taxeras där
han är mantalsskriven respektive där huvudkontoret är beläget för hela sin
inkomst inom kommunen och längdföres följaktligen också blott på ett ställe
i inkomstlängden. Som en konsekvens härav utfärdas för varje skattskyldig
alltid blott en debetsedel å preliminär skatt och en å slutlig skatt inom kom
munen. De förut omnämnda svårigheterna med avräkning mellan prelimi
när och slutlig skatt samt beräkning av ränta å kvarstående eller överskju
tande preliminär skatt, som följer av att skattskyldig taxeras på olika hall
inom kommunen, elimineras. Dessa betydande vinster kan emellertid göras
allenast till priset av en föreskrift att på den plats i inkomstlängden, där
den skattskyldige finnes upptagen, en anteckning i förekommande fall gö-
res om det kommunala skatteunderlagets fördelning på de olika administia-
tiva områdena. Vid beräkning av det skattebelopp, som skall tillkomma det
ifrågavarande området, ävensom då uppgift skall lämnas om skatteunder
laget för området måste alltså anteckningar av nyss antydd art beaktas.
Som en ytterligare olägenhet kan möjligen även andragas, att lokal skatte
myndighet i vissa fall får ökat besvär med att å debetsedeln för slutlig skatt
ange hur kommunalskatten beräknats. För närvarande, då systemet med
olika debetsedlar för varje administrativt område tillämpas, behöver blott
anges antalet skattekronor och skatteören samt den för området gällande
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Kungi. Maj:is proposition nr 100.
119
skattesatsen. Framdeles finge på en och samma debetsedel eller, om detta befunnes mer praktiskt, å en vid debetsedeln fogad specifikation anges an talet skattekronor och skatteören, som hänförde sig till de olika ifrågakom- mande områdena, samt de för dessa gällande utdebiteringssatserna.
Dessa olägenheter torde vara ringa i jämförelse med de vinster, som den antydda anordningen innebär för myndigheterna och icke minst för de skattskyldiga. Jag vill därför förorda att det av mig i det föregående angiv na förfaringssättet genomföres.
Det förut sagda har avsett det fall, då den fysiska personen varit man talsskriven inom kommunen i fråga eller då den juridiska personen där haft sitt huvudkontor. Det avser alltså icke sådana fall, då den fysiska personen är mantalsskriven i en kommun, respektive den juridiska personen har sitt huvudkontor i en kommun, samt vederbörande fysiska eller juridiska per son samtidigt skall kommunalt beskattas i olika administrativa områden inom en annan kommun. Även för dessa fall synes emellertid böra före skrivas liknande bestämmelser som de förut av mig förordade. Reglerna bör här få sådan innebörd, att vederbörande skall avge blott en deklaration inom sistnämnda kommun samt där taxeras och längdföras allenast på ett håll. Blott en preliminär- och en slutskattesedel kommer då att utfärdas i denna kommun; några svårigheter med avräkning mellan preliminär och slutlig skatt eller med räntepåföring respektive räntegottgörelse uppkommer ej. Lämpligen synes i författningsväg blott böra föreskrivas, att taxeringen etc. skall ske inom ett av de taxeringsdistrikt, där vederbörande skall beskattas, med anteckning i längden om inkomstens fördelning på de olika områdena. Vilket distrikt som väljes är ur materiell synpunkt likgiltigt och bör lämp ligen avgöras lokalt av länsstyrelsen.
Godtages vad jag i det föregående förordat, påkallas, som förut fram hållits, härav — förutom vissa bestämmelser av administrativ karaktär — en viss ändring i 60 § kommunalskattelagen och ett uteslutande av andra stycket i 28 § 3 mom. taxeringsförordningen. Därjämte bör vissa ändringar göras i 29 § 2 och 3 mom. samt 30 och 34 §§ taxeringsförordningen.
De av länsstyrelserna i Stockholms och Kronobergs län aktualiserade frå geställningarna bortfaller, därest vad jag nu föreslagit genomföres.
IV. Beräkning av debiterad preliminär skatt, m. m.
Gällande bestämmelser. Preliminär B-skatt skall beräknas med ledning av antingen den till statlig och kommunal inkomstskatt taxerade inkomst och den beskattningsbara förmögenhet, varom beskattningsnämnd fattat beslut senast den 10 oktober året näst före inkomståret, eller en särskild upp skattning av den skattskyldiges inkomster under inkomståret (preliminär taxering).
Preliminär taxering skall verkställas, om skattskyldig under året näst före
120
inkomståret icke taxerats för inkomst men kan antagas komma att under
inkomståret uppbära inkomst varför skattskyldighet föreligger. Preliminär
taxering skall vidare verkställas, om det med sannolikhet är att antaga, att
vid årlig taxering året näst efter inkomståret till statlig och kommunal in
komstskatt taxerad inkomst kommer att avvika från motsvarande inkomst
vid den årliga taxeringen året näst före inkomståret med minst 1/5 av sist
nämnda inkomst, dock minst 600 kr. Även i andra än nämnda fall må
preliminär B-skatt beräknas på grundval av preliminär taxering, därest sär
skilda omständigheter därtill föranleder. Efter det debetsedel å preliminär
skatt för inkomståret utfärdats för den skattskyldige må preliminär taxering
icke verkställas.
Lokal skattemyndighet skall verkställa beräkning av preliminär B-skatt
beträffande skattskyldiga, vilka för inkomståret har att utgöra sådan skatt i
kommun eller kommundel inom myndighetens tjänstgöringsområde. Därvid
skall beskattningsbar inkomst och beskattningsbar förmögenhet fastställas i
enlighet med bestämmelserna i förordningen om statlig inkomstskatt, kom
munalskattelagen samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.
Om så finnes påkallat med hänsyn till det konjunkturläge, som kan an
tagas komma att råda under inkomståret, äger Kungl. Maj :t förordna att
B-skatt, som beräknas med ledning av årlig taxering, skall för riket i dess
helhet eller viss del därav eller för vissa kategorier skattskyldiga utgå å
allenast viss procentuell del av den beskattningsbara inkomst, som skall
ligga till grund för uträkningen av den preliminära skatten.
Preliminär taxering skall åsättas med ledning av preliminär självdekla
ration men må även åsättas med stöd av annan uppgift eller upplysning.
Skattskyldig, som har att utgöra preliminär B-skatt, är under vissa förut
sättningar pliktig att utan anmaning till vederbörande lokala skattemyn
dighet avge preliminär självdeklaration. Deklaration skall avlämnas senast
den 1 december under året näst före inkomståret eller, om den skattskyldige
då icke ägde kännedom om att han kommer att uppbära inkomst, varför
skattskyldighet föreligger, senast 14 dagar efter det han vunnit sådan kän
nedom. Skattskyldig må även i andra fall avge preliminär självdeklaration,
därest han så finner erforderligt. I sistnämnda fall skall deklarationen av
lämnas senast den 1 december året näst före inkomståret.
Nu återgivna bestämmelser för beräkning av preliminär B-skatt in. m.
äger med vissa avvikelser motsvarande tillämpning beträffande preliminär
C-skatt.
Preliminär B- eller C-skatt skall förfalla till betalning, om skattens belopp
uppgår till högst 120 kr., med 20 kr. under den första och envar av de när
mast följande uppbördsterminerna till dess hela beloppet sålunda förfallit
till betalning, dock att under den första terminen dessutom skall förfalla be
lopp som vid sådan fördelning icke uppgår till 20 kr., samt om skattens
belopp överstiger 120 kr., med lika belopp under envar av uppbördstermi
nerna, dock att belopp, som skall förfalla under annan termin än den första,
skall avrundas till närmast lägre hela antal kronor därvid återstoden skall
förfalla under den första terminen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
121
De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att debiteringen av preliminär
B-skatt normalt byggde på de inkomster, som den skattskyldige haft under
andra året före inkomståret, med beaktande av bl. a. de ändringar i mantals
skrivnings- och familjeförhållandena, som kunde inverka på ortsavdragets
storlek. I den preliminära skatten ingående statlig inkomstskatt och kom
munal inkomstskatt samt i förekommande fall pensionsavgift och statlig
förmögenhetsskatt uträknades var för sig. Den så beräknade skatten överens
stämde givetvis sällan med motsvarande slutliga skatt. Arbetet med detalj
uträkning av den preliminära B-skatten vore därför knappast motiverat ens
vid ändringar i den kommunala utdebiteringen eller i det procenttal, som låge
till grund för beräkning av den statliga inkomstskatten; man syntes med
fog kunna ifrågasätta, om icke detta arbete borde kunna ersättas av ett för
enklat tillvägagångssätt. Om B-skatten i stället debiterades med samma be
lopp som den slutliga skatt, vilken senast påförts den skattskyldige, borde
i stort sett ett lika gott resultat ernås. Eftersom det här vore fråga om ett
mycket schematiskt tillvägagångssätt, syntes man kunna bortse från att
i de fall, där i den slutliga skatten inginge olycksfallsförsäkringsavgift, även
den preliminära skatten till synes komme att omfatta dylik avgift. Till led
ning för den skattskyldige borde å debetsedeln angivas, att den påförda pre
liminära skatten vore densamma som senaste slutliga skatt. Å debetsedeln
för sistnämnda skatt funnes nämligen alla uppgifter om huru skattebeloppet
beräknats. Omlades B-skattedebiteringen på angivet sätt vunnes — utan
några egentliga nackdelar för de skattskyldiga eller det allmänna — en vä
sentlig arbetslättnad för de lokala skattemyndigheterna.
Debiterades den preliminära B-skatten med samma belopp som senaste
slutliga skatt, komme den skattskyldige att automatiskt få åtnjuta det sär
skilda avdrag för nedsatt skatteförmåga, som kunde ha beviljats vid den
senast verkställda årliga taxeringen. Detta kunde i och för sig icke anses fullt
tillfredsställande särskilt i sådana fall där det extra avdraget medgivits på
grund av existensminimum. Praktiska skäl torde dock tala för att man
jämväl i dessa fall debiterade B-skatten efter huvudregeln, d. v. s. med ett
belopp motsvarande senaste slutliga skatt. Detta finge icke anses innebära
att den lokala skattemyndigheten prövat frågan, om extra avdrag borde be
viljas. Såvida icke särskilt jämkningsbeslut meddelades, bleve nämnda fråga
icke aktuell förrän vid den årliga taxeringen året efter inkomståret.
Efter ansökan borde B-skatten jämkas t. ex. om den skattskyldige på
grund av ändrat civilstånd vore berättigad till annat ortsavdrag än vid senast
verkställda taxering. Vid jämkningen borde skatten uträknas med ledning av
de taxerade inkomsterna vid nämnda taxering, såvida icke preliminär tax
ering ägt rum. Jämkning med omdebitering av skatten borde vidare äga rum,
om den skattskyldige anmälde, att han icke vidare hade att erlägga folk
pensionsavgift eller att den preliminära skatten borde minskas med ett be
lopp motsvarande i den slutliga skatten ingående olycksfallsförsäkringsav
gift. Den lokala skattemyndigheten borde vara oförhindrad vidtaga ändring
av B-skatten av nu angivna orsaker utan ansökan av den skattskyldige.
Det kunde antagas, att sådana ändringsbeslut komme att meddelas endast
i undantagsfall.
De sakkunniga erinrar om att beträffande preliminär B-skatt, som beräk
nas med ledning av årlig taxering, 1944 års uppbördsberedning (SOU 1945:
27 s. 224) ifrågasatte, om icke vid allmänt stigande inkomster den uträknade
beskattningsbara inkomsten borde procentuellt höjas, innan den lades till
grund för skatteutråkningen. Uppbördsberedningen fann emellertid detta icke
tillrådligt, enär en dylik generell förhöjning av den eljest utgående skatten
kunde befaras i ett stort antal fall föranleda jämkning i skatten eller restitu
tion av viss del därav.
Frågan hade emellertid på nytt blivit aktuell genom den allmänna in
komstökningen de senaste åren, som medfört att rörelseidkare och jordbru
kare i regel genomsnittligt erlagt en alltför låg preliminär skatt, därför att
varje år inkomsterna två år tidigare legat till grund för skatteuträkningen.
För löntagarna hade däremot automatiskt uttagits den högre preliminära
skatt, som motsvarade de höjda lönerna. Den skillnad i skatteuttag mellan å
ena sidan löntagarna och å andra sidan företagarna, som sålunda varit för
handen, hade från flera håll påtalats. För att åvägabringa ett likformigare
skatteuttag mellan de båda grupperna hade ifrågasatts, huruvida icke —
därest företagarnas inkomster kunde antagas genomsnittligt bli avsevärt
högre under inkomståret än två år dessförinnan -— sådan preliminär B-skatt,
som ej skulle beräknas med ledning av preliminär taxering, borde genomgå
ende höjas.
Frågan hade berörts i det avsnitt av propositionen nr 203 till 1951 års riks
dag, som avsåge förslaget om införande av bestämmelser om ränta å kvar
stående skatt. Därvid framhölls att det borde ankomma på uppbördssak-
kunniga att närmare överväga frågan, om uppbördsförordningen på denna
punkt borde ändras så, att Kungl. Maj :t erhölle fullmakt att fatta beslut
om generell höjning av B-skatten.
De sakkunniga påpekar vidare, att enligt den finska lagen om förskotts-
uppbörd finansministeriet ägde rätt förordna, att inkomst, som skulle ut
göra grund för beräkning av förskott å skatt (motsvarande den svenska B-
skatten), i hela riket eller i vissa delar därav skulle höjas eller nedsättas
med visst belopp, då det till följd av konjunkturväxlingar eller fluktuatio
ner i penningens värde eller av andra dylika orsaker finge antagas att be
skattningsbar inkomst av fastighet, näring, rörelse in. in. i allmänhet stigit
över eller sjunkit under den inkomst, varå senast verkställda beskattning
eller taxering grundats. Liknande stadgande återfunnes i en i Norge fram
lagd proposition med förslag till uppbördsförfattning enligt källskattesyste-
met.
Vidare framhålles, att bestämmelserna om ränta å kvarstående skatt kun
de antagas åstadkomma en viss förbättring av källskatteuppbörden även i
en sådan situation, varom nu vore fråga. Emellertid skulle ränta icke påfö
ras om den kvarstående skatten icke uppginge till minst 1 000 kr. Eftersom
det stora flertalet skattskyldiga icke uppnådde så hög inkomst, att med
denna begränsning någon risk för räntepåföring behövde uppkomma, kom-
122
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
123
me räntan icke att utgöra någon sporre för denna grupp skattskyldiga att söka undvika kvarstående skatt. Om man verkligen vid en avsevärd in komststegring ville åvägabringa en bättre uppbörd av preliminär skatt bland ifrågavarande grupper av skattskyldiga syntes ofrånkomligt, att beslut om en generell höjning av B-skatten fattades.
De sakkunniga uttalar emellertid därefter den meningen, att det icke syntes nödvändigt att bestämmelser härom intoges i uppbördsförordningen. Sannolikt måste, innan ett dylikt beslut fattades, ett flertal olika omständig heter tagas i beaktande. Det syntes icke lämpligt att i förväg reglera förfa randet i den angivna situationen.
Någon anledning att utesluta den hittillsvarande bestämmelsen angående befogenhet för Kungl. Maj :t att förordna om sänkning på visst sätt av B- skatten syntes däremot icke föreligga. Med hänsyn till den statliga inkomst- Iskattens progressivitet borde därvid rätteligen såsom för närvarande den procentuella sänkningen hänföra sig till inkomsten. Utgående från att de högre inkomsttagarna vid ett konjunkturläge som överlag medförde mins kade inkomster allmänt inkomme med preliminär deklaration hade de sak kunniga dock ansett sig kunna föreslå att — i överensstämmelse med de föreslagna nya reglerna hur B-skatten skulle beräknas — B-skatten i angiv na fall skulle nedsättas med viss procent av den slutliga skatt som senast påförts.
Har skattskyldig, som bör erlägga preliminär B-skatt, flyttat mellan kom muner, belägna inom olika lokala skattemyndigheters förvaltningsområden, skall enligt gällande bestämmelser den lokala skattemyndighet, från vars distrikt utflyttningen skett, upprätta utdrag ur senaste taxeringslängder rörande den skattskyldiges taxering för inkomst och förmögenhet. Dessa utdrag skall tillställas den lokala skattemyndighet, som har att utfärda de- detsedel å preliminär skatt för inkomståret.
I anslutning härtill framhåller de sakkunniga, att skattskyldig, som tidi gare haft preliminär B-skatt, efter flyttningen kunde finnas böra erlägga preliminär A-skatt eller vice versa. Även om skattskyldig, som förut erlagt preliminär B-skatt, också i fortsättningen borde erlägga sådan skatt, bleve hans inkomster i allmänhet andra än vad den senast verkställda taxeringen visade. Kännedom om den senaste taxeringen saknade i dylika fall större värde. Förenämnda underrättelseförfarande torde därför utan olägenhet kunna upphöra.
Med ledning av uppgifterna till mantalsskrivningen borde, fortsätter de 'sakkunniga, den lokala skattemyndigheten i regel kunna avgöra om en in flyttad skattskyldig för inkomståret borde påföras preliminär A-skatt eller B-skatt. Avskaffades underrättelseförfarandet, uppkomme frågan, hur myn digheten skulle kunna beräkna B-skatt, när sådan skatt skulle påföras. Då myndigheten saknade uppgift om senast verkställda årliga taxering, kun de myndigheten icke bedöma, om den skattskyldige vore pliktig att utan anmaning avgiva preliminär självdeklaration. Nuvarande deklarationsplikt
Kurigl. Maj:ts proposition nr 100.
124
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
avsåge ej detta fall. En utväg vore att föreskriva deklarationsplikt för alla
skattskyldiga, som flyttat mellan olika lokala skattemyndigheters tjänst-
göringsområden och som för inkomståret skulle erlägga preliminär B-skatt.
Skatten skulle sålunda alltid uträknas med ledning av preliminär taxering.
Att införa deklarationsskyldighet för specialfall måste emellertid anses
mindre lämpligt. Skyldigheten skulle sannolikt ofta komma att förbises. Det
torde också vara tillräckligt, om lokal skattemyndighet berättigades att in
fordra deklaration där så erfordrades. Såväl häremot som mot en ökad dekla
rationsplikt skulle kunna invändas, att de skattskyldiga icke borde besväras
i onödan. De för skattepåföringen erforderliga uppgifterna skulle lika väl
kunna inhämtas från den lokala skattemyndighet, som debiterat den skatt
skyldiges sista slutliga skatt. Emellertid förbisåges då, att inkomsterna för
dessa skattskyldiga vanligen ändrades vid flyttning. I regel torde det vara
till fördel för den skattskyldige, att den preliminära skatten uträknades på
grundval av hans egen beräkning av inkomsterna under inkomståret. Mot
svarande borde gälla vid flyttning mellan kommuner inom samma lokala
skattemyndighets tjänstgöringsområde.
De sakkunniga förordar därför, att den preliminära B-skatten alltid skall
beräknas med ledning av preliminär taxering, då senaste slutliga skatt på
förts i annan kommun än den där B-skatten skall debiteras samt att den
lokala skattemyndigheten i sådant fall skall äga infordra preliminär själv
deklaration från den skattskyldige.
Därefter uttalar de sakkunniga, att bestämmelserna i övrigt för de fall,
då preliminär taxering skulle ske, borde bibehållas oförändrade.
Enligt dessa bestämmelser finge, om särskilda omständigheter därtill för
anledde, preliminär taxering verkställas även om inkomstförändringarna
icke uppginge till minst X/B av inkomsten enligt den senaste taxeringen och
minst 600 kr. Enligt de sakkunnigas mening borde sådana omständigheter
anses föreligga, då fråga vore t. ex. om ömmande omständigheter eller om
en betydande skillnad mellan preliminär och påräknelig slutlig skatt. En
liberal tillämpning av regeln vore att förorda, särskilt då preliminär taxe
ring påkallades av den skattskyldige.
I 13 § sista stycket uppbördsförordningen stadgades att preliminär taxering
icke finge verkställas efter det debetsedel å preliminär skatt för inkomståret
utfärdats. Denna bestämmelse borde enligt de sakkunnigas mening utgå.
Till klargörande av begreppet preliminär taxering anför de sakkunniga
följande.
Den preliminära B-skatten skall enligt de sakkunnigas förslag normalt
påföras med samma belopp som den senaste slutliga skatten. I de fall där
det finnes anledning att till grund för debiteringen lägga annan inkomst än
den, varå nämnda slutliga skatt utgått, förekommer preliminär taxering och
den preliminära B-skatten uträknas på den sålunda fastställda inkomsten.
Under inkomståret kan behov föreligga att få den preliminära B-skatten
ändrad. Sådan ändring sker genom jämkning i olika former. Vid jämkning
kan inträffa, att debiteringsförrättaren till grund för skattens uträknande
måste lägga andra inkomstbelopp eller avdrag än som tidigare använts. Här
vid måste ofta förfaras på samma sätt som vid preliminär taxering, d. v. s.
Kungl. Maj:Is proposition nr 100.
125
man måste räkna fram den beskattningsbara inkomst, varå skatten skall utgå.
Den preliminära taxeringen föregår sålunda utfärdandet av den första de betsedeln för inkomståret. En därefter vidtagen ändring av skatten beteck nas som jämkning men här kan det vara nödvändigt, att ett arbetsmoment, som liknar den preliminära taxeringen, föregår jämkningsbeslutet.
Efter preliminär taxering, säger de sakkunniga vidare, borde den prelimi nära B-skatten uträknas på samma sätt som nu. Det skulle visserligen kun na ifrågasättas, att skatten finge uträknas mera schematiskt även i sådant fall. Den preliminära taxeringen skulle eventuellt kunna utmynna allenast i ett fastställande av den behållna inkomsten, varefter skatten beräknades med ledning av de vanliga skattetabellerna eller efter skattetabeller med skatten uträknad per år. Om emellertid en verklig preliminär taxering skedde, syntes det merarbete, som låge i en specifik skatteuträkning, vara av relativt ringa omfattning. Härtill komme, att någon hänsyn icke skulle komma att tagas till förmögenhetsskatten, om icke en verklig debitering skedde. Förmögenhetsskatten finge i alla fall uträknas särskilt för sig. De sakkunniga förordade därför, att vid preliminär taxering beskattningsbar inkomst och beskattningsbar förmögenhet skulle såsom för närvarande fastställas i enlighet med bestämmelserna i förordningen om statlig in komstskatt, kommunalskattelagen samt förordningen om statlig förmögen hetsskatt samt att skatten därefter skulle uträknas efter samma grunder, som tillämpades vid debitering av slutlig skatt. Däri låge även, att lokal skattemyndighet skulle pröva om den skattskyldige skulle erhålla särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga.
De sakkunniga framhåller därefter, att skattskyldiga, som dreve samma rörelse i flera kommuner, uttalat önskemål om att den lokala skattemyn digheten i hemortskommunen skulle debitera och å en enda debetsedel på föra den skattskyldige all preliminär skatt, som denne hade att erlägga un der inkomståret, varefter denna preliminära skatt skulle avräknas på den slutliga skatten inom de olika kommunerna. Såsom skäl härför hade åbe ropats, att nuvarande system åsamkade skattskyldiga med inkomst i flera kommuner åtskilligt arbete i sådana fall, där preliminär deklaration fun nes böra avgivas för preliminär taxering eller jämkning; härtill komme den olägenhet, som låge i att dessa skattskyldiga ofta skulle handskas med ett stort antal debetsedlar å preliminär skatt. De sakkunniga förbisåge icke, att en del besvär sålunda kunde uppkomma. Skulle emellertid all prelimi när skatt få inbetalas i allenast en kommun, måste särskilda åtgärder vid tagas av de skattskyldiga och myndigheterna för avräkning av nämnda skatt mot den slutliga skatten i de olika kommunerna, vilka åtgärder för orsakade minst lika mycket besvär som det nuvarande systemet. De sak kunniga, som icke hade anledning ifrågasätta ändring av de gällande be skattningsreglerna, kunde icke förorda ändrade bestämmelser i förevarande avseende.
Önskemål hade vidare framförts om en begränsning av skyldigheten att erlägga preliminär skatt för inkomst, som skattskyldig haft i annan kom-
126
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
mun än den där han vore mantalsskriven. Därvid hade ifrågasatts, om icke
gränsen för denna skyldighet kunde sättas vid en inkomst å 500—1 000
kronor. Detta skulle emellertid strida mot principen, att den preliminära
skatten skulle så nära som möjligt överensstämma med den slutliga och
kunde därför icke förordas av de sakkunniga. En viss begränsning i skatt
skyldigheten uppkomme dock genom bestämmelsen att preliminär skatt un
derstigande för närvarande 20 kr. och enligt de sakkunnigas förslag 30 kr.
ej skulle påföras.
Sådana skattskyldiga, som skulle erlägga preliminär B-skatt, kunde i all
mänhet icke i förväg med säkerhet beräkna sina inkomster. Enligt de sak
kunnigas mening borde därför nu gällande skyldighet att utan anmaning
avgiva preliminär självdeklaration icke utvidgas. En skärpning skulle med
största sannolikhet bli utan effekt.
Däremot borde lokal skattemyndighet erhålla ökade möjligheter att in
fordra preliminär självdeklaration. För närvarande vore anmaningsrätten
begränsad till sådana fall, då den skattskyldige försummat att fullgöra sin
deklarationsplikt. I de flesta fall torde det vara omöjligt för myndigheterna
att avgöra, om sådan skyldighet varit för handen. Anmaningsrätt borde
därför föreligga så snart myndigheten ansåge sig ha anledning antaga, att
den skattskyldige varit pliktig att utan anmaning avgiva deklaration. Vi
dare borde, såsom tidigare anförts, lokal skattemyndighet äga infordra pre
liminär självdeklaration från sådan skattskyldig, som skulle erlägga pre
liminär B-skatt men påförts senaste slutliga skatt i annan kommun.
Sedan de sakkunniga närmare berört vissa med en debitering av C-skatt
sammanhängande spörsmål — härutinnan hänvisas till s. 137—138 i betän
kandet — framhålles, att B-skatten och C-skatten för närvarande skulle för
falla till betalning med lika belopp å uppbördsterminerna med den justering
som erfordrades för att erhålla hela krontal för varje termin. Vid upprepade
tillfällen hade önskemål om en smidigare skatteinbetalning framförts av
skattskyldiga, främst av sådana som upphure sina inkomster oregelbundet
eller företrädesvis under viss del av året. De sakkunniga funne skäligt att
dessa önskemål beaktades och förordade därför, att debiterad preliminär
skatt skulle kunna förfalla till betalning vid allenast viss eller vissa terminer
med överhoppande av de andra terminerna. För att sådan ojämn fördelning
av skatteinbetalningarna skulle medgivas, torde som regel framställning
från den skattskyldige böra förutsättas men lokal skattemyndighet borde
även av eget initiativ kunna bestämma att viss eller vissa terminer skulle
överhoppas, om så tillämpats under året före inkomståret. De skattskyldiga
borde icke ha ovillkorlig rätt att få skatten uppdelad efter egen önskan.
Avvikelserna från huvudregeln måste motiveras av den skattskyldiges in
komstförhållanden och bli beroende av den lokala skattemyndighetens pröv
ning från fall till fall. Det vore tydligt, att en viss försiktighet måste iakt
tagas. Annars kunde man befara, att myndigheterna bleve överhopade med
dylika framställningar och att sådana gjordes utan att annat motiv förelåge
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
127
än en önskan att få skjuta på skattebetalningen. De sakkunniga hade redan i sitt första betänkande föreslagit vissa åtgärder för att underlätta förskotts- inbetalning av skatt och för att möjliggöra för den skattskyldige att inbetala preliminär skatt med annat belopp än som förfölle till betalning under upp- bördstermin. För skattskyldiga som uppbure huvuddelen av sina inkomster under första delen av året torde därför i allmänhet icke föreligga behov av särskild fördelning av skatten på de olika terminerna.
Det hade också ifrågasatts, att den debiterade preliminära skatten skulle kunna förfalla med olika belopp under de olika terminerna. Av arbetstek- niska skäl vore emellertid en sådan ordning svår att genomföra. För att underlätta skatteinbetalningen föresloge de sakkunniga i annat samman hang att det beträffande debiterad preliminär skatt skulle ankomma på den skattskyldige att å skatteanvisningarna själv ange det belopp, som skulle inbetalas. För det av postverkets skatteavdelningar utförda bokföringsarbe- tet med avstämning av den influtna skatten mot den debiterade vore det emellertid i så fall till stor fördel, att skatten förfölle med lika belopp under de återstående uppbördsterminerna då skatten skulle betalas. Olika belopp borde därför icke komma i fråga. Jämkningsbehovet borde för övrigt på denna punkt anses tillgodosett, om skatten finge fördelas på allenast vissa av uppbördsterminerna.
Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i det stora flertalet ytt randen tillstyrkts eller i stort sett lämnats utan erinran.
Från remissyttrandena torde följande få här återgivas. Beträffande förslaget att debitera preliminär B-skatt med samma belopp som senast påförda slutliga skatt ytt rar länsstyrelsen i Kristianstads län, att med en sådan debiteringsmetod kun de B-skatten mindre än någonsin betecknas som egentlig skatt vid källan. Uppenbart vore emellertid, att praktiska skäl talade för förslaget. Ett smi digt tillämpat jämkningsförfarande borde kunna motväga en del av de olä genheter, som den förordade principen för B-skattens debitering otvivelaktigt medförde. Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker livligt de sakkun nigas förslag. Därest preliminär deklaration avgivits för det föregående årets beräknade inkomster och debitering av preliminär B-skatt med ledning av däri lämnade uppgifter kunde antagas giva ett ur uppbördssynpunkt bättre resultat än debitering efter senaste slutliga skatt, borde det emellertid få stå lokal skattemyndighet fritt att — utan att därom först behöva tillskriva den skattskyldige — verkställa debitering med ledning av deklarationen. Vidare anför härads skrivaren i Hörby fögderi, att man mera än de sakkunniga gjort måste taga hänsyn till att för låg eller för hög preliminär skatt — särskilt under övergångstiden — kunde komma att uttagas vid större ändringar i den kommunala utdebiteringen. Det syntes vara att föredraga att efter jäm förelse mellan den skattskyldiges B-skatt för föregående inkomstår och hans senaste slutliga skatt debitera B-skatten med det största av dessa skat tebelopp. Vidare borde centrala uppbördsnämnden äga föreskriva annat för
128
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
faringssätt, därest någon av de faktorer, som påverkade överensstämmelsen
mellan B-skatten och den slutliga skatten, i undantagsfall kunde förutses få
särskilt stor betydelse. Även häradsskrivaren i Mölndals fögderi ifrågasätter
lämpligheten av att senaste slutliga skatt lägges till grund för den prelimi
nära B-skatten, då den kommunala utdebiteringen undergått stora föränd
ringar; i varje fall borde den föreslagna debiteringsmetoden icke komma till
användning, om ändringen i den kommunala utdebiteringen överstege viss
gräns. Vid större utdebiteringsförändringar skulle skatten schematiskt kun
na uträknas på grundval av senaste årliga taxering med ledning av den i
A-skattetabellerna intagna sambeskattningstabellen och befintliga tabeller
för uträkning av den årsinkomst, som svarade mot erlagd preliminär skatt.
Vidare framhålles, att förslaget att den preliminära B-skatten skulle jäm
kas, då skattskyldig anmälde att han icke vidare hade att erlägga folkpen
sionsavgift, syntes innebära ett avsteg från vad som gällde i fråga om den
preliminära A-skatten; för sistnämnda skatt verkställdes ej jämkning un
der motsvarande förhållanden. Ej heller borde den preliminära B-skatten
behöva jämkas i fråga om olycksfallsförsäkringsavgifter å förslagsvis högst
50 kronor. Även Föreningen Sveriges kronokamrerare anser det vara onö
digt att kategoriskt föreskriva jämkning i dessa fall utan avseende å eljest
gällande jämkningsgräns (den s. k. femtedelsregeln), i synnerhet som ifrå
gavarande avgifter många gånger uppginge till högst blygsamma belopp.
Föreningen erinrar om att »femtedelsregeln» icke vore tvingande; den kun
de sålunda frångås om särskilda omständigheter därtill föranledde.
Beträffande frågan om en generell höjning av den preli
minära B-skatten vid allmänt stigande inkomster
finner Sveriges köpmannaförbund i likhet med de sakkunniga, att bestäm
melser i ämnet icke borde utfärdas i förväg. Förbundet framhåller vikten av
att näringslivets olika organisationer, icke minst dess branschorganisationer,
hördes innan ett beslut om sådan generell höjning fattades. Svenska skogs-
och flott vin g sar be tar e för b u /1 de t åter anser, att det borde varit av stort värde
om ett förslag i förevarande avseende framlagts redan nu för remissinstan
sernas prövning. Vidare anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att
länsstyrelsen vore överens med de sakkunniga om att en generell höjning
förutsatte ett beaktande av olika omständigheter. Detta syntes dock icke
utesluta att befogenhet till dylik åtgärd tillädes Kungl. Maj :t.
I fråga om preliminär taxering yttrar länsstyrelsen i Väster
bottens län.
Lokal skattemyndighet bör, när helst så anses påkallat, äga verkställa
preliminär taxering utan ansökan av skattskyldig. Därigenom skulle den
skattekredit, som framför allt skattskyldiga med debiterad preliminär
skatt under nuvarande tider med penningvärdeförsämring och goda vinster
åtnjuta, i möjligaste mån minskas. Även den nuvarande risken för straff
ränta å ett belopp överstigande 1 000 kronor synes vara alltför ringa för att
förmå de skattskyldiga att med något större intresse försöka nedbringa de
kvarstående skatterna så mycket som möjligt. Med kreditåtstramningen sy
nes också möjligheterna att skjuta på inbetalningen av skatterna vara ett
bekvämt sätt att varje år erhålla ett räntefritt lån av staten på 1 000 kronor
129
och därutöver ytterligare lån med en under dessa förhållanden icke alltför avskräckande räntesats. För att åvägabringa det resultatet, att de prelimi nära skatterna så nära som möjligt överensstämma med de kommande slut liga skatterna, måste de lokala skattemyndigheterna bland annat hava de nödvändiga befogenheterna för att kunna genomföra detta syftemål. Ett av de allra verksammaste medlen är då befogenhet att kunna bestämma den preliminära skatten. Den skattskyldige måste dock i varje dylikt fall sär skilt höras, innan den lokala skattemyndigheten beslutar om påförande av preliminär B-skatt. Möjlighet finnes jämväl för skattskyldig att anföra be svär över lokala skattemyndighetens beslut. Någon anledning att befara övergrepp emot de skattskyldiga med alltför höga preliminära taxeringar torde därför icke finnas. På grund av dessa myndigheters arbetsbörda torde dylika taxeringar icke ske annat än i ett begränsat antal fall, nämligen de mest uppenbara där de skattskyldiga år efter år redovisa höga kvarstående skattebelopp.
Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar, att bestämmelserna om be räkning av preliminär B-skatt med ledning av preliminär taxering syntes böra utvidgas att omfatta även det fall att skattskyldig, för vilken debet sedel å preliminär A-skatt utfärdats, finge sina inkomstförhållanden änd rade på sådant sätt, att han i stället borde erlägga preliminär B-skatt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att lokal skattemyndighet i angivna fall borde ha möjlighet att infordra preliminär deklaration.
De sakkunnigas förslag beträffande uträkningen av den preli minära B-skatten efter preliminär taxering biträdes bl. a. av länsstyrelsen i Uppsala län, som yttrar, att det med hänsyn till den alltmer betydelsefulla förmögenhetsskatten icke kunde anses tillrådligt att taga några genvägar vid fastställande av den behållna inkomsten eller att tillämpa gällande tabeller för skattens uträknande; därom hade även samt liga hörda lokala skattemyndigheter i Uppsala län varit ense.
Föreningen Sveriges kronokamrerare åter anser, att en mera schematisk beräkning borde tagas under allvarligt övervägande. Användningen av A- skattetabellerna skulle i hög grad förenkla debiteringsarbetet och stå i god överensstämmelse med eljest föreslagna förenklingar. Ej heller överståthållarämbetet delar de sakkunnigas uppfattning i denna fråga. Ämbetet framhåller, att eftersom de skattskyldiga på förhand endast rent uppskatt ningsvis kunde beräkna sina inkomster under beskattningsåret, bleve den preliminära taxeringen ett mycket osäkert underlag för debitering av preli minär B-skatt. Det torde mera sällan inträffa, att med ledning av preliminär taxering påförd B-skatt överensstämde med den slutliga skatten. Att B- skatten under sådana förhållanden skulle bestämmas enligt en specifik ut räkning för de särskilda däri ingående skatterna och avgifterna, innebure enligt ämbetets mening ett onödigt merarbete. Ämbetet förordade därför, att B-skatten i nu avsedda fall finge uträknas med ledning av de vanliga skattetabellerna eller efter skattetabeller med skatten uträknad per år, där vid i förekommande fall förmögenhetsskatt skulle uträknas särskilt för sig och tilläggas. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår ett liknande förenklat beräkningssätt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
130
Beträffande frågan om en begränsning av skyldigheten att
erlägga preliminär skatt i annan kommun än h e m-
0 r t s k o in m u n e n, yttrar länsstyrelsen i Kalmar län, att de sakkunniga
icke syntes tillräckligt ha beaktat de speciella förhållanden, som vore att
finna i trakter, som till övervägande del utgjordes av skogsbygd. Inom Kal
mar län ägdes t. ex. inom Vimmerby fögderi omkring 600 jordbruksfastig
heter av personer, som avflyttat till städer och andra tätorter. Under de år
skogsförsäljningar gjordes å dylika fastigheter, uppkomme till kommunal
inkomstskatt skattepliktig inkomst, vilket däremot oftast icke bleve fallet
de år, då enda inkomsten utgjordes av arrendeavgift. Till följd av att skogs-
uttagen gjordes oregelbundet, kunde de taxerade inkomsterna för ifråga
varande skattskyldiga icke läggas till grund för debitering av preliminär
skatt för nästkommande år, utan samtliga fastighetsägare måste — innan
preliminär debetsedel utfärdades — tillfrågas om sina beräknade inkomster.
Detta tidsödande och till synes onödiga arbete skulle kunna undgås, därest
viss begränsning av lokala skattemyndighetens debiteringsskyldighet före-
skreves. Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, huruvida i förevarande fall
preliminär skatt borde påföras, då föregående års taxerade inkomst icke
uppgått till exempelvis 500 kronor. Ehuru en dylik begränsning enligt de
sakkunnigas mening strede mot principerna för den preliminära skatten,
syntes ett avsteg från nämnda principer i förevarande fall motiverat av
praktiska skäl, allrahelst som någon slutlig skatteförlust i regel icke torde
vara att befara.
Beteckningen preliminär självdeklaration anses av länsstyrelsen i Väster-
norrlands län böra utbytas mot »Uppgift för beräkning av preliminär skatt»
e. d. Icke sällan förekomme, säger länsstyrelsen, att skattskyldiga för
växlade innebörden av preliminär självdeklaration och allmän självdekla
ration. I synnerhet vore detta fallet vid tiden för avlämnande av den all
männa självdeklarationen.
Vidare föreslår länsstyrelsen i Västmanlands län, att tiden för a v g i-
vande av preliminär deklaration skall framflyttas från den
1 till den 31 december året före inkomståret. Länsstyrelsen framhåller, att
det för de skattskyldiga ofta syntes vara en olägenhet, att preliminär dekla
ration skulle avgivas mera än en månad före årsskiftet. En utsträckning av
tiden till den 31 december syntes icke vara till men för de lokala skatte
myndigheterna.
De sakkunnigas förslag att debiterad preliminär skatt skall kunna f ö r-
falla till betalning vid allenast viss eller vissa ter
miner med överhoppande av de andra terminerna finner länsstyrelsen i
Kristianstads län tillfredsställande. Det nuvarande systemet med en ovill
korlig fördelning av skatten i lika delar på varje uppbördstermin hade enligt
länsstyrelsens erfarenhet varit ägnad att skapa svårigheter t Öl skattskyldiga
med ojämn och oregelbundet inflytande inkomst. Sveriges lantbruksföi bund
och Riksförbundet landsbygdens folk uttrycker sin tillfredsställelse över de
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Kungl. Maj :ts proposition nr 100.
131
sakkunnigas förslag, som innebure ett hänsynstagande till tidigare gjorda påpekanden att jordbrukare, som redovisade beskattningsår överensstäm mande med kalenderår eller i nära anslutning till detta, betalade förskotts- skatt under i regel de fyra första uppbördsterminerna, eftersom jordbrukets inkomster i stor omfattning inflöte under de sista månaderna av kalender året. Vidare framhåller Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet bl. a., att många körare även i fortsättningen torde komma att få erlägga prelimi när B-skatt; det syntes i hög grad önskvärt att dessa bereddes tillfälle att inbetala skatten å lämpligt avvägda uppbördsterminer.
Riksräkenskapsverket bär intet att erinra mot de sakkunnigas förslag i förevarande del under förutsättning, att bestämmelserna icke komme att tillämpas så, att de skattskyldiga erhölle icke sakligt motiverade uppskov med skatteinbetalningen.
För att erhålla garantier mot att de föreslagna bestämmelserna skulle komma att utnyttjas för otillbörliga skattekrediter anser länsstyrelserna i
Älvsborgs och Västerbottens län, att bestämmelserna borde formuleras mera restriktivt än de sakkunniga föreslagit. Sålunda föreslår sistnämnda läns styrelse, att avvikelse från huvudregeln borde kunna göras endast om en tillämpning av densamma skulle till följd av den skattskyldiges inkomst förhållanden medföra olägenheter eller lända den skattskyldige till särskilt förfång. Vidare uttalar länsstyrelsen i Uppsala län, att betänksamhet mot de sakkunnigas förslag kunde råda allenast i det hänseendet att medgivanden att erlägga skatten endast å vissa uppbördsterminer möjligen kunde komma att lämnas alltför frikostigt utan tillräckligt beaktande i varje särskilt fall av det verkliga behovet. Skulle det befinnas erforderligt att stärka garan tierna häremot samt befrämja ett mera enhetligt avgörande inom länen, kunde möjligen föreskrivas, att ansökningarna skulle ställas till länsstyrel sen, som hade att efter den lokala skattemyndighetens hörande avgöra ärendet.
Departementschefen. I princip skall den preliminära skatten så nära som möjligt motsvara summan av den statliga inkomstskatt, statliga förmögen hetsskatt och kommunala inkomstskatt, de landstingsmedel och tingshus medel samt den folkpensionsavgift, som kan antagas påföras den skattskyl- dige på grund av den årliga taxeringen för inkomst och förmögenhet året efter inkomståret.
För skattskyldig med preliminär A-skatt och enbart sådan tjänsteinkomst, varå A-skatten beräknas, kan i stort sett angivna mål uppnås, därest vid varje tillfälle, då inkomst uppbäres, så stor skatt uttages som belöper på inkomsten. För skattskyldiga med preliminär B-skatt åter måste inkomsten under inkomståret och skatten därå beräknas i förväg. Av naturliga skäl kommer den sålunda beräknade skatten att i de flesta fall avsevärt skilja sig från motsvarande slutliga skatt. Skall preliminär taxering ej ske, synes därför den nuvarande detaljerade uträkningen av den preliminära B-skat- ten på grundval av senaste taxerade inkomster och beskattningsbara för
132
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
mögenhet utgöra ett i viss mån onödigt merarbete. Det torde kunna anta
gas, att preliminärskatten icke komme att medföra ett sämre uppbörds-
resultat än som följer av nuvarande bestämmelser, om den i stället debite
rades med samma belopp som den slutliga skatt, vilken senast påförts den
skattskyldige. Detta kan förmodas gälla även om i sistnämnda skatt ingår
olycksfallsförsäkringsavgift, vilken avgift merendels är låg. I slutlig skatt
kan emellertid ingå även sådana skatter, som icke skall erläggas prelimi
närt, t. ex. utskiftningsskatt eller ersättningsskatt. Sådan skatt är oftast
av engångsnatur och kan uppgå till betydande belopp. Den bör därför —
i motsats till olycksfallsförsäkringsavgift — i förekommande fall frånräk-
nas den slutliga skatten, innan denna lägges till grund för debiteringen av
den preliminära B-skatten.
För att underlätta debiteringsarbetet förordar jag alltså, att den preli
minära B-skatten i de fall, då skatten ej skall beräknas med ledning 'av
preliminär taxering, regelmässigt debiteras med samma belopp som den
senast påförda slutliga skatten, dock att i förekommande fall avdrag skall
göras för däri ingående utskiftningsskatt etc.
I några remissyttranden har föreslagits vissa undantag från den föror
dade regeln. Sålunda har ifrågasatts, att lokal skattemyndighet skulle äga
valfrihet att debitera skatten på det förordade sättet eller med ledning av
avgiven preliminär deklaration för året före inkomståret eller att skatten
skulle efter jämförelse mellan senaste B-skatt och senaste slutliga skatt de
biteras med det största av dessa skattebelopp. Vidare har från något håll
förordats, att särskilda beräkningsgrunder skulle tillämpas vid större änd
ringar i den kommunala utdebiteringen.
Sådana undantag skulle icke obetydligt komplicera debiteringsförfarandet
utan att för den skull utgöra någon garanti för ett väsentligt bättre upp-
bördsresultat. Utan den skattskyldiges hörande torde det vidare mången
gång vara omöjligt att bedöma, huruvida den beräknade inkomsten under
året före inkomståret bättre lämpade sig som grundval för debiteringen än
inkomsten under året därförut. Ej heller är det utan vidare klart, att ett
iakttagande av ändrad kommunal utdebitering alltid skulle medföra bättre
överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt, då det härutinnan
avgörande främst är relationen mellan beräknad och verklig inkomst un
der beskattningsåret. Å andra sidan kan med fog hävdas, att om lokal skat
temyndighet bleve ovillkorligt bunden till en regel sådan som den i det
föregående förordade vissa hinder skulle finnas mot att ernå det i det en
skilda fallet bästa möjliga resultatet av preliminärskatteuppbörden. Regeln
att B-skatten skall debiteras med ledning av senast påförda slutliga skatt
bör därför enligt min mening utformas att gälla för sådana fall, där sär
skilda omständigheter icke bör föranleda att skatten beräknas enligt annan
grund. Lokal skattemyndighet, som i det enskilda fallet anser skäl tala föl
en skatteberäkning annorledes än efter huvudregeln, bör dock icke påföra
högre B-skatt än som föranledes av sistnämnda regel utan att först ha be
rett den skattskyldige tillfälle att yttra sig.
133
För närvarande skall preliminär taxering verkställas bl. a. då det med sannolikhet är att antaga, att vid årlig taxering året näst efter inkomst året till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerad inkomst kommer att avvika från motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen året näst före inkomståret med minst en femtedel av sistnämnda inkomst, dock minst 600 kr. Preliminär B-skatt må jämväl i andra fall beräknas på grundval av preliminär taxering, nämligen därest särskilda omständigheter därtill föranleder. De sakkunniga, som icke föreslår någon ändring av dessa be stämmelser, framhåller att nyss angivna särskilda omständigheter borde anses föreligga, då fråga vore t. ex. om ömmande omständigheter eller om en betydande skillnad mellan preliminär och påräknelig slutlig skatt. En li beral tillämpning av regeln vore att förorda, särskilt då preliminär taxering påkallades av den skattskyldige.
Med den förordade omläggningen av grunderna för den preliminära B- skattens beräkning hade det onekligen varit till fördel att anknyta reglerna om när preliminär taxering skall ske till påräknelig ändring i skattebelop pets storlek. Så sker för närvarande vid jämkning. För att underlätta för de skattskyldiga och de lokala skattemyndigheterna att bedöma, när jämk ning må ske, föreslår emellertid de sakkunniga, att jämkningsgränsen __ såvitt gäller preliminär B-skatt — i stället anknytes till inkomsten. Med hänsyn till de härmed förenade fördelarna biträder jag detta förslag. Det synes då naturligt att anknyta även reglerna för preliminär taxering till inkomsten.
Vidare förordar de sakkunniga, att jämkning med omdebitering av skat ten alltid skall ske, om den skattskyldige anmäler att han icke vidare skall erlägga folkpensionsavgift eller att den preliminära skatten bör minskas med ett belopp motsvarande i den slutliga skatten ingående olycksfallsför- säkringsavgift.
Den omständigheten att den preliminära B-skatten understundom beräk nas till belopp motsvarande den senast påförda slutliga skatten, kan icke anses innebära att B-skatten i dylikt fall innefattar en debitering av olycks- fallsförsäkringsavgift därför att dylik avgift ingått i den slutliga skatten. Debitering av B-skatt med belopp motsvarande senast påförda slutliga skatt innebär endast en av praktiska skäl vald schablonmetod för beräkning av de utskylder m. in., som skall erläggas preliminärt i avräkning på slutlig skatt. Eu konsekvens av detta resonemang blir, att den omständigheten att olycksfallsförsäkringsavgift ingått i den senaste slutliga skatten ej i och för sig utgör något skäl för preliminär taxering eller jämkning, oaktat så dan avgift i princip ej skall erläggas preliminärt och oavsett att den skatt- skvldige över huvud taget icke har att vidare erlägga sådan avgift. Det nu sagda gäller även för det fall, då skattskyldig fr. o. in. inkomståret är fri tagen från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift. Skäl för preliminär taxering eller jämkning uppkommer först då en mera väsentlig skillnad fö- ieligger mellan, å ena sidan, den senast påförda slutliga skatten samt, å andra sidan, beloppet av vad som enligt allmänna regler skall inbetalas såsom
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
134
preliminär skatt å beräknelig inkomst och förmögenhet under beskattnings
året. Att i författningstexten mera exakt ange när av nu antydda skäl pre
liminär taxering eller jämkning må verkställas, synes icke böra ifrågakom-
ma. Det torde vara tillräckligt med ett stadgande om att preliminär taxering
eller jämkning må göras, när särskilda omständigheter är för handen, såsom
exempelvis då nedsatt skatleförmåga föreligger eller fråga är om mer be
tydande skillnad mellan eljest utgående preliminär skatt och påräknelig
slutlig skatt.
Av det sagda framgår, att jag icke biträder de sakkunnigas förslag att
jämkning ovillkorligen skall göras, då skattskyldig anmäler att folkpensions
avgift ej längre skall utgå eller att olycksfallsförsäkringsavgift ingått i se
nast påförda slutliga skatt.
Jag anser mig knappast kunna dela den mening, som uttalats av läns
styrelsen i Västerbottens län, att lokal skattemyndighet borde — när helst
så ansåges påkallat — äga verkställa preliminär taxering utan ansökan av
skattskyldig. De möjligheter till sådan preliminär taxering, som redan finnes
och nu föreslås, torde få anses tillräckliga.
I några yttranden har förordats, att den nuvarande specifika uträkning
en av B-slcatten efter preliminär taxering borde avskaffas och att skatten
i stället skulle uträknas med ledning av de vanliga skattetabellerna eller
efter skattetabeller med skatten uträknad per år, därvid i förekommande
fall förmögenhetsskatten borde uträknas särskilt för sig och tilläggas. Mot
en sådan schematisk skatteberäkning talar emellertid, att den i en stor
mängd fall antingen icke kan ske eller skulle leda till att skatten konnne
att avsevärt avvika från slutresultatet av en specifik uträkning. Detta gäller
t. ex. då den skattskyldige skall erlägga endast kommunalskatt eller då lian
haft väsentlig inkomst av fastighet, som ej alls eller endast till ringa del
beskattas till kommunal inkomstskatt på grund av det s. k. procentavdra-
get. Med hänsyn härtill bör B-skatten alltid efter preliminär taxering uträk
nas på sätt nu sker.
Vidare bör observeras det fall, då skattskyldig, som under året före in
komståret haft A-skatt, övergått till sådan verksamhet att han under in
komståret skall erlägga B-skatt. Understundom torde därvid inkomsterna
ändras så avsevärt, att skyldighet att avlämna preliminär självdeklaration fö
religger enligt gällande bestämmelser. I de fall då den beräknade inkomständ
ringen icke är av sådan storleksordning att dylik skyldighet föreligger, mås
te tillses att lokal skattemyndighet erhåller underrättelse om att B-skatt
skall debiteras. Bestämmelserna om skyldighet att avlämna deklaration synes
därför böra kompletteras med tanke härpå.
Om skattskyldig, som har att erlägga B-skatt, flyttat från en kommun
till en annan, bör skyldighet föreligga att avge preliminär deklaration. Jag
kan icke dela de sakkunnigas betänkligheter häremot. Förbises skyldigheten,
får den skattskyldige anmanas att deklarera.
För att underlätta skatteinbetalningen för skattskyldiga, som uppbär sina
inkomster oregelbundet eller företrädesvis under viss del av året, förordar
de sakkunniga, att debiterad preliminär skatt skall kunna förfalla till betal
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Kungl. Mcij:ts proposition nr 100.
135
ning vid allenast viss eller vissa uppbördsterminer med överhoppande av de övriga terminerna. De skattskyldiga borde icke medges ovillkorlig rätt att få skatten uppdelad efter egen önskan; avvikelserna från huvudregeln mås te motiveras av den skattskyldiges inkomstförhållanden och bli beroende av den lokala skattemyndighetens prövning från fall till fall.
De sakkunnigas ifrågavarande förslag avser att undanröja de svårigheter, som kan föreligga för vissa skattskyldiga eller grupper av skattskyldiga med oregelbundet utfallande inkomster att fullgöra de kontinuerliga preliminär skatteinbetalningarna. Även om skäl onekligen kan åberopas till förmån för detta förslag, är å andra sidan avsevärda olägenheter förenade med detsam ma. Ett stort antal, kanske flertalet, jordbrukare skulle kunna förutses på kalla rät t att betala preliminärskatten mot slutet av uppbördsåret, då huvud parten av jordbruksinkomsten normalt inflyter, och någon effektiv kontroll från den lokala skattemyndighetens sida att möjligheten till uppskov icke onödigtvis medgåves skulle knappast kunna ske. Jämväl åtskilliga andra skattskyldiga, exempelvis sådana som uppbär tantiem eller provisionsin- komst eller vars inkomstförhållanden är mer eller mindre säsongpräglade, skulle förvisso påkalla uppskov. Den lokala skattemyndigheten kan följakt ligen förutses bli avsevärt merbelastad vid ett genomförande av förslaget. Lämnade uppskov skulle vidare i icke ringa utsträckning tynga arbetet med kontrollen av preliminärskatteuppbörden. Praktiska och tekniska olägenhe ter är alltså förenade med förslaget.
Mot förslaget kan även invändas att ett uppskov till någon eller några av de sista uppbördsterminerna under uppbördsåret medför att relativt sett myc ket stora skattebelopp i sådant fall skall inom en begränsad tidrymd erläg gas av den skattskyldige. Dessa skattebelopp kommer då att avse jämväl så dan inkomst, som även en skattskyldig av nu ifrågavarande slag kan ha haft under uppbördsårets förra del. Risk måste understundom föreligga för att den skattskyldige icke mäktar inbetala hela det mot slutet av året förfal lande skattebeloppet. — Det torde vidare förhålla sig så, att en bestämmelse sådan som den av de sakkunniga föreslagna varit mer angelägen när det nya uppbördssystemet infördes än nu sedan de skattskyldiga anpassat sig efter gällande regler.
Frågan har även en statsfinansiell aspekt. Preliminär skatt till avsevärt belopp skulle förskjutas från ett budgetår till nästa — om bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1954 skulle förskjutningen beröra budgetåret 1953/54. Det är givetvis omöjligt att söka med någon som helst bestämdhet ange, hur mycket av preliminärskatten som kunde vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag komma att förskjutas till senare hälften av upp bördsåret. Emellertid kan nämnas att preliminärskatten under uppbörds året 1951/52 uppgick till 4 771 milj. kr. och att härav 1 713 milj. kr. inbe talades av skattskyldiga med preliminär B-skatt. Av sistnämnda belopp kan, approximativt beräknat, 350—400 milj. kr. antagas ha inbetalts av j ordbrukare.
De synpunkter, som jag i det föregående anfört, finner jag vara av så
136
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
avgörande vikt, att jag icke anser mig kunna förorda att de sakkunnigas
förslag i denna del genomföres.
Vad de sakkunniga föreslagit i hänseenden, som jag förut ej närmare be
rört, föranleder icke någon erinran från min sida. I vissa remissyttranden
har önskemål uttalats om vissa ändringar i eller kompletteringar av de sak
kunnigas förslag i skilda hänseenden. Dessa önskemål synes emellertid av
skilda skäl icke kunna efterkommas.
V. Debitering av olika slags skatt; utfärdande av debetsedlar av
olika slag.
Jag avser att här behandla begreppen slutlig, kvarstående och tillkom
mande skatt, tiderna för debetsedlarnas utsändande till de skattskyldiga,
antalet uppbördsterminer för de olika skatteslagen samt vissa, huvudsak
ligen tekniska detaljer rörande debitering av olika slag av skatt och upp
rättande av debetsedlar, i den mån dessa detaljer regleras i uppbördsför-
ordningen. Av de sakkunniga i detta sammanhang diskuterade frågor, var
om bestämmelser bör utfärdas i administrativ ordning, ämnar jag sålunda
i stort sett icke upptaga till behandling. Detta gäller t. ex. uppdebitering
i länsräkenskaperna av debiterad preliminär skatt, utformningen av debet
sedlarna å slutlig skatt, införande av en gemensam inkomst- och debite-
ringslängd samt detaljutformningen av en sådan längd.
Gällande bestämmelser m. m. 1 2 § 2 mom. uppbördsförordningen defi
nieras bl. a. begreppen slutlig skatt, kvarstående skatt och till
kommande skatt. Sålunda förstås med slutlig skatt utskylder vilka
debiteras på grund av sådan taxering till statlig inkomstskatt, statlig förmö
genhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt och kommunal inkomst
skatt, varom beskattningsnämnd fattat beslut senast den 10 oktober under
taxeringsåret, skogsvårdsavgifter och andra utskylder vilka debiteras på grund
av sådan taxering av fastighet varom beslut fattats av taxeringsnämnd eller
fastighetsprövningsnämnd, ävensom andra i 1 § uppbördsförordningen om-
förmälda avgifter och annuiteter vilka debiteras i sammanhang med nämnda
utskylder (folkpensionsavgifter, olycksfallsförsäkringsavgifter samt annuite
ter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor); med kvar
stående skatt vad som återstår att erlägga, sedan preliminär skatt avräknats
från slutlig skatt; samt med tillkommande skatt dels fastighetsskatt och
skogsvårdsavgifter, som debiteras på grund av sådant beslut rörande taxe
ring, vilket fattats av prövningsnämnd eller av kammarrätten eller av Kungl.
Maj :t, dels annan skatt än fastighetsskatt och skogsvårdsavgifter, som debi
teras på grund av sådant beslut rörande taxering, vilket fattats av prövnings
nämnd senare än den 10 oktober under taxeringsåret eller av kammarrätten
eller av Kungl. Maj :t, dels skatt, som påföres på grund av eftertaxering, dels
ock skatt, som skall erläggas på grund av sådant beslut rörande ändrad
debitering av kvarstående skatt, vilket fattats av lokal skattemyndighet eller
Kungl. Maj. ts proposition nr 100.
137
länsstyrelse efter utgången av den första av de uppbördsterminer, varunder den kvarstående skatten skall erläggas, eller av kammarrätten eller av Kungl. Maj :t.
Debitering och uppbörd av slutlig skatt sker i särskild ordning beträffande fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och nyssnämnda annuiteter, å ena sidan, samt beträffande annan slutlig skatt, å andra sidan.
Avräkning av preliminär skatt sker endast å annan slutlig skatt än fastig hetsskatt, skogsvårdsavgifter och nämnda annuiteter; dessa erlägges icke preliminärt.
Beträffande tiderna för debetsedlarnas översändande till de skattskyldiga stadgas, att debetsedel å fastighetsskatt m. m. skall avsändas senast den 25 augusti under taxeringsåret och debetsedel å annan slutlig skatt senast den 10 december samma år. Debetsedel, avseende preliminär skatt för vars gäldande skatteavdrag skall verkställas, skall över sändas senast den 18 januari under inkomståret, dock att debetsedel som avser sjöman inskriven vid sjömanshus skall avsändas senast den 15 no vember året dessförinnan. Har skattskyldig under året näst före inkomst året icke haft att utgöra preliminär skatt med skatteavdrag, men skall han, enligt vad antagas kan, under inkomståret erlägga sådan skatt, skall efter anmälan av den skattskyldige debetsedel översändas till honom senast den 18 december året näst före inkomståret.
Debetsedel upptagande preliminär B-skatt utan skatteavdrag skall över sändas senast den 25 februari under inkomståret. Debetsedel å preliminär B-skatt, som grundar sig på preliminär taxering verkställd under inkomst året, debetsedel å preliminär A-skatt för skattskyldig, som under inkomst året börjar förvärvsarbete, samt debetsedel å tillkommande skatt skall över sändas så snart ske kan. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträf fande preliminär C-skatt.
Beträffande debitering in. in. av p r e 1 i in inär skatt gäller följande.
I fråga om preliminär A-skatt skall den lokala skattemyndigheten endast ange, vilken skattetabell och vilken kolumn i vederbörlig avdelning av ta bellen som skall tillämpas.
Vid debitering av preliminär B-skatt skall iakttagas, att pensionsavgift uträknas med tillämpning av 19 § lagen om folkpensionering, därvid sådan avgift icke påföres någon för inkomstår före det, under vilket han fyller 17 år, eller efter det, under vilket han fyllt 65 år. Den statliga inkomstskatten skall för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt (fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser), ut räknas med tillämpning av det procenttal av grundbeloppet, som bestämts för inkomståret. Kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshus- inedel skall uträknas med ledning av de belopp för skattekrona och skatte- Öre, som för inkomståret bestämts för utdebitering till vederbörande kommun, municipalsamhälle, landsting och tingslag.
Preliminär C-skatt skall debiteras dels med ett belopp motsvarande skill
138
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
naden mellan preliminär skatt å den skattskyldiges sammanlagda beräk
nade beskattningsbara inkomst och det belopp som den skattskyldige kan
antagas komma att erlägga i form av preliminär A-skatt dels ock, därest den
skattskyldige äger förmögenhet varför skattskyldighet till statlig förmögen
hetsskatt föreligger, med belopp vartill sistnämnda skatt beräknas.
Preliminär B-skatt skall, liksom preliminär C-skatt, debiteras i en gemen
sam post, därvid öretal icke medtages. Preliminär skatt, som icke uppgår till
20 kr., skall icke påföras. Preliminär B- eller C-skatt skall förfalla till betal
ning:
om skattens belopp uppgår till högst 120 kr., med 20 kr. under den första
och envar av de närmast följande uppbördsterminerna till dess hela beloppet
sålunda förfallit till betalning, dock att under den första terminen dessutom
skall förfalla belopp, som vid sådan fördelning icke uppgår till 20 kr., samt
om skattens belopp överstiger 120 kr., med lika belopp under envar av upp
bördsterminerna, dock att belopp, som skall förfalla under annan termin än
den första, skall avrundas till närmast lägre hela antal kronor därvid åter
stoden skall förfalla under den första terminen.
Debitering av preliminär B- och C-skatt skall ske å uppbördskort. I fråga
om preliminär A-skatt skall å uppbördskort antecknas tillämplig skatte
tabell och kolumn i tabellen. Uppbördskorten är två, nämligen ett debetkort
som användes vid debiteringsarbetet och ett kreditkort varå inflytande
skatt krediteras.
Debiterad preliminär skatt eller uppgift angående tillämplig skattetabell
och kolumn i tabellen skall upptagas å särskild debetsedel. Har skattskyldig
att erlägga både preliminär A-skatt och preliminär C-skatt, skall särskild
debetsedel utfärdas för vartdera slaget av skatt.
Vid debetsedlarna finnes fogade sex genom perforering frånskiljbara skat-
teanvisningar för inbetalning av skatt. Skatteanvisningarna är försedda med
samma debetsedelsnummer som motsvarande debetsedel och uppbördskort,
uppgift å den uppbördstermin då anvisningen är avsedd att användas samt
— beträffande preliminär B- och C-skatt — det belopp som enligt den verk
ställda debiteringen skall inbetalas under uppbördsterminen.
Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas: att slutsumman
utföres i helt antal kronor, därvid öretal, om de uppgår till högst 50, bort
faller och, om de överstiger 50, höjes till närmaste hela krontal;
att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 inom. förordningen om statlig in
komstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av
grundbeloppet, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken
skall avräknas mot den ifrågavarande slutliga skatten;
att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel likale
des uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skatteöre,
som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas mot
ifrågavarande slutliga skatt, dock att, därest i stad fastställts annan utde
bitering för den slutliga skatten än för den preliminära skatten, den kom
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
139
munala inkomstskatten skall utgöras efter den utdebitering som bestämts att gälla för den slutliga skatten; samt
att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel påföres i en gemensam post.
Vid debiteringen skall skattskyldig gottskrivas debiterad preliminär B- och C-skatt, så ock erlagd eller uppdebiterad preliminär A-skatt.
Skattskyldig vars slutliga skatt för visst inkomstår kan antagas komma att överstiga den preliminära skatt, som enligt bestämmelserna i uppbörds- förordningen skolat erläggas för samma år, äger inbetala felande skattebe lopp eller del därav senast den 30 april året näst efter inkomståret. Även så lunda inbetald skatt skall tillgodoföras den skattskyldige i debiteringsläng- den.
Vid avräkningen av den slutliga skatten mot den preliminära uppkommer kvarstående skatt eller överskjutande preliminär skatt, såvida icke den preliminära skatten helt svarar mot den slutliga.
Överstiger den slutliga skatten den skattskyldige gottskriven preliminär skatt med minst 1/5 av den slutliga skatten eller med minst 10 000 kr. skall den skattskyldige påföras ränta å kvarstående skatt med 5 procent å den del av det överskjutande beloppet, som överstiger 1 000 kr. Om å andra sidan den preliminära skatten i motsvarande omfattning överstiger den slutliga skatten, skall den skattskyldige erhålla ränta med 3 procent å det över skjutande beloppet.
Uppgår den kvarstående skatten icke till minst 5 kr., skall densamma icke påföras. I annat fall skall den kvarstående skatten förfalla till betal ning,
om skattens belopp uppgår till högst 20 kr., under den första uppbörds- terminen under uppbördsåret näst efter taxeringsåret; samt
om skattens belopp överstiger 20 kr., med lika belopp under vardera av de båda första uppbördsterminerna under nämnda uppbördsår, dock att belopp, som skall förfalla under den senare terminen, skall avrundas till närmast lägre hela antal kronor, därvid återstoden skall förfalla under den förra ter minen.
Den överskjutande preliminära skatten skall av länsstyrelsen i det län, där skatten debiterats, utan kostnad för den skattskyldige återbetalas till honom. Restitution skall dock icke ske av belopp understigande 5 kr.
Slutsumman av fastighetsskatt, skogsvårds a vgifter samt annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor skall utföras i helt antal kronor och förfalla till betal ning,
om beloppet uppgår till högst 60 kr., med 20 kr. under uppbördsterminen i september månad under taxeringsåret samt vardera av de två uppbördster- miner, som infaller i november månad under samma år samt i januari må nad nästföljande år, till dess hela beloppet sålunda förfallit till betalning, dock att under den första terminen dessutom skall förfalla belopp, som vid sådan fördelning icke uppgår till 20 kr., samt
140
om beloppet överstiger 60 kr., med lika belopp under envar av nämnda
terminer, dock att belopp, som skall förfalla under annan termin än den
första, skall avrundas till närmast lägre hela antal kronor, därvid återsto
den skall förfalla under den första terminen.
Fastighetsskatt m. in. debiteras för sig. Debiteringen sker i fastighetsläng-
den, som sålunda tillika fungerar som debiteringslängd. Med ledning av de-
biteringslängden utskrives debetsedlar och medelst kopiering uppbördskort
för kreditering av influten skatt (kreditkort).
Särskilt uppbördskort skall uppläggas för envar skattskyldig, som har
att utgöra skatt. För varje skattskyldig, för vilken upplagts särskilt upp
bördskort, skall utfärdas debetsedel. Särskild debetsedel skall utfärdas å
fastighetsägare för varje honom tillhörig fastighet som särskilt taxerats,
därest han före den 15 juni under taxeringsåret gör framställning därom hos
vederbörande lokala skattemyndighet.
Den tillkommande skatten avser i stort sett — förutom skatt
som påföres på grund av eftertaxering---- sådan skatt, som på grund av be
slut i taxerings- eller debiteringsmål eller efter av lokal skattemyndighet
vidtagen rättelse av verkställd debitering ytterligare skall erläggas, sedan
debetsedel utfärdats å slutlig skatt eller å fastighetsskatt in. in.
Debitering av tillkommande skatt skall ske efter samma grunder, som
gäller för debitering av motsvarande slutliga skatt. Skatten skall förfalla
till betalning under en eller flera, högst sex på varandra följande uppbörds-
terminer. Lokal skattemyndighet bestämmer, under vilka uppbördsterminer
skatten sålunda skall förfalla till betalning. Därvid bör tillämpas enahanda
grunder, som gäller för debiterad preliminär skatt.
Tidigare förslag m. m. För att underlätta förskottsinbetalning av skatt
samt möjliggöra för den skattskyldige att inbetala debiterad preliminär
skatt med annat belopp än som förfölle till betalning under uppbördstermin
föreslog de sakkunniga i sitt första betänkande (SOU 1950: 7 s. 86 o. f.) att in
betalning av skatt skulle få verkställas medelst företeende av debetsedel och
skatteanvisning jämväl under annan tid än under löpande uppbördstermin
ävensom att det beträffande debiterad preliminär skatt skulle ankomma på
den skattskyldige att själv å skatteanvisning angiva det belopp som skulle
inbetalas. Å debetsedlarna skulle dock lokal skattemyndighet ha angivit
påtört skattebelopp och de delbelopp, som förfölle till betalning under de
olika uppbördsterminerna. För att möjliggöra de nyss antydda anordning
arna föreslog de sakkunniga att den debiterade preliminära skatten skulle
förfalla till betalning med lika stora belopp under de uppbördsterminer, var
under sådan skatt skulle gäldas. Antalet vid varje debetsedel fogade skatte-
anvisningar skulle ökas från 6 till 8. Terminsbeteckningarna på skattean-
visningarna skulle borttagas.
I flertalet yttranden över betänkandet har de sakkunnigas förenämnda
förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Kungl. Maj. ts proposition nr 100.
141
I fråga om förslaget, att skattskyldig vid inbetalning av debiterad preli
minär skatt själv skulle ange skattebeloppet å skatteanvisningen, har dock
några myndigheter uttalat betänkligheter. Sålunda har riksräkenskapsver-
ket yttrat att det berörda tillvägagångssättet medförde en viss risk för miss
tag, när de skattskyldiga skulle fylla i beloppen på anvisningarna. Med hän
syn härtill sattes i fråga, huruvida icke syftet med förslaget skulle tillräck
ligt tillgodoses genom att de två skatteanvisningar, som föreslagits skola
tillkomma, bleve disponibla för fyllnadsinbetalningar, under det att förfal
lande belopp liksom nu skulle av lokal skattemyndighet angivas på de öv
riga sex skatteanvisningarna.
I sitt förra betänkande föreslog de sakkunniga vidare (s. 90), att till debet
sedeln å preliminär skatt skulle fogas ett särskilt skattekort med uppgift
om namn m. m. samt debetsedelsnummer och uppbördsår, vilket kort —
beträffande preliminär A-skatt — arbetstagaren skulle frånskilja, innan
debetsedeln överlämnades till arbetsgivaren. En sådan anordning skulle un
derlätta preliminärskatteuppbörden bl. a. vid korttidsanställning.
Detta törslag har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de
över betänkandet avgivna yttrandena.
De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att det förhållandet att be
greppet slutlig skatt utgjorde en gemensam beteckning å två olika huvud
grupper av skatt, för vilka debitering och uppbörd skedde efter olika linjer,
medförde att författningstexter och framställningar hleve tyngande och i
viss mån också svåröverskådliga. Det vore därför önskvärt att i detta av
seende söka åstadkomma ändrad terminologi. Slutlig skatt borde omfatta
allenast sådana skatter och avgifter, varifrån den preliminära skatten skulle
avräknas, d. v. s. statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt och kom
munal inkomstskatt samt pensionsavgifter, ävensom andra skatter och av
gifter, som debiterades samtidigt med de nu nämnda, d. v. s. för närvarande
utskiftningsskatt och ersättningsskatt samt olycksfallsförsäkringsavgifter.
Detta syntes även befogat rent språkligt sett. För fastighetsskatt, skogsvårds-
avgifter och ovannämnda annuiteter borde i stället skapas en annan, för
dessa tre slag av skatter in. in. gemensam beteckning. Därvidlag vore be
teckningen »fastighetsskatt» tänkbar. Denna beteckning återfunnes emel
lertid redan i kommunalskattelagen och avsåge där den del av den allmänna
kommunalskatten, som uttoges efter fastigheternas taxeringsvärden. In
vändningar kunde icke utan fog riktas emot att i uppbördsförordningen an
vända samma beteckning som i kommunalskattelagen, men där låta beteck
ningen få ett vidare innehåll. Beteckningen »skatt å fastighet» företedde
sådan likhet med begreppet fastighetsskatt att liknande invändning kunde
riktas mot densamma. Icke heller syntes ett uttryck som t. ex. fastighetsut-
skylder böra komma i fråga. Annan möjlighet syntes icke stå till buds än
att, såvitt gällde fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och ovannämnda an
nuiteter, även i fortsättningen begagna samma skrivsätt som hittills. I sam
manhang där tvekan icke kunde råda om innebörden, dock icke i författ
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
142
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
ningstext, borde emellertid — i stället för den fullständiga uppräkningen
av utskyldernas namn — uttrycket »fastighetsskatt m. m.» kunna använ
das, t. ex. debitering av fastighetsskatt in. in. eller utfärdande av debetsedel
a fastighetsskatt in. in.
Definitionen i uppbördsförordningen å slutlig skatt och å fastighetsskatt
in. in. syntes vidare böra i viss mån ändras för att klarlägga förhållandet
till begreppet tillkommande skatt.
De sakkunniga påpekar, att skillnaden mellan slutlig och kvarstående
skatt samt fastighetsskatt in. in., å ena sidan, och tillkommande skatt, å
den andra, huvudsakligen vore av teknisk art. Om efter det debetsedlarna
å slutlig och kvarstående skatt, resp. å fastighetsskatt in. in. utsänts till de
skattskyldiga, skattskyldig på grund av beslut i taxerings- eller debiterings-
rnål befunnits skola erlägga ytterligare skatt, hade det ansetts lämpligt att
uppbära denna tilläggsskatt i särskild ordning och giva den särskild beteck
ning. Huruvida skatten skulle uppbäras i den ena eller andra formen hade i
uppbördsförordningen gjorts beroende av när det beslut meddelats, som
skulle ligga till grund för debiteringen.
Beträffande den slutliga och kvarstående skatten vore i detta avseende den
10 oktober under taxeringsåret den avgörande tidpunkten. Debitering av-
ytterligare skatt på grund av senare meddelade beslut skulle ske i form av
tillkommande skatt. Emellertid meddelades åtskilliga av dessa senare beslut
i så god tid före den första uppbördsterminen för kvarstående skatt, att den
redan verkställda debiteringen mycket väl skulle kunna rättas och ny de
betsedel å slutlig och kvarstående skatt kunna utfärdas, innan skatten för-
fölle till betalning. I och för sig vore det därför tänkbart att begränsa den
tillkommande skatten till sådan ytterligare skatt, varå debetsedel icke hunne
utfärdas före första uppbördsterminen för kvarstående skatt. Utfärdande
av ny debetsedel å högre belopp syntes dock — för undvikande av felaktiga
skatteinbetalningar — förutsätta, att den tidigare utfärdade debetsedeln
återlämnades till den lokala skattemyndigheten. Någon säkerhet för att så
skedde förelåge emellertid ej. Därest omdebiteringen avsåge en arbetstagare,
vilken hade att vidkännas avdrag å lönen för skatten, och innebure en förhöjd
skatt, skulle svårigheter uppkomma att genom skatteavdrag under återstående
avlöningstillfällen före uppbördsterminen få kvarskatten täckt. Med hänsyn
härtill syntes det vara att föredraga att vid höjning av skatten sedan de
betsedel utfärdats låta tilläggsskatten uttagas i form av tillkommande skatt.
Däremot borde hinder icke möta att utsträcka tiden för beaktande av beslut i
taxerings- och debiteringsmål till efter den 10 oktober. Dylika beslut borde
om möjligt beaktas intill den tidpunkt då debetsedlarna å slutlig skatt och
kvarstående skatt skulle sändas ut till de skattskyldiga.
Med slutlig skatt borde enligt de sakkunnigas mening således förstås
statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersätt
ningsskatt och kommunal inkomstskatt ävensom folkpensionsavgifter och
olycksfallsförsäkringsavgifter, som debiterats inom sådan tid, att debite
ringen kunde beaktas vid utfärdandet av den debetsedel å skatten, som med
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
143
nuvarande bestämmelser skulle utsändas till den skattskyldige senast den
10 december under taxeringsåret. 1 sistnämnda hänseende syntes lämpligt
föreskriva att hänsyn skulle tagas till beslut, som beskattningsnämnd fattat
så tidigt under taxeringsåret att meddelande om beslutet kommit den lokala
skattemyndigheten tillhanda senast den 20 november samma år.
Med kvarstående skatt borde förstås skatt, som återstode att erlägga se
dan i förekommande fall preliminär skatt avräknats från slutlig skatt.
Något behov syntes icke föreligga att särskilt angiva vad som menades
med fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och förut omnämnda annuiteter. Å
debetsedel å fastighetsskatt in. in. skulle upptagas fastighetsskatt samt
nämnda avgifter och annuiteter, vilka debiterats inom sådan tid att debite
ringen kunde beaktas vid utfärdandet av debetsedel å skatten. För närvarande
gällde — och härutinnan föresloge de sakkunniga icke någon ändring — att
debetsedlarna skulle utsändas till de skattskyldiga senast den 25 augusti. Den
å dessa debetsedlar upptagna fastighetsskatten och skogsvårdsavgiften mås
te vid årlig taxering bygga på taxeringsnämndernas beslut. Vid allmän fas
tighetstaxering kunde även fastighetsprövningsnämndernas beslut beaktas.
Beslut av prövningsnämnd eller av kammarrätten eller av Kungl. Maj :t, in
nebärande höjd taxering, måste medföra debitering av tillkommande skatt.
Med tillkommande skatt slutligen borde förstås dels fastighetsskatt och
skogsvårdsavgifter, som debiterades på grund av sådant beslut rörande taxe
ring av fastighet, vilket fattats av prövningsnämnd eller av kammarrätten
eller av Kungl. Maj :t, dels ock statlig inkomstskatt, statlig förmögenhets
skatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt och kommunal inkomstskatt även
som pensionsavgifter, som debiterades på grund av sådant beslut rörande
taxering, vartill hänsyn icke tagits vid tidigare debitering av slutlig skatt.
De sakkunniga framhåller vidare, att med tillkommande skatt borde för
slås även sådan skatt, som utöver tidigare påförd skatt skulle erläggas på
grund av beslut rörande ändrad debitering. Sådant beslut kunde fattas av
lokal skattemyndighet, länsstyrelse, riksräkenskapsverket, kammarrätten
eller Kungl. Maj :t eller, beträffande olyeksfallsförsäkringsavgifter, av riks-
försäkringsanstalten.
Efter utfärdandet av debetsedlarna å slutlig skatt kunde uppkomma fall,
där omdebitering måste ske och ytterligare skatt uttagas på grund av att fel
ägt rum vid avräkning av den preliminära skatten mot den slutliga. Även i
dessa fall av ändrad debitering borde den ytterligare skatten såsom för när
varande uttagas i form av tillkommande skatt. Detsamma gällde skatt som
debiterades efter s. k. reservationskrav.
Såsom tillkommande skatt borde slutligen, likaledes i enlighet med vad
som nu gällde, betecknas skatt, som påfördes på grund av eftertaxering.
Beträffande omdebitering i vissa fall, då utfärdad debetsedel upptager för
högt skattebelopp, anföres följande.
Innebär beslut i debiterings- eller taxeringsmål, att skatten skall utgå
med lägre belopp än som finnes upptaget å redan utfärdad debetsedel, kan i
vissa fall enligt ett av Kungl. Maj :t den 30 januari 1948 meddelat be
144
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
slut omdebitering ske. Kungl. Maj:ts beslut innebär, att om på grund av-
beslut av länsstyrelse, prövningsnämnd, kammarrätten eller Kungl. Maj :t
sådan fastighetsskatt, kvarstående skatt eller tillkommande skatt, som helt
eller delvis ännu icke förfallit till betalning, skall utgå med lägre belopp än
som finnes upptaget å redan utfärdad debetsedel, den lokala skattemyndig
het som utfärdat debetsedeln har att efter framställning av skattskyldig
eller efter anmodan av länsstyrelsen verkställa av beslutet föranledd änd
ring i debiteringen samt utfärda ny debetsedel upptagande det lägre skatte
beloppet. Sådan skyldighet föreligger även efter framställning från riks-
försäkringsanstalten, då anstalten nedsatt eller undanröjt i kvarstående skatt
ingående olycksfallsförsäkringsavgift. Framställning eller anmodan om ut
färdande av ny debetsedel bör ha inkommit till den lokala skattemyndig
heten senast tre veckor före ingången av den uppbördstermin, under vilken
det lägre skattebeloppet skall gäldas.
I dessa fall bör omdebitering ske även i fortsättningen. Formellt är här
fråga allenast om en på grund av avkortning sänkt debitering. Som slutlig
och kvarstående skatt, fastighetsskatt in. m. och tillkommande skatt kan
därför även betecknas skatt, som efter det debetsedel å skatt av angivna
slag utfärdats men innan skatten, helt eller delvis, förfallit till betalning,
på grund av beslut av lokal skattemyndighet, länsstyrelse, prövningsnämnd,
kammarrätten eller Kungl. Maj :t eller, beträffande olycksfallsförsäkrings-
avgifter, riksförsäkringsanstalten debiteras med lägre belopp än den redan
utfärdade debetsedeln utvisar.
Omdebitering kan även ske, därest det i anledning av besvär eller eljest
framkommer att för lågt preliminärt skattebelopp avräknats från den slut
liga skatten. I sådana fall bör dock i första hand rättelse kunna ske genom
att det ytterligare preliminära skattebeloppet räknas den skattskyldige till
godo såsom avbetalning på den kvarstående skatten eller i förekommande
fall återbetalas till den skattskyldige, detta i överensstämmelse med av
finansdepartementet meddelade anvisningar i en den 21 december 1948
utfärdad »P.M. angående rättelse av fel, som uppkommit vid avräkning av-
preliminär skatt mot slutlig skatt, m. m.». Särskilda bestämmelser härom
i uppbördsförordningen torde dock icke vara erforderliga.
Omdebitering med nedsättning av skatten bör verkställas ex officio, när
beslutet i taxerings- eller debiteringsmålet kommer den lokala skattemyn
digheten tillhanda. Särskild ansökan om omdebitering synes icke erfor
derlig.
I fråga om tiderna för debetsedlarnas översändande
till de skattskyldiga framhåller de sakkunniga, att vissa länssty
relser uttalat önskemål, att avsändandet av debetsedlar å preliminär skatt
med skatteavdrag skulle få uppskjutas till utgången av januari månad under
inkomståret. I ett yttrande hade föreslagits, att bestämmelsen om utsändande
i vissa fall av debetsedlar senast den 18 december året dessförinnan skulle
utgå. Bestämmelsen om att debetsedlar för sjömän skulle utsändas senast
den 15 november året före inkomståret, vilken bestämmelse visat sig vara
svår att tillämpa, hade likaså föreslagits skola utgå. Vidare hade en läns
styrelse ifrågasatt, att debetsedlarna å slutlig skatt (dock ej fastighetsskatt)
skulle utsändas senare än den 10 december under taxeringsåret.
Å andra sidan hade från arbetsgivarhåll till de sakkunniga framförts
önskemål om att sådana debetsedlar, enligt vilka skatteavdrag skulle verk
145
ställas, skulle utsändas tidigare än nu. Debetsedlar å preliminär A-skatt borde sålunda sändas ut redan i december månad före inkomståret och debetsedlarna å kvarstående skatt tidigare än den 10 december. Om preli- minärskattedebetsedlarna utsändes före inkomståret, skulle rätta skatte avdrag kunna verkställas redan fr. o. m. inkomstårets ingång, varigenom den mängd ändringar kunde undvikas, som nu måste vidtagas, då de nya debetsedlarna komine in till arbetsgivarna i slutet av januari. Beträffande debetsedlarna å kvarstående skatt hade framhållits, att arbetsgivarna hade svårt att få in dessa debetsedlar i tid för skatteavdragen i januari.
I två likalydande motioner, I: 58 och II: 79, till 1951 års riksdag hade slut ligen föreslagits utredning om möjligheterna att på ett tidigare stadium än för närvarande tillhandahålla de skattskyldiga debetsedeln å slutlig skatt. I motionerna hade ifrågasatts, om icke skattens uträknande borde ske redan på taxeringsstadiet och verkställas av taxeringsnämndernas ordförande. Ändringen syntes dock icke kunna genomföras utan att densamma under viss tid blivit prövad. Motionärerna hade därför förordat, att en försöks verksamhet skulle igångsättas i Stockholm och eventuellt också i några andra större städer. Under åberopande att frågan om den tid, inom vilken ifrågavarande debetsedlar skulle utfärdas, torde komma att beröras av uppbördssakkunniga, hade riksdagen lämnat motionerna utan åtgärd.
Med hänsyn till angelägenheten av att de anställdas debetsedlar å prelimi när skatt fortast möjligt komme arbetsgivarna till handa anser sig de sak kunniga icke kunna annat än beträffande sjömännen biträda de önskemål, som uttalats om senare utsändande av debetsedlarna. För sjömännen före slår de sakkunniga, att samma bestämmelser skall fastställas att gälla som för övriga arbetstagare. I stället borde rederierna äga rätt att verkställa källskatteavdrag enligt föregående års skattetabell under längre tid under inkomståret än vad nu vore medgivet.
De sakkunniga föreslår vidare upphävande av bestämmelsen, att debet sedel skall utsändas senast den 18 december året näst före inkomståret, om skattskyldig, som icke tidigare haft att utgöra preliminär skatt, kunde an tagas komma att under inkomståret utgöra sådan skatt. Gällande bestäm melser om rekvisition och utsändande av debetsedel till skattskyldig som först under inkomståret började uppbära inkomst, för vilken preliminär A-skatt skulle utgöras, borde utsträckas att gälla jämväl skattskyldig, som beräknades börja i förvärvsarbete redan vid inkomstårets början.
För arbetsgivarna hade det uppenbart varit till fördel, fortsätter de sak kunniga, om debetsedlarna å preliminär A-skatt kunnat utsändas redan före inkomståret. Den tidpunkt, som nu funnes fastställd, eller den 18 ja nuari under inkomståret, sammanhängde med tiderna för mantalsskriv ningen. Det skulle vara förenat med avsevärda svårigheter att utsända de betsedlarna tidigare utan att samtidigt tidpunkten för mantalsskrivnings- förrättningarna i motsvarande mån ändrades. Någon ändring i sistnämnda avseende ifrågasattes ej. De sakkunniga hade därför icke funnit sig kunna förorda ändrad tid för utsändande av debetsedlarna å preliminär A-skatt.
10
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
146
Fastslås borde emellertid, att den 18 januari skulle utgöra den tidpunkt, då
debetsedlarna senast skulle vara utsända, och att utsändandet borde ske
tidigare i den mån detta vore möjligt.
De sakkunniga anför vidare, att arbetstagarnas debetsedlar å slutlig skatt
torde komma att mer regelmässigt överlämnas i tid till arbetsgivarna, sedan
numera bestämmelse införts om skatteavdrag med 25 procent, därest debet
sedeln icke företeddes. I och för sig skulle det eljest ur olika synpunkter
vara önskvärt, om debetsedlarna å slutlig skatt kunde utsändas tidigare än
nu skedde. Emellertid vore det angeläget, att de beslut, som prövnings-
nämnderna meddelade om ändring av taxeringarna, kunde beaktas i så stor
utsträckning som möjligt, innan debetsedlarna sändes ut. Om så ej skedde,
bleve följden att främst de skattskyldiga men även myndigheterna åsam
kades besvär och arbete. Det i motionerna I: 58 och II: 79 till 1951 års riks
dag väckta förslaget, att — för att möjliggöra ett tidigare utsändande av
debetsedlarna å slutlig skatt — debiteringsarbetet till en del skulle utföras
av taxeringsnämndsordförandena kunde de sakkunniga icke förorda. Ett
dylikt tillvägagångssätt skulle på intet vis påskynda debiteringsarbetet och
skulle därjämte icke kunna förenas med de allmänt omfattade och i hög
grad berättigade önskemålen om att taxeringsnämnderna genom att befrias
från rutinmässiga kontorsgöromål skulle få mera tid att ägna åt den egent
liga deldarationskontrollen. I uppbördsförordningen angiven tidpunkt, då
debetsedlarna å slutlig skatt senast skulle vara utsända, torde i stället böra
förläggas något senare än för närvarande. De sakkunniga föresloge näm
ligen i annat sammanhang, att debetsedlarna för skattskyldiga med rätt till
överskjutande preliminär skatt skulle genom postverkets försorg förses
med särskilda återbetalningskort. För detta arbete måste postverket få nå
gon tid till förfogande. De sakkunniga förordade därför att debetsedlarna å
slutlig skatt skulle utsändas senast den 18 december under taxeringsåret.
Härvid förutsattes emellertid att debetsedlarna avseende skattskyldiga med
kvarstående skatt skulle utsändas tidigare och senast såsom för närvarande
den 10 december ävensom att övriga debetsedlar skulle utsändas successivt
så snart som möjligt. Erforderliga föreskrifter härom torde kunna utfärdas
i administrativ ordning.
Slutligen framhåller de sakkunniga, att gällande bestämmelser om utsän
dande av debetsedlar å fastighetsskatt in. m. och å tillkommande skatt icke
syntes behöva ändras.
Såvitt gäller debitering m. m. av preliminär skatt fram
håller de sakkunniga bl. a. följande.
Beträffande preliminär A-skatt skall för närvarande endast angivas, vil
ken skattetabell och vilken kolumn i tabellen som skall tillämpas. Inom
kommittén hade ifrågasatts, att stadgandet borde kompletteras med före
skrift om att å debetsedeln i förekommande fall, i stället för skattetabell
och kolumn däri, skulle angivas det procenttal eller eljest de andra grunder,
efter vilket skatteavdrag skulle beräknas. 1944 års uppbördsberedning hade
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
147
framhållit att något procenttal icke kunde angivas, enär lokal skattemyndig het i regel icke vid utsändandet av debetsedeln kunde veta, om inkomsten skulle komma att uppbäras vid oregelbundet återkommande utbetalnings- tillfällen. Utom då inkomst inflyter oregelbundet skulle vidare enligt de sakkunnigas förslag skatteavdraget beräknas procentuellt i flera andra fall. Angivande å debetsedeln av särskild procentsats eller annan grund för skat teberäkningen innefattade, uttalar de sakkunniga som sin mening, emeller tid ett jämkningsbeslut. Bestämmelser om jämkningsbeslutens avfattning och innehåll vore avsedda att såsom för närvarande återgivas i särskild av delning av uppbördsförordningen. Förevarande stadgande syntes därför icke böra ändras på denna punkt.
I överensstämmelse med de sakkunnigas i annat sammanhang framförda förslag borde beträffande debitering av preliminär B-skatt gälla att sådan skatt skulle debiteras
antingen med ett belopp, motsvarande vad den skattskyldige året näst före inkomståret blivit påförd såsom slutlig skatt,
eller efter preliminär taxering eller jämkning med ett i särskild ordning uträknat belopp.
Beträffande preliminär C-skatt borde stadgas, att sådan skatt skulle debi teras med ett belopp, motsvarande skillnaden mellan den skatt, som den skattskyldige skulle ha påförts om han haft att utgöra preliminär B-skatt, och det belopp som den skattskyldige kunde antagas komma att erlägga i form av preliminär A-skatt. Verkställdes debiteringen utan tillgång till pre liminär deklaration eller närmare uppgifter om den skattskyldiges inkomst av tjänst, finge antagandet i sistnämnda avseende även anses omfatta, att preliminär A-skatt komme att erläggas för hela det belopp, som i inkomst längden funnes upptaget som inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverk samhet.
Enligt gällande bestämmelser skall preliminär B- eller C-skatt, som icke uPP§år till 20 kr., icke påföras. Med hänsyn till penningvärdets fall ansåge de sakkunniga en höjning till 30 kr. vara motiverad.
I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit redan i sitt förra betänkande (s. 86) borde B- och C-skatten förfalla till betalning med lika belopp under envar av de uppbördsterminer, varunder skatten enligt den lokala skatte myndighetens beslut skulle erläggas. Fördenskull måste skatten därjämte debiteras med belopp (angivet i närmast lägre hela krontal) vilket — utan att öretal uppkomme — vore jämnt delbart med det antal uppbördsterminer, varunder skatten sålunda skulle förfalla till betalning.
För närvarande skall B- och C-skatt debiteras så, att skatten icke under någon uppbördstermin understiger 20 kr. Bestämmelsen föresloges upphävd.
Enligt de sakkunnigas mening borde den preliminära skatten såsom för närvarande förfalla till betalning under normalt sex uppbördsterminer. Det skulle visserligen såväl för arbetsgivare och skattskyldiga som för uppbörds- myndigheterna medföra viss arbetslättnad med minskat antal uppbörds terminer. Denna fördel torde dock icke uppvägas av risken att om tiden
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
148
mellan uppbördsterminerna bleve längre än för närvarande vissa ekono
miskt svaga arbetsgivare skulle i än större utsträckning än vad nu vore
fallet använda genom skatteavdrag innehållna medel för annat ändamål än
gäldande av arbetstagarnas skatt och sedan sakna möjlighet att fullgöra sin
betalningsskyldighet gentemot det allmänna.
De sakkunniga anför vidare, att de icke funnit anledning att frångå sitt
förslag i det första betänkandet, att skattskyldig med debiterad skatt själv
skulle å skatteanvisning angiva det belopp, som skulle inbetalas, samt att
terminsbeteckningarna å skatteanvisningarna skulle tagas bort. Härigenom
underlättades skatteinbetalningen i olika avseenden. Måhända kunde man
befara — såsom också framhållits i ett par yttranden — att möjligheterna
till underbetalning i början komme att utnyttjas i viss utsträckning. Emel
lertid torde detta sakna större betydelse, eftersom skatten i så fall ganska
snabbt bleve föremål för restindrivning. De erinringar, som i några ytt
randen framkommit emot dessa förslag, syntes därför icke böra hindra
förslagens genomförande. Riksräkenskapsverkets förslag, att den debiterade
skatten fortfarande skulle angivas å sammanlagt högst sex av skatteanvis
ningarna medan övriga slcatteanvisningar skulle utnyttjas för fyllnads
inbetalningar, vore svårt att genomföra med hänsyn till debetsedelns kon
struktion.
Skattskyldig borde vid behov kunna rekvirera duplettdebetsedel hos den
lokala skattemyndigheten, t. ex. om den tidigare utfärdade debetsedeln för
kommit, om de vid debetsedeln fogade skatteanvisningarna tagit slut eller
om skattskyldig med preliminär A-skatt hade inkomst av bisyssla och öns
kade att skatten därå skulle beräknas med ledning av och redovisas medelst
debetsedel och skatteanvisning.
De sakkunniga förutsätter, att debetsedeln å preliminär skatt skulle i
stort sett få samma utseende som för närvarande, dock borde i överens
stämmelse med förslaget i uppbördssakkunnigas tidigare betänkande pre
liminär skatt, vilken debiterades med samma belopp som senaste slutliga
skatt, icke närmare specificeras å debetsedeln varjämte till debetsedeln
borde fogas åtta skatteanvisningar i stället för som nu sex ävensom ett från
skilj bart skattekort.
De sakkunniga har övervägt olika möjligheter att underlätta inbetalning
av skatt genom att förse debetsedlarna å preliminär skatt med än flera skat
teanvisningar än de föreslagna åtta men funnit detta svårt att genomföra
i praktiken. Redogörelse härför lämnas senare.
Slutligen framhåller de sakkunniga att från arbetsgivarhåll önskemål ut
talats om att samma debetsedelsnummer skulle gälla ar från år för de
skattskyldiga. För företag med adressmaskinanläggning skulle härigenom
inbesparas kostnader och mycket arbete. Detta önskemål hade de sakkun
niga icke funnit möjligt att tillmötesgå. Den utväg, som därvid skulle stå till
buds, om man över huvud taget skulle kunna utnyttjade moderna system, som
nu tillämpades för tilltryck genom de tryckande registren hos länsstyrelser
na av namn m. in. å debetsedelsblanketterna och för postverkets kreditering
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
149
av influten skatt å uppbördskorten med hjälp av hålkortsmaskiner, skulle vara att använda sig av de födelsenummer, som numera tilldelades varje fysisk person. Eu dylik metod vore emellertid behäftad med så stora olägen heter att de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda densamma.
Vid debitering av slutlig skatt skall den skattskyldige för närvarande tillgodoräknas erlagd preliminär A-skatt, uppdebiterad sådan skatt samt debiterad preliminär B- och C-skatt ävensom senast den 30 april året näst eller inkomståret ytterligare inbetald preliminär skatt.
I flera yttranden till de sakkunniga har föreslagits, att endast erlagd preli minär skatt skulle avräknas från den slutliga skatten. Ett sådant förfaran de skulle emellertid kräva, säger de sakkunniga, att indrivningen av restförd preliminär skatt måste avbrytas vid viss tidpunkt och samtliga indrivna be lopp redovisas för anteckning i debiteringslängd. Det uppskov med skatte- uttagandet, som ett avbrytande av indrivningen måste medföra, läte sig ej förena med strävandena att åstadkomma en snabb och effektiv skatteupp- börd. Tvärtom måste ett dylikt tillvägagångssätt anses stå i direkt strid med dessa strävanden. Härtill komme att allmänna redovisningssvårigheter med olägenheter främst för de skattskyldiga, men även för myndigheterna måste befaras inträda. Ett dylikt system kunde därför icke förordas. Såvitt, an- ginge preliminär B-skatt borde i stället från den slutliga skatten såsom för närvarande avräknas debiterat belopp, oavsett om skatten restförts eller erlagts i behörig tid. Hade skattskyldig med preliminär B-skatt inbetalt mer preliminär skatt än vad som påförts enligt utfärdad debetsedel, skulle det överskjutande beloppet därjämte tillgodoräknas den skattskyldige. Belopp som ytterligare inbetalades, efter det på tidigare uppbördsterminer belöpan de skatt restförts, skulle icke avräknas å den restförda skatten utan lika ledes tillgodoräknas utöver det debiterade beloppet. Det sagda innebure med andra ord att skattskyldig med preliminär B-skatt skulle tillgodoräknas dels utan samband med restindrivning erlagd skatt, dels ock restförd skatt.
Beträffande uppdebiterad preliminär A-skatt borde — uttalar de sakkun niga vidare •— skillnad råda mellan det fall, där arbetsgivaren underlåtit att verkställa skatteavdrag, och den situation, som uppkomme när arbetsgivaren verkställt skatteavdrag men underlåtit att inbetala det innehållna beloppet. I det förra fallet vore det uppdebiterade beloppet att likställa med för ar betstagaren restförd preliminär skatt. I det senare fallet däremot borde skat tebeloppet räknas arbetstagaren till godo som erlagd skatt och samtidigt uppdebiteras för restindrivning hos arbetsgivaren såsom en dennes skuld till staten. Sistnämnda uppdebitering, som avsåge arbetsgivaren, finge ingen in verkan på avräkningen mellan preliminär och slutlig skatt.
Hade — bortsett från restförd skatt som erlades efter indrivning — preli minär skatt inbetalts efter den 30 april året efter inkomståret, borde sådan skatt icke införas i debiteringslängden. Beloppet borde balanseras i länssty relsens (kronokamrerarens) räkenskaper, intill dess debitering av slutlig skatt slutförts. Om det då visade sig, att den skattskyldige hade att erlägga
150
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
kvarstående skatt, borde beloppet överföras till postverket som avbetalning
å nämnda skatt och underrättelse härom lämnas den skattskyldige. I annat
fall borde beloppet återbetalas till denne.
I fråga om äkta makar påpekar de sakkunniga, att det icke sällan före-
komme att ena maken påfördes kvarstående skatt, under det att andra ma
ken erhölle återbetalning av överskjutande preliminär skatt. Det skulle i
sådana fall vara förmånligt för såväl de skattskyldiga som det allmänna,
om det överskjutande beloppet icke behövde återbetalas utan kunde tillgo-
doföras den andre maken för att minska dennes kvarstående skatt. Det hade
ifrågasatts huruvida icke bestämmelser om sådan avräkning, som sannolikt
redan nu torde förekomma i viss utsträckning, borde införas i uppbördsför-
ordningen.
De sakkunniga ville till en början fastslå, att avräkning på angivet sätt
icke kunde ifrågakomma utan båda makarnas medgivande. Vidare syntes
följande vara att iakttaga.
Häftade den som vore berättigad återbekomma erlagd skatt för restförd
skatt, ägde han utfå allenast vad som överstege det oguldna beloppet. Innan
avräkning kunde ske måste därför fastställas, att den av makarna, till vil
ken eljest återbetalning skulle ske av för mycket erlagd preliminär skatt,
icke häftade för restförd skatt. Vore så icke fallet, syntes avräkning kunna
ske, under förutsättning att den av makarna, som eljest skulle erhålla skatte-
restitution, gjorde framställning härom eller i varje fall lämnade sitt medgi
vande därtill, innan debetsedlarna å slutlig skatt sändes ut. Om makarna
begärde dylik avräkning och det blivit utrett, att den av makarna, som er
lagt för mycket preliminär skatt, icke häftade för restförd skatt, kunde så
dant önskemål beaktas av den lokala skattemyndigheten. Härför tarvades
ingen annan åtgärd än en anteckning om saken i debiteringslängden med åt
följande sänkning och höjning av den preliminära skatt, som skulle tillgodo
räknas en var av makarna. Efter det debetsedlarna å slutlig skatt utfärdats,
kunde avräkning icke ske. Utbetalningskort å den överskjutande preliminära
skatten skulle nämligen enligt vad de sakkunniga i annat sammanhang före
sloge utfärdas samtidigt med debetsedeln å slutlig skatt.
Avräkning mellan andra skattskyldiga än äkta makar syntes icke böra
medgivas.
Föreskrifter om möjlighet till sådan avräkning mellan makar, som nyss
nämnts, torde icke behöva intagas i uppbördsförordningen.
Vidare anföres att i vissa yttranden till de sakkunniga framhållits, att om
gällande gräns om 5 kr. för uttagande av kvarstående skatt, resp. återbetal
ning av för mycket inbetald preliminär skatt avskaffades, en förenkling i
debiteringsarbetet skulle bli möjlig. Å andra sidan hade en länsstyrelse ytt
rat, att en höjning av angivna gräns skulle åstadkomma en betydande ar-
betsbesparing.
Ifrågavarande undantagsbestämmelse, säger de sakunniga, hindrade
utan tvekan den löpande arbetsrutinen genom att man bl. a. vid utskrift av
Kungl. Maij:ts proposition nr 100.
151
debetsedlarna städse måste ha uppmärksamheten riktad på om den kvarstå- ende skatten, resp. den överskjutande preliminära skatten understege 5 kr. eller ej. Härigenom ävensom på grund av de särskilda bokföringsåtgärder, som måste vidtagas, uppkomme visst merarbete. Å andra sidan kunde det icke vara tillfredsställande att låta hela uppbörds- och indrivningsorganisa- tionen fungera för de obetydliga belopp varom bär vore fråga. De sakkunniga kunde därför icke förorda att undantagsbestämmelsen avskaffades. Icke hel ler ansåge de sakkunniga det motiverat att höja nu gällande gräns om 5 kr. För det allmänna skulle måhända en höjning av gränsen till 10 kr. icke inne bära någon större förlust. Sammanlagda beloppet av den av denna anledning efterskänkta kvarstående skatten torde icke mera avsevärt överstiga den preliminära skatt, som icke återbetalades. Hos skattskyldiga med låga in komster skulle det dock kunna väcka missnöje, om statsverket skulle under låta att återbetala överskjutande preliminär skatt om högre belopp.
Såsom tidigare nämnts har de sakkunniga för att underlätta inbetalningen av debiterad preliminär skatt föreslagit, att de! skulle ankomma på de skatt skyldiga själva att å skatteanvisningarna angiva det belopp, som skulle in betalas. De sakkunniga framhåller, att samma behov av mera fria inbetal- ningsformer icke förelåge beträffande den kvarstående skatten för sådana skattskyldiga, som själva hade att inbetala nämnda skatt. Sålunda kunde här någon överbetalning icke ifrågakomma. Däremot kunde det vara av visst värde om något skattebelopp icke funnes angivet å skatteanvisningarna för skattskyldiga arbetstagare. För sådan skattskyldig, som slutade sin anställ ning mellan två uppbördsterminer, kunde för närvarande, om den innehållna skatten icke helt täckte det belopp, vilket skulle inbetalas vid nästa upp- bördstermin, skatteanvisningen för terminen icke utnyttjas utan beloppet måste i stället inbetalas till centrala skattekontot. Liknande gällde i alla andra fall, då av arbetsgivaren innehållet belopp icke täckte den till betal ning förfallande kvarstående skatten. Om i sådana fall något skattebelopp icke funnes angivet å skatteanvisningarna, skulle inbetalning likväl kunna ske medelst användande av skatteanvisning. En förutsättning härför vore dock att debetsedeln försåges med flera skatteanvisningar än för närvarande. Vidare skulle det — för att underlätta för postverket att på ett rationellt sätt ombesörja krediteringsarbetet beträffande den kvarstående skatten — vara önskvärt att så avjämna skatten, att densamma förfölle till betalning med lika belopp på envar av de två uppbördsterminerna, varunder den skulle er läggas. Anledning funnes emellertid att räkna med att arbetsgivarnas skyl dighet att verkställa avdrag för kvarstående skatt relativt snart skulle om prövas. Vid sådant förhållande hade de sakkunniga icke ansett tillräckliga skäl föreligga att föreslå någon ändring av det nuvarande tillvägagångs sättet.
I fråga om uppbördsterminerna för kvarstående skatt påpekar de sakkun niga, att önskemål uttalats om att man — såsom skedde under åren 1949 och 1950 — skulle låta den kvarstående skatten betalas under uppbördster-
152
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
minerna i maj och september i stället för under uppbördsterminerna i mars
och maj. Även andra önskemål hade framkommit om förlängning av inbe-
talningstiden.
De sakkunniga framhåller, att de till en början diskuterat, om uppbörden
av den kvarstående skatten såsom hitintills borde ske under två uppbörds-
terminer eller om antalet uppbördsterminer borde minskas till en eller ut
ökas till tre eller flera. Ur kostnadssynpunkt för det allmänna vore det na
turligtvis önskvärt med allenast en uppbördstermin. Detta skulle också kunna
motiveras med att den kvarstående skatten framdeles borde nedgå avsevärt.
Emellertid torde det likväl icke kunna undvikas, att den kvarstående skatten
i enskilda fall kunde bli så stor att betalningssvårigheter kunde uppkomma,
om den skulle erläggas på en gång oberoende av när under året uppbörden
skulle ske. Med hänsyn härtill borde antalet uppbördsterminer icke nedsät
tas. Å andra sidan torde några hållbara skäl icke kunna åberopas för en ut
ökning av uppbördsterminernas antal. De sakkunniga förordar, att den kvar
stående skatten skall såsom för närvarande uppbäras under två uppbörds
terminer.
De sakkunniga förordar vidare, att bestämmelserna i uppbördsförordning-
en om uppbörd av kvarstående skatt under uppbördsterminerna i mars och
maj månader skall bibehållas. Visserligen medgavs under åren 1949 och 1950
en viss förskjutning av uppbördsterminerna på grund av den kvarstående
skattens storlek. Under år 1951 hade dock uppbördsterminerna varit förlagda
till mars och maj. De förändringar i uppbördsförfarandet, som redan beslu
tats och som de sakkunniga därutöver förordade i förevarande betänkande,
borde därjämte åstadkomma en sådan nedgång i de kvarstående skatterna,
att av denna anledning något behov av en sådan förskjutning icke kunde an
ses föreligga. Så länge arbetsgivarna hade skyldighet att verkställa avdrag å
lönen för den kvarstående skatten, måste hänsyn tagas till deras berättigade
önskemål, att den tid, varunder sådana avdrag skulle verkställas, bleve så
kort som möjligt.
De sakkunniga framhåller vidare, att som skäl för en framflyttning av
uppbördsterminerna till senare än i mars även anförts, att man därigenom
skulle kunna medhinna att i större utsträckning än eljest ändra verkställda
debiteringar på grund av meddelade beslut i debiterings- och taxeringsmål.
Detta skäl hade visst fog för sig, särskilt som det torde vara ofrånkomligt, att
även i fortsättningen liksom hitintills ett stort antal debiterings- och taxe-
ringsbesvär komme att ingivas först efter det debetsedlarna å slutlig skatt
kommit de skattskyldiga tillhanda i början av december månad. Det kunde
vara förenat med svårigheter att meddela beslut i dessa mål så snabbt, att
nya debetsedlar kunde utfärdas före uppbördsterminen i mars. En fram
flyttning av första uppbördsterminen till maj skulle emellertid medföra att
den andra uppbördsterminen komme antingen i semestermånaden juli eller
i september månad. Intetdera av dessa alternativ kunde förordas.
Nu gällande regler för den kvarstående skattens fördelning på de olika
uppbördsterminerna syntes böra bibehållas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
153
Såvitt gäller fastighetsskatt m. m. erinrar de sakkunniga om att
i propositionen nr 370 till 1945 års riksdag med förslag till uppbördsförord-
ning, m. m. förordades, att antalet uppbördsterminer för fastighetsskatt
m. m. skulle vara två. Bevillningsutskottet föreslog, att antalet skulle utökas
till tre. Detta blev riksdagens beslut.
Med ledning av en stickprovsundersökning, som de sakkunniga låtit verk
ställa rörande debitering av fastighetsskatt m. in. enligt 1950 års taxering
och som omfattade 30 fögderier och 10 städer med egen uppbördsförvaltning,
kunde den nuvarande fördelningen av fastighetsskatten i olika grupper efter
skattens storlek approximativt angivas sålunda:
Antal
debetsedlar
Summa fastighetsskatt m. m.
(Debetsedelns slutsumma)
Fögderier
Städer utom
Stockholm
Stockholm
Hela riket
Antal
%
Antal
%
Antal
%
Antal
%
1
2
3
4
5
6
7
8
3
Andra skattskyldiga än svenska
aktiebolag:
1— 99 kr.................................................
836 000
76
59 500
48
17 600
47
913100
72
100—199 »
............................................
176 000
16
31000
25
7 800
21
214 800
17
200-499 »
............................................
66 000
6
19 900
16
3 300
9
89 200
7
500-999 »
............................................
11000
1
6 200
5
2 700
7
19 900
2
1 000 kr. och därutöver..........................
11000
1
7 400
6
6100
16
24 500
2
Summa
l 100 000 100
124 000 100
37 500 100 1 261 600 100
Svenska aktiebolag:
1— 99 kr..................................................
9 700
42
1400
24
500
20
11600
37
100—199 >................................................
3 000
13
700
11
200
8
3 900
12
200—499 »................................................
3 700
16
1 100
18
200
8
5 000
16
500—999 » ................................................
2 300
10
800
13
200
8
3 300
11
1000 kr. och därutöver..........................
4 300
19
2 000
34
1400
56
7 700
24
Summa
28 000 100
6 000 100
2 500 100
31 600 100
Sammanlagt 1123 000
—
130 000
--
40 000
—
1293 000
—
De sakkunniga anför, att underhandsförfrågningar hos representanter
för organisationer, som företrädde fastighetsägarnas intressen, givit vid han
den att ett allmänt intresse förelåge att få behålla nuvarande ordning med
uppbörd under tre terminer. Skulle antalet uppbördsterminer nedbringas
till två förutsattes för jordbrukarnas del, att uppbörden skedde under no
vember och januari. Likviderna för jordbrukets produkter uppbures i stor
utsträckning först i slutet av året.
En minskning av antalet uppbördsterminer till två skulle medföra att
kostnaderna för debitering och uppbörd skulle nedgå med c:a 200 000 kr.
Visserligen vore såsom framginge av den intagna tablån fastighetsskatten
för det stora flertalet fastighetsägare för närvarande relativt låg. Förhållan
det bleve emellertid ett annat, om taxeringsvärdena höjdes avsevärt vid 1952
års allmänna fastighetstaxering och den kommunala utdebiteringen ökade.
154
Kungl. AIaj:ts proposition nr 100.
Fastighetsskatten bleve då avsevärt större och ett färre antal uppbördster-
miner kunde beräknas medföra besvärligheter för de skattskyldiga. Nämn
värd lättnad härutinnan torde sannolikt icke uppkomma, om uppbördster-
minerna förlädes till november och januari.
De sakkunniga funne övervägande skäl tala för att antalet uppbördster-
miner för fastighetsskatten bibehölles vid tre, såsom för närvarande för
lagda till månaderna september, november och januari. Skatten borde för
delas på de olika uppbördsterminerna efter samma grunder som nu gällde.
De sakkunniga framhåller vidare, att stadgandet i uppbördsförordningen
att uppbördskort och debetsedel skulle utfärdas för envar skattskyldig, som
hade att utgöra skatt, medfört svårigheter i tillämpningen, då samma fastig
het (taxeringsenhet) ägdes av flera personer. Rörande detta spörsmål anfö-
res följande.
Skyldighet att erlägga fastighetsskatt åligger fastighetens ägare eller i
vissa fall dess innehavare eller brukare. Skattskyldigheten skall framgå av
fastighetslängden, som såvitt gäller särskild fastighetstaxering1 upprättas av
taxeringsnämnden. Detta tillgår så att i mantalslängdens fastighetsliggare
fastigheternas av nämnden åsatta taxeringsvärden införas, sedan nämnden
dessförinnan genomgått i liggaren förekommande anteckningar om ägare av
fastigheterna samt verkställt de ändringar, som av förhållandena påkallats.
Fastighetsliggaren framställes med hjälp av det tryckande register över
fastigheter, som föres vid länsstyrelserna (länsbyråerna för folkbokföring
en). Det tryckande registret över fastigheter innehåller en tryckplåt för varje
redovisningsenhet. Registerfastighet utgör i regel redovisningsenhet. Utgör
del av fastighet taxeringsenhet, utgör dock sådan del alltid tillika redovis
ningsenhet i det tryckande registret. Plåten innehåller uppgift om, bl. a.,
redovisningsenhetens beteckning samt namn och adress å dess ägare. Äges
redovisningsenhet till ideella andelar av flera personer, som icke tillsam
mans utgöra särskilt rättssubjekt, upptages å fastighetsplåten allenast en av
ägarna med tillägg av »flä» (flera ägare).
Till mantalsskrivningsförrättningen tillhandahåller länsbyrån en tryckt
stomme till fastighetsliggaren. Denna stomme i rättat skick insändes efter
förrättningen till länsbyrån, som med ledning av den rättade stommen inför
erforderliga ändringar i det tryckande registret. Länsbyrån trycker så den
färdiga fastighetsliggaren i ett huvudexemplar och två avskrifter, vilka
handlingar därefter översändas till den lokala skattemyndigheten eller, om
särskild mantalsskrivningsförrättare förordnats, till denne. Myndigheten
(mantalsskrivningsförrättaren) har att med sin underskrift svara för att
fastigheterna blivit fullständigt och i riktig ordning redovisade i liggaren.
För vissa områden av riket finnas fastighetsplåtar ännu icke upprättade.
För dessa områden upprättas fastighetsliggarna manuellt av den lokala
skattemyndigheten.
Med ledning av uppgifterna i fastighetslängden har den lokala skattemyn
digheten att i egenskap av debiteringsförrättare debitera fastighetsskatten
och utfärda debetsedlar. Myndigheten är därvid bunden av de i längden in
förda uppgifterna angående fastigheternas ägare. Om beträffande samägd
fastighet endast en av ägarna finnes angiven i längden, torde den lokala
skattemyndigheten icke äga befogenhet såsom debiteringsförrättare att fördela
1 Vad här anföres angående särskild fastighetstaxering äger i sina huvuddrag tillämpning
även å den allmänna fastighetstaxeringen.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
155
och debitera den skatt, som avser fastigheten, på olika delägare efter deras andelar i fastigheten. Den i längden upptagne delägaren måste i sådant fall påföras skatten för hela fastigheten. Därest alla delägarna finnas angivna men någon uppgift icke lämnats angående vars och ens andel av fastigheten, torde motsvarande situation uppkomma. Debiteringsförrättaren kan icke anses äga befogenhet att efter utredning, huru stor envar delägares andel är, utfärda skilda debetsedlar för envar av delägarna på dennes andel av skatten.
Det torde emellertid vara obestridligt, att envar skattskyldig endast ansva rar för den skatt som belöper på honom. Något solidariskt ansvar för hela den fastighetsskatt, som avser en av flera personer gemensamt ägd fastig het, åvilar icke de olika delägarna och torde ej heller kunna genomföras. En var delägare har allenast att gälda den del av fastighetsskatten, som motsva rar hans andel av fastigheten. I princip borde därför för envar skattskyldig utfärdas särskild debetsedel å den skatt han har att utgöra.
I överensstämmelse med det anförda torde kunna hävdas, att fastighets- längden bör vara så fullständig, att i sådana fall, där flera ägare finnas till en och samma fastighet (taxeringsenhet), längden innehåller uppgift om samtliga ägares namn och adress ävensom envars andel av fastigheten. Det torde kunna ifrågasättas om det icke redan enligt nu gällande be stämmelser åligger taxeringsnämnd att tillse, att fastighetslängden inne håller fullständiga uppgifter i förevarande avseende. Enligt 10 § taxerings- kungörelsen skall vid taxeringen uppmärksammas, att såsom skattskyldig för fastighet uppföres den som vederbör. Det åligger därför enligt samma författningsrum taxeringsnämnden att genomgå i längden förekommande anteckningar om ägare av fastighet och verkställa de ändringar, som av förhållandena påkallas.
Med hänsyn till sambandet mellan fastighetsliggaren och fastighetsläng den ävensom med beaktande av att mantalsskrivningsförfarandet syftar till en fullständig registrering av bl. a. fastigheterna i riket och dessas ägare synas vidare starka skäl tala för att denna fullständiga redovisning av samt liga ägare av samägd fastighet ävensom av de olika delägarnas andelar i fas tigheten bör lämnas redan i fastighetsliggaren genom försorg av den lokala skattemyndigheten i egenskap av mantalsskrivningsförrättare. Visserligen finnes icke föreskrift meddelad om att den lokala skattemyndigheten be träffande samägd fastighet (med beteckningen »flä» i fastighetsplåten) i fastighetsliggaren skall anmärka angivna förhållanden. En följd av det ovan förda resonemanget skulle emellertid bli, att sådan skyldighet borde åvila nämnda myndighet.
En konsekvent och fullständigt genomförd tillämpning av angivna prin cip skulle emellertid ofta ge i praktiken otillfredsställande resultat. Särskilt må uppmärksammas de fall, där makar ha gemensam lagfart på en fastig het. Makarna önska säkerligen endast i undantagsfall skilda debetsedlar. Vidare torde det ofta i de fall, där en fastighet förvaltas gemensamt för del ägarnas räkning och där fastighetsskatten ingår i förvaltningskostnaderna på samma sätt som vattenavgifter och inteckningsräntor in. m., stå i över ensstämmelse med de skattskyldigas egna önskemål, att fastighetsskatten upptages å gemensam debetsedel.
Jämväl ur annan synpunkt kan en långt gående splittring av fastighets skatten på mindre lotter medföra olägenhet. I de fall, där skattebeloppen på grund av en dylik uppdelning bli mycket små, kunna taxering och debitering samt uppbörd av skatten bli förenad med kostnader, som icke stå i rimlig proportion till skattens storlek. Uppdelning av skatten på flera delägare överensstämmer därvidlag icke med de aktuella rationaliseringssträvandena, vilka gå ut på att minska antalet småposter vid debiteringen.
156
Kungl. AIaj:ts proposition nr 100.
Med beaktande sålunda av att något praktiskt behov i många fall icke fö-
relåge av att den fastighetsskatt, som belöpte å samägd fastighet, fördelades
på de olika delägarna, utan tvärtom att vissa olägenheter skulle med en sådan
anordning kunna uppkomma, syntes det enligt de sakkunnigas mening —
även med godtagande i princip att för envar skattskyldig endast borde
utfärdas debetsedel å den skatt, som han hade att gälda — kunna ifråga
sättas om en allmän översyn av ägareförhållandena på förevarande område
vore omedelbart påkallad. Det syntes tillräckligt, att rättelse härvidlag skedde
successivt och givetvis alltid i fall då de skattskyldiga påyrkade att så
skulle ske.
Att märka vore också, fortsätter de sakkunniga, att även om föreskrift
skulle meddelas, att fastighetslängden skulle innehålla uppgift om varje
delägare av samägd fastighet och andelarnas storlek, likväl i praktiken fall
måste uppkomma, där svårigheter kunde uppstå att beträffande samägd
fastighet ange de olika ägarnas namn och adress eller där någon möjlighet
icke funnes att fastställa storleken av de olika ägarnas andelar av fastig
heten. Med hänsyn härtill torde det vara ofrånkomligt med föreskrifter, hur
debitering av fastighetsskatt, avseende samägd fastighet, under olika förut
sättningar skulle ske. Därvidlag syntes följande böra gälla.
Framgår av fastighetslängden, vilka de olika ägarna äro och hur stor del
av fastigheten var och en av dem äger, bör den lokala skattemyndigheten
självfallet utfärda debetsedel för var och en av delägarna.
Framgår icke av fastighetslängden, huru stora de olika ägarnas andelar
av samägd fastighet äro, torde annan utväg icke föreligga än att utfärda en
gemensam debetsedel. Denna debetsedel synes böra tillställas en av delägar
na. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke i detta fall å debetsedeln
— eller där så erfordras å särskild vid debetsedeln fäst bilaga — samtliga
delägares namn borde angivas, varjämte underrättelse om att debetsedel
utfärdats borde tillställas övriga delägare. Behov av ett sådant förfarande
torde emellertid endast undantagsvis föreligga, varför skyldighet att med
dela dylik underrättelse, något som skulle bli ganska tidskrävande, icke
torde böra föreskrivas.
Slutligen föreligga de fall där av fastighetslängden för viss fastighet alle
nast framgår en ägares namn med tillägg av beteckning, utvisande att fas
tigheten äges av ytterligare en eller flera personer men utan angivande av
vilka dessa äro eller hur stor varje delägares andel av fastigheten är. I dy
lika fall har den lokala skattemyndigheten ingen annan möjlighet än att
utfärda debetsedel allenast å den av delägarna som angivits i fastighets
längden.
De sakkunniga uttalar därefter det önskemålet, att där fullständig redo
visning på nyss angivet sätt skulle ske i fastighetslängden av de olika del
ägarna och deras andelar, särskilda fastighetsplåtar borde präglas för varje
delägare. Härigenom komme det efterföljande debiteringsarbetet, inklusive
utfärdandet av debetsedlar, att underlättas avsevärt.
Påkallades ändring i fastighetsredovisningen, borde detta i första hand
ske i samband med mantalsskrivningen. Den lokala skattemyndigheten kunde
då rätta fastighetsliggaren i berörda avseende. Därest emellertid frågan icke
bleve aktuell förrän senare — som regel först efter det debetsedel å fastig
Kungl. Maj. ts proposition nr 100.
157
hetsskatten utfärdats — måste rättelse ske genom besvär till prövnings- nämnden. Den åtgärd, varigenom en persons skattskyldighet för en fastig het eller del av fastighet fastställdes, innefattades i ett beslut av beskatt- ningsmyndighet om taxering, som kunde ändras allenast med iakttagande av den i taxeringsförordningen stadgade ordningen. Efter det prövnings- nämnden meddelat beslut i ärendet, finge avkortning eller restitution ske för den av delägarna, som fått hela skatten sig påförd, av så stor del av den debiterade fastighetsskatten, som belöpte på de övriga delägarna, vilka i stället var för sig påfördes sin andel av skatten i form av tillkommande skatt. I dylikt fall borde självfallet till ett kommande år fastighetsliggaren fullständigt ange de olika delägarna och storleken av deras andelar samt skilda debetsedlar utfärdas.
I förekommande fall borde rättelse av fastighetslängden ske även på yr kande av taxeringsintendenten, t. ex. om restförd fastighetsskatt hänförde sig till samägd fastighet och det innan utmätning av fastigheten skedde för skatten befunnes lämpligt att skatten uppdelades på de olika delägarna.
Utan att saken behövde föranleda taxeringsbesvär borde rättelse mången gång kunna ske genom att den lokala skattemyndigheten på begäran av de olika delägarna lämnade uppgift å vars och ens andel av skatten, sedan ut redning lämnats av delägarna angående deras olika andelar i fastigheten. I sådant fall borde den lokala skattemyndigheten tillse, att fastighetsredovis- ningen nästkommande år bleve fullständig.
Vidare framhåller de sakkunniga, att ett särskilt problem förelåge beträf fande avdrag vid taxeringen till statlig inkomstskatt för fastighetsskatten, när gemensam debetsedel utfärdats för flera delägare. Sammanlagt kunde för alla delägarna större avdrag icke medgivas än hela det debiterade skatte beloppet. Inom denna ram borde det ankomma på de skattskyldiga att själva fördela avdraget. Uppkomme fråga om avdragets storlek, torde taxerings myndigheterna därvid ha att följa den överenskommelse de olika delägarna sinsemellan kunde ha träffat i saken. Ändring av lagtexten torde icke vara erforderlig.
Slutligen kunde svårigheter uppkomma även vid tillämpning av 45 § kom munalskattelagen, d. v. s. beträffande procentavdraget vid den kommunala taxeringen. Emellertid torde som regel i förevarande fall upprättas en för alla delägarna gemensam fastighetsbilaga till deklarationen, varigenom av draget komme alla delägarna till godo. Denna fråga torde därför enligt de sakkunnigas mening vara av mindre betydelse.
Beträffande tillkommande skatt skulle, erinrar de sakkunniga, debiteringen av skatten ske efter samma grunder, som gällt för debitering av motsvarande slutliga skatt. Denna bestämmelse hade föranlett tvekan rörande förfaringssättet vid debitering av tillkommande skatt på grund av eftertaxering. Vid debitering av slutlig skatt skulle den kommunala inkomst skatten uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skat- teöre, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skulle av räknas mot ifrågavarande slutliga skatt. Om debitering av tillkommande
158
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
skatt föranleddes av beslut om höjd taxering, skulle uppenbarligen den i
nämnda skatt ingående kommunala inkomstskatten uträknas med ledning
av samma utdebitering, som gällt vid uträknandet av det tidigare skatte
beloppet, d. v. s. utdebiteringen för det år, som taxeringen avsåge. Vid efter-
taxering skulle däremot jämlikt 63 § kommunalskattelagen den kommunala
inkomstskatten uträknas efter samma utdebitering som gällde för debitering
av slutlig skatt det år då eftertaxeringen verkställts.
De sakkunniga framhåller, att det vore uppenbart att genom avfatt-
ningen av ifrågavarande stadgande i uppbördsförordningen någon ändring
icke avsetts eller kunnat ske i kommunalskattelagens föreskrifter på denna
punkt. För att undanröja varje tvekan hade det dock synts de sakkunniga
lämpligt att förtydliga stadgandet.
Det hade vidare ifrågasatts, huruvida icke bestämmelserna angående
efterskänkande av kvarstående skatt under 5 kronor borde äga tillämpning
beträffande tillkommande skatt. Angivna bestämmelser gällde icke fastig
hetsskatt m. m. och tillkommande skatt. Någon ändring härutinnan borde
enligt de sakkunnigas mening ej ske.
Slutligen framhåller de sakkunniga, att den lokala skattemyndigheten vis
serligen ägde bestämma under vilka uppbördsterminer tillkommande skatt
skulle förfalla till betalning. Emellertid förutsattes, att om skattebeloppet
uppginge till 120 kronor, uppbörd skulle äga rum under sex uppbördster
miner. En minskning av antalet uppbördsterminer torde dock som regel
vara påkallad. De sakkunniga föresloge, att antalet uppbördsterminer för
uppbörd av tillkommande skatt vanligen skulle vara detsamma som för upp
börd av motsvarande slutliga skatt, resp. fastighetsskatt m. in., d. v. s. två
eller tre. Beträffande tillkommande skatt på grund av eftertaxering även
som i fall, där skattebeloppet vore mycket högt, borde dock uppbörd kunna
ske under flera uppbördsterminer. Å andra sidan kunde det i vissa fall vara
lämpligt med allenast en uppbördstermin, t. ex. om skattebeloppet vore
mycket lågt. Bestämmelsen att enahanda grunder, som gällde för debiterad
preliminär skatt, borde tillämpas beträffande förfallotiden för tillkommande
skatt, föresloges därför skola utgå.
En av de sakkunnigas experter, skatteuppbördsmannen C. Bäcklund, ut
talar att den kvarstående skatten enligt hans mening borde förfalla till be
talning vid endast en uppbördstermin förlagd till maj månad, och att den
skattskyldige borde vid inbetalningen av skatten själv få å skatteanvis-
ningen angiva det belopp som skulle inbetalas. Inbetalningen kunde då med
lätthet verkställas, helt eller delvis, när som helst under tiden från debet
sedlarnas utsändande till utgången av uppbördsterminen. Beträffande an
ställda skulle avdrag och redovisning ske enligt gällande bestämmelser. Ge
nom denna inbetalningsform borde en betydande smidighet och lättnad åstad
kommas såväl för de skattskyldiga som för arbetsgivarna. Sålunda funnes
många skattskyldiga, som hade ringa eller ingen inkomst i början på året,
men som säkert kunde betala hela skatten i maj; vidare skulle arbetsgivarna
endast behöva göra en redovisning. De största besparingarna, såväl ekono
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
159
miskt som ur arbetssynpunkt, torde dock gälla själva uppbörds- och in- drivningsförfarandet. Även om det kunde förutses att en del inbetalningar koinme att göras vid marsuppbörden, komme dessa dock att utgöra endast en bråkdel av det totala antalet inbetalningar. Vidare kunde behovet av att erhålla anstånd beräknas minska, vilket skulle medföra mindre besvär för såväl de lokala skattemyndigheterna som de skattskyldiga. I fråga om restföring och indrivning skulle betydande arbetsbesparing åstadkommas och indrivningsmyndigheten skulle samtidigt få en helt annan överblick och möjlighet att bedöma sådana frågor, som stode i samband med indriv ning och undersökning.
Bibehölles nuvarande två uppbördsterminer för skatten, förordade Bäck lund alternativt att restföring borde ske först efter maj uppbörden. Med tanke på dels denna restlängds större omfattning och dels vad tidigare an förts talade dock övervägande skäl för endast en uppbörd. Genomfördes vad sålunda föreslagits, borde inbetalning av kvarstående skatt även mel lan uppbördsterminerna ske medelst anvisning och icke till centrala skatte kontot. Härigenom skulle inbetalningen av skatten ytterligare underlättas och risken för sådana fel minska, som lätt kunde uppkomma vid utskri vandet av särskilt inbetalningskort. Vidare borde övervägas, om debet sedlarna skulle förses med ytterligare två anvisningar eller om duplett- sedel skulle anskaffas i förekommande fall.
Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i flertalet yttranden till styrkts eller lämnats utan erinran.
Från yttrandena torde följande få här återgivas Beträffande definitionen av slutlig skatt uttalar länssty relsen i Kopparbergs län, att önskvärdheten av att prövningsnänmdsbesluten i så stor utsträckning som möjligt iakttoges vid debiteringen av slutlig skatt, i och för sig utgjorde skäl för den föreslagna förskjutningen av tidpunkten för denna debitering. Länsstyrelsen framhåller vidare, att den i annat sammanhang föreslagna gemensamma inkomst- och debiteringslängden omöjliggjorde att i samma utsträckning som för närvarande lämna taxe ringsnämnderna tillgång till uppgifter om erlagd preliminär skatt. Det kun de därför antagas, att åtskilliga av de undersökningar angående skattskyl digas inkomst, som föranleddes av dessa uppgifter och som nu gjordes av taxeringsnämnderna, komme att uppskjutas till prövningsnämndsstadiet. Tänkbart vore att antalet ändringar i prövningsnämnden härigenom komme att öka. Visade sig detta antagande riktigt, vore det än angelägnare att ut sträcka tiden för debitering av slutlig skatt.
Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att betänkligheter mot de sak kunnigas förslag framförts från vissa häradsskrivare med hänsyn till den anhopning av arbetsgöromål under tiden den 20 november—den 10 decem ber, som föranleddes av det föreslagna restitutionsförfarandet, enligt vilket kreditkorten för dem som ägde återfå överskjutande preliminär skatt skulle översändas till utmätningsmännen för eventuell kvittning mot restförd
160
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
skatt, in. in. I anledning därav framhåller länsstyrelsen, att lokal skatte
myndighet icke behövde avvakta prövningsnämndens ändringsbeslut utan
kunde skicka ifrågavarande kreditkort till utmätningsmannen, så snart de
betsedlarna å slutlig skatt vore utskrivna; även i övrigt kunde lokal skatte
myndighet så färdigställa materialet, att förslagets genomförande icke borde
innebära några större olägenheter.
I några yttranden har erinringar gjorts mot den föreslagna definitionen
av slutlig skatt. Sveriges köpmannaförbund ifrågasätter sålunda, om icke
hänsyn borde tagas till alla beslut, som komme den lokala skattemyndig
heten tillhanda, innan debetsedlarna utsändes. En gräns måste givetvis av
praktiska skäl dragas någonstans, men det borde uttalas, att den lokala
skattemyndigheten skulle taga hänsyn till beslut, som komme myndighe
ten tillhanda även efter den fixerade dagen, därest möjlighet därtill funnes.
Då tidpunkten för utsändande av debetsedlar å slutlig skatt förordades ut
sträckt till den 18 december, skulle ytterligare möjligheter till dylikt hän
synstagande finnas. Vidare anför statens organisationsnämnd, att det — så
vitt de av nämnden vid häradsskrivarkontor verkställda organisationsunder-
sökningarna utvisade — på grund av arbetstekniska omständigheter före-
iåge en allmän strävan att före utsändande av debetsedlar på slutlig skatt
taga hänsyn till ändringsbesluten så långt fram i tiden som möjligt. Om
ständigheter kunde emellertid inträffa, som gjorde det svårt att taga sådan
hänsyn ända fram till den 20 november. Med hänsyn härtill syntes böra fö
reskrivas, att vid utfärdande av debetsedel på slutlig skatt hänsyn skulle
tagas till prövningsnämndsbeslut så långt fram i tiden som möjligt, dock
alltid till sådana beslut varom meddelande erhållits senast den 10 okto
ber.
Enligt öv&rståthållarämbetets mening vore det tveksamt om de sakkunni
gas förslag kunde genomföras utan att den tid, som stode till buds för av
stämning, utredning angående kvittning m. in. skulle bli otillräcklig. Enligt
vad i betänkandet i annat sammanhang framhållits, torde förutsättning för
postverkets medverkan vid återbetalning av överskjutande skatt i enlighet
med ett av de sakkunniga förordat system vara att de debetsedlar, enligt
vilka överskjutande preliminär skatt skulle återbetalas, överlämnades till
postens skatteavdelningar fortlöpande och senast den 1 december. Härige
nom komme den tid, som kunde disponeras för det betydande aTbetet med
avstämning in. in., att inskränkas även från motsatt håll. Efter övervägande
av möjligheterna att tillgodose önskemålet om en utsträckning av tiden för
beaktande av ifrågavarande beslut och likväl bereda erforderlig tid för nyss-
berörda arbetsuppgifter, hade ämbetet för sin del stannat för att förorda,
att den tidpunkt, varom nu vore fråga, icke sattes senare än den 10 novem
ber.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter lämpligheten av att
låta tidpunkten för mottagandet av beskattningsnämndens beslut vara avgö
rande för om slutlig eller tillkommande skatt skulle utfärdas. Förfores så,
kunde vissa svårigheter uppstå att i efterhand bedöma, om slutlig eller till
kommande skatt påförts. Det ville därför synas, som om i stället besluts-
161
dagen alltjämt borde vara avgörande, i så fall förslagsvis den 31 oktober i stället för den 10 oktober. Emellertid vore det tveksamt, om någon för skjutning av tidpunkten borde komma i fråga. Genom de föreslagna nya reglerna för restitution av överskjutande preliminär skatt, bleve tiden även med gällande definition av slutlig skatt mycket knapp för undersökning av om restitutionsberättigad häftade för oguldna utskylder och för den s. k. stoppgranskningen. En ytterligare förkortning skulle under sådana förhål landen vara mindre välkommen. Möjligen kunde dock problemet lösas, om restitution i fall där tiden icke medgåve annat överlätes till länsstyrelsen. Av liknande skäl är även länsstyrelsen i Örebro län synnerligen tveksam, om den nuvarande tidpunkten för iakttagande av prövningsnämndens beslut borde ändras. Slutligen uttalar länsstyrelsen i Malmöhus län att det givetvis vore önskvärt att utsträcka tiden för beaktande av beslut i taxerings- och debiteringsmål till efter den 10 oktober. Att taga hänsyn till beslut, som be- skattningsnämnd fattat så tidigt under taxeringsåret, att meddelande om be slutet kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda senast den 20 novem ber samma år, torde dock knappast vara möjligt. Denna utsträckning av liden medförde nämligen, att förberedelserna för utbetalningen av den över skjutande preliminära skatten icke kunde genomföras inom tid, som de sak kunniga tänkt sig. Det av de sakkunniga föreslagna sättet för utbetalning syntes i varje fall icke kunna kombineras med eu sådan åtgärd.
Enligt de sakkunnigas förslag borde den ytterligare skatt, som skulle er läggas på grund av att fel ägt rum vid avräkning av den preliminära skat ten mot den slutliga, liksom för närvarande uttagas i form av tillkommande skatt. I anslutning härtill framhåller Föreningen Sveriges kronokamrerare, att om skattskyldig gjorde invändning mot påföring av sådan skatt, skulle rättelse enligt centrala uppbördsnämndens meddelande nr 6/1950 ske i den form, som vore föreskriven för anmärkningsförfarande. Ifrågavarande för faringssätt förefölle onödigt omständligt för sådan rättelse varom här vore fråga. Rättelse borde kunna sökas hos länsstyrelsen genom besvär.
Beteckningen »debetsedel» anses av Föreningen Sveriges kronokamrerare böra ersättas med »skattsedel», som bättre förstodes av de skattskyldiga och som dessutom användes av de flesta.
I fråga om utsändandet av sjömännens debetsedlar å preli minär skatt erinrar Svenska sjöfolksförbundet om att sjöfolket en dast undantagsvis vistades på sina hemorter, varför debetsedlarna som regel måste vidarebefordras. På grund av olika förhållanden kun de det taga mycket lång tid, innan vederbörande finge sin debetsedel. Även om sjöfolket t. o. m. mars månad finge erlägga preliminär skatt en ligt samma kolumn och tabell som året före inkomståret, vore det dock tvi- velsutan av behovet påkallat, att sådana instruktioner utfärdades för lokal skattemyndighet, att debetsedlarna för preliminärskatt till de vid sjömans hus inskrivna sjömännen komme att utsändas tidigare än till övriga skatt skyldiga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
162
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
I övriga yttranden har de sakkunnigas förslag att upphäva den särskilda
tidsbestämmelsen för utsändande av sjömännens debetsedlar tillstyrkts
eller lämnats utan erinran.
I en del yttranden understrykes angelägenheten av att debetsedlar
na å preliminär A-skatt utsändes tidigare än nu. Sålunda anför
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges cent
rala restaurangaktiebolag att dessa debetsedlar borde utsändas senast före
december månads utgång; rätta skatteavdrag skulle i så fall kunna verkstäl
las redan fr. o. m. inkomstårets början. Föreningen Skogsarbeten finner olä
genheten med det sena utsändandet av debetsedlarna så betydande, att en
närmare granskning av möjligheterna att flytta tidpunkten för mantals-
skrivningsförrättningarna framstode som motiverad. Länsstyrelsen i Jön
köpings län framhåller, att det varit önskvärt, att frågan om mantalsskriv
ningen kunnat behandlas i detta sammanhang. Skulle mantalsskrivningen
bibehållas, torde det icke vara omöjligt få den förlagd något tidigare än
för närvarande. Förlädes mantalsskrivningen en halv månad tidigare skulle
debetsedlarna å preliminär A-skatt kunna utfärdas till årsskiftet. Även
länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att det borde övervägas att ändra tiden
för mantalsskrivningen så, att denna kunde avslutas tidigare än nu. En ra
tionell lösning syntes vara att flytta den för mantalsskrivningen avgörande
tidpunkten från den 1 november till den 1 oktober, varigenom mantalsskriv-
ningsarbetet kunde avslutas en månad tidigare. I så fall skulle samtliga de
betsedlar å preliminär skatt kunna utsändas senast i början av januari. Vi
dare syntes det vara av värde att jämväl debetsedlarna å preliminär B-skatt
utsändes samtidigt med debetsedlarna å preliminär A-skatt, enär härigenom
möjligheter funnes att efter framställningar av de skattskyldiga i god tid
före första uppbördsterminen vidtaga sådana ändringar, som kunde vara
erforderliga.
Beträffande utsändandet av debetsedlarna ä slutlig skatt
framhåller generalpoststyrelsen, att det vore angeläget att de debetsedlar,
som upptoge kvarstående skatt, utsändes senast den 10 december. Beträf
fande debetsedlar, som skulle åtföljas av återbetalningskort å överskjutande
preliminär skatt, vore det synnerligen angeläget att utsändandet skedde i
så god tid, att återbetalningarna icke komme att belasta kassaarbetet vid
postanstalterna under jultrafiken. Med hänsyn härtill ansåge sig styrelsen
böra yrka, att tidpunkten för utsändandet av dessa sedlar icke sattes senare
än den 15 december. Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, huruvida
det kunde anses psykologiskt lämpligt att översända debetsedlarna så nära
inpå julhelgen som den 18 december. Hittills gällande bestämmelser syntes
böra bestå; återbetalningen av den överskjutande skatten torde ej utgöra
hinder härför, därest denna återbetalning skedde på av länsstyrelsen före
slaget sätt. Även Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbyg
dens folk anser den föreslagna tidsförskjutningen olämplig. Förslaget med
förde, att personer och företag, som biträdde de skattskyldiga vid deklara-
tionsarbetet, troligen icke komme att erhålla de skattskyldigas debetsedlar
163
förrän efter julhelgen. På grund härav konime t. ex. lantbruksförbundets
driftsbyrå, som ombesörjde upprättandet av ett stort antal självdeklaratio
ner, att få en än större arbetsanhopning under i huvudsakligen januari må
nad än tidigare. Erhölles debetsedlarna däremot i början av december, hunne
de deklarationer färdigställas, för vilka endast erfordrades komplettering
med sluldebetsedelns siffror. Olägenheten av att debetsedlarna utsändes se
nare skulle kunna undgås, om jordbrukarna i större utsträckning än för
närvarande kunde beredas tillfälle till uppskov med avgivandet av deklara
tionen. Taxeringsmyndigheternas praxis i denna fråga ginge emellertid allt
mer i skärpande riktning. Vidare anför länsstyrelsen i Jönköpings län, att
ifrågavarande debetsedlar skulle kunna utfärdas tidigare än som nu skedde,
därest vid debetsedlarnas utfärdande hänsyn icke behövde tagas till pröv-
ningsnämndens beslut efter den 10 oktober. Önskemålet att iakttaga även
senare beslut vid debetsedlarnas utfärdande hade sin naturliga förklaring-
.
...
o
o
i en strävan att vinna arbetslättnad genom att nedbringa antalet ändringar
av den debiterade slutliga skatten. Emellertid infordrade riksräkenskaps-
verket varje år uppgift om den debiterade slutliga skatten till den 15 novem
ber. Med hänsyn till budgetarbetet torde någon ändring härutinnan icke
kunna påräknas. Debiteringslängderna måste därför föreligga klara om
kring den 10 november. Med den arbetsgång, som tillämpades vid debite-
ringsarbetet, förutsatte detta att jämväl debetsedlarna vore slagna vid den
na tidpunkt. Den besparing i arbetet, som kunde göras genom att prövnings-
nämnds beslut efter den 10 oktober iakttoges vid debiteringen, bleve därför
icke så stor, som man kunde ha anledning antaga. Därest alla enkla och
klara besvär behandlades av prövningsnämnden senast den 10 oktober, tor
de antalet besvär, som enligt de sakkunnigas förslag ytterligare skulle kun
na iakttagas vid debetsedlarnas utsändande, icke bli så många. Under an
givna förutsättningar torde hinder icke möta att utsända debetsedlarna å
slutlig skatt den 1 i stället för den 10 december.
Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar, att debetsedlarna å fastig
hetsskatt in. m. skulle utsändas till de skattskyldiga senast den 25
augusti. Den på dessa debetsedlar upptagna fastighetsskatten och skogs-
vårdsavgiften måste vid årlig taxering bygga på taxeringsnämndernas be
slut. För att debiteringsarbetet beträffande fastighetsskattesedlarna skulle
kunna påbörjas i sådan tid, att det hunne avslutas före den 25 augusti, ålå-
ge det ordföranden i lokal taxeringsnämnd att till den lokala skattemyn
digheten senast den 30 april överlämna fastighetslängderna. Från härads-
skrivarhåll hade påtalats olägenheten av att definitivt hesked om de grun
der, efter vilka skogsvårdsavgiften skulle utgå, plägade erhållas först i mit
ten av juni månad, då beslut härom kungjordes i Svensk författningssam
ling. Beslutet angående skogsvårdsavgiftens storlek fattades av riksdagen
och detta skedde i samma ordning och samtidigt med fastställande av pro
centtalet för den statliga inkomstskatten. Det syntes böra undersökas, om
icke till undanröjande av sagda olägenhet möjlighet funnes att avgöra frå
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
164
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
gan om skogsvårdsavgiftens promilletal tidigare än som nu skedde, förslags
vis av den riksdag som sammanträdde året innan utdebiteringen skulle ske.
Beträffande debitering m. m. av preliminär skatt beklagar
statistiska centralbyrån att de sakkunniga icke funnit det möjligt att er
sätta debetkorten med debiteringslängd. Centralbyrån hyste stark oro för
de oförmånliga konsekvenser, som en ökning av preliminärdebetsedelns
redan vidlyftiga format och av antalet tryck å densamma kunde få för bl. a.
länsbyråernas tryckningsarbete. Med hänsyn till blankettens ohanterlighet
och ökningen av antalet tryck hade man att räkna med möjligheten, att
den tidpunkt, då länsbyråerna kunde överlämna de tilltryckta blanketterna
till de lokala skattemyndigheterna, komme att förskjutas till nackdel för
debiteringsarbetet. För att förhindra en sådan förskjutning vore det av be
tydelse, att de tryckande registren tidigare än nu kunde beredas till tryck
ning av debetsedlarna, så att tryckningen kunde påbörjas tidigare. Möjlig
heten därtill vore till stor del beroende på hur allmänheten fullgjorde sin
anmälningsplikt beträffande flyttningar m. in. och hur snabbt pastors
ämbetena aviserade länsbyråerna om inträffade ändringar. Förbättringar i
dessa hänseenden syntes böra övervägas vid den pågående översynen av
lolkbokföringsväsendet men kunde även i viss mån vinnas genom medver
kan av de lokala skattemyndigheterna själva.
Förslaget att höja den gräns, under vilken debiterad preliminär skatt
icke påföres, från 20 till 30 kr. avstyrkes av länsstyrelsen i Uppsala län.
Länsstyrelsen anför såsom skäl, att en vändning av konjunkturläget kunde
— om gränsen höjdes — snart nog föranleda en återgång till den gamla
gränsen. Ett visst lågt minimibelopp borde fixeras, som ur skälighetssyn-
punkt kunde godtagas under längre tid trots växlande konjunkturer. Å and
ra sidan finner Sveriges köpmannaförbund för sin del, att penningvärdets
fall motiverade en höjning av ifrågavarande gräns till 50 kr. Någon risk för
skatteförluster torde en iså liten höjning näppeligen medföra; ur debite
rings-, uppbörds- och redovisningssynpunkt skulle förbundets förslag med
föra en icke obetydlig lättnad. Vidare yttrar överståthållarämbetet, att ef
tersom källskattesystemet huvudsakligen infördes för att underlätta skatte
betalningen för de skattskyldiga, det ur denna synpunkt knappast kunde
vara motiverat att för ett relativt obetydligt skattebelopp — som, utan att
svårigheten att komma ut med beloppet ökade, lika väl kunde direkt inbe
talas vid uppbördsterminerna för kvarstående skatt året efter taxerings
året —■ tillgripa den omständliga proceduren med debiterad preliminär
skatt, vilken mera sällan torde överensstämma med den slutliga skatten
och därför som regel medförde antingen överskjutande preliminär skatt eller
kvarstående skatt. Den gräns, under vilken preliminär B- eller C-skatt icke
skulle påföras, borde därför höjas avsevärt, förslagsvis till 100 kronor. Ge
nom en sådan höjning skulle man även i viss mån tillgodose önskemålet
om en begränsning av lokal skattemyndighets skyldighet att debitera pre
liminär Beskatt beträffande skattskyldig, som hade att utgöra kommunal
inkomstskatt i annan kommun än den, där han vore mantalsskriven.
165
I anledning av förslaget att B- och C-skatt skall debiteras med belopp, vilket är jämnt delbart med det antal uppbördsterminer varunder skatten skall förfalla till betalning, framhåller länsstyrelsen i Malmöhus län, att de sakkunniga icke nämnt något om huru man i dylikt fall borde förfara vid jämkning. Vid jämkning skulle en verklig debitering verkställas, men hin der borde icke möta att även vid jämkning debitera en klumpsumma så beskaffad, att den kunde jämnt delas med antalet återstående uppbördster miner. Även om så skedde kunde givetvis de genom jämkningen uppkom mande taxerade och beskattningsbara beloppen utsättas.
Beträffande förslaget att skattskyldig med debiterad preliminär skatt själv skall å skatteanvisning angiva det belopp, som skall inbetalas, och att terminsbeteckningarna å skatteanvisningarna skola borttagas, uttalar läns styrelsen i Värmlands län, att skatteinbetalningen möjligen komme att un derlättas härigenom. Å andra sidan torde emellertid förslaget medföra ett betydande merarbete för posten och uppbördsmyndigheterna. Därefter an- föres.
Länsstyrelsen får särskilt framhålla de svårigheter, som komma att upp stå vid införingen av den debiterade B-skatten i debiteringslängden. För närvarande är detta ganska enkelt, enär hänsyn behöver tagas till allenast uppdebiteringar och fyllnadsinbetalningar. Därest förslaget genomföres, kan kreditering hos posten under löpande uppbördsår komma att ske av högst varierande belopp å de olika uppbördsterminerna. Före varje införing i längden skulle alltså tarvas en ingående granskning av sålunda verkställ da krediteringar för utrönande, huruvida faktisk överbetalning föreligger eller icke. Ett sådant förfarande ställer stora krav å härför anlitad perso nal och giver anledning till felaktigheter, som kunna bliva nog så svåra att uppdaga. Detta avsevärda arbete skulle kunna undvikas, om länsstyrel sen vid uppbördsårets utgång från posten erhölle en saldolista, som för varje uppbördskort redovisade summan av icke ianspråktagna överbetal ningar under året. Införingen i längden skulle då kunna ske med dels det å kreditkortets debiteringssida upptagna totalbeloppet och dels överbetal- ningsbeloppet enligt saldolistan. Därest så kan ske, får länsstyrelsen till styrka förslagets genomförande.
Vidare erinrar riksräkenskapsverket om sitt tidigare framförda förslag, att den debiterade skatten fortfarande skulle angivas å sammanlagt högst sex av skatteanvisningarna, medan övriga skatteanvisningar skulle utnytt jas för fyllnadsinbetalningar. Detta förslag hade av de sakkunniga ansetts svårt att genomföra med hänsyn till debetsedelns konstruktion. Enligt riksräkenskapsverkets mening torde emellertid de blankettekniska syn punkterna ej vara av så dominerande art. Ämbetsverket ville därför ånyo framhålla denna lösning, som skulle göra det möjligt för en B-skattebeta- lare att utan jämkning höja sin skatteinbetalning.
Även länsstyrelserna i Kalmar, Västerbottens och Norrbottens län anser sig icke kunna förorda de sakkunnigas ifrågavarande förslag med hänsyn till risken för felkrediteringar och underbetalningar samt därmed följande arbetsökning för uppbörds- och indrivningsmyndigheter. För att möjlig
Kungl. Mctj:ts proposition nr 100.
166
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
göra inbetalning av preliminär skatt utöver den debiterade föreslår den
förstnämnda länsstyrelsen, att debetsedeln förses med två extra anvisning
ar, som antingen borde tillfogas efter de ordinarie sex anvisningarna för
att av den skattskyldige frånskiljas och vid behov användas eller också
borde insättas mellan varannan eller var tredje ordinarie talong. Den sist
nämnda länsstyrelsen anför, att de två extra skatteanvisningarna borde —
även om debetsedeln utökades med det föreslagna skattekortet — kunna
tillfogas å debetsedelns övre kant.
Såvitt gäller debitering m. m. av slutlig skatt kan länsstyrelsen
i Malmöhus län icke ansluta sig till förslaget att preliminär skatt, som in
betalats efter den 30 april året efter inkomståret, icke skall gottskrivas den
skattskyldige vid debiteringen. Länsstyrelsen framhåller, att det måste bli
synnerligen besvärligt att balansera dessa belopp. Då de sakkunniga i annat
sammanhang förordade, att debiteringslängden borde kunna avlämnas se
nare till lokal skattemyndighet än vad nu vore fallet, syntes den ifrågasatta
balanseringen även av denna anledning opåkallad. Vidare yttrar länsstyrelsen
i Kalmar län, att det för debiteringsarbetets del och för att icke göra upp-
bördssystemet alltför osmidigt och opraktiskt för de skattskyldiga vore önsk
värt att så länge som möjligt under debiteringsåret kunna gottskriva den
skattskyldige preliminär skatt och därigenom erhålla minsta möjliga kvar
stående skatt. För att förebygga fel vid tillämpningen av bestämmelserna
om ränta å kvarstående skatt i sådana fall, då den tillgodoräknade prelimi
nära skatten helt eller delvis erlagts efter den 30 april, kunde storleken av
den efter nämnda dag inbetalade skatten anmärkas i debiteringslängdens an-
teckningskolumn. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt För
eningen Sveriges kronokamrerare förordar, att preliminär skatt liksom för
närvarande gottskrives skattskyldig, oberoende av om skatten erlagts före
eller efter den 30 april.
Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar starka betänkligheter mot att inbe
talningarna efter den 30 april skulle balanseras till dess den slutliga skatten
debiterats. Den skattskyldige, som oberoende av sådan inbetalning påför
des ränta å den kvarstående skatten, borde i stället rättvisligen genom be
loppets omedelbara återbetalning beredas möjlighet att göra detsamma
räntebärande intill den dag, då skatten enligt debiteringen förfölle till be
talning.
Vad de sakkunniga anfört om överförande av preliminär skatt mellan äkta
makar har i allmänhet icke föranlett någon erinran. Länsstyrelserna i Mal
möhus samt Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om icke samma möjlighet
till överföring av skatt borde gälla beträffande avliden makes dödsbo och
den efterlevande maken. Erfarenheten hade nämligen visat, säger den sist
nämnda länsstyrelsen, att preliminärskatten ofta inbetalades av dödsboet
under det att taxeringen åsattes den efterlevande maken eller vice versa.
Häradsskrivaren i Kalix fögderi åter anser, att frågan borde ytterligare ut
redas. Förslaget kunde befaras medföra mindre önskvärd arbetsbelastning
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
167
under en bråd tid. För att debiteringsarbetet icke skulle förryckas, torde framställningarna om överförande av skatt böra vara inkomna före den 1 november under taxeringsåret. Vidare framhålles, att motiveringen för för slaget förlorade i styrka, om den överskjutande preliminära skatten kunde återbetalas snabbare; den återbetalade skatten kunde ju i så fall disponeras för förskottsbetalning av den kvarstående skatten.
Riksräkenskapsverket framhåller, att åtskilliga fel beginges på grund av svårigheterna att alltid beakta gällande gräns om 5 kr. för uttagande av kvarstående skatt, resp. för återbetalning av överskjutande preliminär skatt.
Med hänsyn härtill hade det ur bokförings- och redovisningssynpunkt varit önskvärt om denna gräns kunnat avskaffas. Å andra sidan skulle om grän sen slopades ett visst merarbete uppkomma för uppbörds- och indrivnings- inyndigheterna. Riksräkenskapsverket hade därför intet att erinra mot att gränsen behölles. Riksräkenskapsverket ville emellertid erinra om den för sämring av penningvärdet, som skett sedan uppbördsförordningen trädde i kraft; denna skulle kunna motivera en höjning av gränsen till 10 kr. En sådan höjning finner Sveriges köpmannaförbund av angivna skäl väl för svarbar. Den skulle medföra betydande arbetsbesparing och torde för det allmänna knappast medföra någon förlust. Med nuvarade penningvärde tor de väl ej heller belopp under 10 kr. spela sådan roll för den enskilde skatt skyldige, att en utebliven restitution av dylikt belopp tillmättes någon nämn värd betydelse, särskilt som den skattskyldige ett annat år kunde komma i den situationen, att han på grund av gränshöjningen sluppe erlägga ett belopp av liknande storleksordning.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att ifrågavarande gräns utan större vådor kunde avskaffas. Antalet fall, då denna gräns vore aktuell, vore näm ligen så litet, att gränsens borttagande icke skulle medföra något nämn värt merarbete vid eventuell restföring. Dessa småbelopp inbetalades van ligen genom arbetsgivarna; i dessa fall behövde någon restföring ej befaras.
En för Uppsala stad gjord undersökning utvisade, att antalet kvarskatte- poster under fem kronor utgjorde endast 7 ä 8 procent av hela antalet skatte- poster. Antalet poster under fem kronor i överskottsförteckningarna för de sex största kommunerna i Tiunda fögderi vore procentuellt sett än mindre eller i genomsnitt allenast 5 procent av det totala antalet skatteposter. Av skaffades ifrågavarande gräns, torde följaktligen ej heller något större an tal återbetalningskort behöva tillkomma. Farhågorna för att slopa gränsen syntes därför i det stora hela överdrivna. Länsstyrelsen i Malmöhus län an för, att förenklingen av debiteringen vore ett starkt skäl för minimigränsens slopande. Ytterligare ett skäl vore att vid restitution å prövningsnämnds beslut även belopp under 5 kr. restituerades. Jämväl länsstyrelsen i Väst manlands län förordar, att förevarande gräns borttages. Länsstyrelsen fram håller, att det för sådana skattskyldiga, för vilka den överskjutande skatten understege 5 kr., vore stötande att återbetalning ej skedde, enär vid indriv ning av restförda utskylder hänsyn icke toges till om beloppet vore mindre än 5 kr. Vidare yttrar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. att grän
168
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
sens bibehållande motiverats med att det icke vore försvarligt att låta upp
börds- och indrivningsorganisationen fungera för belopp under 5 kr. Här
emot kunde dock anföras, att med hänsyn till penningvärdets fali denna
gräns i realiteten nu låge avsevärt lägre, än då författningen år 1946 an
togs. Om apparaten tillätes fungera för ett så relativt ringa belopp, som
5 kr. nu vore, borde den kunna fungera även för lägre belopp och gränsen
slopas. I annat fall syntes gränsen böra höjas till 10 kr., vilket i realiteten
torde motsvara den gamla femkronorsgränsen.
I fråga om sättet för inbetalning av kvarstående skatt framhåller länssty
relsen i Uppsala län, att det vore ovisst om och när avdragsskyldigheten för
kvarstående skatt kunde komma att avskaffas. De för den preliminära skat
ten föreslagna inbetalningsformerna borde därför gälla även för den kvar
stående skatten. Delbetalning av kvarstående skatt borde sålunda kunna
ske medelst skatteanvisning. Lokal skattemyndighet borde följaktligen icke
angiva skattebeloppen på skatteanvisningarna; vidare borde debetsedeln
förses med flera skatteanvisningar än för närvarande. Samma förslag göres
av länsstyrelsen i Hallands län, som därjämte förordar, att om förslaget ge
nomfördes, bokföring av kvarstående skatt borde ske endast en gång, näm
ligen efter utgången av uppbördsterminen i maj.
Beträffande frågan om antalet uppbördsterminer m. m. erinrar Sveriges
köpmannaförbund om att många skattskyldiga torde av olika orsaker kun
na få en icke förutsedd kvarstående skatt. Taxeringsnämnden hade t. ex.
vägrat yrkat avdrag eller beskattat inkomst, som den skattskyldige ej haft
anledning att räkna med. I sådana fall, då den kvarstående skatten uppginge
till mera avsevärt belopp — t. ex. överstege en femtedel av den slutliga skat
ten, dock minst 1 000 kr. — borde möjlighet finnas att efter ansökan hos
den lokala skattemyndigheten få de två uppbördsterminerna för den kvar
stående skatten förlagda till maj och september. I åtskilliga av dessa fall
skulle ju ränta utgå till staten, varför en dylik uppdelning ej vore oskälig.
Länsstyrelsen i Hallands län anser, att frågan om antalet uppbördster
miner borde ytterligare övervägas. Länsstyrelsen framhåller, att det för
uppbörd smyndigheterna skulle innebära en väsentlig arbetslättnad, bl. a.
vid omdebiteringar i anledning av ändrade taxeringar, om antalet uppbörds
terminer för kvarstående skatt kunde nedbringas från två till en, så att hela
skatten förfölle till betalning under uppbördsterminen i maj månad. En
sådan anordning torde icke medföra någon olägenhet för skattskyldiga eller
arbetsgivare utan snarare tvärtom. Även Föreningen Sveriges kronokamre-
rare finner uttagande av den kvarstående skatten vid endast en uppbörds-
termin vara förenat med så stora fördelar, att en sådan ändring allvarligt
borde övervägas. Vad de sakkunniga anfört om härigenom uppkommande
betalningssvårigheter för den enskilde, syntes icke innebära något avgöran
de hinder för reformen, eftersom skatteavdragsperioden januari—april kun
de bibehållas oförändrad och endast skatteinbetalningen i mars slopas. Även
om den kvarstående skatten ansåges böra uttagas under två uppbördstermi
ner, syntes restlängdsskrivningen böra inskränkas till ett tillfälle, nämligen
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
169
efter maj uppbörden. En värdefull arbetsbesparing skulle ernås även genom
en sådan begränsad reform, då flertalet restförda personer torde återfinnas
i båda restlängderna. Samma förslag framföres av Svenska exekutionsmän-
nens riksförbund, som helt instämmer i vad skatteuppbördsmannen Bäck
lund såsom expert hos de sakkunniga anfört i denna fråga i sitt särskilda
yttrande.
En gemensam restlängd för båda uppbördsterminerna för kvarstående
skatt tillstyrkes vidare av länsstyrelsen i Värmlands län. En sådan anord
ning måste ur rationaliseringssynpunkt anses synnerligen önskvärd, sär
skilt om det föreslagna systemet för indrivningsverksamheten komme att
genomföras. Någon skatteförlust torde knappast vara att befara. Även om
så i något enstaka fall skulle bli följden, torde med all säkerhet denna för
lust mer än väl uppvägas av indrivningens rationalisering genom endast en
restlängd.
Beträffande den kvarstående skattens fördelning på de olika uppbördster
minerna föreslår generalpoststyrelsen, att kvarstående skatt som uppgår
till högst 30 kr. borde förfalla till betalning under den första uppbördster-
minen. Bl. a. med hänsyn till penningvärdets fall syntes den föreslagna höj
ningen från 20 till 30 kr. följdriktig och lämplig. Härigenom skulle icke
oväsentliga besparingar kunna uppnås. För postverket torde genom mins
kat antal inbetalningar av kvarstående skatt kostnaderna komma att nedgå
med ca 70 000 kr.
Mot de sakkunnigas förslag beträffande debiteringen av fastig
hetsskatt m. m. har erinringar gjorts endast i ett fåtal yttranden.
Såvitt gäller antalet uppbördsterminer för fastighetsskatten har sålunda
endast länsstyrelsen i Uppsala län anfört avvikande mening. Länsstyrel
sen förordar två uppbördsterminer eller samma antal som för kvarstående
skatt. Härigenom skulle kostnaderna för uppbörd och indrivning minskas,
varjämte de skattskyldiga finge färre antal förfallotider att hålla reda på.
Något verkligt behov av tre uppbördsterminer syntes ej heller föreligga.
Länsstyrelsen i Norrbottens län framför tanken att debitera och uppbära
fastighetsskatten samtidigt med inkomstskatten, vilket skulle medföra en
väsentlig besparing för statsverket. Om detta ginge att genomföra eller om
så över huvud taget borde ske, vore länsstyrelsen emellertid icke beredd att
närmare utveckla.
Beträffande fördelningen av fastighetsskatten på uppbördsterminerna er
inrar generalpoststyrelsen om förslaget att höja det minsta belopp, som
skulle påföras såsom debiterad preliminär skatt, från 20 till 30 kr. Det syn
tes följdriktigt och lämpligt, bl. a. med hänsyn till penningvärdets fall, att
motsvarande höjning skedde även i fråga om fördelningen av fastighetsskat
ten på de olika uppbördsterminerna; härigenom skulle icke oväsentliga be
sparingar kunna uppnås. Fastighetsskatt, som uppginge till högst 90 kr.,
borde sålunda förfalla till betalning med 30 kr. under septemberterminen
samt under vardera av november- och januariterminerna till dess hela be
170
loppet förfallit till betalning, dock att under den första terminen dessutom
skulle förfalla belopp, som vid sådan fördelning icke uppginge till 30 kr.
De sakkunnigas uttalanden beträffande utfärdande av debetsedlar för
samägd fastighet finner länsstyrelsen i Kristianstads län tillfredsställande.
De lämnade anvisningarna syntes ägnade att väsentligt underlätta och giva
stadga åt vederbörande myndigheters bedömande och bemästrande av de
svårigheter, som debiteringsarbetet här erbjöde. Vidare understryker läns
styrelsen i Västernorrlands län vikten av att föreskrifter meddelades, huru
debitering i dessa fall skulle ske under olika förutsättningar. Länsstyrelsen
i Uppsala län har ej annan erinran än att om fråga uppkommit att uppdela
skatten på flera delägare i samband med indrivning, utmätningsmannen
borde underrätta taxeringsintendenten härom, så att yrkande om rättelser
i tid kunde framställas hos prövningsnämnden. Fall kunde förekomma, där
den som krävdes på fastighetsskatten vägrade betala under uppgift, att han
ägde blott viss mindre del av fastigheten.
Statistiska centralbyrån erinrar inledningsvis om att centralbyrån den 14
december 1949 uttalat, att förevarande fråga ägde sådant samband med frå
gan om duplettplåtar för fastigheter med samma ägare, att båda frågorna
borde lösas i ett sammanhang och därför hänskjutas till 1949 års folkbok-
föringssakkunniga. Till nämnda sakkunniga hade centralbyrån i maj 1950
överlämnat utredningsmaterial rörande försök vid vissa länsstyrelser att
upprätta duplettplåtar i de tryckande registren över fastigheter i en ägares
hand. Utredningen torde numera ingå i den översyn av folkbokföringsvä-
sendet, som bedreves av statens organisationsnämnd och en inom finansde
partementet tillkallad sakkunnig. Vidare finge anmärkas, att i inrikesde
partementet upptagits frågan om införande av fastighetsvärden å plåtarna
i nyssnämnda register. Vissa diskussioner härom hade under hand före
kommit mellan befattningshavare i departementet och i centralbyrån. I an
ledning av dessa överläggningar förelåge numera å centralbyråns folkbok-
föringsavdelning vissa förslag till en gemensam lösning av samtliga här be
rörda frågor; dessa förslag hade emellertid ännu ej ansetts färdiga till före
dragning i ämbetsverket. Därefter anföres följande.
Vad de sakkunniga föreslagit till åvägabringande av att envar av flera
delägare i fastighet får egen debetsedel å sin andel, där så erfordras, synes
väl avvägt efter de praktiska förhållandena i olika fall. De sakkunniga ha
va därvid uttalat önskemålet, att där fullständig redovisning på angivet sätt
skall ske i fastighetslängden av de olika delägarna och deras andelar, sär
skilda fastighetsplåtar präglas för varje delägare. Då emellertid de sakkun
niga endast mera allmänt skisserat förfarandet vid denna komplettering av
längder och tryckande register, synes en närmare utredning beträffande de
taljerna böra ske i samband med översynen av folkbokföringsväsendet.
Ehuru centralbyrån i princip vidhåller sin år 1949 uttalade åsikt, att den
na fråga bör lösas i samband med frågan om duplettplåtar för fastigheter i
en ägares hand, vill centralbyrån dock icke motsätta sig att frågan utbrytes
till särskild behandling, om så skulle visa sig nödvändigt. Duplettplåtsfrå-
gan och frågan om införande av fastighetsvärden å plåtarna böra dock ha
va förts så långt mot sin lösning, att riskerna för otillfredsställande resul
tat med hänsyn till att frågan om delägarplåtar utbrutits kunna tillräckligt
överblickas.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
171
Även förslaget beträffande debitering in. in. av tillkomma n- d e skatt har föranlett endast ett fåtal erinringar.
Överståthållaråmbetet förordar, att tillkommande skatt som debiteras på grund av taxering för inkomst och förmögenhet samt understiger 5 kr., skall efterskänkas. Angivna tillkommande skatt vore egentligen till sin na tur en kvarstående skatt; det syntes därför sakligt motiverat att samma be stämmelse i detta hänseende gällde för båda skatterna. Det kunde icke hel ler vara förenligt med statsverkets intresse, att hela uppbördsmaskineriet skulle träda i funktion för ett skattebelopp av den ringa storleksordning, att i många fall kostnaderna för utfärdande av debetsedel, uppbörd, even tuell indrivning samt redovisning sannolikt överstege inkomsten. Å andra sidan anför länsstyrelsen i Norrbottens län, att det finge förutsättas att taxeringsmyndigheterna icke vidtoge sådan ändring av taxeringarna, som föranledde mindre tillkommande skatt än 5 kr., detta med hänsyn till upp kommande kostnader för statsverket.
Vad de sakkunniga föreslagit beträffande antalet uppbördsterminer anser
Svenska exekutionsmånnens riksförbund synnerligen värdefullt. För att till- lämpningen genomgående skulle bli den avsedda, kunde dock ifrågasättas om icke de sakkunnigas förslag borde komma till uttryck i författningstex ten. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen i Älvsborgs län, huruvida icke till kommande skatt på grund av eftertaxering borde erläggas under högst två uppbördsterminer. Att låta ifrågavarande skattskyldiga fullgöra sin upp skjutna skattebetalning under flera terminer, syntes vara att taga alltför stor hänsyn.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår, att preliminär skatt skall kunna få avräknas även från tillkommande skatt. Genomfördes de sak kunnigas förslag i fråga om återbetalning av överskjutande preliminär skatt finge lokal skattemyndighet i god tid före den 1 december kännedom om så dana fall, då överskjutande preliminär skatt skulle tills vidare innestå i an ledning av ifrågasatt höjning av den skattskyldiges taxeringar. Höjdes taxe ringarna, skulle den lokala skattemyndigheten kunna avräkna den över skjutande preliminära skatten, då debetsedeln å tillkommande skatt utfär dades. Härigenom skulle man slippa det hittillsvarande omständliga kvitt- ningsförfarandet med bl. a. nedstämpling av debetsedlar och översändande av kvittningsbelopp till postverket.
Departementschefen. I likhet med de sakkunniga förordar jag, att be teckningen slutlig skatt endast skall avse sådana skatter och avgifter, var ifrån preliminär skatt avräknas, jämte övriga i samband därmed debitera de skatter och avgifter. Då fastighetsskatt m. m. skall uppbäras i enlighet med vad därom stadgas i uppbördsförordningen även i fortsättningen, har nyssnämnda förslag en rent terminologisk innebörd.
Vid debitering av slutlig skatt skall för närvarande iakttagas beslut, som prövningsnämnden fattat senast den 10 oktober under taxeringsåret. Där efter meddelade beslut, som innefattar en taxeringshöjning, skall föranle
172
Kungl. May.ts proposition nr 100.
da debitering av tillkommande skatt med belopp, som utgör skillnaden mel
lan den totala skatten enligt den höjda taxeringen och den debiterade slut
liga skatten. Nedsättes skattskyldigs taxering efter nämnda dag, skall på
förd kvarstående skatt helt eller delvis avkortas eller restitueras eller ock
så skall överskjutande preliminär skatt eller ytterligare sådan skatt åter
betalas.
Debitering av tillkommande skatt respektive avkortning eller restitution
medför olägenheter framför allt för uppbördsmyndigheterna men även för
de skattskyldiga. Det ter sig därför angeläget, att vid debiteringen av slut
lig skatt ändringar i taxeringarna om möjligt ända fram mot den tidpunkt,
för närvarande den 10 december under taxeringsåret, då debetsedlarna å
slutlig skatt senast skall utsändas till de skattskyldiga, iakttages. I viss
utsträckning beaktas för närvarande i praxis vid debiteringen av slutlig
skatt även beslut, som meddelats av prövningsnämnd efter den 10 oktober.
Enligt de sakkunnigas mening bör vid debiteringen iakttagas alla taxerings
beslut, som inkommit till lokal skattemyndighet senast den 20 november
under taxeringsåret.
Mot de sakkunnigas förslag har i ett par remissyttranden invänts, att det
ta icke läte sig förenas med det av de sakkunniga förordade systemet för
återbetalning av överskjutande preliminär skatt, enär förberedelserna för
denna återbetalning icke skulle medhinnas inom den korta tid, som komrne
att stå till förfogande. Av denna anledning har i ett yttrande uttalats, att
tidpunkten för beaktande av prövningsnämndens beslut icke borde sättas se
nare än den 10 november. Vidare har det förordade återbetalningssystemet
avstyrkts i flera yttranden, huvudsakligen därför att den tillmätta tiden för
de åtgärder som skulle vidtagas för utredning om kvittning mot restförd
skatt nr. in. ansetts vara för knapp.
Angivna metod för återbetalning av överskjutande preliminär skatt inne
bär i korthet, att lokal skattemyndighet skall —■ sedan erforderliga under
sökningar för kvittning mellan överskjutande preliminär skatt och restförd
skatt m. m. verkställts av vederbörande utmätningsman och länsstyrel
sen — fortlöpande för de olika uppbördsdistrikten och senast den 1 decem
ber överlämna debetsedlarna med överskjutande preliminär skatt till skatte
avdelningen vid postkontor i residensstaden, som iordningställer återbetal-
ningskort med utnyttjande av sina hålkortsmaskiner, fäster korten vid de
betsedlarna och därefter skickar ut debetsedlarna till de skattskyldiga se
nast den 18 december. Genom att å postanstalt förete debetsedeln med det
vidfogade återbetalningskortet skall den skattskyldige äga omedelbart upp
bära den överskjutande skatten. I vissa fall, jag återkommer senare till
dessa, skall dock skatten utbetalas av länsstyrelsen med vanligt utbetalnings-
kort på sätt nu sker.
För förenämnda undersökningar i och för kvittning m. m. förutsättes, att
lokal skattemyndighet snarast möjligt debiterar den slutliga skatten distrikt
efter distrikt och, då debitering verkställts för ett uppbördsdistrikt, omgåen
de skriver ut debetsedlarna för distriktet. Av de utskrivna debetsedlarna ut
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
173
tages de debetsedlar, enligt vilka överskjutande preliminär skatt skall åter betalas. Kreditkorten avskiljes från dessa debetsedlar och överlämnas ome delbart till vederbörande utmätningsman för omgående undersökning huru vida de skattskyldiga är restförda för skatt. I de fall kvittning — eller beträf fande restförd ogulden B-skatt — avkortning bör ske, göres erforderliga an teckningar å vederbörandes kreditkort. Kreditkorten översändes därefter av utmätningsmannen till länsstyrelsen för granskning, huruvida avräkning kan ifrågakomma av anledning varom i 89 § 3 mom. gällande uppbördsför- ordning sägs, ävensom för erforderlig kontroll att den överskjutande preli minära skatten icke föranletts av att den skattskyldige icke blivit taxerad eller taxerats till uppenbart för lågt belopp. Kreditkorten återställes sedan till den lokala skattemyndigheten, sorterade i två grupper, den ena avseende skattskyldiga till vilka återbetalning skall ske medelst vid debetsedeln fogat återbetalningskort och den andra avseende skattskyldiga för vilka kvittning skall ske mot restförd skatt m. m. eller beträffande vilka frågan om återbe talning ännu icke är avgjord. Med ledning av de så fördelade korten utsorte ras och översändes till skatteavdelningen snarast möjligt debetsedlarna, av seende skattskyldiga till vilka utbetalning kan ske omedelbart. Å övriga de betsedlar för skattskyldiga med överskjutande preliminär skatt angives med stämpel att eventuell återbetalning skall göras genom länsstyrelsen. För att undersökningarna beträffande kvittning in. in. skall kunna göras snabbt, ifrågasätter de sakkunniga slutligen, om icke undersökningarna beträffande kvittning mot restförd skatt borde begränsas till överskjutande skatt av visst minsta belopp, t. ex. 50 kr.
Det av de sakkunniga förordade återbetalningssystemet är ur flera syn punkter att föredraga framför det nuvarande, enligt vilket länsstyrelserna utbetalar skattebeloppen över postgiro med vanliga utbetalningskort. Fram för allt skulle med de sakkunnigas förslag vinnas att den överskjutande pre liminära skatten återbetalades tidigare än för närvarande och i stort sett samtidigt för hela landet. Vidare skulle antalet postförsändelser minska av sevärt. I stället för nuvarande två försändelser, den ena för debetsedeln å slutlig skatt och den andra för återbetalningen av skatten, erfordrades en dast en försändelse, innehållande debetsedeln och det därvid fogade återbetal- ningskortet. Därjämte bortfölle det manuella arbetet med att utskriva ut betalningskort och förteckningar över dessa till postgirokontoret. Slutligen torde även den postala revisionen komma att underlättas.
De sakkunnigas förslag medför å andra sidan ett i viss mån omständ ligt förfarande för att förhindra, att debetsedlar med överskjutande prelimi när skatt förses med återbetalningskort i de fall, då den skattskyldige är restförd eller då skatten av annan anledning bör innehållas. Sålunda skall, såsom nyss framhållits, kreditkorten för skattskyldiga med överskjutande preliminär skatt översändas från den lokala skattemyndigheten till veder börande utmätningsman, från utmätningsmannen till länsstyrelsen och från länsstyrelsen till den lokala skattemyndigheten. När kreditkorten återkom mit till den lokala skattemyndigheten skall denna avskilja och till postens
174
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
skatteavdelning överlämna debetsedlarna endast för sådana skattskyldiga, för
vilka anteckning om kvittning m. in. icke verkställts å kreditkorten. Dessa
debetsedlar bör tillställas skatteavdelningen fortlöpande för de olika upp-
bördsdistrikten och senast den 1 december.
De sakkunniga bär förutsatt att den slutliga skatten snarast möjligt de
biteras distrikt efter distrikt och att, så snart debiteringen verkställts för
ett uppbördsdistrikt, debetsedlarna i distriktet omgående utskrives. Iaktta-
ges detta och införes därjämte en gemensam inkomst- och debiteringslängd,
torde det vara möjligt för de lokala skattemyndigheterna att börja överläm
na kreditkorten till utmätningsmannen redan i slutet av september månad.
Normalt torde därför nyssnämnda förfarande böra medhinnas. Jag delar
alltså icke de i vissa remissyttranden uttalade farhågorna att så icke skulle
vara möjligt. Jag vill också framhålla att om debetsedlarna för något upp
bördsdistrikt icke skulle hinna tillställas skatteavdelningen senast den 1 de
cember, möjlighet alltid finnes att låta länsstyrelsen verkställa återbetal
ningen över postgiro med vanliga utbetalningskort. Ytterligare må fram
hållas, att om det visar sig erforderligt att nedbringa arbetet med undersök
ningar i och för eventuell kvittning, dessa kan begränsas till de fall då
överskjutande preliminär skatt överstiger visst minsta belopp.
Av det sagda torde framgå att den av de sakkunniga förordade omlägg
ningen av återbetalningssystemet ej utgör hinder att genomföra förslaget
att taxeringsbeslut, som inkommit till den lokala skattemyndigheten senast
den 20 november, skall beaktas vid debiteringen av slutlig skatt.
Det föreslagna återbetalningssystemet för emellertid med sig vissa tek
niska komplikationer i anledning av att undersökningarna huruvida veder
börande skattskyldiga häftar för restförd skatt måste igångsättas redan på
ett stadium, då prövningsnämndens beslut icke kunnat iakttagas vid debi
teringen av den slutliga skatten. Även vissa andra omständigheter kräver
ytterligare övervägande av frågan om restitutionsförfarandets utformning i
detalj. Jag är därför icke beredd att nu taga slutlig ställning till nämnda
fråga. Möter icke tekniska svårigheter av särskilt besvärande slag, bör dock
det föreslagna systemet genomföras. Bestämmelserna rörande förfarandet
vid återbetalningen och, därest så skulle erfordras, om begränsning av kvitt-
ningsförfarandet till överskjutande preliminär skatt av visst minsta belopp
är av beskaffenhet att böra kunna utfärdas i administrativ ordning. Den in
gående redogörelse, som jag i det föregående lämnat, bär alltså avsett att
ge en bild av hur återbetalningssystemet lämpligen synes kunna ordnas och
därjämte förutsättningar för ett ställningstagande till de sakkunnigas för
slag, att alla taxeringsbeslut, som inkommit till lokal skattemyndighet se
nast den 20 november under taxeringsåret, skall iakttagas vid debitering av
slutlig skatt. Av det sagda framgår, att jag tillstyrker detta förslag.
Vad angår det nyss antydda återbetalningssystemet, vill jag framhålla
att detsamma ur åtskilliga synpunkter och icke minst för de skattskyldiga
erbjuder stora fördelar i förhållande till det nu tillämpade, men att man
— med hänsyn till den ofrånkomligt ganska invecklade arbetsgången —
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
175
icke kan kräva att det redan första året det tillämpas skall fungera helt klan derfritt. Men det finnes anledning antaga, att erfarenhet snabbt vinnes om den arbetsrutin, som systemet förutsätter.
Yad de sakkunniga i övrigt föreslagit rörande utformandet av begreppen slutlig, kvarstående och tillkommande skatt föranleder icke någon erinran från min sida.
Skall ytterligare skatt erläggas till följd av att fel ägt rum vid avräkning av den preliminära skatten mot den slutliga, bör denna såsom de sakkun niga förordat uttagas som tillkommande skatt. I anslutning härtill synes lämpligt att närmare beröra hur rättelse av sådant fel bör ske.
Förfarandet vid efterkrav av skatt, som befinnes vara från debitering obe hörigen utesluten eller till för ringa belopp påförd, finnes icke reglerat i uppbördsförordningen. Sådana efterkrav anses för närvarande böra fram ställas av riksräkenskapsverket. Såvitt gäller fall, då preliminär skatt av räknats från slutlig skatt med för högt belopp, har emellertid centrala upp- bördsnämnden i sitt meddelande nr 6/1950 uttalat, att den lokala skattemyn digheten små, sedan den skattskyldige erhållit tillfälle att yttra sig, rätta felet genom att påföra den skattskyldige tillkommande skatt för det felande beloppet, därest invändning från den skattskyldige icke framkommer. Kan rättelse äga rum före utgången av första uppbördsterminen för kvarståen de skatt, skall rättelse i stället ske genom ändring av debetsedeln å slut lig skatt. Rättelse på något av angivna sätt må vidtagas jämväl i det fall att den skattskyldige icke är påförd kvarstående skatt. Gör den skattskyl dige invändning mot påföring av tillkommande skatt eller rättelse av de betsedel å slutlig skatt, förutsätter centrala uppbördsnämnden, att rättelsen skall äga rum i den form som är föreskriven för anmärkningsförfarande.
Enligt uppbördssakkunnigas mening bör jämte riksräkenskapsverket även länsstyrelse äga ålägga betalningsskyldighet, där fel i debiteringen förekom mit med påföljd, att skatt blivit från debitering obehörigen utesluten eller till för ringa belopp påförd. En bestämmelse härom har intagits i 92 § 2 mom. i de sakkunnigas förslag till ny uppbördsförordning.
Vid debitering av slutlig skatt på landet avräknas preliminär skatt med belopp, som länsstyrelsen infört i debiteringslängden. Initiativet till rättelse, då för mycket preliminär skatt gottskrivits skattskyldig, torde regelmässigt komma från länsstyrelsen. På grund härav men även av andra skäl torde enligt min mening beslut om rättelse böra efter den skattskyldiges hörande fattas av länsstyrelsen och icke av den lokala skattemyndigheten; på sist nämnda myndighet bör endast ankomma att med ledning av länsstyrelsens beslut antingen ändra debetsedeln å slutlig skatt, där så kan ske, eller ut färda debetsedel å tillkommande skatt. Det synes lämpligt att samma förfa rande tillämpas även i stad med egen uppbördsförvaltning. Uppbördssak kunnigas förslag, att länsstyrelsen må fastställa det belopp som skattskyldig har att gälda till följd av att skatt blivit från debitering obehörigen uteslu ten, bör sålunda gälla jämväl i förevarande fall och även då skattskyldig gör
176
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
invändning mot rättelsen. Över länsstyrelsens beslut får besvär anföras i
vanlig ordning.
Det nu förordade innefattar givetvis icke något förslag om begränsning i
de åligganden och rättigheter, som med nuvarande ordning tillkommer riks-
räkenskapsverket.
Såsom framgår av den redogörelse, som tidigare lämnats för de sakkun
nigas förslag beträffande återbetalning av överskjutande preliminär skatt,
förutsätter de sakkunniga att de debetsedlar å slutlig skatt, som skall för
ses med särskilda återbetalningskort, får utsändas senare än den 10 decem
ber. Därvid förordar de sakkunniga den 18 december såsom senaste dag. Av
skäl som generalpoststyrelsen anfört torde emellertid debetsedlarna ej böra
utsändas senare än den 15 december. Förut har jag framhållit, att jag ännu
icke tagit slutlig ställning till frågan om hur den överskjutande preliminära
skatten skall återbetalas. För att skapa förutsättningar för att det nyss be
rörda återbetalningssystemet skall kunna genomföras, torde emellertid upp-
bördsförordningen så ändras, att den 15 december angives såsom senaste dag
för utsändandet av debetsedlarna å slutlig skatt. Skulle vid de fortsatta un
dersökningarna trots allt befinnas att återbetalningssystemet icke kan om
läggas i enlighet med de sakkunnigas förslag, torde i administrativ ordning
få föreskrivas, att debetsedlarna skall utsändas senast samma dag som för
närvarande eller alltså senast den 10 december. Ändras återbetalningssyste
met på ifrågasatt sätt, bör sistnämnda dag dock även framdeles gälla för de
betsedlar å slutlig skatt som utskickas av lokal skattemyndighet, d. v. s. då
debetsedeln icke upptager sådan överskjutande preliminär skatt som skall
återbetalas medelst vid debetsedeln fogat återbetalningskort.
I övrigt biträder jag vad de sakkunniga föreslagit beträffande tiderna för
debetsedlarnas utsändande till de skattskyldiga. Vad särskilt angår frågan
huruvida den för mantalsskrivningen avgörande tidpunkten lämpligen bör
ändras så att debetsedlarna å preliminär A-skatt kan utsändas före årsskif
tet, kan denna icke avgöras nu utan får prövas vid den pågående allmänna
översynen av folkbokföringsväsendet.
Fastighetslängderna skall av taxeringsnämnderna överlämnas till lokal
skattemyndighet senast den 30 april taxeringsåret. För debiteringen av fas
tighetsskatt m. m. är det därför angeläget att skogsvårdsavgiftens storlek,
varom förslag framlägges i statsverkspropositionen, fastställes av riksdagen
senast i mitten av april. Något hinder häremot torde icke föreligga.
Beteckningen »debetsedel», med vilken beteckning de skattskyldiga nu
mera är invanda, synes böra bibehållas. Att, såsom i ett yttrande föreslagits,
i stället använda beteckningen »skattsedel» framstår som mindre lämpligt
även av den anledningen, att framdeles förväxling kunde uppkomma med
det »skattekort», som är avsett att användas för en viss avskiljbar del av de
betsedeln å preliminär skatt.
I anledning av vad de sakkunniga uttalat därom att ett angivande å debet
sedel avseende preliminär A-skatt att preliminärskatten skall beräknas en
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
177
ligt särskild procentsats eller eljest på speciellt sätt skulle innebära ett jämk- ningsbeslut, vill jag framhålla att detta betraktelsesätt näppeligen är riktigt. Först en ändring i ett beslut om hur preliminärskatten skall beräknas kan anses utgöra jämkning. Med denna uppfattning synes påkallat stadga att å debetsedeln i förekommande fall skall angivas de särskilda grunderna för A-skattens beräkning.
Enligt gällande bestämmelser skall preliminär B-skatt understigande 20 kronor icke påföras. Jag förordar att angivna gräns höjes till 60 kronor.
Såsom de sakkunniga föreslagit, bör preliminär B-skatt debiteras med belopp, vilket utan att öretal uppkommer är jämnt delbart med det antal uppbördsterminer, varunder skatten skall förfalla till betalning. Motsvarande bör gälla, då skatten omdebiteras efter jämkning.
För närvarande skall lokal skattemyndighet på skatteanvisningarna ut föra det belopp, som skattskyldig med preliminär B-skatt skall erlägga å respektive uppbördsterminer. För att möjliggöra för den skattskyldige att med skatteanvisning inbetala annat belopp än som förfaller till betalning under uppbördstermin, borde enligt de sakkunnigas mening så ej längre ske. I stället borde den skattskyldige själv å skatteanvisningen vid inbetal- ningstillfället angiva det belopp, som han önskade inbetala. Vidare förordar de sakkunniga, att debetsedeln å preliminär skatt förses med åtta i stället för som nu sker sex skatteanvisningar och att terminsbeteckningarna på skatteanvisningarna borttages. Härigenom skulle arbetsgivare kunna redo visa arbetstagares preliminära A-skatt med skatteanvisning även då arbets tagaren slutar sin anställning mellan två uppbördsterminer.
Jag har icke något att erinra mot att antalet skatteanvisningar utökas på föreslaget sätt och att terminsbeteckningarna borttages från skatteanvis ningarna. Däremot hyser jag vissa betänkligheter mot att överlåta till skatt skyldig med preliminär B-skatt att själv ifylla skattebeloppet å skatteanvis ningarna. Även om å debetsedeln uttryckligen angives vilket minsta belopp, som vid varje termin skall på grund av den gjorda debiteringen inbetalas, föreligger risk för att den skattskyldige, sig själv till förfång och med ett försämrat uppbördsresultat som följd, på skatteanvisningen antecknar och följaktligen även inbetalar ett för lågt belopp.
Möjlighet för den skattskyldige att med skatteanvisning inbetala en högre preliminär B-skatt än som föranledes av debiteringen bör emellertid till skapas. Detta kan ske antingen på så sätt att två av de åtta skatteanvisning arna reserveras för dylika inbetalningar eller så att den skattskyldige under det av den lokala skattemyndigheten å skatteanvisningen angivna beloppet antecknar det belopp, han därutöver önskar inbetala, ävensom summan av de båda beloppen. Av tekniska skäl förordar jag det senare alternativet.
Det belopp, vilket den skattskyldige på nyss angivna sätt inbetalar ut över det som enligt verkställd debitering förfaller till betalning under en uppbördstermin, bör den skattskyldige äga tillgodoräkna sig för gäldande av skatt, som vid en senare uppbördstermin förfaller till betalning. Överinbe-
12
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.
178
Kiingl. Maj:ts proposition nr 100.
taliiingen bör således tagas i anspråk för avräkning mot skattebelopp, som
förfaller till betalning vid ett senare tillfälle men icke då erlägges.
Vill den skattskyldige, med de konsekvenser i avseende å restföring in. in.
som därav föranledes, erlägga endast en del av det belopp, som förfaller
till betalning under uppbördsterminen, möter av tekniska skäl intet hinder
mot att jämväl sådan inbetalning göres med skatteanvisning.
För att underlätta länsstyrelsens arbete att i debiteringslängden för slut
lig skatt införa preliminär skatt, som skall avräknas mot den slutliga, bör
skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden lämna länsstyrelsen en för
teckning över skattskyldiga med preliminär B-skatt, vilka med skatteanvis
ning inbetalat skatt utöver det av den lokala skattemyndigheten å anvis
ningen angivna beloppet. I förteckningen bör för varje skattskyldig anges
summan av under uppbördsåret gjorda sådana överinbetalningar, som icke
tagits i anspråk för gäldande av debiterade skattebelopp. Införingen av den
preliminära skatten sker då med belopp motsvarande summan av det debi
terade skattebeloppet och beloppet enligt förteckningen av den extra inbe
talningen.
I övrigt biträder jag de sakkunnigas förslag beträffande debitering m. m.
av preliminär skatt.
Av vad nyss sagts framgår, att vid debitering av slutlig skatt bör skatt
skyldig med preliminär B-skatt gottskrivas dels det debiterade preliminär-
skattebeloppet, dels ock därutöver erlagd preliminär skatt. Så gäller för
närvarande och häri föreslås ej någon ändring.
Vid avräkningen mellan slutlig skatt och preliminär B-skatt uppkommer
fråga hur det skall förfaras, när skattskyldig försummat att i vederbörlig
ordning erlägga på viss uppbördstermin belöpande preliminär skatt, som
till följd därav restföres, och därefter inbetalar sådan skatt med större be
lopp än vad som förfaller till betalning vid en senare uppbördstermin eller
inbetalar ytterligare preliminär skatt efter den sista uppbördsterminen un
der uppbördsåret. Enligt de sakkunnigas mening borde överinbetalningen
icke få avräknas på den restförda skatten; i stället skulle det överskjutan
de beloppet vid debiteringen av den slutliga skatten gottskrivas den skatt
skyldige utöver det debiterade beloppet.
Jag kan icke dela denna de sakkunnigas uppfattning. Sker överinbetal-
ning av preliminär skatt i den situation, som nyss beskrivits, torde väl som
regel den skattskyldige ha avsett att med det överskjutande beloppet gälda
den restförda preliminära skatten. Man synes därför icke rimligen böra för
vägra honom att få överinbetalningen avräknad från den restförda skatten,
därest han uttrycker önskemål härom. Såsom exempel må nämnas det fall
att en skattskyldig inbetalar det belopp, som förfaller till betalning vid den
första uppbördsterminen, efter dennas utgång och att beloppet krediteras
honom vid påföljande uppbördstermin. Den vid sistnämnda termin förfal
lande skatten erlägger han i behörig ordning. Vid den andra uppbördstermi-
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
179
nen kommer alltså den skattskyldige att krediteras dels det då till betalning förfallna skattebeloppet, dels ock en överinbetalning på samma belopp. De! måste i ett sådant fall te sig stötande därest det vid den första uppbörds- terminen restförda beloppet måste mot den skattskyldiges bestridande in drivas till följd av att den för sent gjorda skatteinbetalningen icke skulle få gå i avräkning på den restförda skatten.
Hur det lämpligen skall förfaras, då i förekommande fall överinbetalning av preliminär skatt skall avräknas å restförd sådan skatt, bör regleras i ad ministrativ ordning. Lämpligen synes länsstyrelsen böra utbetala beloppet till utmätningsmannen och samtidigt göra anteckning därom på den skatt skyldiges kreditkort att iakttagas vid beräkningen av den preliminära skatt, som skall avräknas mot den slutliga. För att den skattskyldige i dylikt fall icke skall tillgodoräknas preliminär skatt med för högt belopp, måste nämli gen överinbetalningen av den preliminära skatten minskas med det till ut mätningsmannen utbetalade beloppet. — En annan sak är att skattskyldig, som förfarit på nyss avgivet sätt, icke kan eller bör undgå påföring av restavgift.
Preliminär skatt, som utöver debiterat belopp eller av arbetsgivare inne hållen preliminär A-skatt inbetalats efter den 30 april året efter inkomståret och som på grund därav icke skall medtagas vid bedömande av om ränta skall beräknas å kvarstående skatt, bör icke såsom i ett yttrande ifrågasatts återbetalas till den skattskyldige. Eftersom källskattesystemet innebär, att skatten skall erläggas i förskott till belopp som beräknas motsvara den slut liga skatten, kan det icke anses ligga i linje med uppbördssystemets allmän na principer att återbetala ett belopp, som kan förutses efter ytterligare nå gon tid komma att avkrävas den skattskyldige.
Å andra sidan delar jag icke de sakkunnigas mening att efter den 30 april erlagd preliminär skatt skall balanseras i räkenskaperna till dess den slutliga skatten debiterats och därefter antingen överföras till postverket som av betalning å kvarstående skatt, då sådan uppkommit, eller eljest återbetalas till den skattskyldige. Ett sådant förfarande ter sig onödigt invecklat. Ifråga varande skatt bör i stället liksom annan preliminär skatt införas i debite- ringslängden och avräknas mot den slutliga skatten. För ränteberäkningens skull bör i debiteringslängden särskilt anmärkas, att skattebeloppet inbeta lats efter den 30 april. Vidare får, om ränta å kvarstående skatt debiterats, å debetsedeln å slutlig skatt eller i särskilt meddelande anmärkas att i den gottskrivna preliminära skatten ingår skatt till visst belopp, som erlagts ef ter den 30 april och till följd därav icke tillgodoräknats den skattskyldige vid ränteberäkningen.
Vad angår avräkning mellan äkta makar av överskjutande preliminär skatt för den ena maken mot kvarstående skatt för den andra maken, kan visser ligen sägas att en sådan avräkning i vissa fall borde vara möjlig. Betydande svårigheter är emellertid förenade med en sådan anordning. Uppenbarligen kan avräkning ej göras utan vederbörandes medgivande. Att ålägga lokal skattemyndighet att i varje uppkommande fall efterhöra makarnas önskemål
180
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
skulle medföra sådant merarbete att risk funnes för att debiteringsarbetet
icke skulle medhinnas inom föreskriven tid. Jag anser därför övervägande
skäl tala mot en föreskrift om dylikt avräkningsförfarande.
Däremot synes icke rimligt, att frågan om ränteberäkning för äkta ma
kar alltid skall ske som för två skilda skattskyldiga. Av tekniska skäl
bör emellertid ränteberäkningen och debiteringen av ränta å kvarstående
skatt verkställas på sätt nu sker. Äkta makar, som därvid finner att det för
dem varit förmånligare att ränteberäkningen verkställts som om fråga varit
om en skattskyldig, bör genom hänvändelse till länsstyrelsen äga påkalla en
omräkning av räntan efter nyss angivna grund. Ett uttryckligt stadgande
härom bör intagas i uppbördsförordningen.
Någon minskning av antalet uppbördsterminer för kvarstående skatt eller
ändrad förläggning i tiden av dessa terminer kan jag i likhet med de sak
kunniga icke förorda. Mot en enda uppbördstermin, förlagd till maj månad,
med skatteavdrag som nu under tiden januari—april talar, att ökade risker
uppkommer för skatteförlust genom att mindre nogräknade arbetsgivare
får större möjligheter att förfoga över innehållna skattemedel, innan någon
kontroll kan sättas in. Vidare kan man icke bortse från att — som de sak
kunniga även framhållit — skattskyldiga som själva ha att inbetala den
kvarstående skatten kan få svårigheter att vid ett enda tillfälle inbetala hela
skattebeloppet.
I några remissyttranden har i detta sammanhang föreslagits, att restlängd
skall upprättas först efter utgången av uppbördsterminen i maj och då avse
såväl mars- som maj terminerna. Den arbetsbesparing, som härigenom skulle
vinnas, synes emellertid i allmänhet icke uppväga nackdelen av den förse
ning av restindrivningen, som härav skulle följa. Möjligen kan en sådan sam
manslagning av restlängderna finnas befogad i särskilda fall, därvid det bör
ankomma på Kungl. Maj :t att lämna medgivande därtill. Frågan om när rest
längd skall upprättas synes vara av sådan art, att bestämmelserna härom kan
överföras från uppbördsförordningen till tillämpningskungörelsen.
För att vinna besparing föreslår generalpoststyrelsen, att kvarstående skatt
som uppgår till högst 30 kronor skall förfalla till betalning under den första
uppbördsterminen. Gällande gräns i detta hänseende utgör 20 kronor. En
höjning av nämnda gräns medför minskat arbete icke blott för postverket
utan även för arbetsgivarna. Med hänsyn härtill och till det ändrade pen
ningvärdet förordar jag, att gränsen höjes till 50 kronor.
Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit beträffande debitering in. in. av slut
lig och kvarstående skatt, ansluter jag mig till.
Antalet uppbördsterminer för fastighetsskatt in. in. synes icke böra änd
ras.
I fråga om fördelningen av skatten på uppbördsterminerna föreslår jag
däremot att skatten i princip skall förfalla till betalning efter samma regler,
som gäller för kvarstående skatt. Fastighetsskatt in. in. bör således förfalla
till betalning under uppbördsterminen i september om skattebeloppet uppgår
Kungi. Maj.ts proposition nr 100.
181
till högst 50 kr., under uppbördsterminerna i september och november om skattebeloppet överstiger 50 men ej 100 kr. samt eljest under alla tre upp bördsterminerna.
I fråga om fastighet (taxeringsenhet) som äges av flera personer gäller, att varje delägare endast ansvarar för den del av skatten å hela fastigheten, som motsvarar hans andel i fastigheten. I princip bör därför för varje del ägare utfärdas särskild debetsedel å skatten på hans andel i fastigheten. För att så skall kunna ske, bör fastighetslängden vara så fullständig, att den beträffande samägda fastigheter innehåller uppgift om samtliga deläga res namn och adress samt envars andel i fastigheten. För närvarande fin nes som regel endast en av delägarnas namn angivet i fastighetslängden; övriga delägares namn och adress samt andelarnas storlek skulle således be höva utredas i varje särskilt fall. De sakkunniga framhåller emellertid, att en konsekvent och fullständigt genomförd tillämpning av principen att varje delägare skulle erhålla särskild debetsedel, ofta skulle i praktiken ge icke önskvärda resultat, t. ex. då makar hade gemensam lagfart eller då en fas tighet förvaltades gemensamt för delägarnas räkning. En långtgående splitt ring av fastighetsskatten på små lotter medförde också olägenhet och över ensstämde icke med strävandena att minska antalet småposter vid debite ringen.
Med hänsyn till det anförda anser jag i likhet med de sakkunniga, att en allmän översyn av äganderättsförhållandena på förevarande område icke är omedelbart påkallad. Pågående överväganden om. fastighetsskattens fort satta bestånd utgör också ett skäl att låta anstå med en sådan allmän över syn, vilken måste medföra avsevärda arbetsinsatser och säkerligen ofta icke kommer att leda till avsett resultat på grund av att åtskilliga andels ägare torde vistas på okänd ort och att andelarnas storlek i många fall icke kan fastställas. Det synes tills vidare tillräckligt, att rättelse göres succes sivt och givetvis alltid, då de skattskyldiga yrkar att så sker. De föreskrif ter, som kan finnas erforderliga, torde få utfärdas i administrativ ordning.
Beträffande debitering m. in. av tillkommande skatt har jag icke någon erinran att göra mot de sakkunnigas förslag. Tillkommande skatt på grund av eftertaxering bör dock förfalla till betalning efter samma regler som an nan tillkommande skatt för inkomst eller förmögenhet, d. v. s. normalt under två uppbördsterminer och endast om skattebeloppet är mycket högt under flera uppbördsterminer. Det föreslagna stadgandet att lokal skatte myndighet skall bestämma, under vilka uppbördsterminer skatten skall för falla till betalning, bör kompletteras med en föreskrift av innehåll, att myn digheten därvid i regel bör tillämpa samma grunder, som härvidlag gäller beträffande fastighetsskatt in. m., respektive kvarstående skatt.
I ett senare sammanhang kommer jag att närmare behandla ett av de sakkunniga väckt förslag att kvittning må ske mellan överskjutande preli minär skatt och sådan tillkommande skatt, som påföres på grund av pröv- ningsnämnds eller länsstyrelses beslut och avser inkomst för samma in
182
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
komstår som den preliminära skatten. Jag kommer därvid att uttala min
anslutning till detta förslag. Ifrågavarande kvittning bör tillgå så, att den
överskjutande preliminära skatten frånräknas den uträknade tillkomman
de skatten. Det återstående beloppet som skall erläggas av den skattskyldige
fördelas därefter i vanlig ordning på de uppbörds terminer, varå beloppet
enligt den lokala skattemyndighetens beslut skall förfalla till betalning,
och delbeloppen utföres å skatteanvisningarna. För att möjliggöra detta för
farande bör länsstyrelsen vid översändande till lokal skattemyndighet av
sådana debiteringsbeslut eller prövningsnämndsbeslut, vilka föranleder de
bitering av tillkommande skatt, samtidigt lämna uppgift på innehållen över
skjutande preliminär skatt, som skall kvittas mot den tillkommande skat
ten. Erforderliga bestämmelser torde få utfärdas i administrativ ordning.
VI. Debitering av skatt utan öretal.
Gällande bestämmelser m. m. Slutsumman av slutlig skatt, fastighetsskatt
m. m. och tillkommande skatt utföres för närvarande i helt antal kronor.
I nämnda skatter ingående delbelopp debiteras däremot med förekommande
öretal. Enligt 33, 34 och 37 §§ uppbördsförordningen gäller, att om summan
av de i skatten ingående delposterna icke utgöres av helt antal kronor, öre
tal som uppgår till högst 50 bortfaller och öretal som överstiger 50 höjes till
närmaste hela krontal.
Även slutsumman av debiterad preliminär skatt utföres i helt antal kro
nor. Några bestämmelser om utjämnande öretal finnes dock icke meddelade.
I 32 § uppbördsförordningen stadgas allenast att preliminär B-skatt skall,
liksom preliminär C-skatt, debiteras i en gemensam post, därvid öretal icke
medtages. Vid uträknandet av de i den debiterade preliminära skatten in
gående olika skattebeloppen medtages icke förekommande öretal.
Den preliminära A-skatten utgöres alltid i helt antal kronor.
Bestämmelserna att de olika skatternas slutsummor alltid skall utgå i
helt antal kronor infördes genom uppbördsreformen i avsikt att förenkla
arbetet med debitering och uppbörd. Åtskilliga fördelar vanns härigenom.
Bestämmelserna har emellertid på grund av att delbeloppen skall debiteras
med öretal föranlett ett betydande arbete vid uppbördsbokföringen; särskilt
gäller detta vid uppdebitering eller restitution och avkortning av skatt på
grund av beslut i taxerings- eller debiteringsmål, varigenom skatten höjes
eller nedsättes.
Frågan om slopande av öretalen vid skattedebiteringen har på uppdrag
av Kungl. Maj:t utretts av riksräkenskapsverket. I skrivelse till Kungl.
Maj :t den 13 november 1950, vilken skrivelse av finansdepartementet över
lämnats till uppbördssakkunniga, har ämbetsverket framlagt förslag i ären
det. I denna skrivelse har riksräkenskapsverket till en början omnämnt att
överenskommelse under hand träffats med uppbördssakkunniga om att äm
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
183
betsverket i sin utredning skulle draga upp vissa allmänna riktlinjer föl en reform, varefter det skulle ankomma på de sakkunniga att, efter pröv ning av dessa riktlinjer, ombesörja detaljutformningen och inpassningen i det översedda uppbördssystemet.
Riksräkenskapsverket har därefter anfört följande.
Ursprunget till det föreliggande utredningsuppdraget är ett uttalande av riksdagens revisorer år 1941 (berättelsen § 26), enligt vilket det ansågs syn nerligen önskvärt, att frågan om ett slopande av kronodebetsedlarnas öretal utreddes. Efter tillstyrkande yttranden av statskontoret och riksräkenskaps verket anhöll riksdagen i------------ skrivelse 1942:423 om sådan utredning och uttalade i samband därmed bl. a., att det syntes komma att innebära en högst väsentlig rationalisering, med personalminskningar och kostnadsbe sparingar som följd, om alla utskyldstitlar påfördes endast i helt krontal.
Sedan frågan år 1941 togs upp av riksdagens revisorer ha — i samband med uppbördsreformen — vissa förskjutningar i utgångsläget inträffat. Ett första steg på vägen mot öretalens avskaffande har tagits genom att debet sedlarnas slutsummor numera utföras i helt antal kronor. Detta första steg har givetvis varit ett steg framåt i vad det berör uppbörd och indrivning samt redovisning av influtna medel; i fråga om debiteringen och vad där med sammanhänger är det däremot ett steg tillbaka. På grund av att debet sedlarnas delposter fortfarande skola utföras med öretal, har nämligen ut- jämningsposten »Utjämnande öretal» måst konstrueras för slutsummans avrundning till helt krontal. Det betyder två extrakolumner i debiterings- längder och två extra rader på debetsedlar och uppbördskort. — Vidare förekommer icke längre specifikation på skattetitlar på restindrivningssta- diet. I sitt utlåtande den 14 februari 1942 över vad riksdagens revisorer år 1941 anfört i ämnet framhöll riksräkenskapsverket bl. a„ att de största för delarna genom en reform skulle vinnas i fråga om restindrivningen och dess redovisning. Nu har läget förändrats därhän, att ett slopande av delposter nas öretal är likgiltigt från restindrivningens synpunkt. — Slutligen ha åtskilliga slag av medel försvunnit från debetsedlarna, något som i och för sig gör en totalreform lättare att åstadkomma. — I detta sammanhang må ytterligare nämnas, att riksförsäkringsanstalten numera övergått till att fastställa olycksfallsförsäkringsavgifterna utan öretal.
Att nu fortsätta på den inslagna vägen genom att slopa delposternas öre tal skulle ge till resultat en påtaglig arbetsbesparing. Icke minst betydelse fullt är det, att det många gånger oproportionerligt tidsödande — fast av bokföringsskäl f. n. nödvändiga — sysslandet med »Utjämnande öretal» skulle försvinna. Särskilt vid debiteringsändringar koncentreras ofta upp märksamheten kring hur dessa öretal bokföringsmässigt skola behandlas. Trots att riksräkenskapsverket genom cirkulärskrivelser lämnat länssty relserna utförliga anvisningar på området, beröras sådana spörsmål icke sällan i frågor till riksräkenskapsverket.
Några beräkningar om arbetsbesparingens omfattning har riksräken skapsverket i frågans nuvarande läge ansett sig icke böra göra. Det blir för övrigt en ren nettobesparing, i den mån avrundningsreglerna icke måste utformas så, att de orsaka inkomstminskningar för det allmänna. Som av det följande närmare framgår, aktualiseras denna risk för inkomstminsk ning endast beträffande ett par av fastighetsskattedebetsedlarnas delposter.
Beträffande riksräkenskapsverkets yttrande i övrigt torde få hänvisas till betänkandet s. 186 o. ff. Sammanfattningsvis innebär riksräkenskapsverkets
184
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
förslag, att alla på debetsedlarna förekommande delposter, med undantag av
annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor, skall
påföras utan öretal. Därvid borde öretal, som uppgår till högst femtio, bort
falla och belopp med öretal över femtio höjas till närmaste hela krontal. Däri
genom undginges den förlust, som skulle uppkomma, därest avjämningen
alltid skedde till närmast lägre hela krontal. Beträffande angivna annuiteter
kunde avrundning uppåt till närmaste hela krontal icke ske på grund av
att annuiteterna fixerats genom länsstyrelsernas lagakraftvunna beslut. En
avrundning nedåt till närmaste hela krontal innebure, att kronan skulle
efterskänka ett belopp av för närvarande 33 000 kr. om året, vilket knappast
syntes oreserverat acceptabelt.
Även 1950 års besparingsutredning bär berört förevarande spörsmål. I
skrivelse till chefen för finansdepartementet den 19 december 1950 har
utredningen till eu början erinrat om riksräkenskapsverkets utredning och
därefter framhållit att svårigheter särskilt uppkomme då det gällde att
finna utvägar, som möjliggjorde att avskaffa öretalsberäkningen beträffan
de annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor.
I fråga om dessa annuiteter vore en avrundning uppåt av rättsliga skäl
utesluten. Närmast syntes böra tagas under övervägande, om icke en av
rundning nedåt till helt krontal kunde ske av annuiteterna. Den minskade in
täkt, som skulle föranledas därav, syntes obetydlig i jämförelse med den
väsentliga administrativa förenkling, som skulle vara förenad med att öre
talsberäkningen slopades över hela linjen.
De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas mening borde öretalen bortarbetas
från samtliga de i slutlig skatt, fastighetsskatt in. in. och tillkommande
skatt ingående delposterna. I övrigt biträder de sakkunniga i huvudsakliga
delar de förslag, som riksräkenskapsverket framlagt. I vissa avseenden har
de sakkunniga dock funnit sig böra föreslå en del avvikelser från eller till-
lägg till vad riksräkenskapsverket föreslagit.
Riksräkenskapsverkets förslag beträffande statlig inkomstskatt och stat
lig förmögenhetsskatt biträdes i princip av de sakkunniga, som förordar
att i respektive förordningar intoges en bestämmelse om avrundning uppåt
eller nedåt till närmaste hela krontal.
De sakkunniga framhåller, att allmän kommunalskatt, landstingsmedel och
tingshusmedel vid debiteringen påfördes i en gemensam post. Avrundningen
borde avse den gemensamma posten. Bestämmelser härom borde införas i
uppbördsförordningen, till vilka bestämmelser — på sätt riksräkenskapsver
ket förordat — hänvisning kunde göras i kommunalskattelagen.
Vidare framhåller de sakkunniga, att kommunerna enligt nu gällande be
stämmelser ägde av statsverket uppbära kommunalskatt med debiterat be
lopp. Ett bibehållande av denna bestämmelse samtidigt med införande av
föreskrift om avrundning av den uträknade skatten kunde medföra svårig
heter vid redovisningen till kommunerna. Detta spörsmål löstes emellertid
genom att låta varje kommun eller kommunal samfällighet av statsverket
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
185
uppbära allmän kommunalskatt i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som vid taxeringen för visst år påförts de till kommunen skattskyldiga, och det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för året närmast dessförinnan. Möjligheterna för kommunerna att kontrollera länsstyrelsernas redovisning underlättades härigenom. För statsverket torde ett dylikt redovisningssystem icke medföra någon förlust. Genom avrundning såväl uppåt som nedåt av varje skattepost borde den sammanlagda debiterade kommunalskatten i stort sett komma att överens stämma med det belopp, som utbetalades till kommunerna.
Beträffande skogsvårdsavgifterna föreslår de sakkunniga i likhet med riks- räkenskapsverket att till 1 § första stycket förordningen om skogsvårdsav gift skall fogas en punkt av innehåll, motsvarande vad som föreslagits be träffande förordningen om statlig inkomstskatt.
I 1 § andra stycket förstnämnda förordning finnes stadgat, att om för viss ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet summan av värdena å skogsmark och växande skog för fastigheter inom en och samma kommun icke uppgår till 2 000 kr. fastigheterna är undantagna från avgiftsplikt. Denna begränsning av avgiftsplikten, därvid en ägares samlade fastighets- innehav inom en kommun skall behandlas som en enhet, har motiverats av praktiska skäl (se prop. 126/1946 s. 120).
De sakkunniga framhåller, att om en kommun vore uppdelad på flera taxeringsdistrikt, särskilda fastighetslängder skulle upprättas för varje så dan del av kommunen, som bildade eget distrikt. Där så vore fallet, torde nyssnämnda bestämmelse icke kunna tillämpas. Därefter anföres, att om kommun eller sådan del av kommun, som bildade eget taxeringsdistrikt, om fattade flera församlingar, skulle de inom varje församling förekommande fastigheterna i fastighetslängden sammanföras för sig till särskild avdelning. Motsvarande gällde beträffande vissa andra samfälligheter. Ägdes eller inne hades flera fastigheter inom ett taxeringsdistrikt av en och sanuna person, skulle fastigheterna förutom att de upptoges i sin kamerala ordning i fastig hetslängden därjämte sammanföras till ett ställe i fastighetslängden. I stad erfordrades dock icke sådant sammanförande. De sakkunniga framhåller, att stadgandet vore besvärligt att tillämpa och tillämpningen bleve än svå rare efter den nya kommunindelningen, då i större utsträckning än tidigare ett taxeringsdistrikt komme att omfatta flera församlingar.
Det torde, säger de sakkunniga vidare, icke ligga inom ramen för de sak kunnigas uppdrag att föreslå någon förenkling i sistnämnda avseende. Under sådana förhållanden vore det nödvändigt att i någon form ändra de nuva rande bestämmelserna om begränsning av avgiftsplikten. Det syntes där vidlag böra övervägas antingen att den förut återgivna undantagsbestäm melsen i förordningen om skogsvårdsavgift upphävdes eller att samma be stämmelse ändrades därhän, att avgiftsplikten gjordes beroende av att sum man av värdena å skogsmark och växande skog för eu och samma taxe ringsenhet uppginge till minst 2 000 kr.
Ett upphävande av bestämmelsen skulle visserligen medföra, att i ett icke
186
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
ringa antal fall avgifter skulle komina att påföras å belopp mellan 1 och 3
kr. (sistnämnda belopp, motsvarande 1,5 promille av 2 000 kr., utgjorde för
närvarande minsta avgift som påfördes). Detta överensstämde i och för sig
icke med strävandena att förenkla debiteringsarbetet genom att underlåta
att debitera bagatellbelopp. Emellertid måste uppmärksammas, att oavsett
om skogsvårdsavgift skulle debiteras eller ej, debitering i alla fall måste ske
av fastighetsskatt och att därför jämväl utfärdande av debetsedel och upp
börd av skatt måste äga rum. Merarbetet med debitering jämväl av skogs
vårdsavgift till belopp under 3 kr. bleve därför av obetydlig omfattning i
förhållande till hela debiterings- och uppbördsproceduren och toge ur kost
nadssynpunkt endast en ringa del av de ökade intäkterna i anspråk. För
enklingar i taxerings- och debiteringsarbetet skulle även möjliggöras, om
avgiftsplikten gjordes beroende av att summan av värdena å skogsmark och
växande skog för en och samma taxeringsenhet uppginge till minst 2 000 kr.
En sådan ändring skulle å andra sidan kunna medföra, att det allmännas in
täkter av skogsvårdsavgifter nedginge något. Med hänsyn härtill hade de
sakkunniga funnit sig icke böra förorda denna ändring. De sakkunniga före
sloge i stället, att gällande stadgande om viss begränsning av avgiftsplikten
upphävdes.
De sakkunniga påpekar, att efter verkställda stickprovsundersökningar
kunde approximativt beräknas, att de debiterade skogsvårdsavgifterna, sam
manlagt ca 4,6 milj. kr., skulle öka med ca 4 procent eller med ca 200 000
kr., därest bestämmelsen om viss begränsning av avgiftsplikten upphävdes.
Den andra möjligheten att förenkla debiteringsarbetet skulle medföra, att
skogsvårdsavgifterna i stället skulle nedgå med mindre än 1/z procent eller
med högst ca 20 000 kr.
Beträffande annuiteter å cwdikningslån framhåller de sakkunniga, att det
såsom riksräkenskapsverket påpekat vore ogörligt att uppåt avrunda redan
fastställda annuiteter. Debitering av annuiteterna i hela krontal måste där
för förutsätta, att öretalen helt strökes och efterskänktes. Visserligen skulle
härigenom, såsom riksräkenskapsverket framhållit, uppkomma en årlig för
lust för statsverket av f. n. ca 33 000 kr. Beloppet komme dock att successivt
sjunka allteftersom de nuvarande lånen bleve slutbetalda. De sakkunniga
kunde icke dela riksräkenskapsverkets betänkligheter mot att efterskänka
öretalen. Bibehållande av öretalen vid debitering av förevarande annuiteter
skulle i icke ringa mån minska den genom öretalens borttagande från samt
liga övriga delposter beräknade vinsten.
De sakkunniga föreslår att i uppbördsförordningen införes bestämmelse
om att vid debitering av annuitet å avdikningslån, annuiteten skall påföras
i helt antal kronor, därvid öretal bortfaller. Något hinder att likväl låta
länsstyrelserna som hittills till lantbruksstyrelsen inleverera enligt vederbör
ligt utslag fastställda årliga avbetalnings- och räntebelopp syntes icke före-
iigga.
Slutligen uttalar de sakkunniga, att vad de nyss anfört angående annui
teter å avdikningslån jämväl avsåge annuiteter å förskott för avlösning av
frälseräntor.
Kungi. Maj:ts proposition nr 100.
187
Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag att avskaffa öretalen vid skatte- debiteringen har i samtliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Beträffande detaljutformningen har invändning endast gjorts mot det före slagna tillägget till 1 § kommunalskattelagen, att allmän kommunalskatt skall utgå i helt antal kronor enligt vad i gällande uppbördsförordning stad gas. Kammarrätten framhåller sålunda att det — ehuru uppbördsförord- ningen vore med riksdagen antagen — framstode som mindre lämpligt att i en författning av kommunal skattelagens karaktär hänvisning skedde till en författning av administrativrättsligt innehåll.
Även förslaget att avskaffa begränsningen av avgiftsplikten beträffande skogsvårdsavgifterna har godtagits i remissyttrandena. Sålunda tillstyrker statistiska centralbyrån livligt de sakkunnigas förslag, som syntes möjlig göra viss förenkling av sammanföringen av fastigheter i fastighetslängderna på landet. Häradsskrivaren i Kumla fögderi anser dock, att bestämmelsen härom borde kvarstå men ändras så, att avgiftsplikten gjordes beroende av att summan av värdena å skogsmark och växande skog för en och samma taxeringsenhet uppginge till minst 2 000 kr. Därigenom skulle debiterings- arbetet icke oväsentligt förenklas utan nämnvärt avgiftsbortfall.
Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas förslag. I anledning av vad kammarrätten framhållit i sitt yttrande, får jag erinra om att allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel skall debiteras i en gemensam post samt att avrundningen till helt krontal måste avse denna gemensamma post och icke de däri ingående delposterna var för sig. Några särskilda stadganden om avrundning till helt krontal av allmän kommunalskatt, landstingsmedel eller tingshusmedel var för sig kan därför icke intagas i respektive författningar beträffande dessa skatter. Ej heller synes det tillräckligt med endast en föreskrift i uppbördsförordningen om avrundning av den gemensamma posten, eftersom allmän kommunalskatt etc. enligt bestämmelserna i respektive författningar skall utgå strikt pro portionellt i förhållande till det påförda antalet skattekronor och skatteören. Det av de sakkunniga föreslagna tillägget till 1 § kommunalskattelagen, att allmän kommunalskatt skall utgå i helt antal kronor enligt vad i uppbörds- lörordningen stadgas, torde därför — ehuru vissa principiella erinringar häremot möjligen kan anföras — vara en med hänsyn till föreliggande om ständigheter acceptabel lösning.
VIT. Jämkning av preliminär skatt.
Gällande bestämmelser in. m. Lokal skattemyndighet äger besluta om jämkning av preliminär skatt. Vid sådant beslut skall myndigheten tillse, att den preliminära skatten för inkomståret så nära som möjligt kommer att överensstämma med den slutliga skatt som kan antagas komma att påföras på grund av taxering, verkställd under året näst efter inkomståret.
188
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
Jämkning kan ifrågakomma, då ändring skett i förhållande, vartill hän
syn skall tagas vid bestämmande av ortsavdrag för den skattskyldige vid
den taxering, som skall verkställas under året näst efter inkomståret. Vid
ändring av civilstånd vid sådan tidpunkt att detta inverkar på ortsavdragets
storlek skall jämkning för preliminär A-skatt ske ex officio. I övrigt för-
utsättes ansökan från den skattskyldige.
Vidare skall jämkning verkställas under inkomståret
1) därest skattskyldig eller, om han avlidit, hans dödsbo gör sannolikt
eller det eljest för myndigheten framstår såsom troligt att den preliminära
skatten till följd av ändring i inkomsten eller rätt att vid taxering åtnjuta
andra avdrag än sådana som vid beräkning av nämnda skatt beaktats, kom
mer att avvika från motsvarande slutliga skatt, eller
2) därest skattskyldig visar eller myndigheten eljest erhåller kännedom
om att den skattskyldiges skatteförmåga blivit väsentligen nedsatt till följd
av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra när
stående än barn, för vilka rätt till allmänt barnbidrag föreligger, eller annan
därmed jämförlig omständighet.
Om den skattskyldiges inkomst, efter avdrag av därå belöpande skatt, på
grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor för
sörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet understiger vad
han kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörj
da barn (existensminimum), kan jämkning jämväl erhållas, dock endast för
preliminär B-skatt. För skattskyldiga med A-skatt tages hänsyn till existens
minimum genom nedsättning av eller befrielse från skatteavdrag.
Där icke särskilda omständigheter till annat föranleder, skall i det nyss
vid 1) omnämnda fallet jämkning icke äga rum, såvida icke ändringen i den
preliminära skatten skulle uppgå till minst 1/5 av det förut beräknade skat
tebeloppet, dock minst 25 kr. Fråga om jämkning äger lokal skattemyndig
het upptaga utan särskild anmälan från den skattskyldige. Jämkning må
icke ske utan att den skattskyldige beretts tillfälle att yttra sig, därest detta
icke uppenbarligen är obehövligt. Vid höjning av preliminär skatt utan skatt
skyldigs medgivande bör iakttagas stor försiktighet, så att icke för hög så
dan skatt uttages.
Slutligen skall erforderlig jämkning av den preliminära skatten vidtagas,
därest den lokala skattemyndigheten genom anmälan av den skattskyldige
eller eljest erhåller vetskap om att skatten blivit obehörigen eller med orik
tigt belopp påförd eller att felaktighet ägt rum vid utskrivandet av debet
sedeln.
Har skattskyldig under inkomståret, innan beslutet om jämkning med-
delais, erlagt högre preliminär skatt än han rätteligen bort göra, skall icke
sålunda inbetald skatt nedsättas och vad som för mycket erlagts restitueras,
utan den preliminära skatt, som skall erläggas efter beslutet om jämkning,
skall i motsvarande grad reduceras, så att den sammanlagda preliminärskat-
ten kommer att uppgå till belopp, som beräknas böra utgå för inkomståret.
Fall kan förekomma — sådana torde inträffa i synnerhet vid jämkning
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
189
under senare delen av inkomståret — då preliminärskatten nedsättes med så stort belopp att, trots det den skattskyldige helt befriats från att erlägga dy lik skatt under återstående uppbördsterminer under uppbördsåret, han lik väl för inkomståret inbetalt högre skatt än han kan antagas ha rätteligen bort göra. Uppgår det för mycket inbetalda beloppet till minst 1/-l av den slutliga skatt, som kan beräknas komma att utgå, dock till minst 25 kr., äger skattskyldig återbekomma det för mycket inbetalda beloppet utan avvaktan å debitering av den slutliga skatten. Är särskilda förhållanden för handen — fråga är t. ex. om s. k. ömmande omständigheter eller om ett särskilt stort skattebelopp — kan myndigheten, även om det angivna villkoret icke är upp fyllt, medge att det för mycket erlagda beloppet återbetalas till den skatt skyldige.
Beslut om återbetalning av preliminär skatt må fattas av lokal skattemyn dighet jämväl under året näst efter inkomståret, därest ansökan därom in kommer före utgången av april månad.
Innebär beslut om jämkning, att debiterad preliminär skatt, som förfaller till betalning efter det beslutet meddelats, skall utgöras med annat belopp än det som tidigare utfärdad debetsedel utvisar, skall ny debetsedel utfärdas upptagande den ändrade skatten. Sker jämkning i preliminär skatt, vilken beräknas enligt skattetabell, på grund av ändrat ortsavdrag skall i beslutet angivas, vilken kolumn i tabellen som med hänsyn till det ändrade ortsav- draget skall tillämpas vid skattens beräkning. Vidtages jämkning i nämnda preliminära skatt av annan anledning än nyss sagts, skall i beslutet därom angivas att den inkomst, varå skatten beräknas, skall nedsättas med visst belopp eller med viss del av inkomsten eller ock att skatt skall utgå med visst belopp vid varje avlöningstillfälle eller med viss procent av inkomsten.
Vid jämkning av preliminär A-skatt, som enligt 7 § uppbördsförordningen utgår med 10 resp. 15 procent av inkomsten, skall i beslutet angivas efter vilken procentsats den ändrade skatten skall utgöras.
Beslut om jämkning, som grundar sig på ansökan av skattskyldig, skall där icke ärendes invecklade beskaffenhet eller andra särskilda omständig heter till annat föranleder, meddelas beträffande lön senast inom 10 dagar samt beträffande annan inkomst senast inom 20 dagar efter det ansökan om jämkning inkommit till den lokala skattemyndigheten.
Centrala uppbördsnämnden har meddelat ett flertal förklaringar rörande jämkning av preliminär skatt. För en del av dessa har redogörelse lämnats i betänkandet (s. 197 o. f.), till vilket torde få hänvisas.
De sakkunniga. De sakkunniga erinrar om att den preliminära skatten skulle utgå med ett belopp, som så nära som möjligt överensstämde med den slutliga skatten. Enligt de sakkunnigas förslag skulle skatten i första hand erläggas i form av preliminär A-skatt eller preliminär B-skatt, därvid A- skatten skulle beräknas antingen enligt skattetabell eller, beträffande vissa slag av inkomster, efter viss procent av inkomsten, och B-skatten påföras med ett belopp, motsvarande den senaste slutliga skatten eller beräknat efter särskild preliminär taxering.
190
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
På grund av ändrade inkomstförhållanden in. m., fortsätter de sakkun
niga, kunde det bli nödvändigt för den lokala skattemyndigheten att ändra
en tidigare utfärdad debetsedel å preliminär skatt eller över huvud taget
ett tidigare meddelat beslut angående de grunder efter vilka den preliminära
skatten skulle beräknas för viss skattskyldig. I sådana fall vidtoges en
jämkning av den preliminära skatten. Den lokala skattemyndigheten kunde
vidare redan i samband med att myndigheten utfärdade den första debet
sedeln å preliminär skatt för inkomståret bestämma, att skatten skulle utgå
enligt andra grunder än de, som normalt skulle gälla. Även dylika beslut
vore att rubricera som jämkningsbeslut. Det hade visserligen ifrågasatts,
huruvida icke en särskild beteckning borde införas för sådana före inkomst
året meddelade beslut. Endast ändringar av preliminär skatt, som vidtoges
sedan debetsedel utfärdats, skulle i så fall anses utgöra jämkning. Behov
av särskild beteckning å de före inkomståret meddelade besluten syntes
dock ej föreligga. Enligt de sakkunnigas mening syntes beteckningen »jämk
ning» — i överensstämmelse med centrala uppbördsnämndens tolkning av
nu gällande bestämmelser — kunna användas även för en ändring av de
grunder, efter vilka den preliminära skatten eljest skolat beräknas enligt
bestämmelserna i uppbördsförordningen.
Därefter erinrar de sakkunniga om bestämmelsen i 53 § 1 mom. upp
bördsförordningen, att i där angivna fall jämkning skulle av den lokala
skattemyndigheten verkställas »under inkomståret». Redan i sitt första be
tänkande (s. 14) hade de sakkunniga föreslagit, att nämnda tidsbegräns
ning skulle utgå. Jämkning förutsattes nämligen redan nu kunna ske så
väl före som -— i vissa fall — efter inkomståret.
Vidare framhåller de sakkunniga, att jämkning efter inkomståret för
närvarande endast kunde verkställas i samband med beslut om återbetal
ning av preliminär skatt. Enligt 53 § 2 mom. andra stycket uppbördsförord
ningen skulle sådan jämkningsansökan ha inkommit före utgången av april
månad. På grund därav kunde debiterad preliminär skatt, som restfördes
efter inkomstårets utgång eller som tidigare restförts men vore obetald vid
nämnda tidpunkt, icke avkortas förrän den slutliga skatten debiterats och
förteckningar å överskjutande preliminär skatt upprättats, trots att det
redan omedelbart efter inkomstårets utgång kunde ha stått fullt klart, att
den debiterade preliminära skatten konune att väsentligt överstiga den slut
liga. Dröjsmålet kunde medföra olägenheter vid skatteindrivningen för så
väl den skattskyldige som myndigheterna. Möjlighet att efter inkomståret
jämka den preliminära skatten borde därför gälla alla fall, då en nedsätt
ning av skatten kunde ifrågakomma, oavsett om jämkningen skulle ligga
till grund för ett beslut om återbetalning eller för ett beslut om avkortning.
Önskvärt hade varit om en särskild fatalietid kunnat undvikas för ansök
ningar om jämkning i syfte att få skatten avkortad. Förbisåge den skatt-
skvldige eller, om han avlidit, hans dödsbo att begära sådan jämkning,
bleve frågan om avkortning aktuell först i samband med att indrivnings-
åtgärder vidtoges. Skulle därvid tiden för ingivande av jämkningsansökan
191
ha gatt till ända, vore det många gånger otillfredsställande, om av formella skäl indrivningen måste fortgå. Emellertid föresloge de sakkunniga i annat sammanhang, att den skattskyldige i dylikt fall skulle få möjlighet till an stånd med erläggande av skatten eller del därav. Obegränsad tid för jämk- mngsansökningar syntes däremot utesluten, enär debiteringslängderna å slutlig skatt måste färdigställas senast före viss tid. Det syntes lämpligast att föreskriva samma fatalietid som för ansökningar om jämkning för åter betalning av skatt.
De sakkunniga anför, att ett jämkningsbeslut efter inkomståret av inne börd att ytterligare preliminär skatt skulle erläggas, skulle skapa särskilda bokföringstekniska och andra därmed sammanhängande problem, eftersom särskild uppbördstermin efter uppbördsårets utgång måste fastställas för skatteinbetalningen. Jämkningsbeslut för höjning av skatten borde icke få meddelas senare än att den skattskyldige kunde få del av beslutet i god tid före utgången av sista uppbördsterminen under uppbördsåret. Rent praktiska skäl talade sålunda för att dylika beslut icke fattades efter inkomstårets utgång. Något behov av att efter nämnda tidpunkt jämka skatten uppåt torde icke heller föreligga för de skattskyldigas del. Skattskyldig ägde näm ligen möjlighet att inbetala ytterligare preliminär skatt för inkomståret under tiden efter uppbördsterminen i januari månad påföljande år intill utgången av april månad. Denna möjlighet i förening med den samtidigt införda skyldigheten att erlägga ränta å kvarstående skatt torde säkerligen i längden komma att mera effektivt bidraga till ett bättre uppbördsresultat än om möjlighet funnes att efter inkomstårets utgång jämka den prelimi nära skatten uppåt.
De sakkunniga förordar, att tidsbegränsningen »under inkomståret» i °3 § 1 mom. första stycket uppbördsförordningen skall utgå. I stället borde stadgas, att jämkning icke finge verkställas efter inkomstårets utgång med mindre den preliminära skatten skulle nedsättas och, där jämkning grundade sig pa ansökan, sådan ansökan inkommit före utgången av april månad året efter inkomståret.
Det hade ifrågasatts, säger de sakkunniga vidare, huruvida icke skatt skyldiga med debiterad preliminär skatt, närmast B-skatt, borde vara skyl diga att begära jämkning vid inkomstökning. I allmänhet kunde emellertid ifrågavarande skattskyldiga icke med säkerhet uppskatta storleken av sina inkomster förrän efter inkomstårets utgång. Någon skyldighet att begära jämkning vid inkomstökning borde därför ej införas. Ett i viss utsträck- ning verksamt medel att förmå skattskyldiga, som under inkomståret finge okade inkomster, att begära jämkning uppåt låge i risken att ränta å kvar stående skatt eljest kunde komina att påföras dem.
Ej heller borde ifrågakomma att de lokala skattemyndigheterna skulle aga att när som helst under inkomståret infordra preliminär deklaration Rån olika grupper av skattskyldiga, t. ex. från alla jordbrukare inom vissa kommuner, eller att t. ex. efter utgången av inkomstårets första hälft an moda samtliga skattskyldiga med B-skatt att med ledning av det gångna
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
192
halvårets erfarenheter meddela, om inkomsterna under året väntades komma
att mera väsentligt avvika från de inkomster, som legat till grund för be
räkningen av skatten. Sådana åtgärder skulle åsamka de skattskyldiga ett i
kanske flertalet fall onödigt besvär och de lokala skattemyndigheterna ett
avsevärt arbete. Att de sakkunniga ansåge, att dylika generella anmaningar
icke borde komma till stånd, uteslöte dock icke att den lokala skattemyn
digheten borde äga befogenhet att av eget initiativ i särskilda fall infordra
preliminär självdeklaration samt efter nödig utredning och den skattskyl
diges hörande meddela beslut om höjning av den preliminära skatten i hän
delse av konstaterad inkomstökning.
Jämväl i övrigt borde den lokala skattemyndigheten vara oförhindrad att,
då myndigheten funne anledning därtill, av eget initiativ meddela beslut
om jämkning. Härvid förutsattes dock, att den lokala skattemyndigheten
iakttoge stor försiktighet, så att de skattskyldiga varken finge erlägga för
stor preliminär skatt eller onödigtvis besvärades med förfrågningar.
Vidare framhåller de sakkunniga, att den lokala skattemyndighetens rätt
att för eventuell jämkning infordra preliminär självdeklaration borde i hu
vudsak begränsas till sådana fall, där den skattskyldige hade att utgöra
preliminär B-skatt och anledning funnes att antaga att hans inkomster
ändrats så avsevärt att jämkning borde ske. Vid övriga jämkningsfall torde
det i regel vara tillräckligt att infordra uppgifter från den skattskyldige
i allenast mindre omfattning.
Den skattskyldige borde alltid beredas tillfälle att yttra sig, innan jämk
ning ägde rum, där detta icke uppenbarligen vore obehövligt.
Hos de sakkunniga hade framhållits att skattskyldiga som erhållit debet
sedel å preliminär Beskatt oftast försummade att göra vederbörlig anmälan
till lokal skattemyndighet, då de bytt verksamhet och till följd därav borde
erlägga preliminär A-skatt. I synnerhet gällde detta mindre rörelseidkare
och jordbrukare, som lämnat sin tidigare verksamhet och i egenskap av
arbetstagare skulle få vidkännas skatteavdrag för A-skatt med högre belopp
än den påförda B-skatten. Då det kunde dröja avsevärd tid, innan ett dylikt
ombyte av verksamhet upptäcktes, förelåge risk för skatteförlust. I anslut
ning härtill anför de sakkunniga följande.
För att råda bot härpå har bland de sakkunniga ifrågasatts, om icke å
debetsedeln för skattskyldiga, som kunna antagas böra erlägga debiterad
preliminär skatt, borde utsättas såväl debiterat skattebelopp, fördelat på
uppbördsterminer men icke utfört på skatteanvisningarna, som nummer å
skattetabell och kolumn däri, med ledning varav skatteavdrag skulle kunna
verkställas. Så länge den skattskyldige icke hade arbetsanställning, skulle
han erlägga den debiterade skatten. Toge han dylik anställning, skulle där
emot arbetsgivaren göra skatteavdrag enligt den å debetsedeln angivna ta
bellen och kolumnen. Härigenom skulle övergången mellan skatteformerna
ske automatiskt.
Även om det ifrågasatta systemet genomfördes, skulle likväl lokal skatte
myndighets medverkan icke kunna undvikas vid övergång till arbetsanställ
ning. Skulle nämligen skatten enligt skattetabell vara lägre än den debi
terade, måste jämkning ske för att förhindra restföring. Systemet lider
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
193
också av åtskilliga brister. Sålunda skulle bl. a. arbetsgivarna icke kunna bedöma avdragsskyldigheten med ledning av för arbetstagaren utfärdad debetsedel å A-skatt eller B-skatt utan i stället vara tvungna att ingå på en prövning om utbetalaid ersättning utgjorde vederbörandes huvudsakliga inkomst eller icke och i tveksamma fall inhämta lokal skattemyndighets besked i frågan. Vidare skulle besvärliga problem uppkomma beträffande skatteredovisningen.
Genom det system med skatteavdrag å bisysslor, som uppbördssakkun- niga i annat sammanhang föreslå (se kap. VII), kommer antalet skatt skyldiga med preliminär B-skatt att nedgå. Antalet fall då utbyte av preli minär B-skatt mot preliminär A-skatt bör ske torde därför minska. Detta förhållande talar mot en så genomgripande omläggning av uppbördssyste- met, som ovan ifrågasatts. Ett enklare sätt att komma till rätta med före varande problem är, att arbetsgivarna underrätta den lokala skattemyndig heten om sådana under inkomståret nyanställda, som uppvisa debetsedel å preliminär B-skatt men som kunna antagas ha sin väsentliga utkomst av anställningen. Efter en sådan anmälan, i vilken endast behöver angivas den anställdes namn och debetsedelsnummer, skulle arbetsgivarens befattning med ärendet upphöra. Finnes utbyte av skatteform böra ske, har den lokala skattemyndigheten att besluta härom.
En bestämmelse av innehåll, att arbetsgivarna böra göra dylik anmälan, torde lämpligen kunna intagas i anvisningarna till uppbördsförordningen.
Å s. 204—206 i betänkandet har de sakkunniga redogjort för olika typer av jämkningsfall, till vilken redogörelse torde få hänvisas. Endast följande må här återgivas.
Enligt gällande bestämmelser skall jämkning i vissa fall — där icke sär skilda omständigheter till annat föranleda -- icke äga rum, såvida icke ändringen i den preliminära skatten skulle uppgå till minst V5 av det förut beräknade skattebeloppet, dock minst 25 kr. Denna begränsning i jämk- ningsrätten är avsedd att befria skattemyndigheterna från bagatellärenden, där den skattskyldiges intresse av ändring saknar reell betydelse.
Såvitt gäller jämkning av preliminär A-skatt förutsätter de sakkunniga, att som hittills jämkning i vissa fall ej skulle kunna påfordras då ändringen i skatteuttaget bleve alltför obetydlig. Även om nu gällande regel, att änd ringen måste uppgå till minst en femtedel av det förut beräknade skatte beloppet, måhända kunde synas något hög, torde tillräckliga skäl till änd ring knappast föreligga. Bestämmelserna vore icke tvingande och de lokala skattemyndigheterna hade att tillämpa desamma med den huvudregeln i minnet, att den preliminära skatten alltid borde så nära som möjligt över ensstämma med den slutliga.
Beträffande jämkning av preliminär B-skatt påpekar de sakkunniga, att jämkningsgränsen vore besvärlig att tillämpa i praktiken för såväl de skatt skyldiga som de lokala skattemyndigheterna. De sakkunniga hade emeller tid icke ansett tillrådligt att avskaffa spärren men föresloge den ändringen, att spärren skulle hänföras till inkomsten i stället för till skattebeloppet. För det fall, där redan nu rätten till jämkning vore inskränkt, borde således jämkningsgränsen ändras så, att jämkning icke borde äga rum, såvida icke ändringen av inkomsten utgjorde minst 1/5 av den förut för inkomståret
13
Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.
194
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
beräknade inkomsten. Med inkomst borde vid jämkning i hemortskommu
nen som regel förstås den sammanräknade nettoinkomsten vid taxering till
statlig inkomstskatt, i förekommande fall justerad med hänsynstagande
til! avdrag för periodiskt understöd eller för avgift för pensionsförsäkring.
Förelåge särskilda förhållanden — t. ex. särskilt stora inkomster eller öm
mande fall — borde lokal skattemyndighet dock företaga jämkning, oaktat
det angivna villkoret ej vore uppfyllt. Såvitt gällde sambeskattade äkta ma
kar borde jämkning beträffande en av makarna som regel ge anledning att
jämka även den andra makens skatt oberoende av inkomstens och skatte
beloppets storlek.
Inom vissa yrkesgrupper varierar inkomsterna avsevärt under inkomst
året. De sakkunniga framhåller, att det för arbetstagare tillhörande sådan
grupp kunde finnas lämpligt, att den preliminära skatten beräknades efter
andra grunder än de normala, t. ex. efter särskilt bestämd procentsats. Här
om borde centrala uppbördsnämnden äga ge direktiv, som skulle vara bin
dande för de lokala skattemyndigheterna. De direktiv centrala uppbörds
nämnden sålunda meddelade syntes icke böra bindas vid nyssnämnda fem-
tedelsregel.
Vidare påpekar de sakkunniga, att önskemål uttalats om att även lokal
skattemyndighet skulle få befogenhet att inom sitt verksamhetsområde efter
bedömande av de särskilda lokala förhållandena generellt fastställa lämplig
norm, efter vilken den preliminära skatten skulle beräknas för skattskyldiga
inom dylik yrkesgrupp. En sådan rätt skulle emellertid med största sanno
likhet medföra att grunderna för preliminärskattens beräkning komme att
skifta högst avsevärt inom landets olika delar för samma kategorier skatt
skyldiga. De sakkunniga anser sig därför icke kunna biträda nämnda önske
mål.
Enligt de sakkunnigas i annat sammanhang framlagda förslag skulle
lokal skattemyndighet i samband med utfärdande av debetsedel avseende
debiterad preliminär skatt äga besluta, att skatten skulle förfalla till betal
ning vid viss eller vissa uppbördsterminer med överhoppande av de andra
terminerna. Möjlighet att fatta dylikt beslut borde även finnas i fråga om
skattebelopp, som kvar stode efter jämkning, varigenom storleken av skatten
ändrats eller A-skatt utbytts mot B-skatt. Oavsett om sådan ändring eller
sådant utbyte skulle göras, borde emellertid genom jämkning kunna bestäm
mas andra förfallotider för den del av det totala skattebeloppet, som ännu
icke förfallit till betalning. Jämkning borde med andra ord kunna avse en
bart en omfördelning av skatten på andra uppbördsterminer än de å debet
sedeln angivna.
De sakkunniga har i annat sammanhang föreslagit att preliminär A-skatt
och preliminär B-skatt skall vara de normala skatteformerna. Såväl i sam
band med utfärdande av debetsedel som därefter skall emellertid ettvart av
dessa skatteslag kunna ersättas med preliminär A- och C-skatt eller med
preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag. Ett dylikt utbyte av den nor
mala skatteformen, anför de sakkunniga, borde hänföras till jämkning. Ofta
Kungl. Maj:ts proposition nr 100.
195
torde utbytet ske i syfte att åstadkomma en bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt. Såvitt gällde B-skatten kunde emellertid ut bytet komma att tillgripas för att förebygga skatteförluster genom under låten skattebetalning. Härigenom vidgades syftet med jämkningen.
Till jämkning borde jämväl hänföras utbyte under inkomståret av preli minär A-skatt mot preliminär B-skatt eller tvärtom. Den normala orsaken till ett sådant utbyte vore att den skattskyldige fått annan eller andra för värvskällor än tidigare.
I 45 § uppbördsförordningen finnes vissa bestämmelser om huru tidigare debiterad B-skatt skall erläggas vid övergång från B-skatt till A-skatt. Dessa bestämmelser borde, i den mån de vore att anse som erforderliga, enligt de sakkunnigas mening inordnas under föreskrifterna om jämkning. Emeller tid vore bestämmelserna svåra att tillämpa. Det borde ankomma på den lokala skattemyndigheten att från fall till fall fritt pröva, när vid övergång från B-skatt till A-skatt B-skatten skulle upphöra att utgå. Paragrafen syn tes kunna utgå ur uppbördsförordningen.
För återbetalning av preliminär skatt kräves för närvarande, att den till återbetalning ifrågasatta skatten uppgår till minst 25 kronor. Enär denna gräns syntes alltför låg, föreslår de sakkunniga, att såsom förutsättning för återbetalning skulle gälla, att den skattskyldige inbetalt preliminär skatt som beräknades överstiga motsvarande slutliga skatt med minst 100 kronor. Då särskilda omständigheter därtill föranledde, borde beslut kunna fattas om återbetalning av för mycket erlagd preliminär skatt även om nyssnämn da villkor icke vore uppfyllt.
Innan lokal skattemyndighet fattar beslut om jämkning av preliminär skatt efter inkomståret, må myndigheten där så anses erforderligt höra ve derbörande taxeringsnämnds ordförande. Denne åligger jämlikt 78 § sista stycket taxeringsförordningen att lämna den lokala skattemyndigheten de upplysningar, som vid handläggning av ärenden enligt uppbördsförordningen må erfordras och som av ordföranden kan lämnas. De sakkunniga fram håller, att det vore önskvärt, att denne behandlade sådana ärenden så snabbt som möjligt. Lämnades icke det begärda yttrandet inom sådan tid, att beslut i ärendet kunde fattas inom föreskrivna 10, resp. 20 dagar, måste sådana särskilda omständigheter anses föreligga, som kunde göra försening av be slutet försvarbar. Såvitt gällde jämkningsansökningar under inkomståret, hade hos de sakkunniga framhållits att de tidsfrister, som funnes angivna för fattande av beslut, vore svåra att iakttaga vid vissa tider av arbetsan- hopning. önskemål hade därför framförts, att i stället för bestämda tids frister allenast skulle angivas t. ex. att beslut skulle meddelas snarast möj ligt. Detta syntes enligt de sakkunnigas mening varken lämpligt eller erfor derligt. Därest till följd av betydande arbetsanhopning beslut icke skulle kunna lämnas inom 10, resp. 20 dagar medgåve författningstextens lydelse i sådana särskilda fall, att beslut fattades senare. Understrykas borde emel lertid, att det vore synnerligen angeläget att beslut i jämkningsärenden med delades så snabbt som möjligt.
196
Kungl. Maj.ts proposition nr 100.
De sakkunniga påpekar slutligen, att fall kunde förekomma, där den lokala
skattemyndigheten i ett jämkningsärende hade behov av den skattskyldiges
debetsedel. Detta gällde särskilt, då enligt jämkningsbeslutet A-skatt skulle
utgå med högre belopp än tidigare. I sådant fall vore det angeläget, att be
slutet anbringades å debetsedeln eller att den äldre debetsedeln utbyttes mot
en ny. Om så ej skedde, kunde den skattskyldige åstadkomma att jämknings
beslutet bleve utan verkan genom att underlåta att till arbetsgivaren över
lämna jämkningsbeslutet eller den nya debetsedeln. Detta skulle måhända
kunna undvikas genom att översända jämkningsbeslutet eller den nya debet
sedeln direkt till arbetsgivaren, om denne vore känd. En dylik åtgärd skulle
dock bli utan verkan, om arbetstagaren därefter bytte arbetsanställning. I
stället borde möjlighet finnas att genom vitesföreläggande infordra den äldre
debetsedeln. De sakkunniga ansåge sig kunna förutsätta, att denna möjlighet
endast i undantagsfall behövde utnyttjas.
Remissyttrandena. I det stora flertalet yttranden har de sakkunnigas för
slag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.
Av yttrandena torde följande få här återgivas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån anför, att lokal skattemyndig
het förutsattes kunna redan vid utfärdandet av den första debetsedeln å
preliminär skatt för inkomståret bestämma att skatten skulle utgå enligt
andra än de normala grunderna. Häremot vore givetvis intet att erinra. En
ligt länsstyrelsens förmenande vore dock ett sådant beslut att anse som
ett debiteringsbeslut. Att betrakta beslutet även som ett jämkningsbeslut
vore knappast motiverat och dessutom ägnat att skapa en till synes omoti
verad begreppsförvirring. Något behov av en särskild beteckning å ett i så
dant debiteringsbeslut ingående jämkningsförfarande syntes icke finnas.
Termen »jämkning» borde förbehållas sådana beslut, varigenom ändring
gjordes i redan fattade beslut.
Den föreslagna bestämmelsen att arbetsgivare borde underrätta lokal
skattemyndighet om sådana under inkomståret nyanställda, som uppvisade
debetsedel å preliminär B-skatt men som kunde antagas ha sin väsentliga
utkomst av anställningen, finner länsstyrelsen i Uppsala län utgöra det
säkraste medlet att komma till rätta med skattskyldiga som på grund av
ändrad verksamhet borde erlägga A-skatt i stället för påförd B-skatt. En
annan redan nu förefintlig utväg vore, att arbetsgivarna i dessa fall —
särskilt om vederbörande uppenbarligen helt övergått till arbetsanställning
som vore hans huvudsakliga — verkställde skatteavdrag med 25 procent;
härigenom komme den anställde säkerligen ganska snart att begära jämk
ning eller utbyte av preliminärdebetsedeln. Länsstyrelsen i Västernorrlands