SOU 2015:10
Gränser i havet
Gränser i havet
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. Beställningsadress: Fritzes kundtjänst, 106 47 Stockholm Ordertelefon: 08-598 191 90 E-post: order.fritzes@nj.se Webbplats: fritzes.se
För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Svara på remiss – hur och varför. Statsrådsberedningen, SB PM 2003:2 (reviderad 2009-05-02)
Till statstrådet och chefen för Utrikesdepartementet
Regeringen beslutade den 5 maj 2011 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att se över de svenska baslinjerna och de olika jurisdiktionsgränserna till havs i syfte att ge dessa den precision som modern teknik medger, lägga fram förslag till en angränsande zon runt Sveriges kuster samt lämna förslag till författningsändringar som översynen kan ge anledning till (dir. 2011:41). Den 31 oktober 2013 och den 18 december 2014 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv där utredningstiden förlängdes till den 28 februari 2015.
Utredningen har antagit namnet Havsgränsutredningen. Den 15 juni 2011 förordnades hovrättslagmannen Magnus Göransson som särskild utredare.
Som sakkunniga till utredningen förordnades den 17 oktober 2011 ambassadören Marie Jacobsson, Utrikesdepartementet, kanslirådet Magnus Hermansson, Justitiedepartementet, departementssekreteraren Sofia Karlsson, Näringsdepartementet, departementssekreteraren Claes Pile och kanslirådet Karin Sjökvist, båda dåvarande Miljödepartementet och ämnesrådet Jacob Wichmann, dåvarande Landsbygdsdepartementet. Samma dag förordnades som experter i utredningen avdelningsdirektören och kartografen Hans Aurell, Lantmäteriet, byrådirektören och geodetiske experten Lars Jakobsson, Sjöfartsverket, kommendörkaptenen Björn Nilsö, Försvarsmakten, enhetschefen Berit Petterson Havs- och vattenmyndigheten, verksjuristen Martin Ratcovich, Kustbevakningen och utredaren Martin Rydgren, Havs- och vattenmyndigheten.
sekreteraren Martin Ratcovich, Försvarsdepartementet, departementssekreteraren Sten Jerdenius och departementssekreteraren Anna Josefsson, båda dåvarande Miljödepartementet som sakkunniga i utredningen. Vidare förordnades samma dag oceanografen Thomas Hammarklint, SMHI, brottsbekämpningschefen Kristina Falk Strand, Kustbevakningen och utredaren Joacim Johannesson, Havs- och vattenmyndigheten som experter.
Martin Ratcovich och Sten Jerdenius entledigades den 24 juni 2014 och i stället förordnades departementssekreteraren Mikael Wolfbrandt, Försvarsdepartementet och departementssekreteraren Linnea Rosenlöf, dåvarande Miljödepartementet som sakkunniga.
Som sekreterare i utredningen anställdes fr.o.m. den 1 juli 2011 kanslirådet Monica Lagerqvist Nilsson och ambassadören Helena Ödmark.
Sjöfartsverket, Lantmäteriet och SMHI har haft regeringens uppdrag att bistå utredningen och lämna utredningen det underlag som begärs för genomförandet av utredningsuppdraget (UF2011/27212/UD/FMR och UF2012/33209/UD/FMR).
Betänkandet är skrivet i formen ”utredningen anser”. Det betyder inte nödvändigtvis att utredaren och sakkunniga och experter är överens om betänkandets innehåll i alla delar.
Utredningen överlämnar härmed betänkandet Gränser i havet (SOU 2015:10). Med detta är uppdraget slutfört.
Stockholm i februari 2015
Magnus Göransson
/Monica Lagerqvist Nilsson
Helena Ödmark
Sammanfattning
Uppdraget
Utredningen har enligt sina direktiv haft i uppdrag att se över den nuvarande lagstiftningen om den svenska sjögränsen och ekonomiska zonen, bl.a. mot bakgrund av 1982 års havsrättskonvention och andra länders gränslagstiftningar och ta fram förslag till en reviderad havsgränslagstiftning. Vidare har utredningen haft i uppdrag att se över de svenska baslinjerna och, bl.a. utifrån lämpligt geografiskt underlag, föreslå en optimal reviderad baslinjesträckning. Mot bakgrund av det nya förslaget till baslinjesträckning ska en anpassning ske av den yttre gränsen för Sveriges sjöterritorium. Utredningen har härutöver haft i uppdrag att lägga fram förslag om inrättande av en angränsande zon i hela eller delar av det område som gränsar till svenskt territorialhav och i samband med detta utreda vilken verksamhet som kan tänkas uppkomma för relevanta myndigheter när en sådan zon inrättas.
Uppdaterade baslinjer och en anpassad territorialgräns i havet
I betänkandet läggs fram förslag till uppdaterade baslinjer längs Sveriges kust (kapitel 3) och en anpassad territorialgräns i havet (kapitel 4). De nya baslinjerna liksom territorialgränsen har dragits i enlighet med folkrätten, inklusive bestämmelserna i FN:s havsrättskonvention (UNCLOS). Till övervägande del skiljer sig de nya baslinjerna endast marginellt från de i dag gällande baslinjerna. Förhållandet mellan andelen normala baslinjer och andelen räta baslinjer är i princip detsamma som i dag. Som en konsekvens av detta avviker den föreslagna territorialgränsen i havet endast marginellt från dagens territorialgräns.
Baslinjerna dras mellan baslinjepunkter lokaliserade på lågvattenlinjen längs kusten, på öar och på vissa lågvattenskär. Punkter på vissa andra lågvattenskär utanför baslinjerna har också använts för att beräkna bredden på Sveriges territorialhav.
Den yttre gränsen för Sveriges territorialhav har beräknats i enlighet med folkrätten, inklusive UNCLOS bestämmelser.
Alla baslinjepunkter, punkter på lågvattenskär etc. anges som geografiska koordinater i latitud och longitud uttryckta i det svenska referenssystemet SWEREF 99. Höjder och djup är uppmätta och angivna i det svenska referenssystemet RH 2000. Utredningen har utgått från en genomsnittlig lågvattenlinje längs hela den svenska kusten på nivån -0,5 meter i RH 2000. Havsvattennivån har beräknats av SMHI på basis av kontinuerliga observationer från 23 mareografer (mätstationer) längs Sveriges kust under en trettioårsperiod. Vid beräkningarna har hänsyn tagits till landhöjningen.
De geografiska koordinaterna har bestämts efter geodetiska mätningar i fält av Sjöfartsverket av ett stort antal potentiella punkter vilka identifierats av Lantmäteriet med hjälp av flygfotografier tagna på 3 000 meters höjd samt annat bakgrundsmaterial.
Inrättandet av en svensk angränsande zon
I betänkandet (kapitel 5) föreslås en ny lag genom vilken en angränsande zon inrättas längs Sveriges kust utanför territorialhavet i enlighet med artikel 33 i UNCLOS. Den angränsande zonen sträcker sig maximalt 24 nautiska mil utanför baslinjerna, dvs. i huvudsak 12 nautiska mil utanför territorialhavets gräns. I vissa havsområden begränsas emellertid zonens bredd på grund av närheten till intilliggande och motstående staters territorialhav eller maritima zoner.
Syftet med att inrätta den angränsande zonen är att göra det möjligt för Sverige att utöva nödvändig kontroll inom den angränsande zonen för att förhindra och bestraffa överträdelser inom svenskt territorium av lagar och andra författningar som rör tullar, skatter, invandring eller hälsoskydd. Sverige får vidare rätt att skydda det marina kulturarvet inom det havsområde som omfattas av den angränsande zonen, en skyddsmöjlighet som saknas i dag.
Avgränsningslinjer för kontinentalsockeln och Sveriges ekonomiska zon
I betänkandet föreslås uppdaterade geografiska koordinater för de yttre avgränsningslinjerna för Sveriges kontinentalsockel och ekonomiska zon (kapitel 6). Koordinaterna i gällande avtal med intilliggande och motstående stater om avgränsning av kontinentalsockeln och/eller den ekonomiska zonen har transformerats till SWEREF 99.
En ny sammanhållen lagstiftning
I betänkandet görs en genomgång av bakgrunden till de i dag gällande författningarna avseende avgränsningslinjerna för svenskt inre vatten, territorialhav, kontinentalsockel och ekonomisk zon. En ny sammanhållen lag avseende avgränsningen av Sveriges sjöterritorium och maritima zoner föreslås ersätta den nuvarande lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium samt delar av lagen (1966:314) om kontinentalsockeln och delar av lagen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon (avsnitten 3.2.4, 4.5 och 6.2.5).
Det övergripande målet med den nya lagen är att samla alla bestämmelser angående omfattningen av svenskt inre vatten, territorialhav, angränsande zon, kontinentalsockel och ekonomisk zon i ett sammanhållet rättsligt instrument i syfte tydligare kunna överblicka bestämmelserna och för att underlätta och förbättra implementeringen av dessa bestämmelser. De geografiska koordinaterna för de yttre avgränsningslinjerna för respektive havsområde redovisas i fem separata bilagor till den nya lagen.
Enligt den nya lagen ska baslinjerna, territorialgränsen i havet och de yttre avgränsningslinjerna för de maritima zonerna markeras i sjökort och alla geografiska koordinater ska tillhandahållas i elektroniskt format för kostnadsfri nedladdning.
Vidare förslås ett antal ändringar i andra författningar som en konsekvens av den nya lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner och den nya lagen om Sveriges angränsande zon.
Framtida förvaltning och administration
Utredningen konstaterar att det finns behov av att förbättra förmågan hos berörda statliga myndigheter att hantera och administrera frågor relaterade till Sveriges sjöterritorium och maritima zoner. I betänkandet föreslås därför att ansvaret för alla författningar avseende den geografiska utbredningen av Sveriges sjöterritorium och maritima zoner liksom alla frågor som rör uppdatering och implementering av författningsändringar ska ligga hos Utrikesdepartementet.
Även det tekniska stödet till Regeringskansliet behöver stärkas. I dag tillhandahåller Sjöfartsverket och Lantmäteriet stöd, men detta är till övervägande del oreglerat och uppdrag till myndigheterna ges oftast ad hoc inför varje förhandling eller gränsöversyn. Detta har inneburit att vissa tekniska revisioner och de gemensamma översyner av riksgränsen som ska genomföras inom vissa fastlagda intervaller enligt gällande avtal inte har inletts. Utredningen lyfter fram problematiken, men har valt att inte lämna några förslag i frågan (kapitel 3).
Förslag relaterade till allmänt vatten/enskilt vatten
Betänkandet innehåller också en analys av den historiska bakgrunden till statens dispositionsrätt till allmänt vatten i havet och i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland (kapitel 8). Vidare analyseras lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde och vilka regler som gäller för att bestämma gränsen mellan enskilt och allmänt vatten (kapitel 7).
I betänkandet föreslås att dagens rättsläge ska klargöras genom att i lag slå fast att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, beslutar om rätten att använda allmänt vatten. Vidare föreslås att statens möjlighet att ta ut avgift vid upplåtelse av rätten att använda allmänt vattenområde läggs fast i lag (kapitel 8).
Som en konsekvens av den pågående övergången till ett nytt svenskt referenssystem för höjd- och djupangivelser, RH 2000, föreslås ett antal ändringar i lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde (kapitel 7). Enligt förslaget ska gränsen mellan fastigheter och allmänt vatten i havet utgå från nollnivån i RH 2000. I de fyra sjöarna anges specifika referensnivåer i RH 2000. I anslut-
ning till detta föreslås vidare en ny lag som ger rätt till ersättning från staten för den som lider ekonomisk skada till följd av övergången till en ändrad referensnivå.
Summary
Remit
The Inquiry’s remit was as follows:
- to review the present Swedish legislation on maritime boundaries;
- to review the baselines;
- to propose a revised outer limit of Swedish territorial waters;
- to propose the establishment of a contiguous zone in all or part of the waters adjacent to the Swedish territorial sea; and
- to propose any legislative amendments that may result from the inquiry.
Updated baselines and revised territorial boundary
This report presents proposals for updated baselines along the Swedish coast (chapter 3) and a revised territorial boundary at sea (chapter 4). All baselines have been determined in accordance with generally accepted international law, including the provisions of the 1982 United Nations Convention on the Law of the Sea (UNCLOS). Most proposed baselines differ only marginally from the present baselines. The ratio between normal baselines and straight baselines is almost identical to the present ratio. Consequently, the proposed revised Swedish territorial boundary at sea is closely aligned to the present boundary. In several instances the breadth of the territorial sea is considerably less than 12 nautical miles due to the proximity of territorial waters or maritime zones of neighbouring States.
The baselines are drawn between base points located on the low water line along the coast, on islands and on certain low-tide elevations. Points on some low-tide elevations outside the baselines have also been used to calculate the breadth of the Swedish territorial sea.
The outer limit of the Swedish territorial sea has been calculated in accordance with generally accepted international law, including the provisions of UNCLOS.
All points are identified by geographical coordinates expressed in the Swedish reference system SWEREF 99. Heights and depths are measured in the Swedish reference system RH 2000. An average low water line has been established at the level of -0,5 meters along the whole of the Swedish coast. This sea level has been calculated by the Swedish Meteorological and Hydrological Institute (SMHI) on the basis of continuous observations at its 23 permanent measuring stations along the coast over a period of 30 years, taking into account the rate of land rise.
The geographical coordinates for each point have been determined after geodetic field surveys by the Swedish Maritime Administration covering a large number of potential sites identified from aerial photographs taken at an altitude of 3 000 metres by Lantmäteriet1 and other available material.
Establishment of a contiguous zone
The report also proposes an act that will establish a contiguous zone outside the Swedish territorial sea limit in accordance with article 33 of UNCLOS (chapter 5). The zone extends no more than 24 nautical miles from the baselines, i.e. no more than 12 nautical miles beyond the territorial sea limit. In several places its breadth is less than 12 nautical miles due to the proximity of territorial waters or maritime zones of neighbouring States. The purpose of the new zone is to enable Sweden to exercise the control necessary to prevent and punish infringement of its customs, fiscal, immigration or sanitary laws and regulations within its territory as well as to protect archaeological and historical objects found at sea within that zone.
Continental shelf and economic zone
The report presents updated geographical coordinates for the outer limits of Sweden’s continental shelf and economic zone respectively (chapter 6). These coordinates have, when necessary, been converted into SWEREF 99 from the various other reference systems used in agreements with neighbouring States on the delimitation of the continental shelf and/or the economic zone.
A new comprehensive act
The report reviews some of the background to the existing legislation on the lines of delimitation of Sweden’s internal waters, territorial sea, continental shelf and economic zone. It is proposed that a new comprehensive act on Sweden’s territorial waters and maritime zones replace the present Act concerning the Territorial Waters of Sweden (1966:374) as well as certain sections of the Act on the Continental Shelf (1966:314) and the Swedish Economic Zone Act (1992:1140), (sections 3.2.4, 4.5 and 6.2.5).
The main objective of the new act is to unite all provisions on the geographical extent of Sweden’s internal waters, territorial sea, contiguous zone, continental shelf and economic zone in a single comprehensive legal instrument, so as to provide a concerted view of these provisions and to facilitate and improve their implementation. The geographical coordinates of the lines of delimitation of the respective sea areas are listed in five separate annexes to the new act.
Under the new act, the baselines, the territorial boundary and the lines of delimitation of the maritime zones will be shown on nautical charts and all geographical coordinates will be freely available to download from an official website.
Furthermore, the report proposes a number of amendments to other Swedish laws to take into account consequences and effects of the new comprehensive act on Sweden’s territorial waters and maritime zones and the new act on the establishment of a contiguous zone.
Future management and administration
The report notes a need to improve the capacity of relevant government bodies to manage and administer issues related to Sweden’s maritime boundaries. It is therefore proposed that the responsibility for all legislation on the geographical extent of Sweden’s territorial waters and maritime zones, and all issues related to updating and implementing that legislation shall be assigned to the Ministry for Foreign Affairs.
The necessary technical support to the Ministry also requires strengthening. At present, the Swedish Maritime Administration and Lantmäteriet each provide such support on an ad hoc basis. As a result, certain technical revisions and the regular joint reviews of the entire Swedish-Norwegian and Swedish-Finnish borders have not been conducted in a timely fashion in accordance with agreed schedules. The report highlights this problem but does not present any proposals (chapter 3).
Proposals related to property law
The report also provides an analysis of the historical background to the Swedish State’s present rights as regards ‘common water’ at sea and in Sweden’s four largest lakes (chapter 8). It reviews the legislation on how to distinguish ‘common water’ from privately or publicly owned water property, as well as the issue of the State’s right of ownership/right of disposal over ‘common water’ (chapter 7).
The report proposes to clarify the present legal position by providing legislation that explicitly lays down the Swedish State’s right of disposal over ‘common water’ as well as its right to charge a fee when it decides to grant the right to use ‘common water’ for economic or other activities to a private or public entity.
As a consequence of the ongoing implementation of the new Swedish reference system for heights and depths, RH 2000, certain other amendments are proposed to the legislation on how to distinguish ‘common water’ from privately or publicly owned water property at sea and in the four lakes.
1. Författningsförslag
1.1. Förslag till lag om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Sveriges sjöterritorium omfattar inre vatten och territorialhav.
Det avgränsas mot andra staters sjöterritorium av riksgränsen.
2 § Sveriges maritima zoner utgörs av angränsande zon, kontinentalsockel och ekonomisk zon.
3 § Sveriges baslinjer dras i enlighet med folkrättens regler och bestämmelserna i Förenta nationernas havsrättskonvention 1982 samt enligt en lågvattenlinje utmed kusten på nivån -0,5 meter uttryckt i höjdsystemet RH 2000. Baslinjerna har den sträckning som framgår av bilaga 11 till denna lag.
4 § Sveriges inre vatten omfattar alla vattenområden i havet och på land innanför baslinjerna. Det avgränsas enligt vad som överenskommits med andra stater.
5 § Sveriges territorialhav sträcker sig högst 12 nautiska mil räknat från baslinjerna. Det avgränsas enligt vad som överenskommits med andra stater. Territorialhavet omfattar de havsområden utanför baslinjerna som framgår av bilaga 2 till denna lag.
6 § Sveriges angränsande zon sträcker sig högst 12 nautiska mil utanför territorialhavets gräns och högst 24 nautiska mil räknat från baslinjerna. Den avgränsas enligt vad som överenskommits med andra stater. Zonen omfattar de havsområden utanför sjöterritoriet som framgår av bilaga 3 till denna lag.
7 § Den svenska kontinentalsockeln avgränsas enligt vad som överenskommits med andra stater. Den omfattar havsbottnen och dess underlag inom allmänt vattenområde i havet samt inom de havsområden utanför sjöterritoriet som framgår av bilaga 4 till denna lag.
8 § Sveriges ekonomiska zon avgränsas enligt vad som överenskommits med andra stater. Den omfattar de havsområden utanför sjöterritoriet som framgår av bilaga 5 till denna lag.
9 § Räta baslinjer, riksgräns, territorialhavets gräns och de maritima zonernas yttre avgränsningslinjer ska utmärkas i sjökort som är tillgängliga för allmänheten. De geografiska koordinater som framgår av bilagorna 1–5 till denna lag ska kostnadsfritt tillhandahållas i digital form i enlighet med lagen (2010:1767) om geografisk miljöinformation.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016. Genom lagen upphävs lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium och förordningen (1966:375) om beräkning av Sveriges sjöterritorium.
1.2. Förslag till lag om Sveriges angränsande zon
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Sveriges angränsande zon sträcker sig högst 12 nautiska mil utanför territorialhavets gräns och högst 24 nautiska mil räknat från baslinjerna. Zonen omfattar de havsområden utanför sjöterritoriet som framgår av lagen (201x:xxx) om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner.
2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om åtgärder för att utöva nödvändig kontroll inom Sveriges angränsande zon för att förhindra eller bestraffa överträdelser inom svenskt territorium av lagar och andra författningar som rör tullar, skatter, invandring eller hälsoskydd samt åtgärder som i enlighet med folkrätten får vidtas för att skydda arkeologiska och historiska föremål i zonen eller på dess botten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
1.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde
dels att 5 § ska upphöra att gälla,
dels att 1–4 och 6–8 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Vattenområde i havet är allmänt (allmänt vatten), där det ej ingår i fastigheterna (enskilt vatten).
Vattenområde i havet inom
Sveriges sjöterritorium är allmänt (allmänt vatten), där det inte ingår i fastigheterna (enskilt vatten).
I annat vattenområde än havet finns allmänt vatten endast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.
2 §
Till fastigheterna hänföres i havet
1. allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva; samt
2. allt vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten som nu sagts;
Till fastigheterna hör
1. allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från en ö som är minst etthundra meter lång,
2. allt vatten inom den längs stranden följande kurvan för högst tre meters djup på de ställen där denna går längre ut än vad som följer av punkten 1, samt
3. allt vatten som har förbindelse med öppna havet endast över sådant vatten som omfattas av punkterna 1 eller 2. Detta gäller dock inte för vatten vid Bohusläns kust från och med Gull-
marsfjorden till och med Hakefjorden må hänföras till fastigheterna.
marsfjorden till och med Hake fjord.
Första stycket 3 gäller även för vatten i Idefjorden som avgränsas av territorialgränsen så att det därutöver har förbindelse med öppna havet endast över sådant vatten som omfattas av punkterna 1 eller 2.
3 §
Vid rikets östra och södra kuster från gränsen mot Finland till Listershuvud i Blekinge hänföres till fastigheterna tillika allt vatten, som väl har annan förbindelse med öppna havet än i 2 § 2 angives men ej av större bredd än en kilometer räknat från fastlandet eller från ö av minst etthundra meters längd.
Denna bestämmelse skall dock ej äga tillämpning beträffande vatten vid Gotland eller Öland eller vid andra öar, vilka från fastlandet helt skiljas av vatten som har förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer räknat på sätt i första stycket sägs.
Vid kuststräckan från gränsen mot Finland i norr till Listershuvud i Blekinge hör till fastigheterna allt vatten som har annan förbindelse med öppna havet än vad som anges i 2 § 3 men där förbindelsen inte är av större bredd än en kilometer räknat från fastlandet eller från en ö som är minst etthundra meter lång.
Första stycket gäller inte beträffande vatten vid Gotland eller
Öland eller vid andra öar, som helt skiljs från fastlandet av vatten som har förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer räknat på det sätt som anges i första stycket.
4 §
I Norrbottens och Kalmar län hänföras till fastigheterna även följande vattenområden i havet:
I Norrbottens och Kalmar län hör till fastigheterna även följande vattenområden i havet:
23 grader 40 minuter ostlig längd från Greenwich, därifrån norrut till 65 grader 45 minuter nordlig bredd och därifrån österut till Seskarö; samt
sen mot Finland vid 65 grader 35 minuter nordlig bredd västerut till 23 grader 40 minuter ostlig längd från Greenwich, vidare norrut till 65 grader 45 minuter nordlig bredd och därifrån österut till Seskarö; och
i Kalmar län allt vatten innanför en linje mellan de södra uddarna av Sladö Ask och Äskeskär, Idöfjärden och Björkskärsdjupet innanför en linje mellan de sydöstra uddarna av Örskär, Idö Stångskär och Bussan,
allt vatten innanför linjen Ljungskärs sydspets – Vinö Bredhäll – Boskärs nordöstra udde –
Örsskärens östra uddar – Logen –
Lilla (Södra) Ljusklabb – Soen,
allt vatten innanför linjen Tjudö sydöstra udde – Träthällarnas huvudö – Långgrunds norra udde – Slobbsudden – Oxlenäs – Sandö nordspets – Taktö nordspets – Taktö ostspets – Eneskärs yttre både – Eneskärs sydöstra udde – Vållöromps nordöstra udde – Vållöromps sydspets – Stora Sillekroks ostspets – Gåsö ostspets, samt
allt vatten innanför linjen Stångskärs sydspets – Pata
Enskärs nordöstra udde – Pata Enskärs sydspets – Lilla Millgrund – Enskärskläppens ostspets – Ryssby Enskärs ostspets – Långskärs sydöstra udde – Stånggrund – sydöstra udden av Ryggås –
i Kalmar län allt vatten innanför en linje mellan de södra uddarna av Sladö Ask och Äskeskär, Idöfjärden och Björkskärsdjupet innanför en linje mellan de sydöstra uddarna av Örskär, Idö Stångskär och Bussan,
allt vatten innanför linjen Ljungskärs sydspets – Bredhäll – Boskärs nordöstra udde – Lilla
Örsskären – Stora Örsskären –
Logen – Lilla Ljusklubben – Soen,
allt vatten innanför linjen Tjudö sydöstra udde – Träthällarnas huvudö – Långgrunds norra udde – Slobbsudden – Oxlenäs – Sandö nordspets – Taktö nordspets – Taktö ostspets – Yttre Eneskärsbåde – Eneskärs sydöstra udde – Vållöromps nordöstra udde – Vållöromps sydspets – Stora Sillekroks ostspets – Gåsö ostspets, och
allt vatten innanför linjen Stångskärs sydspets – Pata
Eneskärs nordöstra udde – Pata Eneskärs sydspets – Lilla Millgrund – Eneskärskläppens ostspets – Eneskärs ostspets – Långskärs sydöstra udde – Stånggrundet – sydöstra udden av Ryggås – Stora
Stora Rocknekalvens ostspets – skäggenäslandets nordspets.
Rocknekalvens ostspets – Skäggenäs nordspets.
6 §
I Hjälmaren och Storsjön hänföras till fastigheterna även följande vattenområden:
i Hjälmaren allt det vatten som begränsas i norr av skärgården mellan Vraklandet och Vinöns nordvästra udde samt i öster av Vinön och linjen Vinöns sydvästra udde – Fåran – Ramberget – Djursnäsudde; och
i Storsjön allt det vatten som mot Storsjöflaket begränsas av räta linjer Andersöns nordvästra udde – Norderöns nordspets –
Värköns nordspets – sydöstra udden av Hammarnäslandet.
I Hjälmaren och Storsjön hör till fastigheterna även följande vattenområden:
i Hjälmaren allt det vatten som begränsas i norr av skärgården mellan Biskopsvrak –
Lindholmsbergen – Äspholmens norra udde – Vinöns nordvästra udde samt i öster av Vinön och linjen Vinöns sydvästra udde – Inre Fåran och Yttre Fåran – Rönnberget – Djursnäsudde, och
i Storsjön allt det vatten som mot Storsjöflaket begränsas av räta linjer Andersöns nordvästra udde – Norderöns nordspets –
Verköns nordspets – Hammarnäsudden.
7 §
Finnes allmänt vatten vid ö, vilken utgör fastighet eller del därav, skall gränsen mot det allmänna vattnet anses följa strandlinjen bestämd på sätt nedan sägs.
Om det finns allmänt vatten vid en ö, som är fastighetsindelad, ska gränsen mot det allmänna vattnet anses följa strandlinjen bestämd enligt 8 §.
8 §
Strandlinjer och vattendjup skola vid tillämpningen av denna lag bestämmas efter förhållandena vid följande vattenstånd:
Strandlinjer och vattendjup ska vid tillämpningen av denna lag refereras till nivåer i höjdsystemet RH 2000 enligt följande:
slusströskeln vid Sjötorp;
i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala;
i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; samt
i Storsjön 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem, som ligger till grund för sjöns reglering.
i Hjälmaren 22,40 meter, och i Storsjön 293,25 meter.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
1.4. Förslag till lag om ändring i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:314) om kontinentalsockeln
dels att 1 § ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 2 b §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Med kontinentalsockeln förstås i denna lag havsbottnen och dess underlag inom allmänt vattenområde samt inom det havsområde utanför Sveriges territorialgräns som regeringen bestämmer i enlighet med den i
Genève den 29 april 1958 dagtecknade konventionen om kontinentalsockeln.
Med kontinentalsockelns naturtillgångar avses i denna lag mineraliska och andra icke levande naturtillgångar på havsbottnen och i dess underlag samt sådana levande organismer som i det utvecklingsskede, då de kunna bli föremål för fångst, äro antingen orörliga på havsbottnen eller därunder eller oförmögna till rörelse annat än i ständig beröring med havsbottnen eller dess underlag.
Med kontinentalsockeln förstås i denna lag havsbottnen och dess underlag inom allmänt vattenområde i havet samt inom de havsområden utanför sjöterritoriet som framgår av lagen (201x:xxx) om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner.
Med kontinentalsockelns naturtillgångar avses i denna lag mineraliska och andra icke levande naturtillgångar på havsbottnen och i dess underlag samt sådana levande organismer som i det utvecklingsskede, då de kan bli föremål för fångst, antingen är orörliga på havsbottnen eller därunder eller är oförmögna till rörelse annat än i ständig beröring med havsbottnen eller dess underlag.
tillgångar som omfattas av svensk lagstiftning angående fiske.
naturtillgångar som omfattas av svensk lagstiftning om fiske.
2 b §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer beslutar om rätten att använda allmänt vatten i havet. Ett sådant beslut får förenas med villkor.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta om avgifter för en rätt enligt första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016. 2 b § andra stycket gäller inte för ärenden där ansökan har gjorts före ikraftträdandet.
1.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1966:319) om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1966:319) om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden
dels att den nuvarande lagtexten ska betecknas som § 1,
dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 2 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer beslutar om rätten att använda allmänt vatten. Ett sådant beslut får förenas med villkor.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta om avgifter för en rätt enligt första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016. 2 § andra stycket gäller inte för ärenden där ansökan har gjorts före ikraftträdandet.
1.6. Förslag till lag om ändring i lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning
dels att 1 § ska ha följande lydelse,
dels att det ska införas en ny paragraf, 2 b §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Denna lag tillämpas när Kustbevakningen bedriver övervakning till havs och i kustvattnen samt i Vänern och Mälaren för att hindra brott mot föreskrifter i lagar och andra författningar som gäller
1. skyddsobjekt och militära skyddsområden,
2. jakt,
3. fiske,
4. bevarande av den marina miljön och annan naturvård,
5. trafikregler och säkerhetsanordningar för sjötrafiken,
6. åtgärder mot vattenföroreningar från fartyg,
7. dumpning av avfall i vatten,
8. kontinentalsockeln,
9. fornminnen och sjöfynd, 10. fartygs registrering och identifiering,
11. skydd för den marina miljön mot andra förorenande åtgärder än sådana som avses i 6 och 7,
12. märkning och användning av oljeprodukter,
13. utlänningars inresa till och utresa från eller vistelse i Sverige,
9. fornminnen samt arkeologiska och historiska föremål,
10. sjöfynd, 11. fartygs registrering och identifiering,
12. skydd för den marina miljön mot andra förorenande åtgärder än sådana som avses i 6 och 7,
13. märkning och användning av oljeprodukter,
Lagen tillämpas i fråga om övervakning enligt punkterna 2– 8, 10–12 och 14 även inom Sveriges ekonomiska zon.
arter, och
16. sjöfartsskydd.
Lagen tillämpas i fråga om övervakning enligt punkterna 2– 8, 11–13 och 15 även inom Sveriges ekonomiska zon.
Lagen tillämpas även när Kustbevakningen bedriver övervakning inom Sveriges angränsande zon avseende punkterna 9 och 13–14.
Lagen tillämpas även när Kustbevakningen till havs och i kustvattnen, i Vänern och Mälaren samt inom den ekonomiska zonen bedriver övervakning för att hindra brott mot lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon eller föreskrifter som meddelats med stöd av den lagen.
Vidare tillämpas lagen när Kustbevakningen till havs och i kustvattnen, i Vänern och Mälaren samt i hamnar bedriver övervakning för att hindra brott mot lagen (2006:263) om transport av farligt gods eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen. Lag (2006:264).
2 b §
Kustbevakningen har rätt att tillgripa omedelbart förföljande av utländska fartyg då det finns goda skäl att tro att fartyget har brutit mot föreskrifter i lagar och andra författningar som avses i 1 §. Omedelbart förföljande måste påbörjas då det utländska fartyget eller någon av dess båtar befinner sig i svenskt inre vatten, territorialhav eller Sveriges angränsande zon och får endast fortsätta utanför territorialhavet eller den angränsande zonen om förföljandet inte har avbrutits.
Omedelbart förföljande enligt första stycket som påbörjas i den angränsande zonen får endast avse överträdelser av lagar och andra författningar som rör tullar, skatter, invandring, hälsoskydd eller skydd av arkeologiska och historiska föremål.
Rätten till omedelbart förföljande upphör när fartyget kommer in på en annan stats territorialhav.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
1.7. Förslag till lag om ändring i polislagen (1984:387)
Härigenom föreskrivs att det i polislagen (1984:387) ska införas en ny paragraf, 29 a §, av följande lydelse.
29 a §
Denna lag tillämpas även inom Sveriges angränsande zon för att förhindra att överträdelser begås eller för att bestraffa överträdelser som begåtts inom svenskt territorium av lagar och andra författningar som rör tullar, skatter, invandring eller hälsoskydd.
Lagen tillämpas vidare för att skydda arkeologiska och historiska föremål i zonen eller på dess botten.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
1.8. Förslag till lag om ändring i kulturmiljölagen (1988:950)
Härigenom föreskrivs att det i kulturmiljölagen (1988:950) ska införas en ny paragraf, 1 kap. 5 §, samt närmast före 1 kap. 5 § en ny rubrik av följande lydelse.
1 kap.
Tillämpning i Sveriges angränsande zon
5 §
I lagen (201x:xx) om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner finns bestämmelser om Sveriges angränsande zon.
Bestämmelserna i 1–2 kap. och 5–7 kap. ska tillämpas även i den angränsande zonen.
Tillämpningen av denna lag samt de föreskrifter och andra beslut som meddelas med stöd av lagen får inte medföra någon inskränkning av de enligt folkrätten gällande rättigheterna till fri sjöfart i den angränsande zonen och till överflygning av zonen och inte heller av några andra rättigheter som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser.
Det som sägs om länsstyrelsen i de bestämmelser som anges i andra stycket, ska avse länsstyrelsen i det län inom sjöterritoriet som är närmast det berörda området.
1.9. Förslag till lag om ändring i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Sveriges ekonomiska zon omfattar det havsområde utanför territorialgränsen som regeringen föreskriver. Zonen får dock inte utsträckas över den avgränsningslinje som överenskommits med annan stat eller, i avsaknad av sådan överenskommelse, över mittlinjen i förhållande till den andra staten.
Med mittlinje förstås en linje, på vilken varje punkt är belägen på lika stort avstånd från de närmaste punkterna på de baslinjer varifrån bredden av Sveriges och den andra statens territorialhav räknas.
Sveriges ekonomiska zon omfattar de havsområden utanför sjöterritoriet som framgår av lagen (201x:xxx) om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
1.10. Förslag till lag om ändring i tullagen (2000:1281)
Härigenom föreskrivs att det i tullagen (2000:1281) ska införas en ny paragraf, 1 kap. 3 a §, av följande lydelse.
1 kap.
3 a §
Bestämmelserna i 6 kap. om övervaknings- och kontrollverksamhet 1–27 §§, 7 kap. om tullkontroll beträffande intrång i vissa immateriella rättigheter och 7 a kap. om tullkontroll av kontanta medel gäller även i Sveriges angränsande zon.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
1.11. Förslag till lag om ersättning för minskat vattenområde
Härigenom föreskrivs följande.
1 § Om övergången till en ny referensnivå för bestämmande av gräns mot allmänt vattenområde enligt 8 § lagen (1950:595) om allmänt vattenområde medför att en fastighets vattenområde minskar så att ekonomisk skada uppkommer, har fastighetens ägare och andra rättighetshavare rätt till ersättning av staten.
2 § Ersättningen ska bestämmas enligt 4 kap. expropriationslagen (1972:719).
3 § Kammarkollegiet beslutar för statens räkning om ersättningsfrågor enligt denna lag.
Ett ersättningsanspråk ska framställas hos Kammarkollegiet före utgången av år 2020. Annars är rätten till ersättning förlorad. Kollegiet ska i första hand genom förhandlingar söka träffa överenskommelse med den som har framställt anspråket.
Kammarkollegiets beslut får inte överklagas.
4 § Om den som har framställt anspråk på ersättning inte är nöjd med Kammarkollegiets beslut i en ersättningsfråga, får talan väckas mot staten vid den mark- och miljödomstol inom vars område fastigheten är belägen. Sådan talan ska väckas inom tre månader från den dag då kollegiets beslut delgavs sökanden. Annars är rätten till talan förlorad.
5 § Kammarkollegiet företräder staten vid talan inför domstol om ersättning enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2016.
1.12. Förslag till förordning om ändring i kontinentalsockelförordningen (1966:315)
Härigenom föreskrivs i fråga om kontinentalsockelförordningen (1966:315)
dels att 1 § ska upphöra att gälla,
dels att det i förordningen ska införas en ny paragraf, 2 b §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 b §
Rätten att använda allmänt vatten samt avgifter enligt 2 b § lagen om kontinentalsockeln beslutas av Kammarkollegiet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2016.
1.13. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1966:320) om upplåtelse från staten av rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden
Härigenom föreskrivs att det i förordningen (1966:320) om upplåtelse från staten av rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden ska införas en ny paragraf, 3 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Rätten att utöver vad som framgår av 1 § använda allmänt vatten samt avgifter enligt 2 § lagen om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden beslutas av länsstyrelsen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2016.
1.14. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon
Härigenom föreskrivs att 1–2 §§ och 5 § i förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon ska upphöra att gälla.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2016.
1.15. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:782) med instruktion för Tullverket
Härigenom föreskrivs att det i förordningen (2007:782) med instruktion för Tullverket ska införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 a §
Tullverket har även till uppgift att inom Sveriges angränsande zon utöva nödvändig kontroll för att förhindra eller bestraffa överträdelser inom svenskt territorium av lagar och andra författningar som rör tullar, skatter, invandring och hälsoskydd samt till att skydda arkeologiska och historiska föremål.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2016.
1.16. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:853) med instruktion för Kustbevakningen
Härigenom föreskrivs att 1 § och 5 § i förordningen (2007:853) med instruktion för Kustbevakningen ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
Kustbevakningen har till uppgift att bedriva sjöövervakning och utföra räddningstjänst till sjöss. Kustbevakningen ska också ha förmåga att förebygga, motstå och hantera krissituationer inom sitt ansvarsområde. Verksamheten bedrivs inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon samt på land i anslutning till dessa vatten. Vad gäller sjöar, kanaler och vattendrag omfattar verksamheten enbart Vänern och Mälaren samt i fråga om miljöräddningstjänst också Vättern.
Kustbevakningen har till uppgift att bedriva sjöövervakning och utföra räddningstjänst till sjöss. Kustbevakningen ska också ha förmåga att förebygga, motstå och hantera krissituationer inom sitt ansvarsområde. Verksamheten bedrivs inom Sveriges sjöterritorium, angränsande zon och ekonomiska zon samt på land i anslutning till dessa vatten. Vad gäller sjöar, kanaler och vattendrag omfattar verksamheten enbart Vänern och Mälaren samt i fråga om miljöräddningstjänst också Vättern.
Kustbevakningen får med stöd av särskilda föreskrifter eller beslut bedriva verksamhet även utanför de områden som anges i första stycket.
Kustbevakningen ska samordna civila behov av sjöövervakning och förmedla civil sjöinformation till berörda myndigheter. Förordning (2010:525).
1. sjötrafik, sjösäkerhet och transport av farligt gods,
2. fartygs registrering och identifiering,
3. personers inresa i, utresa från och vistelse i Sverige,
4. in- och utförsel av varor,
5. fiske och därtill anknuten verksamhet,
6. jakt och annat ianspråktagande av naturresurser,
7. skydd av miljö- och naturvårdsintressen, och
8. skyddsobjekt, militära skyddsområden och tillträde för utländska statsfartyg.
7. skydd av miljö- och naturvårdsintressen,
8. skyddsobjekt, militära skyddsområden och tillträde för utländska statsfartyg, och
9. hälsoskydd.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2016.
1.17. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2010:1770) om geografisk miljöinformation
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 4 § i förordningen (2010:1770) om geografisk miljöonformation ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
För administrativa enheter på lokal, regional och nationell nivå som är åtskilda av administrativa gränser ska informationsansvar fullgöras av
1. Lantmäteriet i fråga om riksgräns samt läns- och kommungränser, och
2. Sjöfartsverket i fråga om de baslinjer och landområden som ligger till grund för beräkningen av territorialhavet, territorialgränsen och gränsen för Sveriges ekonomiska zon.
För administrativa enheter på lokal, regional och nationell nivå som är åtskilda av administrativa gränser ska informationsansvar fullgöras av
1. Lantmäteriet i fråga om riksgräns samt läns- och kommungränser, och
2. Sjöfartsverket i fråga om de baslinjer och landområden som ligger till grund för beräkningen av territorialhavets bredd och i fråga om territorialhavets gräns, avgränsningslinjerna för
Sveriges angränsande zon och
Sveriges ekonomiska zon samt den yttre avgränsningslinjen för kontinentalsockeln.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2016.
2 Grundläggande begrepp och allmänna förutsättningar för avgränsning av Sveriges sjöterritorium och maritima zoner
2.1. Havsrätt
Haven har alltid haft stor betydelse för transporter och ekonomisk utveckling. Principen om ”det fria havet” är den grundläggande folkrättsliga princip som reglerar alla staters verksamhet till havs. Havsrätten har emellertid utvecklats under århundradena. I takt med de tekniska framstegen har kuststaternas önskan om utvidgad kontroll över allt större havsområden utanför de egna kusterna ökat. Staters och kustsamhällens behov av havens fiske- och andra resurser för överlevnad och ekonomisk utveckling har växt. De stora sjöfartsnationerna har samtidigt fortsatt att hävda rätten till fritt tillträde till och bruk av alla havsområden utanför andra staters innersta kustvatten. Ekonomiska krafter och handelsintressen har verkat i samma riktning.
En annan grundläggande princip är att land dominerar hav. En stat har rätt att etablera maritima zoner i havet utanför det egna landområdet i kraft av att den har en kust. Stater som saknar kust har inte rätt till maritima zoner, däremot har de rätt att bruka internationella havsområden och att färdas genom kuststaternas territorialhav.
De ansträngningar att kodifiera havsrätten som gjordes under 1900-talet handlade till stor del om att uppnå en acceptabel balans mellan å ena sidan kuststaternas växande önskan att kontrollera allt större havsområden utanför de egna kusterna och å andra sidan alla staters politiska och ekonomiska intresse av att säkerställa rätten
till fortsatt fritt tillträde för alla staters fartyg till de havsområden som traditionellt hade använts för transport och fredlig genomfart.
Vid Förenta Nationernas havsrättskonferens i Genève år 1958 antogs fyra internationella överenskommelser. En av dem, konventionen angående territorialhavet och tilläggszonen1, innehöll regler för bestämmande av baslinjer, baslinjepunkter, territorialhav och angränsande zoner men löste inte den känsliga frågan om hur brett en stats territorialhav fick vara eller hur breda staternas maritima zoner skulle tillåtas vara eftersom staterna inte kunde enas i dessa frågor. Alla fyra Genève-konventionerna har trätt i kraft men många stater, däribland Sverige, har inte anslutit sig till territorialhavskonventionen.
2.1.1. FN:s havsrättskonvention (UNCLOS)
FN:s tredje havsrättskonferens sammanträdde under åren 1974–1982 och kunde efter nio års förhandling enas om en text som ansågs utgöra en rimlig kompromiss mellan de deltagande staternas olika intressen. Texten utformades som en enda sammanhållen konvention och omfattade alla relevanta aspekter som krävdes för att nå enighet om ett övergripande havsrättsligt regelverk vilket kunde accepteras av FN:s dåvarande medlemsstater.
Havsrättskonventionen, ”United Nations Convention on the Law of the Sea” (UNCLOS), undertecknades i Montego Bay, Jamaica, den 10 december 1982 och trädde i kraft den 16 november 1994. Konventionen har hittills2 tillträtts av 167 stater samt Europeiska unionen. Sverige ratificerade UNCLOS år 1996 och regeringen upprepade då den förklaring angående reglerna för genomfart i Öresund och vid Åland3 som man avgivit i samband med undertecknandet år 1982. Riksdagsbehandling m.m. framgår av prop. 1995/96:140 om Havsrättskonventionen och tillämpningsavtalet, bet. 1995/96:UU17, rskr. 1995/96:271. Konventionen trädde i kraft för Sverige den 25 juli 1996.
Havsrättskonventionen innehåller 320 artiklar, fördelade på 17 kapitel och 9 annex samt ett tillämpningsavtal. Den reglerar bl.a.
sjöterritoriets omfattning, vilka och hur stora maritima zoner en kuststat får inrätta samt vilken folkrättslig regim som gäller inom respektive havsområde.
2.1.2. Avgränsning av territorialhav och maritima zoner
Bredden på det territorialhav och de maritima zoner (angränsande zon, exklusiv ekonomisk zon och kontinentalsockel) som en stat enligt UNCLOS har rätt att etablera i havet utanför den egna kusten ska beräknas från statens baslinje. Denna linje dras mellan de baslinjepunkter som kuststaten identifierar längs den egna kusten.
Baslinje och baslinjepunkter
En kuststats baslinje består antingen av normala baslinjer som ska utgöras av lågvattenlinjen utmed kusten, av räta baslinjer som under vissa förutsättningar får dras mellan lämpliga punkter på statens yttersta öar, av punkter på låga skär utanför baslinjerna, så kallade lågvattenskär, eller av en kombination av normala och räta baslinjer och lågvattenskär (se principskiss figur 2.1).
Baslinjen har en central roll inom havsrätten och i UNCLOS. Den utgör utgångspunkt för att beräkna territorialhavets bredd och för att bestämma de yttre avgränsningslinjerna för statens maritima zoner. Baslinjen utgör även utgångspunkt för att fastställa avgränsningslinjer inom vatten- och havsmiljöförvaltningen på basis av EUdirektiv, bland annat för att identifiera de havsområden som ska bli föremål för svensk statlig havsplanering (prop. 2013/14:186).
4 § lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium definierar den baslinje som ska läggas till grund för beräkning av det svenska territorialhavets bredd. Huvudregeln i UNCLOS att en stats baslinje ska utgöras av lågvattenlinjen utmed kusten, alltså normal baslinje, motsvaras i den svenska lagstiftningen av utrycket ”strandlinjen vid lågt vattenstånd”.
bukter. Havsområden innanför de räta baslinjerna klassificeras som inre vatten. Kuststaten har full suveränitet över sitt inre vatten. Suveräniteten baseras på sedvanerätt och grundas på den hävdvunna folkrättsliga principen att inre vatten är juridiskt jämställt med land.
Sverige tillämpar normal baslinje kombinerat med rät baslinje utmed kusten i Skåne och Blekinge samt på Öland och Gotland. Längs övriga delar av den svenska kusten används enbart rät baslinje, med några få undantag. Baslinjen längs Sveriges kust består således av ett stort antal normala och/eller räta baslinjer som är sinsemellan sammanbundna.
Vilka enskilda sträckor längs kusten som har normal respektive rät baslinje anges i den förteckning över baslinjepunkter som är bifogad förordningen (1966:375) om beräkning av Sveriges sjöterritorium.
Till stöd främst för sjöfarten ålägger förordningen Sjöfartsverket att utmärka de räta baslinjerna på sjökort som är tillgängliga för allmänheten. Denna information finns emellertid inte tillgänglig i digitalt format utan enbart i de tryckta sjökorten.
De nu gällande svenska baslinjepunkterna härstammar från den analys som gjordes av 1965 års baslinjeutredning. Topografiska förändringar som landhöjning och erosion har emellertid lett till att baslinjerna på vissa ställen numera sammanbinder punkter vars koordinater enligt gällande författningstext inte längre markerar de öar och uddar där punkterna ursprungligen var belägna.
Figur 2.1 Principskiss över normal respektive rät baslinje
4
Normal baslinje
UNCLOS artikel 5 definierar den normala baslinjen:
Om inte annat föreskrivs i denna konvention, utgörs den normala baslinjen för beräkning av territorialhavets bredd av lågvattenlinjen utmed kusten sådan den angivits i av kuststaten officiellt erkända storskaliga sjökort.
Sverige tillämpar normal baslinje längs vissa delar av södra Sveriges kust. Utanför dessa kustområden finns således inget inre vatten i havet. 4 § 1 i lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium anger att
[v]id landområden utgörs baslinjen för beräkning av territorialhavet av strandlinjen vid lågt vattenstånd.
I de svenska författningstexterna sägs inget om att de normala baslinjerna, alltså strandlinjen vid lågt vattenstånd, ska utmärkas på sjökort.
Den internationella folkrättsliga sammanslutningen International Law Association, ILA, tillsatte i november 2008 en expertkommitté, den så kallade baslinjekommittén, med uppgift att ”identifiera gällande rätt avseende normala baslinjer” samt att ”bedöma om det behövs ytterligare klargörande eller utveckling av denna rätt”. Kommittén, som bestod av 36 medlemmar, bl.a. UD:s folkrättsrådgivare, ambassadör Marie Jacobsson som också är sakkunnig i havsgränsutredningen, har grundligt analyserat UNCLOS artikel 5 och förhandlingarna inför dess tillkomst, inklusive de diskussioner under 1900-talet som föregick överenskommelsen om hur dess föregångare, artikel 3 i 1958 års territorialhavskonvention, skulle formuleras. Kommittén har även granskat hur UNCLOS artikel 5 har uttolkats i relevanta rättsfall i Internationella domstolen i Haag, FN:s havsrättstribunal i Hamburg, särskilda ad hoc-havsrättstribunaler och internationella skiljedomsförfaranden samt vissa domar som avkunnats av nationella domstolar.
Kommittén analyserade två tänkbara alternativa uttolkningar av artikel 5: – den normala baslinjen är den lågvattenlinje som markerats i statens
officiella sjökort, – den normala baslinjen är den faktiska lågvattenlinjen längs statens
kust uttryckt i det höjdsystem som anges i sjökortet.
Slutsatsen i kommitténs rapport, ”Baselines under the International Law of the Sea”, var att den normala baslinjen ska utgöras av den faktiska lågvattenlinjen längs kusten uttryckt i det höjdsystem som anges i statens officiellt erkända sjökort. Sjökortet ansågs vara relevant av tre skäl:
1) det anger vilket höjdsystem (och vilken epok) staten valt för
sina mätningar, 2) den lågvattenlinje som är inritad på sjökortet är i de flesta fall
och för de flesta ändamål en korrekt återgivning av den faktiska lågvattenlinjen, och 3) sjökortet har en ”strong presumption of accuracy” som bevis-
material vid tvist men det kan åsidosättas om parterna lägger fram annan mer relevant bevisning.
ILA:s konferens i augusti 2012 ställde sig bakom kommittérapportens slutsatser och beslutade att rapporten skulle skickas till FN:s generalsekreterare med begäran om att den delges FN:s samtliga medlemsstater.
Rät baslinje och inre vatten
Baslinjerna längs Sveriges kust i längd räknat består till största delen av räta baslinjer. 4 § 2 i lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium anger att
[v]id inre vatten utmed kusterna beräknas territorialhavet från dessa vattenområdens yttergränser (räta baslinjer), såvida inte annat föranleds av att ett landområde ligger utanför en rät baslinje.
De svenska räta baslinjerna är av historisk karaktär och föregår såväl 1958 års havsrättskonventioner som UNCLOS. De räta baslinjerna, och som en följd av detta också det inre vattnet i havet, kan gå mycket långt utanför strandlinjen på fast land där skärgården är vidsträckt. I Luleå skärgård ligger till exempel den yttersta baslinjepunkten5 på ett avstånd av cirka 34 km från fast land. I andra havsområden med långt ut belägna ensliga öar kan det finnas territorialhav mellan fastlandets inre vatten och öarnas egna inre vatten. Ett sådant exempel är Gotland, där det till och med finns internationellt vatten mellan fastlandets territorialhav och öns eget territorialhav.
Till inre vatten räknas:
1 insjöar, vattendrag och kanaler; 2 vid kusterna belägna hamnar, bukter och vikar samt vatten-
områden innanför och mellan öar, holmar och skär och intill räta linjer som regeringen bestämmer.
I Öresund mellan Klagshamns fyr och Kullen räknas dock endast hamnar till inre vatten.
1965 års Baslinjeutredning ansåg det nödvändigt att klargöra den väsentliga innebörden av de svenska principer som låg till grund för de räta baslinjer man föreslog. Utredningen skrev i sitt betänkande bl.a. att
[d]et mest framträdande draget är … de geografiska kriteriernas utslagsgivande betydelse för vad som är att hänföra till inre vatten.
Utredningen framhöll att inre vatten är en rent geografisk företeelse som kan observeras i naturen. Den svenska ”kustlinjen” går av hävd vid ytterkanten av de yttersta öarna och skären. Allt vatten innanför och mellan dessa öar och skär utgör inre vatten. Det svenska territorialhavet börjar där det inre vattnet slutar. Räta baslinjer ska följaktligen dras där det inre vattnet upphör.
Sverige har i flera hundra år haft denna syn på de kustnära vattnens juridiska status utan att detta har ifrågasatts. Baslinjeutredningen var därför väldigt tveksam till vissa skrivningar i 1958 års territorialhavskonvention som man menade vände på logiken genom att på teoretiska grunder definiera inre vatten i havet som det vattenområde som låg på fastlandssidan av en rät baslinje. Man menade att konventionen bortsåg från det i sammanhanget mest centrala kriteriet nämligen att inre vatten är en av naturen skapad geografisk företeelse som antingen förekommer eller inte förekommer.
Baslinjeutredningen ifrågasatte också vissa andra bestämmelser avseende de räta baslinjerna i 1958 års konvention. Det gällde bl.a. baslinjernas längd och det faktum att räta baslinjer kunde dras över öppet hav. Dessa bestämmelser hade sitt ursprung i den fisketvist mellan Storbritannien och Norge som år 1951 hade avgjorts av den Internationella domstolen i Haag, och vars dom fick stort genomslag på formuleringen av territorialhavskonventionens artikel 5 om räta baslinjer.
ringar i de avseenden som tidigare hade kritiserats från svensk sida. UNCLOS artikel 8 om inre vatten befäste ytterligare det nya synsättet att havsområden innanför en stats baslinjer ska utgöra del av statens inre vatten. Samtidigt skapades den juridiska konstruktionen arkipelagstat för stater som består av enbart öar.
Enligt UNCLOS artikel 7 får en stat använda sig av räta, i stället för normala, baslinjer i områden där kustlinjen är mycket oregelbunden och djupt inskuren eller där en rad öar ligger utmed kusten i dess omedelbara närhet. I sådana havsområden får staten dra räta linjer mellan lämpliga punkter längs strandlinjen vid lågt vattenstånd på öar, skär och uddar under förutsättning att ett antal ytterligare villkor är uppfyllda. De räta baslinjerna får inte avsevärt avvika från kustens huvudriktning (artikel 7.3). De får inte heller dras till och från skär som enbart befinner sig över vattenytan vid lågt tidvatten, såvida det inte har uppförts en fyr eller liknande anläggning som ständigt ligger ovanför vattenytan (artikel 7.4). Undantag från villkoret i artikel 7.4 är dock möjligt om en ”baslinje till eller från sådana skär har vunnit allmänt internationellt erkännande”.
Samtliga nuvarande svenska räta baslinjer har tillämpats sedan lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium antogs av riksdagen. Merparten av dem har också utgjort avgränsningslinjer för svenskt inre vatten under lång tid dessförinnan. De nuvarande svenska räta baslinjerna uppfyller därmed utan tvekan kravet på ”allmänt internationellt erkännande” i UNCLOS artikel 7.4.
UNCLOS innehåller även bestämmelser om hur räta baslinjer får dras över flodmynningar (artikel 9) och bukter (artikel 10).
ILA gav år 2012 sin baslinjekommitté i uppdrag att analysera rättsläget avseende räta baslinjer på motsvarande sätt som man gjort i rapporten om normala baslinjer.
Baslinjepunkter, cirkelbågemedelpunkter och lågvattenskär
Territorialhavets bredd ska beräknas från baslinjerna. De punkter som en stat använder för att konstruera avgränsningslinjen för sitt territorialhav kallas baslinjepunkter. Vid normal baslinje måste kuststaten identifiera ett lämpligt antal geografiska punkter längs strandlinjen vid lågt vattenstånd. Från varje sådan punkt dras en cirkelbåge med territorialhavets bredd som radie. Den linje i havet som
bildas av den samlade mängden yttersta punkter på dessa cirkelbågar utgör territorialhavets yttre avgränsningslinje. Förfarandet har liknats vid att rulla ett fiktivt hjul längs strandlinjen. Det kan krävas ett stort antal sådana cirkelbågemedelpunkter längs strandlinjen för att säkerställa att territorialhavets yttre avgränsningslinje troget följer strandlinjens form. Ju bredare territorialhavet är desto färre punkter behövs eftersom allt fler cirkelbågemedelpunkter i konkava strandformationer trängs ut och kommer att sakna betydelse. Punkter på utstickande uddar får på motsvarande sätt större genomslag när territorialhavsbredden ökar.
Vid rät baslinje krävs endast att staten identifierar lämpliga ytterpunkter vid lågt vattenstånd på berörda öar. En rät linje dras sedan mellan varje par av sådana baslinjepunkter och territorialhavets bredd beräknas från denna räta baslinje.
Öar har eget territorialhav, oavsett hur långt ut i havet de ligger. En ö definieras i UNCLOS artikel 121 som ett av naturen bildat landområde som förblir ovan vatten vid flod (högt tidvatten). Inom havsrätten har öns höjd således betydelse men dess storlek spelar ingen roll.
Om det finns låga skär som ligger utanför baslinjerna får en stat även använda sådana skär som utgångspunkt för beräkning av territorialhavets bredd (artikel 13). En förutsättning är dock att den aktuella landformationen är ett naturligt bildat landområde som är beläget ovanför vattenytan vid lågt tidvatten och att den ligger på ett avstånd som inte överstiger territorialhavets bredd, alltså för Sveriges del 12 nautiska mil, från fast land eller från en ö. Effekten av förekomsten av sådana skär utanför baslinjerna blir att det bildas en utbuktning på territorialhavets yttre avgränsningslinje (se figur 2.2).
Figur 2.2 Schematisk skiss över effekten av ett lågvattenskär
Dessa landformationer kallas på engelska ”low-tide elevations”. I den svenska versionen av UNCLOS har detta begrepp översatts med lågvattenupphöjningar6. I 1965 års utredning och i 1966 års lagstiftning om Sveriges sjöterritorium används uttrycket ”skär som vid lågt vattenstånd men ej vid medelvattenstånd höjer sig över vattenytan”7. I tidigare svensk lagstiftning användes uttrycket ”öar, holmar och skär som icke ständigt översköljas av havet”8.
Utredningen har valt att använda sig av det kortare begreppet lågvattenskär.
När Sverige år 1979 utvidgade territorialhavets bredd från 4 till 12 nautiska mil kan vissa öar och skär som tidigare påverkade beräkningen av territorialhavets avgränsningslinje ha förlorat sin betydelse. Nya relevanta lågvattenskär bör dock ha tillkommit. Utredningen har emellertid inte kunnat finna någon dokumentation som bekräftar att den eventuella förekomsten av potentiella nya lågvattenskär utanför baslinjerna beaktades i det sammanhanget.
2.1.3. Sjöterritorium och maritima zoner
En kuststats territorialhav
9
får enligt UNCLOS utsträckas till högst
12 nautiska mil från baslinjerna.
Kuststatens inre vatten i havet utgör tillsammans med territorialhavet en del av statens suveräna sjöterritorium
10
. Utländska fartyg saknar rätt till så kallad oskadlig genomfart i inre vatten. Inom territorialhavet däremot måste kuststaten acceptera rätten för andra staters fartyg till oskadlig genomfart. Det inre vattnet har alltså ett bättre skydd mot intrång än den del av sjöterritoriet som utgör territorialhav.11 Kuststaten får till exempel införa lotsplikt i inre vatten. Statens angränsande zon får utsträckas till högst 24 nautiska mil, dess exklusiva ekonomiska zon till högst 200 nautiska mil och dess kontinentalsockel till högst 200 nautiska mil från baslinjerna. Kuststaternas kontinentalsocklar kan under vissa omständigheter sträcka sig ännu längre. Stater som består av enbart öar eller ögrupper får inrätta så kallade arkipelaghav. I den angränsande zonen får staten utöva vissa begränsade polisiära kontrollfunktioner. I den ekonomiska zonen har staten exklusiva och suveräna rättigheter och skyldigheter vad gäller utvinning och bevarande av naturresurser och miljöskydd. Även på kontinentalsockeln har staten exklusiva och suveräna rättigheter och skyldigheter avseende naturresurser och miljöskydd.
Sjöterritoriets och de svenska maritima zonernas bredd illustreras i figur 2.3.
Begreppet internationellt vatten tillhör havsrätten och omfattar alla havsområden utanför staternas territorialhav.
Begreppet fritt hav, eller det fria havet, tillhör också havsrätten och avser de havsområden som inte ingår i någon stats territorialhav eller maritima zon.
Begreppen allmänt vatten och enskilt vatten tillhör den svenska fastighetsrättsliga lagstiftningen, men förekommer inte inom havsrätten. Innebörden av dessa två begrepp och deras förhållande till de havsrättsliga begreppen inre vatten och territorialhav behandlas närmare i kapitel 7.
Begreppen kustvatten
12
och marina vatten
13
tillhör EU-rätten.
Inte heller dessa begrepp förekommer inom havsrätten.
12 I artikel 2.7 i EU:s vattendirektiv (2000/60/EG), som fokuserar på vattenkvalitet finns följande definition:. ”kustvatten: ytvatten som finns innanför den linje på vilken varje punkt befinner sig på ett avstånd av en sjömil från närmaste punkt på den baslinje från vilken bredden av territorialvattnet mäts och som, när det är lämpligt, sträcker sig till den yttre gränsen för vatten i övergångszon.” 13 I artikel 3 i EU:s ramdirektiv om en marin strategi (2008/56/EG) finns följande definition: ”1. marina vatten:
Figur 2.3 Schematisk skiss över Sveriges sjöterritorium och maritima zoner m.m.
2.1.4. Nuvarande lagstiftning om svenskt sjöterritorium och svenska maritima zoner
Riksdagen har lagstiftat om omfattningen av Sveriges inre vatten, territorialhav, ekonomiska zon respektive kontinentalsockel i
- lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium,
- lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon, och
- lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.
Sverige har däremot inte lagstiftat om att inrätta någon angränsande zon. Det framgår emellertid av prop. 1995/96:140 om havsrättskonventionen och tillämpningsavtalet att regeringen redan i samband med ratificeringen av UNCLOS gjorde bedömningen att övervägande skäl talar för att en angränsande zon bör inrättas och att man avsåg att återkomma till riksdagen med ett sådant förslag. Detta bekräftades senare av dåvarande utrikesministern Carl Bildt i svar på en skriftlig fråga i riksdagen (2007/08:523).
Riksdagen har beslutat om koordinater för delar av territorialhavets avgränsningslinje i lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium.
Regeringen har beslutat om koordinater för baslinjer och baslinjepunkter längs den svenska kusten i förordningen (1966:375) om beräkning av Sveriges sjöterritorium.
Regeringen har även beslutat om koordinater för de punkter som bestämmer de maritima zonernas yttre avgränsningslinjer i förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon. Kontinentalsockelförordningen (1966:315) innehåller en hänvisning till koordinaterna i förordningen om Sveriges ekonomiska zon.
Närheten till andra staters kuster gör att delar av det svenska sjöterritoriet måste avgränsas gentemot andra staters sjöterritorium och/eller maritima zoner. Sverige har därför ingått avtal med Norge, Danmark och Finland om riksgränsen i havet samt om avgränsningslinjer mellan svenskt territorialhav och internationellt vatten i vissa havsområden.
zoner. Flera av dessa överenskommelser träffades innan Sverige hade inrättat en ekonomisk zon.
Avgränsningslinjerna illustreras i figur 2.4.
Figur 2.4 Översiktlig skiss över avgränsningslinjer för sjöterritorier och maritima zoner längs Sveriges kust
2.1.5. Kuststaternas skyldighet att offentliggöra information
Enligt UNCLOS artikel 16 ska kuststaten ange de baslinjer som dragits enligt artikel 7 (räta baslinjer), artikel 9 (över flodmynningar) och artikel 10 (över bukter), eller den gräns för territorialhavet som följer av dessa baslinjer, i sina officiella sjökort. Staten ska också ange de gränslinjer som dragits vid eventuella redder (artikel 12) och för att avgränsa det egna territorialhavet mot en stat med motstående eller intilliggande kust (artikel 15) i sjökorten. Kortens skala ska vara tillräcklig för att linjernas läge ska kunna fastställas. Alternativt kan sjökorten ersättas av en förteckning över koordinater för geografiska punkter med angivande av geodetiskt datum. Kuststaten ska vederbörligen offentliggöra sådana sjökort och förteckningar och deponera ett exemplar av varje hos FN:s generalsekreterare.
UNCLOS artikel 75 och 84 innehåller motsvarande förpliktelser för kuststaterna att offentliggöra och deponera information om avgränsningslinjerna för sina exklusiva ekonomiska zoner och kontinentalsocklar.
Det finns inget krav i UNCLOS att kuststaten ska deponera information om normala baslinjer eller om territorialhavets gräns utanför en kust med sådan baslinje.
Lågvattenskär utanför baslinjerna som enligt artikel 13 kan användas för beräkning av territorialhavets bredd torde emellertid omfattas av deponeringsskyldigheten även i de fall då sådana punkter ligger utanför en normal baslinje.
Sverige har deponerat information om koordinaterna för de svenska räta baslinjerna och om att det svenska territorialhavets bredd uppgår till 12 nautiska mil hos FN:s generalsekreterare genom att överlämna kopior på lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium inklusive de lagändringar som genomfördes 1978 och 1979 samt förordningen (1966:375) om beräkning av Sveriges sjöterritorium inklusive dess bilagda tabellförteckning där baslinjepunkterna är numrerade från 1 till 124.14 Även 1966 års tillträdesförordning har överlämnats.15 Sverige tycks emellertid inte ha överlämnat några sjökort till FN. Kontinentalsockellagen och kontinentalsockelför-
ordningen samt lagen respektive förordningen om Sveriges ekonomiska zon har också deponerats. Däremot förefaller Sverige inte ha informerat om ändringar i dessa lagar och förordningar.
Med anledning av andra åtaganden har Sverige också överlämnat kopior till FN på tre avtal med Danmark, ett avtal med Estland, ett avtal med Estland och Lettland, fyra avtal med Finland, ett avtal med Finland och Estland, två avtal med Tyskland, två avtal med Norge, ett avtal med Polen, två avtal med Ryska federationen samt ett avtal med Polen och Ryska federationen.16
2.2. Geografiska referenssystem
Som framgått ovan har baslinjerna en avgörande betydelse för utformningen av en stats sjöterritorium och maritima zoner. Staten måste emellertid fastställa sina baslinjer och beräkna bredden på sina havsområden enligt vedertagna geodetiska och hydrografiska metoder med bästa möjliga precision för att kunna påräkna att andra stater ska erkänna och acceptera dess territorialhav och maritima zoner. Korrekt fastställda baslinjer är en förutsättning för att en stat fullt ut ska kunna tillgodogöra sig sina rättigheter och fullgöra sina skyldigheter enligt UNCLOS och andra internationella förpliktelser.
Förr angavs positioner för punkter på land och vid kusterna i förhållande till någon allmänt välkänd referenspunkt på land vars position hade mätts in och bestämts. Positioner för punkter långt ute till havs fastställdes med hjälp av stjärnorna vars lägen har dokumenterats av astronomerna sedan uråldrig tid. Under senare år har stora framsteg gjorts vad gäller geografisk positionsbestämning. Modern geodetisk forskning har utvecklat metoder som tillåter mycket stor noggrannhet. Inom ramen för ett referenssystem som baseras på de geografiska positionssatelliternas matematiskt stabila banor i rymden kan alla punkter på jordklotet definieras entydigt genom att relateras till ett enhetligt globalt geocentriskt referenssystem, ”International Terrestrial Reference System” (ITRS). Det kan liknas vid ett stabilt yttre skal runt jorden som gör det möjligt att räkna om positionsangivelsen för varje enskild punkt som bestämts inom ett lokalt höjd- och/eller plansystem och att koppla
samman olika referenssystem som utvecklats för olika ändamål, förutsatt att erforderliga transformationssamband kan etableras.
Jordytan är i ständig rörelse på grund av att kontinentalplattorna sakta rör sig i både höjd- och sidled, i förhållande till varandra och inom sig. En punkt på land som har mätts in och märkts ut i den fysiska verkligheten kan förflytta sig i höjd- och/eller sidled efter mättillfället på grund av t.ex. erosion, uppgrundning, landhöjning eller rörelser i jordskorpan. Havsytan är dessutom i ständig rörelse. Den exakta positionsbestämningen av en punkt på en viss lågvattenlinje är därför bara helt korrekt vid själva inmätningstillfället. Punkten kan ha förflyttat sig något när den mäts in noggrant igen vid ett senare tillfälle. Positionsangivelser för punkter på land och i havet har med nödvändighet också en viss inbyggd approximation som gör att verkligheten kan skilja sig från kartan, eller sjökortet, på grund av objektets storlek eller den generalisering som valts för att märka ut det i en viss skala.
2.2.1. Standardisering och internationellt samarbete
Ny teknik har gjort bättre mätinstrument tillgängliga för allt fler användare. Nya tjänster baserade på geografisk information utvecklas kontinuerligt. Kraven har därmed ökat på standardisering av de referenssystem som används för officiella geografiska positionsangivelser för olika ändamål i skilda länder.
I Sverige pågår sedan år 2005 en övergång inom myndigheter och kommuner till att ange alla höjd- och djupvärden i det nya nationella höjdsystemet Rikets Höjdsystem år 2000 (RH 2000). RH 2000 utgör tillsammans med SWEREF 99 grunden för den moderna svenska geodetiska infrastrukturen.
SWEREF 99 är den svenska realiseringen av ”European Terrestrial Reference System 1989” (ETRS 89). På motsvarande sätt är RH 2000 den svenska realiseringen av ”European Vertical Reference System” (EVRS). Det innebär att RH 2000 kan betraktas som en del av det europeiska höjdsystemet European Vertical Reference Frame 2007 (EVRF 2007). Nollnivån i RH 2000 definieras av Normaal Amsterdams Peil (NAP), en standardiserad havsnivå i Amsterdam som mättes in år 1684 och som numera används som nollnivå även
av andra europeiska länder.17 Med införandet av RH 2000 har det för första gången skapats möjligheter för alla lokala användare i Sverige att ansluta sina lokala höjdnät till ett enhetligt nationellt höjdsystem som håller en mycket hög kvalitet både regionalt och lokalt.
På global nivå pågår ett omfattande standardiseringsarbete inom ramen för bland annat Internationella Hydrografiska Organisationen (IHO), Internationella Associationen för Geodesi (IAG), Världsmetereologiorganisationen (WMO) och dessas olika specialiserade underorgan. För att stödja staternas tekniska tillämpning och uttolkning av olika bestämmelser i FN:s havsrättskonvention har IHO och IAG också bildat ett gemensamt internationellt rådgivande expertorgan, ABLOS18, som utarbetar riktlinjer för geodetiska och hydrografiska beräkningar och tekniska uttolkningar av konventionens begrepp.
Inom ramen för IHO samarbetar medlemsstaternas hydrografiska myndigheter och de myndigheter som ansvarar för produktion av sjökort. Man utformar gemensamma rekommendationer som förväntas följas av berörda stater om bland annat tekniska standarder, beräkningsmodeller och specifikationer för framställande av officiella sjökort och för samordnad elektronisk datahantering. För att underlätta harmonisering och ömsesidig förståelse rekommenderar IHO medlemsstaterna att relatera sina observationer vid höjd- och djupmätningar till ett geocentriskt referenssystem, företrädesvis ITRS eller något system genom vilket ITRS har implementerats, till exempel ”World Geodetic System 1984” (WGS 84) som är ett globalt anpassat referenssystem. I Europa används ofta EUREF 89 som är ett äldre namn för det europeiska referenssystemet, ETRS 89. Skillnaden till SWEREF 99 är försumbar, maximalt några cm, varför ETRS 89 i sjökortssammanhang betraktas som identiskt med SWEREF 99.
IHO arbetar även med att samordna produktionen av internationella sjökort, så kallade INT-kort. Dessa avses i första hand ersätta nationella sjökort över områden som berör flera länder.
Produktionen av elektroniska sjökort är uppdelad mellan olika staters sjökortsmyndigheter. Var och en har publiceringsansvar för
ett visst antal geografiska områden, så kallade ENC-celler. Den standardiserade informationen i respektive cell lagras i regionala datacentra och kan laddas ner därifrån av sjöfarten och andra abonnenter mot en avgift och användas i det elektroniska sjökorts- och informationssystem för navigering som är godkänt av den Internationella sjöfartsorganisationen (IMO). De elektroniska sjökorten har officiell status och kan fullt ut ersätta tryckta sjökort.
2.2.2. Pågående harmonisering inom EU-samarbetet
Genomförandet av EU:s så kallade Inspiredirektiv har påskyndat medlemsstaternas samarbete för att underlätta uppbyggnaden av samordnade geografiska informationssystem. EU:s vattendirektiv (2000/60/EG) fokuserar på vattenkvalitet i medlemsstaternas ”kustvatten” som man definierar som ytvattnet i havsområdet mellan strandlinjen och en linje som dras en nautisk mil räknat från baslinjerna. Kustvattnet löper således som en remsa med varierande bredd och omfattar medlemsstaternas inre vatten och territorialhav ut till en nautisk mil utanför baslinjerna.
EU:s ramdirektiv om en marin strategi (2008/56/EG) omfattar medlemsstaternas ”marina vatten”, vilket definieras som kustvatten samt havsområden från baslinjerna ut till den yttersta gränsen för de havsområden där en medlemsstat har suveränitet och/eller utövar jurisdiktion i enlighet med UNCLOS. För Sveriges del omfattar detta direktiv således alla havsområden som betecknas som inre vatten, territorialhav, ekonomisk zon och kontinentalsockel.
Havsplaneringsutredningen föreslog i betänkandet ”Planering på djupet” (SOU 2010:91) ett system för havsplanering som skulle omfatta havsområdena längs den svenska kusten räknat från en linje en nautisk mil utanför de svenska baslinjerna. Regeringen föreslog i proposition (2013/14:186) om hushållning med havsområden att statliga havsplaner ska omfatta Sveriges ekonomiska zon och de områden som inte ingår i fastigheter inom svenskt territorialhav från en nautisk mil utanför baslinjen. Även kontinentalsockeln i berörda havsområden ska omfattas av planerna. I miljöbalken och förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön anges en nautisk mil utanför baslinjen som avgränsning av vattendistrikten. En nautisk mil utanför baslinjen används även i
havsmiljöförordningen (2010:1341) som avgränsning mellan så kallat kustvatten och annat vatten i havet.
Mot denna bakgrund och för att möta förväntade framtida behov har utredningen övervägt om det vore lämpligt och ändamålsenligt att inom ramen för sitt arbete även föreslå geografiska koordinater för en avgränsningslinje som löper en nautisk mil utanför de svenska baslinjerna. Utredningen har emellertid kommit fram till att detta skulle kräva en tätare inmätning av punkter än vad som behövs för utredningens övriga arbete och att ett sådant extra inmätningsarbete varken ryms inom utredningens budget eller dess tidsplan.
Riksdagen antog regeringens proposition (2013/14:186) om hushållning med havsområden den 10 juni 2014.19 Den föreslagna ändringen av hushållningsreglerna i miljöbalkens 4 kap. trädde i kraft den 1 september 2014. Arbetet med detaljerade föreskrifter pågår för närvarande20.
2.2.3. Strandlinjen
Strandlinjen utgör skiljelinje mellan land och vatten. Den är per definition rörlig i tid och rum eftersom havsytan aldrig är helt stilla. Strandlinjen påverkas av vågrörelser och dygnsvariationer i tidvatten, väder och vind liksom av längre tidvattencykler och av erosion eller uppgrundning när lättrörligt material förflyttas av vattenströmmarna. Långsiktigt påverkas strandlinjen även av den globala havsnivåhöjningen när klimatförändringar leder till ökad havstemperatur och avsmältning från glaciärer och inlandsisar. Vid jordskalv kan plötsliga förändringar av strandlinjen ske. I Sverige tillkommer landhöjning på grund av att landet fortfarande långsamt reser sig efter att ha varit nedtyngt av inlandsisen.
Lantmäteriet och Sjöfartsverket genomför för närvarande ett projekt för att fastställa en gemensam nationell strandlinje i plan och höjd för hela den svenska kusten (Gemensam Nationell Strandlinje, NSL). Syftet med NSL-projektet är bl.a. att strandlinjens läge på Lantmäteriets kartor och på Sjöfartsverkets sjökort ska bygga på samma karteringsunderlag, baserat på en gemensamt utvecklad
standard, något som hittills inte har varit fallet. I NSL-projektet används nollnivån i RH 2000 som referensyta för strandlinjen och övriga objekt som karteras och märks ut i sjökort och på kartor.
Den gemensamma digitala strandlinjen redovisas enligt läget i de flygbilder som har använts vid karteringen. Avvikelsen från nollnivån i RH 2000 på grund av variationer i vattenståndet vid fototillfället får vara högst +0,2/-0,5 meter. Även bränningar och övervattenstenar karteras enligt samma kriterier. Man skiljer mellan öar och skär enbart på basis av landformationernas storlek. För en landformation som är större än 20 m2 karteras strandlinjen med en kontur. Landformationer som är mindre än 20 m2 karteras som ett punktobjekt med en symbol. På Lantmäteriets kartor redovisas öar med strandlinjer och mindre landformationer, övervattenstenar och bränningar med symboler.
Sjöfartsverket använder NSL-data som underlag för svenska officiella sjökort och har följande beteckningar på sjökorten för landformationer i havet med olika höjd:
= övervattensten eller ö, högre än 0,2 meter
= bränning, mellan +0,2 meter och -0,5 meter
= undervattensten, lägre än -0,5 meter
En ö markeras antingen med en symbol, som ett punktobjekt, eller med konturer beroende på öns storlek och skalan i sjökortet.
Det är inte ovanligt att sjökortets redovisning av strandlinje, öar och bränningar avviker från verkligheten med upp till 50 meter. Även ännu större fel förekommer i såväl papperssjökort som elektroniska sjökort. Arbetet har hittills resulterat i att strandlinjen nu är korrigerad längs kuststräckan mellan norska gränsen och Karlskrona i de sjökort, båtsportkort och ENC-celler som utkommit efter våren 2013. Under 2014 pågick arbetet med förbättring av strandlinjen i sjökort över Stockholms norra skärgård samt i området kring Gävle.
NSL-specifikationerna anger att det nationella referenssystemet SWEREF 99 med koordinatsystemet SWEREF 99 TM för kartprojektion ska användas för mätningar och beräkningar i plan. I höjd ska RH 2000 användas. Nuvarande arbetsplan sträcker sig till och med år 2018 men även efter den tidpunkten återstår fortfarande några kustavsnitt.
2.3. Vattenståndsnivåer
Den nivå som kuststaten väljer att använda som normerande för vattenståndet längs kusten vid ett visst havsområde har avgörande betydelse vid bestämning av strandlinjens geografiska läge. Staten måste välja en viss vattennivå som referensnivå för vattenståndet, en så kallad referensyta. Referensytan för de djup- och höjdnivåer som är markerade i statens officiella sjökort ska anges i korten.
För att kunna fastställa den yttre avgränsningslinjen för sitt territorialhav måste kuststaten som tidigare nämnts identifiera ett lämpligt antal baslinjepunkter längs en lågvattenlinje. Punkter på fast land, öar och skär som ligger över denna lågvattennivå kan användas som utgångspunkt för beräkning av territorialhavets bredd.
2.3.1. Lågvattenlinjen
Begreppet lågvattenlinje, ”low water line”, i UNCLOS21 uttolkas i internationella sammanhang och av de flesta kuststater som regel som den referensnivå för havsvattenståndet som utgörs av den lägsta beräknade tidvattennivån, LAT (”lowest astronomical tide”), för respektive havsområde.
I det stora flertalet av världens kuststater förekommer tidvatten. Dessa stater använder som regel LAT för respektive havsområde som referensyta för vattenståndet i sjökorten. LAT är en framräknad referensnivå som anger lägsta havsnivå vid lägsta tidvatten på en viss plats, utan hänsyn tagen till väder- och vindförhållanden. Detta är en teoretisk nivå som beräknats på basis av långa observationsserier och som inträffar med 18,6 års mellanrum, dvs. periodiciteten för den tidvattencykel då de mest extrema tidvattnen före-
kommer i stater med tidvatten. Som regel publicerar dessa stater detaljerade tidvattenstabeller för olika havsområden, t.ex. hamninlopp och farleder för sjöfarten, där man anger vattenståndets dygns- och timvariationer i förhållande till områdets LAT-nivå.
Längs den svenska kusten är tidvattnet emellertid svagt eftersom det dämpas över Nordsjön. Inne i Östersjön är tidvattnet nästan obefintligt.
Utredningen konstaterar därför att det fordras en annan metodik än den etablerade LAT-beräkningen för att avgöra vilken lågvattennivå som är mest lämplig att använda för att identifiera baslinjepunkter och baslinjer längs Sveriges kust. Utredningen har också undersökt om det vore mest ändamålsenligt att använda en enhetlig lågvattenlinje längs hela kusten eller om det är lämpligare att fortsätta att ta hänsyn till att nivåerna för lågt vattenstånd är olika i olika havsområden längs Sveriges kust.
2.3.2. Medelvattenstånd
Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut, SMHI, mäter i dag variationerna i havsvattenståndet på 23 platser längs den svenska kusten och fastställer ett beräknat värde för medelvattenståndet varje år vid respektive mätstation. Mätstationerna benämns mareografer. Årsmedelvärdena baseras normalt på observerade timvärden, men för vissa mätstationer och perioder baseras de på dygnsvärden. SMHI observerar vattenståndet i ett lokalt höjdsystem, som är unikt för varje mätstation.
Genom att analysera långa mätserier kan en referensnivå som brukar kallas ”årets medelvattenstånd” bestämmas för varje enskild station. Beräkningen görs med hjälp av linjär regressionsanalys på basis av alla årsmedelvärden sedan mätningarna startade vid en viss station. Detta beräknade medelvattenstånd, MW, är således unikt för varje mätstation och avser enbart den station som analyseras.
Figur 2.5 visar ett exempel på en sådan analys för mätstationen Ratan norr om Umeå, där SMHI och dess föregångare har observerat vattenståndet sedan år 1891. Grön linje visar hur årsmedelvärdena har varierat över tid vid Ratans mätstation uttryckt i RH 2000. Den svarta räta linjen visar det beräknade medelvattenståndet (MW). I diagrammet visas också årliga högsta observerade
vattenstånd (HHW), blå linje, och årliga lägsta observerade vattenstånd (LLW), röd linje. HHW och LLW bestäms genom att analysera avvikelsen från det beräknade medelvattenståndet för respektive år.
Figur 2.5 Diagram som illustrerar en bestämning av medelvattenståndet med hjälp av regressionsanalys
Det krävs minst trettio årsmedelvärden för att någorlunda väl kunna bestämma regressionslinjen för MW. Med linjens hjälp kan SMHI sedan ange det beräknade medelvattenståndet framåt eller bakåt i tiden och ange avvikelser från ett visst års medelvattenstånd, t.ex. de aktuella vattenståndsuppgifter som dagligen meddelas av Sveriges Radio i anslutning till sjöväderrapporterna.
Av SMHI:s 23 mätstationer ligger 5 stycken på Västkusten, 4 i Öresundsområdet och övriga 14 längs Östersjökusten (figur 2.6). I hela området runt Sveriges kust finns det sammanlagt cirka 100 sådana stationer, varav således ungefär en fjärdedel är svenska. Hälften av stationerna ligger längs de danska och tyska kusterna. Den återstående fjärdedelen ligger på den södra och östra sidan av Östersjön.
Oceanographic System, BOOS.22 Man strävar bl.a. efter att uttrycka nationella oceanografiska mätvärden i förhållande till ett gemensamt harmoniserat referenssystem för djup- och höjdangivelser.
Figur 2.6 Stationskarta och stationslista som visar var SMHI observerar havsvattenstånd (2014)
STATION
LATITUD LONGITUD STARTÅR
KUNGSVIK 58° 59' 48'' 11° 07' 38'' 1973
SMÖGEN 58° 21' 13'' 11° 13' 04'' 1910
STENUNGSUND 58° 05' 36'' 11° 49' 57'' 1962
GÖTEBORG-TORSHAMNEN 57° 41' 05'' 11° 47' 26'' 1967
RINGHALS 57° 14' 59'' 12° 06' 45'' 1967
VIKEN 56° 08' 32'' 12° 34' 45'' 1976
BARSEBÄCK 55° 45' 23'' 12° 54' 12'' 1937
KLAGSHAMN 55° 31' 20'' 12° 53' 37'' 1929
SKANÖR 55° 25' 00'' 12° 49' 47'' 1992
SIMRISHAMN 55° 33' 27'' 14° 21' 28'' 1982
KUNGSHOLMSFORT 56° 06' 19'' 15° 35' 22'' 1886
OSKARSHAMN 57° 16' 30'' 16° 28' 41'' 1960
ÖLANDS NORRA UDDE 57° 21' 58'' 17° 05' 50'' 1851
VISBY 57° 38' 21'' 18° 17' 04'' 1916
MARVIKEN 58° 33' 13'' 16° 50' 14'' 1964
LANDSORT 58° 44' 32'' 17° 51' 55'' 1886
STOCKHOLM 59° 19' 27'' 18° 04' 55'' 1889
FORSMARK 60° 24' 31'' 18° 12' 39'' 1975
SPIKARNA 62° 21' 48'' 17° 31' 52'' 1968
SKAGSUDDE 63° 11' 26'' 19° 00' 45'' 1982
RATAN 63° 59' 10'' 20° 53' 42'' 1891
2.3.3. Högsta och lägsta uppmätta vattenstånd
SMHI noterar också det högsta respektive lägsta vattenstånd som förekommit vid en viss mätstation vid någon tidpunkt under en viss mätperiod. Nivåerna bestäms efter analys av observerade vattenstånd i relation till det beräknade medelvattenståndet, MW. För exemplet Ratan i figur 2.5 har det högsta observerade vattenståndet bestämts till 142 cm över medelvattenstånd (år 2002) och det lägsta till 122 cm under medelvattenstånd (år 1912).
Hur låga vattenstånden kan bli runt den svenska kusten varierar från en plats till en annan. De allra lägsta nivåerna har observerats i Öresund, längs sydkusten och i norra Bottenviken och orsakas främst av meteorologiska faktorer som vind och lufttryck. Låga vattenstånd inträffar ofta under perioder med högtrycksbetonat väder med förhärskande nordostliga vindar som driver ut vatten ur Östersjön vilket gör att den totala vattenmängden i Östersjön minskar. I Öresund och runt kusterna i södra Östersjön inträffar de lägsta nivåerna också i samband med s.k. stormflod, då djupa lågtryck med kraftiga vindar pressar vatten norrut i Östersjön varvid vattennivåerna i dess södra delar sjunker.
2.3.4. Vattenstånd och höjdsystem
Som tidigare nämnts observerar SMHI vattenståndet vid varje mätstation i ett lokalt höjdsystem. Det beräknade vattenståndet, MW, kan sedan relateras till olika nationella höjdsystem som utnyttjas av olika användare för olika ändamål. SMHI har med hjälp av Lantmäteriets avvägningar av mätstationerna relaterat sina observationer till fasta, landbaserade höjdsystem såsom RH 00, RH 70 och det nya nationella höjdsystemet RH 2000.
Det beräknade medelvattenståndet för år 2015 för alla SMHI:s mätstationer uttryckt i bland annat RH 2000 redovisas i figur 2.7. Som framgår av tabellen blir medelvattenståndet för exemplet Ratan 7,2 cm uttryckt i RH 2000.
Figur 2.7 Beräknade medelvattenstånd för år 2015 uttryckt i olika höjdsystem
HAVSVATTENSTÅND
2015
Berä kna de medel va ttens tå nd för 2015 i ol i ka höjds ys tem
2015-01-12
STATION
LATITUD LONGITUD
Höjdsystem LOKALT
cm
Höjdsystem
RH00
cm
Höjdsystem
RH70
cm
Höjd-
system RH2000
cm
Höjd- system EVRF2007
cm
AUT och DIA cm
Apparent
land- höjning *
cm/år
HAPARANDA mobi l 65° 46' 18'' 23° 54' 11'' 9,6
9,6
223,2 0,73
KALIX 65° 41' 49'' 23° 05' 46'' 756,8 -93,2 -12,9 9,6 8,6 678,8 0,73 FURUÖGRUND 64° 54' 57'' 21° 13' 50'' 761,0 -97,1 -19,9 5,4 4,5 217,7 0,82 RATAN 63° 59' 10'' 20° 53' 42'' 665,5 -99,7 -20,2 7,2 6,3 511,5 0,80 SKAGSUDDE 63° 11' 26'' 19° 00' 45'' 844,8 -23,9 4,4 3,5 234,8 0,80 SPIKARNA 62° 21' 48'' 17° 31' 52'' 789,0 -92,0 -23,2 5,0 4,2 385,0 0,68 FORSMARK 60° 24' 31'' 18° 12' 39'' 897,4 -65,6 -12,2 6,2 5,6 680,4 0,64 STOCKHOLM 59° 19' 27'' 18° 04' 55'' 689,0 -41,5 -5,5 10,8 10,1 136,0 0,38 LANDSORT NORRA 58° 46' 08'' 17° 51' 32'' 675,6 -38,1 -3,6 10,1 9,4 133,6 0,29 MARVIKEN 58° 33' 13'' 16° 50' 14'' 774,2 -25,8 -4,6 12,0 11,4 453,9 0,20 VISBY 57° 38' 21'' 18° 17' 04'' 796,5 -14,5 2,3 9,7 9,0 318,5 0,12 ÖLANDS NORRA UDDE 57° 21' 58'' 17° 05' 50'' 659,5 -3,6 -3,0 12,3 11,7 929,5 0,12 OSKARSHAMN 57° 16' 30'' 16° 28' 41'' 682,1 -3,9 -2,7 12,6 12,0 1042,4 0,10 KUNGSHOLMSFORT 56° 06' 19'' 15° 35' 22'' 903,2 4,6 0,8 13,3 12,6 2312,0 0,01 ÅHUS mobi l 55° 55' 42'' 14° 19' 43'' 15,6 15,6 -0,08 SIMRISHAMN 55° 33' 27'' 14° 21' 28'' 773,3 7,8 15,6 14,9 341,3 -0,08 SKANÖR 55° 25' 00'' 12° 49' 47'' 1847,3 15,4 14,3 1010,8 -0,08 KLAGSHAMN 55° 31' 20'' 12° 53' 37'' 801,7 2,5 5,0 12,6 11,9 288,1 -0,06 BARSEBÄCK 55° 45' 23'' 12° 54' 12'' 851,7 11,8 11,7 197,5 -0,06 VIKEN 56° 08' 32'' 12° 34' 45'' 848,4 -2,2 -0,2 7,6 7,0 199,4 -0,10 ÄNGELHOLM mobi l 56° 17' 53'' 12° 47' 12'' 7,6 7,6 -0,10 RINGHALS 57° 14' 59'' 12° 06' 45'' 756,1 -10,1 -7,1 4,4 3,8 299,8 0,10 ONSALA mobi l 57° 23' 31'' 11° 55' 09'' GÖTEBORG-TORSHAMNEN57° 41' 05'' 11° 47' 26'' 995,4 -18,6 -8,4 3,5 2,9 148,2 0,16 STENUNGSUND 58° 05' 36'' 11° 49' 57'' 550,1 -23,9 -11,9 -0,8 -1,4 623,1 0,17 UDDEVALLA mobi l 58° 20' 51'' 11° 53' 41'' -0,8 -0,8 0,17 SMÖGEN 58° 21' 13'' 11° 13' 04'' 578,3 -28,7 -14,6 -3,5 -4,1 218,0 0,18 KUNGSVIK 58° 59' 48'' 11° 07' 38'' 774,2 -33,8 -16,7 -4,0 -4,6 195,5 0,20
* Rel a ti v l a ndhöjni ng (a bs ol ut l a ndhöjni ng - ha vs ni vå höjni ng) för mä tperi oden
LOKALT = Sta ti onens egna l oka l a höjds ys tem RH00 = Ri kets höjds ys tem 1900 RH70 = Ri kets höjds ys tem 1970 RH2000 = Ri kets höjds ys tem 2000 EVRF2007 = Europea n Verti ca l Reference Fra me 2007
ny enhetlig referensyta i sjökorten för alla havsområden längs hela kusten. Nollnivån i RH 2000 blir då normgivande för alla djup- och höjdangivelser liksom för redovisning av strandlinjen i de officiella svenska sjökorten. Bytet av höjdsystem medför att markeringarna av vissa öar, skär, övervattenstenar, bränningar och undervattenstenar i sjökorten kan påverkas. Det första sjökortet med den nya gemensamma referensytan publicerades sommaren 2014.
Sjöfartsverkets definition av begreppet ”bränning”
Sjöfartsverket har sedan lång tid tillbaka definierat en bränning som ett naturligt bildat landområde i havet som ligger på en nivå mellan +0,2 meter och -0,5 meter i förhållande till medelvattenytan i det havsområde där bränningen i fråga är belägen.
Efter övergången till en ny enhetlig referensyta definierar verket en bränning som ett naturligt bildat landområde som ligger på en nivå mellan +0,2 meter och -0,5 meter i RH 2000 oavsett hur detta intervall förhåller sig till de observerade vattenståndsnivåerna eller nivåerna för SMHI:s beräknade medelvattenstånd, MW, i olika havsområden längs den svenska kusten.
2.3.5. Effekter av den globala havsnivåhöjningen
Sedan SMHI:s kontinuerliga mätningar av havsvattenstånd startade år 1886 har havsnivån längs den svenska kusten höjts med ungefär 20 cm, vilket motsvarar 1,5 mm per år. Den senaste 30-årsperioden har höjningen varit cirka 3 mm per år. Under 2000-talet förväntas en eskalerande havsnivåhöjning, som kommer att höja det beräknade medelvattenståndet. SMHI har utifrån rapporter från FN:s klimatpanel, den holländska Delta-kommissionen, andra forskarrapporter och egna analyser angett cirka en meter som ett rimligt övre värde för den förväntade havsnivåhöjningen längs Sveriges kust fram till sekelskiftet 2100.
ståndet i Stockholm förväntas komma att höjas med ungefär 40 cm fram till år 2100 jämfört med år 1990.
Figur 2.8 visar medelvattenståndets förändring åren 1990–2100 i Stockholm baserat på +1,0 m havsnivåhöjning fram till år 2100, varav +0,2 m höjning fram till år 2040. Effekten av havsnivåhöjningen (blå linje) dämpas av den absoluta landhöjningen (röd linje). Resultatet blir en nettoändring av medelvattenståndet (grön linje) som först förväntas sjunka något och ligga under 1990 års nivå fram till några år efter år 2050 men därefter stiga i allt snabbare takt. Observerade årsmedelvärden från 1990 och framåt visas också i diagrammet (svart linje).
Figur 2.8 Medelvattenståndets förändring 1990 2100 i Stockholm fram till 2100
2.3.6. Pågående internationell översyn av referensnivå- och vattenståndsrelaterade begrepp
Sedan några år pågår en internationell översyn inom IHO23 av riktlinjerna för vilka vattenståndsnivåer som bör användas som normerande havsvattenstånd vid framställning av officiella sjökort och av innebörden i de begrepp som används för att definiera sådana referens-
nivåer och vattenstånd.24 Inom den arbetsgrupp25 som ansvarar för frågan har enighet uppnåtts om ett förslag om vad som bör gälla avseende havsområden där intervallet mellan högsta och lägsta tidvatten överstiger 30 cm (”tidal height”). Man är bland annat ense om att fortsätta att utgå från LAT som referensyta i dessa havsområden. Referensytor som avviker med en viss nivåskillnad från LAT får användas när de lokala lågvattenförhållandena motiverar detta.
En arbetsgrupp inom Östersjöstaternas hydrografiska kommission26 har ombetts att se över den del av förslaget som avser havsområden där tidvattenintervallet understiger 30 cm. Gruppen har föreslagit att medelvattenstånd bör användas som normerande vattennivå för djupdata och annan information till sjöfarten. Medelvattenstånd betyder i det här sammanhanget antingen en väldefinierad referensnivå som används inom lantmäteriverksamheten för höjdangivelser på land eller ett lokalt medelvärde beräknat på basis av vattenståndnivåer som observerats under en lång tidsperiod. För andra havsrättsliga ändamål, t.ex. uttolkning av bestämmelserna i UNCLOS, har gruppen föreslagit att medelvärdet av årliga högsta/lägsta vattenståndsnivåer som observerats under en lång tidsperiod ska kunna användas. Om detta förslag accepteras av medlemsstaterna i IHO, anser Sjöfartsverket att man kan använda nollnivån i RH 2000 som referensyta i officiella svenska sjökort samtidigt som Sverige använder en lågvattenlinje baserad på SMHI:s observationer för att identifiera lämpliga baslinjepunkter längs den svenska kusten.
Inom EU-samarbetet har man börjat diskutera frågan om lämplig referensnivå för högupplösta djupdata men det arbetet uppges ännu inte ha tagit fart.
2.3.7. Beräkning av låga vattenstånd
SMHI har på uppdrag av utredningen beräknat två nivåer för låga vattenstånd längs Sveriges kust; lägsta lågvattenstånd, LLW, och medellågvattenstånd, MLW, se figurerna 2.9–2.11.
De analyser som ligger till grund för bestämmandet av LLW och MLW baseras på timobservationer under en 30-årsperiod 1984– 2013 vid SMHI:s mätstationer27. Observationer av låga vattenstånd som är äldre har inte tagits med för någon av stationerna. Mätperioden är vald med utgångspunkt i utredningens önskemål att observationerna ska vara så aktuella som möjligt och avspegla nuvarande klimatförhållanden. Perioden ska samtidigt vara tillräckligt lång så att de oceanografiska förhållandena och de framräknade värdena för LLW och MLW vid respektive mätstation ger en representativ bild av de låga vattenstånden vid varje station. Värdena för LLW och MLW vid alla mätstationer baseras således på samma trettioårsperiod.
LLW är det lägsta vattenstånd som observerats vid en viss station under mätperioden. I den bemärkelsen är LLW den svenska lågvattennivå som bäst motsvarar LAT för stater med tidvatten, men värdena beror på helt olika faktorer och ska därför inte jämföras.
MLW är medelvärdet av alla års lägsta vattenstånd vid en viss station under perioden.
I figurerna 2.9–2.11 jämförs värdena för LLW och MLW med nivån för det beräknade medelvattenståndet, MW, för ett visst år vid varje mätstation. Detta årtal kallas epok. För utredningen har SMHI valt epokerna 2000, 2015 och 2040.
Nivåerna för MW baseras på alla observationer vid respektive station sedan mätningarna startade vid just den stationen. De är beräknade enligt den metod som illustreras i figur 2.5. Värdet för MW blir därmed jämförbart med andra tillämpningar där SMHI:s värden för det beräknade medelvattenståndet används, t.ex. klimatanalyser.
För epoken 2040 (figur 2.11) har SMHI använt sig av tillgänglig information om hur det framtida medelvattenståndet förväntas komma att förändras enligt figur 2.8.
Alla nivåer i figurerna nedan uttrycks i RH 2000. SMHI har i illustrativt syfte även lagt in Sjöfartsverkets nya gränsnivåer för definition av bränning i figurerna.
Färgförklaringar till diagrammen i figurerna:
MW = beräknat medelvattenstånd för respektive år, baserat på hela den tillgängliga mätserien för respektive mätstation. MLW = medellågvattenstånd, baserat på mätningar 1984–2013. LLW = lägsta lågvattenstånd, baserat på mätningar 1984–2013. +0,2 m = ny övre gräns för bränning i sjökort, +0,2 m i RH 2000. -0,5 m = ny undre gräns för bränning i sjökort, -0,5 m i RH 2000.
Figur 2.9 Havsvattenstånd för epoken 2000
År 2000 ligger det beräknade medelvattenståndet, MW, vid SMHI:s mätstationer längs Västkusten på eller strax över nollnivån. Vid mätstationerna i Öresundsområdet varierar MW kring något högre värden. Vid mätstationerna inne i Östersjön ligger MW mellan 0,1 och 0,2 meter.
Medellågvattenståndet, MLW, vid mätstationerna längs Västkusten varierar mellan cirka -0,5 och -0,8 meter. I Öresundsområdet varierar MLW mellan cirka -0,6 och -1,0 meter. Vid mätstationerna inne i Östersjön varierar MLW från strax under -0,2 till -0,6 meter.
Figur 2.10 Havsvattenstånd för epoken 2015
Figur 2.10 visar att nivåerna för år 2015 genomgående ligger något lägre än för år 2000. Vid mätstationerna längs Västkusten ligger MW kring nollnivån. Detsamma gäller MW i Öresundsområdet. Vid mätstationerna inne i Östersjön pendlar MW runt 0,1 meter. Både LLW och MLW ligger inom samma intervaller som år 2000, med något lägre värden för vissa enskilda stationer.
SMHI har även analyserat den förväntade framtida utvecklingen av vattenståndsnivåerna längs Sveriges kust och prognostiserat värden för år 2040 då den globala havsnivån väntas ha stigit ytterligare.
Figur 2.11 Havsvattenstånd för epoken 2040
Som framgår av figur 2.11 börjar MW stiga längs Västkusten, i Öresundsområdet och längs Östersjökusten söder om Stockholm. Höjningen är störst längs Skånes sydkust där MW förväntas stiga till 0,3 meter år 2040. Samtidigt fortsätter MW att sjunka, till ungefär lika med nollnivån, vid alla mätstationerna längs Norrlandskusten främst som en effekt av landhöjningen.
Samma utveckling är tydlig även för LLW och MLW. Värdena för LLW och MLW fortsätter att sjunka längs Norrlandskusten men stiger i alla andra kustområden.
2.3.8. Jämförelse mellan 2015 års vattenståndsnivåer och de låga vattenstånden i 1965 års betänkande
I 1965 års Baslinjeutredning presenterades värden för det man då kallade ”lägsta observerade vattenstånd” och ”normalt lågt vattenstånd” längs den svenska kusten. Dessa nivåer motsvarar ungefär dagens lägsta lågvattenstånd, LLW, och medellågvattenstånd, MLW. En jämförelse mellan de värden som presenterades i 1965 års utredning och de data för motsvarande platser som finns i SMHI:s nuvarande databas visar en god överensstämmelse.
-1,6 -1,4 -1,2 -1,0 -0,8 -0,6 -0,4 -0,2
0,0 0,2 0,4 0,6
Kal ix
Furu ö gru n d
R atan
Skag sud d e
Spikar n a
Fo rs m ar k
Sto ckh o lm
La n d sor t
Mar viken
Visb y
Ö lan d s n . u d d e
O skar sham n
Kun gshol m sfort
Si m risham n
Skan ö r
Kl agsha m n
B ars eb äc k
Vik en
R ing h al s
Gö te b o rg
Sten u n gs u n d
Smö ge n
Kun gsv ik
V at tens tån d RH200 0 (m)
Station
Havsvattenstånd 2040
MW MLW LLW +0.2m -0.5m
På den tiden fanns tio aktiva mareografer där mätningar hade påbörjats mellan åren 1886–1916. För de platser där observationer saknades år 1965 har baslinjeutredningen troligen uppskattat nivåerna empiriskt. Exakt hur detta har gått till finns emellertid inte dokumenterat. Det är inte heller känt hur gamla uppgifter om lägsta observerade vattenstånd man kan ha beaktat. Uppgifterna kan ha erhållits från hamnkaptener eller kustbor som kunde ange hur lågt vattenståndet hade varit vid extrema förhållanden eller ha uppskattats från näraliggande platser. Som exempel kan nämnas området kring Kalix, där 1965 års utredning angav -1,4 meter som lägsta observerade lågvattenstånd. SMHI påbörjade sina mätningar i Kalix först år 1974. Dock finns mätningar i SMHI:s databaser från det näraliggande Furuögrund sedan 1916 och från dessa mätningar kan en uppskattning ha gjorts som verkar rimlig. Man kan också ha använt finska observationer som stöd.
I figur 2.12 presenteras en jämförelse mellan SMHI:s värden för år 2015, som är desamma som i figur 2.10, och SMHI:s beräknade nivåer för år 1965 uttryckta i RH 2000, som motsvarar de värden som redovisades i 1965 års utredning. SMHI har använt en linjär interpolation mellan befintliga stationer för att kunna presentera sannolika dåtida nivåer även för de platser som saknade observationer år 1965.
Värdena för LLW och MLW presenteras i förhållande till respektive års medelvattenstånd (MW). Ljusare färger avser 1965 års värden, mörkare färger avser 2015 års värden.
Figur 2.12 Jämförelse mellan 2015 års värden för lägsta lågvattenstånd (LLW) och medellågvattenstånd (MLW) samt SMHI:s rekonstruktion av motsvarande värden för år 1965
Som framgår av figur 2.12 har den stora landhöjningen i norr sänkt det beräknade medelvattenståndet, MW, längs Norrlandskusten från år 1965 till år 2015. Förändringen av MW-nivåerna är mindre i söder där en långsammare landhöjning har kompenserats helt eller delvis av den pågående havsnivåhöjningen.
Detta resulterar i lägre lågvattenståndsnivåer, LLW och MLW, längs Norrlandskusten och inne i Östersjön år 2015 jämfört med år 1965, men högre eller nästan oförändrade nivåer för de låga vattenstånden vid mätstationerna i Öresund och längs Västkusten.
Det vore därför rimligt att förvänta sig att vissa av de punkter längs Norrlandskusten och inne i Östersjön som 1965 års baslinjeutredning identifierade som lämpliga att använda som baslinjepunkter, eller andra cirkelbågemedelpunkter, för beräkning av territorialhavets bredd numera ligger betydligt högre än den nuvarande strandlinjen vid lågt vattenstånd. I dessa havsområden skulle det också efter år 1965 kunna ha tillkommit nya punkter som numera når upp över havsytan vid lågt vattenstånd och som är belägna längre ut till havs än de punkter som identifierades år 1965.
I Öresund och längs Västkusten är sannolikheten lägre för att nya punkter som når upp över havsytan vid lågt vattenstånd kan ha tillkommit som en följd av ändrade oceanografiska förhållanden eller på grund av landhöjning.
Nya mätinstrument och mer precisa mätmetoder gör också att resultaten från de fältmätningar som utförts av Sjöfartsverket, med hjälp av underlag från Lantmäteriet och SMHI, under 2012 och 2013 års mätsäsonger torde vara betydligt mer tillförlitliga än de uppgifter som 1965 års utredning hade tillgång till. Dessa mer exakta mätresultat förväntas därför i många fall leda till ändrade koordinater för punkter som ligger på samma landformationer som vissa av de punkter som identifierades i 1965 års betänkande, även om punkterna i princip är desamma.
En annan viktig skillnad jämfört med år 1965 är att den maximala bredden på det svenska territorialhavet har utökats från 4 till 12 nautiska mil. UNCLOS tillåter kuststaten att vid beräkning av territorialhavets yttre avgränsningslinje beakta lågvattensskär som ligger inom ett avstånd av högst territorialhavets bredd från fast land eller från en ö. Sådana lågvattenskär fick även beaktas enligt 1958 års territorialhavskonvention, men när 1965 års baslinjeutredning gjorde sina analyser var det svenska territorialhavet endast högst fyra nautiska mil brett. Det är således rimligt att förvänta sig att det kan finnas ett antal lågvattensskär längs den svenska kusten som ligger längre än fyra nautiska mil från fast land eller från en ö, och som alltså inte fick beaktas år 1965 men som numera kan användas för beräkning av territorialhavets bredd.
2.3.9. Markering av lågvattenskär i sjökorten efter övergången till RH 2000
Lågvattenskär markeras som bränningar eller undervattenstenar i Sjöfartsverkets officiella sjökort. Verkets definition av en bränning är ett grund vars högsta punkt ligger mellan -0,5 och +0,2 meter. En undervattensten definieras som ett grund vars högsta punkt ligger djupare än -0,5 meter.
södra Sverige försvinner i stället bränningar när havsnivån höjs och vissa övervattenstenar kommer att periodvis täckas av vatten och behöva omdefinieras till bränningar. Strandlinjen i havsområden utan stark landhöjning kommer successivt att förskjutas inåt landet. Effekterna blir störst i långgrunda havsområden. Denna förväntade utveckling är oberoende av Sjöfartsverkets övergång till RH 2000 som ny enhetlig referensyta.
Däremot förväntas vissa ytterligare bränningar tillkomma och vissa tidigare bränningar försvinna i havsområdena utanför flertalet mätstationer på grund av att Sjöfartsverket byter referensyta i sjökorten.
År 2000 är MW vid mätstationerna i Smögen och Kungsvik cirka 0,0 meter uttryckt i RH 2000. Detta innebär att i havsområdet utanför dessa två stationer kommer samma landformationer som Sjöfartsverket markerar som bränningar i sjökorten när man använder medelvattenståndet år 2000 som referensyta, att också definieras som bränningar efter verkets övergång till RH 2000.
I havsområdena utanför alla andra mätstationer, där MW år 2000 är högre än 0,0 meter i RH 2000, kommer vissa tidigare bränningar att ligga högre än 0,2 meter i RH 2000 och dessa bränningar torde följaktligen komma att markeras som övervattenstenar i de nya sjökorten. Samtidigt tillkommer rimligen andra nya bränningar eftersom vissa undervattenstenar som tidigare låg lägre än -0,5 meter under referensytan torde komma att markeras som bränningar efter övergången till RH 2000.
Nettoeffekten av tillkommande och bortfallande bränningar i ett visst havsområde till följd av övergången till det nya nationella höjdsystemet RH 2000, för att ange höjd- och djupnivåer i sjökorten, beror på de lokala havsbottenförhållandena.
Mest markant torde effekten av övergången till en ny enhetlig referensyta i sjökorten bli utanför mätstationerna vid Kalix och Ratan, där MW är 0,2 meter år 2000.
3. Översyn av svenska baslinjer och baslinjepunkter
3.1 1965 års betänkande och 1966 års lagstiftning
Sveriges nuvarande baslinjer och baslinjepunkter identifierades av 1965 års Baslinjeutredning i dess betänkande Sveriges sjöterritorium (SOU 1965:1). Utredningen såg som sin främsta uppgift att
föreslå ett system av räta baslinjer, som – inom ramen för gällande folkrättsliga regler – ger till resultat en klar och enkel territorialgräns utmed de delar av den svenska kusten, där de geografiska förhållandena föranleder användning av ett dylikt system.1
Man utgick i sitt resonemang från att inre vatten var en geografisk företeelse vars förekomst bestämdes av kustens naturliga beskaffenhet. En uttalad huvudprincip i utredningens betänkande var därför att enbart geografiska hänsyn skulle bestämma de räta baslinjernas uppdragande och att dessa linjer skulle sammanfalla med yttergränserna för vid kusten belägna inre vatten.
Baslinjepunkterna identifierades på grundval av hävdvunna svenska regler för hur baslinjer skulle dras och med hänsyn till den folkrättsliga utveckling som ägt rum samt med visst hänsynstagande till bestämmelserna i 1958 års territorialhavskonvention, även om Sverige inte hade anslutit sig till konventionen. Detta kombinerades med tillgängliga sjömätningsdata och uppgifter om nivåer för lågt vattenstånd på vissa platser längs den svenska kusten baserade på historiska mätdata från de tio mareografer som då var i bruk för mätning av vattenståndet och ”kompletterade i vissa fall med observationer på platsen”2.
3.1.1 Betänkandets bilaga med tabellförteckning
Baslinjeutredningens betänkande innehöll förslag till
- lag om Sveriges sjöterritorium, och
- kungörelse med närmare bestämmelser om territorialhavets beräkning, samt
- lag om ändring av 1 § i 1927 års tullstadga.
Till kungörelsen var fogad en bilaga med rubriken ”Förteckning över baslinjepunkter och cirkelbågemedelpunkter”.
Figur 3.1 Förteckningens tabellhuvud i Baslinjeutredningens betänkande ( SOU 1965:1 )
Tabellförteckningens första kolumn angav baslinjepunkter numrerade från 1–103 i löpnummerordning från gränsen mot Norge till gränsen mot Finland. Därefter följde en baslinjepunkt med nummer (104) som betecknades som ”Selkäsarvi. Den finska baslinjepunkten närmast gränsen”. Denna punkt låg på finskt territorium. Kolumn ett angav också baslinjepunkterna 141–161 som avsåg Gotland.
Förteckningens andra kolumn angav om en viss baslinjepunkt samtidigt även utgjorde en så kallad cirkelbågemedelpunkt3. Kolumn två i förteckningen innehöll förutom de löpnumrerade baslinjepunkterna i kolumn ett även ett antal ytterligare cirkelbågemedelpunkter längs olika delar av kusten, både vid normala och vid räta baslinjer. Även för dessa cirkelbågemedelpunkter angavs beteckning och beskrivning på samma sätt som för baslinjepunkterna. De löpnumrerade punkterna 111–112 i kolumn två avsåg ön Märket i Ålands hav. Punkterna 121–135 avsåg Gotska Sandön. Övriga cirkelbågemedelpunkter var numrerade från väst till öst med samma nummer som föregående baslinjepunkt följt av ett kolon och därefter ett löpnummer som varje gång började om från 1. Många av dem betecknades som bränningar.
Tre av cirkelbågemedelpunkterna i kolumn två skiljde sig från de övriga genom att deras platsnamn var kursiverade vilket, enligt en fotnot till förteckningen, betydde att utredningen ansåg att också dessa punkter utgjorde baslinjepunkter.4
Den tredje kolumnen angav beteckning och beskrivning, oftast i form av geografiska platsnamn. Kolumnerna fyra och fem angav ungefärlig position för varje punkt uttryckt i grader och minuter nord (N) respektive ost (O) med en decimals noggrannhet. Mellan varje par av baslinjepunkter skulle räta baslinjer dras utom i de fall där en asterisk i tabellförteckningen markerade övergång till eller från normal baslinje.
1965 års utredning angav i sitt förslag till förordningstext att territorialhavets bredd skulle beräknas från alla koordinatsatta punkter i betänkandets tabellförteckning, såväl baslinjepunkter som de ytterligare cirkelbågemedelpunkter som var medtagna i kolumn två. Betänkandets förslag till lagtext var också formulerat på ett sätt som visar att baslinjeutredningens avsikt var att samtliga punkter skulle beaktas vid beräkning av territorialhavets bredd.
Kungl. Maj:ts proposition (prop. 1966:119) med förslag till lag om Sveriges sjöterritorium innehöll inte någon information om betänkandets tabellförteckning. Förteckningen redovisades inte heller på något annat sätt inför riksdagens behandling av propositionen.
Propositionens förslag till text i lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium avvek något från betänkandets förslag. Det framgår av lagförslaget att det var regeringens avsikt att vid räta baslinjer skulle territorialhavet beräknas enbart från dessa linjer, utan beaktande av eventuella lågvattenskär som var belägna utanför baslinjerna.5 Vid normala baslinjer skulle lågvattenskären däremot beaktas vid beräkning av territorialhavets bredd.
3.1.2 Förordningen ( 1966:375 ) om beräkning av Sveriges sjöterritorium
I anslutning till lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium utfärdade Kungl. Maj:t kungörelsen (1966:375) med närmare bestämmelser om beräkningen av Sveriges sjöterritorium. Denna förordning har, i likhet med förslaget till kungörelse i Baslinjeutredningens betänkande, en bilaga som innehåller en tabellförteckning. Förordningens förteckning har rubriken ”Förteckning över baslinjepunkter” och omfattar endast de punkter som angivits som baslinjepunkter i kolumn ett i betänkandets förteckning. Ingen av de ytterligare cirkelbågemedelpunkter som var inkluderade i kolumn två i betänkandets förteckning finns med i förordningens förteckning.
Även förordningstexten är ändrad i förhållande till betänkandets förslag. Den direkta referensen till ”cirkelbågemedelpunkterna enligt bifogade förteckning” som fanns i betänkandets förslag till förordning har exempelvis strukits.
Förordningens förteckning anger baslinjepunkterna 1–103 längs den svenska kusten i löpnummerordning från väst till öst och uppgifterna för dessa punkter överensstämmer helt med uppgifterna för motsvarande punkter i betänkandets förteckning. Den sista baslinjepunkten i betänkandets förteckning, med löpnummer (104), är däremot inte medtagen.6
Baslinjepunkterna 104–124 i förordningens förteckning ligger runt Gotland och motsvarar baslinjepunkterna 141–161 i betänkandets förteckning.
Utöver den ändrade numreringen av baslinjepunkterna runt Gotland är den stora skillnaden mellan de två förteckningarna alltså att hela kolumnen två i betänkandets tabellförteckning är utelämnad i förordningens förteckning. Betänkandets cirkelbågemedelpunkter vid Märket, Gotska Sandön och Stora Karlsö, liksom alla andra cirkelbågemedelpunkter som fanns med i kolumn två i förteckningen saknas i förordningens förteckning. Varför dessa punkter utelämnades framgår inte av vare sig förordningstexten eller den ovan nämnda propositionen.
En möjlig förklaring kan vara att Sverige år 1966 inte var bundet av några formella internationella förpliktelser att offentliggöra information om territorialhavets yttre avgränsningslinjer. I 1958 års territorialhavskonvention, som Sverige inte hade anslutit sig till, ålades staterna endast att markera sina räta baslinjer i sjökort och att offentliggöra dessa sjökort. Det fanns således inget åtagande att identifiera de cirkelbågemedelpunkter som ingick i kolumn två i betänkandets tabellförteckning, och som utgjordes av lågvattenskär som kunde påverka beräkningen av territorialhavets bredd men som inte hade någon inverkan på dragningen av de räta baslinjerna.
Eftersom de utelämnade punkterna däremot påverkar beräkningen av det svenska territorialhavets yttre avgränsningslinje omfattas de, enligt utredningens uppfattning, rimligen av kraven i artikel 16 i FN:s havsrättskonvention (UNCLOS) om att kuststaten ska offentliggöra tillräcklig information om sina baslinjer för att fastställa territorialhavets bredd. För att möta kraven i UNCLOS artikel 16 borde förordningens tabellförteckning därför ha kompletterats med relevanta lågvattenskär när Sverige tillträdde konventionen.
Av underlagsmaterial som Havsgränsutredningen erhållit från Sjöfartsverket, bland annat en kopia på kartskissen över baslinjepunkter i 1965 års betänkande med ett vidhängande dokument från dåvarande Lantmäteriverket ”Skisser över baslinjepunkter och cirkelbågemedelpunkter” daterat 1977-09-19, framgår att svenska myndigheter efter år 1965 tycks ha arbetat vidare på basis av betänkandets tabellförteckning, både vad gäller de utelämnade cirkelbågemedelpunkterna i kolumn två och numreringen av
baslinjepunkter runt Gotland, alltså inte på basis av numreringen i den tabellförteckning som är bilagd 1966 års förordning.
En konsekvens av detta tillvägagångssätt är att Sveriges nuvarande baslinjepunkter vid Gotland inte har samma nummer i svenska myndigheters dokumentation som i gällande förordning, eller i den information som Sverige har lämnat till FN:s generalsekreterare. En annan konsekvens är att det inte är möjligt för någon att utifrån enbart författningstexterna härleda den territorialgräns i havet som är markerad i svenska officiella sjökort. Det går således inte att beräkna den svenska territorialgränsen utan att ha tillgång till Sjöfartsverkets databas eftersom de lågvattenskär som påverkar beräkningen varken är medtagna i lagstiftningen eller särskilt markerade i sjökorten.
3.2. Långsiktigt stabila baslinjepunkter och baslinjer
Utredningens överväganden har på ett avgörande sätt påverkats av det faktum att det pågår en övergång inom svenska myndigheter till att ange höjder och djup i det nya nationella höjdsystemet, RH 2000. Lantmäteriet och Sjöfartsverket markerar den nationella strandlinjen, NSL, längs hela Sveriges kust på kartor och i sjökort på nollnivån i detta höjdsystem. SMHI anger numera också vattenståndsdata i RH 2000.
3.2.1. Entydiga geografiska koordinater
Utredningens förslag: De geografiska koordinater för fastställ-
ande av svenska baslinjer som anges i författningstext ska gälla vid rättsskipning i Sverige och i svenska myndigheters övriga arbete.
Koordinaterna och kartmaterial som redovisar baslinjernas sträckning vid tidpunkten för lagens ikraftträdande ska finnas allmänt och kostnadsfritt tillgängliga i digitalt format.
Dessa förutsättningar måste vara kända för att koordinaterna ska kunna uttolkas på ett entydigt sätt av alla användare.
Avgränsningslinjer i havet kan inte märkas ut i den geografiska verkligheten. Linjerna måste i stället identifieras med hjälp av de två punkter som utgör varje linjes början respektive slut. Utredningen anser därför att det bör framgå av författningstexten om det är en punkts läge i verkligheten eller dess position på en bestämd landformation i en viss utgåva av sjökortet som ska gälla vid lagens tillämpning. Författningstexten bör även ange vilken linjetyp som ska användas för att dra räta baslinjer och vilket kartmaterial som ska användas för att identifiera den lågvattenlinje som utgör normal baslinje.
För svensk inomstatlig rättskipning och annan svensk myndighetsutövning anser utredningen att det är mest ändamålsenligt att i lag ange att det är de geografiska koordinater och linjetyper samt det kartmaterial som definieras i författningstext som ska gälla för att identifiera punkternas läge och baslinjernas sträckning. Lagen bör även ange att koordinaterna och det kartmaterial som redovisar punkternas och baslinjernas läge på berörd landformation (bränning, udde etc.) vid tidpunkten för lagens ikraftträdande ska finnas allmänt tillgängliga i digitalt format. Därmed undviks onödiga oklarheter och eventuell osäkerhet i myndigheternas arbete och vid annan verksamhet i havet. Denna kartredovisning ska inte förväxlas med Sjöfartsverkets uppdrag att redovisa baslinjernas sträckning i vid varje tidpunkt gällande sjökort.
Detta förfarande innebär att en viss svensk punkt, baslinje eller annan avgränsningslinje i havet ska anses ha det läge som koordinaterna anger tills författningstexten har ändrats även om berörd udde eller bränning skulle ha förflyttat sig sedan koordinaterna mättes in. Koordinater i officiella myndighetsdokument kan ändras först när tillämpliga lagar och/eller förordningar har ändrats. Ett liknande tillvägagångssätt tillämpas redan beträffande riksgränsens sträckning i gränsälvarna mot Finland och därmed också för den officiella avgränsningen av enskilt vatten där. Som framgår av kapitel 4 ändras den koordinatbestämda riksgränsen i älvarnas mittfåra endast etappvis i samband med de regelbundna gemensamma svensk-finska gränsöversyner som genomförs vart 25:e år.7
Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att vid mellanstatliga havsrättsliga tvister eller förhandlingar om var avgränsningslinjen ska gå mellan två intilliggande eller motstående staters sjöterritorier eller maritima zoner anses det enligt folkrättspraxis numera vara baslinjepunkternas verkliga lägen som ska vara utgångspunkt för geodetiska beräkningar, om det inte föreligger full överensstämmelse med tidigare inmätta koordinater eller dessas inritade läge i tidigare publicerade sjökort. Vid en internationell tvist eller ett annat internationellt skiljeförfarande kan domstolen i sina överväganden även komma att ta hänsyn till annat bevismaterial än de koordinatangivna punkter och det kartmaterial som anges i svensk författningstext. Vid förhandlingar med andra stater kan Sverige naturligtvis också gå till väga på motsvarande sätt.
3.2.2. Lågvattenlinje
Utredningens förslag: En enhetlig lågvattenlinje på nivån -0,5
meter i RH 2000 längs hela den svenska kusten ska utgöra referensnivå för att identifiera baslinjepunkter och andra punkter som påverkar beräkningen av det svenska territorialhavets bredd och andra avgränsningslinjer i havet.
I enlighet med utredningens direktiv ska de geografiska koordinaterna anges i referenssystemet SWEREF 99. Ett av syftena med övergången till RH 2000 är att alla höjd- och djupangivelser i svenska myndigheters dokument ska anges i samma höjdsystem. Utredningen har därför baserat sina överväganden på SMHI:s vattenståndsuppgifter uttryckta i det nya höjdsystemet. Som framgår av avsnitt 2.3 visar SMHI:s analys av observerade data för låga vattenstånd längs den svenska kusten att värdena för lägsta lågvattenstånd, LLW, ligger mellan -0,5 och -1,4 meter år 2015 vid de 23 mätstationerna. Värdena för beräknat medelvattenstånd, MW, vid respektive station ligger samma år mellan 0,0 och 0,2 meter.
utgörs den normala baslinjen för beräkning av territorialhavets bredd av lågvattenlinjen utmed kusten sådan den angivits i av kuststaten officiellt erkända storskaliga sjökort.
Utredningen anser att det är nödvändigt att identifiera de svenska baslinjepunkterna på en vattenståndsnivå som bättre motsvarar SMHI:s värden för lägsta lågvattenstånd längs den svenska kusten än vad som skulle bli fallet om punkterna identifierades på basis av NSL-data, alltså på nollnivån i RH 2000.
Utredningen har noga övervägt möjligheten att använda SMHI:s LLW-värde vid varje enskild mätstation som referensnivå för att definiera baslinjepunkter och lågvattenskär i respektive närmast liggande havsområde. Teoretiskt sett är det möjligt att gå till väga på detta sätt för att identifiera de baslinjepunkter och lågvattenskär som skulle vara mest lämpliga för att bestämma den yttre avgränsningslinjen för territorialhavets bredd i enlighet med kraven i UNCLOS. I praktiken krävs det emellertid mycket stora resurser i form av tid, personal och utrustning för att genomföra ett systematiskt sökande efter användbara punkter i förhållande till olika referensnivåer för lägsta lågvattenstånd och utföra den noggranna inmätning av alla potentiella punkter det i så fall skulle bli fråga om i stora havsområden. Utredningen har inte haft tillräckliga resurser till sitt förfogande för att kunna gå till väga på ett så detaljerat sätt.
Lantmäteriet och Sjöfartsverket har i stället använt sedvanliga metoder för kartering från flygfotografier kombinerat med aktuella uppgifter i sjökortsdatabasen för att avgöra var man borde göra fältmätningar. Möjligheterna att genom kartering från flygfotografier upptäcka okända landformationer i havet som är belägna djupare än en halv meter under den havsnivå som rådde vid fototillfället har visat sig kräva alltför omfattande resurser och har därför valts bort. Myndigheterna har i stället utarbetat vissa standardiserade riktlinjer för det analysarbete och de fältmätningar man utfört åt utredningen. Detta beskrivs närmare i avsnitt 3.3.
Som framgår av figurerna 2.9 och 2.10 i kapitel 2 är SMHI:s värden för LLW lika med eller lägre än -0,5 meter både år 2000 och år 2015 vid alla de 23 mätstationerna längs Västkusten, i Öresundsområdet och inne i Östersjön. Inget av de observerade värdena är högre än -0,5.
är MLW för fem av de fjorton mätstationerna lägre än -0,5 meter år 2000 och sju av fjorton år 2015.
Detta innebär att om man drar en enhetlig svensk lågvattenlinje längs hela Sveriges kust på nivån -0,5 meter kommer värdena för LLW att ligga lika med eller lägre än en sådan lågvattenlinje vid samtliga SMHI:s mätstationer för de studerade åren 2000 och 2015. Även flertalet MLW-värden skulle ligga under en sådan nivå. Utredningen kan således konstatera att vid en enhetlig svensk lågvattenlinje på nivån -0,5 meter som referensnivå skulle samtliga punkter som kan användas för att beräkna det svenska territorialhavets bredd ligga högre eller lika med de observerade LLW-värdena för alla mätstationer oberoende av var längs den svenska kusten en viss punkt är belägen.
År 2040 är de prognostiserade värdena för LLW fortfarande lägre än eller lika med -0,5 meter vid alla mätstationer utom vid Landsort, Marviken och Visby. Även knappt hälften av de prognosticerade värdena för MLW är lägre än -0,5 meter.
En svensk lågvattenlinje på -0,5 meter är således realistisk i den bemärkelsen att den underskrids vid alla SMHI:s mätstationer runt den svenska kusten, oavsett om det förekommer extrema eller mindre extrema låga vattenstånd vid en viss mätstation. Nivån är enhetlig så till vida att den väl representerar det vattenstånd som förväntas inträffa år efter år. Medelvärdet för alla de 23 mätstationernas medellågvattenstånd (MLW) är -0,56 meter8.
En enhetlig lågvattenlinje på nivån -0,5 meter ligger alltså på en nivå som förväntas underskridas vid alla mätstationer oberoende av varandra från år till år. En sådan nivå är också mindre beroende av observationsseriens längd, lokala förhållanden och vilken beräkningsmetod som används. Den är inte heller beroende av hur representativ en viss mätstation verkligen är för ett visst havsområde. Näraliggande stationer i södra och norra Sverige och längs Västkusten uppvisar till exempel stora skillnader vid extrema väderhändelser. Denna referensnivå är också representativ och robust i ett framtida klimatperspektiv då medelvärdet för alla stationers MLW förväntas ligga kring -0,5 meter även år 2040.
som referensnivå vid identifiering av lämpliga baslinjepunkter och andra punkter som påverkar beräkningen av territorialhavets bredd.
För havsområden där normal baslinje tillämpas innebär en enhetlig lågvattenlinje att territorialhavets bredd ska beräknas från en fiktiv strandlinje på fast land och på öar på nivån -0,5 meter i RH 2000. Utredningen skulle gärna ha sett att en strandlinje på nivån -0,5 meter, som markerar den normala baslinjen, kunde ritas in i sjökorten tillsammans med, men skild från, den strandlinje på nollnivån som Sjöfartsverket avser använda efter övergången till RH 2000. Verket har emellertid låtit förstå att man inte kan rita in en sådan linje eftersom man inte har tillräckligt detaljerade djupdata avseende grunda havsområden närmast fast land. En sådan fiktiv strandlinje på nivån -0,5 meter skulle inte heller kunna särskiljas från strandlinjen på nollnivån i flertalet havsområden i de skalor som är aktuella för verkets sjökort.
Utredningen föreslår vidare att geografiska koordinater bestäms på nivån -0,5 meter för de punkter som behövs för att identifiera de normala baslinjernas sträckning liksom för de punkter som behövs på eventuella lågvattenskär som ligger utanför dessa baslinjer och som påverkar beräkningen av territorialhavets bredd.
För havsområden med räta baslinjer innebär utredningens förslag att geografiska koordinater bestäms på nivån -0,5 meter för alla punkter på fast land och på öar som behövs för att fastställa sådana baslinjer liksom för de punkter som behövs på eventuella lågvattenskär som ligger utanför räta baslinjer och som påverkar beräkningen av territorialhavets bredd.
3.2.3. Identifiering av öar och lågvattenskär
Förekomsten av lågvattenskär har betydelse för avgränsningen av det svenska territorialhavet eftersom sådana landformationer får beaktas vid beräkning av territorialhavets bredd enligt UNCLOS artikel 13. Vissa förutsättningar måste emellertid vara uppfyllda. Den aktuella landformationen ska vara ett naturligt bildat landområde som är beläget över vattenytan vid lågt tidvatten men under denna vid högt tidvatten. Det ska också vara beläget på ett avstånd som inte överstiger territorialhavets bredd, alltså i Sveriges fall
12 nautiska mil, från fast land eller från en svensk ö. En ö ska enligt UNCLOS artikel 121 förbli över vattenytan vid högt tidvatten.
Eftersom tidvatten inte förekommer i Östersjön och tidvattenrörelserna är mycket begränsade längs Västkusten samlas tidvattenbaserade vattenståndsdata inte in av svenska myndigheter. Som framgått tidigare har SMHI emellertid en omfattande databas med uppgifter om vattenstånd längs den svenska kusten i relation till referensnivåer på land. I avsaknad av tidvattendata har SMHI på basis av observerade data från perioden 1984–2013 vid de 23 mätstationerna beräknat ett genomsnittligt värde för varje relevant typ av vattenstånd för hela den svenska kusten för år 2015. Följande svenska genomsnittliga vattenståndsvärden är rimliga motsvarigheter till de tidvattenvärden som åsyftas i UNCLOS. Utredningen har använt sig av dessa genomsnittsvärden för att bedöma vilka öar och lågvattenskär som kan användas för beräkning av det svenska territorialhavets bredd:
högsta högvattenstånd (HHW) = 1,38 meter medelhögvatten (MHW)= 0,97 meter beräknat medelvattenstånd (MW) = 0,08 meter medellågvatten (MLW) = -0,56 meter lägsta lågvattenstånd (LLW) = -0,82 meter
Med utgångspunkt i dessa värden kan en svensk landformation vars höjd uppgår till minst 1,38 meter betraktas som en ö enligt UNCLOS artikel 121. När höjden överstiger 0,97 meter bör landformationen rimligtvis också, enligt utredningens uppfattning, kunna betraktas som en ö. Öar har eget territorialhav.
En landformation vars höjd överstiger -0,82 meter skulle kunna betraktas som ett lågvattenskär enligt UNCLOS artikel 13. Men eftersom utredningen valt nivån -0,5 meter som normerande nivå för lågvattenslinjen längs Sveriges kust bör samma nivå även användas vid bedömning av vilka kobbar och skär som betraktas som lågvattenskär.
torialhavets bredd. Sådana landformationer omfattas inte heller av Sjöfartsverkets definition av bränning. Dessa landformationer skulle ha kunnat betraktas som lågvattenskär och därmed också ha påverkat beräkningen av det svenska territorialhavets bredd om utredningen hade valt en djupare liggande referensnivå för lågvattenlinjen i det aktuella havsområdet. I vissa havsområden har landformationer på djup ner till -1,4 meter9 tidvis varit belägna över vattenytan.
3.2.4. Sammanhållen lagstiftning om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner
Utredningens förslag och bedömning: En ny sammanhållen
lag om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner ersätter lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium och förordningen (1966:375) om beräkning av Sveriges sjöterritorium. Den nya lagen anger den geografiska omfattningen av Sveriges inre vatten, territorialhav, angränsande zon, kontinentalsockel och ekonomiska zon. Lagen anger också hur baslinjerna har identifierats och hur de yttre avgränsningslinjerna för sjöterritoriet och de maritima zonerna har fastställts.
Till lagen bifogas fem separata tabellförteckningar med geografiska koordinater för de svenska baslinjerna, den svenska territorialgränsen och de yttre avgränsningslinjerna för Sveriges angränsande zon, den svenska kontinentalsockeln och Sveriges ekonomiska zon.
Hänvisningar till den nya lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner ersätter befintlig text om omfattningen av berörda havsområden i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln och i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon.
Hänvisningarna till omfattningen av berörda havsområden utgår ur kontinentalsockelförordningen (1966:315) och förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon.
Utredningen föreslår att en ny sammanhållen lag om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner ska ersätta lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium och den tillhörande förordningen. Den nya lagen bör ange den geografiska omfattningen av:
- Sveriges sjöterritorium, både inre vatten och territorialhav,
- Sveriges angränsande zon som utredningen föreslår ska inrättas, se kapitel 5,
- den svenska kontinentalsockeln, samt
- Sveriges ekonomiska zon.
Av lagen bör framgå hur de svenska baslinjerna har fastställts och hur territorialgränsen och de yttre avgränsningslinjerna för de maritima zonerna har identifierats. De avgränsningslinjer för inre vatten, territorialhav, angränsande zon, kontinentalsockel och ekonomisk zon som är fastställda i överenskommelser med intillliggande eller motstående stater, inklusive de delar som sammanfaller med Sveriges riksgräns i havet mot Norge, Danmark och Finland, kommer därmed att anges i en och samma lag.
Förslaget har flera fördelar. Svenska myndigheter måste vid varje tidpunkt kunna ha en korrekt uppfattning om den geografiska omfattningen av Sveriges sjöterritorium och maritima zoner. Avgränsningslinjerna har mättekniska, juridiska och politiska aspekter av mycket speciell natur. Det är viktigt att ansvariga myndigheter kan upprätthålla en kontinuerlig och uppdaterad kompetens avseende förvaltning, administration och tolkning av lagstiftningen om gränsernas och avgränsningslinjernas exakta sträckning. En rättssäker hantering av frågorna kräver ett kontinuerligt ansvar av berörda myndigheter. Utredningen har funnit att detta arbete under långa perioder har varit en nedprioriterad verksamhet hos berörda myndigheter. Det har bland annat visat sig genom att författningstexter inte snabbt har uppdaterats när Sverige har ingått nya överenskommelser med annan stat och genom att Sjöfartsverket har ändrat de geografiska koordinater man använder för att visualisera gränser och avgränsningslinjer i sjökort utan föregående ändring av författningstexterna. Sverige tillhandahåller inte heller avgränsningslinjerna i digitalt format vilket numera efterfrågas i många sammanhang, inte minst inom EU-samarbetet. Genom att skapa en
sammanhållen lagstiftning för sjöterritoriets och de maritima zonernas geografiska omfattning och samtidigt frikoppla denna lagstiftning från de regelverk som avser villkoren för verksamheter inom sjöterritoriet och i de maritima zonerna anser utredningen att Regeringskansliets och övriga berörda myndigheters kompetens i frågor som rör gränsernas och avgränsningslinjernas exakta sträckning bör kunna stärkas betydligt. Det underlättar för alla berörda att hanteringen av alla frågor om sjöterritoriets och de maritima zonernas geografiska omfattning hanteras samlat inom Regeringskansliet. Ansvar för lagstiftningen om den svenska territorialgränsen och de svenska avgränsningslinjerna i havet bör följaktligen också samordnas med ansvaret för lagstiftningen om Sveriges riksgräns och ligga hos Utrikesdepartementet. Berörda fackdepartement bör även fortsättningsvis ansvara för de materiella bestämmelserna i kontinentalsockellagen (1966:314), lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon och den nya lagen om Sveriges angränsande zon.
Även det tekniska stödet till Regeringskansliet behöver stärkas för att upprätthålla en rättssäker hantering. I dag tillhandahåller Sjöfartsverket stöd när det gäller frågor som rör territorialgränsen och avgränsningslinjerna i havet och Lantmäteriet ansvarar för riksgränserna på land. Av Sjöfartsverkets instruktion framgår att verket ska redovisa och dokumentera Sveriges gränser till havs samt svara för skötsel och tillsyn av dessa gränsers utmärkning10. Lantmäteriet ska enligt myndighetens instruktion ansvara för redovisning, tillsyn och skötsel av Sveriges riksgräns på land mot Finland11. För hela riksgränsen mot Norge, riksgränsen mot Finland i havet, det stöd som Regeringskansliet behöver inför förhandlingar samt för de gemensamma översyner av riksgränserna mot Norge respektive Finland som regelbundet ska genomföras är myndigheternas ansvar däremot inte reglerat. Uppdrag till myndigheterna ges oftast ad hoc inför varje förhandling eller gränsöversyn. Detta har bl.a. inneburit att den tekniska revision som ska göras av punkterna i 1972 års överenskommelse med Finland ännu inte har ägt rum och att de regelbundna gemensamma översyner av riksgränsen mot Norge
respektive Finland som enligt gällande avtal ska genomföras inom vissa fastlagda intervaller inte har inletts i tid.
För att förbättra den nu beskrivna situationen skulle man kunna överväga att samla ansvaret hos en enda myndighet för alla tekniska aspekter på Sveriges gränser på land och i havet samt för avgränsningslinjerna för de svenska maritima zonerna. Utredningen har dock stannat för att inte föreslå någon ändring i den rollfördelning mellan Lantmäteriet och Sjöfartsverket som gäller för närvarande och som i huvudsak förefaller sakligt motiverad. I det sammanhanget har utredningen förutsatt att uppgifterna i fråga ges den uppmärksamhet och prioritet som är nödvändig både för att förvalta resultatet av utredningens arbete och för att leva upp till Sveriges åtaganden i internationella avtal. Det är dock utredningens uppfattning att den nuvarande situationen skulle vinna på om Lantmäteriet får ett mer uttalat uppdrag att ansvara för Sveriges riksgräns, oavsett om denna ligger på land eller i havet.
Information om de geografiska koordinaterna för de punkter på lågvattenlinjen längs normala baslinjer samt på lågvattenskär utanför dessa baslinjer som utgör underlag för beräkning av territorialgränsen ska inkluderas i en tabellförteckning som bifogas den nya lagen. Geografiska koordinater för samtliga punkter som krävs för de räta baslinjerna och de punkter på lågvattenskär utanför dessa baslinjer som påverkar beräkningen av territorialgränsen ska också tas med i förteckningen.
Uppgifterna i förteckningen ska, enligt UNCLOS artikel 16, deponeras hos FN:s generalsekreterare. Sverige ska också deponera information om baslinjer som dras över floder, bukter och hamnar i havsområden med normal baslinje.
Utredningens förslag innebär att alla baslinjer samt avgränsningslinjerna för sjöterritoriet och de maritima zonerna ligger fast tills riksdag och/eller regering finner behov att besluta om en ändring av lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner eller av någon av lagens bilagda tabellförteckningar. Detta kan bli aktuellt efter nästa svenska baslinjeöversyn, i samband med gränsförhandlingar eller av någon annan anledning. Om stora förändringar vid normala baslinjer skulle inträffa kan det vidare efter förslag från Sjöfartsverket, Lantmäteriet eller annan berörd myndighet finnas skäl att överväga ändring i någon eller några av lagens tabellförteckningar.
Med hänsyn till effekterna av den förväntade globala havsnivåhöjningen i kombination med fortsatt landhöjning, främst i norra Sverige, bör de svenska baslinjepunkterna mätas om med jämna mellanrum. Utredningen anser att en ny svensk baslinjeöversyn bör genomföras om 30 år.
3.3. Myndigheternas analys- och fältmätningsarbete
Fältmätningsarbetet inleddes med att Lantmäteriet och Sjöfartsverket gjorde en fullständig genomgång av befintligt bildmaterial över den svenska kusten med avseende på bland annat aktualitet, vattenstånd och höga vågor i bilderna. Man konstaterade att befintligt material inte uppfyllde de kvalitetskrav som måste ställas och att det därför krävdes kompletterande flygfotografering på 3 000 meters höjd. Flygbilderna borde tas vid lågt vattenstånd. De kunde bara tas vid bra väder med låga vågor och hög solhöjd för att man med stor säkerhet skulle kunna kartera de landformationer som kunde tänkas ha betydelse för att bestämma uppdaterade baslinjer.
En utgångspunkt för arbetet var att den nya baslinjesträckningen i allt väsentligt förväntades komma att följa den befintliga sträckningen. En särskild karteringszon drogs därför upp längs de befintliga svenska baslinjerna. Zonen omfattade ett område på 1 000 meter från baslinjerna in mot land samt dessutom en cirkelyta med radien 1 000 meter omkring varje befintlig baslinjepunkt och varje cirkelbågemedelpunkt som var omnämnd i den tabellförteckning som var bilagd 1965 års betänkande. Om 6-metersdjupkurvan i sjökortet avvek från denna yta utökades karteringszonen till att även omfatta området ut till denna kurva. Även friliggande områden med 6-meterskurvor utanför området inkluderades i karteringszonen.
Figur 3.2 Principskiss över karteringszonen
Tack vare gynnsamma väderförhållanden kunde flygfotografering påbörjas i mitten av mars år 2012 längs med karteringszonen. Vanligtvis räckte det med tre stråk för att få stereotäckning. Inför varje flygning gjordes en noggrann kontroll, med hjälp av information från SMHI, av att kriterierna för vattenstånd, våghöjd, vindriktning med mera var uppfyllda. Totalt togs cirka 9 000 flygbilder.
mäteriets befintliga normalhöjdsbilder och kompletterades sedan med kartering i 3 000-metersbilderna. Alla 2,5-kilometersrutor som på något sätt berördes av karteringszonen karterades fullständigt. Stereokarteringen tog längre tid än planerat. Längs Ölands östra sida karterades till exempel nästan 20 000 bränningar och cirka 6 000 övervattenstenar. Å andra sidan fanns det på andra håll flera långa raksträckor över öppet hav utan några objekt alls att kartera.
Särskilt intresse ägnades åt uppgrundningar långt ute till havs. Bland annat flygfotograferades och karterades Finngrunden som ligger cirka 50 km öster om Gävle. Den högst karterade punkten i området, Västra Finngrundsbanken, visade sig emellertid ha höjdvärdet -0,6 meter vilket var för djupt för att kunna komma i fråga.
Efter utförd kartering skickades materialet till Sjöfartsverket för korrekturläsning. Därefter gick korrekturet tillbaka till Lantmäteriet för rättning av originaldatabasen.
Alla objekt som karterats av Lantmäteriet (strandlinjer, övervattenstenar, bränningar och undervattenstenar) betraktades som en första bruttolista över potentiella punkter för de uppdaterade baslinjerna.
Nästa steg var att kontrollera den karterade informationen i fält (se figur 3.3). Fältmätningarna utfördes under perioden maj till oktober 2012 och april till oktober 2013 med vissa kompletterande mätningar under hösten 2014 av mätteam från Sjöfartsverket som besökte och mätte in de punkter som bedömdes vara mest intressanta. Som mest hade verket två team ute samtidigt. Två vattenskotrar inköptes för ändamålet som komplement till verkets ordinarie sjömätningsbåtar.
Figur 3.3 Foto från mätningen Högbonden (fotograf Johan Riismark, Sjöfartsverket)
Mätteamen började med att mäta in det ytterst belägna karterade objektet i närheten av en viss befintlig baslinjepunkt eller cirkelbågemedelpunkt. Om objektet inte uppfyllde kriterierna fortsatte man in mot land till nästa objekt. Varje objekt som uppfyllde kriterierna skulle om möjligt mätas in på tre nivåer 0,0, -0,3 och -0,5 meter. Noggrannhetskravet på mätningarna var ±0,1 meter (95 % tillförlitlighet). De inmätta punkterna analyserades, kvalitetssäkrades och indelades i fyra grupper:
- punkter högre än -0,1 meter.
- punkter mellan -0,1 och -0,4 meter.
- punkter mellan -0,4 och -0,6 meter.
- punkter djupare än -0,6 meter.
på en kartskiss över det aktuella kustavsnittet, ortofoto över området samt foton från mättillfället. Även skoterspår från fältmätningarna redovisades för att ange var mätteamen hade sökt efter karterade punkter.
Materialet utvärderades tillsammans med utredningens sekretariat. Vid utvärderingen bedömdes om objektet uppfyllde de krav som ställs upp i UNCLOS för att ett visst objekt ska kunna definieras som baslinjepunkt, punkt på lågvattenlinjen, lågvattenskär respektive ö samt om övriga tillämpliga bestämmelser om hur och till vilka punkter räta baslinjer får dras var uppfyllda. Ett antal inmätta punkter sorterades bort.
Sjöfartsverket avgjorde därefter vilka av de kvarvarande punkterna som gav utslag vid beräkning av det svenska territorialhavets gräns och avgränsningslinjerna för den nya svenska angränsande zonen. I beräkningsarbetet segmenterade verket långa linjer och cirkelbågar för att få fram det antal ytterligare geografiska koordinater som behövs i varje enskilt fall för att en viss linje ska kunna visualiseras så korrekt som möjligt vid användande av olika kartprojektioner. Man använde olika långa segment för olika långa räta linjer och olika cirkelbågar. Segmentlängden varierar också beroende på vilken linje det rör sig om (baslinje, territorialhavets gräns, avgränsningslinje för angränsande zon etc.).
Med segmentering menas här att räta linjer eller cirkelbågar delas upp i flera dellinjer för att underlätta entydig redovisning, lagring och grafisk visualisering. Om dessa linjer ska redovisas rätt på en karta måste formen på linjen deformeras enligt reglerna (algoritmerna) för den enskilda kartprojektionen. Få datorbaserade kartverktyg kan hantera långa linjer och cirkelbågar korrekt. Genom segmentering delas linjerna upp i kortare segment och kan visualiseras med godtyckligt verktyg och med acceptabla avbildningsfel.
Räta linjer kan delas in tre huvudgrupper: geodetisk linje, loxodrom och rät linje i viss kartprojektion.
En linje som böjer längs med jordkrökningen på den ellipsoidformade (tredimensionella) yta som utgör geodetisk modell för jordklotet och som dessutom följer den närmaste vägen mellan linjens ändpunkter är en geodetisk linje.
hela vägen. Geodetiska linjer blir krökta i Mercators projektion medan loxodromer förblir raka. Detta är bakgrunden till att Mercators projektion blivit standard för tryckta sjökort, även om det finns sjökort baserade på andra kartprojektioner. En loxodrom beskriver inte den närmsta vägen mellan två punkter. Därför används inte loxodromen för ruttplanering inom sjöfarten om det är fråga om längre sträckor. GPS-navigatorers funktioner som visar vägen mellan två punkter behöver inte baseras på en loxodrom, utan kan basera beräkningen på en geodetisk linje i stället.
En rät linje i godtycklig kartprojektion får de egenskaper som den enskilda kartprojektionen har. För Sverige är Transversal Mercator, även kallad Gauss, lämplig för andra kartor än sjökort då den avbildar områden med nordsydlig utbredning utan att orsaka uppenbara deformationer. För digitala sjökort väljs kartprojektion genom aktuella systeminställningar. Den i direktiven påbjudna kartprojektionen SWEREF 99 TM är en Gaussprojektion, med alla parametrar definierade.
De föreslagna räta baslinjerna är definierade som geodetiska linjer. Sjöfartsverket bedömer att segmentlängderna för räta linjer inte bör överstiga 4,5 km. Utredningen har valt att använda den segmentering som genereras automatiskt i beräkningsprogrammet CARIS-LOTS (10 segment per linje) kompletterad med manuell urglesning av punkter som ligger onödigt tätt. Denna segmentering har även tillämpats på de räta linjer som är parallella med räta baslinjer som har beräknats i LOTS-programmet, nämligen delar av territorialhavets gräns (12 nautiska mil) och av avgränsningslinjerna för den angränsande zonen (24 nautiska mil).
Några av de föreslagna baslinjerna är längre än 45 km, vilket innebär att den maximala segmentlängden kommer att överskridas. Dessa baslinjer har analyserats och felen är beräknade. Maximalt fel vid presentation i Gauss projektion blir en dryg cm medan maximalt fel vid presentation i Mercators projektion blir cirka 67 cm.
Segmentering av en cirkelbåge innebär att cirkelbågen delas upp i flera segment. Programmet LOTS genererar automatiskt en brytpunkt för varje grad på cirkelbågen vilket gör att segmentlängden blir beroende av cirkelns radie. Genom att glesa ut segmentpunkterna kan alternativa segmentlängder väljas. För cirkelbågar med radien 4 nautiska mil har punkterna glesats ut så att segmentlängden är högst 422 meter. För cirkelbågar med radien 12 nautiska
mil är segmentlängden högst 776 meter. För cirkelbågar med radien 24 nautiska mil är segmentlängden högst 1 033 meter.
Räta linjer som är fastställda i överenskommelser med andra stater har också delats upp i 4,5 km långa segment, antingen som geodetiska linjer eller som loxodromer beroende på vad som anges i respektive avtal. Överenskomna linjer som är definierade som geodetiska linjer har segmenterats i programmet LOTS med segmentlängden 1 852 meter på grund av en teknisk begränsning i LOTS, vilken ger kortare segmentlängd än för andra långa linjer. För kontinentalsockelns avgränsningslinjer erhålls cirka 700 ”segmentpunkter”.
Överenskomna linjer som är definierade som loxodromer har segmenterats i programmet Radius Vision och i Mercators projektion. Segmentlängden 1 000 meter har valts för dessa segment. Med den kortare segmentlängden blir kartprojektionens felbidrag acceptabelt.
Beräknade avgränsningslinjer gentemot andra stater har behandlats på samma sätt som långa (geodetiska) linjer.
De punkter och linjer som definierar avgränsningslinjerna för kontinentalsockeln och/eller för Sveriges ekonomiska zon har också använts för att definiera territorialhavets gräns och avgränsningslinjerna för Sveriges angränsande zon i de fall då dessa linjer når ut till en avgränsningslinje som är överenskommen med en annan stat.
Skärningspunkter mellan beräknade respektive överenskomna gränser och/eller avgränsningslinjer har beräknats i planet, SWEREF 99 TM.
3.4. Förslag till uppdaterade svenska baslinjer
Utredningens förslag: Räta baslinjer dras i form av räta geo-
detiska linjer mellan två inmätta eller beräknade punkter på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter i RH 2000, samt över hamninlopp, flodmynningar och bukter.
Havsområden innanför räta baslinjer utgör inre vatten. Baslinjepunkter anges i löpnummerordning. Numreringen börjar vid riksgränsen mot Norge och fortsätter till riksgränsen mot Finland i norra Bottenviken. Numreringen går vidare med nya nummerserier runt Gotland, vid Stora Karlsö, runt Gotska Sandön, vid Märket och vid Ven.
Normala baslinjer dras längs kustens strandlinjer på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter i RH 2000. De punkter på lågvattenlinjen som påverkar beräkningen av territorialhavets bredd anges med föregående baslinjepunkts nummer följt av kolon och siffran 1 (1:1). Finns det fler än en punkt på lågvattenlinjen innan nästa baslinjepunkt används löpnummer efter kolonet (1:2, 1:3 osv.).
Punkter på lågvattenskär som påverkar beräkningen av territorialhavets bredd anges också med föregående baslinjepunkts nummer följt av kolon och siffran 1 (1:1). Finns det fler än ett lågvattenskär eller en punkt på lågvattenlinjen innan nästa baslinjepunkt löpnumreras punkterna efter kolonet i den ordning som de kommer (1:2, 1:3 osv.).
Baslinjepunkterna och de punkter som ligger på lågvattenlinjen längs normal baslinje eller på lågvattenskär som påverkar beräkningen av territorialhavets bredd förtecknas i bilaga 1 till den av utredningen föreslagna nya lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner. Även de brytpunkter som är ett resultat av segmentering av cirkelbågar och långa linjer inkluderas i bilagan. Samtliga punkter anges med geografiska koordinater med positioner i latitud och longitud uttryckta i SWEREF 99. Koordinaterna skrivs i kompakt form med grader, minuter och sex decimaler på minuten.
1966 års lagstiftning innehöll regler för hur baslinjer och territorialgräns skulle beräknas. Utredningens ansats innebär i stället att i en ny lag fastställa resultatet av de mätningar, beräkningar och bedömningar som utredningen har gjort i enlighet med gällande havsrätt.
Utredningen har analyserat resultatet från fältmätningarna mot bakgrund av annat tillgängligt material och föreslår att uppdaterade svenska baslinjer ska dras från riksgränsen mot Norge fram till riksgränsen mot Finland i norra Bottenviken, runt Gotland, runt Gotska Sandön och vid Märket i Ålands hav mellan de punkter och på det sätt som beskrivs nedan. Vidare föreslås att normal baslinje ska dras vid Stora Karlsö, och för ordningens skull också vid Ven, på de sidor som vetter mot territorialhavets gräns.
Varje baslinje har dragits mellan två inmätta eller beräknade punkter. Normala baslinjer har dragits längs kustens strandlinjer på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter uttryckt i RH 2000. Räta baslinjer har dragits i form av räta geodetiska linjer.
För varje baslinjepunkt redovisas löpnummer, orts- eller platsnamn, punktens inmätta eller beräknade position uttryckt med geografiska koordinater i latitud och longitud i SWEREF 99 med grader och minuter med sex decimaler på minuten, samt uppgift om huruvida normal eller rät baslinje har dragits fram till nästa baslinjepunkt. Punkter som ligger på lågvattenlinjen eller på lågvattenskär och som behövs för beräkning av territorialgränsen redovisas på liknande sätt.
Koordinaterna skrivs i kompakt form med grader, minuter och sex decimaler på minuten (11-11,123456N och 99-99,123456E). Därmed minimeras risken för missförstånd vid elektronisk hantering.
De namn som åsatts baslinjepunkter samt vissa lågvattenskär och punkter på lågvattenlinjen har granskats av Ortnamnsenheten vid Lantmäteriet. Detta har lett till att vissa befintliga baslinjepunkter och lågvattenskär har fått ändrade namn i förhållande till 1965 års betänkande. Oftast har endast stavningen ändrats, men det förekommer även att öar och skär har nya namn i förhållande till vad som gällde år 1965. En generell förändring som gjorts i utredningens förslag är att punkter som är lokaliserade på öar med fyrar (men vars koordinater inte markerar fyrens mittpunkt) har fått öns namn i stället för fyrens. I de fall en punkts namn ändrats helt, redovisas även det tidigare namnet.
För varje baslinjepunkt anges även de geografiska och eventuella andra särskilda förhållanden som karaktäriserar punkten. Vidare anges om den inmätta eller beräknade punktens position innebär något mer än en marginell förändring av den föreslagna baslinjens sträckning fram till nästa baslinjepunkt i förhållande till motsvarande befintlig baslinje. Med marginell förändring avses att den uppdaterade baslinjen har flyttats mindre än 100 meter inåt eller utåt i förhållande till land. Utredningen har valt 100 meter som rimlig förflyttningsmarginal därför att osäkerheten har uppskattats vara åtminstone ±100 meter hos de geografiska koordinater som anges i gällande förordningstext. I förordningstexten anges koordinaterna med ”ungefärligt läge” uttryckta i grader och minuter med en decimal på minuten, vilket ger en osäkerhet motsvarande 185 meter i latitud och cirka 100 meter i longitud i upplösning.
När denna osäkerhet har eliminerats med hjälp av modern mätteknik kan baslinjerna förflyttas i storleksordningen ±100 meter enbart på grund av att positionen för en av utredningen inmätt eller beräknad punkt anges med större precision än vad som är möjligt att uppnå för samma punkt med hjälp av de geografiska koordinater som anges i 1966 års förordning. De punkter som mätts in under utredningsarbetet har en osäkerhet på ±10 cm.
En komplicerande faktor i arbetet med att utvärdera skillnaderna mellan utredningens förslag till uppdaterade baslinjer och befintliga svenska baslinjer är emellertid att det under utredningens gång har framkommit att de geografiska koordinater som anges i gällande författningstext inte överensstämmer med de koordinater som Sjöfartsverket numera har lagrade i sin sjökortsdatabas för motsvarande punkter. Verket gjorde nämligen år 2010 en intern översyn av de koordinater för baslinjepunkter och cirkelbågemedelpunkter som fanns i sjökortsdatabasen. De då aktuella koordinaterna jämfördes med tidigare sammanställt material från år 1977, som sannolikt hade utgjort underlag för utvidgningen av det svenska territorialhavet från 4 till 12 nautiska mil. Dessutom jämförde man med tillgängliga ortofoton. I de fall då tydliga objekt i ett ortofoto stämde överens med 1977 års material justerades koordinaterna i sjökortdatabasen. Inga helt nya punkter skapades dock. Samtidigt ersatte verket de tidigare produktberoende havsgränsdatalagren12,
som var organiserade för översiktskort, kustkort, skärgårdskort och specialkort, med ett enda skaloberoende havsgränslager i databasen. Den havsgräns i respektive havsområde som redovisades i ”bästa skala” valdes ut till det nya skaloberoende gränslagret. De övriga produktberoende havsgränslagren kasserades. De tidigare produktberoende havsgränslagren hade digitaliserats i början av 1990-talet från analoga tryckorginal i samband med att verket etablerade den digitala sjökortsdatabasen.
Någon motsvarande uppdatering av de geografiska koordinaterna i gällande förordningstext gjordes emellertid inte, varken i början av 1990-talet eller i samband med Sjöfartsverkets interna översyn av koordinaterna i databasen år 2010.
I de befintliga officiella svenska sjökort som Sjöfartsverket publicerar presenteras således baslinjer, och territorialgränser, som är baserade på andra, mer precisa, geografiska koordinater än vad som anges i gällande svensk författningstext. Detta missförhållande bör snarast rättas till.
Ovanstående innebär också att utredningen endast har kunnat analysera de inmätta eller beräknade punkterna i förhållande till de befintliga punkter och baslinjer vars geografiska koordinater Sjöfartsverket numera har lagrade i sjökortsdatabasen. De baslinjer som olika alternativa punkter skulle kunna generera har därför inte kunnat jämföras med baslinjer mellan de punkter vars geografiska koordinater anges i gällande förordningstext. Detta förhållande har försvårat utredningens ansträngningar att avgöra hur stor skillnaden verkligen är mellan utredningens förslag till uppdaterade baslinjer och baslinjer baserade på de koordinater som anges i gällande författningstext. Eller uttryckt med andra ord, hur stor förändring av Sveriges inre vatten i havet längs olika delar av kusten som utredningens förslag innebär i jämförelse med det inre vatten som är definierat i gällande lagstiftning.
Utredningen har således endast kunnat jämföra de föreslagna baslinjerna med de befintliga baslinjer som tagits fram av Sjöfartsverket på basis av nu tillgängliga uppgifter i verkets sjökortsdatabas. Denna osäkerhet i jämförelsematerialet tillkommer utöver den relativt stora osäkerhetsmarginal som finns hos förordningstextens koordinater.
användas för att uppnå en optimal uppdatering av de svenska baslinjerna. Utredningen har strävat efter att så långt som det har bedömts möjligt med hänsyn till nuvarande faktiska geografiska förhållanden behålla de enskilda baslinjernas huvudsakliga sträckning.
Längs merparten av kusten har baslinjepunkter identifierats på samma ställe eller i nära anslutning till de baslinjepunkter som anges i 1966 års förordning. Utredningen har i några fall valt att flytta en baslinjepunkt eller lägga till en ny baslinjepunkt.
En ny baslinjepunkt vid Grundkallens fyr har tillkommit. Denna punkt ligger mindre än 12 men mer än 4 nautiska mil från närmaste svenska ö. 1965 års Baslinjeutredning kunde inte ta med denna punkt som baslinjepunkt eftersom punkten då låg längre från närmaste ö än det dåvarande territorialhavets bredd.
I Bottenviken har några enstaka baslinjepunkter flyttats närmare land eftersom inga punkter har kunnat mätas in på den tillämpade lågvattenlinjen. Utredningens antagande att många nya baslinjepunkter och lågvattenskär skulle tillkomma längs Norrlandskusten på grund av landhöjningen har inte fullt ut bekräftats vid mätningarna där. Det torde delvis bero på att den valda enhetliga lågvattenlinjen på nivån -0,5 meter längs hela den svenska kusten ligger högre än de nivåer för lägsta vattenstånd som 1965 års utredning använde som referensnivåer i dessa områden, men det kan också hänga samman med djupförhållanden och bottenstruktur.
Kartering och fältmätning har också gjorts avseende Kopparstenarna (norr om Gotska Sandön) samt Finngrunden (öster om Gävle), men inga användbara punkter påträffades.
Längs kuststräckor med normal baslinje har ett stort antal nya punkter identifierats och mätts in på lågvattenlinjen. Territorialhavets bredd beräknas från dessa punkter eftersom de normala baslinjerna inte är identiska med strandlinjen i sjökorten utan ligger på nivån -0,5 meter. Utredningen har kallat de nya punkterna för punkter på lågvattenlinjen. Ett stort antal lågvattenskär som påverkar beräkningen av territorialhavets och/eller den angränsande zonens bredd har också identifierats både i anslutning till befintliga lågvattenskär och på andra ställen.
verkar beräkningen av territorialhavets bredd samt förslag till uppdaterade baslinjer beskrivs nedan punkt för punkt.
Utredningen föreslår att uppgifterna redovisas i tabellform i en förteckning som utgör bilaga 1 till den föreslagna lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner. I bilagan bör även koordinaterna för de brytpunkter som har använts vid segmentering av cirkelbågar och långa linjer redovisas. En sådan koordinatförteckning redovisas i bilaga 4 till detta betänkande.
3.4.1. Förslag till uppdaterade baslinjer längs fast land och Öland
Referenserna till ”befintliga” punkter i detta avsnitt avser den numrering som berörda punkter har i den tabellförteckning som är bilagd Baslinjeutredningens betänkande (SOU 1965:1).
En beskrivning i form av kartskisser över alla föreslagna baslinjepunkter samt punkter på lågvattenlinjen och punkter på lågvattenskär som påverkar beräkningen av territorialhavets bredd finns i bilaga 11 till detta betänkande. Bilaga 11 finns endast i elektronisk form på regeringens hemsida (www.regeringen.se) I förekommande fall redovisas även befintliga punkter och baslinjer i kartskissen. I figur 3.4 presenteras en översiktlig karta med de föreslagna baslinjerna. Räta baslinjer anges som gröna linjer längs kusten. Normala baslinjer följer strandlinjen i kartbilden och är inte markerade på annat sätt.
Figur 3.4 Översiktlig karta över de föreslagna baslinjerna längs Sveriges kust
Baslinjepunkt 1: Gränsboj 2
Gränsboj 2 behålls som baslinjepunkt 1. Gränsboj 2 markerar den punkt XX på riksgränsen mellan Sverige och Norge som har fastställts genom internationell skiljedom. Punkten utgörs av en gulmålad plastboj som är fäst på havsbotten med en 80 meter lång kätting. Den ägs och förvaltas av Sverige och Norge gemensamt. Bojen med förankring kontrollerades av Sjöfartsverket senast den 6 juni 2012 utan anmärkning. Läget för Gränsboj 2 har beräknats baserat på inmätta koordinater för punkterna m och l13 och är
1. 58-56,536503N och 10-55,074803E.
Från baslinjepunkt 1 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 2.
Baslinjepunkt 2: Stora Drammen, V-punkten
Det finns för närvarande två baslinjepunkter på Stora Drammen, punkterna 2, Stora Drammen N-punkten och 3 Stora Drammen V. V-punkten, med en kort normal baslinje dem emellan. På grund av geografiska förändringar de senaste femtio åren, bland annat landhöjningen, anser utredningen att det endast behövs en baslinjepunkt på Stora Drammen. Utredningens förslag innebär att de två befintliga baslinjepunkterna ersätts med en enda punkt, den uppdaterade baslinjepunkten 2, och att den befintliga normala baslinjen utgår.
Den inmätta punktens position ligger på ön Stora Drammens lågvattenlinje, cirka 47 meter söder om den befintliga punkten 3. Den inmätta positionen har koordinaterna
2. 58-55,754900N och 10-57,445290E.
Från baslinjepunkt 2 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 3.
Ändringen resulterar i en mindre utflyttning av baslinjerna till och från Stora Drammen, men detta påverkar inte avgräns-
ningslinjen för det svenska territorialhavet eftersom riksgränsen är reglerad i en överenskommelse med Norge.
Baslinjepunkt 3: Klövningen – Mörholmen, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Klövningen – Mörholmen har löpnummer 4.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen av en ö, cirka 3 meter öster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
3. 58-53,245020N och 10-57,679310E.
Från baslinjepunkt 3 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 4.
Baslinjepunkt 4: Segelskären, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Segelskären har löpnummer 5.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på en ö, cirka 6 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
4. 58-46,633410N och 10-58,590700E.
Från baslinjepunkt 4 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 5.
Baslinjepunkt 5: Trolleskären, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Trolleskären har löpnummer 6.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på ett grundflak, som består av flera öar och skär inom 3-meterskurvan, cirka 6 meter nordväst om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
Baslinjepunkt 6: Yttre brottet, SV-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Yttre brottet har löpnummer 7.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på ett grundflak, som består av en ö och flera skär inom 3-meterskurvan, cirka 9 meter sydväst om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
6. 58-19,646030N och 11-12,283420E.
Från baslinjepunkt 6 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 7.
Baslinjepunkt 7: Måseskär, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Måseskär har löpnummer 8.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på en ö, cirka 1 meter söder om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
7. 58-05,661320N och 11-19,542430E.
Från baslinjepunkt 7 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 8.
En punkt har mätts in på lågvattennivån på ett grundflak, som består av flera skär inom 3-meterskurvan, cirka 20 meter väster om den befintliga baslinjen. Punkten kan användas som ett lågvattenskär och resulterar i en utbuktning på territorialhavets avgränsningslinje. Den inmätta positionen har koordinaterna
7:1. 58-04,708280N och 11-20,044410E.
Baslinjepunkt 8: Dynan, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Dynan har löpnummer 9.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på ett grundflak, som består av en ö och flera skär inom 3-meterskurvan, cirka 8 meter sydväst om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
8. 57-53,700590N och 11-26,124070E.
Från baslinjepunkt 8 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 9.
Baslinjepunkt 9: Vinga ungar, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Vinga ungar har löpnummer 10.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på ett grundflak, som består av flera öar och skär inom 3-meterskurvan, cirka 6 meter söder om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
9. 57-38,190960N och 11-35,350420E.
Från baslinjepunkt 9 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 10.
Baslinjepunkt 10: Klockfoten, SV-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Klockfoten har löpnummer 11.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på en grusrevel, som har samband med ett grundflak bestående av flera öar och skär inom 3-meterskurvan, på samma position som den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
10. 57-17,794710N och 11-53,649860E.
bredd är reglerad i 1979 års skriftväxling med Danmark, som beskrivs i kapitel 4. Punktens inmätta position har koordinaterna
10:1. 57-09,071080N och 12-06,402970E.
Baslinjepunkt 11: Lille Balken, SV-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Lille Balken (tidigare namn Klåbäck) har löpnummer 12.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på ett grundflak, som består av två öar och flera skär inom 3-meterskurvan, cirka 2 meter öster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
11. 57-09,031050N och 12-06,512890E.
Från baslinjepunkt 11 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 12.
Baslinjepunkt 12: Rödskär, SV-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Rödskär har löpnummer 13.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på en ö, cirka 4 meter norr om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
12. 57-03,823470N och 12-14,501010E.
Från baslinjepunkt 12 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 13.
Baslinjepunkt 13: Lindbådan, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Lindbådan har löpnummer 14.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på en grusrevel, som har samband med ett grundflak bestående av flera öar och skär inom 3-meterskurvan, cirka 65 meter väster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
13. 56-55,139010N och 12-21,321920E.
Från baslinjepunkt 13 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 14.
Någon punkt som skulle kunna motsvara det befintliga lågvattenskäret 14:1 cirka 30 meter sydväst om den inmätta punkten har inte påträffats.
Baslinjepunkt 14: Marsten, SV-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Marsten har löpnummer 15.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på ön Marsten, cirka 10 meter väster om den befintliga baslinjen och cirka 70 meter söder om den befintliga baslinjepunkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
14. 56-49,763840N och 12-31,147760E.
Från baslinjepunkt 14 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 15.
Den befintliga baslinjepunkten på Busörsrevet har löpnummer 16. Ingen punkt som uppfyller UNCLOS krav har påträffats vid fältmätningarna. Baslinjepunkten på Busörsrevet måste därför utgå. Det innebär att den uppdaterade baslinjen flyttas cirka 40 meter inåt land. Den uppdaterade baslinjen blir cirka 23 km lång.
En punkt har mätts in på nollnivån, cirka 20 meter söder om det befintliga lågvattenskäret 16:1. Punkten kan definieras som lågvattenskär men påverkar inte territorialgränsen eftersom territorialhavets bredd är reglerad i 1979 års skriftväxling med Danmark. Punktens inmätta position har koordinaterna
Baslinjepunkt 15: Tylön, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Tylön har löpnummer 17.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på en ö, cirka 2 meter väster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
15. 56-38,854450N och 12-42,480240E.
Från baslinjepunkt 15 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 16.
Den uppdaterade baslinjen, liksom den befintliga baslinjen, som är allmänt internationellt erkänd, går över en bukt (Laholmsbukten) som uppfyller kraven i UNCLOS artikel 10.6.
En punkt har mätts in på nollnivån cirka 80 meter utanför den befintliga baslinjen och cirka 1 km norr om Hallands Väderö. Punkten kan definieras som ett lågvattenskär men den påverkar inte territorialgränsen eftersom territorialhavets bredd är reglerad i 1979 års skriftväxling med Danmark. Punktens inmätta position har koordinaterna
15:1. 56-27,588270N och 12-32,768400E.
Baslinjepunkt 16: Hallands Väderö, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Hallands Väderö har löpnummer 18.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på en ö, cirka 20 meter sydväst om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
16. 56-27,063920N och 12-32,402790E.
Från baslinjepunkt 16 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 17.
Den uppdaterade baslinjen liksom den befintliga baslinjen, som är allmänt internationellt erkänd, går över en bukt (Skälderviken) som uppfyller kraven i UNCLOS artikel 10.6.
Baslinjepunkt 17: Kullen, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Kullen har löpnummer 19.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på fast land cirka 2 meter öster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
17. 56-18,153720N och 12-26,732540E.
Från baslinjepunkt 17 dras en normal baslinje längs kustens strandlinje på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter uttryckt i RH 2000 fram till baslinjepunkt 18 (Klagshamn).
Längs denna sträcka förekommer inre vatten i havet endast i hamnarna, i likhet med vad som anges i nuvarande lagstiftning.
Ett antal punkter har mätts in som stöd för bestämning av den normala baslinjen i Öresund mellan Kullen och Klagshamn eller för andra beräkningar avseende avgränsningslinjer i detta havsområde. Flertalet inmätta punkter motsvarar de cirkelbågemedelpunkter som finns angivna i den tabellförteckning som är bilagd 1965 års betänkande. Dessa punkter påverkar inte territorialgränsen eller andra överenskomna avgränsningslinjer i havet mellan Sverige och Danmark. Eventuella ändringar av dessa linjer kan endast göras efter överenskommelse med Danmark.
Enligt UNCLOS artikel 5 ska kuststaterna ange normala baslinjer i sjökort i en skala som är tillräcklig för att linjernas läge ska kunna fastställas och offentliggöra sådana sjökort. De svenska normala baslinjerna på nivån -0,5 meter i RH 2000 kan inte särskiljas från sjökortens strandlinje med de skalor som används av Sjöfartsverket i officiella svenska sjökort. Det finns emellertid inget krav i UNCLOS att stater ska deponera information om geografiska koordinater för punkter på den normala baslinjen hos FN:s generalsekreterare. Geografiska koordinater för dessa punkter ska också inkluderas i bilaga 1 till den nya lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner.
Ett antal punkter på lågvattenlinjen sydost om Kullen har mätts in:
17:1. 56-18,114490N och 12-26,758190E, 17:2. 56-18,091730N och 12-26,800800E, 17:3. 56-17,864300N och 12-27,034930E, och 17:4. 56-17,720300N och 12-27,315480E.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 55 meter öster om den befintliga punkten 19:5. Den inmätta positionen har koordinaterna
17:5. 56-16,055580N och 12-30,253100E.
Ytterligare ett lågvattenskär har mätts in cirka 25 meter öster om den befintliga punkten 19:6. Den inmätta positionen har koordinaterna
17:6. 56-14,906850N och 12-30,974320E.
Ytterligare en inmätt punkt på lågvattenlinjen är
17:7. 56-14,913450N och 12-31,561340E.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 90 meter väster om den befintliga punkten 19:7. Den inmätta positionen har koordinaterna
17:8. 56-13,836760N och 12-31,268780E.
Ett lågvattenskär (Långören) har mätts in cirka 120 meter öster om den befintliga punkten 19:8. Den inmätta positionen har koordinaterna
17:9. 56-12,468590N och 12-32,108950E.
Ytterligare en inmätt punkt på lågvattenlinjen är
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 440 meter sydost om den befintliga punkten 19:9. Den inmätta positionen har koordinaterna
17:11. 56-10,509940N och 12-33,136950E.
Ett lågvattenskär har mätts in drygt 2 km söder om den befintliga punkten 19:9. Den inmätta positionen har koordinaterna
17:12. 56-09,304370N och 12-32,963350E.
Inmätta punkter på lågvattenlinjen är
17:13. 56-08,726160N och 12-33,972640E (Viken), 17:14. 56-08,633300N och 12-34,076830E (Viken), och 17:15. 56-08,598410N och 12-34,104020E (Viken).
Ett lågvattenskär (Domstensrevet) har mätts in cirka 6 400 meter sydost om den befintliga punkten 19:9. Den inmätta positionen har koordinaterna
17:16. 56-07,546190N och 12-35,252300E.
Inmätta punkter på lågvattenlinjen är
17:17. 56-06,982540N och 12-36,152990E (Domsten), 17:18. 56-06,018110N och 12-37,322060E (Hittarpsrevet), och 17:19. 56-05,930040N och 12-37,410770E (Hittarpsrevet).
Ett lågvattenskär (Hittarpsrevet) har mätts in cirka 10 300 meter sydost om den befintliga punkten 19:9. Den inmätta positionen har koordinaterna
17:20. 56-05,851730N och 12-37,621200E.
17:24. 56-04,877040N och 12-39,385670E (Sofiero), 17:25. 56-04,670790N och 12-39,719350E (Tinkarpsgården), 17:26. 56-04,652090N och 12-39,738260E (Tinkarpsgården), 17:27. 56-04,633340N och 12-39,767050E (Tinkarpsgården), 17:28. 56-04,593200N och 12-39,812110E (Tinkarpsgården), 17:29. 56-04,567500N och 12-39,840410E (Tinkarpsgården), 17:30. 56-04,530860N och 12-39,868370E (Tinkarpsgården), 17:31. 56-04,431280N och 12-39,945950E (Tinkarpsgården), 17:32. 56-04,306360N och 12-40,066650E (Tinkarpsgården), 17:33. 56-04,213060N och 12-40,210010E (Tinkarpsgården), 17:34. 56-04,140110N och 12-40,319830E (Tinkarpsgården), 17:35. 56-04,074180N och 12-40,407340E (Tinkarpsgården), 17:36. 56-03,984900N och 12-40,502350E (Tinkarpsgården), 17:37. 56-03,348405N och 12-40,816296E (från NSL14), 17:38. 56-02,916120N och 12-40,962580E (Helsingborg, N Nordhamnen),
17:39. 56-02,461980N och 12-41,065930E (Helsingborg, S Nordhamnen),
17:40. 56-01,932100N och 12-41,348700E (Helsingborg, Västhamnen),
17:41. 56-01,659720N och 12-41,355230E (Helsingborg, Västhamnen),
17:42. 56-01,132170N och 12-41,806060E (Helsingborg, Sydhamnen),
17:43. 56-00,459590N och 12-42,245340E (Helsingborg, Bulkhamnen),
17:44. 56-00,288390N och 12-42,441530E (Helsingborg, Bulkhamnen),
17:45. 55-59,451350N och 12-44,452980E (Råå hamn), 17:46. 55-59,317410N och 12-44,621650E (Råå hamn), 17:47. 55-58,078930N och 12-45,336950E (Rydebäck), 17:48. 55-57,499320N och 12-45,339620E (Fortuna), 17:49. 55-57,221500N och 12-45,421420E (Nytorp), 17:50. 55-57,140500N och 12-45,464380E (Nytorp), 17:51. 55-57,093950N och 12-45,536590E (Nytorp), 17:52. 55-57,066540N och 12-45,587680E (Nytorp),
17:53. 55-56,380160N och 12-46,281820E (Ålabodarna), 17:54. 55-55,551040N och 12-47,418740E (Rustningshamn), 17:55. 55-53,667120N och 12-47,960750E (Borstahusen), 17:56. 55-52,555410N och 12-48,401030E (Lindshamn), 17:57. 55-51,695360N och 12-47,669520E (Gräsrännan), och 17:58. 55-51,098640N och 12-48,819700E (Gipsön).
Ett lågvattenskär (Skabbrevet) har mätts in cirka 1 450 meter nordost om den befintliga punkten 19:10. Den inmätta positionen har koordinaterna
17:59. 55-50,529260N och 12-49,494650E.
Ett lågvattenskär (Kulorna) har mätts in cirka 15 meter nordväst om den befintliga punkten 19:11. Den inmätta positionen har koordinaterna
17:60. 55-45,128150N och 12-53,468690E.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 140 meter sydost om den befintliga punkten 19:11. Den inmätta positionen har koordinaterna
17:61. 55-45,060090N och 12-53,556230E.
Inmätta punkter på lågvattenlinjen är
17:62. 55-44,549200N och 12-55,095440E (Barsebäck), 17:63. 55-43,766250N och 12-57,074580E, 17:64. 55-43,686260N och 12-57,137680E, 17:65. 55-43,631520N och 12-57,314810E, 17:66. 55-43,409330N och 12-57,986790E, 17:67. 55-38,243480N och 12-59,806480E, och 17:68. 55-37,972840N och 12-59,407740E.
Inmätta punkter på lågvattenlinjen är
17:70. 55-35,876710N och 12-55,787810E (Limhamn N), 17:71. 55-35,576340N och 12-55,241290E, 17:72. 55-34,999010N och 12-54,593320E (Limhamn S), 17:73. 55-34,332110N och 12-53,632660E, och 17:74. 55-33,867180N och 12-53,365210E (Skälören).
Baslinjepunkt 18: Klagshamn, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten vid Klagshamn har löpnummer 20.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på spetsen av en hamnpir cirka 20 meter nordväst om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
18. 55-31,147000N och 12-53,092790E.
Från baslinjepunkt 18 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 19.
Den uppdaterade baslinjen liksom den befintliga baslinjen, som är allmänt internationellt erkänd, går över en bukt (Höllviken) som uppfyller kraven i UNCLOS artikel 10.6.
Enligt 1965 års betänkande ska ett lågvattenskär (med beteckningen 20:1 Bredgrund) ligga cirka 3,8 km utanför den befintliga baslinjen. En punkt i direkt anslutning till ett gjutet betongfundament har mätts in cirka 140 meter sydväst om den befintliga punkten. Utredningen anser emellertid inte att denna punkt uppfyller kraven på lågvattenskär i UNCLOS artikel 11.
Baslinjepunkt 19: Västra Haken, NV-punkten
Den befintliga baslinjepunkten Västra Haken har löpnummer 21.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på en sandrevel i ett mycket grunt område cirka 60 meter nordväst om den befintliga punkten. Sandreveln fortsätter söderut och ökar successivt i bredd och höjd. Punkten har mätts in bredvid en gjuten betongkloss som uppges ha placerats på platsen i samband med att en exploatör beviljades tillstånd att utvinna sand i området på villkor att man inte förstörde den baslinjepunkt till vilken det går en
allmänt internationellt erkänd baslinje. Den inmätta positionen har koordinaterna
19. 55-27,142640N och 12-50,569380E.
Från baslinjepunkt 19 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 20.
Enligt 1965 års betänkande ska ett lågvattenskär (med beteckningen 21:1) ligga cirka 840 meter utanför den befintliga baslinjen. Detta skär har inte påträffats.
Baslinjepunkt 20: Skanör, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten i Skanör har löpnummer 22.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på spetsen av samma hamnpir som år 1965. Den inmätta positionen har koordinaterna
20. 55-25,026270N och 12-49,516200E.
Från baslinjepunkt 20 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 21.
Baslinjepunkt 21: Falsterbo, SV-punkten
Den befintliga baslinjepunkten i Falsterbo har löpnummer 23.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen i ett långgrunt område med rörliga långsmala sandbankar längs kusten cirka 60 meter väster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
21. 55-22,699150N och 12-48,525570E.
Från baslinjepunkt 21 dras en normal baslinje cirka 1,2 km längs kustens strandlinje på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter uttryckt i RH 2000 fram till baslinjepunkt 22.
Baslinjepunkt 22: Måkläppen, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Måkläppen har löpnummer 24.
Strandlinjen är fortsatt diffus och består av lättrörliga sandbankar. Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på fast land cirka 130 meter öster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
22. 55-22,048960N och 12-48,423040E.
Från baslinjepunkt 22 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 23.
Den befintliga baslinjepunkten på sydvästra Måkläppen med löpnummer 25 har inte påträffats.
De befintliga lågvattenskären 24:1 och 25:1 har inte heller påträffats.
Baslinjepunkt 23: Falsterborev, SV-punkten
Den befintliga baslinjepunkten Falsterborev har löpnummer 26.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen av ett lågvattenskär med en flera meter hög påbyggnad, ett sjömärke med radarreflektor, som uppfyller kraven i UNCLOS artikel 7.4 på samma position som den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
23. 55-20,242010N och 12-48,638500E.
Från baslinjepunkt 23 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 24.
Den uppdaterade baslinjen liksom den befintliga baslinjen, som är allmänt internationellt erkänd, går över en bukt (Falsterbobukten) som uppfyller kraven i UNCLOS artikel 10.6.
Baslinjepunkt 24: Själhundaskäret, SO-punkten
sydväst om den befintliga punkten och cirka 800 meter från kustens strandlinje. Den inmätta positionen har koordinaterna
24. 55-22,695440N och 12-55,781750E.
Från baslinjepunkt 24 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 25.
Den uppdaterade baslinjen liksom den befintliga baslinjen, som är allmänt internationellt erkänd, går över en bukt (Kämpingebukten) som uppfyller kraven i UNCLOS artikel 10.6.
Baslinjepunkt 25: Skåre, S-punkten
Den befintliga baslinjepunkten vid Skåre har löpnummer 28.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på en pir på samma position som den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
25. 55-22,456380N och 13-03,265790E.
Från baslinjepunkt 25 dras en normal baslinje längs kustens strandlinje på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter uttryckt i RH 2000 till baslinjepunkt 26.
Det befintliga lågvattenskäret 28:1 har inte återfunnits. En punkt har mätts in på samma position som det befintliga lågvattenskäret 28:2 (Stavstensudden, bränning SV). Den inmätta positionen har koordinaterna
25:1. 55-21,814410N och 13-04,153530E.
Ett antal punkter på lågvattenlinjen som påverkar beräkningen av territorialgränsen har mätts in:
25:2. 55-21,572170N och 13-09,025100E (Trelleborg, pirnock), 25:3. 55-21,567800N och 13-09,127710E (Trelleborg, pir S-punkten),
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 375 meter sydväst om den befintliga punkten 28:9. Den inmätta positionen har koordinaterna
25:6. 55-20,427770N och 13-17,689450E.
Inmätta punkter på lågvattenlinjen:
25:7. 55-20,226780N och 13-20,620050E, 25:8. 55-20,223200N och 13-20,688110E, 25:9. 55-20,201550N och 13-21,503790E (Smygehuk, pirnock), och
25:10. 55-20,273670N och 13-22,008870E.
Ett lågvattenskär (Beddingestrand) har mätts in drygt 80 meter sydost om den befintliga punkten 28:14. Den inmätta positionen har koordinaterna
25:11. 55-21,204020N och 13-25,432340E.
Inmätt punkt på lågvattenlinjen (Hörte udde):
25:12. 55-22,992650N och 13-33,831890E.
Ett lågvattenskär (sydost om Kåsagården) har mätts in cirka 270 meter sydväst om den befintliga punkten 28:20. Den inmätta positionen har koordinaterna
25:13. 55-23,200480N och 13-35,547720E.
Inmätta punkter på lågvattenlinjen:
25:14. 55-23,235670N och 13-35,818460E (Haken), 25:15. 55-25,003620N och 13-49,097640E (Ystad hamn, pirnock), 25:16. 55-22,926810N och 14-03,113900E (Kåsehuvud V), 25:17. 55-22,832080N och 14-03,375600E (Kåsehuvud S), 25:18. 55-22,623070N och 14-09,007840E,
25:19. 55-22,640030N och 14-10,371920E (sydost om Sandhammaren)15,
25:20. 55-22,834840N och 14-11,298100E (Sandhammaren), 25:21. 55-23,022280N och 14-11,804700E (Sandhammaren), och 25:22. 55-23,302570N och 14-12,263720E (Sandhammaren).
Ett lågvattenskär har mätts in på samma position som den befintliga punkten 28:46. Den inmätta positionen har koordinaterna
25:23. 55-26,863830N och 14-16,078840E.
Inmätta punkter på lågvattenlinjen:
25:24. 55-27,342590N och 14-16,643660E (Långeören), och 25:25. 55-29,199510N och 14-19,208310E (Gislövshammar).
Ett lågvattenskär (Brantevik) har mätts in på samma position som den befintliga punkten 28:49. Den inmätta positionen har koordinaterna
25:26. 55-30,461560N och 14-20,814530E.
Ytterligare ett lågvattenskär (Brantevik) har mätts in på samma position som den befintliga punkten 28:50. Den inmätta positionen har koordinaterna
25:27. 55-30,636270N och 14-20,964100E.
Inmätta punkter på lågvattenlinjen:
25:28. 55-30,805950N och 14-21,043910E (Brantevik), 25:29. 55-32,144470N och 14-21,426830E, 25:30. 55-32,305280N och 14-21,475570E, 25:31. 55-32,548260N och 14-21,519050E, 25:32. 55-33,288640N och 14-21,654150E (Simrishamn),
25:33. 55-33,470500N och 14-21,592560E (Simrishamn), 25:34. 55-33,521100N och 14-21,539090E (Simrishamn, pirnock), 25:35. 55-35,013080N och 14-20,125310E (Knäcken), 24:36. 55-35,312810N och 14-19,846420E (Svingeln), 25:37. 55-39,853140N och 14-16,733060E (Stenshuvud), 25:38. 55-39,944920N och 14-16,684350E (Stenshuvud), och 25:39. 55-40,215150N och 14-16,494180E (söder om Hällevik).
Ett lågvattenskär (norr om Rosendal) har mätts in cirka 35 meter nordväst om den befintliga punkten 28:65. Den inmätta punkten har koordinaterna
25:40. 55-40,400310N och 14-16,361740E.
Baslinjepunkt 26: Revhaken, S-punkten
Den befintliga baslinjepunkten Revhaken har löpnummer 29.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen cirka 40 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
26. 55-54,437030N och 14-18,227140E.
Från baslinjepunkt 26 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 27.
Den uppdaterade baslinjen liksom den befintliga baslinjen, som är internationellt erkänd, går över en bukt som uppfyller kraven i UNCLOS artikel 10.6.
Baslinjepunkt 27: Kråkenabben, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten Kråkenabben har löpnummer 30.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen cirka 70 meter sydväst om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
Baslinjepunkt 28: Hanö syd, S-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Hanö har löpnummer 31.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen cirka 35 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
28. 55-59,969660N och 14-50,574340E.
Från baslinjepunkt 28 dras en normal baslinje längs kustens strandlinje på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter uttryckt i RH 2000 till baslinjepunkt 29.
Ett lågvattenskär (Hanö) har mätts in cirka 40 meter sydväst om den befintliga punkten 31:1. Den inmätta positionen har koordinaterna
28:1. 56-00,030040N och 14-50,857810E.
Ytterligare ett lågvattenskär (Hanö) har mätts in cirka 220 meter sydväst om den befintliga punkten 31:2. Den inmätta positionen har koordinaterna
28:2. 56-00,167260 N och 14-51,261600E.
En punkt på lågvattenlinjen som påverkar beräkningen av territorialgränsen har mätts in:
28:3. 56-00,262700N och 14-51,419490E (Hanö).
Baslinjepunkt 29: Hanö sydost, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Hanö har löpnummer 32.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen cirka 35 meter söder om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
Baslinjepunkt 30: Tärnö, SSO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Tärnö har löpnummer 33.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på spetsen av en udde cirka 20 meter sydväst om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
30. 56-06,567910N och 14-58,222790E.
Från baslinjepunkt 30 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 31.
Baslinjepunkt 31: Vitabåden, SV-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Vitabåden har löpnummer 34.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen intill en ö på samma position som den befintliga punkten. På ön finns ett, som utredningen bedömer det, äldre sjömärke. Den inmätta positionen har koordinaterna
31. 56-04,820210N och 15-28,509560E.
Från baslinjepunkt 31 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 32.
Baslinjepunkt 32: Utklippan sydväst, SV-punkten på det sydvästligaste skäret i ögruppen
Den befintliga baslinjepunkten på sydvästra Utklippan har löpnummer 35.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på ett grundflak, som består av en samling öar och skär inom 3-meterskurvan, cirka 25 meter söder om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
Baslinjepunkt 33: Utklippan
En ny punkt har mätts in på lågvattenlinjen på ovan nämnda grundflak, cirka 80 meter nordost om den befintliga punkten 35. Den inmätta positionen har koordinaterna
33. 55-56,803950N och 15-42,043570E.
Från baslinjepunkt 33 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 34.
Baslinjepunkt 34: Utklippan sydost, SO-punkten på det sydostligaste skäret i ögruppen
Den befintliga baslinjepunkten på sydöstra Utklippan har löpnummer 36.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen på ovan nämnda grundflak, cirka 7 meter nordost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
34. 55-56,870690N och 15-42,172920E.
Från baslinjepunkt 34 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 35.
Baslinjepunkt 35, Utlängan
Den befintliga baslinjepunkten på Utlängan har löpnummer 37.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen cirka 5 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
35. 56-00,721040N och 15-47,403670E.
Från baslinjepunkt 35 dras en rät baslinje åt nordost till baslinjepunkt 36 på Öland.
Baslinjepunkt 36: Ölands södra udde, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Ölands södra udde har löpnummer 38.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen cirka 45 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
36. 56-11,645470N och 16-24,233090E.
Från baslinjepunkt 36 dras en normal baslinje längs kustens strandlinje på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter uttryckt i RH 2000 till baslinjepunkt 37.
Ett lågvattenskär (öster om Ölands södra udde) har mätts in cirka 60 meter sydost om den befintliga punkten 38:1. Den inmätta positionen har koordinaterna
36:1. 56-11,738330N och 16-24,952740E.
Ett lågvattenskär (öster om Sandviksreveln) har mätts in cirka 30 meter nordost om den befintliga punkten 38:3. Den inmätta positionen har koordinaterna
36:2. 56-13,195620N och 16-27,884720E.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 30 meter söder om den befintliga punkten 38:4. Den inmätta positionen har koordinaterna
36:3. 56-14,070290N och 16-28,927240E.
Det befintliga lågvattenskäret 38:5 (Össbygrund) har inte påträffats vid fältmätningarna. Det gör att territorialhavets yta minskar med cirka 4 km².
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 630 meter utanför strandlinjen och cirka 1 215 meter nordväst om den befintliga punkten 38:5. Den inmätta positionen har koordinaterna
Ett lågvattenskär (bränning Gräsgårds fiskehamn) har mätts in cirka 400 meter utanför strandlinjen och cirka 45 meter sydost om den befintliga punkten 38:6. Den inmätta positionen har koordinaterna
36:5. 56-18,908860N och 16-32,398200E.
Ett lågvattenskär (Gammalsbyören) har mätts in cirka 180 meter utanför strandlinjen och cirka 160 meter sydväst om den befintliga punkten 38:7. Den inmätta positionen har koordinaterna
36:6. 56-19,450020N och 16-32,757730E.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 320 meter utanför strandlinjen och cirka 640 meter sydväst om den befintliga punkten 38:8. Den inmätta positionen har koordinaterna
36:7. 56-20,732660N och 16-33,455530E.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 300 meter utanför strandlinjen och cirka 120 meter sydväst om den befintliga punkten 38:10. Den inmätta positionen har koordinaterna
36:8. 56-21,735430N och 16-34,167570E.
Ett lågvattenskär (öster om Segerstad) har mätts in cirka 200 meter utanför strandlinjen och cirka 160 meter sydost om den befintliga punkten 38:11. Den inmätta positionen har koordinaterna
36:9. 56-22,083340N och 16-34,346920E.
Inmätta punkter på lågvattenlinjen som påverkar beräkningen av territorialgränsen:
36:10. 56-27,172110N och 16-36,564060E (Södra ören, S-punkten), och
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 1 175 meter nordost om den befintliga punkten 38:18. Den inmätta positionen har koordinaterna
36.12. 56-28,702400N och 16-37,237690E.
Inmätt punkt på lågvattenlinjen som påverkar beräkningen av territorialgränsen:
36:13. 56-30,359920N och 16-38,133330E (Stenåsa ör).
Ett lågvattenskär (bränning öster om Jonsstrand) har mätts in cirka 50 meter nordväst om den befintliga punkten 38:21. Den inmätta positionen har koordinaterna
36:14. 56-31,556790N och 16-38,820800E.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 305 meter nordväst om den befintliga punkten 38:24. Den inmätta positionen har koordinaterna
36:15. 56-35,094350N och 16-41,952450E.
Ett lågvattenskär (öster om Gjussten) har mätts in cirka 50 meter sydväst om den befintliga punkten 38:25. Den inmätta positionen har koordinaterna
36:16. 56-35,624260N och 16-42,346110E.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 10 meter sydost om den befintliga punkten 38:26. Den inmätta positionen har koordinaterna
36:17. 56-35,888020N och 16-42,544980E.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 350 meter sydost om den befintliga punkten 38:28. Den inmätta positionen har koordinaterna
Inmätt punkt på lågvattenlinjen som påverkar beräkningen av territorialgränsen:
36:19. 56-40,164700N och 16-43,924520E (Båden O).
Ett lågvattenskär (sydost om Arons sten) har mätts in cirka 1 085 meter nordost om den befintliga punkten 38:30. Den inmätta positionen har koordinaterna
36:20. 56-40,659810N och 16-44,225140E.
Ett lågvattenskär (Stenboudd) har mätts in cirka 470 meter sydost om den befintliga punkten 38:31. Den inmätta positionen har koordinaterna
36:21. 56-41,256130N och 16-44,557420E.
Baslinjepunkt 37: Gjusgrundet, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten vid Gjusgrundet (tidigare namn Långlöt ostligaste skäret, OSO om Långlöts kyrka) har löpnummer 39.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen cirka 40 meter öster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
37. 56-44,012810N och 16-45,828780E.
Från baslinjepunkt 37 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 38.
Det befintliga lågvattenskäret 39:1, Knösgrund, har inte påträffats. Ett lågvattenskär har mätts in cirka 525 meter söder om den befintliga punkten 40. Den inmätta positionen har koordinaterna
37:1. 56-48,858570N och 16-50,751320E.
Baslinjepunkt 38: Kapelludden
Den befintliga baslinjepunkten vid Kapelludden har löpnummer 40.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen cirka 60 meter öster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
38. 56-49,129220N och 16-50,838710E.
Från baslinjepunkt 38 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 39.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 210 meter söder om den befintliga punkten 41. Den inmätta positionen har koordinaterna
38:1. 56-50,636920N och 16-52,129690E.
Baslinjepunkt 39: Långöreudd, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten vid Långöreudd har löpnummer 41.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen cirka 80 meter öster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
39. 56-50,745330N och 16-52,207820E.
Från baslinjepunkt 39 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 40.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 5 800 meter sydväst om den befintliga punkten 42. Den inmätta positionen har koordinaterna
39:1. 57-07,682560N och 17-02,646200E.
Ett lågvattenskär (Kesnäsudden) har mätts in på ett större grundflak cirka 210 meter sydost om den befintliga punkten 42. Den inmätta positionen har koordinaterna
Baslinjepunkt 40: Kesnäsudden, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten vid Kesnäsudden har löpnummer 42.
En punkt på lågvattenlinjen har identifierats med hjälp av NSLdata cirka 60 meter sydväst om den befintliga punkten. Punktens position har de beräknade koordinaterna
40. 57-10,684307N och 17-04,500794E.
Från baslinjepunkt 40 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 41.
Baslinjepunkt 41: Strandtorp, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten öster om Strandtorp har löpnummer 43.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen cirka 60 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
41. 57-13,633950N och 17-04,941260E.
Från baslinjepunkt 41 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 42.
Den uppdaterade baslinjen liksom den befintliga baslinjen, som är allmänt internationellt erkänd, går över en bukt (Bödabukten) som uppfyller kraven i UNCLOS artikel 10.6.
Baslinjepunkt 42: Ängjärnsudden, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten vid Ängjärnsudden har löpnummer 44.
Den inmätta punktens position ligger på lågvattenlinjen cirka 30 meter öster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
Ett lågvattenskär (Brännabben) har mätts in cirka 60 meter nordost om den befintliga punkten 44:3. Den inmätta positionen har koordinaterna
42:1. 57-20,995340N och 17-07,755670E.
En punkt på lågvattenlinjen vilken påverkar beräkningen av territorialgränsen har mätts in:
42:2. 57-21,331570N och 17-07,575820E (Ölands nordöstra udde).
Baslinjepunkt 43: Ölands nordöstra udde, NO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Ölands nordöstra udde har löpnummer 45.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 40 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
43. 57-21,347600N och 17-07,562370E.
Från baslinjepunkt 43 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 44.
Baslinjepunkt 44: Lilla båden, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Lilla båden har löpnummer 46.
En punkt på en ö som uppfyller kraven i UNCLOS artikel 121 har mätts in på lågvattenlinjen, cirka 4 meter nordost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
44. 57-35,678040N och 16-49,815940E.
Från baslinjepunkt 44 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 45.
Den uppdaterade baslinjen liksom den befintliga baslinjen, som är allmänt internationellt erkänd, uppfyller kraven i UNCLOS artikel 7.4.
Baslinjepunkt 45: Kungsgrundet, fyren
Den befintliga baslinjepunkten på Kungsgrundet har löpnummer 47.
Den identifierade punkten utgör mittpunkt på en fyr på ett lågvattenskär som uppfyller kraven i UNCLOS artikel 7.4 och ligger på samma position som den befintliga punkten. Punktens position i Sjöfartsverkets POSEIDON-system har de ungefärliga koordinaterna
45. 57-41,100610N och 16-54,183030E.
Från baslinjepunkt 45 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 46.
Baslinjepunkt 46: Storkläppen, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Storkläppen har löpnummer 48.
Den inmätta punkten ligger på lågvattenlinjen på samma position som den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
46. 57-50,550150N och 16-50,921380E.
Från baslinjepunkt 46 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 47.
Baslinjepunkt 47: Sandsänkan, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Sandsänkan har löpnummer 49.
Den inmätta punkten ligger på lågvattenlinjen på ett grundflak med flera skär med en fast påbyggnad i form av en fyr som uppfyller kraven i UNCLOS artikel 7.4, cirka 4 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
47. 58-18,623480N och 17-09,853360E.
Från baslinjepunkt 47 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 48.
Baslinjepunkt 48: Torsken, NO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Torsken har löpnummer 50.
Den inmätta punkten ligger på lågvattenlinjen på ett grundflak med flera skär och åtminstone en ö, cirka 130 meter nordost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
48. 58-32,083000N och 17-13,163150E.
Från baslinjepunkt 48 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 49.
Ett lågvattenskär (Skeppsgrund) har mätts in cirka 20 meter söder om den befintliga punkten 51:1. Den inmätta positionen har koordinaterna
48:1. 58-42,539390N och 17-57,905460E.
Baslinjepunkt 49: Yttre Karvasen, SSO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Yttre Karvasen har löpnummer 51.
Den inmätta punkten ligger på lågvattenlinjen på ett grundflak med flera öar och skär, cirka 10 meter söder om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
49. 58-42,691990N och 17-58,164840E.
Från baslinjepunkt 49 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 50.
Baslinjepunkt 50: Yttre Karvasen, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Yttre Karvasen har löpnummer 52.
Den inmätta punkten ligger på lågvattenlinjen på samma grundflak som baslinjepunkt 49 på samma position som den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
Baslinjepunkt 51: Roxen, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Roxen har löpnummer 53.
En punkt på lågvattenlinjen på spetsen av samma ö som den befintliga punkten har identifierats med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
51. 58-43,892649N och 18-01,192043E.
Från baslinjepunkt 51 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 52.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 30 meter nordost om den befintliga punkten 53:1. Den inmätta positionen har koordinaterna
51:1. 58-43,899660N och 18-01,267770E.
Ett lågvattenskär (Grundhällorna) har mätts in cirka 10 meter norr om den befintliga punkten 53:3. Den inmätta positionen har koordinaterna
51:2. 58-57,240580N och 18-34,899400E.
Baslinjepunkt 52: Västerbommen, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Västerbommen har löpnummer 54.
Den inmätta punkten ligger på lågvattenlinjen cirka 10 meter söder om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
52. 58-57,495640N och 18-35,175930E.
Från baslinjepunkt 52 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 53.
Baslinjepunkt 53: Stora Ivarn, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Stora Ivarn har löpnummer 55.
Den inmätta punkten ligger på lågvattenlinjen på samma position som den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
53. 58-58,258720N och 18-36,853040E.
Från baslinjepunkt 53 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 54.
Baslinjepunkt 54: Själberget, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Själberget har löpnummer 56.
En punkt har identifierats på lågvattenlinjen på spetsen av samma ö som den befintliga punkten med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
54. 59-03,935717N och 18-48,161051E.
Från baslinjepunkt 54 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 55.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 60 meter nordost om den befintliga punkten 53:1. Den inmätta positionen har koordinaterna
54:1. 59-03,957300N och 18-48,205910E.
Baslinjepunkt 55: Österskär, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Österskär har löpnummer 57.
Den inmätta punkten ligger på lågvattenlinjen på spetsen av samma ö och cirka 10 meter sydost som den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
Baslinjepunkt 56: Söderbådan, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Söderbådan har löpnummer 58.
Den inmätta punkten ligger på lågvattenlinjen på ett grundflak, cirka 6 meter söder om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
56. 59-25,013350N och 19-29,913960E.
Från baslinjepunkt 56 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 57.
Ett lågvattenskär (Piskan) har mätts in cirka 20 meter sydost om den befintliga punkten 58:1. Den inmätta positionen har koordinaterna
56:1. 59-25,126780N och 19-30,716730E.
Baslinjepunkt 57: Ytterberget, S-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Ytterberget har löpnummer 59.
Den inmätta punkten ligger på lågvattenlinjen på ett grundflak med flera skär och åtminstone en ö, cirka 45 meter söder om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
57. 59-37,189460N och 19-38,502970E.
Från baslinjepunkt 57 dras en normal baslinje längs kustens strandlinje på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter uttryckt i RH 2000 till baslinjepunkt 58.
Baslinjepunkt 58: Ytterberget, NO-punkten
En ny punkt har identifierats på lågvattenlinjen på nordostpunkten av det under baslinjepunkt 57 nämnda grundflaket, cirka 30 meter väster om den befintliga punkten, med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
Från baslinjepunkt 58 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 59.
Baslinjepunkt 59: Längden, NNO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Längden har löpnummer 60.
En punkt har identifierats på lågvattenlinjen cirka 5 meter norr om den befintliga punkten med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
59. 59-44,268444N och 19-27,567538E.
Från baslinjepunkt 59 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 60.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 25 meter sydväst om den befintliga punkten 60:1. Den inmätta positionen har koordinaterna
59:1. 59-44,314120N och 19-27,821060E.
Den befintliga punkten 60:2 på Olof Larssonsgrund har inte påträffats vid fältmätningarna och måste därför utgå. Den låg cirka 420 meter utanför den befintliga baslinjen.
Baslinjepunkt 60: Tjärven, NO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Tjärven har löpnummer 61.
Den inmätta punkten ligger på lågvattenlinjen på en ö, cirka 5 meter väster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
60. 59-47,563860N och 19-22,200610E.
Från baslinjepunkt 60 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 61.
Baslinjepunkt 61: Ytterbådan, NO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Ytterbådan (tidigare namn Björkarbådan) har löpnummer 62.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 3 meter sydväst om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
61. 59-53,547310N och 19-05,626050E.
Från baslinjepunkt 61 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 62.
Baslinjepunkt 62: Bysholmen, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Bysholmen har löpnummer 63.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 30 meter söder om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
62. 60-02,291570N och 18-51,546440E.
Från baslinjepunkt 62 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 63.
Baslinjepunkt 63: Halsaren, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Halsaren har löpnummer 64.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 5 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
63. 60-13,268030N och 18-54,763130E.
Från baslinjepunkt 63 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 64.
Baslinjepunkt 64: Travarbulten, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Travarbulten har löpnummer 65.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 20 meter nordost om den befintliga punkten. Det innebär att baslinjen flyttas ut cirka 14 meter. Den inmätta positionen har koordinaterna
64. 60-14,330680N och 18-55,000370E.
Från baslinjepunkt 64 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 65.
Baslinjepunkt 65: Understen, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Understen har löpnummer 66.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 10 meter sydväst om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
65. 60-16,533360N och 18-55,319700E.
Från baslinjepunkt 65 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 66.
Baslinjepunkt 66: Grundkallen, fyren
Baslinjepunkten är ny.
Punkten utgörs av en kasunfyr byggd år 1959 (uppgift om grundläggningsnivå saknas) som ligger cirka 4,2 nautiska mil från närmaste svenska ö. Detta är samma typ av fyr som Hällgrund och Norra Långrogrundet som utgör de befintliga baslinjepunkterna 72 och 83. 1965 års baslinjeutredning kunde inte ta med Grundkallens fyr som baslinjepunkt eftersom punkten då låg längre från närmaste svenska ö än territorialhavets dåvarande bredd (fyra nautiska mil). I Sjöfartsverkets POSEIDON-system har fyrens position de ungefärliga koordinaterna
Baslinjepunkt 67: Östergrund, NO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Järngrund har löpnummer 69.
Den punkten uppfyller inte utredningens kriterier för en baslinjepunkt.
En ny punkt har identifierats på lågvattenlinjen på en ö (Östergrund), cirka 850 meter sydväst om den befintliga punkten, med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
67. 60-38,172233N och 18-00,257275E.
Från baslinjepunkt 67 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 68.
Det innebär att baslinjen förflyttas inåt land med cirka 770 meter vid punkten och att inre vatten minskar. Effekten på territorialhavets gräns blir emellertid mer begränsad eftersom ett lågvattenskär (Järngrund) har mätts in cirka 35 meter väster om den befintliga baslinjepunkten på Järngrund. Lågvattenskärets inmätta position har koordinaterna
67:1. 60-38,372690N och 18-01,125900E.
Baslinjepunkt 68: Lövgrunds rabbarna, NO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Lövgrunds rabbarna har löpnummer 70.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 50 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
68. 60-49,173900N och 17-31,201600E.
Från baslinjepunkt 68 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 69.
Baslinjepunkt 69: Storskvalpet, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Storskvalpet har löpnummer 71.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 25 meter nordost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
69. 61-10,415780N och 17-20,401720E.
Från baslinjepunkt 69 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 70.
Baslinjepunkt 70: Hällgrund, fyren
Den befintliga baslinjepunkten på Hällgrund har löpnummer 72.
En kasunfyr byggd år 1952 på grundläggningsnivån -3,5 meter utgör den befintliga punkten. Fyren ligger numera 4,8 km från närmaste ö. I Sjöfartsverkets POSEIDON-system har fyrens position de ungefärliga koordinaterna
70. 61-16,576770N och 17-23,823620E.
Från baslinjepunkt 70 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 71.
Baslinjepunkt 71: Agön, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Agön har löpnummer 73.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 75 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
71. 61-32,472580N och 17-28,085080E.
Från baslinjepunkt 71 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 72.
Baslinjepunkt 72: Gåshällan, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Gåshällan har löpnummer 74.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 100 meter nordost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
72. 61-43,329850N och 17-33,471080E.
Från baslinjepunkt 72 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 73.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 145 meter nordost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
72:1. 61-43,342940N och 17-33,516480E.
Baslinjepunkt 73: Gran, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Gran har löpnummer 75.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 15 meter öster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
73. 62-00,981130N och 17-38,543660E.
Från baslinjepunkt 73 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 74.
En punkt har mätts in cirka 80 meter sydväst om det befintliga lågvattenskäret 75:1 (Lillgrund). Den inmätta positionen har koordinaterna
73:1. 62-02,680490N och 17-39,640090E.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 990 meter sydväst om den befintliga punkten 76. Den inmätta positionen har koordinaterna
Baslinjepunkt 74: Brämön, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Brämön har löpnummer 76.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 30 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
74. 62-13,071920N och 17-44,747940E.
Från baslinjepunkt 74 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 75.
Baslinjepunkt 75: Svenskäret, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Svenskäret har löpnummer 77.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 20 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
75. 62-30,645580N och 17-53,592660E.
Från baslinjepunkt 75 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 76.
Baslinjepunkt 76: Härnöklubb, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Härnöklubb har löpnummer 78.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 5 meter öster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
76. 62-35,911640N och 18-03,359850E.
Från baslinjepunkt 76 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 77.
Baslinjepunkt 77: Guldgrundet, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Guldgrundet har löpnummer 79.
En punkt har identifierats på lågvattenlinjen på en ö, cirka 75 meter nordost om den befintliga punkten med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
77. 62-51,271665N och 18-28,032756E.
Från baslinjepunkt 77 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 78.
Baslinjepunkt 78: Gnäggen, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Gnäggen har löpnummer 80.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 35 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
78. 62-56,673390N och 18-37,181560E.
Från baslinjepunkt 78 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 79.
Baslinjepunkt 79: Skags Flasor, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Skags Flasor har löpnummer 81.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 10 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
79. 63-12,225130N och 19-05,160300E.
Från baslinjepunkt 79 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 80.
Baslinjepunkt 80: Själbådan, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Själbådan har löpnummer 82.
En punkt har identifierats på lågvattenlinjen på en ö, cirka 16 meter öster om den befintliga punkten med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
80. 63-15,106383N och 19-11,788812E.
Från baslinjepunkt 80 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 81.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 100 meter sydost om den befintliga punkten 83. Den inmätta positionen har koordinaterna
80:1. 63-19,220640N och 19-40,689900E.
Baslinjepunkt 81: Norra Långrogrundet, fyren
Den befintliga baslinjepunkten på Norra Långrogrundet har löpnummer 83.
En kasunfyr byggd år 1962 på grundläggningsnivån -4,0 meter utgör den befintliga punkten. Fyren ligger 11 km från närmaste svenska ö. I Sjöfartsverkets POSEIDON-system har fyrens position de ungefärliga koordinaterna
81. 63-19,268770N och 19-40,650960E.
Från baslinjepunkt 81 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 82.
Baslinjepunkt 82: Sydvästbrotten, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Sydvästbrotten har löpnummer 84.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö på samma position som den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
En punkt har mätts in cirka 150 meter öster om det befintliga lågvattenskäret 84:1 (Södra Sydostbrotten). Den inmätta positionen har koordinaterna
82:1. 63-21,713780N och 20-04,593310E.
Baslinjepunkt 83: Sönnerstgrundkallen, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Sönnerstgrundkallen har löpnummer 85.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 80 meter sydväst om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
83. 63-34,484160N och 20-44,339390E.
Från baslinjepunkt 83 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 84.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 100 meter söder om den befintliga punkten 86. Den inmätta positionen har koordinaterna
83:1. 63-35,172670N och 20-46,843700E.
Baslinjepunkt 84: Svartbådahällan, S-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Svartbådahällan har löpnummer 86.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 25 meter sydväst om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
84. 63-35,196930N och 20-46,851120E.
Från baslinjepunkt 84 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 85.
Baslinjepunkt 85: Svartbådahällan, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Svartbådahällan har löpnummer 86.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 25 meter nordost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
85. 63-35,227050N och 20-46,915750E.
Från baslinjepunkt 85 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 86.
Baslinjepunkt 86: Malgrundet
En ny punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 1 290 meter nordost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
86. 63-35,754470N och 20-47,785410E.
Från baslinjepunkt 86 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 87.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 40 meter sydväst om den befintliga punkten 86:2. Den inmätta positionen har koordinaterna
86:1. 63-38,605150N och 20-54,193760E.
Baslinjepunkt 87: Jägarstenen
Den befintliga baslinjepunkten på Jägarstenen har löpnummer 87.
En punkt har identifierats på lågvattenlinjen på en ö, cirka 4 meter öster om den befintliga punkten med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
87. 63-40,331080N och 20-55,256470E.
Från baslinjepunkt 87 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 88.
En punkt har mätts in på samma position som det befintliga lågvattenskäret 87:2. Den inmätta positionen har koordinaterna
87:1. 63-40,640200N och 20-55,711300E.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 50 meter söder om den befintliga punkten 88. Den inmätta positionen har koordinaterna
87:2. 63-40,870410N och 20-55,886060E.
Baslinjepunkt 88: Idmanskallen, N-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Idmanskallen har löpnummer 88.
En punkt har identifierats på lågvattenlinjen på en ö, cirka 310 meter norr om den befintliga punkten med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
88. 63-41,069754N och 20-55,879406E.
Från baslinjepunkt 88 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 89.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 2 045 meter norr om den befintliga punkten 88:1. Den inmätta positionen har koordinaterna
88:1. 63-42,436980N och 20-57,005550E.
En punkt har mätts in på samma position som det befintliga lågvattenskäret 86:3. Den inmätta positionen har koordinaterna
88:2. 63-45,805750N och 21-00,841230E.
Baslinjepunkt 89: Stor-Fjäderägg ost, O-punkten
89. 63-48,498040N och 21-01,220010E.
Från baslinjepunkt 89 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 90.
Det innebär att det befintliga lågvattenskäret 89:1 ligger väster om baslinjepunkt 89 och därmed utgår. Även den befintliga baslinjepunkten med löpnummer 90 på nordöstra Stor-Fjäderägg ligger väster om den uppdaterade baslinjen och utgår.
Baslinjepunkt 90: Blankhällan, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Blankhällan har löpnummer 91.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 10 meter nordost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
90. 63-58,908840N och 20-54,687050E.
Från baslinjepunkt 90 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 91.
Baslinjepunkt 91: Stor-Grosseskäret, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Stor-Grosseskäret (tidigare namn Yttre Vänskär) har löpnummer 92.
En punkt har identifierats på lågvattenlinjen på en ö, cirka 43 meter söder om den befintliga punkten med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
91. 64-09,610660N och 21-07,851466E.
Från baslinjepunkt 91 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 92.
Baslinjepunkt 92: Blacken, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Blacken (tidigare namn Blackkallen) har löpnummer 93.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 40 meter nordost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
92. 64-20,109350N och 21-30,958320E.
Från baslinjepunkt 92 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 93.
Baslinjepunkt 93: Grundskatan, OSO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Grundskatan har löpnummer 94.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 80 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
93. 64-25,880000N och 21-36,861450E.
Från baslinjepunkt 93 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 94.
Baslinjepunkt 94: Kapargrundet, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Kapargrundet har löpnummer 95.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 50 meter nordost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
94. 64-27,235700N och 21-37,133780E.
Från baslinjepunkt 94 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 95.
Det befintliga lågvattenskäret 95:1 (Bredgrund) cirka 1 km utanför den befintliga baslinjen har inte påträffats vid fältmätningarna och måste därför utgå. Detta innebär att territorialgränsen flyttas som mest cirka 1 100 meter inåt land.
Baslinjepunkt 95: Skötgrönnan, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Skötgrönnan har löpnummer 96.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 100 meter nordost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
95. 64-35,649870N och 21-30,466810E.
Från baslinjepunkt 95 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 96.
Ett nytt lågvattenskär har mätts in cirka 160 meter nordost om den befintliga baslinjepunkten 96. Den inmätta positionen har koordinaterna
95:1. 64-35,639540N och 21-30,567120E.
Baslinjepunkt 96: Storgrundet, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Storgrundet har löpnummer 97.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 50 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
96. 64-52,122630N och 21-18,019880E.
Från baslinjepunkt 96 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 97.
Baslinjepunkt 97: Rönnskär, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Rönnskär har löpnummer 98.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 40 meter öster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
97. 65-01,917860N och 21-33,909190E.
Från baslinjepunkt 97 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 98.
Baslinjepunkt 98: Södra Bondökallarna, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Södra Bondökallarna har löpnummer 99.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 20 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
98. 65-07,782140N och 21-53,187370E.
Från baslinjepunkt 98 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 99.
Baslinjepunkt 99: Rödkallen-Storgrundet, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Marakallen har löpnummer 100.
Den befintliga punkten ligger inte på lågvattenlinjen på en ö. Närmaste ö som uppfyller kraven i UNCLOS artikel 121, Storgrundet söder om Rödkallen, ligger cirka 11 km närmare land. En punkt har identifierats på lågvattenlinjen på Storgrundets sydostpunkt med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
En punkt har mätts in cirka 260 meter nordväst om det befintliga lågvattenskäret 100:1 (Marakallen). Den inmätta positionen har koordinaterna
99:1. 65-16,789910N och 22-36,826550E.
Baslinjepunkt 100: Månshällorna, S-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Månshällorna har löpnummer 101.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 20 meter nordost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
100. 65-27,750790N och 22-45,967720E.
Från baslinjepunkt 100 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 101.
Baslinjepunkt 101: Malören, SSO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Malören har löpnummer 102.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 50 meter söder om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
101. 65-31,254680N och 23-33,405000E.
Från baslinjepunkt 101 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 102.
En punkt har mätts in cirka 100 meter nordost om det befintliga lågvattenskäret 102:1. Den inmätta positionen har koordinaterna
101:1. 65-31,256820N och 23-34,146430E.
En punkt har mätts in cirka 50 meter norr om det befintliga lågvattenskäret 102:2 (Kjukan). Den inmätta positionen har koordinaterna
Baslinjepunkt 102: Letto, S-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Letto har löpnummer 103.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 95 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
102. 65-35,166110N och 23-56,988460E.
Från baslinjepunkt 102 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 103.
Det befintliga lågvattenskäret 103:3 har påträffats på -1,1 meters djup vid fältmätningarna och måste därför utgå.
Baslinjepunkt 103: Riksgränsen mot Finland
Den befintliga baslinjepunkten på Selkäsarvi, som ligger i Finland, har löpnummer (104).
En ny punkt har beräknats där den räta baslinjen från baslinjepunkt 102 korsar riksgränsen mot Finland. Punkten har fastställts med hjälp av det riktmärke på ön Selkäsarvi som i 1965 års utredning betecknades som den finska baslinjepunkten närmast gränsen. Riktmärkets koordinater har hämtats från aktuellt finskt elektroniskt sjökort för området (65-36,204000N och 24-11,845000E). Riksgränspunktens position har de beräknade koordinaterna
103. 65-36,033096N och 24-09,373035E.
3.4.2 Förslag till uppdaterade baslinjer runt Gotland inklusive Fårö och Lilla Karlsö
Baslinjepunkt 201: Nyrevsudde, SV-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Nyrevsudde har löpnummer 141.
Från baslinjepunkt 201 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 202.
Ett lågvattenskär har mätts in på Scharlakansgrund, cirka 135 meter sydväst om det befintliga lågvattenskäret 141:2 respektive nordost om det befintliga lågvattenskäret 141:3. Den inmätta positionen har koordinaterna
201:1. 57-28,081390N och 18-05,007960E.
Baslinjepunkt 202: Utholmen, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Utholmen har löpnummer 142.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en ö, cirka 127 meter väster om den befintliga punkten och cirka 30 meter sydväst om det befintliga lågvattenskäret 142:1. Den inmätta positionen har koordinaterna
202. 57-25,906140N och 18-05,015710E.
Från baslinjepunkt 202 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 203 på Lilla Karlsö.
Baslinjepunkt 203: Lilla Karlsö, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Lilla Karlsö har löpnummer 143.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 310 meter norr om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
203. 57-18,874320N och 18-03,134020E.
Från baslinjepunkt 203 dras en normal baslinje längs kustens strandlinje på Lilla Karlsö på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter uttryckt i RH 2000 till baslinjepunkt 204.
Baslinjepunkt 204: Lilla Karlsö, VSV-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Lilla Karlsö har löpnummer 144.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 100 meter söder om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
204. 57-18,513200N och 18-03,181450E.
Från baslinjepunkt 204 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 205 på Gotland.
Baslinjepunkt 205: Hammarudd, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Hammarudd har löpnummer 145.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 135 meter sydväst om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
205. 57-15,506740N och 18-05,365860E.
Från baslinjepunkt 205 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 206.
Baslinjepunkt 206: Auren, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Auren (tidigare namn Näsrevet) har löpnummer 146.
En punkt har mätts in på ön Aurens lågvattenlinje cirka 103 meter väster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
206. 57-03,308580N och 18-09,216390E.
Baslinjepunkt 207: Hoburgen, V-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Hoburgen har löpnummer 147.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 100 meter norr om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
207. 56-55,195730N och 18-07,351960E.
Från baslinjepunkt 207 dras en normal baslinje längs kustens strandlinje på Gotlands sydspets på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter uttryckt i RH 2000 till baslinjepunkt 208.
Ett antal punkter på lågvattenlinjen vilka ger utslag på beräkningen av territorialgränsen har mätts in:
207:1. 56-55,138330N och 18-07,340040E, 207:2. 56-54,884590N och 18-07,336550E, 207:3. 56-54,665890N och 18-07,368160E, och 207:4. 56-54,609470N och 18-07,386220E.
Ett lågvattenskär (sydsydväst om Rivet) har mätts in cirka 235 meter sydväst om den befintliga punkten 147:3. Den inmätta positionen har koordinaterna
207:5. 56-54,329050N och 18-07,486750E.
Ytterligare ett lågvattenskär (söder om Rivet) har mätts in cirka 235 meter söder om den befintliga punkten 147:3. Den inmätta positionen har koordinaterna
207:6. 56-54,270460N och 18-07,614090E.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 90 meter norr om den befintliga punkten 147:5. Den inmätta positionen har koordinaterna
Baslinjepunkt 208: Barshageudd, S-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Barshageudd har löpnummer 148.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 80 meter sydväst om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
208. 56-54,291500N och 18-11,449600E.
Från baslinjepunkt 208 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 209.
Baslinjepunkt 209: Heligholmen, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Heligholmen har löpnummer 149.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 100 meter sydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
209. 56-55,303910N och 18-17,089510E.
Från baslinjepunkt 209 dras en kort rät baslinje till baslinjepunkt 210.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 15 meter öster om den befintliga baslinjepunkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
209:1. 56-55,339690N och 18-17,180520E.
Baslinjepunkt 210: Heligholmen, NO-punkten
Baslinjepunkten är ny. Tidigare fanns endast en baslinjepunkt på Heligholmen.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 50 meter nordost om den befintliga baslinjepunkten 149. Den inmätta positionen har koordinaterna
Det befintliga lågvattenskäret 149:1, Lillgrund, har inte återfunnits. Lantmäteriet och Sjöfartsverket har utfört kompletterande kartering och fältmätning på platsen under hösten 2014. Den grundaste punkt som uppmättes låg på -1,074 meter. Punkten på Lillgrund, som påverkade beräkningen av territorialgränsen, måste därför utgå.
Baslinjepunkt 211: Raude hunden, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Raude hunden har löpnummer 150.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 12 meter söder om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
211. 56-57,639310N och 18-21,139670E.
Från baslinjepunkt 211 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 212.
Det befintliga lågvattenskäret 150:1, Espebådan, har inte återfunnits. Lantmäteriet och Sjöfartsverket har utfört kompletterande kartering och fältmätning på platsen under hösten 2014. Den grundaste punkt som uppmättes låg på -1,2 meter. Punkten på Espebådan, som påverkade beräkningen av territorialgränsen, måste därför utgå.
Baslinjepunkt 212: Faludden, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Faludden har löpnummer 151.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 130 meter ostsydost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
212. 56-59,607060N och 18-24,014630E.
Från baslinjepunkt 212 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 213.
Baslinjepunkt 213: Närsholmen, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Närsholmen har löpnummer 152.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 200 meter söder om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
213. 57-13,275840N och 18-41,815990E.
Från baslinjepunkt 213 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 214.
Baslinjepunkt 214: Östergarnsholm, S-punkten
Den befintliga punkten på Östergarnsholm har löpnummer 153.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 100 meter öster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
214. 57-25,798140N och 18-59,162230E.
Från baslinjepunkt 214 dras en normal baslinje längs kustens strandlinje på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter uttryckt i RH 2000 till baslinjepunkt 215.
Ett antal punkter på lågvattenlinjen vilka ger utslag på beräkningen av territorialgränsen har mätts in:
214:1. 57-26,080050N och 18-59,346410E, 214:2. 57-26,325720N och 18-59,421670E, och 214:3. 57-26,696420N och 18-59,450560E.
Baslinjepunkt 215: Östergarnsholm, NO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Östergarnsholm har löpnummer 154.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 10 meter nordost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
215. 57-26,760250N och 18-50,387520E.
Från baslinjepunkt 215 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 216.
Baslinjepunkt 216: Kyrkebingegrunn, O-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Kyrkebingegrunn har löpnummer 155.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 75 meter öster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
216. 57-33,652410N och 18-49,120210E.
Från baslinjepunkt 216 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 217.
Baslinjepunkt 217: Rute Mislauper, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Rute Mislauper har löpnummer 156.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 25 meter sydväst om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
217. 57-45,854390N och 19-05,365830E.
Ett lågvattenskär har mätts in cirka 40 meter söder om den befintliga baslinjepunkten på Fårö. Den inmätta positionen har koordinaterna
217:1. 57-45,843280N och 19-05,387840E.
Baslinjepunkt 218: Holmudden, SO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Holmudden, Fårö, har löpnummer 157.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 55 meter nordost om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
218. 57-57,533620N och 19-21,032260E.
Från baslinjepunkt 218 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 219.
Baslinjepunkt 219: Holmudden, NO-punkten
En ny punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 190 meter norr om den befintliga baslinjepunkten 157. Den inmätta positionen har koordinaterna
219. 57-57,611413N och 19-21,046518E.
Från baslinjepunkt 219 dras en normal baslinje längs kustens strandlinje på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter uttryckt i RH 2000 till baslinjepunkt 220.
En punkt på lågvattenlinjen vilken påverkar beräkningen av territorialgränsen har mätts in:
219:1. 57-57,817960N och 19-21,034020E.
Baslinjepunkt 220: Skärsändan, N-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Skärsändan har löpnummer 158.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 20 meter sydväst om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
220. 57-59,305520N och 19-18,323470E.
Från baslinjepunkt 220 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 221.
Baslinjepunkt 221: Norsholmen, N-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Norsholmen har löpnummer 159.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 10 meter öster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
221. 58-00,007200N och 19-14,421820E.
Från baslinjepunkt 221 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 222.
Baslinjepunkt 222: Langhammarshammaren, NO-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Langhammarshammaren har löpnummer 160.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 55 meter öster om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
222. 57-59,999020N och 19-11,351720E.
Från baslinjepunkt 222 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 223.
Baslinjepunkt 223: Langhammarshammaren, NV-punkten
En ny punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 410 meter västsydväst om den befintliga punkten 160. Den inmätta positionen har koordinaterna
223. 57-59,982490N och 19-10,885290E.
Från baslinjepunkt 223 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 224 på Gotland.
Baslinjepunkt 224: Hallshuk, N-punkten
Den befintliga baslinjepunkten på Hallshuk har löpnummer 161.
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen cirka 115 meter norr om den befintliga punkten. Den inmätta positionen har koordinaterna
224. 57-55,894400N och 18-43,535510E.
Från baslinjepunkt 224 dras en normal baslinje längs kustens strandlinje på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter uttryckt i RH 2000 till baslinjepunkt 225.
Ett antal punkter på lågvattenlinjen vilka påverkar beräkningen av territorialgränsen har mätts in:
224:1. 57-55,866560N och 18-43,393550E (Hallshuk), 224:2. 57-55,514520N och 18-42,092080E (nordost om Hasselriv),
224:3. 57-55,483300N och 18-42,001100E (norr om Hasselriv), 224:4. 57-53,777590N och 18-38,236650E, 224:5. 57-53,572100N och 18-37,842460E, 224:6. 57-53,386080N och 18-37,522890E, 224:7. 57-49,801280N och 18-29,235230E (Stuklint), 224:8. 57-49,315680N och 18-27,786090E (norr om Stenkyrkehuk),
224:12. 57-48,655380N och 18-26,916500E (Allstädar), 224:13. 57-47,410570N och 18-25,884650E (norr om Storbrut), 224:14. 57-47,142220N och 18-25,660060E (söder om Storbrut),
224:15. 57-46,883870N och 18-25,466310E (norr om Lunds klint),
224:16. 57-46,172130N och 18-25,001040E, och 224:17. 57-42,901250N och 18-22,191610E (Brissund).
Baslinjepunkt 225: Strandviken, N-punkten
En ny punkt har mätts in på lågvattenlinjen vid Själsö på nordsidan av en bukt (Strandviken). Den inmätta positionen har koordinaterna
225. 57-41,558490N och 18-20,958160E.
Från baslinjepunkt 225 dras en rät baslinje över bukten till baslinjepunkt 226.
Baslinjepunkt 226: Strandviken, S-punkten
En ny punkt har tagits fram med hjälp av NSL-data på lågvattenlinjen vid Själsö på sydsidan av en bukt (Strandviken). Den beräknade positionen har koordinaterna
226. 57-41,365170N och 18-20,846728E.
Från baslinjepunkt 226 dras en normal baslinje längs kustens strandlinje på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter uttryckt i RH 2000 till baslinjepunkt 201.
Ett antal punkter på lågvattenlinjen vilka påverkar beräkningen av territorialgränsen har mätts in:
226:5. 57-35,134090N och 18-10,222070E (Korpklint N), 226:6. 57-34,841460N och 18-09,778490E (Korpklint S), 226:7. 57-33,978040N och 18-08,494420E (Stavklint, N-punkten),
226:8. 57-33,818680N och 18-08,269090E (Stavklint), 226:9. 57-32,512800N och 18-06,740600E, 226:10. 57-32,401370N och 18-06,605410E, 226:11. 57-32,201050N och 18-06,390990E, 226:12. 57-32,082500N och 18-06,279080E (Nyrevsudde, N-punkten),
226:13. 57-32,055600N och 18-06,265480E (Nyrevsudde, N-punkten), och
226:14. 57-31,788010N och 18-06,207070E (Nyrevsudde, S-punkten).
3.4.3 Förslag till uppdaterade baslinjer vid Stora Karlsö
I förordningen (1966:375) om beräkning av Sveriges sjöterritorium förekommer inga baslinjepunkter vid Stora Karlsö. Däremot angavs fem cirkelbågemedelpunkter i kolumn två i den tabellförteckning som var bilagd det förordningsförslag som presenterades av 1965 års Baslinjeutredning. De fem punkterna betecknades där med nummer 143:1, 143:2, 143:3, 143:4 och 143:5 och behandlades som om de var punkter på lågvattenskär utanför Gotlands kust.
Utredningen anser det mer korrekt att vid Stora Karlsö dra en egen normal baslinje längs kustens strandlinje på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter uttryckt i RH 2000 längs öns västra sida som vetter mot territorialgränsen.
Två punkter på lågvattenlinjen vilka påverkar beräkningen av territorialgränsen har mätts in respektive beräknats med hjälp av NSL-data. De har koordinaterna
301:1. 57-17,482360N och 17-57,546200E, och 301:2. 57-17,424218N och 17-57,451647E (från NSL).
Ett lågvattenskär har beräknats med hjälp av NSL-data. Den inmätta positionen har koordinaterna.
301:3. 57-17,268496N och 17-57,387946E.
Ytterligare inmätta punkter på lågvattenlinjen vilka påverkar beräkningen av territorialgränsen:
301:4. 57-17,096190N och 17-57,358020E, 301:5. 57-17,028740N och 17-57,356050E, 301:6. 57-16,799410N och 17-57,473120E, och 301:7. 57-16,760870N och 17-57,519640E.
3.4.4 Förslag till uppdaterade baslinjer runt Gotska Sandön
I förordningen (1966:375) om beräkning av Sveriges sjöterritorium förekommer inga baslinjepunkter runt Gotska Sandön. Däremot angavs 15 stycken cirkelbågemedelpunkter runt ön i kolumn två i den tabellförteckning som var bilagd det förordningsförslag som presenterades av 1965 års Baslinjeutredning. De 15 punkterna betecknades där med egna heltalsnummer från 121 till 135 men behandlades i övrigt som cirkelbågemedelpunkterna i kolumn två.
Utredningen anser det mer korrekt att dra en egen normal baslinje längs kustens strandlinje på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter uttryckt i RH 2000 runt Gotska Sandön.
Ett antal punkter på lågvattenlinjen vilka påverkar beräkningen av territorialgränsen har mätts in respektive beräknats:
401:1. 58-23,769900N och 19-10,416110E (Bredsandsudden, SV-punkten),
401:2. 58-23,501790N och 19-10,588480E, 401:3. 58-23,012780N och 19-10,949170E (Torpstugan), 401:4. 58-22,649250N och 19-11,213320E, 401:5. 58-22,173195N och 19-11,637543E (från NSL), 401:6. 58-20,302180N och 19-12,895250E (Hamnudden), 401:7. 58-20,445200N och 19-17,556050E (Tärnudden), 401:8. 58-20,530730N och 19-17,670390E (Tärnudden) och
401:9. 58-21,855506N och 19-19,438517E (från NSL) (Kyrkudden).
Ett lågvattenskär har mätts in (Kyrkudden). Lågvattenskärets inmätta position har koordinaterna
401:10. 58-21,964230N och 19-19,487870E.
Inmätt punkt på lågvattenlinjen vilken påverkar beräkningen av territorialgränsen:
401:11. 58-23,062980N och 19-17,252360E (Säludden).
Ett lågvattenskär (Stora Beckrevet)har mätts in. Lågvattenskärets inmätta position har koordinaterna
401:12. 58-23,572710N och 19-14,756750E.
Inmätta punkter på lågvattenlinjen vilka påverkar beräkningen av territorialgränsen:
401:13. 58-23,871830N och 19-11,379870E (Stenrevet), 401:14. 58-23,895380N och 19-10,650150E (Bredsandsudden, N-punkten), och
401:15. 58-23,873620N och 19-10,435260E (Bredsandsudden, NV-punkten).
3.4.5 Förslag till uppdaterade baslinjer vid Märket
I förordningen (1966:375) om beräkning av Sveriges sjöterritorium förekommer inga baslinjepunkter vid Märket, Märketshällarna eller Märketskallen. Däremot angavs två cirkelbågemedelpunkter i kolumn två i den tabellförteckning som var bilagd det förordningsförslag som presenterades av 1965 års Baslinjeutredning. De två punkterna betecknades där med nummer 111 (Märketskallen) och 112 (Märket S).
beräknade punkter längs den svenska delen av ön Märkets kust och att göra detsamma runt ögruppen Märketshällarna. Innanför dessa räta baslinjer finns svenskt inre vatten.
Baslinjepunkt 501: Märket, S-punkten
En punkt har mätts in på riksgränsen mot Finland på lågvattenlinjen cirka 10 meter söder om den befintliga cirkelbågemedelpunkten 112. Den inmätta positionen har koordinaterna
501. 60-18,014790N och 19-07,915663E.
Från baslinjepunkt 501 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 502.
Baslinjepunkt 502: Märket, SSV-punkten
En punkt har identifierats på lågvattenlinjen cirka 55 meter sydväst om den befintliga punkten med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
502. 60-17,991606N och 19-07,893822E.
Från baslinjepunkt 502 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 503.
Baslinjepunkt 503: Märket, SV-punkten
En punkt har identifierats på lågvattenlinjen cirka 250 meter västnordväst om den befintliga punkten med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
503. 60-18,075834N och 19-07,666276E.
Baslinjepunkt 504: Märket, V-punkten
En punkt har identifierats på lågvattenlinjen cirka 300 meter nordväst om den befintliga punkten med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
504. 60-18,118762N och 19-07,654776E.
Från baslinjepunkt 504 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 505.
Baslinjepunkt 505: Märket, VNV-punkten
En punkt har identifierats på lågvattenlinjen cirka 215 meter nordväst om den befintliga punkten med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
505. 60-18,117095N och 19-07,790283E.
Från baslinjepunkt 505 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 506.
Baslinjepunkt 506: Märket, NV-punkten
En punkt har identifierats på lågvattenlinjen cirka 170 meter nordnordväst om den befintliga punkten med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
506. 60-18,106643N och 19-07,858074E.
Från baslinjepunkt 506 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 507.
Baslinjepunkt 507: Märket, NNV-punkten
En punkt har identifierats på lågvattenlinjen cirka 135 meter norr om den befintliga punkten med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
Från baslinjepunkt 507 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 508.
Baslinjepunkt 508: Märket, N-punkten
En punkt har mätts in på riksgränsen mot Finland på lågvattenlinjen. Den inmätta positionen har koordinaterna
508. 60-18,082280N och 19-07,941203E.
I baslinjepunkt 508 slutar de räta baslinjerna vid Märket. Havsområdena innanför dessa baslinjer utgör svenskt inre vatten.
Baslinjepunkt 509: Märketshällarna, S-punkten
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på en landformation som uppfyller kraven i UNCLOS artikel 121 på en ö. Den inmätta positionen har koordinaterna
509. 60-18,431710N och 19-06,849190E.
Från baslinjepunkt 509 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 510.
Baslinjepunkt 510: Märketshällarna, SO-punkten
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på ovan nämnda ö. Den inmätta positionen har koordinaterna
510. 60-18,467780N och 19-06,958670E.
Från baslinjepunkt 510 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 511.
Baslinjepunkt 511: Märketshällarna, O-punkten
En punkt har identifierats på lågvattenlinjen på ovan nämnda ö med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
511. 60-18,477284N och 19-06,960012E.
Från baslinjepunkt 511 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 512.
Baslinjepunkt 512: Märketshällarna, ONO-punkten
En punkt har identifierats på lågvattenlinjen på ovan nämnda ö med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
512. 60-18,514508N och 19-06,951394E.
Från baslinjepunkt 512 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 513.
Baslinjepunkt 513: Märketshällarna, N-punkten
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på ovan nämnda ö. Den inmätta positionen har koordinaterna
513. 60-18,537690N och 19-06,893490E.
Från baslinjepunkt 513 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 514.
Baslinjepunkt 514: Märketshällarna, NV-punkten
En punkt har identifierats på lågvattenlinjen på ovan nämnda ö med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
En punkt har mätts in cirka 45 meter nordväst om det befintliga lågvattenskäret 111 (Märketskallen). Den inmätta positionen har koordinaterna
514:1. 60-18,871540N och 19-06,137650E.
Ytterligare ett lågvattenskär (Märketskallen) har identifierats cirka 60 meter nordväst om den befintliga punkten 111 med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
514:2. 60-18,886701N och 19-06,133665E.
Ett tredje lågvattenskär (Märketskallen) har identifierats cirka 75 meter nordväst om den befintliga punkten 111. Punktens position har de beräknade koordinaterna
514:3. 60-18,881470N och 19-06,108280E.
Ett fjärde lågvattenskär (Märketskallen) har identifierats cirka 60 meter nordväst om den befintliga punkten 111 med hjälp av NSL-data. Punktens position har de beräknade koordinaterna
514:4. 60-18,867862N och 19-06,122225E.
Baslinjepunkt 515, Märketshällarna, V-punkten
En punkt har mätts in på lågvattenlinjen på ovan nämnda ö. Den inmätta positionen har koordinaterna
515. 60-18,509940N och 19-06,796190E.
Från baslinjepunkt 515 dras en rät baslinje till baslinjepunkt 509. Havsområdena innanför de räta baslinjerna runt Märketshällarna utgör svenskt inre vatten.
3.4.6 Förslag till baslinjer vid Ven
I förordningen (1966:375) om beräkning av Sveriges sjöterritorium förekommer inga baslinjepunkter vid ön Ven. Inte heller i den tabellförteckning som var bilagd det förordningsförslag som presenterades av 1965 års Baslinjeutredning omnämndes Ven.
Utredningen har emellertid för ordningens skull identifierat de punkter mellan vilka baslinjer även skulle kunna dras vid Ven, trots att detta inte påverkar de gränser och avgränsningslinjer i Öresund som är fastställda i överenskommelser med Danmark.
Vid Ven dras en normal baslinje längs kustens strandlinje på den av utredningen valda lågvattennivån -0,5 meter uttryckt i RH 2000 mellan inmätta respektive beräknade punkter längs den del av öns kust som vetter mot territorialgränsen.
Ett antal punkter på lågvattenlinjen vilka kan påverka beräkningen av territorialgränsen eller mittlinjen i Öresund har mätts in:
601:1. 55-55,255760N och 12-40,167180E, och 601:2. 55-55,245860N och 12-40,091920E.
Ett lågvattenskär har mätts in. Den inmätta positionen har koordinaterna
601:3. 55-55,237600N och 12-40,059480E.
Inmätt punkt på lågvattenlinjen vilken kan påverka beräkningen av territorialgränsen eller mittlinjen:
601:4. 55-55,210320N och 12-40,008320E.
Ytterligare två lågvattenskär har mätts in. De inmätta positionerna har koordinaterna
601:5. 55-55,171560N och 12-39,934880E, och 601:6. 55-55,065680N och 12-39,791080E.
Inmätta punkter på lågvattenlinjen vilka kan påverka beräkningen av territorialgränsen eller mittlinjen:
601:7. 55-55,066520N och 12-39,960670E, 601:8. 55-54,884880N och 12-40,028480E, och 601:9. 55-54,850810N och 12-40,042450E.
Ett lågvattenskär har mätts in. Den inmätta positionen har koordinaterna
601:10. 55-54,696390N och 12-40,007950E.
Inmätta punkter på lågvattenlinjen vilka kan påverka beräkningen av territorialgränsen eller mittlinjen:
601:11. 55-54,588790N och 12-40,256300E, 601:12. 55-54,563840N och 12-40,285950E, 601:13. 55-54,547050N och 12-40,344480E, 601:14. 55-54,264330N och 12-41,028280E, 601:15. 55-54,103810N och 12-41,232450E, 601:16. 55-54,072540N och 12-41,315000E, 601:17. 55-53,845110N och 12-41,603170E, 601:18. 55-53,549770N och 12-41,761430E, 601:19. 55-53,533690N och 12-41,761320E, 601:20. 55-53,503300N och 12-41,782640E, 601:21. 55-53,463720N och 12-41,850430E, 501:22. 55-53,446730N och 12-41,975780E, 601:23. 55-53,439410N och 12-42,070830E, 601:24. 55-53,394770N och 12-42,363460E, och 601:25. 55-53,385940N och 12-42,431180E.
Ytterligare två lågvattenskär har mätts in. De inmätta positionerna har koordinaterna
Inmätta punkter på lågvattenlinjen vilka kan påverka beräkningen av territorialgränsen eller mittlinjen:
601:28. 55-53,498030N och 12-43,006700E, och 601:29. 55-53,517210N och 12-43,075710E.
4. Den yttre gränsen för Sveriges sjöterritorium
Kuststaterna reglerar allt fler aktiviteter inom sitt sjöterritorium och i sina maritima zoner. Eftersom olika rättsliga regler gäller i olika havsområden blir det allt viktigare i många sammanhang att enkelt och snabbt kunna ta reda på exakt var avgränsningslinjerna går mellan staters sjöterritorium och olika maritima zoner för att kunna veta var en viss maritim aktör befinner sig vid ett visst givet tillfälle.
Samtidigt ökar användningen av elektroniska sjökort och digitala sjökortsapplikationer för navigering liksom behovet av öppen tillgång till datalager i digitala format för kartunderlag och en mångfald andra ändamål. Det ligger i Sveriges intresse att utan kostnad ge alla som behöver det, oavsett ändamål, snabb och enkel tillgång till korrekta och fullständiga uppgifter om Sveriges territorialgräns och avgränsningslinjerna för de svenska maritima zonerna.
4.1. Avgränsning av Sveriges sjöterritorium mot andra staters inre vatten, territorialhav eller maritima zoner
En kuststat får utsträcka sitt territorialhav till högst 12 nautiska mil räknat från baslinjerna förutsatt att storleken på havsområdena utanför statens kust och andra geografiska omständigheter medger det.
I vissa havsområden längs Sveriges kust är det av utrymmesskäl inte möjligt att utsträcka det svenska territorialhavet till 12 nautiska mil. Sverige har därför ingått avtal om avgränsning av det svenska sjöterritoriet med tre intilliggande eller motstående stater: Norge, Danmark och Finland. Avtalen reglerar den yttre avgränsningslinjen för det svenska territorialhavets bredd i berörda havsområden. Överenskommelserna innehåller koordinater för start-, bryt- och
slutpunkter mellan vilka linjer ska dras. Som regel handlar det om räta geodetiska linjer. Ett undantag är mittlinjen mellan Sverige och Danmark i den norra delen av Öresund som är avtalad men inte koordinatsatt. De avtalsbundna koordinatangivna punkterna kan inte ändras utan föregående överenskommelse med berörd grannstat.
Detta innebär att en utflyttning av de svenska baslinjerna inte automatiskt medför att den yttre avgränsningslinjen för det svenska territorialhavet kan flyttas ut i motsvarande utsträckning. Det är bara när det svenska territorialhavet gränsar till Sveriges ekonomiska zon som en utflyttning av de svenska baslinjerna gör det möjligt för Sverige att även flytta ut territorialhavets yttre avgränsningslinje. En inflyttning av baslinjerna medför av samma skäl inte heller att territorialhavets yttre avgränsningslinje alltid måste flyttas närmare den svenska kusten.
4.2. Territorialgräns
Utredningens förslag: Territorialgränsen ska anges i författ-
ningstext och ska gälla vid rättsskipning och annan myndighetsutövning liksom i det löpande arbetet inom svenska myndigheter.
Den linje som avgränsar en stats land- eller sjöterritorium mot en annan stats land- eller sjöterritorium eller mot internationellt vatten kallas territorialgräns. Territorialgränsen avgränsar även statens luftrum mot andra staters luftrum eller internationellt luftrum. Begreppet territorialgräns har använts sedan början av 1900-talet i svenska officiella dokument för att ange hur långt ut i havet som den svenska staten hävdar suveränitet över territorium. Hela den svenska gränsen på land och till havs utgör Sveriges territorialgräns. En territorialgräns i havet benämns ibland även territorialhavsgräns eftersom den avgränsar statens territorialhav.
De avtal om avgränsning av det svenska sjöterritoriet som Sverige har ingått med Norge, Danmark och Finland avser havsområden där:
- svenskt inre vatten eller territorialhav angränsar direkt till berörd intilliggande grannstats sjöterritorium,
- havsområdet inte räcker till för att fullt ut utsträcka det svenska territorialhavet till maximalt tillåtna 12 nautiska mil från de svenska baslinjerna i förhållande till berörd motstående grannstat, eller
- det av andra skäl har funnits anledning att begränsa det svenska territorialhavets bredd.
Nedan uppräknade internationella avtal är i kraft och innehåller bestämmelser om den svenska territorialgränsen i havet. Även den skiljedom om Grisbådarna som beslutades i Haag den 23 oktober 19091 och den konvention angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering som antogs i Genève den 20 oktober 1921 (SÖ 1921:26) innehåller sådana bestämmelser.
- Överenskommelse med Norge om avgränsning av kontinentalsockeln, Stockholm den 24 juli 1968 (SÖ 1969:3).
- Överenskommelse med Danmark angående vissa gränsförhållanden i Öresund, Stockholm den 30 januari 1932 (SÖ 1932:1).
- Överenskommen svensk-dansk note-växling angående genomfarten i sunden mellan Sverige och Danmark, Köpenhamn den 25 juni 1979 (prop. 1979/80:43) (SÖ saknas).
- Överenskommelse med Danmark om avgränsning av kontinentalsockeln och fiskezonerna mellan Sverige och Danmark, Köpenhamn den 9 november 1984 (SÖ 1985:54).
- Avtal med Danmark om revidering av demarkationslinjen i södra Öresund (SÖ 1932:1), Köpenhamn den 28 juni och 3 juli 1995 (SÖ 1995:54).
- Överenskommelse med Finland om avgränsning av kontinentalsockeln i Bottenviken, Bottenhavet, Ålands hav och nordligaste delen av Östersjön, Stockholm den 29 september 1972 (SÖ 1973:1).
- Överenskommelse jämte protokoll med Finland om avgränsningen i Ålands hav och norra Östersjön av Sveriges ekonomiska zon och av Finlands kontinentalsockel och fiskezon, Stockholm den 2 juni 1994 (SÖ 1995:18).
- Överenskommelse med Finland om ändring av riksgränsen mellan Sverige och Finland, Helsingfors den 3 och 25 mars 2010 (SÖ 2010:2).
I flera fall baseras dessa överenskommelser på äldre avtal eller fördrag som fortfarande är i kraft. Vissa gränsavtal har sitt ursprung i fredsfördrag från 1600-, 1700- eller 1800-talen och i konventioner eller en skiljedom från 1900-talets början.
Överenskommelserna har ingåtts vid olika tidpunkter och de geografiska koordinater som är fastställda i respektive avtal för punkter som reglerar olika avsnitt av avgränsningslinjerna är angivna med olika stor noggrannhet och uttryckta i olika referenssystem. Enligt utredningens direktiv ska de svenska havsgränserna uttryckas i latitud och longitud i det svenska referenssystemet SWEREF 99.
En kuststat är enligt UNCLOS artikel 16 ålagd att offentliggöra detaljerad information om gränserna för sitt territorialhav och att deponera relevanta uppgifter hos FN:s generalsekreterare. Utredningen anser att de koordinater som fastställs för den yttre avgränsningen av det svenska territorialhavet ska gälla vid rättsskipning och annan myndighetsutövning liksom i det löpande arbetet inom svenska myndigheter så länge berörda författningar är i kraft. Utredningen understryker därför vikten av att berörda författningstexter ändras, och att information om de nya koordinaterna deponeras hos FN utan onödigt dröjsmål när Sverige ingår överenskommelse med en grannstat om ändrade koordinater för territorialgränsen.
Sedan Sverige den 1 januari 1993 inrättade en ekonomisk zon utanför det svenska territorialhavet gränsar svenskt sjöterritorium inte längre till det fria havet. Staters exklusiva ekonomiska zoner, liksom deras angränsande zoner, utgör inte fritt hav (eng. ”high seas”) men har i allt väsentligt status som internationellt vatten. Avgränsningslinjen mellan svenskt sjöterritorium och närmast utanförliggande maritima zon utgör således avgränsningslinje mellan svenskt sjöterritorium och internationellt vatten, utom i de fall där
svenskt sjöterritorium direkt ansluter till en annan stats sjöterritorium. I sistnämnda fall utgör avgränsningslinjen riksgräns mellan de båda staterna.
4.3. Riksgräns
Begreppet riksgräns har för svensk del sina rötter i en tid då Svea rikes gränser omslöt rikets landterritorium, inklusive alla öar, holmar och skär längs kusten samt vattnen mellan och innanför dem där svensk lag gällde. Alltså långt innan begrepp som baslinjer, inre vatten och territorialhav hade fått den internationella rättsliga och praktiska innebörd de har i dag.
Begreppet riksgräns har också använts länge i nordisk statsrättslig terminologi2 och avser den del av en stats territorialgräns som direkt sammanfaller med en annan stats territorialgräns på land, i sjöar, i vattendrag eller i havet. Sverige har riksgräns mot Norge, Danmark och Finland. För att en gränslinje ska kunna anses som riksgräns ställer folkrätten vissa krav på enighet mellan de berörda staterna avseende gränsens sträckning, dokumentation osv. De nordiska riksgränserna uppfyller dessa krav.
Utredningen anser inte att det finns någon anledning att bryta med traditionen genom att föreslå att detta begrepp inte ska användas längre, även om det ibland kanske kan uppstå osäkerhet om en viss del av Sveriges territorialgräns bör benämnas riksgräns eller territorialgräns. Utredningen anser inte att detta är något egentligt problem – i synnerhet inte folkrättsligt. De delar av den svenska territorialgränsen som direkt sammanfaller med en grannstats territorialgräns på land, i sjöar, i vattendrag eller i havet bör även fortsättningsvis benämnas riksgräns.
4.4. Avgränsning av Sveriges sjöterritorium
Utredningen har studerat bland annat de avtal som nämns i avsnitt 4.2 och som innehåller bestämmelser som reglerar det svenska territorialhavets avgränsning gentemot intilliggande och motstående stater. En närmare redovisning av genomgången återfinns i avsnitt 4.6.
Nedan följer en sammanfattning som redovisar de delar av det svenska territorialhavets gräns som är reglerade i överenskommelser med Norge, Danmark och Finland. Punkter på territorialhavets gräns som är fastställda i internationella avtal kan inte ändras av Sverige utan föregående överenskommelse med berörd grannstat. Avtalsreglerade delar av gränsen påverkas således inte av utredningens förslag att vissa av de innanför liggande svenska baslinjerna ska ändras.
De delar av territorialhavets gräns som inte är föremål för reglering i internationella avtal behöver däremot anpassas till följd av utredningens förslag att vissa svenska baslinjer ska ändras. Det gäller de delar av gränsen som sträcker sig
- från riksgränsen mot Norge till en punkt utanför Orust och Tjörn (öster om Skagen),
- från Falsterbo längs Skånes sydkust fram till Bornholms-gattet,
- från norr om Bornholms-gattet upp till söder om Norrtälje,
- runt Gotland och Gotska Sandön,
- mellan Öregrund och Örnsköldsvik, samt
- mellan Umeå och Luleå.
Riksgränsen mot Norge på land och i havet är överenskommen i bilaterala avtal. Den senaste gemensamma översynen genomfördes 1984–1987 men avsåg endast riksgränsen på land. Översynen fastställdes 1989. En gemensam svensk-norsk översyn av riksgränsen i havet genomfördes 1979–1981. Då koordinatbestämde Sjöfartsverket tillsammans med dåvarande Norges Geografiske Oppmåling alla gränsmärken i och utanför Idefjorden.3 Översynen fastställdes
emellertid inte eftersom översynskommissionen hade konstaterat betydande diskrepanser mellan befintliga gränsmarkeringar i terrängen och på kartan.
Sveriges territorialhav börjar vid Gränsboj 2 som utgör den svenska baslinjepunkten 1. Från Gränsboj 2 in mot land avgränsas Sveriges inre vatten mot norskt sjöterritorium av riksgränsen via riksgränspunkterna XIX–I fram till strandkanten inne i Idefjorden.
Från gränsboj 2 ut mot havet avgränsar riksgränsen svenskt territorialhav från norskt sjöterritorium fram till punkten 3 i den överenskommelse med Norge om avgränsning av kontinentalsockeln som ingicks den 24 juli 1968 (SÖ 1969:3).
Från punkten 3 går den svenska territorialgränsen i havet söderut högst 12 nautiska mil från de svenska räta baslinjerna tills den utanför Orust och Tjörn (öster om Skagen) möter den första av de elva begränsningspunkter för det svenska territorialhavets bredd som Sverige har beslutat med anledning av den svensk-danska noteväxling angående genomfarten i sunden mellan Sverige och Danmark som genomfördes den 25 juni 1979 (prop. 1979/80:43). Territorialgränsen i havet går sedan vidare mellan resterande åtta svenska begränsningspunkter längs Västkusten fram till den tionde och elfte punkten, som båda ligger 4 nautiska mil utanför Kullen.
Därifrån ansluter territorialgränsen till den gränslinje i Öresund som överenskoms i den Deklaration med Danmark om vissa gränsförhållanden i Öresund som ingicks den 30 januari 1932 (SÖ 1932:1). Någon regelbunden gemensam översyn av den svenskdanska riksgränsen tycks inte förekomma. Sverige och Danmark kom år 1995 överens om transformerade geografiska koordinater enligt det europeiska referenssystemet EUREF 89 för brytpunkterna utmed gränsen i den södra delen av Öresund.4
När demarkationslinjen upphör fortsätter den svenska territorialgränsen via ytterligare två begränsningspunkter 4 nautiska mil utanför Falsterbo, som Sverige har beslutat i enlighet med 1979 års note-växling, till en tredje begränsningspunkt varifrån territorialgränsen sedan går vidare österut högst 12 nautiska mil från de
svenska baslinjerna längs Skånes sydkust. I Bornholms-gattet finns också en begränsningslinje mellan ytterligare två punkter som beslutats av Sverige enligt 1979 års note-växling.
Territorialgränsen i havet fortsätter sedan högst 12 nautiska mil från de svenska baslinjerna öster om Öland och vidare norrut i Östersjön upp mot Ålands hav. Gotland och Gotska Sandön har eget territorialhav.
I Norra Östersjön söder om Norrtälje ansluter territorialgränsen till den avgränsningslinje för kontinentalsockeln som anges i den överenskommelse jämte protokoll med Finland om avgränsningen i Ålands hav och norra Östersjön av Sveriges ekonomiska zon och av Finlands kontinentalsockel och fiskezon som ingicks den 2 juni 1994 (SÖ 1995:18). Koordinaterna för den punkt där territorialgränsen ansluter till avgränsningslinjen för kontinentalsockeln kan bestämmas av Sverige. Längre norrut ansluter även Finlands territorialgräns till avgränsningslinjen för kontinentalsockeln i en punkt som utgör början på ett avsnitt av den svensk-finska riksgränsen, en så kallad riksgränspunkt. Punktens koordinater bör bestämmas av Sverige och Finland gemensamt. Därefter sammanfaller riksgränsen och territorialgränsen med avgränsningslinjen för kontinentalsockeln fram till södra stranden på ön Märket. Från Märkets norra strand sammanfaller riksgränsen och territorialgränsen med den avgränsningslinje för kontinentalsockeln som anges i den överenskommelse med Finland om avgränsning av kontinentalsockeln i Bottenviken, Bottenhavet, Ålands hav och nordligaste delen av Östersjön som ingicks den 29 september 1972 (SÖ 1973:1) fram till en punkt där Finlands territorialgräns lämnar avgränsningslinjen för kontinentalsockeln. I denna riksgränspunkt upphör således riksgränsen mot Finland i Ålands hav. Punktens koordinater bör bestämmas av Sverige och Finland gemensamt. Den svenska territorialgränsen fortsätter att sammanfalla med avgränsningslinjen för kontinentalsockeln fram till en punkt utanför Öregrund där territorialgränsen lämnar avgränsningslinjen för kontinentalsockeln. Punktens koordinater kan bestämmas av Sverige.
genom Kvarken upp till en punkt utanför Umeå där territorialgränsen åter lämnar avgränsningslinjen för kontinentalsockeln. Även koordinaterna för denna punkt kan bestämmas av Sverige.
Den svenska territorialgränsen fortsätter norrut högst 12 nautiska mil från de räta baslinjerna till en punkt utanför Luleå där den åter ansluter till avgränsningslinjen för kontinentalsockeln. Punktens koordinater kan bestämmas av Sverige. Territorialgränsen sammanfaller sedan med avgränsningslinjen för kontinentalsockeln fram till punkten 2 i 1972 års överenskommelse, där riksgränsen mot Finland börjar igen. Koordinaterna för denna punkt bör bestämmas av Sverige och Finland gemensamt. Territorialgränsen sammanfaller sedan med riksgränsen fram till en punkt öster om den befintliga svenska baslinjepunkten 103 där gränsen korsar baslinjen och svenskt territorialhav upphör. Punktens koordinater bör bestämmas av Sverige och Finland gemensamt. Riksgränsen fortsätter norrut och avgränsar svenskt inre vatten i Haparanda skärgård och upp genom gränsälvarna.
Den svenska riksgränsen mot Finland på land och i havet ut till högst 12 nautiska mil från de svenska baslinjerna är överenskommen i bilaterala avtal och är föremål för regelbunden gemensam översyn. Den senaste översynen genomfördes 2004–2007 och fastställdes genom överenskommelse med Finland den 3 och 25 mars 2010 (SÖ 2010:2). Riksgränsen har sedan den 1 maj 2010 den sträckning man enades om vid översynen (SFS 2010:241).
I de fall det skulle förhålla sig så att vissa koordinater som har fastställts i avtal kan anses tveksamma i något avseende, eller inte tillräckligt noggrant inmätta, redovisas detta förhållande i den mer detaljerade genomgången av avtalen i avsnitt 4.6 nedan.
4.5. Förslag till anpassade avgränsningslinjer för Sveriges sjöterritorium
Utredningens förslag: Den anpassade gränsen för det svenska
territorialhavet dras som räta geodetiska linjer mellan ett antal brytpunkter som har beräknats från de uppdaterade svenska baslinjerna, eller som cirkelbågar med radien 12 nautiska mil från lågvattenskär utanför baslinjerna, eller i förekommande fall som den i avtal specificerade linjetyp mellan punkter vars geografiska koordinater har transformerats eller överförts oförändrade från gällande internationella avtal.
Punkterna benämns territorialpunkter. De numreras i löpnummerordning från riksgränsen mot Norge till riksgränsen mot Finland söder om Haparanda. Territorialpunkterna runt Gotland och Gotska Sandön numreras separat.
Territorialpunkternas geografiska koordinater anges i SWEREF 99.
De geografiska koordinater som redovisar territorialgränsens sträckning i havet ska finnas allmänt tillgängliga i digitalt format utan kostnad så att gränsen kan markeras på elektroniska sjökort och märkas ut i andra sammanhang med stöd i författningstext.
I dagens värld krävs att kuststaterna kan ange sina territorialgränser i havet i digitalt format. Koordinatsatta gränser i digital form är en förutsättning för att svenska myndigheter, t.ex. Försvarsmakten, ska kunna använda informationen som beslutsunderlag och inte endast som beslutsstöd vilket för närvarande är fallet. Geografiska koordinater som redovisar territorialgränsens sträckning i havet bör finnas allmänt tillgängliga utan kostnad så att gränsen kan markeras på elektroniska sjökort och märkas ut i andra digitala sammanhang. Koordinaterna för brytpunkterna i utredningens förslag till anpassad gräns för det svenska territorialhavet har beräknats med utgångspunkt i de baslinjer som konstruerats på basis av de baslinjepunkter, punkter på lågvattenlinjen och punkter på lågvattenskär som har mätts in eller beräknats under utredningsarbetet eller har i förekommande fall transformerats eller överförts oförändrade från gällande överenskommelser med Norge,
Danmark och Finland. Utredningen föreslår att dessa brytpunkter benämns territorialpunkter och att de numreras i löpnummerordning från baslinjepunkt 1 på riksgränsen mot Norge till den punkt på riksgränsen mot Finland söder om Haparanda där svenskt inre vatten tar vid. Territorialpunkterna runt Gotland och Gotska Sandön bör numreras separat. Koordinaterna för territorialpunkterna ska enligt utredningens direktiv anges i latitud och longitud i SWEREF 99.
Utredningen har valt att i den nya lagen om Sveriges sjöterritorium och maritimas zoner fastställa geografiska koordinater för territorialgränsen i havet från baslinjepunkt 1 till baslinjepunkt 103 samt runt Gotland och Gotska Sandön men inte för riksgränsen från baslinjepunkt 1 in mot land i Idefjorden respektive från baslinjepunkt 103 in mot land via Torne älv.
Från baslinjepunkt 1 in mot land avgränsas Sveriges inre vatten mot norskt sjöterritorium av riksgränsen via den i 1909 års skiljedom fastställda gränspunkten XIX och de år 1904 markerade gränspunkterna XVIII–I fram till strandkanten inne i Idefjorden, i form av räta (geodetiska) linjer enligt Sjöfartsverkets bedömning.
Punkterna XIX–I mättes senast in av den svensk-norska gränskommission som var sammankallad åren 1979–1982 men av skäl som beskrivits tidigare fastställdes inte de inmätta koordinaterna. Sjöfartsverket har därför transformerat koordinater uttryckta i ED 77 UTM zon 32 i informellt arbetsmaterial5 från mätningarna till SWEREF 99 TM och fått fram nedanstående koordinater uttryckta i SWEREF 99 (WGS 84) för dessa punkter. För punkten XX anges de geodetiskt beräknade koordinaterna för baslinjepunkt 1:
XX. 58-56,536503N och 10-55,074803E, XIX. 58-57,626872N och 10-58,991490E, XVIII. 58-58,643460N och 11-03,984681E, XVII. 58-59,508118N och 11-05,542546E, XVI. 59-00,903356N och 11-07,028585E, XV. 59-04,755319N och 11-09,210274E, XIV. 59-05,256689N och 11-13,491544E, XIII. 59-05,574148N och 11-14,767565E,
XII. 59-05,765948N och 11-15,497363E, XI. 59-05,860248N och 11-16,259511E, X. 59-05,974625N och 11-17,342546E, IX. 59-06,372765N och 11-18,150146E, VIII. 59-06,705756N och 11-19,574492E, VII. 59-06,898737N och 11-20,394729E, VI. 59-05,906173N och 11-22,104621E, V. 59-04,628858N och 11-23,360014E, IV. 59-02,381692N och 11-24,851935E, III. 59-01,674213N och 11-25,870727E, II. 59-00,812824N och 11-26,556402E, och I. 58-59,470144N och 11-27,877294E.
I framtiden, när en gemensam svensk-norsk översyn har genomförts av riksgränsen i Idefjorden och på land och denna gräns har blivit koordinatsatt, bör hela riksgränsen mot Norge fastställas i form av en sammanhållen lagstiftning. För riksgränsen mot Finland finns redan en lagstiftning av det slaget som fastställer resultatet av den senaste gemensamma gränsöversynen, både på land och i havet i förordningen (2010:241) om riksgränsen mellan Sverige och Finland. Så snart som möjligt bör de geografiska koordinaterna för Sveriges riksgräns både mot Norge och Finland samlas i en gemensam lag som anger hela riksgränsens sträckning.
Det svenska territorialhavets gräns dras 12 nautiska mil utanför baslinjerna och följer lågvattenlinjens huvudsakliga riktning i havsområden med normala baslinjer. Gränsen dras 12 nautiska mil utanför baslinjerna i form av räta geodetiska linjer mellan varje par av territorialhavspunkter i havsområden med räta baslinjer. I havsområden där lågvattenskär förekommer utanför baslinjerna dras gränsen i form av en cirkelbåge vars radie är 12 nautiska mil räknat från det berörda lågvattenskäret. I havsområden där territorialhavets gräns är reglerad i internationella avtal dras gränsen mellan transformerade koordinater för de punkter som är reglerade i berört avtal och med den linjetyp som anges i avtalet. I vissa fall har de avtalsreglerade koordinaterna inte transformerats utan överförts oförändrade till utredningens förslag. I något fall där linjetypen inte anges i avtalet har Sjöfartsverket bedömt vilken linjetyp som bör användas.
En koordinatförteckning med samtliga territorialpunkter samt de mellanliggande punkter som är ett resultat av segmenteringen av långa linjer och cirkelbågar redovisas i bilaga 5 till detta betänkande. Samtliga dessa koordinater ska ingå i koordinatbilaga 2 till den nya lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner. I figur 4.1 anges territorialgränsens sträckning i havet.
Figur 4.1 Territorialgränsens sträckning
4.5.1. Förslag till territorialgräns runt fast land och Öland
Utredningen utgår från att Sveriges anpassade territorialgräns i havet ska börja vid baslinjepunkt 1 på riksgränsen mot Norge där svenskt inre vatten upphör. Territorialpunkt 1 utgörs således av Gränsboj 2 som markerar den punkt XX som fastställdes i en internationell skiljedom mellan Sverige och Norge den 23 oktober 1909. Territorialpunkt 1 har de beräknade koordinaterna
1. 58-56,536503N och 10-55,074803E.
Därifrån sammanfaller territorialgränsen med riksgränsen mot Norge i form av räta linjer (kompasslinjer) till punkterna 1 och 2 i den överenskommelse med Norge om avgränsning av kontinentalsockeln som ingicks den 24 juli 1968 (SÖ 1969:3). Dessa två punkter ligger på den linje som enligt skiljedomen ska dras västerut i 19 graders sydlig riktning från punkten XX ut till öppet hav för att avgränsa svenskt och norskt territorialhav. På den tiden var de båda staternas territorialhavsbredd 4 nautiska mil. Punkten 1 är den punkt där Sveriges dåvarande territorialgräns mötte 19-graderslinjen. Punkten 2 är den punkt där Norges dåvarande territorialgräns mötte 19-graderslinjen. Territorialpunkt 2 och 3 har de transformerade koordinaterna
2. 58-54,806429N och 10-45,386357E, och
3. 58-53,536297N och 10-38,334538E.
Territorialgränsen fortsätter att sammanfalla med riksgränsen i riktning mot punkten 3 i 1968 års överenskommelse i form av en rät linje (kompasslinje). Enligt Sjöfartsverkets beräkningar ligger skärningspunkten mellan den överenskomna avgränsningslinjen och en linje 12 nautiska mil från närmaste svenska baslinje 137 meter nordnordost om punkten 3. I denna nya skärningspunkt upphör riksgränsen mellan Sverige och Norge. Territorialpunkt 4 har de beräknade koordinaterna
Territorialgränsen fortsätter söderut i form av räta geodetiska linjer via åtta beräknade brytpunkter 12 nautiska mil från de svenska baslinjerna. Territorialhavspunkterna 5–12 har de beräknade koordinaterna
5. 58-45,503830N och 10-35,648249E,
6. 58-31,096014N och 10-38,337545E,
7. 58-27,122597N och 10-40,432933E,
8. 58-15,482219N och 10-50,883377E,
9. 58-02,477398N och 10-57,763414E, 10. 58-02,263510N och 10-57,879828E, 11. 58-01,840967N och 10-58,117893E, och 12. 58-00,785156N och 10-58,712361E.
Territorialgränsen fortsätter därefter söderut i form av en rät geodetisk linje tills den utanför Orust och Tjörn möter den första av de elva brytpunkter som fastställts av Sverige med anledning av den överenskomna svensk-danska note-växling angående genomfarten i sunden mellan Sverige och Danmark som ingicks den 25 juni 1979. Gränsen fortsätter (i form av räta geodetiska linjer) mellan dessa brytpunkter fram till och med den tionde befintliga punkten, förutom längs de delar av sträckan som ligger längre ut från de uppdaterade svenska baslinjerna än 12 nautiska mil. Där har den anpassade territorialgränsen dragits närmare land än tidigare så att det svenska territorialhavets bredd ingenstans ska överstiga 12 nautiska mil. Utredningens förslag till anpassad territorialgräns har därför tretton brytpunkter vilket är fler än den befintliga territorialgränsen längs motsvarande sträcka. De befintliga brytpunkterna har transformerats från RT 38 till SWEREF 99. Territorialpunkterna 13–25 har de transformerade respektive beräknade koordinaterna
13. 57-58,823854N och 10-59,815011E, 14. 57-50,078674N och 11-08,854189E, 15. 57-40,479868N och 11-12,153844E, 16. 57-27,181573N och 11-31,251376E, 17. 57-22,982104N och 11-35,150895E, 18. 57-10,383676N och 11-41,050254E, 19. 56-58,385229N och 12-00,347797E,
20. 56-39,663843N och 12-16,578750E (ny brytpunkt), 21. 56-39,106676N och 12-17,162777E (ny brytpunkt), 22. 56-38,219758N och 12-17,925039E (ny brytpunkt), 23. 56-37,787399N och 12-17,559257E (ny brytpunkt), 24. 56-22,989601N och 12-07,047402E, och 25. 56-18,150293N och 12-19,552496E (ny brytpunkt).
Territorialgränsen fortsätter sedan i form av en cirkelbåge på ellipsoiden6 längs den av Sverige i riksdagsbeslut7 år 1979 fastställda begränsningslinje som ska gå 4 nautiska mil utanför den normala baslinjen, via territorialhavspunkterna 26–28, fram till den elfte brytpunkten där begränsningslinjen skär den linje mellan Kullen i Sverige och Gilbergshoved i Danmark som markerar den norra begränsningen av Öresund. De beräknade koordinaterna för punkterna 26–28 och för skärningspunkten med Öresunds norra begränsningslinje, territorialpunkt 29, är
26. 56-16,770386N och 12-19,999424E, 27. 56-15,897181N och 12-20,790595E, 28. 56-14,858345N och 12-22,314087E, och 29. 56-14,411147N och 12-23,303580E.
Territorialgränsen sammanfaller därefter med Öresunds norra begränsningslinje tills denna skär den mittlinje som fastställts i den överenskommelse med Danmark angående vissa gränsförhållanden i Öresund som ingicks den 30 januari 1932 (SÖ 1932:1). Skärningspunkten ska även utgöra punkten G i den överenskommelse med Danmark om avgränsning av kontinentalsockeln och fiskezonerna mellan Sverige och Danmark som ingicks den 9 november 1984 (SÖ 1985:54). Sjöfartsverket anser emellertid att den punkt som anges med de transformerade koordinaterna för punkten G inte ligger på den norra begränsningslinjen för Öresund. Verket har därför förlängt den räta geodetiska linjen mellan punkterna F och G i 1984 års överenskommelse med cirka 200 meter i sydostlig
riktning för att få fram en ny skärningspunkt på Öresunds norra begränsningslinje, en så kallad ”hjälppunkt”. De beräknade koordinaterna för hjälppunkten, territorialpunkt 30, är
30. 56-12,888047N och 12-21,911683E.
Territorialgränsen sammanfaller sedan med mittlinjen i Öresund i enlighet med den deklaration med Danmark angående vissa gränsförhållanden i Öresund som ingicks den 30 januari 1932 (SÖ 1932:1) och som anger att gränsen mellan Sverige och Danmark ska följa mittlinjen i Öresund mellan de svenska och danska kusterna, utan hänsyn till den svenska ön Ven, från Öresunds norra begränsningslinje fram till lys- och ljudbojen Lous Flak. Mittlinjen utgör således riksgräns mellan Sverige och Danmark.
Mittlinjen anges i bilaga 2 till utredningens lagförslag med de koordinater som den 27 november 2014 utgjorde redovisning av denna gränslinje i Sjöfartsverkets sjökortsdatabas8. Mittpunktsnoden är den punkt sydost om territorialhavspunkt 30 där mittlinjen enligt sjökortsdatabasen skär förlängningen av linjen F–G. Punkten har de beräknade koordinaterna
31. 56-12,837593N och 12-22,069501E.
Territorialgränsen fortsätter från lys- och ljudbojen Lous Flak i form av räta geodetiska linjer vidare via övriga sju koordinatangivna punkter i den överenskommelse med Danmark om revidering av demarkationslinjen i södra Öresund (SÖ 1932:1) som ingicks den 28 juni och 3 juli 1995 (SÖ 1995:54). Den sista av dessa punkter, punkten 6, som även utgör punkten H i 1984 års överenskommelse med Danmark, skär den linje mellan Falsterbo udde i Sverige och Stevns fyr i Danmark som markerar den södra begränsningen av Öresund. Territorialpunkterna 32–39 har de avtalade koordinaterna
32. 55-49,596000N och 12-42,446000E (Lous flak), 33. 55-41,915000N och 12-50,745000E (Saltholm flak), 34. 55-38,615000N och 12-53,643000E (punkt 1), 35. 55-36,814000N och 12-52,812000E (punkt 2),
36. 55-32,416000N och 12-43,697000E (punkt 3), 37. 55-29,316000N och 12-42,847000E (punkt 4), 38. 55-25,867000N och 12-36,565000E (punkt 5), och 39. 55-20,200000N och 12-38,448000E (punkt 6).
Territorialgränsen sammanfaller därefter med Öresunds södra begränsningslinje tills denna skär den av Sverige i 1979 års riksdagsbeslut fastställda begränsningslinje som ska gå 4 nautiska mil utanför de svenska baslinjerna. De beräknade koordinaterna för denna skärningspunkt, territorialpunkt 40, är
40. 55-20,986241N och 12-41,667842E.
Gränsen fortsätter sedan längs den av Sverige i 1979 års riksdagsbeslut fastställda begränsningslinje som ska gå 4 nautiska mil från baslinjen fram till territorialhavspunkten 42. Denna samt mellanliggande nya punkt har de beräknade koordinaterna
41. 55-20,878876N och 12-41,722729E, och 42. 55-17,781845N och 12-43,124616E.
Gränsen fortsätter därefter i enlighet med 1979 års riksdagsbeslut som en rät geodetisk linje till territorialpunkt 43 där territorialhavets bredd får uppgå till högst 12 nautiska mil. Territorialpunkt 43 har de beräknade koordinaterna
43. 55-08,902215N och 12-55,378470E.
Territorialgränsen fortsätter sedan i form av räta geodetiska linjer och cirkelbågar mellan nitton territorialpunkter högst 12 nautiska mil från baslinjerna. Territorialpunkterna 44–62 har de beräknade koordinaterna
44. 55-09,981700N och 12-59,456899E, 45. 55-10,098210N och 12-59,795850E, 46. 55-09,842277N och 13-04,782064E, 47. 55-09,624952N och 13-07,532877E, 48. 55-09,607987N och 13-07,987570E, 49. 55-09,204264N och 13-09,903351E,
50. 55-08,809704N och 13-12,591554E, 51. 55-08,464578N och 13-16,662830E, 52. 55-08,297077N och 13-18,747405E, 53. 55-08,249986N och 13-20,122499E, 54. 55-08,618115N och 13-26,837261E, 55. 55-09,966538N och 13-32,690062E, 56. 55-11,134978N och 13-36,793073E, 57. 55-11,390192N och 13-39,042647E, 58. 55-11,539988N och 13-40,344731E, 59. 55-13,087737N och 13-46,971009E, 60. 55-13,083611N och 13-51,152320E, 61. 55-12,762224N och 13-52,009531E, och 62. 55-10,883899N och 14-04,842750E.
Gränsen fortsätter sedan fram till den territorialpunkt där den av Sverige fastställda begränsningslinjen i Bornholms-gattet börjar, territorialpunkt 63. I Bornholms-gattet sammanfaller territorialgränsen i form av en rät geodetisk linje med den begränsningslinje som fastställts av Sverige i 1979 års riksdagsbeslut. Sjöfartsverket har emellertid räknat om koordinaterna för de punkter som utgör linjens början respektive slut. Territorialpunkterna 63 och 64 har de beräknade koordinaterna
63. 55-10,662276N och 14-10,110020E, och 64. 55-36,376993N och 14-42,103583E.
Öster om Bornholms-gattet fortsätter territorialgränsen i form av räta geodetiska linjer och cirkelbågar via 79 territorialpunkter högst 12 nautiska mil från baslinjerna öster om Öland och vidare norrut i Östersjön till territorialpunkt 144 söder om Norrtälje i norra Östersjön. Där ansluter territorialgränsen till den avgränsningslinje för kontinentalsockeln som anges i den överenskommelse jämte protokoll med Finland om avgränsningen i Ålands hav och norra Östersjön av Sveriges ekonomiska zon och av Finlands kontinentalsockel och fiskezon som ingicks den 2 juni 1994 (SÖ 1995:18). Koordinaterna för territorialpunkt 144 kan bestämmas av Sverige. Territorialpunkterna 65–144 har de beräknade koordinaterna
65. 55-39,635106N och 14-39,733400E, 66. 55-39,894625N och 14-39,454180E, 67. 55-40,723650N och 14-38,734482E, 68. 55-41,799231N och 14-37,648560E, 69. 55-43,311854N och 14-37,033633E, 70. 55-44,481042N och 14-36,313943E, 71. 55-44,768772N och 14-36,113286E, 72. 55-45,300033N och 14-35,719833E, 73. 55-47,807813N och 14-47,936188E, 74. 55-48,058703N och 14-52,797847E, 75. 55-48,801733N och 14-58,274336E, 76. 55-49,850805N och 15-02,093297E, 77. 55-52,056448N och 15-06,959830E, 78. 55-53,893652N och 15-09,495650E, 79. 55-53,376728N och 15-18,393788E, 80. 55-48,585119N och 15-26,427771E, 81. 55-46,539388N och 15-53,015332E, 82. 55-46,565260N och 15-53,091198E, 83. 55-47,974599N och 15-56,435980E, 84. 55-48,041108N och 15-56,565365E, 85. 55-49,600495N och 15-59,107059E, 86. 55-51,381004N och 16-01,535887E, 87. 55-59,737476N och 16-29,739867E, 88. 56-01,158472N och 16-34,994614E, 89. 56-03,553065N och 16-40,605029E, 90. 56-06,993625N och 16-46,247060E, 91. 56-11,398448N och 16-49,875171E, 92. 56-13,422361N och 16-51,528345E, 93. 56-15,005156N och 16-52,751361E, 94. 56-16,604080N och 16-53,679838E, 95. 56-16,819351N och 16-53,818816E, 96. 56-18,586573N och 16-54,968095E, 97. 56-21,855919N och 16-55,919135E, 98. 56-23,603809N och 16-57,190955E, 99. 56-25,131693N och 16-57,876970E, 100. 56-26,081920N och 16-58,340867E, 101. 56-27,310505N och 16-59,060936E, 102. 56-28,113060N och 16-59,556826E, 103. 56-30,791896N och 17-02,184902E,
104. 56-31,131070N och 17-02,446065E, 105. 56-35,650204N och 17-04,247676E, 106. 56-36,257305N och 17-04,465570E, 107. 56-36,588756N och 17-04,664921E, 108. 56-37,418656N och 17-05,152039E, 109. 56-39,412837N och 17-06,048677E, 110. 56-41,941337N och 17-08,545420E, 111. 56-44,993738N och 17-11,397906E, 112. 56-45,208073N och 17-11,581458E, 113. 56-46,226573N och 17-12,423180E, 114. 56-46,916253N och 17-12.894302E, 115. 57-03,491348N och 17-23,250489E, 116. 57-04,170226N och 17-23,678177E, 117. 57-05,574567N och 17-24,563727E, 118. 57-10,373950N och 17-26,575631E, 119. 57-10,556281N och 17-26,604642E, 120. 57-13,566790N och 17-29,157866E, 121. 57-23,049137N och 17-29,587413E, 122. 57-24,457828N och 17-28,975837E, 123. 57-26,255421N och 17-27,791847E, 124. 57-27,948134N och 17-26,073449E, 125. 57-36,898756N och 17-15,098058E, 126. 57-38,785218N och 17-16,103373E, 127. 57-43,236038N och 17-16,189383E, 128. 57-49,536866N och 17-14,081652E, 129. 58-13,351742N och 17-30,391766E, 130. 58-18,779713N och 17-32,836091E, 131. 58-23,938869N och 17-34,156702E, 132. 58-31,101164N och 18-04,672895E, 133. 58-33,558940N och 18-13,084148E, 134. 58-34,021734N och 18-14,240460E, 135. 58-34,865046N och 18-16,338165E, 136. 58-46,812403N och 18-46,245751E, 137. 58-49,319766N och 18-52,237189E, 138. 58-49,676448N och 18-52,979503E, 139. 58-55,297068N och 19-04,218552E, 140. 58-56,579603N och 19-06,477903E, 141. 59-09,466726N och 19-27,328503E, 142. 59-14,378921N och 19-41,026161E,
143. 59-23,873522N och 19-54,066093E, och 144. 59-32,847516N och 20-00,503008E.
Från punkten 144 sammanfaller territorialgränsen med den avgränsningslinje för kontinentalsockeln som är fastställd i 1994 års överenskommelse med Finland. Längre norrut ansluter även Finlands territorialgräns till avgränsningslinjen för kontinentalsockeln i en punkt som utgör början på ett avsnitt av den svensk-finska riksgränsen, en så kallad riksgränspunkt. Den betecknas nr 129 i 2006 års gemensamma svensk-finska gränsöversyn. Punktens koordinater bör bestämmas av Sverige och Finland gemensamt. Denna territorialpunkt har de beräknade koordinaterna
145. 59-35,703833N och 19-56,438832E.
Därefter sammanfaller den svenska territorialgränsen med avgränsningslinjen för kontinentalsockeln och riksgränsen via punkterna 146–148 fram till territorialpunkt 149 som är samma punkt som baslinjepunkt 501 vid den södra stranden på ön Märket. Territorialpunkterna 146–149 har de transformerade koordinaterna
146. 59-47,501000N och 19-39,497000E, 147. 60-11,501000N och 19-04,992000E, 148. 60-14,115000N och 19-06,162000E, och 149. 60-18,014790N och 19-07,915663E.
Riksgränsen fortsätter sedan på land över ön Märket i enlighet med vad som avtalats med Finland i 2006 års gemensamma gränsöversyn (SÖ 2010:2). Gränsen för territorialhavet däremot följer de räta baslinjerna vid Märket via baslinjepunkterna 502–508. Territorialpunkterna 150-156 har de inmätta/beräknade koordinaterna
150. 60-17,991606N och 19-07,893822E, 151. 60-18,075834N och 19-07,666276E, 152. 60-18,118762N och 19-07,654776E, 153. 60-18,117095N och 19-07,790283E, 154. 60-18,106643N och 19-07,858074E, 155. 60-18,092702N och 19-07,914066E, och 156. 60-18,082280N och 19-07,941203E.
Från territorialpunkt 156 vid Märkets norra strand, baslinjepunkt 508, sammanfaller territorialgränsen norrut, i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, med riksgränsen och med den linje som anges i den överenskommelse med Finland om avgränsning av kontinentalsockeln i Bottenviken, Bottenhavet, Ålands hav och nordligaste delen av Östersjön som ingicks den 29 september 1972 (SÖ 1973:1) fram till en riksgränspunkt, som ska motsvara brytpunkten 10 i överenskommelsen. I denna punkt lämnar Finlands territorialgräns avgränsningslinjen för kontinentalsockeln. Därmed upphör denna del av den svenska riksgränsen mot Finland. Punktens koordinater bör bestämmas av Sverige och Finland gemensamt. Den svenska territorialgränsen fortsätter att sammanfalla med avgränsningslinjen för kontinentalsockeln via punkten 9 i 1972 års överenskommelse med Finland, i riktning mot punkten 8 i samma överenskommelse fram till en ny punkt utanför Öregrund, territorialpunkt 157, vars koordinater kan bestämmas av Sverige. Gränsen norr om territorialpunkt 156 (baslinjepunkt 508) ska sammanfalla med en rät linje från Märkets mittpunkt, som betecknas som punkten 16 i Ålandskonventionen och som nr 1 i 2006 års gemensamma gränsöversyn, till punkten 8 i 1972 års överenskommelse. Eftersom de transformerade koordinaterna för punkterna 10 och 9 enligt Sjöfartsverkets beräkningar inte ligger på denna räta linje anser verket att utredningen bör bortse från dessa punkter. Utredningen anser emellertid att koordinater för punkten 10 bör fastställas vid den tekniska översyn av riksgränspunkterna norr om Märket enligt 2006 års gemensamma översyn som fortfarande återstår att göra. Territorialpunkt 157 har de beräknade koordinaterna
157. 60-35,344171N och 19-12,475726E.
Territorialgränsen fortsätter sedan norr högst 12 nautiska mil från de räta baslinjerna till en punkt utanför Örnsköldsvik där den återigen ansluter till avgränsningslinjen för kontinentalsockeln i en punkt, territorialpunkt 184, vars koordinater kan bestämmas av Sverige. Territorialpunkterna 158–184 har de beräknande koordinaterna
160. 60-49,406337N och 18-10,586807E, 161. 60-56,079755N och 17-53,027048E, 162. 61-10,265721N och 17-45,988826E, 163. 61-13,441144N och 17-47,795585E, 164. 61-15,020901N och 17-48,463002E, 165. 61-30,293483N och 17-52,757154E, 166. 61-39,925096N och 17-57,661516E, 167. 61-42,376763N och 17-58,645651E, 168. 61-58,514144N och 18-03,502762E, 169. 62-01,411564N och 18-04,972715E, 170. 62-09,297025N och 18-09,131828E, 171. 62-10,154840N och 18-09,586535E, 172. 62-10,229509N och 18-09,626154E, 173. 62-10,324067N och 18-09,675348E, 174. 62-25,049923N och 18-17,278804E, 175. 62-28,096802N och 18-22,972662E, 176. 62-28,817697N och 18-24,221614E, 177. 62-44,029101N och 18-48,832631E, 178. 62-49,220284N och 18-57,685397E, 179. 63-04,074607N och 19-24,572319E, 180. 63-04,565700N och 19-25,705874E, 181. 63-07,529434N och 19-46,304784E, 182. 63-09,481500N och 19-56,095493E, 183. 63-10,082745N och 19-58,387139E, och 184. 63-09,986073N och 20-09,814008E.
Territorialgränsen sammanfaller sedan med avgränsningslinjen för kontinentalsockeln genom Kvarken, i form av räta linjer, (loxodromer) enligt Sjöfartsverket, via brytpunkterna 6, 5 och 4 i 1972 års överenskommelse. Territorialpunkterna 185–187 har de transformerade koordinaterna
185. 63-20,009955N och 20-23,772381E, 186. 63-29,110895N och 20-41,572047E, och 187. 63-31,311429N och 20-56,172564E.
Territorialgränsen fortsätter norrut längs avgränsningslinjen för kontinentalsockeln till en punkt utanför Umeå där den åter lämnar avgränsningslinjen för kontinentalsockeln. Punkten, vars koordinater kan bestämmas av Sverige, har de beräknande koordinaterna
188. 63-38,014813N och 21-22,042939E.
Den svenska territorialgränsen fortsätter norrut i form av räta geodetiska linjer alternativt cirkelbågar 12 nautiska mil från de räta baslinjerna till en punkt utanför Luleå, territorialpunkt 212, vars koordinater kan bestämmas av Sverige, där den åter ansluter till avgränsningslinjen för kontinentalsockeln. Territorialpunkterna 189– 212 har de beräknade koordinaterna
189. 63-38,768163N och 21-22,647363E, 190. 63-46,371935N och 21-27,837952E, 191. 63-51,636410N och 21-27,361866E, 192. 63-57,434276N och 21-23,823890E, 193. 64-02,490521N och 21-30,127929E, 194. 64-11,788838N och 21-50,723437E, 195. 64-15,238641N och 21-56,112702E, 196. 64-20,992296N och 22-02,086064E, 197. 64-24,803257N och 22-04,418524E, 198. 64-26,158110N och 22-04,713422E, 199. 64-28,880387N och 22-04,585334E, 200. 64-31,420671N och 22-03,132969E, 201. 64-38,569655N och 21-57,585485E, 202. 64-40,147174N och 21-56,392245E, 203. 64-50,167328N och 21-49,008358E, 204. 64-53,412913N och 21-54,332663E, 205. 64-58,048493N och 22-09,641352E, 206. 64-58,651497N och 22-11,480104E, 207. 65-05,186058N och 22-29,937422E, 208. 65-17,067409N och 23-05,385011E, 209. 65-19,334771N och 23-36,394987E, 210. 65-20,614503N och 23-47,252992E, 211. 65-21,354077N och 23-51,284883E, och 212. 65-21,924865N och 23-54,721613E.
Territorialgränsen följer sedan avgränsningslinjen för kontinentalsockeln i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, fram till punkten 2 i 1972 års överenskommelse, där riksgränsen mot Finland börjar igen. Punkten, vars koordinater bör bestämmas av Sverige och Finland gemensamt, har de transformerade koordinaterna
213. 65-30,922429N och 24-07,965170E.
Territorialgränsen, och riksgränsen, fortsätter att sammanfalla med avgränsningslinjen för kontinentalsockeln, i form av en rät geodetisk linje fram till baslinjepunkt 103, territorialpunkt 214, där gränsen korsar den svenska räta baslinje som går mellan baslinjepunkt 102 och det sydligaste skäret vid den finska ön Selkäsarvi. Skärets koordinater har hämtats från aktuellt finskt elektroniskt sjökort. Punkten är samtidigt en riksgränspunkt, vars koordinater bör bestämmas av Sverige och Finland gemensamt. Territorialpunkten har de beräknade koordinaterna
214. 65-36,033096N och 24-09,373035E.
I denna punkt upphör den yttre avgränsningslinjen för det svenska territorialhavet. Riksgränsen fortsätter norrut och avgränsar svenskt inre vatten i Haparanda skärgård och upp genom gränsälvarna.
4.5.2. Förslag till territorialgräns runt Gotland och Gotska Sandön
Den svenska territorialgränsen i havet runt Gotland, Gotska Sandön och Karlsöarna går 12 nautiska mil utanför baslinjerna och följer lågvattenlinjens huvudsakliga riktning i havsområden med normala baslinjer. Gränsen går 12 nautiska mil utanför baslinjerna i form av räta geodetiska linjer mellan varje par av territorialhavspunkter i havsområden med räta baslinjer. Där lågvattenskär förekommer utanför baslinjerna dras territorialgränsen i form av en cirkelbåge vars radie är 12 nautiska mil räknat från den inmätta punkten på berört lågvattenskär.
Territorialpunkterna har de beräknade koordinaterna
301. 57-58,065494N och 19-43,556773E, 302. 57-59,899505N och 19-43,228723E, 303. 58-11,184875N och 19-31,953718E, 304. 58-13,579772N och 19-36,176982E, 305. 58-14,310802N och 19-37,095461E, 306. 58-19,099831N och 19-41,594097E, 307. 58-31,219856N och 19-33,968979E, 308. 58-34,451305N och 19-24,298132E, 309. 58-35,492706N och 19-16,872158E, 310. 58-35,830706N och 19-12,421558E, 311. 58-35,638184N och 19-06,203523E, 312. 58-24,944122N och 18-47,717436E, 313. 58-19,777756N och 18-48,939253E, 314. 58-18,904683N och 18-49,559786E, 315. 58-18,532792N och 18-49,833512E, 316. 58-17,309251N och 18-50,841559E, 317. 58-17,233272N och 18-50,906851E, 318. 58-10,702951N och 18-59,323416E, 319. 58-07,400244N och 18-37,298430E, 320. 58-07,110970N och 18-35,645865E, 321. 58-06,349896N och 18-32,497055E, 322. 58-05,551226N och 18-29,795768E, 323. 58-03,677936N och 18-25,564451E, 324. 58-02,212476N och 18-22,248513E, 325. 58-01,542239N och 18-21,034636E, 326. 58-00,612527N och 18-19,568986E, 327. 57-59,680138N och 18-16,526977E, 328. 57-57,323868N och 18-11,075089E, 329. 57-56,106747N och 18-09,222944E, 330. 57-54,975240N och 18-07,814500E, 331. 57-53,059633N och 18-06,036457E, 332. 57-52,842756N och 18-05,881111E, 333. 57-52,134887N och 18-05,262398E, 334. 57-51,436097N och 18-04,714379E, 335. 57-50,443836N och 18-04,049013E, 336. 57-49,450662N och 18-03,435039E, 337. 57-47,476254N och 18-01,495193E,
338. 57-46,948944N och 18-00,921338E, 339. 57-46,599200N och 18-00,430465E, 340. 57-45,779647N och 17-59,027702E, 341. 57-44,314744N och 17-55,882211E, 342. 57-42,527443N och 17-52,657523E, 343. 57-41,855401N och 17-51,684672E, 344. 57-41,121875N och 17-50,584785E, 345. 57-39,505438N och 17-48,637405E, 346. 57-38,975280N och 17-47,968580E, 347. 57-38,248849N och 17-47,150302E, 348. 57-37,610473N och 17-46,505142E, 349. 57-37,534697N och 17-46,434631E, 350. 57-35,184424N och 17-44,762013E, 351. 57-33,286538N och 17-44,115597E, 352. 57-32,601736N och 17-43,995659E, 353. 57-31,726141N och 17-43,824036E, 354. 57-27,016124N och 17-42,880293E, 355. 57-26,378692N och 17-42,715653E, 356. 57-25,347993N och 17-40,842884E, 357. 57-19,904658N och 17-35,804985E, 358. 57-18,268900N och 17-35,347601E, 359. 57-17,224882N och 17-35,247849E, 360. 57-13,691941N och 17-36,137715E, 361. 57-10,212703N och 17-39,038246E, 362. 57-06,602561N och 17-45,843067E, 363. 57-03,007181N och 17-47,010267E, 364. 56-56,652105N och 17-45,612819E, 365. 56-56,484079N och 17-45,578198E, 366. 56-55,068654N och 17-45,446648E, 367. 56-53,802386N och 17-45,539821E, 368. 56-52,542031N och 17-45,835935E, 369. 56-52,133150N och 17-45,982207E, 370. 56-45,122554N och 17-53,520510E, 371. 56-42,296950N och 18-07,327785E, 372. 56-43,650256N och 18-22,357716E, 373. 56-43,920708N och 18-23,867894E, 374. 56-45,613641N och 18-29,924607E, 375. 56-46,868234N och 18-32,626221E, 376. 56-47,134854N och 18-33,100824E,
377. 56-49,413320N och 18-37,038420E, 378. 56-50,155147N och 18-38,220952E, 379. 56-52,116310N och 18-41,101262E, 380. 56-52,683491N och 18-41,885959E, 381. 57-06,201867N och 18-59,598280E, 382. 57-18,577271N och 19-16,840477E, 383. 57-21,931476N och 19-20,152771E, 384. 57-24,218710N och 19-21,268365E, 385. 57-25,977150N och 19-21,614135E, 386. 57-32,326872N och 19-19,074301E, 387. 57-34,044642N och 19-17,040817E, 388. 57-38,361425N och 19-22,846694E, 389. 57-39,382551N och 19-24,220029E, 390. 57-50,529929N och 19-39,270706E, 391. 57-56,343831N och 19-43,438721E, och 392. 57-56,421587N och 19-43,453731E.
4.6. Närmare genomgång av överenskommelser med Norge, Danmark och Finland
4.6.1. Sveriges riksgräns på land mot Norge
Den senaste gemensamma svensk-norska gränsöversynen genomfördes 1984–1987 och godkändes genom regeringsbeslut den 13 juli 1989 (SÖ 1989:50). I förordningen (1989:809) om riksgränsen mellan Sverige och Norge anges att
[i] enlighet med skriftväxling mellan Sverige och Norge den 1 september 1989 har riksgränsen enligt de år 1661 och 1751 träffade gränsöverenskommelserna den sträckning som har föreslagits av den svenska och den norska gränskommission som under åren 1984–1987 genomfört en gemensam översyn av riksgränsen.
De av gränskommissionerna upprättade tekniska beskrivningarna över gränsen (Band I–VII) utgör från och med den 1 september 1989 officiella gränsdokument. De ska förvaras hos Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) 9 och Lantmäteriet.
Vid översynen gjordes ingen inmätning av riksrösen eller av gränsen i övrigt. Resultatet blev således inte några officiellt fastställda koordinater för riksgränsens sträckning på land mot Norge från Riksgränsröse 1 vid Idefjordens strandkant upp till Treriksröset.
Översynen 1984–1987 avsåg enbart landgränsen från Riksgränsröse 1 och norrut. Närmast föregående översyn genomfördes 1959– 1962. Översyn av riksgränsen mot Norge ska göras vart 25:e år av en för ändamålet särskilt förordnad gemensam svensk-norsk gränskommission. Mellan översynerna ska gränsen skötas gemensamt av båda parter enligt ett bilateralt avtal om riksgränsens skötsel som ingicks den 7 februari 1933 genom utväxling av ministeriella noter angående tidsintervallerna mellan gränsröjningarna vid svensknorska gränsen (SÖ 1933:5).
För att åtgärda problemet med avsaknad av gemensamma koordinater i Sverige och Norge för riksgränsen och för så kallade konnektionspunkter10 längs gränsen genomförde Lantmäteriet och dess norska motpart, Statens kartverk, projektet ”GITS Geografisk informasjonstilpassning Norge-Sverige” under 2002–2004. Projektet innebar inte en nymätning av riksgränsen utan bestod till stor del av att värdera befintliga koordinatuppgifter på svensk och norsk sida och att nå enighet om de gemensamma koordinater som skulle tillämpas i respektive lands databaser både för riksgränsen och för konnektionspunkter som vägar, broar, ledningar, strandlinjer och liknande, bland annat på de två Svinesundsbroarna.11 Informationen förvaltas och uppdateras till exempel vid nya vägar över gränsen. Som information till allmänheten finns också så kallade anvisningsskyltar på öar på vardera sidan om gränsen i Idefjorden.
Lantmäteriet har inte något stående uppdrag från regeringen att ansvara för skötsel av riksgränsen på land mot Norge mellan gränsöversynerna, vilket man däremot har när det gäller riksgränsen mot Finland. Sedan översynen 1984–1987 har myndigheten inte heller tilldelats särskilda medel för detta ändamål i de årliga regleringsbreven.
4.6.2. Sveriges territorialgräns och riksgräns i havet mot Norge
Den svenska riksgränsen i havet mot Norge sträcker sig från Stenbodalens nedre ände vid Idefjordens strand (58° 59,3'N och 11° 27,7'O), där landgränsen börjar vid Riksröse 112, genom Idefjorden och Svinesund samt vidare mellan Koster och Hvaler.13 Havsgränsen, liksom landgränsen, har sitt ursprung i den gränstraktat mellan Sverige och Danmark-Norge som ingicks den 26 oktober 166114 efter freden i Roskilde år 1658 då Danmark-Norge avträdde bl.a. Bohuslän till Sverige. Undertecknandet av gränstraktaten hade föregåtts av en utredning, då en gemensam kommission rekognoserat gränsområdet på land från Idefjorden till Hisön i Norra Kornsjön och fört protokoll över de stenar eller framträdande terrängformer som var kända gränsmärken.
Traktaten och dess bilagda kartor var emellertid inte lika entydiga beträffande den exakta gränsdragningen i havet som beträffande gränsdragningen på land. Gränsdragningen i havet blev därför en tvistefråga mellan Sverige och Norge under 1800-talet när hummerfisket i gränsområdena ökade i ekonomisk betydelse för de lokala kustsamhällena samtidigt som de norska självständighetssträvandena tilltog. En svensk-norsk gränskommission tillsattes den 12 juli 1897 med uppdrag att
verkställa undersökning angående rätta sträckningen af riksgränsen mellan Sverige och Norge från det inre af Idefjorden ut i hafvet samt afgifva förslag till gränslinjens bestämmande.
Kommissionen konstaterade i sin rapport den 18 augusti samma år att kartor och gränstraktat var bristfälliga och motsägelsefulla. Kommissionärerna kunde trots detta enas om hur och var gränsen skulle dras i en del av det omtvistade havsområdet
från det inre af Idefjorden, punkt I i kommissionens förslag äfvensom å den därtill hörande kartan, till en punkt XVIII15
Denna del av gränsen fastställdes av Kungl. Maj:t i sammansatt norskt och svenskt statsråd den 15 mars 1904. Kungl. Maj:t beslutade då att
1. godkänna den föreslagna gränsdragningen från det inre av Ide-
fjorden till punkten XVIII,
2. föreskriva att ”utmärkandet af denna gränslinje skulle verkställas
af därtill utsedda kommissarier, en från hvartdera riket”, och
3. förordna att frågan om gränslinjen från punkten XVIII ut i
havet skulle hänskjutas till avgörande av särskild skiljedomstol.
Den av båda parter godkända delen av gränslinjen, från punkten I till punkten XVIII, utmärktes av utsedda kommissarier enligt en förrättningsakt upprättad den 3 december 1904.
Verkställande av beslutet om att gå till skiljedomstol förutsatte att respektive rikes representationer gav sitt samtycke. Så skedde emellertid inte när den svenska riksdagen behandlade Kungl. Maj:ts prop. (1904:70) angående bestämmande af sträckningen af viss del af sjögränsen mellan Sverige och Norge. Först efter unionsupplösningen undertecknade Sverige och Norge den 14 maj 1908 en konvention om hänskjutande till skiljedom af frågan om viss del af sjögränsen mellan Sverige och Norge ”för slutligt avgörande” (SFS 1908:55). I konventionen uppdrog parterna åt domstolen att
fastställa gränslinjen i vattnet från punkt XVIII … (enligt markering på kartbilagan till 1897 års kommissionsrapport, vars läge parterna var eniga om) … ut i hafvet intill territorialgränsen.
Skiljedomstolen avgav sitt utslag den 23 oktober 1909.16 Beslutet innebar att havsgränsen mellan Sverige och Norge ska bestämmas genom att en rät linje dras från punkten XVIII till en (ny) punkt XIX som ska utgöra mittpunkt på en rät linje från det nordligaste skäret på Röskär i Sverige till det sydligaste skäret, där det står en fyr, på Svartskär i Norge. Från punkten XIX dras sedan en rät linje till en (ny) punkt XX som ska utgöra mittpunkt på en rät linje från det nordligaste av skären i Stora Drammen i Sverige till skäret Hejeknubb sydost om ön Heja i Norge. Från punkten XX dras slutligen en rät linje västerut i 19 graders sydlig riktning som passerar mitt
emellan Grisbådarna i Sverige och Södra Skjöttegrund i Norge och fortsätter vidare i samma riktning tills den når öppet hav (”... jusqu'à ce qu'elle aura atteint la mer libre”).
Domstolen anförde i sitt resonemang bl.a. att den beslutade gränslinjen resulterade i en rättvis fördelning av hummerfisket genom att hänvisa till att svenska fiskare hade fiskat vid Grisbådarna i större utsträckning än de norska och att norska fiskare hade fiskat mer effektivt vid Skjöttegrund än vid Grisbådarna.
Efter skiljedomstolens utslag utfärdades den 4 juli 1910 en Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse angående tillämpningen av 1871 års fiskekungörelse i det aktuella området (SFS 1910:75). I 1910 års kungörelse heter det bl.a. att det havsområde på Sveriges västkust där fisket är förbehållet uteslutande rikets inbyggare sträcker sig
utåt hafvet en geografisk mil från land eller ytterst från svenska kusten belägna skär, som icke ständigt av hafvet överskjöljes, eller från den svenska delen av ofvannämnda, i skiljedomen åberopade linje, som sammanbinder skären Stora Drammen och Hejeknubb.
En geografisk mil (7 420 meter) i citatet ovan motsvarar i dag ungefär fyra nautiska mil (7 408 meter) och var den territorialhavsbredd som Sverige hade på den tiden. Det framgår tydligt av skrivningarna i kungörelsen att Sverige utgick från att skiljedomen innebar ett godkännande av att det svenska territorialhavets bredd skulle beräknas från en rät linje mellan punkten XX och en punkt på det nordligaste av skären i Stora Drammen. Dessa två punkter har sedan 1910 års kungörelse utgjort svenska baslinjepunkter i havsområdet närmast Norge.
Motsvarande bestämmelser infördes också, genom en kungörelse den 21 augusti 1924, i då gällande tullstadga för att ange omfattningen i havsområdet närmast Norge av vad som i stadgan benämndes ”svenskt farvatten”.17 Bestämmelserna upprepades i 1927 års tullstadga18 som angav omfattningen av det havsområde som ingick i det dåvarande svenska så kallade tullområdet. De två punkterna och gränsdragningen dem emellan ritades även in på de år 1934 utfärdade så kallade tullkorten.
av det svenska territorialhavets bredd i havsområdet närmast Norge. I Baslinjeutredningens betänkande (SOU 1965:1) Sveriges sjöterritorium anges punkten XX som baslinjepunkt 1 och det nordligaste av skären i Stora Drammen som baslinjepunkt 2.
Utrikesdepartementets folkrättssakkunnige, professor Torsten Gihl anförde i sin folkrättsliga utredning19 i betänkandets bilaga 2 angående just denna baslinje att
Bestämmelsen (i skiljedomen) är märklig därför att baslinjen i detta fall är dragen mellan punkter belägna i två olika länder, något som torde vara minst sagt ovanligt men som i detta fall måhända kan motiveras av att ifrågavarande kuststräcka en gång tillhört samma land.
Havsgränsutredningen noterar att det inte är den svenska baslinjen som ”är dragen mellan punkter i två olika länder” utan den ursprungliga linje som användes av skiljedomstolen för att identifiera en brytpunkt på gränsen mellan Sverige och Norge, punkten XX. Den svenska baslinje som föreslogs i 1965 års betänkande från baslinjepunkt 1 (punkten XX) till baslinjepunkt 2 är dragen från en punkt i havet, inte från en punkt i Norge. Punkten i havet är utmärkt med en flytboj, kallad Gränsboj 2.
Professor Gihl nämner också i anslutning till sin analys av artikel 4 i 1958 års Genève-konvention att
ILC20 … säger, att de punkter mellan vilka baslinjerna dras måste tillhöra en och samma stat. Enligt detta förbehåll som dock icke är utsatt i konventionstexten, skulle den vid svensk-norska gränsen dragna linjen Stora Drammen – Hejeknubb icke vara tillåten enligt art. 4.21
Som Gihl emellertid själv noterade fanns inget sådant förbehåll i 1958 års konvention, som Sverige för övrigt inte har anslutit sig till. Det togs inte heller in något förbehåll med denna innebörd i motsvarande artikel i 1982 års havsrättskonvention (UNCLOS). Enligt Havsgränsutredningens uppfattning ligger halva Gränsboj 2, som utgör svensk baslinjepunkt 1, på svenskt sjöterritorium. Den befintliga svenska baslinjen är således dragen mellan två punkter som båda tillhör Sverige, nämligen en svensk ”halv” gränsboj i havet,
vars placering är fastställd genom internationell skiljedom, och ett svenskt skär.
1965 års Baslinjeutredning, där professor Gihl ingick som sakkunnig, föreslog trots hans ovanstående påpekanden att i havsområdet närmast rikets gräns mot Norge skulle territorialhavet sträcka sig intill en linje på ett avstånd av fyra nautiska mil från och parallell med den räta linjen genom det nordligaste bland de med namnet Stora Drammen betecknade skären och den sydost om ön Heja belägna undervattenstenen Hejeknubb. Man anförde i specialmotiveringen till 4 § i betänkandets lagförslag att
[a]vvikelsen från huvudregeln innebär, att territorialhavet, istället för att beräknas från en rät linje, som förbinder två på svenskt territorium belägna öar eller skär, beräknas från den i (skilje-)domen angivna linjen mellan ett skär på svensk sida, Stora Drammen, och ett skär på den norska sidan, Hejeknubb.
Man påpekade också att den föreslagna territorialgränsen inte avviker från vad som då redan gällde enligt 1934 års tullkort. 1965 års utredning fann således ingen anledning att ifrågasätta den svenska baslinje som hade tillämpats i havsområdet närmast Norge sedan 1910 även om man ansåg att baslinjen gick från det norska skäret Hejeknubb, och inte från gränsboj 2, till Stora Drammen.
Både Kungl. Majt. och riksdagen instämde i betänkandets förslag till beskrivning av hur det svenska territorialhavet skulle beräknas i havsområdet närmast Norge. I lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium 3 § a stipulerades att det svenska territorialhavet sträcker sig
i området närmast gränsen mot Norge intill en linje på ett avstånd av fyra nautiska mil från och parallell med den räta linjen genom det nordligaste bland de med namnet Stora Drammen betecknade skären och den sydost om ön Heja belägna övervattenstenen Hejeknubb.
I den åtföljande kungörelsen (1966:375) med närmare bestämmelser om beräkningen av Sveriges sjöterritorium angavs att baslinjepunkt 1 betecknades och beskrevs som ”Gränsboj 2. Enligt traktat med Norge.”. Baslinjepunkt 2 betecknades och beskrevs som ”Stora Drammen, N-punkten”.
belägenhet i naturen22. Deras geografiska koordinater härleddes därefter med hjälp av tillgängliga sjökort för att markera punkternas ungefärliga positioner i latitud och longitud. Dessa koordinater angavs i den tabellförteckning som bilades betänkandets lagförslag. Koordinaterna var 58°56,5'N och 10˚55,2'O för baslinjepunkt 1 och 58˚55,8'N och 10˚57,7'O för baslinjepunkt 2.
När lagen om Sveriges sjöterritorium ändrades år 1978 för att utvidga Sveriges territorialhav från 4 till högst 12 nautiska mil från baslinjerna utelämnades den geografiska beskrivning av baslinjens respektive territorialgränsens sträckning närmast Norge som tidigare hade ingått i lagens 3 § 2 a. I den ändrade lagtexten angavs i stället att territorialhavet inte sträcker sig utöver den fastställda gränsen mot Norge och inte heller utöver en rät linje (kompasslinje) mellan två koordinatangivna punkter i Skagerack23. Koordinaterna för dessa två punkter angavs till 58˚53'34,0"N och 10˚38'25,0"O respektive 58˚45'41,3"N, 10˚35'40,0"O uttryckta i ED 50. Punkterna utgör brytpunkt respektive slutpunkt på den förlängda riksgränsen mot Norge från fyra till 12 nautiska mil utanför baslinjerna. Sistnämnda punkt överensstämmer med punkten 3 i den överenskommelse med Norge om avgränsning av kontinentalsockeln som ingicks den 24 juli 1968 (SÖ 1969:3). Man övergick således från att beskriva den linje från vilken territorialhavets bredd skulle beräknas till att ange att territorialhavet inte fick utsträckas över riksgränsen mot Norge.
När kungörelsen (1966:375) ändrades år 197824 för att ta hänsyn till utökningen av territorialhavets bredd behölls koordinaterna för de svenska baslinjepunkterna 1 och 2 oförändrade, liksom koordinaterna för alla andra svenska baslinjepunkter.
I och med 1978 års lagändring ersattes således den text i 3 § 2 a i 1966 års lag som angav att det svenska territorialhavets bredd i havsområdet närmast Norge skulle beräknas från en baslinje som definierades genom en geografisk beskrivning av kustens beskaffenhet i det aktuella området med en text som angav att det svenska territorialhavet inte fick sträcka sig utöver dels den fastställda gränsen mot Norge, dels en rät linje mellan två punkter
vilkas koordinater angavs i lagtexten. Begränsningen innebar i praktiken att det svenska territorialhavets bredd i området närmast gränsen mot Norge blev något mindre än 12 nautiska mil.
Anledningen till denna begränsning var att Sverige i en svensknorsk deklaration den 5 april 1967 angående Sveriges och Norges sjöterritorier i nordöstra Skagerack hade åtagit sig att inte utvidga sitt sjöterritorium utöver just denna linje. I deklarationen benämndes de två punkterna A och C. Den gemensamma deklarationen hade antagits av Sverige och Norge samma dag som parterna också träffade en överenskommelse om avgränsningen av Sveriges och Norges fiskeområden i nordöstra Skagerack (SÖ 1967:14)25. Norge påtog sig i deklarationen en motsvarande förpliktelse att inte utvidga sitt territorialhav utanför två koordinatangivna punkter (punkterna A och B). De tre punkterna A, B och C härstammade från fiskeöverenskommelsen som hade till syfte att reglera fisket på ett rättvist sätt i vissa havsområden som skulle ändra status om/när Sverige och/eller Norge skulle utvidga sitt territorialhav från 4 till högst 12 nautiska mil, vilket antogs kunde komma att ske. Punkterna ritades in på norskt sjökort nr 202 som bilades överenskommelsen. Punkterna definierades i relation till ED 50. Osäkerheten vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 uppgår till cirka 10 meter. Sverige utvidgade sitt territorialhav den 1 juli 1979. Norge utvidgade sitt territorialhav till högst 12 nautiska mil den 1 januari 200426.
Ytterligare ett avtal mellan Sverige och Norge har betydelse för avgränsningslinjerna för Sveriges territorialhav, nämligen den överenskommelse som ingicks den 24 juli 1968 om avgränsning av kontinentalsockeln (SÖ 1969:3) och som reglerar gränsdragningen mellan Sverige och Norge ”i fråga om utforskande och tillgodogörande av naturtillgångar”. Artikel 1 stipulerar att i princip ska mittlinjen räknat från staternas baslinjer utgöra avgränsningslinje dem emellan för detta ändamål. Artikel 2 identifierar dock fem specifika punkter mellan vilka avgränsningslinjen ska dras i syfte att uppnå ”en praktisk och ändamålsenlig sträckning av gränslinjen”. De fem punkterna är:
1. Den västligaste punkten på den yttre gränsen för Sveriges sjöterritorium (58°54'50,2"N och 10°45'28,1"O). Det svenska territorialhavets bredd var då fyra nautiska mil.
2. Punkten där 1909 års skiljedomslinje möter Norges territorialhavs yttre gräns en geografisk mil från den norska baslinjen enligt norsk förordning den 18 juli 1952 (58°53'34,0"N och 10°38'25,0"O). Punkten motsvarar punkt A enligt 1967 års fiskeöverenskommelse. Det norska territorialhavets bredd var då fyra nautiska mil.
3. Skärningspunkten mellan en linje tolv nautiska mil ut från den norska baslinjen och en linje tolv nautiska mil ut från den svenska baslinjen (58°45'41,3"N och 10°35'40,0"O). Punkten motsvarar punkt C enligt 1967 års fiskeöverenskommelse.
4. Punkten 58°30'41,2"N och 10°08'46,9"O.
5. Punkten 58°15'41,2"N och 10°01'48,1"O.
Punkterna uttrycktes i ED 50. Enligt artikel 2 i avtalet ska avgränsningslinjen på havsbottnen dras mellan punkterna 1, 2 och 3 i form av räta linjer (kompasslinjer) och mellan punkterna 3, 4 och 5 i form av storcirkelbågar. Avgränsningslinjen ritades in på ett norskt sjökort nr 305 som bilades överenskommelsen. Osäkerheten vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 uppgår till cirka 10 meter.
Hela den svenska riksgränsen i havet mot Norge är således fastställd i internationella avtal. Från Idefjordens strand, via de 1904 markerade punkterna I–XVIII, till de i 1909 års skiljedom fastställda punkterna XIX och XX och sedan i rät linje via punkten 1 i 1968 års kontinentalsockelöverenskommelse till brytpunkten 2 i samma överenskommelse, som motsvarar punkten A i 1967 års fiskeöverenskommelse, och vidare till punkten 3 i kontinentalsockelöverenskommelsen (som motsvarar punkten C i fiskeöverenskommelsen). I punkten 3 upphör numera riksgränsen i havet mot Norge.
Punkten tillkom för över hundra år sedan genom en internationell skiljedom som uttryckligen var baserad på hänsyn till kustens flikiga beskaffenhet med en mångfald vikar och med en omfattande skärgård bestående av ett stort antal öar, holmar och skär. Vattenområdena mellan och innanför dessa öar, holmar och skär betraktades både på svensk och på norsk sida av hävd som inre vatten. Skiljedomstolen lade i sina överväganden stor vikt vid lokalbefolkningarnas vid den tiden sedan gammalt väl etablerade ekonomiska aktiviteter i det aktuella området i syfte att åstadkomma en rättvis gränsdragning mellan Sverige och Norge. Baslinjepunkterna 1 och 2 och den räta baslinjen mellan dem införlivades i svensk författningstext första gången genom 1910 års kungörelse och har inte ändrats sedan dess.
I den norska förordningen av den 14 juni 2002, ändrad den 10 oktober 2003, anges koordinaterna för den norska baslinjepunkten NM103 på gränsen mot Sverige (Landgrense Norge/Sverige, Grensepunkt XX (G.B.2. boye)) till 58°56'32,18"N och 10°55'04,47"E uttryckta i EUREF 89. Koordinaterna för skärningspunkten mellan den yttre avgränsningsgränslinjen för det norska territorialhavets bredd och gränsen mot Sverige27 anges i en norsk note till FN:s generalsekreterare den 3 december 2003 till 58°45'39,8596"N och 10°35'35,2818"E.28 Dessa norska koordinater är uttryckta i EUREF 89, gränsen mot Sverige har transformerats från ED 50 i 1968 års överenskommelse. Sjöfartsverket har under sommaren 2013 gjort en geodetisk inmätning av de gränsmärken på land som används för att beräkna positionen för den svenska baslinjepunkten 1 (Gränsboj 2, punkten XX). Enligt uppgift från verket stämmer koordinaterna för den svenska baslinjepunkten 1 och den norska baslinjepunkten NM103 överens så när som på 0,5 meter.
Den senaste gemensamma översynen av riksgränsen i havet mot Norge slutfördes inte. Sverige saknar därför gemensamt fastställda koordinater för riksgränsen i havet mot Norge från Idefjordens strand ut till Gränsboj 2 och vidare till punkten 3 i 1968 års överenskommelse där riksgränsen i havet mot Norge upphör.
I lagen om Sveriges sjöterritorium anges begränsningslinjer för det svenska territorialhavet. Det får i Skagerack inte utsträcka sig utöver den fastställda gränsen mot Norge och inte heller utöver en rät linje (kompasslinje) från en punkt 58°53'34,0"N och 10°38'25,0"O till en punkt 58°45'41,3"N och 10°35'40,0"O. Dessa punkter överensstämmer som tidigare nämnts med punkterna 2 och 3 i den överenskommelse med Norge om avgränsning av kontinentalsockeln som ingicks den 24 juli 1968 (SÖ 1969:3).29
Den inre delen av havsgränsen, från punkten I till punkten XVIII, märktes ut direkt efter det att parterna kommit överens om sträckningen år 1904. Den yttre delen, från punkten XVIII till punkten XX (Gränsboj 2), märktes ut första gången sommaren 1911 och 1912 och då såg man också över märkena vid den inre delen. Nya gemensamma översyner gjordes åren 1922, 1937, 1952 och 1967. Dessutom har granskningar av märken och bojar samt underhållsarbeten genomförts vart femte år. Enligt det överenskomna schemat för gemensamma gränsöversyner vart 15:e år skulle en ny översyn ha gjorts år 1982, men vid 1977 års granskning fann man att två större kummel inne i Idefjorden var så skadade att de borde repareras snarast möjligt. Nästa gemensamma översyn kom därför att påbörjas redan år 1979. En gemensam svensk-norsk översyn av riksgränsen i havet genomfördes under åren 1979–1981. Då koordinatbestämde Sjöfartsverket tillsammans med Norges Geografiske Oppmåling alla gränsmärken i och utanför Idefjorden.30Översynen fastställdes emellertid inte eftersom översynskommissionen hade konstaterat betydande diskrepanser mellan befintliga gränsmarkeringar i terrängen och på kartan. Rapporten innehöll också förslag om att en permanent gemensam översynskommission skulle inrättas för att åtgärda detta och avsluta resterande översynsarbete. Översynsrapporten överlämnades till Utrikesdepartementet efter det att frågor om gränsansvar hade flyttats dit från Justitiedepartementet år 1989. Något svenskt beslut om förslagen i kommissionens rapport har hittills inte fattats.
Under femårsperioden fram till den 1 januari 2013 ansvarade Sjöfartsverket för kontroll av de fyra plastbojar längs riksgränsen som ägs och förvaltas av Sverige och Norge gemensamt. Bojarna med förankringar kontrollerades senast den 6 juni 2012. Koordinaterna för Gränsboj 2 uppgavs då vara 58-56,5380N och 10-55,0854E uttryckta i SWEREF 99. Från den 1 januari 2013 ansvarar Sjöfartsverkets norska motpart Kystverket för kontroll av gränsbojarna under innevarande femårsperiod.
Sjöfartsverket har inte något stående uppdrag från regeringen att ansvara för skötsel av riksgränsen i havet mot Norge mellan de gemensamma gränsöversynerna.
Figur 4.2 Foto över gränsboj 4 (fotograf Dennis Stigson, Sjöfartsverket)
4.6.3. Sveriges territorialgräns och riksgräns i havet mot Danmark
Sverige och Danmark undertecknade den 30 januari 1932 en gemensam deklaration om dragningen av den linje som utgör gräns mellan ländernas territorialhav i Öresund.31 Deklarationen omfattar gränsdragningen i ett område som i norr begränsas av en linje mellan Gilberghoved i Danmark och Kullen i Sverige, genom punkten 56˚14,4'N och 12˚23,6'O32, och i söder av en linje mellan Stevns fyr i Danmark och Falsterbo udde i Sverige, genom punkten 55˚20,87'N och 12˚41,32'O33.
I deklarationen åtog sig de båda regeringarna att avhålla sig från att uppföra fyrar, sjömärken eller överhuvudtaget några fasta anläggningar av vad slag det vara må utanför det egna territorialhavet. Vidare angavs att linjen ska utgöra gräns för respektive stats rätt att utmärka och bärga vrak i området. Deklarationen, som ska ses även mot bakgrund av 1857 års Öresundstraktat (se nedan), innebar ingen ändring i gällande regler för lotsning i sundet. I en anslutande note-växling samma dag åtog sig den svenska regeringen också att hålla genomfarten vid Flintrännan och öster om Ven öppen för alla danska fartyg, inklusive handels- och örlogsfartyg, för fri genomfart utan att de belades med avgift eller i övrigt i något avseende behandlades mindre gynnsamt än svenska eller andra staters fartyg. Sverige förbehöll sig dock rätten att
vidtaga sådana temporära försvarsåtgärder, som det finner erforderliga i händelse av internationella militära förvecklingar, vari det indrages.
Den svenska regeringen erkände även den danska regeringens rätt att fastställa gränserna för Köpenhamns redd på samma sätt som dittills och att behandla dessa vatten som inre danskt vatten.
Den i 1932 års deklaration överenskomna gränslinjen i Öresund drogs mitt emellan Själlands kust och det svenska fastlandet, utan hänsyn till ön Ven, ner till lys- och ljudbojen Lous Flak, och därifrån vidare i rät riktning till lysbojen Saltholm Flak N. O. Demarkationslinjen drogs sedan söderut i räta linjer mellan fyra
angivna punkter (punkterna 1–4) och därefter vidare till punkterna 5 och 6 enligt motsvarande regler som för norra delen av Öresund, alltså mitt emellan den danska kusten och det svenska fastlandet. Samtliga åtta angivna punkter uttrycktes med dåtidens koordinater N och O i grader, minuter och sekunder. Den 28 juni och 3 juli 1995 avtalade Sverige och Danmark genom skriftväxling om revidering av de åtta punkter som utgör demarkationslinjen i södra Öresund.34 Koordinaterna för de åtta punkterna i 1932 års deklaration transformerades via ED 50 till EUREF 89 och uttrycktes i grader och minuter med tre decimaler. I 1995 års avtal angavs också att gränsen mellan punkterna utgörs av räta geodetiska linjer. Osäkerheten vid transformering av dessa koordinater till SWEREF 99 är mycket liten och uppgår till endast cirka tre centimeter.
När Sverige beslutade att utvidga sitt territorialhav från fyra till högst 12 nautiska mil från och med den 1 juli 197935 aktualiserades vissa frågor med anledning av de regler för passage i internationella sund som förväntades bli resultatet av de då pågående FN-förhandlingarna om en havsrättskonvention. De folkrättsliga förhållandena avseende passagerättigheter i Öresund har sin bakgrund i bland annat 1857 års Öresundstraktat.36 På initiativ av Danmark, som vid denna tidpunkt ännu inte hade beslutat att utvidga sitt territorialhav, slöts därför en överenskommelse om genomfarten i sunden mellan Sverige och Danmark genom note-växling den 25 juni 1979. Överenskommelsen innebär att Sverige och Danmark i sunden mellan den svenska kusten och den danska kusten vid Skagen, Laesö och Anholt, som ligger nordväst om Öresund, samt i Bornholms-gattet, som ligger sydost om Öresund, begränsar sina respektive territorialhav så att det på vardera sidan av mittlinjen mellan de svenska och danska baslinjerna finns ett område av fritt hav som är minst tre nautiska mil brett. Avtalet anger att båda stater ska
34 SÖ 1995:54 Avtal med Danmark om revidering av demarkationslinjen i södra Öresund (SÖ 1932:1). Köpenhamn den 28 juni och 3 juli 1995. 35 Prop. (1978/79:27) om utvidgning av Sveriges sjöterritorium. 36 Öresundstraktaten om rätten till avgiftsfri passage genom Öresund, “Traité pour l’abolition des droits du Sund et des Belts”, ingicks den 14 mars 1857 mellan å ena sidan Danmark och, å den andra Sverige-Norge, Österrike-Ungern, Belgien, Frankrike, Storbritannien, Nederländerna, Ryssland och ett antal då fristående tyska stater. Ett bilateralt avtal mellan Danmark och USA om motsvarande frågor ingicks samma år.
tillämpa en ordning som gör det möjligt för främmande fartyg och luftfartyg att passera genom och över fritt hav i områdena omedelbart norr och söder om Öresund.
I den svenska noten anges inga koordinater för begränsningslinjernas brytpunkter. Där stipuleras endast att Sverige avser begränsa det svenska territorialhavet i sunden mellan den svenska kusten och den danska kusten vid Skagen samt vid Laesö, Anholt och Bornholm i syfte att vidmakthålla oförändrade passagemöjligheter i dessa vatten så att det på den svenska sidan av mittlinjen mellan de svenska och danska baslinjerna finns ett område av fritt hav som är minst tre nautiska mil brett. Sverige åtar sig också att ge Danmark tolv månaders varsel om man i ett senare skede skulle besluta att utvidga det svenska territorialhavet utöver det omnämnda området. Det sägs uttryckligen att Sverige avser tillämpa en ordning som gör det möjligt för främmande fartyg och luftfartyg att passera genom och över fritt hav i områdena omedelbart norr och söder om Öresund i syfte att möjliggöra fortsatt fritt tillträde till Öresund, förutsatt att det danska territorialhavet i de omnämnda vattnen begränsas på motsvarande sätt. Innehållet i den svenska noten godkändes i en svars-note samma dag från den danska regeringen. Inte heller den danska noten innehöll några koordinater.
Såväl Sverige som Danmark har förklarat att passage genom Öresund regleras av en ”sedan gammalt gällande” konvention och att passagereglerna genom Öresund inte ändras genom tillträdet till UNCLOS. 37
Regeringen utfärdade den 14 juni 1979 en förordning (1979:549) om tillfälliga passagezoner inom svenskt territorium och föreskrev att inom vissa koordinatangivna områden öster om territorialgränsen i Skagerack och Kattegatt samt nordväst om territorialgränsen i Bornholms-gattet får främmande makts örlogsfartyg och militära luftfartyg passera utan tillstånd eller föranmälan. Förordningen trädde i kraft den 1 juli 1979 och skulle gälla till och med den 31 december samma år. Samtidigt utvidgades det svenska territorialhavet till 12 nautiska mil. Under hösten 1979 lade regeringen fram prop. 1979/80:43 om ändring av Sveriges sjöterritorium. I propositionen föreslogs att samma koordinater som tagits in i förordningen om tillfälliga passagezoner skulle föras in i lagen om
Sveriges sjöterritorium. Riksdagen antog lagförslaget som alltså lade fast geografiska koordinater för de begränsningslinjer som den svenska territorialgränsen inte får sträcka sig utöver i Skagerack, Kattegatt, Öresund, södra Östersjön och Bornholms-gattet. Koordinaterna är med största sannolikhet angivna i RT 38. Osäkerheten vid transformering till SWEREF 99 uppgår till cirka 5 meter.
I Skagerack och Kattegatt dras territorialgränsen som räta linjer förbi Skagen, Laesö och Anholt mellan tio brytpunkter från punkten 57˚59,0'N och 10˚59,8'O till punkten 56˚18,1'N och 12˚19,7'O enligt 3 § lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium. Från sistnämnda punkt dras territorialgränsen fyra nautiska mil från den svenska normala baslinjen till punkten 56˚14,4'N och 12˚23,6'O som ligger på Öresunds norra begränsningslinje. Från denna punkt dras territorialgränsen i sydvästlig riktning till punkten G i den överenskommelse med Danmark om avgränsning av kontinentalsockeln och fiskezonerna mellan Sverige och Danmark som ingicks den 9 november 1984 (SÖ 1985:54). Punkten G har koordinaterna 56˚12'58,9"N och 12°21'48,0"O enligt ED 50. Från punkten G sammanfaller riksgränsen, territorialgränsen och avgränsningslinjen för kontinentalsockeln i Öresund med begränsningslinjerna enligt 1932 års deklaration fram till punkten 6 i denna och i 1995 års överenskommelse. Riksgränsen mot Danmark upphör i punkten 6 som har koordinaterna 55˚20'14,2"N och 12˚38'31,1"E i ED 50 enligt SÖ 1995:54. Territorialgränsen fortsätter från punkten H i 1984 års överenskommelse, som har koordinaterna 55˚20'14,2"N och 12˚38'31,0"O i ED 50. Punkterna 6 och H borde vara samma punkt men det är en skillnad på 0,1" i ostlig riktning mellan koordinaterna i 1984 års och 1995 års överenskommelser. Skillnaden uppgår till cirka 1,5 meter.
Från punkten H sammanfaller territorialgränsen i nordostlig riktning med den södra begränsningslinjen för Öresund till punkten 55˚20,87'N och 12˚41,32'O som Sverige fastställt enligt 1979 års riksdagsbeslut. Gränsen fortsätter sedan i södra Östersjön fyra nautiska mil från de svenska baslinjerna till punkten 55˚17,70'N och 12˚43,32'O och därifrån vidare i rät linje i sydostlig riktning till punkten 55˚08,9'N och 12˚55,7'O som ligger 12 nautiska mil från baslinjen.
Territorialgränsen fortsätter sedan österut 12 nautiska mil från den normala baslinjen längs Skånes sydkust tills den möter den begränsningslinje i Bornholms-gattet som Sverige beslutat om i enlighet med 1979 års note-växling med Danmark. I Bornholmsgattet dras begränsningslinjen som en rät linje från punkten 55˚10,6'N och 14˚10,2'O till punkten 55˚36,4'N och 14˚42,3'O.
Koordinaterna för ovanstående punkter är inte överenskomna med Danmark i note-växlingen den 25 juni 1979. Punkterna fastställdes i 1979 års riksdagsbeslut och torde ha bestämts ensidigt av Sverige, med undantag för de koordinater längs riksgränsen, territorialgränsen och avgränsningslinjen för kontinentalsockeln i Öresund som är överenskomna i 1932 års deklaration samt punkterna G och H som härstammar från 1984 års överenskommelse.
I havsområdena öster om Bornholms-gattet fortsätter den svenska territorialgränsen i Östersjön 12 nautiska mil utanför baslinjerna upp till Ålands hav.
4.6.4. Sveriges riksgräns på land mot Finland
Riksgränsen mellan Sverige och Finland härstammar från artikel V i fredsöverenskommelsen i Fredrikshamn år 1809 då Sverige avträdde Finland till Ryssland.38 En demarkationsakt upprättades år 1810.39 Den angav bland annat att gränsen i huvudsak ska följa gränsälvarnas mittfåra och att Åland ska tillhöra Ryssland. I anslutning till demarkationsakten upprättades en topografisk beskrivning av sjögränsen.40 Efter Finlands självständighet upprättades nya gränsdokument och gränskartor vid en gemensam svensk-finsk gränsöversyn 1926–1927. En principiell ändring gjordes av riksgränsen i Haparanda-Torneå skärgård och det bestämdes att gränsen i området från Röyttä hamn till de yttersta skären skulle följa fyra räta linjer (mellan punkterna I–IV) i stället för som tidigare en kurvlinje. De nya gränsmarkeringarna i skärgården inmättes geodetiskt genom sjökarteverkens försorg. I samband med godkännandet av denna gränsöversyn överenskom de svenska och finska regeringarna att gemensamma översyner av
riksgränsen skulle göras vart 25:e år.41 Positionsangivelserna för gränsmarkeringarna i älvfåran revideras vid varje gränsöversyn. Vid 1956 års gemensamma gränsöversyn upprättades en fotokarta över hela gränsen från Treriksröset till territorialgränsen utanför Haparanda-Torneå. I samband med godkännandet av denna översyn överenskoms även att fortsättningsvis ska positionsangivelserna i älvfåran ligga fast fram till nästa gemensamma översyn.42 Den fastighetsrättsliga regleringen av enskilt vatten under hela perioden mellan två gemensamma översyner baseras således på den i författningstext fastställda gränsdragning mellan Sverige och Finland som överenskommits vid den senaste gemensamma gränsöversynen.
Den senaste gemensamma översynen av riksgränsen genomfördes år 2006.43 Skriftväxling mellan Sverige och Finland om att riksgränsen från den 1 maj 2010 ska ha den sträckning som föreslagits i översynskommissionernas rapport ägde rum den 3 och 25 mars 2010 (SÖ 2010:2).44 De inom ramen för översynen upprättade tekniska beskrivningarna över gränsen i form av ett huvuddokument och 49 riksgränskartor gäller som officiella svenska gränsdokument enligt förordningen (2010:241) om riksgränsen mellan Sverige och Finland.
Gränsdokumenten anger överenskomna och fastställda geografiska koordinater för riksgränsens sträckning från Treriksröset på land, längs gränsälvarna, i inre vatten och ut till den punkt där riksgränsen upphör och svenskt sjöterritorium inte längre möter finskt sjöterritorium i norra Bottenviken samt för riksgränsen på den svensk-finska ön Märket i Ålands hav. Samtliga gränsmärken som definierar gränsens läge på marken är inmätta och redovisade i ett enhetligt geodetiskt datum, ETRS 89. Gränslinjens brytpunkter är redovisade på samma sätt. Till stöd för tolkning av gränskartorna finns koordinater för riksgränsen uttryckta i EUREF 89 bifogade till gränshandlingarna. Samtliga koordinater har uppmätts och överens-
kommits mellan Lantmäteriet och dess finska motsvarighet, Lantmäteriverket.
Det nya avtal som ska reglera skötseln av riksgränsen mellan Sverige och Finland fram till nästa gemensamma översyn godkändes genom regeringsbeslut den 19 juni 2013.45 Lantmäteriet har ett stående uppdrag från regeringen att ansvara för redovisning, tillsyn och skötsel av riksgränsen mot Finland på land mellan de gemensamma gränsöversynerna.46 Underhållskostnaderna finansieras inom ramen för Lantmäteriets ordinarie anslag.
4.6.5. Sveriges territorialgräns och riksgräns i havet mot Finland
En överenskommelse med Finland om avgränsning av kontinentalsockeln i Bottenviken, Bottenhavet, Ålands hav och den nordligaste delen av Östersjön ingicks i Stockholm den 29 september 1972.47 Överenskommelsen anger att gränslinjen mellan de områden av kontinentalsockeln över vilka respektive stat utövar suveräna rättigheter i fråga om utforskning och utvinning av naturtillgångar i princip ska vara en mittlinje mellan staternas baslinjer. Vissa avvikelser från principen gjordes för att beakta de begränsningslinjer som fastställts dels i 1811 års topografiska gränsbeskrivning, dels i Ålandskonventionen.48 För att ge avgränsningslinjen en praktisk och ändamålsenlig sträckning utformades den som räta linjer mellan ett antal punkter som anges med koordinater i överenskommelsen. Vissa av punkterna överensstämmer med punkter som även är definierade i Ålandskonventionen.
Efter det att Sverige år 1979 hade utvidgat det svenska territorialhavet till högst 12 nautiska mil och från och med år 1993 hade inrättat en ekonomisk zon49 ingicks en överenskommelse med
45 Överenskommelsen mellan Konungariket Sveriges regering och Republiken Finlands regering om skötseln av riksgränsen mellan de båda länderna. Avtalet är undertecknat och har trätt i kraft, Lantmäteriet Dnr 2014/03553. 46 3 § 8 förordningen (2009:946) med instruktion för Lantmäteriet. 47 Överenskommelse med Finland om avgränsning av kontinentalsockeln i Bottenviken, Bottenhavet, Ålands hav och nordligaste delen av Östersjön, Stockholm den 29 september 1972 (SÖ 1973:1). 48 Konventionen angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering. Genève den 20 oktober 1921. 49 Lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon och förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon.
Finland den 2 juni 1994 om avgränsningen i Ålands hav och norra Östersjön som ersatte de delar av 1972 års överenskommelse som avsåg avgränsningslinjerna söder om ön Märket i Ålands hav.50 Även 1994 års överenskommelse innehåller vissa punkter som överensstämmer med punkter vilka är definierade i Ålandskonventionen. Finland utvidgade sitt territorialhav till högst 12 nautiska mil från baslinjerna år 1995.
Den svenska territorialgränsen i havet ansluter söderifrån till avgränsningslinjen för kontinentalsockeln mot Finland i en punkt som ligger norr om brytpunkten 4 i 1994 års överenskommelse. Anslutningspunkten kan bestämmas av Sverige. Gränsen sammanfaller med avgränsningslinjen för kontinentalsockeln och fortsätter norrut till en punkt där Finlands sjöterritorium också ansluter till avgränsningslinjen för kontinentalsockeln.51 Denna riksgränspunkt bör fastställas i samverkan med Finland. Riksgränsen går vidare via punkterna 3 och 2 i 1994 års överenskommelse till punkten 1 som har koordinaterna 60°14,115'N och 19°06,162'O. Denna punkt ligger i havet söder om Märket och var den riksgränspunkt där Sveriges och Finlands sjöterritorier upphörde att gränsa till varandra innan staterna utvidgade sina territorialhav till högst 12 nautiska mil. Linjerna mellan de fem punkter söder om Märket som är koordinatbestämda i 1994 års överenskommelse utgörs av räta geodetiska linjer. Koordinaterna har angetts i enlighet med WGS 84. Osäkerheten vid transformering till SWEREF 99 uppgår till cirka tre meter. Punkterna 4, 3 och 2 motsvarar punkterna 13, 14 och 15 i Ålandskonventionen.
Från punkten 1 i 1994 års överenskommelse följer riksgränsen ett antal räta linjer mellan punkten 12, som är markerad med mässingsdubb på Märkets södra strand, till punkten 11, som är markerad med mässingsdubb på öns norra strand, och fortsätter sedan i samma räta linje till punkten 10 i 1972 års överenskommelse där Finlands sjöterritorium lämnar avgränsningslinjen för kontinentalsockeln och riksgränsen därmed upphör. Punkten är en riksgränspunkt och dess koordinater bör bestämmas i samverkan med Finland.
Från punkten 10 fortsätter territorialgränsen att sammanfalla med avgränsningslinjen för kontinentalsockeln fram till punkten 9 i 1972 års överenskommelse. Denna punkt utgjorde brytpunkt på den svenska territorialgränsen när Sveriges territorialhav uppgick till 4 nautiska mil men fyller numera ingen sådan funktion.
Den svenska territorialgränsen fortsätter att sammanfalla med avgränsningslinjen för kontinentalsockeln norrut fram till en punkt, vars koordinater kan bestämmas av Sverige, söder om punkten 8 i 1972 års överenskommelse. Punkten 8 motsvarar punkten 17 i Ålandskonventionen. Territorialgränsen lämnar därefter avgränsningslinjen för kontinentalsockeln och fortsätter norrut 12 nautiska mil från de svenska baslinjerna tills den återigen ansluter till avgränsningslinjen för kontinentalsockeln i en ny brytpunkt öster om Örnsköldsvik. Koordinaterna för denna punkt kan bestämmas av Sverige. Gränsen sammanfaller därefter med avgränsningslinjen för kontinentalsockeln via punkterna 6, 5 och 4 i 1972 års överenskommelse norrut till en ny brytpunkt i Norra Kvarken utanför Umeå där den återigen lämnar avgränsningslinjen för kontinentalsockeln. Punktens koordinater kan bestämmas av Sverige.
Territorialgränsen fortsätter sedan norrut 12 nautiska mil från baslinjerna tills den åter ansluter till avgränsningslinjen för kontinentalsockeln i en ny brytpunkt öster om Luleå. Punktens koordinater kan bestämmas av Sverige. Därefter sammanfaller territorialgränsen med avgränsningslinjen för kontinentalsockeln fram till den i 1972 års överenskommelse angivna punkten 2 där även det finska sjöterritoriet ansluter till avgränsningslinjen för kontinentalsockeln. Koordinaterna för denna punkt, som är en riksgränspunkt, bör bestämmas i samverkan med Finland.
Från punkten 2 fortsätter riksgränsen i rät linje via punkten 1 i 1972 års överenskommelse till brytpunkten IV. I den punkt där riksgränsen korsar den svenska räta baslinje som går mellan den svenska baslinjepunkten 103 och det sydligaste skäret vid den finska ön Selkäsarvi upphör det svenska territorialhavet och svenskt inre vatten tar vid. Detta framgår av 1 § i lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium.
Ingen av de svensk-finska riksgränspunkterna i havet norr om Märket är koordinatbestämd i 2006 års gränsöversyn. Dokumenten innehåller emellertid principer för den tekniska revision som åberopas i protokollet till 1994 års överenskommelse med Finland och som ska avse punkterna 10–1 i 1972 års överenskommelse med Finland. Överenskomna koordinater för dessa punkter krävs för att också kunna bestämma koordinater för de riksgränspunkter i havet som sammanfaller med avgränsningslinjen för kontinentalsockeln norr om Märket och i norra Bottenviken.
Koordinaterna för punkterna i 1972 års överenskommelse är redovisade i ett finskt referenssystem som kan omräknas via EUREF 89 till SWEREF 99. Sjöfartsverket har tillgång till parametrar för transformation från det finska systemet. Osäkerheten blir i storleksordningen 3 meter.
5. Inrättande av en svensk angränsande zon
Enligt FN:s havsrättskonvention (UNCLOS) får en kuststat inrätta en så kallad angränsande zon utanför sitt territorialhav i ett område ut till högst 24 nautiska mil räknat från baslinjerna. Den angränsande zonen kan således för Sveriges del, med ett territorialhav om högst 12 nautiska mil, i princip inte vara bredare än 12 nautiska mil. En angränsande zon ger kuststaten rättigheter men inga formella skyldigheter. Zonen kan karaktäriseras som en ”poliszon”. Dess primära syfte är att ge kuststaten rätt att skydda sitt territorium, inklusive sitt territorialhav, genom att utöva nödvändig kontroll inom zonen för att förhindra och bestraffa ”överträdelser av dess lagar och andra författningar rörande tullar, skatter, invandring eller hälsoskydd”1. Kuststaten har även rätt att skydda det marina kulturarvet på bottnen inom det havsområde som omfattas av den angränsande zonen. Det är en rättighet som Sverige för närvarande inte utnyttjar.
5.1. Behovet av en svensk angränsande zon
Regeringen gjorde i proposition 1995/96:140 om Sveriges ratificering av FN:s havsrättskonvention bedömningen att
en angränsande zon bör inrättas runt Sveriges kuster utanför det svenska sjöterritoriet.
anleder författningsändringar, bland annat avseende Kustbevakningens roll, samt att frågan om koordinatbestämning av zonen kräver ytterligare överväganden. Därefter konstaterades att regeringen avsåg att återkomma med förslag om inrättande av en angränsande zon.
Utredningen ska enligt direktiven föreslå inrättande av en angränsande zon i hela eller delar av det område som gränsar till svenskt territorialhav och i samband med detta utreda vilken verksamhet som kan tänkas uppkomma för relevanta myndigheter vid inrättande av en sådan zon. Vidare ska utredningen på basis av detta underlag och med beaktande av vad Havsplaneringsutredningen föreslagit lägga fram förslag till nödvändiga författningsbestämmelser om svensk jurisdiktion och annan verksamhet i en sådan zon.
5.1.1. Kort historik
Regeringen har således redan i proposition 1995/96:140 gjort bedömningen att det föreligger behov av en svensk angränsande zon. Till grund för propositionen låg en promemoria som även innehöll ett förslag till lag om angränsande zon. Promemorian utgick från att en svensk angränsande zon skulle inrättas i samband med att Sverige ratificerade FN:s havsrättskonvention. De tio remissinstanser som uttalade sig tillstyrkte att en sådan zon skulle inrättas (Riksåklagaren, Kalmar tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Kungl. Örlogsmannasällskapet, Kustbevakningen, Generaltullstyrelsen, Riksskatteverket, Göteborgs universitet, Stockholms universitet och Länsstyrelsen i Stockholms län).
Som redovisats ovan innehöll propositionen emellertid inte något förslag om inrättande av en angränsande zon. Frågan har senare varit föremål för riksdagsfrågor. År 2008 uttalade dåvarande utrikesministern Carl Bildt att inrättande av en angränsande zon i icke obetydliga avseenden skulle utvidga möjligheterna för tillsyn av överträdelser av svenska lagar och förordningar. Han noterade att juridiska och tekniska skäl talade för att frågan hanteras som en del av en på sikt nödvändig översyn av den svenska havsgränslagstiftningen.2 Även tidigare miljöministern Andreas Carlgren har ut-
talat sig i samma riktning. Olika myndigheter, däribland Kustbevakningen, Sjöfartsverket, Riksantikvarieämbetet3 och andra intressenter, har vid flera tillfällen understrukit vikten av att inrätta en angränsande zon.
Havsplaneringsutredningen framhöll i betänkandet Planering på djupet – fysisk planering av havet (SOU 2010:91) att Sverige bör utnyttja den möjlighet som havsrätten ger att inrätta en angränsande zon för att kunna skydda kulturarv även i området närmast utanför det svenska territorialhavet. På havsbottnen inom internationellt vatten utanför Sveriges territorium, inte minst i Östersjön, finns, enligt betänkandet, ett unikt kulturarv.
5.2. Regler om angränsande zon i UNCLOS
Kuststatens rätt att inrätta en angränsande zon kodifierades i en internationell konvention, ”Convention on the Territorial Sea and Contiguous Zone”, som antogs vid FN:s första havsrättskonferens i Geneve år 1958. Sverige anslöt sig dock aldrig till denna konvention. UNCLOS bekräftar kuststatens rätt att inrätta en angränsande zon samtidigt som zonens maximala bredd i förhållande till vad som föreskrivits i 1958 års konvention utökades från 12 till 24 nautiska mil från baslinjerna.
Inom en angränsande zon får kuststaten utöva nödvändig kontroll för att förhindra överträdelser från att begås inom dess territorium, samt bestraffa överträdelser av lagar och andra författningar som rör tullar, skatter, invandring eller hälsoskydd som har begåtts inom dess territorium. Kuststaten kan själv välja i vilken utsträckning den vill utnyttja de rättigheter som zonen ger upphov till. Kuststaten behöver inte utöva tillsyn eller övervaka zonen för att till exempel uppfylla några förpliktelser.
En angränsande zon utanför territorialhavet får sträcka sig högst 24 nautiska mil räknat från baslinjerna. Artikel 33 i UNCLOS anger att
1. Inom ett område som gränsar till dess territorialhav, benämnd angränsande zonen, får kuststaten utöva nödvändig kontroll för att
a) hindra överträdelser av dess lagar och andra författningar rörande tullar, skatter, invandring eller hälsovård inom dess territorium eller territorialhav,
b) bestraffa de överträdelser av ovan nämnda lagar och andra författningar som begåtts inom dess territorium eller territorialhav.
2. Den angränsande zonen får inte sträcka sig utöver 24 nautiska mil från de baslinjer varifrån territorialhavets bredd beräknas.
Den formulering som används i artikel 33 i UNCLOS, ”territoriy or territorial sea”, och i den svenska översättningen som återges ovan, ”territorium eller territorialhav” (SÖ 2000:1), är olycklig eftersom territorialhavet är en del av kuststatens territorium.
I den engelska texten används begreppet ”prevent” i punkten a), vilket i den svenska versionen översatts med ”hindra”. Utredningen har valt att använda begreppet förhindra i syfte att ännu tydligare spegla det engelska begreppets betydelse som även innefattar att förebygga.
Begreppet ”sanitary” översattes i SÖ 2000:1 och prop. 1995/96:140 med ”hälsovård”. Utredningen anser att ”hälsoskydd” är ett mer ändamålsenligt svenskt begrepp och använder därför detta i stället.
En angränsande zon ger också kuststaten utökade möjligheter att skydda arkeologiska och historiska fynd på havsbottnen inom zonen. Genom artikel 303 i UNCLOS utsträcks kuststatens rättigheter och skyldigheter till att även skydda arkeologiska och historiska föremål på havsbottnen inom det område som omfattas av en angränsande zon. Kuststaten har rätt att utgå från att flyttning av sådana föremål utan dess tillstånd är att betrakta som ett brott mot de lagar och andra författningar som omfattas av artikel 33. Artikel 303 anger att
1. Staterna är skyldiga att skydda föremål av arkeologiskt och historiskt intresse som påträffas i havet och att samarbeta i detta syfte.
2. För att kontrollera handel med sådana föremål får en kuststat, då den tillämpar artikel 33, utgå ifrån att ett avlägsnande utan dess tillstånd av föremålen från havsbottnen inom den zon som avses i nämnda artikel skulle leda till överträdelse inom dess territorium eller territorialhav av de lagar och andra författningar som avses i artikeln.
Kuststaten får även upprätta en angränsande zon runt friliggande öar, som t.ex. Gotland, enligt UNCLOS artikel 121.2.
En angränsande zon bör inte i första hand betraktas som en zon där kuststaten utsträcker sin jurisdiktion i syfte att ta tillvara tillgångar eller rättigheter kopplade till havsområdet som sådant. Därmed skiljer sig begreppet angränsande zon från begrepp som fiskezon, ekonomisk zon och kontinentalsockel i havsrätten.
Inom den angränsande zonen får kuststaten utöva nödvändig kontroll dels av ingående fartyg i förebyggande syfte för att förhindra att överträdelser begås inom statens territorium, dels av utgående fartyg i beivrande syfte för att bestraffa överträdelser som har begåtts inom territoriet eller vid misstanke om sådana brott. Den utökade jurisdiktionen i zonen gäller alltså verkställighet. Den är vidare, som har redovisats i det föregående, begränsad till att avse överträdelser inom statens territorium av regelverk på specifikt angivna rättsområden. Fartyg som passerar genom den angränsande zonen utan att vara på väg in till eller ut från kuststatens territorialhav får inte kontrolleras på annat sätt än vad som annars gäller.
Kuststatens utökade jurisdiktion i den angränsande zonen är emellertid både föreskrivande och verkställande när det gäller skydd av arkeologiska och historiska föremål på havsbottnen.
Frågan om skydd av arkeologiska och historiska fynd under havsytan behandlas även i UNESCO:s konvention om skydd för kulturarv under vatten4 som antogs år 2001 och trädde i kraft den 2 januari 2009. Sverige har inte ratificerat denna konvention. I dess artikel 8 sägs följande om den angränsande zonen5:
… , och i enlighet med artikel 303, paragraf 2, i Förenta Nationernas havsrättskonvention, får de fördragsslutande staterna reglera och auktorisera6 aktiviteter som avser under vatten beläget kulturarv inom deras angränsande zon.
Begreppet ”nödvändig kontroll” i UNCLOS artikel 33 kan således omfatta både övervakning i brottsbekämpande syfte och kontrolleller tillsynsverksamhet.
Av det internationella förberedelsearbete som föregick 1958 års konvention och UNCLOS framgår tydligt att staterna enades om formuleringen ”customs, fiscal, immigration or sanitary laws and regulations” i artikel 33 efter noggranna överväganden. Syftet var att genom varje begrepp för sig, eller flera av begreppen i olika kombinationer, täcka in alla rimliga intressen som en kuststat kunde anses ha legitim rätt att skydda genom att vidta kontrollåtgärder i sin angränsande zon.
Referensen till ”customs” avser alla regler som är tillämpliga vid import eller export, inte enbart de tullar och andra avgifter som stater kan ta ut vid utförsel eller införsel av varor inom traditionell varuhandel. Enligt utredningens uppfattning omfattar begreppet varor i artikel 33 alla varor och tjänster som är föremål för laglig handel vid varje given tidpunkt, även handel med jordbruksvaror inklusive levande djur och växter. Hela det svenska regelverk som är tillämpligt vid införsel eller utförsel av jordbruksvaror omfattas således av artikel 33, även sanitära bestämmelser och växtskyddsbestämmelser (fytosanitära) liksom djurskyddsbestämmelser.
Av förhandlingshistorien framgår också att det även förekom förslag om att inkludera en explicit referens till lagar och andra författningar för skydd av kuststatens säkerhet i artikel 33, men att dessa förslag inte fick tillräckligt stöd eftersom begreppet ”security” ansågs vara för vagt och kunna öppna för missbruk. Möjligheten att säkerställa efterlevnad av en stats kombinerade regler för tullar och hälsoskydd förmodades vara tillfyllest i de flesta fall för att upprätthålla erforderligt skydd för kuststatens säkerhet.
UNCLOS ålägger inte kuststaten att anmäla inrättandet av en angränsande zon till FN:s generalsekreterare, till skillnad från den plikt att deponera information som råder för staten avseende dess baslinjer samt dess avgränsningslinjer för territorialhav, exklusiv ekonomisk zon och kontinentalsockel. Många stater har ändå informerat FN:s generalsekreterare när de inrättat en angränsande zon.
5.2.1 Rätt till omedelbart förföljande
UNCLOS innehåller bestämmelser om rätt till så kallat omedelbart förföljande (eng. ”hot pursuit”). Bestämmelserna innebär en utsträckning av kuststatens verkställande jurisdiktion till utländska fartyg som misstänks ha brutit mot kuststatens lagar och andra författningar. En angränsande zon ger kuststaten en vidgad rätt att inleda sådant förföljande.
Enligt UNCLOS kan kuststaten tillgripa omedelbart förföljande av ett utländskt fartyg då statens behöriga myndigheter har goda skäl att tro att fartyget har brutit mot kuststatens lagar och andra författningar. Omedelbart förföljande måste påbörjas när det utländska fartyget eller någon av dess båtar befinner sig i kuststatens inre vatten, arkipelagvatten, territorialhav eller angränsande zon och får endast fortsätta utanför territorialhavet eller den angränsande zonen om det inte har avbrutits (UNCLOS artikel 111.1).
Om det utländska fartyget befinner sig i den angränsande zonen när försök till kontroll av fartyget inleds, får förföljande endast upptas om brott har ägt rum mot de lagar och andra författningar för vilkas skydd den angränsande zonen har inrättats. Rätten till omedelbart förföljande gäller i tillämpliga delar även vid överträdelser i den ekonomiska zonen eller på kontinentalsockeln av kuststatens lagar och andra författningar som i överensstämmelse med havsrättskonventionen är tillämpliga på den ekonomiska zonen eller kontinentalsockeln. Rätten till omedelbart förföljande upphör när det förföljda fartyget kommer in på den egna statens eller annan stats territorialhav (UNCLOS artikel 111.3).
5.3. Förutsättningar för inrättande av en svensk angränsande zon
5.3.1. Gällande ordning för svensk sjöövervakning och gränskontroll till havs
De avsnitt av Sveriges territorialgräns i havet som bildar riksgräns mot Finland eller Danmark, utgör del av EU:s inre gräns7. Övriga avsnitt av Sveriges territorialgräns i havet utgör del av EU:s yttre gräns. Inom EU pågår ett kontinuerligt arbete med att utveckla medlemsstaternas samverkan om sjöövervakning och gränskontroll. Detta arbete påverkas inte av att Sverige inrättar en angränsande zon, men det havsområde där svenska myndigheter kan utöva tillsyn och övervakning av vissa regler som är överenskomna på EU-nivå kommer att öka.
Polismyndigheten och Tullverket har huvudansvar för den svenska gränskontrollen till havs. Polismyndigheten har huvudansvar för kontroll av personer. Tullverket har huvudansvar för kontroll av varor. Det är dock Kustbevakningen som i praktiken genomför dessa uppgifter eftersom Polismyndigheten respektive Tullverket har mycket begränsad förmåga att själva genomföra ingripanden till havs. Kustbevakningen ansvarar för kontroll av sjötrafiken avseende såväl varor som personer och har visst självständigt ansvar för utlänningskontroll och varukontroll. Kustbevakningens befogenheter följer av bl.a. tullagen (2000:1281) och utlänningslagen (2005:716).
Kustbevakningen har till uppgift att bedriva sjöövervakning och utföra räddningstjänst till sjöss enligt 1 § förordningen (2007:853) med instruktion för Kustbevakningen. I uppgiften att bedriva sjöövervakning ingår att förebygga och ingripa mot störningar av ordningen i sjötrafiken samt att, i enlighet med särskilda föreskrifter, förhindra och upptäcka brottslig verksamhet, ingripa vid misstanke om brott samt utreda och beivra brott eller bistå med utredningen av brott (3 §).
Geografiskt omfattar Kustbevakningens ordinarie övervakningsområde Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon samt landområden i anslutning till dessa vatten (1 §).
Försvarsmakten övervakar det svenska sjöterritoriet med rörliga och fasta sensorer och ska enligt sin instruktion (2007:1266) med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet samt värna Sveriges nationella intressen utanför det svenska territoriet.
Det är således endast Kustbevakningen och under vissa omständigheter Försvarsmakten, Polismyndigheten och Tullverket som har förutsättningar att självständigt med egna resurser eller i samverkan utföra den typ av verkställande kontrolluppgifter som kan komma i fråga i en svensk angränsande zon.
5.3.2. Andra staters lagstiftning om angränsande zon
Danmark, Finland, Litauen, Norge och Ryssland har beslutat inrätta angränsande zoner av varierande bredd utanför sina territorialhav. Såvitt utredningen känner till har Estland, Lettland, Polen och Tyskland hittills inte inrättat någon angränsande zon.
Danmark har infört en angränsande zon vars yttre avgränsning sträcker sig högst 24 nautiska mil räknat från baslinjerna. Den danska lagen nr 589, Lov om tilstødende zone, beslutades den 24 juni 2005 och trädde i kraft den 1 juli 2005. Zonen utgår från de vid varje tidpunkt gällande danska baslinjerna. Avgränsningen mot grannstater eller motstående stater vars kuster ligger mindre än 48 nautiska mil från den danska kusten överensstämmer med avgränsningen av den danska exklusiva ekonomiska zonen och utgörs av den s.k. mittlinjen om inget annat har fastställts i avtal. Inom den angränsande zonen får Danmark utöva nödvändig övervakning för att förhindra och bestraffa överträdelser av danska lagar och regler som rör tullar, skatter, inresa till eller hälsoskydd inom danskt territorium.
Inrättandet av en angränsande zon påverkar inte den danska lagstiftningen om övervakning av arkeologiska och historiska föremål. Den angränsande zonens yttre avgränsning anges på danska sjökort. Sjökorten ska enligt lagstiftningen lämnas in till FN:s generalsekreterare.
29 december 1994. Zonen omnämns inte i Lagen om gränserna för Finlands territorialvatten (senast ändrad med Lag 981 den 3 mars 1995).
Litauen har beslutat införa en angränsande zon vars yttre avgränsning sträcker sig högst 24 nautiska mil räknat från baslinjerna (definierad med koordinater och inritad på kartbild i material inlämnat till FN-sekretariatet). I “Resolution of the Government of the Republic of Lithuania No. 1597 on the Approval of the Limits of the
Territorial Sea, Contiguous Zone, Exclusive Economic Zone and Continental Shelf of the Republic of Lithuania”, av den 6 december 2004 uppdrog regeringen åt berörda ministerier att utarbeta erforderlig kompletterande lagstiftning. Såvitt utredningen känner till har något förslag till lagstiftning avseende den angränsande zonen eller de litauiska myndigheternas befogenheter i zonen hittills inte utarbetats.8
Norge har infört en angränsande zon vars yttre avgränsning sträcker sig högst 24 nautiska mil räknat från baslinjerna. Zonens omfattning och syfte regleras i lag, Lov om Norges territorialfarvann og tilstøtende sone (territorialfarvannsloven)9. Zonens yttre avgränsning utgörs av en linje där varje punkt ligger 24 nautiska mil från närmaste punkt på baslinjerna. Avgränsningen mot en annan stats områden regleras genom avtal med den staten och, i avsaknad av avtal, av mittlinjen gentemot denna stat. Inom den angränsande zonen kan kontroll utövas på samtliga de områden som innefattas i
UNCLOS rättighetskatalog. Lagstiftning om bortförande av arkeologiska eller historiska föremål som gäller för det norska territorialhavet är också tillämplig på den norska angränsande zonen.
Ryssland har infört en angränsande zon vars yttre avgränsning sträcker sig högst 24 nautiska mil räknat från baslinjerna genom lagen “Federal Act on the internal maritime waters, territorial sea and contiguous zone of the Russian Federation” av den 17 juli 1998.
Avgränsningen mot intilliggande eller motstående staters kuster ska fastställas i enlighet med allmänt erkända principer och regler i internationell rätt och internationella fördrag som Ryssland anslutit sig till. Inom zonen ska Ryssland utöva nödvändig kontroll för att förhindra och bestraffa överträdelser av ryska lagar och regler som
rör tullar, skatter, inresa till eller hälsoskydd inom ryskt territorium. I zonen ska Ryssland vidta nödvändiga åtgärder, inklusive omedelbart förföljande, stopp (”halting”), inspektion och kvarstad (”arrest”), mot alla överträdande utländska fartyg, utom krigsfartyg och andra ickekommersiella statsfartyg, för att förhindra överträdelser och gripa överträdare.
5.4. Omfattningen av en Svensk angränsande zon
Utredningens förslag: En angränsande zon inrättas längs den
svenska kusten utanför territorialhavet genom en ny lag om Sveriges angränsande zon. Zonen sträcker sig högst 24 nautiska mil räknat från de vid varje tidpunkt gällande svenska baslinjerna men inte utöver de avgränsningslinjer för den svenska kontinentalsockeln som överenskommits med andra stater.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges befogenhet att fullt ut utnyttja de rättigheter till nödvändig kontroll inom den angränsande zonen som följer av UNCLOS.
Utredningen har inte funnit någon anledning att inskränka Sveriges angränsande zon i förhållande till vad som medges i UNCLOS artikel 33, vare sig geografiskt eller avseende befogenheter för svenska myndigheter att utöva nödvändig kontroll.
En angränsande zon bör inrättas längs hela den svenska kusten där det finns tillräckligt omfattande havsområden utanför territorialhavet. Sverige bör utnyttja möjligheten att utsträcka zonen maximalt så att dess yttre avgränsningslinje ligger högst 24 nautiska mil räknat från de vid varje tidpunkt gällande baslinjerna.
Det är nödvändigt att zonen inrättas genom lag eftersom syftet är att utöka svensk jurisdiktion i vissa specifika avseenden. En ny lag om Sveriges angränsande zon föreslås. I lagen anges att nödvändig kontroll får utövas inom zonen för att förhindra eller bestraffa överträdelser inom svenskt territorium av lagar och andra författningar på vissa angivna rättsområden. Vidare anges att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får föreskriva om åtgärder för att utöva sådan nödvändig kontroll. Zonens geografiska omfattning är direkt avhängig av de svenska baslinjerna och av avgränsningslinjerna för territorialhavet. Utredningen föreslår
därför att bestämmelser om den angränsande zonens exakta bredd bör införas i den nya lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner.
Utredningen anser att berörda svenska myndigheter bör i författningstext ges befogenhet att utöva nödvändig kontroll för att förhindra och bestraffa överträdelser inom svenskt territorium av svenska lagar och andra författningar som rör alla de rättsområden som UNCLOS medger.
Den nödvändiga kontroll som kuststaten, enligt UNCLOS artikel 33, har rätt att utöva i sin angränsande zon kan ta sig olika uttryck över tid. Beroende på omständigheterna kan svenska myndigheter behöva ges både befogenheter att genomföra övervakande uppgifter för att ingripa mot eller förhindra brott och befogenheter att genomföra kontroll- eller tillsynsverksamhet.
Inrättandet av en angränsande zon påverkar inte de miljömässiga aspekter som Sverige bevakar i den ekonomiska zonen med stöd av lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon eller tillämpningen i övrigt av denna lag eller lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.
Andra gällande regelverk för fiske, sjöfart m.m. i det aktuella havsområdet påverkas inte heller av att en angränsande zon inrättas.
5.4.1. Avgränsning av Sveriges angränsande zon
Utredningens förslag och bedömning: Geografiska koordinater
för de punkter som markerar avgränsningslinjerna för Sveriges angränsande zon fastställs i den nya lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner och ska finnas allmänt tillgängliga i elektronisk form utan kostnad. Linjerna ska även redovisas i sjökort.
Sverige bör informera FN:s generalsekreterare när den angränsande zonen har inrättats.
De havsområden där svenska myndigheter genom den av utredningen föreslagna nya lagstiftningen ges befogenhet att utöva nödvändig kontroll för att tillvarata Sveriges rättigheter enligt artikel 33 i UNCLOS måste kunna definieras entydigt och anges med geografiska koordinater.
Utredningen har utarbetat en lista över koordinater för de punkter som behövs för att avgränsa den föreslagna svenska angränsande zonen. Koordinaterna avgränsar fyra havsområden utanför territorialhavet som sträcker sig högst 24 nautiska mil räknat från baslinjerna. Gentemot intilliggande och motstående grannstater följer avgränsningslinjerna de vid varje tidpunkt gällande avgränsningslinjerna för den svenska kontinentalsockeln. I övriga havsområden anger koordinaterna de punkter som markerar zonens avgränsningslinjer 24 nautiska mil utanför baslinjerna, se karta figur 5.1.
Koordinatlistan bör tas in som bilaga 3 till den nya lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner för att ge rättssäkerhet och transparens. De yttre avgränsningslinjerna för Sveriges angränsande zon bör även markeras i svenska sjökort.
Koordinaterna bör redovisas på samma sätt som koordinaterna för övriga svenska avgränsningslinjer i latitud och longitud i SWEREF 99 och vara lätt tillgängliga för alla i elektronisk form utan kostnad.
Sverige bör informera FN:s generalsekreterare när den angränsande zonen har inrättats samt deponera koordinatlista och relevant lagstiftning.
Koordinatlistan med samtliga brytpunkter på den angränsande zonens yttre avgränsningslinje samt de mellanliggande punkter som är ett resultat av segmenteringen av långa linjer och cirkelbågar redovisas i bilaga 6 till detta betänkande.
Figur 5.1 Kartskiss över Sveriges angränsande zon
5.5. Förslag till avgränsningslinjer för Sveriges angränsande zon
Utredningens förslag till geografiska koordinater för de yttre avgränsningslinjerna för Sveriges angränsande zon listas nedan. De havsområden där Sverige enligt utredningens förslag kan inrätta en angränsande zon är begränsade, dvs. zonen kan endast inrättas där det finns utrymme mellan territorialhavets gräns och en motstående eller intilliggande stats sjöterritoritorium eller maritima zoner. Sveriges angränsande zon består av fyra från varandra åtskilda havsområden. I Östersjön, mellan fastlandet och nordvästra Gotland, finns ett havsområde som ligger mer än 24 nautiska mil från baslinjerna och som således inte kan ingå i zonen. Även detta område måste avgränsanas. Avgränsningslinjerna för Sveriges angränsande zon består därför av fem avsnitt (se figur 5.1):
- längs Västkusten,
- i Östersjön,
- kring det havsområde mellan fastlandet och nordvästra Gotland som ligger utanför Sveriges angränsande zon,
- i Bottenhavet, och
- i Bottenviken.
Det första avsnittet av de yttre avgränsningslinjerna för Sveriges angränsande zon, längs Västkusten
Den yttre avgränsningslinjen för Sveriges angränsande zon börjar i den skärningspunkt där territorialgränsen avviker söderut från den avgränsningslinje för kontinentalsockeln som fastställts i den överenskommelse med Norge om avgränsning av kontinentalsockeln som ingicks den 24 juli 1968 (SÖ 1969:3), territorialpunkt 4. Punkten har de beräknade koordinaterna
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje (kompasslinje) till brytpunkten 3 i 1968 års överenskommelse med Norge. Punkten har de transformerade koordinaterna
2. 58-45,657642N och 10-35,584811E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje (storcirkelbåge) längs kontinentalsockelns avgränsningslinje fram till en punkt 24 nautiska mil utanför de svenska baslinjerna. Punkten har de beräknade koordinaterna
3. 58-34,063213N och 10-14,758771E.
Därefter fortsätter avgränsningslinjen 24 nautiska mil utanför baslinjerna, som cirkelbåge (räknad från baslinjepunkt 5, Trolleskären, V-punkten) och som räta geodetiska linjer mellan tre brytpunkter som har de beräknade koordinaterna
4. 58-29,906862N och 10-15,575624E,
5. 58-21,971862N och 10-19,841425E, och
6. 58-11,258860N och 10-29,567341E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje 24 nautiska mil utanför baslinjerna tills den skär den avgränsningslinje för kontinentalsockeln som framgår av den överenskommelse med Danmark som ingicks den 9 november 1984 (SÖ 1985:54). Skärningspunkten har de beräknade koordinaterna
7. 58-08,297040N och 10-31,170740E.
Linjen följer sedan avgränsningslinjerna för kontinentalsockeln och Sveriges ekonomiska zon i form av räta geodetiska linjer i enlighet med 1984 års överenskommelse med Danmark mellan följande punkter, vilka har de transformerade koordinaterna
12. 56-18,200226N och 12-05,192452E (punkt F), och 13. 56-12,946810N och 12-21,727850E (punkt G).
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje till den nya så kallade ”hjälppunkt” som konstruerats av Sjöfartsverket (se kapitel 4). Hjälppunkten sammanfaller med territorialpunkt 30 och har de beräknade koordinaterna
14. 56-12,888047N och 12-21,911683E.
I denna punkt avslutas det första avsnittet av avgränsningslinjerna för Sveriges angränsande zon.
Det andra avsnittet av de yttre avgränsningslinjerna för Sveriges angränsande zon, i Östersjön
Avgränsningslinjen för det andra avsnittet av Sveriges angränsande zon börjar i brytpunkt 6 i 1995 års överenskommelse med Danmark (SÖ 1995:54), som ska vara samma punkt som punkten H i 1984 års överenskommelse med Danmark (SÖ 1985:54). Punkten 6 sammanfaller även med territorialpunkt 39 och har de avtalade koordinaterna
15. 55-20,200000N och 12-38,448000E.
Avgränsningslinjen för den angränsande zonen följer sedan avgränsningslinjerna för kontinentalsockeln och Sveriges ekonomiska zon, i form av räta geodetiska linjer, genom de brytpunkter som avtalats i 1984 års överenskommelse med Danmark. Punkterna har de transformerade koordinaterna
16. 55-18,463327N och 12-38,263495E (punkt I), 17. 55-14,963194N och 12-40,563694E (punkt J), 18. 55-09,963037N och 12-47,624076E (punkt K), 19. 55-03,861339N och 13-03,264857E (punkt L), och 20. 55-00,549847N och 13-08,681274E (punkt M).
kommelse med Danmark direkt till punkten 1 i den överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken om avgränsning av kontinentalsockeln jämte protokoll som ingicks den 22 juni 1978 (SÖ 1978:42). Enligt motsvarande danska lagstiftning10 ska avgränsningslinjen däremot fortsätta till en gemensam trestatspunkt som ska överenskommas mellan Sverige, Tyskland och Danmark. I 1978 års överenskommelse anges också att väster om punkten 1 ska linjen sträcka sig till en punkt som ska överenskommas med ifrågavarande tredje stat. Någon sådan överenskommelse har hittills inte ingåtts. Här finns således en oklarhet i avtalsläget. Utredningen anser att den existerande sträckningen bör behållas i svensk lagstiftning tills dess att en överenskommelse om trestatspunkten har träffats. Avgränsningslinjen för Sveriges angränsande zon fortsätter således i form av en rät geodetisk linje, enligt Sjöfartsverkes bedömning, från punkten M i 1984 års överenskommelse med Danmark direkt till punkten 1 i 1978 års överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken. Denna punkt har de transformerade koordinaterna
21. 55-00,599978N och 13-09,273862E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 2 i 1978 års överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken. Koordinaterna för punkterna 1 och 2 har transformerats från det svenska sjökort 83 som anges i överenskommelsen via RT 90 till SWEREF 99. Punkten har de transformerade koordinaterna
22. 55-01,250118N och 13-46,969006E.
Linjen lämnar den i 1978 års överenskommelse avtalade avgränsningslinjen i en punkt 24 nautiska mil utanför baslinjerna. Punkten har de beräknade koordinaterna
23. 54-59,686354N och 13-52,582565E.
Avgränsningslinjen fortsätter sedan i form av en cirkelbåge 24 nautiska mil utanför baslinjen (räknad från lågvattenpunkten 25:17, Kåsehuvud S), till skärningspunkten med den avgränsningslinje för kontinentalsockeln som framgår av 1984 års överenskommelse med Danmark. Skärningspunkten har de beräknade koordinaterna
24. 54-58,912755N och 14-01,093632E.
Linjen följer därefter den i 1984 års överenskommelse avtalade avgränsningslinjen. Punkterna har de transformerade koordinaterna
25. 55-18,697994N och 14-27,532876E (punkt Q), och 26. 55-41,455817N och 15-02,506448E (punkt R).
Linjen lämnar den i 1984 års överenskommelse avtalade avgränsningslinjen i en punkt 24 nautiska mil utanför baslinjerna. Punkten har de beräknade koordinaterna
27. 55-39,302837N och 15-12,183979E.
Linjen fortsätter som en cirkelbåge (räknad från lågvattenskär på Hanö, punkt 28:1) 24 nautiska mil utanför baslinjen till en punkt som har de beräknade koordinaterna
28. 55-39,445267N och 15-12,616642E.
Linjen fortsätter som en cirkelbåge (räknad från baslinjepunkten 32, Utklippan sydväst, SV-punkten på det sydvästligaste skäret i ögruppen) tills den skär den avgränsningslinje som framgår av 1984 års överenskommelse med Danmark. Linjen följer sedan denna avgränsningslinje till en punkt 24 nautiska mil utanför baslinjerna. De två skärningspunkterna har koordinaterna
29. 55-39,026794N och 15-13,419404E, och 30. 55-32,834459N och 15-40,818165E.
Avgränsningslinjen fortsätter sedan 24 nautiska mil utanför baslinjerna, antingen som cirkelbågar eller som räta geodetiska linjer, mellan punkterna nedan som har de beräknade koordinaterna
31. 55-36,284073N och 16-03,967014E, 32. 55-36,309834N och 16-04,042667E, 33. 55-39,117182N och 16-10,720257E, 34. 55-39,183444N och 16-10,849456E, 35. 55-42,010403N och 16-15,543945E, 36. 55-48,734039N och 16-38,287012E, 37. 55-50,848771N och 16-45,877223E, 38. 55-54,555342N och 16-54,771372E, 39. 56-00,301747N och 17-04,011371E, 40. 56-06,975241N och 17-09,938312E, 41. 56-08,656694N och 17-11,258994E, 42. 56-10,774431N och 17-12,860014E, 43. 56-12,728943N och 17-14,070465E, 44. 56-15,205653N och 17-15,622155E, 45. 56-18,921286N och 17-17,094336E, 46. 56-19,952102N och 17-17,737873E, 47. 56-22,231962N och 17-18,849145E, 48. 56-22,561688N och 17-19,014521E, 49. 56-22,932837N och 17-19,242531E, 50. 56-26,168837N och 17-22,148519E, 51. 56-33,615363N och 17-25,743964E, 52. 56-35,158683N och 17-26,584786E, 53. 56-35,676071N och 17-27,100359E, 54. 56-40,281850N och 17-31,444004E, 55. 56-40,606582N och 17-31,723072E, 56. 56-35,918919N och 17-39,604150E, 57. 56-30,361169N och 18-05,094207E, 58. 56-32,575260N och 18-30,818900E, 59. 56-35,893695N och 18-42,630990E, 60. 56-38,354235N och 18-47,936578E, 61. 56-38,883510N och 18-48,882227E, 62. 56-41,153657N och 18-52,821300E, 63. 56-42,632107N och 18-55,188786E, 64. 56-44,586731N och 18-58,074144E, 65. 56-45,717513N och 18-59,647107E,
66. 56-59,085993N och 19-17,267800E, 67. 57-11,315121N och 19-34,403337E, 68. 57-17,865779N och 19-40,977227E, 69. 57-22,171164N och 19-43,114380E, 70. 57-25,378184N och 19-43,784759E, 71. 57-32,569623N och 19-42,566438E, 72. 57-32,585406N och 19-42,586045E, 73. 57-43,482707N och 19-57,391198E, 74. 57-55,088297N och 20-05,819792E, 75. 57-55,165996N och 20-05,835596E, 76. 57-58,385576N och 20-06,080128E, 77. 58-00,435798N och 20-05,845471E, 78. 58-11,914227N och 20-00,792495E, 79. 58-16,226157N och 20-03,666332E, 80. 58-39,926620N och 19-49,744271E, 81. 58-45,604188N och 19-32,701569E, 82. 58-47,262189N och 19-21,392661E, 83. 58-48,984698N och 19-24,349034E, 84. 59-00,555909N och 19-43,155455E, 85. 59-04,112609N och 19-53,100681E.
Linjen fortsätter i form av en cirkelbåge (24 nautiska mil utanför lågvattenskäret 56:1, Piskan) tills den skär den avgränsningslinje som framgår av den överenskommelse jämte protokoll med Finland om avgränsningen i Ålands hav och norra Östersjön av Sveriges ekonomiska zon och av Finlands kontinentalsockel och fiskezon som ingicks den 2 juni 1994 (SÖ 1995:18). Punkten har de beräknade koordinaterna
86. 59-16,808323N och 20-14,672267E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 4 i 1994 års avtal med Finland. Punkten har de avtalade koordinaterna
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje i riktning mot punkten 3 i 1994 års avtal med Finland fram till den punkt där också territorialgränsen ansluter till den överenskomna avgränsningslinjen, territorialpunkt 144. Punkten har de beräknade koordinaterna
88. 59-32,847516N och 20-00,503008E.
I denna punkt avslutas det andra avsnittet av avgränsningslinjerna för Sveriges angränsande zon.
Det tredje avsnittet av de yttre avgränsningslinjerna för Sveriges angränsande zon, kring det havsområde mellan fastlandet och nordvästra Gotland som ligger utanför Sveriges angränsande zon
Avgränsningslinjen för Sveriges angränsande zon mellan fastlandet och nordvästra Gotland går 24 nautiska mil utanför baslinjerna, antingen som cirkelbågar eller som räta geodetiska linjer, och bildar ett ”hål” i den angränsande zonen mellan ett antal punkter som har de beräknade koordinaterna
89. 58-23,172414N och 18-24,832628E, 90. 58-18,016177N och 18-26,207609E, 91. 58-17,003468N och 18-22,140756E, 92. 58-15,583505N och 18-17,429551E, 93. 58-12,779358N och 18-10,752915E, 94. 58-10,717984N och 18-06,329891E, 95. 58-09,989558N och 18-04,985355E, 96. 58-09,793511N och 18-04,416974E, 97. 58-05,363325N och 17-54,354810E, 98. 58-03,121519N och 17-50,951247E, 99. 58-01,088967N och 17-48,443387E, 100. 57-57,599592N och 17-45,212849E, 101. 57-56,938398N och 17-44,658429E, 102. 57-55,802180N och 17-43,778621E, 103. 57-54,379445N och 17-42,818276E, 104. 57-54,030657N och 17-42,471534E, 105. 57-53,029436N och 17-40,475123E, 106. 57-52,959023N och 17-40,328989E, 107. 58-08,670357N och 17-51,281538E,
108. 58-15,789468N och 17-55,209736E, 109. 58-19,915215N och 18-12,879308E, och 110. 58-23,172414N och 18-24,832628E.
Det fjärde avsnittet av de yttre avgränsningslinjerna för Sveriges angränsande zon, i Bottenhavet
Det fjärde avsnittet av avgränsningslinjerna för Sveriges angränsande zon börjar i den punkt strax söder om punkten 8 i den överenskommelse med Finland om avgränsning av kontinentalsockeln i Bottenviken, Bottenhavet, Ålands hav och nordligaste delen av Östersjön som ingicks den 29 september 1972 (SÖ 1973:1) där den svenska territorialgränsen lämnar kontinentalsockelns avgränsningslinje, territorialpunkt 157. Punkten har de beräknade koordinaterna
111. 60-35,344171N och 19-12,475726E.
Avgränsningslinjen fortsätter i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, till punkten 8 i 1972 års överenskommelse med Finland. Punktens koordinater är fastställda i det koordinatsystem som använts i de tre finska sjökort som anges i överenskommelsen och har transformerats till SWEREF 99/ETRS 89. Punkten 8 har de transformerade koordinaterna
112. 60-40,701885N och 19-13,891382E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, i riktning mot punkten 7 i 1972 års överenskommelse med Finland fram till en skärningspunkt 24 nautiska mil utanför baslinjerna på kontinentalsockelns avgränsningslinje. Punkten har de beräknade koordinaterna
113. 60-50,523744N och 19-15,257278E.
Avgränsningslinjen fortsätter sedan 24 nautiska mil utanför baslinjerna, antingen som cirkelbågar eller räta geodetiska linjer, mellan punkterna nedan som har de beräknade koordinaterna
114. 60-52,379232N och 19-06,957089E, 115. 60-59,533831N och 18-24,018798E, 116. 60-59,630824N och 18-23,640505E, 117. 61-02,926151N och 18-15,010015E, 118. 61-10,035062N och 18-11,570780E, 119. 61-10,235071N och 18-11,687240E, 120. 61-13,390569N och 18-13,060744E, 121. 61-28,040177N och 18-17,370821E, 122. 61-36,811335N och 18-21,952589E, 123. 61-40,926521N och 18-23,662398E, 124. 61-55,722064N och 18-28,314271E, 125. 61-59,142454N och 18-30,001578E, 126. 62-06,198064N och 18-33,819471E, 127. 62-07,451812N och 18-34,499879E, 128. 62-07,501645N och 18-34,526484E, 129. 62-19,387562N och 18-40,817171E, 130. 62-20,236229N och 18-42,414887E, 131. 62-21,672038N och 18-44,918499E, 132. 62-36,735509N och 19-09,462739E, 133. 62-41,717764N och 19-18,016438E, och 134. 62-54,178315N och 19-40,675611E.
Linjen fortsätter som en rät geodetisk linje till en skärningspunkt 24 nautiska mil utanför baslinjerna på den avgränsningslinje som framgår av 1972 års överenskommelse med Finland. Punkten har de beräknade koordinaterna
135. 62-55,482975N och 19-49,760434E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, i riktning mot punkten 6 i 1972 års överenskommelse till en punkt söder om punkten 6 där den svenska territorialgränsen åter ansluter till kontinentalsockelns avgränsningslinje, territorialpunkt 184. Anslutningspunkten har de beräknade koordinaterna
136. 63-09,986073N och 20-09,814008E.
I denna punkt avslutas det fjärde avsnittet av avgränsningslinjerna för Sveriges angränsande zon.
Det femte avsnittet av de yttre avgränsningslinjerna för Sveriges angränsande zon, i Bottenviken
Avgränsningslinjerna för det femte avsnittet av Sveriges angränsande zon börjar i den punkt söder om punkten 3 i 1972 års överenskommelse med Finland där den svenska territorialgränsen lämnar kontinentalsockelns avgränsningslinje, territorialpunkt 188. Punkten har de beräknade koordinaterna
137. 63-38,014813N och 21-22,042939E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, fram till punkten 3 i 1972 års överenskommelse med Finland. Koordinaterna för punkten 3 är fastställda i det koordinatsystem som använts i de tre finska sjökort som anges i överenskommelsen och har transformerats till SWEREF 99/ETRS 89. Punkten har de transformerade koordinaterna
138. 63-40,012700N och 21-29,773173E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, i riktning mot punkten 2 i 1972 års överenskommelse med Finland fram till en skärningspunkt 24 nautiska mil utanför baslinjerna på den avgränsningslinje som avtalats med Finland. Punkten har de beräknade koordinaterna
Linjen fortsätter sedan 24 nautiska mil utanför baslinjerna, antingen som cirkelbågar eller räta geodetiska linjer, mellan punkterna nedan som har de beräknade koordinaterna
140. 64-24,994338N och 22-32,255633E, 141. 64-30,418062N och 22-32,097163E, 142. 64-35,311448N och 22-29,428622E, 143. 64-41,956984N och 22-24,379889E, 144. 64-44,067477N och 22-22,818689E, 145. 64-46,774986N och 22-20,876449E, 146. 64-48,284768N och 22-25,896831E, 147. 64-49,483747N och 22-29,565722E, 148. 64-52,892170N och 22-39,199044E, och 149. 65-06,622231N och 23-28,371010E.
Linjen fortsätter som en cirkelbåge (räknat från baslinjepunkten 101 Malören) 24 nautiska mil utanför baslinjerna till en skärningspunkt på den avgränsningslinje som avtalats i 1972 års överenskommelse med Finland. Punkten har de beräknade koordinaterna
150. 65-06,946499N och 23-32,841995E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, i riktning mot punkten 2 i 1972 års överenskommelse med Finland. Sydväst om denna punkt ansluter den svenska territorialgränsen åter till kontinentalsockelns avgränsningslinje i territorialpunkt 212. Punkten har de beräknade koordinaterna
151. 65-21,924865N och 23-54,721613E.
I denna punkt avslutas det femte avsnittet av avgränsningslinjerna för Sveriges angränsande zon.
5.6. Myndigheter som berörs av förslaget om att inrätta en angränsande zon
De myndigheter som har till uppgift att ingripa till havs, i första hand Kustbevakningen, bör ges rättsliga befogenheter att göra detta inom ett större geografiskt område än tidigare, utanför det svenska sjöterritoriet, till ett avstånd av högst 24 nautiska mil utanför baslinjerna. För berörda verkställande myndigheter medför förslagen således en utvidgning av det geografiska område där det blir möjligt att ingripa för att förhindra eller bestraffa brott mot vissa gällande bestämmelser inom Sveriges territorium. Kustbevakningen har emellertid redan andra uppgifter inom Sveriges ekonomiska zon som innebär att man redan övervakar ett havsområde som är betydligt större än det område som föreslås omfattas av den nya lagen om Sveriges angränsande zon.
Polismyndigheten och Tullverket får genom inrättandet av den angränsande zonen möjlighet att ingripa inom ett större havsområde än tidigare. Detta förutsätter givetvis att dessa myndigheter har tillgång till fartyg som gör det möjligt att agera utanför Sveriges sjöterritorium. Begränsningar i detta hänseende gör att det i första hand är Kustbevakningen som kan komma att utföra de ingripanden som blir möjliga i Sveriges angränsande zon.
Den för Kustbevakningen mest centrala författningen gällande brottsbekämpande verksamhet och därtill kopplade befogenheter är lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning (LKP). Befogenheterna bygger i stort på polisens befogenheter men är betydligt mer begränsade. Tullverket har i nuläget inga brottsförhindrande befogenheter motsvarande 13 § polislagen (1984:387).
Enligt 3 § LKP får en kustbevakningstjänsteman endast ingripa för att förhindra brott mot sjötrafikregler, vattenförorening från fartyg och dumpning, dvs. inte sådana brott som avses i den nya lagen om Sveriges angränsande zon. Enligt 4 § LKP får en kustbevakningstjänsteman under vissa omständigheter stoppa, visitera eller inbringa fartyg till svensk hamn. En kustbevakningstjänstemans befogenheter att över huvud taget ingripa mot misstänkta brott är begränsade enligt 5 § LKP på så sätt att befogenheterna endast får utövas i omedelbar anslutning till den gärning som föranleder åtgärden. Det skulle vara inkonsekvent om en
kunstbevakningstjänsteman ges befogenheter att förhindra brott i Sveriges angränsande zon men inte har samma befogenheter inom Sveriges sjöterritorium eller om en kustbevaknignstjänsteman kunde ingripa i ”efterhand” i den angränsande zonen men inte inom sjöterritoriet.
Om regeringen vill införa utvidgade befogenheter för Kustbevakningen i den angränsande zonen bör, enligt utredningens uppfattning, motsvarande befogenheter även införas inom sjöterritoriet. Sådana utvidgade befogenheter skulle dock medföra så stora förändringar i myndighetens befogenheter att det bör övervägas särskilt.
Utredningen anser därför att de befogenheter som Kustbevakningen för närvarande har inom Sveriges sjöterritorium enligt relevanta delar av LKP och annan lagstiftning som avser de rättsområden som anges i den ny lagen om Sveriges angränsande zon bör utsträckas till att gälla även inom zonen. Frågan om utvidgade befogenheter för myndigheten i syfte att fullt ut utnyttja de möjligheter till nödvändig kontroll som anges i den nya lagen bör däremot bedömas i anslutning till förslagen i det betänkande som lagts fram av utredningen om Kustbevakningens befogenheter, SOU 2008:55.
Försvarsmakten förväntas också i vissa fall kunna medverka som stöd för civila insatser. Försvarsmaktens befintliga uppgifter innebär att man redan har befogenhet att övervaka de aktuella havsområdena.
Genom att utvidga polislagens tillämpningsområde till den angränsande zonen får Polismyndigheten samma befogenheter i den angränsande zonen som man har inom svenskt sjöterritorium när zonen inrättas.
Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna i kustlänen får genom införandet av den angränsande zonen ett större geografiskt tillsynsområde och därmed nya möjligheter att skydda fornlämningar och fornfynd på havsbottnen utanför Sveriges sjöterritorium. Däremot påverkas inte arbetsuppgifternas innehåll.
5.6.1. Kustbevakningens rätt till omedelbart förföljande
Utredningens förslag: Kustbevakningens rättsliga befogenheter
bör utvidgas till att omfatta omedelbart förföljande i enlighet med vad som föreskrivs i UNCLOS.
Kustbevakningens rättsliga befogenheter gäller i dag inom Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon. Dess möjligheter att undersöka eller ingripa mot fartyg utanför Sveriges sjöterritorium och ekonomiska zon är däremot begränsade.
Kustbevakningen har i dagsläget inte befogenhet att uppta sådana omedelbara förföljanden som avses i UNCLOS, utom vad gäller överträdelser av lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg (LÅFF). Enligt 11 kap. 12 § LÅFF får Kustbevakningen under vissa förutsättningar ingripa mot utländska fartyg utanför Sveriges sjöterritorium efter omedelbart förföljande.
Kustbevakningen bör ges befogenhet att uppta omedelbart förföljande i Sveriges angränsande zon av (utländska) fartyg som misstänks för brott mot de lagar och regler som omfattas av UNCLOS artikel 33 så att Sverige fullt ut kan tillgodogöra sig de rättigheter som inrättandet av en angränsande zon utanför Sveriges sjöterritorium medför. Utredningen anser att Kustbevakningens rättsliga befogenhet att uppta omedelbart förföljande självfallet även bör gälla inom Sveriges sjöterritorium och då avse samtliga lagar och föreskrifter som avses i 1 § lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning.
Enligt utredningens bedömning följer Polismyndighetens och Försvarsmaktens befogenheter att uppta omedelbart förföljande i Sveriges angränsande zon med automatik av att zonen inrättas.
5.7. Behov av författningsändringar
Utredningens förslag att inrätta en angränsande zon påverkar inte innehållet i lagar och andra författningar inom de rättsområden som omfattas av kontrollmöjligheten. Förslaget föranleder därför inga ändrade materiella bestämmelser i dessa författningar.
Avseende fornminnen utvidgas dock det geografiska område där de materiella bestämmelserna ska tillämpas så att även fornminnen på havsbottnen utanför territorialhavet kan skyddas.
Som redovisats i föregående avsnitt avser de åtgärder som kan vidtas i den angränsande zonen brott mot vissa lagar och andra författningar som kan komma att begås, har begåtts eller misstänks ha begåtts inom svenskt territorium.
För att tillvarata dessa möjligheter krävs författningsändringar som utsträcker Kustbevakningens befogenheter i den angränsande zonen till att gälla även överträdelser av föreskrifter angående tullar, varuskatter och invandring liksom av bestämmelser om skydd av fornminnen.
Kustbevakningen har i dag inte befogenhet att utöva tillsyn eller övervakning av lagar och föreskrifter som rör hälsoskydd. Myndigheten har visserligen vissa rapporterings- och kontrolluppgifter enligt lagen (2006:1570) om skydd mot internationella hot mot människors hälsa. Detta innebär dock att det i praktiken inte finns någon myndighet som har de befogenheter som krävs för att ingripa till havs för att förhindra eller bestraffa överträdelser inom Sveriges territorium av lagstiftningen på detta område. Detsamma gäller överträdelser av gällande bestämmelser som rör andra skatter än varuskatter, samt avgifter och finansiella ersättningar där Kustbevakningen också har mycket begränsade befogenheter.
5.7.1. Tullar
Utredningens förslag: Polismyndighetens, Tullverkets och Kust-
bevakningens rättsliga befogenheter att förhindra eller bestraffa brott som rör införsel till eller utförsel från landet av varor och tjänster utsträcks till att gälla även i Sveriges angränsande zon.
Kontrollen av införsel till och utförsel från Sverige av varor regleras av Europaparlamentets och Rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen.
transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter, lagen (2000:1064) om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd, lagen (2000:1225) om straff för smuggling (smugglingslagen), tullagen (2000:1281), lagen (2004:228) om beskattning av viss privatinförsel av tobaksvaror samt lagen (2006:1329) om handel med vissa varor som kan användas till dödsstraff eller tortyr, m.m.
Tullverkets och Kustbevakningens rättsliga befogenheter i syfte att förhindra eller bestraffa överträdelser som rör införsel till eller utförsel från landet av varor regleras i smugglingslagen som innehåller särskilda bestämmelser om befogenheter för att förhindra, utreda och beivra brott. Befogenheterna gäller i första hand vid brott enligt smugglingslagen. De gäller dessutom vid vissa andra brott som rör införsel till eller utförsel från landet bl.a. vid brott mot tullagen, vissa bestämmelser i narkotikastrafflagen och lagen om kontroll av produkter med dubbla användningsområden och av tekniskt bistånd.
Båda myndigheterna har i princip samma rätt att genomföra primärutredning med stöd av smugglingslagen. En tjänsteman har befogenhet bl.a. att hålla förhör enligt 23 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken (RB), gripa misstänkta personer enligt 24 kap. 7 § RB, ta egendom i beslag enligt 27 kap. 4 § RB och företa husrannsakan enligt 28 kap. 5 § RB.
Lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot en annan stat inom Europeiska unionen tycks inte innehålla några bestämmelser som berörs av den angränsande zonen.
Utredningen föreslår att Tullverket och Kustbevakningen ges rättsliga befogenheter att vidta samma kontrollåtgärder i den angränsande zonen som man kan vidta inom Sveriges sjöterritorium för att förhindra eller bestraffa överträdelser inom svenskt territorium av svenska bestämmelser och andra regelverk som rör införsel och utförsel av varor och tjänster.
Även Polismyndigheten ges befogenhet att ingripa i den angränsande zonen mot brott avseende införsel och utförsel från landet av varor och tjänster. Polismyndighetens möjligheter att avvärja straffbelagda handlingar går i detta avseende längre än Tullverkets respektive Kustbevakningens.
5.7.2. Skatter
Utredningens förslag: Polismyndighetens, Tullverkets och Kust-
bevakningens rättsliga befogenheter att förhindra eller ingripa mot överträdelser på svenskt territorium av svenska skattebestämmelser utsträcks till att gälla även i Sveriges angränsande zon.
De svenska skattebestämmelserna består av ett stort antal lagar och andra författningar som beslutas av riksdag, regering, kommuner eller landsting och avser såväl direkta som indirekta skatter.
Utredningen föreslår att Polismyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen ges rättsliga befogenheter att vidta samma kontrollåtgärder i den angränsande zonen som man kan vidta inom Sveriges sjöterritorium för att förhindra eller bestraffa överträdelser inom svenskt territorium av svenska skattebestämmelser och andra författningar som rör avgifter och finansiella ersättningar.
När det gäller Kustbevakningens befogenheter inom rättsområdet begränsas dessa i dag till endast tillsyn och kontroll av märkt diesel i båtar enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi. Kustbevakningen kan även ingripa vid misstanke om brott med stöd av lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning (1 § 12).
5.7.3. Inresebestämmelser
Utredningens förslag: Polismyndighetens, Tullverkets och Kust-
bevakningens rättsliga befogenheter att förhindra eller ingripa mot överträdelser på svenskt territorium av utlänningslagen eller andra svenska inresebestämmelser utsträcks till att gälla även i Sveriges angränsande zon.
Gränskontrollen regleras av Europaparlamentets och Rådets förordning EG 562/2006 om en gemenskapskodex för gränspassage för personer (kodex om Schengen-gränserna). Polismyndigheten har huvudansvar för kontrollen av utlänningars inresa till Sverige och vistelse på svenskt territorium. Myndighetens befogenheter regleras bl.a. i utlänningslagen (2005:716) och polislagen (1984:387).
Med inresa avses enligt 5 § utlänningslagen att en utlänning passerar in över gränsen för svenskt territorium. Enligt 9 kap. kontroll- och tvångsåtgärder, avsnittet om kontroll i samband med inresa och utresa, 1 § andra stycket, är Tullverket och Kustbevakningen skyldiga att hjälpa Polismyndigheten vid kontrollen av utlänningars inresa eller utresa. Vidare stipuleras att Kustbevakningen ska medverka i Polismyndighetens kontrollverksamhet genom att utöva kontroll av sjötrafiken.
En kustbevakningstjänsteman får även ingripa vid brott som rör utlänningars inresa till eller utresa från eller vistelse i Sverige enligt 1 § första stycket 13 lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning (LKP) och har då de befogenheter som följer av LKP (bl.a. förhör enligt 23 kap. 3 § RB, gripande enligt 24 kap. 7 § RB och husrannsakan enligt 28 kap. 5 § RB). En kustbevakningstjänsteman får även om det uppenbart behövs för att befogenheterna enligt bl.a. 2 § ska kunna utövas, stoppa och visitera fartyg eller inbringa det till svensk hamn (4 §). Åtgärder enligt 2–4 §§ ska skyndsamt anmälas till Polismyndigheten.
Utredningen föreslår att Polismyndigheten, Tullverket och Kustbevakningen ska ges samma rättsliga befogenheter att förhindra att brott begås respektive att ingripa mot överträdelser som har begåtts av svenska inresebestämmelser i Sveriges angränsande zon som man har inom Sveriges sjöterritorium.
5.7.4. Hälsoskydd
Utredningens förslag: Polismyndigheten, Tullverket och Kust-
bevakningen bör ges rättsliga befogenheter att i Sveriges angränsande zon förhindra eller ingripa mot överträdelser inom Sveriges territorium av bestämmelser om skydd mot internationella eller andra hot mot människors hälsa samt av andra lagar eller regler som rör sanitära frågor.
finns ombord, om fartyget kommer från ett område som har förklarats drabbat av ett internationellt hot mot människor hälsa eller om det ombord på fartyget finns en person som har vistats inom ett sådant område. När Kustbevakningen har fått sådan information ska myndigheten omedelbart underrätta smittskyddsläkaren och Socialstyrelsen, som också ansvarar för den övergripande tillsynen enligt lagen.
Det är angeläget att i Sveriges angränsande zon kunna utnyttja möjligheterna till kontroll av överträdelser av framförallt epizootilagen (1999:657), zoonoslagstiftningen (1999:658), växtskyddslagen (1972:318) och livsmedelslagen (2006:804) samt livsmedelsförordningen (2006:813). Enligt utredningens bedömning ryms skyddet mot smittsamma djursjukdomar och farliga livsmedel inom begreppet hälsoskydd i kombination med det regelverk som omfattas av begreppet tullar i UNCLOS (se avsnitt 5.2). Det torde framförallt vara transporter av levande djur och livsmedel som kan komma att beröras. Ansvaret för dessa frågor ligger hos Jordbruksverket och Livsmedelsverket.
Kustbevakningen och Tullverket har mycket begränsade rättsliga befogenheter inom hälsoskyddsområdet. Befogenheterna rör endast vissa informations- och kontrollåtgärder enligt lagen (2006:1570) om skydd mot internationella hot mot människors hälsa. Däremot har Polismyndigheten befogenhet att agera mot brott inom hälsoskyddsområdet.
Trots att Kustbevakningens och Tullverkets befogenheter inom rättsområdet för närvarande är begränsade, anser utredningen att det är angeläget att överväga att utsträcka dessa befogenheter till att gälla även ingripanden i Sveriges angränsade zon.
Genom att utvidga polislagens tillämpningsområde till den angränsande zonen får Polismyndigheten automatiskt samma befogenheter i den angränsande zonen som man har inom svenskt sjöterritorium.
5.7.5. Skydd av den marina kulturmiljön
Utredningens förslag: Tillämpliga delar av kulturmiljölagen
(1988:950) utsträcks till att gälla i Sveriges angränsande zon. Kustbevakningen, Polismyndighetens och Tullverkets rättsliga befogenheter att förhindra eller ingripa mot överträdelser av tillämpliga delar av kulturmiljölagen för skydd av fornminnen utsträcks till att även gälla i den angränsande zonen.
Utredningen föreslår att tillämpliga delar av de grundläggande bestämmelserna om fornminnen i 2 kap. kulturmiljölagen (1988:950) ska gälla i den angränsande zonen, med den ansvars- och rollfördelning mellan berörda myndigheter som föreskrivs i lagen.
Havsplaneringsutredningen har i betänkandet SOU 2010:91 framhållit att en sådan ändring är påkallad för att bättre skydda det värdefulla kulturarv som skrovhela vrak utgör, främst i Östersjön, liksom även andra fornminnen. Syftet är att det kulturarv som finns i Sveriges angränsande zon ska kunna skyddas på liknande sätt som inom Sveriges sjöterritorium. Folkrätten sätter dock vissa gränser för vilka åtgärder som är möjliga i den angränsande zonen.
Även Riksantikvarieämbetet har i en skrivelse11 som överlämnats till utredningen velat uppmärksamma regeringen på svårigheterna att skydda fornlämningar, i detta fall vraket efter regalskeppet Svärdet, som ligger utanför svenskt territorialhav. Då det finns stora ekonomiska värden i vraket finns risk att det plundras. Det behöver därför, enligt RAÄ, övervägas vilka åtgärder som kan vidtas för att skydda Svärdet från plundring. Ett sätt att skydda detta och andra fornminnen utanför svenskt sjöterritorium är att genom inrättandet av en angränsande zon utsträcka svensk jurisdiktion, i detta fall skyddsreglerna i kulturmiljölagen, till högst 24 nautiska mil utanför de svenska baslinjerna.
Begreppen fornlämning, fornlämningsområde och fornfynd samt äldre kulturföremål i svensk lagstiftning motsvarar, enligt utredningens bedömning, det som i artikel 303 i UNCLOS benämns ”föremål av arkeologisk och historisk art”. De fornminnen som berörs är framförallt skeppsvrak som har förlist år 1850 eller
tidigare, samt lämningar från äldre stenålder. De senare kan i dag, på grund av strandlinjeförskjutningar sedan stenåldern, påträffas på ner till 40 meters djup.
För att kulturarvet ska ges ett nödvändigt skydd i Sveriges angränsande zon föreslås att skyddet av fornlämningar, fornlämningsområden och fornfynd (2 kap. 1–5 §§) samt bestämmelserna om skydd, vård och undersökning av fornlämningar och platser där fornfynd påträffats (2 kap. 6–8 §§) i kulturmiljölagen ska utsträckas till att gälla även i den angränsande zonen. Utredningen föreslår även att möjligheten i 2 kap. 9 § att meddela föreskrifter om vad allmänheten ska iaktta på sådana platser ska utvidgas på motsvarande sätt. I den angränsande zonen får föreskrifter som meddelas enligt lagen dock inte medföra någon inskränkning av de enligt folkrätten gällande rättigheterna till fri sjöfart i och överflygning av zonen. Föreskrifterna får inte heller inskränka andra rättigheter som följer av allmänt erkända folkrättsliga grundsatser, exempelvis dykning. Utredningen är medveten om att detta kan göra det svårare att utöva tillsyn över hur regelverket tillämpas, men bedömer att folkrätten för närvarande inte tillåter att sådana permanenta föreskrifter meddelas avseende fornminnen i den angränsande zonen.
Därutöver föreslår utredningen att reglerna i 2 kap. 10–25 §§ om ingrepp i fornlämning, inlösen och hittelön vid fornfynd, fyndfördelning, metallsökare, ansvar samt överklagande i tillämpliga delar ska gälla i den angränsande zonen.
Utredningen föreslår vidare att tillämpliga delar av 5–7 kap. om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål och återlämnande av kulturföremål som olagligt förts bort samt av bilaga 1 och 2 också ska gälla i den angränsande zonen.
Utredningen anser att arbetsfördelningen mellan Riksantikvarieämbetet och länsstyrelserna vad gäller kulturmiljön bör vara densamma i den angränsande zonen som inom sjöterritoriet. Eftersom zonen inte är länsindelad ska arbetsuppgifterna i förekommande fall fullgöras av länsstyrelsen i det län som ligger närmast fornminnet i fråga.
Utredningen föreslår att Kustbevakningens, Polismyndighetens och Tullverkets rättsliga befogenheter att förhindra samt ingripa mot överträdelser av bestämmelser till skydd av fornminnen utökas till att gälla också i Sveriges angränsande zon och på dess botten.
6. Avgränsningslinjer för den svenska kontinentalsockeln och för Sveriges ekonomiska zon
Som noterats i de inledande kapitlen beräknas såväl de yttre avgränsningslinjerna för en kuststats kontinentalsockel som för dess exklusiva ekonomiska zon från statens baslinjer enligt FN:s havsrättskonvention, UNCLOS.
Kontinentalsockeln omfattar havsbottnen och dess underlag. Den exklusiva ekonomiska zonen omfattar vattenpelaren i havet. Dessa två maritima zoner överlappar således varandra.
Om havsområdet utanför två stater med motstående eller intilliggande kuster inte är tillräckligt stort för att det ska vara möjligt för båda stater att hävda sin rätt till maritima zoner med 200 nautiska mils bredd är staterna enligt konventionen skyldiga att ingå avtal om avgränsningslinjer mellan sina respektive zoner.
Ingenstans utanför Sveriges kust är havsområdet tillräckligt stort för att möjliggöra svenska maritima zoner som sträcker sig 200 nautiska mil från de svenska baslinjerna. Sverige har ingått avtal som fastställer avgränsningslinjer för den svenska kontinentalsockeln och för Sveriges ekonomiska zon, eller Sveriges dåvarande fiskezon, med samtliga berörda nio grannstater. Tillsammans reglerar dessa överenskommelser i princip alla delar av de yttre avgränsningslinjerna för de svenska maritima zonerna. Sverige kan därför inte ensidigt ändra dessa avgränsningslinjer, även om de svenska baslinjerna förändras.
Figur 6.1 Översiktlig skiss över yttre avgränsningslinjer för Sveriges sjöterritorium och maritima zoner
6.1. Regelverket i UNCLOS
De havsområden som är belägna utanför, och som angränsar till, kuststaternas territorialhav regleras av en särskild rättsordning främst genom bestämmelserna i UNCLOS Del V och Del VI.
Del V omfattar artiklarna 55–75 som reglerar kuststatens rättigheter och jurisdiktion i dess exklusiva ekonomiska zon samt andra staters rättigheter och friheter i zonen. Begreppet exklusiv ekonomisk zon avser vattenpelaren ovanför havsbottnen och dess underlag. Detta begrepp var en nymodighet inom havsrätten som infördes genom UNCLOS. Artikel 57 anger att
[d]en exklusiva ekonomiska zonen får inte sträcka sig utöver 200 nautiska mil från de baslinjer varifrån territorialhavets bredd beräknas.
Artikel 75 ålägger kuststaten att offentliggöra detaljerad information om zonens yttre begränsningslinjer och om dess avgränsning gentemot grannstater med motstående eller intilliggande kuster.
Del VI omfattar artiklarna 76–85 och reglerar förhållanden som rör kuststatens kontinentalsockel. Bestämmelserna är i allt väsentligt baserade på 1958 års Genèvekonvention om kontinentalsockeln.1Artikel 76 i UNCLOS anger att
[e]n kuststats kontinentalsockel omfattar havsbottnen och dess underlag i områden under vatten som sträcker sig utanför dess territorialhav i hela den naturliga förlängningen av dess landterritorium till kontinentalrandens ytterkant eller till ett avstånd om 200 nautiska mil från de baslinjer varifrån territorialhavets bredd beräknas, då kontinentalrandens ytterkant inte sträcker sig ut till detta avstånd.
Artikel 84 ålägger kuststaten att offentliggöra detaljerad information om kontinentalsockelns yttre begränsningslinjer och om dess avgränsning gentemot grannstater med motstående eller intilliggande kuster.
6.2. Svenska författningstexter
Sverige införde lagstiftning avseende kontinentalsockeln från och med den 1 juli 19662 efter det att riksdagen hade beslutat att ratificera 1958 års kontinentalsockelkonvention3. En svensk ekonomisk zon inrättades från och med den 1 januari 19934. Sverige hade då ännu inte ratificerat UNCLOS vilket gjordes först 1996 då Sverige i tillräcklig utsträckning hade anpassat lagstiftningen efter kraven i UNCLOS. Sedan den 1 januari 1978 hade det emellertid funnits svenska så kallade fiskezoner5 i havsområden som senare kom att utgöra delar av Sveriges ekonomiska zon och där fisket numera regleras inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik.
Lagen om Sveriges ekonomiska zon och dess tillhörande förordning tillkom alltså inte förrän 27 år efter det att kontinentalsockellagen och dess tillhörande förordning hade trätt i kraft. I mellantiden hade det svenska territorialhavet utvidgats från 4 till 12 nautiska mil, vilket skedde den 1 juli 1979.
6.2.1. Kontinentalsockellagen
Lagen (1966:314) om kontinentalsockeln anger i 1 § första stycket att
[m]ed kontinentalsockeln förstås i denna lag havsbottnen och dess underlag inom allmänt vattenområde samt inom det havsområde utanför Sveriges territorialgräns som regeringen bestämmer i enlighet med den i Genève den 29 april 1958 dagtecknade konventionen om kontinentalsockeln.
Lagen ska således tillämpas på havsbottnen och dess underlag både inom allmänt vattenområde, alltså inom stora delar av Sveriges sjöterritorium, och inom det havsområde utanför Sveriges territorialgräns som regeringen bestämmer. Enligt UNCLOS utgörs kontinentalsockeln av havsbottnen och dess underlag i områden under vatten som sträcker sig utanför kuststatens territorialhav. Den svenska kontinentalsockellagen har ett större tillämpningsområde än enbart
det område som definieras som kontinentalsockel enligt UNCLOS artikel 76 i och med att lagen även omfattar havsbottnen och dess underlag i de havsområden innanför territorialgränsen som betecknas som allmänt vatten. Allmänt vatten utgörs enligt lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde av vattenområden inom Sveriges sjöterritorium som inte ingår i fastighetsindelningen (se kapitel 7).
Allmänt vatten har havsrättslig status som antingen territorialhav eller inre vatten och utgör del av Sveriges sjöterritorium. Havsområden utanför territorialgränsen ingår inte i det svenska sjöterritoriet och har havsrättslig status som internationellt vatten. Kontinentalsockellagen är således tillämplig på havsområden som har olika havsrättslig status och som kan vara belägna både inom och utanför det svenska sjöterritoriet.
Kontinentalsockellagens geografiska tillämpningsområde påverkas därför inte om den svenska territorialgränsen ändras. Förändringar i de svenska baslinjerna påverkar inte heller lagens tillämpningsområde.
6.2.2. Lagen om Sveriges ekonomiska zon
Lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon anger i 1 § första stycket att
Sveriges ekonomiska zon omfattar det havsområde utanför territorialgränsen som regeringen föreskriver. Zonen får dock inte utsträckas över en avgränsningslinje som överenskommits med annan stat eller, i avsaknad av sådan överenskommelse, över mittlinjen i förhållande till den andra staten.
Lagstiftningen om Sveriges ekonomiska zon (EZ) omfattar havsområden utanför det svenska territorialhavet. Den svenska lagens definition av ekonomisk zon överensstämmer med den definition av exklusiv ekonomisk zon som anges i UNCLOS.
Om den svenska territorialgränsen ändras, påverkas det geografiska område där bestämmelserna i lagen om Sveriges ekonomiska zon är tillämpliga. Detta ändrar dock inte Sveriges möjligheter att reglera fisket inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken jämfört med vad som gäller i dag. Sverige kan under vissa förutsättningar införa bevaranderegler avseende svenska fiskefartyg
inom hela unionens vatten6, samt införa vissa miljöregler såväl i territorialhavet där Sverige har överhöghet som i den ekonomiska zonen där Sverige har jurisdiktion7. Möjligheten att införa regler enligt ovan som påverkar andra medlemsstaters fiskefartyg är inte heller beroende av om reglerna ska tillämpas i havsområden som utgör territorialhav eller ekonomisk zon. Möjligheten utgår i stället från att reglerna antingen gäller inom 12-milsgränsen8 eller i havsområden där Sverige har överhöghet eller jurisdiktion9. I fall då Sverige vill införa regler om bevarande som också berör andra staters fiskefartyg måste dock de särskilda överenskommelser som Sverige har ingått med Norge, Danmark och Finland beaktas. Överenskommelserna reglerar dessa staters tillträde till svenska havsområden och deras fiskemöjligheter där. Danmark och Norge har tillträde in till fyra nautiska mil från baslinjerna i Skagerack, Danmark in till tre nautiska mil i Kattegatt samt Danmark och Finland in till fyra nautiska mil i Östersjön.10
Tillämpningen av lagens övriga bestämmelser kan påverkas om territorialgränsen ändras i de fall där regelverken skiljer sig åt beroende på om en verksamhet bedrivs utanför eller innanför territorialgränsen eller där olika regler gäller för tillsyn, tillstånd, avgifter eller böter i den ekonomiska zonen jämfört med inom sjöterritoriet.
6.2.3. Kontinentalsockelförordningen
Texten i kontinentalsockelförordningen (1966:315) innehåller inte några uppgifter om de punkter mellan vilka avgränsningslinjen för den svenska kontinentalsockelns yttre gräns ska dras utan hänvisar i detta avseende endast till förordningen om Sveriges ekonomiska zon.
Kontinentalsockelförordningen anger i 1 § att
[l]agen (1966:314) om kontinentalsockeln äger utanför territorialgränsen tillämpning inom de havsområden som anges i förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon.
Förordningens övriga paragrafer (2–8 §§) innehåller tillsyns-, tillstånds-, avgifts- och bötesbestämmelser. Det geografiska tillämpningsområdet för dessa bestämmelser påverkas inte av om baslinjerna eller territorialgränsen ändras eftersom kontinentalsockellagen även är tillämplig på allmänt vatten inom sjöterritoriet.
6.2.4. Förordningen om Sveriges ekonomiska zon
Förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon inleds med ett avsnitt som har rubriken ”Den ekonomiska zonens omfattning”. I detta avsnitt finns det inte någon hänvisning till kontinentalsockeln eller dess yttre avgränsningslinjer.
1 § anger att Sveriges ekonomiska zon omfattar vissa havsområden utanför Sveriges sjöterritorium och att zonen sträcker sig enligt ett stort antal uppräknade punkter från Skagerack i väster till Bottenviken i nordost. Merparten av punkterna är angivna med koordinater. Paragrafen har inte ändrats sedan år 1995 trots att ett antal tekniskt uppdaterade avtal avseende de yttre avgränsningslinjerna för kontinentalsockeln och för Sveriges ekonomiska zon har trätt i kraft sedan dess.11
2 § i förordningen föreskriver att, för tiden till dess överenskommelse om den ekonomiska zonens yttergräns i andra områden än de som regleras i 1 § har träffats med berörd annan stat, ska den svenska ekonomiska zonens yttergräns i vissa delar av Östersjön sträcka sig intill räta linjer mellan de koordinater som är angivna i paragrafen. Inte heller denna paragraf har uppdaterats sedan år 1995.
3–4 §§ har upphört att gälla. 5 § i förordningen anger att
Denna bestämmelse förefaller märklig i flera avseenden. Dels står det tydligt i den inledande meningen i 1 § att ”Sveriges ekonomiska zon omfattar vissa havsområden utanför Sveriges sjöterritorium”, dels kan den ekonomiska zonen enligt bestämmelserna i UNCLOS inte ingå i Sveriges sjöterritorium. 5 § kan således inte avse den yttre avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon eftersom denna linje per definition inte kan sammanfalla med territorialgränsen eller med Sveriges riksgräns. Den inre avgränsningslinjen för den ekonomiska zonen sammanfaller självfallet alltid med den svenska territorialgränsen, men det kan knappast vara detta som avses i 5 §. Paragrafen torde i stället ha tillkommit i syfte att beskriva hur de delar av avgränsningslinjen för den svenska kontinentalsockeln som sammanfaller med avgränsningslinjen för Sveriges sjöterritorium är författningsreglerade.
Enligt 6 § ska Sjöfartsverket se till att den yttergräns som gäller för Sveriges ekonomiska zon märks ut på sjökort som är tillgängliga för allmänheten.
7 § handlar om tillståndskrav för marinvetenskaplig forskning i den ekonomiska zonen.
8 § innehåller tillsynsbestämmelser för vissa verksamheter som regleras i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon.
9 § är den enda paragraf i hela förordningen där kontinentalsockeln är omnämnd. Paragrafen är kort och upplyser endast om att
[f]ör utforskning av kontinentalsockeln gäller vad som föreskrivs med stöd av lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.
6.2.5. Författningstexternas konstruktion
Utredningens förslag: Författningstexterna i kontinentalsockel-
lagen (1966:314) och lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon samt i tillhörande förordningar renodlas genom att de detaljerade bestämmelserna om respektive lags geografiska tillämpningsområde sammanförs i den föreslagna nya lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner.
Som framgått ovan innehåller varken lagen om kontinentalsockeln eller lagen om Sveriges ekonomiska zon några punkt- eller avståndsangivelser avseende var de yttre avgränsningslinjerna för den svenska kontinentalsockeln eller Sveriges ekonomiska zon ska dras, eller några anvisningar om hur dessa linjer ska bestämmas. Båda lagarna hänvisar endast till närmare föreskrifter som utfärdas av regeringen.
Kontinentalsockelförordningens nuvarande lydelse innehåller inte heller några uppgifter om den yttre avgränsningslinjen för kontinentalsockellagens geografiska tillämpningsområde utan hänvisar endast helt kort till EZ-förordningen. Kontinentalsockelförordningens tidigare lydelse i 1 § angav i generiska ordalag att lagen om kontinentalsockeln äger utanför territorialgränsen tillämpning inom
det havsområde där Sverige har suveräna rättigheter över kontinentalsockeln för dennas utforskande och för tillgodogörandet av dess naturtillgångar i enlighet med den i Genève den 29 april 1958 dagtecknade konventionen om kontinentalsockeln.
Denna text ersattes emellertid år 199212 med följande korta hänvisning till den då nya förordningen om Sveriges ekonomiska zon
de havsområden som anges i förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon.
Man tycks därvid ha bortsett från de otydligheter som skulle bli följden av denna ändring på grund av att avgränsningslinjerna för den svenska kontinentalsockellagens geografiska tillämpningsområde och för Sveriges ekonomiska zon inte är identiska i alla avseenden. En sådan otydlighet är att EZ-förordningen i sin rubrik och till sitt innehåll inte på något ställe hänvisar till kontinentalsockelns omfattning utan enbart ger intryck av att handla om avgränsningen av Sveriges ekonomiska zon. I praktiken förhåller det sig dock tvärtom eftersom de punkter och koordinater som anges i förordningen hänför sig till kontinentalsockelns avgränsningslinje, inte till avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon. En annan otydlighet är att förordningen ger intryck av att Sverige anser sig ha en kontinuerlig ekonomisk zon längs hela kusten från norska gränsen i väst till finska gränsen i norr, vilket uppenbarligen inte är fallet.
En ytterligare otydlighet är skrivningarna i förordningens 5 § om att avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon längs vissa kustavsnitt sammanfaller med territorialgränsen.
I efterhand kan det tyckas ha varit bättre om man i stället hade infört bestämmelserna om kontinentalsockelns avgränsningslinje i kontinentalsockelförordningen och angivit de avvikelser som var relevanta vid den aktuella tidpunkten i den då nya EZ-förordningen.
Utformningen av lagstiftningen innebär att kontinentalsockelns avgränsningslinje är beroende och avhängig av avgränsningslinjen för den ekonomiska zonen. Utredningen anser att detta är mindre lyckat eftersom flertalet av de internationella avtal som Sverige har ingått med kringliggande och motstående grannstater har det uttalade syftet att reglera avgränsningslinjerna för staternas kontinentalsocklar och ingicks innan Sverige hade inrättat en ekonomisk zon. De fredsfördrag som flera av avtalen i sin tur är baserade på är också mycket gamla.
I vissa fall reglerar samma avtal samtidigt avgränsningslinjerna för kontinentalsockeln och/eller storleken på de svenska fiskezoner som tidigare fanns. Avgränsningslinjerna för de dåvarande svenska fiskezonerna i Östersjön har senare successivt anpassats till att överensstämma med kontinentalsockelns avgränsningslinje.13 Även de svenska före detta fiskezonerna längs Västkusten har i efterhand inkorporerats i Sveriges ekonomiska zon.
Konstruktionen kan också förmedla ett intryck av att den svenska kontinentalsockelns totala omfattning är identisk med storleken på Sveriges ekonomiska zon. Ett sådant intryck är numera korrekt vad gäller kontinentalsockelns geografiska utbredning utanför det svenska territorialhavet, men missvisande vad gäller kontinentalsockellagens geografiska tillämpningsområde.
Den kanske allvarligaste bristen är emellertid att konstruktionen felaktigt ger intrycket av att Sveriges ekonomiska zon sträcker sig som ett kontinuerligt havsområde längs hela Sveriges kust.
Utredningen anser att dessa författningstexter bör ses över, renodlas och göras mer överskådliga vad gäller respektive lags geografiska tillämpningsområde. Avgränsningslinjerna för den svenska
kontinentalsockellagens tillämpningsområde respektive för Sveriges ekonomiska zon bör tydligt framgå av lagstiftningen.
Utredningen föreslår därför att bestämmelserna i kontinentalsockellagen (1966:314) och lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon, samt i tillhörande förordningar, om respektive lags geografiska tillämpningsområde ska föras över till den föreslagna lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner. Utredningens föreslår också att tabellförteckningar över koordinaterna för respektive zons yttre avgränsningslinjer ska biläggas den nya lagen.
6.3. Internationella överenskommelser som begränsar den geografiska omfattningen av den svenska kontinentalsockeln och/eller Sveriges ekonomiska zon
De geografiska förhållandena runt Sveriges kust är inte någonstans sådana att det är möjligt att utsträcka den svenska kontinentalsockeln eller Sveriges ekonomiska zon till 200 nautiska mil från baslinjerna. Såväl kontinentalsockeln som den ekonomiska zonen måste därför avgränsas gentemot grannstater med motstående eller intilliggande kuster.
Som angetts inledningsvis har Sverige ingått överenskommelser med bestämmelser om avgränsning av kontinentalsockeln och/eller den ekonomiska zonen med samtliga berörda nio grannstater: Danmark, Estland, Finland, Lettland, Litauen, Norge, Polen, Ryssland (Kaliningradområdet) och Tyskland.
Avtalen innehåller bestämmelser som definierar de punkter mellan vilka olika avgränsningslinjer ska dras. Alla avtalsreglerade punkter ligger på ett avstånd som är kortare än 200 nautiska mil från de svenska baslinjerna.
Nedan listade internationella överenskommelser är för närvarande i kraft och fastställer punkter som reglerar de yttre avgränsningslinjerna för den svenska kontinentalsockeln och/eller Sveriges ekonomiska zon.14 Även den skiljedom om Grisbådarna som
beslutades i Haag den 23 oktober 190915 och den konvention angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering som antogs i Genève den 20 oktober 1921 (SÖ 1921:26) innehåller sådana punkter.
- Överenskommelse med Norge om avgränsning av kontinentalsockeln, Stockholm den 24 juli 1968 (SÖ 1969:3).
- Överenskommelse med Norge om avgränsningen av Sveriges och Norges fiskeområden i nordöstra Skagerack, Oslo den 5 april 1967 (SÖ 1967:14).
- Deklaration med Danmark angående vissa gränsförhållanden i Öresund, Stockholm den 30 januari 1932 (SÖ 1932:1).
- Överenskommelse med Danmark om avgränsning av kontinentalsockeln och fiskezonerna mellan Sverige och Danmark, Köpenhamn den 9 november 1984 (SÖ 1985:54).
- Skriftväxling med Danmark om avgränsning av ansvarsregionerna enligt konventionen den 22 mars 1974 om skydd av den Östersjöområdets marina miljö (SÖ 1976:13), Köpenhamn den 21 november 1986 (SÖ 1987:3).
- Avtal med Danmark om revidering av demarkationslinjen i södra Öresund (SÖ 1932:1), Köpenhamn den 28 juni och 3 juli 1995 (SÖ 1995:54).
- Överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken om avgränsning av kontinentalsockeln jämte protokoll, Berlin den 22 juni 1978 (SÖ 1978:42).16
- Överenskommelse med Polen om avgränsning av kontinentalsockeln, Warszawa den 10 februari 1989 (SÖ 1989:27).
- Överenskommelse mellan Sverige, Polen och Sovjetunionen om en gemensam avgränsningspunkt i Östersjön, Stockholm den 30 juni 1989 (SÖ 1990:18).
- Överenskommelse med Sovjetunionen om avgränsning av kontinentalsockeln samt av den svenska fiskezonen och den sovjetiska ekonomiska zonen i Östersjön, Moskva den 18 april 1988 (SÖ 1988:38).
- Överenskommelse med Litauen och Ryska federationen om en gemensam avgränsningspunkt för de exklusiva ekonomiska zonerna och kontinentalsockeln i Östersjön, Vilnius den 30 november 2005 (SÖ 2011:7).
- Överenskommelse med Litauen om avgränsningen av de ekonomiska zonerna och kontinentalsockeln i Östersjön, Stockholm den 10 april 2014.17
- Överenskommelse med Estland och Lettland om en gemensam avgränsningspunkt i Östersjön, Stockholm den 30 april 1997 (SÖ 1998:33).
- Avtal med Estland om avgränsningen av de maritima zonerna i Östersjön, Stockholm den 2 november 1998 (SÖ 2000:18).
- Överenskommelse med Estland och Finland om en gemensam avgränsningspunkt i Östersjön, Tallinn den 16 januari 2001 (SÖ 2001:21).
- Överenskommelse jämte protokoll med Finland om avgränsningen i Ålands hav och norra Östersjön av Sveriges ekonomiska zon och av Finlands kontinentalsockel och fiskezon, Stockholm den 2 juni 1994 (SÖ 1995:18).
- Överenskommelse med Finland om avgränsning av kontinentalsockeln i Bottenviken, Bottenhavet, Ålands hav och nordligaste delen av Östersjön, Stockholm den 29 september 1972 (SÖ 1973:1).
- Överenskommelse med Finland om ändring av riksgränsen mellan Sverige och Finland, Helsingfors den 3 och 25 mars 2010 (SÖ 2010:2).
Den senaste ändringen av 1–2 §§ i EZ-förordningen trädde i kraft den 30 juli 1995.18 Utredningen anser att samtliga punkter som har fastställts i överenskommelser som Sverige har ingått med Danmark, Finland, Estland, Lettland, Litauen och Ryssland efter detta datum bör anges i den nya lagstiftning som utredningen föreslår, även i de fall där dessa punkter inte har medfört att sträckningen av tidigare gällande avgränsningslinjer har ändrats.
6.3.1. Jämförelse mellan gällande internationella avtal och förordningen om Sveriges ekonomiska zon
1 § 1 anger att Sveriges ekonomiska zon sträcker sig i Skagerack i området närmast gränsen mot Norge
intill storcirkelbågar mellan punkten 58°45'41,3"N, 10°35'40,0"O, punkten 58°30'41,2"N, 10°08'46,9"O och punkten 58°15'41,2"N, 10°01'48,1"O.
Detta är samma tre punkter som punkterna 3, 4 och 5 i den överenskommelse med Norge om avgränsning av kontinentalsockeln som ingicks den 24 juli 1968 (SÖ 1969:3). Punkten 3 motsvarar också punkten C i den överenskommelse med Norge om avgränsningen av Sveriges och Norges fiskeområden i nordöstra Skagerack som ingicks den 5 april 1967 (SÖ 1967:14). Koordinaterna är angivna i ED 50. Vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 uppgår osäkerheten till cirka fem meter.
Punkterna i 1 § 1 är fastställda i gällande avtal och reglerar avgränsningslinjerna för både den svenska kontinentalsockeln och Sveriges ekonomiska zon gentemot motsvarande norska maritima zoner.
Som framgått tidigare anser utredningen att i den nya lagstiftningen om kontinentalsockelns avgränsningslinje bör den i avtal fastställda yttre avgränsningslinjen gentemot intilliggande eller motstående stater anges för hela det havsområde där kontinentalsockellagen är tillämplig. Lantmäteriet har på utredningens uppdrag undersökt om det finns enskilt vatten närmast strandlinjen vid riksgränsen mot Norge och funnit att så är fallet.
Den i avtal fastställda avgränsningslinjen för det geografiska havsområde som omfattas av kontinentalsockellagen börjar på havsbottnen i skärningspunkten mellan enskilt vatten och allmänt vatten på riksgränsen mot Norge inne i Idefjorden cirka 2,5 km väster om Svinesundsbron och följer sedan de gränspunkter, XV– VIII, som överenskommits med Norge, och XIX, som fastställts i skiljedom, för riksgränsens sträckning genom fjorden ut till punkten XX som är markerad med gränsboj 2 (den svenska baslinjepunkten 1). Från baslinjepunkt 1 går avgränsningslinjen vidare på havsbottnen längs riksgränsen via punkterna 1 och 2 i 1968 års överenskommelse. Dessa punkter har koordinaterna 58°54'50,2"N och 10°45'28,1"O respektive 58°53'34,0"N och 10°38'25,0"O. Avgränsningslinjen för kontinentalsockeln fortsätter därefter till den ovan nämnda punkten 3 i 1968 års överenskommelse och ska enligt överenskommelsen dras i form av räta linjer (kompasslinjer) mellan punkterna 1, 2 och 3.
I punkten 3 upphör riksgränsen medan territorialgränsen fortsätter söderut högst 12 nautiska mil från de svenska baslinjerna.
Det första avsnittet av den i avtal fastställda avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon börjar i punkten 3.
1 § 2 behandlar avgränsningslinjerna i Skagerack i området närmast gränsen mot Danmark och i Kattegatt. Där ska avgränsningslinjerna enligt förordningen dras
intill räta (geodetiska) linjer mellan punkten 58°15'41,2"N, 10°01'48,1"O, punkten 58°08'00,1"N, 10°32'32,8"O, punkten 57°49'00,6"N, 11°02'55,6"O, punkten 57°27'00,0"N, 11°23'57,4"O, punkten 56°30'32,3"N, 12°08'52,1"O, punkten 56°18'14,1"N, 12°05'15,9"O och punkten 56°12'58,9"N, 12°21'48,0"O.
Dessa sju punkter är desamma som punkterna A–G i artikel 3 i den överenskommelse om avgränsning av kontinentalsockeln och fiskezonerna mellan Sverige och Danmark som ingicks den 9 november 1984 (SÖ 1985:54). Koordinaterna är angivna i ED 50. Vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 uppgår osäkerheten till cirka fem meter.
koordinaterna 57°44'48,0"N och 11°06'59,2"O, är den punkt där den latitud som anger början på konventionens tillämpningsområde skär den överenskomna avgränsningslinjen mellan Sverige och Danmark.
De sju punkterna i 1 § 2 är fastställda i gällande avtal och reglerar avgränsningslinjerna för både den svenska kontinentalsockeln och Sveriges ekonomiska zon gentemot motsvarande danska maritima zoner. I punkten G upphör Sveriges ekonomiska zon.
1 § 3 anger att avgränsningslinjen i Öresund går
mellan punkten 56°12'58,9"N, 12°21'48,0"O och punkten 55°20'14,2"N, 12°38'31,0"O intill den demarkationslinje som fastställts i deklarationen den 30 januari 1932 mellan Sverige och Danmark angående vissa gränsförhållanden i Öresund eller senare ändringar däri.
De två punkter som anges i förordningen överensstämmer med punkterna G och H i 1984 års överenskommelse med Danmark. Punkten G är således samma punkt som den sist angivna punkten i förordningens 1 § 2, som beskrivits ovan. Punkten H återkommer i förordningens 1 § 4 a, som beskrivs nedan. Koordinaterna är angivna i ED 50. Vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 uppgår osäkerheten till cirka fem meter.
Från punkten G till punkten H går avgränsningslinjen först i norra Öresund längs mittlinjen mellan de svenska och danska kusterna19 och sedan i södra Öresund från och med lys- och ljudbojen Lous Flak mellan de åtta brytpunkter vars koordinater anges i avtalet med Danmark om revidering av demarkationslinjen i södra Öresund (SÖ 1932:1) som ingicks den 28 juni och 3 juli 1995 (SÖ 1995:54).20 Demarkationslinjen mellan de åtta punkterna utgörs av räta (geodetiska) linjer. Koordinaterna är angivna i EUREF 89. Vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 uppgår osäkerheten till cirka tre centimeter. Enligt utredningens uppfattning bör koordinaterna för de åtta brytpunkterna skrivas in i den nya lagstiftningen. Några koordinater för mittlinjen i norra Öresund har inte överenskommits i den deklaration med Danmark angående vissa gränsförhållanden i Öresund som ingicks den 30 januari 1932 (SÖ 1932:1).
Punkterna i 1 § 3 är fastställda i gällande avtal och reglerar avgränsningslinjen för den svenska kontinentalsockeln gentemot motsvarande danska maritima zon samt riksgränsen och territorialgränsen mellan Sverige och Danmark.
1 § 4 behandlar södra och mellersta delen av Östersjön. Stycket har fyra underpunkter (1 § 4 a–d). Alla avgränsningslinjer i detta stycke utgörs av räta (geodetiska) linjer.
Enligt 1 § 4 a går avgränsningslinjerna först
mellan punkten 55°20'14,2"N, 12°38'31,0"O, punkten 55°18'30,0"N, 12°38'20,0"O, punkten 55°15'00,0"N, 12°40'38,0"O, punkten 55°10'00,0"N, 12°47'41,6"O, punkten 55°03'54,0"N, 13°03'20,0"O och punkten 55°00'35,2"N, 13°08'45,0"O.
Dessa sex punkter motsvarar punkterna H–M i artikel 5 i 1984 års överenskommelse med Danmark. Punkten H är samma punkt som anges i 1 § 3, och som beskrivits ovan. I denna punkt börjar Sveriges ekonomiska zon igen. Koordinaterna är angivna i ED 50. Vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 uppgår osäkerheten till cirka fem meter.
Punkterna i 1 § 4 a är fastställda i gällande avtal och reglerar avgränsningslinjerna för både den svenska kontinentalsockeln och Sveriges ekonomiska zon gentemot motsvarande danska maritima zoner.
Enligt förordningens 2 § 1 a går avgränsningslinjerna från den sist angivna punkten i 1984 års överenskommelse med Danmark, punkten M, i 1 § 4 a som beskrivits ovan, direkt till den först nämnda punkten i 1978 års överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken, punkten 1, i 1 § 4 b som beskrivs nedan. Enligt motsvarande danska lagstiftning21 ska avgränsningslinjen däremot fortsätta till en gemensam trestatspunkt som ska överenskommas mellan Sverige, Tyskland och Danmark. I 1978 års överenskommelse anges också att väster om punkten 1 ska linjen sträcka sig till en punkt som ska överenskommas med ifrågavarande tredje stat. Någon sådan överenskommelse har hittills inte ingåtts.
Enligt 1 § 4 b fortsätter avgränsningslinjen sedan
Dessa tre punkter är reglerade i den överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken om avgränsning av kontinentalsockeln jämte protokoll som ingicks den 22 juni 1978 (SÖ 1978:42). I överenskommelsen benämns punkterna 1–3. Koordinaterna är angivna enligt gradnät i svenskt sjökort nr 83, som numera är avvecklat, samt enligt gradnät i östtyskt sjökort nr 152. Vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 kan osäkerheten uppgå till flera hundra meter. Överenskommelsen har ingåtts med en stat som inte längre existerar och vars förpliktelser senare har övertagits av Förbundsrepubliken Tyskland.
Punkterna i 1 § 4 b är fastställda i gällande avtal och reglerar avgränsningslinjerna för både den svenska kontinentalsockeln och Sveriges dåvarande fiskezon gentemot motsvarande tyska maritima zoner, vilket framgår av det till överenskommelsen samma dag fogade protokollet.
Enligt förordningens 2 § 1 b går avgränsningslinjen från den sist angivna punkten i 1978 års överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken, punkten 3, i 1 § 4 b som beskrivits ovan direkt till den först nämnda punkten i 1984 års överenskommelse med Danmark, punkten P, i 1 § 4 c som beskrivs nedan. Enligt motsvarande danska lagstiftning ska avgränsningslinjen däremot fortsätta till en gemensam trestatspunkt som ska överenskommas mellan Sverige, Tyskland och Danmark. I 1978 års överenskommelse anges också att öster om punkten 3 ska linjen sträcka sig till en punkt som ska överenskommas med ifrågavarande tredje stat. Någon sådan överenskommelse har hittills inte ingåtts.
Enligt 1 § 4 c fortsätter avgränsningslinjen därefter
mellan punkten 54°57'49,1"N, 13°59'40,0"O, punkten 55°18'44,0"N, 14°27'36,0"O, punkten 55°41'29,4"N, 15°02'34,4"O och punkten 55°21'18,6"N, 16°30'29,7"O.
Dessa fyra punkter motsvarar punkterna P–S i artikel 5 i 1984 års överenskommelse med Danmark. Koordinaterna är angivna i ED 50. Vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 uppgår osäkerheten till cirka fem meter.
Enligt förordningens 2 § 1 c går avgränsningslinjerna från den sist angivna punkten i 1984 års överenskommelse med Danmark, punkten S, i 1 § 4 c som beskrivits ovan direkt till den först nämnda punkten i 1989 års överenskommelse med Polen, punkten A, i 1 § 4 d som beskrivs nedan. Enligt motsvarande danska lagstiftning ska avgränsningslinjen däremot fortsätta till en gemensam trestatspunkt som ska överenskommas mellan Sverige, Polen och Danmark. Någon sådan överenskommelse har hittills inte ingåtts.
Enligt 1 § 4 d fortsätter avgränsningslinjen sedan
mellan punkten 55°21,640'N, 16°32,000'O, punkten 55°30,000'N, 17°00,000'O, punkten 55°35,235'N, 17°22,680'O, punkten 55°46,985'N, 18°00,000'O, punkten 55°55,293'N, 18°21,800'O, punkten 55°52,876'N, 18°54,000'O och punkten 55°52,788'N, 18°55,545'O.
De första sex punkterna motsvarar punkterna A–F i den överenskommelse med Polen om avgränsning av kontinentalsockeln (och fiskezonerna) som ingicks den 10 februari 1989 (SÖ 1989:27). Avgränsningslinjen utgörs av räta (geodetiska) linjer. Koordinaterna är angivna i WGS 72. Vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 uppgår osäkerheten till cirka fem meter.
Den sjunde punkten är en trestatspunkt som är fastställd i den överenskommelse mellan Sverige, Polen och Sovjetunionen22 om en gemensam avgränsningspunkt i Östersjön som ingicks den 30 juni 1989 (SÖ 1990:18). Avgränsningslinjen utgörs av räta (geodetiska) linjer. Koordinaterna är angivna i WGS 72. Vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 uppgår osäkerheten till cirka fem meter.
Punkterna i 1 § 4 d är fastställda i gällande avtal och reglerar avgränsningslinjerna för både den svenska kontinentalsockeln och Sveriges dåvarande fiskezon gentemot motsvarande polska maritima zoner.
1 § 5 anger att avgränsningslinjen fortsätter i mellersta Östersjön
intill en rät (geodetisk) linje mellan punkten 55°52,793'N, 18°55,760'O och punkten 55°53,482'N, 18°56,777'O.
(geodetiska linjer) från punkten F i 1989 års överenskommelse med Polen, vilket stämmer med vad som sägs i 1 § 4 d som beskrivits ovan, respektive från punkten A17 i den överenskommelse med Sovjetunionen om avgränsning av kontinentalsockeln samt av den svenska fiskezonen och den sovjetiska ekonomiska zonen i Östersjön som ingicks den 18 april 1988 (SÖ 1988:38) till den i 1 § 4 d ovan nämnda gemensamma trestatspunkten med koordinaterna 55°52,788'N, 18°55,545'O. Den andra punkten i 1 § 5 motsvarar punkt A17 i 1988 års överenskommelse med Sovjetunionen. Punkten A17 återkommer i 1 § 6 som beskrivs nedan. Denna punkts koordinater är angivna i svenskt koordinatsystem RT 38.
Den andra i 1 § 5 angivna punkten är således fastställd i gällande avtal. Så är emellertid inte fallet när det gäller koordinaterna för den första punkten i 1 § 5. Dessa koordinater har konstruerats av Sjöfartsverket i referenssystemet RT 38 och är avsedda att representera en punkt som är identisk med punkten F i 1989 års avtal med Polen, där koordinaterna är angivna i WGS 72. Syftet med att konstruera nya koordinater uttryckta i RT 38 för punkten F var att kunna sammanbinda denna punkt med punkten A17, vars koordinater är fastställda i RT 38, via en rät geodetisk linje. Utredningen har emellertid inte kunnat förstå varför detta förfarande har använts när det fanns en avtalad trestatspunkt mellan punkterna F och A17. Utredningen anser därför att de konstruerade koordinaterna för den första punkten inte bör inkluderas i den nya lagstiftningen.
1 § 6 anger att avgränsningslinjen i mellersta och norra Östersjön går
intill räta linjer (loxodromer) mellan punkten 55°53,482'N, 18°56,777'O, punkten 55°57,300'N, 19°04,049'O, punkten 55°58,863'N, 19°04,876'O, punkten 56°02,433'N, 19°05,669'O, punkten 56°15,000'N, 19°13,565'O, punkten 56°27,000'N, 19°21,070'O, punkten 56°35,000'N, 19°25,070'O, punkten 56°45,000'N, 19°31,720'O, punkten 56°58,000'N, 19°40,270'O, punkten 57°14,192'N, 19°53,565'O, punkten 57°26,717'N, 20°02,160'O, punkten 57°33,800'N, 20°03,965'O, punkten 57°44,000'N, 20°14,139'O, punkten 57°54,691'N, 20°24,920'O, punkten 58°12,000'N, 20°22,502'O, punkten 58°29,000'N, 20°26,590'O och punkten 58°46,836'N, 20°28,672'O.
De sjutton punkterna motsvarar punkterna A17–A1 i 1988 års överenskommelse med Sovjetunionen. Koordinaterna är angivna i svenskt koordinatsystem (RT 38). Vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 uppgår osäkerheten till cirka tio meter.
Punkterna i 1 § 6 är fastställda i gällande avtal och reglerar avgränsningslinjerna för både den svenska kontinentalsockeln och Sveriges nuvarande ekonomiska zon gentemot motsvarande dåvarande sovjetiska maritima zoner.
I den nya lagstiftningen bör en ny punkt med koordinaterna 55°55,921'N och 19°01,268'O införas mellan punkterna A17 och A16 på den befintliga avgränsningslinjen. Denna punkt utgör trestatspunkt mellan Sverige, Litauen och Ryssland enligt den överenskommelse med Litauen och Ryska federationen om en gemensam avgränsningspunkt för de exklusiva ekonomiska zonerna och kontinentalsockeln i Östersjön som ingicks den 30 november 2005 (SÖ 2011:7). Koordinaterna är angivna i WGS 84. Vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 uppgår osäkerheten till cirka tre meter.
En separat bilateral överenskommelse mellan Sverige och Litauen om avgränsningen av de ekonomiska zonerna och kontinentalsockeln i Östersjön undertecknades den 10 april 201423. Enligt denna överenskommelse ska avgränsningslinjen dras från den ovan nämnda trestatspunkten, som kallas punkt A, via en punkt B, som har koordinaterna 55°57,300'N och 19°03,983'O, och en punkt C, som har koordinaterna 55°58,867'N och 19°04,817'O, till en punkt D, som har koordinaterna 56°02,433'N och 19°05,600'O. Punkterna B och C ligger nära punkterna A16 och A15. Punkten D ligger strax nordost om punkten A14 i 1988 års överenskommelse med Sovjetunionen. Avgränsningslinjen utgörs av räta (geodetiska) linjer. Koordinaterna är angivna i ETRS 89. Vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 uppgår osäkerheten till cirka 3 cm.
Från punkten D ska avgränsningslinjen enligt 2014 års överenskommelse med Litauen fortsätta till en punkt om vilken överenskommelse ska ingås med berörd tredje stat. Sverige har ingen överenskommen trestatspunkt med Litauen och Lettland. Sverige har inte heller någon separat bilateral överenskommelse med Lettland om avgränsningslinjerna fram till den trestatspunkt mellan Sverige, Estland och Lettland som är fastställd i den överenskommelse med
Estland och Lettland om en gemensam avgränsningspunkt i Östersjön som ingicks den 30 april 1997 (SÖ 1998:33).
Ytterligare en ny punkt bör införas i den nya lagstiftningen mellan punkterna A4 och A3 på den befintliga avgränsningslinjen. Denna nya punkt utgör ovan nämnda trestatspunkt mellan Sverige, Estland och Lettland. Punkten har koordinaterna 58°01,440'N och 20°23,755'O. Koordinaterna är angivna i WGS 84. Vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 är osäkerheten mindre än tre meter24.
Trestatspunkten kallas A i det separata bilaterala avtal med Estland om avgränsningen av de maritima zonerna i Östersjön som ingicks den 2 november 1998 (SÖ 2000:18). I avtalet med Estland fastställs även punkten B, med koordinaterna 58°11,981'N, och 20°22,280'O, punkten C, med koordinaterna 58°28,979'N och 20°26,367'O samt punkten D, med koordinaterna 58°46,812'N och 20°28,448'O. Även dessa punkter bör föras in i den nya lagstiftningen. Punkterna förenas av räta (geodetiska) linjer. Koordinaterna är angivna i WGS 84. Vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 är osäkerheten mindre än tre meter. De tre punkterna ligger nära punkterna A3–A1 i 1988 års överenskommelse med Sovjetunionen där koordinaterna är angivna i svenskt koordinatsystem (RT 38).
De fyra punkterna A–D som beskrivs ovan är fastställda i gällande avtal och reglerar avgränsningslinjerna för både den svenska kontinentalsockeln och Sveriges ekonomiska zon gentemot motsvarande estniska maritima zoner.
Från punkten D i 1998 års avtal med Estland ska avgränsningslinjen enligt artikel 2 i avtalet fortsätta norrut till en punkt som ska överenskommas med berörd tredje stat.
Enligt förordningens 2 § 2 går avgränsningslinjen som en rät linje (loxodrom) från punkten A1 i 1988 års överenskommelse med Sovjetunionen som anges i 1 § 6 som beskrivits ovan till en punkt med koordinaterna 58°47,680'N och 20°25,264'O. Utredningen har emellertid inte kunnat återfinna denna punkt i något gällande internationellt avtal. Enligt 2 § 3 i förordningen fortsätter avgräns-
ningslinjen från den koordinatangivna oidentifierade punkten sedan vidare som rät linje norrut till punkten 5 i 1994 års överenskommelse med Finland som anges i 1 § 7 och som beskrivs nedan. Enligt denna överenskommelse ska avgränsningslinjen söder om punkten 5 ”sträcka sig fram till den punkt varom överenskommelse träffas med berörd tredje stat”. Det är utredningens slutsats att den i förordningen koordinatangivna oidentifierade punkten de facto har ersatts av den punkt som fastställts i den överenskommelse med Estland och Finland om en gemensam avgränsningspunkt i Östersjön som ingicks den 16 januari 2001 (SÖ 2001:21). Denna trestatspunkt har koordinaterna 58°50,670'N och 20°28,888'O. Avgränsningslinjen utgörs av räta (geodetiska) linjer. Koordinaterna är angivna i WGS 84. Vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 är osäkerheten mindre än tre meter. Även trestatspunktens koordinater bör föras in i den nya lagstiftningen.
Trestatspunkten är fastställd i gällande avtal och reglerar avgränsningslinjerna för både Sveriges ekonomiska zon och den svenska kontinentalsockeln.
1 § 7 anger att avgränsningslinjen fortsätter i norra Östersjön och Ålands hav
intill räta (geodetiska) linjer mellan punkten 58°51,776'N, 20°28,276'O, punkten 59°26,701'N, 20°09,200'O, punkten 59°47,501'N, 19°39,497'O, punkten 60°11,501'N, 19°04,992'O och punkten 60°14,115'N, 19°06,162'O.
Dessa fem punkter motsvarar punkterna 5–1 i den överenskommelse jämte protokoll med Finland om avgränsningen i Ålands hav och norra Östersjön av Sveriges ekonomiska zon och av Finlands kontinentalsockel och fiskezon som ingicks den 2 juni 1994 (SÖ 1995:18). Avgränsningslinjen utgörs av räta (geodetiska) linjer. Koordinaterna är angivna i WGS 84. Vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 är osäkerheten mindre än tre meter.
Samtliga punkter i 1 § 7 är fastställda i gällande avtal. Punkterna 5 och 4 reglerar avgränsningslinjerna för både den svenska kontinentalsockeln och Sveriges ekonomiska zon gentemot motsvarande finska maritima zoner. Nordväst om punkten 4 ansluter den svenska territorialgränsen till avgränsningslinjen för kontinentalsockeln i en punkt vars koordinater kan bestämmas av Sverige, se kapitel 4. I denna punkt upphör därmed Sveriges ekonomiska zon. Längre
norrut ansluter även Finlands territorialgräns till avgränsningslinjen för kontinentalsockeln. Denna punkt utgör en riksgränspunkt och dess koordinater bör bestämmas av Sverige och Finland gemensamt. De efterföljande punkterna 3–1 i 1994 års överenskommelse med Finland reglerar således avgränsningslinjen för den svenska kontinentalsockeln och riksgränsen som även utgör territorialgräns. Linjen fortsätter norr om punkten 1 i Ålands hav fram till den södra strandkanten på Märket där en punkt på land är markerad med mässingsdubb25.
1 § 8 i förordningen anger att avgränsningslinjen i Bottenhavet och Bottenviken går
intill räta linjer mellan punkten 60°22,3'N, 19°09,5'O, punkten 60°40,7'N, 19°14,1'O, punkten 62°42,0'N, 19°31,5'O, punkten 63°20,0'N, 20°24,0'O, punkten 63°29,1'N, 20°41,8'O, punkten 63°31,3'N, 20°56,4'O och punkten
63°36,6'N, 21°16,8'O, mellan punkten 63°38,1'N, 21°22,7'O, punkten
63°40,0'N, 21°30,0'O och punkten 65°21,8'N, 23°55,0'O och mellan
punkten 65°27,5'N, 24°03,2'O, punkten 65°30,9'N, 24°08,2'O och punkten
65°31,8'N, 24°08,4'O.
Nio av dessa tretton punkter motsvarar punkterna 10 och 8–1 i den överenskommelse med Finland om avgränsning av kontinentalsockeln i Bottenviken, Bottenhavet, Ålands hav och nordligaste delen av Östersjön som ingicks den 29 september 1972 (SÖ 1973:1). Avgränsningslinjen utgörs enligt Sjöfartsverkets tolkning av artikel 6 i avtalet av räta linjer i Mercators projektion, dvs. loxodromer. Koordinaterna är angivna i ett finskt referenssystem. Vid transformering av koordinaterna till SWEREF 99 uppgår osäkerheten till cirka tre meter.
Enligt det protokoll som ingår i 1994 års överenskommelse med Finland ska avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon från punkten 10 till punkten 1 följa den avgränsningslinje för kontinentalsockeln som avtalats genom 1972 års överenskommelse med Finland i avvaktan på en teknisk revision av avgränsningslinjen norr om Märket.
Från den norra strandkanten på Märket, där en punkt är markerad med mässingsdubb26, går avgränsningslinjen för kontinentalsockeln via punkten 10 i 1972 års överenskommelse med Finland fram till en ny punkt strax söder om punkten 8 där den svenska
territorialgränsen lämnar avgränsningslinjen för kontinentalsockeln. Punktens koordinater kan bestämmas av Sverige. I denna punkt börjar det tredje avsnittet av avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon. Avgränsningslinjen för den svenska kontinentalsockeln och Sveriges ekonomiska zon fortsätter norrut via punkterna 8 och 7 i 1972 års överenskommelse med Finland till Norra Kvarken där den svenska territorialgränsen åter ansluter till kontinentalsockelns avgränsningslinje i en ny punkt vars koordinater kan bestämmas av Sverige. I den nya punkten upphör det tredje avsnittet av avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon.
Avgränsningslinjen för kontinentalsockeln och territorialgränsen fortsätter vidare norrut mellan punkterna 6, 5 och 4 i riktning mot punkten 3 i 1972 års överenskommelse med Finland. I en punkt strax söder om punkten 3 i Norra Kvarken lämnar territorialgränsen ännu en gång kontinentalsockelns avgränsningslinje. Punktens koordinater kan bestämmas av Sverige. I denna punkt börjar det fjärde avsnittet av avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon. Avgränsningslinjen för både kontinentalsockeln och Sveriges ekonomiska zon fortsätter i riktning mot punkten 2 i 1972 års överenskommelse med Finland. I en ny punkt söder om punkten 2 ansluter den svenska territorialgränsen återigen till kontinentalsockelns avgränsningslinje. Punktens koordinater kan bestämmas av Sverige. I denna punkt upphör avgränsningslinjen för det fjärde avsnittet av Sveriges ekonomiska zon.
Kontinentalsockelns avgränsningslinje fortsätter till punkten 2 där Finlands territorialgräns ansluter. I denna punkt, vars koordinater bör bestämmas av Sverige och Finland gemensamt, börjar riksgränsen igen. Från punkten 2 fortsätter avgränsningslinjen för kontinentalsockeln enligt förordningen till punkten 1 i 1972 års överenskommelse med Finland. Punkten 1 förefaller emellertid att vara överspelad eftersom avgränsningslinjen ska dras från punkten 2 i rät linje till brytpunkt IV enligt den överenskommelse med Finland om ändring av riksgränsen mellan Sverige och Finland, som ingicks den 3 och 25 mars 2010 (SÖ 2010:2). Söder om brytpunkt IV korsar riksgränsen breddgraden 65°35'N och allmänt vatten upphör därmed enligt lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. Denna skärningspunkt på riksgränsen markerar således slutet på den kontinuerliga linje runt Sveriges kust som utgör yttre avgränsningslinje för den svenska kontinentalsockellagens geografiska
tillämpningsområde. Punktens koordinater kan bestämmas av Sverige. Från brytpunkt IV går riksgränsen vidare norrut enligt den sträckning som framgår av gränskartorna 44–48, som är bilagda 2006 års gemensamma gränsöversyn.
Endast nio av de tretton punkterna i 1 § 8 är som nämnts fastställda i 1972 års överenskommelse med Finland. Tre av dessa punkter reglerar avgränsningslinjerna för både kontinentalsockeln och Sveriges ekonomiska zon. Övriga sex överenskomna punkter reglerar endast kontinentalsockelns avgränsningslinje. Enligt förordningen går avgränsningslinjen från punkten 10 till punkten 4 i överensstämmelse med de koordinater som anges i 1972 års överenskommelse. Därefter fortsätter linjen norrut men gör ett ”hopp” mellan två oidentifierade punkter innan den når fram till punkten 3. Linjen går sedan vidare via ytterligare ett ”hopp” mellan två oidentifierade punkter innan den når fram till punkterna 2 och 1 i överenskommelsen. Utredningen har inte kunnat finna något gällande avtal som fastställer de fyra oidentifierade punkter som är angivna med koordinater i förordningen (och som är kursivmarkerade i citatet ovan) och anser därför att dessa punkter inte bör tas med i den nya lagen.
Enligt Sjöfartsverket kan de fyra oidentifierade punkterna härledas till de punkter mellan vilka avgränsningslinjerna för den svenska kontinentalsockeln enligt 1972 års överenskommelse avvek från mittlinjen mellan Sveriges och Finlands dåvarande baslinjer. En överenskommelse om vissa gränsfrågor ingicks med Finland den 2 december 1977 (SÖ 1978:16) och anger att yttergränsen för Sveriges dåvarande fiskezon ska följa 1972 års avgränsningslinje för kontinentalsockeln. Det protokoll som är fogat till 1994 års överenskommelse med Finland anger att avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon mellan punkterna 10 och 1 ska följa 1972 års avgränsningslinje för kontinentalsockeln. Det är oklart varför de oidentifierade punkterna är inkluderade i SFS (1992:1226) och varför inte heller innehållet i protokollet till 1994 års överenskommelse har reflekterats i förordningen trots att förordningen ändrades år 1995 (SFS 1995:951).
som antogs i Genève den 20 oktober 1921 (SÖ 1921:26). Punkten 9 motsvarar den punkt där Sveriges territorialgräns lämnade avgränsningslinjen för kontinentalsockeln när Sveriges territorialhav var fyra nautiska mil brett. Punkterna 9 och 10 ligger på den räta linjen mellan punkterna 16 (mittpunkt på Märket) och 17 i Ålandskonventionen. I punkten 10 upphör riksgränsen mot Finland, eftersom Finland norr om denna punkt har begränsat sitt territorialhav så att en korridor med internationellt vatten är belägen på finsk sida om kontinentalsockelns avgränsningslinje. Punkten 10 utgör således en riksgränspunkt. Dess koordinater bör bestämmas av Sverige och Finland gemensamt. Finland har gjort en liknande begränsning av sitt territorialhav i Kvarken, där det följaktligen inte heller finns någon riksgräns i havet.
6.4. Utredningens överväganden
Utredningens förslag: I 1 § i lagen (1966:314) om kontinental-
sockeln ersätts hänvisningen till 1958 års Genève-konvention om kontinentalsockeln med ny text om att lagens geografiska tillämpningsområde omfattar havsbottnen och dess underlag inom det havsområde som framgår av den nya lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner.
I 1 § i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon föreskrivs att lagens geografiska tillämpningsområde omfattar de havsområden utanför sjöterritoriet som framgår av den nya lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner.
Texten om de båda lagarnas geografiska tillämpningsområden utgår ur kontinentalsockelförordningen (1966:315) respektive förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon.
Avgränsningslinjerna för den svenska kontinentalsockeln och för Sveriges ekonomiska zon anges med koordinater uttryckta i SWEREF 99 för samtliga punkter som är reglerade i avtal med andra stater. Koordinaterna förtecknas i två separata tabellbilagor till den nya lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner. Koordinaterna tillhandahålls också i elektroniskt format för kostnadsfri nedladdning.
De punkter och koordinater som är uppräknade i 1–2 §§ i EZ-förordningen definierar avgränsningslinjen för den svenska kontinentalsockeln i förhållande till intilliggande och motstående staters kontinentalsocklar. Längs stora delar av Sveriges kust sammanfaller denna avgränsningslinje med avgränsningslinjerna för Sveriges ekonomiska zon, men inte överallt.
Avgränsningslinjen för kontinentalsockeln löper som en kontinuerlig linje som avgränsar havsbottnen och dess underlag under allmänt vatten inom det svenska sjöterritoriet och under Sveriges ekonomiska zon från den punkt på riksgränsen mot Norge i väster där kontinuerligt allmänt vatten börjar till den punkt på riksgränsen mot Finland i nordost där allmänt vatten upphör.27
Sveriges ekonomiska zon består av fyra separata havsområden. Den första av de fyra avgränsningslinjerna börjar i baslinjepunkt 1 där riksgränsen mot Norge upphör och sammanfaller därefter med avgränsningslinjen för kontinentalsockeln fram till Öresunds norra begränsningslinje. Den andra avgränsningslinjen börjar vid Öresunds södra begränsningslinje och sammanfaller med avgränsningslinjen för kontinentalsockeln fram till en punkt i Östersjön söder om Åland. Den tredje linjen börjar utanför Öregrund och sammanfaller med avgränsningslinjen för kontinentalsockeln fram till en punkt i Bottenhavet utanför Örnsköldsvik. Den fjärde linjen börjar utanför Umeå och sammanfaller med avgränsningslinjen för kontinentalsockeln fram till en punkt i Bottenviken utanför Luleå.
I mellanliggande havsområden i Öresund, Ålands hav och Kvarken når svenskt sjöterritorium fram till kontinentalsockelns avgränsningslinje och gränsar direkt mot en annan stats sjöterritorium eller maritima zoner.
Som utredningen tidigare konstaterat är författningstexterna om den svenska kontinentalsockeln och Sveriges ekonomiska zon inte alldeles tydliga när det gäller den geografiska omfattningen av de havsområden där respektive lagstiftning är tillämplig.
Utredningen anser att dessa otydligheter bör undanröjas och att de yttre avgränsningslinjerna för kontinentalsockeln och för Sveriges ekonomiska zon i stället bör beskrivas med koordinater i var sin tabellförteckning. Det skulle ge en klar och entydig bild av exakt
var de båda maritima zonernas yttre avgränsningslinjer går. Det skulle också göra det enklare för Sverige att fullgöra sina förpliktelser enligt UNCLOS att offentliggöra detaljerad information om respektive avgränsningslinjer.
Utredningen föreslår därför att avgränsningslinjerna för den svenska kontinentalsockeln respektive för Sveriges ekonomiska zon ska anges var för sig i form av koordinater uttryckta i SWEREF 99 för samtliga punkter som är reglerade i avtal med annan stat. Koordinaterna bör förtecknas i två separata tabellbilagor till den nya lag om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner som utredningen föreslår.
Utredningen föreslår vidare att 1 § i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln ändras till att ange att lagens geografiska tillämpningsområde framgår av den nya lagen. Därmed kan också all text om lagens geografiska tillämpningsområde utgå ur förordningen (1966:315) om kontinentalsockeln.
Utredningen föreslår vidare att en motsvarande ändring om lagens geografiska tillämpningsområde görs i 1 § i lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon och att all text om den lagens tillämpningsområde utgår ur förordningen (1992:1226) om Sveriges ekonomiska zon.
Dessa två lagar kommer därmed att på ett sinsemellan likartat sätt hänvisa till den nya lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner vad gäller deras respektive geografiska tillämpningsområden. De två åtföljande förordningarna blir samtidigt mer renodlade och enbart inriktade på sina respektive lagars materiella bestämmelser.
Utredningen anser också att ytterligare ändringar behövs i kontinentalsockelförordningen eftersom kontinentalsockellagen även är tillämplig på den del av det svenska sjöterritoriet som utgörs av allmänt vatten. Som tidigare nämnts har denna svenska lag ett större geografiskt tillämpningsområde än det havsområde utanför territorialhavet där den särskilda rättsordning som regleras av UNCLOS är tillämplig. Ändringar behövs också i förordningen om Sveriges ekonomiska zon.
ekonomiska zon gentemot stater med intilliggande eller motstående kuster ska ingå i den nya lagens tabellbilagor. I några fall har emellertid nya koordinater beräknats där det av olika skäl visat sig vara ologiskt eller missvisande att använda de transformerade koordinaterna. I sådana fall anges även de transformerade koordinaterna i den förklarande texten.
I enlighet med utredningsdirektiven har Sjöfartsverket fått utredningens uppdrag att transformera de överenskomna koordinaterna för alla i avtal fastställda punkter till SWEREF 99. Verket har vid transformeringen utgått från att skillnaden mellan WGS 72 och WGS 84 är cirka 2 meter i latitud och 10 meter i longitud. Man har valt att inte justera för olika WGS 84-realiseringar. Verket har också valt att betrakta WGS 84 och SWEREF 99 som identiska. Koordinater uttryckta i WGS 84 har således inte transformerats. Verket anser vidare att EUREF 89, som är ett äldre namn för det europeiska referenssystemet ETRS 89, är identiskt med SWEREF 99 i detta sammanhang och att någon transformering därför inte heller behöver göras av de koordinater som är uttryckta i detta referenssystem.
Verket har segmenterat långa linjer med samma logik och enligt samma principer som man har segmenterat långa baslinjer och andra långa linjer. Utredningen föreslår att även segmentpunkternas koordinater ska inkluderas i den nya lagens tabellbilagor 4 och 5.
Utredningen instämmer i att de koordinater som inkluderas i tabellbilagorna bör vara uttryckta i latitud och longitud i SWEREF 99, i enlighet med vad som anges i utredningsdirektiven, eftersom detta är det referenssystem som används av svenska myndigheter. Detta förfarande ändrar emellertid inte det faktum att koordinater uttryckta i andra referenssystem i överenskommelser mellan Sverige och en annan stat fortsätter att gälla i förhållande till den staten och kan åberopas vid en eventuell tvist eller framtida förhandling.
I sammanhanget bör också noteras att en liknande jämförelse som den som utredningen har gjort i avsnitt 6.3.1 mellan koordinater i svensk lagstiftning och motsvarande koordinater i gällande internationella överenskommelser kommer att bli svårare att göra när koordinaterna i lagstiftningen är uttryckta i SWEREF 99 i stället för i samma referenssystem som i berörd överenskommelse.
6.4.1. Förslag till yttre avgränsningslinje för den svenska kontinentalsockeln
Kontinentalsockellagen (SFS 1966:314) är tillämplig på havsbottnen och dess underlag inom den del av Sveriges sjöterritorium som utgörs av allmänt vatten samt inom vissa avgränsade havsområden utanför territorialgränsen. Den inre avgränsningslinjen för kontinentalsockellagens tillämpningsområde utgörs således av yttergränserna för enskilt vatten eller, där det inte finns något enskilt vatten, av strandlinjen. Enskilt vatten tillhör fastigheter enligt lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde.
Koordinaterna för samtliga brytpunkter på kontinentalsockelns yttre avgränsningslinje samt de mellanliggande punkter som är ett resultat av segmenteringen av långa linjer redovisas i bilaga 7 till detta betänkande. Koordinatbilagan ska utgöra bilaga 4 till den nya lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner. I figur 6.2 anges den yttre avgränsningslinjen för kontinentalsockellagens tillämpningsområde.
Figur 6.2 Den yttre avgränsningslinjen för kontinentalsockellagens tillämpningsområde
på utredningens uppdrag undersökt om det finns enskilt vatten närmast strandlinjen vid riksgränsen mot Norge och funnit att så är fallet. På ett flertal ställen i den inre delen av Idefjorden når enskilt vatten ut till riksgränsen vilket gör att det uppstår ett antal från varandra fristående enklaver som skulle kunna utgöra allmänt vatten längs med riksgränsen ut till cirka 2,5 km väster om Svinesundsbron. Lantmäteriet bedömer att dessa enklaver ska anses utgöra enskilt vatten enligt 2 § 2 (2 § 3 enligt utredningens förslag) i 1950 års lag eftersom de har förbindelse inom svenskt sjöterritorium med öppna havet endast genom områden med enskilt vatten. Utredningen har valt att förtydliga detta förhållande, se avsnitt 7.3.3. Myndigheten har mot denna bakgrund identifierat den punkt på riksgränsen där allmänt vatten börjar. Punkten, som ligger mellan de år 1904 markerade gränspunkterna XIV och XV, har de beräknade koordinaterna
1. 59-05,163633N och 11-12,695538E.
Avgränsningslinjen fortsätter på havsbottnen i form av räta (geodetiska) linjer, enligt Sjöfartsverkets bedömning, och sammanfaller med riksgränsen genom Idefjorden via de år 1904 markerade gränspunkterna XV–XVIII till de i 1909 års skiljedom fastställda gränspunkterna XIX och XX.
Punkterna I–XIX mättes senast in av den svensk-norska gränskommission som var sammankallad åren 1979–1982 men av skäl som beskrivs i kapitel 4 fastställdes inte de inmätta koordinaterna. Sjöfartsverket har därför transformerat koordinater uttryckta i ED 77 UTM zon 32 i informellt arbetsmaterial28 från mätningarna till SWEREF 99 TM och fått fram följande koordinater uttryckta i SWEREF 99 (WGS 84) för punkterna XV–XIX:
2. 59-04,755319N och 11-09,210274E,
3. 59-00,903356N och 11-07,028585E,
4. 58-59,508118N och 11-05,542546E,
Avgränsningslinjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät (geodetisk) linje, enligt Sjöfartsverkets bedömning, till punkten XX som är utmärkt med gränsboj 2 och utgör baslinjepunkt 1. I denna punkt börjar beräkningen av den svenska kontinentalsockeln enligt den definition som anges i UNCLOS. Punktens koordinater har transformerats på samma sätt som koordinaterna för punkterna XV– XIX ovan och är då 58-56,536430N och 10-55,074780E. Den uppskattade noggrannheten är ±10 cm. Sjöfartsverket har också beräknat de koordinater som man anser anger den geodetiskt mest korrekta positionen för punkten XX. Punkten har de beräknade koordinaterna
7. 58-56,536503N och 10-55,074803E.
Avgränsningslinjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje (loxodrom), enligt Sjöfartsverkets bedömning, till brytpunkten 1 som är fastställd i artikel 2 i den överenskommelse med Norge om avgränsning av kontinentalsockeln som ingicks den 24 juli 1968 (SÖ 1969:3). Punkten utgjorde den västligaste punkten på territorialgränsen när det svenska territorialhavet var fyra nautiska mil brett. Punkten har de transformerade koordinaterna
8. 58-54,806429N och 10-45,386356E.
Avgränsningslinjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje (kompasslinje) till brytpunkten 2 i 1968 års överenskommelse, som är den punkt där 1909 års skiljedomslinje mötte Norges territorialgräns när det norska territorialhavet var fyra nautiska mil brett. Punkten motsvarar punkten A i den överenskommelse med Norge om avgränsningen av Sveriges och Norges fiskeområden i nordöstra Skagerack som ingicks den 5 april 1967 (SÖ 1967:14). Punkten har de transformerade koordinaterna
9. 58-53,536297N och 10-38,334538E.
tolv nautiska mil från de svenska baslinjerna när överenskommelsen ingicks. Punkten motsvarar också punkten C i 1967 års fiskeöverenskommelse. Enligt Sjöfartsverkets beräkningar ligger emellertid skärningspunkten mellan den överenskomna avgränsningslinjen och en linje 12 nautiska mil från närmaste svenska baslinje 137 meter nordnordost om punkten 3. I denna nya skärningspunkt, som har de beräknade koordinaterna 58-45,730378N och 10-35,610148E, upphör riksgränsen mellan Sverige och Norge och den svenska territorialgränsen viker av söderut. Här börjar också det första avsnittet av avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon. Punkten 3 har de transformerade koordinaterna
10. 58-45,657642N och 10-35,584811E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje (storcirkelbåge) till brytpunkten 4 i 1968 års kontinentalsockelöverenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
11. 58-30,655102N och 10-08,699693E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje (storcirkelbåge) till brytpunkten 5 i 1968 års kontinentalsockelöverenskommelse med Norge. Detta är samma punkt som punkten A i artikel 3 i den överenskommelse om avgränsning av kontinentalsockeln och fiskezonerna mellan Sverige och Danmark som ingicks den 9 november 1984 (SÖ 1985:54). Storcirkelbågar behandlas som geodetiska linjer vid segmentering. Brytpunkterna 1–5 har transformerats från ED 50 till SWEREF 99/ETRS 89. Den uppskattade noggrannheten är cirka 5 meter. Punkten 5 har de transformerade koordinaterna
12. 58-15,654474N och 10-01,720153E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje till brytpunkten B i 1984 års överenskommelse med Danmark. Punkten har de transformerade koordinaterna
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje till brytpunkten C i 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
14. 57-48,977584N och 11-02,848060E.
Söder om punkten C finns en punkt som är fastställd i den skriftväxling med Danmark om avgränsning av ansvarsregionerna enligt konventionen den 22 mars 1974 om skydd av Östersjöområdets marina miljö som ingicks den 21 november 1986 (SÖ 1987:13). Punkten, som har koordinaterna 57°44'48,0"N och 11°06'59,2"O, är den punkt där den latitud som anger början på konventionens tillämpningsområde skär den överenskomna avgränsningslinjen mellan Sverige och Danmark. Kontinentalsockelns avgränsningslinje fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje till brytpunkten D i 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
15. 57-26,967047N och 11-23,879572E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje till brytpunkten E i 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
16. 56-30,504369N och 12-08,795802E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje till brytpunkten F i 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
17. 56-18,200226N och 12-05,192452E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje till brytpunkten G i 1984 års överenskommelse. Brytpunkterna B–G har transformerats från ED 50 till SWEREF 99/ETRS 89. Den uppskattade noggrannheten är cirka 5 meter. Punkten G har de transformerade koordinaterna
Sjöfartsverket anser emellertid att den punkt som anges med de transformerade koordinaterna för punkten G inte ligger på den norra begränsningslinjen för Öresund vilket punkten ska göra enligt 1984 års överenskommelse. Verket har därför förlängt den räta geodetiska linjen mellan punkterna F och G med cirka 200 meter i sydostlig riktning för att få fram en skärningspunkt på Öresunds norra begränsningslinje. I denna punkt upphör avgränsningslinjen för det första avsnittet av Sveriges ekonomiska zon. Den nya punkten, som är en ”hjälppunkt”, har de beräknade koordinaterna
19. 56-12,888047N och 12-21,911683E.
Kontinentalsockelns avgränsningslinje fortsätter på havsbottnen i enlighet med den deklaration med Danmark angående vissa gränsförhållanden i Öresund som ingicks den 30 januari 1932 (SÖ 1932:1) och som anger att gränsen mellan Sverige och Danmark ska följa mittlinjen i Öresund mellan de svenska och danska kusterna, utan hänsyn till den svenska ön Ven, från Öresunds norra begränsningslinje fram till lys- och ljudbojen Lous Flak. Mittlinjen utgör således riksgräns mellan Sverige och Danmark. Mittlinjen anges i bilaga 4 till utredningens lagförslag29 med de koordinater som den 27 november 2014 utgjorde redovisning av denna gränslinje i Sjöfartsverkets sjökortsdatabas. Bojen Lous Flak har de avtalade koordinaterna
20. 55-49,596000N och 12-42,446000E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till lysbojen Saltholm Flak enligt det avtal med Danmark om revidering av demarkationslinjen i södra Öresund (SÖ 1932:1) som ingicks den 28 juni och 3 juli 1995 (SÖ 1995:54). Koordinaterna för de åtta punkter som fastställs i avtalet är uttryckta i EUREF 89 med grader, minuter och tre decimaler på minuten och har därför inte transformerats. Bojen Saltholm Flak har de avtalade koordinaterna
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 1 i 1995 års avtal med Danmark. Punkten har de avtalade koordinaterna
22. 55-38,615000N och 12-53,643000E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 2 i 1995 års avtal. Punkten har de avtalade koordinaterna
23. 55-36,814000N och 12-52,812000E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 3 i 1995 års avtal. Punkten har de avtalade koordinaterna
24. 55-32,416000N och 12-43,697000E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 4 i 1995 års avtal. Punkten har de avtalade koordinaterna
25. 55-29,316000N och 12-42,847000E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 5 i 1995 års avtal. Punkten har de avtalade koordinaterna
26. 55-25,867000N och 12-36,565000E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 6 i 1995 års avtal. Detta är samma punkt som punkten H enligt artikel 5 i den överenskommelse om avgränsning av kontinentalsockeln och fiskezonerna mellan Sverige och Danmark som ingicks den 9 november 1984 (SÖ 1985:54). Punkten ligger på begränsningslinjen för södra Öresund. I denna punkt upphör riksgränsen mot Danmark. I punkten börjar också det andra avsnittet av den yttre avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon. Punkten 6 har de avtalade koordinaterna
Kontinentalsockelns avgränsningslinje fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten I i 1984 års överenskommelse med Danmark. Punkten har de transformerade koordinaterna
28. 55-18,463327N och 12-38,263495E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten J i 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
29. 55-14,963194N och 12-40,563694E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten K i 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
30. 55-09,963037N och 12-47,624076E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten L i 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
31. 55-03,861339N och 13-03,264857E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten M i 1984 års överenskommelse. Brytpunkterna I–M har transformerats från ED 50 till SWEREF 99/ETRS 89. Den uppskattade noggrannheten är cirka 5 meter. Punkten M har de transformerade koordinaterna
32. 55-00,549847N och 13-08,681274E.
Enligt 2 § 1 a i EZ-förordningen går avgränsningslinjen från punkten M i 1984 års överenskommelse med Danmark direkt till punkten 1 i den överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken om avgränsning av kontinentalsockeln jämte protokoll som ingicks den 22 juni 1978 (SÖ 1978:42). Enligt motsvarande danska lagstiftning ska avgränsningslinjen däremot fortsätta till en gemensam
trestatspunkt som ska överenskommas mellan Sverige, Tyskland och Danmark. I 1978 års överenskommelse anges också att väster om punkten 1 ska linjen sträcka sig till en punkt som ska överenskommas med ifrågavarande tredje stat. Någon sådan överenskommelse har hittills inte ingåtts. Här finns en oklarhet i avtalsläget. Utredningen anser att den existerande sträckningen bör behållas i svensk lagstiftning till dess en överenskommelse om trestatspunkten har träffats. Avgränsningslinjen för den svenska kontinentalsockeln fortsätter således på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje, enligt Sjöfartsverkes bedömning, från punkten M i 1984 års överenskommelse med Danmark direkt till punkten 1 i 1978 års överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken. Denna punkt har de transformerade koordinaterna
33. 55-00,599978N och 13-09,273862E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 2 i 1978 års överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken. Punkten har de transformerade koordinaterna
34. 55-01,250118N och 13-46,969006E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 3 i 1978 års överenskommelse. Koordinaterna för punkterna 1–3 har transformerats från det svenska sjökort 83 som anges i överenskommelsen via RT 90 till SWEREF 99. Punkten 3 har de transformerade koordinaterna
35. 54-57,867272N och 13-59,084181E.
Enligt EZ-förordningens 2 § 1 b går avgränsningslinjen från punkten 3 i 1978 års överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken direkt till punkten P i den tidigare nämnda 1984 års överenskommelse med Danmark. Enligt motsvarande danska lagstiftning ska avgränsningslinjen däremot fortsätta till en gemensam trestatspunkt som ska överenskommas mellan Sverige, Tyskland och Danmark. I 1978 års överenskommelse anges också att öster om punkten 3 ska linjen sträcka sig till en punkt som ska överenskommas med ifrågavarande tredje stat. Någon sådan överens-
kommelse har hittills inte ingåtts. Även här finns en oklarhet i avtalsläget. Utredningen anser att den existerande sträckningen bör behållas i svensk lagstiftning till dess en överenskommelse om trestatspunkten har träffats. Avgränsningslinjen för den svenska kontinentalsockeln fortsätter således på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje, enligt Sjöfartsverkets bedömning, från punkten 3 i 1978 års överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken direkt till punkten P i 1984 års överenskommelse med Danmark. Denna punkt har de transformerade koordinaterna
36. 54-57,781982N och 13-59,599449E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten Q i 1984 års överenskommelse med Danmark. Punkten har de transformerade koordinaterna
37. 55-18,697994N och 14-27,532876E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten R i 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
38. 55-41,455817N och 15-02,506448E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten S i 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
39. 55-21,276052N och 16-30,431329E.
Enligt EZ-förordningens 2 § 1 c går avgränsningslinjen från punkten S i 1984 års överenskommelse med Danmark direkt till punkten A i den överenskommelse med Polen om avgränsning av kontinentalsockeln (och fiskezonerna) som ingicks den 10 februari 1989 (SÖ 1989:27). Enligt motsvarande danska lagstiftning ska avgränsningslinjen däremot fortsätta till en gemensam trestatspunkt som ska överenskommas mellan Sverige, Polen och Danmark. Någon sådan överenskommelse har hittills inte ingåtts. Även här finns en oklarhet i avtalsläget. Utredningen anser att den existerande sträck-
ningen bör behållas i svensk lagstiftning till dess en överenskommelse om trestatspunkten har träffats. Avgränsningslinjen för den svenska kontinentalsockeln fortsätter således på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje från punkten S i 1984 års överenskommelse med Danmark direkt till punkten A i 1989 års överenskommelse med Polen. Denna punkt har de transformerade koordinaterna
40. 55-21,641480N och 16-32,009233E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten B i 1989 års överenskommelse med Polen. Punkten har de transformerade koordinaterna
41. 55-30,001475N och 17-00,009233E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten C i 1989 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
42. 55-35,236472N och 17-22,689233E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten D i 1989 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
43. 55-46,986465N och 18-00,009233E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten E i 1989 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
44. 55-55,294459N och 18-21,809233E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten F i 1989 års överenskommelse. Koordinaterna för punkterna A–F har transformerats från WGS 72 till WGS 84 som Sjöfartsverket betraktar som identiskt med SWEREF 99. Punkten F har de transformerade koordinaterna
45. 55-52,877461N och 18-54,009233E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till den trestatspunkt som är fastställd i den överenskommelse mellan Sverige, Polen och Sovjetunionen om en gemensam avgränsningspunkt i Östersjön som ingicks den 30 juni 1989 (SÖ 1990:18). Koordinaterna är fastställda i WGS 72 och har transformerats till WGS 84. Punkten har de transformerade koordinaterna
46. 55-52,789461N och 18-55,554233E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten A17 i den överenskommelse med Sovjetunionen om avgränsning av kontinentalsockeln samt av den svenska fiskezonen och den sovjetiska ekonomiska zonen i Östersjön som ingicks den 18 april 1988 (SÖ 1988:38). Koordinaterna är fastställda i det då gällande svenska koordinatsystemet RT 38 och har transformerats till SWEREF 99. Punkten A17 har de transformerade koordinaterna
47. 55-53,478509N och 18-56,571251E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje (loxodrom) fram till den trestatspunkt som är fastställd i den överenskommelse med Litauen och Ryska federationen om en gemensam avgränsningspunkt för de exklusiva ekonomiska zonerna och kontinentalsockeln i Östersjön som ingicks den 30 november 2005 (SÖ 2011:7). Koordinaterna är fastställda i WGS 84 och har inte transformerats. Detta är samma punkt som punkten A i den överenskommelse med Litauen om avgränsningen av de ekonomiska zonerna och kontinentalsockeln i Östersjön som ingicks den 10 april 2014. Trestatspunkten har de avtalade koordinaterna
48. 55-55,921000N och 19-01,268000E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten B i 2014 års överenskommelse med Litauen. Punkten har de avtalade koordinaterna
49. 55-57,300000N och 19-03,983000E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten C i 2014 års överenskommelse. Punkten har de avtalade koordinaterna
50. 55-58,867000N och 19-04,817000E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten D i 2014 års överenskommelse. Koordinaterna för punkterna A–D är fastställda i ETRS 89 och har inte transformerats. Punkten D har de avtalade koordinaterna
51. 56-02,433000N och 19-05,600000E.
Från punkten D ska avgränsningslinjen enligt 2014 års överenskommelse med Litauen fortsätta till en punkt om vilken överenskommelse ska ingås med berörd tredje stat. Någon sådan överenskommelse har ännu inte ingåtts. Linjen fortsätter därför på havsbottnen i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A13 i 1988 års överenskommelse med Sovjetunionen. Punkten har de transformerade koordinaterna
52. 56-14,994088N och 19-13,356250E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A12 i 1988 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
53. 56-26,992717N och 19-20,859795E.
54. 56-34,991790N och 19-24,858948E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A10 i 1988 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
55. 56-44,990653N och 19-31,507662E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A9 i 1988 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
56. 56-57,989174N och 19-40,055984E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A8 i 1988 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
57. 57-14,179366N och 19-53,348510E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A7 i 1988 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
58. 57-26,702948N och 20-01,941798E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A6 i 1988 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
59. 57-33,785105N och 20-03,746233E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A5 i 1988 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A4 i 1988 års överenskommelse. Koordinaterna för punkterna A13–A4 är fastställda i det då gällande svenska koordinatsystemet RT 38 och har transformerats till SWEREF 99. Punkten A4 har de transformerade koordinaterna
61. 57-54,673831N och 20-24,697413E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje (loxodrom) fram till den trestatspunkt som är fastställd i den överenskommelse med Estland och Lettland om en gemensam avgränsningspunkt i Östersjön som ingicks den 30 april 1997 (SÖ 1998:33). Detta är samma punkt som punkten A i det avtal med Estland om avgränsningen av de maritima zonerna i Östersjön som ingicks den 2 november 1998 (SÖ 2000:18). Trestatspunktens koordinater är fastställda i WGS 84 och har inte transformerats. Punkten har de avtalade koordinaterna
62. 58-01,440000N och 20-23,755000E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten B i 1998 års avtal med Estland. Punkten har de avtalade koordinaterna
63. 58-11,981000N och 20-22,280000E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten C i 1998 års avtal. Punkten har de avtalade koordinaterna
64. 58-28,979000N och 20-26,367000E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten D i 1998 års avtal. Koordinaterna för punkterna B–D är fastställda i WGS 84 och har inte transformerats. Punkten D har de avtalade koordinaterna
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till den trestatspunkt som är fastställd i den överenskommelse med Estland och Finland om en gemensam avgränsningspunkt i Östersjön som ingicks den 16 januari 2001 (SÖ 2001:21). Trestatspunktens koordinater är fastställda i WGS 84 och har inte transformerats. Punkten har de avtalade koordinaterna
66. 58-50,670000N och 20-28,888000E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 5 i den överenskommelse jämte protokoll med Finland om avgränsningen i Ålands hav och norra Östersjön av Sveriges ekonomiska zon och av Finlands kontinentalsockel och fiskezon som ingicks den 2 juni 1994 (SÖ 1995:18). Punkten har de avtalade koordinaterna
67. 58-51,776000N och 20-28,276000E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 4 i 1994 års avtal med Finland. Denna punkt motsvarar Ålandskonventionens punkt 13. Punkten har de avtalade koordinaterna
68. 59-26,701000N och 20-09,200000E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 3 i 1994 års avtal. Denna punkt motsvarar Ålandskonventionens punkt 14. Nordväst om punkten 4 ansluter den svenska territorialgränsen till avgränsningslinjen för kontinentalsockeln i en punkt vars koordinater kan bestämmas av Sverige. I denna punkt upphör därmed avgränsningslinjen för det andra avsnittet av Sveriges ekonomiska zon. Något längre åt nordväst ansluter även Finlands territorialgräns till avgränsningslinjen för kontinentalsockeln i en punkt som utgör början på riksgränsen mellan Sverige och Finland. Punkten betecknas nr 129 i 2006 års gemensamma gränsöversyn och är en riksgränspunkt. Dess koordinater bör bestämmas av Sverige och Finland gemensamt. Punkten 3 har de avtalade koordinaterna
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 2 i 1994 års avtal. Denna punkt motsvarar Ålandskonventionens punkt 15. Punkten har de avtalade koordinaterna
70. 60-11,501000N och 19-04,992000E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 1 i 1994 års avtal. Koordinaterna för punkterna 5–1 är fastställda i WGS 84 och har inte transformerats. Punkten 1 har de avtalade koordinaterna
71. 60-14,115000N och 19-06,162000E.
Norr om punkten 1 i Ålands hav fortsätter linjen på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje, enligt Sjöfartsverket, fram till baslinjepunkt 501 vid den södra strandkanten på ön Märket där en punkt på land är markerad med mässingsdubb. Punkten betecknas nr 12 i 2006 års gemensamma svensk-finska gränsöversyn och har de omräknade koordinaterna 60-18,036780N och 19-07,925562E. Lantmäteriet uppger att den svenska delen av ön inte ingår i fastighetsregistret men bedömer att den med stor sannolikhet skulle komma att göra det om en fastighetsutredning genomfördes. Området betecknas för närvarande som ”outrett” av myndigheten. Utredningen har mot denna bakgrund valt att betrakta havet utanför öns svenska del som allmänt vatten fram till öns strandlinje. Kontinentalsockellagen (1966:314) är därmed tillämplig på havsbottnen och dess underlag utanför Märket, men inte på landområdet ovanför vattenytan. Utredningen föreslår att de koordinater som mätts in/beräknats för de punkter mellan vilka utredningen föreslår att räta baslinjer ska dras längs Märkets svenska del tills vidare också ska användas för att ange kontinentalsockelns provisoriska avgränsningslinje vid ön. Följande koordinater har mätts in/beräknats för baslinjepunkterna 501–508 vid Märket
76. 60-18,117095N och 19-07,790283E, 77. 60-18,106643N och 19-07,858074E, 78. 60-18,092702N och 19-07,914066E, och 79. 60-18,082280N och 19-07,941203E.
Från baslinjepunkt 508 vid den norra strandkanten på Märket, där en punkt på land också är markerad med mässingsdubb30, går kontinentalsockelns avgränsningslinje i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, via punkterna 10 och 9 i den överenskommelse med Finland om avgränsning av kontinentalsockeln i Bottenviken, Bottenhavet, Ålands hav och nordligaste delen av Östersjön som ingicks den 29 september 1972 (SÖ 1973:1) fram till punkten 8 i 1972 års överenskommelse med Finland. Denna punkt motsvarar punkten 17 i 1921 års Ålandskonvention. Linjen ska sammanfalla med den räta linjen från Märkets mittpunkt, som betecknas som punkten 16 i Ålandskonventionen och som nr 1 i 2006 års gemensamma gränsöversyn, till punkten 8. Eftersom de transformerade koordinaterna för punkterna 10 och 9 enligt Sjöfartsverkets beräkningar inte ligger på denna räta linje anser verket att utredningen bör bortse från dessa punkter. Utredningen konstaterar emellertid att punkten 10 är en riksgränspunkt, där Finlands territorialhav lämnar kontinentalsockelns avgränsningslinje. Koordinater för även denna punkt bör därför fastställas av Sverige och Finland gemensamt vid den tekniska översyn av punkterna i 1972 års avtal som överenskoms med Finland år 1994 och som åberopades i 2006 års svensk-finska gemensamma översyn av riksgränsen. I en punkt strax söder om punkten 8 lämnar den svenska territorialgränsen kontinentalsockelns avgränsningslinje. I denna punkt börjar det tredje avsnittet av avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon. Punktens koordinater kan bestämmas av Sverige. Punkten 8 har de transformerade koordinaterna
80. 60-40,701885N och 19-13,891382E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, fram till punkten 7 i 1972 års överenskommelse med Finland. Punkten har de transformerade koordinaterna
81. 62-42,006899N och 19-31,275155E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, fram till punkten 6 i 1972 års överenskommelse. Söder om punkten ansluter den svenska territorialgränsen åter till kontinentalsockelns avgränsningslinje i en punkt som kan bestämmas av Sverige. I denna punkt upphör det tredje avsnittet av avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon. Punkten 6 har de transformerade koordinaterna
82. 63-20,009955N och 20-23,772381E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, fram till punkten 5 i 1972 års överenskommelse med Finland. Punkten har de transformerade koordinaterna
83. 63-29,110895N och 20-41,572047E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, fram till punkten 4 i 1972 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
84. 63-31,311429N och 20-56,172564E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, fram till punkten 3 i 1972 års överenskommelse med Finland. Söder om punkten 3 lämnar den svenska territorialgränsen avgränsningslinjen för kontinentalsockeln i en punkt vars koordinater kan bestämmas av Sverige. I denna punkt börjar det fjärde och sista avsnittet av avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon. Punkten 3 har de transformerade koordinaterna
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, fram till punkten 2 i 1972 års överenskommelse med Finland. Koordinaterna för punkterna 8–2 är fastställda i det koordinatsystem som använts i de tre finska sjökort som anges i överenskommelsen och har transformerats till SWEREF 99/ETRS 89. Sydväst om punkten 2 ansluter den svenska territorialgränsen åter till avgränsningslinjen för kontinentalsockeln i en punkt vars koordinater kan bestämmas av Sverige. I denna punkt upphör det sista avsnittet av avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon. Punkten 2 har de transformerade koordinaterna
86. 65-30,922429N och 24-07,965170E.
Linjen fortsätter på havsbottnen i form av en rät geodetisk linje i riktning mot brytpunkt IV i den överenskommelse med Finland om ändring av riksgränsen mellan Sverige och Finland, som ingicks den 3 och 25 mars 2010 (SÖ 2010:2) tills den når den punkt där riksgränsen korsar breddgraden 65°35'N. Latituden 65-35,000000N bildar en 1,8 km lång sträcka längs med riksgränsen. Om den räta (geodetiska) linjen mellan punkten 2 i 1972 års överenskommelse och brytpunkt IV delas in i segment med 185 meters längd, kan sträckan reduceras till området mellan latituderna 65-34,981250N och 65-35,080148N. Lantmäteriet har beräknat en sannolik longitud för skärningspunkten med hänsyn till gränsens sträckning.
I denna skärningspunkt upphör allmänt vatten enligt lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. Punkten har de lagstadgade respektive beräknade koordinaterna
87. 65-35,000000N och 24-09,096000E.
Denna skärningspunkt markerar slutet på den kontinuerliga linje runt kusten som utgör den yttre avgränsningslinjen för den svenska kontinentalsockellagens geografiska tillämpningsområde.
Från brytpunkt IV, som har koordinaterna 65-37,156977N och 24-09,696572E, går riksgränsen vidare norrut enligt den sträckning som framgår av gränskartorna 44–48 som är bilagda 2006 års gemensamma gränsöversyn.
6.4.2. Förslag till yttre avgränsningslinjer för Sveriges ekonomiska zon
Lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon är tillämplig på vattenpelaren inom fyra avgränsade havsområden utanför det svenska sjöterritoriet. Den inre avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon utgörs av territorialgränsen.
Koordinaterna för samtliga brytpunkter på den ekonomiska zonen yttre avgränsningslinje samt de mellanliggande punkter som är ett resultat av segmenteringen av långa linjer redovisas i bilaga 8 till detta betänkande. Koordinatbilagan ska utgöra bilaga 5 till den nya lagen om Sveriges sjöterritorium och maritima zoner. I figur 6.3 anges den ekonomiska zonens utbredning.
Figur 6.3 Den ekonomiska zonens utbredning
Det första avsnittet av den yttre avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon
Brytpunkten 3 i den överenskommelse med Norge om avgränsning av kontinentalsockeln som ingicks den 24 juli 1968 (SÖ 1969:3) utgjorde skärningspunkt mellan en linje 12 nautiska mil från de norska baslinjerna och en linje 12 nautiska mil från de svenska baslinjerna. Punkten motsvarar punkten C i den överenskommelse med Norge om avgränsningen av Sveriges och Norges fiskeområden i nordöstra Skagerack som ingicks den 5 april 1967 (SÖ 1967:14). I denna punkt upphör i princip den avtalade riksgränsen mot Norge och den svenska territorialgränsen ska vika av söderut. Enligt Sjöfartsverkets beräkningar ligger emellertid de transformerade koordinaterna för punkten 3 137 meter sydsydväst om skärningspunkten mellan den avtalade avgränsningslinjen och en beräknad territorialgräns 12 nautiska mil från närmaste svenska uppdaterade baslinje. Det första avsnittet av den yttre avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon börjar enligt utredningens uppfattning i denna nya skärningspunkt som har de beräknade koordinaterna
1. 58-45,730378N och 10-35,610148E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje (kompasslinje) till brytpunkten 3 i 1968 års överenskommelse med Norge. Punkten har de transformerade koordinaterna
2. 58-45,657642N och 10-35,584811E.
Avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon fortsätter i form av en rät linje (storcirkelbåge) till brytpunkten 4 i 1968 års överenskommelse med Norge. Punkten har de transformerade koordinaterna
3. 58-30,655102N och 10-08,699693E.
och Danmark som ingicks den 9 november 1984 (SÖ 1985:54). Koordinaterna för brytpunkterna 3–5 har transformerats från ED 50 till SWEREF 99/ETRS 89. Den uppskattade noggrannheten är cirka 5 meter. Punkten 5 har de transformerade koordinaterna
4. 58-15,654474N och 10-01,720153E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje till brytpunkten B i 1984 års överenskommelse med Danmark. Punkten har de transformerade koordinaterna
5. 58-07,969569N och 10-32,466375E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje till brytpunkten C i 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
6. 57-48,977584N och 11-02,848060E.
Söder om punkten C finns en punkt som är fastställd i den skriftväxling med Danmark om avgränsning av ansvarsregionerna enligt konventionen den 22 mars 1974 om skydd av Östersjöområdets marina miljö som ingicks den 21 november 1986 (SÖ 1987:13). Punkten, som har koordinaterna 57°44'48,0"N och 11°06'59,2"O, är den punkt där den latitud som anger början på konventionens tillämpningsområde skär den överenskomna avgränsningslinjen mellan Sverige och Danmark. Avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon fortsätter i form av en rät geodetisk linje till brytpunkten D i 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
7. 57-26,967047N och 11-23,879572E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje till brytpunkten E i 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje till brytpunkten F i 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
9. 56-18,200226N och 12-05,192452E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje till brytpunkten G i 1984 års överenskommelse. Koordinaterna för brytpunkterna B–G har transformerats från ED 50 till SWEREF 99/ETRS 89. Den uppskattade noggrannheten är cirka 5 meter. Punkten G har de transformerade koordinaterna
10. 56-12,946810N och 12-21,727850E.
Sjöfartsverket anser emellertid att den punkt som anges med de transformerade koordinaterna för punkten G inte ligger på den norra begränsningslinjen för Öresund vilket punkten ska göra enligt 1984 års överenskommelse. Verket har därför förlängt den räta geodetiska linjen mellan punkterna F och G med cirka 200 meter i sydostlig riktning för att få fram en skärningspunkt på Öresunds norra begränsningslinje. Den nya punkten, som är en konstruerad ”hjälppunkt”, har de beräknade koordinaterna
11. 56-12,888047N och 12-21,911683E.
I denna punkt upphör det första avsnittet av den yttre avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon.
Det andra avsnittet av den yttre avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon
Det andra avsnittet av den yttre avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon börjar i punkten 6 i 1995 års överenskommelse med Danmark, som ska vara samma punkt som punkten H i 1984 års överenskommelse med Danmark. Punkten 6 har de avtalade koordinaterna
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten I enligt 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
13. 55-18,463327N och 12-38,263495E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten J enligt 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
14. 55-14,963194N och 12-40,563694E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten K enligt 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
15. 55-09,963037N och 12-47,624076E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten L enligt 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
16. 55-03,861339N och 13-03,264857E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten M enligt 1984 års överenskommelse. Koordinaterna för brytpunkterna I–M har transformerats från ED 50 till SWEREF 99/ETRS 89. Den uppskattade noggrannheten är cirka 5 meter. Punkten M har de transformerade koordinaterna
17. 55-00,549847N och 13-08,681274E.
Enligt 2 § 1 a i EZ-förordningen går avgränsningslinjen från punkten M i 1984 års överenskommelse med Danmark direkt till punkten 1 i den överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken om avgränsning av kontinentalsockeln jämte protokoll som ingicks den 22 juni 1978 (SÖ 1978:42). Enligt motsvarande danska lagstiftning ska avgränsningslinjen däremot fortsätta till en gemensam trestatspunkt som ska överenskommas mellan Sverige, Tyskland
och Danmark. I 1978 års överenskommelse anges också att väster om punkten 1 ska linjen sträcka sig till en punkt som ska överenskommas med ifrågavarande tredje stat. Någon sådan överenskommelse har hittills inte ingåtts. Här finns en oklarhet i avtalsläget. Utredningen anser att den existerande sträckningen bör behållas i svensk lagstiftning till dess en överenskommelse om trestatspunkten har träffats. Avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon fortsätter således i form av en rät geodetisk linje, enligt Sjöfartsverkes bedömning, från punkten M i 1984 års överenskommelse med Danmark direkt till punkten 1 i 1978 års överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken. Denna punkt har de transformerade koordinaterna
18. 55-00,599978N och 13-09,273862E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 2 i 1978 års överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken. Punkten har de transformerade koordinaterna
19. 55-01,250118N och 13-46,969006E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 3 i 1978 års överenskommelse. Koordinaterna för punkterna 1–3 har transformerats från det svenska sjökort 83 som anges i överenskommelsen via RT 90 till SWEREF 99. Punkten 3 har de transformerade koordinaterna
20. 54-57,867272N och 13-59,084181E.
Enligt EZ-förordningens 2 § 1 b går avgränsningslinjen från punkten 3 i 1978 års överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken direkt till punkten P i den tidigare nämnda 1984 års överenskommelse med Danmark. Enligt motsvarande danska lagstiftning ska avgränsningslinjen däremot fortsätta till en gemensam trestatspunkt som ska överenskommas mellan Sverige, Tyskland och Danmark. I 1978 års överenskommelse anges också att öster om punkten 3 ska linjen sträcka sig till en punkt som ska överenskommas med ifrågavarande tredje stat. Någon sådan överenskommelse har hittills inte ingåtts. Även här finns en oklarhet i
avtalsläget. Utredningen anser att den existerande sträckningen bör behållas i svensk lagstiftning till dess en överenskommelse om trestatspunkten har träffats. Avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon fortsätter således i form av en rät geodetisk linje, enligt Sjöfartsverkets bedömning, från punkten 3 i 1978 års överenskommelse med Tyska Demokratiska Republiken direkt till punkten P i 1984 års överenskommelse med Danmark. Denna punkt har de transformerade koordinaterna
21. 54-57,781982N och 13-59,599449E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten Q enligt 1984 års överenskommelse med Danmark. Punkten har de transformerade koordinaterna
22. 55-18,697994N och 14-27,532876E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten R enligt 1984 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
23. 55-41,455817N och 15-02,506448E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten S enligt 1984 års överenskommelse. Koordinaterna för brytpunkterna P–S har transformerats från ED 50 till SWEREF 99/ETRS 89. Den uppskattade noggrannheten är cirka 5 meter. Punkten S har de transformerade koordinaterna
24. 55-21,276052N och 16-30,431329E.
Enligt EZ-förordningens 2 § 1 c går avgränsningslinjen från punkten S i 1984 års överenskommelse med Danmark direkt till punkten A i den överenskommelse med Polen om avgränsning av kontinentalsockeln (och fiskezonerna) som ingicks den 10 februari 1989 (SÖ 1989:27). Enligt motsvarande danska lagstiftning ska avgränsningslinjen däremot fortsätta till en gemensam trestatspunkt som ska överenskommas mellan Sverige, Polen och Danmark. Någon sådan överenskommelse har hittills inte ingåtts. Även här finns en oklar-
het i avtalsläget. Utredningen anser att den existerande sträckningen bör behållas i svensk lagstiftning till dess en överenskommelse om trestatspunkten har träffats. Avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon fortsätter således i form av en rät geodetisk linje från punkten S i 1984 års överenskommelse med Danmark direkt till punkten A i 1989 års överenskommelse med Polen. Denna punkt har de transformerade koordinaterna
25. 55-21,641480N och 16-32,009233E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten B i 1989 års överenskommelse med Polen. Punkten har de transformerade koordinaterna
26. 55-30,001475N och 17-00,009233E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten C i 1989 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
27. 55-35,236472N och 17-22,689233E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten D i 1989 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
28. 55-46,986465N och 18-00,009233E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten E i 1989 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
29. 55-55,294459N och 18-21,809233E.
30. 55-52,877461N och 18-54,009233E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till den trestatspunkt som är fastställd i den överenskommelse mellan Sverige, Polen och Sovjetunionen om en gemensam avgränsningspunkt i Östersjön som ingicks den 30 juni 1989 (SÖ 1990:18). Trestatspunktens koordinater har transformerats från WGS 72 till WGS 84. Punkten har de transformerade koordinaterna
31. 55-52,789461N och 18-55,554233E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten A17 i den överenskommelse med Sovjetunionen om avgränsning av kontinentalsockeln samt av den svenska fiskezonen och den sovjetiska ekonomiska zonen i Östersjön som ingicks den 18 april 1988 (SÖ 1988:38). Koordinaterna är fastställda i det då gällande svenska koordinatsystemet RT 38 och har transformerats till SWEREF 99. Punkten A17 har de transformerade koordinaterna
32. 55-53,478509N och 18-56,571251E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje (loxodrom) fram till den trestatspunkt som är fastställd i den överenskommelse med Litauen och Ryska federationen om en gemensam avgränsningspunkt för de exklusiva ekonomiska zonerna och kontinentalsockeln i Östersjön som ingicks den 30 november 2005 (SÖ 2011:7). Detta är samma punkt som punkten A i den överenskommelse med Litauen om avgränsningen av de ekonomiska zonerna och kontinentalsockeln i Östersjön som ingicks den 10 april 2014. Koordinaterna är fastställda i WGS 84 och har inte transformerats. Trestatspunkten har de avtalade koordinaterna
33. 55-55,921000N och 19-01,268000E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten C i 2014 års överenskommelse. Punkten har de avtalade koordinaterna
35. 55-58,867000N och 19-04,817000E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten D i 2014 års överenskommelse. Koordinaterna för punkterna A–D är fastställda i ETRS 89 och har inte transformerats. Punkten D har de avtalade koordinaterna
36. 56-02,433000N och 19-05,600000E.
Från punkten D ska avgränsningslinjen enligt 2014 års överenskommelse med Litauen fortsätta till en punkt om vilken överenskommelse ska ingås med berörd tredje stat. Någon sådan överenskommelse har ännu inte ingåtts. Linjen fortsätter därför i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A13 i 1988 års överenskommelse med Sovjetunionen. Punkten har de transformerade koordinaterna
37. 56-14,994088N och 19-13,356250E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A12 i 1988 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
38. 56-26,992717N och 19-20,859795E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A11 i 1988 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
39. 56-34,991790N och 19-24,858948E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A10 i 1988 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
40. 56-44,990653N och 19-31,507662E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A9 i 1988 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
41. 56-57,989174N och 19-40,055984E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A8 i 1988 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
42. 57-14,179366N och 19-53,348510E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A7 i 1988 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
43. 57-26,702948N och 20-01,941798E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A6 i 1988 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
44. 57-33,785105N och 20-03,746233E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A5 i 1988 års överenskommelse. Punkten har de transformerade koordinaterna
Linjen fortsätter i form av en rät linje (loxodrom) fram till punkten A4 i 1988 års överenskommelse. Koordinaterna för punkterna A13–A4 är fastställda i det då gällande svenska koordinatsystemet RT 38 och har transformerats till SWEREF 99. Punkten A4 har de transformerade koordinaterna
46. 57-54,673831N och 20-24,697413E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje (loxodrom) fram till den trestatspunkt som är fastställd i den överenskommelse med Estland och Lettland om en gemensam avgränsningspunkt i Östersjön som ingicks den 30 april 1997 (SÖ 1998:33). Detta är samma punkt som punkten A i det avtal med Estland om avgränsningen av de maritima zonerna i Östersjön som ingicks den 2 november 1998 (SÖ 2000:18). Trestatspunktens koordinater är fastställda i WGS 84 och har inte transformerats. Punkten har de avtalade koordinaterna
47. 58-01,440000N och 20-23,755000E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten B i 1998 års avtal med Estland. Punkten har de avtalade koordinaterna
48. 58-11,981000N och 20-22,280000E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten C i 1998 års avtal. Punkten har de avtalade koordinaterna
49. 58-28,979000N och 20-26,367000E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten D i 1998 års avtal. Koordinaterna för punkterna B–D är fastställda i WGS 84 och har inte transformerats. Punkten har de avtalade koordinaterna
ingicks den 16 januari 2001 (SÖ 2001:21). Trestatspunktens koordinater är fastställda i WGS 84 och har inte transformerats. Punkten har de avtalade koordinaterna
51. 58-50,670000N och 20-28,888000E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 5 i den överenskommelse jämte protokoll med Finland om avgränsningen i Ålands hav och norra Östersjön av Sveriges ekonomiska zon och av Finlands kontinentalsockel och fiskezon som ingicks den 2 juni 1994 (SÖ 1995:18). Punkten har de avtalade koordinaterna
52. 58-51,776000N och 20-28,276000E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje fram till punkten 4 i 1994 års avtal med Finland. Koordinaterna för punkterna 5 och 4 är fastställda i WGS 84 och har inte transformerats. Punkten har de avtalade koordinaterna
53. 59-26,701000N och 20-09,200000E.
Linjen fortsätter i form av en rät geodetisk linje i riktning mot punkten 3 i 1994 års avtal med Finland. Nordväst om punkten 4 ansluter den svenska territorialgränsen till avgränsningslinjen för kontinentalsockeln i en punkt vars koordinater kan bestämmas av Sverige. Punkten har de beräknade koordinaterna
54. 59-32,847516N och 20-00,503008E.
I denna punkt upphör det andra avsnittet av avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon.
den 29 september 1972 (SÖ 1973:1) lämnar den svenska territorialgränsen kontinentalsockelns avgränsningslinje. I denna punkt börjar det tredje avsnittet av avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon. Punktens koordinater kan bestämmas av Sverige. Punkten har de beräknade koordinaterna
55. 60-35,344171N och 19-12,475726E.
Avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon fortsätter i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, till punkten 8 i 1972 års överenskommelse med Finland. Denna punkt motsvarar punkten 17 i 1921 års Ålandskonvention. Linjen ska sammanfalla med den räta linjen från Märkets mittpunkt, som betecknas punkten 16 i Ålandskonventionen och nr 1 i 2006 års gemensamma gränsöversyn, till punkten 8 som har de transformerade koordinaterna
56. 60-40,701885N och 19-13,891382E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, fram till punkten 7 i 1972 års överenskommelse med Finland. Koordinaterna för punkterna 8 och 7 är fastställda i det koordinatsystem som använts i de tre finska sjökort som anges i överenskommelsen och har transformerats till SWEREF 99/ETRS 89. Punkten 7 har de transformerade koordinaterna
57. 62-42,006899N och 19-31,275155E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, i riktning mot punkten 6 i 1972 års överenskommelse med Finland. Söder om punkten 6 ansluter den svenska territorialgränsen åter till kontinentalsockelns avgränsningslinje i en punkt vars koordinater kan bestämmas av Sverige. Anslutningspunkten har de beräknade koordinaterna
Det fjärde avsnittet av den yttre avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon
Söder om punkten 3 i 1972 års överenskommelse med Finland lämnar den svenska territorialgränsen kontinentalsockelns avgränsningslinje i en punkt vars koordinater kan bestämmas av Sverige. I denna punkt börjar det fjärde och sista avsnittet av avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon. Punkten har de beräknade koordinaterna
59. 63-38,014813N och 21-22,042939E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, fram till punkten 3 i 1972 års överenskommelse med Finland. Koordinaterna för punkten 3 är fastställda i det koordinatsystem som använts i de tre finska sjökort som anges i överenskommelsen och har transformerats till SWEREF 99/ETRS 89. Punkten har de transformerade koordinaterna
60. 63-40,012700N och 21-29,773173E.
Linjen fortsätter i form av en rät linje, (loxodrom) enligt Sjöfartsverket, i riktning mot punkten 2 i 1972 års överenskommelse med Finland. Sydväst om denna punkt ansluter den svenska territorialgränsen åter till kontinentalsockelns avgränsningslinje i en punkt vars koordinater kan bestämmas av Sverige. Punkten har de beräknade koordinaterna
61. 65-21,924865N och 23-54,721613E.
I denna anslutningspunkt upphör det fjärde och sista avsnittet av avgränsningslinjen för Sveriges ekonomiska zon.
7. Allmänt vattenområde
Utredningen har i uppdrag att utreda vissa aspekter som har beröring med lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. Det gäller dels äganderätten till allmänt vattenområde, dels förhållandet mellan fastighetsgräns och inre vatten. Det finns därför anledning att närmare studera begreppet allmänt vattenområde.
7.1. Vad är allmänt vattenområde?
I fastighetsrättsligt hänseende består Sveriges territorium av två olika delar – fastigheter och allmänt vatten. Fastigheterna definieras i jordabalken: fast egendom är jord, denna är indelad i fastigheter (1 kap. 1 § jordabalken). All mark, det mesta av insjövattnet och det kustnära havsvattnet ingår i fastighetsindelningen. I Sverige finns ca 3,3 miljoner fastigheter. Alla fastigheter innehas med äganderätt av en eller flera fysiska eller juridiska personer.
Även allmänt vattenområde är att betrakta som fast egendom. Med jord avses i jordabalkens mening både mark och vattentäckt område som ingår i det svenska territoriet.1 Allmänt vattenområde bestäms geografiskt genom lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. Av 1 § framgår att vattenområde i havet är allmänt (allmänt vatten), där det inte ingår i fastigheterna (enskilt vatten). Gränsen mot allmänt vattenområde är således satt i förhållande till gränsen för innanför liggande enskilt vatten. Allmänt vattenområde ingår inte i fastighetsindelningen och redovisas inte i Lantmäteriets fastighetsregister. Normalt finns inte heller någon kartdokumentation som redovisar gränsens sträckning. Däremot är allmänt vatten-
område kommun- och länsindelat och finns i detta avseende utmärkt på registerkartan2.
Gränsen mellan allmänt vattenområde och det enskilda, fastighetsindelade vattnet är rörlig och förändras genom landhöjning och andra förändringar av strandlinjen (2 §). Det allmänna vattnet sträcker sig i havet ut till territorialgränsen och utgör del av Sveriges sjöterritorium. Förutom i havet finns även allmänt vattenområde i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland (5 §).
7.1.1. Gränsen mellan allmänt och enskilt vatten
Gränserna i vatten hanteras olika när det rör sig om gränser mellan fastigheter (dvs. mellan enskilt vatten) eller om det rör gränser mellan fastigheter (dvs. dessas enskilda vatten) och allmänt vatten. Gränserna mellan fastigheter har tillkommit genom lantmäteriförrättning eller annat liknande förfarande. Regler om fastigheters gränser återfinns i jordabalken. Gränser mellan fastigheter är fasta, oavsett om det gäller gränser i vatten eller på land. Gränsens läge i vatten och längs strandlinjen påverkas alltså inte av förändringar i vattenståndet. Detta innebär att en fastighet som tidigare omfattat vattenområde kan bli avskuren från vattnet genom uppgrundning och dylikt. Enligt 1 kap. 3 § jordabalken ska gräns som blivit lagligen bestämd ha den sträckning som utmärkts på marken i laga ordning. Om utmärkningen inte längre kan fastställas med säkerhet, har gränsen den sträckning som med ledning av förrättningskarta jämte handlingar, innehav och andra omständigheter kan antas ha varit åsyftad. Vidare sägs, vilket har betydelse för fastigheters gränser i vatten, att om gränsens sträckning inte har utmärkts på marken i laga ordning, har gränsen den sträckning som framgår av karta och handlingar. I 1 kap. 5 § finns regeln om det s.k. 1:5-vattnet, vilken innebär att om gräns i vattenområde inte kan bestämmas på annat sätt, har gränsen sådan sträckning att till varje fastighet förs den del av vattenområdet som är närmast fastighetens strand. Detta gäller dock inte för mindre holmar eller skär till vilka inget vatten förs. Har stranden förskjutits, är det strandens tidigare läge (dvs. vid tidpunkten när fastigheten bildades), om det kan fastställas,
som avgör gränsens sträckning. Vidare anges i jordabalken att gränsens sträckning i vattenområde bestäms efter normalt medelvattenstånd. I Vänern, Vättern, Hjälmaren samt i Storsjön i Jämtland fastställs dock sträckningen efter i lagen angivna vattenstånd (1 kap. 5 § andra stycket).
Gränsen mellan enskilt vatten och allmänt vatten har inte tillkommit genom en lantmäteriförrättning eller dylikt, utan bestäms direkt av lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. Som nämnts ovan är denna gräns rörlig, och utgår i havet från strandlinjen alternativt vattendjup vid den vattenståndsnivå som i lagen benämns ”normalt medelvattenstånd” (8 § första stycket). I de stora sjöarna med allmänt vatten ska strandlinje respektive vattendjup däremot bestämmas utifrån i lagen angivna vattenstånd (8 § andra stycket). Frågan om gränsen skulle vara fast eller rörlig diskuterades i lagberedningens förslag till jordabalk:
Vad beträffar spörsmålet om gränsen skall vara fast eller rörlig anser beredningen, att den nu rådande uppfattningen, att gränsen skall betraktas såsom rörlig är den mest naturliga. Veterligen har tidigare icke från något håll ifrågasatts, att exempelvis strandägarna utmed Bottniska vikens kuster, där landhöjningen är betydande, skulle få sitt vattenområde förminskat allt efter som nya områden torrlades, med resultat att de till sist skulle bli alldeles utestängda från havet. Frågan har emellertid vunnit en viss aktualitet genom att kammarkollegium i vissa fall såsom särskilda fastigheter i jordeboken uppfört vattenområden, vilka icke äro underkastade enskild äganderätt. Detta förfaringssätt – om vilket får anmärkas att det senare frångåtts genom att kammarkollegium förordnat om berörda vattenområdens avförande ur jordeboken – måste ytterst grunda sig på antagandet, att en verklig fastighetsgräns finnes utanför strandlinjen och att området utanför denna gräns är en kronan tillhörig fast egendom. En sådan uppfattning torde vara för svensk rättsåskådning främmande. Den skulle ock föranleda gagnlösa tvister mellan de enskilda strandägarna och kronan. Beredningen finner därför lämpligt att den enskilda strandäganderätten i de vatten, som ej i sin helhet äro underkastade strandinnehavarens äganderätt, får anses sträcka sig från den verkliga strandlinjen, oavsett de förskjutningar som denna må ha undergått i följd av landhöjning, invallning eller andra dylika ej tillfälliga omständigheter. Enligt beredningens förslag skall alltså gränsen mellan enskilt och allmänt vattenområde vara rörlig.3
Gränsen mellan det enskilda och allmänna vattnet går enligt huvudregeln 300 meter från stranden av fastlandet eller från ö som är minst 100 meter lång, eller till tremetersdjupkurvan, om denna ligger längre ut än 300 meter från stranden(2 § 1), se figur 7.1.
Figur 7.1 Principskiss av huvudregeln för fastigheters gräns mot allmänt vattenområde i havet
bestämmelsen gäller inte för delar av Bohusläns kust (Gullmarsfjorden – Hakefjorden), där allmänt vatten kan finnas även inne i de smala vikarna. På öst- och sydkusten, från gränsen mot Finland till Listershuvud i Blekinge, är vidare allt vatten enskilt som har förbindelse med öppna havet endast genom ett sund eller liknande som är smalare än en kilometer (3 §). Denna regel gäller inte för friliggande öar, t.ex. Öland och Gotland som ligger avskilda från fastlandet på en större bredd än en kilometer (3 § andra stycket). För Norrbotten och Kalmar län finns i lagen detaljangivna sträckningar som reglerar var gränsen går mellan allmänt och enskilt vatten (4 §).
Även när det gäller allmänt vatten i Hjälmaren och Storsjön finns vissa undantag från huvudregeln (6 §). I dessa sjöar hänförs även vissa särskilt angivna vattenområden till fastigheterna.
Det är, som framgår av 2 §, endast öar längre än 100 meter som genererar enskilt vatten. De öar/landområden som är belägna i det allmänna vattenområdet (dvs. inte uppnår ”längdkravet” för att omges av enskilt vatten), kan antingen utgöra fastighet eller del av fastighet, eller ingå i det allmänna vattnet. Även i detta avseende är gränsen rörlig; uppnår ön en längd av 100 meter kommer denna att, i de fall den ingår i fastighetsindelningen, generera enskilt vatten. Om ön, exempelvis genom erosion däremot blir kortare än 100 meter inträffar det omvända, dvs. inget enskilt vatten kommer längre att höra till fastigheten.
7.1.2. Hur gränsen mot allmänt vatten har hanterats historiskt
Innan tillkomsten av lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde saknades det lagbestämmelser om hur långt ut i havet och i större insjöar det fastighetsindelade, dvs. enskilda vattnet, sträckte sig. Däremot fanns det enligt hävdvunnen uppfattning en yttre gräns för den enskilda äganderättens utsträckning i havet. För att få någon vägledning om utsträckningen var man hänvisad till vissa delvis oklara och svårtolkade stadganden om gränserna för enskild fiskerätt.4 I 1766 års fiskeristadga upptogs under 2 kap. 6 § huvudregeln, att ”vid öppna havsstranden eller där ingen skärgård är, såsom ock utom skären, får jord- och strandägaren ej sträcka sin
enskilda rättighet till fiske och vatten vidare, än dess landgrund räcker, som vid stranden ligger och därifrån utlöper.” Regeln har, bl.a. grundat på uttalanden i förarbetena, tolkats så att inte bara fiskezonen utan även strandägarens vattenområde som sådant skulle bestämmas av landgrundets sträckning. Begreppet landgrund var dock så obestämt, att det så småningom framfördes önskemål om förtydligande. I flera skrivelser från riksdagen förordades att den yttre gränsen för strandägarens rätt till fiske skulle bestämmas till ett visst djup eller ett visst avstånd från stranden. Som en följd av dessa önskemål förtydligades regeln något i 1852 års fiskeristadga genom tillägget ”Är ej lagligen bestämd, huru långt sådan landgrund i havet sig sträcker, då må under strandäganderätten inbegripas allt det vatten, som finnes till och med etthundra famnar från det ställe invid stranden, där stadigt djup av en famn vidtager; strandägare dock icke förment att lagligen göra anspråk på det större område i fiskevattnet, vartill han kan anse sig befogad”.5 I lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske togs denna subsidiära bestämmelse upp som huvudregel samtidigt som man övergick från famn till meter (med vissa jämkningar för att slippa delar av meter). Därmed uppkom den regel som gällde till dess att 1950 års lag trädde i kraft, dvs. att strandägarens enskilda fiskerätt vid öppna havsstranden och utom skären omfattade, där inte annat var lagligen bestämt, allt vatten inom 180 meter från det ställe invid stranden där stadigt djup av två meter vidtog.
Det är dock en stor skillnad mellan 1766 års fiskeristadga och de senare tillkomna reglerna. Medan 1766 års fiskeristadga tolkats så att den åsyftat en bestämning av såväl strandägarens fiskerättszon som hans äganderätt till vattenområde, har de senare regleringarna endast behandlat fiskerätten. När det gäller ägogränsen i öppet hav, fanns det med andra ord inte någon senare uttrycklig bestämmelse än regeln om landgrund i 1766 års fiskeristadga förrän 1950 års lag tillkom.6
Även 180-metersregeln var besvärlig att tillämpa i praktiken, eftersom den var så konstruerad att den ena bestämningen byggde på den andra, dvs. de 180 meterna började räknas vid tvåmetersdjupkurvan. Först måste alltså tvåmetersdjupkurvans läge bestäm-
mas. Sjökorten gav ingen vägledning för detta, då denna kurva inte redovisades i korten. Det har också rått olika uppfattningar om var ”det stadiga” tvåmetersdjupet ansågs ta vid, och inget vägledande prejudikat tycks finnas. Olika tolkningar har gjorts: djupkurvan som ligger i viss anslutning till stranden utanför vilken det inte finns mindre djup än två meter, alternativt djupkurvan innanför vilken det endast finns mindre djup än två meter med undantag för isolerade djuphålor. Med det sistnämnda alternativet menas ”den stranden följande tvåmeterskurvan”.7 När tvåmetersdjupkurvan definierats i det enskilda fallet skulle sedan en sträcka på 180 meter mätas eller uppskattas. Detta försvårades av att utgångspunkten (tvåmetersdjupkurvan) inte utgjordes av ett synligt föremål. Dessutom måste korrigering göras utifrån vattenstånd vid den aktuella tidpunkten.8
I samband med utarbetandet av en ny lag om rätt till fiske ansåg regeringen att det var lämpligt att samtidigt uttryckligen reglera frågan om gränsen mellan enskilt, dvs. fastighetsindelat vatten, och allmänt vatten, dvs. det vatten som inte omfattas av enskild äganderätt (prop. 1950:59). Bestämmelser om fastigheternas utsträckning i havet och vissa större insjöar hade tidigare lagts fram genom Lagberedningens förslag till jordabalk I (SOU 1947:38). Parallellt med detta arbete hade Fiskerättskommittén utarbetat förslag till regler angående gränsen mellan fritt och enskilt fiske (SOU 1947:47). Lagberedningens och Fiskerättskommitténs förslag hade i dessa delar utarbetats i samråd, och de föreslagna gränsregleringarna överensstämde i huvudsak. För att undvika att skiljaktighet mellan äganderättsgräns och fiskerättsgräns bestod under tiden till dess att förslaget till ny jordabalk genomfördes, fick Lagberedningen i uppdrag att ta fram förslag till en särskild lag om gräns mot allmänt vattenområde. Förslaget lades fram i betänkandet Lagberedningens utlåtande angående lagstiftning om gräns mot allmänt vattenområde (SOU 1949:23). Arbetet resulterade i lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. Bestämmelserna har förblivit fristående från jordabalken.
7.2. Förhållandet mellan fastighetsgräns och inre vatten
Enligt utredningens direktiv finns det en otydlighet i gränssnittet mellan havsgränslagstiftningen och fastighetslagstiftningen avseende förhållandet mellan fastighetsgräns och inre vatten i lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. Utredningen ska därför enligt direktiven utreda förhållandet mellan fastighetsgräns och inre vatten. Lantmäteriet har på uppdrag av Havsgränsutredningen studerat förhållandet mellan fastighetsgräns och inre vatten. Slutsatserna redovisas i Lantmäteriets promemoria Förhållandet mellan fastighetsgräns och inre vatten, bilaga 9 till detta betänkande.
Lantmäteriets slutsats är att det saknas ett direkt förhållande mellan fastighetsgränser och inre vatten. De kan sägas leva sina egna liv. Fastigheters enskilda vattenområden kan visserligen omfatta inre vatten och vice versa, men detta har ingen betydelse för t.ex. äganderätten till de enskilda vattenområdena eller för tillämpningen av det havsrättsliga regelverket, t.ex. rätten för utländska fartyg till oskadlig genomfart på territorialhavet, även om vattnet ifråga skulle utgöras av enskilt vatten. Av större betydelse är då, enligt Lantmäteriet, avgränsningen mellan enskilt och allmänt vatten då denna gräns regleras i en särskild lag, vilken sällan tillämpas. Fastigheters gränser mot allmänt vatten är i hög grad okända till sitt geografiska läge.
7.2.1. Inre vatten
Inre vatten är ett begrepp som förekommer i havsgränssammanhang. I enlighet med UNCLOS är inre vatten benämningen på alla havsområden innanför en stats baslinjer. Detta framgår också, om än mindre explicit, av lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium. I 2 § regleras vad som räknas till inre vatten för Sveriges del: insjöar, vattendrag och kanaler; vid kusterna belägna hamnar, bukter och vikar; vattenområden innanför och mellan öar, holmar och skär och intill räta linjer som regeringen bestämmer. Vidare anges att i Öresund mellan Klagshamns fyr och Kullen räknas dock endast hamnar till inre vatten.
Som beskrivs närmare i kapitel 2 och 3, är baslinjen ett viktigt begrepp inom havsrätten, då detta är normerande för beräkning av territorialhavets bredd och för bredden på en kuststats ekonomiska zon, angränsande zon och kontinentalsockel. Enligt UNCLOS ska baslinjen följa kustens strandlinje vid lågt vattenstånd (normal baslinje). Längs sträckor med normal baslinje finns inget inre vatten i havet (se figur 7.2)9. Normal baslinje förekommer på ett fåtal ställen i Sverige, främst längs kuststräckor i Skåne och på Öland och Gotland.
Där kusten är flikig eller det förekommer öar eller skär ett stycke ut i havet får baslinjerna konstrueras på ett förenklat sätt – som räta linjer mellan landområdenas ytterpunkter. Detta är förhållandet för större delen av Sveriges kust. Allt vatten som finns innanför baslinjerna utgörs alltså av inre vatten (se figur 7.2). Där har kuststaten full jurisdiktion och förfogande över vattnet. Utländska fartyg saknar exempelvis rätt till oskadlig genomfart i inre vatten, och kuststaten har möjlighet att införa lotsplikt inom dessa havsområden.
Räta baslinjer – och därmed det inre vattnet i havet – kan sträcka sig mycket långt från fast land där skärgården är vidsträckt. Exempelvis i Luleå skärgård ligger den nuvarande yttersta svenska baslinjepunkten på ett avstånd om ca 34 km från fast land, med vilket följer kontinuerligt inre vatten ända från land. På andra ställen med långt ut belägna öar kan det finnas territorialhav och till och med internationellt vatten mellan fastlandets inre vatten och öarnas egna inre vatten. Ett sådant exempel är Gotland.
Figur 7.2 Principskiss av normal respektive rät baslinje. Räta baslinjer går mellan baslinjepunkterna 1 2 3 4 respektive 5 6
7.2.2. Finns det någon koppling mellan inre vatten och enskilt vatten?
Utredningens bedömning: Det finns ingen koppling mellan be-
Som redovisas ovan (avsnitt 7.1) regleras gränsen mellan enskilt vatten och allmänt vatten i lagen om allmänt vattenområde. Enskilt vatten är det vatten som är fastighetsindelat och kan ägas av enskild. Inre vatten behandlas inte i lagen, vare sig uttalat eller underförstått. Lagen innehåller inga havsrättsliga begrepp. Inte heller i förarbetena till lagen finns några hänvisningar till de havsrättsliga begreppen.
Gränsen mellan inre vatten och territorialhav bestäms för svensk del i lagen (1966:374) om Sveriges sjöterritorium. Varken i denna eller i förarbetena till lagen görs några referenser till de fastighetsrättsliga gränserna i havet. Territorialgränsen är yttergräns för allmänt vatten. I detta sammanhang kan nämnas att däremot begreppet baslinje har de senaste åren vunnit insteg i flera författningar, främst på miljöområdet. I miljöbalken och förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön anges en nautisk mil utanför baslinjerna som avgränsning av vattendistrikten. En nautisk mil utanför baslinjerna används även i havsmiljöförordningen (2010:1341) som avgränsning mellan kust- och havsvatten samt i avfallsförordningen (2011:927) som avgränsning av Havs- och vattenmyndighetens respektive länsstyrelsernas ansvarsområden för att ge dispens för dumpningsförbud. Av prop. 2013/14:186 Hushållning med havsområden framgår att de områden som inte är fastigheter i svenskt territorialhav från en nautisk mil utanför baslinjerna ska omfattas av havsplaner. En liknande avgränsning finns i förordningen (2014:21) om geologisk lagring av koldioxid. Av 10 § framgår att geologisk lagring av koldioxid endast får ske i Sveriges ekonomiska zon och de områden som inte ingår i fastigheter i svenskt territorialhav från en nautisk mil utanför baslinjen.
Utredningens slutsats är att inre vatten är ett begrepp som har relevans inom havsrätten men som saknar direkt samband med fastigheter och deras gränser. Fastigheters enskilda vattenområden kan visserligen omfatta inre vatten och vice versa (se figur 7.3), men detta har ingen betydelse för äganderätten till vattenområdena eller rätten för fastighetsägaren att utnyttja dessa. Fastigheter och inre vatten lever således sina egna liv och förhållandet mellan fastighetsgränser och inre vatten kan med andra ord sägas vara obefintligt.
Figur 7.3 Principskiss av förhållandet mellan fastigheter och inre vatten
Det kan dock finnas ett behov av att klargöra gränssnittet mellan lagar som reglerar havsgränser och lagar som reglerar fastighetsgränser. Inom respektive rättsområde råder det dessutom oklarheter i fråga om vad vissa begrepp innebär.
Uttryckt i ett fastighetsrättsligt perspektiv kan fastigheters enskilda vatten i havet omfatta både inre vatten innanför räta baslinjer och territorialhav utanför normala eller räta baslinjer. Omvänt, dvs. uttryckt i ett havsrättsligt perspektiv, kan inre vatten i havet omfatta både enskilt vatten och allmänt vatten innanför räta baslinjer. Vid normal baslinje sträcker sig således alla kustfastigheter med enskilt vattenområde ut i territorialhavet. Fastigheters enskilda vatten kan
sträcka sig långt ut från land där det är långgrunt. Längs t.ex. Skånes västkust finns fastigheter som når omkring två kilometer ut från land. Detta innebär att det förekommer havsområden med enskild äganderätt mer än en nautisk mil (1 852 meter) utanför baslinjerna.
Såsom har nämnts ovan gäller rätten till oskadlig genomfart i territorialhavet, dvs. utanför baslinjerna. I ett svenskt perspektiv öppnar alltså denna rätt för utländska fartyg att passera genom såväl havets allmänna vatten som allt enskilt vatten utanför baslinjerna. Rätten till oskadlig genomfart kan i viss mån jämföras med allemansrättens principer rörande enskilt vatten. I båda fallen ska den som vistas på annans vatten visa hänsyn till såväl fastighetsägaren som dennes egendom, så att störningar minimeras och skador undviks. Fastighetsägaren å sin sida måste tåla det intrång som den oskadliga genomfarten innebär.
I det här sammanhanget kan även nämnas att territorialgränsen är yttre avgränsningslinje för både territorialhavet och allmänt vattenområde (se figur 7.4).
Figur 7.4 Principskiss över utbredningen av allmänt vattenområde
7.3. Förslag till moderninsering av lagen (1950:595) om allmänt vattenområde
7.3.1. Otydligheter i lagen om gräns mot allmänt vattenområde
Kustfastigheters gränser mot allmänt vatten, vilka visar äganderättens utsträckning i havet är långt ifrån alltid tydliggjorda. Fastighetsbestämningar av sådana gränser görs sällan, såvida det inte finns påtagliga skäl. Det saknas därmed i många fall fullständig information om fastigheters gränser i havet.
geografiska områden. Detta i kombination med gränsens rörlighet kan skapa osäkerhet för fastighetsägare och andra intressenter om var en fastighet egentligen slutar i havet och det allmänna vattnet tar vid. Gränssträckningen vid en viss tidpunkt kan dock bestämmas genom en lantmäteriförrättning – fastighetsbestämning enligt 14 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988), (FBL) – även om detta är en ovanlig åtgärd. Den därigenom klarlagda gränsen mot allmänt vattenområde redovisas då på en förrättningskarta och läggs även in på den digitala registerkarta som förs av lantmäterimyndigheterna. Eftersom gränsen, så som den är definierad i lagen, är rörlig, saknar ett sådant avgörande den rättskraft för framtiden som andra fastighetsbestämningar har (14 kap. 4 § andra stycket FBL). Om t.ex. strandlinjen ändras efter några år tappar avgörandet sin betydelse. Gränssträckningen får då tolkas på nytt utifrån den i lagen relevanta bestämmelsen. Beslutet gäller alltså i princip endast vid beslutstidpunkten.
Även gränser mellan fastigheter i vattenområden är i många fall oklara. Dessa gränser saknas också ofta på registerkartan och det är vanligt att det saknas en klar redovisning i förrättningshandlingarna. Ofta är man hänvisad till reglerna i 1 kap. 5 § jordabalken för att bestämma gränserna. Det har också varierat över tid hur vattenområdet har behandlats i lantmäteriförrättningar och liknande äldre institut, vilket gör att redovisningen i handlingarna och slutsatsen man kan dra av denna varierar. Till skillnad från gräns mot allmänt vattenområde, kan dock dessa gränser varaktigt fastställas vid fastighetsbestämning.
I detta sammanhang ska också nämnas ett specialfall av fastighetsgräns i vatten, som förekommer i nordöstra delen av landet. Många fastigheter längs Torne, Muonio och Könkämä älvar sträcker sig ända ut till den djupfåra som utgör riksgräns mot Finland. De angränsar alltså inte till något allmänt vatten utan direkt till grannstatens territorium. Denna riksgräns är rörlig, eftersom djupfåran ändrar läge på grund av meandring och andra naturliga vattenrörelser. I dessa fall krävs dock en fastställelse av det nya läget i samband med en formell gemensam gränsöversyn länderna emellan för att förändringen ska slå igenom rättsligt. De berörda fastigheternas yttre gränser följer riksgränsen och är därmed ”etappvis” rörliga i och med de regelbundna gränsöversyner som ska genomföras vart 25:e år.
Förutom kopplingen till fastighetsindelningen har gränsen mellan enskilt och allmänt vattenområde betydelse även i den svenska lagstiftningen rörande kontinentalsockeln. Enligt lagen (1992:1140) om kontinentalsockeln räknas den svenska kontinentalsockelns bredd från gränsen mellan enskilt och allmänt vatten till en yttre avgränsningslinje längre ut i havet. Detta innebär att även kontinentalsockelns bredd i viss mån är oklar.
Det finns ett behov av en redovisning av gränsen mellan enskilt och allmänt vatten
Kammarkollegiet, som är den myndighet som prövar ansökningar om rådighet (se avsnitt 8.2) till allmänt vatten, anser att det finns ett behov av att definiera det allmänna vattenområdets utsträckning både inåt och utåt (dvs. att gräns till fastighetsindelat vatten och territorialgräns fastställs). Detta skulle underlätta kollegiets handläggning av rådighetsmedgivanden och eliminera osäkerheten om det är allmänt vatten som berörs av den verksamhet en ansökan avser. I tveksamma fall är det problematiskt att använda sig av fastighetsbestämning för att fastställa den inre gränsen till allmänt vattenområde. Då en sådan förrättning måste ske innan kollegiet beslutar om rådighet, är det oklart om den som vill bedriva verksamhet inom området i detta hänseende kan betraktas som sakägare i förrättningen och därmed ha rätt att ansöka om fastighetsbestämning. Det kan också vara oklart vem som ska stå för förrättningskostnaderna.
Gränsen mellan enskilt vatten och allmänt vatten är även av betydelse när det gäller att fastställa rätten till fiske, eftersom olika regler gäller för fiske på enskilt och allmänt vatten. På grund av den osäkerhet som råder vänder sig branschen ofta till länsstyrelsen för att söka klarhet i frågan om gränsens läge.
Fisket i enskilt vatten tillhör enligt 9 § fiskelagen (1993:787) som huvudregel fastighetsägaren. På enskilt vatten får fastighetsägaren fiska obegränsat med såväl rörliga som fasta redskap. Eftersom laga skifte och andra förändringar i fastighetsindelningen historiskt har utförts på olika sätt finns det fastigheter som ligger vid vatten som saknar fiskerätt, liksom det finns fastigheter som inte ligger vid vatten men ändå har fiskerätt.
Det finns också flera undantag från denna huvudregel. Enligt 9 § fiskelagen har varje svensk medborgare rätt att fiska i enskilda vatten i den omfattning och på det sätt som anges i bilagan till lagen (den s.k. frifiskerätten). Av bilagan framgår att svenska medborgare har rätt till handredskapsfiske på enskilt vatten längs kusterna och i de fem stora sjöarna Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Med handredskap avses spö, pilk och liknande rörligt redskap som är utrustat med lina och högst tio krokar. Av 13 § fiskelagen föreskrivs att utländska medborgare får fiska med handredskap på enskilt vatten i enlighet med vad som gäller för svenska medborgare.
Av bilagan till fiskelagen framgår vidare att svenska medborgare i olika utsträckning har rätt till annat fiske än handredskapsfiske i enskilt vatten, t.ex. fiske med nät och långrev. Bilagan anger vilka ytterligare redskap utöver handredskap som får användas och vilka fiskarter som får fiskas på enskilt vatten inom olika geografiskt angivna områden. Således gäller att fisket är fritt med alla redskap vid kusten i västra Götaland och vid Skånes västkust (med visst undantag för ostron), och med rörliga redskap längs Norrlandskusten ner till Uppsala län (med visst undantag för lax). I övrigt gäller vid kusten i huvudsak dels att fiske med långrev är fritt för alla arter, dels att fiske med skötar och sillnät är fritt längs sydkusten och, med vissa undantag, vid ostkusten. Vidare innehåller bilagan särskilda detaljbestämmelser för fisket inom de olika områdena, såsom regler om minsta vattendjup och minsta avstånd till land.
Rätten till handredskapsfiske har funnits under lång tid längs västkusten, sydkusten och längs kusterna i norra Sverige. Reglerna i bilagan i den delen grundas på hur fiske har bedrivits historiskt. År 1985 infördes det så kallade fria handredskapsfisket som innebar att allmänheten fick rätt att fiska med handredskap i enskilt vatten även i de fem stora sjöarna och längs ostkusten från Uppsala län och söderut. Syftet med utökningen var att ge allmänheten en ökad möjlighet till sportfiske, vilket sågs som en vidareutveckling av allemansrätten10. En särskild lag om ersättning för intrång i enskild fiskerätt gav rätt till ersättning för de fiskerättsägare som kunde påvisa att de nya bestämmelserna om fritt handredskapsfiske medförde inkomstbortfall.
Enligt 8 § fiskelagen får varje svensk medborgare fiska i allmänt vatten. Varje svensk medborgare får också fiska i havet vid sådana stränder, skär och holmar som den 30 juni 1986 ägdes av staten och som då inte hörde till något hemman eller innehades på särskilda villkor. Även när det gäller fiske i allmänt vatten jämställs utländsk medborgare med svensk såvitt avser handredskapsfiske (13 § fiskelagen). Utländska fysiska och juridiska personer, som omfattas av Sveriges internationella åtaganden om etableringsfrihet, arbetskraftens fria rörlighet och utbyte av tjänster, får fiska yrkesmässigt på samma villkor som svenska fysiska och juridiska personer.
Yrkesfiskare får i obegränsad utsträckning använda rörliga redskap. Av EU-rätten samt Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter följer dock en mängd olika begränsningar i rätten att använda olika sorters redskap. Användning av fasta redskap kräver tillstånd av länsstyrelsen. Yrkesfisket är vidare i stor utsträckning begränsat genom att många fiskbestånd i haven är kvoterade inom EU.
För fritidsfiske på allmänt vatten och på enskilt vatten med stöd av frifiskebestämmelser gäller vissa begränsningar. Enligt 9 a § fiskelagen får den som fiskar med rörliga redskap i vatten där fisket är fritt för var och en endast använda nät, långrev, ryssja, bur, handredskap och håv. Vid fiske med nät, långrev, ryssjor och burar får sammanlagt högst sex redskap användas samtidigt. Nätens sammanlagda längd får vara högst 180 meter. Vid hummerfiske får därutöver högst 14 burar (hummertinor) användas. En långrev får vara försedd med högst 100 krokar.
Olika initiativ har tagits för att redovisa gränsen på karta
Det finns ett antal initiativ som tagits när det gäller att redovisa gränsen mellan enskilt och allmänt vatten på karta. Främst återfinns dessa i fastighetsregisterkartan hos Lantmäteriet. Redovisningen är dock inte rikstäckande och kvaliteten varierar mellan olika geografiska områden. En mer omfattande redovisning av gränsen finns i registerkartan för Västerbottens, Södermanlands och Östergötlands län. Dessutom finns redovisning av gränsen i Hjälmaren och Storsjön. Vidare finns ett antal mindre områden redovisade i registerkartan: ett litet område utanför Luleå, områden i Stockholms skärgård (som fiskesamfälligheter), ett område utanför Gävle,
ett område utanför Gräsö (Östhammars kommun), Göteborgs kommun samt områden i Helsingborg, Motala och Hjo kommuner. Förutom dessa initiativ, som tagits av lantmäterimyndigheterna, har länsstyrelserna i Kalmar och Örebro län tagit fram egna kartredovisningar som finns tillgängliga på länsstyrelsernas hemsidor.
Initiativen till att utreda gränsen mellan enskilt och allmänt vatten genomfördes i huvudsak för ca tio år sedan och torde främst ha föranletts av fastighetsbildnings- och fiskeintressen.
Vid en genomgång av kartredovisningen som gjorts av Lantmäteriet har, förutom att redovisningen inte är heltäckande, ett antal brister och oklarheter noterats. På ett flertal ställen finns exempel på att fastighetsindelningen går långt ut i havet, där det enligt lagens definition ska vara allmänt vatten. Vidare varierar tolkningen av 3 §, dvs. hur kilometerregeln ska tolkas. Syftet med regeln var att skilja innerskärgården från det öppna havet (dvs. en formel för bestämmande av inomskärsbegreppet som enligt tidigare författningsreglering omfattade enskilt vatten). I mindre vikar ska det vara enskilt vatten i de fall förbindelsen med öppna havet inte är bredare än en kilometer. Denna regel ska enligt andra stycket inte gälla för friliggande öar belägna mer än en kilometer från fastlandet. På flera håll förekommer dock att man ”bundit ihop” långt ut fritt liggande öar med enskilt vatten, trots att avståndet mellan öarna är mer än 600 meter (som gäller enligt huvudregeln). Det finns inga indikationer på att det i dessa fall tagits hänsyn till djupkurvan. Kartredovisningen visar också att tillämpningen av kilometerregeln vid vissa geografiska förhållanden bildar enskilt vatten av mindre lämplig form, då öar binds ihop som ”kedjor” relativt långt ut i det annars öppna vattnet. Av förarbetena framgår att lagstiftaren varit medveten om detta, men att ”[s]ådana ytterlighetsfall som här åsyftas äro ganska sällsynta.”11 Det är endast på ett fåtal ställen det framgår att hänsyn tagits till tremetersdjupkurvan. Det är dock svårt att dra någon slutsats av detta, då det kan vara så att lokalkännedomen gör att denna kan uteslutas som vägledande för gränsen.
Lantmäteriet bör få i uppdrag att åskådliggöra gränsen mellan enskilt och allmänt vatten på karta
Utredningens bedömning: Lantmäteriet bör få i uppdrag att på
kartunderlag åskådliggöra den ungefärliga gränsen mellan allmänt vattenområde och enskilt vatten.
Det är främst gränsens beroende av tremetersdjupkurvan som ställer till problem och gör att gränsen mellan enskilt och allmänt vatten är otydlig såväl för fackmän som för gemene man. Ett avskaffande av tremetersdjupkurvan skulle kunna innebära de facto expropriation, vilket inte kan göras utan att frågor om ersättning till fastighetsägarna aktualiseras (vilket också skedde när man övergick från de tidigare gällande reglerna12). Skälet för att införa regeln var ju också att vid långgrunda stränder kan trehundrametersregeln medföra att det enskilda vattnet blir värdelöst ur fiskesynpunkt.13 I många av de fall där läget på gränsen eftersöks krävs dock inte en exakt bestämning av denna. Det kan ofta räcka med en översiktlig beskrivning av gränsen mellan enskilt vatten och allmänt vattenområde.
Lantmäteriet med bistånd av Sjöfartsverket bör få i uppdrag att ta fram en illustrativ redovisning av gränsen mellan allmänt vattenområde och enskilt vatten. Redovisningen bör kunna tas fram genom att kombinera den information som finns om den nationella strandlinjen (NSL), information i registerkartan hos Lantmäteriet och information i Sjöfartsverkets djupdatabas. Genom att kombinera materialet kan huvudregeln, dvs. 300 meter från strandlinjen eller tremetersdjupkurvan, analyseras. Även enklavregeln och lagens specialregler kan åskådliggöras med hjälp av myndigheternas befintliga kartmaterial.14 Utredningen är medveten om att det finns stora brister i Sjöfartsverkets djupredovisning, men anser att kostnaderna för en ny sjömätning (som av Sjöfartsverket uppskattas till 1,5–2 miljarder kronor) inte kan motiveras enkom för detta syfte. Utredningen lägger därför inte fram något sådant förslag. Redovisningen av gränsen mellan allmänt och enskilt vatten för Norrbottens
och Kalmar län i de delar som regleras i 4 § lagen (1950:595) om allmänt vattenområde kan redan i dag redovisas i exempelvis registerkartan med godtagbar noggrannhet. Redovisningen av gränsen bör uppdateras i samband med att strandlinjens läge samt djupkurvorna uppdateras. Även om gränsens läge på detta sätt inte blir exakt bestämd – den är ju beroende av underlagsmaterialets noggrannhet och aktualitet – ger en sådan redovisning i alla fall ett begrepp om omfattningen av allmänt vatten. Det är dock viktigt att notera att en sådan kartredovisning inte kan vara juridiskt bindande för gränsens läge, utan endast utgör en illustration och att det i tveksamma fall och i fall när det exakta läget efterfrågas krävs fastighetsbestämning enligt 14 kap. fastighetsbildningslagen.
Det är vid analysen angeläget att alla källor utgår från samma referensnivå när det gäller djup och strandlinje. I dag gäller exempelvis enligt lagens formulering kurvan för högst tre meters djup vid normalt medelvattenstånd. Det är tveksamt om redovisningen i kartor och sjökort bygger på denna förutsättning. Under åren har förändringar skett i kartredovisningen som varit helt frikopplade från lagen om gräns mot allmänt vattenområde. Nedan föreslås en övergång till RH 2000, dvs. rikets nya höjdsystem, vilket skulle underlätta redovisningen, då all geografisk information därmed skulle utgå från samma referensnivå.
Metodiken för att ta fram en illustration av gränsen mellan enskilt och allmänt vatten kan beskrivas enligt följande:
1. Filtrera bort öar mindre än 100 meter långa. Detta kan eventuellt behöva ske manuellt, då öarna endast är ytbildade i registerkartan15.
2. ”Buffra”16 en zon av 300 meters bredd från strandlinjen för att ta
fram ”300-metersgränsen”.
3. Komplettera med 3-metersdjupkurvan från Sjöfartsverket för att få fram ”3-metersgränsen”.
4. ”Buffra” en zon av 500 meters bredd från strandlinjen inom de
områden som ”kilometerregeln” gäller.
5. Redovisa de avgränsningslinjer som definieras av 4 och 6 §§. Hänsyn ska också tas till undantaget för Bohuslän (2 §).
7.3.2. Vattenstånd
Utredningens förslag: Referensnivån för strandlinjens läge vid
bestämning av gräns mot allmänt vattenområde bör vara nollnivån i RH 2000 för havsområden samt en viss höjd över nollnivån i RH 2000 för de sjöar där det finns allmänt vatten.
När det gäller gränsen mellan enskilt och allmänt vatten i havet är normalt medelvattenstånd normerande för gränsens sträckning enligt nuvarande lagtext. För de stora sjöarna med allmänt vatten gäller som en utgångspunkt följande i lagen angivna vattenstånd; i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp; i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala; i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; i Storsjön 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem, som ligger till grund för sjöns reglering.
I förarbetena till 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde diskuteras vilket vattenstånd som ska vara utgångspunkt vid gränsdragningen mellan enskilt och allmänt vatten. I den tidigare regleringen fanns inget sagt om vilket vattenstånd som skulle användas vid beräkningen. Däremot hade det i rättspraxis slagits fast att det enskilda fiskevattnets utbredning i saltsjön skulle bestämmas efter förhållanden vid ”vanligast förekommande lågt vattenstånd”. Innebörden av detta begrepp är oklart.17
Enligt Fiskerättskommittén var det tydligt att den föreslagna gränsdragningens praktiska innebörd i viss mån var beroende av det vattenstånd man utgick ifrån. Om man vid bestämningen valde ett lågt eller högt vattenstånd var enligt kommittén av underordnad betydelse. Det viktiga var att vinna säkra hållpunkter som gjorde reglerna enkla och lätta att tillämpa.18 Även enligt Lagberedningens
förslag till jordabalk var det nödvändigt att ha en fast utgångspunkt när tvister om sträckningen av gräns i vatten skulle avgöras. Därför var det enligt lagberedningen viktigt att i lag bestämma det vattenstånd som skulle vara utgångspunkt vid bedömningen av gräns mellan enskilt och allmänt vatten.19 Valet föll på normalt medelvattenstånd. Enligt ett yttrande från statens meteorologiska-hydrografiska anstalt (numera SMHI) var detta lämpligast, eftersom det ”för varje punkt kunde utan nämnvärd svårighet och tidsutdräkt med tillfredsställande noggrannhet fastställas”, och då sjökorten återgav förhållandena vid normalt medelvattenstånd. Det var dessutom – ”särskilt med hänsyn till den betydelse som enligt beredningens förslag tillkom strandlinjen och den stranden följande djupkurvan av 3 meter” – önskvärt att den ifrågavarande gränsdragningen byggde på samma vattenstånd som sjökorten.20 Ytterligare ett skäl till att använda medelvattenståndet som utgångspunkt var enligt Fiskerättskommitténs förslag till fiskelag att, genom att utgå från ett rörligt vattenstånd, vanns automatiskt anslutning till de varaktiga förändringar av strandlinjen som vid kusterna förorsakades av den sekulära landhöjningen respektive landsänkningen.21
För de stora insjöarna med allmänt vatten valdes höjdmått med vissa fast angivna vattenstånd. Några skäl var att det saknades sjökort för en av sjöarna och att det var svårt att bestämma medelvattenståndet i sjöarna. Sjöarna är också föremål för vattenregleringar som gör att vattennivån förändras när dammar öppnas eller stängs. Det normerande vattenståndet har därför knutits till ett specifikt jämförelseplan för respektive sjö. De angivna vattenstånden anslöt sig, i alla fall vid lagens ikraftträdande, mer eller mindre till sjöarnas respektive medelvattenstånd.22 För de sjöar för vilka sjökort produceras, valde man att anknyta till de vattenstånd som ligger till grund för dessa.23 Fiskerättskommittén ansåg vidare att om vattennivån i någon av sjöarna mer väsentligt skulle förändras, exempelvis till följd av vattenreglering, bör frågan om jämkning av bestämmelserna övervägas.24 Bestämmelserna i
lagen avseende vattennivåerna har emellertid inte förändrats efter det att lagen trädde i kraft.
Enligt förarbetena till jordabalken ska normalt medelvattenstånd även läggas till grund för gränsen mellan enskilda fastigheter i havet. Skälet för detta är att medelvattenståndet varierar relativt lite och därför kan bestämmas tämligen väl även om endast ett fåtal observationer föreligger.25
Med normalt medelvattenstånd menas enligt lagens förarbeten det genomsnittliga vattenståndet under så lång tid som möjligt (med korrektion för landhöjningen).26 Numera gäller enligt SMHI att medelvattenståndet är ett beräknat värde bestämt genom regressionsanalys på många års årsmedelvärden av havsvattenståndet. Det krävs mer än 30 års värden för att någorlunda väl kunna bestämma regressionslinjen. Med hjälp av linjen kan man sedan bestämma årsmedelvattenstånd såväl framåt som bakåt i tiden. Dessa värden kallas inte längre normalt vattenstånd utan benämns av SMHI ”beräknade medelvattenstånd” och förkortas MW (se avsnitt 2.3). Det beräknade medelvattenståndet är unikt och gäller bara för den plats (station) som man väljer att analysera. Runt Sveriges kust finns i dag 23 stationer (mareografer) som kontinuerligt mäter variationerna i havsvattenståndet. Praktiskt används värdet för att t.ex. bestämma det aktuella djupet utifrån djupuppgifter i sjökorten. Dessa är alltid refererade till antingen ett visst års medelvattenstånd, eller i nya sjökort27 till nollnivån i RH 2000. Referensnivån finns angiven i respektive sjökort.
Nollnivån i RH 2000 kommer att bli normgivande för sjökortens höjdangivelser och för redovisningen av den nationella strandlinjen (NSL) i de sjökort som avser havet och i Lantmäteriets allmänna kartor. Strandlinjen i NSL redovisas så som den såg ut vid tidpunkten för den flygfotografering som ligger till grund för karteringen. Hur mycket vattenståndet vid det tillfället avvek från nollnivån i RH 2000 anges dock och avvikelsen får vara högst ± 0,5 meter28.
När det gäller de svenska sjökortens redovisning av referensnivå för djupangivelser har denna varierat över tid. Fram till år 1912 an-
vändes begreppet vanligt lågvatten, vilket det inte finns någon allmänt vedertagen definition på. Man övergick sedan till att använda mätningsårets medelvattennivå som referens för djupangivelserna, vilken också infördes som referens på sjökorten från år 1919. Med tiden ersattes detta med medelvattenyta. Från år 1994 anges medelvattenytan för år 2000 som referensnivå. Sjöfartsverket genomför nu, som nämnts tidigare, en successiv övergång till RH 2000 som referensnivå i sjökorten, både avseende kusten och i de stora sjöarna29. I och med detta finns det inte längre/kommer det inte längre att finnas någon redovisning av aktuell medelvattenyta på sjökorten30. Det beräknade medelvattenståndet kommer endast att finnas redovisat i ”punktform” för respektive mareograf. Då det huvudsakliga skälet till att använda en referens till ”normalt medelvattenstånd” för att bestämma gränsen mellan enskilt och allmänt vatten var att denna fanns lätt åtkomlig i sjökorten, finns det i dag anledning att överväga om man även i lagen om gräns mot allmänt vattenområde ska övergå till att ange nollnivån i RH 2000 som utgångspunkt för bestämmandet av gräns mot allmänt vattenområde i havet. Längs Sveriges kust avviker dagens beräknade medelvattenståndsnivå (MW) mindre än 20 centimeter från nollnivån i RH 2000 (se figur 7.5).
Figur 7.5 Havsvattenstånd, medelvattenytan, vid samtliga SMHI:s mareografer för åren 1950, 2015 och 2050
När det gäller referensnivåer i sjöarna, bör även dessa anges i förhållande till RH 2000 i stället för i förhållande till lokala fixpunkter som slusströsklar etc. I dessa fall är nollnivån inte relevant, då samtliga sjöar ligger på en nivå som överstiger nollnivån i RH 2000. Lantmäteriet har på utredningens uppdrag transformerat de i lagen angivna fixhöjderna till RH 2000. Enligt Lantmäteriets utredning är höjdangivelsen för samtliga fyra sjöar sannolikt angiven i RH 00. För att transformera höjderna till RH 2000 skulle det mest exakta tillvägagångssättet vara att avväga31 de punkter som använts för att bestämma referensnivån för gränsen mellan enskilt och allmänt vatten, dvs. aktuella slusströsklar i Vänern, Vättern och Hjälmaren samt den koppardubb vid Oscarsbron i Östersund som använts som utgångspunkt (om denna inte raserats) för nivån i Storsjön. Detta kan dock inte utföras inom ramen för utredningen. Ett annat alternativ som övervägts, är att beräkna skillnaden mellan höjdsystemen för fixpunkter med höjder i båda systemen. Tyvärr är inte någon av fixpunkterna som är angivna som huvudfixar (dvs. riktmärke för höjdangivelser) för respektive sjös reglering belägna i närheten av
slusströsklarna. Den återstående möjligheten är således att utnyttja de mest närliggande fixpunkterna för beräkning av skillnaden mellan höjdsystemen. Sådana beräkningar har gjorts för respektive sjö. För Vänern, där en kombination av mätningar av ett antal höjdfixar använts, ligger skillnaden mellan höjdsystemen RH 00 och RH 2000 i Sjötorp någonstans mellan 0,42 meter och 0,46 meter. Med hänsyn tagen till osäkerheten i respektive värde har Lantmäteriet uppskattat skillnaden till 0,43 meter. Med detta antagande blir den normerande vattennivån i Vänern 44,22 meter uttryckt i höjdsystemet RH 2000.32 Genom att utnyttja några höjdfixar i Motala kommuns höjdfixnät har man för Vättern uppskattat skillnaden mellan RH 00 (Motala kommuns realisation) och RH 2000 till 0,45 meter. Den normerande vattenytans höjd i Vättern blir då 88,76 meter. För Hjälmarens del är höjdfixarna vid Notholmen aldrig bestämda i RH 2000. De närmaste höjdfixarna med höjder i RH 00 och RH 2000 ligger mellan 3 och 13 kilometer från Notholmen. Använder man dessa och skattar skillnaden erhålls 0,55 meter. Hjälmarens medelvattenyta skulle således ha höjden 22,40 meter i RH 2000. När det gäller Storsjön i Jämtland är ingen av de höjdfixar som används av SMHI eller den särskilt anlagda höjdfixen vid Oscarsbron höjdbestämda i RH 2000. Däremot är två höjdfixar i Hissmofors och en ca 4 km söder därom bestämda i såväl RH 00 som RH 2000. Lantmäteriet har använt dem för att beräkna skillnaden mellan höjdsystemen som då blir 0,80 meter. Då blir den normerande vattenytans höjd 293,25 meter i RH 2000.
När det gäller landhöjningens effekt på insjöarnas vattenstånd är denna beroende av om och hur sjön regleras i dag. Det är endast sjöar där landhöjningen varierar över sjöns yta som påverkas (jämför en balja med vatten där ena änden lyfts mer än den andra). Om tröskeln som reglerar vattennivån är belägen där landhöjningen är minst, kommer vattennivån att sänkas i övriga delar och det motsatta förhållandet gäller om tröskeln är belägen där landhöjningen är störst. För de här aktuella sjöarna är det endast Vänern och Vättern som påtagligt påverkas av landhöjningen. I Vänern, som regleras efter vattennivån i Vänersborg, med lägst landhöjning, kommer
således vattennivån i Sjötorp att successivt minska. Skillnaden i landhöjning är ca 1,16 mm/år vilket för 100 år motsvarar en minskning av vattendjupet vid slusströskeln till 3,48 meter. Vill man fortsättningsvis behålla vattennivån 3,60 meter måste således vattennivån ökas med 0,12 meter till 44,34 meter i RH 2000. I Vättern, som regleras efter vattennivån i Motala, bibehålls vattendjupet till slusströskeln. Det får dock andra konsekvenser i Jönköping där landhöjningen är 1,11 mm/år lägre än i Motala. Vattennivån har således på grund av landhöjningen ökat med 0,11 meter.
Slutsatsen när det gäller transformeringen av höjdangivelserna i sjöarna är att utan förnyad avvägning av slusströsklar eller motsvarande utgångspunkter torde en transformering baserad på befintliga gamla data endast anses vara approximativ. Osäkerheten i de transformerade referensnivåerna uppskattas uppgå till i storleksordningen en decimeter. Beträffande Vänern måste man också ta ställning till om det är höjden över slusströskeln eller om det är vattennivån, som motsvarar denna höjd som ska bibehållas. I fallet Vättern påverkas inte nivån direkt på samma sätt men frågan om landhöjningens effekter är särskilt påtaglig i Jönköping. Övriga två sjöar är i detta sammanhang oproblematiska. I tabell 7.1 redovisas respektive vattenytas höjd i de två höjdsystemen. Även när det gäller sjöarna pågår en övergång från de lokala referenssystemen till att använda RH 2000 som referensnivå i sjökorten. Det är då inte nödvändigtvis de i tabellen redovisade värdena som kommer att användas i sjökorten. Utredningen har dock valt att utgå från de i lagen angivna nivåerna och transformera dessa till värden i RH 2000. De referensnivåer som används i lagen om gräns mot allmänt vattenområde och de som används i respektive sjökort kan därför komma att skilja sig åt. När övergången avseende sjökorten är genomförd, kan övervägas om även referensnivåerna i lagen ska anpassas till detta.
Tabell 7.1 Vattenytans höjd i RH 00 respektive RH 2000 för de fyra sjöarna med allmänt vatten
Sjö
RH00
RH2000
RH2000*
Vänern
43,79 m
44,22 m
44,34 m
Vättern
88,31 m
88,76 m
Hjälmaren
21,85 m
22,40 m
Storsjön
292,45 m
293,25 m
*Med bibehållande av 3,6 meter över slusströskeln i Sjötorp.
En konsekvens av den föreslagna övergången från ”normalt medelvattenstånd” till nollnivån i RH 2000 som referensnivå är att strandlinjen och tremetersdjupkurvan, i alla fall temporärt, blir fast. Nollnivån i höjdsystemet RH 2000 ligger fast medan den synliga strandlinjen i praktiken är ständigt rörlig och kan avvika mer eller mindre från nollnivån. Landhöjning, havs- och vattenyteförändringar, erosion och andra geofysiska förändringar kommer med tiden medföra att den vid varje given tidpunkt aktuella strandlinjen och tremetersdjupkurvan i praktiken kommer att ligga över respektive under den strandlinje och de djupförhållanden som redovisas i sjökorten och på kartor och som används som utgångspunkt för att bestämma gräns mot allmänt vattenområde. Avvikelsen mellan den aktuella strandlinjen samt tremetersdjupkurvan och sjökortens redovisning m.m. kommer att variera längs Sveriges kust. I norr, där landhöjningen är störst och dagens medelvattenyta ligger ca en decimeter över nollnivån (som högst), kommer avvikelsen att minska till att i princip sammanfalla med nollnivån i RH 2000 år 2050 (se figur 7.5). Längs landets södra kust, från Stockholm i öster till Göteborg i väster, kommer avvikelsen enligt SMHI:s beräkningar att öka till att ligga som mest (vid mätstationerna i Simrishamn och Skanör) ca 40 centimeter över nollnivån (se figur 7.5). Förändringen sett över en fyrtioårsperiod är, med den kunskap vi har i dag, tämligen liten – i alla fall för det nu aktuella ändamålet. Under den hundraårsperiod som redovisas i diagrammet (från 1950 när lagen tillkom till 2050) uppgår förändringen av vattennivån till som mest ca 60 centimeter (i norra Sverige)33. Detta kan sättas i
relation till den ”felmarginal” som accepteras vid redovisningen av strandlinjen i NSL, ±50 centimeter. För det enskilda vattnets utsträckning är förändringarna försumbara. Störst påverkan får övergången till RH 2000 längs sträckor som är mycket långgrunda. Det är vidare endast i delar av norra Sverige, där landhöjningen är som störst, som ändringen sker till den enskildes nackdel (dvs. att det enskilda vattenområdet minskar). När avvikelsen mellan den verkliga strandlinjen samt djupkurvan och den strandlinje samt djupkurva som redovisas i sjökort m.m. på nollnivån i RH 2000 blir för stor, förväntas en revidering av den generella referensnivån för hela landet komma att behöva göras.
När det gäller de fyra sjöarna sker ingen förändring genom övergången, mer än att de angivna referensnivåerna anges i förhållande till RH 2000 i stället för till de lokala fixpunkterna. Den osäkerhet som transformeringen innehåller vägs upp av att det genom att använda RH 2000 med större enkelhet och säkerhet går att bestämma gränsen mellan enskilt och allmänt vatten. När det gäller landhöjningens påverkan, kan konstateras att det i de tidigare förarbetena har förutsatts att ingen av de berörda sjöarna nämnvärt påverkas av landhöjningen, eller åtminstone att denna saknar praktisk betydelse34. Detta är dock inte alldeles korrekt, särskilt inte vad avser Vänern. För att åstadkomma endast en transformering av referensnivån till RH 2000, utan att göra några materiella förändringar, väljer utredningen därför att utgå från 44,22 meter som referensnivå. Det är utredningens uppfattning att de föreslagna referensnivåerna avseende sjöarna bör revideras i framtiden, när en avvägning av slusströsklar m.m. genomförs.
Ett alternativ till att använda de inom ramen för utredningen transformerade referensnivåerna är att ge Lantmäteriet i uppdrag att genom ny avvägning bestämma nivåerna i RH 2000. När Sverige i dag har både ett mer eller mindre yttäckande höjdnät och en nationell höjdmodell, där höjderna är uttryckta i samma höjdsystem, kan det vara lämpligt att på nytt bestämma höjder på såväl slusströsklar som andra utgångspunkter för höjdbestämningarna. Att det inom ramen för utredningen varit svårt att ta fram en exakt transformering av uppgifterna samt att olika aktörer använder olika
nivåvärden pekar på nödvändigheten att på nytt bestämma höjderna för aktuella slusströsklar, referensfixar och vattennivåer.
En osäkerhetsfaktor när man ska fastställa gränsen mellan enskilt och allmänt vatten, är hur man ska definiera ”den stranden följande kurvan för högst tre meters djup” som anges i lagen. Det finns ingen vägledning i förarbetena, varken i propositionen (prop. 1950:59) eller i de tre utredningar som ligger till grund för författningsförslaget (SOU 1947:38, SOU 1947:47 eller SOU 1949:23). I betänkandet angående förslaget till ny fiskelag (SOU 1947:47) resonerar man om problematiken att definiera begreppet ”det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager”, som i tidigare författningsreglering varit vägledande för gränsen mellan enskilt och allmänt fiskevatten (se avsnitt 7.1.2). Det går däremot inte att återfinna en klart uttalad definition av ”den stranden följande kurvan för högst tre meters djup”. Man kan dock dra slutsatsen att det är djupkurvan innanför vilken det finns mindre djup än tre meter, med undantag för isolerade djuphålor, som avses. Den information som exempelvis Sjöfartsverket har i dag är av varierande kvalitet och framtagen för annat syfte, nämligen för nautiska ändamål. Det betyder att generaliseringen i sjökorten har gjorts utifrån detta syfte, bl.a. ska man vara ”på den säkra sidan” så att fartyg inte går på grund. Det får inte finnas områden som är grundare än tre meter utanför kurvan. Man generaliserar genom att ”skjuta ut” kurvan till större djupområde på sjökortet. Ett skäl till att just tremetersdjupkurvan har valts i 1950 års lag, är att den finns redovisad på sjökorten. Av förarbetena framgår att man troligen var införstådd med denna problematik när regeln infördes.
Sjökortens 3-m:kurva – som av praktiska skäl här skulle komma till användning – betecknar grundområden med djup till och med 3 m (3m:konturen), medan fiskelagens 2-m:kurva löper där stadigt djup av 2 m vidtager. Skulle från det ställe, där 3-m:djupet börjar, sträcka sig ett område med oförändrat djup av 3 m, kommer enligt förslaget detta område att omfattas av det enskilda fiskevattnet.35
Ska en exakt gräns fastställas krävs sjömätning, vilket betyder att det är fråga om ett mycket dyrt förfarande. Det kan också ses i ljuset av att en bestämning av gränsen strikt sett endast gäller för stunden. För att praktiskt kunna hantera gränsen mellan enskilt och allmänt vatten, är det därför angeläget att även fortsättningsvis kunna använda sig av den redovisning som traditionellt finns på sjökort och andra allmänna kartor.36
En konsekvens av att gå över till nollnivån i RH 2000 som referensnivå är att gränsen blir fast. Havsbottnens rörlighet är marginell i sammanhanget. Stranderosion och landhöjning kommer dock att göra att den vid varje tidpunkt aktuella strandlinjen/vattendjupet avviker från nollnivån i RH 2000. Med den pågående klimatpåverkan som råder är det dock osäkert hur den fortsatta landhöjningen i Sverige kommer att påverka strandlinjen/vattendjupet på sikt. Havsnivåhöjningen förväntas fortsätta att öka, vilket gör att nettoeffekterna av landhöjningen minskar. Som utvecklingen ser ut i dagsläget torde det vara så att det den enskilde fastighetsägaren förlorar i form av enskilt vatten till följd av landhöjningen kommer att kompenseras av havsnivåhöjningen. Detta betyder att vid en övergång till RH 2000 kommer effekterna för den enskilde att vara mycket begränsade, även i norra Sverige där landhöjningen är som störst.
På flera håll längs kusten är inte heller 300-metersgränsen alternativt tremetersdjupet direkt avgörande för gränsen mellan enskilt och allmänt vatten. I Norrbottens och Kalmar län definieras gränsen i stället av specialreglerna i 4 § lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. Bestämmelsen innebär bl.a. att praktiskt taget hela skärgården utanför Torne älvs mynning hänförs till enskilt vatten. Även i Kalmar omfattar det enskilda vattnet ett större område än vad huvudregeln skulle ge upphov till. Där är dock landhöjningen försumbar. Vidare ger kilometerregeln den effekten att 300-metersavståndet alternativt tremetersdjupkurvan inte får någon självständig effekt på gränsen mellan enskilt och allmänt vatten för stora områden längs kusten.
Samhället kommer mer och mer att övergå till RH 2000 i olika sammanhang där höjden är en parameter. Exempelvis gäller detta redan i vanliga GNSS-tillämpningar37. Fler och fler samhällsfunktioner kommer att använda RH 2000 vid höjdangivelser. Det blir med den utvecklingen svårt för allmänheten att förhålla sig till det hittillsvarande sättet att relatera höjder till medelvattennivån. Denna kommer inte heller att finnas lättillgänglig i kartor och sjökort m.m. eftersom Sjöfartsverket och Lantmäteriet går över till RH 2000. Medelvattenståndet döljer också mycket stora variationer i vattenstånd över åren. Man måste därför fundera på hur rättssäker den nuvarande rörliga och svårbestämda gränsen är.
En övergång till RH 2000 gör det lättare att ta fram gränsen, eftersom NSL och sjökort kan användas. Den skillnad som kan uppkomma vid en övergång (dvs. om enskilda förlorar vattenområde) är mindre än den osäkerhet som dagens svårtillämpliga bestämmelser innebär. Rättssäkerheten blir större om man går över till RH 2000, som är klart definierbar. Gränsens definition blir också mer lättbegriplig, vilket gynnar alla som vill veta var gränsen går. Med dagens regler är det både svårt och kostsamt att exakt bestämma gränsen, och ett beslut saknar dessutom rättskraft för framtiden.
När det gäller de fyra sjöarna med allmänt vatten avser övergången endast en transformering av de befintliga referensnivåerna till RH 2000. Även i dessa fall innebär övergången att rättssäkerheten ökar då de gällande referenspunkterna är beroende av gamla referenssystem som inte längre är i bruk och därmed svåra att definiera. Det är vidare osäkert att relatera en sådan viktig gräns till fysiska fixpunkter som kan (om det inte redan skett) raseras eller på annat sätt försvinna.
Likaså i fiskelagen (1993:787) används medelvattenståndet som utgångspunkt för viss reglering. I 9 § andra stycket fiskelagen anges att vid bestämmande av strandlinjer och vattendjup ska bestämmelserna i 8 § lagen om gräns mot allmänt vattenområde tillämpas. Detta avser exempelvis de djupangivelser m.m. som reglerar var och med vilken typ av redskap svenska medborgare får fiska i enskilt vatten (bilagan till fiskelagen). Som en konsekvens av den föreslagna
övergången till bestämning av gräns mot allmänt vattenområde utifrån nollnivån i RH 2000, kommer även denna djupbestämning m.m. att baseras på RH 2000.
Man skulle härutöver kunna överväga om jordabalkens regler angående utgångspunkt för gräns mellan enskilda fastigheter bör ändras och anpassas till de referensnivåer som framöver kommer att finnas lätt tillgängliga i kartor och sjökort. När det gäller dessa gränser, som är fasta och utgår från den strandlinje som gällde då fastigheten bildades, skulle en ändring av referensnivån endast få verkningar för nytillkomna gränser. När det gäller strandskydd utgår man i lagen (7 kap. 14 § miljöbalken) från normalt medelvattenstånd. Även i detta fall skulle hanteringen underlättas om man utgick från den redovisning som finns i allmänna kartor och sjökort. Utredningen väljer dock att inte lägga fram några sådana förslag.
7.3.3. Allmänt vatten i Idefjorden
Utredningens förslag: Lagen (1950:595) om gräns mot allmänt
vattenområde förtydligas så att allt vatten i Idefjorden som inom svenskt territorium endast har förbindelse med öppna havet över enskilt vatten ska utgöra enskilt vatten.
Som framgår av kapitel 6 och avsnitt 7.3.1 har gränsen mellan enskilt och allmänt vattenområde betydelse även i den svenska lagstiftningen rörande kontinentalsockeln. Enligt lagen (1992:1140) om kontinentalsockeln räknas den svenska kontinentalsockelns bredd från gränsen mellan enskilt och allmänt vatten till en yttre avgränsningslinje längre ut i havet. För att kunna ange var den yttre avgränsningslinjen för kontinentalsockeln börjar respektive slutar måste därför gränsen mellan enskilt och allmänt vatten vara känd i två fall. Avgränsningslinjen för kontinentalsockeln startar i väster i den punkt där riksgränsen mot Norge skär gränsen mellan enskilt och allmänt vatten och slutar i norr vid gränsen mot Finland där den i 1950 års lag (4 §) angivna breddgraden 65 grader 35 minuter nordlig bredd västerut skär riksgränsen.
det uppstår en oklarhet hur lagens 2 § 2, ”enklavregel”(2 § 3 enligt utredningens ändringsförslag), ska tolkas.
Lantmäteriet har på utredningens uppdrag undersökt om det finns enskilt vatten närmast strandlinjen vid riksgränsen mot Norge och funnit att så är fallet. På ett flertal ställen i den inre delen av Idefjorden når enskilt vatten ut till riksgränsen vilket gör att det uppstår ett antal från varandra fristående enklaver som skulle kunna utgöra allmänt vatten utmed riksgränsen (se figur 7.6). Det är enligt utredningens uppfattning oklart hur lagen om allmänt vattenområde ska tolkas i detta fall. Lagen tar inte uttryckligen upp riksgränsens inverkan på det allmänna vattenområdet. Dess 2 § 2 torde ha tillkommit för att förhindra att enklaver uppkommer i skärgårdsmiljö. Enligt utredningens uppfattning bör samma lagrum även tillämpas på svenskt sjöterritorium i Idefjorden. Det innebär att det inte förekommer allmänt vatten i de havsområden längs riksgränsen mot Norge där det allmänna vattnet annars skulle bilda enklaver mot riksgränsen, enklaver vilka endast har förbindelse inom Sveriges sjöterritorium med öppna havet över enskilt vatten. Utredningen anser således att det faktum att enklaverna har förbindelse med öppna havet via norskt sjöterritorium bör likställas med att de har förbindelse inom Sveriges sjöterritorium med öppna havet endast över enskilt vatten.
Figur 7.6 Principskiss allmänt/enskilt vatten i Idefjorden
7.3.4. Ersättning för minskat vattenområde
Utredningens förslag: Om övergången till ny referensnivå inne-
bär att enskild fastighets vattenområde minskar, har fastighetsägaren rätt till ersättning av staten. Ersättningen ska bestämmas enligt 4 kap. expropriationslagen (1972:719). Anspråk på ersättning ska framställas hos Mark- och miljödomstolen före utgången av år 2020. En särskild lag införs som reglerar rätten till ersättning.
Den övergång till RH 2000 som föreslås i avsnitt 7.3.2 får, enligt utredningens uppfattning, totalt sett positiva konsekvenser för fastighetsägare och enskilda. Gränsen mellan enskilt och allmänt vatten blir lättare att bestämma och därmed ökar rättssäkerheten. För stora delar av Sveriges kust och i de fyra sjöarna med allmänt vatten innebär inte heller reformen några inskränkningar av enskilt vatten. Det kan dock förekomma fall där övergången innebär att gränsen mellan enskilt och allmänt vatten ändras till den enskilde fastighetsägarens nackdel. Exempelvis kan detta förekomma i delar av norra Sverige där landhöjningen är som störst om stränderna samtidigt är långgrunda.
Enligt 2 kap. 15 § regeringsformen är vars och ens egendom tryggad genom att man inte kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande, utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten. Ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag. Det innebär att varje ekonomisk skada ska ersättas, även om den är helt obetydlig och där exempelvis en skillnad i marknadsvärdet före och efter intrånget inte kan fastställas38. De negativa konsekvenser för den enskilde som i vissa fall kan uppkomma genom utredningens förslag, kan liknas vid expropriation eller fastighetsreglering genom att mark frångår en fastighet till förmån för det allmänna, allmänt vatten. Det bör alltså utgå ersättning till de fastighetsägare som genom övergången till ny
referensnivå får ett minskat vattenområde. Genom den likhet med fastighetsreglering och expropriation som konsekvenserna av förslaget uppvisar, synes det lämpligt att ersättningen bestäms i enlighet med expropriationslagens (1972:719) ersättningsbestämmelser. Enligt 4 kap. 1 § expropriationslagen ska intrångsersättning till ett belopp motsvarande minskningen av fastighetens marknadsvärde betalas då del av fastighet exproprieras. Utöver detta ska även annan skada som uppkommer för ägaren till följd av expropriationen ersättas. Vidare ska enligt andra stycket 4 kap. 1 § ett påslag med 25 procent av marknadsvärdeminskningen göras på expropriationsersättningen.
Utredningen föreslår att anspråk på ersättning av den som anser sig lida ekonomisk skada till följd av reformen ska framställas skriftligen hos Kammarkollegiet, som företräder staten avseende allmänt vatten. Anspråken om ersättning bör framställas inom en rimlig tid från det att de nya reglerna om referensnivån trätt i kraft. Annars är rätten till ersättning förlorad. Det är utredningens uppfattning att fem år är en rimlig tidsrymd, dvs. anspråken ska framställas före utgången av år 2020. Kammarkollegiet ska vid beslut om ersättning i första hand försöka träffa överenskommelse med den som framställt anspråket. Kammarkollegiets beslut bör inte kunna överklagas. Är den som framställt anspråk på ersättning inte nöjd med Kammarkollegiets beslut i ersättningsfrågan, får vederbörande i stället väcka talan mot staten hos Mark- och miljödomstolen inom vars område fastigheten är belägen. Talan om ersättning hos domstolen ska väckas inom tre månader från det att sakägaren får del av Kammarkollegiets beslut. Väcks inte talan inom den fastlagda tidsperioden, är rätten till ersättning förlorad.
Kammarkollegiet bör föra statens talan och vara motpart till den sakägare som yrkar ersättning för minskat vatteninnehav.
Hur många fastigheter som kan komma att lida någon ekonomisk skada till följd av förslaget är svår att uppskatta. Troligtvis rör det sig om ett begränsat antal. Gränsen mellan enskilt och allmänt vatten har i dag ett mycket osäkert läge. Gränsen finns inte redovisad på kartor eller sjökort. Den tremeterskurva som anges i sjökorten har ofta en för låg kvalitet. Strandlinjen visas inte heller på kartor/sjökort på ett sådant sätt som är förutsatt i gällande lagstiftning.
fastighetsägare, fiskevattenägare och andra berörda samt genom annonsering på myndigheternas hemsidor etc., informera om övergången till RH 2000 och att ersättningsmöjlighet finns för den som upplever sig lida ekonomisk skada på grund av att referensnivån har ändrats.
8. Äganderätt till allmänt vatten
Enligt direktiven ska äganderätten till allmänt vatten utredas. Frågan har uppmärksammats bl.a. genom Kammarkollegiets skrivelse till Näringsdepartementet1 där de oklarheter som finns angående äganderätten till allmänt vatten lyfts fram. Enligt kollegiet är den rättsliga statusen för allmänt vattenområde och respektive myndigheters befogenhet att agera i frågor med koppling till detta område oklar. Staten har i dag rätt att med stöd av lagen (1966:314) om kontinentalsockeln och lagen (1966:319) om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden ta ut avgift för utvinning av naturtillgångar inom allmänt vattenområde. Kollegiet menar i sin skrivelse att det i lämpligt sammanhang bör övervägas om denna rätt ska utvidgas till att även täcka andra typer av kommersiellt nyttjande av allmänt vattenområde och de naturtillgångar som återfinns inom detta område. Även i Havsplaneringsutredningens betänkande Planering på djupet – fysisk planering i havet (SOU 2010:91) uppmärksammas att rättsläget när det gäller statens rätt att bestämma över dispositionsrätten till allmänt vatten och att ta ut avgift för denna rätt är oklart. Samtidigt är möjligheten att ta ut avgift eller ersättning för att nyttja naturresurser ett viktigt medel för att göra havsförvaltningen ekosystembaserad.
8.1. Vem äger allmänt vatten?
Allmänt vattenområde utgör del av svenskt sjöterritorium men ingår inte i fastighetsindelningen. Området kan därför inte ägas av någon enskild. Däremot skulle staten kunna anses ha en äganderätt till området. Lantmäteriet har på uppdrag av Havsgränsutredningen
utrett denna fråga. Slutsatserna redovisas i Lantmäteriets promemoria Äganderätten till allmänt vatten, bilaga 10 till detta betänkande. Enligt Lantmäteriet är det svårt att hitta stöd för att den svenska staten, eller för den del någon annan, kan anses ha en äganderätt till det allmänna vattenområdet. Varken förarbeten, doktrin eller praxis ger något tydligt stöd för att statens rätt till det allmänna vattenområdet skulle kunna karaktäriseras som en privaträttslig äganderätt. Det mesta talar i stället för att området är en ”riksallmänning” och att statens rätt till området är att beteckna som en offentligrättslig höghetsrätt. Detta innebär att staten har en rätt att förfoga över området genom lagstiftning.
Avgränsningen av allmänt vatten regleras som beskrivits i kapitel 7 genom lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde. Syftet med lagen är att fastställa gränsen mellan allmänt och enskilt vattenområde. Lagen reglerar däremot inte äganderätten till det allmänna vattenområdet. Frågan diskuterades dock i förarbetena till lagen, bl.a. genom Kammarkollegiets yttrande om dispositionen av allmänt vattenområde. I prop. 1950:59 (sid. 20) återges kollegiets yttrande enligt följande.
Det kan frågas, hur rättsläget blir, om det gäller att taga i anspråk område utanför strandfastighets ägovälde. Kan statsverket utkräva ersättning för vass- och tångtäkt vid holmar och skär eller för det fria vattenområdets begagnande till anläggning av timmermagasin, hamnar eller större bryggor? För utförande av t.ex. en hamnanläggning utanför strandfastighets ägovälde synes det vidare ej bliva till fyllest med vattendomstols tillstånd utan även komma att erfordras en upplåtelse från Kungl. Maj:t. Vad redan befintliga anläggningar för industriella ändamål eller samfärdsel beträffar, synes det kunna övervägas, om ej deras bibehållande utan särskilt tillstånd bör lagfästas i övergångsbestämmelser till lagen. Lösningen av dessa problem är måhända att finna i en regel, som utsäger att till fastighet hör fast anläggning även till den del, den i havet befinner sig utanför fastighetens ägoområde.
I propositionen tar departementschefen dock inte ställning till frågan.
Frågor, som angående dispositionsrätten till allmänt vattenområde, torde icke i detta sammanhang böra upptagas till närmare reglering.2
Det finns inte heller i annan lag någon uttrycklig reglering av att någon ska anses ha äganderätt till allmänt vattenområde. Däremot verkar det råda en bred samsyn om att staten har en rätt att genom lagstiftning styra över användningen av det allmänna vattenområdet; därmed inte sagt att staten också skulle kunna anses ha en privaträttslig äganderätt till detta. Det allmänna vattenområdet skulle även kunna utgöra en ”riksallmänning” med staten som förvaltare och målsman för allmänhetens intresse. I vissa sammanhang har till och med hävdats att det allmänna vattenområdet är ett res nullius (herrelöst land) som inte tillhör någon.
8.1.1. Begreppet äganderätt i detta sammanhang
Vid diskussion om statens eventuella äganderätt till allmänt vatten är det viktigt att veta vilken innebörd som läggs i begreppet äganderätt, och att innebörden har förändrats över tiden. En modern privaträttslig äganderätt brukar definieras negativt på så vis att äganderätten omfattar alla befogenheter som inte är uttryckligen undantagna. Ägandet innehåller dock en mängd olika rättigheter och skyldigheter som varierar till form och innehåll utifrån situation och över tiden. Olika typer av äganderättsanspråk har också under vissa tider skyddats av rättssystemet. I dag ses exempelvis inte hävd eller ockupation som giltiga grunder för äganderätt till mark. Det moderna privaträttsliga ägandebegreppet skulle ge staten befogenhet att disponera över det allmänna vattenområdet som vilken ägare som helst. Som beteckning på denna typ av äganderätt har begreppet dominium ofta använts. Från statens dominium får skiljas statens imperium vilket beskrivs som statens offentligrättsliga höghetsrätt över allt sitt territorium, vare sig detta utgörs av fast mark eller vattentäckt område. I skriften Om allmänt vattenområdes rättsliga ställning3, exemplifieras skillnaden enligt följande.
I kraft av dominium kan kronan utan särskild lagstiftning med ensamrätt exploatera nyttigheter på allmänt vattenområde eller på affärsmässiga grunder upplåta sådan ensamrätt till enskilda. Imperium innebär däremot blott, att staten genom lagstiftning kan inskrida för att reglera exploateringen av dessa nyttigheter.
I många framställningar görs ingen tydlig åtskillnad mellan en statlig privaträttslig äganderätt och statens imperium när man behandlar statens rätt till allmänt vattenområde.
I Hälsingelagen4 föreskrevs att den som äger land äger vatten. Detta syftade sannolikt på land invid vattnet och inte under vattnet (grunden). Rätten till vattnet ansågs alltså tidigare följa äganderätten till stranden. När det gäller fisket kan tilläggas att i dag omfattar äganderätten till en fastighets vattenområde normalt även äganderätten till fisket inom området. Äganderätten till vatten och fiske får bara skiljas åt i vissa fall (se 3 kap. 8 § FBL). Det är dock inte ovanligt att äganderätten till vattnet och fisket är åtskild på grund av äldre bestämmelser. Det förekommer även att fastigheter består enbart av fisket inom ett vattenområde. En sådan fastighet brukar kallas fiskefastighet.5
I nutida svensk rätt är äganderätten till vattenområden primärt en ensamrätt till grunden under vattnet (bottnen). Från denna rätt härleds sedan rätten till andra förfoganden över området, t.ex. rätten att ta sand eller fiska. Denna uppfattning verkar dock ha kommit till klart uttryck först vid mitten av 1800-talet. I svensk rätt behandlas vatten som fast egendom och fastighetsindelningen omfattar även vattnet. Det går inte att exempelvis överlåta vattnet utan att grunden följer med. Frågan om förfoganderätten över vattnet som naturresurs kan inte brytas ut och ses isolerad från frågan om rätten att förfoga över andra naturtillgångar som också ingår i den fasta egendomen, exempelvis skog och grus.6 Om det skulle finnas en statlig äganderätt till allmänt vattenområde, skulle det egentligen vara fråga om en äganderätt till grunden, varifrån man kan härleda en rätt att förfoga över det ovanförliggande vattenområdet. Beträffande själva vattnet (vattenpelaren) används ofta begreppet rådighet eftersom uttrycket äganderätt inte använts om något så flyktigt som vatten.
8.1.2. Kuststaternas suveränitet över haven
Även inom folkrätten har från tid till annan diskuterats strandstatens rätt till haven. Syftet har främst varit att försöka fastställa territorialhavets utsträckning, dvs. hur långt ut i havet från stranden som en stats territorium får sträcka sig. Även teorier om vilken sorts rätt staten har till havsområdet har då lagts fram. När det gäller allmänt vatten utgör detta i sin helhet en del av svenskt sjöterritorium, varför äganderätten till området i dag måste betraktas som en inomstatlig angelägenhet. Det kan ändå ur ett historiskt perspektiv vara av intresse att se tillbaks på vilka teorier som har påverkat den situation vi har i dag i syfte att få en viss förståelse för det oklara läget som råder när det gäller äganderätten. Kan havet ägas av någon?
Torsten Gihl återger utvecklingen av dessa teorier i utredningen Gränsen för Sveriges territorialvatten (SOU 1930:6). Enligt Gihl råder det i den folkrättsliga doktrinen inget tvivel om att kuststaten äger full suveränitet över inre vatten, dvs. staten har samma rätt över detta som över landterritoriet. När det gäller rätten till det så kallade yttre territorialvattnet har det dock rått skiftande meningar. Frågan har diskuterats flitigt i den folkrättsliga litteraturen och uppfattningar om alltifrån absolut mer eller mindre obegränsad suveränitet till att staten endast äger ett visst antal begränsade rättigheter över havet har förekommit. Enligt den förra teorin äger kuststaten alla de rättigheter över territorialhavet som inte av folkrätten uttryckligen undantagits, medan i det senare fallet staten äger endast de rättigheter som redan av folkrätten uttryckligen tillagts densamma.7
Rättigheter som enligt folkrättslig praxis tillkommer kuststaten med avseende på territorialhavet och som därigenom kan utövas gentemot främmande fartyg var enligt Gihl8: rättskipning i en viss omfattning; jakt och fiske; utövande av tulluppsikt; utfärdande av föreskrifter angående sjöfart, sjösäkerhet, lotsväsendet, sanitetsväsendet etc.; fastställandet av bestämmelser angående sjöcermoniel (salut och dylikt). Utöver dessa rättigheter konstaterade Gihl att det även förelåg vissa inskränkningar i kuststatens rätt att förfoga
över territorialhavet. Kuststaten kunde t.ex. inte avhända sig sitt territorialhav eller delar av detta till annan stat, annat än tillsammans med den kuststräcka utmed vilken havet är beläget. Territorialhavet var alltså ett bihang till landterritoriet. Vidare kunde kuststaten inte förbjuda eller hindra andra stater att passera genom territorialhavet (oskadlig genomfart). Rätt till oskadlig genomfart förelåg dock inte på inre vatten.9 Då gränsen mellan enskilt vatten och allmänt vatten jämfört med gränsen mellan inre vatten och territorialhav för svenskt vidkommande inte är densamma, innebär detta att oskadlig genomfart även kan förekomma på enskilt vatten. Gihls uppfattning var att, om man ur de befogenheter som kuststaten enligt då gällande folkrätt ägde över territorialhavet försökte dra slutsatser rörande dess rättsliga natur, blev resultatet att övervägande skäl talade för att kuststaten äger suveränitet över territorialhavet.
Den folkrättsliga diskussionen har dock, särskilt i äldre tider, huvudsakligen följt en annan linje. Diskussionen har fokuserat på huruvida havet kan tas i besittning – om havet kan bli föremål för ockupation. Denna frågeställning är av betydelse om man betraktar statens rätt till havet som äganderätt.10 Under 1600-talet framställde holländaren Hugo Grotius sina teorier huruvida havet kan vara föremål för äganderätt. Med utgångspunkt från att enskild äganderätt förvärvas genom besittningstagande – ockupation – och att en stats rätt till sitt territorium förvärvas på samma sätt, diskuterades om havet kan tas i anspråk genom ockupation. Grotius ansåg att så inte var fallet när det gäller det öppna havet. Han menade att då det vida havet inte kan göras till föremål för besittningsrätt, kunde det inte heller göras till föremål för äganderätt. Vattenområdet närmast kusten, det vatten som syns från land samt bukter och sund, kunde enligt Grotius däremot tas i besittning.11 Enligt Gihl blev det den av Grotius utvecklade uppfattningen – dvs. att havet är fritt men att delar av detsamma (innanhav, bukter och det närmast kusten belägna vattenområdet som kan behärskas från stranden) kan tas i besittning – som kom att påverka folkrättens ståndpunkt i fråga om havets frihet och territorialhavet.12
Exempel på andra teorier om att havet eller delar av detta kan tas i besittning finns från tidigt 1700-tal. Då, när principen om kanonskottsvidden som gräns för territorialhavet gjordes gällande, ansågs (bl.a. av holländaren Cornelius van Bynkershoek) att så var fallet. Åtminstone gällde detta den del av havet som låg inom ett kanonskotts räckvidd från stranden. Bynkershoek gjorde gällande att kuststatens herravälde över territorialhavet inte bara innebar offentligrättslig suveränitet (imperium), utan även full äganderätt.13
Ur folkrättslig synvinkel menade Gihl att problemställningen om kuststaternas suveränitet över territorialhavet innebär uteslutande offentligrättsliga befogenheter (imperium) eller om den innebär äganderätt (dominium) måste anses vara utan betydelse.14
Det bör först anmärkas, att frågan i den folkrättsliga diskussionen blivit över hövan invecklad därigenom, att man särskilt i äldre tider laborerat med ett av det privaträttsliga äganderättsbegreppet starkt påverkat suveränitetsbegrepp och därigenom föranletts att använda en myckenhet av tid och utrymme på att diskutera frågan, huruvida staten har äganderätt (dominium, droit de propriété) över sitt territorialvatten eller endast offentligrättsliga befogenheter (jurisdiktion, imperium) över detsamma. Detta äldre (patrimoniella) suveränitetsbegrepp har emellertid som bekant i den moderna statsrätten fått vika för ett suveränitetsbegrepp av rent offentligrättslig art. Suveräniteten innebär den högsta legislativa och administrativa makten över ett visst territorium och är således intet annat än imperium; diskussionen om, huruvida strandstatens rätt över territorialvattnet innebär äganderätt eller jurisdiktion, dominium eller imperium, har förlorat sin betydelse, såsom utgående från en föråldrad frågeställning. Om man tillerkänner strandstaten suveränitet över territorialvattnet med därav följande lagstiftningsmakt, torde det ankomma på strandstatens interna lagstiftning att reglera äganderättsförhållandena och övriga privaträttsliga förhållanden inom territorialvattnet, varvid dock givetvis intet intrång får göras i den internationellrättsliga fastslagna passagerätten med därav följande konsekvenser.15
Trots dessa slutsatser menade Gihl ändå att staten har äganderätt till allmänt vatten, bl.a. då man enligt honom får anta att det inom svensk territorium inte finns något område som är ”res nullius”. Goda skäl talar då för att betrakta allt fiskevatten, som inte ägs av annan, som statens egendom i privaträttslig mening.16 Gihl härledde sin uppfattning bl.a. från Gustaf Vasas brev från år 1545 samt från den gällande lagstiftningen angående förbud mot stentäkt i Öresund samt straff för utlänningars fiske på allmänt vattenområde17.
8.1.3. Kan staten anses ha äganderätt till allmänt vatten?
Den hittills mest omfattande utredningen avseende äganderätten till allmänt vattenområde har gjorts av Svante Bergström. Hans utredning Om allmänt vattenområdes rättsliga ställning publicerades 1957, och innehåller dels en omfattande genomgång av äldre stadganden, rättspraxis, uttalanden i förarbeten och i rättsvetenskaplig litteratur, dels en diskussion kring de slutsatser som Bergström själv drar av det genomgångna materialet (se nedan).
En annan genomgång av frågan skedde på 1960-talet och presenterades i Kammarkollegiets betänkande Allmänt vattenområde (B I nr 566). Betänkandet togs fram på uppdrag av Kungl. Maj:t. I uppdraget ingick att lägga fram förslag till lagstiftning varigenom kronan förklarades som ägare till det allmänna vattenområdet. Följaktligen föreslogs lagregler som tillförsäkrade kronan äganderätten till allmänt vatten. Kollegiet föreslog också att allmänt vattenområde skulle betraktas som fastigheter och redovisas i fastighetsregistret.18 När det gäller de begränsande rättigheter i allmänt vattenområde som sedan tidigare innehades av andra än staten, drog kollegiet slutsatsen att dessa skulle bestå, trots att staten förklarades som ägare, och att inga förbehåll behövde göras i sammanhanget.19 Vidare föreslogs även att staten skulle lämna samtycke om byggande i vatten (t.ex. hamnar och utfyllnad) skulle påverka gränsen mot allmänt vatten.20 Betänkandet fick ett blandat mottagande. Flera tunga remissinstanser var kritiska. De ansåg att betänkandet
inte tillräckligt ingående redogjorde för vilken rättslig status det allmänna vattenområdet kunde anses ha utan explicit reglering. Vidare efterfrågades en mer utförlig utredning av förekomsten av rättighetshavare inom det allmänna vattenområdet. Även vissa frågor om gränsdragningen mellan allmänt och enskilt vatten samt om fastighetsredovisning och fastighetsbildning blev föremål för kritik. Betänkandet ledde aldrig till lagstiftning, utan ärendet skrevs av mot regeringens proposition (1966:114) med förslag till lag om kontinentalsockeln.21
I propositionen uttalade departementschefen följande beträffande statens rätt till havsbottnen:
Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar bör i enlighet med utredningens förslag förklaras tillkomma staten. Att dessa rättigheter tilläggs staten inom det område som omfattas av konventionen, dvs. den del av kontinentalsockeln som är belägen utanför territorialgränsen, synes naturligt. I fråga om havsbottnen innanför territorialgränsen har utredningen utgått från att äganderätten till allmänt vattenområde i enlighet med det av kammarkollegiet år 1965 framlagda förslaget skall genom särskild lagstiftning tillerkännas staten. Detta förslag har vid remissbehandling fått ett övervägande positivt mottagande. En legal förklaring av statens äganderätt till allmänt vattenområde aktualiserar emellertid flera i kammarkollegiets betänkande berörda frågor, som sköts åt sidan eller lämnades öppna när 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde genomfördes. Dit hör frågor om fastighetsbildning och fastighetsredovisning samt vissa frågor om gränsdragningen mellan enskilt och allmänt vatten. I dessa delar har kollegiets förslag mött stark kritik. Det är därför enligt min mening inte möjligt att nu lösa dessa frågor. Med hänsyn härtill torde inte heller frågan om lagstiftning angående statens äganderätt till allmänt vattenområde f.n. böra tas upp. Detta synes emellertid inte behöva påverka den mera begränsade frågan om rätt till naturtillgångar på havsbottnen inom allmänt vattenområde i havet. Som förut nämnts fastslogs år 1953 i lag, att rätten till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde tillkommer staten. Enligt min mening synes det rimligt att i samband med nu ifrågavarande lagstiftning även rätten till övriga naturtillgångar på havsbottnen inom sådant område i havet – som är undandraget enskild äganderätt – tillerkänns staten. Härigenom blir förutsättningarna för en reglering beträffande havsbottnens naturtillgångar desamma innanför och utanför territorialgränsen.22
Vidare anförs i specialmotiveringen:
Som framgår av vad jag anfört i den allmänna motiveringen innebär min anslutning till utredningens förslag i denna paragraf inte något ställningstagande till frågan hur statens rätt till allmänt vattenområde bör generellt bedömas. Den utredning som kammarkollegiet gjort i denna fråga och som utmynnar i förslag om att allmänt vattenområde skall tillhöra staten bör som jag tidigare framhållit inte läggas till grund för lagstiftning. Om den nu föreslagna lagstiftningen om kontinentalsockeln genomförs, synes i varje fall f.n. inte något behov föreligga av en lagstiftning om rätten till allmänt vattenområde. Frågan kan emellertid senare få upptagas till förnyad prövning.23
Frågan om statens rätt till nyttigheter på havsbottnen hade dock diskuterats redan innan lagen (1966:314) om kontinentalsockeln aktualiserade frågan, nämligen år 1951 då ett privatägt bolag fick tillstånd av dåvarande vattendomstolen att suga sand på allmänt vattenområde. Kammarkollegiet ansåg med anledning av detta att nyttigheter som denna inte fick tillgodogöras på allmänt vattenområde utan Kungl. Maj:ts tillstånd. Kammarkollegiet argumenterade för att den aktuella sandtäkten närmast var jämförlig med vanlig grustäkt, eller kanske snarare med tillgodogörande av mineral på kronojord. Detta fick till följd att en proposition utarbetades 1953 i syfte att reglera statens rätt till ersättning. Efter en redogörelse för behandlingen av frågan om den rättsliga karaktären av allmänt vattenområde i olika sammanhang konstaterade departementschefen att det måste anses oklart vilken rättslig ställning man kan tillägga allmänt vattenområde:
Det kan anses tillhöra kronan, men man kan måhända också hävda, att det på annat sätt är en det allmännas tillhörighet eller att det icke tillhör någon.24
I propositionen uttalar departementschefen även följande:
Avgörande för frågan huruvida kronan enligt gällande rätt äger uttaga avgift för rätten till sandtäkt å allmänt vattenområde torde vara om denna rätt är förbehållen kronan eller om den i princip tillkommer envar. På grund av ofullständigheten i gällande lagstiftning på detta område kan det ifrågasättas huruvida något säkert svar därpå kan lämnas. Starka skäl talar emellertid för att rätten till sådan sandtäkt, varom här är fråga, bör tillkomma kronan. Det kan nämligen av flera orsaker
ej vara rimligt att naturtillgångar, belägna på områden undandragna enskild äganderätt, skall kunna tillgodogöras av enskilda i betydande omfattning. Det synes därför genom lagstiftning böra fastslås, att rätten till sandtäkt å allmänt vattenområde tillkommer kronan.25
Departementschefen konstaterade därefter att det lämpligaste sättet att säkra kronans rätt till sandtäkt på allmänt vattenområde var att genom lag förklara att allmänt vattenområde tillhör kronan. För att göra detta skulle man dock behöva utreda de begränsade rättigheter till allmänt vattenområde som enligt lag eller annars tillkom enskilda och som även framdeles skulle bestå. Någon sådan utredning förelåg inte och departementschefen konstaterade att en legal förklaring av kronans äganderätt till allmänt vattenområde fick anstå i avvaktan på en sådan utredning. I stället nöjde man sig med en mera provisorisk lösning och reglerade bara den aktuella frågan om rätt till sand-, grus- och stentäkt.26 I lagrådets yttrande över lagförslaget betonades att förslaget inte innefattade något ställningstagande till frågan hur rättsläget mera generellt borde bedömas.27 Till följd av propositionen fick Kammarkollegiet det ovan redovisade uppdraget angående äganderätten till allmänt vattenområde.
Sedan Kammarkollegiets förslag förkastades har frågan om det allmänna vattenområdets rättsliga status inte närmare berörts av lagstiftaren. Som angetts inledningsvis under detta avsnitt aktualiserades emellertid frågan igen genom Havsplaneringsutredningens betänkande Planering på djupet – fysisk planering av havet (SOU 2010:91). Lantmäteriet har därför på uppdrag av utredningen närmare studerat frågan om staten kan anses som ägare till allmänt vattenområde. Här presenteras en sammanfattning av Lantmäteriets genomgång och de slutsatser myndigheten drar av denna.
Regalrätten
En första fråga som ställs är om man med stöd av regalrätten kan hävda att staten är ägare till allmänt vatten. Under framförallt 1600- och 1700-talet men även senare gjorde kungamakten gällande att den ägde en så kallad regalrätt, dvs. att all okultiverad mark tillhörde kronan. År 1542 förklarar Gustav Vasa att ”sådana ägor som obygde liggie höre Gud, Oss och Sverigis Crone till och ingen annan”. De marker som inte var någons egendom skulle tillhöra kronan. I 1683 års påbud om skogarna fanns för första gången klart uttalade bestämmelser om företagande av avvittring, dvs. avskiljande av kronans mark från de enskilda hemmanens och byarnas ägoområden. Påbudet har ansetts innebära att kronan, med formellt stöd av Gustav Vasas brev, framställde privaträttsliga anspråk på sådana avlägset belägna områden som var att anse som skogsmarker. Påbudet byggde på grundsynen att all mark i Sverige hade en ägare – om inte någon annan så i vart fall staten.
Ett förhållande man måste ta i beaktande när man överväger om regalrätten kan vara en grund för statens äganderätt till allmänt vatten är att innebörden av begreppet regalrätt inte är helt enkel att inordna i en nutida rättsuppfattning. Gihl hänvisar beträffande begreppet till den sammanblandning av privaträttsliga och offentligrättsliga synpunkter som präglade äldre tiders finansrätt och statsrätt överhuvudtaget.28 Även om kungamakten hävdade sin regalrätt så innebar det inte nödvändigtvis att man hävdade en äganderätt, utan det kunde röra sig om en svagare rätt, t.ex. att staten anknöt ett ekonomiskt intresse till vissa resurser.29
Det är främst fiskeregalet som är av intresse för frågan om staten kan hävda äganderätt till allmänt vatten. Fisket har alltid utgjort den främsta nyttigheten på allmänt vattenområde och praktiskt taget allt material från äldre tid avseende allmänt vatten rör fiskerätten.30 Med detta i beaktande kan man även diskutera vilken mening som läggs in i begreppen ”fiske” och ”fiskevatten” som används i äldre författningar. Det har också gjorts en analys över hur man historiskt har betraktat vattenområden. Under 1700-talet användes begreppen ”fiske” och ”fiskevatten” som synonyma med
vattenområde, då detta hade sitt egentliga värde genom just fisket. Mot slutet av 1800-talet sker en förskjutning, och begreppen ”fiske” och ”fiskevatten” avser nu endast rätten att fiska. Samtidigt börjar man härleda dispositionsrätten över vattenområdet ur äganderätten till grunden.31
Redan på landskapslagarnas tid ansågs fisket tillkomma den som ägde vattnet. Svenska staten har sedan medeltiden på olika sätt förfogat över fisket i de vatten som omger Sverige, och det finns formuleringar som visar att fisket ansågs tillhöra kronan genom dess rätt att ta ut avgift för fisket. Däremot är det inte säkert att man därmed menade att fisket var kronans egendom i privaträttslig mening. I ett brev från år 1545 säger sig Gustav Vasa ha varit överens med rikets råd om att ”alla strömmingsfisken och fiskeläger, som utmed saltsjön sig sträcka, skola efter denna dag bliva och kallas, som de ock med rätta äro, Konungens rätta allmänningar”. Samma brev föreskrev att kungen skulle ha en tredjedel av saltsjöfisket liksom av andra allmänningar, och upprepade regeln från Hälsingelagen att den äger vatten som äger land. Det konstaterades att fisket närmast stranden var förbehållet strandägarna, men att fisket därutöver skulle få nyttjas av envar mot avgift. Kronans regalrätt till fisket i Saltsjön respekterades allmänt under de två följande århundradena, fram till tillkomsten av 1766 års fiskeristadga. Denna innebar en väsentlig förändring i lagstiftningen. Fiskeristadgan inleddes med en bestämmelse där fisket i öppna havet förklarades vara fritt för varje svensk undersåte utan avgift till kronan. Syftet var att främja fiskerinäringen. Härmed anses staten ha avsagt sig fiskeregalet.32
Bergströms utredning
I sin utredning Om allmänt vattenområdes rättsliga ställning prövar Bergström huruvida staten enligt fyra hypotetiska grunder kan anses ha äganderätt (dominium) över allmänt vattenområde och avvisar samtliga. De fyra grunderna är äganderätt till grunden, omtydning av fiskerätt (dvs. fiskeregalet) till äganderätt, omtydning av annan regalrätt än fiskerätt till äganderätt samt allmän rättsprincip
(för en genomgång av dessa och skälen till varför de avvisas, se Lantmäteriets utredning, bilaga 10). Eftersom statens dominium till allmänt vattenområde inte kan styrkas drar Bergström slutsatsen att det allmänna vattenområdet saknar ägare och bör betraktas som en ”riksallmänning” med kronan som förvaltare och som målsman för allmänningsintresset. En legal förklaring om kronans äganderätt skulle därför innebära en ändring av gällande rätt. Ett alternativ till en sådan förklaring är att staten får fortsätta att bestämma över det allmänna vattenområdet genom lagstiftning.33
En förklaring till Bergströms påstående att det allmänna vattenområdet saknar ägare är att ”det ännu icke i någon lagligt gällande ordning försetts med ägare”. Bergström beskriver att det länge har varit en främmande tanke att ett vattentäckt område utan anknytning till en strand skulle kunna vara fast egendom och som sådan föremål för äganderätt. Statens äganderättsanspråk har dessutom framdrivits av ett bestämt ekonomiskt behov. Exempelvis var det den norrländska gruvhanteringens behov av skog som drev fram avvittringen34. Det var först i samband med lagstiftningen om rätt till sand-, grus- och stentäkt som det framkom ett behov för staten att göra gällande en äganderätt till allmänt vattenområde.35
Tiden efter Bergström
Lantmäteriet har även undersökt om det har inträffat något efter Bergströms utredning som kan leda till en annan bedömning, dvs. att staten kan hävda äganderätt till allmänt vattenområde.
I detta avseende återges Gabriel Michaneks slutsatser i avhandlingen Energirätt, från 1990, där han har undersökt hur lagstiftaren har sett på frågan om statlig äganderätt till allmänt vattenområde efter Bergströms utredning. Michanek konstaterar att lagstiftaren både när det gällt 1953 års lag om rätt till sand-, grus- och stentäktlag inom allmänt vattenområde och 1966 års kontinentalsockellag utgår från att gällande rätt är oklar. Michanek noterar att Bergströms utredning inte har ifrågasatts i doktrin eller lagförarbeten
efter år 1957, och tillägger att någon systematisk undersökning motsvarande Bergströms saknas i den rättsvetenskapliga doktrinen. Bergströms utredning förefaller, enligt Michanek, övertygande i den meningen att det saknas klart stöd för en statlig äganderätt till området, och även Michanek själv kommer fram till denna slutsats.36
Ett rättsligt avgörande som kan vara av visst intresse för om regalrätten kan läggas till grund för statens äganderätt är Högsta domstolens dom i det så kallade Skattefjällsmålet (NJA 1981 s. 1)37, där statens äganderättsanspråk avseende de så kallade skattefjällen i norra Jämtland behandlas ingående. I domen resonerar Högsta domstolen (HD) kring regalrättens betydelse för uppkomsten av en privaträttslig statlig äganderätt. I målet skulle HD bl.a. ta ställning till ifall samerna eller staten ska anses som ägare till skattefjällen. Det är enligt HD ostridigt att skattefjällen var herrelöst land (res nullius) när samerna började nyttja dem. HD anser att det är tveksamt om Gustav Vasas brev den 20 april 1542 avser även lappmarkerna och finner inga belägg för att kronan skulle ha framställt några privaträttsliga anspråk på fjälltrakterna under perioden fram till 1640-talet. 1683 års påbud om skogarna innebär enligt HD att kronan, med formellt stöd av Gustav Vasas brev, framställde privaträttsliga anspråk på sådana avlägset belägna ägarlösa områden som var att anse som skogsmarker. Författningen tar alltså sikte på skogsmarker, och något kronans anspråk på fjällvidderna framträder inte. I stället blev den fortsatta utvecklingen, och den tolkning som påbudet fick, avgörande. Påbudet byggde på grundsynen att all mark i Sverige hade en ägare – om inte någon annan så i vart fall staten. I domen redovisar HD åtskilliga uttalanden som visar att man under en längre tid, i vart fall från 1800-talet och framåt, i olika sammanhang har utgått från att den aktuella marken ägdes av staten och även agerat i enlighet med detta. Myndigheternas behandling av skattefjällen på 1820- och 1830-talen talar för att fjällen då betraktades som kronomark. HD beskriver hur utvecklingen under 1800-talet har kännetecknats av en tilltagande statlig maktutövning beträffande skattefjällen. Även om denna till en början skulle kunna uppfattas som uttryck för den allmänna höghetsrätt som staten hade
över sitt territorium, har det med tiden blivit allt tydligare, att myndigheterna ansett sig kunna förfoga över områdena som kronomark. Det får enligt HD antas att denna ståndpunkt byggde på 1683 års påbud eller Gustav Vasas brev. I vart fall torde praxis ha byggt på föreställningen, att staten i enlighet härmed hade äganderätten till all mark som inte bevisligen ägdes av annan – en uppfattning som med tiden kom att framstå som en allmänt accepterad rättsgrundsats. Myndigheternas åtgärder visade även tydligt att man inte godtog någon samisk äganderätt till fjällen. Sammantaget finner HD att staten, framför samerna, ska anses som ägare till skattefjällen, ytterst på grund av 1683 års påbud. Samernas rätt har inskränkt sig till en stark bruksrätt.
I en dom från 2003 (NJA 2003 c 44) avseende en äganderättsutredning av ett stort antal holmar och skär inom allmänt vattenområde kom frågan om äganderätten till allmänt vattenområde också upp. Lantmäterimyndigheten fann att de flesta av de berörda holmarna och skären var enskilt ägda. Någon holme ansågs vara kronoholme tillhörig staten och vissa andra holmar och skär ansågs ingå i allmänt vattenområde. Den överklagade delen av äganderättsutredningen rörde ett antal holmar och skär som lantmäterimyndigheten ansåg var enskilt ägda. Underinstanserna däremot ansåg att dessa holmar och skär var så små att de fick anses ingå i det allmänna vattenområdet enligt lagen (1950:595) om gräns mot allmänt vattenområde och att staten därigenom erhållit äganderätten. HD skriver följande:
Underinstanserna har bedömt att landbildningarna ägs av staten därför att de ingår i allmänna vattnet. Att landbildningar ingår i allmänna vattnet innebär emellertid inte att de också skall redovisas som ägda av staten i äganderättsförteckningen (se t.ex. NJA 1966 II s. 382 ff).
HD:s resonemang talar för att man inte ser staten som ägare till det allmänna vattenområdet. Den hänvisningen HD gör avser uttalandet i förarbetena till 1966 års kontinentalsockellag där departementschefen resonerar kring en legal förklaring om statens äganderätt till det allmänna vattenområdet (se inledningsvis i avsnitt 8.1.3).
Lantmäteriets slutsatser
Lantmäteriet drar av sin genomgång slutsatsen att det är svårt att med någon säkerhet hävda att regalrättens framväxt har medfört en statlig äganderätt till allmänt vattenområde. Även om det har funnits regalrättsliga anspråk på området så har dessa snarast varit ett uttryck för statens allmänna höghetsrätt.
I Skattefjällsmålet resonerar HD kring att det kom att framstå som en allmänt accepterad rättsgrundsats att staten hade äganderätten till all mark som inte bevisligen ägdes av annan. Lantmäteriet menar att eftersom målet handlar om motstående äganderättsanspråk blir det aldrig aktuellt att tillämpa principen om statens äganderätt till mark som inte ägs av annan. När HD kommer fram till att staten, framför sameparterna, ska anses som ägare till skattefjällen är det inte på grund av nämnda princip utan på grund av 1683 års påbud och den tolkning som påbudet fick.
Det är enligt Lantmäteriet svårt att hävda att 1683 års påbud var tillämpligt på det allmänna vattenområdet eller att påbudet skulle ha givits en sådan tolkning i praxis. Däremot skulle man kunna hävda att den rättsprincip som påbudet byggde på är tillämplig även på det allmänna vattenområdet. En viktig skillnad är dock att staten inte har ansett sig kunna förfoga över det allmänna vattenområdet på samma sätt som områden på land, t.ex. skattefjällen och kronoholmarna. I stället har man konsekvent uttryckt en tvekan inför en statlig äganderätt till det allmänna vattenområdet. Detta framgår av olika uttalanden i förarbeten, doktrin och praxis. Även om den nämnda principen kom att framstå som en allmänt accepterad rättsgrundsats på land så har den alltså inte tillämpats på ett sådant sätt på det allmänna vattenområdet. Lantmäteriet anser därför inte heller att någon statlig äganderätt till det allmänna vattenområdet kan anses ha uppstått med hänvisning till principen om statens äganderätt till mark som inte ägs av annan. Även HD:s beslut i NJA 2003 C 44 talar enligt Lantmäteriet för en sådan slutsats.
Sammanfattningsvis anser Lantmäteriet att det är svårt att hitta stöd för att den svenska staten, eller för den delen någon annan, ska anses ha en privaträttslig äganderätt till det allmänna vattenområdet. Mycket talar i stället för att området är en ”riksallmänning” och att statens rätt till området är att beteckna som en offentligrättslig höghetsrätt. Detta innebär att staten har rätt att
förfoga över området genom lagstiftning. Bergström sammanfattade år 1957 rättsläget med orden ”allmänt vattenområde saknar ägare, därför att det ännu icke i någon lagligt gällande ordning försetts med ägare”. Hans slutsats står sig enligt Lantmäteriet väl än i dag.
På senare tid har frågan om statens rätt till allmänt vatten aktualiserats ytterligare. Trots den osäkerhet som rått slår regeringen fast i prop. 2013/14:186 Hushållning med havsområden att den förfoganderätt staten har över allmänt vatten inte kan jämställas med äganderätt, men att dispositionsrätten över allmänt vatten tillkommer staten.
Det område inom Sveriges territorialhav som inte indelats i fastigheter utgörs av allmänt vattenområde. Detta område kan inte ägas av enskild och den förfoganderätt staten har över området kan inte heller den jämställas med äganderätt. Staten har dock genom lag rätt att reglera hur det allmänna vattenområdet används, likväl som staten genom lag styr övrig markanvändning inom territoriet. Dispositionsrätten över allmänt vatten tillkommer staten. I de fall staten inte reglerat frågan om rådighet i en författning, behöver den som vill utföra en viss åtgärd eller bedriva en viss verksamhet vända sig till staten med en begäran om rådighetsmedgivande.38
8.2 Statens rätt till allmänt vatten
8.2.1 Vad har staten för rätt till allmänt vattenområde?
Om staten inte anses äga allmänt vattenområde – vad gäller då? Det alternativ till statlig äganderätt som kvarstår är att det allmänna vattenområdet får betraktas som en ”riksallmänning” som kan nyttjas av varje svensk medborgare utan att någon genom besittningstagande (ockupation) kan förvärva äganderätt eller annan ensamrätt till området eller någon del därav.39
Staten har rätt att genom lag reglera hur det allmänna vattenområdet används, likväl som staten genom lag styr övrig markanvändning inom territoriet. Den lagstiftning som finns och som reglerar markanvändning, t.ex. miljöbalken samt plan- och bygglagen, gör ingen skillnad på enskilt och allmänt vatten. Däremot är, som redovisats ovan, rättsläget mer oklart när det gäller statens rätt att bestämma över dispositionsrätten och att ta ut avgift för denna.
Naturtillgångar på havsbottnen
Det finns dock några exempel på när statens dispositionsrätt till allmänt vatten är reglerad i lag. I lagen (1966:314) om kontinentalsockeln framgår av 2 § att rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar tillkommer staten. Staten förfogar alltså över naturtillgångarna på kontinentalsockeln. Kontinentalsockeln utgörs av den långsamt sluttande del av havsbottnen som är belägen mellan stranden och den branta sluttningen ned mot de stora havsdjupen. Enligt UNCLOS och dess föregångare har kuststaten tillerkänts suveräna rättigheter att utforska och tillgodogöra sig naturtillgångar på sockeln, även om sockeln ligger utanför territorialgränsen. I Sverige definieras kontinentalsockeln som havsbottnen och dess underlag från gränsen för allmänt vattenområde och utåt, så långt som regeringen bestämmer (1 §), dvs. på allmänt vatten i havet innanför territorialgränsen såväl som utanför denna gräns. Med kontinentalsockelns naturtillgångar avses i lagen mineraliska och andra icke levande naturtillgångar på havsbottnen och i dess underlag samt sådana levande organismer som i det utvecklingsskede, då de kan bli föremål för fångst, antingen är orörliga på havsbottnen eller därunder eller oförmögna till rörelse annat än i ständig beröring med havsbottnen eller dess underlag (1 § andra stycket). Lagen gäller även för geologisk lagring av koldioxid och för undersökning inför utläggning respektive vid utläggning av undervattenskablar i vissa fall (2 b §). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela tillstånd för annan än staten att utforska eller utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln. Ett sådant tillstånd ska avse ett bestämt område och en viss tid. Regeringen kan vidare meddela föreskrifter om att ett visst slag av verksamhet får bedrivas utan tillstånd (3 §). Vid prövning av tillstånd att utforska eller utvinna naturtillgångar från kontinentalsockeln ska miljöbalken tillämpas (3 a §). Ett tillstånd ska förenas med de villkor som behövs för att skydda allmänna intressen och enskild rätt, t.ex. att skydda människors hälsa och miljön. Villkoren kan också avse krav på kartor över arbetena, provtagningar och rapportering av verksamheten (4 §). Enligt 4 b § kan tillstånd bl.a. även förbindas med villkor om att avgifter ska betalas till staten för tillståndet. Avgifterna ska vara beräknade antingen i förhållande till mängden eller värdet av de utvunna produkterna eller av andelar av
dessa eller på något annat sätt. Ett tillstånd får också göras beroende av att säkerhet ställs för kostnaderna för att ta bort anläggningar och för andra åtgärder för återställning. Enligt kontinentalsockelförordningen (1966:315) meddelas tillstånd av regeringen (4 §) samt, när det gäller tillstånd till sand-, grus och stentäkt på ett område som i sin helhet är beläget inom allmänt vattenområde i havet, av Sveriges geologiska undersökning (SGU).
Lagen (1966:319) om rätt till sand-, grus- och stentäkt inom vissa allmänna vattenområden kompletterar kontinentalsockellagen genom att det i denna slås fast att även rätten till sand-, grus- och stentäkt inom allmänt vattenområde i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland tillkommer staten. Enligt kungörelsen (1966:320) om upplåtelse från staten av rätt till sand-, grus- eller stentäkt inom vissa allmänna vattenområden beslutar länsstyrelsen om upplåtelse (1 § första stycket). Upplåtelse ska ske för viss tid, högst tio år, och avse visst område. Vid upplåtelsen ska bestämmas i vilken omfattning sand, grus eller sten får utvinnas. Vidare ska ersättning utgå, om den upplåtna rättens ringa omfattning eller annat särskilt skäl inte föranleder annat (1 § andra stycket). Avtal ska upprättas skriftligen och innehålla samtliga villkor för upplåtelsen. I avtalet ska även erinras om den prövning av verksamheten som kan fordras enligt annan lagstiftning (1 § tredje stycket). Ersättningen ska betalas till länsstyrelsen (2 §).
Jakt och fiske på allmänt vatten
Historiskt har främst fiske, men även jakt, utgjort de viktigaste nyttigheterna inom allmänt vattenområde. Om man går tillbaka till äldre material, är det främst när det gäller dessa nyttigheter som rätten till allmänt vatten berörs. Rätten till jakt respektive fiske i allmänt vattenområde i dag regleras av jaktlagen (1987:259) och fiskelagen (1993:787). I både jakt- och fiskelagen har förutsatts att staten har rätt att förvalta allmänt vattenområde.
Regleringen av utnyttjandet av resurser på enskilt och allmänt vatten genom fiske sker genom fiskeregleringen. Fiskelagen gäller rätten till fiske samt fisket inom Sveriges sjöterritorium och inom Sveriges ekonomiska zon. I vissa fall gäller lagen även svenskt havsfiske utanför den ekonomiska zonen (1 §). Olika regler gäller för
fiske på enskilt och allmänt vatten. Fisket i enskilt vatten tillhör fastighetsägaren (9 §), medan varje svensk medborgare får fiska i allmänt vatten (8 §). Vid tillämpningen av denna reglering har äganderätten till allmänt vatten inte någon betydelse. Fisket regleras med utgångspunkt i att fisken inte tillhör någon utan är en allmän resurs som regleras i det allmänna intresset, såsom beståndsvård eller miljöintresset. Äganderätten till allmänt vatten har inte heller diskuterats som en förutsättning när det gäller de olika försöken att införa en fiskevårdsavgift.
Jakten regleras med samma utgångspunkt som fisket, dvs. att viltet är en allmän resurs. Jaktlagen gäller enligt 1 § inom svenskt territorium och, i de fall det anges särskilt, i ekonomisk zon och vid jakt på det fria havet från fartyg och luftfartyg. Jakträtten tillkommer fastighetsägaren. Enligt 12 § jaktlagen har fastighetsägaren också jakträtt intill 100 meter från strandlinjen på allmänt vatten som gränsar till fastighetens strand (exempelvis en ö där öns längd inte uppgår till 100 meter). På annat allmänt vatten samt holmar, klippor och skär som inte tillhör något hemman (inte ingår i fastighetsindelningen) krävs det däremot tillstånd av myndighet (12 § andra stycket), enligt 47 § jaktförordningen länsstyrelsen. Sedan länge tas en viltvårdsavgift ut av den som jagar, oavsett vem som äger marken där jakten bedrivs.
Rådighetsmedgivande från Kammarkollegiet
Kammarkollegiet har enligt sin instruktion40 till uppgift att företräda allmänt vattenområde i den utsträckning någon annan myndighet inte har till uppgift att göra det. Detta har tolkats som att Kammarko