med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 1

Nr 100.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa

ändringar i uppbördsförfarandet m. m.; given Stock­

holms slott den 20 februari 1953.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att dels antaga härvid fogade förslag till 1) uppbördsförordning; 2) förordning angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ förordningen den 6 juni 1952 (nr 411) med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär skatt; 3) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); 4) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; 5) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt; 6) förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall; 7) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan; 8) förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift; 9) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379); 10) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet; 11) lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad; 12) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm; 13) lag angående ändrad lydelse av 60 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse; 14) lag angående ändrad lydelse av 64 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm; 15) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting; 16) förordning angående ändring i förordningen den 31 december 1945 (nr 903) om altdebitering av tingshusmedel; 1 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

17) förordning om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 1 juni 1951 (nr 568) angående provisorisk skatteersättning i anledning av ortsavdragsreformen;

18) förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ förordningen den 17 december 1948 (nr 766) angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning, m. m.;

19) förordning om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen den 30 april 1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning;

20) lag om ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering;

21) förordning om ändrad lydelse av § 3 mom. 2 och § 6 förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete; samt

22) förordning om särskild sjömansskatt;

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen denna dag hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att skatteavdrag för preliminär A-skatt skall göras å inkomst av korttidsanställning (huvudsaklig arbetsanställning under kortare tid än en vecka). Fysisk person skall dock verkställa sådant avdrag endast om det utbetalade lönebeloppet utgör utgift i rörelse. Centrala uppbördsnämnden skall äga medgiva befrielse från avdragsskyldighet vid korttidsanställning, där så av särskilda skäl finnes påkallat. Vid lägre dagsinkomst än 10 kronor skall avdrag ej göras. Avdragets storlek skall beräknas enligt en i de vanliga skattetabellerna intagen avdelning för skatt å dagsinkomst. Samtliga tabeller skall utvisa samma avdrag vid korttidsanställning; avdragen skall grundas på en genomsnittlig kommunal utdebitering och någon differentiering med hänsyn till ortsgrupp eller civilstånd skall i dessa fall ej göras. Om debetsedel å preliminär skatt eller därvid fogat skattekort ej företetts för arbetsgivaren, skall avdrag göras med 25 procent av lönebeloppet.

Ett av uppbördssakkunniga framlagt förslag om skatteavdrag å bisysslor föreslås för närvarande ej skola genomföras.

Skyldigheten att verkställa skatteavdrag för preliminär B-skatt föreslås upphävd. Skatteavdrag för kvarstående skatt skall endast verkställas i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 3

om skattskyldiga som erlägger preliminär A-skatt. Preliminär B-skatt förutsättes skola framdeles användas i väsentligt mindre omfattning än för närvarande, såvitt gäller skattskyldiga med inkomst av tjänst. Den preliminära C-skatten anses böra avskaffas. I fråga om arbetstagare med biinkomster eller beskattningsbar förmögenhet skall lokal skattemyndighet äga föreskriva att preliminär A-skatt skall utgå med högre belopp än i skattetabell angives (preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag). Bland annat för att underlätta debiteringsarbetet föreslås vissa ändringar beträffande beräkningen av folkpensionsavgifter för äkta makar samt beträffande förutsättningarna för skyldighet att erlägga pensionsavgift. Även i övrigt föreslås ändringar i syfte att förenkla debiteringsarbetet. Preliminär B-skatt skall sålunda som regel debiteras med samma belopp som den slutliga skatt, vilken senast påförts den skattskyldige. Vidare förordas bland annat att all debitering sker utan öretal. Möjligheterna att erhålla anstånd med inbetalning av skatt anses böra utvidgas. Skattskyldig bör sålunda under vissa förutsättningar kunna erhålla anstånd, om han anfört besvär över påförd taxering. Vidare bör anstånd kunna medgivas vid feldebitering, m. m. Beträffande uppbörd och redovisning av skatt föreslås bl. a. att »respitavgiften» skall maximeras till 100 kronor och att förskottsinbetalning av skatt med skatteanvisning skall kunna ske även å annan tid än under uppbördstermin. Vidare skall, efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse, arbetsgivare med minst 100 arbetstagare få tillämpa en summarisk redovisningsmetod beträffande preliminär skatt. 1 il 1 det s- l4- centrala skattekontot inbetalt belopp, som på grund av bristande identifieringsuppgifter ej kunnat tillgodoföras skattskyldig, överföres enligt gällande bestämmelser till skattereklamationskontot vid länsstyrelsen i Stockholms län. I propositionen föreslås att sådant belopp, som där innestår ännu sju år efter utgången av det uppbördsår, under vilket inbetalningen gjordes, skall tillfalla statsverket. I propositionen förutskickas att bestämmelser i administrativ ordning troligen kommer att utfärdas rörande ändrade bestämmelser om återbetalning av överskjutande preliminär skatt. Vid debetsedeln skall sålunda i normalfallen fogas ett särskilt återbetalningskort, som möjliggör för den skattskyldige att å postanstalt omedelbart lyfta det honom tillkommande skattebeloppet. Slutlig ställning till detta förslag kan emellertid icke tagas förrän vissa frågor av mer komplicerad teknisk natur ytterligare övervägts. Befinnes dessa svårigheter kunna övervinnas, skulle den nya återbetalningsmetoden tillämpas om möjligt redan under år 1954. Förslag framlägges till en effektivare kontroll av att arbetsgivare verkställer skatteavdrag och redovisar innehållen skatt. För sådant ändamål skall ett särskilt arbetsgivareregister uppläggas, vari redovisad skatt fortlöpande antecknas. Systemet möjliggör för myndigheterna att efter kort tid konstatera, huruvida arbetsgivaren brustit i sina åligganden. Av postverket eller penninginrättning utfärdade kvitton å arbetstagares

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skatt skall behållas av arbetsgivaren. I stället skall arbetsgivaren vid återställande av arbetstagares debetsedel förse denna med intyg om den innehållna skatten, m. in. eller, om debetsedel icke överlämnats, senast vid anställningens slut lämna arbetstagaren särskilt kvitto å innehållet skattebelopp.

Vidare förordas bland annat att länsstyrelse skall, då särskilda skäl därtill föranleder, äga befria skattskyldig eller arbetsgivare från att erlägga respit- och restavgift.

En skärpning föreslås av straffbestämmelserna för arbetsgivare, som verkställt skatteavdrag men underlåtit att inom föreskriven tid inbetala det innehållna beloppet. Dessa bestämmelser anses sålunda böra utvidgas att omfatta även fängelse i högst sex månader.

I propositionen har även upptagits frågan om beskattningen m. m. av sjömän. Med hänsyn till de erinringar, som vid remissbehandlingen riktats mot sjömansskatteutredningens förslag till lag om sjömansskatt m. m., anses något förslag icke nu kunna framläggas om en definitiv sjömansskatt. I stället förordas att frågan om beskattning och uppbörd av skatt för sjöman skall tills vidare lösas genom partiella reformer inom ramen för nuvarande beskattnings- och uppbördssystem. I sådant hänseende föreslås bland annat att skatteavdrag för kvarstående skatt, som arbetstagare på svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton har att erlägga, skall verkställas endast om arbetstagaren begär att så skall ske samt att avdrag för preliminär skatt på sådant fartyg skall göras med 20 procent av inkomsten, därest debetsedel å preliminär skatt eller skattekort icke överlämnats. Vidare skall åtgärder vidtagas för att deklarationsblanketter skall finnas tillgängliga för sjömännen under deklarationstiden å svenska fartyg samt å svenska konsulat och sjömanshus i utlandet. Deklarationerna skall kunna avlämnas å fartygen och genom rederiernas försorg befordras till hemlandet. Vidare förordas att på fartyg av förut angivna storlek en särskild statlig inkomstskatt skall av sjöman, som eljest icke är skattskyldig här i riket, erläggas genom skatteavdrag med 15 procent av den kontanta lönen, såvida icke sjömannen visar att han är skyldig att betala skatt för inkomsten till annat land.

Slutligen föreslås ändrade regler rörande utbetalning till kommunerna av dem tillkommande skattemedel av innebörd att utbetalningarna skall ske vid sex tillfällen under året i stället för som nu vid fyra. Dessa tillfällen förlägges i anslutning till uppbördsterminerna.

De föreslagna bestämmelserna är avsedda att i huvudsak träda i kraft den 1 januari 1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 5

Förslag

till

uppbördslörordning.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Med skatt förstås i denna förordning, där icke annat angives, statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, skogsvårdsavgifter, pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering, olycksfallsförsäkringsavgifter som avses i § 1 förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, ävensom annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor.

Kung). Maj:t må, om särskilda omständigheter därtill föranleda, föreskriva att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras jämväl annan avgift än sådan som i första stycket sägs. Har dylik föreskrift meddelats skall, där icke annat angivits, vad i denna förordning stadgas angående skatt äga motsvarande tillämpning beträffande avgift som med föreskriften avses.

2 §•

/ mom. Där beteckningar, som användas i kommunalskattelagen, förordningen om statlig inkomstskatt, förordningen om statlig förmögenhetsskatt eller taxeringsförordningen, begagnas i denna förordning, hava de, såvida ej annat angives eller av sammanhanget framgår, samma innebörd som i nämnda författningar.

2 mom. I denna förordning förstås med

slutlig skatt: utskylder och pensionsavgifter, vilka debiteras på grund av sådant beslut rörande taxering till statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt eller kommunal inkomstskatt, som kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda senast den 20 november under taxeringsåret, ävensom i 1 § omförmälda olycksfallsförsäkringsavgifter;

preliminär skatt: i 3 § omförmäld skatt, som erlägges i avräkning å slutlig skatt;

kvarstående skatt: skatt, som återstår att erlägga, sedan preliminär skatt avräknats från slutlig skatt;

tillkommande skatt: dels utskylder och pensionsavgifter, vilka debiteras på grund av sådant beslut rörande taxering till statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt eller kommunal inkomstskatt, som kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda efter den 20 november under taxeringsåret, dels fastighetsskatt och skogsvårdsavgifter, som debiteras på grund av sådant beslut rörande taxering, vilket fattats

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

av prövningsnämnd eller av kammarrätten eller Kungl. Maj:t, dels skatt som påföres på grund av eftertaxering, dels ock skatt som utöver tidigare påförd skatt skall erläggas på grund av beslut rörande ändrad debitering;

inkomstår: det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret;

uppbördsår: tiden från och med mars månad ett år till och med februari månad nästföljande år;

landet: jämväl stad utan magistrat samt sådan stad med magistrat, som enligt förordnande av Kungl. Maj :t tillhör fögderi;

stad: stad med magistrat, som icke tillhör fögderi; samt

lokal skattemyndighet: på landet häradsskrivare och i stad kronokamrerare.

3 §•

1 mom. I den omfattning nedan angives skall skattskyldig i kommun, där han kan antagas bliva påförd slutlig skatt enligt den årliga taxeringen året näst efter inkomståret, utgöra preliminär skatt med belopp, vilket så nära som möjligt kan antagas motsvara i den slutliga skatten ingående statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, pensionsavgift, kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel.

2 mom. Preliminär skatt utgår såsom preliminär A-skatt eller preliminär B-skatt.

1. Preliminär A-skatt skall med de undantag, som framgår av vad nedan i detta moment och i 10 § sägs, i den skattskyldiges hemortskommun för inkomståret utgöras för sådan inkomst av tjänst, vilken helt eller delvis utgår i penningar och vilken hänför sig till den skattskyldiges huvudsakliga arbetsanställning eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst. För inkomst av sådan huvudsaklig arbetsanställning hos fysisk person eller dödsbo, som är avsedd att vara kortare tid än en vecka, skall dock preliminär A-skatt erläggas endast om vad som utbetalats utgör utgift i en av arbetsgivaren bedriven rörelse.

Med tjänst likställes i denna förordning rätt till pension, livränta, som utgår på grund av sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkring eller annorledes än på grund av försäkring, ersättning, som i annan form än livränta utgår på grund av sjuk- eller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst, samt undantagsförmåner ävensom sådant periodiskt understöd eller sådan därmed jämförlig periodisk intäkt, varför givaren enligt 22, 25 eller 29 § kommunalskattelagen är berättigad till avdrag.

Preliminär A-skatt skall utgå med belopp som angives i skattetabell, varom i 4 § förmäles, eller med den procent av inkomsten, varom i 7 § och 40 § andra stycket sägs. I särskilda fall må lokal skattemyndighet föreskriva annan beräkningsgrund, exempelvis att skatten skall beräknas å viss del av inkomsten eller å inkomsten minskad med visst belopp eller att skatten skall utgå med särskilt angiven procent av inkomsten.

Beträffande den som jämte ovan avsedd inkomst av tjänst åtnjuter annan inkomst eller är skattskyldig för förmögenhet må lokal skattemyndighet, då särskilda skäl därtill föranleda, föreskriva att preliminär A-skatt skall erläggas jämväl för sistnämnda inkomst eller för förmögenheten. Därvid skall den skattskyldiges preliminära skatt beräknas antingen till viss procent av den huvudsakliga inkomsten av tjänst eller enligt skattetabell å nämnda inkomst ökad med visst belopp eller ock utgå med visst belopp utöver vad i skattetabellen angives för den huvudsakliga inkomsten av tjänst.

Är i fall varom i föregående stycke sägs inkomsten vid sidan av den huvudsakliga inkomsten av tjänst betydande i förhållande till denna eller föreligga eljest särskilda omständigheter, må lokal skattemyndighet föreskriva, att preliminär B-skatt skall erläggas i stället för preliminär A-skatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

2. Preliminär B-skalt skall i hemortskommunen för inkomståret utgöras av skattskyldig, som icke har att erlägga preliminär A-skatt, samt utgå för inkomster från den skattskyldiges samtliga förvärvskällor ävensom för förmögenhet. I annan kommun än hemortskommunen skall preliminär B-skatt erläggas för inkomst av fastighet, rörelse eller icke yrkesmässig avyttring av fastighet. Preliminär B-skatt skall utgå enligt särskild debitering.

3 mom. Kungl. Maj:t må förordna, att preliminär A-skatt skall utgå jämväl för annan inkomst än sådan som i 2 mom. under 1 första och andra styckena sägs.

(Se vidare anvisningarna.)

Preliminär A-skatt.

4 §•

1 mom. Har lokal skattemyndighet ej annorledes förordnat, skall, då inkomst av tjänst hänför sig till arbetsanställning som är avsedd att vara kortare tid än en vecka eller då inkomsten eljest avser bestämd tidsperiod och uppbäres vid regelbundet återkommande tillfällen, preliminär A-skatt utgå med belopp som angivas i skattetabeller. Riksskattenämnden fastställer för varje inkomstår sådana tabeller.

Skattetabellerna skola för olika inkomstbelopp, beräknade för vecka eller den längre tid som riksskattenämnden bestämmer, angiva därå belöpande preliminär skatt. Tabellerna skola grundas på följande förutsättningar, nämligen

att inkomsten samt ortsavdraget äro oförändrade under inkomståret,

att den skattskyldige icke kommer att taxeras för annan inkomst än som i tabellen angives, ej heller för förmögenhet, samt

att vid taxering för inkomsten icke andra avdrag medgivas den skattskyldige än dels ortsavdrag, dels ock, såvitt angår taxeringen till statlig inkomstskatt, för kommunala utskylder med belopp, motsvarande för skattekrona och skatteöre det belopp, som enligt 3 mom. legat till grund vid uträknandet av de i vederbörlig tabell angivna utskylderna.

Tabellerna skola icke upptaga preliminär skatt för belopp, som motsvarar en till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerad inkomst, understigande ettusentvåhundra kronor, eller till sådan skatt beskattningsbar inkomst understigande tjugu kronor. Inkomstbelopp och skattebelopp skola angivas i helt antal kronor.

2 mom. I skattetabellerna skola i särskilda kolumner upptagas skattebelopp för följande grupper av skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare, där makan har en sammanräknad nettoinkomst å minst tvåtusen kronor;

2) annan gift, med makan sammanlevande manlig inkomsttagare än under 1) sägs;

3) ogift inkomsttagare, som har hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barn, för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger (ogift inkomsttagare med barn);

4) annan ogift inkomsttagare än under 3) sägs (ogift inkomsttagare utan barn).

Gift, med maken sammanlevande kvinna, vars make har inkomst, skall hänföras till under 3) upptagen grupp av skattskyldiga, därest hon har hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, samt eljest till under 4) upptagen grupp av skattskyldiga.

Gift, med maken sammanlevande kvinna, som har egen inkomst men vil­

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

kens make icke uppbär inkomst, skall likställas med gift manlig inkomsttagare som under 2) avses.

Ogift skattskyldig, som har husföreståndarinna hos sig anställd, skall, om han har hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, likställas med gift manlig inkomsttagare som under 2) avses.

Under 3) omnämnd inkomsttagare, som icke har vårdnaden om barnet men som sammanlever med den, under vars vårdnad barnet står, skall hänföras till under 4) angiven grupp av skattskyldiga.

Med ogift skattskyldig skall likställas skattskyldig, som är änkling, änka, frånskild eller hemskild.

3 mom. För envar för ortsavdragens beräkning vid inkomsttaxeringen använd ortsgrupp skola upprättas särskilda tabeller, angivande den preliminära skatten under förutsättning att statlig inkomstskatt beräknas med tillämpning av det procenttal av grundbeloppet, som bestämts för inkomståret, samt att det sammanlagda beloppet av kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel beräknas för skattekrona och skatteöre till vissa i hela krontal bestämda belopp, vilka av riksskattenämnden fastställas för varje inkomstår.

4 mom. I skattetabellerna skall därjämte intagas en särskild kolumn, vari angives det belopp varmed preliminär A-skatt skall beräknas å inkomst för dag av sådan anställning som är avsedd vara kortare tid än en vecka. För samtliga skattetabeller skola enahanda belopp angivas i den särskilda kolumnen att tillämpas oberoende av arbetstagarens civilstånd och annan i 2 mom. angiven omständighet. Skattebeloppen skola beräknas på grundval av beräknelig genomsnittlig sysselsättning under året och av den utdebitering till kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel samt med tillämpning av det ortsavdrag, som riksskattenämnden för varje år bestämmer. Den särskilda skattekolumnen skall avse en lägsta dagsinkomst av tio kronor. I övrigt skall vad ovan i denna paragraf sägs i tillämpliga delar gälla vid skattebeloppens beräkning.

5 §•

Vid beräkning av preliminär A-skatt enligt skattetabell skall för envar skattskyldig tillämpas den tabell, som dels avser den ortsgrupp till vilken den kommun eller kommundel hör där den skattskyldige mantalsskrives för inkomståret och dels avser en sammanlagd utdebitering till kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel, vilken för skattekrona och skatteöre är lika med det belopp, som för nämnda kommun eller kommundel bestämts till utdebitering för inkomståret. Ingår i sistnämnda utdebitering öretal, uppgående till högst femtio, användes den tabell, som avser närmast lägre utdebitering. Därest i utdebiteringen ingår öretal, överstigande femtio, tillämpas den tabell som avser närmast högre utdebitering. Att å inkomst av arbetsanställning, som är avsedd att vara kortare tid än en vecka, preliminär A-skatt dock kan beräknas enligt vilken som helst för inkomståret upprättad skattetabell, framgår av bestämmelserna i 4 § 4 mom.

Förhållandena den 1 november året näst före inkomståret äro, där icke i nästfoljande stycke annorledes stadgas, avgörande för till vilken i 4 § 2 mom. omförmäld grupp av skattskyldiga vederbörande skall hänföras. Härvid skall iakttagas, att i nämnda författningsrum med barn icke avses barn, som före nyssnämnda tidpunkt fyllt femton år.

Skall under inkomståret preliminär A-skatt enligt tabell börja utgå för skattskyldig, för vilken skatt icke tidigare sålunda beräknats, skall i fråga om skattskyldigs civilstånd det förhållande, som kan antagas komma att ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret, samt, vad an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 9

går frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, förhållandet vid den tidpunkt, då debetsedel jämlikt 35 § sista stycket översändes till skattskyldig, vara avgörande för till vilken i 4 § 2 mom. avsedd grupp av skattskyldiga vederbörande skall hänföras. Härvid skall iakttagas, att i sistnämnda författningsrum med barn icke avses barn, som före den 1 november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter den 1 november under inkomståret.

6 §• Preliminär A-skatt enligt skattetabell utgår vid varje tillfälle, då inkomst uppbäres, med det belopp som i vederbörlig tabell i tillämplig kolumn angives för det inkomstbelopp och den tidsperiod, varom fråga är. Beträffande inkomst av anställning varom i 4 § 4 mom. förmäles skall, därest vid ett tillfälle inkomst uppbäres som intjänats under flera dagar, den preliminära A-skatten beräknas på grundval av inkomsten under varje ifrågakommande dag och med tillämpning av skattetabellens kolumn för da<*sinkomst. ° Är anställningen annan än sådan, varom i 4 § 4 mom. sägs, skall gälla att, därest inkomsten avser annan tidsperiod än som är i skattetabellen upptagen, föi st uträknas huru mycket av inkomsten som belöper på en i tabellen upptagen tidsperiod av minst en veckas längd. Skatten beräknas därefter med utgångspunkt från det skattebelopp, som skulle utgå för sådan del av inkomsten, och efter förhållandet mellan, å ena sidan, längden av den tidsperiod den uppburna inkomsten avser och, å andra sidan, den i tabellen angivna tidsperiodens längd. Ingår härvid i skattebelopp öretal, skall beloppet avrundas till närmast lägre hela krontal. Uppbäres vid anställning varom nu är fråga inkomst för kortare tidsperiod än en vecka, skall preliminär skatt icke utgå mer än en gång i veckan. Därvid skola de under samma vecka uppburna inkomstbeloppen sammanräknas och anses på en gång utbetalda.

7 §•

Då inkomst av tjänst icke avser bestämd tidsperiod eller icke uppbäres vid regelbundet återkommande tillfällen skall preliminär A-skatt, därest annat icke föreskrivits, utgå med tjugufem procent av inkomsten och i förekommande fall avrundas till närmast lägre hela krontal. Här avsedd skatt skall icke utgå å lägre belopp än tio kronor. I första stycket omnämnd procentsats skall angivas i skattetabellerna.

8 §• Åtnjuter skattskyldig jämte kontant inkomst naturaförmån i form av kost och bostad eller endera av dessa förmåner, skall preliminär A-skatt beräknas efter de nämnda inkomstförmånernas sammanlagda värde. Riksskattenämnden fastställer de värden, som i första stycket angivna naturaförmåner skola anses äga inom olika delar av riket vid tillämpning av denna förordning. Nämnda värden skola angivas i skattetabellerna.

9 §•

Äger skattskyldig på grund av arbetsavtal uppbära, förutom kontant inkomst av arbetsgivaren, ersättning direkt av allmänheten, såsom drickspenningar eller dylikt, och är ersättningens belopp för arbetsgivaren känt eller är ersättningen av natur att kunna av honom till beloppet uppskattas, skall vid beräkning av preliminär A-skatt i inkomsten inräknas jämväl ifrågavarande ersättning.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

10 §.

Preliminär A-skatt skall icke beräknas å ersättning, som vid kommunal tjänst anvisas för vissa med tjänsten förenade kostnader, ej heller å ersättning, som vid enskild tjänst anvisas för sådana kostnader, därest icke ersättningen väsentligen överstiger vad som skäligen kan anses vara erforderligt för kostnadernas bestridande. Preliminär A-skatt skall icke utgå för: a) folkpension enligt lagen om folkpensionering; b) bidrag enligt lagen om bidrag till änkor och änklingar med barn; c) bidrag enligt lagen om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn; d) familjebidrag enligt familj ebidragsförordningen den 29 mars 1946 eller enligt förordningen den 29 juni 1946 om familjebidrag åt värnpliktiga m. fl., vilka drabbats av kroppsskada; e) kontantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel; f) tillskott och bidrag enligt lagen om kommunala pensionstillskott m. in.; eller g) sådan pension, livränta eller annan skattepliktig ersättning från försäkringsanstalt, som uppgår till högst 1 500 kronor för år. Preliminär A-skatt skall vidare icke utgå å ersättning, som utbetalas till person, vilken är i konkurs.

11 §•

Preliminär A-skatt skall beräknas å det belopp, som återstår sedan från inkomsten avräknats dels avgifter, som den skattskyldige erlägger för sådan pensionsförsäkring eller sjuk- eller olycksfallsförsäkring som tagits i samband med tjänst, dels ock avgifter, som den skattskyldige i samband med tjänsten erlägger för egen eller efterlevandes pensionering annorledes än genom försäkring. Till andra vid taxering medgivna avdrag för kostnader för fullgörande av tjänst än ovan sagts må hänsyn tagas vid beräkning av preliminär A-skatt allenast där den i 72 § omförmälda centrala uppbördsnämnden förklarat att så må ske.

12 §.

I fråga om svensk medborgare, som tillhör svensk beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst är bosatt utomlands, skall preliminär A-skatt avse allenast å inkomsten av tjänsten belöpande statlig inkomstskatt jämte pensionsavgift samt beräknas enligt av Kungl. Maj :t fastställda grunder.

Preliminär B-skatt.

13 §. Preliminär B-skatt skall, där nedan icke annorledes stadgas eller särskilda omständigheter ej till annat föranleda, utgå med belopp motsvarande den slutliga skatt, som påförts den skattskyldige året näst före inkomståret, till den del sistnämnda skatt avser annat än utskiftningsskatt, ersättningsskatt eller sådan i denna förordning icke omnämnd skatt eller avgift, vilken påförts jämlikt bestämmelse i annan författning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 11

Har skattskyldig enligt den årliga taxeringen året näst före inkomståret icke påförts slutlig skatt i den kommun där den preliminära B-skatten skall debiteras, men kan han antagas komma att under inkomståret uppbära inkomst, för vilken skattskyldighet där föreligger, skall preliminär B-skatt beräknas med ledning av särskild taxering till sådan skatt (preliminär taxering). Äger nu nämnd skattskyldig förmögenhet, för vilken skattskyldighet till statlig förmögenhetsskatt föreligger, skall preliminär B-skatt även för förmögenheten beräknas med ledning av sådan taxering.

Preliminär B-skatt skall jämväl beräknas med ledning av preliminär taxering, därest det med sannolikhet är att antaga, att vid årlig taxering året näst efter inkomståret till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerad inkomst kommer att avvika från motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen året näst före inkomståret med minst en femtedel av sistnämnda inkomst, dock minst sexhundra kronor. Preliminär B-skatt må beräknas på grundval av preliminär taxering även i annat fall än nyss är sagt, därest särskilda omständigheter därtill föranleda. Sådana omständigheter kunna föreligga exempelvis då fråga är om nedsatt skatteförmåga eller om mer betydande skillnad mellan eljest utgående preliminär skatt och påräknelig slutlig skatt.

14 §.

Om så finnes påkallat med hänsyn till det konjunkturläge, som kan antagas komma att råda under inkomståret, äger Kungl. Maj :t förordna att preliminär B-skatt, som beräknas på sätt i 13 § första stycket sägs, skall för riket i dess helhet eller viss del därav eller för vissa kategorier skattskyldiga beräknas till viss del av där omnämnd slutlig skatt.

15 §.

Vid preliminär taxering skola beskattningsbar inkomst och beskattningsbar förmögenhet beräknas i enlighet med bestämmelserna i förordningen om statlig inkomstskatt, kommunalskattelagen samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt. Dock skall iakttagas, att vid bestämmande av beskattningsbar inkomst ortsavdrag beräknas med hänsyn dels till den ortsgrupp, vartill den kommun eller kommundel hör där den skattskyldige mantalsskrives för inkomståret, dels ock, där icke i andra stycket annorlunda stadgas, till den skattskyldiges civilstånd den 1 november året näst före inkomståret samt, vad angår frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag föreligger, till förhållandena vid nyssnämnda tidpunkt. Härvid skall iakttagas att med barn icke avses barn, som före nyssnämnda tidpunkt fyllt fem-

Vid preliminär taxering, som sker under inkomståret, skall hänsyn tagas i fråga om skattskyldigs civilstånd till det förhållande, som kan antagas komma att ligga till grund för taxering under året näst efter inkomståret, samt, vad angår frågan om den skattskyldige har hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förehgger, till förhållandena vid den tidpunkt, då taxeringen verkställes. Härvid skall iakttagas, att med barn icke avses barn, som före den 1 november året näst före inkomståret fyllt femton år eller som fötts efter den 1 november under inkomståret.

16 §.

Preliminär taxering åsättes med ledning av deklaration (preliminär självdeklaration). Sådan taxering må dock åsättas även med stöd av annan uppgift eller upplysning. *

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

17 §.

1 mom. Skattskyldig, som har att erlägga preliminär B-skatt för inkomst, är pliktig att utan anmaning avgiva preliminär självdeklaration:

1) därest han under året näst före inkomståret icke taxerats för inkomst i den kommun inom vilken sådan skatt skall erläggas;

2) därest i vederbörande kommun hans vid årlig taxering året näst efter inkomståret till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerade inkomst, såvitt senast den 1 december året näst före inkomståret kan bedömas, kommer att överstiga motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen året näst före inkomståret i kommunen med minst en femtedel av sistnämnda inkomst, dock minst sexhundra kronor; samt

3) därest skattskyldig året näst före inkomståret haft att erlägga preliminär A-skatt.

2 mom. Skattskyldig må i andra fall än i 1 mom. sägs avgiva preliminär självdeklaration, därest han så finner erforderligt.

18 §.

Preliminär självdeklaration skall avfattas å blankett enligt av riksskattenämnden fastställt formulär.

Preliminär självdeklaration enligt 17 § 1 mom. skall avlämnas senast den 1 december under året näst före inkomståret eller, om den skattskyldige då icke ägde kännedom om att han kommer att uppbära inkomst, för vilken skattskyldighet föreligger, senast fjorton dagar efter det han vunnit sådan kännedom.

Preliminär självdeklaration enligt 17 § 2 mom. skall avlämnas senast den 1 december året näst före inkomståret.

Preliminär självdeklaration skall avlämnas till den lokala skattemyndighet, som har att debitera skatt enligt vad i 22 § sägs.

19 §.

Efter anmaning av lokal skattemyndighet är arbetsgivare, försäkringsbolag eller understödsförening skyldig att, arbetsgivaren beträffande namngiven, hos honom anställd person och bolaget eller föreningen beträffande namngiven person, till vilken utgives pension, livränta eller annan skattepliktig ersättning, lämna uppgift å löneförmån, pension, livränta eller annan ersättning, som enligt vad antagas kan kommer att utbetalas under inkomståret.

20 §.

Finnes anledning antaga, att skattskyldig enligt 17 § 1 mom. varit skyldig att utan anmaning avgiva preliminär självdeklaration, men har han icke avlämnat sådan deklaration inom föreskriven tid eller befinnes avgiven deklaration ofullständig, äger den lokala skattemyndigheten anmana den skattskyldige att avgiva dylik deklaration eller att fullständiga den avgivna deklarationen.

21 §.

Anmaning jämlikt 19 eller 20 § skall innehålla dels föreläggande för den anmanade att till den lokala skattemyndigheten avlämna deklaration eller annan uppgift inom viss efter omständigheterna lämpad tid, minst fem dagar efter delfåendet, dels ock underrättelse om påföljd som underlåtenhet att hörsamma anmaningen kan medföra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 13

Debitering av skatt m. m. samt utfärdande av debetsedel.

22 §.

Det ankommer på lokal skattemyndighet:

att angiva hur preliminär A-skatt skall beräknas för skattskyldiga, som för inkomståret mantalsskrivits inom myndighetens tjänstgöringsområde;

att debitera preliminär B-skatt för skattskyldiga, vilka hava att för inkomståret utgöra sådan skatt i kommun inom myndighetens tjänstgöringsområde;

att debitera slutlig och kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och i 1 § omförmälda annuiteter samt tillkommande skatt för skattskyldiga, som åsatts taxering eller äro skattskyldiga för fastighet i kommun inom myndighetens tjänstgöringsområde; samt

att utfärda debetsedel, varom i 33 § förmäles.

23 §. Skatt skall förfalla till betalning under uppbördstermin.

Uppbördsterminerna under uppbördsåret äro sex och infalla under tiden från och med den 6 till och med den 13 i månaderna mars, maj, juli, september, november och januari; dock att uppbörd icke förrättas å sön- eller helgdag. Skulle uppbördstermin med tillämpning av nyss angivna regel börja å sön- eller helgdag, skall uppbördsterminen i stället taga sin början å nästtöljande vardag, därvid slutdagen i motsvarande mån förskjutes.

Riksskattenämnden må om särskilda omständigheter därtill föranleda, efter generalpoststyrelsens hörande, föreskriva att uppbördstermin under viss månad skall infalla under annan tid än nyss sagts.

24 §.

1 mom. I fråga om preliminär A-skatt skall bestämmas den skattetabell och kolumn i tabellen, som jämlikt 4 § 2 mom. och 5 § skola tillämpas, eller, i förekommande fall, den särskilda beräkningsgrund efter vilken skatten skall utgå enligt den lokala skattemyndighetens beslut.

2 mom. Preliminär A-skatt, som innehållits genom skatteavdrag varom i 39 eller 40 § förmäles, skall förfalla till betalning under den uppbördstermin, som infaller närmast efter utgången av den månad, under vilken skatteavdraget verkställts.

25 §.

Vid debitering av preliminär B-skatt med ledning av preliminär taxering skall iakttagas:

att pensionsavgift uträknas med tillämpning av 19 § lagen om folkpensionering, därvid iakttages att sådan avgift icke påföres någon för inkomstår före det, under vilket han fyller sjutton år, eller efter det, under vilket han fyllt sextiofem år;

att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal avgrundbeloppet, som bestämts för inkomståret; samt

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel uträknas med ledning av de belopp för skattekrona och skatteöre, som för inkomståret bestämts för utdebitering till vederbörande kommun, municipalsamhälle, landsting och tingslag.

14 Kiingl. Maj:ts proposition nr 100.

26 §.

Preliminär B-skatt skall debiteras i en gemensam post, därvid skattebeloppet avrundas till det närmast lägre hela krontal, vilket utan att öretal uppkommer är jämnt delbart med antalet av de uppbördsterminer varunder skatten skall förfalla till betalning. Preliminär skatt, som icke uppgår till sextio kronor, skall icke påföras.

Preliminär B-skatt skall förfalla till betalning med lika belopp under envar uppbördstermin under uppbördsåret eller, vid debitering under inkomståret, under envar av de återstående uppbördsterminerna under uppbördsåret.

27 §.

1 mom. Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas:

att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av grundbeloppet, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas mot den ifrågavarande slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel likaledes uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skatteöre, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas mot ifrågavarande slutliga skatt, dock att, därest i stad fastställts annan utdebitering för den slutliga skatten än för den preliminära skatten, den kommunala inkomstskatten skall utgöras efter den utdebitering som bestämts att gälla för den slutliga skatten; samt

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel påföras i en gemensam post, därvid iakttages att skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal.

2 mom. Vid debitering av slutlig skatt skall skattskyldig gottskrivas:

1) debiterad preliminär B-skatt;

2) sådan preliminär A-skatt, som den skattskyldiges arbetsgivare i strid mot bestämmelserna nedan i denna förordning underlåtit att innehålla genom skatteavdrag och som till följd härav av lokal skattemyndighet fastställts till betalning; samt

3) annan än under 1) och 2) avsedd preliminär skatt, som av den skattskyldige erlagts.

3 mom. Överstiger skattskyldigs slutliga skatt den preliminära skatt, som enligt 2 mom. skall gottskrivas honom, med minst en femtedel av den slutliga skatten eller med minst tiotusen kronor, skall den skattskyldige till statsverket erlägga ränta med fem procent, för en beräknad tid av ett år, å den del av det överskjutande beloppet, som överstiger ettusen kronor; dock att det belopp, varå ränta sålunda skall beräknas, skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Vid bedömande av om och med vilket belopp, ränta skall utgå, skall i den slutliga skatten icke inräknas utskiftningsskatt, ersättningsskatt eller olycksfallsförsäkringsavgift, ej heller skall i den preliminära skatten inräknas sådan i 2 mom. under 3) omförmäld preliminär skatt, som erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret.

Vad i denna förordning stadgas angående kvarstående skatt skall, där icke annat angives, äga motsvarande tillämpning beträffande i föregående stycke omförmäld ränta.

28 §.

Kvarstående skatt, som icke uppgår till minst fem kronor, skall icke erläggas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 15

Kvarstående skatt skall förfalla till betalning:

om skattens belopp uppgår till högst femtio kronor, under den första uppbördsterminen under uppbördsåret näst efter taxeringsåret; samt

om skattens belopp överstiger femtio kronor, med lika belopp under vardera av de båda första uppbördsterminerna under nämnda uppbördsår, dock att belopp, som skall förfalla under den senare terminen, skall avrundas till närmast lägre hela antal kronor, därvid återstoden skall förfalla under den förra terminen.

29 §.

Vid debitering av fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och i 1 § omförmälda annuiteter skall iakttagas :

att fastighetsskatten uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skatteöre, som gäller i fråga om slutlig skatt, påförd på grund av taxering under taxeringsåret;

att fastighetsskatten påföres i en gemensam post, därvid iakttages att skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till helt krontal;

att skogsvårdsavgift uträknas med tillämpning av det promilletal, som årligen bestämmes i enlighet med vad därom särskilt är stadgat; samt

att annuitet eller, därest skattskyldig har att erlägga flera annuiteter, summan av dessa påföres i helt antal kronor, därvid öretal bortfaller.

30 §.

Fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och annuiteter, varom i 1 § sägs, skola förfalla till betalning:

om skattens belopp uppgår till högst femtio kronor, under uppbördsterminen i september månad under taxeringsåret;

om skattens belopp överstiger femtio men ej etthundra kronor, under nämnda uppbördstermin och uppbördsterminen i november månad under taxeringsåret; samt

om skattens belopp överstiger etthundra kronor, under nyss angivna två uppbördsterminer samt uppbördsterminen i januari månad året näst efter taxeringsåret.

Skall skatten förfalla till betalning under mer än en termin, skall den fördelas med lika belopp på terminerna. Belopp som belöper å annan termin än den i september månad skall dock avrundas till närmast lägre hela antal kronor, därvid återstoden skall förfalla till betalning under sistnämnda termin.

31 §.

Debitering av tillkommande skatt skall ske efter samma grunder, som gällt för debitering av motsvarande slutliga skatt, fastighetsskatt eller skogsvårdsavgifter, dock att vid debitering på grund av eftertaxering skall iakttagas vad i 63 § kommunalskattelagen finnes stadgat.

1 illkommande skatt skall förfalla till betalning under uppbördstermin eller uppbördsterminer, som lokal skattemyndighet bestämmer, dock högst under sex på varandra följande uppbördsterminer. Därvid bör skatten i regel fördelas på samma antal uppbördsterminer och efter samma grunder som i 28 och 30 §§ sägs.

32 §.

För envar skattskyldig skall uppläggas särskilt uppbördskort. Närmare föreskrifter härom samt rörande debitering av skatt å sådant kort eller i debiteringslängd, in. m. meddelas av Kungl. Maj:t.

16 Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

33 §.

För skattskyldig skall utfärdas debetsedel, särskild för preliminär skatt, för slutlig skatt, för fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och i 1 § omförmälda annuiteter samt för tillkommande skatt. Debetsedel skall upptaga å uppbördskortet eller i debiteringslängden angivna uppgifter. Vid debetsedel skola vara fogade skatteanvisningar, avsedda för inbetalning av skatt.

Vid debetsedel, avseende preliminär skatt, skall därjämte vara fogat skattefri, upptagande å debetsedeln angivna uppgifter angående den skattskyldige och det slag av skatt, som påförts honom. Upptager debetsedeln uppgift angående tillämplig skattetabell och kolumn i tabellen, skall jämväl nämnda uppgift angivas å skattekortet. Vid debetsedeln skall i sist angivet fall fogas ett exemplar av tabellen i fråga.

Debetsedel med tillhörande skatteanvisningar och skattekort skall upprättas i enlighet med av riksskattenämnden fastställt formulär.

34 §.

Har någon att erlägga skatt för flera fastigheter, som äro särskilt taxerade, skall, därest han före den 15 mars under taxeringsåret därom hos lokal skattemyndighet gör framställning, särskild debetsedel utfärdas för envar sådan fastighet.

35 §.

Debetsedel å fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter samt annuiteter, varom i 1 § sägs, skall senast den 25 augusti under taxeringsåret samt debetsedel å slutlig skatt senast den 15 december under taxeringsåret med posten utan kostnad för den skattskyldige tillställas denne under adress som är angiven i mantalslängd, taxeringslängd eller befolkningsregistret eller anmälts till den lokala skattemyndigheten.

Debetsedel, avseende preliminär A-skatt, skall i den ordning, som i nästföregående stycke sägs, översändas till skattskyldig senast den 18 januari under inkomståret.

Har skattskyldig tidigare icke haft inkomst, för vilken preliminär A-skatt skolat utgöras, men börjar han under inkomståret uppbära sådan inkomst, skall han ofördröj ligen göra anmälan därom hos vederbörande lokala skattemyndighet. Denna har att under i anmälningen uppgiven eller eljest känd adress till den skattskyldige skyndsamt översända debetsedel.

36 §.

Debetsedel, upptagande preliminär B-skatt, skall i den ordning, som i 35 § första stycket sägs, översändas till skattskyldig senast den 25 februari under inkomståret.

Debetsedel å preliminär B-skatt, som grundar sig på preliminär taxering verkställd under inkomståret, så ock debetsedel å tillkommande skatt skola översändas till skattskyldig så snart ske kan.

37 §.

Därest skattskyldig som icke senast fem dagar efter den tidpunkt, som i 35 § första eller andra stycket eller i 36 § första stycket angives, erhållit vederbörlig debetsedel, hos den lokala skattemyndigheten gör anmälan härom, åligger det denna att, om debetsedel bort utfärdas, under i anmälningen uppgiven eller eljest känd adress ofördröj ligen översända sådan till den skattskyldige. Anmälan, som här avses, bör göras senast tio dagar efter nyssnämnda tidpunkt.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100. 17

38 §.

Skattskyldig äger hos vederbörande lokala skattemyndighet, då behov av ytterligare skatteanvisningar föreligger eller anledning eljest uppkommit, göra framställning om utfärdande av duplettdebetsedel. Har sådan framställning gjorts, skall duplettdebetsedel skyndsamt översändas till den skattskyldige under i framställningen uppgiven eller eljest känd adress.

Avdrag å lön in. m. för gäldande av skatt.

39 §.

1 mom. \id utbetalning av kontant belopp, som för mottagaren (arbetstagaren) utgör sådan inkomst av tjänst som i 3 § 2 mom. under 1 första och andra styckena avses (lön), skall den som utbetalar beloppet (arbetsgivaren) verkställa avdrag för gäldande av preliminär A-skatt som arbetstagaren har att erlägga (skatteavdrag).

Har arbetstagare, vilken har att vidkännas skatteavdrag för preliminär A-skatt, att erlägga kvarstående skatt, som påförts i kommun där han mantalsskrivits för året näst före taxeringsåret, är arbetsgivaren skyldig att vid utbetalning av lön verkställa skatteavdrag jämväl för gäldande av sådan skatt. Avdragsskyldighet föreligger dock icke, därest anställningen är avsedd att vara kortare tid än en vecka. Ej heller föreligger avdragsskyldighet beträffande sådan kvarstående skatt, som arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton har att erlägga, såvida arbetstagaren icke hos arbetsgivaren påkallat att skatteavdrag skall göras. För gäldande av den kvarstående skatten skall arbetsgivaren vid varje utbetalningstillfälle avdraga belopp, motsvarande så stor del av den under nästföljande uppbördstermin förfallande skatten, som med hänsyn till antalet utbetalningstillfällen före ingången av den månad, då nämnda uppbördstermin infaller, belöper å utbetalningstillfället. Belopp, som avdrages vid annat utbetalningstillfälle än det första, skall dock avrundas till närmast lägre hela antal kronor och återstoden avdragas vid det första utbetalningstillfället.

2 mom. Under januari månad må skatteavdrag för gäldande av preliminär A-skatt, beräknad enligt skattetabell, ske enligt den tabell och den kolumn däri, som senast tillämpats under nästföregående inkomstår.

Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må skatteavdrag jämväl under februari månad eller, då fråga är om arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton, jämväl under februari och mars månader ske på sätt i föregående stycke sägs.

3 mom. Har Kungl. Maj :t meddelat förordnande som i 3 § 3 mom. sägs, skall i fråga om skyldighet att verkställa skatteavdrag, in. m. gälla vad i samband därmed föreskrives.

(Se vidare anvisningarna.)

40 §‘

Det åligger arbetstagare, som skall erlägga preliminär A-skatt, att omedelbart efter mottagandet av debetsedel å sådan skatt till arbetsgivaren överlämna densamma. Har arbetstagare som nu sagts att gälda kvarstående skatt, skall han snarast efter det han mottagit debetsedel å slutlig skatt överlämna denna eller vederbörlig del därav till arbetsgivaren. Tillträder arbetstagaren under tid, då skatteavdrag skall verkställas, ny anställning, skall debetsedeln överlämnas till den nya arbetsgivaren ofördröj ligen efter det anställningen tillträtt s.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Arbetstagare, som icke har att gälda preliminär A-skatt, skall inom i första stycket angiven tid för arbetsgivaren uppvisa debetsedel å preliminär B-skatt, påförd i hemortskommunen, eller skattekort å sådan skatt eller intyg av lokal skattemyndighet, att arbetstagaren icke har att erlägga preliminär A-skatt. Har debetsedel, skattekort eller intyg som nyss sagts ej uppvisats för arbetsgivaren och har till denne ej heller överlämnats debetsedel å preliminär A-skatt eller företetts skattekort å sådan skatt, skall skatteavdrag för preliminär A-skatt verkställas med tjugufem procent eller, såvitt angår arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton, med tjugu procent av lönebeloppet vid varje avlöningstillfälle. Skatteavdrag som nyss sagts skall vid anställning, avsedd att vara kortare tid än en vecka, dock icke göras å dagsinkomst understigande tio kronor.

Skatteavdrag för kvarstående skatt verkställes allenast beträffande skattskyldig, för vilken göres skatteavdrag för preliminär A-skatt. Har sådan arbetstagare icke till arbetsgivaren överlämnat debetsedel å slutlig skatt eller vederbörlig del av debetsedeln och har han ej heller för arbetsgivaren uppvisat debetsedel eller del därav som nyss sagts eller intyg av lokal skattemyndighet att han icke har att erlägga kvarstående skatt, skall under tid, då skatteavdrag för sådan skatt skall verkställas, dylikt avdrag ske med tjugufem procent av lönebeloppet vid varje avlöningstillfälle. Att skatteavdrag som nyss sagts icke skall verkställas vid anställning, som är avsedd vara kortare tid än en vecka eller som är förlagd till i nästföregående stycke angivet fartyg, framgår av 39 § 1 mom.

Därest arbetstagaren åtnjuter jämväl naturaförmån varom i 8 § första stycket sägs, skall skatteavdrag enligt andra eller tredje stycket beräknas jämväl å naturaförmånens värde för den tid löneutbetalningen avser.

Det belopp, som skall avdragas enligt andra eller tredje stycket, avrundas till närmast lägre hela krontal.

(Se vidare anvisningarna.)

41 §.

1 mom. Vill arbetstagare, att skatteavdrag för gäldande av preliminär A-skatt skall under inkomståret eller viss del därav verkställas med större belopp än som enligt bestämmelserna här ovan skall ske, och gör han anmälan härom hos arbetsgivaren, är denne skyldig att från och med det avlöningstillfälle, som infaller näst efter det två veckor förflutit från det anmälningen skedde, verkställa det begärda skatteavdraget.

2 mom. Om det belopp, som skulle återstå sedan skatteavdrag gjorts, jämte den inkomst den skattskyldige i övrigt kan åtnjuta understiger vad den skattskyldige kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn (existensminimum), äger den lokala skattemyndigheten efter ansökan av den skattskyldige förordna, att skatteavdrag icke skall ske eller skall verkställas med mindre belopp än som skulle ske enligt bestämmelserna här ovan. Nedsättning av skatteavdrag för preliminär skatt må dock icke beviljas skattskyldig annat än vid nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller i annat därmed jämförligt läge.

Det belopp, som motsvarar den skattskyldiges existensminimum, skall beräknas med ledning dels av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och anvisningarna till nämnda paragraf om avdrag för väsentligen nedsatt skatteförmåga vid existensminimum, dels ock av de normalbelopp för existensminimum, som fastställas jämlikt nämnda lagrum.

(Se vidare anvisningarna.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 19

42 §.

Är utbetald lön icke av den storlek, att därå kan verkställas skatteavdrag motsvarande för lönen utgående preliminär skatt jämte den kvarstående skatt, som belöper å utbetalningstillfället, skall genom skatteavdraget innehållet belopp anses i första hand avse preliminär skatt.

Kan vid visst utbetalningstillfälle skatteavdrag icke verkställas med belopp, som motsvarar å utbetalningstillfället belöpande skatt, skall vid senare utbetalningstillfälle före ingången av den månad, då nästföljande uppbördstermin infaller, avdragas så stort belopp att de innehållna beloppen tillhopa förslå att gälda under nämnda uppbördstermin förfallande skatt. Kan så icke ske och inbetalar icke arbetstagaren efter anmodan från arbetsgivaren felande belopp senast den It i den månad, då uppbördsterminen infaller, skola de innehållna beloppen av arbetsgivaren inbetalas på sätt i 56 § 2 mom. omförmäles.

43 §.

1 mom. Arbetsgivare skall vid varje avlöningstillfälle genom särskilt kvitto eller på annat lämpligt sätt lämna arbetstagare uppgift om det belopp, som genom skatteavdrag innehållits å lönen. Skyldighet att lämna sådan uppgift föreligger dock icke, om lönen kvitteras å avlöningslista, varå skatteavdraget angivits.

Efter utgången av den sista uppbördstermin, under vilken skatt enligt debetsedel skall erläggas, eller, om arbetstagare tidigare slutat sin anställning, vid dennas slut skall arbetsgivaren till arbetstagaren återställa debetsedeln. Därvid skall arbetsgivaren hava å debetsedeln lämnat uppgift om summan av verkställda skatteavdrag och den tid av inkomståret som avdragen avse. Dylik uppgift, som skall vara av arbetsgivaren eller någon hos honom anställd undertecknad eller signerad, skall tillika omfatta arbetsgivarens namn och adress.

Har debetsedel icke överlämnats, skall arbetsgivaren efter utgången av den sista uppbördstermin, vid vilken genom skatteavdrag innehållen preliminär eller kvarstående skatt skall inbetalas, eller, om arbetstagaren tidigare slutat sin anställning, vid dennas slut till arbetstagaren överlämna skriftlig uPPgift i enlighet med vad i föregående stycke sägs. Har skatteavdrag verkställts för såväl preliminär som kvarstående skatt, skall uppgift lämnas särskilt för den preliminära och särskilt för den kvarstående skatten.

Det ankommer på riksskattenämnden att fastställa formulär till erforderliga blanketter för uppgiftsskyldighet som i detta moment sägs. Blanketterna skola genom statsverkets försorg kostnadsfritt tillhandahållas arbetsgivare.

2 mom. Arbetsgivare är pliktig att låta arbetstagare, när så utan väsentlig olägenhet kan ske, taga del av för honom utfärdad debetsedel, som förvaras hos arbetsgivaren.

44 §.

Länsstyrelsen skall övervaka, att arbetsgivare behörigen fullgör sina skyldigheter enligt bestämmelserna i 39—43 §§.

Det åligger lokal skattemyndighet att med hjälp av exekutionsbiträden inom myndighetens tjänstgöringsområde biträda länsstyrelsen vid fullgörande av ovannämnda övervakning.

På begäran av arbetsgivare eller arbetstagare skall den lokala skattemyndigheten å den ort, där arbetsgivaren har sitt kontor eller lönen eljest utbetalas, lämna besked i frågor, som angå skyldigheten att verkställa skatteavdrag, beräknandet av sådant avdrag eller tillämpningen i övrigt av bestämmelserna i 39—43 §§.

20 Kungl. Mcij:ts proposition nr 100.

Jämkning av preliminär skatt.

45 §.

1 mom. Sedan debetsedel å preliminär skatt utfärdats, må, därest bättre överensstämmelse mellan den preliminära och den motsvarande slutliga skatten därigenom kan antagas uppkomma, genom jämkning föreskrivas ändrade grunder för uttagande av den preliminära skatten. Jämkning skall göras bland annat i följande fall, nämligen

1) då skattskyldig har att utgöra preliminär A-skatt och enligt underrättelse från länsbyrå för folkbokföringen sådan ändring skett i den skattskyldiges civilstånd, vartill hänsyn skall tagas vid taxering under året näst efter inkomståret;

2) då skattskyldig visar eller, såvitt hans ortsavdrag är beroende av makes inkomst, gör sannolikt att ändring skett i förhållande, vartill hänsyn skall tagas vid bestämmande av ortsavdrag för honom vid den taxering, som skall verkställas under året näst efter inkomståret;

3) då skattskyldig gör sannolikt eller det eljest för myndigheten framstår såsom troligt, att den preliminära skatten till följd av ändring i inkomst eller i avdrag för omkostnader i förvärvskälla eller beträffande allmänna avdrag eller av annan anledning kommer att avvika från motsvarande slutliga skatt;

4) då skattskyldig visar eller myndigheten eljest erhåller kännedom om att den skattskyldiges skatteförmåga blivit väsentligen nedsatt av anledning, varom i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen förmäles, dock att jämkning av skäl, som angivas i tredje stycket nämnda moment, icke skall ske, om den skattskyldige har att utgöra preliminär A-skatt och således bestämmelserna i 41 § 2 mom. äro tillämpliga; eller

5) då genom ändring i inkomstförhållandena eller av annat skäl ändrad skatteform synes påkallad.

I fall, som under 3) sägs, bör såvitt angår preliminär A-skatt jämkning vidtagas allenast då på grund av jämkningen preliminär skatt komme att uttagas med minst en femtedel högre eller lägre belopp än som utan jämkning skulle erläggas, dock att jämkning icke skall ske då ändringen i den preliminära skatten understiger tjugufem kronor. Jämkning av preliminär B-skatt i nyss angivna fall bör göras allenast då påräknelig inkomst med minst eu femtedel över- eller understiger den tidigare antagna inkomsten, dock med minst sexhundra kronor.

Oaktat vad i föregående stycke sägs, må jämkning verkställas om skillnaden mellan slutlig och eljest utgående preliminär skatt komme att bliva mer betydande eller fråga är om nedsatt skatteförmåga eller annan särskild omständighet.

Erhåller lokal skattemyndighet genom anmälan av skattskyldig eller eljest vetskap om att preliminär skatt blivit obehörigen eller med oriktigt belopp påförd eller att felaktighet ägt rum vid utskrivandet av debetsedel, skall myndigheten vidtaga den jämkning av nämnda skatt, som i följd härav må

Innan jämkning äger rum, skall den skattskyldige beredas tillfälle att yttra sig, där detta icke uppenbarligen är obehövligt.

Jämkning må icke verkställas efter inkomstårets utgång med mindre den preliminära skatten därigenom nedsättes. Ansökan om sådan jämkning skall av skattskyldig ingivas före utgången av april månad året nast efter inkomståret.

Kunyl. Maj.ts proposition nr 100. 21

2 mom. Har skattskyldig inbetalt preliminär skatt med belopp, som beräknas överskjuta motsvarande slutliga skatt med minst en femtedel av sistnämnda skatt, dock minst etthundra kronor, skall efter beslut av den lokala skattemyndigheten i samband med jämkning det överskjutande beloppet återbetalas till den skattskyldige på sätt i 68 §"l mom. sägs utan avvaktan å debitering av den slutliga skatten. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må lokal skattemyndighet besluta om återbetalning av för mycket erlagd preliminär skatt, även om den inbetalda preliminärskatten icke överstiger den beräknade slutliga skatten på sätt nyss angivits.

(Se vidare anvisningarna.)

46 §.

1 mom. Beslut om jämkning av preliminär skatt meddelas av den lokala skattemyndighet, å vilken det ankommer att för inkomståret utfärda debetsedel avseende sådan skatt för den skattskyldige.

År skattskyldig icke bosatt inom förenämnda myndighets tjänstgöringsområde, må ansökan om jämkning av preliminär skatt ingivas till den lokala skattemyndigheten å bosättningsorten. Denna har att, sedan erforderlig utredning i ärendet införskaffats, översända ansökningen till i första stycket omförmäld myndighet.

2 mom. Beslut om jämkning skall tillställas den skattskyldige. Innebär beslutet, att debiterad preliminär skatt, som förfaller till betalning efter det beslutet meddelats, skall utgöras med annat belopp än som tidigare utfärdad debetsedel utvisar, skall därjämte utfärdas ny debetsedel upptagande den ändrade skatten.

Sker jämkning av preliminär skatt, vilken beräknas enligt skattetabell, av anledning som i 45 § 1 mom. under 1) eller 2) sägs, skall i beslutet angivas, vilken kolumn i tabellen som med hänsyn till det ändrade ortsavdraget skall tillämpas vid skattens beräkning. Vidtages jämkning av sådan preliminär skatt av annan anledning än nyss sagts, skall i beslutet därom angivas, att skatten skall beräknas t. ex. å viss del av inkomsten eller å inkomsten minskad med visst belopp eller ock att skatten skall utgå med viss procent av inkomsten.

Vid jämkning av preliminär skatt, vilken utgår efter i 7 § omförmäld procentsats, skall i beslutet angivas efter vilken procentsats den ändrade skatten skall utgå.

Sker jämkning av preliminär B-skatt, skall skatten beräknas på enahanda sätt som i 13, 15 och 25 §§ angives beträffande påföring av sådan skatt efter preliminär taxering.

3 mom. Beslut om jämkning, som grundar sig på ansökan av skattskyldig, skall, där icke ärendes invecklade beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter till annat föranleda, meddelas beträffande lön senast inom tio dagar samt beträffande annan inkomst senast inom tjugu dagar efter det ansökan om jämkning inkommit till den lokala skattemyndigheten. Beslutet jämte, i förekommande fall, den nya debetsedeln skall skyndsamt tillställas den skattskyldige utan kostnad för denne.

Arbetstagare, å vilkens lön avdrag för gäldande av skatt skall verkställas, har att ofördröjligen till arbetsgivaren överlämna beslut om jämkning jämte, i förekommande fall, den nya debetsedeln. Dylikt beslut skall av arbetsgivaren iakttagas med början vid det avlöningstillfälle, som infaller näst efter det en vecka förflutit från det beslutet överlämnades till arbetsgivaren.

4 mom. Skattskyldig är efter anmaning av lokal skattemyndighet skyldig att för jämkning av den preliminära skatten avgiva preliminär självdeklaration eller inkomma med för den skattskyldige utfärdad debetsedel å pre­

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

liminär skatt. Befinnes deklaration ofullständig, äger myndigheten anmana den skattskyldige att fullständiga den avgivna deklarationen. Bestämmelserna i 21 § skola härvid äga motsvarande tillämpning.

(Se vidare anvisningarna.)

47 §.

Har genom skatteavdrag innehållits större belopp än som enligt meddelat beslut om jämkning skall under den närmast följande uppbördsterminen inbetalas, skall arbetsgivaren skyndsamt mot kvitto tillhandahålla arbetstagaren vad sålunda för mycket innehållits.

Anstånd med inbetalning av skatt.

48 §.

1 mom. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av arbetslöshet eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt, må beviljas anstånd med erläggande av preliminär B-skatt, kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt, som förfaller till betalning under högst två av de uppbördsterminer, vilka utlöpa närmast efter det ansökan om anstånd gjorts. Anståndet må avse hela skatten eller del därav. Anståndstiden må bestämmas till längst ett år efter utgången av den månad, varunder den första av nyssnämnda terminer infaller, dock att anstånd med erläggande av fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter samt annuiteter, varom i 1 § sägs, icke må beviljas för längre tid än att den i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgade förmånsrätten för dylik skatt kan göras gällande.

2 mom. Värnpliktig, som inryckt till militärtjänstgöring och vars skattebetalningsförmåga till följd härav blivit nedsatt, må beviljas anstånd med erläggande av preliminär B-skatt, kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt, som förfaller till betalning under uppbördstermin, vilken helt eller delvis infaller under tiden för militärtjänstgöringen eller under tiden därefter, dock senast under tredje kalendermånaden efter den då tjänstgöringen upphör. Anståndet må avse hela skatten eller del därav. Anståndstiden må bestämmas till längst ett år efter utgången av den månad, varunder den uppbördstermin infaller som anståndet avser, dock att anstånd därutöver må beviljas för tiden intill dess den värnpliktige efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning tre kalendermånader i följd varit fri från tjänstgöring. Anstånd med erläggande av fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter samt annuiteter, varom i 1 § sägs, niå likväl icke beviljas för längre tid än i 1 mom. stadgas.

3 mom. Har, sedan anstånd beviljats, den skattskyldiges ekonomiska förhållanden undergått väsentlig förbättring, må frågan om anstånd för den skattskyldige upptagas till förnyad prövning.

(Se vidare anvisningarna.)

49 §.

1 mom. Skattskyldig, som anfört besvär över beskattningsnämnds eller skattedomstols beslut rörande taxering, må beviljas anstånd med inbetalning av skatt på grund av taxeringen, därest vederbörande taxeringsintendent i yttrande över den skattskyldiges framställning om anstånd förklarat sig icke hava något att erinra mot bifall, helt eller delvis, till densamma. An­

Kangl. Maj:ts proposition nr 100. 23

stånd må avse skatt till belopp, som betingas av taxeringsintendentens yttrande.

Har skattskyldig taxerats å mer än en ort för samma inkomst eller förmögenhet eller har fastighet taxerats å mer än en ort, må anstånd medgivas med inbetalning, helt eller delvis, av ettdera eller båda av de skattebelopp, som påförts i anledning av taxeringen i fråga.

Anståndet skall gälla till dess två månader förflutit från dagen för prövningsnämndens eller vederbörande skattedomstols beslut i anledning av besvären; dock att anstånd med erläggande av fastighetsskatt och skogsvårdsavgifter icke må beviljas för längre tid än i 48 § 1 mom. stadgas.

2 mom. Har dödsbo ansökt om befrielse från erläggande av skatt, som påförts den avlidne eller dödsboet, eller har dödsboet anfört besvär över beslut i sådan fråga, skall vad i 1 mom. första och tredje styckena sägs äga motsvarande tillämpning.

3 mom. Gör skattskyldig gällande att han på grund av fel vid debiteringen påförts skatt obehörigen eller med för högt belopp och har han häri sökt rättelse hos lokal skattemyndighet, må den skattskyldige beviljas anstånd med erläggande av skatten eller del därav. Anståndet skall gälla till dess en månad förflutit från dagen för den lokala skattemyndighetens beslut i anledning av ansökningen om rättelse i debiteringen.

4 mom. Om den preliminära skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall gottskrivas skattskyldig, kan beräknas överstiga motsvarande slutliga skatt och om det överskjutande beloppet är helt eller delvis oguldet, må den skattskyldige, därest han försummat att begära jämkning inom den i 45 § 1 mom. sista stycket angivna tiden, beviljas anstånd med erläggande av så stor del av nämnda belopp, som kan antagas bliva avkortat enligt 65 §.

(Se vidare anvisningarna.)

50 §.

Beslut om anstånd, som i 48 och 49 §§ sägs, meddelas, efter skattskyldigs framställning, av den lokala skattemyndighet, som utfärdat debetsedel å den skatt som med anståndet avses.

Ansökan om anstånd enligt 48 § 2 mom. skall ställas till den lokala skattemyndighet, varom i första stycket förmäles, samt ingivas eller insändas till familjebidragsnämnden i den kommun, som har att utgiva familjebidrag enligt familjebidragsförordningen den 29 mars 1946. Sådan ansökan bör av den värnpliktige göras så snart ske kan och senast inom en månad efter utgången av först infallande uppbördstermin, som anståndet skall avse. Har ansökan icke inkommit till familjebidragsnämnden inom tre månader efter militärtjänstgöringens slut, må ansökningen icke upptagas till prövning.

Beslut om anstånd skall skyndsamt meddelas den skattskyldige utan kostnad för denne.

I fråga om anstånd avseende kvarstående skatt, skola bestämmelserna i 46 § 3 mom. andra stycket och 47 § äga motsvarande tillämpning.

51 §.

Sedan anstånd meddelats, må den av anståndet omfattade skatten icke indrivas under tiden för anståndet, ej heller må restavgift varom i 58 § sägs uttagas för skatten.

Är skattskyldig berättigad utfå för mycket erlagd skatt, må denna tagas i anspråk för gäldande av restförd skatt, som med anståndet avses.

Har anståndstiden gått till ända utan att skatten till fullo guldits, skall den skattskyldige erlägga restavgift å den de! av skatten, som då återstod ogulden.

24 Kung/. Maj:ts proposition nr 100.

Uppbörd av skatt.

52 §. Uppbörd av skatt verkställes genom postverket samt de penninginrättningar, med vilka Kungl. Maj :t därom träffat avtal. Arbetsgivare skall för arbetstagare ombesörja inbetalning av skatt, som innehållits å dennes lön. Inbetalning av skatt sker kostnadsfritt.

53 §. 1 mom. Debiterad skatt samt sådan preliminär A-skatt, som av arbetsgivare innehållits med ledning av debetsedel, skall, där ej nedan i denna paragraf eller i 55 eller 56 § annorlunda stadgas, senast under den uppbördstermin, då skatten förfaller till betalning, medelst skatteanvisning inbetalas å fast postanstalt inom riket eller hos sådan penninginrättning, varom i 52 § sägs. Inbetalning, som icke skall ske på sätt i nästfoljande stycke sägs, må ock kunna fullgöras sålunda, att skattebeloppet medelst girering överföres till postgirokontorets skatteavdelning. För att dylik inbetalning, avseende viss uppbördstermin, skall anses fullgjord under denna termin, skall försändelse innehållande girokort jämte skatteanvisning eller skatteanvisningar ävensom, i sistnämnda fall, summerad förteckning över de olika skattebeloppen hava inkommit till postanstalt senast å terminens sista dag. Arbetsgivare med minst två arbetstagare så ock annan arbetsgivare, beträffande vilken länsstyrelsen eller i stad den lokala skattemyndigheten så förordnat, skall inbetala under uppbördstermin förfallande skatt, som innehållits å ax-betstagares lön, sålunda, att det sammanlagda skattebeloppet medelst inbetalningskort eller girokort inbetalas eller överföres till postgirokontot för skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden. Samtidigt skola skatteanvisningar jämte summerad förteckning över de olika skattebeloppen insändas till skatteavdelningen; arbetsgivare med minst etthundra arbetstagare må dock efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse insända skatteanvisningar avseende preliminär A-skatt jämte summerad förteckning över de olika, vid varje uppbördstermin till skatteavdelningen inbetalda skattebeloppen allenast en gång om året i samband med inbetalning av skatt förfallande till betalning under uppbördsterminen i januari månad. I sist avsett fall skall arbetsgivaren för varje arbetstagare insända allenast en skatteanvisning på vilken upptagits sammanlagda beloppet av de för arbetstagaren gjorda skatteavdragen. Arbetsgivare, varom i detta stycke förmäles, må samtidigt med inbetalning av arbetstagares skatt inbetala jämväl arbetsgivaren själv påförd preliminär och kvarstående skatt. För att inbetalning skall anses verkställd under uppbördsterminen, skall inbetalningskortet eller girokortet ävensom i förekommande fall försändelsen hava inkommit till postanstalt senast den 18 i den månad, under vilken terminen infaller. Vid inbetalning av preliminär A-skatt för arbetstagare skall arbetsgivaren å skatteanvisningen hava angivit storleken av det inbetalade skattebeloppet. Skattskyldig, som önskar före utgången av sista uppbördsterminen under uppbördsåret erlägga preliminär skatt med belopp utöver vad som debiterats, må göra detta medelst skatteanvisning, därvid beloppet antecknas å därför avsedd plats å anvisningen. Sådant belopp skall, därest skattskyldig icke inbetalar vid senare tillfälle under uppbördsåret förfallande skatt, avräknas härå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 25

2 mom. Sker inbetalning av skatt medelst skatteanvisning å postanstalt eller hos penninginrättning, skall kvitto lämnas i överensstämmelse med anvisningar å debetsedeln. Vad nu sagts skall även gälla, då skatt inbetalats i den ordning, som i 1 inom. andra stycket sägs, därvid det ankommer å postgirokontorets skatteavdelning att till den, som verkställt inbetalningen eller gireringen, översända särskilt kvitto beträffande varje skatteanvisning. Kvitto, meddelat i annan ordning än i överensstämmelse med anvisningarna å debetsedeln, gäller icke. 3 mom. Då särskilda skäl därtill äro må Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, generalpoststyrelsen medgiva dels att viss arbetsgivare eller viss grupp av arbetsgivare må, utan att gälda sådan särskild avgift eller restavgift varom förmäles i 54 eller 58 §, inbetala arbetstagares under uppbördstermin förfallande skatt efter utgången av samma termin eller, beträffande arbetsgivare, som i 1 mom. tredje stycket sägs, efter den 18 i den månad, uppbördsterminen infaller, dels ock att viss arbetsgivare eller viss grupp av arbetsgivare må inbetala skatt för arbetstagare i annan ordning än i denna förordning sägs.

54 §. Har skattskyldig eller annan arbetsgivare än i 53 § 1 mom. tredje stycket sägs försummat att under uppbördstermin inbetala därunder förfallande skatt, äger han att senast den 18 i den månad, under vilken terminen infallit, å fast postanstalt inom riket medelst skatteanvisning erlägga skatten, därvid han tillika skall gälda särskild avgift, utgörande för skattebelopp om

över 20 men icke över 50 » 50 » * 50 » » » 100 » 1 krona samt över 100 * 1 » för varje påbörjat hundratal kronor. Oavsett om inbetalning av skatt avser en eller flera skatteposter, vare högsta avgift etthundra kronor. Inbetalas skatt i den ordning, som i första stycket sägs, skall postanstalt lämna kvitto i enlighet med vad i 53 § 2 mom. första stycket finnes föreskrivet samt därjämte förse skatteanvisningen med frimärke till belopp, motsvarande den erlagda särskilda avgiften. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må länsstyrelse förordna om återbetalning, helt eller delvis, av avgift, som erlagts enligt bestämmelserna i denna paragraf.

55 §. I fråga om inbetalning av skatt för arbetstagare, som är anställd å svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton och för vilken skatteavdrag verkställes, skola i stället för de i 53 § 1 mom. och 54 § meddelade bestämmelserna gälla vad nedan stadgas. Vederbörande befälhavare skall till rederiet för inbetalning av skatt redovisa belopp motsvarande verkställda skatteavdrag samt översända skatteanvisningar jämte summerad förteckning över de särskilda skattebeloppen. Vederbörande rederi skall inbetala under uppbördstermin förfallande skatt sålunda att det sammanlagda skattebeloppet för ifrågavarande arbetstagare medelst inbetalningskort eller girokorl inbetalas eller överföres till postgirokontot för skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden i det län, där rederiet har sitt huvudkontor; samtidigt därmed skola skatteanvis-

26 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ningar ävensom summerad förteckning över de särskilda skattebeloppen insändas till vederbörande skatteavdelning.

Inbetalningen skall ske senast å sista dagen i andra månaden efter den, då uppbördsterminen infallit. Möter hinder för inbetalning inom nämnda tid må länsstyrelsen i det län, där rederiets huvudkontor är beläget, bevilja anstånd med inbetalningen, i regel dock högst en månad.

56 §.

1 mom. Inbetalas i annat fall än i 53 § 1 mom. tredje stycket, 54 eller 55 § sägs skatt medelst skatteanvisning under tiden mellan två uppbördstenniner, skall skatten anses vara inbetald under den senare av dessa terminer, såvida icke av anteckning å inbetalningskort eller girokort eller eljest framgår att inbetalningen avser skatt, som förfallit till betalning under en tidigare uppbördstermin.

2 mom. Till särskilt postgirokonto (centrala skattekontot) skall inbetalas eller medelst girering överföras:

a) preliminär A-skatt, som arbetstagare erlägger utöver vad som innehållits genom skatteavdrag å hans lön, eller preliminär B-skatt, som skattskyldig utöver debiterat belopp inbetalar efter utgången av den sista uppbördsterminen under uppbördsåret;

b) annan skatt än preliminär skatt, därest inbetalning sker av allenast en del av den skatt, som förfaller till betalning under uppbördstermin;

c) skatt, som på grund av att debetsedel saknas eller av annan anledning icke kan inbetalas medelst skatteanvisning; samt

d) skatt, som icke inbetalats inom föreskriven tid men som erlägges innan indrivning sker.

Även om arbetstagare vid anställning, avsedd att vara kortare tid än en vecka, överlämnat debetsedel å preliminär A-skatt, må arbetsgivaren till centrala skattekontot inbetala för arbetstagaren innehållen preliminär Askatt.

Vid inbetalning av skatt som under d) sägs skall samtidigt inbetalas restavgift, varom i 58 § förmäles.

3 mom. Beträffande inbetalning som i 2 mom. första stycket under b) och c) samt i 2 mom. andra stycket sägs skall följande gälla.

Avser inbetalningen skatt, som innehållits för arbetstagare, vars anställning upphört före ingången av månad, varunder nästföljande uppbördstermin inträffar, skall inbetalningen göras inom fjorton dagar från det anställningen upphörde, dock icke senare än å nämnda uppbördstermin, såvida länsstyrelsen eller i stad den lokala skattemyndigheten icke medgivit anstånd med inbetalningen.

I annat fall än i föregående stycke sägs skall inbetalningen verkställas senast under den uppbördstermin, då skatten förfaller till betalning.

Vad ovan i detta moment sägs, har icke avseende beträffande inbetalning av skatt, som innehållits för arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton. Skatt som innehållits för sådan arbetstagare skall även i nu avsedda fall inbetalas inom tid, som i 55 § sägs.

4 mom. Skatt, som inbetalas till centrala skattekontot, skall anses vara inbetald den dag då inbetalningskort eller försändelse innehållande girokort inkommit till postanstalt.

Vid inbetalningen skall å inbetalningskortet eller girokortet angivas den skattskyldiges namn och postadress ävensom skatteslag, uppbördsår och uppbördstermin, samt, där så kan ske, den skattskyldiges födelsetid och mantalsskrivningsadress samt debetsedelns nummer. Då arbetsgivare inbe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 27

talar genom skatteavdrag innehållen skatt, skall därjämte arbetsgivarens namn och adress angivas. Ej må inbetalnings- eller girokort avse mer än en skattskyldig och en skattepost.

Då arbetsgivare till centrala skattekontot har att vid samma tillfälle inbetala skatt för flera arbetstagare, må, oaktat vad nyss sagts, inbetalningen ske i en post, därest samtidigt insändes förteckning över arbetstagarna utvisande på envar av dem belöpande skattebelopp. Till förteckningen, som jämväl skall innehålla uppgifter i enlighet med vad i nästföregående stycke sägs, skall användas av postverket tillhandahållen blankett.

5 mom. Har till centrala skattekontot inbetalt belopp på grund av bristfälliga identifieringsuppgifter icke kunnat tillgodoföras skattskyldig inom sju år efter utgången av det uppbördsår, under vilket inbetalningen skedde, skall beloppet tillfalla statsverket.

57 §.

Penninginrättning, varom i 52 § sägs, postanstalt och postgirokontorets skatteavdelning skola redovisa inbetald skatt till skatteavdelning vid postkontor i residensstad i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer.

Skatteavdelning vid postkontor eller, såvitt gäller skattskyldiga i stad och Kungl. Maj :t ej annorlunda förordnat, den lokala skattemyndigheten i staden skall anteckna inbetald skatt å uppbördskort samt upprätta restlängd i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer.

Indrivning av restförd skatt.

58 §.

1 mom. Har skattskyldig eller arbetsgivare som verkställt skatteavdrag underlåtit att inbetala skatt i tid och ordning, som i 53, 54 eller 55 § eller 56 § 3 mom. sägs, skall utgå restavgift, beräknad efter fyra öre för varje hel krona av den del av skatten, som sålunda icke erlagts, dock ej mindre än tjugufem öre. Vad nu sagts skall i fall, som avses i 56 § 3 mom. andra stycket, gälla endast om där angiven inbetalning icke verkställts senast under den uppbördstermin, som infaller närmast efter utgången av den månad, under vilken skatteavdraget verkställts, eller, därest anstånd med inbetalningen medgivits, före anståndstidens utgång.

2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må befrielse från skyldighet att erlägga restavgift meddelas av länsstyrelse.

Riksräkenskapsverket äger att, i den mån så påkallas, meddela särskilda föreskrifter i fråga om befrielse från skyldighet att erlägga restavgift.

59 §.

Det åligger utmätningsman eller, efter dennes uppdrag, utmätningsman underställt exekutionsbiträde att enligt av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser verkställa indrivning av skatt och för sådant ändamål, i den utsträckning detta är medgivet, förrätta utmätning eller bevilja införsel.

60 §.

1 mom. Vad i 6 § utsökningslagen stadgas om jäv mot utmätningsman gälle ock med avseende å den, som förrättar utmätning för skatt.

2 mom. Vid utmätning för skatt skola, med de förbehåll som i 3 mom. sägs, lända till efterrättelse utsökningslagens föreskrifter om verkställighet av

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

utmätning och vad därvid må undantagas, om utmätt egendoms försäljning, om fördelning av medel, som till följd av utmätning influtit, samt om klagan över utmätningsmans förfarande.

3 mom. Vad i utsökningslagen stadgas om skyldighet för borgenär att i vissa fall förskjuta kostnad äger ej tillämpning vid utmätning för skatt.

Utmätning må även i gäldenärens frånvaro genast förrättas utan att sådan underrättelse, varom i 59 och 60 §§ utsökningslagen sägs, blivit honom meddelad. Skall utmätning ske av gäldenären tillhörig fast egendom, som finnes å annan ort än där han har sitt hemvist, skall dock underrättelse jämte uppgift om förrättningsstället med rekommenderat tjänstebrev senast fjorton dagar före förrättningen avsändas till gäldenären under adress, som angivits i restlängden eller eljest kan av utredningsmannen utrönas. Återkommer brevet såsom obeställbart, skall utmätningsmannen därom underrätta överexekutor vid insändandet av protokoll över utmätningen; och åligger det i sådant fall överexekutor att, innan vidare åtgärder för egendomens försäljning vidtagas, anställa de ytterligare efterforskningar rörande gäldenärens vistelseort, som med hänsyn till av utmätningsmannen redan vidtagna åtgärder och övriga omständigheter må anses erforderliga, samt, om vistelseorten därvid utrönes, på sätt överexekutor finner lämpligt lämna gäldenären underrättelse om utmätningen. Har egendomen veterligen övergått till ny ägare, skola åtgärder varom i detta stycke sägs i stället vidtagas för hans underrättande. Kan hans adress ej utrönas, bör dock underrättelse lämnas förre ägaren.

i mom. Beträffande införsel för skatt skall iakttagas vad som är stadgat i 21 g lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta.

61 §.

1 mom. Därest skattskyldig, som häftar för restförd skatt, enligt vunnen upplysning vistas å känd ort utom riket och skatten vid undersökning inom riket icke kunnat uttagas, skall utmätningsmannen, där ej stadgandet i 2 mom. till annat föranleder, därom göra anmälan hos länsstyrelsen, som såvitt ske kan vidtager åtgärd för att den skattskyldige genom vederbörande beskickning eller konsulat erhåller anmaning att till beskickningen eller konsulatet erlägga skatten. Sådan anmälan skall, därest särskilda skäl icke föreligga, göras allenast om det restförda beloppet uppgår till minst tvåhundra kronor.

2 mom. Föreligger mellan Sverige och främmande stat överenskommelse, på grund varav handräckning i sistnämnda stat kan erhållas för indrivning av skatt, skall det åligga utmätningsmannen att, om skatten ej kunnat uttagas här i riket men anledning föreligger till antagande att den skall kunna indrivas genom handräckning i den främmande staten, vidtaga de åtgärder, som enligt vad särskilt stadgats erfordras för erhållande av sådan handräckning.o

62 §.

Finner länsstyrelsen efter anmälan av utmätningsman eller eljest sådana omständigheter föreligga, att skattskyldig eller arbetsgivare, som jämlikt denna förordning är ansvarig för arbetstagares skatt, bör försättas i konkurs bär i riket för utfående av skatt, skall länsstyrelsen förordna, att utmätningsmannen skall göra framställning därom; dock att, då skattebelopp, för vilket den skattskyldige eller arbetsgivaren häftar, understiger etthundra kronor, sådan framställning ej må ske, med mindre i det föreliggande fallet synnerliga skäl därtill äro.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 29

Länsstyrelsen må, där så finnes med hänsyn till föreliggande omständigheter böra ske, uppdraga åt utmätningsman att själv avgöra huruvida framställning, som i föregående stycke sägs, bör göras.

63 §.

I den omfattning och på det sätt Kungl. Maj :t föreskriver skall utmätningsman eller exekutionsbiträde utfärda särskilt kvitto (indrivningskvitto) å medel, som han uppbär enligt denna förordning. Kvitto utfärdat annoriedes än i enlighet med vad därom föreskrives är icke gällande.

64 §.

För indrivning av skatt, som ankommit på landsfiskal, skall stadgad restavgift tillfalla statsverket. Har landsfiskal för indrivningen anlitat exekutionsbiträde, äger dock denne uppbära hälften av restavgiften för medel med vilkas indrivning han tagit befattning, dock högst femtio kronor för varje restförd skattepost.

Har indrivningen ankommit på annan utmätningsman än landsfiskal, äger sådan utmätningsman uppbära restavgiften, i den mån denna icke överstiger etthundra kronor för varje restförd skattepost. Har exekutionsbiträde anlitats för indrivningen, äger dock denne uppbära hälften av den utmätningsmannen tillkommande restavgiften för medel, med vilkas indrivning han tagit befattning. Där i stad, med eller utan magistrat, i övrigt finnas meddelade särskilda föreskrifter rörande dispositionen av restavgift, skola dessa föreskrifter fortfarande tills vidare tillämpas. Restavgiften skall till den del densamma överstiger etthundra kronor tillfalla statsverket.

Har utmätningsman fått vidkännas kostnad för införande i ortstidning av kungörelse om utmätt lös egendoms försäljning eller för egen resa vid" utmätning av fast egendom, vare han, där utmätningen ägt rum för uttagande av skatt, berättigad till ersättning för sagda kostnad på sätt i enskilda utsökningsmål gäller.

Restavgift och ersättning, varom i denna paragraf är fråga, må utan särskilt bemyndigande uttagas.

Avkortning och avskrivning av skatt.

65 §.

Avkortning av ogulden debiterad skatt skall äga rum, då någon vunnit nedsättning i eller befrielse från honom påförd taxering eller debitering eller då dödsbo befriats från att erlägga skatt, dock att preliminär skatt skall avkortas endast i den mån den blivit restförd. Skall annan skattskyldig erlägga avkortat belopp, skall i samband med beslutet om avkortning förordnas om beloppets uttagande av denne, såvida han icke på grund av stadgandet i 70 § är fri från betalningsskyldighet.

Vidare skall, därest skattskyldig vid debitering av slutlig skatt gottskrivits preliminär skatt till högre belopp än den slutliga skatten, det överskjutande beloppet avkortas i den mån det är oguldet.

Har arbetsgivare till gäldande av arbetstagares skatt verkställt avdrag å lön jämlikt denna förordning eller jämlikt lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta men trots anmaning underlåtit att inbetala det innehållna beloppet, skall häremot svarande skatt, därest denna är debiterad, avkortas såvitt den skattskyldige angår samtidigt som ett motsvarande belopp uppdebiteras såsom fordran å arbetsgivaren.

30 Kungl. May.ts proposition nr 100.

66 §.

Avskrivning av debiterad skatt må äga rum:

1) då den skattskyldige saknar utmätningsbara tillgångar till skattens gäldande och införsel i honom tillkommande avlöning, pension eller livränta enligt gällande bestämmelser icke kan äga rum, dock att avskrivning icke må ske för skatt, för vilken fast egendom svarar, med mindre utretts att betalning för skatten icke kunnat erhållas ur egendomen;

2) då upplysning icke kunnat vinnas om skattskyldigs vistelseort eller skattskyldig icke kunnat anträffas å ort, där han enligt inhämtade upplysningar antagits uppehålla sig;

3) då skattskyldig vistas å utrikes ort och åtgärd av beskickning eller konsulat eller vederbörande utländska myndighet vidtagits för beloppets utfående, utan att detsamma influtit;

4) då skattskyldig vistas å utrikes ort och anmaning att gälda skatten icke kan tillställas honom genom beskickning eller konsulat eller vederbörande utländska myndighet; samt

5) då beloppet av den skatt, för vilken till utlandet avflyttad eller därstädes eljest bosatt skattskyldig häftar, icke uppgår till tvåhundra kronor och särskilda skäl för åtgärd varom i 61 § 1 mom. sägs icke föreligga.

Avskrivning av preliminär skatt må icke äga rum förrän efter utgången av andra uppbördsåret efter det, under vilket skatten förfallit till betalning.

Avskrivning av kvarstående och tillkommande skatt må icke äga ram förrän efter utgången av det uppbördsår, under vilket skatten förfallit til! betalning.

Då arbetsgivaren jämlikt 75 § är ansvarig för arbetstagares skatt, må avskrivning av denna icke äga rum, förrän det befunnits, att skatten av anledning, som i första stycket sägs, ej heller kan utfås av arbetsgivaren.

67 §.

Länsstyrelsen skall pröva fråga om avkortning eller avskrivning av skatt och, där stadgade förutsättningar härför föreligga, förordna om skattens avkortning eller avskrivning.

Har avskrivning av skatt ägt rum kvarstår likväl den skatt skyldiges och, i förekommande fall, arbetsgivarens betalningsskyldighet.

Restitution av skatt.

68 §.

1 mom. Överstiger erlagd preliminär skatt motsvarande slutliga skatt eller har genom skatteavdrag enligt 40 § tredje stycket innehållits mer än som svarar mot den skattskyldige påförd kvarstående skatt, skall länsstyrelsen i det län, där skatten debiterats, skyndsamt ombesörja att det överskjutande beloppet återbetalas till den skattskyldige utan kostnad för denne. Restitution skall dock icke ske av belopp understigande fem kronor.

Det åligger lokal skattemyndighet i stad att skyndsamt tillhandahålla länsstyrelsen erforderliga uppgifter om skatt, som enligt första stycket skall återbetalas till skattskyldiga i staden.

Sedan beslut, som i 45 § 2 mom. avses, inkommit till länsstyrelsen, skall länsstyrelsen utan kostnad för den skattskyldige till denne återbetala det belopp, som han enligt beslutet äger återbekomma.

Finner Kungl. Maj :t sådan återbetalning av skatt som i första stycket sägs böra verkställas av annan än länsstyrelse, må Kungl. Maj :t därom förordna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 31

2 inom. Har riksräkenskapsverket vid granskning av verkställd debitering funnit, att anledning föreligger till antagande att slutlig eller kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt blivit någon påförd obehörigen eller med för högt belopp eller att skattskyldig tillgodoräknats överskjutande preliminär skatt med för lågt belopp, skall ämbetsverket underrätta vederbörande länsstyrelse härom. Länsstyrelsen har att verkställa den utredning i ärendet, som må finnas erforderlig, och att, därest vederbörande finnes hava erlagt skatt obehörigen eller med för högt belopp eller tillgodoräknats överskjutande preliminär skatt med för lågt belopp, till honom återbetala vad som för mycket erlagts. Finner länsstyrelsen eljest att förhållande, som nyss sagts, föreligger har länsstyrelsen likaledes att återbetala för mycket erlagt belopp.

Envar, som eljest vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd slutlig eller kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt eller berättigas återbekomma ytterligare överskjutande preliminär skatt, äger att genom länsstyrelsen i det län, där debiteringen skett, kostnadsfritt återbekomma vad han för mycket erlagt.

3 mom. Skall den, som jämlikt stadgandet i 2 mom. är berättigad återbekomma skatt, som debiteras å en ort för visst år, i stället utgöra skatt, som debiterats eller bör debiteras å samma ort men i annan ordning eller å annan ort eller för annat år, och är sistnämnda skatt vid meddelandet av beslut i restitutionsärendet ej gulden, äger den skattskyldige utfå allenast den del av det för mycket erlagda beloppet, som överstiger det belopp vilket han sålunda rätteligen har att utgöra. Återstoden av det erlagda beloppet skall gottskrivas den skattskyldige till gäldande av sistnämnda skatt och i förekommande fall skyndsamt tillställas länsstyrelsen i det län, inom vilket den ort är belägen, där skatten debiterats eller bör debiteras.

4 mom. Häftar den, som enligt 1 eller 2 mom. är berättigad återbekomma erlagt skattebelopp eller som är berättigad till ränta enligt 69 § 1 inom., för restförd skatt, äger han utfå allenast vad som överstiger det oguldna beloppet jämte därå belöpande restavgift. Återstoden skall gottskrivas honom till gäldande av den oguldna skatten jämte restavgift och i förekommande fall tillställas annan länsstyrelse med motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 3 mom.

Vad i föregående stycke stadgas skall äga motsvarande tillämpning då skattskyldig, vilken enligt 1 mom. är berättigad återbekomma crlagd preliminär skatt, har att gälda tillkommande skatt, som avser inkomst under det år vartill den preliminära skatten hänför sig. Har, då återbetalning enligt 1 mom. skall ske, den tillkommande skatten icke påförts men kan med fog antagas att sådan skatt kommer att påföras på grund av beslut av prövningsnämnd om höjd taxering eller av länsstyrelse om höjd debitering, må den preliminära skatten innehållas i avbidan på att tillkommande skatt påföres.

69 §.

1 mom. Därest den preliminära skatt, som enligt 27 § 2 mom. skall gottskrivas skattskyldig vid debitering av slutlig skatt, till den del densamma erlagts överstiger den slutliga skatten med minst en femtedel av denna eller med minst tiotusen kronor, äger den skattskyldige erhålla ränta med tre procent, för en beräknad tid av ett år, å den del av det överskjutande beloppet, som överstiger ettusen kronor; dock att det belopp, varå ränta sålunda skall beräknas, skall avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Vid bedömandet av om och med vilket belopp ränta skall utgå, skall i den preliminära

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skatten icke inräknas sådan i 27 § 2 inom. under 3) omförmäld preliminär skatt, som erlagts efter den 30 april året näst efter inkomståret; vidare skall med slutlig skatt likställas sådan tillkommande skatt, som enligt vad i 68 § i inom. andra stycket sägs helt eller delvis skall gäldas med där omförmäld preliminär skatt.

Ränta som i föregående stycke sägs skall icke utgå å belopp, varå i 2 mom. omförmäld ränta tillgodoföres den skattskyldige.

2 mom. Den som jämlikt 68 § 2 mom. äger återbekomma för mycket erlagd skatt skall erhålla ränta därå efter fem procent för år. Sådan ränta skall dock icke utgå å belopp som dödsbo i anledning av skattskyldigs frånfälle befriats från att erlägga eller å räntebelopp som påförts enligt stadgandet i 27 § 3 mom. I fall varom i 68 § 3 mom. sägs skall ränta utgå endast å den del av det för mycket erlagda beloppet, som skall utbetalas till den skattskyldige.

Vid beräkning av ränta enligt detta moment skall iakttagas:

att ränta utgår för skatt, som preliminärt erlagts under vederbörligt uppbördsår, från utgången av nämnda år samt för annan skatt, därest den erlagts under förra hälften av ett uppbördsår, från och med den 1 därpå följande september och, därest den erlagts under senare hälften av ett uppbördsår, från och med den 1 därpå följande mars;

att, därest skatt betalts före uppbördstennin, då skatten förfallit till betalning, skatten anses som erlagd under nämnda uppbördstennin;

att, därest skatten betalts "i flera poster och restitutionen avser allenast viss del av det sammanlagda skattebeloppet, det för mycket erlagda beloppet avräknas mot det eller de belopp som sist guldits; samt

att ränta utgår till och med den dag, då beloppet återbetalas.

Efterkrav och preskription av skatt.

70 §.

1 mom. För slutlig eller kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt, som blivit från debitering obehörigen utesluten eller till för ringa belopp påförd, är den skattskyldige fortfarande ansvarig. Har skattskyldig gottskrivits preliminär skatt med" för högt belopp och har till följd därav skatt felaktigt restituerats, är han skyldig att till statsverket återbetala vad han sålunda oriktigt utfått. Dock är han fri från betalningsskyldighet som i detta moment sägs, därest krav icke delgives honom inom fyra år efter utgången av det uppbördsår, under vilket skatten rätteligen skolat debiteras eller felaktigt blivit gottskriven, samt beslut angående hans betalningsskyldighet är meddelat inom två år efter det kravet hos honom anställdes.

2 mom. Finner länsstyrelsen efter anmälan av lokal skattemyndighet eller eljest, att skatt blivit från debitering obehörigen utesluten eller till för ringa belopp påförd eller att preliminär skatt blivit gottskriven med för högt belopp, har länsstyrelsen att efter hörande av den skattskyldige fastställa det belopp denne har att gälda.

71 §.

Åtgärder för uttagande av skatt må icke vidtagas senare än fem år efter utgången av det uppbördsår, under vilket skatten enligt verkställd debitering skolat erläggas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 33

Centrala uppbördsnämnden.

72 §.

Kungl. Maj :t förordnar en för hela riket gemensam nämnd (centrala uppbördsnämnden) med uppgift att

dels, efter framställning från länsstyrelse, lokal skattemyndighet, arbetsgivare eller skattskyldig eller när anledning därtill eljest uppkommer, meddela bindande förklaring beträffande frågor om sättet för uttagande av preliminär skatt samt om verkställande av skatteavdrag,

dels lämna anvisningar i frågor rörande uppbördsförfarandet,

dels, efter framställning från länsstyrelse eller lokal skattemyndighet, avgiva yttranden i ärenden rörande uppbörd av skatt,

dels ock, när anledning därtill föreligger, till Kungl. Maj :t avgiva förslag till föreskrifter rörande tillämpning av denna förordning.

Nämnden skall bestå av ordförande och fyra ledamöter. En av ledamöterna skall förordnas till vice ordförande.

Ordföranden och vice ordföranden skola vara lagkunniga och erfarna i domarvärv, allmänna eller administrativa, eller eljest väl kvalificerade för sin uppgift. Av övriga ledamöter skola en äga särskild insikt och erfarenhet i uppbördsfrågor samt två vara i arbetsförhållanden erfarna och kunniga. Sistnämnda båda ledamöter förordnas för två år i sänder, en efter förslag av svenska arbetsgivarföreningarnas förtroenderåd och en efter förslag av landsorganisationen i Sverige.

För envar ledamot utses en suppleant enligt samma regler som gälla för utseende av ledamöter.

Förslag till ledamot och suppleant skall för att vinna avseende upptaga minst två personer, lämpliga såsom ledamot, och två personer, lämpliga såsom suppleant. Har vederbörligt förslag icke avgivits, förordnar Kungl. Maj :t ändå ledamot och suppleant.

Nämnden är beslutför, då tre medlemmar äro tillstädes.

Nämnden må i den utsträckning Kungl. Maj :t förordnar åtnjuta biträde av sakkunniga.

Beträffande nämndens verksamhet skola de i 110 §, 111 § 1 mom. samt 112 § taxeringsförordningen meddelade bestämmelserna i tillämpliga delar gälla.

Rätt att taga del av preliminär självdeklaration m. m.

73 §.

Häradsskrivare, kronokamrerare, tjänsteman hos lokal skattemyndighet eller hos länsstyrelse, ordförande och ledamöter i den centrala uppbördsnämnden, hos nämnden anställda tjänstemän samt sakkunnig, som biträder nämnden, ävensom, med motsvarande tillämpning av bestämmelsen i 56 § 1 mom. första stycket taxeringsförordningen, beskattningsnämnd äga taga del av preliminär självdeklaration eller annan uppgift eller handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelse i denna förordning. Självdeklaration, uppgift eller handling som nyss sagts skall jämväl tillhandahållas andra tjänstemän än de förut nämnda, därest dessa i och för sin befattning böra erhålla del därav.

Den, som äger taga del av självdeklaration, uppgift eller handling, varom i första stycket sägs, må, i den mån så erfordras för fullgörande av vad veder-

3 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

börande jämlikt denna förordning åligger, jämväl taga del av självdeklaration eller annan uppgift eller handling som avlämnats till ledning vid årlig taxering.

Självdeklaration, uppgift eller handling som i första stycket sägs skall förvaras under samma tid som motsvarande självdeklaration vid årlig taxering.

Vad i 56 § 1 mom. andra, fjärde, femte, sjätte och åttonde styckena taxeringsförordningen stadgas beträffande självdeklaration, uppgift eller handling som avlämnats till ledning vid årlig taxering, skall i tillämpliga delar gälla även i fråga om självdeklaration, uppgift eller handling som i första stycket avses.

Ansvarighet för debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av skatt.

74 §.

1 mom. Häradsskrivare eller kronokamrerare är ansvarig för den debitering, som på honom ankommer.

Postverket ansvarar för den uppbörd av skatt, som äger rum genom verkets försorg.

Kronokamrerare är ansvarig för den redovisning av skatt, som på honom ankommer.

Utmätningsman ansvarar för indrivning och den redovisning därav, som på honom ankommer.

2 mom. Underlåter lokal skattemyndighet eller utmätningsman att inom föreskriven tid fullgöra vad på vederbörande enligt denna förordning ankommer, skall länsstyrelsen, då sådant blivit känt, omedelbart vidtaga de åtgärder, vartill förhållandena kunna föranleda.

Arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt, m. m.

75 §.

Underlåter arbetsgivare, som är skyldig verkställa skatteavdrag, utan skälig anledning att vederbörligen fullgöra denna skyldighet, är han jämte arbetstagaren ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget skolat avse, till belopp som svarar mot vad han underlåtit att avdraga. Krav på erläggande av skattebelopp som nu sagts må följaktligen riktas mot såväl arbetsgivaren som arbetstagaren, dock att därest den sistnämnde vistas å känd ort inom riket arbetsgivaren må krävas endast om arbetstagaren underlåtit att efter anmaning gälda skattebeloppet i fråga.

Efterkommer arbetsgivaren icke anmodan att erlägga beloppet, må detsamma uttagas i den ordning som stadgas i fråga om indrivning av skatt, dock att införsel ej må beviljas.

Arbetsgivare eller arbetstagare, som har att erlägga mot underlätet skatteavdrag svarande belopp, är tillika skyldig att å beloppet erlägga restavgift.

Har lokal skattemyndighet icke prövat, om arbetsgivare är skyldig att svara för arbetstagares skatt, skall utmätningsmannen, därest arbetsgivaren bestrider sådan skyldighet, av den lokala skattemyndigheten i orten inhämta besked, huruvida arbetsgivaren är att anse såsom ansvarig för skatten. Denna må hos arbetsgivaren uttagas endast därest sistnämnda myndighet finner sådan ansvarighet föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 35

Därest arbetsgivare efter besvär över lokal skattemyndighets beslut funnits icke vara ansvarig för arbetstagares skatt, skall länsstyrelsen till arbetsgivaren återbetala skatt, som denne erlagt för arbetstagaren, jämte erlagd restavgift ävensom ränta efter fem procent för år.

Har arbetstagares skatt uttagits hos arbetsgivare, skall, om indrivningskvitto överlämnas till arbetsgivaren, nämnda förhållande anmärkas å indrivningskvittot.

76 §.

Arbetsgivare, som betalat skatt för arbetstagare jämlikt 75 §, äger söka skattebeloppet åter av arbetstagaren. Härvid har arbetsgivaren att till vederbörande utmätningsman ingiva det indrivningskvitto, som må hava överlämnats till arbetsgivaren, eller på annat sätt hos utmätningsmannen styrka, att han erlagt skatten.

Utmätningsmannen må hos arbetstagaren uttaga beloppet i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt, dock att införsel ej må beviljas. Därvid är arbetstagaren skyldig att å beloppet erlägga restavgift.

77 §.

Har arbetsgivare verkställt skatteavdrag men icke inbetalat det innehållna beloppet i tid och ordning, som i 53, 54 eller 55 § eller 56 § 3 mom. sägs, må beloppet uttagas hos arbetsgivaren i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt, dock att införsel ej må beviljas.

Arbetstagaren är fri från betalningsansvar för motsvarande skattebelopp.

78 §.

1 mom. Arbetsgivare, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker, skall hava sin bokföring så ordnad att därav framgå arbetstagares namn, lönebelopp och skatteavdrags belopp samt, därest debetsedel eller skattekort företetts för arbetsgivaren, arbetstagarens födelsetid och mantalsskrivningsadress ävensom nummer å för honom utfärdad debetsedel.

Jämväl annan arbetsgivare än i första stycket sägs, som har att verkställa skatteavdrag å arbetstagares lön och för vilken den utbetalade lönen utgör omkostnad i förvärvskälla, är skyldig att i enahanda omfattning föra anteckningar i hänseenden som nyss sagts.

Efter anmaning av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen eller av lokal skattemyndighet åligger det sådan arbetsgivare, som i första stycket avses, att tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande handlingar för kontroll å verkställandet av skatteavdrag, och sådan arbetsgivare, varom i andra stycket sägs, att tillhandahålla där angivna anteckningar för dylik kontroll.

Här avsedd kontroll skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och på sådan tid, att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den som är föremål för kontrollen. Där arbetsgivaren så begär och detta lämpligen kan ske, skall kontrollen verkställas hos honom. Hava handelsböcker eller andra handlingar överlämnats för kontroll, skola de så snart ske kan återställas. Meddelande om resultatet av kontrollen skall snarast lämnas arbetsgivaren.

2 mom. Det åligger envar arbetsgivare att efter anmaning av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen eller av lokal skattemyndighet lämna uppgift om anställda arbetstagare, utbetalda löner och beloppet av verkställda skatteavdrag.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Straffbestämmelser m. m.

79 §.

Har någon lämnat oriktig uppgift till arbetsgivare om förhållande, som har betydelse för verkställandet av skatteavdrag, under sådana omständigheter att det kan antagas hava skett i syfte att åstadkomma att skatteavdrag icke verkställes eller sker med för lågt belopp, eller

har någon i preliminär självdeklaration eller i ansökan om jämkning av preliminär skatt eller i annan uppgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift, ägnad att för honom eller den han företräder leda till frihet från preliminär skatt eller till för låg sådan skatt, eller

har någon i ansökan jämlikt 41 § 2 mom. om nedsatt skatteavdrag eller i ansökan om anstånd med inbetalning av skatt uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift angående förhållande av betydelse för ärendets avgörande,

straffes med dagsböter.

80 §.

/ mom. Utbetalar arbetsgivare, som är skyldig verkställa skatteavdrag, lön utan att denna minskats med föreskrivet belopp för gäldande av arbetstagares skatt och sker detta uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är allenast ringa, straffes med dagsböter.

Fullgör arbetsgivare icke sin skyldighet att inom föreskriven tid till uppbördsmyndighet inbetala belopp motsvarande det, varmed arbetstagares lön minskats för gäldande av dennes skatt, och ligger i avseende härå uppsåt eller grov oaktsamhet arbetsgivaren till last, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

2 mom. Underlåter någon att behörigen fullgöra vad honom enligt 19 § åligger, eller

fullgör icke arbetsgivare behörigen vad honom enligt 78 § 1 mom. första eller andra stycket åligger,

straffes med böter, högst trehundra kronor.

81 §.

Den, som jämlikt 73 § tagit del av självdeklaration eller annan uppgift eller handling, som avlämnats eller tillhandahållits enligt bestämmelse i denna förordning eller som avlämnats till ledning vid årlig taxering, må ej i vidare mån än utövningen av tjänst eller uppdrag erfordrar offentliggöra eller yppa innehållet i sådan handling. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

82 §.

Straff enligt denna förordning skall icke inträda, då den skyldige för sin förseelse är underkastad ansvar för tjänstefel eller förseelsen eljest är belagd med straff enligt allmänna strafflagen.

83 §.

Hörsammar icke skattskyldig anmaning att avlämna preliminär självdeklaration eller att fullständiga sådan deklaration eller att för jämkning inkomma med för den skattskyldige utfärdad debetsedel å preliminär skatt, eller

underlåter någon att hörsamma anmaning enligt 19 §, eller

underlåter arbetsgivare, som är skyldig verkställa skatteavdrag, att fullgöra sådan skyldighet eller verkställer han skatteavdrag med för lågt belopp, eller

Kungi. Maj:ts proposition nr 100. 37

fullgör arbetsgivare icke vad honom åligger enligt 43 eller 78 §, äger länsstyrelsen förelägga den försumlige lämpligt vite. Om uttagande av förelagt vite förordnar länsstyrelsen efter anmälan av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen, kronokamrerare eller häradsskrivare.

Besvär m. m.

84 §. Förmenar någon, att slutlig eller kvarstående skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter eller i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt blivit genom fel vid debiteringen obehörigen eller med oriktigt belopp honom påförd eller att överskjutande preliminär skatt, varom i 68 § 1 mom. sägs, tillgodoräknats honom med för lågt belopp eller att felaktighet ägt rum vid utskrivandet av hans debetsedel, äger han att däri söka "rättelse hos den lokala skattemyndighet, som verkställt debiteringen. Ansökan om rättelse skall ingivas till nämnda myndighet inom ett år efter det sökanden erhållit vederbörlig debetsedel. 85 §. 1 mom. Den, som icke åtnöjes med beslut enligt denna förordning av lokal skattemyndighet, äger i beslutet söka ändring hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola hava inkommit till länsstyrelsen inom en månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet. 2 mom. Har skattskyldig enligt 27 § 3 mom. påförts ränta å kvarstående skatt och beror den kvarstående skatten av förhållande, varöver den skattskyldige icke skäligen kunnat råda, äger länsstyrelsen i det län, där räntan påförts, efter ansökan befria den skattskyldige från att helt eller delvis gälda sådan ränta. " ö Har endera av äkta makar, vilka taxerats enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, att gälda ränta å kvarstående skatt och skulle, därest ränteberäkningen gjorts för makarna gemensamt, sådan ränta icke hava påförts eller hava påförts med lägre belopp än som skett, må länsstyrelse som i forsta stycket sägs efter ansökan meddela befrielse, helt eller delvis, från erläggande av räntan. Ansökan, som i detta moment sägs, skall hava inkommit till länsstyrelsen före utgången av året näst efter taxeringsåret. (Se vidare anvisningarna.) 86 §. Över länsstyrelses beslut enligt denna förordning må besvär anföras hos kammarrätten, dock att klagan icke må föras över länsstyrelses beslut rörande preliminär taxering, sättet för uttagande av preliminär skatt, debitering eller jämkning av sådan skatt, verkställande av skatteavdrag eller anstånd med inbetalning av skatt. Besvären skola hava inkommit till länsstyr^sen0„lnom en månad från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet vid pafoljd, om den tid försittes, att besvären icke upptagas till prövning. j må den omständigheten, att besvären i stället för till länsstyrelsen ingivits till kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande till prövning, därest besvären till kammarrätten inkommit före utgången av nyss stadgade besvärstid. I sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till vederbörande länsstyrelse. e.. Se(iap besvären inkommit till länsstyrelsen, har länsstyrelsen att infordra toiklarmgar och, där förklaringarna därtill föranleda, påminnelser från ve­

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

derbörande samt därefter skyndsamt överlämna handlingarna till kammarrätten med det yttrande, vartill omständigheterna giva anledning.

Över kammarrättens utslag må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka tillika med bevis om dagen för utslagets delfående skola hava inkommit till finansdepartementet inom två månader från den dag, då klaganden erhöll del av utslaget, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke upptagas till prövning.

Vid prövning av besvär över utdömande av vite må jämväl frågan, huruvida vitet bort föreläggas, komma under bedömande.

87 §.

Besvär över beslut enligt denna förordning eller över taxering befriar icke klaganden i vidare mån än i 49 § sägs från att i behörig ordning erlägga skatt.

Särskilda föreskrifter.

88 §.

Om debitering, uppbörd, indrivning och redovisning av skatt i Stockholm skall gälla, utöver eller i stället för vad i denna förordning är stadgat, vad Kungl. Maj :t därom särskilt förordnar.

89 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna förordning meddelas av Kungl. Maj :t.

Anvisningar

till 3 §.

1. Frågan huruvida skattskyldig skall erlägga preliminär A-skatt eller preliminär B-skatt skall, då preliminär självdeklaration som i 16 § sägs icke avgivits eller upplysning om den skattskyldiges inkomstförhållanden eljest icke vunnits, bedömas med ledning av senast verkställda årliga taxering. Därest därvid den skattskyldiges inkomst av annat än tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet uppgår till högst en fjärdedel av den sammanlagda uppskattade inkomsten, bör den skattskyldige erlägga preliminär A-skatt. Eljest bör han påföras preliminär B-skatt. Har preliminär självdeklaration avlämnats eller upplysning om den skattskyldiges inkomstförhållanden eljest vunnits, skall frågan huruvida preliminär A-skatt eller preliminär B-skatt bör erläggas bedömas med motsvarande tillämpning av vad nyss sagts, därvid hänsyn dock skall tagas till förhållandet mellan annan inkomst än i 3 § 2 mom. under 1 första och andra styckena sägs och den sammanlagda uppskattade inkomsten.

Av 3 § 2 mom. framgår, att preliminär B-skatt må påföras i stället för preliminär A-skatt, därest särskilda omständigheter, t. ex. speciella svårigheter att verkställa i 39 § omförmält skatteavdrag, föreligga. Å andra sidan kunna omständigheterna vara sådana, att preliminär B-skatt visserligen framstår som den naturliga skatteformen, men att preliminär A-skatt likväl bör erläggas, exempelvis därför att den skattskyldige vid upprepade tillfällen tidigare år underlåtit att i vederbörlig ordning inbetala debiterad preliminär skått.

2. Kan skattskyldig antagas bliva berättigad att vid inkomsttaxeringen njuta avdrag för mer betydande utgifter eller omkostnader, vartill hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 39

icke tages vid uträkning av skatt enligt skattetabell, må lokal skattemyndighet föreskriva exempelvis att preliminär A-skatt skall beräknas enligt skattetabell å viss del av lönen vid varje utbetalningstillfälle eller å lönen minskad med visst belopp.

Även om inkomst avser bestämd tidsperiod och uppbäres vid regelbundet återkommande tillfällen, kan inkomsten variera avsevärt från ett utbetalningstillfälle till ett annat. I dylikt fall kan befinnas lämpligt att lokal skattemyndighet föreskriver, att den preliminära A-skatten skall beräknas till viss procent av lönebeloppet i stället för enligt skattetabell. Vad nu sagts kan även ifrågakomma för äkta makar, vilka skola sambeskattas.

3. Den i 72 § omförmälda centrala uppbördsnämnden skall, då så finnes påkallat, meddela bindande förklaringar beträffande frågor om sättet för uttagande av preliminär skatt.

till 39 §.

1. I 39 § 1 mom. angives när fråga är om arbetsgivare och arbetstagare i uppbördsförordningens mening. Så är i princip fallet då någon utbetalar belopp, som för mottagaren motsvarar i nämnda paragraf avsedd inkomst av tjänst. Härav följer att exempelvis den som är självständig företagare och vars inkomst är hänförlig till inkomst av rörelse icke skail vidkännas skatteavdrag å nämnda inkomst.

I handelsbolag eller enkelt bolag är det icke ovanligt, att en eller flera delägare utföra arbete för bolagets räkning och därför uppbära bestämd lön, beräknad för vecka, månad eller annan bestämd tidsperiod, varjämte vederbörande, utöver lönen, erhåller viss del i vinsten. Sådan delägare är icke arbetstagare enligt denna förordnings mening.

Den omständigheten att någon vid sidan av fastställd lön uppbär tantiem eller avlönas medelst provision förhindrar i och för sig icke att skatteavdrag verkställes.

2. Har arbetstagaren jämte sin huvudsyssla en eller flera bisysslor, skall, i de fall då enligt vad förut sagts skatteavdrag skall verkställas, sådant avdrag göras av den arbetsgivare, hos vilken arbetstagaren har sin huvudanställning. Kan av flera anställningar ingen anses såsom den huvudsakliga eller föreligger tvekan om vilken anställning som skall betraktas såsom huvudsaklig, har arbetstagaren eller arbetsgivaren att vända sig till den lokala skattemyndigheten, som meddelar besked om vid vilken anställning skatteavdrag skall verkställas.

3. Skatteavdrag ifrågakommer icke beträffande preliminär B-skatt, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter, i 1 § omförmälda annuiteter eller tillkommande skatt.

Avdragsskyldighet för kvarstående skatt är icke inskränkt till att avse skatt, som utgår för inkomst av tjänst, utan gäller även i fråga om skatt för annan inkomst. Den kvarstående skatten kan nämligen avse även annan inkomst än av tjänst.

Arbetsgivare är skyldig göra avdrag endast för sådan kvarstående skatt, som arbetstagaren har att erlägga i hemortskommunen. Härigenom undantages skatt, som utgår för sådan inkomst vilken taxeras i annan kommun än hemortskommunen.

4. Föreligga särskilda svårigheter för arbetsgivare att göra skatteavdrag för kvarstående skatt, äger den lokala skattemyndigheten medgiva, att dylikt avdrag icke verkställes. Svårighet att göra skatteavdrag för sådan skatt kan vara för handen, om lön utbetalas för kvartal eller halvår eller eljest vid sådana tidpunkter, att genom skatteavdrag innehållna medel icke förslå att gälda kvarstående skatt under vederbörlig uppbördstermin.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Såväl arbetsgivare som arbetstagare kunna göra framställning om befrielse från skatteavdrag. Har arbetsgivare begärt befrielse från att verkställa skatteavdrag, skall arbetstagare, som beröres av framställningen, eller ombud för denne höras däröver.

Vid prövning av arbetsgivares ansökan om befrielse från skyldighet att verkställa skatteavdrag skall särskilt beaktas intresset för arbetstagare att erhålla en bekväm skattebetalningsform och för det allmänna att ernå en effektiv utskyldsbetalning.

5. Det ankommer på centrala uppbördsnämnden att i den omfattning behov därav föreligger meddela bindande besked rörande tillämpningen av bestämmelserna om när skatteavdrag skall göras. Därjämte må nämnden, då fråga är om anställning som är avsedd att vara kortare tid än en vecka, föreskriva att skatteavdrag ej skall verkställas, därest sådant avdrag skulle medföra avsevärda olägenheter eller om särskilda skäl eljest föreligga. Även i andra fall må nämnden, där detta med hänsyn till skattskyldigs inkomsteller anställningsförhållanden finnes påkallat, förklara att skatteavdrag ej skall verkställas.

6. Om arbetstagare å svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton begärt att skatteavdrag för kvarstående skatt skall verkställas, åligger det befälhavaren eller rederiet att härom skyndsamt underrätta skatteavdelningen vid postkontoret i residensstaden i det län, där rederiet har sitt huvudkontor. Sådan underrättelse skall lämnas å blankett, vartill formulär fastställes av riksskattenämnden och som tilllhandahålles av statsverket.

till 40 §.

I 40 § andra och tredje styckena angivna skatteavdrag med tjugufem procent av lönebeloppet skola ej verkställas, då det är för arbetsgivaren uppenbart att anställningen hos honom är att anse såsom bisyssla. Är så ej fallet, må avdrag underlåtas allenast därest arbetstagaren med intyg från lokal skattemyndighet styrker att fråga är om bisyssla.

Skatteavdrag skall icke göras å lön, som utbetalas senast den 25 februari under inkomståret, därest arbetstagaren företer debetsedel eller skattekort utvisande att han för nästföregående inkomstår varit påförd preliminär B-skatt. Vad sist sagts har dock icke avseende å nyanställd arbetstagare, som kan antagas hava sin väsentliga utkomst av anställningen.

Det åligger arbetsgivaren, att senast en vecka innan i 40 § tredje stycket angivet avdrag för kvarstående skatt med tjugufem procent av lönebeloppet första gången göres genom skriftlig eller muntlig hänvändelse till arbetstagaren uppmana denne att överlämna debetsedel å slutlig skatt eller vederbörlig del av sådan debetsedel eller på i sagda paragraf föreskrivet sätt visa att skatteavdrag för kvarstående skatt ej skall göras. Därvid skall arbetsgivaren tillika erinra arbetstagaren om det skatteavdrag, som eljest kommer att göras.

Har genom skatteavdrag jämlikt 40 § andra eller tredje stycket innehållits större belopp än vad enligt debetsedel, skattekort eller av lokal skattemyndighet utfärdat intyg, som arbetstagaren företett efter det avdraget gjorts, skall vid närmast följande uppbördstillfälle inbetalas, må arbetsgivaren mot kvitto tillhandahålla arbetstagaren vad sålunda för mycket innehållits.

Kan det antagas, att nyanställd arbetstagare, som har debetsedel å preliminär B-skatt, har sin väsentliga utkomst av anställningen, åligger det arbetsgivaren anmäla dylikt förhållande till den lokala skattemyndigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 41

till 41 §.

Då befrielse från eller nedsättning av skatteavdrag för preliminär A-skatt medgives på grund av existensminimum, har den lokala skattemyndigheten att dels med ledning av bestämmelserna i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen och anvisningarna till nämnda paragraf ävensom de normalbelopp för existensminimum, som fastställts jämlikt nämnda lagrum, angiva den skattskyldiges existensminimum, dels ock förordna efter vilka grunder skatteavdrag skall verkställas. Beräknas den skattskyldiges inkomster understiga existensminimum, kan förordnande meddelas antingen att skatteavdrag över huvud taget icke skall verkställas eller att skatteavdrag icke skall verkställas, såvida icke inkomsten hos huvudarbetsgivaren överstiger visst angivet belopp. Kan det antagas, att inkomsterna överstiga existensminimum, bör förordnas, att vid varje avlöningstillfälle visst angivet belopp alltid skall förbehållas den skattskyldige, så att för skatteavdrag får tagas i anspråk allenast vad av lönen överskjuter det förbehållna beloppet. Det belopp, som sålunda skall förbehållas den skattskyldige, bör som regel motsvara fastställt existensminimum minskat med de inkomster, den skattskyldige kan åtnjuta från annan än huvudarbetsgivaren. Det förbehållna beloppet kan dock ökas med belopp motsvarande dels sådana utgifter, som äro nödvändiga för förvärvande av den löneinkomst, varom fråga är, och som äro avdragsgilla vid taxering, t. ex. avgifter, som den skattskyldige har att erlägga för sådan pensionsförsäkring eller sjuk- eller olycksfallsförsäkring, som tagits i samband med tjänst, eller avgifter, som den skattskyldige i samband med tjänsten har att erlägga för egen eller efterlevandes pensionering annorledes än genom försäkring, eller kostnader för resor till och från arbetet, dels ock tillfälliga utgifter av ofrånkomlig natur, som den skattskyldige må hava att vidkännas och som icke kunna beaktas vid fastställande av existensminimibeloppet. I förekommande fall äger den lokala skattemyndigheten vidare — för att förhindra att den skattskyldige vid stigande inkomst skall nödgas avstå hela inkomstökningen till skatt — förordna, att om den skattskyldiges inkomst hos huvudarbetsgivaren stiger utöver det förbehållna beloppet skatteavdrag må, intill den gräns där skatten kan uttagas till fullo, verkställas högst med belopp motsvarande viss angiven kvotdel av inkomstökningen.

Skatteavdrag för kvarstående skatt må såsom framgår av 42 § icke verkställas förrän skatteavdrag för preliminär skatt till fullo verkställts. Vid nedsättning av skatteavdraget för kvarstående skatt på grund av existensminimum bör den lokala skattemyndigheten därför taga hänsyn till dels den skattskyldiges existensminimum och dels den preliminära skatt den skattskyldige har att erlägga. Då särskilda skäl göra det påkallat, äger den lokala skattemyndigheten dels i erforderlig mån höja det belopp, som enligt vad nyss sagts skall förbehållas den skattskyldige, dels ock förordna, att vid inkomstökning utöver det förbehållna beloppet skatteavdrag må verkställas högst med belopp motsvarande viss angiven kvotdel av inkomstökningen.

till 45 §.

1. Har skattskyldig, som skall erlägga preliminär A-skatt, enligt underrättelse från länsbyrå för folkbokföringen ändrat civilstånd under förra delen av inkomståret, skall lokal skattemyndighet utan särskild anmälan från den skattskyldige vidtaga den jämkning av nämnda skatt, som av ändringen må betingas.

Lokal skattemyndighet äger jämväl utan särskild anmälan från den skattskyldige upptaga fråga om jämkning av preliminär skatt i övriga i 45 § om förmälda fall. Vid höjning av preliminär skatt utan skattskyldigs medgivande bör iakttagas försiktighet, så att för hög sådan skatt icke uttages.

42 Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

2. För att ernå bättre överensstämmelse mellan slutlig skatt och erlagd preliminärskatt kan genom jämkning föreskrivas, att utbyte skall ske av preliminär A-skatt beräknad enligt skattetabell eller av preliminär B-skatt mot preliminär A-skatt beräknad enligt särskild av lokal skattemyndighet angiven grund. Jämför vidare 3 § och anvisningarna till samma paragraf.

3. Den bevisning, som skattskyldig måste prestera för att erhålla jämkning, är icke lika i de i 45 § 1 mom. under 2)—4) omnämnda fallen. Begäres jämkning jämlikt 2) i nämnda moment på grund av sådan ändring i makes inkomst, som påverkar den skattskyldiges ortsavdrag, eller jämlikt samma moment 3), behöver vederbörande endast göra sannolikt, att de ifrågavarande förhållandena komma att vara för handen; mera kan han tydligen i dessa fall icke heller åstadkomma. I övriga fall har han däremot att styrka, att de berörda omständigheterna verkligen föreligga.

4. Med inkomst, varom i 45 § 1 mom. andra stycket sägs, bör vid jämkning i hemortskommunen som regel förstås den sammanräknade nettoinkomsten vid taxering till statlig inkomstskatt, i förekommande fall minskad med utgift för periodiskt understöd och pensionsförsäkringspremie.

5. Har skattskyldig under inkomståret, innan beslutet om jämkning meddelats, erlagt högre preliminär skatt än han rätteligen bort göra, skall den för mycket inbetalda skatten icke restitueras. I stället skall den preliminära skatt, som skall erläggas efter beslutet om jämkning, i motsvarande mån reduceras, så att den sammanlagda preliminärskatten kommer att uppgå till belopp, som beräknas böra utgå för inkomståret. Fall kunna förekomma — sådana torde inträffa i synnerhet vid jämkning under senare delen av inkomståret — då preliminärskatten nedsättes med så stort belopp att, trots det den skattskyldige helt befriats från att erlägga dylik skatt under återstående uppbördsterminer under uppbördsåret, han likväl för inkomståret inbetalt högre skatt än han kan antagas hava rätteligen bort göra.

Uppgår det för mycket inbetalda beloppet till minst en femtedel av den slutliga skatt, som kan beräknas komma att utgå, dock till minst etthundra kronor, äger skattskyldig återbekomma det för mycket inbetalda beloppet utan avvaktan å debitering av den slutliga skatten. Äro särskilda förhållanden för handen — fråga är t. ex. om nedsatt skatteförmåga eller om ett särskilt stort skattebelopp — kan myndigheten, även om det angivna villkoret icke är uppfyllt, medgiva att det för mycket erlagda beloppet återbetalas till den skattskyldige.

till 46 §.

Preliminär självdeklaration kan vara behövlig t. ex. om skattskyldig, som har att erlägga preliminär B-skatt, kan antagas komma att få sina inkomster eller utgifter mera avsevärt förändrade eller om skattskyldig, för vilken utfärdats debetsedel å preliminär A-skatt, blivit näringsidkare och i följd därav bör påföras preliminär B-skatt.

Preliminär självdeklaration bör icke infordras, där för jämkning erforderliga uppgifter kunna införskaffas på annat sätt.

till 48 §.

Med värnpliktig avses i 48 § 2 mom. värnpliktig, som icke är fast anställd vid krigsmakten, dock att bestämmelserna i nämnda moment icke äga tillämpning å värnpliktig, som är elev vid krigsskolan eller undergår utbildning för vinnande av fast anställning på aktiv stat vid marinen eller flygvapnet, ej heller å värnpliktig som jämlikt 27 § 1 mom. värnpliktslagen fullgör tjänstgöring med en varaktighet av högst sextio dagar.

Vad om värnpliktig i 48 § 2 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om:

Kungl. Maj. ts proposition nr 100. 43

1) civilmilitär personal på aktiv stat eller över stat, vars tjänstgöringsskyldighet i fredstid är begränsad till viss del av året;

2) personal, soin lönlös kvarstår i regemente (kår), i flottan, i kustartilleriet eller i flygvapnet;

3) personal, som frivilligt överförts till övergångsstat, så ock personal på reservstat eller i reserven med undantag av reserven tillhörande, från aktiv stat pensionsavgången personal;

4) väg- och vattenbyggnadskårens personal; samt

5) icke värnpliktig personal vid sjövärnskåren..

till 49 §.

1. Lokal skattemyndighets beslut i anledning av framställning om anstånd enligt 49 § 1 mom. första stycket skall grundas på det yttrande över framställningen, som det åligger taxeringsintendent att avgiva. Denne skall, därest detta med hänsyn till föreliggande omständigheter är möjligt, i yttrandet tillkännagiva sitt ställningstagande till de över taxeringen anförda besvären. Är utredningen i besvärsärendet icke avslutad och anser sig taxeringsintendenten med hänsyn härtill eller av annat skäl icke kunna göra något uttalande rörande sitt framtida ställningstagande till besvären, skall detta meddelas den lokala skattemyndigheten, som i sådant fall har att avslå framställningen om anstånd med skattens erläggande.

2. I fall som avses i 49 § 1 mom. andra stycket bör anståndet avse skatten enligt den taxering, som kan beräknas skola undanröjas. Har preliminär skatt avräknats å slutlig skatt enligt nämnda taxering, kan anstånd beviljas även med betalning av så stor del av skatten på grund av den å rätt ort påförda taxeringen, som motsvaras av nämnda preliminära skatt.

till 85 §.

Som exempel på förhållande, varöver den skattskyldige icke skäligen kunnat råda, må nämnas att arbetsgivaren felaktigt uträknat den skattskyldiges preliminära skatt eller att skattskyldig, som påförts ränta å kvarstående skatt i en kommun, i annan kommun erlagt för hög preliminär skatt. Vidare må nämnas det fall, att den kvarstående skatten beror på att beskattningsnämnd frångått den skattskyldiges deklaration; befrielse från räntebetalning må dock i dylikt fall icke medgivas, därest omständigheterna äro sådana att den skattskyldige bort förstå att beskattningsnämnderna skulle komma att frångå deklarationen.

Centrala uppbördsnämnden äger lämna anvisningar i frågor rörande räntebefrielse.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1954; dock att förordningens bestämmelser skola gälla redan dessförinnan i avseende å åtgärder, som erfordras för förordningens tillämpning efter ikraftträdandet.

Genom denna förordning upphäves uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896) med det undantag att de i sistnämnda förordning meddelade bestämmelserna rörande uppbörd av skatt skola gälla beträffande preliminär skatt avseende inkomståret 1953, fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter, annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor samt tillkommande skatt, som skola inbetalas under uppbördsterminen i januari månad år 1954.

Skatt, som inbetalats till postgirokonto varom i 64 § uppbördsförordningen den 31 december 1945 förmäles och som på grund av bristfälliga identifieringsuppgifter icke kunnat tillgodoföras skattskyldig inom sju år efter utgången av det uppbördsår, under vilket inbetalningen skedde, tillfaller statsverket.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 6 och 7 §§ förordningen den

6 juni 1952 (nr 411) med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär skatt.

Härigenom förordnas, att 6 och 7 §§ förordningen den 6 juni 1952 med bestämmelser om begränsning i vissa fall av preliminär skatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

6 §.

Innebär beslut------------ ändrade skatten. 7 §• Innebär beslut som avses i 5 § att preliminär B-skatt icke vidare skall utgå för inkomståret, åligger det länsstyrelsen, därest den skattskyldige redan inbetalt preliminär skatt med större belopp än vad han enligt sagda beslut är skyldig att erlägga, att utan dröjsmål till den skattskyldige återbetala det överskjutande beloppet. Å belopp, —---------icke ränta.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 870).

Härigenom förordnas, att 1 §, 46 § 2 mom. och 60 § kommunalskattelagen den 28 september 19281 2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 1 §• Allmän kommunalskatt, varom stadgas i kommunallagarna, skall utgöras i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som påföres en var skattskyldig enligt de i denna lag fastställda grunder; dock att skatten skall utgå i helt antal kronor enligt vad i gällande uppbördsförordning stadgas. Angående taxeringsmyndigheter —------- gällande taxeringsförordning. 46 §. 2 mom. I hemortskommunen —------- eller uppfostran; 2) för dels sådan i slutlig eller tillkommande skatt ingående pensionsavgift enligt lagen om folkpensionering, som under beskattningsåret påförts den skattskyldige, dels ock avgift för pensionsförsäkring, som ej avses i 1 Senaste lydelse av 46 § 2 mom. se 1950: 308 och av 60 § se 1952: 377.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 45

33 §, därest avgiften under beskattningsåret erlagts för försäkring, vilken äges av den skattskyldige själv eller, i förekommande fall, hans make eller hans omyndiga barn; samt 3) för premier------------ i 33 §.

Därest skattskyldig--------— nämnda tid.

Avdrag, som------------ 400 kronor.

60 §•

Finnes inom kommun municipalsamhälle eller annat administrativt område, inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skall vid taxering enligt denna lag för en var skattskyldig angivas, huru stor del av beskattningsbar inkomst som å dylikt område belöper, och skola därvid de här ovan givna bestämmelserna om beskattningsort hava motsvarande tillämpning. Oaktat stad innefattar flera församlingar, skall dock fysisk person, som skall där mantalsskrivas, beskattas i den församling, där han skall mantalsskrivas, för all av honom förvärvad inkomst, som enligt bestämmelserna om beskattningsort skall beskattas i staden. (Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954, dock att 46 § 2 mom. och 60 § i äldre lydelse skola tillämpas vid 1954 års taxering samt vid eftertaxering för år 1954 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§, 4 § 1 mom., 6 § 1 mom., 11 § 1 inom. samt 20 § 2 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 10 § nämnda förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom., av den lydelse nedan sägs. 1 §■ Till staten-------------givna bestämmelser. Beträffande statlig inkomstskatt i form av kupongskatt för utdelning å aktie i svenskt aktiebolag och i form av särskild sjömansskatt skall gälla vad därom finnes särskilt stadgat. Angående taxeringsmyndigheter------------- i taxeringsförordningen.

2 §.

Om vad-------------följande undantag: till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres slutlig skatt, fastighetsskatt eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av skattskyldig åtnjutits vid tidigare års taxeringar; vid beräkning —------- beräknade nettointäkten. Har sådan — -------- för moderbolaget.

1 Senaste lydelse av 2 § och 4 § 1 mom. se 1950: 589 samt av 11 § 1 mom. se 1952:406.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

4 §•

1 mom. Från sammanlagda------------- eller lotterivinst;

slutlig skatt eller fastighetsskatt, som här i riket påförts skattskyldig på grund av taxering under året näst före det taxeringsår, varom fråga är, eller sådan här i riket påförd tillkommande skatt, varå skattskyldig under förstnämnda år erhållit debetsedel, allt till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan kommunal samfällighet.

Skattskyldig, som------------ kommunalskattelagen sägs.

Har sådan — — — för dotterbolaget.

6 §•

1 mom. Skyldighet att------------ 21 §§ sägs:

a) fysisk person:------- — eller rörelse;

för slutlig skatt, fastighetsskatt eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av den skattskyldige åtnjutits vid tidigare års taxeringar; samt

för inkomst------------ ekonomiska föreningar; b) svenska aktiebolag--------— eller rörelse; för slutlig skatt, fastighetsskatt eller tillkommande skatt, som restitue­

rats, avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av bolaget åtnjutits vid tidigare års taxeringar; samt

för inkomst-------------ekonomiska föreningar.

10 §.

3 mom. Statlig inkomstskatt skall utgå i helt antal kronor, därvid iakttages att skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till närmaste hela krontal.

11 §.

1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 § 1 mom. förmäles, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens inkomst, må bristen avräknas å den andra makens inkomst. Ortsavdrag beräknas för en var av makarna till hälften av det belopp, som i 8 § 1 mom. andra stycket sägs, dock att, om sådan del av ortsavdraget helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den ena makens taxerade inkomst, bristen må avräknas å den andra makens taxerade inkomst. Avdrag, som i 9 § 2 mom. andra stycket sägs, beräknas för vardera maken för sig under iakttagande av att avdraget för makarna tillsammans icke må överstiga det i nämnda stycke angivna högsta beloppet. Skatten beräknas å det sammanlagda beloppet av makarnas beskattningsbara inkomster och fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras beskattningsbara inkomster. Vad i 10 § 3 mom. sägs, skall därvid tillika iakttagas.

Skola makarna------------ högre ortsgruppen.

20 §.

2 mom. Konungen äger,-------- — i riket.

I fall, varom i detta mom. förmäles, må Konungen förklara, att statlig inkomstskatt skall av skattskyldig utgöras till högre belopp än gällande bestämmelser eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att uppgå till större andel, procentuellt beräknad, av den på grundval av överenskommelsen eller förordnandet fastställda beskattningsbara inkomsten än skatten skulle utgjort av den beskattningsbara inkomst, som skulle hava

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 47

fastställts, om hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller förordnandet. Vad i 10 § 3 mom. och 11 § 1 mom. stadgas om beräkning av statlig inkomstskatt i helt antal kronor skall äga motsvarande tillämpning vid beräkning av skatt, som i detta mom. avses.

överenskommelse med------------- • månader tilländalupit.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 12 § 1 mom. och 20 § förordningen den 26 juli 1947 om statlig förmögenhetsskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 11 § nämnda förordning skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom., av den lydelse nedan sägs.

11 §•

3 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall utgå i helt antal kronor, därvid iakttages att skattebeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till närmaste hela krontal.

12 §.

1 mom. För äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, beräknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skattepliktiga förmögenhet. Har därvid skuld, som i 5 § avses, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen avräknas å den andra makens förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten beräknas för makarna gemensamt under hänsyntagande, vid tillämpning av 9 § tredje och fjärde styckena, till makarnas sammanlagda nettoinkomst. Frågan om skatteplikt enligt 10 § bedömes med hänsyn till makarnas sålunda bestämda beskattningsbara förmögenhet. Skatt beräknas likaledes efter nämnda förmögenhet samt fördelas å makarna efter deras skattepliktiga förmögenheter. Vad i 11 § 3 mom. sägs, skall därvid iakttagas.

20 §.

2 mom. Konungen äger,------------ i riket.

I fall, varom i detta mom. förmäles, må Konungen förklara, att statlig förmögenhetsskatt skall för skattskyldig fastställas till högre belopp än gällande bestämmelser eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att uppgå till större del, procentuellt beräknad, av den på grundval av överenskommelsen eller beslutet fastställda beskattningsbara förmögenheten än skatten skulle utgjort av den beskattningsbara förmögenhet, som skulle hava fastställts, om hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller beslutet. Vad i It § 3 mom. och 12 § 1 mom. stadgas om beräkning av statlig förmögen­

1 Senaste lydelse av 12 § 1 inom. se 1952:407.

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

hetsskatt i helt antal kronor skall äga motsvarande tillämpning vid beräkning av skatt, som i detta mom. avses.

överenskommelse med —--------månader tilländalupit.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen den 6 juni 1952 (nr 410) med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall.

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. förordningen den 6 juni 1952 med bestämmelser om begränsning av skatt i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 §.

1 mom. Avkortning av------------ skattepliktiga förmögenheten. Vid fastställande —--------beräknat belopp.

Vid beräkning enligt denna förordning av belopp, som må avkortas eller restitueras, iakttages att beloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till närmaste hela krontal.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 oktober 1951 (nr 691) om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 26 oktober 1951 om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Avgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap, kyrkomusiker eller betjäning, vilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest utdebiteras efter de grunder som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade, skola efter endast sextio procent av det belopp för skattekrona och skatteöre, vilket bestämts till utdebitering, påföras den, som är för inkomståret mantalsskriven här i riket men som vid ingången av inkomståret icke tillhör svenska kyrkan.

Vad ovan — — •— beträffande fastighetsskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 49

Förslag till

förordning angående ändrad lydelse av 1 § förordningen den 28 juni 1946 (nr 324) om skogsvårdsavgift.

Härigenom förordnas, att 1 § förordningen den 28 juni 1946 om skogsvårdsavgift skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 1 §• Skogsvårdsavgift skall------------- året utgå. Skogsvårdsavgift skall utgå i helt antal kronor, därvid iakttages att avgiftsbeloppet vid öretal över femtio avrundas uppåt och vid annat öretal avrundas nedåt till närmaste hela krontal.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september

1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 28 § 3 inom., 29, 30, 33, 34 och 86 §§, 100 § 1 mom. samt 124 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 19281 * * 4 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 28 §. 3 mom. Deklarationsskyldig, som------------ kommunal inkomstskatt.

29 §. 1 mom. Allmän självdeklaration------------ honom; ävensom 7) beloppet av den preliminära skatt, som genom skatteavdrag erlagts för året näst före taxeringsåret. Har skattskyldig------------ och skulder. Svenskt aktiebolag-------------utdelningens belopp. Inländsk försäkringsans talt,------------ hänför liga verksamheten. Med inländsk-------------för medlem. Utländsk försäkringsanstalt,------------ och 5). Belopp, som------------ öretal bortfalla.

1 Senaste lydelse av 28 § 3 mom. och 34 § se 1947:578; av 29 § 1 mom. se 1950:313; av 29 § 2 och 3 mom. se 1943:855; av 33 § se 1951:792; av 86 § se 1952:408; samt av 100 S 1 mom. och 124 § 1 mom. se 1947: 591. 4 Ilihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

2 mom. Särskild självdeklaration skall för den kommun, deklarationen avser, innefatta de uppgifter, som erfordras för taxeringen inom kommunen; och skall om sådan deklaration i tillämpliga delar gälla vad om allmän självdeklaration är stadgat.

3 mom. Beträffande sådan allmän eller särskild självdeklaration, som skattskyldig jämlikt 28 § 2 mom. har att avgiva inom län där skattskyldighet till kommunal inkomstskatt för honom föreligger i flera kommuner eller särskilda administrativa områden inom kommun eller som skattskyldig jämlikt 28 § 3 mom. har att avgiva i kommun där skattskyldighet som nyss sagts föreligger i särskilda inom kommunen förefintliga administrativa områden, skall utöver vad ovan är stadgat gälla, att i deklarationen skola upptagas de uppgifter, som erfordras för tillämpningen av bestämmelserna i 60 § kommunalskattelagen.

30 §.

Självdeklaration av------- — ägt rum.

Vad här är sagt om kommun skall, med det undantag som framgår av andra punkten i 60 § kommunalskattelagen, gälla jämväl i fråga om inom kommun beläget administrativt område, där menighet äger utöva beskattningsrätt.

33 §.

Till ledning-------------utbetalts, angående det utbetalda beloppet.

I uppgift, ----------- avdrag skett.

Beträffande annan------------ för lyftning.

Vid fullgörande av vad i denna paragraf är stadgat skall uppgiftsskyldig upprätta särskild uppgiftshandling för varje person, varom fråga är. Där så kan ske, skall uppgift fullständigt angiva personens namn, hemvist, bostadsadress och födelseår ävensom, där för honom utfärdad debetsedel eller skattekort å preliminär skatt för året näst före taxeringsåret överlämnats till den uppgiftsskyldige och denne verkställt skatteavdrag, numret å nämnda debetsedel.

Arbetsgivare, som-------------i huvudbok.

34 §.

Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringspliktigt fartyg skall varje år till ledning för delägares taxering utan anmaning avlämna följande uppgifter angående bolaget eller rederiet, nämligen

a) för varje kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt: uppgift, särskilt för varje sådan delägare, vilken uppgift skall avfattas enligt reglerna för allmän självdeklaration och tillika innehålla upplysning om den delägaren tillkommande andelen av bolagets eller rederiets inkomst och värdet av hans andel eller lott i bolaget eller rederiet; samt

b) för varje kommun, dit någon av bolaget eller rederiet innehavd förvärvskälla är att hänföra: uppgift, avfattad enligt reglerna för särskild självdeklaration, med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som å varje delägare belöper.

Äro bolagets eller rederiets samtliga delägare skattskyldiga till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt i samma kommun, skall dock uppgift, som i b) avses, icke lämnas för den kommunen.

Finnes inom kommun administrativt område, inom vilket menighet äger utöva beskattningsrätt, skola vid avlämnande av uppgifter som ovan sägs i

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. Öl

förekommande fall jämväl lämnas erforderliga uppgifter för tillämpning av bestämmelserna i 60 § kommunalskattelagen. Vid uppgift,------------ där förmäles.

86 §. För varje--------— 77 § 4 mom. Hos särskild------------ egen uppbördsförvaltning. De beslutade------------ skattskyldiges namn. I inkomstlängden antecknas särskilt dets i avseende a statlig inkomstskatt uppskattad inkomst av olika förvärvskällor, medgivet avdrag för underskott å förvärvskälla, sammanräknad nettoinkomst, medgivna allmänna avdrag som icke avse underskott å förvarvskalla, taxerad och beskattningsbar inkomst med angivande tillika där det ej tramgar av längdens uppställning, av den punkt i 10 § 2 mom’ förordningen om statlig inkomstskatt, enligt vilken skatten skall beräknasinkomst-aVS6ende & kommunal inkomstskatt taxerad och beskattningsbar

dels ock,------------ här ovan. Sådan anteckning till ledning för påföring av pensionsavgift, varom ovan saös, skall for skattskyldig, som taxerats enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, äga rum om hans och hans makas beräknade taxerade inkomster enligt forordningen om statlig inkomstskatt sammanlagt uppgå till minst 1 200 kronor. I förmögenhetslängden------------ beskattningsbara förmögenheten. Narmare föreskrifter------------ Kungl. Maj :t. Taxeringslängderna underskrivas------------ och ledamöter.

100 §. o l m?m\D ållggor protokollföraren hos länsprövningsnämnden att senast a tj|ortonde dagen efter den, då protokollet justerats, i rekommenderat brev ”^.mottagningsbevis med allmänna posten tillsända dels ägare eller därmed likstaUd innehavare av varje sådan fastighet, vilkens taxering varit föremål or nämndens efter särskild prövning meddelade beslut, dels ock varje skattskyidig, vilkens taxering för inkomst eller förmögenhet varit föremål för nämndens efter särskild prövning meddelade beslut, underrättelse om beslutet medelst utdrag av nämndens protokoll. Vad nu sagts äger icke tillämpning, da beslutet inneburit allenast, att taxering för inkomst efter yrkande av annan än den skattskyldige rättats i avseende å felaktighet vid beräkningen av ortsavdragen. Har i------------ jämväl klaganden. Vad ovan — —• — fråga är.

124 §. 1 inom. Besvär enligt 123 § skola, skriftligen avfattade, ingivas till länsstyrelsen i det lan, dar den överklagade taxeringsåtgärden företagits, eller i motsvarande fall som i 119 § andra stycket avses, till den mellankommunala provmngsnaninden Eesvären skola ingivas, av skattskyldig inom natt och år efter det han erhållit debetsedel å slutlig skatt, fastighetsskatt eller tillkommande skatt i anledning av den taxering, varom fråga är, och av annan klagande fore utgången av kalenderåret näst efter taxeringsåret. Försummas något —--------motsvarande tillämpning. Avse besvären det fall, att taxeringsvärde åsatts fastighet å mer än en ort eller att skattskyldig blivit taxerad för samma inkomst eller förmögenhet å

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

mer än en ort, och har vederbörande erhållit debetsedlar å slutlig skatt, fastighetsskatt eller tillkommande skatt därför å olika tider, räknas besvärstiden från den senaste tidpunkten.

Denna förordning skall träda i kraft, såvitt angår 29 § 1 mom. och 124 1 mom., den 1 januari 1954, samt i övrigt den 1 januari 1955.

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 251) om kommunalstyrelse på landet.

Härigenom förordnas, att 67, 69 och 72 §§ lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 67 §. Kommuns medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster, täckas med allmän kommunalskatt. Utdebitering av sådan skatt skall fastställas i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till kommunen skattskyldiga. 69 §. Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för ett år, skall utgöras dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår i preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kommunalskatt, som ingår i slutlig skatt och fastighetsskatt på grund av nästföljande års taxering. 72 §. Kommun äger av statsverket uppbära allmän kommunalskatt med belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till kommunen skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse från att erlägga allmän kommunalskatt, skall belopp, som kommunen eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån. Kommunen äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som pa grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i kommunens fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot den allmänna kommunalskatt, som kommunen äger uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas. 1 Senaste lydelse av 67, 69 och 72 §§ se 1946:485.

Kiingl. Maj. ts proposition nr 100. 53

Belopp, som vid ingången av ett år utgör kommunens fordran hos statsverket enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma år utanordna till kommunalnämnden med en sjättedel å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är kommunens fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad nästföregående år; dock må länsstyrelsen, då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av kommunens fordran, skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 72 § första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande allmän kommunalskatt enligt 1953 års taxering.

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 6 juni 1930 (nr 252) om kommunalstyrelse i stad.

Härigenom förordnas, att 62, 64 och 67 §§ lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i stad1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

62 §.

Stads medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster, täckas med allmän kommunalskatt. Utdebitering av sådan skatt skall fastställas i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till kommunen skattskyldiga.

64 §.

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för ett år, skall utgöras dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår i preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kommunalskatt, som ingår i slutlig skatt och fastighetsskatt på grund av nästföljande års taxering.

Har jämlikt 19 § femte stycket annan utdebiteringsgrund slutligen fastställts än som beslutats vid ordinarie sammanträdet i oktober månad, skall den allmänna kommunalskatt, som ingår i den preliminära skatten för inkomst under nästföljande år, utgöras efter den tidigare bestämda grunden, varemot den allmänna kommunalskatt, som ingår i" slutlig skatt och fastighetsskatt på grund av det därnäst följande årets taxering, skall utgöras efter den utdebitering, som bestämts i samband med utgifts- och inkomststatens fastställande.

1 Senaste lydelse av 62, 64 och 67 §§ se 1946:486.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

67 §.

Stad äger av statsverket uppbära allmän kommunalskatt med belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till staden skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har jämlikt 19 § femte stycket annan utdebiteringsgrund slutligen fastställts än som beslutats vid det ordinarie sammanträdet i oktober månad, skall till grund för utbetalningen läggas den utdebitering, som bestämts i samband med utgifts- och inkomststatens fastställande. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse från att erlägga allmän kommunalskatt, skall belopp, som staden eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.

Staden äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i stadens fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot den allmänna kommunalskatt, som staden äger uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör stadens fordran hos statsverket enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma år utanordna till drätselkammaren med en sjättedel å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är stadens fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad nästföregående år; dock må länsstyrelsen, då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av stadens fordran, skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 67 § första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande allmän kommunalskatt enligt 1953 års taxering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 55

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 54, 56 och 59 §§ lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

54 §.

Stadens medelsbehov skall, i den mån det ej fylles genom andra inkomster, täckas med allmän kommunalskatt. Utdebitering av sådan skatt skall fastställas i förhållande till de skattekronor och skatteören, som enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen vid senaste taxering påförts de till kommunen skattskyldiga.

56 §.

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för ett år, skall utgöras dels sådan allmän kommunalskatt, som ingår i preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan allmän kommunalskatt, som ingår i slutlig skatt och fastighetsskatt på grund av nästföljande års taxering.

59 §.

Staden äger av statsverket uppbära allmän kommunalskatt med belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till staden skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse från att erlägga allmän kommunalskatt, skall belopp, som staden eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.

Staden äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i stadens fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot den allmänna kommunalskatt, som staden äger uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör stadens fordran hos statsverket enligt första och andra styckena, skall överståthållarämbetet under samma år utanordna till staden med en sjättedel å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är stadens fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad föregående år; dock må överståthållarämbetet, då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i

Senaste lydelse av 54 § se 1946: 489 samt av 56 och 59 §§ se 1951:434.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av stadens fordran, skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 59 § första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande allmän kommunalskatt enligt 1953 års taxering.

F ö r s 1 a g

till

lag angående ändrad lydelse av 60 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 60 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

60 §.

Vad kyrkostämman eller kyrkofullmäktige beslutat till utdebitering skall, allt efter ändamålets beskaffenhet, genom kyrkorådet, skolrådet eller särskild styrelse delgivas på landet kommunalnämnden och i stad drätselkammaren, vilka det åligger att på sätt i lagen om kommunalstyrelse på landet eller lagen om kommunalstyrelse i stad är stadgat härom underrätta länsstyrelsen och vederbörande lokala skattemyndighet för debitering och uppbörd av avgifterna till församlingen i samband med övriga kommunalutskylder.

Församling äger av statsverket uppbära avgifter till församlingen med belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till församlingen skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har skattskyldig, som icke tillhör svenska kyrkan, enligt lagen den 26 oktober 1951 om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan åtnjutit lindring i skattskyldigheten till församlingen eller har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse från att erlägga avgift till församlingen, skall belopp, som församlingen eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i mosvarande mån.

Församlingen äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i församlingens fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot de avgifter, som församlingen äger uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna i nästfoljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör församlingens fordran hos statsverket enligt andra och tredje styckena, skall länsstyrelsen under samma år

1 Senaste lydelse se 1946: 495.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 57

utanordna till kommunalnämnden eller drätselkammaren med en sjättedel å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är församlingens fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad föregående år; dock må länsstyrelsen, då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar eu sjättedel av församlingens fordran, skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad. Kommunalnämnden eller drätselkammaren skall därefter avlämna medlen till kyrkorådet, skolrådet eller särskild styrelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 60 § andra stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande avgifter till församlingen enligt 1953 års taxering.

Förslag

till

lag angående ändrad lydelse av 64 § lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 64 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stockholm1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

64 §.

Vad kyrkofullmäktige-------------kommunal inkomstskatt.

Om debitering och uppbörd av avgift till församling och den kyrkliga samfälligheten gäller vad därom särskilt är stadgat.

Församling och den kyrkliga samfälligheten äga av statsverket uppbära avgifter med belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och skatteören, som vid taxering för visst år på- .föras de till församlingen skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har skattskyldig, som icke tillhör svenska kyrkan, enligt lagen den 26 oktober 1951 om viss lindring i skattskyldigheten för den som icke tillhör svenska kyrkan åtnjutit lindring i skattskyldigheten till församlingen eller har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse från att erlägga avgift till församlingen, skall belopp, som församlingen och den kyrkliga samfälligheten eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.

Församling och den kyrkliga samfälligheten äga av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst är rörande taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i församlings och den kyrkliga samfällighetens fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då besluten fattades. Förskotten avräknas mot de avgifter, som församlingen och den kyrkliga samfälligheten äga uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskotten enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.

1 Senaste lydelse av 64 § se 1917:516.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör församlings eller den kyrkliga samfällighetens fordran hos statsverket enligt tredje och fjärde styckena, skall överståthållarämbetet under samma år utanordna till kyrkorådet, skolrådet, biblioteksstyrelsen eller församlingsdelegerades kassaförvaltare med en sjättedel å åttonde dagen i var och eu av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är ifrågavarande fordran icke uträknad vid utbetalningstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad nästföregående år; dock må överståthållarämbetet, då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av nämnda fordran, skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad.

Överståthållarämbetet skall------------ av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 64 § tredje stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande avgifter till församlingen och den kyrkliga samfälligheten enligt 1953 års taxering.

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting.

Härigenom förordnas, att 45 § 2 mom., 46 § 1 mom. och 50 § lagen den 20 juni 1924 om landsting1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

45 §.

2 mom. Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för ett år, skall utgöras dels sådan landstingsskatt, som ingår i preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock sådan landstingsskatt, som ingår i slutlig skatt och fastighetsskatt på grund av nästföljande års taxering.

46 §.

1 mom. Där i lag eller författning icke finnes stadgat, att skatt eller avgift till täckande av landstingets utgifter skall utgå efter annan grund, skola sådana utgifter täckas med landstingsskatt. Skyldighet att erlägga landstingsskatt skall, med den inskränkning som må föranledas av stadgandet i 2 mom., åligga en var, som inom landstingsområdet är till allmän kommunalskatt skattskyldig, efter de grunder, som för utgörande av sådan skatt i allmänhet äro stadgade.

50 §.

Landstinget äger av statsverket uppbära landstingsmedel med belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till landstinget skatt­

1 Senaste lydelse av 45 § 2 mom., 46 § 1 mom. och 50 § se 1946: 487.

Kungi. Maj. ts proposition nr 100. 59

skyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse från att erlägga landstingsmedel, skall belopp, som landstinget eljest ägde uppbära av statsverket, nedsättas i motsvarande mån.

Landstinget äger av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i landstingets fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot de landstingsmedel, som landstinget äger uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör landstingets fordran hos statsverket enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma år utanordna till landstingets förvaltningsutskott med en sjättedel å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är landstingets fordran icke uträknad vid utbetalnimgstillfället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad nästföregående år; dock må länsstyrelsen, då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av landstingets fordran, skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 50 § första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande avgifter till landstinget enligt 1953 års taxering.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 31 december 1945 (nr 903) om utdebitering av tingshusmedel.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 5 §§ förordningen den 31 december 1945 om utdebitering av tingshusmedel1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

1 mom. Tingshusbyggnadsskyldige skola —--------invånare utdebiteras.

2 mom. Till ledning för tingshusmedlens bestämmande skall lokal skattemyndighet varje år efter slutade taxeringsförrättningar så fort ske kan till tingshusbyggnadsskyldige genom länsstyrelsen insända förteckning, som för varje kommun summariskt upptager antalet skattekronor och skatteören, som påförts enligt kommunalskattelagen, särskilt för fastighet och särskilt för inkomst.

1 Senaste lydelse av 5 § se 1946: 484.

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

2 §.

Med det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för ett år, skola utgöras dels tingshusmedel, som ingå i preliminär skatt för inkomst under detta år, dels ock tingshusmedel, som ingå i slutlig skatt och fastighetsskatt på grund av nästfoljande års taxering.

5 §.

Tingshusbyggnadsskyldige äga av statsverket uppbära tingshusmedel med belopp, motsvarande vad som skulle utgå på grundval av det antal skattekronor och skatteören, som vid taxering för visst år påföras de till tingslaget skattskyldiga, efter det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för nästföregående år. Har dödsbo enligt 75 § kommunalskattelagen medgivits befrielse från att erlägga tingshusmedel, skall belopp som tingshusbyggnadsskyldige eljest ägde uppbära av statsverket nedsättas i motsvarande mån.

Tingshusbyggnadsskyldige äga av statsverket såsom förskott uppbära det belopp, som på grundval av taxeringsnämnds beslut visst år rörande taxering till kommunal inkomstskatt beslutats till utdebitering för nästkommande år. Vad sålunda beslutats till utdebitering ingår i tingshusbyggnadsskyldiges fordran hos statsverket vid ingången av året näst efter det då beslutet fattades. Förskottet avräknas mot de tingshusmedel, som tingshusbyggnadsskyldige äga uppbära av statsverket på grundval av taxeringen under året efter det, då förskottet enligt bestämmelserna i nästföljande stycke utanordnas.

Belopp, som vid ingången av ett år utgör tingshusbyggnadsskyldiges fordran hos statsverket enligt första och andra styckena, skall länsstyrelsen under samma år utanordna till tingshusbyggnadsskyldige med en sjättedel å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Är nämnda fordran icke uträknad vid utbetalningstil]fället i januari månad, skall vid detta tillfälle utbetalas samma belopp som utbetalades i november månad nästföregående år; dock må länsstyrelsen, då särskilda skäl föranleda därtill, förordna att utbetalning skall ske med annat belopp. Därest det i januari månad utbetalade beloppet icke motsvarar en sjättedel av tingshusbyggnadsskyldiges fordran, skall härav betingad jämkning ske av det belopp, som utbetalas i mars månad.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953, dock att bestämmelserna i 5 § första stycket första punkten icke skola äga tillämpning beträffande tingshusmedel enligt 1953 års taxering.

Kungi. Maj:ts proposition nr 100. 61

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 7 § förordningen den 1 juni 1951 (nr 568) angående provisorisk skatteersättning i anledning av ortsavdragsreformen.

Härigenom förordnas, att 7 § förordningen den 1 juni 1951 angående provisorisk skatteersättning i anledning av ortsavdragsreformen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 §• Fastställd provisorisk-------------eller skolråd. Utanordning av provisorisk skatteersättning skall ske i samband med utanordnandet av allmän kommunalskatt med en sjättedel å åttonde dagen i var och en av månaderna januari, mars, maj, juli, september och november. Understiger den av länsstyrelsen fastställda provisoriska skatteersättningen 5 000 kronor för år, skall beloppet utanordnas i sin helhet den 8 januari.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ förordningen den

17 december 1948 (nr 766) angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning, m. m.

Härigenom förordnas, att 4 och 5 §§ förordningen den 17 december 1948 angående taxering och debitering av skatt vid ändring i kommunal eller ecklesiastik indelning, m. in., skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 4 §. Inom område, vilket överförts från en kommun till annan, skola allmän kommunalskatt samt landstingsmedel och tingshusmedel, som påföras på grund av taxering för inkomst verkställd under det år då indelningsändringen träder i kraft, utgå enligt den utdebitering för skattekrona och skatteöre, efter vilken slutlig skatt påföres i förstnämnda kommun. Fordran hos — — — äldre indelningen.

5 §• Inom område, vilket överförts från en kommun till annan, skola allmän kommunalskatt samt landstingsmedel och tingshusmedel, som påföras på

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

grund av taxering av fastighet verkställd under det år då indelningsändringen träder i kraft, utgå enligt den utdebitering för skattekrona och skatteöre, efter vilken fastighetsskatt påföres i sistnämnda kommun. Fordran hos —--------nya indelningen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 3 och 4 §§ förordningen den

30 april 1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning.

Härigenom förordnas, att 3 och 4 §§ förordningen den 30 april 1943 om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §. Anmälan skall--------— anställningens början. Anmälan göres å särskild blankett (anställningskort), som för varje anställd utskrives i ett exemplar. Formulär till anställningskort fastställes av riksskattenämnden. Anställningskort tillhandahålles-------------med posten.

4 §• Utmätningsmannen skall förvara anställningskortet i ett alfabetiskt ordnat register. År arbetstagaren mantalsskriven inom annan utmätningsmans tjänstgöringsområde, skall avskrift av anställningskortet översändas till denne. Där utmätningsmannen så finner lämpligt, skall anställningsregistret i stället förvaras hos exekutionsbiträde. Ur anställningsregister -— — — fem år.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1947: 519.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 63

Förslag

till

lag om ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 19, 20 och 22 §§ lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19 §.

1 mom. Såsom bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen skall, såvitt ej annat följer av vad i andra stycket sägs, envar erlägga pensionsavgift för år, då för honom beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst, under förutsättning att han vid utgången av detta år fyllt minst aderton och högst sextiosex år, att han varit här i riket mantalsskriven för året näst före taxeringsåret samt att han vid tidpunkten för tryckningen av stomme till inkomstlängd för taxeringsåret var svensk medborgare.

Pensionsavgift skall icke erläggas av den, som under december månad året näst före taxeringsåret ägt uppbära folkpension, eller för den, som avlidit före ingången av året näst före taxeringsåret. Ej heller skall pensionsavgift erläggas av den, för vilken den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten icke uppgår till 1 200 kronor eller, om han är gift och skall taxeras enligt för sådan skattskyldig gällande bestämmelser samt andre maken icke enligt vad förut sagts är fritagen från skyldighet att erlägga pensionsavgift, makarnas till statlig inkomstskatt beräknade taxerade inkomster sammanlagt icke uppgå till minst 1 200 kronor.

2 mom. Pensionsavgift skall utgå med 1,8 procent av den avgiftspliktiges till statlig inkomstskatt för året taxerade inkomst med de begränsningar som nedan sägs.

Makar, som båda äro avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, skola erlägga avgift med sammanlagt högst 360 kronor. Därvid skall iakttagas, att om vardera makens taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, envar påföres pensionsavgift med 180 kronor. Om endast den ene makens taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, minskas i förekommande fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av makarnas pensionsavgifter ej överstiger 360 kronor.

Avgiftspliktig, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser och vilkens make är fritagen från skyldighet att erlägga pensionsavgift allenast därför att för denne icke beräknats taxerad inkomst, skall erlägga avgift med högst 360 kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses i andra och tredje styckena här ovan skall erlägga avgift med högst 180 kronor.

Enligt ovan angivna grunder beräknad pensionsavgift avrundas i förekommande fall nedåt till närmast hela krontal.

20 §.

Har avgiftspliktig avlidit och efterlämnat bodelägare, som vid hans frånfälle var beroende av honom för sin försörjning, och har dödsboet att er­

1 Senaste lydelse av 19 § se 1951: 332.

64 Kungl. Mcij:ts proposition nr 100.

lägga kvarstående eller tillkommande skatt, vari ingår pensionsavgift, under uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger beskattningsnämnd, där ömmande omständigheter äro för handen, att efter framställning från dödsboet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis av pensionsavgiften. Befrielse må dock icke avse pensionsavgift, som påförts i anledning av eftertaxering till statlig inkomstskatt och som rätteligen skolat erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet.

Framställning som ovan avses skall avlämnas senast under andra kalenderåret efter dödsåret.

I fråga om besvär över beskattningsnämnds beslut som i första stycket sägs skall motsvarande gälla som finnes i taxeringsförordningen stadgat beträffande besvär över beslut enligt 15 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt.

22 §.

Pensionsavgift påföres i den kommun, där för den avgiftspliktige beräknats till statlig inkomstskatt taxerad inkomst.

Om debitering och uppbörd av pensionsavgifter är i övrigt stadgat i uppbördsförordningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1954. I samband därmed skall följande iakttagas.

Äldre bestämmelser skola fortfarande gälla i fråga om pensionsavgifter, som påföras för år 1953 eller tidigare år.

I fråga om avgifter, som påföras för år 1954, skola i stället för vad i 19 § 2 mom. stadgas följande bestämmelser gälla:

Pensionsavgift skall utgå med en procent av den avgiftspliktiges till statlig inkomstskatt för året taxerade inkomst med de begränsningar som nedan sägs.

Makar, som båda äro avgiftspliktiga och taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, skola erlägga avgift med sammanlagt högst 200 kronor. Därvid skall iakttagas, att om vardera makens taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, envar påföres pensionsavgift med 100 kronor. Om endast den ene makens taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, minskas i förekommande fall dennes avgift så att sammanlagda beloppet av makarnas pensionsavgifter ej överstiger 200 kronor.

Avgiftspliktig, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser och vilkens make är fritagen från skyldighet att erlägga pensionsavgift allenast därför att för denne icke beräknats taxerad inkomst, skall erlägga avgift med högst 200 kronor.

Annan avgiftspliktig än som avses i de två närmast föregående styckena skall erlägga avgift med högst 100 kronor.

Enligt ovan angivna grunder beräknad pensionsavgift avrundas i förekommande fall nedåt till närmast hela krontal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 65

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av § 3 mom. 2 och § 6 förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten] jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att § 3 mom. 2 och § 6 förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

§ 3. Mom. 2. Sedan avgifterna vederbörligen debiterats, skola arbetsgivareförteckningarna återsändas till riksförsäkringsanstalten inom tid, som av anstalten bestämmes.

§ 6.

Förmenar arbetsgivare, att i förteckning, som i § 3 mom. 1 sägs, eller i uppgift eller kvitto, som omförmäles i § 4 mom. 2 och 3, avgift blivit honom obehörigen eller oriktigt påförd, äge han för erhållande av rättelse göra anmälan hos riksförsäkringsanstalten inom ett år efter det avgiften senast bort hava erlagts. Sådan anmälan må i stället ingivas till den lokala skattemyndighet, som verkställt debitering av avgiften. Myndigheten har att efter utredning med eget yttrande översända anmälningen till anstalten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1953.

Förslag

till

förordning om särskild sjömansskatt.

Härigenom förordnas som följer.

1 §• I denna förordning förstås med sjöman: envar, som är anställd i redarens tjänst ombord på svenskt handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 500 registerton, samt inkomst ombord: hyra eller annan gottgörelse, som sjöman uppbär av redaren. 1 Senaste lydelse av § 3 mom. 2 se 1947:517. 5 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Såsom sjöman anses icke den, som är anställd uteslutande för fartygets iståndsättande eller uppläggning eller för tillsyn eller betjäning vid fartygets uppehåll i hamn.

2 §.

Sjöman, som icke är underkastad skattskyldighet här i riket enligt förordningen om statlig inkomstskatt för sin inkomst ombord, skall för nämnda inkomst erlägga statlig inkomstskatt i form av särskild sjömansskatt. Sjöman skall dock icke erlägga särskild sjömansskatt, därest han på godtagbart sätt visar, att han är skattskyldig i annat land för inkomsten. Kungl. Maj :t äger bestämma, att särskild sjömansskatt icke skall erläggas av sjömän eller vissa grupper sjömän vid fart i särskilda farvatten.

3 §. Särskild sjömansskatt skall utgå med femton procent av sjömannens kontanta inkomst ombord, i förekommande fall minskad med avgifter, som han på grund av sin tjänst ombord har att erlägga för egen eller efterlevande familjs pensionering. Skatten beräknas icke på sedvanlig kontant ersättning för naturaförmåner i form av kost och bostad och icke heller på sedvanlig ersättning för koj utrustning, för förlust av effekter vid fartygs förolyckande eller för hållande av egna verktyg i tjänsten.

4 §• 1 mom. Den särskilda sjömansskatten skall av befälhavaren eller redaren avdragas vid utbetalning av inkomst ombord. 2 mom. Skatteavdrag skall icke verkställas, om sjömannen företer för honom i Danmark, Island, Norge eller Ungern utfärdad debetsedel eller annan likvärdig handling varav framgår att han har att erlägga skatt för inkomst till något av nämnda länder. I annat fall må skatteavdrag icke underlåtas med mindre sjömannen med intyg från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län styrker, att skatteavdrag icke skall göras. 3 mom. Då skatteavdrag verkställts, skall sjömannen tillställas kvitto på den innehållna skatten. 5 §. Befälhavare, som verkställt skatteavdrag enligt denna förordning, skall härom lämna redaren erforderliga uppgifter för verkställande av redovisning som i nästa stycke sägs. Det åligger redaren, att till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lan tor varje period om två månader, räknad från kalenderårets början, redovisa under perioden innehållen skatt. Redovisningen för sådan period skall lämnas senast den sista dagen i tredje månaden efter periodens utgång genom insättning av skattens sammanlagda belopp på länsstyrelsens postgirokonto för särskild sjömansskatt och insändande till länsstyrelsen av förteckning över gjorda skatteavdrag in. in., vilken förteckning skall upprättas å blankett vartill länsstyrelsen fastställt formulär. Möter hinder för redovisning inom nyss angiven tid, må nämnda länsstyrelse på framställning kunna bevilja anstånd därmed, i regel dock högst en månad.

6 §• Har skatteavdrag verkställts för sjöman, som för länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län visar att han är skattskyldig i annat land för inkomsten

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 67

ombord, må länsstyrelsen förordna om återbetalning av den innehållna skatten. °Har skatt innehållits med för högt belopp, må länsstyrelsen förordna om återbetalning av det för mycket innehållna beloppet. O™ återbetalning som i första stycket sägs må förordnas allenast under torutsattning att framställning därom inkommit till länsstyrelsen före utgången av kalenderåret näst efter det, under vilket avdrag för skatten verkställts. Å belopp som återbetalas skall utgå ränta efter fem procent för år, räknat från utgången av det år, då skatteavdraget verkställdes, och till och med den dag, då beloppet återbetalas.

7 §• Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har att utöva kontroll över utgörande av särskild sjömansskatt. Lansstyrelsen äger meddela de anvisningar till ledning för verkställande av skatteavdrag m. in., som kunna finnas erforderliga. Det ankommer på länsstyrelsen att kostnadsfritt till sjöman, som för länsstyrelsen på godtagbart sätt visat att han är skattskyldig till annat land för i denna förordning avsedd inkomst, lämna intyg, gällande för viss av länsstyrelsen angiven tid, att skatteavdrag ej skall verkställas.

8 §. I tillämpliga delar skall gälla vad i uppbördsförordningen är stadgat om indrivning av restförd skatt, om avkortning och avskrivning av skatt om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt, in. in. samt om straffbestämmelser in. m. 9 §. Åtgärd för uttagande av särskild sjömansskatt må icke verkställas senare an fem år efter utgången av det år, varunder skatten innehållits eller skolat innehållas genom skatteavdrag.

10 §. Över beslut av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län rörande särskild sjömansskatt må besvär anföras hos kammarrätten. Besvären skola hava lnkomimt till lansstyrelsen inom två månader från den dag, då klaganden erhöll del av beslutet, vid påtöljd, om den tid försittes, att besvären icke upptagas till prövning. Ej må den omständigheten, att besvären i stället för till lansstyrelsen ingivits till kammarrätten, utgöra hinder för deras upptagande till provning, om besvären inkommit till kammarrätten före besvärstidens utgång. I sådant fall skola besvären av kammarrätten omedelbart överlämnas till länsstyrelsen. Sedan besvären inkommit till länsstyrelsen, har länsstyrelsen att vid besvären foga de handlingar, som legat till grund för länsstyrelsens beslut Om anledning därtill föreligger, har länsstyrelsen att infordra förklaringar och, där förklaringarna därtill föranleda, påminnelser från vederbörande samt därefter skyndsamt överlämna handlingarna jämte eget yttrande till kammarrätten. Över kammarrättens utslag må klagan föras hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka tillika med bevis om dagen för utslagets delfående skola hava inkommit till finansdepartementet inom två månader från den dag då klaganden erhöll del av utslaget, vid påföljd, om den tid försittes, att besvären icke upptagas till prövning.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Därest särskilda skäl föreligga, må av sjöman anförda besvär upptagas till prövning, oaktat ovan i denna paragraf angivna besvärstider icke iakttagits.

11 §•

Besvär över beslut enligt denna förordning befria icke klaganden från att i behörig ordning erlägga särskild sjömansskatt.

12 §.

De närmare föreskrifter, som kunna erfordras för tillämpning av denna förordning, meddelas av Kungl. Maj :t.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 69

Utdrog av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 feb­

ruari 1953.

Närvarande: Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman,

Hammarskjöld, Norup, Hedlund, Persson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om vissa ändringar i uppbördsförfarandet m. m. samt anför därvid följande.

L Inledning.

Det år 1945 beslutade nya uppbördssystemet innebar en genomgripande omläggning av det tidigare uppbördsförfarandet. Med hänsyn bland annat till de svårigheter, som förelåg att anpassa de nya uppbördsreglerna till vårt skattesystem, förutsattes redan från början att, sedan systemet under några år tillämpats i praktiken, en översyn av detsamma skulle göras med ledning av vunna erfarenheter.

För att verkställa denna översyn tillkallades den 25 februari och den 1 april 1949 särskilda sakkunniga, nämligen landskamreraren A. G. A. Wigert, ordförande, häradsskrivaren G. M. E. Alin, numera regeringsrådet S. E. Jarnerup, ekonomidirektören P. Prydz, ombudsmannen E. A. Sätterberg och kronokamreraren B. E. V. Åkerstedt. De sakkunniga, som antog benämningen 1949 års uppbördssakkunniga, överlämnade den 2 februari 1950 ett första betänkande (SOU 1950: 7), vilket ledde till vissa lagstiftningsåtgärder. Med skrivelse den 27 oktober 1951 har överlämnats ett andra betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet (SOU 1952: 1). Därmed har de sakkunniga i huvudsak slutfört sitt utredningsuppdrag; endast vissa organisationsfrågor återstår. Den 29 februari 1952 förordnades, att de sakkunniga skulle upphöra med sin verksamhet; samtidigt uppdrogs åt landskamreraren Wigert att slutföra utredningen beträffande nyssnämnda organisationsfrågor.

Över sistnämnda betänkande eller vissa delar därav har, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, lantbruksstyrelsen, riksarkivet, generalpoststyrelsen, statens organisationsnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen, statistiska centralbyrån, Svea

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

hovrätt, överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Föreningen skogsarbeten, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges redareförening, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Handelns arbetsgivareorganisation, Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete, Sveriges centrala restaurangaktiebolag, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet, Svenska sjöfolksförbundet, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Hushållningssällskapens förbund, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska exekutionsmännens riksförbund, Svenska polisförbundet, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Svenska västkustfiskarnas centralförbund.

Det må här erinras om att de sakkunniga i sitt betänkande även behandlat bestämmelserna rörande förmånsrätt för skatt m. m. Denna fråga har jag emellertid tidigare anmält i statsrådet och förslag till ändring i 17 kap. handelsbalken har i proposition nr 7 förelagts 1953 års riksdag.

Sedan nyssnämnda remissyttranden avgivits, har spörsmålet rörande utformningen av vissa straffbestämmelser i uppbördsförordningen ytterligare behandlats, nämligen i en inom finansdepartementets rättsavdelning av länsassessorn Axel Morén utarbetad promemoria.

Över denna promemoria har, efter remiss, yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, kammarrätten, Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, centrala uppbördsnämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Västernorrlands län, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges redareförening, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Landsorganisationen i Sverige samt Tjänstemännens centralorganisation.

Utom de förslag, som framlagts i förenämnda betänkande och promemoria, avser jag att här till behandling upptaga vissa förslag om debitering av folkpensionsavgifter, som framlagts av assessorn i kammarrätten Sten von Otter i en inom finansdepartementets rättsavdelning utarbetad, den 25 januari 1952 dagtecknad promemoria angående möjligheten att åstadkomma ett i vissa hänseenden förenklat taxerings- och debiteringsförfarande.

Över den av von Otter utarbetade promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, pensionsstyrelsen, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån, överståthållarämbe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 71

tet, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Västernorrlands och Västerbottens län, kronokamrerarna i Malmö och Göteborg, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Den 1 april 1948 tillkallades särskilda sakkunniga, nämligen landskamreraren B. V. F. Gillner, ordförande, revisorn hos Svenska sjöfolksförbundet E. G. V. Karlsson och direktören B. T. Pettersson, med uppdrag att utreda frågan om ändring av gällande bestämmelser angående beskattning och uppbörd av skatt för sjömän. De sakkunniga, som antog benämningen sjömansskatteutredningen, avlämnade den 8 juni 1949 betänkande med förslag till lag om sjömansskatt m. m. (SOU 1949: 27).

Över detta betänkande har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, kommerskollegium, pensionsstyrelsen (i vad angår uttagande av pensionsavgifter för sjömän), överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län, 1949 års uppbördssakkunniga, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare och Taxeringsnämndsordförandenas iåksförbund. Vid kommerskollegiets utlåtande har fogats yttranden av Sveriges redareförening, Sveriges segelf ar tygsförening, Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska stewartsföreningen samt direktionerna för samtliga sjömanshus. Yttranden har vidare avgivits av städerna Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Kalmar, Landskrona, Trelleborg, Härnösand och Karlshamn.

Inom finansdepartementets rättsavdelning har därefter av numera byråchefen i riksskattenämnden S. Wilkens utarbetats en promemoria angående sjömännens beskattning. I promemorian uttalas att de invändningar, som vid remissbehandlingen riktats mot förslaget om en särskild sjömansskatt, vore av sådan betydelse att ett genomförande av detsamma syntes för närvarande icke kunna tillrådas. I stället borde övervägas huruvida frågan om beskattning och uppbörd av skatt för sjömän kunde lösas genom partiella reformer inom ramen för nuvarande beskattnings- och uppbördssystem.

Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgivits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, kommerskollegium, riksskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län, Sveriges redareförening, Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska stewartsföreningen, Sveriges segelfartygsförening, Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Jag har för avsikt att i detta sammanhang anmäla även de förslag, som framlagts i nyssnämnda promemoria.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Slutligen får jag här omnämna, att vid åtskilliga av de i det föregående angivna remissyttrandena fogats särskilda yttranden av lokala skattemyndigheter eller andra. När anledning därtill finnes, kommer jag i det följande att omnämna vad som anförts även i dessa yttranden.

II. Skatter och avgifter, som debiteras och uppbäres vid den allmänna uppbörden.

I anslutning till behandlingen av frågan om vilka skatter och avgifter, som skall debiteras och uppbäras vid den allmänna uppbörden, har de sakkunniga framlagt vissa förslag för att underlätta debiteringen in. m. av folkpensionsavgifter, olychsfallsförsäkringsavgifter samt annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor.

De sakkunniga förordar bl. a. att olycksfallsförsäkringsavgifterna skall debiteras och uppbäras ett år senare än för närvarande samt påföras allenast i den kommun, där arbetsgivaren mantalsskrivits för året näst före det, då avgifterna skall debiteras; härigenom skulle debiteringen av slutlig skatt följa mantal slängden för året före debiteringsåret i fråga om såväl olycksfallsförsäkringsavgifter som övriga i den slutliga skatten ingående skatter och avgifter. Vad sålunda förordats avsåge emellertid endast avgifter understigande 100 kronor; avgifter å 100 kronor och däröver borde uppbäras av riksförsäkringsanstalten. Såvitt gäller annuiteter å avdikningslån föreslår de sakkunniga, att när fastighet som besväras av sådan annuitet delats genom laga skifte, länsstyrelsen skall meddela nytt beslut om avdikningslånets fördelning med hänsyn till de nya fastigheternas båtnad av torrläggningsföretaget. Motsvarande borde gälla annuitet å förskott för avlösning av frälseränta. Vidare borde bestämmelserna beträffande avdikningslån ändras i vissa avseenden bl. a. så att annuiteterna alltid komme att utgå i hela krontal.

I sitt den 4 november 1952 avgivna betänkande rörande sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952:39) har socialförsäkringsutredningen bl. a. föreslagit, att arbetsgivarna skall lämna bidrag till sjukförsäkringen samt att dessa bidrag skall erläggas i samma ordning som avgifterna till yrkesskadeförsäkringen och samtidigt med dessa. Utredningen förutsätter, att förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete ersättes av en ny förordning, vid vars utarbetande folkbokförings- och uppbördsexpertis borde medverka, och att i denna nya förordning intages bestämmelser även om uppbörden av arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen.

Då ställning ännu icke tagits till socialförsäkringsutredningens betänkande, torde uppbördssakkunnigas förslag att förskjuta debiteringen och uppbörden av olycksfallsförsäkringsavgifterna ett år framåt i tiden få prövas i ett senare sammanhang. Vad angår förslaget att ifrågavarande avgifter

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 73

alltid skall påföras i arbetsgivarens hemortskommun, har frågan härom behandlats i proposition nr 16 till innevarande års riksdag.

I anledning av förslaget att avdikningslån och förskott för avlösning av frälseränta skall omfördelas vid delning genom laga skifte av fastighet, som besväras av sådant lån eller förskott, får jag erinra om att riksdagen i skrivelse den 9 maj 1936, nr 218, anhållit att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning angående möjligheterna att — sedan fastighet, varå återbetalningsskyldighet för avdikningslån vilade, blivit delad — åstadkomma uppdelning å delfastigheterna av ansvarigheten för lånet samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Jämlikt Kungl. Maj :ts beslut den 9 juni 1939 skall den begärda utredningen verkställas i samband med den revision av jorddelningslagstiftningen, som uppdragits åt fastighetsbildningssakkunniga. Dessa har ännu icke slutfört sitt utredningsuppdrag. På grund härav bör frågan om omfördelning av avdikningslån och förskott för avlösning av frälseränta icke nu upptagas till behandling. Vad uppbördssakkunniga i övrigt föreslagit beträffande avdikningslånen är av beskaffenhet att kunna avgöras i administrativ ordning. I den mån anledning härtill visar sig föreligga kommer jag alltså att vid ett senare tillfälle anmäla dessa spörsmål i statsrådet.

Utöver frågan om vilka skatter och avgifter, som skall debiteras och uppbäras vid den allmänna uppbörden, avser jag således att nu anmäla endast vissa frågor rörande folkpensionsavgifterna, restitution av olycksfallsförsäkringsavgifter och utläggande av de s. k. arbetsgivarförteckningarna för granskning.

I detta sammanhang må tilläggas, att ett genomförande av socialförsäkringsutredningens nyssnämnda förslag lärer nödvändiggöra vissa ändringar jämväl i uppbördsförfattningarna. Denna fråga kan emellertid upptagas först framdeles.

Gällande bestämmelser m. m. Enligt 1 § uppbördsförordningen i dess nuvarande lydelse skall vid den allmänna uppbörden uppbäras följande skatter och avgifter, nämligen statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt, allmän kommunalskatt, landstingsmedel, tingshusmedel, skogsvårdsavgifter, pensionsavgifter enligt lagen om folkpensionering, olycksfallsförsäkringsavgifter, som avses i § 1 förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, ävensom annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor. Därjämte äger Kungl. Maj :t, om särskilda omständigheter därtill föranleder, föreskriva att i samband med uppbörden av skatt må uppbäras jämväl annan avgift än nyss nämnts. Sådant beslut har Kungl. Maj :t hittills ej meddelat.

På grund av föreskrifter i respektive författningar skall vidare vid den allmänna skatteuppbörden uppbäras investeringsskatt enligt förordningen den 30 mars 1951, nr 151, investeringsavgift enligt förordningen den 14 december 1951, nr 794, samt särskild kommunalskatt enligt kungörelsen den 18 april 1952, nr 163.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Före det nya uppbördssystemet debiterades och uppbars bl. a. även h u shållningssällskapsavgifterna i samband med den allmänna uppbörden.

7944 års uppbördsberedning uttalade, att dessa avgifter utan större olägenhet syntes kunna uppbäras av hushållningssällskapen själva.1

I propositionen nr 370 till 1945 års riksdag med förslag till uppbördsförordning' m. m. framhöll dåvarande chefen för finansdepartementet2 bl. a., att det föreslagna uppbördssystemet komme att föranleda ett betydande arbete för debiterings- och uppbördsmyndigheterna. Det vore därför nödvändigt att i så stor utsträckning som möjligt förenkla detta arbete. En sådan förenkling kunde ske genom att från det allmänna uppbördssystemet utesluta vissa avgifter, vilka torde kunna uppbäras i särskild ordning. Departementschefen anförde vidare.

Det bör i detta sammanhang särskilt beaktas, att uppbörden av enskilda sammanslutningar tillkommande avgifter skulle medföra en särskild belastning till följd därav, att inflytande belopp måste tillgodoföras vederbörliga inkomsttitlar efter individuell fördelning. En summarisk fördelning å titlar i förhållande till debiterade belopp är nämligen icke möjlig, då nyssberörda sammanslutningar självfallet icke böra uppbära större belopp än som för deras räkning influtit. Å andra sidan lärer icke kunna förnekas, att en omläggning av uppbörden skulle för ifrågavarande sammanslutningar medföra vissa olägenheter. Dessa olägenheter torde dock i allt fall vara mindre än de fördelar, som samtidigt skulle vinnas för debiterings- och uppbördsmyndigheterna. Jag vill härvid särskilt framhålla, att vissa hushållningssällskap och försäkringsbolag redan nu själva handhava uppbörden av dem tillkommande avgifter.

I enlighet med det nu anförda och med hänsyn till angelägenheten att avlasta en del av nuvarande uppgifter från debiterings- och uppbördsmyndigheterna tillstyrker jag beredningens förslag, att de förut angivna avgifterna till vissa försäkringsanstalter, hushållningssällskapsavgifter och riddarhuskapitationsavgifter icke vidare skola uppbäras vid den allmänna uppbörden utan av vederbörande sammanslutning.

Bevillningsutskottet, som också hade att taga ställning till i två likalydande motioner framställda yrkanden om att hushållningssällskapsavgift även efter det nya uppbördssystemets genomförande skulle få uttagas i samband med den allmänna uppbörden, tillstyrkte det i propositionen framlagda förslaget. Utskottet anförde.3

Även om den halvofficiella ställning, som hushållningssällskapen intaga, kunde synas föranleda att avgifterna till dessa borde upptagas å debetsedel tillsammans med skatt, skulle dock härav förorsakas så betydande svårigheter ur uppbördssynpunkt — icke minst med hänsyn till att nämnda avgifter äro frivilliga — att utskottet icke finner sig kunna tillstyrka det i ovannämnda motioner framförda yrkandet.

I skrivelse den 10 september 1949 till uppbördssakkunniga bär Hushållningssällskapens förbund hemställt, att de sakkunniga måtte framlägga för­

1 SOU 1945: 27 s. 183.

2 Prop. nr 370/1945 s. 108.

3 Bev.-utskottets bet. nr 65/1945 s. 15.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 75

slag om att ledamotsavgift till hushållningssällskap skulle debiteras och uttagas i samband med den allmänna uppbörden. I skrivelsen anföres bl. a.

Vid genomförandet av nu tillämpat skatteuppbördssystem bortföll dittillsvarande möjlighet för hushållningssällskapen att få sina ledamotsavgifter uppburna i samband med skatteinbetalningen. Detta sätt för berörda årsavgifters erläggande var praktiskt och smidigt, såväl för sällskapen som för dessas ledamöter. Det tillämpades därför inom det långt övervägande antalet sällskap eller inom sammanlagt 22 av landets 26 hushållningssällskap.

Inom flertalet hushållningssällskap har man sålunda efter uppbördsreformen varit tvungen att övergå till nya system för inkasseringen av ledamotsavgifterna. Härvid har olika sådana kommit till användning, nämligen uppbörd genom mejeriförening, inlösen av utsänt postförskott, direkt postgiroinbetalning samt inkassering genom lokala ombud. Ingen av dessa metoder kan emellertid i effektivitet och enkelhet mäta sig med den tidigare uppbörden i samband med kronoutskylderna. Eftersom ledamotskap i hushållningssällskap är frivilligt, har följden tyvärr också blivit att dessa, framförallt i Norrland, fått vidkännas en betydande minskning i antalet ledamöter. Denna beräknas uppgå till inemot 50 000.------------

Nyssnämnda minskning utav antalet ledamöter har på ansvarigt håll inom hushållningssällskapen väckt oro och såväl inom dessa som inom förbundet har förhållandet och dess konsekvenser ingående behandlats. Framhållas må att minskningen av antalet ledamöter även medfört ett kraftigt inkomstbortfall för hushållningssällskapen, vilket med hänsyn till sällskapens vä) kända ekonomiska svårigheter haft menlig inverkan å deras verksamhet och ytterligare minskat möjligheterna att vidtaga angelägna åtgärder för jordbruksnäringens främjande. Därtill kommer, att nu tillämpade uppbördsmetoder äro väsentligt mera kostnads- och arbetskrävande för sällskapen.

Hushållningssällskapens verksamhet är ju helt inriktad på allmänna uppgifter och inte minst sällskapens ställning som förmedlare av statliga åtgärder för jordbrukets främjande synes motivera, att sällskapen vid inkasserandet av utgående ledamotsavgifter erhålla medverkan från de lokala organ, som handhava skatteuppbörden. Årsavgifterna, som numera äro lika inom samtliga sällskap och vars storlek bestämts av statsmakterna, utgöra 4 kr. och för hustru till annan ledamot 2 kr. Givetvis äro sällskapen beredda att, om så skulle anses erforderligt, liksom tidigare ersätta på grund av denna indrivning orsakade merkostnader. I detta sammanhang må påpekas, att hushållningssällskapen med nuvarande uppbördsmetoder i betydande omfattning och med anlitande av sällskapens tjänstebrevsrätt utsända inbetalningskort, påminnelser om inbetalningar o. s. v. Dessa försändelser skulle sålunda ej längre förekomma vid en återgång till avgifternas erläggande i samband med skatteuppbörden.

Folkpensionsavgift skall enligt 19 § lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering för varje år erläggas av envar svensk medborgare, dock ej för år före det, under vilket han fyller 18 år, eller efter det, under vilket han fyllt 66 år, eller för år, för vilket han icke är i riket mantalsskriven, ej heller för år, för vilket hans enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomst icke uppgår till 1 200 kr. eller, om han är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, lör år för vilket makarnas taxerade inkomster sammanlagt icke uppgår till 1 200 kr. Pensionsavgift skall vidare icke erläggas av person, som under juni månad det år avgiften skall slutligen påföras, ägt uppbära folkpension eller den 1 juli. samma år förlorat sitt svenska medborgarskap, eller för den

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

som vid sistnämnda tidpunkt avlidit. Beloppet av den pensionsavgift, som skall av avgiftspliktig årligen erläggas, utgör en procent av hans enligt förordningen om statlig inkomstskatt för året taxerade inkomst eller, om den avgiftspliktige är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomster. För varje avgiftspliktig är dock högsta avgift 100 kr. Pensionsavgiften skall alltid utföras i helt antal kronor så att överskjutande öretal bortfaller.

Enligt 20 § lagen om folkpensionering skall äkta make svara jämväl för andra maken påförd pensionsavgift för tid under äktenskapet, då makarna är mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll.

Folkpensionsavgifterna ingår i den preliminära skatten. Då pensionsavgift slutligen påföres, skall den införas i huvudskriften av inkomstlängden samt därjämte debiteras i debiteringslängd och å uppbördskort (kreditkort). Om av två äkta makar, som är mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll, den ene icke skall påföras annan skatt eller avgift än pensionsavgift, skall avgiften påföras den andre maken under förutsättning att uppbördskort är upplagt för denne. Pensionsavgifterna antecknas under rubrikerna »Pensionsavgift, egen» och »Pensionsavgift, makes».

Vid debitering och uppbörd av olycksfallsförsäkringsavgift e r för i riksförsäkringsanstalten försäkrade skiljes mellan »mindre» och »större» arbetsgivare, varvid till de senare räknas arbetsgivare som sysselsätter i regel minst fem anställda. Endast avgifterna för de »mindre» arbetsgivarna uppbäres vid den allmänna uppbörden. Avgifterna för dessa uträknas av riksförsäkringsanstalten och införes av anstalten i de s. k. arbetsgivarförteckningarna, som upprättas av lokal skattemyndighet med ledning av mantalsuppgifter in. in. De av anstalten i nämnda förteckningar antecknade avgifterna påföres vederbörande arbetsgivare av den lokala skattemyndigheten i samband med debitering av slutlig skatt året näst efter det år, avgifterna avser.

Efter debiteringen skall arbetsgivarförteckningarna, i vad de angår varje särskild kommun på landet samt stad som tillhör fögderi, före den 1 oktober av lokal skattemyndighet tillställas vederbörande kommunalstämmas ordförande, magistrat eller kommunalborgmästare som har att under viss bestämd och vederbörligen kungjord tid, ej understigande 14 dagar, på tillkännagivet lämpligt ställe hålla förteckningarna, i stad särskilt för varje hppbördsdistrikt, de avgiftspliktiga tillhanda. Förteckningarna bör därefter senast inom oktober månads utgång återsändas till den lokala skattemyndigheten, som har att återställa desamma till riksförsäkringsanstalten inom lid, som av anstalten bestämmes. I stad med egen uppbördsförvaltning skall förteckningarna särskilt för varje uppbördsdistrikt i enahanda ordning genom den lokala skattemyndighetens försorg hållas de avgiftspliktiga tillhanda och därefter återställas till riksförsäkringsanstalten inom tid, som av anstalten bestämmes.

Förmenar arbetsgivare, att avgift blivit honom obehörigen eller oriktigt påförd, äger han jämlikt § 6 förordningen den 31 mars 1922, nr 130, för er­

Kungl. Maj:Is proposition nr 100. 77

hållande av rättelse göra anmälan hos riksförsäkringsanstalten inom ett år efter det avgiften senast bort ha erlagts. Återbetalning av för mycket erlagd olycksfallsförsäkringsavgift skall ske genom riksförsäkringsanstalten (89 § 2 mom. uppbördsförordningen).

De sakkunniga. Med hänsyn till investeringsskattens och investeringsavgiftens tillfälliga natur har de sakkunniga icke funnit anledning att särskilt omnämna dem i 1 § uppbördsförordningen. Ej heller i övrigt har den gjorda uppräkningen av skatter och avgifter, som ingår i den allmänna uppbörden, ansetts böra ändras. Sålunda har de sakkunniga icke kunnat förorda, varken att — såsom ifrågasatts — från denna uppbörd utesluta olycksfallsförsäkringsavgifterna och förut angivna annuiteter eller att hushållningssällskapsavgifterna skulle få uppbäras vid den allmänna uppbörden. Beträffande sistnämnda avgifter anför de sakkunniga.

Även om det visat sig vara förenat med vissa olägenheter för hushållningssällskapen att uppbörden av deras medlemsavgifter icke längre sker i samband med den allmänna uppbörden, kan likväl icke en återgång till tidigare system förordas av de sakkunniga. De skäl, som på sin tid föranledde att dessa avgifter uteslötos från den allmänna uppbörden, äga alltjämt giltighet. Särskilt hör framhållas, att det här är fråga om frivilliga avgifter till sammanslutningar, som visserligen ha allmänna uppgifter men likväl äro enskilda. Någon summarisk redovisning från länsstyrelserna till hushållningssällskapen av debiterade belopp i likhet med vad som sker beträffande t. ex. olycksfallsförsäkringsavgifterna kan därför icke komma på tal. I stället måste redovisningen avse influtna belopp, vilket skulle åsamka länsstyrelserna ett avsevärt merarbete. De fall, där avkortning måste ske, därför att vederbörande icke önskar betala den påförda avgiften, skulle medföra extra arbete både för länsstyrelserna och för de lokala skattemyndigheterna.

De sakkunniga framhåller, att gällande bestämmelser om uppbörd och indrivning av folk pensionsavgift erna medförde olägenheter av skilda slag. Dessa olägenheter skulle lättast undanröjas om särskilda pensionsavgifter icke längre påfördes utan avgiftsbeloppen i stället inarbetades i den statliga inkomstskatten. Om avgifterna alltjämt skulle bibehållas, skulle betydelsefulla förenklingar kunna vinnas om avgifterna påfördes med ledning av den beskattningsbara inkomsten i stället för som nu med ledning av den taxerade inkomsten. För sådana omläggningar kunde enligt de sakkunnigas mening även materiella skäl åberopas, men ämnet torde falla utanför de sakkunnigas uppdrag.

Vidare framhåller de sakkunniga, att bestämmelserna om pensionsavgift för äkta makar föranledde vissa olägenheter. Erinringar hade från olika håll framförts med krav på förenklingar. De sakkunniga, som övervägt olika möjligheter i sådant avseende, hade därvid funnit att man, om ett bättre förhållande skulle kunna åvägabringas, icke kunde undgå att vidtaga vissa ändringar av de materiella bestämmelserna. Då det måste framstå som synnerligen angeläget, att de nu gällande, särskilt för uppbörds- och indrivningsarbetet mycket otillfredsställande bestämmelserna i förevarande hänseende ändrades, hade de sakkunniga ansett sig oförhindrade att framlägga förslag härom.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

En radikal lösning av problemet vore, fortsätter de sakkunniga, att äkta makar påfördes pensionsavgift oberoende av varandra och med hänsyn allenast till den taxerade inkomst, som åsatts vederbörande make. Ett så vittgående förslag hade de sakkunniga dock icke ansett sig kunna upptaga. De sakkunniga hade i stället sökt finna utvägar, vilka icke innebure en så omfattande omläggning, Härom anföres följande.

Om den avgiftspliktige är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make, uppgår pensionsavgiften för envar av makarna till en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomst, dock högst 100 kr. Är endast den ene av makarna taxerad, debiteras denne även den andre makens pensionsavgift. Äro båda makarna taxerade påföres envar av dem sin avgift. Om den ene makens inkomst är mycket låg i förhållande till den andres, kommer den förre att påföras en oproportionerligt hög pensionsavgift. För att undvika ett dylikt resultat har i ett av de inkomna yttrandena ifrågasatts att makarnas sammanlagda pensionsavgifter skulle fördelas mellan makarna i förhållande till envars taxerade inkomst. Detta tillvägagångssätt torde dock komma att åsamka de lokala skattemyndigheterna väsentligt ökat arbete. En annan, enklare fördelningsgrund synes vara att envar avgiftspliktig påföres pensionsavgift med en procent av den taxerade inkomsten, högst 100 kr. eller, om den avgiftspliktige är taxerad som gift, högst 200 kr., dock att om i det senare fallet båda makarna äro taxerade, makarnas sammanlagda pensionsavgift icke får överstiga 200 kr. I den mån så erfordras får därvid pensionsavgiften nedsättas för den av makarna, som åsatts en taxerad inkomst överstigande 10 000 kr. Överstiger båda makarnas taxerade inkomst nämnda belopp, påföres envar av makarna pensionsavgift med 100 kr.

I fråga om äkta makar, av vilka allenast den ene är avgiftspliktig, beräknas för närvarande pensionsavgiften för den avgiftspliktige maken med ledning av makarnas sammanlagda inkomst eller, om endast en av makarna har inkomst, med ledning av dennes inkomst oavsett om han skall debiteras avgift eller icke. Lämpligare synes vara att knyta avgiftsplikten endast till den av makarna, som åsatts taxerad inkomst. Är denne av annan anledning, t. ex. på grund av ålder, ej avgiftspliktig, påföres icke pensionsavgift för någon av makarna, även om den andre maken enligt nu gällande regler skulle ha varit skyldig erlägga avgift. Om den av makarna, som åsatts taxerad inkomst, även i övrigt är avgiftspliktig, men den andre maken enligt gällande bestämmelser icke skulle haft att erlägga avgift, bör enligt de sakkunniga avgiften beräknas som om den avgiftspliktige varit ensamstående. Detsamma synes böra gälla, om båda makarna åsatts taxerad inkomst men den ene av makarna av annan anledning icke skulle vara avgiftspliktig.

Detta förslag innebär, att pensionsavgiftsbeloppen i vissa fall bli ändrade i förhållande till vad nu gäller beträffande äkta makar, av vilka endast den ene är avgiftspliktig. För närvarande utgår avgift med en halv procent av den taxerade inkomsten för den av makarna som är avgiftspliktig, högst 100 kr. Enligt förslaget skall avgiften utgöra en procent av inkomsten, högst 100 kr., men endast påföras, om den av makarna, som i övrigt är avgiftspliktig, tillika är taxerad. Om denne icke skulle ha åsatts taxerad inkomst, påföres ingen pensionsavgift. Om alltså mannen åsatts taxerad inkomst understigande 20 000 kr. och hustrun ej har någon inkomst och icke heller i övrigt skulle vara avgiftspliktig, kommer den förstnämnde att påföras en något högre avgift än för närvarande, t. ex. vid en inkomst

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 79

av 15 000 kr. 100 kr. mot för närvarande 75 kr., vid en inkomst av 10 000 kr. likaså 100 kr. mot för närvarande 50 kr. och vid en inkomst av 6 000 kr. 60 kr. mot för närvarande 30 kr. Om i nämnda exempel mannen enligt nu gällande bestämmelser varit fri från avgiftsplikt och hustrun icke haft någon inkomst men i övrigt varit avgiftspliktig, skall enligt förslaget avgift icke påföras, under det att f. n. avgift skulle ha påförts med 75 kr., resp. 60 kr. och 30 kr. Säkerligen kommer det senare fallet att bli mera vanligt förekommande än det förra eftersom det i regel är mannen-inkomsttagaren, som först blir fri från avgiftsplikt på grund av ålder. Förslagets genomförande torde icke medföra någon förändring av betydenhet i fråga om beloppet av de pensionsavgifter, som för närvarande inflyta.

Förevarande förslag beträffande äkta makars avgiftsplikt innebär, att principen om uttagande av pensionsavgift endast av taxerade personer blir tillämpad även beträffande äkta makar. Nu gällande, i praktiken svårtillämpade bestämmelse om ene makens ansvar för den andre makens pensionsavgift bör därvid kunna upphävas.

De sakkunniga framhåller, att gällande lag förutsatte för avgiftsplikt, bl. a., att vederbörande skulle vara mantalsskriven i riket för det år för vilket avgiften påfördes. Denna fråga skulle alltså bedömas med ledning av mantalslängden för nämnda år. Debiteringen av pensionsavgifter inginge som ett led i debiteringen av slutlig skatt enligt visst års (taxeringsårets) taxering. Den slutliga skatten debiterades enligt mantalsskrivningsförhållandena under året dessförinnan (beskattningsåret). För debiteringen av pensionsavgifterna torde emellertid taxeringsårets mantalslängd i praktiken svårligen kunna användas. De sakkunniga föreslår därför, att debiteringen skall ske med ledning av mantalslängden för året dessförinnan, d. v. s. efter samma mantalslängd som tillämpas beträffande debiteringen av annan slutlig skatt för samma år som pensionsavgiften avser.

För närvarande torde gälla, fortsätter de sakkunniga, att pensionsavgift beräknades såsom för makar under förutsättning att den avgiftspliktige vore gift och för det år, för vilket avgiften skulle slutligen påföras, vore mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin make. För debitering av pensionsavgift för äkta makar borde dock lämpligen samma regler gälla som vid sambeskattning av äkta makar. Om sålunda makarna under större delen av beskattningsåret icke levt tillsammans, borde pensionsavgifterna för envar av makarna beräknas som om makarna varit ogifta.

Vidare erinrar de sakkunniga om att pensionsavgift för närvarande icke skulle erläggas av person, som under juni månad det år avgiften skulle slutligen påföras ägt uppbära folkpension eller som den 1 juli samma år förlorat sitt svenska medborgarskap. Ej heller skulle pensionsavgift erläggas för den som vid sistnämnda tidpunkt avlidit.

I anslutning härtill påpekar de sakkunniga, att pensionsavgift inginge i den preliminärskatt, som de personer varom här vore fråga erlagt under föregående år (inkomståret). Avgiften hade sålunda redan erlagts, om det förhållande, som föranledde avgiftsbefrielse, inträffade under tiden januari—juni det år debiteringen ägde rum. Att i ett dylikt läge avgiften skulle restitueras, syntes icke motiverat. De sakkunniga föreslår att före­

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

varande bestämmelser, som ledde sitt ursprung till tidigare uppbördssystem då avgifterna icke uttogs preliminärt, skulle ändras att avse december månad året näst före debiteringsåret, såvitt gällde person, som kommit i åtnjutande av folkpension, resp. den 1 januari sistnämnda år beträffande person som förlorat sitt svenska medborgarskap eller avlidit.

De sakkunniga framhåller, att restitution av slutlig eller tillkommande skatt enligt 89 § 2 mom. andra stycket uppbördsförordningen skulle verkställas av länsstyrelsen. Återbetalning av för mycket erlagd olycksfall sförsäkringsavgift skulle dock ske genom riksförsäkringsanstaltens försorg. Denna bestämmelse vore föranledd av det förhållandet, att anstalten i samband med att avgifterna antecknats i arbetsgivarförteckningarna från vederbörlig inkomsttitel å riksstaten tillgodofört olycksfallsförsäkringsfonden avgifternas belopp. Det hade därför ansetts, att det borde ankomma på anstalten att vid upphävande eller nedsättning av verkställd avgiftspåföring återbetala det belopp, som anstalten oriktigt tillgodofört sig. Emellertid hade denna bestämmelse medfört olägenheter. Innan återbetalning kunde ske, hade anstalten att undersöka, om vederbörande påförts kvarstående skatt och i så fall om denna erlagts. Hade den kvarstående skatten ej erlagts, skulle avkortning i stället ske. Beslut härom hade dock ansetts böra fattas av länsstyrelsen.

Det torde vara mera ändamålsenligt, säger de sakkunniga, att även olycksfallsförsäkringsavgifter skulle restitueras av länsstyrelsen. På riksförsäkringsanstalten borde ankomma att vid varje beslut om upphävande eller nedsättning av påförd olycksfallsförsäkringsavgift underrätta vederbörande länsstyrelse härom och samtidigt återföra ett mot beslutet svarande belopp från olycksfallsförsäkringsfonden till vederbörlig inkomsttitel å riksstaten. Länsstyrelsen hade därefter att handlägga ärendet i likhet med vad som gällde beträffande annan slutlig skatt, som skulle restitueras eller avkortas.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att arbetsgivarförteckningarna enligt § 3 mom. 2 förordningen den 31 mars 1922, nr 130, skulle under viss tid hållas tillgängliga för granskning av de avgiftspliktiga. Under senare år torde det mycket sällan ha förekommit, att någon avgiftspliktig infunnit sig för att kontrollera avgiften i förteckningen. Utställandet syntes numera vara utan betydelse och bestämmelsen härom torde saklöst kunna utgå. Därest avgiftspliktig önskade erhålla uppgift om honom påförd avgift, kunde sådan erhållas genom hänvändelse till den lokala skattemyndigheten.

Promemorian angående möjligheten att åstadkomma ett i vissa hänseenden förenklat taxerings- och debiteringsförfarande. Såsom inledningsvis omnämnts har en inom finansdepartementet tillkallad sakkunnig, assessorn i kammarrätten Sten von Otter, behandlat vissa frågor om debitering av folkpensionsavgifter i en den 25 januari 1952 dagtecknad promemoria angående möjligheten att åstadkomma ett i vissa hänseenden förenklat taxerings- och debiteringsförfarande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 81

I promemorian anföres till en början följande.

Efter uppbörds- och folkbokföringsreformernas genomförande utnyttjas de hos länsbyråerna för folkbokföringen befintliga tryckande registren för tryckning av bl. a. mantalsiängder, inkomstlängder, debiteringslängder, debetsedlar å preliminär och slutlig skatt samt uppbördskort. Mantalslängden skall vara tryckt senast den 15 februari under mantalsåret. Sedan längden justerats, senast den 1 mars, och eventuellt erforderliga rättelser skett i de tryckande registren, igångsättes — sedan bl. -a. tryckning skett av röstlängden för året — tryckning av inkomstlängd och debiteringslängd för påföljande taxeringsår (i Stockholm tryckas dock inkomst- och debiteringslängder först under juli-augusti månader). Den förstnämnda längden tryckes i 3 exemplar, huvudskrift och två avskrifter (såvitt angår Stockholm och Göteborg i huvudskrift och en avskrift), och den senare i ett exemplar. Tryckningen, vilken sker i två tryckningsomgångar, tillgår så att i första omgången tryckas huvudskriften och eu avskrift av inkomstlängden och i andra omgången debiteringslängden jämte den andra avskriften av inkomstlängden. Debetsedlar å preliminär skatt samt uppbördskort tryckas i huvudsak under n o v e in b e r-d e c e in b e r månader under året före beskattningsåret, samt debetsedlar å slutlig skatt såsom regel under maj—juni månader beskattningsåret.

Sedan samtliga tryckningsarbeten slutförts, »brytes» det tryckande registret, varmed menas att registerplåtarna för de personer, som flyttat efter den 1 november året före beskattningsåret, borttagas från den plats i de tryckande registren, de haft under tryckningstiden och i stället insättas å den plats, de kunna antagas skola ha under tryckningsarbetet påföljande beskattningsår.

Registerplåtarna äro sålunda uppställda i mantalslängdens ordning, registren äro »låsta», under 5 å 6 månader varje år. Oberoende av om registren äro »låsta» eller ej, undergå dock registerplåtarna fortlöpande kompletteringar. De innehålla således ständigt aktuella uppgifter angående namn, civilstånd, senaste kyrkobokföringsort, postadress m. m. En person kan som följd härav i mantalslängden för ett år stå såsom ogift, men om han gift sig å sådan tid att giftermålet hunnit registreras å plåten innan tryckningen av inkomstlängden för påföljande år påbörjats, kommer han att i sistnämnda längd stå såsom gift (datum för giftermålet finnes utsatt). Å personplåten för person, som avlidit, inpräglas datum för dödsfallet. Har detta inträffat efter den 1 november året före beskattningsåret å sådan tid, att det hunnit registreras innan tryckningen av respektive längder påbörjats, kommer alltså att av längden framgå dagen för dödsfallet.

Därefter framhålles, att man i samband med införandet av adressmaskinanläggningar vid länsstyrelserna av naturliga skäl måste i viss mån anpassa användningen av desamma efter då gällande föreskrifter om bland annat taxering och debitering. Man kunde ej då omarbeta och det torde ej heller ha varit lämpligt att med en gång omarbeta en mångfald författningar i sådan riktning att alla detaljer skulle bli avpassade efter det nya systemet med maskinell framställning av längder m. in. Denna anpassning måste komma så småningom; det hade icke kunnat undvikas att man hitintills måst och alltjämt i viss utsträckning måste genom manuellt arbete komplettera vad maskinerna ej förmådde att åstadkomma. Men det gällde att så mycket som möjligt begränsa behovet av manuella kompletteringsarbeten och

ti Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

därigenom nedbringa kostnaderna för bl. a. folkbokföringsväsendet. Ju mera adressmaskinanläggningarnas användningsområde vidgades, desto viktigare vore det, dels att maskinerna bleve rationellt utnyttjade så att icke plåtmaterialet och maskinerna utsattes för onödigt slitage, dels ock att det dagliga rutinarbetet för länsbyråernas personal så mycket som möjligt förenklades.

Ett rationellt utnyttjande av de tryckande registren och av de längder in. in., vilka framställdes med hjälp av dessa register, förutsatte att de i längderna inflytande uppgifterna, utan efterhandskomplettering, finge ligga till grund för bl. a. taxering till statlig och kommunal skatt och debitering av skatter och andra avgifter, bl. a. avgifter till folkpensioneringen. Så vore för närvarande icke fallet och detta förorsakade folkbokförings-, taxeringsoch debiteringsmyndigheterna ett avsevärt merarbete.

Möjligheter till arbetsförenkling torde, säger utredningsmannen vidare, uppkomma i samband med att de av 1949 års skatteutredning och 1949 års uppbördssakkunniga framlagda förslagen genomfördes.

Sedan i promemorian framhållits att — därest skatteutredningens förslag genomfördes — inkomstlängden ur taxeringss/ynpunkt ej längre skulle behöva kompletteras med uppgifter om dödsfall och civilståndsändringar, erinras om att uppbördssakkunniga i syfte att förenkla debiterings- och indrivningsarbetet föreslagit vissa ändringar beträffande folkpensionsavgifterna. Dessa ändringar koinme även ur folkbokföringssynpunkt att innebära eu viss förenkling. Fråga vore dock huruvida icke ytterligare förenklingar — utöver de av de sakkunniga föreslagna — skulle kunna ernås, vilka skulle komma såväl folkbokförings- som debiteringsmyndigheterna till godo. Härom anföres följande.

Urvalet av de personer, vilka skola påföras pensionsavgift, sker för närvarande huvudsakligast med ledning av de uppgifter, som finnas införda i inkomstlängden, antingen uppgifterna framgå av det i längden gjorda avtrycket av vederbörandes personplåt eller uppgift införts manuellt genom länsstyrelsens försorg. Av de manuellt införda uppgifterna äro i första hand av betydelse de, som avse inträffade dödsfall beträffande personer i avgiftspliktig ålder. I den mån förhållanden inträffa, vilka icke framgå av inkomstlängden men som kunna vara av betydelse för avgiftspåföringen, erhåller debiteringsförrättaren i annan ordning kännedom därom. Så sker dels beträffande dödsfall, vilka inträffat under tiden från den 1 november beskattningsåret till och med den 30 juni taxeringsåret — av tekniska skäl är det icke möjligt för länsbyråerna att komplettera inkomstlängderna med dödsfall, som inträffat efter den 1 november beskattningsåret — dels beträffande de fall, där en person i avgiftspliktig ålder tillerkänts folkpension eller sådan pension upphört att utgå, dels ock beträffande nationalitetsändringar.

För vederbörande debiteringsförrättare möter det inga svårigheter att iakttaga i inkomstlängden verkställda anteckningar om dödsfall. Däremot ställer det sig praktiskt ogenomförbart för honom att med ledning av mottagna underrättelser beakta dödsfall, om vilka anteckning icke skett i inkomstlängden. Ett sådant beaktande skulle förutsätta, att de lokala skattemyndigheterna omedelbart före dcbiteringsarhetets början i det hos dem förda, av avtryckskort bestående kortregistret över befolkningen inom distriktet kontrollerade, huruvida uppgift inkommit att en avgiftspliktig avlidit, ett förfarande som skulle vara alltför tidsödande. Det nuvarande systemet

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 83

innebär i pi ulvtiken (utom i Stockholm, där muntulsverket i särskild ordning lämnar uppbördsverket meddelande om alla inträffade dödsfall), att debiteringsförrättarna icke kunna vid debiteringen av pensionsavgifter beakta dödsfall, som inträffat efter den 1 november beskattningsåret (i det följande kommer att såsom beteckning för det år pensionsavgift skall slutligen påföras, användas benämningen debiteringsåret och för året närmast före detta benämningen beskattningsåret). En möjlighet vore visserligen att debiteringsförrättaren, när han aviseras om ett dödsfall, tillställes meddelandet i två exemplar, två avtryckskort, varav det ena insättes i vederbörligt huvud- eller avgångsregister, och det andra i ett särskilt för ändamålet uppiagt register över avlidna personer. En sådan anordning skulle emellertid förorsaka såväl debiteringsförrättare som länsstyrelse extra arbete och kan med hänsyn härtill icke förordas. Ytterligare en tänkbar utväg skulle vara, att debiteringsförrättaren skriver ut ett extra registerkort för detta ändamål, men ej heller detta kan anses rationellt. Det må i detta sammanhang beaktas, att antalet dödsfall inom de avgiftspliktiga åldersgrupperna är relativt stort. År 1945 avledo sammanlagt 71 901 personer. Av dessa voro 5 819 i åldern 0—15 år, 22 285 i åldern 15—65 år och 43 797 i åldern 65 år och däröver (Sveriges officiella statistik: Befolkningsrörelsen år 1945, tab. 22). Ca 30 % av dödsfallen skulle alltså äga betydelse för debiteringen av pensionsavgifter.

Enligt uppbördssakkunnigas förslag skulle pensionsavgift icke påföras den som avlidit före den 1 januari debiteringsåret (enligt gällande bestämmelser den 1 juli debiteringsåret). Även efter ett eventuellt genomförande av nämnda förslag komme det, framhåller utredningsmannen, att vid debiteringen av pensionsavgifterna bli en »osäkerhetsperiod» av två månader; debiteringsförrättarna finge svårt att vid debiteringen beakta dödsfall, som inträffat under denna tid (november och december månader). Ur denna synpunkt vore det önskvärt att ytterligare två månader flytta tillbaka den tid, före vilken dödsfall skulle ha inträffat för att detsamma skulle beaktas vid debiteringen. Emellertid torde, sedan skatteutredningens förslag genomförts, någon komplettering av inkomstlängderna med avseende å dödsfall icke \ara erforderlig ur taxeringssynpunkt. Bortfölle denna synpunkt såsom motiv för den manuella kompletteringen av inkomstlängderna, syntes det böra uppställas såsom ett oeftergivligt krav att debiteringen av pensionsavgifterna skulle kunna ske utan ledning av vare sig i inkomstlängderna manuellt införda uppgifter eller särskilt upplagda register. Genomförandet av en sådan ordning förutsatte, fortsätter utredningsmannen, att man i viss utsträckning frånginge de nu gällande principerna för när en person, som enligt huvudregeln vore avgiftspliktig, skulle befrias från skyldighet att erlägga pensionsavgift. Först uppställde sig frågan, huruvida avgift skulle erläggas för en här i riket mantalsskriven person, vilken avlidit. Hade dödsfallet inträffat under november eller december månader året forc beskattningsåret eller å sådan tid under beskattningsåret att det hunnit registreras i det tryckande registret före tryckningen av inkomstlängden, framginge av plåtavtrycket i längden, vilken dag dödsfallet inträffat. Man kunde alltså vid debiteringen beakta dödsfall, som inträffat under nämnda tid men ej de som inträffat efter den liden. Avgörande för avgiftsplikteu

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 100,

syntes dock böra vara förhållandena viss dag, förslagsvis den 1 januari beskattningsåret. Regeln skulle då bli, att pensionsavgift icke skulle erläggas för avgiftspliktig person, vilken avlidit före den 1 januari beskattningsåret; däremot skulle avgift erläggas för den som avlidit nämnda dag eller senare. Vidare anföres följande.

Ur principiell synpunkt kan visserligen mot ett sådant förslag riktas den invändningen, att'det är obilligt att pensionsavgift skall erläggas icke blott för det år, då dödsfallet inträffat, utan även för året därefter. Betänkligheterna mot en sådan ordning synas dock icke kunna vara alltför starka. Dels ha nämligen pensionsavgifterna numera karaktären av en statlig skatt och icke en på försäkringsmässiga grunder baserad pensionsavgift, dels har i de flesta fall — såsom följd av nuvarande uppbördssystem — för den avlidne redan erlagts »preliminär pensionsavgift». Betänkligheterna synas böra bliva än mindre, om man tager i beaktande, att en viss reducering av avgiftsbeloppets storlek sker automatiskt, därigenom att den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten, vilken ligger till grund för beräkningen av pensionsavgiften, såsom regel är mindre ju tidigare under året dödsfallet inträffat. I detta sammanhang må även framhållas alt uppbördssakkunniga föreslagit införandet av en bestämmelse om att dödsboet efter en person under vissa omständigheter skall kunna befrias från erläggandet av sådan pensionsavgift som debiterats i samband med debiteringen av kvarstående eller tillo * kommande skatt.

Ytterligare må, till bemötande av en eventuell invändning om det orättvisa i att pensionsavgift skall erläggas för en avliden, framhållas följande. Förutsättningen för att en avgiftspliktig skall paföras pensionsavgift är att han, om han är ogift, för debiteringsåret blivit taxerad till statlig inkomstskatt för en taxerad inkomst av minst 1 200 kronor. Avgörande för om en person skall påföras pensionsavgift, respektive för med vilket belopp avgiften skall påföras honom är sålunda bl. a. hans inkomstförhållanden under beskattningsåret. Att detta realiter innebär att avgiftsskyldigheten inträtt redan under beskattningsåret torde icke kunna förnekas; skyldigheten fullsöres även förstnämnda år genom att avgiften erlägges preliminärt. I fråga om skyldighet att erlägga skatt till stat och kommun gäller, att denna skyldighet uppstår under det år, då inkomsten förvärvas (beskattningsåret), och icke det år, då skatten debiteras (taxeringsåret). Statlig och kommunal inkomstskatt skall erläggas för den inkomst, en person förvärvat före dödsfallet; något oberättigat synes det icke vara i att pensionsavgift, beräknad ä den inkomst som förvärvats före dödsfallet, skall erläggas för avliden person.

Några bärande skäl emot att pensionsavgift skall erläggas aven for person, som avlidit under beskattningsåret eller senare, synas sålunda icke kunna anföras. Ur statsverkets synpunkt är det en fördel, att de en gång preliminärt erlagda avgifterna icke skola restitueras.

Debiteringen av pensionsavgifterna kommer att så avsevärt förenklas, därest debiteringsförrättarna slippa taga hänsyn till dödsfall, som inträffat efter ingången av beskattningsåret, att man allvarligt bör överväga genomförandet av en sådan ordning.

Enligt uppbördssakkunnigas förslag skulle svensk medborgare som förlorat sitt svenska medborgarskap före den 1 januari debiteringsåret icke påföras pensionsavgift. Beträffande utlänning som förvärvat svenskt medborgarskap syntes, framhåller utredningsmannen, innebörden av gällande be­

Rungl. Maj:ts proposition nr 100. 85

stämmelser, vari någon ändring icke föreslagits, vara att påföring av avgift skulle ske blott medborgarskapsförvärvet kommit till debiteringsförrättarens kännedom då debiteringen skedde. Inkomstlängden utvisade nationalitetsförhållandena, sådana dessa vid tidpunkten för längdens tryckning vore registrerade i de tryckande registren, d. v. s. såsom regel någon gång under tiden mars—maj (i Stockholm dock juli—augusti) beskattningsåret. Förändringar, som inträffat efter påbörjandet av tryckningen, framginge alltså ej av längden; om dessa finge debiteringsförrättarna kännedom i särskild ordning.

Vad tidigare i promemorian sagts om svårigheterna att vid debiteringen beakta vissa inträffade dödsfall gällde även i fråga om svårigheterna att beakta inträffade medborgar skapsförändringar. Ur såväl folkbokförings- som uppbördssynpunkt vore det önskvärt att slippa de nu förekommande särskilda meddelandena om nationalitetsförändringar. Debiteringen av pensionsavgifterna borde om möjligt ske enbart med ledning av inkomstlängdens nationalitetsuppgifter. För att så skulle kunna ske, borde enligt utredningsmannens mening gälla följande principer för avgiftsplikt och debitering.

Skyldighet att erlägga pensionsavgift bör åligga den, som vid ingången av beskattningsåret är svensk medborgare; hänsyn bör alltså ej tagas till nationalitetsförändringar, som inträffat efter denna dag. Därjämte bör föreskrivas, att debiteringen skall ske med ledning av de i' inkomstlängden medelst avtryck av vederbörandes personplåt införda uppgifterna om" nationalitet. Innebörden av en sådan ordning skulle bliva att de personer, vilka under ett år, t. ex. år 1953, förvärva svenskt medborgarskap, äro undantagna från skyldighet att erlägga pensionsavgift under åren 1953 och 1954. Har förvärvet skett å sådan tid under år 1953 att inkomstlängden för år 1954 ännu ej blivit tryckt, kommer emellertid vederbörande att bliva påförd pensionsavgift för nämnda år. Han bör då ha möjlighet att genom debiteringsbesvär erhålla rättelse. Å andra sidan skulle en person, som under år 1953 förlorat sitt svenska medborgarskap, vara skyldig att under åren 1953 och 1954 erlägga pensionsavgift. Har förlusten av medborgarskapet inträtt å sådan tid under år 1953 att 1954 års inkomstlängd icke tryckts, kommer han dock icke att bliva påförd pensionsavgift för sistnämnda år; han redovisas i 1954 års inkomstlängd såsom utlänning. Personer, som förlorat sitt svenska medborgarskap å sådan tid under beskattningsåret att nationalitetsändringen hunnit inflyta i inkomstlängden för det därpå följande debiteringsåret, komma alltså att undgå erläggandet av pensionsavgift under nämnda år, ehuru de bort erlägga sådan avgift. Antalet fall, då detta kommer att inträffa, kommer dock sannolikt att bliva litet.

I avseende å dem, som förvärvade eller förlorade svenskt medborgarskap syntes alltså principen böra vara den, att medborgarskapsförhållandena vid ingången av beskattningsåret skulle vara avgörande för avgiftsplikten, men att debiteringen skulle ske med ledning av inkomstlängden för respektive debiteringsår. Vederbörande skattskyldiga finge sedan klaga, om de funne att de påförts avgift trots att de vore undantagna från avgiftsplikt. Staten å sin sida finge — med hänsyn till nödvändigheten av att debiteringsförfaran-

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

det förenklades — taga risken att en del avgiftspliktiga icke bleve påförda pensionsavgift.

Beträffande debiteringen av pensionsavgift för äkta makar erinras i promemorian om skatteutredningens förslag, att samtaxering icke skulle ske året efter det då äktenskapet ingåtts. Uppbördssakkunniga hade å sin sida föreslagit, att för debitering av pensionsavgift för äkta makar lämpligen borde gälla samma regler som vid sambeskattning av äkta makar. I detta avseende borde alltså gälla att, om makarna under större delen av året icke levt tillsammans, pensionsavgifterna borde för envar av makarna beräknas som om makarna varit ogifta. Hade äktenskapet ingåtts under beskattningsåret, borde makarna i förevarande sammanhang behandlas som om de icke varit gifta.

Slutligen erinras i promemorian, att pensionsavgift för närvarande icke skulle erläggas av person, som under juni månad debiteringsåret ägt uppbära folkpension. Uppbördssakkunniga hade föreslagit den ändringen, att förhållandena under december månad året före debiteringsåret i stället skulle vara avgörande för avgiftsfriheten. Uppgift om att pension beviljats eller upphört att utgå erhölle debiteringsförrättarna i särskild ordning från vederbörande länsbvrå. Av inkomstlängden framginge, vilka personer i avgiftspliktig ålder, som tillerkänts folkpension; uppgifterna avsåge dock förhållandena, sådana dessa vore registrerade i de tryckande registren vid tidpunkten för tryckningen av inkomstlängden.

Med hänsyn till nödvändigheten att så mycket som möjligt rationalisera arbetet med avgiftsdebiteringen vore det enligt utredningsmannens mening önskvärt att inkomstlängdens uppgifter finge vara avgörande för huruvida en person i avgiftspliktig ålder skulle påföras pensionsavgift. Principen i fråga om befrielse från skyldighet att erlägga pensionsavgift skulle då bli, att avgift ej skulle påföras den, som under januari månad beskattningsåret ägt uppbära folkpension, men att debiteringen skulle ske med ledning av inkomstlängdens uppgift om utgående folkpension. Vidare skulle föreskrivas att, om någon påförts avgift ehuru han icke varit skyldig erlägga sådan, han skulle kunna vinna rättelse efter anförda debiteringsbesvär.

Innebörden av dessa bestämmelser skulle bliva densamma som med avseende å bestämmelserna om avgiftsskyldighet och befrielse från sådan skyldighet för dem, som förvärvat eller förlorat svenskt medborgarskap. Avgiftspliktig, som tillerkänts folkpension, komme alltså att bli skyldig erlägga pensionsavgift dels för det år, då pensionen börjat utgå, dels ock för det därpå följande året. Att observera vore emellertid att sådan person i regel torde ha erlagt »preliminär pensionsavgift» under året före det, då pensionen börjat utgå. Den som förlorat rätten till folkpension, komme att bliva undantagen från avgiftsplikt under två år.

Sammanfattningsvis föreslås i promemorian, att i 19 § lagen om folkpensionering måtte föreskrivas

att pensionsavgift icke skall erläggas av den, som under januari månad

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 87

året närmast före debiteringsåret ägt uppbära folkpension, eller för den, som den 1 januari förstnämnda år är avliden,

att fråga huruvida avgiftspliktig varit svensk medborgare skall bedömas med hänsyn till förhållandena den 1 januari året närmast före debiteringsåret,

samt att i fråga om avgiftspliktig, som ingått äktenskap under året närmast före debiteringsåret, de för gift avgiftspliktig gällande bestämmelserna skall äga tillämpning först vid debitering under det därpå följande debiteringsåret.

Vidare föreslås till införande

i 34 § uppbördsförordningen en bestämmelse om att debitering av pensionsavgift skall ske med ledning av de i debiteringslängden medelst avtryck av vederbörandes personplåt eller, därest nämnda längd icke innehåller sådant avtryck, med ledning av motsvarande i mantalslängden för året närmast före taxeringsåret införda uppgifter om nationalitet och om utgående folkpension

samt i 106 § samma förordning ett stadgande att, därest någon blivit påförd pensionsavgift, ehuru han förmenar att så icke bort ske, han skall äga söka rättelse i den ordning, varom i paragrafen stadgas.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag rörande de skatter och avgifter, som skall uppbäras vid den allmänna uppbörden, har i det stora flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Endast länsstyrelsen i Uppsala län och Hushållningssällskapens förbund förordar sålunda, att hushållningssällskapsavgifterna skall uppbäras vid den allmänna skatteuppbörden. Förbundet anför bl. a. följande.

Visserligen är ledamotskapet i hushållningssällskapen frivilligt, men för att sällskapen skola på ett effektivt och resultatrilct sätt kunna handhava de arbetsuppgifter, som anförtrotts och uppdragits åt dem av det allmänna, är det inte endast önskvärt utan nödvändigt, att sällskapen ha god kontakt med så stor del av jordbrukets praktiska utövare som möjligt. Detta befrämjas i avsevärd grad genom att de äro ledamöter och därmed känna större samhörighet med sällskapen. Härigenom komma även de medel, som anslås till sällskapens verksamhet från det allmännas sida, till största nytta. Av detta skäl är det ett allmänt intresse av betydande mått, att anslutningen till sällskapen inte bara bibehålies utan också utökas. Detta torde starkt motivera, att sällskapen erhålla myndigheternas medverkan och biträde vid uppbörden av ledamotsavgifterna.

Såsom ovan anförts ha uppbördssakkunniga som främsta skäl mot en återgång till tidigare tillämpat system åberopat extra arbete vid länsstyrelsernas och de lokala skattemyndigheternas redovisning. Förbundsstyrelsen vill i anslutning härtill framhålla, att vid överväganden rörande denna fråga densamma måste med hänsyn till allmännyttan ses ur vidare synpunkt än den rent uppbördstekniska.

Beträffande folk pension sa vgifter na förordas i åtskilliga yttranden antingen att avgifterna borde inarbetas i den statliga inkomstskatten eller att frågan härom snarast borde utredas. Sådana uttalanden har gjorts

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

av riksräkenskapsverket, statens organisationsnamnet, överståthållaråmbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Kalmar, Gotlands, Älvsborgs, Värmlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens lön samt Föreningen Sveriges kronokamrerare. Därvid åberopas i allmänhet, att alldeles påtagliga fördelar skulle ur såväl administrativa som kostnadsbesparande synpunkter vinnas, om avgifterna avskaffades. Vidare framhålles, att avgifterna numera knappast kunde anses ha karaktären av försäkringsavgifter. Sålunda kan länsstyrelsen i Västernorrlands lån icke finna något berättigat motiv för att uttaga pensionsavgift, eftersom varje svensk medborgare finge folkpension, oavsett om han betalade avgiften eller ej. Några bärande psykologiska skäl för avgiftens bibehållande syntes numera knappast kunna anses föreligga. Länsstyrelsen i Värmlands län anför bl. a. att de psykologiska skäl som tidigare ansetts motivera en särskild avgiftsdebitering syntes i viss män ha bortfallit, eftersom icke blott preliminär A-skatt utan i stort sett jämväl preliminär B-skatt enligt de sakkunnigas förslag komme att uttagas av de skattskyldiga utan angivande av storleken av däri ingående folkpensionsavgift och sådan avgift därjämte som regel icke komme att uttagas, om vederbörandes inkomst understege 1 200 kr. Vidare uttalar Föreningen Sveriges kronokamrerare, att frågan om att snarast pröva avgiftsdebiteringen i hela dess vidd framstode som så mycket mera angelägen, som den »goodwill», vilken folkpensionsavgifterna kunnat ha i betalningshänseende, alltmera torde försvinna, i den mån vetskapen bleve allmän, att avgiftsbetalningen ej inverkade å storleken av utfallande pension. Länsstyrelsen i Norrbottens län erinrar därjämte om att avgiften utgjorde endast en mindre de! av det belopp, som årligen erfordrades för att täcka utgifterna för folkpensionerna.

De sakkunnigas förslag beträffande pensionsavgifterna för äkta makar har föranlett erinran endast i ett fåtal yttranden. Från yttrandena torde följande få återgivas.

Enligt statens organisationsnämnds mening syntes böra prövas, huruvida icke äkta makar borde påföras pensionsavgift oberoende av varandra och avgiften sålunda beräknas endast med hänsyn till den taxerade inkomst, som åsatts vederbörande make.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anför.

Beträffande debiteringen av pensionsavgift för äkta makar får länsstyrelsen anföra, att om endast den ene maken taxerats till statlig inkomstskatt, denne bör påföras hela pensionsavgiften, dock högst 200 kronor, utan särskild fördelning makarna emellan. Taxeras däremot båda makarna synes det länsstyrelsen praktiskt, att den make, som påförts den lägre taxeringen, debiterades för 1/2 % av det för honom taxerade beloppet, dock högst för 100 kronor, och den andre maken för återstoden av den för makarna gemensamma pensionsavgiften, som kan uppgå till högst 200 kronor för makarna gemensamt. Därest endast den ena av makarna skall påföras pensionsavgift, bör denne, om han särskilt taxerats, påföras pensionsavgift med Va % av den sammanlagda inkomsten, dock högst 100 kronor. Genomföres länsstyrelsens förslag vinnes dels att den nuvarande uppdelningen på två inkomsttitlar slopas och att de av häradsskrivareföreningen påtalade olä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 89

genheterna med proportionell fördelning försvunne samtidigt som den slutliga skatten för maken med den lägre inkomsten — med undantag för det fall att endast denne har att utgöra pensionsavgift — stode i rimligare förhållande till hans inkomst än som är fallet vid nuvarande ordning. Länsstyrelsen kan sålunda icke tillstyrka uppbördssakkunnigas förslag att pensionsavgiften skall beräknas å endast den makes inkomst, som blivit särskilt taxerad.

De sakkunnigas förslag i övrigt beträffande pensionsavgifterna har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i samtliga yttranden, dock att de myndigheter och organisationer, vilka yttrat sig över såväl uppbördssakkunnigas betänkande som den av von Otter utarbetade promemorian, allmänt förordat förslagen i promemorian i den mån dessa avser samma ämnen, som avhandlats av de sakkunniga.

Från yttrandena över promemorian må här följande återgivas.

Pensionsstyrelsen har icke något mera väsentligt att invända. Styrelsen ville dock göra vissa påpekanden. Inledningsvis framhålles, att enligt promemorian de uppgifter som funnes i de tryckta inkomst- och debiteringslängderna skulle läggas till grund för debitering av pensionsavgifter. Längderna för ett debiteringsår trycktes emellertid efter den 1 mars nästföregående år (beskattningsåret) och vad beträffade Stockholm först under juli eller augusti beskattningsåret. På grund härav och då uppgifter om befrielse från avgiftsplikt i anledning av att folkpension beviljats måste påföras folkbokföringsplåtarna omedelbart efter det anmälan om pensions beviljande tillställts vederbörande folkbokföringsregister, komme samtliga personer som erhållit pension fram till tiden för längdernas tryckning att upptagas som avgiftsbefriade, medan enligt de i promemorian föreslagna lagbestämmelserna avgiftsbefrielsen endast skulle gälla personer som ägt uppbära folkpension under januari månad beskattningsåret. Denna oegentlighet, fortsätter styrelsen, skulle kunna undvikas om det vore möjligt att på folkbokföringsplåtarna införa en uppgift om den månad, då första utbetalningen av pensionen ägt rum. Anteckningen skulle naturligtvis endast införas på plåtarna för pensionstagare i avgiftspliktig ålder. — Vidare framhålles, att från personer, vilkas folkpension indragits mellan januari månad beskattningsåret och tiden för längdernas tryckning, klagomål skulle kunna vara att vänta över att de debiterats pensionsavgift, ehuru de enligt lagbestämmelsen borde vara avgiftsbefriade. Denna olägenhet syntes man emellertid kunna undgå om pensionsstyrelsen dröjde med att sända över anmälningar om folkpensioner indragna efter januari månads utgång intill dess årets längder vore tryckta. Därefter anför styrelsen.

I uppbördssakkunnigas betänkande föreslås att de ändrade bestämmelserna i fråga om pensionsavgifters erläggande icke skulle gälla avgifterna för år 1953. Någon invändning häremot har icke anförts i promemorian. Enligt nu gällande bestämmelser blir en pensionstagare befriad från avgift för nämnda år om första utbetalningen av pensionen äger rum juni 1953 eller tidigare. Enligt det i promemorian framlagda förslaget skulle befrielse från erläggande av avgift för år 1954 äga rum om första utbetalningen av pensionen

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skett januari 1953 eller tidigare. Sålunda skulle de personer för vilka pensionen utbetalats första gången under februari till maj 1953 bli befriade från 1953 års avgift men ej från 1954 års. En särskild övergångsbestämmelse erfordras beträffande 1953 års avgiftsbetalning för att undgå ett sådant förhållande. Motsvarande gäller beträffande personer avlidna februari till juni 1953 samt personer som blivit utländska medborgare under samma tid.

Härutöver vill pensionsstyrelsen påpeka följande. Enligt såväl gällande som föreslagna lagbestämmelser skall avgörande för avgiftsbefrielse på grund av folkpensions beviljande vara om pensionstagare ägt uppbära folkpension viss månad. Såsom pensionsstyrelsen påpekat i yttrande den 11 januari 1951 rörande en av 1950 års skattelagssakkunniga utarbetad promemoria bör uttrycket »ägt uppbära folkpension» tolkas så att för befrielse från pensionsavgift skall erfordras icke endast att pensionsrätt på grund av gjord ansökan föreligger för resp. månad utan även att folkpension faktiskt kunnat lyftas under månaden antingen av pensionstagaren själv eller av annan som varit berättigad därtill. I anslutning härtill vill styrelsen framhålla att, såsom framgår av 8 § folkpensioneringslagen, pensionsberättigads hustru, till vilken hustrutillägg utgår, själv ej är att anse som folkpensionstagare, varför avgiftsbefrielse icke kan gälla hustru som uppbär hustrutillägg.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar bl. a., att det icke syntes tilltalande att debitering skulle ske enbart med ledning av debiteringslängdens uppgifter om utgående pension och om nationalitet samt att en person, som enligt föreskrifterna om avgiftsplikt icke skolat erlägga pensionsavgift, skulle behöva anföra besvär för att få rättelse, när debiteringsförrättaren faktiskt följt givna föreskrifter. Även kronokamreraren i Malmö framhåller olägenheterna av att debiteringslängdens uppgifter angående nationalitet och pensionsförhållanden icke komme att helt överensstämma med förhållandena den 1 januari sagda år. Olägenheten härav torde dock vara ganska ringa och skulle sannolikt icke medföra ett större antal debiteringsbesvär. Sett ur enbart debiteringssynpunkter kunde emellertid ifrågasättas, huruvida icke åtgärder kunde vidtagas till förhindrande av påtalade bristande överensstämmelse. Såvitt kronokamreraren kunde finna torde så utan olägenhet kunna ske genom att länsbyråerna till tiden efter tryckningen av debiteringslängden uppsköte aktualiseringen av tryckplåtarna, såvitt avsåge förändringar i nationalitet och pensionsförhållanden, vilka inträffade den 1 januari eller senare under beskattningsåret.

Vidare framhåller länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att mot anknytningen av avgiftsskyldigheten till förhållandena vid beskattningsårets ingång kunde invändas, att en hel del personer komme att få betala pensionsavgifter även sedan de börjat uppbära folkpension. I vissa fall kunde pensionsavgift rent av komma att uträknas på i taxerad inkomst ingående folkpension. Länsstyrelsen utginge dock ifrån att denna avgift oftast täcktes av en preliminär inbetalning, verkställd före inträdet i pensionsåldern. Olägenheten av att i enstaka fall den ifrågasatta avgiftspåföringen kunde komma att medföra förhöjning i kvarstående skatt för en nybliven folkpensionär torde emellertid uppvägas av de praktiska fördelarna med förslaget.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 100. 91

De sakkunnigas förslag beträffande restitution av olycksfall sförsäkringsavgift och utläggande av arbetsgi v arförteckningarna för granskning biträdes allmänt i remissyttrandena. Endast länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att gällande bestämmelser om utläggandet av nämnda förteckningar bör bibehållas.

Departementschefen. De lokala skattemyndigheterna och övriga av debiterings- och uppbördsförfarandet berörda myndigheter har tyngande och arbetskrävande uppgifter. Läget för dessa myndigheter är i själva verket pressat. Härtill kommer att från olika håll ställes allt större krav på att sådana arbetsuppgifter som debitering, skatterestitutioner, kontroll av arbetsgivarnas redovisning av skattemedel o. s. v. skall fullgöras snabbare än vad fallet varit under de första åren av det nya uppbördssystemets tillämpning. För att skapa ökade förutsättningar för tillgodoseende av dessa krav, bör man sträva efter att så ändra bestämmelserna att arbetsuppgifterna i görligaste mån förenklas. Nya uppgifter bör icke åläggas ifrågavarande myndigheter i andra fall än då detta påkallas av önskemålet att genomföra verkligt betydelsefulla reformer. Som framgår av vad jag längre fram kommer att anföra, anser jag starka skäl tala för att preliminär skatt uttages vid inkomst av korttidsanställning. Genomföres detta, föranledes härav ett ökat arbete för myndigheterna. Det är då desto mer angeläget att i andra hänseenden söka underlätta myndigheternas arbete och att iakttaga återhållsamhet, när det gäller att pröva förslag om utvidgning av deras uppgifter.

Av det nu sagda framgår, varför jag icke anser mig kunna biträda det av hushållningssällskapens förbund framställda önskemålet att uppbörden av sällskapens avgifter skulle inryckas i den allmänna uppbörden. De skäl, som vid 1945 års lagstiftning anfördes till stöd för åtgärden att ställa nämnda avgifter utanför den allmänna uppbörden, synes i dagens läge med än större kraft kunna åberopas till förmån för ett bibehållande av den nuvarande ordningen på detta område.

Vad beträffar folkpensionsavgifterna, har från några håll påpekats, att väsentliga lättnader i uppbördsarbetet skulle vinnas, därest dessa avgifter formellt avskaffades och i stället inarbetades i den statliga inkomstskatten. Detta påpekande är i och för sig riktigt. Då frågan om en allmän pensionsförsäkring emellertid för närvarande är under prövning, synes redan med hänsyn härtill icke böra ifrågakomma att nu av uppbördstekniska skäl formellt avskaffa folkpensionsavgifterna. Såsom ett ytterligare skäl mot förslaget att inarbeta folkpensionsavgifterna i statsskatten kan anföras att någon ståndpunkt ännu icke tagits till spörsmålet, hur debiteringen skall ordnas beträffande de avgifter, som föranledes av en tillämpning av lagen om allmän sjukförsäkring.

Det anförda utgör emellertid icke något hinder för att pröva de framlagda förslagen om i vissa hänseenden ändrade grunder för beräkning av folkpensionsavgifterna. De sakkunnigas härutinnan framlagda förslag åsyftar en bättre avvägning av storleken av äkta makars avgifter och, som en

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

följd därav, enklare debiteringsregler och bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt.

De sakkunniga har särskilt uppmärksammat den situation, som uppkommer då äkta makar båda har taxerad inkomst men den ena en relativt obetydlig sådan. I dylikt fall kan maken med den mindre inkomsten komma att påföras en pensionsavgift, som icke står i rimlig proportion till den samtidigt påförda skatten.

De sakkunnigas förslag beträffande beräkningen av folkpensionsavgift för äkta makar innebär i korthet följande.

Är båda makarna avgiftspliktiga — en av förutsättningarna härför är enligt förslaget att båda åsatts taxerad inkomst — uträknas avgiften för envar av dem till en procent av vederbörandes taxerade inkomst. Då den sammanlagda avgiften ej får överstiga 200 kronor, nedsättes i förekommande fall avgiften för den, vars taxerade inkomst överstiger 10 000 kronor, i sådan omfattning att den sammanlagda avgiften blir 200 kronor. Överstiger vardera makens taxerade inkomst 10 000 kronor, påföres envar avgift med 100 kronor.

Är en av makarna avgiftsplildig men icke den andre enär denne saknar taxerad inkomst, skall avgiften för den förstnämnde maken utgöra en procent av dennes taxerade inkomst och högst 200 kronor.

Är, slutligen, en av makarna avgiftspliktig men icke den andre oaktat denne åsatts taxerad inkomst, skall avgiften för den avgiftspliktige uträknas till en procent av hans taxerade inkomst och utgöra högst 100 kronor. Här bortses alltså från den icke avgiftspliktige makens eventuella inkomst.

Det må tilläggas, att de sakkunniga med sitt ifrågavarande förslag icke åsyftat någon ändring i vad nu gäller därulinnan att den taxerade inkomsten skall — för att grunda avgiftsplikt — uppgå till minst 1 200 kronor. För att icke komplicera återgivandet av innebörden i de sakkunnigas förslag har från denna regel bortsetts i det nyss anförda.

De sakkunnigas förslag synes enligt min mening materiellt godtagbart och innefatta en riktig avgränsning av de fall, där storleken av ena makens pensionsavgift bör påverkas av andra makens inkomst. Att gå så långt som statens organisationsnämnd ifrågasatt, nämligen att alltid uträkna avgiften för gift person med bortseende från andra makens inkomst, anser jag mig, i likhet med de sakkunniga, i nuvarande läge icke kunna förorda, om än ytterligare lättnader i debiteringsarbetet med en sådan anordning skulle vinnas. Vad angår det av länsstyrelsen i Jämtlands län framförda förslaget, synes detta icke lämna ett mer eller ens lika tillfredsställande resultat som de sakkunnigas förslag. Jag vill emellertid i anslutning härtill erinra om att de sakkunnigas förslag i motsats till länsstyrelsens i vissa lägen leder till en högre avgift än de nuvarande bestämmelserna. Ett exempel må belysa detta. Antages blott ena maken vara avgiftspliktig och år dennes taxerade inkomst 10 000 kronor, medan den andra makens taxerade inkomst uppgår till 5 000 kronor, blir avgiften för förstnämnde make enligt de sakkunniga

Kungl. Ma\j:ts proposition nr 100. 93

100 kronor men enligt länsstyrelsen 75 kronor, vilket sistnämnda belopp sammanfaller med det vartill gällande regler leder. I andra fall medför däremot de sakkunnigas förslag lägre avgifter än nu utgående. Nyssnämnda exempel kan varieras så att den avgiftsfrie har en taxerad inkomst av 10 000 kronor medan den avgiftspliktiges motsvarande inkomst utgör 5 000 kronor. Pensionsavgiften blir i detta fall enligt nuvarande bestämmelser och enligt länsstyrelsens förslag 75 kronor men enligt de sakkunnigas regler 50 kronor. Då det kan antagas, att i flertalet fall mannen blir avgiftsfri före hustrun och har den högre inkomsten, skulle fallen av avgiftssänkning bli fler än fallen av avgiftshöjning. Såväl den högre som den lägre avgiften är en konsekvens av principen, att när den ena maken är avgiftsfri — något som merendels beror på att vederbörande uppnått pensionsåldern — så skall den andra makens avgift bestämmas med hänsyn blott till hans egen inkomst. Som jag nyss framhållit, anser jag detta vara en godtagbar princip.

Godtages vad jag nu förordat, vinnes — förutom en viss förenkling i själva uträknandet av pensionsavgiften — förutsättningar för en bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt i de fall, då äkta makar håda har taxerad inkomst men den ena av dem en relativt obetydlig sådan. De sakkunniga har vidare ansett, att vid ett genomförande av deras ifrågavarande förslag förutsättningar även skulle finnas för ett avskaffande av den nuvarande bestämmelsen i 20 § lagen om folkpensionering enligt vilken ena maken svarar för andra makens pensionsavgift. Denna regel åsamkar, enligt de sakkunniga, myndigheterna åtskilligt besvär i tillämpningen. De sakkunniga torde främst haft i tankarna de fall, då en viss men icke tillräcklig preliminär skatt influtit och vederbörande skattskyldige äkta make icke inbetalat den kvarstående skatten. I sådant läge måste den kvarstående skatten proportioneras på de olika uppbördstitlarna i syfte att avgöra hur mycket därav som utgör pensionsavgift. På detta belopp skall andra maken krävas.

Det är uppenbart, att denna bestämmelse förorsakar ett icke obetydligt arbete för myndigheterna. Det är även uppenbart, att den reella innebörden av bestämmelsen skulle starkt minska i betydelse om — som jag förordat — make med ringa eller obetydlig inkomst framdeles komme att påföras allenast en mot hans egen inkomst svarande pensionsavgift. Visserligen kan mot förslaget att slopa bestämmelsen invändas, att staten försämrar sina möjligheter att utfå avgifter även i sådana fall då den make, som icke fullgör sina skyldigheter, har en mera betydande inkomst och följaktligen även påförts en större avgift. Det kan emellertid antagas att bestämmelsen i dylika fall mera sällan har aktualitet.

Jag anser mig följaktligen kunna biträda de sakkunnigas förslag även i nu angivet hänseende. Jag vill emellertid i anslutning härtill framhålla, att ett slopande av bestämmelsen om rätt att kräva ena maken för avgift, som påförts andra maken, är att bedöma såsom ett spörsmål avseende hur långt man med hänsyn till olägenheterna därav ur skilda synpunkter vill gå för

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

att söka säkerställa möjligheterna för det allmänna att utfå de debiterade avgifterna. Av de av mig förordade reglerna för beräkning av äkta makars pensionsavgifter i vissa fall framgår nämligen att jag icke velat hävda den meningen, att makar skulle i avseende å folkpensionsavgiften behandlas såsom oberoende av varandra.

Vad härefter angår övriga förslag rörande debitering av folkpensionsavgift, vilka samtliga åsyftar förenklingar i debiteringsförfarandet, må följande framhållas. De särskilda grunderna för beräkning av äkta makars pensionsavgifter bör tillämpas endast i de fall, då makarna skall samtaxeras. Har äktenskapet ingåtts under beskattningsåret (året före debiteringsåret) eller har makarna eljest under större delen av nämnda år icke levt tillsammans, bör således pensionsavgiften för vardera maken beräknas som för ogift. För närvarande skall pensionsavgift erläggas av varje svensk medborgare i viss ålder och med en viss minsta inkomst under förutsättning, att han för debiteringsåret är mantalsskriven i riket. Avgift skall dock icke erläggas av den som under juni månad debiteringsåret ägt uppbära folkpension eller den 1 juli samma år förlorat sitt svenska medborgarskap, ej heller för den som vid sistnämnda tidpunkt avlidit. De sakkunniga föreslår, att mantalsskrivningen för beskattningsåret, d. v. s. året närmast före det då pensionsavgiften slutligt påföres, skall vara avgörande för avgiftsplikten samt att tidpunkterna, då de förhållanden skall föreligga som medför avgiftsbefrielse, ändras till december månad under beskattningsåret för den som erhållit folkpension och till den 1 januari debiteringsåret för den som förlorat sitt svenska medborgarskap eller avlidit. I den förut omnämnda departementspromemorian förordas en ytterligare förskjutning av dessa tidpunkter, nämligen till januari månad beskattningsåret resp. den 1 januari beskattningsåret. Den sist angivna tidpunkten skall, enligt promemorian, vara avgörande även för den som förvärvat svenskt medborgarskap; avgiftsbefriad skall med andra ord den vara, som den 1 januari beskattningsåret icke är svensk medborgare. Vidare föreslås i promemorian, att debiteringen skall verkställas med ledning av uppgifterna i plåtavtrycken i debiteringslängden. Sistnämnda förslag motiveras av att uppgifterna i denna längd i vad de avser utgående folkpension och nationalitet icke alltid överensstämmer med vad i dessa hänseenden gällde under januari månad resp. den 1 januari beskattningsåret; personplåtarna i de tryckande registren aktualiseras nämligen fortlöpande fram till debiteringslängdernas tryckning, som i regel sker under mars—maj beskattningsåret (i Stockholm några månader senare). Att uppbördssakkunnigas och i än högre grad departementspromemorians förslag är ägnade att tillgodose önskemålet om förenklade debiteringsregler är uppenbart. Med hänsyn härtill bör allvarligt övervägas att genomföra de föreslagna författningsändringarna. Förenklingen skulle emellertid i viss omfattning vinnas till priset av bestämmelser, som ur andra synpunkter möjligen kan anses mindre tillfredsställande. Utredningsmannens såväl som remissinstansernas mening är att fördelarna överväger nackdelarna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 100. 95

De sakkunniga, och häri instämmer utredningsmannen, förordar, att mantalsskrivningen för året före debiteringsåret, d. v. s. för »beskattningsåret», skall vara avgörande för skyldigheten att erlägga pensionsavgift. För närvarande gäller att mantalsskrivningen för debiteringsåret är utslagsgivande. Genomföres ändringsförslaget, vinnes att skatt och pensionsavgift kan i princip debiteras på grundval av samma uppgifter. Några invändningar har ej gjorts mot detta förslag, vars innebörd alltså är att mantalsskrivning här i riket för det år, varunder den inkomst förvärvas varå pensionsavgiften beräknas, är avgörande för avgiftsplikten. Synnerligast som pensionsavgiften uppbäres preliminärt, anser jag starka skäl tala för att detta förslag genomföres.

I princip är den befriad från avgiftsplikt, som äger uppbära folkpension. Nu gällande bestämmelser, innebärande att förhållandena under juni månad debiteringsåret skall härutinnan vara avgörande, medger ej en debitering av folkpensionsavgifterna uteslutande på grundval av debiteringslängdens uppgifter. Debiteringsförrättaren måste erhålla särskilda underrättelser om vad som hänt efter det längden framställts. Detta är ägnat att avsevärt tynga och försvåra ett korrekt debiteringsförfarande. Bestämmelserna medför tillika att i åtskilliga fall preliminärt uttagen pensionsavgift skall restitueras. Med uppbördssakkunnigas förslag, innebärande att hänsyn tages till förhållandena under december månad beskattningsåret, undanröjes i viss omfattning sistnämnda olägenhet, varjämte en reducering inträder av det antal fall, där med nuvarande ordning uppgifter kräves utöver dem som plåtavtrycket i längden upptager. Å andra sidan tillgodoser icke de sakkunnigas förslag önskemålet, att debiteringen helt skall kunna ske med hjälp av plåtavtrycket i längden och utan ett kompletterande underrättelseförfarande. Med utredningsmannens förslag att grunda bedömandet på förhållandena under januari månad beskattningsåret skulle däremot nämnda önskemål i huvudsak bli tillgodosett. En konsekvens skulle emellertid bli, att om pension tillerkändes en eljest avgiftspliktig under tiden februari—december beskattningsåret, vederbörande skulle ha att erlägga pensionsavgift för den del av beskattningsåret, varunder han uppbär pension. Synnerligast som avgiften komme att beräknas på den uppburna pensionen, synes övervägande skäl tala för att icke gå så långt som utredningsmannen ifrågasatt. Däremot kan jag för egen del ansluta mig till de sakkunnigas förslag i denna del. Visserligen skulle även mot detta förslag en viss invändning kunna göras, nämligen den att om någon tillerkännes folkpension under debiteringsåret, vederbörande likväl detta år påföres avgift. Men härtill kan genmälas, att denna avgift beräknats på inkomsten under ett år, då pension ej utgått, och att avgiften ifråga förutsättes ha erlagts preliminärt under detta sistnämnda år.

Folkpensionsavgift skall enligt gällande bestämmelser icke erläggas för den som är avliden den 1 juli debiteringsåret. Denna regel förutsätter för sin tillämpning en vidlyftig komplettering av de uppgifter i längden, som lämnas genom plåtavtrycket. Utredningsmannens förslag med den 1 januari beskattningsåret såsom den i nyssnämnda hänseende avgörande dagen skul­

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

le i väsentlig mån undanröja tillämpningsbesvärligheterna. Då några avgörande invändningar mot en dylik bestämmelse icke synes vara att framställa — jag hänvisar till det utförliga resonemang som utredningsmannen fört och för vilket jag i det föregående redogjort — förordar jag, att förslaget genomföres, vilket alltså innebär att det avgörande skall vara om vederbörande är avliden vid ingången av året näst före debiteringsåret. Jag vill i detta sammanhang påpeka, att dödsfall under beskattningsåret och fram till tidpunkten för tryckningen av längden visserligen inpräglas å personplåtarna men då dagen för dödsfallet samtidigt inpräglas, försvåras debiteringen icke härav.

Beträffande den som förlorat svenskt medborgarskap gäller för närvarande, att pensionsavgift ej skall påföras om förlusten av medborgarskapet ägt rum före den 1 juli debiteringsåret. Denna regel medför därför ungefärligen samma debiteringsbesvärligheter som de nyss antydda. Utredningsmannen har velat avlägsna dessa besvärligheter genom en regel av innebörd, att avgörande tidpunkt skulle i stället för den 1 juli debiteringsåret vara den 1 januari året närmast dessförinnan. Av skäl, som utredningsmannen anfört, synes ur materiell synpunkt en dylik regel godtagbar. Med en sådan bestämmelse följer emellertid vissa andra olägenheter. De tryckande registren aktualiseras fortlöpande och följaktligen kommer längderna att utvisa även sådana nationalitetsändringar, som inträffat under beskattningsåret och fram till tryckningsdagen. Då man icke kan registrera dagen för nationalitetsändringen, leder utredningsmannens förslag, vilket alltså innebär dels att den 1 januari beskattningsåret skall vara den avgörande dagen och dels att avgiftsdebiteringen helt skall grundas på längden, till att i vissa fall avgift felaktigt kommer att påföras respektive icke debiteras. För att i viss omfattning avhjälpa denna olägenhet föreslår utredningsmannen att den som enligt huvudregeln felaktigt påförts avgift skulle äga efter besvär häri erhålla rättelse.

Mot förslaget har invänts, att det syntes föga tilltalande att föreskriva ett debiteringsförfarande, som ovillkorligen måste i vissa fall ge ett oriktigt resultat. Den särskilda besvärsregeln skulle vidare medföra ett visst merarbete.

De gjorda påpekandena synes mig föranleda att man bör söka lösa frågan på ett i viss mån annat sätt. Av det förut sagda framgår, att jag ur materiell synpunkt icke kan anse hinder föreligga mot att som ur pensionsavgiftssynpunkt relevant dag för den som vinner eller förlorar svenskt medborgarskap föreskriva någon dag under beskattningsåret. Såsom ur debiteringssynpunkt mest lämplig skulle då kunna väljas den dag då längderna tryckes. Med en sådan regel vinnes att en debitering enligt längden alltid kommer att svara mot huvudregeln om när avgiftsplikt i princip skall inträda Häremot kan visserligen invändas att längderna tryckes på något olika tider, nämligen av länsstyrelserna någon gång under mars—april beskattningsåret och av mantalsverket i Stockholm ytterligare några månader senare; en viss ojämnhet i fråga om tidpunkten för avgiftspliktens inträde

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 97

resp. bortfall skulle alltså uppkomma. Denna olägenhet måste emellertid anses vara ganska ringa och enligt min mening väsentligt mindre än de olägenheter ur skilda synpunkter, som är förenade med nuvarande bestämmelser och tidigare framlagda förslag till ändringar i dessa. Jag anser mig alltså böra förorda att bestämmelserna utformas i enlighet med vad jag nu anfört.

I anslutning till det sagda må framhållas, att om debiteringen helt grundats på längden och denna, genom att fel förelegat vid inpräglingen av uppgift å personplåt eller av annan liknande anledning, lämnat ett oriktigt underlag för debiteringen, så föreligger självfallet möjlighet att erhålla rättelse i detta fall liksom då fel eljest förelupit vid debitering.

De föreslagna ändringarna i folkpensioneringslagen synes böra träda i kraft den 1 januari 1954. Även den slutliga påföringen av pensionsavgift år 1954 bör ske enligt de nya bestämmelserna, bland annat med hänsyn till att samiaxering av äkta makar enligt de av 1952 års riksdag antagna bestämmelserna skall verkställas första gången vid 1954 års taxering. Olägenheten av att pensionsavgiften ingår i preliminär skatt för inkomståret 1953 i enlighet med nu gällande bestämmelser kan icke anses vara särskilt betydande. Såsom pensionsstyrelsen påpekat, skulle sålunda utformade övergångsbestämmelser emellertid medföra, att för person, som avlidit under tiden den 1 januari—den 30 juni 1953, avgift icke skall påföras vid den slutliga debiteringen år 1953 men väl vid debiteringen år 1954. Motsvarande skulle gälla även vid förlust av svenskt medborgarskap efter debiteringslängdens tryckning och före den 1 juli 1953. Detta förhållande kunde undgås genom en föreskrift om avgiftspåföring jämväl år 1953 eller om avgiftsbefrielse år 1954 i nu avsedda fall. Det synes emellertid tveksamt om tillräckliga skäl härför verkligen föreligger. Olägenheten av att en person ett år icke är avgiftspliktig men nästa år påföres avgift torde vara ringa. Med hänsyn härtill och då debiteringsarbetet komme att tyngas av en föreskrift av antydd innebörd, anser jag mig icke böra föreslå att en sådan meddelas.

Vad jag i det föregående anfört bygger på bestämmelserna sådana de för närvarande är utformade. Jag vill emellertid erinra om att Kungl. Maj :t i proposition nr 15 till innevarande års riksdag förelagt riksdagen förslag till lag om höjning av folkpensioner in. m. Nämnda proposition upptager även förslag till principbeslut om höjning av pensionsavgiften, nämligen med 0,8 procent av stadgat avgiftsunderlag. Tillika förordas i propositionen att de nya avgifterna skulle slutligt påföras första gången år 1955.

I propositionen förutsättes vidare, att höjningen av pensionsavgifterna skulle författningstekniskt lösas genom en ändring av 19 § folkpensioneringslagen. Denna lagändring skulle emellertid vidtagas i samband med att ställning toges till vad som komme att förordas i förevarande proposition.

Skulle förslaget om höjning av utgående folkpensioner antagas av riksdagen, påverkas ej härav vad jag i det föregående anfört och förordat. Höjes pensionsavgifterna, föranleder ej heller detta någon ändring i vad jag före-

7 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

slagit; vad som i motiveringen anförts rörande avgifternas storlek i vissa angivna exempel in. in. bör dock rätteligen korrigeras med ledning av beslutet om avgiftshöjning.

Som framgår av det förut sagda förordar jag, att de i denna proposition föreslagna ändrade bestämmelserna om avgiftsberäkning in. m. skall tilllämpas fr. o. in. den slutliga debiteringen år 1954. De höjda pensionsavgifterna skulle däremot första gången påföras vid den slutliga debiteringen år 1955. Författningstekniskt synes detta böra lösas så, att 19 § folkpensioneringslagen erhåller en lydelse som svarar mot förslagen i såväl denna proposition som i proposition nr 15 och att i övergångsbestämmelser föreskrives att de nya reglerna träder i kraft den 1 januari 1954, dock att avgiftshöjningen skall tillämpas först år 1955.

Vad till sist angår de sakkunnigas förslag att för mycket erlagd olycksfallsförsäkringsavgift skall restitueras av länsstyrelsen och att bestämmelserna om utläggande av arbetsgivarförteckningarna för granskning skall upphävas, förordar jag att dessa förslag genomföres.

III. Olika slag av preliminär skatt och grunderna för användning av de olika skatteslagen, in. ni.

Gällande bestämmelser. Preliminär skatt utgår enligt 3 § uppbördsförordningen såsom preliminär A-skatt, preliminär B-skatt eller preliminär Cskatt.

Preliminär A-skatt erlägges för sådan inkomst av tjänst, som helt eller delvis utgår i penningar och som hänför sig till den skattskyldiges huvudsakliga arbetsanställning eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst. Med tjänst likställes rätt till pension, vissa livräntor in. in. Skatten uttages med belopp, som angives i skattetabell, eller med viss procent av inkomsten.

Preliminär B-skatt erlägges av skattskyldig, som åtnjuter annan inkomst än sådan som nyss nämnts. Preliminär B-skatt utgår för inkomster från den skattskyldiges samtliga förvärvskällor ävensom för förmögenhet och beräknas på grundval av verkställd taxering.

Preliminär C-skatt utgöres av skattskyldig, som har att erlägga preliminär A-skatt, därest den skattskyldige åtnjuter jämväl annan inkomst än av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet samt denna inkomst uppgår till minst eu femtedel av den sammanlagda uppskattade inkomsten, dock minst 600 kr. Den preliminära C-skatten utgår för inkomst av andra förvärvskällor än tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet samt dessutom för förmögenhet och beräknas — liksom preliminär B-skatt — på grundval av verkställd taxering.

Från nu återgivna huvudbestämmelser gäller åtskilliga undantag. Sålunda stadgas i 3 § sista stycket uppbördsförordningen, att om skattskyldig, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 99

åtnjuter sådan inkomst av tjänst att enligt huvudregeln preliminär A-skatt bör utgå, är berättigad till avdrag för omkostnader till betydande del av inkomsten eller om skattskyldig förutom nyssnämnda inkomst åtnjuter annan i förhållande därtill betydande inkomst av tjänst eller av annan förvärvskälla eller om skattskyldig uppbär den huvudsakliga delen av inkomsten av tjänst icke från arbetsgivaren utan från allmänheten, må den lokala skattemyndigheten meddela förordnande, att den skattskyldige skall, i stället för att erlägga preliminär A-skatt eller sådan skatt jämte preliminär C-skatt, erlägga preliminär B-skatt. Dylikt förordnande må jämväl meddelas, då eljest särskilda omständigheter därtill föranleder.

I anvisningarna till 3 § uppbördsförordningen framhålles, att lokal skattemyndighet med stöd av nyss återgivna stadgande kan i fall, då beräkning av preliminär skatt enligt skattetabell eller med viss procentsats skulle visa otillfredsställande resultat, på ansökan av skattskyldig eller på eget initiativ förordna, att sådan skatt skall utgå med belopp, som grundar sig på taxering och angives å debetsedeln, d. v. s. att preliminär B-skatt skall utgå i stället för preliminär A-skatt. Sådana fall kan vara för handen, då fråga är om bruttoinkomst, från vilken skattskyldig är berättigad att göra avdrag för omkostnader till betydande del av inkomsten, t. ex. inkomst som åtnjutes av provisionsresande eller arbetstagare, vilka har att själva bekosta material för arbetet. Då skattskyldig väl åtnjuter inkomst av tjänst i kommunalskattelagens mening men icke uppbär inkomsten av arbetsgivare, kan löneavdrag icke ske och preliminär skatt ej heller beräknas enligt skattetabell eller med viss procentsats; såsom exempel å sådana skattskyldiga nämnes viss serveringspersonal.

I samma anvisningar uttalas vidare, att det även vid vissa andra inkomstoch anställningsförhållanden kan visa sig ändamålsenligt att uttaga preliminär B-skatt i stället för preliminär A-skatt. Så kan t. ex. vara fallet, då skattskyldig har anställning hos ett flertal arbetsgivare utan att någon av dessa kan anses vara huvudsaklig arbetsgivare eller då skattskyldig jämte den huvudsakliga inkomsten av tjänst har inkomst av bisysslor eller eljest annan i förhållande till förstnämnda inkomst betydande inkomst av annan förvärvskälla än tjänst. Vidare kan det befinnas lämpligt att tillämpa debiteringsmetoden, då fråga är om exempelvis vissa grupper av stuveriarbetare, arbetstagare i skogsbruk eller anläggningsindustri eller hemarbetare, sysselsatta inom vissa industrier. Med hänsyn till de i hög grad varierande anställnings- och inkomstförhållandena kan mera detaljerade anvisningar icke lämnas rörande de fall, då debiteringsmetoden bör användas. Såsom allmän regel gäller emellertid, att den metod för beräkning av preliminär skatt bör tillämpas, som är för den skattskyldige lämpligast. Vid bedömandet härav skall jämväl beaktas, att den metod som ur nyssnämnda synpunkt bör tilllämpas icke innebär en oskälig belastning för arbetsgivaren och icke medför väsentligt större avvikelse mellan preliminär och slutlig skatt än annan metod.

Varken i 3 § uppbördsförordningen eller i anvisningarna till nämnda pa­

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ragraf har närmare angivits, vad som skall anses som »betydande del av inkomsten», resp. »betydande inkomst». Rörande tolkningen av uttrycket »betydande» i dessa sammanhang har centrala uppbördsnämnden i sitt meddelande nr 7/1946 uttalat, att avdragsgilla omkostnader till mer än 25 procent av inkomsten i regel finge anses som i förevarande hänseende betydande. Vidare finge inkomster vid sidan av inkomsten från huvudsaklig arbetsanställning anses som betydande, om de uppginge till mer än 25 procent av den sammanlagda uppskattade inkomsten, dock minst 600 kr.

Tidigare förslag. I sitt första betänkande (SOU 1950: 7 s. 29 ff.) föreslog de sakkunniga, att avdrag för preliminär A-skatt skulle verkställas även å inkomst av korttidsanställning, bisyssla och tillfälligt arbete. Med inkomst av tillfälligt arbete avsågs till inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet hänförlig inkomst genom tillfälligt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet samt av tillfälligt uppdrag.

Vid övervägande av efter vilka grunder den preliminära skatten skulle uttagas, då skattskyldig hade såväl sådan inkomst, varå skatteavdrag kunde ske, som annan inkomst, ifrågasatte de sakkunniga om icke ett system liknande det finska borde införas. Nämnda system skulle innebära, att man genomgående skulle röra sig med preliminär A-skatt med skatteavdrag å all inkomst av tjänst och av tillfälligt arbete samt debiterad preliminär skatt utan avdrag å all annan inkomst.

De sakkunniga diskuterade även möjligheten att använda preliminär Cskatt i större utsträckning än som skedde. Sålunda skulle förslagsvis Aoch C-skatt utgå i sådana fall, där inkomsten vid sidan av tjänsteinkomst och inkomst av tillfälligt arbete uppginge till mellan 25 och 75 procent av den sammanlagda inkomsten. Om sidoinkomsten överstege 75 procent, resp. understege 25 procent av den sammanlagda inkomsten, skulle vederbörande påföras enbart B-skatt, resp. enbart A-skatt.

De sakkunniga tog emellertid ej definitiv ståndpunkt till dessa spörsmål utan ansåg sig böra uppskjuta ställningstagandet till sitt senare betänkande. De sakkunniga föreslog därför att liknande regler, som f. n. tillämpades vid fall av blandade inkomster, tills vidare skulle i huvudsak gälla vid påföring av preliminär skatt. Där så prövades lämpligt borde dock B-skatten ersättas med A-skatt jämte G-skatt eller A-skatten kompletteras med Cskatt. Om en arbetstagare med B-skatt underläte att erlägga skatten i behörig ordning, borde B-skatten ersättas med A-skatt för tjänsteinkomsten och C-skatt för inkomsten i övrigt. Bland skattskyldiga, för vilka det kunde vara lämpligt att A- och C-skatt tillämpades i stället för B-skatt, nämnde de sakkunniga skogsarbetare i Norrland med relativt ringa inkomst av jordbruk.

De sakkunniga. Inledningsvis erinrar de sakkunniga om att de olika möjligheter att beräkna den preliminära skatten, som funnes i nu gällande uppbördssystem, avsåge att anpassa skatten efter de skilda sätt, varpå inkomst

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 101

uppbures. Kunde skatten å inkomst av tjänst beräknas med hjälp av särskilda tabeller eller till viss procent av inkomsten, uttoges preliminär Askatt. Det förutsattes därvid, att skatten innehölles, då inkomstbeloppet utbetalades. Där den skattskyldige icke åtnjöte dylik inkomst, måste skatten i stället beräknas i lörväg (preliminär B-skatt). Vid blandade inkomster kunde enbart preliminär B-skatt utgå, avseende samtliga inkomster, eller också kunde preliminär A-skatt utgå å de inkomster, varå sådan skatt kunde beräknas, och debiterad preliminär skatt fastställas för inkomsterna i övrigt (preliminär C-skatt). Vore sistnämnda inkomster små i förhållande till den skattskyldiges sammanlagda inkomster, uttoges dock enbart preliminär Askatt.

Enligt de sakkunnigas mening vore det ofrånkomligt att jämväl i fortsättningen använda olika slag av preliminär skatt, dels en preliminär skatt beräknad med ledning av skattetabeller eller till viss procent av inkomsten (preliminär A-skatt) och dels en preliminär skatt, debiterad å en på visst sätt beräknad inkomst. Skulle endast en typ av preliminär skatt användas, måste denna givas formen av debiterad skatt, eftersom en debiterad skatt, i och för sig kunde tänkas beträffande alla slags inkomster under det att preliminär A-skatt icke kunde anpassas till all slags inkomst.

Beträffande frågan om den preliminära skatten bör uttagas genom endast den ena av de båda skatteformerna eller genom en kombination av dem i sadana fall, där den skattskyldige åtnjuter dels inkomst varå preliminär A-skatt kan beräknas och dels annan inkomst, anföres följande.

Enligt de sakkunnigas förslag (se Kap. VII) skall skyldigheten för den som utbetalar ersättning för utfört arbete att vid utbetalningen göra avdrag å det utbetalda beloppet för mottagarens skatt icke gälla annan preliminär skatt än preliminär A-skatt. Debiterad preliminär skatt skall således erläggas direkt av den skattskyldige själv. Förslaget framfördes redan i de sakkunnigas förra betänkande (s. 56). Som en följd av att avdragsskyldigheten för preliminär B-skatt skulle upphöra, ansågo de sakkunniga, att B-skattens tillämpning vid blandade inkomster borde avsevärt begränsas.

Innehållande av skatt vid utbetalning av ersättning för utfört arbete benämnes i gällande uppbördsförordning löneavdrag. Då en riktigare benämning å avdraget torde vara skatteavdrag, föreslå de sakkunniga att denna beteckning införes i stället för uttrycket löneavdrag.

I regel följer den preliminära A-skatten ändringar i inkomsten bättre än den debiterade preliminära skatten och användningen av den förra skatteformen torde i följd härav normalt ge ett bättre uppbördsresultat än användningen av sistnämnda skatt. Skäl finnas därför att uttaga A-skatt i så stor utsträckning som möjligt och låta debiterad preliminär skatt utgå å annan inkomst än sådan, varå preliminär A-skatt kan beräknas. Så "sker enligt det finska systemet, som erbjuder ett exempel på en konsekvent genomförd tillämpning av två slag av preliminär skatt vid blandade "inkomster.

Om den inkomst, varå A-skatt kan beräknas, utgör endast en ringa del av den skattskyldiges hela inkomst, får emellertid denna skatteform mindre betydelse för uppbördsresultatet. I stället framstår som en väsentlig olägenhet, att man i sådana fall får laborera med två debetsedlar. En viss "begränsning av A-skattens användning synes därför befogad. Ä andra sidan kan det

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

finnas anledning att avstå från en debiterad preliminär skatt, då den sidoinkomst varå sådan skatt skall beräknas är liten i förhållande till den sammanlagda inkomsten. Såsom alternativ till det finska systemet diskuterade därför de sakkunniga såsom tidigare nämnts i sitt förra betänkande möjligheten av att uttaga endast B-skatt, resp. endast A-skatt, då sidoinkomsten överstiger 75 procent, resp. understiger 25 procent av den sammanlagda inkomsten, samt att i övriga fall låta A- och C-skatt utgå.

För närvarande tillämpas i praktiken ett system med preliminär skatt, enligt vilket för skattskyldiga med blandade inkomster utfärdas debetsedel antingen endast å preliminär A-skatt eller också endast å preliminär B-skatt. Därvid erhåller den skattskyldige i regel B-skatt, då sidoinkomsten överstiger 25 procent av hela inkomsten, och eljest A-skatt. Vid en jämförelse av detta system med det finska bör dock beaktas, att skatteavdrag enligt det i Sverige tillämpade systemet skall göras även för B-skatt, såvida ej den lokala skattemyndigheten beslutat annorlunda.

Efter fortsatta överväganden har de sakkunniga ansett sig böra förorda, att det nuvarande, i praktiken tillämpade systemet i huvudsak bibehålies vid blandade inkomster. Vad som framför allt förmått de sakkunniga att intaga denna ståndpunkt hade varit, att utförda provdebiteringar på grundval av det tidigare av de sakkunniga förordade systemet icke visat sig medföra ett så förbättrat resultat som man haft anledning antaga. Provdebiteringarna hade vidare givit vid handen, att antalet skattskyldiga, för vilka debetsedel å preliminär C-skatt skulle utfärdas, bleve mycket ringa.

Även en annan omständighet hade medfört, att saken kommit i ett något annat läge än tidigare. Arbetsgivarnas skyldighet att verkställa skatteavdrag för preliminär skatt föresloges nu mindre omfattande än i det första betänkandet. Skatteavdrag skulle således icke verkställas å all inkomst av tjänst och icke heller å inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Vid beräkning av den debiterade preliminära skatten komrne den lokala skattemyndigheten som regel endast att ha tillgång till inkomstlängden. Av denna framginge emellertid icke om skattskyldig åtnjutit sådan inkomst av tjänst, varå avdrag ej skulle göras, eller inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Å dylik inkomst skulle därför skattskyldig med A- och C-skatt icke komma att erlägga någon preliminär skatt. Om den skattskyldige däremot påfördes endast debiterad preliminär skatt, komme preliminär skatt att utgå för hela inkomsten enligt inkomstlängden.

En konsekvent tillämpning av ett system med två kombinerade skatteformer skulle kräva, att de lokala skattemyndigheterna hade tillgång även till de skattskyldigas deklarationer för att vid beräknandet av den debiterade preliminära skatten kunna ta hänsyn till — förutom sådan inkomst som med nuvarande bestämmelser kan göras till föremål för preliminär C-skatt — jämväl sådan inkomst av tjänst, varå skatteavdrag icke skulle verkställas, och till inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet. Endast därigenom skulle nyss omnämnda felkälla kunna undvikas. En sadan generell förhandsgranskning skulle bli mycket betungande och i många fall säkerligen ej medhinnas.

Vidare framhåller de sakkunniga, att om både A- och C-skatt skulle utgå,

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 103

dubbla debetsedlar måste utfärdas. Detta skulle medföra olägenheter och besvär för de skattskyldiga. Därjämte skulle ökat arbete och större kostnader uppkomma för de lokala skattemyndigheterna samt — i den mån skatten bleve restförd — även för indrivningsmyndigheterna.

De dubbla debetsedlarna skulle kunna undvikas genom en gemensam debetsedel för A- och C-skatt och skyldighet för arbetsgivare att göra skatteavdrag även för den å debetsedeln angivna C-skatten. Alternativt kunde lokal skattemyndighet — utan att påföra C-skatt — anteckna å A-skattedebetsedeln, att skatteavdrag enligt skattetabell skulle verkställas å den utbetalda lönen ökad med visst belopp eller att skatteavdrag skulle ske efter viss procentsats (jämkad A-skatt med förhöjt skatteavdrag). Även dessa båda metoder skulle dock fordra en generell förhandsgranskning i detalj av de skattskyldigas taxeringar. För arbetsgivarna skulle arbetet öka. Särskilt skulle detta bli fallet vid tillämpning av metoden med en gemensam debetsedel för A- och C-skatt. Båda metoderna skulle vara olämpliga, om sidoinkomst av betydande storlek uppbures allenast en gång eller några få gånger om året. Skatteavdraget å tjänsteinkomsten skulle då kunna bli så stort, att nettoinkomsten icke vore tillräcklig för den skattskyldiges uppehälle. Även om sålunda ingen av nämnda metoder borde komma till allmän användning, borde dock A-skatt med förhöjt skatteavdrag kunna tillämpas i vissa speciella fall. Att angiva C-skatten å A-skattedebetsedeln borde icke komma i fråga.

Stadfästes nuvarande praxis, innebärande att allenast A- eller B-skatt normalt ifrågakommer, måste man — anför de sakkunniga vidare — även i fortsättningen i viss utsträckning lita till att den skattskyldige själv medverkade till ett någorlunda fullgott uppbördsresultat. Detta kunde ske genom att han begärde jämkning hos lokal skattemyndighet eller förhöjt skatteavdrag hos arbetsgivaren eller genom att han inbetalade ytterligare preliminär skatt. Genom den numera införda skyldigheten att utgöra ränta å kvarstående skatt torde dylik medverkan kunna påräknas i större omfattning än hittills.

Mot de sakkunnigas förslag kunde invändas, att eventuell kvarstående skatt icke alltid kunde beräknas inflyta från sådana skattskyldiga med Askatt, som eljest skulle påföras även C-skatt, därför att de hade sidoinkomst från annan förvärvskälla än tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet. Risken för skatteförlust torde dock icke vara stor. Dessa skattskyldiga hade i allmänhet tillgångar i någon form, t. ex. fastighet eller bankmedel, varur skatten kunde uttagas, om den skulle bli restförd. Beträffande andra skattskyldiga, för vilka A-skatt och C-skatt skulle kunna ifrågakomma därför att de åtnjöte — vid sidan av den vanliga tjänsteinkomsten — annan tjänsteinkomst, varå skatteavdrag icke skulle verkställas, eller inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, borde beaktas, att även om man skulle tillämpa en metod med allmän användning av preliminär C-skatt å sidoinkomster av viss storlek, C-skatt likväl i nu nämnda fall som regel icke skulle komma att påföras annat än efter särskild undersökning och särskilt jämknings-

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

beslut. I sistnämnda fall borde det emellertid även med det nu förordade systemet föreligga möjlighet att, då så funnes påkallat, komplettera den preliminära A-skatten med preliminär C-skatt. Denna möjlighet borde vidare finnas i andra fall, där det kunde föreligga behov att kunna föreskriva att preliminär skatt skulle uttagas ur inkomst, som enligt huvudregeln icke skulle drabbas av sådan skatt. Behov kunde även föreligga att i vissa fall utbyta preliminär B-skatt mot preliminär A- och C-skatt.

De sakkunniga förordar därför, att den preliminära C-skatten bibehålies men endast som en subsidiär skatteform att tillämpas, då den skattskyldige så begärde eller den lokala skattemyndigheten i särskilt fall så funne lämpligt. I stället för preliminär A- och C-skatt borde lokal skattemyndighet i särskilda fall kunna förordna om uttagande av preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag. Den preliminära A-skatten skulle då antingen utgå enligt skattetabell och beräknas på lönen ökad med ett av myndigheten angivet och med ledning av den skattskyldiges inkomstuppgifter eller av hans senast åsatta taxering beräknat belopp eller ock utgå efter viss av myndigheten uträknad procentsats. Fördelarna med sistnämnda skatteform vid jämförelse med kombinationen A- och C-skatt vore, att debitering och uppbörd förenklades samt att inkomstförändringarn<a följdes bättre. Även jämkningsförfarandet underlättades. Vid ändrad sidoinkomst torde också den skattskyldige bättre kunna uppmärksamma möjligheterna att erhålla ny jämkning. Förhöjt skatteavdrag torde emellertid icke alltid vara lämpligt. Då tjänsteinkomsten vore ringa i förhållande till hela inkomsten eller då sidoinkomsten utfölle vid ett fåtal tillfällen eller då den skattskyldige hade beskattningsbar förmögenhet kunde denna metod endast undantagsvis antagas bli lämplig.

De sakkunniga uttalar, att utbyte av de normala skatteformerna A-skatt eller B-skatt mot A- och C-skatt eller mot A-skatt med förhöjt skatteavdrag kunde befinnas lämpligt för vissa grupper skattskyldiga, t. ex. skogsarbetare med mindre jordbruksinkomst och sådana stuveriarbetare, vilka — såsom i Norrland vore vanligt — jämväl åtnjöte inkomst av jordbruk eller av rörelse. Centrala uppbördsnämnden borde äga rätt att föreskriva lämplig skatteform för sådana grupper av skattskyldiga, där avvikelse från huvudregeln vore påkallad. De fall i övrigt, då en tillämpning av A- och C-skatt eller av A-skatt med förhöjt skatteavdrag kunde komma i fråga redan från inkomstårets början, torde närmast vara — förutom när den skattskyldige själv ansökte därom — då den skattskyldige tidigare haft sådan skatteform eller då han år efter år erhållit betydande kvarstående skatt, som blivit restförd, eller då han vid upprepade tillfällen försummat att erlägga honom påförd B-skatt och därjämte förutsättning funnes för skatteavdrag. Under inkomståret torde C-skatt eller A-skatt med förhöjt skatteavdrag komma att påföras huvudsakligen, då det befunnes att den skattskyldige icke i behörig ordning eriade sin preliminära B-skatt.

Den lokala skattemyndigheten borde i det enskilda fallet äga fritt bedöma — efter eget initiativ och efter hörande av den skattskyldige eller efter

Kungl. Maj :ts proposition nr 100. 105

framställning från denne — vilken eller vilka former av preliminär skatt som vore ägnade att medföra bästa uppbördsresultat. Hänsyn borde därvid i möjligaste mån tagas till den skattskyldiges önskemål. Beaktas borde dock, att preliminär A-skatt och preliminär B-skatt skulle vara de normala skatteformerna och att lokal skattemyndighet icke skulle verkställa generella undersökningar för att utröna om ett utbyte av dessa skatteformer ledde till ett bättre uppbördsresultat. Vid utbyte av skatteform utan den skattskyldiges medgivande borde försiktighet iakttagas, så att icke för hög preliminär skatt uttoges.

För att den preliminära C-skatten skall kunna tillämpas som subsidiär skatteform på sätt de sakkunniga föreslagit, borde den icke vara knuten till någon viss fixerad minimistorlek å sidoinkomsten i förhållande till hela inkomsten. Då fråga vore om förhållandevis låga sidoinkomster, borde givetvis starka skäl föreligga för att ett utbyte av de normala skatteformerna skulle ske. Detsamma borde gälla för tillämpning av preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag.

För att — då den skattskyldige restförts i den utsträckning förut sagts — preliminär B-skatt skulle kunna ersättas med preliminär A- och C-skatt eller med preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag, måste den lokala skattemyndigheten på något sätt erhålla underrättelse om att den skattskyldige blivit restförd för den preliminära skatten. Sådan underrättelse borde lämnas av utmätningsmannen eller av exekutionsbiträde, om i samband med restindrivningen framkommit att den som restförts i förenämnda omfattning åtnjöte inkomst av tjänst. Anmälan borde endast ske då så ansåges särskilt påkallat.

De sakkunniga framhåller, att användningsområdet för preliminär A-skatt måste vidgas i samband med att avdragsskyldigheten finge ökad omfattning. Men även i övrigt borde preliminär A-skatt användas i större utsträckning än för närvarande. Detta gällde särskilt i fråga om skattskyldiga, som vore berättigade att göra avdrag för omkostnader till betydande del av inkomsten, t. ex. provisionsförsäljare med höga resekostnader och arbetstagare, som själva hade att bekosta material för arbetet. En de! av denna kategori skattskyldiga påfördes redan nu preliminär A-skatt. Flertalet torde emellertid alltjämt erhålla preliminär B-skatt. Enligt de sakkunnigas mening borde preliminär A-skatt som regel uttagas i dylika fall, därvid skatten borde beräknas efter skattetabell å viss del av inkomsten eller efter lämplig procentsats på bruttoinkomsten. Preliminär A-skatt beräknad efter viss procensats vore också att föredraga framför preliminär fiskar vid arbetsanställning av säsongbetonad karaktär, t. ex. beträffande stuveriarbetare och arbetstagare i skogsbruk. Vad nyss sagts borde ha motsvarande tillämpning beträffande arbetstagare med flera samtidiga anställningar, därvid någon av anställningarna finge anses utgöra vederbörandes huvudanställning med övriga anställningar som bisysslor. För sådana arbetstagare kunde dock i särskilda fall preliminär B-skatt finnas vara mera lämplig.

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

De sakkunniga påpekar, att enligt ett av Kungl. Maj:t den 10 juni 1948 (NJA 1948: 440) meddelat utslag utgjorde den omständigheten att försäljare varit berättigad uppbära honom tillkommande provision direkt av arbetsgivarens kunder icke hinder mot införsel, enär arbetsgivaren haft att föranstalta om att den ordning, i vilken försäljaren skulle utbekomma provision, ändrades på det sätt som föranleddes av införselbeslutet. Däremot torde arbetsgivaren f. n. icke vara skyldig att göra skatteavdrag i dylikt fall (centrala uppbördsnämndens meddelande nr 5/1950). De nuvarande bestämmelserna möjliggjorde sålunda för arbetsgivare och arbetstagare att avtala om sådan form för löneutbetalningen, att skatteavdrag icke skulle göras. Denna möjlighet kunde missbrukas i syfte att undkomma skatt. Det borde därför bero på lokal skattemyndighets prövning, huruvida vederbörande skulle erlägga preliminär B-skatt i stället för preliminär A-skatt. Som regel borde emellertid dessa skattskyldiga erlägga B-skatt; endast i undantagsfall borde A-skatt utgå och avdragsskyldighet för arbetsgivaren föreligga.

Definitionen av begreppet preliminär A-skatt måste, framhåller de sakkunniga vidare, bli beroende av hur frågan om avdragsskyldighetens omfattning löstes. I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag i denna fråga borde stadgas, att preliminär A-skatt skulle erläggas för inkomst av tjänst, vilken helt eller delvis utginge i penningar och hänförde sig till sådan den skattskyldiges huvudsakliga arbetsanställning, som icke vore avsedd att vara kortare tid än en vecka, eller eljest utgjorde hans huvudsakliga inkomst av tjänst. Preliminär A-slcatt skulle jämväl utgå för annan, helt eller delvis kontant inkomst av tjänst än nyss sagts, som utbetalades av statlig eller kommunal myndighet, juridisk person eller, i den män beloppet utgjorde utgift i rörelse, jordbruk eller skogsbruk, av annan arbetsgivare. Med tjänst skulle likställas rätt till pension, livränta som utginge på grund av sjuk-, olycksfalls- eller skadeförsäkring eller annorledes än på grund av försäkring, ersättning som i annan form än livränta utginge på grund av sjukeller olycksfallsförsäkring, tagen i samband med tjänst, samt undantagsförmåner ävensom sådant periodiskt understöd eller sådan därmed jämförlig periodisk intäkt, varför givaren enligt 22, 25 eller 29 § kommunalskattelagen vore berättigad till avdrag. Preliminär A-skatt skulle dock icke erläggas, därest för den skattskyldige skulle utfärdas debetsedel å preliminär B-skatt. Icke heller skulle preliminär A-skatt erläggas, om den skattskyldige väl åtnjöte inkomst av tjänst, men skatteavdrag därå icke skulle göras t. ex. på grund av uttryckliga författningsbestämmelser.

Vidare framhålles, att vid debitering av preliminär skatt utan ledning av preliminär deklaration preliminär B-skatt skulle påföras skattskyldig, som icke åtnjöte inkomst av tjänst eller tillfällig förvärvsverksamhet. Skedde debiteringen med ledning av preliminär deklaration eller verkställdes omdebitering efter jämkningsbeslut skulle preliminär B-skatt påföras skattskyldig, som icke åtnjöte sådan inkomst av tjänst, för vilken enligt vad tidigare anförts preliminär A-skatt skulle utgöras.

Därest — vid debitering av preliminär skatt utan ledning av preliminär

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 107

deklaration — den skattskyldige enligt senaste taxering blivit taxerad dels för inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet och dels för annan inkomst, borde för den skattskyldige endast utfärdas debetsedel å preliminär A-skatt, om den senare inkomsten uppginge till högst en fjärdedel av den sammanlagda uppskattade inkomsten från olika förvärvskällor. Vore inkomsten av andra förvärvskällor än tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet större än nyss sagts, borde den skattskyldige påföras preliminär B-skatt. Skedde debiteringen med ledning av avlämnad preliminär deklaration, finge frågan huruvida A- eller B-skatt skulle påföras bedömas efter jämförelse mellan å ena sidan sådan inkomst av tjänst, varå skatteavdrag kunde verkställas, och å andra sidan den skattskyldiges inkomst i övrigt.

Då särskilda förhållanden därtill föranledde borde den lokala skattemyndigheten efter ansökan eller av eget initiativ äga påföra preliminär B-skatt i stället för preliminär A-skatt även om sidoinkomsten understege ovan angivna del av den sammanlagda uppskattade inkomsten, t. ex. om förmögenhetsskatt inginge i den beräknade slutliga skatten med relativt stort belopp, ehuru förmögenhetens avkastning av någon anledning vore låg i förhållande till tjänsteinkomsten. Vidare borde dylikt förordnande komma i fråga beträffande skattskyldiga, vilka normalt med hänsyn till sina förvärvskällor hade att erlägga preliminär B-skatt men för vilka visst år inkomstens fördelning på de olika förvärvskällorna med tillämpning av nyss angivna regel skulle föranleda utfärdande av debetsedel å preliminär A-skatt. Vore sidoinkomsten större än en fjärdedel av den sammanlagda uppskattade inkomsten, torde däremot vid ändring av skatteform anledning icke föreligga att utbyta B-skatt mot »vanlig» A-skatt. Skulle i sådant fall ändring ske, borde i stället för B-skatten träda A-skatt jämte C-skatt eller A-skatt med förhöjt skatteavdrag.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i det stora flertalet remissyttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Från yttrandena torde följande få här återgivas.

Föreningen Sveriges kronokamrerare ifrågasätter, om ej beteckningen »preliminär skatt» borde utbytas mot »källskatt», en benämning som bättre förstodes av de skattskyldiga och dessutom användes av de flesta.

Beträffande den preliminära C-s katten yttrar överståthållaråmbetet, att yrkande från vissa håll framställts om att denna skatteform borde avskaffas, enär preliminär A-skatt och B-skatt skulle täcka föreliggande behov av olika former för uttagande av preliminär skatt. Ämbetet kände icke heller till något fall, då preliminär C-skatt kommit till användning i praktiken. Då denna skatteform emellertid kompletterade de två övriga formerna för preliminär skatt och medgåve en smidig utökning av källskattesystemets användbarhet i sådana särskilda fall, då övriga skatteformer var för sig skulle lämna ett sämre uppbördsresultat, förordade ämbetet i likhet med de sakkunniga, att den preliminära C-skatten bibehölles som en subsidiär skatteform.

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Länsstyrelsen i Västerbottens län är tveksam, om den preliminära C-skatten borde bibehållas. Såvitt länsstyrelsen kunde finna, vore huvudskälet för bibehållande av C-skatten, att avdragsskyldigheten för B-skatten skulle upphöra. Inom Västerbottens län, där någon C-skatt under år 1951 icke debiterats, hade emellertid av de lokala skattemyndigheterna vitsordats att de kommit väl tillrätta med föreliggande svårigheter genom att tillämpa endast A-skatt eller B-skatt. För de skattskyldiga vore det ett extra besvär att hålla reda på ytterligare en skattsedel å preliminär skatt och svårt att förstå, när skatteformen preliminär C-skatt över huvud taget skulle användas. Det komine att taga mycken tid för de lokala skattemyndigheterna att undervisa de skattskyldiga om C-skattens användbarhet. Ansåges C-skatten böra bibehållas som en subsidiär skatteform, borde den icke ovillkorligen tillämpas i varje fall, som skattskyldig så begärde. Den lokala skattemyndigheten borde kunna i varje särskilt fall pröva och avgöra, huruvida preliminär C-skatt skulle användas eller ej. Ej heller länsstyrelsen i Uppsala län är helt övertygad om nyttan av att bibehålla den preliminära C-skatten. Med de föreliggande svårigheterna att. anpassa denna skatt efter olika förhållanden borde den användas så litet som möjligt. I stället borde preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag; utnyttjas, vilket i de flesta fallen komme att giva ett bättre resultat, när sidoinkomsten uppginge till högst 1/4 av den totala. Föreskrift borde därför meddelas, att det skulle åligga vederbörande arbetsgivare att göra särskild anmälan om sidoinkomsten till den lokala skattemyndigheten, som genom påstämpling å A-skattesedeln skulle angiva såväl sättet för som omfattningen av det ökade skatteavdrag, som borde tillämpas. Även länsstyrelsen i Örebro län, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag anser preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag vara att föredraga framför A-skatt jämte C-skatt. Som skäl härför anför organisationerna de avsevärda olägenheter, som utfärdandet av dubbla debetsedlar skulle medföra för de skattskyldiga. Sveriges lantbruks förbund och Riksförbundet landsbygdens folk yttrar, att anledning icke torde föreligga att ens subsidiärt införa preliminär C-skatt vid sidan av de hittills allmänt använda skatteformerna A-skatt och B-skatt.

Till de sakkunnigas uttalande att de lokala skattemyndigheterna borde i det enskilda fallet få fritt bedöma vilken form av preliminär skatt som vore ägnad att medföra det bästa uppbördsresultatet, uttalar riksräkenskapsverket sin anslutning. Länsstyrelsen i Kristianstads län framhåller, att. den vidsträckta befogenhet, som syntes i de sakkunnigas förslag ha givits de lokala skattemyndigheterna att anpassa den preliminära skatten efter vederbörande skattskyldiges inkomstförhållanden, och den smidighet, som därigenom förlänats uppbördssystemet, torde bli till båtnad för dess tillämpning.

De sakkunnigas uttalande att preliminär A - s k a 11 borde — bortsett från den utvidgning av skattens användningsområde som följde av att. avdragsskyldigheten utökades — användas i större utsträckning än för när­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 109

varande, understrykes av överståthållarämbetet. I de fall, då svårighet att beräkna skatteavdrag förelåge, hade nämligen hos de lokala skattemyndigheterna förmärkts en viss tendens att påföra preliminär B-skatt i stället för preliminär A-skatt.

Vidare anför Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag alt det ur fiskalisk synpunkt torde vara lämpligast, att skatten i så stor utsträckning som möjligt uttoges i form av preliminär A-skatt. Vid en eventuell konjunkturomsvängning torde nämligen med all sannolikhet uppbördsresultatet beträffande inkomsttagare, vilka själva skulle inbetala sin skatt, bli mindre tillfredsställande. Den preliminära A-skatten följde i regel variationer i inkomsten bättre än vad den debiterade B-skatten gjorde. I nuvarande inflationstider vore det ej ovanligt att inkomsttagare, för vilka den rätta skatteformen vore A-skatt, alltsedan det nuvarande uppbördssystemets tillkomst erlade B-skatt och på så sätt erhöile anstånd med skattens erläggande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att den som erhållit procentuellt reducerad A-skatt i anledning av stora omkostnadsavdrag, borde vara skyldig att vid förändrad anställning göra anmälan för nytt beslut om A-skatt.

Vidare framhåller Sveriges redareförening, att en skattskyldig som åtnjöte inkomst av tjänst jämväl kunde ha inkomster av exempelvis styrelseuppdrag hos ett flertal olika företag. Sistnämnda arvoden ävensom inkomster av andra uppdrag kunde uppgå till relativt stora belopp. I dylikt fall borde den skattskyldige, om han det önskade, få erlägga preliminär B-skatt och sålunda själv svara för skattens erläggande. Frågan, om vilken preliminär skatteform som i nämnda fall skulle användas, borde sålunda ej vara beroende av lokal skattemyndighets beslut utan av vad en dylik skattskyldig funne vara mest lämplig för honom.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att övergången till en ökad användning av preliminär A-skatt komme att bli svår. Hade en skattskyldig tidigare betalt B-skatt med skatteavdrag, vore han nog icke villig att utan vidare gå med på att erlägga A-skatt endast därför att B-skatten bleve fri från skatteavdrag. Att fastställa omkostnadsbelopp fritt från avdrag eller viss procent efter vilken avdrag skulle ske, vore säkerligen icke lätt, särskilt som lokal skattemyndighet icke hade tillgång till självdeklarationer. Omkostnaderna kunde variera ganska avsevärt; stege inkomsterna, passade kanske den fastställda, avdragsprocenten icke alls. B-skatt komme säkerligen att även i fortsättningen debiteras i många dylika fall. Vidare finge iramhållas att skattskyldig, vilken fått debetsedel å preliminär B-skatt, lättare kunde se, på vilken inkomst skatten vore beräknad.

I fråga om avgränsningen av användningsområdet för preliminär A-skatt och för preliminär B-skatt påpekas vidare av länsstyrelsen i Stockholms län, att de sakkunnigas förslag i vissa fall kunde medföra icke önskvärda konsekvenser vid avgörandet, om den ena eller andra skatteformen skulle användas. Detta gällde, då den skattskyldige hade inkomst av tjänst — eu-

no Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

bart eller till övervägande del — men denna helt eller delvis bestode av sådan inkomst, varå preliminär A-skatt ej skulle utgå och sålunda ej heller skatteavdrag göras, t. ex. folkpension och benefikt understöd. Om preliminär deklaration icke avlämnats, hade den lokala skattemyndigheten endast inkomstlängden till ledning och av denna framginge ej arten av tjänsteinkomsten. Utfärdades i sådant fall enligt de föreslagna bestämmelserna debetsedel å preliminär A-skatt, bleve inkomsten icke preliminärbeskattad. Länsstyrelsen i Kalmar län anför, att de föreslagna reglerna vid debitering av preliminär skatt utan ledning av preliminär deklaration icke torde kunna tillämpas med mindre i taxeringslängdens anteckningskolumn angåves, huruvida någon del av den uppskattade tjänsteinkomsten utgjordes av folkpension eller benefikt understöd samt i så fall beloppet därav.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län framhåller, att det vore mindre lämpligt att meddela bindande anvisningar för de fall då preliminär B-skatt skulle användas. I stället borde de lokala skattemyndigheterna få fria händer att välja den skatteform, som ansåges lämpligast i det enskilda fallet. Härigenom skulle t. ex. kunna förhindras, att notoriska skatteskolkare med stöd av anvisningarna kunde tilltvinga sig debetsedel å preliminär B-skatt med därav följande befrielse från skatteavdrag; omvänt skulle de lokala skattemyndigheterna i sådana fall, då fara för skatteförlust icke förelåge, kunna utfärda B-skattesedel, om sådan innebure större bekvämlighet, även om följdriktigt A-skattesedel bort utfärdas.

Kronokamreraren i Hälsingborg anser det påkallat att snävare än de sakkunniga avgränsa de fall, där preliminär B-skatt skulle påföras skattskyldig med inkomst av tjänst; att medgiva alla med en sidoinkomst utöver en fjärdedel av den sammanlagda inkomsten att själva betala sin skatt, vore att gå för långt. Kronokamreraren ifrågasätter, om icke gränsen för sidoinkomstens storlek borde sättas vid 40 procent av den sammanlagda inkomsten. Skedde detta, vunnes såväl större garanti för att skatten skulle inflyta som en skatteform, vilken bättre anpassade sig efter inkomstens skiftningar än den preliminära B-skatten.

I några yttranden har vissa erinringar gjorts mot de föreslagna definilionerna av preliminär A-skatt och preliminär B skatt. Sålunda anför översiåthållarämbetet, att enligt den lämnade definitionen å preliminär A-skatt dylik skatt skulle erläggas för inkomst av tjänst, hänförande sig till sådan den skattskyldiges huvudsakliga arbetsanställning, som icke vore avsedd att vara kortare tid än en vecka, eller eljest utgjorde hans huvudsakliga inkomst av tjänst. Denna formulering syntes kunna givas den ej avsedda innebörden, att preliminär A-skatt skulle som allmän regel utgå å skattskyldigs huvudsakliga inkomst av tjänst, även om anställningen vore avsedd att vara kortare tid än en vecka. Defirtitionen torde därför vara ägnad att vålla tolkningssvårigheter. På grund härav och då de preliminära A-skattefall, som vore avsedda att beskrivas genom uttrycket »eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst», redan

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 111

torde täckas av den i övrigt gjorda beskrivningen av preliminär A-skatt, ville ämbetet föreslå, att nyss angivna sista led utginge.

Enligt de sakkunnigas förslag skall preliminär B-skatt i hemortskommunen erläggas av skattskyldig, som icke har att erlägga preliminär A-skatt, samt utgå för inkomster från den skattskyldiges samtliga förvärvskällor ävensom för förmögenhet. I annan kommun än hemortskommunen skall preliminär B-skatt erläggas för inkomst av fastighet, rörelse eller icke yrkesmässig avyttring av fastighet. I anledning därav framhåller länsstyrelsen i Stockholms län, att om en person vore mantalsskriven inom municipalsamhälle i viss kommun och åtnjöte huvudsaklig inkomst av tjänst men dreve en rörelse inom den del av kommunen, som vore belägen utanför municipalsamhällets område, torde hittills ha förfarits så, att A-skattesedel utfärdats i municipalsamhället och B-skattesedel å rörelseinkomsten i sockendelen. Motsvarande torde ha gällt då en stad bestode av flera församlingar och fråga varit om annan rörelse än handelsrörelse. Med den föreslagna formuleringen syntes debetsedel å preliminär B-skatt icke kunna utfärdas i nämnda fall. Möjligen kunde man tänka sig, att preliminär C-skatt skulle utgå å rörelseinkomsten, men i så fall torde denna icke kunna uträknas efter de för sådan skatt gällande grunderna utan böra påföras å rörelseinkomsten efter utdebiteringen inom det administrativa område, där inkomsten intjänats, d. v. s. debetsedeln å C-skatt skulle i verkligheten motsvara en B-skattesedel. Genom tillkomsten av storkommunerna hade problemet ytterligare accentuerats, eftersom i nybildad kommun ofta inginge en eller flera församlingar med skilda utdebiteringar.

Samma fråga har berörts av länsstyrelsen i Kronobergs län, som anför.

Vid behandling av frågan om grunderna för användning av preliminär A-skatt och preliminär B-skatt ha de sakkunniga icke berört de speciella spörsmål, som kunna tänkas uppkomma i anledning av kommunreformen, och som kunna medföra, att en skattskyldig med preliminär A-skatt eller preliminär B-skatt dessutom kan ha att erlägga preliminär skatt för inkomst av fastighet eller rörelse i annan församling inom hemortskommunen. I sådant fall skulle den som har B-skatt erhålla två debetsedlar å Bskatt, under det att den som har A-skatt, utöver debetsedeln å A-skatt synbarligen skulle erhålla en debetsedel å C-skatt, enär i hemortskommun'fiskar icke kan utgöras av den som har A-skatt. Skattskyldig med annan hemortskommun skulle såsom förut erhålla debetsedel å B-skatt för inkomsten i den främmande kommunen, oavsett om han i hemortskommunen har Askatt eller B-skatt. Det torde bliva besvärligt för de lokala skattemyndigheterna att hålla dessa fall åtskilda, och med hänsyn till att skattskyldig med B-skatt framdeles alltid skulle vara befriad från löneavdrag torde det inte minst ur arbetsgivarnas synpunkt vara önskvärt, att endast ett slag av debetsedel å B-skatt förekommer, så att en person med A-skatt aldrig samtidigt skulle kunna ha en gällande debetsedel å B-skatt. Eu sådan ordning torde kunna ernås genom att begreppet C-skatt göres till en subsidiär skatteform för såväl A-skatt som B-skatt. Då B-skatt och C-skatt icke behöva åtskiljas rent bokföringsmässigt, synes eu sådan ändring icke komma att föranleda några olägenheter.

112 Kungl. Majrts proposition nr 100

Departementschefen. Såsom de sakkunniga framhållit, torde det vara ofrånkomligt att även i fortsättningen använda åtminstone två olika slag av preliminär skatt, nämligen dels en preliminär skatt, som beräknas på utbetald lön med ledning av skattetabeller eller till viss procent av lönen (preliminär A-skatt) och dels en preliminär skatt, som utgår för den skattskyldiges samtliga inkomster jämte förmögenhet (preliminär B-skatt) och som grundar sig på särskild debitering. Bland annat av denna anledning synes det mindre lämpligt att, såsom i något yttrande ifrågasatts, utbyta beteckningen »preliminär skatt» mot »källskatt». Ännu ett skäl mot ett sådant förslag är, att så länge skatteavdrag skall göras jämväl för kvarstående skatt, »källskatt» icke skulle vara något entydigt begrepp.

Den preliminära C-skatten användes för närvarande ytterst sällan, vilket främst sammanhänger med att vissa påfallande olägenheter är förenade med denna skatteform. Då C-skatt kan förekomma endast vid sidan av Askatt, följer härav att den skattskyldige erhåller två debetsedlar å preliminär skatt, varav den ena skall tillställas arbetsgivaren för skatteavdrag medan den andra skall användas när den skattskyldige själv verkställer skatteinbetalningar. Skattskyldig med A- och C-skatt får alltså samma bestyr som två skattskyldiga, därav den ene har A-skatt och den andre B-skatt. För lokal skattemyndighet föranleder C-skatten även ökat arbete; med hänsyn till svårigheterna att fastställa C-skattens belopp lärer arbetet att utfärda A- och C-skattesedlar för en skattskyldig normalt vara besvärligare och mer tidsödande än att utfärda debetsedlar för två skattskyldiga, därav den ene har A-skatt och den andre B-skatt. Även för postverket, länsstyrelserna och, vid restförd skatt, indrivningsmyndigheterna uppkommer speciella olägenheter med den kombinerade skatteformen. Att densamma även förorsakar statsverket extra kostnader framgår av det nyss sagda.

Med uppbördsreglernas nuvarande utformning har de skattskyldiga liksom de lokala skattemyndigheterna haft ringa intresse av kombinationen A- och C-skatt. Även om C-skatten hade vunnit en mera omfattande användning, torde kunna ifrågasättas huruvida därigenom ett väsentligt bättre uppbördsresultat uppnåtts. För en riktigt bestämd C-skatt kräves nämligen den skattskyldiges medverkan i ungefärligen samma omfattning, som erfordras för en riktigt bestämd preliminär B-skatt.

Frågan huruvida C-skatten skall bibehållas eller ej torde enligt min mening följaktligen helt få bedömas från synpunkten huruvida av olika anledningar påkallade ändringar i uppbördsreglerna motiverar detta.

Först må då erinras om en av de sakkunniga väckt tanke om enbart Askatt när sidoinkomsten understiger 25 procent av den sammanlagda inkomsten, enbart B-skatt då sidoinkomsten överstiger 75 procent av den sammanlagda inkomsten och A-skatt jämte C-skatt i övriga fall. De sakkunniga avvisar emellertid själva denna tanke och jag delar deras betänkligheter mot densamma.

Vidare må erinras om de sakkunnigas förslag att avskaffa skatteavdrag för B-skatt. Detta förslag bör enligt min mening genomföras. Därav lärer då följa —• jag återkommer längre fram till detta spörsmål — en ökning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 113

antalet skattskyldiga med A-skatt. Det kan då, såsom de sakkunniga påpekat, göras gällande att det franistar såsom mera angeläget än tidigare att kunna påföra C-skatt. Skattskyldiga med sidoinkomst eller förmögenhet till icke obetydligt belopp men likväl ej av den storleksordningen° att B-skatt för dem ifrågakommer, skulle vid sidan av A-skatt lämpligen kunna erlägga C-skatt. Denna de sakkunnigas uppfattning har föranlett förslag från deras sida om bibehållandet av C-skatten såsom någon slags »subsidiär» skatteform.

Emellertid bör uppmärksammas att de sakkunniga beträffande skattskyldiga med sidoinkomst, varå skatteavdrag alltså ej verkställes, förordat att på sidoinkomsten belöpande skatt skall kunna uttagas på annat sätt än genom preliminär C-skatt, nämligen genom preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag å den huvudsakliga tjänsteinkomsten. Förslaget i denna del har tillstyrkts i de remissyttranden, där frågan berörts. Även enligt min mening bör lokal skattemyndighet medges rätt att föreskriva om A-skattens beräkning på antytt sätt. För skattskyldig, som har sådan sidoinkomst varå skatteavdrag icke skall göras till belopp av exempelvis 3 600 kronor, skulle således kunna bestämmas, att avdraget enligt skattetabellen skall beräknas på utgående månadslön ökad med 300 kronor. Och för en skattskyldig med sådan förmögenhet att skatten därå och å förmögenhetsavkastningen kan beräknas uppgå till exempelvis 1 200 kronor, skulle kunna föreskrivas att till ^et vanliga skatteavdraget enligt tabellen för månadslön skall läggas ett belopp av 100 kronor. Vidare skulle i särskilda fall kunna förordnas om skatteavdrag efter viss procentsats, avpassad efter jämförelse mellan den beräknade totala skatten och huvudinkomsten.

Med dessa ökade möjligheter till en smidig anpassning av A-skatten synes enligt min mening något behov av en A-skatten kompletterande C-skatt icke föreligga. Visserligen skulle kunna anges t. ex. det fall, då sidoinkomsten eller förmögenheten är av den storleksordningen, att inkomsten av den huvudsakliga arbetsanställningen icke är tillräcklig för ett mot den slutliga skatten svarande preliminärskatteavdrag. Men i dylika och liknande fall lärer även med ett bibehållande av möjligheten till C-skatt preliminär B-skatt få anses vara den lämpligaste skatteformen.

Med åberopande av det anförda får jag alltså, i likhet med vad som skett i åtskilliga remissyttranden, förorda att den preliminära C-skatten heh avskaffas. Genomföres detta mitt förslag ernås en synnerligen önskvärd förenkling av uppbördsreglernas konstruktion till båtnad för såväl de skattskyldiga som myndigheterna. Tillika får jag föreslå, att i uppbördsförordningen i samband med definitionen av preliminär A-skatt intages en bestämmelse om rätt för lokal skattemyndighet att föreskriva A-skatt beräknad efter särskilda grunder. Det bör ankomma å centrala uppbördsnämnden att, i den omfattning som befinnes påkallat, ge närmare anvisningar om när och på vad sätt detta bör ske. Den lokala skattemyndigheten bör å andra sidan vara oförhindrad att jämväl i andra fall än av uppbördsnämnden an-

8 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

givna lämna sådan föreskrift som nyss sagts, nämligen om detta finnes motiverat av föreliggande omständigheter i det särskilda fallet.

Vad de sakkunniga i övrigt anfört och föreslagit kan jag i huvudsak biträda. Jag vill särskilt understryka, att lokal skattemyndighet bör äga i det enskilda fallet fritt bedöma, vilken form av preliminär skatt som synes medföra det bästa uppbördsresultatet och därför bör påföras. Hänsyn till de skattskyldigas önskemål skall alltså tagas i den mån detta är förenligt med nyss angivna grundprincip. Den föreslagna anvisningen att B-skatt bör påföras, om den skattskyldige vid sidan av inkomst, varå skatteavdrag kan göras, har annan inkomst som överstiger en fjärdedel av den sammanlagda uppskattade inkomsten, och att i övriga fall A-skatt skall utgå, bör fattas som en allmän riktlinje vid ett bedömande, som tar hänsyn jämväl till omständigheterna i det enskilda fallet.

Godtages även förslaget att avskaffa skatteavdrag för B-skatt, bör emellertid jämväl denna omständighet beaktas vid prövning av en skattskyldigs framställning om B-skatt i stället för A-skatt i nyss antydda fall. En dylik framställning bör alltså icke efterkommas, om det finnes anledning antaga att ett försämrat uppbördsresultat skulle föranledas därav.

Förslaget att den preliminära A-skatten skall användas i större utsträckning än för närvarande synes mig särskilt angeläget att beakta icke blott med tanke på att skatteavdrag föreslås skola avskaffas för B-skatt utan även med hänsyn till erfarenheten att uppbördsresultatet för skattskyldiga med B-skatt för närvarande är så mycket sämre än för övriga skattskyldiga. I detta sammanhang må framhållas, att en ökad användning av A-skatten kan — icke minst med tanke på skattskyldiga som är berättigade att göra avdrag för omkostnader till betydande del av sin inkomst — komma att medföra vissa svårigheter för de lokala skattemyndigheterna att före det avsedda ikraftträdandet den 1 januari 1954 av de nya bestämmelserna medhinna erforderliga undersökningar för att utröna, vilka skattskyldiga med B-skatt som i stället bör erlägga A-skatt, och att beräkna skatteuttagets storlek. I den mån detta ej medhinnes för samtliga berörda skattskyldiga under år 1953, får undersökningarna fortsättas under år 1954 och en ändring av skatteformen göras i samband med utfärdandet av preliminärdebetsedlarna för inkomståret 1955.

I ett remissyttrande ifrågasättes, om den som erhållit procentuellt reducerad A-skatt i anledning av stora omkostnadsavdrag icke borde vara skyldig att hos den lokala skattemyndigheten anmäla ändrad anställning. En bestämmelse med angivna innehåll framstår visserligen som i och för sig motiverad. Då det emellertid med största sannolikhet kan antagas, att densamma komme att iakttagas endast av den, som vore angelägen om att icke erhålla kvarstående skatt eller önskade få mindre skatteuttag och som därför utan att sådan skyldighet stadgades ändå begärde jämkning, finner jag övervägande skäl tala för att avstå från att meddela den ifrågasatta föreskriften.

Såsom i några yttranden påpekats kan, då preliminär självdeklaration icke avlämnats, debetsedel å A-skatt komma att utfärdas för skattskyldig, vars

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 115

tjänsteinkomst helt eller till huvudsaklig del består av t. ex. folkpension eller benefikt understöd. Då A-skatt icke skall utgå å sådan inkomst och skatteavdrag följaktligen ej heller göres, blir den skattskyldiges inkomster icke preliminärbeskattade. En preliminär beskattning kan ske allenast om i stället för A-skatt en debiterad preliminär skatt påföres i dessa fall. Denna situation skiljer sig icke från den, som med gällande bestämmelser föreligger. En möjlighet att förhindra utfärdande av A-skattesedlar i nu antydda fall vore att föreskriva skyldighet för taxeringsnämnden att angiva folkpensionens eller understödets belopp i inkomstlängdens anteckningskolumn. Jag kan emellertid icke förorda en sådan anordning; vad som vunnes därmed skulle sannolikt icke motsvara det ökade besväret. Det torde även kunna antagas, att olägenheterna i praktiken icke blir så stora. Genom preliminär självdeklaration eller på annat sätt lärer de lokala skattemyndigheterna få sin uppmärksamhet riktad på fallen och föranstalta om att A-skattesedlar icke utfärdas.

I ett par avseenden har invändningar riktals mot de av de sakkunniga gjorda beskrivningarna av när preliminär A-skatt och preliminär B-skatt skall erläggas.

Enligt 3 § 1 mom. i de sakkunnigas förslag till ny uppbördsförordning skall preliminär A-skatt erläggas för inkomst av tjänst, vilken helt eller delvis utgår i penningar och hänför sig till sådan den skattskyldiges huvudsakliga arbetsanställning, som icke är avsedd att vara kortare tid än en vecka, eller eljest utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst, varjämte tillägges att A-skatt även skall uttagas i vissa fall av korttidsanställning. Till sistnämnda spörsmål återkommer jag längre fram. Mot den föreslagna grundläggande definitionen å A-skatt har emellertid överståthållarämbetet invänt, att det sista ledet däri kunde givas den ej avsedda innebörden, att därunder även skulle inrymmas anställningar under kortare tid än en vecka. Då en sådan tolkning bör förebyggas, torde det föreslagna stadgandet böra undergå en lämplig omformulering.

I anledning av vad länsstyrelserna i Stockholms och Kronobergs län framhållit rörande preliminärbeskattningen i de fall, då inom kommun finnes municipalsamhälle och skattskyldig skall taxeras såväl inom municipalsamhället som inom kommunen i övrigt, liksom i vissa andra därmed delvis likartade fall får jag anföra följande.

Frågan om hur preliminärbeskattningen bör ordnas i nu avsedda fall samt en rad därmed sammanhängande spörsmål är beroende av skatte- och taxeringsreglernas utformning i speciella hänseenden. Här föreligger, såsom jag närmare skall beröra, en del ganska invecklade problemställningar, som måste lösas på sådant sätt att med nuvarande bestämmelser föreliggande olägenheter för de skattskyldiga och för myndigheterna i görligaste mån undanröjes.

I 60 § kommunalskattelagen stadgas, att om inom kommun finnes municipalsamhälle eller annat administrativt område med särskild beskattnings­

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

rätt, skall för envar skattskyldig anges, hur stor del av den beskattningsbara inkomsten som belöper på dylikt område. Därvid skall de allmänna reglerna om beskattningsort tillämpas. Detta stadgande avser alltså att tillföra det administrativa området ett skatteunderlag, bestämt efter i princip samma grund som gäller i avseende å fördelning av skatteunderlag kommuner emellan. Stadgandet tar sikte exempelvis på det fall, då en skattskyldig inom kommunen är bosatt utanför ett däri ingående administrativt område inom vilket han haft inkomst av rörelse eller fastighet eller åtnjutit realisationsvinst.

Från denna regel, som är tyngande i tillämpningen, föreskrevs redan vid kommunalskattelagens tillkomst av praktiska skäl det undantaget, att om stad innefattade flera församlingar, skulle fysisk person, som skulle där mantalsskrivas, för av honom i staden bedriven handelsrörelse beskattas i den församling, där han skulle mantalsskrivas. Vid 1952 års riksdag beslöts, med hänsyn bl. a. till svårigheten att skilja mellan handelsrörelse och annan rörelse, den ytterligare uppmjukningen, att fysisk person skall för all av honom i staden bedriven rörelse beskattas i mantalsskrivningsförsamlingen. Denna bestämmelse, vartill förslag framlades i proposition nr 227/ 1952, gäller fr. o. in. 1954 års taxering.

Med angivna bestämmelse i kommunalskattelagen bör sammanställas vad som stadgas i 28 § taxeringsförordningen. I andra momentet av nämnda paragraf föreslcrives sålunda, att juridisk person skall avge allmän självdeklaration inom det län, där han är skattskyldig till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt, samt särskild självdeklaration i varje annat län, inom vilket han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt. Vidare kan juridisk person anmanas avge särskild självdeklaration även i förstnämnda län ävensom i flera exemplar. I 28 § 3 mom. stadgas bl. a., att fysisk peison (varmed likställes oskift dödsbo och familjestiftelse), som är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva dels i den kommun, där han var mantalsskriven för året näst före taxeringsåret eller, utan att ha varit mantalsskriven, är skattskyldig till sådan skatt, allmän självdeklaration till ledning vid taxering till nämnda skatter och till kommunal inkomstskatt i samma kommun, dels i varje annan kommun, dar han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt, särskild självdeklaration till ledning vid taxering till sådan skatt. I andra stycket av samma moment utsäges, att om inom kommun finnes administrativt område med särskild beskattningsrätt och om fysisk person är skattskyldig för inkomst eller förmögenhet såväl inom sådant område som inom annan del av kommunen, skall, därest de delar av kommunen, varom sålunda är fråga, tillhör olika taxeringsdistrikt, med avseende å självdeklarationens avgivande så anses, som om varje sådant distrikt utgjorde särskild kommun.

Tillika bör observeras dels stadgandet i 29 § 1 mom. 5) taxeringsförordningen, att allmän självdeklaration skall upptaga de särskilda kommuner och de särskilda administrativa områden inom kommunen, där inkomsten bör beskattas, med uppgift om den ort, där huvudkontoret funnits, och om huru stor del av inkomsten enligt den skattskyldiges åsikt belöper a varje

Kungl. Maj. ts proposition nr 100. 117

kommun eller område, dels ock stadgandena i andra och tredje momenten av sistnämnda paragraf om vissa deklarationsuppgifter till ledning för taxering i vissa fall i kommuner och administrativa områden inom kommun.

Innebörden av de nu återgivna bestämmelserna torde få anses vara följande. Såväl juridisk som fysisk person skall utgöra kommunal inkomstskatt inom varje administrativt område med särskild beskattningsrätt för inkomst av dit hänförlig förvärvskälla, dock att fysisk person i stad alltid beskattas i mantalsskrivningsförsamlingen för all inkomst av inom staden bedriven rörelse. Vidare skall fysisk person, med det undantag som framgår av vad sist sagts, deklarera i varje ifrågakommande taxeringsdistrikt inom kommun, som består av flera sådana distrikt och innehåller administrativa områden med särskild beskattningsrätt. Tvekan kan råda huruvida bestämmelserna innebär, att taxeringen skall i vederbörligt hänseende göras inom varje taxeringsdistrikt eller allenast på ett ställe inom kommunen. Vidare kan ifrågasättas om vederbörande skall längdföras på ett ställe, med angivande av beskattningsunderlagets fördelning de administrativa områdena emellan, eller inom varje ifrågakommande område. Det sistnämnda förfaringssättet torde — med hänsyn till bestämmelserna i 29 § 2 och 3 mom. taxeringsförordningen — få anses vara lagstiftarens mening och lärer i allmänhet praktiseras.

En konsekvens härav har blivit att skattskyldig regelmässigt erhåller såväl en preliminärskattesedel som en slutskattesedel för varje område, där han beskattas. För en skattskyldig i Stockholm kan detta alltså innebära ett tjugutal preliminär- och slutskattesedlar. Ett så stort antal ifrågakommer naturligtvis blott i ett begränsat antal fall men mer än en skattesedel förekommer å andra sidan ofta. Det kan t. ex. erinras om det betydande antal skattskyldiga, som innehar lägenhet med bostadsrätt men som uthyrt lägenheten och bor på annat ställe i staden.

De uppenbara olägenheterna med detta system inskränker sig icke till vad som framgår av det nu sagda. Avräkning mellan preliminär och slutlig skatt göres för varje administrativt område. Inom Stockholm och därmed jämförliga kommuner är det av olika skäl omöjligt att vid en sådan avräkning undersöka om den skattskyldige beskattats jämväl inom annat område. Den skattskyldige kan alltså inom en och samma kommun påföras kvarstående skatt på ett eller flera håll medan han på andra håll erhåller överskjutande preliminär skatt. På några håll påföres måhända den skattskyldige även ränta å kvarstående skatt medan han på andra håll får en räntegottgörelse i anledning av för mycket inbetald preliminär skatt.

Genom storkommunreformen har nu berörda spörsmål fått en betydligt större aktualitet än tidigare. Det är i hög grad önskvärt att ändra bestämmelserna så, att de blir för såväl de skattskyldiga som myndigheterna klara och i tillämpningen enkla. En avvägning måste emellertid ske i förhållande till önskemålet att låta det administrativa området behålla det skatteunderlag, som i princip bör tillkomma detsamma.

Bortsåges från sistnämnda synpunkt, skulle lämpligen föreskrivas att den

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skattskyldige alltid skulle taxeras, beskattas och längdföras för hela sin inkomst inom kommunen i det administrativa område, där han enligt allmänna regler taxeras till statlig inkomstskatt. Blott en deklaration till kommunen skulle ifrågakomma. En dylik regel kan emellertid antagas påverka skatteunderlagets fördelning exempelvis i kommun på landet, däri ingår municipalsamhälle, eller, såvitt angår juridisk person, i stad med flera församlingar i sådan omfattning att den knappast torde kunna förordas. Det sist sagda gäller emellertid ej fysisk person i stad. Beträffande sådan skattskyldig har man ju redan tidigare föreskrivit, att hans inkomst av rörelse skall beskattas i mantalsskrivningsförsamlingen även om den förvärvats i annan församling i staden. Da inkomst av fastighet eller genom föisäljning av fastighet representerar ett vida blygsammare skatteunderlag än rörelseinkomsten, torde hinder icke behöva anses föreligga mot eu på antytt sätt gjord utvidgning av undantagsbestämmelsen i andra meningen av 60 § kommunalskattelagen. Med hänsyn till de praktiska konsekvenserna av en så formulerad regel -— väsentliga arbetsbesparingar för taxerings- och debiteringsmyndigheterna skulle vinnas samtidigt som de skattskyldiga finge ett minskat antal debetsedlar att handskas med — vilt jag alltså förorda en lagstiftning av dylik innebörd. Återstår så att avgöra huru skall förfaras med skattskyldiga på landet och juridiska personer i stad. Övervägande skäl synes här tala för följande förfaringssätt. De nuvarande bestämmelserna i 60 § kommunalskattelagen bibehålies för dessa fall; likaså reglerna i 28 § 2 mom. taxeringsförordningen rörande självdeklaration av juridisk person. För skattskyldig fysisk person föreslcrives att alltid blott en självdeklaration skall avges inom varje kommun. Den skattskyldiga tysiska eller juridiska personen taxeras där han är mantalsskriven respektive där huvudkontoret är beläget för hela sin inkomst inom kommunen och längdföres följaktligen också blott på ett ställe i inkomstlängden. Som en konsekvens härav utfärdas för varje skattskyldig alltid blott en debetsedel å preliminär skatt och en å slutlig skatt inom kommunen. De förut omnämnda svårigheterna med avräkning mellan preliminär och slutlig skatt samt beräkning av ränta å kvarstående eller överskjutande preliminär skatt, som följer av att skattskyldig taxeras på olika hall inom kommunen, elimineras. Dessa betydande vinster kan emellertid göras allenast till priset av en föreskrift att på den plats i inkomstlängden, där den skattskyldige finnes upptagen, en anteckning i förekommande fall göres om det kommunala skatteunderlagets fördelning på de olika administiativa områdena. Vid beräkning av det skattebelopp, som skall tillkomma det ifrågavarande området, ävensom då uppgift skall lämnas om skatteunderlaget för området måste alltså anteckningar av nyss antydd art beaktas. Som en ytterligare olägenhet kan möjligen även andragas, att lokal skattemyndighet i vissa fall får ökat besvär med att å debetsedeln för slutlig skatt ange hur kommunalskatten beräknats. För närvarande, då systemet med olika debetsedlar för varje administrativt område tillämpas, behöver blott anges antalet skattekronor och skatteören samt den för området gällande

Kungi. Maj:is proposition nr 100. 119

skattesatsen. Framdeles finge på en och samma debetsedel eller, om detta befunnes mer praktiskt, å en vid debetsedeln fogad specifikation anges antalet skattekronor och skatteören, som hänförde sig till de olika ifrågakommande områdena, samt de för dessa gällande utdebiteringssatserna.

Dessa olägenheter torde vara ringa i jämförelse med de vinster, som den antydda anordningen innebär för myndigheterna och icke minst för de skattskyldiga. Jag vill därför förorda att det av mig i det föregående angivna förfaringssättet genomföres.

Det förut sagda har avsett det fall, då den fysiska personen varit mantalsskriven inom kommunen i fråga eller då den juridiska personen där haft sitt huvudkontor. Det avser alltså icke sådana fall, då den fysiska personen är mantalsskriven i en kommun, respektive den juridiska personen har sitt huvudkontor i en kommun, samt vederbörande fysiska eller juridiska person samtidigt skall kommunalt beskattas i olika administrativa områden inom en annan kommun. Även för dessa fall synes emellertid böra föreskrivas liknande bestämmelser som de förut av mig förordade. Reglerna bör här få sådan innebörd, att vederbörande skall avge blott en deklaration inom sistnämnda kommun samt där taxeras och längdföras allenast på ett håll. Blott en preliminär- och en slutskattesedel kommer då att utfärdas i denna kommun; några svårigheter med avräkning mellan preliminär och slutlig skatt eller med räntepåföring respektive räntegottgörelse uppkommer ej. Lämpligen synes i författningsväg blott böra föreskrivas, att taxeringen etc. skall ske inom ett av de taxeringsdistrikt, där vederbörande skall beskattas, med anteckning i längden om inkomstens fördelning på de olika områdena. Vilket distrikt som väljes är ur materiell synpunkt likgiltigt och bör lämpligen avgöras lokalt av länsstyrelsen.

Godtages vad jag i det föregående förordat, påkallas, som förut framhållits, härav — förutom vissa bestämmelser av administrativ karaktär — en viss ändring i 60 § kommunalskattelagen och ett uteslutande av andra stycket i 28 § 3 mom. taxeringsförordningen. Därjämte bör vissa ändringar göras i 29 § 2 och 3 mom. samt 30 och 34 §§ taxeringsförordningen.

De av länsstyrelserna i Stockholms och Kronobergs län aktualiserade frågeställningarna bortfaller, därest vad jag nu föreslagit genomföres.

IV. Beräkning av debiterad preliminär skatt, m. m.

Gällande bestämmelser. Preliminär B-skatt skall beräknas med ledning av antingen den till statlig och kommunal inkomstskatt taxerade inkomst och den beskattningsbara förmögenhet, varom beskattningsnämnd fattat beslut senast den 10 oktober året näst före inkomståret, eller en särskild uppskattning av den skattskyldiges inkomster under inkomståret (preliminär taxering).

Preliminär taxering skall verkställas, om skattskyldig under året näst före

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

inkomståret icke taxerats för inkomst men kan antagas komma att under inkomståret uppbära inkomst varför skattskyldighet föreligger. Preliminär taxering skall vidare verkställas, om det med sannolikhet är att antaga, att vid årlig taxering året näst efter inkomståret till statlig och kommunal inkomstskatt taxerad inkomst kommer att avvika från motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen året näst före inkomståret med minst 1/5 av sistnämnda inkomst, dock minst 600 kr. Även i andra än nämnda fall må preliminär B-skatt beräknas på grundval av preliminär taxering, därest särskilda omständigheter därtill föranleder. Efter det debetsedel å preliminär skatt för inkomståret utfärdats för den skattskyldige må preliminär taxering icke verkställas.

Lokal skattemyndighet skall verkställa beräkning av preliminär B-skatt beträffande skattskyldiga, vilka för inkomståret har att utgöra sådan skatt i kommun eller kommundel inom myndighetens tjänstgöringsområde. Därvid skall beskattningsbar inkomst och beskattningsbar förmögenhet fastställas i enlighet med bestämmelserna i förordningen om statlig inkomstskatt, kommunalskattelagen samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Om så finnes påkallat med hänsyn till det konjunkturläge, som kan antagas komma att råda under inkomståret, äger Kungl. Maj :t förordna att B-skatt, som beräknas med ledning av årlig taxering, skall för riket i dess helhet eller viss del därav eller för vissa kategorier skattskyldiga utgå å allenast viss procentuell del av den beskattningsbara inkomst, som skall ligga till grund för uträkningen av den preliminära skatten.

Preliminär taxering skall åsättas med ledning av preliminär självdeklaration men må även åsättas med stöd av annan uppgift eller upplysning.

Skattskyldig, som har att utgöra preliminär B-skatt, är under vissa förutsättningar pliktig att utan anmaning till vederbörande lokala skattemyndighet avge preliminär självdeklaration. Deklaration skall avlämnas senast den 1 december under året näst före inkomståret eller, om den skattskyldige då icke ägde kännedom om att han kommer att uppbära inkomst, varför skattskyldighet föreligger, senast 14 dagar efter det han vunnit sådan kännedom. Skattskyldig må även i andra fall avge preliminär självdeklaration, därest han så finner erforderligt. I sistnämnda fall skall deklarationen avlämnas senast den 1 december året näst före inkomståret.

Nu återgivna bestämmelser för beräkning av preliminär B-skatt in. m. äger med vissa avvikelser motsvarande tillämpning beträffande preliminär C-skatt.

Preliminär B- eller C-skatt skall förfalla till betalning, om skattens belopp uppgår till högst 120 kr., med 20 kr. under den första och envar av de närmast följande uppbördsterminerna till dess hela beloppet sålunda förfallit till betalning, dock att under den första terminen dessutom skall förfalla belopp som vid sådan fördelning icke uppgår till 20 kr., samt om skattens belopp överstiger 120 kr., med lika belopp under envar av uppbördsterminerna, dock att belopp, som skall förfalla under annan termin än den första, skall avrundas till närmast lägre hela antal kronor därvid återstoden skall förfalla under den första terminen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 121

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att debiteringen av preliminär B-skatt normalt byggde på de inkomster, som den skattskyldige haft under andra året före inkomståret, med beaktande av bl. a. de ändringar i mantalsskrivnings- och familjeförhållandena, som kunde inverka på ortsavdragets storlek. I den preliminära skatten ingående statlig inkomstskatt och kommunal inkomstskatt samt i förekommande fall pensionsavgift och statlig förmögenhetsskatt uträknades var för sig. Den så beräknade skatten överensstämde givetvis sällan med motsvarande slutliga skatt. Arbetet med detaljuträkning av den preliminära B-skatten vore därför knappast motiverat ens vid ändringar i den kommunala utdebiteringen eller i det procenttal, som låge till grund för beräkning av den statliga inkomstskatten; man syntes med fog kunna ifrågasätta, om icke detta arbete borde kunna ersättas av ett förenklat tillvägagångssätt. Om B-skatten i stället debiterades med samma belopp som den slutliga skatt, vilken senast påförts den skattskyldige, borde i stort sett ett lika gott resultat ernås. Eftersom det här vore fråga om ett mycket schematiskt tillvägagångssätt, syntes man kunna bortse från att i de fall, där i den slutliga skatten inginge olycksfallsförsäkringsavgift, även den preliminära skatten till synes komme att omfatta dylik avgift. Till ledning för den skattskyldige borde å debetsedeln angivas, att den påförda preliminära skatten vore densamma som senaste slutliga skatt. Å debetsedeln för sistnämnda skatt funnes nämligen alla uppgifter om huru skattebeloppet beräknats. Omlades B-skattedebiteringen på angivet sätt vunnes — utan några egentliga nackdelar för de skattskyldiga eller det allmänna — en väsentlig arbetslättnad för de lokala skattemyndigheterna.

Debiterades den preliminära B-skatten med samma belopp som senaste slutliga skatt, komme den skattskyldige att automatiskt få åtnjuta det särskilda avdrag för nedsatt skatteförmåga, som kunde ha beviljats vid den senast verkställda årliga taxeringen. Detta kunde i och för sig icke anses fullt tillfredsställande särskilt i sådana fall där det extra avdraget medgivits på grund av existensminimum. Praktiska skäl torde dock tala för att man jämväl i dessa fall debiterade B-skatten efter huvudregeln, d. v. s. med ett belopp motsvarande senaste slutliga skatt. Detta finge icke anses innebära att den lokala skattemyndigheten prövat frågan, om extra avdrag borde beviljas. Såvida icke särskilt jämkningsbeslut meddelades, bleve nämnda fråga icke aktuell förrän vid den årliga taxeringen året efter inkomståret.

Efter ansökan borde B-skatten jämkas t. ex. om den skattskyldige på grund av ändrat civilstånd vore berättigad till annat ortsavdrag än vid senast verkställda taxering. Vid jämkningen borde skatten uträknas med ledning av de taxerade inkomsterna vid nämnda taxering, såvida icke preliminär taxering ägt rum. Jämkning med omdebitering av skatten borde vidare äga rum, om den skattskyldige anmälde, att han icke vidare hade att erlägga folkpensionsavgift eller att den preliminära skatten borde minskas med ett belopp motsvarande i den slutliga skatten ingående olycksfallsförsäkringsavgift. Den lokala skattemyndigheten borde vara oförhindrad vidtaga ändring av B-skatten av nu angivna orsaker utan ansökan av den skattskyldige.

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Det kunde antagas, att sådana ändringsbeslut komme att meddelas endast i undantagsfall.

De sakkunniga erinrar om att beträffande preliminär B-skatt, som beräknas med ledning av årlig taxering, 1944 års uppbördsberedning (SOU 1945: 27 s. 224) ifrågasatte, om icke vid allmänt stigande inkomster den uträknade beskattningsbara inkomsten borde procentuellt höjas, innan den lades till grund för skatteutråkningen. Uppbördsberedningen fann emellertid detta icke tillrådligt, enär en dylik generell förhöjning av den eljest utgående skatten kunde befaras i ett stort antal fall föranleda jämkning i skatten eller restitution av viss del därav.

Frågan hade emellertid på nytt blivit aktuell genom den allmänna inkomstökningen de senaste åren, som medfört att rörelseidkare och jordbrukare i regel genomsnittligt erlagt en alltför låg preliminär skatt, därför att varje år inkomsterna två år tidigare legat till grund för skatteuträkningen. För löntagarna hade däremot automatiskt uttagits den högre preliminära skatt, som motsvarade de höjda lönerna. Den skillnad i skatteuttag mellan å ena sidan löntagarna och å andra sidan företagarna, som sålunda varit för handen, hade från flera håll påtalats. För att åvägabringa ett likformigare skatteuttag mellan de båda grupperna hade ifrågasatts, huruvida icke — därest företagarnas inkomster kunde antagas genomsnittligt bli avsevärt högre under inkomståret än två år dessförinnan -— sådan preliminär B-skatt, som ej skulle beräknas med ledning av preliminär taxering, borde genomgående höjas.

Frågan hade berörts i det avsnitt av propositionen nr 203 till 1951 års riksdag, som avsåge förslaget om införande av bestämmelser om ränta å kvarstående skatt. Därvid framhölls att det borde ankomma på uppbördssakkunniga att närmare överväga frågan, om uppbördsförordningen på denna punkt borde ändras så, att Kungl. Maj :t erhölle fullmakt att fatta beslut om generell höjning av B-skatten.

De sakkunniga påpekar vidare, att enligt den finska lagen om förskottsuppbörd finansministeriet ägde rätt förordna, att inkomst, som skulle utgöra grund för beräkning av förskott å skatt (motsvarande den svenska Bskatten), i hela riket eller i vissa delar därav skulle höjas eller nedsättas med visst belopp, då det till följd av konjunkturväxlingar eller fluktuationer i penningens värde eller av andra dylika orsaker finge antagas att beskattningsbar inkomst av fastighet, näring, rörelse in. in. i allmänhet stigit över eller sjunkit under den inkomst, varå senast verkställda beskattning eller taxering grundats. Liknande stadgande återfunnes i en i Norge framlagd proposition med förslag till uppbördsförfattning enligt källskattesystemet.

Vidare framhålles, att bestämmelserna om ränta å kvarstående skatt kunde antagas åstadkomma en viss förbättring av källskatteuppbörden även i en sådan situation, varom nu vore fråga. Emellertid skulle ränta icke påföras om den kvarstående skatten icke uppginge till minst 1 000 kr. Eftersom det stora flertalet skattskyldiga icke uppnådde så hög inkomst, att med denna begränsning någon risk för räntepåföring behövde uppkomma, kom-

Kurigl. Maj:ts proposition nr 100. 123

me räntan icke att utgöra någon sporre för denna grupp skattskyldiga att söka undvika kvarstående skatt. Om man verkligen vid en avsevärd inkomststegring ville åvägabringa en bättre uppbörd av preliminär skatt bland ifrågavarande grupper av skattskyldiga syntes ofrånkomligt, att beslut om en generell höjning av B-skatten fattades. De sakkunniga uttalar emellertid därefter den meningen, att det icke syntes nödvändigt att bestämmelser härom intoges i uppbördsförordningen. Sannolikt måste, innan ett dylikt beslut fattades, ett flertal olika omständigheter tagas i beaktande. Det syntes icke lämpligt att i förväg reglera förfarandet i den angivna situationen. Någon anledning att utesluta den hittillsvarande bestämmelsen angående befogenhet för Kungl. Maj :t att förordna om sänkning på visst sätt av Bskatten syntes däremot icke föreligga. Med hänsyn till den statliga inkomst- Iskattens progressivitet borde därvid rätteligen såsom för närvarande den procentuella sänkningen hänföra sig till inkomsten. Utgående från att de högre inkomsttagarna vid ett konjunkturläge som överlag medförde minskade inkomster allmänt inkomme med preliminär deklaration hade de sakkunniga dock ansett sig kunna föreslå att — i överensstämmelse med de föreslagna nya reglerna hur B-skatten skulle beräknas — B-skatten i angivna fall skulle nedsättas med viss procent av den slutliga skatt som senast påförts.

Har skattskyldig, som bör erlägga preliminär B-skatt, flyttat mellan kommuner, belägna inom olika lokala skattemyndigheters förvaltningsområden, skall enligt gällande bestämmelser den lokala skattemyndighet, från vars distrikt utflyttningen skett, upprätta utdrag ur senaste taxeringslängder rörande den skattskyldiges taxering för inkomst och förmögenhet. Dessa utdrag skall tillställas den lokala skattemyndighet, som har att utfärda dedetsedel å preliminär skatt för inkomståret. I anslutning härtill framhåller de sakkunniga, att skattskyldig, som tidigare haft preliminär B-skatt, efter flyttningen kunde finnas böra erlägga preliminär A-skatt eller vice versa. Även om skattskyldig, som förut erlagt preliminär B-skatt, också i fortsättningen borde erlägga sådan skatt, bleve hans inkomster i allmänhet andra än vad den senast verkställda taxeringen visade. Kännedom om den senaste taxeringen saknade i dylika fall större värde. Förenämnda underrättelseförfarande torde därför utan olägenhet kunna upphöra. Med ledning av uppgifterna till mantalsskrivningen borde, fortsätter de 'sakkunniga, den lokala skattemyndigheten i regel kunna avgöra om en inflyttad skattskyldig för inkomståret borde påföras preliminär A-skatt eller B-skatt. Avskaffades underrättelseförfarandet, uppkomme frågan, hur myndigheten skulle kunna beräkna B-skatt, när sådan skatt skulle påföras. Då myndigheten saknade uppgift om senast verkställda årliga taxering, kunde myndigheten icke bedöma, om den skattskyldige vore pliktig att utan anmaning avgiva preliminär självdeklaration. Nuvarande deklarationsplikt

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

avsåge ej detta fall. En utväg vore att föreskriva deklarationsplikt för alla skattskyldiga, som flyttat mellan olika lokala skattemyndigheters tjänstgöringsområden och som för inkomståret skulle erlägga preliminär B-skatt. Skatten skulle sålunda alltid uträknas med ledning av preliminär taxering. Att införa deklarationsskyldighet för specialfall måste emellertid anses mindre lämpligt. Skyldigheten skulle sannolikt ofta komma att förbises. Det torde också vara tillräckligt, om lokal skattemyndighet berättigades att infordra deklaration där så erfordrades. Såväl häremot som mot en ökad deklarationsplikt skulle kunna invändas, att de skattskyldiga icke borde besväras i onödan. De för skattepåföringen erforderliga uppgifterna skulle lika väl kunna inhämtas från den lokala skattemyndighet, som debiterat den skattskyldiges sista slutliga skatt. Emellertid förbisåges då, att inkomsterna för dessa skattskyldiga vanligen ändrades vid flyttning. I regel torde det vara till fördel för den skattskyldige, att den preliminära skatten uträknades på grundval av hans egen beräkning av inkomsterna under inkomståret. Motsvarande borde gälla vid flyttning mellan kommuner inom samma lokala skattemyndighets tjänstgöringsområde. De sakkunniga förordar därför, att den preliminära B-skatten alltid skall beräknas med ledning av preliminär taxering, då senaste slutliga skatt påförts i annan kommun än den där B-skatten skall debiteras samt att den lokala skattemyndigheten i sådant fall skall äga infordra preliminär självdeklaration från den skattskyldige. Därefter uttalar de sakkunniga, att bestämmelserna i övrigt för de fall, då preliminär taxering skulle ske, borde bibehållas oförändrade. Enligt dessa bestämmelser finge, om särskilda omständigheter därtill föranledde, preliminär taxering verkställas även om inkomstförändringarna icke uppginge till minst X/B av inkomsten enligt den senaste taxeringen och minst 600 kr. Enligt de sakkunnigas mening borde sådana omständigheter anses föreligga, då fråga vore t. ex. om ömmande omständigheter eller om en betydande skillnad mellan preliminär och påräknelig slutlig skatt. En liberal tillämpning av regeln vore att förorda, särskilt då preliminär taxering påkallades av den skattskyldige. I 13 § sista stycket uppbördsförordningen stadgades att preliminär taxering icke finge verkställas efter det debetsedel å preliminär skatt för inkomståret utfärdats. Denna bestämmelse borde enligt de sakkunnigas mening utgå. Till klargörande av begreppet preliminär taxering anför de sakkunniga följande. Den preliminära B-skatten skall enligt de sakkunnigas förslag normalt påföras med samma belopp som den senaste slutliga skatten. I de fall där det finnes anledning att till grund för debiteringen lägga annan inkomst än den, varå nämnda slutliga skatt utgått, förekommer preliminär taxering och den preliminära B-skatten uträknas på den sålunda fastställda inkomsten. Under inkomståret kan behov föreligga att få den preliminära B-skatten ändrad. Sådan ändring sker genom jämkning i olika former. Vid jämkning kan inträffa, att debiteringsförrättaren till grund för skattens uträknande måste lägga andra inkomstbelopp eller avdrag än som tidigare använts. Härvid måste ofta förfaras på samma sätt som vid preliminär taxering, d. v. s.

Kungl. Maj:Is proposition nr 100. 125

man måste räkna fram den beskattningsbara inkomst, varå skatten skall utgå.

Den preliminära taxeringen föregår sålunda utfärdandet av den första debetsedeln för inkomståret. En därefter vidtagen ändring av skatten betecknas som jämkning men här kan det vara nödvändigt, att ett arbetsmoment, som liknar den preliminära taxeringen, föregår jämkningsbeslutet.

Efter preliminär taxering, säger de sakkunniga vidare, borde den preliminära B-skatten uträknas på samma sätt som nu. Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, att skatten finge uträknas mera schematiskt även i sådant fall. Den preliminära taxeringen skulle eventuellt kunna utmynna allenast i ett fastställande av den behållna inkomsten, varefter skatten beräknades med ledning av de vanliga skattetabellerna eller efter skattetabeller med skatten uträknad per år. Om emellertid en verklig preliminär taxering skedde, syntes det merarbete, som låge i en specifik skatteuträkning, vara av relativt ringa omfattning. Härtill komme, att någon hänsyn icke skulle komma att tagas till förmögenhetsskatten, om icke en verklig debitering skedde. Förmögenhetsskatten finge i alla fall uträknas särskilt för sig. De sakkunniga förordade därför, att vid preliminär taxering beskattningsbar inkomst och beskattningsbar förmögenhet skulle såsom för närvarande fastställas i enlighet med bestämmelserna i förordningen om statlig inkomstskatt, kommunalskattelagen samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt samt att skatten därefter skulle uträknas efter samma grunder, som tillämpades vid debitering av slutlig skatt. Däri låge även, att lokal skattemyndighet skulle pröva om den skattskyldige skulle erhålla särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga.

De sakkunniga framhåller därefter, att skattskyldiga, som dreve samma rörelse i flera kommuner, uttalat önskemål om att den lokala skattemyndigheten i hemortskommunen skulle debitera och å en enda debetsedel påföra den skattskyldige all preliminär skatt, som denne hade att erlägga under inkomståret, varefter denna preliminära skatt skulle avräknas på den slutliga skatten inom de olika kommunerna. Såsom skäl härför hade åberopats, att nuvarande system åsamkade skattskyldiga med inkomst i flera kommuner åtskilligt arbete i sådana fall, där preliminär deklaration funnes böra avgivas för preliminär taxering eller jämkning; härtill komme den olägenhet, som låge i att dessa skattskyldiga ofta skulle handskas med ett stort antal debetsedlar å preliminär skatt. De sakkunniga förbisåge icke, att en del besvär sålunda kunde uppkomma. Skulle emellertid all preliminär skatt få inbetalas i allenast en kommun, måste särskilda åtgärder vidtagas av de skattskyldiga och myndigheterna för avräkning av nämnda skatt mot den slutliga skatten i de olika kommunerna, vilka åtgärder förorsakade minst lika mycket besvär som det nuvarande systemet. De sakkunniga, som icke hade anledning ifrågasätta ändring av de gällande beskattningsreglerna, kunde icke förorda ändrade bestämmelser i förevarande avseende.

Önskemål hade vidare framförts om en begränsning av skyldigheten att erlägga preliminär skatt för inkomst, som skattskyldig haft i annan kom-

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

mun än den där han vore mantalsskriven. Därvid hade ifrågasatts, om icke gränsen för denna skyldighet kunde sättas vid en inkomst å 500—1 000 kronor. Detta skulle emellertid strida mot principen, att den preliminära skatten skulle så nära som möjligt överensstämma med den slutliga och kunde därför icke förordas av de sakkunniga. En viss begränsning i skattskyldigheten uppkomme dock genom bestämmelsen att preliminär skatt understigande för närvarande 20 kr. och enligt de sakkunnigas förslag 30 kr. ej skulle påföras.

Sådana skattskyldiga, som skulle erlägga preliminär B-skatt, kunde i allmänhet icke i förväg med säkerhet beräkna sina inkomster. Enligt de sakkunnigas mening borde därför nu gällande skyldighet att utan anmaning avgiva preliminär självdeklaration icke utvidgas. En skärpning skulle med största sannolikhet bli utan effekt.

Däremot borde lokal skattemyndighet erhålla ökade möjligheter att infordra preliminär självdeklaration. För närvarande vore anmaningsrätten begränsad till sådana fall, då den skattskyldige försummat att fullgöra sin deklarationsplikt. I de flesta fall torde det vara omöjligt för myndigheterna att avgöra, om sådan skyldighet varit för handen. Anmaningsrätt borde därför föreligga så snart myndigheten ansåge sig ha anledning antaga, att den skattskyldige varit pliktig att utan anmaning avgiva deklaration. Vidare borde, såsom tidigare anförts, lokal skattemyndighet äga infordra preliminär självdeklaration från sådan skattskyldig, som skulle erlägga preliminär B-skatt men påförts senaste slutliga skatt i annan kommun.

Sedan de sakkunniga närmare berört vissa med en debitering av C-skatt sammanhängande spörsmål — härutinnan hänvisas till s. 137—138 i betänkandet — framhålles, att B-skatten och C-skatten för närvarande skulle förfalla till betalning med lika belopp å uppbördsterminerna med den justering som erfordrades för att erhålla hela krontal för varje termin. Vid upprepade tillfällen hade önskemål om en smidigare skatteinbetalning framförts av skattskyldiga, främst av sådana som upphure sina inkomster oregelbundet eller företrädesvis under viss del av året. De sakkunniga funne skäligt att dessa önskemål beaktades och förordade därför, att debiterad preliminär skatt skulle kunna förfalla till betalning vid allenast viss eller vissa terminer med överhoppande av de andra terminerna. För att sådan ojämn fördelning av skatteinbetalningarna skulle medgivas, torde som regel framställning från den skattskyldige böra förutsättas men lokal skattemyndighet borde även av eget initiativ kunna bestämma att viss eller vissa terminer skulle överhoppas, om så tillämpats under året före inkomståret. De skattskyldiga borde icke ha ovillkorlig rätt att få skatten uppdelad efter egen önskan. Avvikelserna från huvudregeln måste motiveras av den skattskyldiges inkomstförhållanden och bli beroende av den lokala skattemyndighetens prövning från fall till fall. Det vore tydligt, att en viss försiktighet måste iakttagas. Annars kunde man befara, att myndigheterna bleve överhopade med dylika framställningar och att sådana gjordes utan att annat motiv förelåge

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 127

än en önskan att få skjuta på skattebetalningen. De sakkunniga hade redan i sitt första betänkande föreslagit vissa åtgärder för att underlätta förskottsinbetalning av skatt och för att möjliggöra för den skattskyldige att inbetala preliminär skatt med annat belopp än som förfölle till betalning under uppbördstermin. För skattskyldiga som uppbure huvuddelen av sina inkomster under första delen av året torde därför i allmänhet icke föreligga behov av särskild fördelning av skatten på de olika terminerna.

Det hade också ifrågasatts, att den debiterade preliminära skatten skulle kunna förfalla med olika belopp under de olika terminerna. Av arbetstekniska skäl vore emellertid en sådan ordning svår att genomföra. För att underlätta skatteinbetalningen föresloge de sakkunniga i annat sammanhang att det beträffande debiterad preliminär skatt skulle ankomma på den skattskyldige att å skatteanvisningarna själv ange det belopp, som skulle inbetalas. För det av postverkets skatteavdelningar utförda bokföringsarbetet med avstämning av den influtna skatten mot den debiterade vore det emellertid i så fall till stor fördel, att skatten förfölle med lika belopp under de återstående uppbördsterminerna då skatten skulle betalas. Olika belopp borde därför icke komma i fråga. Jämkningsbehovet borde för övrigt på denna punkt anses tillgodosett, om skatten finge fördelas på allenast vissa av uppbördsterminerna.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i det stora flertalet yttranden tillstyrkts eller i stort sett lämnats utan erinran.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Beträffande förslaget att debitera preliminär B-skatt med samma belopp som senast påförda slutliga skatt yttrar länsstyrelsen i Kristianstads län, att med en sådan debiteringsmetod kunde B-skatten mindre än någonsin betecknas som egentlig skatt vid källan. Uppenbart vore emellertid, att praktiska skäl talade för förslaget. Ett smidigt tillämpat jämkningsförfarande borde kunna motväga en del av de olägenheter, som den förordade principen för B-skattens debitering otvivelaktigt medförde. Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker livligt de sakkunnigas förslag. Därest preliminär deklaration avgivits för det föregående årets beräknade inkomster och debitering av preliminär B-skatt med ledning av däri lämnade uppgifter kunde antagas giva ett ur uppbördssynpunkt bättre resultat än debitering efter senaste slutliga skatt, borde det emellertid få stå lokal skattemyndighet fritt att — utan att därom först behöva tillskriva den skattskyldige — verkställa debitering med ledning av deklarationen. Vidare anför härads skrivaren i Hörby fögderi, att man mera än de sakkunniga gjort måste taga hänsyn till att för låg eller för hög preliminär skatt — särskilt under övergångstiden — kunde komma att uttagas vid större ändringar i den kommunala utdebiteringen. Det syntes vara att föredraga att efter jämförelse mellan den skattskyldiges B-skatt för föregående inkomstår och hans senaste slutliga skatt debitera B-skatten med det största av dessa skattebelopp. Vidare borde centrala uppbördsnämnden äga föreskriva annat för­

128 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

faringssätt, därest någon av de faktorer, som påverkade överensstämmelsen mellan B-skatten och den slutliga skatten, i undantagsfall kunde förutses få särskilt stor betydelse. Även häradsskrivaren i Mölndals fögderi ifrågasätter lämpligheten av att senaste slutliga skatt lägges till grund för den preliminära B-skatten, då den kommunala utdebiteringen undergått stora förändringar; i varje fall borde den föreslagna debiteringsmetoden icke komma till användning, om ändringen i den kommunala utdebiteringen överstege viss gräns. Vid större utdebiteringsförändringar skulle skatten schematiskt kunna uträknas på grundval av senaste årliga taxering med ledning av den i A-skattetabellerna intagna sambeskattningstabellen och befintliga tabeller för uträkning av den årsinkomst, som svarade mot erlagd preliminär skatt. Vidare framhålles, att förslaget att den preliminära B-skatten skulle jämkas, då skattskyldig anmälde att han icke vidare hade att erlägga folkpensionsavgift, syntes innebära ett avsteg från vad som gällde i fråga om den preliminära A-skatten; för sistnämnda skatt verkställdes ej jämkning under motsvarande förhållanden. Ej heller borde den preliminära B-skatten behöva jämkas i fråga om olycksfallsförsäkringsavgifter å förslagsvis högst 50 kronor. Även Föreningen Sveriges kronokamrerare anser det vara onödigt att kategoriskt föreskriva jämkning i dessa fall utan avseende å eljest gällande jämkningsgräns (den s. k. femtedelsregeln), i synnerhet som ifrågavarande avgifter många gånger uppginge till högst blygsamma belopp. Föreningen erinrar om att »femtedelsregeln» icke vore tvingande; den kunde sålunda frångås om särskilda omständigheter därtill föranledde.

Beträffande frågan om en generell höjning av den preliminära B-skatten vid allmänt stigande inkomster finner Sveriges köpmannaförbund i likhet med de sakkunniga, att bestämmelser i ämnet icke borde utfärdas i förväg. Förbundet framhåller vikten av att näringslivets olika organisationer, icke minst dess branschorganisationer, hördes innan ett beslut om sådan generell höjning fattades. Svenska skogsoch flott vin g sar be tar e för b u/1 de t åter anser, att det borde varit av stort värde om ett förslag i förevarande avseende framlagts redan nu för remissinstansernas prövning. Vidare anför länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att länsstyrelsen vore överens med de sakkunniga om att en generell höjning förutsatte ett beaktande av olika omständigheter. Detta syntes dock icke utesluta att befogenhet till dylik åtgärd tillädes Kungl. Maj :t.

I fråga om preliminär taxering yttrar länsstyrelsen i Västerbottens län.

Lokal skattemyndighet bör, när helst så anses påkallat, äga verkställa preliminär taxering utan ansökan av skattskyldig. Därigenom skulle den skattekredit, som framför allt skattskyldiga med debiterad preliminär skatt under nuvarande tider med penningvärdeförsämring och goda vinster åtnjuta, i möjligaste mån minskas. Även den nuvarande risken för straffränta å ett belopp överstigande 1 000 kronor synes vara alltför ringa för att förmå de skattskyldiga att med något större intresse försöka nedbringa de kvarstående skatterna så mycket som möjligt. Med kreditåtstramningen synes också möjligheterna att skjuta på inbetalningen av skatterna vara ett bekvämt sätt att varje år erhålla ett räntefritt lån av staten på 1 000 kronor

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 129

och därutöver ytterligare lån med en under dessa förhållanden icke alltför avskräckande räntesats. För att åvägabringa det resultatet, att de preliminära skatterna så nära som möjligt överensstämma med de kommande slutliga skatterna, måste de lokala skattemyndigheterna bland annat hava de nödvändiga befogenheterna för att kunna genomföra detta syftemål. Ett av de allra verksammaste medlen är då befogenhet att kunna bestämma den preliminära skatten. Den skattskyldige måste dock i varje dylikt fall särskilt höras, innan den lokala skattemyndigheten beslutar om påförande av preliminär B-skatt. Möjlighet finnes jämväl för skattskyldig att anföra besvär över lokala skattemyndighetens beslut. Någon anledning att befara övergrepp emot de skattskyldiga med alltför höga preliminära taxeringar torde därför icke finnas. På grund av dessa myndigheters arbetsbörda torde dylika taxeringar icke ske annat än i ett begränsat antal fall, nämligen de mest uppenbara där de skattskyldiga år efter år redovisa höga kvarstående skattebelopp.

Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar, att bestämmelserna om beräkning av preliminär B-skatt med ledning av preliminär taxering syntes böra utvidgas att omfatta även det fall att skattskyldig, för vilken debetsedel å preliminär A-skatt utfärdats, finge sina inkomstförhållanden ändrade på sådant sätt, att han i stället borde erlägga preliminär B-skatt. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, att lokal skattemyndighet i angivna fall borde ha möjlighet att infordra preliminär deklaration.

De sakkunnigas förslag beträffande uträkningen av den preliminära B-skatten efter preliminär taxering biträdes bl. a. av länsstyrelsen i Uppsala län, som yttrar, att det med hänsyn till den alltmer betydelsefulla förmögenhetsskatten icke kunde anses tillrådligt att taga några genvägar vid fastställande av den behållna inkomsten eller att tillämpa gällande tabeller för skattens uträknande; därom hade även samtliga hörda lokala skattemyndigheter i Uppsala län varit ense.

Föreningen Sveriges kronokamrerare åter anser, att en mera schematisk beräkning borde tagas under allvarligt övervägande. Användningen av Askattetabellerna skulle i hög grad förenkla debiteringsarbetet och stå i god överensstämmelse med eljest föreslagna förenklingar. Ej heller överståthållarämbetet delar de sakkunnigas uppfattning i denna fråga. Ämbetet framhåller, att eftersom de skattskyldiga på förhand endast rent uppskattningsvis kunde beräkna sina inkomster under beskattningsåret, bleve den preliminära taxeringen ett mycket osäkert underlag för debitering av preliminär B-skatt. Det torde mera sällan inträffa, att med ledning av preliminär taxering påförd B-skatt överensstämde med den slutliga skatten. Att Bskatten under sådana förhållanden skulle bestämmas enligt en specifik uträkning för de särskilda däri ingående skatterna och avgifterna, innebure enligt ämbetets mening ett onödigt merarbete. Ämbetet förordade därför, att B-skatten i nu avsedda fall finge uträknas med ledning av de vanliga skattetabellerna eller efter skattetabeller med skatten uträknad per år, därvid i förekommande fall förmögenhetsskatt skulle uträknas särskilt för sig och tilläggas. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår ett liknande förenklat beräkningssätt.

!) Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sam'. Nr 100.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Beträffande frågan om en begränsning av skyldigheten att erlägga preliminär skatt i annan kommun än h e m- 0 r t s k o in m u n e n, yttrar länsstyrelsen i Kalmar län, att de sakkunniga icke syntes tillräckligt ha beaktat de speciella förhållanden, som vore att finna i trakter, som till övervägande del utgjordes av skogsbygd. Inom Kalmar län ägdes t. ex. inom Vimmerby fögderi omkring 600 jordbruksfastigheter av personer, som avflyttat till städer och andra tätorter. Under de år skogsförsäljningar gjordes å dylika fastigheter, uppkomme till kommunal inkomstskatt skattepliktig inkomst, vilket däremot oftast icke bleve fallet de år, då enda inkomsten utgjordes av arrendeavgift. Till följd av att skogsuttagen gjordes oregelbundet, kunde de taxerade inkomsterna för ifrågavarande skattskyldiga icke läggas till grund för debitering av preliminär skatt för nästkommande år, utan samtliga fastighetsägare måste — innan preliminär debetsedel utfärdades — tillfrågas om sina beräknade inkomster. Detta tidsödande och till synes onödiga arbete skulle kunna undgås, därest viss begränsning av lokala skattemyndighetens debiteringsskyldighet föreskreves. Länsstyrelsen i Örebro län ifrågasätter, huruvida i förevarande fall preliminär skatt borde påföras, då föregående års taxerade inkomst icke uppgått till exempelvis 500 kronor. Ehuru en dylik begränsning enligt de sakkunnigas mening strede mot principerna för den preliminära skatten, syntes ett avsteg från nämnda principer i förevarande fall motiverat av praktiska skäl, allrahelst som någon slutlig skatteförlust i regel icke torde vara att befara.

Beteckningen preliminär självdeklaration anses av länsstyrelsen i Västernorrlands län böra utbytas mot »Uppgift för beräkning av preliminär skatt» e. d. Icke sällan förekomme, säger länsstyrelsen, att skattskyldiga förväxlade innebörden av preliminär självdeklaration och allmän självdeklaration. I synnerhet vore detta fallet vid tiden för avlämnande av den allmänna självdeklarationen.

Vidare föreslår länsstyrelsen i Västmanlands län, att tiden för a v g ivande av preliminär deklaration skall framflyttas från den 1 till den 31 december året före inkomståret. Länsstyrelsen framhåller, att det för de skattskyldiga ofta syntes vara en olägenhet, att preliminär deklaration skulle avgivas mera än en månad före årsskiftet. En utsträckning av tiden till den 31 december syntes icke vara till men för de lokala skattemyndigheterna.

De sakkunnigas förslag att debiterad preliminär skatt skall kunna f ö rfalla till betalning vid allenast viss eller vissa terminer med överhoppande av de andra terminerna finner länsstyrelsen i Kristianstads län tillfredsställande. Det nuvarande systemet med en ovillkorlig fördelning av skatten i lika delar på varje uppbördstermin hade enligt länsstyrelsens erfarenhet varit ägnad att skapa svårigheter t Öl skattskyldiga med ojämn och oregelbundet inflytande inkomst. Sveriges lantbruksföi bund och Riksförbundet landsbygdens folk uttrycker sin tillfredsställelse över de

Kungl. Maj :ts proposition nr 100. 131

sakkunnigas förslag, som innebure ett hänsynstagande till tidigare gjorda påpekanden att jordbrukare, som redovisade beskattningsår överensstämmande med kalenderår eller i nära anslutning till detta, betalade förskottsskatt under i regel de fyra första uppbördsterminerna, eftersom jordbrukets inkomster i stor omfattning inflöte under de sista månaderna av kalenderåret. Vidare framhåller Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet bl. a., att många körare även i fortsättningen torde komma att få erlägga preliminär B-skatt; det syntes i hög grad önskvärt att dessa bereddes tillfälle att inbetala skatten å lämpligt avvägda uppbördsterminer.

Riksräkenskapsverket bär intet att erinra mot de sakkunnigas förslag i förevarande del under förutsättning, att bestämmelserna icke komme att tillämpas så, att de skattskyldiga erhölle icke sakligt motiverade uppskov med skatteinbetalningen.

För att erhålla garantier mot att de föreslagna bestämmelserna skulle komma att utnyttjas för otillbörliga skattekrediter anser länsstyrelserna i Älvsborgs och Västerbottens län, att bestämmelserna borde formuleras mera restriktivt än de sakkunniga föreslagit. Sålunda föreslår sistnämnda länsstyrelse, att avvikelse från huvudregeln borde kunna göras endast om en tillämpning av densamma skulle till följd av den skattskyldiges inkomstförhållanden medföra olägenheter eller lända den skattskyldige till särskilt förfång. Vidare uttalar länsstyrelsen i Uppsala län, att betänksamhet mot de sakkunnigas förslag kunde råda allenast i det hänseendet att medgivanden att erlägga skatten endast å vissa uppbördsterminer möjligen kunde komma att lämnas alltför frikostigt utan tillräckligt beaktande i varje särskilt fall av det verkliga behovet. Skulle det befinnas erforderligt att stärka garantierna häremot samt befrämja ett mera enhetligt avgörande inom länen, kunde möjligen föreskrivas, att ansökningarna skulle ställas till länsstyrelsen, som hade att efter den lokala skattemyndighetens hörande avgöra ärendet.

Departementschefen. I princip skall den preliminära skatten så nära som möjligt motsvara summan av den statliga inkomstskatt, statliga förmögenhetsskatt och kommunala inkomstskatt, de landstingsmedel och tingshusmedel samt den folkpensionsavgift, som kan antagas påföras den skattskyldige på grund av den årliga taxeringen för inkomst och förmögenhet året efter inkomståret.

För skattskyldig med preliminär A-skatt och enbart sådan tjänsteinkomst, varå A-skatten beräknas, kan i stort sett angivna mål uppnås, därest vid varje tillfälle, då inkomst uppbäres, så stor skatt uttages som belöper på inkomsten. För skattskyldiga med preliminär B-skatt åter måste inkomsten under inkomståret och skatten därå beräknas i förväg. Av naturliga skäl kommer den sålunda beräknade skatten att i de flesta fall avsevärt skilja sig från motsvarande slutliga skatt. Skall preliminär taxering ej ske, synes därför den nuvarande detaljerade uträkningen av den preliminära B-skatten på grundval av senaste taxerade inkomster och beskattningsbara för­

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

mögenhet utgöra ett i viss mån onödigt merarbete. Det torde kunna antagas, att preliminärskatten icke komme att medföra ett sämre uppbördsresultat än som följer av nuvarande bestämmelser, om den i stället debiterades med samma belopp som den slutliga skatt, vilken senast påförts den skattskyldige. Detta kan förmodas gälla även om i sistnämnda skatt ingår olycksfallsförsäkringsavgift, vilken avgift merendels är låg. I slutlig skatt kan emellertid ingå även sådana skatter, som icke skall erläggas preliminärt, t. ex. utskiftningsskatt eller ersättningsskatt. Sådan skatt är oftast av engångsnatur och kan uppgå till betydande belopp. Den bör därför — i motsats till olycksfallsförsäkringsavgift — i förekommande fall frånräknas den slutliga skatten, innan denna lägges till grund för debiteringen av den preliminära B-skatten.

För att underlätta debiteringsarbetet förordar jag alltså, att den preliminära B-skatten i de fall, då skatten ej skall beräknas med ledning 'av preliminär taxering, regelmässigt debiteras med samma belopp som den senast påförda slutliga skatten, dock att i förekommande fall avdrag skall göras för däri ingående utskiftningsskatt etc.

I några remissyttranden har föreslagits vissa undantag från den förordade regeln. Sålunda har ifrågasatts, att lokal skattemyndighet skulle äga valfrihet att debitera skatten på det förordade sättet eller med ledning av avgiven preliminär deklaration för året före inkomståret eller att skatten skulle efter jämförelse mellan senaste B-skatt och senaste slutliga skatt debiteras med det största av dessa skattebelopp. Vidare har från något håll förordats, att särskilda beräkningsgrunder skulle tillämpas vid större ändringar i den kommunala utdebiteringen.

Sådana undantag skulle icke obetydligt komplicera debiteringsförfarandet utan att för den skull utgöra någon garanti för ett väsentligt bättre uppbördsresultat. Utan den skattskyldiges hörande torde det vidare mången gång vara omöjligt att bedöma, huruvida den beräknade inkomsten under året före inkomståret bättre lämpade sig som grundval för debiteringen än inkomsten under året därförut. Ej heller är det utan vidare klart, att ett iakttagande av ändrad kommunal utdebitering alltid skulle medföra bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt, då det härutinnan avgörande främst är relationen mellan beräknad och verklig inkomst under beskattningsåret. Å andra sidan kan med fog hävdas, att om lokal skattemyndighet bleve ovillkorligt bunden till en regel sådan som den i det föregående förordade vissa hinder skulle finnas mot att ernå det i det enskilda fallet bästa möjliga resultatet av preliminärskatteuppbörden. Regeln att B-skatten skall debiteras med ledning av senast påförda slutliga skatt bör därför enligt min mening utformas att gälla för sådana fall, där särskilda omständigheter icke bör föranleda att skatten beräknas enligt annan grund. Lokal skattemyndighet, som i det enskilda fallet anser skäl tala fölen skatteberäkning annorledes än efter huvudregeln, bör dock icke påföra högre B-skatt än som föranledes av sistnämnda regel utan att först ha berett den skattskyldige tillfälle att yttra sig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 133

För närvarande skall preliminär taxering verkställas bl. a. då det med sannolikhet är att antaga, att vid årlig taxering året näst efter inkomståret till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerad inkomst kommer att avvika från motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen året näst före inkomståret med minst en femtedel av sistnämnda inkomst, dock minst 600 kr. Preliminär B-skatt må jämväl i andra fall beräknas på grundval av preliminär taxering, nämligen därest särskilda omständigheter därtill föranleder. De sakkunniga, som icke föreslår någon ändring av dessa bestämmelser, framhåller att nyss angivna särskilda omständigheter borde anses föreligga, då fråga vore t. ex. om ömmande omständigheter eller om en betydande skillnad mellan preliminär och påräknelig slutlig skatt. En liberal tillämpning av regeln vore att förorda, särskilt då preliminär taxering påkallades av den skattskyldige.

Med den förordade omläggningen av grunderna för den preliminära Bskattens beräkning hade det onekligen varit till fördel att anknyta reglerna om när preliminär taxering skall ske till påräknelig ändring i skattebeloppets storlek. Så sker för närvarande vid jämkning. För att underlätta för de skattskyldiga och de lokala skattemyndigheterna att bedöma, när jämkning må ske, föreslår emellertid de sakkunniga, att jämkningsgränsen __ såvitt gäller preliminär B-skatt — i stället anknytes till inkomsten. Med hänsyn till de härmed förenade fördelarna biträder jag detta förslag. Det synes då naturligt att anknyta även reglerna för preliminär taxering till inkomsten.

Vidare förordar de sakkunniga, att jämkning med omdebitering av skatten alltid skall ske, om den skattskyldige anmäler att han icke vidare skall erlägga folkpensionsavgift eller att den preliminära skatten bör minskas med ett belopp motsvarande i den slutliga skatten ingående olycksfallsförsäkringsavgift.

Den omständigheten att den preliminära B-skatten understundom beräknas till belopp motsvarande den senast påförda slutliga skatten, kan icke anses innebära att B-skatten i dylikt fall innefattar en debitering av olycksfallsförsäkringsavgift därför att dylik avgift ingått i den slutliga skatten. Debitering av B-skatt med belopp motsvarande senast påförda slutliga skatt innebär endast en av praktiska skäl vald schablonmetod för beräkning av de utskylder m. in., som skall erläggas preliminärt i avräkning på slutlig skatt. Eu konsekvens av detta resonemang blir, att den omständigheten att olycksfallsförsäkringsavgift ingått i den senaste slutliga skatten ej i och för sig utgör något skäl för preliminär taxering eller jämkning, oaktat sådan avgift i princip ej skall erläggas preliminärt och oavsett att den skattskvldige över huvud taget icke har att vidare erlägga sådan avgift. Det nu sagda gäller även för det fall, då skattskyldig fr. o. in. inkomståret är fritagen från skyldighet att erlägga folkpensionsavgift. Skäl för preliminär taxering eller jämkning uppkommer först då en mera väsentlig skillnad föieligger mellan, å ena sidan, den senast påförda slutliga skatten samt, å andra sidan, beloppet av vad som enligt allmänna regler skall inbetalas såsom

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

preliminär skatt å beräknelig inkomst och förmögenhet under beskattningsåret. Att i författningstexten mera exakt ange när av nu antydda skäl preliminär taxering eller jämkning må verkställas, synes icke böra ifrågakomma. Det torde vara tillräckligt med ett stadgande om att preliminär taxering eller jämkning må göras, när särskilda omständigheter är för handen, såsom exempelvis då nedsatt skatleförmåga föreligger eller fråga är om mer betydande skillnad mellan eljest utgående preliminär skatt och påräknelig slutlig skatt. Av det sagda framgår, att jag icke biträder de sakkunnigas förslag att jämkning ovillkorligen skall göras, då skattskyldig anmäler att folkpensionsavgift ej längre skall utgå eller att olycksfallsförsäkringsavgift ingått i senast påförda slutliga skatt. Jag anser mig knappast kunna dela den mening, som uttalats av länsstyrelsen i Västerbottens län, att lokal skattemyndighet borde — när helst så ansåges påkallat — äga verkställa preliminär taxering utan ansökan av skattskyldig. De möjligheter till sådan preliminär taxering, som redan finnes och nu föreslås, torde få anses tillräckliga. I några yttranden har förordats, att den nuvarande specifika uträkningen av B-slcatten efter preliminär taxering borde avskaffas och att skatten i stället skulle uträknas med ledning av de vanliga skattetabellerna eller efter skattetabeller med skatten uträknad per år, därvid i förekommande fall förmögenhetsskatten borde uträknas särskilt för sig och tilläggas. Mot en sådan schematisk skatteberäkning talar emellertid, att den i en stor mängd fall antingen icke kan ske eller skulle leda till att skatten konnne att avsevärt avvika från slutresultatet av en specifik uträkning. Detta gäller t. ex. då den skattskyldige skall erlägga endast kommunalskatt eller då lian haft väsentlig inkomst av fastighet, som ej alls eller endast till ringa del beskattas till kommunal inkomstskatt på grund av det s. k. procentavdraget. Med hänsyn härtill bör B-skatten alltid efter preliminär taxering uträknas på sätt nu sker. Vidare bör observeras det fall, då skattskyldig, som under året före inkomståret haft A-skatt, övergått till sådan verksamhet att han under inkomståret skall erlägga B-skatt. Understundom torde därvid inkomsterna ändras så avsevärt, att skyldighet att avlämna preliminär självdeklaration föreligger enligt gällande bestämmelser. I de fall då den beräknade inkomständringen icke är av sådan storleksordning att dylik skyldighet föreligger, måste tillses att lokal skattemyndighet erhåller underrättelse om att B-skatt skall debiteras. Bestämmelserna om skyldighet att avlämna deklaration synes därför böra kompletteras med tanke härpå. Om skattskyldig, som har att erlägga B-skatt, flyttat från en kommun till en annan, bör skyldighet föreligga att avge preliminär deklaration. Jag kan icke dela de sakkunnigas betänkligheter häremot. Förbises skyldigheten, får den skattskyldige anmanas att deklarera. För att underlätta skatteinbetalningen för skattskyldiga, som uppbär sina inkomster oregelbundet eller företrädesvis under viss del av året, förordar de sakkunniga, att debiterad preliminär skatt skall kunna förfalla till betal­

Kungl. Mcij:ts proposition nr 100. 135

ning vid allenast viss eller vissa uppbördsterminer med överhoppande av de övriga terminerna. De skattskyldiga borde icke medges ovillkorlig rätt att få skatten uppdelad efter egen önskan; avvikelserna från huvudregeln måste motiveras av den skattskyldiges inkomstförhållanden och bli beroende av den lokala skattemyndighetens prövning från fall till fall.

De sakkunnigas ifrågavarande förslag avser att undanröja de svårigheter, som kan föreligga för vissa skattskyldiga eller grupper av skattskyldiga med oregelbundet utfallande inkomster att fullgöra de kontinuerliga preliminärskatteinbetalningarna. Även om skäl onekligen kan åberopas till förmån för detta förslag, är å andra sidan avsevärda olägenheter förenade med detsamma. Ett stort antal, kanske flertalet, jordbrukare skulle kunna förutses påkalla rät t att betala preliminärskatten mot slutet av uppbördsåret, då huvudparten av jordbruksinkomsten normalt inflyter, och någon effektiv kontroll från den lokala skattemyndighetens sida att möjligheten till uppskov icke onödigtvis medgåves skulle knappast kunna ske. Jämväl åtskilliga andra skattskyldiga, exempelvis sådana som uppbär tantiem eller provisionsinkomst eller vars inkomstförhållanden är mer eller mindre säsongpräglade, skulle förvisso påkalla uppskov. Den lokala skattemyndigheten kan följaktligen förutses bli avsevärt merbelastad vid ett genomförande av förslaget. Lämnade uppskov skulle vidare i icke ringa utsträckning tynga arbetet med kontrollen av preliminärskatteuppbörden. Praktiska och tekniska olägenheter är alltså förenade med förslaget.

Mot förslaget kan även invändas att ett uppskov till någon eller några av de sista uppbördsterminerna under uppbördsåret medför att relativt sett mycket stora skattebelopp i sådant fall skall inom en begränsad tidrymd erläggas av den skattskyldige. Dessa skattebelopp kommer då att avse jämväl sådan inkomst, som även en skattskyldig av nu ifrågavarande slag kan ha haft under uppbördsårets förra del. Risk måste understundom föreligga för att den skattskyldige icke mäktar inbetala hela det mot slutet av året förfallande skattebeloppet. — Det torde vidare förhålla sig så, att en bestämmelse sådan som den av de sakkunniga föreslagna varit mer angelägen när det nya uppbördssystemet infördes än nu sedan de skattskyldiga anpassat sig efter gällande regler.

Frågan har även en statsfinansiell aspekt. Preliminär skatt till avsevärt belopp skulle förskjutas från ett budgetår till nästa — om bestämmelsen trädde i kraft den 1 januari 1954 skulle förskjutningen beröra budgetåret 1953/54. Det är givetvis omöjligt att söka med någon som helst bestämdhet ange, hur mycket av preliminärskatten som kunde vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag komma att förskjutas till senare hälften av uppbördsåret. Emellertid kan nämnas att preliminärskatten under uppbördsåret 1951/52 uppgick till 4 771 milj. kr. och att härav 1 713 milj. kr. inbetalades av skattskyldiga med preliminär B-skatt. Av sistnämnda belopp kan, approximativt beräknat, 350—400 milj. kr. antagas ha inbetalts av j ordbrukare.

De synpunkter, som jag i det föregående anfört, finner jag vara av så

136 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

avgörande vikt, att jag icke anser mig kunna förorda att de sakkunnigas förslag i denna del genomföres.

Vad de sakkunniga föreslagit i hänseenden, som jag förut ej närmare berört, föranleder icke någon erinran från min sida. I vissa remissyttranden har önskemål uttalats om vissa ändringar i eller kompletteringar av de sakkunnigas förslag i skilda hänseenden. Dessa önskemål synes emellertid av skilda skäl icke kunna efterkommas.

V. Debitering av olika slags skatt; utfärdande av debetsedlar av olika slag.

Jag avser att här behandla begreppen slutlig, kvarstående och tillkommande skatt, tiderna för debetsedlarnas utsändande till de skattskyldiga, antalet uppbördsterminer för de olika skatteslagen samt vissa, huvudsakligen tekniska detaljer rörande debitering av olika slag av skatt och upprättande av debetsedlar, i den mån dessa detaljer regleras i uppbördsförordningen. Av de sakkunniga i detta sammanhang diskuterade frågor, varom bestämmelser bör utfärdas i administrativ ordning, ämnar jag sålunda i stort sett icke upptaga till behandling. Detta gäller t. ex. uppdebitering i länsräkenskaperna av debiterad preliminär skatt, utformningen av debetsedlarna å slutlig skatt, införande av en gemensam inkomst- och debiteringslängd samt detaljutformningen av en sådan längd.

Gällande bestämmelser m. m. 1 2 § 2 mom. uppbördsförordningen definieras bl. a. begreppen slutlig skatt, kvarstående skatt och tillkommande skatt. Sålunda förstås med slutlig skatt utskylder vilka debiteras på grund av sådan taxering till statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt och kommunal inkomstskatt, varom beskattningsnämnd fattat beslut senast den 10 oktober under taxeringsåret, skogsvårdsavgifter och andra utskylder vilka debiteras på grund av sådan taxering av fastighet varom beslut fattats av taxeringsnämnd eller fastighetsprövningsnämnd, ävensom andra i 1 § uppbördsförordningen omförmälda avgifter och annuiteter vilka debiteras i sammanhang med nämnda utskylder (folkpensionsavgifter, olycksfallsförsäkringsavgifter samt annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor); med kvarstående skatt vad som återstår att erlägga, sedan preliminär skatt avräknats från slutlig skatt; samt med tillkommande skatt dels fastighetsskatt och skogsvårdsavgifter, som debiteras på grund av sådant beslut rörande taxering, vilket fattats av prövningsnämnd eller av kammarrätten eller av Kungl. Maj :t, dels annan skatt än fastighetsskatt och skogsvårdsavgifter, som debiteras på grund av sådant beslut rörande taxering, vilket fattats av prövningsnämnd senare än den 10 oktober under taxeringsåret eller av kammarrätten eller av Kungl. Maj :t, dels skatt, som påföres på grund av eftertaxering, dels ock skatt, som skall erläggas på grund av sådant beslut rörande ändrad debitering av kvarstående skatt, vilket fattats av lokal skattemyndighet eller

Kungl. Maj. ts proposition nr 100. 137

länsstyrelse efter utgången av den första av de uppbördsterminer, varunder den kvarstående skatten skall erläggas, eller av kammarrätten eller av Kungl. Maj :t.

Debitering och uppbörd av slutlig skatt sker i särskild ordning beträffande fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och nyssnämnda annuiteter, å ena sidan, samt beträffande annan slutlig skatt, å andra sidan.

Avräkning av preliminär skatt sker endast å annan slutlig skatt än fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och nämnda annuiteter; dessa erlägges icke preliminärt.

Beträffande tiderna för debetsedlarnas översändande till de skattskyldiga stadgas, att debetsedel å fastighetsskatt m. m. skall avsändas senast den 25 augusti under taxeringsåret och debetsedel å annan slutlig skatt senast den 10 december samma år. Debetsedel, avseende preliminär skatt för vars gäldande skatteavdrag skall verkställas, skall översändas senast den 18 januari under inkomståret, dock att debetsedel som avser sjöman inskriven vid sjömanshus skall avsändas senast den 15 november året dessförinnan. Har skattskyldig under året näst före inkomståret icke haft att utgöra preliminär skatt med skatteavdrag, men skall han, enligt vad antagas kan, under inkomståret erlägga sådan skatt, skall efter anmälan av den skattskyldige debetsedel översändas till honom senast den 18 december året näst före inkomståret.

Debetsedel upptagande preliminär B-skatt utan skatteavdrag skall översändas senast den 25 februari under inkomståret. Debetsedel å preliminär B-skatt, som grundar sig på preliminär taxering verkställd under inkomståret, debetsedel å preliminär A-skatt för skattskyldig, som under inkomståret börjar förvärvsarbete, samt debetsedel å tillkommande skatt skall översändas så snart ske kan. Vad nu sagts äger motsvarande tillämpning beträffande preliminär C-skatt.

Beträffande debitering in. in. av p r e 1 i in inär skatt gäller följande.

I fråga om preliminär A-skatt skall den lokala skattemyndigheten endast ange, vilken skattetabell och vilken kolumn i vederbörlig avdelning av tabellen som skall tillämpas.

Vid debitering av preliminär B-skatt skall iakttagas, att pensionsavgift uträknas med tillämpning av 19 § lagen om folkpensionering, därvid sådan avgift icke påföres någon för inkomstår före det, under vilket han fyller 17 år, eller efter det, under vilket han fyllt 65 år. Den statliga inkomstskatten skall för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt (fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser), uträknas med tillämpning av det procenttal av grundbeloppet, som bestämts för inkomståret. Kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusinedel skall uträknas med ledning av de belopp för skattekrona och skatte- Öre, som för inkomståret bestämts för utdebitering till vederbörande kommun, municipalsamhälle, landsting och tingslag.

Preliminär C-skatt skall debiteras dels med ett belopp motsvarande skill­

138 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

naden mellan preliminär skatt å den skattskyldiges sammanlagda beräknade beskattningsbara inkomst och det belopp som den skattskyldige kan antagas komma att erlägga i form av preliminär A-skatt dels ock, därest den skattskyldige äger förmögenhet varför skattskyldighet till statlig förmögenhetsskatt föreligger, med belopp vartill sistnämnda skatt beräknas.

Preliminär B-skatt skall, liksom preliminär C-skatt, debiteras i en gemensam post, därvid öretal icke medtages. Preliminär skatt, som icke uppgår till 20 kr., skall icke påföras. Preliminär B- eller C-skatt skall förfalla till betalning:

om skattens belopp uppgår till högst 120 kr., med 20 kr. under den första och envar av de närmast följande uppbördsterminerna till dess hela beloppet sålunda förfallit till betalning, dock att under den första terminen dessutom skall förfalla belopp, som vid sådan fördelning icke uppgår till 20 kr., samt

om skattens belopp överstiger 120 kr., med lika belopp under envar av uppbördsterminerna, dock att belopp, som skall förfalla under annan termin än den första, skall avrundas till närmast lägre hela antal kronor därvid återstoden skall förfalla under den första terminen.

Debitering av preliminär B- och C-skatt skall ske å uppbördskort. I fråga om preliminär A-skatt skall å uppbördskort antecknas tillämplig skattetabell och kolumn i tabellen. Uppbördskorten är två, nämligen ett debetkort som användes vid debiteringsarbetet och ett kreditkort varå inflytande skatt krediteras.

Debiterad preliminär skatt eller uppgift angående tillämplig skattetabell och kolumn i tabellen skall upptagas å särskild debetsedel. Har skattskyldig att erlägga både preliminär A-skatt och preliminär C-skatt, skall särskild debetsedel utfärdas för vartdera slaget av skatt.

Vid debetsedlarna finnes fogade sex genom perforering frånskiljbara skatteanvisningar för inbetalning av skatt. Skatteanvisningarna är försedda med samma debetsedelsnummer som motsvarande debetsedel och uppbördskort, uppgift å den uppbördstermin då anvisningen är avsedd att användas samt — beträffande preliminär B- och C-skatt — det belopp som enligt den verkställda debiteringen skall inbetalas under uppbördsterminen.

Vid debitering av slutlig skatt skall iakttagas: att slutsumman utföres i helt antal kronor, därvid öretal, om de uppgår till högst 50, bortfaller och, om de överstiger 50, höjes till närmaste hela krontal;

att för skattskyldiga, som avses i 10 § 1 inom. förordningen om statlig inkomstskatt, sådan skatt uträknas med tillämpning av det procenttal av grundbeloppet, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas mot den ifrågavarande slutliga skatten;

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel likaledes uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skatteöre, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skall avräknas mot ifrågavarande slutliga skatt, dock att, därest i stad fastställts annan utdebitering för den slutliga skatten än för den preliminära skatten, den kom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 139

munala inkomstskatten skall utgöras efter den utdebitering som bestämts att gälla för den slutliga skatten; samt

att kommunal inkomstskatt, landstingsmedel och tingshusmedel påföres i en gemensam post.

Vid debiteringen skall skattskyldig gottskrivas debiterad preliminär Boch C-skatt, så ock erlagd eller uppdebiterad preliminär A-skatt.

Skattskyldig vars slutliga skatt för visst inkomstår kan antagas komma att överstiga den preliminära skatt, som enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen skolat erläggas för samma år, äger inbetala felande skattebelopp eller del därav senast den 30 april året näst efter inkomståret. Även sålunda inbetald skatt skall tillgodoföras den skattskyldige i debiteringslängden.

Vid avräkningen av den slutliga skatten mot den preliminära uppkommer kvarstående skatt eller överskjutande preliminär skatt, såvida icke den preliminära skatten helt svarar mot den slutliga.

Överstiger den slutliga skatten den skattskyldige gottskriven preliminär skatt med minst 1/5 av den slutliga skatten eller med minst 10 000 kr. skall den skattskyldige påföras ränta å kvarstående skatt med 5 procent å den del av det överskjutande beloppet, som överstiger 1 000 kr. Om å andra sidan den preliminära skatten i motsvarande omfattning överstiger den slutliga skatten, skall den skattskyldige erhålla ränta med 3 procent å det överskjutande beloppet.

Uppgår den kvarstående skatten icke till minst 5 kr., skall densamma icke påföras. I annat fall skall den kvarstående skatten förfalla till betalning,

om skattens belopp uppgår till högst 20 kr., under den första uppbördsterminen under uppbördsåret näst efter taxeringsåret; samt

om skattens belopp överstiger 20 kr., med lika belopp under vardera av de båda första uppbördsterminerna under nämnda uppbördsår, dock att belopp, som skall förfalla under den senare terminen, skall avrundas till närmast lägre hela antal kronor, därvid återstoden skall förfalla under den förra terminen.

Den överskjutande preliminära skatten skall av länsstyrelsen i det län, där skatten debiterats, utan kostnad för den skattskyldige återbetalas till honom. Restitution skall dock icke ske av belopp understigande 5 kr.

Slutsumman av fastighetsskatt, skogsvårds a vgifter samt annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor skall utföras i helt antal kronor och förfalla till betalning,

om beloppet uppgår till högst 60 kr., med 20 kr. under uppbördsterminen i september månad under taxeringsåret samt vardera av de två uppbördsterminer, som infaller i november månad under samma år samt i januari månad nästföljande år, till dess hela beloppet sålunda förfallit till betalning, dock att under den första terminen dessutom skall förfalla belopp, som vid sådan fördelning icke uppgår till 20 kr., samt

140 Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

om beloppet överstiger 60 kr., med lika belopp under envar av nämnda terminer, dock att belopp, som skall förfalla under annan termin än den första, skall avrundas till närmast lägre hela antal kronor, därvid återstoden skall förfalla under den första terminen.

Fastighetsskatt m. in. debiteras för sig. Debiteringen sker i fastighetslängden, som sålunda tillika fungerar som debiteringslängd. Med ledning av debiteringslängden utskrives debetsedlar och medelst kopiering uppbördskort för kreditering av influten skatt (kreditkort).

Särskilt uppbördskort skall uppläggas för envar skattskyldig, som har att utgöra skatt. För varje skattskyldig, för vilken upplagts särskilt uppbördskort, skall utfärdas debetsedel. Särskild debetsedel skall utfärdas å fastighetsägare för varje honom tillhörig fastighet som särskilt taxerats, därest han före den 15 juni under taxeringsåret gör framställning därom hos vederbörande lokala skattemyndighet.

Den tillkommande skatten avser i stort sett — förutom skatt som påföres på grund av eftertaxering---- sådan skatt, som på grund av beslut i taxerings- eller debiteringsmål eller efter av lokal skattemyndighet vidtagen rättelse av verkställd debitering ytterligare skall erläggas, sedan debetsedel utfärdats å slutlig skatt eller å fastighetsskatt in. in.

Debitering av tillkommande skatt skall ske efter samma grunder, som gäller för debitering av motsvarande slutliga skatt. Skatten skall förfalla till betalning under en eller flera, högst sex på varandra följande uppbördsterminer. Lokal skattemyndighet bestämmer, under vilka uppbördsterminer skatten sålunda skall förfalla till betalning. Därvid bör tillämpas enahanda grunder, som gäller för debiterad preliminär skatt.

Tidigare förslag m. m. För att underlätta förskottsinbetalning av skatt samt möjliggöra för den skattskyldige att inbetala debiterad preliminär skatt med annat belopp än som förfölle till betalning under uppbördstermin föreslog de sakkunniga i sitt första betänkande (SOU 1950: 7 s. 86 o. f.) att inbetalning av skatt skulle få verkställas medelst företeende av debetsedel och skatteanvisning jämväl under annan tid än under löpande uppbördstermin ävensom att det beträffande debiterad preliminär skatt skulle ankomma på den skattskyldige att själv å skatteanvisning angiva det belopp som skulle inbetalas. Å debetsedlarna skulle dock lokal skattemyndighet ha angivit påtört skattebelopp och de delbelopp, som förfölle till betalning under de olika uppbördsterminerna. För att möjliggöra de nyss antydda anordningarna föreslog de sakkunniga att den debiterade preliminära skatten skulle förfalla till betalning med lika stora belopp under de uppbördsterminer, varunder sådan skatt skulle gäldas. Antalet vid varje debetsedel fogade skatteanvisningar skulle ökas från 6 till 8. Terminsbeteckningarna på skatteanvisningarna skulle borttagas.

I flertalet yttranden över betänkandet har de sakkunnigas förenämnda förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 141

I fråga om förslaget, att skattskyldig vid inbetalning av debiterad preliminär skatt själv skulle ange skattebeloppet å skatteanvisningen, har dock några myndigheter uttalat betänkligheter. Sålunda har riksräkenskapsverket yttrat att det berörda tillvägagångssättet medförde en viss risk för misstag, när de skattskyldiga skulle fylla i beloppen på anvisningarna. Med hänsyn härtill sattes i fråga, huruvida icke syftet med förslaget skulle tillräckligt tillgodoses genom att de två skatteanvisningar, som föreslagits skola tillkomma, bleve disponibla för fyllnadsinbetalningar, under det att förfallande belopp liksom nu skulle av lokal skattemyndighet angivas på de övriga sex skatteanvisningarna.

I sitt förra betänkande föreslog de sakkunniga vidare (s. 90), att till debetsedeln å preliminär skatt skulle fogas ett särskilt skattekort med uppgift om namn m. m. samt debetsedelsnummer och uppbördsår, vilket kort — beträffande preliminär A-skatt — arbetstagaren skulle frånskilja, innan debetsedeln överlämnades till arbetsgivaren. En sådan anordning skulle underlätta preliminärskatteuppbörden bl. a. vid korttidsanställning.

Detta törslag har genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de över betänkandet avgivna yttrandena.

De sakkunniga. De sakkunniga framhåller, att det förhållandet att begreppet slutlig skatt utgjorde en gemensam beteckning å två olika huvudgrupper av skatt, för vilka debitering och uppbörd skedde efter olika linjer, medförde att författningstexter och framställningar hleve tyngande och i viss mån också svåröverskådliga. Det vore därför önskvärt att i detta avseende söka åstadkomma ändrad terminologi. Slutlig skatt borde omfatta allenast sådana skatter och avgifter, varifrån den preliminära skatten skulle avräknas, d. v. s. statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt och kommunal inkomstskatt samt pensionsavgifter, ävensom andra skatter och avgifter, som debiterades samtidigt med de nu nämnda, d. v. s. för närvarande utskiftningsskatt och ersättningsskatt samt olycksfallsförsäkringsavgifter. Detta syntes även befogat rent språkligt sett. För fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och ovannämnda annuiteter borde i stället skapas en annan, för dessa tre slag av skatter in. in. gemensam beteckning. Därvidlag vore beteckningen »fastighetsskatt» tänkbar. Denna beteckning återfunnes emellertid redan i kommunalskattelagen och avsåge där den del av den allmänna kommunalskatten, som uttoges efter fastigheternas taxeringsvärden. Invändningar kunde icke utan fog riktas emot att i uppbördsförordningen använda samma beteckning som i kommunalskattelagen, men där låta beteckningen få ett vidare innehåll. Beteckningen »skatt å fastighet» företedde sådan likhet med begreppet fastighetsskatt att liknande invändning kunde riktas mot densamma. Icke heller syntes ett uttryck som t. ex. fastighetsutskylder böra komma i fråga. Annan möjlighet syntes icke stå till buds än att, såvitt gällde fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och ovannämnda annuiteter, även i fortsättningen begagna samma skrivsätt som hittills. I sammanhang där tvekan icke kunde råda om innebörden, dock icke i författ­

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

ningstext, borde emellertid — i stället för den fullständiga uppräkningen av utskyldernas namn — uttrycket »fastighetsskatt m. m.» kunna användas, t. ex. debitering av fastighetsskatt in. in. eller utfärdande av debetsedel a fastighetsskatt in. in.

Definitionen i uppbördsförordningen å slutlig skatt och å fastighetsskatt in. in. syntes vidare böra i viss mån ändras för att klarlägga förhållandet till begreppet tillkommande skatt.

De sakkunniga påpekar, att skillnaden mellan slutlig och kvarstående skatt samt fastighetsskatt in. in., å ena sidan, och tillkommande skatt, å den andra, huvudsakligen vore av teknisk art. Om efter det debetsedlarna å slutlig och kvarstående skatt, resp. å fastighetsskatt in. in. utsänts till de skattskyldiga, skattskyldig på grund av beslut i taxerings- eller debiteringsrnål befunnits skola erlägga ytterligare skatt, hade det ansetts lämpligt att uppbära denna tilläggsskatt i särskild ordning och giva den särskild beteckning. Huruvida skatten skulle uppbäras i den ena eller andra formen hade i uppbördsförordningen gjorts beroende av när det beslut meddelats, som skulle ligga till grund för debiteringen.

Beträffande den slutliga och kvarstående skatten vore i detta avseende den 10 oktober under taxeringsåret den avgörande tidpunkten. Debitering avytterligare skatt på grund av senare meddelade beslut skulle ske i form av tillkommande skatt. Emellertid meddelades åtskilliga av dessa senare beslut i så god tid före den första uppbördsterminen för kvarstående skatt, att den redan verkställda debiteringen mycket väl skulle kunna rättas och ny debetsedel å slutlig och kvarstående skatt kunna utfärdas, innan skatten förfölle till betalning. I och för sig vore det därför tänkbart att begränsa den tillkommande skatten till sådan ytterligare skatt, varå debetsedel icke hunne utfärdas före första uppbördsterminen för kvarstående skatt. Utfärdande av ny debetsedel å högre belopp syntes dock — för undvikande av felaktiga skatteinbetalningar — förutsätta, att den tidigare utfärdade debetsedeln återlämnades till den lokala skattemyndigheten. Någon säkerhet för att så skedde förelåge emellertid ej. Därest omdebiteringen avsåge en arbetstagare, vilken hade att vidkännas avdrag å lönen för skatten, och innebure en förhöjd skatt, skulle svårigheter uppkomma att genom skatteavdrag under återstående avlöningstillfällen före uppbördsterminen få kvarskatten täckt. Med hänsyn härtill syntes det vara att föredraga att vid höjning av skatten sedan debetsedel utfärdats låta tilläggsskatten uttagas i form av tillkommande skatt. Däremot borde hinder icke möta att utsträcka tiden för beaktande av beslut i taxerings- och debiteringsmål till efter den 10 oktober. Dylika beslut borde om möjligt beaktas intill den tidpunkt då debetsedlarna å slutlig skatt och kvarstående skatt skulle sändas ut till de skattskyldiga.

Med slutlig skatt borde enligt de sakkunnigas mening således förstås statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt och kommunal inkomstskatt ävensom folkpensionsavgifter och olycksfallsförsäkringsavgifter, som debiterats inom sådan tid, att debiteringen kunde beaktas vid utfärdandet av den debetsedel å skatten, som med

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 143

nuvarande bestämmelser skulle utsändas till den skattskyldige senast den 10 december under taxeringsåret. 1 sistnämnda hänseende syntes lämpligt föreskriva att hänsyn skulle tagas till beslut, som beskattningsnämnd fattat så tidigt under taxeringsåret att meddelande om beslutet kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda senast den 20 november samma år.

Med kvarstående skatt borde förstås skatt, som återstode att erlägga sedan i förekommande fall preliminär skatt avräknats från slutlig skatt.

Något behov syntes icke föreligga att särskilt angiva vad som menades med fastighetsskatt, skogsvårdsavgifter och förut omnämnda annuiteter. Å debetsedel å fastighetsskatt in. in. skulle upptagas fastighetsskatt samt nämnda avgifter och annuiteter, vilka debiterats inom sådan tid att debiteringen kunde beaktas vid utfärdandet av debetsedel å skatten. För närvarande gällde — och härutinnan föresloge de sakkunniga icke någon ändring — att debetsedlarna skulle utsändas till de skattskyldiga senast den 25 augusti. Den å dessa debetsedlar upptagna fastighetsskatten och skogsvårdsavgiften måste vid årlig taxering bygga på taxeringsnämndernas beslut. Vid allmän fastighetstaxering kunde även fastighetsprövningsnämndernas beslut beaktas. Beslut av prövningsnämnd eller av kammarrätten eller av Kungl. Maj :t, innebärande höjd taxering, måste medföra debitering av tillkommande skatt.

Med tillkommande skatt slutligen borde förstås dels fastighetsskatt och skogsvårdsavgifter, som debiterades på grund av sådant beslut rörande taxering av fastighet, vilket fattats av prövningsnämnd eller av kammarrätten eller av Kungl. Maj :t, dels ock statlig inkomstskatt, statlig förmögenhetsskatt, utskiftningsskatt, ersättningsskatt och kommunal inkomstskatt ävensom pensionsavgifter, som debiterades på grund av sådant beslut rörande taxering, vartill hänsyn icke tagits vid tidigare debitering av slutlig skatt.

De sakkunniga framhåller vidare, att med tillkommande skatt borde förslås även sådan skatt, som utöver tidigare påförd skatt skulle erläggas på grund av beslut rörande ändrad debitering. Sådant beslut kunde fattas av lokal skattemyndighet, länsstyrelse, riksräkenskapsverket, kammarrätten eller Kungl. Maj :t eller, beträffande olyeksfallsförsäkringsavgifter, av riksförsäkringsanstalten.

Efter utfärdandet av debetsedlarna å slutlig skatt kunde uppkomma fall, där omdebitering måste ske och ytterligare skatt uttagas på grund av att fel ägt rum vid avräkning av den preliminära skatten mot den slutliga. Även i dessa fall av ändrad debitering borde den ytterligare skatten såsom för närvarande uttagas i form av tillkommande skatt. Detsamma gällde skatt som debiterades efter s. k. reservationskrav.

Såsom tillkommande skatt borde slutligen, likaledes i enlighet med vad som nu gällde, betecknas skatt, som påfördes på grund av eftertaxering.

Beträffande omdebitering i vissa fall, då utfärdad debetsedel upptager för högt skattebelopp, anföres följande.

Innebär beslut i debiterings- eller taxeringsmål, att skatten skall utgå med lägre belopp än som finnes upptaget å redan utfärdad debetsedel, kan i vissa fall enligt ett av Kungl. Maj :t den 30 januari 1948 meddelat be­

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

slut omdebitering ske. Kungl. Maj:ts beslut innebär, att om på grund avbeslut av länsstyrelse, prövningsnämnd, kammarrätten eller Kungl. Maj :t sådan fastighetsskatt, kvarstående skatt eller tillkommande skatt, som helt eller delvis ännu icke förfallit till betalning, skall utgå med lägre belopp än som finnes upptaget å redan utfärdad debetsedel, den lokala skattemyndighet som utfärdat debetsedeln har att efter framställning av skattskyldig eller efter anmodan av länsstyrelsen verkställa av beslutet föranledd ändring i debiteringen samt utfärda ny debetsedel upptagande det lägre skattebeloppet. Sådan skyldighet föreligger även efter framställning från riksförsäkringsanstalten, då anstalten nedsatt eller undanröjt i kvarstående skatt ingående olycksfallsförsäkringsavgift. Framställning eller anmodan om utfärdande av ny debetsedel bör ha inkommit till den lokala skattemyndigheten senast tre veckor före ingången av den uppbördstermin, under vilken det lägre skattebeloppet skall gäldas.

I dessa fall bör omdebitering ske även i fortsättningen. Formellt är här fråga allenast om en på grund av avkortning sänkt debitering. Som slutlig och kvarstående skatt, fastighetsskatt in. m. och tillkommande skatt kan därför även betecknas skatt, som efter det debetsedel å skatt av angivna slag utfärdats men innan skatten, helt eller delvis, förfallit till betalning, på grund av beslut av lokal skattemyndighet, länsstyrelse, prövningsnämnd, kammarrätten eller Kungl. Maj :t eller, beträffande olycksfallsförsäkringsavgifter, riksförsäkringsanstalten debiteras med lägre belopp än den redan utfärdade debetsedeln utvisar.

Omdebitering kan även ske, därest det i anledning av besvär eller eljest framkommer att för lågt preliminärt skattebelopp avräknats från den slutliga skatten. I sådana fall bör dock i första hand rättelse kunna ske genom att det ytterligare preliminära skattebeloppet räknas den skattskyldige tillgodo såsom avbetalning på den kvarstående skatten eller i förekommande fall återbetalas till den skattskyldige, detta i överensstämmelse med av finansdepartementet meddelade anvisningar i en den 21 december 1948 utfärdad »P.M. angående rättelse av fel, som uppkommit vid avräkning avpreliminär skatt mot slutlig skatt, m. m.». Särskilda bestämmelser härom i uppbördsförordningen torde dock icke vara erforderliga.

Omdebitering med nedsättning av skatten bör verkställas ex officio, när beslutet i taxerings- eller debiteringsmålet kommer den lokala skattemyndigheten tillhanda. Särskild ansökan om omdebitering synes icke erforderlig.

I fråga om tiderna för debetsedlarnas översändande till de skattskyldiga framhåller de sakkunniga, att vissa länsstyrelser uttalat önskemål, att avsändandet av debetsedlar å preliminär skatt med skatteavdrag skulle få uppskjutas till utgången av januari månad under inkomståret. I ett yttrande hade föreslagits, att bestämmelsen om utsändande i vissa fall av debetsedlar senast den 18 december året dessförinnan skulle utgå. Bestämmelsen om att debetsedlar för sjömän skulle utsändas senast den 15 november året före inkomståret, vilken bestämmelse visat sig vara svår att tillämpa, hade likaså föreslagits skola utgå. Vidare hade en länsstyrelse ifrågasatt, att debetsedlarna å slutlig skatt (dock ej fastighetsskatt) skulle utsändas senare än den 10 december under taxeringsåret.

Å andra sidan hade från arbetsgivarhåll till de sakkunniga framförts önskemål om att sådana debetsedlar, enligt vilka skatteavdrag skulle verk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 145

ställas, skulle utsändas tidigare än nu. Debetsedlar å preliminär A-skatt borde sålunda sändas ut redan i december månad före inkomståret och debetsedlarna å kvarstående skatt tidigare än den 10 december. Om preliminärskattedebetsedlarna utsändes före inkomståret, skulle rätta skatteavdrag kunna verkställas redan fr. o. m. inkomstårets ingång, varigenom den mängd ändringar kunde undvikas, som nu måste vidtagas, då de nya debetsedlarna komine in till arbetsgivarna i slutet av januari. Beträffande debetsedlarna å kvarstående skatt hade framhållits, att arbetsgivarna hade svårt att få in dessa debetsedlar i tid för skatteavdragen i januari.

I två likalydande motioner, I: 58 och II: 79, till 1951 års riksdag hade slutligen föreslagits utredning om möjligheterna att på ett tidigare stadium än för närvarande tillhandahålla de skattskyldiga debetsedeln å slutlig skatt. I motionerna hade ifrågasatts, om icke skattens uträknande borde ske redan på taxeringsstadiet och verkställas av taxeringsnämndernas ordförande. Ändringen syntes dock icke kunna genomföras utan att densamma under viss tid blivit prövad. Motionärerna hade därför förordat, att en försöksverksamhet skulle igångsättas i Stockholm och eventuellt också i några andra större städer. Under åberopande att frågan om den tid, inom vilken ifrågavarande debetsedlar skulle utfärdas, torde komma att beröras av uppbördssakkunniga, hade riksdagen lämnat motionerna utan åtgärd.

Med hänsyn till angelägenheten av att de anställdas debetsedlar å preliminär skatt fortast möjligt komme arbetsgivarna till handa anser sig de sakkunniga icke kunna annat än beträffande sjömännen biträda de önskemål, som uttalats om senare utsändande av debetsedlarna. För sjömännen föreslår de sakkunniga, att samma bestämmelser skall fastställas att gälla som för övriga arbetstagare. I stället borde rederierna äga rätt att verkställa källskatteavdrag enligt föregående års skattetabell under längre tid under inkomståret än vad nu vore medgivet.

De sakkunniga föreslår vidare upphävande av bestämmelsen, att debetsedel skall utsändas senast den 18 december året näst före inkomståret, om skattskyldig, som icke tidigare haft att utgöra preliminär skatt, kunde antagas komma att under inkomståret utgöra sådan skatt. Gällande bestämmelser om rekvisition och utsändande av debetsedel till skattskyldig som först under inkomståret började uppbära inkomst, för vilken preliminär A-skatt skulle utgöras, borde utsträckas att gälla jämväl skattskyldig, som beräknades börja i förvärvsarbete redan vid inkomstårets början.

För arbetsgivarna hade det uppenbart varit till fördel, fortsätter de sakkunniga, om debetsedlarna å preliminär A-skatt kunnat utsändas redan före inkomståret. Den tidpunkt, som nu funnes fastställd, eller den 18 januari under inkomståret, sammanhängde med tiderna för mantalsskrivningen. Det skulle vara förenat med avsevärda svårigheter att utsända debetsedlarna tidigare utan att samtidigt tidpunkten för mantalsskrivningsförrättningarna i motsvarande mån ändrades. Någon ändring i sistnämnda avseende ifrågasattes ej. De sakkunniga hade därför icke funnit sig kunna förorda ändrad tid för utsändande av debetsedlarna å preliminär A-skatt.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Fastslås borde emellertid, att den 18 januari skulle utgöra den tidpunkt, då debetsedlarna senast skulle vara utsända, och att utsändandet borde ske tidigare i den mån detta vore möjligt.

De sakkunniga anför vidare, att arbetstagarnas debetsedlar å slutlig skatt torde komma att mer regelmässigt överlämnas i tid till arbetsgivarna, sedan numera bestämmelse införts om skatteavdrag med 25 procent, därest debetsedeln icke företeddes. I och för sig skulle det eljest ur olika synpunkter vara önskvärt, om debetsedlarna å slutlig skatt kunde utsändas tidigare än nu skedde. Emellertid vore det angeläget, att de beslut, som prövningsnämnderna meddelade om ändring av taxeringarna, kunde beaktas i så stor utsträckning som möjligt, innan debetsedlarna sändes ut. Om så ej skedde, bleve följden att främst de skattskyldiga men även myndigheterna åsamkades besvär och arbete. Det i motionerna I: 58 och II: 79 till 1951 års riksdag väckta förslaget, att — för att möjliggöra ett tidigare utsändande av debetsedlarna å slutlig skatt — debiteringsarbetet till en del skulle utföras av taxeringsnämndsordförandena kunde de sakkunniga icke förorda. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle på intet vis påskynda debiteringsarbetet och skulle därjämte icke kunna förenas med de allmänt omfattade och i hög grad berättigade önskemålen om att taxeringsnämnderna genom att befrias från rutinmässiga kontorsgöromål skulle få mera tid att ägna åt den egentliga deldarationskontrollen. I uppbördsförordningen angiven tidpunkt, då debetsedlarna å slutlig skatt senast skulle vara utsända, torde i stället böra förläggas något senare än för närvarande. De sakkunniga föresloge nämligen i annat sammanhang, att debetsedlarna för skattskyldiga med rätt till överskjutande preliminär skatt skulle genom postverkets försorg förses med särskilda återbetalningskort. För detta arbete måste postverket få någon tid till förfogande. De sakkunniga förordade därför att debetsedlarna å slutlig skatt skulle utsändas senast den 18 december under taxeringsåret. Härvid förutsattes emellertid att debetsedlarna avseende skattskyldiga med kvarstående skatt skulle utsändas tidigare och senast såsom för närvarande den 10 december ävensom att övriga debetsedlar skulle utsändas successivt så snart som möjligt. Erforderliga föreskrifter härom torde kunna utfärdas i administrativ ordning.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att gällande bestämmelser om utsändande av debetsedlar å fastighetsskatt in. m. och å tillkommande skatt icke syntes behöva ändras.

Såvitt gäller debitering m. m. av preliminär skatt framhåller de sakkunniga bl. a. följande.

Beträffande preliminär A-skatt skall för närvarande endast angivas, vilken skattetabell och vilken kolumn i tabellen som skall tillämpas. Inom kommittén hade ifrågasatts, att stadgandet borde kompletteras med föreskrift om att å debetsedeln i förekommande fall, i stället för skattetabell och kolumn däri, skulle angivas det procenttal eller eljest de andra grunder, efter vilket skatteavdrag skulle beräknas. 1944 års uppbördsberedning hade

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 147

framhållit att något procenttal icke kunde angivas, enär lokal skattemyndighet i regel icke vid utsändandet av debetsedeln kunde veta, om inkomsten skulle komma att uppbäras vid oregelbundet återkommande utbetalningstillfällen. Utom då inkomst inflyter oregelbundet skulle vidare enligt de sakkunnigas förslag skatteavdraget beräknas procentuellt i flera andra fall. Angivande å debetsedeln av särskild procentsats eller annan grund för skatteberäkningen innefattade, uttalar de sakkunniga som sin mening, emellertid ett jämkningsbeslut. Bestämmelser om jämkningsbeslutens avfattning och innehåll vore avsedda att såsom för närvarande återgivas i särskild avdelning av uppbördsförordningen. Förevarande stadgande syntes därför icke böra ändras på denna punkt.

I överensstämmelse med de sakkunnigas i annat sammanhang framförda förslag borde beträffande debitering av preliminär B-skatt gälla att sådan skatt skulle debiteras

antingen med ett belopp, motsvarande vad den skattskyldige året näst före inkomståret blivit påförd såsom slutlig skatt,

eller efter preliminär taxering eller jämkning med ett i särskild ordning uträknat belopp.

Beträffande preliminär C-skatt borde stadgas, att sådan skatt skulle debiteras med ett belopp, motsvarande skillnaden mellan den skatt, som den skattskyldige skulle ha påförts om han haft att utgöra preliminär B-skatt, och det belopp som den skattskyldige kunde antagas komma att erlägga i form av preliminär A-skatt. Verkställdes debiteringen utan tillgång till preliminär deklaration eller närmare uppgifter om den skattskyldiges inkomst av tjänst, finge antagandet i sistnämnda avseende även anses omfatta, att preliminär A-skatt komme att erläggas för hela det belopp, som i inkomstlängden funnes upptaget som inkomst av tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet.

Enligt gällande bestämmelser skall preliminär B- eller C-skatt, som icke uPP§år till 20 kr., icke påföras. Med hänsyn till penningvärdets fall ansåge de sakkunniga en höjning till 30 kr. vara motiverad.

I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit redan i sitt förra betänkande (s. 86) borde B- och C-skatten förfalla till betalning med lika belopp under envar av de uppbördsterminer, varunder skatten enligt den lokala skattemyndighetens beslut skulle erläggas. Fördenskull måste skatten därjämte debiteras med belopp (angivet i närmast lägre hela krontal) vilket — utan att öretal uppkomme — vore jämnt delbart med det antal uppbördsterminer, varunder skatten sålunda skulle förfalla till betalning.

För närvarande skall B- och C-skatt debiteras så, att skatten icke under någon uppbördstermin understiger 20 kr. Bestämmelsen föresloges upphävd.

Enligt de sakkunnigas mening borde den preliminära skatten såsom för närvarande förfalla till betalning under normalt sex uppbördsterminer. Det skulle visserligen såväl för arbetsgivare och skattskyldiga som för uppbördsmyndigheterna medföra viss arbetslättnad med minskat antal uppbördsterminer. Denna fördel torde dock icke uppvägas av risken att om tiden

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

mellan uppbördsterminerna bleve längre än för närvarande vissa ekonomiskt svaga arbetsgivare skulle i än större utsträckning än vad nu vore fallet använda genom skatteavdrag innehållna medel för annat ändamål än gäldande av arbetstagarnas skatt och sedan sakna möjlighet att fullgöra sin betalningsskyldighet gentemot det allmänna.

De sakkunniga anför vidare, att de icke funnit anledning att frångå sitt förslag i det första betänkandet, att skattskyldig med debiterad skatt själv skulle å skatteanvisning angiva det belopp, som skulle inbetalas, samt att terminsbeteckningarna å skatteanvisningarna skulle tagas bort. Härigenom underlättades skatteinbetalningen i olika avseenden. Måhända kunde man befara — såsom också framhållits i ett par yttranden — att möjligheterna till underbetalning i början komme att utnyttjas i viss utsträckning. Emellertid torde detta sakna större betydelse, eftersom skatten i så fall ganska snabbt bleve föremål för restindrivning. De erinringar, som i några yttranden framkommit emot dessa förslag, syntes därför icke böra hindra förslagens genomförande. Riksräkenskapsverkets förslag, att den debiterade skatten fortfarande skulle angivas å sammanlagt högst sex av skatteanvisningarna medan övriga slcatteanvisningar skulle utnyttjas för fyllnadsinbetalningar, vore svårt att genomföra med hänsyn till debetsedelns konstruktion.

Skattskyldig borde vid behov kunna rekvirera duplettdebetsedel hos den lokala skattemyndigheten, t. ex. om den tidigare utfärdade debetsedeln förkommit, om de vid debetsedeln fogade skatteanvisningarna tagit slut eller om skattskyldig med preliminär A-skatt hade inkomst av bisyssla och önskade att skatten därå skulle beräknas med ledning av och redovisas medelst debetsedel och skatteanvisning.

De sakkunniga förutsätter, att debetsedeln å preliminär skatt skulle i stort sett få samma utseende som för närvarande, dock borde i överensstämmelse med förslaget i uppbördssakkunnigas tidigare betänkande preliminär skatt, vilken debiterades med samma belopp som senaste slutliga skatt, icke närmare specificeras å debetsedeln varjämte till debetsedeln borde fogas åtta skatteanvisningar i stället för som nu sex ävensom ett frånskilj bart skattekort.

De sakkunniga har övervägt olika möjligheter att underlätta inbetalning av skatt genom att förse debetsedlarna å preliminär skatt med än flera skatteanvisningar än de föreslagna åtta men funnit detta svårt att genomföra i praktiken. Redogörelse härför lämnas senare.

Slutligen framhåller de sakkunniga att från arbetsgivarhåll önskemål uttalats om att samma debetsedelsnummer skulle gälla ar från år för de skattskyldiga. För företag med adressmaskinanläggning skulle härigenom inbesparas kostnader och mycket arbete. Detta önskemål hade de sakkunniga icke funnit möjligt att tillmötesgå. Den utväg, som därvid skulle stå till buds, om man över huvud taget skulle kunna utnyttjade moderna system, som nu tillämpades för tilltryck genom de tryckande registren hos länsstyrelserna av namn m. in. å debetsedelsblanketterna och för postverkets kreditering

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 149

av influten skatt å uppbördskorten med hjälp av hålkortsmaskiner, skulle vara att använda sig av de födelsenummer, som numera tilldelades varje fysisk person. Eu dylik metod vore emellertid behäftad med så stora olägenheter att de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda densamma.

Vid debitering av slutlig skatt skall den skattskyldige för närvarande tillgodoräknas erlagd preliminär A-skatt, uppdebiterad sådan skatt samt debiterad preliminär B- och C-skatt ävensom senast den 30 april året näst eller inkomståret ytterligare inbetald preliminär skatt.

I flera yttranden till de sakkunniga har föreslagits, att endast erlagd preliminär skatt skulle avräknas från den slutliga skatten. Ett sådant förfarande skulle emellertid kräva, säger de sakkunniga, att indrivningen av restförd preliminär skatt måste avbrytas vid viss tidpunkt och samtliga indrivna belopp redovisas för anteckning i debiteringslängd. Det uppskov med skatteuttagandet, som ett avbrytande av indrivningen måste medföra, läte sig ej förena med strävandena att åstadkomma en snabb och effektiv skatteuppbörd. Tvärtom måste ett dylikt tillvägagångssätt anses stå i direkt strid med dessa strävanden. Härtill komme att allmänna redovisningssvårigheter med olägenheter främst för de skattskyldiga, men även för myndigheterna måste befaras inträda. Ett dylikt system kunde därför icke förordas. Såvitt, anginge preliminär B-skatt borde i stället från den slutliga skatten såsom för närvarande avräknas debiterat belopp, oavsett om skatten restförts eller erlagts i behörig tid. Hade skattskyldig med preliminär B-skatt inbetalt mer preliminär skatt än vad som påförts enligt utfärdad debetsedel, skulle det överskjutande beloppet därjämte tillgodoräknas den skattskyldige. Belopp som ytterligare inbetalades, efter det på tidigare uppbördsterminer belöpande skatt restförts, skulle icke avräknas å den restförda skatten utan likaledes tillgodoräknas utöver det debiterade beloppet. Det sagda innebure med andra ord att skattskyldig med preliminär B-skatt skulle tillgodoräknas dels utan samband med restindrivning erlagd skatt, dels ock restförd skatt.

Beträffande uppdebiterad preliminär A-skatt borde — uttalar de sakkunniga vidare •— skillnad råda mellan det fall, där arbetsgivaren underlåtit att verkställa skatteavdrag, och den situation, som uppkomme när arbetsgivaren verkställt skatteavdrag men underlåtit att inbetala det innehållna beloppet. I det förra fallet vore det uppdebiterade beloppet att likställa med för arbetstagaren restförd preliminär skatt. I det senare fallet däremot borde skattebeloppet räknas arbetstagaren till godo som erlagd skatt och samtidigt uppdebiteras för restindrivning hos arbetsgivaren såsom en dennes skuld till staten. Sistnämnda uppdebitering, som avsåge arbetsgivaren, finge ingen inverkan på avräkningen mellan preliminär och slutlig skatt.

Hade — bortsett från restförd skatt som erlades efter indrivning — preliminär skatt inbetalts efter den 30 april året efter inkomståret, borde sådan skatt icke införas i debiteringslängden. Beloppet borde balanseras i länsstyrelsens (kronokamrerarens) räkenskaper, intill dess debitering av slutlig skatt slutförts. Om det då visade sig, att den skattskyldige hade att erlägga

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

kvarstående skatt, borde beloppet överföras till postverket som avbetalning å nämnda skatt och underrättelse härom lämnas den skattskyldige. I annat fall borde beloppet återbetalas till denne.

I fråga om äkta makar påpekar de sakkunniga, att det icke sällan förekomme att ena maken påfördes kvarstående skatt, under det att andra maken erhölle återbetalning av överskjutande preliminär skatt. Det skulle i sådana fall vara förmånligt för såväl de skattskyldiga som det allmänna, om det överskjutande beloppet icke behövde återbetalas utan kunde tillgodoföras den andre maken för att minska dennes kvarstående skatt. Det hade ifrågasatts huruvida icke bestämmelser om sådan avräkning, som sannolikt redan nu torde förekomma i viss utsträckning, borde införas i uppbördsförordningen.

De sakkunniga ville till en början fastslå, att avräkning på angivet sätt icke kunde ifrågakomma utan båda makarnas medgivande. Vidare syntes följande vara att iakttaga.

Häftade den som vore berättigad återbekomma erlagd skatt för restförd skatt, ägde han utfå allenast vad som överstege det oguldna beloppet. Innan avräkning kunde ske måste därför fastställas, att den av makarna, till vilken eljest återbetalning skulle ske av för mycket erlagd preliminär skatt, icke häftade för restförd skatt. Vore så icke fallet, syntes avräkning kunna ske, under förutsättning att den av makarna, som eljest skulle erhålla skatterestitution, gjorde framställning härom eller i varje fall lämnade sitt medgivande därtill, innan debetsedlarna å slutlig skatt sändes ut. Om makarna begärde dylik avräkning och det blivit utrett, att den av makarna, som erlagt för mycket preliminär skatt, icke häftade för restförd skatt, kunde sådant önskemål beaktas av den lokala skattemyndigheten. Härför tarvades ingen annan åtgärd än en anteckning om saken i debiteringslängden med åtföljande sänkning och höjning av den preliminära skatt, som skulle tillgodoräknas en var av makarna. Efter det debetsedlarna å slutlig skatt utfärdats, kunde avräkning icke ske. Utbetalningskort å den överskjutande preliminära skatten skulle nämligen enligt vad de sakkunniga i annat sammanhang föresloge utfärdas samtidigt med debetsedeln å slutlig skatt.

Avräkning mellan andra skattskyldiga än äkta makar syntes icke böra medgivas.

Föreskrifter om möjlighet till sådan avräkning mellan makar, som nyss nämnts, torde icke behöva intagas i uppbördsförordningen.

Vidare anföres att i vissa yttranden till de sakkunniga framhållits, att om gällande gräns om 5 kr. för uttagande av kvarstående skatt, resp. återbetalning av för mycket inbetald preliminär skatt avskaffades, en förenkling i debiteringsarbetet skulle bli möjlig. Å andra sidan hade en länsstyrelse yttrat, att en höjning av angivna gräns skulle åstadkomma en betydande arbetsbesparing.

Ifrågavarande undantagsbestämmelse, säger de sakunniga, hindrade utan tvekan den löpande arbetsrutinen genom att man bl. a. vid utskrift av

Kungl. Maij:ts proposition nr 100. 151

debetsedlarna städse måste ha uppmärksamheten riktad på om den kvarstående skatten, resp. den överskjutande preliminära skatten understege 5 kr. eller ej. Härigenom ävensom på grund av de särskilda bokföringsåtgärder, som måste vidtagas, uppkomme visst merarbete. Å andra sidan kunde det icke vara tillfredsställande att låta hela uppbörds- och indrivningsorganisationen fungera för de obetydliga belopp varom bär vore fråga. De sakkunniga kunde därför icke förorda att undantagsbestämmelsen avskaffades. Icke heller ansåge de sakkunniga det motiverat att höja nu gällande gräns om 5 kr. För det allmänna skulle måhända en höjning av gränsen till 10 kr. icke innebära någon större förlust. Sammanlagda beloppet av den av denna anledning efterskänkta kvarstående skatten torde icke mera avsevärt överstiga den preliminära skatt, som icke återbetalades. Hos skattskyldiga med låga inkomster skulle det dock kunna väcka missnöje, om statsverket skulle underlåta att återbetala överskjutande preliminär skatt om högre belopp.

Såsom tidigare nämnts har de sakkunniga för att underlätta inbetalningen av debiterad preliminär skatt föreslagit, att de! skulle ankomma på de skattskyldiga själva att å skatteanvisningarna angiva det belopp, som skulle inbetalas. De sakkunniga framhåller, att samma behov av mera fria inbetalningsformer icke förelåge beträffande den kvarstående skatten för sådana skattskyldiga, som själva hade att inbetala nämnda skatt. Sålunda kunde här någon överbetalning icke ifrågakomma. Däremot kunde det vara av visst värde om något skattebelopp icke funnes angivet å skatteanvisningarna för skattskyldiga arbetstagare. För sådan skattskyldig, som slutade sin anställning mellan två uppbördsterminer, kunde för närvarande, om den innehållna skatten icke helt täckte det belopp, vilket skulle inbetalas vid nästa uppbördstermin, skatteanvisningen för terminen icke utnyttjas utan beloppet måste i stället inbetalas till centrala skattekontot. Liknande gällde i alla andra fall, då av arbetsgivaren innehållet belopp icke täckte den till betalning förfallande kvarstående skatten. Om i sådana fall något skattebelopp icke funnes angivet å skatteanvisningarna, skulle inbetalning likväl kunna ske medelst användande av skatteanvisning. En förutsättning härför vore dock att debetsedeln försåges med flera skatteanvisningar än för närvarande. Vidare skulle det — för att underlätta för postverket att på ett rationellt sätt ombesörja krediteringsarbetet beträffande den kvarstående skatten — vara önskvärt att så avjämna skatten, att densamma förfölle till betalning med lika belopp på envar av de två uppbördsterminerna, varunder den skulle erläggas. Anledning funnes emellertid att räkna med att arbetsgivarnas skyldighet att verkställa avdrag för kvarstående skatt relativt snart skulle omprövas. Vid sådant förhållande hade de sakkunniga icke ansett tillräckliga skäl föreligga att föreslå någon ändring av det nuvarande tillvägagångssättet.

I fråga om uppbördsterminerna för kvarstående skatt påpekar de sakkunniga, att önskemål uttalats om att man — såsom skedde under åren 1949 och 1950 — skulle låta den kvarstående skatten betalas under uppbördster-

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

minerna i maj och september i stället för under uppbördsterminerna i mars och maj. Även andra önskemål hade framkommit om förlängning av inbetalningstiden.

De sakkunniga framhåller, att de till en början diskuterat, om uppbörden av den kvarstående skatten såsom hitintills borde ske under två uppbördsterminer eller om antalet uppbördsterminer borde minskas till en eller utökas till tre eller flera. Ur kostnadssynpunkt för det allmänna vore det naturligtvis önskvärt med allenast en uppbördstermin. Detta skulle också kunna motiveras med att den kvarstående skatten framdeles borde nedgå avsevärt. Emellertid torde det likväl icke kunna undvikas, att den kvarstående skatten i enskilda fall kunde bli så stor att betalningssvårigheter kunde uppkomma, om den skulle erläggas på en gång oberoende av när under året uppbörden skulle ske. Med hänsyn härtill borde antalet uppbördsterminer icke nedsättas. Å andra sidan torde några hållbara skäl icke kunna åberopas för en utökning av uppbördsterminernas antal. De sakkunniga förordar, att den kvarstående skatten skall såsom för närvarande uppbäras under två uppbördsterminer.

De sakkunniga förordar vidare, att bestämmelserna i uppbördsförordningen om uppbörd av kvarstående skatt under uppbördsterminerna i mars och maj månader skall bibehållas. Visserligen medgavs under åren 1949 och 1950 en viss förskjutning av uppbördsterminerna på grund av den kvarstående skattens storlek. Under år 1951 hade dock uppbördsterminerna varit förlagda till mars och maj. De förändringar i uppbördsförfarandet, som redan beslutats och som de sakkunniga därutöver förordade i förevarande betänkande, borde därjämte åstadkomma en sådan nedgång i de kvarstående skatterna, att av denna anledning något behov av en sådan förskjutning icke kunde anses föreligga. Så länge arbetsgivarna hade skyldighet att verkställa avdrag å lönen för den kvarstående skatten, måste hänsyn tagas till deras berättigade önskemål, att den tid, varunder sådana avdrag skulle verkställas, bleve så kort som möjligt.

De sakkunniga framhåller vidare, att som skäl för en framflyttning av uppbördsterminerna till senare än i mars även anförts, att man därigenom skulle kunna medhinna att i större utsträckning än eljest ändra verkställda debiteringar på grund av meddelade beslut i debiterings- och taxeringsmål. Detta skäl hade visst fog för sig, särskilt som det torde vara ofrånkomligt, att även i fortsättningen liksom hitintills ett stort antal debiterings- och taxeringsbesvär komme att ingivas först efter det debetsedlarna å slutlig skatt kommit de skattskyldiga tillhanda i början av december månad. Det kunde vara förenat med svårigheter att meddela beslut i dessa mål så snabbt, att nya debetsedlar kunde utfärdas före uppbördsterminen i mars. En framflyttning av första uppbördsterminen till maj skulle emellertid medföra att den andra uppbördsterminen komme antingen i semestermånaden juli eller i september månad. Intetdera av dessa alternativ kunde förordas.

Nu gällande regler för den kvarstående skattens fördelning på de olika uppbördsterminerna syntes böra bibehållas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 153

Såvitt gäller fastighetsskatt m. m. erinrar de sakkunniga om att i propositionen nr 370 till 1945 års riksdag med förslag till uppbördsförordning, m. m. förordades, att antalet uppbördsterminer för fastighetsskatt m. m. skulle vara två. Bevillningsutskottet föreslog, att antalet skulle utökas till tre. Detta blev riksdagens beslut.

Med ledning av en stickprovsundersökning, som de sakkunniga låtit verkställa rörande debitering av fastighetsskatt m. in. enligt 1950 års taxering och som omfattade 30 fögderier och 10 städer med egen uppbördsförvaltning, kunde den nuvarande fördelningen av fastighetsskatten i olika grupper efter skattens storlek approximativt angivas sålunda:

Antal debetsedlar

Summa fastighetsskatt m. m. Städer utom

Fögderier Stockholm Hela riket

(Debetsedelns slutsumma) Stockholm

Antal % Antal % Antal % Antal %

1 2 3 4 5 6 7 8 3

Andra skattskyldiga än svenska

aktiebolag:

154 Kungl. AIaj:ts proposition nr 100.

Fastighetsskatten bleve då avsevärt större och ett färre antal uppbördsterminer kunde beräknas medföra besvärligheter för de skattskyldiga. Nämnvärd lättnad härutinnan torde sannolikt icke uppkomma, om uppbördsterminerna förlädes till november och januari.

De sakkunniga funne övervägande skäl tala för att antalet uppbördsterminer för fastighetsskatten bibehölles vid tre, såsom för närvarande förlagda till månaderna september, november och januari. Skatten borde fördelas på de olika uppbördsterminerna efter samma grunder som nu gällde.

De sakkunniga framhåller vidare, att stadgandet i uppbördsförordningen att uppbördskort och debetsedel skulle utfärdas för envar skattskyldig, som hade att utgöra skatt, medfört svårigheter i tillämpningen, då samma fastighet (taxeringsenhet) ägdes av flera personer. Rörande detta spörsmål anföres följande.

Skyldighet att erlägga fastighetsskatt åligger fastighetens ägare eller i vissa fall dess innehavare eller brukare. Skattskyldigheten skall framgå av fastighetslängden, som såvitt gäller särskild fastighetstaxering1 upprättas av taxeringsnämnden. Detta tillgår så att i mantalslängdens fastighetsliggare fastigheternas av nämnden åsatta taxeringsvärden införas, sedan nämnden dessförinnan genomgått i liggaren förekommande anteckningar om ägare av fastigheterna samt verkställt de ändringar, som av förhållandena påkallats.

Fastighetsliggaren framställes med hjälp av det tryckande register över fastigheter, som föres vid länsstyrelserna (länsbyråerna för folkbokföringen). Det tryckande registret över fastigheter innehåller en tryckplåt för varje redovisningsenhet. Registerfastighet utgör i regel redovisningsenhet. Utgör del av fastighet taxeringsenhet, utgör dock sådan del alltid tillika redovisningsenhet i det tryckande registret. Plåten innehåller uppgift om, bl. a., redovisningsenhetens beteckning samt namn och adress å dess ägare. Äges redovisningsenhet till ideella andelar av flera personer, som icke tillsammans utgöra särskilt rättssubjekt, upptages å fastighetsplåten allenast en av ägarna med tillägg av »flä» (flera ägare).

Till mantalsskrivningsförrättningen tillhandahåller länsbyrån en tryckt stomme till fastighetsliggaren. Denna stomme i rättat skick insändes efter förrättningen till länsbyrån, som med ledning av den rättade stommen inför erforderliga ändringar i det tryckande registret. Länsbyrån trycker så den färdiga fastighetsliggaren i ett huvudexemplar och två avskrifter, vilka handlingar därefter översändas till den lokala skattemyndigheten eller, om särskild mantalsskrivningsförrättare förordnats, till denne. Myndigheten (mantalsskrivningsförrättaren) har att med sin underskrift svara för att fastigheterna blivit fullständigt och i riktig ordning redovisade i liggaren.

För vissa områden av riket finnas fastighetsplåtar ännu icke upprättade. För dessa områden upprättas fastighetsliggarna manuellt av den lokala skattemyndigheten.

Med ledning av uppgifterna i fastighetslängden har den lokala skattemyndigheten att i egenskap av debiteringsförrättare debitera fastighetsskatten och utfärda debetsedlar. Myndigheten är därvid bunden av de i längden införda uppgifterna angående fastigheternas ägare. Om beträffande samägd fastighet endast en av ägarna finnes angiven i längden, torde den lokala skattemyndigheten icke äga befogenhet såsom debiteringsförrättare att fördela

1 Vad här anföres angående särskild fastighetstaxering äger i sina huvuddrag tillämpning även å den allmänna fastighetstaxeringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 155

och debitera den skatt, som avser fastigheten, på olika delägare efter deras andelar i fastigheten. Den i längden upptagne delägaren måste i sådant fall påföras skatten för hela fastigheten. Därest alla delägarna finnas angivna men någon uppgift icke lämnats angående vars och ens andel av fastigheten, torde motsvarande situation uppkomma. Debiteringsförrättaren kan icke anses äga befogenhet att efter utredning, huru stor envar delägares andel är, utfärda skilda debetsedlar för envar av delägarna på dennes andel av skatten.

Det torde emellertid vara obestridligt, att envar skattskyldig endast ansvarar för den skatt som belöper på honom. Något solidariskt ansvar för hela den fastighetsskatt, som avser en av flera personer gemensamt ägd fastighet, åvilar icke de olika delägarna och torde ej heller kunna genomföras. Envar delägare har allenast att gälda den del av fastighetsskatten, som motsvarar hans andel av fastigheten. I princip borde därför för envar skattskyldig utfärdas särskild debetsedel å den skatt han har att utgöra.

I överensstämmelse med det anförda torde kunna hävdas, att fastighetslängden bör vara så fullständig, att i sådana fall, där flera ägare finnas till en och samma fastighet (taxeringsenhet), längden innehåller uppgift om samtliga ägares namn och adress ävensom envars andel av fastigheten. Det torde kunna ifrågasättas om det icke redan enligt nu gällande bestämmelser åligger taxeringsnämnd att tillse, att fastighetslängden innehåller fullständiga uppgifter i förevarande avseende. Enligt 10 § taxeringskungörelsen skall vid taxeringen uppmärksammas, att såsom skattskyldig för fastighet uppföres den som vederbör. Det åligger därför enligt samma författningsrum taxeringsnämnden att genomgå i längden förekommande anteckningar om ägare av fastighet och verkställa de ändringar, som av förhållandena påkallas.

Med hänsyn till sambandet mellan fastighetsliggaren och fastighetslängden ävensom med beaktande av att mantalsskrivningsförfarandet syftar till en fullständig registrering av bl. a. fastigheterna i riket och dessas ägare synas vidare starka skäl tala för att denna fullständiga redovisning av samtliga ägare av samägd fastighet ävensom av de olika delägarnas andelar i fastigheten bör lämnas redan i fastighetsliggaren genom försorg av den lokala skattemyndigheten i egenskap av mantalsskrivningsförrättare. Visserligen finnes icke föreskrift meddelad om att den lokala skattemyndigheten beträffande samägd fastighet (med beteckningen »flä» i fastighetsplåten) i fastighetsliggaren skall anmärka angivna förhållanden. En följd av det ovan förda resonemanget skulle emellertid bli, att sådan skyldighet borde åvila nämnda myndighet.

En konsekvent och fullständigt genomförd tillämpning av angivna princip skulle emellertid ofta ge i praktiken otillfredsställande resultat. Särskilt må uppmärksammas de fall, där makar ha gemensam lagfart på en fastighet. Makarna önska säkerligen endast i undantagsfall skilda debetsedlar. Vidare torde det ofta i de fall, där en fastighet förvaltas gemensamt för delägarnas räkning och där fastighetsskatten ingår i förvaltningskostnaderna på samma sätt som vattenavgifter och inteckningsräntor in. m., stå i överensstämmelse med de skattskyldigas egna önskemål, att fastighetsskatten upptages å gemensam debetsedel.

Jämväl ur annan synpunkt kan en långt gående splittring av fastighetsskatten på mindre lotter medföra olägenhet. I de fall, där skattebeloppen på grund av en dylik uppdelning bli mycket små, kunna taxering och debitering samt uppbörd av skatten bli förenad med kostnader, som icke stå i rimlig proportion till skattens storlek. Uppdelning av skatten på flera delägare överensstämmer därvidlag icke med de aktuella rationaliseringssträvandena, vilka gå ut på att minska antalet småposter vid debiteringen.

156 Kungl. AIaj:ts proposition nr 100.

Med beaktande sålunda av att något praktiskt behov i många fall icke förelåge av att den fastighetsskatt, som belöpte å samägd fastighet, fördelades på de olika delägarna, utan tvärtom att vissa olägenheter skulle med en sådan anordning kunna uppkomma, syntes det enligt de sakkunnigas mening — även med godtagande i princip att för envar skattskyldig endast borde utfärdas debetsedel å den skatt, som han hade att gälda — kunna ifrågasättas om en allmän översyn av ägareförhållandena på förevarande område vore omedelbart påkallad. Det syntes tillräckligt, att rättelse härvidlag skedde successivt och givetvis alltid i fall då de skattskyldiga påyrkade att så skulle ske.

Att märka vore också, fortsätter de sakkunniga, att även om föreskrift skulle meddelas, att fastighetslängden skulle innehålla uppgift om varje delägare av samägd fastighet och andelarnas storlek, likväl i praktiken fall måste uppkomma, där svårigheter kunde uppstå att beträffande samägd fastighet ange de olika ägarnas namn och adress eller där någon möjlighet icke funnes att fastställa storleken av de olika ägarnas andelar av fastigheten. Med hänsyn härtill torde det vara ofrånkomligt med föreskrifter, hur debitering av fastighetsskatt, avseende samägd fastighet, under olika förutsättningar skulle ske. Därvidlag syntes följande böra gälla.

Framgår av fastighetslängden, vilka de olika ägarna äro och hur stor del av fastigheten var och en av dem äger, bör den lokala skattemyndigheten självfallet utfärda debetsedel för var och en av delägarna.

Framgår icke av fastighetslängden, huru stora de olika ägarnas andelar av samägd fastighet äro, torde annan utväg icke föreligga än att utfärda en gemensam debetsedel. Denna debetsedel synes böra tillställas en av delägarna. Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida icke i detta fall å debetsedeln — eller där så erfordras å särskild vid debetsedeln fäst bilaga — samtliga delägares namn borde angivas, varjämte underrättelse om att debetsedel utfärdats borde tillställas övriga delägare. Behov av ett sådant förfarande torde emellertid endast undantagsvis föreligga, varför skyldighet att meddela dylik underrättelse, något som skulle bli ganska tidskrävande, icke torde böra föreskrivas.

Slutligen föreligga de fall där av fastighetslängden för viss fastighet allenast framgår en ägares namn med tillägg av beteckning, utvisande att fastigheten äges av ytterligare en eller flera personer men utan angivande av vilka dessa äro eller hur stor varje delägares andel av fastigheten är. I dylika fall har den lokala skattemyndigheten ingen annan möjlighet än att utfärda debetsedel allenast å den av delägarna som angivits i fastighetslängden.

De sakkunniga uttalar därefter det önskemålet, att där fullständig redovisning på nyss angivet sätt skulle ske i fastighetslängden av de olika delägarna och deras andelar, särskilda fastighetsplåtar borde präglas för varje delägare. Härigenom komme det efterföljande debiteringsarbetet, inklusive utfärdandet av debetsedlar, att underlättas avsevärt.

Påkallades ändring i fastighetsredovisningen, borde detta i första hand ske i samband med mantalsskrivningen. Den lokala skattemyndigheten kunde då rätta fastighetsliggaren i berörda avseende. Därest emellertid frågan icke bleve aktuell förrän senare — som regel först efter det debetsedel å fastig­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100. 157

hetsskatten utfärdats — måste rättelse ske genom besvär till prövningsnämnden. Den åtgärd, varigenom en persons skattskyldighet för en fastighet eller del av fastighet fastställdes, innefattades i ett beslut av beskattningsmyndighet om taxering, som kunde ändras allenast med iakttagande av den i taxeringsförordningen stadgade ordningen. Efter det prövningsnämnden meddelat beslut i ärendet, finge avkortning eller restitution ske för den av delägarna, som fått hela skatten sig påförd, av så stor del av den debiterade fastighetsskatten, som belöpte på de övriga delägarna, vilka i stället var för sig påfördes sin andel av skatten i form av tillkommande skatt. I dylikt fall borde självfallet till ett kommande år fastighetsliggaren fullständigt ange de olika delägarna och storleken av deras andelar samt skilda debetsedlar utfärdas.

I förekommande fall borde rättelse av fastighetslängden ske även på yrkande av taxeringsintendenten, t. ex. om restförd fastighetsskatt hänförde sig till samägd fastighet och det innan utmätning av fastigheten skedde för skatten befunnes lämpligt att skatten uppdelades på de olika delägarna.

Utan att saken behövde föranleda taxeringsbesvär borde rättelse mången gång kunna ske genom att den lokala skattemyndigheten på begäran av de olika delägarna lämnade uppgift å vars och ens andel av skatten, sedan utredning lämnats av delägarna angående deras olika andelar i fastigheten. I sådant fall borde den lokala skattemyndigheten tillse, att fastighetsredovisningen nästkommande år bleve fullständig.

Vidare framhåller de sakkunniga, att ett särskilt problem förelåge beträffande avdrag vid taxeringen till statlig inkomstskatt för fastighetsskatten, när gemensam debetsedel utfärdats för flera delägare. Sammanlagt kunde för alla delägarna större avdrag icke medgivas än hela det debiterade skattebeloppet. Inom denna ram borde det ankomma på de skattskyldiga att själva fördela avdraget. Uppkomme fråga om avdragets storlek, torde taxeringsmyndigheterna därvid ha att följa den överenskommelse de olika delägarna sinsemellan kunde ha träffat i saken. Ändring av lagtexten torde icke vara erforderlig.

Slutligen kunde svårigheter uppkomma även vid tillämpning av 45 § kommunalskattelagen, d. v. s. beträffande procentavdraget vid den kommunala taxeringen. Emellertid torde som regel i förevarande fall upprättas en för alla delägarna gemensam fastighetsbilaga till deklarationen, varigenom avdraget komme alla delägarna till godo. Denna fråga torde därför enligt de sakkunnigas mening vara av mindre betydelse.

Beträffande tillkommande skatt skulle, erinrar de sakkunniga, debiteringen av skatten ske efter samma grunder, som gällt för debitering av motsvarande slutliga skatt. Denna bestämmelse hade föranlett tvekan rörande förfaringssättet vid debitering av tillkommande skatt på grund av eftertaxering. Vid debitering av slutlig skatt skulle den kommunala inkomstskatten uträknas med ledning av den utdebitering för skattekrona och skatteöre, som fastställts att gälla för den preliminära skatt, vilken skulle avräknas mot ifrågavarande slutliga skatt. Om debitering av tillkommande

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skatt föranleddes av beslut om höjd taxering, skulle uppenbarligen den i nämnda skatt ingående kommunala inkomstskatten uträknas med ledning av samma utdebitering, som gällt vid uträknandet av det tidigare skattebeloppet, d. v. s. utdebiteringen för det år, som taxeringen avsåge. Vid eftertaxering skulle däremot jämlikt 63 § kommunalskattelagen den kommunala inkomstskatten uträknas efter samma utdebitering som gällde för debitering av slutlig skatt det år då eftertaxeringen verkställts.

De sakkunniga framhåller, att det vore uppenbart att genom avfattningen av ifrågavarande stadgande i uppbördsförordningen någon ändring icke avsetts eller kunnat ske i kommunalskattelagens föreskrifter på denna punkt. För att undanröja varje tvekan hade det dock synts de sakkunniga lämpligt att förtydliga stadgandet.

Det hade vidare ifrågasatts, huruvida icke bestämmelserna angående efterskänkande av kvarstående skatt under 5 kronor borde äga tillämpning beträffande tillkommande skatt. Angivna bestämmelser gällde icke fastighetsskatt m. m. och tillkommande skatt. Någon ändring härutinnan borde enligt de sakkunnigas mening ej ske.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att den lokala skattemyndigheten visserligen ägde bestämma under vilka uppbördsterminer tillkommande skatt skulle förfalla till betalning. Emellertid förutsattes, att om skattebeloppet uppginge till 120 kronor, uppbörd skulle äga rum under sex uppbördsterminer. En minskning av antalet uppbördsterminer torde dock som regel vara påkallad. De sakkunniga föresloge, att antalet uppbördsterminer för uppbörd av tillkommande skatt vanligen skulle vara detsamma som för uppbörd av motsvarande slutliga skatt, resp. fastighetsskatt m. in., d. v. s. två eller tre. Beträffande tillkommande skatt på grund av eftertaxering ävensom i fall, där skattebeloppet vore mycket högt, borde dock uppbörd kunna ske under flera uppbördsterminer. Å andra sidan kunde det i vissa fall vara lämpligt med allenast en uppbördstermin, t. ex. om skattebeloppet vore mycket lågt. Bestämmelsen att enahanda grunder, som gällde för debiterad preliminär skatt, borde tillämpas beträffande förfallotiden för tillkommande skatt, föresloges därför skola utgå.

En av de sakkunnigas experter, skatteuppbördsmannen C. Bäcklund, uttalar att den kvarstående skatten enligt hans mening borde förfalla till betalning vid endast en uppbördstermin förlagd till maj månad, och att den skattskyldige borde vid inbetalningen av skatten själv få å skatteanvisningen angiva det belopp som skulle inbetalas. Inbetalningen kunde då med lätthet verkställas, helt eller delvis, när som helst under tiden från debetsedlarnas utsändande till utgången av uppbördsterminen. Beträffande anställda skulle avdrag och redovisning ske enligt gällande bestämmelser. Genom denna inbetalningsform borde en betydande smidighet och lättnad åstadkommas såväl för de skattskyldiga som för arbetsgivarna. Sålunda funnes många skattskyldiga, som hade ringa eller ingen inkomst i början på året, men som säkert kunde betala hela skatten i maj; vidare skulle arbetsgivarna endast behöva göra en redovisning. De största besparingarna, såväl ekono­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 159

miskt som ur arbetssynpunkt, torde dock gälla själva uppbörds- och indrivningsförfarandet. Även om det kunde förutses att en del inbetalningar koinme att göras vid marsuppbörden, komme dessa dock att utgöra endast en bråkdel av det totala antalet inbetalningar. Vidare kunde behovet av att erhålla anstånd beräknas minska, vilket skulle medföra mindre besvär för såväl de lokala skattemyndigheterna som de skattskyldiga. I fråga om restföring och indrivning skulle betydande arbetsbesparing åstadkommas och indrivningsmyndigheten skulle samtidigt få en helt annan överblick och möjlighet att bedöma sådana frågor, som stode i samband med indrivning och undersökning.

Bibehölles nuvarande två uppbördsterminer för skatten, förordade Bäcklund alternativt att restföring borde ske först efter maj uppbörden. Med tanke på dels denna restlängds större omfattning och dels vad tidigare anförts talade dock övervägande skäl för endast en uppbörd. Genomfördes vad sålunda föreslagits, borde inbetalning av kvarstående skatt även mellan uppbördsterminerna ske medelst anvisning och icke till centrala skattekontot. Härigenom skulle inbetalningen av skatten ytterligare underlättas och risken för sådana fel minska, som lätt kunde uppkomma vid utskrivandet av särskilt inbetalningskort. Vidare borde övervägas, om debetsedlarna skulle förses med ytterligare två anvisningar eller om duplettsedel skulle anskaffas i förekommande fall.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Från yttrandena torde följande få här återgivas

Beträffande definitionen av slutlig skatt uttalar länsstyrelsen i Kopparbergs län, att önskvärdheten av att prövningsnänmdsbesluten i så stor utsträckning som möjligt iakttoges vid debiteringen av slutlig skatt, i och för sig utgjorde skäl för den föreslagna förskjutningen av tidpunkten för denna debitering. Länsstyrelsen framhåller vidare, att den i annat sammanhang föreslagna gemensamma inkomst- och debiteringslängden omöjliggjorde att i samma utsträckning som för närvarande lämna taxeringsnämnderna tillgång till uppgifter om erlagd preliminär skatt. Det kunde därför antagas, att åtskilliga av de undersökningar angående skattskyldigas inkomst, som föranleddes av dessa uppgifter och som nu gjordes av taxeringsnämnderna, komme att uppskjutas till prövningsnämndsstadiet. Tänkbart vore att antalet ändringar i prövningsnämnden härigenom komme att öka. Visade sig detta antagande riktigt, vore det än angelägnare att utsträcka tiden för debitering av slutlig skatt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att betänkligheter mot de sakkunnigas förslag framförts från vissa häradsskrivare med hänsyn till den anhopning av arbetsgöromål under tiden den 20 november—den 10 december, som föranleddes av det föreslagna restitutionsförfarandet, enligt vilket kreditkorten för dem som ägde återfå överskjutande preliminär skatt skulle översändas till utmätningsmännen för eventuell kvittning mot restförd

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skatt, in. in. I anledning därav framhåller länsstyrelsen, att lokal skattemyndighet icke behövde avvakta prövningsnämndens ändringsbeslut utan kunde skicka ifrågavarande kreditkort till utmätningsmannen, så snart debetsedlarna å slutlig skatt vore utskrivna; även i övrigt kunde lokal skattemyndighet så färdigställa materialet, att förslagets genomförande icke borde innebära några större olägenheter.

I några yttranden har erinringar gjorts mot den föreslagna definitionen av slutlig skatt. Sveriges köpmannaförbund ifrågasätter sålunda, om icke hänsyn borde tagas till alla beslut, som komme den lokala skattemyndigheten tillhanda, innan debetsedlarna utsändes. En gräns måste givetvis av praktiska skäl dragas någonstans, men det borde uttalas, att den lokala skattemyndigheten skulle taga hänsyn till beslut, som komme myndigheten tillhanda även efter den fixerade dagen, därest möjlighet därtill funnes. Då tidpunkten för utsändande av debetsedlar å slutlig skatt förordades utsträckt till den 18 december, skulle ytterligare möjligheter till dylikt hänsynstagande finnas. Vidare anför statens organisationsnämnd, att det — såvitt de av nämnden vid häradsskrivarkontor verkställda organisationsundersökningarna utvisade — på grund av arbetstekniska omständigheter föreiåge en allmän strävan att före utsändande av debetsedlar på slutlig skatt taga hänsyn till ändringsbesluten så långt fram i tiden som möjligt. Omständigheter kunde emellertid inträffa, som gjorde det svårt att taga sådan hänsyn ända fram till den 20 november. Med hänsyn härtill syntes böra föreskrivas, att vid utfärdande av debetsedel på slutlig skatt hänsyn skulle tagas till prövningsnämndsbeslut så långt fram i tiden som möjligt, dock alltid till sådana beslut varom meddelande erhållits senast den 10 oktober.

Enligt öv&rståthållarämbetets mening vore det tveksamt om de sakkunnigas förslag kunde genomföras utan att den tid, som stode till buds för avstämning, utredning angående kvittning m. in. skulle bli otillräcklig. Enligt vad i betänkandet i annat sammanhang framhållits, torde förutsättning för postverkets medverkan vid återbetalning av överskjutande skatt i enlighet med ett av de sakkunniga förordat system vara att de debetsedlar, enligt vilka överskjutande preliminär skatt skulle återbetalas, överlämnades till postens skatteavdelningar fortlöpande och senast den 1 december. Härigenom komme den tid, som kunde disponeras för det betydande aTbetet med avstämning in. in., att inskränkas även från motsatt håll. Efter övervägande av möjligheterna att tillgodose önskemålet om en utsträckning av tiden för beaktande av ifrågavarande beslut och likväl bereda erforderlig tid för nyssberörda arbetsuppgifter, hade ämbetet för sin del stannat för att förorda, att den tidpunkt, varom nu vore fråga, icke sattes senare än den 10 november.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter lämpligheten av att låta tidpunkten för mottagandet av beskattningsnämndens beslut vara avgörande för om slutlig eller tillkommande skatt skulle utfärdas. Förfores så, kunde vissa svårigheter uppstå att i efterhand bedöma, om slutlig eller tillkommande skatt påförts. Det ville därför synas, som om i stället besluts-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 161

dagen alltjämt borde vara avgörande, i så fall förslagsvis den 31 oktober i stället för den 10 oktober. Emellertid vore det tveksamt, om någon förskjutning av tidpunkten borde komma i fråga. Genom de föreslagna nya reglerna för restitution av överskjutande preliminär skatt, bleve tiden även med gällande definition av slutlig skatt mycket knapp för undersökning av om restitutionsberättigad häftade för oguldna utskylder och för den s. k. stoppgranskningen. En ytterligare förkortning skulle under sådana förhållanden vara mindre välkommen. Möjligen kunde dock problemet lösas, om restitution i fall där tiden icke medgåve annat överlätes till länsstyrelsen. Av liknande skäl är även länsstyrelsen i Örebro län synnerligen tveksam, om den nuvarande tidpunkten för iakttagande av prövningsnämndens beslut borde ändras. Slutligen uttalar länsstyrelsen i Malmöhus län att det givetvis vore önskvärt att utsträcka tiden för beaktande av beslut i taxerings- och debiteringsmål till efter den 10 oktober. Att taga hänsyn till beslut, som beskattningsnämnd fattat så tidigt under taxeringsåret, att meddelande om beslutet kommit den lokala skattemyndigheten tillhanda senast den 20 november samma år, torde dock knappast vara möjligt. Denna utsträckning av liden medförde nämligen, att förberedelserna för utbetalningen av den överskjutande preliminära skatten icke kunde genomföras inom tid, som de sakkunniga tänkt sig. Det av de sakkunniga föreslagna sättet för utbetalning syntes i varje fall icke kunna kombineras med eu sådan åtgärd.

Enligt de sakkunnigas förslag borde den ytterligare skatt, som skulle erläggas på grund av att fel ägt rum vid avräkning av den preliminära skatten mot den slutliga, liksom för närvarande uttagas i form av tillkommande skatt. I anslutning härtill framhåller Föreningen Sveriges kronokamrerare, att om skattskyldig gjorde invändning mot påföring av sådan skatt, skulle rättelse enligt centrala uppbördsnämndens meddelande nr 6/1950 ske i den form, som vore föreskriven för anmärkningsförfarande. Ifrågavarande förfaringssätt förefölle onödigt omständligt för sådan rättelse varom här vore fråga. Rättelse borde kunna sökas hos länsstyrelsen genom besvär.

Beteckningen »debetsedel» anses av Föreningen Sveriges kronokamrerare böra ersättas med »skattsedel», som bättre förstodes av de skattskyldiga och som dessutom användes av de flesta.

I fråga om utsändandet av sjömännens debetsedlar å preliminär skatt erinrar Svenska sjöfolksförbundet om att sjöfolket endast undantagsvis vistades på sina hemorter, varför debetsedlarna som regel måste vidarebefordras. På grund av olika förhållanden kunde det taga mycket lång tid, innan vederbörande finge sin debetsedel. Även om sjöfolket t. o. m. mars månad finge erlägga preliminär skatt enligt samma kolumn och tabell som året före inkomståret, vore det dock tvivelsutan av behovet påkallat, att sådana instruktioner utfärdades för lokal skattemyndighet, att debetsedlarna för preliminärskatt till de vid sjömanshus inskrivna sjömännen komme att utsändas tidigare än till övriga skattskyldiga.

11 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

162 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

I övriga yttranden har de sakkunnigas förslag att upphäva den särskilda tidsbestämmelsen för utsändande av sjömännens debetsedlar tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

I en del yttranden understrykes angelägenheten av att debetsedlarna å preliminär A-skatt utsändes tidigare än nu. Sålunda anför Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag att dessa debetsedlar borde utsändas senast före december månads utgång; rätta skatteavdrag skulle i så fall kunna verkställas redan fr. o. m. inkomstårets början. Föreningen Skogsarbeten finner olägenheten med det sena utsändandet av debetsedlarna så betydande, att en närmare granskning av möjligheterna att flytta tidpunkten för mantalsskrivningsförrättningarna framstode som motiverad. Länsstyrelsen i Jönköpings län framhåller, att det varit önskvärt, att frågan om mantalsskrivningen kunnat behandlas i detta sammanhang. Skulle mantalsskrivningen bibehållas, torde det icke vara omöjligt få den förlagd något tidigare än för närvarande. Förlädes mantalsskrivningen en halv månad tidigare skulle debetsedlarna å preliminär A-skatt kunna utfärdas till årsskiftet. Även länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att det borde övervägas att ändra tiden för mantalsskrivningen så, att denna kunde avslutas tidigare än nu. En rationell lösning syntes vara att flytta den för mantalsskrivningen avgörande tidpunkten från den 1 november till den 1 oktober, varigenom mantalsskrivningsarbetet kunde avslutas en månad tidigare. I så fall skulle samtliga debetsedlar å preliminär skatt kunna utsändas senast i början av januari. Vidare syntes det vara av värde att jämväl debetsedlarna å preliminär B-skatt utsändes samtidigt med debetsedlarna å preliminär A-skatt, enär härigenom möjligheter funnes att efter framställningar av de skattskyldiga i god tid före första uppbördsterminen vidtaga sådana ändringar, som kunde vara erforderliga.

Beträffande utsändandet av debetsedlarna ä slutlig skatt framhåller generalpoststyrelsen, att det vore angeläget att de debetsedlar, som upptoge kvarstående skatt, utsändes senast den 10 december. Beträffande debetsedlar, som skulle åtföljas av återbetalningskort å överskjutande preliminär skatt, vore det synnerligen angeläget att utsändandet skedde i så god tid, att återbetalningarna icke komme att belasta kassaarbetet vid postanstalterna under jultrafiken. Med hänsyn härtill ansåge sig styrelsen böra yrka, att tidpunkten för utsändandet av dessa sedlar icke sattes senare än den 15 december. Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasätter, huruvida det kunde anses psykologiskt lämpligt att översända debetsedlarna så nära inpå julhelgen som den 18 december. Hittills gällande bestämmelser syntes böra bestå; återbetalningen av den överskjutande skatten torde ej utgöra hinder härför, därest denna återbetalning skedde på av länsstyrelsen föreslaget sätt. Även Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk anser den föreslagna tidsförskjutningen olämplig. Förslaget medförde, att personer och företag, som biträdde de skattskyldiga vid deklarationsarbetet, troligen icke komme att erhålla de skattskyldigas debetsedlar

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 163

förrän efter julhelgen. På grund härav konime t. ex. lantbruksförbundets driftsbyrå, som ombesörjde upprättandet av ett stort antal självdeklarationer, att få en än större arbetsanhopning under i huvudsakligen januari månad än tidigare. Erhölles debetsedlarna däremot i början av december, hunne de deklarationer färdigställas, för vilka endast erfordrades komplettering med sluldebetsedelns siffror. Olägenheten av att debetsedlarna utsändes senare skulle kunna undgås, om jordbrukarna i större utsträckning än för närvarande kunde beredas tillfälle till uppskov med avgivandet av deklarationen. Taxeringsmyndigheternas praxis i denna fråga ginge emellertid allt mer i skärpande riktning. Vidare anför länsstyrelsen i Jönköpings län, att ifrågavarande debetsedlar skulle kunna utfärdas tidigare än som nu skedde, därest vid debetsedlarnas utfärdande hänsyn icke behövde tagas till prövningsnämndens beslut efter den 10 oktober. Önskemålet att iakttaga även senare beslut vid debetsedlarnas utfärdande hade sin naturliga förklaring- . ... o o i en strävan att vinna arbetslättnad genom att nedbringa antalet ändringar av den debiterade slutliga skatten. Emellertid infordrade riksräkenskapsverket varje år uppgift om den debiterade slutliga skatten till den 15 november. Med hänsyn till budgetarbetet torde någon ändring härutinnan icke kunna påräknas. Debiteringslängderna måste därför föreligga klara omkring den 10 november. Med den arbetsgång, som tillämpades vid debiteringsarbetet, förutsatte detta att jämväl debetsedlarna vore slagna vid denna tidpunkt. Den besparing i arbetet, som kunde göras genom att prövningsnämnds beslut efter den 10 oktober iakttoges vid debiteringen, bleve därför icke så stor, som man kunde ha anledning antaga. Därest alla enkla och klara besvär behandlades av prövningsnämnden senast den 10 oktober, torde antalet besvär, som enligt de sakkunnigas förslag ytterligare skulle kunna iakttagas vid debetsedlarnas utsändande, icke bli så många. Under angivna förutsättningar torde hinder icke möta att utsända debetsedlarna å slutlig skatt den 1 i stället för den 10 december.

Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar, att debetsedlarna å fastighetsskatt in. m. skulle utsändas till de skattskyldiga senast den 25 augusti. Den på dessa debetsedlar upptagna fastighetsskatten och skogsvårdsavgiften måste vid årlig taxering bygga på taxeringsnämndernas beslut. För att debiteringsarbetet beträffande fastighetsskattesedlarna skulle kunna påbörjas i sådan tid, att det hunne avslutas före den 25 augusti, ålåge det ordföranden i lokal taxeringsnämnd att till den lokala skattemyndigheten senast den 30 april överlämna fastighetslängderna. Från häradsskrivarhåll hade påtalats olägenheten av att definitivt hesked om de grunder, efter vilka skogsvårdsavgiften skulle utgå, plägade erhållas först i mitten av juni månad, då beslut härom kungjordes i Svensk författningssamling. Beslutet angående skogsvårdsavgiftens storlek fattades av riksdagen och detta skedde i samma ordning och samtidigt med fastställande av procenttalet för den statliga inkomstskatten. Det syntes böra undersökas, om icke till undanröjande av sagda olägenhet möjlighet funnes att avgöra frå­

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

gan om skogsvårdsavgiftens promilletal tidigare än som nu skedde, förslagsvis av den riksdag som sammanträdde året innan utdebiteringen skulle ske.

Beträffande debitering m. m. av preliminär skatt beklagar statistiska centralbyrån att de sakkunniga icke funnit det möjligt att ersätta debetkorten med debiteringslängd. Centralbyrån hyste stark oro förde oförmånliga konsekvenser, som en ökning av preliminärdebetsedelns redan vidlyftiga format och av antalet tryck å densamma kunde få för bl. a. länsbyråernas tryckningsarbete. Med hänsyn till blankettens ohanterlighet och ökningen av antalet tryck hade man att räkna med möjligheten, att den tidpunkt, då länsbyråerna kunde överlämna de tilltryckta blanketterna till de lokala skattemyndigheterna, komme att förskjutas till nackdel för debiteringsarbetet. För att förhindra en sådan förskjutning vore det av betydelse, att de tryckande registren tidigare än nu kunde beredas till tryckning av debetsedlarna, så att tryckningen kunde påbörjas tidigare. Möjligheten därtill vore till stor del beroende på hur allmänheten fullgjorde sin anmälningsplikt beträffande flyttningar m. in. och hur snabbt pastorsämbetena aviserade länsbyråerna om inträffade ändringar. Förbättringar i dessa hänseenden syntes böra övervägas vid den pågående översynen av lolkbokföringsväsendet men kunde även i viss mån vinnas genom medverkan av de lokala skattemyndigheterna själva.

Förslaget att höja den gräns, under vilken debiterad preliminär skatt icke påföres, från 20 till 30 kr. avstyrkes av länsstyrelsen i Uppsala län. Länsstyrelsen anför såsom skäl, att en vändning av konjunkturläget kunde — om gränsen höjdes — snart nog föranleda en återgång till den gamla gränsen. Ett visst lågt minimibelopp borde fixeras, som ur skälighetssynpunkt kunde godtagas under längre tid trots växlande konjunkturer. Å andra sidan finner Sveriges köpmannaförbund för sin del, att penningvärdets fall motiverade en höjning av ifrågavarande gräns till 50 kr. Någon risk för skatteförluster torde en iså liten höjning näppeligen medföra; ur debiterings-, uppbörds- och redovisningssynpunkt skulle förbundets förslag medföra en icke obetydlig lättnad. Vidare yttrar överståthållarämbetet, att eftersom källskattesystemet huvudsakligen infördes för att underlätta skattebetalningen för de skattskyldiga, det ur denna synpunkt knappast kunde vara motiverat att för ett relativt obetydligt skattebelopp — som, utan att svårigheten att komma ut med beloppet ökade, lika väl kunde direkt inbetalas vid uppbördsterminerna för kvarstående skatt året efter taxeringsåret —■ tillgripa den omständliga proceduren med debiterad preliminär skatt, vilken mera sällan torde överensstämma med den slutliga skatten och därför som regel medförde antingen överskjutande preliminär skatt eller kvarstående skatt. Den gräns, under vilken preliminär B- eller C-skatt icke skulle påföras, borde därför höjas avsevärt, förslagsvis till 100 kronor. Genom en sådan höjning skulle man även i viss mån tillgodose önskemålet om en begränsning av lokal skattemyndighets skyldighet att debitera preliminär Beskatt beträffande skattskyldig, som hade att utgöra kommunal inkomstskatt i annan kommun än den, där han vore mantalsskriven.

Kungl. Mctj:ts proposition nr 100. 165

I anledning av förslaget att B- och C-skatt skall debiteras med belopp, vilket är jämnt delbart med det antal uppbördsterminer varunder skatten skall förfalla till betalning, framhåller länsstyrelsen i Malmöhus län, att de sakkunniga icke nämnt något om huru man i dylikt fall borde förfara vid jämkning. Vid jämkning skulle en verklig debitering verkställas, men hinder borde icke möta att även vid jämkning debitera en klumpsumma så beskaffad, att den kunde jämnt delas med antalet återstående uppbördsterminer. Även om så skedde kunde givetvis de genom jämkningen uppkommande taxerade och beskattningsbara beloppen utsättas. Beträffande förslaget att skattskyldig med debiterad preliminär skatt själv skall å skatteanvisning angiva det belopp, som skall inbetalas, och att terminsbeteckningarna å skatteanvisningarna skola borttagas, uttalar länsstyrelsen i Värmlands län, att skatteinbetalningen möjligen komme att underlättas härigenom. Å andra sidan torde emellertid förslaget medföra ett betydande merarbete för posten och uppbördsmyndigheterna. Därefter anföres. Länsstyrelsen får särskilt framhålla de svårigheter, som komma att uppstå vid införingen av den debiterade B-skatten i debiteringslängden. För närvarande är detta ganska enkelt, enär hänsyn behöver tagas till allenast uppdebiteringar och fyllnadsinbetalningar. Därest förslaget genomföres, kan kreditering hos posten under löpande uppbördsår komma att ske av högst varierande belopp å de olika uppbördsterminerna. Före varje införing i längden skulle alltså tarvas en ingående granskning av sålunda verkställda krediteringar för utrönande, huruvida faktisk överbetalning föreligger eller icke. Ett sådant förfarande ställer stora krav å härför anlitad personal och giver anledning till felaktigheter, som kunna bliva nog så svåra att uppdaga. Detta avsevärda arbete skulle kunna undvikas, om länsstyrelsen vid uppbördsårets utgång från posten erhölle en saldolista, som för varje uppbördskort redovisade summan av icke ianspråktagna överbetalningar under året. Införingen i längden skulle då kunna ske med dels det å kreditkortets debiteringssida upptagna totalbeloppet och dels överbetalningsbeloppet enligt saldolistan. Därest så kan ske, får länsstyrelsen tillstyrka förslagets genomförande.

Vidare erinrar riksräkenskapsverket om sitt tidigare framförda förslag, att den debiterade skatten fortfarande skulle angivas å sammanlagt högst sex av skatteanvisningarna, medan övriga skatteanvisningar skulle utnyttjas för fyllnadsinbetalningar. Detta förslag hade av de sakkunniga ansetts svårt att genomföra med hänsyn till debetsedelns konstruktion. Enligt riksräkenskapsverkets mening torde emellertid de blankettekniska synpunkterna ej vara av så dominerande art. Ämbetsverket ville därför ånyo framhålla denna lösning, som skulle göra det möjligt för en B-skattebetalare att utan jämkning höja sin skatteinbetalning. Även länsstyrelserna i Kalmar, Västerbottens och Norrbottens län anser sig icke kunna förorda de sakkunnigas ifrågavarande förslag med hänsyn till risken för felkrediteringar och underbetalningar samt därmed följande arbetsökning för uppbörds- och indrivningsmyndigheter. För att möjlig­

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

göra inbetalning av preliminär skatt utöver den debiterade föreslår den förstnämnda länsstyrelsen, att debetsedeln förses med två extra anvisningar, som antingen borde tillfogas efter de ordinarie sex anvisningarna för att av den skattskyldige frånskiljas och vid behov användas eller också borde insättas mellan varannan eller var tredje ordinarie talong. Den sistnämnda länsstyrelsen anför, att de två extra skatteanvisningarna borde — även om debetsedeln utökades med det föreslagna skattekortet — kunna tillfogas å debetsedelns övre kant.

Såvitt gäller debitering m. m. av slutlig skatt kan länsstyrelsen i Malmöhus län icke ansluta sig till förslaget att preliminär skatt, som inbetalats efter den 30 april året efter inkomståret, icke skall gottskrivas den skattskyldige vid debiteringen. Länsstyrelsen framhåller, att det måste bli synnerligen besvärligt att balansera dessa belopp. Då de sakkunniga i annat sammanhang förordade, att debiteringslängden borde kunna avlämnas senare till lokal skattemyndighet än vad nu vore fallet, syntes den ifrågasatta balanseringen även av denna anledning opåkallad. Vidare yttrar länsstyrelsen i Kalmar län, att det för debiteringsarbetets del och för att icke göra uppbördssystemet alltför osmidigt och opraktiskt för de skattskyldiga vore önskvärt att så länge som möjligt under debiteringsåret kunna gottskriva den skattskyldige preliminär skatt och därigenom erhålla minsta möjliga kvarstående skatt. För att förebygga fel vid tillämpningen av bestämmelserna om ränta å kvarstående skatt i sådana fall, då den tillgodoräknade preliminära skatten helt eller delvis erlagts efter den 30 april, kunde storleken av den efter nämnda dag inbetalade skatten anmärkas i debiteringslängdens anteckningskolumn. Även länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Föreningen Sveriges kronokamrerare förordar, att preliminär skatt liksom för närvarande gottskrives skattskyldig, oberoende av om skatten erlagts före eller efter den 30 april.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar starka betänkligheter mot att inbetalningarna efter den 30 april skulle balanseras till dess den slutliga skatten debiterats. Den skattskyldige, som oberoende av sådan inbetalning påfördes ränta å den kvarstående skatten, borde i stället rättvisligen genom beloppets omedelbara återbetalning beredas möjlighet att göra detsamma räntebärande intill den dag, då skatten enligt debiteringen förfölle till betalning.

Vad de sakkunniga anfört om överförande av preliminär skatt mellan äkta makar har i allmänhet icke föranlett någon erinran. Länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, om icke samma möjlighet till överföring av skatt borde gälla beträffande avliden makes dödsbo och den efterlevande maken. Erfarenheten hade nämligen visat, säger den sistnämnda länsstyrelsen, att preliminärskatten ofta inbetalades av dödsboet under det att taxeringen åsattes den efterlevande maken eller vice versa. Häradsskrivaren i Kalix fögderi åter anser, att frågan borde ytterligare utredas. Förslaget kunde befaras medföra mindre önskvärd arbetsbelastning

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 167

under en bråd tid. För att debiteringsarbetet icke skulle förryckas, torde framställningarna om överförande av skatt böra vara inkomna före den 1 november under taxeringsåret. Vidare framhålles, att motiveringen för förslaget förlorade i styrka, om den överskjutande preliminära skatten kunde återbetalas snabbare; den återbetalade skatten kunde ju i så fall disponeras för förskottsbetalning av den kvarstående skatten.

Riksräkenskapsverket framhåller, att åtskilliga fel beginges på grund av svårigheterna att alltid beakta gällande gräns om 5 kr. för uttagande av kvarstående skatt, resp. för återbetalning av överskjutande preliminär skatt. Med hänsyn härtill hade det ur bokförings- och redovisningssynpunkt varit önskvärt om denna gräns kunnat avskaffas. Å andra sidan skulle om gränsen slopades ett visst merarbete uppkomma för uppbörds- och indrivningsinyndigheterna. Riksräkenskapsverket hade därför intet att erinra mot att gränsen behölles. Riksräkenskapsverket ville emellertid erinra om den försämring av penningvärdet, som skett sedan uppbördsförordningen trädde i kraft; denna skulle kunna motivera en höjning av gränsen till 10 kr. En sådan höjning finner Sveriges köpmannaförbund av angivna skäl väl försvarbar. Den skulle medföra betydande arbetsbesparing och torde för det allmänna knappast medföra någon förlust. Med nuvarade penningvärde torde väl ej heller belopp under 10 kr. spela sådan roll för den enskilde skattskyldige, att en utebliven restitution av dylikt belopp tillmättes någon nämnvärd betydelse, särskilt som den skattskyldige ett annat år kunde komma i den situationen, att han på grund av gränshöjningen sluppe erlägga ett belopp av liknande storleksordning.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att ifrågavarande gräns utan större vådor kunde avskaffas. Antalet fall, då denna gräns vore aktuell, vore nämligen så litet, att gränsens borttagande icke skulle medföra något nämnvärt merarbete vid eventuell restföring. Dessa småbelopp inbetalades vanligen genom arbetsgivarna; i dessa fall behövde någon restföring ej befaras. En för Uppsala stad gjord undersökning utvisade, att antalet kvarskatteposter under fem kronor utgjorde endast 7 ä 8 procent av hela antalet skatteposter. Antalet poster under fem kronor i överskottsförteckningarna för de sex största kommunerna i Tiunda fögderi vore procentuellt sett än mindre eller i genomsnitt allenast 5 procent av det totala antalet skatteposter. Avskaffades ifrågavarande gräns, torde följaktligen ej heller något större antal återbetalningskort behöva tillkomma. Farhågorna för att slopa gränsen syntes därför i det stora hela överdrivna. Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att förenklingen av debiteringen vore ett starkt skäl för minimigränsens slopande. Ytterligare ett skäl vore att vid restitution å prövningsnämnds beslut även belopp under 5 kr. restituerades. Jämväl länsstyrelsen i Västmanlands län förordar, att förevarande gräns borttages. Länsstyrelsen framhåller, att det för sådana skattskyldiga, för vilka den överskjutande skatten understege 5 kr., vore stötande att återbetalning ej skedde, enär vid indrivning av restförda utskylder hänsyn icke toges till om beloppet vore mindre än 5 kr. Vidare yttrar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län. att grän­

168 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

sens bibehållande motiverats med att det icke vore försvarligt att låta uppbörds- och indrivningsorganisationen fungera för belopp under 5 kr. Häremot kunde dock anföras, att med hänsyn till penningvärdets fali denna gräns i realiteten nu låge avsevärt lägre, än då författningen år 1946 antogs. Om apparaten tillätes fungera för ett så relativt ringa belopp, som 5 kr. nu vore, borde den kunna fungera även för lägre belopp och gränsen slopas. I annat fall syntes gränsen böra höjas till 10 kr., vilket i realiteten torde motsvara den gamla femkronorsgränsen.

I fråga om sättet för inbetalning av kvarstående skatt framhåller länsstyrelsen i Uppsala län, att det vore ovisst om och när avdragsskyldigheten för kvarstående skatt kunde komma att avskaffas. De för den preliminära skatten föreslagna inbetalningsformerna borde därför gälla även för den kvarstående skatten. Delbetalning av kvarstående skatt borde sålunda kunna ske medelst skatteanvisning. Lokal skattemyndighet borde följaktligen icke angiva skattebeloppen på skatteanvisningarna; vidare borde debetsedeln förses med flera skatteanvisningar än för närvarande. Samma förslag göres av länsstyrelsen i Hallands län, som därjämte förordar, att om förslaget genomfördes, bokföring av kvarstående skatt borde ske endast en gång, nämligen efter utgången av uppbördsterminen i maj.

Beträffande frågan om antalet uppbördsterminer m. m. erinrar Sveriges köpmannaförbund om att många skattskyldiga torde av olika orsaker kunna få en icke förutsedd kvarstående skatt. Taxeringsnämnden hade t. ex. vägrat yrkat avdrag eller beskattat inkomst, som den skattskyldige ej haft anledning att räkna med. I sådana fall, då den kvarstående skatten uppginge till mera avsevärt belopp — t. ex. överstege en femtedel av den slutliga skatten, dock minst 1 000 kr. — borde möjlighet finnas att efter ansökan hos den lokala skattemyndigheten få de två uppbördsterminerna för den kvarstående skatten förlagda till maj och september. I åtskilliga av dessa fall skulle ju ränta utgå till staten, varför en dylik uppdelning ej vore oskälig.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att frågan om antalet uppbördsterminer borde ytterligare övervägas. Länsstyrelsen framhåller, att det för uppbörd smyndigheterna skulle innebära en väsentlig arbetslättnad, bl. a. vid omdebiteringar i anledning av ändrade taxeringar, om antalet uppbördsterminer för kvarstående skatt kunde nedbringas från två till en, så att hela skatten förfölle till betalning under uppbördsterminen i maj månad. En sådan anordning torde icke medföra någon olägenhet för skattskyldiga eller arbetsgivare utan snarare tvärtom. Även Föreningen Sveriges kronokamrerare finner uttagande av den kvarstående skatten vid endast en uppbördstermin vara förenat med så stora fördelar, att en sådan ändring allvarligt borde övervägas. Vad de sakkunniga anfört om härigenom uppkommande betalningssvårigheter för den enskilde, syntes icke innebära något avgörande hinder för reformen, eftersom skatteavdragsperioden januari—april kunde bibehållas oförändrad och endast skatteinbetalningen i mars slopas. Även om den kvarstående skatten ansåges böra uttagas under två uppbördsterminer, syntes restlängdsskrivningen böra inskränkas till ett tillfälle, nämligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 169

efter maj uppbörden. En värdefull arbetsbesparing skulle ernås även genom en sådan begränsad reform, då flertalet restförda personer torde återfinnas i båda restlängderna. Samma förslag framföres av Svenska exekutionsmännens riksförbund, som helt instämmer i vad skatteuppbördsmannen Bäcklund såsom expert hos de sakkunniga anfört i denna fråga i sitt särskilda yttrande.

En gemensam restlängd för båda uppbördsterminerna för kvarstående skatt tillstyrkes vidare av länsstyrelsen i Värmlands län. En sådan anordning måste ur rationaliseringssynpunkt anses synnerligen önskvärd, särskilt om det föreslagna systemet för indrivningsverksamheten komme att genomföras. Någon skatteförlust torde knappast vara att befara. Även om så i något enstaka fall skulle bli följden, torde med all säkerhet denna förlust mer än väl uppvägas av indrivningens rationalisering genom endast en restlängd.

Beträffande den kvarstående skattens fördelning på de olika uppbördsterminerna föreslår generalpoststyrelsen, att kvarstående skatt som uppgår till högst 30 kr. borde förfalla till betalning under den första uppbördsterminen. Bl. a. med hänsyn till penningvärdets fall syntes den föreslagna höjningen från 20 till 30 kr. följdriktig och lämplig. Härigenom skulle icke oväsentliga besparingar kunna uppnås. För postverket torde genom minskat antal inbetalningar av kvarstående skatt kostnaderna komma att nedgå med ca 70 000 kr.

Mot de sakkunnigas förslag beträffande debiteringen av fastighetsskatt m. m. har erinringar gjorts endast i ett fåtal yttranden.

Såvitt gäller antalet uppbördsterminer för fastighetsskatten har sålunda endast länsstyrelsen i Uppsala län anfört avvikande mening. Länsstyrelsen förordar två uppbördsterminer eller samma antal som för kvarstående skatt. Härigenom skulle kostnaderna för uppbörd och indrivning minskas, varjämte de skattskyldiga finge färre antal förfallotider att hålla reda på. Något verkligt behov av tre uppbördsterminer syntes ej heller föreligga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framför tanken att debitera och uppbära fastighetsskatten samtidigt med inkomstskatten, vilket skulle medföra en väsentlig besparing för statsverket. Om detta ginge att genomföra eller om så över huvud taget borde ske, vore länsstyrelsen emellertid icke beredd att närmare utveckla.

Beträffande fördelningen av fastighetsskatten på uppbördsterminerna erinrar generalpoststyrelsen om förslaget att höja det minsta belopp, som skulle påföras såsom debiterad preliminär skatt, från 20 till 30 kr. Det syntes följdriktigt och lämpligt, bl. a. med hänsyn till penningvärdets fall, att motsvarande höjning skedde även i fråga om fördelningen av fastighetsskatten på de olika uppbördsterminerna; härigenom skulle icke oväsentliga besparingar kunna uppnås. Fastighetsskatt, som uppginge till högst 90 kr., borde sålunda förfalla till betalning med 30 kr. under septemberterminen samt under vardera av november- och januariterminerna till dess hela be­

170 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

loppet förfallit till betalning, dock att under den första terminen dessutom skulle förfalla belopp, som vid sådan fördelning icke uppginge till 30 kr.

De sakkunnigas uttalanden beträffande utfärdande av debetsedlar för samägd fastighet finner länsstyrelsen i Kristianstads län tillfredsställande. De lämnade anvisningarna syntes ägnade att väsentligt underlätta och giva stadga åt vederbörande myndigheters bedömande och bemästrande av de svårigheter, som debiteringsarbetet här erbjöde. Vidare understryker länsstyrelsen i Västernorrlands län vikten av att föreskrifter meddelades, huru debitering i dessa fall skulle ske under olika förutsättningar. Länsstyrelsen i Uppsala län har ej annan erinran än att om fråga uppkommit att uppdela skatten på flera delägare i samband med indrivning, utmätningsmannen borde underrätta taxeringsintendenten härom, så att yrkande om rättelser i tid kunde framställas hos prövningsnämnden. Fall kunde förekomma, där den som krävdes på fastighetsskatten vägrade betala under uppgift, att han ägde blott viss mindre del av fastigheten.

Statistiska centralbyrån erinrar inledningsvis om att centralbyrån den 14 december 1949 uttalat, att förevarande fråga ägde sådant samband med frågan om duplettplåtar för fastigheter med samma ägare, att båda frågorna borde lösas i ett sammanhang och därför hänskjutas till 1949 års folkbokföringssakkunniga. Till nämnda sakkunniga hade centralbyrån i maj 1950 överlämnat utredningsmaterial rörande försök vid vissa länsstyrelser att upprätta duplettplåtar i de tryckande registren över fastigheter i en ägares hand. Utredningen torde numera ingå i den översyn av folkbokföringsväsendet, som bedreves av statens organisationsnämnd och en inom finansdepartementet tillkallad sakkunnig. Vidare finge anmärkas, att i inrikesdepartementet upptagits frågan om införande av fastighetsvärden å plåtarna i nyssnämnda register. Vissa diskussioner härom hade under hand förekommit mellan befattningshavare i departementet och i centralbyrån. I anledning av dessa överläggningar förelåge numera å centralbyråns folkbokföringsavdelning vissa förslag till en gemensam lösning av samtliga här berörda frågor; dessa förslag hade emellertid ännu ej ansetts färdiga till föredragning i ämbetsverket. Därefter anföres följande.

Vad de sakkunniga föreslagit till åvägabringande av att envar av flera delägare i fastighet får egen debetsedel å sin andel, där så erfordras, synes väl avvägt efter de praktiska förhållandena i olika fall. De sakkunniga hava därvid uttalat önskemålet, att där fullständig redovisning på angivet sätt skall ske i fastighetslängden av de olika delägarna och deras andelar, särskilda fastighetsplåtar präglas för varje delägare. Då emellertid de sakkunniga endast mera allmänt skisserat förfarandet vid denna komplettering av längder och tryckande register, synes en närmare utredning beträffande detaljerna böra ske i samband med översynen av folkbokföringsväsendet.

Ehuru centralbyrån i princip vidhåller sin år 1949 uttalade åsikt, att denna fråga bör lösas i samband med frågan om duplettplåtar för fastigheter i en ägares hand, vill centralbyrån dock icke motsätta sig att frågan utbrytes till särskild behandling, om så skulle visa sig nödvändigt. Duplettplåtsfrågan och frågan om införande av fastighetsvärden å plåtarna böra dock hava förts så långt mot sin lösning, att riskerna för otillfredsställande resultat med hänsyn till att frågan om delägarplåtar utbrutits kunna tillräckligt överblickas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 171

Även förslaget beträffande debitering in. in. av tillkomma nd e skatt har föranlett endast ett fåtal erinringar.

Överståthållaråmbetet förordar, att tillkommande skatt som debiteras på grund av taxering för inkomst och förmögenhet samt understiger 5 kr., skall efterskänkas. Angivna tillkommande skatt vore egentligen till sin natur en kvarstående skatt; det syntes därför sakligt motiverat att samma bestämmelse i detta hänseende gällde för båda skatterna. Det kunde icke heller vara förenligt med statsverkets intresse, att hela uppbördsmaskineriet skulle träda i funktion för ett skattebelopp av den ringa storleksordning, att i många fall kostnaderna för utfärdande av debetsedel, uppbörd, eventuell indrivning samt redovisning sannolikt överstege inkomsten. Å andra sidan anför länsstyrelsen i Norrbottens län, att det finge förutsättas att taxeringsmyndigheterna icke vidtoge sådan ändring av taxeringarna, som föranledde mindre tillkommande skatt än 5 kr., detta med hänsyn till uppkommande kostnader för statsverket.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande antalet uppbördsterminer anser Svenska exekutionsmånnens riksförbund synnerligen värdefullt. För att tilllämpningen genomgående skulle bli den avsedda, kunde dock ifrågasättas om icke de sakkunnigas förslag borde komma till uttryck i författningstexten. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen i Älvsborgs län, huruvida icke tillkommande skatt på grund av eftertaxering borde erläggas under högst två uppbördsterminer. Att låta ifrågavarande skattskyldiga fullgöra sin uppskjutna skattebetalning under flera terminer, syntes vara att taga alltför stor hänsyn.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår, att preliminär skatt skall kunna få avräknas även från tillkommande skatt. Genomfördes de sakkunnigas förslag i fråga om återbetalning av överskjutande preliminär skatt finge lokal skattemyndighet i god tid före den 1 december kännedom om sådana fall, då överskjutande preliminär skatt skulle tills vidare innestå i anledning av ifrågasatt höjning av den skattskyldiges taxeringar. Höjdes taxeringarna, skulle den lokala skattemyndigheten kunna avräkna den överskjutande preliminära skatten, då debetsedeln å tillkommande skatt utfärdades. Härigenom skulle man slippa det hittillsvarande omständliga kvittningsförfarandet med bl. a. nedstämpling av debetsedlar och översändande av kvittningsbelopp till postverket.

Departementschefen. I likhet med de sakkunniga förordar jag, att beteckningen slutlig skatt endast skall avse sådana skatter och avgifter, varifrån preliminär skatt avräknas, jämte övriga i samband därmed debiterade skatter och avgifter. Då fastighetsskatt m. m. skall uppbäras i enlighet med vad därom stadgas i uppbördsförordningen även i fortsättningen, har nyssnämnda förslag en rent terminologisk innebörd.

Vid debitering av slutlig skatt skall för närvarande iakttagas beslut, som prövningsnämnden fattat senast den 10 oktober under taxeringsåret. Därefter meddelade beslut, som innefattar en taxeringshöjning, skall föranle­

172 Kungl. May.ts proposition nr 100.

da debitering av tillkommande skatt med belopp, som utgör skillnaden mellan den totala skatten enligt den höjda taxeringen och den debiterade slutliga skatten. Nedsättes skattskyldigs taxering efter nämnda dag, skall påförd kvarstående skatt helt eller delvis avkortas eller restitueras eller också skall överskjutande preliminär skatt eller ytterligare sådan skatt återbetalas.

Debitering av tillkommande skatt respektive avkortning eller restitution medför olägenheter framför allt för uppbördsmyndigheterna men även för de skattskyldiga. Det ter sig därför angeläget, att vid debiteringen av slutlig skatt ändringar i taxeringarna om möjligt ända fram mot den tidpunkt, för närvarande den 10 december under taxeringsåret, då debetsedlarna å slutlig skatt senast skall utsändas till de skattskyldiga, iakttages. I viss utsträckning beaktas för närvarande i praxis vid debiteringen av slutlig skatt även beslut, som meddelats av prövningsnämnd efter den 10 oktober. Enligt de sakkunnigas mening bör vid debiteringen iakttagas alla taxeringsbeslut, som inkommit till lokal skattemyndighet senast den 20 november under taxeringsåret.

Mot de sakkunnigas förslag har i ett par remissyttranden invänts, att detta icke läte sig förenas med det av de sakkunniga förordade systemet för återbetalning av överskjutande preliminär skatt, enär förberedelserna för denna återbetalning icke skulle medhinnas inom den korta tid, som komrne att stå till förfogande. Av denna anledning har i ett yttrande uttalats, att tidpunkten för beaktande av prövningsnämndens beslut icke borde sättas senare än den 10 november. Vidare har det förordade återbetalningssystemet avstyrkts i flera yttranden, huvudsakligen därför att den tillmätta tiden för de åtgärder som skulle vidtagas för utredning om kvittning mot restförd skatt nr. in. ansetts vara för knapp.

Angivna metod för återbetalning av överskjutande preliminär skatt innebär i korthet, att lokal skattemyndighet skall —■ sedan erforderliga undersökningar för kvittning mellan överskjutande preliminär skatt och restförd skatt m. m. verkställts av vederbörande utmätningsman och länsstyrelsen — fortlöpande för de olika uppbördsdistrikten och senast den 1 december överlämna debetsedlarna med överskjutande preliminär skatt till skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden, som iordningställer återbetalningskort med utnyttjande av sina hålkortsmaskiner, fäster korten vid debetsedlarna och därefter skickar ut debetsedlarna till de skattskyldiga senast den 18 december. Genom att å postanstalt förete debetsedeln med det vidfogade återbetalningskortet skall den skattskyldige äga omedelbart uppbära den överskjutande skatten. I vissa fall, jag återkommer senare till dessa, skall dock skatten utbetalas av länsstyrelsen med vanligt utbetalningskort på sätt nu sker.

För förenämnda undersökningar i och för kvittning m. m. förutsättes, att lokal skattemyndighet snarast möjligt debiterar den slutliga skatten distrikt efter distrikt och, då debitering verkställts för ett uppbördsdistrikt, omgående skriver ut debetsedlarna för distriktet. Av de utskrivna debetsedlarna ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 173

tages de debetsedlar, enligt vilka överskjutande preliminär skatt skall återbetalas. Kreditkorten avskiljes från dessa debetsedlar och överlämnas omedelbart till vederbörande utmätningsman för omgående undersökning huruvida de skattskyldiga är restförda för skatt. I de fall kvittning — eller beträffande restförd ogulden B-skatt — avkortning bör ske, göres erforderliga anteckningar å vederbörandes kreditkort. Kreditkorten översändes därefter av utmätningsmannen till länsstyrelsen för granskning, huruvida avräkning kan ifrågakomma av anledning varom i 89 § 3 mom. gällande uppbördsförordning sägs, ävensom för erforderlig kontroll att den överskjutande preliminära skatten icke föranletts av att den skattskyldige icke blivit taxerad eller taxerats till uppenbart för lågt belopp. Kreditkorten återställes sedan till den lokala skattemyndigheten, sorterade i två grupper, den ena avseende skattskyldiga till vilka återbetalning skall ske medelst vid debetsedeln fogat återbetalningskort och den andra avseende skattskyldiga för vilka kvittning skall ske mot restförd skatt m. m. eller beträffande vilka frågan om återbetalning ännu icke är avgjord. Med ledning av de så fördelade korten utsorteras och översändes till skatteavdelningen snarast möjligt debetsedlarna, avseende skattskyldiga till vilka utbetalning kan ske omedelbart. Å övriga debetsedlar för skattskyldiga med överskjutande preliminär skatt angives med stämpel att eventuell återbetalning skall göras genom länsstyrelsen. För att undersökningarna beträffande kvittning in. in. skall kunna göras snabbt, ifrågasätter de sakkunniga slutligen, om icke undersökningarna beträffande kvittning mot restförd skatt borde begränsas till överskjutande skatt av visst minsta belopp, t. ex. 50 kr.

Det av de sakkunniga förordade återbetalningssystemet är ur flera synpunkter att föredraga framför det nuvarande, enligt vilket länsstyrelserna utbetalar skattebeloppen över postgiro med vanliga utbetalningskort. Framför allt skulle med de sakkunnigas förslag vinnas att den överskjutande preliminära skatten återbetalades tidigare än för närvarande och i stort sett samtidigt för hela landet. Vidare skulle antalet postförsändelser minska avsevärt. I stället för nuvarande två försändelser, den ena för debetsedeln å slutlig skatt och den andra för återbetalningen av skatten, erfordrades endast en försändelse, innehållande debetsedeln och det därvid fogade återbetalningskortet. Därjämte bortfölle det manuella arbetet med att utskriva utbetalningskort och förteckningar över dessa till postgirokontoret. Slutligen torde även den postala revisionen komma att underlättas.

De sakkunnigas förslag medför å andra sidan ett i viss mån omständligt förfarande för att förhindra, att debetsedlar med överskjutande preliminär skatt förses med återbetalningskort i de fall, då den skattskyldige är restförd eller då skatten av annan anledning bör innehållas. Sålunda skall, såsom nyss framhållits, kreditkorten för skattskyldiga med överskjutande preliminär skatt översändas från den lokala skattemyndigheten till vederbörande utmätningsman, från utmätningsmannen till länsstyrelsen och från länsstyrelsen till den lokala skattemyndigheten. När kreditkorten återkommit till den lokala skattemyndigheten skall denna avskilja och till postens

174 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

skatteavdelning överlämna debetsedlarna endast för sådana skattskyldiga, för vilka anteckning om kvittning m. in. icke verkställts å kreditkorten. Dessa debetsedlar bör tillställas skatteavdelningen fortlöpande för de olika uppbördsdistrikten och senast den 1 december.

De sakkunniga bär förutsatt att den slutliga skatten snarast möjligt debiteras distrikt efter distrikt och att, så snart debiteringen verkställts för ett uppbördsdistrikt, debetsedlarna i distriktet omgående utskrives. Iakttages detta och införes därjämte en gemensam inkomst- och debiteringslängd, torde det vara möjligt för de lokala skattemyndigheterna att börja överlämna kreditkorten till utmätningsmannen redan i slutet av september månad. Normalt torde därför nyssnämnda förfarande böra medhinnas. Jag delar alltså icke de i vissa remissyttranden uttalade farhågorna att så icke skulle vara möjligt. Jag vill också framhålla att om debetsedlarna för något uppbördsdistrikt icke skulle hinna tillställas skatteavdelningen senast den 1 december, möjlighet alltid finnes att låta länsstyrelsen verkställa återbetalningen över postgiro med vanliga utbetalningskort. Ytterligare må framhållas, att om det visar sig erforderligt att nedbringa arbetet med undersökningar i och för eventuell kvittning, dessa kan begränsas till de fall då överskjutande preliminär skatt överstiger visst minsta belopp.

Av det sagda torde framgå att den av de sakkunniga förordade omläggningen av återbetalningssystemet ej utgör hinder att genomföra förslaget att taxeringsbeslut, som inkommit till den lokala skattemyndigheten senast den 20 november, skall beaktas vid debiteringen av slutlig skatt.

Det föreslagna återbetalningssystemet för emellertid med sig vissa tekniska komplikationer i anledning av att undersökningarna huruvida vederbörande skattskyldiga häftar för restförd skatt måste igångsättas redan på ett stadium, då prövningsnämndens beslut icke kunnat iakttagas vid debiteringen av den slutliga skatten. Även vissa andra omständigheter kräver ytterligare övervägande av frågan om restitutionsförfarandets utformning i detalj. Jag är därför icke beredd att nu taga slutlig ställning till nämnda fråga. Möter icke tekniska svårigheter av särskilt besvärande slag, bör dock det föreslagna systemet genomföras. Bestämmelserna rörande förfarandet vid återbetalningen och, därest så skulle erfordras, om begränsning av kvittningsförfarandet till överskjutande preliminär skatt av visst minsta belopp är av beskaffenhet att böra kunna utfärdas i administrativ ordning. Den ingående redogörelse, som jag i det föregående lämnat, bär alltså avsett att ge en bild av hur återbetalningssystemet lämpligen synes kunna ordnas och därjämte förutsättningar för ett ställningstagande till de sakkunnigas förslag, att alla taxeringsbeslut, som inkommit till lokal skattemyndighet senast den 20 november under taxeringsåret, skall iakttagas vid debitering av slutlig skatt. Av det sagda framgår, att jag tillstyrker detta förslag.

Vad angår det nyss antydda återbetalningssystemet, vill jag framhålla att detsamma ur åtskilliga synpunkter och icke minst för de skattskyldiga erbjuder stora fördelar i förhållande till det nu tillämpade, men att man — med hänsyn till den ofrånkomligt ganska invecklade arbetsgången —

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 175

icke kan kräva att det redan första året det tillämpas skall fungera helt klanderfritt. Men det finnes anledning antaga, att erfarenhet snabbt vinnes om den arbetsrutin, som systemet förutsätter.

Yad de sakkunniga i övrigt föreslagit rörande utformandet av begreppen slutlig, kvarstående och tillkommande skatt föranleder icke någon erinran från min sida.

Skall ytterligare skatt erläggas till följd av att fel ägt rum vid avräkning av den preliminära skatten mot den slutliga, bör denna såsom de sakkunniga förordat uttagas som tillkommande skatt. I anslutning härtill synes lämpligt att närmare beröra hur rättelse av sådant fel bör ske.

Förfarandet vid efterkrav av skatt, som befinnes vara från debitering obehörigen utesluten eller till för ringa belopp påförd, finnes icke reglerat i uppbördsförordningen. Sådana efterkrav anses för närvarande böra framställas av riksräkenskapsverket. Såvitt gäller fall, då preliminär skatt avräknats från slutlig skatt med för högt belopp, har emellertid centrala uppbördsnämnden i sitt meddelande nr 6/1950 uttalat, att den lokala skattemyndigheten små, sedan den skattskyldige erhållit tillfälle att yttra sig, rätta felet genom att påföra den skattskyldige tillkommande skatt för det felande beloppet, därest invändning från den skattskyldige icke framkommer. Kan rättelse äga rum före utgången av första uppbördsterminen för kvarstående skatt, skall rättelse i stället ske genom ändring av debetsedeln å slutlig skatt. Rättelse på något av angivna sätt må vidtagas jämväl i det fall att den skattskyldige icke är påförd kvarstående skatt. Gör den skattskyldige invändning mot påföring av tillkommande skatt eller rättelse av debetsedel å slutlig skatt, förutsätter centrala uppbördsnämnden, att rättelsen skall äga rum i den form som är föreskriven för anmärkningsförfarande.

Enligt uppbördssakkunnigas mening bör jämte riksräkenskapsverket även länsstyrelse äga ålägga betalningsskyldighet, där fel i debiteringen förekommit med påföljd, att skatt blivit från debitering obehörigen utesluten eller till för ringa belopp påförd. En bestämmelse härom har intagits i 92 § 2 mom. i de sakkunnigas förslag till ny uppbördsförordning.

Vid debitering av slutlig skatt på landet avräknas preliminär skatt med belopp, som länsstyrelsen infört i debiteringslängden. Initiativet till rättelse, då för mycket preliminär skatt gottskrivits skattskyldig, torde regelmässigt komma från länsstyrelsen. På grund härav men även av andra skäl torde enligt min mening beslut om rättelse böra efter den skattskyldiges hörande fattas av länsstyrelsen och icke av den lokala skattemyndigheten; på sistnämnda myndighet bör endast ankomma att med ledning av länsstyrelsens beslut antingen ändra debetsedeln å slutlig skatt, där så kan ske, eller utfärda debetsedel å tillkommande skatt. Det synes lämpligt att samma förfarande tillämpas även i stad med egen uppbördsförvaltning. Uppbördssakkunnigas förslag, att länsstyrelsen må fastställa det belopp som skattskyldig har att gälda till följd av att skatt blivit från debitering obehörigen utesluten, bör sålunda gälla jämväl i förevarande fall och även då skattskyldig gör

176 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

invändning mot rättelsen. Över länsstyrelsens beslut får besvär anföras i vanlig ordning.

Det nu förordade innefattar givetvis icke något förslag om begränsning i de åligganden och rättigheter, som med nuvarande ordning tillkommer riksräkenskapsverket.

Såsom framgår av den redogörelse, som tidigare lämnats för de sakkunnigas förslag beträffande återbetalning av överskjutande preliminär skatt, förutsätter de sakkunniga att de debetsedlar å slutlig skatt, som skall förses med särskilda återbetalningskort, får utsändas senare än den 10 december. Därvid förordar de sakkunniga den 18 december såsom senaste dag. Av skäl som generalpoststyrelsen anfört torde emellertid debetsedlarna ej böra utsändas senare än den 15 december. Förut har jag framhållit, att jag ännu icke tagit slutlig ställning till frågan om hur den överskjutande preliminära skatten skall återbetalas. För att skapa förutsättningar för att det nyss berörda återbetalningssystemet skall kunna genomföras, torde emellertid uppbördsförordningen så ändras, att den 15 december angives såsom senaste dag för utsändandet av debetsedlarna å slutlig skatt. Skulle vid de fortsatta undersökningarna trots allt befinnas att återbetalningssystemet icke kan omläggas i enlighet med de sakkunnigas förslag, torde i administrativ ordning få föreskrivas, att debetsedlarna skall utsändas senast samma dag som för närvarande eller alltså senast den 10 december. Ändras återbetalningssystemet på ifrågasatt sätt, bör sistnämnda dag dock även framdeles gälla för debetsedlar å slutlig skatt som utskickas av lokal skattemyndighet, d. v. s. då debetsedeln icke upptager sådan överskjutande preliminär skatt som skall återbetalas medelst vid debetsedeln fogat återbetalningskort.

I övrigt biträder jag vad de sakkunniga föreslagit beträffande tiderna för debetsedlarnas utsändande till de skattskyldiga. Vad särskilt angår frågan huruvida den för mantalsskrivningen avgörande tidpunkten lämpligen bör ändras så att debetsedlarna å preliminär A-skatt kan utsändas före årsskiftet, kan denna icke avgöras nu utan får prövas vid den pågående allmänna översynen av folkbokföringsväsendet.

Fastighetslängderna skall av taxeringsnämnderna överlämnas till lokal skattemyndighet senast den 30 april taxeringsåret. För debiteringen av fastighetsskatt m. m. är det därför angeläget att skogsvårdsavgiftens storlek, varom förslag framlägges i statsverkspropositionen, fastställes av riksdagen senast i mitten av april. Något hinder häremot torde icke föreligga.

Beteckningen »debetsedel», med vilken beteckning de skattskyldiga numera är invanda, synes böra bibehållas. Att, såsom i ett yttrande föreslagits, i stället använda beteckningen »skattsedel» framstår som mindre lämpligt även av den anledningen, att framdeles förväxling kunde uppkomma med det »skattekort», som är avsett att användas för en viss avskiljbar del av debetsedeln å preliminär skatt.

I anledning av vad de sakkunniga uttalat därom att ett angivande å debetsedel avseende preliminär A-skatt att preliminärskatten skall beräknas en­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 177

ligt särskild procentsats eller eljest på speciellt sätt skulle innebära ett jämkningsbeslut, vill jag framhålla att detta betraktelsesätt näppeligen är riktigt. Först en ändring i ett beslut om hur preliminärskatten skall beräknas kan anses utgöra jämkning. Med denna uppfattning synes påkallat stadga att å debetsedeln i förekommande fall skall angivas de särskilda grunderna för A-skattens beräkning.

Enligt gällande bestämmelser skall preliminär B-skatt understigande 20 kronor icke påföras. Jag förordar att angivna gräns höjes till 60 kronor.

Såsom de sakkunniga föreslagit, bör preliminär B-skatt debiteras med belopp, vilket utan att öretal uppkommer är jämnt delbart med det antal uppbördsterminer, varunder skatten skall förfalla till betalning. Motsvarande bör gälla, då skatten omdebiteras efter jämkning.

För närvarande skall lokal skattemyndighet på skatteanvisningarna utföra det belopp, som skattskyldig med preliminär B-skatt skall erlägga å respektive uppbördsterminer. För att möjliggöra för den skattskyldige att med skatteanvisning inbetala annat belopp än som förfaller till betalning under uppbördstermin, borde enligt de sakkunnigas mening så ej längre ske. I stället borde den skattskyldige själv å skatteanvisningen vid inbetalningstillfället angiva det belopp, som han önskade inbetala. Vidare förordar de sakkunniga, att debetsedeln å preliminär skatt förses med åtta i stället för som nu sker sex skatteanvisningar och att terminsbeteckningarna på skatteanvisningarna borttages. Härigenom skulle arbetsgivare kunna redovisa arbetstagares preliminära A-skatt med skatteanvisning även då arbetstagaren slutar sin anställning mellan två uppbördsterminer.

Jag har icke något att erinra mot att antalet skatteanvisningar utökas på föreslaget sätt och att terminsbeteckningarna borttages från skatteanvisningarna. Däremot hyser jag vissa betänkligheter mot att överlåta till skattskyldig med preliminär B-skatt att själv ifylla skattebeloppet å skatteanvisningarna. Även om å debetsedeln uttryckligen angives vilket minsta belopp, som vid varje termin skall på grund av den gjorda debiteringen inbetalas, föreligger risk för att den skattskyldige, sig själv till förfång och med ett försämrat uppbördsresultat som följd, på skatteanvisningen antecknar och följaktligen även inbetalar ett för lågt belopp.

Möjlighet för den skattskyldige att med skatteanvisning inbetala en högre preliminär B-skatt än som föranledes av debiteringen bör emellertid tillskapas. Detta kan ske antingen på så sätt att två av de åtta skatteanvisningarna reserveras för dylika inbetalningar eller så att den skattskyldige under det av den lokala skattemyndigheten å skatteanvisningen angivna beloppet antecknar det belopp, han därutöver önskar inbetala, ävensom summan av de båda beloppen. Av tekniska skäl förordar jag det senare alternativet.

Det belopp, vilket den skattskyldige på nyss angivna sätt inbetalar utöver det som enligt verkställd debitering förfaller till betalning under en uppbördstermin, bör den skattskyldige äga tillgodoräkna sig för gäldande av skatt, som vid en senare uppbördstermin förfaller till betalning. Överinbe-

12 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

178 Kiingl. Maj:ts proposition nr 100.

taliiingen bör således tagas i anspråk för avräkning mot skattebelopp, som förfaller till betalning vid ett senare tillfälle men icke då erlägges.

Vill den skattskyldige, med de konsekvenser i avseende å restföring in. in. som därav föranledes, erlägga endast en del av det belopp, som förfaller till betalning under uppbördsterminen, möter av tekniska skäl intet hinder mot att jämväl sådan inbetalning göres med skatteanvisning.

För att underlätta länsstyrelsens arbete att i debiteringslängden för slutlig skatt införa preliminär skatt, som skall avräknas mot den slutliga, bör skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden lämna länsstyrelsen en förteckning över skattskyldiga med preliminär B-skatt, vilka med skatteanvisning inbetalat skatt utöver det av den lokala skattemyndigheten å anvisningen angivna beloppet. I förteckningen bör för varje skattskyldig anges summan av under uppbördsåret gjorda sådana överinbetalningar, som icke tagits i anspråk för gäldande av debiterade skattebelopp. Införingen av den preliminära skatten sker då med belopp motsvarande summan av det debiterade skattebeloppet och beloppet enligt förteckningen av den extra inbetalningen.

I övrigt biträder jag de sakkunnigas förslag beträffande debitering m. m. av preliminär skatt.

Av vad nyss sagts framgår, att vid debitering av slutlig skatt bör skattskyldig med preliminär B-skatt gottskrivas dels det debiterade preliminärskattebeloppet, dels ock därutöver erlagd preliminär skatt. Så gäller för närvarande och häri föreslås ej någon ändring.

Vid avräkningen mellan slutlig skatt och preliminär B-skatt uppkommer fråga hur det skall förfaras, när skattskyldig försummat att i vederbörlig ordning erlägga på viss uppbördstermin belöpande preliminär skatt, som till följd därav restföres, och därefter inbetalar sådan skatt med större belopp än vad som förfaller till betalning vid en senare uppbördstermin eller inbetalar ytterligare preliminär skatt efter den sista uppbördsterminen under uppbördsåret. Enligt de sakkunnigas mening borde överinbetalningen icke få avräknas på den restförda skatten; i stället skulle det överskjutande beloppet vid debiteringen av den slutliga skatten gottskrivas den skattskyldige utöver det debiterade beloppet.

Jag kan icke dela denna de sakkunnigas uppfattning. Sker överinbetalning av preliminär skatt i den situation, som nyss beskrivits, torde väl som regel den skattskyldige ha avsett att med det överskjutande beloppet gälda den restförda preliminära skatten. Man synes därför icke rimligen böra förvägra honom att få överinbetalningen avräknad från den restförda skatten, därest han uttrycker önskemål härom. Såsom exempel må nämnas det fall att en skattskyldig inbetalar det belopp, som förfaller till betalning vid den första uppbördsterminen, efter dennas utgång och att beloppet krediteras honom vid påföljande uppbördstermin. Den vid sistnämnda termin förfallande skatten erlägger han i behörig ordning. Vid den andra uppbördstermi-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 179

nen kommer alltså den skattskyldige att krediteras dels det då till betalning förfallna skattebeloppet, dels ock en överinbetalning på samma belopp. De! måste i ett sådant fall te sig stötande därest det vid den första uppbördsterminen restförda beloppet måste mot den skattskyldiges bestridande indrivas till följd av att den för sent gjorda skatteinbetalningen icke skulle få gå i avräkning på den restförda skatten.

Hur det lämpligen skall förfaras, då i förekommande fall överinbetalning av preliminär skatt skall avräknas å restförd sådan skatt, bör regleras i administrativ ordning. Lämpligen synes länsstyrelsen böra utbetala beloppet till utmätningsmannen och samtidigt göra anteckning därom på den skattskyldiges kreditkort att iakttagas vid beräkningen av den preliminära skatt, som skall avräknas mot den slutliga. För att den skattskyldige i dylikt fall icke skall tillgodoräknas preliminär skatt med för högt belopp, måste nämligen överinbetalningen av den preliminära skatten minskas med det till utmätningsmannen utbetalade beloppet. — En annan sak är att skattskyldig, som förfarit på nyss avgivet sätt, icke kan eller bör undgå påföring av restavgift.

Preliminär skatt, som utöver debiterat belopp eller av arbetsgivare innehållen preliminär A-skatt inbetalats efter den 30 april året efter inkomståret och som på grund därav icke skall medtagas vid bedömande av om ränta skall beräknas å kvarstående skatt, bör icke såsom i ett yttrande ifrågasatts återbetalas till den skattskyldige. Eftersom källskattesystemet innebär, att skatten skall erläggas i förskott till belopp som beräknas motsvara den slutliga skatten, kan det icke anses ligga i linje med uppbördssystemets allmänna principer att återbetala ett belopp, som kan förutses efter ytterligare någon tid komma att avkrävas den skattskyldige.

Å andra sidan delar jag icke de sakkunnigas mening att efter den 30 april erlagd preliminär skatt skall balanseras i räkenskaperna till dess den slutliga skatten debiterats och därefter antingen överföras till postverket som avbetalning å kvarstående skatt, då sådan uppkommit, eller eljest återbetalas till den skattskyldige. Ett sådant förfarande ter sig onödigt invecklat. Ifrågavarande skatt bör i stället liksom annan preliminär skatt införas i debiteringslängden och avräknas mot den slutliga skatten. För ränteberäkningens skull bör i debiteringslängden särskilt anmärkas, att skattebeloppet inbetalats efter den 30 april. Vidare får, om ränta å kvarstående skatt debiterats, å debetsedeln å slutlig skatt eller i särskilt meddelande anmärkas att i den gottskrivna preliminära skatten ingår skatt till visst belopp, som erlagts efter den 30 april och till följd därav icke tillgodoräknats den skattskyldige vid ränteberäkningen.

Vad angår avräkning mellan äkta makar av överskjutande preliminär skatt för den ena maken mot kvarstående skatt för den andra maken, kan visserligen sägas att en sådan avräkning i vissa fall borde vara möjlig. Betydande svårigheter är emellertid förenade med en sådan anordning. Uppenbarligen kan avräkning ej göras utan vederbörandes medgivande. Att ålägga lokal skattemyndighet att i varje uppkommande fall efterhöra makarnas önskemål

180 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

skulle medföra sådant merarbete att risk funnes för att debiteringsarbetet icke skulle medhinnas inom föreskriven tid. Jag anser därför övervägande skäl tala mot en föreskrift om dylikt avräkningsförfarande.

Däremot synes icke rimligt, att frågan om ränteberäkning för äkta makar alltid skall ske som för två skilda skattskyldiga. Av tekniska skäl bör emellertid ränteberäkningen och debiteringen av ränta å kvarstående skatt verkställas på sätt nu sker. Äkta makar, som därvid finner att det för dem varit förmånligare att ränteberäkningen verkställts som om fråga varit om en skattskyldig, bör genom hänvändelse till länsstyrelsen äga påkalla en omräkning av räntan efter nyss angivna grund. Ett uttryckligt stadgande härom bör intagas i uppbördsförordningen.

Någon minskning av antalet uppbördsterminer för kvarstående skatt eller ändrad förläggning i tiden av dessa terminer kan jag i likhet med de sakkunniga icke förorda. Mot en enda uppbördstermin, förlagd till maj månad, med skatteavdrag som nu under tiden januari—april talar, att ökade risker uppkommer för skatteförlust genom att mindre nogräknade arbetsgivare får större möjligheter att förfoga över innehållna skattemedel, innan någon kontroll kan sättas in. Vidare kan man icke bortse från att — som de sakkunniga även framhållit — skattskyldiga som själva ha att inbetala den kvarstående skatten kan få svårigheter att vid ett enda tillfälle inbetala hela skattebeloppet.

I några remissyttranden har i detta sammanhang föreslagits, att restlängd skall upprättas först efter utgången av uppbördsterminen i maj och då avse såväl mars- som maj terminerna. Den arbetsbesparing, som härigenom skulle vinnas, synes emellertid i allmänhet icke uppväga nackdelen av den försening av restindrivningen, som härav skulle följa. Möjligen kan en sådan sammanslagning av restlängderna finnas befogad i särskilda fall, därvid det bör ankomma på Kungl. Maj :t att lämna medgivande därtill. Frågan om när restlängd skall upprättas synes vara av sådan art, att bestämmelserna härom kan överföras från uppbördsförordningen till tillämpningskungörelsen.

För att vinna besparing föreslår generalpoststyrelsen, att kvarstående skatt som uppgår till högst 30 kronor skall förfalla till betalning under den första uppbördsterminen. Gällande gräns i detta hänseende utgör 20 kronor. En höjning av nämnda gräns medför minskat arbete icke blott för postverket utan även för arbetsgivarna. Med hänsyn härtill och till det ändrade penningvärdet förordar jag, att gränsen höjes till 50 kronor.

Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit beträffande debitering in. in. av slutlig och kvarstående skatt, ansluter jag mig till.

Antalet uppbördsterminer för fastighetsskatt in. in. synes icke böra ändras.

I fråga om fördelningen av skatten på uppbördsterminerna föreslår jag däremot att skatten i princip skall förfalla till betalning efter samma regler, som gäller för kvarstående skatt. Fastighetsskatt in. in. bör således förfalla till betalning under uppbördsterminen i september om skattebeloppet uppgår

Kungi. Maj.ts proposition nr 100. 181

till högst 50 kr., under uppbördsterminerna i september och november om skattebeloppet överstiger 50 men ej 100 kr. samt eljest under alla tre uppbördsterminerna.

I fråga om fastighet (taxeringsenhet) som äges av flera personer gäller, att varje delägare endast ansvarar för den del av skatten å hela fastigheten, som motsvarar hans andel i fastigheten. I princip bör därför för varje delägare utfärdas särskild debetsedel å skatten på hans andel i fastigheten. För att så skall kunna ske, bör fastighetslängden vara så fullständig, att den beträffande samägda fastigheter innehåller uppgift om samtliga delägares namn och adress samt envars andel i fastigheten. För närvarande finnes som regel endast en av delägarnas namn angivet i fastighetslängden; övriga delägares namn och adress samt andelarnas storlek skulle således behöva utredas i varje särskilt fall. De sakkunniga framhåller emellertid, att en konsekvent och fullständigt genomförd tillämpning av principen att varje delägare skulle erhålla särskild debetsedel, ofta skulle i praktiken ge icke önskvärda resultat, t. ex. då makar hade gemensam lagfart eller då en fastighet förvaltades gemensamt för delägarnas räkning. En långtgående splittring av fastighetsskatten på små lotter medförde också olägenhet och överensstämde icke med strävandena att minska antalet småposter vid debiteringen.

Med hänsyn till det anförda anser jag i likhet med de sakkunniga, att en allmän översyn av äganderättsförhållandena på förevarande område icke är omedelbart påkallad. Pågående överväganden om. fastighetsskattens fortsatta bestånd utgör också ett skäl att låta anstå med en sådan allmän översyn, vilken måste medföra avsevärda arbetsinsatser och säkerligen ofta icke kommer att leda till avsett resultat på grund av att åtskilliga andelsägare torde vistas på okänd ort och att andelarnas storlek i många fall icke kan fastställas. Det synes tills vidare tillräckligt, att rättelse göres successivt och givetvis alltid, då de skattskyldiga yrkar att så sker. De föreskrifter, som kan finnas erforderliga, torde få utfärdas i administrativ ordning.

Beträffande debitering m. in. av tillkommande skatt har jag icke någon erinran att göra mot de sakkunnigas förslag. Tillkommande skatt på grund av eftertaxering bör dock förfalla till betalning efter samma regler som annan tillkommande skatt för inkomst eller förmögenhet, d. v. s. normalt under två uppbördsterminer och endast om skattebeloppet är mycket högt under flera uppbördsterminer. Det föreslagna stadgandet att lokal skattemyndighet skall bestämma, under vilka uppbördsterminer skatten skall förfalla till betalning, bör kompletteras med en föreskrift av innehåll, att myndigheten därvid i regel bör tillämpa samma grunder, som härvidlag gäller beträffande fastighetsskatt in. m., respektive kvarstående skatt.

I ett senare sammanhang kommer jag att närmare behandla ett av de sakkunniga väckt förslag att kvittning må ske mellan överskjutande preliminär skatt och sådan tillkommande skatt, som påföres på grund av prövningsnämnds eller länsstyrelses beslut och avser inkomst för samma in­

182 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

komstår som den preliminära skatten. Jag kommer därvid att uttala min anslutning till detta förslag. Ifrågavarande kvittning bör tillgå så, att den överskjutande preliminära skatten frånräknas den uträknade tillkommande skatten. Det återstående beloppet som skall erläggas av den skattskyldige fördelas därefter i vanlig ordning på de uppbörds terminer, varå beloppet enligt den lokala skattemyndighetens beslut skall förfalla till betalning, och delbeloppen utföres å skatteanvisningarna. För att möjliggöra detta förfarande bör länsstyrelsen vid översändande till lokal skattemyndighet av sådana debiteringsbeslut eller prövningsnämndsbeslut, vilka föranleder debitering av tillkommande skatt, samtidigt lämna uppgift på innehållen överskjutande preliminär skatt, som skall kvittas mot den tillkommande skatten. Erforderliga bestämmelser torde få utfärdas i administrativ ordning.

VI. Debitering av skatt utan öretal.

Gällande bestämmelser m. m. Slutsumman av slutlig skatt, fastighetsskatt m. m. och tillkommande skatt utföres för närvarande i helt antal kronor. I nämnda skatter ingående delbelopp debiteras däremot med förekommande öretal. Enligt 33, 34 och 37 §§ uppbördsförordningen gäller, att om summan av de i skatten ingående delposterna icke utgöres av helt antal kronor, öretal som uppgår till högst 50 bortfaller och öretal som överstiger 50 höjes till närmaste hela krontal.

Även slutsumman av debiterad preliminär skatt utföres i helt antal kronor. Några bestämmelser om utjämnande öretal finnes dock icke meddelade. I 32 § uppbördsförordningen stadgas allenast att preliminär B-skatt skall, liksom preliminär C-skatt, debiteras i en gemensam post, därvid öretal icke medtages. Vid uträknandet av de i den debiterade preliminära skatten ingående olika skattebeloppen medtages icke förekommande öretal.

Den preliminära A-skatten utgöres alltid i helt antal kronor.

Bestämmelserna att de olika skatternas slutsummor alltid skall utgå i helt antal kronor infördes genom uppbördsreformen i avsikt att förenkla arbetet med debitering och uppbörd. Åtskilliga fördelar vanns härigenom. Bestämmelserna har emellertid på grund av att delbeloppen skall debiteras med öretal föranlett ett betydande arbete vid uppbördsbokföringen; särskilt gäller detta vid uppdebitering eller restitution och avkortning av skatt på grund av beslut i taxerings- eller debiteringsmål, varigenom skatten höjes eller nedsättes.

Frågan om slopande av öretalen vid skattedebiteringen har på uppdrag av Kungl. Maj:t utretts av riksräkenskapsverket. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 13 november 1950, vilken skrivelse av finansdepartementet överlämnats till uppbördssakkunniga, har ämbetsverket framlagt förslag i ärendet. I denna skrivelse har riksräkenskapsverket till en början omnämnt att överenskommelse under hand träffats med uppbördssakkunniga om att äm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 183

betsverket i sin utredning skulle draga upp vissa allmänna riktlinjer fölen reform, varefter det skulle ankomma på de sakkunniga att, efter prövning av dessa riktlinjer, ombesörja detaljutformningen och inpassningen i det översedda uppbördssystemet.

Riksräkenskapsverket har därefter anfört följande.

Ursprunget till det föreliggande utredningsuppdraget är ett uttalande av riksdagens revisorer år 1941 (berättelsen § 26), enligt vilket det ansågs synnerligen önskvärt, att frågan om ett slopande av kronodebetsedlarnas öretal utreddes. Efter tillstyrkande yttranden av statskontoret och riksräkenskapsverket anhöll riksdagen i------------ skrivelse 1942:423 om sådan utredning och uttalade i samband därmed bl. a., att det syntes komma att innebära en högst väsentlig rationalisering, med personalminskningar och kostnadsbesparingar som följd, om alla utskyldstitlar påfördes endast i helt krontal.

Sedan frågan år 1941 togs upp av riksdagens revisorer ha — i samband med uppbördsreformen — vissa förskjutningar i utgångsläget inträffat. Ett första steg på vägen mot öretalens avskaffande har tagits genom att debetsedlarnas slutsummor numera utföras i helt antal kronor. Detta första steg har givetvis varit ett steg framåt i vad det berör uppbörd och indrivning samt redovisning av influtna medel; i fråga om debiteringen och vad därmed sammanhänger är det däremot ett steg tillbaka. På grund av att debetsedlarnas delposter fortfarande skola utföras med öretal, har nämligen utjämningsposten »Utjämnande öretal» måst konstrueras för slutsummans avrundning till helt krontal. Det betyder två extrakolumner i debiteringslängder och två extra rader på debetsedlar och uppbördskort. — Vidare förekommer icke längre specifikation på skattetitlar på restindrivningsstadiet. I sitt utlåtande den 14 februari 1942 över vad riksdagens revisorer år 1941 anfört i ämnet framhöll riksräkenskapsverket bl. a„ att de största fördelarna genom en reform skulle vinnas i fråga om restindrivningen och dess redovisning. Nu har läget förändrats därhän, att ett slopande av delposternas öretal är likgiltigt från restindrivningens synpunkt. — Slutligen ha åtskilliga slag av medel försvunnit från debetsedlarna, något som i och för sig gör en totalreform lättare att åstadkomma. — I detta sammanhang må ytterligare nämnas, att riksförsäkringsanstalten numera övergått till att fastställa olycksfallsförsäkringsavgifterna utan öretal.

Att nu fortsätta på den inslagna vägen genom att slopa delposternas öretal skulle ge till resultat en påtaglig arbetsbesparing. Icke minst betydelsefullt är det, att det många gånger oproportionerligt tidsödande — fast av bokföringsskäl f. n. nödvändiga — sysslandet med »Utjämnande öretal» skulle försvinna. Särskilt vid debiteringsändringar koncentreras ofta uppmärksamheten kring hur dessa öretal bokföringsmässigt skola behandlas. Trots att riksräkenskapsverket genom cirkulärskrivelser lämnat länsstyrelserna utförliga anvisningar på området, beröras sådana spörsmål icke sällan i frågor till riksräkenskapsverket.

Några beräkningar om arbetsbesparingens omfattning har riksräkenskapsverket i frågans nuvarande läge ansett sig icke böra göra. Det blir för övrigt en ren nettobesparing, i den mån avrundningsreglerna icke måste utformas så, att de orsaka inkomstminskningar för det allmänna. Som av det följande närmare framgår, aktualiseras denna risk för inkomstminskning endast beträffande ett par av fastighetsskattedebetsedlarnas delposter.

Beträffande riksräkenskapsverkets yttrande i övrigt torde få hänvisas till betänkandet s. 186 o. ff. Sammanfattningsvis innebär riksräkenskapsverkets

184 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

förslag, att alla på debetsedlarna förekommande delposter, med undantag av annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor, skall påföras utan öretal. Därvid borde öretal, som uppgår till högst femtio, bortfalla och belopp med öretal över femtio höjas till närmaste hela krontal. Därigenom undginges den förlust, som skulle uppkomma, därest avjämningen alltid skedde till närmast lägre hela krontal. Beträffande angivna annuiteter kunde avrundning uppåt till närmaste hela krontal icke ske på grund av att annuiteterna fixerats genom länsstyrelsernas lagakraftvunna beslut. En avrundning nedåt till närmaste hela krontal innebure, att kronan skulle efterskänka ett belopp av för närvarande 33 000 kr. om året, vilket knappast syntes oreserverat acceptabelt.

Även 1950 års besparingsutredning bär berört förevarande spörsmål. I skrivelse till chefen för finansdepartementet den 19 december 1950 har utredningen till eu början erinrat om riksräkenskapsverkets utredning och därefter framhållit att svårigheter särskilt uppkomme då det gällde att finna utvägar, som möjliggjorde att avskaffa öretalsberäkningen beträffande annuiteter å avdikningslån och å förskott för avlösning av frälseräntor. I fråga om dessa annuiteter vore en avrundning uppåt av rättsliga skäl utesluten. Närmast syntes böra tagas under övervägande, om icke en avrundning nedåt till helt krontal kunde ske av annuiteterna. Den minskade intäkt, som skulle föranledas därav, syntes obetydlig i jämförelse med den väsentliga administrativa förenkling, som skulle vara förenad med att öretalsberäkningen slopades över hela linjen.

De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas mening borde öretalen bortarbetas från samtliga de i slutlig skatt, fastighetsskatt in. in. och tillkommande skatt ingående delposterna. I övrigt biträder de sakkunniga i huvudsakliga delar de förslag, som riksräkenskapsverket framlagt. I vissa avseenden har de sakkunniga dock funnit sig böra föreslå en del avvikelser från eller tilllägg till vad riksräkenskapsverket föreslagit.

Riksräkenskapsverkets förslag beträffande statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt biträdes i princip av de sakkunniga, som förordar att i respektive förordningar intoges en bestämmelse om avrundning uppåt eller nedåt till närmaste hela krontal.

De sakkunniga framhåller, att allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel vid debiteringen påfördes i en gemensam post. Avrundningen borde avse den gemensamma posten. Bestämmelser härom borde införas i uppbördsförordningen, till vilka bestämmelser — på sätt riksräkenskapsverket förordat — hänvisning kunde göras i kommunalskattelagen.

Vidare framhåller de sakkunniga, att kommunerna enligt nu gällande bestämmelser ägde av statsverket uppbära kommunalskatt med debiterat belopp. Ett bibehållande av denna bestämmelse samtidigt med införande av föreskrift om avrundning av den uträknade skatten kunde medföra svårigheter vid redovisningen till kommunerna. Detta spörsmål löstes emellertid genom att låta varje kommun eller kommunal samfällighet av statsverket

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 185

uppbära allmän kommunalskatt i förhållande till det antal skattekronor och skatteören, som vid taxeringen för visst år påförts de till kommunen skattskyldiga, och det belopp för skattekrona och skatteöre, som bestämts till utdebitering för året närmast dessförinnan. Möjligheterna för kommunerna att kontrollera länsstyrelsernas redovisning underlättades härigenom. För statsverket torde ett dylikt redovisningssystem icke medföra någon förlust. Genom avrundning såväl uppåt som nedåt av varje skattepost borde den sammanlagda debiterade kommunalskatten i stort sett komma att överensstämma med det belopp, som utbetalades till kommunerna.

Beträffande skogsvårdsavgifterna föreslår de sakkunniga i likhet med riksräkenskapsverket att till 1 § första stycket förordningen om skogsvårdsavgift skall fogas en punkt av innehåll, motsvarande vad som föreslagits beträffande förordningen om statlig inkomstskatt.

I 1 § andra stycket förstnämnda förordning finnes stadgat, att om för viss ägare eller därmed likställd innehavare av fastighet summan av värdena å skogsmark och växande skog för fastigheter inom en och samma kommun icke uppgår till 2 000 kr. fastigheterna är undantagna från avgiftsplikt. Denna begränsning av avgiftsplikten, därvid en ägares samlade fastighetsinnehav inom en kommun skall behandlas som en enhet, har motiverats av praktiska skäl (se prop. 126/1946 s. 120).

De sakkunniga framhåller, att om en kommun vore uppdelad på flera taxeringsdistrikt, särskilda fastighetslängder skulle upprättas för varje sådan del av kommunen, som bildade eget distrikt. Där så vore fallet, torde nyssnämnda bestämmelse icke kunna tillämpas. Därefter anföres, att om kommun eller sådan del av kommun, som bildade eget taxeringsdistrikt, omfattade flera församlingar, skulle de inom varje församling förekommande fastigheterna i fastighetslängden sammanföras för sig till särskild avdelning. Motsvarande gällde beträffande vissa andra samfälligheter. Ägdes eller innehades flera fastigheter inom ett taxeringsdistrikt av en och sanuna person, skulle fastigheterna förutom att de upptoges i sin kamerala ordning i fastighetslängden därjämte sammanföras till ett ställe i fastighetslängden. I stad erfordrades dock icke sådant sammanförande. De sakkunniga framhåller, att stadgandet vore besvärligt att tillämpa och tillämpningen bleve än svårare efter den nya kommunindelningen, då i större utsträckning än tidigare ett taxeringsdistrikt komme att omfatta flera församlingar.

Det torde, säger de sakkunniga vidare, icke ligga inom ramen för de sakkunnigas uppdrag att föreslå någon förenkling i sistnämnda avseende. Under sådana förhållanden vore det nödvändigt att i någon form ändra de nuvarande bestämmelserna om begränsning av avgiftsplikten. Det syntes därvidlag böra övervägas antingen att den förut återgivna undantagsbestämmelsen i förordningen om skogsvårdsavgift upphävdes eller att samma bestämmelse ändrades därhän, att avgiftsplikten gjordes beroende av att summan av värdena å skogsmark och växande skog för eu och samma taxeringsenhet uppginge till minst 2 000 kr.

Ett upphävande av bestämmelsen skulle visserligen medföra, att i ett icke

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

ringa antal fall avgifter skulle komina att påföras å belopp mellan 1 och 3 kr. (sistnämnda belopp, motsvarande 1,5 promille av 2 000 kr., utgjorde för närvarande minsta avgift som påfördes). Detta överensstämde i och för sig icke med strävandena att förenkla debiteringsarbetet genom att underlåta att debitera bagatellbelopp. Emellertid måste uppmärksammas, att oavsett om skogsvårdsavgift skulle debiteras eller ej, debitering i alla fall måste ske av fastighetsskatt och att därför jämväl utfärdande av debetsedel och uppbörd av skatt måste äga rum. Merarbetet med debitering jämväl av skogsvårdsavgift till belopp under 3 kr. bleve därför av obetydlig omfattning i förhållande till hela debiterings- och uppbördsproceduren och toge ur kostnadssynpunkt endast en ringa del av de ökade intäkterna i anspråk. Förenklingar i taxerings- och debiteringsarbetet skulle även möjliggöras, om avgiftsplikten gjordes beroende av att summan av värdena å skogsmark och växande skog för en och samma taxeringsenhet uppginge till minst 2 000 kr. En sådan ändring skulle å andra sidan kunna medföra, att det allmännas intäkter av skogsvårdsavgifter nedginge något. Med hänsyn härtill hade de sakkunniga funnit sig icke böra förorda denna ändring. De sakkunniga föresloge i stället, att gällande stadgande om viss begränsning av avgiftsplikten upphävdes.

De sakkunniga påpekar, att efter verkställda stickprovsundersökningar kunde approximativt beräknas, att de debiterade skogsvårdsavgifterna, sammanlagt ca 4,6 milj. kr., skulle öka med ca 4 procent eller med ca 200 000 kr., därest bestämmelsen om viss begränsning av avgiftsplikten upphävdes. Den andra möjligheten att förenkla debiteringsarbetet skulle medföra, att skogsvårdsavgifterna i stället skulle nedgå med mindre än 1/z procent eller med högst ca 20 000 kr.

Beträffande annuiteter å cwdikningslån framhåller de sakkunniga, att det såsom riksräkenskapsverket påpekat vore ogörligt att uppåt avrunda redan fastställda annuiteter. Debitering av annuiteterna i hela krontal måste därför förutsätta, att öretalen helt strökes och efterskänktes. Visserligen skulle härigenom, såsom riksräkenskapsverket framhållit, uppkomma en årlig förlust för statsverket av f. n. ca 33 000 kr. Beloppet komme dock att successivt sjunka allteftersom de nuvarande lånen bleve slutbetalda. De sakkunniga kunde icke dela riksräkenskapsverkets betänkligheter mot att efterskänka öretalen. Bibehållande av öretalen vid debitering av förevarande annuiteter skulle i icke ringa mån minska den genom öretalens borttagande från samtliga övriga delposter beräknade vinsten.

De sakkunniga föreslår att i uppbördsförordningen införes bestämmelse om att vid debitering av annuitet å avdikningslån, annuiteten skall påföras i helt antal kronor, därvid öretal bortfaller. Något hinder att likväl låta länsstyrelserna som hittills till lantbruksstyrelsen inleverera enligt vederbörligt utslag fastställda årliga avbetalnings- och räntebelopp syntes icke före-

iigga.

Slutligen uttalar de sakkunniga, att vad de nyss anfört angående annuiteter å avdikningslån jämväl avsåge annuiteter å förskott för avlösning av frälseräntor.

Kungi. Maj:ts proposition nr 100. 187

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag att avskaffa öretalen vid skattedebiteringen har i samtliga yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Beträffande detaljutformningen har invändning endast gjorts mot det föreslagna tillägget till 1 § kommunalskattelagen, att allmän kommunalskatt skall utgå i helt antal kronor enligt vad i gällande uppbördsförordning stadgas. Kammarrätten framhåller sålunda att det — ehuru uppbördsförordningen vore med riksdagen antagen — framstode som mindre lämpligt att i en författning av kommunal skattelagens karaktär hänvisning skedde till en författning av administrativrättsligt innehåll.

Även förslaget att avskaffa begränsningen av avgiftsplikten beträffande skogsvårdsavgifterna har godtagits i remissyttrandena. Sålunda tillstyrker statistiska centralbyrån livligt de sakkunnigas förslag, som syntes möjliggöra viss förenkling av sammanföringen av fastigheter i fastighetslängderna på landet. Häradsskrivaren i Kumla fögderi anser dock, att bestämmelsen härom borde kvarstå men ändras så, att avgiftsplikten gjordes beroende av att summan av värdena å skogsmark och växande skog för en och samma taxeringsenhet uppginge till minst 2 000 kr. Därigenom skulle debiteringsarbetet icke oväsentligt förenklas utan nämnvärt avgiftsbortfall.

Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas förslag.

I anledning av vad kammarrätten framhållit i sitt yttrande, får jag erinra om att allmän kommunalskatt, landstingsmedel och tingshusmedel skall debiteras i en gemensam post samt att avrundningen till helt krontal måste avse denna gemensamma post och icke de däri ingående delposterna var för sig. Några särskilda stadganden om avrundning till helt krontal av allmän kommunalskatt, landstingsmedel eller tingshusmedel var för sig kan därför icke intagas i respektive författningar beträffande dessa skatter. Ej heller synes det tillräckligt med endast en föreskrift i uppbördsförordningen om avrundning av den gemensamma posten, eftersom allmän kommunalskatt etc. enligt bestämmelserna i respektive författningar skall utgå strikt proportionellt i förhållande till det påförda antalet skattekronor och skatteören. Det av de sakkunniga föreslagna tillägget till 1 § kommunalskattelagen, att allmän kommunalskatt skall utgå i helt antal kronor enligt vad i uppbördslörordningen stadgas, torde därför — ehuru vissa principiella erinringar häremot möjligen kan anföras — vara en med hänsyn till föreliggande omständigheter acceptabel lösning.

VIT. Jämkning av preliminär skatt.

Gällande bestämmelser in. m. Lokal skattemyndighet äger besluta om jämkning av preliminär skatt. Vid sådant beslut skall myndigheten tillse, att den preliminära skatten för inkomståret så nära som möjligt kommer att överensstämma med den slutliga skatt som kan antagas komma att påföras på grund av taxering, verkställd under året näst efter inkomståret.

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Jämkning kan ifrågakomma, då ändring skett i förhållande, vartill hänsyn skall tagas vid bestämmande av ortsavdrag för den skattskyldige vid den taxering, som skall verkställas under året näst efter inkomståret. Vid ändring av civilstånd vid sådan tidpunkt att detta inverkar på ortsavdragets storlek skall jämkning för preliminär A-skatt ske ex officio. I övrigt förutsättes ansökan från den skattskyldige.

Vidare skall jämkning verkställas under inkomståret

1) därest skattskyldig eller, om han avlidit, hans dödsbo gör sannolikt eller det eljest för myndigheten framstår såsom troligt att den preliminära skatten till följd av ändring i inkomsten eller rätt att vid taxering åtnjuta andra avdrag än sådana som vid beräkning av nämnda skatt beaktats, kommer att avvika från motsvarande slutliga skatt, eller

2) därest skattskyldig visar eller myndigheten eljest erhåller kännedom om att den skattskyldiges skatteförmåga blivit väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka rätt till allmänt barnbidrag föreligger, eller annan därmed jämförlig omständighet.

Om den skattskyldiges inkomst, efter avdrag av därå belöpande skatt, på grund av nedsatt arbetsförmåga, långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig omständighet understiger vad han kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn (existensminimum), kan jämkning jämväl erhållas, dock endast för preliminär B-skatt. För skattskyldiga med A-skatt tages hänsyn till existensminimum genom nedsättning av eller befrielse från skatteavdrag.

Där icke särskilda omständigheter till annat föranleder, skall i det nyss vid 1) omnämnda fallet jämkning icke äga rum, såvida icke ändringen i den preliminära skatten skulle uppgå till minst 1/5 av det förut beräknade skattebeloppet, dock minst 25 kr. Fråga om jämkning äger lokal skattemyndighet upptaga utan särskild anmälan från den skattskyldige. Jämkning må icke ske utan att den skattskyldige beretts tillfälle att yttra sig, därest detta icke uppenbarligen är obehövligt. Vid höjning av preliminär skatt utan skattskyldigs medgivande bör iakttagas stor försiktighet, så att icke för hög sådan skatt uttages.

Slutligen skall erforderlig jämkning av den preliminära skatten vidtagas, därest den lokala skattemyndigheten genom anmälan av den skattskyldige eller eljest erhåller vetskap om att skatten blivit obehörigen eller med oriktigt belopp påförd eller att felaktighet ägt rum vid utskrivandet av debetsedeln.

Har skattskyldig under inkomståret, innan beslutet om jämkning meddelais, erlagt högre preliminär skatt än han rätteligen bort göra, skall icke sålunda inbetald skatt nedsättas och vad som för mycket erlagts restitueras, utan den preliminära skatt, som skall erläggas efter beslutet om jämkning, skall i motsvarande grad reduceras, så att den sammanlagda preliminärskatten kommer att uppgå till belopp, som beräknas böra utgå för inkomståret. Fall kan förekomma — sådana torde inträffa i synnerhet vid jämkning

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 189

under senare delen av inkomståret — då preliminärskatten nedsättes med så stort belopp att, trots det den skattskyldige helt befriats från att erlägga dylik skatt under återstående uppbördsterminer under uppbördsåret, han likväl för inkomståret inbetalt högre skatt än han kan antagas ha rätteligen bort göra. Uppgår det för mycket inbetalda beloppet till minst 1/-l av den slutliga skatt, som kan beräknas komma att utgå, dock till minst 25 kr., äger skattskyldig återbekomma det för mycket inbetalda beloppet utan avvaktan å debitering av den slutliga skatten. Är särskilda förhållanden för handen — fråga är t. ex. om s. k. ömmande omständigheter eller om ett särskilt stort skattebelopp — kan myndigheten, även om det angivna villkoret icke är uppfyllt, medge att det för mycket erlagda beloppet återbetalas till den skattskyldige.

Beslut om återbetalning av preliminär skatt må fattas av lokal skattemyndighet jämväl under året näst efter inkomståret, därest ansökan därom inkommer före utgången av april månad.

Innebär beslut om jämkning, att debiterad preliminär skatt, som förfaller till betalning efter det beslutet meddelats, skall utgöras med annat belopp än det som tidigare utfärdad debetsedel utvisar, skall ny debetsedel utfärdas upptagande den ändrade skatten. Sker jämkning i preliminär skatt, vilken beräknas enligt skattetabell, på grund av ändrat ortsavdrag skall i beslutet angivas, vilken kolumn i tabellen som med hänsyn till det ändrade ortsavdraget skall tillämpas vid skattens beräkning. Vidtages jämkning i nämnda preliminära skatt av annan anledning än nyss sagts, skall i beslutet därom angivas att den inkomst, varå skatten beräknas, skall nedsättas med visst belopp eller med viss del av inkomsten eller ock att skatt skall utgå med visst belopp vid varje avlöningstillfälle eller med viss procent av inkomsten.

Vid jämkning av preliminär A-skatt, som enligt 7 § uppbördsförordningen utgår med 10 resp. 15 procent av inkomsten, skall i beslutet angivas efter vilken procentsats den ändrade skatten skall utgöras.

Beslut om jämkning, som grundar sig på ansökan av skattskyldig, skall där icke ärendes invecklade beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter till annat föranleder, meddelas beträffande lön senast inom 10 dagar samt beträffande annan inkomst senast inom 20 dagar efter det ansökan om jämkning inkommit till den lokala skattemyndigheten.

Centrala uppbördsnämnden har meddelat ett flertal förklaringar rörande jämkning av preliminär skatt. För en del av dessa har redogörelse lämnats i betänkandet (s. 197 o. f.), till vilket torde få hänvisas.

De sakkunniga. De sakkunniga erinrar om att den preliminära skatten skulle utgå med ett belopp, som så nära som möjligt överensstämde med den slutliga skatten. Enligt de sakkunnigas förslag skulle skatten i första hand erläggas i form av preliminär A-skatt eller preliminär B-skatt, därvid Askatten skulle beräknas antingen enligt skattetabell eller, beträffande vissa slag av inkomster, efter viss procent av inkomsten, och B-skatten påföras med ett belopp, motsvarande den senaste slutliga skatten eller beräknat efter särskild preliminär taxering.

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

På grund av ändrade inkomstförhållanden in. m., fortsätter de sakkunniga, kunde det bli nödvändigt för den lokala skattemyndigheten att ändra en tidigare utfärdad debetsedel å preliminär skatt eller över huvud taget ett tidigare meddelat beslut angående de grunder efter vilka den preliminära skatten skulle beräknas för viss skattskyldig. I sådana fall vidtoges en jämkning av den preliminära skatten. Den lokala skattemyndigheten kunde vidare redan i samband med att myndigheten utfärdade den första debetsedeln å preliminär skatt för inkomståret bestämma, att skatten skulle utgå enligt andra grunder än de, som normalt skulle gälla. Även dylika beslut vore att rubricera som jämkningsbeslut. Det hade visserligen ifrågasatts, huruvida icke en särskild beteckning borde införas för sådana före inkomståret meddelade beslut. Endast ändringar av preliminär skatt, som vidtoges sedan debetsedel utfärdats, skulle i så fall anses utgöra jämkning. Behov av särskild beteckning å de före inkomståret meddelade besluten syntes dock ej föreligga. Enligt de sakkunnigas mening syntes beteckningen »jämkning» — i överensstämmelse med centrala uppbördsnämndens tolkning av nu gällande bestämmelser — kunna användas även för en ändring av de grunder, efter vilka den preliminära skatten eljest skolat beräknas enligt bestämmelserna i uppbördsförordningen.

Därefter erinrar de sakkunniga om bestämmelsen i 53 § 1 mom. uppbördsförordningen, att i där angivna fall jämkning skulle av den lokala skattemyndigheten verkställas »under inkomståret». Redan i sitt första betänkande (s. 14) hade de sakkunniga föreslagit, att nämnda tidsbegränsning skulle utgå. Jämkning förutsattes nämligen redan nu kunna ske såväl före som -— i vissa fall — efter inkomståret.

Vidare framhåller de sakkunniga, att jämkning efter inkomståret för närvarande endast kunde verkställas i samband med beslut om återbetalning av preliminär skatt. Enligt 53 § 2 mom. andra stycket uppbördsförordningen skulle sådan jämkningsansökan ha inkommit före utgången av april månad. På grund därav kunde debiterad preliminär skatt, som restfördes efter inkomstårets utgång eller som tidigare restförts men vore obetald vid nämnda tidpunkt, icke avkortas förrän den slutliga skatten debiterats och förteckningar å överskjutande preliminär skatt upprättats, trots att det redan omedelbart efter inkomstårets utgång kunde ha stått fullt klart, att den debiterade preliminära skatten konune att väsentligt överstiga den slutliga. Dröjsmålet kunde medföra olägenheter vid skatteindrivningen för såväl den skattskyldige som myndigheterna. Möjlighet att efter inkomståret jämka den preliminära skatten borde därför gälla alla fall, då en nedsättning av skatten kunde ifrågakomma, oavsett om jämkningen skulle ligga till grund för ett beslut om återbetalning eller för ett beslut om avkortning.

Önskvärt hade varit om en särskild fatalietid kunnat undvikas för ansökningar om jämkning i syfte att få skatten avkortad. Förbisåge den skattskvldige eller, om han avlidit, hans dödsbo att begära sådan jämkning, bleve frågan om avkortning aktuell först i samband med att indrivningsåtgärder vidtoges. Skulle därvid tiden för ingivande av jämkningsansökan

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 191

ha gatt till ända, vore det många gånger otillfredsställande, om av formella skäl indrivningen måste fortgå. Emellertid föresloge de sakkunniga i annat sammanhang, att den skattskyldige i dylikt fall skulle få möjlighet till anstånd med erläggande av skatten eller del därav. Obegränsad tid för jämkmngsansökningar syntes däremot utesluten, enär debiteringslängderna å slutlig skatt måste färdigställas senast före viss tid. Det syntes lämpligast att föreskriva samma fatalietid som för ansökningar om jämkning för återbetalning av skatt. De sakkunniga anför, att ett jämkningsbeslut efter inkomståret av innebörd att ytterligare preliminär skatt skulle erläggas, skulle skapa särskilda bokföringstekniska och andra därmed sammanhängande problem, eftersom särskild uppbördstermin efter uppbördsårets utgång måste fastställas för skatteinbetalningen. Jämkningsbeslut för höjning av skatten borde icke få meddelas senare än att den skattskyldige kunde få del av beslutet i god tid före utgången av sista uppbördsterminen under uppbördsåret. Rent praktiska skäl talade sålunda för att dylika beslut icke fattades efter inkomstårets utgång. Något behov av att efter nämnda tidpunkt jämka skatten uppåt torde icke heller föreligga för de skattskyldigas del. Skattskyldig ägde nämligen möjlighet att inbetala ytterligare preliminär skatt för inkomståret under tiden efter uppbördsterminen i januari månad påföljande år intill utgången av april månad. Denna möjlighet i förening med den samtidigt införda skyldigheten att erlägga ränta å kvarstående skatt torde säkerligen i längden komma att mera effektivt bidraga till ett bättre uppbördsresultat än om möjlighet funnes att efter inkomstårets utgång jämka den preliminära skatten uppåt. De sakkunniga förordar, att tidsbegränsningen »under inkomståret» i °3 § 1 mom. första stycket uppbördsförordningen skall utgå. I stället borde stadgas, att jämkning icke finge verkställas efter inkomstårets utgång med mindre den preliminära skatten skulle nedsättas och, där jämkning grundade sig pa ansökan, sådan ansökan inkommit före utgången av april månad året efter inkomståret.

Det hade ifrågasatts, säger de sakkunniga vidare, huruvida icke skattskyldiga med debiterad preliminär skatt, närmast B-skatt, borde vara skyldiga att begära jämkning vid inkomstökning. I allmänhet kunde emellertid ifrågavarande skattskyldiga icke med säkerhet uppskatta storleken av sina inkomster förrän efter inkomstårets utgång. Någon skyldighet att begära jämkning vid inkomstökning borde därför ej införas. Ett i viss utsträckning verksamt medel att förmå skattskyldiga, som under inkomståret finge okade inkomster, att begära jämkning uppåt låge i risken att ränta å kvarstående skatt eljest kunde komina att påföras dem. Ej heller borde ifrågakomma att de lokala skattemyndigheterna skulle aga att när som helst under inkomståret infordra preliminär deklaration Rån olika grupper av skattskyldiga, t. ex. från alla jordbrukare inom vissa kommuner, eller att t. ex. efter utgången av inkomstårets första hälft anmoda samtliga skattskyldiga med B-skatt att med ledning av det gångna

192 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

halvårets erfarenheter meddela, om inkomsterna under året väntades komma att mera väsentligt avvika från de inkomster, som legat till grund för beräkningen av skatten. Sådana åtgärder skulle åsamka de skattskyldiga ett i kanske flertalet fall onödigt besvär och de lokala skattemyndigheterna ett avsevärt arbete. Att de sakkunniga ansåge, att dylika generella anmaningar icke borde komma till stånd, uteslöte dock icke att den lokala skattemyndigheten borde äga befogenhet att av eget initiativ i särskilda fall infordra preliminär självdeklaration samt efter nödig utredning och den skattskyldiges hörande meddela beslut om höjning av den preliminära skatten i händelse av konstaterad inkomstökning.

Jämväl i övrigt borde den lokala skattemyndigheten vara oförhindrad att, då myndigheten funne anledning därtill, av eget initiativ meddela beslut om jämkning. Härvid förutsattes dock, att den lokala skattemyndigheten iakttoge stor försiktighet, så att de skattskyldiga varken finge erlägga för stor preliminär skatt eller onödigtvis besvärades med förfrågningar.

Vidare framhåller de sakkunniga, att den lokala skattemyndighetens rätt att för eventuell jämkning infordra preliminär självdeklaration borde i huvudsak begränsas till sådana fall, där den skattskyldige hade att utgöra preliminär B-skatt och anledning funnes att antaga att hans inkomster ändrats så avsevärt att jämkning borde ske. Vid övriga jämkningsfall torde det i regel vara tillräckligt att infordra uppgifter från den skattskyldige i allenast mindre omfattning.

Den skattskyldige borde alltid beredas tillfälle att yttra sig, innan jämkning ägde rum, där detta icke uppenbarligen vore obehövligt.

Hos de sakkunniga hade framhållits att skattskyldiga som erhållit debetsedel å preliminär Beskatt oftast försummade att göra vederbörlig anmälan till lokal skattemyndighet, då de bytt verksamhet och till följd därav borde erlägga preliminär A-skatt. I synnerhet gällde detta mindre rörelseidkare och jordbrukare, som lämnat sin tidigare verksamhet och i egenskap av arbetstagare skulle få vidkännas skatteavdrag för A-skatt med högre belopp än den påförda B-skatten. Då det kunde dröja avsevärd tid, innan ett dylikt ombyte av verksamhet upptäcktes, förelåge risk för skatteförlust. I anslutning härtill anför de sakkunniga följande.

För att råda bot härpå har bland de sakkunniga ifrågasatts, om icke å debetsedeln för skattskyldiga, som kunna antagas böra erlägga debiterad preliminär skatt, borde utsättas såväl debiterat skattebelopp, fördelat på uppbördsterminer men icke utfört på skatteanvisningarna, som nummer å skattetabell och kolumn däri, med ledning varav skatteavdrag skulle kunna verkställas. Så länge den skattskyldige icke hade arbetsanställning, skulle han erlägga den debiterade skatten. Toge han dylik anställning, skulle däremot arbetsgivaren göra skatteavdrag enligt den å debetsedeln angivna tabellen och kolumnen. Härigenom skulle övergången mellan skatteformerna ske automatiskt.

Även om det ifrågasatta systemet genomfördes, skulle likväl lokal skattemyndighets medverkan icke kunna undvikas vid övergång till arbetsanställning. Skulle nämligen skatten enligt skattetabell vara lägre än den debiterade, måste jämkning ske för att förhindra restföring. Systemet lider

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 193

också av åtskilliga brister. Sålunda skulle bl. a. arbetsgivarna icke kunna bedöma avdragsskyldigheten med ledning av för arbetstagaren utfärdad debetsedel å A-skatt eller B-skatt utan i stället vara tvungna att ingå på en prövning om utbetalaid ersättning utgjorde vederbörandes huvudsakliga inkomst eller icke och i tveksamma fall inhämta lokal skattemyndighets besked i frågan. Vidare skulle besvärliga problem uppkomma beträffande skatteredovisningen.

Genom det system med skatteavdrag å bisysslor, som uppbördssakkunniga i annat sammanhang föreslå (se kap. VII), kommer antalet skattskyldiga med preliminär B-skatt att nedgå. Antalet fall då utbyte av preliminär B-skatt mot preliminär A-skatt bör ske torde därför minska. Detta förhållande talar mot en så genomgripande omläggning av uppbördssystemet, som ovan ifrågasatts. Ett enklare sätt att komma till rätta med förevarande problem är, att arbetsgivarna underrätta den lokala skattemyndigheten om sådana under inkomståret nyanställda, som uppvisa debetsedel å preliminär B-skatt men som kunna antagas ha sin väsentliga utkomst av anställningen. Efter en sådan anmälan, i vilken endast behöver angivas den anställdes namn och debetsedelsnummer, skulle arbetsgivarens befattning med ärendet upphöra. Finnes utbyte av skatteform böra ske, har den lokala skattemyndigheten att besluta härom.

En bestämmelse av innehåll, att arbetsgivarna böra göra dylik anmälan, torde lämpligen kunna intagas i anvisningarna till uppbördsförordningen.

Å s. 204—206 i betänkandet har de sakkunniga redogjort för olika typer av jämkningsfall, till vilken redogörelse torde få hänvisas. Endast följande må här återgivas.

Enligt gällande bestämmelser skall jämkning i vissa fall — där icke särskilda omständigheter till annat föranleda -- icke äga rum, såvida icke ändringen i den preliminära skatten skulle uppgå till minst V5 av det förut beräknade skattebeloppet, dock minst 25 kr. Denna begränsning i jämkningsrätten är avsedd att befria skattemyndigheterna från bagatellärenden, där den skattskyldiges intresse av ändring saknar reell betydelse.

Såvitt gäller jämkning av preliminär A-skatt förutsätter de sakkunniga, att som hittills jämkning i vissa fall ej skulle kunna påfordras då ändringen i skatteuttaget bleve alltför obetydlig. Även om nu gällande regel, att ändringen måste uppgå till minst en femtedel av det förut beräknade skattebeloppet, måhända kunde synas något hög, torde tillräckliga skäl till ändring knappast föreligga. Bestämmelserna vore icke tvingande och de lokala skattemyndigheterna hade att tillämpa desamma med den huvudregeln i minnet, att den preliminära skatten alltid borde så nära som möjligt överensstämma med den slutliga.

Beträffande jämkning av preliminär B-skatt påpekar de sakkunniga, att jämkningsgränsen vore besvärlig att tillämpa i praktiken för såväl de skattskyldiga som de lokala skattemyndigheterna. De sakkunniga hade emellertid icke ansett tillrådligt att avskaffa spärren men föresloge den ändringen, att spärren skulle hänföras till inkomsten i stället för till skattebeloppet. För det fall, där redan nu rätten till jämkning vore inskränkt, borde således jämkningsgränsen ändras så, att jämkning icke borde äga rum, såvida icke ändringen av inkomsten utgjorde minst 1/5 av den förut för inkomståret

13 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

beräknade inkomsten. Med inkomst borde vid jämkning i hemortskommunen som regel förstås den sammanräknade nettoinkomsten vid taxering till statlig inkomstskatt, i förekommande fall justerad med hänsynstagande til! avdrag för periodiskt understöd eller för avgift för pensionsförsäkring. Förelåge särskilda förhållanden — t. ex. särskilt stora inkomster eller ömmande fall — borde lokal skattemyndighet dock företaga jämkning, oaktat det angivna villkoret ej vore uppfyllt. Såvitt gällde sambeskattade äkta makar borde jämkning beträffande en av makarna som regel ge anledning att jämka även den andra makens skatt oberoende av inkomstens och skattebeloppets storlek.

Inom vissa yrkesgrupper varierar inkomsterna avsevärt under inkomståret. De sakkunniga framhåller, att det för arbetstagare tillhörande sådan grupp kunde finnas lämpligt, att den preliminära skatten beräknades efter andra grunder än de normala, t. ex. efter särskilt bestämd procentsats. Härom borde centrala uppbördsnämnden äga ge direktiv, som skulle vara bindande för de lokala skattemyndigheterna. De direktiv centrala uppbördsnämnden sålunda meddelade syntes icke böra bindas vid nyssnämnda femtedelsregel.

Vidare påpekar de sakkunniga, att önskemål uttalats om att även lokal skattemyndighet skulle få befogenhet att inom sitt verksamhetsområde efter bedömande av de särskilda lokala förhållandena generellt fastställa lämplig norm, efter vilken den preliminära skatten skulle beräknas för skattskyldiga inom dylik yrkesgrupp. En sådan rätt skulle emellertid med största sannolikhet medföra att grunderna för preliminärskattens beräkning komme att skifta högst avsevärt inom landets olika delar för samma kategorier skattskyldiga. De sakkunniga anser sig därför icke kunna biträda nämnda önskemål.

Enligt de sakkunnigas i annat sammanhang framlagda förslag skulle lokal skattemyndighet i samband med utfärdande av debetsedel avseende debiterad preliminär skatt äga besluta, att skatten skulle förfalla till betalning vid viss eller vissa uppbördsterminer med överhoppande av de andra terminerna. Möjlighet att fatta dylikt beslut borde även finnas i fråga om skattebelopp, som kvar stode efter jämkning, varigenom storleken av skatten ändrats eller A-skatt utbytts mot B-skatt. Oavsett om sådan ändring eller sådant utbyte skulle göras, borde emellertid genom jämkning kunna bestämmas andra förfallotider för den del av det totala skattebeloppet, som ännu icke förfallit till betalning. Jämkning borde med andra ord kunna avse enbart en omfördelning av skatten på andra uppbördsterminer än de å debetsedeln angivna.

De sakkunniga har i annat sammanhang föreslagit att preliminär A-skatt och preliminär B-skatt skall vara de normala skatteformerna. Såväl i samband med utfärdande av debetsedel som därefter skall emellertid ettvart av dessa skatteslag kunna ersättas med preliminär A- och C-skatt eller med preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag. Ett dylikt utbyte av den normala skatteformen, anför de sakkunniga, borde hänföras till jämkning. Ofta

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 195

torde utbytet ske i syfte att åstadkomma en bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt. Såvitt gällde B-skatten kunde emellertid utbytet komma att tillgripas för att förebygga skatteförluster genom underlåten skattebetalning. Härigenom vidgades syftet med jämkningen.

Till jämkning borde jämväl hänföras utbyte under inkomståret av preliminär A-skatt mot preliminär B-skatt eller tvärtom. Den normala orsaken till ett sådant utbyte vore att den skattskyldige fått annan eller andra förvärvskällor än tidigare.

I 45 § uppbördsförordningen finnes vissa bestämmelser om huru tidigare debiterad B-skatt skall erläggas vid övergång från B-skatt till A-skatt. Dessa bestämmelser borde, i den mån de vore att anse som erforderliga, enligt de sakkunnigas mening inordnas under föreskrifterna om jämkning. Emellertid vore bestämmelserna svåra att tillämpa. Det borde ankomma på den lokala skattemyndigheten att från fall till fall fritt pröva, när vid övergång från B-skatt till A-skatt B-skatten skulle upphöra att utgå. Paragrafen syntes kunna utgå ur uppbördsförordningen.

För återbetalning av preliminär skatt kräves för närvarande, att den till återbetalning ifrågasatta skatten uppgår till minst 25 kronor. Enär denna gräns syntes alltför låg, föreslår de sakkunniga, att såsom förutsättning för återbetalning skulle gälla, att den skattskyldige inbetalt preliminär skatt som beräknades överstiga motsvarande slutliga skatt med minst 100 kronor. Då särskilda omständigheter därtill föranledde, borde beslut kunna fattas om återbetalning av för mycket erlagd preliminär skatt även om nyssnämnda villkor icke vore uppfyllt.

Innan lokal skattemyndighet fattar beslut om jämkning av preliminär skatt efter inkomståret, må myndigheten där så anses erforderligt höra vederbörande taxeringsnämnds ordförande. Denne åligger jämlikt 78 § sista stycket taxeringsförordningen att lämna den lokala skattemyndigheten de upplysningar, som vid handläggning av ärenden enligt uppbördsförordningen må erfordras och som av ordföranden kan lämnas. De sakkunniga framhåller, att det vore önskvärt, att denne behandlade sådana ärenden så snabbt som möjligt. Lämnades icke det begärda yttrandet inom sådan tid, att beslut i ärendet kunde fattas inom föreskrivna 10, resp. 20 dagar, måste sådana särskilda omständigheter anses föreligga, som kunde göra försening av beslutet försvarbar. Såvitt gällde jämkningsansökningar under inkomståret, hade hos de sakkunniga framhållits att de tidsfrister, som funnes angivna för fattande av beslut, vore svåra att iakttaga vid vissa tider av arbetsanhopning. önskemål hade därför framförts, att i stället för bestämda tidsfrister allenast skulle angivas t. ex. att beslut skulle meddelas snarast möjligt. Detta syntes enligt de sakkunnigas mening varken lämpligt eller erforderligt. Därest till följd av betydande arbetsanhopning beslut icke skulle kunna lämnas inom 10, resp. 20 dagar medgåve författningstextens lydelse i sådana särskilda fall, att beslut fattades senare. Understrykas borde emellertid, att det vore synnerligen angeläget att beslut i jämkningsärenden meddelades så snabbt som möjligt.

196 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

De sakkunniga påpekar slutligen, att fall kunde förekomma, där den lokala skattemyndigheten i ett jämkningsärende hade behov av den skattskyldiges debetsedel. Detta gällde särskilt, då enligt jämkningsbeslutet A-skatt skulle utgå med högre belopp än tidigare. I sådant fall vore det angeläget, att beslutet anbringades å debetsedeln eller att den äldre debetsedeln utbyttes mot en ny. Om så ej skedde, kunde den skattskyldige åstadkomma att jämkningsbeslutet bleve utan verkan genom att underlåta att till arbetsgivaren överlämna jämkningsbeslutet eller den nya debetsedeln. Detta skulle måhända kunna undvikas genom att översända jämkningsbeslutet eller den nya debetsedeln direkt till arbetsgivaren, om denne vore känd. En dylik åtgärd skulle dock bli utan verkan, om arbetstagaren därefter bytte arbetsanställning. I stället borde möjlighet finnas att genom vitesföreläggande infordra den äldre debetsedeln. De sakkunniga ansåge sig kunna förutsätta, att denna möjlighet endast i undantagsfall behövde utnyttjas.

Remissyttrandena. I det stora flertalet yttranden har de sakkunnigas förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Av yttrandena torde följande få här återgivas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån anför, att lokal skattemyndighet förutsattes kunna redan vid utfärdandet av den första debetsedeln å preliminär skatt för inkomståret bestämma att skatten skulle utgå enligt andra än de normala grunderna. Häremot vore givetvis intet att erinra. Enligt länsstyrelsens förmenande vore dock ett sådant beslut att anse som ett debiteringsbeslut. Att betrakta beslutet även som ett jämkningsbeslut vore knappast motiverat och dessutom ägnat att skapa en till synes omotiverad begreppsförvirring. Något behov av en särskild beteckning å ett i sådant debiteringsbeslut ingående jämkningsförfarande syntes icke finnas. Termen »jämkning» borde förbehållas sådana beslut, varigenom ändring gjordes i redan fattade beslut.

Den föreslagna bestämmelsen att arbetsgivare borde underrätta lokal skattemyndighet om sådana under inkomståret nyanställda, som uppvisade debetsedel å preliminär B-skatt men som kunde antagas ha sin väsentliga utkomst av anställningen, finner länsstyrelsen i Uppsala län utgöra det säkraste medlet att komma till rätta med skattskyldiga som på grund av ändrad verksamhet borde erlägga A-skatt i stället för påförd B-skatt. En annan redan nu förefintlig utväg vore, att arbetsgivarna i dessa fall — särskilt om vederbörande uppenbarligen helt övergått till arbetsanställning som vore hans huvudsakliga — verkställde skatteavdrag med 25 procent; härigenom komme den anställde säkerligen ganska snart att begära jämkning eller utbyte av preliminärdebetsedeln. Länsstyrelsen i Västernorrlands län understryker önskvärdheten av att det föreslagna underrättelseförfarandet gjordes till ett åliggande för arbetsgivarna. Även länsstyrelsen i Hallands län anser med hänsyn till B-slcattens starkt begränsade användningsområde, att arbetsgivare borde i angivna fall vara skyldig att vidtaga åtgärder för utbyte av skatteform för den nyanställde; försummade arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 197

givaren detta, borde han kunna förklaras ansvarig för arbetstagarens preliminärskatt.

Viss ändring av jämkningsgränsen beträffande debiterad preliminär skatt förordas av Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska bankföreningen. Därvid åberopar organisationerna följande av särskilda delegerade för industriförbundet, försäkringsbolagens riksförbund, bankföreningen och Stockholms handelskammare avgivna yttrande.

Utan tvivel innebär det en önskvärd förenkling, att förutsättningarna för meddelande av jämkningsbeslut anknytas till den för inkomståret beräknade inkomsten, icke såsom för närvarande är fallet till det beräknade skattebeloppet. För fysiska personer och därmed i beskattningshänseende likställda, vilka tillhöra de medelstora och högre inkomstskikten, utgår emellertid skatten å den översta femtedelen av inkomsten efter avsevärt högre skattesats än den, som tillämpas å inkomsten i övrigt. Förslaget innebär därför en i många fall väsentlig inskränkning i den rätt till jämkning, som för närvarande är medgiven ovannämnda skattskyldiga. Någon saklig motivering för en dylik inskränkning synes oss icke föreligga och någon sådan lämnas ej heller i betänkandet. Om förutsättningarna för meddelande av jämkningsbeslut anknytas till den beräknade inkomsten, vilket synes oss välbetänkt, bör bestämmelsen därför ändras i det avseendet att rätt till jämkning stadgas även om inkomständringen uppgår till mindre än Vs, då fråga är om skattskyldiga, för vilka progressionens verkningar äro mera framträdande. Vi hemställa, att den föreslagna bestämmelsen i så måtto uppmjukas, att jämkning alltid skall medgivas, därest den förut för inkomståret beräknade inkomsten överstiger förslagsvis 20 000 kr. och inkomständringen uppgår till minst Vio av denna beräknade inkomst.

Den föreslagna gränsen å 100 kr. för återbetalning av preliminär skatt efter jämkning anser Sveriges köpmannaförbund vara för hög; gränsen syntes skäligen böra sättas vid 50 kr.

Föreningen Sveriges kronolcamrerare uttalar, att det icke syntes lämpligt att föreskriva ovillkorlig skyldighet att efter jämkning återbetala erlagd preliminär skatt, då de av de sakkunniga angivna förutsättningarna förelåge. De uppgifter, som ett jämkningsbeslut grundade sig på, vore ofta högst ungefärliga. Det kunde därför i särskilda fall vara befogat att återbetalning icke skedde. Författningstexten borde utformas så, att formell möjlighet därtill förelåge.

Slutligen anför Svenska exekutionsmännens riksförbund, att vitesföreläggande för infordrande av äldre debetsedel, då enligt jämkningsbeslut preliminär A-skatt skulle utgå med högre belopp än tidigare, bleve effektivt endast om skatteavdraget å lönen uppginge till högst 25 procent av lönen. Skulle skatteavdraget enligt jämkningsbeslutet utgöra t. ex. 40 procent av lönen, kunde arbetstagaren underlåta att till arbetsgivaren inlämna den ändrade eller nya debetsedeln, med påföljd att skatteavdrag komme att verkställas med endast 25 procent av lönen. Bestämmelserna borde därför vara så avfattade, att där den lokala skattemyndigheten ansåge det lämpligt eller erforderligt, myndigheten även skulle till arbetsgivaren översända den nya debetsedeln eller i förekommande fall avskrift av jämkningsbeslutet.

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Departementschefen. De sakkunniga föreslår, att beteckningen jämkning skall avse dels sådana beslut, varigenom den preliminära skatten i samband med utfärdandet av den första debetsedeln för inkomståret bestämmes att utgå enligt andra grunder än som för normalfallen ifrågakommer, dels ock sådana beslut varigenom en redan utfärdad debetsedel å preliminär skatt ändras. Till jämkning borde sålunda enligt de sakkunniga hänföras samtliga fall, då den preliminära skatten redan från inkomstårets början skulle enligt den lokala skattemyndighetens beslut utgå på annat sätt än såsom preliminär A-skatt, beräknad enligt skattetabell å lönen eller efter viss i uppbördsförordningen angiven procent av inkomsten, eller såsom preliminär B-skatt, beräknad med ledning av senaste slutliga skatt eller efter preliminär taxering. Ett sådant beslut kan, med de sakkunnigas förslag, innebära, t. ex., att preliminär A-skatt skall för arbetstagare med stora omkostnadsavdrag beräknas efter skattetabell å viss del av inkomsten eller efter lämplig procentsats å bruttoinkomsten, att arbetstagare med varierande inkomster skall i enlighet med av centrala uppbördsnämnden utfärdade direktiv erhålla skatteavdrag efter viss procentsats eller att preliminär Askatt eller preliminär B-skatt ersättes med preliminär A-skatt med förhöjt skatteavdrag.

Såsom jag i ett tidigare sammanhang framhållit kan jag icke biträda vad de sakkunniga anfört därom att till jämkning skall hänföras även de fall, då lokal skattemyndighet redan från början fastställer preliminärskatten att utgå efter andra grunder än de för normalfallen tillämpade. Till jämkning bör rimligen hänföras blott sådant som innebär en ändring i ett tidigare fattat beslut rörande beräkning av preliminär skatt. En klarare begreppsbestämning vinnes härigenom, såsom i något remissyttrande påpekats. Godtages vad jag nu anfört, uppkommer icke för den skull behov av att införa en särskild benämning för de fall, då den preliminära skatten i samband med utfärdandet av den första debetsedeln för inkomståret bestämmes att utgå enligt mer speciella grunder. Däremot blir erforderligt med en viss omredigering av författningstexten, avseende bestämmelserna om preliminär A-skatt och om debitering av skatt m. m. samt utfärdande av debetsedel. Det blir således erforderligt att i samband med en definition av preliminär A-skatt ange på vilka olika sätt denna i princip kan beräknas. Detta innebär emellertid blott en följdriktig utformning av författningsbestämmelserna och gör dessas innehåll mer lättillgängligt.

Enligt de sakkunnigas förslag bör arbetsgivare underrätta lokal skattemyndighet om sådana under inkomståret nyanställda arbetstagare, för vilka utfärdats debetsedel å preliminär B-skatt och som kan antagas ha sin väsentliga utkomst av anställningen. Nämnda underrättelseförfarande bör göras till en skyldighet för arbetsgivarna. Däremot kan jag icke förorda att — såsom i ett remissyttrande ifrågasatts —- arbetsgivare som försummar att lämna sådan underrättelse skall kunna göras ansvarig för den anställdes preliminärskatt.

Såsom jag i annat sammanhang anfört, delar jag icke de sakkunnigas

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 199

uppfattning, att jämkning alltid bör ske av preliminär B-skatt, som beräknats med ledning av den senaste slutliga skatten, då den skattskyldige anmäler att han icke vidare har att erlägga folkpensionsavgift eller att den preliminära skatten bör minskas med i den senaste slutliga skatten ingående olycksfallsförsäkringsavgift. När i dessa fall jämkning bör verkställas, har jag tidigare berört.

Såsom även framgår av vad jag förut anfört, biträder jag ej heller de sakkunnigas förslag, att lokal skattemyndighet må i samband med utfärdande av debetsedel avseende debiterad preliminär skatt besluta, att skatten skall förfalla till betalning vid viss eller vissa uppbördsterminer med överhoppande av de andra terminerna. Följaktligen kan jag ej ansluta mig till de sakkunnigas här gjorda förslag, att förfallotiden för skatten skall kunna ändras på angivet sätt genom jämkning eller i samband med jämkning.

I övriga hänseenden biträder jag i huvudsak de sakkunnigas förevarande förslag.

Jag förordar alltså bl. a., att om icke särskilda omständigheter föranleder till annat, jämkning av preliminär B-skatt vid inkomständring m. in. skall göras allenast om ändringen i inkomsten motsvarar minst en femtedel av den inkomst, varå skatten beräknats, och tillika minst 600 kronor. Det må erinras om de sakkunnigas av mig tillstyrkta förslag att, normalt, Bskatten skall beräknas till samma belopp som det vartill den senaste slutliga skatten uppgick. Även för detta fall bör gälla, att jämkningsförutsättningen bedömes på grundval av en jämförelse mellan beräknelig inkomst under inkomståret och den inkomst varå den senaste slutliga skatten uträknats. Att detta kan medföra, exempelvis på grund av ändrade utdebiteringssatser, att jämkning skall göras även då differensen i skattebelopp blir mindre än en femtedel, torde icke utgöra någon större olägenhet. Jag anser icke erforderligt att, såsom vissa näringsorganisationer yrkat, nämnda regel uppmjukas på så sätt att jämkning alltid skulle medgivas, då inkomsten överstiger 20 000 kronor och inkomständringen beräknas uppgå till minst en tiondel. Jag får erinra om att den föreslagna bestämmelsen har sin motsvarighet i gällande föreskrifter om när preliminär taxering skall ske. Någon olägenhet av dessa föreskrifter har veterligen icke uppkommit. Anledning saknas antaga, att den härmed överensstämmande ändringen av jämkningsgränsen kommer att utfalla sämre. Det bör uppmärksammas att jämkningsgränsen kan frångås, om särskilda omständigheter föreligger. Sådana särskilda omständigheter bör anses föreligga, om de ändrade inkomstförhållandena medför att skillnaden mellan den beräknade slutliga skatten och den påförda preliminära B-skatten blir mer betydande.

Även till de sakkunnigas förslag om höjning av gränsen för återbetalning av preliminär skatt efter jämkning vill jag uttala min anslutning. Jag vill framhålla, på föranledande av vad i något remissyttrande ifrågasatts, att då de av de sakkunniga uppställda förutsättningarna föreligger, så bör återbetalning också göras. Någon ytterligare prövning från den lokala skattemyndighetens sida huruvida av andra skäl någon återbetalning bör göras eller ej, synes knappast påkallat att föreskriva.

200 Kangl. Maj:ts proposition nr 100.

Då genom jämkning bestämts, att preliminär A-skatt skall utgå med högre belopp än tidigare eller då preliminär B-skatt utbytts mot preliminär A-skatt, kan det i vissa fall vara lämpligt, att den lokala skattemyndigheten översänder den nya debetsedeln eller avskrift av jämkningsbeslutet till arbetsgivaren. I den mån bestämmelser härom erfordras, torde de få utfärdas i administrativ ordning.

VIII. Skatteavdrag.

För innehållande av skatt användes för närvarande beteckningen »löneavdrag». Tidigare har jag föreslagit, att denna beteckning skall utbytas mot »skatteavdrag». Sistnämnda beteckning användes i det följande även då redogörelse lämnas för gällande bestämmelser.

Gällande bestämmelser m. m. Vid utbetalning av kontant belopp, som för mottagaren (arbetstagaren) utgör inkomst av hans huvudsakliga arbetsanställning eller eljest hans huvudsakliga inkomst av tjänst (lön), skall den som utbetalar beloppet (arbetsgivaren) verkställa avdrag för gäldande av arbetstagaren påförd skatt (skatteavdrag). Avdragsskyldighet föreligger beträffande preliminär A-skatt samt i vissa fall beträffande preliminär B-skatt och kvarstående skatt. Avdragsskyldighet föreligger icke, därest anställningen är avsedd att vara kortare tid än en vecka.

Om på grund av skattskyldigs anställnings- eller inkomstförhållanden särskilda svårigheter att göra skatteavdrag föreligger, kan den lokala skattemyndigheten medge befrielse från skatteavdrag för preliminär B-skatt och kvarstående skatt.

Skatteavdrag skall icke verkställas å bl. a. sådan pension eller livränta från försäkringsanstalt, som uppgår till högst 1 200 kr. för år, eller å folkpension. Å lön, som icke avser bestämd tidsperiod eller som uppbäres vid oregelbundet återkommande tillfällen, skall avdrag för preliminär A-skatt ske med 10 procent eller, om den skattskyldige under inkomståret kan antagas komma att uppbära inkomst överstigande 10 000 kr., med 15 procent av inkomsten.

Såsom framgår av vad nyss sagts är de allmänna förutsättningarna för skyldigheten att verkställa skatteavdrag följande.

1. Den, som verkställer den kontanta utbetalningen, skall vara arbetsgivare i förhållande till mottagaren.

2. Det utbetalda beloppet skall i beskattningshänseende utgöra för arbetstagaren skattepliktig inkomst av tjänst.

3. Beloppet skall utgöra inkomst av arbetstagarens huvudsakliga anställning eller eljest hans huvudsakliga inkomst av tjänst.

4. Anställningen skall icke vara avsedd att räcka kortare tid än en vecka.

Beträffande förutsättningen av ett arbetsgivare-arbetstagareförhållande angives i anvisningarna till 46 § uppbördsförordningen att med arbetsgivare

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 201

förstås envar, som ingått avtal med annan person att denne skall utföra arbete för hans räkning och som i följd härav är skyldig utbetala lön till denne. Med arbetstagare förstås i förordningen den, med vilken sådant avtal ingåtts. Såsom arbetstagare betraktas emellertid icke den, som är att anse som självständig företagare.

Lika med arbetsgivare betraktas enligt uppbördsförordningen den som till annan utbetalar pension, livränta m. m.

Genom de båda sistnämnda förutsättningarna för skyldigheten att verkställa skatteavdrag undantages från avdrag dels inkomst av s. k. bisysslor och dels inkomst av korttidsanställningar.

Tidigare förslag. I sitt första betänkande (SOU 1950: 7 s. 34 ff.) ifrågasatte de sakkunniga, att skatteavdrag för preliminär A-skatt skulle verkställas även å inkomst av korttidsanställning, bisyssla och tillfälligt arbete. Med inkomst av tillfälligt arbete avsågs därvid inkomst av sådan tillfällig förvärvsverksamhet som tillfälligt bedriven vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet eller tillfälliga uppdrag.

De sakkunniga framhöll, att åtskilliga svårigheter och tvister uppstått vid tolkningen av bestämmelsen att avdragsskyldighet icke förelåge, om anställningen vore avsedd att vara kortare tid än en vecka. En tendens hade även kunnat märkas hos vissa arbetstagare att söka undkomma skatteavdrag genom att ofta byta anställning. Åtgärder för att undanröja dylika missförhållanden hade påkallats icke allenast av uppbördsmyndigheterna utan även och kanske främst från arbetsgivar- och arbetstagarhåll. Nuvarande system ledde även till att arbetstagare med korttidsanställning erhölle kvarstående skatt, som de i regel hade mycket svårt att erlägga.

Vidare uttalade de sakkunniga, att orsaken till att — beträffande arbetstagare de kvarstående skatterna efter 1948 och 1949 års taxeringar i många fall blivit jämförelsevis stora, i avsevärd mån finge tillskrivas det förhållandet, att arbetstagare med inkomst av bisyssla vid sidan av sin huvudsakliga arbetsinkomst icke fått vidkännas skatteavdrag å biinkomsten. Nackdelarna av att preliminär skatt i stor utsträckning icke uttoges å inkomst av bisysslor vore så betydande, att avdragsskyldigheten även borde omfatta sådan inkomst.

Beträffande inkomst av tillfälligt arbete anförde de sakkunniga att denna i åtskilliga fall stode inkomst av tjänst så nära, att det ofta kunde vara svårt att avgöra, om ett belopp som skulle utbetalas hänförde sig till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, av korttidsanställning eller av bisyssla. Det kunde icke i sådana fall åläggas arbetsgivarna att träffa ett avgörande därvidlag. Om man därför föreskreve avdragsskyldighet beträffande de två sistnämnda kategorierna, syntes det ofrånkomligt att stadga att skatteavdrag — även om det ofta kunde vara fråga om ganska låga belopp — i princip skulle verkställas även å ifrågavarande intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet.

Den begränsning av avdragsskyldigheten till belopp över 1 200 kr., som f. n. gällde i fråga om pension eller livränta från försäkringsanstalt, ansåge

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

de sakkunniga böra upphävas; skulle skatteavdrag verkställas även å inkomst av bisyssla och tillfälligt ax-bete, vore det ej längre motiverat att behålla nämnda begränsning. Under framhållande att folkpensionärerna påförts stora kvarskatter förordade de sakkunniga vidare, att skatteavdrag i viss begränsad omfattning skulle verkställas å folkpensioner; avdrag skulle verkställas allenast för prelinxinär A-skatt och endast då folkpension utginge i form av enbart ålderspension jämte dyrtidstillägg.

Å inkomst av korttidsanställning skulle enligt de sakkunnigas förslag skatteavdrag göras enligt en i skattetabellerna intagen avdelning för dagsinkomst. Skattebeloppen i denna avdelning borde uträknas under antagande, att inkomsten åtnjötes med samma belopp för varje arbetsdag under året, d. v. s. under ca 300 dagar.

För beräkning av preliminär skatt å bisysslor hade olika tillvägagångssätt övervägts. Därvid hade de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda en beräkning enligt skattetabell eller efter olika procentsatser, avpassade efter det utbetalda beloppets storlek, enär dessa metoder skulle giva alltför otillfredsställande resultat. Ej heller hade de sakkunniga, med hänsyn till det betydande merarbete som därav skulle föranledas för de lokala skattemyndigheterna, funnit sig böra förorda att preliminärskatten uttoges efter procentsatser, som individuellt fastställdes med hänsyn till de skattskyldigas inkomstförhållanden. De sakkunniga föresloge i stället, att skatteavdrag å inkomst av bisyssla skulle verkställas efter en enda procentsats, 25 procent. De sakkunniga uttalade, att detta procenttal torde motsvara ett allmänt genomsnitt i fråga om den nuvarande beskattningen av inkomst av bisysslor.

Då tillfälligt arbete som regel torde fullgöras vid sidan av huvudsaklig arbetsanställning, föresloge de sakkunniga, att skatteavdraget skulle beräknas på samma sätt som beträffande bisyssla, d. v. s. med 25 procent av inkomsten.

Å oregelbundet inflytande inkomster borde skatteavdrag ske med 25 procent av inkomsten, såvida icke aixnat beslut meddelades av den lokala skattemyndigheten i det enskilda fallet.

I fråga om avdragsskyldighetens omfattning framhölle de sakkunniga, att det ofta kunde vara svårt att avgöra, om viss inkomst skulle hänföras till korttidsanställning, bisyssla eller tillfälligt arbete. Om möjligt borde undvikas att låta arbetsgivarna taga ståndpunkt till denna fråga. Samma förutsättningar för avdragsskyldighetens inträde borde därför såvitt möjligt gälla beträffande alla tre kategorierna. Detta gällde bl. a. den inkomstgräns, under vilken skatteavdrag icke borde verkställas. Därvidlag föresloge de sakkunniga, att gränsen sattes A-id fem kronor i de fall, då skatteavdrag skulle göras med viss procent av utbetalt belopp. Skulle avdrag verkställas med ledning av skattetabell, bleve avdragsskyldigheten beroende av den begränsning nedåt, som föranleddes av tabellernas uppbyggnad.

De sakkunniga övervägde olika skäl för och emot en begränsning av avdragsskyldigheten med hänsyn till de arbetsgivare som hade att verkställa avdragen. De sakkunniga funne sig därvid böra — om än med t\rekan —

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 203

förorda att någon begränsning icke skulle införas. Avdragsskyldighet skulle sålunda åvila varje arbetsgivare, bl. a. även vid utbetalning av ersättning för tillfällig hemhjälp och liknande ersättningar.

Slutligen föresloge de sakkunniga, att skyldigheten att verkställa skatteavdrag för preliminär B-skatt skulle upphöra, enär svårigheter förelåge för arbetsgivarna att göra sådant avdrag och B-skattens tillämpningsområde borde begränsas. Risken borde icke vara särdeles stor för att B-skatten icke skulle erläggas i behörig ordning. Skulle emellertid i något fall skatten icke erläggas, borde lokal skattemyndighet utnyttja möjligheten att ersätta den preliminära B-skatten med preliminär A-skatt för tjänsteinkomsten och preliminär C-skatt för inkomsten i övrigt. Underrättelse härom borde av myndigheten lämnas direkt till arbetsgivaren, enär man eljest kunde befara att skatteavdrag icke komme att verkställas å tjänsteinkomsten.

Däremot kunde de sakkunniga icke förorda ett omedelbart upphävande av avdragsskyldigheten för kvarstående skatt; en dylik åtgärd kunde förutses resultera i en återgång till det äldre systemet med ett omfattande införselförfarande beträffande restförd skatt.

1950 års proposition. I proposition nr 244 till 1950 års riksdag med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet anförde jag, att under den närmaste tiden utredningar skulle komma att verkställas rörande möjligheten fttt nå fram till enklare skatteregler för att därigenom åstadkomma bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt men att redan innan resultatet av nämnda utredningar förelåge, man emellertid borde pröva, i vad mån partiella förbättringar av uppbördsförfarandet kunde genomföras. Även om flertalet av de myndigheter och sammanslutningar, som hörts över 1949 års uppbördssakkunnigas förslag, förordat en utbyggnad av uppbördssystemet, hade de likväl ansett, att skyldigheten att göra avdrag för skatt icke borde utsträckas så långt som de sakkunniga föreslagit. Några myndigheter och sammanslutningar hade ansett, att med genomförandet av den föreslagna utbyggnaden borde anstå, till dess ytterligare erfarenheter vunnits av verkningarna av uppbördssystemet i dess nuvarande form. I andra yttranden åter hade framhållits, att resultatet av de sakkunnigas fortsatta utredning borde avvaktas, innan mera väsentliga ändringar i uppbördsförfarandet vidtoges. Med hänsyn till vad sålunda förekommit vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag, var jag icke beredd att taga definitiv ställning till frågan om en utsträckning av avdragsskyldigheten. Jag förordade att denna fråga skulle hänskjutas till de sakkunniga för ytterligare utredning.

De sakkunniga. Inledningsvis framhålles, att de sakkunniga vid sina överväganden rörande i vad mån avdragsskyldigheten för preliminär Askatt borde utvidgas för att i största möjliga utsträckning göra uppbördsförfarandet oberoende av den skattskyldiges medverkan särskilt beaktat, att ett villkor härför måste vara att ett praktiskt och ekonomiskt genomförbart

204 Kungi. Maj:ts proposition nr 100.

system kunde tillskapas. Vidare måste förutsättas att utvidgningen resulterade i en skatteuppbörd, som åtminstone någorlunda motsvarade den slutliga skatt, vilken framkomme på grund av nästföljande årliga taxering. Uttagande av preliminär skatt genom avdrag å inkomsten i större omfattning än f. n. måste vara av så stort ekonomiskt och socialt värde för de skattskyldiga och det allmänna, att systemet uppvägde nackdelarna med det arbete och besvär samt de kostnader, som åsamkades dem som skulle verkställa avdragen, ävensom de ökade kostnaderna för uppbördsmyndigheterna. Vidare finge beaktas, att en utvidgning av avdragsskyldigheten att omfatta andra förvärvskällor än tjänst medförde, att man måste släppa det nuvarande kravet på att ett arbetsgivare-arbetstagareförhållande skulle före- 'igga-

Beträffande skatteavdrag å inkomst av annan förvärvskälla än tjänst anför de sakkunniga i huvudsak följande.

De sakkunniga hade ansett sig icke kunna framlägga något förslag till skatteavdrag å inkomst av jordbruksfastighet. Å visst slag’ av jordbruksinkomster skulle visserligen sådant avdrag kunna tänkas, nämligen vid vissa gränsfall mellan inkomst av jordbruksfastighet och inkomst av tjänst. Därmed avsåges närmast de i Norrland mycket vanliga fallen, att en jordbrukare med egen häst och egna redskap utförde skogskörslor åt en skogsägare. Det skulle emellertid vara mycket svårt att för dessa och vissa liknande fall angiva de regler, efter vilka skatteavdrag skulle ske. Därjämte torde något större behov ur skatteuppbördssynpunkt icke föreligga av särskilda avdragsregler på detta område.

Å inkomst av annan fastighet syntes skatteavdrag icke kunna komma i fråga.

För flertalet skattskyldiga, vilka taxerades för inkomst av rörelse, saknades anledning att ifrågasätta annat sätt för skatteuppbörd än genom inbetalning av den skattskyldige själv. För vissa grupper av skattskyldiga, t. ex. vissa fria yrkesutövare (författare och konstnärer), skulle det emellertid kunna övervägas att uppbära den preliminära skatten genom avdrag å utbetalda belopp. Därigenom skulle säkerligen skatteinbetalningen underlättas. Även för yrkesfiskarna vore det önskvärt, om den preliminära skatten kunde erläggas i samband med inkomstförvärvet och med varierande belopp allt efter inkomstens storlek. Skatten skulle kunna beräknas till viss procent av det belopp, som den infångade fisken inbringade vid försäljning, eller av ett uppskattat nettobelopp och innehållas av fiskuppköparen eller av någon fiskarnas förtroendeman vid fiskelikviden. Angivna tillvägagångssätt vore icke möjligt i fråga om fiskare, som icke fiskade i lag och som sålde sin fisk i öppna marknaden eller till ett flertal fiskuppköpare. I uppbördsförordningen kunde därför icke införas en direkt bestämmelse om skatteavdrag å all inkomst av fiske. Även i fråga om förutnämnda fria yrkesutövare skulle det möta svårigheter att införa en direkt bestämmelse om skatteavdrag. En tänkbar lösning av frågan vore att Kungl. Maj :t tillädes befogenhet före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 205

skriva, att preliminär A-skatt skulle utgå och skatteavdrag verkställas jämväl å annan inkomst än av tjänst. Därvid skulle vad i uppbördsförordningen funnes stadgat om inkomst av tjänst (lön), arbetsgivare och arbetstagare äga motsvarande tillämpning å utbetald ersättning resp. å den som utbetalade och emottoge ersättningen. Dylika bestämmelser borde meddelas först efter samråd med de olika intressegruppernas organisationer. Såvitt gällde fria yrkesutövare borde skyldigheten att verkställa avdrag begränsas till företag, som vore verksamma inom ifrågavarande branscher, t. ex. tidskriftsoch musikförlag. Avdrag för preliminär skatt å inkomst av royalty och därmed likartade patentavgifter m. m. kunde även ifrågasättas. Särskilt kunde en sådan avdragsskyldighet vara önskvärd för de fall, då mottagaren vore bosatt utomlands; värdet av anordningen med hänsyn till nämnda synpunkt vore dock begränsat, då enligt gällande dubbelbeskattningsavtal royalty i regel beskattades i det land, där mottagaren vore bosatt. Enligt de sakkunnigas mening förelåge knappast tillräckliga skäl lör att å detta område införa specialbestämmelser om skatteavdrag. Beträffande inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet erinras om att de sakkunniga i sitt föregående betänkande föreslagit, att avdrag för preliminär skatt skulle göras å inkomst av tillfälligt arbete. Med hänsyn till den kritik, som i remissyttrandena riktats däremot, ansåge sig de sakkunniga nu icke kunna vidhålla nämnda förslag. En bestämmelse om skatteavdrag å all inkomst av kapital skulle i praktiken medföra avsevärda svårigheter. Eftersom risken att på kapitalinkomsterna belöpande skatter icke skulle erläggas finge anses vara skäligen ringa, torde det allmännas intresse att ur denna synpunkt utvidga källskattesystemet icke kunna uppväga nämnda svårigheter. De skattskyldigas intresse att redan under inkomståret få erlägga skatterna på kapitalinkomsterna finge anses tillräckligt tillgodosett genom gällande uppbördssystem. Övervägande skäl talade för att skatteavdrag här ej borde komma i fråga. Beträffande skatteavdrag å inkomst av korttidsanställning och av bisyssla uttalar de sakkunniga, att om arbetstagare med biinkomster eller med tillfälliga korttidsanställningar mellan perioder med mera stadigvarande arbete i större utsträckning än f. n. skulle begära förhöjda skatteavdrag å inkomsten från den huvudsakliga arbetsanställningen uppbördsresultatet därigenom givetvis skulle förbättras, så att en utvidgad avdragsskyldighet icke behövde ifrågasättas. Det vore dock icke försvarligt att med en dylik förhoppning lata nuvai ande, otillfredsställande förhållanden kvarstå oförändrade. Även om många ordentliga skattebetalare genom nyss nämnda eller andra åtgärder sökte undvika kvarstående skatt, komme alltid stora grupper att finnas, vilka av olika anledningar saknade förmåga eller vilja att frivilligt fullgöra sin skatteplikt. Obestridligt måste anses vara att en utvidgning av det område, inom vilket skatteavdrag skulle ske, utgjorde ett verksamt medel, då det gällde att minska de kvarstående skatterna. Emellertid måste uppenbar­

206 Kungl. Maj:ts proposition nr 100,

ligen den vinst, som därigenom kunde uppnås, noga vägas mot det besvär och de kostnader, som utvidgningen åsamkade arbetsgivare och arbetstagare ävensom det allmänna. Ur dessa synpunkter hade de sakkunniga behandlat .förevarande spörsmål.

Vad beträffade skatteavdrag å inkomst av korttidsanställningar syntes de skäl, som de sakkunniga i sitt första betänkande åberopat till stöd för sitt förslag, att avdragssystemet skulle utvidgas att omfatta jämväl dylika inkomster, fullt bärande. I det övervägande antalet avgivna yttranden över nyssnämnda betänkande hade också förslaget lämnats utan erinran. De sakkunniga ansåge sig därför böra vidhålla sitt förslag.

Vidare vidhölle de sakkunniga sin förut uttalade mening, att skatteavdrag borde verkställas även å inkomst av bisyssla, därest en verklig förbättring av uppbördsresultatet skulle kunna komma till stånd. Emellertid vore därvid vissa moderationer påkallade, närmast med hänsyn till de kostnader och besvär, som pålades arbetsgivarna. Sålunda syntes det t. ex. motiverat att icke göra skatteavdrag obligatoriskt å de biinkomster, som flertalet av försäkringsanstalternas fritidsombud åtnjöte av denna sin verksamhet. Förvisso funnes därutöver åtskilliga grupper av skattskyldiga, för vilka skatteavdrag å bisysslor icke borde ifrågakomma. Att katalogisera dessa fall syntes icke möjligt. Enligt de sakkunnigas mening borde problemet lämpligen lösas så att centrala uppbördsnämnden bemyndigades att förordna om befrielse från skatteavdrag, där sådant inom viss verksamhetsgren funnes påkallat. Därutöver borde de lokala skattemyndigheterna äga att i enskilda fall besluta om sådan befrielse, när särskilda skäl därför förelåge. I fråga om viss skattskyldig med ett flertal bisysslor kunde det undantagsvis vara lämpligt, att den skattskyldige påfördes preliminär B-skatt i stället för preliminär A-slcatt; på så sätt bleve de olika arbetsgivarna befriade från avdragsskyldigheten, enär enligt de sakkunnigas förslag — såsom jag senare närmare skall återgiva — skattskyldig med B-skatt icke hade att vidkännas skatteavdrag. Den motsatta vägen, som föreslagits av Sveriges industriförbund, innebure att skattemyndigheterna skulle erhålla befogenhet att ålägga avdragsskyldighet i de särskilda fallen. Den av de sakkunniga föreslagna metoden — generell avdragsskyldighet men vidsträckt befogenhet för myndigheterna att befria från denna skyldighet — syntes äga väsentliga företräden.

Med bisyssla borde ur uppbördssynpunkt förstås en anställning eller ett stadigvarande uppdrag, som innehades av en arbetstagare med annan anställning, vilken i förhållande till förstnämnda anställning eller uppdrag vore att betrakta som hans huvudsakliga anställning.

Enligt uppbördsförordningen likställdes med tjänst rätt till pension, vissa livräntor in. m. samt undantagsförmåner ävensom vissa periodiska understöd. I den mån pensionen etc. vore att betrakta som biinkomst i förhållande till den huvudsakliga tjänsteinkomsten, borde bestämmelserna om skatteavdrag å inkomst av bisysslor tillämpas jämväl å förstnämnda inkomst.

Gällande minimigräns, under vilken avdragsskyldighet för pensioner och

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 207

livräntor från försäkringsanstalt icke förelåge, borde avskaffas. Särskilt såvitt gällde pensioner och livräntor borde möjlighet finnas för centrala uppbördsnämnden att lämna dispens från skatteavdrag. Däremot ansåge sig de sakkunniga icke böra återkomma med sitt i föregående betänkande framlagda förslag, att skatteavdrag i viss utsträckning skulle verkställas jämväl å folkpensioner; förslaget hade mött stark kritik i remissyttrandena. Med folkpension borde likställas vissa sociala bidrag och understöd.

De sakkunniga föreslår att skatteavdrag å inkomst av korttidsanställning skall verkställas efter särskilda i skattetabellerna intagna avdelningar för dagsinkomst. Med hänsyn till de avsevärt varierande kommunala utdebiteringarna vore det, framhåller de sakkunniga, mindre lämpligt med skatteavdrag enligt en enda, för hela riket gällande dagtabell. Om inom viss bransch dagtabell bleve svår att tillämpa, borde centrala uppbördsnämnden äga meddela andra bestämmelser, lämpligen av innebörd att avdrag i stället skulle verkställas med viss procent av inkomsten.

Skatteavdrag efter dagtabell förutsatte, att debetsedel överlämnats till arbetsgivaren. Hade så ej skett, borde liksom eljest, då skatteavdrag verkställdes utan ledning av debetsedel, avdrag göras med 25 procent av inkomsten. Både principiella och praktiska skäl talade för denna avvägning. Emellertid borde även här centrala uppbördsnämnden erhålla befogenhet att meddela dispens. Inom vissa verksamhetsgrenar, t. ex. inom skogsbruk och flottning och vid vissa hamnar, syntes det av praktiska skäl vara mindre lämpligt, att debetsedlarna skulle behöva företes vid varje anställning. I sådant fall borde det skattekort, som enligt de sakkunnigas förslag skulle fogas vid debetsedel å preliminär skatt, kunna ersätta debetsedeln. Avdrag med 25 procent vid huvudanställning behövde uppenbarligen icke ske, om arbetstagaren vid en tidigare anställning under året lämnat debetsedeln till arbetsgivaren och denne då i sin avlöningsbokföring antecknat skattetabell och debetsedelsnummer in. in., med ledning varav behörigt skatteavdrag kunde verkställas och riktig redovisning av skatten kunde ske.

Beträffande inkomst av bisyssla borde skatteavdrag ske med 25 procent av inkomsten. Angivna procentsats, som vore schematiskt beräknad, kunde otvivelaktigt i ett mycket stort antal fall vara för hög eller för låg. Av de skäl, som de sakkunniga åberopat i sitt förra betänkande, torde annan procentsats likväl icke kunna förordas. Skulle procentsatsen medföra för högt skatteuttag, kunde den skattskyldige få avdraget nedsatt genom jämkning.

I fråga om oregelbundet inflytande inkomster föreslår de sakkunniga skatteavdrag med 25 procent av inkomsten. Ett så beräknat avdrag kunde uppenbarligen mången gång vara för högt. Det förutsattes dock, att rättelse i sådant fall skedde jämkningsvägen. Beträffande skogs- och flottningsarbetare förutsattes vidare, att särskilda anvisningar av centrala uppbördsnämnden jämväl i fortsättningen komme att meddelas. Möjligen kunde ett liknande tillvägagångssätt befinnas lämpligt i fråga om stuveriarbetarna i en del stör­

208 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

re hamnar. Inom byggnadsfacket gällde f. n. av centrala uppbördsnämnden utfärdade anvisningar angående beräkning av preliminär A-skatt å inkomst av ackordsarbete. Det borde ankomma på nämnden att efter överläggningar med arbetsmarknadens parter träffa avgörande, om nämnda eller liknande anvisningar fortfarande skulle äga tillämpning eller om dessa borde ersättas med bestämmelser om procentuellt beräknade skatteavdrag å ackordsöverskotten.

De sakkunniga förordar emellertid vissa begränsningar i avdragsskyldigheten. Sålunda borde skatteavdrag efter viss procent icke göras å belopp understigande 10 kr. Det syntes icke påkallat, att olika lägsta belopp gällde vid korttidsanställningar och vid bisysslor, icke heller borde avdragsskyldigheten bindas vid ett visst minsta inkomstbelopp för år från en och samme arbetsgivare.

Vidare borde avdragsskyldighet beträffande inkomst av korttidsanställning och av bisyssla endast åvila statlig och kommunal myndighet, juridisk person samt sådan arbetsgivare, för vilken det utbetalade beloppet utgjorde utgift i rörelse, jordbruk eller skogsbruk. Härigenom komme den utvidgade avdragsskyldigheten att begränsas till arbetsgivare, som normalt hade arbetstagare anställda. Enligt de sakkunnigas förslag skulle skatteavdrag således icke göras å ersättning, som utbetalades t. ex. till tillfällig hemhjälp eller till den som tillfälligt anlitats för arbete å annan fastighet än jordbruksfastighet.

Svårigheterna för arbetsgivare att avgöra om viss utbetalning hänförde sig till inkomst av tillfälligt arbete, varå skatteavdrag icke skulle göras, eller till inkomst av korttidsanställning eller bisyssla, borde genom den föreslagna begränsningen av avdragsskyldigheten icke bli så omfattande. Vägledande anvisningar kunde utfärdas av centrala uppbördsnämnden, varjämte enskilda arbetsgivare i särskilda fall kunde påkalla besked av den lokala skattemyndigheten till vilket inkomstslag viss inkomst vöre att hänföra. Det oaktat kunde måhända ursäktliga misstag i förevarande avseende begås. Om sålunda arbetsgivare i tveksamma fall felaktigt men i god tro hänförde en utbetalning till tillfälligt arbete i stället för till bisyssla eller korttidsanställning och därför underläte göra skatteavdrag, borde frågan om eventuella ekonomiska och straffrättsliga påföljder bedömas under beaktande av de föreliggande svårigheterna.

De sakkunniga föreslår, att skyldigheten att verkställa skatteavdrag för preliminär B-skatt skall upphävas.

Däremot förordar de sakkunniga, att avdragsskyldigheten för kvarstående skatt tills vidare skall bibehållas i nuvarande utsträckning eller sålunda vid huvudsaklig anställning om minst en vecka. Sådan skyldighet borde dock föreligga endast om arbetsgivaren tillika hade att verkställa avdrag för arbetstagaren påförd preliminär A-skatt; hade arbetstagaren att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 209

erlägga preliminär B-skatt, borde avdragsskyldighet icke föreligga varken för denna eller för arbetstagarens kvarstående skatt.

De sakkunniga uttalar, att frågan om att avskaffa avdragsskyldigheten för kvarstående skatt borde upptagas till prövning, så snart erfarenhet vunnits i vad mån de olika åtgärder medfört resultat, som vidtagits i syfte att ernå ett mot den slutliga skatten bättre svarande uttag av preliminär skatt. Befunnes därvid att antalet arbetstagare med kvarskatt väsentligen nedgått, borde enligt de sakkunnigas mening avdragsskyldigheten för nämnda skatt upphöra.

Möjlighet till kontroll av att den utvidgade avdragsskyldigheten för preliminär A-skatt efterlevdes skulle kunna erhållas genom ökad skyldighet att lämna löneuppgift till ledning för annans taxering. En vidgad uppgiftsskyldighet skulle emellertid åsamka arbetsgivarna ytterligare arbete och kostnader, vartill komme, att taxeringsnämndernas arbete skulle ökas genom insortering i deklarationerna av en mängd löneuppgifter, i stor utsträckning med ofullständiga uppgifter för vederbörande skattskyldigas identifiering och därför svåra att placera. De sakkunniga ansåge sig därför icke kunna förorda en utsträckning av nu gällande skyldighet att lämna löneuppgift för taxering. Kontrollen av att arbetsgivarna behörigen fullgjorde sin avdragsskyldighet finge i stället bygga på löpande undersökningar av arbetsgivarnas avlöningsbokföring. Frågan härom berördes närmare i annat sammanhang.

Har genom skatteavdrag jämlikt 47 § tredje eller fjärde stycket uppbördsförordningen innehållits större belopp än som enligt arbetsgivaren senare tillhandakommen debetsedel skall under närmast följande upphördstermin inbetalas, skall enligt 49 § uppbördsförordningen arbetsgivaren skyndsamt mot kvitto tillhandahålla arbetstagaren vad sålunda för mycket innehållits. Däri föreslår de sakkunniga ej någon ändring. En av de sakkunniga, herr Prydz, uttalar emellertid, att nämnda stadgande borde upphävas. Prydz anför därom följande.

Skatteavdrag enligt 47 § med 25 procent för preliminär A-skatt eller kvarstående skatt kommer i praktiken att verkställas endast i de fall, då arbetstagare av tredska eller uppenbart slarv underlåta att till arbetsgivare inlämna debetsedel eller genom företeende av andra handlingar visa, att avdrag icke skall ske. Innan sådant avdrag verkställes, torde arbetsgivare regelmässigt ha vid upprepade tillfällen anmanat arbetstagare att inkomma med debetsedel, vilket i och för sig innebär ett extraarbete för arbetsgivaren, som i varje fall inom större företag kan vara nog så betungande. Avsikten med ett avdrag av denna storleksordning har varit dels att förmå arbetstagare att inför risken av högre skatteavdrag inkomma med debetsedel, dels "ock att i fall, då debetsedel icke överlämnas, genom en summarisk metod underlätta för arbetsgivare att verkställa skatteavdrag. Det måste under sådana omständigheter framstå som orimligt, att arbetsgivare, när en försumlig arbetstagare till sist inlämnar sin debetsedel, skall åsamkas ytterligare arbete med omräkning av det tidigare verkställda skatteavdraget och återbetalning av för mycket avdraget belopp. Storleken av de belopp, som kun-

14 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

210 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

na komma i fråga för återbetalning, torde i de allra flesta fält ej vara så betydande, att vederbörande arbetstagare kan anses oskäligt hårt drabbad. I händelse av verkligt ömmande fall är det uppenbart, att arbetsgivare skulle utan särskilt lagstadgande hjälpa sin anställde och återbetala beloppet, så att denne icke behöver avvakta restitution från länsstyrelsen. Att i andra fall den som trots anmaning underlåtit att överlämna debetsedel får vänta på återbetalning innebär enligt min mening ingen obillighet.

Den nuvarande bestämmelsen om återbetalningsskyldighet för arbetsgivaren synes mig för övrigt väsentligt kontrastera mot uppbördsförordningens anda och dess i övrigt stränga föreskrifter. När därtill kommer, att bestämmelsen direkt motverkar syftet med 25-procent-avdraget, synes den sakna allt berättigande.

Det bör slutligen tilläggas, att vid de flesta tillfällen, då återbetalning skall ske, komme arbetsgivaren att framstå såsom den som felat, och arbetstagaren å sin sida får den bestämda uppfattningen, att han icke förfarit oriktigt. Härigenom försvåras genomförandet av en oklanderlig tillämpning av uppbördsförordningens regler, och detta som så mycket annat talar för att bestämmelsen bör utgå.

Remissyttrandena. I en del yttranden göres vissa uttalanden om definitiv källskatt och om förenkling av skattereglerna för att nå bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt.

Sålunda anför Svenska stadsförbundet, som ej har någon erinran mot de sakkunnigas förslag, att de föreslagna partiella reformerna icke i och för sig vore ägnade att underlätta arbetet för uppbörds- och indrivningsverken; en radikal förenkling kunde ernås först om den preliminära skatten gjordes definitiv för flertalet löntagare.

Stadskollegiet i Stockholm åberopar föredragande borgarrådets yttrande. Däri anföres bl. a., att källskattesystemet ur principiell synpunkt måste anses vara att avgjort föredraga framför det tidigare tillämpade uppbördsförlarandet. Emellertid droge taxerings- och uppbördsväsendet numera mer än dubbelt så höga kostnader och krävde en personal, som nära nog uppginge till den tredubbla i jämförelse med förhållandena under tiden närmast före uppbördsreforinen, detta likväl utan att källskattesystemet fungerade fullt tillfredsställande. Att så kommit att bli fallet berodde delvis på brister i systemets nuvarande utformning men huvudsakligen på bristande överensstämmelse mellan gällande regler för taxering och för uppbörd. Även om de av de sakkunniga föreslagna reformerna kunde åstadkomma en del förenklingar, vore det därför särskilt angeläget att utredningsarbetet inriktaaes på en bättre samordning än den nuvarande av taxerings- och uppbördsförfarandena.

Vidare framhåller Taxeringsnämnd sordförandenas riksförbund, att det mål, de sakkunniga sökt nå genom de föreslagna bestämmelserna, icke torde kunna uppnås med mindre taxeringsreglerna i viss mån förenklades. Med den millimeterrättvisa, som nu vid taxeringarna eftersträvades, syntes källskatten så gott som aldrig kunna bli ens något så när definitiv; överens­

Kungl. Maj.ts proposition nr 100, 211

stämmelse mellan preliminär och slutlig skatt kunde sålunda ernås endast i undantagsfall.

Vad de sakkunniga uttalat rörande skatteavdrag å inkomst av j ordbiuksfastighet, annan fastighet och kapital har icke föranlett någon erinran i remissyttrandena. Även de sakkunnigas förslag beträffande skatteavdrag å inkomst av rörelse har allmänt tillstyrkts eller lämnats utan erinran. I några yttranden har dock framhållits, att svårigheter förelåge att uttaga preliminär Askatt å ifrågavarande inkomstslag. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar sålunda, att möjligheterna till sådant skatteuttag icke torde vara många. Detta syntes dock icke böra få utgöra hinder för att sådan skatt uttoges i alla de fall, då så vore möjligt och lämpligt. Länsstyrelsen i Kalmar län anser det ur social synpunkt synnerligen önskvärt, om skattebetalningen för de fria yrkesutövarna kunde underlättas. Skatteavdrag för dessa skattskyldiga måste emellertid möta mycket stora svårigheter; de sakkunnigas förslag tillstyrktes dock ehuru med någon tvekan. Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att skatteavdrag kunde med fördel tillämpas endast i fråga om yrkesfiskarna. Vidare anför länsstyrelsen i Stockholms län följande. De sakkunniga föreslå, att A-skatt i vissa fall skall utgå och skatteavdrag verkställas jämväl å annan inkomst än av tjänst, därest Kungl. Maj:t så föreskriver. Det torde böra framhållas, att tillämpning av en dylik föreskrift icke lär kunna ske utan medverkan av den skattskyldige. Då inkomsten deklarerats såsom inkomst av rörelse, kan nämligen den lokala skattemyndigheten icke av inkomstlängden utläsa att inkomsten är av sådant slag att skatteavdrag skall ske. B-skatt kommer följaktligen att utfärdas för”den skattskyldige i enlighet med reglerna, såvida icke den skattskyldige i preliminär deklaration eller eljest uppgiver inkomstens art. Beträffande skatteavdrag för yrkesfiskarna yttrar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att vad de sakkunniga anfört härom överensstämde med länsstyrelsens erfarenhet och mening, men innebure icke någon omedelbar lösning av problemet. I princip hade länsstyrelsen icke något att erinra mot att frågan bleve föremål för försöksanordning efter Kungl. Maj :ts avgörande, i syfte att ersätta B-skatten med någon form av A-skatt. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller, att inom Södermanlands län skatteavdrag sedan flera år tillbaka tillämpats beträffande skärgårdsfiskare under medverkan av deras försäljningsorganisation. Även om resultatet i samtliga fall icke blivit helt tillfredsställande hade systemet dock verksamt bidragit till en bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt än vad man annars kunnat räkna med. Länsstyrelsen i Uppsala lan anför. Att avdrag å inkomst genom fiske icke bör genomföras tvångsvis utan törst efter förhandling med vederbörande organisationer, synes ligga i öppen dag. Länsstyrelsen finner i detta sammanhang anledning att i första hand rikta uppmärksamheten på länets ostkustfiskare, för vilka det givetvis skulle vara till fördel, att ett skatteavdragssystem å utfallande fiskelikvider från vederbörande försäljningsorganisation kunde komma till stånd. Länsstyrel­

212 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

sen får ifrågasätta, huruvida det ej skulle kunna anses lämpligt, att det uppdroges åt respektive länsstyrelser att i görligaste män träffa uppgörelse med vederbörande fiskares organisationer samt med förslag till överenskommelse till Kungl. Maj :t inkomma för prövning och godkännande. Fiskarnas organisation vid Uppsala läns östersjökust är redan ordnad i fiskelag med föreståndare, som från inköpsorganisationen emottager och förmedlar utbetalningarna av likviderna till de enskilda medlemmarna.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund har icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag under förutsättning, dels att skatteavdrag tillämpades endast försöksvis, dels ock att försöket omfattade endast sådana fiskelag, där samtliga medlemmar vore ense om att försöka ett system med skatteavdrag. Förbundet yttrar följande.

För västkustfiskets vidkommande få vi framhålla, att det inom denna näring rör sig om självständiga företagare, sammanslutna i fiskelag och i denna form drivande en rörelse, för vilken stadgas skatteuppbörd genom inbetalning av de skattskyldiga själva.

Att inom vår organisation vid tillfälle diskuterats frågan om övergång åtminstone försöksvis till ett system påminnande om A-skatt har sammanhängt med de variationer i lönsamheten, som äro karakteristiska för fiskerinäringen. För ett par år sedan skedde sålunda en nedgång i västkustfiskarnas inkomster, som kom systemet med preliminär B-skatt att avslöja vissa avigsidor. Problemet kunde dock i någon mån bemästras genom den möjlighet till jämkning av preliminärskatten, som finnes medgiven.

Inom det västsvenska fiskelaget finnes icke något anställningsförhållande, utan det rör sig här om en sammanslutning av självständiga företagare. Det är därför icke utan vidare givet vem inom ett fiskelag, som skulle verkställa skatteavdrag samt ansvara för dettas fullgörande och beloppens inbetalande. Visserligen finnes inom fiskelaget vissa funktioner, så att en av medlemmarna tjänstgör som skeppare, en annan som motorman o. s. v., men det gäller här icke något chefskap eller anställningsförhållande i vanlig ordning. Inom vissa fiskelag turas man sålunda om att tjänstgöra som skeppare. Med uppdraget att handha skatteavdragen följer ju också ett ansvar för att riktiga avdrag verkställas, liksom att avdrag göres också för slutlig skatt, införsel in. in.

Det synes oss under inga omständigheter kunna åläggas någon medlem av fiskelaget att vara så att säga skattekassör för laget med därmed förenat ansvar. Skulle man försöksvis vilja pröva systemet med A-skatt inom ett fiskesamhälle med ett större eller mindre antal fiskelag, måste det gälla efter överenskommelse med någon av fiskets organisationer samt ett frivilligt åtagande från någon medlem av respektive fiskelag. Ett dylikt åtagande kan vidare genomföras endast under den bestämda förutsättningen, att samtliga medlemmar av fiskelaget äro ense om att försöka A-slcatt. Sistnämnda förhållande underströks, såsom framgår av uppbördssakkunnigas betänkande (s. 218), vid de överläggningar, som sakkunniga haft med representanter för undertecknad organisation.

Skatteavdrag å inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet anses i det stora flertalet yttranden icke böra ifrågakomma.

I en del yttranden framhålles, att sådan tillfällig förvärvsverksamhet, som de sakkunniga betecknat som tillfälligt arbete, vore svår att skilja från korttidsanställning och bisyssla. Gränsen mellan dessa begrepp, säger länsstyrel­

Kungl. Maj:ts proposition nr iOO. 213

sen i Malmöhus län, hade icke tydligt markerats i författningstexten. Många missförstånd om innebörden av ifrågavarande begrepp torde säkerligen uppkomma. De, som hade att verkställa avdrag, borde om möjligt lämnas en klar vägledning i detta hänseende i anvisningarna och icke enbart hänvisas till att inhämta råd av myndigheterna. Liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Norrbottens län, som även anser det motiverat att närmare definiera begreppet tjänst.

Även länsstyrelsen i Kalmar län understryker ifrågavarande svårigheter, men anser sig av hänsyn till arbetsgivarna icke böra förorda avdragsskyldighet vid tillfälligt arbete. Länsstyrelsen framhåller bl. a., att lokal skattemyndighet ofta torde få svårt att utan närmare undersökning avgöra, till vilket inkomstslag viss inkomst vore att hänföra.

På grund av svårigheterna att avgränsa tillfälligt arbete från korttidsanställning och bisyssla anser länsstyrelsen i Våsternorrlands län, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Föreningen Sveriges kronokamrerare, att avdragsskyldigheten borde utsträckas även till inkomst av tillfälligt arbete. Sålunda anför länsstyrelsen, att om inkomst av tillfälligt arbete undantoges från avdragsskyldighet, kunde det befaras att såväl arbetsgivare som arbetstagare i stor utsträckning komme att vilja dit hänföra även inkomster av korttidsanställningar och bisysslor. Rättvisa och likformighet borde så långt sig göra läte eftersträvas också då fråga vore om uttagande av preliminär skatt. Den förevarande uppdelningen avgränsade icke från varandra inkomster av tre så olikartade slag, att två av dem borde bli föremål för skatteavdrag men det tredje icke. — Vidare yttrar de två arbetsgivarorganisationerna, att ifrågavarande gränsdragning för restaurangnäringens del torde bli svår att göra. De anställda komme säkerligen att vilja göra gällande, att det vore fråga om tillfälligt arbete och det kunde befaras, att en arbetsgivare inför utsikten att förlora en arbetstagare hänförde löneutbetalningen till tillfälligt arbete. Att i varje tveksamt fall arbetsgivaren skulle vända sig till den lokala skattemyndigheten för att erhålla besked till vilket inkomstslag utbetalningen vore att hänföra, torde knappast vara genomförbart i praktiken. Fördenskull borde avdragsskyldigheten utsträckas att omfatta även tillfälligt arbete. I annat fall borde, då en arbetsgivare i tveksamma fall och med stöd av arbetstagarens uppgifter felaktigt och i god tro hänfört en löneutbetalning till tillfälligt arbete i stället för till bisyssla eller korttidsanställning och underlåtit att göra skatteavdrag, arbetsgivaren icke drabbas av några ekonomiska eller straffrättsliga påföljder.

Den föreslagna utvidgningen av avdragsskyldigheten till inkomst av korttidsanställning och bisyssla har i flertalet yttranden tillstyrkts eller i stort sett lämnats utan erinran.

Från remissyttrandena torde följande få här återgivas.

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget under framhållande av att den utvidgade avdragsskyldigheten otvivelaktigt komme att främja källskattereformens syfte. Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt

214 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag anför, att den utökade avdragsskyldigheten visserligen medförde ett avsevärt merarbete, men då uppbördsresultatet säkerligen komme att avsevärt förbättras, funnes icke något att erinra mot förslaget. Vidare yttrar länsstyrelsen i Hallands lån följande.

Länsstyrelsen, som i sina tidigare yttranden angående ifrågasatta ändringar i det nya uppbördssystemet förordat en utsträckning av avdragsskyldigheten beträffande inkomst av tjänst i ungefär samma omfattning, som de sakkunniga föreslå i det nu avgivna betänkandet, finner sig böra tillstyrka förslaget i denna del. Tillämpningssvårigheterna torde icke bli större, än att en tillräckligt stadgad praxis med ledning av centrala uppbördsnämndens utlåtanden i tveksamma fall snart kan utbilda sig på detta område. Svårigheterna att åstadkomma ett lämpligt förfarande för inbetalning till uppbördsmyndigheterna av de genom skatteavdrag å inkomster av korttidsanställningar och bisysslor innehållna medlen synas också med den begränsning i avdragsskyldigheten, som nu föreslås, kunna lösas på ett någorlunda tillfredsställande sätt.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser sig böra i princip biträda de sakkunnigas förslag. Med den brist på arbetskraft, som för närvarande merendels torde vara rådande, och även av andra orsaker kunde det visserligen .befaras, att särskilt vissa mindre arbetsgivare, i synnerhet inom jordbruksoch hantverksnäringarna, icke komme att ställa sig de utvidgade avdragsbestämmelserna till efterrättelse eller, därest så skedde, att en icke önskvärd skatteövervältring på arbetsgivaren komme till stånd genom att arbetstagaren förbehölle sig att utfå sin lön utan avdrag för skatt. Sådana invändningar borde emellertid enligt länsstyrelsens förmenande icke hindra förslagets genomförande. Man torde kunna antaga, att det stora flertalet arbetsgivare, vartill man borde kunna räkna större företag med välordnad bokföring och rutinerad kontorspersonal, lojalt skulle fullgöra sin skyldighet att verkställa skatteavdrag jämväl å inkomst av korttidsanställning och av bisysslor. Härigenom skulle för den stora massan av arbetstagare och även för statsverket det eftersträvade syftemålet uppnås, att den preliminära skatten på ett bättre sätt än för närvarande komme att ansluta sig till den slutliga skatten. Länsstyrelsen fortsätter.

För att så skall bliva fallet erfordras emellertid därjämte, att samtliga de inkomster, varå skatteavdrag gjorts, också bliva föremål för taxering. Därest så icke sker anser länsstyrelsen att den föreslagna utvidgningen av skyldigheten att verkställa skatteavdrag i viss mån blir en halvmesyr och torde det icke få anses uteslutet, att en del arbetstagare med kännedom om att löneuppgift i flertalet fall icke behöver avlämnas å lönebelopp under 100 kronor kommer att finna det vara med sin fördel förenligt att byta anställning innan lönen uppgått till detta belopp för att sedermera, därest skatteavdrag gjorts och inlevererats, återbekomma den i vederbörlig ordning avdragna källskatten såsom överskjutande preliminär skatt. Häremot kan visserligen invändas att det bör ankomma på länsstyrelsernas taxeringsavdelningar att tillse att sådan återbetalning icke kommer till stånd genom att vederbörandes taxering i motsvarande mån höjes. Med den arbetsbelastning som för närvarande i allmänhet torde vara rådande på dessa avdelningar synes det emellertid vara praktiskt ogenomförbart att verkställa en

Kungi. Maj:ts proposition nr 100. 215

så grundlig översyn av taxeringarna att sådan återbetalning undvikes. I många fall torde det för övrigt komma att röra sig om förhållandevis obetydliga belopp om något hundratal kronor. Med hänsyn härtill och då det av arbetsgivare och myndigheter nedlagda arbetet med redovisning, bokföring, identifiering och kreditering m. m. av skatteavdrag vid sådant förhållande ofta icke skulle bliva till någon nytta, anser sig länsstyrelsen böra föreslå att, oavsett beloppets storlek, löneuppgift till taxeringen skall avlämnas i samtliga de fall, då skyldighet att verkställa skatteavdrag föreligger. Länsstyrelsen är väl medveten om det ökade arbete, som en vidgad skyldighet att avlämna löneuppgifter skulle medföra för såväl arbetsgivare som taxeringsmyndigheter. Ifrågavarande skyldighet synes länsstyrelsen emellertid bliva en naturlig konsekvens av den utsträckta avdragsskyldigheten. Gentemot införandet av en sådan vidgad skyldighet att avlämna löneuppgifter ha de sakkunniga även gjort den invändningen, att ifrågavarande uppgifter i stor utsträckning skulle bliva svåra att insortera i deklarationerna på grund av ofullständiga identifieringsuppgifter. Denna svårighet torde emellertid i stor utsträckning kunna elimineras genom att arbetsgivaren från arbetstagarens debetsedel eller skattekort gör vederbörliga anteckningar om vederbörandes namn och mantalsskrivningsadress samt, framför allt, debetsedelsnummer. I förevarande avseende torde viss upplysningsverksamhet böra bedrivas genom press och radio samt genom lättfattliga, å framträdande plats å debetsedeln och skattekortet tryckta anvisningar.

1 samband med sill här förut återgivna uttalande att en utsträckning av nu gällande skyldighet att lämna löneuppgift för taxering icke kunde av de sakkunniga förordas ha de sakkunniga anfört, att kontrollen av att arbetsgivarna behörigen fullgjorde sin avdragsskyldighet i stället finge bygga på löpande undersökningar av arbetsgivarnas avlöningsbokföring. Denna kontroll torde emellertid icke komma att undanröja de av länsstyrelsen påtalade olägenheterna av att löneuppgift icke avlämnas å belopp understigande 100 kronor, eftersom sistnämnda kontroll avser arbetsgivarens sätt att verkställa och inleverera skatteavdrag för de anställda och icke kontroll hos arbetsgivaren rörande riktigheten av arbetstagarens självdeklaration eller av arbetsgivarens skyldighet att avlämna löneuppgifter till taxeringen.

Liknande uttalanden beträffande frågan om taxeringskontrollen göres av länsstyrelserna i Kalmar och Gävleborgs län, Föreningen skogsarbeten samt Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Vidare yttrar länsstyrelsen i Malmöhus län, att det utvidgade avdragssystemet främst borde inriktas på att undanröja den väsentliga brist, som bestode i att inom vissa yrken med tillfälliga eller kortvariga anställningar inkomsten över huvud taget icke beskattades. Det vore angeläget, att ökade garantier erhölles för att sådana inkomster bleve taxerade. Härför krävdes en förbättrad taxeringsorganisation, så att det preliminära skatteuttaget undantagslöst kunde beaktas vid taxeringen. Vidare anföres, att det också vore av vikt att tillvarataga den möjlighet till kontroll att arbetsgivare verkställde skatteavdrag, som de sakkunniga pekat på, nämligen löpande undersökningar av arbetsgivarnas avlöningsbokföring. En betydande förstärkning av kontrollpersonalen å länsstyrelserna erfordrades härför, även för att minska förluster, som uppkomme genom att arbetsgivare verkställde avdrag å bisysslor och korttidsanställningar men på grund av obestånd ej inlevererade

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

avdragna medel. Om kontrollen av brist på arbetskraft ej kunde fullgöras ökades givetvis förlusterna. Slutligen anför länsstyrelsen i Hallands län i förevarande fråga, att det vore tveksamt, huruvida taxeringen av inkomst av korttidsanställningar och bisysslor kunde förväntas bli tillräckligt effektiv, så att icke en stor del av de inlevererade skattebeloppen finge återbetalas i form av överskjutande preliminär skatt. För undvikande härav syntes det i varje fall nödvändigt, att prövningsnämndernas ef ter granskning av den årliga inkomsttaxeringen gjordes betydligt noggrannare och mera omfattande än som med hänsyn till länsstyrelsernas starkt begränsade personalresurser för närvarande kunde ske.

Mot en utvidgning av avdragsskyldigheten har betänkligheter uttalats av kammarrätten, länsstyrelserna i Jönköpings, Malmöhus, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län samt Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund och Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete. Därvid uttalas i allmänhet tvivel om att det merarbete, som en utökad avdragsskyldighet medför för arbetsgivare och myndigheter, motsvarar vinsten av en fullständigare källskatteuppbörd. Ingen av nämnda myndigheter och sammanslutningar har emellertid helt avstyrkt skatteavdrag vid korttidsanställning. Skatteavdrag å inkomst av bisyssla bär däremot avstyrkts av länsstyrelsen i Malmöhus län, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska bankföreningen. I vad yttrandena angår korttidsanställning och bisyssla, lämnar jag senare en redogörelse; endast följande allmänna uttalanden i yttrandena må nu återgivas. Sveriges grossistförbund, som biträder de sakkunnigas förslag under förutsättning av ett enhetligt skatteavdrag å 10 procent, anför bl. a. följande. Det är obestridligt att genomförandet av källskattereformen för samtliga arbetsgivaregrupper medfört en avsevärd arbetsbörda i och med att arbetsgivaren ålagts att uppbära och redovisa skatteavdrag för de anställda. Arbetet med de rent tekniska redovisningsfrågorna innebär i och för sig betydande besvär och tidsspillan för näringsidkarna, såväl de större företagen med särskilda kamerala avdelningar som mindre företag. I stort sett torde väl i varje fall för de större företagens del denna redovisning ha kunnat ordnas både praktiskt och tillförlitligt med hjälp av tillgängliga tekniska hjälpmedel. Härutöver kommer emellertid ett mycket betungande arbete med olika specialproblem, som arbetsgivaren har att lösa i samband med skatteredovisningarna. Detta gäller exempelvis sådana frågor som jämkningar i taxeringen med hänsyn till bestämmelserna om existensminimum, för sent eller felaktigt expedierade debetsedlar, felaktig beräkning av inkomstskatt etc. Tyvärr måste man konstatera, att skattemyndigheterna trots det i och för sig erkännansvärda arbete, som nedlagts på att rationalisera taxerings- och debiteringsväsendet, ej kunnat på ett tillfredsställande sätt klara den ökade arbetsbelastning, som källskattereformen åsamkat dem. Därigenom att arbetsgivaren i realiteten är inkopplad som mellanhand mellan skattemyndigheterna och löntagarna är det i första hand han, som får uppbära klander och missnöjesanmälningar från de löntagare, som med rätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 217

eller orätt anse sig oriktigt eller orättvist behandlade vid myndigheternas handläggning av deras speciella skattefrågor.------------

De principiella betänkligheter, som tidigare framförts mot skatteavdrag jämväl å inkomst av korttidsanställningar och bisysslor, äro ganska tungt vägande. Den ytterligare arbetsbelastning ett genomförande av förslaget skulle medföra för arbetsgivarna, kommer att bli förenad med kostnader, som ofta kanske icke stå i rimlig proportion till de skattebelopp, varom det kan bli fråga. Bristen på arbetskraft är alltjämt på den ojämförligt största sektorn inom näringslivet mycket utpräglad. Uttagandet av en preliminär skatt måste i varje fall i nuvarande läge verka starkt hämmande på lusten att taga korttidsanställningar och bisysslor. Denna ogynnsamma verkan blir av allt större generell betydelse ju högre preliminär skatt, som kommer i fråga.

Å andra sidan tala vissa skäl för att skatteavdrag för preliminär A-skatt principiellt bör ske även å inkomst av korttidsanställningar och bisysslor. De sakkunniga ha härvidlag främst framhållit önskemålet att minska de kvarstående skatterna för löntagare av dessa kategorier. Av större betydelse synes emellertid vara önskemålet att få en i möjligaste mån likformig behandling av olika löntagare samt en bättre kontroll över skatteuppbörden.

Med hänsyn härtill anse vi oss, om än med en viss tvekan, kunna i princip biträda förslaget om att bestämmelserna om skatteavdrag utvidgas att gälla även korttidsanställningar och bisysslor. Ett bestämt villkor är emellertid att skatteuppbörden för dessa slag av arvoden och avlöningar anordnas efter mycket enkla och schematiska linjer, så att dels förfarandet för arbetsgivaren icke blir alltför betungande och dels de misshälligheter och kontroverser, som måste förutses komma att uppstå mellan arbetsgivaren respektive arbetstagaren i möjligaste mån undvikas.

Kammarrätten uttalar, att kammarrätten vore ense med de sakkunniga om att de beträffande preliminär skatt och skatteavdrag å tjänsteinkomst töreslagna ändringarna i stort sett vore ägnade att nedbringa såväl antalet skattskyldiga med kvarstående skatt som storleken av kvarstående skatter, men kammarrätten befarade samtidigt, att den föreslagna påbyggnaden kunde komma att så komplicera uppbördsförfarandet, att man kunde se sig nödsakad att återgå till ett system, som vore mera lätthanterligt än det som nu ifrågasattes. Förslagets genomförande syntes komma att leda till en alltmer ökad arbetsbelastning för såväl myndigheter som arbetsgivare med som naturlig följd ökade kostnader, vilket måste betraktas som en ej önskvärd utveckling.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att betalningen av preliminär skatt för arbetsinkomst genom avdrag på lönen utgjorde på en gång en förmån för den anställde, en för det allmänna värdefull skatteindrivning och en pålaga för arbetsgivaren. Det låge i sakens natur att stora svårigheter mötte, då det gällde att finna en skälig kompromiss mellan dessa olikartade intressen. Det vore lika påtagligt, att det låge en viss risk för att de rent tekniska och praktiska synpunkterna vid avvägningen gåves ett försteg, som vid närmare begrundande av det rikt facetterade problemet visade sig förhastat. Det vore mot denna bakgrund som man borde bedöma det nu framlagda förslaget om skatteavdrag för korttidsanställningar och bisysslor. Länsstyrelsen funne för sin del de försök, som de sakkunniga gjort att giva

218 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

avdragsplikten rimliga proportioner, mycket beaktansvärda. Med undantag för förslaget att upphäva avdragsplikten för preliminär B-skatt vore förslagets huvudpunkter i övrigt acceptabla, om man bortsåge från kostnadssynpunkter. Samtidigt ville länsstyrelsen understryka, att åtskilliga komplikationer säkerligen komme att visa sig, när förslaget fördes ut i praktisk tilllämpning. Endast ett exempel härå finge anföras. Enligt den lämnade definitionen på bisyssla torde skatteavdrag ej behöva ske, då en bank eller jordbrukskassa utbetalade ett styrelsearvode till en jordbrukare, enär denne ej vore en arbetstagare »med annan anställning». Om denna tolkning vore riktig, skulle, då länsstyrelsen utbetalade arvode för t. ex. uppdrag som ordförande i taxeringsnämnd, avdrag ske vid utbetalning till en löntagare, medan däremot motsvarande utbetalning till eu jordbrukare bleve fri från skatteavdrag. Säkerligen kunde även andra liknande inadvertenser påvisas, till vilka allmänheten ställde sig undrande. Länsstyrelsen vore dock medveten om att oöverstigliga svårigheter förelåge att helt undvika dylika. Länsstyrelsen erinrade vidare om att länsstyrelsen avstyrkt de sakkunnigas första förslag till utvidgad avdragsskyldighet, bl. a. av den orsaken att den skatiemässiga vinsten bleve alltför osäker i förhållande till de ökade kostnaderna. Vad länsstyrelsen sålunda anfört, ansåge länsstyrelsen alltjämt äga betydelse. Länsstyrelsen förutsatte dock, att det nu föreslagna dispensförfarandet skulle inrymma tillräckliga möjligheter att undvika ett osmidigt och rigoröst avdragssystem. Vid meddelandet av dispenser torde det bli nödvändigt att tillgodose arbetsmarknadsmässiga synpunkter. I detta hänseende ville länsstyrelsen framhålla, att det sannolikt torde visa sig ofrånkomligen nödvändigt att generellt befria Skånes jordbrukare från avdragsplikt i förhållande till det extra arbetsfolket å betfälten.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar att man, om källskattens område ansåges böra utökas, i varje fall icke borde gå så långt som de sakkunniga föreslagit. I synnerhet för jordbrukarna, vilka för arbeten av tillfälligt slag, t. ex. under skördetiden, i stor utsträckning tillgodogjorde sig minderårigas och till pensionsåldern komna personers arbetskraft, men även för andra arbetsgivare, vilka en eller annan dag anlitade tillfällig arbetskraft, skulle utökningen av avdragsskyldigheten föra med sig betydande besvär, och sannolikt skulle följden i stor utsträckning bli att arbetsgivaren själv nödgades betala skatten, om han över huvud taget skulle få någon tillfällig arbetskraft. Den föreslagna utökningen skulle därjämte innebära en starkt ökad belastning för centrala skattekontot, länsstyrelserna, de lokala skattemyndigheterna och skatteavdelningarna. Den ekonomiska vinst, som ändringen kunde beräknas medföra, komme sannolikt att avsevärt reduceras genom ökade kostnader för identifiering och kreditering av ett oöverskådligt antal småbelopp, vilka måhända till stor del efter uppbördsårets slut måste återbetalas. De smärre belopp, som skulle komma att inflyta, torde nämligen till mycket betydande del komma att härröra från sådana personers arbetsinkomst, vilka efter höjningen av ortsavdragen och under hänsynstagande till de nya skattemildrande bestämmelserna i 50 § kommunalskattelagen torde bliva befriade från skatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 219

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att de skattskyldiga utan tvekan alltmer sökte undvika kvarstående skatt. En bidragande orsak härtill vore måhända de nya bestämmelserna om räntepåföring eller att de skattskyldiga själva till sist kommit underfund med fördelen av att slippa kvarstående skatt. Medan förut höjning av debiterad skatt knappast förekommit, hade år 1952 ett icke ringa antal begärt jämkning uppåt och många, som erhållit B-skatt, hade begärt A-skatt med förhöjt skatteavdrag. Då förbättrat uppbördsresultat redan nu torde kunna förväntas, borde noga beräknas den vinst, som skulle uppstå genom utvidgning av skatteavdragen även till inkomster av korttidsanställningar och bisysslor, så att icke det besvär och de kostnader, som utvidgningen åsamkade arbetsgivare och arbetstagare ävensom det allmänna, komme att överväga. Frågan om denna utvidgning vore nödvändig måste också besvaras. Fn följd av den utvidgade avdragsskyldigheten i den mån densamma komme att efterlevas, torde bland annat bli eu mängd inbetalningar med så ofullständiga uppgifter rörande arbetstagaren att beloppet aldrig kunde gottskrivas honom. Arbetsökningen för uppbördsmyndigheterna torde icke bliva ringa.

Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska bankföreningen åberopar ett yttrande, vari bl. a. följande anföres.

Det ligger otvivelaktigt vikt uppå att statsmakterna, innan en ytterligare utbyggnad av uppbördssystemet genomföres, företaga en ingående prövning av därmed förenade kostnader och nackdelar i olika avseenden. Att de skatter, som belöpa å vissa slag av inkomster, inflyta såsom kvarstående skatt i stället för att erläggas såsom preliminär, innebär väl en olägenhet för det allmänna. Men denna är dock icke av så allvarlig art, att kostsamma och arbetskrävande anordningar av denna anledning kunna anses motiverade. I den män dylika åtgärder medföra en ökning av de inflytande skatteintäkterna, icke allenast en förskjutning i tiden för uppbörden, minskas självlallet betänkligheterna däremot. Beträffande inkomst av korttidsanställning torde en ökning av inflytande skatteintäkter genom anordnande av skatteavdrag kunna påräknas i större utsträckning än då fråga är om inkomst av bisysslor. Skattskyldiga, som uppbära inkomst av sistnämnda slag, torde nämligen såsom kammarrätten i sitt i betänkandet (s. 226) återgivna yttrande anfört i regel vara goda skattebetalare.

Den utvidgning av uppbördsförfarandet, som i föreliggande betänkande föreslås, är, ehuru mindre omfattande än vad de uppbördssakkunniga i sitt föregående betänkande ifrågasatte, alltjämt mycket betydande. Beskattningen kommer att göra sig påmind vid än flera tillfällen än för närvarande med en intensifiering av skattetänkandet och ökad irritation mot skattetrycket som följd. De ytterligare skattebelopp, arbetsgivarna skola innehålla, bokföra och inleverera till statsverket samt myndigheterna kontrollera och redovisa, torde till antalet bli mycket talrika men oftast vara av ringa storleksordning. Vid korttidsanställning synas de kunna gå ned till en krona och vid bisysslor är minsta beloppet två kronor. Ehuru någon utredning om det allmännas kostnader för uppbörd och redovisning var för sig av dylika småbelopp icke förebragts, måste kostnaderna härför befaras konsumera en icke obetydlig del av dessa. Självfallet måste även kostnadsökningen för arbetsgivarna beaktas i detta sammanhang.

220 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Det kan av ovan anförda skäl enligt vår mening ifrågasättas, huruvida det föreliggande förslaget att betunga arbetsgivare och statsförvaltning med redovisning av en mängd småbelopp innebär ett steg i rätt riktning för åstadkommande av ett bättre skatte- och uppbördssystem.-----------

Försäkringsanstalternn Folket-Samarbete ifrågasätter starkt, om det kunde anses samhällsekonomiskt försvarligt att bygga ut apparaten för skatteuppbörden i den vidsträckta omfattning, som de sakkunniga föresloge, och detta utan någon som helst beräkning, ens av den — sannolikt mindre — del av kostnaderna för utvidgningen, som fölle på det allmänna.

Sveriges redareförening framhåller, att det nuvarande uppbördsförfarandet vore behäftat med vissa brister samt att både myndigheter och arbetsgivare åsamkades ett betydande arbete med skatteuppbörden. Kostnaderna för densamma vore även mycket stora. Berörda förhållande bottnade bl. a. i att vårt nuvarande skattesystem blivit alltför invecklat, vilket i sin tur nästan gjorde det omöjligt för gemene man att hålla reda på alla de bestämmelser, som gällde på detta område, än mindre att riktigt tillämpa detsamma. Det vore därför angeläget, att största uppmärksamhet i första hand riktades på att omlägga vårt direkta beskattningssystem, så att ett mindre antal skattskyldiga behövde erlägga källskatt. Ett led i strävandena i sådan riktning vore att, såsom numera aktualiserats, utvidga den indirekta beskattningen genom att införa en allmän varuskatt eller dylikt. En reform i sådan riktning skulle givetvis medföra, att bestämmelserna om uppbörden av direkta skatter kunde förenklas och bliva tillämpliga för ett mindre antal skattskyldiga än för närvarande. En vidgad indirekt beskattning skulle sålunda leda till, att större grupper av mindre inkomsttagare genom erläggande av indirekta skatter skulle hava fullgjort sin skattskyldighet till det allmänna och därefter icke behövde erlägga några direkta skatter. För att en sådan reform skulle kunna genomföras, måste givetvis de indirekta skatterna fördelas mellan stat och kommun i lämplig proportion. Det vore synnerligen angeläget, att en utredning snarast möjligt verkställdes angående avvägningen av fördelningen mellan direkta och indirekta skatter. I avvaktan på en sådan utredning borde icke alltför genomgripande ändringar vidtagas i gällande uppbördsbestämmelser.

Den föreslagna utvidgningen av avdragsskyldigheten aivstyrkes av Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation och stadskollegiet i Stockholm.

Stadskollegiet i Stockholm anser det visserligen principiellt motiverat att införa källskatteuttag även vid inkomster av korttidsanställning och bisysslor; svårigheterna att i praktiken genomföra de sakkunnigas förslag i denna del förefölle dock bli så stora, att det knappast torde kunna förverkligas.

Med hänsyn till uppkommande gränsdragningsproblem finner ej heller Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk det framlagda förslaget utgöra en praktisk och genomförbar lösning. Organisationerna anför bl. a. följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 221

Svåra gränsdragningsproblem för arbetsgivare komma givetvis att uppstå vid prövning, om en inkomst är att hänföra till korttidsanställning, bisyssla eller tillfälligt arbete. Det är därför svårt att fritaga ett slag av dessa inkomster, utan att samtidigt undantaga de övriga. Om till exempel en jordbrukare önskar anställa en extra hjälp i hushållet, uppstår till en början frågan, om inkomsten för hjälpen är att hänföra till inkomst av bisyssla eller tillfälligt arbete. Om denna fråga löses så att inkomsten hänföres till bisyssla, uppkommer därefter problemet till hur stor del, som hjälpen sysselsättes med hushållsarbete för jordbrukarens egen familjs rökning och till hur stor del som hon användes för personalhushåll. För privata hushållskostnader får ju jordbrukaren ej göra avdrag, varför någon skyldighet att här göra skatteavdrag ej föreligger. Men i den mån som utgifterna för hushållshjälpen utgör en avdragsgill omkostnad i jordbruks- eller skogsbruksdriften, d. v. s. i personalhushållet, är jordbrukaren skyldig att ombesörja skatteavdrag. Det kan härav befaras att den praxis snart utbildas, att liknande tillfälliga »hjälpar» före åtagande av ett uppdrag efterforska, vad slags arbete i nyssnämnda hänseende, som avses.

Landsorganisationen i Sverige yttrar.

Redan vid avgivandet av remissen den 20 mars 1950 över de uppbördssakkunnigas första betänkande framhöll landsorganisationen den tveksamhet man måste hysa beträffande mera ingripande och långtgående förslag rörande källskattebetalning för bisysslor och tillfälliga inkomster. »Man kan befara», framhöll landsorganisationen vid angivet tillfälle, »att de ökade besvär, som skulle åläggas både betalningsgivaren och mottagaren snarast i ökad utsträckning skulle föranleda gemensam överenskommelse om att icke uppge transaktionen till skattemyndigheterna». Landsorganisationen vill därför vidhålla sin tidigare framförda uppfattning att låta frågan om mera genomgripande åtgärder anstå till dess att förebådade reformer i själva skattesystemet i viss grad förändrat förutsättningarna även för uppbördssystemet, speciellt i vad gäller beskattningen av mindre inkomsttagare.

Tjänstemännens centralorganisation anför.

I sitt yttrande den 22 mars 1950 över det tidigare sakkunnigförslaget framhöll TCO, att en utvidgning av skatteavdragen i och för sig kunde beräknas medföra en bättre överensstämmelse mellan slutlig och preliminär skatt under förutsättning att de nya bestämmelserna fingo en tillfredsställande teknisk utformning. Man borde emellertid taga hänsyn till förslagets praktiska konsekvenser. Det fanns anledning befara, att skatteavdrag i stor utsträckning icke skulle komma att verkställas, att de nya reglerna skulle väcka irritation och medföra störningar i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, att om avdrag skedde detta kunde leda till en övervältring av skatten på arbetsgivaren samt att om avdrag icke verkställdes, icke heller löneuppgifter skulle insändas till skattemyndigheterna. Risk förefanns för att bestämmelserna ej skulle efterlevas, och detta kunde medföra en sämre skattemoral. TCO avstyrkte förslaget.

Det nu remitterade förslaget är på några punkter begränsat i förhållande till det tidigare, men TCO anser det oaktat att de tidigare framförda kritiska synpunkterna i stort sett äga giltighet även gentemot det nya förslaget. Bestämmelser, som lätt kunna kringgås, luckra upp allmänhetens respekt för skattelagstiftningen över huvud taget. Det synes därför välbetänkt,*att försiktighet iakttages när det gäller att utvidga källskattesystemet. Här upp­

222 Kungl. Maj. ts proposition nr 100.

komma förhållanden av psykologisk karaktär, som röra medborgarnas uppfattning om rätt och orätt i förhållande till gällande lagstiftning. Vikten av att rättsuppfattningen står i god överensstämmelse med lagstiftningen behöver icke understrykas. Eu tendens att söka kringgå verkningarna av skattesystemet förstärkes av det förhållandet, att det nuvarande skattetrycket i allmänhet anses alltför högt. TCO har i sitt nyligen avgivna yttrande över 1949 års skatteutrednings betänkande angående den direkta statliga beskattningen bl. a. förordat en övergång till indirekta skatter i större utsträckning än för närvarande. En utredning angående detta spörsmål lär vara under förberedande. Motiven för en utvidgning nu av källskattesystemet torde i viss mån försvagas, om en större del av skatterna uttagas på indirekt väg. TCO vill vidare erinra om att en utredning pågår om en förenkling av skattereglerna över huvud taget. På denna väg torde åtskilligt stå att vinna när det gäller att ernå en bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt. TCO vill framhålla, att den målsättning, som de sakkunniga haft — att åstadkomma en sådan bättre överensstämmelse — ur principiell synpunkt givetvis icke kan möta någon som helst erinran. TCO anser emellertid, att största vikt bör fästas vid de otillfredsställande följdverkningar, som förslagets genomförande kan få i vad det gäller medborgarnas allmänna inställning till skatteväsendet och efterlevandet av lagstiftningen på detta område. Med hänvisning till vad bär anförts anser sig TCO böra avstyrka förslaget om en utvidgning av skatteavdragssystemet till korttidsanställningar, bisysslor m. in.

Frånsett de fem remissinstanser, som enligt vad nyss nämnts motsatt sig varje utvidgning av avdragsskyldigheten, bär skatteavdrag vid korttidsanställning icke direkt avstyrkts i något yttrande. I en del yttranden bär dock avdragsskyldigheten vid korttidsanställning ansetts kunna godtagas endast under vissa förutsättningar. I andra yttranden, vari betänkligheter anföres mot de sakkunnigas förslag, ifrågasättes om icke avdragsskyldigheten borde begränsas utöver vad de sakkunniga förordat. För sistnämnda yttranden redogöres senare i samband med frågan om avdragsskyldighetens omfattning. Vissa uppgifter om förekomsten av korttidsanställningar m. in. har lämnats av arbetsmarknadsstyrelsen, som anför. För bedömandet av förslaget om avdragsskyldighet vid inkomst av kortvarig anställning torde omfattningen av dylika anställningar på arbetsmarknaden vara av intresse. De kortvariga sysselsättningarna utgöra nämligen en icke oväsentlig del av samtliga anställningar. Antalet genom arbetsförmedlingarna tillsatta platser av kortvarig karaktär ger givetvis icke en fullständig bild av det verkliga antalet sådana anställningar på arbetsmarknaden i dess helhet, men arbetsförmedlingens siffror torde dock i viss mån belysa omfattningen av antalet kortvariga anställningar liksom relationen inom olika yrkesområden mellan dessa platser och de mera stadigvarande. Genom arbetsförmedlingarna tillsattes under år 1950 1 196 184 platser, och av dessa hade — enligt arbetsgivarnas uppgifter vid beställning av arbetskraften — 565 998 eller 47 % högst en veckas varaktighet. Under år 1951 tillsattes 1 181 885 platser, varav 566 863 eller 48 % avsågo dylika tillfälliga anställningar. De genom arbetsförmedlingarna under år 1951 tillsatta platserna utvisa följande fördelning på näringsgrenar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 223

Därav med Kortvariga Hela antalet högst en anst. i procent tillsatta veckas var­ av tillsatta platser aktighet platser

224 Kungl. Maj.ts proposition nv 100.

Vad gäller frågan om jordbrukares skyldighet att verkställa skatteavdrag för arbetstagare med kortvarig anställning får styrelsen erinra om att under jordbrukets arbetstoppar i samband med sådd och skörd erfordras tillfällig arbetskraft i stor omfattning. För lättare arbetsuppgifter, bland annat rotfruktsgallring och potatisupptagning, anlitas varje år ett stort antal skolungdomar. Under år 1951 verkställdes sålunda genom arbetsförmedlingarna ca 35 000 anvisningar till dylika arbeten av mindre än en veckas varaktighet. Skolungdom anlitas också inom skogsbruket för skogsplantering och dylikt. För det stora flertalet skolungdomar, som taga anställning under ferierna, torde årsinkomsten icke uppgå till sådant belopp, att skatteplikt och avdragsskyldighet föreligga.

Såsom tidigare framhållits, har i vissa yttranden skatteavdrag vid korttidsanställning ansetts kunna godtagas endast under vissa villkor. Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska bankföreningen motsätter sig sålunda icke den föreslagna avdragsskyldigheten vid korttidsanställning, därest arbetsgivarna befrias från den i 49 § uppbördsförordningen föreskrivna skyldigheten att i vissa fall till arbetstagare återbetala sådan skatt, som avdragits med 25 procent av lönen därför att debetsedel icke överlämnats. Vidare förutsättes, att de föreslagna bestämmelserna i anvisningarna till 46 § uppbördsförordningen rörande befrielse från avdragsskyldighet i sådana fall, då arbetsgivare därigenom skulle åsamkas svårigheter, blir vederbörligen beaktade. Organisationerna åberopar ett yttrande av delegerade för industriförbundet m. fl. Däri uttalas att delegerade, trots det merarbete som därigenom åsamkades arbetsgivarna, under nyss angivna förutsättningar icke ansåge sig böra motsätta sig avdragsskyldighet vid korttidsanställning, enär en sådan skyldighet torde vara påkallad av statsfinansiella skäl och även kunde vara ägnad att minska benägenheten inom vissa arbetstagargrupper att ofta byta anställning. Vidare anföres bl. a. följande.

För arbetsgivarnas del synes utvidgningen av avdragsskyldigheten till inkomst av korttidsanställning vara förenad med vissa fördelar, om ock nackdelarna i form av ökat arbete och ansvar avgjort överväga. De svårigheter, som uppstått vid tolkningen av bestämmelsen att avdragsskyldighet icke föreligger, om anställningen är avsedd att vara kortare tid än en vecka, skulle bortfalla, såvitt den preliminära skatten angår. Om avdragsskyldigheten endast utsträckes till inkomst av korttidsanställning — men icke till inkomst av bisysslor — komme fortfarande anställningens karaktär av »huvudsaklig» att bliva avgörande för avdragsskyldigheten. Eftersom avdrag under i betänkandet angivna förutsättningar alltid skall ske vid korttidsanställning, därest den anställde icke styrker, att han innehar annan anställning, i vilken skatteavdrag verkställes, eller att han erhållit debetsedel å preliminär B-skatt, synas tillämpningssvårigheterna kunna övervinnas, vilket dock förutsätter att Centrala Uppbördsnämnden vid utfärdande av sina anvisningar beaktar de svårigheter avdragsskyldighetens fullgörande i särskilda fall kan bereda arbetsgivarna.

Vidare anser sig Sveriges redareförening med hänsyn till rådande brist på arbetskraft samt merkostnaderna och det större ekonomiska ansvaret för arbetsgivarna, som följde av en utvidgad avdragsskyldighet, kunna till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 225

styrka skatteavdrag vid korttidsanställning endast om avdragsskyldigheten begränsades till sådana kategorier skattskyldiga — t. ex. stuveriarbetare, anställda inom byggnads- och restaurangfacken samt kommunalanställda — för vilka fog kunde finnas för skatteavdrag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län yttrar, att avdragsskyldighet icke borde föreskrivas för kortare anställningstid än tre dagar.

Kammarrätten hyser starka betänkligheter mot införande av en generell avdragsskyldighet å inkomst av korttidsanställningar. Detta gällde, säger kammarrätten, alldeles särskilt i fråga om skatteavdrag å sådana arbetsanställningar inom jordbruk samt skogsbruk, där fullgörande av avdragsskyldighet måste antagas medföra svårigheter av olika slag och där vissa svårigheter även måste föreligga att kunna genomföra en fullgod kontroll över efterlevnaden av givna föreskrifter. Förslagets genomförande förväntades visserligen kunna i viss omfattning avlägsna en av orsakerna till de kvarstående skatterna för arbetstagare, som kanske mera tillfälligt toge arbetsanställning. Denna fråga huruvida inkomst av korttidsanställningar borde göras till föremål för preliminärbeskattning eller icke, borde dock icke betraktas enbart ur denna synvinkel, utan man måste även fråga sig, huruvida införandet av avdragsskyldighet ur andra synpunkter kunde anses lämpligt och gagneligt. De sakkunniga tillmätte de fördelar ur uppbördssynpunkt, som utan tvivel kunde stå att vinna, avgörande betydelse och vore, som det ville synas, mindre bekymrade för de nackdelar och olägenheter av olika slag, som uppenbarligen vore förenade med den ifrågasatta avdragsskyldigheten. Av denna anledning ansåge sig de sakkunniga alltjämt kunna åberopa de skäl, som i det första betänkandet anförts till stöd för förslaget. Kammarrätten kände sig vid förnyat övervägande av detta spörsmål alltjämt icke övertygad om bärkraften av de sakkunnigas argumentering.

Mot skatteavdrag å inkomst av bisyssla har betänkligheter anförts i åtskilliga yttranden. Sålunda ställer sig överståthållarämbetet synnerligen tveksamt till de sakkunnigas förslag i denna del. Ämbetet yttrar.

Arbetstagare, vilka utöver sin huvudanställning förskaffa sig inkomst av bisysslor, lära i regel tillhöra den kategori skattskyldiga, som betalar sina skatter. I den mån skatterna bliva restförda, kunna dessa i regel uttagas genom införsel å inkomsten av huvudanställningen. Ur fiskalisk synpunkt föreligga därför icke beträffande inkomst av bisysslor lika starka skäl att införa avdragsskyldighet som fallet är i fråga om inkomst av korttidsanställningar. Många arbetstagare torde icke heller vilja upplysa sin huvudarbetsgivare om att de hava inkomst av bisyssla. Införandet av avdragsskyldighet för sådana inkomster kan därför befaras komma att skapa irritation hos arbetstagarna, giva upphov till konfliktanledningar mellan arbetsgivare och arbetstagare och medföra, att arbetstagarna i många fall söka bliva påförda preliminär B-skatt för att undvika skatteavdrag. Å andra sid^n komma i betraktande arbetsgivarnas svårigheter att — därest skyldighet till skatteavdrag införes beträffande korttidsanställningar men icke beträffande bisysslor — avgöra, huruvida fråga är om den ena eller den andra kategorien.

15 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.

226 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Efter övervägande av möjligheterna att utesluta inkomst av bisysslor från avdragsskyldighet eller att i syfte att undvika avdrag å bagatellbelopp bestämma en någorlunda högt beräknad inkomstgräns, varunder avdrag icke skulle ske, har överståthållarämbetet likväl funnit praktiska skäl av sådan styrka tala för att enhetliga regler gälla beträffande avdragsskyldigheten för såväl inkomst av korttidsanställningar som inkomst av bisysslor, att ämbetet icke anser sig böra motsätta sig de sakkunnigas förslag i förevarande del.

Kammarrätten anför.

Enligt de sakkunnigas mening kan en verklig förbättring av uppbördsresultatet icke vinnas, såframt icke obligatoriskt skatteavdrag införes å inkomst av bisysslor. För mindre och medelstora inkomsttagare kommer förmodligen ett schablonavdrag med 25 procent att i stort sett täcka den skatt, som kan beräknas belöpa å sådan inkomst, men detta kan icke antagas bli fallet i fråga om inkomsttagare i högre inkomstlägen, där skatteprogressionen gör sig starkt gällande. Den praktiska betydelsen av förslaget får därför icke överskattas, enär dess realiserande synes förutsätta, att man för att uppnå ett tillfredsställande uppbördsresultat alltjämt måste räkna med att en frivillig medverkan från de skattskyldigas sida kommer till stånd. För inkomsttagare med bisyssla, som genom förhöjning av skatteavdrag eller efterbetalning av skatt hittills sökt att i så stor utsträckning som möjligt undgå kvarstående skatt, lärer sålunda ett obligatoriskt skatteavdrag framstå såsom eu onödig åtgärd, ägnad att ytterligare komplicera de beräkningar, som måste göras för att, såvitt möjligt, undgå kvarstående skatt.

Kammarrätten anser sig i detta sammanhang böra erinra om att enligt uttalande från arbetsgivarehåll under år 1949 förmärkts en viss stegring av antalet fall av frivillig höjning av skatteavdrag såvitt angår skatt å inkomst av bisysslor. Det hade varit värdefullt att få veta i vilken riktning utvecklingen gått under de två senaste åren, men därom lämnas i betänkandet intet besked. Kammarrätten har i sitt tidigare yttrande givit uttryck åt den förhoppningen, att det icke vore uteslutet, att skattskyldiga med biinkomster i allt större utsträckning skulle finna med sin fördel förenligt att aktivt medverka till ett större skatteuttag genom begäran om höjning av skatteavdrag. Då någon utredning icke förebragts, som vederlägger befogenheten av detta antagande, känner sig kammarrätten alltjämt tveksam, huruvida det kan vara tillrådligt att utvidga avdragsskyldigheten till inkomst av bisysslor.

Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att den föreslagna utvidgningen av avdragsskyldigheten till inkomst av bisysslor icke torde komma att medföra någon nämnvärd nedgång av kvarskattens storlek, så mycket mer som bisysslor huvudsakligast torde förekomma hos skattskyldiga med relativt goda inkomster och ett avdrag med 25 procent i flertalet fall torde vara i underkant. Vidare vore skattskyldiga med bisysslor som regel goda skattebetalare, varför risken för skatteförlust vore ganska liten. Ett genomförande av förslaget skulle medföra avsevärt merarbete och stora kostnader, icke minst om gällande minimigräns för skatteavdrag å pensioner och livräntor från försäkringsanstalter avskaffades. Det vore därför högst tvivelaktigt, om fördelarna av avdragsskyldigheten kunde anses överväga därmed förenade olägenheter. Avdragsskyldighet för jordbrukare kunde knappast anses er­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 227

forderligt, enär ersättning för bisysslor från denna näringsgren ytterst sällan förekomme. Då vidare förhöjt skatteavdrag numera torde begäras hos huvudarbetsgivaren i högre grad än tidigare, ifrågasatte länsstyrelsen starkt, huruvida skatteavdrag för bisysslor för närvarande borde införas. Därest likväl sådant skatteavdrag infördes, borde i uppbördsförordningen tydligare angivas, att lokal skattemyndighet under alla förhållanden skulle äga rätt att förordna om förhöjda skatteavdrag å sådana biinkomster, som icke bleve föremål för skatteavdrag, såsom folkpensioner och benefika underhållsbidrag. Vidare anföres.

Ett minst lika effektivt uppbördsresultat skulle säkerligen kunna uppnås, om de lokala skattemyndigheterna för personer med bisysslor (däri inberäknat bland annat folkpensioner, andra pensioner, livräntor och benifika underhållsbidrag) där så funnes lämpligt genom stämpling å debetsedeln i stället förordnade, att löneavdrag skulle göras å lönen, ökad med visst av myndigheten angivet belopp. Mot personer, som själva taga initiativ till förhöjt löneavdrag av erforderlig storlek, skulle några särskilda åtgärder icke behöva vidtagas. Vid fall av särskilt hög kvarskatt borde undersökning ske. I sådant syfte skulle lokala skattemyndigheten till länsstyrelsen insända förteckningar å skattskyldiga med A-skatt och en kvarstående skatt å förslagsvis minst 500 kronor, och skulle myndigheten genom länsstyrelsens medverkan från deklarationerna erhålla" uppgift om eventuellt förekommande bisysslor och andra biinkomster. Mot ovannämnda förslag kan visserligen exempelvis invändas, att bisysslan under året komme att upphöra, att ersättningen för densamma utbetalas relativt sent under inkomståret eller att den skattskyldige önskade undanhålla sin huvudarbetsgivare kännedom om bisysslan. Beslutet kunde i så fall genom jämkning upphävas eller ändras till att avse allenast vissa månader. I undantagsfall borde C-skatt klinna utfärdas, vilket dock förutsätter en ändring av 24 § uppbördsförordningen. Genom ett dylikt förfarande skulle de skattskyldiga med all sannolikhet så småningom bliva mer benägna att själva taga initiativ till förhöjda löneavdrag hos huvudarbetsgivaren.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar betänkligheter mot de sakkunnigas förslag och ifrågasätter, om icke preliminär skatt för bisysslor kunde uttagas av huvudarbetsgivaren genom förhöjt skatteavdrag. Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att förhöjt skatteavdrag borde tillämpas i fråga om sådana regelbundna inkomster av bisysslor, som återkomme år efter år; de sakkunnigas förslag borde endast genomföras beträffande övriga, oregelbundna inkomster av bisysslor. Länsstyrelsen i Södermanlands län, som i princip ansluter sig till de sakkunnigas förslag, yttrar att möjligheter dock borde även i fortsättningen beredas löntagare att genom anmälan till huvudarbetsgivaren om förhöjning av skatteavdrag täcka samtliga sina inkomster. Därigenom underlättades även arbetet för myndigheterna i hög grad.

Tjänstemännens centralorganisation anför att det, om skatteavdrag å inkomst av bisyssla infördes, borde övervägas att begränsa avdragsskyldigheten till bisyssla av viss längre varaktighet. Ett relativt stort antal arbetstagare torde ha en stadigvarande bisyssla, exempelvis visst kvällsarbete; även

228 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

genom den ifrågasatta begränsningen skulle därför en icke obetydlig förbättring av uppbördsresultatet kunna ernås.

I anledning av de sakkunnigas förslag, att centrala uppbördsnämnden skall erhålla befogenhet att meddela dispens från avdragsskyldighet, t. ex. beträffande försäkringsanstalternas fritidsombud, ifrågasätter Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete — med allt erkännande av de sakkunnigas välvilliga inställning till försäkringsbolagen i detta sammanhang — om det kunde vara riktigt att lägga avgöranden av så stor ekonomisk vikt hos ett administrativt organ. Med hänsyn till skattemyndigheternas benägenhet att icke tillmäta motiveringen till gjorda ändringar i skattelagstiftningen vitsord vid lagtillämpningen syntes dispensmöjligheten ej heller giva önskvärd trygghet. Om man ansåge, att vissa bisysslor kunde undantagas från skatteavdrag, borde dessa därför uttryckligen angivas i anvisningarna. Emellertid funnes utan tvivel många andra skattskyldiga, som hade bisysslor av provisionskaraktär och i detta hänseende stode försäkringsbolagens fritidsombud nära. Därför förordades i främsta rummet, att undantag för biinkomster under visst minimum infördes i lagtexten. En lämplig gräns vore 1 500 kronor eller samma belopp, som Folksam ansåge böra gälla för avdragsskyldighet beträffande livräntor. Vidare anföres bl. a. följande.

Överhuvud måste Folksam ifrågasätta riktigheten av att — såsom skulle bli följden av de sakkunnigas förslag — i uppbördshänseende jämställa en försäkringsanstalt och dennas livräntetagare med en arbetsgivare och dennes arbetstagare. Förhållandet mellan en försäkringsanstalt och dennas livräntetagare är i realiteten ett helt annat än mellan en arbetsgivare och dennes arbetstagare. Arbetsgivaren kan så gott som alltid komma i personlig förbindelse med alla eller flertalet arbetstagare, han kan härigenom sörja för att anställda, som försumma att lämna debetsedlar in in, få muntliga påstötningar samt erforderliga förklaringar och råd. En försäkringsanstalt måste däremot anlita postverket vid all kommunikation med flertalet livräntetagare. --------—

Den enda väsentliga ändringen i det sista betänkandet jämfört med det förra i avseende på skatteavdrag på livräntor är, att de sakkunniga nu övergivit förslaget om skatteavdrag i viss utsträckning på folkpensioner. Denna ändring motiveras med, att »förslaget mötte stark kritik» (s. 235). Folksam delar helt de sakkunnigas uppfattning, att pensionsstyrelsens kritik var vägande. Exakt samma kritik kan emellertid riktas mot de sakkunnigas förslag över huvud beträffande skatteavdrag å livräntor, och sådan kritik har också framställts i yttranden över det förra betänkandet både av Folksam och av Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, vars yttrande de sakkunniga återgiva utan genmäle (s. 232). Skillnaden är endast kvantitativ; för den skattskyldige är läget exakt detsamma vare sig han uppbär livräntan av pensionsstyrelsen eller av försäkringsanstalt, och försäkringsgivarens merarbete enligt de sakkunnigas förslag är för varje enhet detsamma i båda fallen. Under sådana förhållanden måste det anses i hög grad stötande om staten skulle ålägga enskilda försäkringsanstalter (och även kommuner samt sådana statliga anstalter som Riksförsäkringsanstalten och Statens Pensionsanstalt) en börda, som man icke finner sig kunna ålägga statens eget huvudorgan på detta område.

Kungl. Maj ris proposition nr 100. 229

Utom de fem remissinstanser, som enligt vad förut nämnts avstyrkt varje utvidgning av avdragsskyldigheten, avstyrkes skatteavdrag å inkomst av bisyssla av länsstyrelsen i Malmöhus län, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Svenska bankföreningen. Därvid framhåller länsstyrelsen, att något skattebortfall knappast vore att påräkna i fråga om inkomst å bisysslor. Vidare vore den kvarstående skatt, som hade sin grund i sådan inkomst, obetydlig i förhållande till de stora kvarstående skatterna för skattskyldiga med preliminär B-skatt och äkta makar och kunde därjämte förväntas snart försvinna till följd av hittills vidtagna åtgärder, däribland införandet av bestämmelsen om ränta å kvarstående skatt. Länsstyrelsen ansåge det därför lämpligast, att införandet av skatteavdrag för bisysslor finge anstå, till dess man bättre än nu kunde överblicka den verkan, gällande bestämmelser kunde ha i angivet avseende. — Angivna organisationer med undantag av redareföreningen åberopar ett yttrande av delegerade för industriförbundet in. fl., vari bl. a. följande anföres.

Beträffande skatteavdrag för inkomst av korttidsanställning föreligger den väsentliga skillnaden i förhållande till sådant avdrag å inkomst av "bisysslor, att utvidgningen av avdragsskyldigheten i det förra fallet alltjämt komme att ske allenast i arbetstagarens huvudsakliga, om ock kortvariga, anställning, medan dylik skyldighet i det senare fallet skulle innebära, att avdrag för en och samme arbetstagare samtidigt verkställdes av två eller flera arbetsgivare. Inordnande i avdragssystemet av sistnämnda inkomstslag måste därför befaras föranleda åtskilliga komplikationer och skulle innebära en långt mer genomgripande reform av uppbördssystemet än avdragsskyldighetens utvidgning till korttidsanställning. Då vidare, såsom ovan anförts, någon nämnvärd ökning av inflytande skatteintäkter näppeligen torde vinnas genom avdragsskyldighetens utsträckning till inkomst av bisysslor och en lättnad i den nuvarande skattebelastningen har ställts i utsikt, synes oss övervägande skäl tala för, att avdragsskyldigheten icke utsträckes till att avse inkomst av bisysslor.

Utöver vad de delegerade anfört, yttrar Svenska försäkringsbolags riksförbund bl. a. följande.

I sitt över de sakkunnigas förra betänkande avgivna yttrande framhöll riksförbundet, att försäkringsbolagen behövt verkställa skatteavdrag å pensioner och livräntor endast i mycket begränsad omfattning dels på grund av bestämmelsen, att skatteavdrag ej skall verkställas, då pensionens eller livräntans årsbelopp understiger 1 200 kronor, och dels — ifråga om högre årsbelopp — emedan antingen pensionen eller livräntan icke varit att anse som vederbörandes huvudsakliga inkomst av tjänst eller ock pensions- eller livräntetagaren haft andra inkomster av sådan storlek, att han debiterats preliminär B-skatt utan löneavdrag. Därvid bortsågs från de s. k. lagolycksfallsförsäkringsbolagen och SPP, för vilka bolag förhållandena äro i viss mån annorlunda.

Riksförbundet framhöll vidare, att ett godkännande av de sakkunnigas förslag för försäkringsbolagen skulle medföra en mångdubbling av deras arbete och kostnader för källskatteuppbörden i fråga om pensions- och livräntetagarna. Att det allmänna därigenom skulle tillföras några ökade skatteinkomster ansågs uteslutet, då ju försäkringsbolagen till "taxerings­

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

myndigheterna lämna uppgifter om utbetalda pensioner och livräntor och definitiva skatterestantier för denna kategori av skattebetalare torde vara mycket sällsynta. Förbundet motsatte sig bestämt en utvidgning av skyldigheten att verkställa skatteavdrag å pensioner och livräntor.

I uppbördssakkunnigas senaste betänkande har viss hänsyn tagits till de av riksförbundet framförda erinringarna genom ett uttalande, att särskilt såvitt gäller pensioner och livräntor möjlighet bör finnas för centrala uppbördsnämnden att lämna dispens från skatteavdrag. Ett dylikt allmänt och vagt uttalande är emellertid långt ifrån tillfredsställande.

Rent principiellt måste det anses betänkligt att överlåta avgörandet av betydelsefulla och i den enskildes handlande — varvid i detta sammanhang med ordet enskild främst avses enskilda företag — djupt ingripande frågor till en administrativ nämnd. Avgörandet kan komma att träffas i ena eller andra riktningen, beroende på nämndens sammansättning från tid till annan.

I nu förevarande avseende, d. v. s. i fråga om skyldigheten att verkställa skatteavdrag för pensioner och livräntor, förefaller det som om centrala uppbördsnämnden skulle få fullt fria händer att efter eget bedömande fastställa avdragsskyldighetens omfattning. Uppbördssakkunniga lämna i sitt betänkande inga som helst anvisningar utan påpeka endast att en dispensmöjlighet måste lämnas öppen. Med denna utgångspunkt har man all anledning att räkna med att dispensregcln kommer att tillämpas restriktivt.

Riksförbundet vidhåller alltjämt sin uppfattning, att ingen utvidgning av försäkringsbolagens skyldighet att verkställa skatteavdrag å pensioner och livräntor bör komma ifråga. Redan i sitt yttrande över det kommittébetänkande, som låg till grund för den nya uppbördsförordningen, underströk riksförbundet, att försäkringsbolagen gentemot sina pensions- och livräntetagare icke intaga ställningen av arbetsgivare. Källskattesystemet bygger på principen, att arbetsgivare skall vara skyldig att verkställa skatteavdrag å lön, som han utbetalar till arbetstagare. Med denna utgångspunkt borde försäkringsbolagen utom i deras egenskap av arbetsgivare ej hava inkopplats i det nya uppbördssystemet i vidare mån än vad gäller tjänstepension och livränta på grund av olycksfall i arbete, där ju försäkringsgivaren kan sägas inträda i arbetsgivarens ställe. I övrigt föreligger ett rent kundförhållande mellan försäkringstagare och försäkringsgivare och det är uppenbart, att irritationsmoment måste i görligaste mån undvikas i detta förhållande, irritationsmoment som ej kunna undgås, då ovidkommande skattefrågor inkopplas.

I denna fråga må vidare framhållas, att pensions- och livräntetagarna äro spridda över hela landet och försäkringsgivaren känner i regel endast deras postadress, vilken ofta ej sammanfaller med mantalsskrivningsadressen. Ej sällan förekommer att utbetalningen sker till ett bankkonto.

I det övervägande antalet fall skulle enligt de sakkunnigas förslag skatteavdrag komma att verkställas med 25 % såsom å inkomst av bisyssla. Stor risk skulle föreligga, att dessa avdrag ej skulle kunna gottskrivas vederbörande skattskyldige med därav följande besvärligheter såväl för försäkringsbolagen som för skattemyndigheterna.

En fråga som i detta sammanhang ej kan förbigås är kostnadsfrågan. Uppbördssakkunnigas förslag skulle — såvida centrala uppbördsnämnden ej beviljar dispens från skatteavdrag i sådan utsträckning, att någon utökning av försäkringsbolagens skyldighet att verkställa skatteavdrag ej inträder, vilket ej torde vara att förvänta — för bolagen medföra en väsentlig kostnadsökning. Här må blott pekas på nödvändigheten för bolagen att brevledes undersöka, huruvida förmånstagaren har att erlägga preliminär A­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 231

skatt eller debiterats preliminär B-skatt. Och i de fall, då skatteavdrag verkställes, måste likaledes per post skattekvitto tillställas vederbörande. Den ökade kostnaden måste enligt de för livförsäkringsverksamheten grundläggande principerna drabba vederbörande försäkringstagare i form av minskad återbäring och måhända genom en premieförhöjning. Särskilt i fråga om livränteförsäkring äro de omkostnadstillägg, som ingå i de av Kungl. Maj :t fastställda grunderna, så knappt tillmätta, att en premiehöjning sannolikt skulle bli nödvändig.

Om man hade anledning räkna med att en utökad skyldighet för försäkringsbolagen att verkställa skatteavdrag å pensioner och livräntor skulle resultera i väsentligt minskade skatterestantier för pensions- och livräntetagarna funnes måhända trots allt anledning att ej motsätta sig uppbördssakkunnigas förslag i denna del. Som riksförbundet i sitt förra, här ovan berörda yttrande i frågan framhållit, torde emellertid intet stå att vinna i detta avseende, då slutliga restantier för den kategori av skattebetalare, varom här är fråga, torde vara mycket sällsynta.

Riksförbundet måste på grund av det anförda bestämt påyrka att nuvarande förutsättningar för att skyldighet att verkställa skatteavdrag å pensioner och livräntor skall föreligga — d. v. s. att pensionen eller livräntan skall vara vederbörandes »huvudsakliga inkomst av tjänst» och att den ej skall understiga visst belopp — bibehållas i uppbördsförordningen, även om uppbördssakkunnigas förslag om skyldighet att verkställa skatteavdrag å inkomst av bisysslor godtages.

Förslaget att avskaffa minimigränsen å 1 200 kr. för skatteavdrag å pensioner och livräntor från försäkringsanstalt biträdes av riksförsäkringsanstalten under förutsättning, att centrala uppbördsnämnden erhölle så vidsträckta befogenheter, att den bleve berättigad lämna sitt bifall till de ändringsförslag, som anstalten framfört i sitt utlåtande över de sakkunnigas första betänkande. Anstalten nödgades nämligen att i huvudsak bestämt vidhålla desamma. — I nämnda utlåtande framhöll anstalten, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle för anstaltens vidkommande medföra en synnerligen betydande ökning av anstaltens göromål med skatteavdrag å livräntor. Antalet livränteärenden hos anstalten kunde beräknas utgöra omkring 45 000. De nuvarande bestämmelserna föranledde till skatteavdrag i omkring 2 500 av dessa ärenden. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle medföra, att ytterligare omkring 40 000 livränteärenden måste bliva föremål för undersökning i avseende å eventuellt skatteavdrag. Det kunde förväntas, att skatteavdrag skulle behöva verkställas i flertalet av sistnämnda livränteärenden. Anstalten fann sig därför på närmare angivna skäl böra påyrka vissa ändringar i vad de sakkunniga föreslagit. Dels borde livräntor, som ej uppgått till 200 kronor för år, kunna undantagas från den obligatoriska preliminära beskattningen, dels borde i fråga om livräntor, vilka icke överstege 1 200 kronor för år, skatteavdrag kunna verkställas efter visst enhetligt procenttal, oberoende av huruvida livräntan utgjorde vederbörandes huvudsakliga inkomst av tjänst eller icke, dels ock borde livräntor, ej överstigande angivna belopp, kunna undantagas från avdrag för kvarstående skatt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det med hänsyn till angelägenheten

232 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

att undvika ett osmidigt och rigoröst avdragssystem tveksamt, om det vore lämpligt att avskaffa angivna gräns. De sakkunniga syntes, säger länsstyrelsen, ha räknat med att en generell dispens i dylika fall skulle lämnas av centrala uppbördsnämnden. Till skälen, som i så fall föranlett förslaget att upphäva undantagsbestämmelsen i själva förordningen, ställde sig länsstyrelsen frågande.

Pensionsstijrelsen anser sig icke kunna godtaga de sakkunnigas förslag. Inledningsvis erinrar styrelsen om sitt utlåtande över de sakkunnigas första förslag (betänkandet s. 230 o. f.) och om den numera gällande bestämmelsen, att skattetabellerna icke skall upptaga preliminär skatt för belopp, som motsvarar en till statlig eller kommunal inkomstskatt taxerad inkomst understigande 1 200 kronor; skatteavdrag enligt skattetabell kunde därför ej längre ske å pensioner under 1 200 kronor. Därefter anföres bl. a. följande.

Om sådan pension utgör vederbörandes huvudsakliga inkomst, vilket kan styrkas genom överlämnande till pensionsstyrelsen av debetsedel å preliminär A-skatt, är 4 § 1 mom. i lagförslaget tillämplig och skatteavdrag skall sålunda ej ske. Överlämnas däremot ej debetsedel å preliminär skatt eller styrkes på sätt i 47 § andra stycket lagförslaget anges, att pensionen ej utgör vederbörandes huvudsakliga inkomst av tjänst, är 7 § lagförslaget tillämplig och preliminärskatt skall utgå med 25 procent.

Om pensionsstyrelsen ej på förhand liänvänder sig till pensionstagarna även beträffande pensioner under 1 200 kronor för att få utrett huruvida preliminär skatt skall uttagas eller ej, torde det i ett antal fall inträffa att skatteavdrag uttages, då så ej borde ske. Ett sådant förfarande skulle med allt skäl framkalla missbelåtenhet bland pensionstagarna, men att å andra sidan ålägga dessa att styrka att en pension till lågt belopp är deras huvudsakliga inkomst kan på grund av pensionstagarnas ålderdom vålla svårigheter. I en hel del fall torde pensionstagarnas inkomster ha varit så låga att debetsedel å preliminär skatt över huvud ej utfärdats för dem eller ock torde — om pensionstagaren är gift — debetsedel ha utfärdats för endast den ena av makarna.

I de fall då debetsedel ej överlämnats till styrelsen — vilket är att förvänta blir det vanliga då pensionen ej uppgår till 1 200 kronor för år — skulle det jämlikt föreskrifterna i 65 § 3 mom. sista stycket lagförslaget ankomma på styrelsen att, där så kan ske, vid inbetalningen av skatt ange bl. a. den skattskyldiges mantalsskrivningsadress och debetsedels nummer. Att i här avsedda fall skaffa uppgift härom skulle ofta bli så betungande för pensionstagarna, att styrelsen förutsätter att man bör anse att så ej kan ske.

Trots det utsträckta undantagandet från källskatteavdrag enligt skattetabell synes ett genomförande av uppbördssakkunnigas förslag, i den mån det avser pensioner under 1 200 kronor om året, komma att åsamka den frivilliga försäkringen en betydande ökning av det administrativa arbetet. Sålunda kan nämnas att erfarenheten visat, vilken omfattande korrespondens som skatteavdragen föranleda. Efter ett genomförande av den föreslagna skyldigheten att uttaga preliminärskatt även å mindre belopp skulle sannolikt en höjning av oinkostnadsbelastningen å försäkringspremierna bli nödvändig.

Vad ovan anförts angående verkningarna av de uppbördssakkunnigas förslag beträffande den statliga frivilliga pensionsförsäkringen gäller i stort sett även för de pensionskassor, vilka i egenskap av registrerade understödsföreningar stå under pensionsstyrelsens tillsyn. Styrelsen vill i detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 235

sammanhang särskilt framhålla att ifrågavarande pensionskassors ekonomiska ställning i många fall är så svag, att varje ökning av deras administrationskostnader måste inge betänkligheter.------------

Om uttagande av källskatt å låga pensioner ändock beslutas, bör i varje fall det undantaget göras, att källskatt under inga förhållanden utgår å pensioner understigande 200 kronor för år. Sistnämnda belopp utgör den gräns, vid vilken uppgiftsskyldighet för försäkringsanstalt enligt taxeringsförordningen (33 §) inträder.

Ifrågavarande förslag avstyrkes även av Svenska försäkringsbolags riksförbund och Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete, som därjämte yrkar, att lörevarande gräns skall höjas till 1 800, resp. 1 500 kr. och avse livräntans skattepliktiga belopp. Den förstnämnda organisationen yttrar bl. a. följande.

Beträffande det nu gällande gränsbeloppet för avdragsskyldighet, 1 200 kronor, framhöll riksförbundet i sitt tidigare yttrande i frågan — utan att dock närmare utföra saken — att det borde avse skattepliktigt belopp och ej, såsom bestämmelsen formulerats, bruttobelopp. Därvid hade förbundet i tankarna bestämmelserna i kommunalskattelagen, att vissa livräntor endast till viss med åldern från 80 till 10 % fallande del utgöra skattepliktig intäkt och att av vissa pupillivräntor ett belopp av 600 kronor är skattefritt. Det skulle vara uppenbart orimligt att å en livränta å exempelvis 2 000 kronor verkställa skatteavdrag med 25 % eller 500 kronor, om livräntetagaren uppnått sådan ålder, att endast 10 % av livräntan eller 200 kronor är skattepliktig inkomst. Vare sig inkomst av bisysslor indrages under skyldigheten att verkställa skatteavdrag eller icke, hemställer riksförbundet därför ånyo att gränsbeloppet i fråga om pensioner och livräntor fastställes på grundval av skattepliktigt belopp.

I ett den 25 september 1952 gjort tillägg till yttrandet framhåller förbundet, att vägande skäl redan tidigare kunde ha framförts för en höjning av gällande gräns för avdragsskyldigheten, främst med anledning av den starka nedgången i penningvärdet. Därefter anföres bl. a. följande.

Sedan dess ha emellertid i vissa avseenden ändrade förhållanden inträtt, som ytterligare motivera en icke oväsentlig höjning av gränsbeloppet. Riksförbundet syftar härvid dels på att den nya lagen om försäkringsrörelse av år 1948 för livförsäkringsbolagens vidkommande trätt i tillämpning först i mitten av innevarande år, då bolagen erhållit koncession enligt nya lagen, i samband varmed Kungl. Maj :t fastställt nya försäkringstekniska grunder för verksamheten, dels ock på det förhållandet att 1952 års riksdags beslut rörande ändring av den statliga inkomstbeskattningen innebär en höjning fr. o. m. nästa beskattningsår av de statliga ortsavdragen.-------------

Enligt de nya försäkringstekniska grunder för livförsäkringsverksamheten, som Kungl. Maj :t nyligen fastställt, kommer återbäring i större utsträckning än tidigare att tillgodoföras förmånstagarna i form av ökning av utgående pensioner och livräntor. Detta skulle i sin tur leda till att försäkringsbolagen, även då försäkringarna lyda å ett belopp av 100 kronor per månad, måste tillskriva den skattskyldige eller den lokala uppbördsmvndigheten med förfrågan, huruvida försäkringsutbetalningen utgör den skattskvldiges huvudsakliga »inkomst av tjänst» och om bolagen äro skyldiga att verkställa källskatteavdrag. Den hittillsvarande erfarenheten visar att det ofta först efter ett flertal påminnelser per brev eller genom telefon­

234 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

samtal med därav föranledda extra kostnader är möjligt att få ett besked, vilket då i regel innebär, att bolaget ej skall göra skatteavdrag å den utbetalda ersättningen. Bolagens arbete av här berörd art skulle alltså komma att väsentligt utökas, om ej gränsbeloppet 1 200 kronor höjes.

Ovan nämndes vidare 1952 års riksdags beslut i fråga om den statliga inkomstbeskattningen, innebärande bl. a. en höjning av de statliga ortsavdragen. Från och med beskattningsåret 1953 utgör det lägsta statliga ortsavdraget 1 680 kronor, vilket gäller för ogift person utan barn i ortsgrupp I. Av samtliga skattskyldiga ined A-skait torde icke mer än 5 å 6 % vara bosatta i ortsgrupp I. Det statliga ortsavdraget torde därför som regel icke komma att understiga ortsavdraget för ogift person utan barn i ortsgrupp II eller 1 760 kronor. I stort sett torde man kunna räkna med, att statlig inkomstskatt icke utgår för inkomster upp till 1 800 kronor. Tabellskatteavdraget för lägre inkomster torde sålunda komma att avse uteslutande kommunalskatt och folkpensionsavgift. Avdraget måste bli mycket obetydligt för inkomster å 1 800 kronor och därunder.

Försäkringsanstalterna Folket—Samarbete framhåller, att de sakkunniga syntes utgå från att den enskildes huvudintresse vore att den preliminära skatten minst uppginge till den slutliga skatten. Detta vore emellertid ingalunda det enda intresset. Särskilt för små inkomsttagare vore det angeläget, att skatteavdragen icke bleve alltför stora, emedan de eljest framtvingade en onödig nedpressning av skattebetalarens levnadsstandard. Visserligen skulle jämkning av preliminär skatt kunna ske under vissa förutsättningar. Därvid syntes emellertid som regel förutsättas, att den skattskyldige själv toge initiativet. Jämkning nedåt av det föreslagna avdraget å 25 procent för bisyssla skulle sålunda endast undantagsvis kunna göras utan initiativ och bevisning av den skattskyldige, låt vara att bevisningen endast behövde gå ut på, att berättigandet av yrkandet gjordes sannolikt. I flertalet fall — och detta gällde alldeles särskilt livräntetagare och små inkomsttagare — saknade emellertid de skattskyldiga utan tvivel förutsättningar för initiativ och erforderlig plädering. De sakkunniga uttalade, att det icke syntes försvarligt att lita till förhoppningen, att arbetstagare med biinkomster skulle begära förhöjda skatteavdrag. Enligt Folksams mening skulle det icke heller vara försvarligt att införa bestämmelser, som ledde till för höga skatteavdrag, i förlitande på formella jämkningsmöjligheter, som i praktiken sannolikt endast undantagsvis skulle träda i funktion. Under sådana förhållanden vore det synnerligen angeläget att undersöka, om procenttalet 25 i flertalet fall kunde antagas träffa någorlunda rätt. Med stöd av vissa i remissyttrandet redovisade beräkningar av »merskatten på biinkomster» framhålles därefter, att ett skatteuttag efter 25 procent träffade rätt vid ett relativt högt läge på inkomstskalan, i all synnerhet om biinkomsten bestode av livränta. Personer med små livräntor hade nämligen av naturliga skäl, även om livräntan vore biinkomst, i allmänhet även en låg huvudinkomst. Därefter anföres bl. a. följande.

För livräntor, som utgöra den skattskyldiges huvudsakliga inkomst, kommer enligt förslaget automatiskt att gälla en minimigräns av 1 200 kronor, emedan skattetabellerna enligt 4 § 1 mom. sista stycket endast skola upp­

Kungl. May.ts proposition nr 100. 235

taga preliminär skatt för belopp, som motsvarar en taxerad inkomst av minst denna storlek. Folksam har i det första avsnittet av detta yttrande föreslagit, att denna gräns höjes till 1 500 kronor. Även om detta förslag icke bifalles vill Folksam med stöd av den i föregående avsnitt framlagda utredningen föreslå, att avdragsskyldigheten för livräntor begränsas "till fall, då den skattepliktiga intäkten av livräntan — vare sig denna är huvudsaklig inkomst eller biinkomst — är minst 1 500 kronor. Nuvarande gräns, 1 200 kronor, bör sålunda icke blott bibehållas och knytas till livräntans skattepliktiga del utan höjas. Om man har samma minimigräns oavsett om livräntan är huvud- eller biinkomst vinnes, att försäkringsanstalterna icke nödgas besvära livräntetagare med livräntor mellan 1 200 och 1 500 kronor skattepliktig intäkt med företeende av intyg om att livräntan ej är huvudsaklig inkomst. De sakkunnigas i strid med Svenska Försäkringsbolags Riksförbunds i betänkandet (s. 232) refererade yttrande och utan motivering framlagda förslag om borttagande av undre gränsen för livräntor utgör enligt Folksams mening ett steg i fel riktning icke endast från försäkringsanstalternas utan även från de skattskyldigas synpunkt.

Om gränsen fixeras till 1 500 kronor och avdragsprocenten för livränta, som ej utgör den skattskyldiges huvudsakliga inkomst, bibehålies vid 25 %, kommer den härav i jämförelse med förslaget ökade kvarskatten för livräntetagare att utgöra 25 % av livräntans skattepliktiga belopp endast för skattskyldiga med högre beskattningsbar inkomst (till statsskatt) än ca 5 000 kronor och med livräntor under nämnda gräns. Nu föreligger en viss korrelation mellan storleken av en livränta, som icke utgör huvudinkomst, och livräntetagarens totala inkomst. Om livräntan utgår på grund av egen försäkring, har arbetsinkomsten i allmänhet upphört eller väsentligt minskat när livräntan börjar utbetalas, och det är därför föga sannolikt att en person med liten livränteförsäkring vid sidan härav har en stor huvudinkomst. Om livräntan utgår på grund av skadestånd i samband med ansvarighets- eller trafikförsäkring, bestämmes livräntans belopp med utgångspunkt från den ekonomiska standarden före olyckan vare sig livräntan avser invaliditets- eller efterlevandeersättning. Dessutom förutsätter sådan livränta bortfall av inkomst, varför ev. huvudinkomst av annat slag i regel är liten. Vid tjänstepension finnes i regel icke någon annan inkomst av betydelse. Ökningen av den kvarskatt, som måste uttagas på grund av här föreslagen begränsning i jämförelse med de sakkunnigas förslag, torde sålunda i jämförelsevis få fall belöpa sig till 25 % av livräntans skattepliktiga intäkt. Med ledning av siffrorna i punkt 1)—3) i föregående avsnitt synes man kunna våga den uppskattningen, att ökningen av kvarskatten sällan kommer att väsentligt överstiga 200 kronor (== 20 % av 1 000 — ca 16 % av 1 200).

Det bör i detta sammanhang beaktas, att livräntetagama i regel äro äldre personer med nedsatt förmåga att förstå skriftliga meddelanden och besvara dessa. Redan nu gällande förordning är mycket betungande just på grund av svårigheten att få svar från pensionärerna även på mycket enkla frågor.

Beträffande storleken av skatteavdraget vid korttidsanställning har de sakkunnigas förslag tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Skatteavdrag enligt en för hela riket gemensam dagtabell förordas av länsstyrelsen i Gotlands län, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag. De två organisationerna, som tidigare föreslagit skatteavdrag enligt en för hela riket ge­

236 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

mensam dagtabell enär eljest ett mycket stort antal dagtabeller måste användas av företagen, erinrar om att de sakkunniga icke ansett sig kunna laga hänsyn till detta förslag utan förordat, att centrala uppbördsnämnden förvissa branscher skulle kunna meddela andra bestämmelser, lämpligen då att avdrag i stället skulle verkställas med viss procent av inkomsten. Organisationerna ansåge emellertid alltjämt, att en enda dagtabell, som kunde upprättas med hänsyn till den med stigande inkomst höjda marginalskatten, konrnre att lämna ett mera tillfredsställande uppbördsresultat än en likformig procentuell beräkning av skatteavdraget. Därest avdrag efter en dylik gemensam dagtabell finge göras, skulle detta även innebära, att avdrag efter tabell kunde företagas vare sig arbetstagaren överlämnat debetsedel till arbetsgivaren eller icke.

Skatteavdrag med viss procent i stället för efter skattetabell tillstyrkes av länsstyrelsen i Kronobergs län, enär genom tabellavdrag i de allra flesta fall för hög preliminär skatt komme att uttagas. Det kunde nämligen antagas, att flertalet av de arbetstagare som uppbure avlöning per arbetsdag, icke arbetade hela året om; en stor del torde ha så låg årsinkomst, att de skulle sakna förmåga att bära det för höga skatteavdrag, som dagtabellen skulle medföra.

Även länsstyrelserna i Blekinge och Värmlands län samt Sveriges grossistförbund förordar skatteavdrag med viss procent. Denna anses av länsstyrelsen i Blekinge län böra bestämmas till 20. Länsstyrelsen i Värmlands län förordar en procentsats å 25. Grossistförbundet slutligen tillstyrker avdrag med 10 procent under framhållande av betydelsen att procentsatsen icke gjordes för hög; även en så låg uttagningsprocent som 10 kunde enligt förbundets uppfattning verka i viss mån avskräckande på många arbetssökande. En stor del av ifrågavarande skattskyldiga hade med säkerhet en inkomstnivå, som gåve lägre skatt än 10 procent. Under alla förhållanden måste ett skatteavdrag å 25 procent för det stora flertalet arbetstagare av berörda kategori framstå såsom fullkomligt orimligt samt medföra att överskjutande skatt i många fall måste återbetalas. Genom det av de sakkunniga föreslagna dispensförfarandet kunde visserligen i speciella fall nedsättning eller befrielse erhållas från det höga procentavdraget, men i stället komplicerades i hög grad skatteproblemet, icke minst för arbetsgivarna. Ett system med höga tabellavdrag respektive procentavdrag kombinerat med möjligheter till avvikelser i ett relativt stort antal speciella fall konnne att ge upphov till ytterligare komplicerade diskussioner mellan arbetstagare och arbetsgivare samt vålla de senare extra besvär och kostnader i samband med framställningar och förhandlingar med myndigheter, långdragna överläggningar i jämkningsfrågor, restitutionsproblem etc.

Procentsatsen för skatteavdrag, då debetsedel eller skattekort icke överlämnats till arbetsgivaren, anses av länsstyrelsen i Uppsala län böra till en början, innan erfarenhet vunnits, bestämmas till 20. Samma procentsats förordas av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges centrala restaurahgaktiebotag, vilka anför bl. a. följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 237

De sakkunniga föreslå alltjämt att vid procentuellt avdrag detta skall beräknas efter 25 procent av inkomsten både vid korttidsanställning och bisysslor. För de personalkategorier, som inneha korttidsanställningar inom restaurangnäringen, är cn dylik procentsats alldeles för hög. Även beträffande bisysslor torde för därav berörda anställda medelinkomsten alltjämt ligga Pa en sådan nivå, att ett skatteavdrag med 25 procent är för högt. Då det inom restaurangbranschen kommer att medföra svårigheter att med säkerhet avgöra, om ett utfört arbete varit korttidsanställning eller bisyssla, är det nödvändigt, att samma procentavdrag tillämpas för dessa båda arbetsformer varvid det vore lämpligt, att centrala uppbördsnämnden erhölle befogenhet att för ifrågavarande bransch fastställa en avdragsprocent av förslagsvis 20.

I avsikt att erhålla en enhetlig procentsats i samtliga fall, då skatteavdrag skall göras procentuellt, föreslås vidare att centrala uppbördsnämnden erhåller befogenhet att föreskriva, att avdrag med 20 procent av inkomsten skall göras även i de fall, då arbetstagaren varken avlämnar debetsedel å preliminär skatt eller slutlig skatt eller styrker, att han ej har erhållit någon kvarstående skatt.

Beträffande skattetabellernas kolumner för dagsinkomst framhåller Föreningen Sveriges kronokamrerare, att det vore angeläget att skattebeloppen i dessa kolumner icke beräknades så lågt i förhållande till skattebeloppen för veckoinkomst etc., att det av denna anledning vore förmånligare att arbeta för dag än för längre avlöningsperiod.

Vidare uttalar länsstyrelsen i Gotlands län, att försiktigheten syntes bjuda, att när fråga vore om korttidsanställda arbetstagare, vilka åtnjöte förutom kontant avlöning jämväl naturaförmåner av något slag, skatteavdraget beräknades utan hänsynstagande till värdet av sådana förmåner.

Mot den föreslagna storleken av skatteavdraget för bisysslor har erinran gjorts endast i ett fåtal yttranden.

Sveriges köpmannaförbund och Handelns arbetsgivareorganisation ifrågasätter, om en så hög procentsats som 25 borde tillämpas. Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet anser tveksamt om icke den föreslagna avdragsprocenten i allmänhet komme att bli för hög; så syntes i varje händelse bli fallet inom de inkomstlägen, som förbundets medlemmar representerade. Liknande uttalande göres av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag, vilka föreslår att centrala uppbördsnämnden skall få befogenhet att för restaurangbranschen fastställa en avdragsprocent å förslagsvis 20.

Vidare yttrar länsstyrelsen i Skaraborgs län, att skatteavdrag borde ske med förslagsvis 20 procent, då duplettdebetsedel eller skattekort överlämnats till arbetsgivaren, och eljest med 25 procent. Syftet med förslaget vore att förmå skattskyldiga med inkomst av bisyssla att till den, som utbetalade inkomsten, inlämna handlingar med fullständiga identifieringsuppgifter. Sveriges grossistförbund anser, att skatteavdrag borde göras med 10 procent beträffande såväl bisysslor som korttidsanställningar för att skatteuppbörden skulle bli så enkel som möjligt.

238 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

De sakkunnigas förslag beträffande skatteavdrag å oregelbundet inflytande inkomster har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga hörda myndigheter och organisationer med undantag av länsstyrelsen i Blekinge län, som anser att skatteavdrag å dessa inkomster borde göras med endast 20 procent.

Den föreslagna begränsningen av avdragsskyldigheten till belopp å minst 10 kronor har godtagits i det stora flertalet remissyttranden.

I en del yttranden anses angivna belopp vara för lågt. Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Västmanlands län och Svenska landstingsförbundet om icke gränsen borde höjas i anledning av penningvärdeförsämringen. Även länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att gränsen lämpligen borde höjas. Länsstyrelsen i Värmlands län föreslår, att skatteavdrag icke skall göras å belopp under 12 kronor, medan Sveriges köpmannaförbund, Handelns arbetsgivarorganisation och länsstyrelsen i Jönköpings län förordar, att gränsen höjes till minst 20 kronor. Sistnämnda länsstyrelse anför, att om skatteavdrag skulle göras å belopp ända ned till 10 kronor, komme skatteavdragen stundom icke ens att motsvara kostnaderna för besväret med redovisningen. Med hänsyn härtill och till den höjda lönenivån syntes en gräns vid minst 20 kronor lämpligare. Ett undantag från skatteavdrag syntes böra göras för det fall då arbetstagaren vore minderårig och grundad anledning funnes antaga att han under året icke komme att ha skattepliktig inkomst. Härigenom skulle ett stort antal restitutioner av preliminärskatt komma att falla bort.

Länsstyrelsen i Örebro län yttrar, att den föreslagna gränsen å 10 kronor vore för låg, såvitt gällde inkomst av bisyssla. Det kunde förväntas, att den slutliga skatten å dylika inkomstbelopp komme att bli relativt obetydlig. Med hänsyn till de ökade olägenheter, som avdragsskyldigheten skulle medföra för såväl arbetsgivare som myndigheter, syntes gränsen för skatteavdrag icke böra sättas lägre än 25 kronor. Det kunde för övrigt ifrågasättas, huruvida icke inkomstgränsen borde sättas ännu högre, alldenstund någon egentlig kontroll beträffande bestämmelsernas efterlevnad i förevarande fall knappast ginge att genomföra utan avsevärda olägenheter. Länsstyrelsen i Uppsala län förordar, att skatteavdrag ej skall göras å sådana regelbundna inkomster av bisysslor, som understiger 300 kronor för år eller 25 kronor för månad; beträffande dessa inkomster kunde svårligen påstås, att skatteavdrag därå hade nämnvärd betydelse ur uppbördssynpunkt. Vidare har Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete, för vars yttrande i denna del tidigare redogjorts, motsatt sig att centrala uppbördsnämnden erhölle befogenhet att meddela dispens från avdragsskyldighet; anstalterna förordar i stället, att i författningstexten undantag från avdragsskyldighet stadgas för biinkomster av viss storlek. Anstalterna framhåller, att det kunde vara motiverat att för andra biinkomster än livräntor föreskriva ett lägre minimum än för livräntor, t. ex. 1 000 kronor, eftersom korrelationen mellan huvud­

Kungl. Maj. ts proposition nr 100. 239

inkomst och egentlig inkomst av bisyssla icke kunde antagas vara lika starkt positiv som mellan huvudinkomst och biinkomst av livränta. Emellertid vore förvärvet av biinkomst utan tvivel i regel förenat med proportionsvis större kostnader för intäktens förvärvande än A-skattares huvudinkomst. För försäkringsbolags fritidsomlbud torde taxeringsmyndigheterna sålunda i allmänhet godkänna avdrag för sådana kostnader med 20 å 30 %. Med hänsyn härtill syntes det vara lämpligt att fastställa samma minimum för biinkomster som Folksam föreslagit för livräntor, nämligen 1 500 kronor. Att biinkomstens definitiva storlek ofta icke vore känd för arbetsgivaren förrän en tid efter inkomstårets slut utgjorde intet hinder mot den här föreslagna regeln, om dispens för senare inbetalning av preliminär skatt lämnades enligt 62 § 3 mom. i förslaget till ny uppbördsförordning. Då denna förutsättning vore väsentlig torde ett generellt medgivande i lagtexten för arbetsgivare med minst 100 biinkomsttagare att inleverera preliminär skatt för dessa senast den 15 februari påföljande år vara erforderlig.

Å andra sidan anser Föreningen Sveriges kronokamrerare den av de sakkunniga föreslagna inkomstgränsen vara för hög. Även om en lägre inkomstgräns skulle i olika hänseenden tynga uppbördsarbetet, vore ett mindre belopp än det föreslagna motiverat; sattes inkomstgränsen för högt, uppkomme risk för att arbetstagare frestades att genom t. ex. halvdagsarbete begränsa sina inkomster till det högsta belopp, där skatteavdrag icke gjordes.

De sakkunnigas förslag i fråga om avdra g sskyldighetens begränsning till vissa arbetsgivare har i flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda framhåller överståthållaråmbetet, att förslaget enligt ämbetets mening innebure en tillfredsställande avvägning mellan, å ena sidan, önskvärdheten av ett fullständigt avdragssystem och, å andra sidan, behovet av en icke alltför betungande uppbördsverksamhet.

Länsstyrelsen i Kalmar län anser det framlagda förslaget ur kontrollsynpunkt synnerligen värdefullt, även om det ur rättvisesynpunkt skulle kunna riktas invändningar mot att låta vissa kategorier skattskyldiga intaga en särställning. Därvid åsyftades närmast den s. k. tillfälliga hemhjälpen. Då emellertid avdragsskyldigheten i detta fall skulle komma att bereda såväl arbetsgivare som myndigheter stora svårigheter, vore den föreslagna gränsdragningen praktisk och tillfredsställande. Enligt socialstyrelsens mening kunde det ur rättvisesynpunkt ha funnits fog för att icke undantaga ersättning till tillfällig hemhjälp. På grund av vad som anförts däremot, särskilt de därmed förenade praktiska svårigheterna, ansåge sig styrelsen emellertid icke böra framställa något yrkande i frågan. Även arbetsmarknadsstyrelsen ansluter sig till de sakkunnigas förslag med hänsyn till de kostnader och besvär, en obegränsad avdragsskyldighet skulle medföra. Styrelsen erinrar samtidigt om att arbetsförmedlingarna under år 1951 tillsatte över 113 000 platser för tillfällig hemhjälp. Den på annat sätt än ge­

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

nom arbetsförmedlingarna anskaffade tillfälliga hemhjälpen torde, säger styrelsen, överstiga denna siffra.

I några yttranden ifrågasättes om icke avdragsskyldighet borde föreligga även i andra fall än de sakkunniga föreslagit. Sålunda yttrar Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag, att det kunde befaras att den premiering av hemhjälpsarbetet i skatteavseende, som de sakkunnigas förslag innebure, komme att ytterligare öka de redan nu stora svårigheterna att erhålla kvinnlig arbetskraft inom restaurangnäringen. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen i Älvsborgs län, huruvida icke även ägare av hyresfastigheter borde omfattas av den utvidgade avdragsskyldigheten. Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som i annat sammanhang uttalat sig för att avdragsskyldigheten beträffande korttidsanställningar borde begränsas till vissa branscher, anför.

Länsstyrelsen vill framhålla att med den utformning, förslaget erhållit, inkomst av tjänsteuppdrag från annan fastighet än jordbruksfastighet icke kommer att preliminärbeskattas, om fastigheten äges av enskild person och denne icke är arbetstagarens huvudsakliga arbetsgivare. Tämligen vanligt torde vara att arvoden utgå från sådana fastighetsägare till gårdskarlar, eldare in. fl. ävensom till hantverkare. Vill man gå så långt som de sakkunniga föreslagit beträffande inkomst av korttidsanställningar och arvoden för bisysslor, synes det med hänsyn till likformigheten i beskattningen vara befogat att också stadga avdragsskyldighet för samtliga ägare av annan fastighet beträffande samtliga utbetalda arbetslöner och arvoden. I anslutning härtill borde i så fall ändring göras i 33 § taxeringsförordningen, så att löneuppgifter gjordes obligatoriska även i fråga om inkomst av annan fastighet i den mån inkomsten överstege 100 kr.

I andra yttranden åter anses avdragsskyldigheten böra ytterligare begränsas med hänsyn till de besvär och kostnader m. in., som en utvidgad avdragsskyldighet medförde. Därvid uttalas i en del yttranden, att avdragsskyldigheten vid korttidsanställning borde begränsas till vissa branscher. Sålunda yttrar Tjänstemännens centralorganisation, att en eventuell sådan avdragsskyldighet borde begränsas till de områden, där korttidsanställningar förekomme i särskilt stor omfattning. Härigenom skulle problemet om ytterligare uttag av preliminärskatt kunna lösas för de delar av arbetsmarknaden, där en lösning vore mest angelägen. Eventuella bestämmelser borde utformas efter överläggningar med intresseorganisationerna inom dessa närmast berörda branscher. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför att de skäl, som låge till grund för de sakkunnigas förslag på området, torde vara att inom vissa arbetstagargrupper missbruk förekommit, t. ex. genom täta ombyten av anställningar för att undgå beskattning. Givetvis vore det önskvärt att ett sådant missbruk kunde stävjas. Länsstyrelsen ville ifrågasätta om reglerna ej borde utformas så att avdragsskyldigheten begränsades till korttidsanställningar i sådana branscher, där missbruk notoriskt förekommit. Detta kunde enklast ske genom en tilläggsbestämmelse till 46 § uppbördsförordningen av innebörd, att Konungen ägde utfärda dylika särbestämmelser. Vidare bär, såsom tidigare nämnts, Sveriges redareförening

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 241

ansett sig kunna tillstyrka skatteavdrag vid korttidsanställning endast under förutsättning, att avdragsskyldigheten begränsades till sådana kategorier skattskyldiga — t. ex. stuveriarbetare, anställda inom byggnads- och restaurangfacken samt kommunalanställda — för vilka fog kunde finnas för skatteavdrag.

I några yttranden uttalas särskilda betänkligheter mot att avdragsskyldighet enligt de sakkunnigas förslag ålägges även jordbrukarna. Såsom förut nämnts, har kammarrätten anfört sådana betänkligheter. Länsstyrelsen i Gotlands län yttrar, att såvitt länsstyrelsen kunde bedöma torde övervägande antalet arbetsanställningar av korttidsnatur hos yrkesutövare utan tvekan förekomma på jordbrukets område. Länsstyrelsen vore väl medveten om de stora svårigheter, som redan nu förefunnes för jordbrukare att erhålla nödvändig tillfällig arbetshjälp. Det måste givetvis befaras, att dessa svårigheter komme att ökas i ytterligare grad, därest bestämmelser om skatteavdrag för korttidsanställning infördes. Då emellertid enighet torde råda om det önskvärda och befogade i en utvidgning av den nuvarande avdragsskyldigheten, ville länsstyrelsen icke motsätta sig, att sådan utvidgning skedde i den av de sakkunniga föreslagna utsträckningen. Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter, huruvida icke jordbrukarna borde undantagas från avdragsskyldighet. Eftersom många personer, särskilt grannar eller i trakten boende, anlitades sommar och höst tillfälligt i jordbruket, skulle lantbrukarna eljest ställas inför mången gång besvärliga avdragsproblem.

Enligt riksräkenskapsverkets mening funnes det goda skäl att nöja sig med gällande avdragsskyldighet i fråga om icke-bokföringsskyldiga arbetsgivare. Härigenom skulle förutom tillfällig hemhjälp även exempelvis sådan arbetstagare, som av jordbrukare tillfälligt anlitades för skörde- och tröskningshjälp, fortfarande vara undantagen från skyldighet att vidkännas skatteavdrag.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter om icke rörelseidkare utan bokföringsskyldighet och jordbrukare borde undantagas från avdragsskyldighet. Erfarenheten hade nämligen visat, att det redan nu varit synnerligen svårt att få fram tillförlitliga utredningar, när arbetstagare påtalat underlåten inbetalning av skatteavdrag, som verkställts av arbetsgivare tillhörande dessa kategorier. Med utsträckt avdragsskyldighet skulle dessa svårigheter avsevärt ökas. Dessutom torde arbetet med kreditering av inbetalningar från sådana arbetsgivare ofta bli svårt.

Slutligen uttalar länsstyrelsen i Hallands län, att oskiftat dödsbo möjligen borde i fråga om avdragsskyldighetens omfattning likställas med fysisk person.

Förslaget att avskaffa avdragsskyldigheten för preliminär B-skatt har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda anser länsstyrelsen i Kopparbergs län förslaget vara till fördel bl. a. därigenom att man erhölle en för allmänheten tydligare avgränsning i fråga om avdragsskyldigheten för preliminär skatt. Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller,

16 Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

242 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

att avdragsskyldighelens upphävande medförde stora lättnader icke endast för arbetsgivarna utan även för de lokala skattemyndigheterna, som kunde uppskjuta all debitering av preliminär B-skatt till den ur arbetssynpunkt mindre belastade tiden efter den 18 januari, då debetsedlarna å preliminär A-skatt skulle vara utsända. Dessutom koinme all påstämpling av debetsedlar om befrielse från skatteavdrag att bli överflödig. Därefter anför länsstyrelsen, att de sakkunniga förutsatt, att avdragsskyldighet för skatt uppenbarligen skulle föreligga, intill dess arbetstagare med preliminär B-skatt styrkt, att han hade att utgöra sådan skatt. De debetsedlar, som upptoge preliminär B-skatt, översändes emellertid till de skattskyldiga först under senare hälften av februari månad. I början av året kunde arbetstagaren således icke styrka ovannämnda förhållande, med mindre han företedde intyg härom från vederbörande lokala skattemyndighet. Utvidgades avdragsskyldigheten även till inkomster av korttidsanställningar och bisysslor, torde de lokala skattemyndigheterna under årets två första månader i stor utsträckning komma att erhålla ett stort antal framställningar med anhållan om dylika intyg från skattskyldiga med preliminär B-skatt. Ansökningarna och utfärdandet av intygen torde komma att förorsaka de skattskyldiga och de lokala skattemyndigheterna åtskilligt besvär och betydande merarbete. De sakkunnigas förslag borde därför kompletteras med en föreskrift, att under månaderna januari och februari skattskyldig kunde få styrka förutnämnda förhållande genom att för arbetsgivaren -— i stället för intyg från den lokala skattemyndigheten — förete sin debetsedel å preliminär B-skatt för året före inkomståret.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar, att skatteavdragen för preliminär B-skatt hade förorsakat många svårigheter för såväl allmänheten som myndigheterna. Ur denna synpunkt vore det fördelaktigt, att avdragsskyldigheten upphörde. Ur uppbördssynpunkt innebure förslaget emellertid en försämring. Den restförda B-skatten vore sålunda ofta besvärlig att indriva och på många håll komine säkert restlängderna att öka, om avdragsskyldigheten försvunne. Vidare uttalar Sveriges lantbruksförbund, att systemet med avdragsskyldighet för preliminär B-skatt löpt relativt friktionsfritt.

De sakkunnigas förslag avstyrkes av länsstyrelsen i Västerbottens län, som anför.

Trots att skyldigheten att verkställa avdrag för kvarstående skatt bibehålies, torde upphävandet av skyldigheten att verkställa avdrag för B-skatt medföra ökat arbete för indrivningsmyndigheten och skatteförluster för staten. En skattskyldig, som icke kan överföras till A-skatt, kan begära B-skatt till sådant belopp att kvarstående skatt icke uppstår. Den av de sakkunniga förutsatta utvidgningen av A-skattens användningsområde torde säkerligen i praktiken icke komma till stånd i sådan omfattning, som avsetts. På grund av de med A-skatten förknippade svårigheterna komma lokala skattemyndigheterna att bliva nödsakade att i stor utsträckning ändock debitera B-skatt. Avdragsskyldigheten för B-skatt synes fördenskull böra kvarstå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 243

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser de sakkunnigas förslag i denna del vara en diskutabel eftergift gentemot arbetsgivarparten. Självfallet måste, säger länsstyrelsen, denna eftergift möta invändningar ur skattemyndighetens synpunkt. Av kronokamrerarna i Malmö och Hälsingborg hade invänts, att förslaget strede mot källskattens fundamentala idé. Enligt vad som påvisats skulle i Malmö ca 6 000 jämkningsbeslut årligen bli erforderliga för att överföra B-skattebetalare med stora omkostnadsavdrag till A-skatt. Länsstyrelsen ansåge sig icke kunna undgå att fästa vikt vid dessa invändningar särskilt ur den synpunkten, att det i betänkandet icke redovisats någon utredning angående reformens inverkan i ekonomiskt hänseende för städer med egen uppbördsförvaltning. Ett slutligt ställningstagande till detta spörsmål krävde tillgång till kostnadskalkyler utöver vad länsstyrelsen själv kunnat inhämta därom. Om det skulle visa sig, att kronokamrerarkontoren icke kunde bemästra situationen till rimligt pris, förordade länsstyrelsen, att med förslaget att upphäva avdragsplikten för B-skatt finge tillsvidare anstå.

I fråga om skatteavdrag för kvarstående skatt delas de sakkunnigas uppfattning av det stora flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna. Sålunda anför kammarrätten följande.

Kammarrätten finner det ur flera synpunkter önskvärt, att arbetsgivares skyldighet att medverka vid skatteuppbörden, så snart sig göra låter, begränsas till att endast avse uttag av den preliminära A-skatten. De arbetsgivare, som ha att verkställa avdrag för kvarstående skatt för A-skattebetalare torde till antalet högst väsentligt överstiga det antal arbetsgivare, som ha att göra avdrag för B-skatt jämte för sådan skattskyldig uppkommen kvarstående skatt. Det lärer på grund härav vara uppenbart, att de krav, som från arbetsgivarhåll framförts om avskaffande av avdragsskyldighet för B-skatt i än högre grad göra sig gällande beträffande slopandet av avdrag för den kvarstående skatten. Emellertid lärer vara lika uppenbart, att man vid övervägande av de fördelar, som kunna erbjudas genom avskaffandet av denna avdragsskyldighet icke kan bortse från de risker, som därmed äro förenade och vilka, såsom de sakkunniga antytt, kunna resultera i en återgång till det äldre systemet med ett omfattande indrivningsförfarande beträffande restförd skatt. Försiktigheten lärer därför bjuda, att den nuvarande avdragsskyldigheten icke avskaffas, förrän man vunnit erfarenhet om det resultat, som kan vinnas genom de olika åtgärder, som av de sakkunniga ifrågasatts i syfte att ernå bättre uttag av preliminär skatt.

Vidare uttalar länsstyrelsen i Västmanlands län, att det med hänsyn till arbetsgivarnas redan nu betungande arbete med källskatten vore angeläget, att arbetsgivarna bereddes lättnad genom att kvarstående skatt undantoges från skatteavdrag. Då man emellertid även med genomförande av nu föreslagna åtgärder för effektivisering av uppbörden icke kunde förhindra att ett icke ringa antal arbetstagare erhölle kvarstående skatt, ansåge länsstyrelsen likväl, att skyldigheten att verkställa skatteavdrag måste bibehållas. Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet yttrar, att först sedan de kvarstående skatterna nedbringats dels som en följd av föreliggande förslag om ökade uttag av preliminär skatt, dels ock på grund av visad större med­

244 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

verkan från de skattskyldiga själva, syntes tidpunkten inne att överväga vissa lättnader i avdragsskyldigheten för kvarstående skatt.

Efter framhållande av att en omläggning av skattesystemet, innebärande en väsentlig sänkning av de direkta skatterna, snarast borde komma till stånd, hemställer Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och Svenska bankföreningen, att avdragsskyldigheten för kvarstående skatt senast i samband därmed måtte upphävas. Organisationerna åberopar ett yttrande av delegerade för industriförbundet m. fl. I yttrandet uttalas att det med hänsyn till de betydande svårigheter, tillämpningen av bestämmelserna rörande avdragsskyldighet för kvarstående skatt enligt vad erfarenheten utvisade medförde för arbetsgivarna, vore beklagligt att de sakkunniga icke ansett sig kunna föreslå omedelbart upphävande av avdragsskyldigheten för kvarstående skatt. Vidare anföres bl. a. följande.

Den omständigheten, att ett relativt stort antal arbetstagare påföres kvarstående skatt, synes dock enligt vår mening icke i och för sig böra utgöra hinder för upphävande av ifrågavarande avdragsskyldighet. Det som har den största betydelsen i förevarande hänseende torde vara, huruvida dessa kvarstående skatter kunna antagas komma att inflyta vid uppbördstillfällelia i nämnvärt mindre utsträckning, om arbetstagarna själva anförtros inbetalningen därav. Huruvida så blir fallet torde i sin tur i främsta rummet bli beroende av de direkta skatternas tyngd och progressionens höjd. En väsentlig lättnad i det direkta skattetrycket och en lindrigare progression skapar utan tvivel bättre förutsättningar för skatternas frivilliga inbetalning och därmed för upphävande av avdragsskyldigheten. Den föreslagna avdragsskyldigheten för preliminär skatt å inkomst av korttidsanställningar kan vidare antagas minska debitering av kvarstående skatt för just den kategori arbetstagare, beträffande vilken behovet av att avdraget för sådan skatt bibehålies är mest påtagligt. Den omständigheten, att inkomst av bisysslor icke medtages i avdragssystemet, synes däremot av skäl som ovan anförts icke utgöra anledning att bibehålla avdragsskyldigheten för kvarstående skatt.

Sveriges köpmannaförbund och Handelns arbetsgivareorganisation understryker de sakkunnigas uttalande, att frågan om att avskaffa avdragsskyldigheten för kvarstående skatt borde omprövas, så snart erfarenhet vunnits om resultatet av vidtagna åtgärder för att ernå större preliminärskatteuttag.

Riksförsäkringsanstalten förutsätter, att centrala uppbördsnämnden erhölle så vidsträckta befogenheter att meddela dispens från avdragsskyldighet för skatt, att nämnden kunde undantaga livräntor å högst 1 200 kronor från avdrag för kvarstående skatt.

Upphävande av avdragsskyldigheten för kvarstående skatt, såvitt gäller pensioner och livräntor från försäkringsanstalter, yrkas av Svenska försäkringsbolags riksförbund. Förbundet anför, att även om det av olika skäl ansåges att skyldigheten att verkställa skatteavdrag för kvarstående skatt icke nu kunde generellt upphävas, borde några betänkligheter ej kunna resas mot ett undantag avseende pensioner och livräntor. Avdragsskyldigheten i dessa fall vållade försäkringsbolagen stora besvärligheter. Debetsedlar å

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 245

den slutliga skatten eller intyg, att kvarstående skatt ej förefunnes, måste infordras genom brevväxling med livräntetagarna, som i stor utsträckning nått sådan ålder att det ofta vore svårt att från dem erhålla riktiga besked. Avdragsskyldigheten torde i de fall, varom här vore fråga, vara ur uppbördssynpunkt helt betydelselös och borde saklöst kunna slopas.

Överståthållarämbetet förordar, att avdragsskyldigheten för kvarstående skatt helt upphäves, och yttrar.

Den hittills vunna erfarenheten visar, att skyldigheten att göra avdrag för debiterad skatt mött särskilda svårigheter för arbetsgivarna. Med beaktande härav hava de sakkunniga också föreslagit, att skyldigheten att göra avdrag för preliminär B-skatt skall upphöra. Då härigenom en förenkling av uppbördsförfarandet skulle åstadkommas, tillstyrkes detta de sakkunnigas förslag. I fråga om kvarstående skatt finna de sakkunniga sig däremot böra föreslå, att avdragsskyldigheten för sådan skatt — med viss inskränkning — bibehålies, men uttala att frågan om att avskaffa denna skyldighet bör upptagas till prövning, så snart erfarenhet vunnits i vad mån de oiika åtgärder, som av de sakkunniga föreslagits i syfte att ernå ett större uttag av preliminär skatt, medfört resultat. Skulle därvid befinnas att antalet skattskyldiga med kvarstående skatt väsentligt nedgått, borde enligt de sakkunnigas mening avdragsskyldigheten för nämnda skatt upphöra.

Emellertid måste beaktas, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag att utsträcka avdragsskyldigheten för preliminär A-skatt även till korttidsanställningar och bisysslor — vartill ämbetet i det följande återkommer — medför betydande arbetsuppgifter för såväl arbetsgivarna som uppbördsmyndigheterna. Då dessa arbetsuppgifter till omfattningen torde vida överstiga den nyss berörda arbetsbesparingen genom upphävandet av avdragsskyldigheten för preliminär B-skatt, vore det enligt ämbetets mening i hög grad önskvärt om denna ökade börda, som skulle drabba i första hand arbetsgivarna, i viss mån kunde kompenseras genom att avdrag för kvarstående skatt icke längre behövde göras.

Efter utvidgning av användningsområdet för preliminär A-skatt i enlighet med de sakkunnigas nyss berörda förslag torde antalet skattskyldiga med kvarstående skatt, vilka hittills varit att till största delen återfinna just bland arbetstagare med korttidsanställning eller bisysslor, att väsentligt nedgå. I samma riktning kommer även att verka de nya bestämmelserna rörande löneavdrag vid existensminimum liksom också ett genomförande av 1949 års skatteutrednings nyligen framlagda förslag (SOU 1951:51) i vad det avser beskattningen av äkta makar, enligt vilket förslag preliminärskatten för dessa betydligt bättre kommer att överensstämma med den slutliga skatten än som för närvarande är fallet.

Överståthållarämbetet tillstyrker, att avdrag för kvarstående skatt icke längre skall ske i B-skattefallen. Med hänsyn härtill och då antalet fall av kvarstående skatt i övrigt enligt vad ämbetet ovan anfört kan förväntas nedgå i avsevärd utsträckning, finner sig ämbetet, i likhet med uppbördsdirektören, böra förorda jämväl, att skyldigheten att göra avdrag för kvarstående skatt helt bringas att upphöra. Vid detta ställningstagande har ämbetet även fäst avseende vid det principiellt oriktiga i att skatteavdrag, enligt uppbördsförordningens bestämmelser, verkställes för en slutlig skatt. Skyldigheten att göra skatteavdrag synes böra begränsas till att avse uttag av skatt vid källan; från denna grundprincip är skatteavdraget för kvarstående skatt ett avsteg. Ämbetet anser i enlighet härmed, att kvarstående skatt i första hand bör inbetalas av den skattskyldige själv och i andra hand, därest frivillig betalning icke sker, uttagas å exekutiv väg.

246 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Även Föreningen Skogsarbeten och Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete anser, att skatteavdrag för kvarstående skatt ej längre borde ske. Enligt föreningens uppfattning vore det möjligt att avskaffa detta avdrag genom att uppbörden av preliminärskatt förbättrades på föreslaget sätt. Föreningen framhåller, att synnerliga svårigheter att verkställa avdrag för kvarstående skatt förelåge för arbetsgivarna inom skogsbruket med dess oregelbundna löneutbetalningar till en mängd okontrollerbara arbetstagare. — Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete yttrar, att betalningen av kvarstående skatt borde kunna i första hand anförtros åt de skattskyldiga, så att arbetsgivarna endast inkopplades, om införsel i lön eller livränta erfordrades. Ju mera källskattesystemet fulländades, desto mindre bleve kvarskatterna och desto mindre motiverat måste det vara att belasta arbetsgivarna .— och därmed folkhushållet — med uppbörden av sådan skatt. Denna uppfattning hävdade de sakkunniga själva. Även med av Folksam förordade modifikationer komme de sakkunnigas förslag otvivelaktigt att medföra en betydande minskning av kvarskatterna för A-skattare, varför det syntes vara i hög grad lämpligt att samtidigt slopa den för arbetsgivare och pensionsanstalter mycket betungande uppbörden av kvarskatt.

Bestämmelserna om med vilket belopp, skatteavdrag för kvarstående skatt i vissa fall skall ske, föreslås ändrade i ett par yttranden. Sålunda förordar Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter samt Sveriges centrala rcstaurangaktiebolag, att centrala uppbördsnämnden skall få befogenhet att föreskriva avdrag med 20 procent i stället för 25 procent, då debetsedel icke överlämnats till arbetsgivaren. Vidare anser Svenska exekutionsmännens riksförbund, att bestämmelsen i 46 § 2 mom. andra stycket uppbördsförordningen borde ändras. Enligt nämnda bestämmelse skall arbetsgivaren vid varje utbetalningstillfälle avdraga belopp, motsvarande så stor del av den under nästfoljande uppbördstermin förfallande kvarstående skatten, som med hänsyn till antalet utbetalningstillfällen före ingången av den månad, då nämnda termin infaller, belöper å utbetalningstillfället; belopp, som avdrages vid annat utbetalningstillfälle än det första, skall dock avrundas till närmast lägre hela antal kronor och återstoden avdragas å det första utbetalningstillfället. Denna bestämmelse medförde, säger förbundet, att om en anställd med veckolön hade en kvarstående skatt å t. ex. 30 kronor att erläggas med 15 kronor vid varje uppbördstermin, skulle avdrag ske med 8 kronor under första veckan i januari och med 1 krona under påföljande sju veckor. Samma fördelning åter komme under månaderna mars och april. Enligt centrala uppbördsnämndens meddelande nr 3/1949 vore dock en jämnare fördelning tillåten, som i det anförda exemplet medgåve avdrag vid varje utbetalningstillfälle med i runt tal 2 kronor. Även om skatteavdraget hela tiden gjordes hos samme arbetsgivare, måste givetvis anförda fördelningsregel oftast verka absurd för en arbetsgivare. Olägenheterna av regeln framträdde än mera, om den skattskyldige bytte anställning under avdragsperioden, vilket ofta skedde; flera arbetsgivare kunde sålunda få besvär med skatteavdrag och redovisning för den skattskyldige, utan att det

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 247

rörde sig om några större belopp. Vidare kunde systemet i vissa fall medföra restföring och indrivning för bara någon krona, i sämsta fall efter båda nppbördsterminerna. För att undvika angivna olägenheter ifrågasatte förbundet, om icke fördelningsregeln i 46 § uppbördsförordningen borde kompletteras med en bestämmelse, att om avdraget enligt huvudregeln skulle komma att understiga 10 procent av lönen, avdrag vid varje avlöningstillfälle i stället skulle — till dess det vid nästföljande uppbördstermin förfallande beloppet vore erlagt — ske intill angivna del av lönen. I så fall skulle skatteavdrag för den anställde i förut anförda exempel, om han hade en veckolön å 150 kronor, behöva göras endast vid de första avlöningstillfällena i januari och mars.

Skyldigheten för arbetsgivare att under vissa förutsättningar återbetala skatt, som innehållits å arbetstagares lön med 25 procent på grund av att debetsedel icke överlämnats, anses av länsstyrelsen i Gotlands län, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska bankföreningen, Föreningen Skogsarbeten, Försäkringsanstalterna Folket-Samarbete och Föreningen Sveriges kronokamrerare böra upphävas. Exekutionsmännens riksförbund förordar, att nämnda skyldighet upphäves, såvitt gällde den preliminära skatten. I fråga om den kvarstående skatten förelåge icke samma besvär för arbetsgivarna med återbetalning; dessutom vore det påkallat att här behålla återbetalningsskyldigheten, eftersom skattebeloppet vore slutligt fastställt, avdraget skulle ske under en kortare tidrymd och myndigheterna eljest komine att belastas med ett ofrånkomligt restitutionsarbete.

I utlåtandena hänvisas i allmänhet till kommittéledamoten Prydz’ särskilda yttrande. Därutöver anföres i ett yttrande av delegerade för industriförbundet m. fl., vilket yttrande åberopas av arbetsgivareföreningen, industriförbundet, försäkringsbolagens riksförbund och bankföreningen följande.

Icke sällan torde de korttidsanställda — liksom förhållandet för närvarande är med nyanställda i allmänhet — underlåta att avlämna preliminär debetsedel med påföljd att skatteavdrag skall verkställas med 25 % av inkomsten. Om debetsedeln sedermera efter påstötningar från arbetsgivaren så småningom överlämnas till denne, är arbetsgivaren jämlikt 49 § skyldig att till arbetstagaren skyndsamt mot kvitto återbetala det belopp, som kan ha innehållits utöver det avdrag, som enligt debetsedeln borde ha verkställts.

Såsom en av de uppbördssakkunniga, herr Prydz, i ett särskilt yttrande utvecklar, tala synnerligen starka skäl för upphävande av den sålunda föreskrivna ovillkorliga återbetalningsskyldigheten. Vi instämma till alla delar i vad nämnde sakkunnige i denna del anfört och yrkat samt vilja ytterligare understryka, att ett bibehållande av ifrågavarande bestämmelse är ägnad giva arbetstagarna en felaktig uppfattning om den skyldighet de ha att till arbetsgivaren snarast överlämna debetsedeln.

Även med den för närvarande gällande begränsningen av avdragsskyldigheten framstår enligt vår mening ovanberörda yrkande vid ett objektivt bedömande så välgrundat, att vi icke kunna underlåta uttrycka vår förvåning över, att de övriga uppbördssakkunniga icke ansett sig kunna ansluta sig därtill. Om även inkomst av korttidsanställning inbegripes under avdrags-

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skyldigheten, accentueras självfallet det berättigade kravet från arbetsgivarnas sida på slopande av ifrågavarande bestämmelse om återbetalningsskyldighet.

Föreningen Skogsarbeten yttrar, att ett bibehållande av ifrågavarande skyldighet med största sannolikhet skulle ha till följd, att inom de verksamhetsgrenar där arbetskraften vore mycket rörlig, antalet arbetstagare som försummade att avlämna debetsedel skulle komma att öka mycket starkt. Redan nu hade arbetsgivarna trots stora ansträngningar svårt att få in debetsedlarna. Bortsett från det avsevärda merarbete för arbetsgivarna, som nämnda skyldighet innebure, måste en bestämmelse i uppbördsförordningen, som direkt inbjöde till försumlighet från arbetstagarnas sida, betecknas såsom anmärkningsvärd och föga överensstämmande med förordningens i övrigt stränga föreskrifter.

Departementschefen. För närvarande är avdragsskyldigheten för preliminär skatt begränsad till sådan inkomst av tjänst, som hänför sig till skattskyldigs huvudsakliga arbetsanställning om minst en veckas varaktighet eller som, därest arbetsanställning icke föreligger, utgör hans huvudsakliga inkomst av tjänst. Skatteavdrag skall således icke göras vid korttidsanställning eller å skattskyldigs biinkomst av tjänst. Ej heller skall skatteavdrag verkställas å belopp, som för mottagaren utgör inkomst av jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse, tillfällig förvärvsverksamhet eller kapital.

För en utvidgning av avdragsskyldigheten kan anföras flera skäl. önskvärdheten av att genom en ökad preliminär skatt minska uppkomsten av kvarstående skatt måste givetvis anges som det främsta skälet. Härtill kommer önskemålet att uppnå sådana ändringar i beskattnings- och uppbördsreglerna att för det stora flertalet löntagare den preliminära skatten kan göras definitiv. En reform av sist angiven innebörd skulle visserligen icke för dagen kunna genomföras; å andra sidan bör nu föreliggande förslag om utvidgad avdragsskyldighet bedömas under visst hänsynstagande jämväl till detta senare önskemål. Med en utvidgad avdragsskyldighet följer ökat arbete och större kostnader för såväl dem vilka skall verkställa skatteavdragen som uppbördsmyndigheterna. När ställning tages till förslag om utvidgning i avdragsskyldigheten måste jämväl synpunkter av sist angiven art beaktas. Ett förbättrat preliminärskatteuttag bör eftersträvas allenast till priset av rimliga arbetsinsatser och kostnader för dem som beröres av uppbördssystemet. Det måste ock tillses, att reglerna ej så utformas att de ter sig allt för invecklade för de skattskyldiga.

Såvitt gäller annan inkomst än sådan av tjänst, finnes självfallet ganska begränsade möjligheter att göra uppbördsförfarandet oberoende av den skattskyldiges egen medverkan. Beträffande vissa slags inkomster, exempelvis inkomst av affärsrörelse, är det sålunda i huvudsak uteslutet med skatteavdrag. I de fall, där en avdragsskyldighet skulle kunna helt eller delvis genomföras, bör sådan skyldighet av skilda anledningar som regel likväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 249'

icke ifrågakomma. Jag delar den mening de sakkunniga härutinnan uttalat. Även om någon generell avdragsskyldighet alltså icke bör införas på förevarande område, bör Kungl. Maj :t dock, i enlighet med vad de sakkunniga förordat, få möjlighet att försöksvis där så prövas lämpligt föreskriva skatteavdrag å andra inkomster än av tjänst, t. ex. sådana som uppbäres av yrkesfiskare eller av vissa fria yrkesutövare. Självfallet förutsättes därvid samråd med de skattskyldiga och deras organisationer, m. m.

Vad härefter angår inkomst av tjänst, har de sakkunniga förordat, att skatteavdrag skall göras även vid korttidsanställning och å inkomst av bisyssla eller annan biinkomst av tjänst.

Inkomst av korttidsanställning torde för närvarande i icke ringa omfattning undgå beskattning. Åtskilliga skattskyldiga med sådan inkomst lärer underlåta att avlämna självdeklaration eller att i avgiven deklaration uppgiva dylik inkomst. I de fall, då de verkligen taxeras för sina inkomster av korttidsanställning, medför detta oftast kvarstående skatt, som understundom icke kan erläggas och ej heller uttagas genom indrivning.

Bestämmelsen att skatteavdrag icke skall göras vid anställning, avsedd att vara kortare tid än en vecka, torde alltså orsaka det allmänna icke obetydliga skatteförluster. Härtill kommer att den bidragit till en icke önskvärd rörlighet på arbetsmarknaden. Vidare må erinras om den starka indignation, som kommit till uttryck hos arbetstagare vilka lojalt fullgör sina skatteinbetalningar, när dessa observerat hurusom genom uppbördsreglernas konstruktion mindre nogräknade inkomsttagare kunnat undgå att bära sin del av skattebördan. Att detta i sin mån även bidragit till en ytterligare uppluckring av skattemoralen kan tagas för givet. Även av de sist angivna skälen kan det vara befogat att utvidga avdragsskyldigheten att avse korttidsanställningar.

Det må framhållas, att med en sådan utvidgning icke skulle göras någon principiell ändring i avdragssystemet. Detta komme alltjämt att avse endast inkomst av huvudsaklig arbetsanställning.

Såsom framgår av arbetsmarknadsstyrelsens yttrande, för vilket tidigare redogjorts, är förekomsten av korttidsanställningar mycket varierande inom olika branscher. Sådana anställningar förekommer i särskilt stor omfattning inom t. ex. stuveri- och restaurangbranscherna. För att minska de olägenheter för arbetsgivare och uppbördsmyndigheter, som följer av skatteavdrag även vid korttidsanställningar, skulle kunna övervägas att begränsa avdragsskyldigheten till sådana branscher, där korttidsanställningar är mer allmänt förekommande. En sådan begränsning kan emellertid få vissa icke önskvärda konsekvenser. Sålunda kan befaras att den tillfälliga arbetskraften komme att söka sig över från dessa branscher till sådana, där skatteavdrag icke verkställdes.

Mer tillfredsställande synes mig vara — såsom de sakkunniga ock förordat — att i uppbördsförordningen intaga en i princip generellt utformad föreskrift om skatteavdrag vid korttidsanställning. Samtidigt bör centrala uppbördsnämnden tilläggas möjlighet att i fall, där avdragsskyldigheten skulle medföra särskilda olägenheter eller där eljest behov av dylik av-

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

dragsskyldighet funnes i huvudsak ej föreligga, medge dispens från huvudregeln. Principiella erinringar synes i mindre mån vara att framställa mot en sådan konstruktion av bestämmelserna samtidigt som större möjlighet vunnes för en smidig anpassning av avdragsskyldighetens omfattning i olika fall och vid skilda tider.

Såsom de sakkunniga framhållit, har arbetstagare med preliminär A-skatt, som vid sidan av sin huvudsakliga inkomst åtnjutit inkomst av bisyssla, i många fall erhållit jämförelsevis stora kvarstående skatter till följd av att de underlåtit begära förhöjt skatteavdrag å inkomsten av den huvudsakliga arbetsanställningen. Enligt de sakkunnigas mening kan någon verklig förbättring av överensstämmelsen mellan preliminär och slutlig skatt för dessa skattskyldiga icke påräknas med mindre skatteavdrag även göres på deras biinkomster av tjänst.

I åtskilliga remissyttranden har betvivlats att fördelarna för arbetstagarna och det allmänna av att källskatt uttages på biinkomster av tjänst uppväger det merarbete och de ökade kostnader för arbetsgivare och uppbördsmyndigheter, som följer av en på antytt sätt utvidgad avdragsskyldighet. Det har framhållits, att statsverket genom källskatteuttaget knappast skulle tillföras ökade skatteintäkter av någon betydelse, eftersom det stora flertalet av ifrågavarande skattskyldiga ordentligt fullgjorde sin skatteplikt även om en icke obetydlig del av skatten inflöte såsom kvarstående sådan. Det allmänna skulle därför huvudsakligen endast vinna, att den å biinkomsten belöpande skatten i större utsträckning komme att uppbäras såsom preliminär skatt. Vidare har erinrats om att för många av de skattskyldiga, varom här är fråga, det med 25 procent föreslagna skatteavdraget skulle komma att avsevärt understiga marginalskatten å biinkomsten. För att undslippa kvarstående skatt skulle dessa skattskyldiga följaktligen även i fortsättningen vara tvungna att begära förhöjt skatteavdrag, vars storlek emellertid skulle bli svårare att beräkna än för närvarande. Även i övrigt kunde befaras att det föreslagna procentuella skatteavdraget skulle ge ett mindre riktigt skatteuttag.

Uppenbart är att den föreslagna källskatten på bisysslor skulle beträffande vissa skattskyldiga komma att minska kvarskattens storlek. De mot förslaget anförda erinringarna synes mig dock väga tungt. Merarbetet för arbetsgivare och myndigheter bleve betydande utan att mer bestämda garantier för ett väsentligt bättre uppbördsresultat vunnes. Vilken procentsats, som än valdes, skulle denna allenast slumpvis ge ett avdrag, som mera exakt svarade mot slutskatten. Då med hänsyn till de lägre inkomsttagarna en försiktig procentsats tvunget måste väljas, skulle för små avdrag göras för skattskyldiga med högre inkomst. Hos denna grupp av skattskyldiga är bisysslor vanligt förekommande och för dem skulle, som nyss framhållits, ökade svårigheter uppkomma att beräkna vilka ytterligare inbetalningar, som vore erforderliga för ett riktigt preliminärskatteuttag.

Då skattskyldiga med bisysslor merendels är sådana som utan exekutiva åtgärder betalar sin skatt, skulle avdraget på bisysslor för flertalet av dem framstå som en ganska meningslös och tyngande anordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 251

I detta sammanhang bör även erinras om möjligheten för lokal skattemyndighet att föreskriva förhöjt skatteavdrag för skattskyldig med inkomst vid sidan av sin huvudsakliga arbetsanställning. Jag hänvisar till vad jag härom tidigare anfört. Ett sålunda beordrat förhöjt skatteavdrag kan föreskrivas även med tanke på inkomst av bisyssla. Det synes lämpligt avvakta vilken effekt, som vinnes av denna regel liksom av andra under senare tid vidtagna åtgärder i syfte att minska den kvarstående skatten, innan en generell avdragsskyldighet för inkomst av bisysslor föreskrives.

Jag vill emellertid tillägga, att om framdeles — sedan det nu pågående arbetet med en översyn av de materiella skattereglerna slutförts och klarhet vunnits rörande tänkbara förenklingar i dessa regler spörsmålet om en definitiv källskatt för vissa grupper av skattskyldiga ställes under prövning, frågan om avdrag å inkomst av bisysslor kan komma i ett annat läge.

Av det sagda framgår att jag icke vill förorda, att de sakkunnigas ifrågavarande förslag nu genomföres.

För närvarande föreligger icke avdrägsskyldighet beträffande sådan pension, livränta eller annan skattepliktig ersättning från försäkringsanstalt, som uppgår till högst 1 200 kronor för år. Detta undantag från avdragsskyldigheten infördes för att förenkla försäkringsföretagens arbete med skatteuppbörden. Eftersom skatteavdrag skulle verkställas endast å den huvudsakliga inkomsten av tjänst samt pensioner och livräntor å högst 1 200 kronor som regel icke utgjorde vederbörandes huvudsakliga inkomst, ansågs det motiverat att befria försäkringsföretagen från att undersöka om avdragsskyldighet förelåg beträffande pensioner och livräntor å högst detta belopp.

Med hähsyn till att skatteavdrag enligt de sakkunnigas förslag skulle göras även å biinkomster i form av pension eller livränta, har förordats att nyssnämnda undantagsbestämmelse upphäves. Med den av de sakkunniga ifrågasatta utvidgade avdragsskyldigheten förelåge nämligen icke längre något motiv att behålla bestämmelsen.

Som jag nyss anfört bör enligt min mening avdragsskyldigheten icke för närvarande utvidgas till inkomst av bisyssla och annan biinkomst av tjänst. Godtages detta, bör förevarande undantagsbestämmelse tills vidare bibehållas.

I de av Försäkringsbolagens riksförbund och Folket-Samarbete avgivna remissyttrandena, för vilka redogörelse tidigare lämnats, yrkas att från avdragsskyldighet undantages pensioner och livräntor till högre belopp än 1 200 kronor. Angivna gräns anses av förbundet böra höjas till 1 800 kronor och av Folket-Samarbete till 1 500 kronor. I båda yttrandena yrkas därjämte, att nämnda belopp i förekommande fall må, i motsats till vad nu gäller, avse den skattepliktiga delen av utgående livränta.

I anledning av vad sålunda förekommit får jag erinra om att— enligt vad centrala uppbördsnämnden uttalat — skatteavdraget skall med gällande bestämmelser beräknas på livräntans skattepliktiga del och icke på dess brut­

252 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

tobelopp. Nyssnämnda undantagsregel, som alltså innebär att försäkringsföretagen slipper undersöka huruvida livränta å belopp under 1 200 kronor utgör vederbör andes huvudsakliga inkomst av tjänst eller ej, utgör en eftergift gentemot försäkringsföretagen i syfte att bespara dem visst arbete. Jag vill icke motsätta mig att denna gräns å 1 200 kronor med hänsyn till inträdd förändring i penningvärdet höjes till 1 500 kronor. Å andra sidan finner jag övervägande skäl tala för att, som hittills, denna beloppsgräns skall hänföra sig till livräntans bruttobelopp.

Att en utvidgning av avdragsskyldigheten medför vissa svårigheter och gränsdragningsproblem, när det för en arbetsgivare gäller att avgöra om avdrag i det särskilda fallet skall verkställas eller ej, är ofrånkomligt. De sakkunnigas förslag innebar ju, att avdrag skulle göras när fråga var om korttidsanställning eller bisyssla, men icke vid vad som av de sakkunniga benämndes tillfälligt arbete och varmed torde ha åsyftats tillfälligt arbete av intellektuell art. Även med detta förslag uppkom alltså gränsdragningsproblem, vilka de sakkunniga ansett i praktiken kunna lösas med hjälp av vägledande anvisningar från centrala uppbördsnämnden. Genomföres vad jag i det föregående förordat, får i stället skiljas mellan korttidsanställning, å ena sidan, samt bisysslor och s. k. tillfälligt arbete, å andra sidan. Det synes troligt att mindre svårigheter kommer att visa sig vara förenade med sistnämnda gränsdragning. Avdragsskyldigheten blir nämligen då begränsad till inkomst av huvudsaklig arbetsanställning och den härav föranledda prövningen innebär alltså i princip icke någon nyhet i förhållande till vad nu gäller. Å andra sidan skall ej bortses från att en anställning, som omfattar en vecka eller än längre tid, ger en viss presumtion för att fråga är om huvudsaklig arbetsanställning. Däremot kan större ovisshet uppkomma huru härmed förhåller sig, då anställningen är av kortare varaktighet. Exempelvis kan erinras om sådana fall som de då en arbetstagare under semester tar en tillfällig anställning. I dessa fall skall avdrag ej göras, medan sådant skall verkställas då en tillfällig korttidsanställning tages under tiden för en permittering från det vanliga arbetet. Även i dessa fall lärer emellertid arbetsgivaren merendels ganska lätt kunna bilda sig en tillförlitlig mening om avdrag skall göras eller ej. Skulle arbetstagaren undandraga sig att i tveksamma fall lämna erforderliga upplysningar, bör detta givetvis medföra skatteavdrag. För arbetstagaren innebär ju detta ej annat än att han får erlägga preliminär skatt för ett belopp, som för honom utgör skattepliktig inkomst.

Det torde få ankomma på centrala uppbördsnämnden att lämna de anvisningar, som visar sig erforderliga för en likformig och riktig tillämpning av den utvidgade avdragsskyldigheten.

Jag vill understryka, att om en arbetsgivare skulle av misstag hänföra en löneutbetalning till bisyssla eller s. k. tillfälligt arbete i stället för till korttidsanställning och till följd därav underlåta att göra skatteavdrag, får — som de sakkunniga framhåller — frågan om ekonomiska och straff­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 253

rättsliga påföljder för en dylik försummelse bedömas under beaktande av de svårigheter, som kunnat föreligga vid bedömandet av till vilket inkomstslag det utbetalade beloppet rätteligen varit att hänföra. Det sagda har avseende främst å vad som må förekomma under de första åren av de nya bestämmelsernas tillämpning och innan förtrogenhet med deras innebörd mera allmänt vunnits.

Sedan jag sålunda i princip tagit ståndpunkt till de framlagda förslagen om en utvidgad skyldighet för arbetsgivare att verkställa skatteavdrag för skattskyldiga med preliminär A-skatt, får jag övergå att behandla vissa frågor rörande begränsning i avdragsskyldigheten.

Vad först angår skatteavdrag vid korttidsanställning, innebär de sakkunnigas förslag att skyldighet att verkställa dylikt avdrag skulle begränsas att åvila statlig och kommunal myndighet, juridisk person samt sådan arbetsgivare för vilken det utbetalta belopp utgör utgift i till rörelse, jordbruk eller skogsbruk hänförlig förvärvskälla.

Jag ansluter mig till vad de sakkunniga anfört därom att man ej bör gå längre än som av dem föreslagits. Däremot ställer jag mig — i likhet med åtskilliga remissinstanser — tveksam till frågan huruvida man bör medtaga korttidsanställningar inom jordbruk och skogsbruk. Speciella förhållanden föreligger nämligen här. I stor omfattning användes inom jordbruket för tillfällig hjälp personer, som sammanlagt under året åtnjuter så ringa inkomst att de icke skall taxeras. Jag åsyftar barn och ungdomar, hemmadöttrar och andra kvinnor, som blott under någon kort tid på året — såsom vid skörd, potatisplockning och liknande tillfällen — har avlönat arbete. Att i dessa fall verkställa skatteavdrag skulle medföra ett så tyngande arbete för arbetsgivarna och främst myndigheterna, på vilka sistnämnda det ankomme att restituera de innehållna preliminärskattebeloppen, att avdragsskyldighet i dylika fall lämpligen icke bör föreskrivas. Emellertid synes knappast heller kunna ifrågakomma att meddela en uttrycklig undantagsbestämmelse för just dessa fall; jordbrukaren-arbetsgivaren skulle ställas inför betydande svårigheter när han skulle bedöma om en tillfälligt anställd kunde beräknas under året uppnå skattepliktsgränsen eller ej. Ytterligare en rad speciella skäl talar mot avdrag vid korttidsanställning i jordbruk och skogsbruk. I ett remissyttrande har erinrats om föreliggande svårighet att i särskilda fall skilja på sådan lön till tillfälligt anställd kvinnlig personal som utgör avdragsgill utgift i förvärvskällan respektive ej får avdragas såsom hänförlig till levnadskostnad. Vidare får icke förbises, att det för åtskilliga jordbrukare torde vara förenat med åtskilligt större svårigheter än för rörelseidkare i allmänhet att bedöma när en bestämmelse om avdragsskyldighet skall i det speciella fallet tillämpas och att inom den tidsfrist, varom i detta sammanhang måste bli fråga, å bankkontor eller postanstalt hinna inbetala innehållna skattemedel. Slutligen skulle skattekontrollen för dessa fall bjuda speciella besvärligheter.

254 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Jag anser mig med hänsyn till det sagda icke kunna förorda att fysisk person, som är jordbrukare eller idkar skogsbruk, skall åläggas nu ifrågavarande avdragsskyldighek Mindre starka skäl talar mot den av de sakkunniga förordade avdragsskyldigheten för juridisk person, som driver jordeller skogsbruk. Jag vill därför icke motsätta mig förslaget i denna del. Därvid har jag även beaktat önskemålet att erhålla erfarenhet av reglernas verkningar, när det framdeles kan bli anledning att ånyo överväga frågan om en så utvidgad avdragsskyldighet, som de sakkunniga nu funnit sig böra förorda.

I de sakkunnigas förslag bör vidare den ändringen göras, att dödsbo likställes i förevarande sammanhang med fysisk person.

De sakkunniga har tänkt sig, att när vid korttidsanställning skatteavdrag skall göras, detta skall beräknas efter tabell, därest debetsedel eller skattekort företes för arbetsgivaren. I skattetabellerna skulle uppläggas en särskild avdelning för dagslön, i princip upprättad på samma sätt som de nuvarande avdelningarna för veckolön etc. i tabellerna. De sakkunniga har emellertid förutsett, att debetsedel eller skattekort ofta nog icke komme att företes. För dessa fall har förordats avdrag med 25 procent, dock att avdrag ej alls skulle göras, om dagsinkomsten understege 10 kronor.

Vad först angår förslaget att avdrag ej skall göras, om dagsinkomsten understiger ett visst lägsta belopp, synes en sådan begränsning av skäl de sakkunniga anfört lämplig. Ej heller har jag någon erinran mot att gränsen sättes vid en dagsinkomst av 10 kronor. I motsats till de sakkunniga vill jag emellertid förorda, att denna beloppsgräns skall gälla jämväl när debetsedel (skattekort) företes och avdraget skall beräknas efter tabell. Jag förordar, med andra ord, att dagstabellen uträknas för en lägsta dagsinkomst av 10 kronor.

Vad i övrigt angår skattetabellen för dagsinkomst, synes mig denna böra utarbetas efter betydligt enklare regler än de sakkunniga tänkt sig. Sålunda synes en enda tabell böra gälla för samtliga ortsgrupper och bygga på en genomsnittlig kommunal utdebitering. Tabellen bör upptaga en enda kolumn att gälla oavsett arbetstagarens civilstånd m. m. Denna tabellkolumn skulle vidare avtryckas i samtliga skattetabeller. Då man har anledning räkna med att daganställda arbetstagare merendels icke medför dem tillställda skattetabeller, skulle följaktligen arbetsgivaren kunna uträkna avdraget med hjälp av vilken som helst för honom tillgänglig skattetabell. Detta måste för arbetsgivarnas del innebära en avsevärd lättnad. Ur uppbördssynpunkt synes några vägande invändningar icke vara att rikta mot en så schablonmässigt utarbetad tabell, som jag nyss förordat. Det är här fråga om arbetstagare med sådana inkomstförhållanden, att mer exakt uträknade avdragstabeller icke skulle innebära någon större garanti för en bättre överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt än som vinnes vid ett genomförande av mitt förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 255

Lämpligen synes böra ankomma å riksskattenämnden att bestämma efter vilken ortsgrupp, utdebiteringsgrund in. m., som tabellen för dagsinkomst skall upprättas.

Uppvisar arbetstagaren icke för arbetsgivaren sin debetsedel eller sitt skattekort — detta kort bör givas sådant format att det utan svårighet kan medföras vid tillfällen som de nu avsedda — får arbetsgivaren inbetala vad han i anledning av korttidsanställningen innehållit till det centrala skattekontot. Eftersom han därvid icke kan uppgiva arbetstagarens debetsedelsnummer försvåras identifieringen av de inbetalda medlen, därvid även risk finnes för att beloppet ej tillgodoföres arbetstagaren. Bestämmelserna bör därför utformas så att arbetstagaren får ett starkt intresse att uppvisa sitt skattekort för arbetsgivaren, så att denne kan anteckna debetsedel snumret. Jag ansluter mig följaktligen till de sakkunnigas förslag, att — då debetsedel eller skattekort ej företetts — avdraget skall beräknas till 25 procent av den utbetalda dagslönen.

Slutligen får jag i detta sammanhang framhålla, att om vad jag i det föregående anfört godtages, behov knappast synes föreligga av att centrala uppbördsnämnden meddelar särskilda dispensregler rörande skatteavdragets storlek vid korttidsanställning.

Vad de sakkunniga föreslagit rörande avdrag vid oregelbundet inflytande inkomster, synes böra genomföras.

Såsom framgår av vad jag i tidigare sammanhang anfört, tillstyrker jag även de sakkunnigas förslag att avdragsskyldighet för preliminär B-skatt avskaffas.

Av skäl, som länsstyrelsen i Kalmar län anfört, bör för skattskyldig, som har att erlägga preliminär B-skatt men icke erhållit sin debetsedel för inkomståret vid den tidpunkt då lön utbetalas till honom, skatteavdrag icke verkställas, därest han nästföregående år påförts preliminär B-skatt och för arbetsgivaren uppvisat debetsedeln härå.

I några remissyttranden har framhållits, att skyldigheten att lämna löneuppgift till ledning för annans taxering borde utvidgas i samband med att skatteavdrag infördes beträffande inkomst av korttidsanställning och av bisyssla. Risk förelåge eljest för att inkomster, varå skatt innehållits, icke bleve taxerade och att skatten till följd därav komme att återbetalas.

Att skatteavdrag vid korttidsanställning kan motivera en vidgad uppgiftsskyldighet av antydd art är uppenbart. Frågan om uppgiftsskyldigheten i nämnda hänseende är emellertid för närvarande under omprövning hos 195b års skattelagssaklcunniga och frågan om ändrade bestämmelser därutinnan bör därför icke nu upptagas till behandling. Vid skattelagssakkunnigas utredning bör självfallet beaktas det behov av ändrade bestämmelser i detta avseende, som en utökad avdragsskyldighet kan i och för sig motivera. Utredningen torde kunna antagas vara avslutad å sådan tid, att eventuella författningsändringar kan träda i kraft den 1 januari 1955.

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Utvidgas avdragsskyldigheten till inkomst av korttidsanställning, lärer en viss förbättring av uppbördsresultatet för arbetstagarna uppnås. Jag är dock icke beredd att på grund härav eller av andra skäl förorda -— såsom från något håll ifrågasatts — att nu avskaffa bestämmelserna om skatteavdrag för kvarstående skatt.

Däremot vill jag förorda, i likhet med de sakkunniga, att frågan om skatteavdrag för kvarstående skatt regleras på ett i viss mån annat sätt än enligt gällande bestämmelser. Enligt min mening bör skatteavdrag för kvarstående skatt göras allenast under förutsättning, att den skattskyldige för det inkomstår, varunder den kvarstående skatten skall erläggas, har att utgöra preliminär A-skatt.

Svenska exekutionsmännens riksförbund har påpekat, att bestämmelserna i 46 § 2 mom. andra stycket uppbördsförordningen om hur stor del av kvar skatten, som skulle innehållas vid varje utbetalningstillfälle, ledde till vissa oformligheter, då lön utbetalades för vecka. Härtill får jag genmäla, att de påtalade olägenheterna i viss omfattning minskas, om det av mig förordade förslaget att kvarstående skatt å högst 50 kronor (för närvarande 20 kronor) skall förfalla till betalning å den första uppbördsterminen genomföres.

Även om viss förbättring sålunda skulle inträda, komme likväl avdrag i vissa fall att ske med relativt små belopp. Jag medger att vissa invändningar kan riktas häremot, men anser mig dock icke böra tillstyrka den av förbundet förordade supplementära regeln, att avdrag vid varje avlöningstillfälle finge göras med belopp intill 10 procent av lönen, till dess det vid nästfoljande uppbördstermin förfallande beloppet vore guldet. En sådan generell regel skulle i vissa lägen kunna medföra olägenheter för den skattskyldige. Anordningen skulle därjämte innebära att arbetsgivarna finge ytterligare en bestämmelse att iakttaga vid verkställande av skatteavdrag. Däremot bör hinder givetvis icke föreligga, att arbetsgivaren med arbetstagarens medgivande innehåller skatt med högre belopp för att på så sätt uppnå en reducering av antalet tillfällen då avdrag skall göras.

Av skäl, som anförts av kommittéledamoten Prydz och i vissa remissyttranden, förordar jag slutligen, att i de fall skatt innehålles med 25 procent av lönen på grund av att arbetstagaren icke överlämnat sin debetsedel till arbetsgivaren och därigenom större belopp avdragits än som enligt arbetsgivaren senare tillhandakommen debetsedel skall inbetalas under närmast följande uppbördstermin, arbetsgivaren icke skall vara skyldig men väl äga rätt att återbetala det för mycket innehållna beloppet. Redovisas hela det innehållna beloppet och avser detta kvarstående skatt, får det ankomma på länsstyrelsen att efter uppbördsterminens utgång återbetala den del av det inbetalade beloppet, som överskjuter vad som förföll till betalning under uppbördsterminen. Är åter fråga om preliminär skatt, bör återbetalning ske endast under samma förutsättningar som gäller för återbetalning av preliminär skatt efter jämkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 257

IX. Arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt; kontroll av arbetsgivare.

Gällande bestämmelser m. in. Om arbetsgivare, som är skyldig verkställa skatteavdrag, utan skälig anledning underlåter att vederbörligen fullgöra denna skyldighet, är han jämte arbetstagaren ansvarig för skatt, vilken skatteavdraget skolat avse, till belopp som svarar mot vad han underlåtit att avdraga. Arbetsgivarens ansvarighet må dock göras gällande endast om arbetstagaren underlåter att efter anmaning erlägga ifrågavarande skatt. Det felande beloppet må i sådant fall uttagas hos arbetsgivaren i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt, därvid arbetsgivaren tillika är skyldig att å beloppet erlägga restavgift. Bestrider emellertid arbetsgivaren i sådant fall skyldighet att svara för arbetstagarens skatt, har utmätningsmannen att av den lokala skattemyndigheten i orten inhämta besked, huruvida arbetsgivaren är ansvarig för skatten eller ej. Denna må nämligen icke hos arbetsgivaren uttagas, därest icke sistnämnda myndighet funnit arbetsgivaren ansvarig för skatten. Har arbetstagares skatt uttagits hos arbetsgivare, skall nämnda förhållande anmärkas i det indrivningskvitto, som överlämnas till arbetsgivaren.

Arbetsgivare, som enligt förenämnda bestämmelser betalt skatt för arbetstagare, äger söka skattebeloppet men ej erlagd restavgift åter av arbetstagaren. Härvid har arbetsgivaren att till vederbörande utmätningsman insända det till arbetsgivaren överlämnade indrivningskvittot. Utmätningsmannen må hos arbetstagaren uttaga beloppet i samma ordning som stadgats i fråga om indrivning av skatt, därvid även arbetstagaren är skyldig att å beloppet erlägga restavgift.

Om arbetsgivare verkställt skatteavdrag men icke inbetalt det innehållna beloppet i föreskriven tid och ordning, må beloppet uttagas hos arbetsgivaren i samma ordning, som stadgas i fråga om indrivning av skatt, och skall arbetsgivaren därvid å beloppet erlägga restavgift. Arbetstagaren är fri från betalningsansvar för motsvarande skattebelopp, ändå att på grund av arbetsgivarens obestånd det innehållna icke kan utfås hos denne.

Arbetsgivare, som enligt lag är skyldig föra handelsböcker, skall ha sin bokföring så ordnad att därav framgår arbetstagares namn, utbetald lön samt skatteavdrags belopp. Det åligger sådan arbetsgivare att efter anmaning av vederbörande föredragande i uppbördsärenden hos länsstyrelsen tillhandahålla sin bokföring med därtill hörande handlingar för kontroll å verkställandet av skatteavdrag.

Länsstyrelsen skall övervaka, att arbetsgivare behörigen fullgör sina skyldigheter att verkställa skatteavdrag in. m. Det åligger lokal skattemyndighet att med hjälp av exekutionsbiträden inom myndighetens tjänstgöringsområde biträda länsstyrelsen vid fullgörande av nämnda övervakning.

Rörande exekutionsbiträdes medverkan vid arbetsgivarkontrollen finnes föreskrifter meddelade i kungörelsen den 20 juni 1947 (nr 269) med vissa

17 Bihang ti!! riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

258 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

bestämmelser angående exekutionsbiträden. Däri stadgas att exekutionsbiträde har att biträda — förutom utmätningsman vid åtgärd i utsökningsmål och vid indrivning av skatt m. m. — jämväl lokal skattemyndighet vid övervakning att arbetsgivare fullgör skyldigheten att verkställa skatteavdrag, vid meddelande av råd och upplysningar åt skattskyldiga och arbetsgivare i frågor rörande uppbördsförfarandet samt vid fullgörande av andra uppgifter, som ankommer på nämnda myndighet. Då biträde av exekutionsbiiräde erfordras vid övervakning att arbetsgivare fullgör skyldigheten att verkställa skatteavdrag eller vid fullgörande i särskilt fall av annan uppgift, som ankommer på lokal skattemyndighet, har denna att hos vederbörande utmätningsman påkalla sådant biträde. Utmätningsmannen är därvid skyldig alt uppdraga åt exekutionsbiträde att lämna den lokala skattemyndigheten det påkallade biträdet så snart ske kan och i den utsträckning så är möjligt med hänsyn till angelägenheten att i första hand utföra mera brådskande utsöknings- och polisgöromål.

Kontrollen av arbetsgivarna bygger i stor utsträckning på de s. k. särskilda restförteckningarna. Härom stadgas att postverkets skatteavdelning i residensstaden efter envar uppbördstermin skall för varje uppbördsdistrikt upprätta förteckning (särskild restförteckning) över skattskyldiga, vilka har att utgöra A-skatt men för vilka sådan skatt icke erlagts under uppbördsterminen. Restförteckningen översändes i tre exemplar till länsstyrelsen (i stad med egen uppbördsförvaltning i två exemplar till kronokamr er ar en), som har att däri anteckna skattebelopp, som för i förteckningen upptagen skattskyldig inbetalts till länsstyrelsen (kronokamreraren). Länsstyrelsen har därefter att skyndsamt vidaresända två exemplar av restförteckningen till vederbörande häradsskrivare. Den lokala skattemyndigheten skall med hjälp av exekutionsbiträden inom myndighetens tjänstgöringsområde eller andra till förfogande ställda biträden verkställa undersökning rörande anledningen till att skatt icke erlagts för de i särskild restförteckning upptagna skattskyldiga. Framkommer vid sådan undersökning att arbetsgivare underlåtit att fullgöra honom åliggande skyldighet att verkställa skatteavdrag eller att arbetsgivare verkställt sådant avdrag men underlåtit att inbetala det innehållna beloppet, eller framkommer eljest att arbetsgivare verkställt skatteavdrag med för lågt belopp eller inbetalt lägre belopp än han innehållit, har den lokala skattemyndigheten att fastställa det belopp, som arbetsgivaren skolat avdraga eller inbetala. Lokal skattemyndighet på landet skall därefter redovisa ärendet till länsstyrelsen. Sedan länsstyrelse eller lokal skattemyndighet i stad i räkenskapen uppdebiterat det belopp, som arbetsgivare sålunda befunnits icke ha inbetalt, skall ärendet överlämnas till vederbörande utmätningsman för indrivning av beloppet.

I en rapport över organisationsundersökningar vid vissa häradsskrivarkontor har statens organisationsnämnd beträffande restförteckningarna anfört följande.

Huruvida resultatet av restförteckningarnas bearbetning motsvaras av den icke ringa arbetsinsats bearbetningen kräver, därom råda delade meningar.

Kungl. Ma\j:ts proposition nr 100. 259

Nu verkställda undersökningar synas emellertid ge vid handen, att, där tillräckligt intresse ägnas åt denna bearbetning, resultatet väl motiverar en relativt stor arbetsinsats. Därvid avses i första hand det resultat som kan utläsas i beloppet av uppdebiterad A-skatt. Det bör emellertid icke förbises, att som en biprodukt erhålles en reducering av massan för inbetalning aktuella kreditkort ävensom för nästkommande år en reducering av antalet preliminära debetsedlar att expediera till de skattskyldiga. Resultatet i förstnämnda hänseende skulle troligen förbättras, därest icke så lång tid (ca tre månader) förflöte mellan uppbördsterminens slut och restförteckningarnas utsändande till lokala skattemyndigheten. I detta avseende liksom även i fråga om den fortsatta behandlingen av restförteckningarna kunna vissa förenklingar vidtagas. Dessa förenklingar synas även kunna medföra, att efter viss tid endast restförteckningarna för första och en eller två av efterföljande uppbördsterminer skulle behöva granskas.

Förenklingarna innebära i huvudsak följande.

Den förteckning över inbetalade poster (uppbördslista), som av postverkets skatteavdelningar upprättas efter varje uppbördstermin, upprättas i ytterligare ett exemplar, som tillställes lokala skattemyndigheten.

Lokala skattemyndigheten utsorterar efter uppbördslistan debetkort i fråga om vilka inbetalning icke ägt rum. Med ledning av dessa debetkort upprättas förfrågningar till de skattskyldiga. Debetkorten i fråga tjäna i fortsättningen som bevakningsregister över att svar inkomma och på debetkorten antecknas svarens innebörd.

Särskilt register lägges upp över arbetsgivare, som visat sig mindre tillförlitliga i vad gäller att avdraga lönemedel och/eller redovisa innehållna belopp.

Genom dessa åtgärder vinnes i första hand, att arbetet med »restförteckning» kan påbörjas i omedelbar anslutning till ifrågavarande uppbördstermin, att postverkets bestyr med upprättande av restförteckning bortfaller ävensom kostnader för papper och tryck samt att en smidigare arbetsgång kan tillämpas hos lokala skattemyndigheten. I andra hand och på längre sikt vinnes, att, sedan genom det särskilda registret vissa mindre tillförlitliga arbetsgivare utkristalliserats, »restförteckningarna» icke behöva bearbetas för varje termin. Kontrollen kan i stället genom upprepade bokföringsgranskningar koncentreras på dessa arbetsgivare. Genom att därefter regelmässigt kontrollera »restförteckningen» för första uppbördsterminen och en eller två av de återstående — olika för varje år — erhålles kontroll över att icke nya otillförlitliga arbetsgivare obemärkt tillkomma liksom även en möjlighet att reducera massan av aktuella kreditkort och antalet preliminära debetsedlar att utsända nästkommande år.

De sakkunniga. Någon ändring i nu gällande huvudprinciper för arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt ifrågasätter de sakkunniga icke.

För att underlätta identifieringen av arbetstagarna föreslår emellertid de sakkunniga, att bokföringsskyldiga arbetsgivare skall vara pliktiga att ha sin avlöningsbokföring så ordnad, att därav för varje arbetstagare framgår, förutom utbetald lön och skatteavdrags belopp, fullständigt namn samt där så kan ske födelsetid och gällande mantalsskrivningsadress ävensom nummer å för arbetstagaren utfärdad debetsedel å preliminär A-skatt och i förekommande fall å kvarstående skatt. Åt uttrycket »där så kan ske» finge givas den tolkningen, att arbetsgivarna icke skulle vara skyldiga att närmare ef-

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

terforska fullständiga uppgifter i fråga om exempelvis korttidsanställda, som icke företedde vare sig debetsedel eller skattekort. Jämväl i Stockholm borde liksom eljest i riket å debetsedlarna å preliminär skatt och å kvarstående skatt angivas de skattskyldigas födelsetid.

De sakkunniga framhåller, att de ansåge sig icke kunna föreslå, att arbetsgivares aviöningsböcker vid tredska skulle kunna införskaffas genom polismyndighetens försorg. Annan möjlighet än att ålägga arbetsgivaren lämpligt avvägt vite syntes icke böra användas, även om det hade varit önskvärt med starkare tvångsmedel gentemot arbetsgivare, som medvetet hindrade kontrollarbetet genom att vägra att förete sin avlöningsbokföring och som därigenom — i fall där skatteavdrag verkställts men innehållna skattemedel ej redovisats — försvårade möjligheterna för arbetstagarna att få den innehållna skatten sig tillgodoräknad.

Arbetsgivare, som icke vore bokföringsskyldig men likväl fört handelsböcker eller anteckningar rörande intäkter och utgifter i näring, borde för kontroll av skatteavdragen vara skyldig att efter anmaning tillhandahålla sina böcker eller anteckningar jämte därtill hörande handlingar. Vidare borde varje arbetsgivare vara skyldig att efter anmaning lämna för skatteavdragskontrollen erforderliga uppgifter om anställda arbetstagare, utbetalda löner och verkställda skatteavdrag. Underlätes detta skulle länsstyrelsen äga förelägga den försumlige lämpligt vite. För taxeringskontrollen förelåge likartade förpliktelser enligt stadganden i taxeringsförordningen.

De sakkunniga anför därefter att kontrollen av att arbetsgivare behörigen fullgjort skyldigheten att verkställa skatteavdrag f. n. i huvudsak byggde på bearbetningen av restförteckningarna. Kontrollen skedde sålunda på en omväg genom arbetstagarna. Granskningsarbetet toge härigenom lång tid i anspråk och direkt mot arbetsgivarna riktade kontrollåtgärder bleve väsentligt fördröjda. Systemet med restförteckningarna vore bristfälligt ur den synpunkten, att arbetsgivare genom att varje uppbördstermin inleverera ett obetydligt belopp för varje arbetstagare kunde undvika, att arbetstagarna bleve upptagna i restförteckningarna. Även om icke erfarenheten givit vid handen att så skett i större omfattning, förelåge här en möjlighet för arbetsgivare att för avsevärd tid undgå upptäckt av försummad avdragsskyldighet. Å andra sidan vore systemet med restförteckningarna onödigt omfattande såtillvida, att om en arbetsgivare brustit i sin redovisning samtliga hans arbetstagare bleve upptagna i restförteckning och i följd därav föremål för undersökning. Vidare finge nämnas att många av de i restförteckningarna upptagna skattskyldiga icke hade att vidkännas skatteavdrag. De hade således upptagits i förteckningarna av annan orsak än bristande redovisning av arbetsgivare. I dylika fall skapade icke sällan utsändandet av förfrågan från den lokala skattemyndigheten om anledningen till att någon skatt icke inbetalts en lättbegriplig irritation. Även i övrigt åsamkades de skattskyldiga besvär genom dylika förfrågningar.

Framhållas borde därjämte att man genom bearbetning av restförteck-

Kungl. May.ts proposition nr 100. 261

ningarna i huvudsak nådde allenast ett konstaterande av att viss arbetsgivare underlåtit verkställa skatteavdrag eller underlåtit redovisa innehållna skattebelopp. Omfattningen av arbetsgivarens försumlighet måste som regel klarläggas genom granskning av dennes avlöningsbokföring; endast om antalet anställda vore så ringa, att klarhet kunde vinnas genom en förfrågan hos arbetsgivaren., kunde man vinna målet utan sådan granskning.

Systemet med restförteckningar vore sålunda i betydelsefulla avseenden otillfredsställande ur kontrollsynpunkt samtidigt som detsamma åsamkade allmänheten icke ringa besvär samt uppbördsmyndigheterna avsevärda arbetsinsatser och kostnader. De sakkunniga hade därför funnit angeläget att undersöka möjligheterna att införa annat kontrollsystem och därvid närmast åsyftat att söka åstadkomma en fortlöpande direkt kontroll av arbetsgivarna.

Härom anföres följande. ^ Dylik kontroll torde förutsätta att ett särskilt register upprättas över arbetsgivarna, i vilket fortlöpande anteckningar för varje uppbördstermin göras angående verkställda skatteinbetalningar. Genom att granska anteckningarna i ett dylikt register skulle sådana arbetsgivare uppmärksammas, vilka helt underlåtit att betala in några skattemedel eller vilkas inbetalningar förefalla anmärkningsvärt låga.

EU register över samtliga arbetsgivare torde emellertid icke av praktiska skäl kunna tänkas komma till stånd. Det synes nödvändigt att begränsa registret till arbetsgivare med avdragsskyldighet av någon betydenhet. I samråd med generalpoststyrelsen ha de sakkunniga utarbetat en metod för upprättande av ett sådant register, vilken metod i korthet innebär, att det skall åligga varje arbetsgivare med minst två stadigvarande anställda att, då inbetalning sker medelst skatteanvisning, inbetala genom skatteavdrag innehållna belopp till skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden. Varje sådan arbetsgivare erhåller särskilt redovisningsnummer, varom uppgift lämnas till den lokala skattemyndigheten i arbetsgivarens hemortskommun. Hos den lokala skattemyndigheten upplägges med ledning härav ett register över dessa arbetsgivare. På lämpligt sätt bl. a. genom jämförelse med riksförsäkringsanstaltens arbetsgivarförteckningar, kontrolleras att alla kända arbetsgivare med minst två arbetstagare finns medtagna i registret. Någon större svårighet att avgöra, när skyldighet föreligger att redovisa skatt till skatteavdelning, bör icke föreligga. Arbetsgivare, som tillämpat detta redovisningssystem, bör fortsätta därmed även om antalet arbetstagare skulle nedgå. Länsstyrelsen eller i stad den lokala skattemyndigheten bör därjämte äga befogenhet att ålägga även arbetsgivare med endast eu arbetstagare att redovisa skatt till skatteavdelning, därest detta ur kontrollsynpunkt befinnes påkallat. Detta gäller särskilt om arbetsgivare befunnits brista i sin redovisning.

Några statistiska uppgifter om antalet arbetsgivare med minst två anställda ha icke stått att få. Med ledning av riksförsäkringsanstaltens arbetsgivarförteckningar kan sammanlagda antalet arbetsgivare beräknas överstiga 700 000. Antalet arbetsgivare med högst eu anställd är emellertid mycket stort. Antalet arbetsgivare med två eller flera anställda torde approximativt kunna beräknas utgöra ca 150 000.

Efter varje uppbördstermin lämnar postverket uppgift till vederbörande lokala skattemyndighet om skattebelopp och antal skatteposter för arbetsgivare med särskilt redovisningsnummer. Uppgifterna härom överföras till myndighetens register.

262 Kungl. Maj:is proposition nr 100.

Hos den lokala skattemyndigheten underkastas härefter registret granskning. Arbetsgivare, för vilka någon skattelikvid ej registrerats eller i fråga om vilka den inbetalda skatten synes anmärkningsvärt låg, tillfrågas angående anledningen härtill. I förekommande fall få uppgifter infordras om vidtagna åtgärder beträffande skatteavdrag och redovisning av skatten, varjämte granskning av avlöningsbokföringen bör förekomma i erforderlig omfattning. Beslut om dylik bokföringsgranskning bör till skillnad mot f. n. kunna fattas av den lokala skattemyndigheten under förutsättning att granskningen kan utföras av myndigheten själv eller honom underställda tjänstebiträden eller av exekutionsbiträden. Beträffande arbetsgivare med ett flertal arbetstagare, i fråga om vilka granskningen kan beräknas bli mera omfattande, bör dock i fögderi anmälan göras till länsstyrelsen för beslut om bokföringsgranskning genom någon tjänsteman å länsstyrelsen. I stad med egen uppbördsförvaltning bör även beträffande större arbetsgivare bokföringsgranskningen ombesörjas av den lokala skattemyndigheten.

De sakkunniga framhåller, att för arbetsgivare med endast en arbetstagare kontrollen måste ordnas på annat sätt. De arbetsgivarförteckningar, som upprättas i och för debitering av olycksfallsförsäkringsavgifter, kunde här komma till användning. Med ledning av dessa kunde förfrågningar göras hos ifrågavarande arbetsgivare om anställd arbetskraft och verkställda skatteavdrag. Eftersom det stora flertalet arbetsgivare i behörig ordning verkställde skatteavdrag och redovisade den innehållna skatten, skulle möjligen angivna förfaringssätt kunna anses onödigt vidlyftigt för att uppdaga ett relativt sett litet antal försumliga arbetsgivare, varjämte åtskilliga lojala arbetsgivare kunde befaras uttrycka sitt missnöje över att besväras av dylika förfrågningar. Vikten av dessa invändningar syntes dock obetydlig under förutsättning att förfrågningarna utsändes stickprovsvis en gång om året. Lämpligen borde därvid exekutionsbiträdes orts- och personkännedom utnyttjas. Arbetsgivare, som vid dylik kontroll eller eljest befunnes ha försummat sina skyldigheter, kunde antingen särskilt registreras för fortlöpande tillsyn eller av den lokala skattemyndigheten åläggas att redovisa skatteavdragen till skatteavdelning. Då den skatt som av arbetsgivare med högst eu anställd kunde undanhållas från redovisning i regel vore relativt låg, kunde avsaknaden av ytterligare kontrollmöjligheter beträffande dessa arbetsgivare icke ha större betydelse, såvitt gällde sammanlagda beloppet av den oredovisade skatten.

Även om arbetet med restförteckningarna vore i olika avseenden mindre ändamålsenligt, resulterade detsamma dock som regel i att försummelser i fråga om skatteavdrag och skatteredovisning upptäcktes under inkomståret eller ganska snart därefter. Genom det nu föreslagna tillvägagångssättet för kontroll av arbetsgivare med allenast en anställd kunde det inträffa, att dylika försummelser icke upptäcktes före debiteringen av den slutliga skatten med påföljd att arbetstagarna påfördes kvarstående skatt. Om denna skatt bleve restförd och därefter icke erlades frivilligt eller genom införsel, konune eu viss merbelastning vid indrivningsarbetet att bliva ofrånkomlig genom den undersökning, som då måste verkställas om försumlighet förelåge från någon arbetsgivares sida. Under förutsättning att uppgift lämnades den lokala skattemyndigheten om dylika försumliga arbets­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 263

givare och dessa därefter underkastades fortlöpande kontroll, torde dock antalet sådana fall ganska snart bli relativt begränsat.

Å länsstyrelsen borde ankomma att övervaka att de lokala skattemyndigheternas kontroll av arbetsgivarna ombesörjdes tillräckligt effektivt och efter enhetliga linjer.

Om verkställd undersökning givit vid handen att arbetsgivare underlåtit verkställa skatteavdrag eller underlåtit att redovisa den innehållna skatten, fastställde f. n. den lokala skattemyndigheten det belopp, som arbetsgivaren skolat avdraga eller inbetala, varefter länsstyrelsen uppdebiterade beloppet i räkenskaperna samt överlämnade ärendet till utmätningsmannen för indrivning.

Med hänsyn till omläggningen av kontrollarbetet syntes arbetsrutinen böra bli något ändrad. Sålunda borde verkställd undersökning leda till att granskningsmannen, vare sig denne vore tjänsteman å länsstyrelsen, lokal skattemyndighet eller dennes tjänstebiträde eller exekutionsbiträde, angåve det belopp, specificerat för varje arbetstagare, som arbetsgivaren borde inbetala, samt anmodade arbetsgivaren att erlägga beloppet till länsstyrelsen (i stad med egen uppbördsförvaltning till kronokamr erar en) inom viss kort tid. Skriftlig granskningsrapport borde lämnas, så att arbetsgivaren vid frivillig betalning erhölle en urkund som han senare kunde åberopa vid eventuellt regresskrav gentemot arbetstagaren. Avskrift av granskningsrapporten borde överlämnas till den lokala skattemyndigheten i arbetsgivarens hemortskommun ävensom, i fögderi, till länsstyrelsen. Den lokala skattemyndigheten skulle pröva, huruvida det besked granskningsmannen lämnat överensstämde med uppbördsförordningens avdragsbestämmelser, och — såvida beloppet icke influtit inom den föreskrivna tiden — därefter fastställa det belopp, som arbetsgivaren skolat avdraga eller inbetala. Fastställelsebeslutet, varigenom exekutionstitel tillskapades, borde tillställas arbetsgivaren och i fögderi överlämnas till länsstyrelsen för vidare åtgärd.

I viss utsträckning torde förekomma, att arbetsgivaren erbjöde sig erlägga betalning i samband med undersökningen. I dylika fall borde granskningsmannen vara arbetsgivaren behjälplig med att iordningställa inbetalningskort för inbetalning till länsstyrelsen (kronokamreraren) samt lämna anvisningar för inbetalningen. Däremot borde det vara granskningsmannen förbjudet att själv ta emot bjuden likvid.

Vissa variationer i rutinen torde uppkomma, beroende på om arbetsgivaren underlåtit verkställa skatteavdrag eller om han underlåtit redovisa innehållet belopp samt därjämte om arbetsgivare och arbetstagare vore hemmahörande i samma län eller ej. Till vad de sakkunniga härutinnan anfört torde få hänvisas till betänkandet s. 259.

Då indrivning skedde av skatt, som arbetsgivaren underlåtit att innehålla i arbetstagares lön, borde såsom för närvarande indrivningsmyndigheten innan indrivningsåtgärd vidtoges gentemot arbetsgivaren anmana arbetstagaren erlägga skatten. Däremot syntes icke erforderligt att utmätningsmannen, om indrivningen grundade sig på lokal skattemyndighets fastställelse-

264 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

beslut och arbetsgivaren vid indrivningen bestrede betalningsskyldighet, skulle inhämta besked hos den lokala skattemyndigheten huruvida sådan skyldighet förelåge. Detta hade prövats av den lokala skattemyndigheten vid fastställelsebeslutet.

Om utmätningsman vid indrivning av restförd kvarstående skatt konstaterade, att viss arbetsgivare verkställt skatteavdrag för kvarskatten men underlåtit att redovisa detsamma, borde han, om arbetsgivaren underläte att efter anmaning betala beloppet, anmäla ärendet till länsstyrelsen för avkortning av arbetstagarens skatt och uppdebitering av beloppet hos arbetsgivaren. Konstaterades vid indrivningen att arbetsgivare underlåtit att verkställa skatteavdrag och underläte han att efter anmaning erlägga beloppet, borde indrivningsåtgärder i vanlig ordning vidtagas. Bestrede arbetsgivaren betalningsansvar, borde utmätningsmannen såsom för närvarande vända sig till den lokala skattemyndigheten för inhämtande av besked, om arbetsgivaren vore ansvarig för skatten.

Vore arbetsgivare missnöjd med granskningsmans betalningsföreläggande, borde han däröver framställa erinran hos den lokala skattemyndigheten. Över nämnda myndighets fastställelsebeslut borde såsom för närvarande besvär få anföras hos länsstyrelsen. Anförda besvär borde icke utgöra hinder för att indriva beloppet.

Remissyttrandena. I fråga om arbetsgivares ansvar för arbetstagares skatt erinrar kronokamreraren i Malmö om att enligt 95 § andra stycket uppbördsförordningen, vari de sakkunniga icke föreslagit någon ändring, arbetsgivarens ansvarighet för skatt, som icke innehållits genom skatteavdrag, kunde göras gällande endast om arbetstagaren underläte att efter anmaning erlägga skatten. Kronokamreraren framhåller, att ordalagen kunde giva visst stöd åt uppfattningen, att indrivningsåtgärder på detta stadium icke finge företagas mot arbetstagaren. Det måste emellertid betecknas som mindre välbetänkt, att utmätningsmannen skulle vara nödsakad att gå en exekutiv omväg över arbetsgivaren i det fall, då han kände till att arbetstagaren förfogade över utmätningsbara tillgångar eller uppbure införselbar lön. Som exempel på en lätt tillgänglig tillgång kunde nämnas överskjutande preliminär skatt i över skottsförteckning, som tillställts utmätningsman för kvittning eller annan åtgärd. Enligt förenämnda uppfattning skulle utmätningsmannen bortse från denna möjlighet att erhålla betalning för det restförda beloppet och vid bristande frivillig betalning från arbetstagarens sida avkräva och om så erfordrades exekutivt uttaga beloppet hos arbetsgivaren. I sinom tid, sedan måhända arbetstagarens utmätningsbara tillgångar avyttrats och hans löneförhållande försämrats, skulle han ha att exekvera arbetsgivarens regressanspråk mot arbetstagaren. Då det vore arbetstagarens skatt och denne i sista hand skulle ansvara för dess erläggande, borde ett exekutivt förfarande kunna inledas mot honom utan att dessförinnan åtgärder vidtagits mot arbetsgivaren. Stadgandet syntes böra givas sådan utformning, att det klart framginge, att indrivnings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 265

åtgärder av exekutiv natur finge företagas mot såväl arbetsgivare som arbetstagare utan att någon bestämd turordning måste följas. Självfallet borde detta icke föranleda någon ändring i den hittills gällande bestämmelsen, att arbetsgivaren icke finge göras till föremål för några exekutiva åtgärder utan att arbetstagaren anmanats betala sin skatt.

Vidare anför Svenska exekutionsmännens riksförbund, att det i praktiken ytterst sällan inträffade, att arbetstagaren efter anmaning inbetalade den icke innehållna skatten. Det föreskrivna anmaningsförfarandet medförde därför i regel ett onödigt dubbelarbete. I den begränsade omfattning, som dylika ärenden förekomme, kanske en ändring icke skulle erfordras enbart av denna orsak. Ibland kunde det emellertid vara mycket svårt att anträffa en arbetstagare som flyttat; i vissa fall kunde arbetstagaren hålla sig undan i åratal — kanske för all framtid — på grund varav skatten formellt icke kunde uttagas hos arbetsgivaren. Hade arbetsgivarens betalningsskyldighet fastslagits, borde det icke innehållna beloppet därför kunna i första hand uttagas hos denne. Slutligen framhåller förbundet, att det icke kunde anses obilligt att arbetsgivaren medgåves rätt att av arbetstagaren återfå även den erlagda restavgiften. Det borde nämligen ligga också i dennes intresse att tillse, att skatt innehölles med rätt belopp.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande avlöningsbokf öring och tillhandahållande av räkenskaper m. m. har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Sålunda yttrar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lön bl. a., att vid granskning av arbetsgivares avlöningsbokföring särskilt kontrollen av att innehållna skattebelopp verkligen inlevererats, visat sig tidsödande. Ett åläggande för arbetsgivare att i bokföringen ha anteckningar för varje arbetstagare om mantalsskrivningsadress och nummer å debetsedel skulle avsevärt underlätta arbetet för myndigheterna. För arbetsgivarna kunde eu sådan anteckningsskyldighet knappast innebära större belastning än som för syftet vore befogat. Svenska arbetsgivareföreningen har icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag med hänsyn till att det förekommit, att särskilt mindre arbetsgivare icke behörigen fullgjort små skyldigheter enligt uppbördsförordningen. Föreningen framhåller, att kontrollen självfallet måste handhavas så, att minsta möjliga intrång gjordes från de kontrollerande myndigheternas sida. De förslag till underlättande av arbetstagarnas identifiering, som framförts av de sakkunniga, torde icke medföra någon svårighet för flertalet arbetsgivare. Föreningen ville emellertid understryka de sakkunnigas uttalande, att arbetsgivarna icke skulle vara skyldiga att närmare efterforska fullständiga uppgifter i fråga om korttidsanställda, som icke företedde debetsedel eller skattekort.

Sveriges redareförening anser nödvändigt, att lojala arbetsgivare icke belastades med mera arbete än som vore erforderligt. Arbetsgivarna borde därför äga ratt att själva bestämma över huru deras avlöningsbokföring enklast skulle vara upplagd. Att hänsyn därvid skulle tagas till att erfor­

266 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

derlig kontroll kunde verkställas i fråga om skatteredovisningen, vore uppenbart. Från myndigheternas sida borde kontrollen lämpligen kunna utövas genom ett stickprovsförfarande. Om det därvid visade sig, att en arbetsgivares bokföring icke vore tillfredsställande ur nyssberörda synpunkt, borde kontrollmyndigheten äga rätt att lämna närmare föreskrifter om, i vilket eller vilka avseenden avlöningsbokföringen borde omläggas.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anmärker, att den föreslagna bestämmelsen att även arbetsgivare, som utan att vara bokföringsslcyldig likväl fört handelsbocker, skulle vara pliktig att efter anmaning tillhandahålla bokföringen, ej torde bli effektiv, eftersom skyldighet ej förelåge för sådan arbetsgivare att ha sin bokföring så ordnad, att därav framginge arbetstagarens fullständiga namn, utbetald lön och skatteavdrags belopp.

Svenska exekutionsmännens riksförbund påpekar, att icke-bokföringsskyldiga arbetsgivare ofta hade mycket knapphändiga anteckningar om sina anställda. Detta medförde ett betydande arbete vid identifieringen av de anställda. Särskilt beträffande kvinnliga anställda vore vanligt, att endast ett smeknamn, mer eller mindre avvikande från det egentliga förnamnet, efternamnet — t. ex. Andersson — och en ofta otydlig adress vore den enda ledtråden. Mantalsskrivningsadress, födelsetid och debetsedelsnummer saknades helt. I realiteten visste arbetsgivaren icke vem han haft anställd. Förbundet framhåller, att med det ansvar som arbetsgivarna hade för sina anställdas utskylder och med det krav som kunde ställas på ordning och reda, vore det motiverat att införa skyldighet för alla arbetsgivare att föra tillfredsställande anteckningar om sina anställda. Därmed skulle betydande lättnader åstadkommas, framför allt för olika skatte- och taxeringsmyndigheter men även för arbetsgivarna i allmänhet, som nu oftast åsamkades ett betydande arbete vid förfrågningar och undersökningar av olika slag. Ansåges det av formella skäl icke möjligt att direkt ålägga alla arbetsgivare en dylik skyldighet, vore det dock av stort värde, om i författningen funnes angivet, att även andra arbetsgivare än sådana, som enligt lag vore skyldiga föra handelsböcker, borde ha sin bokföring ordnad på angivet sätt. Vidare ifrågasätter länsstyrelsen i Älvsborgs lån, huruvida icke andra än bokföringspliktiga arbetsgivare borde kunna åläggas att ha sina avlöningslistor så uppgjorda, att därav framginge arbetstagarens fullständiga namn, födelsetid och debetsedelsnummer. Enligt Svenska polisförbundets mening borde alla arbetsgivare åläggas att föra en fullständig förteckning över sina arbetstagare; en sådan föreskrift kunde knappast bli betungande, enär det förefölle naturligt, att en arbetsgivare endast undantagsvis underläte att ta reda på vem han anställde i sin tjänst, även om det vore fråga om arbeten av tillfällig natur.

Enligt de sakkunnigas förslag skall födelsetid, gällande mantalsskrivningsadress och debetsedelsnummer framgå av avlöningsbokföringen, där så kan ske. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att uttrycket »där så kan ske» vore för vagt och borde utbytas mot »då debetsedel eller skattekort överläm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 267

nats eller det eljest är för arbetsgivaren känt» eller liknande. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att intet syntes hindra, att anteckningen om födelsetiden gjordes obligatorisk. Uppgift härom kunde erhållas av arbetstagaren vid anställandet; med rätt uppgift om födelsetid torde identifiering av arbetstagare kunna ske i de allra flesta fall, även om namnet skulle vara ofullständigt angivet. Å andra sidan anför Sveriges köpmannaförbund och Handelns arbetsgivareorganisation, att arbetsgivarna icke borde belastas med andra nya uppgifter än sådana som måste anses vara oundgängligen nödvändiga. I detta hänseende finge framhållas, att uppgift om mantalsskrivningsadressen icke torde vara alldeles nödvändig. Ofta visste inte arbetstagarna själva, var de vore mantalsskrivna. Kände man numret på arbetstagarnas debetsedlar, torde detta i regel vara fullt tillräckligt; även uppgift om födelsetid bleve då onödig. Endast när uppgift om debetsedelsnummer saknades, syntes uppgift om födelsetid och mantalsskrivningsadress behövas för identifieringen.

Sistnämnda organisationer anför vidare, att vitesföreläggande för att införskaffa arbetsgivares avlöningsbokföring för granskning borde användas med urskiljning och endast tillgripas vid uppenbar tredska. Länsstyrelsen i Kristianstads län anmärker, att proceduren med vitesföreläggande visat sig i praktiken medföra alldeles för stor tidsomgång; ofta måste bokföringsgranskning förekomma i sådana sammanhang, då stor skyndsamhet vore av nöden. Önskvärt hade varit, om länsstyrelse haft snabbare verkande hjälpmedel till sitt förfogande för att kunna utreda tredskande arbetsgivares underlåtenhet att verkställa och redovisa skatteavdrag.

De sakkunnigas förslag att restförteckningarna skall avskaffas och kontrollen av arbetsgivarna i stället ske med hjälp av särskilda register över arbetsgivarna har i flertalet remissyttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran men i några yttranden avstyrkts.

Följande torde få här återgivas.

Riksräkenskapsverket anför, att de sakkunnigas förslag medförde vissa fördelar. Å andra sidan hade det nuvarande systemet den förtjänsten att genom bearbetning av restförteckningarna uppgifter om arbetstagare framkomme, vilka sedan kunde utnyttjas vid bokföringsgranskning i syfte att kontrollera huruvida arbetsgivaren sökte undanhålla någon del av bokföringen. Emellertid krävde granskningen av restförteckningarna, den därav föranledda omfattande skriftväxlingen och de ofta besvärliga utredningarna m. m. avsevärt arbete och dryga kostnader. Riksräkenskapsverket vore därför berett att acceptera förslaget. Enligt överståthållarämbetets mening torde de sakkunnigas förslag giva de lokala skattemyndigheterna betydligt bättre möjligheter än för närvarande att fortlöpande kontrollera att arbetsgivarna fullgjorde sin avdragsskyldighet. Förslaget syntes i hög grad ägnat att effektivisera uppbördssystemet. Vidare yttrar länsstyrelsen i Älvsborgs län bl. a., att kronokamreraren i Borås icke kunnat finna annan nämnvärd olägenhet

268 Kungl. Maj ds proposition nr 100.

av nuvarande system än att det vore relativt personalkrävande. Länsstyrelsens erfarenheter överensstämde emellertid icke med kronokamrerarens; utom att systemet krävde avsevärda arbetsinsatser och kostnader, hade det visat sig otillfredsställande, samtidigt som det åsamkat allmänheten icke ringa besvär. Det vore en bestämd skillnad, säger länsstyrelsen, mellan förhållandena i en större stad med eget uppbördverk — där personalbehovet vore väl tillgodosett — och i mindre städer och på landsbygden, där undersökningarna måste företagas med hjälp av exekutionsbiträden, vilkas huvuduppgifter låge å annat område. Därefter uttalar länsstyrelsen, att den föreslagna fortlöpande kontrollen syntes väl ägnad att användas i stället för nuvarande restförteckningar. Den tankegång, som låge bakom förslaget, hade länsstyrelsen tidigare varit inne på. Länsstyrelsen hade sålunda genom överenskommelse under hand med postkontorets i Vänersborg skatteavdelning fått uppgifter därifrån om sådana arbetsgivare, som där tilldelats redovisningsnummer för inbetalning av innehållna skatteavdrag men icke under uppbördsterminen verkställt någon sådan inbetalning. Uppgifterna, som erhållits efter uppbördsterminens utgång, hade omedelbart meddelats vederbörande lokala skattemyndighet för undersökning av anledningen till den uteblivna inbetalningen. Länsstyrelsen kunde således av egen erfarenhet vitsorda systemets snabbhet och effektivitet.

Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, om det icke kunde befaras, att ett register omfattande arbetsgivare med minst två stadigvarande anställda måste bli alltför tungarbetat och om man icke borde begränsa registret till att omfatta endast arbetsgivare med minst fem arbetstagare. På arbetsgivare upp till denna storleksordning syntes eventuella förluster för statsverket icke hinna bli så stora, innan arbetsgivarens försumlighet upptäcktes.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi, som funnit det av de sakkunniga skisserade kontrollförfarandet beträffande arbetsgivare med endast en anställd otillfredsställande, anför bl. a., att även om den förordade direkta skattekontrollen i åtskilliga hänseenden vore den nuvarande kontrollen överlägsen, torde den böra kompletteras i vissa avseenden för att nå eftersträvansvärd effektivitet. Detta syntes enklast kunna ske därigenom att kontrollmyndigheten ägde tillgång till kreditkorten med individuella anteckningar om inlevererade belopp. Endast därigenom torde den föreslagna kontrollen bli fullt effektiv. I anledning därav ifrågasattes, om icke skattekontrollen borde centraliseras till länsstyrelsen; detta torde därjämte kunna medföra viss rationalisering och arbetsbesparing. Vidare påpekas angelägenheten av att förebygga att arbetsgivare med minst två anställda skulle kunna vidtaga åtgärder för att undgå att få särskilt redovisningsnummer. Jämväl borde övervägas hur kontrollen av nyetableringar och arbetsgivare, som utökade antalet anställda från en till flera men underläte att verkställa inbetalningar på föreskrivet sätt, skulle effektivt ordnas.

Svenska exekutionsmännens riksförbund hälsar med tillfredsställelse förslaget om att avskaffa restförteckningarna, men kan icke godtaga det förordade systemet med arbetsgivareregister utan föreslår, att frågan om ar­

Kungl. Maj :ts proposition nr 100. 269

betsgivarekontrollen ytterligare utredes. Med skärpa måste framhållas, säger förbundet, att en fortsatt utredning främst måste taga sikte på ett system, som vore enklare och effektivare än det nu föreslagna. Därefter uttalas, att kontroll och vägledning borde utgöra ett par av hörnpelarna i uppbördssystemet; vad som härvidlag påkostades, vore säkerligen inte bortkastat. Med en ändamålsenlig kontroll minskades skatteförlusterna, utredningsarbetet och onödigt arbete med restföring m. in. Vid första påseende syntes de sakkunnigas förslag i huvudsak täcka behovet beträffande själva kontrollen. Säkerligen skulle det också vara värdefullt för arbetsgivarna att så långt som möjligt få endast ett redovisningsställe. Emellertid kunde det ifrågasättas, om det ur kontrollsynpunkt verkligen vore ändamålsenligt att generellt för alla arbetsgivare införa ett sådant system som det föreslagna. Endast en mycket liten del av arbetsgivarna fullgjorde icke sin redovisning; dessa borde kunna kontrolleras på ett både enklare och effektivare sätt. En kontroll kunde icke lämpligen ske från skrivbordet. Vad som erfordrades vore i första hand lokal- och personkännedom, vilket också berörts av de sakkunniga. Dessa hade sålunda bl. a. framhållit, att exekutionsbiträdenas orts- och personkännedom borde utnyttjas vid kontrollen av mindre arbetsgivare. Att ett exekutionsbiträde efter några års träning förskaffat sig denna kännedom och med nästan hundraprocentig säkerhet kunde säga var kontrollen i första hand borde sättas in, vore enligt förbundets mening ingen överdrift. Med den centralisering av såväl kontroll- som indrivningsförfarande, som för närvarande tycktes vara önskedrömmen, försvunne även denna yttersta, intima och ovärderliga kontakt med individerna. Vidare komme kontrollen att sättas in för sent; ej heller kunde det undvikas att en del oförvitliga arbetsgivare, särskilt sådana med varierande arbetsstyrka, komme att i onödan irriteras med förfrågningar o. s. v. Dessutom kunde det befaras, att bara handhavandet av detta omständliga register komme att taga en sådan tid i anspråk, att det väsentliga, nämligen kontrollen, bleve eftersatt. Även Svenska polisförbundet framhåller vikten av orts- och personkännedom för att kontrollen skulle kunna sättas in i rätt tid och på rätt plats, utan att större våld användes än nöden krävde. Smidigast vore att giva exekutionstjänstemännen större befogenheter att verkställa ifrågavarande kontroll. Vidare uttalar häradsskrivaren i Bodens fögderi, att man borde söka få ett radikalt grepp om kontrollmetoderna; den av de sakkunniga föreslagna reformen kunde i detta hänseende icke anses tillfredsställande. För att minska skatteförlusterna borde tillsättas kontrollanter för »flygande» kontroll, vilket borde kunna bli en god kapitalplacering för statsverket. I anledning av sistnämnda yttrande anmärker länsstyrelsen i Norrbottens län, att en sådan kontroll enligt länsstyrelsens förmenande kunde med samma verkan ske redan med nuvarande personaltillgång, därest en landskontorist från länsstyrelsens uppbördsavdelning ställdes till lokal skattemyndighets förfogande under vissa månader för utförande av sådana rälcenskapsgranskningar, som vederbörande häradsskrivare kunde finna nödigt att besluta om.

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Länsstyrelsen i Malmöhus län delar de sakkunnigas uppfattning att restförteckningarna icke vore ett lyckligt medel för att utöva kontroll över arbetsgivarna. Såsom ett komplement till nämnda förteckningar hade å länsstyrelsen upplagts ett register över försumliga arbetsgivare, för vilka häradsskrivare fastställt det belopp, som skolat avdragas och inbetalas. Då emellertid registret uppgjordes på grundval av restförteckningarna, hade det den svagheten att först ganska sent lämna besked om fall av försummelse. Därefter anföres följande.

De sakkunnigas förslag ger de lokala skattemyndigheterna möjlighet att gripa in på ett betydligt tidigare stadium, men det kräver utan tvivel en betydande arbetsförstärkning både hos de lokala skattemyndigheterna och hos länsstyrelsen. Anledningen härtill är den, att medan restförteckningarna blott innehålla sådana fall, för vilka anledning till försummelse ansetts föreligga, det föreslagna registret kommer att omfatta ett mycket stort antal arbetsgivare. Länsstyrelsen skulle förmoda, att på varje häradsskrivarkontor behövs ytterligare ett till två biträden för skötseln av denna detalj. Det bör beaktas, att exekutionsbiträdenas hjälp med det förberedande arbetet i stort sett bortfaller med ett kontrollsystem av den art som föreslagits. Hos länsstyrelsen torde man få räkna med åtminstone tre befattningshavare mot för närvarande en för att hjälpligt klara det betydande granskningsarbete, som blir nödvändigt.

En allvarlig olägenhet med de sakkunnigas förslag är, att försummelse av arbetsgivare att inleverera skatt kan medföra, att upptäckt härav icke sker före debiteringen av den slutliga skatten. Utom det obehag detta medför för de skattskyldiga, som självfallet ha rätt kräva, att debetsedlarna i största möjliga utsträckning äro riktiga, kommer de lokala skattemyndigheterna att i en i övrigt arbetstyngd period få vidkännas mera besvär än för närvarande med utredning av sådana fall. Dessa, som ofta kunna vara svara att komma till rätta med, kräva stor skyndsamhet. Länsstyrelsen anser sig i detta sammanhang böra fästa uppmärksamheten på det system, som tillämpas av lokala skattemyndigheten i Hälsingborgs stad och som i korthet går ut på, att anteckning om utebliven skatteinbetalning göres å arbetstagarens debetkort, varefter sådana debetkort uttagas och bilda underlag för undersökning. Systemet har den fördelen, att restförteckningar icke behöva upprättas och att man redan från början kan komma i kontakt med arbetstagarna. Systemet är betydligt mindre arbetskrävande än det som föreslås av de sakkunniga.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som tillstyrker förslaget om särskilda arbetsgivareregister, är mycket tveksam om kontrollen genom restförteckningarna bör slopas. Ihågkommas borde, säger länsstyrelsen, att det ofta vore de »mindre» arbetsgivarna som försummade sina skyldigheter i vad gällde skatteavdrag. Visserligen kunde det ur allmän ekonomisk synpunkt sägas vara av mindre betydelse, om ett antal arbetsgivare med endast en arbetstagare icke fullgjorde sina skyldigheter. Det vore dock mindre tillfredsställande, att beträffande dessa lita till ett kontrollsystem, som byggde endast på stickprovsgranskning. Det kunde framhållas, att under år 1950 enbart inom länets sex fögderier omkring 400 arbetsgivare med endast en arbetstagare konstaterades ha försummat att verkställa skatteavdrag eller att inleverera dragen skatt. Antalet försumliga av denna kate­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 271

gori vore alltså ganska avsevärt. Då det här vore fråga om arbetsgivare, som i regel saknade bokföring och ofta även anteckningar om anställda, utbetalda löner och eventuellt gjorda skatteavdrag, måste man räkna med, att den direkta kontrollen av dessa arbetsgivare på grund av bristfälliga uppgifter ofta ställde sig svår att verkställa. En kontroll via restförteckningar och arbetstagare kunde däremot i många fall ge resultat. Bearbetandet av restförteckningarna hade visat sig vara av betydelse även i andra avseenden. Sålunda förefunnes här en möjlighet, att på ett relativt tidigt stadium upptäcka eventuella felkrediteringar. Under årens lopp torde ett icke ringa antal sådana fel ha upptäckts just på detta sätt. Restförteckningarna gåve också en möjlighet att komma på sådana fall, där skattskyldig för vilken A-skatie sedel utfärdats, exempelvis öppnat egen rörelse och alltså i stället skulle tillställas debetsedel å B-skatt. Sådana skattskyldiga skulle utan den övervakning, som skedde vid bearbetningen av restförteckningarna, i ett par års tid helt kunna undgå preliminär skatt utan att det annat än mera undantagsvis kunde upptäckas. — Vidare framhåller länsstyrelsen, att det vid bedömande av de sakkunnigas förslag om stickprovsgranskning i fråga om mindre arbetsgivare även borde beaktas, att lokal skattemyndighets "arbete med restförteckningarna på grund av personalbrist och otillräckliga löneanslag inskränkts mer och mer. Arbetet hade fått stå tillbaka för andra uppgifter, som måste fram enligt »tidtabell». Man måste räkna med att den föreslagna stickprovsgranskningen skulle i ännu högre grad än arbetet med restförteckningarna bli en arbetsuppgift, som finge anstå för mera aktuellt arbete.

Statens organisationsnamnet förordar, att det föreslagna kontrollsystemet under någon tid borde prövas i ett eller flera län, innan det eventuellt genomfördes. Förslaget syntes ägnat att minska de lokala skattemyndigheternas arbete; huruvida kontrollen komme att effektiviseras, undandroge sig nämndens bedömande. Även länsstyrelsen i Uppsala län föreslår försök med den ifrågasatta kontrollmetoden. Länsstyrelsen i Västerbottens län yttrar, att skäl icke funnes att övergiva det gällande systemet, innan det konstaterats, att de sakkunnigas förslag vore enklare, bättre och billigare. Länsstyrelsen anför bl. a., att det vid en jämförelse med anställningsregistret och huru anmälningsskyldigheten där fullgjorts, torde kunna antagas, att arbetsgivare med minst två anställda icke komme att bättre fullgöra anmälningsskyldigheten till det föreslagna arbetsgivareregistret. För mindre arbetsgivare vore det olämpligt att grunda kontrollen på arbetsgivareförteckningarna, eftersom dessa icke uppfyllde och säkerligen ej heller komme att uppfylla de krav på tillförlitlighet, som man möjligen teoretiskt kunde räkna med. Att lita till dessa förteckningar komme säkerligen att giva ett mycket dåligt resultat, särskilt som förteckningarna icke upprättades förrän vid inkomstårets slut. De mindre arbetsgivarna komme man åt genom restförteckningarna, men med det föreslagna systemet kunde endast påträffas enstaka skolkare, såvida icke särskild personal med stor lokal- och person­

272 Ilungl. Maj.ts proposition nr 100.

kännedom anställdes för genomgång av kreditkorten. Vidare uttrycker länsstyrelsen farhågor för att förslaget skulle komma att medföra ökad arbetsbelastning för samtliga uppbördsmyndigheter och större kostnader för det allmänna.

De sakkunnigas förslag att avskaffa restförteckningarna avstyrkes av länsstyrelserna i Kalmar, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Västernorrlands län samt Föreningen Sveriges kronokamrerare. I samband därmed anför förstnämnda länsstyrelse att det nuvarande kontrollsystemet möjligen kunde försöksvis utbyggas med det föreslagna arbetsgivareregistret, såvitt gällde städer med egen uppbördsförvaltning. Vidare framhåller kronokamrerareföreningen, att nämnda register skulle utgöra ett värdefullt komplement vid arbetsgivarekontrollen. Föreningen hade ej heller något emot att försök gjordes med organisationsnämndens förslag att utnyttja debetkorten för kontrollarbetet, varigenom restförteckningarna bleve överflödiga; även detta förslag ginge liksom nuvarande metod ut på en individuell kontroll, vilket ur föreningens synpunkt vore det väsentligaste. Därest de sakkunnigas förslag i någon form skulle genomföras, ville föreningen därjämte uttala, att en av förutsättningarna härför måste vara att några merkostnader härför icke uppkomme för städer med egna uppbördsverk. Slutligen uttalar länsstyrelsen i Värmlands län, att organisationsnämndens förslag möjligen kunde tillämpas i stället för nuvarande kontrollförfarande.

Som skäl för att bibehålla restförteckningarna anföres i en del av dessa yttranden, att kontrollen över de mindre arbetsgivarna, vilkas antal vore stort, eljest bleve mindre tillfredsställande. Felaktigheter kunde därigenom undgå upptäckt ända till dess debetsedel å slutlig skatt utsänts, med påföljd att handläggningen av det mycket komplicerade och tidsödande utredningsarbetet skulle avsevärt försvåras. Med nuvarande kontrollsystem kunde vidare på ett tidigt stadium upptäckas sådana felaktigheter som dubbel mantalsskrivning med därav förorsakat utfärdande av dubbla debetsedlar, påföring av A-skatt för en skattskyldig, vilken såsom rörelseidkare rätteligen bort ha B-skatt, felaktig kreditering av skatt genom oriktiga uppgifter av arbetsgivare om debetsedelsnummer eller skiljaktigheter mellan dessa nummer på kreditkort och debetsedlar, m. in. I samband med skriftväxlingen vid kontrollförfarandet framkomme även ofta uppgifter och upplysningar om förhållanden, som vore till gagn för den lokala skattemyndighetens arbete för efterföljande år, t. ex. en reducering av antalet debetsedlar å preliminär skatt. I några av ifrågavarande yttranden framhålles vidare, att den invändningen mot nuvarande förfarande att förfrågningarna väckte irritation hos de skattskyldiga icke finge överdrivas. Därjämte anmärkes, att det föreslagna kontrollsystemet ställde stora krav på den lokala skattemyndighetens bedömningsförmåga. Sålunda anför länsstyrelsen i Västmanlands län, att resultatet av granskningen av registret ofta torde bli antingen att myndigheten komme att i onödan irritera en mängd ur redovisningssynpunkt oförvitliga arbetsgivare genom förfrågningar rörande avvikelser från

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 273

den normala rytmen i inbetalningarna, eller ock att myndigheten på grund av materialets knapphändighet uraktläte vidtaga några mera ingående åtgärder. När det gällde arbetsgivare i branscher med dag för dag växlande antal arbetstagare, såsom exempelvis i byggnadsfacket, torde uppgifterna i registret knappast kunde giva någon ledning för bedömande av frågan, huruvida skatteavdrag rätteligen gjorts eller ej. Säkerligen komme också bestyret med registret att medföra en icke ringa arbetsbörda för de lokala skattemyndigheterna.

Förslaget, att lokal skattemyndighet skall äga besluta om bokföringsgranskning kan Sveriges köpmannaförbund och Handelns arbetsgivareorganisation icke ansluta sig till. Organisationerna framhåller, att en sådan granskning vore ett betydande ingrepp i näringsidkarnas verksamhet och icke finge missbrukas. Hittills gällande ordning gåve bättre garanti mot missbruk och samtidigt bättre möjligheter att genomföra en efter enhetliga linjer upplagd kontroll. Vidare borde anförda besvär över lokal skattemyndighets beslut utgöra hinder för indrivning. Kunde nämligen arbetsgivaren anföra sannolika skäl för sin uraktlåtenhet att verkställa skatteavdrag, borde indrivningen anstå, till dess besvären avgjorts.

Länsstgrelsen i Kalmar län uttalar, att även lokal skattemyndighet på landet borde få befogenhet att ålägga arbetsgivare med endast en anställd att redovisa innehållen skatt till skatteavdelning.

Departementschefen. För skatt, som arbetsgivare utan skälig anledning underlåtit att innehålla genom skatteavdrag, är såväl arbetsgivaren som arbetstagaren ansvarig. Arbetstagaren skall dock slutligen svara för det ej avdragna skattebeloppet. Det ter sig då naturligt, att skattekravet i första hand riktas mot arbetstagaren. I princip synes därför böra gälla, att endast om denne underlåter att efter anmaning erlägga skatten, må denna utkrävas av arbetsgivaren. Som regel torde det, om arbetstagaren ej frivilligt betalar sin skatteskuld, föreligga större utsikter att utfå skatten av arbetsgivaren än av arbetstagaren. Att det allmännas skattefordran redan i detta läge —- innan det alltså konstaterats att skatten ej kan uttagas av arbetstagaren — kan indrivas hos arbetsgivaren, får denne finna sig i därför att han själv orsakat skatteanspråket genom sin underlåtenhet att verkställa skatteavdrag.

I anledning av vad i något remissyttrande framhållits får jag uttala, att enligt min mening hinder icke kan anses föreligga för indrivningsmyndighet att i nu avsett fall vidtaga exekutiva åtgärder mot arbetstagaren utan att först ha krävt arbetsgivaren. Författningstexten bör emellertid förtydligas i denna del.

I särskilda fali bör arbetsgivarens ansvarighet för den icke innehållna skatten kunna göras gällande utan att arbetstagaren först behöver anmodas att erlägga skatten, exempelvis då arbetstagaren flyttat från riket eller vistas å okänd ort. — Jag kan icke förorda att, såsom i ett yttrande ifråga- 18 Bi haag till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 100.

274 Kungl. Ma\j:ts proposition nr 100.

satts, arbetsgivaren skulle av arbetstagaren äga återfå erlagd restavgift å skattebeloppet.

För att underlätta identifieringen av arbetstagarna föreslår de sakkunniga, att bokföringsskyldiga arbetsgivare skall ha sin avlöningsbokföring så ordnad, att därav för varje arbetstagare framgår -— förutom utbetald lön och skatteavdragets belopp — fullständigt namn samt, där så kan ske, födelsetid och gällande mantalsskrivningsadress ävensom nummer å för arbetstagaren utfärdad debetsedel. De sakkunniga framhåller, att åt uttrycket »där så kan ske» finge givas den tolkningen, att arbetsgivarna icke skulle vara skyldiga att närmare efterforska fullständiga uppgifter i fråga om exempelvis korttidsanställda, som icke företedde vare sig debetsedel eller skattekort.

För skatteavdragskontrollen m. m. torde det vara av stort praktiskt värde att även andra arbetsgivare än de bokföringsskyldiga har sådana anteckningar beträffande sina anställda, som nyss nämnts. Framhållas må, att arbetsgivarna måste föra mer eller mindre fullständiga anteckningar i dessa hänseenden för att t. ex. kunna lämna intyg till arbetstagarna om innehållen skatt eller löneuppgifter till den årliga taxeringen eller för att kunna avgiva en riktig självdeklaration. Något nämnvärt merarbete kan därför icke åsamkas de icke-bokföringsskyldiga arbetsgivarna, om de åläggas att föra anteckningar av angivet slag. På grund härav föreslår jag, att sådan skyldighet föreskrives. Skyldigheten bör dock begränsas till arbetsgivare, vilken har att verkställa skatteavdrag å lön som utgör utgift i förvärvskälla. Härigenom undantages t. ex. en villaägare, som tillfälligt anlitar en arbetstagare för reparation av fastigheten, eller en husmor som har stadigvarande hemhjälp.

Uttrycket »där så kan ske» synes böra utbytas mot en mindre vag formulering, som tydligare anger vad som av lagstiftaren åsyftas.

Arbetsgivare, som enligt vad nyss sagts skall föra vissa anteckningar i fråga om sina anställda, bör vidare vara skyldig att ställa sina anteckningar till förfogande för skatteavdragskontrollen.

Jag biträder vad de sakkunniga föreslagit beträffande skyldighet för arbetsgivare att lämna för nämnda kontroll erforderliga uppgifter m. m.

Det nuvarande systemet med restförteckningar för kontroll av att arbetsgivarna vederbörligen fullgör sin skyldighet att avdraga och redovisa arbetstagarnas skatt anser jag i likhet med de sakkunniga vara i betydelsefulla avseenden otillfredsställande. Den enligt min mening väsentligaste nackdelen med detta system är, att det tar alltför lång tid för att konstatera och fastställa storleken av en utebliven skatteinbetalning. Innan restförteckningarna skrivits ut av postens skatteavdelningar, översänts till vederbörande lokala skattemyndigheter, förfrågningar utsänts till de skattskyldiga, dessa besvarat förfrågningarna och svaren bearbetats, har i bästa fall 3 å 4 månader förflutit från uppbördsterminens utgång. På grund härav kan ekonomiskt beträngda arbetsgivare med ett flertal anställda få tillfälle

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 275

att förfoga över innehållna skattemedel till betydande belopp, innan underlåtenheten att redovisa medlen upptäckes och omfattningen av den bristande skatteredovisningen kan fastställas.

De sakkunniga har i annat sammanhang (s. 387 i betänkandet) redovisat vissa uppgifter rörande storleken av de skattebelopp, som arbetsgivarna underlåtit att erlägga under tiden 1/1 1947—30/6 1949. Av uppgifterna, som omfattar hela riket med undantag av Göteborgs och Bohus län, framgår bl. a., att 21 865 arbetsgivare försummat att inbetala sammanlagt ca 9,5 milj. kronor. De oredovisade beloppen uppgick i 59 fall till 10 000—20 000 kronor (tillhopa ca 810 000 kronor) och i 31 fall till över 20 000 kronor (tillhopa ca 1,5 milj. kronor).

Även med de goda inkomstförhållanden, som varit rådande sedan det nya uppbördssystemet den 1 januari 1947 började tillämpas, har således arbstsgivarna i relativt stor utsträckning underlåtit att inbetala innehållen skatt, i åtskilliga fall till avsevärt belopp. Skulle konjunkturerna försämras, måste man befara att arbetsgivarna i ökad utsträckning kan komma att utnyttja de innehållna skattemedlen för rörelsen. Bl. a. för att begränsa omfattningen av de obehöriga dispositionerna i det enskilda fallet är det synnerligen angeläget, att den bristande redovisningen uppdagas snarast möjligt efter uppbördsterminens utgång. Detta bär betydelse icke blott för statsverket utan även för andra arbetsgivarens borgenärer. Inbetalas icke den innehållna skatten, kan dessa nämligen komma att vid arbetsgivarens konkurs få konkurrera med en kronans fordran till avsevärt belopp, varom de saknat kännedom.

Med det av de sakkunniga föreslagna kontrollsystemet åstadkommes en fortlöpande direkt kontroll av arbetsgivare med minst två stadigvarande anställda. Utan onödigt dröjsmål kan konstateras, huruvida en arbetsgivare icke redovisat någon skatt eller inbetalt ett uppenbart för lågt belopp. I sådana fall kan åtgärder omedelbart vidtagas för att utreda storleken av de oredovisade skattebeloppen och indriva dessa. Det föreslagna systemet har sålunda den väsentliga fördelen framför det nuvarande, att de mera flagranta förseelserna kan upptäckas på ett tidigt stadium och skatteförlusterna på så sätt begränsas. Även i övrigt anser jag den föreslagna kontrollmetoden vara att föredraga. Jag kan ej finna, att denna metod — bortsett från ett visst merarbete det år arbetsgivarkorten första gången upplägges---- skall behöva kräva större arbetsinsatser än den nuvarande. Möjligen kan ett större antal bokföringsgranskningar än för närvarande behöva göras, men å andra sidan bör man kunna räkna med en väsentlig minskning av de mindre kvalificerade arbetsuppgifterna. Jag förordar således, att restförteckningarna avskaffas och att kontrollen av arbetsgivare med minst två stadigvarande anställda skall ske på sätt de sakkunniga föreslagit.

Hur kontrollen av arbetsgivare med endast en arbetstagare lämpligen skall utformas, synes däremot mer tveksamt. En effektivare kontrollmetod än den av de sakkunniga härutinnan föreslagna skulle möjligen vara, att kontroll av arbetsgivarna skedde en gång årligen via arbetstagarna med ledning

276 Kangl. Maj:ts proposition nr 100.

av en förteckning över kreditkort för skattskyldiga, för vilka preliminär A-skatt icke erlagts; förteckningen borde lämpligen upprättas av postverkets skatteavdelning. Med en sådan anordning torde det i viss utsträckning bli möjligt att bevara de fördelar med restförteckningarna, som i åtskilliga remissyttranden ansetts tala för dessa förteckningars bibehållande. Den nu berörda frågan synes emellertid böra ytterligare nagot undersökas. Erforderliga bestämmelser torde kunna utfärdas i administrativ ordning. I likhet med de sakkunniga anser jag, att lokal skattemyndighet skall äga besluta om bokföringsgranskning, då denna kan utföras av myndigheten själv eller honom underställda tjänstebiträden eller av exekutionsbiträden, samt att endast länsstyrelse eller lokal skattemyndighet i stad med egen uppbördsförvaltning skall äga ålägga arbetsgivare med en anställd att redovisa innehållen skatt till skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden. — Vidare delar jag den meningen att anförda besvär över beslut, varigenom arbetsgivare förklarats ansvarig för arbetstagares skatt, icke bör utgöra hinder för att indriva skattebeloppet. De föreskrifter i övrigt, som erfordras för tillämpningen av det föreslagna kontrollsystemet, torde få utfärdas i administrativ ordning.

X. Anstånd med inbetalning av skatt.

Gällande bestämmelser m. m. Skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av arbetslöshet eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt, må enligt 56 § 1 mom. uppbördsförordningen beviljas anstånd med erläggande av kvarstående eller tillkommande skatt, som förfaller till betalning under högst två av de uppbördsterminer, vilka utlöper närmast efter det ansökan om anstånd gjorts. Anståndstiden må bestämmas till längst ett år efter utgången av den månad, varunder den första av nyssnämnda terminer infaller, dock att anstånd med erläggande av fastighetsskatt in. in. icke må beviljas för längre tid än att den i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgade förmånsrätten för dylik skatt kan göras gällande; nämnda förmånsrätt kan göras gällande om fastighetsskatten icke stått inne längre tid än ett år efter förfallodagen. Enligt 56 § 2 mom. uppbördsförordningen må värnpliktig, som inryckt till militärtjänstgöring och vars skattebetalningsförmåga till följd härav blivit nedsatt, beviljas anstånd med erläggande av debiterad preliminär skatt eller kvarstående eller tillkommande skatt, vilken förfaller till betalning under uppbördstermin, som helt eller delvis infaller under tiden för militärtjänstgöringen eller under tiden därefter, dock senast under tredje kalendermånaden efter den då tjänstgöringen upphör. Anståndstiden må bestämmas till längst ett år efter utgången av den månad, varunder den uppbördstermin infaller som anståndet avser, dock att anstånd därutöver må beviljas för tiden intill dess den värnpliktige efter beviljad ledighet för återgång till civil verksamhet (hempermittering) eller hemförlovning tre kalendermånader i följd varit fri från tjänstgöring. Anstånd med er läggande av fastighetsskatt in. in.

Kungl. Maj.ts proposition nr iOO. 277

må likväl icke beviljas för längre tid än den i 17 kap. 6 § handelsbalken stadgade förmånsrätten för sådan skatt kan göras gällande.

Har, sedan anstånd beviljats, den skattskyldiges ekonomiska förhållanden undergått väsentlig förbättring, må frågan om anstånd för den skattskyldige upptagas till förnyad prövning.

Gör skattskyldig sannolikt, att han taxerats å mera än en ort vid årlig taxering för samma inkomst eller förmögenhet samt vid sådan taxering eller allmän fastighetstaxering för samma fastighet, och har han anfört besvär över endera av taxeringarna, må den skattskyldige enligt 57 § uppbördsförordningen beviljas anstånd med betalning av det lägre av de skattebelopp, som påförts på grund av taxeringarna, eller, om skattebeloppen är lika stora, med ettdera beloppet. Anståndet skall gälla intill dess antingen prövningsnämnden eller fastighetsprövningsnämnden eller, om besvären anförts direkt hos kammarrätten, denna meddelat beslut i anledning av besvären.

Anstånd beviljas efter ansökan av skattskyldig av den lokala skattemyndighet, som utfärdat debetsedel å den skatt som med anståndet avses.

Medgives arbetstagare på grund av nedsatt skattebetalningsförmåga anstånd med erläggande av skatt, för vilken skatteavdrag skall göras, har han att ofördröj ligen överlämna anståndsbeslutet till sin arbetsgivare. Denne skall då icke verkställa skatteavdrag för den skatt, som anståndet avser; beslutet skall iakttagas med början vid det avlöningstillfälle, som infaller näst efter det en vecka förflutit från det beslutet överlämnades till arbetsgivaren. Har arbetsgivaren avdragit större belopp än som bort ske med hänsyn till anståndsbeslutet, skall han skyndsamt mot kvitto tillhandahålla arbetstagaren vad som för mycket innehållits.

Om beviljat anstånd skall verkställas anteckning å uppbördskort och i restlängd. Har restlängd överlämnats till utmätningsman, skall länsstyrelsen eller lokal skattemyndighet i stad skyndsamt underrätta denne om anståndet.

Sedan meddelande om anstånd inkommit till utmätningsmannen, må den av anståndet omfattade skatten icke indrivas under tiden för anståndet, ej heller må restavgift uttagas för skatten. Har anståndstiden gått till ända utan att skatten till fullo guldits, skall dock den skattskyldige erlägga restavgift å den del av skatten, som då återstod ogulden.

De sakkunniga. Anstånd finge beviljas skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av arbetslöshet eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt. Det hade anmärkts, säger de sakkunniga, att nämnda förutsättningar tör anstånd skulle vara diffusa och att de ofta föranledde stor tvekan vid tillämpningen. Häremot finge invändas, att det vore omöjligt att i detalj angiva alla tänkbara fall, da anstand borde medgivas. Vid tvekan angående tolkningen funnes alltid möjlighet att inhämta yttrande från centrala uppbördsnämnden.

Anstånd som nyss sagts finge vidare beviljas med erläggande av skatt, som förfölle till betalning under högst två av de uppbördsterminer, vilka utlöpte

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

närmast efter det ansökan om anstånd gjorts. Även denna bestämmelse hade i vissa yttranden till de sakkunniga ansetts böra förtydligas. Fråga vore sålunda, huruvida skattskyldig som beviljats anstånd med skattebetalningen vid viss eller vissa uppbördsterminer kunde efter utgången av denna eller dessa terminer medgivas anstånd jämväl för den skatt, som förfölle till betalning vid påföljande uppbördstermin(er). De sakkunniga funne uppenbart, att så kunde ske enligt nämnda bestämmelse. Däri hade en gräns satts endast för det antal uppbördsterminer, som varje särskilt beslut om anstånd kunde avse. En sådan gräns vore befogad, eftersom det i allmänhet icke ginge att förutsäga, hurudan den skattskyldiges betalningsförmåga komme att vara i en mer avlägsen framtid. Fortfore den omständighet som föranlett anstånd ägde den skattskyldige givetvis påkalla prövning av anstånd även för återstoden av skatten. Det ifrågasatta förtydligandet syntes icke vara nödvändigt.

Vidare hade i yttrande till de sakkunniga ifrågasatts, att anstånd med erläggande av kvarstående skatt, för vilken avdragsskyldighet förelåge, skulle kunna ske genom en förlängning av den tid, varunder skatteavdrag skulle verkställas. I anledning därav anför de sakkunniga, att arbetsgivarna med en sådan bestämmelse skulle komma att belastas med ytterligare arbete för uppbörden av kvarstående skatt. Från arbetsgivarhåll hade rests starka krav på att avdragsskyldigheten för nämnda skatt skulle avskaffas, enär denna skyldighet vore mycket betungande och avsevärt besvärligare att fullgöra än avdragsskyldigheten för preliminärskatten. Särskilt med beaktande härav borde någon utvidgning av avdragsskyldigheten för kvarstående skatt icke komma i fråga.

I vissa fall, säger de sakkunniga vidare, kunde den skattskyldige vara tillräckligt hjälpt med anstånd endast för viss del av den skatt, som förfölle till betalning vid påföljande uppbördstermin. Det syntes då vara av betydelse för såväl denne som det allmänna, att den skatt som han utan olägenhet kunde erlägga inbetalades så snart som möjligt, d. v. s. senast under uppbördsterminen. Risk förelåge eljest att den skattskyldige efter anståndstidens utgång icke kunde erlägga någon del av skattebeloppet. För arbetsgivarnas del uppkomme givetvis den olägenheten, att ett så utformat anstånd för arbetstagare med kvarstående skatt medförde fortsatt skatteavdrag i stället för den fullständiga befrielse från avdragsskyldighet, som följde med nuvarande anståndsbeslut. Eljest torde anståndets omfattning icke inverka nämnvärt på arbetsgivarnas arbete med skatteuppbörden.

.De sakkunniga föreslår, att lokal skattemyndighet då skäl därtill förelåge skulle kunna begränsa anståndet att avse allenast viss del av den skatt, för vilken anstånd söktes.

Beträffande anstånd i anledning av den skattskyldiges militärtjänstgöring anföres följande.

Om skattskyldig, som påförts preliminär B-skatt, fått sin skattebetalningsförmåga nedsatt genom militärtjänstgöring, kan han få skatten jämkad nedåt. Ändå att inkomstminskningen icke uppgår till en femtedel av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 279

förut beräknade inkomsten, måste här sådana särskilda omständigheter anses föreligga som motivera jämkning.

Är inkomstminskningen icke så stor, att den skattskyldige blir helt befriad från att erlägga preliminär skatt efter inryckningen till militärtjänstgöring, kan det mången gång vara tillfyllest med att den efter jämkningen återstående preliminära skatten fördelas till betalning å uppbördstermin eller uppbördsterminer efter tjänstgöringens slut. Möjlighet härtill beredes genom det förslag, uppbördssakkunniga framlagt i kap. VI. Skall militärtjänstgöringen vara året ut, kan dock denna utväg icke användas. Dessa skattskyldiga böra emellertid beredas tillfälle att genom anstånd med skatteinbetalningen kunna undkomma restavgift. De nuvarande bestämmelserna om att värnpliktig, som inryckt till militärtjänst och vars skattebetalningsförmåga till följd härav blivit nedsatt, må beviljas anstånd även med erläggande av debiterad preliminär skatt, böra därför bibehållas oförändrade. Dessa bestämmelser böra dock tillämpas endast om den skattskyldiges intressen icke kunna tillgodoses genom jämkning och lämplig fördelning av skatten på vissa uppbördsterminer.

De sakkunniga påpekar, att erfarenheten visat att behov funnes av att kunna bevilja anstånd även vid andra feltaxeringar än dubbeltaxeringar. Hade sålunda skattskyldig på grund av felskrivning taxerats för en inkomst å t. ex. 20 000 kr. i stället för 2 000 kr. eller hade andra uppenbara fel skett vid taxeringen och kunde rättelse icke göras i så god tid, att skatteinbetalning kunde verkställas efter ny debetsedel, borde den skattskyldige kunna erhålla anstånd med skattens erläggande.

Anstånd syntes emellertid böra i undantagsfall kunna beviljas också vid sakliga felbedömanden i första instans, där det vore uppenbart att taxeringen skulle nedsättas eller helt undanröjas. Över huvud borde skattskyldig kunna få uppskov med skatteinbetalningen, då han överklagat taxeringsnämnds beslut, antingen besvären anförts i vanlig ordning eller i den särskilda ordning, varom i 124 § taxeringsförordningen sägs, och vederbörande taxeringsintendent i avgivet yttrande tillstyrkt bifall till besvären helt eller delvis. Den begränsningen borde likväl gälla, att sedan prövningsnämnden eller, om besvären anförts direkt hos kammarrätten, denna meddelat beslut i anledning av besvären, fortsatta besvär till högre instans icke skulle berättiga till vidare anstånd. Längre gående rätt till anstånd skulle säkerligen icke vara lämplig. Anståndet borde uppenbarligen endast omfatta så stor del av skatten, som sedermera efter meddelat ändringsbeslut kunde beräknas skola avkortas.

Vid feltaxering kunde det inträffa, fortsätter de sakkunniga, att den skattskyldige erhölle kännedom härom först då åtgärder vidtoges för indrivning av skatten. Även i sådana fall borde den skattskyldige givetvis kunna få anstånd med att erlägga skatten. Skulle viss tid föreskrivas, inom vilken ansökan om anstånd på grund av feltaxering skulle ingivas, kunde denna därför icke generellt fastställas i förhållande till den uppbördstermin, varunder skatten förfölle till betalning. Hade den skattskyldige fått kännedom om feltaxeringen först efter uppbördsterminens utgång, måste fatalietiden i stället anknytas till den tidpunkt, då han vunnit nämnda kännedom. Något behov

280 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

av särskild fatalietid syntes dock icke föreligga. Det låge nämligen i den skattskyldiges eget intresse att i detta fall snarast möjligt ansöka om anstånd, enär indrivningsåtgärderna eljest fullföljdes. Ej heller i övrigt torde någon särskild tidsfrist vara erforderlig. Erhölle den skattskyldige sålunda debetsedeln i vanlig ordning och upptäckte han av denna, att feltaxering gjorts, torde han vara angelägen om att snarast möjligt söka anstånd, om han ville komma i åtnjutande därav. I synnerhet gällde detta, om avdrag för skatten skulle verkställas å hans lön. Skulle den skattskyldige ha försummat såväl att begära anstånd före upphördsterminens utgång som att erlägga skatten, torde någon olägenhet icke uppkomma, om anstånd i det fåtal fall varom här kunde vara fråga beviljades i efterhand, t. ex. i samband med att indrivningsåtgärder vidtoges.

För att den skattskyldige skulle få viss tid på sig för skatteinbetalningen, borde anstånd på grund av feltaxering utlöpa först viss tid efter det beslut fattats i anledning av de anförda besvären. Att såsom ifrågasatts bestämma anståndstiden till den tidpunkt, då beslut i ärendet vunnit laga kraft, syntes lika litet böra komma i fråga som att medgiva anstånd i anledning av besvär till kammarrätten eller regeringsrätten. De sakkunniga förordade i stället, att anstånd på grund av feltaxering skulle gälla intill dess en månad förflutit efter den dag, då den skattskyldige erhållit del av prövningsnämndens eller, om besvären anförts direkt hos kammarrätten, dennas beslut i anledning av besvären.

Enligt nuvarande bestämmelser skall anstånd i anledning av dubbeltaxering avse det lägre av de skattebelopp, som påförts på grund av taxeringarna. Denna regel kunde enligt de sakkunnigas mening icke anses till fyllest. För att så långt möjligt vore minska den skattskyldiges olägenheter av dubbeltaxeringen, borde anståndet i stället anpassas efter de föreliggande förhållandena i varje särskilt fall. Detta kunde icke ske med mindre lokal skattemyndighet — i förekommande fall efter samråd med annan av ärendet berörd lokal skattemyndighet — finge fritt bedöma, huru anståndsbeslutet borde utformas.

De sakkunniga anför vidare.

På grund av det stora antalet variationer kunna några normer för dessa avgöranden icke uppställas. Här må endast framhållas följande.

Mången gång kan med rätt stor säkerhet bedömas i vilken kommun taxeringen kommer att upphävas. Anståndet bör då avse den skatt, som påförts i denna kommun. Har preliminär skatt erlagts i samma kommun men icke i den andra kommunen, bör anstånd kunna meddelas även för så stor del av den slutliga (kvarstående) skatten i den andra kommunen, som motsvaras av den inbetalade preliminära skatten. För anståndets omfattning i sistnämnda fall är emellertid av betydelse, om den skattskyldige kan antagas komma att få erlägga tillkommande skatt i kommunen på grund av att den där åsatta taxeringen höjes. Är sådan höjning trolig och föreligger samtidigt risk för att den tillkommande skatten icke kommer att erläggas, kan det vara lämpligt att i motsvarande mån minska det skattebelopp för vilket anstånd eljest skulle beviljas.

Om det är ovisst, var den skattskyldige rätteligen skall påföras taxering,

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 281

bör anstånd som regel medgivas för det lägre av de skattebelopp, som påförts på grund av taxeringarna. Skall preliminär skatt avräknas från nämnda lägre belopp, bör anstånd därjämte beviljas för så stor del av det högre skattebeloppet, som svarar mot den erlagda preliminära skatten.

De sakkunniga föreslår, att möjlighet att erhålla anstånd även skall beredas dödsbo, som ansökt om befrielse helt eller delvis från erläggande av skatt, som påförts dödsboet eller den avlidne. Atnöjdes ej dödsboet med prövningsnämndens beslut i ärendet, borde emellertid besvär till högre instans icke medföra rätt till anstånd. Det torde icke vara nödvändigt att föreskriva särskild tid inom vilken ansökan om sådant anstånd skulle inges. Anståndet syntes böra gälla intill dess en månad förflutit efter det dödsboet erhållit del av taxeringsnämndens eller prövningsnämndens beslut i anledning av den sökta skattebefrielsen.

Slutligen framhåller de sakkunniga, att om den preliminära skatt, som skulle tillgodoräknas skattskyldig, beräknades komma att överstiga motsvarande slutliga skatt, kunde den skattskyldige erhålla jämkning. Ansökan om jämkning måste dock ha inkommit före utgången av april månad året efter inkomståret. Hade den skattskyldige restförts för den preliminära skatten och skulle han förbise att ingiva ansökan om jämkning inom nämnda tid, kunde indrivningen av formella skäl icke avbrytas, vilket särskilt i vissa fall skulle te sig stötande. Anstånd med skattens erläggande borde därför kunna beviljas i sådant fall. Anståndet borde gälla så stor del av den restförda skatten, som kunde beräknas bli avkortad. Någon begränsning av anståndstiden syntes icke erforderlig.

En av de sakkunnigas experter, förste stadsfogden N. Rydhagen, erinrar om att skattskyldig, som på grund av nedsatt skattebetalningsförmåga erhållit anstånd med att erlägga skatt, kunde vinna sådana förbättringar i sina ekonomiska förhållanden, att en omprövning av beslutet om anstånd snarast borde ske. Detta hade även förutsatts i författningsförslaget. Omprövningen skulle göras av den lokala skattemyndigheten. Enligt Rydhagens mening borde emellertid omprövningen, därest skatten restförts, verkställas av vederbörande utmätningsman, som handlade ärendet och besutte den för omprövningen av beslutet erforderliga personkännedomen.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har i flertalet yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Från yttrandena torde följande få här återgivas.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att bestämmelsen i 56 § 1 mom. uppbörd sförordningen att anstånd med erläggande av kvarstående skatt, fastighetsskatt in. in. och tillkommande skatt må beviljas skattskyldig, vars skattebetalningsförmåga på grund av arbetslöshet eller sjukdom eller eljest oförvållat blivit nedsatt, borde något förtydligas. Länsstyrelsen vore således tveksam om exempelvis en lantbrukare, som på grund av missväxt, vattenskada e. d. icke fått påräknat skördeutfall och som icke hade några

282 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

kontanta tillgångar, kunde erhålla anstånd. Samma vore förhållandet med vissa rörelseidkare, som på grund av konjunkturväxlingar kommit i betalningssvårigheter. Till undanröjande av tvekan vid tillämpningen vore lämpligt, att några vägledande exempel intoges i anvisningarna till paragrafen. Vidare framhåller länsstyrelsen i Västmanlands län, att länsstyrelsen funnit att anståndsbestämmelserna tillämpats mycket olika av de lokala skattemyndigheterna. Vissa av dessa medgåve personer, som på grund av studier icke längre hade inkomst eller saknade tillgångar, anstånd med erläggande av kvarstående skatt på grund av tidigare års inkomst. Andra lokala skattemyndigheter hade icke ansett sig kunna medgiva anstånd i dylika fall. Länsstyrelsen hade även funnit, att anstånd medgivits skattskyldiga, vilka icke i tid kunnat erlägga dem påförd kvarstående skatt på grund av ekonomiska svårigheter som otvivelaktigt uppstått genom deras eget förvållande. Länsstyrelsen ville ifrågasätta, om icke gällande bestämmelser om anstånd kunde uppmjukas, eftersom anstånd uppenbarligen vore motiverat i många fall, vilka nu vore uteslutna på grund av utformningen av dessa bestämmelser.

Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar, att anstånd enligt 56 § 1 inom. uppbördsförordningen borde kunna medgivas även i fråga om debiterad preliminär skatt. Anstånd med erläggande av sådan skatt kunde för närvarande beviljas värnpliktig och samma möjlighet borde finnas jämväl för annan skattskyldig.

Beträffande frågan huruvida anstånd med erläggande av kvarstående skatt, för vilken avdragsskyldighet föreligger, skall kunna ske genom en förlängning av den tid varunder skatteavdrag skall verkställas, åberopar länsstyrelsen i Malmöhus län bl. a. ett av kronokamreraren i Malmö avgivet yttrande. Däri anföres, att de sakkunniga funnit, att avdragsskyldigheten för kvarstående skatt tills vidare borde bibehållas. Med hänsyn härtill syntes det kunna ifrågasättas, huruvida icke ett anståndsinstitut innebärande förlängd avdragsperiod för sådan skatt borde mera ingående övervägas. Man kunde nämligen icke bortse från att skattskyldiga, som för närvarande beviljades anstånd — och därmed rätt att själva betala sin kvarskatt — i stor utsträckning underläte att betala skatten. Underlåtenheten resulterade antingen i att skatten i stället uttoges genom införsel eller i att densamma avskreves. I förstnämnda fall åsamkades arbetsgivaren ett arbete med införseln, som torde få anses likvärdigt med vad han skulle haft att vidkännas, om perioden för vanligt skatteavdrag förlängts, och i senare fallet uppkomme förlust för det allmänna. Båda dessa skäl torde tala för att så länge kvarstående skatt över huvud ansåges böra bli föremål för skatteavdrag, anstånd borde kunna medgivas genom att perioden för skatteavdrag förlängdes. Även Föreningen Sveriges kronokamrerare anser förevarande fråga vara förtjänt av ytterligare övervägande. Ur arbetsgivarsynpunkt torde frågan vara av mindre betydelse både med hänsyn till anståndsbeslutens jämförelsevis obetydliga antal och med hänsyn till den omständigheten att skatt, som bleve föremål för anstånd, ofta komme att erläggas

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 283

först genom införsel och sålunda i allt fall förorsakade arbetsgivaren merarbete.

Anstånd endast för viss del av den skatt som förfaller till betalning vid påföljande uppbördstermin finner länsstyrelsen i Uppsala län mindre lämpligt ur redovisningssynpunkt. Mot ett så utformat anstånd talade dock framför allt hänsynen till arbetsgivarna; förutom fortsatt skatteavdrag medförde ett sådant anstånd för dessa den olägenheten, att de måste hålla reda på, huru stor del av det på debetsedeln upptagna beloppet, som under anståndstiden vid varje avlöningstillfälle skulle innehållas. Arbetsgivarnas intresse av att ej över hövan betungas borde här gå före hänsynen till den skattskyldige.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter, huruvida möjlighet till anstånd med debiterad preliminär skatt för värnpliktiga vore av behovet påkallad även i fortsättningen.

Att även andra feltaxeringar än dubbeltaxeringar borde kunna föranleda anstånd finner länsstyrelsen i Västmanlands län uppenbart. Länsstyrelsen ifrågasätter emellertid huruvida det kunde vara lämpligt att i dessa anståndsärenden behöva höra vederbörande taxeringsintendent. Taxeringsintendenternas arbetsbörda vore synnerligen stor; en icke ringa del av besvärsmålen konune därför att bli behandlad först under tiden april—juni månader året efter taxeringsåret. Detta bleve särskilt fallet med besvär enligt 123 § taxeringsförordningen. Många sökta anstånd kunde säkerligen icke beviljas av den orsaken att besvärsärendena ännu icke blivit förberedda för taxeringsintendentens ställningstagande. Länsstyrelsen ville i stället föreslå, att ansökningar om anstånd skulle handläggas efter föredragning av chefen för länsstyrelsens uppbördsavdelning efter den utredning som omständigheterna i ärendet kunde föranleda. Vidare framhåller överståthållarämbetet, att de sakkunnigas förslag fyllde ett länge känt behov; förslaget tillstyrktes i princip av ämbetet, som vidare anför följande.

Enligt förslaget är emellertid förutsättning för beviljande av anstånd vid feltaxeringar, att den skattskyldige överklagat taxeringsnämnds beslut och att vederbörande taxeringsintendent i avgivet yttrande tillstyrkt bifall till besvären helt eller delvis. På grund av att prövningsnämndsarbetet icke behöver vara avslutat förrän senast den 30 juni året efter taxeringsåret, kan det inträffa, att då ansökning om anstånd företages till avgörande, taxeringsintendenten ännu icke hunnit yttra sig i besvärsmålet. Då taxeringsintendenten får tillfälle därtill — kanske flera månader efter det ansökningen om anstånd inkommit till lokal skattemyndighet — kan tiden för den eller de uppbördsterminer, som ansökningen om anstånd avsett, redan ha gått till ända. Denna olägenhet skulle emellertid bliva mindre framträdande om avdragsskyldigheten för kvarstående skatt avskaffades, vilket av ämbetet tidigare förordats. Oavsett hur därmed blir, håller dock ämbetet före att det icke är lämpligt att begränsa möjligheten att erhålla anstånd vid besvär över feltaxeringar endast till de fall, då vederbörande taxeringsintendent tillstyrkt besvären. Ämbetet vill därför ifrågasätta, huruvida det icke även i fall av annan feltaxering än dubbeltaxering, borde läggas i den lokala skattemyndighetens hand att fritt bedöma om anstånd skall beviljas.

284 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

Att denna rätt bör tillkomma lokal skattemyndighet i sådana fall, där det är uppenbart att taxeringen skall nedsättas eller helt undanröjas, synes enligt ämbetets mening vara fullt befogat. I andra fall, där besvär över feltaxering anförts till prövningsnämnden, är det däremot mera tveksamt om lokal skattemyndighet bör äga rätt att bevilja anstånd. Man kunde visserligen tänka sig att ordna det på så sätt, att vederbörande taxeringsintendent skulle höras över ansökningen om anstånd och att anstånd skulle kunna beviljas under förutsättning att taxeringsintendenten i sitt yttrande tillstyrkt ansökningen. Med hänsyn till taxeringsintendenternas ställning i taxeringsprocessen vore emellertid en sådan anordning icke lämplig, enär intendenterna härigenom i viss män skulle komma att taga ställning till besvärsmålet redan innan de avgivit sitt yttrande däri. Vidare skulle taxeringsintendenternas redan krävande arbetsbörda i icke ringa mån ökas. Man synes därför böra stanna vid att anstånd skall kunna beviljas om skattskyldig anfört besvär över taxeringsnämnds beslut och antingen vederbörande taxeringsintendent i avgivet yttrande tillstyrkt besvären helt eller delvis eller eljest lokal skattemyndighet finner det vara uppenbart att taxeringen kommer att nedsättas eller helt undanröjas.

Med hänsyn till taxeringsintendenternas stora arbetsbörda och för att förhindra missbruk från de skattskyldigas sida av rätten till anstånd ifrågasätter länsstyrelsen i Hallands län, om icke möjligheten att erhålla anstånd borde begränsas till skattebelopp av viss storlek, förslagsvis minst 100 kr., varvid undantag borde kunna göras då särskilt ömmande omständigheter förelåge.

I några yttranden anses anstånd böra kunna medgivas även i andra fall än de sakkunniga föreslagit. Sålunda framhåller överståtliållarämbetet, att enligt den erfarenhet ämbetet hade vore det understundom önskvärt om anstånd kunde beviljas jämväl i anledning av besvär till kammarrätten över prövningsnämnds beslut. Det inträffade nämligen ibland fall, då det syntes obilligt att en skattskyldig skulle nödgas — kanske till priset av fördärvad ekonomi — inbetala skatt på grund av en i en prövningsnämnd åsatt taxering, som vore felaktig och därför sedermera undanröjdes i högre instans. Förutsättning borde dock här vara att vederbörande taxeringsintendent i avgivet yttrande över besvären helt eller delvis tillstyrkt bifall till desamma. Vidare påpekar Sveriges köpmannaförbund, att en taxeringsfråga kunde uppkomma först i prövningsnämnden eller ett taxeringsmål gälla en principfråga av vikt. I dylika fall borde anstånd kunna medgivas även för tillkommande skatt och även vid besvär till skattedomstolarna. Här torde dock en sådan begränsning kunna göras, att anstånd medgåves endast om det omstridda skattebeloppet uppginge till förslagsvis minst 500 kr. och tillika utgjorde minst en femtedel av den skattskyldiges samtliga utskylder under taxeringsåret. Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk finner det icke skäligt, att skattskyldiga som anfört besvär till prövningsnämnd och vilkas mål vid tiden för marsuppbörden ännu icke varit föremål för prövning, skulle erlägga skatt. Icke förrän prövningsnämnden meddelat utslag i målet, borde skyldighet föreligga att inbetala skatten. Förbunden föreslår därför generellt anstånd till uppbördsterminen

Kungl. Maj.ts proposition nr 100. 285

i juli för sådana skattskyldiga, vilkas besvär hos prövningsnämnden icke vore avgjorda i början av mars året efter taxeringsåret.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att lokala skattemyndigheter inom länet vid flerfaldiga tillfällen uttalat önskvärdheten av att dessa myndigheter borde äga rätt att utan omgång bevilja anstånd i fall, där uppenbara felaktigheter förelåge, t. ex. uppenbar felkreditering, felaktigt uträknad beskattningsbar inkomst e. d. Särskilt i fråga om felkreditering, då den skattskyldige hos lokal skattemyndighet uppvisade kvitto å erlagd skatt som ej tillgodoräknats honom, kunde det stundom tarva åtskillig tid för länsstyrelsen, dit reklamationshandling överlämnats, att utreda vart skattebeloppet tagit vägen. Vidare anför Föreningen Sveriges kronokamrerare, att om det av de sakkunniga föreslagna systemet för arbetsgivarkontroll infördes och restförteckningarna sålunda slopades, antalet skattereklamationer torde komma att väsentligt ökas. Personalen på uppbördsverken komme därvid sannolikt icke att inom rimlig tid medhinna arbetet med dessa reklamationer, särskilt under den arbetstyngda tiden november— februari. Det syntes därför befogat att som skäl för anstånd godtaga även det förhållandet, att skattskyldig företedde kvitterad preliminärdebetsedel, som visade större innehållen skatt än den avräknade. Anståndstiden borde kunna få bestämmas av den lokala skattemyndigheten, eventuellt med viss i uppbördsförordningen föreskriven lämplig maximitid.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att anstånd enligt 57 § uppbördsförordningen (vid feltaxering m. in.) — i motsats till anstånd enligt 56 § — förutsattes kunna sökas även efter uppbördsterminens slut. I fall, där extraordinär besvärsrätt förelåge, funnes intet att erinra häremot. Det syntes i sådant fall också uppenbart, att den skattskyldige automatiskt skulle befrias från redan inträdd skyldighet att gälda restavgift. Däremot kunde man ställa sig tveksam, om ej som villkor för anstånd i övriga fall enligt 57 § borde stadgas, i likhet med vad som gällde i fall enligt 56 §, att anståndet skulle ha sökts före uppbördsterminens slut. I varje fall syntes det knappast motiverat, att den skattskyldige i sådana fall utan vidare även skulle erhålla befrielse från restavgift. — Därefter uttalas, att det i och för sig kanske icke vore något att erinra mot att den skattskyldige befriades från skyldighet att erlägga restavgift för skattebelopp, som han efter taxeringsbesvär icke skulle erlägga. Men konsekvensen skulle då även fordra, att han återfinge erlagd restavgift å skattebelopp, som restituerades. Annars kunde det ofta bli beroende av en slump, om en skattskyldig skulle vidkännas sådan avgift eller ej. Om icke vid ordinära besvärsfall stadgades, att anstånd skulle ha sökts före uppbördsterminens slut, syntes därför 59 § uppbördsförordningen böra ändras så, att befrielse från restavgift icke erhölles automatiskt utan först efter beslut i varje särskilt fall. Någon svårighet för lokal skattemyndighet att avgöra, om anståndsbeslutet borde innefatta även beslut om befrielse från skyldighet att erlägga restavgift, behövde icke föreligga, eftersom det besked från taxerings-

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

intendenten som skulle föregå beslutet även kunde innefatta uppgift om besvären anförts enligt 123 § taxeringsförordningen.

Vidare ansluter sig länsstyrelsen till ett förslag av häradsskrivaren i Mölndals fögderi, att anstånd på grund av feltaxering borde gälla intill två månader efter dagen för delgivningen av prövningsnämndens eller kammarrättens beslut. Häradsskrivaren framhåller, att den skattskyldige underrättades om beslutet omedelbart efter protokollsjusteringen. Lokal skattemyndighet däremot erhölle del av beslutet först genom ändringslängderna; den tid som sedan återstode för att verkställa omräkningen av skatten bleve därför alltför knapp, om anståndstiden såsom de sakkunniga föreslagit skulle utgå en månad efter delgivningsdagen.

Lämpligheten av att anknyta anståndstiden till delgivningsdagen ifrågasättes av länsstyrelsen i Värmlands län. Genom anståndet befriades den skattskyldige från att erlägga restavgift, därest skatten inbetalades till indrivningsmyndigheten före anståndstidens utgång. Å utmätningsmannen eller exekutionsbiträdet ankomme alltså att avgöra, huruvida restavgift skulle erläggas. Det borde då närmast åvila den skattskyldige att förete bevis om anståndstidens längd. Anknötes denna till delgivningsdagen, hade han emellertid ingen omedelbar möjlighet härtill, eftersom delgivningsbeviset återginge till länsstyrelsen för förvaring i besvärsakten. Däremot förelåge ingen svårighet för den skattskyldige att förete tillgängligt beslut i taxeringsmålet. Av denna anledning vore fördelaktigare, om anståndstiden 1 stället anknötes till dagen för prövningsnämndens eller, om besvären anförts direkt till kammarrätten, dennas beslut i anledning av besvären. Förslagsvis kunde tiden sättas till två månader efter respektive beslut.

Beträffande dubbeltaxeringsfallen anser länsstyrelsen i Gotlands län, att frågan om för vilken skatt anstånd skulle medgivas, borde avgöras av taxeringsintendenten i det län, där den skattskyldige påförts taxering eller — om detta skett i mera än ett län — taxeringsintendenten i det län, där det högre slutliga skattebeloppet påförts. Åtminstone borde till vederbörande taxeringsintendents bestämmande hänskjutas sådana fall, där fråga uppstått om beviljande av anstånd med det högre skattebeloppet.

Svenska exekutionsmännens riksförbund instämmer i det särskilda yttrande, som herr Rydhagen såsom expert hos de sakkunniga avgivit, dock med den avvikelsen, att icke blott utmätningsmannen utan även vederbörande exekutionsbiträde borde äga göra ifrågavarande omprövning av meddelat anstånd. Eljest åstadkommes endast en halvmesyr, alldenstund utmätningsmannen ej hade större möjlighet än den lokala skattemyndigheten att på ett praktiskt sätt fullgöra ifrågavarande uppgift; den som handhade eller komme att handha själva indrivningen, hade den bästa kontakten med den skattskyldige. — Vidare uttalar förbundet, att det förefölle synnerligen egendomligt, att anstånd enligt 56 § (vid nedsatt skatteförmåga) och 57 § 2 mom. (för dödsbo) skulle handläggas av den lokala skattemyndigheten, detta med hänsyn till den onödiga omgång som en sådan handläggning med­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 287

förde men framför allt därför att det i dessa fall uteslutande gällde sådana frågor, som hade direkt med indrivningen att skaffa. Finge i stället indrivningsmyndigheten handlägga dessa anståndsfrågor, borde betydande fördelar och förenklingar åstadkommas. Denna myndighet kunde sålunda ha fallet fullt klart för sig redan från början och vore för övrigt praktiskt taget den enda myndighet som kunde övervaka behovet av anstånd i fortsättningen. Därtill komme att det för den skattskyldige fölle sig naturligt, att han vid behov av anstånd i första hand kunde uppsöka den myndighet, till vilken han — enligt vad han visste — sedermera skulle betala skatten. Vidare finge framhållas, att om skatten icke erlades före anståndstidens utgång, indrivningsmyndigheten ändock i vissa fall måste lämna ytterligare anstånd, göra upp om avbetalningar o. d.

Departementschefen. Vad de sakkunniga anfört i anslutning till vissa uttalanden rörande tillämpningen av bestämmelserna i 56 § 1 mom. nu gällande uppbördsförordning, föranleder icke någon erinran eller annat yttrande från min sida än att jag vill understryka föreliggande möjlighet att i tveksamma fall inhämta centrala uppbördsnämndens mening om bestämmelsernas innebörd och tillämplighet.

Jag delar de sakkunnigas betänkligheter mot anstånd med erläggande av sådan kvarstående skatt, för vilken avdragsskyldighet föreligger, i form av en förlängning av den tid, varunder skatteavdrag skall verkställas.

De sakkunnigas förslag, att lokal skattemyndighet skall i vissa fall kunna begränsa anstånd med erläggande av skatt att avse allenast viss del av skatten, biträder jag.

Anstånd med erläggande av preliminär B-skatt kan, såsom framgår av 56 § 1 och 2 mom. uppbördsförordningen, för närvarande beviljas endast då den nedsatta skattebetalningsförmågan föranletts av att den skattskyldige fullgör militärtjänstgöring såsom värnpliktig. Möjligheten för värnpliktig att erhålla sådant anstånd föreslogs i propositionen nr 372 till 1946 års riksdag. Enligt vad dåvarande chefen för finansdepartementet anförde finge förslaget anses vara av i viss män provisorisk karaktär. Utbyggdes framdeles jämkningsinstitutet på sådant sätt, att skattebelopp som kvar stode efter jämkning av preliminär skatt finge fördelas på uppbördsterminerna i annan ordning än enligt gällande bestämmelser, syntes nämligen anståndsregler beträffande preliminär skatt i huvudsak obehövliga. Skulle å andra sidan en dylik utbyggnad av jämkningsinstitutet icke komma till stånd, borde, enligt vad i nyssnämnda proposition vidare framhölls, övervägas att utsträcka anståndsreglerna i fråga om debiterad preliminär skatt till att avse jämväl andra än värnpliktiga.

Såsom framgår av vad jag i tidigare sammanhang anfört, anser jag mig icke kunna förorda en utbyggnad av jämkningsinstitutet på nyss antydda sätt, d. v. s. så att genom jämkning finge bestämmas att skatten skall förfalla till betalning endast vid viss eller vissa uppbördsterminer. Godtages denna ståndpunkt, torde anståndsreglerna beträffande preliminär B-skatt

288 Kungl. Maj.ts proposition nr 100.

böra bibehållas för de värnpliktiga och därjämte utsträckas att gälla även andra skattskyldiga, som fått sin skattebetalningsförmåga nedsatt.

Utom i de fall då den skattskyldiges skattebetalningsförmåga nedsatts utan hans eget förvållande eller till följd av värnpliktstjänstgöring, kan för närvarande anstånd medgivas endast vid dubbeltaxering. De sakkunniga uttalar den meningen att behov av anstånd kan finnas jämväl i andra fall, därvid särskilt åsyftats de då en uppenbart felaktig taxering gjorts och vederbörande taxeringsintendent tillstyrkt av de skattskyldiga anförda besvär.

Även enligt min mening talar starka skäl för en utbyggnad av anståndsmöjligheterna. Att anstånd bör kunna medgivas i de utav de sakkunniga åsyftade fallen av ren misstagstaxering, synes mig uppenbart. Det kan emellertid diskuteras om man bör stanna härvid. Jag vill erinra om det fall, då en skattskyldig, mot bestridande, av någon anledning åsättes en hög taxering av beskattningsnämnderna och fråga ej är om s. k. misstagstaxering. Även om skattei'ättsliga bedömandet i högsta instans sammanfaller med den skattskyldiges uppfattning, måste han, vid risk av exekutiva åtgärder och oberoende av i det enskilda fallet föreliggande olägenheter, erlägga skatt enligt de lägre instansernas beslut. Först efter en, med hänsyn till skattedom stolarnas arbetsanhopning, kanske ganska lång tid restitueras beloppet jämte viss ränta. Ej utan fog har kritik riktats mot bestämmelserna i denna del. De sakkunniga har ej gått in på dessa problem och jag är ej heller själv beredd att utan en närmare utredning taga en slutlig ställning. Jag vill dock understryka, att det måste anses uteslutet med en regel av innebörd, att anstånd med skattens erläggande alltid skulle gälla till dess ett lagakraftvunnet utslag föreligger. En sådan regel skulle medföra, att de skattskyldiga genom taxeringsbesvär kunde — hur ogrundade besvären än vore — erhålla mycket lång tids uppskov med skattens erläggande för att vid något framtida tillfälle ställas inför skattekrav, hänförliga till sedan länge uppburna och måhända även förbrukade inkomster. Detta vore icke blott oförenligt med tanken bakom källskattesystemet; det skulle även lända det allmänna och ytterst även de skattskyldiga till starkt förfång.

Den enda framkomliga vägen torde vara ett prövningsförfarande, därvid de olika fallen individuellt bedömas. Hur principerna för ett sådant förfarande skall uppdragas och hur det tekniskt skall anordnas är en komplicerad fråga, till vilken jag ej är beredd att nu ta ställning. I sådant läge måste jag inskränka mig till att nu förorda ett genomförande av de sakkunnigas förslag, som dock är ägnat att undanröja vissa påtagliga olägenheter.

Såsom villkor för anstånd, då skattskyldig överklagat taxeringsnämnds beslut, bör enligt de sakkunniga gälla, att vederbörande taxeringsintendent helt eller delvis tillstyrkt bifall till besvären. I några remissyttranden har ur olika synpunkter riktats kritik häremot. Jag medger att visst fog finnes för denna kritik, men kan å andra sidan icke finna att något bättre förslag till frågans lösning framkommit. Det synes mig därför som om man i allt fall försöksvis borde pröva de sakkunnigas system.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 289

Genom det av mig förut förordade förslaget att taxeringsbeslut, som inkommit till den lokala skattemyndigheten senast den 20 november under taxeringsåret, skall beaktas vid debiteringen av slutlig skatt, kan antagas att antalet fall då behov av anstånd uppkommer på grund av uppenbar feltaxering blir starkt reducerat.

Har taxeringsintendenten redan tagit ställning till de anförda besvären, när anstånd sökes, har han alltså blott att till lokal skattemyndighet uppgiva om han till- eller avstyrkt besvären. Har ställning till besvären ännu ej tagits, men är ärendet i sådant skick att dylik ställning kan tagas, när anståndsframställningen kommer taxeringsintendenten till handa, bör denne — även om detta bryter mot den avsedda arbetsrutinen — om möjligt behandla besvären med förtur. Kan så av någon anledning emellertid ej ske eller har utredningen i besvärsärendet ännu ej hunnit avslutas, men anser sig taxeringsintendenten vid ett mera ytligt bedömande likväl kunna ange, att han troligen kommer att tillstyrka eller avstyrka besvären, bör detta meddelas den lokala skattemyndigheten, som även i sådant fall har att grunda sitt beslut i anståndsfrågan på intendentens uttalande. Ett dylikt uttalande av taxeringsintendenten är självfallet icke av beskaffenhet att vara bindande för intendenten vid dennes slutliga bedömning av besvären. Finner sig taxeringsintendenten icke kunna göra något som helst uttalande, har han å andra sidan att meddela detta; lokal skattemyndighet kan då icke annat än avslå anståndsframställningen.

Enligt de sakkunnigas förslag skall rätt till anstånd föreligga endast vid besvär över taxeringsnämnds beslut. Utan olägenhet torde emellertid denna begränsning kunna bortfalla. Anstånd bör sålunda kunna medgivas även vid besvär över prövningsnämnds och kammarrättens beslut under förutsättning, att vederbörande taxeringsintendent tillstyrkt eller förklarat sig ämna tillstyrka bifall till besvären helt eller delvis.

Har taxeringsintendenten allenast delvis tillstyrkt besvären respektive förklarat sig ämna allenast delvis tillstyrka dem, bör anståndet — såsom de sakkunniga uttalat — avse en motsvarande del av skatten.

Vidare bör skattskyldig kunna beviljas anstånd, då slutlig skatt, fastigketsskatt m. m. eller tillkommande skatt debiterats oriktigt eller då preliminär skatt avräknats med för lågt belopp eller felaktighet ägt rum vid utskrivandet av debetsedel. Har sådant fel förelupit, äger den skattskyldige söka rättelse hos den lokala skattemyndighet, som verkställt debiteringen. I den lokala skattemyndighetens beslut kan ändring sökas hos länsstyrelsen. Som regel torde felet kunna rättas så snabbt, att särskilt anstånd icke erfordras. Skulle emellertid den lokala skattemyndighetens beslut försenas därför att utredning dessförinnan måste verkställas, kan dock anstånd i vissa fall vara påkallat. Anstånd på grund av feldebitering bör gälla intill dess en månad förflutit efter det den lokala skattemyndigheten fattat beslut i anledning av den sökta rättelsen. Anföres besvär över myndighetens beslut, synes detta i och för sig icke utgöra skäl för anstånd. Någon särskild tidsfrist, inom vilken anstånd skall sökas, torde ej böra uppställas.

1!) Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 saml. Nr 100.

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Av skäl som anförts av länsstyrelsen i Värmlands län bör beviljat anstånd vid taxeringsbesvär gälla intill två månader efter dagen för prövningsnärnndens eller vederbörande skattedomstols beslut i anledning av besvären.

Har skattskyldig avlidit och har dödsboet sökt anstånd, bör vad i det föregående förordats gälla jämväl för detta fall. Har dödsboet ansökt om befrielse från erläggande av skatt i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, bör även för dylikt fall anstånd kunna ifrågakomma.

Det synes icke lämpligt att — såsom i ett remissyttrande ifrågasatts — överföra beslutanderätten i en del av anståndsfallen från den lokala skattemyndigheten till indrivningsmyndigheten. Ej heller kan jag förorda, att indrivningsmyndigheten skall äga ompröva meddelat anstånd.

Vad de sakkunniga anfört i hänseenden, som jag icke närmare berört, föranleder icke någon erinran från min sida.

XI. Uppbörd och redovisning av skatt.

Gällande bestämmelser. Uppbördssystemet bygger på att all skatt - - såväl skatt som den skattskyldige själv erlägger som skatt vilken redovisas av arbetsgivare — inbetalas kontant till uppbördsmyndigheterna och hos dessa myndigheter bokföres individuellt för varje inbetald post och för varje skattskyldig. Bokföringen sker å särskilda uppbördskort (kreditkort), som erhållas genom kopiering vid utskrift av debetsedlarna.

Vid debetsedlarna är fogade genom perforering frånskiljbara skatteanvisningar, avsedda för inbetalning av skatt. Skatteanvisningarna är till antalet sex beträffande preliminär skatt, två beträffande kvarstående skatt, tre beträffande fastighetsskatt och sex beträffande tillkommande skatt.

Å varje skatteanvisning finnes den uppbördstermin angiven, då anvisningen är avsedd att användas, ävensom samma debetsedelsnummer som å motsvarande debetsedel och uppbördskort.

Uppbörd av skatt verkställes genom postverket samt de penninginrättningar (banker, sparbanker och centralkassor för jordbrukskredit), med vilka Kungl. Maj:t därom träffat avtal. Huvudregeln är att skatt skall erläggas under uppbördstermin. Uppbördsterminerna under uppbördsåret, som omfattar tiden från och med mars månad ett år till och med februari månad nästfoljande år, är till antalet sex och infaller under tiden fr. o. m. den 6 t. o. m. den 13 i månaderna mars, maj, juli, september, november och januari; uppbörd av preliminär skatt och tillkommande skatt sker under samtliga uppbördsterminer, av fastighetsskatt under uppbördsterminerna i september, november och januari samt av kvarstående skatt under uppbördsterminerna i mars och maj. Vid skatteinbetalningen skall å skatteanvisningen finnas angivet det belopp, som skall inbetalas. Såvitt gäller debiterad skatt (preliminär B- och C-skatt, fastighetsskatt m. m. samt kvarstående och tillkommande skatt) har detta ombesörjts av den lokala skattemyndigheten. I fråga om preliminär A-skatt ankommer det på arbetsgivaren att

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 291

innan han inbetalar skatten för sina arbetstagare ange skattebeloppen å skatteanvisningarna.

Arbetsgivare har att för varje uppbördstermin ombesörja inbetalningen av sådan skatt, för vilken han verkställt skatteavdrag. I övrigt ankommer skatteinbetalningen på den skattskyldige själv.

Skattskyldig kan med företeende av debetsedel med vidfogade skatteanvisningar inbetala skatt antingen å fast postanstalt eller i penninginrättning. Skatten kan också insändas till postgirokontorets skatteavdelning. Vidare kan skattskyldig inbetala skatt till vederbörande länsstyrelse eller, i stad med egen uppbördsförvaltning, kronokamrerare genom att insätta skattebeloppet på länsstyrelsens (kronokamrerarens) särskilda skattepostgirokonto. Sistnämnda inbetalningsform kan användas av skattskyldig, som vill inbetala skatt efter det densamma förfallit till betalning. Länsstyrelsens (kronokamrerarens) särskilda skattepostgirokonto kan även utnyttjas av skattskyldig för delinbetalning av debiterad skatt. Sådan skatt kan nämligen inbetalas medelst debetsedel och skatteanvisning endast då likvid sker av hela skattebeloppet. Önskar skattskyldig erlägga debiterad skatt före den uppbördstermin, under vilken skatten förfaller till betalning, kan skatten antingen inbetalas medelst debetsedel och skatteanvisning eller också inbetalas till ett centralt postgirokonto (postgirokonto nr 300 eller det s. k. centrala skattekontot). I det första av sistnämnda båda fall måste inbetalningen göras under uppbördstermin. Slutligen kan skattskyldig till länsstyrelsens (kronokamrerarens) särskilda skattepostgirokonto eller till det centrala skattekontot inbetala preliminär skatt utöver preliminär A-skatt, som under inkomståret innehållits genom skatteavdrag, eller utöver debiterad preliminär skatt, som påförts honom.

Arbetsgivare bär att inbetala genom skatteavdrag innehållna skattemedel efter i stort sett samma regler som skattskyldig. Skatten kan sålunda antingen inbetalas å postanstalt eller i penninginrättning eller insändas till postgirokontorets skatteavdelning. Arbetsgivare med flera än tjugufem arbetstagare äger därjämte möjlighet att inbetala skatten till postverkets skatteavdelningar i residensstäderna. Då arbetstagare slutar sin anställning mellan två uppbördsterminer, skall den innehållna skatten inbetalas till centrala skattekontot. Vid försenad skattelikvid liksom då skatteavdrag verkställts utan tillgång till arbetstagares debetsedel skall inbetalning ske till vederbörande länsstyrelses (kronokamrerares) särskilda skattepostgirokonto.

Varje annan inbetalning av skatt än till centrala skattekontot och länsstyrelsernas (kronokamrerarnas) särskilda skattepostgirokonton skall ske medelst debetsedel och/eller skatteanvisning. Härifrån har dock Kungl. Maj :t enligt brev till generalpoststyrelsen den 30 december 1946, nr 894, medgivit visst undantag beträffande arbetsgivare med flera än tjugufem arbetstagare, vilken redovisar genom skatteavdrag innehållna medel till skatteavdelningvid postkontor i residensstad. Sådan arbetsgivare äger att i stället för skatteanvisningar till skatteavdelningen insända förteckningar — enligt av generalpoststyrelsen godkänt formulär — upptagande debetsedels nummer och

292 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

skattebelopp. En förutsättning härför är emellertid, att debetsedels nummer å förteckningarna anges medelst hålkorts- eller adresseringsmaskin.

Inbetalningar till centrala skattekontot samt till länsstyrelsernas (kronokamrerarnas) särskilda skattepostgirokonton skall ske medelst särskilda postgiroinbetalningskort, ett kort för varje inbetald post. Å kortet skall alltid angivas den skattskyldiges (arbetstagarens) namn och mantalsskrivningsadress samt debetsedelns nummer. För större arbetsgivare (med flera än tjugufem arbetstagare) har kravet att inbetalning av skatt till centrala skattekontot skall ske med separata inbetalningskort för varje arbetstagare slopats enligt nyssnämnda brev den 30 december 1946, nr 894. Skatten för flera arbetstagare må i stället inbetalas på så sätt att det sammanlagda skattebeloppet medelst inbetalnings- eller girokort inbetalas eller överföres till postgirokonto nr 300 samt att till centrala skattekontot insändes förteckningar, upprättade enligt av generalpoststyrelsen godkänt formulär samt upptagande ovannämnda uppgifter om namn och debetsedelsnummer m. in. för arbetstagarna.

Skatt, som förfaller till betalning under viss uppbördstermin, skall inbetalas senast å terminens sista dag. Vid inbetalning över postgiro — dock icke till penninginrättning — skall vederbörlig försändelse ha inkommit till postanstalt senast nämnda dag.

Har någon försummat att inbetala den skatt han haft att erlägga under uppbördstermin, har han rätt att under viss kortare tid efter terminens utgång med företeende av debetsedeln erlägga skatten. Detta gäller icke blott beträffande skatt, som skattskyldig betalar för egen räkning, utan även beträffande sådan skatt som arbetsgivare har att inbetala för arbetstagare. Inbetalning, varom här är fråga, får endast göras a fast postanstalt. Inbetalningen skall göras senast den 18 i den månad, under vilken terminen infallit. Tillika med skatten skall då erläggas en särskild avgift (s. k. respitavgift). Vederbörande posttjänsteman skall förse skatteanvisningen med frimärke till belopp motsvarande den erlagda särskilda avgiften.

Ifrågavarande avgift uppgår till 20 öre, resp. 50 öre för skattebelopp om högst 20 kr., resp. högst 50 kr. För högre skattebelopp utgör avgiften 1 kr. för varje påbörjat hundratal kronor.

I fråga om inbetalning av skatt för sjöman, inskriven vid sjömanshus och för vilken skatteavdrag verkställes, gäller särskilda inbetalningstider.

För skatt, som enligt vad nu sagts icke erlagts i behörig tid, skall erläggas särskild restavgift.

Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, generalpoststyrelsen, äger dock då särskilda skäl därtill är bl. a. medgiva att viss arbetsgivare eller viss grupp av arbetsgivare må utan att gälda sådan särskild respilavgift, som nyss nämnts, eller restavgift, inbetala arbetstagares under uppbördstermin förfallande skatt efter utgången av samma termin. I brev till generalpoststyrelsen den 19 september 1947, nr 787, har Kungl. Maj :t bemyndigat generalpoststyrelsen att lämna arbetsgivare sådant medgivande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 293

Vid inbetalning av skatt å postanstalt eller i penninginrättning med användande av debetsedel frånskiljer och behåller vederbörande post- eller banktjänsteman den vid debetsedeln fogade skatteanvisning, som avser den aktuella uppbördsterminen, samt återställer debetsedeln kvitterad.

Har skatt girerats till postgirokontorets skatteavdelning eller inbetalats eller girerats till postgirokontot för skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden eller översänts till penninginrättning utan att debetsedel samtidigt medsänts, skall vederbörande skatteavdelning eller penninginrättning till den, som verkställt inbetalningen eller gireringen, översända särskilt kvitto beträffande varje skatteanvisning. Sådant kvitto skall fastsättas på debetsedeln av den skattskyldige eller, om kvittot avser skatt som inbetalats av arbetsgivare för arbetstagare, av arbetsgivaren.

Har arbetsgivare till vederbörande länsstyrelse eller kronokamrerare inbetalat skatt, som avdragits för arbetstagare utan att dennes debetsedel företetts, är det avsett att det av postverket utfärdade kvittot skall överlämnas till arbetstagaren.

Enligt det tidigare omnämnda brevet den 30 december 1946, nr 894, må arbetsgivare med flera än tjugufem arbetstagare, vilken begagnar sig av möjligheten att inbetala arbetstagarnas skatt till postverkets skatteavdelningar, å arbetstagarnas debetsedlar själv kvittera den inbetalda skatten.

För att underlätta identifieringen av skattebelopp, som på grund av ofullständiga uppgifter icke kunnat tillgodoföras vederbörande skattskyldiga, har Kungl. Maj :t genom beslut den 12 november 1948 föreskrivit inrättande av ett särskilt skattereklamationskonto vid länsstyrelsen i Stockholms län. Till detta konto skall av länsstyrelse och kronokamrerare överföras skattebelopp, som av dessa myndigheter trots undersökningar och efterforskningar icke kunnat identifieras och tillgodoföras vederbörande skattskyldiga.

Tidigare förslag. I sitt första betänkande (s. 85 o. ff.) föreslog de sakkunniga att inbetalning av skatt skulle fa verkställas medelst företeende av debetsedel och skatteanvisning jämväl under annan tid än under löpande uppbördstermin. De sakkunniga föreslog vidare, att inbetalning av preliminär skatt för arbetstagare, som slutat sin anställning mellan två uppbördsterminer, skulle få ske medelst skatteanvisning i stället för genom inbetalning till centrala skattekontot. För att detta skulle kunna ske skulle antalet vid varje debetsedel fogade skatteanvisningar ökas från 6 till 8 samt terminsbeteckningarna på skatteanvisningarna borttagas. Om alla de vid en debetsedel fogade skatteanvisningarna förbrukats skulle möjlighet finnas att erhålla duplettdebetsedel. Överlämnades icke debetsedel till arbetsgivaren, skulle skatten redovisas enligt särskilda regler. Inom branscher, där kortare anställningar vore allmänt förekommande, borde hinder icke möta att även om debetsedeln överlämnades till arbetsgivaren skatten redovisades på nämnda särskilda sätt. "Härigenom uppstode icke i dessa fall något behov av duplettdebetsedel. Centrala skattekontot skulle tills vidare be­

294 Kungl. Maj:ts proposition, nr 100.

hållas för inbetalning av kvarstående skatt för arbetstagare, som slutat sin anställning mellan två uppbördsterminer.

För redovisning av innehållen skatt, då skatteavdrag verkställts å inkomst av bisysslor och tillfälligt arbete eller då eljest debetsedel icke överlämnats till arbetsgivaren, hade de sakkunniga övervägt två olika system, benämnda hålkorts- och skattemärkessystemen. Enligt båda systemen skulle arbetsgivaren å den innehållna skatten utfärda skattekvitton, vilka skulle tillställas arbetstagaren. För att skattebeloppen enligt dessa kvitton skulle tillgodoföras den skattskyldige, hade denne själv att anmäla beloppen för kreditering. Beträffande detaljutformningen av de båda systemen torde här allenast få hänvisas till uppbördssakkunnigas första betänkande (s. 88 o. ff.).

De sakkunniga förordade — om än med tvekan — skatteinärkessystemet. Att de sakkunniga intog denna ståndpunkt berodde väsentligen därpå att skattemärkessystemet möjliggjorde en omedelbar kontroll genom arbetstagarnas medverkan över att skatten erlagts av arbetsgivaren. Härtill komme, att skattemärkessystemet borde vara om icke enklare ur arbetssynpunkt så dock mera tilltalande särskilt för mindre arbetsgivare. I synnerhet gällde detta arbetsgivare i hemmen.

1950 års proposition. I proposition nr 244 till 1950 års riksdag (s. 27 o. ff.) har redogjorts för de allmänna uttalanden, som i yttrandena över uppbördssakkunnigas första betänkande gjorts angående den föreslagna redovisningen av preliminär skatt, som av arbetsgivare innehållits utan tillgång till arbetstagares debetsedel.

I flertalet yttranden förordades, att hålkortssystemet skulle tillämpas. Ett antal myndigheter och sammanslutningar uttalade emellertid betänkligheter mot hålkortssystemet eller avvisade användningen såväl av hålkortssysleinet som av skattemärkessystemet. Härvid riktades kritik särskilt mot förslaget, att den innehållna preliminärskatten skulle tillgodoräknas de skattskyldiga endast om de insände de erhållna skattekvittona till uppbördsmyndigheten. I några av dessa yttranden framfördes olika förslag om att preliminärskatten liksom för närvarande automatiskt borde tillgodoföras de skattskyldiga.

Jag anförde, att jag med hänsyn till vad som förekommit vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag icke vore beredd att taga definitiv ställning till frågan om en utsträckning av avdragsskyldigheten utan ville förorda att denna fråga hänskötes till de sakkunniga för ytterligare utredning. Under den fortsatta utredningen borde de sakkunniga ånyo pröva, huruvida det vore möjligt att finna en sådan lösning av frågan om redovisning av preliminärskatt, som innehållits utan att debetsedel företetts, att skatten kunde automatiskt, d. v. s. utan den skattskyldiges medverkan, tillgodoföras honom. Visade det sig att en tillfredsställande lösning efter denna linje icke kunde ernås, borde de sakkunniga undersöka huruvida några förbättringar kunde ske av hålkortssystemet för att så långt sig göra låte tillgodose i yttrandena framförda önskemål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 295

De sakkunniga. Inledningsvis anför de sakkunniga att annat uppbördssystem än det nu gällande tidigare ej föreslagits såvitt gällde skatt, som skattskyldig själv inbetalade. Däremot hade olika mbetalningssätt diskuterats, såvitt gällde inleverering av de skattemedel, som arbetsgivarna innehållit genom skatteavdrag. Närmast hade därvid mot varandra vägts å ena sidan systemet med individuell inbetalning och kreditering av varje särskild skattepost och å andra sidan det s. k. skattemärkessystemet. De olika synpunkterna på detta spörsmål hade ingående redovisats i 1944 års uppbördsberednings betänkande, vartill de sakkunniga hänvisade (SOU 1945: 27 s. 271 o. tf.).

De sakkunniga erinrar därefter om att de i sitt första betänkande framlade två olika förslag rörande inbetalning och bokföring av skatt i sådana fall, då skatteanvisning icke ansåges kunna användas. Det ena förslaget byggde i huvudsak på redan gällande system med individuell inbetalning och kreditering, medan det andra innebure en tillämpning av skattemärkessystemet. Båda förslagen förutsatte viss medverkan av den skattskyldige för att underlätta eller möjliggöra de inbetalade beloppens identifiering. I propositionen nr 244 till 1950 års riksdag anvisades emellertid de sakkunniga att i det fortsatta utredningsarbetet söka finna en sådan lösning av frågan om redovisning av preliminär skatt, som innehållits utan att debetsedel företetts, att skatten kunde tillgodoföras den skattskyldige utan dennes medverkan.

Skattemärkessystemet hade, fortsätter de sakkunniga, således avvisats för ett begränsat område av skatteuppbörden. Det syntes icke tänkbart att nu ifrågasätta att tillämpa nämnda system vid all skatteinbetalning genom arbetsgivare. De skäl, som 1944 års uppbördsberedning anförde som stöd för sitt förslag till individuell inbetalning och bokföring av arbetstagarnas genom arbetsgivarna redovisade skattemedel, syntes fortfarande bärande.

De sakkunniga ifrågasatte sålunda icke någon ändring av gällande huvudprinciper för uppbörd och redovisning av skatt; de sakkunnigas förslag avsåge olika detaljändringar i det gällande systemet.

De sakkunniga framhåller, att i inkomna yttranden och framställningar hade uttryckts vissa önskemål om ändrad förfallotid för skatt. Sålunda hade från arbetsgivarhåll önskemål framförts om att uppbördsterminerna för den kvarstående skatten skulle förläggas till andra månader än då uppbörd skedde av preliminär skatt för att arbetsgivarna därigenom skulle kunna fördela arbetet med skatteredovisningen jämnare under året. Ett tillmötesgående av detta önskemål skulle emellertid förorsaka postverket väsentliga svårigheter vid organiserandet av uppbördsarbetet. De sakkunniga säger sig därför icke kunna förorda någon ändring av gällande bestämmelser rörande de månader, varunder skatteuppbörd ägde rum. För större arbetsgivare torde emellertid redovisningssvårigheterna minska genom de sakkunnigas förslag att genom skatteavdrag innehållen preliminär skatt i viss utsträckning skulle få redovisas summariskt under de fem första uppbördsterminerna av uppbördsåret.

296 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

Antalet uppbördsterminer för de olika slagen av skatt och vilka uppbördsterminer som därvid skulle komma i fråga, hade tidigare behandlats i samband med debitering av skatt, m. in.

Vidare framhålles att önskemål hade uttalats om att uppbördsterminerna skulle infalla senare under de olika månaderna. Denna fråga, påpekar de sakkunniga i anslutning härtill, behandlades ingående vid införandet av det nya uppbördssystemet, därvid det konstaterades att uppbördsterminerna med hänsyn till de postala arbetsförhållandena icke utan svårighet kunde avslutas senare än den 13. Frågan hade ånyo dryftats med representanter för generalpoststyrelsen. Det hade därvid konstaterats, att om uppbörden skulle avslutas senare än nu vore fallet, skatteinbetalningarna skulle kollidera med bl. a. utbetalningarna av folkpensionerna. Detta skulle föranleda en ur arbetssynpunkt synnerligen svår belastning i postkassorna. En förskjutning av pensionsutbetalningarna skulle i sin tur medföra att dessa utbetalningar skulle sammanfalla med andra stora, postverket åvilande arbetsuppgifter. De sakkunniga hade därför funnit sig förhindrade att framlägga förslag om ändrade tider för själva uppbördsterminerna.

De sakkunniga uttalar därefter, att sådana erinringar med hänsyn till arbetsbördan vid postanstalternas kassor, som kunde resas mot att uppbördsterminerna infölle senare än vad för närvarande vore fallet, gjorde sig däremot icke gällande beträffande postverkets skatteavdelningar i residensstäderna. Arbetsgivare som vore skyldiga att redovisa genom skatteavdrag innehållna skattebelopp till sådan skatteavdelning — enligt de sakkunnigas förslag skulle sådan skyldighet åligga arbetsgivare med minst två arbetstagare — kunde därför medgivas rätt att utan att gälda restavgift eller s. k. respitavgift inbetala skattebeloppen till skatteavdelningen senast den 18 i uppbördsmånaden. Möjlighet borde därjämte finnas för generalpoststyrelsen att från fall till fall medgiva dispens för inbetalning efter angivna tid.

Rätten att mot särskild respitavgift inbetala skatt under dagarna närmast efter uppbördstermin syntes enligt de sakkunniga böra kvarstå med tanke på andra än sådana arbetsgivare som ägde utan påföljd njuta visst anstånd vid inbetalning av skatt till skatteavdelning.

Därefter framhålles att för närvarande gällde att om skatt under respittiden inkommit till bl. a. penninginrättning eller postgirokontorets skatteavdelning, den skattskyldige skulle anmanas att ofördröj ligen inbetala ovannämnda respitavgift. Anledning att bibehålla detta anmaningsförfarande syntes enligt de sakkunnigas mening icke föreligga.

Angående respitavgiften framhålles, att denna närmast vore att betrakta som ett medel att förhindra en för postkassorna hinderlig eftersläpning av skatteinbetalningarna. Ur denna synpunkt behövde avgiften icke vara större än att detta önskemål tillgodosåges. Emellertid hade det i en del fall förekommit att respitavgiften blivit anmärkningsvärt stor på grund av att den inbetalda skatten uppgått till mycket högt belopp. För att undvika detta borde stadgas, att högsta respitavgift skulle vara 100 kr.; detta maximibe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 297

lopp borde gälla även om en skattskyldig eller arbetsgivare samtidigt inbetalade skatt enligt flera debetsedlar.

Å skatt som icke erlades inom förfallotiden skulle restavgift erläggas. Med hänsyn härtill, säger de sakkunniga, vore det av vikt att förfallotiden bleve klart fixerad. Beträffande debiterad skatt rådde härom ingen tvekan. Beträffande preliminär A-skatt borde stadgas, att sådan skatt skulle inbetalas senast under den uppbördstermin, som infölle närmast efter den månad, under vilken skatteavdrag verkställts eller bort verkställas. För arbetsgivare, vilken hade att inbetala arbetstagares skatt till skatteavdelning vid postkontor i residensstaden, framflyttades sista inbetalningsdagen från den 13 till den 18 i uppbördsmånaden. Hade anstånd med skatteinbetalningen medgivits av generalpoststyrelsen, bleve sista inbetalningsdagen den dag som generalpoststyrelsen fastställt. Hade anstånd lämnats enligt 56 eller 57 § uppbördsförordningen, uppkomme icke fråga om restavgift, därest skatten erlades före utgången av anståndstiden. Frånsett sådana fall, där skatt inbetalades mellan den 13 och 18 i uppbördsmånaden mot erläggande av den särskilda respitavgiften, i vilka fall skatten vore att anse som inbetald under uppbördsterminen, skulle restavgift utgå å skatt, som icke inbetalades senast å sista inbetalningsdagen. Skatt, såväl kvarstående som preliminär, som arbetsgivare innehållit för arbetstagare utan tillgång till dennes debetsedel, skulle inbetalas enligt särskilda bestämmelser, för vilka redogörelse lämnades i det följande. För sådan skatt borde restavgift utgå allenast om skatten icke inbetalades senast under den uppbördstermin, varunder den förfallit till betalning.

Beträffande tillvägagångssättet vid inbetalning av skatt föreslår de sakkunniga, att inbetalning medelst debetsedel och skatteanvisning skall få ske även å annan tid än under uppbördstermin.

Vidare anföres att skattskyldig borde liksom för närvarande äga möjlighet att efter eget val med företeende av debetsedel och skatteanvisning inbetala debiterad skatt å fast postanstalt eller i bank eller till postgirokontorets skatteavdelning. Delbetalning av preliminär B- eller C-skatt möjliggjordes genom att den skattskyldige hade att sj älv å skatteanvisningen anteckna det belopp, som skulle erläggas. Detsamma gällde om den skattskyldige önskade betala större belopp än som förfölle under uppbördsterminen. Skattskyldig med preliminär A-skatt, vilken önskade erlägga preliminär skatt utöver vad som innehölles genom skatteavdrag, borde inbetala sådan skatt till centrala skattekontot. Till detta konto borde vidare inbetalas ytterligare skatt efter sista uppbördsterminen för inkomståret. Även delbetalning av kvarstående och tillkommande skatt borde ske till detta konto. Önskade skattskyldig erlägga skatt efter utgången av vederbörlig uppbördstermin, borde även sådan skatt inbetalas till centrala skattekontot, såvida icke den skattskyldige utnyttjade möjligheten att senast den 18 i uppbördsmånaden å postanstalt inbetala skatten jämte den särskilda respitavgiften.

I fråga om arbetsgivares inbetalning av arbetstagares skatt medelst skat-

298 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

teanvisning föreslår de sakkunniga i anslutning till den förordade omläggningen av arbetsgivarkontrollen, att arbetsgivare med minst två arbetstagare stadigvarande anställda skall inbetala innehållna skattebelopp, som kan redovisas med skatteanvisning, till skatteavdelningen vid postkontor i residensstaden. De sakkunniga påpekar, att genom att arbetsgivarnas skatteinbetalningar på detta sätt i huvudsak komme att gå över skatteavdelningarna vunnes samtidigt en önskvärd avlastning av arbetet å postanstalterna. Hinder syntes icke böra möta för arbetsgivarna att utnyttja skatteavdelningarna för inbetalning även av den egna skatten. Övriga arbetsgivare borde såsom för närvarande äga att efter eget val inbetala arbetstagares skatt å fast postanstalt eller i penninginrättning eller till postgirokontorets skatteavdelning. Ändring av tillvägagångssättet vid inbetalning till postverket eller till bank ifrågasattes icke.

Vidare föreslår de sakkunniga, att arbetsgivare med minst 100 arbetstagare skall efter tillstånd av vederbörande länsstyrelse äga redovisa innehållen preliminär skatt, som eljest bort redovisas med skatteanvisning, på så sätt att under var och en av de fem första uppbördsterminerna till skatteavdelningen inbetalas sammanlagda skattebeloppet för termin utan specifik redovisning; under den sjätte uppbördsterminen skall vid redovisningen i vanlig ordning fogas skatteanvisningar, varå den under det gångna året innehållna skatten finnes angiven. Efter kontroll att summa skatt enligt samtliga skatteanvisningar motsvarades av under uppbördsåret inbetald skatt skulle kreditering å arbetstagarnas kreditkort ske i vanlig ordning.

Uppenbarligen borde tillstånd till dylik förenklad skatteredovisning lämnas allenast sådana arbetsgivare, gentemot vilka anmärkning icke kunde riktas med avseende å sättet för verkställande av skatteavdrag och redovisning av innehållna belopp och vilka därjämte hade en välordnad avlöningsbokföring. Meddelat tillstånd borde när som helst kunna återkallas. Det föreslagna redovisningssättet, som innebure en radikal förenkling för de större arbetsgivarna, borde icke avse kvarstående skatt eller inbetalningar till centrala skattekontot.

De sakkunniga påpekar, att vissa erinringar gjorts mot de sakkunnigas förslag i det första betänkandet, att preliminär skatt för arbetstagare som slutat sin anställning, skulle inbetalas medelst skatteanvisning i stället för till centrala skattekontot. Dessa erinringar hade i huvudsak varit föranledda av att det därigenom bleve svårare att konstatera, vem som inbetalt skatten. Denna olägenhet borde emellertid, säger de sakkunniga, kunna undgås, om uppgift lämnades å skatteanvisningens baksida om den inbetalandes namn och adress. I fråga om skatt, som inbetalades till skatteavdelning, kunde viss ledning erhållas av arbetstagarens kreditkort. Varje arbetsgivare, som skulle inbetala skatt till skatteavdelning, skulle nämligen tilldelas särskilt redovisningsnummer, vilket vid bokföringen av den influtna skatten kunde antecknas å kreditkortet. En olägenhet vore dock att om för samma uppbördstermin skatt bokfördes från flera arbetsgivare, endast ett redovisningsnummer kunde angivas å kreditkortet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 100. 299

Systemet med redovisning av preliminär skatt medelst skatteanvisning, då arbetstagare slutade sin anställning mellan två uppbördsterminer, underlättade redovisningsarbetet för arbetsgivarna och förenklade bokföringsarbetet hos myndigheterna. De sakkunniga hade därför funnit sig böra återkomma med förslaget. Däremot hade de sakkunniga icke ansett sig böra vidhålla det tidigare förslaget, att skatten i förevarande fall skulle redovisas ofördröj ligen efter slutad anställning. Redovisning borde kunna ske i samband med övrig skatt under nästkommande uppbördstermin.

Det ifrågasatta systemet kunde bli svårt att tillämpa inom sådana branscher, t. ex. restaurangerna och i hamnarna, där korttidsanställning vore vanlig. Även om — för att underlätta en riktig bokföring av influten skatt — all skatt om möjligt borde redovisas medelst skatteanvisning, syntes det därför icke möta hinder att inom dylika branscher skatten redovisades på samma sätt som då debetsedel icke överlämnats till arbetsgivaren.

Inbetalning av kvarstående skatt medelst skatteanvisning måste däremot liksom hittills avse hela den skatt, som förfölle till betalning under nästkommande eller löpande uppbördstermin. Delinbetalningar borde ske till centrala skattekontot.

De sakkunniga framhåller, att den enklaste och mest tillförlitliga formen av skatteredovisning vore inbetalning medelst skatteanvisning. Denna inbetalningsform borde därför användas i så stor utsträckning som möjligt icke allenast vid huvudsaklig arbetsanställning utan även vid bisysslor och vid korttidsanställning.

Genom att debetsedeln å preliminär skatt försåges med åtta skatteanvisningar, varå terminsbeteckningar icke funnes angivna, borde skatten kunna redovisas medelst skatteanvisning för flertalet arbetstagare med en stadigvarande huvudanställning utan bisysslor, även om vederbörande bytte anställning ett par gånger om året. För arbetstagare med stadigvarande bisyssla borde skatten å inkomsten av bisysslan även kunna redovisas medelst skatteanvisning. Förutsättning härför vore att arbetstagaren rekvirerade duplettdebetsedel och överlämnade denna till den arbetsgivare, hos vilken han förvärvade biinkomsten. För arbetstagare, som huvudsakligen livnärde sig av inkomst av kortare anställningar eller som hade ett flertal bisysslor, vore det däremot svårt att tillämpa ett system som skulle förutsätta innehav av ett ganska stort antal duplettdebetsedlar. De sakkunniga hade undersökt möjligheterna att förse debetsedeln å preliminär skatt med ett avsevärt större antal skatteanvisningar än eljest, varigenom arbetstagaren skulle kunna tillhandahålla alla sina arbetsgivare erforderligt antal anvisningar. Tekniskt vore detta möjligt men förutsättning härför syntes vara, att redovisning av preliminär A-skatt skedde med ledning av de skattskyldigas födelsenummer i stället för debetsedelsnumren. Födelsenumren funnes angivna å debetsedlarna och de därvid fogade skattekorten samt å uppbördskorten. Med hjälp av länsstyrelsernas adressmaskinanläggningar och postverkets hålkortsmaskiner skulle för varje skattskyldig på maskinell väg kunna framställas ett

300 Kungl. Maj:ts proposition nr 100.

stort antal skatteanvisningar, vilka skulle kunna direkt användas som hålkort vid postverkets bokföring av den influtna skatten. Skatteanvisningarna skulle för normalfallen räcka flera år. Vid ett flertal bisysslor och vid korttidsanställningar bleve det visserligen snabbare åtgång men i sådana fall kunde detta motvägas genom att ett än större antal skatteanvisningar tillhandahölles. Skatteanvisningarna skulle levereras till de skattskyldiga i något praktiskt omslag och icke vara vidhäftade debetsedeln. Då producerandet av skatteanvisningarna huvudsakligen skulle ske med hjälp av moderna maskiner, skulle kostnaderna sannolikt icke behöva hindra det angivna tillvägagångssättet. För bokföringsarbetet vore det emellertid nödvändigt, antingen att för varje inbetalning skatteanvisningen försåges med rätt debetsedelsnunmier eller också att kreditkorten omsorterades i födelsenummerordning. Denna omsortering måste ske antingen centralt för hela riket eller efter födelselän. Det första alternativet skulle medföra åtskilliga tekniska svårigheter i samband med »översättningen» av folkbokföringsnumren till debetscdelsnummer och risker för felaktigheter i samband med detta arbete skulle icke kunna elimineras. Det senare alternativet skulle medföra den avsevärda olägenheten, att krediteringen under uppbördsåret icke finge ske i mantalsskrivningslänet. Det vore också att märka att även med ett dylikt system åtskilliga skatteinbetalningar likväl skulle komma att ske utan skatteanvisning. De sakkunniga funne nackdelarna med det ifrågasatta förfarandet så stora att detsamma icke syntes böra förordas.

Därefter framhålles, att då skatt skulle redovisas utan tillgång till debetsedel och skatteanvisning, redovisningen skedde enklast genom inbetalning över postgiro. Kunde därvid numret å gällande debetsedel fullständigt angivas, förelåge viss säkerhet att skatten tillgodofördes rätt skattskyldig. Om däremot debetsedelsnumret icke kunde angivas och därtill ofullständiga namnuppgifter lämnades vid inbetalningen, förelåge risk att skatten icke kunde bokföras på rätt person. Inbetalningar med bristfälliga identifieringsuppgifter måste alltid beräknas förekomma. Beroende på antalet sådana inbetalningar måste mer eller mindre omfattande åtgärder vidtagas för att åstadkomma en nöjaktig kreditering.

Den omfattning, vari skatteavdrag skulle ske enligt de sakkunnigas tidigare förslag, beräknades medföra att antalet skatteinbetalningar, där uppgift om debetsedelsnummer finge antagas komma att saknas, skulle bli mycket stort och att det därför skulle bli svårt att verkställa riktig kreditering av alla de influtna beloppen. Av denna anledning hade de sakkunniga ansett nödvändigt att åstadkomma ett system, som skulle minska dessa svårigheter, och därvid funnit att den effektivaste åtgärden skulle vara att kräva de skattskyldigas egen medverkan.

Enligt det förslag, som de sakkunniga nu framlade, bleve avdragsskvldigheten avsevärt begränsad jämfört med det tidigare förslaget. Just sådana fall, där man enligt det tidigare förslaget hade att räkna med svårigheter beträffande identifieringen, skulle man nu icke behöva ta hänsyn till. Enligt det nu framlagda förslaget skulle endast sådana personer, som normalt hade