NJA 2017 s. 94

En grundläggande princip vid verkställighet är att verkställighetsmyndigheten inte har rätt att på nytt granska frågor som har prövats i exekutionstiteln. Allmän domstol har i överklagade utsökningsmål inte någon större befogenhet än Kronofogdemyndigheten i detta hänseende (se NJA 2006 s. 657).

Om svaranden däremot visar att han eller hon har fullgjort den betalningsskyldighet som ansökningen om verkställighet avser, får verkställighet inte äga rum (3 kap. 21 § första stycket UB). Om hinder mot verkställighet föreligger ska verkställighetsåtgärd som har vidtagits återgå om det kan ske (3 kap. 21 § tredje stycket UB).

Stadfästelsedomar ska tolkas på samma sätt som andra domar och bör alltså i högre grad än avtal tolkas objektivt (jfr Per-Olof Ekelöf m.fl., Rättegång III, 7 uppl. 2006, s. 229 f., Per-Olof Ekelöf m.fl., Rättegång V, 8 uppl. 2011, s. 76, och Peter Westberg, JT 2003/04 s. 874 f.).

Det har inte ansetts möjligt att efter en förlikningsdom föra fastställelsetalan om att domen ska ha ett visst innehåll (se AD 1996:100). Det är dock möjligt att föra en talan om ogiltigförklaring av den stadfästa förlikningen (se NJA 1975 s. 507) och att utnyttja extraordinära rättsmedel eftersom stadfästelsedomen vinner rättskraft (se Per-Olof Ekelöf m.fl., Rättegång V, s. 76).

Är ett domstolsavgörande så oklart eller ofullständigt att det inte framgår av det hur domstolen har dömt i saken, ska Kronofogdemyndigheten enligt 5 kap. 2 § första stycket utsökningsförordningen (1981:981) hänvisa sökanden att klaga över domvilla.

Det hör till de sällsynta undantagen att en domstols dom är så bristfällig att den på den grunden ska undanröjas. Ett skäl till detta kan vara att, även om domslutet är otydligt, så kan domen i övrigt innehålla tillräcklig information för att domslutet ändå ska kunna förstås på rätt sätt (se NJA 2002 C 47).

Till inkomstslaget tjänst räknas inkomster och utgifter på grund av tjänst till den del de inte ska räknas till inkomstslaget näringsverksamhet eller kapital (10 kap. 1 § första stycket inkomstskattelagen [1999:1229]).

Av 11 kap. 1 § första stycket inkomstskattelagen följer att löner, kostnadsersättningar, pensioner, förmåner och alla andra inkomster som erhålls på grund av tjänst ska tas upp som intäkt, om inte annat anges i 8 kap. eller 11 kap. samma lag. Skadestånd på grund av uppsägning av anställningsavtal har ansetts hänförligt till skattepliktig intäkt av tjänst vare sig det rör sig om ekonomiskt eller allmänt skadestånd (se RÅ 1971 ref. 6). Detsamma gäller ideellt skadestånd som utgått med anledning av en konflikt mellan arbetstagare och arbetsgivare och som därmed ansetts ha sin grund i anställningsförhållandet (se RÅ 1987 ref. 10).

Enligt 10 kap. 2 § skatteförfarandelagen (2011:1244) ska den som betalar ut ersättning för arbete, ränta, utdelning eller annan avkastning som är skattepliktig enligt inkomstskattelagen göra skatteavdrag vid varje tillfälle då utbetalning sker.

Skatteavdrag ska enligt 10 kap. 3 § skatteförfarandelagen göras för kontant ersättning för arbete. Enligt andra stycket elfte punkten i samma bestämmelse räknas som ersättning för arbete även annan kontant ersättning som betalas ut med anledning av tjänsten. Det kan t.ex. vara fråga om avgångsvederlag, skadestånd enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd och liknande ersättningar som utgör skattepliktig ersättning av tjänst (se prop. 1997/98:33 s. 44 och prop. 2010/11:165 s. 729). Någon skyldighet för den skattskyldige själv att betala preliminär skatt finns inte (jfr Karin Almgren och Börje Leidhammar, Skatteförfarandelagen En kommentar, suppl. 1, september 2014, 10 kap. s. 6).

I den tidigare gällande skattebetalningslagen (1997:483) angavs i 12 kap. 2 § att den som gjort skatteavdrag var skyldig att betala det innehållna beloppet. Bestämmelsen har inte fått någon motsvarighet i skatteförfarandelagen, vilket motiverats med att bestämmelsen är överflödig då det framgår av 26 kap.skatteförfarandelagen att den som har gjort ett skatteavdrag är skyldig att redovisa detta i arbetsgivardeklaration och det i 62 kap. 3 § regleras när skatten ska vara betald. Regleringen i 12 kap.skattebetalningslagen har snarast syftat till att göra regleringen mer lättläst (se SOU 2009:58 s. 1356 och prop. 2010/11:165 s. 1011).

Enligt 56 kap. 9 § andra stycket andra punkten skatteförfarandelagen ska Skatteverket, när verket gör sin slutskatteberäkning, dra av avdragen A-skatt från den slutliga skatten. Om utbetalaren har dragit av skatt men underlåtit att betala in skatten till Skatteverket ska beloppet ändå gottskrivas arbetstagaren (jfr Almgren och Leidhammar, a.a., suppl. 4, mars 2016, 56 kap. s. 11, RÅ 1987 ref. 83 samt prop. 1953:100 s. 149).

I det aktuella domslutet, som återger parternas förlikning, anges att beloppet ska utges ”i ett för allt”. Det anges inte uttryckligen att preliminärskatteavdrag ska göras från det angivna beloppet. Det anges inte heller vad beloppet avser eller om det är ett brutto- eller nettobelopp.

Av domskälen framgår det dock tydligt att det har varit fråga om en anställningstvist och att yrkandena har avsett skadestånd med anledning av denna tvist samt ersättning för utebliven lön och semesterersättning. Förlikningsbeloppet avser alltså i sin helhet sådan ersättning som är att bedöma som skattepliktig inkomst av tjänst.

Allerskog & Krantz har enligt 10 kap.2 och 3 §§skatteförfarandelagen varit skyldigt att göra skatteavdrag eftersom det har varit fråga om ersättning som är att betrakta som kontant ersättning för arbete.

Även om det alltså inte framgår direkt av domslutet att skatteavdrag ska göras på beloppet framgår det vid en objektiv tolkning av domen att det är fråga om en anställningstvist och då följer det av lag att skatteavdrag ska ske. Detta är något som ska beaktas i verkställighetsärendet, särskilt när Allerskog & Krantz har invänt detta.

Det hade för tydlighetens skull varit att föredra om det hade framgått av förlikningen att skatteavdrag skulle göras från beloppet och det bör, inom ramen för rättens materiella processledning, vara lämpligt att rätten verkar för att så sker i förlikningar av detta slag. Om skatteavdraget inte nämns kan dock detta inte medföra att arbetsgivarens lagstadgade skyldighet att dra av och betala in skatt för den skattskyldiges räkning bortfaller eller att arbetsgivaren ska betala beloppet som avser skatt även direkt till arbetstagaren.

Det skatteavdrag som Allerskog & Krantz har gjort innebär att den avdragna skatten tillgodoräknas M.B. och att denne inte kan krävas på detsamma eftersom det är bolaget som sedan är skyldigt att betala in beloppet.

Frågan i prövningstillståndet ska därför besvaras på så sätt att bolaget, genom att göra skatteavdrag vid utbetalningen av förlikningsersättningen till M.B., har fullgjort sin betalningsskyldighet mot honom så att hinder mot verkställighet föreligger.

Mot den bakgrunden finns det anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till. Det finns därför skäl att meddela prövningstillstånd i hovrätten.