Prop. 1953:222

('med förslag till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag)',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

1

Nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag); given Stockholms slott den 10 april 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

GUSTAF ADOLF.

Gunnar Hedlund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

5

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1953.

N ärva rande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

stats­

råden

S

köld

, Z

etterberg

, S

träng

, E

ricsson

, A

ndersson

, L

ingman

,

H

edlund

, L

indell

, N

ordenstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, frågan om hälso- och sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden samt anför.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 29 juni 1950 tillkallade min företrädare som departementschef samma dag expeditionschefen i in­ rikesdepartementet E. Montell för att inom departementet verkställa över­ syn av gällande bestämmelser om hälso- och sjukvård vid krig eller krigs­ fara och utreda vissa därmed sammanhängande frågor. Utredningsman­ nen avgav den 19 juli 1952 ett betänkande angående hälso- och sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden (SOU 1952:22).

Över betänkandet har yttranden avgivits av överbefälhavaren efter che­ fernas för armén, marinen och flygvapnet samt försvarets sjukvårdssty­ relses hörande, medicinalstyrelsen, sjukvårdsberedskapsnämnden, eivilför- svarsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, statens organisa- tionsnämnd, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, statens medi­ cinska forskningsråd, vilket åberopat ett av sin subkommitté försvarsmedi- cinska nämnden utarbetat yttrande, överståthållarämbetet efter Stockholms stadskollegiums och civilförsvarschefens i Stockholm hörande, länsstyrel­ serna i samtliga län som regel efter hörande av bl. a. vederbörande förste provinsialläkare, samtliga landsting med undantag av Uppsala läns, Jön­ köpings läns, Kalmar läns södra, Värmlands läns, Örebro läns och Väster­ bottens läns landsting, sjukhusdirektionerna i Göteborg och i Malmö, hälso- och sjukvårdsstyrelsen i Norrköping, sjukvårdsberedningen för lasarettet i Gävle, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska lä­ karesällskapet, Sveriges läkarförbund, svenska militärläkarföreningen, över­ styrelsen för svenska röda korset, riksförbundet Sveriges lottakårer, central­ förbundet för befälsutbildning samt Sveriges civilförsvarsförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

hus eller upprätta nya sjukhus (4 § lagen). Som regel drivs beredskaps- sjukhusen i samma ordning som motsvarande fredssjukhus (7 § lagen). Enligt 1 § 2 mom. förberedelsekungörelsen skall Kungl. Maj:t efter förslag av medicinalstyrelsen, numera sjulcvårdsberedskapsnämnden, fastställa förteckning över beredsltapssjukhusen. Redan i fred skall i mån av behov vissa planer för verksamheten vid sjukhusen utarbetas (2 § samma kung.). Detta arbete tillkommer beträffande sjukhus, som skall upprättas först vid krig, vederbörande sjukhushuvudmän och i fråga om befintliga sjukhus dessas styrelser (chefer).

Gällande förteckning över beredskapssjukhus fastställdes av Kungl. Maj:t den 20 juli 1951. Den omfattar 143 sjukhus med sammanlagt ca 110 000 vårdplatser. Samtliga dessa sjukhus bildas genom mer eller mindre vä­ sentliga förändringar av befintliga fredssjukhus. Några vid krigsfall ny- upprättade civila kroppssjukhus förekommer alltså icke. I förteckningen skiljer man mellan grupp I- och grupp Il-sjukhus. Till grupp I hänföres sjukhusen på orter, som kan förväntas icke utgöra fientliga anfallsmål. Behandlings- och vårdkapaciteten vid dessa sjukhus utbygges mycket kraf­ tigt vid krigsfall. Emellertid är det icke möjligt att lämna de utsatta orterna, vilka oftast är större befolkningscentra, helt utan lokala sjukhusresurser. I varje fall ett förstahandsbehov därav — inrymt i skyddsrum eller i lokaler belägna i ortens periferi — har ansetts böra tryggas. Dessa sjukhus benäm­ nes Il-sjukhus. Med hänsyn till att de största f redssjukhusen väsentligen är belägna på orter, som på grund av sin folkmängd eller av andra skäl kan antagas bli särskilt utsatta för krigshandlingar, kommer vid övergång från freds- till krigsförhållanden en avsevärd förskjutning av den civila sjukhus­ kapaciteten att ske från större städer till mindre orter. Beredskapssjukhusen på mera utsatta orter kommer även, bortsett från storleksordningen, att förete ett utseende, som i hög grad avviker från motsvarande fredssjukhus.

Ledningen av verksamheten vid beredskapssjukhusen skall utövas av medicinalstyrelsen, vilken före avgörandet av ärende rörande sådant sjuk­ hus skall normalt höra sjukhusets styrelse (1 § 2 mom. tillämpningskung.). I medicinalstyrelsen skall vid handläggning av dessa ärenden och andra ärenden av betydelse för krigföringen eller civilförsvaret tjänstgöra en representant för överbefälhavaren och en för civilförsvarsstyrelsen (1 § representantkung.).

Gällande lagstiftning bygger på förefintligheten av två jämställda sjuk­ husorganisationer vid krig. Detta har givetvis medfört behov av samord­ ning. T sådant syfte har i 2 § tillämpningskungörelsen föreskrivits, att Kungl. Maj :t kan förordna att sjukhusvårdsärenden som berör såväl mili­ tära som civila intressen skall av den högsta militära ledningsmyndigheten på området, försvarets sjukvårdsstyrelse, och av medicinalstyrelsen för prövning och fastställelse underställas en av Kungl. Maj :t utsedd sjukhus- vårdchcf. Sådan bar icke utsefts.

V)

10

I stället planlägges utan författningsmässigt stöd att vid krig en orga­ nisation skall upprättas i militär regi för att reglera beläggningen vid militära och civila sjukhus och anordna större sjuktransporter. Denna organisation innebär att nyssnämnda uppgifter skall handhas av en till högkvarteret förlagd beläggningscentral, i vilken även representanter för medicinalstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen skall ingå. Som underorgan till högkvarterets beläggningscentral skall i varje militärbefälsstab finnas en beläggningscentral. Ansvaret för verksamheten vid denna tillkommer stabs- läkaren, vilken därvid biträdes av civilbefälhavarens närmaste medicinale medhjälpare, civilläkaren.

Medicinalstyrelsen och sjukhusvårdschefen, om sådan blivit utsedd, skall vid ledningen av verksamheten vid beredskapssjukhusen efterkomma de direktiv, som överbefälhavaren med hänsyn till krigföringen utfärdar (3 § tillämpningskung.).

I krigssjukhusvårdslagen har slutligen vissa grundläggande bestämmel­ ser intagits om kostnaderna för upprättandet och driften av bl. a. bered­ skapssjukhusen (9 och 10 §§). Härtill återkommer jag i den följande framställningen.

Inom andra grenar av den civila hälso- och sjukvården än kroppssjuk- husvården befinner sig krigsplanläggningen ännu endast i sin början. Den främsta anledningen härtill torde vara, att det först på senaste tid blivit uppenbart att icke endast verksamheten vid kroppssjukhusen utan även annan civil hälso- och sjukvård är av största betydelse i ett krigsfall och därför i behov av planering för omställning till krigsförhållanden. Detta tidigare förbiseende av angivna vårdgrenars betydelse i krig framgår också av den begränsade räckvidden för den i det föregående berörda förord­ ningen den 17 november 1939 om handläggning vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den allmänna hälso- och sjukvården. Syftet med förordningen, vars materiella bestämmelser aldrig varit i tillämpning, är att åstadkomma en samordning mellan andra delar av den militära och civila allmänna hälso- och sjukvården än sjukhusvården. Sålunda har föreskrivits, att ärenden som avser denna verksamhet och berör såväl militära som civila intressen skall för prövning och avgörande överlämnas till en av Kungl. Maj :t utsedd sjukvårdschef (2 §). Denne har att vid full­ görandet av sina åligganden efterkomma de direktiv, som överbefälhavaren med hänsyn till krigföringen utfärdar (3 §).

I fråga om behovet av ny författningsreglering för hälso- och sjukvården i krig och planläggningen härför torde utrednings­ mannen — av ett flertal uttalanden i betänkandets tidigare avsnitt att döma ■— finna detta behov uppenbart. Bland allmänna synpunkter i anslutning till sitt förslag till ny lag i ämnet anför utredningsmannen följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

11

Även om det icke med fog kan sägas att 1939 års författningskomplex beträffande hälso- och sjukvård i krig hittills lagt hinder i vägen för en tidsenlig planläggning på området, finner jag likväl bestämmelserna för ifrågavarande verksamhet i behov av en långtgående översyn och revide­ ring. I nutida planläggning för hälso- och sjukvårdsberedskapen intager visserligen sjukhusverksamheten alltjämt med rätta en framträdande plats men betydande intresse ägnas även andra grenar av hälso- och sjukvården. Jag syftar härvid på sådan verksamhet som hälsovården, epidemibekämp­ ningen i de väsentliga delar den utföres utanför sjukhus, den mycket krä­ vande öppna vården i tjänsteläkardistrikten samt försörjningen med läke­ medel och annan sjukvårdsmateriel. Skäl föreligga icke för att vid för­ fattningsregleringen för krigsfall av den allmänna hälso- och sjukvården utbryta sjukhusverksamheten och giva denna en förhållandevis ingående behandling, medan övriga vårdgrenar, vilka även de som regel äro mycket betydelsefulla i krig, ägnas ingen eller en högst summarisk uppmärksam­ het. De för hälso- och sjukvården i krig erforderliga författningsbestäm­ melserna böra därför i princip täcka hela hälso- och sjukvårdsområdet.

I remissyttrandena förekommer ingen erinran mot vad utredningsmannen sålunda anfört.

Departementschefen. I det totala försvaret ingår hälso- och sjukvården som eu betydelsefull del. Jag finner det därför oundgängligt att en till­ fredsställande krigsberedskap upprättas även på detta område.

Den hälso- och sjukvårdande verksamheten i krig måste för att vara funktionsduglig organiseras på ett sätt som innebär att den i olika av­ seenden avviker från den fredsmässiga ordning som är fastslagen i lag. Jag syftar härvid i första hand på 1940 års sjukhuslag, som reglerar den av landstingen och städerna utanför landsting bedrivna slutna kroppssjuk- vården, men även på epidemilagen och åtskillig annan liknande lagstiftning. Skyldighet för sjukhushuvudmän in. fl. att redan i fred verkställa viss planläggning för krigsorganisationen kan vara erforderlig. De utomordent­ ligt stora krav som kommer att ställas på hälso- och sjukvården i krig gör det vidare nödvändigt att i ett verkställighetsläge kunna tvångsmässigt taga i anspråk personal, lokaler och materiel som behövs för verksamheten. Även detta tvångsmässiga ianspråktagande fordrar förberedelser. Angivna förhållanden måste i sina huvuddrag vara reglerade i lag.

Gällande författningsbestämmelser är icke ägnade såsom underlag för eu effektiv krigsplanläggning beträffande hälso- och sjukvården. De är i huvudsak begränsade till sjukhusverksamheten och icke ens i denna del uttömmande. Lagstiftningen tillkom redan år 1939 och är numera icke tidsenlig med hänsyn till den utveckling både krigstekniken och hälso- och sjukvården sedan dess undergått. Jag finner mig alltså böra föreslå ny lagstiftning i ämnet.

Till sin principiella uppläggning är ifrågavarande lagstiftning betingad

13

krigsförhållanden skulle innebära mycket allvarliga risker för organisatio­ nens funktionsduglighet och slöseri på kvalificerad arbetskraft i ett läge då sträng hushållning härmed är särskilt nödvändig. Bortsett från nämnda sakskäl tala även vissa mera känslobetonade men därför icke betydelselösa skäl emot att delar av den civila hälso- och sjukvården, exvis den av lands­ ting och landstingsfria städer bedrivna kroppssjukhusvården, vid krig inordnas i den militära organisationen eller i civilförsvaret.

Enligt utredningsmannens uppfattning är det sålunda uppenbart, att det allmänt civila medicinalväsendet bör bestå även när hälso- och sjukvår­ den organiseras för krigsförhållanden.

Vidare finner utredningsmannen det icke ens med den vidsträcktaste militära direktivrätt vara organisatoriskt möjligt att för de oundgängliga behov som uppkommer inom krigsmaktens stridande förband låta den hälso- och sjukvårdande verksamheten handhavas av en civil organisation. Sjukvårdstjänsten liksom all annan underhållstjänst inom krigsmakten måste nära samordnas med stridsverksamheten i övrigt.

Även inom civilförsvaret bör — fortsätter utredningsmannen — viss sjukvård bedrivas såsom komplement till den allmänt civila hälso- och sjukvården. Skälen härtill är väsentligen följande.

Det första omhändertagandet av skadade personer måste nära samordnas med andra räddningsåtgärder som odiskutabelt ankomma på civilförsvaret. Vidare förfogar civilförsvaret över en lokal beredskapsorganisation som är avsevärt starkare än det allmänt civila medicinalväsendets och kan för sin skadeavhjälpande verksamhet rekrytera och utbilda betydande personal­ kadrar. Civilförsvaret har även tillgång till transportmedel av betydande storleksordning.

Utredningsmannen finner alltså oundgängligt, att hälso- och sjukvård under krig bedrives inom samma tre organisationer som enligt gällande planläggning, nämligen inom den allmänt civila medicinalorganisationen, inom krigsmakten och inom civilförsvaret.

Kungl. Mnj.ts proposition nr 222.

Vid gränsdragningen mellan dessa tre organisationer är det emellertid enligt utredningsmannens uppfattning angeläget att en av orga­ nisationerna vidgas så att den blir i möjligaste mån dominerande inom verksamheten. Härigenom kan nämligen de möjligheter till samordning och utjämning som förefinnes inom en gemensam organisation tillvara­ tagas så långt detta är praktiskt genomförbart. Av skäl som utvecklas på sid. 103—104 i betänkandet anser utredningsmannen, att den eftersträvade breddningen av en av organisationerna bör avse den redan nu största orga­ nisationen, nämligen det allmänt civila medicinalväsendet.

Vad till en början angår gränsdragningen mellan detta och civilförsvarets sjukvårdstjänst finner utredningsmannen sagda sjukvårdstjänst enligt ny­ ligen genomförd omorganisation avse endast sådan verksamhet som nöd­ vändigt måste tillkomma densamma.

15

När det sålunda icke befunnits möjligt att ur organisatorisk synpunkt förenhetliga hälso- och sjukvården i krig, har utredningsmannen undersökt möjligheterna att så samordna de tre organisationerna att dessas resurser kan komma till en ur behovssynpunkt så ändamålsenlig användning som möjligt.

Den mest effektiva samordningen torde — anför utredningsmannen vi­ dare — erhållas, om den hälso- och sjukvårdande verksamheten i krig ställs under gemensam 1 e d n i n g, trots att den organiseras och drivs i de särskilda organisationernas regi. Med ledningsbefogenheten är givetvis förenat ansvaret för att samtliga uppkommande behov av hälso- och sjuk­ vård blir på det mest ändamålsenliga sätt tillgodosedda. Sagda ledning och ansvar kan förläggas centralt till vederbörlig militär myndighet, till civil- försvarsstvrelsen, till medicinalstyrelsen eller till ett nyskapat lednings­ organ samt i den högre regionala instansen till militärbefälhavaren, till civilbefälhavaren eller till ett nytt organ. Beträffande dessa alternativ anför utredningsmannen följande.

Att förlägga den enhetliga ledningen till militära organ under medverkan av representanter för civila myndigheter bör icke ifrågakomma. Det allmänt civila medicinalväsendet utgör nämligen den absolut sett ojämförligt största organisationen och innefattar i sig den alldeles övervägande delen av de resurser som stå till förfogande för utjämning olika behov emellan. Civil­ befolkningens behov av sjukvård under krig torde vidare komma att bli av väsentlig storleksordning och betydelse. Fördelen med att förlägga den enhetliga ledningen till militära organ synes i huvudsak vara att härigenom möjligheterna att ta erforderlig hänsyn till krigsutvecklingen givetvis öka och att den militära servicen främst i fråga om förbindelsemedel kan ut­ nyttjas. Dessa fördelar uppväga dock icke nackdelarna och synas kunna erhållas utan att ställa hälso- och sjukvården i krig under militär ledning.

Alternativet att centralt ställa hela hälso- och sjukvården i krig under civilförsvarsstyrelsens ledning torde även böra avvisas. I vårt land har nämligen icke såsom i vissa andra länder ledningen av krigsviktig civil verksamhet helt eller till övervägande del koncentrerats till civilförsvaret. Vidare må påpekas att hur betydelsefull civilförsvarets sjukvårdstjänst än är såsom komplement i katastrofsituationer till det allmänt civila medicinal­ väsendet den dock är den klart minsta av de tre sjukvårdsorganisationerna och endast temporärt träder i verksamhet.

Ej heller medicinalstyrelsen centralt och civilbefälhavarna, eventuellt länsstyrelserna regionalt torde kunna accepteras såsom enhetliga lednings­ organ. Det synes nämligen nödvändigt att krigsmakten själv disponerar de militära formationer som avse att tillgodose de stridande förbandens ome­ delbara behov av hälso- och sjukvård.

Vad sist sagts beträffande krigsmaktens invändningar mot ett förenhet- ligande av ledningen hos medicinalstyrelsen och civila regionala organ har motsvarande tillämpning även vid det alternativ enligt vilket ledningen skulle tilläggas nyinrättade organ. Häremot kunna även andra betänklig­ heter anföras. Vid inrättande av nya ledningsorgan torde nämligen de nu planlagda, vilka samtliga ha motsvarigheter i fred, komma att antingen

Kungl. Maj. ts proposition nr 222.

17

lämpligt att ifrågavarande hälso- och sjukvårdsledningar sammanföres till ett samarbetsorgan. Detta är avsett att ersätta bl. a. den nuvarande belägg- ningscentralen vid högkvarteret.

Återstående delar av försvarets sjukvårdsstyrelse och medicinalstyrelsen skulle vid bifall till förslaget komma att i princip bli förvaltningsmyndig­ heter. De bör nära samarbeta och vara lokalt anknutna till varandra.

Beträffande samordningen i den högre regionala instansen föreslår ut­ redningsmannen att denna skall åstadkommas därigenom att militärbefäl­ havaren såsom regionalt ledningsorgan för den militära hälso- och sjuk­ vården och civilbefälhavaren i egenskap av motsvarande organ för den allmänt civila hälso- och sjukvården och civilförsvarets sjukvårdstjänst anbefalles samarbeta med varandra. Detta underlättas genom den avsedda lokala anknytningen mellan militär- och civilbefälhavaren jämte medhjäl­ pare. Den personal hos nämnda befälhavare som närmast ansvarar för hälso- och sjukvården bör i likhet med vad som föreslagits för central­ instansen bilda ett samarbetsorgan, vilket kommer att bl. a. ersätta den nuvarande beläggningscentralen i militärbefälsstaben.

Även länsstyrelserna kommer enligt utredningsmannens uppfattning att i krig ha vidsträckta befogenheter beträffande ledningen av den civila hälso- och sjukvården i länen. Utredningsmannen erinrar om att Kungl. Maj :t genom beslut den 15 juni 1951 1'örordnat, att envar länsstyrelse skall upp­ göra plan för sin krigsorganisation och att denna plan bl. a. innebär, att vid varje länsstyrelse skall i krig organiseras en hälso- och sjukvårdssektion. Inom sektionen skall handläggas frågor om bl. a. länets sjukvårdsresurser och dessas utnyttjande och fördelning. Befogenheterna avser alltså enbart s. k. operativ ledning. På sid. 149—150 i betänkandet anför utredningsman­ nen vissa synpunkter på vad denna ledning kommer att innehålla och hur den kommer att utövas. I 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

I detta sammanhang berör utredningsmannen frågan om civilbefäl­ havarnas befogenheter. Han konstaterar härvid, att civilbefäl­ havarna bör såsom rena beredskapsorgan ha befogenheter i ett krigsfall, vilka uteslutande avser operativ ledning och icke till någon del verkställig­ hetsuppgifter. Vidare refererar han på sid. 145 i betänkandet dels föreskrif­ terna om civilbefälhavarnas åligganden i 3 § instruktionen för civilbefälha­ vare den 5 juni 1951 (nr 429), dels vissa uttalanden som föredragande de­ partementschefen gjorde i propositionen den 16 mars 1951, nr 149, i sam­ band med civilbefälhavarinstitutionens tillkomst. Departementschefen fram­ höll härvid bl. a. att han principiellt utginge ifrån att de till civilområdena hörande länsstyrelserna bör fungera självständigt så länge förhållandena medger detta.

I fråga om hälso- och sjukvården kan emellertid enligt utredningsman­ nens uppfattning operativa ledningsbefogenheter icke tilläggas civilbefäl-2 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 222.

19

skola kunna fungera i krig måste vidtagas av de särskilda sjukhusledning­ arna i samarbete med lokala och regionala försörjningsmyndigheter av olika slag. Avsedda regionala myndigheter torde som regel bli knutna till länsstyrelsen. Vad nu sagts beträffande sjukhusvården har motsvarande tillämpning beträffande den hälsovård och öppna sjukvård som bedrives av landsting och landstingsfria städer. Här tillkommer att verksamheten för att ge största möjliga effekt måste ställas under direkt ledning av tjän- steläkaren. Med hänsyn till det anförda synes huvudmannens intressen bäst bevakas, om en kvalificerad företrädare för huvudmannen lokalt an- slutes till länsstyrelsen. Särskilt torde detta vara betydelsefullt, om läns­ styrelsen bortflyttar från residensstaden. Därest vid sådan bortflyttning representant för huvudmannen icke medföljer, torde nämligen möjlighe­ terna för huvudmannen att följa verksamheten på grund av förbindelse- svårigheter vara starkt beskurna och i vissa lägen helt obefintliga. Jag föreslår alltså, att till länsstyrelsen — i varje fall vid dennas eventuella bortflyttning — anslutes en kvalificerad representant för huvudmännen för hälso- och sjukvård i länet, exvis ordföranden i landstingets eller i landstingsfri stads sjukvårdsberedning.

I detta sammanhang skall även spörsmålet om militär direktiv­ rätt gentemot det allmänt civila medicinalväsendet och civilförsvaret beröras.

Utredningsmannen framhåller, att intimt samarbete och ömsesidigt bi­ stånd måste för ledningsorganen inom de olika hälso- och sjukvårdsorga­ nisationerna framstå såsom en självklar norm för deras handlande. För den gren av totalförsvaret som får direkt stridskänning med fienden och på vars offensivanda framgången av totalförsvaret väsentligen är beroende, nämligen krigsmakten, fordras emellertid härutöver möjlighet att vid behov med bindande verkan påkalla bistånd i olika avseenden från den civila sidan. Detta benämner utredningsmannen militär direktivrätt.

Såsom av den föregående framställningen framgår tillägger gällande lagstiftning överbefälhavaren eu mycket vidsträckt direktivrätt gentemot de centrala ledningsorganen för allmänt civil hälso- och sjukvård. Dessa skall nämligen vid fullgörandet av sina åligganden efterkomma de direktiv som överbefälhavaren med hänsyn till krigföringen utfärdar. Härutöver innehåller nämnda lagstiftning bestämmelser om att vårdplatserna vid civila sjukhus belägna inom krigsskådeplats eller fästning, för vilken be­ lägringstillstånd inträtt, eller på Gotland står till vederbörande militär- territorielle befälhavares (kommendants) förfogande. Vidare föreskrives, att beslut att civilt sjukhus med angivna belägenhet skall uppgå i militärt sjukhus fattas av nämnde militäre befälhavare. Dessa befogenheter beteck­ nar utredningsmannen närmast som befälsrätt.

Vad till eu början angår sistnämnda befogenheter finner utrednings­ mannen intet att erinra häremot, om med krigsskådeplats avses område där det på grund av krigshandlingar är oundgängligt alt all verksam­ het samordnas i militär regi. Såsom exempel härpå anföres ett försvarat

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

21

påkallad. Däremot framhåller han, att samarbetet på de olika orterna mel­ lan ifrågavarande båda organisationer kan i en katastrofsituation närma sig en tillfällig sammansmältning av dessa.

För att de anordningar, som utredningsmannen sålunda funnit mest ändamålsenliga för hälso- och sjukvården i krig, skall kunna vidtagas är vissa författningsbestämmelser erforderliga. Dessa avser i första hand det allmänt civila medicinalväsendet, vilket till den alldeles övervägande delen bedrives i kommunal regi. Utredningsmannen föreslår att i krig, krigsfara eller liknande situation den allmänt civila hälso- och sjukvården skall så omorganiseras att den motsvarar de fordringar som i detta läge ställs på densamma. Denna omorganisation skall ske enligt av Kungl. Maj :t utfärdade särskilda bestämmelser. I lag eller författning meddelade stadganden, som strider mot vad sålunda bestämts, skall därvid icke gälla.

Utredningsmannen föreslår vidare, att Kungl. Maj :t skall tilläggas rätt att meddela erforderliga föreskrifter om ledningen av hälso- och sjukvården i en krissituation och om samverkan i ett sådant läge mellan de tre orga­ nisationerna för sådan vård. Slutligen innehåller lagförslaget ett bemyn­ digande för Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om militär direktivrätt i enlighet med vad i det närmast föregående omnämnts.

Yttrandena. Utredningsmannens uppfattning att hälso- och sjukvården i krig måste bedrivas inom samma tre organisationer som enligt gällande planläggning biträdes av samtliga remissinstanser. Västmanlands läns landsting finner dock en fortsatt uppdelning på de tre organisationerna vara olycklig i krig och ifrågasätter, om icke den utvägen närmare bör undersökas, att hälso- och sjukvårdsorganisationen vid krigsfall förblir i civil regi och att en mera allmängiltig militär direktivrätt införes.

Beträffande gränsdragningen mellan de tre organisa­ tionerna riktas ingen erinran mot utredningsmannens förslag att civil­ försvarets sjukvårdstjänst behåller den omfattning tjänstegrenen har enligt nyligen genomförd omorganisation och att de s. k. fasta krigsblodgivar- centralerna och de fasta bakteriologiska laboratorierna överföres från den militära till den civila sektorn. Förslaget att överföra även krigssjukhusen och de till dessa knutna konvalescentanstalterna har däremot föranlett åtskillig diskussion.

Överbefälhavaren motsätter sig förslaget beträffande krigssjukhusen.

Dessa är nämligen ur militär synpunkt att betrakta som bakre etappförband, varför de i regel är belägna inom eller bakom aktuella operationsområden. Att vissa krigssjukhus förlagts till landets inre delar har berott på att den civila beredskapssjukhusorganisationen tidigare icke varit tillräckligt ut­ byggd. Sedan detta nu skett hör det snarare övervägas att omgruppera

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

krigssjukhusen till aktuella operationsområden än att binda dem i nuva­ rande gruppering som beredskapssjuklius. I en katastrofsituation bör genom samarbete mellan militära och civila ledningsorgan en tillfällig om­ fördelning av medicinalpersonal kunna ske från krigssjukhus till bered- skapssjukhus.

Försvarets sjukvårdsstyrelse kan icke biträda förslaget om överföring till den civila sidan av krigssjukhusen, i varje fall icke av sådana sjukhus som är eller avses bli grupperade inom sannolika operationsområden. Där­ emot bör undersökas, om övriga krigssjukhus möjligen kan överföras. Det viktigaste skälet mot en överflyttning är att krigssj ukhusen icke kan be­ traktas som en med beredskapssjukhusen sidoordnad organisation. Krigs- sjukhusen är snarare att anse som ett slags »buffertsjukhus» mellan etapp- och beredskapssj ukhusen.

Efter anförande av skäl för och emot förslaget i denna del uttalar sjukvårdsberedskapsnämnden att den anser sig sakna anledning att påyrka ett principbeslut i enlighet med förslaget. Detta utesluter dock icke att en översyn bör komma till stånd i syfte att från fall till fall pröva frågan om krigssjukhus belägna utanför sannolika operationsområden kan överföras. —- Medicinalstyrelsen gör ett likartat uttalande. Vid den avsedda översynen bör enligt styrelsens uppfattning även övervägas möjligheten att minska antalet kirurger på såväl krigssjukhus som etappsjukhus och vid behov tillgodose dessa sjukhus med kirurgarbetslag, stationerade på närliggande beredskapssjukhus.

För svar smedicinska nämnden förklarar sig icke kunna biträda förslaget i fråga om krigssj ukhusen utan ansluter sig till vad försvarets sjukvårds­ styrelse anfört i ämnet. Som ytterligare ett väsentligt argument mot för­ slaget anföres, att det för stridsmoralens bibehållande är nödvändigt att sårade soldater som inom relativt kort tid kan återvända till de stridande trupperna behålles i militär atmosfär under behandling och konvalescens. — Liknande synpunkter anför Sveriges läkarförbund, vilket emellertid för­ ordar att frågan om möjligheterna att vid behov kunna utnyttja vid krigs- sjukhusen placerad personal även för den civila sjukvården blir föremål för närmare övervägande. -— Ej heller svenska läkaresällskapet kan till­ styrka förevarande förslag. Sällskapet anser dock, att en jämnare fördel­ ning av kirurgiskt skolade läkare mellan krigssjukhusen och beredskaps­ sj ukhusen bör åvägabringas genom samråd mellan de militära och civila planläggningsinyndigheterna.

Ett flertal länsstyrelser och landsting samt svenska landstingsförbundet tillstyrker förslaget att krigssjukhusen med tillhörande konvalescentan­ stalter skall överföras till den civila sektorn. — Länsstyrelsen och lands­ tinget i Gotlands län finner dock att så icke bör ske för Gotlands vid­ kommande.

Utredningsmannens avvisande ställningstagande i fråga om gemen­

sam ledning helt eller delvis för verksamheten inom de särskilda or­ ganisationerna för hälso- och sjukvård i krig har icke föranlett uttalande av någon annan remissinstans än länsstyrelsen i Gävleborgs län. Denna finner kraven på verksamhetens effektivitet och nödvändigheten av snabba avgöranden innebära vägande skäl för inrättande av ett gemensamt centralt ledningsorgan med de befogenheter som enligt 1939 års författningskomplex skulle tillkomma sjukhusvårdschefen och sjukvårdschefcn.

De av utredningsmannen framförda förslagen om samverkan mel­ lan ledningsorganen för de tre organisationerna och om prak- tiskt-organisatoriska åtgärder för att främja en sådan samverkan tillstyrkes eller förklaras godtagbara av samtliga remissinstanser som uttalat sig i ämnet, nämligen överbefälhavaren, försvarets sjukvårdsstyrelse, medicinal­ styrelsen, sjukvårdsberedskapsnämnden, länsstyrelserna i Kronobergs,

Malmöhus, Värmlands och Kopparbergs län samt svenska landstings­ förbundet.

Den av utredningsmannen föreslagna vidgningen av civilbefälha­ varnas befogenheter beträffande hälso- och sjukvården föranleder ingen annan erinran än att länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter lämpligheten härav och att länsstyrelsen i Blekinge län ställer sig något betänksam till förslaget då civilbefälhavarens kansliorganisation redan ten­ derar att bli för stor. — Länsstyrelsen i Värmlands län, som uttalar att den finner förslaget i princip riktigt, ifrågasätter dock om ej med den definitiva utformningen av ifrågavarande befogenheter bör anstå, tills civilbefälha­ varnas uppgifter och befogenheter i sin helhet närmare utretts.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län uttalar i denna fråga följande.

Det bör klart fastslås, alt den operativa ledningen tillkommer vederbö­ rande länsstyrelse och att civilbefälhavaren på detta liksom på andra om­ råden äger utfärda föreskrifter för att samordna verksamheten länen emel­ lan. Beträffande hälso- och sjukvården torde detta främst böra ske genom att bestämmelser om utnyttjandet av tillgängliga vårdplatser på sjukhus utfärdas och genom alt direktiv lämnas i de fall, då behov uppkommer att överföra personal eller materiel från ett län till ett annat. Med dessa be­ gränsningar hör ledningen i den regionala instansen utövas av länsstyrel­ sen, som äger den bästa kännedomen om de lokala förhållandena och re­ surserna inom länet. En på detta sätt decentraliserad ledning synes även ofrånkomlig med hänsyn till bristen på och osäkerheten beträffande signal­ förbindelser.

Utredningsmannens uttalanden och förslag beträffande de f redsmäs­ siga civila huvudmännens ställning har icke godtagits av

Blekinge läns landsting som föreslår, att frågan om landstingens deltagande i den operativa ledningen ytterligare övervägs. — Övriga remissinstanser lämnar ifrågavarande uttalanden och förslag utan erinran. Svenska lands­ tingsförbundet och flera landsting uttalar dock, att beträffande hälso- och sjukvårdens ledning ett mycket nära samband torde i praktiken förefinnas

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

23

25

av de fredsmässiga hälso- och sjukvårdsresurserna, dels vissa ofta myc­ ket väsentliga förändringar av dessa så att de motsvarar krigets krav. Så­ lunda blir det exvis beträffande sjukhusen oundgängligt att kraftigt öka behandlings- och vårdkapaciteten. För att sjukhusverksamheten skall i möjligaste mån kunna bedrivas ostörd av krigshandlingar måste utökningen särskilt avse sjukhus belägna på orter, som icke betraktas såsom primära anfallsmål. Samtidigt härmed måste sjukhusverksamheten i storstäder och andra utsatta orter — denna verksamhet representerar huvuddelen av de fredsmässiga sjukhusresurserna — helt eller delvis evakueras eller så om­ organiseras, att risken för utslagning genom krigshandling så långt möj­ ligt minskas.

För att belysa sjukhusplanläggningens omfattning och inriktning vill jag nämna, att det totala antalet vårdplatser vid krig ungefär fördubblas till ca 110 000 och att de mera skyddat belägna sjukhusen i landets inre delar i allmänhet utbyggs ännu kraftigare och emellanåt mångdubblar sin kapa­ citet i förhållande till den fredsmässiga.

Krigsfallet nödvändiggör icke endast nämnda utökning och förändring beträffande den hälso- och sjukvård som bedrives i fred. För att tillgodose de stridande förbandens omedelbara behov av hälso- och sjukvård upp­ rättas inom krigsmakten en särskild hälso- och sjukvårdsorganisation i krig. Denna är till större delen rörlig och har betydande omfattning. Även för hemorten har i det totala krigets tid befunnits oundgängligt att till­ skapa en form för katastrof sjukvård, som väsentligen saknar motsvarighet i fred. .lag avser härmed civilförsvarets sjukvårdstjänst, som har till upp­ gift att vid krigshandling mot hemorten ta om hand de skadade, ägna dem en första vård och föra sådana skadade som behöver mera kvalificerad vård till sjukhus o. dyl.

Hälso- och sjukvården i krig kommer alltså enligt gällande planläggning att bedrivas inom tre olika organisationer, nämligen den för krigsförhål- landen omställda civila fredsorganisationen, vilken jag i likhet med utred­ ningsmannen vill benämna det allmänt civila medicinalväsendet, inom krigsmakten och inom civilförsvaret. Av de båda sistnämnda, vid krigsfall nytillkomna organisationerna behöver krigsmaktens sjukvårdstjänst kva­ lificerad medicinalpersonal till stort antal. Denna hämtas huvudsakligen från den allmänt civila hälso- och sjukvården. Samtidigt härmed måste verksamheten inom sistnämnda vårdgren utvidgas kraftigt och omställas på ett ur arbetskraftsynpunkt tyngande sätt.

Uppenbart är att ett rationellt utnyttjande av de i förhållande till be­ hovet knappa resurserna — särskilt gäller detta de personella —- förutsät­ ter att den hälso- och sjukvårdande verksamheten i krig på ett eller annat sätt samordnas. Fn av de viktigaste frågorna, som utredningsmannen haft alt behandla, avser just hur hälso- och sjukvården i krig bör vara orga­ niserad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

26

Utredningsmannen har först undersökt om hälso- och sjukvården i krig skulle kunna hållas samman inom en enda organisation. Han har emeller­ tid efter ingående granskning av frågan funnit, att hälso- och sjukvården i krig måste bedrivas inom samma tre organisationer som enligt gällande planläggning. I likhet med remissinstanserna delar jag denna uppfattning.

Det gäller härefter att uppdraga gränserna mellan de tre organisationerna. Härvid har utredningsmannen undersökt, huruvida den redan nu mest omfattande organisationen, nämligen det allmänt civila medicinalväsendet, kan utvidgas genom överflyttning till denna av viss hälso- och sjukvårdan­ de verksamhet från de båda andra organisationerna. Avsikten härmed är att så långt det är praktiskt genomförbart tillvarataga de möjligheter till samordning och utjämning, som förefinns inom en gemensam organisation. Krigsmaktens och civilförsvarets hälso- och sjukvårdsorganisationer skall vara utformade såsom komplement till det allmänt civila medicinalväsen­ det och därför icke givas större omfattning än som är nödvändigt ur funk­ tionell synpunkt.

Denna norm synes ha följts när civilförsvarets sjukvårdstjänst till räck­ vidd och innehåll bestämts i de för tjänstegrenen nyligen fastställda an­ visningarna. Beträffande krigsmaktens hälso- och sjukvårdsorganisation föreslår utredningsmannen att följande institutioner skall överföras från denna till det allmänt civila medicinalväsendet, nämligen de s. k. krigs- blodgivarcentralerna, de fasta bakteriologiska laboratorierna och krigssjuk- liusen med tillhörande konvalescentanstalter. Bland remissinstanserna är meningarna delade i fråga om förslaget att överflytta krigssjukhusen. För egen del vill jag förorda, att de för krigsplanläggningen inom ifrågavarande båda organisationer ansvariga myndigheterna underkastar frågan om gräns­ dragningen mellan organisationerna ny ingående prövning. Härvid bör beaktas vad i ämnet anförts i betänkandet och de häröver avgivna yttran­ dena. Sedan frågan sålunda behandlats av sagda myndigheter, torde den på nytt få anmälas för Kungl. Maj :t.

I likhet med utredningsmannen anser jag det icke lämpligt, att den nödvändiga samordningen av verksamheten inom de tre organisationerna sker genom att denna verksamhet helt eller delvis ställs under gemensam ledning.

I stället torde såsom utredningsmannen tänkt sig den operativa sam­ verkan mellan olika instanser med ledningsbefogenheter inom de tre orga­ nisationerna för hälso- och sjukvård i krig böra ske i huvudsak enligt följande ordning, som tillstyrkts eller lämnats utan erinran av samtliga remissinstanser. En liten men för ändamålet kvalificerad del av medicinal­ styrelsen jämte en representant för civilförsvarsstyrelsen placeras i anslut­ ning till den del av försvarsstaben, förstärkt med medicinsk expertis från försvarets sjukvårdsstyrelse, som har operativa ledningsuppgifter beträf­ fande den militära hälso- och sjukvården. Denna civila och militära per­

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

27

sonal sammanföres till ett samarbetsorgan. Även i militärbefälsinstansen, där samverkan underlättas av att militär- och civilbefälhavarna skall ha lokal anknytning till varandra, bildar personalen för den militära och civila sjukvårdsledningen ett samarbetsorgan.

I detta sammanhang aktualiseras även frågan om relationerna mellan civilbefälhavarna och vederbörande länsstyrelser samt mellan länsstyrel­ serna och huvudmännen för den fredsmässiga civila hälso- och sjukvården. Här torde jag få börja med sistnämnda spörsmål.

Sedan frågan genom proposition nr 149/1951 underställts riksdagen, för­ ordnade Kungl. Maj :t genom beslut den 15 juni 1951 att inom varje läns­ styrelse skall i krig organiseras en hälso- och sjukvårdssektion och att denna skall ha operativa ledningsbefogenheter bl. a. vad gäller sjukvårdsresurser­ nas utnyttjande och fördelning. Ansvaret för omställning till krigsförhål- landen av den fredsmässiga hälso- och sjukvårdsorganisationen och för verksamheten inom den sålunda omställda organisationen skall dock allt­ jämt ankomma på huvudmännen. Beträffande dessa riktlinjer för ledning och ansvar i länsinstansen har ändring icke ifrågasatts. Några remissmyn­ digheter har dock påpekat det nära sambandet mellan operativ och för- valtningsmässig ledning och framhållit nödvändigheten av att dessa funk­ tioner i möjligaste mån sammanhålles. För sådant ändamål och för att bereda huvudmannen möjlighet att på nära håll följa ledningsverksamheten har utredningsmannen föreslagit att i krig en kvalificerad representant för huvudmannen, exvis ordföranden i landstingets eller landstingsfri stads sjukvårdsberedning, knytes till länsstyrelsen. Till detta förslag vill jag i likhet med remissmyndigheterna ansluta mig.

Vad angår förhållandet mellan civilbefälhavaren och länsstyrelserna inom civilområdet anser utredningsmannen, att den operativa ledningen av den civila hälso- och sjukvården i krig principiellt skall tillkomma länsstyrel­ serna. Civilbefälhavarens befogenheter skall endast avse direktiv för ut­ jämning mellan de i civilområdet ingående länen av behov och tillgångar på hälso- och sjukvårdsområdet. Vidare skall civilbefälhavaren kunna i enahanda syfte bestämma att vissa resurser får i anspråktagas endast efter hans medgivande eller i en katastrofsituation. Dessa begränsade lednings­ befogenheter, vilka förhållandevis väl överensstämmer med dem som an- gives i länsstyrelsens i Kopparbergs län remissyttrande, bör emellertid enligt utredningsmannens uppfattning tillkomma civilbefälhavaren redan på ett tidigt stadium och senast vid ett krigsutbrott. Jag delar visserligen i princip de åsikter i fråga om den regionala ledningen av hälso- och sjuk­ vården som utredningsmannen sålunda framfört men anser att spörsmålet bör ytterligare övervägas i samband med pågående prövning av frågan om civilbefälhavarens befogenheter på andra områden, med vilka han i krig skall ta befattning. I den mån författningsreglering befinnes erforderlig torde denna kunna ske i administrativ ordning.

29

direktivrätten. Gentemot lagförslagen i dessa delar har ingen erinran framförts i remissyttrandena.

Även jag finner fullmakter av ifrågavarande slag vara oundgängliga om hälso- och sjukvården i krig skall kunna fungera på ett ändamålsenligt sätt. Jag tillstyrker därför i princip utredningsmannens förslag till bestäm­ melser i ämnet. Frågan om bestämmelsernas utformning och närmare innebörd kommer att behandlas i samband med lagförslaget i övrigt.

Ansvaret för verksamheten i krig inom den allmänt civila

hälso- och sjukvården.

Utredningsmannen. I det föregående har framhållits, att utredningsman­ nen på anförda skäl finner ansvaret för omställningen till krigsförhållanden av den allmänt civila hälso- och sjukvården och för verksamheten inom den sålunda omställda vårdgrenen böra i princip åvila de fredsmässiga huvud­ männen, alltså beträffande huvuddelen av organisationen landsting och landstingsfria städer. Utredningsmannen föreslår att ett stadgande härom införes i den nya krigssjukvårdslagen.

I anslutning härtill behandlar utredningsmannen vissa frågor om sådana administrativa förändringar beträffande de särskilda hälso- och sjukvårds­ enheterna, exvis sjukhus, organisation för öppen sjukvård etc., som kan medföra en effektivisering av verksamheten i krig. I dessa delar hänvisas till betänkandet (s. 151—153).

I fråga om ansvaret för den fredsplanläggning som syftar till att den all­ mänt civila hälso- och sjukvården skall fungera i krig anför utrednings­ mannen, att de centrala beredskapsorganen, f. n. medicinalstyrelsen och sjukvårdsberedskapsnämnden, bör lämna råd och anvisningar för plan­ läggningen och samordna och övervaka densamma. Centralorganen kan däremot som regel icke med fördel själva utföra planläggningen mera i detalj. Detta bör ankomma på regionala och lokala organ. Då ansvaret för verksamheten i krig enligt vad tidigare framhållits principiellt bör ankomma på de fredsmässiga huvudmännen, finner utredningsmannen att dessa även bör ombesörja den förberedande planläggningen för verksamheten. Beträf­ fande statliga organ och tjänstemän hör detta ordnas instruktionsvägen. De icke statliga huvudmännens medverkan i detta avseende finner utred­ ningsmannen böra garanteras genom ett stadgande i den nya krigssjuk­ vårdslagen om skyldighet härtill.

Yttrandena. Vad utredningsmannen sålunda anfört och föreslagit för­ anleder ingen erinran från remissmyndigheternas sida.

Departementschefen. Något praktiskt genomförbart alternativ torde icke finnas till utredningsmannens förslag att ansvaret för verksamheten inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

det allmänt civila medicinalväsendet även i krig skall i princip tillkomma de fredsmässiga huvudmännen. Såsom framgår av ett redan tidigare av mig gjort uttalande biträder jag därför utredningsmannens förslag.

Härav synes böra följa principiell skyldighet för huvudmännen att redan i fredstid utföra erforderlig planläggning för verksamheten vid krigsfall.

Ålägganden i nämnda båda avseenden torde i enlighet med utrednings­ mannens förslag böra meddelas i den nya krigssjukvårdslagen.

Vissa kostnadsfrågor beträffande krigsorganisationen för den allmänt

civila hälso- och sjukvården.

Utredningsmannen. Vid sin behandling av dessa frågor skiljer utrednings­ mannen mellan planläggningskostnader, sådana kostnader som hänför sig till omställning av verksamheten till krigsförhållanden — han betecknar dessa anordningskostnader — och driftkostnader.

Vad till en början angår planläggnings kostnaderna erinrar utredningsmannen om sitt förslag att ansvaret för att omställningen av den allmänt civila hälso- och sjukvården till krigsförhållanden planlägges principiellt skall tillkomma de fredsmässiga huvudmännen i enlighet med anvisningar utfärdade av statliga centralorgan. Kostnaderna för planlägg­ ningen behövde emellertid icke nödvändigt fördelas på samma sätt som ansvaret.

Utredningsmannen finner att enligt 1939 års författningskomplex veder­ börande fredshuvudmän ansvarar för planläggningen för sjukhusens verk­ samhet i krig utan att någon rätt till ersättning härför föreligger. När sjukvårdsberedskapsnämnden år 1949 hemställde om medel för att plan­ lägga den nya beredskapssjukhusorganisationen uttalade dock nämnden, att det torde vara nödvändigt räkna med att staten betalade skälig ersätt­ ning för detaljplanläggningsarbetet. Som grund härför åberopades förhål­ landena på andra jämförbara områden, exvis inom civilförsvaret. Kungl. Maj :t anvisade de begärda medlen.

Erfarenheterna från andra världskriget och krigsteknikens utveckling under efterkrigstiden — fortsätter utredningsmannen — har föranlett att krigsplanläggningen icke kan begränsas till varje fredsmässigt hälso- och sjukvårdsområde för sig utan måste till väsentliga delar bli landsomfattande. Samtidigt borde emellertid uppmärksammas att det gäller förberedelser för en verksamhet som huvudmännen har att svara för både i fred och i krig. Utredningsmannen finner en rimlig fördelning av kostnaderna vara, att ersättning icke utgår till huvudmännen för den del av planläggnings- arbetet som kan utföras av den egna personalen utan särskild kompensation åt denna och utan nyanställning. Härutöver uppkommande kostnader för en planläggning i enlighet med vederbörande statliga centralmyndigheters di-

Kungl. Maj. ts proposition nr 222.

31

rektiv och anvisningar bör däremot enligt utredningsmannen ersättas av staten.

I fråga om anordningskostnaderna påpekar utredningsman­ nen att gällande bestämmelser i denna del avser endast sjukhusverksam­ heten och återfinnes i 9 § lagen om krigssjukhusvården. Här föreskrives att staten skall bestrida samtliga kostnader för civila sjukhus som upp­ rättas i anledning av krigsfallet och, i fråga om övriga civila sjukhus, de extra kostnader som föranledes av lagens bestämmelser. Stadgandet har tolkats på det sätt att huvudmannen ställer de fredsmässiga sjukhusen med utrustning och materiel till förfogande utan ersättning och att staten betalar alla anordningar som härutöver är erforderliga för den avsedda verksam­ heten i krig. Denna norm för fördelningen av kostnaderna för verksam­ heten vid beredskapssjukhusen föranleder ingen erinran från utrednings­ mannens sida och han föreslår, att den utsträckes att avse i princip hela den allmänt civila hälso- och sjukvården.

Fördelningen av driftkostnaderna finner utredningsmannen vara av intresse icke endast för staten och huvudmannen för verksam­ heten utan även för den enskilde i den mån denne skall utge ersättning för erhållen vård. Förhållandet under krig och under beredskap behandlar utredningsmannen vart för sig.

Beträffande verksamheten vid civila sjukhus under krig skall enligt 9 § krigssjukhusvårdslagen följande kostnader bestridas av staten, näm­ ligen kostnaderna för driften av sådana sjukhus som upprättas i anledning av krigsfallet samt, i fråga om andra sjukhus, kostnaderna för vård av krigsskadade. Däremot skall kostnaderna för vård vid sistnämnda slag av sjukhus av »fredsmässigt» skadade eller sjuka bestridas i den ordning som tillämpas i fredstid. Vad angår denna grupp av sjukhus, vilken helt domi­ nerar i den nya beredskapssjukhusplanläggningen, göres alltså skillnad ur kostnadssynpunkt mellan krigsskadade och andra vårdbehövande. I för­ arbetena till detta lagstadgande uttalas endast att krigsskadades vård syntes vara en statlig angelägenhet. Med krigsskadade förstås enligt 9 § fjärde stycket i lagen dels sådana sjuka eller sårade, vilkas sjukdom eller skada förorsakats av fienden eller eljest föranletts av eller inträffat under deras tjänstgöring vid krigsmakten eller civilförsvaret eller uppehåll där med vederbörligt tillstånd, dels ock sjuka eller sårade krigsfångar.

Utredningsmannen kritiserar dessa kostnadsbestämmelser. Han ifråga­ sätter om bestämmelserna ens vid sin tillkomst varit tillämpbara i krig. Vid starkare tillströmning till sjukhus i krig av skadade och sjuka kom­ mer nämligen ingen eller mycket ofullständig upplysning att erhållas om anledningen till skadan eller sjukdomen. Uppmärksamheten kommer då helt att inriktas på räddningsarbetet. Även om det teoretiskt vore möjligt att särskilja krigsskadade från andra och med hänsyn härtill göra en kost­ nadsfördelning som väsentligen endast berör två allmänna organ, huvud­

33

arbetskraft att denna allmänt sett kommer till bästa möjliga användning och icke alltför hastigt förslites.

Den hittillsvarande framställningen har gällt driftkostnaderna under krig. Vad gäller beredskapstillstånd finner utredningsmannen att de freds- mässiga bestämmelserna för kostnadernas gäldande principiellt bör bestå. Skäl kan emellertid föreligga för avvikelser från det fredsmässiga systemet, t. ex. vid flyktingmottagning inom visst sjukvårdsområde, omställning och utökning av den humanbakteriologiska laboratorieverksamheten o. dyl. Utredningsmannen föreslår därför, att Kungl. Maj :t i den nya krigssjuk- vårdslagen erhåller bemyndigande att — därest övergång till krigsorganisa­ tion av den allmänt civila hälso- och sjukvården helt eller delvis verkställts utan att krig föreligger — bestämma om och i så fall efter vilka grunder kostnader för verksamheten inom den sålunda omställda organisationen skall ersättas av staten.

Yttrandena. Länsstyrelserna i Kalmar, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Gävleborgs län samt Jämtlands läns landsting biträder i princip utred­ ningsmannens förslag beträffande fördelningen av skilda slag av kost­ nader för hälso- och sjukvården i krig.

Vad gäller planläggningskostnaderna uttalar statskontoret att dessa är av jämförelsevis ringa storleksordning och saknar större praktisk bety­ delse för huvudmännen. Statskontoret förklarar sig icke kunna tillstyrka att berörda kostnader ersättes av statsmedel. — Medicinalstyrelsen och sjukvårdsberedskapsnämnden däremot finner sig böra godtaga utrednings­ mannens förslag i denna del. — överståthållarämbetet och Stockholms stadskollegium anför, att kommunerna bör i förväg tillförsäkras ersätt­ ning för dessa kostnader enär eljest risk föreligger att tillräckliga plan- läggningsåtgärder icke vidtages.

Utredningsmannens förslag att de s. k. anordningskostnaderna skall be­ stridas av statsmedel föranleder ingen erinran i remissyttrandena. Svenska stadsförbundet föreslår emellertid, att bestämmelserna om gäldandet av dessa kostnader skall kompletteras med ett stadgande att staten vid åter­ gång till fredsmässiga förhållanden skall ersätta huvudmannen för vad som under användningen skadats eller förlorats.

Frågan om driftkostnadernas fördelning behandlas i åtskilliga remiss­ yttranden.

Sjukvårdsberedskapsnämnden anser, att utredningsmannen lörebragt övertygande skäl för sitt förslag att samtliga kostnader för sjukhusdriften i krig primärt skall bestridas av staten. Till förslaget att sjukhushuvud- männen skall utge eu på visst sätt bestämd ersättning härför ställer sig nämnden tveksam. Med prövningen av detta förslag bör enligt nämndens uppfattning tills vidare anstå. — Ett uttalande av i huvudsak samma inne­ håll göres av medicinalstyrelsen. 3 - - B i han g till riksdagens protokoll 1 samt. AV 222.

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

115

direkt samband med krigföringen. Det gäller sålunda att bereda vård åt sårade soldater och genom krigshandling skadade civilpersoner, att be­ gränsa epidemier, uppkomna t. ex. genom de ökade smittriskerna i ett krigsfall eller den standardförsämring i fråga om allmän hygien och be­ folkningens näringstillstånd som föranletts av kriget o. s. v. I angivna av­ seenden är den allmänt civila hälso- och sjukvården ett led i det totala försvaret och såsom sådant en statlig angelägenhet. Å andra sidan är nämnda verksamhet i krig en direkt fortsättning av den fredsinässiga civila hälso- och sjukvården vilken till den allra största delen har andra huvud­ män än staten, främst landstingen och de landstingsfria städerna.

I sitt förslag till kostnadsfördelning har utredningsmannen dragit kon­ sekvenserna av angivna förhållanden. Han föreslår sålunda att fredshuvud- männens direkta utgifter för planläggningen av krigsorganisationen skall ersättas av staten, att kostnaderna för sådana förberedande åtgärder som inköp av sjukvårdsutrustning, byggnads- och sanitetstekniska förändringar etc. — de s. k. anordningskostnaderna — skall bestridas av staten samt att staten primärt skall gälda driftkostnaderna för organisationen i krig men att fredshuvudmännen skall på visst sätt lämna bidrag till denna kost­ nadstäckning.

Vad gäller planläggningskostnaderna kan utredningsmannens förslag föranleda tvekan. Dessa kostnader avser förberedelser för en verksamhet som visserligen i betydande omfattning kan komina personer från andra sjukvårdsområden till godo men för vilken ändock vederbörande freds- huvudman kommer att i krig fortfarande ansvara. Sedan detaljplaneringen för beredskapssjukhusens verksamhet numera är i en första omgång av­ slutad, torde ifrågavarande kostnader komma att uppgå till förhållandevis obetydliga belopp för de särskilda huvudmännen. Ifrågasättas kan om be­ loppens storlek motiverar det administrativa bestyret med att bestämma och utbetala beloppen. Med hänsyn till det anförda finner jag i likhet med statskontoret att huvudmannens ansvar för krigsplanläggningen icke bör förbindas med en lagstadgad rätt till ersättning av staten för de härav för­ anledda kostnaderna.

Att anordningskostnaderna skall bestridas av staten är en redan nu god­ tagen princip som jag i likhet med utredningsmannen och remissmyndig­ heterna finner böra gälla även i fortsättningen. Däremot torde den av svenska stadsförbundet upptagna frågan om huvudmännens rätt till er­ sättning för förlorad eller skadad egendom böra upptagas till behandling i ett större sammanhang.

Utredningsmannens förslag till gäldande av driftkostnaderna i krig läm­ nas av det övervägande flertalet remissmyndigheter utan erinran. Dock riktas i åtskilliga yttranden kritik mot den av utredningsmannen föreslagna normen för huvudmännens bidrag till kostnadstäckningen. Denna innebär, att bidraget skall utgå med belopp som för år motsvarar vederbörandes

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

37

Utredningsmannen begränsar alltså den fortsatta framställningen att avse endast medicinalpersonalen.

Härvid finner han att den för hälso- och sjukvården under krig nöd­ vändiga medicinalpersonalen måste kunna omdisponeras på olika sätt. Vid omställning av den hälso- och sjukvårdande verksamheten från freds- till krigsförhållanden måste sålunda personalens placering överensstämma med de förändringar som då vidtages beträffande organisationen i övrigt. Vi­ dare är det nödvändigt att under den tid krigstillståndet varar personalens gruppering ansluter sig till de från tid till annan skiftande behoven i olika landsdelar. För att sagda och andra erforderliga omdispositioner beträf­ fande personalen skall kunna genomföras och för att organisationen skall erhålla den stadga som är nödvändig med hänsyn till de påfrestningar för vilka den kommer att utsättas måste verksamheten vara i olika lägen ga­ ranterad tillgång på oundgänglig personal. Detta kan enligt utrednings­ mannen icke ske på annat sätt än att den avgjort större delen av perso­ nalen knytes till verksamheten genom tvångsmässigt ianspråktagande.

Utredningsmannen påpekar, att gällande krigsplanläggning på området utgår från tre olika former för nämnda tvångsmässiga ianspråktagande, nämligen värnplikt, civilförsvarsplikt och civil tjänsteplikt. Någon ensartad och konsekvent användning av de olika grupperna av tjänstepliktiga före­ kommer icke. Detta omöjliggöres redan därav att de särskilda formerna av tjänsteplikt kraftigt griper in i varandra och att på grund härav två eller emellanåt samtliga tre former av tjänsteplikt kan vara tillämpliga för samma person. Det överskott av värnpliktig medicinalpersonal som mer eller mindre permanent ställes till det allmänt civila medicinalväsendets förfogande disponeras sålunda i denna situation med stöd av den civila tjänsteplikten. Det är emellertid också planerat att inom den militära hälso- och sjukvården i krig utnyttja medicinalpersonal som disponeras med civil tjänsteplikt. Främst kommer härvid sjuksköterskor och sjukvårds­ biträden ifråga. Vidare erinrar utredningsmannen om att för tjänstgöring i civilförsvarets sjukvårdstjänst, vilken tjänstgöring är begränsad till de tillfällen då denna tjänstegren behöver träda i verksamhet, ianspråktagande med civilförsvarsplikt kommer att ske av medicinalpersonal, som normalt med civil tjänsteplikt är knuten till det allmänt civila medicinalväsendet.

Med hänsyn till det anförda och andra likartade komplikationer vid an­ vändning under beredskap och krig av medicinalpersonal i olika situationer med gemensamt syfte att tillgodose hälso- och sjukvård finner utrednings­ mannen, att det kan ifrågasättas, om icke för medicinalpersonalen de tre formerna av tvångsmässigt ianspråktagande bör utbytas mot en gemensam medicinal försvarsplikt.

Ur ytterligare en synpunkt skulle en sådan enhetlig medicinal försvars­ plikt vara till fördel. Härigenom skulle nämligen frågan om den utbildning i krigsmedicin, som kan anses nödvändig redan i fred, lösas på ett ensartat

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

38

sätt och exvis den ena läkaren härmed bli ur utbildningssynpunkt lättare än f. n. utbytbar mot den andra. Fredsutbildningen såsom en integrerande del av försvarsplikten torde emellertid innebära sådana svårigheter att projektet icke f. n. går att genomföra. Värnpliktens fredsmoment har blivit något av en institution och en begränsad fredsutbildning för viss civilför- svarspersonal har redan vunnit hävd. Däremot synes tiden ännu icke mogen för att skyldighet på grund av civil tjänsteplikt att i krig tjänstgöra inom hälso- och sjukvård förhindes med tvingande bestämmelser om att veder­ börande redan i fred skall underkasta sig den utbildning som gör honom skickad för sådan tjänstgöring. Utredningsmannen finner sig därför böra avstå från att framföra förslag om en för den totala hälso- och sjukvården gemensam medicinal försvarsplikt.

Enligt utredningsmannens mening bör ianspråktagandet av medicinal- personal inom hälso- och sjukvårdande verksamhet i krig tills vidare ske med stöd av någon av de hittillsvarande tjänstepliktsformerna och dessa givas ett innehåll och en anpassning sinsemellan som är ändamålsenlig för verksamheten.

I sistnämnda avseende framhåller utredningsmannen, att den kvantita­ tiva fördelningen av medicinalpersonalen i krig mellan krigsmakten, civil­ försvaret och det allmänt civila medicinalväsendet självfallet icke får ske med hänsyn till antalet värnpliktiga, civilförsvarsplikliga och civilt tjänste- pliktiga bland medicinalpersonalen. Sagda fördelning hör i princip enbart grunda sig på utredning angående de skilda behoven av medicinalpersonal och behovens angelägenhetsgrad ur totalförsvarets synpunkt. Den indivi­ duella placeringen bör göras beroende av vederbörandes kvalifikationer för de skilda arbetsuppgifterna i form av medicinsk och annan utbildning och erfarenhet, kroppskonstitution o. dyl. Endast vid i huvudsak lika kvalifika­ tioner av sist angivna slag bör hänsyn tagas till om för vederbörande den ena eller andra tjänstepliktsformen är tillämplig.

Vad härefter angår utformningen av de särskilda slagen av tjänsteplikt föreslår utredningsmannen ingen förändring av gällande bestämmelser om värnplikt och civilförsvarsplikt. I fråga om civil tjänsteplikt för medicinal­ personal finner han däremot nuvarande förhållanden icke tillfredsställande. Härom anför utredningsmannen följande.

Under beredskapstiden utfärdades den 8 december 1939 (nr 832) lag om tjänsteplikt för medicinalpersonal och den 30 december 1939 (nr 934) lag om tjänsteplikt. Förstnämnda lag hade karaktären av ett provisorium och ersattes den 1 juli 1940 av sistnämnda lag. Det kan likväl vara av intresse att återgiva den i den särskilda tjänstepliktslagen för medicinalpersonal ingående bestämmelsen om tjänstepliktens omfattning. Medicinalpersonal, som icke fullgjorde militärtjänst, var sålunda skyldig att i den ordning som anvisades av medicinalstyrelsen utföra arbete som erfordrades för hälso­ vård, sjukvård, tandvård, förlossningshjälp och apoteksväsen inom riket och, för att tillgodose krigsmaktens behov, även utom riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

39

Sedan också 1939 års allmänna lag om civil tjänsteplikt upphört att gälla med utgången av år 1947 finnas inga bestämmelser i ämnet. Den allmänna uppfattningen i de för krigsberedskapen ansvariga kretsarna synes emeller­ tid vara att civil tjänsteplikt oundgängligen behöver tillgripas i samband med krigsutbrott. För hälso- och sjukvårdens del finner jag det därtill mycket angeläget att författningsmässig reglering av den för denna verk­ samhet erforderliga civila tjänsteplikten sker snarast möjligt. Ett av skälen härtill är att i den omfattande beredskapsplanläggningen på hälso- och sjukvårdsområdet även ingå förberedelser för omdisponering av medicinal- personal vid övergång till krigsorganisation. Denna s. k. krigsplacering, vars resultat redan i fred måste meddelas både den placerade själv och de myn­ digheter och institutioner som ha ansvar för verksamheten under beredskap och krig, kan f. n. icke härledas ur någon i kraft varande författning om tvångsmässigt ianspråktagande av vederbörande i angivet läge. Detta är icke tillfredsställande. Ett annat skäl för att tjänstepliktsbestämmelser för medicinalpersonal böra utfärdas redan nu och icke först vid skärpning av det utrikespolitiska läget är att vid hastigt påkommen sådan skärpning en partiell övergång till krigsorganisationen med härav betingat ianspråkta­ gande med civil tjänsteplikt av medicinalpersonal kan bli behövlig, innan det formella förfarandet för bestämmelsernas utfärdande medhunnits.

Utredningsmannen erinrar om att arbetsmarknadsstyrelsen till Kungl. Maj:t överlämnat förslag till ny civil tjänstepliktslag, vilket i sin princi­ piella uppläggning överensstämmer med 1939 års lag och f. n. är beroende på Kungl. Majt:s prövning, samt refererar det väsentliga av det utlåtande över nämnda lagförslag som utredningsmannen anmodats avgiva. Han för­ klarar sig vidhålla de principiella synpunkterna i utlåtandet. Dessa sam­ manfattar han så, att den med civil tjänsteplikt ianspråktagna medicinal- personalen måste kunna alltefter lägets växlingar och härav betingade för­ ändringar i verksamhetens inriktning förflyttas och i övrigt disponeras på motsvarande sätt som värnpliktiga och civilförsvarspliktiga.

Av utredningsmannen gjorda undersökningar visar — fortsätter han att det vore föremål för viss tvekan huruvida angivna möjlighet skulle föreligga därest ifrågavarande lagförslag genomfördes. Med hänsyn härtill samt till angelägenheten av att snarast erhålla bestämmelser om civil tjänsteplikt för medicinalpersonal och det dröjsmål som skulle uppkomma om detta begränsade spörsmål skulle sammankopplas med den vittutseende frågan om eu mera omfattande civil tjänsteplikt finner utredningsmannen sig böra föreslå eu särskild civil tjänsteplikt för medicinalpersonal vid vars utformning krigssjukvårdens speciella förhållanden skall beaktas. Bestäm­ melser om denna Ijänsteplikt borde införas i den nya krigssjukvårdslagen.

Utredningsmannen övergår härefter till frågan om utformningen av dessa lagbestämmelser. Han erinrar om alt han i ett särskilt avsnitt av betänkandet behandlar frågan om den utbildning i fred som syftar till att göra den civila medicinalpersonalen mera skickad för sina krigsuppgifter. Såsom tidigare antytts hade han härvid funnit sig böra föreslå att innan något slag av tvång i detta avseende tillgripes försök göres afl meddela

Kunyl. Maj.ts proposition nr 222.

41

vårdsområdet. — Andra remissinstanser, såsom länsstyrelserna i Söder­ manlands och Kopparbergs län, svenska stadsförbundet, Stockholms stadskollegium samt Stockholms och Södermanlands läns landsting, tillägger, att även annan för hälso- och sjukvården i krig erforderlig personal än den egentliga medicinalpersonalen hör omfattas av samma tjänstepliktsbestäm- inelser som föreslagits beträffande sistnämnda personal.

Arbetsmarknadsstyrelsen däremot ifrågasätter starkt lämpligheten av att stifta lagar om tjänsteplikt för särskilda grupper av medborgare samt anför ytterligare följande.

Såsom utredningsmannen upplyst är ett av styrelsen avgivet förslag till en allmän lag om civil tjänsteplikt föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Tjänsteplikt för medicinalpersonal synes böra kunna inrymmas i en dylik lag. I den mån beträffande medicinalpersonal tillämpningen av lagen för­ utsätter särskilda bestämmelser kan sådana meddelas i särskild kungörelse. Styrelsen vill vidare erinra om att det för sjukvårdsanstalternas drift i krig liksom i fred icke endast erfordras medicinalpersonal utan även eko­ nomi- och kontorspersonal in. in. För tillgodoseendet av behovet av dylik personal vid de militära sjukvårdsanstalterna i krig torde lagen om skyldig­ het för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten kunna tillämpas. För att säkerställa tillgodoseendet av motsvarande behov vid beredskaps- sjukhusen erfordras däremot en allmän lag om tjänsteplikt.

Därest särskild lagstiftning beträffande tjänsteplikt för medicinalper­ sonal likväl skulle anses behövlig, ifrågasätter styrelsen om icke omfatt­ ningen av begreppet medicinalpersonal borde närmare definieras.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap föreslår, att bestämmel­ ser om tjänsteplikt för medicinalpersonal skall inarbetas i en allmän tjänstepliktslag och att en sådan lag snarast skall utfärdas såsom full­ maktslag för krig eller krigsfara.

överståthållarämbetet vitsordar visserligen angelägenheten av att tjänste­ plikten för medicinalpersonal blir reglerad men anser det vara lika ange­ läget att frågan om ekonomi- och kontorspersonals ianspråktagande löses genom tjänstepliktslagstiftning. Ämbetet vill därför icke förorda en sär­ skild tjänstepliktslag för medicinalpersonal utan framhåller, att, därest tveksamhet föreligger angående möjligheterna att disponera sådan personal enligt den föreslagna avfattningen av den allmänna tjänstepliktslagen, för­ slaget bör kunna omarbetas på ett sådant sätt att denna tveksamhet undan- röjes.

Länsstyrelsen i Värmlands län och Sveriges läkarförbund anser, att den allmänna tjänstepliktslagen bör utformas så atl erforderliga möjligheter till förflyttning av de tjänstepliktiga erhålles.

Att utredningsmannen icke föreslagit några bestämmelser om ulbild- ningsplikt under fred, finner medicinalstyrelsen ägnat att inge vissa be­ tänkligheter med hänsyn till det hastiga tempo, i vilket nya stridsmedel framkommer och utvecklingen av krigsmedicinen fortgår. Styrelsen vill dock ansluta sig till utredningsmannens uppfattning, alt man först bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

4a

ning framför utredningsmannen diskussionsvis förslaget, att beträffande medicinalpersonalen nämnda tre former av tjänsteplikt skulle ersättas av en enhetlig medicinal försvarsplikt. Trots de fördelar detta otvivelaktigt skulle innebära finner jag doek i likhet med utredningsmannen att för­ slaget åtminstone f. n. icke är möjligt att genomföra.

Även i fortsättningen måste man alltså räkna med att medicinalpersonalen i en krissituation tages i anspråk med värnplikt, civilförsvarsplikt eller civil tjänsteplikt. Förstnämnda båda former av tjänsteplikt torde vara väl av­ passade för ifrågavarande ändamål och kommer här icke att vidare behand­ las. Frågan om den civila tjänsteplikten däremot är i förevarande sam­ manhang av största intresse.

F. n. finns icke någon civil tjänstepliktslag. För hälso- och sjukvårdens del är detta av flera skäl otillfredsställande. Betryggande rättslig grund saknas sålunda för den placering av medicinalpersonalen vid krig o. dyl. som nu sker. Vidare kan en omställning helt eller delvis av vårdgrenen till krigsförhållanden, exvis för flyktingmottagning, bli aktuell med så kort varsel att erforderliga bestämmelser om tjänsteplikt icke hinner utfärdas i tid.

Det förslag till civil tjänstepliktslag som f. n. är föremål för Kungl. Maj :ts prövning överensstämmer i sina huvuddrag med 1939 års lag i ämnet. Såsom utredningsmannen påvisat är det tvivel underkastat om en sådan lagstiftning tillåter den till formen enkla och därmed snabba omdisposition av medicinalpersonal som är nödvändig för verksamheten inom hälso- och sjukvården i krig. Med hänsyn härtill och till angelägenheten ur de syn­ punkter jag nyss anfört av att snarast erhålla bestämmelser om tjänsteplikt för medicinalpersonal i krig och liknande situation har jag — trots de invändningar däremot som framförts av vissa remissmyndigheter -— ansett mig böra biträda utredningsmannens förslag att sådana bestämmelser skall införas i den nya krigssjukvårdslagen.

Principiellt instämmer jag i den av berörda remissmyndigheter, främst arbetsmarknadsstyrelsen, uttalade uppfattningen att det icke är lämpligt alt stifta lagar om tjänsteplikt för olika grupper av medborgare. Det av mig beträffande medicinalpersonalen förordade avsteget härifrån har föranletts av att jag finner erforderligt att bestämmelser om tjänsteplikt för denna per­ sonal snarast utfärdas och att dessa bestämmelser ges ett innehåll som mot­ svarar hälso- och sjukvårdens krav. Det sistnämnda skulle knappast ernås med en lag om allmän civil tjänsteplikt i enlighet med det förslag som f. n. är föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Vid den fortsatta behandlingen av nämnda lagförslag bör emellertid undersökas om icke den särskilda tjänsteplikten för medicinalpersonal kan inarbetas i denna lag.

EU flertal remissmyndigheter framhåller angelägenheten av att även annan för hälso- och sjukvården erforderlig personal än egentlig medicinal­ personal kan vid krigsfall tagas i anspråk med tjänsteplikt. I och för sig är det givetvis riktigt att flertalet grenar av hälso- och sjukvården, främst

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

45

Frågan om särskilda bestämmelser om förfoganderätt för den

allmänt civila hälso- och sjukvårdens behov.

Utredningsmannen. Till en början erinrar utredningsmannen om de i allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 angivna förutsättningarna för att lagens bestämmelser om förfogande för kronans eller annans räkning skall träda i tillämpning. Vid krig eller krigsfara må Kungl. Maj :t förordna härom och sådant förordnande skall på visst sätt underställas riksdagen.

Under andra utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke för viss tid, högst ett år varje gång, för­ ordna om tillämpning helt eller delvis av förfogandebestämmelserna.

Utredningsmannen upplyser härefter, att han haft kontakt med general­ direktören O. Söderström, vilken hade i uppdrag att utreda frågan om revision av allmänna förfogandelagen. Han hade härvid erfarit, att Söder­ ström utarbetat förslag till en ny allmän förfogandelag och att enligt detta förslag förutsättningarna för lagens tillämpning under andra utomordent­ liga förhållanden än krig eller krigsfara starkt begränsats.

För egen del framhåller utredningsmannen, att möjlighet att tvångsvis taga egendom i anspråk för tillgodoseende av sjukvårdens behov självfallet måste finnas då krigssjukvårdslagen skall tillämpas. Erforderliga lokaler och förnödenheter måste stå till buds. Utredningsmannen anser det tänk­ bart att ingående regler om ianspråktagande därav kan inflyta i krigssjuk- \årdslagen. Detta skulle emellertid innebära en tyngande utvidgning, som icke är motiverad med hänsyn till den detaljerade allmänna förfogandelag som finnes och som vid ett antagande av förslaget till ny lag i ämnet skulle finnas även framgent. För att tillgodose önskemålet, att egendom i erforder­ lig utsträckning skall kunna tagas i anspråk för sjukvårdsändamål vid tillämpning av krigssjukvårdslagen bör det därför enligt utredningsmannen räcka att i denna lag stadgas att, oavsett vad allmänna förfogandelagen innehåller om förutsättningarna för dess tillämpning, densamma skall i erforderliga delar gälla, då krigssjukvårdslagen är i kraft. Utrednings­ mannen föreslår, att sådant stadgande skall införas i sistnämnda lag.

Yttrandena. Endast etl par remissmyndigheter uttalar sig i denna fråga. Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap finner tillräckliga skäl för den föreslagna anordningen knappast föreligga. De förhållanden, då för­ foganderätt för sjukvårdens behov blir erforderlig utan att krigsfara kan sägas föreligga, torde nämligen icke behöva befaras bli så trängande att riksdagens samtycke icke hinner inhämtas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter, huruvida icke bestämmelser om förfoganderätt, motsvarande dem som gäller för civilförsvaret, bör till­ komma även för den allmänt civila hälso- och sjukvården. Härvid borde

46

länsstyrelserna givas behörighet att utöva sadant förfogande och befogenhet att delegera denna rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Departementschefen. Betänkande med förslag till bl. a. ny allmän föi- fogandelag har numera avgivits (SOU 1952: 24). Det sålunda framlagda lagförslaget överensstämmer i fråga om förutsättningarna för lagens tillämp­ ning med de förhandsinformationer härom som utredningsmannen in­ hämtat. Beredningen av frågan om ny allmän förfogandelag är emellertid ännu icke avslutad och proposition i ämnet är icke att vänta till vår­ sessionen av innevarande års riksdag.

Med hänsyn härtill och då bestämmelserna i gällande allmänna för­ fogandelag av år 1939 torde böra få tills vidare godtagas för den allmänt civila hälso- och sjukvårdsberedskapen lika väl som för annan civil bered­ skapsplanläggning finner jag att särskilda bestämmelser i ämnet icke bör upptagas i den nya krigssjukvardslagen. Med stöd av bestämmelser i den s. k. administrativa fullmaktslagen (SFS 87/1942) torde förfoganderätten kunna i erforderlig utsträckning decentraliseras.

Lagen om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordent­

liga förhållanden.

Allmänna synpunkter.

Utredningsmannen. Såsom tidigare omtalats finner utredningsmannen att författningsbestämmelserna för hälso- och sjukvården i krig icke bör vara begränsade till viss eller vissa grenar av verksamheten, exvis den slutna kroppssjukvården, utan bör täcka i princip hela hälso- och sjukvårdsom­ rådet. Härom anför utredningsmannen ytterligare följande.

Detta betyder icke att uttömmande föreskrifter beträffande alla delar av området skola återfinnas i samma författning. Den militära hälso- och sjukvården är ingående reglerad genom bestämmelser i skilda samman­ hang, vilka ofta avse även annan militär verksamhet. Icke ens i sina grund­ drag böra dessa bestämmelser inarbetas i en ny lag om hälso- och sjukvård vid krig o. dyl. Motsvarande gäller beträffande civilförsvarets sjukvårds­ tjänst, för vilken — ofta gemensamt med andra grenar inom civilförsvaret —- föreskrifter äro meddelade främst i civilförsvarslagen och civilförsvars- kungörelsen. Av vad jag tidigare anfört torde framgå, att jag icke finnei någon förändring av de grundläggande bestämmelserna för krigsmaktens och civilförsvarets hälso- och sjukvårdsberedskap erforderlig i och för sig men att ett rationellt utnyttjande i totalförsvarets intresse av hälso- och sjukvårdsresurserna inom krigsmakten, civilförsvaret och det allmänt civila medicinalväsendet förutsätter samordning av verksamheten inom dessa tre organisationer. Att närmare reglera denna samordning i lag synes dock icke påkallat. Detta får ske i administrativ ordning. Däremot bör

47

lagen innehålla vissa bestämmelser som äro erforderliga för den allmänt civila hälso- och sjukvårdens omställning till krigsförhållanden. Lagför­ slaget kommer vidare att upptaga föreskrifter om tjänsteplikt för medicinal- personal och om militär direktivrätt.

Utredningsmannen framhåller vidare, att förutsättningarna för ikraft­ trädandet av vissa materiella bestämmelser i lagen utformats efter mönster av vad i ämnet stadgats i lagen den 30 maj 1952 (nr 269) om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten. Beträffande den centrala bestämmelsen i lagen, vilken avser omställning till krigsförhållan­ den av den allmänt civila hälso- och sjukvården, skall sålunda denna be­ stämmelse när riket är i krig automatiskt utan särskilt förordnande av Kungl. Maj :t träda i tillämpning. För ett skärpt läge i övrigt föreslår utred­ ningsmannen, att Kungl. Maj :t skall kunna förordna om sådan omställning i erforderlig utsträckning, därest riket befinner sig i krigsfara eller det eljest påkallas av likartade utomordentliga förhållanden eller av andra utom riket inträffade extraordinära händelser. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av frågan om förordnandet skall bestå. Har förordnandet icke inom två månader efter underställningen blivit gillat av riksdagen skall det vara förfallet. Såsom exempel på fall då förordnande skall kunna med­ delas utan att krig eller krigsfara kan anses föreligga för riket nämner utredningsmannen dels ett med hänsyn till den epidemiologiska situationen eller av andra skäl befarat bakteriologiskt angrepp utan samband med andra krigshandlingar, dels en flyktingström framkallad av krigsfara för annat land. I fråga om tjänsteplikten för medicinalpersonal föreslår utrednings­ mannen, att bestämmelserna härom skall träda i kraft under motsvarande förutsättningar som nyss angivits beträffande krigsorganisering av den allmänt civila hälso- och sjukvården.

Vad slutligen angår den militära direktivrätten gentemot det allmänt civila medicinalväsendet innebär utredningsmannens förslag, att denna rätt skall i enlighet med bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj :t inträda vid krig eller utomordentlig krigsfara.

Då beredskapslarm automatiskt bör utlösa övergång till krigsorganisation av det allmänt civila medicinalväsendet samt ikraftträdande av bestämmel­ serna om tjänsteplikt för medicinalpersonal och om militär direktivrätt föreslår utredningsmannen, att föreskrift härom skall intagas i beredskaps- kungörelsen den 22 juni 1950 (nr 404).

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

Yttrandena. Vad utredningsmannen sålunda anfört föranleder ingen an­ nan erinran från remissmyndigheternas sida än att riksnämnden för ekono­ misk försvarsberedskap finner, atl bestämmelserna om tjänsteplikt för me- dicinalpersonal, därest sådana mot riksnämndens uppfattning intages i

K un tji, Maj:ts proposition nr 1222.

4

!)

Specialmotivering.

1 §•

Denna paragraf är lika lydande med 1 § i utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen anför.

I paragrafen lämnad definition på den allmänt civila hälso- och sjuk­ vården och härmed också på det allmänt civila medicinalväsendet är föga preciserad. Detta föranledes av att införandet av nämnda begrepp har den begränsade syftningen att särskilja den del av hälso- och sjukvården och den organisation härför, som avses med begreppen, från krigsmaktens och civilförsvarets hälso- och sjukvård och dess organisation. Att positivt be­ stämma vad i lagen förstås med allmänt civil hälso- och sjukvård lär icke ifrågakomma. Denna ställning tager jag redan av den anledningen att be­ greppet användes i lagen såsom beteckning på dels viss fredsmässig verk­ samhet, dels en verksamhet i krig som har nära anknytning till nämnda fredsverksamhet men i fråga om art, omfattning och utformning företer väsentliga skiljaktigheter från denna. Utan anspråk på exakthet torde man kunna säga, att när i lagen talas om allmänt civil hälso- och sjukvård här­ med avses den verksamhet i fred som står under medicinalstyrelsens inse­ ende och motsvarande verksamhet vid krigsfall.

Departementschefen. Mot vad utredningsmannen sålunda anfört har jag intet att erinra.

2

§.

Paragrafen överensstämmer helt med 2 § i utredningsmannens förslag.

Departementschefen. I det föregående har jag förklarat att jag ansluter mig till utredningsmannens uttalande, att krigsmaktens hälso- och sjukvård och civilförsvarets sjukvårdstjänst icke såsom sådana avses skola regleras i förevarande lag. De i särskild ordning meddelade föreskrifterna för den hälso- och sjukvårdande verksamheten inom krigsmakten och civilför­ svaret skall alltså fortfarande gälla i den mån de icke jämkas av vad som med stöd av lagen kan komma att föreskrivas t. ex. om samverkan mellan skilda organ för hälso- och sjukvården.

§•

Denna paragraf motsvaras av ö § i utredningsmannens förslag.

Departementschefen. Paragrafen innehåller de grundläggande bestäm­ melserna om den allmänt civila hälso- och sjukvårdens krigsorganisering.

I enlighet med av Kungl. Maj:t utfärdade särskilda föreskrifter härför skall sådan omställning ske vid krig automatiskt och vid krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden efter förordnande av Kungl. Maj:t, vilket skall på visst sätt underställas riksdagen. I fråga om bestämmelsernas när­ mare utformning torde jag få hänvisa till vad i det föregående anförts 4 liihang till riksdagens protokoll 1,9.7.7. / sand. Nr 222.

51

6

§.

Med en mindre jämkning överensstämmer denna paragraf med 6 § i utred­ ningsmannens förslag.

Den i paragrafens första stycke Kungl. Maj:t tillagda befogenheten att meddela föreskrifter om planläggning och andra förberedelser redan i fred för övergång till krigsorganisation torde icke påkalla närmare motivering.

Enligt andra stycket första punkten av paragrafen åligger det den som ansvarar för verksamheten i krig att planlägga för denna verksamhet. Motiven till detta stadgande har tidigare angivits.

De fredshuvudmän som på grund av Kungl. Maj:ts jämlikt 5 § meddelade föreskrift icke ansvarar för omställning till och utövande av verksamheten i krig är befriade från skyldigheten att planlägga härför. Denna skyldighet åvilar nämligen den som i krig skall driva verksamheten. För att plan­ läggningen skall ge fullgott resultat är det emellertid i allmänhet nödvän­ digt att den fredsmässiga huvudmannen biträder vid densamma. Bestäm­ melse härom meddelas i andra stycket andra punkten av denna paragraf.

K ungt. Maj.ts proposition nr 222.

7 §•

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 7 § i utredningsmannens förslag utom såtillvida att bestämmelsen om ersättning av statsmedel till freds- huvudmännen för planläggningskostnader uteslutits. Beträffande skälen härför och motiven till de bestämmelser som avser bestridandet av kost­ naderna för omställning av den allmänt civila hälso- och sjukvården till krigsorganisation samt för verksamheten inom denna organisation dels under krig, dels när krig icke råder hänvisas till vad i det föregående anförts i dessa frågor.

Enligt paragrafens sista stycke skall Kungl Maj:t meddela föreskrifter i fråga om förfarandet, när vissa kostnader enligt bestämmelserna i para­ grafen skall bestridas av statsmedel.

8—11

§§.

Paragraferna, som motsvarar 9 12 § § i utredningsmannens förslag, innehåller bestämmelserna om tjänsteplikt för medicinalpersonal. Dessa bestämmelser har utförligt behandlats i det föregående. Här skall endast föreskriften i t) § andra stycket i utredningsmannens förslag beröras. Enligt angivna föreskrift är den som fullgör militärtjänst undantagen från tjänste­ plikt för medicinalpersonal, så ock den som är inskriven i civilförsvaret i den mån tjänstgöringen i civilförsvaret hindrar tjänstepliktens fullgörande.

I fråga om denna undantagsbestämmelse anför utredningsmannen endast, att den överensstämmer helt med stadgandet i 18 g andra stycket i 1939 års generella tjänstepliktslag, sådant detta stadgande lydde efter lag­ ändring genom SFS 541/1944.

52

Yttrandena. Medicinalstyrelsen anför, alt styrelsen ställer sig mycket tveksam inför detta stadgande, som ger tjänstgöring inom civilförsvaret eu generell prioritet framför fullgörandet av uppgifter inom det allmänt civila medicinalväsendet. Medicinalpersonalen är för närvarande såtillvida skyddad från inskrivning i civilförsvaret att civilförsvarsstyrelsens bestäm­ melser härom utfärdas i samråd med medicinalstyrelsen. Under sådana förhållanden vore det enligt medicinalstyrelsens mening olämpligt att i lag fastslå att tjänstgöring i civilförsvaret går före en kanske minst lika angelägen medicinsk verksamhet utanför civilförsvaret. — Ett likartat ut­ talande göres av Södermanlands läns landsting.

I anledning av bestämmelsen i 11 § i utredningsmannens förslag, att Kungl. Maj:t skall meddela föreskrifter om bl. a. registrering av medicinal- personal och skyldighet för sådan personal att lämna för registreringen erforderliga uppgifter, framhåller medicinalstyrelsen ytterligare att an­ givna skyldighet bör kunna åläggas även arbetsgivare som sysselsätter medicinalpersonal i denna egenskap. Vid den framtida registreringen bör nämligen tillvägagångssättet för införskaffandet av uppgifter om personalen fritt kunna väljas.

Departementschefen. Vad angår den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen att i civilförsvaret inskriven person är undantagen från tjänsteplikt för medicinalpersonal i den mån tjänstgöringen i civilförsvaret hindrar tjänstepliktens fullgörande vill jag anföra följande. Knappheten på medicinalpersonal gör sambruk i betydande omfattning av sådan per­ sonal nödvändigt för den allmänt civila hälso- och sjukvården och civilför- svarets sjukvårdstjänst. Planenligt skall vid upprättandet av civilförsvarets sjukvårdsenheter medicinalpersonal tillfälligt ställas till förfogande av det allmänt civila medicinalväsendet. Ett smidigt utnyttjande på angivet sätt av personalen förutsätter nära samråd i frågan mellan de båda organisa­ tionernas planläggnings- och ledningsorgan. Att under sådana förhållanden i krigssjukvårdslagen föreskriva att civilförsvarspliktig skall i viss situation vara undantagen från tjänsteplikten för medicinalpersonal finner jag icke lämpligt. Bestämmelsen härom bör alltså utgå.

Medicinalstyrelsens påpekande, att skyldighet alt lämna för registreringen av medicinalpersonalen erforderliga uppgifter bör åligga icke endast denna personal själv utan även vederbörande arbetsgivare, synes visserligen i och för sig riktigt. Sådan skyldighet torde emellertid kunna föreskrivas i admi­ nistrativ ordning utan att detta särskilt angives i krigssjukvårdslagen. Be­ stämmelsen härom synes därför helt kunna utgå.

12 g.

I denna paragraf, som är lika lydande med 13 § i utredningsmannens förslag, stadgas att Kungl. Maj:t även i de ämnen som icke i föregående paragrafer särskilt nämnts äger utfärda föreskrifter för lagens tillämpning.

Kutujl. Maj ds proposition nr 222.

53

I k r a f 11 r ii d a n d c in. in.

I och med alt den nya krigssjukvårdslagen träder i kraft upphör giltig­ heten av dels lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara, dels förordningen den 17 november 1939 (nr 813) om handläggning vid krig eller krigsfara av vissa ärenden rörande den all­ männa hälso- och sjukvården, dels ock de bestämmelser som i författning eller i annan form är meddelade med stöd av berörda 1939 års lag.

Redan för den fortsatta planläggningen är det nödvändigt att vissa til 1- lämpningsföreskrifter utfärdas samtidigt med att den nya krigssjukvårds­ lagen träder i kraft. Det synes därför lämpligt alt Kungl. Maj:t förordnar om ikraftträdandet.

Kungi. Maj:ts proposition nr 222.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, alt lagrådets ut­ låtande över bifogade inom inrikesdepartementet upprättade förslag1 till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag) måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem­ ställan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Sven Örtenberg.

1 Detta förslag, som frånsett vissa redaktionella jämkningar överensstämmer med det vid propositionen fogade lagförslaget, hur bär uteslutits.

K ungt. Maj.ts proposition nr 222.

Utdrag av protokollet över inrikesärenden, hållet inför Hans

Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 10 april 1953.

N ä r v a r a nde:

Statsministern

E

rj

.

ander^{, ministern} för utrikes ärendena

U

ndén^, stats­

råden

S

köld

, Z

etterberg

, T

orsten

N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

,

A

ndersson

, L

ingman

, N

orup

, H

edlund

, P

ersson

, H

jälmar

N

ilson

,

L

indell

, N

ordenstam

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, lagrådets den 8 april 1953 avgivna utlåtande över det den 13 mars 1953 till lagrådet remitterade förslaget till lag om hälso- och sjukvård vid krig och andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag).

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran, hemställer föredraganden att förslaget, sedan vissa redaktionella jämkningar däri vid­ tagits, måtte jämlikt § 87 regeringsformen föreläggas riksdagen till an­ tagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ralph Sterner.