2

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

Förslag

till

Lag

om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde.

Härigenom förordnas som följer.

Rätten till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde tillkom­

mer kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 mars 1953.

Närvarande:

Statsministern

E^rlander,

ministern för utrikes ärendena

U^ndén,

statsråden

S^köld, Z^etterberg, T^orsten N^ilsson, S^träng, E^ricsson, A^ndersson,

L^ingman, H^ammarskjöld, N^orup, H^edlund, P^ersson, H^jälmar N^ilson,

L^indell, N^ordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om

rätt till sand-

täkt inom allmänt vattenområde m. m.

samt anför därvid följande.

Lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde innebär

en uppdelning av vattenområdena i allmänna och enskilda. Sålunda stadgar

1 §, att vattenområde i havet är allmänt (allmänt vatten), där det ej ingår

i fastigheterna (enskilt vatten), och i 5 § heter det, att i annat vattenområde

än havet allmänt vatten finnes endast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och

Storsjön i Jämtland. I lagen anges vidare de områden i havet och i de nämn­

da sjöarna, som hänföres till fastigheterna. Huvudregeln för denna gräns­

dragning är att till fastigheterna hänföres allt vatten inom trehundra meter

från fastlandet eller från ö av minst etthundra meters längd ävensom, på de

ställen där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går

längre ut, allt vatten inom denna djupkurva. Lagstiftningen är i så måtto

tvingande att den gränsdragning som skett genom lagen gäller utan avseende

å rättsförhållanden som bestod före lagens ikraftträdande den 1 januari

1951. Vattenområden, som tidigare t. ex. på grund av dom eller annan sär­

skild rättsgrund tillkommit fastigheterna men som enligt lagen utgör all­

mänt vatten, har alltså till följd av lagen frångått fastigheterna. I anslut­

ning härtill torde böra nämnas, att enligt lag den 1 december 1950 om ersätt­

ning för mistad fiskerätt in. in. skall, där vattenområde jämlikt lagen om

allmänt vattenområde frångår ägaren, denne njuta ersättning av statsmedel

för värdet av fiskerätt och annan förmån, som han sålunda förlorar.

Genom förstnämnda lagstiftning torde vara klarlagt, att allmänt vatten­

område är undantaget från enskild äganderätt. Om den rättsliga innebör­

den därutöver av att vattenområde, som ej ingår i fastigheterna, är allmänt

innehåller 1950 års lagstiftning intet. Under förarbetena till lagen om gräns

mot allmänt vattenområde uttalades bl. a., att frågor, som angår dispositions­

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 212.

rätten till allmänt vattenområde, icke torde i då förevarande sammanhang

böra upptagas till närmare reglering.

Frågan om den rättsliga karaktären av allmänt vattenområde har berörts

i olika sammanhang. Sålunda må nämnas, att fiskerättskommittén i sitt

betänkande (SOU 1947:47) framhållit, att sedan kronan särskilt kraftigt

under 1500-talet hävdat vissa rättigheter i fråga om saltsjöfisket, saltsjön

utanför strandområdena efter hand fick karaktären av ett slags kronoall-

männing, där kronan krävde andel i fiskets avkastning. Regalrättsansprå-

ken tog sig även uttryck i talrika anläggningar av kronofisken vid såväl kro-

no- som skattestränder. Så småningom kom emellertid den rätt kronan till­

lagt sig att förlora i betydelse och den första fiskeristadgan, år 1706, innebar

i själva verket regalrättens upphävande. Vidare må anmärkas, att i det betän­

kande som ligger till grund för lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt (SOU

1936: 38) förordades, att jakträtten å öppna havet ävensom sådana i skär­

gård belägna klippor och skär, som ej tillhör visst hemman, skulle tillkomma

kronan. I samband härmed uttalades, att kronan väl torde få anses vara

ägare såväl till havsterritoriet som till ifrågavarande skär och klippor. Ytter­

ligare må påpekas, att lagberedningen i sitt förslag till jordabalk I (SOU

1947:38) erinrat om att kammarkollegiet i vissa fall såsom särskilda fas­

tigheter i jordeboken uppfört vattenområden, vilka icke är underkastade

enskild äganderätt. Förfaringssättet — som senare frångåtts genom att kam­

markollegiet förordnat om områdenas avförande ur jordeboken — måste

ytterst grunda sig på antagandet, att en verklig fastighetsgräns funnes utan­

för strandlinjen och att området utanför denna gräns vore en kronan till­

hörig fast egendom. En sådan uppfattning torde enligt lagberedningens

mening vara för svensk rättsåskådning främmande.

Såsom det nu anförda ger vid handen måste det anses oklart, vilken rätts­

lig ställning man skall tillägga allmänt vattenområde. Det kan anses tillhöra

kronan, men man kan måhända också hävda, att det på annat sätt är en

det allmännas tillhörighet eller att det icke tillhör någon.

I fråga om vissa begränsade rättigheter och dispositioner i särskilda avse­

enden innehåller lagstiftningen uttryckliga regler. Sålunda är frågan om

fiske i allmänt vatten reglerad i lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske.

Lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt innehåller bestämmelser om jakt å

allmänt vatten. Härutöver må nämnas, att bestämmelsen i 1 kap. 3 § vatten­

lagen — som medger ägare av strand vid sjö eller annat vatten rätt att, ändå

att vattenområdet ej är honom tillhörigt, vid sin strand ha mindre brygga

m. m. — i vissa fall torde kunna medföra en begränsad dispositionsrätt för

enskild över allmänt vattenområde. Att även utan uttryckliga regler i skri­

ven lag rätt till viss disposition över allmänna vattenområden tillkommer

enskilda är ostridigt. Utan tvekan äger sålunda exempelvis envar med båt

befara allmänt vatten och där bada. I andra hänseenden åter torde det vara

tveksamt i vad mån rätten att tillgodogöra sig de nyttigheter, som må finnas

inom allmänt vattenområde, tillkommer envar enskild eller är förbehållen

det allmänna.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

rimligt att naturtillgångar, belägna på områden undandragna enskild ägan­

derätt, skall kunna tillgodogöras av enskilda i betydande omfattning. Det

synes därför genom lagstiftning böra fastslås, att rätten till sandtäkt å all­

mänt vattenområde tillkommer kronan.

Den ur principiella synpunkter riktigaste vägen att nå detta mål skulle

vara att genom lag förklara att allmänt vattenområde tillhör kronan. Emel­

lertid kan man ej giva en sådan förklaring det innehållet att den upphäver

alla de begränsade rättigheter till allmänt vattenområde, som enligt lag eller

eljest nu tillkommer enskilda. Å andra sidan är en förklaring om kronans

äganderätt av begränsat värde, om därvid blott helt allmänt konstateras, att

de begränsade rättigheter, som tillkommer enskilda, skall bestå även fram­

deles. Något klarläggande av rättsläget i sådana fall som det, vilket föranlett

att detta ärende nu upptagits, sker knappast genom en sådan förklaring. För

att en legal förklaring om kronans äganderätt lämpligen skall kunna göras,

bör sålunda i lagtexten eller dess motiv i möjlig mån klarläggas, vilka be­

gränsade rättigheter som nu finnes och alltjämt bör bestå. Härför erfordras

emellertid viss utredning, som ej föreligger för närvarande. I avvaktan på

resultatet av en sådan utredning bör därför anstå med att förklara kronan

såsom ägare till allmänt vattenområde.

I föreliggande läge torde man böra nöja sig med en mera provisorisk lös­

ning och inskränka åtgärderna till att avse allenast det nu aktuella spörs­

målet. Följaktligen bör nu endast vidtagas den åtgärden att genom en sär­

skild lag förklaras att rätten till sandtäkt inom allmänt vattenområde till­

kommer kronan. Förklaringen bör lämpligen avse även rätten att tillgodo­

göra sig grus och sten. I anslutning härtill torde böra anmärkas, att av

allmänna rättsgrundsatser lärer följa, att en sådan förklaring icke medför

hinder mot att envar tager sand m. m. i en omfattning som är helt bety­

delselös.

Tydligen bör den rätt, som enligt den föreslagna lagen skall tillkomma kro­

nan, kunna upplåtas till enskilda. Frågan om grunderna härför torde i detta

sammanhang böra underställas riksdagens prövning. I detta hänseende får

jag förorda, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t eller myndighet, som

Kungl. Maj :t bestämmer, att å kronans vägnar sluta avtal om upplåtelse

och därvid besluta om de villkor som skall gälla. Kungl. Maj :t eller myndig­

heten torde dock icke böra sluta avtal om upplåtelse för längre tid än tio

år i sänder. För upplåtelsen bör i regel utgå avgift. Avgiftsfri upplåtelse

kan dock någon gång vara motiverad, exempelvis då fråga är om sandtäkt

i mindre omfattning invid öar, som ej omgivas av enskilt vattenområde.

Hinder synes ej böra möta att, om så finnes påkallat, dylik upplåtelse sker

till förmån för envar. Det torde vara lämpligt, att upplåtelse till viss man

sker skriftligen. Vidare bör gälla, att i upplåtelsehandlingen skall angivas

det område, som avses med upplåtelsen, och den omfattning, i vilken rätten

alt där taga sand, grus eller sten må utövas.

I detta sammanhang torde böra erinras om att enligt vattenlagen skall,

åtminstone i vissa fall, prövas huruvida och under vilka villkor sandtäkt

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 212.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 31 mars

1953.

Närvarande:

justitieråden N^issen,

H^ellquist,

K^arlgren,

regeringsrådet E^ckerberg.

Enligt lagrådet den 27 mars 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­

rådet den 20 mars 1953, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till

lag om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt

vattenområde.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

hovrättsrådet Otto Petrén.

Lagrådet

yttrade:

Föreliggande lagförslag innefattar intet ställningstagande till frågan, hur

rättsläget beträffande allmänt vattenområde bör mera generellt bedömas. En

sådan återhållsamhet torde också vara välbetänkt. Lagförslaget är begränsat

att avse rättighet till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde,

och enligt förslaget skall denna rättighet tillkomma kronan. Den ändring av

gällande rätt, som en sådan lagregel måhända innebär —- det är tvivelaktigt

om kronan för närvarande med fog kan till dylika nyttigheter, liksom med

avseende å allmänt vattenområde i övrigt, hävda någon rätt av den ena eller

andra naturen — har icke närmare motiverats. Departementschefen anför

allenast, att det av flera orsaker ej kan vara rimligt att naturtillgångar, be­

lägna på områden undandragna enskild äganderätt, skola kunna tillgodogö­

ras av enskilda i betydande omfattning. Ej heller ha, såvitt remissprotokol­

let utvisar, några myndigheter eller andra sakkunniga erhållit tillfälle att

yttra sig över förslaget. Lagstiftningsärendet synes över huvud föreligga i

tämligen outrett skick. Under sådana omständigheter erbjuder det svårig­

heter att bedöma vilka erinringar som kunna framställas mot den föreslagna

lagregeln, och lagrådet kan ur denna synpunkt icke undgå att hysa be­

tänkligheter mot förslaget. Det knapphändiga material, som framlagts i ären­

det, har emellertid icke givit lagrådet anledning att avstyrka regelns lagfäs­

tande.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.